UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1917:4)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

KÖRANDE

AFGIFVET

DEN ÅF KUNGL. MAJ:T DEN 18 JUNI 1909
TILLSATTA KOMMITTÉ.

STOCKHOLM

K. T„. BECKMANS BOKTBYCKEEI

1912.

.. * ''■

Till KONUNGEN.

Den 18 juni 1909 fann Eders Kungl. Maj:t godt uppdraga åt en
kommitté dels att afgifva yttrande och förslag rörande omorganisation
af fögderiförvaltningen och därvid särskildt undersöka, huruvida krono -

fogdetjansterna borde indragas och kronofogdarnas tjänsteåligganden
öfverflyttas på länsmännen, dels och att skyndsamt inkomma med särskildt
utlåtande, huruvida och i hvilken omfattning de allenast medelst förordnande
tills vidare då tillsatta kronofogde-, häradsskrifvar- och länsmanstjansterna
borde blifva i vanlig ordning tillsatta samt huru i förevarande
afseende borde med därefter ledigblifvande tjänster vid fögderiförvaltningen
förfaras.

Till ordförande i kommittén förordnades i nåder landshöfdingen

F. E. Pettersson samt till öfriga ledamöter kronofogden G. A. Andrén, ledamoten
af Riksdagens första kammare, häradshöfdingen C. T. af Ekenstam,
landskamreraren K. A. Gislén, hvilken jämväl skulle vara kommitténs
sekreterare, ledamoten af Riksdagens andra hammare, godsägaren

G. Odqvist, dåvarande länsmannen i Bollnäs distrikt, numera kronofogden

A. O. M. Olsson och ledamoten af Riksdagens andra kammare, hemmansägaren
D. Persson i Tällberg.

Enligt sedermera meddelade nådiga beslut har kommittén erhållit i
uppdrag att afgifva yttrande öfver följande framställningar, nämligen:

1. En af styrelsen för Svenska polisförbundet i underdånig skrifvelse
den 16 januari 1909 gjord framställning om åtgärder i syfte, att fjärdingsmansinstitutionen
måtte reformeras och fjärdingsmännen erhålla
en tryggare och bättre ställning.

2. Underdånig skrifvelse den 26 januari 1910, däri utsedda ombud
för Sveriges häradsskrifvarförening anhållit om förbättrade aflöningsförmåner
för häradsskrifvarna samt uttalat vissa önskemål i fråga om
häradsskrifvarnas tjänstearbete.

3. Af Eders Kungl. Majts befallningshafvande i Södermanlands län
i underdånig skrifvelse angående anslag för år 1910 till särskild polisstyrka
på landet väckt fråga, huruvida icke municipalsamhällen borde
i likhet med städerna själfva vidkännas hela kostnaden för aflöning åt

under vanliga förhållanden behöfligt antal poliskonstaplar och huruvida
icke statsanslaget till ordningspolis på landet borde hufvudsakligen och
till större gagn för det allmänna användas till polisbevakning å den
egentliga landsbygden.

4. Från föreningen Sveriges kronofogdar inkommen underdånig
skrifvelse den 28 oktober 1910 med anhållan om förbättrade aflöningsförmåner
för kronofogdarna.

5. En af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands
län gjord underdånig hemställan, att då statsverket från vederbörande
länsman eller hans stärbhus öfvertager dennes boställe, statsverket skall
efter värdering vid syn jämväl öfvertaga sådana å fastigheten befintliga,
indelningshafvaren tillhöriga åbyggnader, som vid synen anses vara för
fastigheten nyttiga.

6. Styrelsens för föreningen Sveriges kronolänsmän underdåniga
skrifvelse den 16 november 1911, däri anhålles, att undersökningar i
fattigvårdsmål måtte upptagas bland sådana förrättningar, för hvilka
länsmännen äga åtnjuta resekostnadsersättning.

7. I underdånig skrifvelse den 30 december 1911 af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län gjord hemställan, att
länsmanstjänsten i Grundsunda länsmansdistrikt matte indragas samt
att nämnda distrikt jämte Björna och Arnäs länsmansdistrikt måtte förenas
till två distrikt, med i skrifvelsen angifven omfattning.

Kommittén, hvars arbeten togo sin början den 8 september 1909,
afgaf den 18 oktober samma år särskildt utlåtande rörande frågan om
tillsättning i vanlig ordning af de allenast med förordnande tills vidare
tillsatta kronofogde-, häradsskrifvar- och länsmanstjänster.

Beträffande de sex första af här ofvan nämnda framställningar har

kommittén yttrat sig i sammanhang’ med hnfvn dfrågan, hvaremot i fråga
om den sjunde samtidigt härmed afvifves särskildt utlåtande.

Sedan kommitténs arbeten nu blifvit fullständigt afslutade, får kommittén
härmed i underdånighet öfverlämna sitt betänkande, åtföljdt af
reservationer och särskilda yttranden af några af kommitténs ledamöter.

Underdånigst
FREDR. PETTERSSON.

GUSTAF ANDRÉN.
GUST. ODQVIST.

TH. AP EKENSTAM. KNUT GISLÉN.

AXEL OLSSON. D. PERSSON i Tällberg.

Stockholm den 27 augusti 1912.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Betänkande.

Sid.

Afdelning I. Förberedande utredningar och förslag.

Kapitel I. Fögderiförvaltningen.

A. Tidigare förslag till omorganisation af fögderiförvaltningen .... 1

B. Redogörelse för kronofogdarnas, häradsskrifvarnas och länsmännens

hufvudsakliga tjänsteåligganden.................... 80

C. Infordrade uppgifter m. m. rörande:

I. Kronofogdarnas, häradsskrifvarnas och länsmännens tjänslearbete

och därför använd tid samt deras inkomster af och utom tjänsten 147

II. Länsmännens kompetens.......................166

in. Preliminära förslag till fögderiförvaltningens ordnande i händelse

af kronofogdetjänsternas indragning................194

Alternativ I............................195

Alternativ II...........................918

IV. Ifrågasatt höjning af länsmännens kompetens............238

D. Alternativa förslag till omorganisation af fögderiförvaltningen . . 255

Alternativ I...................... 957

» II...............................270

» III...............................282

» ’ IV...............................285

Kapitel II. Polisväsendet på landsbygden.

A. Den nuvarande polisorganisationen och dess uppkomst.......297

a) Den ordinarie polisbevakningen...................297

b) Den extra » 299

VIII

Sid.

Polisorganens antal m. m. samt statsverkets utgifter för polisväsendet
.......................... 22^

Preliminärt föreslagen organisation med distriktspoliser ...... 340

Polisväsendet under de alternativa förslagen till omorganisation
af fögderiförvaltningen....................... 36o

Afdelning II.

Jämförelse mellan de olika alternativa förslagen 367

Afdelning III. Kommitténs slutliga förslag.

Fögderiförvaltningen................

Polisväsendet på landsbygden.........

Fögderi- och länsmansdistrikts indelning .

Afdelning IV. Tabellbilagor.

Reservationer:

Särskilt yttrande af:

herr Th. af Ekenstam................

» Gust. Odqvist..................

» Axel Olsson..................

» D. Persson i Tallberg.............

689

693

701

BETÄNKANDE.

AFDELNING I.

Förberedande utredningar och förslag.

Kapitel I. Fögderiförvaltningen.

A. Tidigare förslag till omorganisation af fögderiförvaltningen.

Af fögderiförvaltningens organ är länsmannen den, hvars tillvaro
kan spåras längst tillbaka i tiden. Konungens »laensman» omnämnes
redan i de gamla landskapslagarna. Enligt dessa var han i Svealand
»hundarets» verklige styresman och häradshöfdingen öfverordnad, medan
han däremot i Götaland, där domaren hade den större myndigheten,
var förvaltare af konungens gods och såsom sådan uppbar skatt och
böter samt i egenskap af åklagare bevakade konungens rätt.

På 1200- och 1300-talen finner man flera nya, högre kungliga
ämbetsmän under skilda benämningar, däribland »advokatus». Denna
titel blef i den förändrade formen fogate, fogde, snart den vanligaste
för kungliga tjänstemän och utmärkte en ämbetsman med högre och
vidsträcktare myndighet än länsmannen. Fogdarna benämndes efter
sina olika befattningar slotts-, gårds- eller häradsfogdar. Under Gustaf
Vasas tid förändrades dessa fogdars ställning så, att de upphörde att
vara förläningstagare och i stället blefvo aflönade tjänstemän. De skulle
i allmänhet bevaka kronans rätt, verkställa uppbörden, handhafva ordnings-
och säkerhetspolisen, biträda vid utskrifningar samt årligen afgifva
fullständig räkenskap direkt till räknekammaren, dit ock den behållna
kronouppbörden levererades.

Kronofogden och länsmannen hafva af ålder till sitt biträde haft
fjärdingsmän, hvilkas befattning tiderna igenom bibehållit sig såsom ett
menighetsbestyr. i

I äldsta tider ålåg det uppbördsmannen att själf ombesörja upprättandet
af uppbördsredogörelse, hvartill han väl dock använde biträde.
Sedan uppbördsväsendet blifvit af Gustaf Vasa vidare utveckladt, anställdes
en af kronan aflönad särskild tjänsteman för räkenskapsväsendet.
Denne, i förstone benänmd »slotzens, gårdzens och rijdfougtens schriffvere»,
gjordes till en kontrollant öfver fogden och var ej denne underordnad.
Han kallas snart »fougdeskrifvere» och i 1613 års instruktion
för räknekammaren häredtzskrifvere.

Af de för fogdarna under senare hälften af 1500-talet utfärdade
instruktioner, Carl IX:s förslag till stadga rörande fogdars, länsmäns
och fjärdingsmäns befattning med uppbördsväsendet den 8 december
1606 samt fogde- och skrifvareordningen den 27 juni 1615 framgår,
att uppbörds- och fögderiförvaltningen redan i början af 1600-talet var
ordnad på ett sätt, som den till sina hufvuddrag bibehållit ända intill
våra dagar. Organens funktioner hafva naturligen ändrats efter olika
tiders förhållanden. För närvarande äro de ordnade för kronofogdar,
häradsskrifvare och länsmän genom särskilda instruktioner af den 10
november 1855 och för fjärdingsmän genom instruktion den 29 september
1899.

Det säger sig själft, att en organisation med så gammalt ursprung
som den ifrågavarande tid efter annan måst vara föremål för kraf på
reformering. Reformförslag hafva också, särskild! under senare tider,
allt oftare framkommit. Att dessa ännu icke ledt därhän, att något
enda led i organisationen bortfallit, visar bäst organisationens styrka
och förmåga af anpassning efter olika tidsförhållanden samt svårigheten
att utfinna en ändamålsenligare. Vill man företaga en undersökning
om möjligheten af och sättet för en mera genomgripande förändring i
fögderiförvaltningens organisation, torde man icke kunna underlåta att
taga kännedom om nyss nämnda förslag och hvad som hindrat deras
genomförande. Kommittén har därföre ansett sig böra lämna en kortfattad
redogörelse för de på senare tider framkomna förslag till omorganisation
af fögderiförvaltningen. I denna redogörelse hafva icke
ansetts böra upptagas andra förslag än dem, som bragts å bane efter
nya representationsskickets införande. Emellertid har äfven ett tidigare

förslag, nämligen det, som af den så kallade skatteförenklingskommittén år
1847 afgifvits om häradsskrifvartjänsternas indragning, medtagits, enär
däri anförda skäl åberopats af 1873 års landsstatskommitté till stöd
för dess förslag om nämnda tjänsters indragning.

Skatteförenklingskommitténs förslag innebar, att häradsskrifvartjänsterna
skalle indragas, så snart de nya jordeböckerna hunnit
upprättas, och att å landskontoren skulle för ombesörjande af det hufvudsakliga
af häradsskrifvarnas arbeten anställas tjänstemän, motsvarande
halfva antalet häradsskrifvare.

Kommitténs hufvudsakliga skäl för förändringen hafva i landsstatskommitténs
betänkande angifvits vara:

Datt beträffande sättet för debiteringens verkställande, så vore under
dåvarande förhållanden och i anseende till grunderna för hemmansräntornas
beräkning och utgörande häradsskrifvarnas göromål särdeles
vidlyftiga och betungande, så att de flesta af dessa, i förhållande till
tjänsternas beskaffenhet, i allmänhet illa lönade tjänstemän, åtminstone
vissa tider af året, svårligen kunde utan biträden medhinna dem; att,
därest kommitténs förslag angående hemmansräntornas förvandling antingen
i visst belopp i penningar eller endast tvenne persedlar, samt
tiondens och i sistnämnda fall äfven hemmansräntornas lösande med
penningar efter medelpris — hvarigenom förvandlingsuträkning endast
hvart femte år ifrågakomme — äfvensom rörande jordebokens förändring
till en liggare, så att dess förnyande vid vissa perioder undvekes,
blefve bifallna, så skulle häradsskrifvarnas göromål högst betydligt förminskas
och dessutom den stora fördel vinnas, att debiteringsarbetet,
som dittills måst verkställas inom få veckor, kunde bekvämligare fördelas;
att med den förenkling i räkenskaperna, som af berörda förändringar
blefve en följd, samt den minskning i bevillningstaxeringsarbetet,
som uppstode i händelse af bifall till hvad kommittén därom
föreslagit, det vore otvifvelaktigt, att ifrågavarande tjänstemäns göromål
skulle blifva så betydligt förminskade, att de därefter kunde fullgöras
af en mycket fåtaligare personal än förut och ett af syftemålen
med förenklingen i beskattnings- och uppbördsväsendet således vinnas;
att, med bibehållande af dåvarande organisation och stadganden i af -

1847 års
skatteförenklingskommittés
förslag
om häradsskrifvartjänsternas
indragning.

seende å kronofogdarnas och häradsskrifvarnas gemensamma befattning
med hvad som rörde kronouppbörden, det likväl icke skulle blifva möjligt
att umbära särskild häradsskrifvare för hvarje fögderi, hvadan och
då någon allmännare förändring i fögderiernas indelning, ledande till
väsentligare minskning i antalet, af flera skäl då ej kunde beräknas,
en eljest möjlig indragning af någon del af häradsskrifvarpersonalen
under sådana förhållanden icke vore verkställbar; att vid öfvervägande,
huruvida icke genom någon förändring med berörda tjänster ändamålet
kunde vinnas, kommittén funnit, att enda utvägen för att blifva i tillfälle
lämpa antalet af dessa tjänstemän efter hvad som erfordrades för
besörjande af de göromål, som framdeles ifrågakomme, vore, att de
förflyttades till tjänstgöring vid landskontoren, då göromålen kunde på
lämpligt sätt dem emellan fördelas; att i sammanhang därmed häradsskrifvarnas
åligganden att förrätta mantalsskrifningarna på landet borde
uppdragas åt länsmännen, skyldigheten att bevista uppbördsstämmorna
upphöra — enär kontrollen å uppbörden kunde på ett enklare, men
fullt tillfredsställande sätt vinnas medelst stämplade skattekvitenser, som
före hvarje uppbördsstämma från landskontoret aflämnades till kronofogden
för att vid skeende likvid till den skattskyldige utlämnas eller
vid uteblifven betalning till landskontoret återställas — samt biträdet
vid taxerings- och skattläggningsförrättningar åläggas de föreslagna
nya tjänstemännen å landskontoren; aft, då dessa tjänstebefattningar
sålunda blefve mycket annorlunda beskaffade än häradsskrifvarnas under
dåvarande förhållanden, hvilket komme att inverka vid fråga om lönebeloppets
bestämmande, däraf ock följde, att de för dessa tjänstemän befintliga
lönetillgångar jämte afkastningen af ledigblifna boställen icke
allenast skulle blifva fullt tillräckliga för de nya tjänstemännens aflöning
utan äfven lämna ej obetydligt öfverskott till förbättrande af öfriga
landsstatstjänstemäns lönevillkor'', och löneregleringen i sin helhet således
kunna åstadkommas med vida mindre statsbidrag än förut varit
ifrågaställdt; att genom den föreslagna förändringen skulle ej blott utskrifning
af räkenskapsexemplar med tillhörande handlingar, som det
ålåge häradsskrifvaren att till landskontoren aflämna, utan äfven den
skriftväxling, som emellan länsstyrelserna och häradsskrifvarna erfordrades,
alldeles försvinna, hvarigenom en betydlig lindring i arbetet

jämväl å landskontoren vunnes; att däraf vidare skulle uppkomma mera
enkelhet i ärendenas behandling och — då debiteringen med andra dit
hörande göromål utfördes under landskamrerarens närmaste tillsyn och
landshöfdingen äfven vore i tillfälle att följa den med mera uppmärksamhet
— större ordentlighet, enhet i författningarnas tillämpning och
skyndsamhet vid handläggningen otvifvelaktigt vinnas, hvarjämte den
kontroll, som det ålåge kronofogdarna att öfver debiteringens riktighet
utöfva, men hvilken de till följd af andra trägna tjänstegöromål omöjligen
kunde på ett tillfredsställande sätt verkställa, kunde upphöra och
kronofogdarna sålunda befrias från en ansvarighet, som vore lika olämplig
som med billighet och rättvisa oförenlig; att genom den föreslagna
anordningen bättre tillfälle jämväl bereddes att erhålla skickliga tjänstemän
än under förutvarande omständigheter, då de vanligen måste till en
början söka anställning hos särskilda personer, på hvars individuella
skicklighet och egenskaper i öfrigt deras framtida duglighet och användbarhet
hufvudsakligen vore beroende.»

Frågan förekom vid 1847—1848 års riksdag i sammanhang med
förslag till lönereglering för landsstaten, men fick förfalla i och med
samma förslags förkastande.

Vid 1867 års riksdag väcktes inom Andra kammaren två motioner
om kronofogdetjänsternas indragning. I den första af dessa motioner motioner ang.
(nr 25) föreslogs, att länsmännen hvar inom sitt distrikt skulle full- tjänsternas
gorå äfven hvad som förut ålegat fogden och ställa borgen för upp- idragning.
börden samt att de lönebesparingar, som därigenom uppkomme, skulle
ingå till statsverket och däraf aflönas vid hvarje landshöfdingeämbete
en brefskrifvare med en lön af 500 riksdaler om aret för de flera bref,
som fordrades expedierade till länsmärmen i stället för till fogdarna.

Uti den andra motionen (nr 163) föreslogs likaledes, att kronofogdarnas
göromål måtte öfverflyttas på länsmännen. Till stöd för sistberörda
motion anfördes, bland annat, att kronofogdetjänsterna i själfva verket
blott vore en mellanhand mellan länsstyrelserna och länsmännen, som
vållade tidsutdräkt, att dessa tjänsters indragning och göromålens
direkta öfverflyttande på länsmännen, långt ifrån att medföra förökade
utgifter, skulle bereda statsverket icke obetydliga besparingar samt

att den större säkerhet, man velat finna i kronofogdarnas handhafvande
af kronouppbörden, ofta blifvit pa ett sorgligt sätt gäckad.

Statsutskottet, som afgaf utlåtande öfver motionerna, ansåg i likhet
med motionärerna hvarje förenkling af uppbörds- och redogörelseverket
samt polis- och exekutionsväsendet på landet särdeles önskvärd.
Däremot betviflade utskottet, att ändamålet skulle kunna vinnas på
det i motionerna föreslagna sätt, hvilket skulle i betänklig grad försvåra
länsstyrelsernas kontroll öfver de underordnade tjänstemännen
samt dessutom, långt ifrån att medföra någon besparing för statsverket,
utan tvifvel föranleda ej obetydligt ökade utgifter. Om nämligen länsmännen
skulle komma att tillika öfvertaga såväl uppbörden som de
flera andra viktiga göromål, hvilka tillhörde kronofogdarna, samt all
den ansvarighet, som ålåge dessa senare, ansåg utskottet det blifva
nödvändigt att för kompetens till länsmansbeställningar fordra ökade
kunskaper och att tilldela dessa tjänstemän löneförmåner, som svarade
mot befattningens vikt och möda. En dylik förändring i länsmännens
ställning skulle också påfordra vida betydligare lönetillökning, än som
kunde bestridas med det belopp, hvartill kronofogdarnas aflöning då
lIPP§^nl?e? hvarförutom ökad aflöning för nya tjänstemän vid länsstyrelserna
skulle blifva en följd af förändringen. Utskottet hemställde
därföre, att motionerna icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan bifölls äfven af Riksdagen, af Eörsta
kammaren utan votering och af Andra kammaren efter omröstning med
90 röster mot 20, hvilka afgåfvos för bifall till en vid utskottets utlåtande
fogad reservation, däri föreslagits, att Riksdagen måtte besluta
skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att, enär en reorganisation af
landsstaterna i länen då förestode, i betraktande borde tagas, huruvida
ej kronofogdetjänsterna kunde indragas och kronofogdarnas tjänsteåligganden
öfverlåtas på kronolänsmännen.

Då de skäl, hvilka under öfverläggningarna anfördes för och emot
en indragning af kronofogdetjänsterna, principiellt och till stor del voro
desamma, som sedermera och äfven nu åberopas i denna fråga, har
kommittén ansett lämpligt att här lämna en kort redogörelse för desamma.

Förkämparna för kronofogdetjänsternas indragning ansågo indragningen
komma att medföra besparing, enär den af förändringen betingade
löneförhöjningen för länsmännen kunde inskränkas till 500 riksdaler
för dem'' hvar och denna ökning jämte aflöning till 48 nya landskanslister
och landskontorister efter 1,000 riksdaler for hvarje icke
motsvarade kronofogdarnas aflöningsförmåner inklusive boställenas afkastning
samt dessutom pensionerna för kronofogdarna komme att försvinna.
Länsmännen besutte i allmänhet tillräckliga kunskaper för
kronofogdegöromålens öfvertagande, och, då således höjning af deras
kompetens ej erfordrades, borde de vara tillfreds med nyss angifna
löneförhöjning. Förvaltningen skulle blifva mindre invecklad, och detblefve
till stor '' lättnad för folket, om det kunde kommunicera sig direkt med
länsmännen och sluppe långa och kostbara resor till kronofogden.
Slutligen skulle säkerheten för uppbörden, långt ifrån att mmskas, blifva
vida större, emedan hvarje länsman skulle ställa enahanda uppbördsborgen,
som kronofogdarna vore skyldiga att prestera.

Å motsatta sidan åberopades, att någon besparing af indragningen
icke kunde vinnas, ty icke nog därmed, att aflöningen till länsmännen
på grund af deras förändrade tjänsteställning och däraf nödvändigblifna
högre kompetens måste höjas med åtminstone 800 riksdaler, utan det
blefve äfven erforderligt att öka löner och arfvoden åt tjänstemännen
vid landskanslien och landskontoren. Genom att öfverflytta uppbörden
på länsmännen skulle man bryta mot den i all statsförvaltning antagna
grundsats, att uppbördsmännens antal borde vara så inskränkt som
möjligt i förhållande till de statsinkomster, hvilka skulle uppbaras.
Den kontroll öfver länsmännen, som vore erforderlig, kunde icke
fullständigt af länsstyrelserna utöfvas utan en sådan mellanlänk som
kronofogden. När Kungl. Maj:t från länsstyrelserna infordrade utlåtanden
än i det ena och än i det andra ämnet och länsstyrelserna i
sin ordning infordrade vederbörande kronofogdars yttranden, uttalade
dessa tjänstemän ofta åsikter, som vunne afseende och utgjorde grunden
för högre instansers beslut i ganska viktiga mål. I händelse af kronofogdetjänsternas
indragning hade man icke att påräkna lika omdömesgilla
yttranden. Om länsmännen, hvilka hade till sitt egentliga åliggande
att hvar inom sitt distrikt utöfva polisuppsikten, skulle öfvertaga krono -

fogdarnas göromål såsom kronans uppbördsman och således måste verkställa
allmänna uppbörden, indrifva restantier och inom föreskrifna tider
upprätta redovisningar för dessa åtgärder, vore fara värdt, att deras
nya åligganden skulle komma i kollision med deras göromål såsom
polistjänstemän och åklagare samt att de ena förrättningarna skulle
ligga i vägen för de andra. Häraf blefve åter följden, att länsmännens
dittillsvarande hufvudsakliga göromål skulle till allt större del i sin
ordning komma att öfver fly 11 as till andra organ, kanske till de närmast
underordnade, nämligen fjärdingsmännen. Resultatet af kronofogdetjänsternas
indragning skulle således blifva, att i stället länsmännen
förvandlades till kronofogdar och att kronofogdarnas antal härigenom
blefve mångdubbladt.

Vid riksdaSen 1871 inom Andra kammaren väckt motion
^3,. t?1'']0 framfordes ån3''° fräSan om kronofogdetjänsternas indragning.
ningens om- Under uttalande af åsikten, att kronofogdebefattningarna vore bland de
tjänster, som till besparing i de allmänna utgifterna lättast skulle kunna
umbaras, föreslog motionären, att samtliga kronofogdetjänsterna måtte
vid de. dåvarande innehafvarnas afgång indragas samt att Riksdagen
matte inga till Kung! Maj.-t med anhållan, att instruktionen för länsmännen
måtte så omarbetas, att de göromål, som ålåge kronofogdarna

och vore for statens ändamål gagneliga, blefve uppdragna åt länsmännen.

Statsutskottet, som i afgifvet utlåtande afstyrkte motionen, androg
till stöd^ därför samma skäl, som utskottet år 1867 anfört mot bifall
af de då väckta motionerna i ämnet. I enlighet med utskottets hemställan
blef äfvenledes denna motion afslagen af Riksdagen.

landsstats ^ f01''8^ mera detaljeracfö förslaget till en omorganisation af fögderi Zmmutés

förvaltningen var det, som uppgjordes af den år 1873 tillsatta, så kallade
Ä/Ä landsstatsk°mmittén. Kommittén afgaf den 13 oktober 1875 underT/aXaZn.
betänkailde och förslag angående dels allmän tjänste- och löne reg

ering för landsstaten dels ock uppbörds- och redovisningsväsendet
för länen. Detta förslag afsåg, i hvad det berörde fögderiförvaltningen,
en fullständig omorganisation af densamma. Sålunda ansåg kommittén
icke blott möjligt utan äfven önskvärdt, att häradsskrifvarbefatt -

ningarna indroges samt att kronofogde- och länsmanstjänstorna sammansloges
till en tjänstemannaklass, kronofogdarnas, dock under följande
af kommittén förutsatta villkor, nämligen att å landskontoren blefve
anställda särskilda tjänstemän för debiteringen af de allmänna utskylderna
för landet, att kronofogdar och häradsskrifvare åliggande
bestyr med indrifning och redovisning af berörda utskjdder delvis blefve
till landskontoren öfverflyttade, att mantalsskrifningarna på landet äfvensom
häradsskrifvarnas befattning med bevillningstaxeringarna ålades
kronofogdarna, att fögderiernas områden blefve minskade, att hos kronofogdarna
anställdes särskildt aflönade tjänstebiträden — dessa benämndes
af kommittén fogdefullmäktige — med ungefär enahanda tjänsteställning
till kronofogdarna som länsmännens, att polisväsendet på landet
utvecklades genom en ändamålsenlig och af behofvet i allt fall högt
påkallad förbättring af fjärdingsmansinstitutionen, med iakttagande
därvid, att fjärdingsmännen jämväl finge till åliggande att verkställa
utmätning eller pantning för indrifvande af rester å såväl krono- som
kommunalutskylder.

Till motivering och utveckling af berörda förslag anförde kommittén,
bland annat, följande:

Den af 1847 års skatteförenklingskommitté föreslagna förenkling
i sättet för grundskatternas utgörande hade genomförts i vidsträcktare
mån, än kommittén ifrågasatt, och de af sagda kommitté för häradsskrifvartjänsternas
indragning anförda skäl hade därmed vunnit ökad
styrka. Det skulle också vara icke blott utförbart utan äfven ledande
till önskvärd förenkling, att debiteringen af kronoutskylderna för landet
verkställdes å landskontoret af därtill särskildt anställd tjänsteman.
Att likväl debiteringsarbetet såväl i de större som i de medelstora
länen komme att blifva mera omfattande, än att detsamma kunde medhinnas
af en person, ansåg kommittén alldeles otvifvelaktigt. Då kommittén
det oaktadt föreslog, att för ifrågavarande ändamål endast en
ordinarie tjänsteman skulle anställas å hvarje landskontor, skedde detta
icke blott därföre, att, till vinnande af enhet vid tillämpningen af de
rörande debiteringen gällande föreskrifter, ansvaret för ifrågavarande
arbete syntes uteslutande böra hvila på en tjänsteman, utan äfven af
det skäl, att det eller de biträden, som därvid kunde ytterligare erfordras,

icke påkallade andra egenskaper än dem, som förefunnes hos hvarje skicklig
och ordentlig renskrifvare.

Om sålunda debiteringen af den allmänna uppbörden verkställdes
å landskontoret, borde lämpligen äfven redogörelsen för hela länets
uppbörd där författas. En sådan redogörelse upprättades visserligen
därstädes uti landsboken, som utgjorde ett sammandrag af redogörarnas
specialräkningar, hvilka icke vidare skulle ifrågakomma. Ehuru den
nya, af kommittén föreslagna, kronofogden åliggande redogörelsen
endast skulle utgöras af månatliga rapporter, komme dock sammanfattandet
af dessa rapporter att taga mera tid i anspråk än författandet
af landsboken erfordrade. Då likväl den å landskontoret anställda
kassören — enligt kommitténs förslag till omorganisation af länsstyrelserna
skulle landträntmästare ersättas med å landskontoren anställda
kassörer — borde blifva i tillfälle att lämna behöflig! biträde vid andra
göromål å landskontoret än kassagöromålen, kunde den jämförelsevis
obetydliga tillökning i arbetet därstädes, som blefve en följd af den
vidlyftigare redogörelsen, icke uppställas såsom hinder för debiteringens
öfverflyttande till landskontoren.

Den af kommittén föreslagna förändringen, enligt hvilken ej
blott häradsskrifvarnas befattning med bevillningstaxeringar och mantalsskrifningar
utan äfven länsmännens tjänsteåligganden skulle öfverflyttas
på kronofogdarna, betingade med nödvändighet en betydlig minskning i
fögderiernas områden, hvadan kommittén hade uppgjort förslag till ny
fögderiindelning. Enligt detta skulle kronofogdarnas antal ökas från
118, en expeditionskronofogde inberäknad, till 256. Vid indelningen
hade kommittén, med hänsyn till det för kronofogdarna och deras fullmäktige
ifrågasatta åliggandet att vid häradsrätterna uppträda såsom
allmänna åklagare, fästat hufvudsakligt afseende därvid, att de nya
fögderierna, så vidt möjligt vore, skulle sammanfalla med tingslagen.

Efter en sådan fögderiindelning ansåg kommittén, att kronofogdarna
borde kunna med biträde af en, eller, där större folkmängd eller
andra förhållanden sådant undantagsvis kräfde, två fullmäktige ordentligen
fullgöra de dem åliggande göromålen, detta äfven därför, att en
väsentlig lättnad i arbetet skulle beredas kronofogdarna därigenom, att
indrifningen och redovisningen af uppbördsrester hos från debiterings -

orten bortflyttade skattskyldiga enligt kommitténs förslag skulle ombesörjas
å landskontoren. För att emellertid kronofogdekontoren, utan
hinder af kronofogdens tillfälliga bortvaro eller sjukdomsfall eller sammanträffande
af tjenstegöromål, dagligen eller åtminstone de flesta dagarna
i veckan måtte vara tillgängliga för allmänheten, skulle fullmäktigen
— enligt kommitténs förslag skulle deras antal uppgå till 290
äga rätt och skyldighet att företräda kronofogden, där så erfordrades.
Vid dylika tillfällen borde fogdefullmäktigen handla på eget ansvar,
dock utan minskning i kronofogdens ansvarighet för därvid ifrågakommande
uppbörd, hvarföre fullmäktigen skulle intaga en tjänstemans ställning
och därföre af länsstyrelsen antagas, dock efter förslag af kronofogden.
För att underlätta tillsynen öfver den allmänna ordningens
upprätthållande inom fögderiet skulle fullmäktigen äga lika befogenhet
som kronofogden att förordna om häktning och anställa åtal samt därjämte
hafva till åliggande att utöfva enahanda tillsyn, som tillhörde
kronofogden i afseende på allmänna ekonomi- och politiförhållanden
inom fögderiet. Någon fördelning i öfrigt af göromålen emellan kronofogden
och hans fullmäktig ansåg kommittén icke lämplig utan fann
den senares verksamhet hufvudsakligen böra efter omständigheterna bestämmas
af kronofogden, dock att viktigare förrättningar, såsom uppbördsstämmor,
taxeringar, mantalsskrifningar m. fl., hvilka på bestämda
tider återkomme, endast efter länsstyrelsens särskilda förordnande skulle
kunna af fullmäktigen förrättas.

Med hänsyn härtill ansåg kommittén, att de ändrade kompetensvillkor,
som enligt kommitténs förslag borde stadgas för kronofogdarna,
äfven skulle äga tillämpning å fogdefullmäktige. Ändringarna i kompetensvillkoren
gingo ut därpå, att den i kungl. kungörelsen den 12
maj 1865 angående förändrade villkor för anställning i statens civila
ämbetsbefattningar såsom minimifordran uppställda examen till Kungl.
Maj:ts kansli icke längre skulle utgöra tillräcklig kompetens. I stället
skulle kronofogdarna hafva undergått en praktisk-teoretisk ämbetsexamen,
hvilken, då de praktiska synpunkterna enligt kommitténs åsikt borde
betraktas såsom de viktigaste, skulle afläggas inför en särskild kommission,
där både ämbetsmannaerfarenheten och de teoretiska kunskaperna
vore representerade, de förra likväl öfvervägande. I denna

examenskommission, som skulle tillsättas af Kungl. Maj:t och genom
särskild instruktion erhålla närmare föreskrifter om sina åligganden och
sin befogenhet, borde enligt kommitténs åsikt insättas en ämbets- eller
tjänsteman från statskontoret eller kammarrätten, en landssekreterare,
en landskamrerare och en universitetslärare inom någon af de juridiska
fakulteterna. Rättighet att undergå nyssnämnda examen skulle tillkomma
endast den, som aflagt studentexamen och därefter minst två
år biträdt vid göromålen hos länsstyrelse, ''domare eller kronofogde.
Examensämnena skulle vara följande: svenska stats-, civil-och kriminalrätten
med rättegångsordningarna, de delar af administrativa rätten,
som anginge beskattningsväsendet och kommunalförvaltningen, samt
den bokföringsmetod, som användes för statsräkenskaperna.

Beträffande fjärdingsmansinstitutionen, som utöfvades enligt stadgan
af den 1 juni 18o0, framhöll kommittén, att, då fjärdingsmannen
endast genom den praktiska utöfningen af sin verksamhet erhölle kännedom
om sina tjänsteåligganden och han först vid den tid, då hans
tjänstgöringsskyldighet upphörde, möjligen hade nödtorftig insikt för
skötandet af sin befattning, det biträde, kronobetjäningen erhölle af
fjärdingsmännen för utförandet af åtskilliga verkställighetsbestyr och
vakandet öfver efterlefnaden af flera ordningsföreskrifter, icke kunde
blifva annat än ytterst otillfredsställande. Med anledning däraf ansåg
kommittén, att åt fjärdingsmansinstitutionen borde beredas en sådan utveckling,
att fjärdingsmännen kunde anförtros en mera själfständig verksamhet,
särskildt hvad anginge polisväsendet, och länsmansbefattningarna
såmedelst äfven i nämnda hänseende göras obehöfliga.

Fjärdingsmannen skulle sålunda vara berättigad och pliktig att för
indrifvande af sådana allmänna eller kommunen tillhörande medel, som
skulle handräckningsvis uttagas, verkställa utmätning, och dessutom
skulle det åligga honom, bland annat, att utöfva noggrann tillsvn därå,
att allmän ordning och säkerhet inom hans tjänsteområde upprätthölles,
samt, i händelse anslag eller förbrytelse däremot förekomme, insända
beiättelse därom till kronofogden, men, därest sådana öfverträdelser af
lag och allmänna stadgan den blifvit upptäckta, som utgjorde föremål
för allmän åklagares beifran, därom anställa undersökning och insända
det därvid förda protokollet till kronofogden, äfvensom att, därest någon

på sannolika skäl misstänktes att hafva förölvat brott, därå häktning
kunde eller borde följa, taga den misstänkte i förvar och genast inställa
honom hos vederbörande allmänna åklagare, som om den anhållnes häktande
ägde förordna. Med en sådan maktbefogenhet ansågs fjärdingsman
icke komma att sakna medel eller utväg att på ett tillfredsställande sätt
upprätthålla den allmänna ordningen. Genom rättigheten att anhålla
misstänkt person erhölle fjärdingsman icke större myndighet än den,
som i stad tillkomme poliskonstapel, och den omständighet att afståndet
till den polistjänstemän, som ägde att i afseende å häktningen besluta,
i allmänhet blefve större på landet och således kunde föranleda ett längre
afbrott i den anhållnes frihet, därest det skulle befinnas, att häktning
icke bort äga rum, vore en olägenhet, som hade sin grund i förhållanden,
hvilka icke kunde undanrödjas. Fjärdingsmännens tjänstegöromål
i öfrigt skulle komma att till en stor del blifva desamma som länsmännens.

I öfverensstämmelse med sin uppfattning om hvad sålunda bolde
åligga fjärdingsmännen, föreslog kommittén uti särskild stadga för
fjärdingsmän högre kompetens för dessa. Dessutom föreslogs dels en
mera tryggad tjänsteställning dels ock bättre ordning för fastställande
af aflöningsförmånerna för fjärdingsmännen. För att kunna antagas till
fjärdingsman skulle fordras, bland annat, att sökande Aid förhör inför
kronofogde i länet visat sig äga ej mindre förmåga att i skrift redigt
uttrycka sig på svenska språket jämte färdighet att räkna i enkla och
brutna tal än äfven försvarlig kännedom af kommunalförfattningarna
jämte de delar af allmänna lagen med tillhörande författningar, som anginge
ärenden, hörande till fjärdingsmans tjänsteåligganden. För beredande
af en säkrare tjänsteställning åt fjärdingsmännen föreslog kommittén,
att, sedan tjänsten anslagits ledig samt efter ansökningstidens
utgång vederbörande kommunalnämnd blifvit hörd och kronofogden afgifvit
utlåtande, fjärdingsman skulle antagas och förordnas af länsstyrelsen
samt kunna från tjänsten skiljas endast i samma ordning som
kronolänsman. Aflöningen för fjärdingsman, lämpad efter distriktets
storlek och besvärlighet, skulle, på förslag af kronofogden och sedan
vederbörande kommun blifvit däröfver hörd samt landstinget yttrat sig
i frågan, bestämmas af länsstyrelsen. I det fall, då länsstyrelsen och

landstinget vore af skiljaktiga meningar beträffande lönernas belopp,
skulle frågan hemställas till Kungl. Maj:ts pröfning.

Kommittén fann, att den ifrågasatta utvecklingen af fjärdingsmansinstitutionen
måste föranleda till ökade utgifter för fjärdingsmännens
aflöning, men då fjärdingsmansbefattningen borde förblifva en kommunal
inrättning, inlät sig kommittén icke på uppgörandet af något aflöningsförslag
för fjärdingsmännen utan ansåg, att frågan därom fortfarande
horde utgöra en kommunal angelägenhet. Billigheten ansågs
emellertid fordra, att, då fjärdingsmansinstitutionen med den af kommittén
föreslagna omfattning skulle komma att vålla ökade utgifter,
staten trädde emellan och med bidrag af allmänna medel minskade den
börda, som eljest möjligen skulle alltför tungt falla på kommunerna.
Landskommunernas anspråk på en sådan mellankomst från statens sida
syntes ock vara fullt berättigadt vid betraktande däraf, att städerna,
genom dem förunnade privilegier och andra direkta förmåner, af det
allmänna åtnjöte ett kraftigt understöd jämväl för upprätthållandet af
sitt polisväsen. På det likväl fjärdingsmanslönen, i beräkning på bidrag
af allmänna medel, icke måtte bestämmas högre, än som i hvarje
särskildt fall kunde anses billigt, ansåg kommittén angeläget, att bidraget
efter ungefär enahanda grunder, som följdes vid aflönandet af folkskollärare,
bestämdes att utgå i ett visst procentförhållande till den lön,
som anslogs af distriktet, men med ett bestämdt maximum af exempelvis
250 kronor.

öfver landsstatskommitténs förberörda, den 13 oktober 1875 afgifna
underdåniga betänkande och förslag, hvilket i sig inrymde det nu återgå
förslaget till omorganisation af fögderiförvaltningen, inhämtades
utlåtanden från länsstyrelserna med flera myndigheter, hvarefter ärendet
den 24 maj 1877 anmäldes inför Kungl. Maj:t af statsrådet och chefen för
civildepartementet, hvilken därvid uttalade den uppfattningen, att de af
kommittén framställda förslagen till ändringar i gällande bestämmelser
rörande landsstaten och densammas verksamhet vore så vidtomfattande
och ingrepe så djupt å flera särskilda förvaltningsområden, att det svntes
vara, om icke omöjligt, åtminstone med stor svårighet förenadt att på en
gång till pröfning företaga alla dessa förslag, af hvilka flera enligt departe -

mentschefens åsikt icke stode i oskiljaktigt sammanhang med de öfriga.
Och då genom en samtidig pröfning af dem alla afgörandet af de frågor,
som företrädesvis påkallade en skyndsam lösning, skulle i väsentlig
mån fördröjas, ansåg departementschefen nödigt att, innan yttranden
infordrades från vissa angifna ämbetsverk, ingå i undersökning, huruvida
icke vissa af kommitténs förslag kunde och borde redan då till
pröfning företagas, hvarigenom de vidare arbetena i ärendet skulle i
icke obetydlig mån underlättas och påskyndas.

De sålunda åsyftade, uteslutande organisativa förslagen afsågo,
bland annat, kronofogde- och länsmanstjänsternas sammanslagning till
en tjänstemannaklas, kronofogdarnas, äfvensom häradsskrifvarbefattningarnas
indragning. Då emellertid möjligheten och lämpligheten att genomföra
de med häradsskrifvartjänsternas indragning ifrågasatta anordningarna
syntes vara beroende af hvad kommittén föreslagit rörande
uppbörds- oah redovisningsväsendet, ansåg departementschefen förslaget
i denna del då icke kunna till pröfning företagas.

Hvad beträffar förslaget om kronofogde- och länsmanstjänsternas
sammanslagning, hade endast en länsstyrelse understödt detta förslag,
hvaremot dess antagande blifvit af samtliga öfriga länsstyrelser på det
bestämdaste afstyrkt. Departementschefen, som i allt hufvudsakligt delade
de af länsstyrelserna enhälligt, på allenast ett undantag när, uttalade
åsikter i nämnda hänseende, ansåg således kronofogde- och länsmanstjänsterna
böra oförändrade bibehållas, men erinrade likväl, dels
att en och annan af länsstyrelserna antydt, att genom förändring af tjänstgöringsområdena
kronofogdarnas eller åtminstone länsmännens antal skulle
kunna i någon mån inskränkas, dels ock att däremot andra länsstyrelser
gjort framställning om minskning af länsmansdistrikten, äfvensom
att inom flera län extra länsmän redan vore med Kungl. Majds nådiga
tillstånd anställda. Departementschefen tillstyrkte därföre, att Kungl.
Majd måtte finna kommitténs ifrågavarande förslag icke böra bifallas
samt, med förklarande att kronofogde- och länsmansbefattningarna borde
bibehållas med hufvudsakligen enahanda åliggande som dittills, anbefalla
Kungl. Majds befallningshafvande i samtliga länen att hvar för sig, så
fort ske kunde och före viss angifven dag, inkomma med underdånigt
yttrande, huruvida inom det en hvar anförtrodda län antalet af krono -

fogde- och länsmanstjänsterna kunde genom förändring af då bestämda
tjänstgöringsområden minskas eller tillökning i detta antal eller förändring
i öfrigt af tjänstgöringsområdena kunde finnas vara af omständigheterna
oundgängligen påkallad. Hvad departementschefen sålunda
tillstyrkt och hemställt blef af Kungl. Maj:t bifallet.

I sammanhang med andra beslut anbefallde Kungl. Maj:t den 24
maj 1817 kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten att afgifva
underdånigt utlåtande öfver kommitténs förslag angående uppbörds- och
redovisningsväsendet för länen jämte därmed sammanhängande frågor,
såsom frågan om häradsskrifvarbefattningarnas indragning. Sedan detta
utlåtande afgifvits, underställdes detsamma den 2 januari 1880 af chefen
för civildepartementet Kungl. Maj:ts pröfning, bland annat, i de delar,
som hade afseende på förslaget om häradsskrifvarbefattningarnas indragning.
Beträffande detta förslag påpekade då departementschefen, att,
enligt hvad som framginge af de yttranden, som af Konungens befallningshafvande
i länen afgifvits öfver förslaget, icke någon af dessa med
uppbördsförvaltningen i orterna företrädesvis förtrogna myndigheter tilltrott
sig att obetingadt förorda förslagets antagande i dess helhet. De
allra flesta bland dem hade tvärtom bestämdt afstyrkt kommitténs förslag.
De tre centrala ämbetsverken hade också alldeles afstyrkt förslaget. För
egen del sade sig departementschefen i allt hufvudsakligt instämma uti
de erinringar och anmärkningar, som uti angifna hänseenden blifvit såväl
af Konungens befallningshafvande med stor enighet som äfven af ämbetsverken
framställda ej mindre mot de anordningar, som kommittén
ansett böra dels utgöra förutsättningar för häradsskrifvartjänsternas indragning
dels ock i öfrigt vidtagas såsom ledande till lättnad vid debiteringsarbetet,
än äfven mot det af kommittén föreslagna sättet för detta
arbetes förrättande å landskontoren. I följd däraf kunde departementschefen
icke till bifall förorda ifrågavarande förslag utan ansåg, att häradsskrifvarbefattningarna
borde bibehållas oförändrade. Kungl. Maj:t lämnade
också sitt bifall, till hvad departementschefen sålunda yttrat och
hemställt.

Oaktadt kommittéförslaget sålunda icke underställdes Riksdagens
pröfning, bereddes dock Riksdagen år 1878 tillfälle att taga del af
nämnda förslag i sammanhang med Kungl. Maj:ts proposition om ny

lönereglering för kronofogdar och länsmän. Då nämnda lönereglering
godkändes af Riksdagen, torde detta förutsätta, att Riksdagen i
hufvudsak gillade, hvad föredragande departementschefen yttrat om kommitténs
förslag.

Enligt hvad nu lämnade redogörelse gifver vid handen, ledde 1873
års landsstatskommittés förslag till omorganisation af fögderiförvaltningen
icke till någon påföljd. De, enligt hvad ofvan nämnts, från länsstyrelserna
inhämtade yttranden om möjligheten och lämpligheten åt tjänstgöringsområdenas
reglering föranledde ej heller till någon minskning af
fögderiförvaltningens personal, som sålunda fortfarande kom att utgöra
117 kronofogdar, en i hvarje fögderi, 116 häradsskrifvare, en i hvarje
fögderi med undantag af lappmarksfögderiet i Västerbottens län, där
redan då särskild häradsskrifvare ej fanns anställd, och 520 länsmän.

I detta sammanhang må omnämnas, hurusom, efter det landsstats- vid 1874 års
kommittén tillsatts, men innan dess förslag blifvit af Kungl. Maj:t slut- motion om
ligen pröfvadt, två motioner om kronofogdetjänsternas indragning fram- fbn9^lfZmburits
i Riksdagen. Uti en vid 1874 års riksdag inom Andra kamma- organisation.
ren väckt motion (nr 75) hade nämligen föreslagits, att Riksdagen måtte
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, huruvida icke kronofogdetjänsterna
skulle kunna efter hand indragas samt kronofogdarnas
göromål öfverflyttas på andra landsstatens tjänstemän. Motionen hade
emellertid, i enlighet med statsutskottets därom gjorda hemställan, i afbidan
på landsstatskommitténs förslag afslagits af Riksdagen.

Vid 1876 års riksdag hade vidare i en inom Andra kammaren väckt vid 1876 års
motion (nr 100) föreslagits, att Riksdagen skulle i skrifvelse hos Kungl. "motion
Maj:t anhålla, att kronofogdetjänsterna måtte i mån af afgång indragas fw
och kronofogdarnas tjänstegöromål öfverflyttas på länsmännen. Tillför- organisation.
slaget hade motionären hämtat anledning af det af landsstatskommittén
afgifna förslaget till fögderiförvaltningens omorganisation, och sökte han
visa, att större fördelar skulle beredas det allmänna, om länsmän med
mindre distrikt än de dåvarande tillsattes i stället för det af landsstatskommittén
föreslagna stora antalet kronofogdar jämte fogdefullmäktige.

* 3

Vid 1885 års
riksdag
väckt motion
om fögderiförvaltningens
omorganisation.

Vid 1888 års
riksdag
väckt motion
om fögderiförvaltningens
omorganisation.

Som emellertid låndsstcitskommittens förslag1 vid Studel tid ännu vur beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning, hade statsutskottet i afgifvet utlåtande
öfver motionen hemställt, att densamma icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Riksdagens beslut hade också utfallit i enlighet
med utskottets hemställan.

Sedan Kungl. Maj:t genom sitt förberörda beslut den 24 maj 1877
låtit landsstatskommitténs förslag förfalla, dröjde det åtskilliga år, innan
frågan om kronofogdetjänsternas indragning åter bragtes å bane. Först
vid 1885 års riksdag återupptogs frågan, i det att då uti en inom Första
kammaren väckt motion (nr 58) — under förutsättning af bifall till en
annan motion (nr 49) inom samma kammare rörande ändring af bevillning^
förordningen — föreslogs, att häradsskrifvar- och kronofogdebefattningarna
matte indragas samt därtill hörande göromål utom dem, som
anginge uppbörden, öfverflyttas på länsmännen. Uppbördsgöromålen
skulle nämligen enligt detta förslag så fördelas, att debiteringen skulle
ombesörjas på landskontoren och indrifningen verkställas af kommunalnämnderna,
Emellertid vann motionen rörande ändring af bevillningsförordningen
icke Riksdagens bifall, hvadan nu ifrågavarande motion, i
enlighet med statsutskottets därpå grundade utlåtande, afslogs af Riksdagen.

Sedermera återupptogs frågan om kronofogdetjänsternas indragning
vid 1888 års riksdag, då i en inom Andra kammaren väckt motion (nr
151) föreslogs, bland annat, att Riksdagen ville för sin dél besluta, att
kronofogdetjänsterna skulle indragas, i den mån som dessa tjänsters innehafvare
afginge, och att, när sådan tjänst indroges, kronofogdarna åliggande
tjänstegöromål skulle öfvertagas af länsmännen i fögderiet inom
hvar sitt distrikt mot erhållande af högre löneförmåner för sålunda ökad
tjänstgöring.

Statsutskottet, till hvars behandling motionen hänvisades, anförde i
afgifvet utlåtande, att utskottet ansåg frågan om kronofogdetjänsternas
indragning vara förtjänt af uppmärksamhet. Den tryckta ekonomiska
ställning, hvari landet då befann sig, manade till iakttagande af sparsamhet
på statshushållningens alla områden. Skulle det därföre kunna upp -

visas, att eu så talrik tjänstemannaklass som kronofogdarnas kunde undvaras,
utan att några svårigheter därigenom uppkomme för förvaltningens
regelbundna gång, borde naturligen eu indragning af kronofogdetjänsterna
genomföras.

Utskottet, som för sin del ansåg eu sådan indragning vara möjlig,
androg i detta hänseende hufvudsakligen följande:

Kronofogdarna intoge en egendomlig mellanställning mellan länsstyrelserna,
å ena, och länsmännen, å andra sidan. Däraf föranleddes för
kronofogdarna eu del tjänsteåligganden, bestående endast däruti, att de
till länsmännen i och för verkställighet öfversände de order, som de
själfva mottagit från länsstyrelserna, och å andra sidan till dessa inberättade,
hvad länsmännen i sina till kronofogdarna insända rapporter
meddelat. Dåmera förefunnes dock ej några skäl för, att icke i alla förekommande
fall länsstyrelserna skulle kunna direkt meddela sig med
länsmännen och dessa senare med länsstyrelserna. Därigenom skulle
mångskrifveri undvikas samt snabbheten i ärendenas gång befordras.
Vid granskning af kronofogdeinstruktionen den 10 november 1855 framginge,
att därefter genomförda förenklingar och reformer beträffande
fastighetsbeskattningen på landet äfvensom domänintendenternas tillsättning
m. m. medfört, att en ej ringa del för kronofogdarna gällande
föreskrifter och dem åliggande göromål — såsom i fråga om rotering,
ränta och tionde å jord, tillsynen däröfver att innehafvare af jord icke
tillskansade sig större friheter än lagligen åtnjutas borde, skattläggning
och förmedling, vårdandet af statens fasta egendomar m. in. — förlorat
det mesta af sin forna vikt.

Såväl kronofogdarna som länsmännen vore i allmänhet icke fullt
sysselsatta af sina tjänstegöromål, och vid sådant förhållande syntes det
utskottet antagligt, att länsmännen utan svårighet skulle kunna medhinna
att, förutom sina dåvarande tjänsteåligganden, utföra jämväl den
del af kronofogdarnas bestyr, som kunde ankomma på de respektive
länsmansdistrikten. Frågan blefve endast, om länsmännen kunde anses
fullt kompetenta att öfvertaga de med kronofogdetjänsterna förenade
göromålen. För sin del trodde utskottet, att sa i allmänhet vore förhållandet.
Vanligen besutte länsmännen dåmera en icke ringa grad af
praktisk duglighet och hade därjämte förvärfvat sig fackbildning i vida

högre grad än af dem författningsenligt fordrades. Redan då verkställdes
faktiskt af länsmännen en stor del af de förrättningar, som, enligt
den för kronofogdarna fastställda instruktionen, i första hand borde utföras
af dessa tjänstemän. Så vore ofta händelsen med utmätnings- och
i ganska många fall jämväl med syneförrättningarna. Såsom allmänna
åklagare vid häradsrätterna uppträdde kronofogdarna dåmera nästan
aldrig, utan sköttes åklagarkallet därstädes så godt som uteslutande af
länsmännen.

Kronouppbörden skulle kronofogdarna visserligen enligt instruktionen
ovillkorligen själfva besörja och redovisa, men då instruktionen medgift
kronofogdarna rätt att, därest Konungens befallningshafvande det
tilläte, vid indrifning af sådana medel, som vid uppbördsstämmorna lämnats
obetalda, begagna länsmännens biträde, hade däraf blifvit en följd,
att restindrifningarna, hvilka mången gång vore vida besvärligare än
själfva uppbördsstämmorna, enligt regeln folie på länsmännens lott. Att
länsmännen icke skulle besitta den färdighet, som kunde erfordras för
hållande af en uppbördsstämma, ifrågasattes väl icke af någon, och då
länsmännen naturligen skulle förpliktas att ställa skälig uppbördsborgen,
kunde icke heller ur synpunkten af kronans säkerhet för uppbördsm edlen
någon befogad anmärkning framställas mot, att uppbörden öfverlämnades
åt länsmännen.

En grupp till kronofogdebefattuingarna hörande förrättningar gåfves
det emellertid, som länsmännen med det mått af lagkunskap, de för det
dåvarande ägde, icke under alla förhållanden skulle kunna öfvertaga,
nämligen de exekutiva fastighetsauktionerna på landet och i synnerhet
de därtill hörande köpeskillingslikviderna. Denna omständighet ensam
borde dock icke utgöra något hinder för indragning af kronofogdetjänsterna,
helst de anmärkta svårigheterna kunde undvikas genom lagförändring.

Utskottet, som förklarade sig i det störa hela gälla motionens syfte,
ansåg likväl en så genomgripande förändring i landsstatens organisation
som den, hvarom fråga vore, icke böra genomföras utan en omsorgsfull
utredning af alla de omständigheter och förhållanden, som kunde på
saken inverka, och hemställde utskottet fördenskull, att Riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utred -

ning, huruvida icke kronofogdebefattuingarna kunde indragas och de
åligganden, som ankonnne på kronofogdarna, öfverflyttas på länsmännen
eller andra landsstatstjänstemän, samt till Riksdagen inkomma med det
förslag, en sådan utredning kunde föranleda. Mot utskottets hemställan
anmäldes emellertid reservation af nio medlemmar från k örsta kammaren.

Sistnämnda kammare afslog utan votering utskottets hemställan,
som däremot bifölls af Andra kammaren med 100 ja mot 92 nej.

Mot utskottets hemställan anfördes, bland annat, följande:

De allt emellanåt återkommande önskningarna om kronofogdetjänsternas
indragning berodde nog icke så mycket på själfva institutionen
utan mera därpå, att på vissa ställen densamma icke blifvit tagen
i anspråk i så fullständig grad, som ursprungligen varit afsedt och som
den för kronofogdarna utfärdade instruktionen tydligen gåfve vid handen.
Förhållandet vore nämligen icke, såsom i allmänhet antoges, att
kronofogdarnas hufvudsakliga eller egentliga verksamhet skulle vara
handhafvande! af exekutionsärenden och uppbördsverket, utan kronofogdarna
hade mycket vidsträcktare uppgifter sig förelagda. På dem hvilade
ytterst ansvaret för upprätthållande af ordning och säkerhet inom
fögderiet och för handhafvande af en mängd administrativa, kamerala
och polisföreskrifter. I första hand ombesörjdes en del af dessa best} t
visserligen af länsmännen, men, såsom instruktionen uttryckligen angåfve,
vore länsmannen anvisad kronofogden till biträde. Kronofogden \ ore
länsmannens förman, och det vore på honom ansvaret ytterst hvilade.
Fn sådan anordning vore ock nödig, ty det skulle vara alldeles omöjligt
för eu landshöfding eller en länsstyrelse, åtminstone i vidsträcktare län,
att äfven med bästa vilja kunna hålla uppsikt öfver länets alla länsmän.
Någon behöfdes, som på närmare håll utöfvade kontroll.

Att öfverflytta uppbörden på länsmännen skulle innebära en afvikelse
från den grundsats, som i all statsförvaltning ditintills följts, nämligen
att uppbördsmännen borde vara så få som möjligt ined
allseende å de belopp, som de hade att uppbära och redovisa.
Arbetet med upprättandet åt hufvudräkenskapen för länet eller den så
kallade landsboken skulle ock blifva i hög grad förökadt, om redogörarnas
antal blefve mångdubbladt.

Genom förändrad lagstiftning hade visserligen en del ärenden öf -

Vid 1902 års
riksdag
väckt motion
om fögderiförvaltningens
omorganisation.

nerflyttats från kronofogdarna till andra tjänstemän, men däremot liade
andra bestyr tillkommit för kronofogdarna, sa att deras göromål ingalunda
minskats. \ issa tider af aret, och det icke så korta, vore kronofogdarna
sa öfverhopade åt göromål, att de själfva ej medhunne dem
utan nödgades anlita biträden.

Indroges kronofogdetjänsterna och öfverflyttades de därmed förenade
göromålen på länsmännen, måste åt dessa gifvas en betydande
aflöningsförbättring, hvartill komme kostnaderna för en af organisationsförändringen
nödvändiggjord tillökning af arbetskrafterna hos länsstyrelserna,
Någon besparing för statsverket skulle därföre säkerligen ej
vinnas. Tvärtom skulle, om, för undvikande af en stor oreda för förvaltningen,
öfvergången från det gamla till det nya systemet genomfördes
på en gång och ej successivt, förändringen komma att kosta betydande
belopp.

Efter det frågan om kronofogdetjänsternas indragning vid 1888
års riksdag fått förfalla, återupptogs den icke i Riksdagen förrän år
1902, då uti en inom Andra kammaren väckt motion (nr 95) föreslogs,
att »Riksdagen ville för sin del besluta att till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse,
innefattande begäran om utredning af frågan, och att Kungl.
Maj:t därefter måtte till Riksdagen afgifva proposition om indragning
af kronofogdetjänsterna, samt att kronofogdarnas tjänsteåligganden öfverflyttas
till länsmännen, i sammanhang hvarmed nödiga ändringar uti
hithörande författningar torde komma att föreslås».

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott uttalade i afgifvet utlåtande
öfver motionen den åsikten, att de skäl för kronofogdetjänsternas
indragning och med dessa tjänster förenade göromåls öfverflyttande på
länsmännen, som anförts af 1888 års statsutskott, ännu ägde sin giltighet
samt till och med syntes hafva vunnit i styrka under de fjorton år,
som förflutit, sedan frågan sist behandlades af Riksdagen.

Enligt utskottets förmenande hade till och med det enda skäl, som
af 1888 års statsutskott anförts såsom i någon mån talande emot förslaget,
eller att de exekutiva fastighetsauktionerna icke lämpligen skulle
kunna uppdragas åt länsmännen dåmera bortfallit, då länsmännen på
många orter faktiskt förordnades att förrätta dylika auktioner, utan att

någon olägenhet (Häraf försports. Dessutom vore länsmanstjänsterna
mångenstädes redan så eftersökta, att allt flera juridiskt bildade personer
anmälde sig som sökande. Därtill kunde läggas, att den föreslagna
förändringen icke kunde verkställas, med mindre länsmännens löner
komme att höjas, hvilket åter helt säkert skulle verka därhän, att fullt
kompetenta personer komme att aspirera på länsmanstjänstema, för
Indika ock kompetensvillkoren under denna förutsättning syntes böra höjas.

Därmed sammanhängde en fråga, som måste utöfva ett stolt inflytande
på föreliggande spörsmåls bedömande, nämligen den ekonomiska
sidan af saken eller med andra ord, huruvida någon besparing för statsverket
kunde vara att vinna på den ifrågasatta förändringen. Skulle
genom en öfverflyttning af kronofogdarnas göromål på länsmännen samtidigt
vinnas en förbättring af de sistnämndas löneförhållanden och en
besparing ändock åstadkommas för statsverket, vore ju detta ett ytterligare
skäl för den åsyftade förändringen. Utskottet, som höll före, att så kunde
ske, uttalade i sådant hänseende, att, om länsmännens löner i följd af
den föreslagna förändringen skulle höjas med ett belopp, som kunde
anses utgöra en skälig ersättning för det ökade arbetet, och om äfven
för förändringens genomförande ytterligare arbetskrafter vid länssts lel
serna skulle erfordras, det dock syntes utskottet, som om genom förändringen
en ganska afsevärd besparing skulle uppkomma för statsverket,
på samma gång som eu väsentlig förenkling i administrationen
och större skyndsamhet i uppbörds- och exekutionsväsendet på landet
skulle kunna vinnas. I Norge hade man redan genomfört en dylik
förenkling.

Utskottet hemställde därföre, att Andra kammaren ville för sin del
besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning af frågan om indragning
af kronofogdetjänsterna och öfverflyttning af kronofogdarnas tjänsteåligganden
till länsmännen samt därefter för Riksdagen fiamlägga de
förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Med 87 ja mot 49 nej biföll kammaren utskottets hemställan.
Efter det att beslutet delgifvits Första kammaren och denna hänvisat
ärendet till sitt andra tillfälliga utskott, yttrade detta i afgifvet utlåtande.
att, då Kungl. Maj:t genom cirkulär den 25 oktober 1901 redan

ålagt statens ämbetsverk och myndigheter att öfverväga, huruvida genom
förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning
af tjänster, som genom de förändrade anordningarna kunde afvara^
utskottet med stöd af det sålunda anförda hemställde, att den gjorda
framställningen angående indragning af kronofogdetjänsterna icke måtte
af Första kammaren bifallas. Utskottets ordförande anmälde i afgifven
reservation, att han med instämmande i beslutet ansett utskottet hafva
bort gifva motiveringen eu annan lydelse, innefattande yttrande i själfva
saken. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Från diskussionen i Första kammaren må särskildt anföras de skäl,
som i nedannämnda hänseende af en talare anfördes till förmån för kronofogdebefattningarnas
bibehållande.

i>Om vi», yttrade denne, »såsom jag hoppas, någon gång komma
därhän, att vår kriminalprocess erhåller ett mera modernt snitt, kräfves
det ett ordentligt åklagarväsen. Det duger ej då att såsom offentliga
åklagare hafva länsmän, åtminstone icke med den bildning, som de för
närvarande äga. Det duger ej då, att åklagaren, såsom nu ofta sker,
inskränker ^ sig till att »yrka ansvar enligt lag», d. v. s. han vågar
knappast fixera sitt yrkande ens till ett kapitel i strafflagen, utan tar
strafflagen i sm helhet, Fn förändring af straffprocessen i modern riktning
kommer att medföra försvarare för den tilltalade, och då försvaret
blifver starkt, måste också åklagaremakten vara stark och åklagarna
tillräckligt kvalificerade. Jag tänker mig, att vid en dylik reform af
straffprocessen kronofogdarna, om de skulle kunna åtminstone till någon
del befrias från öfriga sysslor, som de för närvarande hafva, skulle
kunna användas såsom offentliga åklagare. Jag vet visserligen, att de
äfven enligt nu gällande rätt äro offentliga åklagare, men jag vill påpeka,
att de i regel lämna sina åklagarfunktioner åt länsmännen.»

Af de yttranden rörande möjligheten af förenklingar i förvaltningen
och däraf föranledda indragningar af tjänster, hvilka i anledning
af förberörda kungl. cirkulär den 25 oktober 1901 afgåfvos af vissa
statens ämbetsverk och myndigheter, torde här böra relateras följande:

Såsom allmänt omdöme uttalades af flertalet Konungens befallnings- Åtskild

liga med

hafvande, att någon förenkling i förvaltningen, åtminstone åt den genom- anledning af
gripande art att tillfälle till indragning af tjänster därigenom bereddes, ^eiTas‘“[t
icke vore möjlig, i synnerhet om man toge i betraktande den alltjämt afäf''
fortgående stegringen af göromålen. Af de länsstyrelser, som uttalade
sig för möjligheten af tjänsters indragande i större eller mindre mån, vaitningent
äro allenast att omförmäla Konungens befallningshafvande i Söderman- omortf“™>a
lands, Kronobergs, Gottlands och Västmanlands län.

Konungens befallningshafvande i Södermanlands län uttalade, bland
annat, att det syntes Konungens befallningshafvande otvifvelaktigt, att
en förändrad organisation af landsstatstjänsterna ute på länen skulle i
vissa hänseenden kunna medföra fördelar och möjligen leda till någon
minskning i tjänstemännens antal. Enligt Konungens befallningshalvandes
uppfattning kunde det ej bestridas, att hvarken kronofogdar
eller länsmän med distrikt af vanlig omfattning hade hela sin tid upptagen
af tjenstegöromål. För kronofogdarna gällde detta förnämligast
den del af året, då uppbörds- och taxeringsförrättningar icke förekomme.
Konungens befallningshafvande höll före, att det vore önskligt, om genom
en jämnare och bättre fördelning af krono fogd arnes arbete staten kunde
mera, än som vore fallet, taga dessa tjänstemäns tid i anspråk för tjänstens
räkning. Därigenom borde äfven kunna vinnas, jämte tilläfventyrs
en minskning i tjänstemännens antal, förenkling och större snabbhet
i själfva arbetssättet samt större kompetens hos tjänstemännen,
hvilken senare vore af betydelse särskildt med afseende å den åt
dem anförtrodda åklagarmyndigheten. Likaså kunde möjligen i sammanhang
därmed tillfälle gifvas att på ett mera tillfredsställande sätt
ordna polisväsendet på landsbygden.

Det vore emellertid enligt Konungens befallningshafvandes åsikt
uppenbart, att denna fråga icke kunde lösas helt enkelt genom att indraga
kronofogdetjänsterna och öfverflytta deras göromål på länsmännen
eller andra tjänstemän. Till en början vore klart, att en anordning
i antydda syfte icke kunde genomföras utan en omreglering af
tjänstedistrikten. Men frågans lösning syntes för öfrigt icke kunna
tänkas utan en fullständig omorganisation af landsstaten ute på länen,

en omorganisation, som äfven måste beröra andra delar af den i
Sverige historiskt grundade landtregeringen och som särskildt i afseende
å öfvergången till det nya måste förorsaka mycket stora svårigheter.
En utredning, om och i hvad män en dylik omorganisation vore
lämplig och möjlig att genomföra, förutsatte emellertid en sammanställning
af erfarenheterna från skilda delar af landet samt en mycket
ingående och vidlyftig undersökning af dithörande förhållanden.

Från länsstyrelsen i Kronobergs län anfördes i ämnet, bland annat,
följande:

Kronofogdarna och länsmännen vore icke fullt sysselsatta af sina
tjenstegöromål. Det kunde icke med fog förnekas, att icke landets
kommunikationsväsen med dess utveckling i synnerlig grad underlättade
ett direkt samarbete mellan länsstyrelsen och länsmännen i orterna
och en lättare omedelbar kontroll å dessa, så att den ställning,
kronofogden såsom mellanhand och öfvervakande myndighet dittills ägt,
kunde sägas hafva med detta förhållande till stor del förlorat sin betydelse.

Visserligen innebure kronofogdeinstitutionen ur redogörelsesynpunkt
med afseende å kronouppbörden och bötesväsendet, såsom dessa angelägenheter
vore ordnade, en ingalunda värdelös förmån för länsstyrelsen
vid upprättandet af densamma åliggande redovisningshandlingar,
likasom denne tjänstemans högre bildning och juridiska insikter vore
ägnade att verka ledande och normerande på länsmännens tjänsteutöfning,
men något däraf mera bindande hinder att indraga kronofogdetjänsterna
syntes nu likvisst icke förefinnas, då, hvad uppbörds- och
redovisningsväsendet anginge, några oöfverstigliga svårigheter för dess
omordnande på fullt tillfredsställande sätt icke torde möta samt i fråga
om länsmännen stegrade kompetensvillkor lämpligen kunde stipuleras
i samband med den löneförbättring, som billigtvis borde med det snaraste
beredas dessa tjänstemän.

Ur synpunkten dels af möjligheten att utan olägenhet på länsmännen
öfverflytta det hufvudsakligaste af kronofogdens göromål dels ock
af behöflig sparsamhet i statshushållningen, samt då under alla förhållanden
en löneförbättring för länsmännen vore synnerligen behöflig,
ansågs det böra göras till föremål för särskild undersökning, huruvida

och på hvad sätt eu förändring i angifna hänseenden kunde låta sig
med största möjliga fördel genomföras, därvid tillika borde komma under
öfvervägande, huruvida icke beträffande jämväl debiteringsväsendet
eller häradsskrifvargöromålen öfver hufvud kunde vidtagas ändring
därhän, att dessa göromål blefve fördelade på ett färre antal därför
ansvariga tjänstemän.

Konungens befallningshafvande i Gottlands län framhöll, att snarare
än att indraga kronofogdetjänsterna man skulle kunna tänka sig, att
häradsskrifvartjänsterna kunde undvaras, om debiteringsbestyret öfverflyttades
på kronofogdarna samt mantalsskrifningarna och kontrollen
vid uppbörderna på länsmännen. Emellertid skulle eu dylik anordning
nödvändiggöra anslag till ett kontorsbiträde åt kronofogde och ökad
aflöning till länsmännen samt »dessutom medföra åtskilliga olägenheter,
som icke skulle uppvägas af den jämförelsevis ringa besparing, som för
statsverket skulle i aflöningarna uppkomma».

Konungens befallningshafvande i Västmanlands län anförde, bland
annat:

Genom sin ämbetsställning vore Konungens befallningshafvande
närmast att vitsorda och högt skatta betydelsen för det allmänna af
den kontroll, som af kronofogdarna utöfvades. Med hänsyn till länsmannens
sociala och tjänstemannaställning syntes det led, kronofogdarna
utgjorde inom landtregeringen mellan Konungens befallningshafvande
och allmänheten, ingalunda kunna undvaras. Men kunde man
införa något högre kvalifikationer för länsmanssysslans innehafvare,
hvilkas tjänsteställning i omedelbar beröring med allmänheten onekligen
vore af den allra viktigaste betydelse; kunde det uppvisas ett modernare
sätt för debitering, indrifning och redovisning af kronans uppbörd
under samma trygghet som nu; läte det sig göra att till exempel
ålägga domhafvandena de mera maktpåliggande syneförrättningar, som
af kronofogdarna verkställdes; och skillde man ändtligen från kronofogdarna
den dem först genom nya utsökningslagen af år 1877 tillagda
befogenhet att utmätningsvis försälja fast egendom, ett bestyr, som
med de lätta kommunikationerna alltför väl borde utan olägenhet för
allmänheten kunna såsom förr utföras hos länsstyrelserna, hölle Konun -

Löneregleringskommitténs

förslag ang.
fögderiförvaltningens

omorganisation.

gens befallningshafvande före, att indragning af kronofogdebefattningärna
icke skulle vålla men för förvaltningen.

Sporde man efter fördelarna däraf, torde väl å ena sidan vara
tvifvelaktigt, huruvida någon väsentlig besparing för statsverket skulle
följa af ifrågavarande befattningars indragning, ty de reformerade länsmanssysslorna
skulle blifva tjänster förenade med mycket arbete och
vida större ansvar än de bestående länsmanstjänsterna och borde följaktligen
kräfva en högst väsentligen förbättrad aflöning. Å andra sidan
uppstode den vinningen, att staten erhölle, i stället för två tjänstegrader
mellan länsstyrelsen och allmänheten, en enda, hvars innehafvare,
väl aflönad, komme att bekläda en maktpåliggande befattning, som
skulle taga hela hans tid och alla hans krafter i anspråk. Reformens
förutsättningar vore dock af så vidtomfattande natur, att en utredning ,

''O

åt dem syntes böra anförtros fleras gemensamma bemödanden.

Statskontoret yttrade i underdånigt utlåtande den 14 oktober 1902,
att hvad Konungens befallningshafvande i Kronobergs och Västmanlands
län anfört om möjligheten att indraga kronofogdetjänsterna syntes statskontoret
vara värdt att tagas under öfvervägande och blifva föremål
för en allsidig utredning, som statskontoret emellertid ansåg det
icke åligga sig att i detta sammanhang förebringa, helst på denna
frågas bedömande, hvad särskildt kronofogdarnas behöflighet beträffade,
mångahanda förhållanden inverkade, hvilka icke folie inom
området för statskontorets verksamhet. Det uttalandet ansåg sig
dock statskontoret böra göra, att, hvad uppbörds- och redovisningsväsendet
beträffade, kronofogdetjänsternas indragning icke torde
komma att verka hindrande för ett tidsenligt och betryggande ordnande
däraf, därest en sådan indragning ur andra synpunkter befunnes
vara lämplig eller önskvärd.

Härefter återupptogs frågan om fögderiförvaltningens omorganisation
af den så kallade löneregleringskommittén, som den 27 februari
1906 afgaf underdånigt betänkande rörande reglering af löneförhållandena
m. m. vid landsstaten.

I hvad betänkandet rörde fögderiförvaltningen, framhöll löneregleringskommittén,
hurusom kommittén med afseende å den tid efter an -

nan väckta frågan om fögderiförvaltningens omorganisation, hvilken
fråga ur såväl förenklings- som ekonomisk synpunkt uppenbarligen vore
förtjänt att göras till föremål för en mera ingående behandling, funnit
angeläget att söka utreda, huruvida en omorganisation medelst indragning
af någon tjänstegrupp kunde befinnas möjlig och lämplig. Resultatet
af undersökningen blef emellertid, såsom af den följande redogörelsen
för kommitténs yttrande i ämnet framgår, negativt.

Den utväg, som närmast erbjöde sig för genomförandet af en dylik
omorganisation, vore enligt kommitténs förmenande tvifvelsutan att indraga
kronofogdetjänsterna och öfverflytta med desamma förenade åligganden
på länsmännen. Emot en sådan anordning reste sig dock, såsom
kommittén yttrade, i första rummet den invändningen, att, om än
i vissa fall kronofogdar och länsmän icke vore af sin tjänst fullt upptagna,
detta likväl icke gällde i den omfattning, att dessa båda tjänstemäns
åligganden skulle, åtminstone inom det stora flertalet länsmansdistrikt,
kunna utan vidare förenas på en hand. Särskildt vore
att märka, att under den icke ringa del af året, då taxerings- och uppbördsförrättningar
påginge, kronofogden vore ensamt af dessa göromål
ganska strängt upptagen. För länsmannen skulle det säkerligen i allmänhet
visa sig omöjligt att jämsides med utförande af kronofogdens
å dåvarande göromål i nyssnämnda hänseenden nöjaktigt besörja de i

öfrigt åt kronofogde och länsman uppdragna åligganden. Man kunde
icke heller utan vidare låta dessa hvila under tiden, särskildt icke polisgöromålen,
hvilka i många fall ej tålde uppskof eller afbrott. De af
Kungl. Ma:jt utsedda kommitterade för utredande af frågan om erforderliga
förändrade anordningar beträffande landtpolisen hade i sitt den
28 maj 1902 afgifna utlåtande yttrat, att kronofogde och länsman vore
»i hög grad upptagna af en mängd utom polisväsendet liggande tjänstegöromål,
hvilka åtminstone tidtals hindrade deras verksamhet såsom
polismän.» I än högre grad skulle detta blifva fallet med länsmännen,
om å dem, i hvad på deras distrikt belöpte, lades äfven kronofogdarnas
göromål.

Mot vidtagandet af en sådan omorganisation mötte enligt kommitténs
åsikt betänkligheter äfven i ett annat hänseende. Väl vore
det sannt, att en stor del af de för kronofogdar och länsmän gemen -

samma göromålen dåmera faktiskt besörjdes nästan nteslutande af länsmännen.
Sådant skedde dock eller borde ske under inseende af
kronofogdarna, och detta inseende både förvisso betydelse ur kontrollsynpunkt,
hvarjämte tillfälle därigenom vore beredt länsmannen att
bos kronofogden erhålla vägledning i frågor, hvilka erbjöde större svårigheter
eller inför hvilka länsmannen eljest stode tveksam. Med de
ringa kompetensfordringar, som gällde i afseende å befordran till länsman,
kunde det ingalunda med erforderlig säkerhet antagas, att länsmännen
alltid skulle vara vuxna de dem pålagda uppgifterna, särskilt
såsom åklagare. Detsamma skulle, därest länsmännen finge på eget
ansvar öfvertaga de kronofogde eljest tillhörande tjänstebestyr, förhållandet
otvifvelaktigt blifva jämväl med åtminstone en del af sistnämnda
bestyr, exempelvis inom exekutionsväsendet. Till förebyggande af detta
skulle det säkerligen blifva af nöden, att kompetensfordringarna för
länsmännen höjdes därhän, att för befordran till länsmanstjänst kräfdes att
hafva aflagt åtminstone den mindre af de föreskrift^ juridiska ämbetsexamina.
Detta komme .åter tvifvelsutan att betinga en så väsentlighöjning
af länsmännens löneförmåner, att i stället för besparing däraf
komme att följa ökning af statens utgifter.

Beträffande kronofogdarnas befattning med upp bör ds väsendet ansåg
kommittén dessutom böra beaktas, att ett öfverflyttande på länsmännen
af göromålen i detta hänseende skulle vara förenadt med den
olägenheten, att uppbördsmännens antal komme att blifva mångdubbladt,
hvilket skulle väsentligen försvåra den nödiga kontrollen.

De betänkligheter, som sålunda yppats mot en öfverflyttning å
länsmännen af kronofogdarnas åligganden, sökte kommittén undvika
uti ett annat inom kommittén dryftadt förslag, gående ut på att
indraga länsmanstjänsterna och öfverflytta de med dem förbundna göromålen
på kronofogdarna.

Det skulle emellertid, ansåg kommittén, blifva behöfligt att i samband
därmed i erforderlig mån öka kronofogdarnas antal. Ökningen
skulle gifvetvis blifva ganska betydlig, men, därest förändringen ej
skulle för staten medföra ökad i stället för minskad kostnad, måste
tillses, att antalet kronofogdar blefve icke oväsentligt mindre än antalet
länsmän. Kronofogdarna borde följaktligen i genomsnitt erhålla

distrikt, väsentligt större än tlertalet länsmansdistrikt. Men, om det i
allmänhet befunnes omöjligt för eu och samma person att'' nöjaktigt besörja
de inom ett länsmansdistrikt förekommande, kronofogde och länsman
tillhörande göromål, skulle detta ännu säkrare blifva fallet i afseende
å skötseln af do ifrågaställda nya kronofogdedistrikten.

Då likväl en omorganisation af fögderiförvaltningen i enlighet
med det senare alternativet ansågs möta betänklighet hufvudsakligen
endast med afseende å den arbetsmängd, som skulle komma att hvila
på innehafvarna af de nya kronofogdetjänsterna, hade kommittén tänkt
sig möjligheten att öfverflytta uppbörds- och redovisningsväsendet, helt
eller delvis, på andra tjänstemän. I sådant hänseende hade kommittén
ifrågasatt en anordning, hvartill förebild i viss mån hämtats från den
nya organisationen af amtsförvaltningen i Norge. Uppbörden och redovisningen
inom ett län skulle, enligt hvad kommittén tänkt sig, kunna
anförtros åt en på landskontoret anställd tjänsteman af länsbokhållares
grad. Denne uppbördsman skulle dock icke själf besörja skattemedlens
upptagande från de skattskyldiga, utan detta skulle verkställas af den
tjänsteman, hvilken hade sig uppdraget att vara utmätningsman inom
vederbörande distrikt, alltså enligt det sista af de båda ofvan framställda
alternativen kronofogden. Uppbörden skulle ske på uppbördsstämmor,
utsatta af länsstyrelsen efter förslag af vederbörande förrättningsmän.
Kontrollen vid uppbörden skulle utöfvas under samma former
som för närvarande. De influtna medlen skulle insändas till länsstyrelsen
med första post och tills vidare föras under depositionstitel.
Omedelbart efter uppbördsstämmas slut skulle uppbördsbok och ännu
ej levererade medel öfversändas till länsstyrelsen. Genom rapporter
från häradsskrifvaren skulle vinnas kontroll därå, att uppburna medel
vederbörligen aflämnades. Uppbördsmedlens leverering och redovisning
på särskilda titlar skulle tillhöra uppbördsmannen på landskontoret.
Denne skulle, i den mån uppbördsböckerna inkomme från de särskilda
distrikten, uppgöra reversal för leverering å särskilda titlar af uppbörden,
hvilken då öfverflyttades från depositionstitel till vederbörande
inkomsträkningar. Samtidigt skulle genom den på landskontoret anställda
uppbördsmannens försorg utskrifvas restlängder att utsändas
till vederbörande utmätningsmän för indrifning af restantierna.

De indrifna medlen skulle insändas till länsstyrelsen för att af uppbördsmannen
därstädes levereras på behöriga titlar. Denne skulle likaså omhändertaga
insända bevis rörande hinder, som mött för uttagande af
utskylderna, samt i erforderliga fall hos länsstyrelsen göra framställning
om afkortning eller afskrifnine:.

Kommitténs sålunda skisserade förslag hade under hand meddelats
landskamrerarna i vissa län, därvid två landskamrerare i allt hufvudsakligt
tillstyrkt förslaget, men de öfriga framställt betänkligheter och
erinringar i åtskilliga afseenden. Så hade, bland annat, framhållits, att
genom förslaget infördes en onödig omgång därutinnan, att distriktstjänstemannen,
som dittills efter uppbördsstämmorna direkt ombestyrt
indrifningen af restantierna, i stället skulle insända uppbördsboken till
landskontoret för att därifrån erhålla restlängder för indrifning. Därigenom
skulle restantieindrifningen väsentligen försenas. Vidare hade
anmärkts, att, åtminstone i de större länen, en tjänsteman icke kunde
inom rimlig tid medhinna leverering af uppbörden, uppgörande och afsändande
af restlängderna samt afgifvande af framställningarna om afkortning.
Af flera landskamrerare hade betonats, att, då kronofogdarna
fortfarande skulle förrätta uppbördsstämmorna och indrifva restantierna,
förslaget ej kunde sägas medföra någon mera väsentlig lättnad i kronofogdarnas
arbete. Jämväl hade erinrats, att det ur flera synpunkter
vore olämpligt att lämna själfva uppbörden af skattemedlen och redovisningen
åt skilda tjänstemän.

Af de betänkligheter, som sålunda anförts mot sistberörda förslag,
fanu kommittén den anmärkningen, att förslaget icke kunde sägas
komma att för vederbörande fögderitjänstemän medföra någon mera
väsentlig lättnad i arbetet, vara af särskild betydelse. Vore denna
anmärkning riktig, skulle naturligtvis förslagets genomförande icke undanrödja
det hinder för fögderiförvaltningens förenkling i angifna riktning,
som kommittén funnit i svårigheten, för att icke säga omöjligheten,
för en och samma person att öfvertaga och på behörigt sätt
fullgöra samtliga de göromål, som ålåge kronofogdar och länsmän. Och
skulle, åtminstone i de större länen, erfordras flera eller färre biträden
åt de af kommittén ifrågasatta nya uppbördsmännen hos länsstyrelserna,
komme därigenom att i ej obetydlig män minskas utsikterna

att, vid en indragning af länsmanstjänsterna och öfverflyttande af därmed
förenade göromål på ett ökadt antal kronofogdebefattningar, ernå
besparing för det allmänna.

Då kommittén alltså ansåg sig icke kunna framlägga förslag om
uppbörds- och redovisningsväsendets ombildning på ofvan omförmälda
sätt, fann kommittén fördenskull och på grund af hvad i öfrigt af
kommittén blifvit anfördt sig icke kunna förorda indragning af vare sig
kronofogde- eller länsmanstjänsterna.

Lika litet fann kommittén anledning att ifrågasätta indragning af
häradsskrifvartjänsterna. Skulle en sådan indragning ske, måste enligt
kommitténs förmenande för utförandet af de med dessa tjänster
förenade göromål vidtagas anordningar, som icke kunde väntas medföra
vare sig större enkelhet i arbetet eller mindre kostnad för det
allmänna, än om häradsskrifvartjänsterna bibehölles.

Kommittén ansåg sig sålunda icke kunna förorda en omorganisation
af fögderiförvaltningen i något af här ofvan angifna afseenden.
Emellertid afgaf kommittén vissa förslag, som afsågo att med undanrödjande
af anmärkningar, som i ett och annat afseende framställts
beträffande nämnda förvaltning och dess arbete, anordna detta arbete
på lämpligaste och för det allmänna mest fördelaktiga sätt.

I sådant hänseende hemställde kommittén om en bättre arbetsfördelning
mellan kronofogdar och länsmän, åsyftande hufvudsakligen
dels att, med bibehållande af kronofogdes och länsmans dittillsvarande
inbördes ställning, så fördela göromålen dem emellan, att kronofogdarna
icke vidare skulle kunna genom ett alltför vidsträckt anlitande
af underordnade bereda sig sjkifva för stor lättnad och att kronofogdarnas
arbetskraft, såsom högre kvalificerad än länsmännens, blefve tillgodogjord
för de mera kräfvande af kronofogdarnas och länsmännens
gemensamma uppgifter, dels och att i största möjliga omfattning undvika
allt onödigt anlitande af mellanhänder. Kommittén föreslog i sådant
syfte, bland annat, att kronofogde ej vidare skulle äga att för
indrifning af medel, som hörde till hans egen uppbörd, begagna sig af
underlydande länsmäns biträde och att hänvändning från kronofogde
till fjärdingsmän om dylikt biträde borde ske direkt till dessa utan
förmedling af länsmännen; att kronofogde skulle vara pliktig att, där

laga hinder ej mötte eller där han ej i förekommande fall på grund
af andra särskilda skäl erhölle befrielse, personligen såsom åklagare
föra talan i alla brottmål, där en eller flera af de tilltalade vore häktade;
samt att distributionen af författningar och kungörelser inom länen
borde ske direkt från länsstyrelsen till vederbörande och, där i
undantagsfall kronobetjaningens förmedling erfordrades, hänvändning
göras direkt till länsmännen samt att i öfrigt, där i ett handräckningsärende
vore uppenbart, att behöflig handräckning borde kunna lämnas
af länsman lika väl som af kronofogde, framställning därom borde i
regel ske direkt till länsmannen. Vidkommande kronofogdarnas och
länsmännens befattning med polisväsendet ansåg kommittén, att polisgöromålen
borde dem emellan vara så fördelade, att dessa göromål
besörjdes af länsmännen men under noggrann uppsikt af kronofogden
såsom i första ''hand ansvarig för ordning och säkerhet inom fögderiet
samt med skyldighet för kronofogden att i de särskilda fall, där sådant
funnes af behof påkalladt, äfven själ!'' lägga hand vid polisgöromål.

Vidare ansåg sig kommittén i fråga om fögderiförvaltningens arbete
och formerna för detsamma böra framhålla önskvärdheten af förenklingar
uti vissa hänseenden.

Hvad sålunda beträffar uppbördsstämmorna, framhöll kommittén
angelägenheten af, att man, så långt möjligt vore, borde koncentrera
dessa till på hvarandra följande dagar och därigenom äfvensom genom
lämpligt kombinerande af uppbördsdagarna på olika ställen inskränka,
såvidt sig göra läte, den tid, som åtginge för att färdas till och från
stämmorna.

För att bereda länsmannen ökad tid för honom i öfrigt åliggande
göromål föreslog kommittén, att länsmännen måtte befrias från skyldigheten.
att närvara vid mantalsskrifningsförrättningar och uppbördsstämma
i andra fall, än där sådant särskildt funnes af behof påkalladt.

Dessutom förordade kommittén, att vid handräckningsskrifvelser
svaret skulle i största möjliga omfattning tecknas å sjkifva den skrifvelse,
i hvilken handräckningen begärdes, att förande af- koncept, såsom
i många fall onödigt, måtte bortfalla samt att användning af blanketter
och begagnande af stämpel borde, mer än dittills varit fallet,
vinna beaktande.

Kommittén ansåg, att särskildt antalet länsmän men äfven antalet
öfriga fögderi tjänstemän borde kunna i viss mån minskas. Med ledning
såväl af folkmängds- och arealsiflfror som äfven af andra lokala
förhållanden, i den mån dessa varit för kommittén kända, föreslog sålunda
kommittén, att antalet kronofogdar i riket måtte bestämmas till
104, däraf 6 i Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Älfsborgs, Värmlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län, 5 i Jönköpings, Göteborgs och
Bohus samt Skaraborgs län, 4 i Stockholms, Kronobergs, Kristianstads,
Örebro, Gäfleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, 3 i Uppsala, Södermanlands,
Hallands, Västmanlands och Västerbottens län samt 2 i Gottlands
och Blekinge län; att häradsskrifvarnas antal måtte såväl för hela
riket som för hvarje särskildt län bestämmas lika med kronofogdarnas;
samt att antalet kronolänsmän måtte bestämmas till 443, däraf 28 i
Västernorrlands län, 27 i Kopparbergs län, 26 i Malmöhus län, 25 i
Ålfsborgs och Västerbottens län, 24 i Jämtlands län, 23 i Kristianstads
och Gäfleborgs län, 21 i Kalmar och Skaraborgs län, 19 i Östergötlands
och Värmlands län, 18 i Stockholms, Jönköpings och Norrbottens
län, 17 i Göteborgs och Bohus län, 16 i Kronobergs län, 15 i Örebro
län, 13 i Västmanlands län, 11 i Uppsala och Hallands län, 10 i Södermanlands
län, 9 i Blekinge län samt 6 i Gottlands län.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, hurusom kommittén
uttalade den åsikten, att — i händelse af bifall till kommitténs hemställan,
att kronofogdarna skulle i regel sj kifva utföra talan i alla brottmål
angående häktade — uti de mål och ärenden i öfrigt, där åt
landsfiskal plägat uppdragas att föra talan, sådant uppdrag skulle
kunna efter omständigheterna anförtros åt kronofogde, länsman eller
annan landsstatstjänsteman och att i följd däraf landsfiskalsinstitutionen
skulle kunna upphäfvas.

Efter det löneregleringskommittén, som nämndt, den 27 februari
1906 afgifvit sitt betänkande och förslag angående reglering af löneförhållandena
m. m. vid landsstaten, fann Kungl. Maj:t godt anbefalla
länsstyrelserna att, sedan vederbörande ortsinvånare på lämpligt sätt
hörts såväl öfver de af kommittén ifrågasatta indragningarna eller omregleringarna
af fögderierna eller länsmansdistrikten inom vederbörande
län som äfven rörande de förslag i enahanda syfte, hvilka länsstyrel -

Yttranden af
länsstyrelser
m. fl. samt
kammarkollegium
och
statskontoret
Öfver löneregleringskommitténs

förslag.

serna för sin del kunde finna påkallade, öfver kommitténs förslag i sin
helhet afgifva underdånigt utlåtande. Med anledning däraf inkommo
länsstyrelserna med egna underdåniga utlåtanden, därvid tillika öfverlämnades
de yttranden, som i ämnet afgifvits icke blott af ortsinvånare
utan äfven af åtskilliga tjänstinnehafvare inom landsstaten, hvarefter
kammarkollegium och statskontoret, den 9 februari 1907 gemensamt afgåfvo
infordradt underdånigt utlåtande i ärendet.

Enligt sist berörda utlåtande hade flertalet länsstyrelser och öfriga,
som yttrat sig rörande löneregleringskommitténs förslag, i hvad det afsåg
en bättre fördelning af arbetet mellan kronofogdar och länsmän,
erkänt, att i viss mån en förskjutning i det för kronofogdarna och
länsmännen gemensamma arbetet ägt rum, hvilket särskildt gällde
åklagargöromålen. Däremot hade flera hållit före, att exempelvis hvad
kommittén föreslagit i afseende å uppbördsväsendet flerstädes faktiskt
ägde tillämpning. Behofvet af ändrade bestämmelser rörande arbetsfördelningen
mellan kronofogdar och länsmän hade medgifvits af flera
vederbörande, under det att andra bestridt befintligheten af ett sådant
behof. I detta senare hänseende hade sålunda sagts, bland annat, dels
att kronofogdarna vore så träget sysselsatta, att något ytterligare arbete
icke skäligen kunde åläggas dem, därvid jämväl framhållits, att anledningen
till omförmälda förskjutning vore att söka däruti, att kronofogdarna
till följd af ökade göromål nödgats till länsmännen öfverlämna
allt mer och mer af det gemensamma arbetet, dels ock att de af kommittén
föreslagna åtgärderna icke skulle leda till åsyftad följd. Uppgifterna
om en sådan omfattning af kronofogdarnas göromål hade väl
i allmänhet kommit från län med folkrika och till arealen stora fögderier,
men äfven kronofogdar i mindre fögderier hade förklarat sig vara af
sina tjänster så fullt upptagna, att de icke kunde tillstyrka en tillökning
i de kronofogdarna åliggande göromålen.

Kammarkollegium och statskontoret medgåfvo, att kommittén icke
saknat fog för sin anmärkning därom, att de tjänstegöromål, som i
första hand ålåge kronofogden men af honom kunde anförtros åt länsmannen,
kommit att öfverflyttas på länsmannen i större omfattning, än
som ursprungligen torde hafva varit afsedt, om det ock i belysning af

yttrandena i ärendet förefölle, som skulle kommittén hafva för mycket
generaliserat sina erfarenheter härutinnan. Ämbetsverken ansågo därföre
i likket med kommittén, att sådana bestämmelser borde träffas, att
kronofogden icke skulle kunna genom ett alltför vidsträckt anlitande åt
underordnade bereda sig själ! för stor lättnad.

Hvad beträffar kommitténs förslag i fråga om uppbördsväsendet, hade
13 länsstyrelser lämnat detsamma utan hufvudsaklig anmärkning, under
det att öfriga länsstyrelser helt eller delvis uttalat sig mot bifall till
förslaget. De länsmän, som å tjänstens vägnar uttalat sig i ämnet, hade,
ehuru långt ifrån enhälligt, understödt förslaget, hvaremot det öfvervägande
antalet kronofogdar motsatt sig detsamma.

Till belysande af de skäl, som framburits mot kommitténs förslag
i fråga om uppbördsväsendet, redogöres här, för hvad några af bemälda
myndigheter äfvensom kronofogdar och länsmän i detta hänseende hufvudsakligen
andragit.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län erinrade om svårigheten
för kronofogden att äga kännedom om alla underlydande fjärdingsmäns
pålitlighet och redbarhet och den fara för förluster, som för
kronofogden uppkomme.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands län erinrade till en
början, hurusom det vore obestridligt, att kronofogden icke själf kunde
indrifva resterande utskylder. Därjämte ansåg Konungens befallningshafvande
många af fjärdingsmännen vara mycket litet hemmastadda i
skrifning och räkning samt sakna förmåga att uppgöra afkortnings- och
afskrifningslängder eller förrätta nödiga utmätningar. Så länge de såsom
nu kunde få råd och hjälp af länsmannen, som de ofta träffade,
betydde detta icke så mycket, men för kronofogden skulle det blifva
mycket svårt att öfvervaka, att kanske trettio eller fyrtio fjärdingsmän
fullgjorde sina skyldigheter i berörda hänseenden, hvarjämte risken att
anförtro indrifningen af uppbördsresterna åt så många personer skulle
blifva mycket stor, särskildt som de belopp, hvilka skulle indrifvas,
emellanåt vore ganska betydliga. De anmärkta olägenheterna gällde
hufvudsakligen mycket stora socknar, hvarföre svårigheterna i de mindre
icke finge på något sätt anses oöfvervinneliga. Om därföre villkor
uppställdes för, att till fjärdingsmän utsåges personer fullt lämpliga för

det uppdrag, som anförtroddes dem, höll Konungens befallningshafvande
före, att ofvan omförmälda anmärkning kunde bortfalla.

Kronofogden i Blekinge västra fögderi, kronofogdarna i Kristianstads
län och kronofogden i Laholms fögderi framhöllo i likhet med
Konungens befallningshafvande i Östergötlands län fjärdingsmännens
bristande kompetens. Förstnämnda kronofogde erinrade därjämte om,
att föreskrift om obligatorisk hänvändelse direkt till fjärdingsmännen
skulle i afsevärd hög grad öka kronofogdens göromål med afskrifning
af restlängder, diarieföring, skriftväxling och kontroll. Härtill komme,
att, enär fjärdingsmannen lagligen ej ägde sälja lös egendom, som af
honom utmätts för indrifning af utskylder, kronofogden skulle komma
att nödgas resa omkring för exekutiv försäljning af sådan egendom,
hvilket länsmannen med sitt mindre distrikt bekvämare och med mindre
kostnad kunde verkställa. Kronofogden i Laholms fögderi fann det
betänkligaste vid förslaget vara, att kronofogden med hänsyn till afstånden
icke kunde såsom länsmannen öfvervaka fjärdingsmannens tjänsteverksamhet.

Konungens befallningshafvande i Hallands län fann det egendomligt,
att länsmännen skulle befrias just från de göromål, som kanske
mest upptoge deras tid, nämligen indrifningen och redovisningen af
kronoutskylder och böter. Därest förslaget upphöjdes till lag, skulle
tvifvelsutan så stora svårigheter uppstå för kronofogdarna, att Konungens
befallningshafvande betviflade det förslaget vore praktiskt utförbart.
Äfven om fjärdingsmännen kunde skriftligen besvara gifna order,
vore nämligen förslaget oantagligt ur kontrollsynpunkt. Länsmännen
hade det ofta svårt att kontrollera fjärdingsmännens uppgifter angående
personers vistelseort, medellöshet m. m., och för kronofogdarna
blefve detta i de flesta fall omöjligt. Genom den ifrågasatta anordningen
skulle säkerligen de flesta beröringspunkter i tjänsten länsmannen
och fjärdingsmannen emellan komma att försvinna och den senare stå
så godt som utan kontroll.

Länsmännen i Göteborgs och Bohus län anförde, att, då den lättnad,
som kommitténs förslag i fråga om uppbördsväsendet skulle medföra
för länsmännen, icke på långt när motsvarades af ökningen i
kronofogdarnas arbete, indrifningen af utskylder fortfarande borde ske

med länsmännens hjälp. Om andel i provision vid indrifning af kommunalutskylder
och pastoralier tillerkändes länsmännen, i likhet med
hvad som gällde om kronoutskylder, hade länsmännen icke något att
erinra mot att biträda vid de förras indrifning.

Föreningen Sveriges kronolänsmän hade i en underdånig framställning
förklarat sig icke hafva något att invända mot bibehållandet
af länsmännen nu åliggande göromål samt uttalat, att för utskyldsindrifningens
planmässighet länsmännens mellanhand svårligen kunde
undvaras och att fjärdingsmännen i allmänhet ej kunde verkställa utmätningar,
som därföre måste verkställas af länsmännen.

I underdånig framställning af kronofogden K. G. Anjou m. fl. å
kronofogdarnas vägnar hade protesterats mot möjligheten för kronofogde
att nöjaktigt och inom föreskrifna korta redovisningstider kunna
indrifva utskyldsresterna utan rätt att begagna sig af underlydande
länsmans biträde, enär dels antalet restskyldiga undan för undan
ökats och numera vore högst betydligt dels ock fjärdingsmännens
kapacitet i allmänhet vore för ändamålet fullkomligt otillräcklig samt
därjämte i deras kompetens hvarken inginge eller kunde beräknas komma
att inrymmas rätt att försälja utmätt egendom, något som således skulle
verkställas af kronofogde, men hvartill dennes tid i anseende till andra
tjänstegöromål ej räckte.

Kammarkollegium och statskontoret funno de invändningar, som
framställts mot kommitténs ifrågavarande förslag, vara af den beskaffenhet,
att ämbetsverken — icke blott till minskande af kronofogdens
risk utan äfven och i än högre grad med hänsyn till statens intresse
att hafva ett på ett tillfredsställande sätt fungerande indrifningsväsen
— ansågo länsmannen icke böra ovillkorligen befrias från sin skyldighet
att biträda kronofogden vid indrifning af resterande utskylder.
Då emellertid af flera af de i ärendet afgifna yttrandena framgmge,
att åtminstone en och annan kronofogde utan olägenhet kunnat undvara
länsmännens biträde vid indrifningen, samt det i öfngt enligt
ämbetsverkens förmenande måste anses uppenbart, att samma tillvägagångssätt
kunde tillämpas i afsevärdt mycket större omfattning,
änÖ som skett, köllo ämbetsverken före, att kronofogdens rätt att begagna
länsmans biträde i omförmälda afseende borde mskrankas till

undantagsfall. . En sådan begränsning ansågo ämbetsverken skulle
ernås, därest i § 11 af kronofogdeinstruktionen orden »med länsstyrelsens
tillstånd» utbyttes mot »därest länsstyrelsen för bestämdt fall eller

beträffande vissa tider eller visst område pröfvar skäligt därtill lämna
tillstånd».

Vidkommande kommitténs förslag rörande åklagarväsendet uttalade
sig emot detsamma öfvervägande flertalet af de vederbörande, såväl
länsmän och kronofogdar som länsstyrelser, hvilka yttrat sig i frågan.

Till en början erinrades sålunda, att mål angående häktade ingalunda
vore mera kräfvande än andra. Sådana mål afsåge i det öfvervägande
flertalet fall enklare tjufnads- och misshandelsbrott, i fråga
om hvilka länsmannens kompetens väl knappast kunde ifrågasättas.

Från piincipiell synpunkt syntes man väl i allmänhet, såsom äfven
några af länsstyrelserna uttryckligen förklarade, hafva medgifvit, att
kronofogden såsom den mera kvalificerade vore bättre ägnad att utöfva
åklagarbefattningen, då det gällde gröfre brottmål, där häktning ägt
rum. Däremot hade det med få undantag ansetts, att den af kommittén
föreslagna . uppdelningen af åklagargöromålen i praktiken skulle medföra
åtskilliga och väsentliga olägenheter eller rent af vara ogenomförbar
samt att den i allt fall ingalunda skulle bidraga till den lättnad i
arbetet, som åsyftats med förslaget.

Såsom hufvudsakliga anmärkningar mot förslaget i denna del anfördes,
bland annat, följande:

Då kommittén icke ifrågasatt annat, än att länsmannen fortfarande
skulle verkställa de förberedande- undersökningarna och utredningarna
äfvensom verkställa häktning, samt för öfrigt länsmannens befogenhet
i afseende å häktning knappast kunde inskränkas, skulle följden blifva,
att å ena sidan utredningen och häktningsåtgärden samt å andra sidan
själfva åtalet komme att ligga i olika händer. Endast i ytterst sällsynta
fall hande det nämligen, att kronofogden själf häktade en brottsling.
. Häktningen verkställdes nästan uteslutande af länsmannen, hvilken
i sammanhang därmed, innan spåren af förbrytelsen hunne utplånas,
genom undersökning och förhör beredde bevismaterialet, hvartill
han . ock på grund af sin större lokal- och personalkännedom företrädesvis
vore skickad. Han finge efter hand alla beviskedjans länkar

i sina händer, och först när detta viktiga arbete uträttats, skulle kronofogden
ingripa, hvarföre han måste Irån början sätta sig in i alla
enskildheter af länsmannens undersökning och af länsmannen instrueras
i, hvad han för åtalets utförande behöfde känna. Icke sällan inträffade
också, att häktning al en tilltalad ägde rum först sedan rannsakning
vid ett eller flera tillfällen ägt rum inför domstol. Då skulle enligt
förslaget länsmannen blifva inkompetent och kronofogden utan vidare
aflösa länsmannen, ett utbyte, hvilket gifvetvis skulle leda till orimligheter.

Kammarkollegium och statskontoret medgåfvo, att befogade anmärkningar
kunde göras emot åklagarväsendet på landsbygden, och
skulle därföre icke tvekat att understödja det nu föreliggande förslaget,
därest ämbetsverken vunnit öfvertygelse därom, att dess genomförande
komme att, åtminstone i någon mera afsevärd mån, bidraga till de anmärkta
bristfälligheternas afhjkipande. De skäl, som åberopats emot
kommittéförslagets godkännande, hade emellertid enligt ämbetsverkens
uppfattning till '' fullo ådagalagt olämpligheten af den af kommittén nu
ifrågasatta arbetsfördelningen. Ämbetsverken hade därvid icke så mycket
fäst sig, vid hvad som framhållits beträffande kronofogdens eller
länsmannens större kompetens — ty teoretiskt taget måste kionofogden
anses innehafva bättre kvalifikationer för åklagar kallets utförande,
och i praktiken skulle, därest kronofogden framdeles komme att i den
omfattning kommittéförslaget innebure ägna sig åt åklagarverksamheten,
den erfarenhet därutinnan, som kronofogden nu saknade men
länsmannen innehade, älven komma den förre till del och öka hans
skicklighet — utan ämbetsverken hade lagt hufvudsakliga vikten, vid
hvad som anförts i fråga om det angelägna i, att åtalet icke anförtroddes
åt annan än den, som verkställt de undersökningar och utredningar,
som föregått åtalet. Länsmannen vore nu den, som i nästan alla förekommande
fall verkställde berörda undersökningar och utredningar,
och, då enligt kommitténs förslag afgörandet, huruvida länsmannen
eller kronofogden skulle utföra sj kifva åtalet, kunde vinnas först i och
med häktningsåtgärden, torde det tydligen vara äfven kommitténs mening,
att utredningsplikten fortfarande skulle i samma omfattning som

förut åligga länsmannen, åtminstone intill dess häktningsbeslut blifvit
meddeladt. Kommittén hade ej heller lämnat någon antydan därom,
att vissa mål skulle vara af beskaffenhet, att deras utredning företrädesvis
borde anförtros åt kronofogden. Vore det sålunda förutsatt, att
länsmannen skulle verkställa den åtalet föregående utredningen, hvaraf
äfven torde följa, att det vore på länsmannen det skulle ankomma att
intill dess åtalet vunnit handläggning inför domstolen, häkta, ansåge
ämbetsverken, på de därför anförda skälen, det lända till bestämdt
förfång för rättssäkerheten, om länsmannen skulle förklaras inkompetent
att annat än vid förfall för kronofogden föra talan i mål angående
häktad. Bland öfriga skäl fäste ämbetsverken uppmärksamheten
på hvad som anförts dels i fråga om de större förutsättningar, länsmannen
ansetts äga för verkställande af de förberedande undersökningarna,
dels ock om sannolikheten för ofta återkommande förhinder för
kronofogden att utföra åklagartalan. Sedan det af 1906 års Riksdag
antagna lagförslaget angående rättegångsbiträde åt häktad vunnit
Kungl. Maj:ts godkännande och allmän lag i ämnet i enlighet med
förslaget utfärdats, följde uppenbarligen däraf, att i mål, där till den
häktades förfogande ställts lämpligt rättegångsbiträde, äfven åklagarsidan
borde vara på bästa sätt representerad. Huruvida detta kunde
ske genom länsmannen eller kronofogden eller annan särskildt förordnad
åklagare torde vara beroende på det särskilda fallet, och torde
Konungens vederbörande befallningshafvande icke underlåta att hålla
hand däröfver, att det allmännas intresse härvid blefve behörigen iakttaget.
Emellertid torde det böra framhållas, att äfven då kronofogden
uppträdde såsom åklagare länsmannens närvaro vid häradsrätten likväl
i allmänhet syntes vara nödvändig, på det att hans vid de — i regeln
af honom verkställda — förberedande undersökningarna vunna noggrannare
kännedom angående omständigheterna i målet måtte kunna tillgodogöras.

Vid kommitténs förslag rörande handräckningsväsendet och öfriga
af kommittén ifrågasatta förenklingar i fögderiförvaltningens arbete
och formerna för detsamma hade i allmänhet icke framställts någon
erinran.

Hvad slutligen beträffar kommitténs förslag angående de ordinarie
fögderi tjänstemännens antal, både åtskilliga af länsstyielserna och
tjänstemännen inom fögderiförvaltningen ingått i yttrande rörande de
grunder, som kommittén därvid tillämpat, nämligen folkmängden och
arealen, hvilka grunder vederbörande icke ansett böra ensamt tillmätas
afgörande betydelse i föreliggande fall. Vid bedömandet åt tjanstgöringsområdena
hade det sålunda ansetts nödigt att taga hänsyn till
antalet kommuner inom tjänstgöringsdistriktet, ty ju flera kommunerna
vore desto flera besiktningar å ecklesiastika boställen, desto flera restlängder
att redovisa, desto flera uppgifter att lämna och då i regel
i hvarje socken funnes åtminstone en fjärdingsman — desto flera fjärdingsmän
att anlita i och för restindrifning in. m. Faktorer att beakta
vore vidare förekomsten af större industriella inrättningar eller andra
platser- med mera sammanträngd befolkning, befolkningens rörlighet och
längden af allmänna vägarna inom distriktet.

Hvad fögderierna beträffar, vore enligt kammarkollegii och statskontorets
mening förhållandena i afseende å areal och folkmängd.uppenbarligen
icke ensamt afgörande för frågan, om ett fögderi kunde anses vara
af beskaffenhet att tåla en utvidgning af sitt område, men å andra sidan
torde ej heller kunna förnekas, att, därest ej särskilda lokala förhållanden
förelåge, areal- och follcmängdssiffrorna erbjöde den bästa jämförelsegrunden.
Det vore också endast i de fall, att man emot något kommitténs
förslag angående indragning af ett fögderi och däraf föranledd tillökning
i området för ett eller flera andra förebragt befintligheten af
dylika särskilda förhållanden, som ämbetsverken funnit sig hafva anledning
afstyrka det ifrågavarande förslaget.

Annorlunda ställde det sig enligt ämbetsverkens öfvertygelse med
länsmansdistrikten. Här borde hänsyn tagas till länsmännens åliggande
att ombesörja polisbevakningen, och vore det därföre mindre välbetänkt
att i andra fall, än där sådant visades kunna utan olägenhet ske, minska
länsmansdistriktens antal och därigenom polisstyrkan på landet. En
annan omständighet af betydelse vid bedömande af frågan om länsmansdistriktsindelningen
vore hänsynen till uppsikten öfver de allmänna
vägarna. Ett allt för stort länsmansdistrikt torde verka hindrande för
en fullt verksam dylik uppsikt. Vid sådant förhållande ansågo ämbets -

Kronofogden
J. L. HofmanBangs
P. M.
angående omorganisation

af fögderiförvaltningen

m. m.

verken, att man af den omständighet, att inom ett fögderi eller ett
län funnes länsmansdistrikt af väsentligt olika storlek, icke kunde vara
berättigad att utan vidare draga den slutsats, att de mindre distrikten
borde kunna genom omreglering bringas upp till samma omfattning
som de större.

I enlighet med den af ämbetsverken sålunda uttalade uppfattningen
föreslogo dessa, att antalet kronofogdar i riket måtte bestämmas till 109,
daraf 5 i Stockholms län, 3 i Uppsala län, 3 i Södermanlands län, 6 i
Östergötlands län, 5 i Jönköpings län, 4 i Kronobergs län, 6 i Kalmar
lan, 2 i Gottlands län, 2 i Blekinge län, 4 i Kristianstads län, 6 i
Malmöhus län, 3 i Hallands län, 5 i Göteborgs och Bohus län, 6 i Ålfsborgs
län, 6 i Skaraborgs län, 7 i Värmlands län, 4 i Örebro län, 3 i
Västmanlands län, 6 i Kopparbergs län, 4 i Gäfleborgs län, 6 i Västernorrlands
län, 4 i Jämtlands län, 4 i Västerbottens län och 5 i
Norrbottens län; att häradsskrifvarnas antal måtte bestämmas till 108
eller för hvarje särskildt län lika med kronofogdarnas, med undantag
for Västerbottens län, där antalet skulle vara 3; samt att antalet länsmän
måtte bestämmas till 481, däraf 21 i Stockholms län, 13 i Uppsala
län, 12 i Södermanlands län, 26 i Östergötlands län, 20 i Jönköpings
län, 16 i Kronobergs län, 22 i Kalmar län, 6 i Gottlands län,

9 i Blekinge län, 23 i Kristianstads län, 26 i Malmöhus län, 11 i
Hallands län, 21 i Göteborgs och Bohus län, 28 i Älfsborgs län, 24 i
Skaraborgs län, 19 i Värmlands län, 17 i Örebro län, 13 i Västmanlands
län, 29 i Kopparbergs län, 28 i Gäfleborgs län, 30 i Västernorrlands
län, 24 i Jämtlands län, 25 i Västerbottens län och 18 i Norrbottens
län.

Statsrådet och chefen för civildepartementet, hvilken — med särskildt
fästadt afseende vid hvad landshöfdingen Widén uti vid löneregleringskommittens
betänkande fogad reservation anfört i fråga om polisväsendet
på landsbygden samt kronofogde- och länsmanstjänsternas sammanslagning
till en enda — ansåg sig icke kunna låta bero vid det
resultat, hvartill löneregleringskommittén kommit, uppdrog, innan betankandet
anmäldes inför Kungl. Maj:t, med nådigt tillstånd sommaren
1907 åt kronofogden i Södertörns fögderi John Ludvig Hofman-Bang

att inom civildepartementet biträda vid ytterligare utredning af frågan
om fögderiförvaltningens omorganisation. Därvid skulle särskild uppmärksamhet
ägnas åt frågan, huruvida de af löneregleringskommittén
funna hinder mot en sammanslagning af kronofogde- och länsmanstjänsterna
till en syssla kunde undanrödjas genom afskiljande af vissa bestyr
från kronofogdens och länsmannens uti gällande författningar och
instruktioner bestämda göromål.

Kronofogden Hofman-Bang afgaf med anledning häraf den 20
augusti 1907 eu promemoria i ämnet, hvars hufvudsakliga innehåll var
följande:

Häradsskrifvarsysslan lämnades alldeles orubbad, hvaremot antalet
häradsskrifvartjänster föreslogs i öfverensstämmelse med kammarkollegii
och statskontorets den 9 februari 1907 afgifna utlåtande i ämnet.

Hvad beträffar kronofogde- och länsmanstjänsterna, fullföljdes landsliöfdingen
Widéns reservation om tjänsternas sammanslagning till en
tjänst, hvars innehafvare borde äga samma kompetens och ställning
som de nuvarande kronofogdarna. Fjärdingsmännen borde bibehållas
för indrifning af restantier, utförande af handräckningsgöromål och i
öfrigt enahanda bestyr som nu med undantag af polisgöromål, för hvilkas
handhafvande inom hvarje fögderi borde under kronofogden ställas
erforderligt antal polismän med skyldighet att biträda jämväl med vissa
andra göromål.

En förutsättning för genomförandet af denna organisation, enligt
hvilken de nya kronofogdarnas antal beräknades till omkring 200 samt
distriktspolismännens till omkring 900 med bibehållande af dåvarande
extra polismän i orterna, var dock, att de nya kronofogdarna befriades
från en del dem åliggande bestyr, hvilka särskildt i fråga om polisväsendet
ställde sig hindrande och upptogo allt för mycken tid.

Kronofogdarna borde sålunda befrias från:

l:o. Kronouppbördsstämmorna.

Detta kunde ske på sådant sätt, att häradsskrifvaren upprättade
och till Konungens befallningshafvande öfversände särskild uppbördsbok
för hvarje kommun samt att uppbördsböckerna jämte förteckning öfver medel,
som skulle utbetalas, af Konungens befallningshafvande remitterades till
vederbörande kommunalnämnder, hvilka å viss af länsstyrelsen bestämd

dag — i eller utan sammanhang med kommunaluppbörden _ verk ställde

uppbörd af kronoutskylderna och omedelbart därefter afsände
rapport till Konungens befallningshafvande om beloppet af influtna och
utbetalda medel och till kronofogden öfverlämnade den kontanta uppbörden,
kvittenser och uppbördsboken, hvars kolumner för influtna och
resterande medel därvid borde vara ifyllda och summerade. Kronofogden
skulle därefter hafva att i vanlig ordning leverera uppbörden samt
utskrifva restlängden och indrifva restantierna.

Gentemot de anmärkningar, som kunde vara att vänta mot att
betunga kommunalnämnden med detta uppdrag, mot dess kompetens
och mot att uppbörd och indrifning af restantier öfverlämnades till
olika personer, yttrades i promemorian hufvudsakligen: att endast en
mindre del af uppbörden, i regel endast mantalspenningar, bevillning
och inkomstskatt, utgjorde utskylder till kronan, under det att den
hufvudsakligaste delen af uppbörden bestode i dels afgifter till landsting,
vägkassor och försäkringsbolag, dels af betalningar å sjösänkningsoch
egnahemslån, dels slutligen sådana enskilda medel som riddarhusafgifter,
debetsedelslösen, arrendemedel och prästlöneregleringsfondens
medel; att det således syntes icke obilligt, att en del af uppbördsväsendet
lades på kommunalnämnderna mot andel i provisionerna; att de
kommunala utskylder, som af nämnderna anmärkningsfritt uppbures,
vore långt större än kronoutskylderna; samt att de svårigheter, som
härflöte af uppbördens och restantieindrifningens anförtroende åt skilda
personer, väl ej kunde förnekas men ej vore af den betydenhet, att de
borde hindra införandet af det ifrågasatta uppbördssättet.

2:o. Syner å kronans egendomar och ekonomiska besiktningar å ecklesiastika
boställen, länsmansboställen, tullverkets byggnader, soldat- och båtsmanstorp
in. in.

I detta afseende hänvisades till lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907.

3: o. Väg syner.

Om än staten hade intresse af, att de allmänna vägarna hölles i
farbart skick, desto hellre som staten bidroge till deras anläggning och
underhåll, berörde denna angelägenhet dock närmare de särskilda orterna,
hvadan ock tillsynen öfver de allmänna vägarnas underhåll i för -

sta hand lämpligen kunde åläggas vederbörande vägstyrelser. På dessas
anmodan kunde således vägsynerna förrättas, af samma personer,
hvilka enligt nyss nämnda lag hade att förrätta syner å jordbruks- och
andra fastigheter. I viss mån vore dessa personers kompetens härtill
erkänd därigenom, att länsmannens befogenhet vid vägsyner begränsats
i den år 1905 införda ändring i lagen om väghållningsbesvärets utgörande
på landet, en ändring, som ledt därhän, att länsmannen närmast
vore att anse såsom protokollsförare åt nämndemännen. Dock borde
ej kronobetjäningen helt och hållet befrias från vägsynebesväret, helst
vägstyrelserna sj kifva understundom vore väghållare. Åt en polisman
kunde därföre uppdragas ätt hålla särskild tillsyn öfver allmänna vägarna
och deras underhåll med skyldighet för honom dels att, då anledning
därtill förekomme, anmana vederbörande väghållare att försatta väg i taggig
skick dels ock att, om sådan anmaning icke åtlyddes, därom göra
anmälan hos ortens kronofogde för vidare åtgärd.

4:o. Balansrelationen.

Denna arbetskräfvande redogörelse hade ursprungligen varit behöflig
i och för kontrollen, men genom bestämmelserna om skyldighet för
kronofogden att föra kassa] ournal och om årlig inventering af de penningar
och värdehandlingar, kronofogden å tjänstens vägnar mottagit, torde
behofvet af ifrågavarande redogörelse ur kontrollsynpunkt hafva bortfallit.
Måhända kunde en föreskrift utfärdas af innehåll, att kronofogden exempelvis
sista helgfria dagen i månaderna maj—november skulle i ränteriet
deponera de efter den summariska räkningens afgifvande influtna kronouppbördsmedel,
hvilka därpå i sammanhang med specialräkningens afgifvande
borde levereras.

5: o. Vissa delar af exekutionsväsendet.

Med den kompetens, som i promemorian föreslogs för de inom
fögderierna anställda polismän, borde dessa berättigas att, utom för
uttagande af resterande utskylder, verkställa utmätning och försäljning
af lös egendom på kronofogdens ansvar, dock att försäljning af
utmätt fartyg och fördelning af köpeskillingen för exekutivt försåld lös
egendom borde verkställas af kronofogden. Därigenom kunde man nedbringa
de mången gång allt för betungande utmätningskostnaderna,
hvilka förefölie förhatliga, vare sig de betalades af gäldenären eller af

fordringsägaren. Lindringen vore desto mera önskvärd, som, vid tillämpning
af lagen om handräckning för fordrans utfående, utmätningsärendenas
antal med all sannolikhet komme att högst väsentligt ökas. Dessa
förrättningar komme för öfrigt att taga allt för stor del af kronofogdens
tid i anspråk. Polismannen borde ställa säkerhet för de medel, han
såsom utmätningsman omhänderhade, hvilken säkerhet kunde ordnas
genom kollektiv- eller ömsesidighetsförsäkring.

6:o. Taxering sväsendet.

I detta ämne erinrades om det förändrade läge, hvari taxeringsförrättningarna
kommit genom den nya bevillningsstadgan. Kronofogdarnas
anlitande blefve beroende af länsstyrelsernas val af ordförande i
taxeringsnämnderna, vid hvilka val hänsyn ju måste tagas till kronofogdarnas
tid.

7 :o. Mantalsskrifning ärna.

Då det, såsom förut nämnts, ifrågasatts, att länsmännen borde befrias
från närvaro vid dessa förrättningar, ansågs detsamma böra gälla
äfven de nya kronofogdarna.

Fördelarna af den sålunda ifrågasatta sammanslagningen angåfvos
i promemorian vara: minskning i tjänstemännens antal och beredande
åt dem af full sysselsättning med bättre aflöning, utan att staten åsamkades
allt för stora utgifter; tjänstemännen skulle mera odeladt kunna
ägna sig åt det dem anförtrodda värf och komma att intaga mera
själfständig och oberoende ställning gent emot allmänheten. Slutligen
komme tjänstemännens kompetens att ökas till båtnad ej blott för
åklagarkallet utan ock för deras öfriga mångskiftande göromål.

I promemorian behandlades också landtpolisväsendet. Skulle en
sammanslagning af kronofogde- och länsmanssysslorna komma till stånd,
borde under kronofogden såsom polischef inom fögderiet ställas dels
lämpligt antal polismän med tjänstgöringsdistrikt, som skulle bestämmas
af vederbörande länsstyrelse, dels ock den på landet varande extra polisbevakningen.
Den förra gruppens polismän borde benämnas distriktspoliser.

Distriktspolisen skulle åligga att inom sitt distrikt tillse, att allmän
ordning och säkerhet till person och egendom upprättbölles, att söka
upptäcka begångna brott och förseelser, som hörde under allmänt åtal,

och om dem göra anmälan hos kronofogden, att utöfva tillsyn öfver
lösdrifvare samt att i öfrigt lämna den handräckning och fullgöra de
plikter, som enligt lag, författningar och instruktioner kunde åligga
polismän. Därjämte skulle, såsom förut nämnts, distriktspolisen hafva
tillsyn å väghållningen och tjänstgöra såsom utmätningsman i vissa fall.
Han skulle däremot icke äga att i tjänstegöromål anlita fjärdingsmannen,
men det syntes lämpligt, att inom hvarje kommun en eller flera personer
utsåges till hans biträde vid afstyrande af oordningar, brottslingars gripande
o. s. v.

Distriktspolisen borde aflönas af staten och landstinget; han skulle
antagas af Konungens befallningshafvande, som jämväl skulle äga bestraffningsrätt
öfver honom; han skulle besitta visst kunskapsmått, för
hvars bibringande kurser kunde anordnas vid folkhögskolorna; underbefäl
vid armén kunde rekrytera polispersonalen.

Den nu befintliga extra polisbevakningen syntes, utom hvad beträffar
extra länsmän och vice länsmän, böra i allmänhet bibehållas, och
särskild polisman borde kunna framgent som dittills anställas i municipalsamhällen
och på andra platser med större sammanträngd befolkning.

Ridande polis borde anordnas i öfverensstämmelse med hvad löneregleringskommittén
och ämbetsverken tillstyrkt; detektiv polis borde
inrättas länsvis.

För att skyndsamt erfara länsstyrelsernas uppfattning om kronofogden
Hofman-Bangs förslag inkallade statsrådet och chefen för civildepartementet
en representant från hvarje af rikets länsstyrelser till en
konferens i hufvudstaden. Inom konferensen, som sammanträdde den
26 augusti 1907 och följande dagar, framställdes flera erinringar mot
förslaget.

Hvad till en början beträffar kronouppbörden, ansågs visserligen
uppenbart, att — med de stora distrikt förslaget inrymde och då kronofogdarna
skulle ensamma fullgöra åklagarkallet — kronouppbördsstämmorna
icke kunde ombesörjas af kronofogdarna; men kommunalnämndernas
anlitande syntes å andra sidan föga tilltalande. Principiella betänkligheter
måste resas emot, att staten för sin uppbörd begagnade
kommunala förtroendemän. Visserligen kunde deras kompetens ej för

Sakkunnigas
från länsstyrelserna

yttrande i
anledning af
kronofogden
HofmanBangs

förslag.

det dåvarande betviflas, men nämndernas sammansättning kunde i framtiden
ändras. I hvarje fall bereddes staten icke tillfredsställande garantier
för ett noggrannt handhafvande af uppbörden genom kommunalnämnderna
eller för vederbörliga anteckningar i uppbördslängderna,
hvartill komme, att arbetet för nämnderna icke inskränkte sig till blott
och bart uppbörd, utan vid stämmorna förekomme ock åtskilliga utbetalningar
för kronans räkning, hvilket i någon mån försvårade det arbete,
som skulle åläggas kommunalnämnderna. Utan ersättning till nämnden
borde uppdraget icke ifrågasättas, men ersättningens bestämmande vore
högeligen vanskligt. Mest betryggande vore, att kommunen iklädde sig
ansvarighet för uppbörden eller att åtminstone nämndens medlemmar
vore solidariskt ansvariga, men krafvet härå vore motbjudande. De nu
anförda betänkligheterna gjorde, att man allenast som en nödfallsutväg,
när andra sätt vore afstängda, syntes böra tillgripa kronouppbördsstämmornas
hållande af kommunalnämnderna. Att genom från landskontoret
utsända tjänstemän upptaga kronouppbörden kunde nog ifrågasättas, men
anordningen blefve dyrbar.

I fråga om syner å kronans domäner uttalades, att det i förslaget
antydda sättet för dessa förrättningars hållande enligt lagen den 14 juni
1907 tvifvelsutan blefve olämpligt, och vägsynerna kunde man desto
mindre anförtro vägstyrelserna, som dessa, enligt hvad erfarenheten ådagalagt,
understundom skälfva visade försumlighet beträffande underhållet
af de styrelserna till underhåll ålagda vägar. Möjligheten att för taxeringsväsendet
anlita kronofogdarna, hvilket efter 1907 års Riksdags beslut
blefve af nöden i så vidsträckt omfattning som möjligt, skulle genom
förslaget väsentligt inskränkas.

Ehuru förslaget angående polisväsendet på landsbygden utan tvifvel
innebure åtskilliga fördelar, vidlådde dock stora betänkligheter samma
förslag. Åt personer i den ställning och med den utbildning och aflöning,
som distriktspoliserna skulle äga, kunde icke anförtros de delar af
exekutionsväsendet, som förslaget antydde och som afsåge länsmännens
befogenhet. Ofta vore med utmätningar och försäljning af utmätt lös
egendom sådana svårigheter förknippade, att dessa förrättningar skulle
öfverstiga distriktspolisernas kompetens. För all enskild rätt vore äfventyrligt
att icke alltid kunna räkna med kompetenta utmätningsförrättare,

åtminstone i de mera maktpåliggande utsökningsmålen. Kronofogdens
ansvar för distriktspolisernas ntmiitningsåtgärder blefve säkerligen ej
sällan vådligt för kronofogdarna och skulle föranleda dem att själfva
utföra de viktigare utmätningsärendena i den omfattning, deras tid medgåfve,
men därmed blefve ock exekutionskostnaderna högst väsentligt
ökade.

Kostnaden för distriktspolisväsendet enligt förslaget vore icke tillfredsställande.
För att man ej skulle nödgas anställa kvalitativt undermåligt
folk ansågs, att distriktspolisernas i förslaget till 1,200 å 1,500
kronor satta löner måste höjas till 1,500 å 1,800 kronor, och då anspråket
på landstingsbidrag för en till 900 man beräknad kår knappast vore att
förorda, återstode för statsverket en häraf vållad högst ansenlig årsutgift.
Bekrytering af och kontroll öfver en så betydande kår blefve antagligen
mycket vanskliga, och ett upphäfvande af länsmanskåren och dess ersättande
hufvudsakligen med polisuppsyningsman skulle sänka hela polisväsendets
på landet nivå. Menliga inverkningar häraf vore icke uteslutna,
i det att de grannlaga ordningsmålen kunde antagas ofta blifva behandlade
med mindre humanitet och insikt än nu. Fn rubbning i nuvarande
förhållanden af stor våldsamhet och genomgripande art skulle inträda
— en rubbning, så mycket mera betänklig, som den gällde en organisation,
som varit sig skäligen lik under tre århundraden och i stort sedt
fungerat till båtnad för landet samt växt sig in i folkets medvetande
och förtroende.

Hufvudsakligen på nu angifna grunder ville flertalet af de i konferensen
deltagande representanterna afråda, från att det Hofman-Bangska
förslaget lades till grund för en omorganisation af fögderiförvaltningen.

Länsstyrelsernas representanter vid ifrågavarande konferens funno
emellertid sin uppgift böra gå ut på jämväl en undersökning, huruvida
de ändamål, som kronofogden Hofman-Bangs förslag afsåg att främja,
kunde vinnas under andra organisationsformer, än denne föreslagit, eller
medelst genomgripande förändringar i hans förslag.

I sådant afseende anmärkte representanterna till en början, bland
annat, att de vore öfvertygade därom, att den kronofogdar och länsmän
påhvilande arbetsbördan icke kunde anses större, än att den borde kunna

bäras af tjänstemän till ungefär det antal som de dåvarande länsmännen,
ja, att till och med ur denna synpunkt någon reduktion i antalet kunde
ske. Representanterna framhöllo dock som en gifven förutsättning därför,
att staten tillförsäkrade dessa tjänstemän en god och mot deras
ställning passande aflöning, så att de icke behöfde inkomster utanför
tjänsten, hvilka de dessutom komme att sakna tid att förskaffa sig.
Det kunde vidare icke bestridas, att vissa fördelar vore att hämta af eu
sammanslagning utaf kronofogde- och länsmanstjänsterna, men hvarje
sammanslagning vore mycket svår att genomföra, och en sådan reform
saknade nog ej sina nackdelar. Ett vägande mot hvarandra af fördelarna
och olägenheterna af en sammanslagning af kronofogde- och
länsmanstjänsterna blefve alltid en mycket vansklig sak.

Genom en bland representanterna utsedd delegation utarbetades
dock ett förslag, hvilket afsåg att med så liten rubbning som möjligt
af nuvarande anordningar rörande uppbörds-, exekutions- och polisväsendet
anförtro kronofogdens och länsmannens uppgifter åt en fögderitjänsteman.
En sådan anordning förutsatte emellertid, att denne tjänstemans
distrikt afpassades så, att han visserligen blefve fullt upptagen af sin
tjänst men också under normala förhållanden kunde medhinna att tillfredsställande
handhafva honom åliggande göromål. Detta ansåg delegationen
blifva fallet, om ifrågavarande fögderi tjänstemäns antal sattes
ungefär lika med det antal länsmän, kammarkollegium och statskontoret
föreslagit i sitt yttrande öfver löneregleringskommitténs förslag, eller
481, möjligen med en reduktion till 450 å 460. Inom sitt fögderi
skulle denne funktionär hufvudsakligen svara för uppbörds- och exekutionsväsendet,
polisuppsikten, åklagarkallet, vägväsendet och handräckningsärendena;
hans instruktion skulle blifva en sammanarbetning af kronofogdens
och länsmannens instruktioner.

Kronouppbörden skulle således inom fögderiet verkställas af denne
fögderitjänsteman samt uppbörds- och restantieväsendet läggas i samma
hand. Då häradsskrifvarna, samtidigt med kronouppbörden upptagna af mantalsskrifningarna,
ej kunde kontrollera uppbörden samt man syntes för
kostnadens skull böra undvika utsändande af särskilda kontrollanter,
rekommenderade delegationen till beaktande det så kallade talongsystemet,
hvilket gåfve en rätt god kontroll. Möjligen skulle ett ökadt flertal

redogörare i orterna medföra behofvet för landskontoret i de större länen
af ännu eu landskontorist, men i öfrigt väntade man oj från landskontorens
sida någon invändning mot den antydda ordningen för uppbördsstämmornas
hållande.

Exekutionsväsendet skulle förblifva ordnadt såsom nu, så att den
nya fögderitjänstemannen komme att öfvertaga kronofogdarnas åligganden.
Med den kompetens, man tillämnat åt denne nya tjänsteman, ansåg
delegationen därföre anordningen betryggande.

Vidkommande taxeringsväsendet, syner och besiktningar, vägväsendet
och särskildt vägsynerna skulle de nya fögderi tjänstemännen med
hänsyn till distriktens skäliga begränsning kunna fullgöra, hvad som nu
fordrades af kronofogde och länsman. Med ett sådant distrikts alla förhållanden,
såväl lokala som personliga, borde tjänstemannen blifva fullt
förtrogen, och med den bildning och ställning, han komme att besitta,
borde han kunna verka godt i flera afseenden.

Beträffande kompetensen borde den nya fögderi tjänstemannen likställas
med kronofogdarna. Den lägre juridiska ämbetsexamen innefattade
ett minimum härutinnan. Men med sådan utbildning borde dessa
tjänstemän komma att utgöra en kunnigare åklagarkår än den nuvarande
länsmanskåren såsom en helhet betraktad.

Ur flera synpunkter ansåg delegationen uppenbart, att under öfvergångstiden
dispens från den nämnda kompetensfordran måste i icke
ringa omfattning meddelas. Tillsättning borde tillkomma Kungl. Maj:t.
Beträffande den benämning, som borde gifvas åt ifrågavarande fögderitjänstemän,
hade olika förslag öfvervägts, såsom landsfiskal och landsfogde.
Delegationen stannade emellertid vid benämningen kronofogde.

Under öfverläggningen angående detta förslag, som för öfrigt behandlade
lönefrågan och förfarandet under öfvergångstiden m. m.,
yttrade de flesta representanterna, att de väl funne detsamma äga företräde
framför det af kronofogden Hofman-Bang framlagda, hvaremot
knappast någon tilltrodde sig att i det outredda skick, hvari frågan då
befunne sig, förorda en reform i nu antydd riktning, enär man ingalunda
funne sig öfver ty gad, att förslaget ägde högre värde än den bestående
organisationen:

Fögderi förvaltningsfrågans
behandling
vit
1908 års
riksdag.

Den 21 februari 1908 anmäldes frågan om lönereglering för landsstaterna
i länen m. m. inför Kung!. Maj:t af statsrådet och chefen för
civildepartementet, hvilken i sitt yttrande till statsrådsprotokollet angaf
sin ställning till löneregleringskommitténs, kronofogden Hofman-Bangs
och delegerades inom landsstaten ofvan återgifna förslag rörande fögderiförvaltningens
organisation vara i hufvudsak följande:

Till en början erinrade departementschefen, hurusom löneregleringskommitténs
undersökning rörande möjligheten af en indragning vare sig
af kronofogde- eller länsmanstjänsterna gifvit ett negativt resultat. Vidare
hade kronofogden Hofman-Bangs förslag om en sammanslagning af båda
de skilda tjänsterna till en syssla vid öfverläggning inom konferensen
af sakkunniga från rikets alla länsstyrelser mötts af betänkligheter,
hvilkas vikt departementschefen ej kunde underkänna. Visserligen hade
flertalet af de vid konferensen tillstädeskomna representanterna för länsstyrelserna
uttalat, att enligt deras åsikt några principiella hinder icke
torde möta emot en sammanslagning af ifrågavarande sysslor till eu
enda. Den allmänna meningen inom konferensen hade dock ingalunda
varit, att en dylik reform skulle äga ett obetingadt företräde framför
den bestående organisationen, äfven om den vore att föredraga framför
det förslag till lösning af frågan, hvilket ursprungligen förelädes konferensen.

Efter öfvervägande af hvad i frågan förekommit, fann departementschefen
tiden icke vara inne att vidtaga någon väsentlig rubbning af
Iandtregeringens uråldriga organisation.

I fråga om löneregleringskommitténs förslag till åklagarsväsendets
ordnande på landsbygden fann departementschefen sig öfvertygad om
befogenheten, af hvad uti de afgifna yttrandena anförts emot förslaget,
hvarföre departementschefen hemställde, att kommitténs förslag i denna
del ej måtte föranleda vidare åtgärd. Däremot och då departementschefen
i likhet med kammarkollegium och statskontoret ansåg, att befogade
anmärkningar utan tvifvel kunde göras emot det sätt, hvarpå
åklagarväsendet på landsbygden vore inrättadt, och det icke kunde bestridas,
att kronofogden teoretiskt taget måste anses innehafva bättre
kvalifikationer för åklagarkallet än länsmannen, ansåg departementschefen,
att denna synpunkt borde komma till ett alldeles särskildt be -

aktande vid eu förväntad revision af kronofogde- och länsmansinstruktionerna
i syfte, att den kronofogden åliggande kontrollen öfver länsmännens
tjänsteutöfning måtte, speciellt i fråga om åklagarkallets utöfvande,
än kraftigare uti instruktionen inskärpas och med erforderliga
nya bestämmelser lagbindas.

Beträffande kommitténs förslag, i hvad det rörde uppbördsväsendet
och handräckningsgöromålen, befrielse för länsmannen att vara närvarande
vid mantalsskrifningsförrättningar och uppbördsstämmor i andra
fall, än där sådant särskildt funnes af behofvet påkalladt, konceptföring,
användande af blanketter m. m., ansåg departementschefen detsamma
inskränka sig hufvudsakligen till vissa önskemål, som man visserligen
icke kunde frånkänna allt berättigande, men som icke kunde realiseras
annorledes än genom att göras till synpunkter vid affattandet af de nya
instruktioner, som Kungl. Maj:t torde komma att lata utfärda, sedan ny
lönestat kommit till stånd.

I afseende på den af kommittén föreslagna distriktsindelningen
äfvensom indragningen af tjänster förmälde departementschefen, det
han icke kunde jäfva de af ortsbefolkningen, ortsmyndigheterna samt
kammarkollegium och statskontoret mot kommittéförslaget gjorda invändningarna.
Departementschefen, som därföre i det stora hela anslöt
sig till den af ämbetsverken förordade distriktsindelningen, hemställde
emellertid, att det af ämbetsverken föreslagna antalet fögderier
inom Skaraborgs län skulle nedsättas från 6 till 5, hvadan antalet
kronofogdar skulle blifva 108 och antalet häradsskrifvare 10/. I fråga
om indelningen af länsmansdistrikten skilde sig departementschefen så
till Anda från ämbetsverken, som han hemställde, att antalet länsmän
måtte ökas i Uppsala län till 14, i Östergötlands län till 27, i Kopparbergs
län till 32 och i Jämtlands län till 25 eller sålunda för hela
riket till 487.

I öfverensstämmelse med h\''ad departementschefen sålunda anfört,
afläts samma dag till Riksdagen proposition (nr 71) angående lönereglering
för landsstaterna i länen m. m., och föreslogs däri ingen ändring
i fögderiförvaltningens organisation utan blott den af departementschefen
förordade indelningen af fögderierna och länsmansdistrikten.

Inom Riksdagen tog sig emellertid en motsatt uppfattning uttryck
genom i Andra kammaren väckta fyra särskilda motioner om kronofogdetjänsternas
indragning, nämligen motionerna nr 258, 261, 267
och 274.

Uti motionen nr 258 föreslogs, att Riksdagen ville besluta att i
skrifvelse till Kungl. Ma:jt begära sådan ändring i ofvan nämnda proposition,
att kronofogdetjänsterna skulle indragas vid de dåvarande
innehafvarnas afgång samt att den föreslagna omregleringen af länsmansdistrikten
skulle verkställas endast i den mån, som det genom
kronofogdetjänsternas indragning lämpligen kunde ske.

I motionen nr 261 hemställdes, att Riksdagen vid frågan om omorganisation
af fögderiernas förvaltning måtte taga under allvarlig ompröfning,
huruvida icke kronofogdetjänsterna jämväl torde kunna indi
agas och kronofogdarnas tjänstebefattning lämpligen uppdelas på
länsmännen och idssa andra landsstatstjänstemän, och i sammanhang
därmed lör sin del besluta om, huru öfvergången borde ske.

I motionen nr 267 hemställdes, att Riksdagen måtte afstå det förslag
till lönereglering för landsstaten, som af Kungl. Maj:t framlagts, i
hvad detsamma afsåge kronofogde- och länsmansbefattningarna, samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för nästkommande
Riksdag af nytt förslag till dylik lönereglering i denna del, grundadt
på indragning af kronofogdebefattningarna.

Slutligen föreslogs i motionen nr 274, att Riksdagen ville besluta,
att, med afslag å Kungl. Maj:ts proposition, bland annat, i hvad den
afsåge fögderiförvaltningen, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om
nytt förslag till reglering af tjänstemännens inom fögderiförvaltningen
löner, i hvilket kronofogdetjänsternas indragning blifvit genomförd.

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling såväl propositionen
som motionerna öfverlämnades, anförde uti afgifvet utlåtande,
bland annat, att, då den föreliggande utredningen af frågan om kronofogdetjänsternas
indragning enligt utskottets förmenande måste anses
allsidig och ganska fullständig, i det att ej mindre löneregleringskommittén
än äfven inom civildepartementet särskilt tillkallade sakkunniga
haft frågan under ompröfning, och denna utredning icke lämnat

något stöd för motionärernas åsikt om lämpligheten åt fögderiförvaltningens
omorganisation genom kronofogdetjänsternas indragning, utskottet
icke tilltrodde sig att framlägga förslag i sådant hänseende.
På grund häraf och då utskottet icke.hade något att erinra mot den
af Kungl. Maj:t föreslagna indelningen af fögderierna och länsmansdistrikten,
hemställde utskottet i denna del om bifall till propositionen
samt afslag å motionerna.

Mot utskottets förslag afgåfvos särskilda reservationer. I den af herr
1_). Persson i Tällberg in. fl. afgifna hemställdes, bland annat, att
Riksdagen måtte dels i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes taga under förnyad ompröfning frågan om kronofogdetjänsternas
indragning och öfverflyttande åt kronofogdarnas tjänsteåligganden pa
länsmännen samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet,
hvartill en sådan pröfning kunde föranleda, dels besluta, att, med bibehållande
af den nuvarande indelningen af fögderierna och länsmansdistrikten,
aflöningarna till kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän skulle
utgå med samma belopp som dittills, dels ock, för beredande åt tillfällig
löneförbättring åt 118 kronofogdar, 117 häradsskrifvare och 516
länsmän med vissa angifna belopp, på extra stat för år 1909 anvisa ett
belopp af tillhopa 737,300 kronor.

Nämnda reservanter ansågo, att utskottets motivering bort innehålla,
bland annat, att utskottet hölle före, att genom fögderiförvaltningens
omorganisation i riktning af kronofogdeinstitutionens
indragning och kronofogdegöromålens öfverflyttande pa länsmännen
skulle vinnas ej mindre en väsentlig besparing än äfven minskad
omgång i behandlingen af en mängd på länsstyrelsernas och
fögderiförvaltningarnas handläggning beroende ärenden, att utskottet,
af hvad som anförts emot en sådan anordning, icke blifvit öfvertygadt
om, att icke den antydda förändringen skulle kunna genomföras, utan
att de ifrågavarande tjänstemän påhvilande göromål, särskildt den
allmänna kronouppbörden och åklagarverksamheten, därigenom skulle
blifva lidande, men att utskottet emellertid icke tilltrodde sig att för
genomförande af omorganisationen i fråga utan föregående utredning

1908 års
sakkunnigas
förslag rörande
omorganisation

af fögderiförvaltningen.

förorda något af de förslag till frågans lösning, som af motionärerna

antvdts.

•/

Första kammaren biföll utan votering utskottets hemställan, hvaremot
Andra kammaren med 1.31 röster mot 71, som tillföllo utskottets
förslag, biträdde den af D. Persson in. 11. afgifna reservationen.

På grund af kamrarnas skiljaktiga beslut hade det af Andra kammaien
beslutade skrifvelseförslaget förfallit, hvaremot gemensam omröstning
uti frågan i öfrigt anställdes, och utföll denna så, att Riksdagen
med 1 i 2 röster mot 167 biföll ofvannämnda reservation.

Anledningen till att 1908 års Riksdag afslog Kungl. Maj:ts då framlagda
förslag angående fögderiförvaltningen var sålunda hufvudsakligen
den, att man förmenade, att ej mindre väsentlig besparing än äfven
minskad omgång i behandlingen af ärenden skulle vinnas, därest kronofogdetjänsterna
indroges och kronofogdegöromålen öfverflyttades på
länsmännen. Då emellertid statsrådet och chefen för civildepartementet
^ ansåg, att dessa önskemål bättre och säkrare kunde tillgodoses
medelst en sådan omorganisation af fögderiförvaltningen, att, med
bibehållande af kronofogdebefattningarna, antalet såväl kronofogde- som
häradsskrifvartjänster än ytterligare reducerades, tillkallade han med nådigt
begifvande sakkunniga, hvilka skulle biträda inom civildepartementet
för utredning åt frågan. De tillkallade sakkunniga, hvilka voro
landshöfdmgen J. Widén, landssekreteraren H. Uddén, landskamreraren Gr.
V. Eiserman, kronofogden J. PIofman-Bang, häradsskrifvaren C. A.
Carlqvist och länsmannen E. J. Turén, afgåfvo den'' 3 oktober 1908
en promemoria i ämnet till statsrådet och chefen för civildepartementet,
för hvilken promemoria här nedan redogöres, dock endast i hvad den
rörer sjkifva organisationen af fögderiförvaltningen.

Enligt promemorian hade de sakkunniga jämlikt den dem förelagda
uppgiften anställt en undersökning, i hvilken omfattning och under.
hvilka förutsättningar kronofogdesysslor kunde indragas, om man
utginge från den grund, att ett invånarantal inom fögderiet af 50,000
i allmänhet skulle vara minimum.

För att emellertid en sådan reduktion skulle kunna vidtagas, må -

ste enligt de sakkunnigas förmenande såsom eu förutsättning uppställas,
att kronofogdens tjänsteställning blelve något förändrad.

Sålunda tänkte de sig, att kronofogden skulle upphöra att vara
utmätningsman i annat fall, än då Konungens befallningshafvande undantagsvis
funne sådant af nöden eller fråga vore om försäljning af
fast egendom eller af fartyg enligt hvad i 92 § utsökningslagen sägs.
Utmätningsmannens åligganden i öfrigt skulle i stället öfverflyttas a
länsmännen på eget ansvar.

Beträffande frågan om indrifning af de uppbördsrestantier och öfriga
afgifter, som uppräknas i kungl. förordningen angående förändiade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna
afgifter m. m. den 12 juli 1878, äfvensom af böter ansågo de sakkunniga
lämpligt, att äfven härutinnan länsmannen finge fungera såsom
utmätningsman med rätt för honom såsom nu att på eget ansvar uppdraga
åt fjärdingsman att förrätta utmätning af lös egendom. Kronofogdens
redogörarställning skulle däremot bibehållas ej allenast beträffande
kronoutskyldsrestantier och böter utan ock i fråga om indrifning
af de å uppbördsstämma oguldna kommunalutskylder, vägskattemedel,
som lika med kommunalutskylder indrifvas och redovisas, samt
församlingsafgifter till prästerskapet. De kommunala uppbördsmännen
skulle således fortfarande hafva att med sin framställning om indrifning
af uppbördsresterna vända sig till kronofogden, hvilken i dittills gällande
ordning borde låta genom utmätningsmän, inom eller utom fögderiet,
i hvarje fall medelst direkt skriftväxling'' besörja indrifningen
och för densamma redovisa; kronofogden obetaget att, liksom länsmännen,
omedelbart anlita fjärdingsman om indrifningen, i hvilket fall
kronofogden skulle anses såsom utmätningsman och bära det darmed
förenade ansvar. Såsom en följd af länsmannens nu antydda förändrade
befattning med exekutionsärenden borde han hafva skyldighet
att föra dagbok i utsökningsmål och sådan dagbok rörande uppbördsrestantier,
som i 10 § af förordningen den 12 juli 1878 ar for stadsfogde
föreskrifven. Likaså borde till länsmannen såsom utmätningsman
utsträckas föreskriften om inventering enligt kungl. förordningen
den 10 juli 1899. Att statens ansvarighet enligt lagen om ersättning

af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakas af ämbetseller
tjänsteman, den 10 juli 1899 komme att omfatta medel, Indika länsmannen
såsom utmätningsman hade om händer, syntes de sakkunniga
\ara en själfklar följd af den föreslagna förändringen, likasom att
samma ansvarighet skulle kvarstå i afseende på kronofogdens befattning
med uppbördsrestantierna.

En förändring i denna riktning ansågo de sakkunniga äfven icke
allenast öfverensstämma med rådande praxis, enligt hvilken kronofogdarna
i stor omfattning öfverlämnade åt länsmannen att på
kronofogdens ansvar verkställa utmätningar, utan förändringen vore
äfven enligt de sakkunnigas mening ägnad att tillmötesgå det allmänt
uttalade önskemålet af exekutionskostnadernas nedbringande. Vidare
framhölls, hurusom kronofogden skulle befrias från mångahanda bestyr
till följd af förväntad föreskrift om obligatorisk direkt skriftväxling,
äfven om en sådan föreskrift, hvad anginge rena handräckningsärenden
rörande kronoutskylder och böter, obestridligen komme att medföra en
tyngre expedition för kronofogden, än som vore fallet, så länge han
hade att hos sm länsstyrelse, merendels i ett sammanhang, påfordra
handräckning för alla från fögderiet till vidt skilda orter bortflyttade
personers restantier. Men dessa göromål vore af rent mekanisk natur,
som i hög grad tilläte anlitande af underordnade arbetskrafters biträde.

A andra sidan hade de sakkunniga ej förbisett, att kronofogdens
ställning till åklagarkallet, enligt hvad departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet vid föredragningen af landsstatsfrågan den 21
februari 1908 gåfve vid handen, vore afsedd att förändras därhän, att
han mera än dittills skulle omedelbart ingripa och i hvarje fall utöfva
en vida mer skärpt kontroll öfver länsmännens åklagarverksamhet.
Detta utgjorde likväl enligt de sakkunnigas förmenande icke något hinder
för kronofogdedistriktens utvidgning, särskildt som kronofogden blifvit
befriad från ovillkorlig befattning med kronoombudskap vid taxeringarna
och syner å domäner.

Därjämte framhöllo de sakkunniga, att, därest kronofogdedistrikten
blefve utvidgade i den omfattning, de tänkt sig, det skulle blifva nödvändigt,
att antalet uppbördsmöten något minskades, på det att kronofogden
måtte hinna förrätta uppbörden inom därför bestämd tid.

Öl

Därest eu inskränkning af kronofogdarnas antal genomfördes i den
utsträckning, hvarom fråga vore, utan att någon rubbning af häradsskrifvarnas
distrikt samtidigt vidtoges, skulle mångenstädes komma att
inträffa, att en kronofogde Unge samarbeta med flera än en häradsskrifvare.
Ehuru enligt de sakkunnigas åsikt ett sådant förhållande
icke borde blifva i afsevärd grad menligt för fögderiförvaltningen, än
mindre vålla något äfventyr vare sig beträffande kronofogdens och häradsskrifvarens
gemensamma uppbördsansvar eller eljest, syntes det
dock framför allt ur räkenskapssynpunkt men äfven med hänsyn till
andra omständigheter påtagligt, att den enhet i fögderiförvaltningen,
som bestämdes däraf, att kronofogdens och häradsskrifvarens distrikt
sammanfölle, utgjorde en förmån, som man icke utan tvingande skäl
borde bortkasta. Men då häradsskrifvarnas göromål, enkannerligen genom
den senast antagna bevillningsförordningen, blifvit, om ock till
viss del af året, så hopade, att det ingalunda kunde vara tillrådligt att
allt för mycket öka häradsskrifvarens distrikt, hade de sakkunniga sökt
finna eu utväg, hvarigenom häradsskrifvardistrikten, utan att tjänstemannens
arbetsbörda öfver höfvan ökades, kunde svälla ut till samma
omfattning som de ifrågasatta nya kronofogdedistrikten. I sådant afseende
och under förutsättning, att kronofogden och häradsskrifvaren
i ett vidgadt fögderi fortfarande skulle gemensamt svara för uppbörd
och räkenskap, men att häradsskrifvarna i sådana fögderier, som konune
att innehålla mera än 50,000 invånare, icke i öfrigt skulle förmå att
fullgöra och ansvara för hela den till deras tjänster hörande arbetsprestationen,
föreslogo de sakkunniga, att ett reservationsanslag måtte
utverkas för anställande, där Kung! Maj:t funne sådant oundgängligt,
af en eller flera extra häradsskrifvare, hvilka skulle kunna tilldelas särskilda
tjänstgöringsområden från ett eller flera fögderier.

De göromål, som de sakkunniga ansågo böra anförtros de extra
häradsskrifvarna, en hvar inom det honom anvisade området, voro:

l:o) mantalsskrifning och komplettering af mantalslängderna;

2:o) upprättande af fastighetstaxeringslängder jämligt § 35 bevillningsförordningen
;

3:o) uträkning och införing i taxeringslängderna af vederbörliga

bevillningsafgifter samt summering af taxeringslängderna enligt § 39
mom. 2 nämnda förordning;

4:o) upprättande af afskrift af taxeringsläng''derna enligt samma
lagrum mom. 4;

5:o) debitering och upprättande af särskild uppbördsbok med utskrifning
af därpå grundade debetsedlar för hvarje särskild till området
hörande fögderidel;

6:o) upprättande af vägfyrktalslängder jämligt § 59 lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet enligt
lydelsen i lagen den 20 juni 1905; samt

7:o) upprättande af inskrifningslistor jämlikt § 12 värnpliktslagen
den 14 juni 1901 och § 5 inskrifningsförordningen.

Såsom lämpligt tjänstgöringsområde för de extra häradsskrifvarna
tänkte sig de sakkunniga ett område med omkring 20,000 invånare.

Under förutsättning af ofvannämnda arbetsfördelning föreslogo de
sakkunniga antalet fögderier till 81, nämligen 4 i Stockholms län, 2 i
Uppsala län, 2 i Södermanlands län, 4 i (Östergötlands län, 3 i Jönköpings
län, 3 i Kronobergs län, 4 i Kalmar län, 1 i Gottlands län, 2 i
Blekinge län, 4 i Kristianstads län, 5 i Malmöhus län, 2 i Hallands
län, 4 i Göteborgs och Bohus län, 5 i Ålfsborgs län, 4 i Skaraborgs
län, 5 i Värmlands län, 3 i Örebro län, 2 i Västmanlands län, 4 i Kopparbergs
län, 3 i Gäfleborgs län, 5 i Västernorrlands län, 3 i Jämtlands
län, 3 i Västerbottens län samt 4 i Norrbottens län.

I fråga om länsmansdistriktens antal upptogo de sakkunniga en
länsmanssyssla i Kalmar län utöfver det af Kungl. Mapt i propositionen
till 1908 års Riksdag föreslagna antalet 22, hvarigenom länsmansdistrikten
i riket skulle uppgå till 487. Denna ökning föreslogs på
grund af svårigheten att anpassa den i 1908 års proposition föreslagna
indelningen af länsmansdistrikt efter den af de sakkunniga uppgjorda
planen för fögderiernas ordnande.

Från de sakkunnigas förslag var länsmannen Turen i viss mån
skiljaktig, i det att han yttrade följande:

Han kunde icke instämma däruti, att en förändring i den riktning,
att kronofogden skulle mera än dittills omedelbart ingripa i länsmännens
åklagarverksamhet och i hvarje fall däröfver utöfva en vida mera

skärpt kontroll, skulle vara både nödig och nyttig. Beträffande det
sätt, hvarpå länsmännen, Indika dittills så godt som ensamma utöfvat
åklagarkallet på landsbygden, fullgjort sina åligganden i detta afseende,
förelåge eu ganska omfattande utredning (härmed afses af
länsmännen från åtskilliga af rikets luiradshöfdingar anskaffade uttalanden
angående länsmännens sätt att sköta åklagarkallet), som ådagalade,
att några grava anmärkningar däremot icke kunnat göras, och måste
särskildt afseende fästas därvid, att de domhafvande, som uttalat sig i
denna fråga enstämmigt vitsordat, att länsmännen i allmänhet på ett
fullt tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden såsom allmänna åklagare.
En förändring i ofvan antydda riktning kunde därföre icke anses
nödig, och den skulle, äfven om man bortsåge från den verkan, förändringen
skulle hafva på länsmanskårens anseende, rent af verka skadligt.
Att kronofogden skulle gifva länsmannen råd och anvisningar
angående åtalets skötande, hvilka det ålåge länsmannen att följa, skulle
möjligen kunna föreskrifvas, därest åtalet endast vore ett juridiskt spörsmål,
som kunde lösas på ämbetsrummet. Men så vore icke förhållandet.
Däri kunde ständigt tillkomma nya omständigheter och upptäckter, som
kanske, så godt som omedelbart efter det länsmannen erhållit kronofogdens
order rörande åtalet, helt och hållet förändrade ställningen. För
att kunna bedöma verkan af dessa omständigheter och upptäckter, erfordrades
i främsta rummet den erfarenhet samt sak- och personkännedom,
som endast länsmannen besutte och som man icke kunde ifrågasätta,
att han så raskt som erfordrades och utan oskäligt arbete skulle
kunna bibringa kronofogden. Icke ens beträffande åtalets utförande
inför domstolen torde man kunna fordra, att länsmannen skulle rätta
sig efter befallningar af kronofogden. Under målets handläggning
kunde nämligen omständigheter förekomma, som omöjliggjorde åtlydandet
af dessa befallningar. Det rekonventionsansvar, som ålåge länsmannen
med anledning af åtalets anhängiggörande och möjligen företagen
häktning, torde äfven utgöra ett ovillkorligt hinder för, att han
skulle vara skyldig att iakttaga kronofogdens råd och anvisningar, som
kanske enligt hans förmenande skulle kunna ådraga honom strängt straff.
Äfven om kronofogden vore ansvarig för de råd och anvisningar han
lämnade, skulle dock länsmannen fortfarande stå ansvarig för målets

Yttranden
af länsstyrelser
m. fl.
samt kammarkollegium
och
statskontoret
rörande
nyssnämnda
sakkunnigas
förslag.

anhängiggörande samt lör andra af honom vidtagna åtgärder, och
detta ansvar torde kunna blifva tungt nog, därest åtalet ogillades. Med
hänsyn till fögderiernas storlek torde det icke kunna begäras, att kronofogden
skulle kunna ständigt följa med de förekommande åtalen, och
att ett blott sporadiskt ingripande från hans sida i ett åtal ovillkorligen
måste verka menligt, torde vara oomtvistligt. Att då vilja genomföra
den ifrågavarande förändringen i sammanhang med ökning af fögderiernas
storlek torde vara mindre lämpligt. Den ständiga skiftning ett
åklagarärende vore underkastadt, åtminstone intill dess detsamma öfver1
ämnats till domstolens pröfning, medförde, att det skulle vara alldeles
förspilldt arbete, om länsmännen skulle därförinnan till kronofogden insända
ständiga rapporter öfver detsamma, och därefter borde ju icke
kunna ifragasättas annat än på sin höjd insändande åt häradsrättens
protokoll. På grund af ofvan anförda skäl ansåg länsmannen Turén,
att länsmännen borde med afseende på åklagarsysslorna intaga en i
förhållande till kronofogdarna fullt själfständig ställning. I denna riktning
hade praxis dittills gått, och detta borde i de blifvande instruktionerna
fastslås.

Ofvei promemorian afgåtvos sedermera yttranden af Konungens
befallningshafvande i länen samt gemensamt af kammarkollegium och
statskontoret, hvarjämte framställning i ämnet inkom från Sveriges
häradsskrifvarförening;.

Den åt de sakkunniga ifrågasätta ändringen i kronofogdens tjänsteställning
blef af öfvervägande antalet länsstyrelser tillstyrkt eller lämnad
utan erinran. Därvid biträdde dock, såvidt angår kronofogdens
befrielse från att vara utmätningsman, Konungens befallningshafvande
i Stockholms län förslaget under förutsättning af kontrollens tillfredsställande
ordnande. Äfven andra länsstyrelser framhöllo önskvärdheten
af, att kronofogden erhölle eu kontrollerande verksamhet.

Vissa af länsstyrelserna medgåfvo, att genom de ifrågasatta förändringarna
lättnad i arbetet för kronofogden skulle uppstå, under det
att andra länsstyrelser ansågo, att så icke skulle blifva förhållandet.

Förslaget om utvidgning af kronofogdarnas tjänstedistrikt blef af
flertalet länsstyrelser, om ock, såvidt angår några bland dem, endast

med tvekan ock med uttalande af vissa betänkligheter eller under närmare
angifna förutsättningar, biträdt eller åtminstone icke afstyrka
Därvid ansågo dock vissa länsstyrelser, att, i livad deras län beträffade,
utvidgningen ej kunde genomföras i den af de sakkunniga föreslagna
omfattningen.

Kammarkollegium och statskontoret yttrade uti sitt öfver de sakkunnigas
förslag afgifna utlåtande, bland annat, följande:

»Det nu föreliggande förslaget utgår från den uppfattning, att
kronofogdeinstitutionen bör till sina hufvuddrag bibehållas. Härutinnan
instämma ämbetsverken med de sakkunniga. Efter ämbetsverkens uppfattning
har den nuvarande fögderiorganisationen på det hela taget
fungerat på ett, äfven med hänsyn till de nuvarande förändrade förhållandena,
fullt tillfredsställande sätt, hvarför ämbetsverken anse, att
det skulle vara till bestämd fördel för det allmänna, om fögderiförvaltningen
bibehölles vid sin nuvarande organisation, allenast med de jämkningar,
som af förhållandena kräfvas. Det otillfredsställande i de hittills
framkomna förslagen, som haft till syfte kronofogdetjänsternas indragning,
har yttermera befäst ämbetsverken i denna uppfattning.
Önskvärdheten af kronofogdeinstitutionens bibehållande till sina hufvuddrag
har ock betonats i flera af de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i detta ärende. afgifna yttrandena.»

Mot de sakkunnigas förslag till förändring i kronofogdens tjänsteställning
framställde kammarkollegium och statskontoret icke någon anmärkning,
men de ansågo den af vissa bland länsstyrelserna förordade
bestämmelsen därom, att kronofogden borde åläggas kontroll å länsmännen
i dessas egenskap af utmätningsmän, vara välbetänkt.

Hvad åter beträffar häradsskrifvartjänsterna, uttalade sig såväl
kammarkollegium och statskontoret som flertalet häradsskrifvare mot
den föreslagna anordningen med extra häradsskrifvare. I sådant hänseende
anfördes, att berörda anordning skulle blifva till olägenhet och
ofta till obehag icke blott för den ordinarie och den extra häradsskrifvaren
utan äfven för myndigheter och allmänheten. För att kunna
verkställa de honom åliggande arbetena måste den extra häradsskrifvaren
året om äga tillgång till samtliga de handlingar, som afsåge hans
område, men då vissa arbeten beträffande berörda område syntes vara

förbehållna den ordinarie häradsskrifvaren, hade äfven denne behof af
nästan ständig tillgång till samma handlingar. Myndigheter och allmänhet
måste för erhållande af bevis och upplysningar i afseende å
samma område vända sig än till den ene, än till den andre tjänstemannen,
och då man ej på förhand kunde veta, hos hvilkendera de
handlingar, som behöfdes för bevisets eller upplysningens lämnande,
för tillfället förvarades, stannade man ofta i villrådighet, till hvilkendera
man hade att för ändamålet hänvända sig. Anordningen skulle
hafva till följd, att den ordinarie häradsskrifvaren blefve främmande
för vissa delar af sitt distrikt, äfvensom medföra en betänklig rubbning
i enheten och kontinuiteten i fögderiförvaltningen, helst sannolikt
vore, att de extra befattningshafvarna jämförelsevis ofta ombyttes.
Lindringen i den ordinaries arbetsbörda blefve i sjkifva verket icke så
väsentlig. Anordningen, som ‘innebure ombildande af en stor del af
den ordinarie häradsskrifvarkåren till en extra tjänstemannaklass med
nästan enahanda åliggande som de ordinarie, men med väsentligt lägre
aflöning, ginge i rak strid med de principer, som under senare tider
följts vid ordnandet af arbetsförhållandena inom statens verk. Här vore
nämligen ej fråga om att fylla ett tillfälligt behof af arbetshjälp, utan
om att i ganska stor utsträckning anställa extra tjänstemän för utförande
af ordinarie tjenstegöromål eller till och med för uppehållande af tjänstebefattning,
som ansetts icke kunna undvaras.

Att utan vidare låta häradsskrifvardistrikten svälla ut till samma
omfattning som de föreslagna kronofogdedistrikten ansågo kammarkollegium
och statskontoret äfven möta uppenbara betänkligheter. Ämbetsverken
erinrade i sådant afseende om, hvad af vissa häradsskrifvare
och länsstyrelser härutinnan anförts. Häradsskrifvarna i de större distrikten
vore, hade det sålunda sagts, så öfverhopade af arbete, att de
måste hafva ett eller flera ständiga biträden och vissa delar af året ett
flertal tillfälliga. Äfven i de mindre distrikten måste anlitas hjälp af
mer eller mindre tillfällig beskaffenhet; stundom nödgades häradsskrifvaren
äfven här att hafva fast anställdt biträde. En stor del af häradsskrifvarens
åligganden vore väl af den enkla beskaffenhet, att tjänstebiträde
kunde i vidsträckt mån anlitas, men det måste dock sörjas för,
att häradsskrifvarens arbetsbörda ej blefve större, än att han hunne

ägna nödig tillsyn åt det arbete, för hvars riktighet han vore såsom
tjänsteman ansvarig. Ett motsatt förhållande innebure en betänklig
olägenhet. Vid bestämmandet af distriktens storlek måste hänsyn tagas
till, att debiteringsarbetet och äfven andra bestyr numera blifvit till tiden
starkt koncentrerade. Forcering af det viktiga debiteringsarbetet medförde
fara för arbetsresultatets pålitlighet. Därföre vore distrikten i riket
redan flerstädes tillräckligt stora, och några af dem borde snarare minskas
än ökas. En mera allmän förstoring af distrikten i den af de sakkunniga
angifna riktningen skulle medföra stor risk för, att häradsskrifvargöromålen
icke blefve på tillfredsställande sätt utförda. Därest
det hvilande rösträttsförslaget antoges, förmodades en betydande arbetstillökning
komma att tillföras häradsskrifvarna i och för uppgörandet
af röstlängderna, ett arbete, som med hänsyn till sin vikt måste utföras
af häradsskrifvaren själf eller under hans noggranna kontroll och med
hvilket därjämte komme att följa den svårigheten, att det skulle till väsentligaste
delen verkställas under den tid, häradsskrifvarens arbete med
taxeringslängderna vore som brådast.

Åtskilligt af hvad sålunda anförts, syntes ämbetsverken vara förtjänt
af beaktande. De ansågo jämväl såsom en riktig grundsats,
att häradsskrifvarnas distrikt lämpligen ej borde göras större, än att
häradsskrifvaren kunde själf utföra eller åtminstone på fullt betryggande
sätt öfvervaka utförandet af alla viktigare och mera hufvudsakliga
delar af det honom åliggande arbetet.

Inför Kungl. Maj:t anmälde statsrådet och chefen för civildepartementet
sedermera den 29 januari 1909 de sakkunnigas nyssnämnda förslag
i samband med frågan om lönereglering för fögderiförvaltningen.
Uti sitt yttrande till statsrådsprotokollet sökte departementschefen i allmänna
drag uppvisa, att det ofta uttalade önskemålet om kronofogdetjänsternas indragning
och bestyrens öfverflyttande på länsmännen ingalunda kunde
realiseras med besparing för statsverket; att en högeligen viktig och
hela året om fortgående verksamhet hos kronofogden, nämligen uppbörden
väl skulle kunna anförtros åt länsmännen, men icke samtidigt
med kronofogdens alla öfriga skrifgöromål tillåta länsmännen utöfvandet
af deras öfriga verksamhet för åklagarkallets och polisskyddets

Fögderiförvaltningsfrågans
behandling
vid
1909 års
riksdag.

upprätthållande m. m., och att i hvarje fall kontroll och bokföring hos
länsstyrelserna, när uppbördsmännens antal flerdubblades, skulle kräfva
ökade kostnader och möta andra hinder; att länsmännens öfvertagande
af kronofogdens mångfaldiga göromål och särskildt af uppbördsförvaltningen
med säkerhet kräfde anställandet af särskilda polismän till ett
betydande antal, hvilket alltså innebure, att tjänstemännens benämning
väl förändrades men knappast deras ställning inom förvaltningen; att
en för administrationen synnerligen viktig synpunkt, nämligen öfvervakandet
och kontrollen öfver alla enskildheter icke kunde omedelbart
från länsstyrelserna tillgodoses, utan att denna med nödvändighet kräfde
ett led i förvaltningen emellan länsstyrelserna och länsmännen; samt
att Kungl. Maj:t genom kungörelsen den 4 december 1908 om obligatorisk
direkt skriftväxling redan sökt verka för införande af all möjlig
förenkling inom administrationen och för undanrödjandet af det med
skäl öfverklagade mångskrifveriet, ett mål, som väl äfven finge anses
vara åsyftadt och främjadt jämväl genom nådiga cirkuläret den 22 mars
1907 angående förenkling af expeditionsformerna m. m.

Till stöd för denna sin uppfattning i frågan anförde departementschefen,
bland annat, följande:

»Man har förmenat, att genom den påyrkade indragningen en väsentlig
besparing skulle beredas statsverket. För att fullt ovedersägligt
klargöra, huru härmed rätteligen förhåller sig, skulle visserligen erfordras
jämförelse mellan i detalj utarbetade alternativa förslag, b vilka därjämte
godkänts så väl i fråga om de funktioner, hvilka enligt det ena
eller andra förslaget skulle tillkomma de olika fögderitjänstemännen,
som ock i fråga om dessa tjänstemäns antal och aflöningsförmåner. Att
möjlighet att åstadkomma en dylik jämförelse icke förefinnes, torde
ligga för öppen dag: Jag tror emellertid, att man äfven härförutan
kan bilda sig ett i det stora hela tillförlitligt omdöme i frågan.

Kronofogdarna äro för närvarande 118. Enligt Eders Kungl.
Maj:ts proposition till fjolårets Riksdag skulle deras antal reduceras till
108, och skulle kronofogdarna i flertalet län åtnjuta en begynnelseaflöning
af 5,000 kronor. Om man bortser från den ifrågasatta högre
aflöningen för vissa kronofogdar i Norrland äfvensom från de föreslagna
ålderstilläggen och kostnaderna för pensioneringen, skulle så -

(59

lunda den summa, som genom kronofogdetjänsternas indragning inbesparades,
i första band kunna sättas till 540,000 kronor.

Länsmännen, som för närvarande äro 516, ett antal, som enligt
ofvannämnda proposition skulle väsentligen reduceras, skulle, utom i
de tre nordligaste länen, där jämväl för dem något högre aflöningsförmåner
skulle förekomma, erhålla en begynnelseaflöning af 2,800 kronor.
Då jag icke kan finna någon rimlig anledning, hvarför en indragning
af kronofogdetjänsterna i och för sig skulle möjliggöra en ytterligare
minskning äfven af länsmännens antal, vågar jag antaga, att
länsmännen, äfven efter kronofogdetjänsternas indragning, måste utgöra
ett antal af åtminstone 516. Härvid är dock en synnerligen viktig
omständighet att observera. Det är nämligen min bestämda öfvertygelse,
att, om kronofogdarnas åligganden skulle öfverflyttas på länsmännen,
dessa icke skulle vara i stånd att sköta äfven polisväsendet.
De skulle nämligen uppenbarligen blifva så bundna af skrifgöromål och
tidtals så upptagna af andra förrättningar, som icke kunde undanskjutas,
att ett åliggande för dem att jämväl svara för de nuvarande länsmännens
polisåligganden i själfva verket skulle innebära en högst väsentlig
minskning i det polisskydd, som landsbygden för närvarande
åtnjuter, en minskning, som väl näppeligen af någon, som nitälskar för
rättsordningens upprätthållande, lär på allvar kunna ifrågasättas. Jag
tillåter mig ock erinra därom, att samtliga de förslag till kronofogdetjänsternas
indragning, som hittills förekommit, utmynnat i länsmännens
befriande från polisgöromålen och dessas öfverlämnande åt särskilda
tjänstemän under länsmännens inseende. Om en kår af dylika
särskilda polismän inrättades, skulle ju visserligen möjligen länsmännens
antal kunna ytterligare något reduceras, om ock ej afsevärdt.
Men i hvilket fall som helst måste man då i aflöningshänseende alltid
räkna jämväl med de nya polismännen, hvilkas antal tydligen ej kunde
sättas lägre än länsmännens och hvilkas aflöning väl svårligen skulle
kunna bestämmas lägre än till 1,200 å 1,500 kronor.

Redan härigenom torde den besparing, man hoppas vinna genom
kronofogdetjänsternas indragning, vara omintetgjord. Möjligen skulle
dock någon härvid vilja invända, att en ytterligare besparing skulle
kunna vinnas därigenom, att, genom anställande af åtminstone en stats -

polis inom hvarje länsmansdistrikt, det nu utgående anslaget till aflöning
och underhall af särskild polisstyrka pa landet borde kunna in*
dragas- eller åtminstone högst väsentligt reduceras. Enligt min öfvertygelse
skulle detta dock icke kunna ske. Dels afser nämligen detta
anslag numera anskaffande af nödig polis vid särskilda tillfällen, och
det därmed afsedda behofvet kan förvisso icke fyllas af distriktspolisen,
dels afser det sådana fall, då inom ett trängre område med talrikare
befolkning särskilda polismän måste anställas, och detta behof kan gifvetvis
ej heller fyllas genom anställandet af en fast anställd polisman
inom hvarje länsmansdistrikt.

Emellertid äro vid denna frågas bedömande ytterligare några omständigheter
att beakta. Visserligen hafva under förhandlingarna inom
Riksdagen förekommit yttranden, som häntydt därpå, att man förmenat,
att kronofogdarnas åligganden borde kunna öfverflyttas på länsmännen,
utan att man därföre af dessa fordrade andra kvalifikationer
än för närvarande. Bland dem, som närmare satt sig in i denna fråga,
torde dock meningarna icke vara delade därom, att, därest länsmännen
skola kunna öfvertaga kronofogdarnas åligganden, fordringarna på deras
utbildning måste ställas betydligt högre än nu är fallet. Och äfven
om man därvid sätter fordringarna så lågt, att man af dem begär afläggandet
endast af den lägsta juridiska examen eller kansliexamen —
hvilket, i förbigående sagt, enligt mitt förmenande är att gå väl långt
i eftergift — lär man väl ej kunna hysa allvarlig förhoppning att för
den lön, som nu ifrågasättes för länsmännen, kunna på tillfredsställande
sätt rekrytera en kår, hvars medlemmar å ena sidan måste kosta på
sig afläggandet af studentexamen och några års vistelse vid universitetet,
men hvilka å andra sidan ej skulle få någon nämnvärd utsikt
att genom befordran så småningom vinna högre löneinkomster. Till
hvilket belopp dessa nya länsmäns aflöningar lägst skulle kunna sättas,
därom skall jag i detta sammanhang ej yttra mig. Det torde vara
tillräckligt att här endast påpeka, att man vid beräknandet af den
besparing, man tror sig göra genom indragning af kronofogdetjänsterna,
gifvetvis ej får räkna med de löner, som nu ifrågasättas för länsmännen,
utan med ej obetydligt högre aflöningar.

Slutligen vill jag jämväl framhålla, att, därest länsmännen skulle

öfvertaga den befattning med uppbördsväsendet, som nu åligger kronofogdarna,
uppbördsmännens antal inom de olika länen blefve sa stort,
att det blefve fullständigt omöjligt för länsstyrelserna att med sina nuvarande
arbetskrafter hos dem verkställa föreskrifna inventeringar eller
eljest öfver dem utöfva nödig kontroll. Äfven i detta fall påkallade
därföre den ifrågasatta reformen ökade utgifter.

Hvad jag anfört torde äfven utan exakta siffror tillräckligt tydligt
ådagalägga, att kronofogdetjänsternas indragning svårligen skulle
leda till någon besparing för statsverket, snarare tvärtom. I detta
sammanhang torde för öfrigt förtjäna framkallas, att, därest den begärda
reformen skulle utmynna i en organisation enligt nu antydda
hufvudgrunder — och någon annan lösning har, savidt jag känner,
under senare tider ej ifrågasatts och kan ej heller af mig utfinnas
så skulle detta i sjulfva verket vara liktydigt därmed, att man i stället
för de nuvarande kronofogdarna och länsmännen erhölle ett nytt slag
af kronofogdar och länsmän, hvilket förhållande förvisso ej förändrades
genom att benämna dessa nya tjänstemän länsmän och polismän eller
något dylikt.

Om man således ur besparingssynpunkt icke kan vinna något genom
kronofogdetjänsternas indragning och på annat sätt kan och bör
råda bot för den omgång och det mångskrifveri, som förr torde varit
förbundna med kronofogdeinstitutionen, lär väl enhvar, som äger någon
närmare kännedom om fögderiförvaltningens uppgifter och arbete, vara
villig erkänna, att för kronofogdetjänsternas bibehållande mycket vägande
skäl kunna anföras. För min del ber jag att med afseende härå
särskildt få framhålla den stora betydelse kronofogdeinstitutionen inom
landtregeringen äger i och för kontrollen. Flertalet af fögderitjänstemännens
funktioner kräfva mycken noggrannhet, vaksamhet och takt.
Få vårdslöshet och godtycke där göra sig gällande, blifver allmänheten
i • hög grad lidande. Dessa funktioner äro ock ofta sådana, att de erbjuda
särskilda frestelser till mannamån och underslef af olika art. Att
man endast i undantagsfall kunnat konstatera, att här ifrågavarande
tjänstemän fallit offer för dessa frestelser, lärer visserligen i främsta
rummet vara att tillskrifva det goda sätt, hvarpå karen i hufvudsak är
rekryterad, men att en verksam kontroll härvidlag äfyen har sin stora

betydelse, borde icke kunna förnekas. För öfrigt synes det mig ligga
för öppen dag, att lika litet som en affärsman kan åtnöja sig med att
från sitt kontor följa ett för hans räkning pågående arbete och en eller
annan gång göra ett personligt besök på arbetsplatsen, lika litet kunna
länsstyrelserna på dylikt sätt i tillfredsställande mån leda och kontrollera
de öfver ett läns vidsträckta område fördelade lägre tjänstemännens
verksamhet. För att vinna nödig arbetsintensitet och förekomma
misstag eller missbruk erfordras i det ena som andra fallet förmän,
som själfva deltaga i det praktiska arbetet, stå de öfriga arbetande
nära och noga känna deras personliga egenskaper och förhållanden.
Det är också just såsom dylika, inför länsstyrelserna ansvariga förmän,
som kronofogdarna varit till stort gagn; och jag vågar påstå, att kronofogdarnas
borttagande skulle i detta afseende vara till men, ty ett
motsvarande förhållande, eller att kontroll behöfves, äger rum hvar
helst tjänstemän eller öfver hufvud hvilka människor som helst skola
utföra ett fortsatt, maktpåliggande arbete.

Ett annat skäl för kronofogdetjänsternas bibehållande förtjänar äfven
att särskildt framhållas. Kronofogdarnas förnämsta och mest
maktpåliggande funktion har af ålder varit och är fortfarande befattningen
med uppbörds- och redovisningsväsendet. Då man sökt genomföra
tanken på dessa tjänsters indragning, har det därföre också mött
alldeles särskilda svårigheter att nydana denna del af förvaltningen,
hvilken obestridligen genom den nuvarande organisationen måste anses
i och för sig väl ordnad. I känslan af svårigheten att lägga jämväl
dessa åligganden på länsmännen utan att öfver höfvan rycka dem bort
från andra viktiga göromål har man till och med ifrågasatt, att åtminstone
själfva uppbördsstämmornas hållande skulle åläggas kommunalnämnderna
eller deras ordförande. Huruvida det nu skulle vara lämpligt
att i så vidsträckt omfattning taga kommunala förtroendemän i
anspråk för utförande af en synnerligt viktig statsfunktion, därom skall
jag för närvarande ej yttra mig, liksom jag ej heller i öfrigt nu skall
inlåta mig på de nära till hands liggande erinringar, hvartill förevarande
förslag till frågans lösande i andra afseenden synes kunna
föranleda. Jag skall blott tillåta mig påpeka, att, därest det i öfrigt
befunnes lämpligt, att anförtro kronouppbörden åt kommunalnämnderna,

man väl icke rimligtvis kunde begära, att de skulle åtaga sig detta
arbete för intet, och att man sålunda bär finge ytterligare en för visso
ej så obetydlig utgiftspost att taga i betraktande vid beräkning af den
på vissa håll antagna besparing för statsverket, som skulle uppstå genom
kronofogdetjänsternas indragning.

I fråga om såväl nu berörda förslag som förslaget att utan vidare
öfverflytta bestyret med uppbörden och dess redovisande på länsmännen
tror jag för öfrigt, att man ej tillräckligt fästat afseende vid svårigheten
att ernå en fullt tillfredsställande uppbördskontroll. Om uppbörd
sverksamheten inskränkte sig till uppbördsstämmornas hållande och
till redovisning af därvid influtna medel samt alltså begränsades inom
en viss kortare del af året, skulle erforderlig kontroll måhända låta
sig anordnas, äfven om uppbördsmännens antal ökades. Nu förhåller
det sig dock så, att uppbörden är en permanent verksamhet, som fortgår
hela året om. Först och främst är det allenast en del af den
egentliga kronouppbörden, som inflyter vid uppbördsmötena, men de
ingalunda obetydliga restförda beloppen blifva föremål för oaflåtliga
indrifningsåtgärder samt inflyta dagligdags under hela året. Enahanda
är förhållandet med bötesindrifningen. Vidare har kronofogden en i
många fögderier högst betydande uppbörd af skogs fö rsäljningsmedel.
Slutligen blifva enligt gällande författningar medel tidt och ofta öfverlänmade
till kronofogden för att vederbörande på anmälan tillhandahållas
— jag erinrar här blott om brännvinsförsäljningsmedel, bidrag
till skjutsentreprenaderna, hästpremieringsmedel samt numera äfven
indelningsersättningar och understöd till lindring i rustnings- och roteringsbesvären
enligt förordningen i ämnet den 17 juni 1908. Oafsedt
alltså inneliggande exekutionsmedel, om hvilka i detta sammanhang ej
är fråga, inser man lätt, att kronofogdarna ständigt hafva medel om
händer till ganska afsevärda belopp.

Kontrollen öfver denna ständigt fortgående uppbörd ligger dels i
den summariska kontroll, som öfvas vid sjkifva uppbördsstämmorna,
dels i den granskning, som de på bestämda tider ingående räkenskaperna
underkastas hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och centrala
myndigheter, och dels slutligen i de mått och steg, som anbefallts
genom två särskilda författningar af den 10 juli 1899 af innehåll kor 10 -

teligen, den ena, att kronofogden skall föra ocli för hvarje månad afsila
kassajonrnal samt kvartalsvis insända summariskt utdrag däraf till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, samt den andra, att Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall minst en gång årligen och dessutom,
när kronofogde dör eller af viker, själf eller genom den han i sitt
ställe förordnar förrätta inventering af de penningar och värdehandlingar,
fogden å tjänstens vägnar mottagit.

Att införa ett än mera ingående kontrollväsen låter sig väl
knappast gorå, utan att sadant skulle verka hindrande på göromålens
gång samt medföra afsevärda kostnader för statsverket. I själfva verket
torde ock den kontroll, som utöfvas på sätt nyss angifvits, få anses
tillfredsställande, så länge uppbördsmännens antal icke är större, än
som utaf förhållandena med nödvändighet betingas, samt uppbördsmännen
intaga en ekonomiskt och socialt mera solid tjänsteställning. Skulle
uppbördsverksamheten åter öfverflyttas på länsmännen och uppbördsmännens
antal sålunda ungefär fyrdubblas, blefve kontrollens utöfvande
redan med nu gällande bestämmelser i hög grad försvårad, i det att
inspektionsresorna komme att för några af länsstyrelsens ämbets- eller
tjänstemän upptaga minst en månad årligen, äfven om inventering hos
hvarje uppbördsman förrättades allenast en gång om året. I allmänhet
torde det kunna sägas, att, ju flera uppbördsmän anlitas, desto
större kontroll är af nöden. Men huru effektiv denna än anordnas,
skulle den enligt min uppfattning icke uppväga olägenheterna och

faran af att lägga statens uppbörd i flera händer än nödigt är. — Det

bör heller icke förbises, att en öfverflyttning af uppbörds- och redovisningsväsendet
på länsmännen skulle medföra andra afsevärda oläo-enheter
och jämväl kostnader. En sådan olägenhet, hvars betydelse icke
får underskattas, består däri, att betänkliga kollisioner icke skola kunna
undvikas emellan å ena sidan länsmännens mångfaldiga andra bestyr,
hvilka ofta ej kunna undanskjutas ens några timmar, samt å den

andra hans uppbördsresor, hvilka tillkännagifvits lång tid förut och

föranleda möte med allmänheten å vissa bestämda platser. En annan
obestridlig följd af förändringen blefve, att arbetet hos länsstyrelserna,
företrädesvis dock å landskontoret, komme att högst betydligt ökas,
så att nya arbetskrafter där kräfdes. Då de uppbördsräkenskaper, som

till Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande afgifvas och där granskas,
komme att till antalet fyrdubblas, så blefve äfven detta granskningsarbete
fyrdubbladt, enär det lätt inses, att sådant arbete kräfver
samma tid, vare sig siffrorna äro större eller mindre. Landsboksarbetet,
hvilket redan genom landträntmästareänsternas indragning betydligt
växer, skulle på grund af de många fögderispecialräkningarna ytterligare
svälla ut till ett så digert arbete, att det knappast torde
medhinnas inom föreskrifven tid; och en utsträckning af denna tid kan
icke ifrågasättas med hänsyn till riksboksslutarbetet. Inlevereringarna
af kronouppbördsmedel likasom en mängd af de å kronofogdarna nu
utställda anordningar för vissa utbetalningars bestridande komme äfven
att växa i nyss angifven proportion, revisionsarbetet hos kammarrätten,
i hvad rörer länsräkenskapen, likaså, hvarförutom det icke lider tvifvel,
att ökningen af inlevereringar till och utbetalningar från länsstyrelserna
komme att efter landtränteriernas indragning mycket kännbart återverka
på riksbankskontoren såsom handhafvare af länsstyrelsernas kassarörelse.
Vid afgifvande af förslaget om landträntmästare änsternas
indragning förutsattes ock, att kronofogdebefattningarna skulle bibehållas,
och dessa organisationsfrågor äga verkligen ett så intimt sammanhang
med hvarandra, att jag icke skulle vågat föreslå den redan
beslutade indragningen af landtränterierna, därest uppbörds- ock redovisningsväsendet
kunnat befaras antaga så vidlyftiga former, som uppbördens
anförtroende åt rikets länsmän ovillkorligen måste medföra.

Då jag på ofvan anförda grunder anser ett sådant experiment
skola blifva för administrationen i hög grad menligt, kan jag naturligen
icke tillråda detsamma. Tvärtom tillmäter jag kronofogdeinstitutionen
den stora betydelse för kronans uppbörds- och redovisningsväsen,
att ett upphörande af samma institution enligt min åsikt
måste betinga en fullständig omläggning af uppbörds- och redovisningsväsendet
på ett eller annat sätt, hvarom jag för närvarande saknar
anledning att vidare yttra mig.»

I fråga om kronofogdars och länsmäns befattning med exekutionsväsendet
föreslog departementschefen sådan förändring, som af de sakkunniga
ifrågasatts.

Antalet fögderier ansåg departementschefen icke böra fastställas

till en fullt så låg siffra, som de sakkunniga föreslagit, eller 81, utan
höll före, att därutöfver borde bibehållas 1 fögderi i Jönköpings län,
1 i Kopparbergs län och 1 i Gäfleborgs län. Departementschefen föreslog
alltså fögderiernas antal till 84. I fråga om häradsskrifvartjänsterna
var departementschefen af den mening, att distrikten för häradsskrifvarna
icke kunde göras så stora som för kronofogdarna. Han
ansåg emellertid, att hvarken principiellt eller praktiskt några hinder
mötte, vare sig beträffande kronofogdens och häradsskrifvarens gemensamma
uppbördsansvar eller eljest, emot att en kronofogde samarbetade
med flera än en häradsskrifvare. Enligt departementschefens
åsikt borde ett häradsskrifvardistrikt kunna omfatta ett folkmängdstal
af något öfver 40,000, i enstaka fall inemot 50,000 invånare,
detta dock allenast under villkor, att statsmedel beviljades för förvaltningsbidrag,
på det att häradsskrifvarna utan afsevärd minskning af
egna löneförmåner måtte kunna förskaffa sig erforderliga biträden.

Med tillämpning häraf föreslog departementschefen, att nuvarande
antalet häradsskrifvartjänster, 117 stycken, skulle inskränkas till 95.

Någon geografisk plan för rikets indelning i kronofogde- och häradsskrifvardistrikt
hade ej hunnit upprättas. Departementschefen föreslog
emellertid, att ofvannämnda antal distrikt skulle fördelas på länen
sålunda:

Län.	Fögderier.	Häradsskrif- vardistrikt.
Stockholms...............	4	4
Uppsala............................................................	2	2
Södermanlands........................	2	3
Östergötlands.............................................	4	5
J önköpings...........................................	4	4
Kronobergs..........................................	3	4
\| Kalmar ...............-...................	4	5
Gottlands ..............................................	1	i
Blekinge .............................................	2	2
Kristianstads....................	4	4
Malmöhus......................	5	6
Hallands ....................................................	2	3

Län.	Fögderier.	Häradsskrif-vardistrikt. j
Göteborgs och Bohus............................................................	4	4
Alfs borgs.................................................................................	5	(>
Skaraborgs .............................................................................	4	5
Värmlands .............................................................................	5	6
Örebro ....................................................................................	3	4
Västmanlands...........................................................................	2	3
Kopparbergs ...........................................................................	5	5
Gäfleborgs ............................................................................	4	4
Västernorrlands .....................................................................	5	5
Jämtlands...........................................................................	3	3
Västerbottens...........................................................................	3	3
Norrbottens...........................................................................	4	4
	84	95

* Hvad slutligen beträffar länsmansdistrikten, fann departementsche fen

någon anledning icke föreligga för honom att frångå den i propositionen
till 1908 års Riksdag föreslagna distriktsindelningen, hvarigenom
antalet distrikt för hela riket sattes till 486.

Kungl. Maj:t, som biträdde departementschefens ifrågavarande förslag,
föreläde Riksdagen detsamma i en den 29 januari 1909 aflåten
proposition (nr 37) angående lönereglering för fögderiförvaltningen.

Med anledning af nyssnämnda proposition väcktes inom Andra
kammaren två särskilda motioner (nr 198 och 200) gående ut därpå,
att Riksdagen måtte, med afslag å propositionen, i skrifvelse till Kungl.
Magt anhålla om förnyad utredning angående kronofogdetjänsternas
indragning samt att Kungl. Maj:t måtte därefter för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet.

Uti afgifvet utlåtande öfver propositionen och motionerna åberopade
statsutskottet de vid 1908 års Riksdag af utskottet anförda skäl mot
kronofogdetjänsternas indragning samt anförde vidare, att, då motionärerna,
såvidt utskottet kunde finna, icke förebragt några andra sakliga
skäl för en sådan indragning än dem, som vid föregående utredningar

i ärendet varit under behandling och som då icke ansetts vara af den
art5 att de kunnat motivera> den ifrågasätta genomgripande förändringen
i fögderiförvaltningens organisation, utskottet ansåge sig sakna anledning
tillstyrka Riksdagen att genom att begära ännu en utredning, hvilken
icke rimligtvis kunde antagas komma att i själfva principfrågan leda till
annat resultat än det redan vunna, ytterligare fördröja en af trängande
behof påkallad definitiv lönereglering för fögderitjänstemännen och detta
så mycket mera, som det sedan flera år tillbaka rådande interimistiska
tillståndet i afseende å dessa tjänstemäns ställning i åtskilliga fall visat
sig medföra menliga följder beträffande landsstatsarbetets behöriga bedrifvande.
Utskottet lämnade det af Kung!. Maj:t framlagda förslaget
till fögderiförvaltningens organisation utan anmärkning, hvarföre utskottet
uti ifrågavarande del hemställde om bifall till propositionen samt
om afslag å motionerna.

Häremot reserverade sig herr D. Persson i Tällberg m. fl., hvilka
ansågo, att utskottet bort framhålla, bland annat, att den förnyade utredning
i riktning af kronofogdetjänsternas indragning, som utgjorde %

syftemålet för Riksdagens år 1908 fattade beslut i ämnet, icke blifvit
veikställd, utan att i stället åt särskildt tillkallade sakkunniga uppdragits
att verkställa en undersökning, i hvad mån de nuvarande fögderierna
och länsmansdistrikten skulle kunna utvidgas och fögderitjänste- *

männens antal därigenom minskas, samt att utskottet icke, af hvad till
stöd för KungL Maj:ts föreliggande, på nämnda undersökning grundade
förslag samt till vederläggande af åsikten om kronofogdetjänsternas
obehöflighet af departementschefen anförts, kunnat hämta något skäl
för ett frångående af den uppfattning om möjligheten och lämpligheten
af berörda tjänsters fullständiga indragning, som toge sig uttryck i Riksdagens
ofvan omförmälda beslut. I anslutning härtill ansågo reservanterna
därföre, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte dels i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under
förnyad ompröfning frågan om kronofogdetjänsternas indragning och
öfverflyttande af kronofogdarnas tjänsteåligganden på länsmännen samt
därefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill en sådan
pröfning kunde föranleda, dels besluta, att, med bibehållande af den dåvarande
indelningen af fögderierna och länsmansdistrikten, aflöningarna

till kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän skalle utgå med samma
belopp som dittills, dels ock för beredande af tillfällig löneförbättring
åt 118 kronofogdar, 117 häradsskrifvare och 516 länsmän på extra stat
för år 1910 anvisa ett belopp af tillhopa 794,800 kronor.

Första kammaren biföll utskottets förslag utan omröstning, hvaremot
Andra kammaren efter verkställd omröstning biföll ofvannämnda
reservation med 124 röster mot 87, som tillföllo utskottets förslag.

För frågans afgörande genom gemensam votering framlade därefter
statsutskottet förslag till voteringsproposition, hvilken bifölls af Första
kammaren, men afslogs af Andra kammaren.

Med anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående såväl själfva
hufvudfrågan som voteringspropositionen hade sålunda frågan om omorganisation
af fögderiförvaltningen och höjning för sådant ändamål af
det ordinarie anslaget till landsstaterna i länen för nämnda Riksdag förfallit.
På af Kungl. Maj:t därefter framställdt förslag beviljade emellertid
Riksdagen medel till tillfällig löneförbättring under år 1910 åt
„ tjänstemännen vid fögderiförvaltningen.

Vid de tre senaste riksdagarna har något förslag till förändring i
fögderiförvaltningens organisation icke framkommit, hvaremot ifrågavarande
tjänstemän för hvart och ett af åren 1911—1913 beviljats ena«
hända löneförbättring som för år 1910.

B. Redogörelse för kronofogdarnas, häradsskrifvarnas
och länsmännens hufvudsakliga tjänsteåligganden.

Uppför ds -réglementet
den 19 maj
1911 m. m.

För att kunna bedöma, huruvida och på hvad sätt fögderiförvaltningen
bör omorganiseras, måste man uppenbarligen äga noggrann
kännedom om, hvilka åligganden påhvila fögderiförvaltningens olika
tjänstemannagrupper. Kommittén har därföre utarbetat en redogörelse
för kronofogdarnas, häradsskrifvarnas och länsmännens hufvudsakliga
tjänsteåligganden. Vid redogörelsens uppgörande har användts samma
uppställning som i de promemorior angående ifrågavarande åligganden,
hvilka finnas bifogade statskontorets härofvan omförmälda, den 14 oktober
1902 afgifna underdåniga utlåtande angående lönereglering för landsstaten.

Kronofogdarna.

A. Uppbördsräseiidet.

I Kronoutskylder och medel, som uppbäras och redovisas i samband
med kronoutskylderna.

Uppbörd af utskylder och afgifter till kronan äfvensom af sådana
utskylder och afgifter eller sammanskott af menigheter, som enligt gifna
stadganden skola uppbäras och redovisas af dem, som uppbörden af
utskylderna till kronan åligger, förrättas för landet och för stad, där
magistrat ej finnes, af kronofogden. I sådant afseende äro hans åligganden
följande.

a) UppbOrden.

Jämte häradsskrifvaren skall kronofogden före den 15 september
till Konungens befallningshafvande inkomma med förslag angående tider
och ställen för de årliga allmänna uppbördsstämmornas hållande. Dessa
skola förrättas sockenvis, såvida Konungens befallningshafvande ej förordnar
annorledes, under tiden från och med den 1 november till och
med den 15 december; dock att, om särskilda omständigheter för någon
ort därtill föranleda, med uppbörden må, där Konungen efter därom
af Konungens befallningshafvande gjord framställning sådant medgifver,
anstå till senare hälften af januari eller till februari månad nästföljande
år.

För upptagande af utskylder och afgifter, som icke förfalla till
betalning under tiden för de allmänna uppbördsstämmorna, men som skola
redovisas i specialräkningen öfver kronouppbörden, må, när Konungens
befallningshafvande finner sådant böra äga rum, särskild uppbördsstämma
af kronofogden hållas.

Sedan Konungens befallningshafvande bestämt tider och ställen för
uppbördsstämmorna, har kronofogden att vid stämmorna dels emottaga
inbetalningar, dels i uppbördsboken eller vederbörlig längd anteckna
dessa jämte den afkortning, hvartill han med stöd af gifna stadganden
och på grund af förhållanden, som yppa sig, anser anledning föreligga,
dels ock på debetsedeln meddela kvitto å det erlagda utskyldsbeloppet
med anteckning tillika om den afkortning, som sålunda kan
ifrågakomma.

Genast efter stämmas slut skall kronofogden upprätta restlängd
öfver obetalda utskylder och skyndsamt ombesörja deras indrifning.
För indrifnirigen begagnar sig kronofogden i allmänhet af vederbörande
länsmans eller fjärdingsmans biträde.

Har skattskyldig afflyttat från skattskrifningsorten och efterlämnat
obetalda utskylder, skall kronofogden ofördröjligen låta undersöka, om
den skattskyldige kvarlämnat tillgångar till deras gäldande eller om
annan person är skyldig utgöra dem samt, då detta ej är fallet, upprätta
särskild restlängd sockenvis öfver dylika personer, hvarefter läng il -

derna skyndsamt skola öfverlämnas till kommunalnämnderna för inhämtande
af deras och pastorsämbetenas upplysningar om personernas
vistelseort.

Beträffande restskyldiga, som enligt sålunda inkommande upplysningar
vistas å kända orter utom fögderiet, skall kronofogden, så snart
efter uppbördsstämmornas slut ske kan och senast inom den 1 nästpåföljande
mars, omedelbart hos utmätningsmännen — kronofogdar,
stadsfogdar och i städer, där stadsfogde icke finnes, magistrater — å de
orter, dit vederbörande skattskyldiga uppgifvits hafva afflytta!, begära
handräckning för utskyldernas utbekommande och därvid foga debetsedlar
eller uppbördsboksutdrag, upptagande hvarje de skattskyldiga påförd
post och försedda med vederbörliga anteckningar i enlighet med de
upplysningar, som om de skattskyldigas vistelseort vunnits.

Antalet af de handräckningsskrifvelser, som kronofogden således
måste afsända, är i allmänhet synnerligen stort särskild! på grund
däraf, att det ofta händer, att en restskyldig, som begifvit sig från ort
till annan, måste eftersökas på flera olika orter, i livilka fall kronofogden
måste successivt aflåta skrivelser till utmätningsmännen å alla
dessa orter.

Därest skattskyldig enligt inkommen uppgift vistas å känd ort utom
riket, skall kronofogden, då utskyldernas belopp öfverstiger femton
kronor, göra anmälan hos Konungens befallningshafvande, som, såvidt
ske kan, vidtager anstalt för, att den skattskyldige genom vederbörande
beskickning eller konsulat erhåller anmaning att erlägga utskylderna till
beskickningen eller konsulatet.

I den af kronofogden upprättade restlängd, som förvaras å kronofogdekontoret,
gör han anteckning om hvarje af honom för restindrifningen
afbiten handräckningsskrifvelse samt om innehållet i svaren därå,
om hvarje successivt inflytande uppbördsrest äfvensom rörande de bevis
om hinder för skattebelopps uttagande, hvilka inkomma. Sagda hindersbevis
skola sedermera biläggas kronofogdens ansökningar om afkortning
eller afskrifning af de utskylder, bevisen afse.

Kronofogden åligger att icke blott vid uppbördsstännnor utan jämväl
å öfriga tider af året emottaga utskylder och afgifter till kronan.

b) Redovisningen. ,

Vid allmän uppbördsstämma influtna medel, som redovisas i specialräkningen,
skola, så snart ske kan och senast inom tionde dagen efter
den, då medlen influtit, i riksbanken deponeras eller under behöriga
titlar levereras. Senast inom fjorton dagar efter stämmornas slut skall
all därunder influten uppbörd vara under behöriga titlar i riksbanken
levererad; och skola härvid för omföring af de medel, som under uppbördstiden
deponerats, reversal af kronofogden till Konungens befallningshafvande
insändas.

Medel, som det åligger kronofogden att uppbära och redovisa i
specialräkningen, men h vilka icke förfalla till betalning vid allmän uppbördsstämma,
äfvensom vid uppbördsstämma restförda medel, i den mån
de kunnat indrifvas, skola, därest det influtna beloppet sammanlagd t
uppgår till minst etthundra kronor, af kronofogden deponeras eller levereras
senast inom sex dagar efter det de influtit, dock med iakttagande
att all vid tiden för afslutandet af specialräkningen och eljest föreskrift^
redovisningar influten uppbörd skall före specialräkningens och redovisningarnas
afslutande vara under behöriga titlar levererad.

Medel, som af kronofogden levereras eller deponeras, skola åtföljas
af reversal i två exemplar; och skall det kvitterade reversalet å levererade
medel såsom verifikation biläggas specialräkningen.

Öfver uppbörden inom fögderiet af kronoutskylder samt i sammanhang
därmed debiterade utskylder och afgifter skall årligen afgifvas
följande redovisningar:

l:o) Specialräkning. Denna, som afslutas den 31 december, afser
kalenderår och upptager i debet till redovisning, förutom ingående balanser,
alla skatter och afgifter, som på grund af debitering, kontrakt eller
särskilda föreskrifter böra vid uppbördsstämma eller eljest erläggas. I
räkningens kredit afföras afkortningar, afskrifningar, anordningar och
levereringar, hvarjämte den ej guldna uppbörden här balanseras. Specialräkningen,
som underskrifves af såväl kronofogden som häradsskrifvaren,
upprättas af den senare, men kronofogden afgifver de till räkningens
kreditsida hörande verifikationshandlingar. Räkningen aflämnas till läns -

styrelsen inom den 15 januari i två exemplar, hvaraf det ena åtföljes af
restlängd och öfriga verifikationer, behörigen ordnade och folierade.

2:6) Balansrelationer. Vid april och augusti månaders utgång hvarje
år skall upprättas och innan den 15 i påföljande månad i två exemplar
till länsstyrelsen insändas balansrelation, innefattande redogörelse för alla
medel, som balanserats uti senast för fögderiet afgifna specialräkning
eller balansrelation. Balansrelationerna skola vara åtföljda af, förutom
andra verifikationer, tre restlängder, upptagande medel, hvilka äro beroende
på a) afskrifning, b) inhibition till följd af konkurs m. m. och
c) begärd handräckning. Balansrelationerna upprättas och underskrifvas
af kronofogden ensam.

3:o) De så kallade småråkning ärna, hvilka underskrifvas af kronofogden
och häradsskrifvaren samt afse utskylder och afgifter, hvilka debiteras
och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna, såsom landstingsmedel,
vägskatt, riddarhusmedel och försäkringsafgifter. Den 1 maj
skall sålunda fullständig redovisning öfver uppbörden af landstingsmedlen
aflämnas till Konungens befallningshafvande för att insändas till
landstingets ordförande, och skola de nämnda dag utestående rester på
enahanda sätt redovisas inom den 1 september. Detsamma gäller för
redovisning till vägstyrelse af vägskatt, därest denna debiteras och indrifves
i sammanhang med kronoskatterna. Beträffande riddarhusmedel,
försäkringsafgifter och öfriga under 3:o) afsedda medel skola för hvartdera
slaget medel aflämnas årsräkningar.

Kronofogden har att mottaga bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter. Kronans andel i nämnda afgifter har kronofogden
att leverera i riksbanken, och samtidigt skall han låta tillställa kommunerna
deras andel i afgifterna. Öfver bevillningsafgifterna skola kronofogden
och häradsskrifvaren för hvarje år upprätta sammandrag, som
senast den 8 påföljande januari insändas till Konungens befallningshafvande.
Efter hvarje kvartals utgång skall länsmannen till kronofogden
insända skriftlig uppgift å de under kvartalet af utländingar gifna föreställningar,
för hvilka bevillningsafgift enligt 4 § 1 eller 2 mom. i kungl.
förordningen den 23 oktober 1908 skolat utgå, och å de ställen, där
dessa gifvits, eller ock, om föreställning ej förekommit, sådant för kro -

nofogden skriftligen anmäla. Berörda uppgifter ock anmälningar skola
biläggas specialräkningen.

Afgift för rättighet till detaljhandel med brännvin skall för landet
förskottsvis inbetalas till vedorbörande kronofogde. Underlåter den, som
erhållit sådan rättighet, att inom föreskrifven tid erlägga afgift därför,
skall afgiften genast utmätas. Vid underlåtenhet andra gången är rättigheten
förverkad, och skall då försäljningen genast inställas af kronofogden.

Skogsvårdsafgift för trävaror, som genom flottning föras ur riket,
upptages af kronofogden i den ort, där varorna i flottleden nedläggas.
Sådan afgift för trämassa upptages af kronofogden i den ort, där massan
tillverkas. Vid utverkning eller utdrifning af virke, afsedt att utföras ur
riket medelst flottning, är den, för hvars räkning utdrifningen eller afverkningen
äger rum, skyldig att senast den 15 februari det år, afverkningen
eller utdrifningen sker, eller, om denna börjar efter sagda dag,
vid afverkningens eller utdrifningens början tillställa kronofogden i den
ort, där virket skall uppläggas, approximativ uppgift å den virkesmängd,
afverkningen eller utdrifningen skall omfatta, samt uppgift å den plats
invid flottled eller annat vattendrag, där virket skall uppläggas. Virket
får ej nedläggas i flottled eller annat vattendrag eller lastas å pråm eller
annan farkost, förrän virket blifvit af kronobetjänt eller skogsvårdsstyrelsens
tjänsteman afstämpladt eller på annat sätt märkt samt därå belöpande
skogsvårdsafgift i behörig ordning erlagts; och skall varuafsändaren för
afgiftens erläggande tillställa kronofogden angifningsinlaga å virket i två
exemplar. För trämassa, som här i landet tillverkas, skall tillverkaren
för hvarje kvartal inom åtta dagar därefter tillställa kronofogden i den
ort, där tillverkningen ägt rum, angifningsinlaga i två exemplar å den
under samma kvartal tillverkade varan. Skogsvårdsafgift för trämassan
erlägges till kronofogden inom trettio dagar efter utgången af den tid,
som med angifningsinlagan afses.

Med redovisning och leverering af skogsvårdsafgifter, som af kronofogde
uppburits, förfares på enahanda sätt, som om kronofogde anförtrodd
annan uppbörd finnes stadgadt.

K. F. och
K. K. den 4
juli 1910■

c) Afkortning'' och afskrifning.

När enligt gifna stadganden afkortning må äga rum, skall kronofogden
därom hos Konungens befallningshafvande göra framställning
och därvid foga afkortningslängd, hvilken skall i särskilda kolumner angifva
alla skattskyldig påförda belopp.

Afkortning på grund af fattigdom begäres senast inom den 15 maj;
och skall för sådant fall afkortningslängd vara dels åtföljd af utmätningsmans
bevis om bristande tillgång till utskyldernas gäldande dels ock försedd
med intyg af ordförande i kommunalstämma jämte två socknemän
att längden blifvit granskad å kommunalstämman och hvad därvid förekommit.
Där afkortning bör ifrågakomma af annan anledning än fattigdom,
skall kronofogden därom göra särskild framställning, upptagande
skälen för den sökta åtgärden och åtföljd af de bevis, som till stöd därför
åberopas.

Hos Konungens befallningshafvande skall kronofogden, i den mån
inkomna upplysningar därtill föranleda och senast inom den 15 maj, begära
afskrifning af utskylder och afgifter, påförda antingen bortflyttade
personer, hvilkas vistelseort icke kunnat utrönas, eller i vissa fall å känd
utrikes ort vistande skattskyldiga.

Om afkortning eller afskrifning af utskylder eller afgifter, som en- »

ligt upplysningar, inhämtade efter den tid dylik åtgärd enligt bestämmelserna
här ofvan skall begäras, icke kunnat utbekommas, skall kronofogden
göra framställning hos Konungens befallningshafvande senast
inom en månad efter det dessa upplysningar erhållits.

Granskningen af hindersbevisen, särskildt för afskrifning, kräfver
rätt mycket arbete för kronofogden, enär därvid noga måste undersökas,
att de restskyldiga blifvit sökta å alla orter, där de uppgifvits hafva
vistats, samt att, då de skattskyldiga ej anträffats, vederbörliga intyg
från utmätningsman, pastorsämbete och kommunalnämnd i samtliga dessa
orter förefinnas.

Därest utskylder eller afgifter afskrifvits på grund af bristande kännedom
om den skattskyldiges vistelseort, men denna framdeles blifver känd,
skall kronofogden åter i räkenskapen uppdebitera de obetalda utskylderna
eller afgifterna för att uttagas och redovisas.

II. Böter.

För verkställighet mottager kronofogden saköreslängder och bötesbeslut
från domstolar och andra myndigheter.

Sedan saköreslängd eller bötesbeslut kommit kronofogden tillhanda,
inför han uti särskild förteckning eller liggare hvarje bötfällds namn och
hemvist samt böternas belopp och fördelning m. in. Det åligger kronofogden
att själf eller genom vederbörande utmätningsförrättare skyndsamt
vidtaga alla för bötesbeslutens verkställande erforderliga, på honom
ankommande åtgärder. För sådant ändamål har kronofogden

att utskrifva utdrag ur saköreslängden för de däri upptagna sakfällda
personerna;

att ombesörja böternas uttagande hos bötfällda, hvilka vistas inom
fögderiet;

att i afseende å sådana bötfällda, hvilka enligt anteckning i saköreslängden
eller upplysning, som vunnits vid deras efterspanande inom
fögderiet, begifvit sig därifrån till kända orter, skriftligen hos härvarande
utmätningsmän begära handräckning för bötesbeslutens verkställande
samt därvid för hvarje bötfälld foga saköreslängdsutdrag, som
skall vara försedt med bevis af kronobetjänt i orten, att den bötfällde
blifvit därstädes eftersökt utan att kunna anträffas, äfvensom med uppgift
om den ort, dit den bötfällde veterligen eller efter förmodan begifvit sig;
därest handräckningen afser person, hvilken är eller enligt saköreslängdens
lydelse måste antagas vara inom fögderiet mantalsskrifven, skall
därjämte biläggas intyg från vederbörande pastorsämbete och kommunalnämnd,
innefattande de upplysningar nämnda myndigheter kunna vara i
tillfälle att lämna om den bötfälldes vistelseort;

att, i händelse bötfälld vistas å känd ort utom riket och bötesbeloppet
öfverstiger femton kronor, hos Konungens befallningshafvande
begära vidtagande af åtgärd för, att den bötfällde genom vederbörande
beskickning eller konsulat erhaller anmaning att erlägga böterna,

K. K. ang.
redovisning
inom länen
för verkställigheten
af
meddelade
bötesbeslut
och för influtna
bötesmedel
den 5
juli 1884.

att, därest bötfällda befinnas medellösa, hos vederbörande göra framställning
om böternas förvandling, då sådan lagligen får äga rum, äfvensom
öfvervaka, att förvandlingsbesluten bringas till verkställighet och
att afstraffningsbevis inkomma;

att hos Konungens befallningshafvande göra ansökning om afskrifning
af sådana böter, angående hvilka bötesbesluten ej kunnat verkställas
på grund af bristande kännedom om den bötfälldes vistelseort,
samt att för sådant ändamål vid ansökningen foga dels en förteckning,
upptagande domstol eller myndighet, som ålagt böterna, dagen, då detta
skett, den bötfälldes namn, yrke och hemvist samt böternas belopp och
fördelning, äfvensom uppgift om dagen, då saköreslängd angående
böterna kommit kronofogden tillhanda, dels ock intyg att de bötfällda
blifvit förgäfves efterspanade; samt

att, därest bötesbeslut till följd af annan laga orsak än bristande
kännedom om den bötfälldes vistelseort icke kunnat bringas till verkställighet,
senast fjorton dagar före slutet af hvarje hälft år hos
Konungens befallningshafvande göra ansökning om afskrifning af dylika
böter och att vid ansökningen foga sådan förteckning, som ofvan nämnts,
äfvensom fullständiga bevis om de förhållanden, på grund af hvilka afskrifningen
begäres.

Uti ofvannämnda å kronofogdekontoret förda liggare göras anteckningar
om hvarje för bötesindrifningen aflåten skrifvelse eller eljest vidtagen
åtgärd, om inflytande bötesbelopp samt om hinder, som mött för
bötesbeslutens verkställande m. m.

Hafva böter i följd af bristande kännedom om den bötfälldes vistelseort
afskrifvits och förty afförts ur kronofogdens bötesredogörelse,
skola dock, därest den bötfällde framdeles, under den tid bötesbeslutet
äger gällande kraft, anträffas eller kännedom om hans vistelseort erhålles,
böterna ånyo i redogörelsen upptagas och beslutet befordras till
verkställighet.

Öfver vidtagna åtgärder för verkställighet af domstolars och andra
myndigheters beslut, hvarigenom böter blifvit ådömda, åligger det kronofogden
att för hvardera hälften af kalenderåret inom den 1 augusti och
den 1 februari till Konungens befallningshafvande afgifva- redogörelse,
åtföljd af särskild räkning öfver de medel, som i följd af besluten in -

flutit. I afseende å de bötesbeslut, som vid bötesrcdogörelsens afgifvande
blifvit verkställda, skall redogörelsen vara styrkt med vederbörliga
bevis, då böterna blifvit med motsvarande lörvandlingsstralf altjänta.
Då böter uti bötesredogörelsen upptagas såsom oredovisade, skall anledningen
därtill vara styrkt medelst restlängd, upptagande: a) summariskt
alla böter, som till följd af bristande kännedom om de bötfälldas
vistelseort äro på afskrifningsåtgärd beroende; b) specifikt de böter,
som bero på sökt handräckning eller på afskrifning i de fall, då sådan
af annan anledning än den under a) omförmälda är medgifven, med
uppgift för en hvar bötfälld om dagen, då handräckning eller afskrifning
blifvit sökt; samt c) likaledes specifikt alla öfriga böter, Indika på
verkställighetsåtgärd äro beroende, med uppgift om de hinder, som i
hvarje fäll mött för verkställigheten. Restlängden skall i särskilda
kolumner utvisa böternas fördelning och bör i afseende å de under c)
omförmälda böter vara åtföljd af behöriga intyg.

Hvad om redovisning af böter ofvan nämnts, äger jämväl tillämpning
beträffande försutna viten, förbrutet gods och afgifter, som ådömas
i sammanhang med böter.

Bötesmedel, som tillfalla kronan eller eljest på grund af gällande
föreskrifter skola ingå till Konungens befallningshafvande, skall kronofogden
senast inom åtta dagar efter utgången af hvarje kvartal, hvarunder
böterna influtit, leverera i riksbanken. Åklagarens och målsägarens
jämte öfriga bötesandelar, hvilka icke skola ingå till Konungens
befallningshafvande, skola, sedan de influtit, vid anfordran tillhandahållas
vederbörande, med skyldighet för kronofogden att, oberoende af
särskildt kraf, så tidigt tillställa hvar och en hvad honom af sådana
bötesandelar tillkommer, att kvittenser därå kunna biläggas bötesredogörelsen
; och skola medel af ifrågavarande slag, då de af eu eller annan
anledning icke kunnat därförut tillställas vederbörande, samtidigt med
bötesredogörelsens aflämnande hos Konungens befallningshafvande deponeras
för att vederbörande tillhandahållas.

Af förteckningarna öfver böter, som af Konungens befallningshafvande
påföras värnpliktiga för utevaro från inskrifningsförrättning eller
mönstring eller för försummelse att iakttaga, hvad jämlikt 33 § 2 och

3 mom. värnpliktslagen åligger värnpliktig, öfversänder Konungens belg -

fallningshafvande till vederbörande kronofogdar för verkställighet fögderivis
upprättade utdrag, försedda med Konungens befallningshafvandes
resolution, att de i utdragen upptagna böter må hos de värnpliktiga
omedelbart uttagas, därest de icke invända något däremot, men att, om
de vilja för uteblifvandet eller försummelsen styrka laga förfall eller
eljest åberopa någon omständighet, som kan leda till deras frikännande
från bötesansvar, i hvilken händelse de äga undfå skriftlig del af resolutionen
i hvad dem rörer, de skola inom trettio dagar därefter ingifva
de bevis, som åberopas till styrkande af deras mot böternas indrifvande
gjorda invändningar, vid påföljd för uraktlåtenhet däraf, att böterna
utan hinder af samma invändningar må uttagas. Sålunda inkommande
bevis har kronofogden att insända till Konungens befallningshafvande
för dess pröfning af bötespåföringen.

Kronofogden lämnar Konungens befallningshafvande erforderliga
uppgifter för uppgörande af de redogörelser angående bötfällda värnpliktiga,
livilka det jämlikt 147 § inskrifningsförordningen åligger
Konungens befallningshafvande att afgifva. Enligt nämnda paragraf skall
Konungens befallningshafvande, sedan sex månader förflutit från det de
jämlikt § 45 mom. 1 värnpliktslagen upprättade förteckningar inkommit,
låta å särskildt för hvarje rullföringsområde eller sjömanshus upprättade
afskrifter af förteckningarna anteckna för hvarje därå uppförd värnpliktig,
om han ej påförts böter enligt § 45 mom. 2 samma lag eller
om han blifvit från böterna befriad samt af hvad skäl eller om bötespåföring
vunnit laga kraft, hvarvid angifves, om böterna blifvit erlagda
eller förvandlade och aftjänade eller äro under indrifning eller afskrifvits
eller skola afskrifvas eller om bötespåföringen ännu ej blifvit slutligt
afgjord. Nämnda redogörelser öfversändas inom sjunde månaden
till befälhafvarna för de inskrifnings- eller sjörullföringsområden, som
de till böter uppförda värnpliktiga tillhöra. Så snart de frågor rörande
bötespåföring, hvilka vid nämnda tid ännu voro beroende på pröfning,
blifvit slutligt afgjorda, meddelar Konungens befallningshafvande vederbörande,
som förut nämnts, upplysning om utgången.

in. Kommuna lut sk ylder, mani vipa luts kyld er, prästlönemedel
och skog »accis samt — där de ej uppbäras och redovisas
i samband med kronoutskylder na — vägskatt och
försök r ing skola gs medel.

Sedan restlängder å oguldna sådana utskylder och afgifter inkommit
till kronofogden, åligger det honom att ombesörja uttagande af
utskylderna och algittorna, i den mån ske kan.

Kunna restförda utskylder eller afgifter icke utbekommas inom det
fögderi, där de blifvit debiterade, utan böra å annan ort uttagas, skall
kronofogden omedelbart hos vederbörande utmätningsman i den ort, där
den skattskyldige antages vistas, skriftligen begära handräckning för
uttagande af utskylderna eller afgifterna. Om hvarje för indrifniugen
sålunda afbiten skrifvelse eller eljest vidtagen åtgärd, om inflytande utskyldsbelopp
samt om hinder, som mött för utskyldernas uttagande m. m.
för kronofogden anteckningar.

Det åligger kronofogden att till vederbörande för indrifningen afgifva
redovisning med kontanta medel eller hindersbevis.

Då handräckning begärts hos kronofogde lör indrifning af resterande
kommunalutskylder, åligger det honom att inom den för redovisning af
sådana utskylder stadgade tid till kommunalnämndens ordförande i assureradt
tjänstebref öfversända de influtna medlen jämte förteckning å de
personer, från hvilka likvid då ej influtit, samt att därefter förfara pa
enahanda sätt, så snart de återstående beloppen influtit eller bevis erhållits,
att utskylderna icke kunnat uttagas. Likartade föreskiifter gälla
i fråga om restförda municipalutskylder, prästlönemedel, skogsaccis och
vägskatt.

K. F. ang.
förändrade
föreskrifter
om utmätning
för kronoeller
kommunalutskylder

m. m. den 12
juli 1878
m. m.

Inom åtskilliga fögderier verkställa häradsskrifvarna debitering samt *
kronofogdarna uppbörd, indrifning och redovisning af häradsämedel. I
sådant fall åligger det kronofogden att årligen å första rättegångsdagen
af liöstetinget eller inom ort, där endast ett ting hålles, å första rattcgångsdagen
af detta ting till häradsrätten ingifva redogörelse för de
inom häradet eller tingslaget utdebiterade och uttagna medel af ifrågavarande
slag, hvarefter vid häradsrätten utses revisorer för granskning
af redogörelsen.

B. Exekutionsväsendet.

iagenkndenSio Kronofogde är utmätningsman på landet, med rätt att för bestämdt

aug. 1877. fall i sitt ställe förordna länsman eller annan man, som af Konungens

befallningshafvande blifvit antagen. Äfven i sådant fall svarar dock vid
utmätning kronofogden själf för redovisningen och för skada, som kan
föranledas af den tillförordnades fel eller försummelse. Kronofogden
får ej åt annan uppdraga försäljning af fast egendom eller af fartyg,

hvarom i 92 § utsökningslagen omförmäles, d. v. s. fartyg med en

dräktighet af tjugu registerton eller därutöfver, och ej heller fördelning
af köpeskilling för fast egendom eller, då enligt 119 eller 120 § i
nämnda lag sammanträde för fördelningen erfordras, för lös egendom.

Utmätningsman äger i allmänhet att utan särskildt bemyndigande
verkställa domstols laga kraft ägande dom i tvistemål och öfverexekutors
beslut i utsökningsmål. Han må jämväl i vissa uti utsökningslagen
angifna fall till verkställighet befordra domar och utslag, innan de vunnit
laga kraft.

I fråga om domar och utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, innefattar berörda verkställighet dels utmätning af
egendom, dels försäljning af densamma samt dels redovisning och köpeskillingslikvid.

a) Utmätning.

b ör vinnande af utmätning skall till kronofogden mgifvas dels dom
eller utslag och, då fråga är om skiljemannadom, öfverexekutors beslut
om dess verkställande dels ock, där fordran är grundad på skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis, fordringsbeviset i hufvudskrift. Då
för utmätnings vinnande fordringsbevis till kronofogden aflämnas, skall
han göra anteckning därom på handlingen.

För fordian, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder
sig från inrop åt lös egendom och är till betalning förfallen, må, ändå
att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning ske, där
gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf erkänner skulden. 1 sådant
fall skall dock utmätningsmannen, innan utmätningen verkställes, om

erkännandet taga skriftligt bevis antingen af gäldenären själf eller,
om lian ej kan skrifva eller ej vill meddela beviset, af två ojäfviga
män.

Utmätning för fordran af sistnämnda beskaffenhet får således ej
äga rum, därest gäldenären är frånvarande. Äfven för annan fordran får
utmätning i regel icke företagas i gäldenärens frånvaro, därest ej underrättelse
därom, att utmätning för fordringen är sökt, blifvit på sätt
som föreskrifves i 00 § utsökningslagen genom utmätningsmannen meddelad.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas
och värderas. Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, åligger det utmätningsmannen
att affordra befälhafvaren de handlingar, som tjäna till
upplysning angående äganderätten till fartyget eller godset, älvensom
uppgift å de fordringar, för hvilka fartyget eller godset jämlikt 11
kapitlet sjölagen kan häfta. Utestår frakt ogulden eller är fartygets
eller godsets ägare berättigad till sådan ersättning, som i 270 eller

# 278 § sjölagen omförmäles, skall dylik ersättning, där borgenären det
yrkar, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman, som af honom
därtill förordnas. Utmätningsmannen skall då utan dröjsmål kungöra
den, hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgifva något

* till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen tagas om händer.
Lösören, som utmätas, skola å stället sättas i förvar under utmätningsmannens
försegling eller, om han finner det i brist af tjänliga förvaringsrum
eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel
eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart
synes, att godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet
lämnas på stället under gäldenärens tillsyn, skall utmätningsmannen
låta det vårdas där af annan eller föras till annat ställe, om så kan
ske och borgenären förskjuter den för godsets vård och flyttning
nödiga kostnad. Utmätes gäldenär egendom, som finnes i annans
besittning, skall förbud meddelas innehafvaren att utlämna egendomen
till förfång för den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt
kan komma att öfvergå.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse
eller annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, skall
utmätningsmannen taga handlingen i förvar. Utmätes annan fordran
eller rättighet, skall utmätningsmannen dels taga i förvar handling, som
tjänar till bevis om fordringen eller rättigheten, där sådan handlingtinnes
att tillgå, dels i protokollet öfver utmätningen teckna förbud för
den, från hvilken fordringen eller rättigheten skall utgå, att gifva något
däraf ut till annan än utmätningsmannen eller den, till hvilken i följd
af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå, samt dels
låta utdrag af protokollet tillställas den, hvilken förbudet skall meddelas.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen därå upprätta beskrifning
och värdering. Utmätningsmannen skall ock affordra gäldenären
de handlingar, som visa hans äganderätt eller tjäna till upplysningom
servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån,
som skall af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gång,
skola de hvar för sig beskrifvas och värderas. Äfven då öfverexekutor ,

enligt 28 § utsökningslagen förordnat om försäljning af fast egendom,
upprättar utmätningsmannen beskrifning och värdering af fastigheten.

Då utmätning af fast egendom skett, skall, där borgenär det yrkar,
afrad, hyra eller ränta, som utgår af egendomen till dess den varder såld *

och af köparen tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman,
som af honom förordnas. Utmätningsmannen har i sådant fall
att kungöra den, hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgifva
något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Utmätningsman åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,
dels anmäla det hos öfverexekutor och därvid tillika meddela, om gäldenären
vid utmätningen uppgifvit auktionsställe, dels ock till vederbörande
domhafvande insända bevis om utmätningen. Utmätes fartyg,
som blifvit infördt i fartygsregister åligger utmätningsmannen att till
Stockholms rådstufvurätt insända bevis om utmätningen. Sker utmätning
af fartygslott, skall utmätningsmannen insända bevis därom till den myndighet,
som förer fartygsregistret.

Vid all utmätning skall, om gäldenär eller borgenär det begär,
protokoll öfver förrättningen genast eller, där det ej kan ske, nästa dag

hållas honom tillhanda. Utmätningsmannen iir jämväl pliktig att, om
protokollet ej på stället lämnas gäldenären, genast tillställa honom eller,
då han ej är tillstädes, annan i hans ställe om förrättningen tillsagd
vederbörande skriftlig uppgift å skuldbeloppet till kapital, ränta och
lagsökningskostnad äfvensom å grunden för utmätningen och dagen,
då den blifvit verkställd.

b) Försäljning.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

Då lös egendom skall säljas, aligger det utmätningsmannen att
låta tid och ställe för auktionen kungöras i kyrkan för den församling,
där försäljningen sker, samt därjämte, om gäldenär eller borgenär det
begär eller eljest sådant finnes lämpligt, i de närmast derintill belägna
församlingarnas kyrkor. År egendom, som skall säljas, af beskaffenhet,
att den ej utan att förstöras eller väsentligen försämras kan förvaras
m under den tid, som erfordras för auktionens kungörande i ofvan stadgad

ordning, äger utmätningsmannen låta kungöra försäljningen på annat
lämpligt sätt. I fråga om fartyg eller gods i fartyg skall jämväl dels
kungörelse om auktionen införas i allmänna tidningarna dels ock kal«
lelsebref med underrättelse om auktionen afsändas till de kända och

inom riket boende borgenärer, Indika jämlikt 11 kapitlet sjölagen äga
rätt till betalning ur det utmätta eller i utmätt fartyg hafva inteckning.
År fråga om försäljning af fartyg, som blifvit in för dt i fartygsregister
skall utmätningsmannen anskaffa gravationsbevis rörande fartyget.

Vid försäljning af fartyg, hvarom i 92 § utsökningslagen omförmäles,
åligger det kronofogden att, innan auktionen afslutas, meddela
underrättelse om tiden, då enligt 119 § utsökningslagen sammanträde
för fördelning af köpeskillingen emellan inteckningshafvare och öfriga,
som vid auktionen anmält fordran, skall äga rum, äfvensom om stället
för sammanträdet. Därest den, som inropat fartyg, hvarom nyss nämnts,
ej genast efter inropet gäldar kontant eu sjättedel af köpeskillingen
eller ställer vederbörlig pant eller borgen för en femtedel af köpeskillingen,
skall fartyget genast ånyo utropas. Varder ej sist vid ofvannämnda
sammanträde för köpeskillingens fördelning densamma till fullo

gulden eller anstånd af vederbörande rättsägare lämnadt, är köpet ogildt,
och åligger det då kronofogden att ombesörja utlysande af ny auktion
på fartyget. Går fartyget vid nya utropet till mindre än den förra
köpeskillingen med ränta, åligger det förre köparen att ersätta skillnaden,
hvaremot han, därest vid senare auktionen högre köpeskilling erhålles,
icke äger rätt till öfverskottet. Kostnaden för den senare försäljningen
skall ock gäldas af förre köparen, därest den ej kan genom
öfverskott å köpeskillingen godtgöras. År pant eller borgen ställd för
köpeskillingen, skall kronofogden, där sådant erfordras till gäldande af
hvad förre köparen bör utgifva, ofördröjligen ombesörja försäljning af
panten i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka
borgensförbindelsen hos löftesmännen.

I händelse annan lösegendom icke genast efter inropet betalas,
och utmätningsmannen icke på eget äfventyr lämnar anstånd med betalningen,
skall egendomen ånyo utropas.

Vidkommande utmätt fast egendom äger på landet gäldenären bestämma,
om auktionen skall hållas å landskansliet eller å tingsstället i %

orten. Därest auktionen skall hållas på. annat ställe än landskansliet,
skall den förrättas af utmätningsmannen i orten.

I och för auktionen har kronofogden att anskaffa gravationsbevis
rörande fastigheten äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens ägan- *

derätt till fastigheten och för upplysning af däri intecknad rättighets
beskaffenhet erforderliga och ej redan mottagna handlingar, hvilka
kunna erhållas hos rätten. Vidare åligger det kronofogden att ombesörja,
att kungörelse om tid och ställe för auktionen samt om fastighetens
beskaffenhet in. m. varder i föreskrifven tid och ordning dels införd
i allmänna tidningarna, län skungörelserna och, där så ske kan,
tidning inom orten dels ock uppläst i tingslagets kyrkor. De, hvilka
hafva fordran, hvarför egendomen på grund af inteckning eller enligt
11 kapitlet 2 § jordabalken häftar, eller fått åt sig upplåten rättighet,
som bör vid auktionen iakttagas, eller äga rätt till ränta eller annan
afgäld, som bör ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kapitlet
6 § handelsbalken, skola af auktionsförrättaren, där de äro kända och
inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref.

Vid auktionen skall auktionsförrättaren, efter uppläsande • af protokollet
öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfvcrexekutor
förordnat om fastighetens försäljning, äfvensom af gravationsbevis och
öfriga anskaffade handlingar rörande fastigheten, anmana dem, hvilka
äro tillstädes och hafva fordran eller rättighet, som skall vid auktionen
iakttagas, att sådant anmäla. Auktionsförrättaren åligger att därefter
meddela underrättelse om sättet för försäljningen och tiden då köpeskillingen
sist skall vara gulden.

Därest flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt
intecknade, skola säljas, utropas, så framt någon af fastigheterna häftar
för särskild inteckning eller kommit i särskild ägares hand, hvarje
fastighet för sig till försäljning. Gå ej vid denna försäljning egendomarna
så högt, att fordran, för hvilken de äro gemensamt intecknade,
fullt kan gäldas, då skola, där ej innehafvaren af denna fordran samtycker,
att vid de skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom
ur köpeskillingen brister genast erlägges, alla egendomarna gemensamt
utropas till försäljning. Åro två eller flera bland egendomarna i samma
ägares hand, skall ock, där han det begär, gemensamt utrop äga rum
af de honom tillhöriga egendomarna. Därest ej vid det gemensamma
utropet egendomarna gå öfver sammanlagda beloppet af det, som bjudits
vid de särskilda utropen, skola de första utropen gälla; gå de däremot
högre, gäller den sista försäljningen, och skall öfverskottet fördelas
på de gemensamt utropade egendomarna efter de för nästföregående
året dem åsätta taxeringsvärden. Om någon af egendomarna
blifvit styckad och taxeringsvärde ej finnes för hvarje del, skall den
på egendomen belöpande andel i öfverskott skiftas mellan delarna efter
den för hvarje del bjudna köpeskilling.

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för inteckningen allenast på sätt i 37 § 2
mom. förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, föranleder
inteckningen ej försäljning af den afsöndrade lägenheten, utan så
är, att vid utropet af stam fastigheten den därför bjudna köpeskillingen
funnits icke förslå till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran
och icke lägenhetens ägare genast erlägger hvad däri brister.

Då det skall beräknas, huruvida de först bjudna köpeskillingarna

förslå till gäldande af den gemensamma inteckningen, skola tillämpas
de i 127, 128 och 129 §§ ntsökningslagen stadgade grunder och hvarje
fordran, som på frågan inverkar, upptagas till det belopp, hvartill den
beräknas uppgå den dag, då enligt 121 § nämnda lag sammanträde för
köpeskillingens fördelning skall äga rum.

År i skriftlig handling nyttjanderätt till fast egendom åt annan
upplåten eller från égendomen upplåten rätt till servitut eller till afkomst
eller annan förmån, och är rättigheten intecknad eller är upplåtelsehandlingen
ingifven till auktions förrättaren före auktionen eller
eljest vid aktionen tillgänglig för honom, skall egendomen utropas med
förbehåll om rättighetens bestånd. Därest härvid någon, som äger bättre
rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse, skall,
om denne ej samtycker att vid det skedda utropet må förblifva eller
hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens innehafvare
till auktionsförrättaren erlägges, egendomen utropas ånyo utan
förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre,
skall sista försäljningen gälla, men i annat fall är den första försäljningen
gällande. Åro från egendomen upplåtna flera sådana rättigheter,
skall vid egendomens utropande iakttagas, att rättighet, som upplåtits
senare än annan, skall vika för denna, där ej på grund af inteckning
eller inskrifning företrädet dem emellan skall annorlunda bestämmas.

Då inrop skett, skall köparen genast gälda en sjättedel af köpeskillingen
kontant eller medelst aflämnande af i den sålda egendomen
intecknadt skuldebref, såvidt dettas kapital ligger inom inropssumman,
det af utmätningsmannen å egendomen satta värde samt det egendomen
för nästföregående året åsätta taxeringsvärde, eller ock ställa pant
eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen.
Därest köparen ej gäldar eller ställer säkerhet såsom ofvan nämnts,
skall egendomen genast ånyo utropas till försäljning.

Därest vid exekutiv auktion å fast egendom bud icke göres eller
antages och försäljning således ej kan ske, skall ny auktion hållas på
samma ställe fyra veckor därefter, hvarom auktionsförrättaren genast
skall meddela underrättelse. Därjämte skall auktionsförrättaren ombesörja
den nya auktionens kungörande i länskungörelserna, tingslagets
kyrkor och om möjligt i tidning inom orten. Sker ej heller vid senare

auktionen försäljning, skall ytterligare auktion, så ofta det erfordras,
utsättas och tiden därför kungöras på sätt nyss nämnts.

Vid särskildt sammanträde för fördelning af köpeskillingen för
utmätningsvis såld fast egendom skall af köpeskillingen allt vara till
auktionsförrättaren guldet, för hvilket icke vederbörande lämnat anstånd.
I annat fall är köpet ogildt, och har då auktionsförrättaren att genast
ånyo kungöra fastigheten till försäljning. Därest fastigheten vid den
nya försäljningen går till mindre än förra köpeskillingen med ränta,
åligger det förra köparen att ersätta skillnaden; går däremot fastigheten
till mera, har förra köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för
senare försäljningen skall ock gäldas af förra köparen, där den ej kan
godtgöras genom öfverskott å köpeskillingen. År pant eller borgen
ställd för köpeskillingen, skall auktionsförrättaren, där sådant erfordras
till gäldande af hvad förra köparen bör utgifva, ofördröjligen ombesörja
pantens försäljning eller utsöka borgensförbindelsen hos löftesmännen.

Sedan köpare af fast egendom fullgjort sin betalningsskyldighet
och auktionen vunnit laga kraft, åligger det auktionsförrättaren att
utfärda köpebref å egendomen.

c) Redovisning och, köpeskillingslikvid.

Beträffande utmätningsvis såld lös egendom åligger det utmätningsmannen
att skyndsamt och senast inom fjorton dagar efter egendomens
försäljning af försäljningssumman, så långt den förslår, tillhandahålla
den, som vunnit utmätningen, betalning för hans fordran. Därest penningar
annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit,
skola de inom lika tid därefter hållas borgenären tillhanda. Har kronofogde
till utmätningsman i sitt ställe förordnat annan man, skall kronofogden
dock själf verkställa redovisningen, därest han ej åt den, som
förrättat utmätningen, uppdragit att tillhandahålla borgenären medlen
och denne därom blifvit underrättad.

Uti de fall, som afses i 119 och 120 §§ utsökningslagen, skall särskildt
sammanträde hållas för fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis
såld lös egendom.

100

Enligt 119 § utsökningslagen skall sådant sammanträde äga ram
i afseende å försåldt fartyg, som kar en dräktigket af tjugu registerton
eller därutöfver. I detta fall äga vederbörande rättsägare att å fjortonde
dagen efter auktionen sammanträda inför kronofogden för att höras
angående köpeskillingens fördelning.

Särskild! sammanträde enligt 120 § utsökningslagen för fördelning
af köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom skall, då köpeskillingen
ej lämnar full tillgång till borgenärerna ock de ej kunna
åsämjas, huru densamma skall fördelas, kallas

a) då borgenär, som vid egendomens utmätning för annans fordran
kade panträtt i egendomen utan att kafva den under panträtt i handom
eller ock ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen
kvar, före auktionen kos utmätningsmannen framställt yrkande om betalning
ur köpeskillingen; samt

b) därest, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt,
annan borgenär, som därå jämväl vunnit utmätning, yrkat bättre förmånsrätt,
än utmätningen medför.

I dessa fall skall kronofogden utsätta sammanträde för köpeskillingens
fördelning och därtill kalla vederbörande rättsägare för att sin
rätt i afseende å fördelningen iakttaga ock bevaka.

År ej utmätning och försäljning verkställd beträffande fartyg, gods
i fartyg, fordran eller rättighet inom tre månader ock vidkommande
annan lösegendom inom två månader, sedan till kronofogden för utmätning
öfverlämnats vederbörliga handlingar, svarar kronofogden själf
för det belopp, hvarför utmätning bort ske, i den mån kan ej förmår
visa, att skada af dröjsmålet icke uppkommit. Därest emellertid kronofogden
kan styrka, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller
att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma, är kronofogden fri från ansvarighet. Möter sådant
hinder, skall det, vid äfventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas,
genast antecknas i den dagbok, som skall af kronofogden föras.

Då fast egendom blifvit utmätningsvis såld, skall alltid hållas särskild!
sammanträde för köpeskillingens fördelning. Vid sammanträdet skall
kronofogden, om alla äro ense om, huru fördelningen bör ske, i enlighet
härmed upprätta fördelningslängd och därefter verkställa fördelningen.

101

Kan ej öfverenskommelse träffas, skall kronofogden upprätta förslag till
fördelning, livilket sedermera kan inom viss tid öfverklagas.

År fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet
beroende på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit
laga kraft, eller är inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, skall,
i afvaktan på att borgenärs rätt varder slutligen afgjord, kronofogden
vid fördelningen afsätta, hvad å fordringen enligt förmånsrättsordningen
kan belöpa. Därest fordran eljest finnes tvistig, skall borgenären hänvisas
att sin talan efter stämning anhängiggöra och hvad å fordringen
belöper afsättas. I dessa fall skall det afsätta beloppet ofördröjligen af
kronofogden nedsättas hos Konungens befallningshafvande. Har borgenärens
anspråk blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit
laga kraft, är han dock berättigad att mot aflämnande af pant eller
borgen lyfta beloppet.

Medel, som vid köpeskillings fördelning blifvit borgenär tillerkända
men icke inom fyra veckor därefter af honom lyftas, skola af kronofogden
jämväl nedsättas hos Konungens befallningshafvande.

Beträffande öfriga influtna medel åligger det kronofogden att, därest
borgenär ej inom åtta veckor från den dag, han äger rätt att utfå medlen,
och ej heller därefter före ingången af nästföljande kalendermånad lyftar
desamma, deponera dem hos Konungens befallningshafvande. Jämväl
fordringsbevis, som borgenär för utmätnings vinnande aflämnat men äger
att efter målets handläggning återbekomma, skall af kronofogden deponeras
hos Konungens befallningshafvande, därest borgenären ej inom
åtta veckor och ej heller därefter före ingången af nästföljande kalendermånad
afhämtar fordringsbeviset.

Då borgenär skriftligen begärt, att medel, som skola honom tillhandahållas,
måtte under uppgifven adress med posten öfversändas, åligger
det kronofogden att medlen enligt adressen ofördröjligen öfversända,
därvid kronofogden äger att göra afdrag för porto, assuransafgift och
remissarfvode. År sådan begäran, som ofvan nämnts, ej framställd och
är borgenärens adress af kronofogden känd, åligger det i de fall, då
sammanträde för fördelning af köpeskilling icke ägt rum, kronofogden
att, då penningar influtit och äro för lyftning tillgängliga, därom skriftligen
underrätta borgenären med uppgift om den tid, då medlen, därest

102

de ej lyftas, komma att till länsstyrelsen insändas. Äger borgenär att
återbekomma aflämnadt fordringsbevis, skall kronofogden, om borgenärens
adress är för honom känd, lämna honom skriftlig underrättelse om
den tid, inom hvilken fordringsbeviset må återtagas hos kronofogden.

Förutom den verkställighet, hvilken enligt hvad ofvan nämnts
åligger utmätningsman i fråga om domar och utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, har utmätningsmannen att bringa
till verkställighet domar och utslag angående kvarstad, skingringsförbud,
reseförbud, vräkning m. m.

Därjämte åligger det enligt vissa författningar, såsom exempelvis
förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30
december 1880, utmätningsman att utan föregående dom eller utslag
meddela viss handräckning.

Det åligger kronofogde att föra dagbok öfver alla mål, i hvilka utmätning
eller annan hans åtgärd enligt utsökningslagen begäres, och
däri anteckna dagen, då hvarje mål inkommit, den åtgärd därmed vidtagits
och dagen, då det skett, eller hinder, som uppstått mot verkställigheten.
Kronofogden är skyldig att ur dagboken meddela skriftligt intyg,
när sådant begäres. För hvarje kvartal skall kronofogden upprätta och
inom fjorton dagar därefter till Konungens befallningshafvande insända
utdrag af dagboken beträffande dels de mål, som under kvartalet inkommit,
dels ock de äldre mål, som ej blifvit före ingången af kvartalet
afskräde. Dagboksutdraget skall beträffande de mål, i hvilka den sökande
erhållit redovisning, medgifvit anstånd eller återkallat åtgärden,
vara åtföljd af de handlingar, som visa detta, och skola dessa handlingar
af kronofogden vara försedda med det nummer, under hvilket målet,
därtill de höra, är i dagboken upptaget, samt med anteckning om det
år, då målet inkommit.

C. Verkställande åt'' utslag i brottmål.

instruktionen Beträffande verkställandet af bötesbeslut hänvisas, till hvad härom
flgdarnTdcn anförts å sidorna 87—90.

10 nov. 1855.

103

I afseende å öfriga utslag i brottmål åligger det kronofogden att
jämte iakttagande af de särskilda föreskrifter, som af Konungens befallningshafvande
kunna varda meddelade, öfvervaka, att utslagen varda i
behörig ordning till verkställighet befordrade.

Genom lagen den 2G mars 1909 angående verkställighet i vissa
fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, hvilken lag
tillämpas jämväl vid verkställighet af tvångsarbete, har åt kronofogdarna
uppdragits ett bestyr, som torde böra omnämnas i detta sammanhang.
Enligt nämnda lag äger den, som blifvit dömd till straffarbete
på viss tid eller till fängelse eller arrest, rätt att — därest
målet icke blifvit, i hvad den dömde rörer, af domstolen underställdt
högre rätts pröfning samt straffdomen icke är villkorlig — före besvärstidens
utgång undergå straffet, därest han förklarat sig nöjd med
utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen. Sådan förklaring
skall, om den dömde icke är häktad, afgifvas, där straffet
skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, inför denne i
vittnens närvaro och i annat fall inför Konungens befallningshafvande
eller magistrat eller, i vittnens närvaro, inför tillsyningsman eller föreståndare
vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller kronofogde.
Uti nämnda lag och kung! kungörelsen den 10 december 1909,
innefattande vissa föreskrifter rörande tillämpningen af sagda lag, finnes
vidare föreskrifvet, att myndighet, hvilken äger mottaga förklaring
af ifrågavarande beskaffenhet, skall öfver dylika förklaringar föra minnesanteckningar;
att anteckning om nöjdförklaring jämväl skall göras
å. den handling, på grund hvaraf förklaringen afgifvits, och, då det
skett i vittnens närvaro, af dem underskrifvas; att icke häktad person,
som afgifvit nöjdförklaring, skall, om förklaringen afgifvits å det militärhäkte
eller fängelse, där straffet skall verkställas, genast där intagas
för straffets undergående, men eljest genast häktas och, så snart ske
kan, på allmän bekostnad dit införas; att den handling, på grund
hvaraf nöjdförklaring afgifvits af icke häktad person, skall, där förklaringen
mottagits af annan myndighet än vederbörande befälhafvare vid
det militärhäkte eller föreståndare vid det fängelse, där straffet skall
verkställas, genast öfversändas till denne; samt att den myndighet, in -

104

Instruktionen
för kronofogdarna
den 10
nov. 1855,

§4.

för hvilken nöjdförklaring afgifvits, skall ofördröjligen afsända underrättelse
därom till den domstol, som ägt upptaga besvär öfver utslaget.

Från vederbörande häradshöfding skall kronofogden bekomma för
hvarje fjärdedels år senast femtonde dagen i januari, april, juli och
oktober månader förteckning uppå dem, som blifvit dömda eller ställda
under framtiden för gröfre brott; och skall kronofogden inom femtonde
dagen efter förteckningens mottagande tillställa kyrkoherdarna i de
socknar inom hans fögderi, där de sakfällda eller under framtiden ställda
personerna hafva sitt hemvist, behöriga utdrag af den erhållna förteckningen,
om fullgörande hvaraf kyrkoherdarna skola lämna kronofogden
skriftligt bevis. Därefter skall kronofogden inom två veckor efter nyssnämnda
dag till Konungens befallningshafvande insända icke allenast
en afskrift af samma förteckning tillika med kyrkoherdarnas bevis utan
ock särskildt utdrag af förteckningen, i hvad den angår personer, som
tillhöra ort utom fögderiet.

I). Polis- och åklagarväsendet.

Det åligger kronofogden att hafva noggrann uppsikt därå, att allmän
ordning och säkerhet inom fögderiet uppehälles, samt att, om förbrytelser
häremot förekomma eller sådana öfverträdelser af lag och
allmänna stadganden upptäckas, som tillhöra allmän åklagares handläggning,
antingen själf eller genom underlydande åklagare ombesörja deras
lagliga beifran samt i öfrigt vidtaga alla de åtgärder, som jämlikt lag
och gällande författningar däraf kunna påkallas.

Till åklagares åliggande hör att anhängiggöra talan i brottmål;
att införskaffa och tillhandahålla domstolen dels prästbevis rörande för
brott häktad person (kungl. kungörelsen den 30 mars 1901) dels ock
i vissa fall utdrag ur straffregistret (kungl. kungörelsen den 17 oktober
1900); att inkalla målsägare och vittnen, därest sådana skola höras;
att anskaffa och inför domstolen förebringa öfrig tillgänglig bevisning;
samt att framställa ansvarsyrkanden och i öfrigt utföra åtalet.

Kronofogdens verksamhet såsom polismyndighet torde hufvudsakligast
tagas i anspråk vid tillfällen, då oordningar inträffa eller kunna

105

befaras, såsom vid strejk, lockout, politiska föredrag in. m., samt emellanåt
då gröfre brott blifvit begångna. Särskild! i händelse åt uppror
eller upplopp måste kronofogden ingripa, enär jämlikt 10 kap. 12 §
strafflagen civilmyndighet vid sådana tillfällen icke får pa landet utöfvas
af annan än Konungens befallningshafvande, kronofogden eller

den, som i hans ställe förordnats.

Inom köpingar och öfriga orter på landsbygden, för hvilka ordningsstadgan
för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, utöfvar därjämte
i regel vederbörande kronofogde den myndighet, som enligt 13 § i
nämnda stadga är tillagd polismyndighet.

Enligt konventionen den 21 februari 1907 mellan Sverige och Norge
om ömsesidigt utlämnande af förbrytare äga, innan på diplomatisk väg
formlig utlämningsbegäran framställes, Konungens befallningshafvande,
polismästare, borgmästare och kronofogde (men icke länsman) befogenhet
att direkt hos vederbörande i Norge begära provisorisk häktning
af därstädes vistande förbrytare.

Beträffande fattigvård, som i Sverige lämnas åt norska undersåtar,
finnes uti kungl. förordningen den 15 februari 1855 stadgadt, att anspråk
på ersättning för dylik fattigvård skall skriftligen anmalas af
vederbörande fattigvårdsstyrelse, på landet hos kronofogden, som det
därefter åligger, bland annat, att, då sådant kan ske, förpassa den person,
som undfått fattigunderstödet, till hans hemort.

Hvad angår polisväsendet i öfrigt, torde kronofogdens verksamhet
i allmänhet inskränka sig till att öfvervaka, att länsmän och öfriga
underlydande polismän fullgöra sina åligganden uti förevarande hänseende.

Såsom åklagare torde kronofogden, därest han icke blifvit särskild!
förordnad, mera sällan uppträda och då hufvudsakligen i sådana gröfre
brottmål, hvilka förut varit föremål för hans polisverksamhet.

Slutligen må erinras, att vid vissa kronohäkten kronofogdar aro
förordnade att tjänstgöra såsom tillsyningsman. Sådan tillsyningsman
åligger jämlikt kungl. brefvet den 28 maj 1867 i allmänhet att, under
Konungens befallningshafvandes tydnad, i afseende å kronohäkte utöfva
den befattning, som vid länsfängelse i stad, där Konungens befallningshafvande
har sitt säte, utöfvas omedelbart af Konungens befallningshafvande.
Öfver fångar, som förvaras i kronohäkte, skall förteckning
enligt föreskrifvet formulär upprättas för hvarje månad och till riktig -

106

heten bestyrkas af tillsyningsmannen samt inom fjorton dagar efter
månadens slut insändas till Konungens befallningshafvande. Har under
någon månad fånge ej förvarats i kronohäktet, skall skriftlig anmälan
däiom öfversändas till Konungens befallningshafvande.

Då ting hålles . inom fögderiet, skall kronofogden antingen själf
närvara eller ock tillse, att länsman sig därvid inställer. Äro flera
länsmän inom samma tingslag, må kronofogden fördela denna tjänstgöringsskyldighet
dem emellan.

E. Om kronofogde» såsom kronans ombudsman.

Kronofogden åligger i allmänhet att bevaka kronans rätt och efter
särskild!; förordnande utföra dess talan vid häradsrätter, synerätter,
ekonomiska besiktningar och dylikt.

I sådant hänseende åligger honom att vaka öfver, att innehafvare
af jord icke tillskansar sig större friheter än lagligen böra åtnjutas, att
hemman icke obehörigen styckas och att hemman icke råkar i ödesmål
m. m. dylikt, att etter Konungens befallningshafvandes förordnande verkställa
skattläggning, att vid förmedling bevaka det allmännas rätt och,
da skal till återgång af förmedling yppas, därom göra anmälan hos
Konungens befallningshafvande samt att i afseende å priskuranter till
grund för den årliga markegångssättningen iakttaga, hvad jämlikt därom
gällande föreskrifter på kronofogden ankommer.

grunderna • ^ För uppgörande af priskurant till ledning vid bestämmandet af den

°markegångs- T marke9ån9^ A-prisen (d. v. s. gällande pris å löpande årets

prisens be- skörd samt värdet å alla öfriga persedlar och tjänstbarheter, som enligt
den fastställdt formulär skola utgöra föremål för denna markegångssättning),
i9u. skola samtliga kommunalnämnder senast den 15 oktober hvarje år hvar
för sm kommuns område meddela uppgift å därinom gällande pris på
hvarje i markegångstaxan ingående persedel eller tjänstbarhet, livilka
prisuppgifter omedelbart därefter insändas till vederbörande kronofogde.
I öfverensstämmelse med medeltalet af de pris, kommunalnämnderna
uppgflvit, upprättar kronofogden priskuranten för fögderiet och insänder
före den 25 oktober densamma tillika med de inkomna prisuppgifterna

107

och däröfver upprättadt sammandrag till Konungens befallningshafvande.
Kronofogden skall därvid, för den händelse hans mening skiljer sig från
de i priskuranten angifna pris, i särskild! yttrande, afgifva förslag till
de jämkningar i prisen, Indika af honom finnas skäligen påkallade.

Dessutom upprättas årligen inom hvarje fögderi äfven priskuranter
till ledning vid bestämmande af ärspris å länens en gång för alla i
samband med ränteförenklingen bestämda så kallade hufvudpersedlai, Elprisen,
Indika årspris, som skola ingå i beräkningen af medelmarkegångsprisen
å samma persedlar, grundas för hvarje persedel å de pris, som vant
gångbara under de tre sista månaderna af det nästförflutna och de tre
första månaderna af det löpande året. Sistnämnda priskuranter ^uppgöras
af en för fögderiet utsedd markegångsnämnd, hvilken för . sådant
ändamål på kallelse af kronofogden sammanträder med honom i slutet
af mars månad. Vid sammanträdet uppgöras priskuranter särskild! för
de tre sista månaderna af det nästförflutna och särskildt för de tre första
månaderna af det löpande kalenderåret. Efter sammanträdets slut insändas
priskuranterna till Konungens befallningshafvande af kronofogden,
hvilken det därjämte åligger att anmärka, huruvida han i något fall
anser andra pris än de uppgifna hafva varit i orten gällande, äfvensom
att särskildt utsätta de vid marknader och andra afsättnmgsstallen i
fögderiet gångbara pris, såvidt de afvika från de uppgifna.

Kronofogden skall ock bevaka det allmännas rätt i afseende å sta- instruWotens
tillfälliga inkomster, såsom danaarf och dylikt, Vid konkurser skall § u m’om. 2
han bevaka kronans fordran i afseende å medel, som tillhöra hans förvaltning.

Kronofogde erhåller från vederbörande domhafvande genom särskilda
kallelsebref underrättelse om inställelsedagarna uti inom fögderiet in- 1Se,2, § 15.
träspade konkurser. Då det anses åligga kronans ombudsman att reservationsvis
bevaka äfven de kronoutskylder, för hvilka gäldenären kan häfta
utom konkursorten, måste kronofogden alltså anställa bevakning i hvarje
inom fögderiet inträffande konkurs.

När ansökning göres hos domstol om förklarande, att någon person k.f. denjr
skall för död anses, skall på landet domstolen höra kronofogden 1 orten
öfver ansökningen.

108

Kjuni tv-6 e Innan iagfartsansökning, som förklarats hyllande på grund däraf, att
§ 10- forra agarens åtkomst ej kunnat styrkas, må bifallas, skall på landet
kronofogden i orten höras öfver ansökningen.

neCfii . 1 afseende å statens fasta egendomar åligger det kronofogden att

tillse, att ingen obehörigen besitter och brukar sådan egendom och
att förläning af jord eller ränta icke innehafves öfver den tid som
för begagnande däraf är bestämd, samt, om sådant inträffar, därom göra
anmälan hos Konungens befallningshafvande; att göra dylik anmälan,
om vanhäfd förekommer; samt att efter särskilda förordnanden förrätta’
ekonomiska besiktningar och syner samt bevaka kronans rätt och utföra
dess talan vid syner, som af andra tjänstemän förrättas, och vid förefallande
rättegångar.

I sist omförmälda hänseenden är att märka kronofogdens befattning
med

K. K. ang.
förändrade
grunder för
förvaltningen
af kronans
jordbruks domäner

den # _ _____________ „

4 juni 1908. eller kronobetjent i samråd med två därtill särskildt utsedda personer
uppgöra förslag till sättet för egendomens utarrendering, till de närmare
arrendevillkoren i afseende å nybyggnads- och andra skyldigheter samt
till arrendeafgift.

I lan, där domänintendent ej är anställd, pläga kronofogdarna förordnas
att verkställa sådana förrättningar, som eljest åligga domänintendent.

Inom vissa län beordra länsstyrelserna vanligtvis vederbörande kronofogdar
tillse, att vid syner eller ekonomiska besiktningar å kronodomäner
föresknfna arbeten varda inom stadgad tid fullgjorda.

Då utarrenderad kronoegendom skall ånyo utarrenderas eller försäljning
af densamma äga rum och auktion för ändamålet hålles, förrättas
denna, därest Konungens befallningshafvande sådant förordnar
af vederbörande kronofogde eller annan särskildt förordnad kronobetjänt’

1. Den under domänstyrelsens Tård stående fasta egendom.

All kronans fasta egendom, som ej med stadgad åborätt innehafves
eller är till visst statsändamål anslagen, står under domänstyrelsens förvaltning
och skall utarrenderas.

Vid förestående utarrendering skall vederbörande domänintendent

109

Arreudeafgiften uppbäres af kronofogden å särskild uppbördsstämma
en af de närmaste dagarna före den 14 mars.

Länsstyrelserna, som årligen före den 1 februari skola till domänstyrelsen
allämna berättelse för föregående året, i hvad skick de för
kronoarrendena aflämnade löftesskrifter in. in. vid årets slut befunnits,
anlita kronofogdarna för erhållande af nödiga upplysningar.

2. Kronojord, som innehafves med stadgad åboriltt, samt krononybyggen.

1 kapitel 27 § 1 byggningabalken stadgas, att kronofogde eller länsman
med två af nämnden hvart tredje år skall skåda, huru bonde å
kronojord1 byggt och liäfdat. Genom kungl. förordningen angående
ändring i tiden för ekonomiska besiktningars hållande den 12 maj 1892
är stadgadt, att dylik besiktning endast skall äga rum hvart femte år,
där icke särskilda förhållanden påkalla dem oftare. Beträffande krononybyggen
skall dock kapitel 27 § 1 byggningabalken fortfarande gälla.

Det åligger kronobetjaningen att utöfva tillsyn, att åbohemman icke
vanskötes, samt att, om så sker, inberätta detta till Konungens befallningshafvande.
Vid anmälan hos Konungens befallningshafvande om
inträffad åboledighet åligger det kronofogden att tillika aflämna berättelse,
huru hemmanet af förra åbon blifvit skött.

8. Ecklesiastika boställshemman.

För tillsyn å ecklesiastika boställens häfd till hus och jord skola
hållas ekonomiska besiktningar å prästgårdar äfvensom å löneboställen,
därifrån afkastningen ingår till vederbörande kyrkoråd, inom utgången
af tionde året och å öfriga boställen inom utgången af femte året efter
det, då syn å häfden eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället
förrättats; och''äger vederbörande domkapitel att i händelse af särskilt
behof äfven å annan tid hos Konungens befallningshafvande äska ekonomisk
besiktning å visst boställe.

Ekonomisk besiktning förrättas efter Konungens befallningshafvandes
förordnande på landet af kronobetj än t i orten såsom ordförande
jämte två nämndemän, hvilka tillkallas af ordföranden. Denne utsätter
tid för de åt honom uppdragna ekonomiska besiktningar och har att
minst sex veckor före besiktning om tiden därför underrätta domkapitlet.
Inom lika tid åligger det ordföranden att, när församlings rätt ifråga -

Byggninga balken kaip.

27 §1 och
K. F. den 12
maj 1892.

K. Br. d. 5
och kärn. koll.
kung. den 29
febr. 1808.

Ecklesiastik
boställsordning
den 9
dec. 1910.

K. F. ang. utarrendering

af prästerskapets
löneb
o ställen den
15 sept. 1911.

kommer, hos vederbörande kyrkostämmoordförande påkalla kyrkostämma
för utseende af ombud för församlingen att vid besiktningen bevaka
dess rätt. Ofriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen af
ordföranden kallas till densamma.

Vid besiktningen anställes undersökning och meddelas föreskrift i
de frågor, som enligt den ecklesiastika boställsordningen eller annan författning
skola vid ekonomisk besiktning handläggas. Instrument öfver
den ekonomiska besiktningen upprättas af ordföranden, hvilken omedelbart
efter förrättningens afslutande skriftligen underrättar vederbörande
kontraktsprost om tiden, inom hvilken vid förrättningen föreskrifna
arbeten skola vara verkställda.

Då utarrendering af prästerskapet tillkommande, på landet beläget
löneboställe förestår, förordnar Konungens befallningshafvande kronofogde
eller länsman att i samråd med vissa andra vederbörande uppgöra
förslag till den arrendeafgift, emot hvilken bostället kan anses skäligen
böra upplåtas, samt de villkor och bestämmelser i öfrigt, som böra gälla
för arrendet.

Då arrendet skall utbjudas på auktion, förrättas denna inför Konungens
befallningshafvande å landskontoret eller, därest Konungens befallningshafvande
finner särskilda omständigheter därtill föranleda, af vederbörande
kronofogde eller annan särskild! förordnad kronobetjänt i den
ort, där bostället är beläget.

Arrendeafgiften uppbäres af kronofogden å särskild uppbördsstämma
en af de närmaste dagarna före den 14 mars.

Ofvan relaterade bestämmelser gälla för närvarande för de i författningsenlig
ordning utarrenderade boställena med undantag af sådana,
som hittills varit afsedda till löntagares bostad eller brukas gemensamt
med dylikt boställe. För sistnämnda boställen träda bestämmelserna i
tillämpning, först då lönereglering, fastställd på grund af lagen om
reglering af prästerskapets aflöning, börjar tillämpas för prästerskapet
inom det pastorat, där bostället är beläget.

Rörande ekonomiska besiktningar å nyssnämnda boställen gälla under
tiden bestämmelserna i kung!, kungörelsen den 28 maj 1830.

Kronofogden förrättar ekonomiska besiktningar å länsmansboställen
liksom äfven syner och efterbesiktningar å sådana boställen.

Till vidare upplysning om, i hvilken omfattning kronofogde kan
förordnas till kronoombud, må erinras om följande:

Äger kronan del i någon tvist, förordnar Konungens befallningshafvande
den, som vid underrätten kronans rätt försvarar (15 kap. 5 §
rättegångsbalken).

Enligt 26 § i landshöfdingeinstruktionen åligger det Konungens
befallningshafvande att förordna ombud till • iakttagande och Utförande
af kronans rätt och talan uti rättegångar vid underdomstolarna rörande
statens fasta egendomar inom länet, hvilka icke äro ställda under annan
myndighets förvaltning, samt vid husesyner å sådana egendomar.

Genom kammarkollegii cirkulär den 23 maj 1873 fästes Konungens
befallningshafvandes uppmärksamhet på angelägenheten af, att till kronoombud
vid husesyner endast förordnas personer, som för uppdragets
behöriga utförande äga erforderliga egenskaper.

Jämlikt kungl. brefvet angående förvaltningen af kronans domäner
den 10 november 1882 äger ombudsmannen och fiskalen i domänstyrelsen,
hvilken tjänsteman det åligger att föra kronans talan i ärenden,
som röra de under styrelsens förvaltning ställda jordbruksegendomar och
skogar, att för biträde därvid af ombud utom Stockholm begära vederbörande
länsstyrelses åtgärd.

Äfven andra myndigheter pläga hänvända sig till Konungens befallningshafvande
med begäran om förordnande af kronoombud för bevakande
af talan i rättegångar m. m.

Beträffande förordnande i öfrigt af krono- eller allmänna ombud
finnas bestämmelser meddelade i åtskilliga författningar, såsom i kungl.
stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866, § 26, lagen om
dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879, § 31, kungl.
förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30
december 1880, § 10, flottningsstadgan den 30 december 1880, § 2,
grufvestadgan den 16 maj 1884, § 23, lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891, § 48, lagen angående
sparbanker den 29 juli 1892, §§ 21 och 22, kungl. förordningen angående
explosiva varor den 19 november 1897, § 8, fiskeristadgan den 17 oktober
1900, § 9, kungl. förordningen angående försäljning af brännvin den 9
juni 1905, § 15, samt lagen om bankrörelse den 22 juni 1911.

112

Instruktionen,
§ 13.

K■ St. ang.
skjutsväsendet
den 31
maj 1878.

Allmänna föreskrifter om kronoombuds åligganden i fråga om talans
förvarande m. m. äro meddelade uti kungl. kungörelsen den 16 maj 1827
och kungl. brefvet den 8 december 1848. Enligt sistnämnda författningar
är kronoombud vid ansvar skyldigt erlägga vad, då kronan tappat,
äfvensom att i synemål reservationsvis anföra besvär, om tiden ej medgifver
inhämtande af behörig föreskrift. Vidare skall kronoombud genast
efter hvarje rättegångstillfälle till den myndighet, som meddelat förordnandet,
inberätta hvad i saken förelupit.

F. Om kronofogdens tillsyn ä de allmänna besvärens utgörande.

Det åligger kronofogde att i öfverensstämmelse med gällande författningar
eller af Konungens befallningshafvande meddelade särskilda
föreskrifter vaka däröfver, att vederbörande fullgöra de extra onera,
som afse: gästgifvargårdars anläggande och upprätthållande samt skjutsningsskyldighetens
utgörande därstädes, anläggande och underhållande
af allmänna vägar, broar och färjor äfvensom sådana allmänna byggnader
och för särskilda behof afsedda platser, som böra genom meniglieters
försorg och bidrag tillvägabringas, allmänna vägarnas öppenhållande
vintertiden och bildande af därför erforderliga snöplogslag;
och bör kronofogde, där så erfordras, uppgöra nödiga förslag i ofvan
berörda hänseenden.

Om kronobetjänts befattning med rekvisitioner samt anskaffande af
hästar och fordon för krigsmaktens behof vid densammas ställande på
krigsfot se kungl. förordningarna den 8 Juli 1898, §§ 9, 10, 15, 16,
20 och 25 samt den 12 augusti 1902, § 17.

Skjutsningsbesvär utbjudes på entreprenadauktion, som förrättas
af kronofogden eller, där Konungens befallningshafvande så förordnar,
af vederbörande länsman. Om entreprenad kommer till stånd, skall
kronofogden upprätta entreprenadkontrakt i 3 exemplar, af hvilka han
behåller ett själf, lämnar ett till entreprenören och insänder ett till
Konungens befallningshafvande.

Skulle skjutsentreprenör underlåta att behörigen fullgöra sina skyldigheter
eller förekomma sådana omständigheter, att entreprenaden icke

113

vidare kan honom anförtros, samt entreprenörens löftesmän icke heller
fullgöra entreprenörens skjutsningsskyldighet, skall, där ej heller annan
person finnes benägen att öfvertaga entreprenadan för den återstående
tiden emot uppbärande af i kontraktet bestämd skjutslega och eventuellt
utgående entreprenadbidrag, vedei’börande kronofogde foga anstalt om
skjutsningens uppehållande på entreprenörens och hans löftesmäns bekostnad.

Sedan i behörig ordning bestämts, med hvilka belopp staten samt
län eller landstingsområde böra till entreprenadbidragen deltaga, utanordnas
såväl statens som länets bidrag halfårsvis af Konungens befallningshafvande
till kronofogdarna, som till skjutsentreprenörerna utbetala hvad
eu hvar af dem tillkommer.

Kronofogden mottager månadsvis från vederbörande länsman de
dagböcker för gästgifverier och skjutsstationer, i hvilka klagomål icke
finnas antecknade.

(Rörande skjuts väsendet har den 22 juni 1911 utfärdats ny stadga,
men denna träder icke i kraft förrän den 1 januari 1914.)

Närmast under Konungens befallningshafvande utöfvas tillsynen
öfver vägväsendet af kronofogden med biträde af länsmännen och
fjärdingsmännen.

Vid sammanträde af den särskilda nämnd, som har att uppskatta
årliga kostnaden för underhållet den tid, mark är bar, af allmän väg,
bro och färja, skall kronoombud vara tillstädes för bevakande af kronans
rätt. (Härtill förordnas ofta kronofogden.)

I vägstyrelsens öfverläggningar men ej i dess beslut äger vederbörande
kronofogde och länsman deltaga.

För hvarje fögderi skall kronofogden årligen bestämma fördelningen
af nämndemännens tjänstgöring vid vägsyner och förekommande formliga
efterbesiktningar å allmänna vägar.

Beträffande tillfälliga, emellan de årliga vägsynerna å allmän väg
uppkomna brister, hvilka genom länsmans föranstaltande blifvit afhjälpta,
får kostnaden för väglagningen icke af länsmannen uttagas hos vederbörande
till större belopp, än kronofogden efter granskning af kostnadsberäkningen
godkänner.

1 de fall, då vägskatten uppbäres af kronofogde, skall, därest väg 15 -

Lag ang.
väghållningsbesvärets

utgörande på
landet den 23
okt. 1891.

114

styrelsen därom framställer begäran, ersättningen för hvarje ploglag för
vinterväghållningen utbetalas af kronofogden till snöplogfogde eller annat
af ploglaget utsedt ombud.

Med afseende å vägväsendet föreligger ett område, där kronofogdens
skyldighet att på Konungens befallningshafvandes remisser afgifva
yttranden tages i största anspråk. Då ansökning hos Konungens befallningshafvande
göres om anläggning af ny, indragning af gammal eller
omläggning af allmän väg samt då klagan föres öfver vägdelning, höres
alltid kronofogden. Likaledes afgifver kronofogden förslag till ploglagsindelning
för vinterväghållningen. Då tvist uppstår om den ersättning,
som tillkommer ploglagen af de väghållningsskyldiga, afgifver kronofogden
utlåtande, innan Konungens befallningshafvande afgör saken.

G. Öfriga göromål.

Instruktionen,
§ 14.

Kronofogden skall, i hvad på honom kan ankomma, vaka öfver behörigt
handhafvande af gällande författningar om allmänna hälsovården
samt hvad som skall iakttagas, då smittosamma sjukdomar uppkomma
hos människor eller djur; börande, när sådan sjukdom utbryter, anmälan
därom göras hos Konungens befallningshafvande. Likaså skall kronofogden
vaka öfver iakttagandet af de angående fattigvården lämnade
föreskrifter. Sådana stadganden finnas i en mängd förordningar angående
hälso- och fattigvården.

Instruktionen,
§ lö.

I afseende å hvad som rörer allmänna hushållningen, tillhör det
kronofogde

l:o) att med uppmärksamhet följa de i orten öfliga näringars tillstånd
och, då för deras vidare utveckling någon åtgärd å statens sida
anses behöflig, därom hos Konungens befallningshafvande göra framställning; -

Kronofogde åligger att årligen med ledning af mantalslängderna
eller i öfrigt kända förhållanden till ägare af fabriker samt handtverksidkare
inom fögderiet utdela från kommerskollegium erhållna blanketter
för statistiska uppgifter rörande de respektive yrkena. Dessa skola senast
inom den 1 mars hvarje år till kronofogden återställas vederbör -

115

ligen ifyllda, hvarefter de af honom efter granskning och infordrande
af felande uppgifter inom den 1 april insändas till kommerskollegium.

(Kungl. brefvet den 13 november 1896.)

Äfven andra uppgifter för näringsstatistiken, såsom angående handlande
och deras betjäning samt rörande svenska handelsflottan och dess
användning, infordras genom kronofogdarna.

2:o) att till Konungens befallningshafvande afgifva berättelser om
årsväxten m. m.;

3:o) att vaka öfver behörigt iakttagande af gällande stadganden om
öppenhållande af strömmar, kungsådra, farleder och hamnar samt om
ordning vid gästgifvargårdar;

4:o) att, om olyckshändelse genom vådeld, strandning eller sjönöd
inträffar, bereda den hjälp, som af kronofogden kan åstadkommas, samt
för öfrigt därom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan;

5:o) att tillse noggrann! iakttagande af taxor å hamn-, bro- och
färjpenningar m. m;

6:o) att vaka öfver efterlefnad af författningarna om handel, fabriker
och handtverk; samt

7:o) att likaledes vaka öfver handhafvande! af stadgandena angående
forntida minnesmärkens fredande samt fynds hembjudande till staten.

Den, som ämnar å landet idka minuthandel med eldfarlig olja, har k. f. ang.
att göra anmälan hos Konungens befallningshafvande i länet eller krono- den

fogden i orten. Förflyttas handeln från uppgifvet ställe till ett annat, 26 ngv^875,
skall anmälan därom på enahanda sätt äga rum. Kronofogde ålligger
att inom medlet af hvarje månad till länsstyrelsen insända uppgift på
den eller dem, som under nästföregående månaden hos honom gjort anmälan
af ifrågavarande beskaffenhet.

Därest köping eller municipalsamhälle beslutat förbud mot, att Lag om fsrhandelsbod
å söckendag hålles till salu öppen utöfver viss tid, hvarom ”idkande
kronofogden i orten äger rätt att hos kommunal- eller municipalstäm- å s°ckenda9
man väcka förslag, skall stämmans beslut underställas Konungens befall- 5 juni
ningshafvandes pröfning och för sådant ändamål protokoll öfver beslutet
öfverlämnas till kronofogden, som därefter har att öfversända det jämte

116

Giftstadgan
den 7 dec.
1906, § It

Lag om
aktiebolag den
12 aug. 1910,
§ 84.

Lag om
ekonomiska
''föreningar
den 22 juni
1911, § 38.

K■ F. den 20
nov. 1845.

eget utlåtande till Konungens befallningshafvande. Innan dylikt beslut
insändes till Konungens befallningshafvande, skall kronofogden gifva de
inom köpingen eller municipalsamhället och angränsande kommuner bosatta
personer m. fl., livilkas rätt beröres af beslutet, tillfälle att yttra
sig öfver detsamma. I afseende å ändring eller upphäfvande af förbud,
som förut är nämndt, gäller detsamma som om förbudets meddelande.

Giftbok, hvilken det åligger apoteksföreståndare äfvensom tillverkare
af giftigt ämne af första klassen att föra öfver rekvisitioner af sådant
giftigt ämne, må, sedan den blifvit fullskrifven, jämte därtill hörande
ännu icke tio år gamla skriftliga rekvisitioner öfverlämnas till förvaring,
på landet hos vederbörande kronofogde. Nedlägges på landet affär,
för hvilken giftbok begagnats, skall giftboken jämte tillhörande rekvisitioner
öfverlämnas till kronofogden.

Det åligger kronofogden i orten att, på anmälan af delägare i
aktiebolag, utlysa bolagsstämma, därest bolagets styrelse antingen underlåter
att i föreslcrifven ordning kalla aktieägarna till ordinarie bolagsstämma
eller ock icke utlyst extra bolagsstämma, då sådan hos styrelsen
påfordrats af aktieägare, som innehafva föreskrifvet antal aktier.

Likaledes åligger det kronofogden i orten att, på anmälan af medlem
af registrerad ekonomisk förening, utlysa sammanträde med föreningen,
därest dennas styrelse antingen underlåter att i föreskrifven
ordning kalla föreningens medlemmar till ordinarie sammanträde eller
ock icke utlyst extra sammanträde, då sådant hos styrelsen påfordrats
af föreskrifvet antal föreningsmedlemmar.

Lösöreköpsafhandlingar skola å landet uppvisas för kronofogden i
orten och i bestyrkt afskrift honom tillställas.

Då kronofogde af Konungens befallningshafvande förordnas till ordförande
eller ledamot i taxeringsnämnd, äger han ej utan laga förfall
att afsåga sig ett sådant förordnande.

117

Då för försäljning af virke från allmänna skogar offentlig auktion k. f. ang.

jo r J hushållningen

förrättas i den ort, där skogen är belägen, hålles auktionen af kronofogde med de alu
eller annan därtill af Konungens befallningshafvande utsedd kronobetjänt. skogarna i
Ett exemplar af auktionsprotokoll skall tillställas vederbörande jägmästare. d™J6
Betalning för hvad vid auktionen blifvit försåldt skall efter de närmare
bestämmelser, hvilka angifvas i auktionsvillkoren, erläggas antingen till
Konungens befallningshafvande eller till kronofogden i orten. Då
betalningen skall erläggas till kronofogden, åligger det denne att, därest
likvid uteblifver, vidtaga erforderliga åtgärder för fordringsbeloppets
indrifvande. Influtna skogsförsäljningsmedel har kronofogden att i vederbörlig
ordning leverera uti riksbanken.

Då virke försäljes af jägmästare under hand, skall han hos Konungens
befallningshafvande om. försäljningen göra vederbörlig anmälan för
köpeskillingens indrifvande. Konungens befallningshafvande plägar härvid
uppdraga åt vederbörande kronofogde att uttaga och leverera köpeskillingsbeloppet.

Det åligger kronofogde att förskottsvis gälda en mångfald olika
ersättningar och kostnader, hvarefter han har att hos Konungens befallningshafvande,
med öfverlämnande af vederbörliga kvittenser m. m. rörande
de verkställda utbetalningarna, göra skriftliga rekvisitioner om
återbekommande af hvad af honom förskjutits.

Af de ersättningar och kostnader, hvilka kronofogde sålunda har k. k. den 4

° . i- , j , -i juni 1886

att förskottsvis betala, må här nämnas ersättningar, som enligt domstols m. n.
beslut skola af allmänna medel förskjutas till vittnen i brottmål och till
rättegångsbiträden åt häktade, samt kostnader för till straff dömda eller
eljest häktade personers inforslande till vederbörande fängelse, för personers
hämtning och inställande vid domstol, där domstolen därom förordnat,
och för uteblifven värnpliktigs hämtning till inskrifningsförrättning
eller tjänstgöring.

Hvad beträffar ersättning till vittne i brottmål, hvilken af kronofogden
förskjutits, åligger det honom dels att från vederbörande domhafvande,
då slutligt utslag i målet meddelats, införskaffa bevis om hvem,

118

som genom utslaget ålagts att'' gälda ersättningen, dels ock därefter att,
om någon förpliktats att till statsverket återgälda förskottet, ombesörja,
att detsamma varder hos honom uttaget. Därest denne därvid befinnes
tillgangslos äfvensom i fall, då enligt domstolens slutliga utslag statsverket
skall vidkännas förskjuten vittnesersättning, har kronofogden
att hos Konungens befallningshafvande göra framställning om återbekommande
af de förskjutna ersättningarna.

Hvad sålunda nämnts har kronofogden jämväl att iakttaga i fråga
om af honom förskjuten ersättning till rättegångsbiträde åt häktad.

Då. kronofogde förskjutit kostnad för persons hämtning och inställande
vid domstol, har han att, sedan domstolen meddelat slutligt utslag
i målet, införskaffa detta samt därpå ombesörja kostnadsbeloppets uttagande
hos den hämtade, därest denne genom utslaget förpliktats att till
statsverket återgälda beloppet.

Då resekostnads- och traktamentsersättning, hvartill nämndemän för
biträde vid syner, besiktningar och andra förrättningar enligt kungl. kungörelsen
angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar
samt om godtgörelse till fjärdingsmän för vissa uppdrag den 30
december 1863 äro berättigade, skall gäldas af statsmedel, af publik
kassa eller fond, verk eller inrättning, skall ersättningsräkningen afgifvas
till antingen Konungens befallningshafvande eller kronofogden i orten
och efter vederbörlig granskning af dem likvideras. För de af kronofogden
sålunda bestridda utgifter åligger det honom att, sedan de afgift
räkningarna blifvit i afseende å däri upptagna väglängder bestyrkta,
hos Konungens befallningshafvande rekvirera ersättning, om
utgiften afser förrättning för armens räkning", inom åtta dagar efter
utgången af den månad, hvarunder utbetalningen skett, men eljest omedelbart
efter hvarje kvartals slut eller oftare, i händelse Konungens
befallningshafvande finner sådant erforderligt.

I enahanda ordning skall gäldas den ersättning af statsmedel, hvilken
"jämlikt kungl. kungörelsen den 17 maj 1867 eller andra gällande
föreskrifter tillkommer fjärdingsman för vissa extra förrättningar.

För bestridande af de utgifter, hvilka, enligt hvad ofvan antydts,
kronofogde har att förskjuta, erhåller han på rekvisition vid årets början

119

och sedermera under året i man af behof från Konungens befallningshafvande
lämpliga förskott, för Indika det åligger honom att sedermera
redovisa.

Sådan redovisning skall afslutas i midten af december hvarje år k.^k.
samt före slutet af nämnda månad insändas till Konungens befallningshafvande.

De räkningar, hvilka kronofogde har att under loppet af ett år förskottsvis
gälda, uppgå ofta till betydande antal. Arbetet med ordnandet
och granskningen af sagda räkningar, förandet af räkenskap öfver förskottsmedlen,
skriftväxling med vederbörande inom och utom fögderiet
för indrifning af sådana utaf kronofogden förskjutna vittnesersättningar
m. m., som enligt domstols slutliga utslag skola af part återgäldas till
statsverket, samt upprättandet af de olika ersättningsrekvisitionerna
kräfver en ej obetydlig tid för kronofogden.

I de fall, då belöning af statsmedel utgår för rofdjurs dödande, äger jaktstadgan,
vederbörande rätt att på landet uppbära belöningen hos närmaste kronofogde.

Ersättning för sådana indragna räntor och tiondeanslag, som åtnju- k. f. ang.
tits i och för fullgörande af något besvär eller varit anordnade till nn[“g fZ
prästerskapets aflöning eller kyrkors underhåll, skall på landet genom
kronofogden emot kvitto tillställas ersättningstagare.

På samma sätt tillhandahållas vederbörande rusthåll och rotar dem juni 1908.
tillkommande ersättning för rustnings- och roteringsbesvärets fullgörande.

Det åligger kronofogde dels att, såsom här förut omnämnts, föra instruktionen,
dagbok i utsökningsmål dels ock att föra diarium, däri dag för dag S 17''
skall antecknas i öfriga mål och ärenden ankomna skrifvelser samt aflämnade
eller insända handlingar med upplysning om de åtgärder, som
i hvarje ärende vidtagas, eller, där åtgärderna i särskild längd antecknas,
uppgift å dagen, då ärendet slutligen redovisas.

Kronofogde har därjämte att enligt föreskrifvet formulär föra kassajournal,
uti hvilken kronofogden dag efter dag inför hvarje inflytande

120

Skiftesstadgan
den 9 nov.
1866, § 20.

Lag om äktenskaps
ingående
den 6
nov. 1908.

K. F. ang.
främmande
trosbekännare
m. m. den 31
okt. 1873,

§ n.

Promulgationsförordn.

till växellagen
den 7 maj
1880, § 4.

K. K. om
upprättande
af röstlängd
för val till
Riksdagens
andra kammare
m. m.
den 26 nov.

1909.

penningbelopp och verkstad utbetalning. Kassajournalen skall för
hvarje månad afslutas. Inom fjorton dagar efter utgången af hvarje
kvartal skall summariskt utdrag af kassajournalen, upptagande för hvarje
månad i kvartalet behållningen vid månadens början, under månaden
influtna medel och verkställda utbetalningar samt behållningen vid månadens
slut, insändas till Konungens befallningshafvande.

Kronofogde åligger att, så snart skiftesgodeman afgår eller behof af
ökadt antal godemän uppstår, om valet däraf föranstalta. Öfver de
valda godemännen skall han insända förteckning till ordföranden i ägodelningsrätten
och Konungens befallningshafvande.

På landet utgör kronofogde den borgerliga myndighet, inför hvilken
äktenskap i vissa fall må afslutas. År kronofogde bosatt i stad, äger
han jämväl där verkställa dylik förrättning. Uti ifrågavarande hänseende
åligger det honom att öfva den tillsyn i fråga om äktenskapshinder,
som vigselförrättare enligt lag åligger. Öfver förrättningen skall
föras protokoll. Om äktenskapet har kronofogden att göra anmälan hos
kyrkoherden i den församling, hvarest lysningen skett, samt därjämte,
om make tillhör främmande trosförsamling, åt hvars föreståndare eller
prästerskap lagligen blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlemmarna
föra kyrkobok, hos den person, af hvilken församlingens kj^rkobok föres.

Innan något hus eller rum på landet begagnas af främmande trosbekännares
församling till offentlig gudstjänst, skall församlingsföreståndaren
därom göra anmälan hos kronofogden i orten.

Protest af växel skall på landet efter anmodan verkställas af kronofogde
eller länsman.

Det åligger kronofogde att till häradsskrifvaren i fögderiet för upprättandet
af röstlängd för val till Riksdagens andra kammare lämna uppgifter
hvarje år rörande dels vissa värnpliktiga dels ock de män, som
icke erlagt de dem påförda utskylder till stat och kommun, hvilka förfallit
till betalning under de tre sistförfluten kalenderåren.

121

I förstnämnda hänseende åligger det kronofogden att med ledning
af de till bötesredogörelsen hörande handlingar, sådana de föreligga den
10 juni, meddela uppgift å hvarje värnpliktig, hvilken vid årets början
uppnått minst tjugufyra års ålder och enligt bötespåföring, mot hvilken
invändning ej blifvit gjord eller genom ingifvande af bevis vederbörligen
fullföljd eller som af Konungens befallningshafvande fastställts, nästföregående
år förfallolöst uteblifvit från inskrifningsförrättning. Sådan uppgift
skall upprättas särskildt för hvarje valdistrikt (detta omfattar i regel
en kommun), där försumlig inskrifningsskyldig har sitt hemvist, och senast
den 12 juni afsändas eller aflämnas till häradsskrifvaren.

I fråga om oguldna krono- och kommunalutskylder har kronofogden
följande uppgiftsskyldighet.

Hvad först beträffar dylika utskylder, förfallna till betalning under
andra och tredje året före det, då röstlängden upprättas, skall kronofogden,
sedan han återfått de till upplysning om berörda utskylder af honom
nästföregående år till häradsskrifvaren aflämnade handlingar, däri
göra anteckning i särskild kolumn för de män, som under tiden till
och med den 20 mars det löpande året hafva till fullo erlagt eller af
annan anledning än fattigdom fått afkortning för de kronoutskylder
eller upphört att häfta för de kommunalutskylder, som enligt handlingarna
äro dem påförda. De sålunda fullständigade handlingarna skola af
kronofogden senast den 22 mars tillställas häradsskrifvaren.

Vidkommande därefter oguldna utskylder, förfallna till betalning
under året närmast före det, då röstlängden upprättas, åligger det kronofogden a)

att enligt afkortnings- och afskrifnings- samt restlängderna å
kronoutskylderna upprätta särskildt för hvarje valdistrikt förteckning,
afseende tiden till och med den 10 maj, å de män, som icke till fullo
erlagt dem påförda, ifrågavarande år förfallna kronoutskylder och ej
heller fått utskylderna afkortade af annan anledning än fattigdom, samt
att därpå senast den 12 maj tillställa häradsskrifvaren förteckningarna;

b) att likaledes senast den 12 maj tillställa häradsskrifvaren ena
exemplaret af de restlängder å nästföregående aret förfallna kommunalutskylder,
hvilka vederbörande i kommunerna hafva att öfverlämna till
kronofogden, med tillägg angående de män, som enligt kommunernas

122

afskrifningslängder (dessa skola till kronofogden öfversändas) häfta för
sådana utskylder, eller, i den män allenast afskrifningslängder förekomma,
särskilda förteckningar a dessa män; och skola sagda restlängder vara
af kronofogden försedda med anteckningar för de män, hvilka under
tiden till och med den 10 maj upphört att häfta för dem enligt längderna
påförda utskylder.

Sedan häradsskrifvaren i röstlängden gjort de anteckningar, som
föranledas af här förut omnämnda till honom insända handlingar har
han att senast den 5 juni återställa dem till kronofogden. Under tiden
till och med den 10 i samma månad skall kronofogden i handlingarna
göra anteckning för de män, som till fullo erlagt eller af annan anledning
än fattigdom fått afkortning för de kronoutskylder eller upphört
att häfta för de kommunalutskylder, som enligt handlingarna äro dem
påförda, hvarefter kronofogden har att senast den 12 juni till häradsskrifvaren
återställa handlingarna.

I anledning af den kronofogde sålunda åliggande uppgiftsskyldighet
beträlfande kommunalutskylder är stadgadt, att vederbörande kommunala
myndighet skall årligen till kronofogden insända dels den 1 mars
uppgift å de män, hvilka under sistförflutna nio månader omedelbart
till den kommunala myndigheten till fullo erlagt sådana utskylder, förfallna
under de tre nästföregående åren, hvilka upptagits såsom oguldna
i restlängd eller annan från kommunen till kronofogden insänd förteckning,
dels ock den 1 juni enahanda uppgift, afseende tiden från och
med den 1 mars. Berörda uppgifter skola upprättas för hvarje valdistrikt
och särskildt för hvart och ett af nämnda tre år.

För att kronofogden skall kunna afgifva ifrågavarande, honom åliggande
röstlängdsuppgifter måste han, successivt året om, föra erforderliga
anteckningar. Arbetet härmed och med upprättandet af de många
förteckningar, som, enligt hvad ofvan nämnts, skola tillställas häradsskrifvaren,
kräfver för kronofogden mycken tid. Härvid är äfven att
märka, att de röstlängdsuppgifter, hvilka kronofogde har att afgifva, i
allmänhet omfatta ett jämförelsevis mycket stort antal personer. I detta
hänseende hänvisas till tabell nr VIII. Af nämnda tabell framgår jämväl,
att antalet personer i de af kronofogde till röstlängd år 1910 aflämnade
uppgifter i vissa fögderier till och med öfverstego antalet af de i
röstlängden upptagna personerna.

123

Från kronofogdarna infordras af länsstyrelserna yttranden i eu
mångfald olika ärenden. Åt dessa yttranden, som mången gång blifva
grundläggande för länsstyrelsernas omdömen i frågorna, måste kronofogdarna
ägna afsevärdt arbete.

Af öfriga ärenden, hvilka kronofogde har att ombesörja, utgöres en
del af sådana, som äro att hänföra till handräckningsväsendet. Hit äro
att räkna de framställningar, som till kronofogden inkomma från andra
kronofogdar äfvensom från stadsfogdar om uttagande af oguldna utskylder
eller böter hos personer, livilka inflyttat till fögderiet. För indrifningen
häraf plägar kronofogden anlita vederbörande länsman eller fjärdingsman,
hvarefter kronofogden redovisar ärendet till den, som begärt
handräckningen. De skrifvelser i handräckningsärenden, hvilka af kronofogde
under loppet af ett år aflåtas, uppgå i allmänhet till betydande
antal.

Vid länsmans inträde i tjänst eller afgång därifrån skall kronofog- instruktionen,
den inventera länsmanskontorets handlingar; och bör ett exemplar af ^ 19
instrumentet häröfver förvaras i kronofogdekontoret.

Då häradsskrifvare eller länsman dör eller eljest blir oförmögen att
bestrida tjänstegöromålen, skall kronofogden sådant ofördröjligen hos
Konungens befallningshafvande anmäla.

Visar länsman tredska eller försummelse i utöfningen af sin tjänst instruktionen,
eller gör sig eljest skyldig till tjänstefel, skall kronofogden anmäla förhållandet
hos Konungens befallningshafvande.

Kronofogde skall till Konungens befallningshafvande afgifva ytt- La^ang.
rande öfver indelning af fjärdingsmansdistrikt inom fögderiet. Han manst>esty °

. . . j-ijj j re*s utgö skall

vidare tillse, att fjärdingsmansbefattningama varda x stadgad ord- range den 29
ning tillsatta, samt äger vid uppkommen ledighet förordna lämplig per- 3ept 1899''
son att, intill dess fjärdingsman varder å kommunalstämma utsedd och
af kronofogden godkänd, uppehålla befattningen. Då fjärdingsman
blifvit å kommunalstämma utsedd, skall stämmans ordförande om valet
ofördröjligen underrätta kronofogden; och ankommer det på denne att
pröfva den utsedda personens lämplighet för befattningen. Finner kro -

124

K- F. angående
mantalsskrifning
den
6 aug. 1894.

nofogden personen i fråga olämplig, skall lian anmäla förhållandet hos
Konungens befallningshafvande. Åro två eller flera socknar sammanslagna
till ett fjärdingsmansdistrikt och enas dessa icke i valet af fjärdingsman,
äger kronofogden utse den af de valda, han finner lämpligast.
Antagningsbevis för fjärdingsman utfärdas af kronofogden. Hvarje sådan
tillsättning skall han låta i distriktet kungöra.

Häcadsskrifvarna.

A. Mantalsskrifning.

Mantalsskrifning på landet förrättas årligen emellan den 15 november
och årets slut sockenvis af häradsskrifvaren. Denne förrättar jämväl
mantalsskrifningen i stad, där magistrat ej finnes.

Häradsskrifvaren skall före den 15 september till Konungens befallningshafvande
afgifva förslag till tider och ställen för förrättningarna.

Före mantalsskrifning på landet bör häradsskrifvaren hafva upplagt
mantalslängd, upptagande i alfabetisk ordning och med utsättande af
jordeboksnummer, där sådana finnas, alla hemman och lägenheter, verk
och inrättningar inom distriktet, äfvensom deras ägare och innehafvare
i enlighet med den vid senaste mantalsskrifning upprättade längd, för
så vidt icke dåvarande förhållanden, enligt hvad kändt är, undergått
förändring; börande omedelbart efter hvarje sålunda upptagen särskild
fastighet införas dithörande torp och andra lägenheter.

Har för distriktet jordregister blifvit upplagdt, skall rörande däri
upptagna fastigheter införas jämväl deras registerbeteckning.

I mantalslängden skola för hvarje distrikt på landet uppföras, särskilt
för en hvar fastighet, till namn, födelseår och yrke alla de personer,
hvilka böra där mantalsskrifvas, hvarvid anteckning göres om
den förändring i afseende å ägande-, åbo- eller nyttjanderätt till fastigheten,
som kan hafva inträffat; skolande särskild! i längden angifvas
de personer, hvilka befrias från erläggande af mantalspenningar, äfven -

125

som de värnpliktiga, hvarjämte iakttages, att den, som saknar stadigt
hemvist, efteråt i längden särskild! upptages.

Uti de vid mantalsskrifningen förekommande ärenden skall förrättningsmannen
meddela beslut, som tillika med skälen därför antecknas i
det protokoll, som det åligger honom att vid förrättningen föra. I protokollet
skall intagas besvärshänvisning.

Mantalslängden skall undertecknas af häradsskrifvaren m. fl.; skolande
de till honom aflämnade uppgifter jämte förteckningen öfver de
personer, som befriats från erläggande af mantalspenningar, biläggas
mantalslängden.

Mantalsskrifningsförrättarna åligger att i anledning af förhållanden,
som vid mantalsskrifningen eller eljest komma till deras kännedom,
meddela hvarandra erforderliga underrättelser till förebyggande däraf,
att någon varder från mantalsskrifning obehörigen utesluten eller på
mer än ett ställe samtidigt mantalsskrifven.

Före den 15 januari hvarje år skall häradsskrifvaren från vederbörande
pastorer mottaga förteckning på en del förändringar, som
inträffat under tiden från föregåeude års mantalsskrifning till årets slut.
Underlåter pastor att aflämna sådan förteckning, skall häradsskrifvaren
göra anmälan därom hos Konungens befallningshafvande.

Mantalslängden jämte därtill hörande bilagor samt protokollet skola
före den 5 mars af häradsskrifvaren aflämnas till vederbörande pastor.
Denne återställer senast den 15 mars längden med bilagor jämte förteckning
öfver uppkomna anmärkningar vid handlingarnas granskning
till häradsskrifvaren, som senast den 20 mars aflämnar den justerade
mantalslängden till ordföranden i taxeringsnämnden. Sedan årets pröfningsnämnd
afslutat sina göromål, emottagas längderna med bilagor af
häradsskrifvaren för att jämte ett sammandrag af fögderiets samtliga
längder bifogas årets kronoräkenskaper; börande dublettexemplar af
samma längder och sammandrag liksom protokollen förvaras hos häradsskrifvaren.

Då någon person, som å tjänstens vägnar skall närvara vid mantalsskrifningen,
utan anmäldt laga förfall från förrättningen uteblifver,
skall häradsskrifvaren i protokollet anteckna de försumligas namn och

126

hemvist samt behörigt utdrag därom till Konungens befallningshafvande
insända.

Tredskas person, som skall afkunna uppgifter till mantalsskrifningen,
eller finnes han icke inom orten, skall häradsskrifvaren anmäla
förhållandet hos Konungens befallningshafvande. Efter mottagandet
från pastor af längd å personer, livilka blifvit mantalsskrifna vid årets
mantalsskrifningsförrättning men icke aflämnat flyttningsbetyg, förelägger
häradsskrifvaren hvar och en af dessa personer att inom viss tid
efter föreläggandets delfående hafva fullgjort sin skyldighet att aflämna
flyttningsbetyg.

B. Taxering.

Häradsskrifvaren skall senast den 25 mars hafva till taxerings -

K. F.om taxering
smy tidig- ---- -------ö~

ITokt^mo nämndens ordförande aflämnat på mantalslängden för nästföregående år
grundade, enligt fastställda formulär uppställda längder, upptagande
samtliga inom taxeringsdistriktet belägna fastigheter, å hvilka taxeringsvärden
skola sättas, äfvensom fastigheternas ägare eller innehafvare. Vid
samma tillfälle skall till ordföranden öfverlämnas tillräckligt antal
tryckta blanketter till inkomstlängden.

Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens förrättningar afslutats
— nämndens arbete bör vara afslutadt senast den 15 maj — öfverlämnar
ordföranden taxeringslängderna jämte mantalslängden med tillhörande
uppgifter och öfriga handlingar äfvensom taxeringsnämndens
protokoll till häradsskrifvaren. Denne åligger ej mindre att efter mottagandet
af taxeringslängderna uträkna och i längderna införa de afgifter,
som på grund af taxeringsnämndernas beslut skola påföras, än äfven
att genom granskning af taxeringslängderna efterforska möjligen förelupen
misskrifning eller annan oriktig anteckning och till kronans ombud
hos pröfningsnämnden skriftligen framställa de anmärkningar, hvartill
granskningen gifvit anledning.

Före den 20 juni skola taxeringslängderna med af häradsskrifvaren

uPP§jordf sammandrag af dem samt mantalslängden med tillhörande
handlingar äfvensom de från taxeringsnämndernas ordförande mottagna
afskrifterna af taxeringslängder och pröfningsnämndens särskilda läng -

127

der för föregående året af häradsskrifvaren insändas till Konungens befallningshafvande.

Afskrifter af taxeringslängderna, i hvad de angå hvarje särskild
kommun, skola jämväl före den 20 juni af häradsskrifvaren tillställas
vederbörande kommunalstämmas ordförande. Häradsskrifvarna torde
därjämte allmänt för häradsskrifvarkontorets räkning taga afskrift af
fastighetstaxeringslängderna, på det att de måtte kunna från dem meddela
taxeringsbevis.

Inom tre veckor efter pröfningsnämndens sista sammankomst —
denna må ej hållas senare än den 10 augusti — mottager häradsskrifvaren
från Konungens befallningshafvande för debiteringens verkställande
taxeringslängderna, taxeringsnämndernas protokoll samt de hos
pröfningsnämnden förda (förändrings-)längderna.

Senast den 15 september skall häradsskrifvaren tillställa vederbörande
kommunalstämmors ordförande afskrifter af de hos pröfningsnämnden
förda längderna, i hvad de angå hvarje särskild kommun.

Den, som vill anföra besvär öfver beskattningsnämnds beslut, har
häradsskrifvaren att på rekvisition kostnadsfritt tillhandahålla för dylikt
besluts öfverklagande erforderligt utdrag af taxeringslängd samt af
taxeringsnämndens protokoll.

v Sammandrag af taxeringslängderna, upprättadt i öfverensstämmelse

med fastställdt formulär, skall före den 1 november af häradsskrifvaren
insändas till Konungens befallningshafvande.

C. Uppbördsväsendet.

1) Debiteringen.

Debitering af de inom hvarje fögderi och stad, där magistrat ej
finnes, förekommande årliga utskylder och afgifter till kronan äfvensom
af sådana utskylder och afgifter eller sammanskott af menigheter, som
enligt gifna stadganden skola uppbäras och redovisas af dem, som
uppbörden af utskylderna till kronan åligger, verkställes af häradsskrifvaren.

De här ofvan omförmälda utskylder och afgifter skola af härads -

Uppbördsreglementet

den 19 maj
1911.

128

skrifvaren påföras de skattskyldiga i en för uppbördsdistriktet upprättad
uppbördsbok, hvilken bör innehålla kolumner för l:o) debetsedelns nummer;
2:o) hemmans och lägenheters namn, nummer, mantal och brukningsdelar
eller jordregisterbeteckning samt, i fråga om stad, kvarter
(rote) och fastighetsnummer; 3:o) de skattskyldigas namn samt yrke
eller tjänst; 4:o) antalet personer, särskildt af mankön och särskilt af
kvinnkön, för hvilka personella utskylder skola erläggas; 5:o) de olika
slagen af utskylder och afgifter; 6:o) särskilda anteckningar; och 7:o)
de belopp, som vid uppbördsstämman inbetalas, afkortas eller restföras.

Hvarje uppslag i uppbördsboken skall numreras och särskildt för
sig summeras. För hvarje socken eller stad upprättas sammandrag
öfver de särskilda uppslagens slutsummor. Därjämte förses uppbördsboken
med sammandrag öfver slutsummorna för de till distriktet hörande
socknar och städer.

År någon utskyld eller afgift icke till beloppet känd vid uppbördsbokens
afstötande eller förfaller utskyld eller afgift till betalning vid
annan tid än vid allmän uppbördsstämma, bör sådan utskyld eller afgift
af häradsskrifvaren upptagas i särskild längd.

Uppbördsboken skall till Konungens befallningshafvande ingifvas
senast sex dagar före uppbördsstämmornas hållande eller med allmänna
posten så tidigt insändas, att den inom nämnda tid kan inkomma till
Konungens befallningshafvande.

Den här ofvan omförmälda särskilda längd skall ock, innan däri
påförda utskylder eller afgifter uttagas, till Konungens befallningshafvande
ingifvas eller insändas.

De enligt uppbördsbok eller särskild längd skattskyldig påförda
utskylder och afgifter skola af häradsskrifvaren upptagas å en för den
skattskyldige enligt särskildt formulär utfärdad debetsedel.

Särskild debetsedel skall utfärdas a) för hvarje skattskyldig man,
hvilkens ålder vid utgången af det år, för hvilket utskylderna påförts
honom, icke understiger 21 år, samt b) för enhvar annan skattskyldig,
som icke är hos annan mantalsskrifven eller som har att utgöra bevillning
för fast egendom eller för inkomst eller att betala inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Debetsedel skall upptaga utskylderna jämväl för de personer, som

129

äro i den skattskyldiges hushåll eller eljest hos honom mantalsskrifna,
därest icke, enligt hvad ofvan sagts, särskild debetsedel skall för sådan
person utfärdas.

Särskild debetsedel skall ock utfärdas åt fastighetsägare för hvarje
honom tillhörig fastighet, därest han vid mantalsskrifningen eller sedermera,
dock senast före pröfningsnämndens sammanträde, därom gör
framställning.

Debetsedlarna skola senast tio dagar före uppbördsstämmas början
de skattskyldiga tillhandahållas. Medelst därom af häradsskrifvaren utfärdad
kungörelse underrättas de skattskyldiga om tiden, när och stället,
hvarest inom socknen eller staden debetsedlarna få af dem afhämtas, och
om den person, genom hvilken de varda utlämnade. Häradsskrifvaren
skall underrätta Konungens befallningshafvande om den kungjorda tiden
för debetsedlarnas tillhandahållande.

2) Uppbörden.

[

Den allmänna uppbörden förrättas å tid, som angifves i redogörelsen
för kronofogdarnas göromål.

Före den 15 september skola vederbörande häradsskrifvare — jämte
kronofogdarna — inkomma till Konungens befallningshafvande med
förslag angående tid och ställe för förrättandet af den allmänna uppbörden
inom hvarje socken.

För upptagande af utskylder och afgifter, som icke förfalla till betalning
under allmän uppbördsstämma men som skola redovisas i specialräkningen
öfver kronouppbörden, må, när Konungens befallningshafvande
finner nödigt, särskild stämma hållas. Vid sådan särskild uppbördsstämma
skall häradsskrifvaren närvara med åliggande att i särskild
längd anteckna det af den skattskyldige erlagda och af uppbördsmannen
kvitterade belopp samt att därom på debetsedeln meddela bevis;
åliggande det häradsskrifvaren att med nästa post till Konungens befallningshafvande
insända rapport om den under samma uppbördsdag influtna
uppbördssumman.

130

Instruktionen
för
häradsskrifvare
den 10
nov. 1855.

Instruktionen,

tf 4.

Vid hvarje uppbördsstämma föres kontrollängd. De vid allmän
uppbördsstämma förda kontrollängder öfverlämnas efter uppbördsstämmans
slut till bäradsskrifvaren af vederbörande kontrollant. Vid allmän
uppbördsstämma kontrolleras nämligen uppbörden icke af bäradsskrifvaren
utan af särskildt förordnad kontrollant.

3) RedoTisningen.

För redovisning af kronouppbörden skall bäradsskrifvaren upprätta
specialräkning på sätt angifvits under redogörelsen för kronofogdarnas
göromål. Verifikationerna till räkningen, ordnade och folierade af bäradsskrifvaren,
insändas samtidigt med räkningen; dock må med mantalsoch
taxeringslängders aflämnande anstå intill slutet af mars månad, därest
behöriga sammandrag af dessa längder finnas räkningen bifogade. Denna
rätt till anstånd begagnas i allmänhet.

Rörande häradsskrifvarens göromål med de så kallade småräkningarna
hänvisas till redogörelsen för kronofogdarnas tjänsteåligganden. Dessa
räkningar torde i allmänhet upprättas af häradsskrifvaren.

D. Öfriga göromål.

Häradsskrifvaren skall bos sig förvara ett exemplar af jordeboken;
och böra alla förekommande förändringar där noggrannt antecknas samt
extrakter däröfver enligt särskilda stadganden årligen författas och till
Konungens befallningshafvande insändas. I sådant hänseende är stadgadt,
att jordeboksförändringsextrakt för föregående året, upptagande
sagda års jordebokssumma och speciali ter de under årets lopp genom
tillkomst eller afgång inträffade förändringar samt slutligen den jordebokssumma,
som vid årets slut är befintlig, skall af häradsskrifvarna
afgifvas i tre exemplar, hvaraf ett bifogas specialräkningen vid densammas
ingifvande den 15 januari.

Häradsskrifvaren skall föra förteckning öfver afsöndrade jordlägenheter,
hvilken är att betrakta såsom en del af jordeboken. I denna
förteckning, till hvilken ock hör ett alfabetiskt register, införas alla i
behörig ordning fastställda afsöndringar i enlighet med uppgifter från

131

länsstyrelsen. I själfva jordeboken antecknas afsöndringarna genom
hänvisning till folio i jordafsöndringsförteckningen.

Då jordregister skall uppläggas, åligger det häradsskrifvaren att aflämna
dels jordeboksutdrag, upptagande hemman och öfriga jordeboksenheter,
dels ock fastighetsförteckningar med anteckning om, bland annat, fastigheternas
ägare. Vid registrets uppläggande uppstå ej sällan frågor om
sammanförande af olika fastigheter till en jordeboksenhet samt om
ändringar i fastigheters namn och nummer. Dylika ärenden torde remitteras
till häradsskrifvaren för utredning och yttrandes afgifvande.

Häradsskrifvaren deltager med kronofogden i fullgörandet af dennes
åligganden att vaka öfver, att innehafvare af jord icke tillskansar sig
större friheter, än lagligen böra åtnjutas, att hemman icke obehörigen
styckas och att hemman icke råkar i ödesmål m. m. dylikt, att efter
Konungens befallningshafvandes förordnande verkställa skattläggning
samt att vid förmedling bevaka det allmännas rätt och, då skäl till återgång
af förmedling yppas, därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande.

Med sådana uppgifter och tabeller öfver folkmängd, hemmantal och
lägenheter, som erfordras till de berättelser om tillståndet i fögderiet,
hvilka det åligger kronofogden att afgifva och hvarför upplysningar
böra hämtas af de hos häradsskrifvaren förvarade handlingar, bör denne
senare biträda.

I afseende å de så kallade inskrifningslistorna åligger det häradsskrifvaren
att, sedan mantalsskrifningarna blifvit afslutade, med ledning af
mantalslängderna för hvarje församling upprätta fullständiga listor öfver
inskrifningsskyldiga värnpliktiga. Dessa listor skola inom årets utgång
för granskning öfversändas till vederbörande pastorsämbeten, hvarefter
de, försedda med pastorernas underskrifter och åtföljda af de värnpliktigas
prästbetyg, före den 15 januari återsändas till mantalsskrifningsförrättaren.
Denne skall före den 1 februari insända listorna, behörigen
transporterade och summerade, till Konungens befallningshafvande.

Instruktionen,
§

Instruktionen,

§ 8.

Värnpliktslagen
den 14
juni 1901,

§ 12, samt
K. F. ang.
inskrifning
och redovisning
af värnpliktiga
m. m.
den 5 dec.
1901, £ 5.

132

Väglagen
den 23 okt.
1891.

Till ledning för vägskattens bestämmande skola häradsskrifvarna
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar och före den 1 juni till
vägstyrelsens ordförande insända förteckningar, som för hvarje kommun
summariskt upptaga, beträffande fastighet och frälseränta, taxeringsvärdet
särskildt å fastigheter, som utgöra vägunderhåll in natura, särskild!
staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar och särskildt å öfriga
fastigheter jämte frälseränta samt beträffande inkomst, som i väghållet
deltager, den beskattningsbara andelen däraf.

Vägfyrktalslängd i enlighet med i 59 § väglagen gifna bestämmelser
skall upprättas af häradsskrifvaren. De väghållningsskyldiga äga
dock, för det fall att vägkassans debitering, uppbörd och redovisning
jämlikt 63 § samma lag öfverlämnas åt kommunalnämnd eller utsedda
förtroendemän, besluta, att jämväl upprättandet af vägfyrktalslängd må
öfverlämnas åt kommunalnämnd eller åt utsedda förtroendemän. Längden
skall, därest den upprättas af häradsskrifvaren, senast den 1 december
insändas till kommunalnämnden.

Vallängd för prästval skall upprättas för landet och för stad, där
magistrat ej finnes, af häradsskrifvaren, som äger att från vederbörande
myndigheter infordra de uppgifter, hvilka, utöfver mantalslängden och
öfriga för honom tillgängliga handlingar, äro behöfliga för vallängdens
uppgörande. Häradsskrifvaren åligger att inom åtta veckor efter af domkapitlet
mottagen anmodan att upprätta vallängd sända längden till den,
som förvaltar kyrkoherdeämbetet i den församling, där ledigheten är.

Röstlängd för val till Riksdagens andra kammare upprättas för
hvarje valdistrikt på landet och i stad, där magistrat ej finnes, af vederbörande
häradsskrifvare och skall, åtföljd af de från vederbörande
myndigheter inkomna uppgifter, senast den 25 juni vara afsänd eller
aflämnad till ordföranden i valnämnden. De myndigheter, från hvilka
häradsskrifvaren för röstlängdernas upprättande mottager uppgifter, äro
vederbörande pastor eller församlingsföreståndare, domare på landet,
fattigvårdsstyrelse, rullföringsområdesbefälhafvare, kronofogde och annan
restlängdsupprättare. Kronofogden aflämnar uppgifter dels i flera afseenden
dels ock vid olika tider, på sätt framgår af redogörelsen för kronofogdarnas
göromål. De uppgifter, kronofogden aflämnar senast den

133

22 mars, likasom ock de, som af honom lämnas senast den 12 maj,
skola af lhiradsskrifvaren, sedan från dem vederbörliga anteckningar i
röstlängden skett, senast den 5 juni återställas till kronofogden. Upptager
uppgift från pastor eller församlingsföreståndare, domare, fattigvårdsstyrelse
eller rullföringsområdesbefälhafvare eller uppgift från kronofogde
rörande värnpliktigas bötespröfning någon, som icke är mantalsskrifven
inom häradsskrifvarens tjänstgöringsområde, har denne att
verkställa utdrag af uppgiften, i hvad nämnda person angår, samt tillställa
detta utdrag röstlängdsupprättaren för den ort, där den ifrågavarande
personen är eller på grund af uppgiftens innehåll kan antagas
vara mantalsskrifven.

Utan laga förfall äger häradsskrifvare icke afsåga sig förordnande
att vara ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd.

Häradsskrifvarna torde i större eller mindre utsträckning af kronofogdarna
anlitas för den granskning och komplettering af statistiska
uppgifter om handlande, handtverkare och deras betjäning, hvilken kan
ske med ledning af mantals- och taxeringslängderna.

Det åligger häradsskrifvare att på anmodan af Konungens befallningshafvande
afgifva yttranden. Sålunda höres alltid häradsskrifvare
öfver besvär angående mantalsskrifning och debitering, som af honom
verkställts. I fattigvårdsmål infordras också emellanåt från häradsskrifvare
uppgift om understödstagares mantalsskrifningsort.

Understundom anmodas häradsskrifvare af Konungens befallningshafvande
att verkställa uträkning för fördelning af återbetalningsskyldigheten
af odlings- och vattenaftappningslån.

Författningar, kungörelser och andra handlingar, som i och för instruktionen,
tjänsten till häradsskrifvaren ankomma, skola af honom i diarier antecknas
och jämte konceptexpeditioner registreras.

Att häradsskrifvarnas arbete för mantalsskrifningarna, debiteringen
och upprättandet af röstlängd för val till Riksdagens andra kammare
kräfver mycken tid, torde vara en känd sak.

134

Instruktionen
för Jcronolänsmännen
den
10 nov. 1855.

§ 3.

K. F. ang.
förändrade
1 föreskrifter
om utmätning
för
krono- eller
kommunalutskylder

m. m. den 12
juli 1878.

Länsmännen.

I de fall, där under afdelningen för kronofogdarnas tjänsteåligganden
redogörelse lämnats för göromål, som jämväl ingå uti området för
länsmännens tjänsteverksamhet, har det ansetts obehöfligt att här nedan
ånyo i detalj redogöra för sagda göromål, utan har i allmänhet hänvisning
gjorts till redogörelsen för kronofogdarnas tjänsteåligganden.

Den allmänna bestämmelsen om länsmännens tjänstgöringsskyldighet
återfinnes i § 3 af instruktionen, som stadgar, att länsman står
under Konungens befallningshafvandes och kronofogdes lydnad samt
bör med nit och drift fullgöra allt, hvad honom enligt instruktionen
åligger eller hvad af hans förmän i och för tjänsten honom anbefalles.
Han bör ock därförutan lämna andra ämbetsmyndigheter eller ämbetsoch
tjänstemän samt enskilda personer den handräckning, som de enligt
lag och författningar äga att omedelbart af honom påkalla.

Kronofogde äger att under den ansvarighet och med de inskränkningar,
som finnas stadgade, uppdraga åt länsman eller fjärdingsman
att verkställa indrifning af kronoutskylder, kommunalutskylder, församlingsafgifter
till prästerskapet med flera andra avgifter, för hvilka utmätning
må äga rum utan föregående dom eller utslag. För sådan indrifning
anlitas länsmännen i betydlig utsträckning. Härvid ombesörjer ock
länsmannen anskaffandet af bevis in. m., som erfordras för att kronofogden
skall kunna söka handräckning för utbekommande af utskylder
hos skattskyldiga, hvilka afflytta! från fögderiet, eller begära afskrifning
eller afkortning.

Verkställighet af bötesbeslut ombesörjes af länsmannen på order af
kronofogden. Denne sänder utdrag af den efter hvarje tingssammanträde
mottagna saköreslängden till vederbörande länsman med förständigande
att indrifva och redovisa i laga ordning. Länsmannen uttager
därefter böterna, därest de bötfällda äga tillgångar. Bötfälld, som vid
undersökning befinnes sakna medel till böternas fulla gäldande, låter
länsmannen, efter det förvandlingsresolution å böterna erhållits, inforsla
till fängelset för böternas aftjänande, och åligger det därvid länsmannen
att utskrifva fångförpassning.

135

Då kronofogde vänder sig till länsman för indrifning af utskylder,
afgifter eller böter, plägar denne i sin ordning anlita vederbörande fjärdingsmän.
Emellertid tager arbetet för indrifningen en dryg tid i anspråk
för länsmännen.

För verkställighet af domar och utslag i civila mal äger kronofogden,
på sätt utsökningslagen stadgar, i sitt ställe förordna länsman till utmätningsman
för bestämdt fall, och af denna rätt begagna sig kronofogdarna
i allmänhet. Kronofogden får dock ej åt länsmannen uppdraga
att verkställa försäljning af utmätt fast egendom eller af fartyg, hvarom
i 92 § utsökningslagen omförmäles, och ej heller fördelning af köpeskilling
för fast egendom eller för utmätt lös egendom i fall, då sammanträde
för fördelningen erfordras. Konungens befallningshafvande
äger därjämte för bestämdt fall eller inom visst område förordna länsman
att på eget ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman.

Angående länsmannens åligganden såsom utmätningsman hänvisas
till redogörelsen för kronofogdarnas tjänsteåligganden.

Länsmannen står uppbördsmannaansvar efter lag för de allmänna
och enskilda medel, som han i och för tjänsten får om händer, dock
utan att sådant förringar kronofogdens ersättningsskyldighet, därest
han lämnat i uppdrag åt länsmannen att indrifva medlen.

Det åligger på landet vederbörande länsman att, där ej för viss
ort eller visst fall annan därtill förordnats, vara tillsyningsman öfver
villkorligt fngifna personer. Därvid har länsmannen, bland annat, att
vaka öfver den villkorligt frigifnes uppförande med sådan noggrannhet,
att det ej må undgå länsmannens uppmärksamhet, om den frigifne åsidosätter
något, af hvad honom för åtnjutande af den villkorliga frigilningen
åligger att iakttaga. Därest villkorligt frigifven gör sig skyldig
till dylikt åsidosättande, skall länsmannen till Konungens befallningshafvande
insända anmälan om förhållandet jämte nödig utredning.
Rapport, angifvande huru de under länsmans tillsyn varande villkorligt
frigifna fullgöra, hvad dem i sådan egenskap åligger, samt andra de
frigifnas förhållanden, hvilka kunna vara af särskild betydelse, skall af

Utsöknings lagen,

§§ 3 och 4.

Lag den 22
juni 1906
och K. Instr.
den 12 april
1907.

136

länsmannen afgifvas till Konungens befallningshafvande för hvarje fjärdedels
år.

Därest minderårig, som enligt domstols förordnande insatts i allmän
uppfostringsanstalt, af anstaltens styrelse öfverlämnas till enskild vård
eller beredes arbetsanställning, äger styrelsen för öfvande af tillsyn
öfver elev, som sålunda vistas utom anstalten, påkalla biträde af polismyndighet.

Instruktionen,
§ 4 mom. 1
och 3.

Beträffande polis- och åklagarväsendet åligger det enligt instruktionen
länsmannen att hafva noggrann tillsyn därå, att allmän ordning
och säkerhet inom det honom anförtrodda tjänstgöringsdistrikt upprätthålles,
samt att, i händelse förbrytelser däremot förekomma eller sådana
öfverträdelser af lag och allmänna stadganden upptäckas, som utgöra
föremål för allmän aklagares beifran, vidtaga de laga åtgärder, som
däraf påkallas. Dessa skyldigheter åligga äfven kronofogdarna. På
sätt uti redogörelsen angående kronofogdarnas tjänsteåligganden omnämnes,
inskränker sig emellertid, med undantag beträffande vissa i sagda
redogörelse angifna fall, kronofogdens verksamhet med afseende å polisväsendet
i allmänhet till att öfvervaka, att länsmännen och öfriga underlydande
polismän fullgöra sina åligganden därutinnan. Polisbevakningen
inom länsmansdistriktet utöfvas således hufvusakligen af länsmannen
med biträde af fjärdingsmän och extra polismän. Jämväl åtalen
utföras till största delen af länsmännen, i det att — såsom uti sagda
redogörelse nämnes — kronofogden, därest han icke blifvit särskilt
förordnad, torde mera sällan uppträda såsom åklagare och då hufvudsakligen
i gröfre brottmål. Länsmannen är skyldig att å tjänstens vägnar
uppvakta vid de inom distriktet inträffande ordinarie och urtima
ting, så ofta icke kronofogden är där tillstädes. Kronofogden äger enligt
§ 6 i kronofogdeinstruktionen, att emellan kronolänsmännen inom
fögderiet fördela berörda skyldighet att tjänstgöra vid tingen. (Jämför
i öfrigt beträffande polis- och åklagarväsendet, hvad härutinnan anförts
uti redogörelsen för kronofogdarnas göromål.)

Polistjänsten med efterspaningar, förberedande förhör, häktningar,
anskaffande af bevismaterial samt utförande af åtal vid ordinarie och

137

extra ting torde vara bland de grenar af tjänsten, som kräfva mesta
tiden och arbetet för länsmännen.

Enligt instruktionen åligger det länsmannen att hålla noggrann instruktionen,

° . °i „ -ii- 8 4 mom. 4

uppsikt därå, att icke okända eller efterlysta personer i orten kring- och lagen ang
stryka, samt i afseende å sådana efter verkställd undersökning lagligen bihandling
förfara. Härom stadgar vidare lagen angående lösdrifvares behandling den/s2Juni
den 12 juni 1885, att personer, som enligt närmare angifna bestämmelser
kunna betraktas såsom lösdrifvare, må anhållas af krono- eller
polisbetjänt eller af tillsyningsman å bettlare samt inställas till förhör
inför ortens kronofogde eller länsman, som, om omständigheterna därtill
föranleda, må tilldela honom varning eller häkta .honom och införpassa
honom till Konungens befallningshafvande i länet. I båda dessa fall
skall protokoll öfver förhöret uppsättas och afskrift däraf insändas till
Konungens befallningshafvande. Med afseende å bettlare återfinnas motsvarande
bestämmelser i kungl. förordningen angående fattigvården den
9 juni 1871. Till förekommande af bettleri åligger det kronobetjänte
* att lämna fattigvårdsstyrelse och tillsyningsman öfver bettlare den hand räckning,

som påkallas.

Länsmannen skall vidare hafva tillsyn å häradshäktena med till- instruktionen,
► hörande inventarier samt ombesörja där insatta fångars underhåll. Där jämte

åligger det honom att med af kronofogden förskotterade medel
bestrida inom distriktet förefallande utgifter för fångars vård och
forsling.

Äfven för gäldandet af en del andra ersättningar och kostnader,
hvilka kronofogde har att bestrida, såsom ersättningar till vittnen i
brottmål, kostnader för värnpliktigas inställande till inskrifningsförrättning
m. m., plägar länsmannen erhålla förskott af kronofogden. De
räkningar å dylika kostnader, hvilka sålunda gäldas genom länsman,
förses i regel af denne med attest rörande i räkningarna uppgifna väglängder.
För bekomna förskottsmedel har länsmannen att lämna kronofogden
redovisning.

öfver fångar, som förvaras i häradshäkte, skall förteckning enligt k. k. ang.
stadgadt formulär upprättas för hvarje månad och till riktigheten be- ningar m. m.

138

styrkas af länsmannen samt inom fjorton dagar efter månadens slut insändas
till Konungens befallningshafvande. Har under någon månad
fånge ej förvarats i häradshäktet, skall skriftlig anmälan därom öfversändas
till Konungens befallningshafvande.

k- st. den 29 Vid rättsmedicinsk obduktion på landet skall på kallelse af läkaren
Jan'' '' kronobetjänt eller fjärdingsman närvara. I regel är det länsmannen, som
kallas till obduktionen för att biträda vid densamma. Det åligger härvid
länsmannen att anskaffa lämplig obduktionslokal, att ombesörja likets
uppgräfvande och transport samt dess upptinande, om det är fruset; att
tillhandahålla nödig bevisning för bestyrkande af likets identitet; samt
att vid obduktionen ilärvara såsom vittne och därvid föra det protokoll,
som af läkaren dikteras.

k. k. ang. Länsmannen åligger att mottaga anmälanden och verkställa underoiy
eks fall 7 sökningar rörande olycksfall i arbete. I detta hänseende finnes stadgadt

irltms. Oljande:

l:o) Har arbetare i sådant yrke, som afses i lagen angående skydd
mot yrkesfara den 10 maj 1889 samt lagen angående tillägg till samma
lag den 13 december 1895 eller i lagen angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, i arbetet drabbats af
olycksfall, som för arbetaren medfört eller skäligen kan antagas medföra
döden, varaktig skada å kroppsdel, väsentlig nedsättning af själsförmögenhet
eller en utöfver tredje dagen efter den, då olycksfallet inträffat,
fortfarande förlust eller väsentlig nedsättning af den skadades
arbetsförmåga, åligger det arbetsgifvaren eller, om den skadade var
stadd i arbete hos staten eller kommun, arbetsföreståndaren att på landet
till länsmannen i orten ofördröjligen göra skriftlig anmälan om
olycksfallet enligt föreskrifvet formulär.

Länsmannen åligger därvid att tillse, det anmälan skett enligt vederbörligt
formulär; att föranstalta om möjligen erforderlig komplettering
af anmälan; att, där undersökning om olycksfallet enligt särskild föreskrift
skall äga rum eller eljest finnes nödig, så fort ske kan hålla sådan
undersökning; att ofördröjligen insända de inkomna handlingarna

139

till vederbörande yrkesinspektör eller, därest olycksfallet inträffat under
till bergsbruk hänförlig grufdrift, till vederbörande bergmästare med tillkännagifvande,
huruvida polisundersökning hållits eller är afsedd att aga
rum och, i sistnämnda fall, om tiden för undersökningen; samt att ofördröjligen
sända afskrift af polisförhörsprotokollet till vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare.

Då i verksamhet, hvarå ofvannämnda lag den 5 juli 1901 äger
tillämpning, inträffat olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas
medföra döden eller annan påföljd, som enligt 4 § samma lag föranleder
ersättning, skall anmälan om olycksfallet afgifvas i två exemplar;
och har länsmannen därvid dels att, såsom ofvan nämnts, öfversända
det ena exemplaret till yrkesinspektören eller bergmästaren, dels att insända
det andra exemplaret till Konungens befallningshafvande i länet
samt dels slutligen att, därest den skadade är försäkrad i riksförsäkringsanstalten,
om skedd anmälan lämna anstalten underrättelse med tillkännagifvande,
huruvida polisundersökning rörande olycksfallet hållits
. eller är afsedd att äga rum och, i sistnämnda fall, om tiden för under sökningen.

Därest olycksfall på annat sätt än genom anmälan från arbetsgifvaren
kommit till länsmannens kännedom, har denne att ofördröjligen
* från vederbörande infordra föreskrifven anmälan.

2:o) Förutom den här ofvan omförmälda anmälan åligger det arbetsgivare
eller arbetsföreståndare att på landet hos länsmannen i enlighet
med föreskrifvet formulär göra så kallade efteranmälan,

a) när den skadade, efter det under l:o här ofvan omnämnda anmälan
gjorts, inom sextio dagar från olycksfallet blifvit fullt återställd
eller ock aflidit, ofördröjligen efter tillfrisknandet eller dödsfallet, samt

b) när den skadade ännu å sextionde dagen efter olycksfallet däraf
lider men, ofördröjligen efter den sextionde dagen.

Länsmannen åligger med afseende pa denna efteranmälan att ofördröjligen
insända densamma jämte därvid fogade handlingar direkt till
kommerskollegium.

Polisman eller kronobetjänt, som finner vanvård af fosterbarn äga
eller att fara därför är för handen, skall anmäla förhållandet hos

Lag om
fosterbarns
vård den 6
juni 1902,
§ 16.

rum

140

Legostadgan
den 23 nov.
1833.

Instruktionen
§ 4 mom. 5

Inskrifningsförordningen

den 5 dec.
1901, §§ 33
och 53.

K. St. ang.
skjutsväsendet
den 31 maj
1878.

hälsovårds-, kommunal- eller fosterbarusnämnd eller, där omständigheterna
därtill föi anleda, inberätta saken till Konungens befallningshafvande.

Då enligt legostadgan tjänstehjon må vräkas ur tjänst eller till
tjänst inställas, äger på landet husbonde att för sådan åtgärds vidtagande
hänvända sig till vederbörande kronofogde eller länsman

; Det åligger vidare länsmannen att efter order betjäna vid truppers
tåg och inkvartering samt att för upprätthållande af ordning vara närvarande
vid inskrifnings- och mönstringsförrättringar, mantalsskrifmngar,
uppbördsstämmor och marknader äfvensom, då öfriga tjänstegöromål
det tillåta, vid andra tillfällen, då större folksamlingar inom
distriktet äro att förvänta.

k innes anledning antaga, att värnpliktig, hvilken från inskrifning
utan anmäldt laga förfall uteblifvet, kan anträffas, äger inskrifningsnämnden
anmoda vederbörande krono- eller polisbetjäning att hämta
den värnpliktige för undergående af läkarbesiktning och inskrifning.

Beträffande länsmännens befattning med syner och ekonomiska besiktningar
framgår af redogörelsen angående kronofgdarna, att till verkställande
af dylika förrättningar jämväl kunna förordnas länsmän.

Enahanda gäller i fråga om upprättande af förslag till arrendevillkor
och arrendeafgift för kronodomäner eller prästerskapets på landet
löneboställen samt hållande af auktioner för utarrendering af dylika
egendomar.

Samma skyldigheter, som åligga kronofogde, då han för kronans
talan, har äfven länsmannen, därest han förordnas till kronoombud.

Rörande ifrågavarande tjänsteåligganden hänvisas alltså till redogörelsen
för kronofogdarnas åligganden.

I afseende å de allmänna besvären, hufvudsakligen skjutsnings- och
väghållningsskyldigheten, åligger det länsmannen, hvad först beträffar
skjutsväsendet, att efter förordnande af Konungens befallningshafvande

141

förrätta entreprenadauktionerna. (Se härom redogörelsen angående kronofogdarna.
)

Vidare skall länsmannen före hvarje månads början tillställa gästgifvare
och skjutsstationsföreståndare dagbok, innehållande åtskilliga uppgifter
angående våglängder och skjutslega m. m., hvilka uppgifter skola
genom länsmannens underskrift bestyrkas till sin riktighet. Inom åtta
dagar efter hvarje månads slut skall dagboken af vederbörande gästgifvare
eller föreståndare aflämnas till länsmannen. Förekommer i dagboken
klagomål, åligger det länsmannen att ofördröjligen verkställa
undersökning rörande det öfverklagade förhållandet samt att därefter
insända dagboken jämte undersökningsprotokollet och vederbörandes
förklaring till Konungens befallningshafvande. De dagböcker, i hvilka
klagomål ej förekomma, skola genast efter mottagandet öfverlämnas till
kronofogden.

Länsmannen skall minst en gång i månaden besöka de inom hans
distrikt varande skjutsanstalter och med sorgfällighet undersöka, huruvida
ordning och skick äro därstädes rådande samt föreståndaren behörigen
iakttager, hvad på honom ankommer att fullgöra; börande anteckning
därom i dagboken göras samt, om anmärkning förekommer,
som finnes påkalla anmälan hos Konungens befallningshafvande, sådan
anmälan ofördröjligen aflåtas.

(Rörande skjuts väsendet har den 22 juni 1911 utfärdats ny stadga,
men denna träder icke i kraft förrän den 1 januari 1914.)

Hvad härefter vidkommer väghållningsskyldigheten, utöfvas till- Lag ang.
synen öfver vägväsendet närmast under Konungens befallningshafvande besvärets utoch
kronofogden af länsmannen. I sådant afseende åligger det läns- i%ndetdden23
mannen att årligen hålla vägsyn med biträde af två nämndemän. Sådan °kt 1891-syn skall förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som af
Konungens befallningshafvande bestämts. Därest vägstämma beslutat,
att, till utrönande af huruvida vid vägsynen befunna brister blifvit afhjälpta,
formlig efterbesiktning skall äga rum, förrättas sådan besiktning
af länsmannen med samma antal nämndemän som förut sagts. Kungörelse
om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen och, där så
ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras.

142

Vid vägsyn föres protokoll, hvari antecknas för hvarje väglott befinna
brister i vägunderhållet med angifvande af det sätt för deras afknipande,
som synemännen finna lämpligast, och det penningbelopp,
hvartill kostnaden för bristernas afhjälpande uppskattas; dock att, där
formlig efterbesiktning skall äga rum, protokollet vid vägsynen allenast
skall innehålla anteckning om bristerna och om lämpligaste sättet för
deras afhjälpande. Underrättelse om de vid vägsynen befunna bristerna
och de föreslagna åtgärderna för deras afhjälpande meddelas de väghållningsskyldiga
genom kungörelse.

Vid formlig efterbesiktning föres protokoll, hvari antecknas för
hvarje väglott kvarstående brister i vägunderhåll och det penningbelopp,
hvartill kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.

Därest formlig efterbesiktning ej äger rum, måste länsmannen, för
att kontrollera fullgörandet af de vid vägsynen lämnade föreskrifter,
verkställa så kallade eftersyner, hvilka äro ganska tidsödande.

Kan ej för kostnad, som vid vägsyn eller formlig efterbesiktning
beräknats, lega af länsmannen under hand åstadkommas, skall arbetet
utbjudas på offentlig auktion, som hålles af länsmannen och kungöres i
sockenkyrkan minst fyra dagar förut. Göres då ej anbud, som af länsmannen
finnes antagligt, äger han på annat lämpligt sätt besörja om
arbetets utförande.

Tillfälliga, emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skola,
där saken kan tåla sådant uppskof, väghållare eller vägfogde anmodas
att inom viss kort tid afhjälpa. Försittes denna tid eller är bristen af
beskaffenhet, att dröjsmål med dess afhjälpande kan medföra våda för vägfarande,
skall länsmannen ofördröjligen låta på lämpligt sätt bota skadan.

Kostnad för väglagning, som sålunda genom länsmannens föranstaltande
utföres, äger han hos vederbörande väghållare eller vägfogde
omedelbart uttaga, dock, hvad angår botande af tillfälliga brister, ej till
större belopp än kronofogden efter granskning af kostnadsberäkningen
godkänner.

Hålles ej vinterväg i fargillt skick eller är den ej utmärkt på föreskrifvet
sätt, har kronobetjäningen att låta afhjälpa bristerna mot lega,
som omedelbart må uttagas hos den försumlige.

Har vid vägdelning väg lämnats odelad emellan delägare i samma

143

jordbruksfastighet eller har fastigheten sedermera delats mellan två eller
flera, skola dessa, därest de äro flera än två, sig emellan utse en vägfogde,
om hvilket val underrrättelse skall meddelas kronobetjäningen.
Vägfogden äger att hos länsmannen påkalla handräckning för återbekommande
hos öfriga delägare, hvad han utöfver sin andel i kostnaden
för vägunderhållet utbetalt.

Då allmän vägdelning inom ett väghållningsdistrikt blifvit afslutad,
skall förrättningsmannen tillställa hvarje länsman inom distriktet utdrag
af vägdelningslängden för hans tjänstgöringsområde.

Länsmännen hafva åtskilliga åligganden vid inträffande mobilisering
likasom ock i och för mobiliserings förberedande. Sålunda har länsmannen
redan under fredstid att uppgöra orderutdelningsplan och förteckning
öfver anslagsplatser för kungörelser, utse inkallelsebud samt
lämna vederbörande rullföringsområdesbefälhafvare uppgift ej mindre
om ändringar i nämnda plan och förteckning än äfven å inkallelsebuden,
deras adresser samt ändringar därutinnan. Vid mobilisering påkallas
länsmannens biträde för, bland annat, värnpliktigas inkallande
och inkvartering, hästutskrifning samt kommuners och enskildas fullgörande
af rekvisitioner hos dem för krigsmaktens behof.

Länsman förordnas ofta att hålla förhör och verkställa utredning
i fattigvårdsmål. Länsmännens göromål härutinnan kräfva rätt afsevärd
tid.

Likaledes förordnas af länsstyrelse emellanåt länsman att förrätta
auktioner för försäljning af virke från allmänna skogar.

Då bevillningsafgift för af utlänning gifven offentlig föreställning
skall utgå efter bruttoinkomsten af densamma och för utrönande af
bruttoinkomsten kontroll å biljettförsäljningen skall äga rum, verkställes
kontrollen på landet genom länsmannen med biträde af å orten anställda
polismän eller, vid förfall för länsmannen eller där så eljest erfordras,
genom särskilda af länsmannen på vederbörande kommuns bekostnad
för tillfället antagna personer. Vid föreställningens slut skall föreställningsgifvaren
till kontrollanten aflämna skriftlig uppgift om brutto -

144

K. F. om
taxeringsmyndigheter
m. m.
den 28 okt.
1910.

Lag om skogsaccis
den 18
sept. 1909.

K. F. ang.
mantalsskrifning
den 6
aug. 1894,
§§ 15 och 16.

K. F:na den 9
juni 1905.

inkomsten, hvilken uppgift tillika med egen rapport kontrollanten därefter
öfversänder till kronofogden.

Efter hvarje kvartals utgång har länsmannen att lämna kronofogden
skriftlig uppgift å de under kvartalet gifna föreställningar, för hvilka
bevillningsafgift enligt 4 § 1 eller 2 momentet i kungl. förordningen
den 23 oktober 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter skolat utgå, och å ställen, där dessa gifvits, eller ock,
om föreställning ej förekommit, sådant för kronofogden skriftligen anmäla.

För infordrande af felande deklarationsuppgifter m. m. äger ordförande
i taxeringsnämnd och kronoombud hos pröfningsnämnd rätt att
anlita på landet vederbörande länsmän.

Enahanda rätt äger ordförande i kommunalnämnd i afseende å uteblifna
deklarationsuppgifter m. m. för taxering till skogsaccis.

Underlåter uppgiftspliktig att i behörig tid aflämna mantalsuppgift,
åligger det på landet länsman eller fjärdingsman att på anmodan af
mantalsskrifningsförrättaren affordra den försumlige den felande uppgiften.

Da mantalsskrifningsförrättare förelagt person, som försummat honom
åliggande skyldighet att aflämna flyttningsbetyg, att inom viss tid
efter föreläggandets delfående hafva fullgjort omförmälda skyldighet,
ombesörjer på landet vederbörande länsman delgifningen af beslutet.
Länsmannen skall äfven vaka öfver att föreläggandet efterlefves. Tredskas
den försumlige, har länsmannen att därom göra anmälan hos Konungens
befallningshafvande.

Inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker verkställas
mantalsskrifningarna af länsmännen.

Då auktion skall hållas för utbjudande af medgifven rättighet till
utskänkning af brännvin inom socken på landet, förrättas auktionen af
vederbörande länsman, hvilken därefter har att insända det vid auktionen
förda protokoll till Konungens befallningshafvande.

145

Vill någon, som ej äger rätt till utskänkning af brännvin, vin eller
Öl, bedrifva utskänkning af tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka,
skall han därom göra skriftlig anmälan, på landet hos länsmannen med
uppgift å det ställe, där utskänkningen skall äga rum, samt med bifogande
af betyg om god frejd. Har anmälan sålunda skett, skall, där
ej för vissa fall är annorlunda föreskrifvet, länsmannen meddela bevis,
att anmälan behörigen skett. Härom skall länsmannen underrätta kommunalnämndens
ordförande i den socken, där rörelsen skall utöfvas.
Hvad sålunda är stadgadt, skall iakttagas hvarje gång utskänkningsställe
ombytes.

Rättighet till försäljning af brännvin får ej utöfvas, förrän besiktning
å den lägenhet, där rörelsen skall drifvas, hållits på landet af kronobetjänt
jämte två andra personer samt besiktningsmännen utfärdat bevis
om lokalens lämplighet. Detsamma gäller beträffande dels utskänkning
af vin eller Öl, hvartill tillstånd erhållits enligt 7 § i kungl. förordningen
angående försäljning af sådana drycker den 9 juni 1905,
dels ock utskänkning af tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka,
som på grund af anmälan eller tillstånd är afsedd att idkas i köping
eller municipalsamhälle.

När störande oordning förekommer å ställe, där detaljhandel med
brännvin idkas, eller anledning finnes att befara sådan, äger på landet
kronobetjänt anbefalla stängning af lokalen och rörelsens inställande.
Likaledes äger, därest vid marknad, allmän torgdag, vapenöfningsmöte,
inskrifningsförrättning, mönstring, ting, auktion eller annan till folksamling
föranledande förrättning eller, då eljest större folksamling äger rum,
utskänkning eller annan försäljning af vin eller Öl visar sig föranleda
oordningar, kronobetjänt på landet förbjuda och, om förhållandet sådant
påkallar, förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället.

Nämnda befogenhet har på landet kronobetjänt jämväl med afseende
å utskänkning af tillagade alkoholfria drycker eller af svagdricka.

Länsmannen skall årligen, så snart säden inom distriktet blifvit inbärgad
och genom anställda proftröskningar till afkastning beräknad,
upprätta och till kronofogden i fögderiet insända uppgifter om skördebeloppen,
uppskattade i korntal.

K. Br. den 5
juni 1874.

146

k 3r. den 30 Till länsmannen aflämnas årligen af fångvårdsstyrelse före utgången
dec. 1874. ^ mar8 måna(j näst efter redogörelseåret samt af ordförande i kommunalstämma
och ordförande i kyrkostämma före den 15 juni näst efter
räkenskapsåret vissa statistiska uppgifter rörande kommunernas fattigvård
och finanser. Länsmännen skola, för vinnande af omedelbar rättelse
af ögonskenliga fel och ofullständigheter i berörda uppgifter, granska
desamma och, efter verkställande af sådan granskning, öfverlämna uppgifterna
till länsstyrelsen.

Äfven en del andra statistiska uppgifter pläga af länsstyrelser,
kronofogdar med flera infordras genom länsmännen.

Såsom i redogörelsen för kronofogdarnas tjänsteåligganden omnämnes,
verkställes på landet protest af växel äfven af länsman.

Då länsman förordnas till ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd,
äger han ej utan laga förfall att afsåga sig sådant förordnande.

Förutom de här ofvan i denna redogörelse omförmälda tjänsteåligganden
hafva länsmännen en'' mångfald andra. Härvid må särskildt
erinras om länsmännens handräckningsgöromål. Länsmännen tillhandagå
nämligen i synnerligen stor omfattning myndigheter samt ämbete-
och tjänstemän med handräckning för olika ändamål, såsom för
infordrande af yttranden och förklaringar samt delgifning af stämningar,
kallelser och andra handlingar m. m.

Därjämte må omnämnas, hurusom länsmännen efter order af vederbörande
länsstyrelse eller kronofogde afgifva yttrande i åtskilliga ärenden,
något som för dem kräfver ej obetydligt arbete.

Instruktionen,

§ 6.

Länsman skall föra diarium öfver alla de föreskrifter eller rekvisitioner
å tjänsteåtgärder, som till honom ankomma, med anteckning om
ankomsttiden och hvad i ärendet blifvit åtgjordt jämte tiden då det skett.

C. Infordrade uppgifter m. in.

I. Kronofogdarnas, häradsskrifvarnas och länsmännens tjänstearbete
och därför använd tid samt deras inkomster
i och utom tjänsten.

Vid undersökning af fögderi tjänstemännens arbetsmängd och inkomster
har kommittén ansett sig kunna använda de därutinnan i löneregleringskommitténs
betänkande förekommande utredningar till de delar,
dessa afse sådana förhållanden, som efter utredningarnas införskaffande
icke i någon betydligare grad förändrats. Det har dock icke synts
nödigt, att i kommitténs eget betänkande annat än undantagsvis intaga
dessa delar af utredningarna, utan har hänvisning skett till vederbörligt
ställe i löneregleringskommitténs utlåtande. Beträffande åtskilliga
förhållanden har helt naturligt nytt material för undersökningen måst
införskaffas. Särskildt har det i anledning af frågan om kronofogdetjänsternas
indragning och öfverflyttning på länsmännen af kronofogdarnas
tjänsteåligganden varit nödigt närmare utreda kronofogdarnas
och länsmännens nuvarande arbetsbörda. Men kommittén har äfven låtit
ifrågavarande undersökning afse häradsskrifvarna, i synnerhet som fråga
uppstått, huruvida icke häradsskrifvartjänsterna skulle kunna indragas i
stället för kronofogdebefattningarna, samt dessutom kommittén för yttrandes
afgifvande fått till sig remitterad en af Sveriges häradsskrifvarförening
gjord underdånig ansökning, däri föreningen med framhållande
af häradsskrifvarnas stora arbetsbörda hemställt om förbättrade aflöningsförmåner
för dem.

Kommittén har sålunda från samtliga kronofogdar, häradsskrifvare
och länsmän genom länsstyrelserna infordrat uppgifter i åtskilliga afseenden.
En del af de inkomna uppgifterna hafva visserligen varit så
ofullständiga eller afgifna enligt så olika grundsatser, att någon bearbetning
af desamma icke lämpligen kunnat äga rum. Men större

148

delen af uppgifterna hafva dock kunnat läggas till grund för en utredning.

Bearbetade delar af uppgifterna hafva sammanförts i tabeller, som
i allmänhet äro intagna i afdelning IV uti kommitténs betänkande.
Däremot hafva till ådagaläggande af uppgifternas hufvudsakliga resultat
desamma här nedan i vissa afseenden sammanställts eller annorlunda
bearbetats. Härvid har det ansetts lämpligt att låta redogörelsen afse
hvarje tjänstemannagrupp för sig.

Kronofogdarna.

De faktorer, som förnämligast inverka på en kronofogdes arbetsbörda,
torde vara fögderiets folkmängd och dennas rörlighet samt fögderiets
areal och kommunikationsförhållandena inom detsamma. Äfven
antalet kommuner inom fögderiet spelar ock uti berörda hänseende en
ej ringa roll. Sålunda växer med kommunernas antal icke blott antalet
uppbördsstämmor utan äfven arbetet med restindrifningen, särskildt med
indrifningen af kommunalutskylder och prästlöneafgifter, hvartill kommer
ökad skriftväxling och diarieföring.

Hvad folkmängden angår, är densamma mycket olika inom de särskilda
fögderierna. Den utgjorde vid 1909 års utgång lägst 19,094
personer (Jämtlands södra fögderi) och högst 69,552 personer (Gästriklands
fögderi). Af tabell III framgår i öfrigt, att folkmängden vid nämnda
tid utgjorde i

2 fögderier högst

16 » ...........

26 » ...........

27 » ...........

14 » ...........

10 D ...........

9 » ...........

2 ).> ...........

20,000 personer

20.001— 25,000 »

25.001— 30,000 »

30.001— 35,000 »

35.001— 40,000 d

40.001— 45,000 »

45.001— 50,000 »

50.001— 55,000 »

149

8 fögderier .............................................................. 55,001—00,000 personer

3 » öfver .................................................. 60,000 »

Landsbygdens folkmängd, omkring 4,100,000 personer, fördelad på
117 fögderier utgör i medeltal för hvarje fögderi omkring 35,000 personer.
Under nuvarande förhållanden bör därföre en folkmängd af
30,000—40,000 invånare vara det normala för ett fögderi. Inom
nämnda gränser ligga emellertid för närvarande endast 41 fögderier,
under det att 44 äro under och 32 öfver medelnivån.

I fråga om fögderiernas areal må här endast anmärkas, att densamma
utgör lägst 4,31 kvadratnymil (Svartsjö fögderi) och högst 384,91
kvadratnymil (Lappmarksfögderiet) samt att arealen för det stora flertalet
fögderier faller emellan 8 och 25 kvadratnymil. Huru fögderierna
länsvis gruppera sig efter arealen framgår af tabell IV.

Det ligger i sakens natur, att, om arbetsbördan i ett fögderi icke
skall blifva alltför betungande eller alltför obetydlig, fögderiets folkmängd
och areal icke samtidigt få vara afsevärdt stora eller små, utan
att en större folkmängd bör motsvaras af en jämförelsevis liten areal.
Ett sådant förhållande mellan folkmängd och areal existerar emellertid
ofta icke.

Till belysande häraf må framhållas, att för nedannämnda fögderier
folkmängden och arealen utgöra:

Fögderi. Folkmängd. Areal i kv.-nymil.

Svartsjö ..........................................................	........... 27,951	4,31
Uppsala läns södra .....................................	........... 21,378	9,85
Rekarne .........................................................	........... 22,087	11,31
Aska, Dals och Bobergs härads ............	........... 29,704	8,52
Ingelstads och Järrestads härads.............	........... 34,410	5,85
Kungsbacka...................................................	........... 22,049	7,99
östra och Västra Göinge härads.............	........... 61,748	25,52
Östersysslets................................................	........... 44,534	37,44
Väster Närkes.................................................	.......... 52,851	23,92
Fall!................................................................	........... 47,692	31,12

150

Fögderi.	Folkmängd. Areal i kv.-nymil.
Gästriklands......................................	......................... 69,552	43,99
Södra Hälsinglands .......................	........................ 55,128	47,11
Umeå..................................................	......................... 57,098	93,35
Skellefteå............................................	......................... 61,259	111,56

Att emellertid ett fögderis folkmängd och areal mången gång icke äro
afgörande för arbetsbördan inom detsamma, synes af tabell II. Ej sällan
inträffar nämligen, att ett till folkmängd och areal litet fögderi har betydligt
större arbetsbörda än ett fögderi med stor folkmängd och areal.
Detta sammanhänger i allmänhet med befolkningens större eller mindre
rörlighet. År nämligen befolkningen rörlig, får kronofogden större
arbete för indrifningen af utskylder och böter och i följd häraf äfven
för uppgifterna till röstlängderna för val till Riksdagens andra kammare.

Sin uppfattning rörande kommunikationsförhållandena inom fögderierna
har kommittén hufvudsakligen stödt på löneregleringskommitténs
utredning angående längden af allmänna vägar inom hvarje länsmansdistrikt
(intagen i tabell XVII). Ehuru naturligen vägförbindelserna
mångenstädes afsevärdt förbättrats, sedan nämnda utredning gjordes,
torde densamma dock i det stora hela angifva de olika orternas vägförbindelser.
Klart är, att äfven tillvaron af bekväma järnvägs- och ångbåtsförbindelser
ej obetydligt underlättar skötseln af ett fögderi och således
medgifver större folkmängd och areal än i fögderier, där förbindelserna
äro mindre goda.

Antalet kommuner är högst olika i de skilda fögderierna. Sålunda
utgör antalet

i 22 fögderier högst

3) 49 » ........

»25 » .........

» 7
» 12
» 2

10 kommuner
11—20
21—30
31—40
41—50
50

mera an

151

Hvad beträffar kronofogdarnas arbetsbörda, framgår af tabell V, att
för de 113 kronofogdar, från hvilka uppgift inkommit, antalet under år
1909 använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet och för
tjänsteresor varit följande:

för 11 kronofogdar.....................	.................... intill	25 dagar
» 64 » ...................	.................... »	25—49	D
» 22 » ......................	............... »	50—74	»
»11 » ......................	.................... »	75—99
» 5 » ......................	.................... »	100	och därutöfver.

Af tabell VI inhämtas, att af kronofogdarna och deras ständiga
tjänstebiträden, där sådana förekommit, i medeltal dagligen tillsammans
använda timmar för å tjänsterummet verkställdt arbete under ar 1909
utgjort

i 7 fögderier......................................... intill 6 timmar

» 13 » 6 till 8 »

» 25 » ......................................... 8 » 10 »

» 20 » ......................................... 10 » 12 »

» 23 » 12 » 15 »

»22 » ......................................... 15 » 20 »

»8 » ............................................... 20 »

och därutöfver.

Härvid är emellertid att märka, att många kronofogdar, särskildt
de, hvilka uppgifvit den mindre arbetstiden, användt tillfälliga tjänstebiträden.

I hvilken utsträckning kronofogdarna begagnat sig af ständiga
biträden, kan närmare inhämtas af tabell II. Sålunda hafva de 94 kronofogdar,
hvilka härutinnan lämnat uppgift, haft följande antal biträden:

8 kronofogdar
80 »

5 »

1 »

inga biträden,

1 biträde,

2 biträden,

3 eller flera biträden.

152

Minskas fögderiernas antal till 84, på sätt föreslagits i kungl. propositionen
till 1909 års Riksdag, kommer på hvart och ett fögderi i
medeltal omkring 50,000 personer, och ett normalt fögderi borde då
hafva en folkmängd mellan 45,000—55,000 personer. Fögderier med
denna folkmängd finnas för närvarande till ett antal af 11. Af de
återstående fögderierna hafva 95 mindre och 11 större folkmängd.
Undersöker man, huru arbetstiden för kronofogdegöromålen ställer sig
inom dessa tre grupper af fögderier, finner man (se tabell VII), att använda
dagar för förättningar utom tjänsterummet och för tjänsteresor
äfvensom af kronofogdarna och deras ständiga biträden i medeltal tillsammans
dagligen använda timmar för tjänstearbete på tjänsterummet år
1909 utgjort

Använda Använda
dagar. timmar.

för fögderier med folkmängd till och med 45,000 personer 43 10,9

* » » » ......... 45,001—55,000 » 62,7 14,5

* ® » b ............ öfver 55,000 b 78 18,3

Det från och med år 1910 för kronofogdarna tillkomna bestyret
med uppgifter till röstlängder för val till Riksdagens andra kammare
kräfver ett betydande arbete, som i flera fögderier nästan kan jämställas med
häradsskrifvarnas arbete för själfva röstlängdernas upprättande. Till
påvisande häraf må erinras, att enligt tabell IX antalet af de personer,
som upptagits å ena sidan i 1910 års röstlängder och å andra sidan i
kronofogdarnas uppgifter till samma längder uppgått till:

I röstlängden.

i Svartsjö fögderi ............................................. 7,210

b Vaxholms b ............................................. 11,128

b Södertörns » ............................................. 14,520

b Björkekinds m. fl. härads fögderi ............... 9,511

b Blekinge Västra fögderi................................. 11,878

b Göteborgs b ............................... 12,975

b Mellansysslets b ................................. 9,534

I kronofogdarnas
uppgifter.

7,987

21,636

18,539

8,919

10,626

12,000

7,842

153

i	Gästriklands	fögderi ...............	............... 16,125	12,519
B	Medelpads östra	» ...............	............... 11,388	15,428
B	Piteå	b ...............	............... 7,850	12,500
B	Luleå	B ...............	.............. 7,000	8,060

I tabell II hafva införts åtskilliga uppgifter om kronofogdarnas
tjenstegöromål, hvilka icke lämpat sig för någon bearbetning, men som
dock hafva betydelse såsom ytterligare grund för en jämförelse de olika
fögderierna emellan.

I fråga om kronofogdarnas extra inkomster i tjänsten inhämtas af
löneregleringskommitténs tabellbilagor, bland annat, att kronofogdarnas
extra inkomster under åren 1901—1904 i medeltal för år utgjort för
samtliga kronofogdar utom två, från hvilka uppgift ej inkommit, 119,675
kronor 96 öre. I detta belopp ingå

provisioner å landstingsmedel................................... med kronor 14,135: 80

b b vägskatt .............................................. » 29,263: 73

b b försäkringsafgifter ............................. » 27,976:46

x> b öfriga i kronoräkenskaperna redovisade
medel ........................................»_7,058: 98

tillhopa kronor 78,434: 97

samt arfvoden för försäljning af utmätt fast egendom
................................................... med kronor 6,626: 67

I hvad mån de extra inkomsterna efter nämnda tidsperiod förändrats,
har kommittén icke särskildt undersökt. Ledning för be dömande

häraf är nämligen i viss mån att hämta af de infordrade uppgifterna
om häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten under år 1909.
Af dessa uppgifter, som återfinnas i tabell XIV, framgår, att häradsskrifvarnas
samtliga inkomster i tjänsten, hvilka enligt löneregleringskommitténs
tabellbilagor för tidsperioden 1901—1904 i medeltal utgjort
212,475 kronor 7 öre, år 1909 uppgått till 326,687 kronor 13 öre.
Sannolikt hafva icke kronofogdarnas extra inkomster i tjänsten vuxit
i samma proportion som häradsskrifvarnas, ty bland kronofogdarnas

154

extra inkomster vid sidan af provisionerna finnes icke någon inkomst,
som stigit i samma grad som debetsedellösen för bäradsskrifvarna. Att
kronofogdarnas extra inkomster likväl ökats, kan, hvad angår provisionerna,
konstateras. Provisionerna till kronofogdarna utgöra nämligen
å landstingsmedel och vägskatt två tredjedelar af häradsskrifvarnas
provision och å öfriga medel samma belopp som för häradsskrifvarna.
Med ledning af sistnämnda tabell torde därföre kronofogdarnas provisioner
år 1909 kunna beräknas sålunda:

å landstingsmedel 2/3 af
» vägskatt » »

» försäkringsafgifter.......

» öfriga medel................

.. kronor 57,059: 18
» 46,378: 87

tillhopa

kronor 38,039: 45
)) 30,919: 24

» 47,751:03

» 10,264:02

kronor 126,973: 74

Det bör emellertid uppmärksammas, att provisionerna å landstingsmedlen
torde komma att nedgå, så länge bevillningen tillfaller landstingen,
enär dessa under denna tid kunna minska sin utdebitering,
samt att provisionen å vägskatt är en jämförelsevis osäker inkomst,
då v ägbållningsdistrikten kunna indraga densamma genom att åt
kommunalnämnderna öfverlämna debiteringen och uppbörden af vägskatten.

I öfrigt inhämtas af tabell VIII, att under åren 1901—1904 de extra
inkomsterna i medeltal årligen för kronofogdarna uppgått

för	23 kronofogdar ................	................ till högst 500	kronor
	42	» .................	................. » 501—1,000	T>
»	28	2> .................	................. » 1,001—1,500	»
))	14	» ...............	................. » 1,501—2,000	»
))	6	)) ................	................. » 2,001—2,500	»
»	1	)) .................	................. » 2,501—3,000
5)	2	)) .................	................ » mera än 3,000	$

Uppgift saknas för två kronofogdar.

155

Kronofogdarnas extra inkomster i tjänsten äro likasom deras förvaltningsbidrag
afsedda till bestridande af kronofogdarnas utgifter för
tjänstebiträden, tjänsteresor och tjänstelokal samt expenser i öfiigt.
Uppgift rörande dessa kostnader förefinnes icke, men af de från häradsskrifvarna
af särskild anledning infordrade, i tabell XIV införda uppgifter
om deras motsvarande utgifter torde man emellertid hafva ledning för
bedömande af den ungefärliga storleken af kostnaderna.

Ur de infordrade uppgifterna rörande kronofogdarnas till bevillning
taxerade inkomst år 1909 af annan tjänst än af kronofogdetjänsten
samt af »rörelse, yrke eller eljest» torde här böra meddelas, att dylik
inkomst

för	16 kronofogdar ........................			....... saknats,
»	6	» ........................	utgjort inalles högst 200	kronor
»	7	» ........................	»	»	201— 500	»
»	11	» ........................	»	»	501— 800	»
»	6	» ........................	»	»	801—1,000	»
»	12	» ......................	»	»	1,001—1,500	»
»	15	» ........................	»	»	1,501—2,000	»
»	32	» ........................	»	»	mera än 2,000	»
	För	13 kronofogdar saknas	uppgift.

Häradsskrifvarna.

Hvad här ofvan anförts rörande den inverkan, kronofogdarnas
arbetsbörda röner af fögderiernas folkmängd och areal samt antalet
kommuner inom dem, äger i hufvudsak tillämpning äfven beträffande
häradsskrifvarna och torde således icke behöfva här upprepas.

Att icke heller för häradsskrifvarna fögderiets folkmängd och areal
alltid gifva ett riktigt uttryck för arbetsbördan, inhämtas af tabell
IX. Härutinnan åberopas, hvad förut anförts i fråga om kronofogdarna,
endast med det tillägg, att häradsskrifvarnas arbetsbörda äfven är i
hög grad beroende af, i hvad mån fastigheterna äro styckade.

156

Storleken af häradsskrifvarnas arbetsbörda belyses i sammandrag af
tabellerna X och XI. Sålunda framgår af tabell X, att för de 116
häradsskrifvare, från hvilka uppgift inkommit, antalet under år 1909
använda dagar för mantalsskrifningsförrättningar utgjort

för 100 häradsskrifvare......................................intill 25 dagar och

» 16 » ....................................... 25—49 »

Enligt tabell XI hafva liäradsskrifvarna och deras ständiga tjänstebiträden
under år 1909 i medeltal dagligen tillsammans användt nedannämnda
antal timmar för tjänstearbete å tjänsterummet, nämligen

i	6 fögderier.......................	..................... 6	till	8	timmar
»	19	» .......................	..................... 8	D	10	»
	13	» ........................	..................... 10	3>	12	3)
»	10	» ....................	..................... 12	D	15	»
»	43	» .......................	..................... 15	))	20	5
»	24	» ......................			20	» och därutöfver.

För 3 fögderier saknas uppgift.

Äfven häradsskrifvarna hafva användt sig af tillfälliga biträden och
detta i allmänhet i större utsträckning än kronofogdarna. Af tabell IX
inhämtas, att häradsskrifvarna haft ständiga tjänstebiträden sålunda:

38 häradsskrifvare .............................. inga biträden,

66 » .............................. 1 biträde,

19 » ............................. 2 biträden,

6 » .............................. 3 eller flera biträden.

Af de i tabell XIV förekommande uppgifter om häradsskrifvarnas
utgifter för i tjänstearbetet använda biträden kan för öfrigt hämtas ledning
för bedömande, i hvilken omfattning häradsskrifvarna anlitat ständiga
och tillfälliga biträden.

Såsom redan förut sagts, skulle i händelse af fögderiernas nedbringande
till 84 ett normalt fögderi komma att få en folkmängd af
mellan 45,000 55,000 personer. Kommittén har undersökt, huru arbets tiden

för häradsskrifvargöromålen ställer sig inom fögderier med nyss -

157

♦

nämnda folkmängd likasom ock i fögderier, som hafva mindre eller
större folkmängd. Resultatet af denna undersökning, sammanfördt i
tabell XII, visar, att använda dagar för mantalsskrifningarua äfvensom
af häradsskrifvarna och deras ständiga tjänstebiträden i medeltal dagligen
tillsammans använda timmar för tjänstearbete å tjänsterummet år 1909
utgjort

Använda Använda
dagar, timmar.

för fögderier med folkmängd till och med 45,000 personer 17,9 14,3

» » » 3> af 45,001—55,000 )) 22,3 21,2

x> » 3) 3> öfver 55,000 3> 26,7 26,5

Genom det från och med år 1910 tillkomna åliggandet för häradsskrifvare
att upprätta röstlängder för val till Riksdagens andra kammare
hafva häradsskrifvarna fått sin arbetsbörda ej obetydligt ökad, och ökningen
har ansetts så afsevärd, att häradsskrifvarna tillerkänts särskild
ersättning för ifrågavarande arbete, hvars storlek för de skilda
fögderierna belyses af tabell IX. Ersättningen till häradsskrifvarna för
arbetet i fråga är i stat upptagen till 50,000 kronor för år.

Af särskild anledning har kommittén sökt utröna häradsskrifvarnas
arbete för upprättande af röstlängder för prästval. Utredningen återfinnes
i tabell IX, som ådagalägger, att dylika längder år 1909 upprättats
i 64 af de 116 fögderier, för hvilka uppgift föreligger. Enligt
tabell XIII utgör antalet i längderna uppförda personer i medeltal för
nämnda 64 fögderier 1,261.

Uppgifterna om häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten år 1909
finnas intagna i tabell XIV, enligt hvilken inkomsterna tillsammans uppgingo
till 326,687 kronor 13 öre, sålunda fördelade:

provisioner å landstingsmedel ....

» 3> vägskatt...................

b 3) försäkringsafgifter

3) 3> öfriga medel..........

debetsedellösen..................................

expeditionslösen...............................

andra extra inkomster...................

kronor 57,059: 18
>3 46,378:87

3> 47,751:03

33 10,264:02

3) 94,905:89

33 39,275:85

3) 31,052:29

158

Beträffande nämnda belopp må dock uppmärksammas, att posten
landstingsmedel är något för stor på bekostnad af posten vägskatt.
Några häradsskrifvare hafva nämligen uppgifvit provisionerna af nämnda
båda medel i en post, och, då man ej vetat, huru denna borde fördelas,
har den i sin helhet införts i kolumnen för landstingsmedel. Af liknande
anledning böra upptagna beloppen provisioner å försäkringsafgifter
samt expeditionslösen något reduceras till förmån för respektive
posterna provisioner å öfriga medel och andra extra inkomster. Äfven
posten debetsedellösen är något för hög af anledning, som framgår af
uppgiften från häradsskrifvaren i Södertörns fögderi.

Då det torde vara af intresse att få de af kommittén införskaffade
uppgifterna om häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten jämförda
med motsvarande, af löneregleringskommittén inhämtade uppgifter för
åren 1901—1904, meddelas från denna kommittés tabellbilagor, att
häradsskrifvarnas ifrågavarande inkomster under nämnda år i medeltal
uppgått^ till inalles 212,475 kronor 7 öre, som fördelade sig sålunda:

provisioner å landstingsmedel ...

» )> vägskatt..................

)) » försäkringsafgifter

» » öfriga medel..........

debetsedellösen.............................

expeditionslösen ............................

andra extra inkomster ...................

kronor 21,478: 47

» 44,156: 80

)) 32,539:02

» 4,239: 38

» 77,099: 53

» 32,226: 95

» 734: 92

Att posten andra extra inkomster för perioden 1901—1904 är så
ojämförligt mycket mindre än för år 1909, förklaras däraf, att ersättningen
för upprättandet af vägfyrktalslängderna började utgå först med
år 1906, samtidigt med att längdernas upprättande ålades häradsskrifvarna.

Af tabell XV jämställd med motsvarande tabell i löneregleringskommitténs
tabellbilagor framgår, att häradsskrifvarnas extra inkomster
under perioden 1901 — 1904 och år 1909 ställt sig sålunda:

159

	Antal tjänste-	Antal tjänste-
	män åren	män år
	1901—1904.	1909.
högst 500....................................	...................... —	—
501—1,000.....................	.......................... 15	4
1,001—1,500.....................	......................... 28	12
1,501—2,000.....................	........................... 37	23
o o o. cd t-H o o_	........................... 10	21
2,501-3,000.....................	........................... 13	15
mera än 3,000...................................	........................... 12	43
Uppgift saknas för............................	......................... 3	—

I hvad mån häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten jämte
deras förvaltningsbidrag år 1909 räckt till kostnaderna för tjänstebiträden,
tjänstelokal och tjänsteresor med flera expenser, synes af uppgifterna i
tabell XIV. Hufvud sakliga resultatet af uppgifterna bar sammanställts i
tabell XVI, som ådagalägger, att för 15 häradsskrifvare de extra inkomsterna
icke räckt till täckande af nämnda utgifter, att emellertid öfverskott
uppstått för 103 häradsskrifvare och att detta utgjort

för 33 häradsskrifvare........................... högst 500 kronor

i, 28 » 501—1,000 »

» 22 » 1,001—1,500 »

» 10 » 1,501—2,000 »

»7 » ........................... 2,001—3,000 »

b 3 b ...........................mera än 3,000 »

För de 15 häradsskrifvare, hvilkas extra inkomster icke räckt till
kostnaderna i tjänsten, har bristen i 2 fall varit större, än att den
kunnat täckas med förvaltningsbidraget, under det att i öfriga fall
på förvaltningsbidraget uppstått öfverskott, som i 5 fall understigit
500 kronor, i 5 fall legat mellan 501—1,000 kronor och i 3 fall öfverstigit
1,000 kronor.

I fråga om de nu anmärkta resultaten af tabell XIV erinras emellertid,
att skillnaden emellan häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten och
deras utgifter för tjänstens skötande i verkligheten för många af härads -

160

skrifvarna ställt sig fördelaktigare, än tabellen angifver. Där nämligen
häradsskrifvare uppgifva, att ständigt biträde såsom aflöning åtnjutit
fritt viver, har denna förmån af kommittén i samtliga fall beräknats
lika och till en för stadsförhallanden skälig summa. Häradsskrifvarnas
verkliga utgift för ändamålet torde sålunda i allmänhet hafva understigit
den af kommittén beräknade kostnaden. Vidare äro de uppgifna utgifterna
för tjänstelokal och, såsom det vill synas, äfven en del öfriga
expenser i många fall blott beräknade utgifter, och man får det intrycket,
att dessa utgifter ej så sällan blifvit allt för högt uppgifna.

Beträffande häradsskrifvarnas år 1910 till bevillning taxerade inkomst
af annan tjänst än häradsskrifvartjänsten samt af »rörelse, yrke eller
eljest» må här anmärkas, att dylik inkomst

för	34 häradsskrifvare......................		saknats,
»	19	» ......................	........ uppgått till högst 200 kronor
»	17	» ......................	........ »	» 201—500	»
»	10	» ......................	........ »	» 501—800	»
»	3	» ......................	........ »	» 801—1,000	»
»	7	» ......................	........ »	» 1,001—1,500	»
»	6	» ......................	........ »	» 1,501—2,000	»
»	16	» ......................	........ »	mera än 2,000	»
	För 5	häradsskrifvare saknas	uppgift.

Länsmännen.

De omständigheter, hvilka isynnerhet gifva ett uttryck för länsmännens
sysselsättning i tjänsten, äro likasom för kronofogdar och
häradsskrifvare tjänstgöringsdistriktens folkmängd och dennas rörlighet
samt distriktens areal och kommunikationsförhållanden. För länsmännen
tillkommer emellertid en viktig faktor, nämligen befolkningens större
eller mindre laglydnad och stillsamhet, ty länsmännens mest betydelsefulla
uppgift torde bestå i deras handhafvande af polis- och åklagarväsendet.
Äfven på länsmännens arbetsbörda inverkar, huruvida tjänstgöringsdistrikten
bestå af flera eller färre kommuner.

Uppgifter till belysande af, huru nyssnämnda förhållanden ställa
sig för de olika distrikten, återfinnas i tabell XVII. Ehuru naturligen

161

kommunikationsförhållandena ej så litet förbättrats, efter det uppgifterna
till löneregleringskommittdn rörande längden af allmänna vägarna i länsmansdistrikten
afgåfvos, har dock kommittén ansett nämnda uppgifter
ännu kunna tjäna till ledning för en jämförelse mellan distrikten och
därföre intagit desamma i tabell XVII.

Folkmängden inom de särskilda länsmansdistrikten växlar högst
betydligt och utgjorde sålunda vid 1909 års utgång i de 499 distrikt,
hvilkas folkmängd låter exakt bestämma sig — detta kan ej ske, där
en kommun är uppdelad på två eller flera distrikt — lägst 1,154 personer
(Hvens distrikt i Malmöhus län) och högst 26,586 personer (Danderyds
skeppslags distrikt i Stockholms län). Af tabell XVIII inhämtas
i öfrigt, att folkmängden vid nämnda tid utgjorde i

162 distrikt
122 »

91 »

63 »

37 »

24 »

högst 6,000 personer

6,001— 8,000 »

8,001—10,000 »

10,001—12,000 »

12,001—15,000 »

mer än 15,000 »

Om landsbygdens folkmängd, omkring 4,100,000 personer, delades
lika på hvart och ett af rikets 516 länsmansdistrikt, skulle distrikten få
en folkmängd af ungefär 8,000 personer, och under nuvarande förhållanden
borde således den normala folkmängden i ett distrikt ligga mellan

6,001—10,000 personer. Såsom af ofvanstående synes, finnes bland de
till folkmängden bestämbara distrikten för närvarande 213 stycken, hvilkas
folkmängd ligger inom nämnda gränser. Folkmängden är i 162 distrikt
under och i 124 öfver medelnivån.

Då, enligt hvad i annat sammanhang påvisas, köping, som utgör
egen kommun, är förpliktigad att anställa polisuppsyningsman, som skall
inom köpingen fullgöra såväl länsmans åligganden i fråga om polis- och
åklagarväsendet som ock fjärdingsmans bestyr, samt denne tjänsteman
oftast torde användas äfven såsom utmätningsman, bör vid bedömandet
af ett distrikts svårskötthet hänsyn tagas till, huruvida till detsamma hör
dylik köping. Sådant har därföre också angifvits i tabell XVII.

162

Länsmansdistriktens areal är äfven mycket växlande. Under det
att densamma utgör lägst 0,08 kvadratnymil (Hvens distrikt) och högst
194,14 kvadratnymil (Jockmocks distrikt i Norrbottens län), ställer den
sig för olika grupper sålunda (se tabell XIX):

högst		1 kvadratnymil ...........................	7	distrikt
från 1	till	5	5) ...........................	273	»
)) 5		10	» ...........................	126
» 10	»	15	)) ...........................	34
» 15	»	20	)) ...........................	12	»
» 20	»	30	)) ...........................	16	y>
		30	» och därutöfver	18	»
Arealen är	för	30	distrikt obestämbar, enär	till distrikten

kommundelar, om hvilkas areal uppgift saknas.

Längden af de allmänna vägarna inom ett distrikt torde inverka
särskildt på länsmännens arbete med vägsyner och efterbesiktningar.
En sammanställning af uppgifterna i tabell XVII rörande längden af de
allmänna vägarna inom länsmansdistrikten ådagalägger, att densamma är

från	1	till	50	kilometer	i	50	distrikt
»	50	y>	100	»	»	172	»
»	100	»	200	»	»	242	»
»	200	»	300	»	B	49	»
»	300	D	400	»	»	3	»

Det ligger i sakens natur, att folkmängden kan vara större i ett
till arealen litet distrikt än i ett med jämförelsevis stor areal. Att
emellertid folkmängd och areal inom distrikten ganska ofta icke stå till

hvarandra i omvändt tabell XVII.	förhållande belyses af nedanstående	utdrag ur
Län.	Länsmansdistrikt.	Folkmängd.	Areal.
Uppsala	Trögds härads sydöstra del. ,	... 2,883	1,26
»	Vendels tingslags......................	... 2,696	1,69
Östergötlands	Åkerbo härads...........................	... 3,266	1,83
Jönköpings	Visingsö.....................................	1,294	0,25

163

Län.	Länsmansdistrikt.	Folkmängd.	Areal.
Kalmar	Södra Möre härads sydöstra	4,356	1,05
Malmöhus	On Hvens.......................................	1,154	0,08
Göteborgs och Bohus	Lane härads västra.....................	4,073	1,67
Skaraborgs	Gudhems härads västra ............	4,935	1,38
Kopparbergs	Garpenbergs ................................	2,311	1,46
»	Bjursås.............................................	2,937	0,01
Södermanlands	Jönåkers härads ...........................	18,411	9,37
Skaraborgs	Hofva tingslags ...........................	12,696	7,98
V ärmlands	Färnebo härads ..........................	18,927	19,59
»	Ålfdals härads nedre tingslags	20,743	20,43
Örebro	Lindes och Ramsbergs bergslags	13,801	9,87
Kopparbergs	Leksands.........................................	13,871	13,05
Gäfleborgs	Valbo och Högbo........................	22,045	6,27
Västernorrlands	Sollefteå.........................................	12,097	10,83
Norrbottens	Öfver Luleå..................................	15,995	29,30
	G el liv a re.........................................	15,965	169,67

Huru antalet kommuner för länsmansdistrikten gruppvis växlar,
framgår af följande sammanställning af de i tabell XVII intagna uppgifter
i nämnda hänseende.

Antalet utgör

i 244	distrikt........................................	.................. högst 3
» 135	» .........................................	.................. 4— 6
» 99	» ........................,.................	.................. 7—10
» 32	» .........................................	................ 11—15
» 5	» ........................................	.................. 16 — 20
» 1	» ..........................................	............ mera än 20
I hvad mån länsmännen äro af sitt	tjänstearbete sysselsatta,
kommittén sökt	utröna, bland annat, genom	infordrande af uppgifter

antalet af länsmännen under år 1909 använda dagar för förrättningar
utom tjänsterummet och för tjänsteresor samt antalet af länsmännen och
deras ständiga tjänstebiträden samma år i medeltal dagligen tillsammans
använda timmar för å tjänsterummet verkställdt tjänstearbete. En sam -

164

manställning af nämnda uppgifter, hvilka emellertid i fråga om antalet
dagligen använda arbetstimmar i många fall synas vara uppgjorda väl
mycket på fri hand, gifver till resultat, att antalet använda dagar för
förrättningar utom tjänsterummet och för tjänsteresor utgjort (se tabell XX)

för	25 länsmän ..............		......... intill 50 dagar
»	180	» ................		........ 50— 99 »
»	172	)) ...............		........ 100—149 »
»	47	» ...............		......... 150—199 »
	28	» ...............		......... 200 dagar och därutöfver
»	64	» saknas	uppgift, samt
att	länsmännen och deras ständiga	tjänstebiträden, där sådana före-
kommit,	i medeltal dagligen	användt	nedannämnda antal timmar för
tjänstearbete å	tjänsterummet,	nämligen	(se tabell XXI)
	i 81	distrikt ............		........... intill 4 timmar
	» 146	» ............		........... 4— 6 »
	» 107	» ............		........... 6— 8 »
	» 72	» ............		.......... 8—10 »
	» 37	» ...........		........... 10—12 »
	» 29	» ............		........... 12—15 »
	» 20	)) ............		......... 15—20 »
	» 10	» ............		........... 20 timmar och därutöfver;
	för 14	)) saknas	uppgift.

Vid bedömandet af sistnämnda resultat bör emellertid ihågkommas,
att äfven tillfälliga biträden ehuru i jämförelsevis få fall användts af
länsmännen. I hvilken utsträckning länsmännen begagnat sig af ständiga
biträden, kan närmare inhämtas af tabell XVII, som ådagalägger, att
de 503 länsmän, hvilka härutinnan lämnat uppgift, haft följande antal
biträden, nämligen

333 länsmän
166 »

3 ))

1 »

inga biträden,

1 biträde,

2 biträden,

3 eller flera biträden.

165

Det har ansetts lämpligt att bär göra en kombinerad sammanställning
af uppgifterna rörande distriktens folkmängd samt länsmännens
och deras ständiga biträdens dagliga arbetstid till utrönande, huru arbetstiden
ställer sig till distriktens folkmängd. Härvid har man ansett
sig böra utgå från, att länsmännen i de distrikt, där den dagliga arbetstiden
å tjänsterummet uppgifvits vara 6 till 10 timmar, i allmänhet
kunna anses vara fullt sysselsatta af sin tjänst. En medelarbetstid af
8 timmar per dag torde visserligen knappast böra beräknas för länsmännen,
som ju ej få vara allt för bundna vid tjänsterummet, men det bör
ihågkommas, att uppgifterna om dagliga arbetstimmar afse endast sådana
dagar, då länsmännen icke varit upptagna af tjänsteresor eller förrättningar
utom tjänsterummet. Undersökningen, som därför afsett distrikt
med å ena sidan 6 till 10 arbetstimmar och å andra sidan lägre eller
högre arbetstid, har enligt tabell XXII gifvit följande resultat för 487
distrikt, som i fråga om folkmängden äro bestämbara och för hvilka
uppgift föreligger:

Af länsmännen och. deras ständiga biträden i medeltal dagligen använda timmar för tjänstearbete å tjänsterummet.	Antal länsmansdistrikt med . folkmängd af	Summa antal distrikt.
intill 8,000.	8,001 —12,000.	mera än 12,000.
intill 6 timmar ........................................	172	45	6	223
6—10 » ........................................	84	65	28	172
mera än 10 » ........................................	20	40	32	92
Summa	276	150	61	487

I tabell XVII intagna uppgifter rörande medeltalet polisundersökningar
och åtal i brottmål för åren 1905—1909, antalet år 1909 inkomna
handräckningsärenden och antalet samma år inkomna exekutionsärenden
hafva icke ansetts lämpa sig för bearbetning men torde
vara af stor betydelse vid en jämförelse emellan de särskilda distriktens
besvärlighet.

Beträffande länsmännens extra inkomster i tjänsten har kommittén •
icke ansett, att, efter det uppgifter i nämnda hänseenden för åren 1901
—1904 afgåfvos till löneregleringskommittén, förhållandena undergått

166

sådan ändring, att nya uppgifter bort införskaffas. Kommittén bar därföre
i tabell XXIII aftryckt löneregleringskommitténs sammandragstabell
af nyssnämnda uppgifter. Af denna framgår, att extra inkomsterna,
i tjänsten för de 504 länsmän, bvilkas inkomster uppgifvits, uppgingo

för 149 länsmän.

högst 100 kronor
101— 200 »
201— 400
401— 600
601— 800
801—1,000
mer än 1,000

Hvad därefter slutligen angår länsmännens år 1909 till bevillning
taxerade inkomst af annan tjänst än länsmanstjänsten samt af »rörelse,
yrke eller eljest», meddelas bär från de i sådant hänseende afgifna uppgifterna,
att dylik inkomst

176

112

till

för	43	länsmän	saknats,
''»	29	»	utgjort	inalles högst	200 kronor
»	55	»	»	»	201-		500	»
»	43	»	»	»	501-		800	»
»	29	»	»	»	801-	—1	,000	»
»	44	D	»	»	1,001	-1	,500	»
»	44	»	»	»	1,501-	—2.	,000	»
» 158	»	»	»	mera	än	2,000	»

För 71 länsmän saknas uppgift.

II. Länsmännens kompetens.

Då i kommitténs uppdrag att afgifva yttrande och förslag rörande
omorganisation af fögderiförvaltningen ingår att särskildt undersöka,
huruvida kronofogdetjänsterna böra indragas och kronofogdarnas tjänste -

167

åligganden öfverflyttas på länsmännen, liar kommittén ansett sig böra i
första hand undersöka, huruvida den kompetens, som nu fordras för
läusmanstjänsts erhållande, är tillräcklig, för att länsmännen skola kunna
på ett tillfredsställande sätt fullgöra de kronofogdarna åliggande tjänstegöromålen,
samt, i motsatt fall, hvilken höjning af kompetensfordringarna,
som kan anses erforderlig. De nu gällande villkoren för befordran
till länsmanstjänst innehållas uti kammarkollegii cirkulär till
Konungens befallningshafvande den 21 januari 1842, och föreskrifves
. däri, att, »innan någon till länsmanstjänst befordras, hvilken icke vid
iiniversitetet genomgått sådan examen, som fordras för inträde i rikets
rättegångs- eller förvaltningsverk, han skall undergå förhör inför landshöfding,
landssekreterare och landskamrerare eller inför dessa senare, då
landshöfdingämbetet under vakans eller när landshöfdingen på längre
tid är frånvarande af dem utöfvas, därvid han bör gifva nöjaktiga prof
af a) förmåga att i skrift redigt uttrycka sig på svenska språket, b)
färdighet att räkna i enkla och brutna tal samt c) försvarlig kännedom
af allmänna lagen och särskilda författningar i de delar däraf, som
handla om villkoren och sättet för personers häktande, atals utförande,
syneförrättningars, utmätningars och stralfs verkställande, utgörandet af
de jorden åliggande allmänna besvär samt om hvad i öfrigt för allmänna
ordningens och säkerhetens vidmakthållande länsmännen tillhör att
iakttaga.»

Vid olika tillfällen, då fråga förevarit om kronofogdetjänsternas indragning,
har från motståndarna till indragningen uttalats den mening,
att länsmännen icke skulle kunna öfvertaga kronofogdarnas åligganden,
med mindre än att fordringarna på länsmännens utbildning ställdes betydligt
högre än nu. Sålunda har anförts, att med de ringa kompetensfordringar,
som gälla i afseende å befordran till länsmanstjänst, det
ingalunda kunde med erforderlig säkerhet antagas, att länsmännen alltid
skulle vara vuxna uppgifterna såsom åklagare, samt att förhållandet otvifvelaktigt
skulle blifva detsamma med åtminstone en del åf kronofogdarnas
öfriga tjänstebestyr, exempelvis inom exekutionsväsendet.

Kommittén har därföre funnit nödigt att undersöka, huruvida de
sålunda framställda invändningarna äro befogade, samt, därest så skulle

168

Frågor till
rikets häradshöfdingar

och justitiekanslersämbetet.

visa sig vara förhållandet, hvilken höjning i de nu gällande kompetensfordringarna
för länsmännen är erforderlig.

a) Länsmännens kompetens för åklagarkallet.

Frågan, hvilken kompetens erfordras för en åklagare, är i ej

ringa grad beroende af hvilken rättegångsordning, som är gällande i
brottmål.

Som bekant gäller här i landet det så kallade inkvisitoriska rättegangsförfarandet,
enligt hvilket rättens ordförande äger att själf ingripa
för brottmålens utredande och därvid han ej sällan gifver åklagaren anvisningar
och ledning, hvarefter denne kan inrikta sina påståenden och
sm bevisning. Emellertid lär en väsentlig ombildning af vårt rättegångsväsen
vara att förvänta, och torde härvid den möjligheten icke vara
utesluten, att ofvanberörda rättegångsförfarande — mot hvilket anmärkningar
framställts, icke minst med hänsyn till önskvärdheten af att
domarens fullt opartiska ställning i rättegången icke måtte rubbas eller
ens kunna sattas i tvifvelsmål — förändras till den så kallade förhandlingsprincipen,
enligt hvilken åklagaren har att utan bistånd från domaren
utreda målen och utföra sin talan.

Med anledning häraf har nu ifrågavarande undersökning ansetts
böra omfatta länsmännens kompetens att, därest kronofogdebefattningarna
indragas, handhafva åklagarkallet dels under nu gällande
rättegångsordning - dels ock efter en eventuell förändring af rättegångsförfarandet
till förhandlingsprincipen.

För vinnande af utredning i nämnda hänseende har i frågan inhämtats
upplysningar från de härutinnan närmast sakkunniga, nämligen
dels rikets häradshöfdingar, hvilka såsom ordförande i häradsrätterna
haft rikliga tillfällen att iakttaga länsmännens åklagarverksamhet, dels
ock jutitiekanslersämbetet, utan hvars förordnande allmän åklagare icke
ager ratt att i brottmål fullfölja underdånig besvärstalan hos Kungl.
Maj.t. Med erinran att, därest kronofogdetjänsterna indroges och kronofogdarnas
tjänsteåligganden öfverflyttades på länsmännen, utan att

169

samtidigt särskilda åklagartjänster inrättades, man icke hade andra
tjänstemän än länsmännen att använda såsom allmänna åklagare vid
häradsrätterna, har därföre kommittén uti cirkulärskrifvelse till en hvar
af häradshöfdingarna samt till justitiekanslersämbetet anhållit om yttrande,

1) huruvida länsmännen med den kompetens, som enligt kammarkollegii
ofvanberörda cirkulär för närvarande fordras för länsmanstjänsts
erhållande, ansåges kunna på ett tillfredsställande sätt sköta åklagarkallet a)

under nu gällande rättegångsordning och

b) efter eventuell förändring af processförfarandet till förhandlingsprincipen,
samt

2) i händelse de nuvarande kompetensfordringarna i någotdera
fallet ansåges otillräckliga, hvilken höjning i desamma ansåges erforderlig a)

i det under 1 a) här ofvan afsedda fall och

b) i det under 1 b) afsedda fallet.

Från 80 af häradshöfdingarna i riket hafva härefter inkommit yttranden
i ärendet, h varjämte från föreningen Sveriges häradshöfdingar,
hvilken vid sammanträde den 9 oktober 1909 förehaft ofvanberörda
frågor till diskussion, det däröfver förda protokoll öfverlämnats till
kommittén.

Af de häradshöfdingar, som sålunda yttrat sig, har en del anfört,
att kronofogdarna, hvilkas tid vore upptagen af en mångfald för åklagarväsendet
främmande göromål, särskildt tillhörande uppbörds- och indrifningsväsendet,
hufvudsakligen på grund däraf hittills i mycket ringa
omfattning ägnat sig åt åklagarkallet eller utöfvat något ledande förmanskap
öfver länsmännen i detta hänseende och att därföre, om ökad
åklagarverksamhet icke blefve kronofogdarna ålagd, den förhöjning i
länsmännens kompetens, som för åklagarkallets handhafvande kunde
erfordras, vore behöflig, vare sig kronofogdetjänsterna bibehölles eller

icke. Från nämnda häradshöfdingars sida har äfven erinrats, att krono 22 -

Häradshöfding
ar nas
svar:

a) rörande
länsmännens
nuvarande
kompetens.

170

fogdarna till följd af ofvan anmärkta underlåtenhet att taga del i åklagargöromålen
icke vore i besittning af erforderlig praktisk öfning för
åklagarkallet.

Emellertid hafva uttalanden äfven afgifvits i den riktning, att kronofogdetjänsterna
vore af ej ringa betydelse för åklagarväsendet. Sålunda
har liäradshöfdingen i Fryksdals domsaga Ernst von Sydow anfört,
bland annat, följande. Grunden till länsmännens duglighet såsom åklagare
under nuvarande förhållanden vore att söka i ej oväsentlig mån
på helt annat håll än i deras personliga kvalifikationer, nämligen däruti,
att de hade ett stöd i kronofogden, på hvilken de i viktigare fall kunde
repliera. Därest detta stöd borttoges, torde brister fort nog visa sig.
Denna kronofogdens större fasthet berodde åter icke därpå, att han
vanligen vore examinerad jurist, utan att han inom sitt. fögderi vore
på'' visst sätt chef för sina länsmän. Om kronofogdetjänsterna indroges,
beröfvade man länsmännen eu del af deras nuvarande styrka
såsom åklagare, och hvad sålunda frånginge dem, kunde icke ersättas
genom ökande af kompetensfordringarna, men möjligen till en del genom
ett betydligt skärpt urval vid länsmansbefattningarnas tillsättande.

Af flera häradshöfdingar har framhållits den stora betydelse, som
beskaffenheten af rättegångsförfarandet i brottmål ägde för frågan om
åklagarkompetensen. Sålunda har erinrats, hurusom åklagarkallets
handhafvande skulle blifva vida svårare, därest förhandlingsprincipen
blefve rådande uti straffprocessen, än förhållandet vore under nu gällande
inkvisitoriska rättegångsförfarande, då domaren själf sökte att
genom förhör med tilltalad och vittnen utleta sanningen och utmätte
straffet efter de lagrum, som befunnes tillämpliga å förbrytelsen, utan
att åklagaren behöfde göra mera detaljerade påståenden.

För duglighet som åklagare erfordrades emellertid, enligt hvad åtskilliga
häradshöfdingar påpekat, icke allenast insikter i de lagar och
författningar, enligt hvilka åtal anhängig^] ordes, utan i ännu högre
grad begåfning och intresse för åklagarkallet samt vana vid dess utöfning.
I sistnämnda hänseende hade länsmannen genom den ledning,
han erhölle af domaren, efter några års tjänstgöring vid häradsrätterna
i allmänhet förvärfvat en icke ringa praktisk skolning. Länsmännen

171

vore dock öfverhopade med eu mångfald tjänstebestyr, hvilka i åt sevärd
grad försvårade deras verksamhet såsom åklagare. Sålunda hade
länsmännen att tjänstgöra, förutom såsom åklagare, älven såsom polismän
och exekutorer, ehuru hvar och eu åt nämnda befattningar kräfde
sin särskilda tjänsteman för att blifva behörigen skött.

Hvad beträffar den vid 1 a) här ofvan upptagna frågan, huruvida
länsmännen utan förhöjning i den kompetens, som för närvarande
fordras för länsmanstjänsts erhållande, kunna på ett tillfredsställande
sätt sköta åklagarkallet under nu gällande rättegångsordning, har af flera
häradshöfdingar framhållits, att nämnda kompetensfordringar måste för
nuvarande förhållanden anses synnerligen ringa. I detta hänseende har
det erinrats, att den allmänbildning, hvilken enligt kammarkollegii ofvanberörda
cirkulär fordras för länsmansexamens afläggande, icke innefattade
större kunskapsmått än det, som meddelades i folkskolorna, och
att äfven hvad angår de juridiska insikter, som kräfvas i länsmansexamen,
dessa vore allt för knapphändiga. Jämväl hafva en del häradshöfdingar
ansett länsmansexamens afläggande inför länsstyrelserna otillfredsställande,
enär den likformighet uti examensfordringarna, som borde
förefinnas, icke kunde upprätthållas hos så många examensmyndigheter.

Emellertid har detta oaktadt det stora flertalet af häradshöfdingarna
uttalat den åsikt, att i mål rörande ringare brott och förseelser
länsmännen i allmänhet på ett tillfredsställande sätt handhaft sitt åklagarkall
samt att förty för utförande af åklagartalan i sådana mål förhöjning
i kompetensfordringarna för länsmännen icke syntes vara erforderlig.
Det förhölle sig nämligen så, att för eu åklagare i dylika mål icke
kräfdes något större mått af juridisk utbildning utan framför allt noggrannhet
och ordentlighet.

Hvad däremot beträffar gröfre brottmål, hafva meningarna varit
mera delade. Medan sålunda åtskilliga häradshöfdingar ansett, att med
afseende å sådana mål länsmännens åklagarverksamhet i regel icke
lämnat rum för allvarligare anmärkningar och att därföre under nu gällande
rättegångsordning, då åklagaren hade att från domaren påräkna
stöd och ledning, länsmännen skulle kunna utan förhöjning i den för

172

dem stadgade kompetens nöjaktigt sköta åklagarkallet jämväl i gröfre
brottmål, hafva flera andra häradshöfdingar varit af motsatt mening.

Från dessa senares sida har anförts hufvudsakligen följande. Uti en
åklagares åliggande i fråga om gröfre brottmål inginge dels att hålla förberedande
undersökningar eller så kallade polisförhör, dels att verkställa
häktning, därest sådan lagligen borde äga rum, och dels att utföra
åklagartalan i målet inför domstolen.

Hvad till en början angår de förberedande undersökningarna, utgjorde
dessa eu bland åklagarens allra viktigaste uppgifter. Berörda undersökningar
afsåge nämligen att, sedan brott blifvit begånget, anskaffa
den utredning och bevisning, som i saken vore att tillgå. Det vore
gifvetvis på åklagarens större eller mindre nit och skicklighet härutinnan,
som utgången af målet i de flesta fall vore beroende. Därest
åklagaren icke ägde särskild utbildning och erfarenhet i sagda hänseende,
undanröjdes äfven allt för ofta många af de »omständigheter och
liknelser», som särskild! vid gröfre brott plägade föreligga och hvilka,
i händelse de genast tillvaratoges, sannolikt skulle i flertalet fall leda
till en fällande dom oaktadt den tilltalades nekande till brottet. På
åklagaren berodde ock att hålla de för bevisningens åstadkommande utgående
kostnaderna inom behöriga och skäliga gränser, hvadan frågan
om åklagarkompetensen kunde anses hafva äfven en ekonomisk sida af
icke ringa vikt.

Oaktadt den stora betydelse, förundersökningen således ägde i straffprocessen,
inginge uti kompetensvillkoren för länsmanstjänts erhållande
icke någon föreskrift om utbildning för verkställande af dylika undersökningar.
Följden häraf hade ock blifvit den, att de af länsmännen
verkställda förberedande undersökningarna i brottmål mångenstädes lämnade
åtskilligt öfrigt att önska. Länsmännen vore sålunda ofta ej sin
uppgift vuxna, då det gällde att verkställa utredningar i gröfre brottmål
och att däri anskaffa erforderlig bevisning. Denna brist berodde
såväl på, att länsmännen icke erhållit utbildning i detektiv polistjänst,
som äfven på otillräckliga kunskaper för verkställande af en allsidig
förutgående utredning. Till följd häraf förekomme det ock ej sällan,
att länsmännens polisförhörsprotokoll vore ofullständiga och bristfälliga

173

äfvensom att nämnda protokoll ej riktigt återgåfve, hvad som vid polisförhör
förekommit, utan vore i någon mån färgade. 1 de större städerna
däremot, hvarest förundersökningarna i brottmål plägade verkställas
af i detektivtjänst tränade och för ändamålet utbildade polismän,
vore undersökningsprotokollen i regel synnerligen noggrannt och förtjänstfullt
utarbetade, så att de kunnat läggas till grund för den blifvande
ransakningen inför domstolen.

Hvad därefter beträffar åklagarens befogenhet och åliggande att
på eget ansvar verkställa häktning, vore det härutinnan som länsmännens
kompetens ställdes på ett af sina svåraste prof. Åt länsmannen vore
sålunda öfverlämnadt att på egen hand icke blott bedöma, huruvida en
handling vore att hänföra till brott eller icke — hvilket i vissa fall såsom
i fråga om förfalskning och bedrägeri ej alltid vore så lätt —
utan äfven att afgöra, huruvida brottets beskaffenhet och den däri åvägabragta
bevisning vore sådan, att enligt lag häktning skulle eller finge
äga rum. För sådan pröfning kräfdes emellertid afsevärdt större juridiska
insikter, än som inginge uti kompetensfordringarna för länsmanstjänsts
erhållande. Följden af länsmännens bristande kompetens uti
ifrågavarande hänseende hade ock blifvit, att betänkliga fel begåtts af
dem särskildt därutinnan, att de för brott häktat personer, utan att sådana
skäl, som gällande lag fordrade, förefunnits. Det hade till och
med inträffat, att innehafvare af länsmanstjänst häktat personer för brott,
som icke varit underkastade allmänt åtal.

Vidkommande slutligen åtalets utförande lämnade äfven denna
del af länsmännens åklagarverksamhet åtskilligt öfrigt att önska. Sålunda
inträffade mången gång, att länsmän saknade förmåga att bedöma,
hvad som kräfdes för en juridiskt bindande bevisning samt om
hvilka omständigheter bevisning vore erforderlig, och hade däraf ej sällan
föranledts okritiskt inkallande af vittnen till domstolen. Ofta förekomme
äfven, att länsmän på grund af bristande lagkunskap rubricerade
brott oriktigt. Såsom exempel härå har anförts, att en länsman, som
tilltalat en person för det denne nedrifva en kungörelse angående muloch
klöfsjuka, yrkat ansvar å den tilltalade enligt 19 kapitlet 15 § strafflagen.
Kungörelsen hade varit anslagen vid allmän väg, och, då den
var ditsatt »till afvärjande af fara», fann länsmannen däraf framgå, att

174

nämnda lagrum vore tillämpligt. I ett annat fall hade en person brutit
sig in i en timmerkoja, och, ehuru det vid polisförhör konstaterades, att
afsikten icke varit att stjäla utan endast att tillbringa natten i kojan,
ställde vederböraude länsman personen i fråga under tilltal för inbrott
enligt 20 kapitlet strafflagen.

I fråga om gröfre brottmål vore äfven att bemärka, att jämlikt
lagen den 14 september 1906 enligt dess nuvarande lydelse häktad
person, därest brottet vore af sådan beskaffenhet, att straffarbete därå
kunde följa, ägde ratt att genom Konungens befallningshafvandes eller
domstols försorg få lämplig person förordnad till sitt rättegångsbiträde.
Enligt hvad erfarenheten utvisat, begagnade sig de häktade
synnerligen ofta af denna rätt. Äfven om sagda biträden, hvartill väl
undantagslöst förordnades personer med juridisk bildning, icke ansåge
sin uppgift vara att under alla förhållanden söka få den häktade frikänd,
utan mången gång inskränkte sig till att framdraga för honom
förmildrande omständigheter samt att lämna honom processuell hjälp i
rättegången, blefve genom deras uppträdande åklagarmaktens uppgift
ej oväsentligt försvårad. Under alla förhållanden måste det anses olämpligt,
att såsom åklagare fungerade en person med vida mindre kvalifikationer
än den häktades biträde. Ån olämpligare vore naturligtvis detta i
de fall, då den tilltalade, vare sig han vore häktad eller icke, på privat
väg erhölle juridiskt biträde i rättegången, något som jämväl allt oftare
förekomme. Dessa biträden plägade nämligen göra till sin uppgift att
under alla förhållanden, vare sig den tilltalade vore oskyldig eller ej,
söka få honom frikänd. En följd af det ökade användandet af juridiskt
biträde i brottmål vore äfven, att många jurister numera hufvudsakligen
ägnade sig åt denna gren af advokatverksamhet samt därigenom förvärfvade
sig eu erfarenhet i dithörande frågor, som ofta saknades hos
länsmannen, hvilken kanske endast sällan finge att syssla med mera
invecklade brottmål och hvilkens tid och intresse för öfrigt upptoges af
en mångfald andra göromål.

Vidkommande spörsmålet huruvida länsmännen med den kompetens,
som för närvarande erfordras för länsmanstjänsts erhållande, skulle kunna
på ett tillfredsställande sätt sköta åklagarkallet efter en eventuell förändring
af processförfarandet till förhandling sprincipen, hafva endast

175

fyra häradshöfdingar besvarat denna fråga jakande. Samtliga öfriga
häradshöfdingar, hvilka yttrat sig i ärendet, hafva ansett, att berörda
kompetens icke vore tillräcklig, därest rättegångsförfarandet förändrades
i nyss angifna riktning. I sådan händelse blefve nämligen åklagarens ställning
en helt annan än under den nuvarande rättegångsordningen. Sålunda
komme det att åligga honom att inför domstol noga precicera
sina påståenden och angifva det eller de lagrum, enligt hvilka han yrkade
ansvar å den tilltalade, något som förutsatte omfattande insikter
i lag och författningar. Det stöd, åklagaren för närvarande hade af
domaren, ginge han, därest förhandlingsprincipen blefve rådande, äfven
förlustig, enär domarens ställning då hufvudsakligen blefve att efter afvägande
af de skäl, som anfördes af parterna, afgöra, hvar rätten läge.
Det komme således att i mycket väsentligare omfattning än förut bero
på åklagaren, om de tilltalade — hvilka säkerligen i de flesta fall skulle
komma att till rättegångsbiträden hafva examinerade och såsom försvarsadvokater
tränade jurister — blefve sakfällda eller icke.

Hvad beträffar frågan, hvilken förhöjning af kompetensen för
länsmännen kan vara erforderlig för handhafvande af åklagarkallet
under nu gällande rättegångsordning, hafva åtskilliga af de häradshöfdingar,
som ansett de nuvarande kompetensfordringarna för erhållande
af länsmanstjänst otillräckliga, uttalat den mening, att förhöjningen borde
bestå däri, att såsom minimifordringar å länsmännens allmänbildning
skulle stadgas aflagd student- eller åtminstone realskolexamen; att uti
länsmansexamen skulle kräfvas afsevärdt större och grundligare insikter
i straff- och processrätt samt i öfriga till länsmanstjänsten hörande
lagar och författningar, än som föreskrefves uti kammarkollegii ofvanberörda
den 21 januari 1842 utfärdade cirkulär; att i fordringarna uti
länsmansexamen jämväl skulle ingå kunskap i enklare bokföring, enär
sådan kunskap vore erforderlig för verkställande af polisutredningar och
utförande af åtal i vissa brottmål; samt vidare att — för beredande åt
länsmansaspiranterna af erforderlig praktisk utbildning i spaningstjänst
samt i hållande af polisförhör och uppsättande af protokoll däröfver
m. m. — såsom villkor för befordran till länsmanstjänst skulle före -

b) rörande
erforderlig
ansedd ökning
af länsmännens
kompetens
m. m.

176

skrifvas, att vederbörande fullgjort någon tids väl vitsordad tjänstgöring
vid detektiv afdelning af poliskåren i någon af rikets större städer.

En del af de häradshöfdingar, som yttrat sig i ofvan angifna riktning,
har äfven funnit önskvärdt, att lärokurser måtte anordnas vid
universiteten eller annorstädes för meddelande af undervisning uti de
ämnen, som skulle ingå i länsmansexamen. Dessutom har uttalats den
meningen, att för vinnande af större enhetlighet uti fordringarna i länsmansexamen
denna icke borde såsom nu afläggas inför länsstyrelserna
utan i stället inför en särskild examenskommission.

Den förhöjning i kompetensfordringarna för länsmanstjänsts erhållande,
som sålunda påyrkats af åtskilliga häradshöfdingar, har emellertid
af en del andra häradshöfdingar ansetts icke vara tillräcklig, då det gällde
utförande af åklagartalan i gröfre och mera invecklade brottmål. För
sådana mål erfordrades nämligen i allmänhet åklagare, som aflagt juridisk
examen. Till stöd för denna mening har åberopats, bland annat, att
åklagarens utbildning icke borde vara lägre än den, som innehades af
de personer, hvilka på häktades begäran förordnades till deras biträde
i rättegången, samt att, enär till sådana rättegångsbiträden undantagslöst
plägade förordnas examinerade jurister, det alltså jämväl borde föreskrifvas
såsom kompetensvillkor för åklagare i gröfre brottmål att hafva
aflagt juridisk examen.

Med hänsyn likväl till det flerstädes jämförelsevis ringa antalet
gröfre brottmål, som förekomme på landet, och då uppställandet af
juridisk examen såsom kompetensvillkor för erhållande af länsmanstjänst
gifvetvis måste nödvändiggöra en betydlig löneförhöjning åt länsmännen,
hafva de häradshöfdingar, hvilka ansett, att såsom kompetens för
åklagare i gröfre brottmål erfordrades att hafva aflagt juridisk examen,
icke velat ifrågasätta att ställa denna kompetensfordran på länsmanskåren.

1 stället har därföre af en del häradshöfdingar föreslagits, att åklagartalan
i gröfre brottmål skulle anförtros å särskilda juridiskt och
praktiskt utbildade tjänstemän, hvilka skulle förordnas för större områden
och hafva till åliggande att vara åklagare i alla mål af ifrågavarande
beskaffenhet, som förekomme inom dessa områden.

177

Enligt en annan i ärendet uttalad mening åter borde åklagarmyndigheten
på landsbygden organiseras så, att förutom länsmannen såsom
underåklagare skulle i hvarje län finnas anställda en eller flera rättsbildade
öfveråklagare. I detta hänseende har häradshöfdingen i Åkerbo,
Bankekinds och Hanekinds härads domsaga, Carl Åstrand, anfört, bland
annat, följande. I hvarje län börde finnas åtminstone en, justitiekanslern
underordnad öfveråklagare — länsfiskal eller hvad man eljest ville kalla
honom — under hvilken länets öfriga åklagare skulle lyda. Dessa
öfveråklagare, hvilkas kompetens borde vara lika med den, som erfordrades
för erhållande af förordnande att förestå häradshöfdingämbete,
och för hvilka dessutom borde stadgas viss tids väl vitsordad tjänstgöring
vid polisen i någon af rikets större städer, borde alltså hafva öfverinseende
öfver de dem underordnade åklagarna samt tillse, att
dessa vederbörligen skötte sina befattningar. För sådant ändamål
borde skyldighet att till öfveråklagaren afgifva rapporter föreskrifvas
för underåklagarna beträffande af dem utförda åtal. I bagatellmål
och andra mål af mindre viktig och invecklad beskaffenhet borde
emellertid underåklagarna tillerkännas befogenhet att på eget ansvar
och oberoende af öfveråklagaren anhängiggöra och utföra åtal. Däremot
borde i fråga om brottmål af viktigare och mera invecklad beskaffenhet
skyldighet förefinnas för underåklagarna att, då sådana fall yppades
och innan någon vidare åtgärd företoges, anmäla saken för öfveråklagaren,
som då skulle hafva att afgöra, om häktning och åtal borde
ske, samt att därefter själf utföra åtalet eller ock, i fall han därtill vore
förhindrad, meddela förordnande för vederbörande underåklagare att i
enlighet med af öfveråklagaren utfärdad instruktion sköta åtalet. En
bestämd gräns mellan ofvan angifna olika slag af mål borde om möjligt
uppdragas, så att å ena sidan i alla sådana mål, uti hvilka åklagartalans
utförande öfverstege underåklagarnas kompetens, åtalen i största
omfattning komme att ombesörjas af öfveråklagaren, men att å andra
sidan underåklagarna icke blefve onödigt klafbundna vid utförande af
själfständigt åtal i sådana ringare mål, som folie inom deras kompetens.
Motsatsen skulle eljest lätt leda till slappnadt intresse hos underåklagarna
för deras uppgift och till onödig omgång i processförfarandet.
Gifvetvis blefve inrättandet af de ifrågasatta öfveråklagarna

178

af ännu mera trängande behof påkalladt, därest kronofogdetjänsterna
indroges, och troligen komme de stora afstånden och andra säregna förhållanden
i rikets nordligaste län att därstädes nödvändiggöra tillsättandet
i hvarje län af mera än en öfveråklagare. Såsom underåklagare
borde tjänstgöra kronolänsmännen, hvar inom sitt distrikt. Äfven om
de sålunda föreslagna öfveråklagarna blefve anställda, vore det emellertid
önskvärdt, att de nuvarande kompetens fordringarna för erhållande
af länsmanstjänst afsevärdt höjdes.

Ett mera detalj eradt uttalande i fråga om anställande af särskilda
öfveråklagare inom länen har jämväl afgifvits af häradshöfdingen i
Väster Närkes domsaga, E. Geijer. Dennes uttalande i hithörande
delar är af följande innehåll. Äfven om, såsom erforderligt vore, länsmännens
kompetens för åklagarkallet afsevärdt höjdes genom föreskrift om större
teoretisk och praktisk utbildning, vore det efter kronofogdetjänsternas indragning
icke tillräckligt med länsmännen såsom enda åklagare på landet,
utan man måste äfven hafva en öfveråklagarmakt. Tilläfventyrs vore det för
litet med en öfveråklagare för hela länet, och möjlighet borde därför
finnas att efter ortsförhållandena kunna anställa flera. Vare sig det
sålunda ordnades med en eller flera öfveråklagare, vunnes därmed, att
en dylik åklagare lämpligen skulle kunna gripa in på ett håll, där det
funnes en svag länsman, som icke hölle ordning i sin bygd. öfveråklagaren
skulle också på grund afl sin ställning kunna hjälpa länsmän,
som vore så öfverhopade af arbete, att de mer eller mindre tillfälligt
icke kunde medhinna detsamma. Vidare skulle öfveråklagaren på sina
håll kunna moderera vissa länsmäns verksamhet, undervisa dem i kinkiga
fall och öfver hufvud taget lämna dem hjälp och ledning. Lämpligt
vore äfven, om öfveråklagaren hade en förmans ställning i förhållande
till länsmännen. Länsstyrelserna med deras många göromål kunde
icke medhinna att gifva länsmännen erforderliga instruktioner. Om man
hade en öfveråklagare, kunde denne lämpligen utföra detta, då det därjämte
kunde ske under friare former. För öfrigt kunde det icke vara
annat än till nytta, att det funnes mera än en åklagare, som ägde att
ingripa. Det förekomme nog äfven fall, där en åklagare vägrade att
beifra till åtal anmäldt brott. Likaledes kunde det rent af tänkas fall,

179

där åklagaren vore mindre samvetsgrann eller hade privata intressen
eller hänsyn. Det vore därvid gynnsamt för allmänheten att äga en
öiVeråklagare att hänvända sig till. Hvad kronofogdarna beträffade,
uppträdde de sällan såsom åklagare, men, då de voro förmän för länsmännen,
kunde de, under villkor och förutsättning att de bättre utbildades
för åklagarverksamheten och framför allt att de vore intresserade
och skyldiga att ägna en väsentlig del af sin kraft åt åklagarkallet,
vara lämpliga såsom Överåklagare.

Vidkommande slutligen frågan, hvilken förhöjning i länsmännens
kompetens kan vara nödig, för att de skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt handhafva åklagarkallet efter en eventuell förändring af
processförfarandet till förhandling sprincip en, har en del häradshöfdingar
varit af den åsikt, att det icke heller i detta fall borde för kompetens
såsom åklagare kräfvas aflagd juridisk examen, utan att det jämväl då
vore tillräckligt med i hufvudsak sådan förhöjning i länsmännens allmänbildning
samt i deras teoretiska och praktiska utbildning, som, på
sätt ofvan nämnts, åtskilliga häradshöfdingar föreslagit redan vid tilllämpningen
af nu gällande rättegångsordning. Flertalet af de häradshöfdingar,
som yttrat sig i ärendet, har dock varit af annan mening, i
det de ansett, att, därest rättegångsförfarandet blefve förändradt på
ofvan angifvet sätt, det i alla gröfre och mera invecklade brottmål vore
nödvändigt att hafva åklagare,, hvilka aflagt sådan examen, som erfordrades
för utöfvande af domarverksamhet. Därutöfver borde, enligt hvad
åtskilliga af sistnämnda häradshöfdingar uttalat, på åklagarna ställas
den fordran, att de skulle hafva förvärfvat praktisk utbildning för sitt
kall, exempelvis genom någon tids tjänstgöring vid domstol eller detektiv
poliskår.

Emellertid hafva icke heller de häradshöfdingar, som i händelse
af förhandlingsprincipens tillämpning ansett åklagare med juridisk utbildning
erforderliga, velat vid en dylik eventualitet påfordra sådan utbildning
hos länsmännen. I stället har en del af nämnda häradshöfdingar
föreslagit anställande af särskilda juridiskt och praktiskt utbildade
åklagare, hvilka skulle hafva till åliggande att inom dem tilldelade

180

större distrikt utöfva åklagartalan i gröfre brottmål, medan andra
häradshöfdingar åter förordat sådan förstärkning af åklagarmyndigheten,
att inom hvarje län skulle anställas en eller flera rättsbildade Överåklagare.

De uttalanden i sist angifna riktning, hvilka, på sätt här förut omnämnts,
blifvit afgifna af häradshöfdingarna i Åkerbo, Bankekinds och
Hanekinds härads domsaga samt Väster Närkes domsaga, afse icke
blott åklagarväsendet under nu gällande rättegångsordning utan äfven
det fall, att processförfarandet i brottmål blefve förändradt till förkandlingsprincipen.

Häradshöfdingen i Uppsala läns norra domsaga, G. Ribbing, med
hvilken två andra häradshöfdingar instämt, har uttalat den åsikt, att det
i händelse af förhandlingsprincipens tillämpning blefve nödvändigt att
anställa en åklagarkår, som helt finge egna sig åt denna uppgift.
Detta kunde enligt hans mening lämpligen ske på det sätt, att för
utöfvande af åklagarmakten tillsattes för hvarje län en högre tjänsteman
med samma kompetens, som erfordrades för bestridande af domarämbete.
Under denne skulle i hvarje domsaga sortera en landsfiskal,
som tillika hade att utöfva förmanskap öfver en kår af polismän.
Högste chef för en sådan åklagare och poliskår borde lämpligen vara
justitiekanslern.

Från de uttalanden i (ifrigt, som afgifvits af häradshöfdingarna, må
här meddelas följande.

Af häradshöfdingen i Södertörns domsaga, W. Uppström, har anförts,
bland annat: »Utan tvifvel äro — från synpunkten af de teoretiska
anspråken å en rationellt ordnad åklagarverksamhet — de nuvarande
kompetens villkoren för befordran till länsmanstjänster för ringa, för att
länsmännen skola kunna till och med för närvarande anses fullt vuxna
uppgiften att vara allmänna åklagare i mera invecklade eller eljest ett
högre mått af urskillning kräfvande brottmål; men tillika måste uttryckligen
erinras, att länsmännens alldeles onaturliga öfverbelastning med
jämväl andra tjänstegöromål af den mest olikartade beskaffenhet uti
just de distrikt, där deras verksamhet såsom allmänna åklagare hårdast
tages i anspråk, jämväl utgör ett högst väsentligt hinder för dessa
tjänstemän att på ett i högre mening tillfredsställande sätt utöfva åkla -

181

gar verksamheten, hvilket dock ej hindrar, att, där eljest ett godt förhållande
råder mellan domare och åklagare, resultatet af denna verksamhet
ingalunda får underskattas. Tillkommer en ny, på den i de
större kulturländerna antagna grundsatsen om brottmålsförfarandets tudelning
i förundersökning och accusatorisk huvudförhandling med legalt
försvar bygd straffprocessordning, erfordras i alla brottmål af större
vikt med domarkåren jämnstående åklagare. Under vissa förutsättningar
kan naturligtvis sjkifva polisundersökningen — men ock blott denna
— såsom hittills äfven vid en sådan förändring uppdragas åt länsmännen;
men i händelse af kronofogdetjänsternas indragning och den i
sammanhang därmed ifrågasatta öfverflyttningen af kronofogdarnas åligganden
å länsmännen betviflas högeligen, att någon drift i polisundersökningarna
kan från länsmännens sida, lika litet som från kronofogdarnas,
påräknas, så framt icke länsmansdistriktens antal väsentligen
ökas eller på annat sätt lindring i de en hvar länsman åliggande göromål
beredes; men i allt fall torde vid en dylik omorganisation länsmännens
lämplighet, såsom organ för polismakten, väsentligen minskas och nya
polismyndigheter, såsom i de större städerna, sannolikt blifva erforderliga.
»

Häradshöfdingen i Västra Hälsinglands domsaga, Th. Hagander, har
såsom sin åsikt uttalat, att, därest länsmännen skulle öfvertaga kronofogdarnas
tjänsteåligganden, det helt säkert torde vara omöjligt för dem,
i all synnerhet i större distrikt, att tillika sköta åkiagarkallet.

Häradshöfdingen i Västerbottens västra domsaga., F. G. Timelin, hvilken,
särskildt med hänsyn till att uti åklagarens åliggande ingår häktningsmyndighet,
ansett, att större fordringar borde ställas på länsmännen,
har emellertid i sammanhang härmed gjort följande uttalande:
»Enklast torde dock vara att — med bibehållande af kronofogdetjänsterna
— åt kronofogdarna förbehålla rätten att vidtaga eller förordna
om häktningsåtgärder samt skyldigheten att utföra åklagartalan i mål
angående häktade personer, där kronofogden ej för särskildt fall finner
saken vara af den enkla beskaffenhet, att åtalets utförande kan åt
länsmannen anförtros och kronofogden därom förordnar.»

Af häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, C. D. Uppström,
har anförts, att enligt hans uppfattning en öfvergång från den nu -

182

Justitiekans lersämbetets svar.

varande rättegångsordningen i brottmål till förhandlingsprincipen vore
förestående och att densamma till en del redan vore i viss mån genoriiförd
genom den enligt lagen den 14 september 1906 i den svenska
straffprocessen införda institutionen »rättegångsbiträde åt häktad». Hänsynen
härtill fordrade därföre, att, hälst om i allt fall ändring i landsstatens
organisation skulle äga rum, man i sammanhang härmed gjorde
sig beredd på den ändrade ställning, som med förhandlingsprincipens
införande vare sig genom praxis eller lagstiftning åklagaren komme att
intaga, och för honom stadgade såsom kompetensvillkor att hafva aflagt
akademisk juridisk examen.

Häradshöfdingen i Nora domsaga, Axel Pettersson, har gjort följande
uttalande: »Huru förhållandena i fråga om åklagarväsendet kunna
komma att gestalta sig efter en ny, modern processlagstiftning, torde
enligt mitt förmenande icke nu kunna afgöras. Så vidt jag kan förstå,
sammanhänger denna fråga på det allra närmaste såväl med domstolsorganisationen,
såsom om jury kommer att införas m. m., som äfven
med själfva processförfarandet vid de blifvande domstolarna. Ordnandet
af åklagarväsendet bör därför ske i sammanhang med processlagstiftningen,
och det skulle enligt min tanke vara synnerligen olyckligt, om
några åtgärder nu vidtoges, som på ett eller annat sätt kunde vara bindande
eller till hinder för åklagarväsendets ordnande vid en kommande
processlagstiftning. Om därföre omorganisationen af fögderiförvaltningen
kan tänkas äfven på minsta sätt blifva bindande eller vara till
ringaste hinder för rättegångsreformen och åklagarväsendets ordnande
på tidsenligt sätt i sammanhang därmed, synes mig frågan om fögderiförvaltningens
omorganisation böra hvila i afvaktan på rättegångsreformen.
Rättegångsreformens oändligt stora vikt och betydelse för vårt land torde
numera vara tämligen allmänt insedd, och det lärer ej kunna dröja så
synnerligen länge med dess genomförande.»

Såsom förut omnämnts, har i fråga om länsmännens kompetens
att sköta åklagarkallet yttrande inhämtats jämväl från justitiekanslersämbetet.
Vid afgifvande af detta yttrande har ämbetet anfört följande.

183

Justitiekanslersämbetet både icke varit i tillfälle inhämta så stor
erfarenhet om länsmännens sätt att utföra åklagarkallet, att ämbetet
tilltrodde sig att på grund däraf kunna afgifva ett bestämdt och fullständigt
svar på de af kommittén uppställda frågorna, utan nödgades
ämbetet inskränka sig till följande allmänna uttalanden.

Det sätt, hvarpå åklagarkallet utfördes, berodde i hög grad på
hvarje åklagares särskilda begåfning och fallenhet för kallet samt på
hans intresse för och nit i tjänsten. Där begåfning, fallenhet och nit
förenades, vore frånvaron af juridisk underbyggnad mindre märkbar, och
åklagarkallet blefve tillfredsställande utfördt, äfven om åklagaren icke
aflagt andra kunskapsprof än de i kammarkollegii cirkulär den 21 januari
1842 föreskrifna. Det stora flertalet af de vid de allmänna underdomstolarna
handlagda brottmålen vore af den beskaffenhet, att åklagartalan
i dem väl kunde utföras af länsmännen med den utbildning,
som de i allmänhet erhölle.

Emellertid förekomme ju stundom vid underdomstolarna mål af
mera invecklad natur, såsom till exempel då allmänna ordningen blifvit
i högre grad störd och flera personer vore i saken invecklade. I dessa
och andra dylika fall vore det önskvärdt, att talan utfördes af en åklagare,
som aflagt de för kronofogdar stadgade kunskapsprof; och vore
detta så mycket angelägnare, som de tilltalade ofta biträddes af rättsbildade
advokater och i följd däraf åtalet, om det ej utfördes af åklagare
med samma utbildning som försvarsadvokatens, lätteligen kunde
komma att blifva försvaret underlägset i en grad, som innebure en
våda för rättsskipningen. Det måste således betecknas såsom en nödig
garanti för åklagarmaktens behöriga handhafvande, att det vid vissa
tillfällen funnes att tillgå åklagare med den juridiska utbildning, som ,
kronofogdarna ägde. Att vid en öfvergång från det nuvarande processförfarandet
till förhandlingsprincipen större anspråk måste ställas på
de allmänna åklagarna än för närvarande, läge i öppen dag, men att
redan nu, innan grunderna för ett dylikt förändradt processförfarande
blifvit fastställda, i detalj yttra sig om de ökade kompetensfordringarna,
torde icke vara möjligt.

184

b) Länsmännens kompetens för exekntionsgöromalen.

På sätt här förut omnämnts, har såsom skäl mot kronofogdetjänsternas
indragning äfven anförts, att länsmännen på grund af de ringa
kunskapsfordringar, som inginge i länsmansexamen, icke ägde den kompetens,
hvilken erfordrades för öfvertagande af kronofogdarnas åligganden
med afseende å exekutionsväsendet. I detta hänseende har, hvad
särskildt beträffar exekutiva fastighetsauktioner med tillhörande köpeskillingslikvider,
erinrats, att vid dessa förrättningar ej sällan framställdes
rättsanspråk och förekomme frågor, för hvilkas bedömande kräfdes juridisk
utbildning. Och samma vore äfven förhållandet i fråga om dels
exekutiv försäljning af fartyg, hvarom i 92 § utsökningslagen förmäles,
dels ock fördelning af köpeskillingen för fartyg eller annan lös egendom,
då härför erfordras särskildt sammanträde.

Med anledning häraf har kommittén ansett nödigt undersöka, huruvida
och i hvad mån den kompetens, som nu fordras för iänsmanstjänsts erhållande,
måste förhöjas, för att kronofogdarnas åligganden med afseende
å exekutionsväsendet skola kunna öfverflyttas på länsmännen. För sådant
ändamål har uti cirkulärskrifvelse till länsstyrelserna anhållits om yttrande,

1) huruvida länsmännen utan högre kompetens, än som nu fordras
för Iänsmanstjänsts erhållande, ansåges kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de kronofogdarna åliggande skyldigheter i fråga om

a) försäljning af fast egendom och af fartyg, hvarom i 92 § utsökningslagen
förmäles, samt fördelning af köpeskilling för fast egendom

* och för lös egendom i fall, då enligt 119 eller 120 § samma lag sammanträde
för fördelningen erfordras, och

b) öfriga utsökningsärenden, samt,

2) i händelse de nuvarande kompetensfordringarna i någotdera fallet
ansåges otillräckliga, hvilken höjning af desamma i sådant fall vore
erforderlig.

För innehållet af länsstyrelsernas svar å förestående frågor redogöres
här nedan.

185

Hvad till en början beträffar exekutiva fastighetsauktioner och Länsstyrelser •J

p ... , nas yttranden

öfriga under 1 a) omförmälda förrättningar, hat va 2o länsstyrelser rörande
vant af den mening, att länsman utan högre kompetens, än som för
närvarande fordras för länsmanst]änsts erhållande, i allmänhet icke skulle
kunna på ett nöjaktigt sätt verkställa berörda förrättningar, därvid en fastighetsaf
länsstyrelserna åberopat, att sagda förrättningar hörde till de mest m. m.
komplicerade inom den juridiska praktiken.

Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län har haft en
skiljaktig åsikt, i det den anfört följande. Enligt nu gällande föreskrifter
fordrades visserligen för befordran till länsmanstjänst icke kännedom
om andra delar af utsökningsväsendet än om »utmätningars verkställande»,
hvarför frågan formellt sedt borde besvaras nekande. Då länsstyrelsen
likväl hade all anledning antaga, att länsmännen i allmänhet
icke saknade erforderlig kännedom om de stadganden i utsökningslagen,
som rörde förevarande frågor, och om därmed sammanhängande författningar,
ansåge sig länsstyrelsen — dock med viss tvekan — kunna
vitsorda, att ifrågavarande skyldigheter kunde fullgöras af länsmännen,
utan att af dem fordrades andra än nu föreskrifna kompetensprof. Dock
borde gifvetvis vid antydda förändrade förhållanden prof för länsmanstjänst
äfven omfatta andra delar af utsökningsförfarandet, än hvad nu
vore stadgadt.

Vidkommande frågan, hvilken förhöjning af kompetensen för länsmännen
vore erforderlig, för att de skulle kunna öfvertaga kronofogdarnas
åligganden med afseende å de under 1 a) omnämnda förrättningar,
hafva fjorton länsstyrelser såsom sin åsikt uttalat, att härför krälves,
att länsmännen aflagt juridisk examen.

En länsstyrelse har ansett, att såsom kompetensvillkor borde föreskrifvas
juridisk examen eller ock »en efter de stegrade anspråken på
länsmännens kompetens lämpad examen inför särskild examenskommission».
Enligt en annan länsstyrelses uttalande skulle erfordras juridisk
examen eller »åtminstone en särskildt anordnad kurs i hithörande ämnen».

Vidare har en länsstyrelse varit af den mening, att ett kunskapsmått
motsvarande examen till Kungl. Maj:ts kansli vore erforderligt.

186

Af öfriga länsstyrelser, hvilka ansett de nuvarande kompetensfordringarna
för länsmännen otillräckliga, för att de skulle kunna tillfredsställande
ombesörja de under 1 a) omförmälda göromål, har Konungens
befallningshafvande i Jönköpings län yttrat, att för verkställande af
exekutiv försäljning af fast egendom och af fartyg samt fördelning af
köpeskilling för sådan egendom, enär härför förutsattes grundlig insikt
i utsöknings- och inteckningsväsendet äfvensom i åtskilliga, andra ämnen
berörande lagar och författningar, erfordrades den kompetens, som vore
föreskrilven för erhållande af kronofogdetjänst, men att fördelning af
köpeskilling för annan lös egendom än fartyg, då enligt 120 § utsökningslagen
sammanträde för fördelningen erfordrades, torde kunna anförtros
åt länsmännen utan annan höjning i den kompetens, som nu erfordrades
för länsmanstjänsts erhållande, än fordran på noggrann kännedom
om utsökningslagen och gällande förmånsrättsordning.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, som ansett en
särskild examen inför någon för sådant ändamål tillförordnad, för hela
riket gemensam myndighet eller kommission erforderlig, har i sammanhang
härmed uttalat det önskemål, att den nuvarande länsmansexamen
under alla förhållanden måtte borttagas och ersättas
med dels realskolexamen, dels ett eller två års anställning hos kronofogde
eller länsman och länsstyrelse äfvensom någon tids tjänstgöring
vid poliskår och dels en gemensam examen af ungefär samma
omfattning som den för länge sedan upphäfda kameralexamen men med
ändrade bestämmelser i fråga om ämnen m. m. De unga männen borde
då vid omkring tjugu års ålder vara färdiga till utträde i det praktiska
lifvet. Då länsmännens löneförmåner numera väsentligt förbättrats, torde
de sålunda föreslagna kompetensvillkoren ej få anses för höga, hvarjemte
fördelen af för hela riket gemensamma, likformiga prof för länsmansaspiranter
syntes påtaglig.

Konungens befallningshafvande i Gottlands län är af den mening,
att större insikter än nu erfordrades för länsmännen åtminstone i de
ämnen, hvilka utgöra föremål för bestämmelserna i jordabalken, utsökningslagen,
förordningarna om lagfart och inteckning samt 17 kapitlet
handelsbalken.

187

Af Konungens befallningshafvande i Hallands län bär gjorts följande
uttalande: »Enligt Konungens befallningshafvandes åsikt äro de nuva rande

kompetensfordringarna lör länsmanstjänsts erhållande otillräckliga,
för att en länsman skall kunna tillfredsställande fullgöra kronofogdarnas
skyldigheter i de under punkt 1 a) omförmälda fall. Då det emellertid
icke ifrågasatts att öfverflytta kronofogdarnas tjänsteåligganden på länsmännen,
endast hvad beträffar utsökningsväsendet, utan jämväl i öfriga
afseenden, synes det Konungens befallningshafvande, som om en sådan
öfverflyttning icke vore möjlig, utan att kompetensvillkoreu för länsman^
änsts erhållande icke obetydligt skärptes. Det minsta, som härvid
torde kunna fordras, är,

1) att de i punkterna a) och b) af Kungl. Maj:ts och rikets kammarkollegii
cirkulär den 24 januari 1842 omförmälda prof varda för den,
som ej aflagt så kallad maturitetsexamen, ersatta af realskolexamen; 2) att
den försvarliga kännedom om allmänna lagen och särskilda författningar,
som i punkt c) af berörda cirkulär omnämnes, bestämmes att omfatta
åtminstone hufvudgrunderna för Sveriges straffrätt, processrätt, förmögenhetsrätt,
näringsrätt, finansrätt och förvaltningsrätt; 3) att förhöret
härutinnan undergås vid juridisk fakultet vid universitet eller högskola
eller inför en särskild examenskommission, sammansatt af lärare vid
dylik fakultet; samt 4) att sökande till länsmanstjänst skall för att kunna
till sådan tjänst befordras hafva under minst två år tjänstgjort hos
länsstyrelse eller å kronofogde- eller länsmanskontor. Från de sålunda
föreslagna kompetensfordringarna borde dock den vara befriad, som
aflagt kansliexamen eller examen, som grundlägger behörighet till domarbefattning.
»

Enligt Konungens befallningshafvandes i Värmlands län åsikt erfordrades
»utvidgning af fordringarna vid nuvarande pröfning för vinnande
af kompetens för att utnämnas till länsman, hvilken utvidgning
i nu ifrågakonma hänseende borde gälla till civilrätten hörande ämnen
i allmänhet och utsökningsväsendet särskildt.»

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län har anfört, att
kompetensfordringarna borde höjas därhän, att vederbörande komme att
besitta den kännedom om i utsökningsärenden förekommande rättsinstitut,
som kräfdes för afläggande af juridisk ämbetsexamen.

188

Länsstyrelsernas
yttranden
rörande
länsmännens
kompetens
för verkställande
af
öfriga
exekutionsärenden.

Slutligen torde böra i detta sammanhang omnämnas, att en länsstyrelse
yttrat, att ökning af kompetensfordringarna för den talrika länsmanskaren
skulle vara till skada såsom medförande ökade löneanspråk
och svårighet att vid tillsättande af länsmanst]änst finna personer, som
jämte sin större teoretiska utbildning hade nödiga egenskaper för de
länsmännen åliggande olikartade göromål, som icke erfordrade högre
kompetens. Därför borde enligt nämnda länsstyrelses åsikt de göromål,
som fordrade högre kompetens, bestridas antingen såsom hittills af kronofogdar
eller ock af tjänstemän med motsvarande utbildning.

Hvad beträffar frågan, huruvida och i hvad mån länsmännens
kompetens kräfver förhöjning, för att de skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de kronofogdarna åliggande skyldigheter i fråga
om andra utsökning särenden än de under la) här förut angifna, hafva
Konungens befallningshafvande i Uppsala och Örebro län anfört, att,
därest icke, på sätt nu vore förhållandet, länsmannens handhafvande af
utsökningsärenden blefve underkastadt kronofogdens kontroll och ansvarighet,
såsom kompetensvillkor för länsmännen erfordrades aflagd
juridisk examen.

Jämväl Konungens befallningshafvande i Södermanlands, Malmöhus
och Jämtlands län hafva ansett, att juridisk examen erfordrades, för att
länsmännen skulle kunna öfvertaga kronofogdarnas åligganden i afseende
å nu ifrågavarande utsökningsärenden, hvilka, enligt hvad Konungens
befallningshafvande i Malmöhus län anfört, icke sällan vore af ganska
invecklad beskaffenhet och förutsatte förmåga att bedöma rättsförhållanden
af mycket växlande art. Konungens befallningshafvande i Södermanlands
och Jämtlands län hafva hvar för sig såsom yttrande uti nu
förevarande fråga åberopat de utlåtanden, som af dem afgifvits till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet i anledning af 1908
års sakkunnigas förslag, dels att kronofogde skulle upphöra att
vara utmätningsman i annat fall, än Konungens befallningshafvande
undantagsvis funne sådant af nöden eller fråga vore om försäljning af utmätt
fast egendom eller af fartyg, enligt hvad - i 92 § utsökningslagen
sägs, dels ock att utmätningsmannens åligganden i öfrigt skulle öfverflyttas
å länsmännen på eget ansvar.

ISO

Då länsstyrelsens i Södermanlands län nyssnämnda utlåtande ar lör
frågan ganska belysande och äfven innehåller de synpunkter, som framhållits
af Konungens befallningshafvande i Jämtlands län, har kommittén
ansett förstnämda utlåtande böra här intagas. Detsamma är med
uteslutande af ingressen af följande lydelse:

»Konungens befallningshafvande har i ärendet hört länets fyra kronofogdar,
hvilkas yttranden bifogas. Af dessa yttranden framgår, att här i länet länsmännen
i allmänhet verkställt förekommande utmätningar i utsökningsärenden, men i tvifvelaktiga
fall plägat inhämta kronofogdens råd och föreskrifter. Kronofogden Hugo
Curman vitsordar länsmännens kompetens för de ifrågavarande förrättningarna samt
förklarar sig icke hafva något att erinra mot förslaget. Detta yttrande torde dock
ej få anses innefatta mera än kronofogden M. Halls förklaring, att, om kronofogde
fortfarande får försälja fast egendom och fartyg samt länsstyrelsen i vissa fall af
mera invecklad beskaffenhet kan förordna kronofogden till utmätningsman, ett öfverflyttande
af utsökningsärendena till länsmannen icke torde böra möta hinder, ehuru
tillsynen öfver, att dessa ärenden i behörig ordning redovisades, förmodligen komme
att kräfva icke så litet arbete för den öfverordnade myndigheten. Hufvudsakligen samma
ståndpunkt intar äfven kronofogden Edvard Andersson, men framhåller dock betydelsen
af den kontroll, som kronofogdarna under nuvarande förhållanden öfva, då de, såsom
ansvariga för redovisningen och för skada, som kan komma af utmätningsförrättarens
*■ fel eller försummelse, naturligtvis noga öfvervaka, att länsmännen i rätt tid och ord ning

fullgöra sina åligganden som utmätningsmän. Denna tanke utvecklas vidare af
kronofogden L. Bökman, som framhåller, att det för Konungens befallninghafvande,
som blott en gång i kvartalet mottager redogörelse från utmätningsmännen, blefve
så godt som omöjligt att utöfva någon effektiv kontroll öfver, att exekutionsärenden
* inom rätt tid verkställas. Lika svårt blefve det för Konungens befallningshafvande

att såsom närmaste öfvervakande myndighet ersätta kronofogdarna, då det gällde
mera invecklade utmätningsfrågor, ty enligt kronofogden Bökmans förmodan vore det
föga troligt, att länsmännen skulle anse sig kunna i tveksamma fall besvära Konungens
befallningshafvande med förfrågningar, utan länsmännen komma troligen att
verkställa utsökningsärendet, såsom de själfva ansåge rättast, och följden kunae blifva,
att felaktighet uppstode. På grund häraf anser kronofogden det föreliggande förslaget
långt ifrån att vara en fördel tvärtom i flera fall medföra olägenheter. Han påpekar
vidare, att exekutionskostnadernas nedbringande, som man angifvit såsom ett
syfte med förslaget, redan uppnåtts, därigenom att kronofogdarna i stor omfattning
plägat öfverlämna åt länsmännen att å kronofogdarnas ansvar verkställa utmätningar,
samt slutar med förklaringen, att han anser sig icke kunna tillstyrka bifall till förslaget.

Med instämmande i hvad kronofogden Bökman yttrat, får Konungens befallningshafvande
därutöfver i ärendet anföra följande.

Ett syftemål med den ifrågasatta lagändringen synes vara att underlätta den
inom Riksdagen önskade minskningen i antalet kronofogdetjänster. Sistnämnda^ önskemål
torde dock kunna i tillbörlig grad vinnas, äfven om kronofogdarna bibehållas
såsom utmätningsmän i nuvarande omfattning. Eu sammankoppling af dessa båda
frågor synes Konungens befallningshafvande ej riktig. Frågan om ändringar i utsökningslagens
bestämmelser om utmätningsman bör enligt Konungens befallningshaf -

190

vandes uppfattning bedömas endast med hänsyn till, huruvida den derutinnan föreslagna
ändringen är i och för sig nyttig och behöflig.

Såsom kronofogden Bökman framhållit, medför den nuvarande anordningen med
kronofogden såsom utmätningsman i det stora flertalet fall icke för allmänheten högre
exekutionskostnader, än om allmänheten Ange direkt vända sig till länsmannen såsom
utmätningsman. Exekutionskostnadernas nedbringande såsom en följd af förslaget
torde för den skull egentligen blott vara en tänkt fördel, som icke skulle i verkligheten
vinnas utom möjligen i ett eller annat undantagsfall. Då fögderiernas storlek
inom den närmaste framtiden kommer att i regeln ökas högst afsevärdt, torde
det framdeles blifva ännu mera sällsynt än nu, att kronofogdarna själfva verkställa
exekutionsförrättningar, och farhågan för onödigt höga exekutionskostnader därigenom
att blifva ännu mindre grundad än för närvarande.

Det lider visserligen icke något tvifvel, att länsmännen i flertalet förekommande
fall äro kompetenta såsom utmätningsmän, men de äro det icke i alla. Förslaget
själft erkänner detta, då det undantager ej blott försäljning af utmätt fast egendom
och af fartyg utan äfven andra fall, da Konungens befallningshafvande undantagsvis
kunde finna af nöden, att kronofogden tjänstgjorde som utmätningsman. Förslaget
anger icke, hvem som skulle äga hos Konungens befallningshafvande begära förordnande
för kronofogde att i visst fall vara utmätningsman. Dylika frågor skulle i
många fall blifva af en mycket grannlaga och ömtålig natur, då kronofogdens förordnande
såsom utmätningsman kunde äfven utan anledning uppfattas såsom en inkompetensförklaring
i fråga om vederbörande länsman. För öfrigt skulle det kunna
hända, att kronofogdens kompetens såsom utmätningsman, då han i visst fall skulle
därtill förordnas, blifvit väsentligen minskad till följd däraf, att han så godt som
helt och hållet fått upphöra med denna verksamhet.

Då en länsman har svag juridisk utbildning, ligger det nära till hands, att
denna brist, då han verkställer exekutionsärenden, skall visa sig just i förbiseende
af en svårighet, som i det föreliggande fallet kan finnas. Den föregående pröfningen,
som ärendena under nuvarande förhållanden underkastas hos kronofogden, är°för
den skull en värdefull garanti, som icke bör utan tvingande skäl släppas. En
obetydlig anvisning från den för förrättningen ansvarige kronofogden till länsmannen
om rätta förfaringssättet är i de flesta fall tillfyllest. Konungens befallningshafvande,
som skola afgöra mål angående besvär öfver utmätningsmäns förfarande, kunna ej
binda sig genom i förväg gifna dylika råd och anvisningar till utmätningsmannen.
Kronofogdarnas af kronofogden Bökman framhållna öfvervakande och rådande verksamhet
beträffande sättet för exekutionsärendens verkställande skulle bortfalla, då
kronofogdarna ej vidare hade något ansvar för länsmännens förrättningar, och någon
motsvarande kontroll från Konungens befallningshafvandes sida skulle icke alls kunna
träda i stället. Förhållandet blefve alltså till och med sämre, än kronofogden Bökman
antagit, da han förutsatt, att åtminstone i några få fall råd och anvisningar skulle
komma att hos Konungens befallningshafvande begäras och erhållas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då i fråga om exekutionsförfarandet
likaväl som angående rättegångsväsendet säkerheten icke bör riskeras för att
i hvarje fall vinna den största möjliga prisbillighet, anser sig Konungens befallningshafvande
böra afstyrka det föreliggande förslaget.»

Konungens befallningshafvande i Östergötlands och Norrbottens län
hafva förklarat sig anse samma förhöjning i länsmännens kompetens,

191

som af nämnda länsstyrelser påyrkats, då fråga var om de under 1 a)
omförmälda förrättningar, vara erforderlig jämväl i nu förevarande fall.
Till stöd härför har länsstyrelsen i Norrbottens län anfört, att länsmännen
med deras nuvarande kompetens väl i regel kunde på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de vid 1 b) här ofvan afsedda utsökningsärenden, men att
eu mängd fall förekomme, där högre kompetens erfordrades och i allt
fall vore önskvärd. På grund af de långa afstånden hade dock för tids
vinnande och undvikande af oskäliga kostnader länsmännen i länet måst
användas i utmäningsärenden uti långt större utsträckning, än som
varit önskvärdt.

Enligt Konungens befallningshafvandes i Jönköpings län åsikt torde,
därest för länsmanstjänsts erhållande fordran uppställdes på noggrann
kännedom om utsökningslagen, ifrågavarande vid 1 b) afsedda utsökningsärenden
kunna på ett nöjaktigt sätt fullgöras af länsmännen.

Konungens befallningshafvande i Kronobergs län har anfört, att ))i
allmänhet torde nuvarande kompetensfordringar för erhållande af länsmanstjänst
böra väsentligt höjas», men länsstyrelsen har icke närmare
angifvit, hvari förhöjningen borde bestå.

Af Konungens befallningshafvande i Kalmar län har ansetts önskvärdt,
att minimifordringarna på länsmännens utbildning måtte sättas
till realskolexamen, två års tjänstgöring hos länsstyrelse eller landsstatstjänsteman
samt länsmansexamen.

Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län har äfven för
nu förevarande fall åberopat, hvad länsstyrelsen anfört i fråga om länsmännens
kompetens för öfvertagande af de under 1 a) omförmälda utsökningsärenden.

Återstående 13 länsstyrelser hafva icke ansett förhöjning i kompetensen
erforderlig, för att länsmännen skulle kunna öfvertaga kronofogdarnas
skyldigheter beträffande nu ifrågavarande ärenden. Härvid har
emellertid en af länsstyrelserna förklarat sig anse, att höjning i kompetensfordringarna
för länsmännen icke vore »alldeles behöflig», samt anfört,
att svårare fall ibland torde förekomma, då länsmännen behöfde
inhämta öfverordnades råd. En annan länsstyrelse har funnit höjning
i länsmännens kompetens »ej oundgängligen» erforderlig.

Utredning i
hvilken omfattning

exekutionsärenden
åren
1904-1908
bringats till
verkställighet
af länsstyrelser,
, kronofogdar,
länsmän
m. fl.

192

För erhållande af ytterligare utredning i frågan har kommittén ansett
sig böra för några af de närmast föregående åren införskaffa uppgifter,
i hvilken omfattning utsökningsärenden blifvit verkställda af länsmän,
och därvid dels af sådana, hvilka aflagt juridisk examen, nämligen
juris kandidatexamen, hofrättsexamen eller kansliexamen, dels ock af
länsmän utan dylik examen. Lämpligt har synts att i sammanhang
härmed utröna, i hvilken utsträckning utsökningsärenden bringats till
verkställighet af kronofogdar eller af enligt 4 § utsökningslagen förordnade
utmätningsmän samt exekutiva fastighetsauktioner förrättats af
länsstyrelserna. Med anledning häraf har kommittén hos länsstyrelserna
anhållit om upplysningar uti ofvanberörda hänseenden för femårsperioden
1904—1908.

Länsstyrelsernas svar hafva sammanfattats i nedan intagna tablå.

193

Tablå rörande exekutionsväsendet på rikets landsbygd åren 1901—1908.

L ä n.	Förordnanden för länsmän med juridisk examen, utfärdade af länsstyrelse enl. 4 § utsökningslagen	Förordnanden för länsmän utan juridisk examen, utfärdade af länsstyrelse enl. 4 § utsökningslagen.	Antal exekutiva auktionor å fast egendom samt å fartyg, hvarom i 92 § ut-sökningslagen förmäles, förrättade af	Antal ärenden, tillhörande dagbok i utsökningsgöromål, till verkställighet befordrade af
för bestämdt fall.	inom visst område.	för bestämdt fall.	inom visst område.	läns- sty- relse.	krono- fogde.	enligt 4 § utsök-ningslagen af länssty-relse för-ordnad länsman	krono- fogde.	enligt 4 { utsöknings-lagen af länsstyrelse förordnad utmät-ningsman.	länsman eller annan, som krono-fogde jämlikt 3 $ 1 mom. utsöknings-lagen för bestämdt fall satt i sitt ställe.
> b p	Däraf vid- sträckta.1)	•B	03 O m" S°: p: 2 o £L pr ^ p 2. v &	B	03 t sf e: p: 2	> B cf- p	03 O tf" P: p: 2 pr p 2. V P* ___1	med jurid examen.	utan jurid. examen.
Stockholms...............	3	_	_	_	32	_	__	_	302	12	_	_	388	8	5,426
Uppsala ..................	1	—	—	—	1	—	—	—	11	36	-	—	181	2	2,519
Södermanlands .........									11	9	—	—	42	—	1,730
Östergötlands .........	—	—	—	—		—	—	—	15	38	—	—	281	—	3,507
Jönköpings...............									26	10	—	—	162	—	3,092
Kronobergs...............									42	19	—	—	584	—	2,765
Kalmar ..................									11	53	—	—	624	—	3,576
Gottlands ...............	—	—	—	—	—	—	—	—	47	—	—	—	413	—	1,322
Blekinge..................	—	—	—	—	33	—	—	—	32	15	—	—	636	33	1,132
Kristianstads............	—								10	170	—	—	493	19	5,066
Malmöhus ...............	—	—	—	—	3	1	—	—	14	237	—	—	342	3	4,867
Hallands..................	—	—	—	—	2	—	—	—	2	43	—	—	178	1	1,852
Göteborgs och Bohus	9	—	—	—	27	—	—	—	83	34	—	—	in	15	2,561
Älfsborgs ...............	—	—	—		123	—	—	—	48	21	—	—	113	1	2,919
Skaraborgs...............									51	2	—	—	175	—	3,281
Värmlands...............	—	—	—	—	1	—	5	—	25	31	—	—	103	647	2,275
Örebro.....................	—	—	—	—	29	—	—	—	4	32	—	—	162	—	2,123
Västmanlands .........									23	10	—	—	533	—	3,006
Kopparbergs ............	—	—	i	i	16	16	1	1	39	69	—	16	66	225	3,592
Gäfleborgs ...............									10	167	—	—	358	—	4,732
Västernorrlands.........	1	i	—	—	1	—	—	—	27	204	i	—	658	2	6,248
Jämtlands ...............	—	—	—	—	56	—	—	—	68	122	—	—	923	70	4,507
Västerbottens............	—	—	—	—	3	—	—	—	2	137	—	6	127	—	3,321
Norrbottens ............	49	49	i	i	10	10	10	10	22	160	4	135	1.122	3,174	2,467
Summa	63	50	2	2	337	27	16	11	925	1,631	5	157	8,775	4,200	77,886

*) D. v. s. omfattat medgifvande för den förordnade att befatta sig med försäljning af fast egendom eller af fartyg,
hvarom i 92 § utsökningslagen förmäles, eller med fördelning af köpeskilling i fall, som i 3 § 1 mom. sagda lag angifves.

194

III. Preliminära förslag till fögderiförvaltningeng ordnande
i händelse af kronofogdetjänsternas indragning.

Såsom förut nämnts, ingår i kommitténs uppdrag att särskildt undersöka,
huruvida kronofogdetjänsterna böra indragas och kronofogdarnas
tjänsteåligganden öfverflyttas på länsmännen.

Denna undersökning har kommittén gifvetvis funnit böra i första
hand afse ett sådant ordnande af indragningen, att kronofogdarnas samtliga
eller åtminstone hufvudsakliga tjänsteåligganden öfverflyttas på
länsmännen. Men då inom kommittén den mening gjort sig gällande,
att med en dylik anordning länsmännen sannolikt skulle få större arbetsbörda,
än som af dem kunde medhinnas, samt äfven kunna blifva urståndsätta
att verkställa en del tjänstegöromål af den anledning, att
samtidigt med desamma andra tjänstegöromål, som icke tåla uppskof,
måste utföras, har kommittén ansett sig jämväl böra undersöka möjligheten
och lämpligheten af en sådan form för indragningen af kronofogdetjänsterna,
att kronofogdarnas tjänsteåligganden visserligen till stor
del öfverflyttas på länsmännen men i öfrigt och till afsevärd omfattning
läggas på andra landsstatstjänstemän. Stöd för sin uppfattning om behofvet
af jämväl en dylik undersökning har kommittén hämtat däri, att,
såsom af den föregående redogörelsen framgår, vid flera tillfällen, då
frågan om kronofogdetjänsternas indragning vant å bane, den tanken
framkommit, att vid indragningen en del af kronofogdarnas göromål
icke skulle öfverflyttas på länsmännen utan på andra landsstatstjänstemän.
Kommittén anser sig härutinnan endast böra hänvisa till redogörelsen
härofvan för behandlingen af frågan om kronofogdetjänsternas
indragning vid riksdagarna åren 1874 (sidan 17), 1888 (sidan 21) och
1908 (sidan 56) samt till den undersökning, löneregleringskommittén ägnat
saken (sidorna 29—32).

Vid undersökningen, som sålunda skett på två linier, uppgjorde
kommittén preliminärt två alternativa förslag till fögderiförvaltningens
ordnande vid en eventuell indragning af kronofogdetjänsterna,
det ena — här nedan benämndt alternativ I — afseende kronofogdegöremålens
öfverflyttande på länsmännen i allt hufvudsakligt och det

195

andra — alternativ II — enligt livilket kronofogdarnas åligganden skulle
uppdelas mellan länsmännen och andra landsstutstjänstemän.

I utsändt frågecirkulär, där redogörelse lämnades för nämnda
alternativa förslag, inhämtades därefter från länsstyrelserna yttrande rörande
vissa med fögderiförvaltningens omläggning i enlighet med de
skilda alternativen förenade spörsmål. På grundval af nämnda preliminära
förslag och med ledning af länsstyrelsernas å de utställda frågorna
lämnade svar har kommittén sedermera upprättat slutliga alternativa
förslag till fögderiförvaltningens ordnande vid eventuell indragning af
kronofogdetjänsterna. Dessa förslag återfinnas i kapital I, underafdelning
D, medan här nedan redogöres för de preliminära förslagen och
länsstyrelsernas yttranden i anledning af nyssnämnda frågecirkulär.

Alternativ I.

Kommittén tänkte sig, att under detta alternativ indragningen af
kronofogdetjänsterna skulle ordnas i hufvudsak sålunda.

På länsmännen öfverflyttas kronofogdarnas samtliga tjänsteåligganden
med följande undantag:

1) exekutiv försäljning af fast egendom eller af fartyg, som i 92
§ utsökningslagen sägs, likasom ock fördelning af köpeskilling för fast
egendom eller för lös egendom i fall, då enligt 119 eller 120 § utsökningslagen
sammanträde för fördelningen erfordras — kronofogdarnas
åligganden härutinnan verkställas af därtill utaf länsstyrelserna förordnade
lämpliga personer;

2) förrättande af civiläktenskap, hvilket åliggande öfverflyttas på
domhafvandena; samt

3) bestyren med afseende å markegångssättningen, hvilka åläggas
häradsskrifvarna.

Såsom minimifordringar för erhållande af länsmanstjänst stadgas,
att vederbörande skall hafva aflagt realskolexamen, tjänstgjort någon
tid å länsmanskontor och hos länsstyrelse, genomgått kurs vid detektivafdelning
i någon af rikets större städer, företett bevis om nöjaktig
kunskap i enklare bokföring samt aflagt länsmansexamen med skärpta
fordringar i straff- och processrätt samt i utsökningslagen.

Plan för
alternativ I.

196

Af kronofogdarnas göromål äro, såsom ofvan synes, tre grupper
undantagna från öfverflyttning till länsmännen. Kommittén ansåg
nämligen, hvad angår de i moment 1 här ofvan omförmälda förrättningar,
att länsmännen äfven med den ökade kompetens, som enligt
alternativet skulle fordras för länsmanstjänsts erhållande, i allmänhet
icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt utföra dessa förrättningar.
Ett säkert handhafvande af exekutionsväsendet i nämnda delar, hvarmed
ofta äro förenade svårigheter, som fordra omedelbart afgörande,
syntes förutsätta grundligare insikter i utsöknings- och inteckningsväsendet
samt civillagstiftningen i öfrigt, än som af länsmännen med den förutsatta
kompetensen rimligen kunde begäras. Bestyret med de exekutiva
auktionerna och köpeskillingslikviderna ansågs därföre böra öfverlåtas på
af länsstyrelserna tillfälligt förordnade personer, därest icke förrättningarna
enligt utsökningslagen skola hållas å landskansliet. De af
länsstyrelserna särskild! förordnade förrättningsmännens kompetens har
visserligen icke uttryckligen angifvits i alternativet, men uppenbart är,
att den icke kan sättas lägre än den, som nu är föreskrifven för erhållande
af kronofogdetjänst.

Då kommittén tänkte sig, att kronofogdens åliggande att förrätta
civiläktenskap skulle öfverflyttas på domliafvandena, förbisåg kommittén
icke den ökning i dessas arbetsbörda, som särskild! i vissa domsagor
otvifvelaktigt måste inträda, helst som äktenskaps ingående inför borgerlig
myndighet redan för närvarande ganska ofta förekommer och framdeles
torde blifva ännu vanligare. Kommittén var emellertid af den mening,
att kronofogdarnas ifrågavarande åliggande lämpligast borde anförtros
åt domhafvandena.

Hvad slutligen beträffar förslaget, att bestyren med markegångssättningen
skulle åläggas häradsskrifvarna, ansågs detsamma kunna motiveras
därmed, att, då de till länsstyrelserna inkommande priskuranterna
för markegången upprättas fögderivis, kronofogdens åligganden med
afseende å markegångssättning jämväl i framtiden lämpligast borde
handhafvas af en för hela fögderiet gemensam tjänsteman.

De till länsstyrelserna beträffande förevarande alternativ utställda
frågor voro af följande innehåll:

197

1) Anses ökningen i länsmännens arbetsbörda blifva större, än att
de med deras nuvarande antal kunna behörigen sköta sina åligganden?

Därest så anses blifva fallet, huru bör detta missförhållande afhjälpas? 2)

Huru bör kontrollen å länsmännens verksamhet lämpligen ordnas?

3) I hvilken utsträckning anses ökning af arbetskrafterna erforderlig a)

å landskansliet?

b) å landskontoret?

4) Anses, att ofvanberörda ökning i länsmännens tjänsteåligganden
och kompetens skulle komma att kräfva förhöjning af deras löneförmåner,
och i sådant fall till hvilket ungefärligt belopp?

5) Blifver till följd af den minskning i befordringsutsikter, som skulle
komma att föranledas för länsnotarier och länsbokhållare, ökning af
dessas löneförmåner erforderlig, och i sådant fall till hvilket ungefärligt
belopp?

I fråga om den ökning i länsmännens arbetsbörda, som skulle blifva Länsstyreiseren
följd af kronofogdetjänsternas indragning och öfverflyttande på läns- öfver alternamännen
af kronofogdarnas samtliga göromål med de under detta alternativ
gjorda undantag, har flertalet länsstyrelser varit af den mening,
att, äfven om en del länsmän för närvarande icke äro af sin tjänst
fullt upptagna, detta dock icke är fallet i sådan omfattning, att kronofogdarnas
och länsmännens åligganden skulle, åtminstone inom det störaflertalet
nuvarande länsmansdistrikt, kunna förenas på en hand. Till
stöd för denna mening har anförts, att bestyret med uppbörden och dess
redovisning skulle göra det hart när omöjligt för länsmännen, särskildt
i de större distrikten, att samtidigt med nämnda bestyr nöjaktigt besörja
de åt kronofogdar och länsmän i öfrigt uppdragna åligganden. Äfven
borde beaktas, att efter den ifrågasatta förändringen vida större
anspråk komme att i flera afseenden ställas på länsmännens arbete, kvalitativt
taget, än som hittills varit fallet. Denna omständighet måste
gifvetvis förorsaka ökning i arbetsbördan för länsmännen med deras
jämförelsevis ringa utbildning. Kvantitativt sedt, blefve möjligen arbetet,
om det kunde jämnt fördelas under hela året, icke större, än att en
person borde kunna medhinna detsamma, men då en dylik uppdelning
af arbetet knappast vore möjlig, enär flera slags arbeten understundom

198

måste samtidigt utföras, torde konflikter icke kunna undvikas, hvilka
det mången gång skulle blifva svårt att lösa. I sådant hänseende
tiar framhållits, hurusom efterbesiktningarna å de allmänna vägarna och
kronouppbördsstämmorna förekomma ungefär samtidigt. Vidare har erinrats,
att, därest vid t. ex. pågående uppbördsstämma fall anmäldes,
då ett omedelbart ingripande från länsmannens sida såsom polisman
eller för utförande af ett brådskande utsökningsärende vore nödvändigt,
sådant näppeligen skulle låta sig göra.

De länsstyrelser, som sålunda ansett ökningen i länsmännens arbetsbörda,
därest de skulle öfvertaga kronofogdegöronlålen, blifva större, än
att de med deras nuvarande antal skulle kunna behörigen sköta sina
åligganden, hafva i allmänhet velat lösa nämnda svårighet genom att
medelst uppdelning af de större distrikten eller en mera allmän distriktsreglering
inom respektive län öka länsmännens antal. En af länsstyrelserna
har varit af den mening, att ifrågavarande missförhållande borde
afhjälpas genom anställande i de svårskötta länsmansdistrikten af skrifbiträden,
aflönade af statsmedel. Af en annan länsstyrelse har föreslagits
anställande af en särskild tjänsteman, till hvilken länsmannen skulle
äga att i förekommande fall hänvända sig.

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län har anfört, att, då
det hufvudsakliga af det arbete, som i länet utfördes af sex kronofogdar
med nio biträden eller tillsammans femton personer, skulle efter
fördelning öfvertagas af 26 länsmän utan någon afsevärd minskning i
länsmännen förut åliggande arbete och då uppdelningen af kronofogdegöromålen
på länsmännen komme att falla tämligen ojämnt, så att
större delar däraf säkerligen skulle komma på de länsmän, som redan
förut hade de besvärligaste distrikten, det ställde sig klart, att många,
för att icke säga de flesta af länsmännen —• äfven om de skulle anses
för alla dessa göromål kompetenta — icke kunde utan men för arbetsproduktens
beskaffenhet påläggas en sådan arbetsökning, som enligt nu
ifrågavarande alternativ förutsattes, i synnerhet om man jämväl toge i
betraktande ökningen af förrättningsdagarnas antal utom tjänsterummet.
Sättet för afhjälpande af detta missförhållande vore länsstyrelsen desto
svårare att utfinna, som en ökning af länsmännens antal icke vore att
tillråda. Därigenom skulle nämligen redogörarväsendet än mera splittras
och kontrollen häröfver omöjliggöras.

199

Enligt Konungens befallningshafvandes i Uppsala län åsikt komme
ökningen af länsmännens arbetsbörda jämte ej minst beskaffenheten af
det dem åliggande arbetet att föranleda till eftersättande af länsmännens
uppgift såsom upprätthållare af den allmänna ordningen på landsbygden.
Denna uppgift kunde icke öfvertagas af fjärdingsmännen, såsom
denna kår för närvarande rekryterades. Reformen förutsatte alltså
en ansenlig tillökning, på statsverkets eller kommunernas bekostnad, af
den särskilda polismannakåren på landsbygden. I stort sedt skulle en
anordning enligt detta alternativ innefatta en återgång till förhållandena
i länet under förra hälften af förra århundradet med många små fögderier
samt under fögderiförvaltaren länsmän med polismäns bildningsgrad.

Liknande synpunkter hafva framhållits af Konungens befallningshafvande
i Jämtlands län, som visserligen ansett ökningen i länsmännens
arbetsbörda, kvantitativt taget, ej varda större, än att länsmännen, om
arbetet kunde jämnt fördelas, borde medhinna sina åligganden, med undantag
för de större distrikten, där arbetsbördan redan nu vore mycket
stor. Men genom öfverflyttningen af kronofogdarnas göromål blefve arbetsfördelningen
ojämnare än nu, och detta måste förorsaka svårigheter.
Länsmännen skulle vissa tider blifva så bundna af uppbördsförrättningar,
ekonomiska besiktningar och andra bestyr, att deras polisverksamhet
blefve lidande därpå, hvartill komme, att kontorsarbetet väsentligen
ökades och bunde dem vid tjänsterummet. Den redan nu öfverklagade
olägenheten, att länsmännen genom de trägna kontorsgöromålen afvändes
från och blefve mindre skickade för polismannaverksamhet, skulle helt
visst ökas, därest länsmännen i än högre grad skulle bindas vid tjänsterummet.
En förändring i den uti detta alternativ föreslagna riktning
har länsstyrelsen alltså icke ansett sig kunna biträda utan under förutsättning
af en fullständig omorganisation af polisväsendet på landsbygden.

Af de länsstyrelser, hvilka ansett länsmännen med deras nuvarande
antal kunna medhinna att öfvertaga kronofogdegöromålen, har i allmänhet
icke angifvits någon motivering för denna deras mening. Ett undantag
härifrån utgör Konungens befallningshafvande i Ilallands län,
som anfört, att, då länsmännen för närvarande vore i tillfälle att

200

bredvid sin tjänst i ganska stor utsträckning ägna sig åt enskild verksamhet
samt kronofogdarnas i länet göromål med i detta alternativ angifna
undantag skulle fördelas på två till tre länsmän, ökningen i länsmännens
arbetsbörda icke syntes blifva större, än att det nuvarande antalet
länsmansdistrikt borde vara tillfyllest. I sammanhang härmed har
länsstyrelsen emellertid erinrat, att vissa af de göromål, som skulle från
kronofogdarna öfverflyttas på länsmännen, vore af den beskaffenhet, att
de tidvis hindrade länsmännen från fullgörande af deras öfriga tjänstegöromål.
Detta gällde särskildt uppbördsväsendet. Det torde därföre
blifva nödvändigt, att större tillgång på länsmansvikarier funnes —
helst vid länsmanskontoren fast anställda biträden — och för aflönande
af dessa under de tider, länsmännen vore hindrade af uppbörd eller
annat från att sköta tjänsten i öfrigt, vore enligt länsstyrelsens mening
ett särskildt anslag erforderligt.

Konungens befallningshafvande i Örebro län, som påpekat, att i de
större länsmansdistrikten svårigheter tidvis kunde uppstå för länsmännen
att medhinna göromålen, har varit af den åsikt, att dessa svårigheter
skulle kunna utjämnas genom anslag till skrifbiträden samt förordnande
af vikarier å vissa delar af tjänsten.

Slutligen må omnämnas, hurusom Konungens befallningshafvande
i Alf sborgs län framhållit, att den i förevarande alternativ ifrågasatta
ökningen i länsmännens arbetsbörda säkerligen skulle komma att förorsaka,
att länsmännen icke vidare kunde i nämnvärd män åtaga sig enskilda
uppdrag och att de således icke kunde påräkna några biinkomster.

Den kontroll och öfvervakande verksamhet, som kronofogdarna utöfva
öfver underlydande tjänstemäns verksamhet m. m., är obestridligen
af stor betydelse för administrationen.

Man torde därföre icke kunna undgå att i sammanhang med en
indragning af kronofogdetjänstema sörja för, att den kontroll, kronofogdarna
utöfva, varder på ett eller annat sätt ersatt. Med anledning
häraf har kommittén, såsom ofvan nämnts, inhämtat yttranden från
länsstyrelserna, huru efter en omläggning af fögderiförvaltningen i enlighet
med förevarande alternativ kontrollen öfver länsmännens verksamhet
lämpligen borde ordnas.

201

Uti de yttranden, som i anledning häraf afgifvits, hafva åtskilliga
länsstyrelser uttalat den åsikt, att ifrågavarande kontroll lämpligen
kunde anordnas på i hufvudsak enahanda sätt, som för närvarande gäller
beträffande kronofogdarna. Med anledning häraf torde en kortfattad
redogörelse för det sätt, hvarpå kontrollen öfver kronofogdarnas
tjänsteverksamhet är ordnad, här böra lämnas.

Kronofogdens verksamhet såsom uppbördsman kontrolleras dels
därigenom, att vid de allmänna kronouppbördsstämmorna en af länsstyrelsen
förordnad person och vid de särskilda kronouppbördsstämmorna
häradsskrifvaren är närvarande och för kontrollängd öfver därvid influten
uppbörd, om hvars belopp kontrollanten därpå ofördröjligen har
att afgifva rapport till länsstyrelsen, dels ock genom granskning först
hos länsstyrelsen och sedermera hos kammarrätten af de räkenskapshandlingar,
hvilka kronofogden har att å bestämda tider upprätta och
insända till länsstyrelsen. Kronofogdens åtgärder med exekutionsärendena
kontrolleras från statens sida, genom att kronofogden kvartalsvis
till länsstyrelsen för granskning insänder utdrag af den dagbok i utsökningsmål,
han är skyldig att föra. Generell kontroll ligger däri, att
kronofogden för kassajournal, som hvarje månad afslutas, samt kvartalsvis
till länsstyrelsen insänder utdrag af journalen, upptagande för hvarje
månad i kvartalet behållningen vid månadens början, under månaden influtna
medel och verkställda utbetalningar samt behållningen vid månadens slut.
Jämlikt stadgandet i kungl. kungörelsen den 10 juli 1899 angående inventering
hos vissa ämbets- och tjänstemän utöfvas slutligen en mera direkt
kontroll, genom att Konungens befallningshafvande minst en gång
årligen själf eller genom den, Konungens befallningshafvande i sitt ställe
förordnar, förrättar inventering af de penningar och värdehandlingar,
som kronofogden å tjänstens vägnar emottagit.

Af de länsstyrelser, som velat öfverflytta denna kontroll att afse
länsmännens verksamhet, hafva flera samtidigt med skärpa framhållit
nödvändigheten af, att de årliga inventeringarna ökades till antalet samt utsträcktes
att afse icke endast kassan och värdehandlingarna utan en
fullständig inspektion af länsmannens sätt att sköta samtliga sina tjänsteåligganden,
således jämväl och icke minst polisväsendet.

Härutöfver hafva emellertid åtskilliga länsstyrelser framkommit med

202

kompletterande förslag till kontrollbestämmelser. Sålunda har Konungens
befallningshafvande i Stockholms län ifrågasatt, huruvida det icke
vore lämpligt ålägga länsmännen att åtminstone två gånger om året
till länsstyrelsen afgifva rapport öfver oafgjorda, exempelvis mer än tre
manader gamla ärenden med angifvande af orsaken till, att desamma
icke kunnat afföras. Rapporterna borde därefter öfverlämnas till inventeringsförrättaren
för att komma till användning vid inventeringarna.

Konungens befallningshafvande i Blekinge län har ansett länsmännen
böra åläggas att halfårsvis till vederbörande länsstyrelse afgifva
berättelser af enahanda beskaffenhet, som det enligt 8 § i
instruktionen för stadsfiskaler åligger dessa att insända till justitiekanslern.
Därjämte har sistnämnda länsstyrelse, i likhet med Konungens
befallningshafvande i Kristianstads samt Göteborgs och Bohus
län, ansett nödigt, att, enär enligt lagen om ersättning af allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakats af ämbets- eller tjänsteman,
den 10 juli 1899 ersättning skall utgå af allmänna medel icke blott
för hvad ämbets- eller tjänsteman tillgriper och förskingrar af penningar,
värdehandlingar och annat, som han enligt utsökningslagen fått om
händer, utan äfven för hvad han uppburit enligt särskilda stadganden
om utmätning för kommunalutskylder, allmänna afgifter m. m., kontrollen
öfver länsmannens verksamhet i denna del blefve skärpt genom en
bestämmelse, hvarigenom han ålades att föra särskild dagbok öfver
uppbörd af sådana medel samt att till vederbörande länsstyrelse kvartalsvis
insända ett verificeradt utdrag af denna dagbok samtidigt med
utdraget af utsökningsdagboken.

Rätt märkligt är det förslag i hithörande ämne, som framställts
af Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län. Enligt
detsamma borde vederbörande häradsskrifvare två gånger årligen
med ledning af till länsmannen inkomna uppbördsböcker, restlängder,
utslag och domar samt framställningar om handräckning förrätta
inventering af de penningar och värdehandlingar, länsmannen
inom sitt distrikt å tjänstens vägnar emottagit. Tillika har länsstyrelsen
funnit det för kontrollens effektivitet böra föreskrifvas, att det skulle
korumunalnämndsordförande, uppbördsman för prästlönemedel

203

m. fl. att vid insändande till länsmannen af restlängder samtidigt till
härad sskri fvaren meddela uppgift om längdernas slutbelopp.

En länsstyrelse bär föreslagit skyldighet för länsmännen att ställa
viss uppbördsborgen. Några länsstyrelser hafva ansett, att länsmännen
borde hvarje månad till länsstyrelsen insända utdrag af dagbok och
kassajournal.

Slutligen må i detta sammanhang erinras, att Konungens befallningshafvande
i Jönköpings län framhållit betydelsen i kontrollhänseende
af en bestämmelse därom, att länsmännen skulle vara skyldiga årligen
under minst fjorton dagar begagna sig af semesterledighet, samt
att länsstyrelsen i Kalmar län ansett nödvändigt låta länsstyrelserna,
såsom före den direkta skriftväxlingens införande varit förhållandet, förmedla
handräckningarna för uttagande af kronoutskylder hos bortflyttade
personer.

Beträffande frågan, af hvem inspektioner eller inventeringar hos
länsmännen skulle verkställas, hafva länsstyrelserna varit af olika åsikter.
Konungens befallningshafvandes i Göteborgs och Bohus län ställning till
denna fråga har nyss berörts. Flertalet öfriga länsstyrelser har utgått
från, att ifrågavarande förrättningar lämpligen borde, i likhet med hvad
som finnes föreskrifvet i fråga om inventeringarna hos kronofogdarna,
verkställas af länsstyrelserna eller genom af dem förordnade personer, men
samtidigt har betonats nödvändigheten af, att denna kontroll utöfvades
från såväl landskansliet (beträffande polis- och exekutionsväsendet) som
från landskontoret (beträffande länsmännens handhafvande af uppbörden).
En del länsstyrelser hafva förordat anställande af särskilda, fullt kvalificerade
tjänstemän för verkställandet af ifrågavarande förrättningar. Af
en länsstyrelse har föreslagits, att fiskaliserande tjänstemän skulle för berörda
uppdrag anställas å länsstyrelsernas båda arbetsafdelningar. Konungens
befallningshafvande i Norrbottens län, som ansett, att ofta, minst en gång
hvarje kvartal återkommande inspektioner hos länsmännen vore erforderliga
för åstadkommande af en effektiv kontroll öfver deras tjänsteverksamhet,
har föreslagit, att dessa förrättningar skulle verkställas af
under länsstyrelsens uppsikt stående reseinspektörer med den kompetens,
som fordras för länsbokhållartjänsts erhållande. Åt dessa inspektörer
kunde ock lämpligen anförtros de kronofogdarna nu åliggande bestyren

204

med markegångssättningama samt förrättandet af exekutiva auktioner
och fördelning af köpeskillingen för exekutivt försålda fastigheter.

Det finnes knappast någon punkt, i hvilken länsstyrelserna varit så
ense, som i fråga om den icke obetydliga ökning i länsstyrelsernas arbete
såväl å landskontoret som å landskansliet, som skulle blifva en följd
af kronofogdetjänsternas indragning. I allmänhet hafva länsstyrelserna
utgått från nödvändigheten af att anställa nya ordinarie tjänstemän å landskontoret,
och endast ett mindretal har trott sig kunna reda sig utan
annan ökning i arbetskrafterna å landskansliet än ytterligare extra
biträden.

Därest inspektionerna hos länsmännen icke komme att uppdragas åt
särskilda tjänstemän, utan verkställas af länsstyrelsernas egna ämbets- och
tjänstemän, har det synts länsstyrelserna uppenbart, att redan härigenom
en icke obetydlig ökning måste inträda i deras arbetsbörda, en ökning,
som, därest kontroll skulle utöfvas både från landskansliet och landskontoret,
måste blifva betungande för länsstyrelsernas båda afdelningar.
Kronofogdetjänsternas indragning skulle äfven komma att föranleda
ökad korrespondens och diarieföring hos länsstyrelserna, enär dessa därefter
blefve nödsakade att i alla ärenden hänvända sig till länsmännen.
Sådana rapporter, som enligt nu gällande föreskrifter insändas till länsstyrelserna
af kronofogdarna, komme i stället att afgifvas af länsmännen.
Då länsmännens antal vore fyra till fem gånger större än
kronofogdarnas, torde häraf tydligen framgå, hvilken ökning i länsstyrelsernas
expedition kronofogdetjänsternas indragning skulle medföra.
Vidare vore att bemärka, att kronofogdarna ej sällan anlitades af länsstyrelserna
såsom kronoombud i rättegångar, syner m. m. Då för utförande
af kronans talan i dessa fall ofta kräfdes juridisk utbildning, torde det,
om kronofogdetjänsterna indroges, blifva nödvändigt att härför i ej
ringa omfattning anlita tjänstemän hos länsstyrelserna. Slutligen blefve
det i högre grad än nu erforderligt att hafva tillgång till extra tjänstemän
att vikariera för länsmännen under deras semester eller tjänstledighet.

Beträffande därefter särskildt ökningen i arbetet å landskansliet har
Konungens befallningshafvande i Kristianstads län framhållit följande

205

synpunkter, hvilka påpekats jämväl i åtskilliga andra länsstyrelsers yttranden
i denna fråga. Då efter kronofogdetjänsternas indragning förrättningar
för hållande af exekutiv auktion och verkställande af fördelning
af köpeskilling för exekutivt försålda fastigheter skulle, i den mån
de icke enligt gällande utsökningslag ägde rum å landskansliet, undantagas
från länsmännens tjänsteåligganden och verkställas af därtill af
länsstyrelsen särskilt förordnade lämpliga personer, blefve en gifven
följd häraf, att alla dylika förrättningar, som i öfverensstämmelse med
utsökningslagen kunde hållas å landskansliet, också komme att dit förläggas.
Genom förändringen blefve allenast af denna anledning göromålen
å landskansliet betydligt ökade. Härtill komme, att för utförande
af de af nämnda förrättningar, hvilka enligt lag måste hållas å tingsställena,
knappast stode länsstyrelsen till buds andra fullt'' insiktsfulla
och erfarna personer än de å landskansliet anställda tjänstemän, som
hade juridisk kompetens. Då landssekreteraren måste anses vara af
andra tjänstegöromål förhindrad att sysselsätta sig med dessa förrättningar
och hans användande därtill för öfrigt icke rätt gärna kunde
ifrågasättas med hänsyn därtill, att besvär öfver dessa förrättningar
skulle anföras hos länsstyrelsen, återstode för förrättningarnas verkställande
icke några andra lämpliga personer än de å landskansliet anställda
notarierna. Det blefve antagligen också den äldsta och mest förfarna
af dessa, som finge sig anförtrodt att handlägga ifrågavarande exekutiva
göromål.

Enligt hvad en del länsstyrelser erinrat, komme också ökadt arbete
å landskansliet att uppstå för granskning af det betydande antal dagböcker
i utsökningsmål, som inkomme från länsmännen, ty, ehuru
målens sammanlagda antal icke ökades, blefve granskningen dock mera
tidsödande och vansklig.

Beträffande ökningen i arbetsbördan å landskontoren bör till en början
erinras därom, att länsstyrelserna i allmänhet synas hafva utgått från
den förutsättningen, att specialräkningarna skulle upprättas af länsmännen.
En länsstyrelse har emellertid i sammanhang härmed framhållit, att,
därest afsikten vore, att häradsskrifvaren skulle upprätta specialräkningen,
dennes arbete blefve i sådan grad ökadt genom de redogörelser
för uppbörden, länsmännen måste lämna, att häradsskrifvaren

206

svårligen torde medhinna specialräkningens upprättande i rätt tid.
Skulle däremot länsmännen upprätta specialräkningarna, blefve å andra
sidan länsbokhållare^ arbete med landsboken så vidlyftig, att tiden
med landsbokens afgifvande måste utsträckas en eller två månader,
äfven om, såsom samma länsstyrelse föreslagit, dess arbetskraft å
landskontoret ökades med en andre länsbokhållare och en landskontorist.
Hela riksbokslutet blefve sålunda fördröjdt. Därjämte skulle enligt
samma länsstyrelses åsikt svårigheter möta att erhålla tillräckligt antal
lämpliga kontrollanter vid uppbördsstämmorna, då uppbördsmötena säkerligen
komme att mera än hittills hållas å samma tider inom de olika
distrikten.

I allmänhet hafva länsstyrelserna befarat, att det ökade antalet
specialräkningar komme att medföra stor svårighet att inom föreskrifven
tid få landsboken färdig. Betydande ökning i arbetet komme därjämte
att föranledas af det mångdubbelt större antalet redovisningsräkningar
i öfiigt, såsom balansrelationer och bötesredogörelser och därmed sammanhängande
försvårad granskning. Inlevereringar af medel samt framställningar
om afkortning och afskrifning komme att till antalet mera
än fyrdubblas. Enahanda ökning finge icke blott ersättningsrekvisitionerna
å genom kronofogden nu bestridda utgifter, hvarmed följde betydligt
flera anordningar och besvärligare bokföring genom omföringar
å förskottsräkningarna med länsmännen, utan äfven resolutionerna om
villkorlig påföring af värnpliktsböter m. m.

Mera än en länsstyrelse har funnit svårt att för närvarande exakt
uppgifva den ökning af arbetskrafterna å länsstyrelsernas afdelningar,
som skulle erfordras, därest förevarande alternativ genomfördes. I de fall, då
en länsstyrelse utan angifvande af kostnaden förklarat, att de tillfälliga
arbetskrafterna å den ena eller andra afdelningen kräfde förstärkning,
har kommittén ansett sig böra själf beräkna sagda kostnad. Den af länsstyrelserna
angifna och af kommittén sålunda beräknade ökningen har
kommittén sammanfattat i tabell XXVI.

Ökningen af kostnaderna för länsmännens utbildning likasom ock
de ökade anspråken på större och mera betydande arbetsprestation af läns -

207

männen hafva länsstyrelserna på ett undantag när ansett nödvändiggöra
en ökning af länsmännens aflöning sförmåner.

Det är endast Konungens befallningshafvande i Kristianstads län,
som funnit den föreslagna ökningen i länsmännens tjänsteåligganden
och kompetens icke kräfva någon förhöjning i deras löneförmåner, sådana
de nu utgå med den länsmännen under de senare åren beviljade löneförbättring.
En skötsam och ordentlig länsman vore redan nu i tillfälle
att vid sidan af tjänsten förskaffa sig enskilda uppdrag, hvarigenom
hans inkomster väsentligen ökades, och, om kronofogdetjänsterna indroges,
skulle utsikterna för länsmännen till ökade biinkomster blifva
ännu större.

Men just beträffande länsmännens biinkomster hafva alla öfriga länsstyrelser,
som yttrat sig i denna fråga, varit af motsatt åsikt mot länsstyrelsen
i Kristianstads län. Länsmännens nuvarande aflöningsförmåner
hade blifvit bestämda under förutsättning af möjligheten för länsmännen
att vid sidan af sin statstjänst utöfva enskild verksamhet, men denna
förutsättning skulle efter en eventuell omreglering komma att helt
eller delvis försvinna. Frånsedt att ett nödtvång för en statens tjänsteman
att för sin utkomst nödgas tillgripa bisysselsättningar icke blott
kunde skapa minskadt intresse för statstjänsten utan därjämte äfventyra
den själfständighet gent emot privata inflytelser, som för länsmännen
i deras tilltänkta nya ställning måste blifva af alldeles särskild
betydelse, torde länsmännen icke få tid öfrig att syssla med privata
uppdrag, i den mån de fortfarande skulle vara oförhindrade att åtaga
sig sådana. Sedan länsmännen fått kronans uppbörd om händer,
skulle de i hvarje fall på grund af stadgandet i 15 kapitlet 2 § rättegångsbalken
blifva förhindrade att vidare uppträda såsom rättegångsombud.

En del länsstyrelser hafva funnit särskildt den omständigheten, att
länsmännen skulle blifva uppbördsmän och få uppbördsmannaansvar,
oafvislisligen fordra en höjning i deras löner, enär det icke kunde anses
vara med statens intresse förenligt att anförtro ett så viktigt och ansvarsfullt
samt för mången kanske frestande värf åt länsmännen utan
att samtidigt åt dem gifva en ekonomiskt fullt tryggad ställning. En

208

ökning i länsmännens löner har därjämte synts oundgänglig, därest
utsikt skulle finnas att förvärfva och bibehålla fullt kvalificerade krafter
till utförandet af de mångsidiga samt för såväl det allmänna som den
enskilde betydelsefulla uppdrag, som skulle komma att åligga länsmännen.
Därjämte har det erinrats, att, då det under detta alternativ
säkerligen blefve nödvändigt för länsmännen, åtminstone i större distrikt,
att använda tjänstebiträde, hänsyn måste tagas äfven därtill vid bestämmande
af aflöningsförmånerna för länsmännen.

Då det gällt att närmare angifva det ungefärliga belopp, hvarmed
länsmännens löner borde höjas, hafva meningarna emellertid gått åtskilligt
isär. Konungens befallningshafvande i Stockholms län, som icke
yttrat sig om beloppet af ökningen, har ansett denna icke böra vara
lika för alla länsmansdistrikt utan göras beroende af en undersökning
för hvarje distrikt, därvid borde tagas i betraktande jämväl den minskning
i hittillsvarande möjlighet för länsmännen till extra inkomster, som
kunde antagas blifva en följd af ökningen i tjänsteår betet.

I proposition till 1909 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att länsmännens
begynnelselön måtte bestämmas till 2,800 kronor, hvilken efter
fem år kunde höjas med 300 kronor och efter tio år med ytterligare 300
kronor, hvadan slutlönen alltså skulle blifva 3,400 kronor (för länsmännen
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län dessutom ett
ortstillägg af 200 kronor årligen). Vid denna ökning i länsmännens
löner har emellertid ingen länsstyrelse, som öfverhufvud ifrågasatt löneförhöjning,
velat stanna, ehuru Konungens befallningshafvande i Kronobergs
län endast i så måtto afvikit därifrån, att länsstyrelsen ansett ett
tredje ålderstillägg. af 300 kronor erforderligt. Konungens befallningshafvande
i Jämtlands län har, utan angifvande af med hvilket belopp
länsstyrelsen ansåge länsmännens aflöning behöfva ökas, yttrat, att hvad
Kungl. Maj:t i propositionen år 1909 föreslagit tarfvade förhöjning samt
att det för öfrigt icke skulle dröja länge, innan länsmännen komme att
begära ytterligare löneförhöjning, hvilken så mycket mindre torde kunna
i längden afvisas, som det icke kunde undgås att höja deras kompetens
med hänsyn till åklagarkallet. Konungens befallningshafvande
i Västernorr lands län har ansett någon höjning, motsvarande ökningen

209

i länsmännens arbete, erforderlig utöfver statsutskottets med anledning af
propositionen afgifna förslag, livilket innebar eu minskning i den af
Kungl. Maj:t föreslagna aflöningen med 100 kronor. Konungens befallningshafvande
i Västmanlands och Kopparbergs län hafva ansett en
höjning med 1,000 kronor utöfver hvad propositionen innebar skälig.
Konungens befallningshafvande i Kalmar län har funnit en löneförhöjning
till 4,000 kronor i högsta lönegraden lämplig, och Konungens
befallningshafvande i Blekinge län har förordat en höjning med sammanlagdt
omkring 1,000 kronor. Vidkommande öfriga länsstyrelsers
yttranden i hithörande fråga inskränker sig kommittén till att hänvisa
till tabell XXIV.

Beträffande frågan, huruvida en ökning af länsnotariernas och länshokhållarnas
löneförmåner blefve erforderlig på grund af den med ifrågavarande
alternativ förbundna minskningen i befordringsutsikter för nämnda
tjänstemän, och i sådant fall med hvilket ungefärligt belopp, hafva
samtliga länsstyrelser med undantag af Konungens befallningshafvande
i Hallands län jakande besvarat förra delen af frågan, hvaremot
meningarna varit mycket delade, då det gällt att föreslå ökningens
storlek.

Konungens befallningshafvande i sistnämnda län har ansett det
mindre riktigt att för all framtid fastställa högre löneförmåner för länsnotarier
och länsbokhållare därför, att deras befordringsutsikter skulle
minskas. Länsnotarie- och länsbokhållarbefattningarna borde enligt
länsstyrelsens förmenande liksom andra tjänster aflönas efter sin egen
beskaffenhet, och jämförd t med andra liknande befattningar, exempelvis
notarietjänsterna i hofrätterna, torde knappast kunna sägas, att de nuvarande
aflöningsförmånerna för ifrågavarande landsstatstjänstemän vore
för låga. Däremot har det synts länsstyrelsen ligga en viss rimlighet
uti, att under en lämplig öfvergångsperiod godtgörelse för minskade
befordringsutsikter, t. ex. i form af ett tredje ålderstillägg, bereddes
länsnotarier och länsbokhållare, enär den nuvarande generationen af
dessa tjänstemän ingått på landsstatsbanan under förutsättning att, därest

210

befordran till afdelningschefsplats vid landsstaten icke ernåddes, såsom
slutplats erhålla en kronofogdetjänst. En annan sak vore, att, därest
kronofogdetjänsterna indroges och befordringsutsikterna sålunda blefve
sämre, det torde blifva svårare att erhålla väl kvalificeradt folk för
landsstatsbanan. Denna omständighet har visserligen synts länsstyrelsen
tala emot den ifrågasatta reformen men vore knappast något skäl för
löneförhöjning.

Såsom nyss nämndes, hafva samtliga öfriga länsstyrelser funnit eu
ökning af länsnotariers och länsbokhållares löner erforderlig. De minskade
befordringsutsikterna skulle äfven komma att i hög grad försvåra
rekryteringen af nämnda tjänstegrader med fullt kompetent folk. Då
endast ett fåtal af dessa tjänstemän kunde hafva utsikt att blifva befordrade
till landssekreterare eller landskamrerare, blefve länsnotarie- och
länsbokhållare’änsterna slutplatser för flertalet af sina innehafvare.
Detta vore företrädesvis förhållandet med länsnotarierna, hvilka skulle
hafva den kompetens, som vore stadgad för landssekreterare, och för
hvilka i vanliga fall befordran till häradsskrifvartjänst icke torde te sig
lockande.

Enligt Konungens befallningshafvandes i Stockholms län åsikt skulle
de minskade befordringsutsikterna föranleda svårighet att med kompetenta
och lämpliga personer rekrytera icke blott länsnotarie- och länsbokhållarbefattningarna
utan äfven landskanslist- och landskontoristtjänsterna.
Derföre borde samtliga dessa tjänstemäns löner ökas så mycket,
att tjänsterna äfven med minskade befordringsutsikter kunde blifva
lockande för dugliga personer.

Konungens befallningshafvande i Kristianstads län har framhållit,
att frågan om kronofogdetjänsternas indragning redan nu visat sig menligt
inverka i så måtto, att tillströmningen till landsstaten af juridiskt
bildade personer blifvit mindre och svårigheter uppstått att vid ledigheter
erhålla vikarier för länsnotarier.

Beträffande den af länsstyrelserna föreslagna ökningen uti ifrågavarande
tjänstemäns löner hänvisar kommittén till tabell XXV.

Åtskilliga länsstyrelser hafva till sina svar å de till dem utställda

211

frågorna fogat vissa uttalanden rörande ifrågavarande alternativ. Dessa
yttranden äro af hufvudsakligen följande innehåll.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län: Emedan före varande

alternativ komme att ställa afsevärdt ökade fordringar jämväl
på länsmännens vikarier, torde böra tagas under öfvervägande, om icke
särskilda åtgärder måste vidtagas för att bereda lättare tillgång på lämpliga
länsmansaspiranter, än hvad redan nu med ringare fordringar vore
förhållandet.

Konungens befallningshafvande i Uppsala län: En organisation
sådan som den ifrågasatta skulle blifva sämre och dyrbarare än den
nuvarande.

Konungens befallningshafvande i Södermanlands län: Om länsmännen
skulle öfvertaga så godt som alla kronofogdarnas tjänsteåligganden,
blefve det i många fall omöjligt för länsmännen att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina mångskiftande göromål, t. ex. då en
rannsakning och en vägsyneförrättning, uppbördsstämma eller ekonomisk
besiktning utsatts till samma dag och länsmannen dessutom möjligen
hade att verkställa en brådskande åtgärd såsom utmätningsman eller
likaledes brådskande spaningar efter förbrytare. Länsstyrelsen ägde ej
till sitt förfogande tillräckliga arbetskrafter för att vid sådana, helt visst
ganska ofta inträffande kollisioner utsända personer att fullgöra vissa
af länsmännens göromål.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands län: Länsstyrelsen

ansåge detta alternativ icke tilltalande. De åtgärder, som af länsstyrelsen
föreslagits till vinnande af kontroll å länsmännens medelsförvaltning
(ungefär i likhet med den kontroll, som nu öfvas å kronofogdarnas
verksamhet), vore icke tillfyllestgörande, och länsstyrelsen tilltrodde
sig icke att kunna gifva förslag om tillfredsställande kontrollåtgärder.
En länsman, som t. ex. underläte att i kassajournalen införa
en del ankommande remissor och ej heller antecknade ärendet i diariet,
torde i de allra flesta fall vara vid en inventering skyddad för upptäckt.
Länsstyrelsen ansåge det hvarken välbetänkt eller förenligt med
statens intressen som arbetsgifvare att lägga en stor uppbörd i händerna
på tjänstemän, hvilkas ställning i de flesta fall varit ekonomiskt

212

svag och Indika således, åtminstone innan ny rekrytering af kåren ägt
rum, kunde råka i frestelse att tillägna sig statens eller andras medel,
utan att staten samtidigt tillsåge, att kontrollen blefve fullt effektiv.

Konungens befallningshafvande i Jönköpings län: Utsökningsmålens
handläggning i första instans komme att försämras. Det vore visserligen
sant, att kronofogdarna sällan själfva verkställde utmätningar eller
andra exekutiva handräckningsåtgärder, men då kronofogdarna icke
desto mindre varit ansvariga för alla de exekutiva åtgärder, som förrättats
af länsmännen, hade kronofogdarna i svåra eller tvifvelaktiga fall
gifvit länsmännen råd och anvisningar, huru de skulle förfara. Nyttan
häraf hade länsstyrelsen fyrfaldiga gånger varit i tillfälle att iakttaga.
Säkerligen komme, därest länsmännen blefve utmätningsmän, antalet
besvär hos länsstyrelserna i utsökningsmål att ökas. Kontrollen å
länsmännen beträffande förvaltningen af medel blefve ej så god som för
närvarande, då enligt förslaget ingen skulle dela det ekonomiska ansvaret
med länsmännen.

Konungens befallningshafvande i Gottlands län: Genom den ifrågasatta
anordningen komme länsmännen att mer, än hvad redan vore fallet,
bortryckas från sin verksamhet såsom ordningens upprätthållare på
landsbygden. Den aflöning, som för närvarande utginge till fjärdingsmännen,
vore allt för obetydlig för att berättiga till större fordringar
på vare sig deras kompetens eller arbetsprestation. De måste därföre i
regel anses föga ägnade att ensamma fullgöra en polismans värf. Vidare
skulle, då kronouppbördsstämmorna svårligen kunde ordnas så, att
de icke i många fall till tiden sammanfölle, hinder säkerligen ofta möta
att erhålla lämpliga kontrollanter vid uppbördsstämmorna till erforderligt
antal, åtminstone mot nu utgående ersättning.

Konungens befallningshafvande i Kristianstads län: Efter indragning
af kronofogdetjänsterna komme länsmannen att få en mera själfständig
ställning än under nuvarande förhållanden såväl gentemot länsstyrelsen
som mot allmänheten. Länsmännens uttalanden i tjänsteärenden finge
då också vida större betydelse än förut, enär länsstyrelsen i saknad af
den mellanhand, som kronofogdarna utgjorde, i en mängd förekommande
fall, berörande lokala eller personliga intressen, icke vore i tillfälle att

213

kontrollera riktigheten af länsmännens omdömen utan nödsakad att taga
dessa till ledning för eget afgörande af frågorna. Det vore därföre
önskvärdt, att länsmännen finge en ställning, som mera höjde dem i
socialt hänseende och som gjorde dem bättre skickade att uppbära den
ansvarsfullare tjänst, man efter förändringen i enlighet med detta alternativ
ville pålägga dem. Det syntes därföre länsstyrelsen nödvändigt,
att man icke borde sätta fordringarna på länsmännens kompetens allt
för låga, i all synnerhet som länsmännen hädanefter komme att sakna
stödet af kronofogdarna, Indika nu, efter hvad länsstyrelsen hade sig bekant,
i mångt och mycket gåfve länsmännen råd och anvisningar rörande
deras tjänsteutöfning. Bäst vore enligt länsstyrelsens åsikt, om
man för befordran till länsmanstjänst kunde fordra den lägsta akademiska
examen, som medför kompetens till civil tjänst. Farhågan för
stegrade löneanspråk från länsmännens sida torde dock göra, att man
måste uppgifva denna fordran. Den sakernas nya ordning, som enligt
alternativet ifrågasattes, torde dock med nödvändighet påkalla, att fordringarna
i den särskilda länsmansexamen, som kunde komma att anordnas,
ställdes så högt, att genomgåendet af denna examen verkligen
lämnade garantier för en större kompetens än hittills hos dem, som
sökte inträde på länsmansbanan. — Ehuru länsstyrelsen ingalunda vore
blind för, att inspektionerna hos länsmännen icke uppvägde den kontroll
öfver deras tjänsteverksamhet, som nu kunde utöfvas af kronofogdarna,
såge sig länsstyrelsen icke i stånd att föreslå andra åtgärder
i detta afseende, därest icke särskilda tjänstemän tillsattes för kontrollen.
Tillsättandet af dylika tjänstemän skulle emellertid omintetgöra
fördelen af kronofogdetjänsternas indragning, såvidt ändamålet därmed
vore att vinna en besparing för statsverket. -— 1 detta sammanhang
har länsstyrelsen uttalat betänklighet i fråga om lämpligheten af att
utan strängare kontrollföreskrifter å länsmännen öfverlåta det kronofogdarna
nu åliggande bestyret med uppbördsväsendet.

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län: Såsom allmänt omdöme
om förevarande alternativ måste länsstyrelsen uttala, att dess utförbarhet
syntes högst äfventyrlig. Länsmännens öfvertagande af kronofogdarnas
bestyr nödvändiggjorde en kompetens, ökad i högre grad

214

än hittills ifrågasatts och nu syntes vara afsedd. Särskilt ville länsstyrelsen
framhålla, att mycket få af de nuvarande länsmännen vore
kvalificerade att öfvertaga dessa göromål. Det vore vidare olämpligt att
förena uppbörds- och redogörarverksamhet med tjänstebefattningar, som
kräfde många förrättningar utom tjänsterummet, och hvilka förrättningar
ofta nog icke läte sig på förhand beräknas med afseende å tid
och ort. Slutligen komme härtill, att uppbörds- och redogörarverksamhet
på grund af sin natur icke borde läggas i flera händer, än hvad
nödigt vore.

Konungens befallningshafvande i Hallands län: En omläggning af

fögderiförvaltningen i enlighet med förevarande alternativ skulle icke
medföra någon besparing för statsverket utan tvärtom samt borde redan på
denna grund icke komma till stånd. Men frånsedt kostnadssynpunkten
syntes det kunna befaras, att länsmännen, om kontroll ej skulle utöfvas
på närmare håll än från länsstyrelsen, hvar på sin ort blefve allt för
själfrådiga. Vid klagomål öfver länsmännens åtgöranden skulle icke
någon myndighet finnas, från hvilken länsstyrelsen kunde erhålla ett
opartiskt omdöme. Vidare ägde länsmännen på grund af sin ringare
kompetens mindre möjligheter än kronofogdarna att till länsstyrelserna
afgifva tillfredsställande utredningar och yttranden i en del viktiga
frågor, som vore beroende på länsstyrelsernas pröfning. Olämpligt
torde det också blifva med så många och jämförelsevis svagt aflönade
uppbördsman.

Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län: Så länge
länsmännen fortfarande skulle inom sina distrikt hafva polisväsendet om
hand, vore det synnerligen olämpligt att på länsmännen, äfven med
de undantag kommittén ifrågasatt, öfverflytta kronofogdarnas åligganden.
De åtgärder, länsmännen såsom polismän måste vidtaga, fordrade
i regel ögonblicklig verkställighet samt kunde ofta taga dagar
om icke veckor i anspråk, såsom vid efterspaningar i fråga om gröfre
brott eller då oordningar förekomme eller vore att befara. Skulle under
denna tid infalla uppbördsmöten eller hade länsmännen då att afgifva
redovisningar, som skulle på bestämd tid vara inne hos länsstyrelsen,
torde med lätthet kunna inses, hvilka konflikter då skulle uppstå.

215

Vidare borde uppmärksammas, att länsstyrelserna för afgörande af på
dem beroende ärenden icke kunde af länsmännen med deras lägre kompetens
påräkna de utredningar, som kronofogdarna med sin större kompetens
borde vara i tillfälle att lämna och hvilka mången gång vore
alldeles nödvändiga, för att länsstyrelserna skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina åligganden.

Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län: Mot lämpligheten

af kronofogdetjänsternas indragning öfver hufvud hade länsstyrelsen stora
betänkligheter. Väl torde en afsevärd minskning af deras antal kunna
utan större olägenhet genomföras, men att i de sålunda utvidgade tjänstgöringsområdena
hafva tillgång till juridiskt bildade tjänstemän med
kännedom om personer och lokala förhållanden syntes länsstyrelsen vara
en fördel af så stort värde, att länsstyrelsen redan ur denna synpunkt
måste ställa sig synnerligen tveksam till förevarande förslag. I alla
händelser förutsatte nämnda tjänsters indragning en skärpning af länsmännens
kompetens utöfver den enligt detta alternativ föreslagna antingen
sålunda, att kansliexamen stadgades såsom villkor för befordran
till länsmanstjänst, eller att fordringarna i den så kallade länsmansexamen
beträffande sträft- och processrätt samt utsökningslag jämställdes
med fordringarna till kansliexamen.

Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län: Då den nuva rande

organisationen af fögderiförvaltningen enligt länsstyrelsens bestämda
åsikt vore i flera hänseenden, ej minst ur kontrollsynpunkt, att
föredraga ej blott framför den organisation, som enligt detta alternativ
föresloges till genomförande, än ock framför andra förut framkomna oraorganisationsförslag,
kunde länsstyrelsen icke biträda ifrågavarande förslag
utan förordade på det lifligaste bibehållandet af den nuvarande organisationen,
åtminstone med så stort antal kronofogdetjänster, som
föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition till 1909 års Riksdag.

Såsom ytterligare skäl mot kronofogdetjänsternas indragning ville
länsstyrelsen anföra, att det i händelse af en sådan indragning torde
blifva hart när omöjligt att erhålla för länsstyrelsernas behof tillräckligt
antal dugande juridiskt utbildade tjänstemän. I denna uppfattning styrktes
länsstyrelsen däraf, att redan utsikten af kronofogdetjänsternas in -

216

dragning haft till följd en afgjord minskning i tilloppet af dylika tjänstemän
till landsstaten. Det vore länsstyrelsens öfvertygelse, att länsadministrationen
genom nämnda indragning skulle komma att lida eu
ohjälplig skada, hvilken skada icke i någon mån komme att uppvägas
af de fördelar, som genom indragningen möjligen kunde vinnas.

Konungens befallningshafvande i Värmlands län: Därest förevarande
alternativ vunne tillämpning, borde för landet alla exekutiva fastighetsauktioner,
åtminstone inom andra län än en del norrländska, förrättas å
landskanslierna.

Konungens befallningshafvande i Örebro län: Från synpunkten af

trygghet och ordning, särskildt i redovisningsväsendet, måste länsstyrelsen
på det kraftigaste afstyrka förevarande alternativ. Klart vore
nämligen, att det skulle blifva i hög grad olägligt, att hafva så många
redogörare som länsmännen. Alla dessa, om än lämpliga för länsmanstjänst
i öfrigt, kunde icke förutsättas innehafva de kvalifikationer, som
vore ett oeftergifligt villkor för en uppbördsman, vare sig beträffande
förmåga att med reda och ordning sköta kronoräkenskapen eller med
hänsyn till lämpligheten att handhafva penningar.

Konungens befallningshafvande i Västmanlands län: Länsstyrelsen

ansåge sig böra på det allvarligaste varna för att till enda civila tjänsteorgan
emellan länsstyrelsen och allmänheten sätta en tjänsteman med
den i förutsättningarna angifna låga bildningsgrad och kompetens.
Fm högre utbildning än den angifna fordrades visserligen icke fölen
mängd bestyr, som man ville anförtro den ifrågasatta tjänstemannen,
men det måste betecknas såsom .högeligen vanskligt att nöja
sig med denna kompetens för vissa af de tjänstebestyr, som komme
att tillhöra den föreslagna nya befattningen. Man behöfde blott
erinra om svårare fall af utmätning och doms verkställighet, där det
fordrades både insikter, omdöme och praktisk erfarenhet, om kronoombudskap
i rättegångar, om de grannlaga beskattningsuppdrag, man nödgades
anförtro ifrågavarande tjänsteman, om svårare polis- och åklagarfall,
om ordförandeskap vid sammanträden med orternas invånare samt
om de utlåtanden i en mängd administrativa frågor, hvilka måste läggas
till grund för länsstyrelsernas beslut o. s. v. Förgäfves skulle man in -

217

vända, att å många orter kronofogden icke mycket visat sig exempelvis
i polis- och åklagarsaker, ty länsstyrelsen ville nitälska just för det syftemålet,
att uti vederbörande instruktion skulle mera än hittills göras gällande
kronofogdens skyldighet att med vida större uppmärksamhet ägna
sig åt dessa frågor. Den konferens af ombud för samtliga länsstyrelser,
hvilken i augusti 1907 var samlad inför civilministern, hade också enhälligt
uttalat sig för, att en högre utbildning skulle kräfvas för innehafvaren
af den tjänst, hvilken eventuellt komrne att ersätta de nuvarande
kronofogde- och länsmanssysslorna.

Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län: En organisation
enligt nu ifrågavarande alternativ syntes länsstyrelsen från ordningens
och trygghetens synpunkt synnerligen vansklig samt gifvetvis sämre och
dyrbarare än den nuvarande.

Konungens befallningshafvande i Gäfiehorgs län: Genom kronofogdetjänsternas
indragning försvunne en mellanhand mellan länsstyrelsen och
länsmännen, hvars befintlighet, särskildt under kritiska tider, dock vaiit
särdeles värdefull. På samma gång blefve arbetet vid länsstyrelserna
än mera betungande än hittills, hvilket, om i betraktande toges jämväl
det förhållandet, att arbetet i följd af utkommande nya författningar
m. m. alltjämt ändock ökades, ingalunda vore lämpligt. Den nuvarande
anordningen med kronofogdarnas bibehållande syntes innebära en fullt
lämplig organisation af landsstaten, och nämnda tjänsters indragning
vore otvifvelaktigt eu försämring i stället för en förbättring, alls icke
tillfyllest motiverad af den besparing i statsverkets utgifter, som man
möjligen tänkt sig kunna göra genom indragningen.

Konungens befallningshafvande i Jämtlands län: Länsstyrelsen ansåge,
att en omorganisation med kronofogdetjänsternas indragning ej
borde genomföras utan en fullständigt ny och betryggande anordning
af polisväsendet på landsbygden, hvilket redan nu mångenstädes vore
mindre tillfredsställande, en brist, som med landets ekonomiska utveckling
och industriens tilltagande komme att kännas än större. Genom
de ökade kontorsgöromålen och civila uppdragen blefve länsmännen än
mindre än nu skickade för sina polisbestyr. Redan nu klagades det
öfver, att åklagarnas teoretiska kompetens vore för låg i jämförelse med

218

Plan för
alternativ II.

hvad fallet \ore i andra länder. Detta afhjälptes icke med den höjning
i kompetensen, som nu föresloges. Eu reform, hvarigenom alla åklagare i
allmänhet bringades till länsmännens kompetensnivå, ginge i motsatt
riktning, mot hvad ur denna synpunkt vore önskligt.

Konungens befallningshafvande i Västerbottens län: Lämpliga per soner

att förordnas till hållande af exekutiva auktioner och fördelning
af köpeskillingar torde svårligen stå att erhålla vid behof.

Alternativ II.

Ordnandet af kronofogdetjänsternas indragning, i händelse kronofogdarnas
göromål till någon större del öfverflyttas på andra landsstatstjänstemän
än länsmännen, tänkte sig kommittén kunna ske på följande sätt.

För erhållande af länsmanstjänst stadgas samma minimifordringar
som under alternativ I. Länsmansdistrikten, reglerade till storleken, beräknas
till ungefär det antal, hvartill de nu uppgå. Följande omreglering
verkställes.

Polis- och åklagarväsendet.

Inom hvarje län anställes för dess landsbygd minst en juridiskt
och praktiskt utbildad samt under länsstyrelsen lydande tjänsteman,
här nedan benämnd landsfiskal. Han skall hafva att såsom polischef
handhafva polisväsendet, hvilket under honom såsom öfverordnad skötes
af länsmän och öfriga inom landsfiskalens tjänstgöringsområde anställda
polismän. Landsfiskalen har alltså dels att vaka öfver, att länsmän och
öfriga honom underlydande polismän vederbörligen fullgöra sina åligganden,
dels ock att, då sådant af honom befinnes erforderligt eller utaf
länsstyrelsen eller annan behörig myndighet påkallas, verkställa polisundersökningar
och i öfrigt vidtaga åtgärder i polishänseende.

Landsfiskalen är jämväl skyldig att vara åklagare i sådana brottmål,
uti hvilka han därtill förordnas af länsstyrelsen eller annan vederbörlig
myndighet, och äger han befogenhet att jämväl i öfrigt anhängiggöra
och utföra åtal, dock att i mål, där länsman eller annan med åtalsmyndighet
försedd tjänsteman redan anhängiggjort åtal eller verkställt
beslag eller häktning, landsfiskal icke utan länsstyrelsens särskildt meddelade
förordnande äger att ingripa såsom åklagare.

219

Uppbördsväsendet.

Uppbörd, indrifning och redovisning för länets landsbygd af kronoutskylder
och böter anordnas sålunda.

De allmänna uppbördsstämmorna skola förrättas af vederbörande
länsman med till hans distrikt hörande kommuner. Jämväl särskilda
uppbördsstämmor, där sådana skola äga rum, förrättas af länsmännen.

Uppbördsbok, omfattande häradsskrifvardistrikt, skall af häradsskrifvaren
upprättas i skilda delar för hvarje kommun. Senast sex
dagar före allmän uppbördsstämma skall uppbördsboken för den eller
de kommuner, för hvilka stämman skall äga rum, insändas till länsstyrelsen,
som efter granskning har att sända densamma till den länsman,
hvilken skall förrätta uppbördsstämman.

Sammandrag öfver slutsummorna i uppbördsbokens särskilda delar
skall häradsskrifvaren insända till landskontoret senast sex dagar före
sista uppbördsstämman i häradsskrifvardistriktet.

Särskilda debiteringslängder för afgifter, som ej påförts i uppbördsbok,
upprättas i delar på samma sätt som uppbördsboken.

Tider och orter för uppbördsstämmorna bestämmas af länsstyrelsen,
efter det vederbörande häradsskrifvare och länsmän därom afgifvit förslag.

Länsmannen skall vid uppbördsstämma dels i uppbördsboken eller
vederbörlig längd anteckna verkställd inbetalning åt utskylder jämte
den afkortning, som enligt gifna stadganden må förekomma, dels ock på
debetsedeln meddela kvitto å det erlagda utskyldsbeloppet med anteckning
tillika om den afkortning, som ägt rum.

Vid uppbördsstämmorna föras kontrollängder och verkställes annotation
å debetsedlarna af utaf länsstyrelsen särskildt förordnade kontrollanter,
hvilka skola lämna rapporter till länsstyrelsen i nu föreskrifven
ordning.

Inom sex dagar efter det allmän uppbördsstämma med kommun afslutats,
har länsmannen att insända dels till här nedan omförmälda, å
lanskontoret anställda tjänsteman den för kommunen upprättade del af
uppbördsboken, summerad i afseende å den influtna uppbörden och vid

220

stämman af kortade medel samt åtföljd af de handlingar, på grund af
hvilka afkortning medgifvits, dels ock till riksbanken den influtna uppbörden
att insättas å statsverkets giroräkning enligt i två exemplar upprättadt
reversal, däri emellertid uppbörden icke fördelas å skattetitlar.
Enahanda förfaringssätt iakttages i tillämpliga delar i fråga om särskilda
uppbördsstämmor.

Med undantag af ofvannämnda länsmännen ålagda göromål skola
kri ono fogdarnas i länet samtliga åligganden i afseende ä kronouppbördsväsendet
öfvertagas af en ä landskontoret för ändamålet anställd tjänsteman,
här nedan benämnd landsfogde. Till biträde åt landsfogdarna
anställas i man af behof tjänstemän af landskontorists grad och aflöning,
hvarjemte å tider, då extra arbetskraft erfordras, tillfälliga
skrifbiträden anlitas. Enär landsfogdetjänsten bör kunna blifva en slutplats,
måste hänsyn härtill tagas vid bestämmande af aflöningen för
tjänsteinnehafvaren, och därjämte bör denne, för hvilken stadgas samma
kompetensfordringar som för länsbokhållare, erhålla en själfständig
ställning.

I enlighet med hvad ofvan nämnts, åligger det landsfogden, bland
annat,

att, i den man uppbördsböckerna efter kronouppbördsstämmorna
inkomma från länsmännen, upprätta restlängder i två exemplar, af hvilka
det ena, som bör upptaga utskylderna fördelade å skattetitlar, förvaras
hos landsfogden, och det andra, som uppgöres kommunvis men upptager
endast hvarje restskyldigs namn, hemvist och restsumma äfvensom
debetsedelnummer, skall till länsmannen i det distrikt, inom hvilket
utskylderna debiterats, af landsfogden öfversändas för restbeloppens uttagande
inom länsmansdistriktet;

att med ledning af de sålunda upprättade specifika restlängderna
och de från länsmännen inkomna afkortningshandlingar å behöriga
skattetitlar fördela den vid uppbördsstämmorna influtna och af länsmännen
till riksbanken insända kronouppbörd;

att mottaga och granska länsmännens redovisningar för ofvan berörda,
till dem för indrifning öfversända restlängder;

att i slutet af hvarje månad skriftligen till landskontoret anmäla,
huru den vid sagda tidpunkter i riksbanken innestående kronouppbörd,

221

beträffande hvilken dylik anmälan icke förut skett, fördelar sig å de
särskilda uppbördstitlarna — hvarefter vederbörlig omföring sker;

att begära handräckning, direkt hos vederbörande länsman eller
stadsfogde, för utbekommande af från debiteringsorten bortflyttade personers
utskylder;

att mottaga och uti riksbanken insätta — ej på uppbördstitlar —
de kronouppbördsmedel, som efter uppbördsstämmorna inflyta;

att föra vederbörliga räkenskaper och anteckningar;

att ho3 länsstyrelsen göra skriftliga framställningar om afskrifning
af utskylder m. m., påförda personer, hvilka enligt inkomna bevis vistas
å okänd ort, samt om afkortning af utskylder in. m., hvilka på grund
af felaktig debitering, bristande tillgång hos skattskyldig eller annan
laga orsak må afkortas;

att i stället för kronofogdarna i länet handhafva uppbörd och redovisning
af bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter;

att för länets landsbygd årligen upprätta och till länsstyrelsen affinna
specialräkning och balansrelationer med tillhörande restlängder och
öfriga handlingar; samt

att för länets landsbygd upprätta och å nu föreskrifna tider aflämna
räkningar öfver landstingsmedel, bidrag till skjutsentreprenaderna äfvensom
vägskatt och bolags- m. fl. medel, som debiteras i samband med
kronoutskylderna (de så kallade småräkningarna) samt de till dessa räkningar
hörande restlängder, afkortningslängder in. m.

Saköreslängd^- och bötesbeslut, hvilka enligt nu gällande stadgande
skola öfversändas till kronofogdarna inom länet för att af dem redovisas
i bötesredogörelse, skola i stället tillställas länets landsfogde. Pa denne
öfverflyttas kronofogdarnas åligganden beträffande böternas indrifning och
redovisning.

Landsfogden har alltså, bland annat,

att för inneliggande koncept göra afskrift af ankommande saköreslängder; att

ombesörja bötesbeslutens verkställighet samt att för sådant ändamål
dels verkställa utdrag ur saköreslängderna, dels hos länsmän och
stadsfogdar begära handräckning för böters uttagande och dels göra
framställningar om förvandling m. in.;

222

att mottaga och i riksbanken å statsverkets giroräkning insätta inflytande
bötesmedel, ej fördelade på bötesredogörelsens uppbördstitlar;
att föra vederbörliga räkenskaper och anteckningar;
att i slutet åt hvarje månad skriftligen till landskontoret anmäla,
huru de vid sagda tidpunkter i riksbanken innestående bötesmedel, beträffande
bvilka dylik anmälan icke förut skett, fördela sig på bötesredogörelsens
särskilda uppbördstitlar — hvarefter vederbörlig omföring sker;

att ombestyra utbetalning af enskildas bötesandelar, bvilka för ändamålet
på rekvisition utanordnas till landsfogden af länsstyrelsen;

att bos länsstyrelsen göra skriftliga framställningar om afskrifning
af böter; samt

att för länets landsbygd halfårsvis afgifva bötesredogörelse med
tillhörande handlingar.

Indrifning och redovisning af restförda kommunalutskylder, afgifter
till prästerskap samt vägskatt, häradsmedel och andra allmänna afgifter,
där dessa ej uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden,
verkställas af länsmännen.

Exekutionsväsendet.

Kronofogdarnas åligganden med afseende å exekutionsväsendet öfverflyttas
på länsmännen såsom under alternativ I med undantag af försäljning
af utmätt fast egendom eller af fartyg, som i 92 § utsökningslagen
sägs, likasom ock fördelning af köpeskilling för fast egendom eller
för lös egendom i fall, då enligt 119 eller 120 § utsökningslagen
sammanträde för fördelningen erfordras. Kronofogdarnas bestyr härutinnan
verkställas af därtill af länsstyrelserna förordnade lämpliga personer.

Inventeringar hos länsmännen verkställas af landsfiskalerna.

Kronofogdarnas samtliga göromål i öfrigt

öfvertagas af länsmännen, dock med följande undantag:

l:o) civiläktenskap ingås inför domhafvande;

2:o) kronofogdarnas bestyr med afseende å markegångssättningen
öfverflyttas på häradsskrifvarna;

223

3:o) kronans fordringar i konkurser och vid exekutiva auktioner
bevakas af ofvan omnämnda landsfogde, som emellertid äger att för
ändamålet påkalla biträde af länsman;

4:o) såsom en följd af förenämnda ifrågasatta anordningar öfverflyttas
på vederbörande landsfogde dels den länets kronofogdar enligt kungl.
kungörelsen den 26 november 1909 nu åliggande skyldighet att till ledning
för upprättande af röstlängd för val till Riksdagens andra kammare
lämna uppgifter beträffande värnpliktiga samt i fråga om män, häftande
för oguldna kronoutskylder, dels ock kronofogdarnas i länet åligganden
att angående värnpliktiga påförda böter lämna sådana uppgifter, som
erfordras, för att länsstyrelsen må kunna afgifva redogörelser i enlighet
, med 147 § inskrifningsförordningen;

5:o) för utförande af kronans talan vid förefallande rättegångar
anlitas landsfiskalen, i den mån sådant lämpligen kan ske.

Af samma skäl som under alternativ I hafva vissa delar af exekutionsväsendet,
förrättande .af civiläktenskap och bestyret med markegångssättningen
undantagits från länsmännens verksamhetsområde. Vid förslagets
uppgörande i öfrigthar man haft i sikte, att länsmännen i minsta möjliga mån
måtte bindas vid tjänsterummet till men för sin polis- och åklagarverksamhet.
Det har dock icke varit möjligt undvika ökning af deras kontorsgöromål.
Den mest framträdande ökningen i detta afseende består i, att uttagandet
af resterande kommunal- och prästutskylder hos från debiteringsorten
bortflyttade skattskyldiga skulle öfvertagas af länsmännen, hvilka på
grund häraf komme att få en mångfald handräckningsskrifvelser och
äfven måste till ledning för upprättandet af röstlängd för val till Riksdagens
andra kammare lämna föreskrifna uppgifter rörande män, som
häfta för oguldna kommunalutskylder. Öfvertagandet af nämnda göromål
jämte förrättandet af uppbördsstämmorna torde medföra den mest
kännbara ökningen af länsmännens arbetsbörda enligt detta alternativ.

Jämväl beträffande förevarande alternativ har kommittén inhämtat länsstyrelsernas
yttranden genom till dem i förenämnda cirkulärskrifvelse utställda
frågor. Dessa frågor afsågo: förslagets lämplighet beträffande lands -

224

fiskalens åligganden och huruvida en landsfiskal för länet vore tillräcklig, ordnandet
af kontrollen öfver länsmännens verksamhet, omfattningen af landsfogdens
tjänsteåligganden, behofvet af ökad arbetskraft hos länsstyrelserna
och särskildt af tjänstebiträde åt landsfogden, eventuellt behöflig ökning i
länsmännens löneförmåner samt huruvida och i hvilken utsträckning med
alternativet förbunden minskning i befordringsutsikterna för länsnotarier
och länsbokhållare kunde betinga ökning af dessa tjänstemäns aflöningsförmåner.

Länsstyrelsernas

yttranden
öfver alternativ
II.

Innehållet af de inkomna yttrandena framgår af det följande.

Hvad angår frågan om landsfiskalens tjänsteåligganden, har ungefär
hälften af länsstyrelserna ansett landsfiskalen icke böra påläggas några
åligganden utöfver de i frågecirkuläret föreslagna. Af dem, som varit
af en annan mening, hafva några hållit före, att landsfiskalen borde
vara skyldig tjänstgöra å landskansliet, när hans tjänstegöromål i öfrigt
icke lade hinder i vägen därför. Han kunde sålunda uträtta en del
arbete, som stode i samband med honom åliggande kontroll öfver länsmännen,
exempelvis granska inkommande utdrag af dagboken i utsökningsmål.

Konungens befallningshafvande i Uppsala län har funnit landsfiskalens
tid inom nämnda län knappast blifva till fullo upptagen af de
honom enligt alternativet lämnade åligganden. Honom borde därföie
jämväl åligga tillsynen öfver den behöriga efterlefnaden af författningar
angående handel, kommunikationer, föreningsväsen m. m. Hans verksamhet
i detta hänseende skulle utöfvas under inspektionsresor, som han
enligt af länsstyrelsen gillade planer skulle hafva att årligen företaga.

Då landsfiskalens åligganden vore sådana, som tillkomme polischef
och åklagare, har Konungens befallningshafvande i Kristianstads län icke
ansett sig kunna föreslå, att andra kronofogdarnas göromål skulle öfverflyttas
på honom, än hvad detta alternativ förutsätter, ehuru länsstyrelsen hållit
före, att de honom ålagda tjänstegöromål icke vore tillräckliga att utfylla
lians tid, såvida han ej städse, då han icke hindrades af annan tjänstgöring,
borde vara ute på tjänsteresor i länet. Möjligen borde denne
tjänsteman hafva skyldighet att på begäran af länsstyrelsen afgifva

225

yttranden i sådana polisärenden närstående frågor, för hvilkas bedömande
besök å platsen kunde vara erforderliga, såsom besvär öfver vägsyns
samt byggnads- och hälsovårdsnämnds beslut.

Konungens befallningshafvande i Ålfsborgs län har ansett, att, då
jämväl enligt detta alternativ verkliga inspektioner erfordrades hos länsmännen,
om än i mindre utsträckning än enligt alternativ I, dessas
företagande borde åläggas landsfiskalen. Konungens befallningshafvande i
Örebro län har velat åt denne uppdraga äfven de göromål, som nu
åligga länsdetektiv, där sådan finnes anställd.

Slutligen har Konungens befallningshafvande i Jämtlands län föreslagit,
att öfveruppsikten öfver vägväsendet samt en del utredningar,
som nu åstadkommas genom kronofogdarna, och måhända äfven andra
uppdrag, som icke så noga kunde specificeras, borde anförtros åt landsfiskalen.

I fråga om landsfiskalernas antal hafva sjutton länsstyrelser, hvad
deras län angår, ansett det tillräckligt med en landsfiskal, hvarvid af
några användts uttryck sådana som, a-tt det sannolikt, för närvarande
eller så vidt för närvarande kunde bedömas vore nog med en dylik
tjänsteman.

Enligt Konungens befallningshafvandes i Göteborgs och Bohus län
åsikt skulle det visserligen under normala förhållanden icke erfordras
inom länet flera än en landsfiskal. Men då de två områden, hvarest
oroligheter i någon större utsträckning kunde tänkas komma att inträffa,
vore belägna i vidt skilda delar af länet samt landsfiskalens närvaro
därstädes samtidigt kunde påkallas, har länsstyrelsen likväl velat
ifrågasätta, huruvida icke två landsfiskaler borde anställas inom länet.

Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län har det synts
lämpligast med en landsfiskal, tjänstgörande å landskansliet, men med
en biträdande landsfiskal, som tjänstgjorde under den andres resor och i
öfrigt biträdde landsfiskalen och tjänstgjorde å landskansliet.

Af Konungens befallningshafvande i Jämtlands län har uttalats, att
länets utsträckning torde gorå det svårt för en landsfiskal att medhinna
de göromål, som tänkts skola påhvila honom, och af Konungens befallningshafvande
i Västerbottens län, att, enär afstånden vore för stora

226

och kommunikationerna för litet utvecklade, det inom länet icke vore
tillräckligt med allenast en landsfiskal.

För Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län hafva af vederbörande
länsstyrelser två landsfiskaler ansetts erforderliga.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands län har i anledning
af frågorna rörande landsfiskalen såsom sin mening uttalat, att det syntes
onödigt anställa dylik tjänsteman.

Hvad beträffar frågan, huruvida den af kommittén uti förevarande
alternativ ifrågasatta kontrollen öfver länsmännens verksamhet vore tillfredsställande,
hafva bland länsstyrelserna mycket olika åsikter uttalats.

Sålunda hafva Konungens befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands,
Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro samt
Kopparbergs län ansett enahanda kontroll, som af nämnda länsstyrelser
föreslagits under alternativ I, erforderlig. Emellertid har Konungens
befallningshafvande i Blekinge län, som under alternativ I ansett nödigt,
att länsmännen skulle halfårsvis till länsstyrelsen insända berättelse om
sin verksamhet, icke funnit detta erforderligt under nu förevarande
alternativ.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands län har ansett,
att för ernående af en starkare kontroll jämväl indrifningen af
kommunalutskylder, afgifter till prästerskapet samt andra allmänna utgifter
borde gå genom landsfogden. Om kommunernas redogörare
ålades att insända restlängder i två exemplar, vederbörligen paginerade
samt försedda med numrerade rader, torde landsfogdens arbete med
kontrollen å indrifning och redovisning af dessa medel icke blifva allt
för betungande. Vid redovisning af sådan restlängd — en redovisning,
som gifvetvis under inga förhållanden finge gå direkt från länsmännen
till redogöraren — kunde länsmannens bref endast behöfva angifva socknens
namn, sida och nummer i längden samt de inbetalda beloppen.
För att underlätta arbetet borde möjligen föreskrifvas skyldighet för
länsmännen att en gång hvar månad å viss dag redovisa de medel,
som indrifvits å nu ifrågavarande restlängder.

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län har anfört, att kontrollen
å länsmännens åklagar- och polisverksamhet torde blifva mycket

227

tillfredsställande, hvilket däremot icke fullt vore fallet med afseende å
deras verksamhet såsom utmätningsmän. Hvad uppbördskontrollen vidkommer,
vore att bemärka dels svårigheten för länsstyrelserna att erhålla
fullt kvalificerade kontrollanter vid uppbörden dels ock, att länsmännen
året om komme att få en icke obetydlig medelsförvaltning, bestående
i uppbördsrester af kronoutskylder och böter samt kommunalutskylder
äfvensom andra medel, som handräckningsvis komme i deras händer.
Af denna anledning torde täta inspektioner under olika delar af året
böra hållas, hvilka inspektioner borde förrättas från landsfogdeexpeditionen.

Utan att föreslå på hvad sätt ytterligare kontroll öfver länsmännens
verksamhet borde anordnas, hafva Konungens befallningshafvande i
Jämtlands och Västerbottens län förklarat sig anse den föreslagna kontrollen
icke tillfredsställande. Härvid har anförts af den förra länsstyrelsen,
att kontrollen öfver länsmännens uppbörd borde ordnas på annat
sätt, och af Konungens befallningshafvande i Västerbottens län, att den
nuvarande anordningen, enligt hvilken kronofogden kunde i detalj
oafbrutet kontrollera länsmännen, icke kunde nöjaktigt ersättas genom
inventeringar.

Konungens befallningshafvande i Västmanlands län har funnit den
föreslagna kontrollen »antagligen knappast tillfredsställande» särskildt i
fråga om exekutionsväsendet, domars verkställighet samt medelsredovisningen,
och Konungens befallningshafvande i Hallands län har ansett,
att, ehuru den af länsstyrelsen och landsfiskalen utöfvade, rent ämbetsmässiga
kontrollen torde blifva tillräcklig, faran för allt för stor själfrådighet
hos länsmännen likväl kvarstode.

Öfriga länsstyrelser hafva i hufvudsak lämnat den af kommittén
ifrågasatta kontrollanordningen utan erinringar. Härvid hafva dock
några af länsstyrelserna uttryckligen betonat, att därmed ingalunda vore
sagdt, att kontrollen blefve så god som den af kronofogdarna för närvarande
utöfvade, samt andra understrukit nödvändigheten af, att landsfiskalens
kontrollerande verksamhet komme att omfatta en fullständig
inspektion af länsmännens samtliga göromål. Konungens befallningshafvande
i Kristianstads län har mot förslaget i nu ifrågavarande del
icke haft något vidare att erinra, än att länsstyrelsen beträffande kon -

228

trollen å länsmans uppbörd af medel, som afses i lagen den 10 juli
1899, åberopat sitt härutinnan under alternativ I'' afgifna yttrande. Eu
länsstyrelse har anfört, att kontrollen öfver länsmännens uppbördsförvaltning
lämpligast kunde regleras genom bestämmelser i ett nj^tt uppbördsreglemente,
och en annan länsstyrelse har ansett, att, för att landsfiskalen
skulle kunna vederbörligen öfvervaka länsmännens åklagarverksamhet,
länsmännen borde åläggas att till landsfiskalen lämna
uppgift såväl om inkomna angifvelser till åtal som om de åtgärder,
hvartill desamma föranledt.

Landsfiskalens lämplighet att verkställa inventeringar hos länsmännen
har ifrågasatts af flera länsstyrelser, som visserligen funnit
honom såsom specialist på polisväsendets område skicklig att inspektera
länsmännens verksamhet i denna del men däremot vara i saknad af
material för verkställande af en ingående inventering af länsmännens
medelsförvaltning. Sålunda hafva en del länsstyrelser ansett inventeringarna
böra, såsom nu hos kronofogdarna, verkställas af Konungens
befallningshafvande eller genom af nämnda myndighet förordnade personer,
medan andra länsstyrelser åter varit af den åsikt, att ifrågavarande
förrättningar borde anförtros åt landsfogdarna. Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län har funnit landsfogdens närmaste
man synnerligen lämplig för dessa uppdrag.

Vidkommande landsfogdens tjänstegöromål har det stora flertalet
länsstyrelser ansett, att några åligganden utöfver de i planen angifna
icke borde påläggas nämnda tjänsteman. Några hafva emellertid, såsom
nyss sagts, velat anförtro landsfogden att verkställa inventeringarna hos
länsmännen. Därjämte borde enligt Konungens befallningshafvandes i
Jämtlands län åsikt landsfogden utöfva en allmän kontroll öfver länsmännens
verksamhet i afseende å ärenden, som folie inom hans tjänsteområde.

Konungens befallningshafvandes i Östergötlands län har ansett, att
till landsfogdens åligganden borde höra att biträda landskamreraren vid
granskning af deklarationer samt att i öfrigt efter landskamrerarens
anvisningar lämna honom det biträde i taxeringsarbetet, som kunde
anses erforderligt, och Konungens befallningshafvande i Kalmar län har

229

till och med föreslagit, att landsfogden borde öfvertaga landskamrerarens
nuvarande åligganden att granska taxeringshandlingarna och fungera
som kronoombud hos pröfningsnämnden.

Vid besvarandet af frågan, i hvilken utsträckning ökning af arbetskrafterna
å landskontoret skulle blifva erforderlig, har först, hvad landsfogdeexpeditionen
angår, erinrats, att landsfogden uppenbarligen icke kunde
ensam medhinna att utföra de många och omfattande göromål, som skulle
åligga honom, utan året om vore i behof af tjänstebiträde. Härutöfver
vore, enligt hvad de flesta länsstyrelserna uttalat, extra biträden erforderliga
för landsfogden under vissa tider, såsom för utskrifning af restlängder,
uppgifter till röstlängder för val till Riksdagens andra kammare,
redogörelser angående värnpliktsböter m. m.

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län har ansett, att vid
landsfogdens sida borde ställas en tjänsteman af länsbokhållares grad,
benämnd kontrollant eller dylikt, hvilken skulle hafva till uppgift dels
att verkställa inspektioner hos länsmännen dels ock att utöfva kontroll
med afseende å landsfogdeexpeditionens räkenskaper, medelsförvaltning
och levereringar m. m.

Hvad beträffar spörsmålet, huruvida och i hvad män för andra
ändamål än för biträde åt landsfogden förstärkning af landskontorens
arbetskrafter vore under ifrågavarande alternativ erforderlig, hafva tretton
länsstyrelser varit af den åsikt, att tjänstegöromålen, åtminstone tillsvidare,
torde kunna bestridas med den nuvarande personalen, möjligen
med någon ökning af de extra arbetskrafterna. Till stöd härför har
af en länsstyrelse anförts, att, ehuru enligt detta alternativ uppbördsförvaltningarna
beträffande sättet för själfva uppbördens upptagande
blefve lika många som enligt alternativ I, och det därföre kunde synas,
som om arbetet å landskontoren efter kronofogdetjänsternas indragning
skulle jämväl enligt alternativ II betydligt ökas, det likväl vore att
bemärka, att landsfogdetjänsten komme att med nyssnämnda undantag
i sig förena alla kronofogdarnas nuvarande bestyr med uppbördsväsen
och bötesindrifning m. m. Härigenom blefve det genom kronofogdetjänsternas
indragning ökade arbetet å landskontoret i afsevärd grad
uppvägdt.

230

Tio länsstyrelser hafva ansett, att förevarande alternativs genomförande
skulle oafsedt de biträden, som måste anställas å landsfogdeexpeditionen,
nödvändiggöra ökning af arbetskrafterna å landskontoret.
Slutligen har en länsstyrelse icke på annat sätt besvarat frågan, än att
länsstyrelsen påpekat, att ökad diarieföring och skriftväxling skulle blifva
en följd af alternativets genomförande.

I öfrigt får kommittén beträffande den af länsstyrelserna föreslagna
ökningen af arbetskrafterna å landskontoren hänvisa till tabell XXVII.

Då arbetsökningen å landskanslierna torde blifva ungefär densamma
under nu förevarande alternativ, som därest en omorganisation i enlighet
med alternativ I genomfördes, har kommittén icke funnit det erforderligt
att jämväl för nu ifrågavarande alternativ tillspörja länsstyrelserna
i fråga om behofvet af ökning af arbetskrafterna å landskanslien.
Emellertid hafva detta oaktadt vissa länsstyrelser framhållit, att enahanda
ökning i landskansliens arbetskrafter, som af länsstyrelserna ansetts
erforderlig under alternativ I, vore behöflig jämväl vid en omorganisation
i enlighet med nu förevarande alternativ.

Vidare torde i detta sammanhang böra omnämnas, att några länsstyrelser
erinrat, att deras nuvarande tjänstelokaler icke medgåfve utrymme
för en landsfogdeexpedition.

Beträffande frågan, huruvida den uti detta alternativ ifrågasatta
ökning i länsmännens tjänsteåligganden och kompetens skulle komma
att kräfva förhöjning af länsmännens löneförmåner, och i sådant fall med
hvilket ungefärligt belopp, hafva endast två länsstyrelser, nämligen
Konungens befallningshafvande i Blekinge och Kristianstads län besvarat
frågans första del nekande, därvid sistnämnda länsstyrelse åberopat
sitt härutinnan under alternativ I afgifna, ofvan relaterade uttalande.

Samtliga öfriga länsstyrelser hafva ansett, att med hänsyn till den
väsentliga skärpning i kompetensvillkoren för länsmännen och den
ökning i deras tjänstegöromål, som äfven i förevarande alternativ förutsattes,
förhöjning af länsmännens aflöningsförmåner vore erforderlig.

I fråga om beloppet af löneförhöjningen hafva sex länsstyrelser varit
af den åsikt, att enahanda ökning i aflöningen åt länsmännen, som af
sagda länsstyrelser föreslagits för alternativ I, vore erforderlig.

231

Fyra länsstyrelser hafva, utan att angifva med hvilket belopp,
trott någon mindre nedsättning i den utaf dem för sistnämnda alternativ
föreslagna ökning i aflöningsförmånerna till länsmännen kunna vidtagas
under alternativ II.

Konungens befallningshafvande i Västernorrlands och Jämtlands
län, som utan angifvande af belopp ansett länsmännens aflöningsförmåner
böra förhöjas, hafva åberopat, hvad af dem i frågan anförts under
alternativ I.

Angående de af länsstyrelserna under förevarande alternativ föreslagna
aflöningsförmåner till länsmännen hänvisas i öfrigt till tabell
XXIV.

Icke mindre än tjuguen länsstyrelser hafva ansett, att till följd af den
minskning i befordringsutsiktema, som detta alternativ skulle föranleda,
länsnotariernas och länsbokliållarnas löneförmåner måste ökas med enahanda
belopp, som af länsstyrelserna föreslagits under alternativ I. Till stöd
härför har anförts, att befordringsutsiktema för ifrågavarande tjänstemän
skulle blifva föga bättre än enligt alternativ I. Konungens befallningshafvande
i Hallands län har i frågan åberopat sitt för alternativ I
afgifna yttrande. Det är endast Konungens befallningshafvande i Södermanlands
och Ålfsborgs län, som intagit en annan ståndpunkt.
Förstnämnda länsstyrelse har ansett lönebeloppet i någon mån beroende på
de löneförmåner och den ställning i öfrigt, som kunde komma att tilldelas
landsfiskalen och landsfogden, och följaktligen möjligtvis kunna
sättas något lägre än under alternativ I. Konungens befallningshafvande
i Ålfsborgs län har, då befordringsutsiktema enligt detta alternativ
genom inrättande af landsfiskals- och landsfogdetjänsterna ställde
sig något gynnsammare än under alternativ I, velat stanna vid en
begynnelseaflöning af 4,000 kronor jämte tre ålderstillägg, hvartdera å
500 kronor.

Slutligen öfvergår kommittén till att redogöra för de allmänna omdömen
om alternativ II, som uttalats af åtskilliga länsstyrelser.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län: Detta alternativ

232

vore att föredraga framför alternativ I, och särskildt förslaget om
inrättande af en för hela länet gemensam polischefsbefattning syntes
synnerligen lämpligt. I Stockholms län, hvarest antalet restskyldiga å
landsbygden efter 1909 års uppbördsstämmor uppgått till öfver 27,000,
torde det emellertid icke blifva möjligt för en landsfogde att medhinna
att efter uppbördsstämmorna inom årets slut upprätta, såsom af kommittén
ifrågasatts, ej mindre summariska än äfven specifika restlängder
samt fördela den af länsmännen i riksbanken insatta uppbörden. Det
syntes därföre lämpligare, att länsmännen ålades att vid uppbördsbokens
insändande till landsfogden jämväl bifoga specifika restlängder, hvilket
väl läte sig göra, därest tiden härför utsträcktes till fjorton dagar. I
sammanhang härmed borde tiden för uppbördsstämmornas hållande begränsas
till november månad.

Konungens befallningshafvande i Uppsala län: Förslaget vore i

flera afseenden beaktansvärdt, men länsstyrelsen befarade att dess genomförande
komme att möta svårigheter ur finansiell synpunkt.

Konungens befallningshafvande i Södermanlands län: Länsstyrelsen
betviflade lämpligheten af de ifrågasatta landsfiskalstjänsterna, sådana
de enligt förslaget skulle blifva anordnade. Däremot syntes det böra
tagas i öfvervägande, huruvida icke länsstyrelserna borde, i likhet med
hvad som vore fallet med öfverståthållarämbetet, ordnas på tre afdelningar,
en för kansliärenden, en för uppbördsärenden och en tredje för
polisärenden. Å sistnämnda afdelning borde handläggas mål och ärenden
angående allmän ordning och säkerhet, fattigvården samt tillverkning, vård
och försäljning af explosiva varor och eldfarliga oljor äfvensom tillverkning
och försäljning af brännvin samt af vin och Öl m. in! Hvilken ställning
landsfogden skulle intaga å landskontoret syntes något oklart. Det vore
lämpligare, att han ställdes utom länsstyrelsen men underordnad denna.
Ifrågasättas kunde också, om de landsfogden åliggande göromålen vore
af beskaffenhet att nödvändigt påkalla lika höga kompetensfordringar,
som fordrades för länsbokhållartjänst. I öfrigt hade länsstyrelsen mot
detta alternativ i hufvudsak samma erinringar, som länsstyrelsen
framställt mot alternativ I.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands län: Anställandet af
en landsfiskal vore åtminstone för närvarande onödigt. Om, såsom läns -

233

styrelsen föreslagit, kontrollen öfver länsmännens medelsförvaltning öfverflyttades
på landsfogden, torde länsstyrelsen själf kunna utöfva den
kontrollerande tillsyn öfver länsmännens verksamhet i öfrigt, som föreslagits
skola åligga landsfiskalen. Skulle länsstyrelsen anse, att en person
borde förordnas att utöfva befäl öfver länets öfriga polisstyrka, torde
en länsstyrelsen underlydande tjänsteman mot ett mindre arfvode kunna
fullgöra detta uppdrag. Om länsmännens kompetens, med ökad aflöning
och stegrade fordringar på deras utbildning, höjdes, torde de fall,
då landsfiskalens omedelbara ingripande såsom allmän åklagare och
ledare af polisundersökningar m. m. erfordrades, blifva ganska få. Det
syntes därföre vara mera välbetänkt att åt länsstyrelsen inrymma befogenhet
att i svårare brottmål vid de troligen mycket sällsynta tillfällen,
då vederbörande länsman icke ansåges kompetent att föra åklagartalan,
antingen förordna annan tjänsteman som särskild åklagare eller
ock lämna detta uppdrag till enskild person med god såväl teoretisk
som praktisk utbildning inom straffrättens och straffprocessens områden,
med rätt för sålunda förordnad åklagare till fullt tillfredsställande ersättning
för uppdraget. Skulle förhållandena i framtiden tilläfventyrs sådant
påkalla, kunde en länsåklagare då antagas mot ett visst årligt
arfvode och därutöfver särskild ersättning för hvarje uppdrag. Ehuru
länsstyrelsen således ansåge alternativ II vara att föredraga framför
alternativ I, vore därmed icke sagdt, att förstnämnda alternativ vore
bättre än den nuvarande organisationen.

Konungens befallningshafvande i Jönköpings län: Beträffande handläggningen
af utsökningsärendena samt kontrollen å länsmännen hänvisade
länsstyrelsen, till hvad i sådant hänseende anförts under alternativ
I. De göromål, som enligt förslaget skulle åligga landsfogden,
kunde svårligen af denne medhinnas inom de för desamma bestämda
tider. Tiden för upprättande af årets första balansrelation sammanfölle
sålunda delvis med en del andra arbeten för landsfogden, exempelvis röstlängden
och redogörelsen för värnpliktsböterna. Arbetet med specialberäkningen
och bötesredogörelsen för senare halfåret torde dock vara det drygaste
arbetet och det, som komme att ställa största krafvet på landsfogdens

arbetsförmåga. Med kännedom om det arbete, kronofogdarna och deras

234

biträden nu finge nedlägga därpå, kunde länsstyrelsen icke anse det
möjligt för en landsfog-de att behörigen fullgöra dessa åligganden.

Konungens befallningshafvande i Gottlands län: Äfven detta sätt

att ordna fögderiförvaltningen skulle, om än i någon mån ägande företräde
framföi det förra alternativet, medföra ökade kostnader för statsverket.

Konungens befallningshafvande i Blekinge län: Alternativ II syntes
afgjordt vara att föredraga framför alternativ I med hänsyn såväl till
åklagargöromålen som till uppbördens behöriga fullgörande. Anmärkas
kunde emellertid, att åt de extra biträden åt landsfogden, hvilka
komme att erfordras vid vissa tillfällen, stadig sysselsättning icke skulle
kunna beredas och att sådana biträden därföre måhända skulle blifva
svåra att anskaffa.

Konungens befallningshafvande i Kristianstads län: Af de båda

alternativen vore visserligen alternativ II att föredraga, men blefve besparingen
ringa eller ingen.

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län: Såsom allmänt

omdöme om detta alternativ ville länsstyrelsen uttala, att en omorganisation
i sådan riktning skulle kunna betraktas såsom tillfredsställande
under förutsättning, att aflöningarna blefve satta till sådana belopp, att
dugliga tjänsteinnehafvare kunde erhållas. Hvad länsstyrelsen under
alternativ I anfört om länsmännens bristande kompetens och olämpligheten
af att lägga uppbörden i mångas händer kvarstode dock fortfarande,
hvadan länsstyrelsen ingalunda funne den föreslagna omorganisationen
innefatta fördelar framför det nuvarande systemet i annat afseende än
beträffande den nya landsfiskalsinstitutionen, hvilken syntes ägnad att
åstadkomma förbättring af åklagarväsendet.

Konungens befallningshafvande i Hallands län: Ehuru den enligt

alternativ II föreslagna organisationen onekligen ägde vissa företräden
framför alternativ 1, kvarstode dock nästan alla vid sistnämnda förslag
anmärkta, väsentliga olägenheter. Bibehållandet af den nuvarande organisationen
vore sålunda att föredraga äfven framför alternativ II.

Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län: An gående

alternativ II ville länsstyrelsen i hufvudsak uttala samma allmänna
omdöme som beträffande alternativ I. Af de båda alternativen

235

ansåge emellertid länsstyrelsen endast alternativ II vara praktiskt sedt
genomförbart.

Konungens befallningshafvande i Ålfsborgs län: Mot lämpligheten

af kronofogdetjänsternas indragning förelåge vid detta alternativ i hufvudsak
samma betänkligheter, som af länsstyrelsen anförts under alternativ
I. Ej heller enligt alternativ II torde någon besparing för statsverket
uppstå. Emellertid syntes någon förhöjning af länsmännens
kompetens, utöfver hvad af kommittén ifrågasatts, icke i detta fall vara
af behofvet påkallad. Deremot ville länsstyrelsen framhålla, att, därest
uppbörden och redovisningen af kronouppbördsmedlen samt verkställigheten
och redovisningen af bötesbeslut ordnades på sätt här föreslagits,
kontrollen beträffande uppbördsväsendet torde blifva synnerligen effektiv
och granskningsarbetet å landskontoret af länets räkenskaper för landsbygden
väsentligt underlättas.

Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län: Ehuru länsstyrelsen
ansåge alternativ I afgjordt vara att föredraga framför alternativ II,
ville länsstyrelsen äfven beträffande sistnämnda alternativ hafva uttalat
samma allmänna omdöme som i fråga om alternativ I.

Hvad Konungens befallningshafvande i Värmlands län anfört i fråga
om lämpligheten af, att, därest fögderiförvaltningen anordnades enligt
alternativ I, alla exekutiva fastighetsauktioner förrättades å landskanlierna,
har länsstyrelsen åberopat jämväl för nu ifrågavarande alternativ.

Konungens befallningshafvande i Örebro län: Vid jämförelse mellan
de båda alternativen vore alternativ II i alla afseenden att föredraga.
Den olägenhet från synpunkten af trygghet och ordning i redovisningsväsendet,
som, enligt hvad länsstyrelsen under alternativ I erinrat,
skulle blifva en följd af, att redogörarnas antal komme att mera än
fyrdubblas, skulle väl äfven komma att delvis vidlåda alternativ II,
enär länsmännen äfven enligt detta skulle få stor uppbörd om händer
vid indrifning och redovisning af restförda kommunalutskylder med mera.
Men under förutsättning af tidt och ofta återkommande inspektioner
torde förslaget i denna del icke kunna anses alldeles förkastligt, isynnerhet
om tillika stadgades skyldighet för länsmännen att föra kassajoumal
och för hvarje månad insända utdrag däraf till länsstyrelsen.

236

Konungens befallningshafvande i Västmanlands län: Ehuru verk samheten

hos den ifrågasatta landsfiskalen och landsfogden skulle blifva
rätt skarpt specialiserad i förhållande till de nuvarande kronofogdarnas,
hvilket måste anses fördelaktigt, kunde dock betviflas att länsstyrelsen,
skulle af dessa tjänstemän kunna hämta det stöd, som hittills lämnats
.af kronofogdarna. Ty många i nuvarande instruktion åt kronofogde
inrymda förvaltningsuppgifter folie tydligen utanför såväl landsfiskalens
som landsfogdens tjänsteområde. Om man undantoge polis- och åklagarmålen
samt indrifningen af kronoskatterna, lämnade alternativ II icke utväg
till den kontroll, kronofogden hittills utöfvat. Särskild! gällde
denna anmärkning de för staten, äfven såsom garant, farliga exekutionsmålens
redovisande. Att uteslutande bygga kontrollen på kvartalsrapporterna
ansåge länsstyrelsen i hög grad betänkligt. Såsom allmänt
omdöme torde dock kunna uttalas, att alternativ II ägde ett afgjordt
företräde framför alternativ I och att det förras obestridliga förtjänst
läge däri, att kontrollen öfver polis- och åklagarverksamheten
skarpt skiljts från uppbördskontrollen.

Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län: Ehuru ifrågavarande
förslag vore att föredraga framför alternativ I, torde det dock
icke innebära någon förbättring i nuvarande förhållanden och komme
alldeles säkert att ställa sig betydligt dyrare än den nuvarande organisationen.

Konungens befallningshafvande i Gäjleborgs län har mot nu förevarande
alternativ framställt samma erinringar som i fråga om alternativ
I.

Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län: Det ville

synas, som om landsfogden skulle i stort sedt erhålla samma befogenheter
och skyldigheter som en vanlig kronofogde i fråga om uppbördsväsendet.
Det skulle blifva en i länsstyrelsen inflyttad, med nödiga
biträden utrustad kronofogde för länets uppbördsväsen. Ur organisatorisk
synpunkt vore det lämpligare, att han anställdes såsom tjänsteman
å landskontoret, sorterande på vanligt sätt under landskamreraren,
men enligt instruktion utrustad med vissa befogenheter, nödiga för underlättande
af arbetet Därigenom skulle arbetskrafterna å landskontoret
kunna bättre tillgodogöras för utförande af göromålen, allt efter som

237

dessa under särskilda perioder af året kräfde större eller mindre arbete,
beroende på deras olika art. Gåfves landsfogden en sjanständig ställning,
syntes det dubbelarbete, som framkallat anmärkningar mot den
nuvarande organisationen, blifva inflyttadt till länsstyrelsen och komma
att fullgöras bos samma ämbetsverk, ett förhållande, som syntes ännu
mera anmärkningsvärdt. Enligt förslaget skulle landsfogden upprätta
specialräkningar, bötesredogörelser in. m., hvilka därefter skulle granskas
af annan tjänsteman inom samma verk. Vidare skulle han göra framställningar
om afskrifning m. m. till samma ämbetsverk, där han vore
anställd såsom tjänsteman. Mot en sådan prganisation torde berättigade
anmärkningar kunna göras. Gjordes landsfogden däremot till en tjänsteman
vid landskontoret, med rätt att sjanständigt utföra vissa expeditionseöromål,
komme han under kontroll af landskamreraren, som till biträde
härvid hade att använda länsbokhållaren. Afskrifnings- och afkortningsresolutioner
komme då, hvad landsbygden beträffar, att ske
efter anmälan från tjänsteman vid verket, att hinder mött för medlens
uttagande. Granskningen af dessa handlingar, måhända kontrollerad af
länsbokhållaren, behöfde då icke verkställas ytterligare en gång inom
verket. Landsfogdens andel i landsboken borde ock få anses slutgranskad,
då den komme från honom. Endast på detta sätt torde
dubbelarbete kunna undvikas och en fullt tillfredsställande organisation
erhållas. Det syntes länsstyrelsen, som om en sådan organisation erbjöde
större garantier med hänsyn till uppbörden och kontrollen däröfver
än den nuvarande. Likaledes ansåge länsstyrelsen en i enlighet
med detta alternativ tillsatt landsfiskal blifva till synnerlig nytta för
polisväsendet i länet, hvilket behöfde stärkas och ordnas på mera tillfredsställande
sätt, än för närvarande vore fallet.

Konungens befallningshafvande i Jämtlands län: Hvad i afseende

å polisväsendet af länsstyrelsen anförts under alternativ I gällde väsentligen
äfven för nu ifrågavarande alternativ. Landsfiskalens anställande
torde däri göra föga ändring. Visserligen medförde landsfogdebefattningen
en rätt stor minskning i länsmännens kontorsgöromål och innebure
alltså en afse värd förbättring i jämförelse med alternativ I. Men i
hufvudsak kvarstode olägenheterna i afseende å polis- och åklagarväsendet
äfven enligt detta alternativ.

238

Konungens befallningshafvande i Västerbottens län: Det allmänna

uttalande, länsstyrelsen gjort angående alternativ I, ville länsstyrelsen
åberopa jämväl för nu förevarande alternativ.

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län: Länsstyrelsen

ville erinra, att i länets lappmarkssocknar mantalsskrifningarna nu förrättades
af länsmännen i de olika distrikten. Då länsmännen skulle
komma att få bestyret med uppbörden och tiden för uppbördsstämmorna
i länet (utom i Pite lappmark) komme att inträffa samtidigt med
tiden för mantalsskrifningarna, torde det vara lämpligt, att länsmännen
i Jockmocks, Gfellivare och Juckasjärvi distrikt befriades från mantalsskrifningarna,
hvilka borde uppdragas åt häradsskrifvarna mot ersättning.
Härigenom uppnåddes äfven en afsevärd fördel med hänsyn till
vinnande af korrekta mantalslängder och dymedelst en säkrare grund
för hela taxeringsarbetet. \ idare ville länsstyrelsen som sin åsikt framhålla,
att åtminstone den ena af de landskontorister, som af länsstyrelsen
föreslagits såsom biträden åt landsfogden, lämpligen borde besitta
landsfogdes kompetens för att vid förefallande behof kunna förordnas
som vikarie för landsfogden. Åt nämnda landskontorist, hvilken lämpligen
kunde verkställa inventeringarna hos länsmännen, torde äfven
kunna anförtros bestyret med markegångssättningen, hvilket bestyr med
afseende å de arbeten, som för häradsskrifvarna förelåge vid tiden för
markegångssammanträdena, icke utan afsevärd olägenhet för häradsskrifvarna
kunde åläggas dem.

IV. Ifrågasatt höjning af länsmännens kompetens.

Af redogörelsen för kommitténs undersökning, huruvida de nu för
erhållande af länsmanstjänst stadgade kompetensfordringarna äro af sådan
beskaffenhet, att man i händelse af kronofogdetjänsternas indragning
må kunna å länsmännen öfverflytta kronofogdarnas tjänsteåligganden,
framgår, att meningarna hos i ämnet tillsporda myndigheter och

239

ämbetsmän ganska allmänt gått i den riktning, att kronofogdegöromålens
öfverflyttning på länsmännen för dessa kräfver ej så obetydligt ökad
kompetens. Åtskilliga hafva ansett juridisk examen erforderlig. Man
skulle nämligen icke vidare hafva att tillgå kronofogdarna såsom åklagare
eller såsom stöd åt länsmännen i deras åklagarverksamhet, en
brist, som komme att göra sig kännbar särskildt i mera invecklade
brottmål och i mål, där den tilltalade begagnade sig af sin rätt till rättsbildadt
rättegångsbiträde. Icke heller skulle länsmännen kunna anförtros
att förrätta exekutiva fastighetsauktioner med tillhörande köpeskillingslikvider,
utan att de erhållit juridisk utbildning.

Äfven kommittén har ansett krafvet på ökad kompetens hos länsmännen,
om dessa skola öfvertaga kronofogdarnas tjänsteåligganden,
alldeles oafvisligt. Emellertid har kommittén såsom redan i det föregående
framhållits tänkt sig, att de exekutiva fastighetsauktionerna med
tillhörande köpeskillingslikvider i händelse af kronofogdetjänsternas indragning
icke skulle läggas på länsmännen utan, i den mån de icke
ägde rum å landskanslierna, verkställas af därtill af länsstyrelserna
förordnade lämpliga personer samt att kronofogdarnas bestyr med förrättande
af civiläktenskap skulle öfverflyttas på domhafvandena. På
grund häraf och då i sådana fall, där för bevakandet af kronans talan
vid syner, besiktningar m. m. och i rättegångar erfordrades större juridiska
insikter, än vederbörande länsman besutte, lämpligt kronoombud torde
stå att erhålla, har kommittén funnit hufvudvikten vid ökningen af
länsmännens kompetens böra läggas på deras teoretiska och praktiska
utbildning för åklagarkallet, hvilken emellertid synts kunna åstadkommas,
utan att någon juridisk examen uppställes såsom kompetensvillkor. Vid
utställande till länsstyrelserna af frågor rörande de af kommittén ifrågasatta
båda preliminära förslag till fögderiförvaltningens ordnande i händelse
af kronofogdetjänsternas indragning föreslog kommittén i enlighet med
sin nyss nämnda uppfattning såsom villkor för erhållande af länsmanstjänst,
att vederbörande skulle hafva aflagt realskolexamen, tjänstgjort
någon tid å länsmanskontor och hos länsstyrelse, genomgått kurs vid
detektivafdelning i någon af rikets större städer, företett bevis om nöjaktig
kunskap i enklare bokföring samt aflagt länsmansexamen med
skärpta fordringar i straff- och processrätt samt i utsökningslagen.

240

Emellertid har kommittén under behandling af den föreliggande frågan
stadfästats i den öfvertygelsen, att, äfven om kronofogdetjänsterna bibehållas,
de nuvarande fordringarna för erhållande af länsmanstjänst icke
längre kunna anses tillräckliga. Förhållandena hafva nämligen gestaltat
sig så, att kronofogdarna sällan uppträda såsom åklagare samt i allt
större utsträckning begagna sig af sin rätt att anlita länsmännen för
verkställande af utsökningsgöromålen. Då således åklagarkallet, som
med utvecklingens fortskridande blifvit allt mera kräfvande, i det stora
hela utöfvas af länsmännen samt, hvad utsökningsgöromålen angår,
Kungl. Maj:t i proposition till 1909 års Riksdag till och med föreslagit,
att dessa göromål med undantag af exekutiva fastighetsauktioner jämte
likvider m. m. skulle öfver flyttas från kronofogdarna till länsmännen,
lärer man icke kunna undgå att af dem, som skola ägna sig åt länsmanskallet,
kräfva större kunskapsmått och bättre utbildning, än som
nu fordras.

Behof af ökad kompetens hos aspiranter å länsmanstjänster föreligger
sålunda enligt kommitténs mening under alla förhållanden, om
än i väsentligt högre grad i händelse af kronofogdetjänsternas indragning.
För att åvägabringa en utredning om lämpligaste sättet att få detta
behof afhjälpt har kommittén, med ledning af den i det föregående
återgifna undersökningen rörande länsmännens kompetens, uppgjort ett
preliminärt förslag till utbildningens ordnande samt inhämtat länsstyrelsernas
yttrande öfver detsamma.

a) Preliminärt förslag rörande utbildning af länsmansaspiranter.

Detta förslag, hvarmed äfven åsyftades en mera enhetlig utbildning
af aspiranterna å länsmanstjänster än den nuvarande, innebar, att minimifordringarna
på länsmännens allmänbildning icke skulle sättas lägre än
till aflagd realskolexamen samt att utbildningen skulle ordnas enligt
följande plan:

1) förberedande tjänstgöring hos kronofogde eller länsman och hos
länsstyrelse;

241

2) genomgående af teoretisk kurs i de till länsmanstjänsten hörande
lagar och författningar;

3) afläggande af länsmansexamen; samt

4) tjänstgöring vid poliskårs detektivafdelning.

De olika leden i denna plan tänkte sig kommittén ordnade sålunda.

Den förberedande tjänstgöringen afser såväl att utröna aspirantens
lämplighet för länsmanskallet som att sätta honom in i de yttre
formerna för länsmanstjänstgöringen m. m., på det att han därigenom
må kunna bättre och snabbare tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen.

Den, som önskar utbilda sig för länsmanskallet, har att skriftligen
anmäla sig hos länsstyrelsen i det län, där han önskar fullgöra den
förberedande tjänstgöringen, och därvid styrka, att han aflagt vederbörlig
examen samt är fri från sjuklighet, svaghet eller kroppslyte, som
kan anses komma att menligt inverka på utöfvandet af länsmanstjänsten.
Den tjänstgöring, han därefter verkställer såsom biträde åt kronofogde
eller länsman samt hos länsstyrelse, tillgodoräknas honom såsom förberedande
tjänstgöring. Tjänstgöringen hos kronofogde eller länsman
skall i regel föregå tjänstgöringen i länsstyrelse samt fortgå utan större
afbrott under sammanlagdt minst ett och ett hälft år. Tjänstgöringen
hos länsstyrelse skall pågå under minst ett hälft år.

Länsstyrelsen utfärdar efter vederbörande kronofogdes eller länsmans
hörande intyg om fullgjord tjänstgöring och vitsordar däri, huruvida
aspiranten anses lämplig för länsmanskallet.

För teoretisk utbildning äger den, som fullgjort ofvan angifna förberedande
tjänstgöring och erhållit länsstyrelsens vitsord om lämplighet
för länsmanskallet, att genomgå en särskild undervisningskurs. Sådana
kurser anordnas af staten i Stockholm och Göteborg samt tilläfventyrs
ytterligare i någon annan större stad, i händelse behof häraf skulle
visa sig föreligga. Kursen, som beräknas komma att kräfva ett ar,
står under närmaste ledningen af utaf Kungl. Maj:t förordnad föreståndare.
Undervisningen omfattar straffrätt, processrätt, utsökningsväsendet,
den civila och administrativa lagstiftningen till de delar, den -

242

samma faller inom området för länsmannens verksamhet, samt enklare
bokföring. Lärare för undervisningen anställas i mån af behof genom
kursens föreståndare.

I sammanhang med och såsom en afsilning af nämnda kurs anordnas
länsmansexamen.

Äfven länsmansaspirant, som icke genomgått förenämnda kurs, må
på anmälan få undergå berörda examen, därest han fullgjort här ofvan
omförmälda förberedande tjänstgöring och erhållit vederbörande länsstyrelses
vitsord om lämplighet för länsmanskallet.

Examen förrättas af lärarna vid kursen inför en särskild af Kungl.
Maj:t förordnad examenskommission, bestående af en landshöfding, en
landssekreterare, en landskamrerare, en häradshöfding och en lärare vid
någon af rikets juridiska fakulteter, hvilken kommission skall hafva
ungefär samma befogenhet som censorer vid studentexamen.

För att de, som med godkända betyg genomgått länsmansexamen,
må kunna befordras till länsmän fordras, att de efter examens afläggande
fullgjort viss tjänstgöring vid detektiv poliskär.

Vid detektivafdelning af poliskår i stad beredes för detta ändamål
aspiranterna tillfälle till sådan tjänstgöring, att de (hufvudsakligen under
ledning af äldre polismän) utbildas i spaningstjänst samt i hållande af
polisundersökningar och uppsättande af protokoll öfver dem in. in.
Tjänstgöringen skall fortgå utan större afbrott under sammanlagd tid
af minst sex månader.

Om fullgjord tjänstgöring utfärdar föreståndaren för vederbörande
detektiva poliskår intyg, äfven innehållande vitsord om aspirantens förhållande
i tjänsten.

Den, som aflagt juris kandidatexamen, är behörig söka länsmanstjänst,
därest lian fullgjort ofvannämnda tjänstgöring vid detektiv
poliskår.

Med redogörelse för- ofvan angifna förslag tillsporde kommittén i
utsänd cirkulärskrifvelse länsstyrelserna hvar för sig, dels huruvida
länsstyrelsen hade några erinringar mot förslaget och i sådan händelse,
hvilka dessa vore, dels ock, därest inom länet funnes stad med detektiv

243

poliskår, huruvida och i sådant fall i hvilken omfattning vid densamma
tillfälle kunde beredas för länsmansaspiranter till den i förslaget ifrågasatta
polistjänstgöringen.

Därjämte anhöll kommittén hos öfverståthållarämbetet om upplysning,
huruvida och i hvilken omfattning tillfälle till den i förenämnda cirkulärskrifvelse
omförmälda polistjänstgöring kunde vid detektiva polisen i
Stockholm beredas aspiranter, som genomgått den af kommittén utöfver
tjänstgöringen vid detektiva polisen ifrågasatta utbildningen för länsmanskallet.

b) Yttranden åt'' länsstyrelserna och öfverståthållarämbetet.

Vid sammanfattandet af länsstyrelsernas svar å de utställda frågorna
— svar hafva ingått från samtliga länsstyrelser utom från Konungens
befallningshafvande i Stockholms län — torde till en början böra redogöras
för länsstyrelsernas ställning till den uppfattning, hvarpå kommittén
grundat sitt nu förevarande förslag, nämligen att de nuvarande kompetensvillkoren
för erhållande af länsmanstjänst under alla förhållanden äro i
behof af ökning. Detta behof har i mer eller mindre direkt form
blifvit erkändt eller ock lämnats obestridt af samtliga länsstyrelser utom
Konungens befallningshafvande i Södermanlands län, för såvidt nämligen
ett bestridande af nämnda behof kan anses ligga i länsstyrelsens
uttalande, att, om länsmännens befogenhet förblifver ungefär densamma
som hittills, någon mera genomgripande ändring i nu gällande föreskrifter
om afläggande af länsmansexamen ej synes nödig.

Då det åter gäller, i hvilken grad kompetensfordringarna behöfva
höjas, hafva meningarna skiftat ganska mycket, och helt naturligt har
man kommit till annat resultat, då man utgått från kronofogdetjänsternas
bibehållande, än då man tänkt sig dessa tjänster indragna.

Under förutsättning att kronofogdebefattningarna ej indragas,
hafva sålunda fem länsstyrelser jämte den ofvan nämnda ansett så stor
ökning af kompetensfordringarna, som ifrågasatts i kommitténs förslag,
icke nödig. Af dessa fem länsstyrelser har en framhållit behofvet af
kompetensfordringarnas skärpande utan att därvid angifva, i hvad mån

244

detta skulle ske. Konungens befallningshafvande i Västernorr lands län
har förordat bättre teoretisk och praktisk utbildning än den nuvarande
men ansett detta resultat kunna vinnas under hufvudsakligen samma
former för utbildningen, som nu äro rådande. Af Konungens befallningshafvande
i Kronobergs och Jämtlands län, som båda funnit realskolexamen
erforderlig, har den förra ansett den nuvarande länsmansexamen
kunna vara tillfyllest, under det att den senare länsstyrelsen
förordat skärpning af fordringarna i sistnämnda examen. Konungens befallningshafvande
i Gottlands län har ifrågasatt, huruvida icke den föreslagna
teoretiska kursen skulle kunna eftergifvas. Öfriga länsstyrelser
hafva icke under den antagna förutsättningen haft något att erinra mot
de föreslagna kompetensfordringarna i och för sig.

Att krafven på länsmännens kompetens måste blifva större, om
kronofogdetjänsterna indragas, än om så ej sker, ligger i sakens natur,
och detta har också kommit till synes i länsstyrelsernas yttranden. Sålunda
måste enligt Konungens befallningshafvandes i Södermanlands län
åsikt, i händelse af kronofogdebefattningarnas indragning, afläggandet af
någon juridisk ämbetsexamen uppställas såsom villkor för erhållande af
länsmanstjänst. Denna mening har delats af Konungens befallningshafvande
i Jämtlands län, som ansett nämnda villkor ej kunna undgås,
så vida icke hela åklagarväsendet på landsbygden skulle komma på en
lägre nivå än nu, en utveckling till det sämre, som vore synnerligen
beklaglig, då vi redan hade det mindre tillfredsställande i afseende å
åklagarväsendet än andra länder. Af de länsstyrelser i öfrigt, som
direkt uttalat sig i den nu föreliggande frågan, hafva två ansett realskolexamen
böra ersättas med studentexamen, och enligt Konungens befallningshafvandes
i Jönköpings län mening bör för länsmansexamens afläggande
fordras mera ingående juridiska kunskaper, om kronofogdetjänsterna
indragas, än om de bibehållas. Att kompetensvillkoren i all synnerhet böra
skärpas, om nämnda tjänster indragas, har vidare betonats af Konungens
befallningshafvande i Kristianstads län. Den omständigheten, att öfriga
länsstyrelser icke haft något att anmärka mot de föreslagna kompetensfordringarna,
torde icke kunna tolkas därhän, att de ansett krafven på
länsmännens teoretiska kunskaper böra vara desamma, om kronofogde -

245

befattningarna indragas, som om de bibehållas. Det ligger nämligen
i sakens natur, att länsmännen måste hafva tillräckliga kunskaper i
gällande lagstiftning inom alla de delar, som falla inom området för
deras verksamhet, och däraf följer, att, i den mån länsmännens verksamhetsområde
och befogenheter genom en eventuell indragning af kronofogdetjänsterna
ökas, man måste af dem kräfva ökade kunskaper.

Mot förslaget såsom helhet har flertalet länsstyrelser icke haft något
att erinra, och några hafva direkt anslutit sig till detsamma under
sådana uttalanden som, att förslaget syntes lämpligt för skapande af en
ändamålsenlig utbildning af länsmännen, att detsamma vore synnerligen
välbetänkt och i hög grad ägnadt att stärka kvalifikationerna hos vår
länsmanskår samt att det i olika hänseenden syntes tillfredsställande.

De betänkligheter, som framkommit emot förslaget såsom ett helt,
hafva hufvudsakligen gått ut därpå, att förslagets genomförande skulle
ställa sig för kostsamt i förhållande till hvad som därmed kunde vinnas.
I sådant hänseende har Konungens befallningshafvande i Jämtlands län
anfört, att, ehuru förbättringar vore att vinna genom förslaget, det
likväl kunde befaras, att kostnaderna för utbildningen skulle för aspiranterna
blifva större, än som motsvarades af gagnet. De flesta, som sökte
sig in på länsmansbanan, vore obemedlade eller mindre bemedlade och
skulle för utbildningen nödgas sätta sig i skuld, som sedan komme
att menligt återverka på deras ställning och arbete. Det viktigaste
vore dock, huru de såsom tjänstemän komme att sköta sig i praktiken.
I detta afseende vore nog föregående utbildning af värde,
men man finge ej alltför mycket lägga vikten på denna. En sådan
omläggning af förutbildningen som den af kommittén ifrågasatta skulle
kräfva en afsevärd förhöjning af lönen, till och med utöfver hvad i kungl.
propositionen till 1909 års Riksdag föreslagits. Med den nuvarande
organisationen syntes en förhöjning af kompetensen, bestående i fordran
på realskolexamen samt något skärpta fordringar å kunskaperna för
länsmansexamen, böra vara tillfyllestgörande och till och med lämna större
garanti för erhållande af själfständiga och goda länsmän än ett genomförande
af strängare och mera kostsamma fordringar. Genom den
långa och kostsamma utbildningskursen skulle enligt Konungens befall -

246

ningshafvandes i Kristianstads län mening säkerligen mången, som eljest
tänkt gå länsmansbanan, låta sig afskräckas därifrån, och brist på
kompetenta länsmansaspiranter skulle snart uppstå, hvilket först komme
att göra sig kännbart och vålla svårigheter vid behof af tjänstledighet
för de ordinarie länsmännen. Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län har likaledes uttalat farhågor, att den föreslagna utbildningen skulle
vara mera kostsam och medtaga mera tid, än som rimligen motsvarade
det mål, hvartill aspiranten sträfvade, helst om länsmännen bibehölles
vid nuvarande ganska anspråkslösa lönevillkor. Konungens befallningshafvande
i Västernorrlands län, som äfven fästat sig vid de ekonomiska
svårigheter, hvarmed genomgåendet af den teoretiska kursen blefve
förbundet för länsmansaspiranterna, har uttalat farhågor för, att dessa i
förening med den skuldsättning, som för många aspiranter skulle blifva
en följd af utbildningen, skulle komma att väcka anspråk på en högre
social ställning med däraf följande svårighet att rätta utgifterna efter
de med tjänsten förenade inkomsterna. Slutligen har Konungens befallningshafvande
i Södermanlands län erinrat, att den teoretiska kursen
skulle ställa sig alltför dyr för de flesta länsmansaspiranterna, äfven
om, såsom förmodligen afsetts, själfva undervisningen bekostades af
staten. Att med afsevärda utgifter för staten och betungande kostnader
för enskilda anordna det föreslagna särskilda undervisnings- och examensväsende!
har samma länsstyrelse ansett onödigt, då den erforderliga
utbildningen, om kronofogdetjänsterna bibehölles, kunde vinnas utan någon
mera genomgripande ändring i de nuvarande föreskrifterna om afläggande
af länsmansexamen, och, därest nämnda tjänster indroges, någon
juridisk examen måste uppställas såsom kompetensvillkor.

Hvad därefter angår de olika leden i den ifrågasatta utbildningen
och då först de föreslagna minirnifor äring ärna pa länsmännens allmänbildning,
hafva länsstyrelserna, på sätt framgår af redogörelsen här ofvan,
i allmänhet biträdt kommitténs förslag om realskolexamen såsom minimum.
Utöfver hvad den föregående redogörelsen i denna del innehåller,
må här endast följande tilläggas. Under påpekande af, att antalet af
dem, som aflade realskolexamen, vore i starkt aftagande, har Konungens
beiallningshafvande i Älfsborgs län föreslagit en sådan modifikation af

247

do ifrågasatta fordringarna, att äfven person, som visade sig hafva mot
realskolexamen svarande kunskaper, kunde antagas till länsman.
Konungens befallningshafvande i Södermanlands län, som, enligt hvad
redan nämnts, funnit den uppställda minimifordran pa länsmännens allmänbildning
onödig och för sträng, i händelse kronologdetjänsterna bibehölles,
har i sammanhang med yttrandet härutinnan såsom sin erfarenhet
uttalat, att synnerligen lämpliga länsmansaspiranter funnes bland personer,
som erhållit undervisning i underofficersskolor men ej aflagt realskolexamen
eller annan liknande examen. Krafvet på att underofficersexamen
borde i fråga om kompetens för länsmansaspirant likställas med
realskolexamen har ock framställts af Konungens befallningshafvande
i Hallands län, som vitsordat, att ett synnerligen godt länsmansmaterial
hittills visat sig kunna vinnas från underofficerskåren.

Vidkommande den förberedande tjänstgöringen hos kronofogde eller
länsman samt hos länsstyrelse hafva flertalet länsstyrelser ej haft något
att erinra mot kommitténs förslag i denna punkt. Två länsstyrelser
hafva föreslagit en ytterligare utsträckning af den ifrågasatta tj änstgöringstiden
sålunda, att denna tid ej borde omfatta mindre än tre år, däraf
ett hos länsstyrelse, och en af dessa länsstyrelser har tillika framhållit
önskvärdheten af, att aspiranten under denna proftjänstgöring lämnades
tillfälle att någon kortare tid själf förestå länsmanstjänst, hvarigenom
hans lämplighet för tjänsten bäst kunde utrönas. Ett par länsstyrelser
hafva under påpekande af de svårigheter, som eventuellt torde komma
att möta för aspirant att få fullgöra den föreskrifna delen af proftjänstgöringen
bos kronofogde eller länsman, föreslagit sådan ändring i bestämmelserna,
att proftjänstgöringen skulle få fullgöras hos kronofogde,
länsman eller länsstyrelse, enligt ena länsstyrelsens förslag dock under
villkor, att tjänstgöring hos länsstyrelse under minst ett hälft års tid
skulle vara obligatorisk.

Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs län, hvilken ansett,
att äfven aspirant, som aflagt juris kandidatexamen, borde för att
vinna befordran till länsmanstjänst hafva under någon tid tjänstgjort
hos kronofogde eller länsman och länsstyrelse, har föreslagit,
att tiden för denna tjänstgöring borde något inskränkas i jämförelse

248

med hvad som gällde för dem, hvilka endast aflagt länsmansexamen.
Konungens befallningshafvande i Uppsala län har likaledes betonat,
att juridisk examen ej borde befria från genomgående af praktisk utbildning,
men ifrågasatt rätt för länsstyrelserna att i större eller mindre
utsträckning meddela dispens härifrån. Sådan dispens skulle företrädesvis
kunna påräknas af dem, hvilka erhållit tingsutbildning. I fråga om
den föreslagna tjänstgöringen hos länsstyrelse har nämnda länsstyrelse
vidare anfört, att utrymmet hos länsstyrelserna ej alltid medgåfve beredande
af plats för aspiranter under en sex månaders tjänstgöring, i
all synnerhet om, på sätt ifrågasatts och utan tvifvel vore önskvärd!,
jämväl en del aspiranter till de centrala verken skulle beredas utbildning
hos länsstyrelserna. I vissa fall och då vederbörande aspirant tjänstgjort
inom länet, borde det ock enligt denna länsstyrelses åsikt ej behöfvas
så lång tid som sex månader för vederbörande länsstyrelse att
bilda sig ett själfständigt omdöme om hans kompetens. I motsats härtill
har Konungens befallningshafvande i Ålfsborgs län betonat svårigheten
för länsstyrelserna att efter länsmansaspirantens jämförelsevis
korta proftjänstgöring vitsorda hans'' lämplighet för länsmanskallet
samt ur denna synpunkt föreslagit, att det intyg, som efter fullgjord
proftjänstgöring skulle lämnas aspiranten, endast skulle behöfva
innehålla ett vitsord om, att under proftjänstgöringen intet förekommit,
som antydde, att aspiranten vore olämplig för sitt kall. Äfven
Konungens befallningshafvande i Södermanlands län har framhållit nyssnämnda
synpunkt samt därjämte påpekat, att ingenting hindrade en
aspirant, som af en länsstyrelse förklarats olämplig för länsmanskallet,
att i ett annat län söka utbilda sig för samma kall. Nämnda länsstyrelse
har ock hyst farhågor beträffande möjligheten att bereda hvarje
länsmansaspirant tillfälle till den föreslagna obligatoriska tjänstgöringen
under minst ett och ett hälft års tid hos kronofogde eller länsman samt
framhållit, att många af dessa tjänstemän ej behöfde biträden och ej
heller ville, åtminstone utan ersättning, åtaga sig att lämna unga länsmansaspiranter
praktisk utbildning. Äfven den föreslagna proftjänstgöringen
i länsstyrelse skulle enligt länsstyrelsens åsikt medföra en del
olägenheter. Sålunda skulle, om ett flertal länsmansaspiranter samtidigt
tjänstgjorde i samma länsstyrelse, å ena sidan tjänstemännen till följd

249

af brådskande arbete ej få tillfälle att lämna aspiranterna tillräckligt
omsorgsfull handledning och å andra sidan länsstyrelserna i sitt arbete
få mera olägenhet än gagn af de många aspiranterna. Härtill komme,
att länsstyrelserna ej hade till sitt förfogande medel att bereda det stora
flertalet aspiranter något arfvode under den tid af minst ett hälft år, hvarunder
de skulle tjänstgöra hos länsstyrelse, hvilket åter hade till följd,
att tjänstgöringen för flertalet aspiranter komme att medföra ganska
kännbara omkostnader. Delvis samma synpunkter hafva ock kommit till
synes i Konungens befallningshafvandes i Malmöhus län yttrande öfver
förslaget i denna del. Beträffande förhållandena i nämnda län har länsstyrelsen
uppgifvit, att flertalet länsmän icke hölle biträden — så vore
fallet med 23 af länets 26 länsmän — och de länsmän och kronofogdar,
som hade manliga biträden, komme enligt länsstyrelsens förmodan
att befinnas mindre villiga att för utbildning mottaga en yngling,
strax efter det han aflagt realskolexamen, med utsikt att efter ett
och ett hälft år, då han just hunnit förvärfva den rutin, att principalen
kunde draga verklig nytta af hans arbete, åter mista honom. De ynglingar
om femton till sexton år, som för närvarande anställdes på kronofogdeeller
länsmanskontoren, stannade i regel till en ålder af öfver tjuga år,
hvarefter de på principalens vitsord om uppförande och duglighet
erhölle sysselsättning hos länsstyrelsen, där de ytterligare pröfvades.
Under senare delen af deras tjänstgöring på kronofogde- eller länsmanskontoret
äfvensom under deras tjänstgöring hos länsstyrelsen plägade
de åtnjuta aflöning. Beträffande den ifrågasatta tjänstgöringstiden hos
länsstyrelse under minst ett hälft år kunde enligt länsstyrelsens förmenande
aspiranterna ej på denna tid hafva vunnit tillräcklig färdighet
och mognad för att kunna vara till verklig nytta, hvadan deras sysselsättande
hos länsstyrelsen snarare blefve en börda för denna än ett tillskott
af arbetskraft. Vidare vore det enligt länsstyrelsens åsikt vanskligt
att afgöra, huruvida en yngling vid eventuellt sjutton års ålder och efter
ringa eller ingen pröfning i själfständig verksamhet vore lämplig för
länsmanskallet. Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län
har ock anmärkt, att ett genomförande af förslaget fordrade medverkan
af kronofogdar och länsmän, hvadan dess verkställande ytterst komme
att bero på, huru dessa tjänstemän ställde sig till detsamma.

250

I fråga om den af kommittén föreslagna särskilda teoretiska undervisningskursen
hafva de flesta länsstyrelser, som uttalat behofvet eller
önskvärdheten af, att fordringarna på länsmännens teoretiska utbildning
höjas, lämnat de af kommittén härutinnan föreslagna bestämmelserna
utan anmärkning. Emellertid hafva utöfver här ofvan relaterade erinringar
mot förslaget ur kostnadssynpunkt från några länsstyrelsers sida
yttrats vissa betänkligheter mot den föreslagna kursen. Sålunda har
Konungens befallningshafvande i Södermanlands län hållit före, att på
grund af de med kursens genomgående förenade kostnader det snarare
komme att blifva regel än undantag, att länsmansaspirant sökte få
inför den af kommittén föreslagna examenskommissionen aflägga länsmansexamen
utan att förut hafva genomgått dylik undervisningskurs.
Konungens befallningshafvande i Västemorrlands län har i motsats
härtill befarat, att, äfven om de föreslagna undervisningskurserna nu
förutsattes icke vara obligatoriska, de likväl komme att i verkligheten
blifva så ansedda. Enligt länsstyrelsens åsikt borde emellertid aspiranten
kunna på egen hand förvärfva sig erforderligt kunskapsmått i de
delar af lagstiftningen, som folie inom området för länsmännens verksamhet,
sedan han genom den förberedande tjänstgöringen fått praktisk
inblick i de förhållanden, som därigenom reglerades. För hvarje
fall borde undervisningskurserna anordnas med särskilda kurser i hvarje
ämne, så att inhämtandet af det fordrade kunskapsmåttet åtminstone
delvis kunde ske genom själfstudium. I hufvudsak samma mening har
uttalats af Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, som hållit
före, att, därest det fordrade kunskapsmåttet noga preciserades, detsamma
helt säkert kunde af ''vederbörande inläras på egen hand vid
för dem lämplig tid och med billigare kostnad. 1 fråga om den undervisning,
som borde vid kurserna meddelas, har Konungens befallningshafvande
i Kronobergs län framhållit, att, då länsmännen utan afsägelserätt
vore skyldiga utföra uppdrag såsom ordförande i taxeringsnämnd
och sådana uppdrag på grund af förhållandena ofta måste anförtros
åt denna tjänstemannaklass, den teoretiska undervisningen borde
inrymma kännedom äfven om taxeringsväsendet. Konungens befallningshafvande
i Göteborgs- och Bohus län har ansett önskvärdt, att
kurserna för länsmännens teoretiska utbildning jämväl omfattade prak -

251

tiska öfningar. Beträffande tider oeh ställen för de föreslagna undervisningskurserna
liar Konungens befallningshafvande i .Jönköpings län anfört,
att en sådan undervisningskurs årligen syntes vara fullt tillräcklig och att
denna borde förläggas till Stockholm. Skulle det emellertid sedan visa
sig behöflig! att anordna två dylika kurser om året, vore det enligt
länsstyrelsens mening lämpligast, att den andra af dessa kurser förlädes
icke till Göteborg utan till Malmö eller Lund, då det där säkerligen
komme att blifva lättare att erhålla lämpliga lärarkrafter än i Göteborg.
Konungens befallningshafvande i Västmanlands län har framkastat
tanken, att deltagarna i de teoretiska kurserna skulle under
tiden anlägga och bära en enkel uniform, hvilket enligt länsstyrelsens
förmenande skulle i sin mån bibringa dem kåranda och därigenom bidraga
till möjligheten af att i kursernas deltagare kunna påräkna en
reservpolisstyrka, som vid kritiska tillfällen kunde anlitas.

Mot kommitténs förslag i fråga om länsmansexamen har Konungens
befallningshafvande i Kristianstads län anmärkt, att den ifrågasatta
examenskommissionen syntes länsstyrelsen alltför storartad. Länsmansexamen
borde få afläggas i hvarje län, så snart tillräckligt antal examinander
anmälde sig, och densamma borde förrättas inför en examenskommission,
bestående af en särskild af Kungl. Maj:t förordnad examinator
jämte ledamöterna i länsstyrelsen med utslagsröst vid lika röstetal
för landshöfding, då han vore närvarande. Vore antalet examinander
i något län icke så stort, att särskild examen ansåges böra för dem
anställas, kunde de hänvisas till något angränsande län för examens
afläggande. Konungens befallningshafvande i Väst ernorr lands län har
äfven förordat bibehållandet af länsmansexamen inför länsstyrelse samt
såsom stöd för sin åsikt anfört, att genom aspirantens tjänstgöring hos
länsstyrelsen besutte denna bättre förutsättningar att kunna bedöma
hans kunskaper, än hvad af en examenskommission skäligen kunde begäras.
Dock kunde det enligt länsstyrelsens mening måhända anses
lämpligt, att examen inför länsstyrelse ägde rum i närvaro af särskildt
tillkallade examensvittnen.

Det torde i detta sammanhang böra omnämnas, hurusom den af
kommittén föreslagna bestämmelsen, att den, som aflagt juris kandidat -

252

examen, vore behörig att söka länsmanstjänst utan att undergå förutnämnda
praktiska och teoretiska utbildning, gifvit ett flertal länsstyrelser
anledning till uttalanden af innehall, att med juris kandidatexamen
borde i detta fall jämställas kansliexamen äfvensom enligt äldre examensstadga
aflagd juridisk examen. Såsom skäl härför har framhållits,
att samtliga nämnda examina berättiga till sökande af kronofogdetjänst
samt att de juridiska kunskaper, som erfordrades för afläggande af
nämnda examina, jämväl vore betydligt mera omfattande än de, som
länsmansaspiranterna kunde inhämta under den föreslagna ettåriga
undervisningskursen.

Beträffande den af kommittén föreslagna tjänstgöringen vid detektiv
poliskår såsom ett led i länsmansaspirantens utbildning hafva i det
närmaste samtliga länsstyrelser, hvilka yttrat sig i frågan, biträdt
kommitténs förslag därutinnan. Mot detsamma har emellertid Konungens
befallningshafvande i Södermanlands län anfört, att det troligen
ej blefve möjligt att bereda flertalet länsmansaspiranter tillfälle till någon
som helst tjänstgöring vid detektiv poliskår i stad och ännu mindre
till minst sex månaders dylik tjänstgöring för alla länsmansaspiranter,
som fullgjort i öfrigt stadgade villkor för befordran till länsmanstjänst.
Konungens befallningshafvande i Kronobergs län, som ock ifrågasatt,
att fordringarna på länsmansutbildningen enligt kommitténs förslag
skulle under förutsättning af kronofogdetjänsternas bibehållande i allmänhet
något begränsas, har föreslagit, att krafvet på tjänstgöring vid
detektiv poliskår skulle ersättas med en iittrycklig föreskrift, att sådan
tjänstgöring, väl vitsordad, räknades vederbörande till godo såsom
tjänstemerit. Äfven Konungens befallningshafvande i Västernorrlands
län har uttalat, att med hänsyn därtill, att länsmansdistrikten inom
riket vore särskildt med afseende å polisgöromålen af synnerligen olika
kräfvande beskaffenhet, krafvet på tjänstgöring i detektiv poliskår,
huru erforderlig den än syntes länsstyrelsen vara i ett af polisgöromål
särskildt betungadt distrikt, icke nödvändigtvis borde göras obligatoriskt,
i det att enligt länsstyrelsens förmenande aspiranten under den
förberedande praktiska tjänstgöringen i allmänhet finge den utbildning,
som därutinnan erfordrades. Beträffande anordnandet af den föreslagna

253

polistjänstgöringen liar Konungens befallningshafvande i Östergötlands
län framhållit, hurusom det ur synpunkten af aspirantens fullständiga
och allsidiga utbildning i dylik tjänst kunde ifrågasättas, om ej denna
tjänstgöring borde förläggas allenast till städerna Stockholm, Göteborg
och Malmö. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län har framhållit
önskvärdheten af, att den föreslagna tjänstgöringen vid poliskår
i stad omfattade tjänstgöring jämväl vid ordningspolisen, då enligt
länsstyrelsens åsikt förmågan att leda en polisbevakning samt att finna
sig till rätta uti därvid förekommande skiftande situationer ofta kunde
för en länsman vara af stor betydelse. I denna del har Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län åberopat en af föreståndaren
för Göteborgs detektivafdelning utarbetad promemoria, däri
föreståndaren under påpekande af, att den personal, som bestodes detektivafdelningen,
icke lämnade tillgång till hållande af särskilda undervisningskurser
för utomstående, lämnat en del upplysningar om den
tjänstgöring vid afdelningen, hvari aspiranterna kunde beredas tillfälle
att deltaga. Utbildningen skulle enligt dessa komma att omfatta deltagande
i vanlig spaningstjänst i sällskap med en äldre, erfaren detektiv
i den tnån, sådant lämpligen läte sig göra, följande i detalj af
polisundersökningar och närvaro vid förhör, som dagligen hölles, deltagande
i och, i mån af förmåga och anlag, själfständigt utförande af
undersökningar i fattigvårdsmål samt behandling af lösdrifvare, inhämtande
af det vid afdelningen brukliga sättet för rapporters uppsättande
samt studium af det rikhaltiga materialet af afdelningens rapportkopior
i olika mål.

Slutligen må här omnämnas, hurusom två länsstyrelser påpekat
nödvändigheten af ett öfvergångsstadgande af sådant innehåll, att de
nya bestämmelserna icke skulle vara tillämpliga å aspiranter till länsmanstjänster,
som före förslagets trädande i kraft vore vid länsstyrelserna
inskrifna och aflagt prof för vinnande af kompetens till länsmanstjänst.

254

I anledning af kommitténs förfrågningar, huruvida och i hvad mån
vid respektive städers detektiva poliskårer tillfälle kunde beredas för
länsmansaspiranter till den ifrågasatta polistjänstgöringen, hafva följande
upplysningar erhållits.

Vid Stockholms stads poliskårs detektivafdelning torde årligen ett
antal af 20 till 30 länsmansaspiranter kunna mottagas. Vederbörande
hafva framhållit, att aspiranterna under tjänstgöringen borde vara underkastade
lydnadsplikt samt förordnade till extra polismän vid poliskåren.

Vid Göteborgs poliskår kunna samtidigt högst fyra länsmansaspiranter
beredas tillfälle att vid detektivafdelningen följa pågående
polisundersökningar samt inhämta kännedom om sättet för utförande af
de vid afdelningen i öfrigt förekommande arbeten.

Inom poliskåren i Malmö kunna sannolikt 3 till 4 länsmansaspiranter
samtidigt beredas tillfälle att tjänstgöra vid såväl den detektiva
afdelningen som vid ordningspolisen.

Vid Norrköpings poliskår, som har en detektivafdelning, bestående
af en detektivöfverkonstapel samt 5 konstaplar under befäl af stadsfiskalen,
torde 2 till 3 aspiranter kunna på en gång mottagas. Såsom
lämpligaste tid för deras tjänstgöring har angifvits månaderna oktober —
april, under hvilken tid detektiverna i regel hafva mesta sysselsättningen.

Vid detektivafdelningen inom Gäfle poliskår kunna enligt vederbörande
länsstyrelses uppgift ett tiotal länsmansaspiranter samtidigt mottagas
till tjänstgöring.

Smärre detektivafdelningar finnas dessutom vid poliskårerna i städerna
Uppsala, Karlskrona, Örebro, Västerås och Sundsvall. Dessa afdelningar
bestå i regel af 2 till 3 konstaplar jämte en öfverkonstapel samt stå
vanligen under ledning af vederbörande stadsfiskal såsom detektivchef.
Vid hvarje sådan afdelning anses 1 till 2 eller högst 3 aspiranter kunna
samtidigt mottagas.

Detektivafdelning finnes dessutom vid poliskårerna i Eskilstuna och
Västerås, men anse vederbörande med hänsyn såväl till afdelningarnas
organisation som det ringa antal gröfre brott, som i allmänhet förekommer
i nämnda städer, tillfälle till den ifrågasatta tjänstgöringen icke
lämpligen kunna för närvarande beredas vid dessa detektiva poliskårer.

255

I). Alternativa förslag till omorganisation
af fögderiförvaltningen.

Vid de tillfällen då indragning af kronofogdetjänsterna ifrågasatts,
har därmed först och främst ‘åsyftats, att statsverket skulle beredas
besparing. För att kunna klargöra, huruvida detta mål kan uppnås
genom indragningen och huruvida densamma i öfrigt är att förorda,
torde vara nödvändigt, att de förslag till af indragningen betingade
ändringar i fögderiförvaltningens organisation, Indika anses böra komma
under öfvervägande, utarbetas så fullständigt, att de angifva icke blott,
huru öfverflyttningen af kronofogdarnas tjänsteåligganden på andra
tjänstemän skall ordnas, utan äfven antalet af och aflöningsförmånerna
för de landsstatstjänstemän, som skola handhafva fögderiförvaltningen
nu påhvilande tjänstegöromål, likasom ock i öfrigt med omorganisationen
förbundna kostnader för statsverket.

Då kommittén ansett, att en eventuell indragning af kronofodetjänsterna
bör ordnas i hufvudsak efter ettdera af de preliminära förslag,
hvilka till sina hufvuddrag blifvit angifna i den föregående utredningen,
hafva därföre dessa båda förslag med ledning af länsstyrelsernas yttranden
rörande förslagen samt utredningen i öfrigt blifvit i ofvan angifna
hänseenden närmare utarbetade.

För bedömandet af frågan, huruvida kronofogdetjänsterna lämpligen
böra indragas, kräfves, att ofvannämnda båda förslag i ekonomiskt och
organisatoriskt hänseende jämföras med den organisation af fögderiförvaltningen,
som bör blifva gällande, om kronofogdetjänsterna icke
indragas. Då kommittén ansett, att i sådan händelse fögderiförvaltningen
bör ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som föreslagits
i Kungl. Maj:ts proposition till 1909 års Riksdag, har ett förslag
i denna riktning blifvit på ofvan antydt sätt utarbetadt.

Emellertid har kommittén, såsom redan förut angifvits, ansett sig
äfven böra undersöka, huruvida icke till minskande af utgifterna för
statsverket häradsskrifvartjänsterna skulle kunna indragas i stället för
kronofogdebefattningarna. Sedan indragning af häradsskrifvartjänsterna

256

föreslagits af 1847 års skatteförenklingskommitté och 1873 års landsstatskommitté
samt i motion vid 1885 års riksdag, har frågan om dessa
tjänsters indragning visserligen icke varit föremål för statsmakternas
behandling, men det har likväl ansetts kunna ifrågasättas, huruvida
icke en sådan indragning skulle med fördel kunna låta sig genomföras
med hänsyn därtill, att häradsskrifvarnas arbetsgöromål i stor utsträckning
äro af sådan beskaffenhet, att för deras utförande icke kräfves
tjänstemän med häradsskrifvares kompetens och aflöning. Kommittén
har således jämväl uppgjort ett detaljeradt förslag till fögderiförvaltningens
ordnande i händelse af häradsskrifvartjänsternas indragning.

Såsom af redogörelsen för tidigare förslag till omorganisation af
fögderiförvaltningen framgår, har äfven en annan organisationsform varit
ifrågasatt. Sålunda har 1873 års landsstatskommitté föreslagit indragning
af länsmanstjänsterna, och detta förslag har sedermera upptagits
af kronofogden Hofman-Bang i hans förut relaterade promemoria angående
omorganisation af fögderiförvaltningen. Äfven de delegerade från
länsstyrelserna, som yttrat sig öfver sagda promemoria, hafva tänkt sig
en sådan organisationsform, ehuruväl de icke ansett densamma vara att
föredraga framför den nuvarande. Det har dock synts kommittén uppenbart,
att någon besparing icke skulle kunna erhållas genom länsmanstjänsternas
indragning. Ty äfven om i sådant fall antalet kronofogdar
icke behöfde sättas högre än till 400 — länsstyrelsernas delegerade
hafva beräknat 450 till 460 — blefve ökningen af utgifterna för kronofogdarnas
aflöning till och med utan förhöjning af de nuvarande aflöningsbeloppen
större, än kostnaderna nu äro för aflöning af länsmännen.
På grund häraf och då indragningen, ehuru möjligen förenad med vissa
fördelar, dock alltid måste medföra åtskilliga olägenheter i organisatoriskt
hänseende, har kommittén icke ansett sin undersökning rörande omorganisation
af fögderiförvaltningen böra omfatta jämväl förslag rörande
indragning af länsmanstjänsterna.

De fyra olika förslag till omorganisation af fögderiförvaltningen,
hvilka kommittén alltså undersökt, benämnas i det följande sålunda:

förslaget om kronofogdetjänsternas indragning och öfverflyttande
på länsmännen af kronofogdarnas tjänstegöromål i allt hufvudsaklig t
alternativ I;

257

förslaget om kronofogdetjänsternas indragning och öfverflyttande af
kronofogdarnas tjänstegöromål dels på länsmännen dels ock till afsevärd
omfattning på andra landsstatstjänstemän alternativ II;

förslaget om den nuvarande organisationsformens bibehållande i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition till 1909
års Riksdag alternativ III; samt

förslaget om häradsskrifvartjänsternas indragning alternativ IV.

I det följande lämnas en redogörelse för, huru kommittén tänkt
sig formerna för de olika alternativen, tjänstemännens antal, dessas
aflöningar och öfriga med förslagens genomförande förenade kostnader.

Alternativ I.

(Förslag om kronofogdetjänsternas indragning och öfverflyttande
på länsmännen af kronofogdarnas tjänstegöromål i allt hufvudsakligt.)

Organisation.

Förslaget afser, att fögderiförvaltningen ordnas i enlighet med planen
för preliminära förslaget alternativ I (se sidan 195), dock med här
nedan angifna modifikationer och tillägg.

Den af vissa länsstyrelser mot planen framställda anmärkningen,
att, om länsmännen skulle upprätta specialräkningarna, dessas stora
antal och granskningen af dem skulle omöjliggöra landsbokens fullbordande
inom föreskrifven tid och på så sätt äfven fördröja riksbokslutet,
torde icke sakna fog. Specialräkningarna torde därföre böra uppgöras
af häradsskrifvarna med ledning af de kreditverifikationer, som
länsmännen skulle hafva att tillhandahålla. Då länsmännen borde uppgöra
balansrelationerna, torde i specialräkningarnas särskilda ''konti få
föras kolumner för hvarje länsman, till utvisande af hvad som skulle i
de särskilda balansrelationerna redovisas. De så kallade småräkningarna
borde afgifvas för länsmansdistrikt af häradsskrifvaren och länsmannen

258

Härads skrifvare.

gemensamt. Enär bötesredogörelser skulle upprättas af länsmännen,
måste således domhafvande m. fl. myndigheter aflämna saköreslängder
till länsmännen.

Kontrollen öfver länsmännens tjänsteverksamhet torde böra anordnas
i hufvudsak på samma sätt, som för närvarande gäller beträffande kronofogdarna,
men inventeringarna borde utsträckas från att såsom nu afse
blott kassa och värdehandlingar till att blifva fullständiga inspektioner
af länsmännens sätt att sköta samtliga sina tjänsteåligganden. För inventeringarna
skulle anlitas länsstyrelsernas ämbets- och tjänstemän.
Vidare borde för kontrollens stärkande stadgas skyldighet för länsmännen
att årligen under en half månad å tid, som af länsstyrelsen bestämdes,,
begagna sig af semester, och dessutom synes lämpligt, att länsmännen
ålades föra särskild dagbok rörande indrifningen af kommunalutskylder
och liknande allmänna afgifter samt till vederbörande länsstyrelser kvartalsvis
insända verificeradt utdrag af denna dagbok samtidigt med utdraget
af utsökningsdagboken.

Af länsstyrelserna i öfrigt föreslagna åtgärder till kontrollens stärkande
hafva synts kommittén icke vara fullt ändamålsenliga.

Antal tjänstemän samt aflöningar till dessa och kostnader i öfrigt.

En del häradsskrifvardistrikt äro visserligen för närvarande jämförelsevis
små och kunde tåla vid någon ökning, men å andra sidan
finnas åtskilliga så stora och besvärliga distrikt, att vid ytterligare ökning
af häradsskrifvarnas tjänstegöromål i enlighet med alternativet
en reglering måste ske till minskning af dessa distrikt. Kommittén
anser sig därföre icke kunna räkna med mindre antal häradsskrifvardistrikt
än det nuvarande, ehuru den håller för möjligt, att ett eller
annat distrikt skulle kunna indragas. Då kommittén vidare anser, att
lappmarksfögderiet i Västerbottens län, där häradsskrifvargöromålen
för närvarande skötas af kronofogden och länsmännen, borde få särskild
häradsskrifvare, har alltså häradsskrifvarnas antal beräknats till 117.

Häradsskrifvarna åtnjuta för närvarande i aflöning:

259

d ordinarie stat, enligt år 1880 fastställd lönereglering, lön 2,000
kronor, tjänstgöringspenningar 500 kronor med tillägg såsom förvaltningsbidrag
af 75 kronor för hvarje börjadt 5,000-tal af folkmängden i
tjänstedistriktet, dock så, att tillägget icke i något fall får understiga
300 kronor, äfvensom ålderstillägg 500 kronor, att utgå efter tio års
tjänstgöring; samt

å extra stat, såsom tillfällig löneförbättring, lön 200 kronor, tjänstgöringspenningar
500 kronor och förvaltningsbidrag 75 kronor för
hvarje fullt 5,000-tal af folkmängden i tjänstgöringsdistriktet, äfvensom
häradsskrifvarna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg
200 kronor.

I propositionen till 1909 års Riksdag, hvari häradsskrifvarnas antal
upptagits till allenast 95, föreslogos aflöningsförmånerna för dessa
sålunda:

lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor, förvaltningsbidrag
150 kronor för hvarje fullt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet
jämte två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, att utgå efter
respektive fem och tio års tjänstgöring, samt för häradsskrifvarna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län därjämte ortstillägg af
200 kronor.

Sveriges häradsskrifvarförening har emellertid ansett den i propositionen
föreslagna aflöning otillräcklig samt därföre i en underdånig
framställning begärt viss förbättring af sagda aflöningsförmåner och
därvid äfven uttalat en del önskemål i fråga om sitt tjänstearbete.
Denna framställning, som remitterats till kommittén för att tagas i
öfvervägande vid fullgörande af dess uppdrag, har upptagits till behandling
i kommitténs slutliga förslag till fögderiförvaltningens ordnande.
I detta, som i viss mån tillmötesgår de i nyssnämnda framställning uttalade
önskemål, har kommittén föreslagit: att häradsskrifvarnas aflöningsförmåner
skola utgöra lön 2,400 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000
kronor, förvaltningsbidrag 150 kronor för hvarje påbörjadt 5,000-tal af
folkmängden i tjänstedistriktet, ålderstillägg efter fem års tjänstgöring
500 kronor och efter tio års tjänstgöring ytterligare 500 kronor samt
för häradsskrifvarna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
dessutom ortstillägg 200 kronor; att emellertid den nu till härads -

260

Länsman.

skrifvarna utgående ersättningen för upprättande af röstlängder för val
till Riksdagens andra kammare skall uppköra; att häradsskrifvare tillkommande
provision för debitering af brandstodsafgifter höjes till att
utgå i likhet med provisioner för debitering af öfriga försäkringsafgifter;
samt att häradsskrifvarna till lindring i deras kostnader för debetsedlarna
tillåtas att för desamma använda enklare papper än det nu föreskrifna
normalpapperet. Hvad sålunda föreslagits afser visserligen alternativ III,
men kommittén anser detsamma äfven böra gälla för nu ifrågavarande
alternativ. Då ofvannämnda aflöningar äro föreslagna under förutsättning,
att antalet häradsskrifvare nedbringas till 85, kunde det visserligen
synas, att under förevarande alternativ, enligt hvilket häradsskrifvarna
skulle vara 117, deras aflöningsförmåner icke borde bestämmas på ofvan
angifna sätt utan kunde sättas något lägre. Men, enär häradsskrifvarna
i båda fallen torde blifva personligen fullt sysselsatta af sin tjänst, finnes
ingen anledning att för de olika fallen göra någon åtskillnad på
deras lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg, och, hvad angår förvaltningsbidraget
och de extra inkomsterna i tjänsten, skulle dessa under
förevarande alternativ på grund af häradsskrifvardistriktens större antal
i allmänhet blifva mindre för de särskilda häradsskrifvarna, än om
distrikten voro 85.

För länsmännen skulle detta alternativ medföra en högst väsentlig
ökning af deras tjänsteåligganden. Väl finge länsmännen distriktspoliser
till biträde i sin polisverksamhet, men, då distriktspoliserna icke skulle
utöfva någon mera sjanständig verksamhet, komme anställandet af
dem ej att medföra någon afsevärd minskning i länsmännens arbetsbörda.
Man torde därföre icke kunna beräkna mindre antal länsmän
än för närvarande eller 516, ty, om ock en del länsmansdistrikt
skulle kunna ökas något, finnas å andra sidan så många distrikt,
som på grund af arbetsbördans storlek måste minskas, att någon nedsättning
i det nuvarande länsmansantalet icke torde vara att förvänta
vid en reglering.

Länsmännens aflöningsförmåner utgöra för närvarande:

å ordinarie stat, enligt år 1878 fastställd lönereglering, lön 900
kronor, tjänstgöringspenningar 600 kronor, expensmedel 100 kronor
och ett ålderstillägg å 300 kronor, att utgå efter tio års tjänstgöring;

261

(Länsmännen i Tärna distrikt af Västerbottens län samt i Arjeplougs,
Juckasjärvi och Karesuando distrikt af Norrbottens län hafva 900 kronor
i tjänstgöringspenningar.)

ä extra stat, såsom tillfällig löneförbättring, lön 600 kronor, tjänstgöringspenningar
(länsmännen i de fyra ofvannämnda distrikten undantagna)
300 kronor, förvaltningsbidrag 200 kronor samt för länsmännen i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg 200 kronor.

I propositionen till 1909 års Riksdag, hvari länsmännens antal upptogs
till 486, föreslogs, att länsmännen skulle erhålla i aflöning: lön
1,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor, förvaltningsbidrag
300 kronor och två ålderstillägg, hvartdera å 300 kronor, att utgå efter
respektive fem och tio års tjänstgöring, samt länsmännen i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län därjämte ortstillägg 200 kronor.

Då man under detta alternativ icke hade att för de mera maktpåliggande
ärendena påräkna kronofogdarna med deras större teoretiska
insikter och omdömesförmåga, måste på länsmännen ställas vida större
anspråk än för närvarande. Vidare skulle den betydliga ökningen af
arbetsbördan för länsmännen medföra, att dessa, som för närvarande i
allmänhet bereda sig afsevärda inkomster af enskilda uppdrag — härutinnan
hänvisas till sidan 166 — antingen icke alls eller åtminstone i
långt mindre grad än hittills kunde egna sig åt enskild verksamhet och
i hvarje fall på sådan verksamhet måste få mindre inkomster, enär
biträden då måste af länsmännen anlitas i större utsträckning än nu.
Då härtill kommer, att länsmännen såsom uppbördsmän borde erhålla en
ekonomiskt jämförelsevis god ställning, blefve det nödigt att ej så
oväsentligt höja deras löner.

Såsom af den föregående redogörelsen framgår, hafva också länsstyrelserna
ansett en ökning af löneförmånerna behöflig, och mediet af
de utaf dem föreslagna aflöningarna utgör för begynnelseaflöningen
3,576 kronor och för slutaflöningen 4,280 kronor, se tabell XXIV.

Vid bestämmandet af aflöningsförmånerna bör hänsyn tagas till, att
kronofogdarnas uppbördsprovisioner skulle tillfalla länsmännen. Då dessa
provisioner, som, enligt hvad å sidan 154 angifvits, ansetts kunna för år
1909 benäknas till 126,973 kronor 74 öre, för framtiden torde komma
att uppgå till minst 100,000 kronor för år, skulle på hvar och en af

262

Länsstyrel serna.

de under förevarande alternativ behöfliga 516 länsmännen belöpa i genomsnitt
omkring 200 kronor. På grund häraf har det synts kommittén,
att länsmännens förvaltningsbidrag borde kunna begränsas till 200 kronor.
Aflöningsförmånerna i öfrigt torde icke kunna sättas lägre än till: lön
1,800 kronor, tjänstgöringspenningar 1,200 kronor samt två ålderstillägg,
bvartdera å 300 kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring.
Dessutom borde länsmännen i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län såsom för närvarande åtnjuta ortstillägg med 200 kronor. Huruvida
och i hvad mån alternativet skulle medföra, att länsmännens antal i
nämnda län måste förändras, torde visa sig vid en omreglering af länsmansdistrikten,
men kommittén har icke ansett förändringen blifva
större, än att antalet kan beräknas lika med det nuvarande eller 70.
Vid semester borde länsman få behålla äfven förvaltningsbidraget, för
så vidt han tillhandahölle vikarien tjänstelokal och nödiga skrifmaterialier.

Länsmännens skyldighet att begagna sig af semester under en half
månad årligen skulle medföra utgifter för staten, som hade att bekosta
ersättning åt vikarier under semestern. Ersättningen har synts lämpligen
böra utgå i form af rese- och traktamentsersättning enligt femte klassen
af resereglementet. Traktamentsersättningen under själfva semestern
skulle således efter 6 kronor för dag utgöra 90 kronor, och resorna
jämte dagtraktamente under desamma torde kräfva en kostnad af i allmänhet
30 kronor, hvadan alltså vikariatsersättningen för hvarje länsmansdistrikt
skulle i medeltal belöpa sig till 120 kronor.

Af ett par länsstyrelser bär ifrågasatts, att särskilda medel skulle
anvisas till aflönande af vikarier för länsmännen vid sådana tillfällen,
då de på grund af kollisioner emellan olika tjänstegöromål vore förhindrade
att utföra något visst tjänsteåliggande. Vid dylika tillfällen
skulle emellertid i regel länsman i angränsande distrikt kunna anlitas,
så att endast undantagsvis annan person behöfde förordnas. Med
anledning häraf har kommittén icke ansett anslag för ifrågavarande
ändamål erforderligt.

Att länsstyrelsernas arbetsbörda efter genomförandet af förevarande
alternativ komme att väsentligt ökas, torde vara uppenbart. Af hvilka

263

anledningar och i hvad man sådant blefve fallet, år af länsstyrelserna
framhållet i deras här förut relaterade yttranden i ämnet (se sidorna 204
—206), och mot hvad där anförts synes icke något vara att erinra. Kommittén,
som här nedan angifvit, i hvilken omfattning länsstyrelsernas
arbetskrafter enligt dess mening måste ökas, har för sin uppfattning
härutinnan hämtat stöd af länsstyrelsernas yttranden i frågan och i öfrigt
grundat densamma på en jämförelse länen emellan. \ id denna jämförelse
har hänsyn särskildt tagits till arbetsbördans ökning genom
öfverflyttning på länsstyrelserna och deras tjänstemän af de exekutiva
fastighetsauktioner med tillhörande köpeskillingslikvider, som för närvarande
förrättas af fögderitjänstemän (se härom tabellen å sidan 193), samt
genom större gransknings- och bokföringsarbete äfvensom ökad skriftväxling
och diarieföring.

Den ökning af länsstyrelsernas arbetskrafter, som kommittén funnit
erforderlig, skiljer sig, hvad slutresultatet angår, icke väsentligt från
den af länsstyrelserna ifrågasatta, men afviker däremot beträffande
antalet inom de olika tjänstegraderna behöfliga tjänstemännen, från hvad
länsstyrelserna föreslagit. Då det ansetts principiellt riktigast att fylla
behofvet af förstärkt arbetskraft genom mera fast anställda tjänstemän,
har kommittén afsevärdt minskat det af länsstyrelserna begärda anslaget
till extra biträden men i stället upptagit större antal fasta tjänstemän.
Emellertid bär härvid föreslagits ett jämförelsevis stort antal extra länsnotarier
och extra länsbokhållare. Detta motiveras däraf, att man icke,
innan någon tids erfarenhet vunnits om alternativets verkningar, skulle
kunna med någon större säkerhet afgöra, huruvida en del af de behöfliga
tjänstemännen erfordrades såsom länsnotarier och länsbokhållare eller endast
såsom landskanslister och landskontorister. Under det att således
länsstyrelserna ansett 22 nya tjänstemän och 9,200 kronor till aflöning
af extra biträden erforderliga för landskanslien samt 31 nya tjänstemän
och 11,900 kronor behöfliga för landskontoren, har kommittén såsom
ökning föreslagit för landskanslien 28 tjänstemän jämte 6,000 kronor i
anslag till extra biträden samt för landskontoren 34 tjänstemän men icke
• något anslag till extra biträden. Slutligen vill kommittén erinra, att vissa
länsstyrelser tydligtvis beräknat sitt behof af ökade arbetskrafter ansenligt
högre eller lägre, än som skett i jämförliga län, och att kommittén

264

Länsnotarier
och länsbokhållare.

äfven af denna anledning* icke kunnat följa dessa länsstyrelsers förslag.
Den närmare innebörden af dessa förslag likasom ock kommitténs uppfattning
om hvarje läns behof af arbetskrafternas förstärkning och ökadt
anslag till extra biträden inhämtas af tabell XXVI.

Hvad beträffar första länsnotarier och länsbokhållare, har någon ökning
af deras antal icke af länsstyrelserna ifrågasatts. Sådan torde ej heller
vara erforderlig, hvadan man alltså under alternativet fortfarande skulle
hafva 48 tjänstemän af ifrågavarande slag.

Däremot skulle kräfvas en ej obetydlig förbättring af nämnda tjänstemäns
aflöningsförmåner. Deras befordringsutsikter komme nämligen
genom kronofogdetjänsternas indragning att i hög grad försämras, och,
om därföre icke aflöningarna ställdes fördelaktigare, måste svårigheter
möta att rekrytera länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna med dugliga
innehafvare. Då dessa tjänster komme att i stor utsträckning blifva
slutplatser, framstår särskildt angelägenheten af, att tjänstemännen tilldelades
ett tredje ålderstillägg, så att slutlönen blefve tillräcklig. Behofvet
af aflöningsförmånernas ökning har äfven framhållits af länsstyrelserna.
Den af dessa ifrågasatta förhöjningen inhämtas af tabell XXV, hvilken
utvisar, att mediet af de föreslagna aflöningsförmånerna utgör för begynnelseaflöningen
4,305 kronor och för slutaflöningen 5,652 kronor.
Kommittén har ansett, att aflöningsförmånerna borde bestämmas sålunda:
lön 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor och 3 ålderstillägg,
hvart och ett å 500 kronor, efter respektive fem, tio och femton
års tjänstgöring samt därjämte likasom nu ortstillägg å 300 kronor till
två tjänstemän i Stockholms län och å 150 kronor till sex tjänstemän
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Andra och tredje länsnotarier och länsbokhållare finnas för närvarande
till ett antal af 22, däraf 18 länsnotarier och 4 länsbokhållare.
Länsstyrelsérna hafva ansett, att härutöfver måste anställas 11 länsnotarier
och 16 länsbokhållare, hvarvid dock skulle indragas en af de
nuvarande extra länsnotarietjänsterna. Enligt kommitténs mening borde
länsnotariernas antal ökas med 7 och länsbokhållarnas med 16, i sammanhang
hvarmed 1 af de nuvarande extra länsnotarierna och 3 af

2(55

de nu befintliga extra länsbokhållarbefattningarna borde förändras till
ordinarie tjänster. Andra och tredje länsnotarierna och länsbokhållarna
skulle således blifva respektive 25 och 20.

Af de 12 länsstyrelser, som direkt uttalat sig rörande aflöningsförmånerna
för ifrågavarande tjänstemän, hafva endast 5 ifrågasatt höjning
af den nuvarande begynnelseaflöningen. Samtliga hafva däremot
ansett slutlönen böra höjas, och flertalet har sålunda föreslagit tre ålderstillägg,
hvart och ett å 500 kronor, medan några ifrågasatt till och med
fyra sådana. Mediet af de föreslagna aflöningsförmånerna utgör för
begynnelseaflöningen 3,460 kronor och för slutaflöningen 5,000 kronor.

I öfrigt hänvisas till tabell XXV.

Ehuru befordringsutsikterna äfven för andra och tredje länsnotarie!''
och länsbokhållare genom kronofogdetjänsternas indragning blefve försämrade,
fastän i mindre grad än för första länsnotarier och länsbokhållare,
har kommittén i likhet med åtskilliga länsstyrelser ansett den
nuvarande begynnelselönen, som i allmänhet tillträdes af tjänstemännen
vid jämförelsevis unga år, tillräcklig. Men, då tjänstemännen efter indragningen
komme att få stanna på sin tjänst längre tid än för närvarande,
borde de härför beredas godtgörelse genom ökning af slutlönen.
I öfverensstämmelse med hvad flertalet af de länsstyrelser, som uttalat
sig i ämnet, föreslagit, har kommittén ansett ökningen skäligen kunna
begränsas till ett tredje ålderstillägg å 500 kronor, att utgå efter femton
års tjänstgöring. Aflöningsförmånerna för andra och tredje länsnotarier
och länsbokhållare skulle alltså blifva: lön 2,000 kronor, tjänstgöringspenningar
1,200 kronor samt tre ålderstillägg, hvart och ett å
500 kronor, efter respektive fem, tio och femton''års tjänstgöring.

Såsom af tabell XXVI framgår, hafva länsstyrelserna ansett 8 nya landskanslister
och 14 nya landskontorister erforderliga, under det att kommittén
beräknat den behöfliga ökningen till respektive 13 och 12, så
att antalet inalles skulle blifva 133, däraf 67 landskanslister och 66
landskontorister. Att kommittén föreslagit jämförelsevis större antal
landskanslister än länsstyrelserna, beror särskild! därpå, att länsmännen
enligt alternativet skulle hafva semesterledighet och att landskanslisterna,
hvilka äfven framdeles mestadels torde få användas såsom vikarier för

Landskanslister
och landskontorister.

266

Kostnader
för extra biträden
m. m

länsmännen, därföre blefve vida mer än nu upptagna af vikariatsförordnanden.

Förevarande alternativs genomförande synes icke behöfva medföra
någon ändring uti ifrågavarande tjänstemäns löneförmåner, hvilka alltså
ansetts böra såsom nu utgöra: lön 1,200 kronor, tjänstgöringspenningar
800 kronor samt tre ålderstillägg, hvart och ett å 300 kronor, efter
respektive fem, tio och femton års tjänstgöring, hvartill kommer ortstillägg
å 200 kronor för 6 tjänstemän i Stockholms län och å 100 kronor
för 13 tjänstemän i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Länsstyrelsernas och kommitténs uppfattning rörande behofvet af
• ökadt antal extra länsnotarier och extra länsbokhållare framgår af tabell
XXVI, som visar, att enligt kommitténs mening 8 nya extra länsnotarier
och 6 nya extra länsbokhållare borde anställas. Då, på sätt här ofvan
omnämnts, af nuvarande dylika tjänster 1 extra länsnotarie- och 3 extra
länsbokhållarbefattningar föreslagits skola förändras till ordinarie tjänster,
komme af de nuvarande befattningarna att kvarstå endast en extra länsnotarie-
och en extra länsbokhållartjänst. Man skulle således under
alternativet få 9 extra länsnotarier och 7 extra länsbokhållare samt
inalles 10 flera dylika tjänstemän än för närvarande.

De för ifrågavarande extra tjänstemän utgående aflöningsförmånerna,
som nu icke få öfverstiga 2,500 kronor, torde i regel vid första anställandet
vara 2,000 kronor. Då dessa aflöningar blifvit bestämda jämförelsevis
nyligen, och någon särskild anledning att höja dem icke synes föreligga,
har aflöningen ansetts kunna i medeltal beräknas för hvarje tjänsteman
till 2,250 kronor.

Hvad angår behofvet af extra biträden i öfrigt, hafva länsstyrelserna
ansett, att antalet dylika biträden måste ökas. I de fall, där länsstyrelse
ej angifvit visst belopp såsom behöfligt för aflöning af det
ökade antalet extra biträden, har anslagsbehofvet af kommittén i tabell
XXVI beräknats efter antalet ifrågasatta nya biträden. Det af länsstyrelserna
erforderliga ansedda anslaget till nya extra biträden uppgår enligt
samma tabell till inalles 21,100 kronor. Under förutsättning att länsnotarier
och länsbokhållare, landskanslister och landskontorister samt extra
länsnotarier och extra länsbokhållare komma att anställas, i enlighet med

267

hvad här ofvan föreslagits, har kommittén för sin del ansett, att anslag
till aflöning af behöfliga nya extra biträden skulle erfordras på sätt i nyssnämnda
tabell angifves eller således till belopp af inalles 6,000 kronor.

Det nuvarande anslaget till aflöning åt extra länsnotarie^ extra
länsbokhållare och öfriga extra biträden hos länsstyrelserna, 144,450
kronor, skulle således komma att ökas med dels aflöning till 10 extra
länsnotarier och länsbokhållare tillhopa 22,500 kronor dels ock ytterligare
6,000 kronor i anslag till öfriga extra biträden samt alltså i sin
helhet uppgå till 172,950 kronor.

Såsom vikarier för länsmännen vid semester och annan ledighet
skulle, såsom redan framhållits, landskanslister oftast få användas. Åtminstone
kunde man i allmänhet icke vid semester förordna länsmansbiträde
till vikarie, ty därigenom skulle semesterns kontrollerande
betydelse till stor del förringas. Det torde kunna beräknas,
att i medeltal för hela riket en landskanslist inom hvarje län skulle
blifva upptagen ungefär halfva året med tjänstgöring såsom vikarie lör
länsmän under dessas semester inklusive resorna till och från tjänstgöringsorten.
Den vikarie för landskanslisten, som under tiden måste
anställas och hvilken, om han vore extra tjänsteman hos länsstyrelsen, torde
få under vikariatet afstå sitt arvode från extra anslaget, skulle uppenbarligen
icke kunna åtnöjas med en vikariatsersättning utgående efter
tjänstgöringspenningarna för landskanslist eller 800 kronor för år, helst
som han säkerligen från extra anslaget åtnjöte aflöning efter högre belopp,
utan lärer man få beräkna så stort tillskott till* tjänstgöringspenningarna,
att vikarien komme att erhålla en aflöning efter 1,600 kronor
för år. Till lönefyllnad åt vikarier för landskanslister, när de vikarierade
för länsmän vid dessas semester, skulle således under ofvan nämnda
förutsättning i medeltal för hvarje län erfordras ett anslag af 400 kronor
och för hela riket alltså 9,600 kronor.

Ytterligare kostnad skulle uppkomma därigenom, att de exekutiva fastiglietsauktionerna
med tillhörande köpeskillingslikvider, då förrättningarna
icke ägde rum å landskanslierna, skulle verkställas af särskildt förordnade
personer, som gifvetvis måste beredas ersättning härför. Till gäldande
af denna ersättning, som lämpligen borde utgå i orm af rese- och

Exekutiva
fastighetsauktioner

m. m.

268

traktamentsersättning enligt fjärde klassen i resereglemente! under förrättningarna
och åt dem påkallade resor, skulle i första hand användas
auktionsprovisionen, som borde tillfalla auktionsförrättaren. Då
emellertid provisionen emellanåt icke komme att förslå till ersättning
åt förrättningsmannen, måste i sådana fall statsverket vidkännas, hvad
som icke kunde gäldas med provisionen, i den mån sökanden icke kunde
anses ersättningsskyldig. Efter nyssnämnda grunder torde ersättning
äfven böra utgå till person, som efter förordnande verkställde kronofogde nu
påfallande exekutionsförrättning i öfrigt, hvilken enligt alternativet icke
skulle öfverflyttas pa länsmännen. Statsverkets utgifter för nämnda ändamål
har af kommittén beräknats till 3,000 kronor för år.

På grund af den med alternativet förbundna ökning af skriftväxlingen
hos länsstyrelserna anser kommittén, att kostnaderna för skrifmaterialier
och expenser m. m. hos länsstyrelserna komme att stiga. Höjningen
har ansetts böra approximativt beräknas till 300 kronor för län
och således till 7,200 kronor för hela riket.

Inventeringar
hos länsmännen.

Enär inventeringarna hos länsmännen skulle innefatta ej allenast en
granskning af kassa och värdehandlingar utan en fullständig inspektion
af länsmännens hela tjänsteverksamhet, komme de att kräfva proportionsvis
mera tid än inventeringarna hos kronofogdarna. Kostnaderna
för dessa inspektioner torde kunna beräknas med ledning af utgifterna
för inventeringarna hos kronofogdarna, och har kommittén efter erfarenheten
från ett par län ansett hvarje sådan inventering i genomsnitt
draga en kostnad af 50 kronor. Visserligen skulle vid inspektionerna
hos länsmännen resekostnaden i allmänhet blifva mindre än vid inventeringarna
hos kronofogdarna, särskildt med hänsyn därtill, att inspektionerna
säkerligen ofta komme att företagas hos flera länsmän i
ett sammanhang, men detta förhållande torde fullt uppvägas däraf, att
sjkifva inspektionsförrättningen skulle kräfva längre tid än en inventering
hos kronofogde. Med hänsyn härtill har kommittén beräknat, att
äfven kostnaden för inventering hos länsman skulle komma att uppgå
till i genomsnitt 50 kronor. Hvad angår dessa förrättningars antal,
torde det endast undantagsvis komma att erfordras mera än en sådan
årligen hos hvarje länsman, helst som vid länsmännens semesterledighet

209

en privat inventering, åtminstone af kassan, torde komma att äga rum
mellan länsmannen och hans vikarie. Inventeringarna hos länsmännen
anser kommittén således från kostnadssynpunkt kunna beräknas till 516.

Vidkommande kostnaderna för kontrollen vid kronouppbördsstämmorna
måste dessa gifvetvis blifva större än för närvarande. Det kunde
nämligen icke gärna undvikas, att uppbördsstämmornas antal komme att
ökas. Härtill kommer, att, i den mån de uppbördsstämmor, som nu hållas
efter hvarandra, komme att förrättas samtidigt, något som icke helt torde
kunna undgås, uppbördskontrollanternas antal måste stiga och att därföre
kostnaderna för dessas resor till och från uppbördsmöte^ skulle blifva
större än nu. .För närvarande synas statens utgifter för uppbördskontrollen
kunna beräknas till i genomsnitt 250 kronor för fögderi. Kostnaden
har visserligen i Jönköpings län, för hvilket undersökning skett,
utgjort under åren 1908 och 1909 i medeltal endast 186 kronor för
fögderi och torde i de öfriga femton sydliga länen icke i allmänhet hafva
öfverstigit detta belopp, men å andra sidan måste hänsyn tagas till den
afsevärda ökning i nämnda kostnadssumma, som måste beräknas för de
åtta nordliga länen. I hvad mån kostnaden för uppbördskontrollen
komme att stiga under förevarande alternativ, är uppenbarligen svårt
att bedöma. Emellertid vill det synas, att man vid beräkningen häraf
skulle kunna utgå från den nuvarande kostnaden för fögderi och öka
denna med skäligt belopp. Man torde lämpligen kunna sätta detta belopp
till 75 kronor och således beräkna, att kontrollkostnaden skulle
motsvara en utgift af 325 kronor för hvart och ett af 117 fögderier
eller således inalles 38,025 kronor. För att ökningen skulle kunna sålunda
begränsas, blefve det likväl nödvändigt, att tiderna för uppbördsstämmorna
ordnades ändamålsenligt, så att icke afsevärdt flera uppbördskontrollanter
anlitades än för närvarande, och därjämte borde man söka i görligaste mån
undvika att använda uppbördskontrollanter, som finge långa resor till förrättningsställena.

Slutligen bör beaktas, att man efter kronofogdetjänsternas indragning
emellanåt torde blifva nödsakad att i svårare och mera invecklade
brottmål eller civila mål förordna'' särskild juridiskt utbildad person att

Kontroll vid
kronouppbördsstämmorna.

nronoombud
i vissa mål.

270

Polisväsendet.

bevaka och utföra kronans talan. Huru stor statsverkets årliga utgift
för dylika ombuds användande skulle blifva, är naturligen vanskligt att
beräkna. Kommittén har emellertid ansett densamma skäligen kunna
sättas till 5,000 kronor.

Huru kommittén tänkt sig polisväsendet på landsbygden ordnadt under
förevarande alternativ och hvilka utgifter statsverket skulle få vidkännas
för detsamma, framgår, af hvad som anförts å sidorna 362—366.

Alternativ II.

(Förslag om kronofogdetjänsternas indragning och öfverflyttande af
kronofogdarnas tjenstegöromål dels på länsmännen dels ock till afsevärd
omfattning på andra landsstatstjänstemän.)

Organisation.

Fögderi förvaltningen skulle under detta alternativ ordnas enligt
preliminära förslaget alternativ II.

Med hänsyn till hvad länsstyrelserna anfört i fråga om planen för
nämnda förslag, har kommittén dock funnit sig böra ändra och komplettera
planen på sätt här nedan aBgifves.

Hvad först angår landsfiskalen, vill det synas, att denne för att
kunna utöfva afsedd kontroll öfver polis- och åklagarväsendets handhafvande
ej allt för sällan borde företaga inspektionsresor. För samma
ändamål borde länsmän samt andra med häktnings- och åtalsrätt försedda
tjänstemän på landsbygden till landsfiskalen aflämna rapporter rörande
sin polis- och åklagarverksamhet. Att landsfiskalen, såsom vissa länsstyrelser
ifrågasatt, skulle hafva tj änstgöringsskyldighet å landskansliet,
anser kommittén mindre lämpligt, åtminstone såvida tjänstgöringen skulle
afse annat än polis- och åklagarärenden, ty eljest skulle landsfiskalen
kunna beröfvas både tid och intresse för sin egentliga tj änsteuppgift.

271

Främmande för denna uppgift är också, på sätt en del länsstyrelser
påpekat, det landsfiskalen enligt organisationsplanen påhvilande åliggande
att kos länsmännen förrätta sådana inventeringar, som nu äga
ram kos kronofogdarna. Det kan nämligen icke förutsättas, att landsfiskalerna
i allmänket skulle äga den för dessa inventeringar erforderliga kännedom
om uppbörds-ock indrifningsväsendet samt de grenar af länsmannens
verksamket i öfrigt, som icke falla under polis- ock åklagarväsendet, ock
dessutom skulle kan sakna det material för verkställande af inventeringarna,
som en tjänsteman kos länsstyrelsen kade tillgång att förskaffa sig kos
denna. Med känsyn till sist nämnda förkållande borde enligt kommitténs
mening inventeringarna kos länsmännen äfven under nu förevarande
alternativ förrättas af länsstyrelsens ämbets- ock tjänstemän, något som
dock icke borde utgöra kinder för, att landsfiskal undantagsvis anlitades
för ändamålet.

Uti sin plan för alternativet kar kommittén föreslagit, att restlängderna
för de ordinarie kronouppbördsstämmorna skulle uppgöras af landsfogdarna.
Då det, såsom en länsstyrelse påpekat, kan befaras, att landsfogden
icke skulle medhinna att inom årets utgång upprätta restlängderna,
torde man blifva nödsakad att i enlighet med samma länsstyrelses förslag
ålägga länsmännen restlängdernas uppgörande. Detta läte sig gorå,
därest tiden för de specifika restlängdernas insändande till landsfogden
bestämdes till fjorton dagar efter kronouppbördsstämmornas hållande,
i sammanhang hvarmed tiden för förrättandet af kronouppbördsstämmorna
finge inskränkas till november månad. Uppenbart är, att samma
tid, som sålunda föreslagits för restlängdernas insändande till landsfogden,
äfven borde gälla för länsmannen i fråga om uppbördsbokens öfversändande
till denne.

Vidare må erinras, att häradsskrifvaren fortfarande skulle tillhandahålla
debetverifikationer till specialräkningarna och de så kallade småräknin
garna.

Då i kommitténs plan för alternativet föreslagits, att landsfogden
skulle få eu själfständig ställning, kar därmed icke afsetts, att kan skulle
få en så fristående ställning å landskontoret, att kan icke sorterade under
landskamreraren. Hvad länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört i fråga
om landsfogdens tjänsteställning å landskontoret, torde böra komma till

272

Häradsskrif vare.

Länsmän

beaktande vid eventuellt utarbetande af instruktion för denne tjänsteman.
Af några länsstyrelser har ifrågasatts, att landsfogden borde hafva vissa
göromål utöfver de i planen angifna. Häremot är från kommitténs sida
icke något att erinra, under förutsättning att landsfogden skulle få tid
öfver för sådana göromål. Fördelaktigt vore sålunda, om landsfogden,
som ju på grund af sina tjänsteåligganden måste hafva en allmän tillsyn
öfver länsmännens indrifning af kronoutskylder och böter, kunde verkställa
åtminstone en del af inspektionerna hos länsmännen.

Kontrollen öfver länsmännens tjänsteverksamhet, i den mån den
icke, på sätt ofvan nämnts, skulle utöfvas af landsfiskalerna, borde enligt
kommitténs mening ordnas på enahanda sätt, som föreslagits under alternativ
I.

Antal tjänstemän samt aflöningar till dessa och kostnader i öfrig!.

Häradsskrifvarnas arbetsbörda under förevarande alternativ skulle
åtminstone i ett par hänseenden blifva mindre än under alternativ I. De
skulle sålunda icke såsom under sistnämnda alternativ upprätta specialräkningarna
och de så kallade småräkningarna, och vidare skulle deras arbete
med upprättande af röstlängder för val till Riksdagens andra kammare
blifva lindrigare, därigenom att uppgifterna rörande män, häftande för
oguldna kronoutskylder, och angående vissa värnpliktiga komme att
lämnas af en person, landsfogden, i stället för af ett flertal länsmän,
hvilka omständigheter gifvetvis äfven måste medföra minskad diarieföring
och skriftväxling. Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén
ansett, att antalet häradsskrifvardistrikt under alternativet i fråga skulle
kunna nedbringas och icke behöfva sättas högre, än som föreslagits i
kungl. propositionen till 1909 års Riksdag, eller 95.

Hvad angår häradsskrifvarnas aflöningsförmåner, finnes enligt kommitténs
mening icke någon anledning att här bestämma dessa annorlunda
än under alternativ I, och hänvisas alltså till hvad i denna fråga
anförts under sistnämnda alternativ.

Äfven för länsmännen komme arbetsbördan att blifva mindre under förevarande
alternativ än under alternativ I. De skulle nämligen icke begära
handräckning för utbekommande af från länsmansdistriktet bortflyttade per -

273

soners kronoutskylder och böter, icke på uppbördstitlar leverera utan
endast deponera uppburna kronoutskylder och böter, icke göra framställningar
om afskrifning och afkortning samt ej heller upprätta specialräkningar,
balansrelationer och bötesredogörelser. Det torde därföre
vara möjligt att något minska det för alternativ I föreslagna antalet
länsmän. I hvad mån detta skulle kunna ske, är visserligen vanskligt att
bedöma, men har det synts, som om man, med hänsyn jämväl till den
under alternativet föreslagna anordningen af polisväsendet, skulle kunna
begränsa antalet i samma utsträckning, som skett i ofvannämnda kungl.
proposition, nämligen till 486.

Ehuruväl på grund, af öfverflyttandet till landskontoren af det hufvudsakligaste
af kronofogdarnas tjänsteåligganden med afseende å kronoutskylder
och böter länsmännens arbetsbörda under ifrågavarande alternativ
icke skulle blifva i så hög grad ökad som under alternativ I, är dock
ökningen så betydande, att densamma måste föranleda högre afiöningsförmåner
än de nuvarande.

Länsstyrelserna hafva också ansett behof häraf föreligga, och enligt
tabell XXIV utgör mediet af de utaf dem föreslagna aflöningarna för
begynnelseaflöningen 3,305 kronor och för slutaflöningen 3,986 kronor.

Hvad kommittén anfört till stöd för den under alternativ I föreslagna
löneförhöjningen åt länsmännen, kan i hufvudsak äfven åberopas
för löneförhöjning under förevarande alternativ. Då likväl länsmännen
icke skulle blifva uppbördsman i samma omfattning som under alternativ
I och de torde få mera tid öfrig för enskilda uppdrag, har kommittén
ansett, att lönerna under alternativ II borde bestämmas sålunda:
lön 1,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,100 kronor, förvaltningsbidrag
300 kronor och två ålderstillägg, hvartdera å 300 kronor, efter
respektive fem och tio års tjänstgöring samt dessutom såsom nu för
länsmännen i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg
200 kronor.

Anledningen till att förvaltningsbidraget här beräknats till 100 kronor
högre belopp än uti alternativ I är den, att länsmännen icke såsom
under nämnda alternativ skulle komma att åtnjuta uppbördsprovision.

Hvad under alternativ I föreslagits i fråga om länsmans rätt att

274

Landsfiskaler.

under semester behålla förvaltningsbidraget samt om ersättning till vikarier
under semestern, finner kommittén böra gälla äfven för alternativ II.

Möjligheten att vid inträffande kollisioner för verkställande af göromål,
som en länsman vore hindrad själf utföra, anlita länsman i angränsande
distrikt torde blifva större under ifrågavarande alternativ än
under alternativ I, och något särskildt anslag till aflönande af vikarier
för länsman vid dylika kollisioner skulle därföre icke heller här behöfvas.

Enligt den preliminära planen för alternativet skulle i hvarje län
anställas minst en landsfiskal. Att det för vissa län blefve otillräckligt med
endast en landsfiskal, har framhållits af flera länsstyrelser, och några af
dessa hafva ansett två landsfiskaler erforderliga för sina län.. Ehuru äfven
enligt kommitténs mening inom ett eller annat af de största länen torde
få anställas två landsfiskaler, synes dock antalet för hela riket icke böra
beräknas till mer än 24. Ty dels skulle sannolikt två hvarandra angränsande
län i några fall kunna vara betjänta med gemensam landsfiskal
dels ock borde man icke, innan någon erfarenhet vunnits, i hvad
mån landsfiskalerna blefve upptagna af sina tjänstegöromål, tillsätta flera
dylika tjänstemän, än som oundgängligen erfordrades.

Då i planen för alternativet såsom kompetensvillkor för landsfiskal
föreslagits, att han skulle hafva juridisk och praktisk utbildning, har
därmed afsetts, att han skulle hafva icke blott aflagt sådan examen, som
fordras för domarkallet, Titan äfven någon tid utöfvat domarverksamhet.
Enligt kommitténs mening borde i landsfiskalens praktiska utbildning vidare
ingå, att han genomgått sådan kurs vid detektiv poliskår, som ifrågasatts
för länsmännen. Med hänsyn till de stora kompetensfordringar, som sålunda
komme att ställas på landsfiskalerna, samt vikten af, att de i sitt
betydelsefulla arbete såsom öfverordnade åklagare och polischefer blefve
oberoende af extra inkomster, måste de tillerkännas jämförelsevis goda aflöningsförmåner.
Då det väl får anses troligt, att ifrågavarande tjänster mest
komme att rekryteras med yngre personer, särskildt andra eller tredje
länsnotarier, vill det synas, att begynnelseaflöningen skulle kunna sättas
något lägre än eljest och tjänstemännen i stället tillgodoses med ett
tredje ålders tillägg. Kommittén anser därföre, att aflönings förmånerna

275

borde utgöra: lön 2,800 kronor, tjänstgöringspenningar 1,800 kronor och
tre ålderstillägg, hvart och ett å 500 kronor, att utgå efter respektive
fem, tio och femton års tjänstgöring, samt dessutom ortstillägg med 400
kronor för landsfiskalen i Stockholms län och med 200 kronor för en
hvar af landsfiskalerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Vid tjänsteresa för öfvervakande af polisväsendets handhafvande,
för verkställande af polisundersökning eller annan åtgärd i polishänseende
äfvensom vid resa till ting för utförande af åklagartalan,
torde landsfiskalen böra tillgodonjuta ersättning i enlighet med de
grunder, som finnas angifna i kungl. kungörelserna den 31 december
1908 angående ersättning åt kronofogdar och länsmän för vissa af deras
polisverksamhet föranledda utgifter m. m. och angående länsman tillkommande
ersättning af statsmedel för vissa resor. Landsfiskalen skulle
således i dylika fall icke vara berättigad till dagtraktamente utan endast
till reseersättning. Denna ersättning, hvilken torde böra utgå enligt
fjärde klassen i gällande resereglemente, har synts kunna i medeltal för
län beräknas till 500 kronor och skulle således för hela riket utgöra
12,000 kronor. Att kommittén ansett sig böra föreslå endast reseersättning,
har sin grund i dess farhåga för, att, om landsfiskalerna tillerkändes
äfven dagtraktamente, statsverket skulle kunna få vidkännas större
utgifter än nödigt. Emellertid har kommittén icke afsett, att den för
landsfiskalerna här ofvan föreslagna aflöningen skulle i någon afsevärd
mån tagas i anspråk för bestridande af de utgifter för resor i tjänsten,
hvilka sålunda icke blefve af statsverket ersatta. Med anledning häraf
och då dessutom enligt kommitténs mening landsfiskalerna borde själfva
bekosta tjänstelokaler samt skrifmaterialier och öfriga expenser, har det
blifvit nödigt att tilldela dem förvaltningsbidrag. Detta skulle naturligtvis
icke vara lika för alla landsfiskaler utan beräknas efter hvars och ens
större eller mindre utgifter för ofvannämnda ändamål. För bestämmande
af förvaltaingsbidragets storlek i de skilda länen hafva dessa
jämförts med hänsyn dels till det antal brottmål och öfriga polisärenden,
som enligt af kommittén infordrade uppgifter förekommit i hvarje fögderi
och länsmansdistrikt under femårsperioden 1905—1909, dels ock
till längden af de allmänna vägarna inom hvarje län, och har kommittén
därvid funnit sig böra indela länen i tre olika grupper, omfattande

276

Landsfogdar.

den första Stockholms, Malmöhus, Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, den andra Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Ålfsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län
samt den tredje Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gottlands, Blekinge
och Hallands län. Förvaltningsbidraget inom de olika grupperna
har synts skäligen kunna bestämmas: för första gruppen till
600 kronor, för andra gruppen till 400 kronor och för tredje gruppen
till 200 kronor.

Då landsfiskalens tjänst kräfver, att telefon finnes å hans tjänstelokal,
torde statsverket böra vidkännas kostnaden för telefonen.

Till landsfiskalens aflöningsförmåner borde vidare höra, att han ägde
åtnjuta semester en månad årligen. Härunder skulle landsfiskalen i likhet
med länsmannen behålla sitt förvaitningsbidrag, under förutsättning att
han tillhandahölle vikarien tjänstelokal och erforderliga skrifmaterialier.

Ansvaret för behöriga utförandet af de göromål, som skulle verkställas
å landsfogdeexpeditionen, borde lämpligen påhvila endast en person,
och kommittén anser därföre, att det oberoende af arbetsbördans storlek
icke borde anställas mera än en landsfogde inom hvarje län, ehuru naturligtvis
en större arbetsbörda måste betinga flera biträden.

Landsfogdarna, hvilka skulle hafva minst länsbokhållares kompetens,
komme att få en synnerligen stor arbetsbörda samt blifva uppbördsman.
På grund häraf och då landsfogdetjänsterna i regel torde blifva
befordringsplatser för länsbokhållare samt oftast slutplatser, har det
varit nödvändigt att sätta aflöningsförmånerna högre för landsfogdarna
än för länsbokhållarna. De aflöningsförmåner, kommittén ansett, att landsfogdarna
borde åtnjuta, utgöra: lön 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar
1,800 kronor samt tre ålderstillägg, hvart och ett å 500 kronor, efter
respektive fem, tio och femton års tjänstgöring äfvensom ortstillägg
med 400 kronor för landsfogden i Stockholms län och med 200 kronor
för en hvar af landsfogdarna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län.

Såsom tjänstemän å landskontoret torde landsfogdarna böra åtnjuta
en månads semester årligen.

277

Landsfogdeexpeditionernas inrymmande i länsstyrelsernas ämbetslokaler
komme säkerligen att medföra ej så obetydliga kostnader för
statsverket. Antagligen förhåller det sig nämligen ganska allmänt så,
som några länsstyrelser vidkommande sina län erinrat, nämligen att
länsstyrelsernas tjänstelokaler ej skulle lämna utrymme för den ifrågasatta
nya expeditionen. Och där man icke på grund af bristande utrymme nödgades
tillbygga de nuvarande lokalerna, torde i alla händelser få vidtagas
en del ändringar af desamma.

Att utan närmare kännedom om de lokala förhållandena vid hvarje
länsstyrelse ens approximativt beräkna statsverkets årliga utgifter för
beredande åt landsfogdeexpeditionerna af erforderliga lokaler med uppvärmning,
belysning och städning af desamma torde vara ytterst vanskligt.
Kommittén har likväl icke ansett sig kunna underlåta att för
bedömandet af alternativets ekonomiska resultat upptaga visst belopp
för ifrågavarande kostnader samt trott detsamma skäligen kunna beräknas
efter 1,500 kronor för län till 36,000 kronor.

Äfven genomförandet af alternativ II komme att medföra en betydande
ökning af länsstyrelsernas arbetsbörda. Hvad särskildt beträffar
landskontoren, är det uppenbart, att landsfogdarna icke skulle kunna medhinna
att utan fasta biträden och äfven tillfällig skrifhjälp ombesörja dem
åliggande tjänstegöromål, hvilka torde få anses motsvara ungefär hälften
af det tjänsteår bete, som nu utföres af rikets 117 kronofogdar och deras
tjänstebiträden. I öfrigt komme gifvetvis äfven förevarande alternativ
att medföra ökad skriftväxling och diarieföring, ehuru väl icke
till sådan omfattning som alternativ I. Därjämte blefve under alternativ
II inom åtskilliga län behofvet af ytterligare en tjänsteman i länsbokhållargraden
ännu mera känbar! än under alternativ I, därigenom att vikarie
icke blott för landskamrerare och länsbokhållare utan äfven för landsfogde
måste finnas tillgänglig. För ökning af länsstyrelsernas arbetskrafter
under alternativ I har åberopats, att ordinarie eller extra landskanslister
skulle behöfva anlitas såsom vikarier för länsmän under dessas
semester. Detta gäller äfven under alternativ II. Af det anförda framgår,
att länsstyrelsernas arbetskrafter måste väsentligen ökas under alternativet,
något som ock framhållits af länsstyrelserna.

Länsstyrel serna.

278

Länsnotarie)''
och länsbokhållare.

Länsstyrelsernas ocli kommitténs uppfattning rörande den behöfliga
ökningen af arbetskrafterna bos länsstyrelserna framgår af tabell XXVII.
Vid beräkning af ökningen har kommittén användt hufvudsakligen samma
tillvägagångssätt som uti ifrågavarande hänseende följts under alternativ
I. Enligt nämnda tabell har kommittén beräknat ökningen till,
för landskansliet 28 tjänstemän och 6,000 kronor i anslag till extra
biträden samt för landskontoret 51 tjänstemän jämte 29,200 kronor i
anslag till extra biträden, medan enligt länsstyrelsernas yttranden alternativet
skulle kräfva ökning med, för landskansliet 22 tjänstemän och
12,200 kronor i anslag samt för landskontoret 49 tjänstemän och 40,500
kronor i anslag.

Icke heller under alternativ II skulle kräfvas större antal första länsnotarier
och länsbokhållare än för närvarande eller 48.

Jämväl bär skulle emellertid befordringsutsikterna för dessa tjänstemän
betydligt försämras, enär de icke skulle hafva kronofogdebefattningarna
att aspirera på. Dock skulle befordringsmöjligheterna genom
inrättandet af landsfiskals-och landsfogdetjänsterna blifva något större än
under alternativ I. Kommittén har därföre icke ansett erforderligt, att
ifrågavarande tjänstemäns löneförmåner sättas fullt så högt som under
sistnämnda alternativ.

Den löneförhöjning, länsstyrelserna ansett erforderlig, inhämtas af
tabell XXV, enligt hvilken mediet af de föreslagna aflöningsförmånerna
utgör för begynnelseaflöningen 4,283 kronor och för slutaflöningen 5,630
kronor. För sin del har kommittén funnit, att aflöningsförmånerna borde
bestämmas sålunda: lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar 1,400 kronor
samt tre ålderstillägg, hvart och ett å 500 kronor, efter respektive
fem, tio och femton års tjänstgöring jämte ortstillägg å 300 kronor till
2 tjänstemän i Stockholms län och å 150 kronor för 6 tjänstemän i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Det nuvarande antalet andra och tredje länsnotarier och länsbokhållare
— för närvarande respektive 18 och 4 — hafva länsstyrelserna
(se tabell XXVII) ansett böra höjas med 11 länsnotarier och 5
länsbokhållare, hvarvid dock skulle indragas eu af de nuvarande

279

extra länsnotariebefattningarna. Kommittén åter har beräknat, att 7 lansnotarier
och 14 länsbokhållare utöfver de nuvarande skulle blifva behöfliga,
men att samtidigt eu extra länsnotariebefattning och tre extra
länsbokhållartjänster skulle förändras till ordinarie befattningar. Man
skulle alltså under detta alternativ få 25 andra och tredje länsnotarier
och 18 andra och tredje länsbokhållare.

Beträffande dessa tjänstemäns aflöningsförmåner hafva länsstyrelserna
anfört detsamma, som då fråga var om alternativ I. Icke heller
kommittén har funnit nu förevarande alternativ behöfva föranleda andra
aflöningsvilikör för ifrågavarande tjänstemän än alternativ I, hvarföre
bär hänvisas till, hvad under sistnämnda alternativ anförts och föreslagits
i denna fråga.

Hvad landskanslister och landskontorister beträffar, hafva länsstyrelserna,
enligt hvad sistnämda tabell utvisar, ifrågasatt 8 nya lands- landskontokanslister
och 42 nya landskontorister, medan kommittén föreslagit
ökningen till respektive 13 och 29 sådana tjänstemän. Af samma skäl,
som anförts under alternativ I, har kommittén föreslagit större antal
landskanslister än länsstyrelserna. Att kommittén däremot beräknat
afsevärdt mindre antal landskontorister än länsstyrelserna, sammanhänger
med, att kommittén föreslagit flera andra och tredje länsbokhållare samt
extra länsbokhållare än länsstyrelserna, livilket åter beror, bland annat,
därpå, att under detta alternativ länsbokhållare skulle behöfvas äfven såsom
vikarier för landsfogdarna under semester och annan tjänstledighet. Då
för närvarande finnas 54 landskanslister och lika många landskontorister,
skulle alltså deras antal under förevarande alternativ ökas till respektive
67 och 83 eller tillsammans till 150.

Icke heller detta alternativ anser kommittén kräfva någon förhöjning
af de till landskanslister och landskontorister utgående löneförmånerna,
hvadan desamma i likhet med under alternativ I borde utgå
med samma belopp som nu.

För närvarande finnas 2 extra länsnotarier och 4 extra länsbokhållare. Kostnader för

extra områden

Om, på sätt ofvan föreslagits, 1 extra länsnotarie tjänst och 3 extra läns- m. m.
bokhållarbefattningar förändrades till ordinarie tjänster, skulle således återstå

280

endast 1 extra länsnotarie och 1 extra länsbokhållare. Enligt kommitténs
mening skulle alternativet kräfva, att härutöfver anställdes 8 tjänstemän af
h vartd era slaget, så att man skulle få inalles 18 extra länsnotarie!- och
extra länsbokhållare. Huru detta antal komme att fördela sig på de
olika länen framgår af tabell XXVII, som äfven utvisar, huru många
tjänstemän af ifrågavarande slag länsstyrelserna ansett erforderliga.

Liksom under alternativ I har kommittén ansett, att aflöninesförmånerna
till dessa tjänstemän borde i genomsnitt beräknas till 2,250
kronor för en hvar.

Uppenbarligen måste förevarande alternativ i högre grad än alternativ
I medföra ökade kostnader för anlitande af extra biträden hos länsstyrelserna,
enär sådana biträden vissa tider torde komma att i rätt stor
utsträckning behöfvas å landsfogdeexpeditionen. Hvilken ökning af
dessa kostnader blifvit af länsstyrelserna ifrågasatt och af kommittén
föreslagen, framgår af nyssnämnda tabell. Under förutsättning att länsnotarier
och länsbokhållare, landskanslist^- och landskontorist^- samt
extra länsnotarier och extra länsbokhållare anställdes, i enlighet med hvad
här ofvan föreslagits, har kommittén sålunda ansett, att ökningen skulle
uppgå till inalles 35,200 kronor.

Tages därjämte i betraktande, att man under alternativet skulle få
12 extra länsnotarier och länsbokhållare mera än för närvarande med
en beräknad aflöning af inalles 27,000 kronor, skulle alltså det nuvarande
anslaget till extra länsnotarier, extra länsbokhållare och öfriga
extra biträden hos länsstyrelserna, 144,450 kronor, under förevarande
alternativ stiga till 206,650 kronor.

Till lönefyllnad åt vikarier för lands kanslister, under det dessa i sin
ordning vikariera för länsmän vid deras semester, komme att under
förevarande alternativ erfordras lika stort anslag, som beräknats under
alternativ I, eller 9,600 kronor för hela riket.

På grund af den äfven med detta alternativ förbundna ökning af
skriftväxlingen hos länsstyrelserna komme kostnaderna för skrifmaterialier
och expenser m. in. hos länsstyrelserna att stiga. Höjningen har af
kommittén approximativt beräknats till 600 kronor för län emot 300
kronor under alternativ I, detta emedan under alternativ II tillkomme
landsfogdens expedition, som särskildt med hänsyn till landsfogdens

281

handhafvande af handräckningsväsendet skulle blifva högst betydlig.
Ifrågavarande kostnader skulle således för hela riket uppgå till 14,400
kronor.

Hvad angår kostnaden för verkställande af inventeringar hos länsmännen,
har densamma af skäl, som anförts under alternativ 1, beräknats
till i genomsnitt 50 kronor för hvarje länsman, och, då länsmännens
antal under alternativet beräknats till 486, skulle kostnaden för hela
riket belöpa sig till 24,300 kronor.

Hvad under alternativ I anförts rörande kostnaden för kontrollen
vid kronouppbördsstämmorna, äger giltighet äfven för alternativ II.
Kommittén anser därföre, att ifrågavarande kostnad bör beräknas till
325 kronor för hvart och ett af 117 fögderier eller således till 38,025
kronor.

I likhet med hvad som föreslagits under alternativ I, torde jämväl
under nu förevarande alternativ ersättning af statsmedel böra utgå till personer,
som af länsstyrelserna komme att förordnas att hålla exekutiva fastighetsauktioner
med tillhörande köpeskillingslikvider och att verkställa
sådana exekutiva förrättningar i öfrigt, hvilka nu åligga kronofogdarna
men icke skulle öfverflyttas på länsmännen. Statsverkets utgifter för nämnda
ändamål har jämväl under förevarande alternativ beräknats till 3,000
kronor för år.

För utförande af kronans talan i mera invecklade mål måste, likasom
under alternativ I, särskilda juridiskt utbildade personer förordnas.
Statsverkets årliga utgifter för godtgörelse till ifrågavarande ombud
anser kommittén böra äfven för detta alternativ beräknas till 5,000
kronor, ty, om också landsfiskalen emellanåt skulle lör ändamålet kunna
anlitas, borde han därvid åtnjuta godtgörelse på samma sätt som öfriga
ombud.

Af hvad som anförts å sidorna 362—366 framgår, huru kommittén
tänkt sig polisväsendet på landsbygden ordnadt under förevarande
alternativ och hvilka utgifter statsverket skulle få vidkännas för det 36 -

Inventeringar
hos länsmännen.

Kontroll vid
kronouppbördsstämmorna.

Exekutiva
fastighetsauktioner

m. m.

Kronoombud
i vissa mål.

Polisväs endet.

samma.

282

Indragning af Länsmännen skulle visserligen under detta alternativ komma att förnas
uppbörds- råtta kronouppbördsstämmorna, men då de icke skulle uppgöra fullständiga
provision. re(jogörelser för hela uppbörden och icke torde komma att erhålla någon
väsentlig ökning uti sitt nuvarande arbete för indrifning af resterande
kronouppbördsmedel och medel, som debiteras och indrifvas i sammanhang
med kronouppbörden, borde de icke få åtnjuta den provision å
landstingsmedel, vägskatt, försäkringsafgifter och en del öfriga medel,
hvilken för närvarande uppbäres af kronofogdarna. Denna provision skulle
naturligen ej heller kunna tillfalla den egentliga uppbördsredogöraren,
landsfogden. Kommittén anser därföre, att ifrågavarande provision borde
under detta alternativ indragas till statsverket. Genom kronofogdetjänsternas
indragning i enlighet med alternativ II skulle staten alltså beredas
en inkomst, hvartill hänsyn bör tagas vid bedömande af alternativets
ekonomiska resultat. För beräknande af denna inkomsts ungefärliga
belopp kan ledning- hämtas, af hvad a sidorna 153 och 154 anförts rörande
kronofogdarnas provisioner dels i medeltal för år under perioden 1901—
1904 dels ock under år 1909. Mediet af provisionerna under dessa tider
utgör omkring 100,000 kronor, och för såvidt icke några ändringar i
grunderna för provisionernas utgörande vidtagas, torde man icke behöfva
beräkna, att provisionerna för framtiden skola understiga detta
belopp.

Alternativ III.

(Förslag om den nuvarande organisationsformens bibehållande i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition till 1909
års Riksdag.)

Organisation.

Fögderiförvaltningen skulle under förevarande alternativ blifva oförändrad
och kronofogdetjänsterna alltså bibehållas, dock att kronofogde
icke i andra fall skulle vara utmätningsman, än då Konungens befallningshafvande
undantagsvis funne sådant af nöden eller fråga vore om
exekutiv försäljning af fast egendom eller af fartyg, som i 92 § utsökningslagen
sägs, eller om fördelning af köpeskilling för fast egendom

283

eller för lös egendom i fall, då enligt 119 eller 120 § nämnda lag
sammanträde för fördelningen ertordras. De åligganden i öfrigt, hvilka
tillhöra utmätningsman, skulle öfverflyttas å länsmännen på eget ansvar.

Denna organisation, som till sina grunddrag ölverensstämmer med
den nuvarande, har kommittén af skäl, som återfinnas i afdelningen II,
ansett sig böra föredraga framför öfriga undersökta förslag till fögderiförvaltningens
ordnande, men kommittén har, såsom inhämtas af dess
slutliga förslag, ansett vissa detaljer af den nuvarande organisationen
böra ändras.

Antal tjänstemän samt afiöniugar till dessa och kostnadei’ i öfrigt.

Kommittén har i sitt slutliga förslag närmare angifvit och motiverat
det antal fögderitjänstemän och de aflöningsförmåner till dessa, hvilka
kommittén föreslagit. Nämnda förslag, hvartill här alltså hänvisas, innebär,
att fögderitjänstemän skulle anställas till antal och med aflöningsförmåner,
som här nedan angifvas.

Kronofogdar skulle bibehållas till ett antal af 85, och deras aflöningsförmåner
utgöra: lön 3,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500
kronor, förvaltningsbidrag 700 kronor till kronofogde i fögderi med
en folkmängd icke öfverstigande 50,000 personer och 900 kronor till
kronofogde i fögderi med större folkmängd samt tva aldei stillägg,
hvartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring
äfvensom till en hvar af de 10 kronofogdarna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ortstillägg 200 kronor. Förvaltningsbidraget,
utgående enligt ofvan angifna grund, torde kunna beräknas
till i medeltal 800 kronor för hvarje fögderi.

Antalet häradsskrifvare har ansetts böra sättas lika med kronofogdarnas
eller till 85. För häradsskrifvarna har föreslagits följande
aflöningsförmåner: lön 2,400 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor,
förvaltningsbidrag med 150 kronor för hvarje påbörjadt 5,000-tal
af folkmängden i tjänstedistriktet och två ålderstillägg, hvartdera å 500
kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring samt dessutom för
häradsskrifvarna i Jämtlands, V ästerbottens och Norrbottens län ortstillägg
med 200 kronor till dem hvar.

Kronofogdar.

Häradsskrif vare.

284

Länsmän.

Länsstyrel serna.

Första länsnotarier
och
länsbokhållare.

Andra och
tredje länsnotarier
och
länsbokhållare.

Landskanslister

och landskontorister.

Kostnader för
extra biträden
m. m.

Kronolänsmännens antal har ansetts kunna nedbringas till 421, och aflöningarna
till dem hafva synts böra bestämmas sålunda: lön 1,500 kronor,
tjänstgöringspenningar 1,000 kronor, förvaltningsbidrag 300 kronor och
två ålderstillägg, hvartdera å 300 kronor, att utgå efter respektive fem
och tio års tjänstgöring äfvensom ortstillägg med 200 kronor till länsmännen
i Jämtlands, \ ästerbottens och Norrbottens län.

Genomförandet af nu förevarande alternativ skulle enligt kommitténs
mening icke kräfva, att antalet tjänstemän hos länsstyrelserna och
aflöningsförmånerna till dessa ökades. Dock hafva tjänstemännens antal
och aflöningsförmåner här nedan upptagits till ledning för jämförelsen i
ekonomiskt hänseende mellan förevarande alternativ och öfriga af kommittén
undersökta organisationsförslag.

Antal 48. Aflöningsförmåner: lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar
1,400 kronor samt två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor,
efter respektive fem och tio års tjänstgöring äfvensom ortstillägg å
300 kronor till två tjänstemän i Stockholms län och å 150 kronor till
6 tjänstemän i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Antal 22. Aflöningsförmåner: lön 2,000 kronor tjänstgöringspenningar
1,200 kronor samt två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, efter
respektive fem och tio års tjänstgöring.

Antal 108. Aflöningsförmåner: lön 1,200 kronor, tjänstgöringspenningar
800 kronor och tre ålderstillägg, hvart och ett å 300 kronor,
efter lespektive fem, tio och femton års tjänstgöring samt dessutom
ortstillägg å 200 kronor till fyra tjänstemän i Stockholms län och å
100 kronor till 12 tjänstemän i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län.

Det nu till arfvoden åt extra länsnotarie!’, extra länsbokhållare och
öfriga extra biträden vid länsstyrelserna för närvarande anvisade anslag
å 144,450 kronor torde icke vid alternativets tillämpning behöfva ökas.

285

Icke heller synes alternativet föranleda stegrade kostnader för skrifmaterialier
och expenser in. in. hos länsstyrelserna.

På sätt erinrats under alternativ I, har kostnaden för inventering- inventeringar
ärna hos kronofogdarna ansetts kunna beräknas till i genomsnitt 50 fogdarna.
kronor för hvarje fögderi, hvilkas antal emellertid under alternativ III
skulle nedsättas till 85.

Kostnaden för kontrollen vid kronouppbördsstämmorna kan, enligt Kontrollen vid
hvad under alternativ I anförts, för närvarande beräknas till i medeltal bördsstäm250
kronor för hvarje fögderi. Genom fögderiernas nedbringande till morna85
komme gifvetvis ersättningen till kontrollanterna inom hvarje fögderi
att något stiga, och kommittén har ansett, att man för hvart och
ett af de 85 fögderierna skulle kunna räkna med en kostnad af 275
kronor.

Sättet för polisväsendets på landsbygden anordnande och statsver- Polisväsendet.
kets utgifter för detsamma under ''förevarande alternativ hafva angifvits
i kapitel II å sidorna 362—366.

Alternativ IV.

(Förslag om häradsskrifvartjänsternas indragning.)

Organisation.

Då frågan om häradsskrifvartjänsternas indragning måste förfalla,
därest öfverflyttningen på andra tjänstemän af de häradsskrifvarna nu
åliggande göromål skulle medföra några större olägenheter för göromålens
behöriga skötande eller för allmänheten, har undersökningen af
frågan i första hand afsett, huru nämnda öfverflyttning skulle kunna
ske. Det har härvid synts, att här nedan föreslagna organisationsform
skulle kunna godkännas.

286

Häradsskrifvartjänsterna skulle indragas, och de häradsskrifvarna nu
påhvilande göromål i det stora hela öfverflyttas på en för länet tillsatt
tjänsteman, här nedan benämnd länsskrifvare. Denne tjänsteman, som borde
hafva sin expedition i residensstaden, skulle öfvertaga häradsskrifvarnas
nuvarande göromål med: debiteringen af kronouppbördsmedel och medel,
som indrifvas i sammanhang med kronouppbörden; granskningen af
taxeringslängderna och införandet i dessa af bevillning samt inkomstoch
förmögenhetsskatt; tillskrifvandet af fastighetstaxeringslängderna;
samt upprättandet af vägfyrktalslängder och prästvalslängder. Därjämte
borde han upprätta stommar till dels mantalslängderna dels ock
röstlängderna för val af ledamöter till Riksdagens andra kammare.

Länsmännen skulle förrätta mantalsskrifningarna samt upprätta inskrifningslistor
öfver värnpliktiga.

Kronofogdarna, som från länsskrifvarna borde erhålla stommarna till
röstlängder för val af ledamöter till Riksdagens andra kammare, skulle
i dessa införa de anteckningar, som det åligger de nuvarande häradsskrifvarna
att verkställa.

De närmare detaljerna af nämnda, till sina liufvuddrag angifna förslag
framgå af efterföljande redogörelse, i hvilken först upptages ordningen
för mantalsskrifningarna och för mantalslängdernas upprättande,
enär denna del af de nuvarande häradsskrifvarnas arbete är det, som
börjar deras arbetsår.

Mantalsskrifningarna.

1. Mantalsskrifningarna förrättas af länsmännen under första hälften
af december månad, hvarigenom tiden för förrättningarna inskränkes
till en half emot förut en och en half månad. Sådant kan ske,
emedan hvarje förrättningsman får betydligt mindre antal förrättningar,
än häradsskrifvarna nu hafva.

2. Till ledning för mantalsskrifningen erhålla länsmännen från
länsskrifvarna den i 6 § mantalsskrifningsförordningen omförmälda
stomme.

287

3. Hedan länsmannen senast den 15 januari från pastor mottagit de
i 10 § mantalsskrifningsförordningen omnämnda tilläggsförteckningar,
kompletterar lian mantalslängden, hvarefter densamma jämte tillhörande
handlingar senast den 1 februari öfversändes till pastor för granskning.

4. Pastor återställer längden .med bilagor till länsmannen senast
den 10 februari med förteckning å de anmärkningar, som vid granskningen
förekommit.

5. Sedan i anledning af pastors anmärkningar vederbörliga rättelser
och tillägg i mantalslängen ägt rum, skall den sålunda justerade
längden senast den 15 februari af länsmannen insändas till länsskrifvaren.
Mantalslängden skall af länsmannen siffreras endast beträffande
dem, som vid mantalsskrifningen befriats från erläggande af mantalspenningar.
Den öfriga siffreringen verkställes af länsskrifvaren, som
äfven summerar längderna.

6. Länsskrifvaren, hos hvilken mantalslängderna få kvarstauna
intill den 20 mars, då de öfversändas till vederbörande taxeringsnäinndsordförande,
åligger att under tiden låta verkställa afskrifter af mantalslängderna,
i den mån sådant medhinnes.

7. Taxeringsnämndens ordförande insänder inom fem dagar efter
taxeringsnämndens sista sammanträde mantalslängden med tillhörande
handlingar till länsskrifvaren, som, därest afskriften af mantalslängderna
icke redan medhunnits, nu låter fullborda detta arbete. Så snart detta
6kett och senast den 20 juni skall mantalslängden i hufvudskrift med
bilagor öfverlämnas till landskontoret.

8. Senast den 15 november skola till länsmännen öfversändas från
länsskrifvaren de i punkt 2 här ofvan omförmälda stommar till mantalslängden
för nästföljande år samt från landskontoret mantalslängderna
för löpande året. De sistnämnda, som böra vara till ledning vid mantalsskrifningen
samma år, skola före årets utgång återställas till landskontoret.

Inskrifning slistorna.

Länsmännen öfvertaga häradsskrifvarnas bestyr med afseende å inskrifningslistor
rörande värnpliktiga. Dessa listor upprättas med led -

288

ning af mantalslängderna, sändas före årets utgång till vederbörande
pastor för granskning och komplettering, återkomma från pastor före
den 15 januari, summeras därefter af länsmännen samt insändas till
länsstyrelsen före den 1 februari.

Debitering m. m.

Länsskrifvarens åligganden i fråga om debitering m. m. blifva:

1. Under november månad upprättar han med ledning af årets taxeringslängder
vägfyrktalslängder, i den mån sådant icke förut skett i
sammanhang med debiteringen af vägskatt. Längderna insändas senast
den 1 december till vederbörande kommunalnämnder.

2. Under november månad påbörjas, såvida sådant medhinnes,
tillskrifvandet af fastighetstaxeringslängderna för nästkommande år.
Arbetet härmed bedrifves så, att längderna, hvilka senast den 15 mars
skola vara öfversända till taxeringsnämndernas ordförande, kunna vara
färdiga redan den 15 februari.

3. Omedelbart efter den 15 februari påbörjas med ledning af de
nu inkomna mantalslängderna upprättande af dels uppbördsboken dels
ock stommar till röstlängder för val af ledamöter till Riksdagens andra
kammare.

4. I den mån taxeringslängderna inkomma från taxeringsnämnderna
— då längderna skola insändas inom fem dagar efter taxeringsnämndens
sista sammanträde, böra de alla vara inne omedelbart efter
den 20 maj — vidtager arbetet med längdernas granskning samt med
uträkning och summering af bevillningen jämte inkomst- och förmögenhetsskatten.
Uppkomna anmärkningar, skriftligen affattade, skola
jämte taxeringslängderna och sammandrag öfver dem före den 20 juni
aflämnas till landskontoret.

5. Efter taxeringslängdernas mottagande och sedan skatten i dem
införts och summerats, verkställes afskrift af taxeringslängderna för
kommunernas räkning. Arbetet ordnas så, att afskrifterna kunna före
den 20 juni tillställas vederbörande kommunalstämmors ordförande.

289

6. Samtidigt med taxeringslängdernas granskning och införandet
af bevillningen verkställas anteckningar till grund för do summariska
förteckningar till ledning för vägskattens bestämmande, livilka jämlikt
61 § väglagen skola tillhandahållas vägstyrelserna. Förteckningarna
tillsändas vederbörande före den 1 juni.

7. Efter den 20 juni fortsättes arbetet mod uppbördsboken, och, då
debiteriugslängder å de försäkringsafgifter, som indrifvas i sammanhang
med kronouppbörden, skola till debiteringsförrättaren inlämnas före den
1 juni, bör debiteringen af dessa afgifter nu ske och om möjligt fullbordas,
innan taxeringslängderna efter pröfningsnämndens afsilande
blifva tillgängliga.

8. Så snart pröfningsnämndens protokoll justerats (hvilket ej kan
inträffa senare än den 24 augusti), utlämnas från landskontoret till länsskrifvaren
de taxeringslängder, i hvilka icke vidtagits ändring af pröfningsnämnden,
detta på det att debiteringen må kunna börja tidigare.
Öfriga längder jämte pröfningsnämndens förändringslängder öfverlämnar
landskontoret till länsskrifvaren inom tre veckor, efter det pröfningsnämndens
arbete afslutats.

Afskrifter af pröfningsnämndens förändringslängder verkställas
omedelbart efter längdernas emottagande, och afskrifterna tillställas vederbörande
kommunalstämmors ordförande senast den 15 september.

I den mån taxeringslängderna blifva tillgängliga, debiteras i uppbördsboken
inkomst- och förmögenhetsskatt samt bevillning. Debiteringen
af vägskatt, där sådan indrifves tillsammans med kronouppbörden,
kan samtidigt vidtaga, men torde böra föregå upprättandet af vägfyrktalslängderna,
enär debiteringen lättast sker efter dessa.

9. Omedelbart efter landstingets afsittande påbörjas debiteringen
af landstingsskatten och bidragen till skjutsentreprenaderna äfvensom
sjukvårdsafgifterna. Debiteringen af sistnämnda afgift torde dock i regel
kunna ske samtidigt med debiteringen af mantalspenningarna, enär
sjukvårdsafgiften i allmänhet år efter år utgår oförändrad med högsta
tillåtna belopp, 50 öre för man och 25 öre för kvinna.

10. Under debiteringsarbetets fortgång tillskrifvas rubrikerna till
debetsedlarna, och i den mån uppbördsboken blifver färdig, fullständigas

290

desamma. Debetsedlarna skola senast 10 dagar före uppbördsstämmas
början tillhandahållas de skattskyldiga.

11. Till ledning för landstingsskattens bestämmande skall länsskrifvaren,
efter mottagandet från pröfningsnämnden af taxeringslängderna
och pröfningsnämndens förändringslängder, till landstingets ordförande
genom länsstyrelsen insända de förteckningar, som afses i 48 §
landstingsförordningen.

12. Häradsskrifvarnas hittillsvarande bestyr med upprättandet
af specialräkningarna öfvertagas af kronofogdarna. Debetverifikationerna,
utom jordeboksförändringsextraktet, tillhandahållas af länsskrifvaren.

Prästvallängder samt stommar till mantalslängder och röstlängder för

riksdagsmannaval.

1. Länsskrifvaren upprättar prästvallängder. Dessa, hvilka enligt
gällande bestämmelser icke behöfva aflämnas tidigare än åtta veckor
efter ingången rekvisition, blifva hädanefter lättare att upprätta än hittills,
enär hvarje röstberättigad erhåller endast en röst.

2. Stommar till påföljande års mantalslängder upprättas af länsskrifvaren
och aflämnas till vederbörande länsman- senast den 15 november.
I dessa stommar införas alla i mantalslängden för löpande året upptagna
fastigheter och deras ägare samt efter senaste mantalsskrifning tillkomna
afsöndrade lägenheter och dessas ägare. Lägenheterna införas i enlighet
med de af länsstyrelsen kvartalsvis uppgjorda förteckningar öfver
lägenheter.

3. Stommar till röstlängder för val till Riksdagens andra kammare
upprättas af länsskrifvaren och öfverlämnas till kronofogdarna före
den 1 maj.

4. Kronofogdarna införa, på sätt ofvan redan nämnts, i dessa stommar
de anteckningar, som de nuvarande häradsskrifvarna hittills infört i
röstlängderna på grund af inkomna uppgifter från vederbörande pastorer,
domare m. fl. Dessa uppgifter böra hädanefter således lämnas till

291

kronofogden, och denne kan befrias från upprättandet af de nuvarande
förteckningarna å män, häftande för oguldna utskylder, och å vissa försumliga
värnpliktiga, men han gör istället motsvarande anteckningar
i röstlängden direkt från restlängder och öfriga för sagda förteckningars
upprättande erforderliga handlingar.

Förandet af jordeböckerna för de särskilda fögderierna öfvertages af
länsskrifvaren, som i jordeboken gör föreskrifna anteckningar och upprättar
jordeboksförändringsextrakt. Emellertid synes det kunna ifrågasättas,
huruvida man icke skulle kunna undvara särskilda jordeböcker
för fögderierna och låta länsskrifvaren begagna sig af landskontorets
jordebok vid upprättandet af stommar till mantalslängderna.

Den ökning af kronofogdarnas och länsmännens göromål, som en
på ofvan angifna sätt genomförd indragning af häradsskrifvartjänsterna
skulle medföra, torde icke vara större, än att tjänstemännen skulle vara
i stånd att behörigen sköta både sina förutvarande åligganden och de
nytillkomna.

Kronofogdarnas nya göromål i och för röstlängderna för val af
ledamöter till Riksdagens andra kammare synas visserligen kunna blifva
rätt dryga, men å andra sidan skulle de befrias från sitt hittillsvarande
arbete med upprättande af förteckningar till samma röstlängder, och,
enär deras arbete med röstlängderna borde kunna förläggas till tiden
efter den 1 maj, då deras öfriga arbete skulle kräfva något mindre tid än
under den föregående delen af året, lärer man icke behöfva befara, att
arbetet icke skulle af dem medhinnas.

Länsmännens tid är för närvarande i allmänhet icke fullt upptagen
af tjänstegöromål. Den för dem ifrågasatta skyldigheten att hålla
mantalsskrifningarna och fullborda mantalslängderna skulle, enär de
redan nu hafva skyldighet att närvara vid mantalsskrifningarna, icke
medföra någon afsevärd ökning i deras göromål. Då därjämte arbetet å
man talslängd en, förutom vid själfva förrättningarna, komme att verkställas
å tjänsterummet samt kunde fördelas på så lång tid som en och
en half månad, borde detsamma kunna ordnas så, att det icke hindrade
länsmannens göromål vare sig för polis- och åklagarväsendet eller i öfrigt.

292

Kronofogdar
och länsman.

Länsskrifvare
och deras biträden
m. m.

Antal tjänstemän samt aflöningar till dessa och kostnader i (ifrigt.

Indragning af liäradsskrifvartjänsterna i enlighet med detta alternativ
skulle visserligen, såsom ofvan nämnts, i någon mån öka tjänstearbetet
för de kvarvarande fögderitjänstemännen, kronofogdar och länsmän,
men dock icke i sådan utsträckning, att däraf borde föranledas någon
ändring i det under alternativ III föreslagna antal kronofogdar och länsmän
eller de för dessa tjänstemän där ifrågasatta aflöningsförmåner,
som alltså skulle blifva desamma under båda alternativen.

Länsskrifvarna, hvilka enligt organisationsförslaget skulle blifva 24,
nämligen en för hvarje län, komme tydligt vis att få ett mycket ansvarsfullt
och kräfvande arbete, och tjänsterna blefve med all säkerhet slutplatser.
Med hänsyn härtill och i betraktande af de aflöningsförmåner,
som under de andra alternativen föreslagits för häradsskrifvarna, anser
kommittén, att länsskrifvarnas aflöningar borde bestämmas till: lön 3,000
kronor, tjänstgöringspenningar 1,700 kronor samt två ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor, att utgå efter respektive fem och tio års tjänstgöring
äfvensom ortstillägg å 300 kronor till en tjänsteman i Stockholms län
och å 150 kronor till tre tjänstemän i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län.

För att den nya organisationen med endast en länsskrifvare i hvarje
län skulle kunna behörigen fungera, blefve det nödigt, att till länsskrifvarens
förfogande ställdes erforderligt antal tillräckligt kvalificerade
fasta biträden samt nödigt anslag till bestridande af kostnader för tillfälliga
biträden och renskrift.

Då länsskrifvaren skulle befrias från mantalsskrifningsförrättningarna,
komme för honom tiden mellan den 1 november och den 14 februari att
blifva ej så obetydligt mindre upptagen af göromål än den öfriga delen
af året. Arbetet under denna tid bör därföre ligga till grund vid bestämmandet
af antalet fasta biträden, och detta antal bör icke tilltagas större,
än att biträdena under nämnda tid finge full sysselsättning i tjänsten.
Vid beräkning af antalet för hela riket synes man böra utgå därifrån,
att länsskrifvarna och deras fasta biträden skulle öfvertaga det arbete,
som påhvilar de nuvarande häradsskrifvarna personligen. Dessa senare
äro för närvarande 117 stycken, om man medräknar lappmarksfögderiet,

293

där kronofogden fullgör häradsskrifvargöromålen med untantag af mantalsskrifningarna.
Länsskrifvarna skulle blifva 24, hvadan det skulle
behöfvas 93 fasta biträden för att fylla liäradsskrifvarnas arbete. Antalet
torde dock skäligen böra beräknas till i genomsnitt 4 på hvarje län
eller således till 96. Visserligen skulle länsskrifvarna blifva så upptagna
af kontroll öfver biträdenas arbete, att de icke kunde helt öfvertaga
det arbete, som presteras af 24 af de nuvarande häradsskrifvarna,
men å andra sidan får det icke förbises, att den nya organisationen ej
skulle möjliggöra arbetets jämnare fördelning under och på de olika
arbetsperioderna.

Länsskrifvarnas fasta biträden, hvilka ovillkorligen borde besitta förmåga
att på egen hand verkställa debiteringsarbete, måste, för att tjänsterna
skulle kunna rekryteras med lämpligt folk, gifvas en fast ställning med
samma aflöningsförmåner, som gälla för landskontorister. Det torde dock
få anses lämpligt, att i hvarje län ett af biträdena erhölle en fördelaktigare
ställning. I regel skulle man då på denna plats få den äldste och
erfarnaste af de fasta biträdena, och man skulle i honom hafva eu fullt
lämplig och van person till vikarie för länsskrifvare vid ledighet eller
vakans. Aflöningsförmånerna för detta biträde, som skulle kunna benämnas
förste kontorsskrifvare, torde böra sättas till: lön 1,500 kronor,
tjänstgöringspenningar 1,000 kronor samt tre ålderstillägg, hvart och ett
å 300 kronor, efter respektive fem, tio och femton års tjänstgöring, äfvensom
ortstillägg å 200 kronor för 1 tjänsteman i Stockholms län och å
100 kronor för 3 tjänstemän i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. De öfriga fasta biträdena kunde benämnas andra kontorsskrifvare.

Att länsskrifvarna och deras fasta biträden skulle åtnjuta en månads
semester årligen, lärer vara själffallet.

Det arbete, som icke medhunnes af länsskrifvarna och deras fasta
biträden, måste utföras af tillfälliga biträden eller renskrifvare. Under
tiden från den 15 februari till den 1 november skulle tillfälliga biträden
säkerligen icke kunna undvaras. Behofvet af dem komme att framträda
starkare, så snart taxeringslängderna i maj månad inkommit och allra
mest efter pröfningsnämndens afsilande. Vid undersökning af behofvet
af tillfälliga biträden har det synts, att deras antal icke borde sättas
lägre än de fasta biträdenas eller 96.

294

Tillfälliga biträden kunna uppenbarligen erhållas för jämförelsevis låga
aflöningar, hvilket äfven framgår af häradsskrifvamas uppgifter om deras
utgifter för skrifbiträden, men, då det är af vikt, att man under den
bråda tiden med debiteringsarbetet hade att tillgå en stam af vana tillfälliga
skrifbiträden, torde man icke böra räkna med lägre aflöning till
dem än 1,500 kronor för år, och får man antaga, att dessa tillfälliga biträden
skulle blifva använda omkring två tredjedelar af året. Kostnaderna
för dem, därest antalet för hela riket, enligt hvad ofvan angifvits, bestämdes
till 96, skulle med nyss angifna beräkningsgrunder komma att
uppgå till 96,000 kronor för år.

Att ens approximativt beräkna kostnaderna för det biträde, länsskrifvarna
skulle behöfva anlita utöfver ofvannämnda fasta och tillfälliga
biträden, erbjuder naturligen stora svårigheter. Till grund för en beräkning
af dessa kostnader skulle möjligen kunna läggas häradsskrifvamas
uppgifter om deras utgifter för liknande ändamål. Häradsskrifvamas
samtliga utgifter för biträden och renskrift hafva under år 1909 uppgått
till omkring 140,000 kronor. Detta belopp motsvarar således kostnaderna
för allt det arbete, som- häradsskrifvarna icke kunnat själfva utföra. Då
länsskrifvarnas och deras fasta biträdens arbetsprodukt torde kunna anses
motsvara de nuvarande häradsskrifvamas, borde utgifterna för länsskrifvarnas
tillfälliga biträden och renskrifningarbete således egentligen motsvara
häradsskrifvamas förenämnda utgifter, 140,000 kronor. Nu har
likväl här ofvan redan beräknats, att tillfälliga biträden åt länsskrifvarna
skulle draga en årlig kostnad af tillhopa 96,000 kronor, i följd hvaraf
ytterligare skulle erfordras endast 44,000 kronor för länsskrifvarnas utgifter
för renskrift m. m. Med så lågt belopp torde dock icke vara lämpligt
att räkna, enär statsverket borde betala ifrågavarande arbeten något bättre,
än hvad häradsskrifvarna nu behöfva göra, samt häradsskrifvamas ifrågavarande
utgifter helt visst få anses såsom minimibelopp. Höjes ofvannämnda
44,000 kronor till 100,000 kronor, torde beloppet blifva fullt
tillräckligt.

Länsskrifvarna måste uppenbarligen hafva stora expeditions- och arkivlokaler
och torde komma att få vidkännas ej obetydliga expenser. Utgifterna
för förhyrande af nämnda lokaler likasom också för lokalernas
renhållning, städning och uppvärmning äfvensom expenserna borde i

första hand bestridas af länsskrifvarna, men, då do gifvetvis skulle erhålla
ersättning af statsverket för ifrågavarande utgifter, blefve det nödvändigt
att för ändamålet anvisa ett särskildt anslag, och vill det synas,
som om detta skulle blifva tillräckligt, därest det bestämdes till i genomsnitt
2,500 kronor för hvarje län.

Den föreslagna indragningen af häradsskrifvareänsterna skulle icke
medföra någon ökning i länsstyrelsernas arbetsbörda utan snarare eu
lindring, och på grund häraf har antalet tjänstemän hos länsstyrelserna
och aflöningarna till dem likasom ock kostnaderna för extra biträden in. m.
här upptagits på enahanda sätt som skett under alternativ III.

Hvad under alternativ III anförts rörande kostnaderna för inventeringar
hos kronofogdarna samt kontrollen vid kronouppbördsstämmorna
bör gälla äfven för alternativ IV.

I fråga om polisväsendet på landsbygden, har kommittén, såsom
angifves å sidorna 362—366, ansett, att detsamma under förevarande
alternativ skulle ordnas på samma sätt som under alternativ III.

Då den här ofvan för länsskrifvarna föreslagna aflöning torde få anses
fullt tillräcklig och de icke skulle behöfva vidkännas några utgifter i och
för tjänsten, borde de nu till häradsskrifvarna utgående provisioner, debetsedellösen
och öfriga extra inkomster i tjänsten indragas till statsverket.
Med hänsyn till hvad å sidorna 157—159 sagts om häradsskrifvarnas
extra inkomster i tjänsten, lärer man kunna beräkna, att statsverkets
årliga inkomst på indragningen i fråga icke skulle understiga 300,000
kronor.

Till äfventyra skall det anmärkas, att häradsskrifvarnas extra inkomster
i tjänsten på grund af sin natur äro underkastade växlingar
och äfven kunna till största delen försvinna samt att man fördenskull
icke borde taga någon större hänsyn till den inkomst, som genom deras
indragning skulle tillföras staten. Härtill kan dock genmälas, att man
af samma skäl icke heller vid bestämmande af häradsskrifvarnas aflöningsförmåner
borde fästa vidare afseende vid deras extra inkomster i tjänsten.
Detta har likväl hittills ansetts böra ske. Provisionerna, som

Läns styrelserna.

Inventeringar
hos kronofogdarna
och
kontroll vid
kronouppbördsstämmorna.

Polisväsendet.

Indragning
af häradsskrifvarnas

provisioner.

296

saken hufvudsakligen gäller, hafva beräknats icke blott täcka häradsskrifvarnas
direkta utgifter till erforderliga biträden för debiteringen
af de medel, hvarå provisionerna utgå, utan jämväl lämna häradsskrifvarna
skälig ersättning för deras eget arbete för debiteringens verkställande
och öfvervakande. I den mån debiteringen af ifrågavarande medel upphör
att ske genom häradsskrifvarna, minskas väl deras arbete likasom
ock deras omkostnader, men däraf torde ej följa, att de kunde vara
nöjda med en minskning af sin nuvarande behållna inkomst af tjänsten.
Därföre lärer, i den händelse provisionerna skulle bortfalla eller i betydligare
mån minskas, detta framkalla anspråk på höjd aflöning för häradsskrifvarna.
Om för öfrigt efter en eventuell indragning af häradsskrifvartjänsterna
de medel, hvarå provisionerna utgå, upphörde att debiteras
genom länsskrifvarna, skulle sådant i utgifterna för aflönande af biträden
åt länsskrifvarna medföra en högst betydande minskning.

Det anförda äger gifvetvis sin analoga tillämpning äfven beträffande
den under alternativ I föreslagna indragningen af kronofogdarnas provisioner.

Kap. II. Polisväsendet på landsbygden.

A. Den nuvarande polisorganisationen och dess

uppkomst.

a) Den ordinarie polisbevakningen.

Den nuvarande organisationen af polisväsendet på landsbygden består
af dels den ordinarie dels ock den extra polisbevakningen, hvilka båda
stå under inseende af Konungens befallningshafvande såsom högsta polismyndighet
i länet.

Den ordinarie polisbevakningen utgöres sedan lång tid tillbaka af
kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän, hvarförutom hit kunna räknas
polismännen i de köpingar, hvilka utgöra själfständiga kommuner.

Samtliga den ordinarie polisbevakningens organ förordnas af statsmyndighet.
Att Konungens befallningshafvande, kronofogdar och länsmän,
hvilka äro statsorgan med många tjänsteåligganden vid sidan af
dem, som afse polisväsendet, aflönas af statsverket ligger i sakens natur.
Fjärdingsmansbefattningen åter är ett menighetsbestyr och däraf följer,
att fjärdingsmannen aflönas af vederbörande kommun. Vidkommande
polismännen i köpingar, som utgöra egna kommuner, bekostas deras
aflöning af vederbörande köping. Efter år 1864, då genom den nya
näringsfrihetsförordningens utfärdande köpingarna fingo en förändrad
ställning, har nämligen Kungl. Maj:t vid meddelandet af köpingsrättigheter
städse föreskrifvit, att den nya köpingen skall bekosta dels skälig
aflöning åt en polisuppsyningsman, hvilken antages af Konungens befallningshafvande,
dels ock, om och när anställandet af en eller flera
polisbetjänte till uppsyningsmannens biträde finnes erforderligt, jämväl
sådant biträde.

298

Såsom högsta polismyndighet inom länet åligger det Konungens
befallningshafvande, enligt gällande instruktion, att hafva omsorgsfull
vårdnad därå, att allmän ordning och säkerhet upprätthållas samt, i
händelse däremot brytes, vidtaga erforderliga åtgärder äfvensom i öfrigt
tillse, att begångna brott blifva i laga ordning beifrade.

Kronofogde åligger att hafva noggrann uppsikt därå, att allmän
ordning och säkerhet inom hans fögderi upprätthållas samt att, om förbrytelser
däremot förekomma eller sådana öfverträdelse!- af lag och allmänna
stadganden upptäckas, som tillhöra allmän åklagares handläggning,
antingen själf eller genom underlydande länsmän ombesörja deras
lagliga hedrande samt i öfrigt vidtaga alla de åtgärder, som jämlikt lag
och gällande författningar däraf kunna påkallas.

Den för länsmännen gällande instruktionen innehåller enahanda
stadgande med de ändringar, som följa af länsmännens ställning såsom
underlydande till kronofogdarna. Såväl kronofogde som länsman äger
enligt promulgationslagen till strafflagen att på eget ansvar utöfva
häktningsrätt.

Fjärdingsmannen däremot äga icke utöfva någon själfständig verksamhet
i polisärenden, utan hafva egentligen endast att ombestyra verkställighetsåtgärder.
Enligt gällande instruktion åligger dem uti ifrågavarande
afseende att till länsmannen eller kronofogden inberätta, då
gröfre brott blifvit begånget eller något förehafves, som störer eller
hotar allmän ordning och säkerhet, samt lämna den laga handräckning,
som vid sådana tillfällen kan påkallas, att enligt föreskrift af kronofogde
eller länsmän biträda vid personers häktning samt att lämna vederbörande
erforderlig handräckning för lösdrifvares anhållande.

I fråga om polisuppsyningsmännen i förberörda köpingar har Kungl.
Maj:t vid meddelandet af köpingsrättigheterna förordnat, att sådan polisuppsyningsman
har att under åtnjutande af det skydd, som tillkommer
länsman eller stadsfiskal, handhafva köpingens säkerhets- och ordningspolis,
åtala där timade brott och förseelser af den art, att allmän åklagare
äger beifra dem, samt för öfrigt i alla ärenden, hvilka angå köpingens
befolkning, fullgöra de bestyr, som åligga fjärdingsman.

299

b) Den extra polisbevakningen.

Under senare tider har det visat sig, att på landsbygden — frånsodt
köpingar, som utgöra egna kommuner och således själfva bekosta sitt
polisväsen — den ordinarie polisbevakningen icke allestädes och under
alla förhållanden är tillfyllest. I inunicipalsamhällen, vid järnvägsstationer
och större industriella anläggningar äfvensom å andra platser,
där för längre eller kortare tid en mera afsevärd mängd folk tinnes
samlad, eller å orter med mera lös befolkning har nämligen visat sig
behof af ett intensivare polisskydd, än den ordinarie polisbevakningen
kan lämna. Detta behof, som särskildt under de sista årtiondena med deras
lifliga utveckling af näringslifvet framträdt i allt större omfattning, har
äfven föranledt, att på sidan om den ordinarie polisbevakningen på landsbygden
uppstått den så kallade extra polisbevakningen. Den extra polisbevakningen
erhåller förordnande af statsmyndighet och lyder under vederbörande
kronofogde och länsmän. Dess åligganden äro efter de olika förhållanden,
som föranledt polisens anställande, af mycket växlande beskaffenhet,
men i allmänhet hafva de extra polismännen, i motsats till de ordinarie
polisorganen, icke andra åligganden än sådana, som afse polisväsendet.
Gemensamt för de allra flesta extra polismännen är, att det åligger dem
att vaka öfver allmän ordning och säkerhet inom sina respektive tjänstgöringsområden,
tillse efterlefnaden af lagar och ordningsföreskrifter,
söka upptäcka begångna brott samt lämna kronofogde och länsman det
biträde i polishänseende, som af dem påkallas.

Den extra polisbevakningens aflöning bekostas i allmänhet till en
del genom frivilligt åtagna bidrag af landsting, kommuner eller enskilda
samt till återstoden af statsmedel, för livilket ändamål ett särskildt anslag
årligen anvisas.

Första gången, som anslag af statsmedel beviljades till extra polisbevakning
på landsbygden, var år 1875, då Riksdagen på grund af enskilda
motioner ställde till Kungl. Maj:ts förfogande för hvart och ett
af åren 1875 och 1876 ett anslag af 20,000 kronor, att i mån af behof
användas dels till aflöning och underhåll åt särskild polisstyrka, som
till ordningens och säkerhetens uppehållande kunde i följd af särskilda

300

förhållanden behöfva anställas å en och annan ort på landsbygden, dels
ock till belöningar åt krono- och polistjänstemän och betjänte samt andra,
hvilka inlagt utmärktare förtjänst om gröfre brotts upptäckande samt
förbrytares efterspanande eller gripande.

Vid 1876 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning om anvisande
i enahanda syfte för år 1877 af ett anslag å 40,000 kronor,
därvid af vederbörande departementschef till stöd för framställningen
åberopades det allmänt kända behofvet att för upprätthållande af ordning
och säkerhet vidtaga kraftiga åtgärder, hvilket behof departementschefen
dock ansåg i någon mån äfven härleda sig därifrån, att, så länge
arbetet med landsstatens reorganisation då ännu påginge, det syntes
mindre lämpligt föreslå inrättandet af nya länsmansdistrikt. Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning bifölls äfven af Riksdagen.

Under de därpå följande åren utgick anslaget med enahanda belopp,
till dess detsamma för år 1883 höjdes till 50,000 kronor. Därvid uttalades
tillika, att bidrag af anslaget borde tilldelas företrädesvis kommuner,
hvilka ville sjkifva lämna motsvarande tillskott, eller där landsting
eller enskilda vore villiga att för ändamålet bidraga, från hvilken
grundsats, i hvad anginge anslagets användande till aflöning åt särskild
polisstyrka, undantag borde medgifvas endast i särskilda fall, då vederbörande
pröfvade behofvet af förstärkt polisuppsikt oafvisligt och bidrag
till bestridande af kostnaderna därför icke kunde erhållas.

På Kungl. Maj:ts framställning höjdes anslaget sedermera af 1892
års Riksdag till 65,000 kronor, att utgå enligt hufvudsakligen samma
grunder som förut.

Med tiden visade sig äfven sistberörda belopp otillräckligt, hvarför
Kungl. Maj:t vid 1899 års riksdag gjorde framställning om anslagets
höjande till 95,000 kronor, hvilken framställning äfvenledes bifölls af
Riksdagen. Beträffande grunderna för anslagets utgående vidtogs ingen
annan ändring, än att det tillkännagafs, att från anslaget äfven finge
gäldas godtgörelse till extra fjärdingsmän, som anlitades för förstärkt
polisuppsikt, hvarjämte framhölls, att i de fall, då extra polisbiträde påkallades
vid hälsobrunnar, marknader, kapplöpningar eller dylikt, sådant
ej utan oafvisligaste behof finge lämnas, därest icke vederbörande deltoge
i omkostnaderna med skäligt belopp.

301

Den 22 november 1901 uppdrag Kungl. Maj:t åt den så kallade
landtpoliskommittén att inom civildepartementet biträda vid utredning
af frågan om erforderliga förändrade anordningar beträffande landtpolisen.
Innan sagda kommitté afgaf sitt slutliga utlåtande, ingick den
med hemställan om anvisande af ett särskildt anslag å 25,000 kronor
för att i mera vidsträckt mån än dittills möjliggöra åtgärder för gröfre
brotts upptäckande in. in. Det hade nämligen visat sig, att mera vidtgående
åtgärder erfordrades för åstadkommande af ett bättre polisväsen
på landsbygden. Särskildt hade man under senare tider erfarit,
hvilka svårigheter det mötte för landtpolisen att upptäcka och gripa
föröfvare af äfven de allvarligaste brott mot lif eller egendom.

Vid föredragning af kommitténs nämnda hemställan inför Kungl. Maj:t
den 11 januari 1902 uttalade också vederbörande departementschef till
statsrådsprotokollet såsom sin åsikt, att anledningen till dessa svårigheter
i icke ringa mån läge i den svaghet, som alltmer kommit att vidlåda
landtpolisens organisation. I fråga härom åberopade departementschefen
därvid en af Konungens befallningshafvande i Stockholms och
Östergötlands län gemensamt afgifven skrifvelse af den 14 december 1901.

Uti denna skrifvelse hade nämnda två länsstyrelser, efter erinran
om landtpolisens nuvarande organisation, vidare anfört, bland annat,
hurusom kronofogdarnas befattning med polisväsendet vore, på grund
af dessa tjänstemäns utbildning och tjänstegöromål i öfrigt, i allmänhet
ringa eller ingen. I följd häraf och då de för anställande af extra
polismän påräkneliga medel vanligen helt och hållet åtginge för anordnande
af polisbevakning på särskilda platser, där på grund af tätare
bebyggande eller andra orsaker patrullering af polismän eller förstärkt
bevakning året om eller å särskilda tider visat sig oundgängligen nödvändig,
hade man för bestridande af polistjänsten på landsbygden i allmänhet
endast att påräkna länsmännen och fjärdingsmännen. Då fjärdingsmännen
vanligen saknade all polisutbildning och ägde en ganska
inskränkt befogenhet som polismän samt deras tid dessutom upptoges af
en mängd andra handräckningsgöromål, läge hufvud vikten i fråga om
polisbevakningen och polistjänstgöringen å landsbygden på länsmännen
och det sätt, hvarpå dessa förmådde fullgöra sina åligganden uti
ifrågavarande hänseende. Den mängd af olikartade, för polisväsendet

Landtpolis kommittén.

302

främmande göromål, som åtföljde och utgjorde det väsentligaste i länsmännens
tjänstebefattning, gjorde det emellertid för dem, trots fjärdingsmännens
biträde i ett eller annat, omöjligt att åt polistjänsten ägna den
tid och de krafter, som vederborde. Då denna icke heller utgjorde det
hufvud sakligaste i länsmännens befattning, blefve deras utbildning icke
företrädesvis riktad därpå, och ofta följde af de olikartade göromål, som
tillhörde länsmanstjänsterna, att till innehafvare häraf måste befordras
personer, som visat sig dugliga och skickliga i fråga om expedition och
öfriga utom polisväsendet liggande tjänstegöromål men icke såsom
önskvärdt vore dokumenterat sig som polismän.

I enlighet med den framställning, Kungl. Maj:t i anledning af
landtpoliskommitténs ofvan berörda hemställan gjorde till 1902 års Riksdag,
delades ifrågavarande anslag så, att för år 1903 beviljades särskild!
anslag af 95,000 kronor till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka
på landet samt särskildt anslag af 25,000 kronor till åtgärder för gröfre
brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande och gripande, under
medgifvande tillika, att reservationer å det förra anslaget jämväl finge,
när sådant funnes behöflig!, användas för det ändamål, det senare anslaget
vore afsedt att tillgodose. Enahanda beslut fattades vid 1903 års riksdag
för år 1904. Vid sistnämnda års riksdag vidtogs beträffande ifrågavarande
båda anslag allenast den ändring, att anslaget till aflöning och
underhåll af särskild polisstyrka på landet för år 1905 höjdes till 110,000
kronor. Sedermera beviljades enahanda anslag för de följande tre åren
eller till och med 1908, då åter en höjning af anslaget ägde rum, hvarför
längre fram redogöres.

Den 28 maj 1902 afgaf landtpoliskommittén utlåtande och förslag
angående de åtgärder, som kommittén ansåg erforderliga till afhjkipande
af missförhållandena beträffande polisväsendet på landsbygden. De af
kommittén i sådant hänseende föreslagna åtgärderna gingo ut hufvudsakligen
därpå, att kronofogdar och länsmän skulle beredas godtgörelse för
vissa af polisåtgärder föranledda resekostnader och andra utgifter, att
inom länen skulle med aflöning af statsmedel anställas i detektivtjänst
förfarna polismän, benämnda länsdetektiver, att statsmedel måtte beredas
till understöd på vissa villkor af ridande polis för särskilda orter inom
riket samt att, där staten eller enskilda tillhörigt telefonnät funnes,
kostnadsfri telefon måtte af staten beredas kronofogdar, länsmän och

303

länsdetektiver. I sammanhang därmed framhöll kommittén önskvärdheten
af, att äfven extra polismän och fjärdingsman måtte förses med
fri telefon på landstings, kommuners eller enskildas bekostnad.

Då chefen för civildepartementet den 12 januari 1904 underställde
Kungl. Maj:ts pröfning frågan om regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, redogjorde departementschefen för landtpoliskommitténs
förslag äfvensom för innehållet af däröfver afgifna utlåtanden
och uttalanden samt anförde därefter, det han ansåg förslaget om
ersättning åt kronofogdar och länsmän för deras af polisåtgärder föranledda
utgifter synnerligen välbetänkt. Till bestridande af dessa utgifter,
i hvad de afsåge själfva tjänsteresorna, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att höja sjätte hufvudtitelns
anslag till rese- och traktamentspennningar — hvithet anslag
dessutom under de senare åren väsentligt öfverskridits — från dess
dåvarande belopp, 13,294 kronor, till 50,000 kronor. För beredande
åt kronobetjäningen, utöfver ersättningen för nyssnämnda tjänsteresor,
af godtgörelse äfven för vissa andra af deras polisverksamhet föranledda
utgifter ansåg departementschefen höjning böra ske af sjätte hufvudtitelns
anslag till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. Hvad angår
kommitténs förslag om beredande af telefonförbindelse åt polisfunktionärer
på landsbygden, föreslog departementschefen, att staten skulle i
viss mån ersätta kronofogdar och länsmän utgifterna för anordnande af
telefonledning till deras tjänstelokaler. Kostnaderna härför borde jämväl
utgå af sistnämnda anslag, hvilket med hänsyn äfven därtill, att detsamma
under senare år betydligt öfverskridits, föreslogs höj dt från
185,743 kronor till 285,751 kronor.

Den af kommittén föreslagna anordningen med anställande af länsdetektiver
ansåg departementschefen däremot icke böra, åtminstone för
det dåvarande, genomföras, utan borde enligt departementschefens åsikt
frågan därom anstå, till dess frågan om ny lönereglering för landsstaten
kom me under ompröfning. Det syntes departementschefen icke heller
böra då ifrågakomma, att statsverket i den omfattning, landtpoliskommittén
föreslagit, skulle bidraga till anordnande af ridande polis, utan borde
jämväl denna fråga pröfvas i sammanhang med löneregleringen för och
därmed möjligen förenad omorganisation af landsstaten. Men för att
möjliggöra ett något mindre bidrag af statsmedel till anställande af

304

Lönereglering
skommittén.

ridande polis å orter, där behofvet af sådan särskildt starkt gjorde sig
gällande samt nödiga medel icke kunde på annat sätt. anskaffas, hemställde
departementschefen, att anslaget till aflöning och underhåll af
särskild polisstyrka på landet, som, äfven oafsedt de nya krafvel!, visat
sig otillräckligt, måtte höjas från dåvarande beloppet, 95,000 kronor,
till 110,000 kronor.

I enlighet med hvad departementschefen sålunda hemställde, gjordes
äfven framställning till 1904 års Riksdag om höjning af ofvannämnda
tre anslag under sjätte hufvudtiteln, hvilken framställning blef af Riksdagen
bifallen.

Den 17 juni 1904 utfärdades ock kungl. kungörelsen angående ersättning
åt kronofogdar och länsmän för vissa af deras polisverksamhet
föranledda utgifter äfvensom för telefonafgifter.

Sedermera den 8 december 1904 uppdrog Kungl. Maj:t åt löneregleringskommittén
att vid fullgörande af dess förut nämnda uppdrag
angående reglering af löneförhållanden m. in. vid landsstaten taga i
öfvervägande landtpoliskommitténs utlåtande, i hvad det afsåg anställande
af länsdetektiver och ridande polis.

Hvad beträffar frågan om anställande af länsdetektiver hade Konungens
befallningshafvande i Stockholms och Östergötlands län redan
uti deras här ofvan berörda gemensamma framställning uttalat sig om
nödvändigheten af och sättet för åstadkommande af en förbättring af
polisväsendet på landsbygden samt därvid föreslagit, att saken borde ordnas
efter följande hufvudgrunder.

Vid sidan af nuvarande polisfunktionärer och med bibehållande af
deras befattning med polisväsendet skulle inom hvarje län omedelbart
under Konungens befallningshafvande anställas skolade polismän — länspoliser
— med utbildning såväl för detektiv- som ordningspolistjänst.
Antalet af dessa polismän borde i allmänhet sammanfalla med fögderiernas,
med ökning eller minskning, där sådant af förhållandena påkallades.
Konungens befallningshafvande skulle indela länet i länspolisdistrikt och
för hvart och ett antaga en länspolis med bestämd boningsort. Hans åligganden,
som borde i en af Konungens befallningshafvande utfärdad instruktion
närmare bestämmas, skulle vara: att järnte kronobetjäningen inom
distriktet söka upptäcka i synnerhet gröfre brott, efterspana förbrytare,
företaga polisundersökningar och hålla uppsikt öfver lösdrifvare; att efter

305

fastställd plan vissa gånger i månaden företaga patrullresor genom distriktet
och efter order jämväl utom distriktet göra efterspaningar; samt
att efter Konungens befallningshafvandes uppdrag utföra tjänsteåtal.
Hans arfvode skulle utgå af statsmedel, och i arfvodet borde ingå förutom
anskaffnings- och slitningsersättning för uniform jämväl anskaffnings- och
underhållskostnad för häst eller ock visst belopp såsom godtgörelse för
resor inom distriktet.

Landtpoliskommittén hade därefter i sitt förslag om en länsdetektivinrättning
upptagit det hufvudsakliga, af hvad dessa hufvudgrunder innehöllo,
men därvid till en början anmärkt, att, då man med anordnande af
detektiv polis för hvarje fögderi knappast skulle kunna gifva full sysselsättning
åt detektiverna, förslaget syntes böra genomföras med i regel
länet såsom distriktsenhet. Enär emellertid särskilda förhållanden
kunde föranleda till, att för två eller flera angränsande län en eller flera
gemensamma länsdetektiver borde anställas eller en länsdetektiv för vissa
delar af olika län, hade kommittén ansett, att Kungl. Maj:t borde, efter
sig företeende förhållanden inom de olika länen, bestämma länsdetektivs
distrikt. Vederbörande länsstyrelse skulle förordna detektiv för ett år
i sänder med befogenhet att när som helst entlediga honom. Han
skulle stå helt och hållet till Konungens befallningshafvandes förfogande
men kunna ställas under närmaste förmanskap och inseende af någon
tjänsteman vid landsstaten eller polismästare eller borgmästare.

I fråga om ridande polisen hade landtpoliskommittén föreslagit,
att statsmedel skulle beredas till understöd af ridande polis för särskilda
orter i riket och att såsom villkor för erhållande af anslag för
sådant polisskydd skulle stadgas, att det skulle åligga den landsort,
som ville komma i åtnjutande af dylikt anslag, att vare sig genom enskildas
eller kommuners sammanskott eller genom landstings anslag
bekosta första uppsättningen af minst tre för ändamålet fullt dugliga
hästar med erforderlig mundering samt uniform och beväpning för två
ryttare, med rätt för orten att därefter af statsmedel årligen, så länge
stationen vederbörligen uppehölles, uppbära hälften af årsunderhållet,
däruti inberäknad nyanskaffning af såväl hästar som mundering och
uniformspersedlar, allt enligt af länsstyrelsen vederbörligen granskad
och godkänd räkning. Sådan polisstation skulle stå under närmaste

306

uppsikt och kontroll af en utaf länsstyrelsen särskilt förordnad polisman
och dess verksamhet bestämmas genom af länsstyrelsen utfärdad
instruktion.

Vidare mä erinras, hurusom landtpoliskommittén uti motiveringen
till sitt förslag beträffande den ridande polisen anmärkt, att en
hela rikets landsbygd omfattande preventiv polisuppsikt icke kunde för
kostnadsfrågans skull ifrågakomma och dessutom i vidsträckta, endast
glest befolkade delar af landet ej heller kunde anses erforderlig, men
att däremot sådan polisuppsikt borde i de orter, där ett kostnaderna
motsvarande behof verkligen gjorde sig gällande, öfverlåtas åt ridande
polis, i enlighet med hvad redan ägde rum i Malmöhus och Blekinge
län, där ridande polis uppsatts med medel från enskilda och landsting.

Frågan, huruvida uppsättandet af ridande polis borde ifrågakomma,
finge således enligt landtkommitténs åsikt bero af lokala förhållanden. Det
läge i sakens natur, att en så kostsam inrättning kunde ifrågasättas
endast i de orter, där en större rörlig arbetarbefolkning visat sig göra
samfärdseln på de allmänna vägarna osäker samt i öfrigt störde lugnet
och ordningen. Såsom utgörande en utveckling af den med statsmedel
understödda, redan införda förstärkta polisbevakningen på landet, syntes
den ridande polisen endast i det fall böra understödjas med statsmedel,
att de särskilda orterna vare sig genom enskildas eller kommuners sammanskott
eller genom landstings anslag bekostat den första uppsättningen
samt därefter bidroge till det framtida underhållet. Men hade
uppsättningen af ridande polis bekostats af orten, då hade enligt kommitténs
mening staten därigenom erhållit det kraftigaste bevis för, att
ett verkligt behof af sådant polisskydd förelåge, och då torde ock statens
plikt att med orten deltaga i uppehållandet af detta skydd vara oafvisligt.
Kostnaderna för uppsättning af ridande polis vore äfven så
stora, att den ort, som iklädde sig en sådan utgift, borde tillförsäkras
rätt till statsbidrag.

Uti sitt underdåniga betänkande den 27 februari 1906 anförde löneregleringskommittén,
att vissa af densamma, på sätt här förut i historiken
rörande fögderiförvaltningen omnämnts, framställda förslag till bättre fördelning
af arbetet mellan kronofogdar och länsmän borde, därest förslagen
genomfördes, för länsmännen medföra en icke oväsentlig lättnad

307

i deras nuvarande arbete, hvarigenom för dem bereddes möjlighet att
ägna ökad tid åt polisgöromålen. Dock torde enligt kommitténs uppfattning
fortfarande blifva oundgängligt att å vissa orter på landsbygden,
där för längre eller kortare tid en större folkmängd funnes hopad,
ej sällan till en betydande del bestående af mera rörliga element, hafva
anställda särskilda polisfunktionärer, åt hvilken bevakning, såsom antagligen
växlande å olika tider, dock ej torde böra gifvas allt för fasta
former. Det syntes kommittén alltså icke påkalladt, att någon ändring
vidtoges i själfva det nuvarande systemet för polisbevakning på landsbygden,
utan borde denna vid sidan af den ordinarie kronobetjäningen
och fjärdingsmännen besörjas af särskildt förordnade polismän
samt kostnaden för denna extra polisbevakning i första hand bäras
af kommuner och enskilda på vederbörande orter, men fortfarande understöd
för ändamålet lämnas af staten i skälig omfattning.

Hvad angår landtpoliskommitténs förslag om anställande ytterligare vid
sidan af den ordinarie kronobetjäningen af så kallade länsdetektiver, fann
löneregleringskommittén sig icke äga anledning tillstyrka detta förslag.
Genom den enligt nådiga kungörelsen den 17 juni 1904 kronofogdar
och länsmän tillagda ersättning för vissa af deras polisverksamhet föranledda
utgifter, genom den af löneregleringskommittén föreslagna mera
bestämda arbetsfördelningen emellan kronofogdarna och länsmännen,
genom det särskilda anslaget till åtgärder för gröfre brotts upptäckande
samt förbrytares efterspanande och gripande hade utvägar vunnits för
en mera effektiv och nitisk polisverksamhet, så att, om de nu angifna
anordningarna vederbörligen utnyttjades, de dittillsvarande polisfunktionärerna
på landsbygden borde åtminstone i allmänhet blifva i stånd att
nöjaktigt fullgöra, hvad dem ålåge äfven i afseende på uppspaning af
brott. Att i undantagsfall biträde af särskildt skolade detektiver behöfdes,
torde nog vara en sanning, men det kunde ej anses påkalladt att
för dylika tillfälliga behof skapa en permanent institution sådan som
den af landtpoliskommittén föreslagna. Mest ändamålsenligt för dylika
tillfälliga behof vore att i samråd med polismyndigheten i någon stad
med mera utveckladt polisväsen på förhand träffa någon anordning,
hvarigenom tillfälle bereddes till erhållande af skolade detektiver. Slutligen
uttalade löneregleringskommittén farhågor för, att länsdetektiver i

308

1908 års
Riksdag.

de flesta delar af landet knappast kunde finna tillräcklig sysselsättning
i detektivtjänst, och därmed vore fara, att deras intresse och duglighet
komme att slappas, så att de blefve af mindre värde just för det ändamål,
hvarför de tillkommit.

Beträffande åter den ridande polisen biträdde löneregleringskommittén
i allt hufvudsakligt landtpoliskommitténs förslag allenast med
den inskränkning, att bidrag till uppehållande af sådan polis borde
efter Kungl. Maj:ts pröfning kunna för ett år i sänder erhållas, dock
högst intill hälften af årliga underhållskostnaden samt under villkor
därjämte, såsom landtpoliskommittén föreslagit, att denna polis, hvars
verksamhet skulle närmare bestämmas genom af länsstyrelsen utfärdad
instruktion, ställdes under uppsikt och kontroll af en utaf länsstyrelsen
särskildt förordnad polisman.

Då chefen för civildepartementet den 21 februari 1908 underställde
Kungl. Maj:ts pröfning frågan om landsstatens lönereglering och organisation,
framlade departementschefen tillika förslag till ordnande af
polisväsendet på landsbygden.

Enligt departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet borde
nämligen jämväl frågan om beredande af erforderligt polisskydd på landet
då lösas. Ofta nog hade, yttrade departementschefen, på landsb}rgden
förekommit oroligheter, som icke alltid kunnat af den i orten tillgängliga
polismakten stillas. Man hade understundom nödgats anlita rikets
krigsmakt för stäf] ande af orostiftarnas framfart, men militärmaktens
ingripande torde dock endast i yttersta nödfall böra för det inre lugnets
uppehållande ifrågakomma, särskildt numera, då krigsmakten till
väsentligaste del bestode af rikets värnpliktiga ungdom. Tvärtom hyste
departementschefen den öfvertygelsen, som han trodde delas af det allmänna
tänkesättet, att landet både ville, borde och kunde med civil
polis sörja för vidmakthållande af allmän ordning ute i orterna. Frågan
gällde efter departementschefens uppfattning att ordna detta civila polisskydd
så, att detsamma under vanliga lugna förhållanden kunde anpassas
efter hvarje orts särskilda behof och att detsamma vid utomordentliga
tillfällen skulle kunna svälla ut enligt på förhand gifna föreskrifter,
utan att man därföre behöfde i afvaktan på sådana olyckliga

309

tillfällen hålla i overksam beredskap större eller mindre polistrupper.
Men för detta mål kräfdes, såsom lätteligen borde inses, penninguppoffringar,
större än vårt land tillförene gjort i detta hänseende.

Planen för ett effektivt polisskydd på rikets landsbygd ansåg departementschefen
böra fotas på de bestående förhållandena och gå ut på
en fullt naturlig utveckling af dessa.

a) Ordningspolis i allmänhet.

Departementschefen tänkte sig således, att staten fortfarande, men
i ökad grad, skulle lämna bidrag till den förstärkta polisbevakning på
rikets landsbygd eller med andra ord ordningspolisen, hvilken med
understöd af statsmedel uppehållits sedan mera än 30 år. I afseende
å detta statsbidrag gällde, som bekant, att sådant bidrag skulle företrädesvis
tilldelas kommuner, hvilka ville själfva lämna motsvarande
tillskott eller där landsting eller enskilda vore villiga att för ändamålet
bidraga, samt att undantag härifrån finge medgifvas endast i särskilda fall,
då behofvet af förstärkt polisuppsikt funnes oafvisligt och annat bidrag till
kostnaderna därför icke kunde erhållas. Förutsättningen för statsbidraget
hade således varit, att orten skulle lämna »motsvarande tillskott))
och att statsmedel skulle finnas tillgängliga. Men att detta icke alltid
varit händelsen, visades däraf, att Konungens befallningshafvande i länen
begärde år 1904 kronor 107,150:—, men erhöllo kronor 95,700: —

» » 1905 » 126,000: —, » » » 107,250: —

» » 1906 » 116,650:—, » » » 109,525: —

» » 1907 » 134,475:—, » » » 110,900: —

Att större kraf på bidrag af statsmedel icke uppställts, torde uppenbarligen
berott på vetskap om tillgängliga anslags knapphet. Enligt
af löneregleringskommittén insamlade uppgifter från alla rikets län
ställde sig statens och orternas tillskott ej heller så, som man af de i
ämnet gällande bestämmelser kunde vänta. Statens bidrag hade nämligen
ett år varit 87,585 kronor, men orternas 249,574 kronor, hvadan statens
bidrag utgjort omkring 25 procent i stället för 50 procent af det hela.

Äfven om man icke för det dåvarande hade anledning att frångå
den som grund antagna proportionen af statsbidrag till högst 50 procent
af årskostnaden, syntes det departementschefen däremot, som om lands -

310

bygden i allmänhet borde tillförsäkras rätt till undfående af detta bidrag,
förutsatt att behofvet af polisförstärkningen af länsstyrelsen pröfvades
vara oafvisligt. Man finge nämligen icke förgäta, att en af statens
allra främsta uppgifter vore rättstillståndets uppehållande, och redan
ortens beslut att lämna den erforderliga aflöningen torde enligt departementschefens
uppfattning på ett öfvertygande sätt vittna om, att ett
verkligt behof af polisskydd förelåge. Därtill komme, att vederbörande
länsstyrelse hade att vid rekvisition af anslag redogöra för förhållandena
och att pröfningen ytterst berodde af Kungl. Maj:t. Dock höll
departementschefen före, att, såsom det dittills varit sed, den extra polisbevakning
med större eller mindre befogenhet, som erfordrades för mera
tillfälliga orsaker, såsom vid järnvägsbyggnader eller andra till sammandragning
af en större mängd folk föranledande särskilda förhållanden,
borde bekostas uteslutande af den, som vållat behofvet af polisbevakning,
vare sig nu detta vore staten eller enskilda.

ökningen af statsbidraget till den förstärkta ordningspolisen betingades
sålunda enligt departementschefens mening dels af, att statsbidraget
verkligen borde utgå med hälften af årskostnaden, men dels
äfven däraf, att länsstyrelserna borde sättas i tillfälle att utan afvaktan
på förhöjning af .det till fixt belopp satta statsanslaget bereda flera
platser, som kunde vara i behof däraf och ville lämna erforderligt tillskott,
förmånen af särskildt polisskydd. Slutligen komme, att staten
enligt departementschefens uppfattning icke fyllde sin uppgift för rättstillståndets
upprätthållande, med mindre staten lämnade sin kraftiga
medverkan till utvecklingen och underhållet af såväl ridande polisinstitutionen
som detektivpolisväsendet äfvensom själf ansvarade för ett för
utomordentliga tillfällen afsedt reservpolisskydd.

b) Ridande polis.

Vidkommande ridande polis ansåg departementschefen, i öfverensstämmelse
med hvad såväl landtpoliskommittén som löneregleringskommittén
hemställt, att af anslaget till förstärkt polisbevakning på landet
borde under de förutsättningar, som af båda kommittéerna uppställts,
utgå statsbidrag till de stationer för ridande polis, hvilka kunde komma
att å en och annan ort uppsättas. Väl vore denna form af polisbevak -

311

ning icke ännu i vårt land mycket pröfvad, men de goda resultaten af
den ridande polisens verksamhet i Malmöhus och Blekinge län vore
tämligen bekanta, och enligt departementschefens uppfattning funnes all
anledning till sådan polisbevaknings införande äfven annorstädes, exempelvis
i de tätt bebyggda delarna af landskommuner, som angränsade
till större städer, samt i ett och annat industridistrikt. Men departementschefen
förmälde sig vara i så måtto skiljaktig från löneregleringskommittén,
att han i likhet med landtpoliskommittén ansåge, att, där
en ort genom inrättandet af en station ridande polis om minst tre för
ändamålet fullt dugliga hästar med erforderlig mundering samt två ryttare
med uniform och beväpning visat sig vilja pa ett verksamt sätt
upprätthålla ordningen, där skulle ock statsbidrag till den ort utgå med
hälften af årskostnaden, så länge stationen nöjaktigt uppehölles. Det
vore nämligen knappast antagligt, att någon ort ville påtaga sig den
första uppsättningen inför endast eu fakultativ utfästelse af staten att
lämna bidrag till årsunderhållet.

c) Länsdetektiver.

Såsom förut nämnts, ansåg sig löneregleringskommittén icke äga
anledning tillstyrka landtpoliskommitténs förslag om anställande vid sidan
af kronobetjäningen af så kallade länsdetektiver, utan förmenade löneregleringskommittén,
att beliofvet däraf vore, utom i vissa undantagsfall,
undanröjdt genom särskilda, af samma kommitté anvisade och här
ofvan relaterade åtgärder.

Denna åsikt kunde departementschefen icke dela. Väl ansåg departementschefen,
att ett effektivare polisskydd på rikets landsbygd borde
fotas på de bestående förhållandena, men departementschefen höll därjämte
före, att detsamma borde framgå som eu naturlig utveckling af
dessa befintliga förhållanden. Just detta ägde enligt departementschefens
mening rum beträffande det förslag till inrättande af eu visseiligen
ej mångtalig, men dock särskild! organiserad detektiv poliskar, som
departementschefen ville framställa. Kronofogdar och länsmän, hvilkas
antal, enligt den af honom då föreslagna organisationen af fögderiförvaltningen,
skulle väsentligt inskränkas, vore, enligt hvad landtpoliskommittén
anmärkt, i hög grad upptagna af en mängd utom polis -

312

väsendet liggande tjenstegöromål, Indika åtminstone tidtals hindrade
deras verksamhet såsom polismän. Väl vore det sant, att dessa
tjänstemän, trots mångfalden af sina åligganden, under åtskilliga delar
af året borde äga ganska god tid för sin polisverksamhet, men tidtals
åter vore de upptagna af sådana tjänstegöromål, som hvarken kunde
eller finge uppskjutas ens på kortare tid. Äfven med bästa vilja vore
de då icke i stånd att tillfredsställande fullgöra sina polisåligganden,
isynnerhet om det gällde undersökningar för utredande af gröfre och
mera invecklade brottmål, hvilka undersökningar ej sällan vore af den
omfattning, att de för effektivt utförande kräfde, att vederbörande polisman
åtminstone någorlunda odeladt och kanske för längre tid kunde
ägna sig däråt. Detektivtjänsten vore för öfrigt af den art, att den
gärna kräfde alldeles bestämda anlag, till hvilkas förefintlighet hänsyn
ej alltid kunde tagas vid befordran till kronofogde- eller länsmanst]anst.

En ytterligare omständighet, som stundom måste utöfva ett hämmande
inflytande på kronofogdes och länsmans polisverksamhet, vore, att
dessa tjänstemän vore till sin verksamhet bundna af området för tjänstgöringsdistriktet.
Det insåges lätt, att i våra dagar genom de lättade
kommunikationerna med däraf föranledd liflig samfärdsel öfver vidsträckta
delar af landet uppdagandet af ett brott eller förbrytares ertappande
mången gång kräfde spaningar vida utöfver ett fögderi eller
länsmansdistrikt, och ofta torde polismannens efterspaningar ej ens
kunna begränsas af länsindelningen. Vare sig att en annan polisman
då fortsatte spaningarna eller vidsträcktare befogenhet kunde för den,
som begynt dem, utverkas, uppstode ett ofta menligt dröjsmål.

Dessa af landtpoliskommittén uttalade tankar förmälde sig departementschefen
icke kunna annat än gilla, och ansåg han, att de anmärkta
hindren för de dåvarande polisfunktionärernas effektivare detektivtjänst
skulle i högst väsentlig grad häfvas genom anställande, där så pröfvades
lämpligen kunna ske, af särskilda skolade detektiver. Dessa behöfde,
såsom ofvan antydts, åtminstone ej för närvarande blifva synnerligen
mångtaliga. 1 vårtöra höll departementschefen före, att mångenstädes
två län kunde efter öfverenskommelse emellan länsstyrelserna förena
sig om en man eller tre län om två män, hvilkas distrikt i hvarje fall
borde af Kungl. Maj:t fastställas. En hufvudsak vore utan allt tvifvel,

313

att detektiven blefve af sin tjänst fullt upptagen. Det gällde nämligen
för polismän kanske i högre grad än för andra, att en oaflåtlig öfning
och träning i tjänsten vore ett lifsvillkor för en fullt effektiv verksamhet.
Efter vederbörande länsstyrelses aftal med lämplig polischef i stad
borde således detektiven blifva bunden vid denna stads polisväsen den
tid, då hans verksamhet till äfventyrs icke påkallades ute på landsbygden.
Departementschefen hänförde sig därvid till det exempel från Malmöhus
län, hvarmed landtpoliskommittén tämligen utförligt belyst frågan.
Mot visst månadsarfvode borde därföre detektiven anställas vid en stads
poliskår, under polischefens inseende och närmaste förmanskap tjänstgörande
där, men med skyldighet att efter länsstyrelsens order ögonblickligen
lämna tjänstgöringen vid stationen för att helt och odeladt
ägna sig åt viss spaningspolistjänst ute på landsbygden. Instruktion för
hans tjänstgöring skulle fastställas af länsstyrelsen.

Emot det sålunda anförda skulle man till äfventyrs invända, hvad
ock redan på ett och annat håll erinrats, att dylikt detektivbiträde borde
kunna i förekommande fall erhållas mot skälig godtgörelse från större
städers detektivstationer. Detta kunde vara sant i ett och annat enstaka
fall. Men erfarenheten torde hafva ådagaladt, dels att sådant biträde
ofta alldeles icke stode att få i det ögonblick, det behöfdes och då något
verkligen kunde uträttas, dels ock att en stads detektiver stode
alldeles främmande för lokala och personliga förhållanden å den plats
ute på landet, där deras tjänst påkallades. Af yttersta vikt ansåg departementschefen,
att en för visst eller för vissa län förordnad detektiv
polisman finge tillfälle, när tiden det tilläte, att efter af länsstyrelsen
fastställd plan genom resor göra sig förtrogen med den landsort, där
han skulle fungera, på det att han vid inträffande fall skulle vara någorlunda
hemmastadd i trakten. Någon svårighet syntes ej böra möta
att bereda länsdetektiv kostnadsfria resor, förutom å statens järnvägar,
jämväl på de enskilda, vare sig att bestämmelse därom infördes i blifvande
koncessioner eller öfverenskommelse måste träffas med styrelser
för redan trafikerade banor. Det syntes nämligen departementschefen
påtagligt, att detektivens resor skulle för den allmänna trafiken i och
för sig blifva af synnerligt gagn; ju tätare de infälle, desto bättre.

314

Ehuru departementschefen ansåg, att länsdetektiv såsom utgörande
ett organ för den egentliga justitiepolisen, kompletterande kronofogdes
och länsmans speciella verksamhet i denna riktning, borde bekostas
uteslutande af statsmedel, trodde dock departementschefen, att man med
exemplet från Malmöhus och Gäfleborgs län, där dylika polisorgan anställts
med understöd af landstingsmedel, borde tills vidare låta landsortens
förseende med länsdetektiver blifva beroende af hvarje landsdels
behof af och intresse för en dylik förstärkning i dess spaningspolis.
Det vore klart, att länsdetektiven borde utom sitt månatliga arfvode
beredas godtgörelse för resor och andra sina utgifter enligt af länsstyrelsen
fastställda grunder och efter vederbörligen granskad och godkänd
räkning. Men hade länsstyrelse hos landsting eller eljest utverkat erforderligt
belopp för anställande i ett eller flera län af en länsdetektiv,
inklusive ersättning för resor m. m., ansåg departementschefen, att hälften
af årskostnaden borde utgå af anslaget till förstärkt polisbevakning
på landet.

d) Tillfällig reservpolisstyrka på landet.

Slutligen redogjorde departementschefen för den anordning för förstärkt
polisbevakning på landet, hvilken vore afsedd att införas för sådana,
såsom departementschefen yttrade, tyvärr allt vanligare fall, där
en folkmängd samlade sig tillhopa och störde lugnet eller allmänna
ordningen samt visade trotsighet mot offentlig myndighets befallning.

Departementschefen betonade därvid, att regeringen syntes oeftergifligen
böra utan anlitande af militär handräckning vara rustad att äfven
i sådana fall svara för ordningen i landet. Men därför erfordrades, att
offentlig myndighet kunde till sitt förfogande snabbt samla erforderlig
civil polisstyrka. Dittills hade, som bekant, detta icke i vårt land låtit
sig göra. Då det af lätt insedda skäl ingalunda torde böra sättas i fråga,
att staten skulle hålla i overksam beredskap en större poliskår, stationerad
på en eller flera platser, hade departementschefen sökt utfinna en
möjlighet att, enligt på förhand träffade anordningar, snabbt samla och
till viss ort försända en annorledes till buds stående civil polisstyrka.
Vid öfvervägande af de resurser, som i detta afseende kunde erbjuda
sig, och då organisationen af frivilliga poliskårer icke syntes lämna den

315

tillfredsställande garanti, som staten hade af nöden, ansåg departementschefen,
att frågan knappast kunde lösas på mera än ett sätt.

1 sådant afseende ville departementschefen föreslå, att Kungl. Maj:t
lämnade sitt tillstånd därtill, att med vissa större städer, där polisorganisationen
kunde anses vara på ett tillfredsställande sätt ordnad, aftal
träffades därom, att staden mot erhållande af en efter viss grund utgående
årlig ersättning ställde till förfogande åt staten visst antal poliskonstaplar
af den i staden fast anställda poliskåren för att i samma
ögonblick, som däraf gjordes behof, på statens bekostnad försändas till
viss uppgifven plats för att där ställas under högsta befäl af någon
utaf vederbörande länsstyrelse i orten utsedd kronofogde eller annan
lämplig polisman. Erfordrades ej större styrka, än att den kunde fyllas
af städer inom länet, skulle länsstyrelsen äga befogenhet att utan vidare
inkalla denna styrka, hvaremot, om behofvet ansåges kräfva större antal
polismän, än att det egna länet kunde lämna dem, framställning syntes
böra göras hos chefen för ''civildepartementet. För att ej blott vid dylika
tillfällen utan öfver hufvud i allmänhet ordna denna angelägenhet
inom civildepartementet skulle departementschefen äga till sitt ständiga
biträde en särskildt mot visst arvode förordnad lämplig person af de
under öfverståthållarämbetet lydande ämbetsmän.

Till grund för denna departementschefens hemställan låg en den
12 november 1907 aflåten framställning från sakkunniga, hvilka haft i
uppdrag att inom civildepartementet biträda vid beredning af förslaget
rörande reglering af löneförhållanden m. m. vid landsstaten äfvensom i
samband därmed stående frågor.

Enligt sagda framställning hade de sakkunniga tänkt sig hufvudgrunderna
för den föreslagna uppgörelsen med städerna sålunda.

För hvarje polisman, som af stad ställdes till statens förfogande,
skulle staden af statsverket erhålla en årlig godtgörelse af 500 kronor.
Då sådan polisman inkallades till tjänstgöring för statens räkning, skulle
staten öfvertaga hans aflöning, som under denna tjänstgöring skulle utgå
med det belopp, för dag räknadt, som han enligt för staden upprättad
stat ägde af staden uppbära, ökadt med 50 procent. Alla kostnader för
manskapets transport till och från tjänstgöringsorterna och underhåll
därstädes skulle bestridas af statsverket.

316

Öfver de sakkunnigas förslag infordrades yttanden af länsstyrelserna
ock städerna. De inkomna svaren utmärkte, att städerna, som i allmänhet
mycket välvilligt upptagit förslaget, erbjudit sin medverkan till dess
realiserande med en konstapelnumerär, som icke obetydligt öfversteg
hvad som ifrågasatts. Dock hade af en och annan stadsstyrelse framhållits,
bland annat, dels att ett eventuellt aftal med staten förutsatte
samtycke af manskapet, som icke antagits med skyldighet af tjänstgöring
på annan ort, dels att den föreslagna ersättningen af statsmedel
synts väl låg och snarare borde bestämmas efter någon procent af
vederbörande stads utgifter för polisväsendet, dels att den ifrågasatta
dagaflöningen till utkommenderadt manskap måhända borde sättas lika
för alla inom samma grad och dels att staten borde åtaga sig att ersätta
ej allenast under sådan kommendering inträffad skada å uniform
och persedlar utan ock den i dess tjänst inkallade poliskonstaplar tillskyndade
skada till lif och lem.

Af de inkomna svaren framgick vidare, att städer, som hufvudsakligen
åtnöjdes med de föreslagna allmänna villkoren, hade erbjudit
manskap till ett antal af 195, hvaremot andra städer, som funnit ersättningen
för låg eller önskat densamma bestämd efter någon procent af
stadens verkliga utgifter för sitt polisväsen, skulle under förutsättning
af bifall till sina anspråk uppställa omkring 48 man.

Samtliga länsstyrelser med undantag af fem hade funnit förslaget
praktiskt och välbetänkt eller i hvarje fall icke haft något att däremot
erinra.

Efter att hafva framhållit, att erforderlig hänsyn måste fästas vid
vissa af de från städernas sida gjorda erinringar, men att det ville
synas, som om icke några hinder skulle möta mot förslagets genomförande
på antydt sätt, förklarade departementschefen, att, då, enligt
hvad ofvan angifvits, för särskilda tillfällen kunde uppställas en styrka
af 150 till 200 man, han ansåge, att landets behof af lugn för ofvanberörda
eventualiteter borde vara tillfredsställdt.

Under åberopande af hvad sålunda anförts hemställde departementschefen,
att under förutsättning af erforderligt anslag från Riksdagens
sida nådigt bemyndigande måtte i sinom tid lämnas honom att till af
honom föreslagen, här nedan angifven numerär få för viss tid, med viss

317

ömsesidig uppsäguingsrätt träffa aftal å statens vägnar med lämpliga
städer hnfvudsakligen på de ofvan omnämnda grunder, som af flertalet
hörda stadsstyrelser ansetts antagliga, dock att modifikation af villkoren
borde i mån af behof få i vissa fall äga rum.

Innan departementschefen därefter öfvergick till kostnadsberäkningen,
ansåg han sig böra vidröra en organisationsdetalj, som löneregleringskommittén
upptagit i sitt betänkande, i det att kommittén uttalat önskvärdheten
af föreskrifter i ändamål att åvägabringa större likformighet
och bestämdhet i afseende å den särskilda polisbevakningen. Det
hade därvid synts kommittén önskvärdt, att de särskilda polismännens
befogenhet blefve närmare och mera enhetligt bestämd, icke så att alla
tillädes enahanda befogenhet, då behofvet därutinnan kunde vara väsentligt
olika allt efter olika orter och förhållanden, men så att i dylikt
afseende vissa principer genomgående gjordes gällande. Vidare borde i
sammanhang därmed också benämningarna a dessa polismän närmare
anslutas till den dem tillagda olika tjänstebefogenhet, så att polismän
med enahanda befogenhet i allmänhet erhölle samma benämning.

Hvad kommittén sålunda anfört, syntes departementschefen vara af
den vikt, att, enär fråga då vore om ett tillfredsställande ordnande af
landtpolisens organisation, äfven denna enskildhet borde af Kungl. Maj:t
pröfvas och afgöras. Det kunde nämligen icke vara med god ordning
öfverensstämmande, att, enligt hvad kommittén genom infordrade uppgifter
från de skilda länen utrönt, sådana växlande benämningar på landtpolisman
förekomme som polischef, polisinspektör, extra länsman, vice
länsman, polisuppsyningsman, extra polisman. Ej heller syntes det förhållandet
tillfredsställande, att dessa funktionärer dels med dels ock utan
Kungl. Majt:s tillstånd beklädts med åtals- och häktningsrätt, några med
båda dessa befogenheter, andra med endera af dem. Flertalet så kallade
polisuppsyningsmän hade dock annan ringare befogenhet, merendels
måhända jämställd med fjärdingsmännens. Med länsmans befogenhet
verkade sålunda år 1905 i skilda län 15 särskild! förordnade polismän,
med åtals- och häktningsrätt 20, med endast atalsrätt 10, med häktningsrätt
43 samt med annan ringare befogenhet 397.

318

Departementschefen ansåg, att i öfverensstämmelse med hvad Kungl.
Maj:t plägat stadga för orter, hvilka undfinge köpingsrättigheter, Kungl.
Majt:s föreskrift borde inhämtas för det fall, att eljest på landet behof
uppstode att åt viss polisman inrymma åtals och häktningsrätt.

Hvad därefter beträffar frågan om lämplig benämning å de befattningshafvare,
som vid sidan af kronofogdar och länsmän handhade landsbygdens
säkerhets- och ordningspolis, ansåg departementschefen det
ingalunda oviktigt, att benämningen anpassades efter uppgiften och att,
då denna egentligen sönderfölle i två, den ena med åtals- och häktningsrätt,
den andra utan dylik befogenhet, benämningarna borde blifva
två. Titeln polisuppsyningsman vore visserligen i vårt land både
gammal och vidt utbredd, men dels vore den i sin nuvarande användning
tvetydig, i det att den på en del platser betecknade den större
befogenheten att häkta och åtala, hvarom nyss är sagdt, å andra åter
endast vanlig patrullerings- eller konstapelstjänst. Ordet länsman vore
benämning på en tjänsteman med många olikartade uppgifter, och då
de nu ifrågavarande personerna icke utom polisväsendet handhade en läns-''''
mans göromål, vore denna titel ej passande för särskilda, för landsbygden
anställda polismän. Med anslutning i viss mån till hvad i en inom
civildepartementet år 1907 af dåvarande sekreteraren Hj. von Sydow
utarbetad redogörelse föreslagits, fann departementschefen benämningen
poliskommissarie tillfredsställande för de särskilda polismän på landsbygden
— äfven köpingarna — hvilka bekläddes med befogenhet att åtala i
egenskap af allmänna åklagare och att häkta. I denna mening användes
benämningen flerstädes utomlands, så i städerna som på landet, och det
torde ej kunna nekas, att densamma både hindrade förväxling med den
urgamla benämningen länsman och tillika angåfve tjänstinnehafvarens,
med länsmannens likställda vidsträcktare befogenhet. Nära till hands
erbjöde sig då också för departementschefen att såsom benämning å
särskilda landtpolismän med den inskränkta befogenhet hufvudsakligen
att patrullera och fullgöra en fjärdingsmans polissyssla föreslå ordet
poliskonstapel, som därjämte framför polisuppsyningsman hade fördelen
att vara kortare. Den passade ock såväl för gående som ridande polisbetjänte.

319

Vid sidan af kronofogdar och länsmän skulle således på landet kunna
finnas poliskommissarie, länsdetektiv och poliskonstapel, alla benämningarna
visserligen af främmande ursprung, men dock redan införlifvade
med det gängse språkbruket samt signilikativa.

Hvad slutligen beträffar kostnaderna för den föreslagna polisorganisationen,
erinrade departementschefen, hurusom från och med år 1903
anslaget till landtpolisväsendet varit uppdeladt i två skilda belopp, ett
för aflönande och underhåll af förstärkt polisbevakning på landet och
ett annat afsedt för gröfre brotts upptäckande och förbrytares efterspanande.

Het förra hade år 1907 upptagits till....... kronor 110,000: —

det senare till................................................■__)> 25,000:

kronor 135,000: —

Såsom ofvan antydts, höll departementschefen före, att Riksdagen
borde medgifva en ökning af anslaget till förstärkt polisbevakning på
landet, dels i syfte att anslaget till orterna verkligen komme att utgå
med hälften af årskostnaden dels ock på det Konungens befallningshafvande
utan afvaktan på erforderlig förhöjning af det starkt anlitade,
till fixt belopp satta statsanslaget måtte blifva i tillfälle att bereda flera
platser, som kunde vara i behof däraf och ville lämna erforderligt tillskott,
förmånen af särskildt polisskydd. Att någorlunda exakt angifva
hvilket belopp, som härför erfordrades, läte sig knappast göra, men höll
departementschefen för sannolikt, att, då statens bidrag, enligt hvad han
visat, merendels betydligt understigit, hvad detsamma efter en proportion
af 50 procent bort utgöra, man antagligen borde för det dåvarande
räkna med en höjning af 40,000 kronor.

Ännu större svårighet mötte vid att beräkna kostnaden för anställandet
af länsdetektiver dels därför, att man ännu ej visste, i hvilka landsorter
dessa polismän kunde komma att med landstingsbidrag eller eljest
blifva engagerade, dels ock af den orsak, att arfvodesbeloppet sannolikt
komme att växla på olika orter. Att döma af den aflöning, städerna
bestode sina öfverkonstaplar och detektiver, ville det dock synas, som
om arfvodet för en detektivpolis knappast kunde sättas under 2,000

320

kronor, helst denne funktionär enligt sakens natur icke skäligen kunde
påräkna en fastare anställning utan, med risken att kunna för olämplighet
när som helst afskedas, måste betinga sig ett relativt högt arfvode.
Härtill komme de växlande utgifterna för hans dagtraktamente under
resor och för öfriga af tjänstgöringen föranledda kostnader. Men
departementschefen höll för sannolikt, att hela årskostnaden för en länsdetektiv
— som år 1901 i Malmöhus län var endast 3,076 kronor 95
öre — skulle uppgå till i medeltal 5,000 kronor, hvaraf på statsverket
skulle falla hälften med 2,500 kronor. Antoge man så, att det första
året 8 länsdetektiver tillsattes, skulle alltså kostnaden belöpa sig för
staten till 20,000 kronor. Någon ersättning från den stad, där länsdetektiven
stationerats, för de tider, då han, fri från resor på landsbygden,
borde vid stationen tjänstgöra, torde ej böra ifrågasättas, utan
torde stadens förmån däraf uppvägas af den kontroll öfver länsdetektiven,
hvarom aftal med polischefen borde träffas.

Enahanda svårighet inträffade vid uppgörande af kostnadsförslag
för ridande polis. Ett underlag för beräkning af årliga kostnaden för
en station om två ryttare med tre hästar hade man dock i landtpoliskommitténs
uppgifter därom för rikets två sydligaste provinser. Denna
beräkning lydde så:

»Ärligt underhåll:

karlens arfvode 1,000: — å......................................................... kr.

beklädnadsbidrag........................................................................... »

andel (för en häst) i stallhyra, foder och underhåll, försäkring,
hästskötare, veterinär m. in..................................... »

för underhåll och nyanskaffning af munderingspersedlar... »
andel i arfvode åt en förman...................................................... »

kr.

eller för en station om 2 ryttare med hästar........................ »

1,200: —
150: —

900: —
50: —
100: —
2,400: —
4,800: —

hvartill kommer årliga kostnaden för reservhäst».

Med ledning häraf beräknade departementschefen den årliga kostnaden
för en station med 2 ryttare och 3 hästar på följande sätt:

321

»enligt det förestående ........................................................... kronor 4,800: —

en reservhästs underhåll m. m.......................................... » 900: —

nyanskaffning af hästar, medeltalsberäkning .................. » 300: —

för stegrad kostnad, som torde uppkommit efter år

1901, då förestående öfverslag gjordes ................. » 400: —

kronor 6,400: —

hvaraf skulle på statsverket belöpa ................................ » 3,200: —

eller förslagsvis för 10 stationer ....................................... » 32,000: —»

Vidkommande det reservpolisskydd för utomordentliga tillfällen,
hvilket departementschefen, såsom ofvan nämnts, föreslog böra beredas
riket genom aftal med de städer, där polisorganisationen befunnes
vara på ett tillfredsställande sätt ordnad, ansåg han, att det kontraherade
manskapets numerär till en början kunde sättas till vid pass 150 man.
Med hänsyn till vederbörande städers behof att anställa reservkarlar i
stället för det stammanskap, som kunde utkommenderas i statstjänst,
torde en årlig ersättning af förslagsvis 500 kronor för hvarje af staten
betingad karl böra till staden utgå, oberoende af om hans tjänst något
år toges i anspråk eller icke. Härför erfordrades således 75,000 kronor,
men staten hade därjämte att under eventuell kommendering bestrida
manskapets jämte nödigt underbefäls aflöning med skälig förhöjning, dess
transport, inhysning och förplägnad, skadestånd m. m., som i blifvande
kontrakt komme att inrymmas. Afsattes för transport och förplägnad
m. m. ett belopp af 38,000 kronor, torde årsanslaget i öfrigt icke böra
bestämmas lägre än till 100,000 kronor, hvaraf ock torde kunna utgå
arfvode till den polistjänstemän, som kunde blifva till departementschefens
biträde anställd i och för ordnande af dessa ärenden.

Emedan slutligen Kungl. Maj:t ej borde sakna medel i sin hand
till extra åtgärder för gröfre brotts upptäckande och förbrytares efterspanande
särskildt i de landsändar, där detektiv polis ej hunnit anställas,
ansåg departementschefen, att 10,000 kronor borde för detta
ändamål i beräkningen ingå, hvaremot under förutsättning af bifall till
nämnda anslagskraf det dittills för förstärkt polisbevakning på landet

322

samt för gröfre brotts upptäckande i riksstaten uppförda extra anslag
af tillhopa 135,000 kronor torde kunna utgå.

Ett sammandrag af ofvan gjorda beräkningar finge alltså följande
innehåll:

för förstärkt ordningspolis i allmänhet på landsbygden
för till denna kategori hörande beriden polis, förslagsvis
år 1909 vid 10 stationer om 2 ryttare
och 3 hästar .......................................................

för likaledes förslagsvis antagna 8 detektivstationer
till åtgärder i öfrigt för gröfre brotts upptäckande

och förbrytares efterspanande .................................

för föreslagna aftal med städer om cirka 150 man

reservpolismanskap med underbefäl m. m. .........

för transport och underhåll däraf m. m. vid eventuellt
anlitande..............................................................

kronor 150,000: —

32,000: —
» 20,000: —

» 10,000: —

» 100,000: —

» 38,000: —

kronor 350,000: —

Denna beräkning fann departementschefen visserligen låg men trodde,
att man för år 1909, då polisorganisationen borde enligt antydda grunder
komma till stånd, kunde stanna vid nämnda anslagsbelopp desto
hellre, som det utan svårighet insåges, att anslagsbeloppet, med hänsyn
till de skilda posternas natur, åtminstone till en början borde äga karaktären
af ett förslagsanslag. Att första året, innan ännu orternas intresse
af att i fullt organiserad samverkan med staten tillförsäkra sig ett kraftigare
polisskydd blifvit utrönt, fixt bestämma anslaget, ansåg departementschefen
icke tillrådigt. Emellertid vore det sannolikt, att anslaget
framdeles, därest organisationen befunnes verksam och praktisk, kunde
fixeras, äfven om detsamma i sådant fall måste sättas högre, än från
början föreslagits.

I anslutning till det anförda tillstyrkte departementschefen, att Ivungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1909 ställa till
Kungl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 350,000 kronor att användas
till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka på landet, där
sådan kunde af förhållandena påkallas, under medgifvande tillika, dels

323

att af detta anslag ett belopp af 10,000 kronor Unge i län, där länsdetektiv
ej anställts, användas till åtgärder i siirskilda fall för gröfre
brotts upptäckande och förbrytares efterspanande och gripande dels ock
att Kungl. Maj:t iinge af anslaget använda lämpligt belopp till årsarfvode
åt eu polistjänstemän, som förordnades att inom civildepartementet
biträda ej mindre vid uppläggning och förande af register öfver den
polisstyrka, som kunde komma att ur vissa städers poliskårer ställas till
länsstyrelsens förfogande för beredande af polisskydd vid oroligheter på
rikets landsbygd, än ock vid beredning inom departementet af frågor
om samma polisstyrkas användning i förekommande fall.

Såsom villkor för erhållande af bidrag från det sålunda ifrågasatta
polisanslaget föreslog departementschefen:

att bidrag till aflönande af poliskommissarie och poliskonstapel på
landet måtte med hälften af därför belöpande kostnad tilldelas företrädesvis
kommuner, hvilka ville sjkifva lämna motsvarande tillskott, eller
där landsting eller enskilda vore villiga att för ändamålet bidraga; att
undantag härifrån endast finge medgifvas i särskilda fall, då behofvet
af förstärkt polisuppsikt funnes oafvisligt och annat bidrag till bestridande
af kostnaderna därför icke kunde erhållas, äfvensom att i de fall,
då extra polisbiträde påkallades vid hälsobrunnar, marknader, kapplöpningar
eller dylikt, bidrag från polisanslaget ej utan oafvisligaste behof
finge lämnas, därest icke vederbörande deltoge i omkostnaderna med
skäligt belopp;

att: där genom enskildas eller kommuners sammanskott eller genom
landstings anslag helt och hållet bekostades första uppsättningen af ridande
polis med minst tre för ändamålet fullt dugliga hästar jämte
mundering samt uniform och beväpning för två ryttare, bidrag till framtida
uppehållande af sådan polis måtte årligen, så länge stationen vederbörligen
uppehöll es och mot det att orten försköte härför erforderlig
årskostnad, åtnjutas af statsmedel med hälften af därför belöpande kostnad,
däruti inberäknad nyanskaffning af såväl hästar som mundering
och uniformspersedlar, allt enligt af länsstyrelsen vederbörligen granskad
och godkänd räkning samt under villkor därjämte, att dessa ridande
poliskonstaplar ställdes under uppsikt, kontroll och förmanskap af en
utaf länsstyrelsen särskildt förordnad polisman;

324

att, då enligt landstings beslut visst län för sig eller två län gemensamt
anvisade nödigt befunnet anslag för anställande af en länsdetektiv
samt härför erforderliga medel inom orten förskötes, bidrag till länsdetektivs
aflöning och öfriga utgifter för hans verksamhet finge, efter
för hvarje år afslutad och af vederbörlig myndighet granskad och godkänd
räkning, utgå af därför anvisade statsmedel med hälften af ortens
kostnader för sådan detektivs verksamhet; samt

att länsstyrelse i län, för hvilket länsdetektiv icke blifvit förordnad,
skulle äga att i förekommande fall, när sådant pröfvades oundgängligt,
hos Kungl. Maj:t göra framställning om särskildt bidrag utaf det för
gröfre brotts upptäckande och förbrytares efterspanande anvisade anslag.

Kungl. Maj:t, som biträdde departementschefens ofvan återgifna
förslag, underställde detsamma Riksdagens godkännande i den till 1908
års Riksdag aflåtna propositionen angående lönereglering för landsstaterna
i länen m. m.

Uti afgifvet utlåtande öfver propositionen fann statsutskottet sig
böra biträda nämnda, af Kungl. Maj:t framlagda förslag rörande organisationen
af polisväsendet på landsbygden. Hvad särskildt beträffar reservpolisen
framhöll utskottet, hurusom de senare årens erfarenhet gifvit
vid handen nödvändigheten af att, till undvikande af anlitande af rikets
krigsmakt till stillande af oroligheter af större omfattning, hafva tillgång
till en i antal tillräcklig, i ordningspolistjänst tränad poliskår, så förlagd,
att den med största möjliga skyndsamhet kunde sammandragas
och afsändas till den plats, där dess ingripande påfordrades. Kungl.
Maj:ts förslag om att för sådant ändamål genom aftal med städerna tillförsäkra
sig rätt att vid förefallande behof få använda en del af städernas
poliskårer syntes utskottet lyckligt funnet särskildt med hänsyn
därtill, att genom eu dylik anordning å ena sidan med all sannolikhet
skulle erhållas för ändamålet särskildt lämpad personal och å andra sidan
staten befrias från nödvändigheten af att hålla i overksam beredskap
en större poliskår, stationerad å en eller flera platser. Utskottet, som
lämnade utan erinran hvad Kungl. Maj:t i öfrigt hade föreslagit beträffande
polisväsendet, hemställde därföre om bifall till förslaget.

Förslaget blef ock i enlighet med utskottets utlåtande bifallet af
Riksdagen.

325

B. Polisorganens antal in. in. samt statsverkets utgifter

för polisväsendet.

Såsom förut nämnts, äro kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän
samt polismän i köpingar, Indika utgöra själfständiga kommuner, att
räkna till den ordinarie polisbevakningen på landsbygden.

Hvad beträffar kronofogdarnas och länsmännens antal och aflöningar,
tillåter sig kommittén att hänvisa till redogörelsen för fögderiförvaltningens
nuvarande organisation.

I fråga om fjärdingsmännen har kommittén, då några väsentliga
ändringar med afseende å deras antal och aflöningsförhållanden icke
torde hafva inträffat under de senare åren, ansett sig kunna nöjas med
de uppgifter, som i sådant hänseende lämnades af löneregleringskommittén
i dess betänkande angående reglering af löneförhållanden m. m.
vid landsstaten. Enligt dessa uppgifter funnos vid början af år 1905
inom riket anställda 2,779 fjärdingsmän. För 2,777 af fjärdingsmännen,
rörande hvilkas aflöning meddelande lämnats löneregleringskommittén,
utgjorde densamma:

i 965 fall
» 793 »

» 617 »

» 224 »

» 178 j>

.... högst 50 kronor
.... 51—100 »

.... 101—200 »

.... 201—300 »

mera än 300 »

Vidkommande åter polismännen i köpingar, som bilda egna kommuner,
har kommittén icke funnit erforderligt att lämna redogörelse för
antalet dylika polismän och deras aflöningsförmåner. Kommittén har
nämligen ansett, att någon förändring i nämnda köpingars polisväsen,
hvilket till organisationen är att jämställa med städernas, icke har något
närmare sammanhang med frågan om ordnandet af polisbevakningen på
den egentliga landsbygden.

Till nyssnämnda köpingar kunna jämväl hänföras köpingarna Ljungby

Den ordinarie
polisbevakningen.

326

Den extra
polisbevakningen.

Ordningspolis
i allmänhet.

och Båstad, hvilka, ehuru de icke utgöra egna kommuner, likväl bekosta
de därstädes anställda poliserna.

Att dessa bada köpingur själfva tillgodose sitt polisväsen beror
nämligen icke, såsom i vissa kommuner och municipalsamhällen är händelsen,
på frivilligt åtagande utan har sin grund däri, att Kungl. Maj:t
vid meddelande af tillstånd för de olika köpingarna att på bolag öfverlåta
rättigheterna till utskänkning af spritdrycker inom köpingarna
såsom villkor härför stadgat, att vederbörande köpings andelar af afgifter
för och vinst af brännvin sförsäljningen i densamma skulle företrädesvis
användas till bekostande af den polisbevakning, som köpingen
med afseende å ifrågavarande rörelse kunde anses pliktig att hålla.

Om man bortser från poliserna i ofvan berörda köpingar, funnos,
enligt från länsstyrelserna infordrade uppgifter, år 1910 på rikets landsbygd
533 polismän med mera fast anställning, hvarjämte inom de olika
länen ett växlande antal polismän förordnats att tjänstgöra vid marknader,
torgdagsmöten, större folksamlingar, badorter, flottningar, hämmande
af skogseldar, järnvägsbyggen och andra dylika tillfällen, då
oordningar befarats eller eljest förstärkt polisbevakning varit af behofvet
påkallad. Kostnaderna, hvilka i allmänhet bestredos med såväl statsmedel
som tillskott från kommuner, municipalsamhällen, bolag eller
enskilda, uppgingo för de mera fast anställda poliserna till 454,950
kronor 76 öre, däraf 185,353 kronor 23 öre gäldades med statsmedel.
Några fullständiga uppgifter om totalkostnaderna för de tillfälligtvis förordnade
poliserna hafva icke erhållits, hvarföre här kan angifvas
endast statsverkets kostnader för ifrågavarande poliser, hvilka uppgått
till 17,542 kronor 21 öre. Emellertid må anmärkas, att de tillfälliga
poliserna ofta aflönats enbart af kommuner eller enskilda men understundom
enbart af staten och att, hvad kommunernas och enskildas utgifter
för dylika poliser beträffar, dessa tillhopa säkerligen högst väsentligt
öfverstigit statens.

Bland de mera fast anställda poliserna hafva här medtagits 3 extra
länsmän i Stockholms län, 1 extra och 4 vice länsmän i Södermanlands
län, 1 extra länsman i Värmlands län samt 1 biträdande och 2 extra
länsmän i Norrbottens län, hvilkas aflöningar tillhopa uppgingo till

327

25 050 kronor, däraf 8,850 kronor utbetalades af statsmedel. Vidare
må erinras, att till nyssnämnda poliser äfven räknats poliserna a orter,
som, efter det de af kommittén infordrade uppgifterna inkommit, undergått
sådana förändringar i administrativt hänseende, att orterna sjalfva
skola bekosta sitt polisväsen. Statens utgifter för polisväsendet på
landsbygden lära dock icke böra beräknas till lägre belopp, än här ofvan
angifvits, ty, om ock eu tillfällig minskning skulle hafva inträffat, torde
denna i det stora hela motvägas af de ökade kostnader, som staten
måste vidkännas för förstärkningen af polisväsendet å de orter pa landsbygden,
hvilka till följd af den alltjämt fortgående utvecklingen med
nödvändighet kräfva ett förstärkt polisskydd.

Vidkommande de mera fast anställda polismännens tjänstebefogenheter
ägde nyssnämnda länsmän i denna sin egenskap, på ett undantag
när, såväl häktnings- som åtalsrätt. Den i Värmlands län i Charlottenberg
stationerade extra länsmannen var nämligen försedd med endast
åtalsrätt. Af öfriga ifrågavarande poliser voro åtskilliga utrustade med
nyssberörda befogenheter eller endera af dem. Stora flertalet saknaae
dock både åtals- och häktningsrätt och voro närmast att likställa med
vanliga poliskonstaplar.

Första upprinnelsen till den ridande polisen är att söka i Blekinge mumie polis.
län, där särskildt stenhuggeriindustrien på 1890-talet samlade till trakten
af Karlshamn en mängd svenska och tyska arbetare, som gjoide samfärdseln
å de allmänna vägarna osäker samt störde lugnet och ordningen
på landsbygden. För medel, hopbragta från enskilda och landstinget,
uppsattes då i Karlshamn år 1896 den första gruppen ridande polis,
bestående af två poliser med hvar sin häst samt erforderliga, förhyrda
reservhästar. Efterhand som nyttan af ifrågavarande anordning blef
genom erfarenheten ådagalagd, hafva nya stationer inrättats, så att, enligt
af kommittén för år 1910 införskaffade uppgifter angående den ridande
polisen i riket, sagda år i länet funnos tre stationer, nämligen en i
Karlshamn, en i Ronneby och en i Karlskrona, hvardera omfattande 2
poliser med 4 tjänstehästar. Med hänsyn till nämnda stationer har länet
uppdelats i 3 tjänstgöringsdistrikt. Sålunda utgör staden Karlshamn

328

med omnejd ett distrikt, staden Ronneby med omnejd ett andra distrikt
och Karlskrona stads icke planlagda område med omnejd ett tredje
distrikt. Enligt länsstyrelsens förordnande lyda poliserna vid stationen
i Karlskrona närmast under polismästaren i nämnda stad och de vid stationen
i Ronneby under borgmästaren i denna stad. Öfver polismännen
vid stationen i Karlshamn, för hvilka kronofogden i länets västra
fögderi förordnats till chef, utöfvas närmaste tillsynen af stadsfiskalen
i Karlshamn. Förutom dessa ridande poliser fanns år 1910 i
länet ingen annan extra polisbevakning än 2 polisuppsyningsmän,
den ena stationerad å Sturkö och den andra i Lyckeby. Det kan därföre
sägas, att i Blekinge län den extra polisbevakningen så godt som uteslutande
är byggd på ridande polis. Utgifterna för denna länets extra
polisbevakning bekostas af landstinget, ofvannämnda tre städer, de
större landskommunerna samt bolag och enskilda med bidrag af staten.

Utom i Blekinge län fanns det år, som kommitténs uppgifter afse,
ridande polis anställd äfven i Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västmanlands län. I dessa län utgör
emellertid den ridande polisen, i motsatts till hvad som är förhållandet
i Blekinge län, endast en förstärkning af den egentliga extra polisbevakningen
inom länen.

Den ridande polisen i Östergötlands län utgöres af 8 poliser och
1 kommissarie, hvilken äfven är beriden. Poliserna äro uppdelade på
patruller om 2 man och förlagda på 3 stationer, af hvilka den i Linköping
består af 2 patruller samt de i Åby och Skenninge hvardera af
1 patrull. I allmänhet gäller om den ridande polisen, att 2 poliser
hafva till sitt förfogande 3 tjänstehästar. Oaktadt den ridande polisstyrkan
i Östergötlands län, såsom nyss nämnts, uppgår till 9 man,
finnes emellertid endast 1 reservhäst till dess förfogande. I stället har
man försett samtliga poliserna med velocipeder, hvilka användas växelvis
med tjänstehästarna, dock så att velocipederna företrädesvis sommartiden
komma till användning. Några särskilda föreståndare för de
olika stationerna finnas icke i detta län, utan förestås den ridande polisen
i dess helhet af den i Linköping stationerade kommissarien. Kronofogdar
och länsmän hafva således här icke något öfverinseende öfver den
ridande polisen. För Kristianstads län uppgår antalet ridande poliser till 6.

329

Dessa äro till lika antal uppdelade på 3 patruller, af livilka eu är stationerad
i Broby, en i Tomelilla och eu i Klippan. Stationerna stå
under förmanskap af länsmännen i de olika orterna, hvarförutom stationen
i Broby liar till föreståndare länsnotarien i länet samt stationerna
i Tomelilla och Klippan till föreståndare vederbörande kronofogde. Antalet
ridande poliser '' är störst i Malmöhus län. År 1910 funnos sålunda
i länet 19 ridande poliser däraf en var anställd såsom extra. Dessa
poliser, som stå under befäl af en kommissarie, äro uppdelade i patruller
om 2 man och till olika antal patruller stationerade på vissa orter
inom länet med en kronofogde till föreståndare för hvarje station Sålunda
finnas 2 patruller förlagda i Svedala, 2 patruller i Sjöbo, och
likaledes 2 patruller i Hälsingborg samt 3 patruller jämte den nämnda
extra ridande polisen i Eslöf. I Göteborgs och Bohus län finnes ridande
polis anställd endast inom Orgryte socken. Den ridande polisen utgöres
här af 2 poliser, hvilka stå under eu polisinspektör. Vidkommande
slutligen Örebro och Västmanlands län anordnades ridande polis därstädes
först under loppet af år 1910. Den ridande polisen i Örebro län, hvilken
står under förmanskap af en poliskommissarie i Örebro, är fördelad
på tre stationer, nämligen en i nyssnämnda stad och en i hvardera af
köpingarna Hallsberg och Kopparberg. Hvarje station har en länsman
till föreståndare och består af 1 förste, 1 andre och 1 tredje konstapel
med befälsrätt och tjänsteansvarighet i nu nämnd ordning. Uti Västmanlands
län åter är den ridande polisen fördelad på 2 stationer, af
hvilka den ena, som är förlagd till Västerås, står under befäl af stadsfiskalen
i nämnda stad och den andra, som förlagts till Norbergs
municipalsamhälle, till befälhafvare har länsmannen i Bergslags fögderis
första distrikt. En hvar af dessa stationer består af 2 poliser.

Förestående redogörelse är byggd på länsstyrelsernas uppgifter om
förhållandena år 1910, och, ehuru en eller annan ändring torde hafva
inträffat, har man ansett sig här kunna lämna sådant ur räkningen.

Om man bortser från föreståndarna och förmännen för de olika
stationerna, funnos sålunda år 1910 inom riket anställda tillhopa 56
beridna poliser, af hvilka 2 innehade befäls grad och återstoden utgjorde
manskap. Kostnaderna för den ridande polisen i dess helhet — arfvodena
till nyssnämnda föreståndare och förmän sålunda äfven medräknade
— uppgingo för nämda år till 170,274 kronor 47 öre, däraf 84,837

330

kronor 22 öre gäldades med statsmedel. Härvid är dock att bemärka,
att kostnaderna för den ridande polisen i Örebro och Västmanlands län
afse för det förra länet endast 7 månader och för det senare länet 8
månader, enär ridande poliser därstädes ej varit i verksamhet längre
tider af ifrågavarande år, samt att i ofvannämnda totalsumma icke ingå
utgifter för under året bekostad första uppsättning af ridande polis, till
hvilka utgifter statsbidrag icke utgår.

Kommittén har ansett erforderligt utröna, huruvida den i kungl. propositionen
till 1908 års Riksdag upptagna, å sidorna 320 och 321 här förut återgifna
beräkning af årliga kostnaden för en station om två ryttare med tre
hästar öfverensstämmer, med hvad denna kostnad i medeltal numera
utgör. Enligt från vederbörande länsstyrelser för sådant ändamål inhämtade
uppgifter ställde sig under år 1910 ifrågavarande kostnader,
rubricerade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kungl. propositionens
kostnadsberäkning, sålunda:

	Öster- göt- lands län. Kr.	Ble- kinge län. Kr.	Kri- stian- stads län. Kr.	Mal- möhus lan. Kr.	Göte- borgs och Bohus län. Kr.	Örebro län. Kr.* ) *))	Väst- man- lands län. Kr.*)	Summa. Kr.	1 Me- dium. Kr.
Karlarnas
arfvode .................................	2,600	2,833	1,900	2,700	2,650	2,600	2,600	17,883	2,555
i beklädnadsbidrag ..................	300	400	403	** 825	800	300	300	3,328	475
i kostpenningar........................	1,400	—	1,460	1,460	—	1,440	1,360	7,120	1,424
Hästarna.
Stallhyra, foder och underhåll,
försäkring, hästskötare, vete-rinär m. m, ........................	1,600	1,697	1,468	2,060	2,080	1,256	1,370	11,531	1,647
D:o d:o för en reservhäst......	—	675	734	460	1,040	628	685	4,222	537
Underhåll och nyanskaffning af munderingspersedlar............ Nyanskaffning af hästar, medel-	75	70	145	350	65	50	185	940	134
talsberäkning .....................	—	300	200	330	*** -	225	300	1,355	271
Andel i arfvode till en förman	600	234	300	300	200	. 467	300	2,401	343
Summa	6,575	6,209	6,610	8,485	6,835	6,966	7,100	48,780	7,386

*) afser kostnad för 1 år, ehuru ej kalenderår.

**) afser äfven beväpningskostnad m. m.

***) svar ej afgifvet.

331

Beräkningen i propositionen bär alltså visat sig något för hög i
fråga om stallhyra, foder och underhåll in. m. men däremot betydligt
för låg beträffande karlens godtgörelse samt andelen i arfvodet åt eu
förman. Hvad ersättningen till karlen angår, sammanhänger detta hufvudsakligen
med, att vid den i propositionen gjorda beräkningen icke medtagits
någon särskild ersättning till karlen vid dennes tjänstgöring utom stationen.
Att så icke skett lärer bero därpå, att någon dylik ersättning icke förekommer
bland de utgifter för ridande polisen i Blekinge och Skåne,
hvilka upptagits i landtpoliskommittens till grund för nyss angifna beräkning
liggande redogörelse för ifrågavarande kostnader. Af undersökningen
framgår emellertid, att sådan särskild godtgörelse numera i
allmänhet utgår, så att endast de ridande poliserna i Blekinge län fortfarande
icke åtnjuta någon dylik ersättning. Anledningen härtill torde
vara den, att i detta län ridande polisernas patrullronder icke äro längre,
än att de hvarje dag hinna åter till sin station. Under sådana
förhållanden behöfva icke för karlen förekomma sådana särskilda utgifter
för kost och logi in. m., som gifvetvis blifva oundvikliga, därest han
måste taga nattkvarter utom stationen.

Från att år 1908 hafva varit 2 har antalet ländsdetektiver i riket
under de följande åren ökats och uppgick år 1910 till 5. Af redogörelsen
för uppkomsten af den nuvarande organisationen af den extra polisbevakningen
på landsbygden framgår, att man i fråga om länsdetektivernas
tjänstgöringsområden ursprungligen tänkt sig, att mångenstädes
2 län skulle kunna efter öfverenskommelse emellan länsstyrelserna förena
sig om 1 detektiv eller 3 län om 2 detektiver. En dylik anordning har
dock hittills icke vunnit tillämpning mer än i ett fall. Af de ofvan
nämnda 5 länsdetektiverna är det nämligen blott en, hvars tjänstgöringsområde
omfattar 2 län. Sålunda fanns vid sistnämnda tidpunkt 1 länsdetektiv
anställd för hvart och ett af Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Gäfleborgs och Västernorrlands län samt 1 länsdetektiv gemensam för
Örebro och Västmanlands län.

Kostnaderna för länsdetektiverna under år 1910 uppgingo till 14,070
kronor 22 öre, däraf 7,035 kronor 11 öre täcktes med bidrag af statsmedel.
Härvid är dock att märka, det kostnaderna för länsdetektiven
för Västernorrlands län, uppgående till 2,816 kronor 46 öre, däraf 1,408

Läns detektiver.

332

Tillfällig
reservpolisstyrka
på
landet.

kronor 23 öre gäldades med statsmedel, belöpte sig endast på tiden från
och med maj till och med december månad af ifrågavarande år. För
Uppsala län har från och med 1911 års ingång anställts länsdetektiv.
Denne, som jämväl är anställd såsom konstapel vid Uppsala stads detektivkår
och härför uppbär ett årsarfvode af 800 kronor, åtnjuter i egenskap
af länsdetektiv en årlig aflöning af 1,200 kronor äfvensom resekostnadsersättning.
I Stockholms län har länsdetektiv anställts från och
med den 1 november 1911.

Huru kostnaderna för ofvannämnda grupper af den extra polisbevakningen
på landsbygden, dock ej i köpingar, år 1910 ställde sig för
de olika länen, framgår af tabellen å sidorna 334 och 335.

Enligt den i det föregående omnämnda planen för 1908 års polisorganisation
skulle för anordnande af tillfällig reservpolisstyrka på landet
med vissa städer, där polisorganisationen kunde anses vara på ett tillfredsställande
sätt ordnad, träffas aftal, hvarigenom dessa åtoge sig att
ställa till förfogande åt staten ett visst antal poliskonstaplar af den i
staden fast anställda poliskåren att vid förefallande behof försändas till
viss uppgifven plats för att där ställas under högsta befäl af någon
utaf vederbörande länsstyrelse i orten utsedd kronofogde eller annan
lämplig polisman. I öfverensstämmelse härmed hafva mellan staten och
flera af rikets städer träffats särskilda aftal angående tillhandahållande
af reservpolisstyrka. Innehållet af dessa aftal är i hufvudsak följande.

Vederbörande stad förbinder sig att, där för ordningens upprätthållande
å någon ort inom riket, hvarest oordningar af större omfattning
utbrutit eller hota utbryta, chefen för civildepartementet så pröfvar nödigt
och finner det kunna ske utan fara för säkerheten inom staden,
tillhandahålla visst antal fullt tjänstedugliga, skickliga män af sin ordinarie
poliskår. Vid fall af sådana oordningar, som nyss nämnts, eller
fara därför inom det län, hvartill staden hörer, åligger det staden att
ställa nämnda polisstyrka till förfogande, så snart Konungens befallningshafvande
i länet, jämväl med hänsyn till hvad säkerheten fordrar
inom staden, beslutat dess tillkallande. Den personal, som sålunda för
hvarje fall påkallats, skall, försedd med nödig beklädnad och öfrig erforderlig
utrustning och beväpning, inställas till tjänstgöring — där så

333

af chefen för civildepartementet eller Konungens befallningshafvande
pröfvas erforderligt, genom stadens försorg — å tid och ort, som för
tillfället blifvit af chefen för nämnda departement eller Konungens befallningshafvande
bestämd; och skall personalen under tjänstgöringen
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som lämnas af polismyndigheten
i tjänstgöringsorten. Staten ersätter staden med ett årligt belopp
af 500 kronor för hvarje polis af manskapet samt ett efter den högre
aflöning, som från staden för hvarje fall utgår till befälet, lämpadt högre
belopp för hvarje befäl, som ställts till förfogande. Staten bekostar
därjämte den för hvarje fäll utgående polisstyrkans transport till och från
tjänstgöringsorten samt bostad och kost för densamma under tjänstgöringstiden.
Härutöfver utgår för hvarje dygn, som helt eller delvis
användes till resa till eller från tjänstgöringsorten eller till tjänstgöring,
hvarom är fråga, till hvar och en af polismanskapet af statsmedel särskildt
arfvode af fyra kronor samt slitpenningar af persedlar med 40 öre. Inträffar
under tjänstgöringen skada å persedlar, hvilken ej är att hänföra
till slitskada, ersättes densamma af statsmedel efter värdering, hvarförutom,
då någon eller några af personalen af staden försetts med häst
eller utrustning för sådan, kostnaden därför ersättes af statsmedel. Staten
förpliktar sig vidare att, om någon af polispersonalen under tjänstgöringen
i fråga drabbas af sjukdom eller olycksfall eller eljest ådrages
kroppsskada, hvartill han ej genom grof vårdslöshet själf är vållande,
bekosta hans vård å lämplig anstalt eller, om anstaltsvård icke ifrågakommer,
hans underhåll under den tid, han af sjukdomen eller skadan
är oförmögen till tjänstgöring, äfvensom i anledning däraf erforderlig
läkarvård och medikamenter. Därest omständigheterna sådant påkalla,
kan därjämte den sjuke eller skadade under den tid, han till följd af
sjukdomen eller skadan är oförmögen till tjänstgöring, af statsmedel
tillerkännas helt eller afkortadt dagarfvode, efter som af statens vederbörande
myndighet för särskildt fall pröfvas skäligt. Medför skada, som
nyss nämnts, för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan,
utgifver staten till den skadade eu årlig lifränta från och med
dagen, efter hvilken denne upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård
genom statens försorg som dagarfvode af statsmedel, eller från den senare
tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan, dock att lifränta icke utgifves i fall, där
ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en tiondedel. Har skadan

334

Kostnader för

a n.

mera fasta poliser. tillfälliga

poliser.

	Antal.	Summa kostnad.	Statsbidrag.
Stockholms............................................................	>) 29	31,306 72	18,570	_
Uppsala ...............................................................	14	10,070 —	3,250
Södermanlands ......................................................	2) 17	20,865 —	6,367	50
Östergötlands.........................................................	28	20,460 —	7,330	—
Jönköpings ............................................................	27	18,046 66	8,598	33
Kronobergs............................................................	7	2,550 —	1,050	—
Kalmar..................................................................	7	4,600 —	1,950	—
Gottlands ............................................................	1	800 —	400	—
Blekinge...............................................................	2	2,700 —	1,350	—
Kristianstads.........................................................	22	14,755 —	7,452	50
Malmöhus ............................................................	60	64,290 —	27,365	—
Hallands ...............................................................	3)4	5,350 —	1,400	—
Göteborgs och Bohus .............................................	44	46,607 57	24,375	—
Alfsborgs...............................................................	42	40,250 —	18,055	—
Skaraborgs ...........................................................	15	5,496 —	2,748	—
Värmlands ...........................................................	CN* ce	19,375 —	9,615	—
Örebro..................................................................	12	8,630 —	4,050	—
Västmanlands.........................................................	21	6,190 —	2,945	—
Kopparbergs ......................................................''..	23	21,030 —	4,985	—
Gäfleborgs ...................................................’........	33	19,270 —	6,675	—
Västernorrlands......................................................	18	19,010 81	11,362	90
Jämtlands ............................................................	6	5,800 —	3,000	—
Västerbottens.........................................................	9	3,368 —	1,684	—
Norrbottens............................................................	6) 60	64,130 —	10,775	—
Summa	533	454,950 76	185,353

Statsbidrag.

950	—
171
1,013	—
251	50
183	88
94	35
367	14
270
700	5
99	1
150
1,009	1
1,326
950	1
15
20	—
3,068	27
1,525
5,375
17,542	21

335

		Kostnader för
ridande polis.		länsdetektiv.		Anmärkningar.
Summa kostnad.		Statsbidrag		Summa kostnad.		■ Statsbidrag, i
_ I	1		—		—	\|	—	Däraf 3 extra länsmän, helt atlöuade af staten med 5,000 kronor.
	—	—	—	—	—	—
_		—	—	—	—	—	—	2) Däraf 5 extra eller vice länsmän för en kostnad af 9,350 kronor, däraf statsbidrag 2,150 kronor.
26,852 i	76	13,426	38	—	—
			—	—	—
	—	—	—	—	—	—	—
	—		—	—	—		—
-			—	—	—		—
19,700	—	9,550	—	—	—	—	—
19,860	97	9,930	48	—	—	—	—
70,643	88	35,321	94	4,600	—	2,300	—
_	_	_	_	—	—	—	—	3) Däxjämto aflönade af enskilda 13 st. undor vissa tider
10,173	53	5,086	76	—	—	—	—	vid förlustelseställen, badorter m. m.
—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—
_	_	_	_	_	—	—	—	4) Däraf 1 extra länsman i Charlottenberg, helt ailönad af staten med 500 kronor.
13,643	93	6,821	96	2,092	27	1,046	14
9,399	40	4,699	70	2,019	94	1,009	97
—		—	—	—		—
—	—	—	—	2,541	55	6) 1,270	77	5) Statsbidraget kommer att sökas inom närmaste tiden.
—	—	—	—	2,816	46	1,408	23
—	—	—	—	—		—
—	—	—		—		—		6) I antalet ingå 2 extra och en biträdande länsman för
—	;—	—		—		—		en kostnad af 10,200 kronor, däraf statsbidrag
170,274	47	84,837	22	14,070	\|22	\| 7,035	\|ll	1,200 kronor. 1

336

medfört döden och har den skadade ingått äktenskap, innan skadan inträffade,
utgifves lifränta till änkan från dödsdagen och så länge hon
lefver ogift samt till hvarje minderårigt barn, som födts, innan skadan
inträffade, eller födes efter densamma i ett därförut slutet äktenskap,
likaledes från dödsdagen och tills barnet fyllt femton år. Lifräntans
belopp bestämmes för hvarje fall med hänsyn till arbetsförmågans
minskning och öfriga förekommande omständigheter af Kungl. Maj:t
eller på sätt Kungl. Maj:t bestämmer.

Aftalen gälla tills de å endera sidan uppsägas. De kunna likväl
upphöra att gälla endast vid kalenderårsskifte, och uppsägning skall
för att vara giltig hafva skett senast den 31 augusti före det årsskifte,
vid hvilket ett aftal önskas häfdt. De första aftalen ingingos år 1908,
då 31 städer utfäste sig att från och med den 1 januari 1909 tillhandahålla
reservpolis. Hvilka dessa städer voro, framgår af nedan intagna
tabell, som jämväl innehåller uppgift om det antal poliser, de olika städerna
skola tillhandahålla, äfvensom de till städerna för hvarje år utgående
ersättningsbeloppen.

Stad.	Poliskom- missarie.	Öfver- eller inspektions-konstapel.	Manskap.	Ersättnings- belopp.
Stockholm .............................................	i	3	25	16,900	i
Uppsala ................................................		1	6	3,630
Nyköping................................................	_	—	3	1,500	—
Eskilstuna .............................................	—	—	3	1,500	—
Linköping .............................................	—	—	3	1,500	—
Norrköping .............................................	—	1	4	2,660	—
Jönköping................................................	—	—	5	2,500	—
Växjö......................................................	—	—	4	2,000	—
Kalmar...................................................	—	1	4	2,680	—
i Visby.....................................................	—	—	2	1,000	—
Karlskrona .............................................	—	1	6	3,660	—
Kristianstad.............................................	—	—	6	3,000	_
Malmö ...................................................	—	1	12	6,700	—
Hälsingborg.............................................	—	1	8	4,665	—
Halmstad................................................	—	—	3	1,500	—
Göteborg ................................................	i	2	16	10,560	H
Transport	2	11	no	65,955

337

Stad.	Poliskom- missarie.	Öfver- eller inspektions-kons tapet	Manskap,	Ersättnings- belopp.
Transport Vänersborg .............................................	2	11	no 3	65,955 1,500	—
Mariestad......	—	—	2	1,000	—
Sköfde ............	—	—	3	1,500	—
Karlstad ............	—	—	5	2,500	—
Västerås ................................................	—	1	5	3,150	_
Gäfle.................	—	1	7	4,500	—
Hudiksvall ................	—	—	2	1,000	—
Härnösand ................	—	—	4	2,000	—
Sundsvall................................	—	1	5	3,140	—
Örnsköldsvik ................................	—	—	2	1,000	_
Uineå...................................................	—	—	2	1,000	—
Skellefteå.............................................	—	—	2	1,000	—
Luleå...................................................	—	—	O O	1,500	—
Piteå....................................................	—	—	1	500	—
Haparanda .............................................	—	—	2	1,000	—
Summa	2	14	158	92,245	—

Någon uppsägning af eller ändring i de år 1908 träffade aftalen
har icke ägt rum. Under år 1909 tillkom ytterligare ett aftal, i det att
staden Östersund förband sig att från och med den 1 januari 1910
tillhandahålla 4 poliser af manskapet mot en årlig ersättning af tillhopa

2,000 kronor. Utom förenämnda ersättningsbelopp hafva under hvart
och ett af åren 1909 och 1910 utgått 2,500 kronor till person, som
inom civildepartementet biträdt vid uppläggning och förande af register
öfver reservpoliskåren samt vid beredningen af frågor om samma kårs
användning i förekommande fall. De så att säga mera konstanta kostnaderna
för reservpoliskåren under nyssnämnda år hafva alltså uppgått
till respektive 94,745 och 96,745 kronor. Tilläggas må, att ytterligare
aftal träffats med Örebro stad, som åtagit sig att mot årlig ersättning
af 4,000 kronor från och med 1911 års ingång tillhandahålla 1 öfverkonstapel
och 6 konstaplar.

Hvad vidkommer reservpoliskårens tjänstgöring, voro under år 1909
utkommenderade 18 poliser med befäls grad och 79 poliser af manskapet.
Det därpå följande året eller år 1910 voro endast 2 poliser med befäls
grad och 42 poliser af manskapet utkommenderade till tjänstgöring.

338

Kostnaderna för kommenderingarna uppgingo under år 1909 till 36,356
kronor 87 öre, medan desamma för år 1910 stannade vid ett belopp af
8,236 kronor 43 öre. Totalkostnaderna för reservpoliskåren skulle således
utgöra för åren 1909 och 1910 respektive 131,101 kronor 87 öre
och 104,981 kronor 43 öre. Dessa kostnadssiffror utgöra dock icke
några exakta uttryck för de verkliga kostnaderna, då det i en hel del
fall inträffat, att reservpolisen under dess tjänstgöring på landsbygden
tillhandahållits bostad och kost, utan att vederbörande härför ifrågasatt
någon godtgörelse från statens sida. Närmare uppgifter rörande reservpoliskårens
användning inom riket under åren 1909 och 1910 samt statsverkets
kostnader härför meddelas i nedan intagna tabell. I denna
tabell upptaget antal polismän för ett län utgör summan af de i de
olika poliskommenderingarna ingående antalen polismän af befäls eller
manskaps grad, under det att antalet tjänstgöringsdagar i länet utgör
summan af de särskilda polismännens tjänstgöringsdagar.

I detta sammanhang har kommittén velat framhålla en omständighet,
hvilken torde förtjäna att särskilt beaktas. Enligt hvad tabellen
utvisar, har under orosåret 1909 endast några få poliser kommit till användning
inom Malmöhus län. Dessas tjänstgöring var förlagd uteslutande
till Limhamn, där 3 poliser tjänstgjorde från och med den 7

Uppgift rörande reserypoliskårens användning under åren 1909 och 1910 samt statsverkets
kostnader härför.

Utkommenderad polisstyrka.	Summa kostnad.	Län, inom hvilket tjänst-göringen ägt rum.
Antal polismän.	Stad, därifrån styrkan utgått.	Tjänstgöring.
Befäl.	Manskap.	Antal ställen.	Antal dagar.
		År 1909.
—	2	Växjö ...........................	i	18	138	—	Kronobergs län.
—	6	Kristianstad ..................	5	344	2,316	98	Kristianstads län.
—	5	Malmö .........................	1	100	378	40	Malmöhus län.
—	3	Halmstad ......................	1	165	1,277	50	Hallands län.
8	55	Göteborg ......................	4	526	5,120	25	Göteborgs och Bohus län.
2	16	Vänersborg och Göteborg	3	179	1,670	25	Älfsborgs län.
—	9	Karlstad .......................	4	279	1,940	22	Värmlands län.
10	96	Transport	19	1,611	12,841	60

339

Utkommenderad polisstyrka.	Summa kostnad.	Län, inom hvilket tjänst-göringen ägt rum.
Antal polismän.	Stad, därifrån styrkan utgått.	Tjänstgöring.
Befäl.	Manskap.	Antal ställen.	Antal dagar.
10	96	Transport	19	1,611	12,841	60
2	21	Västerås, Eskilstuna, Upp-
		sala, Gäfle och Stock-
		holm......................	4	804	6,370	47	Västmanlands län.
1	9	Stockholm och Uppsala...	1	396	4,005	90	Kopparbergs län.
1	16	Hudiksvall och Gäfle......	1	290	3,334	24	Gäfleborgs län.
1	17	Stockholm, Sundsvall och
		Gäfle...............	2	488	6,048	80	Jämtlands län.
2	20	Skellefteå, Umeå, Uppsala,
		Gäfle, Hernösand, Örn-
		sköldsvik, Sundsvall och
		Stockholm.................	1	255	3,755	86	Norrbottens län.
17	179	Summa	28	3,844	36,356	87
		År 1910.
—	4	Göteborg.....................	1	8	57	33	Göteborgs och Bobus län.
1	7	D:o ..............	1	8	141	53	Alfsborgs län.
—	2	Karlstad.....................	1	16	128	50	Värmlands län.
—	2	Västerås........................	1	4	32	80	Västmanlands län.
—	24	Gäfle.......................	1	1,088	7,465	20	Gäfleborgs län.
1	3	Östersund.......................	1	26	411	07	Jämtlands län.
2	42	Summa	6	1,150	8,236	43

till och med den 10 augusti 1909 samt 2 poliser från sistnämnda dag
till och med den 23 september 1909. Orsaken till att så få poliser
blefvo utkommenderade till tjänstgöring skulle därföre kunna tänkas vara
den, att man på länets landsbygd icke var i behof af ett större antal
reservpoliser. Detta torde likväl icke hafva varit förhållandet, utan
orsaken lärer, enligt hvad kommittén inhämtat, vara att söka däri, att
de städer inom länet, med hvilka aftal angående tillhandahållande af
reservpolis träffats, nämligen Malmö och Hälsingborg, med hänsyn till
hvad säkerheten inom desamma kräfde, icke kunnat afvara flera poliser
än de utkommenderade.

Statsverkets kostnader för den extra polisbevakningen på landsbygden
under år 1910 ställa sig enligt här ofvan lämnade uppgifter sålunda:

340

för mera fast anställda poliser
)> tillfälligt förordnade »

» ridande polis .........................

)) länsdetektiver.......................

» reservpoliskåren ...................

............ kronor 185,353:23

.............. » 17,542: 21

............... » 84,837: 22

.............. » 7,035: 11

............. » 104,981:43

tillhopa kronor 399,749: 20

C. Ifrågasatt organisation med distriktspoliser.

Vid en undersökning af frågan om kronofogdetjänsternas indragning
finner man snart, att indragningen betingar en omläggning eller åtminstone
en högst väsentlig förstärkning af den nuvarande polisbevakningen
på landsbygden. Ty vare sig länsmännen få på sig öfverflyttade
samtliga eller endast en del af kronofogdarnas nuvarande tjänsteåligganden,
blifva de till förfång för sin polistjänst ännu mera än hittills
bundna af för denna tjänst främmande göromål. Indragningen skulle
på sådant sätt ''försvaga det redan nu ej särdeles starka polisskyddet på
landsbygden. Detta måste naturligen förebyggas, och det framstår
därföre såsom en nödvändighet att i sammanhang med en indragning af
kronofogdetjänsterna ordna polisbevakningen på landsbygden på ett tillfredsställande
sätt.

Vid utarbetandet af de två alternativa, i det föregående återgifna
förslagen till fögderiförvaltningens ordnande i händelse af kronofogdetjänsternas
indragning har kommittén icke förbisett nyssnämnda nödvändighet.
Kommittén har emellertid ansett frågan om ordnandet af
polisbevakningen på landsbygden böra göras till föremål för en särskild
undersökning.

Då kommittén gick att företaga denna särskilda undersökning, förelåg
först frågan, huruvida behofvet af förstärkt polisbevakning lämpligen skulle
kunna tillgodoses genom en omdaning af den nuvarande fjärdingsmansinstitutionen
på sådant sätt, att fjärdingsmännen blefve verkliga
polismän.

Förslag rörande sådan ombildning af nyssnämnda institution hade
nämligen, såsom förut i historiken omförmälts, väckts af 1873 års landsstatskommitté,
och dessutom hade i en till kommittén för yttrandes

341

afgifvande remitterad underdånig framställning svenska polisförbundet,
hemställt, bland annat, att fjärdingsmännen skulle ersättas med polismän,
fullständigt oberoende af kommunerna i fråga om tillsättande och afskedande.
Kommittén fann sig emellertid böra grunda sin undersökning rörande
polisväsendets förstärkning på, att fjärdingsmansinstitutionen bibehölles
orubbad. Det ansågs nämligen, att man icke, innan andra försök gjorts
att ordna polisväsendet på landsbygden, borde bestämma sig för en
anordning, som skulle innebära ett upphäfvande af denna institutions
urgamla egenskap af ett menighetsbestyr. För öfrigt torde man äfven
med en förändrad polisorganisation komma att behöfva fjärdingsmännen
för en del göromål, som polisorganen icke utan hinder för sin egentliga
verksamhet skulle kunna påläggas.

Vid ordnande af polisbevakningen på landsbygden i händelse af
kronofogdetjänsternas indragning måste man naturligen först och främst
sörja för, att den minskning i länsmännens tjänstgöring såsom polismän,
hvilken vållas af indragningen, ersättes. Men dessutom får det tillses,
att det behof af ordningspolis för den egentliga landsbygden, hvilket
otvifvelaktigt redan nu förefinnes, i möjligaste mån blifver tillgodosedt.
Utgående härifrån tänkte sig kommittén till en början, att den nuvarande
extra polisbevakningen i samtliga dess här förut angifna former
borde bibehållas samt att vid sidan af densamma borde anordnas en fast
kår af poliser med skilda tjänstgöringsdistrikt. Antalet sådana poliser
inom hvarje län skulle föreslås af vederbörande länsstyrelse och af Kungl.
Maj:t bestämmas för en tidsperiod af fem år i sänder. Distriktspolisen,
hvilkens göromål skulle fastställas genom särskild instruktion, borde
hafva att biträda länsmännen i handhafvandet af polisväsendet och skulle
i sådant hänseende hufvudsakligen hafva till åliggande: att dels verkställa
patrulltjänstgöring enligt viss plan äfvensom närvara vid marknader,
torgdagar och andra tillfällen, då större folkmängd vore samlad,
dels ock på order af vederbörande skyndsamt begifva sig till ort, där
distriktspolisens ingripande för ordningens upprätthållande eller återställande
erfordrades; att söka upptäcka begångna brott eller förseelser; att
verkställa förberedande polisundersökningar och därom till länsmannen
afgifva rapport; att i enlighet med bestämmelser i utfärdad instruktion
anhålla och inför vederbörande länsman inställa dels bettlare och lös -

Plan för organisationen.

342

Frågor till
länsstyrelserna.

Länsstyrelsernas
svar.

drifvare dels ock för brott misstänkta personer; samt att, då länsstyrelsen
sådant beordrade tjänstgöra utom tjänstgöringsdistriktet.

Kostnaden för en dylik kår distriktspoliser kunde icke beräknas,
utan att kommittén kände, huru många distriktspoliser erfordrades samt
huruvida och i hvilken mån kårens anställande kunde verka till minskande
af den nuvarande extra polisbevakningen. Länsstyrelserna anmodades
därföre att hvar och en för sitt län meddela svar å i utsändt
cirkulär uppställda frågor i berörda hänseenden. Samtidigt tillspordes
länsstyrelserna, dels huruvida den ifrågasatta organisationen med distriktspoliser
ansåges lämplig och i sådan händelse behöflig dels ock i hvilken
omfattning kronofogdetjänsternas indragning, därest distriktspoliser icke
anställdes, kunde föranleda till ökning af kostnaderna för den extra
polisbevakningen i länet. Svar begärdes dels under förutsättning, att
vid kronofogdetjänsternas indragning fögderiförvaltningen ordnades efter
kommitténs förut omförmälda alternativ I, dels ock för det fall, att vid
indragningen kommitténs alternativ II tillämpades. Och då inom kommittén
ifrågasattes, att den förstärkning af polisväsendet på landsbygden,
som antogs erforderlig äfven vid kronofogdetjänsternas bibehållande och
fögderiförvaltningens ordnande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
Kungl. Maj:ts proposition till 1909 års Riksdag — alternativ III —
skulle kunna ske genom anställande af distriktspoliser, begärdes svar å
ofvannämnda frågor äfven för det fall, att sistnämnda alternativ komme
att tillämpas, därvid här ofvan sist angifna fråga ersattes med fråga
rörande kostnaderna för tilläfventyrs behöflig ökning af den extra polisbevakningen,
i händelse distriktspoliser icke anställdes.

Då kommittén nu går att redogöra för de ingångna svaren å förenämnda
frågor, erinras, att redogörelsen icke omfattar Konungens befallningshafvande
i Stockholms län, enär svar från denna länsstyrelse
ej inkommit.

Innehållet af svaren dels i fråga om erforderliga antalet distriktspoliser
under de tre i frågecirkuläret angifna alternativa former för
fögderiförvaltningen dels ock rörande förändringen i statsverkets kostnader
för den extra polisbevakningen under hvart och ett af nämnda
alternativ, särskildt med och särskildt utan distriktspoliser, har i korthet
sammanförts i efterföljande två tabeller.

343

Länsstyrelsernas svar rörande antalet erforderliga distriktspoliser.

Län.	Nuva- rande antal läns- mans- di- strikt.	Distriktspoliser anställas.
Antal förvalt enlig alter- nativ I.	om fö ningen ; kommi alter- nativ II.	?deri- ordnas tténs alter- nativ III.
Stockholms..................	23	_	_	_
Uppsala......................	19		—	—
Södermanlands.............	12	‘)12	12	a)12
Östergötlands...............	29	35	35	•)25
Jönköpings..................	23	14	14	—
Kronobergs..................	17	5	5	—
Kalmar ......................	25	40	30	20
Gottlands....................	6	6	2	2
Blekinge......................	9	9	9	9
Kristianstads...............	23	23	23	Öl
Malmöhus....................	26	*)241	v-	a)-
Hallands.....................	11	19	19	—
Göteborgs och Bohus ....	21	21	21	7
Älfsborgs.....................	29	29	15	6
Skaraborgs...................	27	31	31	24
Värmlands...................	19	24	24	15
Örebro........................	17	32	25	15
Västmanlands..............	16	16	16	'')-
Kopparbergs................	35	35	31	27
Gäfieborgs...................	29	12	8	8
Västemorrlands...........	30	33	33	18
Jämtlands....................	26	26	l)26	3)-
Västerbottens..............	26	'')-	*)-	Ö-
Norrbottens.................	18	20	20	5

Anmärkningar.

Svar ej afgifvet.

>) Det antal, hvarmed länsman sdistriktens antal
eventuellt minskas.

*) Minst 12. 2) I medeltal 1 för hvarje läns mansdistrikt.

J) Det antal, som erfordras för att ersätta den
extra polisbevakningen, som bör upphöra.

1 distriktspolis för hvarje fögderi.

Antalen beräknade med hänsyn till patrulleringstjänstgöringen.

För fullt effektivt polisskydd fordras respektive
24, 18 och 18 distriktspoliser.

x) Erfordras en under] förutsättning, att han
blir länsdetektiv.

*) Minst 1 för hvar och en af länets 241 landskommuner.
2) Antalet kan nedbringas, om
patrulleringstjänsten ej göres obligatorisk.

*) Svar ej lämnadt,
olämplig.

då organisationen ansetts

*) Möjligen något mindre antal. 2) Svar ej
lämnadt, då organisationen ansetts olämplig.
*) Svar ej lämnadt, då organisationen ej ansetts
lämplig för länet.

344

länsstyrelsernas svar rörande ändring i

Län.	Förändring i statsverkets nuvarande kostnader för den egentliga om fögderiförvaltningen ordnas enligt
alternativ I.	alternativ II.
Med distriktspoliser.	Utan distriktspoliser.	Med distriktspoliser.	Utan distriktspoliser.
Ökning.	Minsk- ning.	Ökning.	Minsk- ning.	Ökning.	Minsk- ning.	Ökning.	Minsk- ning.
Stockholms ...........................
Uppsala.................................	—	—	—	—	—	—	—	—
Södermanlands...............	—	1,300	'') 9,000	—	—	1,300	l) 9,000	—
Östergötlands........................	—	2,200	'') 9,000	—	—	2,200	■) 9,000	—
Jönköpings ........................	—	—	ö 10,500	—	—	—	4) 10,500	—
Kronobergs ...........................	—	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar.................................	—	—	‘) 6,000	—	—	—	») 4,000	—
Gottlands .......................	_	200	'') 3,000	_		200	*) 2,000
Blekinge ..............................	—	600	1,500	—	—	600	1,500	—
Kristianstads ........................	2,500	—	’) 7,500	—	2,500	—	Ö 7,500	—
Malmöhus............................	—	l) 28,000	41,000	—	—	—	—	—
Hallands .......................	—	—	'') 4,500	—	—	—	l) 4,500	—
Göteborgs och Bohus .............	10,000	—	15,000	—	10,000	—	15,000	—
Alfsborgs.........................	—	—	'') 21,750	—	4)-	—	a) 11,250	—
Skaraborgs ...........................	—	468	Ö 12,500	_	_	468	>) 12,500	_
Värmlands ............................	—	6,000	6,000	—	—	6,000	6,000	—
Örebro .................................	'' —	4,500	*) 7,500	—	—	4,500	*) 7,500	—
Västmanlands .......................	-	—	Ö 16,000	—	—	—	'') 16,000	—

345

kostnaderna för den extra polisbevakningen.

extra polisbevakningen, kommitténs
	alternativ III.		Anmärkningar.
Med distriktspoliser.	[Jtan distriktspoliser.
Ökning.	Minsk- ning.	Ökning.	Minsk- ning.
				Svar ej afgifvet.
_	_	—	—	Den extra polisbevakningen för närvarande tillräcklig.
—	1,300	2)-	2)-	f1) Statsverkets hälft i aflöningen till 12 poliser inalles 18,000 kronor. 2) Kan y ej i ärendets nuvarande skick angifvas.
—	2) 23,000	—	—	fl) Statsverkets hälft i aflöningen till 15 poliser inalles 18,000 kronor. 2) Det nu-\ varande anslaget till extra polisbevakningen inklusive ridande polisen.
_	_	1,500	—	i) Statsverkets hälft i aflöningen till 14 poliser inalles 21,000 kronor.
‘ _	_	_	—	Uppgift ej lämnad för alternativen I och II.
		3) 2,800		(i) Statsverkets hälft i aflöningen till 15 poliser inalles 12,000 kronor. Is) „ » » » » 10 » » 8,000 »
	200	s) 1,000	_	\|s) » » » » » 7 » » 5,600 » fi) ,, » » » » 6 » » 6,000 » Ja) ,) » » » » 4 » » 4,000 » „ » » » » 2 » n 2,000 »
—	600	1,500	—
2,500	_	'') 7,500	—	1) Statsverkets hälft i kostnaden för 1 län sdetektiv och flera extra polismän.
—	—	—	—	fl) Nuvarande anslaget. Uppgift för alternativen 11 och III har ej kunnat \ lämnas.
__	_	—	—	») Statsverkets hälft i aflöningen till 6 poliser inalles 9,000 kronor.
	—		—	ji) Ökningens belopp ej angifvet. Ökningen större, om distriktspoliser ej an-^ ställas.
		3) 4,500	_	/Ij Statsverkets hälft i aflöningen till 29 poliser inalles 43,500 kronor. \|2\ „ „ „ » » 15 » » 22,500 » \|3j ,, ,, ,, » » 6 » » 9,000 » I4) Ökning, men beloppet kan ej uppgifvas. 4) Statsverkets hälft i aflöningen till 25 poliser inalles 25,000 kronor.
	468
_	6,000		—	4) I hufvnksak samma ökning proportionsvis som i alternativen I och II.
	4,500	2) 6,000		I1) Statsverkets hälft i aflöningen till 10 poliser inalles 15,000 kronor. Js) „ ,, » >. » 8 » » 12,000 » 8 po-
2)~	2)~	_	—	\| liser torde efter hand erfordras. /*) Statsverkets hälft i aflöningen till 16 poliser inalles 32.000 kronor. P) Svar ej lämnadt, organisationen med uistriktspolis anse-''.! olämplig.

346

Län.	Förändring i statsverkets nuvarande kostnader för den egentliga om fögderiförvaltningen ordnas enlig*
alternativ I.	alternativ II.
Med distriktspoliser.	Utan distriktspoliser.	Med distriktspoliser.	Utan distriktspoliser.
Ökning.	Minsk- ning.	Ökning.	Minsk- ning.	Ökning.	Minsk- ning.	Ökning.	Minsk- ning.
Kopparbergs........................		5,000	b 18,000			5,000	2) 15,600
Gäfleborgs ............................	—	350	10,500	—	—	250	8,000	_
Västemorrlands ..................	—	—	15,000	—	—	—	15,000	—
Jämtlands..............................	—	—	b-	—	—	_	b-	_
Västerbottens ........................	—	—	800	—	—	—	800	_
Norrbottens...........................	—	—	l) 15,000	—	—	—	b 15,000	—

Af dessa tabeller framgår tydligen, hvilken stor skillnad i behofvet
af förstärkt polisbevakning enligt länsstyrelsernas mening i allmänhet
förefinnes mellan å ena sidan alternativen I och II, hvilka ansetts mera
jämställda, samt å andra sidan alternativ III. Ur motiven till länsstyrelsernas
uttalanden härutinnan torde följande böra återgifvas.

Genom kronofogdetjänsternas indragning och fögderiförvaltningens
ordnande enligt alternativ I eller II skulle länsmännen få på sig öfverflyttade
i förra fallet så godt som alla kronofogdarnas nuvarande tjänsteåligganden
och i senare fallet det hufvudsakligaste af desamma. De skulle
därföre blifva upptagna af göromål, som säkerligen i många fall vore
dem till hinder vid utöfvande af deras polisverksamhet. Vissa tider på
året skulle de blifva alldeles hindrade att handlägga polisgöromål. En
länsstyrelse har till och med förmenat, att länsmännen icke skulle få
tid öfrig att fullgöra ens häktnings- och åklagargöromålen än mindre
taga verksam del i arbetet för ordningens upprätthållande. Det skulle
därföre blifva oundgängligen nödvändigt att till deras förfogande ställa
skolade och pålitliga polismän, hvilka kunde biträda dem vid handhafvan -

347

extra polisbevakningen, kommitténs
	alternativ III.		Anmärkningar.
Med distriktspoliser.	Utan distriktspoliser.
Ökning.	Minsk- ning.	Ökning.	Minsk- ning.
	5,000	3) 14,400		(i) Statsverkets hälft i aflöningen till 30 poliser inalles 36,000 kronor. J 2^ » M » » » 26 » » 31,200 »
	250			„ » » » »24 » » 28,800 »
—	'') 8,000	2,500	—	fi) Härvid är förutsatt, att den extra polisbevakningen indrages och ersattes ^ med distriktspolis.
_	_	*)-	—	För närvarande ingen ökning i afsevärd grad.
_	_	800	—	Svar ej lämnadt för det fall, att distriktspoliser anställas.
—	—	2,250	—	i) Statsverkets hälft i aflöningen till 20 poliser inalles 30,000 kronor.

det af polisväsendet, vare sig nu dessa blefve distriktspoliser eller extra
polismän. Antalet sålunda erforderliga polismän har i allmänhet under
sistnämnda båda alternativ icke ansetts kunna beräknas lägre än antalet
länsmansdistrikt. Här må äfven förtjäna återgifvas länsstyrelsens i Uppsala
län anförande i fråga om behofvet af den ifrågasatta organisationen
med distriktspoliser. Länsstyrelsen, som funnit organisationen
nödvändig endast under alternativ I, anser densamma icke innefatta någon
principiell reform utan allenast ett upplifvande af kronofogdeinstitutionen
under ett annat namn. Kronofogdeinstitutionen kunde hvarken
under det ena eller det andra namnet bestå utan att vid sin sida hafva
särskilda polisfunktionärer och måste sålunda suppleras med en tjänstemannakår
af den ifrågasatta arten. Till en början och så länge denya
länsmansplatserna ännu innehades af personer, hvilka beklädt de
nuvarande länsmansbefattningarna, komme behofvet icke att göra sig
så starkt gällande, men så småningom och allt eftersom den nya kronofogdeinstitutionen
inlänkades i samma historiska utvecklingsspår som
den gamla, komme det att blifva oafvisligt.

348

Genomförandet af alternativ I eller II liar sålunda ansetts betinga
en högst betydande ökning af polisbevakningen på landsbygden. Att
emellertid, på sätt kommittén enligt frågecirkuläret antagit sannolikt,
polisväsendet äfven under alternativ III krafvel- förstärkning, framgår
otvetydigt af tabellerna, och detsamma har äfven uttryckligen framhållits
af vissa länsstyrelser. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sådant
hänseende erinrat, att flertalet af länets länsmän redan för närvarande
vore af andra göromål så upptagna, att de icke i regel kunde ägna
sig åt den tjänstemannaverksamhet, som skulle komma att åligga distriktspolisen,
hvarför också dylika poliser äfven under ifrågavarande alternativ
erfordrades. Enligt länsstyrelsens i Jämtlands län åsikt torde i allmänhet
kunna sägas, att länsmännen icke ens under nuvarande organisation
kunde på ett verksammare sätt tillgodose ordningspolisen. I detta
län med dess glesare befolkning, där ordningspolis endast på vissa platser
eller vid vissa tider vore i större mån erforderlig, hjälpte man sig dock
för närvarande med den extra polisbevakning, som plägade anordnas.
Behofvet af dylik extra bevakning ökades emellertid år från år, och med
tiden framträdde nog också, alldeles oberoende af kronofogdeinstitutionens
indragning, behofvet af ordningspolis starkare. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län har ansett polisväsendet på länets landsbygd äfven
under alternativ III behöfva stärkas och ordnas på ett mera tillfredsställande
sätt än det nuvarande.

Emot den af kommittén i dess frågecirkulär ifrågasatta distriktspolisorganisationen
i och för sig har flertalet länsstyrelser icke haft
något att erinra, och äfven direkta uttalanden till förmån för förslaget
hafva förekommit. Sålunda har organisationen ansetts i så måtto vara
att förorda, som distriktspolisen blefve med afseende på sitt antagande
.och sin aflöning oberoende af befolkningen å den ort, där han satts att
tjänstgöra. Hans ställning blefve mera tryggad, hvarigenom en mera
skolad och duglig poliskraft borde kunna påräknas. Det nuvarande
systemet med så kallad extra polisbevakning, som aflönades delvis af
staten och delvis af enskilda, kommuner och landsting, vore nämligen
alldeles förkastlig. Polismannens ställning borde göras fullt tryggad,

349

genom att han antoges till ordinarie statstjänsteman, hvilkens vara eller
icke vara gjordes oberoende af den växlande opinionen inom en kommunal
församling. Endast då kunde han med fullkomlig opartiskhet
och tillräckligt intresse fullgöra sina viktiga tjänsteåligganden. Den
uppfattningen har också uttalats, att polisbevakningen på landsbygden
icke kunde tillfredsställande ordnas, så länge en del af kostnaderna skulle
bestridas på frivillighetens väg. \ idare har det framhållits, att, då den
extra polisbevakningen — där den icke afsåge viss plats inom kommun
— i allmänhet vore ordnad kommunvis, densamma för polisbevakningen i
dess helhet icke kunde få den betydelse, som den ifrågasatta distriktspolisen
skulle erhålla.

Att anmärkningar mot den ifrågasatta organisationen i vissa afseenden
förekommit, säger sig själft, likasom ock att dessa i en del fall
gifvit kommittén ytterligare synpunkter för bedömandet af frågan om
polisväsendets ordnande.

En anmärkning, som återkommit hos några länsstyrelser, är den,
att distriktspoliserna skulle komma att sakna nödig utbildning och kompetens
för vissa af de göromål, som föreslagits skola åligga dem.
Härutinnan har anförts, att, oaktadt man ej torde kunna ställa större
anspråk på distriktspoliserna än på städernas poliskonstaplar, de skulle
anses skickade att själfständigt utföra förberedande polisundersökningar
och merendels arbeta på egen hand utan tillräcklig känsla af att stå
under vederbörlig kontroll. Det skulle därföre blifva svårt att finna
lämpliga personer för befattningarna. I praktiken komme det sannolikt
att ställa sig så, att lägre polistjänstemän från städerna sökte sig
ut på landsbygden. Att i dessas händer lägga makt att på egen hand
hålla polisundersökningar och föra protokoll däröfver samt sålunda lägga
grundvalen för månget brottmåls handläggning skulle vara förenadt
med stor risk. Förutvarande gardister och artillerister, som nu rekryterade
våra poliskårer, torde vara alldeles olämpliga för ifrågavarande
göromål. Af en länsstyrelse har ock direkt uttalats, att utbildningskurser
måste på ett eller annat sätt anordnas för distriktspoliserna, för
att dessa skulle kunna blifva till verklig nytta.

Det har vidare framhållits, att det torde blifva omöjligt genomföra
organisationen så, att distriktspoliserna komme att blifva fullt upptagna
af sin tjänst, samt att de till följd däraf förr eller senare måste hem -

350

falla åt slöhet och bristande nit. Det läge nämligen i sakens natur, att
i vart mångenstädes glest befolkade land med en öfver hufvud taget
laglydig befolkning distriktspolisens intresse och kraft alldeles icke
skulle kunna i hvarje distrikt tagas i anspråk å hvarje tid af polistjänstgöringen.
Han skulle snart till följd af bristande uppgifter sakna
den spänning och arbetstvång, som en människa behöfde för att vidmakthålla
sin duglighet. Enskild verksamhet torde, såvidt förslaget
gåfve vid handen, vara honom förmenad, och arbete utom tjänsten, som
det för öfrigt mötte betänkligheter att medgifva honom, skulle han på
grund af tjänstens beskaffenhet i allmänhet vara urståndsatt att förskaffa sig.

Med framhållande af att den åsyftade nyttan af en polisverksamhet
ej kunde påräknas, med mindre polispersonalen stode under sådan tillsyn,
att det icke äfventyrades, att personalen blefve liknöjd och slö i tjänsten,
samt att detta gällde icke minst polispersonal med patrulleringstjänst,
har länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat såsom sin åsikt, att den
tillsyn härutinnan, som länsmännen blefve i tillfälle att utöfva, icke vore
tillfredsställande.

h ör Blekinge och "V ästerbottens län har organisationen ansetts icke
lämpa sig. Såsom skäl härför har, hvad det förra länet angår, åberopats,
att den i länet genomförda anordningen med ridande polis _

länets polisväsen är i det hela byggdt på ridande polis, så att vid sidan
af denna finnas endast ett par polisuppsyningsmän — syntes vara tillfredsställande
samt att, då länsmännen, äfven om kronofogdetjänsterna indroges,
säkerligen ej skulle betungas med flera göromål, än att förekommande
polisförhör och polisundersökningar kunde af dem verkställas,
det borde vara öfverflödigt att anställa särskilda distriktspoliser såsom
ett slags biträden åt länsmännen. För Västerbottens län med dess vidsträckta
och delvis folkfattiga trakter, som ännu mångenstädes saknade
kommunikationer, skulle organisationen icke vara lämplig särskildt med
afseende på beskaffenheten af den tjänstgöring, som enligt förslaget
skulle åligga distriktspoliserna. Härvid torde hafva afsetts deras patrulleringstjänst.
I detta sammanhang torde böra meddelas, att länsstyrelserna
i Kalmar och Malmöhus län funnit patrulleringen inverka till förhöjning
af det eljest erforderliga antalet distriktspoliser. Den sistnämnda
länsstyrelsen har sålunda särskildt beträffande alternativ III framhållit,

351

att, därest patrulltjänstgöringen icke gjordes obligatorisk, antalet distriktspoliser
sannolikt borde kunna nedbringas rätt mycket.

Beträffande förslaget om visst tjänstgöringsdistrikt för distriktspolisen
hafva förekommit ett par uttalanden, som torde böra återgifvas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län, som funnit svårt att, med den i fragecirkuläret
föreliggande utredning rörande organisationen, yttra sig om
dennas lämplighet, har sålunda förklarat sig anse, att utan tvifvel eu
distriktspolisorganisation borde kunna ordnas på sådant sätt, att den
blefve lämplig, men funnit tveksamt, huruvida detta kunde ske med fasta
distrikt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har i denna sak framhållit,
att det i vissa fall kunde vara lämpligt, att distriktspolisens tjänstgöringsområde
icke, såsom af frågecirkuläret syntes vara ifrågasatt,
inskränktes allenast till ett länsmansdistrikt. Dessa ordinarie polismän
borde anställas för länet i dess helhet men placeras a stationer, som
efter olika omständigheter kunde ändras, med tjänstgöring företrädesvis
inom visst men dock föränderligt område.

Slutligen har länsstyrelsen i Jämtlands län — som funnit en organisation
med distriktspoliser lämplig och erforderlig under alternativen
I och II men icke under alternativ III och som ansett, att, därest antingen
kronofogde- eller länsmanstjänsterna komme att indragas, frågan
om ordnandet af polisväsendet på landsbygden (således inbegripet den
extra polisbevakningen, ordnings- och detektivpolisen) borde upptagas
till gemensamt skärskådande — förklarat sig anse, att med den i frågecirkuläret
antydda påbyggnaden på det bestående det icke blefve någon
helhet. Man sönderrefve den gamla inarbetade organisationen, utan att
någon annan organisation, som kunde verka och arbeta såsom en helhet,
sattes i stället.

I sammanhang härmed må omnämnas de i svaren anvisade utvägar
till polisväsendets förstärkning annorledes än med distriktspoliser. Länsstyrelsen
i Hallands län, som visserligen funnit organisationen med
distriktspoliser innebära den lämpligaste förstärkningen af polisväsendet
under alternativen I och II, har likväl ansett, att, till undvikande af att de
länsmännen åliggande polisgöromålen skulle blifva lidande på, att dessa
tjänstemäns tid hädanefter komme att tagas i anspråk jämväl för större
delen af de med kronofogdebefattningarna nu förenade bestyr, en annan

352

utväg till polisväsendets förstärkande möjligen kunde tänkas, nämligen
att staten åt hvarje länsman bekostade ett biträde, som skulle äga polismans
(ej åklagares) befogenhet och skyldighet att handlägga polisgöromål,
när länsmannen till följd af andra tjänsteåligganden vore förhindrad
att med nämnda göromål själf taga befattning. Af länsstyrelsen i
Skaraborgs län har till beaktande framhållits det af en kronofogde i
länet anvisade förslag, att i stället för distriktspoliser till hvarje länsmans
förfogande skulle ställas en ridande polis — detta under alternativen
I och II. Vidare har kronofogden i Blekinge västra fögderi, hvilken
yttrande åberopats af länsstyrelsen i Blekinge län, ansett, att, om
länsmännen icke skulle medhinna de till följd af kronofogdetjänsternas
indragning ökade göromålen, det skulle vara mycket lämpligare att
exempelvis genom anslag till skrifbiträden sätta länsmännen i tillfälle
anskaffa hälp med de rena kontorsgöromålen i stället för att draga dem
från polisgöromålen.

Undersöker man därefter länsstyrelsernas ställning till frågorna,
huruvida organisationen med distriktspoliser lämpar sig och i sådan händelse
erfordras under de ifrågasatta alternativa formerna för fögderiförvaltningens
ordnande, visar det sig, att för alternativ I samtliga länsstyrelser
utom fem besvarat dessa frågor mer eller mindre kraftigt jakande.
Af dessa fem har en icke uttalat sig om organisationens erforderlighet
men funnit densamma lämplig och vara att föredraga framför
en anordning med extra polisbevakning. Två af samma länsstyrelser
hafva ansett, att, ehuru organisationen icke vore lämplig, den dock icke
kunde undvaras, och endast två, nämligen länsstyrelserna i Blekinge
och Västerbottens län, hafva — af skäl som förut angifvits — ansett
organisationen hvarken lämplig eller erforderlig för nämnda län. Samma
svar hafva afgifvits beträffande alternativ //, endast med den skillnad,
att en länsstyrelse, som funnit organisationen under alternativ I både
lämplig och erforderlig, för alternativ II svarat, att någon särskild
distriktspolisinstitution ej torde behöfva inrättas. För det fall åter, att
fögderiförvaltningen ordnades enligt alternativ 111 och kronofogdetjänsterna
således bibehölles, hafva svaren gått i väsentligen annan riktning, i det
att man till största delen ansett organisationen med distriktspoliser icke

353

vara för detta fall erforderlig. Att de fyra länsstyrelser, hvilka redan
för alternativen I och II funnit organisationen olämplig, äfven hafva
denna mening beträffande alternativ III, säger sig själft. Af dessa hafva
länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län framhållit, att den
nuvarande organisationsformen i detta fall vore lämpligare till följd af
de stora möjligheter, den erbjöde att låta anpassa sig efter olika tidsoch
ortsförhållanden. Ytterligare tre länsstyrelser hafva funnit organisationen
olämplig för sistnämnda alternativ, till stöd för hvilken mening en
af länsstyrelserna åberopat, att distriktspoliserna icke skulle få full sj^sselsättning.
Fyra länsstyrelser hafva förbigått frågan om organisationens
lämplighet, medan de återstående tolf besvarat fragan jakande. I fråga
om organisationens erforderlighet under alternativ III har en länsstyrelse
icke afgifvit något direkt svar utan blott yttrat, att organisationen
vore att föredraga framför anordningen med extra polisbevakning. Fem
länsstyrelser hafva funnit organisationen behöflig, under det de sexton
öfriga däremot ansett densamma icke vara erforderlig, därvid emellertid
några af dessa i viss mån modifierat sin mening härutinnan. Organisationen
anses sålunda: af länsstyrelsen i Södermanlands län önskvära
men kanske för närvarande icke oafvisligen nödvändig för länet, af
länsstyrelsen i Kronobergs län icke för närvarande erforderlig för länet,
af länsstyrelsen i Skaraborgs län icke erforderlig, om den ock med hänsyn
till den mindre tillfredsställande effektiviteten hos polisskyddet på
landet måste anses önskvärd, och af länsstyrelsen i Värmlands län mindre
erforderlig. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har tillstyrkt anställande
af distriktspoliser till erforderligt antal äfven under alternativ III,
enär en fastare organisation af polisbevakningen på landsbygden än den
nuvarande, oaktadt för vissa delar af länet icke oundgängligen erforderlig,
likväl under alla förhållanden måste för länet i dess helhet vara
till afsevärd fördel.

De anmärkningar och erinringar, som enligt den nu lämnade Af länsstyrd °

j r»l •, , / sernas svar

redogörelsen vissa länsstyrelser framställt mot den åt kommittén föranledda
föreslagna organisationen med distriktspoliser, har kommittén icke iC7pZngUga
funnit utgöra tillräcklig anledning att uppgifva tanken på organisa- ijlanmtionens
införande.

354

Anmärkningen, att distriktspolis utan utbildning icke kunde anförtrosde
göromål, som enligt förslaget skulle åligga honom, är visserligen
befogad, men kommittén har icke heller tänkt sig, att till distriktspolis
skulle kunna antagas person, som icke genom föregående tjänstgöring
såsom polisman erhållit utbildning såsom ordningspolis. Och hvad angår
hållandet af förberedande polisundersökningar och uppsättande af protokoll
öfver dessa, borde naturligen länsmannen, som ju själf måste verkställa
de allra flesta förundersökningarna och därvid säkerligen icke skulle
underlåta att påkalla biträde af distriktspolisen, låta sig angeläget vara
att handleda denne i undersökningars hållande och polisrapporters uppsättande.
På sådant sätt torde distriktspolisen snart nog hafva vunnit
tillräcklig erfarenhet för att kunna anförtros de ifrågasatta göromålen.
Åtminstone skulle detta blifva fallet, där polisundersökningar förekomma
så talrikt, att distriktspolisen behöfde mera själfständigt anlitas för
desamma. För öfrigt må det erinras, att länsmännen hittills icke fått
annan utbildning för polistjänsten, än den tjänstgöringen förskaffat dem,
samt att det enligt kommitténs plan skulle blifva vida bättre sörjdt för
distriktspolisernas utbildning, då dessa komme att handledas af länsmän
icke blott utrustade med större teoretiska kunskaper, än som nu fordras
för länsmännen, utan äfven utbildade för polistjänsten genom någon tids
tjänstgöring vid detektiv poliskår. Skulle detta oaktadt, hvilket framtiden
finge utvisa, särskilda kurser för distriktspolisernas utbildning erfordras,
borde anordnandet af desamma icke kunna bereda några egentliga
svårigheter eller kräfva så stora uppoffringar för staten. Redan nu finnes
inom riket en skola för utbildning af polismän, nämligen den som
anordnats i Uppsala af polismästaren R. von Schultz, och denna har
under år 1911 beviljats statsunderstöd.

Af större betydelse har kommittén däremot funnit anmärkningarna
därom, att organisationen med distriktspolis med hänsyn till distriktspolisens
tjänstgöring icke lämpar sig för vissa orter samt att distriktspolisen
på grund af otillräcklig sysselsättning lätteligen snart nog skulle
hemfalla åt slöhet och bristande nit i tjänsten. Det måste nämligen
medgifvas, att på flera ställen i Norrland och andra särdeles glest befolkade
trakter en regelmässig patrullering af distriktspolisen skulle
vara olämplig. Den skulle där erfordras hvarken på grund af brottmåls
frekvensen eller till förebyggande af oroligheter samt måste med -

355

föra en minskning af tjänstgöringsdistrikteus areal, livilken icke krafvel*
af de faktiska förhållandena. Onekligen kan det ock befaras, att distriktspolisen
där på sina ronder så sällan skulle få några verkliga uppgifter,
att han mistade intresse för sin tjänst. Men, om man således för dessa
orter icke torde böra fasthålla vid obligatorisk patrullering, är därmed
icke sagdt, att distriktspolisen där skulle vara obehöflig eller olämplig.
Patrullering kunde erfordras för visst begränsadt område inom distriktet,
mera ständigt eller vid särskilda tillfallen, och dessutom skulle ju alltid
kvarstå distriktspolisens väl ändock hufvudsakligaste uppgift att biträda
länsmannen vid brotts upptäckande, brottslingars gripande och förekommande
oroligheter. För att emellertid i distrikt, där patrulleringen
skulle kunna undvaras eller på ofvan angifna sätt inskränkas, distriktspolisens
biträde måtte blifva af åsyftad betydelse för länsmannen, måste det
sörjas för, att distriktspolisen komme så mycket ut i sitt distrikt, att han
finge en noggrann kännedom beträffande hela distriktet om befolkningen
och de lokala förhållandena. Den befarade olägenheten, att distriktspolisen
ej skulle få tillräcklig sysselsättning, torde i nyssnämnda distrikt
kunna förebyggas genom en efter förhållandena afpassad storlek af
distrikten samt för öfriga distrikt jämväl genom patrulleringsrondernas
reglerande i sådant syfte.

Hvad länsstyrelserna i öfrigt erinrat emot kommitténs i frågecirkuläret
angifna förslag till polisväsendets ordnande har kommittén, i den
mån det icke vunnit beaktande, i annat sammanhang upptagit till bemötande.

Vid den fortsatta behandling i öfrigt af frågan om ordnandet af
polisväsendet på landsbygden, till hvilken länsstyrelsernas svar gifvit
anledning, har det vidare synts kommittén, att distriktspoliserna skulle kunna
användas för det ändamål, hvartill de poliser, hvilka vissa städer genom
kontrakt med staten förbundit sig att tillhandahålla vid oroligheter, äro
afsedda, och således den så kallade reservpoliskåren indragas, hvarigenom
de medel, som nu utgå till dessa städer, äfven om de kontraherade
polismännen ej tagas i anspråk, skulle komma ett statsändamål till godo.
Emot en dylik anordning torde möjligen invändas, att det icke skulle låta
sig göra att taga distriktspoliserna från deras distrikt och blotta dessa på
polisskydd. Men härtill må genmälas, att för ifrågavarande ändamål

356

Utredning för
beräkning af
antalet distriktspoliser.

distriktspoliser tydligtvis skulle komma att tagas endast från orter, där
oroligheter ej utbrutit eller vore att befara, och att man i dessa orter
under den korta tid, då distriktspolisen behöfdes å andra platser, för
säkerhetens upprätthållande ändock hade att tillgå länsmännen, fjärdingsmännen
och den extra polisbevakningen. För öfrigt förtjänar ihågkommas,
att, då de kontraherande städerna äro befriade från att tillhandahålla
poliserna, i händelse dessa anses oundgängliga för säkerhetens
uppehållande inom samhället, man således vid oroligheter af
större utsträckning, som gifvetvis yppa sig framför allt i städerna, icke
alltid i tillräcklig utsträckning har att disponera den kontraherade polisst}Trkan.
Sådant har, på sätt af den föregående redogörelsen framgår,
redan inträffat. Däremot är det mindre sannolikt, att på landsbygden
oroligheter skulle kunna få sådan utbredning, att icke distriktspoliser i
tillräckligt antal vore att påräkna från de lugnare trakterna.

Sedan kommittén, enligt hvad ofvan antydts, funnit sig böra frångå
sin i frågecirkuläret till länsstyrelserna angifna plan för ordnandet
af polisväsendet på landsbygden icke blott i fråga om distriktspolisens
tjänstgöring utan äfven därutinnan, att den så kallade reservpoliskåren
ansetts kunna indragas och ersättas med distriktspoliser, kunde länsstyrelsernas
på frågecirkulärets förutsättningar afgifna svar icke läggas till
grund för beräkningen af det vid polisväsendets ordnande enligt den
förändrade planen behöfliga antalet distriktspoliser. Kommittén ansåg
sig emellertid icke kunna för denna beräkning undvara det stöd, som
länsstyrelsernas yttrande i frågan innebure. Men då med hänsyn
till behofvet af distriktspoliser länen syntes kunna delas i vissa grupper
och hufvudvikten låg vid att för hvarje sådan grupp finna en beräkningsgrund
samt Östergötlands, Jönköpings och Gäfleborgs län syntes
vara typiska för de olika grupperna, beslöt kommittén, att behofvet
af distriktspoliser under de ändrade förutsättningarna skulle närmare
utredas för nämnda län. Emellertid beslöt man att äfven för Malmöhus län
införskaffa dylik utredning, enär det för detta län ifrågasatta, ovanligt
höga antalet distriktspoliser syntes betinga en särskild undersökning.
Kommittén, som genom tre af sina ledamöter hade kännedom om förhållandena
i Jönköpings län och därföre ansåg behöflig^ infordra upp -

357

gifter endast från länsstyrelserna i de tre andra länen, ansåg af vikt,
att länsstyrelserna vid uppgifternas meddelande hade en mera detaljerad
kännedom om kommitténs plan för polisväsendets på landsbygden ordnande,
samt utverkade fördenskull hos Kungl. Maj:t rätt för sin ledamot
och sekreterare, landskamreraren Gislén, att vid personligt besök hos
länsstyrelserna i fråga redogöra för kommitténs plan och inhämta
länsstyrelsernas uppgifter om behöfliga antalet distriktspoliser.

Enligt de på nämnda sätt införskaffade uppgifterna skulle det
erforderliga antalet distriktspoliser utgöra:

	Alternativ I.	Alternativ II.	Alternativ III.
För Östergötlands län ................................................	24	20	16
» Malmöhus län ......................................................	115	95	75
» Gäfleborgs län.....................................................	25	19	13
» Jönköpings län har kommittén beräknat antalet till ...	14	11	8

De sålunda för Östergötlands och Gäfleborgs län uppgifna samt för
Jönköpings län beräknade antalen distriktspoliser har kommittén ansett
sig böra lägga till grund för beräkningen af antalet distriktspoliser i
öfriga län. Då för Malmöhus län äfven i den nya uppgiften ifrågasatts
ett jämförelsevis mycket stort antal distriktspoliser, kunde visserligen
tänkas, att nämnda län vid beräkningen borde utgöra en särskild typ
för sig, men kommittén har emellertid icke funnit förhållandena i detta
län vara så olikartade med förhållandena i vissa andra närbelägna eller tätt
befolkade delar af riket, att däraf betingades ett sådant särställande af länet.

Det gällde således först och främst att omkring de tre till typer
antagna länen gruppera de öfriga. Härvid utgick man från, att principiellt
Östergötlands län utgjorde typ för län i södra och mellersta
Sverige, där ridande polis finnes, Jönköpings län för öfriga län i dessa
delar af riket och Gäfleborgs län för de norrländska länen. Till den
första af dessa grupper har kommittén ansett böra hänföras, utom typlänet,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt
Västmanlands län, i hvilka alla finnes ridande polis. Att icke äfven Blekinge
län, som likaledes har ridande polis, räknats till denna grupp,
beror därpå, att detta län i olikhet med de nämnda länen har sitt polisväsen
så godt som uteslutande byggdt på sådan organisation. Man har
vid detta förhållande ansett lämpligast att vid länets placering bortse

358

från dess ridande polis och då hänfört länet till den andra gruppen.
Till denna grupp har vidare hänförts, jämte Jönköpings län, Uppsala, Södermanlands,
Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Hallands, Ålfsborgs, Skaraborgs
och Västerbottens län. Att sistnämnda län hänförts till denna
grupp förklaras däraf, att länet hittills i fråga om behofvet af extra
polisbevakning varit att jämställa mindre med de öfriga nordliga länen
än med de lugnare af de sydliga. De öfriga norrländska länen hafva
hänförts till den tredje gruppen, för hvilken Gäfleborgs län antagits till
typ, och hit hafva äfven räknats Stockholms, Värmlands och Kopparbergs
län, Stockholms län, då detsamma, som ej har ridande polis, icke
kunde hänföras till första gruppen och förhållandena i länet till stor
del kräfva väl så stark polisbevakning som förhållandena i de norrländska
länen, samt Värmlands och Kopparbergs län, emedan dessa med
afseende å såväl befolkningens täthet och sysselsättning som ock arealoch
kommunikationsförhållanden stå de norrländska länen närmast.

För att kunna efter de till typer antagna länen beräkna antalet
distriktspoliser i de öfriga länen inom grupperna måste man jämföra
dessa län med vederbörande typlän i något visst hänseende. De förhållanden,
hvilka kunna komma i betraktande såsom grund för en dylik jämförelse,
torde vara folkmängden, antalet brottmål och polisundersökningar,
arealen samt längden af allmänna vägarna för de olika länen.
En undersökning, åt hvilken eller hvilka af dessa beräkningsgrunder bör
gifvas företräde, ådagalägger, att, om antalet beräknas uteslutande efter
areal eller väglängd, man kommer till resultat, som i flera fall måste
betecknas såsom oriktiga. Hvad särskildt angår beräkningen efter areal,
ligger detta nästan i sakens natur. Det finnes nämligen stora öde trakter,
där polisbevakning icke behöfves, och vidare sådana glest befolkade
områden, där polisbevakningen icke lämpligen bör göras lika stark som
å ett lika stort område med mycket talrik befolkning. Att flerstädes
icke heller längden af de allmänna vägarna lämpar sig såsom jämförelsegrund
torde lätt inses. Det är ju icke vägarna i och för sig, som behöfva
polisskydd, utan befolkningen, som färdas å eller är bosatt vid
vägarna. Och bortser man från patrulleringen, kan det nog med fog
påstås, att den större eller mindre svårigheten att sköta ett distrikt icke
är mera beroende på längden af de allmänna vägarna i distriktet än på
kommunikationsförhållandena i öfrigt, i synnerhet järnvägsförbindelserna

359

i orten. Mera säker såsom beräkningsgrund är otvifvelaktigt antalet
brottmål och polisundersökningar, ty dessa kräfva ju direkt polismännens
verksamhet. Det kan dock ej förbises, att antalet polisundersökningar och
åtalade brottmål inom ett distrikt kan dels fluktuera högst väsentligt
under olika år dels ock bero på större eller mindre nit hos polis- och
åklagarmakten. Med tanke på detta förhållande har kommittén inhämtat
uppgift om antalet brottmål och polisundersökningar för eu tidsperiod
af fem år. Väl måste det medgilvas, att i vissa fall äfven folkmängden
kan vara en mindre tillförlitlig mätare pa en orts behof af
polisbevakning, hvilket då sammanhänger med, att befolkningen å ena
orten är rörlig och hopad i och omkring något industricentrum eller
större samhälle, under det att ^den å den andra orten hufvudsakligen
utgöres af jordägare och andra mera bofasta personer. Dock är
det väl i allmänhet så, att folkmängdsförhållandena bättre än någon
annan af de ifrågasatta jämförelsegrunderna lämpar sig för beräkningen
af det behöfliga antalet distriktspoliser. Kommittén har därföre ansett,
att till utgångspunkt för den jämförande beräkningen af antalet distriktspoliser
inom länen bör tagas folkmängden. Men, då det efter nämnda
beräkningsgrund funna antalet på vissa håll torde få jämkas i ena eller
andra riktningen efter det med hänsyn till de öfriga beräkningsgrunderna
behöfliga antalet distriktspoliser, har i nedanstående tabell uträkning
af erforderliga distriktspoliser under de olika alternativen verkställts
icke blott efter folkmängden utan äfven efter antalet brottmål och
polisundersökningar, arealen samt längden af allmänna vägarna. För
bestämmande af antalet distriktspoliser under alternativen II och III har
det icke ansetts erforderligt att såsom för alternativ I verkställa uträkningen
efter länens förhållande till typlänen. Det visar sig nämligen,
att för typlänen de tre alternativa organisationsformerna med hänsyn
till behofvet af distriktspoliser stå till hvarandra i visst, för de tre länen
nästan enahanda förhållande, i det att det till norm antagna antalet
distriktspoliser utgör under alternativ II ungefär 80 procent och under
alternativ III omkring 60 procent af motsvarande antal under alternativ
I. Vid sådant förhållande har kommittén ansett, att man till vinnande
af större enkelhet kan utan risk för ett mindre tillförlitligt resultat
upptaga antalet distriktspoliser under alternativ II och III till respektive
80 och 60 procent af antalet distriktspoliser under alternativ I.

360

Beräkning'' af

Län.	Folk- mängd den 31 december 1909.	Antal brottmål och polis-under-sökning-ar åren 1905— 1909.	Areal i kvadrat-mil.	Våg- längd i nymil.					A n u n d	t a ] eral-
Efter folkmängd.	Efter antal brott-mål m. m.
Grupp.	Grupp.
1	2	3	1	2	3
1 på 9,100	1 på 13,000	1 på 8,100	1 på 29	1 på 55	1 på 77
Stocholms.....................	201,553	1,771	78	241			25			23
Uppsala........................	96,825	450	53	175	—	7		—	8
Södermanlands...............	131,710	323	68	234	—	10	—	_	6	_
Östergötlands ...............	219,253	. 691	no	402	24	—	_	24	—	—
Jönköpings ..................	181,793	768	115	377	—	14	—	—	14	_
Kronobergs ..................	150,039	526	99	314	—	12	—	—	10
Kalmar .......................	191,650	1,066	115	331	—	15	—	—	19
Gottlands ....................	44,910	155	31	126	—	4	—	—	3
Blekinge .....................	108,483	342	30	104	—	8		—	6
Kristianstads ...............	209,054	898	64	248	23	—	_	31		_
Malmölius.....................	279,733	1,508	48	270	31	—	—	52	—	—
Hallands .....................	114,448	387	49	169	—	9	—	—	7	_
Göteborgs och Bohus......	188,468	1,153	50	153	21	—	—	40		—
Ålfsborgs .....................	247,038	1,252	127	420	—	19	—	—	23	—
Skaraborgs ..................	210,778	495	84	341	—	16	—	—	9	—
Värmlands ..................	229,535	771	193	342	—	—	28	—	—	10
Örebro . ......................	170,132	746	83	226	19	—	—	26	—	—
Västmanlands ...............	117,859	619	67	195	13	—	—	21	—	—
Kopparbergs.................	217,700	1,608	298	252	—	—	27	—	—	21
Gäfleborgs.....................	203,511	1,915	197	220	—	—	25	—	—	25
Västemorrlands ............	219,142	1,422	255	257	—	—	27			18
Jämtlands.....................	108,812	836	509	206	—	—	13	—	—	11
Västerbottens ...............	153,125	851	589	266	—	12	—		15	—
Norrbottens..................	145,392	1,621	1,058	277	—	_I	18l	-	—	21
Summa)	4,140,943	22,174\|	O CO	6,146\|	131	126	163	194	120	129

420

443

361

distriktspolisernas antal.

d i s	t r	i k	s	) 0 1	i s	e r
tern	a t i v	I.				under alternativ	11.	under alternativ III.
Efter areal.	Efter våglängd.	Efter folkmängd.	Efter antal brottmål m. m.	Efter areal.	Efter våglängd.	Efter folkmängd.	Efter antal brottmål m. m.	Efter areal.	Efter våglängd.
Grupp.	G nipp.
1	2	3	i	2	3
1 på 5	1 på 8	1 på 8	1 på 17	1 på 27	1 på 9
		10			27	20	18	8	22	15	14	6	16
_	7	-		7	—	6	6	6	6	4	5	4	4
—	8	—		9	—	8	5	6	7	6	4	5	5
24	—	—	24	—	—	19	19	19	19	14	14	14	14
—	14	—	—	14	—	11	ii	11	11	8	8	8	8
_	12	—	—	12	—	10	8	10	10	7	6	7	7
_	14	—	—	12	—	12	" 15	11	10	9	11	8	7
—	4	—	—	5	—	3	2	3	4	2	2	2	3
_	4	—	—	4	—	6	5	3	3	5	4	2	2
13	—	—	15	_	—	18	25	10	12	14	19	8	9
10	—	—	16	—	—	25	42	8	13	19	31	6	10
_	6	—	—	6	—	7	6	5	5	5	4	4	4
10	—	—	9	—	—	17	32	8	7	13	24	6	5
_	16	—	—	16	—	15	18	13	13	11	14	10	10
_	10	—	—	13	—	13	7	8	10	9	5	6	8
_	—	24	—	—	38	22	8	19	30	17	-6	14	23
17	—	—	13	—	—	15	* 21	14	10	11	16	10	8
13	—	—	12	—	—	10	17	10	10	8	13	8	7
_	—	37	—	—	28	22	17	30	22	16	13	22	17
_	—	25		—	25	20	20	20	20	15	15	15	15
_	_	32	—	—	29	22	14	26	23	16	11	19	17
_	_	64		—	23	10	9	51	18	8	7	38	14
_	74	—	—	10	-	10	12	59	8	7	9	44	6
—	—	132	—	—	31	14	17	106	25	ii	13	79	19
87	169	324	89 108	201	335	! 354	461	318	250	268	345	\| 238

580

398

362

Det för hela riket erforderliga antalet distriktspoliser, beräknadt
efter folkmängd, utgör enligt förestående tabell 420 under alternativ I,
335 under alternativ II och 250 under alternativ III, hvilka antal beräknats
med hänsyn till, att den nuvarande egentliga extra polisbevakningen
och den ridande polisen skulle bibehållas.

För utrönande af erforderliga antalet distriktspoliser, i händelse
fögderiförvaltningen ordnas enligt kommitténs alternativ IV, har kommittén
icke ansett nödigt verkställa någon särskild undersökning.
Den arbetsbörda, som enligt alternativ III skulle påhvila kronofogdar
och länsmän, komme nämligen vid tillämpning af alternativ IV
att ökas endast i så oväsentlig utsträckning, att däraf icke behöfde
föranledas någon minskning i deras polistjänstgöring. Kommittén
bar fördenskull ansett, att antalet distriktspoliser kan beräknas lika för
ifrågavarande båda alternativ.

D. Polisväsendet under de alternativa förslagen till
omorganisation af fögderiförvaltningen.

I kommitténs i det föregående återgifna fyra alternativa förslag till
omorganisation af fögderiförvaltningen har frågan om ordnandet af polisväsendet
på landsbygden under de skilda alternativen lämnats å sido, enär
denna fråga ansetts böra göras till föremål för en särskild undersökning.
Kommittén har också företagit en sådan undersökning på grundval af utredningen
rörande polisväsendet och därvid kommit till den uppfattningen,
att den erforderliga förstärkningen af polisväsendet lämpligast borde
åvägabringas, genom att, på samma gång den nuvarande extra polisbevakningen
gåfves en fastare ställning, en organisation med distriktspoliser därjämte
anordnades, samt att olikheten i behofvet af ökad polisbevakning under
de olika alternativa organisationsformer för fögderiförvaltningen, hvilka
af kommittén ifrågasatts, borde tillgodoses genom anställandet af ett större
eller mindre antal distriktspoliser. Alternativens olikartade former hafva
således icke ansetts behöfva medföra olikhet i själfva polisorganisationen
eller i polismännens aflöningsförmåner och ej heller för andra polisorgan
än distriktspoliserna ändring i antalet. Vid sådant förhållande torde

303

icke bär böra närmare redogöras för, huru kommittén anser polisväsendet
på landsbygden böra organiseras. Härutinnan hänvisas blott till
kommitténs slutliga förslag, och erinras, att de olika grupperna af polisorgan
skulle blifva — förutom distriktspolis — lokalpolis, ridande polis,
länsdetektiv och tillfällig polis.

Däremot lämnas i det följande en redogörelse för polismännens antal
och aflöningsförmåner samt statsverkets kostnader i öfrigt för landsbygdens
polisväsen. Då de ifrågasatta alternativen för fögderiförvaltningen,
såsom redan sagts, af kommittén icke anses i fråga om polisväsendet
böra skilja sig från hvarandra utom beträffande distriktspolisernas
antal, har icke redogörelse uppgjorts särskilt för hvarje alternativ,
utan hvad här nedan anföres gäller samtliga alternativen, där ej
annorlunda angifves.

Lokalpolis.

Kommitténs förslag innebär, att de nuvarande extra polismännen
med mera fasta förordnanden skulle erhålla en fastare ställning och benämnas
lokalpoliser samt att sådana polismän skulle anställas till ungefär
samma antal, som fanns år 1910, eller 533.

Till dessa polisers aflöning, hvilken ansetts böra beräknas till i genomsnitt
1,000 kronor, borde staten bidraga med i regel hälften, och statsverkets
utgifter för lokalpoliserna skulle således komma att uppgå till
omkring 266,500 kronor.

Distriktspolis.

Uppenbart är, att, om det föreliggande behofvet af förstärkt polisbevakning
på den egentliga landsbygden skall kunna vederbörligen tillgodoses
med distriktspolisorganisationen, ett tillräckligt antal distriktspoliser
måste anställas. Antalets storlek är helt naturligt i hög grad beroende
af, i hvilken omfattning länsmännen kunna få tillfälle ägna sig åt polisgöromålen,
och således af, hvilken form man gifver fögderiförvaltningen.
Kommittén, som därföre i det föregående sökt utröna det erforderliga
antalet distriktspoliser för hvart och ett af de särskilda alternativen för
fögderifövaltningens ordnande, har funnit, att antalet distriktspoliser bör
beräknas för alternativ I till 420 samt för alternativen II, III och IV

364

till respektive 335, 250 och 250. Då emellertid redan förslaget om den
extra polisbevakningens anordnande såsom en last lokalpoliskår innebär
en väsentlig förstärkning af polisväsendet, torde distriktspolisen icke behöfva
i föistone anställas till fullt ofvan nämnda antal. På grund häraf
och då vid tillskapande af en ny tjänstemannakår bör förekommas, att
densamma redan från början tilltages större, än bebofvet oundgängligen
kräfver, har kommittén tänkt sig, att distriktspolisernas antal icke borde
få öfverstiga ofvan angifna siffror. De jämkningar i desamma, hvilka,
enligt hvad i utredningen omnämnts, i vissa fall torde ifrågakomma, borde
således icke få leda till öfverskridande af nämnda slutsummor utan blott
till ändringar i antalen för de skilda länen. Kommittén bar dock icke
kunnat företaga dessa jämkningar och därmed noggrannare fixera antalet
distriktspoliser för hvarje län. Härför skulle nämligen fordras länens indelning
i distrikt för distriktspoliserna, men kommittén äger icke den för
uppgörande af en dylik indelning erforderliga noggranna kännedomen
om alla på frågan inverkande omständigheter, särskildt de lokala förhållandena.
Emellertid tillåter sig kommittén uttala den meningen, att man
vid uppgörande af en distriktsiudelning bör taga länsmansdistriktsindelningen
till utgångspunkt och för hvarje distrikt undersöka, huruvida och
i hvad mån förhållandena där påkalla anställande af distriktspolis. Till
ledning för eu sådan undersökning synes kunna tjäna uppgifterna i tabell
XVII. I denna finnas sålunda för hvarje länsmansdistrikt angifna dess
folkmängd och areal samt antalet polisundersökningar och brottmål äfvensom
allmänna vägarnas längd, till hvilka omständigheter lika väl vid
distriktspolisernas fördelning inom länen som vid deras beräknande för
länen och riket i dess helhet hänsyn måste tagas. Af stor betydelse vid
bestämmande af distriktspolisernas tjänstgöringsområden och antal inom
länen är äfven den omständigheten, huruvida inom ett distrikt finnas
platser med mera sammanträngd eller orolig befolkning samt huruvida
och i hvilken utsträckning för dessa platser finnes särskild så kallad
extra polisbevakning. Gifvet är nämligen, att för samhällen, där sådan
polis anställts, distriktspolisens tjänstgöring komme att tagas i anspråk
vida mindre, än om ortspolisen saknades.

Distriktspoliserna hafva ansetts böra åtnjuta i aflöning 1,200 kronor
jämte 150 kronor såsom beklädnadsbidrag, hvarförutom en hvar af

365

distriktspoliserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrhottens län, hvilkas
antal beräknats under alternativ I till 43, under alternativ II till 34
samt under alternativen III och IV till 26, skulle äga att tillgodonjuta
ortstillägg med 100 kronor. Därjämte borde distriktspoliserna erhålla
resekostnadsbidrag, hvilket ansetts kunna upptagas till i medeltal 300
kronor för hvarje polis.

Ridande polis.

Enligt kommitténs mening bör ridande polis fortfarande finnas anställd
till ungefär samma antal som år 1910 eller 56. Ifrågavarande polismän hafva
ansetts böra åtnjuta en aflöning af 1,200 kronor jämte 150 kronor såsom
beklädnadsbidrag och dessutom kostpenningar, hvilka ansetts kunna beräknas
till i medeltal 500 kronor för hvarje polis. Utgifterna för nämnda aflöningsförmåner,
hvilka skulle uppgå till cirka 105,000 kronor, torde böra bestridas
af statsverket ensamt. Däremot har kommittén ansett, att staten
icke borde vidkännas större andel i kostnaderna för polisstationernas underhåll
än en fjärdedel. Enligt kommitténs beräkningar skulle underhållet
af en polisstation om två karlar med erforderliga hästar kräfva en årlig
kostnad af 2,600 kronor, och, då ofvannämnda 56 ridande poliser ansetts
böra i kostnadshänseende beräknas motsvara 28 stationer, skulle statsverkets
årliga bidrag till polisstationernas underhåll alltså få beräknas till inalles
omkring 18,000 kronor.

Den nuvarande reservpoliskåren skulle enligt kommitténs förslag indragas
och dess funktioner fullgöras af distriktspolis och ridande polis.
Kostnaderna för nämnda polisorgans användande för detta ändamål, hvilka
ansetts böra bestridas af statsverket likasom nu kostnaderna för reservpoliskåren,
hafva beräknats till omkring 30,000 kronor för år.

Till aflöning åt länsdetektiver samt till öfriga utgifter för dessas verksamhet
torde staten böra bidraga med hälften, och har för statsverkets
ifrågavarande kostnader föreslagits ett anslag af 20,000 kronor såsom
för närvarande.

Likaledes torde böra bibehållas det hittillsvarande anslaget å 10,000
kronor till bestridande af kostnader i (ifrigt för åtgärder till gröfre brotts
upptäckande och brottslingars efterspanande i län, för hvilka länsdetektiv
ej finnes anställd.

366

Enligt den föreslagna polisorganisationen komme tillfällig polis mera
undantagsvis att erfordras, och statsverkets utgifter för användning af
sådan polis hafva därföre ansetts kunna begränsas till omkring 15,000
kronor. Detta belopp torde förslå äfven till rese- och traktamentsersättning
åt fjärdingsmän, då de med länsstyrelses medgifvande beordras till
tjänstgöring vid marknader och dylika tillfällen utom sitt distrikt, äfvensom
till sådan ersättning, som af kommittén föreslagits skola utgå af
statsmedel till fjärdingsman eller på landsbygden annorstädes än i köping
anställd polisman i fall, då han under tjänsteutöfning får sina kläder
sönderrifna eller eljest skadade och vederbörande domstol funnit honom
berättigad till viss skadeersättning.

367

AFDELNING II.

Jämförelse mellan de olika alternativa

förslagen.

För att kunna bedöma, hvilken af de i det föregående ifrågasatta
fyra alternativa formerna för fögderiförvaltningen är att föredraga framför
de öfriga, måste man icke blott för sig klargöra det ekonomiska
resultatet utaf hvarje alternativ utan äfven mot hvarandra väga de fördelar
och olägenheter i organisatoriskt hänseende, hvilka kunna vara förbundna
med det ena eller andra alternativet.

Till åskådliggörande af huru alternativen finansiellt ställa sig till
hvarandra, har kommittén ansett sig böra för hvart och ett af dem uppgöra
kostnadstablå, upptagande statsverkets utgifter, i öfverenstämmelse
med hvad bär förut imder de särskilda alternativen föreslagits. I dessa
tablåer har för fullständighetens skull äfven medtagits statsverkets kostnader
för ålderstillägg och pensioner åt tjänstemännen, och har kommittén
härvid med ledning af en del inhämtade uppgifter funnit sig kunna beräkna
ålderstilläggen till ett och ett hälft för samtliga de tjänstemän, i
hvilkas aflöningsförmåner ingå två ålderstillägg, och till ett och tre fjärdedels
för hvarje tjänsteman, som enligt aflöningsstat kan erhålla tre ålderstillägg,
samt pensionerna till 15 procent af full pension för samtliga
tjänstemännen. Då statsverkets utgifter för tjänstemännens pensionering
medräknas, måste emellertid äfven tagas hänsyn till, att tjänstemännen
till staten erlägga bidrag till sin pensionering, hvarför tjänstemännens
afgifter till pensionsfonden i tablåerna upptagits såsom afgående poster.

Slutsumman för hvarje alternativ af det för häradsskrifvarna föreslagna
förvaltningsbidraget af 150 kronor för hvarje påbörjadt 5,000-tal
af befolkningen i tjänstgöringsdistriktet har af kommittén beräknats efter

368

den folkmängd, hvarje tjänstgöringsdistrikt skulle få, om landsbygdens
hela folkmängd, omkring 4,100,000, delades lika på det under de skilda
alternativen föreslagna antalet häradsskrifvardistrikt. Denna folkmängd
skulle utgöra, med 117 distrikt (alternativ I) 35,043 personer, med 95
distrikt (alternativ II) 43,158 personer och med 85 distrikt (alternativ
III) 48,235 personer, hvilken folkmängd motsvarar förvaltningsbidrag
efter respektive 1,200, 1,350 och 1,500 kronor för distrikt.

369

Kostnadstablå för alternativ I.

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Förvalt- nings- bidrag.	Orts- tillägg.	Summa.
A. Fögderiförvaltningen:
Häradsskrifvare:
1 tjänsteman (Jämtlands, Vä-sterbottens och Norrbottens län) ...........................	2,400 24,000		1,000		1,200		200		4,800
10 tjänstemän (samma län) ...	—	10,000	—	12,000	—	2,000	—	48,000	—	(
1 tjänsteman (öfriga län) ____	2,400	-	1,000	—	1,200	—	—	—	4,600	—	[
105 tjänstemän » » ____	252,000	—	105,000	—	126,000	—	—	—	483,000	—	''
Ålderstillägg, 1 Va sådant eller 750 kr. för 117 tjänstemän									87,750	—
Pension å 3,400 kr., 15 % däraf eller 510 kr. för 117 tjänstemän .....................									59,670		687,820
Länsmän:
1 tjänsteman (Jämtlands, Vä-sterbottens och Norrbottens	1,800 124,200		1,200		200		200		3,400
69 tjänstemän (samma län) ...	—	82,800	—	13,800	—	13,800	—	234,600	-			— ‘
1 tjänsteman (öfriga län) ____	1,800	—	1,200	—	200	—	—	—	3,200	—
445 tjänstemän » » ____	801,000	—	534,000	—	89,000	—	—	—	1,424,000	—
Ålderstillägg, 1 V2 sådant eller 450 kr. för 516 tjänstemän									232,200	—
Pension ä 2,400 kr., 15 % däraf eller 360 kr. för 516 tjänste-män ..............................									185,760
Semesterarfvode ä 120 kr. till vikarier för 516 länsmän. ...									61,920	_	2 140 080

B. Länsstyrelserna:
Länsnotarier och läns-bokhållare :
lista länsnotarier och länsbokhållare:
1 tjänsteman (Stockholms län)	2,500	—	1,500		—	—	300	-	4,300
1 » » »	2,500		1,500	—	—	—	300		4,300	—
Öfverförcs		1-	1 -	1-	1 -	1-		1-	8,600	_	—	2,832,900	I-

Angående beräkningen af ålderstillägg och pension se sidan 367.

Efter 5 år kan lönen Efter 5 år kan lonon

höjas med 300 kr. och höjas med 500 kr. och

efter ytterligare 5 år efter ytterligare 5 år

likaledes med 300 kr. likaledes med 500 kr.

370

Tjänst- Eörvalt- ~

Lön. görings- nings- r Summa,

penningar. bidrag. öo''

Öfverlördt									8,600		2,832,900
1 tjänsteman (Jämtlands, Vä-sterbottens och Norrbottens län) ...........................	2,500	—	1,500				150		4,150	—
5 tjänstemän (samma län) ...	12,500	—	7,500	—	—	—	750	—	20,750	—
1 tjänsteman (öfriga län) ...	2,500	—	1,500		—	—	—	—	4,000	—
39 tjänstemän » »	97,500		58,500		—	—	—	—	156,000	_
Ålder stillägg, 1 3A sådant eller 875 kr. för 48 tjänstemän...									42,000	_
Pension, å 4,000 kr., 15 % eller 600 kr. för 48 tjänste-män ..............................									28,800
Semester arfvode, ä 125 kr. till vikarier för 48 tjänstemän...									6,000	-
2:dra och 3:dje länsnota-rier oeh länsbokhållare. 1 tjänsteman ..................	2,000		1,200						3,200	-1
44 tjänstemän .................	88,000	—	52,800	—	—	—	—	—	140,800
Ålder »tillägg, 1 8/4 sådant eller 875 kr. för 45 tjänstemän...			—						39.375	_
Pension, å 3,500 kr., 15 % eller 525 kr. för 45 tjänstemän									23,625	_
Semestcrarfvode, å 100 kr. till vikarier för 45 tjänstemän...									4,500	-	481,800 —
Landskanslister och lands-kontorister: 1 tjänsteman (Stockholms län)	1,200		800				200		2,200
5 tjänstemän » »	6,000	—	4,000	—	—	—	1,000	—	11,000	—
1 tjänsteman (Jämtlands, Vä-sterbottens och Norrbottens län) ..........................	1,200		800				100		2,100
12 tjänstemän (samma län) ...	14,400	—	9,600	—	—	—	1,200	—	25,200	—
1 tjänsteman (öfriga län) ...	1,200	—	800	—	—	—	—	-	2,000	—
113 tjänstemän ( » »’)... Ålder stillägg, 1 3A sådant eller 525 kr. för 133 tjänstemän	135,600		90,400						226,000 69,825
Pension ä 2,100 kr., 15 % eller 315 kr. för 133 tjänste-män ..............................									41,895
Öfverföres	-1	-\|	- \|	-1	- \|	-I	-1		380,2201	-II	481,800\|—12,832,900\|-

Efter 5 år kan lönen höjas med Efter 5 år kan lönen höjas med Efter 5 år kan lönen höjas ^öd

300 kr., efter ytterligare 5 år lika- 500 kr., efter ytterligare 5 år lika- 500 kr., efter ytterligare 5 år

ledes med 300 kr. och efter ytter- ledes med 500 kr. och efter yt- likaledes med 500 kr. och efter yt ligaro

5 år likaledes med 300 kr. terligare 5 år likaledes med 500 kr. terligaro 5 år likaledes med

371

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Förvalt nings- bidrag.		Orts- tillägg.	Summa.
Öfverfördt	_	_	_	_	_	_		_	380,220	_	481,800	—	2,832,900	_
Semester arfvode a 66 kr. 67 öre till vikarier för 133 tjänste-män ................ ............									8,866	67	389,086	67
Anslag till aflöning åt extra länsnotarie^ extra läns-bokhållare och Övriga extra biträden hos länsstyrel-serna ...........................											172,950				'' ;
Lönefyllnad åt vikarier för landskanslister: Arfvode å 400 kr. för 24 vikarier......											9,600	_
Ökad kostnad för skrifmate-rialier och expenser m. m. hos länsstyrelserna.........											7,200		t 1,060,636	67
C. Öfriga kostnader:
Inventeringar ä 50 kr. hos 516 länsmän ........................	_	—									25,800	—
Ersättning åt kontrollanter vid kronouppbördsstämmorna ____											38,025	—
Ersättning åt särskildt förord-nade förrättare af exekutiva fastighetsauktioner m. m. ...											3,000	_
Ersättning åt särskilda krono-ombud i vissa mål............											5,000	—	71,825		■
D. Polisväsendet:
Lokalpolis: 533 poliser med beräknad genomsnitt sändning af 1,000 kr., statsverkets											266,500
Distrikt spolis: Aflöning ä 1,450 kr., däraf 100 kr. ortstillägg, till 43 poliser i Jämtlands, Väster-bottens och Norrbottens län									62,350
Aflöning å 1,350 kr. till 377 poliser i öfriga län........									508,950	—
Kesekostnadsbidrag å 300 kr. till 420 poliser .............									126,000	—	697,300
Ridande polis: Aflöning och kostpenningar.				_		_	_	__	105,000	_
Öfverföres	—			—	-	—	1 -1-	105,000	—	963,800		13,965,361	67

372

Öfverfördt

En fjärdedel af årskostnaden
för polisstationernas underhåll
...........................

Kostnader för distriktspolisers
och ridande polisers
användning såsom reservpoliskår
........................

Länsdetektiv: hälften af länsdetektivemas
aflöning och
andra utgifter för deras verksamhet
........ ..................

Kostnader i öfrigt för åtgärder
till gröfre brotts
upptäckande och brottslingars
efterspanande......

Tillfällig polis m. m..........

Summa kr.

Från sistnämnda summa afräknas: -

Tjänst- Förvalt görings-

nings penningar.

bidrag.

Orts tillägg.

Summa.

105,000

--18,000

963,800

123,000

30,000

20,000

— - 10,000

--15,000

Pensionsafgifter:

Häradsskrifvare:

3.4 % af 3,400 kr. eller kr.
115.60 för 117 tjänstemän

Länsmän:

3 % af 2,400 kr. eller kr.
72.— för 516 tjänstemän

l:a länsnotarier och länsbokhållare
:

4 % af 4,000 kr. eller kr.
160 för 48 tjänstemän ...

2:a och 3:e länsnotarier och
länsbokhållare:

3.5 % af 3,500 kr. eller kr.
122.50 för 45 tjänstemän

Landskanslister och landskontorister: 3

% af 2,100 kr. eller kr.
63.— för 3 33 tjänstemän

Statsverkets utgift således
summa kronor..............

13,525 20
37,152 -

7,680

5,512

8,379

3,965,361 67

1,161,800 —
5,127,161 67

72,248 7

5,054,912|

873

Kostnadstablå för alternativ II.

	Lön.	Tjnnst- görings- penningar.	Föryalt- nings- bidrag.	Orts- tillägg.	Summa.
A. Fögderiförvaltningen:
Häradsskrifvare:
1 tjänsteman (Jämtlands, Väster-bottens och Norrbottens län)	2,400	_	1,000	—	1,350	—	200	—	4,950	—
9 tjänstemän (samma län)......	21,600	—	9,000	—	12,150	—	1,800	—	44,550	—
1 tjänsteman (öfriga län) ......	2,400	-	1,000	—	1,350	—	—	-	4,750	—
84 tjänstemän ( » » ) ......	201,600	—	84,000	_	113,400	—	—	—	399,000	—
Åldcrstillägg, 14/a sådant eller 750 kr. för 95 tjänstemän...									71,250
Pension å 3,400 kr., 15 % däraf eller 510 kr. för 95 \ tjänstemän ......................									48,450		572,950 *
Länsmän:			•
1 tjänsteman (Jämtlands, Väster-bottens och Norrbottens län)	1,500	_	1,100	—	300	—	200	—	3,100	—
67 tjänstemän (samma län) ...	100,500	—	73,700	—	20,100	—	13,400	—	207,700	—
1 tjänsteman (öfriga län) ...	1,500	—	1,100	—	300	—	—	—	2,900	—
417 tjänstemän ( » » ) ...	625,500	—	458,700	—	125,100	—	—	—	1,209,300	—
Ålder stillägg, IV2 sådant eller 450 kr. för 486 tjänstemän									218,700	—
Pension å 2,100 kr., 15 % däraf eller 315 kr. för 486 tjänstemän ......................		_		_	_	_	_	_	153,090	_
Scmesterarfvode å 120 kr. till vikarier för 486 länsmän ...								—	58,320	—	1,853,110	_	2,426,060
B. Landsfiskaler:
1 tjänsteman (Stockholms län)..	2,800	—	1,800	—	600	—	400	—	5,600	—
1 » (Norrbottens län)	2,800	—	1,800	—	600	—	200	—	5,400	—
1 » (Malmöhus, Kop- parbergs, Gäfleborgs och Vä-stemorrlands län) ............	2,800		1,800		600			_	5,200	_
3 tjänstemän (samma län)......	8,400	—	5,400	—	1,800	—	—	—	15,600	—
1 tjänsteman (Jämtlands län)...	2,800	—	1,800	—	400	—	200	—	5,200	—
Öfv erföres	—	—	— .	—	—	—	- 1-	37,000	—	—	—	2,426,060

Angående beräkningen af åldcrstillägg och pension se sidan 367.

Efter 5 år kan lönen höjas med Efter 5 år kan lönen Efter 5 år kan lönen

500 kr., efter ytterligare 5 år lika- höjas med 300 kr. och höjas med 500 kr. och

ledes med 500 kr. och efter ytter- efter ytterligare 5 år efter ytterligare 5 år

ligare 5 år likaledes med 500 kr. likaledes med 300 kr. likaledes med 500 kr.

374

	Lön.		Tjänsl gorm g penning	s- ar.	Eörvalt- nings- bidrag.	Orts- tillägg	Summa
Öfverfördt	—	—	—	—	— —	_	37,000	_	_		2,426,060 —
1 tjänsteman (Västerbottens län)	2,800	—	1,800	—	400 —	200	5,200	—
1 » (Östergötlands, Jön- köpings, Kalmar, Kristian-stads, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs, Värm-lands, Örebro och Västman-lands län..................	2,800		1,800		400 —		5,000
9 tjänstemän (samma län) ......	25,200	—	16,200	—	3,600 —	—	45,000	—
1 tjänsteman (Uppsala, Söder-manlands, Kronobergs, Gott-lands, Blekinge och Hallands län) ...........................	2,800		1,800				4,800
5 tjänstemän (samma län)......	14,000	—	9,000	—	1.000 —	—	24,000	—
Ålder stillägg, PA sådant eller 875 kr. för 24 tjänstemän...	_	—	_	—	- -	_	21,000	_
Pension å 4,300 kr., 15 % däraf eller 645 kr. för 24 tjänstemän ......................							15,480
Semester arfvode å 150 kr. till vikarier för 24 tjänstemän...	_	—	_	—	_ _	_	3,600	_
Reseersättning k 500 kr. för 24 tjänstemän ......................							- 12,000	_		173,080 —
C. Länsstyrelserna:
Landsfogdar:
1 tjänsteman (Stockholms län)..	2,500	—	1,800	—	— —	400	— 4,700	—
1 » (Jämtlands, Väster- bottens och Norrbottens län)	2,500	—	1,800	_	_ _	200	4,500
2 tjänstemän (samma län)......	5,000	—	3,600	-	— —	400	9,000	—
1 tjänsteman (öfriga län)......	2,500	—	1,800	—	— —	—	4,300	—
19 tjänstemän ( » » )......	47,500	—	34,200	—	— —	—	81,700	—
Ålder stillägg, PA sådant eller 875 kr. för 24 tjänstemän..	—	—	__	_	_ _	_	21,000
Pension ä 4,000 kr., 15 % däraf eller 600 kr. för 24 tjänstemän .....................							- 14,400
Semesterarfvode k 150 kr. till vikarier för 24 tjänstemän...	_	_	_	_	_ _	_	3,600
Hyreskostnad m. m. för lands-fogdarnas tjänstelokaler......	—	—	—	—	- -	—	36,000		179,200
Öfverföres	—	_	-		- I-I	—	-1 -	—	179,200	—	2,599,140 —

Efter 5 år kan lönen höjas med Efter 5 år kan lönen höjas med

500 kr., efter ytterligare 5 år lika- 500 kr., efter ytterligare 5 år likaledes
med 500 kr. och efter ytter- ledes med 500 kr. och efter ytterligare
5 år likaledes med 500 kr. ‘ ligare 5 år likaledes med 500 kr.

	Xaön.		Tjänst- görings- penningar.	Förvalt- nings- bidrag.	Orts- tillägg.	Summa.
Öfvcrfördt Länrraotarier och läns-bokhållare : l:sta lansnotarier och länsbokhållare:	—	—	—	—	—	—	—	—			179,200 -
1 tjänsteman (Stockholms län)..	2,200	—	1,400	—	—	—	300	—	3,900	—
i » c » »).. 1 » (Jämtlands,Väster-	2,200	—	1,400	—	—	—	300		3,900
bottens och Norrbottens län)	2,200	—	1,400	—	—	—	150	—	3,760	—
5 tjänstemän (samma län)......	11,000	—	7,000	—	—	—	750	-	18,750	—
1 tjänsteman (öfriga län) ......	2,200	—	1,400	—	—	—	—	—	3,600	—
39 tjänstemän ( » » ) ...... Ålder stillägg, ls/4 sådant eller	85,800	—	54,600	—	—		—		140,400	"
875 kr. för 48 tjänstemän... Pension å 3,700 kr., 15 % häraf eller 555 kr. för 48									42,000
tjänstemän ..................... Semesterarfvode ä kr. 116:67 till vikarier för 48 tjänste-									26,640
män .............................. 2:dra och 3:dje länsnota-rier och länsbokhållare:									5,600
1 tjänsteman .....................	2,000	—	1,200	—	—	—	—	—	3,200	—
42 tjänstemän..................... ÅIderstillägg, l3/4 sådant eller	84,000	—	50,400	—	—				134,400
875 kr. för 43 tjänstemän... Pension ä 3,500 kr., 15 % däraf eller 525 kr. för 43									37,625
tjänstemän ..................... Semesterarfvode ä 100 kr. till									22,575
vikarier för 43 tjänstemän... Landskansllster och lands-kontorister:									4,300		450,640
1 tjänsteman (Stockholms län)...	1,200	—	800	—	—	—	200	—	2,200	—
6 tjänstemän » » ... 1 tjänsteman (Jämtlands, Väster-	7,200	—	4,800	—	—	—	1,200		13,200
bottens och Norrbottens län)	1,200	—	800	—	—	—	100	—	2,100	—
14 tjänstemän (samma län) ...	16,800	—	11,200	—	—	—	1,400		29,400	—
1 tjänsteman (öfriga län)......	1,200	—	800	—	—	—	—	—	2,000	—
127 tjänsteman ( » »)......	152,400		101,600		—		—	—	254.000
Öfverföres	—			—		—	—	—	\| 302,900	—	629,840

12,599,140 —

12,599,140|

Efter 5 år kan lönen höjas med Efter 5 år kan lönen höjas med Efter 5 år kan lönen höjas med

300 kr., efter ytterligare 5 år lika- 500 kr., efter ytterligare 5 år lika- 500 kr., efter ytterligaro 5 år likaledes
med 300 kr. och efter ytter- ledes med 500 kr. och efter ytter- ledes med 500 kr. och efter ytterligare
5 år likaledes med 300 kr. ligaro 5 år likaledes med 500 kr,_ligare 5 år likaledes med 500 kr.

376

Tjänst- förratt- „

Lön. görings- nings- t'']fv Summa,

penningar. bidrag. 1 a^‘

Öfrerfördt

Ålders tillägg, l8/* sådant eller
525 kr. för 150 tjänstemän..

Pension k 2,100 kr., 15 %
däraf eller 315 kr. för 150
tjänstemän .....................

Semesterarfvode k kr. 66: 67 till
vikarier för 150 tjänstemän..

Anslag till aflöning åt extra
länsnotarier, extra läns
bokhållare och öfriga extra
biträden hos länsstyrelserna
........................

Lönefyllnad åt vikarier för
landskanslister.

Arfvode å 400 kr. för 24 vikarier
...........................

Ökad kostnad för skrifmaterialier
m. m. hos länsstyrelserna
........................

D. Öfriga kostnader.

Inventeringar k 50 kr. 486

länsmän .........................

Ersättning åt kontrollanter vid
kronouppbördsstämmorna

Ersättning åt särskildt förordnado
förrättare af exekutiva
fastighetsauktioner m. m.

Ersättning åt särskilda kronoombud
i vissa mål

— 302,900

78,750

47,250

10,000

629, 2,599,140

438,900 -

— — 206,650-

— 9,600 —

14,400

24.300

38,025

1,299,3

— 70,325 —

E. Polisväsendet.

Distriktspolis:

Aflöning å 1,450 kr., däraf 100
kr. ortstillägg, till 34 poliser
i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län

Aflöning å 1,350 kr. till 301

poliser i öfriga län............

Ofverföres

49,300

406,350

455,650

— —3,968,855 —

377

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Förvalt- nings- bidrag.	Orts- tillägg.	Summa.
Öfverfördt		_	_		_		_		455,650		—		3,968,855
Resekostnadsbidrag ä. 300 kr. till 335 poliser ...........									100,500		556,150
Polisväsendet i öfrigt lika med vid alternativ I .........						_	_	_	—	—	464.500		1,020,650
Summa kr.													4,989,505	—
Från sistnämnda summa af-räknas:
Pensionsafgifter:
Häradsskrifvare.
3,4 % af 3,400 kr. eller kr. 115:60 för 95 tjänstemän...	—	—	—	—	—	_	—	—	10,982	—
Länsmän.
3 % af 2,100 kr. eller kr. 63: — för 486 tjänstemän............	—	—	—	—	—	—	—	—	30,618	—
Landsfiskaler.
4,3 % af 4,300 kr. eller kr. 184: 90 För 24 tjänstemän ...	—	—	—	—	—	—	—	—	4,437	60
Landsfogdar.
4 % af 4,000 kr. eller kr. 160:— för 24 tjänstemän...	—	—	—	—	—	—	—	—	3,840	—
lista länsnotarier och läns-bokhållare.
3,7 % af 3,700 kr. eller kr. 136:90 för 48 tjänstemän..	—	—	—	_	—	—		—	6,571	20
2:dra och 3:dje länsnotarier och länsbokhållare.
3,5 % af 3,500 kr. eller kr. 122: 50 för 43 tjänstemän ...	—	—	—	—	—	—	—		5,267	50
Landskanslister och lands-kontorister.
3 % af 2,100 kr. eller kr. 63: — för 150 tjänsteman...........					_	_			1 9,450		71.166	30
Till statsverket indragna kronofogdarna nu tillkom-mande provisioner ........							1 -				100,000	—	171.166	30
Statsverkets utgift så-ledes summa kronoi		\|_	_		--		—		II -		—		4,818,338	70

Kostnadstablå för alternativ III,

3 78

Tjänst- Förvalt- »

Lön. görings- nings- Summa,

penningar. bidrag. 1

A. Fögderiförvaltningen. Kronofogdar: 1 tjänsteman (Jämtlands, Västerbottens och Norr-bottens län)..................	3,500	—	1,500	—	800	—	200	—	6,000	—	•
9 tjänstemän (samma län)	31,500	—	13,500	—	7,200	—	1,800	—	54,000	—
1 tjänsteman (ofriga län)......	'' 3,500	—	1,500	—	800		—	—	5,800
74 tjänstemän ( » » )......	259,000	_	111,000	_	59,200		—		429,200	_
Ålderstillägg, IV2 sådant eller 750 kr. för 85 tjänstemän	_		_						63,750
Pension å 4,500 kr., 15 % eller 675 kr. för 85 tjänste-män ..........................									57,375		616,125 —
Häradsskrifvare: 1 tjänsteman (Jämtlands, Västerbottens och Norr-bottens län)..................	2,400		1,000		1,500		200		5,100
9 tjänstemän (samma län)	21,600	—	9,000	—	13,500	—	1,800	—	45,900	—
1 tjänsteman (öfriga län)......	2,400	—	1,000	—	1,500	—	—	—	4,900	—
74 tjänstemän ( » » )......	177,600	—	74,000	—	—	—	111,000	—	362,600	_
Ålderstillägg, IV2 sådant eller 750 kr. för 85 tjänstemän									63,750
Pension å 3,400 kr., 15 % dära eller 510 kr. för 85 tjänste-män ...........................									43,350		525,600 —
Länsmän: 1 tjänsteman (Jämtlands, Västerbottens oeh Norr-bottens län)..................	1,500		1,000		300		200		3,000
65 tjänsteman (samma län)	97,500	—	65,000	—	19,500	—	13,000	—	195,000	—
1 tjänsteman (öfriga län)......	1,500	—	1,000	—	300	—	—	—	2,800
354 tjänstemän ( » » )......	531,000	—	354,000	—	106,200	—	—	—	991,200
Ålderstillägg, IV2 sådant eller 450 kr. för 421 tjänste-män ..........................									189,450
Öfverföres	''	\|	\|			\|	\|	\|\|l,381,450	—\|l,141,72ö\|—\|

Angående beräkningen af ålderstillägg och pension se sidan 367.

Efter 5 är kan lönen Efter 5 år kan lönen Efter 5 år kan lönen

höjas med 300 kr. och höjas med 500 kr. och höjas med 500 kr. och

efter ytterligare 5 år efter ytterligare 5 år efter ytterligare 5 år

likadeles med 300 kr. likaledes med 500 kr. likaledes mod

379

Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Förvalt- nings- bidrag.	Orts- tillägg.	Summa.
		j	;					1,381,450		1,141,725 •
						_	_	132,615	_	1,514,065 -
2,200		1.400				300		3,900	—	i 1 -
2,200	-	1,400	—	—	—	300	—	3,900
2,200		1,400				150	—	3,750
11,000	—	7,000	—	—	-	750	—	18,750	—
2,200	—	1,400	—	—	—		—	3,600	—
85,800	—	54,600	—		—	•	—	140,400	—	I
	—	—	—	—	—	—	—	36,000	—
	—	—	—	—	—	—	—	23,040	—
—	—	—		—	—	—	—	5,600	_
2,000	—	1,200						3,200	—
42,00C r	—	25,200	_	—		—		67,200	—
f				—		—		16,500	—
i								9,900	—
n —				1				2,200	)-	I 337,940
s	1 1 ! 1 1 1	\|	1 II 1	\| 337,940

Ötvorftfrdt

Pension å 2,100 kr., 15 % däraf
eller 315 kr. för 421 tjänstemän
........................

B. Länsstyrelserna.

Länsnotarie! ocli länsbokhållare
:

lista länsnotarie! och
länsbokhållare:

1 tjänsteman (Stockholms län)
1 » ( » » )
1 » (Jämtlands,Väster bottens

och Norrbottens
län) .....................

5 tjänstemän (samma län) ...
1 tjänsteman (öfriga län)...

39 tjänstemän ( > » )...

Ålder8tillägg, IV2 sådant el

2:dra och 3:dje länsnota
rier och länsbokhållare.

1 tjänsteman .................

21 tjänstemän ...............

Ålder stillägg, IV2 sådant elle
750 kr. för 22 tjänstemän
....................

Pension ä 3,000 kr. 15 %

eller 450 kr. för 22 tjänstemän
....................

Öfver föres

2,655,790 —

Efter 5 är kan lönen Efter 5 är kan lönen

höjas med 500 kr. och kojas med 500 kr. och

efter ytterligare 5 år efter ytterligaro 5 ar

likaledes mea 500 kr. likaledes med 500 kr.

380

			Tjänst-	Förvalt-	Orts-
	Lön		görings-	nings			Summa.
			penningar.	bidrag		tillagg.
Öfverförd	—		-		—		—		—	1 l_	337,		2,655,796	i—
Landskanslist,er och lands-
kontorister:
1 tjänsteman (Stockholms län	1,206	—	806	1 —	—		206	—	2,206	—
3 tjänstemän ( » » 1 tjänsteman (Jämtlands, Yä-	3,606	—	2,406	—	—		606	—	6,606	—
sterbottens och Norrbottens län).........	1,200	—	800	—	_	_	100	—	2,100	—
11 tjänstemän (samma län)	13,200	—	8,806	—	—	—	1,100	—	23,100	j —
1 tjänsteman (öfriga län)	1,200	—	800	—	—	—	—	—	2,000	-				i
91 tiänstemän ( » » 1	109,200	—	72,800	—	—	—	—	—	182,000					i
Alderstillägg, l3/4 sådant eller 525 kr. för 108 tjänstemän Pension å 2,100 kr., 15 %	—	-	—	-	—	-	—		56,700
däraf eller 315 kr. för 108 tjänstemän.....................	_	—	_	_	_	_	_		34,020
Semesterarfvode h kr. 66: 67 till
vikarier för 108 tjänstemän	—	—	—	—	—	—	—		7.200	—	315.920 —
t Anslag till aflöning åt extra
länsnotarier, extra läns-bokhållare och öfriga extra biträden hos länsstyrel-													.
serna ...........................	—	—	—	—	—	-	—	--	—	—	144,450 —	798,310
C. Öfriga kostnader.
Inventeringar å 50 kr. hos 85 kronofogdar ..................... Ersättning åt kontrollanter vid	—	—	—	—	—	—		-	—	—	4,250
kronouppbördsstämmoma.....	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	23,375	—	27,625
D. Polisväsendet.
Distriktspolis:
Aflöning å 1,450 kr., däraf 100							''
kr. ortstillägg, för 26 poliser i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ..	_						“ i		37,700			''J
Aflöning å 1,350 kr. till 224
poliser i öfriga län...		—	—		—		—		302,400:
Eesekostnadsbidrag å 300 kr.	•
till 250 poliser.................									75,000		415,100	—
Ofverfores	\|	-\|	-		1 i*	_\|	— i-	-i	—	I	415,100	—13,481,725-	; H

Efter 5 år kan lönen höjas med 300
kr., efter ytterligare 5 år likaledes
med 300 kr. och efter 5

år med

381

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Förvalt nings- bidrag		Orts- tillägg.	Summa.		1
Qfverfördt									1 -1-	415,100		3,481,725	—
Polisväsendet i öfrigt lika											464,500		879,600

Summa													4,361,325	—
Från sistnämnda summa afrök- nas:
Pensionsafgifter:
Kronofogdar:
4.5 % af 4,500 kr. eller kr. 202:50 för 85 tjänstemän...	—	—		—	—	—	—	—	—	—	17,212	50
Häradsskrifvare:								A
3.4 % af 3,400 kr. eller kr. 115:60 för 85 tjänstemän...											9,826	—
Länsmän:
3 % af 2,100 kr. eller kr. 63											26,523
l:Sta länsnotarier ock läns-bokhållare :
3.2 % af 3,200 kr. eller kr. 102: 40 för 48 tjänstemän...											4,915	20
2:dra och 3:dje länsnotarier och länsbokhållare:
3 % af 3,000 kr. eller kr. 90											1,980
Landskanslister och lands-kontorister:
3 % af 2,000 kr. eller kr. 63 för 108 tjänstemän...........					-						6,804	—	67,260	70
Statsverkets utgift således		\|	\|	\|	\|							4,294,064	30

382

Kostnadstablå för alternativ IV.

	Lön.		Tjänst- görings- penningar.	Pörvalt- nings- bidrag.	Orts- tillägg		Summa.
A. Fögderiförvaitningen:
Kronofogdar:
Lika med vid alternativ III ...											616,125	—
Länsman:
Lika med vid alternativ III ...										— 1,514,065	“ 2,130,190 —
B. Länsskrifvare:
1 tjänsteman (Stockholms län)..	3.000	—	1,700	—	—	—	300	—	5,000	—
1 » (Jämtlands, Väs- terbottens och Norrbottens län)...............................	3,000		1,700				150		4,850
2 tjänstemän (samma län) ......	6,000	—	3,400	—	—	—	300	—	9,700	—
1 » (öfriga län) ......	3,000	—	1,700	—	—	—	—	—	4,700	—
19 » ( » ») ......	57,000	—	32,300	—	—	—	—	—	89,300	—
Ålderstillägg 1 V2 sådant eller 750 kr. för 24 tjänstemän...									18,000	_
Pension ä 4,000 kr. 15 % däraf eller 600 kr. till 24 tjänste-män ..............................									14,400
Semesterarfvode äkr. 141:67 till vikarier för 24 tjänstemän...									3,400	__	149,350
Länsskrlfvares fasta biträden:
lista kontorsskrifvare:											•
1 tjänsteman (Stockholms län)..	1,500	—	1,000	—	—	—	200	—	2,700	— ''
1 » (Jämtlands, Väs- terbottens och Norrbottens län) ..............................	1,500		1,000				100		2.600
2 tjänstemän (samma län) ......	3,000	—	2,000	—	—	—	200	—	5,200	—
1 » (öfriga län) ......	1,500	—	1,000	—	—	—	—	—	2,500	—
19 » ( » » ) ......	28,500	—	19,000	—	—	—	—	—	47,500	— ^
Ålderstillägg, 1 8A sådant eller 525 kr. för 24 tjänstemän...									12,600	_
Öfverföras	-1-	-	-		-	-1	-I	73,100	-1	149,350	—12,130,19o\|—

Angående beräkningen af ålderstillägg och pension se sidan 367.

Efter 5 år kan lönen höjas med 300 Efter 5 år kan lönen

kr., efter ytterligare 5 år likaledes höjas med 500 kr. och

med 300 kr. och efter ytterligaro 5 efter ytterligare 5 år

år likaledes med 300 kr. likaledes med 500 kr.

383

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Förvalt- nings- bidrag.	Orts- tillägg.	Summa.
Öfvcrfördt									73,100	__	149,350	_	2,130,190	_
Pension å 2,400 kr., 15 % däraf eller 360 kr. för 24 tjänste-män ..............................									8,640
Semester arfvode efter kr. 83 33 till vikarier för 24 tjänstemän									2,000	—
2:a kontorsskrifvare:												-
1 tjänsteman (Stockholms län)	1,200	—	800	—	—	—	200	—	2,200	-
2 tjänstemän ( » »)	2,400	—	1,600	—	%	—	400	—	4,400	—
1 tjänsteman (Jämtlands, Väster-bottens och Norrbottens län)	1,200	_	800	_	_	—	100	—	2,100	—
8 tjänstemän (samma län)......	9,600	—	6,400	—	—	—	800	-	16,800	—
1 tjänsteman (öffiga län) ......	1,200	—	800	—	—	—	—	-	2,000	-
59 tjänstemän (öfriga län).....	70,800	—	47,200	—	—	—	—	—	118,000	—
Ålder stillägg, 1 3U sådant eller 525 kr. för 72 tjänstemän...									37,800	—
Pension ä 2,100 kr , 15 % där-af eller 315 kr. för 72 tjänste-män ..............................									22,680
Semesterarfvode ä kr. 66-67 till vikarier för 72 tjänstemän...									4,800	_	294,520
Länsskrifvares tillfälliga biträden:
Aflöning efter 1,500 kr. för år till 96 biträden under tvä tredjedels år, således .........									96,000	_
Ersättning till ytterligare till-fälliga extra biträden samt renskrifningskostnader.........	«								100,000		196,000
Kostnader för lokal och expenser, 2,500 kr. för län ............											60,000	_	699,870
C. Länsstyrelserna:
Lika med vid alternativ III ...													798,310	—
D. Öfriga kostnader:
Inventeringar, lika med vid alternativ III ..................	_	_	_	_	_	_	_	_	_	_	4,250	—
Öfverföres	-1-	-		—		-				4,250	—	3,628,370	—

Efter 5 år kan lönen höjas med 300
kr., efter ytterligare 5 år likaledes
med 300 kr. och efter ytterligare 5
år likaledes med 300 kr.

384

Tjänst- FörvaltLön.
görings- ningspenningar.
bidrag.

Orts tillägg.

Summa.

Öfverfördt

Ersättning åt kontrollanter vid
kronouppbördsstämmorna,
lika med vid alternativ III...

E. Polisväsendet:

Lika med med vid alternativ III
Summa kr.

Från sistnämnda summa
afräknas:

Pensionsafgifter:

Kronofogdar, lika med vid
alternativ III ..................

Länsmän, lika med vid alternativ
III........................

17,212

26,523

- 4,

— 23,375

Länsskrifvare:

4 % af 4,000 kr. eller kr. 160
för 24 tjänstemän ............

Länsskrlfvares fasta
biträden:

l:a kontorsskrifvare:

3 % af 2,400 kr. eller kr. 72.—
för 24 tjänstemän ............

2:a kontorsskrifyare:

3 % af 2,100 kr. eller kr. 63.—
för 72 tjänstemän ............

Länsnotarier och länsbokhållare
:

Lika med vid alternativ III ...

Landskanslister och landskontorister: Lika

med alternativ III.........

Till statsverket indragna, häradsskrifvarne
nu tillko
mande provinser m. m....

Statsverkets utgift således

3,840

1,728

4,536

6,895

6,804

67,538

300,000

3,628,370 -

27,625 —

879,600 —
4,535,595 -

367,538 7

168,056

385

Jämföras förestående kostnadstablåer med hvarandra, visar det sig,
att statsverkets utgifter för alternativ III understiga utgifterna för alternativen
I och II med respektive 760,848 kronor 67 öre och 524,274 kronor
40 öre men däremot öfverstiga kostnaderna för alternativ IV med 126,008
kronor.

Anledningarna till, att alternativen 1 och II skulle ställa sig så betydligt
dyrare än alternativ III, äro förnämligast att söka däri, att vid
kronofogdetjänsternas indragning länsmännens antal och aflöningsförmåner
likasom arbetskrafterna hos länsstyrelserna och aflöningen till en del af
dessas tjänstemän måste blifva större, än om kronofogdetjänsterna bibehölles,
samt att dessutom polisväsendet skulle kräfva större förstärkning
i förra fallet än i det senare. Sålunda är ensamt skillnaden emellan
kostnaderna för länsmännen under alternativ I och alternativ III så
stor, att den mer än uppväger utgifterna för kronofogdarna enligt alternativ
III, och hvad alternativ II angår, skulle detta gent emot alternativ
III medföra sådan ökning af statens kostnader för länsmännen, att
ökningen tillsammans med utgifterna för de nya tjänstemän, som skulle
till vissa delar ersätta kronofogdarna, nämligen landsfogdar och dessas
biträden samt landsfiskaler, öfverstiger summan af utgifterna för kronofogdarna
och den genom indragningen till statsverket af kronofogdarnas
provisioner beräknade inkomsten. Uppenbart är under sådana förhållanden,
att, när de med kronofogdebefattningarnas indragning förbundna
högre utgifter för länsstyrelserna och polisväsendet medräknas,
förslagen om nämnda tjänsters indragning måste blifva afsevärdt kostsammare
än förslaget om deras bibehållande.

Tilläfventyrs skall det invändas, att kommittén under alternativen
I och II beräknat länsmännens antal och aflöningsförmåner samt ökningen
af länsstyrelsernas arbetskrafter och aflöningarna till en del af dessas
tjänstemän för högt, i förhållande till hvad som skett under alternativ
III. Härtill kan dock, först i fråga om antalet länsmän, genmälas, att,
om detta också under alternativen I och II skulle kunna något nedbringas,
sådant icke kan ske i den omfattning, att förhållandet emellan
å ena sidan sistnämnda båda alternativ och å andra sidan alternativ III
i afsevärd grad rubbas, samt att möjlighet att något minska det under

alternativ III föreslagna länsmansantalet icke heller torde vara alldeles ute 49 -

386

sluten. Hvad länsmännens aflöningsförmåner angår, är skillnaden emellan
alternativ II och alternativ III så obetydlig, att det synts kommittén ganska
tveksamt, huruvida den icke rätteligen bort vara större med hänsyn till
länsmännens under alternativ II ökade arbete samt minskade tillfällen
till inkomster af arbete vid sidan af tjänsten. Då alternativ I skulle
tillföra länsmännen än större ökning af arbetsbördan och göra dem till
uppbördsman i likhet med kronofogdarna, kan man med hänsyn till statens
säkerhet och de berättigade anspråk, en uppbördsman äger att få
tillgodonjuta en ej alltför ringa aflöning, icke under sistnämnda alternativ
sätta länsmännens aflöningsförmåner lägre, än kommittén gjort. Att
slutligen kronofogdetjänsternas indragning måste medföra förstärkning
t af länsstyrelsernas arbetskrafter samt betinga en ökning af löneförmånerna
för länsnotarier och länsbokhållare, hvilka genom indragningen
skulle få sina befordringsutsikter mycket försämrade, lärer knappt någon
vilja förneka. En länsstyrelse har visserligen uttalat såsom sin mening,
att indragningen icke kräfde ökad aflöning åt nämnda tjänstemän, men
man har svårt att tänka sig, att därmed afsetts något annat, än att länsnotariernas
och länsbokhållarnas göromål genom indragningen icke komme
att ökas eller förändras så, att där af betingades högre aflöning. Ty
det ligger i sakens natur och har äfven af'' samtliga öfriga länsstyrelser
beaktats, att, om aflöningsförmånerna för tjänster, hvilka såsom länsnotariernas
och länsbokhållarnas endast sällan varit annat än öfvergångsplatser
till bättre aflönade tjänster, finge kvarstå oförändrade, sedan befattningarna
till det allra mesta blifvit slutplatser, det måste möta svårigheter
att rekrytera dylika tjänster med fullt dugliga innehafvare samt
att icke annat medel till dessa svårigheters undanrödjande torde finnas
än lönevillkorens förbättrande. Gifvetvis är det svårt att rätt afväga
den behöfliga förstärkningen af länsstyrelsernas arbetskrafter och aflöningsförmånerna
för länsnotarier och länsbokhållare samt att beräkna,
i hvad män för länsstyrelsernas vidkommande indragningen skulle i
öfrigt medföra ökade utgifter, men lätt nog torde dock inses, att den
minskning i de af kommittén beräknade beloppen för dessa utgifter,
hvilken möjligen skulle kunna ske, icke kan åstadkomma någon afsevärdt
stor förändring i förhållandet mellan de ifrågavarande organisationsformernas
ekonomiska slutresultat.

387

Skulle, gent emot hvad kommittén föreslagit, någon förmena, att det
vore å ena sidan möjligt att vid indragningen enligt alternativ I något
minska antalet häradsskrifvare och å andra sidan nödvändigt att under
alternativ III höja häradsskrifvarnas antal till 95, blefve oaktadt en sådan
förändring indragningen förenad med betydligt ökade utgifter för statsverket.

De af kommittén undersökta utvägar till lösning af frågan om kronofogdetjänsternas
indragning hafva således visat sig icke leda till det
mål, hvartill man med indragningen framför annat syftat, nämligen besparing.
Och kommittén finner sig öfvertygad om, att frågan öfverhufvud
icke kan lösas med nämnda mål såsom resultat, åtminstone icke för
så vidt man vill undgå att betydligt sänka duglighetsnivån för länsmännen
och vissa af länsstyrelsernas tjänstemän. Ty sådan sänkning blefve
oundviklig, om icke vid indragningen aflöningarna till länsnotarier och
länsbokhållare samt länsmän höjdes, och med denna höjning samt de
ökade kostnaderna för ett större antal länsmän och ett kraftigare ordnadt
polisväsen försvunne den vinst, man skulle göra genom indragningen.

Ehuru redan det sålunda påvisade ekonomiska resultatet af kronofogdetjänsternas
indragning lärer betinga uppgifvandet af tanken på
indragningen, har kommittén dock ansett sig böra något skärskåda de
fördelar och olägenheter i organisatoriskt hänseende, som äro förbundna
med densamma.

Hvad man, frånsedt besparing, afsett med indragningen torde närmast
vara förenkling i förvaltningen, särskildt i uppbörds- och exekutionsväsendet.
- Otvifvelaktigt skulle också sådan förenkling i allmänhet
vinnas genom indragningen, men i hufvudsak samma fördel erbjuder den
af kommittén under alternativ III föreslagna organisationen med kronofogdetjänsternas
bibehållande. Länsmännen skulle nämligen där likasom
under alternativen för indragningen blifva utmätningsmän på eget ansvar,
hvadan utmätningsärendena icke komme att gå genom kronofogden.
Detta skulle äfven hafva till följd, att vid begäran om handräckning
för uttagande hos från debiteringsorten bortflyttade personer af oguldna
utskylder, afgifter och böter vederbörande uppbördsmän hade att vända
sig icke såsom nu till kronofogden i den ort, dit restskyldig eller
bötfälld afflyttat, utan direkt till länsmannen i denna ort. Förbises bör

388

dessutom ej, att indragningen enligt alternativ I på en viktig punkt
skulle föra med sig raka motsatsen till förenkling, då nämligen uppbördsredogörarnas
antal skulle mer än fyrdubblas och redogörelsearbetet
hos länsstyrelserna därmed högst väsentligt ökas. För öfrigt må erinras,
att det så mycket omordade mångskrifveriet genom kronofogdarnas
anlitande såsom mellanhand mellan länsstyrelserna och länsmännen numera
till största delen upphört på grund af föreskriften om användande
af direkt skriftväxling.

Genom kronofogdetjänsternas indragning skulle vidare undanrödjas
det nu rådande missförhållandet, att länsmännen tämligen allmänt icke
äro fullt sysselsatta af sin tjänst. Detta resultat kan emellertid uppnås
äfven utan indragningen, och kommittén är öfvertygad om, att dess förslag
under alternativ III i fråga om länsmännens göromål och tjänstedistrikt
erbjuder minst lika godt skydd mot nämnda missförhållande som
alternativen I och II.

Genomförandet af sistnämnda båda förslag, i synnerhet alternativ
I, kan dessutom befaras leda till det motsatta missförhållandet, att länsmännen
blefve alldeles öfverhopade af tjänstearbete, hvilket icke skulle
kunna undanrödjas annorledes än genom ökning af länsmansantalet och
således ytterligare ekonomisk uppoffring. Rörande denna verkan af indragningen
hänvisar kommittén till, hvad länsstyrelserna enligt den föregående
utredningen härutinnan anfört. Uppenbart är ock, såsom af flera
länsstyrelser erinrats, att länsmännen isynnerhet genom sin uppbördsoch
redogörarverksamhet skulle blifva bundna vid tjänsterummet alltför
mycket för att kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet åt en del andra
tjänsteåligganden, särskildt polisgöromålen. Ville man afhjälpa denna
olägenhet genom att i större utsträckning anställa distriktspoliser för uppehållande
af äfven länsmännens polisgöromål, skulle man mötas af det
hindret, att distriktspolisen på grund af sin lägre kompetens i många
fall icke kunde ersätta länsmannen, och höjdes distriktspolisens kompetens,
hade man tillbaka den nuvarande organisationsformen, ehuru
med betydligt flera tjänstemän. Skulle länsmännen erhålla en alltför
stor arbetsbörda, kunde det icke undvikas, att de, allt eftersom håg och
intresse läge för vissa göromål, försummade andra.

Om således redan arbetets alltför stora mängd skulle kunna medföra
svåra olägenheter, blefve ännu större sådana förknippade med, att

389

länsmännen vid indragningen af kronofogdetjänsterna skulle få en sådan
mångfald olika slag af göromål. Det skulle nämligen icke kunna förekommas,
att emellanåt åtgärder af skilda slag måste utföras samtidigt.
Sålunda kunde under pågående uppbördsmöte i polishänseende inträffa
något, som kräfde omedelbart ingripande af länsmannen, eller ock kunde
denne vid den tid, då en uppbördsredovisning skulle afgifvas, blifva
upptagen af undersökningar och efterspaningar i anledning af något gröfre
brott eller af närvaro å ort, där oordningar utbrutit eller vore att befara.
Det inses lätt, hvilka svårigheter skulle kunna uppkomma i följd af
sådana kollisioner emellan olika göromål. Ehuru dessa svårigheter i
många fall torde kunna lösas, på sätt kommittén tänkt sig, genom anlitande
af länsmannen i ett angränsande distrikt, skulle tydligtvis detta
medel icke alltid stå till buds, och, om'' då icke heller funnes lämplig
person att tillgå vare sig hos länsstyrelsen eller bland länsmännens
biträden, kunde saken blifva högst betänklig. Men äfven om lämplig
ersättare vid sådana tillfällen skulle stå att erhålla, kunde svårigheter
uppstå af tidsutdräkten vid dennes inställelse å vederbörlig ort. Medgifvas
må emellertid, att dylika kollisioner skulle kunna inträffa äfven
under alternativ III, genom att länsmännen på eget ansvar skulle öfvertaga
utmätningsärendena. Ifrågavarande kollisioner måste dock blifva
mera sällsynta och svårigheterna vid sådana tillfällen mindre, då kronofogden
kan användas för ettdera af de kolliderande göromålen.

Bland de skäl, som städse åberopats mot indragningen af kronofogdetjänsterna,
torde hafva ansetts såsom det mest vägande, att indragningen
skulle på ett synnerligen betänkligt sätt försvåra och minska
kontrollen öfver länsmännens verksamhet. Onekligen är också denna
* fråga af utomordentligt stor betydelse. Ty blefve kontrollen otillfredsställande,
icke blott riskerade man förluster för staten och enskilda utan medverkade
äfven till undergräfvandet af den rättrådighet och pliktkänsla, som
hittills i stort sedt städse ådagalagts af länsmännen. Svårigheterna vid
kontrollens ordnande visa sig redan, då det gäller de göromål, länsmännen
genom indragningen skulle få på sig öfverflyttade. Med hänsyn
till hvad länsstyrelserna anfört i sina yttranden öfver kommitténs preliminära
alternativ I och II, har kommittén funnit sig böra i den slutliga
formen för dessa alternativ afsevärdt skärpa de kontrollbestämmelser,

390

som nu gälla beträffande kronofogdarnas verksamhet, och med denna
skärpning torde bestämmelserna vara synnerligen effektiva. De afse dock
endast den del af länsmannens verksamhet, som framgår af hans diarier
och räkenskaper, men just när det gäller länsmannens verksamhet i öfrigt
och hans uppträdande vid tillfällen, då tjänsteplikten kräfver hans ingripande,
uppstå de största svårigheterna att vid kronofogdetjänsternas
indragning få till stånd någon kontroll. Därest någon skulle förmena,
att den kontroll i sistnämnda hänseenden, kronofogden utöfvar, är skäligen
betydelselös, torde han dock efter något inträngande i saken säkert medgifva
motsatsen. Genom den täta skriftväxlingen med länsmannen samt
dennes redovisningar för erhållna uppdrag men framför allt på grund
af upprepade personliga sammanträffanden med länsmannen bildar sig
kronofogden ett omdöme om länsmannens hela karaktär, och detta omdöme
är han genom sin beröring med befolkningen i länsmannens tjänstedistrikt
i tillfälle att utvidga. Klart är, att detta omdöme utgör en
mycket god ledning för bedömande, i hvad mån länsmannens verksamhet
behöfver öfvervakas. Dessutom innebär redan den omständigheten,
att länsmannen vet sig vara iakttagen af en tjänsteman, som på nära
håll kan följa hans göranden och låtanden, en garanti mot felsteg och
försummelser i tjänsten. Vidare uppkommer mellan kronofogden och
länsmannen ett personligt förhållande, under hvilket den förre direkt eller
indirekt utöfvar inflytande öfver den senares ansvarskänsla, och hvilket
medgifver, att, där ett ingripande från kronofogdens sida erfordras, detta
icke utan att särskilda skäl därtill föranleda behöfver få någon officiell
karaktär. Nämnda personliga förhållande medgifver ock, att kronofogdens
kontroll i många fall sker under formen af råd och upplysningar. Att
sådana erfordras och äfven begagnas på skilda områden af länsmännens *
verksamhet, framgår af länsstyrelsernas och häradshöfdingarnas i den
föregående utredningen återgifna yttranden. En annan del af kronofogdens
kontrollerande verksamhet består däri, att, när länsmännens af
länsstyrelsen infordrade yttranden eller upplysningar passera honom, han
är i tillfälle beriktiga dessa, i fall så erfordras. Att sådant ej sällan
inträffar, därom torde man hafva riklig erfarenhet. Genom kronofogdetjänsternas
indragning gjorde man sig af med nu nämnda kontroll öfver
länsmännen utan möjlighet, såsom det vill synas, att sätta något jämförligt

391

i stället. Ty uppenbarligen skulle icke länsstyrelserna kunna genom någon
af sina tjänstemän komma i samma förhållande till länsmannen, som kronofogden
käft, eller utöfva någon egentligen personlig kontroll. Till följd
häraf kunde lätt länsmannens mera själfständiga ställning leda till alltför
stor själfrådighet och godtycke från hans sida, och vidare kunde det
icke öfvervakas, att icke länsmannen i sitt förhållande till allmänheten
otillbörligen läte bestämma sig af personliga hänsyn. Dessa brister i
kontrollen äro till en del undanröjda under alternativ II, där landsfiskalen
skulle utöfva en, hvad polis- och åklagargöromålen angår, till
och . med kraftigare kontroll än nu kronofogden, men det kvarstår
områden af länsmännens verksamhet, som äfven här skulle blifva utan
tillräckligt inseende. På en eventuell anmärkning, att kronofogden
i många fall faktiskt icke utöfvar sådan personlig kontroll, som
här ofvan afsetts, svaras, att han i dylikt fall försummar sin plikt
och att ett dylikt missförhållande, som ej någon längre tid lärer undgå
öfverordnades uppmärksamhet, utan större svårighet torde kunna
undanrödjas.

Kronofogdetjänsternas bibehållande framstår vidare såsom en betydande
fördel vid sådana tillfällen, då länsstyrelserna för sina yttranden
i på dem ankommande frågor äro i behof af utredningar samt ett
moget och opartiskt omdöme om de förhållanden för orten eller i allmänhet,
som kunna inverka på eller vara af betydelse för frågornas afgörande.
Länsmännen torde icke kunna, äfven med den för dem föreslagna
högre kompetensen, ersätta kronofogdarna i nämnda hänseende.
De se nämligen förhållandena på så nära håll och mången gång så
mycket från ortsintressenas synpunkt, att deras omdöme icke kan blifva
fullt objektivt. Då länsstyrelserna på grund häraf i en del fall ej finge
fullt säker grund för sina yttranden, skulle dessa därmed komma att
förlora i betydelse.

A7erkningarna af indragningen skulle äfven i fråga om polis- och
åklagarväsendet, särskildt under alternativ I, blifva af betänklig art. Det har
sålunda redan framhållits, hurusom länsmännen genom öfvertagandet af
kronofogdarnas uppbörds- och indrifningsgöromål skulle bortryckas från sin
verksamhet såsom ordningens upprätthållare. Härtill kommer, att man
med kronofogdetjänsternas försvinnande miste den chef för länsmännen

392

och polisbevakningen i öfrigt, som i synnerhet vid kritiska tillfällen och
oroligheter ovillkorligen erfordras och äfven visat sig vara af stor betydelse.
Genom kronofogdetjänsternas indragning skulle man beröfva
sig fördelen att uti kronofogden hafva en juridiskt utbildad åklagare,
som jämte länsmännen ägde att ingripa. Särskildt är det af
betydelse att hafva kronofogden att tillgå såsom åklagare vid tillfällen,
då länsmannen är hindrad eller visat sig olämplig att sköta ett mål,
likasom ock i sådana fall, där sakens invecklade beskaffenhet eller den
omständigheten, att den tilltalade begagnar sig af juridiskt bildadt rättegångsbiträde,
nödvändiggör, att åklagarens talan anförtros åt annan
person än vederbörande länsman. För öfrigt kan det icke vara annat
än till nytta, att dett för en ort finnes mera än en åklagare, till hvilken
allmänheten äger att hänvända sig. Vidare är att bemärka, hurusom länsmännen,
såsom äfven en del häradshöfdingar i sina yttranden vitsordat,
mången gång hos kronofogden söka stöd i sin åklagarverksamhet. Om
också denne icke så mycket ägnar sig åt åklagarkallet, kan han med sina
större juridiska kunskaper gifva värdefulla råd i fråga om ett brotts
rubricering och de omständigheter, hvarom bevisning bör förebringas,
samt huru målet i öfrigt bör behandlas. Betydelsen af, att länsmännen
hafva tillgång till dylikt stöd, skulle blifva än mer framträdande, därest
vårt processförfarande omlades efter förhandlingsprincipen, och åklagaren
således blefve hänvisad att utan handledning och anvisningar af rättens
ordförande utreda och utföra målen. Sannolikt är för öfrigt, att vid
nämnda eventualitet den nu af kommittén föreslagna höjningen af länsmännens
kompetens skulle visa sig otillräcklig och att samtliga åklagare
måste undergå akademisk utbildning eller att ett flertal öfveråklagare
med sådan utbildning finge anställas. Äfven med tanke på sistnämnda fall
äro under alternativ II de nya landsfiskalstjänsterna föreslagna, och detta
alternativs hufvudsakliga förtjänst torde just ligga i den ökade styrka, nämnda
tjänster skulle tillföra åklagarmakten, och dess sannolika beskaffenhet
att lämpa sig äfven vid den antydda förändringen af brottmålsprocessen,
ehuru då gifvetvis måste anställas mera än en landsfiskal inom hvarje
län. Emellertid har under behandlingen i Riksdagen af frågan om kronofogdetjänsternas
indragning äfvensom uti en del häradshöfdingars i det
föregående återgifna yttranden den mening uttalats, att vid förhandlings -

393

principens införande kronofogdarna, om de kunde till någon del befrias
från sina öfriga sysslor, skulle kunna användas såsom offentliga åklagare.
Huru vid en ändring af den nuvarande rättegångsordningen åklagarväsendet
lämpligen bör omläggas, därom kan man naturligtvis icke bilda
sig något säkrare omdöme, innan utredning föreligger om formerna för
det nya processförfarandet. Då sådan utredning för närvarande pågår,
synes det i allt fall mindre lämpligt att nu genom kronofogdetjänsternas
indragning framtvinga en ändring i åklagarväsendet, som möjligen icke
skulle lämpa sig för en eventuell ny rättegångsform och som därföre,
kanske med afsevärda kostnader och rätt snart, maste leda till en ny
ändring.

Slutligen skulle man vid kronofogdetjänsternas indragning nödgas
bryta med den hittills i statsförvaltningen godkända principen, att uppbördsmännens
antal bör vara så litet som möjligt i förhållande till de
medel, som skola uppbäras. Uppbördsmännens antal skulle nämligen
mer än fyrdubblas. Och ehuru enligt alternativ II olägenheten af att
antalet uppbördsredogörare skulle blifva på samma sätt ökadt är undanröjd,
kvarstode dock äfven där betänkligheterna uti att hafva så många
uppbördsmän.

Såsom ofvan anförts, skulle genom indragningen af kronofogdetjänsterna
icke kunna vinnas någon besparing för statsverket, utan densamma
måste i stället medföra betydligt ökade utgifter. På grund häraf och
då i organisatoriskt hänseende indragningen icke skulle vara förenad
med andra fördelar, än som i hufvudsak kunna vinnas äfven med kronofogdetjänsternas
bibehållande, men däremot maste föra med sig afsevärda
olägenheter för statsförvaltningen, finner kommittén sig icke kunna
förorda en indragning af ifrågavarande tjänster.

Enär kommittén alltså vid jämförelse mellan de tre första alternativen
anser alternativ III vara att föredraga, återstår att jämföra
detta sista alternativ med den form för fögderiförvaltningen, som kommittén
under alternativ IV undersökt och hvilken innebär indragning af
här adsskrifvartj änsterna.

Att alternativ IV ställer sig ekonomiskt gynnsammare än alternativ
III, är i det föregående redan omnämndt. Detta förhållande äger sammanhang
med den under förstnämnda alternativ föreslagna indragningen

394

till statsverket af häradsskrifvarnas provisioner och öfriga extra inkomster
i tjänsten, hvilken skulle tillföra staten en inkomst ungefär dubbelt
så stor som skillnaden mellan utgifterna för å ena sidan länsskrifvarna
och dessas biträden m. m. samt å andra sidan häradsskrifvarna.

I organisatoriskt hänseende skulle indragningen af häradsskrifvartjänsterna
vara förknippad med såväl olägenheter som fördelar.

Till de förra må i främsta rummet räknas den omständigheten, att
i hvarje län icke funnes mera än en, häradsskrifvarna motsvarande,
tjänsteman och att det således för allmänheten skulle blifva svårare än
nu att vid personlig inställelse å vederbörande tjänstemans kontor erhålla
taxeringsbevis eller muntliga upplysningar. Det må dock härvid erinras,
att de tillfällen, då allmänheten infinner sig hos häradsskrifvaren för
dylika ändamål, i regel icke torde vara synnerligen talrika.

^ idare skulle det möjligen kunna vara förenadt med betänkligheter
att samla hela debiteringsarbetet för länet på en enda för detsamma
ansvarig person. Det kan nämligen tänkas medföra svårigheter för
denne, att anskaffa erforderliga, lämpliga biträden, enär ett stort antal
af biträdena såsom ej behöfliga hela året om icke skulle kunna gifvas en
fast anställning. Det har dock för häradsskrifvarna icke mött några afsevärda
svårigheter att erhålla nödig skrifhjälp, och, då länsskrifvarkontoren
skulle blifva förlagda till residensstäderna, där tillgång till
biträden naturligen bör vara större än på landsbygden och i de mindre
landsortsstäderna, synes nämnda invändning mot förslaget icke böra
tillmätas någon afgörande betydelse.

För länsskrifvaren blefve det omöjligt att till alla delar kontrollera
det arbete, som måste utföras af biträden. Det kunde då synas betänkligt
att ålägga honom ansvaret för detta arbete. Liknande förhållande
äger emellertid rum vid exempelvis länsstyrelserna, där afdelningscheferna
få svara för riktigheten af många göromål, som de icke
hinna närmare granska, och icke heller häradsskrifvarna kunna, enligt
hvad de själfva uppgifvit i en till Kungl. Maj:t ingifven underdånig
ansökan om löneförbättring, medhinna att kontrollera allt af biträden
utfördt arbete.

Ytterligare skulle till äfventyrs kunna mot förslaget anmärkas, att,
då länsskrifvarna i allmänhet komme att behöfva stora exj^editions- och

395

arkivlokaler, staten borde uppföra byggnader för ändamålet och härigenom
Unge vidkännas dryga kostnader i anledning af omorganisationen.
Anskaffandet af de erforderliga lokalerna torde dock icke böra
ordnas på dylika sätt utan i stället så, att till länsskrifvarens förfogande
ställdes ett efter förhållandena lämpadt anslag till kostnaderna för hyra,
uppvärmning och städning af erforderliga lokaler. Någon svårighet att
i residensstäderna för en måttlig hyra erhålla lämpliga lägenheter torde
icke förefinnas.

Häradsskrifvartjänsternas indragning skulle äfven medföra den olägenheten,
att den enhet i fögderiförvaltningen, som består däruti, att hvarje
fögderi har både kronofogde och häradsskrifvare, komme att upphöra.

Slutligen blefve befordringsutsikterna framför allt för landskontoristerna
men äfven för länsbokhållare, som någon gång öfvergå till
häradsskrifvare, försämrade.

De omständigheter åter, som tala till förmån för den ifrågasatta
nya organisationen torde vara följande.

Den del af häradsskrifvarnas arbete, som skulle öfvertagas af länsskrifvaren,
komme gifvetvis att blifva fullt enhetligt ordnad för hela
länet, något som icke nu kan anses vara fallet. Till arbetet blefve använda
relativt bättre kvalificerade biträden, än dem häradsskrifvarna nu
använda, och arbetet kunde därföre medhinnas på jämförelsevis kortare
tid och ändock blifva minst lika tillförlitligt som för närvarande.

Förenkling i förvaltningen skulle ock vinnas, både genom att skriftväxling
och diarieföring hos landskontoren något minskades och på det
sätt att kronofogden kunde befrias från den kontroll öfver riktigheten af
debiteringen, som nu åligger honom.

Det lärer icke kunna bestridas, att en mycket stor del af det arbete,
häradsskrifvarna verkställa, skulle kunna utföras af personer med mindre
kvalifikationer och därföre äfven med lägre aflöningsförmåner, än häradsskrifvarna
hafva. Detta missförhållande, som afsevärdt fördyrar den
nuvarande fögderiförvaltningen, skulle undanrödjas genom den nya organisationen,
hvilken för det hufvudsakliga häradsskrifvararbetet förutsätter
under länsskrifvaren, såsom öfvervakande, anställda fasta biträden med
löner betydligt lägre än de nuvarande häradsskrifvarnas.

Såsom framgår af från häradsskrifvarna inkomna uppgifter å deras
utgifter i och för tjänsten, erhålla häradsskrifvarnas biträden i allmän -

396

het en lägre aflöning, än som kan förutsättas utgå, därest statsverket
aflönade biträdena. Emellertid utföra dessa ett mycket stort och åtminstone
i åtskilliga fall af häradsskrifvarna utan närmare kontroll godtaget
arbete åt staten, och därföre borde det vara en statsangelägenhet,
att biträdena erhölle en skälig aflöning. Att under nuvarande organisation
ordna denna fråga på ett tillfredsställande sätt, torde möta stora
svårigheter. Med genomförandet af ifrågavarande förslag kunde däremot
frågan lösas, enär staten då komme att direkt betala aflöningarna till
biträdena.

Den besparing, som häradsskrifvartjänsternas indragning enligt alternativ
IV skulle medföra, är icke så stor, att indragningen endast på grund
af densamma bör genomföras, utan bestämmande för denna Iråga torde
böra vara, huruvida indragningen skulle i organisatoriskt hänseende
vara förenad med större fördelar än olägenheter. Härtill kommer, att,
om de något försämrade befordringsutsikterna för landskontorens tjänstemän
skulle leda till förhöjning i deras aflöningsförmåner — något som
dock kommittén icke anser oundgängligen nödvändigt — det ekonomiska
resultatet af indragningen skulle blifva sämre.

Vid ett vägande emot hvarandra af de med indragningen af häradsskrifvartjänsterna
förbundna fördelar och olägenheter i organisatoriskt
hänseende torde man få erkänna, att de senare äro öfvervägande. Med
anledning häraf anser kommittén, att någon indragning af häradsskrifvare''änsterna
icke heller bör ifrågakomma, detta så mycket mindre, som
man icke utan tvingande skäl bör vidtaga en så genomgripande rubbning
af den bestående enheten i fögderiförvaltningens sedan långa tider
häfdvunna organisation.

Den verkställda jämförelsen mellan de olika alternativen har sålunda
gifvit till resultat, att alternativ III är att föredraga.

397

AFDELNING III.

Kommitténs slutliga förslag.

Sedan kommittén således undersökt och tagit ställning till den
till kommittén hänskjutna frågan om kronofogdetjänsternas indragning
likasom ock till den i samband med denna undersökning inom kommittén
väckta frågan om indragning af häradsskrifvartjänsterna, återstår att
något närmare angifva och motivera det förslag till ordnande af fögderiförvaltningen,
som kommittén vid sin jämförande undersökning ansett
vara att föredraga framför öfriga undersökta förslag. Kommitténs yttrande
i denna del, där till behandling äfven upptagits de särskilda underdåniga
framställningar, hvilka remitterats till kommittén för att tagas
i öfvervägande vid fullgörande af det kommittén lämnade uppdrag, har
ansetts lämpligen böra afhandla fögderiförvaltningen och polisväsendet
hvar för sig.

Fögderitörvaltningen.

Organisation.

Svårigheterna att för fögderiförvaltningen finna en form, som bättre
än den nuvarande fyller sitt ändamål, torde förnämligast bero på, att
denna organisationsform är framsprungen ur och anslutit sig till den
historiska utvecklingen och att icke sådana förhållanden inträdt, som
nödvändiggöra en väsentligen ny organisation. Visserligen har under
utvecklingens sista skeden kronofogdetjänsternas betydelse i någon mån

398

Exekutions

väsendet.

förringats, genom att kronofogdarna med förändringen af taxeringsnämndernas
uppgift upphört att vara kronoombud vid dessa nämnder likasom ock
genom att synerna å kronans utarrenderade domäner numera skola förrättas
af nämndemän. Dock kvarstå kronofogdens hufvudsakliga uppgifter,
nämligen att uppbära, indrifva och redovisa kronans uppbörd, att i orterna
i första hand bevaka kronans intressen samt att vara ett kontrollerande
och i många fall direkt verkande led i statsförvaltningen. Om
än således förhållandena icke kunna sägas nu kräfva någon hufvudsaklig
ändring i den bestående formen för fögderiförvaltningen, måste dock
medgifvas, att på vissa områden utvecklingen ådagalagt behofvet af en
del ändringar i organisationen. Dessa äro emellertid icke af sådan betydelse,
att frågan om kronofogdetjänsternas indragning af dem framkallats,
och de erfordras hufvudsakligen till vinnande af den större förenkling
i förvaltningen, som icke redan åstadkommits i och med genomförandet,
af hvad löneregleringskommittén i sådant syfte föreslagit, särskildt
den direkta skriftväxlingen.

Anmärkningarna mot fögderiförvaltningens organisation rikta sig
sålunda förnämligast mot den omgång i behandlingen af vissa ärenden,
som följer af, att dessa måste passera kronofogden egentligen endast
såsom mellanhand. Detta gäller hufvudsakligen ärenden, som ankomma
på kronofogden såsom utmätningsman. Kronofogden, som enligt utsökningslagen
äger att själf verkställa utmätningsman tillhörande åtgärder,
har nämligen af olika skäl alltmer kommit att begagna sig af sin rätt
att för visst fall sätta länsmannen i sitt ställe, och utvecklingen i denna
riktning har så småningom ledt därhän, att detta nu blifvit regel. Då
därföre 1908 års sakkunniga ifrågasatt, flertalet länsstyrelser tillstyrkt
och i kungl. propositionen till 1909 års Riksdag föreslagits sådan ändring
i exekutionsväsendet, att kronofogden skulle upphöra att vara utmätningsman
utom i vissa undantagsfall och att utmätningsmannens
åligganden i öfrigt skulle i stället öfvertagas af länsmännen på eget
ansvar, står detta i full öfverensstämmelse med den historiska utvecklingen,
och just af denna orsak torde krafvet på nämnda reform icke kunna
afvisas, ehuru den från vissa synpunkter, i synnerhet behofvet af kontroll,
innebär en försämring. Kommittén anser sig därföre böra biträda det
af Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag framlagda förslag till ändring

399

af exekutionsväsendet, dock med viss modifikation. Enligt detta förslag
skulle nämligen kronofogden icke vara utmätningsman vid andra
tillfällen, än då Konungens befallningshafvande undantagsvis funne sådant
af nöden eller fråga vore om försäljning af fast egendom eller af fartyg,
enligt hvad i 92 § utsökningslagen sägs, samt fördelning af köpeskillingen
därför. Det vill emellertid synas, att äfven i fråga om annan
lös egendom än fartyg af nyssnämnda beskaffenhet fördelningen af köpeskillingen
i sådana fall, då sammanträde för fördelningen erfordras, icke
i regel kan med full säkerhet anförtros åt länsmannen. Ty, äfven om
dennes kompetens höjes i enlighet med hvad kommittén tänkt sig, kan han
icke få den ingående kunskap i förmånsrättsordningen och allmän civillag,
att han i allmänhet förmår lösa de svårigheter, som ofta äro förknippade
med nyssnämnda förrättningar.

Vidare finnes ett annat område, där kronofogden bör bibehållas
såsom utmätningsman. Då nämligen enligt kommitténs mening kronofogden
fortfarande bör vara redogörare ej mindre beträffande i fögderiets
specialräkning och bötesredogörelse debiterade utskylder, afgifter och
böter än äfven med afseende å inom fögderiet debiterade, restförda kommunalutskylder,
församlingsafgifter till prästerskapet, afgifter till försäkringsanstalter
med flera dylika utskylder, synes det lämpligt, att han
kvarstår såsom utmätningsman i fråga om indrifning inom eget fögderi
af dessa medel och att således, om länsman anlitas för denna indrifning,
han icke är att betrakta såsom utmätningsman. Denna anordning kräfves,
för att kronofogden må vara oförhindrad att själf verkställa utmätning
för indrifning af dylika utskylder och böter, hvartill han tydligtvis
bör vara berättigad, och äfven för att han må kunna påskynda indrifningsarbetet
på ett verksammare sätt, än som skulle kunna ske, om
länsmännen omhänderhade indrifningen i egenskap af utmätningsmän.
Däremot bör för undvikande af omgång i indrifningsarbetet länsmannen
vara utmätningsman, då det gäller att indrifva utskylder, afgifter eller
böter å ort utom det fögderi, där de blifvit debiterade.

Kommittén hemställer alltså,

att länsman skall vara utmätningsman på landet
dock med den inskränkning, att kronofogde skall fullgöra
utmätningsmans åligganden dels beträffande exekutiv

400

försäljning af fast egendom och af fartyg, som i 92 §
utsökningslagen sägs, samt fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis försåld fast egendom och för lös
egendom, då enligt 119 eller 120 § nämnda lag sammanträde
för fördelningen erfordras, dels då fråga är
om uttagande inom eget fögderi af i dess specialräkning
och bötesredogörelse debiterade utskylder, afgifter
och böter eller af inom fögderiet debiterade, restförda
kommunalutskylder, församlingsafgifter till prästerskapet,
afgifter till försäkringsanstalter och dylikt dels
ock undantagsvis i andra fall, då Konungens befallningshafvande
finner skäligt därom förordna.

Mot det under exekutionsväsendet hörande stadgandet, att landssekreteraren
äger uppbära hälften af den provision, som utgår ur köpeskillingen
för af kronofogde utmätningsvis försåld fast egendom, hafva
från vissa håll framkommit anmärkningar, och dessa synas icke sakna
fog för sig. Provisionerna å köpeskilling för utmätningsvis försåld fastighet
äro tydligtvis att anse såsom ersättning för det arbete och ansvar,
som är förenadt med förrättandet af auktionen och därtill hörande köpeskillingslikvid.
Det kan då icke anses riktigt, att provisionen, som ju
också, då försäljningen äger rum å landskansliet, odelad tillfaller landssekreteraren,
skall, när auktionen med tillhörande köpeskillingslikvid
förrättats af kronofogden, delas emellan denne och landssekreteraren,
hvilken icke har något besvär med eller ansvar för förrättningen. Till
stöd för stadgandet i fråga torde ej heller kunna åberopas annan grund
än en längre tids häfd. Under sådana förhållanden anser sig kommittén
böra, till undanrödjande af den orättvisa, stadgandet innebär, föreslå,

att provisionen å utmätningsvis försåld fast egendom
på landet skall, äfven då försäljningen äger rum annorstädes
än å landskansliet, odelad tillfalla den, som förrättat
auktionen med därtill hörande köpeskillingslikvid.

En sådan bestämmelse torde dock icke kunna tillämpas på andra
landssekreterare än dem, som äro pliktiga att underkasta sig stadgade
villkor för åtnjutande af löneförmåner enligt den år 1908 fastställda nya

401

lönestat eller förklarat sig därtill villiga, öfriga landssekreterare, livilka
torde utgöra ett fåtal, synas på grund af de i sammanhang med 1878
års lönereglering meddelade bestämmelser vara berättigade att bibehållas
vid rätt till andel i förevarande provisioner.

I samband med livad nyss anförts, tillåter sig kommittén fästa uppmärksamheten
på, att inom vissa län den praxis alltmera utbildat sig,
att de exekutiva fastighetsauktionerna, så snart möjlighet därtill förefinnes,
af länsstyrelserna utsättas att hållas å landskansli. Detta synes
dock ur olika synpunkter icke innebära några fördelar utan snarare
tvärtom. Sålunda torde i allmänhet för dem, som hafva att bevaka nåo-ot
intresse vid förrättningarna, kostnaderna för inställelse vid dessa blifva
mindre, om förrättningarna hållas å tingsstället eller eljest i orten, än
om de äga rum i residensstaden. Vidare torde det ofta öfverklagade
förhållandet, att landskanslierna äro alltför betungade af arbete, ej så
sällan i viss mån sammanhänga med fastighetsauktionernas förrättande
där, ty dessa kräfva ett tidsödande förberedande arbete af sakkunnig
person, och förhållandena kunna lätt nog leda till, att en ny länsnotarie
eller extra länsnotarie blifver erforderlig. Det icke minst betänkliga vid
ifrågavarande praxis ligger slutligen däri, att man icke begagnar sig af
den kompetens, kronofogden med hänsyn till ifrågavarande förrättningar
måste hafva, och att kronofogden genom att beröfvas tillfälle till verkställande
af dylika förrättningar kan i betänklig grad mista den vana
och praktiska erfarenhet i dithörande ämnen, som gifvetvis underlättar
arbetet och är en borgen för dettas säkra utförande. På grund häraf vill
kommittén, utan att göra någon direkt hemställan i ämnet, uttala såsom
ett önskemål, att exekutiv auktion af fastighet på landet i alla fall, där
sådant enligt utsökningslagen är medgifvet och särskilda förhållanden
icke till annat föranleda, hålles i den ort, där fastigheten är belägen.

Blifva, på sätt ofvan föreslagits, länsmännen utmätningsmän, kommer
detta att medföra förenkling äfven inom uppbördsväsendet. Ty,
såsom redan framhållits, komma vid en sådan anordning ansökningar
om handräckning för uttagande af från debiteringsorten bortflyttade personers
kronoutskylder och böter att gå, icke såsom nu till kronofogden
i den ort, dit restskyldig eller bötfälld afflyttat, utan direkt till
länsmannen i denna ort såsom utmätningsman därstädes. Enahanda först -

Uppbörds väsendet,

402

enkling inträder i fråga om indrifningen af resterande kommunal- och
prästutskylder med flera allmänna afgifter, som icke Tippbäras och redovisas
i sammanhang med kronoutskylderna. Lika med 1908 års sakkunniga
anser kommittén däremot, såsom förut omnämnts, att kronofogdens
redogörarställning bör bibehållas ej allenast beträffande kronouppbördsrester
och böter utan äfven i fråga om inom eget fögderi debiterade,
restförda utskylder och afgifter af nyssnämnda slag och att således
vederbörande kommuners eller inrättningars uppbördsman fortfarande
skola hafva att med sina framställningar om indrifning af dylika utskylder
och afgifter vända sig till kronofogden. Bibehållandet af kronofogdens
redogörarställning beträffande restförda kommunalutskylder m. fl.
afgifter är nödvändig, för att länsmännen icke må, till men för sina
åligganden såsom polismän, blifva alltför mycket bundna vid sina tjänstelokaler
af kontorsgöromål, samt betingas dessutom, hvad kommunalutskylderna
angår, af kronofogdens åliggande att till ledning för upprättande
af röstlängd för val till Riksdagens andra kammare lämna
uppgifter om personer, som häfta för oguldna kommunalutskylder. Denna
anordning torde äfven äga ganska väsentlig betydelse för kontrollen
öfver redovisningen för restindrifningen i fråga.

I nära sammanhang med uppbörds väsendet står frågan om fördelningen
af den ersättning, som enligt gällande föreskrifter utgår för indrifning
af restförda utskylder och afgifter. Då en förändring i sättet
för fördelningen af dessa indrifningsafgifter redan blifvit under senare
tid ifrågasatt samt härtill kommer, att länsmännens nya ställning såsom
utmätningsmän för dem skulle medföra en betydligt utsträckt rätt till andel i
indrifningsafgifterna, har kommittén ansett sig böra taga ofvannämnda
fråga i öfvervägande. Enligt nu gällande bestämmelser äger kronofogde
att vid indrifning inom eget fögderi af oguldna utskylder och
afgifter uppbära hela indrifningsafgiften, om han själf uttager medlen.
Användes fjärdingsman för indrifningen, åtnjuter denne hälften af indrifningsafgiften
och tillfaller den andra hälften kronofogden. Därest
kronofogden för indrifningsarbetet anlitar länsman inom sitt fögderi,
och denne själf uttager medlen, finnes visserligen endast beträffande
andra utskylder än kronouppbördsmedel stadgadt, att länsmannen äger
rätt till halfva indrifningsafgiften, men lärer dock detta oaktadt i sådana
fall ofvan angifna fördelningsgrund faktiskt tillämpas äfven i fråga

403

om indrifningsafgifteu för restförda kronouppbördsmedel. Om diiremot
länsmannen icke själf verkställer indrifningen utan härför i sin ordning
anlitar fjärdingsman, är länsmannen icke berättigad till någon andel
i indrifningsafgifteu, som då oafkortad tillfaller kronofogden och fjärdingsmannen
till lika fördelning dem emellan. I de fall slutligen, då
på begäran af kronofogde indrifning af utskyld eller afgift äger rum
å ort utom hans fögderi, åtnjuter han icke någon andel i indrifningsafgiften,
utan tillkommer då den rätt till indrifningsafgift, som kronofogde
vid indrifning inom eget fögderi äger, utmätningsmannen i indrifningsorten.

Såsom ofvan nämnts, skulle länsmännen på grund af sin nya ställning
såsom utmätningsmän blifva berättigade till indrifningsafgifter i betydligt
större omfattning än nu. Då nämligen enligt kommitténs förslag
kronofogde vid begäran om handräckning för uttagande å ort utom
fögderiet af utskyld eller afgift skulle hänvända sig direkt till länsmannen
därstädes i hans egenskap af utmätningsman, måste däraf följa, att den
rätt till indrifningsafgift för sålunda uttagna medel, som nu tillkommer
kronofogden i indrifningsorten, i stället öfverginge på länsmannen därstädes.
Vid indrifning åter inom eget fögderi bör enligt kommitténs
mening kronofogden bibehållas vid sin nuvarande rätt till indrifningsafgift,
dock med undantag för det fall, att kronofogde anlitar länsman
för verkställande af indrifning och denne i sin ordning begagnar sig af
fjärdingsman för medlens uttagande. Det torde nämligen vara med
billighet öfverensstämmande, att i sådan händelse äfven länsmannen erhåller
någon ersättning, och synes det kommittén skäligt, att härvid
den kronofogden nu tillkommande hälft i indrifningsafgiften delas lika
mellan kronofogden och länsmannen. En bestämmelse om sådan fördelning
skulle möjligen äfven påverka kronofogdarna till att inom sina
fögderier i betydligt större omfattning än nu verkställa indrifningen
själfva eller genom fjärdingsman, så att icke biträde af länsman anlitas,
utan att detta är af behofvet påkalladt.

Då slutligen, såsom ofvan nämnts, någon uttrycklig bestämmelse
icke finnes därom, att, då kronofogde inom sitt fögderi anlitar länsman
för indrifning af kronouppbördsmedel och denne själf verkställer indrifningen,
länsmannen äger rätt att tillgodogöra sig hälften af indrifnings -

404

Åklagar väsendet.

afgiften, synes det kommittén lämpligt, att föreskrift härom varder utfärdad.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer kommittén,

att nu gällande bestämmelser rörande fördelningen
af indrifningsafgifter för utskylder och afgifter varda
ändrade och kompletterade i öfverensstämmelse, med
hvad kommittén här ofvan uttalat.

Vidare synes det kunna ifrågasättas, huruvida man icke till vinnande
af förenkling skulle kunna undvara den balansrelation, som afslutas
den 30 augusti. På grund af den för några år sedan vidtagna
framflyttningen af tiden för uppbördsstämmorna och den större skyndsamhet,
hvarmed restindrifningen till följd af den direkta skriftväxlingen
kan bedrifvas, böra de rester, hvilka skola redovisas i nämnda balansrelation,
i allmänhet ej vara så stora. Vill man dock sörja för, att statskontoret
erhåller kännedom om de fall, då resterna vid tiden för nämnda
balansrelation äro osedvanligt stora, kunde det åläggas länsstyrelserna,
som lätt nog med ledning af den tidigare balansrelationen och inkomstboken
kunna konstatera dessa fall, att om dem göra anmälan hos statskontoret.
Balansrelationens betydelse såsom kontroll öfver, att influtna
medel levereras, torde i det närmaste hafva upphört med införande af
skyldigheten för kronofogden att föra kassajournal och kvartalsvis till
länsstyrelsen insända utdrag af densamma.

Då det icke ansetts lämpligt befria länsmännen från skyldigheten
att närvara vid uppbördsstämmorna, men det å andra sidan är angeläget,
att länsmännen så litet som möjligt blifva bundna af dessa förrättningar,
torde man böra tillse, att uppbördsstämmorna ordnas så, att de taga
minsta möjliga tid, både hvad angår själfva förrättningarna och af dem
föranledda resor. Härigenom vinnes ock fördelen af minskade utgifter
till uppbördskontrollanter, detta särskildt om uppbördsstämmorna ej fördelas
på flera terminer utan hållas i en följd.

Hvad åklagarväsendet angår, torde detta, som nu i hufvudsak
handhafves af länsmännen, blifva afsevärdt förstärkt genom den större

405

teoretiska och praktiska utbildning, kommittén föreslår fö* länsmännen.
Likväl kunna gifvetvis inträffa fall, där åklagaren måste vara utrustad
med större teoretisk utbildning, än som kan fordras af länsmännen, och
så torde blifva händelsen framför allt, då häktad person begagnar sig
af sin rätt till lämpligt rättegångsbiträde, hvartill i allmänhet juridiskt
bildad person förordnas. Huruvida i dylika fall åklagartalan bör föras
af kronofogde eller annan särskildt förordnad åklagare, torde få bero af
omständigheterna, men kommittén anser önskvärdt, att man på detta
område likasom eljest i största möjliga utsträckning tillgodogör sig
kronofogdens juridiska utbildning.

Beträffande kronofogdes och länsmans inbördes förhållande såsom
åklagare råder en viss osäkerhet. Å ena sidan framhålles, att kronofogden,
enär han äger själf eller genom underlydande länsman beifra
brott samt länsmannen står under hans lydnad, bör vara berättigad att
skilja länsmannen från ett af denne anhängiggjordt brottmål eller meddela
honom instruktioner rörande målets behandling. Från andra sidan
erinras, att ett dylikt ingripande af kronofogden för länsmannen kan
få betänkliga följder, i det han naturligen är underkastad rekonventionsansvar
för målets anhängiggörande och andra af honom vidtagna åtgärder
men beröfvas möjligheten att försvara och styrka befogenheten
af dessa åtgärder. Enär förhållandena alltmer utvecklat sig därhän,
att länsmannen i sin åklagarverksamhet är oberoende af kronofogden,
-samt någon olägenhet häraf icke försports och ej heller torde
vara att befara, så framt länsstyrelsen, såsom kommittén anser lämpligt,
äger skilja länsman från ett mål, för hvars utförande han anses olämplig,
hemställer kommittén,

att vid den revision af kronofogde- och länsmansinstruktionerna,
som lärer vara att förvänta, uttrycklig
föreskrift meddelas därom, att kronofogdar och länsmän
skola hvar för sig äga själfständigt anhängiggöra
och utföra åtal samt att, sedan länsman verkställt häktning
eller beslag eller anhägiggjort åtal, kronofogde
icke, utan att länsstyrelsen därom säskildt förordnat,
må ingripa i målet.

406

Det torde förtjäna erinras, hurusom styrelserna för föreningarna
Sveriges kronofogdar och Sveriges kronolänsmän vid sammanträde den
26 oktober 1908 uttalat sig för den sålunda föreslagna regleringen af
kronofogdarnas och länsmännens ställning till hvarandra såsom åklagare
samt att en dylik anordning äfven synes vara afsedd i en af styrelsen
för föreningen Sveriges kronolänsmän till kommittén ingifven framställning
rörande, bland annat, länsmännens själfständighet såsom åklagare.
Att kommittén med sitt förslag likväl icke åsyftat, att länsmännens
åklagarverksamhet skulle lämnas utan inseende af kronofogden, framgår,
af hvad här nedan anföres i fråga om kontrollen öfver länsmännens
förhållande i tjänsten.

Då det äfven framgent torde blifva regel, att å landet begångna
brott i första hand anmälas hos ortens länsman, men enligt kommitténs
förslag kronofogde icke skulle äga ingripa i ett mål, sedan länsman
verkställt beslag eller häktning eller anhängiggjort åtal, skulle kronofogden,
därest icke länsmännen ålades att till kronofogden göra anmälan
om till deras kunskap komna brott, i vissa fall kunna betagas möjligheten
att annorlunda än efter länsstyrelsens förordnande uppträda som
åklagare. Men, enär kronofogdens åklagarverksamhet endast undantagsvis
torde böra tagas i anspråk vid andra tillfällen, än där fråga är om
gröfre och mera invecklade brottmål, anser kommittén, att länsmännens
nyssnämnda anmälningsskyldighet bör inskränkas till sådana brott, hvarå
enligt lag straffarbete, dock ej under två år, kan följa. Emellertid torde
det böra åligga kronofogden att efter ingången anmälan om ett brott
skyndsamt meddela länsmannen, huruvida han vill själf åtala brottet
eller icke, samt att i förra fallet öfvertaga ledningen och ansvaret för
förundersökningen. Att i nämnda fall länsmannen är skyldig på kronofogdens
order och efter hans anvisningar verkställa förberedande utredningar
och förhör, torde vara uppenbart.

I anslutning till det anförda hemställer kommittén,

att vid blifvande revidering af instruktionerna för
kronofogdar och länsmän meddelas bestämmelse om
sådan anmälningsskyldighet, som här ofvan angifvits.

407

Förutom kronofogdar och länsmän finnes för åklagarväsendet på ,FörfaJi
landsbygden ännu ett organ, nämligen landsfiskalen. Visserligen är institutionens
denne tjänsteman enligt gällande instruktion afsedd att vid inom hans 11
distrikt varande domstolar och exekutionssäteu icke blott i brottmål föra
den talan, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranleder, utan jämväl
utföra kronans talan i äganderätts- samt andra civila och ekonomiska
ersättnings- och tvistefrågor, men då landsfiskalen utan särskildt förordnande
af vederbörande myndighet ma anhängiggöra och utföra talan
endast i vissa brottmål, är han i främsta rummet att anse såsom åklagare,
och det torde därför lämpa sig att här till behandling upptaga
det af löneregleringskommitten framkastade spörsmålet, huruvida icke
landsfiskalsinstitutionen skulle kunna upphäfvas.

Institutionens betydelse torde numera hufvudsakligen vara den, att
vid sådana tillfällen, då annan person än vederbörande kronofogde eller
länsman måste anlitas för bevakande af kronans talan i civila mål eller
utförande af åklagartalan i brottmål, en person finnes, som ej kan
undandraga sig honom gifvet uppdrag att bevaka talan eller uppträda
såsom åklagare. Ty har motivet för institutionens inrättande och bibehållande
varit, att man antagit, det den ordinarie kronobetjäningen ej
skulle medhinna att utöfva talan äfven i de mål, för hvilka landsfiskal
anlitas, eller ock att man velat för utförande af dessa mål tillförsäkra
sig en större skicklighet, än man trött sig i allmänhet kunna förvänta
hos den ordinarie kronobetjäningen, torde, på sätt löneregleringskommitten
anfört, detta ej vidare äga giltighet. Det visar sig nämligen, att
af de 29 landsfiskalsbefattningar, hvilka enligt 1912 års statskalender
voro besatta, 26 upprätthöllos af länsmän. Emot institutionens behöflighet
synes ock kunna åberopas, att i fyra län landsfiskalstjänst ej
finnes inrättad.

För öfrigt torde de fall, då landsfiskalerna anlitas för afsedda
uppdrag vara sällsynta. Man begagnar sig, där länsmännen ej användas,
af kronofogdarna eller särskildt förordnade juridiskt bildade
personer.

Under sådana förhållanden och då, i händelse länsmännens kompetens
varder ökad i enlighet med kommitténs förslag, landsfiskalen än

408

mindre än hittills blifver behöflig såsom åklagare, får kommittén med hänsyn
till önskvärdheten af enhetlighet i åklagarväsendet hemställa,

att landsfiskalsinstitutionen måtte upphäfvas.

friande*från Fbr att bereda länsmannen ökad tid till honom i öfrigt åliggande
närvaro vid göromål föreslog löneregleringskommitten, att länsmannen skulle befrias
manttgarr‘f~ från skyldigheten att närvara vid mantalsskrifningar för ordningens upprätthållande
samt åberopade till stöd härför, att, enligt hvad erfarenheten
visat, nämnda förrättningar icke vore förknippade med sådana faror för
ordningens störande, att af denna orsak länsmannens närvaro vid dem
erfordrades. Dessa skäl torde äga sin riktighet, och kommittén anser därföre,
att länsmännen icke böra hafva skyldighet att under alla förhållanden
närvara vid mantalsskrifningarna. Att emellertid länsman bör närvara vid
mantalsskrifning, i händelse sådant kräfves för ordningens upprätthållande,
ligger i sakens natur.

Kommittén hemställer sålunda,

att länsmännen måtte befrias från skyldigheten
att närvara vid mantalsskrifningsförrättningar i andra
fall, än där sådant kräfves för ordningens upprätthållande.

Upphörande Hvad fögderitjänstemännens göromål i öfrigt angår, har kommittén
uppbördsman ändra ändringar att föreslå än dem, som äro förbundna med här

andras°taian nedan föreslagna förmer för kontrollen öfver länsmännens tjänsteverkinfor
rätta, samhet, men kommittén förutsätter, att vid den förestående revideringen
åt instruktionerna för fögderitjänstemännen en del mindre ändringar ske
till vinnande af större enkelhet och snabbhet i göromålen, såsom i fråga
om införskaffandet af en del statistiska uppgifter och utbetalningar af
indelningsersättningar m. m. Dock tillåter sig kommittén i detta sammanhang
till behandling upptaga spörsmålet, huruvida icke bestämmelsen,
att kronans uppbör.dsmän under alla förhållanden är förbjudet att
uppträda såsom rättegångsombud för enskilda, må kunna upphöra. Det
kan nämligen för sådana fall, då kronofogde behöfver anlitas för utförande
af kronans talan i civila mål eller för åklagartalan, vara af

409

stor betydelse, att kronofogden varit i tillfälle att i praktiken omsätta
sina juridiska kunskaper samt vidmakthålla och vidare utveckla, hvad
han inhämtat under den tid, han tilläfventyrs tjänstgjort hos domare
eller såsom sådan. Om med bestämmelsen åsyftas, att uppbördsman
icke må syssla med rättegångar åt enskilda, är den ej heller effektiv,
ty väl kan uppbördsmannen ej själf uppträda såsom ombud inför rätten,
men ingenting hindrar, såsom ock erfarenheten visar, att han är det verkliga
ombudet, som blott vid rätten använder en af honom själf anskaffad
ställföreträdare. Något hinder för uppbördsman att uppträda såsom
rättegångsombud synes icke förefinnas i arten af hans verksamhet. Har
man med stadgandet afsett förekomma, att kronans uppbördsman skulle
vara af eventuellt ombudskap för en skattskyldig. hindrad att hos denne
indrifva utskylder eller böter, erfordras detsamma icke numera med hänsyn
till de gängse formerna för indrifningen.

Kommittén föreslår därföre

sådan ändring af sista punkten i 15 kapitlet 2 § rättegångsbalken,
att kronans uppbördsmän i fråga om
rätten att föra andras talan varda likställda med Konungens
betjänte i öfrigt. ,

Under behandlingen af frågan om kronofogdetjänsternas indragning Kontroll öfver

~ ° . . , , . ,, kronofogdar har

såsom ett hufvudskäl mot indragningen med fullt tog aberopats nas och i&n*-betydelsen af den kontroll öfver länsmännens verksamhet, man äger hos lamhet.
kronofogden. Klart är då, att man vid kronofogdeinstitutionens bibehållande
bör söka tillgodogöra sig densamma för nyss nämnda ändamål.

Därföre är det enligt kommitténs mening nödvändigt, att, om länsmännen
inom exekutions- och åklagarväsendet gifvas en så själfständig ställning,
som af kommittén föreslagits, man sörjer för, att deras tjänsteverksamhet
blifver underkastad inseende af kronofogden, hvilken på närmare
håll och mera ingående än länsstyrelsen kan följa länsmannens göranden
och låtanden. Vid en sådan anordning blifver ej heller det nu mellan
kronofogden och länsmannen äfven på nyss nämnda områden bestående
förhållandet af öfver- och underordnad sönderbrutet.

410

Genomförandet af den här ofvan föreslagna ändring i exekutionsgöromålens
handhafvande måste gifvetvis leda till, att nu gällande bestämmelser
om skyldighet för kronofogde att föra dagbok i utsökningsmål
och kvartalsvis affinna utdrag af densamma öfverflyttas på länsmännen,
dock att naturligen kronofogdes skyldighet härutinnan bör
kvarstå beträffande på honom ankommande utsökningsmål. Därjämte
torde äfven länsmannen höra aläggas att föra kassajournal och kvartalsvis
aflämna utdrag af densamma. Dock anser kommittén af ofvan
anförda skäl, att utdragen af länsmannens utsökningsdagbok och kassajournal
böra för granskning insändas icke till länsstyrelsen utan till
kronofogden. För länsstyrelserna skulle ock en icke oväsentlig lättnad
i arbetet inträda, om granskningen af länsmännens dagboksutdrag ej
lades på dem.

Vidare anser kommittén, att länsmännens ifrågasatta ändrade befattning
med exekutionsärendena bör medföra skyldighet för dem att
rörande uppbördsresters indrifning föra sådan dagbok, som i § 10 kungl.
förordningen den 12 juli 1878 är föreskrifven för stadsfogde, och att
denna dagbok bör, när så påfordras, företes för kronofogden.

Dessutom måste af samma anledning äfven hos länsmännen förrättas
sådan inventering, som afses i kungl. kungörelsen angående inventering
hos vissa ämbets- och tjänstemän den 10 juli 1899. I enlighet med
sin förut uttalade principiella ståndpunkt till frågan om kontrollen öfver
länsmännens verksamhet anser kommittén, att inventeringarna, där ej
annorlunda af länsstyrelsen förordnas, skola förrättas af kronofogdarna,
hvilka för dylika förrättningar torde böra åtnjuta ersättning enligt gällande
resereglemente.

I sin åklagarverksamhet torde länsmännen för närvarande till det
mesta vara lämnade utan kontroll af öfverordnad myndighet. Att detta
oaktadt icke några svårare anmärkningar förekommit mot länsmännens
sätt att sköta aklagarkallet, lärer i viss mån bero på vår nuvarande
rättegångsordning i brottmål, enligt hvilken domaren kan gifva
åklagaren anvisningar. Emellertid har på senare tid den uppfattning
gjort sig gällande, att domaren, för att åt sig bevara en själfständig
och opartisk ställning, bör afhålla sig från att bistå åklagaren samt i
stället låta denne reda sig på egen hand. Då utvecklingen i sådan

411

riktning knappast torde stå att ändra, i all synnerhet som frågan om
processförfarandets omläggning i enlighet med förhandlingsprincipen är
\mder
samhet såsom åklagare blifva underkastade kontroll. Denna torde lämpligast
kunna ordnas på det sätt, att kronofogden åtminstone några gånger
årligen är närvarande vid tingen för att iakttaga åklagarmålens
utförande, med åliggande för honom att, därest länsman befinnes göra
sig skyldig till svårare missgrepp vid måls utförande, därom göra anmälan
hos länsstyrelsen. Kommittén antager, att sådana anmälningar
skulle blifva ytterst sällsynta, åtminstone sedan länsmännen mera allmänt
vunnit den af kommittén ifrågasatta kompetens, men till nämnda förhållande
skulle enligt kommitténs mening i mycket hög grad bidraga
den omständigheten, att länsmännen visste sig i sin åklagarverksamhet
vara föremål för inseende. Ett dylikt åliggande för kronofogden skulle
dessutom medföra andra fördelar, i det att kronofogden på sådant sätt
finge större praktisk erfarenhet i och säkerligen äfven större intresse
för åklagargöromålen samt därföre blefve mera egnad att vid förefallande
behof användas såsom åklagare. För öfrigt skulle kronofogdens närvaro
vid tingen bereda honom ett ytterligare tillfälle att komma i beröring
med ortsbefolkningen och få större kännedom om ortsförhållandena,
något som är af stor betydelse framför allt för sådana fall, då länsstyrelsen
är i behof af kronofogdens yttrande i någon fråga.

Här ofvan för länsmännen föreslagna anmälningsskyldighet om
gröfre brott torde i sin mån komma att tjäna till kontroll å länsmännen,
enär brotten skulle anmälas och länsmannen, om åtal af honom icke
anhängiggöres, måste vara beredd att gifva kronofogden besked om
anledningarna därtill.

Huru kontrollen öfver polisväsendets handhafvande af fögderitjänstemännen
skall regleras, torde i viss mån blifva beroende af det sätt,
hvarpå polisväsendet för orten ordnats. Polisorganen böra enligt kommitténs
mening stå i intim förbindelse med hvarandra, så att den öfverordnade
kan utöfva ledning och öfverinseende. Om än för sådant
ändamål de lägre polismännen böra aflämna rapporter till sina förmän,
torde detta icke i regel böra utsträckas att gälla länsmännen, utan deras
anmälningsskyldighet, utöfver hvad redan föreslagits, torde kunna in -

412

Länsmännens

kompetens.

skrankas till fall, som särskild! kräfva kronofogdes ingripande såsom
polischef, nämligen tillfällen, da oroligheter utbrutit eller kunna befaras.
Uppenbart är dock, att kronofogden bör vara oförhindrad att vid inventeringar
och genom direkt infordrade upplysningar granska länsmännens
göranden och låtanden såsom polismän.

Under åberopande af hvad sålunda anförts i fråga om kontrollen
öfver fögderitjänstemännens verksamhet, hemställer kommittén,

att vid blifvande revidering af instruktionerna för
kronofogdar och länsmän här ofvan uttalade synpunkter
rörande dessa tjänstemäns tjänsteåligganden måtte
komma till beaktande.

Under fögderiförvaltningens organisation må ock om än mera indirekt
kunna hänföras frågan om länsmännens kompetens, hvilken fråga
i det föregående gjorts till föremål för undersökning. Af skäl, som
redan anförts, se sidan 240, har kommittén ansett, att redan under nuvarande
förhållanden behof af ökad kompetens hos aspiranter å länsmanstjänster
föreligger. Klart är då, att detta behof enligt kommitténs
mening skulle blifva än mera trängande, om länsmännen i fråga om
åklagar- och exekutionsväsendet erhölle den själfständiga ställning, kommittén
föreslagit.

För att få frågan om bästa sättet att ordna länsmännens utbildning
undersökt har kommittén, på sätt framgår af det föregående, uppgjort
ett preliminärt förslag i frågan och däröfver inhämtat länsstyrelsernas
yttrande. Enligt detta förslag, som återfinnes å sidorna
241 och 242 skulle utbildningen omfatta: l:o förberedande tjänstgöring
hos kronofogde eller länsman och hos länsstyrelse, 2:o teoretisk
kurs i de till länsmanstjänsten hörande lagar och författningar, 3:o länsmansexamen
och 4:o tjänstgöring vid poliskårs detektivafdelning. Ehuru
flera länsstyrelser funnit den föreslagna ökningen af kompetensfordringarna
onödigt stor, för den händelse kronofogdetjänsterna bibehölles,
hafva dock flertalet icke haft något att erinra mot grunddragen i förslaget.
De anmärkningar, som framkommit mot förslaget såsom helhet, hafva
för öfrigt mestadels inneburit, att utbildningen skulle blifva allför kost -

413

sam och därföre åstadkomma svårighet att rekrytera länsmanskåren med
lämpliga personer. Kommittén kan ej dela dessa farhågor, så mycket
mindre som föreningen Sveriges kronolänsmän i en till kommittén inkommen
framställning hemställt, att studentexamen måtte uppställas
såsom minimifordran för erhållande af länsmanstjänst, samt den tid och
kostnad, som erfordras för afläggande af studentexamen i stället för realskolexamen,
i allmänhet torde öfverstiga, hvad som skulle kräfvas för den
föreslagna teoretiska kursen och detektivutbildningen. På grund häraf
finner sig kommittén böra i hufvudsak fasthålla vid sitt preliminära
förslag. Däremot torde vissa af länsstyrelsernas anmärkningar mot
detta förslags detaljer vara befogade och böra föranleda ändringar.

Kommittén har sålunda i fråga om minimifordringarna på länsmännens
allmänbildning intet att erinra mot, att äfven den, som ej aflagt
realskolexamen, må antagas till länsman, om han har mot denna examen
svarande kunskaper, men detta förutsätter, att man bestämmer,
hvilka aflagda kunskapsprof, som skola jämställas med realskolexamen.

Då hufvudsyftet med den föreslagna förberedande tjänstgöringen
är att bringa aspiranten till mognad och få utrönt, att han åtminstone
icke saknar anlag eller är olämplig för länsmanskallet, anser kommittén
icke nödigt, att den tvååriga tjänstgöringstiden fördelas i enlighet med
det preliminära förslaget, utan må den kunna fullgöras hos länsman,
kronofogde eller länsstyrelse. Och vidare torde länsstyrelses intyg om
fullgjord proftjänstgöring i fråga om aspirantens lämplighet för länsmanskallet
endast behöfva innehålla vitsord, huruvida något förekommit,
som antyder bristande lämplighet. Att äfven den, som aflagt juridisk
examen, bör någon tid tjänstgöra inom landsstaten, innan han erhåller
länsmanstjänst, torde vara riktigt. En uttrycklig föreskrift härom synes
dock mindre betydelsefull, då i praktiken ingen utan någon tjänstgöring
inom landsstaten torde utnämnas till länsman. De af en del länsstyrelser
uttalade farhågorna för möjligheten att bereda länsmansaspiranterna
tillfälle till den obligatoriska proftjänstgöringen anser kommittén till det
mesta ogrundade. Af kommitténs utredning framgår, att redan nu
kronofogdarna med undantag af ett fåtal hålla sig med ständiga biträden
och att sådana biträden äro anställda hos ungefär en tredjedel af
länsmännen. Säkerligen komme icke biträdena att blifva färre utan

414

snarare flera, därest kronofogdarnas och länsmännens antal minskades, på
sätt kommittén tänkt sig, och hvad angar tillfällena för länsmansaspirant
att la tjänstgöra hos länsstyrelserna, är det eu känd sak, att behofvet
af arbetskrafter hos dem är i ständig tillväxt. Att proftjänstgöringen
ofta torde för aspiranten blifva förenad med ekonomisk uppoffring,
synes antagligt, men förhållandena torde i detta hänseende icke
blifva afsevärdt ogynnsammare än för närvarande. I öfrigt må erinras,
att utvecklingen allt mera ledt därhän, att icke heller nya biträden behöfva,
såsom förr ej var ovanligt, tjänstgöra utan aflöning under den
första utbildningen.

Emot Konungens befallningshafvandes i Jönköpings län förslag, att
teoretisk undervisningskurs till eu början skulle anordnas endast i Stockholm,
synes icke vara något att invända, då härigenom äfven kunde vinnas
någon besparing för statsverket. Länge torde dock ej kunna anstå
med anordnande af kurs äfven å annat ställe, ty antagligt är, att åtskilliga
aspiranter å polismannabefattningar i städerna skulle genomgå
den föreslagna länsmansutbildningen, och dessutom torde man ej kunna
undgå, att för polismän i köpingar och på landsbygden i öfrigt, hvilka beklädas
med åtals- och häktningsrätt, kräfva länsmansexamen såsom kompetensvillkor.
Innan en fullständig plan för kursen uppgjorts, både
hvad angår läroämnen och det kunskapsmått, kursen afser att bibringa,
är det tydligen vanskligt att beräkna tiden för densamma. Med fästadt
afseende på, att kunskapsmattet för länsmännen bör kunna sättas lägre,
då kronofogdetjänsterna bibehållas, har det synts kommittén, att kursen
ej skulle behöfva taga längre tid än ett år.

Hvad angår den i förslaget om länsmansexamen ingående examenskommissionen,
har kommittén vid närmare öfvervägande icke funnit
behöfligt att såväl en landshöfding som en landssekreterare och en landskamrerare
insattes i kommissionen, utan ansett länsstyrelsernas intressen
blifva tillräckligt bevakade om endast en af nämnda ämbetsmän deltoge
i kontrollen öfver länsmansexamen. Att kansliexamen och enligt äldre
examensstadga aflagd examen för inträde vid rikets rättegångsverk äfven
bör befria från afläggande af länsmansexamen torde ligga i sakens
natur, ehuruväl härom intet nämnts i preliminära förslaget.

415

Onekligen äro, såsom Konungens befallningshafvande i Västeruorrlands
län erinrat, förhållandena i vissa länsmansdistrikt sådana, att länsmännen
där i regel icke kunna behöfva utbildningen vid detektiv poliskår.
Förhållandena kunna dock snart ändras, och i öfrigt förekomma
i sådana distrikt helt visst enstaka fall, då länsmannen är i största behof
af detektivutbildning. Man skulle i sådana händelser vara hänvisad
till en för svagt utrustad länsman. Blefve tjänstgöringen vid detektiv
poliskår icke obligatorisk, skulle detta dessutom leda till det sannolikt
mindre lyckliga förhållandet, att länsmännen uppdelades i två kategorier,
så att den, som ej fullgjort sådan tjänstgöring, med eller utan
rätt blefve räknad till den svagare kategorien. Kommittén kan därföre
icke frånträda sitt förslag om obligatorisk tjänstgöring vid detektiv
poliskår. Lösningen af frågan, huru länsmansaspiranterna skola beredas
tillfälle till nyssnämnda tjänstgöring, erbjuder säkerligen en del svårigheter,
enär man är beroende af de städers medverkan, där detektiv
poliskår finnes. Då emellertid åtskilliga af dem, som genomgått länsmansutbildningen,
torde söka sig in vid städernas polisväsen, som således
finge tillgodogöra sig den af staten anordnade och hufvudsakliga
delen af utbildningen, torde man kunna antaga, att de större städer,
som framför allt kunde påräkna att få polismän med länsmansutbildning,
skulle finnas benägna att träffa överenskommelser, hvarigenom länsmansaspiranter
bereddes möjlighet att tjänstgöra vid detektivafdelning af städernas
poliskårer.

I anslutning till hvad i denna fråga sålunda anförts, hemställer
kommittén,

att länsmännens utbildning måtte ordnas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse, med hvad i kommitténs
preliminära förslag rörande utbildningen samt här
ofvan anförts, men att emellertid blifvande bestämmelser
i ämnet icke tillämpas på dem, som vid bestämmelsernas
trädande i kraft godkänts i nu föreskrifna
prof för vinnande af kompetens till länsmanstjänst.

416

Ordning för
länsmans tillsättande
och
hans skiljande
från tjänsten.

I fråga om tillsättande af länsmanstjänst råder den olikhet gent emot
länsnotarie- och länsbokhållare''änster, hvilka äfven tillsättas af Konungens
befallningshafvande, att de sistnämnda skola kungöras till ansökan
lediga, hvilket däremot ej kräfves beträffande länsmanstjänst. Denna
olikhet har gifvit anledning till motioner i Riksdagen om sådan ändring
i hithörande bestämmelser, att äfven länsmansbefattningar skola kungöras
till ansökning lediga, och löneregleringskommittén, som ägnat
denna sak uppmärksamhet, har också föreslagit sådan ändring. Till
stöd härför anförde kommittén i hufvudsak följande.

Med de viktiga uppgifter, som vore länsmännen anförtrodda, måste
det vara af betydelse att försäkra sig om så dugliga sökande som möjligt,
och den bästa garantien i sådant hänseende erbjöde ovillkorligen
befattningens kungörande offentligen till ansökning, på sätt ansåges påkalladt
äfven i fråga om befattningar af vida mindre betydelse. En
dylik anordning kunde ju ej heller på något sätt sägas obehörigen inkräkta
på Konungens befallningshafvandes handlingsfrihet. Och det
syntes kommittén, som om ett kungörande för ansökning af lediga länsmansbefattningar,
i likhet med hvad i fråga om länsnotarie- och länsbokhållare''änster
vore stadgadt, just skulle bidraga till att betaga tillsättningsproceduren
det sken af godtycke, som nu lättare kunde gifvas åt
densamma.

Kommittén biträder den af löneregleringskommittén uttalade mening
och hemställer alltså,

att föreskrift måtte meddelas därom, att länsmanstjänster
skola kungöras till ansökning lediga i
enahanda ordning, som är stadgad beträffande länsnotarie-
och länsbokhållartjänster.

En dylik ordning för tillsättande af länsmanstjänst har äfvenledes
förordats af vederbörande departementschef i hans yttrande till Kungl.
Maj:ts proposition till 1908 års Riksdag, men då det samtidigt framlagda
förslaget om lönereglering för fögderiförvaltningen föll, har saken blifvit
hvilande.

417

Bestämmelserna rörande länsmans skiljande från tjänsten äro i visst
afseende strängare än motsvarande bestämmelser för länsnotarier och
länsbokhållare. För sistnämnda tjänstemän gäller, att, om någon af dem
i tjänsten beträdes med uppenbar orätt, egennytta, vårdslöshet eller försummelse
eller från tjänsten sig olofligen afhåller eller mot landshöfding
visar vanvördnad eller ohörsamhet, den felaktige skall ställas under
tilltal inför vederbörlig domstol, hvarvid landshöfding jämväl äger att,
i händelse omständigheterna det påkalla, emellertid skilja honom från
tjänstens utöfning. Dock äger Konungens befallningshafvande rättighet
att, då förseelsens beskaffenhet därtill föranleder, förelägga viten och
tjänstemännen därtill fälla, eller ådöma böter till högst en månads lön eller
suspension från tjänst och lön på högst tre månaders tid. Länsmännen
åter kunna, då emot dem förekommer sådan felaktighet, som här ofvan
nämnts, och fråga icke är om sådan gröfre brottslighet, att åtal vid
laga domstol finnes böra äga rum, af Konungens befallningshafvande
fallas till böter af högst en månads lön eller suspension från tjänst och
lön på högst tre månaders tid eller ock, då förseelsen är af den beskaffenhet,
att Konungens befallningshafvande finner sig icke vidare kunna
för dem hafva förtroende, från tjänsten alldeles skiljas.

Sist anförda bestämmelse i fråga om länsmans skiljande från tjänsten
har vid flere tillfällen varit föremål för anmärkning. Sålunda yrkades
i en vid 1897 års riksdag inom Andra kammaren väckt motion, bland
annat, att bestämmelsen skulle upphäfvas och med länsmännens afsättning
för tjänstefel in. in. förfäras på sätt, som i § 66 af landshöfdinginstruktionen
stadgas angående kronofogdars, länsnotarie^ och länsbokhållares
med fleras afsättning. Motionen blef emellertid af vederbörande
utskott afstyrkt och vann ej heller kammarens bifall. Såsom skäl för
sitt afstyrkande framhöll utskottet, bland annat, att andra med länsmännen
jämförliga tjänstemän, såsom stadsfiskaler, också kunde afsättas
efter enahanda grunder som länsmännen.

Samma fråga har sedermera på annat sätt bragts å bane, och kommittén
har haft särskild anledning upptaga densamma till behandling,
enär styrelsen för föreningen Sveriges kronolänsmän i dess här ofvan
berörda framställning till kommittén äfven ifrågasatt, att länsmännen

418

beträffande till- och afsättning skulle likställas med länsnotarier och länsbokhållare.

Den i förevarande afseende rådande olikheten emellan länsman samt
länsnotarier och länsbokhållare torde hafva sin grund i länsmännens
ställning såsom polismän. Nekas kan ej heller, att förseelser i allmänhet
och i synnerhet vissa slag af dem måste bedömas strängare, om de
begås af en tjänsteman med speciell uppgift att vaka öfver ordning och
sedlighet, än om den felande är en annan tjänsteman. Emellertid vill
det synas kommittén, att detta icke behöfver medföra någon olikhet i''
ordningen för den skyldiges betraffning. Hufvudsaken är, att denne
blifver ådömd ett mot förseelsen och den felandes tjänsteställning lämpadt
straff. På grund häraf och då bestämmelsen, att Konungens befallningshafvande
må, där länsmännen på grund af förseelsens beskaffenhet
förlorat dess förtroende, skilja honom från tjänsten, torde hafva
kommit att anses såsom innefattande rätt för Konungens befallningshafvande
att efter godtfinnande afskeda länsman, men det måste vara
af vikt, att afskedandet betages hvarje sken af godtycklighet, anser
kommittén, att nyssnämnda bestämmelse bör upphäfvas och att formerna
för ådömande af bestraffning för förseelser i tjänsten måtte för länsmän
blifva desamma som för länsnotarier och länsbokhållare. En dylik
förändring torde äfven erfordras till åstadkommande af den tryggade
ställning, hvaraf länsmännen i egenskap af åklagare äro i behof. Emellertid
synas länsmännen böra i viss mån vara underkastade särskilda
bestämmelser. På oförvitligheten i en polismans karaktär och uppträdande
ställas nämligen med full rätt de största anspråk. Om därföre
en länsman skulle hemfalla exempelvis åt dryckenskap eller i allmänhet
begå något, som utan att kunna anses såsom egentlig förseelse i tjänsten
dock är af beskaffenhet att åstadkomma allmän förargelse eller verka
nedsättande för ordningsmaktens anseende eller utgör ett åsidosättande,
af hvad man har rätt att fordra af en polisman, synes han böra kunna
därför bestraffas. Därvid behöfves dock ej annan ordning för bestraffningens
ådömande än den eljest brukliga.

419

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer kommittén,

att, hvad i förevarande afseende här ofvan uttalats,
måtte vinna beaktande vid den revision af landshöfdinginstruktionen,
som enligt hvad kommittén inhämtat
lärer vara förestående.

Under den organisationsform, kommittén funnit sig böra förorda,
har antalet ordinarie fögderi tjänstemän ansetts böra utgöra 85 kronofogdar,
lika många häradsskrifvare och 421 länsmän.

Att närmare motivera den ifrågasatta nedsättningen af kronofogdarnas
antal torde vara obehöfligt, då 1908 års sakkunniga uttalat sig
för en något större nedsättning samt Kungl. Maj:t, efter det flertalet
länsstyrelser likasom ock kammarkollegium och statskontoret lämnat sakkunnigas
förslag i denna del utan anmärkning, i proposition till 1909
års Riksdag föreslagit fögderiernas antal till 84. Däremot har kommittén
i fråga om häradsskrifvarnas och länsmännens antal så väsentligen afvika
från Kungl. l\Jaj:ts förslag i nyssnämnda proposition, att kommitténs
ståndpunkt härutinnan måste närmare belysas och förklaras.

Ofvannämnda sakkunniga, som framkommo med tanken på ett mindre
antal kronofogdar än häradsskrifvare, uttalade visserligen såsom sin
mening, att en sådan anordning, hvilken mångenstädes medförde, att en
kronofogde finge samarbeta med flera än en häradsskrifvare, icke borde
blifva i afsevärd grad menligt för fögderiförvaltningen, än mindre vålla
något äfventyr vare sig beträffande kronofogdens och häradsskrifvarens
gemensamma uppbördsausvar eller eljest. Men de förklarade samtidigt,
att det framför allt ur räkenskapssynpunkt men äfven med hänsyn till
• andra omständigheter syntes påtagligt, att den enhet i fögderiförvaltningen,
som bestämmes däraf, att kronofogdens och häradsskrifvarens
distrikt sammanfalla, utgör en förmån, som man icke utan tvingande
skäl bör bortkasta.

Just i detta sista uttalande har kommittén funnit stöd för sin uppfattning,
att häradsskrifvarnas antal bör vara lika med kronofogdarnas,
ty enligt dess mening skulle icke häradsskrifvarantalets nedbringande
till 85 medföra förhållanden af så betänklig art, att de kunna anses

De ordinarie
tjänstemännens
antal
och distriJct.

420

såsom tvingande skäl för uppgifvandet af nyssnämnda, utan all fråga
betydelsefulla enbet i fögderiförvaltningen. Visserligen är det sannt, att
häradsskrifvargöromålen numera äro så omfattande, att häradsskrifvarna
ganska allmänt måste hafva fast anställda biträden och dessutom anlita
tillfällig skrifhjälp, men häraf följer icke, att göromålen i de minsta och
medelstora distrikten icke tåla vid någon ökning, utan afgörande härför är,
huruvida för det ökade arbetet skulle kunna erhållas erforderligt biträde
och om häradsskrifvarens arbetsbörda blefve större, än att han hunne
ägna nödig tillsyn åt det arbete, för hvars riktighet han vore såsom
tjänsteman ansvarig. Hvad sistnämnda fråga angår, är den naturligen
beroende på, huru häradsskrifvaren ordnade sitt eget arbete och huru
pass kvalificerade biträden, han använde. Olämpligt är, att för renskriftsarbete
användes så dyr arbetskraft som häradsskrifvarens, och
äfven för en stor del af häradsskrifvargöromålen i öfrigt kan biträde
anlitas. Detta gäller äfven debiteringsarbetet, som till det mesta icke
erbjuder några svårigheter utan är en afskrift från taxeringslängder och
försäkringsbolags debiteringslängder. Faktiskt anlitas också biträden för
detta arbete till och med i de mindre fögderierna, äfven utan att arbetet
i alla detaljer kontrolleras af häradsskrifvaren. Att detta oaktadt icke
försports några anmärkningar mot debiteringsarbetets pålitlighet, torde
bero på, att uppbördsbokens tvärsummering äfven erbjuder eu god kon- .
troll. Säkerligen skulle häradsskrifvaren icke heller medhinna en detaljgranskning
af ifrågavarande arbete, något som äfven torde vara erkändt
i en af styrelsen för Sveriges häradsskrifvarförening till Kungl. Maj:t
ingifven, till kommittén remitterad underdånig ansökan om löneförbättring,
däri det vidgås, att häradsskrifvaren icke medhinner att kontrollera
allt af biträden utfördt arbete. I enlighet med den riktning, utvecklingen
sålunda tagit, bör häradsskrifvaren i största möjliga utsträckning
använda biträden för de mera mekaniska göromålen och spara sin arbetskraft
för öfvervakande af biträdenas arbetsprodukt samt mera kräfvande
åligganden, såsom uppläggande af mantalslängder och röstlängder
samt tillskrifvande af fastighetslängder, hvarvid måste ägnas stor uppmärksamhet
åt, att fastigheterna blifva rätt upptagna och att icke någon
utelämnas. Ordnas häradsskrifvarens arbete på angifvet sätt, bör det
icke möta något hinder att pålägga häradsskrifvarna den ökning af ar -

421

betsbördan, som måste blifva eu följd af häradsskrifvardistriktens nedbringande
till 85. Till stöd för sin uppfattning härutinnan åberopar
kommittén ock, att det redan nu finnas ej mindre än 23 fögderier,
hvilka hafva en folkmängd lika stor med eller större än den, som vid
nyssnämda sänkning af distriktens antal skulle blifva den normala eller
45,000—55,000 personer, samt att från dessa distrikt icke försports
några anmärkningar mot häradsskrifvarnas arbete eller några svårigheter
för häradsskrifvarna att medhinna göromålen. Nämnda förhållande anser
kommittén äfven vederlägga farhågorna för, att häradsskrifvarna
icke skulle kunna erhålla lämpliga biträden i tillräcklig omfattning. För
öfrigt äro de svårigheter, som härvid kunna förefinnas, nästan uteslutande
af ekonomisk natur, och att i detta afseende den föreslagna ökningen
af distriktens storlek icke skulle medföra några olägenheter för
häradsskrifvarna, inhämtas af hvad här nedan anföres i fråga om häradsskrifvarnas
förvaltningsbidrag och extra inkomster i tjänsten.

Med hvad sålunda anförts, anser sig kommittén hafva ådagalagt, att
det icke finnes några tvingande skäl att bortkasta förmånen, att kronofogdens
och häradsskrifvarens distrikt sammanfalla. Mot upphäfvande
af nämnda enhet i fögderiförvaltningen kan därjämte, förutom hvad de
sakkunniga själfva anfört, åberopas, att därmed skulle åstadkommas
olägenheter, i det att distriktens bristande likformighet kunde leda till
misstag om hvem, som är en orts kronofogde och häradsskrifvare.

Att kommittén föreslagit kronofogdarnas likasom häradsskrifvarnas
antal till 85 och icke, i enlighet med hvad i kungl. propositionen till
1909 års Riksdag föreslagits beträffande kronofogdarna, till 84, beror
därpå, att kommittén ansett det möta betänkligheter, att i Södermanlands
län inskränka antalet fögderier till två, på sätt skett i propositionen.
Fögderierna skulle då blifva synnerligen stora, och för ett af dem
skulle folkmängden, sådan denna var vid 1909 års utgång, komma att uppgå
till 71,640 personer. Det torde dock vara mindre lämpligt att anordna
så stora fögderier allra helst inom en ort, där folkökningen såsom här
är i stark tillväxt. Kommittén har därföre ansett länet i fråga böra
indelas i tre fögderier. Beträffande lappmarksfögderiet, där häradsskrifvargöromålen
nu i hufvudsak liandhafvas af kronofogden, anser kommittén,
i öfverensstämmelse med den uppfattning som uttalats redan af

422

löneregleringskommittén, att förhållandena där icke längre böra föranleda
till undantag från regeln, att kronofogde och häradsskrifvare skola
finnas inom hvarje fögderi.

Att kommittén ansett möjligt vidtaga en så betydande nedsättning
i länsmännens antal, som här ofvan angifvits, har sin hufvudsakliga
grund däri, att enligt den verkställda undersökningen länsmännen i
mycket stor omfattning icke äro fullt sysselsatta af sin tjänst. Det har
sålunda visat sig, att frånsedt de dagar, länsmännen varit upptagna åt
förrättningar utom tjänsterummet eller af resor, den dagliga arbetstiden
i medeltal i ända till 81 distrikt utgjort mindre än 4 timmar och i 146
distrikt ej varit mera än 4 till 6 timmar. Häraf torde med all tydlighet
framgå, att, om länsmännens arbetskraft skall blifva vederbörligen
utnyttjad, man icke kan stanna vid länsmans antalets nedsättning till
486, på sätt föreslagits i kungl. propositionen till 1909 års Riksdag,
utan måste företaga en skarpare reduktion, detta äfven om hänsyn tages
till, att eu del länsmän äro så öfverhopade af arbete, att deras distrikt
rätteligen böra minskas. Till liknande resultat i denna fråga kom ock
på sin tid löneregleringskommittén. Kommittén ansåg nämligen, att
länsmansdistriktens antal borde nedsättas till 443, hvarvid dock icke
togs hänsyn till, att en del större distrikt behöfde sönderdelas.

Vidare anser kommittén, att den förstärkning af polisväsendet på
landsbygden, kommittén här nedan föreslår, motiverar någon nedsättning
i länsmännens antal, ty säkerligen skulle de föreslagna distriktspoliserna
kunna användas för många uppgifter, som hittills måst ankomma
på länsmännen, och äfven torde lokalpoliserna, som få en fastare
ställning än de nuvarande extra polismännen och därföre blifva mera
kvalificerade, kunna för samma ändamål någon gång anlitas. Kommittén
anser sig dock böra afråda från, att man på grund af polisväsendets
förstärkning alltför mycket räknar med möjligheten att minska länsmännens
antal. De nya polismännen skulle nämligen i följd af bristande
kompetens icke i någon större utsträckning kunna ersätta länsmännen,
och dessutom finge naturligen icke på polismännen öfverflyttas annat
af länsmännens arbete än polisgöromål, ty eljest skulle lätt den afsedda
förstärkningen af polisväsendet icke vinnas och länsmännen likasom nu
ej blifva fullt sysselsatta. •

423

Kommittén har tydligen icke kunnat beräkna antalet länsmansdistrikt
till 421 utan att uppgöra eu distriktsindelning. Till grundval
för denna hafva länen äfven indelats i fögderier. Vid regleringen af
länsmansdistrikten, hvilken ansetts äfven böra afse, att åt de alltför
stora eller besvärliga distrikten gifva en lämplig omfattning, har kommittén
utgått ifrån, att länsmännen kunna anses skäligen sysselsatta i
distrikt, i hvilka den dagliga arbetstiden utgjort 6 till 8 timmar. Och
då af sammanställningstabellen å sidan 165 framgår, att de distrikt, där
arbetstiden under uppgiftsåret varit af nämnda omfattning, i allmänhet
hafva en folkmängd af omkring 10,000 personer, har man ansett,
att de nya distrikten i genomsnitt borde hafva ungefär nämnda
folkmängd. Till måttstock för distriktens storlek har vid sidan af folkmängden
såsom grundläggande användts de förhållanden, hvarom uppgifter
finnas intagna i tabell XVII, särskild! areal, antal polisundersökningar
och åtal samt använd arbetstid. Vidare har man sökt så vidt
möjligt undvika, att distrikten skulle omfatta delar af skilda tingslag.

Ehuru kommittén väl insett, att det uppgjorda förslaget till fögderi-
och länsmansdistriktsindelning vid granskning från ortsmyndigheternas
sida kan visa sig vara i behof af jämkningar och ändringar,
har dock kommittén ansett detsamma kunna läggas till grund för beräkningen
af det för de skilda länen erforderliga antalet ordinarie fögderitjänstemän.

Under åberopande af hvad sålunda anförts och med hänvisning till
den å sidan 506 införda planen för rikets indelning i fögderier och länsmansdistrikt,
hemställer kommittén,

att antalet kronofogdar i riket måtte bestämmas
till 85, däraf 5 i Malmöhus, Ålfsborgs, Värmlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län, 4 i Stockholms,
Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,
Göteborgs- och Bohus, Skaraborgs, Gäfleborgs och
Norrbottens län, 3 i Södermanlands, Kronobergs, Örebro,
Jämtlands och Västerbottens län, 2 i Uppsala,
Blekinge, Hallands och Västmanlands län och 1 i Gottlands
län;

424

Krono fogdarna.

att häradsskrifvarnas antal måtte för hela riket
likasom för hvarje särskildt län bestämmas lika med
kronofogdarnas; samt

att antalet länsmän måtte bestämmas till 421,
däraf 25 i Kopparbergs och Västernorrlands län, 24 i
Ålfsborgs och Västerbottens län, 22 i Malmöhus, G-äfleborgs
och Jämtlands län, 20 i Östergötlands, Kristianstads,
Skaraborgs och Norrbottens län, 19 i Kalmar
och Värmlands län, 17 i Stockholms, Jönköpings och
Göteborgs och Bohus län, 16 i Kronobergs och Örebro
län, 12 i Västmanlands län, 11 i Södermanlands
län, 10 i Uppsala och Hallands län, 9 i Blekinge län
och 4 i Gottlands län.

Aflöningsförmåner för fögderi tjänsteni linnen.

Kronofogdarna åtnjuta för närvarande i aflöning:
ä ordinarie stat, enligt år 1878 fastställd lönereglering, lön 3,000
kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor, expensmedel 300 kronor
och ålderstillägg 500 kronor, att utgå efter tio års tjänstgöring; samt
å extra stat, såsom tillfällig löneförbättring, lön 200 kronor och
tjänstgöringspenningar 400 kronor äfvensom kronofogdarna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg med 200 kronor.

I propositionen till 1909 års Riksdag föreslogos aflöningsförmånerna
för kronofogdarna sålunda:

lön 3,200 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, förvaltningsbidrag
300 kronor i fögderi med folkmängd under 30,000 invånare jämte
tillägg af 200 kronor för fögderi med 30,000 intill 40,000 invånare och
därefter ytterligare 200 kronor för hvarje påbörjadt 10,000-tal af folkmängden
samt två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, att utgå efter
respektive fem och tio års tjänstgöring, äfvensom för kronofogdarna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg 200 kronor.

425

Då kommittén nu går att afgifva förslag å afiöningsförmåner för
kronofogdarna, vill kommittén i sammanhang härmed företaga till behandling
en af föreningen Sveriges kronofogdar till Kungl. Magt ingifven
underdånig framställning om förbättring af kronofogdarnas aflöningsförhållanden,
hvilken framställning remitterats till kommittén för
att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det kommittén lämnade
uppdrag.

Uti denna framställning har kronofogdeföreningen anhållit, att krono- Underdånig
fogdarnas löneförmåner måtte bestämmas sålunda: lön 3,600 kronor, från föreni%-tjänstgöringspenningar 1,800 kronor, förvaltningsbidrag minst 35 kronor
för hvarje fullt tusental af fögderiets folkmängd samt två ålderstillägg,
hvardera å 500 kronor, att utgå det ena efter fem och det andra efter
tio års väl vitsordad tjänstgöring. Till stöd för sin begäran om berörda
löneförbättring har kronofogdeföreningen anfört i hufvudsak följ
ande.

Sedan år 1878, då den för kronofogdarna gällande aflöningsstaten fastställdes,
hade lefnadskostnaderna högst betydligt stegrats. Till följd häraf
kunde gifvetvis lönebelopp, som i slutet af 1870-talet voro tillräckliga att
bereda tjänstemännen deras bärgning, numera icke vara det. Det vore därföre
för kronofogdarna af trängande behof att erhålla en lönereglering, hvarigenom
de bereddes en afsevärd förbättring uti sina lönevillkor. Härvid
borde hänsyn äfven tagas till det förhållande, att med ny lönestat följde
för kronofogdarna skyldighet att årligen med ej oväsentligt belopp bidraga
till sin egen pensionering, ett åliggande som de för närvarande
icke hade. Jämväl borde beaktas, att kronofogdarnas tjenstegöromål
sedan är 1878 i synnerligen hög grad ökats på grund af befolkningens
tillväxt, näringslifvets utveckling m. m. — Vid löneregleringar för statens
tjänstemän torde den princip'' böra följas, att lönerna för samtliga
statstjänare beräknades efter samma grunder, så att inom alla statens
verk tjänstemän med samma kompetens och tjänsteställning erhölle lika
lön för sitt arbete. Då kronofogdarna både i afseende å aflagda kunskapsprof
och med hänsyn till tjänsteställning vore likställda med andra
gradens tjänstemän vid statskontoret, vore det med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att de i fråga om afiöningsförmåner jämställdes

426

med nyssnämnda tjänstemän, och därföre borde deras aflöning, frånsedt
ortstillägg, utgöra, lön 3,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,800 kronor,
samt två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, efter respektive fem
och tio års tjänstgöring.

Men lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg vore gifvetvis
uteslutande afsedda att utgöra ersättning för tjänstemännens eget arbete
i och för tjänsten. Emellan kronofogdarna och statskontorets tjänstemän
rådde den väsentliga skillnaden, att, medan staten af de sistnämnda
4 fordrade allenast att få tillgodogöra sig vederbörande tjänstemans egen
arbetskraft såsom valuta för de beviljade löneförmånerna, ställdes på
kronofogdarna det anspråket, att de skulle ansvara för behöriga fullgörandet
af sina tjänsteåligganden, äfven om de härför nödgades anställa
tjänstebiträde. Jämväl en mängd andra kostnader i och för tjänsten
hade kronofogdarna, i motsats mot nämnda tjänstemän, att själfva
vidkännas. Att tjänstebiträde i stor utsträckning erfordrades för kronofogdarna,
framginge bäst af det sakförhållandet, att den allra största
delen af dem faktiskt nu hölle sig med ständiga tjänstebiträden, och
naturligen skulle biträden blifva behöfliga i än större utsträckning, om
fögderierna utvidgades. Utöfver kostnader för tjänstebiträde hade kronofogdarna
att vidkännas utgifter för tjänstelokal, skrifmaterialier och
tjänsteresor, hvarförutom det emellanåt icke kunde undgås, att de genom
felräkning åsamkades förluster å uppbörden. De kostnader, kronofogde
sålunda hade att årligen vidkännas för sin tjänst, kunde för närvarande
uppskattas till följande belopp: lön åt tjänstebiträde 1,200 kronor, hyra
för arkivlokal samt hyra, vedbrand, städning och belysning för kontorslokalen
jämte slitning och underhåll af kontorsinventarier 500 kronor,
skrifmaterialier, inbindning, diarier m. m. 100 kronor, förluster å uppbörden
100 kronor och kostnader för tjänsteresor 200 kronor, tillsammans
2,100 kronor. Berörda förvaltningskostnader borde rätteligen
kunna täckas med kronofogdarnas expensmedel, 300 kronor, och deras
extra inkomster i tjänsten. Dessa intäkter vore emellertid alldeles
otillräckliga lör ändamålet, och följaktligen måste kronofogdarna med
sin egentliga aflöning fylla bristen. Denna hade i ett par särskildt
undersökta fall visat sig ej understiga 1,000 kronor, och detta vore
icke endast undantag.

427

Att kronofogdarnas nuvarande expensmedcl måste anses otillräckliga,
framginge äfven af en jämförelse mellan dem och liäradsskrifvarnas lörvaltningsbidrag.
Frånsedt den häradsskrifvarna tillerkända ersättning
för arbetet med röstlängderna för val till Riksdagens andra kammare
utgjorde deras förvaltningsbidrag i genomsnitt för hvar och en omkring

1,000 kronor. Jämväl borde ihågkommas, att kronofogdarna icke hade
någon sportelinkomst motsvarande häradsskrifvarnas debetsedellösen
samt att kronofogdarnas extra inkomster i öfrigt vore mindre än häradsskrifvarnas.
Likväl vore häradsskrifvarna i allmänhet icke betungade
med afsevärdt större omkostnader i tjänsten än kronofogdarna. fy,
äfven om liäradsskrifvaren hade en kvantitativt drygare arbetsbörda än
kronofogden, vore dock häradsskrifvarnas göromål till stor del af vida
enklare beskaffenhet än kronofogdens och kunde därför fås utfördt mot
billigare ersättning. Det vore emellertid alldeles icke troligt, att de
häradsskrifvarna tillmätta förvaltningsbidrag vore för högt tilltagna,
men kronofogdeföreningen hade med ifrågavarande jämförelse velat
visa, att kronofogdarna, hvilkas expensmedel icke, såsom skett med
häradsskrifvarnas förvaltningsbidrag, blifvit höjda, hade berättigade
anspråk att äfven blifva tillgodosedda med ett efter deras arbete
och utgifter för tjänsten lämpadt förvaltningsbidrag. För att förvaltningsbidraget
skulle jämte de extra inkomsterna förslå till täckande
af kronofogdens utgifter i tjänsten, borde det bestämmas till minst 35
kronor för hvarje fullt tusental af fögderiets folkmängd. Vid förvaltningsbidragets
bestämmande borde hänsyn tagas till, att provisionen
å vägskatt vore en ganska osäker inkomst, då väghållningsdistrikten ej
vore skyldiga att anlita kronofogdarna och häradsskrifvarna för vägskattens
debitering och indrifning samt äfven alltmer begagnade sig af
möjligheten att få dessa bestyr utförda af kommunalnämnderna eller utsedda
förtroendemän. Vidare finge ej förbises, att kronofogdarnas tjänstegöromål
i hög grad ökats. Sålunda hade genom föreskriften om direkt
skriftväxling kronofogdarna, hvilka förut ägde att med begäran om handräckning
för uttagande af kronoutskylder och böter vända sig endast
till sin egen länsstyrelse, som därefter ombesörjde handräckningens verkställande
och sedermera lämnade redovisning därför till kronofogden,

428

ålagts att vid begäran om sådan handräckning, utan anlitande af länsstyrelsen,
hänvända sig direkt till utmätningsmannen i den ort, där den
skattskyldige eller bötfällde vistades. Hvilken ökning af kronofogdens
arbete detta åliggande medfört, insåges lätt, då man besinnade, att utmätningsmannens
antal öfverstege 200.

En annan betydande ökning i sin arbetsbörda hade kronofogdarna
fått vidkännas genom de åligganden, hvilka för dem föreskrifvits genom
kungl. kungörelsen den 26 november 1909 om upprättande af röstlängd
för val till Riksdagens andra kammare samt den i afseende härå vissa
myndigheter åliggande uppgiftsskyldighet. Kronofogdarnas arbete i
och för uppgifter till dylika röstlängder vore synnerligen drygt och
tidskräfvande och kunde anses ungefär jämförligt med häradsskrifvarnas
göromål för röstlängderna.

Kommittén har visserligen icke kunnat i allt godkänna, hvad kronofogdeföreningen
sålunda åberopat till stöd för sin framställning, men
dock funnit detsamma i sin mån ådagalägga behofvet af förbättrade aflöningsvillkor
för kronofogdarna.

Hvad till en början beträffar den till kronofogdarna nu utgående
egentliga lönen, utgörande 3,200 kronor, har kommittén vid jämförelse
med de lönebelopp, en del andra med kronofogdarna i fråga om kompetens
och tjänsteförhållanden jämställda statstjänstemän äga tillgodonjuta,
funnit, att en viss förhöjning af ofvannämnda lönebelopp skäligen
bör äga rum. Detta betingas äfven af angelägenheten att förbättra
kronofogdarnas ställning med afseende å pension samt beträffande
aflöning under tjänstledighet, då de få uppbära endast lönen och, hvad
de äldre tjänstemännen beträffar, ålderstillägg. \ id lönens bestämmande
måste naturligen hänsyn äfven tagas till de nya, ej obetydliga årliga
utgifter för egen pensionering, hvilka kronofogdarna i och med en blifvande
lönereglering få vidkännas såsom afdrag å lönen, och vidare till
ökningen i de dem nu åliggande afgifter till civilstatens änke- och
pupdlkassa. Om, såsom kommittén anser skäligt, själfva lönen höjes
till 3,500 kronor, skulle nyssnämnda ökning i pensiousafgifterna komma
att belöpa sig till 242 kronor 50 öre för år.

429

Vidkommande därefter kronofogdarnas tjänstgöringspenningar, hvilka
för närvarande utgöra 1,400 kronor, anser kommittén desamma icke
böra sättas lägre, än som föreslogs i kungl. propositionen till 1909 års
Riksdag eller 1,500 kronor, detta äfven med hänsyn till svårighetenratt
för kronofogdes nuvarande tjänstgöringspenningar kunna vid tjänstledighet
anskaffa duglig vikarie för honom.

Likaledes bör enligt kommitténs mening, på sätt föreslogs i nämnda
proposition, kronofogde äga att tillgodonjuta två ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor, att utgå efter respektive fem och tio års tjänstgöring,
samt en hvar af kronofogdarna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län dessutom ortstillägg å 200 kronor.

Sedan nu gällande lönestat för kronofogdarna år 1878 fastställdes,
hafva deras tjänstegöromål i afsevärd grad ökats icke blott på grund
af folkmängdens tillväxt och den allmänna utvecklingen utan äfven
genom tillkomsten af nya göromål, framför allt arbetet med uppgifter
till röstlängden för val till Riksdagens andra kammare, och såsom följd
häraf hafva äfven deras kostnader för tjänstebiträde, resor, expenser
m. m. måst stiga. Detta oaktadt hafva kronofogdarnas expensmedel,
hvilka utgöra deras förvaltningsbidrag och äro afsedda att jämte de
extra inkomsterna i tjänsten användas till bestridande åt berörda kostnader,
icke sedan ofvannämnda tid undergått någon förhöjning, utan
utgå de fortfarande med 300 kronor. De öfriga fögderitjänstemännen
åter hafva under senaste åren fått åt sig anvisade betydligt ökade bidrag
till förvaltningskostnadernas bestridande. Sålunda hafva häradsskrifvarna,
hvilka enligt den för dem år 1880 fastställda afiöningsstat
äga att såsom förvaltningsbidrag uppbära 75 kronor för hvarje påbörjadt
5,000-tal af folkmängden i tjänstgöringsdistriktet, tillerkänts
såsom extra förvaltningsbidrag 75 kronor för hvarje fullt 5,000-tal
af folkmängden, och deras ursprungliga förvaltningsbidrag har således
blifvit i det närmaste fördubbladt. Emellertid torde kronofogdarnas
kostnader i och för tjänsten ingalunda vara så låga i förhållande
till häradsskrifvarnas, som man af de tjänstemännen tilldelade
förvaltningsbidragen kunde hafva skäl att förmoda. Otvifvelaktigt begagna
sig väl häradsskrifvarna i allmänhet af biträde i rätt mycket

430

större omfattning än kronofogdarna, livilket äfven torde utgöra hufvudsakliga
grunden för beviljandet af liäradsskrifvarnas betydligt
högre förvaltningsbidrag, men af den föregående utredningen framgår-
dock, att under det år utredningen afser. ett så stort antal
häradsskrifvare som 38 icke behöft anlita ständigt tjänstebiträde,
medan af 94 kronofogdar, från hvilka uppgift föreligger, endast 8
icke användt ständigt sådant biträde. Vidkommande häradsskrifvarnas
öfriga kostnader i och för tjänsten synas dessa icke vara större än
kronofogdarnas. Kostnaderna för tjänsteresor hafva fastmera sedan
några år tillbaka blifvit ej obetydligt minskade, genom att häradsskrifvare
befriats från skyldigheten att närvara vid de allmänna kronouppbördsstämmorna.
Då ofvannämnda utredning vidare utvisar, att häradsskrifvarnas
extra inkomster i tjänsten högst väsentligt öfverstiga kronofogdarnas,
torde det vara uppenbart, att häradsskrifvarna i fråga om
medel afsedda till gäldande af förvaltningskostnader äro gynnsammare
ställda än kronofogdarna. Hvad härefter beträffar länsmännen, hvilkas
expensmedel enligt 1878 års för dem gällande lönestat belöpa sig till
100 kronor, hafva de härutöfver tilldelats 200 kronor såsom extra förvaltningsbidrag,
och uppbär alltså en länsman numera lika stort bidrag
till förvaltningskostnaderna som kronofogden. De utgifter, länsmannen
har att> vidkännas i och för tjänsten, äro dock tydligtvis icke så stora
som kronofogdens. Länsmännen hafva nämligen under senare tid berättigats
till ersättning för en mångfald resor i tjänsten, och vidare
hafva de erhållit förmånen af fribiljett å statsbanor och i stor utsträckning
äfven å enskilda järnvägar vid resor inom distriktet. - Vidare
komma länsmännen, därest de, på sätt kommittén föreslagit, blifva utmätningsmän,
att få sina extra inkomster i tjänsten ökade, medan kronofogdarna
därigenom få sina extra inkomster minskade. Slutligen torde
det vara uppenbart, att kronofogdarnas utgifter för tjänstebiträde
likasom äfven deras kontorskostnader i regel äro större än länsmännens.
Af det sålunda anförda finner kommittén framgå, att kronofogdarna
redan under nuvarande förhållanden äro i behof af förvaltningsbidraotill
högre belopp än de nuvarande expensmedlen. Behofvet häraf blifver
än mera framträdande, om fögderiernas storlek ökas i enlighet med
kommitténs förslag.

431

Otillräckligheten af kronofogdarnas expensrnedel har ock varit föremål
för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, i det att uti propositioner till såväl 1908
som 1909 års Kiksdagar föreslagits, att kronofogdarna skulle i stället
för berörda expensrnedel erhålla förvaltningsbidrag till afsevärdt högre
belopp.

På sätt ofvan nämnts har föreningen Sveriges kronofogdar hemställt,
att åt kronofogdarna måtte anvisas ett förvaltningsbidrag af minst
35 kronor för hvarje fullt tusental af folkmängden i fögderiet. Kommittén
anser sig emellertid icke kunna förorda ett så högt förvaltningsbidrag,
likasom kommittén icke heller finner lämpligt, att storleken af
kronofogdes förvaltningsbidrag, i den utsträckning kronofogdeföreningen
sålunda hemställt, göres beroende af befolkningssiffran inom fögderiet.
En kronofogdes arbetsbörda är nämligen icke i lika hög grad som t. ex.
lhiradsskrifvarens beroende af hvarje ökning af folkmängden inom fögderiet.
Då det likväl är obestridligt, att kronofogdarna i de folkrikaste
fögderierna i allmänhet hafva en större arbetsbörda och såsom följd
häraf äfven drygare kostnader i och för tjänsten än kronofogdarna i
de mindre fögderierna, torde storleken af förvaltningsbidraget böra i någon
mån bestämmas af fögderiets folkmängd, och kommittén har i detta afseende
ansett lämpligt, att fögderierna indelas i två grupper, den ena
de omfattande fögderierna med folkmängd ej öfverstigande den, som enligt
kommitténs förslag skulle blifva den normala för ett fögderi, eller 50,000
personer, och den andra fögderier med större folkmängd. Hvad förvaltningsbidragets
storlek angår, har kommittén med hänsyn ej blott
till kronofogdarnas extra inkomster i tjänsten samt deras utgifter i och
för densamma utan äfven till de förvaltningsbidrag, som föreslås för
häradsskrifvare och länsmän, ansett, att kronofogdes förvaltningsbidrag
bör för fögderier tillhörande först angifna grupp sättas till 700 kronor
och för öfriga fögderier till 900 kronor.

Under åderopande af hvad ofvan anförts hemställer kommittén,

att kronofogdarnas aflöningsförmåner måtte bestämmas
sålunda:

lön, lika för alla .................................... kronor 3,500: —

tjänstgöringspenningar, lika för alla... » 1,500: —

432

Härads skrifvarna.

ortstillägg, att utgå till kronofogdar
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län............................................ kronor 200: —

förvaltningsbidrag: 700 kronor i fögderi
med folkmängd icke öfverstigande
50,000 personer och 900
kronor i fögderi med större folkmängd.

ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring » 500: —

och efter 10 års tjänstgöring ytterligare » 500: —

Hvad häradsskrifvarnas aflöningsförmåner angår, utgöra dessa för
närvarande

å ordinarie stat, enligt år 1880 fäställd lönereglering, lön 2,000 kronor,
tjänstgöringspenningar 500 kronor med tillägg såsom förvaltningsbidrag
af 75 kronor för hvarje börjadt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet,
dock så att tillägget icke i något fäll får understiga 300 kronor,
och ålderstillägg 500 kronor, att utgå efter 10 års tjänstgöring; samt

å extra stat, såsom tillfällig löneförbättring, lön 200 kronor, tjänstgöringspenningar
500 kronor och förvaltningsbidrag 75 kronor för hvarje
fullt 5,000-tal af folkmängden i tjänstgöringsdistriktet äfvensom för
häradsskrifvare i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg
med 200 kronor.

I propositionen till 1909 års Riksdag föreslogos aflöningsförmånerna
för häradsskrifvarna sålunda:

lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor, förvaltningsbidrag
150 kronor för hvarje fullt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet
samt två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, att utgå
efter respektive fem och tio års tjänstgöring, jämte ortstillägg å 200
kronor till en hvar af häradsskrifvarna i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län.

I sammanhang med1 frågan om bestämmandet af häradsskrifvarnas
aflöningsförmåner har kommittén till behandling företagit en af styrelsen
för Sveriges häradsskrifvarförening gjord, till kommittén remitterad underdånig
framställning om förbättrade lönevillkor m. m. för häradsskrifvarna.

433

Genom en i •framställningen lämnad detaljerad redogörelse för häradsskrifvarnas
löpande arbete under olika tidsperioder bär häradsskrifvarföreningen
velat ådagalägga, att häradsskrifvarnas arbete är synnerligen
stort. Innan arbetet med upprättande af röstlängd för val till Riksdagens
andra kammare ålagts häradsskrifvarna, hade dock i fögderi med ett
invånarantal af 25,000 till 30,000 häradsskrifvaren, om fögderiet icke
varit särskildt svårskött, kunnat verkställa det egentliga tjänstearbetet
själf och ej nödgats lämna åt biträden annat än renskrifningsarbete.
Numera måste äfven häradsskrifvare i dylika mindre fögderier lämna
mer eller mindre af det egentliga tjänstearbetet åt biträden. Emellertid
vore det förenadt med risk att i någon större omfattning anförtro sådant
arbete åt biträden, ty vanligen vore det för häradsskrifvaren omöjligt att
verksamt kontrollera arbetet till alla delar. Fördenskull borde, i den mån
befolkningen i distrikten öfverstege 30,000 eller i svårskötta distrikt 25,000
personer, rätteligen en reglering ske och flera häradsskrifvartjänster inrättas.
Men då ett yrkande om en dylik åtgärd syntes sakna alla utsikter
till framgång, finge föreningen nöja sig med en underdånig anhållan,
att de nuvarande fögderierna icke måtte förstoras utan bibehållas
oförändrade.

Hvad beträffar upprättandet af röstlängder för val till Riksdagens
andra kammare, medförde häradsskrifvarens brist på personalkännedom
svårigheter och ökadt arbete. Då dessutom häradsskrifvarens arbetskraft
under den tid, röstlängdsarbetet påginge, vore väl behöflig för det öfriga
och egentliga tjänstearbetet, syntes det vara ändamålsenligare, om häradsskrifvarna
befriades från arbetet med röstlängdernas upprättande och
detta i stället anförtroddes åt någon med personalkännedom utrustad
kommunal myndighet.

Beträffande de i ofvannämnda nådiga proposition föreslagna aflöningsförmåner
borde i dem sådan förändring ske, att den fasta lönen höjdes
med 500 kronor till 2,700 kronor. Den i propositionen föreslagna och
häradsskrifvarna såsom tillfällig löneförbättring sedermera tillerkända förhöjning
å själfva lönen med 200 kronor vore nämligen allt för ringa,
enär sedan 1880 års lönereglering priset på alla lifsförnödenheter ökats
med minst 30 till 40 procent samt lefnadskostnaderna jämväl i öfrigt
väsentligen höjts hos alla samhällsklasser. Den af föreningen begärda
höjningen af lönen vore därjämte nödvändig, för att häradsskrifvarna i

Underdånig
framställning
från Sveriges
häradsskrifv
ar -förening.

434

fråga om pension och inkomst under tjänstledighet icke måtte blifva allt
för ogynnsamt ställda. Häradsskrifvarna, som i afseende på kompetens
och arbetsprestation kunde jämställas med exempelvis postmästare af klass
2 A samt vissa af riksbankens och telegrafverkets tjänstemän, vore
beträffande aflöningsförhållanden illa lottade i förhållande till dessa
tjänstemän.

I förenämnda kungl. proposition hade beräknats, att debetsedellösen
jämte ett förvaltningsbidrag, utgående efter 150 kronor för hvarje fullt
5,000-tal af fögderiets invånare, skulle täcka häradsskrifvarnas omkostnader
för tjänsten. Detta vore emellertid fallet endast i ett mindretal fögderier.
Då ett efter nyss angifna grund utgående förvaltningsbidrag med
säkerhet blefve alldeles otillräckligt, sedan häradsskrifvarna fått till
åliggande att upprätta röstlängder för val till Riksdagens andra kammare,
borde enligt föreningens mening förvaltningsbidraget höjas så, att det
beräknades efter påbörjadt i stället för fullt 5,000-tal af befolkningen i
fögderierna.

För arbetet med upprättandet af röstlängder dels för val till Riksdagens
andra kammare dels ock för prästval borde häradsskrifvarna
beredas särskild ersättning. Sådant kunde visserligen synas möta principiella
betänkligheter, men å andra sidan torde upprättandet af röstlängderna,
särskildt de för prästval, kunna anses vara ett åliggande för
kommunen lika väl som staten, och då dessutom röstlängdernas upprättande
medförde en betydande tillökning af häradsskrifvarens arbete
och ansvar, borde billigtvis särskild ersättning beredas häradsskrifvarna
för ifrågavarande göromål. Denna ersättning syntes lämpligen kunna
beräknas efter samma grunder, enligt hvilka häradsskrifvare, då han ej
debiterade vägskatt, ägde att utbekomma ersättning för upprättande af
vägfyrkstalslängder, och således utgå med 1 krona 50 öre för hvarje helt
eller påbörjadt upplägg, dock med lämplig reduktion i anledning af, att
uppläggen i röstlängderna för riksdagsmannaval innehölle mindre antal
rader, än som vore föreskrifvet beträffande vägfyrktalslängderna.

Vidare vore det enligt föreningens mening nödigt att vidtaga sådan
höjning af provisionen för debitering af brandstodsmedel, att denna komme
att utgå efter samma grunder som provisionen för debitering af landstingsmedel.
Då brandstodsdebiteringen vore det besvärligaste arbete,
som häradsskrifvarna hade att utföra åt enskilda, vore det ej billigt, att

435

ersättningen för detta arbete utginge efter lägre grund än godtgörelsen
för debiteringen af öfriga försäkringsafgifter eller af landstingsmedel och
vägskatt. Att ersättningen för arbetet med debiteringen af brandstodsmedlen
stundom kunde anses oskäligt låg, framginge däraf, att enligt af föreningen
inhämtade upplysningar debiteringslängden för brandstod i ett fögderi upptagit
5,000 poster och fordrat fem veckors arbete, under det att provisionen
för detta arbete ej uppgått till mera än 40—45 kronor. Anledningen,
till att arbetet vore så drygt, läge dels i debiteringsposternas stora antal
dels ock i otydliga och ofullständiga både namn och adresser, hvilket
senare vållade ett tidsödande efterforskningsarbete.

Den nya föreskriften, att till debetsedlar skulle användas normalpapper,
hade medfört en ej oväsentlig ökning af häradsskrifvarnas expenser,
i det att debetsedlar å dylikt papper kostade omkring fem gånger
mera än debetsedlar å halmpapper, hvilken papperssort förut allmänt
användts för ändamålet. Då debetsedlarna icke behöfde förvaras
någon längre tid samt halmpapper egde hållbarhet under åtminstone
tio år, borde nyssnämnda föreskrift upphäfvas.

Vid behandling af denna häradsskrifvarföreningens framställning
har kommittén först riktat sin uppmärksamhet på den väckta frågan
om öfverflyttning på kommunal myndighet af häradsskrifvarnas
bestyr med upprättande af röstlängder för val till Riksdagens andra
kammare.

Det torde emellertid vara omöjligt eller åtminstone mycket svårt
att från häradsskrifvarna öfverflytta den del af ifrågavarande arbete,
som består i införande i röstlängden för hvarje valdistrikt af de där
mantalsskrifna män, hvilka vid årets början uppnått för rösträtts utöfvande
föreskrifven ålder. För detta arbete erfordras nämligen tillgång
till mantalslängden, och en afskrift af denna måste därföre af häradsskrifvaren
expedieras till röstlängdsupprättaren. Men arbetet härmed
skulle för häradsskrifvaren uppenbarligen blifva afsevärdt drygare än
det, från hvilket han skulle befrias. Att häradsskrifvaren skulle för
ändamålet under någon kortare tid till röstlängdsupprättaren utlåna den
hos honom inneliggande afskrift af mantalslängden torde icke låta sig
göra, enär häradsskrifvaren vid den tid af året, då röstlängden skall

436

upprättas, behöfver densamma för annat tjänstearbete. Mantalslängden
i hufvudskrift skulle ej heller vara att tillgå, enär densamma under den
tid, då stommen till röstlängden skall upprättas, disponeras af vederbörande
taxeringsmyndigheter.

Det arbete åter med röstlängdens upprättande, som består i verkställande
af anteckningar från inkomna uppgifter rörande omständigheter,
hvilka utgöra hinder för rösträtts utöfvande, likasom ock om upphörande
af sådant hinder skulle möjligen kunna tänkas öfverflyttadt
från häradsskrifvarna. Arbetet i fråga skulle således kunna läggas på
kommunal myndighet, på sätt häradsskrifvarföreningen ifrågasatt, eller
ock på valnämndernas ordförande eller kronofogdarna. Visserligen
skulle den kommunala myndighet, som här kunde komma i fråga, nämligen
kommunalnämnden likasom ock valnämndens ordförande äga den
större personalkännedom än häradsskrifvaren, som enligt häradsskrifvareföreningens
åsikt röstlängdsupprättare borde besitta till åstadkommande
af största möjliga trygghet mot misstag vid anteckningar rörande hinder
för rösträtt. Men, då med en sådan anordning det viktigaste arbetet
med röstlängden icke skulle komma att utföras under tjänstemannaansvar
och därföre kunde befaras i många fall blifva mindre tillförlitligt,
har kommittén ansett öfverflyttandet af ifrågavarande del af röstlängdsarbetet
på kommunalnämnderna eller valnämndernas ordförande
icke vara att förorda. Ofverflyttades förevarande del af röstlängdsarbetet
på kronofogdarna, skulle därigenom påtagligen vinnas förenkling i fögderiförvaltningens
nuvarande arbete i och för röstlängderna, ty i sådan
händelse behöfde icke kronofogden upprätta de uppgifter, hvarom förmäles i
redogörelsen för kronofogdarnas tjenstegöromål (se sidorna 120—122), utan
kunde direkt från sina koncepthandlingar i röstlängden göra anteckningar
om hinder för rösträtt och upphörande af dylikt hinder. Arbetet
med inlörandet i röstlängden af uppgifter från andra uppgiftspliktiga
än kronofogden skulle naturligen icke för denne kräfva större arbete än
för häradsskrifvaren. Och då vidare för arbetets utförande tillgång till
mantalslängden icke erfordras, torde det kunna ifrågasättas, huruvida
man icke lämpligen kunde på kronofogdarna öfverflytta röstlängdsarbetet
till förevarande del. Kommittén anser sig likväl icke böra föreslå
en sådan ändring i nuvarande sättet för röstlängdsarbetets utförande.

437

Det synes nämligen möta betänkligheter mot att, så kort tid efter den
nya rösträttsreformens genomförande och innan större erfarenhet vunnits
om behofvet af reformer i fråga om sättet för röstlängdernas upprättande,
vidtaga sådana.

För att kunna bedöma, huruvida och i hvad mån häradsskrifvarnas
aflöningsförmåner behöfva höjas, torde i första hand vara nödigt utröna,
huru stor nettoinkomst häradsskrifvarna nu kunna anses hafva af sin
tjänst. Af tabell XVI, som härvid lämnar ledning, framgår, dels att endast
i 15 fall häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten icke varit
tillräckliga för att täcka samtliga utgifter i och för tjänsten, medan
däremot i öfriga fall öfverskott uppstått, så att förvaltningsbidraget
därjämte blifvit behållen inkomst, dels ock att behållningen på extra inkomsterna
utgjort för 33 häradsskrifvare högst 500 kronor, för 28
501—1,000 kronor, för 22 1,001—1,500 kronor, för 10 1,501—2,000
kronor, för 7 2,001—3,000 kronor och för 3 mer än 3,000 kronor.
Vidare inhämtas af tabell XIV, att i de fall, där extra inkomsterna
icke Täckt till gäldande af utgifterna, öfverskottet i 2 fall icke heller
kunnat helt täckas med förvaltningsbidraget, hvaremot i öfriga fall
å förvaltningsbidraget uppstått behållning, som i 5 fall understigit men
i 8 fall öfverstigit 500 kronor. Det vill synas, att i de fall, där extra
inkomsterna icke räckt till de af häradsskrifvarna uppgifna kostnaderna
i tjänsten, detta berott på särskilda förhållanden såsom sjuklighet hos
tjänsteinnehafvaren, hvaraf följt ökadt anlitande af tjänstebiträde, eller
också på att utgifterna för tjänsterum, resor i tjänsten och expenser,
såsom framgår af motsvarande utgifter för öfriga häradsskrifvare, beräknats
alldeles för högt. Det visar sig sålunda, att för det ojämförligt
största antalet häradsskrifvare förvaltningsbidraget utgör behållen inkomst
och att därutöfver debetsedellösen och provisioner och öfriga
extra inkomster i tjänsten lämna ej så oväsentligt öfverskott. Då förvaltningsbidraget
i genomsnitt nu kan beräknas till ungefär 1,000 kronor,
skulle alltså häradsskrifvarens nettoinkomst af tjänsten, då ålderstillägg
och behållen extra inkomst ej medräknas, i medeltal uppgå till
4,200 kronor. Vid ofvanstående beräkningar har hänsyn icke tagits till
den ersättning, hvilken utgår till häradsskrifvarna för bestyret med röst -

438

längderna för val till Riksdagens andra kammare, detta emedan, på sätt
nedan omförmäles, kommittén anser, att häradsskrifvarna icke böra åtnjuta
särskild ersättning för ifrågavarande arbete.

Enligt kommitténs mening bör ofvan angifna behållna inkomst för
eu tjänsteman med häradsskrifvares utbildning icke anses otillräcklig,
och det gäller därföre vid häradsskrifvarantalets nedbringande förnämligast
att sörja för, att ökningen af kostnaderna för tjänstens skötande
blifva täckta antingen genom ökade extra inkomster eller med större
förvaltningsbidrag, så att icke minskning i den behållna inkomsten
uppstår.

De extra inkomsterna i tjänsten komma gifvetvis att stiga, därest
häradsskrifvardistrikten utvidgas enligt kommitténs förslag. Genom sådan
utvidgning komme folkmängden i distrikten, hvilken nu i medeltal
utgör 35,000 personer, att ökas med i genomsnitt 15,000 personer. Då
häradsskrifvarnas extra inkomster år 1909, tillsammans 326,687 kronor
13 öre, fördelade på landsbygdens folkmängd, omkring 4,100,000 personer,
för hvarje 10,000-tal af befolkningen motsvarar en inkomst af
ungefär 800 kronor, torde man kunna räkna med, att häradsskrifvarnas
extra inkomster i tjänsten genom den föreslagna utvidgningen af distrikten
skulle ökas med i genomsnitt minst 1,000 kronor. Vid denna
beräkning har kommittén utgått ifrån, att de häradsskrifvarna tillkommande
provisioner utgå efter nu gällande grunder.

Emellertid har, såsom ofvan nämnts, häradsskrifvarföreningen hemställt
om förhöjning af provisionen för debitering af brandstodsmedel.
b ör debitering, uppbörd och redovisning af nedannämnda medel utgå för
närvarande provisioner med följande procentbelopp: å landstingsmedel och
vägskatt, till häradsskrifvare 1,5 procent och till kronofogde 1 procent
å influten uppbörd, å brandstodsafgifter till häradsskrifvare och kronofogde
till lika fördelning dem emellan 3 procent å debiteradt belopp
till och med 1,500 kronor, 2 procent å belopp därutöfver till och med

3,000 kronor och 1 procent å hvad som ytterligare debiterats samt å
öfriga försäkringsafgifter, nämligen afgifter för hagelskade- och kreatursförsäkring,
till häradsskrifvare och kronofogde att dem emellan lika
fördelas 3 procent å debiterade uppbörden. Anledningen, att provisionen
å brandstodsafgifter satts lägre än öfriga provisioner, torde hafva

varit den, att debiteringsposterna å brandstodsmedel antagits i allmänhet
blifva större än debiteringsposterna å öfriga ofvan angifna medel. Det
har emellertid af häradsskrifvarföreningen påvisats, huru oiantligt många
och relativt små de debiterade brandstodsposterna kunna vara. Detta
förhållande torde i väsentlig grad vara beroende på utvecklingen af
egnahemsrörelsen och uppkomsten i öfrigt af smålägenheter. Den nuvarande
provisionen synes därföre icke utgöra skälig ersättning för arbetet
med debitering, uppbörd och redovisning af brandstodsafgifterna.
Vid öfvervägande af frågan, i hvad mån provisionen skäligen bör höjas,
har kommittén funnit, att, då afgifterna till brandstodsbolagen mera äro
att likställa med öfriga försäkringsafgifter än med landstingsmedel, provisionen
å brandstodsafgifter bör höjas att utgå till likhet med provisionen
å öfriga försäkringsafgifter men däremot icke, såsom häradsskrifvarföreningen
hvad häradsskrifvarna angår föreslagit, efter samma
grund som å landstingsmedel. Då till följd af debiteringsposternas
stora antal icke heller arbetet med indrifningen och redovisningen af
brandstodsafgifterna kan anses skäligen betaldt med den därför nu utgående
provisionen, anser kommittén, att äfven för kronofogdarna provisionen
bör höjas på här ofvan angifna sätt.

Den förstärkning af häradsskrifvarnas tjänstebiträden, som kommitténs
förslag om tjänstedistriktens utvidgning skulle nödvändiggöra, torde i
regel ej blifva större, än att de i anledning af densamma ökade kostnaderna
kunde täckas med höjningen af de extra inkomsterna, och där detta
icke blefve fallet, hade häradsskrifvare för ändamålet ytterligare att tillgå
den af distriktens utvidgning föranledda höjning af förvaltningsbidraget.
Såsom ofvan angifvits, utgår häradsskrifvarnas förvaltningsbidrag för
närvarande efter två olika grunder, nämligen dels med 75 kronor för
hvarje börjadt dels ock med lika belopp för hvarje fullt 5,000-tal af
folkmängden i distriktet, hvilket senare dock beviljats såsom tillfällig
löneförbättring. Förvaltningsbidraget, som tydligen bör i sin helhet
utgå efter en och samma grund, har af Kungl. Maj:t uti propositionen
till 1909 års Riksdag föreslagits till 150 kronor för hvarje fullt
5,000-tal af folkmängden. Skulle förvaltningsbidraget utgå efter sist
nämnda grund, komme sådant att för hvarje häradsskrifvare med 75
kronor minska det nuvarande förvaltningsbidraget. Någon nedsättning

440

i förvaltningsbidraget anser sig kommittén likväl icke kunna förorda,
så mycket mindre som enligt dess mening förvaltningsbidraget äfven
bör utgöra ersättning för häradsskrifvarens arbete med upprättandet af
röstlängd för val till Riksdagens andra kammare. Det kan nämligen
icke vara riktigt, att för ett tjänstearbete af så allmän karaktär som det
nyssnämnda utgår särskild ersättning, på sätt häradsskrifvarföreningen
ifrågasatt. Däremot har kommittén funnit en sådan höjning af förvaltningsbidraget
skälig, att det komme att utgå efter 150 kronor för hvarje
börjadt 5,000-tal af folkmängden, hvarföre kommittén tillstyrker häradsskrifvarföreningens
förslag härutinnan.

Därest förvaltningsbidraget utginge efter denna grund, skulle detsamma,
i förhållande till hvad det utgör i de nuvarande distrikten,
komma att ökas först och främst med 75 kronor och dessutom, i anledning
af distriktens tillökning med i medeltal 15,000 personer, ytterligare
med 450 kronor. Denna ökning torde visserligen kanske icke fullt
motsvara den ersättning, som häradsskrifvarna i distrikt af den storlek,
som vid genomförande af kommitténs förslag skulle blifva den
normala enligt nu gällande grunder äga åtnjuta för upprättandet af
ofvannämnda röstlängder, men ökningen torde likvisst kunna anses utgöra
en skälig godtgörelse för ifrågavarande arbete. Det har nämligen
synts, att den nuvarande ersättningen är jämförelsevis rundligt tilltagen.

Att vid häradsskrifvardistriktens nedbringande till 85 förvaltningsbidraget,
beräknadt på nu föreslaget sätt, tillsammans med extra inkomsterna
i tjänsten (provisionerna å brandstodsafgifter höjda i enligt med
hvad ofvan af kommittén föreslagits) skulle icke blott förslå till täckande
af häradsskrifvarnas utgifter i och för tjänstens skötande utan äfven
därutöfver lämna dem personligen skälig godtgörelse för bestyret med
debiteringen af de medel, hvarå provisioner utgå, anser sig kommittén
kunna taga för gifvet. Det har nämligen visat sig, att just i de större
distrikten, där folkmängden når upp till omkring 50,000 personer, förvaltningsbidraget
och de extra inkomsterna i tjänsten till icke obetydlig
del utgjort behållen inkomst för häradsskrifvarna. De få distrikt, där
ifrågavarande inkomster icke fullt förslagit till omkostnaderna i och
för tjänsten, äro nästan undantagslöst små. Det har icke heller varit

441

någon svårighet att få häradsskrifvartjänsterna i de allra största distrikten
besatta, utan dessa hafva i stället visat sig vara de mest begärliga.

innan kommittén härefter öfvergår till frågan om häradsskrifvarnas
egentliga aflöningsförmåner af staten, har kommittén funnit sig höra
till behandling företaga häradsskrifvarföreningens framställning om särskild
ersättning till häradsskrifvarna för upprättande af prästvallängder.
Denna framställning afser, att sådan ersättning skulle utgå efter
samma grunder, hvarefter häradsskrifvare uppbär godtgörelse för upprättande
af vägfyrktalslängder, då vägskatt icke debiteras af honom.
Sistnämnda ersättning utgår med 1 krona 50 öre för hvarje helt eller
påbörjadt upplägg, med iakttagande däraf, att fullskrifvet upplägg skall
innehålla minst 28 rader, förutom hvad som erfordras för rubriker till
kolumner samt för transporter. Såsom af den föregående utredningen
är att inhämta, hafva under år 1909 prästvallängder upprättats endast
i 64 fögderier. Då sammanlagda antalet af de i dessa längder upptagna
personer uppgick till 80,720, belöper å hvarje af nämnda fögderier
i medeltal 1,261 personer. Om ersättningen för prästvallängderna
skulle utgå med 1 krona 50 öre för upplägg, upptagande 28 personer,
komme den för en vallängd, omfattande 1,261 röstberättigade och
således innehållande 46 skrifna upplägg, att utgöra 69 kronor. Att
emellertid ersättningen icke lämpligen kan utgå efter sådan grund, blifver
uppenbart, om man besinnar, att häradsskrifvarnas arbete med prästvallängdernas
upprättande afser endast införande af de röstberättigades
hemvist, namn, yrke och titel, medan däremot häradsskrifvaren får i
vägfyrktalslängderna införa väghållningsskyldigas namn, yrke och fastighet
samt dessutom verkställa anteckningar i en mångfald olika kolumner
äfvensom uträkna vägfyrktalet. Arbetet med ett upplägg i vägfyrktalslängden
blifver därföre minst dubbelt så drygt som upprättande
af ett upplägg i prästvallängden med lika stort antal personer. Ersättningen
för upprättande af vallängderna synes alltså kunna beräknas
till allra högst hälften af godtgörelsen för vägfyrktalslängdernas uppgörande,
och utgående efter sådan grund skulle ersättningen för en vallängd
med ofvan angifna antal personer icke komma att utgöra mera
än 34 kronor 50 öre.

442

Tages därjämte hänsyn till, att vallängder icke behöfva af hvarje
häradsskrifvare årligen upprättas, blifver den ersättning, som under en
tidsperiod af exempelvis tio år tillfaller en häradsskrifvare, skäligen
obetydlig fördelad på år. I den mån arbetet med prästvallängderna
under uppgiftsåret 1909 föranledt särskilda kostnader för häradsskrifvaren,
ingå dessa i de af honom uppgifna, nästan undantagslöst af förvaltningsbidraget
och de extra inkomsterna täckta utgifter i tjänsten.
Om därföre häradsskrifvarna icke skulle tilldelas särskild ersättning för
ifrågavarande arbete, komme deras här ofvan beräknade behållning på förvaltningsbidrag
och extra inkomster icke att därigenom minskas. På
grund häraf och då i allt fall ifrågavarande arbete knappast torde vara
af sådan art, att särskild ersättning därför bör utgå, anser sig kommittén
icke kunna tillstyrka ifrågavarande framställning.

Beträffande däremot häradsskrifvarföreningens framställning, att
stadgandet om normalpappers användande för debetsedlar måtte upphäfvas,
har enligt kommiténs mening till stöd för densamma anförts
goda skäl, och kommittén tillstyrker därföre, att framställningen måtte
vinna bifall.

Såsom redan erinrats har Kungl. Maj:t i propositionen till 1909 års
Riksdag föreslagit, att häradsskrifvare skulle åtnjuta i lön 2,200 kronor,
i tjänstgö ringspenningar 1,000 kronor samt två ålderstillägg, hvardera
å 500 kronor, hvartill för häradsskrifvare i de tre nordligaste länen
skulle komma ortstillägg med 200 kronor. Emot sagda förslag har
häradsskrifvarföreningen icke haft annat att erinra, än att lönen borde
ytterligare höjas till 2,700 kronor.

Ehuruväl genomförandet af kommitténs förslag icke i och för sig
torde behöfva föranleda ökning i nyssnämnda aflöningsförmåner, enär
häradsskrifvarna i allmänhet redan äro fullt sysselsatta af personligt
tjänstearbete och därföre icke kunna få detta kvantitativt ökadt, har
kommittén likväl ansett, att den äfven af häradsskrifvarföreningen åberopade
angelägenheten att förbättra häradsskrifvarnas ställning i fråga
om pension och inkomst under tjänstledighet kräfver någon höjning af
deras lön. Emellertid torde denna höjning, äfven om hänsyn tages till
häradsskrifvarnas utgifter för egen pension och deras ökade afgifter till
civilstatens änke- och pupillkassa, kunna begränsas till 200 kronor,
hvarvid lönen skulle komma att uppgå till 2,400 kronor.

443

Någon anledning till förändring af för häradsskrifvarna i ofvannämnda
proposition föreslagna tjänstgöringspenningar, ålderstillägg och
ortstillägg synes icke föreligga. Visserligen torde det kunna ifrågasättas,
huruvida tjänstgöringspenningar efter 1,000 kronor för år kunna
anses utgöra skälig ersättning till den, som i egenskap af vikarie skötel
häradsskrifvartjänst, och om icke därföre tjänstgöringspenningarna behöfde
något ökas. '' Men å andra sidan må erinras, att vikarie äger uppbära
på tjänstgöringstiden.belöpande förvaltningsbidrag och dessutom åtnjuter
extra inkomster å tjänsten, hvaraf säkerligen en del blifver behållen inkomst.

Under åberopande af hvad här ofvan anförts, hemställer kommittén,

att häradsskrifvarnas aflöningsförmåner måtte bestäm -

mas sålunda : lön, lika för alla .................................	kronor	2,400:
tjänstgöringspenningar, lika för alla	»	1,000:
ortstillägg, att utgå till häradskrif-varna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.........................	D	200:
förvaltningsbidrag, 150 kronor för hvarje påbörjadt 5,000-tal af folk-mängden i tjänstedistriktet, ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring	»	500:
och efter 10 års tjänstgöringytterligare	»	500:

att provisionen för debitering samt uppbörd och redovisning
af brandstodsafgifter, som uppbäras i sammanhang
med kronoutskylderna, må höjas att utgå i likhet med provisionen
för debitering, uppbörd och redovisning af öfriga
försäkringsafgifter; samt

att föreskriften om normalpappers användande för debetsedlarna
måtte upphäfvas.

Länsmännen tillgodonjuta för närvarande i aflöning
å ordinarie stat, enligt år 1878 fastställd lönereglering, lön 900
kronor, tjänstgöringspenningar 600 kronor — utom länsmännen i

Länsmännen.

444

Tärna distrikt i V ästerbottens län samt Arjeplougs, Juckasjärvi och
Karesuando distrikt i Norrbottens län, hvilka åtnjuta 900 kronor i tjänstgöringspenningar
— expensmedel 100 kronor och ålderstillägg 300 kronor,
att utgå efter tio års tjänstgöring; samt

å extra stat, såsom tillfällig löneförbättring, lön 600 kronor, tjänstgöringspenningar
300 kronor — utom länsmännen i ofvannämnda fyra
distrikt — och förvaltningsbidrag 200 kronor äfvensom länsmän i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg 200 kronor.

1 propositionen till 1909 års Riksdag föreslogos aflöningsförmånerna
för länsmännen sålunda:

lön 1,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor, förvaltningsbidrag
300 kronor samt två ålderstillägg, hvartdera å 300 kronor, att utgå
efter respektive fem och tio års tjänstgöring, och därjämte till länsmännen
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ortstillägg 200 kronor.

Fastställas länsmännens aflöningsvillkor i enlighet med nämnda proposition,
hafva länsmännen således fått sina vid 1878 års lönereglering
fastställda aflöningsförmåner nära fördubblade. Behofvet af en sådan höjning
är redan i hufvudsak af statsmakterna godkänd genom länsmännen
tillerkänd tillfällig löneförbättring. Kommittén för sin del anser ock,
att de af Kungl. Maj:t föreslagna aflöningsförmånerna äro skäliga och
så afvägda, att man icke i dem behöfver vidtaga någon ytterligare höjning
i anledning af den högre kompetens för erhållande af länsmanstjänst,
kommittén funnit sig böra föreslå. Det må nämligen icke förbises,
att länsmännen fatt sm ställning ej sa oväsentligt förbättrad genom
på senare tider tillkomna föreskrifter om rätt för dem till ersättning för
åtskilliga resor i tjänsten samt vidare att länsmännens extra inkomster
i tjänsten, om de blifva utmätningsmän i enlighet med kommitténs förslag,
blifva ökade.

Kommittén hemställer därföre,

att löneförmånerna för länsmännen måtte bestämmas
sålunda:

lön, lika för alla ......... kronor 1,500: —

tjänstgöringspenningar » » » ......... ■ » 1,000: —

ortstillägg att utgå till länsmän i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län » 200: —

445

förvaltningsbidrag .........................................	kronor	300: —
ålderstillägg efter fem års tjänstgöring	»	300: —
och efter 10 års tjänstgöring ytterligare	»	300:

I samband härmed har kommittén ansett sig böra till behandling
upptaga en af föreningen Sveriges kronolänsmän till Kungl. Maj:t ingifven
underdånig framställning om rätt för länsman till ersättning för
resor för undersökningar i fattigvårds mål, hvilken framställning remitterats
till kommittén för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det
kommittén lämnade uppdrag.

Uti denna framställning har föreningen anfört i hufvudsak följande.
Vid behandlingen af fattigvårdsärenden hade alltmer blifvit vana hos
vederbörande fattigvårdsmyndigheter att åsidosätta åstadkommandet af
sådan utredning, som erfordrades för sakens afgörande. I många fall
berodde detta på omständigheter, som gjorde det omöjligt för fattigvårdsstyrelserna
att erhålla tillfredsställande upplysningar, särskild! då
det gällde personer, hvilka fört ett kringflackande lif eller eljest under
längre eller kortare tider vistats å annan ort än den, där fattigvårdsbehofvet
inträdt. Men ofta nog visade fattigvårdsstyrelserna en förvånande
likgiltighet i fråga om åvägabringande af den utredning, som
erfordrades, och denna måste då ombestyras af vederbörande länsstyrelse,
som härvid plägade uppdraga åt länsmannen i orten att verkställa utredningen.
Genom den stora mängd undersökningar i fattigvårdsmål,
länsmännen under de senare åren fått att utföra, hade deras arbetsbörda
betydligt ökats. Detta gällde hela riket men i synnerhet sådana distrikt,
där af någon anledning befolkningen vore mera rörlig, såsom i närheten
af större städer samt i villa-, stads- och fabrikssamhällen. Emellertid
vore arbetena med ifrågavarande utredningar äfven förenade med utgifter
för bestridande af resekostnader, hvilka särskild! i de till''arealen
stora länsmansdistrikten kunde stiga till ej obetydliga belopp. Då
länsmännens inkomster i tjänsten icke vore så stora, att desamma skäligen
borde anlitas för gäldande af dylika utgifter, vore det enligt föreningens
åsikt med billighet öfverensstämmande, att länsmännen bereddes
ersättning för desamma. Föreningen hemställde därföre, att undersökningar
i fattigvårdsmål måtte upptagas bland de tjänsteförrättningar,
för hvilka resekostnadsersättning utginge till länsmännen.

Underdånig
framställning
från föreningen
Sveriges
kronolänsmän.

446

Väl torde det vara sant, att länsmännens undersökningar i fattigvårdsmål
ofta äro föranledda af fattigvårdsmyndighets underlåtenhet att
åstadkomma rätteligen på densamma ankommande utredning, men undersökningarna
blifva mången gång nödiga, utan att dylik försummelse
föreligger, exempelvis då det gäller att utröna befogenheten af enskildas
anspråk på fattigunderstöd, och i dylika händelser falla de inom ramen
för statsorganens tjänsteåligganden att öfvervaka efterlefnaden af fattigvårdslagstiftningen.
Nyss angifna olikhet emellan de omständigheter,
som påkalla ifrågavarande undersökningar, syues, i händelse länsmännen
berättigas till reseersättning, böra medföra, att ersättningen vid
undersökningar, föranledda af fattigvårdsmyndighets försummelse att förebringa
nödig utredning, skulle gäldas af vederbörande fattigvårdssamhälle
men eljest af statsverket. Genom att en dylik ersättningsskyldighet ålades
kommunerna, som hittills icke behöft vidkännas några direkta omkostnader
för sina tvister i fattigvårdsärenden, skulle man dock införa en alldeles
ny princip i fråga om fattigvårdsmålen. En bestämmelse i antydd
riktning, som helt naturligt skulle mötas af starkt motstånd från kommunernas
sida, synes för närvarande så mycket mindre lämplig, som fattigvårdslagstiftningen
är under omgestaltning och sådana nya bestämmelser
till äfventyrs snart nog kunna införas, att länsmännens undersökningar
icke alls eller åtminstone i mindre omfattning blifva erforderliga. Sistnämnda
omständighet utgör äfven skäl för att nu icke heller medgifva
länsmännen reseersättning för undersökningar i sådana fall, då ersättningen,
enligt hvad ofvan antydts, borde drabba staten. Berättigades
länsmännen till reseersättning vid undersökningarna, skulle detta för
öfrigt kunna medföra, att de äfven i de säkerligen ej få fall, då erforderlig
utredning kan anskaffas genom skriftligen eller telefonledes inhämtade
upplysningar, företoge resor för verkställande af undersökning.
Då dessutom de här ofvan för länsmännen föreslagna aflöningsförmånerna
enligt kommitténs mening icke äro så knappt tillmätta, att länsmännens
rätt till reseersättning behöfver utsträckas till nu ifrågavarande tjänsteförrättningar,
finner kommittén sig icke kunna tillstyrka bifall till den
föreliggande framställningen.

Emellertid kan det icke nekas, att länsmännens åliggande att verkställa
undersökningar af förevarande beskaffenhet är en tunga, som

447

drabbar ganska ojämnt, och att länsmännen kanske väl mycket anlitas
för desamma. Kommittén uttalar derföre som ett önskemal, att länsmännen
icke måtte besväras med resor för utredning om sådana förhållanden,
som kunna och således äfven böra utredas af vederbörande fattigvårdsmyndighet.

I nådig skrifvelse till kammarkollegium den 31 maj 1878 angående
lönereglering för vissa till landsstaten hörande tjänster har föresknfvits,
bland annat, att alla till landssekreterare, landskamrerare och kronofogdar
anslagna boställen skulle, pa sätt i sknfvelsen närmare angifvits, till
statsverket indragas, dock med iakttagande, att staten, da den från vederbörande
indelningshafvare eller hans stärbhus öfvertoge boställe eller
löningsjord, skulle, i likhet med hvad till förmån för häradshöfdingarna
blifvit dem vid lönereglering tillförsäkradt, efter värdering vid syn jämväl
öfvertaga sådana å fastigheten befintliga, indelningshafvaren tillhöriga
åbyggnader, som vid synen ansåges för fastigheten nyttiga.
Till förekommande af förlust för de länsmän, hvilka ännu på indelning
innehafva boställe, men som framdeles kunna komma att jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut afträda sådan fastighet, hvarå finnes boställshafvaren enskilt
tillhörig åbyggnad, har Konungens befallningshafvande i Östergötlands
län uti underdånig framställning den 21 december 1907, hvilken
efter remiss blifvit af kammarkollegium den 6 mars 1908 tillstyrkt,
anhållit, att det måtte stadgas, att statsverket, då länsmansboställe afträdes,
mot lösen skall öfvertaga sa kallade öfverloppslius, därest de
befinnas för bostället, om ej nödvändiga, dock nyttiga.

Kommittén, som fått berörda framställning remitterad till sig för
yttrandes afgifvande, anser skäligt, att ifrågavarande förmån beredes

länsmännen, och hemställer således,

att bestämmelse måtte meddelas därom, ( att
staten, då den från länsman eller hans stärbhus
öfvertager honom anslaget boställe eller löningsjord,
skall efter värdering vid syn jämväl öfvertaga
sådana å fastigheten befintliga, indelningshafvaren till -

448

hö liga åbyggnader, som vid synen anses för fastigheten
nj^ttiga.

Visserligen har det synts kunna ifrågasättas, huruvida icke den
för länsmännen fastställda pensionsåldern, sextiosju år, rätteligen borde
sänkas, enär länsmännen redan tidigare än vid uppnåendet af nämnda
ålder i allmänhet torde vara mindre skickade att utföra en polismans
åligganden, men då denna fråga blifvit pröfvad så nyss som vid antagandet
af lagen den 11 oktober 1907 om civila tjänsteinnehafvares
rätt till pension, har kommittén icke ansett sig böra föreslå någon
ändring i antydd riktning.

Huru än en lönereglering för fögderiförvaltningen kan varda genomförd,
kommer densamma gifvetvis att för fögderitjänstemännen medföra
högre löner och därmed äfven större pensioner än de nuvarande.
Härpå tyder redan den omständigheten, att tjänstemännen i afvaktan
på frågans lösning beviljats löneförbättring och att viss del af densamma
har egenskap af lön. Dröjsmålet med löneregleringens genomförande
ställer sig därföre ogynnsamt särskildt för de tjänstemän, som
icke få tillträda den blifvande nya aflöningsstaten utan, innan denna
träder i kraft, afgått med pension. Den nuvarande pensionen torde nämligen
lämna sina innehafvare en ganska knapp bärgning. Då det härförutom
näppeligen torde vara öfverenstämmande med billighet, att
tjänstemännen skola gå miste om en högre pension af det skäl, att
statsmakterna undanskjuta löneregleringen i afvaktan på en nödig ansedd
utredning rörande ifrågasatt omorganisation af fögderiförvaltningen,
anser kommittén det böra tagas under öfvervägande, huruvida icke de
under dröjsmålet med afgörandet af frågan om den nya löneregleringen
afgångna eller afgående fögderitjänstemännen borde beredas en förhöjning
af dem enligt nu gällande bestämmelser tillkommande pension.
Som likväl, enligt hvad kommittén försport, en af de tjänstemannagrupper,
saken gäller, ingått till Kungl. Maj:t med framställning i ämnet,
och frågan således torde blifva vederbörligen beaktad, har kommittén
icke ansett sig böra närmare ingå på densamma.

449

Villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning rid
fögderiförvaltningen förenade ailöningsförmåner.

För kronofogdea och länsmans rätt till åtnjutande af dem genom
1878 års lönereglering tillförsäkrade löneförmåner gälla enligt kungl.
kungörelsen den 31 maj samma år följande villkor:

l:o) att tjänsteinnehafvaren skall vara underkastad så väl den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden som ock
den reglering af tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven;

2:o) att med tjänsten icke må förenas annan tjänst på rikets eller
Riksdagens stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den finnes
icke vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen vid landsstaten; dock
att tjänsteman, som vid den nya löneregleringens inträdande redan innehade
tjänst utom landsstaten, fick densamma bibehålla, så länge den
icke var för tjänstgöringen vid landsstaten hinderlig;

3:o) att de med hvarje befattning förenade tjänstgöringspenningar
få uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare verkligen tjänstgjort,
men skola för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad,
utgå till den, som förrättat tjänsten;

4:o) att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, äger
uppbära hela lönen; men att den, som eljest undfår ledighet för svag
hälsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan
förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå
så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt;

5:o) att, där förhöjning af lönen efter viss tids innehafvande af
samma tjänst anses böra medgifvas, sådan förhöjning icke må inträda,
med mindre innehafvaren under mer än fyra femtedelar af denna tid
själf bestridt sin eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst,
samt att i öfrigt skulle iakttagas, att löntagare tillgodoräknades den tid,
som före den nya statens utfärdande förflutit, från det han till tjänsten
utnämndes eller enligt kungl. cirkulär den 7 mars 1873 förordnades att

450

densamma förestå, men att den högre aflöningen ej får tillträdas förr
än vid början af kalenderåret näst efter det år, då den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd;

6:o) att länsman, som har boställe sig anslaget, skall vara där bosatt,
såvida icke Kungl. Maj:t finner skäligt annorlunda medgifva.

För åtnjutande af de från 1881 års början fastställda löneförmånerna
för häradsskrifvare gälla enligt kungl. kungörelsen den 28 maj
1880 enahanda villkor som de, hvilka enligt hvad ofvan anförts gälla för
kronofogdarna, allenast med tillägg af föreskrift därom, att den med häradsskrifvartjänst
förenade förmån af debetsedellösen skall tillfalla den, som
under ordinarie tjänsteinnehafvares tjänstledighet förrättat debiteringen.

Från sistnämnda föreskrift afviker emellertid, hvad sedermera stadgats
rörande ersättningen för debiteringen. Enligt 5 § af gällande uppbördsreglemente
är nämligen den, som utfärdar debetsedel, berättigad att
för detta bestyr åtnjuta ersättning, i enlighet med hvad därom särskilt
är bestämdt, och i öfverensstämmelse härmed stadgas i kungl. kungörelsen
den 3 december 1897, som innehåller nyss åsyftade särskilda bestämmelser,
att den, som utfärdar debetsedlar, är berättigad till viss där
bestämd debetsedellösen.

Nämnda bestämmelsers olikhet med aflöningsvillkoren föranledde på
vederbörande departementschefs hemställan, att i 1909 års proposition
rörande lönereglering för fögderiförvaltningen föreslogs sådan ändring
i nu gällande aflöningsvillkor i förevarande afseende, att den med
häradsskrifvartjänst förenade förmån af debetsedellösen skulle tillfalla den,
som under ordinarie tjänsteinnehafvares tjänstledighet förrättat debiteringeh
och utfärdat debetsedlarna; dock att, därest skilda persouer därmed
tagit befattning och öfverenskommelse dem emellan ej träffades, fördelning
af ifrågavarande debetsedellösen skulle verkställas af Konungens
befallningshafvande.

Den sålunda föreslagna ändringen i aflöningsvillkoren för häradsskrifvare
synes af förhållandena påkallad. Äfven öfriga i propositionen
föreslagna aflöningsvillkor för fögderi tjänstemännen har kommittén funnit
lämpliga, såsom stående i närmaste öfverensstämmelse med de för länsstyrelsernas
ämbets- och tjänstemän redan fastställda villkor för rätt till
åtnjutande af stadgad aflöning.

451

Kommittén hemställer således, att för åtnjutande af de för fögderiförvaltningens
tjänstemän vid ny lönereglering fastställda löneförmåner
måtte stadgas följande villkor och bestämmelser:

att innehafvare af ordinarie kronofogde-, häradsskrifvar-
eller länsmansbefattning skall vara underkastad
såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
och jämkning i åligganden som ock den reglering af
tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven;

att med sådan ordinarie befattning vid landsstaten
icke må förenas annan tjänst å rikets eller Riksdagens
stat;

att med ifrågavarande befattningar icke heller må
förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot
i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl.
Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad
slag som helst, så framt ej Konungens befallningshafvande
uppå därom gjord framställning och efter
pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinder ligt för tjänstgöringen
vid landsstaten, finner uppdraget eller tjänstebefattningen
kunna få tills vidare mottagas och behållas;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för
den tid, befattningshafvare verkligen tjänstgjort, men
för den tid, han varit från tjänstgöring befriad, skola
utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den med häradsskrifvartjänst förenade förmån
af debetsedellösen skall tillfalla den, som under ordinarie
tjänsteinnehafvares tjänstledighet förrättat debiteringen
och utfärdat debetsedlarna; dock att, därest
skilda personer därmed tagit befattning och öfverenskommelse
dem emellan ej träffas, fördelning af ifrågavarande
debetsedellösen skall verkställas af Konungens
befallningshafvande;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg,
där sådant förekommer, men att den, som undfår ledighet
för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges
från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad
att sköta befattningen, kan förpliktas att under
ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så
mycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens
uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman för den
tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan
att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunnat styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke af Konungens befallningshafvande pröfvas
böra användas till befattningens uppehållande, skall
under tiden innehållas, såvida ej Konungens befallningshafvande
finner skäligt låta honom uppbära något
däraf;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af samma tjänst är i stat medgifven,
tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda
efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer
än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för
att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan
statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och
för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter
ytterligare fem år på samma villkor,

under iakttagande dels, hvad hvar och en af omförmälda
löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen
ej får tillträdas förr än vid början af kalender -

453

året näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd, dels och att löntagare därvid
tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens
trädande i kraft förflutit från hans tillträde till
befattningen på grund af vare sig konstitutorial eller
förordnande i följd af frågan om reglering aflöneförhållandena
m. m. vid landsstaten;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått
den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom
till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att länsman, som har boställe sig anslaget, skall
vara där bosatt, såvida icke Kungl. Maj:t finner skäligt
annorlunda medgifva;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom
ortstillägget utgår till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla, hvad
i särskild lag angående civila tj änsteinnehafvares rätt
till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning,
som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen
stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten,
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, upphörande af eller minskning i extra
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Vidare hemställer kommittén i fråga om tjänstemännens skyldighet
att underkasta sig med en ny lönestat förbundna villkor och bestämmelser,

att en hvar, som med eller efter visst angifvet års
ingång tillträder någon af nu ifrågavarande befattningar
vid landsstaten, skall vara skyldig att underkasta sig de

454

villkor och bestämmelser, som varda stadgade för åtnjutande
af de nja aflöningsförmånerna; samt

att de förutvarande ordinarie innehafvare af dylika
befattningar, hvilka icke före viss angifven tidpunkt
anmäla, att de vilja underkasta sig den nja
aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola
varda bibehållna vid dem hittills tillkommande aflöningsförmåner
äfvensom, i den mån ej annat föranledes af
bestämmelserna i lagen angående civila tjänsteinnehafvares
rätt till pension, vid den rätt till pension,
som hittills tillkommit dem.

Öfvergångsförhållanden.

Den minskning af fögderipersonalen, som kan varda beslutad, bör
uppenbarligen likasom den därmed förbundna omreglering af tjänstgöringsdistrikten
försiggå successivt, allteftersom genom afgång af ordinarie
tjänstemän möjlighet yppas att inom visst län eller särskild del
däraf genomföra den njm organisationen.

Genomförandet af en blifvande ny reglering underlättas högst betydligt
af de särskilda villkor för tjänstens innehafvande, som gälla för flertalet
af de under senare åren antagna fögderitjänstemännen. Genom särskilda
cirkulär har nämligen Kungl. Maj:t dels den 30 mars 1906 föreskrifvit,
att, i afvaktan på pröfningen och afgörandet af frågan om reglering
af löneförhållandena m. in. vid landsstaten, det skulle åligga länsstyrelserna,
bland annat, att vid inträffande ledighet af kronofogde-, häradsskrifvareller
länsmanstjänst inhämta nådig föreskrift, huruvida åtgärd borde vidtagas
lör tjänstens återbesättande i vanlig ordning eller om den borde tillsättas
allenast medelst förordnande tillsvidare, dels ock den 21 september 1906 förklarat,
att, då landsstatstjänst vore eller blefve ledig i följd af innehafvaren

455

eller tjänstförrättaren i enlighet med nådigt beslut meddeladt förordnande
att tills vidare innehafva eller bestrida sådan tjänst, hvarom i nämnda cirkulär
förmäldes, den sålunda ledigblifna befattningen skulle tillsättas i
enahanda ordning, som på grund åt gällande bestämmelser skolat iakttagas,
därest befattningen blifvit ledig genom befordran, dödsfall eller
afgång ur tjänst, med rättighet för den till tjänstens bestridande förordnade
att åtnjuta de enligt gällande stat och föreskrifter med tjänsten
förenade löneförmåner. Efter det sedermera kommittén afgifvit infordradt
särskildt utlåtande, huruvida och i hvilken omfattning de allenast medels
förordnande tills vidare tillsatta kronofogde-, häradsskrifvar- eller
länsmanstjänsterna borde blifva i vanlig ordning tillsatta samt huru i
förevarande afseende borde med. ledigblifvande tjänster vid fögderiförvaltningen
förfaras, har Kungl. Maj:t i cirkulär den 29 oktober 1909
utfärdat nya bestämmelser i förevarande ämne. Kungl. Maj:t har däri
föreskrifvit, att nådiga cirkulären den 30 mars och den 21 september 1906
angående tillsättande af vissa tjänster vid landsstaten icke vidare skola
äga tilllämpning, men tillika anbefallt länsstyrelserna dels att, när kronofogde-
eller häradsskrifvartjänst kungöres till ansökning ledig, därjämte
tillkännagifva, att innehafvare af tjänsten skall vara underkastad, förutom
nu gällande lönevillkor, jämväl skyldighet att, rq,ed bibehållande af den
tjänstegrad och den aflöning han innehar, låta sig förflyttas till annat
tjänatgöringsområde, dock mot ersättning för flyttningskostnad, dels ock
att vid tillsättande af länsmanstjänst iakttaga omförmälda förbehåll.

I cirkuläret af den 29 oktober 1909 infordrades tillika uppgift
å de kronofogdar och häradsskrifvare, hvilka på grund af cirkulären
af år 1906 erhållit förordnanden att endast tills vidare bestrida innehafvande
befattningar, äfvensom huruvida något hinder mötte att för
sådana befattningshafvare utfärda fullmakt eller konstitutorial med
iakttagande af förbehållet om förflyttningsskyldighet. Det torde därföre
få antagas, att, där ej särskildt hinder mött, med förordnande tillsvidare
tillsatta kronofogdar och häradsskrifvare erhållit konstitutorial å sina
tjänster med villkor om förflyttning.

Under sådana förhållanden och då länsstyrelserna torde hafva förfarit
på liknande sätt med länsmän, som tillsatts endast tillsvidare, lära
innehafvarna af de efter den 30 mars 1906 ledigblifna tjänster vid

456

fögderiförvaltningen i allmänhet vara antagna med skyldighet att låta
sig, med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning de innehafva,
förflyttas till annat tjänstgöringsområde mot ersättning för flyttningskostnaden.
Om liknande villkor framdeles, intill dess en reglering blifvit
genomförd, stadgas för blifvande innehafvare af tjänstedistrikt, som beröras
af regleringen, anser kommittén det vara tillbörligen sörjdt för regleringens
skyndsamma genomförande.

I händelse beslut fattas om minskning af fögderipersonalen, böra
å öfvergångsstat medel till aflöningar åt det antal kronofogdar, häradsskrifvare
och länsmän, bvilkas befattningar i mån af den nya organisationens
genomförande skola indragas, anvisas till samma belopp som
för motsvarande från den nya lönestaten aflönade tjänster.

Beträffande de aflöningsbelopp, som sålunda skulle komma att uppföras
på öfvergangsstat, är att märka, att desamma skulle afse blott
begynnelseaflöningarna för vederbörande. Ålderstillägg till befattningsbafvare
å öfvergångsstat'' torde liksom till de å den nya lönestaten
uppförda böra utgå från det under sjätte hufvudtiteln anvisade gemensamma
förslagsanslaget för ålderstillägg.

Det kan äfven komma att inträffa, att befattningshafvare vid landsstaten,
för hvilken plats finnes å den nya staten, vägrar ingå därpå och
icke kan lagligen därtill förbindas. Det låter sig emellertid icke på
förband beräknas, till bvilket belopp medel af sådan anledning kunna
behöfva anvisas å öfvergångsstat.

För de länsmän, som innehafva boställen, torde i fråga om afdrag
å aflöning för boställsafkomsten m. m. böra fortfarande tillämpas nu
gällande bestämmelser.

457

Med iakttagande af hvad kommittén i det föregående hemställt och
föreslagit, har kommittén uppgjort nedanstående förslag till aflöningsstat
och öfvergångsstat för fögderiförvaltningen.

Förslag till aflöningsstat för fögderiförvaltningen.

	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tillägg.	Förvalt- nings- bidrag.	Summa kronor.	Anmärkningar.
Kronofogdar.
1 tjänsteman (Jämtlands, Väster-			200		5,200
bottens och Norrbottens län)......	3,500	1,500	—	Efter 5 år kan lönen

9 tjänstemän (Jämtlands, Väster-			1,800		46,800	höjas med 500 kr.
bottens och Norrbottens län)......	31.500	13,500	—	• och efter ytter-
1 tjänsteman (öfriga län)...............	3,500	1,500	—	—	5,000	ligare 5 år lika-ledes med 500 kr.
74 tjänstemän » » .............	259,000	111,000	—	—	370,000
j hvartill kommer förvaltningsbi-
j drag å 700 kronor till kronofogde i fögderi med folkmängd icke öf-
verstigande 50,000 personer och å 900 kronor till kronofogde i fögderi med större folkmängd, förslagsvis................................	_	_	—	68,000	68,000
Häradsskrifvare.
1 tjänsteman (Jämtlands, Väster-	2,400	1,000	200		3,600
bottens och Norrbottens län)......	—	Efter 5 år kan lönen
9 tjänstemän (Jämtlands, Väster-		9,000	1,800		32,400	! höjas med 500 kr.
bottens och Norrbottens län)......	21,600	—	och efter ytter-
	2,400	1,000	_	_	3,400	'' ligare 5 år lika-ledes med 500 kr.

74 tjänstemän » » ...............	177,600	74,000	—	—	251,600
hvartill kommer förvaltningsbi-drag med 150 kr. för hvarje på-börjadt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet, förslagsvis ...	—	—	—	127,500	127,500
Länsmän.
1 tjänsteman (Jämtlands, Väster-		1,000	200	300	3,000
bottens och Norrbottens län) ...	1,500	Efter 5 år kan lönen
65 tjänstemän (Jämtlands, Väster-			13,000	19,500	195,000	höjas med 300 kr.
bottens och Norrbottens län)...	97,500	65,000	och efter ytter-
1 tjänsteman (öfriga län)............	1,500	1,000	—	300	2,800	ligare 5 år lika-ledes med 300 kr.
354 tjänstemän (öfriga län) ............	531,000	354,000	—	106,200	991,200
Summa	1.133,000	633,500	17,200	321,800	2,105,500

458

Förslag till öfver gångss tat för fögderiförvaltiiiugen.

	Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Orts- tiflägg.	Förvalt- nings- bidrag.	Summa kronor.	Anmärkningar.
32 kronofogdar ............	112,000	48,000	200		160,200
hvartill kommer för-valtningsbidrag efter i aflöningsstaten angif-ven grund, förslagsvis				25,600

25,600
31 häradsskrifvare .......	74,400	31,000	200	_	105,600	Härtill kunna komma
hvartill kommer för-			ålderstillägg till ena-
valtningsbidrag efter i						hända belopp, som
aflöningsstaten angif-						finnas angifna i den
ven grund, hvilket						föreslagna aflönings-
emellertid finnes inbe-gripet uti det i aflö-ningsstaten för ända-målet upptagna belopp.						staten.
95 länsmän..................	142,500	95,000	1,200	28,500	267,200
Summa	328,900	174,000	1,000	54,100	558,600

Polisväsendet på landsbygden.

Polisbevakningen är med afseende å dess uppgifter att hänföra till
två olika slag, nämligen ordningspolis och spaningspolis.

Ordningspolisen har till uppgift att tillse, att den för statslifvet och
samhälls fr iden nödiga ordningen vidmakthålles, och dess verksamhet för
detta ändamål går därföre ut på dels att förebygga ett störande af
nämnda ordning dels ock att, där ordningen rubbats, återställa densamma.
Då oordningar och förgripelser å person eller egendom inträffa
relativt sällan, blifver ordningspolisen mindre upptagen af sin verksamhet
för återställande af ordning och säkerhet, huru maktpåliggande denna

459

verksamhot äu må vara, när den kräfves. Ordningspolisens tjänstgöring till
förebyggande af afbrott i lugnet och säkerheten tager däremot polisen
mera i anspråk och detta i samma mån, som anledningar förefinnas till
befarande af dylika afbrott. Dessa anledningar kunna vara att hänföra
till särskilda tillfällen, såsom marknader och i allmänhet större folksamlingar,
där ordningspolisen måste vara till hands för att i rätta ögonblicket
ingripa, men de kunna ock vara och hafva mångenstädes blifvit
så ständigt till finnandes, att ordningspolisen för att i möjligaste mån
trygga säkerheten inom det område, han satts att bevaka, måste företaga
mer eller mindre regelbundna turer inom området.

Spaningspolisen åter har förnämligast att, sedan brott blifvit begånget,
söka utröna de närmare omständigheterna vid dess föröfvande, att anhålla
och, där så erfordras, häkta den brottslige samt att vidtaga öfriga
förberedande åtgärder för brottets beifrande. Af dessa spaningspolisens
göromål bestå de viktigaste och mest tidsödande uti hållande af polisförhör
och uppsättande af protokoll öfver förhören.

För att en polisorganisation skall kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt, erfordras, icke blott att tillräckligt antal polismän kunna
anställas i mån af behof, utan äfven att polismännens funktioner äro
ordnade så, att icke någon af de uppgifter, som enligt det ofvan anförda
böra tillhöra ordnings- och spaningspolisen, blifver eftersatt. Granskar
man ur dessa synpunkter vår nuvarande polisorganisation, torde man
nödgas erkänna, att afsevärda brister vidlåda densamma.

I fråga om polismännens funktioner framträda dessa brister särskild^
då det gäller den del af ordningspolisens uppgifter, som afser att förekomma
oordningar och rättskränkningar af ena eller andra slaget.

I äldre tider, då anspråken på ordning och trygghet i samhället
icke voro så stora, som de nu äro, kunde den ordinarie polisbevakningen
— bestående af kronofogdar, länsmän och fjärdingsman — fylla dåvarande
behof af ordningspolis, men nutida anspråk på sådan polis motsvarar
den icke, och detta just emedan den icke användes för sistnämnda
gren af ordningspolisens uppgifter, hvilken mer och mer blifvit särskildt
utmärkande för den egentliga ordningspolisen. Anledningen till att den
ordinarie polisbevakningen icke tager någon vidare befattning med nyss -

460

nämnda polisgöromål torde, livad angår kronofogdar och. länsmän, vara
att söka förnämligast i, att deras tid och intresse tagas i anspråk för
en sådan mångfald andra tjänstebestyr.

På grund af fögderiernas storlek samt mängden af kronofogdens
hufvudsakliga, på sidan om hans polisverksamhet liggande göromål
måste hans funktion i egenskap af ordningspolis hufvudsakligen gå ut
på att såsom chef för polisen inom fögderiet öfvervaka, att de underlydande
organen i allmänhet fullgöra sina åligganden med afseende å ordningens
upprätthållande. Naturligen utesluter icke detta, att ett mera aktivt
ingripande från kronofogdens sida såsom ordningspolis kan förekomma,
men ett dylikt ingripande torde inskränka sig till de fall, då stöiTe oroligheter
utbryta på någon plats inom fögderiet och kronofogden i sin
egenskap af chef tager befälet öfver den på platsen samlade polisstyrkan.
Oroligheter af ifrågavarande beskaffenhet höra likväl mera till undantagsfallen.

Att länsmännens polisverksamhet är af största betydelse för ordningens
upprätthållande på landsbygden torde ingalunda kunna förnekas,
men det kan icke heller bestridas, att denna betydelse förringats och
allt mera måste minskas, i den mån utvecklingen medfört och medför,
att länsmannen af expeditionsgöromål mer och mer blifver bunden vid
tjänsterummet eller upptagen af utom polistjänsten liggande ärenden.
Utvecklingen i denna riktning har numera gått därhän, att säkerligen
flertalet länsmän mestadels icke annat än i sammanhang med för
andra ändamål företagna resor hafva tillfälle till sådant öfvervakande
af rättssäkerheten och efterlefnaden af stadgar rörande politi och ekonomi,
hvartill icke gifvits någon direkt anledning. Denna omständighet
torde i sin mån hafva orsakat, att äfven de öfriga länsmännens tjänstgöring
för nämnda ändamål i allmänhet kommit att blifva inskränkt på
enahanda sätt. Det är under sådana förhållanden uppenbart, att man i
nämnda hänseende icke kan vänta sig en förändring till det bättre,
därest länsmännen skulle få sina göromål ökade i så hög grad, som kronofogdetjänsternas
indragning skulle medföra. Icke heller länsmännen äro
därföre att i någon högre grad påräkna såsom egentlig ordningspolis.

Enligt lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande äger
kronobetjäningen till sitt biträde fjärdingsmän. Sådan den för fjär -

461

dingsmännen gällande instruktionen lyder, gå emellertid fjärdingsmannens
åliggande hufvudsakligen ut på att lämna sina förmän, kronofogden
och länsmannen, den handräckning, som dessa å tjänstens
vägnar påkalla. Det är sålunda i allmänhet endast på uppdrag af sina
förmän, som fjärdingsmannen har att vidtaga åtgärder. Undantag från
denna hufvudregel gifvas, men de fall, i hvilka fjärdingsmannen har att
på eget initiativ vidtaga åtgärder, äro jämförelsevis få och inskränka
sig dessutom öfver hufvud taget till att till förmännen inrapportera
vissa saker, som kommit till hans kännedom. I sådant hänseende åligger
fjärdingsmannen jämligt § 2 punkterna Do), 10:o) och 11 ro) i nyssnämnda
instruktion följande:

Do) att, då gröfre brott blifvit begånget eller något förehafves,
som störer eller hotar allmän ordning och säkerhet, eller om död människa
träffas ute å mark eller eljest dödsfall förekommer i förening
med ovanliga eller misstänkta förhållanden, genast sådant inberätta till
länsmannen eller kronofogden samt att lämna den laga handräckning,
som vid sådana tillfällen kan påkallas;

10:o) att tillse, det vägar, broar och färjor hållas i ett för samfärdseln
fullt tillfredsställande skick äfvensom att vintervägar utstakas;
åliggande förty fjärdingsman att dels anmana vederbörande om tillfälliga
bristers afhjälpande dels ock hos länsmannen anmäla försummelser i
fråga om väghållningen samt biträda honom vid nödiga åtgärder;

11 :o) att, då smittosamma sjukdomar hos människor eller husdjur
utbryta, eller andra olyckor inträffa, såsom vådeld, vattuflöde, strandning,
sjöskada och sjönöd, icke allenast skyndsamt till närmast boende
kronofogde eller länsman inberätta förhållandet utan ock biträda, efter
föreskrift, med härvid nödiga åtgärder.

Det är således förnämligast om gröfre brott, brister i väghållningen
och utbrott af smittosamma sjukdomar, som fjärdingsmännen hafva skyldighet
att göra sina förmän underkunniga. Mindre grafva brott, förseelser
mot ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets
städer samt hälsovårdsstadgan för riket, i hvad den afser stad,
hvilka stadgar på de senaste åren vunnit tillämpning i allt flera samhällen
på landsbygden, äfvensom öfverträdelser af den mångfald ord -

462

ningsföreskrifter, som gifvas i de till näringslagstiftningen hörande förordningarna,
har fjärdingsmannen däremot enligt instruktionen ingen
skyldighet att anmäla. Om ock fjärdingsmannen understundom gör sina
förmän uppmärksamma på brott och förseelser af sistberörda beskaffenhet,
torde dock detta höra till undantagsfallen. Fjärdingsmannens tjänstgöring
såsom ordningspolis är därföre i det stora hela inskränkt till
marknader och eljest vid större folksamlingar, då han på grund af förmans
order är tillstädes.

Intet af de ordinarie polisorganen är således att i större utsträckning
påräkna såsom egentlig ordningspolis, och det säger sig då själft, att
i våra tider med dess af flera anledningar ökade behof af dylik polis
krafven på förstärkning af polisbevakningen på landsbygden framkommit
allt oftare och allt mera ansetts berättigade. Dessa kraf hafva också,
såsom ofvan omnämnts, ledt till anställande af den extra polisbevakningen,
och det framgår af de funktioner de extra polismännen i allmänhet
fått sig ålagda, att man med dessa polismäns anställande afsett
att fylla här ofvan nämnda lucka i den ordinarie polisbevakningens
polisverksamhet.

Den egentliga extra polisbevakningen, dit, enligt hvad ofvan angifva,
poliser med mera fasta förordnanden samt tillfälliga poliser äro att
hänföra, har nämligen liksom ock den ridande polisen blifvit en verklig
ordningspolis. Ty, ehuru därom ingenting direkt bestämts, hafva dessa
polisfunktionärer faktiskt kommit att få de befogenheter och åligganden,
som, enligt hvad förut framhållits, böra tilläggas polismän, hvilka skola
fungera såsom ordningspolis, och just härigenom hafva ifrågavarande
poliser för orter, där de anställts, visat sig till stor del utfylla det behof
af ordningspolis, hvilket icke varit möjligt att tillgodose med den
ordinarie polisbevakningen. Då emellertid nyssnämnda fasta poliser, som
utgöra den stora hufvudmassan af den extra polisbevakningen, anställas
hufvudsakligen inom municipal-, stations- och fabrikssamhällen samt
andra dylika orter med mera sammanträngd befolkning, torde det vara
uppenbart, att, där ej ridande polis finnes, den öfriga och egentliga
landsbygden är så godt som alldeles blottad på ordningspolis.

Vid en undersökning, huruvida man med den extra polisbevak -

463

ningen, sådan densamma är anordnad, kan fylla det behof af ordningspolis,
som nu linnes och som än vidare kan uppstå, visar sig organisationen
vara besvärad med allvarliga brister.

Detta gäller särskild! i fråga om den egentliga extra polisbevakningen
och framträder isynnerhet därutinnan, att man vid anställandet
af extra polismän är bunden af kommuners, menigheters och enskildas
frivilliga medverkan så, att polisens anställande kan äfventyras. Förutsättningarna
för polisens anställande äro nämligen i regel, att landsting,
kommuner eller enskilda antingen helt bekosta polisens aflöning eller
förbinda sig att därtill bidraga med minst hälften. Därest någon af nu
nämnda förutsättningar skulle saknas, kan sålunda polisen antingen icke
anställas, huru behöflig den än må vara, eller också måste staten öfvertaga
hela kostnaden för polisens aflönande. Det borde visserligen kunna
förutsättas, att samhällen, där polis oundgängligen erfordras för upprätthållande
af ordning och säkerhet samt tillsyn öfver efterlefnaden af
gällande stadganden och ordningsföreskrifter, skulle vara villiga att lämna
bidrag till polisens aflönande. Enligt hvad länsstyrelsernas till kommittén
afgifna yttranden angående polisväsendet gifva vid handen, har
dock i flera fall inträffat, att otillräckligt bidrag eller intet bidrag alls
beviljats äfvensom att förut utgående bidrag indragits. Rätt belysande
är, hvad nedannämnda länsstyrelser härom anfört.

Sålunda har Konungens befallningshafvande i Värmlands län framhållit,
att den nuvarande extra polisbevakningen på landsbygden enligt
Konungens befallningshafvandes mening icke kan anses tillfyllest med
hänsyn till den nuvarande anordningen, att anställandet af polismän i
väsentlig mån är beroende af anslag från kommuner eller enskilda.1 Dels
anvisas ofta från vederbörande kommuner allt för obetydliga bidrag, så
att fullt tillräckliga arfvoden icke kunna beredas polismännen, hvarigenom
vållas svårigheter att erhålla fullt kvalificerade innehafvare af
ifrågavarande befattningar, dels måste det från flera synpunkter anses
olämpligt, att polismännen göras beroende af kommunala anslag, som
sällan beviljas för mera än ett år i sänder, för hvilken tid polismännen
äfven blifvit tillsatta, och dels har det efter inträdandet af de nya rösträttsbestämmelserna
vid kommunalstämma från skilda håll inom länet

464

visat sig, att å platser, där extra polismän förut funnits och där sådana
enligt Konungens befallningshafvandes mening äro af synnerligt behof
påkallade, bidrag till extra polismän blifvit indragna.

Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs län har anfört, att det
sätt, hvarpå den extra polisbevakningen aflönas, nämligen till hälften
af staten och till hälften genom bidrag af kommuner eller enskilda, visat
sig medföra störa svårigheter för erhållande af erforderligt antal extra
polismän. Man vill sålunda flerstädes göra gällande, att det är statens
sak att tillse, att ordningen och säkerheten på landsbygden upprätthållas
på tillfredsställande sätt. I följd däraf har det ock förekommit fall, där
det icke varit möjligt att erhålla bidrag från kommuner eller enskilda
för aflöning af polismän, äfven där anställandet af sådana varit i hög
grad af behofvet påkalladt. Det synes fördenskull Konungens befallningshafvande
vara lämpligt, att hela institutionen med den extra polisbevakningen
på landsbygden omlägges på sådant sätt, att man icke såsom
nu blifver väsentligen beroende af kommuners eller enskildas ställning
till frågan.

Härjämte må erinras, att Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län uti sin underdåniga framställning om anslag till polisväsendet
inom länet för år 1910 framhållit, hurusom märkligt nog Gellivare
och Juckasjärvi kommuner, hvilkas angelägenheter behärskas af befolkningen
i grufsamhällena, icke för sagda år anvisat några medel för
ifrågavarande ändamål, ehuru kommunernas finansiella ställning därvidlag
icke varit afgörande eller ens åberopats.

Organisationen med den egentliga extra polisbevakningen torde
dessutom lämpa sig hufvudsakligen för vissa mera begränsade områden
eller särskilda tillfällen men däremot mindre för fyllande af behofvet af
förstärkt polisbevakning på landsbygden i allmänhet. Detta synes framgå
icke blott däraf, att den stora hufvudmassan af ifrågavarande polisfunktionärer
är anställd för municipal-, stations- eller fabrikssamhällen och att
knappast någon enda sådan polisman finnes anställd för större område
än en kommun, utan jämväl däraf, att man för tillgodoseende af den
rena landsbygdens behof af starkare polisskydd tillgripit en ny organisationsform,
den ridande polisen.

465

Hvad den ridande polisen angår, kan densamma, om än i vissa afseenden
att förorda framför vanlig ordningspolis, icke fullt ersätta denna,
ty den ridande polisens tjänstgöring blifver hufvudsakligen bunden vid
de stora stråkvägarna.

En ytterligare brist i den nuvarande polisorganisationen ligger däri,
att den ordinarie polisbevakningen liksom den egentliga extra polisbevakningen
är allt för bunden vid sina bestämda tjänstgöringsområden,
hvilken olägenhet i sin mån torde hafva bidragit till inrättandet af den
ridande polisen och möjligen äfven den så kallade reservpoliskåren.

Slutligen må anmärkas, att de öfver- och underordnade polisorganen
emellan icke råder den intima samverkan, som måste anses erforderlig
för uppnående af ett effektivt polisskydd.

För afhjälpande af de brister, som sålunda och jämväl i vissa andra
afseenden vidlåda den nuvarande polisorganisationen, har kommittén utarbetat
ett förslag i ämnet. De ledande tankarna vid uppgörande af
detta förslag hafva varit följande.

Det åligger staten tillse, att allmän ordning och säkerhet upprätthållas.
Staten äger därföre bestämma, när och hvar samt till hvilket
antal polisfunktionärer skola anställas. Då poliserna blifva statsorgan,
bör deras aflöning bekostas af statsmedel, där icke polisens anställande
föranledes af vissa lokala förhållanden eller andra särskilda omständigheter,
som betinga bidrag från annan vederbörande än staten. Aflöningens
storlek bestämmes af statsmyndighet, och genom dess försorg utbetalas
aflöningen, äfven där den icke uteslutande utgår af statsmedel. Formerna
för polisens tillsättande ordnas så, att den ordinarie eller eljest mera
konstanta polisbevakningen erhåller en fastare och tryggare ställning.
De till den ordinarie polisbevakningen hörande organen böra vara så
kvalificerade och hafva sådan rörlighet, att man icke behöfver särskilda
organ för vissa polisgöromål eller vissa utomordentliga tillfällen. De
polismän, hvilka utgöra polisbevakningen för en ort, böra tillsammans
bilda ett organiskt helt. Därföre skola de hafva nära kontakt med hvarandra
och de underordnade organen stå under ledning och kontroll af
de öfverordnade organen.

466

Lokalpolis.

Såsom ett första led i kommitténs förslag ingår, att den egentliga
extra polisbevakningen, som kommittén ansett böra i hufvudsak bibehållas
oförändrad, gifves en fastare ställning.

Behofvet af polisbevakning på landsbygden framträder uppenbarligen
starkast å orter med mera sammanträngd befolkning. (De köpingar,
hvilka, enligt hvad förut sagts, själfva bekosta sitt polisväsen,
medräknas icke här.) Å ifrågavarande orter finnas numera också vanligen
anställda poliser med stadigvarande förordnanden. Enligt hvad i
det föregående omnämnts, är det emellertid för närvarande icke ordnadt
så, att dessa poliser kunna anställas, så. snart de erfordras, utan deras
anställande förutsätter, att ortsbefolkningen är benägen bidraga till polisernas
aflönande. Att detta förhållande, som helt naturligt kan blifva till
hinder för polisväsendets ordnande, redan medfört svårigheter härutinnan,
framgår af de länsstyrelsers yttranden, hvilka i det föregående återgifvits,
och af åtskilligt att döma torde det kunna befaras, att de af länsstyrelserna
anförda svårigheterna med afseende å ordningspolisens anställande
skola snarare till- än aftaga. Konsekvensen häraf blifver den, att

när i dylika fall anställandet af polis anses vara af behofvet ound gängligen

påkalladt, staten själf måste träda emellan och vidkännas hela
kostnaden för polisen. Detta innebär emellertid en orättvisa icke blott däruti,
att staten sålunda får öfvertaga den del af kostnaden för polisen, som på
grund af dennes egenskap af ordningspolis för samhället borde drabba
detta, utan äfven därutinnan, att ett samhälle genom att vägra bidrag

blifver i ekonomiskt afseende gynnadt framför andra samhällen, hvilka

lojalt bidraga till kostnaderna för sitt polisväsen. Skola nu påpekade
missförhållanden blifva undanröjda, måste antingen staten öfvertaga
hela kostnaden för polisbevakningen på rikets landsbygd, eller ock
nödgas man införa bestämmelser, hvarigenom vederbörande kommuner
och samhällen kunna förpliktas att bidraga till kostnaderna för behöflig
ordningspolis. Vid valet mellan dessa båda utvägar har kommittén funnit
sig böra stanna vid den senare, dels emedan den bäst öfverensstämmer med
den nuvarande ordningen för bekostandet af den extra polisbevakningen,
dels ock enär den förra säkerligen skulle komma att tillskynda statsverket
synnerligen dryga utgifter. Kommittén har äfven ansett, att en

407

föreskrift om förpliktelse för vederbörande kommun eller samhälle att
bidraga till utgifterna för dess polisväsen icke kan möta större betänkligheter.
Grundtanken i ett dylikt stadgande har nämligen erkänts
såsom riktig på andra områden. Sålunda äro kommunerna skyldiga att med
staten deltaga i aflönande af, bland andra, folkskollärare och barnmorskor.

Riktigast skulle möjligen vara, att äfven enskilda ålades att bidraga
till aflönande af polis, till hvars anställande de mer eller mindre direkt
kunna hafva gifvit upphof. Kommittén har emellertid icke ansett sig
böra föreslå något sådant. De fall, i hvilka man skulle kunna tänka
sig ett dylikt åläggande, vore, där en industri samlat en större mängd
folk inom ett visst område. Det torde dock stöta på ganska afsevärda
svårigheter att afgöra, huruvida innehafvaren af en sådan industri eller
den kommun, inom hvilken industrien drifves, rättvisligen bör vidkännas
kostnaden för polisen. Ehuru tillvaron af en industrianläggning
understundom är förknippad med vissa olägenheter för vederbörande
kommun, torde likväl förhållandet i regeln vara det motsatta.
Skatt till kommunen utgöres sålunda icke blott för själfva
industrirörelsen och af i densamma anställda personer utan oftast äfven
för inom kommunen bedrifven affärsverksamhet, som har sin grund i
industriens tillvaro, hvarförutom landtbefolkningen uti industriens personal
erhåller afnämare för sina alster. Att härutöfver pålägga industrien
särskilda utgifter för upprätthållande af polisbevakning inom kommunen
torde icke vara med billighet öfverensstämmande. Redan nu åligger
det vederbörande kommun att bära de utgifter för fattigvård och folkskolväsen,
hvilka härleda sig af förefintlig industri, och någon särskild
anledning att beträffande kostnaderna för det för en kommun erforderliga
polisväsendet tillämpa en annan grundsats synes icke förefinnas.

Uppenbart är, att man i sammanhang med en bestämmelse, hvarigenom
kommun eller samhälle kan åläggas bidraga till kostnaderna för
dess polisväsen, måste meddela föreskrifter om polisernas aflöning samt
grunderna för kommunernas och samhällenas bidragsskyldighet.

Hvad aflöningen angår, är det naturligt, att denna måste vara beroende
af flera omständigheter, såsom polismannens kvalifikationer, den
mer eller mindre trägna tjänstgöring, man af honom kräfver, tillfällen

468

Länsstyrelsens
i Södermanlands
län
framställning
angående
kostnaderna
för municipalsamhällens

polisväsen.

till inkomst af arbete vid sidan af tjänsten samt lefnadsomkostnaderna på
de skilda orterna. Kommittén har dock af inkomna uppgifter om de
nu utgående aflöningarna till ifrågavarande poliser trott sig finna, att,
om gränsen uppåt för aflöningens storlek icke sättes lägre än till 1,200
kronor, man för den närmaste tiden skulle kunna erhålla för ändamålet
någorlunda väl kvalificerade personer. Visserligen torde det icke vara
uteslutet, att detta belopp kan komma att visa sig väl knappt tillmätt å
en del orter med mera stegrade lefnadsomkostnader. Då emellertid vederbörande
kommuner och samhällen i vissa fall skulle kunna mot sin
vilja åläggas att lämna bidrag till polisens aflöning, bar kommittén icke
ansett lämpligt, att detta tvång utsträckes att gälla bidrag till högre
aflöning än 1,200 kronor.

Vid öfvervägande i hvad mån socknar och municipalsamhällen
borde åläggas bidraga till kostnaderna för sitt polisväsen, har kommittén
haft särskild anledning upptaga frågan, huruvida i detta hänseende
municipalsamhällena borde intaga en annan ställning än den egentliga
landsbygden.

Sedan Konungens befallningshafvande i Södermanlands län i underdånig
skrifvelse rörande anslag för år 1910 till särskild polisstyrka på
landet ifrågasatt, lmruvida icke municipalsamhällen borde i likhet med
städerna själfva vidkännas hela kostnaden för aflöning åt under vanliga
förhållanden behöfligt antal poliskonstaplar och huruvida icke statsanslaget
till ordningspolis på landet borde hufvudsakligen och till större
gagn för det allmänna användas till polisbevakningen på den egentliga
landsbygden, har nämligen Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 11 mars
samma år föreskrifvit, att berörda fråga skulle af kommittén tagas i
öfvervägande vid fullgörande af det kommittén lämnade uppdrag att
afgifva yttrande och förslag rörande omorganisation af fögderiförvaltningen
m. m.

Så vidt af från länsstyrelserna inkomna uppgifter kunnat bedömas,
utgjorde år 1909 antalet i municipalsamhällen anställda, under vanliga
förhållanden behöfliga poliskonstaplar 109, och uppgick statens bidrag
till aflönande af dessa polismän till ungefär 35,000 kronor. Konstaplarnas
antal kommer tydligtvis att ökas i samma mån, de nuvarande

469

municipalsamhällena utvecklas samt nya sådana samhällen uppstå. Med
bibehållande af den nuvarande ordningen för bestridande af kostnader
för ifrågavarande polismän kommer därföre statsverkets utgifter för municipalsamhällenas
polisväsen att rätt afsevärdt växa, äfven om ett eller
annat sådant samhälle öfvergår till köping eller stad och därföre får
själft bekosta sitt polisväsen, och härtill medverkar äfven, att aflöningarna
till polismännen sannolikt måste så småningom ökas. Ett genomförande
af det framkomna förslaget skulle således för statsverket medföra
icke oväsentlig besparing samt alltså ur ekonomisk synpunkt vara
att förorda.

Förslaget torde dock böra betraktas äfven från annan synpunkt än
den nämnda, och gör man detta, framträda flera betänkligheter. Municipalsamhällena
hafva hittills alltjämt åtnjutit statsbidrag till kostnaderna
för sitt polisväsen, och häri ligger tydligtvis ett starkt stöd för,
att de fortfarande böra åtnjuta en sådan förmån. Vill man därföre
bryta med den hittills såsom riktig antagna grundsatsen i fråga om bekostandet
af municipalsamhällenas polisväsen, måste vägande skäl kunna
anföras. Länsstyrelsen i Södermanlands län har till stöd för förslaget
icke anfört något annat, än att genom detsamma medel skulle erhållas
för ett bättre ordnande af polisväsendet på den egentliga landsbygden,
och synes hafva grundat förslaget på den uppfattningen, att, enär de i
municipalsamhällena under vanliga förhållanden behöfliga poliskonstaplarna
fullgöra hufvudsakligen samma funktioner som städernas poliskonstaplar,
municipalsamhällena skulle lika med städerna vara skyldiga att
själfva bekosta sina ifrågavarande poliser. Denna uppfattning torde
dock knappast kunna anses riktig. Städerna hafva af ålder fått vidkännas
kostnaderna för sitt polisväsen, hvilket sammanhänger med, att
de i äldre tider tillerkänts vissa privilegier. Men, äfven där de beviljade
privilegierna upphört, kvarstår dock ifrågavarande skyldighet,
och densamma anses medfölja äfven de stadsrättigheter, som nu för
tiden meddelas. Grunden till sistnämnda förhållande torde enligt kommitténs
mening vara att söka förnämligast däri, att det för ett samhälle
innebär en afsevärd fördel att få bilda en från landsbygden afskild,
själfständig kommun, som i vissa hänseenden intager en undantagsställning,
och kommittén finner stöd för denna sin mening i, att, äfven då

470

ett samhälle tilldelas köpingsrättigheter, för den nya kommunen inträder
skyldighet att själf bekosta sitt polisväsen. Ett mnnicipalsamhälle åter
utgör icke någon sjelfständig kommun, och det innebär icke heller i
allmänhet för en ort några särskilda ekonomiska fördelar att få utgöra
municipalsamhälle, utan detta medför i stället vissa uppoffringar. Municipalsamhällets
medlemmar få nämligen icke blott vidkännas de skatter,
som kräfvas för samhällets eget ändamål, utan måste äfven till den
kommun, af hvilken municipalsamhället utgör en integrerande del, erlägga
skatt i samma utsträckning som kommunens öfriga medlemmar. Att
städerna och köpingarna ekonomiskt äro afsevärdt bättre ställda än de
egentliga landsbygdskommunerna framgår däraf, att medan de förras
utgifter år 1909 för samhällenas egna ändamål endast för ett ringa fåtal
uppgingo till 7 kronor per bevillningskrona, hade nära hälften af de
egentliga landsbygdskommunerna lika hög utdebitering, och debiteringen,
som rätt ofta utgjorde 15 kronor per bevillningskrona, steg i några fall
till och med öfver 25 gånger bevillningen. Helt naturligt måste municipalsamhällena
i nu förevarande afseende intaga en sämre ställning än de
egentliga landsbygdskommunerna. Det kan visserligen ej förnekas, att
de socknar, där municipalsamhällen finnas, i många fall hafva lägre
skatter, men municipalsamhällen a blifva i alla händelser mera betungade
af skatter än städer och köpingar.

Olikheten mellan municipalsamliällena, å ena, samt städerna och
köpingarna, å andra sidan, framträder äfven Härutinnan, att de senare
blifva städer och köpingar med kännedom om de utgifter som möta
samt endast på egen begäran, under det att municipalsamhällena ofta
emot egen önskan nödgas bilda municipalsamhälle.

Att under sådana omständigheter, på sätt länsstjTelsen i Södermanlands
län tänkt sig, likställa municipalsamhällen med städer och köpingar,
då det gäller kostnaderna för deras polisväsen, torde icke gärna
kunna anses vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Kommittén
kan därföre icke tillstyrka förslaget, att municipalsamhällena skola
i fråga om kostnaderna för sitt polisväsen likställas med städerna, utan
anser, att de såsom hittills endast böra lämna bidrag till aflönande af de
för samhällena behöfliga poliserna i likhet med de eg.entliga landsbygdskommunerna.

471

Vidkommande storleken åt kommunernas och municipalsamhällenas bidrag
till polisernas aflöning har kommittén icke funnit skal frångå den nu
gällande regeln, att dessa bidrag icke få uppgå till mindre än hälften
af aflöningen. I öfverensstämmelse med hvad förut anförts, skulle dock
bidraget, då kommun eller municipalsamhälle därtill mot sitt bestridande
förpliktas, icke kunna komma att öfverstiga 600 kronor.

Hvad statsverkets andel i aflöningen till ifrågavarande poliser angår,
utgår densamma nu i regel med hälften oberoende al aflöningens storlek.
Det skulle ju kunna ifrågasättas, huruvida icke, enär i allmänhet en
duglig polis torde kunna erhållas för eu aflöning af 1,200 kronor, statens
bidrag borde begränsas till 600 kronor och vederbörande kommun,
samhälle eller enskild, då aflöningen öfverstiger 1,200 kronor, vidkännas
öfverskottet utöfver 600 kronor. Då man emellertid knappast behöfver
befara, att aflöningarna, som komma att underställas vederbörande
länsstyrelsers pröfning, skola fastställas till högre belopp, än som erfordras,
anser kommittén, att statens bidrag bör såsom hittills utgå med
hälften af den fastställda aflöningen. En begränsning i den antydda
omfattningen skulle på vissa håll kunna leda till en försämring af polisväsendet.
Det torde dock undantagsvis kunna inträffa, att, där kommun,
samhälle eller enskild bidrager till aflönande af polis med 600
kronor eller därutöfver, fullt duglig sådan icke står att erhålla, därest
aflöningen skulle utgå med allenast nämnda bidrag och lika stort anslag
af statsmedlen. Kommittén anser, att vid en dylik eventualitet det belopp,
som ytterligare är oundgängligen erforderligt, bör utgå af statsmedel.

Den polis, till hvilkens aflöning en kommun eller ett municipalsamhälle
skulle kunna förpliktas att bidraga, borde enligt kommitténs
mening vara sådan, som är afsedd till ordningspolis och hvaraf ett
stadigvarande behof förefinnes. Poliser, hvilka anställas för ett stadigvarande
behof, kunna emellertid icke anses såsom extra. Det torde
därför vara mindre lämpligt att hänföra dem till den så kallade extra polisbevakningen,
såsom nu sker äfven med poliser med mera fasta förordnanden.
Då poliserna i fråga dessutom äro afsedda för lokalt behof, har
det synts kommittén, att benämningen lokalpolis skulle bättre återgifva
karaktären af dessa poliser.

472

Såsom af utredningen framgår, funnos år 1910 anställda 533 polismän
med mera fasta förordnanden, och har kommittén byggt sitt förslag
till polisorganisation på den förutsättningen, att ungefär samma antal
bibehålies såsom lokalpoliser.

Hvad beträffar statsverkets utgifter för lokalpoliserna, har man
ansett sig kunna beräkna desamma till i genomsnitt 500 kronor för
hvarje polis. På sätt af den å sidan 334 intagna tablå är att inhämta,
uppgingo år 1910 ifrågavarande polisers aflöningar i medeltal icke ens
till 1,000 kronor för hvarje polisman, och ehuruväl ett genomförande
af kommitténs förslag måste så småningom medföra en ökning af denna
genomsnittsaflöning, torde man för någon tid framåt kunna räkna med,
att den stannar vid omkring 1,000 kronor. Enär de fall, då staten
skulle till lokalpolisens aflöning nödgas bidraga med mera än hälften,
lära blifva mera sällsynta, vill det synas, att statsverkets andel i utgifterna
för lokalpolisers aflönande bör kunna begränsas till 266,500
kronor.

I anslutning till hvad ofvan anförts, får kommittén, som föreslår,
att den extra polisbevakning med mera stadigvarande förordnande, hvilken
tillsättes såsom ordningspolis för visst område, må benämnas lokalpolis,
hemställa,

att lokalpolis skall efter vederbörande länsstyrelses
förordnande anställas, där behof af sådan polis föreligger
samt landsting, socken, municipalsamhälle eller
enskild förbinder sig att till af länsstyrelsen skälig
ansedd aflöning åt polisen bidraga, där aflöningen finnes
böra sättas till 1,200 kronor eller däröfver, med
600 kronor och i öfriga fall med minst hälften;

att, där åter utfästelse om bidrag i ofvanberörda
utsträckning icke kan erhållas till aflöning af lokalpolis,
af hvilken oafvisligt behof förefinnes, länsstyrelsen
har att, sedan frågan om polisens anställande
och aflöning blifvit behörigen utredd samt socken,
municipalsamhälle eller eventuellt enskild, som af frågan
beröres, blifvit i saken hörd, underställa ärendet

473

Kungl. Maj:t, som efter pröfning af omständigheterna
äger föreskrifva, att vederbörande socken eller municipalsamhälle
skall lämna bidrag till polisens aflöning
med hälften, dock icke med högre belopp än 600
kronor;

att den del af lokalpolisens aflöning, som -icke
utgår från nu nämnda korporationer eller från enskilda,
skall bekostas af staten; samt

att till bestridande af statsverkets utgifter för
ifrågavarande ändamål anvisas ett förslagsanslag å
266,500 kronor.

I och med genomförandet af kommitténs förslag rörande lokalpolisen
anser kommittén det vara på ett tillfredsställande sätt sörj dt för, att
municipal-, fabriks- och stationssamhälle samt i allmänhet ort med mera
sammanträngd befolkning icke behöfva blifva utan den ordningspolis,
som för orten kräfves. Emellertid är härmed icke löst den fråga, som
mer och mer trädt i förgrunden och påkallar en snar lösning, nämligen
huru polisbevakningen på den egentliga och liufvudsakliga landsbygden
skall kunna ordnas till att motsvara de ökade anspråken på
trygghet och ordning.

Till lösning af nämnda fråga har, såsom i det föregående vidrörts, Svenska pohsSvenska
polisförbundet genom sin styrelse föreslagit, att fjärdingsmans- framställning
institutionen, som i sin nuvarande form icke utgjorde någon egentlig dingsmansinordningspolis,
skulle ombildas till en verklig polisorganisation för landsbygden.
Detta förslag innefattas uti en genom nådig remiss den 3
december 1909 till kommittén för yttrandes afgifvande öfverlämnad
underdånig framställning, hvilken i hufvudsak innehåller följande.

Fjärdingsmännen vore både i fråga om tillsättning samt entledigande
från tjänsten likasom ock hvad anginge aflöningen alltför mycket
beroende af vederbörande kommun, och de saknade därföre den
själfständighet gent emot allmänheten, som vore ett af hufvudvillkoren
för tjänstens behöriga fullgörande. Vid aflöningarnas bestämmande läte

vederbörande i allmänhet besparingssynpunkten så taga öfverhanden, att

474

för tjänsten dugliga och lämpliga personer uppenbarligen icke kunde
påräknas. Polisbevakningen på landsbygden vore därföre — där ej omständigheterna
framtvingat bättre kvalificerade fjärdingsmän med jämförelsevis
skälig aflöning — särdeles dåligt tillgodosedd. Behofvet af
kraftigare polisskydd hade också under senare tider gjort sig starkt gällande
samt ledt till upprättandet af den så kallade reservpoliskåren. En mera
genomgående förstärkning af landtpolisväsendet syntes dock lämpligen
kunna ifrågasättas. Denna förstärkning torde kunna ske genom fjärdingsmansinstitutionens
omläggning så, att fjärdingsmansbestyret icke
längre blefve ett menighetsbestyr. Kommunerna borde nämligen förpliktas
att antingen själfva eller till en del understödda af staten inom
vissa lämpliga distrikt hålla polismän, antagna af Konungens befallningshafvande
i respektive län mot viss lagbestämd aflöning. Till sådana
polismansbefattningar borde antagas för tjänsten lämpliga personer,
och skulle löneförmånerna fördenskull ställas så, att en person
kunde hafva sin bärgning af tjänsten. I sammanfattning innebära de
uttalade önskemålen rörande fjärdingsmansinstitutionens reformering:

»att de polismän, som komme att ersätta de nuvarande fjärdingsmännen,
borde vara fullständigt oberoende af kommunerna i fråga om
tillsättande och afskedande;

att de tillsattes af Konungens befallningshafvande i respektive län
medels förordnande gällande tills vidare; kunnande befattningsinnehafvaren
afsättas endast på grund af tjänstefel;

att de tilldelades distrikt, som med afseende å allmänna ordningens
kraf och andra omständigheter lämnade jämn sysselsättning;

att de tillerkändes en grundlön af minst 1,000 kronor för år, med
rätt till lämpliga ålderstillägg; samt

att de garanterades pension efter vissa tjänsteår.»

Häremot skulle landtpolismännen vara skyldiga att ägna sig så
godt som uteslutande åt tjänsten och under sina förmäns ledning hålla
hand öfver allmänna ordningen samt fullgöra alla tjänsteärenden, som
kunde blifva dem anbefallda.

Denna framställning, i hvad den afser, att de nya fjärdingsmännen
borde aflönas helt eller delvis med statsmedel, upptager, ehuru i något

475

ändrad form, den i Riksdagen genom motioner upprepade gånger men
utan åsyftadt resultat framförda frågan, att fjärdingsmannens aflöning
borde bekostas af staten helt och hållet eller åtminstone till en del.
Senast var denna fråga före vid 1909 års riksdag och blef i enlighet
med hemställan af vederbörande utskott äfven då afslagen af Riksdagens
båda kammare. Utskottet anförde härvid, i likhet med det utskott som
vid 1904 års riksdag haft att behandla frågan, att skäl icke funnits
föreligga för en förändring uti fjärdingsmansbefattningens genom sekler
häfdvunna karaktär af ett menighetsbestyr samt att det icke innebure
någon obillighet, att fjärdingsmannen, hvilkens åligganden hufvudsakligen
afsåge att verka för uppehållande af ordning och säkerhet, hvar och en
inom den eller de kommuner, inom hvilka han blifvit till fjärdingsman
utsedd, för detta sitt arbete aflönades af kommunen, så mycket mindre
som staten årligen bidroge med betydliga belopp till aflöning och underhåll
af särskild polisstyrka på landet, Utskottet åberopade äfven, att, sedan
Riksdagen senast fattade beslut i ämnet, icke heller några ändrade förhållanden
på det ifrågavarande området inträdt, som skulle kunna föranleda
till ett frånträdande af samma beslut.

De skäl, som sålunda åberopats emot, att fjärdingsmannens aflöning
skulle helt eller delvis bestridas af statsverket, anser kommittén
fortfarande äga giltighet, och då den af Svenska polisförbundets styrelse
i öfrigt ifrågasatta reformering af fjärdingsmansinstitutionen än
mer skulle innebära ett upphäfvande af institutionens egenskap af ett
menighetsbestyr, kan kommittén icke understödja de i styrelsens framställning
uttalade önskemål utan hemställer, att institutionen bibehålies
i hufvudsak orubbad.

Kommittén har härmed icke velat underkänna det skäl, hvari sökts
det förnämsta stödet för den föreliggande framställningen, nämligen
att polisbevakningen på landsbygden kräfver förstärkning och att detta
är ett statsintresse, men kommittén anser, att den behöfliga förstärkningen
icke bör åvägabringas genom ökad polistjänstgöring för fjärdingsmannen,
hvilkas verksamhet såsom hittills kommer att i mycket
stor utsträckning behöfvas äfven för indrifningen af utskylder och böter, utan
lämpligare genom en sådan organisation med distriktspoliser, som kommittén
i det föregående ifrågasatt. Ville man göra fjärdingsmannen

476

till ordningspolis i den utsträckning, distriktspolisen enligt kommitténs
förslag skulle blifva, måste detta medföra en betydlig höjning af fjärdingsmännens
aflöning. För staten, som väl knappt kunde undgå att
deltaga i aflöningen af denna ordningspolis med mindre än halfva kostnaden,
skulle detta gifvetvis innebära en mycket stor utgift. För vederbörande
kommuner skulle eu dylik höjning af fjärdingsmannens aflöning
medföra ökad tunga, hvilket särskildt skulle gälla och blifva kännbart
för mindre och ekonomiskt svaga kommuner. Fjärdingsmännens användande
för tillgodoseende af landsbygdens behof af ordningspolis innebär
dessutom gent emot organisationen med distriktspolis den svagheten,
att fjärdingsmännen svårligen kunna göras så rörliga som distriktspolisen
och i allt fall, med hänsyn till deras för polistjänsten främmande
göromål, icke kunna användas till ersättning för den så kallade
reservpoliskåren.

Medgifvas måste emellertid, att Svenska polisförbundets styrelse
icke saknat skäl för sitt påstående, att flerstädes till fjärdingsmän antagas
för befattningen mindre lämpliga personer. Detta missförhållande,
till största delen beroende af den anmärkta bristen på korrektiv
mot, att aflöningen sättes alltför lågt, torde dock i ej ringa
grad kunna undanrödjas genom sträng tillämpning af gällande
bestämmelser, att fjärdingsmännen skola vara för tjänsten dugliga.
Uti lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande den 29
september 1899 föreskrifves nämligen, dels att kronofogde, därest han
finner af kommunalstämma till fjärdingsman utsedd person icke lämplig
för befattningen, skall anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande,
som äger att, om skäl därtill föranleda, förordna om nytt val,
samt dels att Konungens befallningshafvande äger, därest antagen fjärdingsman
under tjänstgöringstidens lopp befinnes icke vidare vara för
fjärdingsmanstjänsten lämplig, skilja honom från densamma. Då fjärdingsmännen
tagas i anspråk för en mångfald tjänstebestyr, är det tydligen
af stor betydelse, att de icke sakna därför erforderlig duglighet.
Kommittén anser sig fördenskull böra framhålla önskvärdheten af, att
vederbörande myndigheter, så vidt på dem ankommer, verka för, att
fjärdingsmansbefattningarna blifva rekryterade med lämpliga innehafvare.

477

Bekofvet af starkare polisbevakning för den egentliga landsbygden,
hvilket således enligt kommitténs mening icke bör tillgodoses medelst
en omgestaltning af fjärdingsmansinstitutionen, skulle ock kunna tänkas
fylldt genom ^ltveckling af den nuvarande extra polisbevakningen.
Kommittén måste dock bestämdt afråda från denna utväg. Den egentliga
extra polisbevakningen tillsättes i regel icke för större område än
en kommun. Om därföre, då landsbygden skall mera allmänt förses
med ordningspolis, denna polis skulle få samma natur som den extra
polisbevakningen, torde man nödgas nästan för hvarje kommun tillsätta
minst en sådan ordningspolis. . Uppenbart är dock, att en så kraftig
förstärkning af polisskyddet kräfves endast undantagsvis. Poliserna
skulle till följd häraf icke i allmänhet kunna få full sysselsättning, därmed
skulle då följa en jämförelsevis svag aflöning för dem, man kunde
därför ej heller hos poliserna påräkna den duglighet, som är önskvärd,
och man finge således eu poliskår, som jämte fjärdingsmansinstitutionens
brister hade svagheten att icke vara ordinarie. Vidare kan det icke vara
lämpligt att, då det gäller ett för rikets hela landsbygd stadigvarande
behof af polis, använda sig af en organisation, som är afsedd endast
för viss begränsad ort eller extra ordinära förhållanden. Att, ehuru
förstärkningen kräfves för uppehållande af den allmänna ordning och
säkerhet, för hvilken det torde vara statens sak att ensam svara, likväl
åstadkomma denna förstärkning genom utvidgning af den nuvarande
extra polisbevakningen, skulle vara olämpligt äfven af det skäl, att man
i sådan händelse skulle nödgas räkna med bidrag från kommuner, samhällen
eller enskilda till polisens aflöning. Det blefve då också nödvändigt,
om den behöfliga förstärkningen af polisskyddet skulle kunna
med säkerhet påräknas, att stadga skyldighet för kommunerna att bidraga
till utgifterna för den allmänna ordningspolisen. Denna finge
härigenom karaktären af lokalpolis och kunde därföre svårligen användas
utom anställningsorten, hvilket dock vid flera tillfällen kunde behöfvas.
Huru kostsam den ifrågasatta anordningen skulle blifva för
kommunerna och jämväl för staten, torde lätt inses. På grund af
anordningens ofvan angifna brister skulle dock de stora uppoffringarna
icke komma att stå i rimligt förhållande till det resultat, som kunde

478

väntas. Slutligen anser kommittén behofvet af större enkelhet och enhetlighet
inom polisväsendet kräfva, att antalet former för den extra
polisbevakningen snarare minskas än ökas och att till nämnda polisbevakning
hänföres endast sådan polis, som erfordras af mera tillfälliga
anledningar. Kommittén, som också, på sätt redan angifvits, föreslagit,
att den stora hufvudmassan af den nuvarande egentliga extra polisbevakningen
i enlighet med sin verkliga natur skall öfvergå till en fast
särskild kår, benämnd lokalpolis, kan därföre ej heller förorda, att den
erforderliga ordningspolisen för den egentliga landsbygden, hvilken naturligen
icke mindre än lokalpolisen bör gifvas en fast och säker ställning,
inrangeras under formerna för den extra polisbevakningen.

Att den egentliga landsbygdens ordningspolis i allmänhet icke
heller bör anordnas såsom ridande polis torde ligga i öppen dag, då
sådan polis flerstädes hvarken lämpar sig eller skulle vara behöflig.

Enligt den föregående utredningen har äfven ett par andra sätt
ifrågasatts för tillgodoseendet af landsbygdens behof af polisskydd.
Från två länsstyrelser har nämligen i svaren på kommitténs frågor rörande
organisationen med distriktspolis föreslagits, att staten skulle hålla
länsmännen med biträde, hvilket enligt den ena länsstyrelsens förslag
skulle äga befogenhet och skyldighet att handlägga polisgöromål, när
länsmannen till följd af andra tjänsteåligganden vore förhindrad att
med nämnda göromål själf taga befattning, men som af den andra länsstyrelsen
ansetts böra vara endast ett skrifbiträde, som kunde sköta
kontorsgöromålen, då länsmannens tjänstgöring utom expeditionen kräfdes
i och för polisärenden. — Kommittén anser emellertid frågans lösning
i enlighet med det ena eller andra af nyssnämnda förslag icke
vara att förorda. Ty genom de ifrågasatta anordningarna skulle den
brist på ordningspolis för landsbygden, hvaröfver klagomålen blifvit allt
starkare, icke blifva afhjälpt. Det ifrågavarande biträdet för polisgöromålen
måste dessutom uppenbarligen besitta samma kompetens för dessa
göromål som länsmannen, och anordningen skulle till följd häraf medföra
synnerligen stora utgifter. Härtill kommer, att ett dylikt biträde
i många länsmansdistrikt ej skulle kunna få full sysselsättning.

479

Enär sålunda den erforderliga förstärkningen af polisskyddet på den Distrikiapoli».
egentliga landsbygden icke står att vinna vare sig pa sist angifna sätt
eller genom en utveckling af den extra polisbevakningen inklusive den
af kommittén föreslagna lokalpolisen, återstår enligt kommitténs mening
icke någon annan utväg än att införa en alldeles ny organisation för
landsbygdens förseende med tillräcklig polisbevakning.

Vid utformandet af denna nya organisation måste tydligen tillses,
först och främst att densamma motsvarar sitt ändamål och låter anpassa
sig efter de på orts- och andra förhållanden grundade olika behofven af
polisskydd, men äfven att de brister, som i det föregående påvisats hos
fjärdingsmansinstitutionen och den nuvarande egentliga extra polisbevakningen,
icke komma att vidlåda den nya organisationen. Kommittén
har därföre sökt att efter dessa synpunkter ordna den organisation med
distriktspolis, som enligt kommitténs mening jämte institutionen med
lokalpolis bör läggas till grund för landsbygdens polisväsen och som i
det föregående gjorts till föremål för en särskild undersökning.

Enligt hvad i det föregående angifvits, är det ordningspolis, hvaraf
landsbygden företrädesvis är i behof, och distriktspolisens tjänstgöring
bör således i första hand omfatta de göromål, som tillhöra en ordningspolis.

Distriktspolisen, hvilken, såsom redan benämningen angifver, bör
hafva ett visst tjänstgöringsområde, skall alltså vaka öfver upprätthållandet
af allmän ordning och säkerhet inom sitt distrikt. Hans allmänna
åligganden skola därföre vara dels att tjänstgöra vid tillfällen,
då större folkmängd är samlad, såsom vid marknader, samt eljest då
oordningar eller förbrytelser inträffat eller kunna befaras, dels ock att,
i den mån sådant erfordras, verkställa patrullering inom sitt distrikt
och att, äfven där ordnad patrullering icke förekommer, ombesörja
ordningens upprätthållande. Härvid bör distriktspolisen låta sig angeläget
vara att anhålla och till förmannen för på denne ankommande
åtgärd inställa personer, som inom distriktet beträdas med lösdrifveri
eller bettleri, samt likaså att vaka öfver efterlefnaden af sådana
föreskrifter rörande ekonomi och politi, hvilkas öfverträdande är belagdt
med straff. Att, där enskild hotas till person eller egendom, distriktspolisen
bör lämna erforderligt polisskydd ligger i sakens natur. Dessutom
bör polisen på order af förman biträda denne i polisgöromålen

480

samt själf verkställa polisåtgärd, som förman påkallar. Till de viktigaste
af dessa distriktspolisens göromål torde höra, att han skall biträda vid
polisundersökningar samt själf verkställa sådana och uppsätta rapport
däröfver äfvensom anhålla och inför förman inställa för brott misstänkta
personer. Distriktspolisen bör uppenbarligen liksom hvarje annan
polisman äfven hafva till uppgift att, när helst brott begåtts eller misstänkes
föreligga, söka upptäcka brottet och efterspana föröfvaren af
detsamma. Under hvilka omständigheter distriktspolis må äga att utan
särskild order af förman och således på eget initiativ vidtaga förberedande
polisundersökningar och andra åtgärder för brotts upptäckande
och hedrande, böra bestämmelser meddelas uti särskild instruktion.

Ehuru distriktspolisens tjänstgöring i regel bör vara inskränkt till
det distrikt, för hvilket han tillsatts, anser kommittén, såsom redan i
den föregående utredningen angifvits, att han skall vara skyldig tjänstgöra
jämväl utom detsamma. Sådant'' kan erfordras af flera orsaker.

Ej sällan torde nämligen kunna inträffa, att af någon tillfällig anledning,
exempelvis sjukdom eller annat laga förfall, en distriktspolis
är urståndsatt att fullgöra tjänsteåtgärd, som icke tål uppskof. Om i
sådan händelse icke heller vare sig distriktspolisens förman eller vederbörande
fjärdingsman kan vidtaga åtgärden, synes man för densamma
lämpligen kunna anlita distriktspolisen i ett angränsande distrikt. Om
sådan tjänstgöring utom distriktet bör vederbörande länsstyrelse på
framställning af vederbörande kronofogde eller länsman samt äfven
eljest äga förordna.

Vidare erfordras, att distriktspoliserna tjänstgöra utom distriktet,
då de skola ersätta den så kallade reservpoliskåren. Enligt hvad å sidorna
355 och 356 här förut angifvits, är nämligen kommittén af den åsikt, att
nyssnämnda kår bör indragas och densammas uppgifter öfvertagas af distriktspoliserna.
Utöfver hvad kommittén redan anfört till stöd för
denna sin mening, anser kommittén kunna ytterligare åberopas, att distriktspoliserna
genom sin vana vid landsbygdens förhållanden äro
bättre än de nuvarande reservpoliserna ägnade att användas vid oroligheter
på landsbygden samt att, enär reservpoliserna ofta måste tagas
från städer, långt aflägsna från de orter, där de skola tjänstgöra, men

481

distriktspoliserna däremot kunna tagas från mera närbelägna orter, transportkostnaderna
böra blifva mindre, om distriktspoliserna användas såsom
reservpoliser, än om den nuvarande reservpoliskåren bibehålles.
Då kostnaderna för reservpoliskårens användning, hvartill hittills årligen
varit anvisadt ett anslag af 38,000 kronor, till och med under orosåret
1909 stannade vid omkring 36,000 kronor, anser kommittén, att för
distriktspolisernas användning såsom reservpoliskår icke skulle behöfvas
högre anslag än 30,000 kronor. Föreskrif om distriktspolisernas tjänstgöring
för ifrågavarande ändamål anser kommittén böra meddelas, då distriktspoliserna
icke erfordras utom sitt eget län, af vederbörande länsstyrelse
samt eljest af Kungl. Maj:t. För att vid inträffade oroligheter utkommenderingarna
må kunna ordnas snabbt, bör hvarje länsstyrelse i förväg
uppgöra plan öfver den ordning, i hvilken länets distriktspoliser skola
för ifrågavarande ändamål uttagas. Af dessa planer bör ett exemplar
finnas hos Kungl. Maj:t för att vara till ledning vid ordnandet af sådana
utkommenderingar, hvarom Kungl. Maj:t förordnar.

Därest distriktspolisens tjänstgöring ordnas i hufvudsak på ofvan
angifna sätt, anser kommittén, att den egentliga landsbygden genom
distriktspolisorganisationen skall erhålla den ordningspolis och den förstärkta
polisbevakning, hvarå berättigade anspråk föreligga.

Det gäller emellertid att anordna organisationen på sådant sätt, att
den låter lämpa sig efter de olika orternas behof. I detta hänseende
anser kommittén, att distriktspolisernas tjänstgöring icke bör ställas på
fullt enahanda sätt å de skilda orterna. Medan sålunda distriktspolisen
på en ort bör hafva ordnad patrulltjänstgöring med täta turer, kunna på
andra orter patrulleringsronderna behöfva förekomma mera sällan. Å
vissa orter kan regelmässig patrullering till och med vara obehöflig. I
hvarje fall bör dock, såsom i det föregående framhållits, distriktspolisens
tjänstgöring ordnas så, att han kolnmer tillräckligt mycket ut i
sitt distrikt för att få en noggrann kännedom om förhållandena därstädes.

Organisationens förmåga af anpassning är vidare i hög grad beroende
af, huru man ordnar distrikten för poliserna. I första hand bör
härvid tillses, att ett distrikts omfattning bestämmes med hänsyn till

482

det på hvarje ort föreliggande behofvet af polistjänstgöring och det
antal distriktspoliser, som lämpligen må tilldelas distriktet. Ehuru enligt
kommitténs mening regeln bör vara den, att hvarje distriktspolis skall
hafva sitt särskilda distrikt, kunna likväl förhållandena för en ort vara sådana,
att det vore lämpligare att där tilldela ett distrikt två eller flera poliser.
Det torde nämligen i många fall kunna erbjuda vissa fördelar att
hafva distrikten större med två eller flera poliser tjänstgörande därinom.

Länsstyrelsens i Västernorrlands län förslag, att distriktspoliserna
skulle anställas för länet i dess helhet med tjänstgöring företrädesvis inom
visst men dock föränderligt område, anser däremot kommittén icke
innebära några fördelar framför nyss angifna sätt för distriktens ordnande
utan tvärt om vissa olägenheter. Organisationen skulle sålunda
komma att sakna nödig fasthet, distriktspolisens ansvarskänsla kunde
ej blifva så stark, som om han hade ett fast distrikt, där ordningens
upprätthållande i första hand påhvilade honom. Genom ofta
återkommande förändringar i tjänstgöringsområdena blefve det för distriktspolisen
svårare att städse hafva erforderlig noggrann kännedom
om sitt distrikt, och förändringarna kunde lätt leda till ombyte af förman
för distriktspolisen, något som icke vore till gagn för kontinuiteten i
polisens tjänstgöring. De olägenheter, som kunna vara förknippade
med en mera fast distriktsindelning, anser kommittén böra undanrödjas,
genom att distriktens omfattning och distriktspolisernas antal för hvarje
distrikt regleras för vissa ej allt för långa tidsperioder. Kommittén
har i detta hänseende tänkt sig, att sådan reglering skall på en gång
för hela riket, efter föregående undersökning samt efter förslag af vederbörande
länsstyrelse, verkställas af Kungl. Maj:t för en tidsperiod af
fem år i sänder. Om under en femårsperiod undantagsvis så ändrade
förhållanden å någon ort inträda, att den där tillsatta distriktspolisen är
otillräcklig, bör man enligt kommitténs mening söka fylla denna brist genom
att, i den mån sådant kan ske, låta distriktspolisen i angränsande distrikt
biträda vid ordningens upprätthållande. Såsom redan angifvits, anser
nämligen kommittén, att distriktspolisen skall vara skyldig att tjänstgöra
jämväl utom sitt distrikt.

De grunder, efter hvilka kommittén anser rikets indelning i polisdistrikt
böra ske, äro angifna å sidan 364. Kommittén finner sig i detta

483

sammanhang endast böra framhålla, att man vid denna indelning städse
måste hafva till syfte, att distriktspolisen får full sysselsättning af sin
tjänst. Uppenbart är, att en lämplig distriktsindelning är det säkraste
medlet för vinnande af detta mål.

För att organisationen skall fylla sitt ändamål måste det öfvas
noggrann tillsyn öfver, att distriktspoliserna icke försumma sina tjänsteåligganden.
Till åstadkommande af den erforderliga kontrollen härutinnan
bör det åligga distriktspolisen att i vidsträckt omfattning afgifva
rapporter till sin närmaste förman. Han bör således skriftligen, telefonledes
eller muntligen underrätta denne, om hvad som i polishänseende
förekommer inom distriktet, och därjämte bör förmannen hållas underkunnig
om, hvar distriktspolisen uppehåller sig, på det att förmannen
må kunna vid förefallande behof påkalla hans biträde eller verksamhet.
Genom sistnämnda rapporter sättes förmannen i stånd att kontrollera,
huruvida distriktspolisen verkställer patrullering eller annan föreskrifven
tjänstgöring. Ur kontrollsynpunkt vore också lämpligt, att distriktspolisen
hade att föra en kortfattad journal rörande sin tjänstgöring.
Gifvetvis böra äfven, efter närmare föreskrifter af länsstyrelserna, kronofogdar
och länsmän såsom distriktspolisernas förmän genom direkta inspektioner
utöfva kontroll öfver polisernas tjänstgöring. Medelst ofvan
antydda åtgärder anser kommittén en effektiv kontroll öfver distriktspolisens
tjänstgöring kunna åvägabringas.

Emellertid är det icke nog med, att formerna för organisationen
ordnas ändamålsenligt. För att det åsyftade resultatet med densamma
skall uppnås, kräfves därjämte, att de nya polisorganen få en
fast och gent emot allmänheten oberoende ställning, ty detta är ett af
hufvudvillkoren för, att dessa skola kunna med kraft och intresse fullgöra
sina viktiga tjänsteåligganden. Detta syftemål torde säkrast vinnas,
genom att distriktspolisen blir ett statens organ, som aflönas uteslutande
af statsverket. Vid uppgörandet af den första planen för polisorganisationen
syntes det kommittén kunna ifrågasättas, huruvida icke
särskidt ur kostnadssynpunkt, distriktspolisens aflöning lämpligen borde
bestridas till en del jämväl af landstingen. Enligt hvad af den
föregående utredningen framgår, hafva likväl en del länsstyrelser

484

framhållit, att en sådan aflöningsform är förbunden med stora olägenheter
och till och med att polisbevakningen icke kan tillfredsställande
ordnas, så länge en del af kostnaderna skall bestridas på frivillighetens
väg. Kommittén har funnit de af länsstyrelserna sålunda
uttalade åsikter vara väl grundade. Med anledning häraf och då det
synts möta betänkligheter mot att förplikta landstingen att bidraga till
aflönande af polis, som kräfves i och för statens uppgift att uppehålla
allmän ordning och säkerhet och som dessutom skulle kunna användas
för tjänstgöring äfven utom landstingets område, har kommittén ansett
riktigast, att distriktspolisen aflönas uteslutande af staten.

Distriktspolisens ställning bör tryggas äfven på det sätt, att han erhåller
tillräcklig aflöning, så att han icke för sin utkomst blifver beroende
af enskild verksamhet eller arbete utom tjänsten. Ty då tjänsten skall
lämna distriktspolisen full sysselsättning, bör det icke vara honom tilllåtet
att vid sidan af densamma innehafva annan befattning eller att
eljest egna sig åt enskild verksamhet. Med hänsyn till att distriktspolisen
således skall hafva sin bärgning af den med tjänsten förenade aflöning, och
för att fullt dugliga tjänsteinnehafvare skola kunna erhållas, anser
kommittén distriktspolisens aflöningsförmåner böra ordnas så, att han bekommer
en grundlön af 1,200 kronor jämte 150 kronor såsom beklädnadsbidrag.
En aflöning af nämnda belopp skulle visserligen, om man jämför
densamma med hvad eu kunnig arbetare vanligtvis förtjänar, kunna
anses väl låg, men, då det måste tagas i betraktande, att distriktspolisen
såsom statstjänsteman får en fast ställning och i händelse af sjukdom
gifvetvis måste få behålla någon del af aflöningen, anser kommittén, att
aflöningen bör bestämmas till 1,350 kronor. Men då de högre lefnadskostnaderna
inom de tre nordligaste länen, nämligen Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, ansetts böra betinga särskildt ortstillägg
för fögderitjänstemännen, torde rättvisligen distriktspoliserna inom dessa
län likaledes böra tillerkännas ortstilllägg, och har kommittén ansett
detta böra sättas till 100 kronor. Mot åtnjutande af nyss angifven
aflöning bör det åligga distriktspolisen, som under sin tjänstgöringskall
vara iklädd en fastställd enkel uniform, att själf bekosta denna.

Då det skall ingå i distriktspolisens tjänsteåligganden att mer eller mindre
ofta besöka de olika delarna af sitt distrikt, torde han enligt sakens natur

485

icke böra vara berättigad till vare sig dagtraktamente eller reseersättning
för resor inom tjänstgöringsdistriktet och således icke heller till
sådan reseersättning, som tillkommer kronofogdar och länsmän enligt
kungl. kungörelsen den 31 december 1908 angående ersättning för vissa
af deras polisverksamhet föranledda utgifter. På det emellertid distriktspolisens
aflöning icke må behöfva, åtminstone i någon större utsträckning,
tagas i anspråk för hans utgifter i och för tjänsteresor, bör distriktspolisen
hafva fribiljett å statens järnvägar och, där så kan ordnas, jämväl
å enskilda järnvägar inom distriktet, och dessutom är det nödigt,
att ett särskildt resekostnadsbidrag tilldelas honom. Detta bidrag bör
icke vara lika för alla distriktspoliserna utan för hvarje distrikt lämpas
efter beräknad kostnad för där erforderliga resor. Kommittén har
tänkt sig, att resekostnadsbidraget bör beräknas till i genomsnitt
300 kronor för hvarje distriktspolis. Huru stort belopp hvarje särskild
polis skall erhålla, synes böra af Kungl. Maj:t bestämmas i sammanhang
med regleringen af distriktsindelningen.

Å andra sidan torde själffallet distriktspolisen böra åtnjuta särskild
godtgörelse vid tjänstgöring utom sitt distrikt. Då distriktspoliserna
utkommenderas för sådan tjänstgöring, för hvilken den så kallade reservpoliskåren
nu är afsedd, böra de tillgodonjuta samma aflöning och förmåner
i öfrigt, som tillförsäkrats reservpoliserna uti de med städerna
afslutade kontrakt (se sidorna 332—336). Vid annan tjänstgöring utom
sitt distrikt bör distriktspolisen erhålla rese- och traktamentsersättning
enligt sjätte klassen i gällande resereglemente.

Det måste gifvetvis vara af stor betydelse, att de nya polisbefattningarna
komma att rekryteras med fullt dugliga personer. Härför
torde också vara sörjdt genom kommitténs nyss angifna förslag rörande
distriktspolisernas tjänsteställning och aflöningsförmåner. För att distriktspoliserna
skola kunna anses dugliga, måste de uppenbarligen hafva erforderlig
utbildning för sitt kall. Huru kommittén tänkt sig denna utbildning,
framgår af hvad som anförts å sidan 354 här ofvan.

I fråga om distriktspolisernas antal får kommittén hänvisa till sin
i det föregående uttalade åsikt, enligt hvilken vid den af kommittén
slutligen föreslagna organisation af fögderiförvaltningen distriktspoliser
skulle anställas till ett antal af högst 250, däraf 26 i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län.

486

Under åberopande af livad sålunda anförts, får kommittén hemställa,
att distriktspoliser, aflönade med statsmedel, skola
på rikets landsbygd anställas till ett antal af högst 250;

att till distriktspolis må utgå i lön 1,200 kronor
jämte 150 kronor i beklädnadsbidrag och till distriktspolis
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
därjämte såsom ortstillägg 100 kronor samt att till
bekostande '' af dessa utgifter anvisas ett anslag å
340,100 kronor;

att till resekostnadsbidrag åt distriktspoliserna
anvisas ett anslag å 75,000 kronor att efter Kungl.
Maj:ts bestämmande fördelas; samt

att till bestridande af kostnaderna för transport
och underhåll af distriktspoliserna m. m. vid dessas
användning såsom reservpolis för ordningens upprätthållande
å ort, hvarest oordningar utbrutit eller hota
att utbryta, anvisas ett förslagsanslag å 30,000 kronor.

Af hvad i det föregående anförts framgår, att enligt kommitténs mening
den erforderliga förstärkningen af den egentliga landsbygdens
polisväsen kan och bör ske genom användande af de båda organisationer,
lokalpolis och distriktspolis, kommittén föreslagit. Men om ock
kommittén icke finner, att andra än nämnda polisorgan vid sidan af de
nuvarande ordinarie äro oundgängligen nödvändiga för åstadkommande
af ett tillräckligt polisskydd, är kommittén tydligtvis icke af den meningen,
att tillfällig polis, om än sådan mindre ofta än hittills skulle behöfva
komma till användning, härefter skulle kunna helt undvaras, likasom
kommittén ej heller anser lämpligt, att de båda organisationsformerna,
ridande polis och länsdetektiv, nu indragas, såsom föreslagits beträffande
reservpoliskåren.

Ridande polis. Kommittén har också vid beräkning af distriktspolisernas antal förutsatt
den ridande polisens bibehållande. Denna organisationsform, som
på de orter, där den kommit till användning, omfattats af befolkningen
med sympatier, torde man visserligen efter distriktspolisorganisationens
införande icke få anledning att i någon större utsträckning använda,
men därest den ridande polisen indroges och ersattes med distrikts -

487

poliser, skulle polisbevakningen på trakter, där ridande polis nu tinnes,
möjligen blifva försvagad. Det torde därjämte fa antagas, att från en del
orter, där ridande polis icke är anställd, anspråk på dylik polis kunna framkomma
och finnas befogade. Därföre bör enligt kommitténs mening ifrågavarande
organisationsform bibehållas. Kommittén anser emellertid, att
den ridande polisen icke bör utgöra någon fristående organisation, utan att
densamma för vinnande af större enkelhet bör fa samma karaktär som
distriktspolisen och endast blifva en art af denna. I allmänhet bör
frågan om ridande polis ordnas i sammanhang med femårsregleringen af
distriktspolisernas antal och distrikt samt ej för kortare tid än fem år.

Hvad aflöningsförmånerna angår, torde den ridande polisen böra i
hufvudsak likställas med distriktspolis. Sålunda bör han enligt kommitténs
mening åtnjuta 1,200 kronor i aflöning, 150 kronor i beklädnadsbidrag
och eventuellt 100 kronor såsom ortstillägg. Då emellertid
några ridande poliser hittills icke anställts inom de tre nordligaste länen,
behöfver man icke för närvarande beräkna någon utgift för ortstillägg
åt ridande polis. Det af kommittén för distriktspolisen föreslagna
resekostnadsbidraget lämpar sig däremot icke för ridande polisen
utan torde för denna böra utbytas mot ett bidrag till hans utgifter för
kost och logi m. m. vid tjänstgöring utom stationen. Skulle ridande
polis helt bestrida nämnda utgifter af sin aflöning, blefve denna för många
högst afsevärdt reducerad och därigenom icke tillräcklig för karlens bärgning.
Detta bör förekommas, lika väl då det gäller ridande polis som
i fråga om distriktspolis. Emellertid torde det icke vara tillräckligt att
tilldela de ridande poliserna såsom godtgörelse för deras utgifter under
tjänstgöring samma belopp, som föreslagits såsom resekostnadsbidrag till
distriktspoliserna, eller i medeltal 300 kronor för hvarje polis. De ridande
poliserna komma nämligen på grund af sina större tjänstgöringsdistrikt
att betydligt oftare än distriktspoliserna få taga nattkvarter
annorstädes än på den vanliga boningsorten. Där godtgörelse för ifrågavarande
kostnader hittills förekommit för ridande polis, har densamma
också utgått med betydligt högre summa och i allmänhet utgjort omkring
700 kronor. Då likväl i två län någon sådan särskild godtgörelse
icke åtnjutits af ridande poliserna, håller kommittén före, att ett
belopp af i genomsnitt 500 kronor bör vara tillräckligt för ändamålet,
dock att ersättningen icke i något fall må öfverstiga 700 kronor.

488

Beträffande utgifterna i (ifrigt för ridande polisen anser sig kommittén
med ledning af de från länsstyrelserna erhållna uppgifter böra
beräkna kostnaderna för stallhyra, foder och underhåll m. m. till 850
kronor för häst. Hvad angår kostnaden för underhåll m. m. af reserv hästai

för ridande polisen, är kommittén af den mening, att densamma

bör kunna nedbringas under nyssnämnda belopp. Såsom reservhäst

är nämligen att anse den häst, som ej är ute i tjänstgöring, och för

denne böra stallhyra och underhåll ej kunna blifva så stora som för
utevarande hästarna, för hvilka extra kostnader för stallrum och foder
ej sällan torde förekomma,
götlands län, att reservhäst icke är oundgängligen erforderlig å hvarje
station, b rågan om polisernas förseende med reservhästar torde dessutom
i många fall kunna lösas, genom att med en eller flera i närheten
af stationen bosatta personer träffas aftal, att de i händelse af behof
tillhandahålla häst. Kommittén anser därföre, att årliga kostnaden för
hållande af reservhäst icke behöfver beräknas till mera än 500 kronor för
station om två ridande poliser. Kostnaderna för underhåll och nyanskaffning
af munderingspersedlar samt för nyanskaffning af hästar, som i
den knngl. propositionen beräknats till respektive 100 och 300 kronor
för station, torde fortfarande böra upptagas till samma belopp.

Kommittén anser alltså, att kostnaderna för en station om två
karlar med hästar bör beräknas sålunda:
karlarnas ersättning:

aflöning............................................... kronor 2,400: —

beklädnadsbidrag.............................. » 300: —-

kostpenningar.................................... » 1,000: - kronor 3]700: _

stallhyra, foder och underhåll, försäkring,
hästskötare, veterinär in. m.

för två hästar å 850 kronor ...... kronor 1,700: —

dito för en reservhäst.............................. » 500:_

underhåll och nyanskaffning af munderingspersedlar
............................ » 100: •—

nyanskaffning af hästar, medeltals beräkning,

......................................... » 300: - , 9 finn. _

Summa kronor 6,300: —

489

»Andel i arfvode åt en förman» behöfver däremot icke vidare beräknas,
enär det icke torde vara erforderligt att för ridande polis hafva
annan förman än kronofogde eller länsman.

Principiellt riktigast torde vara, att den ridande polisen, hvars
anställande bör bero på dess af vederbörande statsmyndighet pröfvade
erforderlighet och som afser att ersätta och göra kraftigare
det polisskydd, som utan den ridande polisens anställande måste lämnas
af distriktspolis, bekostades uteslutande af staten. Detta skulle dock
leda till, att anspråken på anställande af dylik ordningsmakt komme att
kanske mer än önskligt göra sig gällande, samt i hvarje fall medföra
mycket dryga kostnader för statsverket. Men äfven af andra skäl torde
man nödgas modifiera nyss angifna princip. Från statens sida sedt kan
behofvet af ordningspolis i allmänhet nöjaktigt tillgodoses med distriktspolisorganisationen.
Den ridande polisens anställande är därföre icke
uteslutande ett statsintresse. Anordnandet af sådan polis har ock hittills
varit beroende på initiativ och ganska betydande bidrag från landsting
och kommuner.

Då den ridande polisen bör hafva samma karaktär af statspolis som
distriktspolisen, torde staten böra öfvertaga karlens aflöning. Detta
torde vara nödvändigt äfven från den synpunkten, att staten måste
kunna förfoga äfven öfver den ridande polisen i likhet med distriktspolisen
för sådana ändamål, hvartill reservpoliskåren nu användes. Hvad
åter angår kostnaderna för att göra polisen beriden samt underhållet af
erforderliga hästar och munderingspersedlar, anser kommittén, att landsting
eller kommun, på hvars framställning den ridande polisen tillkommit,
bör deltaga i dessa kostnader. Sålunda torde landsting eller
kommun såsom nu böra bära hela kostnaden för första uppsättningen
af hästar och stationer. Däremot torde staten särskildt med hänsyn till
det äfven här förut åberopade förhållandet, att ridande polisen vid oroligheter
kan såsom reservpoliskår behöfva användas utom sin vanliga
förläggningsort, böra vikännas en del af kostnaderna för polisstationernas
underhåll, och vill det synas, att denna andel bör utgöra 25
procent af kostnaderna. Om ridande polis bekostas på nämnda sätt,
komma vederbörande landstings och kommuners utgifter för denna

490

polis att minskas. Detta har sin grund däri, att kostnaderna för karlarnas
aflöning m. m., hvilka föreslagits skola öfvertagas af staten, uppgå
till mera än hälften af samtliga utgifterna för en station. Landstingets
utgifter, som hittills utgått med hälften af den i genomsnitt till
6,400 kronor beräknade årliga kostnaden för en polisstation om två
karlar med hästar, skulle nämligen enligt kommitténs förslag komma att utgöra
endast 75 procent af det till 2,600 kronor beräknade årsunderhållet
af en station.

Enligt nu gällande bestämmelser förskjuter landsting eller kommun
statens andel i årskostnaden för ridande polis och erhåller
sedermera godtgörelse enligt af vederbörande länsstyrelse granskad och
godkänd räkning. Emellertid torde det vara tveksamt, huruvida, om
den ridande polisen, såsom kommittén föreslagit, erhåller karaktär af statspolis,
nämnda ordning för kostnadernas gäldande bör bibehållas och huruvida
icke ett motsatt förfarande vore lämpligare. Då ridande polis skall
uppsättas, bör staten genom sina organ anskaffa erforderliga hästar och
ordna polisstationerna, och därjämte böra sedermera statsorganen ombesörja
erforderlig nyanskaffning m. m. för stationernas vidmakthållande.
Häraf bör då följa, att staten förskotterar vederbörande landstings eller
kommuns andel i årsunderhållet för ridande polis.

Huruvida i län, där ridande polis nu finnes, dennas bibehållande i
dess helhet eller delvis må kunna medföra någon minskning i det antal
distriktspoliser, som enligt kommitténs beräkningar borde där anställas,
tilltror sig kommittén icke att afgöra. Däremot håller kommittén före,
att efter införandet af distriktspolisorganisationen i län, där härefter
ridande polis möjligen kan blifva inrättad, genom en dylik anordningantalet
distriktspoliser kan minskas och att i sådant län i regel summan
af de ridande polisernas antal och det reducerade antalet distriktspoliser
skall blifva mindre än det förutvarande antalet distriktspoliser.

Så länge ridande polisernas antal, livilket år 1910 uppgick till 56,
förblifver oförändradt, skulle enligt ofvanstående beräkningar statsverkets
utgifter för karlarnas aflöning m. m. uppgå till omkring 104,000 kronor
och dess andel i kostnaderna för ridande polisens underhåll m. m. till
ungefär 18,000 kronor.

491

1 anslutning till det anförda lienrställer kommittén,

att, där landsting eller kommun beslutat att bekosta
första uppsättningen af en station ridande polis
om minst två ryttare med för ändamålet erforderliga,
fullt dugliga hästar jämte mundering samt beväpning
för ryttarna älvensom att i ofvan angifven utsträckning
bidraga till årsunderhållet af polisstationen, frågan
om polisens anställande skall af vederbörande
länsstyrelse underställas Kungl. Maj:t, som, i den mån
den ifrågasatta polisen anses behöflig, äger förordna,
att ridande polis till visst antal skall anställas och i
sammanhang härmed pröfva, huruvida och i hvad mån
till följd häraf antalet distriktspoliser skall nedsättas;

att ridande polis må af statsmedel åtnjuta aflöning,
beklädnadsbidrag och ortstillägg, i likhet med hvad
som föreslagits för distriktspolis, jämte kostpenningar
enligt förut omförmälda grunder och att till bestridande
af utgifterna härför må uppföras ett förslagsanslag
å 105,000 kronor; samt

att årskostnaderna för den ridande polisen må
bestridas, i öfverensstämmelse med hvad ofvan angifva,
och att till gäldande af statsverkets andel i dessa
kostnader må anvisas ett förslagsanslag å 18,000
kronor.

Hvad därefter angår länsdetektivinstitutionen, synes det kommittén Länsdetektiv.
sannolikt, att, om länsmännens utbildning ordnas i enlighet med hv ad
kommittén föreslagit, nämnda institution icke skulle behöfva fa någon
större användning. Länsmännen borde nämligen med den utbildning
för detektivt]änst, de skulle få, blifva skickade att verkställa
de göromål, för livilka länsdetektiverna äro afsedda. Dessutom torde
äfven distriktspolisernas anställande medföra, att länsdetektiver blifva
mindre behöfliga. Men da likväl af de nuvarande länsmännen
icke kan fordras, att de skola skaffa sig den föreslagna utbildningen,

492

och det således måste dröja rätt lång tid, innan länsmanskåren i någon
större utsträckning hunnit nämnda utbildning, kan enligt kommitténs
mening länsdetektivinstitutionen icke lämpligen indragas.

I kungl. propositionen till 1908 års Riksdag hafva årliga utgifterna
för länsdetektivernas aflöning och resekostnader m. m. för hvar och en
beräknats till 5,000 kronor. Kommittén anser, att denna beräkning
fortfarande bör följas. Visserligen hafva hittills årskostnaderna för
hvarje länsdetektiv icke uppgått till 5,000 kronor, men dock hafva de
i ett län kommit detta belopp nära, och i några län är institutionen så
nyligen införd, att man icke kan lägga de nuvarande jämförelsevis låga
kostnaderna till grund för bedömande, huru utgifterna skola ställa sig,
sedan institutionen kommit till full användning. Till kostnaderna för
länsdetektivens verksamhet bör enligt kommitténs mening statsverket
efter nu gällande grunder deltaga med hälften.

Till åtgärder i öfrigt för gröfre brotts upptäckande och brottslingars
efterspanande är för närvarande anvisadt ett särskildt anslag å 10,000
kronor, som emellertid får användas endast för dylika åtgärder i län,
för hvilka länsdetektiv icke blifvit förordnad. Detta anslag torde fortfarande
vara erforderligt.

Kommittén hemställer således,

att, då enligt landstings beslut visst län för sig eller
två län gemensamt anvisat nödigt befunnet anslag att af
vederbörande länsstyrelse disponeras för aflönande af en
länsdetektiv, sådan polisman skall anställas;

att af länsdetektivs aflöning och öfriga utgifter för
hans verksamhet, till det belopp dessa kostnader efter för
hvarje år afslutad och af vederbörlig myndighet granskad
och godkänd räkning uppgå, statsverket skall gälda hälften
och att för bestridande af statsverkets andel i kostnaderna
må anvisas ett förslagsanslag å 20,000 kronor; samt

att till åtgärder för gröfre brotts upptäckande och
brottslingars efterspanande i län, för hvilka länsdetektiv
ej anställts, må utgå ett förslagsanslag å 10,000 kronor.

493

Genom de i det föregående föreslagna polisorganen kan enligt
kommitténs mening det under normala förhållanden förefintliga behofvet
af polisbevakning på landsbygden nöjaktigt tillgodoses, och diirföre
lärer tillfällig polis komma att behöfvas i afsevärdt mindre omfattning
än hittills. Emellertid torde allt fortfarande tillfällig polis blifva erforderlig,
enär sådana förhållanden kunna inträffa, att den fasta polisbevakningen
visar sig otillräcklig.

Såsom i det föregående nämnts, voro under år 1910 inom de olika
länen ett växlande antal polismän förordnade att tjänstgöra vid vissa
tillfällen, då oordningar befarats eller eljest förstärkt polisbevakning
varit af behofvet påkallad. Dessa polisers aflöning bekostades — såsom
det vill synas med hänsyn till de olikartade omständigheter, som föranledt
polisens anställande — antingen enbart af staten eller uteslutande
af socken, bolag eller enskilda eller ock med bidrag från såväl staten
som en eller flera kommuner, bolag eller enskilda. Sålunda har aflöningen
bekostats ensamt af socken, samhälle, bolag eller enskilda
för poliser, som anställts för uppehållande af ordning och säkerhet vid
badanstalter, förlustelseställen, så kallade folkets parker, enskilda järnvägsbyggen
samt fabriks-, bruks- och sågverksområden. Tillfälliga poliser
åter vid marknader, torgdags- eller kreatursmöten, järnvägsstationer,
hamnområden och lastageplatser hafva i allmänhet bekostats
gemensamt af staten samt socken, samhälle, bolag eller enskilda. Staten
har ensamt bekostat hufvudsakligen endast sådan tillfällig polis, som
anställts vid lägerplatser, statens järnvägsbyggen eller i anledning af
befarade oroligheter. Det har dock förekommit, att vederbörande socken,
samhälle, bolag eller enskilda, i motsats till hvad ofvan angifvits vanligen
vara fallet, icke bekostat eller ens bidragit till utgifterna för polis
och att i följd däraf staten ensam fått bära dessa kostnader. I det
stora hela hafva dock de grunder, som ligga uttalade i ofvannämnda
praxis, tillämpats vid bestridandet af utgifterna för de tillfälliga poliserna.

Någon anledning att frångå dessa grunder har kommittén icke ansett
föreligga och detta så mycket mindre, som desamma, så vidt kommittén
kunnat bedöma, torde få anses vara bäst öfverensstämmande, med
hvad billighet och rättvisa kräfva. Då emellertid nämnda grunder för
kostnadernas utgörande icke äro lagfästade, skulle det kunna inträffa,

Tillfällig polis.

494

att socken, samhälle, bolag eller enskilda, såsom ock i något fall redan
skett, undandraga sig den andel af kostnaden, som rätteligen borde
drabba dem. Man synes därför kunna ifrågasätta, huruvida icke sådan
bestämmelse borde meddelas, att socken, samhälle, bolag eller enskilda
kunde förpliktas att efter omständigheterna bekosta eller lämna bidrag
till aflöningen af viss polis. En dylik bestämmelse skulle dock vara
skäligen betydelselös för staten. Statsverkets utgifter för den tillfälliga
polisen, hvilka redan nu äro jämförelsevis obetydliga, blifva nämligen
helt naturligt efter genomförandet af den af kommittén ifrågasatta polisorganisationen
ännu mindre. Dessutom skulle helt säkert bestämmelsen
ytterst sällan komma till användning. Tv i de fall, där aflöningen
till den tillfälliga polisen bör helt eller delvis bekostas af socken, samhälle,
bolag eller enskild, förefinnes i regel ett ekonomiskt intresse af
polisens anställande. Så till exempel kan en badanstalt, som icke sörjer för,
att ordning och säkerhet upprätthållas inom anstaltens område, riskera,
att anstalten blifver mindre besökt. På grund häraf och då man icke
utan synnerliga skäl torde böra vidtaga tvångsåtgärder för utbekommande
af aflöning till polis, hvars anställande är beroende endast af ett tillfälligt
behof, anser sig kommittén icke böra föreslå införandet af en
bestämmelse i den angifna riktningen utan är af den mening, att kostnaderna
för tillfällig polis lämpligast böra bestridas enligt hittills gällande
grunder.

Enligt den å sidan 334 intagna tabell öfver kostnaderna under år
1910 för den extra polisbevakningen på landsbygden uppgingo statens
utgifter för tillfälliga poliser till sammanlagdt 17,542 kronor 21 öre.
Af detta kostnadsbelopp belöpte emellertid nära hälften ensamt på
Västernorrlands och Norrbottens län, nämligen på det förra länet 3,068
kronor 27 öre och på det senare länet 5,375 kronor. Detta synes hafva
berott på exeptionella förhållanden, och har, hvad Norrbottens län angår,
föranledts däraf, att järnvägsbyggen för statens räkning pågått inom
länet, vid hvilka tillfällig polis i stor utsträckning måst användas. Till
följd häraf synas statens utgifter under år 1910 icke böra läggas till
grund för beräkning af årliga kostnaden under vanliga förhållanden,
hvilken torde vara ej obetydligt lägre.

Jämlikt kungl. kungörelsen den 17 maj 1867 åtnjuta fjärdingsmän,

495

som med länsstyrelses medgifvande beordrats till tjänstgöring utom sitt
distrikt vid marknader och dylika tillfällen, rese- och traktamentsersättning
enligt gällande resereglemente. Denna ersättning, som för närvarande
åtminstone på flera ställen gäldas af sjätte hufvudtitelns anslag
till rese- och traktamentspenningar, torde emellertid vara af sådan beskaffenhet,
att den rätteligen bör vara att betrakta såsom kostnad för
tillfällig polisbevakning. Kommittén vill derföre föreslå, att ifrågavarande
ersättning för framtiden gäldas af det anslag, som erfordras för
tillfällig polisbevakning. Härigenom skulle kostnaderna för densamma
lättare kunna öfverskådas. Af nyss nämnda anslag bör enligt kommitténs
mening äfven gäldas till distriktspolis utgående ersättning för tjänstgöring
utom distriktet vid andra tillfällen, än då han användes såsom reservpolis
i anledning af inträffade eller befarade oroligheter.

Ett årligt anslag af 15,000 kronor skulle enligt kommitténs mening
blifva tillräckligt för bestridande af statsverkets utgifter för ofvan
nämnda ändamål.

Kommittén hemställer,

att, därest socken eller annan vederbörande med
skäligt belopp bidrager till aflöningen af erforderlig
tillfällig polis, återstoden af aflöningen skall kunna
utgå af statsmedel och att, där sådant bidrag ej kan
erhållas, staten må delvis eller helt bekosta aflöningen,
endast i händelse oafvisligaste behof af polisens anställande
föreligger; samt

att för bestridande af statsverkets utgifter för
ofvan angifva ändamål må anvisas ett förslagsanslag
å 15,000 kronor.

Från styrelsen för svenska polisförbundet har till kommittén öfverlämnats
en skrifvelse, däri med anledning af en vid förbundets årsmöte
1910 väckt motion hemställts om åtgärder till beredande åt polis- och
fjärdingsman af ersättning för under tjänsteutöfning sönderrifna kläder.
Denna framställning har kommittén ansett sig böra här upptaga till
behandling. Till stöd för framställningen har anförts följande:

Svenska polisförbundets

framställning
rörande
ersättning åt
polismän för
sönderrifna
kläder.

496

»Polismännen i de större städerna få i regel, då de vid det ofta
förekommande anhållandet af druckna eller vildsinta personer få sina
påhafda kläder sönderrifna eller skadade och våldsverkaren saknar tillgångar
att ersätta skadan, kläderna reparerade eller ersatta med nya på
vederbörande polisverks bekostnad. På landsbygden däremot bär polismannen,
då våldsverkaren saknar tillgångar, själf att vidkännas förlusten
för de skadade kläderna.

Då polis- och isynnerhet fjärdingsmännen på landsbygden för det
mesta äro svagt aflönade, inses lätt, att sådana utgifter för dem kunna
blifva kännbara nog.

Det är således i afsikt att hålla landsbygdens och de mindre samhällenas
polismän, bvilka icke kunna påräkna ersättning från annat
båll, skadeslösa för de utgifter, som reparation och nyanskaffning af sålunda
förstörda kläder åsamka dem, som motionen tillkommit.

Att den aflönande myndigheten skulle, som motionärerna föreslagit,
vara ersättningsskyldig, blefve måhända obekvämt. Den aflönande myndigheten
är nämligen beträffande polismännen å landsbygden ett synnerligen
mångtydigt begrepp, ty en del polismän aflönas af staten, en
del af kommunen och en del af bolag eller enskilda personer, och i
många fall äro dessa aflöningssätt kombinerade, så att staten, kommunen
och bolagen gemensamt bidraga till polismännens aflöning, hvarför
det sålunda skulle blifva allt för vidlyftigt få ersättningsskyldigheten
hitförlagd och fördelad.

Förbundsstyrelsen har därföre tänkt sig, att ersättning i hithörande
fall bekvämast kunde utgå af allmänna medel i likhet med t. ex. ersättning
åt vittnen i brottmål. Ersättningen borde då utgå efter domstols
bepröfvande och efter föregånget intyg från ojäfvig och sakkunnig
person om skadans värde i hvarje särskildt fall.

För staten blefve denna ersättning säkerligen en obetydlig utgift,
men en välbehöflig uppmuntran för dem som däraf kunde komma i åtnjutande.
))

Ifrågavarande framställning synes kommittén vara värd beaktande.
Såsom i densamma framhållits, kan det icke vara med billighet öfver -

497

ensstämmande, att polismän få af sin jämförelsevis ringa aflöning bekosta
sådan skada å sina kläder, som i framställningen afses. Det måste
gifvetvis innebära en oegentlighet, att den ene polismannen erhåller ersättning
för dylik skada men den andre däremot icke, beroende på huruvida
den ersättningsskyldige äger tillgång till skadans ersättande eller ej. Då
vidare skadan uppkommit under åtgärd, som polisen på grund af sin
tjänst haft skyldighet att vidtaga, anser kommittén rättvisan bjuda, att
staten ersätter ifrågavarande skada. Någon afsevärd kostnad torde
härigenom icke förorsakas statsverket, och ett särskildt anslag för ändamålet
erfordras icke, enär kostnaderna synas kunna gäldas af annat anslag,
exempelvis förslagsanslaget för tillfällig polisbevakning. Lämpligt
torde enligt kommitténs mening vara, att ersättningen, såsom i framställningen
ifrågasatts, utgår i samma ordning som ersättningar till vittnen
i brottmål. Statsverket skulle således förskjuta utdömdt skadeersättningsbelopp
och därefter, i händelse någon förpliktats återgälda statsverkets
utgift, uttaga densamma hos denne. Ersättningsskyldighet
gent emot städernas och köpingarnas polismän kan uppenbarligen icke
för staten ifrågakomma.

Kommittén får alltså hemställa,

att, där fjärdingsman eller på landsbygden anorstädes
än i köping anställd polisman under tjänsteutöfning
får sina kläder sönderrifna eller eljest skadade
samt vederbörande domstol funnit honom berättigad
till viss skadeersättning, ersättningsbeloppet må utgå
af statsmedel i den ordning, som gäller för utbetalning
af ersättning till vittnen i brottmål.

Slutligen torde här böra omnämnas, hurusom länsstyrelserna emellanåt
på ansökning af bolag eller enskild förordna personer att tjänstgöra
såsom polisvakt uteslutande å område, som tillhör och disponeras
af sökanden, exempelvis inom inhägnadt fabriksområde. Härvid hafva
sökandena ensamma bekostat aflöningen åt sagda vakter, och med ansökningen
om förordnandet har hufvudsakligen af setts att förskaffa vakterna
vid tjänstgöring det rättsskydd, som enligt lag tillkommer af länsstyrelse
förordnad polisman.

498

Till- och afsättning
in. rr>

Enär ofvannämnda polisvakter mera hafva karaktär af ordningsmän
än af verkliga poliser, skulle det möjligen kunna ifrågasättas, huruvida
de fortfarande böra erhålla förordnanden, som bereda dem förenämnda
rättsskydd. Då det emellertid visat sig, att ifrågavarande polisvakter
varit af stor betydelse för ordningens upprätthållande, anser sig kommittén,
under förutsättning att såsom hittills bidrag af statsmedel till
aflöning åt sådan polisvakt icke må utgå, ej böra föreslå någon ändring
uti förenämnda af länsstyrelserna tillämpade förfaringssätt.

Synpunkter vid polismännens tillsättning och entledigande, tjänste befogenliet

m. m.

I det föregående hafva icke berörts frågorna om sättet för polismännens
till- och afsättning och de skilda polisorganens förhållande
till hvarandra m. m. Ehuru det icke torde tillhöra kommittén att
föreslå i dessa ämnen erforderliga närmare bestämmelser, hvilka synas
böra meddelas i ett reglemente för polispersonalen i riket, har kommittén
ansett sig böra angifva några synpunkter, som enligt kommitténs
mening böra beaktas vid utfärdande af dylika bestämmelser.

Vidkommande först polismännens till- och afsättning kan här icke
blifva fråga om andra polismän än lokal-, distrikts-, ridande och tillfällig
polis samt länsdetektiv, hvilka organ i den följande behandlingen af den
föreliggande frågan därföre afses vid användningen af uttrycket polismän.
Gällande bestämmelser rörande kronofogdes tillsättning och afskedande
lära ej erfordra någon ändring, och i fjärdingsmansinstitutionen bär
kommittén, såsom förut anförts, icke velat göra några rubbningar. Hvad
länsmännen angår, har kommittén i annat sammanhang föreslagit bestämmelser
rörande ändrade former för deras tillsättning och skiljande
från tjänsten.

En grundtanke i kommitténs plan för polisväsendets ordnande är,
att polismännen skola tillsättas af statsmyndighet. Det torde ligga i
sakens natur, att denna myndighet icke i allmänhet kan vara någon
annan än Konungens befallningshafvande. Sådana förhållanden kunna

499

dock undantagsvis inträffa, att kronofogde eller länsman borde hafva
rätt att tilldela person, som oundgängligen erfordras till bitriide vid
någon polisåtgärd, det med dennes förordnande till polisman förbundna
skydd. Möjligen skulle på sådant sätt enskildas benägenhet att biträda
ordningsmakten vid brottslingars gripande och i allmänhet vid anhållningar
blifva större än för närvarande. Dylikt förordnande af kronofogde
eller länsman borde dock endast få meddelas, då tillfälligt polisbiträde
erfordras under sådana förhållanden, att länsstyrelsens förordnande
icke kan erhållas i rätt tid. Förordnandet borde gälla endast visst
tillfälle, och den förordnade lärer för att få åtnjuta skydd såsom polisman
böra bära synligt tjänstetecken. Därjämte torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke kronofogde eller länsman vid kortare ledighet för lokalpolis
borde få förordna vikarie, på det att icke länsstyrelserna må blifva
för mycket besvärade med vikariatsförordnanden. I öfrigt böra polismännen
antagas af vederbörande länsstyrelse. I enlighet med denna
sin mening anser kommittén, att den på sina håll förekommande praxis,
att kronofogde jämlikt af länsstyrelse fastställd instruktion antager och
förordnar de vanliga konstaplarna i köpingar och municipalsamhällen,
bör upphöra. Öfver de antagna icke tillfälliga polismännen torde hos
länsstyrelserna böra föras förteckning jämväl upptagande polismännens
tjänstgöring och förhållande i tjänsten.

Då lokal-, distrikts- och ridande polis samt länsdetektiv skall anställas,
synes tjänsten böra anslås till ansökning ledig. Åtminstone bör så
ske med tillsättning af distriktspolis och ridande polis. Härigenom bereder
man sig större möjlighet att erhålla dugligt folk. Vid anställandet
bör företräde gifvas åt den, som befinnes vara för den ifrågasatta
tjänsten mest lämplig.

Tillfällig polis antages gifvetvis endast för viss bestämd kortare tid.
De öfriga polismännen torde däremot böra anställas tillsvidare med viss
ömsesidig, ej allt för kort uppsägningstid. Härmed sammanhänger, att
landstings bidrag till kostnaderna för ridande polis och länsdetektiv lärer
böra utgå till och med kalenderåret näst efter det, under hvilket landstinget
beslutat indraga bidraget. Det torde nämligen möta stora svårigheter
att före utgången af det år, landstinget fattat dylikt beslut, medhinna
den förändring af distriktsindelningen för distriktspoliserna, som

500

måste förutsättas blifva en följd af ridande polisens indragning, samt
att anställa tilläfventyrs erforderliga nya distriktspoliser. Dessutom måste
det vara af vikt, att icke allt för hastiga rubbningar i en orts polisväsen
förekommer. Hvad sålunda ifrågasatts för landsting, bör äfven gälla
kommun, som bidrager till kostnaderna för ridande polis.

I detta sammanhang vill kommittén framhålla vikten af, att vid
antagande af distriktspolis och ridande polis uppställes såsom villkor,
att poliserna skola vara skyldiga underkasta sig reglering af tjänstgöringsdistrikt
och ändring i tjänstgöringen äfvensom förflyttning till
annat distrikt emot ersättning för flyttningskostnaden. Dessa bestämmelser
kräfvas för underlättande dels af de periodvis återkommande
regleringarna af distriktsindelningen för distriktspoliserna dels ock af
distriktspolisernas öfvergång till ridande polis eller ridande polisernas
förändring till distriktspoliser. Det kan dessutom vara af betydelse att,
om en polisman på grund af särskilda förhållanden blifvit mindre lämplig
i ett distrikt, kunna förflytta honom till ett annat eller till annan
tjänstgöring. Bland sådana förhållanden torde förtjäna nämnas det, att
polisen kommit i den ställning till ortsbefolkningen, att han icke uppträder
tillräckligt oberoende och själfständigt.

Polismännen äro tydligen att anse såsom tjänstemän, och de kunna
således vid svåra förseelser i tjänsten jämlikt 25 kapitlet strafflagen
dömas till afsättning. Det är dock nödvändigt att kunna bestraffa polismännen
äfven för andra fall, än strafflagen medgifver, och jämväl under
enklare former, än där stadgas. Af en polisman måste ovillkorligen
kräfvas, att han till sin karaktär är oförvitlig., att han icke själf öfverträder
de lagar och föreskrifter, öfver hvilkas efterlefnad han är satt att
vaka, samt att han är nykter. Skulle därföre polisman begå handling,
som ådagalägger hans olämplighet för tjänsten, bör han kunna af vederbörande
länsstyrelse genast afskedas. Hans kvarstående i tjänsten skulle
väcka allmän förargelse i orten och kunde befaras menligt återverka på
allmänhetens aktning och förtroende för den öfriga ordningsmakten.
Det gäller dock att på allt sätt stärka detta förtroende. I regel bör
polismannen erhålla varning, innan han afskedas. Polismannens förman,
länsman eller kronofogde, torde böra äga rätt att vid förseelser af polismannen
utstänga denne från tjänstgöring. Förmannen, som tydligtvis

501

ansvarar för 6n sådan åtgärd, bör omedelbart bos vederbörande länsstyrelse
anmäla saken och angifva grunderna för sin åtgärd.

Kommittén har i det föregående framhållit vikten af polisväsendets
ordnande på sådant sätt, att polismännen tillsammans bilda ett organiskt
helt. För detta ändamål kräfves fastställande af gränserna föi de
skilda organens tjänsteåligganden och befogenheter samt den ställning
af öfverordnade eller underordnade, organen skola intaga i förhållande
till hvarandra.

Hvad angår tjänstebefogenheterna, framträder skillnaden mellan de
olika organen hufvudsakligen endast därutinnan, huruvida de på eget
ansvar äga verkställa häktning eller icke. Att samtliga polismän måste
äga rätt att anhålla orostiftare, våldsverkare och brottslingar, ligger i
sakens natur, då polismannen just är till för att hindra och afstyra ooidningar
samt fasttaga brottslingar. Genom häktning åter beröfvas en
person friheten icke såsom vid anhållning endast för helt kort tid, och
därföre äro till värnande af den personliga friheten noggranna föreskrifter
meddelade, under hvilka omständigheter häktning far ske. Dessa
föreskrifters rätta tillämpning kräfver kunskaper, som alldeles icke kunna
förutsättas hos de underordnade polisorganen. Rätt att häkta tillkommer
nu af landsbygdens polisorgan kronofogde, länsman och polisuppsyningsman
i köping samt undantagsvis annan polisman, som beklädts med
befogenheten. Häktningsrätten är hos kronofogde och länsman enligt
lag förbunden med åtalsrätt, och i allmänhet äro äfven öfriga polismän,
som äga häkta, försedda med rätt att åtala. Såsom bekant hafva under
senare tider upprepade gånger framkommit anmärkningar mot, att andra
än kronofogde och länsman tilldelas häktnings- och åtalsrätt. Dessa
anmärkningar gälla enligt kommitténs mening mindre sjkifva saken, än
att rättigheterna i fråga innehafts af polismän, som ansetts sakna tillräckliga
kvalifikationer för ett riktigt handhafvande af desamma, särskilt
häktningsrätten. Ty att häktning sker, där den kan eller bör
äga rum, däremot torde intet med fog kunna sägas. Otvifvelaktigt äro
anspråken på största möjliga trygghet mot missbruk vid häktningsinstitutets
tillämpning fullt befogade. Den af kommittén förslagna höjningen
af länsmännens kompetens måste uppenbarligen verka till åstadkom -

Tjänstcbefo (jenhet.

502

mande af sådan, trygghet, och till befästande af densamma anser sig
kommittén ytterligare böra förorda, att icke annan polisman på landet
beklädes med häktningsrätt än den, som må antagas till länsman. Lika
kompetens synes böra kräfvas af den, som skall utöfva åtalsrätt. Helt visst
gifvas sådana förhållanden, att man vid sidan af vederbörande kronofogde
eller länsman kan behöfva polisman med häktnings- och åtalsrätt, och därföre
bör enligt kommitténs mening icke saknas möjlighet för vederbörande
att anställa sådan polisman. Pröfningen af nämnda behof synes
lämpligen böra tillhöra Kungl. Maj:t, hvilken mening ock uttalats af
vederbörande departementschef i hans yttrande till ofvan nämnda proposition
till 1908 års Riksdag. Någon risk att låta vederbörande länsstyrelse
tillsätta tjänst, som enligt Kungl. Maj:ts förordnande skall vara
förenad med häktnings- och åtalsrätt, lärer icke förefinnas, om man
uppställer här förut ifrågasatta kompetensvillkor, från hvilka dock Kungl.
Maj:t bör kunna gifva dispens.

Vidkommande i öfrigt polisorganens åligganden och skyldigheter anser
sig kommittén böra erinra om den nuvarande oegentligheten, att en
polismans rättighet och skyldighet att vaka öfver ordning och säkerhet
kan sägas upphöra vid gränsen af hans tjänstgöringsdistrikt. På grund
af detta helt visst onaturliga förhållande hafva fall inträffat, då polisman,
utan att det ansetts såsom tjänstefel, overksamt åsett våldsamheter
och förbrytelser omedelbart utanför sitt tjänstgöringsområde. Kommittén
finner ändring härutinnan nödvändig och anser, att det bör vara icke
blott en rättighet utan äfven en ovillkorlig skyldighet för hvarje polisman
att ingripa äfven utom sin vanliga tjänstgöringsort, då han är
tillstädes och hans ingripande erfordras på grund af, att ortens polis
är frånvarande eller icke ensam förmår upprätthålla ordningen. De
svårigheter, som kunna möta vid att ordna dessa förhållanden på ett
tillfredsställande sätt, äro helt säkert icke större, än att de kunna öfvervinnas.

Då man anger, huruvida en polisman äger häktnings- och åtalsrätt
eller icke, har man därmed också angifvit hans egenskap af öfverordnadt
eller underordnadt polisorgan, ty, såsom redan antydts, sakna de
underordnade organen de betingelser, som fordras, för att de skola
kunna beklädas med nämnda befogenheter. De öfverordnade polismännen
hafva i sin egenskap af polisorgan enahanda uppgifter, och de

503

borde därföre följdriktigast hafva en och samma benämning. Härvid
måste man emellertid undantaga kronofogdarna och länsmännen, hvilka
på grund af sina många åligganden på sidan om polisgöromålen icke
lämpligen böra gifvas en benämning, som skulle angifva dem uteslutande
såsom polisorgan. De med häktnings- och åtalsrätt försedda polisorganen
hafva, såsom förut nämnts, eu mångfald skilda benämningar, utan att dessa
angifva någon nämnvärd skillnad i fråga om befogenheten. Vederbörande
departementschef har också vid framläggande inför Kungl. Maj:t af förslaget
till 1908 års polisorganisation, se sidan 318, uttalat sig för en
enhetlig benämning för ifrågavarande polisorgan och såsom sådan funnit
lämplig benämningen poliskommissarie. Kommittén, som biträder departementschefens
sålunda uttalade åsikt, finner sig därföre böra förorda, att
den ifrågasatta reformen blifver genomförd, så att samtliga polisorgan,
hvilka särskildt tilldelas häktnings- och åtalsrätt eller endera af dessa
befogenheter, benämnas poliskommissarier. Hvad angår de underordnade
polisorganen, finnes icke, utom beträffande fjärdingsmännen, i dessas befogenheter
och åligganden någon sådan skillnad, att däraf betingas särskilda
benämningar. Äfven i fråga om dessa polismän delar kommittén
därföre den af departementschefen vid nyssberörda tillfälle därutinnan
uttalade uppfattning och förordar, att för samtliga polismän, som icke
äga häktnings- eller åtalsrätt eller dessa befogenheter i förening, införes
den af departementschefen föreslagna gemensamma benämningen poliskonstapel.

Hvad angår polismännens ställning till hvarandra, anser kommittén,
att kronofogde bör inom sitt fögderi vara polischef. Under honom skola
i regel fögderiets länsmän och poliskommissarier utöfva närmaste förmanskap
hvar och en för de inom hans distrikt tjänstgörande poliskonstaplarna.
För ridande polis torde emellertid nästan alltid och för
distriktspoliserna ofta tjänstgöringsområdena komma att omfatta mer än
ett länsmansdistrikt. Där så inträffar, synes kronofogde böra hafva närmaste
ledningen öfver ifrågavarande polismän. Poliskonstaplarna böra i
förhållande till hvarandra vara sidoordnade. Huru vid tillfällen, då de
tjänstgöra gemensamt, utan att öfverordnadt polisorgan är närvarande,
förmanskap skall utöfvas, bestämmes i instruktion, däri ock meddelas
närmare föreskrifter i öfrigt uti hithörande ämnen.

Indelning af fögderier och lånsmansdistrikt

i riket.

506

Indelning af fögderier och

		IT u \	r a r a n d e indelning.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den 31/12 1909.	> O SL	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.
			Stockholms län.
i	Svartsjö .....................	4,31	27,951	i	Färentuna härad ...........................	2,13	7,166
				i	Sollentuna härad ...........................	2,18	20,785
i	Västra........................	11,33	20,752	i	Norra distriktet ............................	3,32	5,114
				i	Östra distriktet..............................	3,11	4,552
				i	Västra distriktet ...........................	2,56	5,574
				i	Södra distriktet..............................	2,36	5,512
i	Norra Koslags .............	20,37	30,956	i	Frösåkers härads norra distrikt.........	3,67	4,325
				i	Frösåkers härads södra distrikt.........	6,62	9,500
				i	Väddö och Häfverö skeppslag ..........	3,28	8,065
				i	Närdinghundra härad .....................	6,80	9,066
i	Mellersta Roslags .........	12,30	22,973	i	Sjuhundra härad ...........................	2,91	4,982
				i	Lyhundra härad..............................	3,18	5,035
				i	Bro och Vätö skeppslag..................	2,29	4,950
				i	Frötuna och Länna skeppslag .........	3,92	8,006
i	Vaxholms.....................	10,24	43,349	i	Åkers skeppslag..............................	3,68	6,147
				i	Danderyds skeppslag ......................	2,16	26,586
				i	Värmdö skeppslags norra distrikt......	> 4,40	10,616
				i	Värmdö skeppslags södra distrikt......	J

*) Beräknas att Bromma socken inkorporeras med Stockholm. *) Solna socken ifrågasatt till inkorporering med

Antal.

507

länsmansdistrikt i riket.

Föreslagen indelning.

Länsmansdistrikt.

f-4

Omfattning.

Areal
i kv.
nymil.

Folk-

mängd.

Antal.

Omfattning.

Areal
i kv.
nymil.

Folk-

mängd.

Stockholms län.

Färentuna härad (oförändradt) .........	2,13	7,166
Sollentuna härad (oförändradt)1) ......	2,18	20,785
Norra och Östra distrikten samman-slagna .......................................	6,43	9,666
Södra och Västra distrikten samman-slagna .......................................	4,92	11,086
Frösåkers härads norra distrikt samt Börstils och Gräsö socknar............	6,98	9,257
Väddö och Hafveri) skeppslag samt Hargs och Edeho socknar af Frös-åkers härad ...............................	6,59	12,633
Närdinghundra härad (oförändradt) ...	6,80	9,066
Sjuhundra härad samt Lohärads,Malsta och Husby-Lyhundra socknar af Ly-hundra härad..............................	4,15	7,007
Återstående socknar (Söderby-Karl och Estuna) af Lyhundra härad jämte nuv. Bro och Vätö skeppslag.........	4,23	7,960
Frötuna och Larma skeppslag (oför-ändradt) ....................................	3,92	8,006
Åkers skeppslag samt Östra Ryds och Täby socknar jämte fögderidel af Vallentuna socken af Danderyds skeppslag ..................................	5,10	9,188
Danderyds skeppslag i öfrigt2).........	0,74	23,545
Värmdö skeppslag...........................	4,40	10,616

Motstående 4 länsmansdistrikt
...................

15,66

Motstående 6 länsmansdistrikt
...................

Vaxholms (oförändradt)..

32,67

10,24

48,703

53,929

43,349

Stockholms stad. — 3) Förutsätter att Bränkyrka inkorporeras med Stockholm.

508

(Forts.) Indelning af fögderier

		N u v	arande indelning.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	. Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd den 31/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.
1	Södertörns ..................	19,19	55,572	i	Svartlösa härads södra distrikt.........	4,17	9,356
				i	Svartlösa härads norra distrikt.........	1,46	23,737
				i	Sotholms härads södra distrikt.........	3,58	6,940
				i	Sotholms härads norra distrikt.........	5,68	7,173
				i	Öknebo härad ...............................	4,30	8,366
6	Säger			23	-
			Uppsala län.
1	Södra ........................	9,85	21,378	1	Håbo härad ................................	2,23	4,598
				1	Bro härad ....................................	1,50	3,006
				1	Trögds härads sydöstra del .............	1,26	2,883
				1	Trögds härads nordöstra del ......	2,42	5,314
				1	Åsunda härad.................................	2,44	5,577
1	Mellersta ... ...............	14,27	23,671	1	Lagunda härad ..............................	1,96	4,188
				1	Hagunda härad..............................	3,34	4,669
				1	Ulleråkers härad ...........................	2,44	4,519
				1	Bälinge härad ..............................	2,62	3,417
				1	Vaksala härad ..............................	1,37	3,369
				1	Kasbo härad .......:.........................	2,54	3,509
1	Orbyhus .....................	15,61	31,893	1	Tierps tingslags distrikt..................	4,62	9,259
				1	Yesslands och Tolfta distrikt............	3,08	4,297
				1	Ålfkarleby distrikt ........................	2,30	9,685
				1	Vendels tingslags distrikt ...............	1,69	2,696
				1	Norunda härad..............................	3,92	5,956
1	Olands........................	13,13	19,883	1	Olands tingslag..............................	4,87	7,608
				1	Löfsta tingslag..............................	5,11	6,616
				1	Films och Dannemora tingslag.........	3,15	5,659
4	Säger			19

509

och lfiiismnnsdistrikt i riket.

	F ö r e s 1	a g e	n in	delning.
	Länsmans (listrik	t.			F ö g d e r i e	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.		Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
i	Svartlösa härad utom Grödinge och Salems socknar (Östertälje förut af-gången)8) ..................................	3,79	29,698
i i	Sotholms härads södra distrikt jämte Grödinge socken af Svartlösa härad	4,74	8,587
i	Sotholms härads norra distrikt (oför-ändradt ....................................	5,68	7,173
i	Öknebo härad jämte Salems socken af Svartlösa härad...........................	4,98	10,114	1	Södertörns (oförändradt)..	19,19	55,572
17	Säger			4
		Uppsala län.
1	Håbo och Bro härad samt Trögds härads sydöstra del ..................... ■	4,99	10,487
1	Trögds härads nordöstra del samt Asunda härad ...........................	4,86	10,891
1	Lagunda och Hagunda härad............	5,30	8,857
1	Ulleråkers och Bälinge härad............	5,06	7,936
1	Vaksala och Rasbo härad ...............	3,91	6,878	1	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	24,12	45,049
1	Tierps tingslag och Tolfta socken......	5,85	11,007
1	Vesslands och Älfkarleby socknar......	4,15	12,234
1	Vendels tingslag och Norunda härad..	5,61	8,652
1 1	Af Olands härad Tegelsmora, Öster-Löfsta och Hållnäs socknar ......... Olands härad i öfrigt .....................	6,22 6,91	8,700 11,183	1	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	28,7 4	51,776
10	Säger			2

510

, (Forts.) Indelning af fögderier

		N u ■«	a r a n d	e indelning-
	Fögderie	r.			Länsmansdistri	t.
Antal.	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.
			Södermanlands län.
i	Nyköpings .................	20,85	36,330	i	Jönåkers härad..............................	9,47	18,411
				i	Rönö härad .................................	6,ig	9,578
				i	Hölebo härad.................................	5,22	8,341
1	Gripsholms..................	13,44	23,740	i	Daga härad .................................	5,07	8,842
				i	Selebo härad .................................	3,81	7,240
				i	Åkers härad .................................	4,50	7,658
i	Rekarne ............:........	10,47	22,087	i	Öster-Rekarne härad........................	6,04	12,729
				i	Väster-Rekarne härad .....................	3,83	9,358
i	Vingåkers .................	22,15	49,553	i	Oppunda härads västra distrikt.........	5,20	12,420
				i	Oppunda härads mellersta distrikt ....	5,30	9,690
				i	Oppunda härads östra distrikt .........	5,09	13,949
				i	Villåttinge härad ...........................	6,56	13,494
4	Säger			12
			Östergötlands län.
1	Kinda och Ydre härads,.	23,do	26,375	1	Kinda härads södra distrikt ............	8,38	10,984
!				1	Kinda härads norra distrikt ............	5,90	7,622
				1	Ydre härads södra distrikt...............	4,04	3,039
				1	Ydre härads norra distrikt...............	5,18	4,730 “1

511

och länsmansdistrikt i riket.

	F ö r e s 1	a g e	n i n	d e	1 u i n g.
, Länsmansdistrikt.		Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
	Södermanlands län	•
i	Jönåkers härad utom Tuna, Bergsham-mars, Tunahergs och S:t Nikolai socknar ....................................	6,47	10,709
i	Runtuna, Råby, Svärta och Helgona socknar af Rönö härad samt Tuna, Bergshammars, Tunahergs och S:t Nikolai socknar af Jönåkers härad	5,61	12,331
i	Hölebo härad jämte Bälinge, Tystberga, Torsåkers, Lästringe, Sätersta och Bogsta socknar af Rönö härad......	6,81	10,526
i	Daga härad jämte Ripsa, Lids, Ludgo och Spelviks socknar af Rönö härad	7,13	11,606	i	Yidstående 4 länsmans-distrikt ..................	25,92	45,172
i	Selebo härad jämte Åkers och Länna socknar af Åkers härad ...............	6,07	10,552
i	Oster-Rekarne härad utom Husby-Rekarne och Näshulta socknar men med tillägg af hela Åkers härad utom Åkers och Länna socknar......	6,69	13,053
i	Väster-Rekame härad jämte Husby-Rekame och Näshulta socknar af Öster-Rekarne härad.....................	6,08	13,380	i	Yidstående 3 länsmans-distrikt ..................	18,84	36,985
i	Oppunda härads västra distrikt (oför-ändradt) ....................................	5,20	12,420
i	Oppunda härads mellersta distrikt (oför-ändradt) ....................................	5,30	9,690
i	Oppunda härads östra distrikt (oför-ändradt) ....................................	5,09	13,949
i	Villåttinge härad (oförändradt) .........	6,56	13,494	i	Vingåkers (oförändradt)...	22,15	49,553
ii	Säger			3
	Östergötlands län
i	Kinda härads södra distrikt (oför-ändradt) ....................................	8,38	10,984
i	Kinda härads norra distrikt (oför-ändradt) ....................................	5,90	7,622
i	Yttre härad....................................	9,22	7,769				'' 1

512

(Forts.) Indelning af fögderier

		N a v a r a	n d	e indelning.
	Fögderie	r.			Länsmans distrikt.	•
Antal.	Benämning.	Areal i ky. ny mil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd (len sl/i2 1909.
i	Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads......	10,18	22,063	i	Bankekinds härad...........................	5,04	11,441
				i	Åkerbo härad.................................	1,88	3,266
				i	Hanekinds härad ...........................	2,71	7,356
i	Vifolka, Valkebo och Gull-bergs härads ...........	10,85	26,165	i	Gullbergs härad..............................	3,01	6,140
				i	Vifolka härad.................................	3,78	12,390
				i	Valkebo härad ..............................	4,11	7,635
i	Lysings och Göstrings härads ...................	11,81	24,320	1	Lysings härad .............................. Göstrings härad..............................		9,732 14,588
		i	6,65
i	Hammarkinds och Skär-kinds härads ............	13, C 9	22,350	i	Skärkinds härad ...........................	3,51	5,207
				i	Hammarkinds härads västra distrikt...	-4 ''© OO	12,274
				i	Hammarkinds härads södra distrikt...
				i	Hammarkinds härads östra distrikt...	3,10	4,869
i	Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads......	13,6 2	38,506	i	Lösings härad ..............................	2,20	7,796
				i	Memmings härad ...........................	1,84	6.300
				i	Bråbo härad .................................	3,7 2	13,410
				i	Björkekinds härad...........................	2,25	4,608
				i	Östkinds härad ..............................	3,61	6.392
i	Finspånga läns härads...	17,96	26,022	i	Tjälbno och Godegårds distrikt........	4,21	5,712
				i	Hällestads och Vänga distrikt .........	4,82	7,519
				i	Regna och Skedevi distrikt...............	5,20	5,669
				i	Bisinge distrikt..............................	3,78	7,122
						1

513

och länsmansdistrikt i riket,

	F ö r e s 1	a sr e	n in	delning.
Länsmansdistrikt.		Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	> ST	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
i i	Bankekinds härad (oförändradt)......... Åkerbo och Hanekinds härad............	5,64 4,54	11,441 10,622	i	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	33,68	48,438
1	Gullbergs härad samt Normlösa och Västerlösa socknar af Vifolka härad	3,54	7,900
i	Vifolka härad i öfrigt.....................	3,20	10,630
i	Valkebo härad (oförändradt) ............	4,11	7,635
i i	Lysings härad (oförändradt) ............ Göstrings härad (oförändradt)............	4,56 6,65	9,732 14,588	i	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	22,06	50,485
i	Skärkinds härad samt Västra Husby, Drothems, Skönberga och Mogata socknar af Hammarkinds härad......	6,87	10,894
i	Hammarkinds härad i öfrigt............	7,32	11,456
i	Lösings och Memmings härad .........	4,04	14,096
i i	Bråbo härad (oförändradt) ............... Björkekinds och Östkinds härad ......	3,72 5,86	13,410 11,000	i	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	27,31	60,856
i	Tjällmo, Godegärds, Hällestads och Vänga distrikt ...........................	9,03	13,231
i	Bisinge, Segna och Skedevi distrikt...	8,93	12,791

Antal.

514

(Forts.) Indelning af fögderier

i 1

	N u v	a r a n d	3 indelning.
Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909-	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.
Aska, Dals och Bobergs
härads .....................	8.52	29,704	i	Aska härads norra distrikt...............	2,06	11,924
			i	Aska härads södra distrikt...............	1,33	4,444
			i	Dals härad....................................	1,30	4,609
			i	Bobergs härad ..............................	3,83	8,727
Säger			29
		Jönköpings län.
T veta, Vista och Mo härads	22,43	43,558	1	Tveta härads östra distrikt...............	5,41	13,131
			1	Tveta härads slotts-distrikt...............	4,17	9,902
				(Huskvarna stad ........................	—	5,736)
			1	Mo härads distrikt ........................	9,79	7,298
			1	Vista härads landt-distrikt...............	2,82*	6,197
			1	Visingsö distrikt ...........................	0,24	1,294
Norra och Södra Vedbo
härads .....................	20,07	33,671	1	Norra Vedbo härads första distrikt ...	3,21	10,198
			1	Norra Vedbo härads andra distrikt ...	3,31	4,208
			1	Norra Vedbo härads tredje distrikt ...	3,43	4,664
			1	Södra Vedbo härads norra distrikt ...	5,26	7,976
			1	Södra Vedbo härads södra distrikt ...	4,86	6,625
Östra härads ...............	14,oo	22,586	1	Östra härads första distrikt ............	4,86	9,846
			1	Östra härads andra distrikt ............	4,80	6,993
			1	Östra härads tredje distrikt ............	4,34	5,747
Västra härads...............	19,56	27,844	1	Västra härads norra distrikt	7,14	11,425
	1	Västra härads östra distrikt ............	4,91	6,968
			1	Västra härads västra distrikt............	7,51	9,451

Antal.

515

och länsmansdistrikt i rike!.

F ö r e s 1	a g e	n in	d e	Inlag.
Länsmans distrik	t.			Fögderie	r.
Omfattning.	Areal i kv. ny mil.	Folk- mängd.	B	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
Aska härads norra distrikt (oförändradt)	2,06	11,924
Aska härads södra distrikt samt Dals härad ....................................... Bobergs härad (oförändradt) ............	2,63 3,88	9,053 8,727	1	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	26,48	55,726
Säger			4
Jönköpings län.
Tveta härads östra distrikt (oförändradt)	5,41	13,131
Tveta härads slotts-distrikt(oförändradt) (Huskvarna stad ........................	4,17	9,902 5,736)
Mo härad (oförändradt) .................. Vista härad .................................	9,79 3,06	7,298 7,491	1	Tveta, Vista och Mo hä-rads (oförändradt)......	22,43	43,558
Norra Vedbo härads första distrikt samt Frinnaryds och Adelöfs socknar ...	4,80	12,373
Norra Vedbo härad i öfrigt äfvensom Flisby och Norra Solberga socknar af Södra Vedbo härad.................	7,38	11,135
Södra Vedbo härad med imdantag af Flisby och Norra Solberga socknar	7,89	10,163	1	Norra och Södra'' Vedbo härads (oförändradt) ...	20,07	33,671
Östra härads första distrikt samt Kors-berga och Lemnhults socknar ......	6,82	11,954
Östra härad i öfrigt........................	7,18	10,632
Norra Sandsjö, Vallsjö, Norra Ljunga, Bringetofta och AJmesåkra socknar	4,40	8,292
Malmbäcks, Ödestugu, Svenarum, Vrig-stads, Nydala och Hylletofta socknar	7,91	8,612
Fröderyds, Bäckaby, Ramkvilla, Södra Solberga, Hultsjö, Skepperstads, Hjärtlanda, Hjälmseryds och Stocka-ryds socknar ..............................	7,23	10,940	1	Östra och Västra härads	33,56	50,430

Antal.

516

(Forts.) Indelning af fögderier

Fögderier.

Benämning.

N u v a r a	xi d	e indelning''.
r.		Länsmansdistri	k t.
Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.	Antal,	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.
16,79	23,173	i	Östbo härads norra distrikt .	6,97	8,387
		i	Östbo härads mellan-distrikt............	5,47	8,664
		i	Östbo härads södra distrikt ............	4.35	6,122
21,92	29,127	i	Västbo härads första distrikt............	4,66	7,059
		i	Västbo härads andra distrikt............	6,41	6,494
		i	Västbo härads tredje distrikt............	5,36	7,759
		i	Västbo härads fjärde distrikt............	5.49	7,815
		23
	Kronobergs län.
17,04	30,809	1	Konga härads norra distrikt ............	6,71	11,839
		1	Konga härads östra distrikt ............	4,14	7,268
		1	Konga härads södra distrikt ............	6,19	11,702
22,35	26,067	1	Uppvidinge härads öfre distrikt.........	6,22	8,116
		1	Uppvidinge härads mellan-distrikt......	8,56	8,303
		1	Uppvidinge härads nedre distrikt......	7,57	9,648
15,50	25,294	1	Kinnevalds härads södra distrikt ......	5,73	10,577
		1	Kinnevalds härads norra distrikt ......	3,61	6,370
		1	Norrvidinge härad........................... I	6,16	8,347

Östbo härads

Västbo härads

Säger

Konga härads..

Uppvidinge härads.

Kinnevalds och Norrvidinge
härads ........

och länsmansdistrikt i riket.

	Töresl	a g e	n in	delning.	.
	Länsmans distril	t.			Fögderie	r.
! Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	j Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nyrail.	Folk- mängd.
1	Östbo härads norra distrikt samt Frye-leds socken.................................	8,24	9,572
i	Östbo härad i öfrigt .....................	8,55	13,601
i	Västbo härads första distrikt samtSödra Unnaryds, Jäluntofta och Femsjö socknar ....................................	8,04	10,243
i	Västbo härads tredje distrikt samt Refteleds socken ........................	6,89	9,605
i	Västbo härad i öfrigt .....................	6,99	9,279	1	Östbo och Västbo härads	38,71	52,300
17	Säger			4
	Kronobergs län.
1	Konga härads norra distrikt utom Nöbbele socken...........................	5,67	10,211
1	Konga härads södra distrikt utom Linneryds socken men med tillägg af Nöbbele socken........................	5,85	10,424
1	Konga härads östra distrikt samt Linneryds socken ........................	6,02	10,174
1	Uppvidinge härads öfre distrikt (oför-ändrad?) ....................................	6,22	8,116
1	Uppvidinge härads mellan-distrikt (oför-ändrad?) ....................................	8,56	8,303
1	Uppvidinge härads nedre distrikt (oför-ändrad?) ....................................	7,57	9,648	1	Motstående 6 länsmans-distrikt ..................	39,89	56,876
1	Kinnevalds härads södra distrikt utom Kalfsviks och Jäts socknar............	4,50	8,499
1	Kinnevalds härads norra distrikt samt Kalfsviks och Jäts socknar............	4,84	8,448
1	Norrvidinge härads distrikt(oförändradt)	6,16	8,347

518

(Forts.) Indelning af fögderier

	N u	7 a r	ande	i	ndelning.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den ® V12 1909.	> O SI	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.
i	Allbo härads ...............	15,89	28,655	i	Allbo härads södra distrikt	7,60 4,67	12,451 9,651
	i	Allbo härads mellan-distrikt ............
				i	Allbo härads öfre distrikt ...............	3,62	b,5oo
i	Sunnerbo härads .........	28,21	39,214	i	Sunnerbo härads södra distrikt.........	5,81	9,640
				i	Sunnerbo härads sydöstra distrikt......	4,02	6,162
				i	Sunnerbo härads sydvästra distrikt ...	7,04	6,314
				i	Sunnerbo härads norra distrikt.........	5,45	9,138
				i	Sunnerbo härads östra distrikt.........	6,89	7,960
5	Säger			17
			Kalmar län.
1	Tj lista.......................	27,oi	38,904	1	Norra Tjusts norra distrikt ............	8,18	9,381
				1	Norra Tjusts södra distrikt ............	5,51	9,583
				1	Södra Tjusts norra distrikt.............	6,84	10,992
				1	Södra Tjusts södra distrikt ............	6,53	8,948
1	Tunaläns och Sevede härads.....................	20,26	26,570	1		6,55 4,81	7,328 7,495
		1	Sevede härads södra distrikt............
				1	Tunaläns härad..............................	8,90	11,747
1	Aspelands och Handbörds härads .....................	22,42	30,299	1 1	Aspelands härads östra distrikt......... Aspelands härads västra distrikt ......	\| 9,92	7,648 6,084
				1	Handbörds härads östra distrikt ......	8,49	12,049
				1	Handbörds härads västra ''distrikt......	4,01	4,518

519

och länsmansdistrikt i rike!.

	Pöresl	a g e	n i n	d e	1 n i n g.
	Läns mans (listrik	t.			P ö g d e r i e	r.
>		Areal	Folk-	>	Omfattning.	Areal	Folk-
a £-	Omfattning.	i kv. nymil.	mängd.	C"t-	i kv. nymil.	mängd.
i	Allbo härads södra distrikt utom Västra
	Thorsås socken...........................	5,52	9,187
i	Allbo härads mellan-distrikt utom Hjortsberga och Lekaryds socknar men med tillägg af Västra Thorsås socken .......................................	5,36	10,898	1	Motstående 6 länsmans-
i	Allbo härads öfre distrikt samt Hjorts-	5,01	8,570	distrikt ..................	31,39	53,949
	berga och Lekaryds socknar .........
i	Hvittaryds, Berga, Dörarps. Ljungby,	6,37	10,691
	Känna, Ryssby och Tutaryds socknar
i	Agunnaryds, Pjätteryds, Göteryds,	7,14	9,504
	Södra Ljunga och Hamneda socknar
i	Markaryds, Hinneryds, Traryds och	6,41	11,257
	Hallaryds socknar........................
i	Angelstads, Annerstads, Torpa, Nöttja,			1	Sunnerbo härads (oför-	28,21	39,214
	Ödensjö, Lidhults och Vrå socknar	8,29	7.762		ändradt) ..................
16	Säger	1	3

Kalmar län.

Norra Tjusts norra distrikt (oförändradt)	8,13	9,381			1
Norra Tjusts södra distrikt (oförändradt)	5,51	9,583
Södra Tjusts norra distrikt (oförändradt)	6,84	10,992
Södra Tjusts södra distrikt (oförändradt)	6,53	8,948
Sevede härads norra distrikt (oför-		7,328
ändradt) ....................................	6,55
Sevede härads södra distrikt (oför-			1	Motstående 6 länsmans-
ändradt) ....................................	4,81	7,495		distrikt .................	38,37
Tunaläns härad (oförändradt)............	8,90	11,747
Aspelands härad ...........................	9,92	13,732
Fågelfors, Fagerhults och Kråksmåla				•
socknar af Handbörds härad .........	4,91	5,911
Handhörds härad i öfrigt ...............	7,59	10,656

53,727

Antal.

520

(Forts.) Indelning af fögderier

Nuvarande indelning.

Pögderie	r.			Länsmansdistri	t t,
Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.
Norra Möre och Stranda
härads .....................	14,12	27,712	i	Stranda härads södra distrikt .........	3,45	9,457
			i	Stranda härads norra distrikt .........	2,95	5,295
			i	Norra Möre härads södra distrikt......	2,62	5,585
			i	Norra Möre härads norra distrikt......	5,10	7,375
Södra Möre härads ......	17,59	40,310	i	Södra Möre härads södra distrikt......	3,69	7,508
			i	Södra Möre härads nordöstra distrikt	3,62	8,088
			i	Södra Möre härads norra distrikt......	3,88	9,220
			i	Södra Möre härads västra distrikt ...	2,63	5,635
			i	Södra Möre härads östra distrikt......	2,72	5,503
			i	Södra Möre härads sydöstra distrikt...	1,05	4,356
Olands........................	13,45	28,979	i	Ölands Norra Mots norra distrikt......	3,09	7,124
			i	Ölands Norra Mots södra distrikt	3,74	7,945
				(Borgholms stad :.......................		1,124)
			i	Ölands Södra Mots norra distrikt......	3^35	6,711
♦	''		i	Ölands Södra Mots södra distrikt......	3,2 7	6,075
Säger			25	1
		Gottlands län.
Norra ........................	17,7 7	22,367	1	Norra fögderiets norra distrikt.........	7,63	8,617
			1	Norra fögderiets mellersta distrikt ...	4,67	7,034
•			1	Norra fögderiets södra distrikt.........	5,47	6,716

521

♦

och lfinsmansdistrikt i riket.

	F ö r e s 1	a g e	n in	d e	1 n i n g.
	Länsmansdistrik	t.			Pögderie	r.
\| Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	> o £	Omfattning.	Areal i kv. ny mil.	Folk- mängd.
1	Stranda härad ..............................	6,40	14,752	1	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	37,7 2	56,798
1	Norra Möre härad...........................	7,72	12,960
1	Torsås och Söderåkra socknar .........	3,ss	9,429
1 1	Vissefjärda, Gullabo och Karlslunda socknar .................................... Halltorps, Våxtorps, Arby, Hagby, Mor-torps, Ljungby och Hossmo socknar	\| 9,18	9,511 10,070
1	Madesjö, Örsjö, Oskars och S:t Sigfrids socknar samt Nybro köping .........	5,08	11,300	1	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	25,si	53,270
1 1 1	Ölands Norra Mot utom Köpings, Repp-linge, Högsrums, Gärdslösa, Bred-sättra, Långlöts och Runstens socknar Sistnämnda 7 socknar samt af Ölands Södra Mot Norra Möckleby, Tors-lunda, Glömminge och Algutsrums socknar .................................... (Borgholms stad........................... Ölands Södra Mot i öfrigt...............	3,95 4,57 4,93	8,656 10,144 1,124) 9,055	1	Ölands (oförändradt)......	13,45	28,979
19	Säger			4
		Gottlands län.
1	Norra fögderiets norra distrikt samt Hejnums, Bäls, Vallstena och Got-hems socknar..............................	9,82	9,990
1	Norra fögderiets mellersta och södra distrikt utom nyssnämnda socknar	8,45	12,377

Antal.

(Forts.) Indelning af fögderier

	Råvara	ii d	e indelning-.
Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.
Södra ........................	13,59	22,543	i	Södra fögderiets norra distrikt.........	4,53	8,540
			i	Södra fögderiets mellersta distrikt......	5,07	9,085
			i	Södra fögderiets södra distrikt .........	3.99	4,918
Säger			6

Blekinge län.

1	östra ........................	16,47	58,488	1	Kristianopels distrikt .....................	2,63	11,645
				1	Eamdala distrikt ...........................	3,72	13,224
				1	TVings distrikt ..............................	4,81	11,504
				1	Hjortsberga distrikt........................	2,34	10,318
				1	Ronneby distrikt ...........................	2.97	11,797
1	Västra........................	13,45	49,995	1	Hoby distrikt.................................	4,23	13,642
				1	Asarums distrikt ...........................	3,29	16,116
				1	Jämshögs distrikt...........................	4,19	10,681
				1	Gammalstorps distrikt.....................	1,74	9,556
2	Säger			9

Kristianstads län.

1	Norra och Södra Åsbo
	samt Bjäre härads......	15,63	54,681	1	Riseberga distrikt...........................	3,6 9	8,333
				1	Örkelljunga distrikt........................	3,99	7,907
				1	Gråmanstorps distrikt......................	2,59	10,409
				1	Bjömekulla distrikt..................	1,56	8,949
				1	Rebbelberga distrikt....................	2,07	9,546
				1	Båstads distrikt ................	1,73	9,537

Antal.

523

och länsmansdistrikt i riket.

L ä n s m

Omfattning.

a g e	n in	delning.
t.		Fögderie	r.
Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	EJ	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
7,15 6,44	11,137 11.406	1	Motstående 4 länsmans-distrikt .................	31,36	44,910

		1
Blekinge län.
2,63	11,645
3,72	13,224
4,81	11,504
2,34 2,97	10,318 11,797	1	Östra (oförändradt) ......	16,47	58,488
3,44	10,328
3,31	14,416
4,19	10,681
2,51	14,570	1	Yästra (oförändradt)......	13,45	49,995
	\|	2

Södra fögderiets norra distrikt samt
Hablingbo, Silte, Levede, Gerums,
Fanlbems, Linde och Lojsta socknar

Södra fögderiets mellersta och södra
distrikt utom sistnämnda socknar...

Säger

Kristianopels distrikt (oförändradt)

Kamdala distrikt (oförändradt) ......

Tvings distrikt (oförändradt) .........

Hjortsberga distrikt (oförändradt)..
Konneby distrikt (oförändradt) .....

Bräkne-Hoby, Öljehults och Åryds
socknar ...................................

Asarums, Kingamåla och Hällaryds
socknar ....................................

Jämshögs distrikt (oförändradt)...

Mörrums, Elleholms, Gammalstorps,
Ysane, Mjällby socknar samt Sölfvesborgs
landskommun...............

Säger

Kristianstads län.

1	Kiseberga distrikt (oförändradt).........	3,69	8,333
1	Örkelljunga distrikt (oförändradt)......	3,99	7,907
1	Gråmanstorps distrikt (oförändradt)...	2,59	10,409
1	Björnekulla distrikt (oförändradt)......	1,56	8,949
1	Rebbelberga distrikt (oförändradt)......	2,07	9,546
1	Båstads distrikt (oförändradt) .........	1,7 3	9,537

Norra och Södra Åsbo
samt Bjäre härads (oförändradt)
..................

15,68

54,681

Antal.

524

(Forts.) Indelning af fögderier

Nuvarande indelning.

Fögderie	r.			Länsmansdistri	k t.
Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 81/i2 1909.	> 3 SL	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den sl/ia 1909.
Ingelstads och Järrestads
härads ............	5,85	34,410	i	Tryde distrikt ..............................	2,12	11,635
			i	Löderups distrikt.........................	2,05	11,427
			i	Järrestads distrikt	1,68	11,348
Vinands, Gärds och Albo
härads .........	17,22	58,215	i	Brösarps distrikt (Albo härad)	3,02	10,661
			i	Va distrikt................................	1,66	8,476
			i	Esphults distrikt ...........................	2,18	6,869
			i	Degeberga distrikt ...............	2,66	7,547
			i	Oppmanna distrikt ......	2,68	6,222
			i	Näsums distrikt .	3,12	8,401
			i	Fjälkinge distrikt.........	1,90	10,039
Östra och Västra Göinge
härads ...	25,52	61,748	i	Verums distrikt.........	4,52	8,021
			i	Stoby distrikt ..............................	5,30	14,307
			i	Vinslöfs distrikt ..........................	1,92	6,522
			i	Brönnestads distrikt .....................	2,75	5,985
			i	Osby distrikt......	3,44	8,307
			i	Broby distrikt ......	5,02	11,009
			i	Färlöfs distrikt...	2,57	7,597
			—	Se ofvan (ViUands härad) ...	—	-!
Säger			23	!
		Malmöhus län.
One och Skytts härads	5,oo	47,613	1 •	Skytts härads västra distrikt...........	1,17	6,566

♦

525

och lfinsm&nsdistrikt i riket.

	Pörssl	a g e	n i n	d e	1 n i n g.
	Länsmansdistri	k t.			Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. ny mil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
i	Tryde distrikt (oförändradt) ............	2,12	11,635
i	Löderups distrikt (oförändradt).........	2,05	11,427
i i	Järrestads distrikt (oförändradt) ...... Albo härad....................................	1,68 3.02	11,348 10.661	i	Motstående 4 länsmans-distrikt ..................	8,8 7	45,071
i	Esphults distrikt samt Yä, Norra Asums och Skepparlöfs socknar...............	3,24	13,167
i i	Degeberga distrikt samt Köpinge och Lyngsjö socknar ......................	3,26	9,725
1-	Se nedan.
i	Verums distrikt samt Röke socken ...	5,71	9,729
i	Stoby distrikt utom Röke socken......	4,11	12,599
i	Vinslöfs och Brönnestads distrikt......	4,67	12,507	i	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	20,99	57,727
i	Osbv distrikt (oförändradt)...............	3,44	8,307
i	Brobv distrikt (oförändradt) ............	5,02	11,009
i	Färlöfs distrikt (oförändradt)............	2,57	7,597
i	Oppmanna distrikt samt Näsums och Ifvetofta socknar ........................	4,39	11,113
i	Fjälkinge distrikt samt Ifö, Kiaby, Trolle-Ljunghy och Gualöfs socknar	3.31	13,549	i	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	18,73	51,575
20	Säger			4
		Malmöhus län.
1	Skytts härads västra .distrikt samt Västra Ingelstads, Östra Grefvie, Mellan Grefvie, Södra Akarps, Gässie, Eskilstorps, Ande och Hököpinge socknar af One härad..................	1,82	11,188

526

(Forts.) Indelning af logderier

	IT u v	ar a n d	i indelning.
	Fogde r i e	r.		Länsmans distrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.	> 3 E-	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/ia 1909.
				i	Skytts härads östra distrikt ............	1,69	12,108
				i	Oxie härads östra distrikt ...............	1,07	11,330
				i	Oxie härads västra ........................	1,07	>) 17,609
i	Ljumt», Herrestads och Vemmenhögs härads...	6,41	36,094	i	Vemmenhögs härads östra distrikt.....	1,90	13,191
				i	Vemmenhögs härads västra distrikt ...	1,65	9,032
				i	Ljunits härad ..............................	1,08	6,349
				i	Herrestads härad ...........................	1,78	7,522
i	Torna och Bara härads	7,75	44,871	i	Torna härads östra distrikt ............	3,06	11,598
				i	Torna härads västra distrikt...........	1,56	11,383
				i	Bara härads östra distrikt ...............	2,19	8,839
				i	Bara härads västra distrikt ............	0,94	13,051
i	Frosta och Färs härads	13,58	48,721	i	Frosta härads norra distrikt............	3,12	7,325
				i	Frosta härads östra distrikt ............	2,43	9,364
				i	Frosta härads västra distrikt............	1,94	8,307
				i	Färs härads norra distrikt...............	3,22	12,708
				i	Färs härads södra distrikt . ..............	2,82	11,017
i	Bönnebergs, Onsjö och Harj agera härads ......	7,98	46,989	i	Bönnebergs härads distrikt...............	1,83	11,421
				i	Ön Hvens distrikt .......................	0,08	1,154
				i	Onsjö härads norra distrikt ............	J- 3,84 .	\| 5,563
				i	Onsjö härads södra distrikt ............	i 11,917

*) Häri ingår med 9,411 invånare Limhamns köpings, som föreslagits till inkorporering med Malmö stad.

527

och liiiisiiianstfistrikt i riket.

	Föresl	a g e	n in	d e	1 n i n g.
	Länsmans distrikt.			Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	O m f a 11 n i n g.	Areal i kv. nymil.	i Folk- mängd.
i	Skytts härads östra distrikt samt Västra Kärrtorps socken af Oxie härad......	1,81	12,661
i	Oxie härad utom dels förenämnda sock-nar och dels till Skytts härads östra distrikt hörande socknen Svedala ...	1,37	'') 23,764
i	Gärdslöfs, Svenstorps, Örsjö, Slimmin-ge, Skumpa och Gustafs socknar af Vemmenhögs härad .....................	1,72	9,862	1	Motstående 5 länsmans-distrikt.....................	8,55	69,836
i	Vemmenhögs härad i öfrigt ............	1,83	12,361
i	Ljunits och Herrestads härad...........	2,86	13,871
i	Torna härads östra distrikt(oförändradt)	3,06	11,598
i	Torna härads västra distrikt(oförändradt)	1,56	11,383
i i	Bara härads östra distrikt (oförändradt) Bara härads västra distrikt (oförändradt)	2,19 0,94	8,839 13,051	1	Motstående 5 länsmans-distrikt ..................	10,61	58,742
i	Frosta häxads norra distrikt samt Hör-by, Svensköps och Östra Espinge socknar jämte Hörhy köping.........	4,18	12,558
i	Frosta härads västra distrikt samt Ly-by, Östra Sallerups och Högseröds socknar ....................................	3,01	12,438
i i	Färs härads norra distrikt (oförändradt) Färs härads södra distrikt (oförändradt)	3,22 2,82	12,708 11,017	1	Frosta och Färs härads (oförändradt) ............	13,63	48,721
i	Bönnebergs härad...........................	1,91	12,575
i	Konga, Asks, Billinge, Böstånga, Halla-röds, Torrlösa, Trollenäs, Västra Strö, Östra Karlehy, Norra Skreflinge och Kells-Nöbbelöfs socknar ...............	2,73	9,816
i	Stehags och Norrhvidinge socknar i deras helhet, Bosarps, Beslöfs, Söder-hvidinge, Västra Sallerups, Bemmar-löfs, Örtofta, Virke, Stora Harrie och Lilla Harrie socknar...............	2,01	10,234

528

(Forts.) Indelning af fögderier

		IT n i	rara]	o. d	e indelning.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/is 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.
					(Eslöfs stad ..............................	• —	5,108)
		•		i	Harjagers härads distrikt ...............	2,17	11,826
1	Luggude härads............	6,88	55,445	i	Luggude härads norra distrikt .........	1,41	15,648
				i	Luggude härads mellandistrikt .........	1,86	10,087
				i	Luggude härads östra distrikt .........	2,16	13,165
				i	Luggude härads västra distrikt.........	1,39	16,545
6	Säger			26
			Hallands län.
1	Laholms .....................	18,06	35,303	1	Södra distriktet ...........................	4,48	10,138
				1	Mellersta distriktet........................	\|	f 10,820
						>13,58	)
				1	Norra distriktet ...........................	1	\ 14,345
1	Halmstads ..................	12,45	34,635	1	Södra distriktet ...........................	4,05	13,476
				1	Mellersta distriktet ........................	5,59	10,548
				1	Norra distriktet ...........................	2,81	10,611
1	Varbergs .....................	10,30	22,461	1	Södra distriktet ...........................	4,68	6,019
				1	Mellersta distriktet........................	3,19	9,685
				1	Norra distriktet ............................	2,43	6,757

529

och länsmansdistrikt i riket.

	Föresl	a jr e	n in	d e	1 n i n g.
Länsmansdistrikt.		Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i ky. nymil.	Folk- mängd.
i	(Eslöfs stad .............................. Öfriga socknar i Onsjö och Harjagers härad ......................................	1,27	5,108) 9,256	i	Eönnebergs, Onsjö och Harjagers härads (oför-ändradt) .................	7,92	46,989
i	Luggude härads norra distrikt (oför-ändradt) ....................................	1,41	15,648		•
i	Luggude härads mellandistrikt samt Bjufs socken ..............................	2,03	13,457
i	Luggude härads östra distrikt utom Bjufs, Hässlunda och Eisekatslösa socknar men med tillägg af Ekhy socken .......................................	2,08	12,958
i	Luggude härads västra distrikt utom, Ekby socken men med tillägg af Hässlunda och Eisekatslösa socknar	1,30	13,382	i	Luggude härads (oför-ändradt) ..................	6,82	55,445
22	Säger			5
		Hallands län.
1	Laholms fögderis södra distrikt (oför-ändradt)....................................	4,48	10,138
1	Laholms fögderis mellersta distrikt (oförändradt)...............................	\|	f 10,820
1	Laholms fögderis norra distrikt (oför-ändradt ....................................	/13,58	\ 14,345
1	Halmstads fögderis södra distrikt (oför-ändradt) ....................................	4,05	13,476
1	Halmstads fögderis mellersta distrikt (oförändradt)..............................	5,59	10,548	1	Motstående 5 länsmans-distrikt.....................	27,70	59,327
1	Halmstads fögderis norra distrikt (oför-ändradt) ....................................	2,81	10,611
1	Faurås härad utom de till Halmstads norra fögderi hörande kommuner men med tillägg af Nösslinge, Skäl-unge och Eolfstorps socknar af Himle härad .......................................	6,21	8,295

530

(Forts.) Indelning af fögderier

		IT U -5	a r a	d e indelning''.
	F ö g d er i e	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.
1	Kungsbacka ...............	7,ä9	22,049	i	Södra distriktet ...........................	4,36	11,093
				i	Norra distriktet ...........................	3,63	10,956
4	Säger			ii
		Göteborgs och Bohus län.
1	Göteborgs ..................	6,61	53,066	i	Åskhus härad utom Styrsö socken ...	1,79	15,464
				i	Västra och Östra Hisings härad utom
					Öckerö socken ...........................	1,68	5,720
				i	Styrsö och Öckerö distrikt...............	0,43	6,677
				i	Säfvedals härad..............................	2,71	25,205
1	Orusts och Tjörns.........	5,60	29,691	i	Orusts östra härad ........................	1,85	7,016
				i	Orusts västra härad........................	2,15	12,876
				i	Tjörns härad.................................	1,60	9,799
1	Inlands .....................	10,34	28,817	i	Inlands södra härad........................	2,58	8,030
				i	Inlands norra härad........................	3,52	10,327
				i	Inlands Fräkne härad.....................	2,20	5,268
				i	Inlands Torpe härad .....................	2,04	5,192
1	Sunnervikens ...............	12,94	43,714	i	Lana härads östra distrikt...............	2,33	4,510
				i	Lana härads västra distrikt ............	1,67	4,073
				i	Sotenäs härad ..............................	1,57	13,520
				i	Stångenäs härad ...........................	1,79	10,159
				i	Tunge härad.................................	2,7 5	7,308
				i	Sörbygdens härad...........................	2,83	4,144

531

och länsmansdistrikt i riket.

	Pöresl	agen indi	ilning.
	Länsmansdistri	k t.			F ö g d e r i e	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i ky. nymil.	Folk- mängd.
i	Himle härad utom sistnämnda socknar
	men med tillägg af Äs och Säll-torps socknar af Viske härad ......	3,29	12,447
i	Yiske härad utom sistnämnda 2 socknar men med tillägg af Olmevalla, Landa, Frillesås, Gällinge, Idala, Fjärås och Förlanda socknar af Fjäre härad	4,17	12,812	i	Motstående 5 länsmans-
i	Fjäre härad i öfrigt........................	4,62	10.956		distrikt.....................	21,io	55,121
10	Säger			2
	Göteborgs och Kohus län.
i	Åskhus, Västra Frölunda, Nya Varfvets
	och Styrsö socknar ....................	0,S9	8,498
i	Askims härad i öfrigt.....................	1,09	9,346
i	Västra och Östra Hisings härad......	1,92	10,017
i	Säfvedals härad (oförändradt) .........	2,71	25,205	1	Göteborgs (oförändradt)...	6,61	53,066
i	Orusts östra härad samt Kora socken	2,31	8,695
i	Orusts västra härad utom Köra socken	1,69	11,197
i	Tjörns härad (oförändradt)...............	1,60	9,799
i	Inlands södra härad (oförändradt) ...	2,58	8,030	1	Motstående 5 länsmans-
i	Inlands norra härad (oförändradt)......	3,52	10,327		distrikt.....................	11,70	48,048
}*	Inlands Fräkne och Inlands Torpe härad	4,24	10,460
i	Fåne härad....................................	4,00	8,583
i	Sotenäs härad (oförändradt) ............	1,57	13,520	1	Motstående 4 länsmans-
i	Stångenäs härad (oförändradt) .........	1,79	10,159		distrikt.....................	11,60	42,722
i	Tunge och Sörbygdens härad .........	5,58	11,452

532

(Forts.) Indelning af fögderier

	N u v	a r a n	d e	indelning.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.
1	Norrvikens ..................	13,99	33,180	1	Vette härad .................................	4,67	12,886
				1	Kville härad .................................	3,52	7,621
				1	Tanums härad .................:............	2,07	8,992
				1	Bullarens härad ...........................	3,73	3,681
5	Säger			21
			Älfsborgs län.
1	Vedbo ........................	23,89	30,931	1	Tössho härad.................................	5,07	7,736
				1	Vedbo härads östra distrikt ............	5,88	8,615
				1	Vedbo härads norra distrikt............	6,35	8,045
				1	Vedbo härads västra distrikt............	6,59	6,535
1	Sundals .....................	17,32	34,015	1	Valbo härads norra distrikt ............	3,7 8	6,036
				1	Valbo härads södra distrikt ............	3,59	5,864
				1	Nordals härad ..............................	4,11	9,228
				1	Sundals härads södra distrikt .........	3,7 3	7,586
				1	Sundals härads norra distrikt .........	2,11	5,301
1	Vane...........................	16,76	57,223	1	Tunhems gäll ..............................	2,74	16,673
				1	Vassända gäll ..............................	1,36	6,527
				1	Bjärke härad.................................	2,23	5,128
				1	Flundra härad .............:................	1,53	7,248
				1	Ale härad ....................................	5,19	12,940
				1	Vätte härad .................................	3,71	8,707
1	Kullings .....................	18,02	36,143	1	Kullings härads västra distrikt.........	4,35	8,268
				1	Kullings härads östra distrikt .........	3,20	8,023
				1	Gäsene härad.................................	5,85	9,752
				1	As härad ....................................	4,62	10,100

533

och iimsmnnsriislrikt i riket.

	F ö r e s 1	a g e	n in	d e	1 n i n g.
	Länsmansdistrik	t.			F ö g d e r i e	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
i	Vette härad (oförändradt) ...............	4,07	12,886
i	Kville härad samt söder om Gräbbe-
	stad belägen del af Tanums härad
		; 9,32	20,294
i	Tanums härad i öfrigt samt Bullarens			i	Motstående 4 länsmans-
	härad .......................................	)			distrikt ..................	19,57	44,632
17	Säger			4
		Älfsborgs län.
1	Tössbo härad samt Laxarby och Tissel-
	skogs socknar af Vedbo härad ......	8,24	10,934
1	Nössemarks, Håbols, Vårviks, Torr-
	skogs och Ärtemarks socknar ......	7,69	9,295
1	Vedbo härad i öfrigt ...................	7,96	10,702	1	Motstående 4 länsmans-
1	Valbo härad .................................	7,37	11,900		distrikt.....................	31,26	42,831
1	Nordals härad (oförändradt) ............	4,11	9,228
1	Sundals härad ..............................	5,84	12,887
1	Tunhems gäll (oförändradt) ............	2,74	16,673
1	Vassända gäll (oförändradt) ............	1,86	6,527
				1	Motstående 5 länsmans-
1	Bjärke och Plundre härad...............	3,76	12,376		distrikt.....................	17,81	57,691
1	Ale härad (oförändradt) ..................	5,19	12,940
1	Vätte härad (oförändradt) ...............	3,71	8,707
1	Kullings härads västra distrikt (oför-
	ändradt)....................................	4,35	8,268
1	Kullings härads östra distrikt (oför-
	ändradt)....................................	3,20	8,023	1	Motstående 5 länsmans-
1	Gäsene härad (oförändradt)...............	5,85	9,752		distrikt.....................	22,so	47,690
1	As härad (oförändradt) ..................	4,62	10,100

534

(Forts.) Indelning af fögderier

		N u v a r a	n a	e indelning.
	Fögderie	r.			Länsmansdistri	k t.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.	> Ö	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.
i	Eedvägs och Kinds ......	28,41	38,961	i	Redvägs härads norra distrikt .........	2,81	4,603
				i	Redvägs härads södra distrikt.........	3,42	5,502
				i	Kinds härads norra distrikt ............	7,56	11,130
				i	Kinds härads södra distrikt ............	7,57	7,941
				i	Kinds härads västra distrikt............	7,05	9,785
i	Marks ......................	22,18	49,765	i	Marks härads östra distrikt ............	6,81	18,136
				i	Marks härads södra distrikt............	3,08	6,324
				i	Marks härads västra distrikt............	4,25	9,630
				i	Bollebygds härad...........................	3,75	6,636
				i	Vedens härad.................................	4,29	9,039
6	Säger			29
			Skaraborgs län.
1	Norra Vadsbo...............	13,16	25,412	1	Hofva tingslag ..............................	7,98	12,696
				1	Hasslerörs tingslag ........................	5,17	12,716
1	Södra Vadsbo...............	14,17	28,811	1	Valla tingslags västra distrikt .........	3,08	6,492
				1	Valla tingslags östra distrikt............	2,14	6,521
				1	Valla tingslags norra distrikt .........	5,34	6,257
				1	Binnehergs tingslag........................	3,61	9,541
1	Vartofta .....................	15,08	35,604	1	Dimbo tingslags östra distrikt .........	4,30	9,230
					(Tidaholms stad...........................	0,03	4,768)
				1	Dimbo tingslags västra distrikt.........	1,60	4,427
				1	Frökinds härad och Ollebergs fiärdings
					tingslag af Vartofta härad............	1,95	5,000
				1	Slättängs tingslags östra distrikt......	2,66	4,134
				1	Slättängs tingslags västra distrikt ...	4,54	8,045

535

och länsmansdistrikt i riket.

	F ö r e s 1	a g e	2i in	d e	1 n i n g.
	Länsmansdistril	t.			Fögderie	r.
1 Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
i	Bedvägs härad ..............................	6,2 s	10,105
i	Kinds härads norra distrikt utom
	Södra Åsarps och Nittorps socknar	6,6 3	9,811
i	Kinds hgrads södra distrikt samt
	Södra Åsarps och Nittorps socknar	8,50	9,260
i	Kinds härads västra distrikt (oför-			i	Motstående 5 länsmans-
	ändradt)....................................	7,05	9,785		distrikt....................	33,03	49,061
i	Marks härads östra distrikt utom Elle-
	kulla, Torestorps och Öxabäcks socknar	4,76	14,824
i	Marks härads södra distrikt samt sist-
	nämnda 3 socknar .....................	5,13	9,636
i	Marks härads västra distrikt (oför-
	ändradt)....................................	4,25	9,630
i	Bollebygds härad (oförändradt).........	3,75	6,636
i	Vedens härad (oförändradt) ............	4,29	9,039	i	Marks (oförändradt) ......	22,18	49,765
24	Säger			5
	Skaraborgs län.
1	Sofva tingslag (oförändradt) ............	7,98	12,696
1	Hasslerörs tingslag (oförändradt) ......	5,17	12,716
1	Valla tingslags västra distrikt samt
	Halna och Bansbergs socknar ......	4,69	9,672
1	Valla tingslag i öfrigt.....................	5,87	9,598	1	Motstående 5 länsmans-
1	Binnebergs tingslag (oförändradt)......	3,61	9,541		distrikt.....................	27,32	54,223
1	Dimbo tingslags östra distrikt (oför-
	ändradt) ....................................	4,30	9,230
	(Tidaholms stad ........................	0,03	4,768)
1	Dimbo tingslags västra distrikt, Frö-
	kinds härad, Leabv tingslag samt
	Hvalstads, Vättaks, Kymbo och Sun-
	taks socknar af Slättängs tingslag	4,25	10,985
1	Slättängs tingslag i öfrigt...............	6,50	10,621

536

(Forts.) Indelning af fögderier

		Navara	n d	e indelning.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk- mängd den 31/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/is 1909.
1	Sköfde......................	10,37	28,505	i	Kåkinds härads öfre distrikt ...	2,58	8,303
				i	K åkinds härads nedre distrikt .........	3,88	9,411
				i	Gudhems härads östra distrikt.........	2,53	5,856
				i	Gudhems härads västra distrikt.....	1,38	4,935
1	Skara .......................	10,18	26,455	i	Yilske härad................	2,75	6,818
				i	Valle härad .................................	2,32	5,543
				i	Skånings härads norra distrikt.........	2,11	6,480
				i	Skånings härads södra distrikt........	3,00	7,614
1	Lidköpings ..................	10,27	31,171	i	Pinne härad .............................	3,71	11,939
				i	Kinnefjärdings härad ...............	2,16	7,238
				i	Kållands härads norra distrikt ......	2,16	5,746
				i	Kållands härads södra distrikt .........	2,24	6,248
1	Bame ........................	10,92	34,820	i	Åse härad ....................................	2,38	6,562
				i	Viste härad ..............................	3,08	10,111
				i	Barne härad ............................	3,24	11,936
				i	Laske härad .................................	2,2 2	6,211
7	Säger			27
			Värmlands län.
1	Öster-Sysslets...............	37,43	44,534	1	Nyeds härads och Alsters sockens di-
					strikt .......................................	5,2 7	6,872
				1	Färnebo härad ..............................	19,59	18,927
				1	Ölme och Vase härads distrikt.........	7,41	10,446
				1	Visnums härad ..............................	5,16	8,289

537

och lfinsmansdlstrikt i riket.

	Föiesl	a g e	n in	d e	1 n i n g.
	Läns mans cl i s t r i k	t.			Fögderie	r.
>		Areal	Folk-		Omfattning.	Areal	Folk-
	Omfattning.	i kv. nymil.	mängd.	E	i kv. nymil.	mängd.
1	Kåkinds härads öfre distrikt (oför-
	ändradt) ....................................	2,58	8,303
1	Kåkinds härads nedre distrikt (oför-			l	Motstående 5 länsmans	21,54	53,318
1	ändradt)....................................	3,88	9,411		distrikt.....................
1	Gudhems härad..............................	3,91	10,791
1	Vilske härad (oförändradt) ...............	2,75	6,818
! 1	Vajle härad samt Marums, Skånings-
	Åsaka, Händene, Härlunda och Vin-köls socknar samt Skara landsför-samling af Skånings härad .........	3,94	9,233
1	Skånings härad i öfrigt ..................	3,49	10,404	l	Motstående 5 länsmans-		49,185
’ 1	Kinne härad (oförändradt) ...............	3,71	11,939		distrikt...................	17,80
1	Kinnefjärdings härad samt Kåda, Kål-
	lands-Asaka och Mellby socken af Kållands härad...........................	2,82	9,294
1	Kållands härad i öfrigt ..................	3,74	9,938
1	Åse härad samt Levene, Flakebergs,
	Bjärby, Sparlösa, Slädene, och Ten-gene socknar jämte Grästorps ko-	3,66	11,726
	ping af Viste härad.....................
1	Viste härad i öfrigt samt Elings, Lek-åsa, Barne-Åsaka, Eåglums, Kyrkås och Essunga socknar af Barne härad	3,33	11,540	l	Motstående 5 länsmans-
1	Barne härad i öfrigt samt Laske härad	3,93	11,554		distrikt.....................	17,48	54,052
20	Säger			4
		Värmlands län.
1	Nyeds härad samt Brattfors, Kroppa,
	och Lungsunds socknar af Eärnebo härad .......................................	10,66	12,463
1	Färnebo härad i öfrigt ..................	12,92	11,818
1	Ölme och Väse härad.....................	8,69	11,964	1	Öster-Sysslets (oföränd-	37,43	44,534
1	Visnums härad (oförändradt) ............	5,16	8,289		radt).......................

538

(Forts.) Indelning af fögderier

		IT u -s	a r a	n. d	e indelning.
	Fögderie	r.			Länsmansdistri	k t.	•
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i9 1909.
i	Mellan-Sysslets ............	16,06	39,369	i	Kils härad....................................	8,34	17,508
				i	Karlstads härad ...........................	2,75	10,598
				i	Grums härad.................................	4.97	11,263
i	Söder-Sysslets;..............	20,18	27,309	i	Gillbergs härad..............................	12,68	14,861
				i	Näs härad ....................................	7,50	12,448
i	Nordmarks .................	20,33	20,041	i	Nordmarks härads nedre distrikt ......	9,28	8,427
				i	Nordmarks härads öfre distrikt.........	11,05	11,614
i	Jösse...........................	19,84	32,655	i	Jösse härads östra distrikt...............	8,54	12,652
					(Arvika stad ..............................	—	4,633)
				i	Jösse härads västra distrikt ............	11,30	15,370
i	Fiyksdals.....................	27,75	34,362	i i	Fryksdals härads nedre tingslags östra distrikt ........... • .................... Fryksdals härads nedre tingslags västra distrikt ...............	•14,44	21,099
				i	Fryksdals härads öfre tingslag	13,31	13,263 \|
i	Älfdals........................	50,92	31,265	i	Älfdals härads nedre distrikt............	20,43	20,743
				i	Norra Ny och Dalby socknar .........	15,29	6,509
				i	Norra och Södra Finskoga samt Ny-skoga kapells socknar..................	15,20	4,013
7	Säger			19

539

och liiiisniaiisdistrikt i riket.

	Pöiesl	a tf e	n in	d e	1 n i n g.
Länsmansdistrikt.		Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
1	Kils härad (oförändradt) ..................	8,34	17,508
1 1	Karlstads härad (oförändradt)............ Grums härad (oförändradt)...............	2,75 4,97	10,598 11,263	i	Mellan-Sysslets (oföränd-radt) ........................	16,06	39,369
1	Gillbergs härad (oförändradt)............	12,68	14,861
1	Näs härad (oförändradt) ..................	7,50	12,448
1	Nordmarks härads nedre distrikt (öför-ändradt) ...................................	9,28	8,427
1	Nordmarks härads öfre distrikt (oför-ändradt) ....................................	11,05	11,614	i	Motstående 4 länsmans-distrikt.....................	40,51	47,350
1	Jösse härads östra distrikt (oförändradt)	8,54	12,652
	(Arvika stad ..............................	—	4,633)
1	Jösse härads västra distrikt(oförändradt)	11,30	15,370
1 1	Fryksdals härads nedre tingslags östra distrikt (oförändradt) .................. Fryksdals härads nedre tingslags västra distrikt (oförändradt) .....:...........	■14,4 4	21,099	i	Motstående 4 länsmans-distrikt.....................	34,28	53,754

1	Fryksdals härads öfre tingslag (oför-ändradt) ....................................	13,31	13,263
1	Norra Kåda, Sunnemo och Gustaf Adolfs socknar ....................................	10,94	13,511
1	Ekshärads och Norra Ny socknar......	16,98	10,196
1	Dalhy, Norra och Södra Finskoga samt Nyskoga kapells socknar...............	23,00	7,558	i	Motstående 4 länsmans-distrikt.....................	64,23	44,528
19	Säger			5

540

(Forts.) Indelning af fögderier

		N u v a r a	a d	e indelning.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.
			Örebro län.
i	Yäster-Närkes...............	23,92	52,851	i	Hardemo härad och Fumla socken ...	2,13	10,531
				i	Lerbäck och Hallsbergs socknar ......	4,2 7	10,476
				i	Grimstens härad ...........................	3,11	7,317
				i	Edsbergs härads östra distrikt.........	3,18	6,263
				i	Edsbergs härads västra distrikt.........	5,49	7.235
				i	Sundbo härad ..............................	5,74	11,029
i	Öster-Närkes ...............	19,24	43,741	i	Askers härad.................................	3,70	10,869
				i	Sköllersta härad ...........................	5,70	10,308
				i	Glanshammars härad .....................	3,57	7,437
				i	Örebro härads östra distrikt............	2,90	9,150
				i	Örebro härads västra distrikt .........	3,37	5,977
i	Lindes........................	21,49	35,914	i	Fellingsbro härad...........................	4,96	10,565
				i	Lindes och Eamsbergs bergslag ......	9,87	13,801
				i	Nya Kopparbergs bergslag...............	6,66	11,548
i	Nora..........................	25,82	37,626	i	Grythytte och Hällefors bergslag......	9,03	8,364
				i	Nora och Hjulsjö bergslag...............	9,34	11,994
				i	Karlskoga härad ...........................	7,45	17,268
4	Säger			17

541

och lfinsmansdistrikt i riket.

	Pöreslage	n in	delning.
	Läns mans clistrik	t.		Fögderier.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
		Örebro län.
i	Hardemo härad och Humla socken		10,531
	(oförändradt) ..............................	2,13
i	Lerbäcks och Hallsbergs socknar (oför-	4,27	10,476
	ändradt)....................................
i	Grimstens härad samt Edsbergs, Tång-
	eråsa och Skagerhults socknar af Edsbergs härad...........................	5,58	11,023
i	Edsbergs härad i (ifrigt..................	6,20	9,792	i	(V äster-N ärkes (oföränd-	23,92	52,851
i	Sundbo härad (oförändradt) ............	5,74	11.029		radt)........................
i	Askers härad (oförändradt)...............	3,70	10,869
i	Sköllersta härad (oförändradt) .........	5,70	10,308
i	Glanshammars härad samt Axbergs		9,912
	och Hofsta socknar af Örebro härad	4,83
i	Örebro härad i öfrigt.....................	5,01	12,652	i	Motstående 5 länsmans-		54,306
i	Eellingsbro härad (oförändradt).........	4,96	10,565		distrikt.....................	24,20
i	Lindes och Ramsbergs bergsslag (oför-	9,87	13,801
	ändradt)....................................
i	NyaKopparbergsbergslag(oförändradt)	6,66	11,548
i	Grythytte och Hällefors bergslag (oför-	9,03	8,364
	ändradt)...................................
i	Nora och Hjulsjö bergslag utom Vikers	7,85	10,067
	kapell......................................
i	Vikers kapell, Bjurtjäms socken samt	\|
	lämplig del af Karlskoga socken ...	7 8,94	19,195	i	Motstående 6 länsmans-
i	Karlskoga socken i öfrigt ...............				distrikt....................	42,35	62,975
16	Säger			3

542

(Forts.) Indelning af fögderier

		IT u	irara	n d	e indelning.
	Fögderie	r.			Länsmansdistri	k t.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil,	Folk-mängd den S1/i2 1909.
			Västmanlands fän.
i	Västerås ...................	13,21	30,425	i	Västerås fögderis första distrikt	5,08	9.673
				i	Västerås fögderis andra distrikt	2,46	7,933
				i	Västerås fögderis tredje distrikt	2 95	7,329
				i	Västerås fögderis fjärde distrikt	2.75	5,490
i	Kungsörs.....................	16,04	27,443	i	Skinnskattebergs distrikt	7,17	7,466
				i	Köpings distrikt ...........................	4,62	8,758
				i	Arboga distrikt..............................	2,23	4,715
				i	Kungsörs distrikt...........................	2,02	6,504
i	Bergslags ..................	14,91	27,174	i	Bergslags fögderis första distrikt......	6,14	13,856
				i	Bergslags fögderis andra distrikt......	4,50	5,864
				i	Bergslags fögderis tredje distrikt (Norr-
					bo härad) .................................	4,27	7,454
i	Salbergs-Väsby ............	22,20	32,817	i	Våla distrikt...........................	6,71	8,273
				i	Heby distrikt ...........................	3,85	6,266
				i	Sala distrikt..............................	4,79	5,661
				i	Simtuna distrikt	3,29	6,384
				i	Torstuna distrikt...........................	3,56	6,233
4	Säger			16
			Kopparbergs län.
1	Falu..........................	31,12	47,692	1	Svärdsjö distrikt ...........................	18,23	8,176
				1	Kopparbergs distrikt .....................	3,7 7	6,847
				1	Sundboms och Vika distrikt............	4,20	6,148
				1	Stora Tuna distrikt Utombrodelen	1	l
				1	Stora Tuna distrikt Ofvanbrodelen	) 9,92	j- 21,053
				1	Silfbergs, Gustafs och Torsångs distrikt	1	5,468

543

och länsmansdistrikt i riket.

	Töiesl	a g e	ii in	d e	1 n i n g.
	Länsmansdistrik	t.			Fögderie	r.
''1*1 UV	Omfattning.	Areal i kv-nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
	Västmanlands län
1	Västerås fögderis första distrikt samt Lillhärads socken af Tuhundra härad	5,60	10,182
1	Västerås fögderis andra distrikt jämte Västerås-Barkarö och Dingtnna sock-nar af Tuhundra härad ...............	3,58	10,551
1	Västerås fögderis tredje och fjärde distrikt utom Lillhärads, Västerås-Barkarö och Dingtuna socknar......	4,06	9,692
1	Skinnskattebergs distrikt (oförändradt)	7,17	7,466
1 1	Köpings distrikt samt Himmeta socken Åkerbo härad i öfrigt.....................	5,11 3,76	9,656 10,321	i	Motstående 6 länsmans-distrikt.....................	29,28	57,868
1	Norbergs och Västanfors socknar......	4,77	12,256
1	Karbennings, Väster-Våla och Väster- Färnebo socknar ...................... ■	5,87	7,464
1	Norrbo härad (oförändradt)...............	4,27	7,454
1	Våla härad jämte Enåkers socken ....	8,91	10,745
1	Möklinta, Väster-Löfsta, Sala, Norrby och Kila socknar.......................	7,42	11,046
1	Rumla, Tärna, Altuna, Simtuna, Fröst-hults, Härnevi, Torstuna, Öster-unda och Hvittinge socknar ........	5,87	11,026	i	Motstående 6 länsmans-distrikt.....................	37,11	59,991
12	Säger			2
	Kopparbergs län.
1	Svärdsjö distrikt samt Sundborns socken .......................................	15,16	10,531
1	Kopparbergs distrikt samt Vika socken	6,04	10,640	*
1 1	Stora Luna, Torsångs, Silfbergs och Gustafs socknar samt Borlänge kö-ping med lämplig uppdelning på två distrikt ....................................	\| 9,92	26,521	1	Falu (oförändradt).......	31,12	47,692

544

(Forts.) Indelning af fögderier

		Nnvarand	e indelning.
	Fögderie	r.			Länsmansdistri	i t.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den sl/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i ky. nymil.	Folk-mängd den S1/12 1909.
1	Hedomora ..................	18,80	38,099	i	Folkäma distrikt...........................	3,28	13,638
				i	Stora Skedvi och Säters distrikt......	3,32	5,024
				i	Husby distrikt..............................	4,13	5,549
				i	Hedemora distrikt .........................	3,34	5,736
				i	Garpenbergs distrikt .....................	1,46	2,311
				i	By distrikt....................................	3,27	5,841
1	Väster-Bergslags .........	19,92	31,467	i	Norrbärke distrikt ........................	4,94	8,400
				i	Söderbärke distrikt ........................	5,6 7	5,008
				i	Grangärde distrikt ........................	7,14	11,376
				i	Ludvika distrikt ...........................	2,17	6,683
1	Väster-Dals..................	69,49	27,653	i	Malungs distrikt ...........................	18,31	6,180
				i	Transtrands distrikt....................;...	10,49	1,862
				i	Lima distrikt.................................	14,18	2,718
				i	Äppelbo distrikt ...........................	3,76	2,455
				i	Järna distrikt ..............................	7,55	6,079
				i	Nås och Säfsnäs distrikt ...............	11,35	5,798
				i	Flöda distrikt ..............................	3,90	2,561
1	Nedan-Siljans...............	41,24	41,491	i	Leksands distrikt...........................	13,05	13,871
				i	Als distrikt ..................................	1,47	2,308
				i	Bjursås distrikt ...........................	0,92	2,937
				i	Rättviks distrikt ...........................	12,02	11,097
				i	Gagnefs distrikt ...........................	4,11	8,190
			*	i	Ore distrikt .................................	9,67	3,088

Antal.

545

och lftnsmansdistrikt i riket.

Föreslagen indelning

Länsmansdistrikt.

Omfattning.

Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
3,28	13,638
'' 6,27	8,752
4,52	7,557
4,73	8,152
10,61	13,408
7,14	11,376
2,17	6,683
18,31	6,180
24,62	4,580
11,31	8,534
15,25	8,359
\|l5,44	19,116
12,02	11,097
4,11	8,190
9,67	3,088

Fögderier.

Omfattning.

Areal
i kv.
nymil.

Folk mängd.

Folkärna distrikt (oförändradt) .........

Stora Skedvi och Husby socknar......

Säters och Hedemora landskommuner

Garpenbergs och By socknar............

Norrbärke och Söderbärke...............

Grangärde distrikt (oförändradt)
Ludvika distrikt (oförändradt) ..

Malungs distrikt (oförändradt) ...
Transtrands och Lima distrikt ...

Äppelbo och Järna distrikt ......

Nås, Säfsnäs och Flöda distrikt

Leksands, Åls och Bjursås distrikt
med lämplig uppdelning på två distrikt
.......................................

Kättviks distrikt (oförändradt)
Gagnefs distrikt (oförändradt)
Ore distrikt (oförändradt) ......

Motstående 5 länsmansdistrikt.
....................

Motstående 6 länsmansdistrikt.
....................

Nedan-Siljans (oförändradt)
.....................

29,41

78,80

41,24

51,507

45,712

41,491

546

(Forts.) Indelning af fögderier

		N u v a r a	a d	e indelning.
	F ö g d e r i e	r.		Länsmansdistrikt.
> 6^ so	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd den sl/ia 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.
1	Ofvan-Siljans ...............	117,51	31,298	i	Älfdalens distrikt...........................	25, is	5,133
				i	Orsa distrikt.................................	17,88	7,841
				i	Mora distrikt.................................	19,17	11,909
				i	Solleröns distrikt...........................	4,96	1,969
				i	Vänjans distrikt ...........................	6,89	'' 1,989
				i	Särna distrikt ..............................	43,53	2,457
6	Säger			35
			Gäfleborgs län.
1	Gästriklands ...............	43,99	69,552	1	Hedesunda och Årsunda distrikt ......	7,28	7,565
				1	Valbo och Högho distrikt ...............	6,27	22,045
		1		1	Ofvansjö och Järbo distrikt ............	5,87	10,780
				1	Torsåkers distrikt...........................	7,87	11,069
				1	Oekelbo distrikt ...........................	10,86	9,022
				1	Hamrånge och Hille distrikt............	6,84	9,071
1	Södra Hälsinglands ......	47,11	55,128	1	Skogs distrikt ..............................	4,51	3,829
				1	Hanebo distrikt..............................	4,22	5,802
				1	Söderala distrikt ...........................	2,79	10,979
				1	Bollnäs distrikt..............................	8,94	13,651
				1	Alfta distrikt.................................	10,10	5,913
				1	Ofvanåkers distrikt ........................	10,90	6,131
				1	Mo distrikt .................................	2,26	3,548
				1	Norrala distrikt..............................	3,39	5,275

547

och lilnsmaiisdistrikt i riket.

	T ö r e s 1	a sr e	n in	d e	1 n i n g.
Län smans distrikt.		Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
1	Älfdalens distrikt (oförändradt).........	25,is	5,133
i	Orsa distrikt (oförändradt)...............	17,83	7,841
i	Mora, Solleröns och Vänjans distrikt	1
	med lämplig; uppdelning på två	31,02	15,867
i	distrikt ....................................	1
				i	Ofvan-Siljans (oföränd-
i	Sårna distrikt (oförändradt) ............	43,53	2,457		radt ........................	117,51	31,298
25	Säger			5
		Gäfleborgs län.
1	Hedesunda distrikt och Arsunda socken
	samt lämplig del af Valbo socken...	113. 5	29,610
1	Återstoden af Valbo socken samt Hög-
	bo socken .................................	1
1	Ofvansjö och Järbo distrikt (oförändradt)	5,87	10,780
1	Torsåkers distrikt (oförändradt).........	7,87	11,069
1	Ockelbo distrikt (oförändradt)............	10,so	9,022
1	Hamrånge och Hille distrikt (oför-			i	(Gästrikslands (oföränd-
	ändradt)....................................	6,34	9,071		radt)........................	43,99	69,552
1	• Skogs och Hanebo distrikt...............	8,73	9,631
1	Söderala distrikt (oförändradt) .........	2,79	10,979
1	Bollnäs distrikt (oförändradt)............	8,94	13,651
1	Alfta distrikt (oförändradt)...............	10,10	5,913
1	Ofvanåkers distrikt (oförändradt) ......	10,90	6,131
				i	Södra Hälsinglands (oför-
1	Mo och Norrala distrikt..................	5,65	8,823		ändradt) ..................	47,11	55,128

548

(Forts.) Indelning af fögderier

		Huv	a r a n d	e indelning1.
	Fögderie	r.		Län smans distrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. ny mil.	Folk-mängd don sl/ia 1909.	> 0 c*- 2L	Benämning.	Areal i kv. nyrail.	Folk-mängd den S1/i2 1909.
i	Norra Hälsinglands ......	40,02	44,336	i	Enångers distrikt...........................	4,io	6,257
				i	Norrbo distrikt..............................	9,42	5,170
				i	Delsbo distrikt.......................;......	4,55	5,413
				i	Hälsing-Tuna distrikt.....................	1,57	5,616
				i	Forsa distrikt ..............................	3,47	4,863
				i	Högsta distrikt..............................	2,90	2,710
				i	Harmångers distrikt........................	2,36	4,273
				i	Gnarps distrikt..............................	3,33	3,698
				i	Bergsjö distrikt..............................	8,32	6,336
i	Västra Hälsinglands ... .	59,96	34,495	i	Arbrå och Undersviks distrikt .........	6,13	7,057
				i	Järfsö distrikt ..............................	7,40	7,467
				i	Ljusdals distrikt ...........................	11,77	10,168
				i	Ramsjö distrikt..............................	7,65	1,815
				i	Färila distrikt ..............................	12,84	5,168
				i	Los distrikt .................................	14,17	2,820
4	Säger			29
			Västernorrlands län. •
1	Medelpads östra............	25,56	47,769	1	Njurunda distrikt...........................	3,27	8,773
				1	Indals distrikt ..............................	13,18	6,675
				1	Timrå distrikt ..............................	1,71	13,021
				1	Sköns distrikt ..............................	0,4 7	11,577
				1	Ljustorps distrikt...........................	6,93	7,723
1	Medelpads västra .........	49,11	34,328	1	Torps distrikt ..............................	11,69	8,269
				1	Borgsjö distrikt..............................	20,89	9,133
				1	Stöde distrikt ..............................	6,85	5,308
				1	Selångers distrikt............................	3,64	4,928
				1	Tima distrikt.................................	6,04	6,690

549

och länsmansdistrikt i riket.

	Pöresl	a g e	n in	d e	1 n i n g.
Länsmansdistrikt.		Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	F olk-mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
i	Enångers distrikt (oförändradt).........	4,io	6,257
i	Norrbo distrikt (oförändradt)............	9,42	5,170
i	Delsbo distrikt (oförändradt) ............	4,55	5,413
i	Hälsing-Tuna och Forsa distrikt ......	5,04	10,479
i	Högsta och Harmångers distrikt ......	5,2G	6,983
				i	Norra Hälsinglands (oför-
i	Gnarps och Bergsjö distrikt ............	11, G5	10,034		ändradt) ..................	40,oä	44,336
i	Arbrå och Underviks distrikt (oför-
	ändradt) ......................''..............	6,13	7,057
i	Järfsö distrikt (oförändradt) ...........	7,40	7,467
i	Ljusdals och Ramsjö distrikt............	19,42	11,983
				i	Västra Hälsinglands (oför-
i	Färila och Los distrikt ..................	27,01	7,988		ändradt) ..................	59,96	34,495
22	Säger			4
	Västernorrlands län.
1	Njurunda distrikt (oförändradt).........	3,27	8,773
1	Indals distrikt (oförändradt) ............	13, is	6,675
1	Timrå distrikt (oförändradt) ............	1,71	13,021
1	Sköns distrikt (oförändradt) ............	0,4 7	11,577	1	Medelpads östra (oföränd-
1	Ljustorps distrikt (oförändradt).........	6,93	7,723		radt)........................	25,5 g	47,769
1	Torps distrikt (oförändradt) ............	11,G9	8,269
1	Borgsjö distrikt (oförändradt)............	20,89	9,133
1	Stöde och Selångers distrikt............	10,49	10,236	1	Medelpads västra (oföränd-
\| 1	Tuna distrikt (oförändradt)...............	6,04	6,690		radt)........................	49,n	34,328

550

(Forts.) Indelning af fögderier

	Huv	ärende indelning.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.	Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den 31/i2 1909.
i	Södra Ångermanlands öfra	78,75	36,792	i	Sollefteå distrikt ...........................	10,88	12,097
				i	Resele distrikt ..............................	10,68	4,803
				i	Junsele distrikt..............................	12,78	3,677
				i	Hellgums distrikt...........................	9,04	4,858
				i	Kamsele distrikt ...........................	10,37	3,938
				i	Bodums distrikt ...........................	15,08	3,812
				i	Tåsjö distrikt.................................	9,97	3,607
i	Södra Ångermanlands
	nedra .....................	27,21	48,088	i	Säbrå distrikt ..............................	7,95	9,663
				i	Gudmundrå distrikt........................	5,13	14,590
				i	Torsåkers distrikt...........................	4,48	8,754
				i	Boteå distrikt ..............................	5,61	5,180
				i	Nora distrikt.................................	4,04	9,901
i	Norra Ångermanlands
	nedre .....................	45,71	25,635	i	Nordingrå distrikt ........................	5,97	7,638
				i	Nätra distrikt .....................•........	3,62	5,700
				i	Sidensjö distrikt ...........................	9,08	4,743
				i	Anundsjö distrikt...........................	27,04	7,554
i	Norra Ångermanlands öfra	28,3 7	26,530	i	Själevads distrikt...........................	5,00	9,101
				i	Arnäs distrikt ..............................	8,2 7	9,067
				i	Björna distrikt.............................	12,01	4,487
				i	Grundsunda distrikt........................	3,09	3,875
6	Säger			30
			Jämtlands län.
1	Jämtlands norra .........	144,27	31,308	1	Lits distrikt .................................	14,17	5,720
				1	Föllinge distrikt ...........................	35,13	4,194
				1	Hammerdals distrikt .....................	15,56	5,293
				1	Ströms distrikt..............................	24,90	7,017
				1	Ködöns distrikt..............................	6,52	6,613
				1	Frostvikens distrikt........................	47,99	2,471

551

och länsmansdistrikt i riket.

	F ö r e s 1	a g e	n in	delning.
Länsman s distrikt.		Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	* Folk-mängd.	ö 21	Omfattning.	Areal i kv. ny mil.	Folk- mängd.
i	Sollefteå distrikt (oförändradt) .........	10,83	12,097
i	Eesele och Junsele distrikt...............	23,46	8,480
i	Hellgums distrikt (oförändradt).........	9,04	4,858
i	Eamsele och Fjällsjö socknar............	18,33	6,261
				i	Södra Ångermanlands öfra
i	Bodums och Tåsjö socknar...............	17,09	5,096		(oförändradt) ............	78,75	36,792
i	Säbrå distrikt (oförändradt)...............	7,95	9,663
i	Gudmundrå distrikt (oförändradt)......	5,13	14,590
i	Torsåkers distrikt (oförändradt).........	4,48	8,754
i	Boteå distrikt (oförändradt) ............	5,61	5,180	i	Södra Ångermanlands ned-
i	Nora distrikt (oförändradt)...............	4,04	9,901		ra (oförändradt).........	27,21	48,088
i	Nordingrå distrikt (oförändradt).........	5,97	7,638
i*	Nätra och Sidensjö distrikt ............	12,70	10,443
i	Anundsjö distrikt (oförändradt).........	27,04	7,554
i	Själeyads distrikt (oförändradt).........	5,00	9,101
i	Arnäs och Grundsunda socknar.........	6,45	9,808
i	Björna, Gideå och Trehörningsjö sock-			i	Motstående 6 länsmans-
	nar ..........................................	16,92	7,621		distrikt.....................	74,08	52,165
25	Säger			5
		Jämtlands län.
i	Lits distrikt (oförändradt) ...............	14,17	5,720
i	Föllinge distrikt (oförändradt) ..........	35,18	4,194
i	Hammerdals distrikt (oförändradt) ...	15,56	5,293
i	Ströms distrikt (oförändradt)............	24,90	7,017
	(Se nedan.)
i	Frostvikens distrikt (oförändradt)......	47,99	2,471

552

(Forts.) Indelning af fögderier

		27 a	it ara	n d	e indelning.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.	> B e-e p	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.
i	Jämtlands östra............	74,55	32,843	1	Ragunda distrikt...........................	20,62	7,819
				1	Fors distrikt.................................	17,54	6,510
				1	Refsunds distrikt........................... Bräcke distrikt..............................	J>25,43	f 3,850
				1	\ 5,217
				1	Brunflo distrikt..............................	5,60	6,788
				1	Hackås distrikt..............................	5,36	2,659
i	Jämtlands södra............	165,21	19,094	1	Svegs distrikt ..............................	31,44	4,261
				1	Lillliärdals distrikt ........................	24,07	1,530
				1	Ytter-Hogdals distrikt.....................	14,14	2,258
				1	Hede distrikt.................................	29,68	2,477
				1	Tännäs distrikt..............................	41,18	2,488
				1	Bergs distrikt ..............................	11,98	3,492
				1	Rätans distrikt..............................	12,72	2,588
i	Jämtlands västra .........	122,67	25,567	1	Sunne distrikt ..............................	2,61	3,936
				1	Ovikens distrikt ...........................	9,71	3,321
				1	Hallens distrikt..............................	11,19	2.J.79
				1	Undersåkers distrikt .....................	43,38	5,143
				1	Mörsils distrikt..............................	29,05	3,293
				1	Offerdals distrikt...........................	20,66	3,962
				1	Alsens distrikt..............................	6,07	3,733
					(Se ofvan)
4	Säger			26
			Västerbottens län.
1	Umeå ........................	93,35	57,098	1	Nordmalings distrikt .....................	13,70	10,158
				1	Bjurholms distrikt ........................	13,35	4,300
				1	Umeå södra distrikt........................ Umeå norra distrikt........................	\|l4,08	17,772
				1
				1	Vännäs distrikt..............................	5,55	5,908
				1	Säfvars distrikt..............................	8,15	3,778
				1	Degerfors distrikt...........................	29,40	7,929
				1	Bygdeå distrikt..............................	9,12	7,253
						1

553

och länsmansdistrikt i riket.

	P ö r e s 1	a g e	n in	d e	1 n i n g.
Länsmansdistrikt.		Fögderie	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
i	Ragunda distrikt (oförändradt).........	20,62	7,819	i	Motstående 7 länsmans-
i	Fors distrikt (oförändradt)...............	17,64	6,510		dm tukt.....................	17 J\| 91
i	Refsunds distrikt (oförändradt).........	1-25,43	j 3,850
i	Bräcke distrikt (oförändradt)...........	1	l 5,217
i	Brunflo och Hackås distrikt............	10,96	9,447
i	Svegs, Lillhärdals och Ytter-Hogdals	)
	distrikt med lämplig fördelning på	>69,65	8,049
i	två distrikt ..............................	J
i	Hede distrikt (oförändradt)...............	29,68	2,477
i	Tännäs diktrikt (oförändradt)............	41,18	2,488
				i	Motstående 8 länsmans-
i	Bergs och Rätans distrikt...............	24,70	6,080		distrikt.....................	201,60	37,608
1	Sunne distrikt (oförändradt) ............	2,61	3,936
i	0vikens och Hallens distrikt............	20,90	5,500
i	Underåkers distrikt (oförändradt)......	43,38	5,143
i	Mörsils distrikt (oförändradt)............	29,05	3,293
i	Offerdals distrikt (oförändradt).........	20,66	3,962
i	Alsens distrikt (oförändradt) ............	6,07	3,733	i	Motstående 7 länsmans-
i	Rödöns distrikt (oförändradt)............	6,52	6,613		distrikt.....................	129,19	32,180
22	Säger			3
	Västerbottens läu
1	Nordmalings distrikt (oförändradt) ...	13,70	10,158
1	Bjurholms distrikt (oförändradt) ......	13,35	4,300
1	Umeå, Vännäs och Säfvars socknar	1
1	med lämplig uppdelning på 3 di-	27,78	27,458
1	strikt .......................................	J
1	Degerfors distrikt (oförändradt).........	29,40	7,929
1	Bygdeå distrikt (oförändradt)............	9,12	7,253	1	Umeå (oförändradt) .....	93,35	57,098

554

(Forts.) Indelning af fögderier

	N u v	a r a u	d e	indelning''.
	Fögderie	r.		Länsmansdistrikt.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.	> B c-f- 2L	Benämning.	Areal i kv. ny mil.	Folk. mängd den 31/i2 1909.
i	Skellefteå.....................	111,56	61,259	i	Nysätra distrikt ...........................	3,94	3,451
				i	Löfångers distrikt...........................	5,53	4,198
				i	Burträsks distrikt...........................	20,15	8,932
				i	Skellefteå södra distrikt..................		22,313
				i	Skellefteå norra distrikt..................	j J. i jO 0
	■			i	Jörns distrikt ..............................	17,86	4,347
				i	Norsjö distrikt..............................	18,60	5,623
				i	Byske distrikt ..............................	11,19	9,516
				i	Mall distrikt.................................	17,29	2,879
i	Lappmarks..................	384,91	34,768	i	Lycksele norra distrikt ..................	1	\| 7,891
				i	Lycksele södra distrikt ..................	71,18
				i	Fredrika distrikt ...........................	1	2,541
				i	Stensele distrikt	1 „	J 3,533
				i	Tärna distrikt ..............................	83,58	l 1,451
				i	Sorsele distrikt .....................	78,35	3,414
				i	Åsele distrikt ..............................	33,78	4,791
				i	Vilhelmina distrikt ........................	87,61	7,339
				i	Dorothea distrikt...........................	30,51	3,808
3	Säger			26
			Norrbottens län.
1	Piteå ............	256,88	34,324	1	Piteå södra distrikt............	I	j
				1	Piteå norra distrikt........................	>32,26	125,298
				1	Älfsby distrikt ..............................	16,88	I
				1	Arvidsjaurs distrikt........................	60.90	6,231
				1	Arjepluogs distrikt ........................	146,84	2,795

555

och länsmansdistrikt i piket.

	T ö r e s 1	a. g e	n in	d e	1 n i n g.
Länsmans distrikt.		F ö g d e r i e	r.
Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.	£L	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk- mängd.
i	Nysätra och Löfångers distrikt.........	9,47	7,649
i	Burträsks distrikt (oförändradt).........	20,15	8,932
i	Skellefteå södra distrikt (oförändradt)	j-17,oo	22,313
i	Skellefteå norra distrikt (oförändradt)
i	Jöms distrikt (oförändradt) ............	17,86	4,347
i	Norsjö distrikt (oförändradt) ............	18,60	5,623
i	Byske distrikt (oförändradt) ............	11,19	9,516	i	Skellefteå (oförändradt)...	111,56	61,259
i	Malå distrikt (oförändradt)...............	17,29	2,879
i	Lycksele norra distrikt (oförändradt)..		\ 7,891
i	Lycksele södra distrikt (oförändradt)..	[71,18	1
i	Fredrika distrikt (oförändradt) .........	1	2,541
i	Stensele distrikt (oförändradt) ........		1 3,533
i	Tärna distrikt (oförändradt) ............		t 1,451
i	Sorsele distrikt (oförändradt)............	78,35	3,414
i	Åsele distrikt (oförändradt) ............	33,78	4,791
i	Vilhelmina distrikt (oförändradt) ......	87,51	7,339
i	Dorothea distrikt (oförändradt).........	30,51	3,808	i	Lappmarks (oförändradt)	384,91	34,768
24	Säger			3
	Norrbottens län.
1	Piteå södra distrikt (oförändradt)......		1
1	Piteå norra distrikt (oförändradt)......		>25,298
1	Älfsby distrikt (oförändradt) ............	16,88	1
1	Arvidsjaurs distrikt (oförändradt) ......	60,90	6,231
1	Arjeplougs distrikt (oförändradt) ......	146,84	2,795	1	Piteå (oförändradt).........	256,88	34,324

556

(Forts.) Indelning af fögderier

	IT u v	arande indelning.
	Pögderie	r.			Länsmansdistri	t.
Antal.	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.	> a SL	Benämning.	Areal i kv. nymil.	Folk-mängd den S1/i2 1909.
i	Luleå ........................	235,25	33,698	i	Neder-Luleå distrikt........................	11,82	12,208
				i	Ofver-Luleå distrikt........................	29,29	15,995
				i	Jockmocks distrikt ........................	194,14	5,495
i	Kalix ........................	238,36	45,059	i	Råneå distrikt ..............................	21,76	8,068
				i	Neder-Kalix distrikt........................	18,09	15,044
				i	Öfver-Kalix distrikt........................	28,84	5,982
				i	Gellivare distrikt ...........................	169,67	15,965
i	Torneå........................	312,76	33,661	i	Neder-Torneå och Karl Gustafs socknar	9,30	5,873
					(Haparanda stad ........................	—	1,350)
				i	Öfver-Torneå distrikt .....................	24,81	5,808
				i	Korpilombolo distrikt .....................	31,97	3,468
				i	Paj ala distrikt ..............................	48,18	4,767
	•			i	Juckasjärvi distrikt ........................	141,7 7	11,209
				i	Karesuando distrikt (oförändradt)......	56,73	1,186
4	Säger			18

557

och länsniHiisdistrikt i riket.

	Föresl	a g e	n i n	d e	1 n i n tf.
Läns man sdistrikt.		Fögderie	r.
\| Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk. mängd.	Antal.	Omfattning.	Areal i kv. nymil.	Folk. mängd.
i	Neder-Luleä distrikt (oförändradt)......	11,82	12,208
i	Öfver-Luleå distrikt (oförändradt)......	29,29	15,995
i	Jockmocks distrikt (oförändradt) ......	194,14	5,495	1	Luleå (oförändradt) ......	235,25	33,698
i	Råneå distrikt (oförändradt) ............	21,76	8,068
i	Neder-Kalii distrikt (oförändradt)......	18,09	15,044
i	Öfver-Kalk distrikt (oförändradt) ......	28,84	5,982
i	Malmberget samt lämplig del af Gelli-	\|
	vare socken ..............................	>169,67	15,965
i	Gellivare socken i öfrigt..................	J		1	Kalk (oförändradt).........	238,36	45,059
i	Neder-Tomeå och Karl Gustafs sock-
	nar (oförändradt) ;.......................	9,30	5,873
	(Haparanda stad ........................	—	1,350)
i	Öfver-Torneå distrikt (oförändradt) ...	24,81	5,808
i	Korpilombolo distrikt (oförändradt) ...	31,97	3,468
i	Paj ala distrikt (oförändradt) ............	48,18	4,767
i	Kiruna jämte lämplig del af Juckas-	1				•
	järvi socken ..............................	1141,77	11,209
i	Juckasjärvi socken i öfrigt...............	1
i	Karesuando distrikt (oförändradt)......	56,73	1,186	1	Torneå (oförändradt)......	312,7 6	33,661
20	Säger			4

558

Sammandrag.

Län.	Antal fögderier.	Antal länsmans-distrikt.
Enligt nu-varande indelning.	Enligt kommit-téns för-slag-	Enligt nu-varande indelning.	Enligt i kommit-téns för-slag.
Stockholms ............................................................	6	4	23	17
Uppsala ..................................................................	4	2	19	10
Södermanlands ...................................................	4	3	12	11
Östergötlands ........................................................	8	4	29	20
Jönköpings .............................................................	6	4	23	17
Kronobergs..............................................................	5	3	17	16
Kalmar ..................................................................	6	4	25	19
Gottlands ...............................................................	2	1	6	4
Blekinge .................................................................	2	2	9	9
Kristianstads............................................................	4	4	23	20
Malmöhus ..............................................................	6	5	26	22
Hallands..................................................................	4	2	11	10
Göteborgs och Bohus ..............................................	5	4	21	17
Alf sborgs .............................................................	6	5	29	24
Skaraborgs...............................................................	7	4	27	20
Värmlands...............................................................	7	5	19	19
Örebro ......................................... •	4	3	17	16
Västmanlands ........................................................	4	2	16	12
Kopparbergs ..........................................................	6	5	35	25
Gäfleborgs .............................................................	4	4	29	22
Västemorrlands .....................................................	6	5	30	25
Jämtlands ..............................................................	4	3	26	22
Västerbottens .........................................................	3	3	26	24
Norrbottens ............................................................	4	4	18	20
Summa	117	85	516	421

AFDELNING IV.

TABELLBILAGOR.

561

Tabell I. Länens folkmängd den :ll december 11)09, städer med egen jurisdiktion

ej medräknade.

Folkmängd.

Stockholms län 201,553

Uppsala » 96,825

Södermanlands » 131,710

Östergötlands » 219,253

Jönköpings » 181,793

Kronobergs » 150,039

Kalmar » ................................................................................. *) 192,774

Gottlands » 44,910

Blekinge » 108,483

Kristianstads » 209,054

Malmöhus » 279,733

Hallands » 114,448

Göteborgs och Bohus » ................................................................................ 188,468

Alfsborgs » 247,038

Skaraborgs » 210,778

Värmlands » 229,535

Örebro » 170,132

Västmanlands » 117,859

Kopparbergs » 217,700

Gäfleborgs » 203,511

Västernorrlands » 219,142

Jämtlands » 108,812

Västerbottens » ............................:................................................... 153,125

Norrbottens » **)146,742

Summa 4,143,417

*) Häri ingår Borgholms stad med 1,124 innevånare.

**) » » Haparanda » » 1,350 »

562

Tabell II. Kronofogdarnas liufvudsakliga arbete i och för indrifning af

kronofogdarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6	7	8 \|
Län och fögderier.	Antal kom- muner.	Folk-mängd den 31 december 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	In d kronoutskylder.	rifning af böter.
Antal restförda vid 1909 års uppbörds- etämmor.	Antal aflåtna skrivel-ser för indrif-ning.	Antal bötfällda upptagna i saköres-och bötes-längder, inkomna under år 1909.	Antal aflåtna skrivel-ser för bötes-indrif-ning.
Stockholms län.
Svartsjö fögderi........................	14	27,951	4,31	5,328	1,600	1,200	1,000
Västra » ........................	27	20,752	11,35	544	350	258	202
Norra Roslags » ........................	16	30,956	20,37	890	235	304	210
Mellersta Roslags » ........................	15	22,973	12,30	2,221	285	264	127
Vaxholms » ........................	18	43,349	10,24	9,098		973
Södertörns » ........................	25	55,572	19,19	9,279		1,022
Uppsala län.
Södra fögderiet.................................	30	21,378	9,85	1,215	300	139	80
Mellersta » .................................	33	23,671	14,27	1,458	251	142	135
Örhyhus fögderi .................................	11	31,893	15,61	3,172	747	277	169
Olands » .................................	11	19,883	13,18	708	161	104	62
Södermanlands län.							V
Nyköpings fögderi.................................	30	36,330	20,66	1,960	263	215	190
Vingåkers » .................................	22	49,553	22,15	3,500	450	570	350
Rekarne » .................................	17	22,087	11,81	1,142	103	53	61
Gripsholms » .................................	21	23,740	13,45	1,326	164	170	191
Östergötlands län.
Kinda och Ydre härads fögderi ...............	17	26,375	23,49	947	159	133	146
Vifolka m. fl. » » ...............	21	26,165	10,85	1,725	200	221	150

*) Hit hänföras icke ärenden, hvilka angå krono- och kommunal- m. fl. utskylder och afgifter. debiterade inom

Tom plats i en kolumn innebär, att uppgift saknas.

563

utskylder, afgifter och böter samt för handräcknings- cell exekutionsärenden,

tjänstegöromålen äfvensom fögderiers folkmängd in. m.

1909, där ej annorlunda angifves.)

\| "" 9	10	ii ''	12	18	14	15	16	17	18
	llandräcknings- ärenden.*)	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Antal förskotts-vis betalda räkningar å vittnes-ersättnin-gar m. m.	Antal personer upptagna i kronofogdes uppgifter till 1910 års röstlängder för riksdags-mannaval.	Af krono-fogde an-vända dagar för förrätt-ningar utom tjänste-rummet.	Af krono-fogde och dennes stän-diga biträ-den i me-deltal dagli-gen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.	Antal anställ-da stän-•liga tjänste-biträ-den.	Anmärkningar.
1 kommunal-U8kyldcr m. m.
Antal aflåtna skrifvelser för indrif-ning och redovis-ning.	Antal inkomna ärenden.	Antal aflåtna skrifvelser.
4,800	1,465	3,200	293	450	7,987	150	26	2
530	827	1,828	241		1,183	49	14	1
243	561	1,302	98	191		36	6	—
298	484	1,187	121	128	2,682	29	7,5
a	2,217		424		21,636	28	18	1
	2,271	4,909	500	1,000	18,539		26	2
500	698	1,800	88	30	350	75	5
512	790	1,885	140		1,200	35	10,5	1
499	684	1,440	149	273	1,200	31	12	1
200	454	928	79	45	408	49	4,5
349	853	1,648	136	72	878	39	10,5	1
900	1,174	2,600	144	200	4,542	75	8
387	705	776	31	36		28	5
361	820	1,613	60	88	1,102	29	7,5	—
280	801	1,800	79	82		40	8
600	783	1,850	170	88		44	11	1

fögderiet, och böter, uppförda i fögdcricls bötesredogörelse. Dessa ärenden redovisas nämligen i kolumnerna 5_11.

564

Tabell II (forts.). Kronofogdarnas hufvudsakliga arbete i och för indrifning af

kronofogdarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	4	S	6	7	8 1
Län och fögderier.	Antal kom- muner.	Folk-mängd den 31 december 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	Ind kronoutskylder.	rifning af böter.
Antal restförda vid 1909 års uppbörds- stämmor.	Antal aflåtna skrivel-ser för indrif-ning.	Antal bötfällda upptagna i saköres-oeh bötes-längder, inkomna under ar 1909.	Antal aflåtna skrivel-ser för bötes-in drif-ning.
Åkerbo m. fl. härads fögderi *) ............	20	25,811	10,7 7	1,570	147	135	88
Hammarkinds och Skärkinds h:ds fögderi...	14	22,350	13,69	1,976	134	225	198
Finspånga läns härads fögderi......	7	26,022	17,9G	1,655	105	140	102
Björkekinds m. fl. » » ......	23	38,506	13,62	4,818	260	450	360
Lysings och Göstrings » » ......	21	24,320	11,22	1,330	85	127	45
Aska, Dals och Bobergs » » ......	27	29.704	8,52	2,490	125	220	120
Jönköpings län.
Tveta m. fl. härads fögderi2)...	30	43,558	22,43	2,417	300	444	220
Norra och Södra Vedbo » » ......	22	33,671	20,07	1,748	138	218	171
Östra » » ......	19	22,586	14,00	1,265	120	241	150
Västra » » ......	20	27,844	19,56	1,026	197	271	267
Östbo » >> ......	14	23,173	16,79	1,385	163	433	186
Västbo » » ......	25	29,127	21,92	960	178	264	120
Kronobergs län.
Konga leds fögderi...	15	30,809	17,04	2,672	256	389	434
Uppvidinge » » ■ ■ •	13	26,067	22,35	2,250	200	275	223
Kinnervalds och Norrvidinge » » ...	19	25,294	15,50	1,531	128	312	92
Allbo » »	17	28,655	15,89	2,361	119	380	196
Sunnerbo » »	23	39,214	28,21	2,621	319	606	389

i5) Hit hänföras icke ärenden, hvilka angå krono- och kommunal- in. fl. utskylder och afgifter, debiterade inom

Torn plats i en kolumn innebär, att uppgift saknas.

5G5

utskyldcr, afgifter och böter samt för handräcknings- och exekutionsärenden,

tjänstegöromälen äfvensom fögderiers folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

1 9	10	11	12	13	14	15	16	i» ~~	18
							Af krono-
	Handräcknings-					fogde och

utskylder m. m.	ärenden.*)			Antal		dennes stän-
			Antal förskotts-	personer upptagna i	Af krono-fogde an-	diga biträ-den i me-	Antal anställ-
			Antal inkomna exekutions-
Antal			vis betalda	kronofogdes	vända dagar	deltal dagli-	da stän-
		räkningar	uppgifter	för förrätt-	gen använda	diga	Anmärkningar.
aflåtna			å vittnes-	till 1910 års	ningar utom	timmar för	tjänste-
skrivelser för indrif-	Antal inkomna	Antal aflåtna	ärenden.	ersättnin-gar m. m.	röstlängder för riksdags-	tjänste- rummet.	å tjänste-rummet	biträ- den.
ning och	ärenden.	skrifvelser.		mannaval.		verkställdt
redovis-							arbete i
nmg.							tjänsten.
219	791	1,772	97	70	1,806	42	8	i	*) Er. o. m. år
473	477	1,026	53	96	1,825	30	8,5	i	1911 har S:t Lars socken
277	333	695	80	57	2,556	12	5		afgått och in-
	899		118		8,919	50	12	i	förlifvats med Linköpings
222	748	1,206	118	112	1,168	27	8	i	stad.
	709		141	78	6,180	30	6
657	1,025	2,025	203	108	2.984	49	13	i	2) Er. o. m.
316	916	2,022	236	92	2,896	40	11	1	år 1910 har Ljungarums socken afgått
400	546	1,200	86	76	580	45	20	i
244	600	1,220	113	60	1,495	28	10	i	och in förlif-vats med Jön-
395	675	1,068	256	48	1,155	39	11	i	köpings stad.
375	615	1,750	127		1,136		11	i	Huskvarna bildar fr. o. m. år 1911 stad under landsrätt.
332	390	1,034	132	50	3,876	33	9,5	i
250	425	934	222	72	687	50	10	i
139	336	839	83	65	470	79	6
486	748	1,579	179	48	1,175	50	11,5	i
637	734	2,174	353	103	1,993	35	14	i

fögderiet, och böter, uppförda i fögderiets bötesredogörelse. Dessa ärenden redorisas nämligen i kolumnerna 5—Jl.

566

Tabell II (forts.). Kronofogdarnas hufvud sakliga arbete i och för indrifning af

kronofogdarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

(Tabellen afser förhållandena år

1 1	2	3	i	5	6	T	» 1
Län och fögderier.	Antal kom- muner.	Folk-mängd den 31 december 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	In a kronoutskylder.	rifning af böter.
Antal restförda vid 1909 års uppbörds- stämmor.	Antal aflåtna skrivel-ser för indrif-ning.	Antal bötfällda upptagna i saköres-och bötes-längder, inkomna under år 1909.	Antal aflåtna skrivel-ser för bötes-indrif-ning.
Kalmar län.
Tjusts fögderi.......................................	18	38.904	27,oi	2,490	149	292	176
Tunaläns och Sevede härads fögderi......	11	26,570	20,26	1,996	100	223	100
Aspelands och Handbörds » » ......	13	30,299	22,4 i	3,978	438	433	88
Norra Möre och Stranda » » ......	12	27,712	14,12	3,584	87	450	180
Södra Möre » » ......	17	40,310	17,59	4,252	83	858	301
Ölands Norra Mots fögderi.....................i	_ ''I			1,178	67	332	161
Ölands Södra Mots » **)................../	“}	’)28,979	13,45	815	84	302	104
Gottlands län.
Norra fögderiet ....................................	48	22,367	17,77	893	231	168	149
Södra » ....................................	44	22,543	13,60	407	24	142	36
Blekinge län.
Östra fögderiet....................................	21	58,488	16,47	6,954	602	1,317	950
Västra » . ....................................	14	49,995	13,45	5,376	457	1,198	845
Kristianstads län.
N:a o. S:a Åsbo o. Bjäre härads fögderi......	34	54,681	15,63	3,678	356	499	316
Östra och Västra Göinge » » .....	37	61,748	25,52	6,219	350	1,303	3,000
Villande m. fl. » » ......	44	58,215	17,22	3,755	308	640	404
Ingelstads och Järrestads » » ......	31	34,410	5,S5	1,408	273	479	123

*) Hit hänföras icke ärenden, hyilka angå krono- och kommunal- m. fl. utskylder och afgifter, debiterade inom
Tom plats i en kolumn innebär, att uppgift saknas.

**) Fögderierna sammanslagna först med 1910 års ingång.

567

utskylder, afgifter och böter samt för handräcknings- och exekutionsäreiulen,

tjänstegöromälen äfvensom fögderiers folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

1 9	10	11	12	13	14	15	16	17	18
kommunal-utskylder i in. m.	llandräcknings- ärenden.*)	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Antal förskotts-vis betalda räkningar å vittnes-ersättnin-gar m. m.	Antal personer upptagna i kronofogdes uppgifter till 1910 års röstlängder för riksdags-mannaval.	Af krono-fogde an-vända dagar för förrätt-ningar utom tjänste-rummet.	Af krono-fogde och dennes stän-diga biträ-den i me-deltal dagli-gen använda timmar för å tjänste-rummet verkställ dt arbete i tjänsten.	Antal anställ-da stän-diga tjänste-biträ-den.	Anmärkningar.
Antal atlåtna skrivelser för indrif-ning och redovis-ning.	Antal inkomna ärenden.	Antal aflåtna skrivelser.
502	657	1,392	152	35	1,921	54	14	i
259	680	1,063	222	149	376	27	7
252	679	1,834	303	54	2,500	60	18	i
210	541	1,248	248	130	2,922	28	5	—
285	708	2,500	202	141	7,464	22	9	—
137	347	985	78	63	25	32	8,5	—
57	364	637	61	121		39	7	i	*) Häri ingår
									Borgholms
									stad, lydande
									under lands-
									rätt, med
535	453	1,220	150	93	936	63	11,5	i	1,124 perso-
84	278	621	92	41	200	35	4	—	ner.
847	806	2,002	188	475	9,463	198	16	i
374	’ 479	1,280	217	145	10,626	18	9	i
628	1,375	3,868	476	298	3,836	55	14	i
1,650	1,643	6,500	643	603	4,422	68	22	2
878	1,123	3,014	432	290	2,689		16	1
493	653	2,074	137	238	921	31	13	1

fögderiet, och böter, uppförda i fögderiets bötesredogörelse. Dessa ärenden redovisas nämligen i kolumnerna 5—11.

568

Tabell II (forts.). Kronofogdarnas hufvudsakliga arbete i och för indrifning af

kronofogdarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

(Tabellen afser förhållandena år

1	2}	3	4	s	6	■>	8
Län och fögderier.	Antal kom- muner.	Folk- mängd den 31 december 1909.	Areal i kvadrat-ny mil.	I n kronoutskylder.	drifning af ! böter.
Antal restförda vid 1909 års uppbörds- stämmor.	Antal aflåtna skrivel-ser för indrif-ning.	Antal bötfällda upptagna i saköres-och bötes-längder, inkomna under år 1909.	Antal aflåtna skrivel-ser för bötes-indrif-ning.
Malmöhus län.
Oxie och Skytts härads fögderi1)...............	44	47,613	5,09	4,711	378	562	494
Luggude » » ...............	28	55,445	6,83	3,773	477	796	441
Torna och Bara » » ...............	45	44,871	7,75	3,815	399	334	292
Frosta och Färs » » ...............	41	48,721	13,53	2,085	198	572	319
Ljunits m. fl. » » ...............	40	36,094	6,41	871	130	247	200
Rönnebergs m. fl. » » 2)...............	46	46,989	7,92	3,097	1,015	777	2,300
Hallands läu.
Laholms fögderi ..............................	19	35,303	18,06	995	105	282	144
Halmstads » ..............................	27	34,635	12,45	1,764	363	246	133
Yarbergs » ..............................	24	22,461	10,30	863	40	238	45
Kungsbacka » ..............................	16	22,049	7,99	814	45	196	50
Göteborgs och Bohus län.
Göteborgs fögderi........................	18	53.066	6,89	8,488	201	712	322
Inlands » ........................	19	28,817	10,34	1,742	100	228	130
Orusts och Tjörns » ........................	17	29,691	5,60	1,502	70	267	182
Sunnervikens » ........................	21	43,714	12,94	5,128	300	759	150
Norrvikens » ........................	12	33,180	13,99	4.154	50	635	75

*) Hit hänföras icke ärenden, hvilka angå krono- och kommunal- m. fl. utskylder och utgifter, debiterade inom

Tom plats i en kolumn innebär att uppgift saknas.

569

utskylder, afgifter och böter samt för handräcknings- och exekutionsärenden,

tjänstegöromålen äfvensom fögderiers folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

1 9	10	rr n	12	13	14	15	16	17	18
							Af krono-fogde och dennes stän-
kommunal-	ärenden.*)			Antal
utskylder				Antal	personer	Af krono-	diga biträ-	Antal
				förskotts-vis betalda	upptagna i kronofogdes	fogde an-vända dagar		anställ-
			Antal	deltal dagli-	da stän-
Antal			inkomna	räkningar	uppgifter	för förrätt-	gen använda	diga	Anmärkningar.
aflåtna			exekutions-	å vittnes-	till 1910 års	ningar utom	timmar för	tjänste-
skrifvelscr	Antal	Antal	ärenden.	ersättnin-	röstlängder	tjänste-	å tjänste-	biträ-
för indrif-	inkomna	aflåtna		gar m. m.	för riksdags-	rummet.	rummet	den.
ning och	ärenden.	skrivelser.		mannaval.		verkställdt
redovis-							arbete i
ning.							tjänsten.
731	1,309	3,029	261	360	»flera tusen»	30	26,5	3	*) Fr. o. m. år 1911 hav
953	1,618	3,014	298	240	6,206	77	18	1	Västra Skref-
872	1,235	1,765	210	281	2,000	45	16 11	1	linge socken afgåtto. inför-
606	1,334	2,576	400	216	1,538	1	lifvats med
307	930	1,874	90	143	1,309	20	12,5	1	Malmö stad.
1,992	1,576	4,090	226	55	3,215	49	30	2	2) Eslöf utgör
						fr. o. m. år 1911 stad under lands-rätt.


221	857	1,930	243	132	1,133	42	8	1
307	724	1,577	258	93	2,231	61	15	1
179	532	973	325	36	47	40	8	1
75	476	765	187	71	429	53	9	1
519	1,059	1,842	223	571	12,000	41	15,5	1
260	274	608	89	85	3,297	28	12	1
157	357	736	64	100	4.594	55	14	1
376	682	1,550	121	160	11,555	50	16	1
155	487	1,000	152	193	6,500	35	8	1

fögderiet, och böter, uppförda i fögderiets bötesredogörelse. Dessa ärenden redovisas nämligen i kolumnerna 5 11.

570

Tabell II (forts ). Kronofogdarnas hufVudsakliga arbete i och för indrifning af

kronofogdarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6	7	8
Län och fögderier.	Antal kom- muner.	Folk-mängd den 31 december 1909.	Areal i kvadrat -nymil.	In kronoutskylder.	drifning af böter. *
Antal re stförda vid 1909 års uppbörds- stämmor.	Antal aflåtna skrifvel-ser för indrif-ning.	Antal bötfällda upptagna i saköres-och bötes-längder, inkomna under år 1909.	Antal aflåtna skrifvel-ser för bötes-indrif-ning.
Älfsborgs län.
Vane fögderi.....................	30	57,223	16,76	5,214	115	769
Kullings . » .....................	60	36,143	18,02	1,544		248
Marks » .....................	34	49,765	22,18	4,711	200	356	225
Kedvägs- och Kinds » .....................	53	38,961	28,41	1,435	260	228	250
Sundals »	23	34,015	17,32	2,294	123	383	98
Vedbo »	21	30,931	23,89	3,043	80	424	30
Skaraborgs län.
Norra Vadsbo fögderi..............................	18	25,412	13,15	1,722	73	246	155
Södra Vadsbo »	30	28,811	14,17	2,409	151	330	144
Sköfde »	41	28,505	10,3 7	2,158	131	266	111
Vartofta » *)..............................	46	35,604	15,08	2,274	219	413	133
Skara »	38	26,455	10,18	1,250	49	256	83
Barne »	45	34 820	10,87	660	68	375	78
Lidköpings » ..............................	47	31,171	10,27	1,254	90	200	87
Värmlands län.
östersysslets fögderi..............................	19	44,534	37,44	4,003	225	353	150
Mellansysslets »	13	39,369	16,06	4,611		484	181
Södersysslets »	18	27,309	20,17	3,017	250	272	53
Nordmarks »	11	20,041	20,33	2,205	50	173	91

*) Hit hänföras icke ärenden, hvilka angå krono- och kommunal- m. fl. utskylder och afgifter, debiterade inom

Tom plats i en kolumn innebär att uppgift saknas.

571

utskylder, afgifter och böter samt för handräcknings- och exekutionsärenden,

tjänstegöromålen äfvensom fögderiers folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

koramunalutskyldor

m. in.

Antal
aflåta a
skrifyelser
för indrifning
och
redovisning.

Handräoknings ärenden.

Antal

inkomna

ärenden.

Antal

aflåtna

skrifvelser,

Antal

inkomna

exekutions ärenden.

Antal
förskottsvis
betalda
räkningar
å vittnes -ersättnin
gar m. ni.

Antal
personer
upptagna i
kronofogdes
uppgifter

till 1910 års

röstlängdor
för riksdagsmannaval.

Af kronofogde
använda
dagar
för förrättningar
utom
tjänsterummet.

Af kronofogde
och
dennes stän
diga biträden
i medeltal
dagligen
använda
timmar för
å tjänsterummet

verkställdt
arbete i
tjänsten.

Antal
anställda
ständiga

tj änstebiträden.

Anmärkningar.

	1,344	3,360	165	357	7,748	45	16	1
	822	1,644	97	55	862	41	8
275	540	1,000	169	175	3,000	40	10	1
363	589	1,292	118	300	572	93	7
329	430	1,084	148	379	3,616	24	9
200	274	354	112	60	1,389	28	6
114	659	1,811	108	93	1,533	20	5
170	732	1,663	170	65	2,423	32	8,5	1
306	565	1,645	185	114	2,147	19	11,5	1
316	709	1,776	192	230	760	26	11,5	1	*) Tidaholm ut-
228	303	681	94	90	629	20	14,5	1	gör fr. o. m. år 1910 stad
380	507	1,200	159	150	902	35	9		under lands-
42	509	726	93	140	700	28	16	1
600	792	1,500	83	29	4,877	42	8
463	898	1,700	194	32	7,842	24	12	1
189	487	1,500	2	32	1,400	30	6
517	345	683	34	37	1,058	30	8,5

fögderiet, och böter, uppförda i fogderiets bötesredogörelse. Dessa ärenden redovisas nämligen i kolumnerna 5—11.

572

Tabell II (forts ). Kronofogdarnas liufvudsakliga arbete i och för indrifning af

kronofogdarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

(Tabellen afser förhållandena år

1	1 2	3	4	5	e	7	8
Län och fögderier.	1 Antal kom- muner.	Folk-mängd den 31 december 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	I n kronoutskylder.	drifning af böter.
Antal restförda vid 1909 års uppbörds- stämmor.	Antal aflåtna skrivel-ser för indrif-ning.	Antal bötfällda upptagna i saköres-och bötes-längder, inkomna under år 1909.	Antal aflåtna skrivel-ser för bötes-indrif-ning.
Jösse fögderi1).................................	it	32,655	19,84	2,108		496
Älfdals » ....................................	6	31,265	50,93	3,278	185	326	135
Fryksdals » .........''..........................	9	34,362	27,7S	2,556	119	446	175
Örebro län.
Öster-Närkes fögderi..............................	26	43,741	19,24	2,828	198	253	162
Väster-Närkes » ..............................	19	52,851	23,92	3,450	200	341	151
Nora » ..............................	8	37,626	25,82	4,820	182	419	249
Lindes » ..............................	7	35,914	21,49	4,252	270	417	50
Västmanlands län.
Västerås fögderi ...........................	23	30,425	13,24	2,833		335	250
Kungsörs » ...........................	17	27,443	16,04	1,146	192	211	181
Bergslags »	11	27,174	14,91	2,621	200	298	200
Salbergs-Väsby » ...........................	19	32,817	22,20	2,035	354	357	333
Kopparbergs län.
Falu fögderi ........................	11	47,692	31,12	6,605	300	528	600
Hedemora »	9	38,099	18,80	3,511	273	447	260
Nedan-Siljans » ........................	8	41,491	41,24	1,940	94	323	149
Ofvan-Siljans »	8	31,298	117,51	2,770	204	482	321
Västerdals » ........................	8	27,653	69,49	2,145	150	283
Väster-Bergslags »	5	31,467	19,92	4,492	1,000	452	1,000

*) Hit hänföras icke ärenden, hyilka angå krono- och kommunal- m. ii. utskylder och afgifter, debiterade inom

Torn plats i en kolumn innebär att uppgift saknas.

573

utskylder, utgifter och böter samt för handräcknings- och exekutionsärenden,

tjänstegöromälen äfvensom fögderiers folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

1 9	10	11	12	13	14	15	16	17	18
							Af krono-fogde och
kommunal- utskylder
ärenden. *)			Antal		dennes stän-
			Antal	personer	Af krono-	diga biträ-	Antal
in. in.				förskotts-	upptagna i	fogde an-	den i me-	anställ-
			Antal
			vis betalda	kronofogdes	vända dagar	deltal dagli-	da stän-
Antal			inkomna	räkningar	uppgifter	för förrätt-	gen använda	diga	Anmärkningar.
afiåtna			exekutions-	å vittnes-	till 1910 ärs	ningar utom	timmar för	tjänste-
skrivelser	Antal	Antal	ärenden.	ersättnin-	röstlängder	tjänste-	å tjänste-	biträ-
för indrif-	inkomna	afiåtna		gar m. m.	för riksdags-	rummet.	rummet	den.
ning och	ärenden.	skrifvelser.		mannaval.		verkställdt
redovis-							arbete i
ning.							tjänsten.
	640		240	128	/	30	8		*) Arvika utgör
353	636	1,005	92	69	300	40	10	i	fr. o. m. år 1911 stad
307	546	1,047	142	38	3,309	26	11	i	under lands-rätt.
609	815	1,952	135	74	2,351	32	13	i
1,002	1,036	4,144	268	104	4,157	114	16	i
398	770	984	65	123	5,833	40	6
650	973	2,220	102	30	4,570	40	14	i
750	1,003		167	33	2,750	50	12,5	i
565	870	1,460	118	27		100	11	—
450	830	1,500	93	95	3,316	75	9,5	i
703	896	1.741	305	75	2,249	75	14	i
800	2,533	2,500	142	100		30	8
700	1,157	2,000	227	77	44	39	16	i
250	625	1,373	154	169	1,994	32	7,5
178	1,254	941	223	313	1,400	50	18	i
	864		132		2,242	20	8
800	1,291	2,000	157	105	3,982	23	17	i

fögderiet, och böter, uppförda i fögderiets bötesredogörelse. Dessa ärenden redovisas nämligen i kolumnerna 5—It.

574

Tabell II (forts.). Kronofogdarnas liufvudsakliga arbete i och för indrifning af

kronofogdarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	*	5	6	7	1 8 1
Län och fögderier. i	Antal kom- muner.	Folk-mängd den 31 december 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	In kronoutskylder.	drifning af böter.
Antal restförda vid 1909 års uppbörds- stämmor.	Antal aflåtna skrifvel-ser för indrif-ning.	Antal bötfällda upptagna i saköres-och bötes-längder, inkomna under år 1909.	Antal aflåta a skrifyel-ser för bötes-in drif-ning.
Gäfleborgs län.
Gestriklands fögderi..................	it	69,552	43,99	7,260	1,130	773	625
Södra Hälsinglands » ....................	13	55,128	47,11	4,624	1,000	489	1,000
Norra Hälsinglands » .....................	17	44,336	40,02	2,894	358	464	249
Västra Hälsinglands » ................	7	34,495	59,96	3.694	490	470	285
Västernorrland» län.
Medelpads östra fögderi ............	10	47,769	25,56	5,860	266	1,072	506
Medelpads västra » .................	8	34,328	. 49,u	3,770	157	593	207
Södra Ångermanlands nedre fögderi .........	17	48,088	27,21	5,833	183	1,269	369
Södra Ångermanlands öfre » .........	15	36,792	78,75	3,381	275	1,356	464
Norra Ångermanlands nedre » ......	7	25,635	45,71	1,374	169	261	189
Norra Ångermanlands öfre » .........	7	26,530	28,3 7	2,218	165	297	237
Jämtlands län.
Jämtlands norra fögderi...............	17	31,308	144,27	490	139	525	217
Jämtlands östra » ........	16	32,843	74,55	449	430	513	230
Jämtlands västra » ......	15	25,567	122,67	490	125	375	150
Jämtlands södra » .....	15	19,094	165,21	181	63	295	174 1

*) Hit hänföras icke ärenden, hvilka angå krono- och kommunal- m. fl. utskylder och afgifter, debiterade inom

Torn plats i en kolumn innebär att uppgift saknas.

575

utskjlder, utgifter och böter samt för handräcknings- och exekutionsärenden,

tjänstegöromålen äfvensom fögderiers folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

9	10	ii	12	13	14	16	IG	17	18
kommunal-utskylder in. in.	Handräeknings- ärendcn.*)	Antal inkomna exekution s-ärenden.	Antal förskotts-vis betalda räkningar å vittnes-ersättnin-gar m. m.	Antal personer upptagna i kronofogdes uppgifter till 1910 års röstlängder för riksdags-mannaval.	Af krono-fogde an-vända dagar för förrätt-ningar utom tjänste-rummet.	Af krono-fogde och dennes stän-diga biträ-den i me-deltal dagli-gen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.	Antal anställ-da stän-diga tjänste-biträ-den.	Anmärkningar.
Antal ! utlåtna skrivelser t för indrif-i ning och redo vis- 1 ■ »ing-	Antal inkomna ärenden.	Antal aiiåtna skrifvelser.
2,316	1,518	4,271	480	311	12,519	89	24,5	2
2,000	1,200	5,000	300	290	5,676	73	13	1
552	702	1,641	333	17	5,182	55	15	1
480	870	1,740	291	135	2,836	60	10	1
602	1,091	2,811	301	750	15,428	80	16	1
440	722	1,864	256	175	6,486	45	13	1
516	835	2,022	510	300	5,000		16	1
521	959	1,700	449	200	4,035	32	7
333	517	1,198	96	104	2,722	31	9	1
244	493	1,439	188	154	3,971	37	10,5	1
470	994	2,051	533	97	3,192	60	13	1
	688	1,500	270	9	3,005	56	13	1
540	614	1,400	338	75	3,096	63	10	1
150	434	710	195	70	1,200	Öl	9	1

fögderiet, och böter, uppförda i fögderiet* bötesredogörelse. Dessa ärenden redovisas nämligen i kolumnerna 5—11.

576

Tabell II (forts.). Kronofogdarnas liufvudsakliga arbete i och för indrifning af

kronofogdarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	*	5	6	7	8
					Indrifning af
		Folk-mängd den 31 december 1909.		kronoutskylder.	böter.
Län och fögderier.	Antal kom- muner.	Areal i kvadrat-nymil.	Antal restförda vid 1909 års uppbörds- stämmor.	Antal aflåtna skrivel-ser för indrif-ning.	Antal bötfällda upptagna i saköres-och bötes-längder, inkomna under år 1909.	Antal aflåtna skrivel-ser för bötes-indrif-ning.
Västerbottens län.
Umeå fögderi.................................	7	57,098	93,35	4,241	454	615	257
Skellefteå » .................................	8	61,259	111,56	4,000	215	546	200
Lappmarks » .................................	9	34,768	384,91	6,571	251	529	260
Norrbottens län.
Piteå fögderi.......................................	4	34.324	256,88	4,057	241	326	54
Luleå » .......................................	4	33,698	235,25	5,122	184	878	192
Kalix » .......................................	4	45,059	238,36	7,223	187	1,158	165
Torneå » .......................................	10	‘)33,661	312,76	4,395	245	1,119	350

*) Hit hänföras icke ärenden, hvilka angå krono- och kommunal- m. fl. utskylder oeh afgifter, debiterade inom
Tom plats i en kolumn innebär att uppgift saknas.

577

utskylder, afgifter och böter samt för handräcknings- och exekutionsärenden,

tjänstegöromälen äfvensom fögderiers folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

1 9	10	1 ii	12	13	1 1«	15	16	t 17	18
	Ilandräcknings- ärenden.*)	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Antal förskotts-vis betalda räkningar å vittnes-ersättnin-gar m. m.	Antal personer upptagna i kronofogdes uppgifter till 1910 års röstlängder för riksdags-mannaval.	Af krono-fogde an-vända dagar för förrätt-ningar utom tjänste-rummet.	Af krono-fogde och dennes stän-diga biträ-den i me-deltal dagli-gen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.	Antal anställ-da stän-diga tjänste-biträ-den.	Anmärkningar.
kommunal-utskylder in. m.
Antal aflåtna skrivelser för indrif-ning och redovis-ning.	Antal inkomna ärenden.	Antal ailåtna skrivelser.
380	715	1,600	290	70	4,178	39	16,5	i
300	660	1,400	236	120	4,654	36	15	i
340	629	1,543	269	220	3,601	96	14	i
181	164	328	199	71	12,500	51		i
409	750	1,599	341	77	8,060	44	16,5	i
391	1,022	2,250	319	164	6,840	143	20	i
90	1,450	1,737	81	296	7,298	79	15	i	*) Häri ingår
									Haparanda
									stad, lydande
									under lands-
									rätt, med
									1,350 invå-
								\|	nare.

fogdenet, och böter, uppförda i fögderiets bötesredogörelse. Dessa ärenden redovisas nämligen i kolumnerna 5—11.

578

Tabell III- Fögderierna grupperade efter folkmängden den 31 december 1909.

Län.	Högst 20,000.	20,001— 25,000.	25.001- 30,000.	30,001— 35,000.	35,001- 40,000.	40,001 — 45,000.	45,001— 50,000.	50,001— 55,000.	55,001- 60,000.	Öfver 60,000.	Hela antalet.
Stockholms............	__	2	1	1	—	1	—	—	1	—	6
Uppsala ...............	1	2	—	1	—	—	—	—	—	—	4
Södermanlands ......	—	2	—	—	1	—	1	—	—	—	4
Östergötlands.........		3	4	—	1	—	—	—	—	—	8
Jönköpings............		2	2	1	—	1	—	—	—	—	6
Kronobergs............	—	—	3	1	1	—	—	—	—	—	5
Kalmar ...............	—	—	O O	1	1	1	—	—	—	—	6
Gottlands ............	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	2
Blekinge...............	—	—	—	—	—	—	1	—	1	—	2
Kristianstads.........	—	—	—	1	—	—	—	1	1	i	4
Malmöhus ............	—	—	—	—	1	2	2	—	1	—	6
Hallands...............	-	2	—	1	1	—	—	—	—	—	4
Göteb. o. Bohus......	—	—	2	1	—	1	—	—	1	—	5
Älfborgs ...............	—	—	—	2	2	—	1	—	1	—	6
Skaraborgs ............	—	—	4	2	1	—	—	—	—	—	7
Värmlands ............	—	1	1	O	1	1	—	—	—	—	7
Örebro..................	—	—	—	—	2	1	—	1	—	—	4
Västmanlands ......	—	—	2	2	—	—	—	—	—	—	4
Kopparbergs .........	—	—	1	2	1	1	1	—	—	—	6
Gäfleborgs ...........	—	—	—	1	—	1	—	—	1	i	4
Västernorrlands......	—	—	2	1	1	—	2	—	—	—	6
Jämtlands ............	1	—	1	2	—	—	—	—	—	—	4
Västerbottens.........		—	—	1	—	—	—	—	1	i	3
Norrbottens .........	—	—	—	3	—	1 -	1	—	—	—	4
Summa	2	16	26	27	14	10	9	i 2	8	3	117

579

Tabell IV. Fögderierna grupperade efter arealen.

Län.					Area	i kvadratnymil.					Hela an- talet.
Högst 5.	5 till 8.	8 till 12.	12 till 15.	15 till 20.	20 till 25.	25 till 30.	CO O £ 0- p	40 till 50.	50 till 70.	j70 till 100.	100tilll50.	jlöOtillSOO.	\| 300 och mera.
Stockholms ...............	1	_	2	1	1	i 1			1						6
Uppsala ..................	—	—	1	2	1										4
Södermanlands .........	—	—	1	1	—	2									4
Östergötlands............	—	—	4	2	1	1									8
Jönköpings ...............	—	—	—	1	2	3									6
Kronobergs ...............	—	—	—	—	3	1	1								5
Kalmar ..................	—	—	—	2	1	2	1								6
Gottlands..................	—	—	—	1	1										2
Blekinge ..................	—	—	—	1	1								_	_	2
Kristianstads ............	—	1	—	—	2	—	1								4
Malmöhus ...............	1	4	—	1											6
Hallands ..................	—	1	1	1	1	—	—	_ —	—	—	—	—	_	_	4
Göteborgs o. Bohus ...	—	2	1	2											5
Älfsborgs..................	—	—	—	—	3	2	1								6
Skaraborgs ...............	—	—	4	2	1										7
Värmlands ...............	—	—	—	—	2	2	1	1	—	1	—	_	_	_	7
Örebro.....................	—	—	—	—	1	2	1								4
Västmanlands............	—	—	—	2	1	1									4
Kopparbergs ............	—	_	—	—	2	—		1	1	1	—	1	_	_	6
Gäfleborgs ...............	—	—	—	—	—	—	—	—	3	1	—	—	—	—	4
Västernorrlands .........							O O	—	2	—	1	_	_	_	6
Jämtlands ...............											1	2	1	_	4
Västerbottens ............											1	1	_	i	3
Norrbottens...............													3	i	4
Summa	2	8 1	14	19	24 \|	17	9	2	6	3	3	4 I	4	2	117

♦

580

Tabell V. Af kronofogdarna år 1909 använda dagar för förrättningar utom
tjänsterummet samt för tjänsteresor.

Län.	Antal kronofogdar, för hvilka använda dagar utgjort	Antal kronofog-dar, för hvilka saknas uppgift.	Hela antalet.
intill 25.	25-49.	50-74.	75-99.	Ho- rn.	125— 149.	150 och flera.
Stockholms..................	_	4	_	_		—	i	1	6
Uppsala .....................	—	3	—	1	—	—	—	—	4
Södermanlands ............	—	3	—	1	—	—	—	—	4
Östergötlands...............	i	6	1	—	—	—	—	—	8
Jönköpings ..................	—	5	—	—	—	—	—	1	6
Kronobergs..................	—	2	2	1	—	-	—	—	5
Kalmar .....................	i	4	2	—	—	—	—	—	7
Gottlands ..................	~	1	1	—	—	—	—	—	2
Blekinge.....................	i	—	—	—	—	—	i	—	2
Kristianstads ...............	—	1	2	—	_	—	—	1	4
Malmöhus ..................	i	3	—	1	—	—	—	1	6
Hallands.....................	—	2	2	—	—	—	—	—	4
Göteborgs och Bohus ...	—	3	2	—	—	—	—	—	5
Älfsborgs.....................	i	4	—	1	—	—	—	—	6
Skaraborgs..... ............	3	4	—	—	—		—	—	7
Värmlands ..................	1	6	—	—	—	~	—	—	7
Örebro........................	-	3	—	—	i		—	—	4
Västmanlands...............	—	—	1	2	i	—	—	—	4
Kopparbergs ...............	2	3	1	—	—	—	—	—	6
Gäfleborgs ..................	—	—	3	1	—	—	—	—	4
Västemorrlands............	—	4	—	1	—	—	—	1	6
Jämtlands ..................	—	_	4	—	—	—	—	—	4
Västerbottens...............	—	2	—	1	—	—	—	—	3
Norrbottens ...............	—	1	1	1	—	1	—	—	4
Summa	11	64	22	11	2	1	2	5	\| 118

581

Tabell VI. Af kronofogdarna och deras ständiga biträden år 1905) i medeltal
dagligen använda timmar för å tjänsterummet verkställdt arbete i tjänsten.

Län.	Antal fögderier, i hvilka använda timmar utgjort	Hela antalet.
intill 6.	6 till 8.	8 till 10	10 till 12.	12 till 15	15 till 20	20 o. liera.
Stockholms..................	_	2			1	1	2	6
\| Uppsala .....................	2	—	—	1	1		_	4
Södermanlands ............	1	1	1	1	_		_	4
Östergötlands...............	1	1	4	1	4	—		8 i
Jönköpings..................	—	—		4	1	—	i	6 1
Kronobergs..................	—	1	1	2	1	—		5
Kalmar .....................	1	2	2	_	1	1	—	7
Gottian ds ..................	1	—	—	1	—	—	—	2
Blekinge.....................	—	—	1		- ■	1	-	2
Kristianstads...............	—	—			2	1	1	4
Malmöhus ..................	—	—	—	1	1	2	2	6
Hallands.....................	—	—	3	—	—	1	_	4
Göteborgs och Bohus ...	—	—	1	—	2	2	_	5
Ålfsborgs.....................	—	2	2	1	—	1		6
Skaraborgs ..................	1	—	2	2	1	1	—	7
Värmlands ..................	—	1	3	2	1	_		7
Örebro........................	—	1	—	—	2	1		4
Västmanlands...............	—	—	1	1	2	—	_	4
Kopparbergs ...............	—	1	2	—	—	3	—	6 1
Gäfleborgs ..................	—	—	—	1	1	1	1	4
Västornorrlands............	—	1	1	1 I	1	2	—	6
Jämtlands ..................	—	—	1	1 t	2	—	_	4
Västerbottens...............	—	—	—	_ !	1	2	_	3
Norrbottens ..............	—	—	—	- I	1	2	1	4
Summa	7 1	13	25	20 \|	23	22 \|	8 1	118

582

Tabell VII. Inom vissa grupper af fögderierna år 1909 använd tid för kronofogdarnas
tjänstearbete.

1	2	3	*	5	6	7	8	» 1	10
	Fögderier med folkmängd af
	intill 45,000.	45,001—55,000.	mera än 55,000.
Län.	Antal fögde- rier.	Summa af krono-fogdarna använda dagar för förrätt- . ningar ltom tjän-sterum-met och för tjän-steresor.	Summa af krono-fogdarna och deras ständiga biträden medeltal dagligen använda timmar nr arbete å tjänste-rummet.	Antal fögde- rier.	Summa af krono-fogdarna använda dagar för förrätt- . ningar ltom tjän-sterum-met och för tjän-steresor.	Summa af krono-fogdarna och deras ständiga biträden medeltal dagligen använda timmar nr arbete l tjänste-rummet.	Antal fögde- rier.	Summa af krono-fogdarna använda dagar för förrätt-ningar utom tjän-sterum-met och för tjän-steresor.	Summa af krono-fogdarna och deras ständiga biträden medeltal dagligen använda timmar nr arbete å tjänste-rummet.
Stockholms ...............	5	292	71,5	_	_		i		26
Uppsala.....................	4	190	32	—	—	—	—	—	—
Södermanlands............	3	96	23	i	75	8	—	—	—
Östergötlands ............	8	275	66,5	—	—	—	—	—	—
Jönköpings ...............	6	201	76	—	—	—	—	—	—
Kronobergs ...............	5	247	51	—	—	—	—	—	—
Kalmar.....................	*)7	262	68,5	—	—	—	—	—	—
Gottlands..................	2	98	15,5	—		—	—	—	—
Blekinge ..................	—	—	—	i	18	9	i	198	16
Kristianstads ............	1	31	13	i	55	14	2	68	38
Malmöhus.................	3	50	55	2	94	41	1	77	18
Hallands ..................	4	196	40	—	—	—	—	—	—
Göteborgs o. Bohus ...	4	168	50	1	41	15,5	—	—	—
Älfsborgs ..................	4	186	30	1	40	10	1	45	16
Skaraborgs ..............	7	180	76	—	—	—	—	—	—
Värmlands ...............	7	222	63,5	—	—	—	—	—	—
Örebro .....................	3	112	33	1	114	16	—	—	—
Västmanlands ...........	4	300	47	—	—	—	—	—	—
Kopparbergs .............	5	164	66,5	1	30	8	_	—	—

Gäfleborgs ..............	2	115	25	—	—		2	162	37,5
Västernorrlands ........	4	. 145	39,5	2	80	32	—	—	—
Jämtlands.................	4	230	45	—	—	—	—	—	—
	1	96	14	_	_	_	2	75	31,5
Norrbottens ..............	O 0	174	31,5	1	143	20	—	—	—
Summa	96	4,030	1,033	12	690	173,5	10	625	183
Medium för ...........	94	43	—	11	62,7	—	8	78	—
» » ...........	95	—	10,9	12	—	14,5	10	—	18,3

*) Uppgift saknas i kolumn 3 för 2 kronofogdar, i kolumn 4 för 1, i kolumn 6 för 1 och i kolumn 9 för 2.

583

Tabell VIII. Kronofogdarnas extra inkomster i tjänsten i medeltal för åren

11)01—1901. (Hämtad från löneregleringskommitténs tabellbilagor).

Län.		Antal tjänstemän,	hvilkas extra inkomster uppgått till		Hela anta- let.
högst 500 kr.	501— 1,000 kr.	1,001— 1,500 kr.	1,501— 2,000 kr.	2,001— 2,500 kr.	2,501— 3,000 kr.	mera än 3,000 kr.	ej upp-gifvet belopp.
Stockholms ............	_	5	__	1	_	_	_	_	6
Uppsala ..................	i	3	—	—	—	—	—	—	4i
Södermanlands .........	—	3	1	—	—	—	—	—	4
Östergötlands............	6	2	—	—	—	—	—	—	8
Jönköpings ...............	3	1	—	1	1	—	—	—	6
Kronobergs ...............	4	—	—	1	—	—	—	—	5
Kalmar.....................	2	4	1	—	—	—	—	—	7
Gottlands..................	—	1	—	—	—	—	—	i	2
Blekinge ..................	—	1	—	1	—	—	—	—	2
Kristianstads ............	—	2	1	1	—	—	—	—	4
Malmöhus ...............	—	—	3	2	—	1	—	—	6
Hallands ..................	4	—	—	—	—	—	—	—	4
Göteborgs o. Bohus ...	—	3	1	—	1	—	—	—	5
Älfsborgs..................	1	O O	2	—	—	—	—	—	6
Skaraborgs ...............	2	4	1	—	—	—	—	—	7
V ärmlands ...............	—	3	1	2	—	—	—	i	7
Örebro.....................	—	1	3	—	—	—	—	—	4
Västmanlands............	—	1	*) 3	—	—	—	—	—	4
Kopparbergs ............	—	2	4	—	—	—	—	—	6
Gäfieborgs ...............	—	—	1	1	2	—	—	—	4
Västernorrlands .........	—	1	2	1	1	—	i	—	6
Jämtlands ...............	—	1	2	1	—	—	—	—	4
Västerbottens............	—	—	2	1	—	—	—	—	3
Norrbottens...............	—	1	—	1	1	—	i	—	4
Summa	23	42	28	14	6	1	2	2	118

*) Från 1 kronofogde saknas fullständig uppgift.

584

Tabell IX. Häradsskrifvarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

fögderiers

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län och fögderier.	Antal kommuner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kv.-nymil.	Af härads-skrifvare använda dagar för mantal s-skrifnin-gama.	Af härads-skrifvare och dennes ständiga biträden i medeltal dagligen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.
Stockholms län.
Svartsjö fögderi ..................................	14	27,951	4,31	19	13
Yästra » .......	27	20,752	11,35	15	18
Norra Eoslags »	16	30,956	20,37	24	26
Mellersta Koslags »	15	22,973	12,30	15	16
Vaxholms »	18	43,349	10,34	29	10
Södertörns »	25	55,572	19,19	22	55
Uppsala län.
Södra fögderiet ................	30	21,378	9,85	12	7
Mellersta » ......	33	23,671	14,27	22	17
Örbyhus fögderi .. .	11	31,893	15,61	24	12
Olands »	11	19,883	13,13	10	8
Södermanlands län.
Nyköpings fögderi ................	30	36,330	20,66	15	19
Vingåkers » ..........................................	22	49,553	22,15
Kekaroe »	17	22,087	11,81	11	11
Gripsholms » ...........	21	23,740	13,45	16	10
Östergötlands län.
Kinda och Ydre härads fögderi	17	26,375	23,4 9	14	61)
Vifolka m. fl. » » ........................	21	26,165	10,85	14	9

Torn plats i en kolumn innebär, att uppgift saknas.

585

folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10		12	13
	Samman-	1910 års röstlängder för val till Riksdagens andra kammare.
Antal anställda ständiga tjänste- biträden.	lagda ungefärliga antalet i år 1909		Antal personer, som upptagits i röstlängds-uppgifter inkomna från	Antal utdrag af röst-längdsupp-gifter, som af härads-skrifvare verkställts och sändts till röst-län gds-uppr ättar e.
upprättade röstlängder för prästval upptagna personer.	röstläng- derna upptagna personer.	kronofogde.	andra uppgifts-pliktiga samt andra röstlängds-upprättare.
i	3,500	7,210	7,987	176	8
i	—	5,115	1,183	58	18
2 ''
1	1,200	6,000	2,682	in	30
—	1,200	11,128	21,636	218	50
4	—	14,520	18,539	145	9
	150	5,500	350	39	1
1	550	6,200	1,200	56	2
1	4,000	7,900	1,-200	75	—
—	600	5,039	408	32	2
1		9,051	878	224	2
—	—	12,650	4,542	223	—
1	600	5,379
—	—	6,150	1,102	58	—
		6,700			_	x) Nedsatt arbetsförmåga.
—	—	6,800			—

586

Tabell IX (forts.). Häradsskrifyarnas och deras ständiga biträdens arbetstid

fögderiers

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län och fögderier.	Antal kommuner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i ky .-nymil.	Af härads-skrifvare använda dagar för mantals-skrifnin-garna.	Af härads-skrifvare och dennes ständiga biträden i medeltal dagligen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.
Åkerbo m. fl. härads fögderi1)............	20	25,811	10,7 7	20	9
Hammarkinds och Skärkinds » » ............	14	22,350	13,69	13	16
Finsponga läns » » ...........	7	26.022	17,96	9	8
Björkekinds m. fl. » » ............	23	38,506	13,62	26	26
Lysings och Göstrings » » ............	21	24,320	11,22	13	10
Aska, Dals och Bobergs » » ............	27	29,704	8,52	16	16
Jönköpings län.
Tveta m. fl. härads fögderi3)..................	30	43,558	22,43	24	17
Norra och Södra Vedbo » » .................	22	33,671	20,07	15	18
Östra » »	19	22,586	14,00	12	10
Västra » » .....	20	27,844	19,56	20	12
Östbo » »	14	23,173	16,79	11	10
V ästbo » u	25	29,127	21,92	15	24
Kronobergs län.
Konga härads fögderi .........	15.	30,809	17,04	18	8
Uppvidinge » » .........	13	26,067	22,35	12	7
Kinnevalds och Norrvidinge » »	19	25,294	15,50	19	13
Allbo » )>	17	28,655	15,89	34	9
Sunnerbo » »	23	39,214	28,21	22	23

587

tjänstegöroin&len samt vissa delar af häradssk eif varnas arbete i tjänsten äfvensom

folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

	*	•	10	ii	lä	18
	Samman-	1910 års röstlängder för val till Riksdagens andra kammare.
Antal anställda ständiga tjänste- biträden.	lagda ungefärliga antalet i år 1909	Antal i röstläng-derna upptagna personer.	Antal personer, som upptagits i röstlängds-uppgifter inkomna från	A.ntal utdrag af röst-längdsupp-	Anmärkningar.
upprättade röstlängder för prästval upptagna personer.	kronofogde.	andra uppgifts-pliktiga samt andra röstlängds-upprättare.	af härads-skrifvare verkställts och sändts till röst-längds-upprättare.
—	400	6,660	1.806	109	10	i) Fr. o. m. år 1911 har S:t Lars socken afgått och införlifvats med Linköpings
i	750	6,046	1,825	91	—	stad.
—	—	6,742	2,556	86	—
2	—	9,511	8,919	86	—
—	—	5,997	1,168	76	—
1’)	200	7,506	6,180	CO O''		2) Hustrun biträder ständigt. /8) Fr. o. m. år 1910 har Ljungarums socken afgått och införlifvats med Jön-köpings stad. Huskvarna bildar fr. o.
1	000	10,723	2,984	96	18	\| m. år 1911 stad under landsrätt.
l4)	—	8,210	2,896	170	—	4) Hustrun biträder ständigt.
1	—	■ 5,816	580	271	8
1	2,000	6,822	1,495	828
1	690	5,895	1,155	78	—
2	900	7,429	1,136	171	2
	700	7,514	3,876	421
—	—	6,424	687	1,065	2
1	729	6,415	470	241	—
—	800	7,147	1,175	402	3
2	—	9,894	1,993	162	5

588

Tabell IX (forts.). Häradsskrifvarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

fögderiers

(Tabellen afser förhållandena år

1	1 2	3	*	5	6
Län och fögderier.	Antal kommuner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kv.-nymil.	Af härads-skrifvare använda dagar för mantals-skrifnin-garaa.	Af härads-skrifvare och dennes ständiga biträden i medeltal dagligen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.
Kalmar län.
Tj usts fögderi .........................................	18	38,904	27,oi	20	8
Tunaläns och Sevede härads fögderi..................	11	26,570	20,26	10	17
Aspelands ocli Handbörds » »	13	30,299	22,4 2	13	10
Norra Möre och Stranda » »	12	27,712	14,12	11	>)
Södra Möre » »	17	40,310	17,59	21	8
Ölands Norra Mots fögderi)				no	9
Ölands Södra Mots » / ^..............	35	s) 28,979	13,45	{l	3)
Gottlands län.
Norra fögderiet.........	48	22,367	17,77	19	19
Södra » ....................................	44	22,543	13,60	24	16
Blekinge län.
Östra fögderiet.............................................	21	58,488	16,47	20	18
Västra » ....... . .............................	14	49,995	13,45	18	23
Kristianstads län.
Norra och Södra Asbo och Bjäre härads fögderi..	34	54,681	15,63	29	24
Östra och Västra Göinge ». »	37	61,748	25,52	24	24
Villands m. fl. » » ...	44	58,215	17,22	32	22
Ingelstads och Järrestads » »	31	34,410	5,85	23	17

*) Fögderierna sammanslagna först med 1910 års ingång.

589

tj ilnstegiirom&len samt vissa delar af li ärad ssk eif varnas arbete i tjänsten äfvensom

folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9 1	10 \|	u	12	19
	Samman-	1910 års	röstlängder för val till Riksdagens andra kammare.
Antal anställda ständiga tjänste- biträden.	lagda ungefärliga antalet i år 1909	Antal i röstläng-derna upptagna personer.	Antal personer, som upptagits i rösti ängds -uppgifter inkomna från	Antal utdrag af rost-längdsupp-	Anmärkningar.
upprättade röstlängder för prestval upptagna personer.	kronofogde.	andra uppgifts-pliktiga samt andra röstlängds-upprättare.	af härads-skrifvare verkställts och sändts till röst-längds-upprättare.
	196	9,900	1,921	454
i	500	6,915	376	261	—
—	—	7,451	2,500	501	—
—	—	3,570	2,922	209	—	*) Har ej kunnat angifvas.
. —	672	10,082	7,464	597	5	j2) Häri ingår Borgholms stad, lydande
—	—	3,927	25	165		\ under landsrätt, med 1,124 invånare.
—	—	3,447	3)			s) Har ej kunnat angifvas.
i	300	6,055	936	97
i	251	6,298	200	68	1
2	900	13,783	9,463	455	247
2	—	11,878	10,626	419
2	399	14,135	3,836	223	_
2	550	15,492	4,422	430	5
2	—	14,356	2,689	3,067	2
1	1,400	9,059	921	114	—

590

Tabell IX (forts.). Häradsskrif varnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

fögderiers

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	i	5	6
Län och fögderier.	Antal kommuner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kv.-nymil.	Af härads-skrifvare använda dagar för mantals-skrifnin-garna.	Af härads-skrifvare och dennes i ständiga biträden i medeltal dagligen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.
Malmöhus län.
Oxie och Skytts härads fögderi1)..........;.............	44	47,613	5,09	23	46
Luggude » » ........................	28	55,445	6,83	24	27
Torna och Bara » » ........................	45	44,871	7,75	23	26
Frosta och Färs » » ........................	41	48,721	13,53	20	20
Ljunits m. fl. » » ........................	40	36,094	6,41	19	22
Rönnebergs m. fl. » » 2).......................	46	46,989	7,92	24	25
Hallands län.
Laholms fögderi ..........................................	19	35,303	18,06	32	11
Halmstads » .........................................	27	34,635	12,45	24	7
Yarbergs » ........................................	24	22,461	10,30	28	15
Kvmgsbacka » ..........................................	16	22,049	7,99	19	16
Göteborgs och Bohus län.
Göteborgs fögderi....................................	18	53,066	6,89	23	38
Inlands »	19	28,817	10,34	15	16
Orust och Tjöms » ....................................	17	29,691	5,60	15	16
Sunnervikens »	21	43,714	12,94	19	9
Norrvikens » .......................,............	12	33,180	13,99 1	19	16

591

tjänstegöromålen samt vissa delar af hftradsskrifvarnas arbete i tjänsten äfvensom

folkmängd in. m.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	i	10	ii	12	13
	Samman- lagda ungefärliga antalet i år 1909	1910 års röstlängder för val till Riksdagens andra kammare.
Antal anställda ständiga tjänste- biträden.	Antal i röstläng-derna upptagna personer.	Antal personer, som upptagits i rösti ängds-uppgilter inkomna från	Antal utdrag af röst-längdsupp-gifter, som af härads-skrifvare verkställts och sändts till röst-längds-upprättarc.	Anmärkningar.
upprättade röstlängder för prästval upptagna personer.	kronofogde.	andra uppgifts-pliktiga samt andra röstlängds-upprättare.
4 O 0 2 1	300 2,000 1,600	12,500 13,767 11,800 •{ 13,000	flera tusen 6,206 inalles omkr. 2,000 1,558	73 625 \ _ ) 163	1 2	I1) Fr. 0. m. är 1911 har Västra Skreflinge J socken afgått och inforlifyats med Malmö stad.
2 2	1,100	9,934 12,009	1,309 3,215	127 183	10	f2) Eslöf utgör fr. o. m. år 1911 stad \ under landsrätt.
	2,200	8,955	1,133	372	3
—	—	8,258	2,231	148	14
1	1,000	5,730	47	63	—
1	575	5,205	429	234	2
4		12,975	12,000	128	4
1	500	7,560	3,297	88	25
1	—	7,610	4,594	385	—
—	—	10,191	11,555	161	—
1	—	8,115	6,500	1,780	—

592

Tabell IX (forts.). Häradsskrifvarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

fögderiers

(Tabellen af ser förhållandena år

1	2	8	4	5	6
Län och fögderier.	Antal kommuner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kv.-nymil.	Af härads-skrifyare använda dagar för mantals-skrifnin-garna.	Af härads-skrifvare och dennes ständiga biträden i medeltal dagligen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.
Älfsborgs län.
Vane fögderi	30	57,223	16,76	30	14
Kullings »	60	36,143	18,02	21	9
Marks »	34	49,765	22,18	25	10
Redvägs och Kinds »	53	38,961	28,41	17	17
Sundals »	23	34,015	17,82	20	16
Vedbo »	21	30,931	23,89	21	6
Skaraborgs län.
Norra Vadsbo fögderi...................................	18	25,412	13,15	13	9
Södra Vadsbo »	30.	28,811	14,17	17	9
Sköfde »	41	28,505	10,37	17	13
Vartofta2) »	45	30,836	15,08	22	16
Skara »	38	26,455	10,18''	14	18
Barne »	45	34,820	10,87	23	18
Lidköpings »	47	31,171	10,2 7	18	8
Värmlands län.
Östersysslets fögderi .	19	44,534	37,44	33	15
MeUansysslets »	13	39,369	16,06	22	16
Södersysslets »	18	27,309	20,17	15	17
Nordmarks »	11	20,041	20,33	13	10

593

tjänstegtfromålen samt vissa delar af liilradsskrifvarnas arbete i tjänsten äfvensom

folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	1 n	1 12	13
		1910 års röstlängder	för val till Riksdagens
			andra kammare.
	Samman-
Antal	lagda ungefärliga		Antal personer, som	Antal utdrag
	upptagits i	röstlängds-	af röst-
an ställ da	är 1909		uppgifter inkomna från	längdsupp-
ständiga tjänste- biträden.				gifter, som af härads-skrifvare verkställts och siindts till röst-längds-upprättare.	Anmärkningar.
upprättade röstlängder för prästval upptagna porsoner.	röstläng- derna upptagna personer.	kronofogde.	andra uppgifts-pliktiga samt andra röstlängds-upprättare.

i		14,000	7,748	206	25
—	603	9,490	862	84	10
—	4,100	12.200	3,000	108	—
i	950	10,275	572	12S	4
i	—	8,485	3,616	444	—
	700	7,800	1,389	98		*
	950	6,634	1.533	92	9
	800	7,381	2,423	132		J) Biträdet har användts för uppehållande
		af häradsskrifvarens syssla såsom
■a	835	7,154	2,147	134	7	( kronouppbördskassör i Iijo.
i		9,100	760	115	14	I2) Tidaholm utgör fr. o. m. år 1910 stad \| under landsrätt.
’)i	835	6,736	629	73	2	i3) Biträdet användes af häradsskrifvare!!
i	350	9,015	902	127	—	äfven vid uppehållandet af stadsfogde- o. '' kronouppbördskasoörstjänsten i Skara.
	8,000	700	112	»12
i	538	11,244	4,877	182	491
i	—	9,534	7,842	73	40
i	—	7,308	1,400	75	—
—	900	5,446	1,058	210	—

594

Tabell IX (forts.). Häradsskrifvarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

fögderiers

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län och fögderier.	Antal kommuner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i ky.-nymil.	Af härads-skrifvare använda dagar för mantals-skrifnin-garna.	Af härads-skrifvare och dennes ständiga biträden i medeltal dagligen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.
Jösse fögderi1)................................... ............	it	32,655	19,84	14	15
Älfdals » ...............................................	6	31,265	50,93	19	18
Frykdals » ..............................................	9	34,362	27,75	16	8
Örebro län.
Öster-Närkes fögderi ......................................	26	43,741	19,24	30	16
Väster-Närkes » ......................................	19	52,851	23,92	31	18
Nora » .....................*.................	8	37,626	25,82	22	18
1 Lindes » .......................................	7	35,914	21,49	21	16
Västmanlands län.
Västerås fögderi......................................	23	30,425	13,24	11	8
Kungsörs » .......................................	17	27,443	16,04	17	16
Bergslags » ......................................	11	27,174	14,91	11	14
Salbergs-Väsby » .......................................	19	32,817	22,20	22	18
Kopparbergs län.
Falu • fögderi ....................................	11	47,692	31,12	19	26
Hedemora » ....................................	9	38,099	18,80	13	20
Nedan-Siljans » ....................................	8	41,491	41,24	21	16
Ofvan-Siljans » ....................................	8	31,298	117,51	22	23
Västerdals » ....................................	8	27,653	69,4 9	15	16
Väster-Bergslags » ....................................	5	31,467	19,92	14	11

595

tjäll stegöro målen samt vissa delar af liiiradsskrifVarnas arbete i tjänsten äfvensom

folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	ii	12	13
		1910 års röstlängder för val till Riksdagens
			andra kammare.
	Samman-
Antal	lagda ungefärliga antalet i är 1909		Antal personer, som upptagits i röstlängds-	Antal utdrag af röst-
anställda		uppgifter inkomna från	längdsupp-
ständiga tjänste- biträden.	Antal i röstläng-				Anmärkningar.
upprättade rostlängder		andra	af härads-skrifvare
för prästval upptagna personer.	upptagna personer.	kronofogde.	uppgifts-pliktiga samt andra	verkställts och sändts
				röstlängds- upprättare.	längds- upprättare.
i	_	9,583				I1) Arvika utgör fr. o. m. år 1911 stad \ under landsrätt.
’)i	—	8,000	300	450	50	J 2) Biträdet användes äfven för häradsskrif-[ varens agenturverksamhet.
~	1,200	8,402	3,309	152	25
i	1,500	11,097	2.351	220	17
i	—	13,349	4,157	243	20
i	1,650	9,153	5,833	613	5
i	—	8.885	4,570	202	31
	950	7,600	2,750	70	1
i	_	7,000
8)i	—	6,800	3,316	89	—	f8) Biträdet användes äfven för göromål \ utom tjänsten.
i	506	8,357	2,249	173	4
2 1	5,400	9,650	44	124
1	—	10,305	1,994	408	6
2	500	8,150	1,400	152	—
1	—	7,080	2,242	143	—
—	—	7,700	3,982

596

Tabell IX (forts.). HäradsskrifVarnas och deras ständiga biträdens arbetstid

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län och fögderier.	Antal kommuner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	. Areal i kv.-nymil.	Af härads-skrifvare använda dagar för mantals-skrifnin-garna.	Af härads-skrifvare och dennes ständiga biträden i medeltal dagligen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.
Gäfleborgs län.
Gästriklands fögderi.................................	ii	69,552	43,99	32	43
Södra Hälsinglands » .................................	13	55,128	47,xi	26	23
Norra Hälsinglands » .........................	17	44,336	40,02	20	18
Västra Hälsinglands » ................................	7	34,495	59,96	12	15 •
Västernorrlands län.
Medelpads östra fögderi .....................	10	47,769	25,5c	16	18
Medelpads västra » ..............	8	34,328	49,n	17	16
Södra Ångermanlands nedre » ..................	17	48,088	27,21	24	11
Södra Ångermanlands öfre » ....................	15	36,792	78,7 5	22	15
Norra Ångermanlands nedre » ..................	7	25,635	45,71	14	7
Norra Ångermanlands öfre » .....................	7	26,530	28,37	9	13
Jämtlands län.
Jämtlands norra fögderi ............................	17	31,308	144,2 7	21	11
Jämtlands östra » ......	16	32,843	74,55	20	8
Jämtlands västra » ....................................	15	25,567	122,67	19	8
Jämtlands södra »	15	19,094	165,21	13	8

597

tjänstegöromåleii samt vissa delar af häradsskrifvarnas arbete i tjänsten äfvensom

folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	1 n	1 12	13
		1910 års röstlängdor för val till Biksdagens
			andra kammare.
	Samman-
Antal	lagda ungefärliga		Antal personer, som	Antal utdrag
	upptagits i	röstlängds-	af röst-
anställda	år 1909		uppgifter inkomna från	längdsupp-
ständiga tjänste- biträden.				gifter, som af härads-skrifvare verkställts och sändts till röst-längds-upprättare.	Anmärkningar.
upprättade röstlängder för prästval upptagna personer.	röstläng- derna upptagna personer.	kronofogde.	andra uppgifts-pliktiga samt andra röstlängds-upprättare.
* 4	6,500	16,125	12,519	264	15
2	—	13,805	5,676	591	6
1	—	11,370	5,182	612	1
1	1,000	8,640	2,836	995	3
1		11,388	15,428	835	5
1	—	8,500	6,486	227	10
*)1	2,200	10,439			1	f1) Biträdet användes äfven för häradsskrif-\ varens agenturverksamhet.
1	1,750	8,314	4,035	250	5
—	2,900	6,110	2,722	719	575
1		5,806	3.971	281	21
	2,000	7,966	3,192	260	4
—	—	8,109	3,005	283	6
—	—	6,693	3,096	244	6
—	—	5,150	1,200	272	—

598

Tabell IX (forts.). Häradsskrifvarnas och deras ständiga biträdens arbetstid för

fögderiers

(Tabellen afser förhållandena år

1	2	% 3	4	5	6
Län och fögderier.	Antal kommuner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kv.-nymil.	Af härads-skrifvare använda dagar för mantals-skrifnin-garna.	Af härads-skrifvare och dennes ständiga biträden i medeltal dagligen använda timmar för å tjänste-rummet verkställdt arbete i tjänsten.
Västerbotten» län.
Umeå fögderi............................................	7	57,098	93,35	29	23
Skellefteå » .............................................	8	61,259	111,56	28	16
Lappmarks » .............................................	9	34,768	384,91	b-	>) 13
Norrbottens län.
Piteå fögderi ...............................................	4	34,324	256,88	12	18
Luleå » ................................................	4	33,698	235,25	15	25
Kali! » ...............................................	4	45,059	238,36	16	20
Torneå » ................................................	10	33,661	312,7 6	16	13

599

tjänstegöromålen samt vissa delar af häradsskrifvarnas arbete i tjänsten äfvensom

folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifvcs.)

7	8	9	10	n 1	12 \|	13
		1910 åra	röstlängder för val till Riksdagens andra kammare.
Antal anställda ständiga tjänste- biträden.	lagda ungefärliga antalet i år 1909	Antal i röstläng-derna upptagna personer.	Antal personer, som upptagits i röstlängds-uppgifter inkomna från	Antal utdrag af röst-längdsupp-gifter, som af härads-skrifvare verkställts och sändts till röst-längds-upprättare.	Anmärkningar. ■
upprättade röstlängder för prästval upptagna personer.	kronofogde.	andra uppgifts-pliktiga samt andra röstlängds-upprättarc.
2	900	12,767	4,178	462	7	f1) Kronofogden sköter härads skri fvar-
1	1,100	14.941	4,6ö4	702	—	göromålen förutom mantalsskrifnin-
‘>8.	1,100	8,619	3,601	124	2	garna, som förrättas af länsmännen. Ena biträdet användes äfven för fogdegöromålen.
1	3,591	7,850	12,500	874	—
2	—	7,000	8,060	59	—
2	—	10,335	6,840	1,818	25	\|2) Häri ingår Haparanda stad, lydande
—	400	8,087 \	7,298	226	27	\ under landsrätt, med 1,350 invånare.

600

Tabell X. Af härads skrift ärna är 1901) använda dagar för mantalsskrifnings förrättnlngar.

Län.	Antal häradsskrifvare, för hvilka använda dagar utgjort:	Antal härads-skrifvare för hvilka saknas uppgift.	Hela antalet.
intill 25.	25-49	50-74	75-99	100-124	125-149	150 och flora.
Stockholms ...	5	1							6
Uppsala ..................	4	—	—	—	_	_			4
Södermanlands ............	3	—	—	—	—	—	_	1	4
Östergötlands...............	7	1	—	—	_	_			8
Jönköpings..................	6	—	—	—	_	_			6
Kronobergs..........	4	1	—	—	_	_	_		5
Kalmar ...........	7	—	—	—	—	_	_		7
Gottlands ...........	2	—	—	—	—	_	_		2
Blekinge ...............	2	—	—	—	—	_	_		2
Kristianstads ....	2	2	—	—	—	_	_		4 ’
Malmöhus ..................	6	—	—	—	—	_	_		6
Hallands...... i	2	2	—	—	—	—	—	_	4
Göteborgs och Bohus ...	5	—	—	—	—	_	_	_	5
Älfsborgs .........	4	2	—	—	—	_	_		6
Skaraborgs . .	7	—	—	—	—	_	_		7
Värmlands ........	6	1	—	—	_	_	_		7
Örebro........................	2	2	—	—	_	_	_		4
Västmanlands...........	4	. -	—	—	—	_	_		4
Kopparbergs ..........	6	—	—	—	_	_	_		6
Gäfleborgs ..................	2	2	—	—	_	_	_		4
Västernorrlands............	6	—	—	—	—	_	_		6
Jämtlands ..............	4	—	—	_	_	_			4
Västerbottens.........	—	2	—	_	_	_		1	3
Norrbottens.................	4	- 1	—	- 1	—	—		- 1	4
Summa	100 \|	16 \|	—	- \|	—	—	- \|	2 \|	118

601

Tabell XI. Af häradsskrifvarna och deras ständiga biträden är 1909 i medeltal
dagligen använda timmar för ä tjänsterummet verkställdt arbete i tjänsten.

Län.			A n	tal fogde	r i e r,			Hela antalet.
i bvilka antalet använda timmar utgjort:	för hvilka uppgift saknas.
intill 6.	6 till 8.	8 till 10.	10 till 12.	12 till 15.	15 till 20.	20 och flora.
Stockholms..................			_	1	1	2	2	_	6
Uppsala ...................	—	1	1	—	1	1	—	—	4
Södermanlands ............	—	—	—	2	—	1	—	i	4
Östergötlands...............	—	1	o O	1	—	2	1	—	8
Jönköpings..................	—	—	—	2	1	2	1	—	6
Kronobergs..................	—	1	2	—	1	—	1	—	5
Kalmar .....................	—	—	o O	1	—	1	—	o u	7
Gottlands ..................	—	—	—	—	—	2	—	—	2
Blekinge.....................	—	—	—	—	—	1	1	—	2
Kristianstads...............	—	—	—	—	—	1	3	—	4
Malmöhus ..................	—	—	—	—	—	—	6	—	6
Hallands....................	—	1	—	1	—	O u	—	—	4
Göteborgs och Bohus......	—	—	1	—	'' —	3	1	—	5
Älfsborgs....................	— •	1	1	1	1	2	—	—	6
Skaraborgs ..................	—	—	3	—	1	O O	—	—	7
Värmlands .................	—	—	1	1	—	5	—	—	7
Örebro........................	—	—	—	—	—	4	—	—	4
Västmanlands...............	—	—	1	—	1	2	—	—	4
Kopparbergs ...............	—	—	—	1	'' —	2	3	—	6
Gäfleborgs ..................	—	—	—	—	—	2	2	—	4
Västernorrlands............	—	1	—	1	1	3	—	—	6
Jämtlands ..................	—	—	3	1	—	—	—	—	4
Västerbottens...............	—	—	—	—	1	1	1	—	3
Norrbottens..................	—	—	—	—	1	1	2	—	4
Summa	—	6	19	13	10	43	24	3	118

602

Tabell XII. Inom vissa grupper af fögderierna år 1909 använd tid för härads skrifvarnas

tjänstearbete.

1	2	3	4	S	6	i	8	9	10
		F	ö g d e r	e r	med f o 1 k m ä	n g d af
	intill 45,000.	45,001—55,000.	mera än 55,000.
Län.	Antal fögde- rier.	Summa af häradsskrif- varna an-vända dagar för mantals-skrif-ningarna.	Summa af häradsskrif-varna och deras stän-digabiträden i medeltal dagligen använda timmar för arbete å tjänsterum-met.	Antal fögde- rier.	Summa af h ärads skri f- varna an-vända dagar för mantals-skrif-ningarna.	Summa af häradsskrif-vare och deras stän-digabiträden i medeltal dagligen använda timmar för arbete å tjänsterum-met.	Antal fögde- rier.	Summa af häradsskrif-vare an-vända dagar för mantals-skrif-ningarna.	Summa af häradsskrif-vare och deras stän-digabiträden i medeltal dagligen använda timmar för arbete å tjänsterum-met.
Stockholms..................	5	102	83				i	22	55
Uppsala .....................	4	68	44	—	—	—	—	—	_
Södermanlands ............	3	42	40	i			—	._	_
Östergötlands...............	8	125	100	—	—	—	—	—	_
Jönköpings ..................	6	97	91	—	—	—	—	—	_
Kronobergs................	5	105	60	—	—	—	—	—	—
Kalmar .....................	7	93	52	—	—	—	—	—	_
Gottlands ..................	2	43	35	—	—	—	—	—	_
Blekinge .....................	—	—	—	i	18	23	i	20	18
Kristianstads ...............	1	23	17	i	29	24	2	56	46
Malmöhus ..................	3	65	94	2	44	45	1	24	27
Hallands .....................	4	103	49	—	—	—	—	_	_
Göteborgs och Bohus......	4	68	57	1	23	38	—	—	_
Älfsborgs.....................	4	79	48	1	25	10	1	30	14
Skaraborgs ..................	7	124	91	—	—	—	—	—	—
Värmlands ..................	7	132	99	—	—	- ''	—	—	—
Örebro........................	3	73	50	1	31	18	—	—	—
Västmanlands...............	4	61	56	—	—	—	—	—	—
Kopparbergs ...............	5	85	86	1	'' 19	26	—	—	—
Gäfleborgs ..................	2	32	33	—	—	—	2	58	66
Västernorrlands............	4	62	51	2	40	29	—	—	—
Jämtlands ..................	4	73	35	—	—	—	—	—	_
Västerbottens ..:............	1	—	13	—	—	—	2	57	39
Norrbottens ...............	3	43	56	1	16	20	—	—	—
Summa	96	1,698	1,340	12	245	233	10	267	265
Medium för	95	17,9	—	11	22,s	21,2	10	26,7	26,5
» »	94	—	14,3	—	—	—	—	—	—

Uppgift saknas i kolumn 3 för 1 häradsskrifvare, i kolumn 4 för 2, i kolumn 6 för 1 och i kolumn 7 för 1

603

Tabell XIII. Antal personer i af hftradsskrifvarna år 11)01) upprättade

längder för prästval.

——================
	fögderier,	Antal	Medium
Län.	för hvilka	i längderna	a. för
	uppgift	uppförda.	fögderi.
	lämnats.
Stockholms ...............................................................	3	5,900	1 1,966
Uppsala..................................................................	4	5,300	1,325
Södermanlands............................................................	1	600	600
Östergötlands ............................................................	3	1,350	450
Jönköpings ...............''................................................	4	4,190	1,047
Kronobergs ...............................................................	3	2,229	743
Kalmar .....................................................................	3	1,368	456
Gottlands ..................................................................	2	551	275
Blekinge .................................................................	1	900	900
Kristianstads................................................................	3	2,349	783
Malmöhus.................................................................	4	5,000	1,250
Hallands.....................................................................	3	3,775	1,258
Göteborgs och Bohus..................................................	1	500	500
Älfsborgs .................................................................	4	6,353	1,588
Skaraborgs..................................................................	5	3,770	754
Värmlands..................................................................	3	2,638	879
Örebro .....................................................................	2	3,150	1,575
Västmanlands ............................................................	2	1,456	728
Kopparbergs...............................................................	2	5,900	2,950
Gäfleborgs ...............................................................	2	7,500	3,750
Västernorrlands .........................................................	3	6,850	2,283
Jämtlands.................................................................	1	2,000	2,000
Västerbottens ...........................................................	3	3,100	1,033
	2	3,991	1,995
Summa	64	80,720	31,088
Medium	—	1,261	—
Medium för län: 1,295

604

Tabell XIV. Häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten, (leras utgifter och be -

1	2		1 3		*		1 5		6		1 i		8
Län och fögderier.					Extra inkomster	i tjänsten.
Provisioner å	Debetsedel lösen.	Expedi- tionslösen	Andra extra in-komster.
lands- tingsmedcl.	vägskatt.	försäk- rings- afgifter.	öfriga medel.
Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr. \| ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Stockholms lön.
Svartsjö fögderi...............	570	76	347	55	364	—	290	96	882	11	800	—
Yästra » ...............	122	62	205	72	662	66	33	50	617	13	138	50	269	62
Norra Koslags » ............	200	—	250	—	300	—	50	—	500	—	200	_	_	_
Mellersta Roslags » ...............	170	—	230	—	340	—	20	—	600	—	120	_	200	_
Vaxholms »	1,487	46			688	—	540	—	1,400	—	680	—	973	_
Södertörns »*	3,441	52							4,075	—
Uppsala län.
Södra fögderiet.........................	220	82	115	58	445	84	39	95	530	—	200	_	140	_
Mellersta » .........................	301	01	217	07	664	80	185	26	649	94	166	30	471	50
Örbyhus » .......	386	—	285	—	469	—	5	—	834	—	270	—	18	_
Olands » ........................	251	66	238	19	205	61	58	32	469	61	143	—	: 196	90
Södermanlands län.
Nyköpings fögderi........................	449	86	376	24	913	89	—	65	868	58	51	50	343	94
Vingåkers » ..................	975	—	475	—	1,050	—	—	—	1,400	—	100	_	; _	_
Rekarno » ......	187	29	135	97	602	04	150	65	595	22	250	_	i _	_
Gripsholms » .......................	510	—	207	—	690	—	—	-	632	—	95	—	■ 552	—
Östergötlands län.	-
Kinda och Ydre härads fögderi	221	97	316	20	85	61	48	95	547	21	454	17	100
Vifolka m. fl. » »	342	43	—	—	238	61	—	15	530	—	410	_	348
Åkerbo m. fl. » »	332	12	328	61	339	47		48	564	56	250	—	400
Transport	10,170	52\|	3,728	13	8,059	53\|	1,423	87	15,695	361	4,328 \|	47	4,012 \|	96

605

riiknado kostnader i och för tjilnsten samt deras förvaltningsbidrag, allt iir 1909.

9		10		it		12		18		14		15		16
		Utfä	after och beräknade kostnader för		Extra in-komsterna hafva Bfverstigit utgifterna mod	Extra in-komsterna hafva un-derstigit utgifterna med
Summa.	tjänste- biträden.	expenser och expedi-tionsrum.	Summa.	Eörvalt nings- bidrag		Anmärkningar.
Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
3,255	38	1,500		746		2,246		1,009	38			825
2,049	75	724	34	294	89	1,019	23	1,030	52	—	—	675	—
1,500	—	1,900	—	600	—	2,500	—	—	—	1,000	—	975	—	Utgifterna under år 1909 på grund
1,680	—	1,050	—	400	—	1,450	—	230	—	—	—	675	—	högre än under andra år.
5,768	46	2,109	—	280	—	2,389	—	3,379	46	—	—	1,275	—
7,516	52	4,850		1,350		6,200	“	1,316	52			1,575
1,692	19	420		410		830		862	19			675
2,655	88	722	79	325	—	1,047	79	1,608	09	—	—	675	—
2,267	—	1,200	—	■ 775	—	1,975	—	292	—	—	—	975	—
1,563	29	—	—	225	—	225	—	1,338	29	—		525
3,004	66	1,325	32	795		2,120	32	884	V 34			1,125
4,000	_	2,000	—	500	—	2.500	—	1.500	—	—	—	1,425	—	Uppgift har ej kunnat erhållas för år
1,921	17	1,100	—	750	—	1,850	—	71	17	—	—	675	—	1909. De upptagna beloppen afse år 1911.
2,686	—	400	—	425		825		1,861	"	"	"	675		Uppgifterna afse år 1910.
1,774	11	300		325		625		1,149	11			825
1,869	19	900	—	650	—	1,550	—	319	19	—	—	825	—
2,215	24	1,000	—	750	—	1,750	—	465	24	—	—	825	—
47,418	84											15,225

606

Tabell XIV (forts.). Häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten, deras utgifter och be''

1	2		3		4		5		«		7		8
					Extra inkomster	i tjänsten.
			Provisioner å								Andra extra in-komster.
Län och fögderier.	lands- tingsmedel.	vägskatt.	försäk- rings- afgifter.	ofri ga medel.	Debetsedel- lösen.	Expedi- tionslösen.
	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Transport	10,170	52	3,728	13	8,059	53	1,423	87	15,695	36	4,328	47	4,012	96
Hammarkinds och Skärkinds härads fögderi....................................	215	91	260	80	295	82	93	26	507	06	70	_	65	_
Finspånga läns härads fögderi ...	355	30	310	19	162	33	—	—	500	—	100	—	235	—
Björkekinds m. fl. » »	559	68	521	66	433	19	364	37	864	02	337	—	525	68
Lysings och Göstrings härads fögderi	273	62	145	86	220	44	369	75	562	67	150	—	35	—
Aska, Dal och Bobergs härads fög-deri ....................................	385	82	250	76	464	26	—	37	670	—	600	84	—	—
Jönköpings län.
Tveta m. fl. härads fögderi............	453	85	—	—	179	20	—	50	900	—	200	—	400	—
Norra och Södra Vedbo härads fög-deri .......................................	320	11	_	—	194	67	1	_	567	70	346	—	632	26
Östra härads fögderi .................	136	03	147	27	144	43	12	42	407	12	63	30	219	50
Västra » » ..................	132	45	122	17	99	46	100	—	420	24	75	—	25	—
Östbo » » .................	204	82	132	45	100	60	—	75	520	—	277	50	234	76
Västho » i) ..................	155	—	300	—	65	—	130	—	460	—	270	—	100	—
Kronobergs lön.
Konga härads fögderi...........	116	11	143	83	61	02	178	53	556	16	200	—	—	—
Uppviddinge » » ............	221	31	258	11	81	—	—	—	453	68	19	25	237	72
Kinnevalds och Norrvidinge härads fögderi....................................	70	48	260	20	26	53	50	29	373	47	240	_	_	_
Allbo härads fögderi..................	129	61	146	86	100	65	277	33	510	76	175	—	—	—
Sunnerbo » » ..................	154	56	361	62	130	17	117	35	677	24	569	40	456	64
Kalmar län.
Tjusts fögderi ..................... .....	495	54	295	88	359	08	—	—	820	—	60	—	280	—
Tunaläns och Sevede härads fögderi	210	—	60	—	143	—	35	—	500	—	—	—	—	—
Transport	14,760	72	7,445	79 11,320	38	3,154	79\| 25,965	48	8,081	76	7,459	52

G07

räknade kostnader i och för tjänsten samt deras förvaltningsbidrag, allt är HHM).

9	10	~1	11	n	12		13	14	16	IT.
		Uts	ifter och beräknade
			kostnader för		Extra in-	Extra in-
								komsterna hafva	komsterna hafva un-
								Eörvalt-
Summa.	tjänste- biträden.	expenser och expedi-tionsrum.	Summa.	öfverstiga utgifterna med	derstigit utgifterna med	nings-b i drag.		Anmärkningar.
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	0.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
47,418	84											15,225	—
1,507	85	700	—	480	—	1,180	—	327	85	—	—	675	—
1,662	82	700	—	400	—	1,100	—	562	82	—	—	825	—
3,605	60	1,700	—	490	—	2,190	—	1,415	60	—	—	1,125	—
1,757	34	700	—	750	—	1,450	—	307	34	—	—	675	—
2,372	05	494	85	450	—	944	85	1,427	20	—	—	825	—
2,133	55	1,200	—	600	—	1,800	—	333	55	—	—	1,275	—
2,061	74	*)1,265	50	521	08	1,786	58	275	16	_	_	975	_	*) För hustruns biträde har beräknats
1,130	07	700	—	200	—	900	—	230	07	—	—	675	—	900 kronor.
974	32	1,300	—	420	—	1,720	—	—	—	745	68	825	—	Tjänsteinnehafyaren sjuklig, hvarföre
1,470	88	600	—	530	—	1,130	—	340	88	—	—	675	—	mera biträde måst anlitas.
1,480	—	1,000	—	425	—	1,525	—	55	—	—	—	825	—
1,255	65	450		584	70	1,034	70	220	95	_	_	975	_
1,271	07	500	—	335	—	835	—	436	07	—	—	825	—
1,020	97	630	—	687	34	1,317	34	—	—	296	37	825	—	f Biträdet användes äfven för andra göro-\ mål än tjänstearbeten.
1,340	21	950	—	582	34	1,532	34	—	—	192	13	825	—	Utgifterna för biträde synas höga i
2,466	98	1,600	—	525	—	2,125	—	341	98	—	—	1,125	—	jämförelse med motsvarande utgifter i Konga härads fögderi.
2,310	50	950	—	600	—	1,550	—	760	50	1,202	—	1,125	—	fTjänsteinneliafvaren sjuklig, hvarföre
948	—	1,400	—	750	—	2,150	—	—	—	—	825	—	< biträde i större utsträckning måst
78,188	44					\|	1			31,125	—	( anlitas.

608

Tabell XIV (forts.). Häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten, deras utgifter och be __1__

2 3 4 5 6 7 8

Extra inkomster i tjänsten.

Län och fögderier.			Provisioner å				Debetsedel- lösen.	Expedi- tionslösen	Andra extra in-komster.
lands- tingsmcdel.	vägskatt.	försäk- rings- afgifter.	öfriga medel.
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr. ö.	Kr.	Ö.	Kr. ö.
Transport	14,760	72	7,445	79	11,320	38	3,154	79	25,965 48	8,081	76	7,459
Aspelands och Hanbörds härads fögd.	268	73	175	91	423	83			680 —	180	—	235 —
Norra Möre och Stranda härads
fögderi....................................	181	57	in	85	419	84	250	40	554 96	381	25	209 09
Södra Möre härads fögderi............	151	56	444	60	350	—	—	—	750 —	75	—	- -
Olands norra mots » ............	73	68	80	07	185	08	—	—	360 —	262	—	- -
Ölands södra mots » ...... .....	148	26			280	08	—	—	300 —	154		— —
Gottlands liin.
Norra fögderiet ..........................	356	04	169	60	169	Öl	50	—	551	307	—	452 36
Södra » ...........................	338	92	302	20	100	90	50	—	522 78	196		355 80
Blekinge län.
Östra fögderiet .................	615	98	308	25	263	19	124	70	865 05	1,041	82
Västra » ..........................	590	08	286	24	263	88	70	06	780 50	200	—	334 42
Kristianstads län.
N. o. S. Åsbo och Bjäre härads
fögderi....................................	534	81	456	Öl	448	76	—	—	1,273 —	500	—	560 —
Östra o. Västra Göinge härads fög-
deri ......................................	501	10	642	93	404	27	146	99	1,074 17	863	—	— —
Villands m. fl. härads fögderi .......	499	08	1,095	85	685	—	18	—	1,215 —	500	—	150
Ingelstads och Järrestads härads
fögderi....................................	333	84	410	93	692	16	1	53	876 02	975	75	982
Malmöhus län.
Oxie och Skytts härads fögderi .....	1,334	28	1,199	23	548	Öl	889	—	1,457 16	204	—	- -
Luggede » » ......	1.963	21			539	41	1	36	1,292 89	874	75	1,291
Transport	22,651 \|86j 13,129	46	17,093	80	4,756	83\| 38,518 93 14,796	87\| 12,029

609

räknade kostnader i och för tjänsten samt deras förvaltningsbidrag, allt år 1909.

r »	10		ii		12		18		14		15	—	16
	ut	''iller och beräknade kostnader för		Extra in-komsterna hafva Bfverstigit utgifterna med	Extra in-komsterna hafva un-derstigit utgifterna med	Förvalt- nings- bidrag.	A n m ä r*k ning a r.
Summa.	tjänste- biträden.	expenser och expedi-tionsrum.	Summa.
\| Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
1 78,188	44		;									31,125
1,963	47	200	—	280		480	—	1,483	47	—	—	975	—
i 2,108	96	542	30	475		1,017	30	1.091	66	—	—	825	—
1,771	16	1,200	—	800	—	2,000		—	—	228	04	1,275	—	Uppgifterna afse år, då tjänsten skötts
960	83	600	_	500	_	1,100				139	17	525		af vikarie.
	38													Vfjänsteinnehafvarna år 1909 sjukliga.
882	500		592		1,092				209	62	525		/ hvarföre biträde användts mera.
2,055	93	980		800		1,780		275	93			675
1,867	10	783	—	875		1,658	—	209	10	—	—	675	—
3,218	99	1,425		740		2,165		1,053	99			1,725
2,525	18	1,654	97	650		2,304	97	220	21	■-	—	1,425	—
3,772	58	1,750	—	500	—	2,250	—	1,522	58	_	_	1,575	_	•
3,632	46	2,054	—	705	—	2,759	—	873	46	—	—	1,875	_
4,162	93	2,100	—	600	_	2,700	—	1,462	93	—	—	1,725	—
4,272	81	966	17	680	—	1,646	17	2,626	64	—	—	975	—
5,631	58	3,000		800		3,800		1,831	68			1,425
5,962	58	2,154	73	700		2,854	73	3,107	95	—		1,725
122.977 \|68\|		\|	1	\|	1	\| \|			49,050 \|

610

Tabell XIV (forts ). Häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten, deras utgifter och be -

1	2	1	3	1	4	1	5		6	\|	7	1	8
Län och fögderier.	Extra inkomster i tjänsten.
Provisioner å	Debetsedel- lösen.	Expedi tionslösc	n.	Andra extra in-komster.
lands- tingsmedel.	vägskatt.	försäk- rings- afgifter.	öfriga medel.
Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	,Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
Transport	22,651	86	13,129	46	17,093	80	4.756	83	38,518	93	14,796	87	12,029	83
Torna och Bara härads fögderi ......	1,108	50	762	31	878	93	—	—	1,207	66	1,200	—
Frosta och Färs » » ......	672	08	457	66	774	55	3	60	1,136	92	1,480	—	413	—
Ljunits in. fl. » » .....	802	86	457	75	890	16	—	—	900	—	700	—	500	—
Rönneberg3 m. fl. » » ......	2,756	92			708	84	1	56	1,100	—	600	—	933	72
Hallands län.
Laholms fögderi........................	504	—	526	—	235	—	—	—	680	—	419	—	220	—
Halmstads » ........................	501	—	285	—	236	—	238	—	680	—	300	—	20	—
Varbergs » ........................	255	—	130	—	208	—	66	—	430	—	200	—	50	—
Kungsbacka » ........................	256	36	170	52	64	42	.59	—	385	—	100		75
Göteborgs och Bolius län.
Göteborgs fögderi...............	1,564	25	739	38	219	48	357	12	1,227	80	649	50	325	—
Inlands » ...............	318	45	484	77	154	82		—	607	68	208	—	364	89
Orust och Tjörns » ...............	250	33		—	76	86	15	06	480	39	140	—	545	98
Sunnervikens » ...............	385	88	5	12	222	20	79	11	744	83	40S	50	183	—
Norrvikens » ..............	254	07	260	62	133	—	—	—	540	—	170	—	391	—
Ålfsborgs län.
Vane fögderi............	1,027	54	709	15	534	63	190	60	1,100	—	400	—	667	50
Kullings » ............	349	71	346	71	346	85	127	76	807	63	150	—	301	—
Marks » ............	504	87	486	44	526	33			953	91	1,029	20
Redvägs och Kinds » ........’....	315	42	231	06	311	34	52	24	740		600	—	758	—
Sundals » ............	302	07	325	48	256	72	309	93	695	31	500	50	—	—
Vedbo » ............	322	30	101	22	296	55	—		477	51	500	—	—	—
Transport	35,103	47	19,608	65	24,168	481 6,256	81	53,413	57	\| 24,551	57	17,777	92

611

räknade kostnader i och för tjänsten samt deras förvalta!ngsbidrag, allt år 190!).

S)	10		11		12		18	14	16	in
	Utgifter och beräknade kostnader för	Extra in-komsterna hafva öfverstiga utgifterna med	Extra in-komsterna hafva un-derstigit utgifterna med	Förvalt- nings- bidrag.	Anmärkningar.
Summa.	tjänste- biträden.	expenser och expedi-tionsrum.	Summa.
Kr.	Ö.	Kr.	ö. Kr. \|	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
122,977	58											49,050
5,157	40	2,100	—	1,000	—	3,100	—	2,057	40	—	—	1,275	—
4,937	81	1,867	57	600	—	2,467	57	2,470	24	—	—	1.425	—
4.250	77	1,260	—	775	-	2,035	—	2,215	77	—	—	1,125	—
6,101	04	1,320		900		2,220		3,881	04	—	—	1,425	—
2,584		1,500		700		2,200		384				975
2,260	—	700	—	460	—	1,160	—	1,100	—	—	—	975	—
1,339	—	600	—	750	—	1,350	—	—	—	11	—	675	—	Kostnaderna för expenser m. m. för
1,110	so	355	—	300	—	655	—	455	30	—	—	675	—	högt beräknade.
5,082	53	2,341	70	925		3,266	70	1,815	83			1,575
2,138	61	776	63	525	—	1,301	63	836	88	—	—	825	—
1,508	62	900	—	300	—	1,200	-	308	62	—	—	825	—
2,028	64	1,359	94	800	—	2,159	94	—	—	131	30	1,275	—	Kostnaderna för biträde höga, enär
1,748	69	1,150	—	565	—	1,715	—	33	69	—	—	975	—	häradsskrifraren haft flera bisysslor.
4,629	42	3,150		750		3,900		729	42			1,725
2,429	66	860	—	614	—	1,474	—	955	66	—	—	1,125	—
3,500	75	2,535	95	441	40	2,977	35	523	40	—	—	1,425	—
3,008	06	1,550	—	400	—	1,950	—	1,058	06	—	—	1,125	—
2,390	Öl	1,000	—	600	—	1,600	—	790	01	—	—	975	—
1,697	58	350	—	525	—	875	—	822	58	—	—	975	—
180,880	47			\|							70,425	—

612

Tabell XIV (forts.). Häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten, deras utgifter och

1 234 5 6 78

Län och fögderier.					Extra inkomster	i tjänsten.
lands- tingsmcdcl.	Provis vägskatt.	loner å försäk- rings- afgifter.	öfriga medel.	Debetsedel- lösen.	Expedi- tionslösen	Andra extra in-komster.
Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö. J Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.		Kr.	Ö.
Transport	35,103	47	19,608	65	24,168	48	6,256	81	53,413	57	24,551	57	17,777	92
Skaraborgs län.
Norra Yadsbo fögderi ..................	172	28	326	75	167	27	—	—	622	90	62	50	392	50
Södra Vadsbo » ..................	191	62	294	87	256	15	—	—	650	05	200	—	198	—
Sköfde » ..................	170	59	151	60	296	52	—	—	630	28	403	88	414	84
Vartofta » ..................	268	40	121	21	391	37	—	—	790	26	438	25	548	04
Skara » ..................	144	36		—	691	31	—	—	505	—	631	—	—	—
Barne » ..................	208	03	249	92	224	—	117	75	654	—	405	—	—	—
Lidköpings » ..................	270	—	160	—	425	—	180	—	600	—	150	—	435	—
Värmlands län.
Östersysslets fögderi ..................	275	—	424	—	630	—	—	—	910	—	400	—	300	—
Mellansysslets » ..................	216	01	781	47	491	11	331	—	•645	49	150	—	250	—
Södersysslets » ............ .....	648	—			330	—	—	—	500	—	—	—	50	—
Nordmarks » ..................	58	76	300	55	32	14	38	46	430	37	20	—	215	—
Jösse » ..................	230	73	9	64	138	39	—	—	583	72	100	—	250	—
Älfdals » ..................	207	57	593	87	638	99	—	—	500	—	50	—	—	—
Frykdals » .................	88	—	535	88	317	12	—	08	673	92	312	50	391	46
Örebro län.
Öster—Närkes fögderi..................	120	—	85	—	1,228	—	20	—	800		300	—	100	—
Väster—Närkes » ..................	184	47	424	21	1,080	97	477	25	1,092	89	100	—	1,150	—
Nora » ..................	190	61	178	11	644	19	343	57	905	02	125	—	719	—
Lindes » ..................	168	33	392	85	667	73	290	26	890	39	225	—	605	—
Transport	38,916	23	24,638	58 32,818	74	8,055	18	65,797	86 28,624 70 23,796	76

räknade kostnader i och för tjänsten samt deras förvaltningsbidrag, allt år 1900.

9		10		11		12		13		14		15		16
		Utgifter och hora kostnader fö	knade		Extra in-komsterna hafva lifverstigit utgifterna med	Extra in-komsterna hafva un-derstigit utgifterna med
Summa.	tjänste- biträden.	expenser och expedi-tionsrum.	Summa.	Förvall nings- bidrag		Anmärkningar.
Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
180,880	47											70,425	—
1,744	20	400	85	477		877	85	866	35			825
1,790	69	400	—	450	—	850	—	940	69	—	—	825	—
2,067	71	1,164	35	345	—	1,509	35	558	36	—	—	. 825	—
2,557	53	975	—	350	—	1,325	—	1,232	53	—	—	1,125	—
1,971	67	1,545	—	540	—	2,085	—	—	—	113	33	825	—	Kostnaderna för biträde höga, enär häradsskrifvaren haft stadsfogde- och
1,858	70	1,000	—	640	—	1,640	—	218	70	—	—	975	—	kronouppbördstjänsterna i Skara.
2,220		659		550		1,209		1,011				975
2,939		900		750		1,650		889				1,275
2,865	08	1,500	—	600	—	2,100	—	765	08	—	—	1,125	—
1,528	—	700	-	325	—	1,025	—	503	—	—	—	825	—
1,095	28	275	—	305	—	580	—	515	28	—	—	675	—
1,312	48	800	—	550	—	1,350	—	—	—	37	52	975	—
1,990	43	1,750	—	750	—	2,500	—	—	—	509	57	975	—	Kostnaderna för biträde höga, enär
2,318	96	1,300	—	555	—	1,855	—	463	96	—		975	“	häradsskrifvaren haft bisysslor.
2,653		2,100		1,025		3,125				472		1,275		Kostnaderna för expenser m. m. för
4,509	79	2,900	—	825	—	3,725	—	784	79	—	—	1,575	—	högst uppgiga.
3,105	50	1,947	77	905	—	2,852	77	252	73	—	—	1,125	—
3,239	56	1,390	—	867	—	2,257	—	982	56	—	—	1,125	—
222,648	05											88,725	—

614

Tabell XIV (forts.). Häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten, deras utgifter och be 1

23456.78

Extra inkomster i tjänsten.

			Provisioner å
Län och fögderier.	lands- tingsmedel.	vägskatt.	försäk-rings-afgifter.	omgå medel.	Debetsedel- lösen.	Expedi- tionslösen.	Andra extra in-komster.
	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
Transport	38,916	23	24,638	58	32,818	74	8,055	18	65,797	86	28,624	70	-,23,796	76
Västmanlands län.
Västerås fögderi ...............	455	—	356	—	1,046	—	1	—	909	—	75	—	473	—
Kungsörs » ...............	517	—	164	14	728	97	—	22	700	71	350	—	—	—
Bergslags » ...............	665	—	510	—	630	—	99	—	830	—	300	—	—	—
Salbergs—Väsby » ...............	266	01	810	08	1,140	75	—	—	959	44	239	75	310	92
Kopparbergs län.									■
Falu fögderi ............	516	66	812	31	1,241	90	—	—	1,320	49	300	—	—	—
Hedemora » ............	312	30	580	39	883	73	33	15	1,080	25	28	—	279	—
Nedan—Siljans » ............	226	—	2	—	913	45	44	28	959	56	185	—	737	50
Ofvan—Siljans » ...........	270	—	436	—	952	—	60	—	867	—	450	—	—	—
Västerdals » ............	221	44	327	—	591	51	40	48	615	33	133	—	355	50
Väster—Bergslags » ............	430	38	561	27	623	85	179	94	834	11	170	50	15	03
Gäfleborgs län.
Gästriklands fögderi............	930	—	570	—	405	—	— .	15	1,672	64	528	—	• 175	—
Södra Helsinglands » ............	933	64	771	57	299	06	—	—	1,094	—	297	—	29	76
Norra » » ..........	834	34	936	62	642	82	—	33	1,002	12	180	—	830	—
Västra » » ............	298	71	494	59	392	26	341	96	1,676	24	453	—	429	50
Västernorrlands län.
Medelpads östra fögderi	1,185	64	1,297	49	276	58	136	29	1,166	83	804	—	—	—
Medelpads västra »	840	61	643	39	280	95	—	—	808	18	700	—	—	—
Södra Ångermanlands nedre »	1,200	—	970	—	1,150	—			1,020	-	850	—
Transport	49,018	96	34,881	43	45,017	57	’ 8,991	98	83,313	76	34,667	951 27,431	97

fil 5

räknade kostnader i och för tjänsten samt deras förvaltningsbidrag, allt är

1 9	10	1 »	i	12		13	14	15	16
		Utg	lfter och beräknade
			kostnader	för			Extra in-	Extra in-
									komsterna hafva un-	Förvalt-
								hafva
Summa.	tjänste- biträden.	expenser och expedi-tionsrum.	Summa.	öfverstigit utgifterna med	derstigit utgifterna med	bidrag.		A n m ärkningar.
Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
.222,648	05							•				88,725	—
3,315		500		500		1,000		2,315			_	825	_
2,461	04	1,270	—	800	—	2,070	—	391	04	—	—	825	—
3,034	—	1,200	—	635	—	1,835	-	1,199	—	—	—	825	—
3,726	95	1,250	—	520		1,770	"	1,956	95			975
4,191	36	936		500		1,436		2,705	36			1,425
3,196	82	1,904	11	395	—	2,299	11	897	71	—	—	1,125	—
3,067	79	1,460	55	950	—	2,410	55	657	24	—	—	1,275	—
3,035	—	1,956	—	410	—	2,366	—	669	—	—	—	975	—
2,284	26	1,310	—	810	—	2,120	—	164	26	—	—	825	—
2,815	08	900	—	775	—	1,675	—	1,140	08	"		975
4,280	79	3,840		850		4,690				409	21	2,025		Häradsskrifvarcn 1910 taxerad för
3,425	03	1,850	-	500	—	2,350		1,075	03	—	—	1,575	—	6,925 kronors inkomst af häradsskrif-vareän sten. Detta förutsätter, att de extra inkomsterna öfyerstigit
4.426	23	2,340	—	825	—	3,165	—	1,261	23	—	—	1,275	—
4,086	26	1,575	—	870	—	2,445	—	1,641	26	—	—	975	—	utgifterna.
4,866	83	1,866	25	1,100		2,966	25	1,900	58			1,425	_
3,273	13	1,650	—	1,125	—	2,775	—	498	13		-	975
5,190	—	3,200	—	850	—	4,050		1,140		—		1,425	-
283,323	62	1 ~		! \|	\|	\|	1		\|	\|	1108,450	I-

I libell XII (forts). Häradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten, deras utgifter och ite -

1	2		3		4		S		6		7		8
Län och fögderier.					Extra inkomster	i tjänsten.
lands- tingsmedel.	Provi vägskatt.	sioner å försäk- rings- afgifter.	ofri ga medel.	Debctscdel- löscn.	Expedi- tionslösen.	Andra extra in-komster.
Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
Transport	''49,018	96	34,881	43	45,017	57	8,991	,98	83,313	76	34,667	95	27,431	\|9Z
Södra Ångermanlands öfre fögderi	864	67	830	71	354	54	280	114	964	53	461	21
Norra Ångermanlands nedre »	421	58	118	82	101	57	28	06	502	55	499	_
Norra Ångermanlands öfre »	421	94	828	31	126	71	13	20	600	—	150	—	100	—
Jämtlands län.
Jämtlands norra fögderi ...............	562	45	419	62	197	15	_	_	702	85	125		580
Jämtlands östra » ......	608	—	843	13	282	60	41	13	1.010	_	127	_	800	_
Jämtlands västra » ............	479	28	449	49	165	67	41	28	493	05	814	85	122	48
Jämtlands södra » ............	225	—	538	—	170	—	26	_	600	—	350	—	—	—
Västerbottens län.
Umeå fögderi............:.......	1,123	03	1,870	04	154	49	771	52	1,400	_	330		211	82
Skellefteå » .........	906	23	702	36	443	85	—	—	1,220	_	360	_	450	_
Lappmarksfögderiet ..............	465	28	1,204	54	243	86	—		770	—	50	—	125	—
Norrbottens län.								*
Piteå fögderi .....................	178	77	709	53	119	04	15	40	648	04	541	_	393	92
Luleå »	444	14	1,382	11	132	65j	18	DO	847	32	138		—	_
Kalix » .........	603	53	555	75	115	461	25	59	1,028	68	114		313	50
Torneå » ........	736	32	1,045	03	125	87\|	ii 1	39	805	11	547	84	523	60
Summa	57,059	18	46,378 \|87	47,751	93110,264 \|o2	94,905 89	39,275 85\| 31,052 \|	29

617

räknade kostnader i och för tjänsten samt deras förvaltningsbidrag, allt år 1901).

»	10		11		12		13	14	15	16
	Utgifter och beräknade kostnader för	Extra in-komsterna hafva öfverstigit utgifterna med	Extra in-komsterna hafva un-derstigit utgifterna med	Förvalt- nings- bidrag.	Anmärkningar.
Summa.	tjänste- biträden.	expenser och expedi-tionsrum.	Summa.
Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	I\r.	ö.	Er.	Ö.
283,323	62	_										108,450	_
3,755	80	1,171	72	725	—	1,896	72	1.859	08	—	—	1,125	—
1,671	58	721	57	525	—	1,246	57	425	01	—	—	*)825	—	*) A extra stat.
2,240	16	750	—	430	—	1,180	—	1,060	16	—		825
2,587	07	1,050		625		1,675		912	07			975
3,711	86	1,409	—	725	—	2,134	—	1,577	86	—	-	975	—
2,566	10	964	81	666	39	1,631	20	934	90	—	—	825	—
1,909	—	650	—	475	—	1,125	—	784	—	—		525
5,860	90	1,760		1,061		2,821		cn ce o cd	90			1,725
4,082	44	2,285	—	700	—	2,985	—	1,097	44	—	—	1,875	—
2,858	68	2,500	—	250	—	2,750	—	108	68	"	~	“	“
2,605	70	1,200		530		1,730		875	70			975
2,962	55	1,500	—	725	—	2,225	—	737	55	—	—	975	—
2,756	51	2,041	—	690	—	2,731	—	25	51	—	—	1,275	—
3,795	16	650	—	730	—	1,380	—	2.415	16	—	—	975	—
326,6S7	13	1	-l-l -	\|		1122,325	—

618

Tabell XV. Häradssferifvarnas extra inkomster i tjänsten år 1909.

L ä n.	Antal tjänstemän, hvilkas extra inkomster uppgått till	Hela antalet.
högst 500 kr.	501— 1,000 kr.	1,001— 1,500 kr.	1,501— 2,000 kr.	2,001— 2,500 kr.	2,501— 3,000 kr.	mera än 3,000 kr.
Stockholms ................	_		1	1	1		3	6
Uppsala........................	—	—	—	2	1	i	—	4
Södermanlands..............	—	—	—	1	—	i	2	4
Östergötlands ..............	—	—	—	5	2	—	1	8
Jönköpings ..................	—	1	3	—	2	—	—	6
Kronobergs .................	—	—	4	—	1	—	—	5
Kalmar........................	—	3	—	2	2	—	—	7
Gottlands....................	—	—	—	1	1	—	_	2
Blekinge .....................	—	—	—	—	—	i	1	2
Kristianstads ..........	—	—	—	—	—	—	4	4
Malmöhus.....................	—	—	—	—	—	—	6	6
Hallands ...................	—	—	2	—	1	i	_	4
Göteborgs och Bohus......	—	—	—	2	2	—	1	5
Älfsborgs ....................	—	—	—	1	o	—	3	6
Skaraborgs ''..................	—	—	—	4	2	i	—	7
Värmlands ...................	—	—	2	2	1	2	—	7
Örebro ........................	—	—	—	—	—	i	3	4
Västmanlands ...............	—	—	—	—	1	—	3	4
Kopparbergs..................	—	—	—	—	1	i	4	6
Gäflehorgs ..................	—	—	—	—	—	—	4	4
Västernorrlands ............	—	—	—	1	1	—	4	6
Jämtlands.....................	—	—	—	1	—	2	1	4
Västerbottens ...............	—	—	—	—	—	1	2	3
Norrbottens...............	—	—	—	—	—	3	1	4
Summa		4	12	23	21	15	43	118

619

Tabell XVI. Skillnaden emellan liilradsskrifvarnas extra inkomster i tjänsten
och deras utgifter för tjänstebiträden, tjänsteresor och tjänstelokal

m. fl. expenser.

L ä n.		Ö Iver	skott		Brist.	Hela antalet.
högst 500 kr.	501— 1,000 kr.	1.001— 1,500 kr.l	1,501— 2,000 kr.	2,001— 3,000 kr.	mera än 5,000 kr.
Stockholms .................	i	_	3	_		i	1	6
Uppsala........................	i	1	1	1	—	—	—	4
Södermanlands ............	i	1	1	1	—	—	—	4
Östergötlands ...............	4	1	3	—	—	—	—	8
Jönköpings ..................	5	—	—	—	—	—	1	6
Kronobergs ..................	3	—	—	—	—	—	2	5
Kalmar........................	—	1	2	—	—	—	4	7
Gottlands.....................	2	—	—	—	—	—	—	2
Blekinge ...................	1	—	1	—	—	—	—	2
Kristianstads ...............	—	1	1	1	1	—	—	4 1
Malmöhus.....................	—	—	—	1	3	2	—	6
Hallands .....................	2	—	1	—	—	—	1	4
Göteborgs och Bohus......	2	1	—	1	—	—	1	5
Älfsborgs .....................	—	5	1	—	—	—	—	6
Skaraborgs ..................	1	3	2	—	—	—	1	7
Värmlands ..................	1	4	—	—	—	— ''	2	7
Örebro .......................	1	2	—	—	—	—	1	4
Västmanlands ...............	1	—	1	1	1	—	—	4
Kopparbergs..................	1	3	1	—	1	—	—	6
Gäfleborgs.....................	—	—	2	1	—	—	1	4
Västernorrlands ............	2	—	2	2	—	—	—	6
Jämtlands ..................	—	3	—	1	—	—	—	4
Västerbottens ...............	3	—	—	—	—	—	—	3
Norrbottens..................	1	2	—	—	1	—	—	4
Summa	33	28	22	10	7	3	\| 15	\| 118

620

Tabell XVII. Länsmännens hufrudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	1 i	5	6
		Folkmängd
		den 31 dec. 1909.
	Antal				Längden
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	kommu-				i kilometer
	ner.		häraf	nymil.	af allmänna
		Summa.	i
			köpingar.
Stockholms län.
Svartsjö fögderi.
Färentuna härads distrikt ...............	8	7,166	—	2,13	97,o
Sollentuna » » .....	6	20,785	‘) 4,442	2,18	64,o
Västra fögderiet.
Norra distriktet...........	7	5,114	—	3,31	149,o
Västra » .............	7	5,574	—	2,56	120,o
Södra » .....	7	5,512	—	2,36	114,9
Ostra » ...............	6	4,552	—	3,11	90,o
Norra Roslags fögderi.
Frösåkers härads södra distrikt ...	4	9,500	—	6,62	174,9
» » norra » ......	3	4,325	—	3,67	74,7
Närdinghundra härads »	6	9,066	—	6,81	175,o
Väddö och Hafveri» skeppslags »	3	8,065	—	3,28	77,o
Mellersta Roslags fögderi.
Lyhundra härads distrikt...................................	5	5,035	_	3,18	111,2
Sjuhundra » »	4	4,982	—	2,91	115,o
Bro och Vätö skeppslags distrikt,.	2	4,950	—	2,29	110,o
Frötuna och känna » »	4	8,006	—	3,92	113,o
Vaxholms fögderi.
Åkers skeppslags distrikt.................................	4	6,147	—	3,68	101,6
Värmdö » norra distrikt	3	)			1 6,o
		\ 10,616	_	4,40
» » södra » ........................	4	I			50,o
Danderyds » distrikt ..............................	8	26,586	3) 7,817	2,16	99,7

G21

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsäreuden, länsmännens

göromälen äfvensom 1 änsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	ii	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekution 8-ärenden.	A1‘ länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
46	700	. 43	219	ii	i
s) 292	1,355	43	255	19	2	l) Sundbyberg. 2) Alser endast år 1909.
27	373	44	168	7	1
14	498	71	160	8	1
12	526	58	146	8	1
37 •	448	67	125	2,5	—
82	200	20	_	8	1
1	125	2	—	3	—
23	279	23	130	2	—	*
39	192	59	80	—	—
	168
17	304	10	70	2	—
15	132	10	75	3	—
11	482	45	127	7,5	1
7	473	65	113	4	_
15	568	34	105	6	—	/3) Djursholm, Stocksund och Lidingö. 1 I distriktet finnas två extra länsmän,
27	543	24	120	5	_	> hvilkas göromål och arbetstid inräk-
373	3,169	247	680	39	1	y nate i motstående siffror.

622

Tabell XVII (forts.). Länsmännens liufyudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmäi den 31 dec Summa.	igd 1909. Däraf i köpingar.	Areal i kvadrat-ny mil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Södertörns fögderi.
Sotholms härads norra distrikt ..........................	8	7,173	—	5,ss	172,o
» » södra » ......................	o O	6,940		3.5g	100,o
Svartlösa » södra » ...........................	4	9.356	—	4,17	111,0
» » norra » ..........................	3	23,737	2)2,111	1,46	59,4
Öknebo » distrikt....................................	7	8,366	—	4,30	124,0
Uppsala län. Södra fögderiet.
Håbo härads distrikt..........................................	7	4,598	—	2,23	75,7
Bro » » ..........................................	3	3,006	—	1,50	42,o
Trögds » sydöstra del ...............................	5	2,883	—	1,26	75,5
» » nordöstra » ...............................	8	5,314	—	2,42	120,o
Asunda » distrikt ...................................	7	5,577	—	2,44	102,o
. Mellersta fögderiet.
Lagunda härads distrikt ''...............	9	4,188	—	1,9G	95,8
Hagunda » » .................................	9	4,669	—	3,34	107,5
Ulleråkers >. » ..................	6	4,519	—	2,44	90,o
Bälinge » » ........................	4	3,417	—	2,62	126,o
Vaksala » » ..........	3	3,369	—	1,37	53,o
Rasbo » » ...........................	3	3,509	—	2,54	76,o
Örbylms fögderi.
Tiorps tingslags distrikt .................................	2	9,259	—	4,62	80,6
Vendels » » .....................	1	2,696	—	1,69	59,o
Vessla nds och Tolfta » .....................	2	4,297	—	3,OS	62,o
Älfkarleby » .......	1	9,685	—	2,3 0	46,o
Norunda härad8 »	5	5,956	—	3,92	145,5

023

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

'' 7	8	9 ~	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
23	651	40	119	4	i
21	497	48	_	7	—	Nynäshamn har bildat köping fr. o. in.
102	1.440	114	300	18	i	år 1911.
482	3.241	273	730	45	4	*) Saltsjöbaden. I distriktet finnes en extra
						länsman, hvilkens göromål och arbetstid
38	649	38	70	3		inräknats i motstående silfror.
9	374	18	71	4
6	326	10	65	2,5	—
3	198	12	32	2,5	—
3	289	12	56	o o	—
9	319	14	58	6,5	1
14	356	14	49	5	1
12	190	21	90	3	—
• 13	655	34	127	8	1
19	338	17	92	3	—
1	372	23	57	6	1
12	301	32	85	3	—
92	422	62	105	8	—
6	190	7	—	—	—
4	178	12	65	3	—
103	550	37	107	6	—
17	421	34	78	2	—

624

Tabell XVII (forts ). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	1 *	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dcc Summa.	ngd . 1909. Däraf köpingar.	Areal i kvadrat-ny mil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Olands fögderi.
Olands tingslag;? distrikt ..... .........	6	7,608	—	4,87	190,o
Films och Dannemora » »	3	5,659	—	3,15	110,5
Löfsta » » ...............	2	6,616	—	5,11	97,8
Södermanlands län. Nyköpings fögderi.
Jönåkers härads distrikt .....................	11	18,411	—	9,37	311,6
Rönö » »	11	9,578	—	6,08	208,o
Hölebo » » .........	8	8,341	—	5,22	167,0
Vingåkers fögderi.
Oppunda härads västra distrikt .....................	3	12,420		5,21	230,0
» » mellersta » .....................	3	9,690	—	5,30	179,7
» » östra » .................	7	13,949	—	5,09	206,o
Villåttinge » distrikt.....................	9	13,494	—	6,56	247,o
Jtekame fögderi
Oster-Rekarne härads distrikt	10	12,729	—	6,64	265,2
Yäster-Rekame » »	7	9,358	—	3,88	125,4.
Gripsholms fögderi.
Åkers härads (hstrikt .........	7	7,658	—	4,56	154,o
Daga » »	6	8,842	—	5,07	153,o
Selebo » »	8	7,240	—	0,81	93,o
Östergötlands län. Kinda och Ydre härads fögderi.
Kinda härads södra distrikt..............	5	10,984	—	8,38	222,0
• » norra » .................................	5	7,622	—	5,89	199,0

625

äklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärcnden, lilnsmännens

göromål»» äfvensom länsinansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk ställ dt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
17	290	17		5
28	301	5	94	9	—
27	198	22	70	5
0 32	683	63	200	12,5		l) Häri ingå ej polisundersökningar.
13	452	14	—	7	i
19	215	27	—	8	—
33	522	35	100	6	_
13	498	26	54	3	—
10	758	43	238	8	—
54	936	41	143	7	—
15	335	19	91	4	_
16	345	10	74	3	—
18	369	24	152	6	_
43	621	23	92	6	i
14	709	12	114	6
8	364	27	72	8	i
10	368	34	307	3

626

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

ocli deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	s	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Summa.	Där af i köpingar.
Ydre härads söiha distrikt .................................	3	3,039	_	4,04	128,o
» » norra » ................................	4	4,730	—	5,18	125,o
Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads fögderi.
Vifolka härads distrikt.......................................	9	12,390	—	3,73	180,o
Valkebo » » ......................................	7	7,635	—	4,11	233,4
Gullbergs » » .......................................	5	6,140	—	3,oi	100,5
Åkerbo, Banlcekinds och Hanelcinds härads fögderi.
Åkerbo härads distrikt ................................	5	3,266	—	1,83	78,o
Bankekinds » » .................................	8	11,441	—	5,64	247,o
Hanekinds » » '').................................	7	11,104	—	3,30	196,o
Hammarkinds och Skärkinds härads fögderi.
Hammarkinds härads västra distikt .....................	4	I			\| 116,9
		\ 12,274	—	7,08	{
» » södra » ....................	2	1			\ 130,2
» » östra » .....................	4	4,869	—	3,11	103,0
Skärkinds » distrikt..............................	5	5,207	—	3,51	138,o
Finspånga läns härads fögderi.
Tjällmo och Godegårds distrikt...........................	2	5,712	—	4,21	110,o
Hällestads och Vänga » ...........................	2	7,519	—	4,82	102,5
Risinge » ...........................	1	7,122	—	3,73	90,o
Regna och Skedevi » ...........................	2	5,669	—	5,30	132,0
Björlcekinds, Östkinds, Lösings, Brdbo och
Memmings härads fögderi.
Björkekinds härads distrikt.................................	6	4,608	—	2,24	127,o
Östkinds » » .................................	5	6,392	—	3,61	129,o
Lösings » » .................................	6	7,796	—	2,20	90,o

åklagarväsendet samt för handräcknings* och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7		9	10	11	12	i:s
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal lor åren 1905 -1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmaf för å tjänste-rummet verk-ställ dt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
_	136	7	58	2,5
5	259	9	60	3	—
91	391	81	175	12	i
20	236	24	109	6	—
18	253	52	65	2,5	—
7	201	16	80	4
8	225	20	75	8	—
22	607	49	80	4		1) Fr. o. m. år 1911 har S:t Lars socken afgått och införlifvats med Linköpings stad.
12	353	20	60	2	T—
20	277	15	85	10	1
10	252	6	80	5	—
5	307	13	70	5	—
2) 11	237	13	76	3	—	2) Uppgiften ofullständig för åren 1905—1907.
					—
29	457	24	82	6	1
17	142	4	223	6	—
7	225	9	79	4,5
9	322	17	50	6	1
19	405	19	85	6	—

628

Tabell XVII (forts). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	*	5	6
		Folkmängd den 31 dec. 1909.		Längden
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	kommu- ner.	Summa.	Där af i köpingar.	i kvadrat-ny mil.	i kilometer af allmänna vägar.
Bråbo härads distrikt .................................	o O	13,410		3,72	68,9
Memmings » » .................................	3	6,300	—	1,84	59,4
Lysings och Göstrings härads fögderi.
Lysings härads distrikt ....................................	8	9,732	—	4,56	172,9
Göstrings » » ....................................	13	14,588	—	6,65	288,o
Aska, Dals och Bobergs härads fögderi.
Aska härads norra distrikt ................. ............	3	11,924	—	2,06	91,5
» » södra » ..............................	7	4,444	—	1,36	137,0
Dals » distrikt.......................................	8	4,609	—	1,30	65,6
Bobergs » » .....................................	9	8,727	—	3,83	155,o
Jönköpings län. Tveta, Vista och Mo härads fögderi.
T veta härads östra distrikt.................................	7	13,131	—	5,41	207,o
» » slotts- » 2).................................	9	15,638	2)5,736	4,17	168,o''
Vista » landt- » ...............................	3	6,197	—	2,82	61,o
Visingsö distrikt .............................................	1	1,294	—	0,25	16,o
Mo härads » .............................................	11	7,298	—	9,79	378,o
Norra och Södra Vedbo härads fögderi.
Norra Vedbo härads första distrikt .....................	3	10,198	3) 2,292	3,21	86,o
» » » andra » ......... ..........	5	4,208	—	3,31	92,o
» » » tredje » .....................	4	4,664	—	3,43	81,o
Södra » » södra » .....................	5	6,625	—	4,87	165,7
» » » norra » .....................	5	7,976	—	5,20	162,0

f>29

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
60	772	32	117	9,5	i
19	430	27	150	3	—
30	376	20	54	10	i	•
'') 21	581	93	120	8	i	*) Uppgiften ofullständig för åren
						1905 och 1906.
10	532	90	138	5,5	_
6	349	15	30	2	—
7	214	10	200	4	—
9	366	23	84	5
78	721	37	75	17	i
38	810	86	112	5,5	—	2) Fr. o. m. år 1910 har Ljungarums
						socken afgått och införlifvats med
						Jönköpings stad. Huskvarna köping
B	89	10	41	0,5	—	utgör fr. o. in. år 1911 stad. under
32	370	17	69	9	i	landsrätt.
31	603	67	101	7	i	3) Tranås.
5	240	45	33	4,5	—
8	192	50	46	3	—
38	470	42	no	6	—
20	371	no DO	92	8,5	i

630

Tabell XYII (forts). Länsmännens hnfvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	i	6	6
Län, logdcricr och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmäi den 31 dec Summa.	lgd 1909. l)är af i köpingar.	Areal i kvadrat* nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Östra härads fögderi.
Ostra härads första distrikt................................	8	9,846	>) 2,230	4,86	167,5
» )> andra » .................................	5	6,993	—	4, so	169,i
» » tredje » .................................	6	5,747		4,31	126, s I
Västra härads fögderi.
Västra, härads norra distrikt ..............................	7	11,425		7,n	235,0
» » östra " ..............................	7	6,968	—	4,91	158,s
» » västra » ............................	6	9,451	—	7,51	218,0
östbo härads fögderi.
Östbo härads norra distrikt.................................	5	8,387	—	6,97	224,o
» » mellan- » .................................	6	8,664	*) 1,141	5,17	150,o
» » södra » ...............................	3	6,122	—	4,35	146,0 !
Västho härads fögderi.
Västbo härads första distrikt ..............................	4	7,059	—	4,66	165,o
» » andra » .............................	7	6,494	—	6,41	222,o
» » tredje »	7	7,759	—	5,36	190,o
» » fjärde » .............................	7	7,815	—	5,49	186,0
Kronobergs län. Konga härads fögderi.
Konga härads norra distrikt .............................	7	11,839	—	6,71	207,o \|
» » östra » .......................	3	7,268	—	4,11	116,o \|
» » södra » Uppvidinge härads fögderi.	5	11,702	—	6,19	286,o
Uppvidinge härads öfre distrikt........................	6	8,116	—	6,22	193,o
» » mellan- » ......................	3	8,303	—	8,56	208,o
» » nedre » ......................	4	9,648	—	7,57	201,0 \|

631

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromålen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	n	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
73	457	30	98	9		*) Hvetlanda.
18	421	24	72	4,5	—
16	191	16	104	6	—
96	637	59	138	8,5
11	154	20	45	4	—
14	323	29	73	5,5	—
8	420	46	40	4		i 1
43	495	149	200	6,5	i	3) Värnamo.
18	171	32	70	2	—
18	466	8		5	—
14	223	20	55	8,5	i
9	469	26	—	12	i
7	358	67	67,5	7		.
64	473	50	120	13	i
15	209	35	84	4,5	—
27	335	47	120	4	—
35	292	18	118	6	—
48	162	105	140	8	—
30	331	85	133	8	—

632

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hufvud sakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	1 i	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmå den 31 de( Summa.	ngd !. 1909. Där af köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Kinnevalds och Norrvidinge härads fögderi,
Kinnevalds härads norra distrikt . ..............	7	6,370	—	3,61	159,8
» » södra » .........	4	10,577	—	5,73	173,3
Norrvidinge » »	8	8,347	—	6,16	151,0
Allbo härads fögderi.
Allbo härads södra distrikt ....	5	12,451	>) 1,109	7,60	250,o
» » mellan- » ..............	6	9,651	—	* 4,67	200, o
» » öfre »	6	6,553	—	3,62	1,46
Sunnerbo härads fögderi.
Sunnerbo härads norra distrikt .. .	6	9,138	—	5,45	191,0
» » östra »	5	7,960	—	6,39	199,0
» » sydöstra » .........	3	6,162	—	4,02	132,o
» » södra »	3	9,640	—	5,31	134,o
» » sydvästra »	6	6,314	—	7,04	190,o
Kalmar län.
T justs fögderi.
Norra Tjusts norra distrikt.................................	5	9,381	—	S,13	250,4
» » södra » .................................	4	9,583	—	5,51	193,0
Södra » norra » .....................	5	10,992	—	6,84	272,0
» » södra »	4	8,948	—	6,53	263,0
Tunaläns och Sevede härads fögderi.
Tunaläns härads distrikt	4	11,747	2) 346	8,90	230,o
Sevede » norra »	4	7,328	—	6,55	171,5
» » södra » ........	3	7,495	—	4,81 1	144,5

633

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutlonsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8		10	n	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärcnden.	Antal inkomna exekutions- ärendcn.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet vcrk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
27	153	13	118	5,5
3	283	19	200	4	—
13	87	7	120	5,5	—	•
54	433	66	188	8	i	'') Elmhult.
50	300	55	187	16	i
17	147	24	84	3	—
50	167	166	209	20	i
14	150	38	61	2	—	•
16	205	36	107	3	—
32	194	52	160	10	i
5	203	40	61	4
13	213	54	no	7
14	239	27	68	6	i
20	310	34	76	12	i
16	228	17	90	4	—	''
k 50	286	88	104	4,5	_	2) Figeholm.
36	172	23	102	4	-
36	235	92	81	4	—

634

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hnfvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	*	»	6
		Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	kommu- ner.	Summa.	Däraf i köpingar.	i kilometer af allmänna vägar.
Aspelands och Handbörds härads fögderi.
Aspelands härads östra distrikt ...........................	3	7,648	1	9,92	( 161,5
» >» västra » ............ ............	4	6,084	f ~	1 132,9
Handbörds » östra » ...........................	4	12,049	—	8,49	165,8
» ». västra » ..........................	2	4,518	—	4,02	90,7
Norra Möre och Stranda härads fögderi.
Norra Möre härads södra distrikt ........................	5	5,585	—	2,61	70,o
» » » norra » .......................	3	7,375	—	5,10	118,o
Stranda » södra » ......................	3	9,457	■) 1,340	3,45	92,8
» » norra » ........................	1	5,295	—	2,95	52,o
Södra Möre härads fögderi.
Södra Möre härads södra distrikt .....................	2	7,508	—	3,69	90,o
» » » sydöstra » ....................	1	4,356	—	1,05	37,5
» » » västra » .....................	1	5,635	—	2,63	72,o
» >» » östra » .....................	5	5,503	—	2,72	92,o
» » » nordöstra » .....................	5	8,088	—	3,62	114,o
» » » norra » ................	3	9,220	2) 932	3,88	110,o
Ölands fögderi.
Ölands norra mota norra distrikt ........................	5	7,124	—	3,09	63,9
» » » södra » ........................	10	7,945	—	3,74	131,6
» södra » norra » ...............	10	6,711	3) 295	3,35	100,o
» » » södra » ........................	9	6,075	—	3,28	90,o
Gottlands län. Norra fögd.eriet.
Norra fögderiets norra distrikt ......................	12	8,617	—	7,63	260,o
» » mellersta » ......................	19	7,034	—	4,67 i	266,3
» » södra » ........................	17	6,716	—	5,47	237,o

635

åklagarväsendet samt för känd läck ni ags- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	in	1 1	1 2	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställ dt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
42	303	50	35	4
22	391	41	55	4	—
54	525	97	133	17	i
24	234	35	81	5	—
39	295	22	81	4,5	—
37	352	45	167	7,5	—
16	422	137	82	3,5	—	*) Mönsterås.
23	283	39	104	10	i
41	217	57	70	4	—
25	191	7	134	4	—
40	388	29	74	4,5	—
13	262	18	80	4,5	—
45	365	51	80	6	i
in	440	35	115	5	i	2) Nybro.
21	251	26	78	6	—
26	293	18	100	5,5	—
67	311	10	115	9	i	8) Mörbylånga.
50	285	38	157	6
28	192	48	103	7	i
20	140	22	108	6	—
16	115	6	65	3	—

636

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	ngd . 1909. Där af i köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Södra fögderiet.
Södra fögderiets norra distrikt .............	17	8,540	—	4,53	183,o
» » mellersta » .....	17	9,085	—	5,0 7	194,o
» » södra »	10	4,918	—	3,99	123,o
Blekinge län. östra fögderiet.
Rristianopels distrikt........................	5	11,645	—	2,64	93,2
Bamdala » ..............	4	13,224	—	3,72	150,6
Tvinga » .........	4	11,504	—	4,81	125,8
Hjortsberga » ...............	6	10,318	—	2,34	40,o
Ronneby » .........	2	11,797	—	2,97	89,o
Västra fögderiet.
Hoby distrikt..........................	4	13,642	—	4,23	130,o
Asarums » ............................	4	16,116	—	3,29	115,o
Jämshögs » ......	2	10,681	—	4,19	201,o
Gammaltorps » ..................	4	9,556	—	1,74	98,o
Kristianstads län. Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härads fögderi.
Riseberga distrikt .......................................	4	8,333	—	3,69	106,o
Orkelljunga » ......	5	7,907	—	3,99	93,4
Gråmanstorps »	7	10,409	—	2,59	76,o
Björnekulla »	6	8,949		1,56	79,o
Rebbelberga »	6	9,546		2,07	113,2
Båstads » . .	6	9,537	—	1,73	80,o

637

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

1	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
20	217	25	68	6
41	236	45	97	6	—
9	145	13	74	6
15	588	4		3
69	842	10	90	10	i
61	453	9	88	5	—
30	513	10	92	7	i
35	471	10	176	4	—
24	589	62	156	10	i
29	586	72	108	9	i
33	473	48	85	6	—
27	424	26	64	6
35	518	80	130	11	i
27	385	131	135	7	i
32	619	79	70	10	i
45	589	81	120	14	i
43	473	38	—	12	i
20	378	56	130	8	—

638

Tabell XVII (forts.). länsmännens liufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

i 1	2	3	1 *	6	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	ngd . 1909. Däraf köpingar.	Areal i kvadrat-ny mil.	Längden i kilometer af allmänna! vägar. ]
Östra och Västra Göinge liäraäs fögderi.
Verums distrikt ....................................	5	8,021	— ’	4,52	164,0
Stoby •> .........................................	9	14,307	l) 2,803	5,30	19,3
Vinslöfs » ...........................	5	6,522	—	1,92	90,i
Brönnestads » .........................................	5	5,985	—	2,7 5	142,2
\| Osby »	3	8,307	—	3,4 4	120,o
Broby » ......................	4	11,009	—	5,02	189,6
Färlöfs » ..................	6	7,597	—	2,57	132,0
Villands, Gärds och Albo härads fögderi.
Oppmanna distrikt...........................	4	6,222	—	2,68	84,4
j Jfäsums » ....................	6	8,401	—	3,12	93,0 i
Fjälkinge » .................	7	10,039	2) 1,469	1,90	103,o
Va » ..........................	5	8,476	—	1,66	114,3
Esphults » .....................	6	6,869	—	2,18	126,2
Degeberga » ..........................	7	7,547	—	2,66	135,0
Brösarps » ............	9	10,661	—	3,02	124,o i
Ingelstads och Järrestads härads fögderi.
Tryde distrikt ..........................................	10	11,635	—	2,12	124,o
Löderups » .........	11	11,427	—	2,05	83,7
Järrestads » ..............	10	11,348	—	1,68	96,o
Malmöhus län. Oxie och Skytts härads fögderi.
Oxie härads östra distrikta).............................	11	11,330	—	1,08	30,o
» » västra » ..............................	11	17,609	4) 9,411	1,07	67,6
Skytts >» östra »	11	12,108	—	1,69	40,o
» » västra » ..............................	11	6,566	—	1,17	104,o

639

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

gäroniälcn äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
’ i 19	.	45	122	6		!
19	752	164	170	16	i	*) Hessleholm.
44	532	57	103	11	—
61	471	69	145	9	i
33	557	88	70	15	i
39	679	162	134	16	i
25 !	2,351	98	80	3,5	—
16	525	67	_	9	—
32	528	81	210	13,5	—
64	446	49	—	8	i	2) Åhus.
30	610	84	67	4	—
10	340	21	100	3	—
8	450	54	160	15	i
35	500	55	—	10	i
42	679	51	102	13	i
27	416	54	112	4,5	—
55	172	34	130	9,5	i	.s) Fr. o. m. år 1911 har Västra Skref -linge socken afgått och införlifvats
126	825	80	125	4	—	l med Malmö stad.
72	1,177	119	134	11	—	4) Limhamn.
51	651	35	—	6	—
21	381	19	—	4	i

640

Tabell XYII (forts.). Länsmännens hufrudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	*	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	ngd 1909. Däraf i köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Luggede härads fögderi.
Luggede härads norra distrikt ..........................	G	15,648	—	1,41	160,o
» » mellan- »	6	10,087	—	1,87	50,0
» » östra » ...........................	8	13,165	—	2,16	60,o
» » västra » ...........................	8	16,545	—	1,39	55,o
Torna och Bara härads fögderi.
Torna härads östra distrikt.................................	12	11,598	'' —	3,06	129,8
» » västra » .................................	15	11,383	—	1,56	95,o
Bara » östra » .....................	9	8,839	—	2,19	120,o
» » västra » .................................	9	13,051	—	0,95	80,o
Frosta och Färs härads fögderi.
Frosta härads norra distrikt ...........................	6	7,325	—	3,12	117,3
» » östra »	7	9,364	») 1,475	2,43	120,o
» » västra » ..............................	10	8,307	—	1,94	129,3
Färs » norra » .............................	9	12,708	—	3,22	163,o
» » södra »	9	11,017	—	2,82	160,o
Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs härads fögderi.
Ljunits härads distrikt.................................	7	6,349	—	1,08	94,4
Herrestads » »	10	7,522	—	1,78	100, o
Vemmenhögs » östra distrikt ......	12	13,191	—	1,90	151,o
» » västra » .......................	11	9,032	—	1,65	136,0
Bönnebergs, Onsjö och Harjagers härads fögderi.
Könnebergs härads distrikt	13	11,421	—	1,88	163,o
Ön Hvens »	1	1,154	—	0,08	5,o

641

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd m. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 19.05-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
43	830	31	50	6,5	i
31	690	44	140	20	i
48	1,184	74	85	6	i
61	1,248	146	85	8	i
68	451	44	200	7	i
39	651	56	142	7	i
49	530	34	135	8,5	i
181	768	52	139	12	i
21	338	128	102	4	_
29	574	in	—	5,5	—	r) Hörby.
35	506	54	71	2,5	—
61	555	50	175	4	—
32	650	54	112	10	i
19	347	19	117	8	i
31	421	11	80	5	i
45	495	26	127	8,5	i
30	305	43	83	6
11	38	7	—	3	—

642

Tabell XVII (forts.). Länsmännens imfyndsakliga arbetsmängd för polis- och

ocli deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	ngd . 1909. Där af köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Onsjö härads norra distrikt ...........................	6	5.563		1 o (	81,i
» » södra » 1)	13	17,025	4)5,108	\| 3,84 \|	155,o
Harj agera » » ...........................	15	11,826	—	2,17	130,o
Hallands län. Laholms fögderi.
Laholms fögderis södra distrikt.......................	7	10,138	—	4,49	141,o
» » mellersta » ........................	6	10,820	—	\| 13,5S \|	175,0
» » norra » ........................	6	14,345	—	220,o
Halmstads fögderi.
Halmstads fögderis södra distrikt ........................	10	13,476	—	4,05	124,o
» » mellersta » .......................	10	10,548	—	5,59	160,o
» » norra » .......................	7	10,611	—	2,82	139,o
Varbergs fögderi.
Varbergs fögderis södra distrikt........................	8	6,019	—	4,68	180,o
» » mellan- » .............	9	9,685	—	3,19	127,6
» » norra » ........................	7	6,757	—	2,44	108,3
Kungsbacka fögderi.
Kungsbacka fögderis södra distrikt .....................	9	11.093	—	4,86	147,o
» » norra » ....................	7	10,956	—	3,63	175,0
Göteborgs och Bohus län. Göteborgs fögderi.
Åskhus distrikt ...............................................	6	15,464	—	1,79	54,i
Västra och Östra Hising3 distrikt........................	6	5,720	—	1,96	101,2

043

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

görom&len äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. m.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna kandräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställ dt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
15	138	41	60	9,5	i
45	405	74	130	5,5	—	*) Eslöfs köping utgör fr. o. m. år 1911
31	369	49	143	10	"	stad under landsrätt.
10	363	30	98	5
29	603	56	137	15	i
83	903	163	160	13	i
43	746	68	100	12	i
26	436	79	127	8	i
11	376	100	no	10	i
30	429	99	140	6		«
37	466	154	132	8	i
19	250	57	145	7	i
_	228	83		8
28	283	82	114	8	i
167	811	48	160	12	i
13l>	557	38	120	5,5

644

Tabell XYH (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Summa.	Däraf i köpingar.
Säfvedals härads distrikt....................................	4	25,205	_	2,71	44,9
Styrsö och Öckerö » ....................................	2	6,677	—	0,43	1,2
Inlands fögderi.
Inlands Södre härads distrikt..............................	6	8,030	—	2,58	76,o
» Nordre »> » ..............................	7	10,327	—	3,53	100,o
» Fräkne » » ..............................	4	5,268	—	2,20	58,6
» Torpe » » ..............................	2	5,192	—	2,04	52,2
Orust och Tjärna fögderi.
Orust östra härads distrikt.................................	4	7,016	—	1,85	108,o
» västra » » .................................	9	12,876	—	2,16	106,5
Tjörns » » ...............................	4	9,799	—	1,60	68,o
Sunnervikens fögderi.					*
Lane härads östra distrikt ..... .........................	3	4,510	—	2,33	56,3
» » västra » .................................	4	4,073	—	1,67	57,o
Tunge » » .................................	3	7,308	—	2,75	75,o
Sörbygdens härads » ..................................	O O	4,144	—	2,84	50,o
Sotenäs » »	5	13,520	—	1,57	37,2
Stångenäs » » .................................	3	10,159	—	1,79	46,2
Norrvikens fögderi.
Yette härads distrikt...................................	5	12,886	—	4,67	114,o
Tanums » » ........................	2	8,992	—	3,52	143,7
Kville » » ....................................	3	7,621	—	2,07	105,o
Bullarens » » ....................................	2	3,681	—	3,73	75,o

645

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekntionsärenden, länsmännens

göromålen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	18
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna cxekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet vcrk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
295	1,762	107		25
24	307	16	—	4,6	—
9	386	11	60	5,5
32	459	34	112	10	i
29	554	34	100	5,5	i
20	346	7	62	4,5	—
13	277	24		4,5
41	486	19	70	6	" —
49	325	23	60	5	—
15	343	30	44	3,5
3	299	5	44	5	—
15	320	15	90	7,5	—
44	253	22	104	8	i
56	663	31	100	11	—
20	574	20	90	6,5	2
18	355	46		5,5
30	502	28	—	5	—
20	370	31	75	9	1
17	227	16	—	3	—

646

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hufyudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	»	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	agd 1909. Däraf köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Älfsborgs län. Viine fögderi.
(Tunhems gälla distrikt .................................	5	16,673 ,	—	2,74	89,o
(Extra länsmannen i Trollhättan.................	—	—	—	—	—
Yassända gälls distrikt ................	2	6,527	—	1,36	66,o
Bjärke härads » ....................................	4	5,128	—	2,23	79,o
Flundre » »	5	7,248	—	1,63	60,o
Ale » » .......	9	12,940	—	5,19	148,o
Vätte » » .................................	5	8,707		3,71	76,8
Kullings fögderi.
Kullings härads västra distrikt ......	8	8,268	—	4,35	125,o
» » östra »	14	8,023	—	3,20	158,0
Gäsene » »	22	9,752	—	5,85	238,9
As » » ...........................	16	10,100	—	4,62	210,o
Marks fögderi.
Marks härads östra distrikt	9	18,136	—	6,82	224,0
» » västra » ..............................	8	9,630	—	4,26	140,o
» » södra »	7	6,324	—	3,08	123,0
Bollebygds härads » ..............................	3	6,636	—	3,75	65,i
Vedens » »	7	9,039	—	4,29	149,0
Redvägs och Kinds fögderi.
Kedvägs härads norra distrikt . .	9	• 4,603	—	2,81	93,o
» » södra » ..............................	9	5,502	—	3,42	105,o
Kinds » norra »	15	11,130	—	7,56	210,o
» » västra » ..............................	12	9,785	—	7,05	316,0
» » södra » .............................	8	7,941	—	7,57	250,o

047

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromålen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärcnden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
10	204	7	40	4,5	i
270	1,124	62	82	7	i
60	277	20	—	4	i
19	234	11	170	3,5	—
43	350	17	—	5,5	—
66	401	32	176	9,5	i
79	528	21	—	7	—
45	161	19	84	2,5	_
33	452	27	—	—	—
33	147	22	70	6	—
7	423	29	11	5	—
106	416	41	85	6	_
39	295	24	115	4,5	—
12	204	27	30	3	—
44	310	32	120	6	i
33	399	42	90	4,5	—
14	179	• 6	15	3,5	—
32	134	14	—	3,5	—
31	154	20	124	4,5	—
37	374	30	—	8	i
10	229	20	91	8	i

648

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	*	5	6
		Folkmängd den 31 dec. 1909.		Längden
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	kommu- ner.	Summa.	Där af i köpingar.	i kvadrat-nymil.	i kilometer af allmänna vägar.
Sundals fögderi.
Sundals härads södra distrikt..............................	3	7,586	—	3,7 3	158,o
» » norra » ..............................	4	5,301	—	2,11	95,o
Nordals » » ..............................	7	9,228	*) 752	4,11	133,o
Valbo » norra » ..............................	5	6,036	—	3,78	124,5
» » södra » ..............................	4	5,864	—	3,59	125,o
Vedbo fögderi.
Vedbo härads västra distrikt ..............................	5	6,535	—	6,59	153,o
» » östra »	5	8,615	—	5,88	181,2
» » norra » .............................	4	8,045	—	6,35	142,5
Tössbo » » ..............................	7	7,736	—	5,0 7	170,o
Skaraborgs län. Norra Vadsbo fögderi.
Hasslerörs tingslags distrikt ..............................	13	12,716	s)750	5,17	196,o
Hofva » . » .............................	5	12.696	—	7,98	162,0
Södra Vadsbo fögderi.
Kinnebergs tingslags distrikt ..............................	15	9,541	—	3,61	170,o
Valla tingslags västra » ..............................	9	6,492	—	3,08	113,o
» » östra » ..............................	3	6,521	—	2,15	88,o
» » '' norra » ..............................	3	6,257	—	5,34	88,3
Skof de fögderi. Kåkinds härads öfre distrikt.............................	10	8,303 9,411	*	2,58 3,39	103,5 158,o
» » nedre » .........	7	—
Gudhems ■ » östra » ...............................	13	5,856	—	2,53	107,5
» » västra » ..............................	11	4,935	—	1,88	67,o

649

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromålen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd m. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	To	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ätändiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställ dt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
19	249	33	113	4
19	189	23	103	4	—
27	361	56	80	5,5	—	*) Mellerud.
28	308	7	80	3,5	—
14	403	28	72	4,5	—
21	247	47	77	6	—
10	250	28	—	6,5	—
42	284	23	—	8	i
31	352	18	92	12	i
46	330	67	163	6,5		2) Töreboda.
17	297	39	206	10	i
34	550	59	200	11,5	i
5	375	58	140	6	—
13	515	38	60	7	—
1	216	16	100	5	—
23	366	87	98	8	—
9	350	43	35	10	i
23	361	34	147	6	—
10	279	19	30	7	—

650

Tabell XVII (forts ). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	8	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmi den 31 de Summa.	ingd c. 1909. Där af i köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Vartofta fögderi.
Dimbo tingslags västra distrikt.........................	ii	4,427	—	1,60	78,o
» » östra » *).......... .........	10	13,998	■) 4,768	4,33	254,o
Slättängs » östra »	2	4,134	—	2,66	125,o
» » västra » .................	15	8,045	1-	4,54	213,o
Frökinds härads och Ollebergs fjärdings tingslags...
af Vartofta härads distrikt (Leaby)..................	8	5,000	—	1,95	97,o
Skara fögderi.
Skånings härads norra distrikt .........	9	6,480	—	2,12	86,2
» » södra » ............	9	7,614	—	3,00	110,o
Vilske » »	10	6,818	—	2,75	112,7
Valle » »	10	5,543	—	2,32	90,o
Barne fögderi.
Ase härads distrikt ......	10	6,562	—	2,38	96,4
Viste » »	13	10,111	a) 541	3,08	132,o
Barne » »	15	11,936	s)849	3,19	161,5
Laske » » Lidköpings fögderi.	7	6,211	—	2,22	124,2
Kinnefjärdings härads distrikt......	12	7,238	—	2,16	111,0
Kinne » »	15	11,939	—	3,71	182,o
Kållands » södra distrikt.	12	6,248	—	2,24	107,o
» » norra » ............	8	5,746	—	2,16	77,o
Värmlands län. Öster-Sysslets fögderi. •
Fämebo härads distrikt ... .	7	18,927	—	19,59	273,o
Nyeds härads och Alsters sockens distrikt ..	3	6,872	—	5,27	146,0

651

åklagarväsendet samt f«r handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	s* 1	10	11	12	13
Antal polisunder-	Antal		Af länsman	Af länsman och dennes ständiga biträ-	Antal
	Antal	använda	len i medeltal
och åtal i	inkomna handräck-	inkomna	dagar för	dagligen an-	anställda	Anmärkningar.
brottmål	exekutions-	förrättningar	vända timmar	ständiga
i medeltal för åren 1905-1909.	nings- ärenden.	ärenden.	utom tjänsterummet.	för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	biträden.
5	243	16	30	10	i
6	400	65	70	16	i	l) Tidaholms köping utgör fr. o. m. år 1910 stad under landsrätt.
10	242	15	60	6	—
30	317	39	133	13	i
28	277	28	98	6	—
7	274	22	52	3,5	—
10	291	30	85	4,5	—
10	20	11	48	3,5	—
23	385	29	55	4,5
2	211	10	65	6	—
10	282	47	70	9	i	2) Grästorp.
10	416	43	60	7	—	s) Vara.
11	196	39	74	8	—
10	288	19	120	4	—
29	368	30	135	6	—
5	237	30	50	11	—
3	169	12	62	5,5
39	625	13	88	10,5	i
18	338	19	121	4,5	—

652

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hufvud sak! i ga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
		Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	kommu- ner.	Summa.	Där af i köpingar	i kilometer af allmänna vägar.
Olme och Vase härads distrikt .........................	4	10,446		7.41	212,2
Visnums » • » .........................	5	8,289	—	5,16	163,1
Mellan-Sysslets fögderi.
Kils härads distrikt ........	5	17,508	_	8,34	261,0
Karlstads » »	3	10,598	—	2,75	99,o
Grums » »	5	11,263	—	4,97	95,o
Söder-Sysslets fögderi.
Gillbergs härads distrikt.............	7	14,861	—	12,68	246,0
Näs » »	11	12,448	'') 1,944	7,50	158,0
Nordmarks fögderi.
Nordmarks härads nedre distrikt	4	8,427	—	9,28	175,4
» » öfre >1	7	11,614	—	11,05	211,o
Jösse fögderi.
Jösse härads östra distrikt 2)	6	17,285	2) 4,633	8,54	205,o
» » västra » ............	5	15,370	—	11,30	246,2
Älfdals fögderi.
Alfdals härads nedre tingslags distrikt .	4	20,743	—	20,4 3	267,o
Norra Ny och Dalby socknars distrikt...	2	6,509	—	15,29	107,o
Norra och Södra Einnskoga samt Nyskoga härads
distrikt............	3	4,013	—	15,20	96,8
Frykdals fögderi.
Frykdals härads öfre tingslags distrikt ....... » » nedre » östra distrikt.........	4 3	.. 13,263 \|	—	13,31	180,o 117,7 l 164,i
» » » » västra » .........	4	\| 21,099	—	14,44 1

053

åklagarväsendet samt för handräcknings* och exekutionsfirenden, länsmännens

göromälen äfvensom lfinsmansdlstriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärcnden.	Antal inkomna exckutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet vcrk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
17	479	20	101	8	i
14	408	30	70	9	i
65	799	68	132	6	i
—	—	—	—	—	—
50	603	53	200	7,5	—
10	483	34	71	9	_
18	448	44	60	18	i	*) Seffle.
33	261	20	77*	6	_
20	348	33	172	12	i
42	650	145	93	6	») i	2) Arvika köping utgör fr. o. m. år 1911
•89	545	83		6	3) i	s) Tjänstebiträdet användes äfven för en-skilda göromål..
29	277	27	140	16	i
17	157	44	115	11	i
28	204	14	100	8	—
39	287	28	157	10	i
15	311	59	117	16	i
46	345	56	45	8	—

654

Tabell XYII (forts.). Länsmännens liufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	ngd . 1909. Där af i köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Örebro län.
Öster-Ncirkes fögderi.
Örebro härads östra distrikt ..............................	8	9,150	—		84,o
» » västra » .......	4	5,977	—	j b,27 \	136,6
Glanshammars härads » ..............................	5	7,437	—	3,57	117,5
Askers » » ..............................	3	10,869	—	3,70	119,9
Skällersta » » ............................	6	10,308	—	5,70	168,6
Väster-Närkes fögderi.
Hardemo härads och Kumla sockens distrikt.........	3	10,531	—	2,18	101,o
Lerbäcks och Hallsbergs socknars » .........	3	10,476	») 1,784	4,27	132,3
Grimstens härads » .........	3	7,317	—	3,11	91,o
Edsbergs » östra »	4	6,263	—	3,18	250,o
» » västra » .........	3	7,235	—	5,49	109,o
Sundbo » » .........	3	11,029	—	5,74	136,7
Nora fögderi.
Nora och Hjulsjö bergslags distrikt.....................	4	11,994	—	9,34	124,0
Karlskoga härads » .................	2	17,268	—	7,44	188,o
Grythytte och Hällefors bergslags distrikt ............	2	8,364	—	9,03	87,7
Lindes fögderi.
Lindes och Kamsbergs bergslags distrikt...............	3	13,801	s) 1,564	9,87	205,o
Nya Kopparbergs » » ...............	2	11,548	—	6,66	75,o
Fellingsbro härads » ...............	3	10,565	—	4,96	137,7

655

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	n	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärcndcn.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
28	783	51	107	5
10	338	29	80	6	i
18	321	30	70	4	—
15	273	7	119	6	—
21	364	22	125	4,5 <*	—
36	537	35		8
50	558	38	112	9	i	i) Hallsberg.
21	283	23	98	8	—
18	334	85	70	4	—
30	283	35	116	8	—
14	298	36	95	4	—
39	605	19	74	13	i
132	363	36	—	14	i
22	381	9	66	10	i
63	210	5	225	6		2) Kopparberg.
76	673	44	118	11	i
49	576	16	165	9	• —

656

Tabell XYII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för,polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	s	6
Län, fögderier och länsmansdi strikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	ngd 1909. Däraf i köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Västmanlands län. Västerås fögderi.
Västerås fögderis första distrikt...........................	4	9,673	—	5,08	122,2
» » andra » ...........................	4	7,933	—	2,46	143,0
» » tredje » ...........................	8	7,329	—	2,96	151,6
» » fjärde » ..........................	7	5,490	—	2,75	97,2
Kungsord fögderi.
Skinnskattebergs distrikt....................................	3	7,466	—	7,17	115,5
Arboga »	4	4,715	—	2,23	88,9
Köpings » ....................................	5	8,758	—	4,61	124,o
Kungsörs » ....................................	5	6,504	'') 1,450	2,02	73,0
Bergslags fögderi.
Bergslags fögderis första distrikt ........................	3	13.856	—	6,14	110,o
» » andra » ........................	2	5,864	—	4,50	125,o
» » tredje » ........................ Salbergs- Väsby fögderi.	6	7,454	“	4,27	149,0
Våla distrikt ..............................................	3	8,273	—	6,71	146,0
Heby » ..............................................	3	6,266	—	3,85	94,9
Sala » ................................................	3	5,661.	—	4,79	120,o
Simtuna » ..............................................	4	6,384	—	3,29	145,o
Torstuna » ...............................................	6	6,233	—	3,56	152,o
Kopparbergs län. Falu fögderi.
Kopparbergs distrikt........................	2	6,847	—	3,77	70,7
Svärdsjö » ........	2	8,176	—	13,23	125,o

657

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
52	132	51	125	6
26	259	19	in	8	i
37	395	9	142	4,5	—
7	229	78	147	4,5	—
20	256	19	88	3	—
14	309	24	85	7,5	_
40	283	21	69	5,5	—	x) Kungsör.
86	553	40	145	6	i
16	67	10	120	3,5	—
27	278	31	123	5	i
30	224	121	151	4,5	_
35	84	40	—	16	a)2	2) Biträdena användes äfven för enskilda
32	281	62	97	5	—	göromål.
18	185	29	120	5	—
3	183	30	135	4,5
57	1,247	22	no	7
20	328	2	68	3	—

658

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	*	5	6
			Folkmängd den 31 dec. 1909.		Längden
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	kommu- ner.	Summa.	Där af i köpingar.	i kvadrat-nymil.	i kilometer af allmänna vägar.
Sundborns och Vika distrikt ..............................	2	6,148	_	4,20	104,o
Silfbergs, Gustafs och Torsångs distrikt...............	3	5,468	—	—	93,o
Störa Tima distrikt, Utom brodelen..................... » » » Ofvan »	} 2	21,053	'') 1,374	9,92	f 30,7 l 101,7
	Hedemora fögderi.
Störa Skedvi och Säters distrikt ........................	2	5,024	—	3,31	85,0
Husby	distrikt ...........................................	1	5,549	—	4,13	53,o
Hedemora	» .............................................	1	5,736	—	3,34	94,o
Garpenbergs » .............................................	1	2,311	—	1,46	47,o
Folkärna	» .............................................	3	13,638	3) 4,556	3,28	92,7
By	)) .............................................	1	5,841	—	3,27	80,o
	Nedan-Siljans fögderi.
Leksands	distrikt .............................................	2	13,871	—	13,05	109,7
Åls	» .............................................	1	2,308	—	1,46	33,0
Bjursås	)) .............................................	1	2,937	—	0,91	29,o
Rättviks	») .............................................	2	11,097	—	12,02	79,o
Ore	» .............................................	1	3,088	—	9,67	58,o
Gagnefs	)) .............................................	1	8,190	—	4,11	41,o
	Ofvan-Siljans fögderi.
Älfdalens	distrikt .............................................	1	5,133	—	25,13	100,o
Orsa	» ............................................	1	7,841	—	17,83	45,o
Mora	» ...........................*.................	3	11,909	4) 1,221	19,17	109,o
Solleröns	» .............................................	1	1,969	—	4,96	43,o
Vänj ans	)) .............................................	1	1,989	—	6,89	35,o
Sårna	» .............................................	1	2,457	—	43,53	95,o

659

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromålen äfvensom länsinansdistriktens folkmängd in. m.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren • 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	kAf länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
14	786	14	90	5
9	287	26	88	7	—
20	525	7	55	1,5	—	*) Borlänge.
38	2,626	58	160	2)-	i	2) Tjänstebiträde användes i regel 4 timmar dagligen.
10	256	38	102	8	_
16	253	5	100	3	—
14	215	23	115	5	—
3	510	5	63	2	—
39	555	90	178	8	—	3) Avesta.
8	191	26	100	3,5	—
46	299	20	84	4
15	—	—	45	2	—
11	135	5	60	5	—
33	259	90	56	6	—
28	225	3	58	4	—
7	298	25	61	4,5	—
no	540	52	92	10	i
266	505	161	200	12,5	i
67	996	53	130	10,5	i	4) Morastrand.
1	167	10	100	4,5	—
5	160	12	54	4	—
32	259	10	52	4,5	—

660

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	*	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmäi den 31 dec Summa.	igd 1909. Där af köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Väster-Dals fögderi.
Malungs distrikt.......................................	i	6,180	—	18,31	86,o
Transtrands » .......................................	i	1,862	—	10,48	55,o
Lima » .......................................	i	2,718	—	14,13	47,o
Äppelbo » .......................................	i	2,455	—	3,76	59,o
Järna » .......................................	i	6,079	—	7,55	29,7
Nås och Säfsnäs » .......................................	2	5,798	—	11,35	148,o
Flöda » ......................................	1	2,561	—	3,90	39,7
Väster-Bergslags fögderi.
Grangärde distrikt............................................	1	11,376	—	7,14	114,o
Ludvika » ............................................	1	6,683	—	2,17	47,7
Norrbärke » .............................................	1	8,400	—	4,94	50,o
Söderbärke » .............................................	2	5,008	—	5,67	88,8
Gäfleborgs län. Gästriklands fögderi.
Hedesunda och Årsunda distrikt ........................	2	7,565	—	7,28	128,0
Ofvansjö och Järbo » ..........................	2	10,780	—	5,87	85,6
Torsåkers » ...........................	2	11,069	—	7,87	98,7
Ockelbo » ...........................	1	9,022	—	6,01	94,4
Hamrånge och Hille » ...........................	2	9,071	—	6,34	80,2
Valbo och Högbo » ...........................	2	22,045	—	6,27	89,o
Södra Hälsinglands fögderi.
Skogs distrikt................................................	1	3,829	—	4,51	75,o
Hanebo » ................................................	2	5,802	—	4,22	59,o
Bollnäs » .......................................... .....	2	13,651	*) 987	8,94	107,4

661

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

» 7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
38	239	21	102	3,5
3	133	18	77	4	—
33	ce t©	23	141	3	—
3	155	23	78	1,5	—
19	315	35	148	3	—
32	288	6	no	2	—
12	211	8	60	2	i
24 ''	852	58	83	7	_
432	265	155	100	13	i
32	228	16	106	9	i
28	249	8	50	3
38	295	31	150	4,5
58	576	60	159	8	i
73	282	19	199	6	—
75	586	35	191	10	i
59	485	73	193	6	—
154	972	*240	179	11	i
63	255	24	115	3,5	_
63	428	53	105	6	i
57	681	50	no	10	i	*) Bolin äs.

662

Tabell XYII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	i	5	6 .
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmängd den 31 dec. 1909.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Summa.	Där af i köpingar.
Alfta distrikt................................................	i	5,913		10,io	30,7
Ofvanåkers » ................................................	2	6,131	—	10,90	67,o
Söderala » ................................................	1	10,979	—	2,79	38,o
Mo »	2	3,548	—	2,26	37,9
Norrala » ................................................	2	5,275	—	3,89	34,o
Norra Hälsinglands fögderi.
Enångers distrikt..........................................	3	6,257	—	4,10	78,8
Hälsing-Tuna » ..........................................	2	5,616	—	1,57	56,8
Forsa » ......................................	2	4,863	—	3,47	67,o
Eogsta » ..........................................	2	2,710	—	2,90	52,o
Harmångers » ..........................................	2	4,273	—	2,36	61,6
Gnarps » ..........................................	1	3.698	—	3,83	45,o
Bergsjö » ..........................................	2	6,336	—	8,32	92,o
Norrbo » ..........................................	2	5,170	—	9,4 2	108,o
Delsbo » ..........................................	1	5,413	—	4,55	101,3
Västra Hälsinglands fögderi.
j Arbrå och Unders viks distrikt.............................	2	7,057	—	6,13	57,o
i Järfsö » ..............................	1	7,467	—	7,40	60,o
Ljusdals » ..............................	1	10,168	—	11,77	97,o
Ramsjö » .............................	1	1,815	—	7,65	52,o
Färila » ..............................	1	5,168	—	12,84	127,o
Los » ..............................	1	2,820		14,17	129,7
Västernorrlands län.
Medelpads östra fögderi.
Njurunda distrikt .............................................	1	8,773	—	3,27	78,6
Indals » .............................................	3	6,675	—	13,18	121,8

663

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

1	8	9	10	11	12	13
Antal polisundcr-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärendon.	Antal inkomna oxekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
38	272	19	80	3,5	—
45	209	25	75	3	—
92	520	55	187	10	i
28	191	15	45	4	—
48	269	50	136 •	4	—
90	249	42	168	4,5	—
30	306	28	60	3	—
30	248	49	145	4	—
35	220	24	70	4	—
5	186	17	—	—	—
21	176	54	97	2	—
48	342	36	126	5,5	i
104	288	20	167	4	—
85	289	53	120	7	—
60	444	70	100	4	—	\
115	310	42	100	6,5	—
160 13 28	476	89	123	4,5	—
248	29	130	3	—
64	354	39	170	4
63	503	30	96	5
52	362 _	47	142	7	—

664

Tabell XVII (forts ). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	ngd . 1909. Däraf i köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Timrå distrikt.............................................	2	13,021		1,71	57,o
Sköns » .............................................	1	11,577	—	0,47	28,o
Ljustorps » .............................................	3	7,723	—	6,93	120,o
Medelpads västra fögderi.
Tuna distrikt..............................................	2	6,690	—	6,04	100,o
Torps » ................................................	1	8,269	—	11,69	75,o
Borgsjö » ................................................	2	9,133	—	20,89	125,o
Selångers » .........	2	4,928	—	3,64	59,o
Stöde » ................................................	1	5,308	—	6,85	30,0
Södra Ångermanlands nedre fögderi.
Säbrå distrikt..................	4	9,663	—	7,94	130,3
Gudmundrå » .........	3	14,590	—	5,13	82,7
Torsåkers » .............................................	3	8,754	—	4,48	58,o
Boteå » .............................................	4	5,180	—	5,60	44,o
Nora » ...............	3	9,901	—	4,04	85,0
Södra Ångermanlands öfre fögderi.
Sollefteå distrikt .............................................	6	12,097	■) 1,683	10,83	142,o
Resele » .............................................	2	4,803	—	10,68	94,o
Hellgums » .............................................	2	4,858	—	9,04	85,o
Ramsele » .............................................	1	3,938	—	10,37	93,o
Boduins » ...................................	2	3,812	—	15,07	122,0
Tåsjö » .............................................	1	3,607	—	9,97	88,o
Junsele » .........	1	3,677	—	12,78	40,o
Norra Ångermanlands nedre fögderi.
Nordingrå distrikt.............................................	3	7,638	—	5,97	169,0
Nätra » .........	1	5,700	—	3,62	46,o

665

iiklagarväsemlet samt för handräcknings- och exekutionsäromlen, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställ dt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
153	917	62	91	5,5	i
23	916	57	200	12	i
25	363	64	130	9,5	i
39	278	35	130	6	i
46	362	99	145	7,5	i
77	672	27	200	13	i
43	283	15	86	3,5	i
21	305	14	59	5,5	—
44	492	105	153	13	i
113	743	127	148	12	—
40	410	104	150	7	—
7	308	49	75	4	—
80	631	121	262	18	i
77	808	135	200	22	i	*) Sollefteå.
55	227	37	—	4	—
51	262	no	275	8	—
35	265	71	116	5,5	—
19	167	18	125	5	—
20	176	40	90	5	—
33	124	32	—	2	—
31	358	35	173	6	i
6	294	14	40	5	—

666

Tabell XVII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	■»	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	ngd . 1909. Där af i köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna vägar.
Sidensjö distrikt.............................................	2	4,743	_	9,08	51,o
Anundsjö » .............................................	1	7,554	—	27,04	158,3
Norra Ångermanlands öfre fögderi.
Själeyads distrikt .............................................	2	9,101	—	5,oo	60,5
Björna » .............................................	2	4,487	—	12,oi	110,o
Amäs » .............................................	2	9,067	—	8,26	72,o
Grundsunda » .............................................	1	3,875	—	3,09	47,o
Jämtlands län.
Jämtlands norra fögderi.
Lits distrikt..........................................	3	5,720	—	14,17	122,2
Föllinge » ..........................................	4	4,194	—	35,13	112,0
Hammerdals » ..........................................	2	5,293	—	15,56	59,2
Ströms » ..........................................	2	7,017	—	24,90	110,o
Rödöns » .........................................	4	6,613	—	6,52	89,4
Frostvikens » ..........................................	2	2,471	—	47,99	35,o
Jämtlands östra fögderi.
Ragunda distrikt ......................................... ...	3	7,819	—	20,62	150,9
Fors » .............................................	3	6,510	• —	17,54	110,8
Refsunds » .............................................	2	3,850	—		f 41,o
Bräcke » .............................................	3	5,217	—		l 74,o
Brimflo » .............................................	3	6,788	—	5,60	63,o
Hacksås » .............................................	2	2,659	—	5,36	48,6
Jämtlands västra fögderi.
Sunne distrikt.............................................	2	3,936	—	2,61	65,o
Ovikens » ............................	2	3,321	—	9,71	46,i
Hallens » .............................................	3	2,179	—	11,19	38,o

067

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromål eu äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	» 1	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
26	243	6	65	4,5	_
28	294	33	—	4	i
11	595	48	220	5	—
29	303	38	133	16	i
26	392	73	120	10	i
13	230	23	150	5,5
30	892	in	104	7
16	200	31	147	6	—
47	328	52	120	9	—
46	618	171	—	20	i
39	601	16	115	8,5	—
11	194	43	140	2,5	—
12	394	72	140	12	i
39	351	21	135	5,5	—
11	230	11	—	—	—
44	452	57	—	5,5	—
17	400	71	80	3	—
6	185	54	—	—	—
38	397	34	64	7	_
23	178	24	160	3,5	—
8	129	39	130	6	—

668

Tabell XYII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
		Folkmängd
		den 31 dec. 1909.
	Antal				Längden
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	komniu-			i kvadrat-	i kilometer af allmäniia
	ner.		Däraf	nymil.	vägar.
		Summa.	i
			köpingar.
Undersåkers distrikt... .........;............................	2	5,143		43,88	97,o
Mörsils » .............	3	3,293	—	29,05	80,o
Offerdals » ......	1	3,962	—	20,66	80,o
Alsens » ..........................................	2	3,733	—	6,06	75,o
Jämtlands södra fögderi.
Syegs distrikt ..........................................	3	4,261	—	31,44	120,o
Lillhärdals » ..........................................	1	1,530	—	24,07	14,o
Ytterhogdal8 » ..........................................	2	2,258	—	14,14	6,6
Hede » ...........................................	2	2,477	—	29,68	159,0
Tännäs » ..........................................	3	2,488	—	41,18	72,o
Bergs o ..........................................	2	3,492	—	11,97	58,o
Bätans » ..........................................	2	2,588	—	12,7 2	103,o
Västerbottens län.
Umeå fögderi.
Nordmalings distrikt..........................................	1	10,158	_	13,70	84,o
Bjurholms » .........................................	1	4,300	_	13,85	109,o
Umeå södra »					f fiO 0
Umeå norra » ........	1	17,772	—	14,09	i 101,0
Yännäs » ............	1	5,908	_	5,55	43,o
Säfyars »	1	3,778	_	8,15	111,0
Degefors » ..........................................	1	7,929	_	29,40	237,0
Bygdeå » ...........	1	7,253	—	9,12	88,5
Skellefteå fögderi.
Nysätra distrikt...............	1	3,451	_	3,94	50,7
Löfångers » ..........................................	1	4,198	_	5,53	64,o
Burträsks »	1	8,932	—	20,15	122,o

669

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsäreiulen, länsmännens

göroinälcn äfvensom länsmansdistriktens folkmängd m. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
10	399	53	133	4	_
17	277	49	120	4	—
19	203	70	109	7	i
35	295	63	115	4	—
171	389	36	_	13	i
35	106	15	48	2,5	—
31	186	9	60	3	—
24	220	16	84	3	—
30	131	22	101	4	—
10	202	11	179	4,5	—
12	198	82		10
34	381	24	85	5
19	174	9	92	8	i
34	504	100 ■	129	12,5	i
16	346	51	102	3	—
*) 58	305	44	122	6	—	*) Afser allenast år 1909.
24	192	8	85	6	—
40	305	40	143	9	—
20	248	36	148	9	i
8	93	29	42	4,5	_
5	67	11	70	4	—
40	240	16	80	4,5	—

670

Tabell XYII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
		Folkmängd
		don 31 dec. 1909.
	Antal				Längden
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	kommu-			i kvadrat-	i kilometer
	ner.		Där af	nymil.	vägar.
		Summa.	i
			köpingar.
Skellefteå södra distrikt ....................................	I
	} i	22,313	—	16,98
» norra » ....................................	)				\| 120,o
Jörns » ....................................	i	4,347	—	17,86	121,0
Norsjö » ....................................	i	5,623	—	18,60	127,o
Byske » ....................................	i	9,516	—	11,19	87,o
Mala » ....................................	i	2,879	—	17,29	53,o
Lappmarksfögcleriet.
Lycksele norra distrikt.......................................	1 i	7,891	\|		f 172,0
» södra » .......................................	f		> —	71,18	\| 157,o
Fredrika » ......................................	2	2,541	1		l ^8,0
Stensele » .......................................	1	3,533	l		/ 68,0
			\ —	83,58
Tärna » .......................................	1	1,451	1		{ 40,o
Sorsele » .....................................	1	3,414	—	78,35	80,o
Asele » ......................................	1	4,791	—	33,78	175,0
Vilhelmina » .......................................	1	7,339	—	87,51	91,o
Dorotea » .......................................	1	3,808	—	30,51	93,o
Norrbottens län.
Piteå fögderi.
Piteå södra distrikt ..........................................	j				f 92,o
» norra » ..........................................	( 2	25,298	—		\ 102,o
Älfsby » ..........................................	1			l 16,88	160,o
Arvidsjaurs » ..........................................	1	6,231	—	60,90	243,0
Arjepluogs » ..........................................	1	2,795	—	146,84	52,o
Luleå fögderi.
Neder-Luleå distrikt..........................................	1	12,208	—	11,82	163,8
Öfver-Luleå » .........................................	2	15,995	—	29,30	272,9
Jockmocks » ........................................	1	5,495	. —	194,14	151,7

671

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromälen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. m.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	13
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
58	344	22	180	8	_
116	372	39	238	11	—
83	200	30	236	14	i
17	371	31	70	5,5	—
12	35	40	74	5,5	—
12	148	16	42	5 «	—
13	107	15	100	—	—
32	350	Öl	125	7	—
4	45	6	115	1	—	-
25	193	49	117	6	—
7	143	4	170	2	—
26	208	11	130	5	—
44	220	52	176	17,5	i
21	177	63	104	6	—
37	190	22	90	8
90	167	52		7
94	153	85	—	6,5	—
103	197	43	100	6	—
J)8	230	66	90	8	—	‘) Uppgift saknas om ringare brott.
8	143	12	160	9	—
105	577	63	_	13	i
112	678	291	—	12	i
62	267	70	—	5	—

672

Tabell XYII (forts.). Länsmännens hufvudsakliga arbetsmängd för polis- och

och deras ständiga biträdens arbetstid för tjänste (Tabellen

afser förhållandena år

1	2	3	4	5	6
Län, fögderier och länsmansdistrikt.	Antal kommu- ner.	Folkmä den 31 dec Summa.	ngd . 1909. Där af köpingar.	Areal i kvadrat-nymil.	Längden i kilometer af allmänna yägar.
Kalix fögderi.
Eåneå distrikt......................................	i	8,068	—	21,76	110,o
Neder-Kalix » ............................................	i	15,044	—	18,09	156,o
Öfver-Kalix » ..................	i	5,982	. —	28,84	139,o
j Gelliyare » ...............................	i	15,965	—	169,67	161,o
\ Extra länsmannen i Malmberget8).................	—	—	—	—	- —
Torned fögderi.
Neder-Torneå och Karl Gustafs socknars distrikt...	2	5,873	_	9,80	100,o
ÖfVer-Torneå distrikt......................	2	5,808	—	24,81	188,o
Korpilombolo » ............	2	3,468	—	31,97	125,4
Pajala » .........	1	4,767	—	48,18	139,0
(Juckasjärvi » ............	1	11,209	—	141,77	127,o
1 Extra länsmannen i Kiruna4)............	—	—	—	_	_
Karesuando distrikt.....................	1	1,186	—	56,78	241,0

G73

åklagarväsendet samt för handräcknings- och exekutionsärenden, länsmännens

göromålen äfvensom länsmansdistriktens folkmängd in. in.

1909, där ej annorlunda angifves.)

7	8	9	10	11	12	18
Antal polisunder-sökningar och åtal i brottmål i medeltal för åren 1905-1909.	Antal inkomna handräck- nings- ärenden.	Antal inkomna exekutions- ärenden.	Af länsman använda dagar för förrättningar utom tjänsterummet.	Af länsman och dennes ständiga biträ-den i medeltal dagligen an-vända timmar för å tjänste-rummet verk-ställdt arbete i tjänsten.	Antal anställda ständiga biträden.	Anmärkningar.
*) 147	324	85		8		*) Afser endast år 1909.
186	546	68	—	16	i
11	220	91	60	3,5	—
124	807	89	—	16,5	2) 2	2) Af dessa är ett biträdande länsman.
152	669	305	—	9	—	3) Extra länsmannen har särskildt distrikt.
25	146	81	60	3	_
20	62	41	—	20	1
12	120	89	—	4,5	—
42	222	39	—	6,5	—
25	189	19	180	6	-
106	1,029	202	—	14	1	4) Extra länsmannen har särskildt distrikt.
19	190	—	60	4	—

674

Tabell XVIII. Länsmansdistrikten grupperade efter folkmängden
den 31 december 1909.

Län.	Högst 6,000.	6.001— 8,000.	8,001— 10,000.	10,001— 12,000.	12,001— 15,000.	Öfver 15,000.	Obe- stäm- bara.	Hela antalet.
Stockholms ..................	8	4	6	_	_	3	2	23
Uppsala........................	15	2	2	—	—	—	—	19
Södermanlands ............	—	2	5	—	4	1	—	12
Östergötlands ...............	10	9	2	3	3	—	2	29
Jönköpings ..................	4	11	5	2	1	—	—	23
Kronobergs ..................	—	6	7	3	1	—	—	17
Kalmar........................	6	10	6	2	1	—	—	25
Gottlands.....................	1	2	3	—	—	—	—	6
Blekinge .....................	—	—	1	5	2.	1	—	9
Kristianstads ...............	1	6	8	7	1	—	—	23
Malmöhus.....................	2	5	4	6	5	4	—	26
Hallands .....................	—	2	1	6	2	—	—	11
Göteborgs och Bohus......	7	4	3	2	3	2	—	21
Älfsborgs ....................	5	9	10	2	1	2	—	29
Skaraborgs ..................	7	10	5	3	2	—	—	27
Värmlands ..................	1	2	2	4	2	6	2	19
Örebro ........................	1	4	2	8	1	1	—	17
Västmanlands ...............	4	8	3	—	1	—	—	16
Kopparbergs..................	19	6	3	3	2		2	35
Gäfleborgs.....................	15	6	2	4	1	1	—	29
Västernorrland» ............	13	5	8	1	3	—	—	30
Jämtlands.....................	21	5	—	—	—	—	—	26
Västerbottens ...............	14	3	2	1	—	—	6	26
Norrbottens..................	8	1	1	1	1	3	3	18
Summa	162	122	91	63	37	24	17	516

075

Tabell XIX. Liinsmansdistrikten grupperade efter arealen.

Län. 1	Intill 1.	1 till 5.	Areal 5 till 10.	kvadr; 10 till 15.	itnymil 15 till 20.	20 till 30.	30 och mera.	Obe- stäm- bara.	Hela anta- let.
Stockholms.................................		18	3				_	2	23
\| Uppsala ....................................	—	18	1	—	—	—	—	—	19
Södermanlands ...........................	—	O O	9	—	—	—	—	—	12
Östergötlands..............................	—	21	6	—	—	—	—	2	29
Jönköpings.................................	1	12	10	—	—	—	■ —	—	23
Kronobergs.................................	—	5	12	—	—	—	—	—	17
Kalmar ....................................	—	15	8	—	—	—	—	O	25
Gottlands .................................	—	3	3	—	—	—	—	—	6
Blekinge....................................	—	8	1	—	—	—	—	—	9
\| Kristianstads..............................	—	21	2	—	—	—	—	—	23
	3	21	—	—	—	—	—	2	26
Hallands....................................	—	8	1	—	—	—	—	2	11
j Göteborgs och Bohus ..................	1	20	—	—	—	-	—	—	21
Alf sborgs....................................	—	19	10	—	—	—	—	—	29
\| Skaraborgs.................................	—	24	3	—	—	—	—	—	27
Värmlands ......................:..........	—	2	7	6	1	1	—	2	19
Örebro..............................,.........	—	7	8	—	—	-	—	2	17
Västmanlands ...........................	—	12	4	—	—	—	—	—	16
Kopparbergs ..............................	1	15	5	6	3	1	i	3	35
Gäfleborgs .................................	—	12	11	6	—	—	—	—	29
Västemorlands ...........................	1	7	12	7	1	2	—	—	30
Jämtlands .................................	—	1	5	5	2	6	5	2	26
Västerbottens..............................	—	1	4	3	3	2	4	9	26
Norrbottens ..............................	—	—	1	1	2	4	8	2	18
Summa	7	273	126	34	12	16	18	30	516 j

676

Tabell XX. Af länsmännen år 1909 använda dagar för förrättningar utom
tjänsterummet samt för tjänsteresor.

	Antal länsmansdistrikt, för hvilka
Län.	använda dagar utgjort	upp- gift	Hela an- talet.
	intill 50.	50 till 99.	100 till 149.	150 till 199.	200 och flera.	sak- nas.
Stockholms ...................................................		4	8	2	5	4	23
Uppsala.........................................................	2	12	3	—	—	2	19
Södermanlands................................................	—	4	3	1	2	2	12
Östergötlands ................................................	1	18	4	2	3	1	29
Jönköpings ...................................................	5	10	5	—	1	2	23
Kronobergs ...................................................	—	4	8	3	2	—	17
Kalmar.........................................................	i	13	9	2	—	—	25
Gottlands.....................................................	—	4	2	—	—	—	6
Blekinge ......................................................	—	5	1	2	—	1	9
Kristianstads ................................................	—	4	12	2	1	4	23
Malmöhus......................................................	—	7	12	1	1	5	26
Hallands .......................................................	—	1	8	1	—	1	11
Göteborgs och Bohus.......................................	2	7	5	1	—	6	21
Alfsborgs ..................................................... .	3	10	6	2	—	8	29
Skaraborgs ...................................................	4	14	6	1	2	—	27
Värmlands ...................................................	1	6	7	2	1	2	19
\| Örebro .........................................................	—	7	6	1	1	2	17
Västmanlands................................................	—	4	9	1	—	2	16
\| Kopparbergs...................................................	1	18	13	2	1	—	35
Gäfleborgs....................................................	1	5	11	10	—	2	29
Västemorrlands ............................................	1	7	9	4	6	3	30
; Jämtlands......................................................	1	4	13	2	—	6	26
Västerbottens ................................................	2	8	11	3	2	—	26
Norrbottens...................................................	—	4	1	2	—	11	18
Summa	25	180	172	47	28	64	516

G77

Tabell XXL Af länsmännen och (leras ständiga biträden är 1909 i medeltal
dagligen använda timmar för ä tjänsterummet verkställdt arbete i tjänsten.

Län.	Antal länsmansdistrikt,	Hela I an- j talet.
	i	rvilka använda timmar utgjort		för h vil ka upp- gift sak- nas.
intill 4.	4 till 6.	6 till 8.	8 till 10.	10 till 12.	12 till 15.	15 till 20.	20 och liera.
Stockholms........................	6	3	4	3	1	_	2	2	o w	23
Uppsala ...........................	8	4	o O	3	-	—		—	1	19 \|
Södermanlands ..................	2	1	6	2	—	1	_	—	—	12 !
Östergötlands.....................	8	8	5	4	2	1	—	—	1	29
Jönköpings........................	O O	7	6	5	—	. 1	1	—	—	23
Kronobergs........................	3	6	1	3	1	1	1	1	—	17
Kalmar ...........................	i	14	6	1	1	1	1		—	25
Gottlands ........................	i	—	5	-	—	—	—	-	—	6
Blekinge...........................	i	2	3	1	2	—	—	—	—	9
Kristianstads.....................	2	2	2	5	4	4	4	—	—	23
Malmöhus ........................	2	7	6	5	3	1	—	1	1	26
Hallands...........................	—	1	2	4	1	2	1	—	—	11
Göteborgs och Bohus .........	2	10	• 3	2	2	1	—	1	—	21
Älfsborgs ........................	6	10	6	4	1	1	—	—	1	29
Skaraborgs........................	2	5	10	3	5	1	1	—	—	27
Värmlands........................	—	1	5	5	3	1	3	—	1	19
Örebro..............................	—	5	3	5	2	2	—	—	—	17
Västmanlands ..................	2	8	3	1	—	—	1	—	1	16
Kopparbergs .....................	13	10	4	3	2	2	—	—	1	35
Gäfleborgs ...•.....................	6	11	5	1	4	—	—	—	2	29
Västernorrlands..................	2	13	5	2	1	3	3	1	—	30
Jämtlands ........................	6	7	5	2	1	2	—	1	2	26
Västerbottens.....................	3	8	5	5	1	2	1	—	1	26
Norrbottens .....................	2	3	4	3	—	2	1	3	—	18
Summa	81	146	107	72	37	29	20	10	14	516

678

Tabell XXII. Länsmansdistrikten grupperade efter arbetstid och folkmängd.

Län. i		A	n t a	1 1 ä	n s m	ans	d i s 1	rikt,		Hela anta- let.
inom i	hvilka af länsmännen och deras ständiga biträden år 1909 medeltal dagligen å tjänsterummet använda timmar för tjänstearbetc utgjort	hvilka äro obe- stäm- bara eller för hvilka upp- gift saknas.
intill 6	6 till 10	10 och mera
och där folkmängden den 31 december 1909 uppgått	och där folkmängden den 31 december 1909 uppgått	och där folkmängden den 31 december 1909 uppgått
intill 8,000.	8,001- 12,000.	öfver 12,000.	intill 8,000.	8,001- 12,000.	öfver 12,000.	intill 8,000.	8,001- 12,000.	öfver 12,000.
Stockholms .....................	6	2		4	2		i	1	3	4	23
Uppsala...........................	12	—	—	4	2	—	—	—	—	1	19
Södermanlands..................	—	2	i	2	3	3	—	—	1	—	12
Östergötlands ..................	13	2	—	5	2	2	—	1	1	3	29
Jönköpings .....................	7	3	—	7	4	—	i	—	1	—	23
Kronobergs .....................	6	3	—	—	3	1	—	4	—	—	17
Kalmar ...........................	11	4	—	5	2	—	—	2	1	—	25
Gottlands ........................	1	—	—	2	3	—	—	—	—	—	6
Blekinge ........................	—	3	—	—	3	1	—	—	2	—	9
Kristianstads.....................	2	2	—	3	4	—	2	9	1	—	23
Malmöhus........................	5	2	2	2	4	5	—	3	2	1	26
Hallands ........................	—	1	—	2	4	—	—	2	2	—	11
Göteborgs- och Bohus ......	8	3	1	3	1	1	—	1	3	—	21
Alfsborgs ........................	10	6	—	3	5	2	1	—	1	1	29
Skaraborgs .....................	7	—	—	8	4	1	2	4	1	—	27
Värmlands........................	1	—	—	1	4	4	1	1	4	3	19
Örebro ...........................	2	3	—	3	4	1	—	3	1	—	17
Västmanlands ..................	9	1	—	1	2	1	1	—	—	1	16
Kopparbergs.....................	19	2	1	3	3	1	3	1	—	2	35
Gäfleborgs........................	16	1	. —	3	3	—	—	2	o	2	29
Yästernorrlands ...............	12	2	1	5	2	—	1	5	2	—	30
Jämtlands........................	13	—	—	7	—	—	4	—	—	o	26
Västerbottens ..................	7	3	—	8	—	—	2	—	—	6	26
Norrbottens .....................	5	—	—	3	1	—	1	i	4	3	18
Summa	172	45	6	84	65	23	20	40	32	29	516

079

Tabell XXIII. Länsmännens extra inkomster i tjänsten i medeltal för åren
1901—1904. (Hämtadt från löneregleringskommitténs tabellbilagor.)

L ä n.	Antal tjänstemän, hvilkas extra inkomster uppgått till	Hela anta- let.
högst 100.	101- 200.	201— 400.	401— 600.	601— 800.	801- 1,000.	mera än 1,000.	ej upp-gift belopp.
Stockholms.................................	4	11	3	4	_	—	i	—	23
Uppsala ....................................	7	8	4	—	—	—	—	—	19
Södermanlands ...........................	6	4	2	—	—	—	—	—	12
Östergötlands..............................	19	6	4	—	—	—	—	—	29
Jönköpings .................................	10	10	2	—	—	—	i	—	23
Kronobergs.................................	2	3	7	1	1	1	i	1	17
Kalmar ...................................	3	15	2	2	—	1	—	3	*)26
Gottlands ................................	3	2	1	—	—	—	—	—	6
Blekinge ....................................	3	3	3	—	—	—	—	—	9
Kristianstads..............................	1	10	7	2	1	1	—	1	23
Malmöhus .................................	5	9	5	5	1	1	—	—	26
Hallands....................................	3	4	3	1	—	—	—	—	11
Göteborgs- och Bohus.................	6	6	8	—	1	—	—	—	21
Alfsborgs....................................	13	11	4	1	—	—	—	—	29
Skaraborgs .................................	12	13	1	1	—	—	—	—	27
Värmlands .................................	2	3	9	2	1	1	—	1	19
Örebro.....................................	7	7	3	—	—	—	—	—	17
Västmanlands..............................	9	3	1	1	—	—	—	2	16
Kopparbergs ... .........................	14	11	6	2	1	—	i	—	35
Gäfleborgs .................................	5	9	12	2	—	—	—	1	29
Västemorrlands...........................	5	6	6	6	2	2	2	1	30
Jämtlands .................................	6	10	7	1	—	—	1	1	26
Västerbottens..............................	2	10	9	3	1	—	1	—	26
Norrbottens ..............................	2	2	3	3	2	—	4	2	18
Summa	149	176	112	37	11	7	12	13	517

*) Åren 1901—1904 voro länsmansdistrikten ännu icke nedbringade till 25.

680

Tabell XXIY. Löneförmåner å stat, som af vederbörande länsstyrelser föreslagits
för länsmännen, därest kronofogdetjänsterna indragas och fögderiförvaltningen
ordnas enligt någotdera af alternativen I och II.

Stockholms ......................

Uppsala...........................

Södermanlands...................

Östergötlands ....................

Jönköpings .......................

Kronobergs .......................

Kalmar.............................

Gottlands..........................

Blekinge .........................

Kristianstads ....................

Malmöhus.........................

Hallands ..........................

Göteborgs o. Bohus

Älfsborgs ..........................

Skaraborgs ..... .................

Värmlands .....................

Örebro ............................

Västmanlands....................

Kopparbergs.......................

Gäfleborgs........................

Västernorrlands .................

Jämtlands.........................

Västerbottens ....................

Norrbottens.......................

Summa
Medium för 21 län

3,700	4,300	3,000	3,600
3,600	4.200	3,300	3,900
3,500	4,100	3,500	4,100
3,000	3,900	3,000	3,900
2,800	3,700	2,800	3,700
3,400	4,000	2,900	3,500
4,000	5,000	3,700	4,700
3,700	4,300	2,700	3,000
2,700	3,000	2,700	3,000
4,000	5,000	4,000	5,000
3,900	4,200	3,500	3,800
3,800	4,400	3,800	4,400
3,500	4,700	3,000	4,200
3,000	4,000	2,800	3,800
4,000	4,500	3,500	4,000
3,500	3,800	3,200	3,500
3,800	4,400	3,800	4,400
3,800	4,400	3,600	4,200
4,000	4,600	3,500	4,100
3,600	4,600	3,600	4,600
3,800	4,800	3,500	4,300
75,100	89,900	69,400	83,700
3,576	4,280	3,305	3,986

Höjning utan angifna belopp.

Alternativ II möjligen lägre.
Inclusive provisioner.

Höjning utan angifna belopp.
D:o d:o

Alternativ I.

Alternativ II.

Län.

Begyn-

nelse-

aflöning.

Slut-

aflöning.

Begyn-

nelse-

aflöning.

Siut-

aflöning.

Anmärkningar.

081

Tabell XXV. Löneförmåner ä stat, h vil ka af vederbörande länsstyrelser föreslagits
för länsnotarier och länsbokhållare, därest efter kronofogdetjänsternas
indragning fögderiförvaltningen ordnas enligt någotdera af
kommitténs förslag alternativ I och II.

	Alternativ I.	Alternativ II.
	lista	läns-	2:dra och 3:dje	lista	läns-	2:dra och 3:dje
L ä n.	notarie och	länsnotarie och	notarie och	länsnotarie och	Anmärkningar.
länsbokhållare.	länsbokhållare.	länsbokhållare.	länsbokhållare.
	Begyn-	Slut-	Begyn-	Slut-	Begyn-	Slut-	Begyn-	Slut-
	nelse- aflö-	aflö-	nelse- aflö-	aflö-	nelse- aflö-	aflö-	nelse- aflö-	aliö-
	ning.		ning.		ning.		ning.
Stockholms...............	4,500	5,500	_	_	4,500	5,500	_	_
Uppsala .................	5,000	6,000	—	—	5,000	6,000	—	—
'' Södermanlands .........	5,000	6,000	—	—	'') 5,000	‘) 6,000	—	—	f1) Möjligen något l lägre.
i Östergötlands...........	4,100	5,600	—	—	4,100	5,600	—	—
j Jönköpings ..............	4,700	5,700	3,600	4,600	4,700	5,700	3,600	4,600
i Kronobergs .............	3,600	5.100	3,200	4,700	3,600	5,100	3,200	4,700
! Kalmar ..................	4,600	5,600	4,200	5,200	4,600	5,600	4,200	5,200
! Gottlands ...............	4,500	6,000	—	—	4,500	6,000	—	—
Blekinge.................	3,600	5,600	3,200	5,200	3,600	5,600	3,200	5,200	I2) Af ser 2:ra. För
Kristianstads............	4,000	5,500	2) 3,600	2) 5,100	4,000	5,500	2) 3,600	2)5,100	J 3:dje föreslås i j båda alternat.
Malmöhus ...............	5,000	6,000	—	—	5.000	6,000	—	—	! 3,200—4,700.
Hallands..................	3,600	4,600	—	—	3,600	4,600	—	—	(Under öfvergångs-< åren därjämte ett
Göteborgs o. Bohus...	4,700	5,700	4,200	5,200	4,700	5,700	4,200	5,200	( 3:e ålderstillägg.
Älfsborgs ...............	4,500	6,000	—	-	4,000	5,500	—	—
Skaraborgs ...............	3,600	5,600	3,200	5,200	3,600	5,600	3,200	5,200
Värmlands..............	4,000	6,000	3,000	5,000	4,000	6,000	3,000	5,000
Örebro.....................	4,100	5,600	3,700	5,200	4,100	5,600	3,700	5,200
Västmanlands ...........	4,700	5,700	—	—	4,700	5,700	—	—
Kopparbergs ............	5,000	6,000	—	—	5,000	6,000	—	—
Gäfleborgs ...............	4,500	6,000	3,200	4,700	4,500	6,000	3,200	4,700
Västernorrlands.........	3,600	5,100	3.200	4,700	3,600	5,100	3,200	4,700
Jämtlands ...............	—	—	—	—	—	—	—	—	(Höjning utan an-) gifvet belopp.
Västerbottens............	3,600	5,600	3,200	5,200	3,600	5,600	3,200	5,200
Norrbottens ............	4,500	5,500		—	4,500	5,500	—	—
Summa	99,000	130,000	41,500	60,000	98,500	129,500	41,500	60,000
Medium	4,305	5,652	3,460	5,000	4,283	5,630	3,460	5,000

682

Tabell XXVI. Den ökning af länsstyrelsernas arbetskrafter och anslaget till extra

föreslagits, under förutsättning att kronofogdetjänsterna

	Nuvarande antal	Antal af länsstyrelserna begärda
Län.	‘2:a och 3:e	extra			2:a och 3:e	extra
				lands-	lands-					lands-	lands-

	läns-	läns-	läns-	läns-	kans-	konto-	läns-	läns-	läns-	läns-	kans-	konto-
	nota-	bok-	nota-	bok-	lister.	rister.	nota-	bok-	nota-	bok-	lister.	rister.
	rier.	hållare.	rier.	hållare.			rier.	hållare.	rier.	hållare.
Stockholms ...........	i			!) i	2	2
Uppsala..................	—	—	_	—	2	2	—	—	i	i	—	—
Södermanlands.........	—	—	_	—	2	2	i	—	—	—	_	—
Östergötlands ........	i	—	—	-	o O	3	—	—	—	—	—	■ i
Jönköpings ............	i	—	—	a) i	2	2	i	1	—	—	—	i
Kronobergs ............	—	—	—	—	2	2	i	1	—	—	—	—
Kalmar..................	i	—	—	3) i	2	2	i	—	—	—	i	—
Gottian ds...............	—	—	—		1	1	i	—	—	—		i
Blekinge ...............	—	—	—	_	2	2	—	1	—	—		—
Kristianstads .........	i	i	—	i	2	2	i	—	—	—	—	i
Malmöhus...............	2	2	—	—	4	4	i	1	—	—	2	i
Hallands ...............	—	—	4) i	—	2	2	*) i	1	—	—	—	i
Göteborgs o. Bohus...	1	1	i	—	4	4	i	1	—	—	—	i
Älfsborgs ..............	1	—	—	—	3	3	—	1	—	—	1	—
Skaraborgs ............	1	—	—	—	2	2	—	1	—	—	1	i
Värmlands..............	1	—	—	—	3	3	—	1	—	—	1	—
Örebro ..................	1	—	—	—	2	2	—	1	—	—	—	—
Västmanlands .........	—	—	—	—	2	2	i	1		—	—	—
Kopparbergs............	1	—	—	—	2	2	—	1	i	—	—	i
Gäfleborgs...............	1	—	—	—	2	2	—	1	—	—	—	i
Västemorrlands ......	1	—	—		2	2	—	1	i	—	1	i
Jämtlands...............	1	—	—	- —	2	2	—	—	—	—	1	i
Västerbottens .......	1	—	—	—	2	2	i	1	—	—	—	2
Norrbottens............	1	—	—	—	2	2	—	1	—	—	—	—
Summa	18	4	2	4	54	54	ii	16	3	i	8	14

683

biträden hos länsstyrelserna, hvilken af länsstyrelserna begärts och af kommittén
indragas ocli 1''ögderiförvaltningen ordnas enligt alternativ I.

Af länsstyrelserna begärd ökning i	Antal al	kommittén föreslagna	Af kommittén föreslagen ökning i
extra anslaget för	2:a och 3:o	extra	lands- kans- lister.	lands- konto- rister.	extra anslaget för	Anmärkningar.
lands- kansli.	lands- kontoren.	läns- nota- rie^	läns- bok- hållare.	läns- nota- rier.	läns- bok- hållare.	lands- kansli.	lands- kontoren.
1,000	1,500		i> i			i	i			-1) Extra länsbokhållarcn öfver-
		—		i	i	—	—	—	—	flyttad till ordinarie.
	1,500	i	—	—	i	—	—	—	—
—	—	—	i	__	—	i	—	—	—
			a) i	_	_	i	i	_		2) Extra länsbokhållaren öfver-
_	4,200	—	0) 1	i	i	i	i	—	—	flyttad till ordinarie. 3) Extra länsbokhållaren öfver-
—	500	_	—	—	—	i	1,500	—	flyttad till ordinarie.
—	—	—	—	i	i	—	—	—	—
-	—	i	—	_	—	i	i	—	—	1
	—	i	1	—	—	i	i	—	—
1,000	_	4) i	_	_	i		_	1,000	—	4) Extra länsnotarien öfver-
.1,500	-	i	1	—	—	i	i	—	—	flyttad till ordinarie.
—	—	—	1	—	—	i	—	—	—
—	—	—	1	—	—	i	i	—	—
—	—	—	1	—	—	i	—	—	—
500		—	1	—	—	i	—	—	—
—		—	1	i	—	—	—	—	—
—	—	—	1	i	—	—	i	—	—
2,000	—	i	1	—	—	i	i	—	-
—	6)1,000	i	1	—	—	i	i	—	—	5) Arfvode till en kontrollant.
—	-	—	—	i	i	—	—	—	—
1,200	1,200	—	1	i	—	—	i	1,500	—
«)2,000	0)2,000		1	i	—	—	—	2,000	—	6) Aflöning till två inspektörer
9,200	11,900	7	16	8	6	13	12	6,000	_	hos länsmännen.

684

Tabell XXVII. Den ökning af länsstyrelsernas arbetskrafter och anslaget till extra

föreslagits, under förutsättning att kronofogdetjänsterna

	Nuvarande antal	Antal af länsstyrelserna begärda
Län.	2:a och 3:e	extra	lands-	landa-	2:a och 3:e	extra	lands-	lands-
	läns-
	läns-	läns-	läns-	kans-	konto-	läns-	läns-	läns-	läns-	kans-	konto-
	nota-	bok-	nota-	bok-	lister.	rister.	nota-	bok-	nota-	bok-	lister.	rister.
	rier.	hållare.	rier.	hållare.			rier.	hållare.	rier.	hållare.
Stockholms ............	i	_		x) 1	2	2		i				2
Uppsala..................	—	—	—	—	2	2	—		i	i	_	2
Södermanlands.........	—	—	—	—	2	2	i	_	_	_		1
Östergötlands .........	i	—		—	3	3	—		:_	_	_	2
Jönköpings ...........	i	—	_	*> 1	2	2	i	—	—	_	_	2
Kronobergs ............	—	—	—		2	2	i	—	—	_	_	i
Kalmar ..................	i	—		3) 1	2	«>	i	—	—	_	1	2
Gottlands ...............		—		—	1	1	i	—	—	_		1
Blekinge ...............		—	—	—	2	2	—	—	_	_	_	1
Kristianstads .........	i	i	—	1	2	2	i	—	_	_	_	2
Malmöhus...............	2	2	—		4	4	i	i	_	_	2	3
Hallands ...............	—	—	4) i	_	2	2	4i i		—	_	_	2
Göteborgs o. Bohus...	1	1	i	—	4	4	i	—	_	_	_	3
Alfsborgs ...............	1	—	—	—	3	3	—	—	_	_	1	1
Skaraborgs ............	1	—	—	—	2	2	—	i	—	_	1	1
Värmlands ............	1	—	—	—	3	3	_	i	_	_	1	1
Örebro ..................	1	—			2	2	_	_	_	_		2
Västmanlands .........		—		—	2	2	i		_	_		1
Kopparbergs............	1	—	—	—	2	2	—	i	i	_	_	3
GäHeborgs...............	1	—	—	—	2	2	—		—	i	_	2
Västernorrlands ......	1	~	—	—	2	2	_	i	i	_	1	1
Jämtlands...............	1	-	—	—	2	2	_	_	_	_	1	2
Västerbottens .........	1	—	—	—	2	2	i	_		_	1	2
Norrbottens............	1	—	—	—	2	2	_	—	—		- \|	2
Summa j	18	4	2	4	54	54	ii	5	3 1	2	8 1	42

685

biträde» hos länsstyrelserna, hvilken af länsstyrelserna begärts och af kommittén
indragas och fögderitörvaltningen ordnas enligt alternativ IT.

Af länsstyrelserna begärd ökning i extra anslaget för	Antal af kommittén föreslagna	Af kommittén föreslagen ökning i	A n märkningar.
2:a och 3:e	extra	lands- kans- lister.	lands-konto-ri ster.	extra anslaget för
lands- kanslien.	lands- kontoren.	läns- nota- rier.	läns- bok- hållare.	läns- nota- rier.	läns- bok- hållare.	lands- kansli.	lands- kontoren.
1,000	2,000		>) i			i	2		1,500	*) Extra länsbokhållarenöfvor-
—	1,000	—		i	i	—	1	—	1,000	flyttad till ordinarie.
—	500	i	—	—	i	—	—	—	1,000
—	2,500	—	i	—	—	i	1	—	1,500
_	2,000	_	2) i	_	_	i	2	—	1,500	2) Extra länsbokhållare!! öfver-
_	—	—		i	i	—	_	—	1,000	flyttad till ordinarie.
_	2,000	_	3) i	_	_	i	2	_	1,500	3) Extra länsbokhållaren öfver-
—	—	—		—	i	—	—	1,500	500	flyttad till ordinarie.
—	1,000	—	—	i	i	—	—	—	1,000
—	2,000	i	—	—	—	i	2	—	1,500
—	—	i	i	—	—	i	2	—	2,000
1,000		4; i	—	—	i	—	1	1,000	500	4) Extra länsnotarien öfver-
1,500	2,000	i	—	—	—	i	2	—	1,500	flyttad till ordinarie.
—	1,500	—	i	—	—	i	1	—	1,500
-	3,000	—	i	—	—	i	1	—	1,500
—	3,000	—	i	—	—	i	1	—	2,000
500	1,500	—	i	—	—	i	1	—	1,200
—	3,000	—	—	i	i	—	1	—	500
—	2,000	—	i	i	—	—	2	—	1,500
2,000	3,000	i	i	—	—	i	2	—	1,000
1,000	1,500	i	i	—	—	i	2	—	1,000
—	1,000	—	—	i	i	—	1	—	500
1,200	2,000	—	i	i	—	—	1	1,500	1,000
4,000	4,000	—	i	i	—	—	1	2,000	1,500
12,200	40,500	7	14	8	8	13	29	6,000	29,200

RESERVATIONER.

689

Särskild! yttrande af herr Th. af Ekenstam.

De sedan lång tid förekommande anloppen mot den nuvarande
fögderiförvaltningsorganisationen kafva utan tvifvel utgjort uttryck icke
för en kortsynt benägenhet att vilja ändring i det bestående utan af
en mer eller mindre klar uppfattning af bristerna i organisationen,
sådan den nu faktiskt framträder. Från olika håll har sålunda påpekats,
att fogdarna mer och mer kommit ifrån åtskilliga dem ursprungligen
åliggande statsfunktioner, hvilka då vanligen finge fyllas af länsmännen;
att fogdarnas tillvaro i många afseenden befordrade ett mångskrifveri,
som i våra dagar vore allt annat än praktiskt; att länsmännens
kompetens och utbildning vore alldeles otillräcklig; att länsmännens
ställning i systemet vore alldeles för underordnad i förhållande
till de viktiga funktioner, som af dem numera utöfvades; att i de allra
flesta fall såväl fogdar som länsmän ägde afsevärd tid öfrig att vid
sidan af tjänstegöromålen ägna åt enskilda mer eller mindre lukrativa
uppdrag; att åklagarmakten på landsbygden, som faktiskt numera utöfvades
af länsmännen, vore alldeles för svagt företrädd, helst vid det
förhållande att i viktigare brottmål mer och mer den åtalade erhölle
hjälp af rättsbildadt biträde o. s. v. Dessa och andra förhållanden
hafva iakttagits och framhållits, och resultatet har i allmänhet blifvit,
att man ansett systemet föråldradt och i behof af verklig omorganisation.
Huru denna skulle göras, därom hafva nog olika meningar förefunnits,
men majoriteten af förslagen, vare sig de faktiskt framkommit
inom det offentliga eller endast man och man emellan framkastats,
hafva nog syftat till att borttaga kronofogdeinstitutionen och i hufvudsak
förlägga fogdarnas funktioner till länsmännen. Psykologiskt sedt

690

hafva dessa förslag varit alldeles naturliga. Det stod ju snart sagdt
för hvar man klart, att en hel del göromål, som ursprungligen afsetts för
fogdarna, nu förrättades af länsmännen. De göromål, som fortfarande
upptoge fogdarna, vore till största delen icke af väsentligen svårare
beskaffenhet, än de som numera ej längre af dem utöfvades. Det så kallade
mångskrifveriet skulle påtagligen genom en sådan förenkling i organisationen
förminskas. Och slutligen, länsmännens talrika, målmedvetna
klass skulle på detta sätt komma i afgjordt bättre läge. Bättre utbildning
skulle fordras, större kompetens skulle lämnas och, framför allt,
större möjligheter för från staten utgående rikligare aflöning skulle
uppstå. På många håll har det sålunda snart sagdt blifvit en trossats,
att kronofogdarna kunna tagas bort och i hufvudsak ersättas af länsmännen.
En sådan omorganisation, menade man, vore ej blott enkelt
genomförd, den skulle dessutom för statsverket medföra en afsevärd
besparing.

Jag erkänner villigt, att de åberopade omständigheterna i åtskilliga
fall riktigt uppfattats, men, såsom af kommitténs utredningar framgår,
är emellertid den nyss antydda omorganisationen hvarken så enkel
som man tänkt, ej heller åstadkommer den någon besparing. Ett nytt
moment har jämväl numera tillkommit, som efter min uppfattning ännu
mera försvårar en omorganisation i ofvan antydda riktning. Länge
har nämligen varit tal om en verklig ombildning och utveckling
af landtpolisen. På grund af sitt uppdrag har kommittén uppgjort
detaljeradt förslag härtill, men skall detta förslag kunna effektivt genomföras,
bör efter min uppfattning befälsrätten öfver landtpolisen ej splittras
genom att förläggas i händerna på länsmännen, helst som nog ofta
länsmansdistrikt och polisdistrikt icke komma att sammanfalla. Det
måste finnas en befälsmyndighet, som i sin hand kan förena ett större
område än länsmannen. Att därför åberopa Konungens befallningshafvande
kan ej lösa svårigheten, då denna myndighet tydligen endast
i ett fåtal fall kan hafva möjlighet att med den rörlighet och den
uppmärksamhet som kräfves följa polismännens åtgöranden.

För mig såsom domare har det ock liksom för kommitténs flertal
varit tydligt, att det med hänsyn till den klart insedda rättsutvecklingen ej
kan vara tillräckligt att endast hafva länsmannen att tillgå såsom allmän

691

åklagare. På grund af länsmännens talrikhet är det nämnligen svårt att
tänka sig, att sådana kornpetensvillkor kunna för dem uppställas, att deras
teoretiska kunskaper kunna motsvara de eventuella försvarsadvokaternas.
Och äfven om man skulle kunna tänka sig, att ett sådant kunskapsmått
skulle kräfvas, — då man emellertid får vara beredd att högst
betydligt öka länsmännens aflöning — lider väl intet tvifvel, att eu
hel del länsmän finge så få tillfällen att använda sina kunskaper, att,
om någon gång sådant af dem påfordrades, de ändock af bristande
praktik vore mer eller mindre olämpliga att fylla åklagarkallet i en
stor brottmålsprocess. Men för rättssäkerheten inom staten är det icke
likgiltigt, om de, som skola beifra brott och åtala lagöfverträdelser, äro
teoretiskt och praktiskt underlägsna dem, som få antagas komma att
försvara de åtalade. Det ligger ovillkorligen i statens intresse, att
åklagarmakten är så väl företrädd som möjligt, och detta kan icke
sägas vara förhållandet, om ingen annan åklagare finnes att tillgå än
en länsman med den utbildning, som kommittén i samtliga sina förslag
förutsett.

Ett annat förhållande torde jämväl böra beaktas. Borttagas kronofogdarna
och införes en organisation i öfverensstämmelse med kommitténs
alternativ I, — d. v. s. en lösning af ungefär den art, som den
allmänna folkmeningen ansetts påfordra och som också ansetts så lätt
genomförd, — må man icke tänka sig, att de aflöningsförmåner för
länsmännen, som i detta alternativ föreslås, skola under någon längre
tid blifva tillräckliga. Länsmännen erhålla då många nya och viktiga,
förut af fogdarna utöfvade funktioner, hvilka i ett flertal fall komma
att fullt upptaga deras tid och hindra dem att vid sidan af tjänsten
förskaffa sig större biinkomster. Dessutom komma länsmännen att
omedelbart subordinera under Konungens befallningshafvande. Man
behöfver icke hafva mycken människokännedom för att inse, att länsmännen
då ej blott komma att känna behof af ersättning för de mistade
biinkomsterna utan äfven i det allmänna medvetandet mer och mer
komma att likställas med de afskafifade fogdarna. Under sådana förhållanden
lärer det väl icke vara tänkbart att kvarhålla aflöningen vid
3,200 kronor. En icke obetydlig ökning kommer att påfordras, och

692

livad detta betyder för statsutgifterna, då det gäller ett antal befattningshafvare
af ej mindre än 516, är lätt att inse.

I likhet med kommitténs flertal anser jag sålunda både teoretiska
och praktiska skäl tala mot en omorganisation enligt alternativ I. Om
ändock man anser, att de brister, som onekligen vidlåda den nuvarande
fögderiorganisationen, icke kunna afhjälpas annat än af eu ny organisation,
har jag icke kunnat underlåta att peka på alternativ II. Alternativ
II borttager kronofogdarna och sätter i deras ställe en landsfiskal
och en landsfogde i hvarje län. Landsfiskalen upptar i hufvudsak, hvad
som ålegat kronofogden i juridiskt och politi-afseende, landsfogden
åter det väsentliga af uppbördsväsendet. Man torde med fog kunna
påstå, att de förbättringar i fögderiförvaltningsorganisationen, som
vinnas genom alternativ I, också vinnas genom alternativ II men att
dessutom åtskilliga andra fördelar medfölja det senare alternativet.

Genom det nya landsfiskalsämbetet erhåller man en kompetent man
i spetsen för åklagarverksamheten inom länet. De flesta af de anmärkningar,
som drabba åklagarmakten såväl i dess närvarande skick som
i den form den föreslagits i alternativ I, äro här undanröjda. Man har
säkerhet för, att den högsta åklagaren inom länet både äger tillbörliga
kunskaper och genom omfattningen af sitt distrikt erhåller nödvändig
praktik. En utveckling af brottmål sprocessen i den riktning, den redan
i praktiken tagit och som den jämväl teoretiskt synes komma att erhålla,
att nämligen från inkvisitionsförfarande öfvergå till förhandlingsförfarande,
framstår under sådana förhållanden vida mindre farlig för
rättstillståndet inom staten, än den annars synes göra. Men landsfiskalen
blir också den egentliga chefen för landtpolisen inom länet. Man
bör icke underskatta betydelsen däraf, att befälsrätten sålunda samlas
i en mans hand och att denne man är rörlig och genom sin ämbetsställning
bör hafva god insikt i förhållandena inom länet. Han kommer
att i många afseenden fylla de funktioner, som nu åligga länsstyrelsen,
och detta utan att vara hindrad af den i mycket ömtåliga ställning,
som landshöfdingen eller länsstyrelsen gifvetvis intar. På grund
af denna chefsställning bör landsfiskalen rätt ofta företaga resor inom
sitt distrikt, hvilka resor härjämte få vara medel för landsfiskalens kontroll
öfver länsmännens åklagar- och polisverksamhet.

693

Jag har alltså icke kunnat undgå att finna eu lösning enligt alternativ
II af problemet angående fögderiorganisationen vara synnerligen lämplig.
Därigenom vinnes en stark och kompetent åklagarmyndighet och en
enhet i polisväsendet, som utan tvifvel i många fall kan betyda mera
än en ökning af polisantalet. Genom landsfogdeinstitutionen skulle eu
hel del arbeten, som annars komme att hardt betunga länsmännen,
icke blifva dem pålagda. Man skulle utan att egentligen frångå
den gamla historiska indelningen erhålla en tidsenlig organisation af
tjänstemän med väl afvägda tjenstegöromål. Man skulle utan extra
ordinära åtgärder erhålla en fortlöpande kontroll, och man skulle icke
riskera att såsom i alternativ I behöfva för förslagets möjliggörande redan
från början sätta så låga löner, att kraf på deras höjande omedelbart
med rätta kunna framställas. Möjligen borde ock alternativ II sättas i
förening och samarbetas med alternativ IV. Man finge helt visst därigenom
en organisation, som hade verkliga förutsättningar att blifva
länge beståndande.

Emellertid har kommitténs flertal icke velat omfatta förslaget enligt
alternativ II. Jag har under sådana förhållanden icke ansett en reservation
till förmån för detta alternativ vara af praktisk betydelse utan
slutit mig till dem, som påyrka en organisation enligt alternativ III.
Såsom uträkningarna visa, blifver denna åtminstone för närvarande för
staten billigast. Också behöfver ett fastslående af densamma icke utestänga
en utveckling i riktning åt det i alternativ II framlagda förslaget.
Tvärtom torde en sådan utveckling få anses både naturlig och
möjlig.

Särskildt yttrande af herr Gust. Odqvist.

Emot kommitténs förslag, såvidt det afser dels omorganisation af
polisväsendet å landsbygden och nedbringande af länsmännens antal
till 421, dels länsmansutbildningen samt dels kommitténs beslut att icke
tillstyrka indragning af häradsskrifvartjänsterna, får jag anmäla reservation
och därvid andraga följande.

694

Såsom af kommitténs betänkande är att inhämta, framlade Kungl.
Maj:t i proposition till 1908 års Riksdag förslag till fullständigt ordnande
af landsbygdens polisväsen. Detta förslag afsåg att ordna
polisskyddet så, att det under vanliga lugna förhållanden kunde anpassas
efter hvarje orts särskilda behof och att detsamma vid utomordentliga
tillfällen skulle kunna svälla ut enligt på förhand gifna föreskrifter,
utan att man därföre behöfde i afvaktan på dylika tillfällen
hålla i overksam beredskap större eller mindre antal polismän. Polisorganisationen
skulle enligt berörda förslag bestå af — förutom den ordinarie
polisbevakningen kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän— dels ordningspolis
i allmänhet, hufvudsakligen stationerad i municipal-, stationsoch
fabrikssamhällen eller i andra tätt befolkade orter, dels ridande
polis, dels länsdetektiver samt dels tillfällig reservpolisstyrka. Denna
sistnämnda eller den så kallade reservpoliskåren skulle användas för sådana,
såsom departementschefen yttrade, tyvärr allt vanligare fall, där en
folkmängd samlade sig tillhopa och störde lugnet eller allmänna ordningen
samt visade trotsighet mot offentlig myndighets befallning.

Reservpoliskåren skulle erhållas, genom att med vissa större städer,
där polisorganisationen kunde anses vara på ett tillfredsställande sätt
ordnad, aftal träffades därom, att staden mot erhållande af en efter
viss grund utgående årlig ersättning ställde till förfogande åt staten
visst antal poliskonstaplar af den i staden fast anställda poliskåren för
att i samma ögonblick, som däraf gjordes behof, på statens bekostnad
försändas till viss uppgifven plats, där de skulle ställas under högsta
befäl af någon utaf länsstyrelsen i orten utsedd kronofogde eller annan
lämplig polisman.

Uti afgifvet yttrande öfver nämnda proposition hemställde statsutskottet
om bifall till densamma. Hvad särskildt vidkommer reservpoliskåren
framhöll utskottet, hurusom de senaste årens erfarenhet
gifvit vid handen nödvändigheten af att, till undvikande af användande
af rikets krigsmakt till stillande af oroligheter af större omfattning,
hafva tillgång till en i antal tillräcklig, i ordningspolistjänst tränad
poliskår, så förlagd att den med största möjliga skyndsamhet kunde
sammandragas och afsändas till den plats, där dess ingripande påfordrades.
Kungl. Maj:ts förslag att för sådant ändamål genom aftal med

695

städerna tillförsäkra sig rätt att vid förefallande behof få använda en
del af städernas poliskårer syntes utskottet lyckligt funnet, särskild!,
med hänsyn därtill, att genom en dylik anordning å ena sidan med all
sannolikhet skulle erhållas för ändamålet särskildt lämpad personal och
å andra sidan staten befrias från nödvändigheten af att hålla i overksam
beredskap en större poliskår, stationerad å en eller flera platser.

I öfverensstämmelse med hvad utskottet sålunda hemställt, blef
Kungl. Maj:ts förslag bifallet af Riksdagens båda kamrar.

Den polisorganisation, som sålunda blifvit beslutad, lider af den
svagheten, att man, med undantag beträffande reservpoliskåren, för dess
vidmakthållande är beroende af frivilliga bidrag. Förutsättningarna för
polisens anställande äro nämligen i regel, att landsting, kommuner eller
enskilda antingen helt bekosta polisens aflöning eller förbinda sig att
därtill bidraga med minst hälften. Därest någon af nämnda förutsättningar
saknas, kan således polisen antingen icke anställas, huru behöflig
den än må vara, eller också måste staten öfvertaga hela kostnaden
för polisens aflönande. Då jag därföre anser det vara synnerligen
lämpligt, att bestämmelser införas, hvarigenom vederbörande
kommun eller samhälle må kunna förpliktas att bidraga till kostnaderna
för aflönande af sådan ordningspolis, hvaraf stadigvarande behof inom
kommunen^ eller samhället förefinnes, vill jag äfven för min del instämma,
uti hvad kommittén föreslagit i fråga om anställande och aflönande af
den i kommitténs betänkande omförmälda lokalpolisen.

Däremot kan jag icke biträda kommitténs förslag, dels att å rikets
landsbygd skulle anställas distriktspoliser, hvilkas antal vid den af kommittén
föreslagna organisation af fögderiförvaltningen beräknats till
250 och hvilka skulle helt aflönas af statsmedel, dels att statsverket,
som enligt 1908 års polisorganisation har att bidraga till kostnaderna
för ridande polis endast med hälften, skulle ensamt vidkännas de ersättningar
i form af aflöning, beklädnadsbidrag, ortstillägg och kostpenningar,
som enligt kommitténs förslag borde utgå till ridande polis, samt dels
att ofvannämnda så kallade reservpoliskår skulle indragas och densammas
uppgifter öfvertagas af distriktspoliser och ridande poliser.

Väl finner jag det uppenbart, att polispersonalen på landsbygden
måste till numerären betydligt ökas samt polisväsendet i öfrigt för -

696

stärkas, om kronofogde tjänsterna indragas, enär i sådant fall länsmännen
skulle få sina tjänstegöromål i så kög grad ökade, att de icke
skulle kunna medhinna att i någon större utsträckning ägna sig åt
polisväsendets handhafvande.

Men om lokalpolisväsendet ordnas på ofvan angifvet sätt och om, såsom
jag anser lämpligt, kronofogde tjänsterna bibehållas i enlighet med kommitténs
förslag samt länsmanstjänster icke indragas i den stora utsträckning,
kommittén föreslagit, utan länsmännens antal sättes till det i
kungl. propositionen till 1909 års Riksdag föreslagna eller 486, är det
min bestämda öfvertygelse, att den nu gällande, vid 1908 års riksdag
beslutade polisorganisationen skall visa sig tillfyllestgörande för landsbygdens
behof af polisbevakning. Jag håller nämligen före, att under
angifna förutsättningar länsmännen skola få god tid att ägna sig åt
polisgöromål och att de således skola kunna med biträde af fjärdingsmän
och de polismän, som nu finnas och ytterligare få enligt berörda
polisorganisation i mån af behof anställas, ombesörja ordningens upprätthållande
inom sina distrikt, utan att någon ny dyrbar poliskår behöfver
för ändamålet upprättas. Under alla förhållanden synes det mig,
som om ofvannämnda polisorganisation, hvilken så nyligen tillkommit
och som ännu icke ens hunnit att i full utsträckning komma till tillämpning,
borde lämnas tid att visa sina verkningar, innan en helt ny
polisorganisation införes.

De af kommittén föreslagna distriktspoliserna skola enligt kommittébetänkandet
hafva att ombesörja polistjänst å den egentliga landsbygden,
för hvilket ändamål rikets landsbygd skulle indelas i särskilda
polisdistrikt. Däremot skulle distriktspolisen icke tjänstgöra
inom köpingar, municipal-, fabriks- eller stationssamhällen och andra
orter med sammanträngd befolkning, enär därstädes särskilda polismän,
af kommittén benämnda lokalpoliser, skola finnas anställda.

För min del är jag af den åsikt, att distriktspoliser icke äro behöfliga
för landsbygden, och anser jag dem ej heller vara ägnade att
kunna fylla de uppgifter, hvilka åligga reservpoliskåren. Å den rena
landsbygden är nämligen befolkningen oftast glest boende och laglydnaden
i allmänhet stor. Därföre förefinnes säkerligen i regel icke
något behof af särskild polisman därstädes, utan torde länsmännen

697

och fjärdingsmannen godt kunna, om do behörigen fullgöra sina tjänsteåligganden,
ombesörja ordningens upprätthållande. Också har, såsom
af sidan 353 i kommitténs betänkande framgår, ett öfverväldigande flertal
af rikets länsstyrelser — hvilka väl i förevarande fall måste anses
såsom de mest sakkunniga — förklarat distriktspoliser icke vara erforderliga,
i händelse kronofogdetjänsterna bibehållas. I de flesta distrikt
skulle en distriktspolis komma att sakna nödig sysselsättning, och följden
häraf skulle gifvetvis blifva, att polismännen skulle försjunka i
slöhet och lättja, där de ej blefve i tillfälle att hufvudsakligen ägna sig
åt vanlig borgerlig handtering. Vidare skulle, då enligt kommitténs
förslag distriktspolisernas antal blefve väsentligt lägre än länsmännens
och polisernas distrikt alltså icke komme att sammanfalla med länsmansdistrikten,
samarbete mellan länsman och distriktpolis härigenom
försvåras och slitningar dem emellan icke kunna undgås, hvilket ytterligare
skulle förringa värdet af distriktspolisinstitutionen. Det torde
också blifva svårt att utöfva effektiv kontroll öfver distriktspoliserna.
En organisation af distriktspoliser kommer med all säkerhet att blifva
omöjlig att genomföra inom stora delar af landet. I enlighet med den
nu gällande polisorganisationen hafva nämligen inom åtskilliga län inrättats
ridande polis, hvilken patrullerar inom vissa delar af länens
landsbygd. Dessa län torde säkerligen icke vilja höra talas om att
utbyta sina ridande poliser mot de af kommittén förordade distriktspoliserna,
hvilka icke på långt när skulle kunna göra samma nytta
som ridande polis.

Till stöd för sitt förslag, att reservpoliskåren skulle indragas
och att dess åliggande att tjänstgöra såsom ordningspolis vid inträffade
oroligheter skulle fullgöras af distriktspoliser, har kommittén
anfört, att kostnaderna för reservpoliskåren vore för stora i förhållande
till dess nytta för landsbygden och att distriktspoliserna genom sin
vana vid landsbygdens förhållanden vore bättre än de till reservpoliskåren
hörande poliserna ägnade att användas vid oroligheter på landsbygden.
Intet af dessa skäl synes mig öfvertygande. Kostnaden för
reservpoliskåren, frånsedt utgifter för transport och underhåll däraf vid
eventuellt användande, uppgår till cirka 100,000 kronor, och detta belopp
torde icke kunna anses oskäligt högt, då det gäller att tillförsäkra

G98

rikets hela landsbygd polisskydd vid inträffande oroligheter och dylikt. I
allt fall är sagda kostnad ojämförligt lägre än det belopp, som distriktspoliserna
skulle komma att kosta. Att distriktspoliserna skulle erhålla mera
vana vid landsbygdens förhållanden än reservpoliskåren är obestridligt,
men denna vana spelar nog ej den roll vid inträffade oroligheter af
ifrågavarande beskaffenhet, som kommittén synes förutsätta. Sådana
oroligheter förekomma mycket sällan på den egentliga landsbygden,
hvarest distriktspoliserna skulle hafva sin verksamhet, utan inom
fabrikssamhällen och andra orter med sammanträngd befolkning, där
förhållandena icke mycket skilja sig från städernas. Det torde därföre
vara tämligen tydligt, att de till reservpoliskåren hörande poliserna,
som utgöras af ordinarie polismän från större städer och hvilka därföre äro
väl tränade i polisyrket, äro betydligt mera lämpliga att användas vid
uppkommande oroligheter än distriktspoliser, som ingalunda kunna förutsättas
få dylik polisvana. Min åsikt om reservpoliskårens behöflighet
och lämplighet öfverensstämmer också, med hvad statsutskottet i sitt
ofvan omförmälda utlåtande andragit äfvensom med hvad vid diskussionen
i Riksdagen år 1908 anförts, då den nu gällande polisorganisationen
beslutades. Slutligen kan jag icke underlåta att påpeka det
inkonsekventa däri, att kommittén å ena sidan uttalar, att distriktspoliser
äro behöfliga å landsbygden, men å andra sidan gör gällande,
att under tider, då oroligheter å andra platser uppstå, landsbygden kan
undvara distrikspoliserna, som då skola användas utom sina distrikt
som reservpoliskår.

De ridande poliserna anser jag böra anställas och aflönas på samma
sätt som nu, hvilket medför mindre kostnader för statsverket, än
om, såsom kommittén föreslagit, staten skulle bekosta hela aflöningen
till poliserna.

För organiserandet af landsbygdens polisväsen i enlighet med
kommitténs förslag har kostnaden af kommittén beräknats till sammananlagdt
879,600 kronor årligen. Härvid är dock att märka, att kommittén
icke i staten upptagit ålderstillägg och pensioner till distriktspoliserna,
hvilket dock bort ske, enär ju poliserna skulle blifva statstjänstemän.
Hade detta skett, skulle gifvetvis ofvannämnda kostnadssumma
blifvit mycket högre.

099

Bibehålies däremot den år 1908 fastställda polisorganisationen med
ofvan angifna förändring rörande lokalpolisväsendet, skulle kostnaderna
ställa sig betydligt lägre, och detta äfven om man vid jämförelsen beräknar,
att enligt mitt förslag antalet länsmän kommer att med 65
öfverstiga det af kommittén föreslagna antalet.

Kostnaderna enligt mitt förslag äro nämligen följande:

för 533 lokalpoliser, lika med kommittén ....................

).i ridande polis, upptages i likhet med kommitténs
förslag, ehuru kostnaderna härför såsom ofvan
angifvits böra blifva något lägre,..............

» länsdetektiver, lika med kommittén ....................

» kostnader i öfrigt till åtgärder för gröfre brotts
upptäckande och brottslingars efterspanande,

lika med kommittén.............................................

» tillfällig polis m. m,, lika med kommittén .........

» aflöningar till reservpolisen med nödigt befäl
samt resekostnader m. m. vid eventuell användning,
i enlighet med gällande riksstat ..

kronor 266,500: —

» 123,000: —
» 20,000: —

10,000: —
15,000: —

» 138,000: —

kronor 572,500: —

Enligt mitt förslag skulle således kostnaderna för själfva polisväsendet
understiga utgifterna därför enligt kommittéförslaget med ej mindre
än 307,100 kronor.

Om åter till kostnaderna för polisväsendet, organiseradt enligt mitt
förslag, 572,500 kronor, läggas aflöningarna till 65 länsmän, som jag
beräknat utöfver det af kommittén föreslagna antalet, därvid dock icke
medräknas kostnaderna för ålderstillägg och pensioner, enär motsvarande
kostnader icke blifvit beräknade för distriktspoliserna, skulle,
sedan ofvanstående kostnadssumma ökats med ifrågavarande aflöningar,
182,000 kronor, till 754,500 kronor, kostnaderna enligt mitt förslag
understiga kommitténs med minst 125,100 kronor.

På grund åt det anförda och då polisväsendets ordnande enligt
mitt förslag icke blott blifver afsevärdt billigare för statsverket än den af

700

kommittén föreslagna polisorganisationen, utan äfven erbjuder den fördelen,
att länsmansantalet kan sättas betydligt högre, än kommittén
ifrågasatt, synes mig otvifvelaktigt, att mitt förslag är att föredraga
framför kommitténs.

Af kommitténs utredningar har det visat sig, att en indragning af
kronofogdetjänsterna skulle dels vålla många olägenheter för statsförvaltningen
samt dels medföra betydligt ökade kostnader för staten.
Dessa kostnader torde för öfrigt blifva betydligt större, än kommittén
beräknat, särskildt enär på grund af den stora höjning af kompetensfordringarna
å länsmännen och den betydande ökning i deras arbetsbörda,
som måste blifva en följd kronofogdetjänsternas indragning, aflöningarna
till länsmännen säkerligen snart nog måste sättas afsevärdt
högre, än kommittén för sina alternativ I och II beräknat. Emellertid
har kommittén äfven uppgjort ett alternativ, benämndt alternativ IV,
hvilket afser att indraga häradsskrifvarna. Såsom framgår af kommittébetänkandet,
är detta alternativ förenadt med betydande fördelar och
skulle jämväl medföra en stor besparing för statsverket, hvilken besparing
för öfrigt torde blifva väsentligt större, enär särskildt kostnaderna
för biträden åt de så kallade länsskrifvarna, hvilka skulle ersätta
häradsskrifvarna, synas mig hafva blifvit af kommittén väl rundligt
upptagna.

Häradsskrifvarnas göromål äro i allmänhet af synnerligen enkel
beskaffenhet, och det måste därföre anses vara att använda öfverkvalificerad
arbetskraft, då för sagda göromåls utförande begagnas tjänstemän
med häradsskrifvares kompetens, utbildning och höga aflöningsförmåner.
Jag anser på grund af det sålunda anförda, att häradsskrifvarna
äro de bland landsstatens tjänstemän, hvilka lättast kunna undvaras,
och är jag af den öfvertygelsen, att, om någon grupp af de nuvarande
fögderitjänstemännen skall indragas, detta bör ske, icke med
kronofogdebefattningarna, utan med häradsskrifvartjänsterna.

Ehuru jag nogsamt inser, att länsmännens utbildning och kompetens
behöfver väsentligt höjas, därest kronofogdetjänsterna indragas,

701

kan jag- icke finna, en sådan höjning erforderlig, ifall kronofogdebefattningarna
bibehållas.

Hvad särskildt beträffar förslaget, att staten skulle för länsmansaspiranterna
upprätta undervisningskurser i Stockholm och möjligen
äfven i någon annan stad samt att länsmansexamen skulle afläggas inför
en särskild af Kungl. Maj:t tillsatt examenskommission, anser jag,
att vid den af kommittén föreslagna organisationen af fögderiförvaltningen
dylika för statskassan dyrbara anordningar icke blott äro obeliöfliga
och skulle åsamka länsmansaspiranterna, som ofta äro ekonomiskt
mindre väl situerade, dryga kostnader, utan äfven skulle komma
att medföra bos länsmännen en mot sådan högre utbildning svarande
pretention på afsevärdt ökad aflöning.

Särskild! yttrande af lierr Axel Olsson.

I herr G. Odqvists reservation, såvidt den afser polisväsendet och
länsmansantal, instämmer jag.

Särskild! yttrande af herr D. Persson i Tallberg.

För att kunna bilda sig ett omdöme om lämpligaste sättet så väl angående
omorganisation af fögderiförvaltningen som ock beträffande kostnaderna
därför m. m. har jag varit enig med kommittén därutinnan, att
alternativa förslag skulle utarbetas. Men jag har det oaktadt icke kunnat
gilla kommitténs åtgärd att utarbeta och framlägga alternativ IV,

702

som afser indragning af käradsskrifvartjänsterna. Jag liar nämligen
icke kunnat finna stöd för en sådan åtgärd uti det direktiv, Kungd.
Maj:t gifvit kommittén vid dess tillsättande. I detsamma heter det
nämligen med afseende på omfattningen af kommitténs uppdrag, bland
annat: »Vi hafva denna dag funnit godt uppdraga åt en kommitté

dels att afgifva yttrande och förslag rörande omorganisation af fögderiförvaltningen
och därvid särskildt undersöka, huruvida kronofogdetjänsterna
höra indragas och kronofogdarnas tjänsteåligganden öfverflyt.-tas på länsmännen.»

Om man ock af ordalydelsen i nämnda kungl. bref skulle anse sig
berättigad att draga den slutsatsen, att uttrycket omorganisation af
fögderiförvaltningen kunde innebära en så vidsträckt befogenhet åt
kommittén, att kommittén äfven ägde att undersöka, huruvida inte alla
inom fögderiförvaltningen fallande tjänster skulle indragas och ersättas
med nya sådana, således äfven indragning af häradsskrifvartjänsterna,
förfaller dock all möjlighet till en sådan tolkning vid genomläsandet
af föredragande departementschefens.yttrande till statsrådsprotollet vid
kommitténs tillsättande den 18 juni 1909. Nämnda yttrande, i hvad
detsamma afser de tjänster och tjänstemannabefattningar, som borde
blifva föremål för kommitténs yttrande och förslag, är af följande lydelse:
»Ehuru öfvertygad att, på sätt tidigare gjorda undersökningar

gifva vid handen, stora svårigheter skola möta att med dessa tjänsters
borttagande på tillfredsställande sätt ordna landtregeringen, anser jag
dock, med hänsyn till de inom Riksdagen uttalade önskemålen, eu ny
fullständig utredning bör komma till stånd. En sådan utredning måste
emellertid blifva mycket omfattande. Ej nog med att man måste för
sig klargöra, huru på lämpligt sätt skall kunna ordnas med kronofogdars
och länsmäns nuvarande åligganden med afseende å, bland annat, åklagarkallet,
polisväsendet, utmätningsförfarandet och uppbördsgöromålen, man
måste också tillse, huruvida icke efter en omorganisation i den af Andra
kammaren önskade riktning en förändring i länsstyrelsernas sammansättning
kan blifva erforderlig. Måhända blir också en fullständig omläggning
af polisväsendet på landsbygden nödvändig.»

Enligt min uppfattning framgår häraf tydligt, att det icke ingått i det

703

kommittén lämnade uppdrag att verkställa utredning om eller utarbeta
förslag till häradsskrifvartjänsternas indragning.

Då emellertid icke någon af kommitténs ledamöter yrkat bifall till
alternativ IV, som afser häradsskrifvartjänsternas indragning, saknar
jag anledning att ingå på någon granskning af nämnda alternativ.

Vid omorganisation af ämbetsverk, ändringar i vissa grenar inom
statsförvaltningen eller reglering af tjänstemäns löner bör man enligt
min uppfattning utgå från den grundsatsen, att enkelhet och reda vinnas
i statsförvaltningen, onödig omgång och mångskrifveri undvikas, ämbetsmännen
få full sysselsättning af sin tjänst samt tillförsäkras en mot
arbetet och för tjänstens behöriga skötande förvärfvad kompetens svarande
aflöning.

Jag vill ingalunda påstå, att kommittén förbisett denna grundsats,
men vid en jämförelse mellan de särskilda alternativen, vill det dock
synas mig, som om kommittén icke i tillräcklig grad konsekvent följt
densamma.

Enligt alternativ III, som kommittén antagit såsom sitt förslag,
skulle länsmännens antal minskas från nuvarande 516 till 421, sålunda
en minskning af ej mindre än 95 länsmanstjänster. Att kommittén
ansett sig böra föreslå en så stark reduktion af länsmännens antal är,
såsom kommittén å sidan 422 anför, beroende därpå, att den verkställda
undersökningen gifvit vid handen, att länsmännen »i mycket stor omfattning
icke äro fullt sysselsatta af sin tjänst». Efter den af kommittén
sålunda föreslagna reduktionen af länsmännens antal bör väl
också följa, att det begränsade antalet länsmän skall blifva fullt sysselsatt
af sin tjänst. Att äfven kommittén hyst den uppfattningen, framgår
tydligt af motiveringen å sidan 388. Men då framställer sig osökt
den frågan: »Hvarför skola då länsmännen hafva lägre aflöning enligt
alternativ III än enligt alternativ I»? På den frågan har jag ej kunnat
få något tillfredsställande svar. Härvid bör ock bemärkas, att kommittén
förutsatt, att länsmännen under båda dessa alternativ skulle vara
i hufvudsak underkastade samma examen.

Länsmännens aflöning enligt alternativ I skulle utgöra: lön 1,800
kronor, tjänstgöringspenningar 1,200 kronor och förvaltningsbidrag 200

Länsmännens
antal och
aflöning.

704

kronor samt ålderstillägg efter 5 år 300 kronor och efter 10 år ytterligare
300 kronor, således summa inkomst af lön, tjänstgöringspenningar,
förvaltningsbidrag och ålderstillägg 3,800 kronor, hvarjemte till en hvar
af länsmännen i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län — till
antalet 70 — skulle utgå ortstillägg å 200 kronor.

Motsvarande aflöningsförmåner enligt alternativ III skulle blifva
respektive 1,500 kronor, 1,000 kronor och 300 kronor jämte två ålderstillägg
å 300 kronor, sålunda summa 3,400 kronor eller 400 kronor
mindre än enligt alternativ I.

Denna skillnad i länsmännens aflöningsförmåner har jag icke funnit
vara motiverad. Lägges så därtill, att kommittén, enligt dessa båda
alternativ jag här jämför med hvarandra, föreslagit lika stort antal lokalpoliser
och enligt alternativ 1 420 distriktspoliser men enligt alternativ
III endast 250 sådana, har jag svårt att värja mig från den tanken, att
kommittén, om ock omedvetet, i någon mån varit suggererad af en
viss pietet för gamla traditioner och funnit dessas häfdande ligga i
räddandet af en gammal, om ock föråldrad institution och däraf föranledts
att framställa alternativ III så billigt som möjligt, men alternativ
I däremot så kostsamt som möjligt.

Utan att på minsta vis vilja förringa betydelsen af den historiska
grundval, hvarpå kronofogdeinstitutionen hvilar, anser jag dock, att
någon de gamla anornas politik icke får ställas hindrande i vägen för
genomförandet af tidsenliga och praktiska reformer.

Uti förevarande betänkande lämnar kommittén en fullständig uppgift
på de upprepade kraf, som tid efter annan famställts på reformering
af fögderiförvaltningen. Men då dessa kraf ännu ej ledt därhän,
att något enda led i organisationen bortfallit, drager kommittén däraf
den slutsatsen, att detta »visar bäst organisationens styrka och förmåga
af anpassning efter olika tidsförhållanden samt svårigheten att utfinna
eu ändamålsenligare».

Väl är jag ense med kommittén därutinnan, att det möter svårigheter
att utfinna en ändamålsenligare organisation, och det har icke
heller ifrågasatts en absolut ny sådan, utan endast en reformering. Men
i motsats till kommittén finner jag uti de ständigt återkommande krafven

705

pa omorganisation ett starkt bevis för den nuvarande organisationens
svaghet och bristande förmåga af anpassning efter rådande tidsförhållanden.

Villigt erkänner jag, att kronofogdeinstitutionen i gångna tider haft
betydelsefulla uppgifter att fylla. Och att denna institution ännu har
betydelse som ett led i fögderiförvaltningen, kan ej falla mig in att
förneka. Men därifrån och till det som kunde vara bättre kan steget
vara stort nog. Äfven kronofogdeinstitutionen måste böja sig för utvecklingens
lag, eller, om den till sin organisation och natur är sådan,
att den icke kan inpassas uti en tidsenlig, enkel och praktisk administration,
får den finna sig uti att ställas på afskrifning.

Då jag efter samvetsgrann pröfning kommit till den uppfattningen,
att kronofogdarna intaga en så egendomlig mellanställning inom förvaltningen,
att det i många fall leder till mångskrifveri och omgång,
har jag trott tiden nu vara inne att på allvar taga itu med kronofogdetjänsternas
indragning och öfverflyttande af kronofogdarnas göromål
hufvudsakligen på länsmännen samt till någon del på andra landsstatstjänstemän
i nära öfverenstämmelse med hvad som föreslagits under
alternativ I.

Kronofogdarnas antal utgör nu 118 och länsmännens 516, således
tillsammans 634. Enligt alternativ III skulle kronofogdarnas antal nedsättas
till 85 och länsmännens till 421, alltså tillsammans 506, sålunda
en minskning af dessa tjänstehafvare tillsammans med 129. Att
också då begränsa distriktspoliserna till 250, synes ring något vågadt,
om det nämligen skall vara erforderligt att sätta distriktspolisernas antal
till 420 enligt alternativ I, såsom kommittén föreslagit, oaktadt länsmännens
nuvarande antal 516 enligt detta alternativ skulle bibehållas.

Hittills hafva kronofogdarna i ytterst ringa grad befattat sig med
egentliga polisgöromål, och om deras antal i enlighet med alternativ III
nedbringas till 85,.lära de än mindre blifva i tillfälle att ägna sig åt
dylika göromål.

Då kronofogdar, länsmän och poliser enligt kommitténs förslag
skulle, såsom hittills, utgöra den egentliga ordningsmakten på landsbygden,
torde en jämförelse mellan alternativ I och alternativ III angående
det antal personer, som enligt dessa alternativ skulle komma

706

att utgöra denna ordningsmakt, icke sakna sitt intresse. Jag utesluter
därvid lokal poliserna, alldenstund dessa skulle blifva lika många efter
båda alternativen. De, som enligt alternativ I skulle utgöra denna
ordningsmakt, blefve 516 länsmän och 420 distriktspoliser eller tillsammans
ett antal af 936 personer. Enligt alternativ III skulle det blifva
85 kronofogdar, 421 länsmän och 250 distriktspoliser, alltså tillsammans
endäst 756 personer.

Visserligen är det sant, att, om kronofogdarnas nuvarande största
arbetsbörda öfverflyttas på länsmännen, sistnämnda tjänstemäns tid
blifver mera upptagen, än om kronofogdarna bibehållas, men dels är det
att märka, att icke alla kronofogdarna nu åliggande göromål skulle
öfverflyttas på länsmännen, och dels måste det tagas med i beräkningen,
att kronofogdegöromålen, som hittills utförts af 118 tjänstemän,
enligt alternativ I skulle fördelas på 516 sådana. De nya göromålen
böra således ej i så hög grad lägga beslag på länsmännen, att dessa
inte skulle få tid öfrig att äfven ägna sig åt polisgöromål.

Skall man öfver hufvud taget inrätta distriktspoliser, om hvars
ändamålsenlighet jag dock icke är så öfvertygad, och det enligt alternativ
III skall vara nog med 250 sådana, finner jag icke några skäl
tala för, att dessas antal skulle sättas högre för alternativ I, snarare
tvärt om.

Genom en sådan minskning af antalet distriktspoliser nedbringas
den för alternativ I för sådana poliser beräknade kostnaden med
282,200 kronor. ♦

Enligt de olika alternativ, kommittén utarbetat, har kommittén förutsatt,
att för länsmännen skulle fordras i hufvudsak lika kompetens,
hvilket alternativ som än genomfördes, och därutinnan har jag varit
enig med kommittén, om jag också hyst en viss tvekan, huruvida
inte dessa kompetensfordringar i vissa afseenden kunna vara något för
stränga och till följd däraf blifva för kostsamma för länsmansaspiranterna.

När sålunda kompetensfordringarna skulle blifva desamma enligt
alternativ I och alternativ III och man tillika måste antaga, att kommittén
utgått från den förutsättningen, att länsmännen äfven enligt
alternativ III skulle få full sysselsättning af sin tjänst, finner jag inga

707

skal föreligga att sätta länsmännens aflöningsförmåner högre enligt det
ena alternativet än enligt det andra.

Genom eu reducering af de i alternativ I föreslagna aflöningarna
för länsmännen till likhet med alternativ 111, nedbringas kostnaderna
för alternativ I med ytterligare 224,976 kronor.

Enligt alternativ III skulle antalet häradsskrifvartjänster nedbringas
till 85. Om man ock för en sådan reduktion kan åberopa tidigare i
den riktningen gående förslag och tillika stödja sig på lämpligheten
af, att kronofogde- och häradsskrifvardistrikten sammanfalla med
hvarandra, talar dock emot en sådan åtgärd den ökade arbetsbörda,
som genom senare årens lagstiftning lagts på häradsskrifvarna. Till
kommittén lämnade uppgifter om häradsskrifvarnas dagliga tjänstgöringstid
visa ock, att man icke lämpligen kan belasta häradsskrifvarna
med afsevärdt större arbetsbörda, än de för närvarande hafva, för såvidt
man inte vill slå in på den principen, att viktiga statsfunktioner
i stor utsträckning skola skötas af tjänstebiträden. Slutligen torde allmänhetens
anspråk på att utan allt för långa resor personligen kunna
träffa sin häradsskrifvare inte alldeles få förbises, om de också icke få
vara afgörande.

Enligt alternativ I och'' III skulle häradsskrifvarnas tjänsteåligganden
blifva så väsentligt likartade, att jag ej kan finna något bärande
skäl föreligga att sätta dessa tjänstemäns antal olika för det ena eller
det andra af dessa alternativ. Såsom anförts å sidan 19o i förevarande
betänkande, skulle egentligen endast den skillnaden i arbetsbörda förekomma,
att kronofogdarnas bestyr med markegångssättningen enligt
alternativ I skulle öfverflyttas på häradsskrifvarna.

Vid jämförande beräkning af kostnaderna mellan alternativen I och
III är det likgiltigt, om jag enligt första alternativet räknar med allenast
85 häradsskrifvartjänster eller om jag enligt alternativ III räknar
med 117 sådana tjänster. Skillnaden i antal blifver i båda fallen 32
tjänster och i kostnad 158,520 kronor.

Då jag emellertid anser, att häradsskrifvartjänsterna böra bibehållas
vid det nuvarande antalet 117, bör kostnaden för alternativ III
ökas med 158,520 kronor.

708

Skulle det dock vara möjligt, att häradsskrifvargöromålen i riket
pa ett tillfredsställande sätt kunde skötas af allenast 85 häradsskrifvare,
bör naturligen deras antal äfven under alternativ I också blifva 85 och
den beräknade kostnaden följaktligen nedsättas med 158,520 kronor.

Enligt de af kommittén uppgjorda förslag till organisation af fögderiförvaltningen
och ordnandet af polisbevakningen på landsbygden
slutar alternativ I på en kostnad af 5,054,912 kronor 97 öre och alternativ
III på 4,294,064 kronor 30 öre, hvadan genomförandet af alternativ I
skulle draga en kostnad af 760,848 kronor 67 öre mera, än om alternativ
III genomfördes.

Af hvad ofvan anförts, har jag emellertid sökt visa, att den för
alternativ I beräknade kostnaden kan nedbringas med följande belopp,
nämligen

för distrikt spol i ser med ........................................................ kronor 282,200

» länsmän med ........................................................................ » 224 976

och för häradsskrifvare med.................................................. » 158,520

summa kronor 665,696

Efter dessa nedprutningar skulle ändå kostnaderna enligt alternativ I
med 95,252 kronor öfverstiga kostnaderna enligt alternativ III. Jag
anser emellertid, att sistnämnda belopp mycket väl kan och äfven bör
afdragas af den utaf kommittén enligt alternativ I beräknade kostnaden.
Kommittén har nämligen under sistnämnda alternativ föreslagit så betydande
löneförhöjningar för lista länsnotarier och länsbokhållare, satt
antalet 2:dra och 3:dje länsbokhållare till mera än dubbelt mot uti alternativ
III och föreslagit så många flera landskanslister och land skontorister
enligt förstnämnda alternativ än enligt det senare, att skillnaden
i kostnaderna för de i dessa alternativ upptagna, till länsstyrelserna
hörande tjänstemän uppgår till 262,326 kronor.

Då jag icke funnit en så betydande höjning motiverad, anser jag, att
den beräknade kostnaden bör nedsättas med minst ofvan angifna belopp
95,252 kronor, hvarigenom slutkostnaderna för alternativen I och III
blefvelika. Efter en sådan nedprutning återstode ändock, af hvad som
under alternativ I föreslagits till länsstyrelserna, ett belopp af 169,074
kronoi meia, än som föreslagits under alternativ III till dessa styrelser.

709

Detta belopp bör vara mer än tillräckligt till aflöningar åt nya tjänstemannabefattningar
och löneförhöjningar åt tjänstemän hos länsstyrelserna,
därest alternativ I genomfördes.

Af de från domhafvaudena till kommittén lämnade uppgifter framgår,
att kronofogdar i ytterst ringa omfattning sysslat med åklagarna
ål samt att länsmännen i allmänhet på ett tillfredsställande sätt utfört
och skött åklagarkallet. På grund däraf har ock kommittén haft större
möda än lycka i sina försök att bevisa kronofogdarnas behöflighet för
åklagarverksamhetens behöriga skötande. Till stöd för riktigheten af
detta mitt påstående torde vara nog att hänvisa till motiveringen å
sidorna 410 och 411.

Enligt de uttalanden kommittén här gör synes det mig åtminstone
som, om alternativ III genomfördes, kronofogdens ställning till åklagarverksamheten
blefve ännu mera vacklande och obestämd, än den för
närvarande är, ty han blefve icke den egentliga åklagaren, utan han
skulle, såsom kommittén uttrycker det, »åtminstone några gånger årligen
vara närvarande vid tingen för att iakttaga åklagarmålens utförande.. .
etc.». Vidare anför kommittén, att kronofogdens närvaro skulle vara
nyttig för länsmannen, i det han då visste sig stå under kontroll. Och
vidare skulle åliggandet för kronofogden att närvara vid sådana tillfällen
medföra andra fördelar, »i det att kronofogden på sådant sätt
finge större praktisk erfarenhet i och säkerligen äfven större intresse
för åklagargöromålen».

Väl kan jag instämma i kommitténs uttalande däri, att, därest kronofogden
ålades att närvara vid tinget och åhöra, huru åklagarmålen
utfördes af länsmannen, den fördelen skulle vinnas, att kronofogden
finge större erfarenhet i och större intresse för åklagarmålen, men detta
kan väl icke rimligen anföras som skäl för kronofogdeinstitutionens
bibehållande.

Om det också kunde medföra vissa fördelar, därest kronofogden
ålades utöfva kontroll öfver det sätt, hvarpå länsmannen utförde åklagarmålen,
synes dock en sådan åtgärd knappast vara betingad af rådande
förhållanden. Kommittén har inte heller i nuvarande rättegångsordning
funnit tillräckligt stöd för behofvet af en sådan kontroll, utan har nöd -

Åklagar väsendet.

710

gats stödja sig på ett hos oss ännu så godt som obefintligt processförfarande,
förhandlingsprincipen.

Med den ökade kompetens, som länsmännen skulle få, torde man
med lugn kunna motse äfven den af kommittén i utsikt ställda omläggningen
af processförfarandet.

Medan jag är inne på frågan om kontroll öfver länsmännen, anser
jag mig böra uttala min mot kommittén afvikande mening med afseende
på de moraliska verkningarna af kontrollen öfver länsmannens
verksamhet i allmänhet. Kommittén yttrar nämligen å sidan 389
med afseende därpå följande:

»Bland de skäl, som städse åberopats mot indragning af kronofogdetjänsterna,
torde hafva ansetts såsom det mest vägande, att indragningen
skulle på ett synnerligen betänkligt sätt försvåra och minska
kontrollen öfver länsmännens verksamhet. Onekligen är också denna
fråga af utomordentligt stor betydelse. Ty blifver kontrollen otillfredsställande,
icke blott riskerar man förluster för staten och enskilda utan
medverkar äfven till undergräfvandet af den rättrådighet och pliktkänsla,
som hittills i stort sedt städse ådagalagts af länsmännen.»

Att effektiv kontroll bör utöfvas öfver, huru såväl länsmän som
ock andra statens tjänstemän fullgöra sina åligganden, är jag den förste
att erkänna, men att länsmannen under utöfning af sitt kall och särskilt
af åklagarverksamheten skulle ställas under kronofogdens uppsikt,
tror jag icke vara hvarken nödigt eller nyttigt och skulle säkerligen
ej få den moraliska verkan, som kommittén åsyftat. Genom skarp
kontroll kan man möjligen frambringa pliktuppfyllelse men knappast
rättrådighet och pliktkänsla. Dessa senare egenskaper torde mera befrämjas
och utvecklas, om tjänstemannen vet sig handla själfständigt
och på eget ansvar, än om han genom påverkan af fiskalisk uppsikt
ängsligt sträfvar att undgå en öfverordnads misshag.

Med kommittén har jag varit enig därom, att länsmännen böra
beredas en tryggare ställning, än hvad de nu hafva, och att de icke
må kunna skiljas från sin tjänst på annat sätt eller på andra grunder,
än hvad som nu är stadgadt angående länsnotarier och länsbokhållare.
Däremot är jag ej öfvertygad om lämpligheten af, att länsmannen i
sin egenskap af polisman bör, såsom kommittén utrycker det å sidan

711

418, i viss man vara underkastad särskilda bestämmelser. Men om det
skulle anses behöfligt, att strängare bestämmelser skola stipuleras för
länsmän, bör väl också då sådana bestämmelser blifva gällande för
kronofogdar i deras egenskap af polismän, därest dessa sistnämnda
tjänstemän fortfarande skola bibehållas.

Såsom framgår af kommitténs motivering, hafva skälen mot alternativ
I varit, att de kostnader, detta enligt kommitténs mening skulle
draga med sig, blefve höga och kontrollen för svag samt att åklagarmålen
ej skulle på tillfredställande sätt kunna skötas af länsmännen.

Med det anförda har jag emellertid sökt visa, att alternativ I icke
behöfver blifva dyrare för statsverket än alternativ III. Hvad kontrollen
beträffar, skulle, med hvad under alternativ I i det afseendet
föreslagits angående inventeringar och tvångssemester m. m. fullt lika
stor trygghet beredas såväl det allmänna som den enskilde, som om
alternativ III genomfördes.

Angående åklagarverksamheten har jag sökt visa, att länsmännen
hittills på ett tillfredställande sätt skött densamma. Detta bestyrkes
vidare af den omständigheten, att af de inom landet för närvarande
tillsatta 29 landsfiskalsbefattningar ej mindre än 26 äro anförtrodda åt
länsmän.

De högre kompetensfordringar, som hädanefter skulle ställas på
länsmännen, äro ock ägnade att göra dessa tjänstemän skickade att
möta de större kraf, som framdeles möjligen kunna komma att ställas
på dem.

Då sålunda alternativ I skulle blifva lika billigt som alternativ III,
i organisatoriskt afseende det enklaste och ur förvaltningssynpunkt det
mest betryggande, är det naturligt att jag obetingadt förordar detta
alternativ.

Om alternativ II kan jag fatta mig kort, emedan jag anser, att Alternativ u.
detsamma icke bör genomföras. Från vissa synpunkter kan nog äfven
detta alternativ hafva sina förtjänster, men dessa torde knappast uppväga
de olägenheter och kostnader förslaget skulle föra med sig.

Anordningen med landsfiskaler och landsfogdar, som skulle utgöra
förslagets styrka, torde svårligen med det föreslagna antalet kunna

712

fylla de uppgifter, som enligt förslaget skulle åligga dessa tjänstemän.
Resultatet blefve då, att man finge in i landtregeringen en ny tjänstemannaklass
i stället för kronofogdarna, hvilken snart nog skulle stiga
till de senares nuvarande antal, men knappast motsvara deras gagn.

Till sist anser jag mig böra erinra om några spörsmål, som torde
förtjäna beaktande vid omorganisation af fögderiförvaltningen och hvilka
jag bringat på tal inom kommittén dock utan att framställa något yrkande.

Kommittén har föreslagit, att vissa, mera kvalificerade polismän
skulle utrustas med makt och myndighet att verkställa häktningar samt
att Kungl. Maj:t skulle äga att utsträcka denna rätt äfven till mindre
kvalificerade poliser. Utan att vilja förneka, att en sådan rätt under
vissa förhållanden kunde vara af behofvet påkallad, är jag dock icke
öfvertygad om, huruvida man utan risk kan öfverlåta sådan makt åt
personer, som icke äro allmänna åklagare.

Vidare kan det ifrågasättas, om inte de till vissa landsstatstjänstemän
nu utgående provisioner borde borttagas för allt sådant af dem
utfördt arbete, som kan hänföras till statstjänst.

En fråga, som visserligen faller inom ett annat lagstiftningsområde,
men som dock på ett så intimt sätt berör landsstatstjänstemännen,
att jag i detta sammanhang ansett mig kunna bringa densamma på
tal, är förbudet för en del af dessa tjänstemän att få åtaga sig vissa
kommunala förtroendeuppdrag, såsom ledamotskap i kommunalnämnd
och i landsting.

Enligt min uppfattning kunna starkare skäl anföras för dessa
hinders undanrödjande än för deras bibehållande.