UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1916:4)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MALT DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

KÖRANDE

XLVIII.

KOMPLETTERING AV AVLÖNINGSBESTÄMMELSERNA
FÖR GENERALTULLSTYRELSEN.

STOCKHOLM 1916

KUNOr.. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1BH369

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen..............i—in.

Betänkande och förslag.

Inledning.............................. 1.

Utredning............................. 2.

Till kommittén remitterade handlingar...............57.

Kommitténs yttrande........................61.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt vilken Kung]. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering av statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. in., överlämnade

med underdånig skrivelse den 12 juli 1915 delen XLYII av sina tryckta
betänkande^ innefattande utlåtande i fråga om gift kvinnas anställning
i ordinarie tjänst vid post- och telegrafverken samt statens järnvägar.

Därefter har kommittén avgivit följande skriftliga utlåtanden:

den 28 oktober 1915 yttrande till statsrådet och chefen för civildepartementet
i fråga om uppförande å ordinarie stat av ytterligare ett
skrivbiträde vid länsstyrelsen i Kronobergs län (n:r 55 bland kommitténs
skriftliga utlåtanden);

den 12 november 1915 underdånigt utlåtande i fråga om beredande
av ett andra ålderstillägg åt vaktmästaren vid arkivdepån i Visby

(n:r 56);

den 24 november 1915 yttrande till statsrådet och chefen för civildepartementet
i anledning av framställning om inrättande hos länsstyrelsen
i Södermanlands län av en andre länsnotarie^ änst in. m.
(n:r 57);

den 27 november 1915 underdånigt utlåtande i fråga om förhöjd

tillfällig avlöningsförbättring för personalen vid gymnastiska centralinstitutet
(n:r 58);

den 3 december 1915 underdånigt utlåtande i fråga om förändring
beträffande avlöningsförmåner m. in. för en av naturhistoriska riksmuseets
vaktmästare (n:r 59);

den 7 december 1915 underdånigt utlåtande angående ett förslag till
avlöningsstat för befattningshavare vid statens vårdanstalt för alkoholister
å Venngarn (n:r 60);

den 14 december 1915 underdånigt utlåtande angående uppförande

å ordinarie stat av ett kvinnligt biträde vid universitetets i Uppsala räntekammare
(n:r 61);

den 17 december 1915 yttrande till statsrådet och chefen för civildepartementet
i fråga om ålderstillägg åt notarien hos medicinalstyrelsen
friherre E. J. A. Klinckowström (n:r 62);

Ill

deri 18 december 1915 underdånigt utlåtande angående förändrande
av vissa icke ordinarie revisionssekreterarbefattningar till ordinarie ärabeten
in. m. (n:r 63);

den 15 januari 1916 underdånigt utlåtande angående ändringar i
avlöningsstaten för socialstyrelsen (n:r 64); samt

den 19 januari 1916 underdånigt utlåtande i fråga om högre tjänstgöringspenningar
för landssekreterare och landskamrerare i Blekinge län
(n:r 65).

Kommittén får nu härmed i underdånighet överlämna delen XLVIII
av sina tryckta betänkanden, innefattande utlåtande angående komplettering
av avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen.

Stockholm den 20 januari 1916.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Philip Klingspor. Aug. Nilsson. And. Pers.

Carl Persson. Karl Stenström.

Th. Wijnbladh.

Komplettering av avlönings
bestämmelserna för general
tullstyrelsen.

Inledning.

I proposition till 1915 års riksdag, n:r 141, gjorde Kungl. Maj:t
framställning om beredande av löneförhöjning åt vissa befattningshavare
hos generaltullstyrelsen.

Till det statsrådsprotokoll, som fanns bifogat nämnda proposition,
hade chefen för finansdepartementet meddelat, att han hade för avsikt att
hos Kungl. Maj:t utverka, att åt löneregleringskommittén uppdroges att
undersöka, huruvida icke avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen
kunde så kompletteras, att frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare
inom denna styrelse icke esomoftast behövde dragas inför
riksdagen.

Då riksdagen sedermera i skrivelse den 11 maj 1915, n:r 97, anmälde,
att riksdagen ansett sig böra bifalla Kungl. Maj:ts i förenämnda
proposition framställda förslag, uttalade riksdagen emellertid önskvärdheten
av, att den av departementschefen bebådade utredningen, huruvida icke
avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen kunde så kompletteras,
att frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare inom denna
styrelse icke esomoftast behövde dragas inför riksdagen, snarast möjligt
måtte komma till stånd.

Vid föredragning den 21 maj 1915 av denna riksdagens skrivelse
fann Kungl. Maj:t gott uppdraga åt löneregleringskommittén att verkställa
ifrågavarande utredning samt att därefter till Kungl. Maj:t avgiva det yttrande
och förslag, som av utredningen kunde föranledas.

För att tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommittén sålunda
lämnade uppdrag att verkställa utredning angående komplettering
av avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen hava genom kungl. remiss
den 12 augusti 1915 till kommittén överlämnats åtskilliga handlingar
angående beredande av löneförhöjning åt notarien hos generaltullstyrelsen
Paul Urban Ahlin.

1—163369. Löneregler ing skommitténs bet. XLV11I.

Generaltullstyrelsens

framställning
den
**/n 1899.

Utredning.

I skrivelse den 20 november 1899, innefattande förslag till tullverkets
stater för år 1901, erinrade generaltullstyrelsen, hurusom med
hänsyn till angivna omständigheter av beskaffenhet att utöva bestämmande
inflytande på tullverkets verksamhet å särskilda orter tullverkets dåvarande
stater i väsentliga delar tarvade en mera omfattande granskning än den,
vars resultat styrelsen då hade att framlägga. Styrelsen ansåg för sin del
nödigt, att åt denna fråga gåves den mera allsidiga behandling, som kunde
åstadkommas av en på lämpligt sätt sammansatt kommitté.

En aunan fråga, som även syntes styrelsen höra för sin definitiva
lösning överlämnas till kommittén, vore, huruvida och i vad mån de under
sista tiden allmänt förhöjda levnadsomkostnaderna icke redan i och för
sig påkallade någon förbättring i avlöningsförmåner för tullverkets personal
i allmänhet och särskilt för vissa grupper därav. Att ett verkligt
och oavvisligt behov i detta avseende förelåge, kunde styrelsen vitsorda.

Även om styrelsen sålunda ansett sig kunna förutsätta, att Kungl.
Maj:t skulle finna skäl att åt en kommitté uppdraga att granska tullverkets
stater samt avgiva förslag till de förändringar i dessa stater, vilka
kunde anses av omständigheterna påkallade, hade styrelsen likväl trött,
att utan avbidan å resultatet av en sålunda anordnad utredning väsentliga
ändringar i dessa stater redan då skulle kunna företagas.

Vissa behov vore nämligen av den uppenbara beskaffenhet, att någon
tvekan om deras förefintlighet icke syntes kunna ifrågakomma, på samma
gång som deras avhjälpande uppenbarligen icke skulle på något sätt verka
hinderligt för de förslag, vartill den förutsatta kommittéutredningen kunde
föranleda; och gällde detta, bland annat, om inrättandet av vissa nya
tjänstebefattningar, vilka befunnits erforderliga samt otvivelaktigt lika väl
kunde inpassas i en blivande förändrad stat som i den dåvarande.

I överensstämmelse med vad sålunda och i övrigt anförts, hemställde
generaltullstyrelsen, att å tullverkets avlöningsstat måtte, utöver
där redan upptagna tjänstemän och betjänte, uppföras dels hos styrelsen
å kanslibyrån en notarie med lön 1,800 kronor, tjänstgöringspenningar
1,200 kronor samt rätt till två ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor och
å revisionsbyrån två revisorer med lön 1,800 kronor, tjänstgöringspenningar
1,200 kronor samt rätt till två ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor,
dels ock vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen åtskilliga,
uppräknade tjänster.

Generaltullstyrelsens ifrågavarande framställning anmäldes inför Yttrandyav
Kungl. Maj:t den 13 januari 1900 av chefen för finansdepartementet; ochfinansdeparförklarade
sig denne i väsentliga delar biträda vad styrelsen anfört i fråga teZ^i^d0m
om behovet av ett antal nya tjänster vid tullverket.

Beträffande emellertid detaljerna av styrelsens förslag fann departementschefen
visserligen i fråga om flertalet av de till inrättande föreslagna
nya tjänsterna tillfyllestgörande skäl hava anförts för behovet av dem,
men i avseende å vissa tjänster vid lokalförvaltningen ansåg sig departementschefen
böra ifrågasätta jämkningar i styrelsens förslag.

Vidkommande styrelsens hemställan att de nya tjänsterna skulle
redan då uppföras på ordinarie stat erinrade departementschefen, att styrelsen,
på skäl, som icke syntes kunna jävas, framhållit behovet av en
omfattande omarbetning av tullverkets stater; och, om än föga antagligt
vore, att icke även framgent de nya tjänstebefattningarna komme att behövas,
syntes det dock departementschefen vara en given sak, att genomförandet
av erforderliga ändringar i tullverkets stater icke kunde annat än
i sin mån försvåras genom tillkomsten av ett ganska betydligt antal nya
tjänster.

1 avbidan på resultatet av den av styrelsen föreslagna utredningen
ansåg sig departementschefen därför böra föreslå, att medel till bestridande
av kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1901 av
de nya tjänster, vilkas inrättande departementschefen tillstyrkt, ävensom
för beredande av likaledes av departementschefen tillstyrkt förbättring i
lönerna vid vissa tjänster måtte av riksdagen äskas under formen av ett

1900 års
riksdag.

1901 års
riksdag.

extra anslag. Med vidtagande av de av departementschefen föreslagna
jämkningar skulle tillämpningen av generaltullstyrelsens förslag medföra
en kostnad av sammanlagt 228,400 kronor.

Sedan i statsverkspropositionen till 1900 års riksdag framställning i
ämnet gjorts i överensstämmelse med departementschefens förslag, anförde
riksdagen i skrivelse den 9 maj 1900, n:r 78, att, enligt vad av statsrådsprotokollet
framginge, förslag till omfattande förändringar i tullverkets
stater vore att motse och att vid sådant förhållande det synts riksdagen
kunna ifrågasättas, huruvida, innan fullständig utredning i detta ämne
blivit på antytt sätt åstadkommen, ett så betydligt antal nya tjänster inom
tullverket som det föreslagna lämpligen borde inrättas.

Men då med hänsyn till den förestående utredningen medlen till de
nya tjänsterna av Kungl. Maj:t äskats på extra stat, hade riksdagen ansett
sig böra i huvudsak biträda vad Kung!. Maj:t i detta avseende föreslagit.
Däremot hade riksdagen funnit den av Kungl. Maj:t föreslagna löneförbättringen
vid vissa tjänster böra anstå i avbidan på resultatet av förenämnda
utredning; och även beträffande föreslagna nya tjänster vid tullverkets
lokalförvaltning hade riksdagen ansett inskränkningar i angiven
omfattning kunna göras.

I följd därav hade den av departementschefen beräknade förhöjningen
i avlöningsstaten nedbringats till 210,000 kronor.

Riksdagen hade alltså på extra stat för år 1901 anvisat 210,000
kronor till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande
under år 1901 av de av chefen för finansdepartementet enligt statsrådsprotokollet
över finansärenden den 13 januari 1900 föreslagna nya tjänster
vid tullverket, i den mån samma tjänsters inrättande blivit av riksdagen
bifallet.

Det torde böra uppmärksammas, att bland de nya tjänster, vilkas
inrättande sålunda av riksdagen bifölls, voro den föreslagna nya notarietjänsten
å generaltullstyrelsens kanslibyrå och de två föreslagna nya revisorstjänsterna
å styrelsens revisionsbyrå.

Sedan Kungl. Maj:t därefter den 6 november 1900 tillsatt en kommitté
med uppdrag att granska tullverkets stater och avgiva förslag till

de förändringar i dessa stater, vilka kunde anses av omständigheterna påkallade,
hemställde generaltullstyrelsen, i sammanhang med avgivande av
förslag till tullverkets ordinarie utgiftsstater för år 1902, att även för
sistnämnda år måtte av riksdagen äskas ett extra anslag för uppehållande
på förordnande av de på extra stat för år 1901 uppförda tjänster och
därutöver ytterligare ett antal tjänster vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag beviljade också 1901 års riksdag till förstärkning av arbetskrafterna
vid tullverket på extra stat för år 1902 ett extra anslag av
217,600 kronor.

Efter framställning från generaltullstyrelsen, att extra avlöningsstatens
slutsumma måtte även för år 1903 upptagas till samma belopp,
söm bestämts för år 1902, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen i den sistnämnda
år avlåtna statsverkspropositionen att till förstärkning av arbetskrafterna
vid tullverket på extra stat för år 1903 anvisa ett belopp av
217,600 kronor, vilken framställning riksdagen jämväl biföll.

I statsverkspropositionen till 1903 års riksdag meddelades, att ovannämnda,
den 6 november 1900 tillsatta kommitté den 10 november 1902
inkommit med betänkande och förslag samt att generaltullstyrelsen sedermera
den 17 november 1902 avgivit infordrat utlåtande däröver. Mängden
av de på vederbörande departementschefs föredragning hopade frågor, som
måste föreläggas 1903 års riksdag redan vid början av densamma, hade
emellertid gjort, att tiden icke medgivit att åt frågan om tullstatens definitiva
reglering ägna den grundliga förberedande behandling, som borde
föregå frågans framläggande till riksdagens prövning.

Såsom vid nästföregående riksdagar äskades därför jämväl nu ett
anslag å extra stat till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverket,
vilket anslag, för beredande av medel till ytterligare nya befattningar vid
tullverkets lokalförvaltning, föreslogs till 231,800 kronor, och beviljade
riksdagen detta belopp på extra stat för år 1904.

1902 års
riksdag.

1903 års
riksdag

1904 års
riksdag.

I statsverkspropositionen till 1904 års riksdag framlades emellertid
frågan om tullstatens definitiva regderin°\

I detta ämne erinrade chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokoll
den 12 januari 1904, hurusom, sedan 1900 års riksdag anvisat
erforderligt anslag, Kungl. Maj:t den 8 september 1900 fastställt, jämte
tullverkets ordinarie utgiftsstater för år 1901, extra avlöningsstat för de
nya tjänster vid tullverket, som under sistnämnda år skulle komma att
uppehållas på förordnande, samt att jämväl vid var och en av de därefter
följande statsregleringarna sådan extra avlöningsstat fastställts slutande
å de för respektive år å extra stat anvisade belopp.

I övrigt anförde departementschefen, bland annat, följande.

Till grund för den framställning i fråga om regleringen av tullverkets
stater för år 1905, varmed generaltullstyrelsen i skrivelse den 17
oktober 1903 inkommit till Kungl. Maj:t, hade styrelsen lagt det förslag
till tullverkets stater ävensom till avlöningsreglemente för tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning, som avgivits av ovan omförmälda
kommitté; och hade styrelsen lämnat kommitténs förslag i allt
väsentligt utan anmärkning.

Den mera omfattande granskning, som kommittén ägnat åt tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, hade emellertid icke
ansetts böra komma jämväl centralverket till del.

Kommittén hade nämligen beträffande generaltullstyrelsen anfört,
att, enär dess då gällande stat blivit upprättad på grundvalen av överensstämmelse
med andra centrala ämbetsverk samt med avseende därå genomförandet
av till äventyrs betingade ändringar i fråga om de särskilda lönebeloppen
icke syntes böra ske annat än i sammanhang med vidtagande
av motsvarande ändringar i andra centrala ämbetsverks stater, kommittén
ansett sig icke böra ifrågasätta andra ändringar i generaltullstyrelsens stat
än sådana, som avsåge av omständigheterna betingad tillökning i arbetskrafter.

tjänsterna hade, med undantag av aktuarietjänsten, funnits å extra stat
uppförda från och med år 1901. Vad aktuarietjänsten anginge, hade
denna avsetts, icke i likhet med revisorstj änsterna för det egentliga revisionsarbetet,
utan för de statistiska arbeten, som utfördes å revisionsbyrån
och vid vilka kommittén funnit ökad arbetskraft erforderlig.

I överensstämmelse med sitt ovan omförmälda uttalande rörande
lämpligheten att först i annat sammanhang frågan om lönereglering för
generaltullstyrelsen upptoges, hade kommittén i förslaget till avlöningsstat
utfört avlöningsbeloppen för de föreslagna nya tjänsterna lika med motsvarande
belopp för övriga lägsta gradens tjänster enligt gällande stat,
eller lön 1,800 kronor och tjänstgöringspenningar 1,200 kronor med rätt
därjämte för tjänsternas innehavare till två ålderstillägg, vartdera å 500
kronor.

Då fråga alltså förelåg om uppförande av nya tjänster på generaltullstyrelsens
ordinarie stat, ansåg sig departementschefen emellertid böra
för egen del erinra, att från den av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902
tillsatta kommitté för avgivande av förslag rörande reglering av statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden förslag till lönereglering
jämväl för generaltullstyrelsen kunde antagas framdeles vara att förvänta.

Vid sådant förhållande och då otvivelaktigt vore, att inrättandet av
nya ordinarie befattningar hos nämnda styrelse skulle kunna i sin mån
försvåra genomförandet av de ändringsförslag, till vilka sistnämnda kommitté
kunde finna giltig anledning, ansåg departementschefen en sådan
åtgärd icke lämpligen böra då vidtagas.

A andra sidan var han dock lika med tullstatskommittén och generaltullstyrelsen
fullt övertygad om nödvändigheten att under dåvarande
förhållanden bibehålla den förstärkning i arbetskrafter, som under de
senaste åren beretts styrelsens kansli- och revisionsbyråer, varjämte tullstatskommittén
enligt departementschefens åsikt tillfullo uppvisat behovet
av den föreslagna nya aktuarietjänsten.

Under sådana omständigheter ansåg departementschefen sig böra
föreslå, att i stället för uppförande å den ordinarie staten av förutnämnda
en notarietjänst, två revisorstjänster och en aktuarietjänst medel till be -

stridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1905
av sagda fyra tjänster måtte av riksdagen äskas under formen av ett
extra anslag.

Beträffande de förslag, som förelågo i avseende å tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning, må här allenast erinras, hurusom,
enligt vad departementschefen framhöll, dessa voro vida mera omfattande
än förslagen till ändringar i generaltullstyrelsens stat, i det att
de förra icke blott avsågo reglering av personalens antal utan även omfattade
vissa organisationsförändringar ävensom avlöningsreglering.

Tullstatskommittén hade ansett sig böra i ett särskilt avlöningsreglemente
sammanföra villkoren för åtnjutande av den avlöning, som enligt
den nya staten skulle tillkomma tjänstemän och betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

Denna åtgärd ansåg departementschefen ändamålsenlig; och förklarade
han sig likaså finna vad kommittén anfört såsom skäl för att icke i
detta sammanhang underkasta gällande bestämmelser angående villkoren
för åtnjutande av avlöning å generaltullstyrelsens stat någon granskning
böra tillerkännas full giltighet.

I enlighet med departementschefens hemställan gjorde Kungl. Maj:t
framställning till 1904 års riksdag om godkännande av det av departementschefen
förordade förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1905
ävensom om godkännande av tullstatskommitténs förslag till avlöningsreglemente
för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning med de av departementschefen förordade
ändringar.

Det förslag till nämnda avlöningsreglemente, som i överensstämmelse
därmed bifogades statsverkspropositionen, innehöll i § 2 i fråga om rätt
till ålderstillägg bland annat, att tjänstinnehavarne med avseende därå
skulle indelas i vissa angivna grader, samt att tidpunkten, då tjänstinnehavare
kunde komma i åtnjutande av ålderstilläggets första hälft, skulle
inträda efter fem år och tidpunkten, då han kunde komma i åtnjutande
jämväl av andra hälften, efter tio år, sedan han, vare sig på grund av
konstitutorial eller, beträffande tjänst, som varit å tullverkets extra av -

löningsstat uppförd, på grund av förordnande tillträtt innehavande tjänst
eller tjänst, tillhörande samma eller högre ålderstilläggsgrad, eller därmed
likställd befattning inom central verket; dock att den, som befordrats till
tjänst, som sålunda vore sagd, från tjänst i närmast lägre ålderstilläggsgrad,
finge tillgodoräknas den tid, intill fem år, under vilken han till
äventyrs innehaft och bestritt tjänst i sistberörda grad, sedan han där intjänat
stadgad tid för tillträde av hela ålderstillägget; och skulle vid tillämpning
av vad sålunda stadgats tjänsterna anses hava jämväl före år
1905 tillhört den ålderstilläggsgrad, dit de från sagda års ingång hänfördes.

I skrivelse den 20 maj 1904, n:r 135, anförde riksdagen, att den
beträffande avlöningsstaten för generaltullstyrelsen delade den i statsrådsprotokollet
uttalade asikt, att under dåvarande förhållanden några nya ordinarie
befattningar inom ämbetsverket icke borde inrättas och att således
behovet av förstärkning i verkets arbetskrafter borde tillgodoses på sådant
sätt, att, i stället för uppförande å den ordinarie staten av eu notarietjänst
och två revisorstjänster samt en aktuarietjänst, medel till bestridande av
kostnaderna för dessa fyra tjänsters uppehållande på förordnande under
år 1905 borde beviljas; vadan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts förslag om
anvisande för ändamålet av 12,000 kronor å extra stat för år 1905.

Vidkommande det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till avlöningsreglemente
för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning erinrade riksdagen, bland annat, om den
punkt under § 2, däri fanns införd bestämmelse om, att beträffande
tjänst, som varit å tullverkets extra avlöningsstat uppförd, den tjänsteman,
som på grund av förordnande tillträtt sådan tjänst, skulle få beräkna
tidpunkten för ålderstilläggs åtnjutande från den tid, han tillträtt
tjänsten.

Inom riksdagen hade framställts förslag om ett tillägg till nämnda
punkt i syfte, att de tjänstemän, som från och med år 1901 varit förordnade
i succession efter å extra stat förordnade, måtte liksom dessa för
erhållande av ålderstillägg få tillgodoräkna sig den tid, som de sålunda
innehaft förordnande.

2—153369. Löneregleringslcommittcna bet. XLVI1I.

1905 års
riksdag.

1906 års
riksdag.

Då vad sålunda föreslagits syntes vara med billighet och rättvisa
överensstämmande, hade riksdagen ansett sig i huvudsak böra godkänna
förslaget; men då anledningen till att konstitutorial icke utfärdats för
nämnda tjänstemän varit, att riksdagen från och med år 1901 i avvaktan
på förestående lönereglering för tullverket å extra stat uppfört anslaget
till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande av vissa
nya tjänster vid tullverket, samt sålunda vore av övergående art, hade riksdagen
funnit, att såväl vad i § 2 av det föreliggande förslaget till avlöningsreglemente
funnes intaget angående tjänster, som uppförts å tullverkets
extra avlöningsstat, som vad inom riksdagen föreslagits i avseende
å tjänster, vilkas innehavare under förenämnda tid uppehållit tjänst å sådan
stat, lämpligen borde såsom ett övergångsstadgande införas i slutet
av avlöningsreglementet.

I enlighet därmed innehöll det av riksdagen godkända avlöningsreglementet
för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning följande övergångsstadgande: »Vid bestämmande
av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket kan komma i åtnjutande
av ålderstillägg, må medräknas tid, varunder han efter år 1900
på grund av stadigvarande förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra
avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare under tiden uppehållit tjänst å
nämnda stat.»

På grund av framställning i statsverkspropositionen anvisade 1905
års riksdag, i likhet med vad för nämnda år ägt rum, till bestridande av
kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1906 av en notarietjänst
å generaltullstyrelsens kanslibyrå samt av två revisorstjänster
och en aktuarietjänst å samma styrelses revisionsbyrå på extra stat för
år 1906 ett belopp av 12,000 kronor.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1906 av frågan
om tullverkets utgiftsstater för år 1907 hemställde chefen för finansdepartementet,
på sätt framgår av statsverkspropositionen till 1906 års riksdag,
att i det förslag till tullverkets avlöningsstat för år 1907, som borde
framläggas för 1906 års riksdag, måtte, i vad samma stat avsåge lokal -

förvaltningen samt kust- och gränsbevakningen, få uppföras en mängd
nya tjänstemän och betjänte.

Departementschefen föreslog därjämte ytterligare förstärkning av
arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen utöver de förut av riksdagen på
extra stat medgivna en notarietjänst å kanslibyrån och två revisorstjänster
samt en aktuarietjänst å revisionsbyrån.

Därvid erinrade departementschefen, att Kungl. Maj:t genom nådigt
brev den 6 oktober 1905 bemyndigat generaltullstyrelsen att å dess kameralbyrå
tills vidare under år 1906 anställa en biträdande tjänsteman mot
arvode, för år räknat, av 3,000 kronor, därav 1,800 kronor skulle anses
såsom lön och 1,200 kronor såsom tjänstgöringspenningar.

Med framhållande att den förstärkning i arbetskrafter, som tillförts
styrelsens kameralbyrå genom omförmälda biträdande tjänsteman, med
hänsyn till de ökade göromålen å byrån efter all sannolikhet även framdeles
koinme att finnas behövlig, hemställde departementschefen, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att till bestridande av kostnaderna för uppehållande
på förordnande under år 1907 av en notarietjänst å generaltullstyrelsens
kanslibyrå, en revisors- och bokhållartjänst å nämnda styrelses
kameralbyrå samt två revisorstjänster och en aktuarietjänst å samma styrelses
revisionsbyrå på extra stat för år 1907 anvisa ett belopp av 15,000
kronor.

Riksdagen meddelade i skrivelse den 24 maj 1906, n:r 143, sitt beslut
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i nämnda hänseenden.

Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av angivna nya tjänster vid
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning hade riksdagen
funnit sig böra bifalla.

Däremot hade riksdagen funnit betänkligheter möta mot att den
skulle genom bifall till Kungl. Maj:ts framställning, i vad densamma avsåge
anslag till en revisors- och bokhållartjänst å generaltullstyrelsens
kameralbyrå, medgiva eu ytterligare ökning av styrelsens personal, innan
frågan om styrelsens lönestat i dess helhet varit föremål för utredning av
den kommitté, som den 3 oktober 1902 blivit av Kungl. Maj:t tillsatt för
avgivande av utlåtande och förslag rörande reglering av statens ämbetsverks
och myndigheters löneförhållanden.

Med avseende å vad till stöd för Kungl. Maj:ts förslag i denna del
blivit anfört, hade riksdagen likväl ansett sig böra, utan att närmare
yttra sig i fråga om medlens användning, för år 1907 anvisa ett belopp
av 2,000 kronor till förstärkning av arbetskrafterna hos styrelsens
kameralbyrå.

Riksdagen hade alltså, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning,
dels till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande under
år 1907 av en notarietjänst å generaltullstyrelsens kanslibyrå samt av två
revisors tjänster och en aktuarietjänst å samma styrelses revisionsbyrå,
i likhet med vad för år 1906 ägt rum, på extra stat för år 1907 anvisat
ett belopp av 12,000 kronor, dels ock till förstärkning av arbetskrafterna
å generaltullstyrelsens kameralbyrå å extra stat för år 1907 anvisat ett
belopp av 2,000 kronor.

Till 1906 års riksdag avläts vidare kungl. proposition (n:r 60) om
beredande av ålderstillägg åt revisorn och bokhållaren å generaltullstyrelsens
kameralbyrå friherre K. M. B. Klinckowström och revisorn å
styrelsens revisionsbyrå C. H. Plagemann.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokoll erinrade chefen
för finansdepartementet, hurusom i enlighet med 1900 års riksdags beslut
å den för generaltullstyrelsen för år 1901 fastställda extra avlöningsstat
uppfördes, bland annat, två revisorstjänster å styrelsens revisionsbyrå, samt
att jämlikt följande årens riksdagars beslut detta upprepades även för vart
och ett av åren 1902, 1903 och 1904.

I samband med den omreglering av löneförhållandena vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, som ägde rum
vid 1904 års riksdag, anvisades för år 1905 — likasom ock sedermera
skett för år 1906 — till förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen
ett belopp av 12,000 kronor, avsett, bland annat, till bestridande
av kostnaderna för uppehållande på förordnande av två revisorstjänster
å styrelsens revisionsbyrå, eller samma tjänstebefattningar, som
förut varit uppförda å »extra avlöningsstat».

Genom generaltullstyrelsens beslut den 13 december 1900 hade dåvarande
kammarskrivaren vid tullkammaren i Stockholm friherre Karl

Martin Bernhard Klinckowström och kammarskrivaren vid tullkammaren i
Göteborg Carl Henrik Plagemann förordnats att bestrida ifrågavarande
tjänster; och på grund av styrelsens nyssberörda förordnande hade de
uppehållit nämnda befattningar, ända tills de under loppet av år 1905
befordrats till ordinarie befattningar hos styrelsen, nämligen Klinckowström
den 22 juni till revisor och bokhållare å styrelsens kameralbyrå
och Plagemann den 28 i samma månad till revisor å styrelsens revisionsbyrå.

Med erinran om vad sålunda förekommit hade generaltullstyrelsen i
underdånig skrivelse den 23 oktober 1905 hemställt, att Klinckowström
och Plagemann — vilkas tjänstgöring, därest den tid, de sålunda på grund
av stadigvarande förordnande bestritt revisorstjänst hos styrelsen, medräknades,
vore av beskaffenhet att berättiga dem till ålderstillägg jämlikt
föreskrifterna i kun cd. kungörelsen den 1 november 1878 angående villkoren
för åtnjutande av de från 1879 års början fastställda nya löneförmåner
för generaltullstyrelsen — måtte beredas rätt till ålderstillägg
från och med år 1906, att, jämlikt de för tullverket fastställda utgiftsstater,
utgå med 500 kronor årligen till dem vardera.

Till stöd för denna framställning hade styrelsen erinrat, hurusom
enligt det i avlöningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 10 juni
1904 införda övergångsstadgande vore medgivet, att vid bestämmande av
tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket kunde komma i åtnjutande
av ålderstillägg, finge medräknas den tid, varunder han efter år 1900 på
grund av stadigvarande förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra
avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare under tiden uppehållit tjänst å
nämnda stat.

Vidare hade styrelsen till stöd för framställningen anfört, att, ehuruväl
något motsvarande medgivande i fråga om beräknande av ålderstillägg
för innehavare av tjänster hos generaltullstyrelsen icke vore meddelat,
samma skäl, som legat till grund för nämnda övergångsstadgande, syntes
styrelsen kunna åberopas för beredande av enahanda förmån åt innehavare
av sistnämnda tjänster.

Statskontoret både avgivit underdånigt utlåtande i ärendet den 22
december 1905 och därvid anfört följande.

Med hänsyn därtill att enligt ovanberörda kungörelse den 1 november
1878 löntagare i generaltullstyrelsen finge för ålderstillägg tillgodoräkna
sig endast sådan tid, då han innehaft ordinarie tjänst därstädes eller,
före den då gällande avlöningsstatens utfärdande, uppehållit sådan tjänst
på grund av förordnande i följd av frågan om verkets omorganisation,
fann statskontoret väl de ifrågavarande revisorerna icke äga författningsenlig
rätt att för ålderstillägg tillgodoräkna sig sin omförmälda tjänstgöring
å extra stat.

Statskontoret ansåg det likväl vara med billighet överensstämmande,
att, i likhet med vad som vore medgivet för tjänstemän och betjänte
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, även
ifrågavarande tjänstemän tillerkändes rätt att i förevarande hänseende
medräkna den tid, de efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande
bestritt tjänst å extra avlöningsstat.

För egen del framhöll departementschefen, att, ehuru ifrågavarande
tjänstemän hos generaltullstyrelsen icke jämlikt ordalagen i förenämnda
kungörelse den 1 november 1878 vore berättigade att redan då komma i
åtnjutande av ålderstillägg, departementschefen i likhet med ämbetsverken
vore av den mening, att enahanda förmån, som i förevarande avseende
tillerkänts tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt
kust- och gränsbevakning, billigtvis borde tillkomma jämväl de förra.

Anledningen till att de tjänstebefattningar, vilka av dem bestritts
från och med början av år 1901 intill deras befordran till de av dem numera
innehavda tjänster, icke redan då uppförts å ordinarie stat, syntes
nämligen endast hava varit den, att en omreglering av löneförhållandena
vid generaltullstyrelsen antagits vara inom en nära framtid förestående.
De. förhållanden, under vilka ifrågavarande tjänstemän varit å extra stat
hos styrelsen anställda, kunde därför anses analoga med dem, som enligt
förenämnda övergångsstadgande i avlöningsreglementet för lokalförvalt o

o o CD

ningen samt kust- och gränsbevakningen grundläde rätt till ålderstillägg.

Då emellertid för bifall till ifrågavarande framställning erfordrades

riksdagens medgivande, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att en var av revisorn och bokhållaren
å generaltullstyrelsens kameralbyrå friherre Klinckowström och revisorn å
samma styrelses revisionsbyrå Plagemann måtte berättigas att för åtnjutande
av ålderstillägg till den honom i hans ifrågavarande egenskap tillkommande
lön räkna sig till godo den tid, han från och med år 1901
och till sin befordran till den av honom dåmera innehavda tjänst på förordnande
uppehållit revisorstjänst hos generaltullstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition i ämnet avfattades i enlighet med vad
departementschefen hemställt.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit bifölls av riksdagen, som i förenämnda
skrivelse den 24 maj 1906, n:r 143, meddelade detta sitt beslut.

I sådant hänseende anfördes, att med avseende å den utredning i
fråga om tullverkets anslagsbehov, som förelagts 1900 års riksdag, det
måste antagas, att anledningen till, att de revisorsbefattningar å generaltullstyrelsens
revisionsbyrå, vilka av ifrågavarande båda tjänstemän på förordnande
uppehållits från ingången av år 1901, till dess de i juni månad
1905 befordrats till sina dåvarande ordinarie befattningar hos styrelsen,
icke blivit å ordinarie stat uppförda, varit, att en omreglering av löneförhållandena
inom generaltullstyrelsen såväl som inom tullverket i övrigt
antagits vara nära förestående.

Riksdagen hade därför funnit det vara med billighet överensstämmande,
att dessa båda tjänstemän erhölle samma förmån, som vid den år
1904 genomförda löneregleringen för tullverkets lokalförvaltning tillerkänts
där anställda tjänstemän och betjänte, eller att vid bestämmande av tidpunkten,
då tjänstinnehavare kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg,
Unge medräknas den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande
förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat.

Från 1906 års riksdag är slutligen att erinra därom, att riksdagen
i skrivelse den 25 maj 1906, n:r 189, anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning rörande frågan om inrättandet inom generaltullstyrelsen
av en byrå för lämnande av upplysningar i tulltekniskt avseende samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning.

1907 års
riksdag.

I den till 1907 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen föreslog
Kungl. Maj:t inrättandet av åtskilliga nya tjänster vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning, vilket förslag, på sått riksdagen
i skrivelse den 31 maj 1907 n:r 7 anmälde, vann riksdagens, bifall.

Vidare föreslog Kungl. Maj:t — likaledes i statsverkspropositionen —
riksdagen dels att till bestridande av kostnaderna för uppehållande på
förordnande under ar 1908 av en notarietjänst å generaltullstyrelsens
kanslibyrå samt av två revisors tjänster och en aktuarietjänst å styrelsens
revisionsbyrå på extra stat för år 1908 anvisa ett belopp av 12,000 kronor,
dels ock att till förstärkning av arbetskrafterna å generaltullstyrelsens
kameralbyrå likaledes på extra stat för år 1908 anvisa ett belopp av 2,000
kronor, således samma belopp, som anvisats för vart och ett av åren 1905
1907 till förstärkning av arbetskrafterna å kansli- och revisionsbyråerna
och för år 1907 till kameralbyrån.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.

Enahanda belopp beviljades därefter till ifrågavarande ändamål av
1908 och 1909 årens riksdagar för åren 1909 och 1910.

I detta sammanhang bör nämnas, att, enligt meddelande i 1907
års statsverksproposition, Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 29 november
1906 bemyndigade generaltullstyrelsen att till ersättning åt biträde
å styrelsens kameralbyrå under år 1907 vid handläggning av de
göromål, som dittills handlagts av den jämlikt kungl. brevet den 6 oktober
1905 å byrån anställda biträdande tjänstemannen, använda det av
riksdagen beviljade anslaget å 2,000 kronor.

Till 1907 års riksdag avlät Kungl. Maj:t propositioner dels med
förslag till förordning angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla
upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas
(n:r 31), dels ock, i anslutning därtill, angående anslag till bestridande av
kostnader för en tull behandlings- och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen
(n:r 32).

I avseende å den senare av dessa båda frågor erinrade chefen för
finansdepartementet till det vid ovannämnda proposition n:r 32 fogade
statsrådsprotokoll, hurusom frågans upptagande på dagordningen hade sin

särskilda anledning i — förutom riksdagens ovan omförmälda skrivelse
den 25 maj 1906 — ett från Sveriges sida gjort åtagande vid avslutandet
den 8 maj 1906 av handels- och sjöfartstraktat med Tyska riket.
På sätt fram ginge av det vid traktaten fogade slutprotokoll, hade nämligen
svenska regeringen förklarat sig beredd att så snart som möjligt
utfärda bestämmelser, varigenom det skulle möjliggöras för varuirnportör
att på officiell väg erhålla bindande upplysning rörande tullbehandling
av varor vid deras införsel till Sverige.

Departementschefen erinrade därjämte, att Kungl. Maj:t vid anmälan
den 20 juli 1906 av riksdagens nyssnämnda skrivelse uppdragit
åt den av Kungl. Maj:t den 22 juni 1906 tillsatta kommitté för revision
av gällande tulltaxa att verkställa den i skrivelsen omförmälda utredning
ävensom därefter avgiva underdånigt förslag i ämnet.

Tillika meddelade departementschefen, att nämnda kommitté med
underdånig skrivelse den 2 oktober 1906 inkommit med den anbefallda
utredningen jämte förslag i ämnet ävensom att generaltullstyrelsen den 1
november 1906 avgivit infordrat utlåtande över samma förslag.

Generaltullstyrelsen hade framhållit, att såväl riksdagen som kommittén
för revision av tulltaxan utgått från den förutsättning, att den
ifrågasatta institutionen skulle utgöra en särskild avdelning av generaltullstyrelsen,
jämnställd med de inom styrelsen redan anordnade byråer;
och hade styrelsen för sin del anslutit sig till denna uppfattning samt
föreslagit att ifrågavarande avdelning av styrelsen måtte, med hänsyn
till de göromål, som företrädesvis komrne att handläggas å densamma,
erhålla benämningen tullbehandlings- och upplysningsbyrän.

Denna nya byrå inom generaltullstyrelsen borde enligt styrelsens
mening givetvis förestås av en fjärde ledamot av styrelsen, alltså en byråchef,
med enahanda åligganden som de, vilka enligt den för styrelsen gällande
instruktion tillkomme övriga ledamöter av styrelsen. Såsom biträden
åt chefen borde anställas fyra tjänstemän, nämligen en sekreterare, två
byråassistenter samt en registrator och aktuarie, varjämte för nödig betjäning
erfordrades åtminstone två vaktmästare.

Avlöningsförmånerna åt byråchefen och övriga tjänstinnehavare å
byrån skulle enligt generaltullstyrelsens förslag komma att utgöra:

3—153309. Löneregleringskommitténs bet. XLVI1I.

		Tjänst-
	Lön.	görings-
		penningar.
	Kronor.
För byråchefen..................	4,400	2,000
> sekreteraren.................	3,000	1,500
> en byråassistent...............	3,000	1,500
»en d:o ...............	3,000	1,500
> en registrator och aktuarie..........	1,800	1,200
> en vaktmästare................	500	300
> en eko ...............	500	300
eller i summor	16,200	8,300

Till dessa avlöningsförmåner skulle, likaledes enligt generaltullstyrelsens
förslag, komma ålderstillägg. Styrelsen hade nämligen hemställt,
att, därest någon tid skulle förflyta, innan ifrågavarande byråchefsämbete
och övriga omförmälda tjänster kunde varda uppförda å ordinarie
stat, innehavarna av sagda ämbete och tjänster måtte tillerkännas rätt att
för åtnjutande av ålderstillägg, enligt vad därom genom kungl. kungörelsen
den 1 november 1878 vore stadgat, tillgodoräkna sig sin tjänstgöring
å byrån även under nämnda tid; och hade styrelsen föreslagit, att
ålderstillägg skulle få utgå, till byråchefen med 600 kronor efter tern års
tjänstgöring, till övriga tjänstemän med 500 kronor efter respektive fem
och tio års tjänstgöring, således med tillhopa 1,000 kronor till dem var,
samt till vaktmästarna med 100 kronor efter fem års tjänstgöring.

I fråga om den tilltänkta nya byråns organisation anslöt sig departementschefen
i alla delar till generaltullstyrelsens förslag men ansåg sig
likväl böra tillägga, att denna organisation naturligen tills vidare i viss
mån måste erhålla karaktären av en försöksanordning och att det därför
måhända snart nog komme att visa sig, att antingen en tillökning eller
en minskning i den föreslagna personalen kunde finnas påkallad. I följd
därav borde ock, intill dess någon tids erfarenhet vunnits angående den
nya byråns verksamhet, byrån endast uppföras å extra stat.

Beträffande styrelsens förslag till lönestat för den nya byrån hade
departementschefen i huvudsak intet att erinra. Dock syntes det honom

icke nödigt eller ens lämpligt att redan då tillerkänna personalen rätt till
ålderstillägg å lönen. Om det förhållandet skulle inträffa, att byrån skulle
fortfara att vara uppförd på extra stat så länge, att skäl kunde förefinnas,
att en eller annan av personalen, i likhet med de ordinarie tjänstemännen
och betjänte inom generaltullstyrelsen, komme i åtnjutande av dylik
ökning å lönen, komme Kungl. Maj:t säkerligen att vid äskandet av förnyat
anslag för byrån beakta samma förhållande.

Den författning, som vore avsedd att reglera det ifrågasatta nya
förfarandet med avseende å förhandsupplysning i tullbehandlingsfrågor,
syntes departementschefen lämpligen böra träda i kraft redan den 1 juli
1907, vilket åter förutsatte, att den nya byrå, som skulle hava att
handlägga dessa ärenden, kunde träda i verksamhet vid samma tid.-

I överensstämmelse därmed hade också i statsverkspropositionen för
ändamålet beräknats ett belopp av 36,750 kronor, motsvarande för avlöning
av byråns personal erforderliga medel för tiden från och med den 1 juli
1907 till 1908 års utgång.

Departementschefen hemställde sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att — under förutsättning av bifall till särskilt framlagt förslag
till förordning angående rått att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning
rörande tullbehandlino- av varor, avsedda att till riket införas — till
bestridande av kostnader för en tullbehandlings- och upplysningsbyrå inom
generaltullstyrelsen å extra stat för år 1908 anvisa ett belopp av 36,750
kronor, att utgå direkt av tullmedlen, med rätt för Kungl. Maj:t att låta
förskottsvis under år 1907 utanordna en tredjedel därav, eller 12,250
kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet därmed framställda förslag vann jämväl
riksdagens bifall.

Jämväl i statsverkspropositionen till 1908 års riksdag föreslog Kungl.
Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse med vad generaltullstyrelsen hemställt,
inrättandet av ett antal nya tjänster vid lokalförvaltningen; och
lämnade riksdagen härtill sitt bifall.

I sammanhang med denna fråga omförmäldes i statsverkspropositionen,
att, generaltullstyrelsen i skrivelse den 12 november 1907, varmed över -

1908 åts
riksdag.

1909 års
riksdag.

lämnats förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater för år 1909, hemställt,
huruvida icke tullverkets stater — generaltullstyrelsens avlöningsstat
däri inbegripen — borde inom den närmaste framtiden underkastas
förnyad revision i syfte att efter utredning av dithörande förhållanden
åstadkomma skälig löneförbättring för den tullverkets personal, som därav
närmast vore i behov.

Jämte förut omförmälda extra anslag till vissa befattningar å generaltullstyrelsens
kansli- och revisionsbyråer samt till förstärkning av arbetskrafterna
å kameralbyrån anvisades ock av 1908 års riksdag för bestridande
av kostnader för styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå
på extra stat för år 1909 ett belopp av 24,500 kronor.

Anslag till samma belopp beviljades för ifrågavarande ändamål jämväl
av 1909 års riksdag på extra stat för år 1910.

Vid 1909 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t i proposition n:r 27
framställning om beredande av ålderstillägg åt registrator! och aktuarien
hos generaltullstyrelsen P. I. E. Delphin.

Till det propositionen bifogade protokoll anförde vederbörande departementschef
följande.

I enlighet med 1900 års riksdags beslut hade. å den för generaltullstyrelsen
för år 1901 fastställda extra avlöningsstat uppförts, bland andra
tjänster, en notarietjänst å styrelsens kanslibyrå. Jämlikt följande årens
riksdagars beslut hade detta upprepats även för vart och ett av åren 1902,
1903 och 1904. I samband med den omreglering av löneförhållandena
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning som ägt
rum vid sistnämnda års riksdag, hade på extra stat för år 1905 — liksom
ock sedermera skett för vart och ett av åren 1906, 1907 och 1908 — till
förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen anvisats ett belopp
av 12,000 kronor, avsett, bland annat, till bestridande av kostnaderna för
uppehållande på förordnande av en notarietjänst å styrelsens kanslibyrå
eller samma befattning, som förut varit uppförd å »extra avlöningsstat».

Sedan, med anledning av en utav Kungl. Maj:t därom avlåten proposition,
1907 års riksdag till bestridande av kostnaden för en tullbehand -

lings- och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen å extra stat för år
1908 anvisat erforderliga medel med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis
under år 1907 utanordna viss del av anslaget, hade Kungl. Maj:t
den 31 maj 1907 förordnat, att den nya byrån skulle träda i verksamhet
den 1 nästpåföljde juli samt att å byrån skulle anställas, bland andra
tjänstemän, en sekreterare.

Alltifrån den 1 januari 1901 intill den 1 april 1908 hade förenämnde
Delphin, som sistnämnda dag tillträtt registrators- och aktuarietjänsten hos
generaltullstyrelsen, haft förordnanden dels att uppehålla denna tjänst under
den tid, den ordinarie innehavaren bestritt omförmälda å extra stat uppförda
notarietjänst hos styrelsen, dels att förvalta en notariebefattning,
medan dess innehavare tjänstgjort såsom sekreterare å tullbehandlings- och
upplysningsbyrån.

Med erinran om de förordnanden, Delphin under berörda tid sålunda
innehaft, hade generaltullstyrelsen i underdånig skrivelse den 21
april 1908 vidare anfört, hurusom enligt det i avlöningsreglementet för
tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och
gränsbevakning av den 10 juni 1904 införda övergångsstadgande vore
medgivet, att vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid
tullverket kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg, finge medräknas
tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande
bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare
under tiden uppehållit tjänst å nämnda stat.

Något motsvarande, allmänt medgivande för innehavare av tjänst hos
generaltullstyrelsen funnes visserligen icke. Men efter av styrelsen gjord
underdånig framställning hade Kungl. Maj:t i proposition den 26 januari
19()6 föreslagit riksdagen att medgiva, att en var av revisorn och bokhållaren
å styrelsens kameralbyrå friherre Klinckowström och revisorn
å styrelsens revisionsbyrå Plagemann finge för åtnjutande av ålderstillägg
räkna sig till godo den tid, han från och med år 1901 och till sin
befordran till innehavande befattning på förordnande uppehållit revisorstjänst
hos styrelsen med avlöning å extra stat; och hade riksdagen bifallit
vad sålunda föreslagits. Då enahanda skal, som föranlett avlåtandet av
nyssberörda proposition, syntes styrelsen föreligga för beredande åt Del -

phin av rätt att tillgodoräkna sig omförmälda tjänstgöringstid i och för
åtnjutande av ålderstillägg, hade styrelsen ansett sig böra göra framställning
i sådant syfte.

Statskontoret, vars yttrande inhämtats, hade i utlåtande den 23 maj
1908, under åberopande av Kungl. Maj:ts och 1906 års riksdags förenämnda
beslut i fråga om Klinckowström och Plagemann, tillstyrkt, att
beträffande Delphin framställning till riksdagen måtte göras i det av
generaltullstyrelsen angivna syfte.

För egen del framhöll departementschefen, hurusom Delphin,
enligt vad den lämnade utredningen visade, på förordnande uppehållit
dels under tiden från och med ingången av år 1901 till den 1 juli 1907
registrators- och aktuariebefattningen hos generaltullstyrelsen dels ock
under tiden från sistnämnda dag till den 1 april 1908, då Delphin med
fullmakt tillträdde nyssnämnda tjänst, en notariebefattning hos samma
styrelse.

Vad då först anginge förordnandet för tiden till den 1 juli 1907,
hade detsamma föranletts därav, att den ordinarie registrator!! och aktuarien
varit förordnad att förvalta en notariebefattning å extra stat. Förhållandena
med avseende därå vore visserligen icke fullt analoga med det
fall, då fråga om ålderstillägg åt förbemälde Klinkowström och Plagemann
förelåg. Medan dessa senare i fråga om ålderstillägg hade fått räkna sig
till godo tid, då de bestritt tjänster å extra stat, hade Delphin icke under
tid, varom här vore fråga, förvaltat tjänst å dylik stat, utan i stället på
förordnande uppehållit ordinarie befattning. Men i verkligheten syntes
dock denna åtskillnad i avseende på tjänstgöringen vara mera formell.

Den ordinarie registratorn och aktuarien, vilkens tjänst tillhörde
första lönegraden, hade under ifrågavarande tid varit förordnad att uppehålla
den extra notariebefattningen. Hans tjänstgöring vid registratorsoch
aktuarietjänsten hade då upphört, och av de med samma tjänst förenade
löneförmåner hade han haft att till sin vikarie, bemälde Delphin,
avstå ett mot löneförmånerna vid den extra notariebefattningen svarande
belopp. Under år, då registratorn och aktuarien icke varit berättigad till
ålderstillägg å registrators- och aktuarietjänsten, hade han avstått från alla
de med denna tjänst förenade förmåner. Den extra notariebefattningen

hade nämligen, liksom tjänst i första lönegraden, varit avlönad med, lön
och tjänstgöringspenningar sammanlagt, 3,000 kronor. Med en var av
omförmälda bägge tjänster hade sålunda följt, om man frånsåge ålderstillägg,
ordinarie tjänstemans förmåner.

På grund därav och då anledningen att den extra notariebefattningen
icke blivit uppförd å ordinarie stat endast syntes hava varit den,
att en omreglering av löneförhållandena vid generaltullstyrelsen antagits
vara nära förestående, borde å ena sidan, i analogi med vad som beslutats
i fråga om ålderstillägg åt Klinckowström och Plagemann, registratorn
och aktuarien, om han icke varit berättigad till ålderstillägg å sin
ordinarie tjänst, hava tillerkänts rätt att för ålderstillägg räkna ^ sig till
godo den tid, han förvaltat berörda extra notariebefattning. A andra
sidan borde då också den tjänsteman, vilken bestritt registrators- och
aktuarietjänsten, komma i åtnjutande av motsvarande förmåner.

Billigheten syntes departementschefen sålunda bjuda, att enahanda
förmåner, som i förevarande avseende enligt ovanberörda övergångsstadgande
i avlöningsreglementet för tullverkets lokalförvaltning samt kustoch
gränsbevakning tillerkänts i samma reglemente avsedda tjänstemän
och betjänte, jämväl måtte komma Delphin till godo för den tid, han
tjänstgjort såsom registrator och aktuarie.

Annorlunda vore emellertid förhållandet beträffande Delpliins förordnande
att under tiden 1 juli 1907—1 april 1908 uppehålla en notariebefattning
å ordinarie stat. Den tjänsteman, som innehaft fullmakt
å nämnda befattning, hade nämligen under samma tid bestritt icke
en därmed jämnställd befattning utan en tjänst, som i avseende å löneförmåner
vore jämnställd med tjänst i andra lönegraden. Sistnämnda tjänsteman,
som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1908 förklarats
berättigad att från och med år 1909 komma i åtnjutande av andra ålderstillägget
å den med notarietjänsten förenade lönen, hade för sådant ändamål
fatt tillgodoräkna sig jämväl nu ifrågavarande tid.

1910 års
riksdag.

riens tjänstgöring såsom sekreterare å tullbehandlings- och upplysningsbyrån
tagas i betraktande. Tjänstgöring å denna tjänst syntes
nämligen icke under några omständigheter kunna bliva av betydelse i
förevarande avseende för tjänsteman, som innehade tjänst i första lönegraden.

Under sådana förhållanden ansåg departementschefen Delphin icke
böra berättigas att i och för ålderstillägg få räkna sig till godo tid, då
han uppehållit ifrågavarande notariebefattning.

Kungl. Maj:t föreslog — i överensstämmelse med departementschefens
hemställan — riksdagen att medgiva, att registratorn och aktuarien
hos generaltullstyrelsen Delphin måtte berättigas att för åtnjutande av
ålderstillägg till den honom i hans nämnda egenskap tillkommande lön
räkna sig till godo den tid, han från och med år 1901 på förordnande
uppehållit samma befattning under den tid, den dåvarande ordinarie innehavaren
bestritt en med avlöning på extra stat uppförd notarietjänst hos
styrelsen.

Vad sålunda föreslagits bifölls av riksdagen.

I proposition, n:r 60, till 1910 års riksdag, framlade Kungl. Maj:t
förslag till lönereglering för tullverket.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokoll den 14 januari 1910
hade chefen för finansdepartementet till en början erinrat, hurusom generaltullstyrelsen
i underdånig skrivelse den 12 november 1907, i sammanhang
med avgivande av förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1909, framhållit
behovet av omarbetning av de för tullverkets lokalförvaltning1 samt
kust- och gränsbevakning gällande stater ävensom ifrågasatt, huruvida
icke i samband därmed lämpligen borde upptagas frågan om lönereglering
för styrelsen, samt att Kungl. Maj:t den 18 september 1908 bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga
personer att jämte generaltulldirektören Staffan Cederschiöld såsom
ordförande verkställa granskning av tullverkets stater i deras helhet samt
avgiva förslag till de ändringar i dessa stater, som funnes av omständigheterna
påkallade; de sakkunniga skulle därvid hava att taga under
övervägande jämväl, huruvida några förändringar i avseende å general -

tullstyrelsens och särskilt den inom styrelsen inrättade tullbehandlingsoch
upplysningsbyråns organisation eller beträffande tullverkets organisation
i övrigt med hänsyn till rådande förhållanden vore av behovet
påkallade.

Den av departementschefen med stöd därav tillsatta kommissionen
hade sedermera med skrivelse den 1 september 1909 överlämnat betänkande
och förslag angående regleringen av tullverkets stater, åtföljt av
förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1911. över kommissionens
förslag hade generaltullstyrelsen avgivit utlåtande den 5 november 1909.

Beträffande generaltullstyrelsen framhöll departementschefen, att dess
dåvarande organisation — frånsett den under år 1907 inrättade tullbehandlings-
och upplysningsbyrån — ägt bestånd sedan år 1879. Ny stat
för styrelsen hade nämligen fastställts den 1 november 1878 att tilllämpas
från och med den 1 januari 1879. I sammanhang därmed hade
utfärdats, likaledes den 1 november 1878, dels instruktion för generaltullstyrelsen,
dels kungörelse angående villkoren för åtnjutande av de
från 1879 års början fastställda nya löneförmåner för styrelsen.

Någon förändring med avseende å antalet ordinarie befattningshavare
inom styrelsen och dess byråer hade icke vidtagits sedan år 1879.
Däremot hade på grund av göromålens ökning inrättats, med avlöning å
extra stat, från och med år 1901 å kanslibyrån en notarietjänst och å revisionsbyrån
två revisorstjänster, avsedda för byråns revisionsavdelning,
samt från och med år 1905 å revisionsbyrån en aktuarie^änst, avsedd för
byråns statistiska avdelning.

Vidare hade till förstärkning av arbetskrafterna å kameralbyrån av
riksdagen anvisats ett särskilt anslag av 2,000 kronor årligen från och
med år 1907.

Sedan 1907 års riksdag å extra stat anvisat medel för inrättande av
en ny byrå inom styrelsen, hade, jämlikt kungl. brev den 31 maj 1907,
denna nya byrå under benämning tullbehandlings- och upplysningsbyrån
trätt i verksamhet den 1 juli 1907. Denna byrå förestodes av en tillförordnad
byråchef såsom ledamot i styrelsen, varjämte anställts å byrån en
sekreterare, två byråassistenter samt en registrator och aktuarie ävensom
för byråns behov två vaktmästare. Samtliga dessa befattningshavare åt 4—153369.

Lönereglering skommitténs bet. XLV11I.

njöte, i likhet med ovan omförmälda notarie å kanslibyrån samt två revisorer
och en aktuarie å revisionsbyrån, fortfarande avlöning å extra stat
med enahanda belopp, som vore bestämda för befattningshavare av motsvarande
grader å ordinarie stat, varvid byråassistenterna hänfördes till
andra lönegraden och aktuarien till första lönegraden.

Departementschefen meddelade vidare, att, förutom överflyttning till
kansliet och uppförande därstädes å ordinarie stat av sekreteraren samt
registratorn och aktuarien å tullbehandlings- och upplysningsbyrån — av
vilka tjänstemän den sistnämnde skulle å kansliets stat upptagas såsom
notarie — den ovannämnda kommissionen beträffande styrelsens personal
framställt, bland annat, följande förslag:

i fråga om kanslibyrån eller kansliet:

att den från 1901 års början vid kanslibyrån inrättade notarietjänsten
med avlöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie stat;

i fråga om kameralbyrån:

att, med indragning av då utgående arvode av 2,000 kronor årligen
till förstärkning av arbetskrafterna å byrån, i staten måtte uppföras två
nya revisors- och bokhållareänster i första lönegraden;

i fråga om revisionsbyrån:

att de från ingången av år 1901 vid revisionsavdelningen inrättade
två revisorstjänsterna med avlöning å extra stat matte uppföras a ordinarie
stat; samt

att den från 1905 års början- vid statistiska avdelningen inrättade
aktuarietjänsten med avlöning å extra stat likaledes måtte uppföras å
ordinarie stat;

i fråga om tullbehandlings- och upplysningsbyrån:

att den sedan den 1 juli 1907 i generaltullstyrelsen inrättade
byråchefstjänsten med avlöning a extra stat måtte uppföras å ordinarie
stat; samt

att de från och med sagda dag vid byrån inrättade två byråassistenttjänsterna
i andra lönegraden med avlöning å extra stat likaledes
måtte uppföras å ordinarie stat;

i fråga om de hos styrelsen anställda vaktmästare:

att å styrelsens ordinarie stat måtte uppföras, förutom dåvarande en

förste vaktmästartjänst och fyra vaktmästartjänster, dels de från och
med den 1 juli 1907 inrättade två vaktmästartjänsterna med avlöning å
extra stat, dels ock ytterligare en ny vaktmästartjänst.

Departementschefen förklarade, att han funne all anledning tillstyrka
kommissionens förslag, att byråchefen å tullbehandlings- och upplysningsbyrån
jämte de för byråns behov erforderliga tjänstemännen måtte uppföras
å ordinarie stat.

Mot kommissionens förslag beträffande överflyttning till kanslibyrån
och uppförande å densammas ordinarie stat av två å tullbehandlings- och
upplysningsbyrån anställda tjänstemän, sekreteraren samt registratorn och
aktuarien, fann departementschefen icke något att erinra.

Vad kommissionen anfört till stöd för sina i övriga ovanberörda
hänseenden framställda förslag beträffande personalen å styrelsens byråer
hade departementschefen icke kunnat undgå att finna fullt giltigt; och
ansåg han sig fördenskull böra till alla delar tillstyrka dessa förslag.

Departementschefen anförde vidare, att kommissionen vid uppgörande
av förslag till avlöningsstat för styrelsen med allenast två undantag
(nämligen beträffande generaltulldirektören samt vaktmästarna) fullständigt
anslutit sig till den av 1907 års riksdag fastställda staten för statskontoret.
I likhet med kommissionen ansåg departementschefen, att generaltullstyrelsen
intoge en ställning, som gjorde detta ämbetsverk mera
jämförligt med statskontoret än med styrelserna för telegrafverket och
järnvägarna samt postverket. Vid sådant förhållande och då den för
statskontoret vid 1907 års riksdag fastställda staten ansetts i viss män
typisk för andra centrala ämbetsverk än styrelserna för de s. k. kommunikationsverken,
fann departementschefen intet att erinra vid kommissionens
förslag till avlöningsstat för generaltullstyrelsen, i den mån
sagda förslag anslöt sig till statskontorets stat.

I överensstämmelse därmed upptogos i det av departementschefen
framlagda förslaget till avlöningsstat för generaltullstyrelsen vanliga avlöningsförmåner
för tjänstemän vid centrala ämbetsverk enligt avlöningstypen
för statskontoret, för byråchef enligt tredje normalgraden, för sekreterare
och byråassistent enligt andra normalgraden och för registrator,
notarier, bokhållare, revisorer och aktuarier enligt första normalgraden.

För vaktmästarpersonalen hos generaltullstyrelsen föreslogos samma
avlöningsförmåner, som, på hemställan av chefen för justitiedepartementet,
i statsverkspropositionen föreslagits för vaktmästare i fångvårdsstyrelsen.
Därjämte hemställdes emellertid, att vaktmästare hos generaltullstyrelsen
skulle åtnjuta beklädnad eller beklädnadsersättning i enlighet
med vad i sådant avseende gällde beträffande till samma förmån berättigade
befattningshavare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och
gränsbevakning.

Vad angår villkoren för åtnjutande av de i staten för generaltullstyrelsen
upptagna avlöningsförmåner, hade — meddelade departementschefen
— kommissionen i allt huvudsakligt föreslagit enahanda bestämmelser
som de, vilka jämlikt kungl. kungörelsen den 18 oktober 1907
voro gällande beträffande statskontoret.

Det torde böra här omnämnas, att bland de av departementschefen
föreslagna avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare hos generaltullstyrelsen
ock var upptagen den föreskriften, att vid bestämmandet av
rätt till löneförhöjning (genom ålderstillägg) löntagare borde tillgodoräknas
den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad tillhörande befattning
i generaltullstyrelsen, vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial
eller på grund av förordnande i följd av frågan om lönereglering
för generaltullstyrelsen.

I det av departementschefen tillstyrkta och vid den kungl. propositionen
fogade förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän (»tjänstemän
av högre grad» och »tjänstemän av lägre grad», motsvarande de dåvarande
betjänte) vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
var däremot under rubriken »övergångsstadgande» intagen föreskrift därom,
att vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket
kunde komma i åtnjutande av löneförhöjning genom ålderstillägg, finge
medräknas tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande
förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat
eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller
medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, så ock tid,
varunder han på grund av enahanda förordnande efter ingången av år

1908 bestritt tjänst, som i följd av frågan om omreglering av tullverkets
stater icke blivit besatt med ordinarie innehavare, eller tjänst i
omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare.

I fråga om denna föreskrift erinrade chefen för finansdepartementet,
att i första momentet uti det vid kommissionens förslå» till avlöningsreglemente
fogade övergångsstadgande var intagen föreskrift, att vid bestämmande
av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket kunde komma
i åtnjutande av löneförhöjning genom ålderstillägg, Unge medräknas tid,
varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande inom
tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller tjänst med avlöning
å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar succession
efter sålunda förordnad tjänstinnehavare.

Såsom motivering därför hade kommissionen anfört följande:

»Enligt övergångsstadgandet i gällande avlöningsreglemente äga endast
de tjänstinnehavare, som på grund av stadigvarande förordnande
bestritt vare sig tjänst å tullverkets från och med år 1901 inrättade och
med utgången av år 1904 upphörda extra stat eller tjänst, vars innehavare
uppehållit tjänst å extra stat, rätt att för åtnjutande av ålderstilllägg
räkna sig till godo tiden för sådan tjänstgöring. Denna rätt tillkommer
alltså icke den eller dem, som tjänstgjort i succession efter vikarien
för den å extra stat förordnade tjänstinnehavaren. Då detta synts kommissionen
icke vara med billighet överensstämmande, har i förslaget inryckts
bestämmelse, att omförmälda rätt må tillgodokomma den, som efter
år 1900 på grund av stadigvarande förordnande inom tullverket bestritt
vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller tjänst med avlöning ä extra
stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter sålunda
förordnad tjänstinnehavare. Anledningen, att jämte tjänst å extra avlöningsstat
upptagits tjänst med avlöning å extra stat, är den, att, då med
utgången av år 1904 extra avlöningsstatcn vid lokalförvaltningen samt
kust- och gränsbevakningen borttogs, inom generaltullstyrelsen fortfarande
bibehöllos åtskilliga tjänster, för vilkas innehavare avlöning utgår å extra
stat och vilkas antal, såsom ovan omförmälts, sedermera ytterligare ökats.

Sådana tjänster böra tydligen i ifrågavarande hänseende anses likställda
med de förutvarande tjänsterna å extra avlöningsstat.»

I underdånig skrivelse den 28 juni 1909 hade generaltullstyrelsen
anfört, att indragning av ett större antal å kustbevakningens stat uppförda
tjänster antagligen komme att ifrågasättas och att det fördenskull vore
önskligt, att ledigblivande sådana tjänster tills vidare icke bleve besatta
med ordinarie innehavare; och hade styrelsen i anledning därav hemställt
om bemyndigande att i fråga om då redan lediga eller framdeles ledigblivande
tjänster vid kustbevakningen besluta, att tjänsten skulle tills vidare
lämnas otillsatt. Denna hemställan hade den 23 juli 1909 blivit av
Kungl. Maj:t bifallen. Vidare hade styrelsen, i sammanhang med avgivande
av förslag till återbesättande av en ledig tullförvaltartjänst, i underdånig
skrivelse den 28 oktober 1909 hemställt, att, därest den föreslagne
tjänstemannen — innehavare av en av de överkontrollörstjänster,
vilka föreslagits till indragning — bleve utnämnd till förstnämnda tjänst,
den efter honom lediga överkontrollörs tjänsten måtte få tills vidare lämnas
otillsatt och uppehållas på förordnande. Även denna hemställan hade, i
sammanhang med den föreslagne tjänstemannens utnämning, av Kungl.
Maj:t bifallits.

I utlåtande den 5 november 1909 hade generaltullstyrelsen erinrat
om nu omförmälda förhållanden och anfört, att det finge anses billigt, att
förordnanden, föranledda därav, att ledig tjänst, i följd av frågan om omreglering
av tullverkets stater icke besattes med ordinarie innehavare,

o o

finge för den å sådan tjänst förordnade ävensom för den eller de i succession
efter honom förordnade medföra samma rätt till löneförhöjning som
bestridande av ordinarie tjänst av motsvarande ålderstilläggsgrupp, vadan
styrelsen hemställt, att ett medgivande i sådan riktning måtte intagas i
avlöningsreglementets övergångsstadgande; och hade styrelsen ansett, att,
enär frågan om statens omreglering väckts i styrelsens underdåniga skrivelse
den 12 november 1907 angående tullverkets utgiftsstater för år
1909, medgivandet lämpligen borde avse tiden efter ingången av år 1908.

Chefen för finansdepartementet framhöll, att vad kommissionen föreslagit
i första momentet av det vid avlöningsreglementet fogade övergångsstadgandet
icke innebure någon annan avvikelse i sak från det i gäl -

lande avlöningsreglemente förekommande övergångsstadgandet, än att
jämväl den eller de, som tjänstgjort i succession efter vikarie för
en å extra stat förordnad tjänstinnehavare, skulle äga att i och för
åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräkna sig sådan tjänstgöring.

Såväl detta förslag som det av generaltullstyrelsen ifrågasatta tilllägg
till nämnda moment av övergångsstadgandet — vilket tillägg avsåge
att bereda tjänstinnehavare, som i anledning av frågan om omreglering
av tullverkets stater förordnats å tjänst vid tullverket, rätt att räkna sig
till godo tiden för sådant förordnande pa samma sätt, som om han därunder
varit ordinarie innehavare av tjänsten — syntes departementschefen
välgrundat; och hade han fördenskull i sitt förslag till avlöningsreglemente
upptagit momentet enligt den av generaltullstyrelsen föreslagna
lydelse.

I skrivelse den 10 juni 1910, n:r 7, meddelade riksdagen sitt beslut
i anledning av Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition n:r 60, vilken
avfattats i överensstämmelse med departementschefens hemställan.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle dåvarande sekreteraren å tullbehandlings-
och upplysningsbyrån, i sammanhang med tjänstens uppförande
på ordinarie stat, överflyttas till generaltullstyrelsens kansli, varigenom två
sekreterare komme att vara anställda därstädes. Denna anordning syntes
emellertid riksdagen vara mindre lämplig och ej heller av behovet påkallad.
Riksdagen upptog alltså icke denna befattning i staten.

Beträffande den övriga personalen å styrelsens kanslibyrå ansåg sig
riksdagen böra biträda vad Kungl. Maj:t föreslagit.

De av Kungl. Maj:t föreslagna förändringarna å revisionsbyrån hade
riksdagen funnit fullt motiverade och icke innebära andra eller större
förändringar, än som måste anses vara av behovet påkallade.

Emot vad Kungl. Maj:t föreslagit i övriga ovan omförmälda hänseenden
beträffande generaltullstyrelsens personal hade riksdagen icke
haft något att erinra.

I fråga om avlöningsförmånerna för de av riksdagen å ordinarie stat
uppförda befattningar hos generaltullstyrelsen, om vilka hår är fråga, är
icke annan skiljaktighet mot Kungl. Maj:ts förslag att omnämna, än att

vaktmästarna tillerkändes rätt till enahanda ålderstillägg, som samma års
riksdag medgivit motsvarande vaktmästare hos fångvårdsstyrelsen, eller
förste vaktmästaren 100 kronor att utgå efter 5 års tjänstgöring, och en
var av de övriga vaktmästarna 100 kronor att utgå efter 5 år och ytterligare
100 kronor efter 10 år, samt att de därjämte berättigades att åtnjuta
ej blott beklädnad eller beklädnadsersättning utan även kostnadsfri
läkarvård jämte medikainenter i enlighet med vad i sådant avseende
gällde beträffande till samma förmån berättigade befattningshavare vid
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och sTänsbevakninsr.

Bland de av riksdagen godkända avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare
i generaltullstyrelsen inflöt även det ovan återgivna, av
Kungl. Maj:t föreslagna stadgandet, att löntagare vid bestämmandet av
rätten till löneförhöjning (genom ålderstillägg) borde tillgodoräknas den
tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans
tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad tillhörande befattning
i generaltullstyrelsen, vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial
eller på grund av förordnande i följd av frågan om lönereglering för
generaltullstyrelsen.

I det avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning, som riksdagen antog, förekommo
under rubriken »övergångsbestämmelser» i första punkten följande bestämmelser.

Beträffande de tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning eller kusteller
gränsbevakning, som överginge å 1911 års stat, ävensom beträffande
dem, vilka utnämndes att med 1911 års ingång tillträda befattning vid
någon av tullverkets nyssnämnda avdelningar, skulle i avseende å beloppet
av den fasta ingångsavlöningen vid sådant tillträde tillämpas vissa
angivna särskilda bestämmelser.

Ifrågavarande tjänstemän skulle anses vara fördelade i vissa angivna
grupper.

Tjänsterna skulle anses hava jämväl före år 1911 tillhört den
grupp, dit de vore hänförliga.

Tjänsteman skulle äga tillgodoräkna sig, bland annat,

dels den tid som förflutit, sedan han, vare sig på grund av konsti

tutorial eller, efter ingången av år 1908, på grund av förordnande i följd
av frågan om omreglering av tullverkets stater, tillträtt innehavande å
ordinarie stat redan uppförd befattning eller annan ordinarie befattning,
tillhörande samma eller högre grupp, eller därmed likställd befattning
inom centralverket,

dels den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande
förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat
eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller
medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, dock under
villkor att den sålunda bestridda befattningen vore att anse såsom motsvarande
eller jämförlig med tjänst inom samma grupp som den tjänst,
vilken tillträddes, eller inom högre grupp.

I femte punkten av övergångsbestämmelserna stadgades, att i avseende
å tjänsteman vid tullverkets lokalförvaltning eller kust- eller gränsbevakning,
som överginge å 1911 års stat, ävensom i avseende å den, som
utnämndes att med 1911 års ingång tillträda befattning vid någon av
tullverkets nyssberörda avdelningar, skulle, därest sådan tjänstinnehavare
före 1920 års utgång befordrades till annan befattning å samma stat, i
avseende å beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid tillträdet av den
sistnämnda befattningen tillämpas enahanda bestämmelser, som meddelats
under punkt 1.

Den 18 juni 1910 utfärdade Kungl. Maj:t två särskilda kungörelser,
den ena angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och
med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen,
den andra angående avlöningsreglemente för tjänstemän vid
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning (svensk författningssamling
n:r 78 år 1910).

Till 1911 års riksdag avlät Kungl. Maj:t proposition, n:r 163, angående
beredande av löneförhöjning åt revisorerna å generaltullstyrelsens
revisionsbyrå Alban Keyser och Oscar Emil Torrén.

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll hade vederbörande
departementschef erinrat, hurusom i enlighet med 1900 års riks 5—153369.

LöneregleringtkommiUéns bet. XLV11I.

1911 års
riksdag.

dags beslut å den för generaltullstyrelsen för år 1901 fastställda extra
avlöningsstat uppförts, bland annat, två revisorstjänster å styrelsens revisionsbyrå.
Jämlikt följande riksdagars beslut hade detta upprepats för
varf och ett av åren 1902, 1903 och 1904. Sedermera hade riksdagen
på extra stat för vart och ett av åren 1905—1910 till förstärkning av
arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen anvisat visst belopp, avsett bland
annat till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande av
två revisorstjänster å styrelsens revisionsbyrå, eller samma befattningar,
som förut varit uppförda å extra avlöningsstat.

Ifrågavarande tjänster hade från och med den 1 september 1905
uppehållits av Iveyser och Torrén, intill dess de befordrats till ordinarie
revisorer å styrelsens revisionsbyrå,'' Keyser den 24 mars 1908 och Torrén
den 12 oktober 1909.

Under erinran därom hade generaltullstyrelsen i underdånig skrivelse
den 21 november 1910 anmält, att Keyser och Torrén vore, jämlikt kungl.
kungörelsen den 18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande
av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna
för generaltullstyrelsen och de samma dag av Kungl. Maj:t
fastställda utgiftsstater för tullverket, berättigade att från och med 1911
års början komma i åtnjutande av första löneförhöjningen med 500 kronor
vardera.

Statskontoret, vars yttrande inhämtats, hade i avgivet utlåtande den
5 januari 1911 förmält, att de bägge revisorstjänster, Keyser och Torrén
på förordnande bestritt, från och med år 1911 uppförts å ordinarie stat
samt att, enligt omförmälda kungörelse, löntagare i generaltullstyrelsen
vid bestämmande av rätten till löneförhöjning finge tillgodoräknas den tid,
som före den med år 1911 gällande nya avlöningsstatens trädande i kraft
förflutit från hans tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad
tillhörande befattning i generaltullstyrelsen vare sig på grund av fullmakt
eller konstitutorial eller på grund av förordnande i följd av frågan om
lönereglering för styrelsen. På grund därav hade statskontoret hemställt,
att Keyser och Torrén måtte förklaras berättigade att vid 1911 års ingång
tillträda vardera ett första ålderstillägg om 500 kronor.

För egen del anförde departementschefen, att då de förordnanden.

enligt vilka Keyser och Torren från och med den 1 september 1905, intill
dess de befordrats till ordinarie revisorer, uppehållit förenämnda å extra
avlöningsstat uppförda revisorstjänster, enligt departementschefens mening
icke kunde anses vara meddelade direkt i följd av frågan om lönereglering
för generaltullstyrelsen, ifrågavarande tjänstemän ej heller syntes på grund
av kungörelsen den 18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser för
åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna
för generaltullstyrelsen vara berättigade att för erhållande av
löneförhöjning tillgodoräkna sig den tid, de bestritt berörda förordnanden.

Att emellertid en sådan förmån det oaktat borde tillerkännas dem,
fann departementschefen vara av billighet betingat. Detta vore ock i full
■överensstämmelse med tidigare av riksdagen gjorda medgivanden i flera
liknande fall, i vilket hänseende departementschefen erinrade särskilt därom,
att 1906 års riksdag på Kungl. Maj:ts framställning lämnat dylikt medgivande
beträffande revisorerna i generaltullstyrelsen Klinckowström och
Plagemann.

På sätt departementschefen hemställt, föreslog Kungl. Maj:t 1911
års riksdag medgiva, att en var av revisorerna å generaltullstyrelsens
revisionsbyrå Alban Keyser och Oscar Emil Torren måtte berättigas att
för åtnjutande av ålderstillägg till den honom i hans ifrågavarande egenskap
tillkommande lön räkna sig till godo den tid, han från och med
den 1 september 1905 och till sin befordran till den av honom dåtnera
innehavda tjänst på förordnande uppehållit re visors tjänst hos generaltullstyrelsen.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit vann riksdagens bifall.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1912 av frågan
om tullverkets utgiftsstater för år 1913 meddelade chefen för finansdepartementet,
på sätt framgår av statsverkspropositionen till 1912 års
riksdag, att generaltullstyrelsen i skrivelse den 11 november 1911 gjort
framställning om uppförande å extra stat för år 1913 av ett antal tjänster
vid lokalförvaltningen.

Beträffande de tjänster, om vilkas uppförande på extra stat generaltullstyrelsen
gjort framställning, hade styrelsen föreslagit,

1912 års
riksdag.

dels att de i vissa angivna paragrafer av avlöningsreglementet för
tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
den 18 juni 1910 meddelade bestämmelser rörande ordinarie tjänst eller
tjänstinnebavare måtte förklaras skola i tillämpliga delar gälla även beträffande
tjänst, uppförd å extra avlöningsstat, samt tjänsteman, förordnad
å sådan tjänst,

dels ock att bestridande av tjänst å extra avlöningsstat ävensom
bestridande av tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter tjänstinnehavare,
som förordnats att bestrida tjänst å nämnda stat, måtte,
i avseende å beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid tillträde av befattning
å ordinarie stat eller vid befordran till annan sådan befattning,
därest sådant tillträde eller befordran skedde efter ingången av år 1913
men före 1920 års utgång, förklaras skola medföra samma förmån, som
enligt övergångsbestämmelserna till berörda avlöningsreglemente vore förbunden
med bestridandet efter år 1900 av tjänst å extra stat eller av
tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad
tjänstinnehavare.

Departementschefen biträdde i vissa delar det sålunda väckta förslaget
om inrättande av nya tjänster å extra stat.

För de tjänster, som kunde komma att uppföras å extra stat, borde,
enligt departementschefens mening, avlöningsreglementet för tjänstemän
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning ävensom
övergångsbestämmelserna till detsamma i den av generaltullstyrelsen angivna
omfattning och ordning bliva tillämpliga.

Vissa av dessa tjänster borde inrättas från och med den 1
mars 1912.

I överensstämmelse med departementschefens på grundvalen av vad
sålunda och i övrigt anförts gjorda hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att för inrättande av nya tjänster vid tullverkets lokalförvaltning, i
enlighet med vad departementschefen i sitt berörda yttrande till statsrådsprotokollet
närmare utvecklat, på extra stat för år 1913 anvisa ett belopp
av 134,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav redan under år
1912 disponera 57,700 kronor.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit, bifölls av riksdagen. I skri -

velse den 24 februari 1912, n:r 22, anmälde riksdagen detta sitt beslut;
och anförde xåksdagen därvid tillika, att riksdagen ansett sig böra instämma
i departementschefens åsikt, att avlöningsreglementet för tjänstemän
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
ävensom övergångsbestämmelserna till detsamma borde i den av generaltullstyrelsen
angivna omfattning och ordning bliva tillämpliga för de
tjänster, som komme att uppföras å extra stat.

Även i sin skrivelse den 19 oktober 1912, med förslag till reglering
av tullverkets utgiftsstater för år 1914, hemställde generaltullstyrelsen om
uppförande av ett antal tjänster vid lokalförvaltningen å extra stat.

Såsom av det statsverkspropositionen till 1913 års riksdag bifogade
statsrådsprotokollet över finansärenden den 14 januari 1913 inhämtas, biträdde
vederbörande departementschef i väsentliga delar styrelsens förslag.

I fråga om de villkor och bestämmelser, som styrelsen föreslagit
att gälla för tjänstemännen å extra stat och vilka voro desamma, som
fastställdes av 1912 års riksdag, hade departementschefen icke någon erinran
att göra.

I anledning av Ivungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens
hemställan framställda förslag anvisade riksdagen för förstärkning av
arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i sitt yttrande till förenämnda
statsrådsprotokoll närmare utvecklat, på extra stat för år 1914 ett belopp
av 225,015 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav redan under
år 1913 disponera 58,685 kronor. I

I proposition n:r 235 till 1913 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
förslag till ändrad lydelse av § 3 samt övergångsbestämmelserna i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustod)
gränsbevakning den 18 juni 1910; och hemställdes, att riksdagen
måtte förklara, att de ändrade bestämmelserna finge tillämpas såsom om
de varit gällande vid 1913 års ingång.

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll meddelade chefen
för finansdepartementet, att under den jämförelsevis korta tid, avlö -

1913 års
riksdag.

ningsreglementet av den 18 juni 1910 varit gällande, hos Kungl. Maj:t
anförts besvär över ett stort antal av generaltullstyrelsen meddelade beslut,
varigenom gjorda framställningar om avlöningsförhöjning för tulltjänstemän
blivit avslagna. Regeringsrätten, som förehaft dessa besvärsmål,
hade i regeln på grund av ordalydelsen i avlöningsreglementet och
därvid fogade övergångsbestämmelser ansett sig ej kunna göra ändring
i generaltullstyrelsens beslut. I många av dessa fall hade emellertid förhållandena
varit sådana, att man icke kunnat undgå att finna framställningarna
materiellt sett fullt befogade och bifall till desamma betingat
av rättvisa och billighet.

Flertalet av dessa besvärsmål hade föranletts därav, att övergångsbestämmelserna
finge tillämpas endast vid bestämmandet av den fasta in»ångsavlöningen
men däremot icke med avseende å därefter förekommande
avlöningsförhöjningar.

I skrivelse, n:r 7, den 30 maj 1913 meddelade riksdagen sitt beslut
i anledning av Kungl. Maj:ts nyssberörda proposition och erinrade därvid,
att den vid behandlingen av propositionen, som förutsatte ett ingående
studium av avlöningsbestämmelsernas avfattning, genom chefens för finansdepartementet
bemedling erhållit biträde av sakkunniga personer.

I övrigt omförmäldes i detta ämne, bland annat, hurusom de i övergångsbestämmelserna
ifrågasatta ändringarna, innefattande bestämmelsernas
tillämpning icke blott vid bestämmandet av ingångsavlöningen utan även
med avseende å därefter ifrågakommande avlöningsförhöjningar, ägde sin
fulla motsvarighet i postverkets då antagna, nya avlöningsreglemente.

Riksdagen hade ansett sig böra antaga Kungl. Maj:ts proposition
med vissa ändringar, och i fråga om tiden för tillämpningen av bestämmelserna
hade riksdagen beslutat, att desamma skulle träda i kraft först
från och med 1914 års ingång med tillämpning såsom om de varit gällande
redan från tidpunkten för 1910 års avlöningsreglementes ikraftträdande;
dock att under inga förhållanden avlöningsförhöjning finge tillträdas
förrän från 1914 års ingång.

Enligt riksdagens beslut intogos i första punkten av övergångsbestämmelserna
till avlöningsreglementet uti de delar, varom i detta sammanhang
är fråga, följande stadganden.

Beträffande de tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning eller kusteller
gränsbevakning, som övergått å 1911 års stat, ävensom beträffande
dem, vilka konstituerats att med 1911 års ingång tillträda befattning vid
någon av tullverkets nyssnämnda avdelningar, skulle i avseende å beloppet
av den fasta ingångsavlöningen vid sådant tillträde ävensom beträffande
därefter ifrågakommande avlöningsförhöjningar tillämpas vissa angivna
särskilda bestämmelser.

Ifrågavarande tjänstemän skulle anses vara fördelade i vissa angivna
grupper.

Denna gruppindelning skulle tillämpas så, som om den varit gällande
vid 1911 års ingång; och skulle tjänsterna anses hava jämväl före
år 1911 tillhört den grupp, dit de vore hänförliga.

Tjänsteman skulle äga tillgodoräkna sig, bland annat,

dels den tid, som förflutit, sedan han, vare sig på grund av konstitutorial
eller, efter ingången av år 1908, på grund av förordnande i
följd av frågan om omreglering av tullverkets stater, tillträtt innehavande
å ordinarie stat redan uppförd befattning eller annan ordinarie befattning,
tillhörande samma eller högre grupp, eller därmed likställd befattning
inom centralverket,

I sjätte punkten av övergångsbestämmelserna (motsvarande femte
punkten enligt övergångsbestämmelserna i reglementet den 18 juni 1910)
stadgades, att i avseende å tjänsteman vid tullverket — innehavare av befattning
hos generaltullstyrelsen däri inbegripen — som övergått å 1911 års
stat, ävensom i avseende å den, som konstituerats att med 1911 års ingång
tillträda befattning vid tullverket — befattning hos styrelsen däri inbegripen
— skulle, därest sådan tjänstinnehavare före 1920 års utgång konstituerades
till annan befattning, som tillhörde tullverkets lokalförvaltning eller kust -

eller gränsbevakning, i avseende å beloppet av den fasta ingångsavlöningen
vid tillträdet av den sistnämnda befattningen ävensom beträffande därefter
ifrågakommande avlöningsförhöjningar tillämpas enahanda bestämmelser,
som meddelats under punkt 1.

Den 10 oktober 1913 utfärdades kungl. kungörelse (svensk författningssamling,
n:r 232) angående ändrad lydelse av, bland annat, övergångsbestämmelserna
i avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910.

Till 1913 års riksdag avlät Kungl. Maj:t jämväl proposition, n:r
124, angående beredande av löneförhöjning åt vissa befattningshavare
hos generaltullstyrelsen.

Under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokoll
över finansärenden föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att en
var av nedannämnda befattningshavare hos generaltullstyrelsen, nämligen
byråchefen Per Johan Emanuel Ruus, byråassistenterna Sigfrid Thorsten
Ahrenberg och Nils Ivar Olson, notarien Seth Einar Widén samt vaktmästarna
J. A. Eklund och C. A. Eriksson måtte berättigas att för åtnjutande
av förhöjning å den med hans befattning förenade lön räkna
sig till godo den tid, han på förordnande uppehållit å extra stat uppförd,
mot hans ordinarie tjänst svarande befattning hos generaltullstyrelsen.

Till omförmälda statsrådsprotokoll hade chefen för finansdepartementet
erinrat, att i enlighet med beslut av 1907 års riksdag å extra stat
inom generaltullstyrelsen inrättats en ny byrå, benämnd tullbehandlingsoch
upplysningsbyrån, att träda i verksamhet den 1 juli samma år. A
berörda byrå, för vars fortsatta verksamhet för vart och ett av åren 1908,
1909 och 1910 medel av riksdagen anvisats, hade sedan den 1 juli 1907
varit anställda Ruus i egenskap av byråchef, Ahrenberg och Olson i egenskap
av byråassistenter samt vaktmästarna Eklund och Eriksson. Då sedermera
ifrågavarande byrå genom beslut av 1910 års riksdag överförts
å ordinarie stat, hade en var av ovannämnda befattningshavare den 1 januari
1911 tillträtt ordinarie tjänst motsvarande den tjänst, han senast å
extra stat innehaft.

Vidare hade under åren 1901—1910 varit å extra stat uppförd en

notarietjänst å generaltullstyrelsens kanslibyrå, vilken tjänst från och
med den 1 juli 1907 uppehållits av ovanbemälde Widén, intill dess denne
den 1 december 1909 befordrades till ordinarie notarie å nämnda byrå.

Under erinran därom hade generaltullstyrelsen i underdånig skrivelse
den 18 november 1912 anmält, att Ruus, Ahrenberg, Olson, Eklund,
Eriksson samt Widén vore, jämlikt kungl. kungörelsen den 18 juni
1910 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och
med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen,
berättigade att från och med 1913 års början bekomma, Ruus
en löneförhöjning av sexhundra kronor, Ahrenberg, Olson och Widén
första förhöjningen å lönen med vardera femhundra kronor samt en
var av Eklund och Eriksson likaledes första löneförhöjningen med etthundra
kronor.

Statskontoret, vars yttrande inhämtats, hade i utlåtande den 6 december
1912 anfört, bland annat, följande.

Då anslag till tullbehandlings- och upplysningsbyrån i generalltullstyrelsen
första gången beviljades, hade rätt till ålderstillägg för personalen
ifrågasatts, men hade icke ansetts nödigt eller lämpligt att redan
då en dylik rätt tillerkändes densamma; ej heller hade lönetursrätt för
den tid, ifrågavarande personal varit uppförd på extra stat, vare sig tillförne
eller vid byråns överförande från och med år 1911 på ordinarie
stat beviljats där anställda tjänstinnehavare.

Såsom bestämmelse därom kunde nämligen ej betraktas det i kungörelsen
den 18 juni 1910 förekommande stadgandet, att löntagare borde
för lönetur tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande
i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen på grund av
förordnande i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen.

frånsett nämligen att med denna bestämmelse givetvis endast avsåges
förut befintliga ordinarie befattningar, som av nämnda anledning
uppehölles på förordnande, hade ifrågavarande byrås uppförande på extra
stat icke föranletts av frågan om lönereglering för styrelsen, utan endast
förorsakats av dess egenskap av att utgöra en försöksanordning.

Ej heller för ovanberörda notarietjänst å styrelsens kansli vore löne 6—153309.

Lönereglering skommitténs bet. XLVIII.

1914 års
förra riksdag.

tursrätt för den tid, då tjänsten varit uppförd å extra stat, enligt gällande
avlöningsvillkor medgiven.

För samtliga omhandlade tjänstinnehavare syntes emellertid billigheten
bjuda, att de medgåves lönetursrätt för de tider, de sålunda bestritt
tjänst å extra stat.

För egen del anförde departementschefen, att han i likhet med statskontoret
ansåge förenämnda, å generaltullstyrelsens tullbehandlings- och
upplysningsbyrå anställda befattningshavare icke på grund av kungörelsen
den 18 juni 1910 berättigade att för erhållande av löneförhöjning tillgodoräkna
sig den tid, de före år 1911 bestritt ifrågavarande å extra stat
uppförda befattningar.

Vad anginge den å extra stat uppförda notarietjänst, som Widén
till den 1 december 1909 bestritt, syntes ej förordnandet å denna tjänst
kunna anses vara meddelat i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen,
vadan jämväl för Widéns del möjligheten syntes vara utesluten
att för avlöningsförhöjning jämlikt förberörda kungörelse få tillgodoräkna
sig den tid, han uppehållit tjänsten i fråga.

Departementschefen ansåg emellertid billigheten fordra, att samtliga
de nämnda befattningshavarna för avlöningsförhöjning finge tillgodoräkna
sig tid, varunder de bestritt å extra stat uppförda tjänster, motsvarande
de ordinarie, de dåmera innehade. Ett medgivande i denna riktning stode
också i full överensstämmelse med tidigare av riksdagen fattade beslut i
liknande fall, i vilket hänseende departementschefen erinrade om ovan
omförmälda, av 1911 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
lämnade medgivande i fråga om löneförhöjning åt revisorerna Keyser
och Torrén.

Kungl. Maj:ts ovan nämnda, i enlighet med departementschefens
hemställan till 1913 års riksdag avlåtna proposition (n:r 124) i ämnet
bifölls av riksdagen. I

I statsverkspropositionen till 1914 års förra riksdag gjorde Kungl.
Maj:t framställning om anvisande av erforderliga medel för förstärkning
av arbetskrafterna såväl hos generaltullstyrelsen som vid tullverkets lokalförvaltning.

Av det propositionen bifogade statsrådsprotokollet över finansärenden
den 14 januari 1914 inhämtas i förevarande avseenden huvudsakligen
följande.

I skrivelse den 27 oktober 1913 hade generaltullstyrelsen avgivit
förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater för år 1915 och därvid
hemställt, att å styrelsens revisionsbyrå måtte inrättas å ordinarie stat
fyra revisorstjänster för dess revisionsavdelning och en aktuarietjänst för
dess statistiska avdelning.

Vad de föreslagna nya revisorstjänsterna angick, ansåg departementschefen
sig väl böra förorda tjänsternas inrättande men icke kunna
biträda styrelsens förslag om deras upptagande å ordinarie stat.

Frågan om revisionsväsendets ordnande vore i sin helhet överlämnad
till utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, och, enligt vad dessa meddelat,
komme därvid särskild uppmärksamhet att ägnas åt själva metoden
för revisionens utförande i syfte att öka effektiviteten av granskningen
utan att samtidigt öka arbetspersonalen. De sakkunnigas förslag kunde
förväntas komma att tillika avse inflyttande i en framtid av tullrevisionen
i ett centralt revisionsverk, varigenom, såsom följd av den ena revisionsinstansens
bortfallande, minskning i behovet av arbetskrafter ställdes
i utsikt.

Under dåvarande system för tullrevisionens utförande vore det emellertid
oundgängligt, att personalen ökades, vadan, i avvaktan på revisionskommitterades
förslag, de nya tjänstemännen syntes böra uppföras endast
på extra stat.

För de revisorer, som departementschefen sålunda ifrågasatte att
upptagas å extra stat för år 1915, syntes i tillämpliga delar böra gälla
de villkor och bestämmelser, som enligt kungörelsen den 18 juni 1910
vore stadgade för åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda
nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen.

Då avlöningen till en revisor utgjorde 4,000 kronor, därav tjänstgöringspenningar
1,500 kronor och ortstillägg 300 kronor, krävdes till
avlöning åt fyra dylika tjänstemän 16,000 kronor.

I avseende å den ifrågasatta aktuarietjänsten anförde departementschefen,
att han funne det vara riktigt och önskvärt, att en ny sådan

tjänst å ordinarie stat inrättades för den statistiska avdelningen av generaltullstyrelsens
revisionsbyrå.

Vidkommande avlöningsstaten för lokalförvaltningen samt kust- och
gränsbevakningen hade från åtskilliga tullförvaltningar till generaltullstyrelsen
inkommit framställningar rörande antalet tjänster, som vore avsedda
för vederbörande förvaltningars behov, överflyttning av tjänster å extra
stat till ordinarie stat, m. m.

Vid den närmare granskningen av de gjorda framställningarna hade
generaltullstyrelsen ansett sig icke böra tillstyrka något av de förslag, som
avsåge överflyttning på ordinarie stat av å extra stat uppförda tjänster.
Då likväl enligt styrelsens åsikt icke någon av de å extra stat för år
1914 uppförda tjänster kunde undvaras, hade styrelsen upptagit dem
samtliga på exti’a stat för år 1915.

Styrelsen hade emellertid gjort framställning om inrättande av ett
antal nya tjänster å ordinarie stat.

Under erinran, att en allsidig omorganisation av tullverket med samtidigt
tagen hänsyn till arbetets omfång och fördelning, arbetsmetoder
samt personalens antal och utbildning icke företagits men att en dylik
omorganisation syntes departementschefen oundgängligen av nöden, meddelade
han sin avsikt att, så fort förhållandena medgåve, söka utverka
Kungl. Maj:ts medgivande för igångsättande av den omfattande undersökning
och utredning, varpå en ny organisation av tullverket skulle
kunna byggas.

Departementschefen kunde därför icke tillstyrka, att vid lokaltullförvaltningen
erforderliga nya befattningar uppfördes å ordinarie stat men
förordade deras upptagande å extra stat.

Beträffande de tjänster, om vilkas uppförande på extra stat generaltullstyrelsen
gjort framställning, hade styrelsen föreslagit, bland annat, att
de i §§ 1, 2, 3, 6, 7, 9, 11, 13, 14, 16, 17, 19 och 22 av avlöningsreglementet
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och
gränsbevakning ävensom i övergångsbestämmelserna till samma reglemente
meddelade bestämmelser rörande ordinarie tjänst eller tjänstinnehavare
måtte förklaras skola i tillämpliga delar gälla även beträffande tjänst, uppförd
å extra stat för år 1915, samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst

eller i omedelbar eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad
tjänsteman.

Styrelsen hade i sin förenämnda skrivelse den 27 oktober 1913 till
stöd för förslaget anfört, bland annat, följande.

Ehuru styrelsen ansett sig icke böra tillstyrka något av de förslag,
som avsåge överflyttning på ordinarie stat av å extra stat uppförda
tjänster, hade styrelsen dock funnit ett av de skäl, som anförts för berörda
förslag, vara av den betydelse, att styrelsen i anledning därav ansett
sig böra göra underdånig hemställan.

Det hade nämligen av tullkammaren i Stockholm anförts, att en å
extra stat förordnad tjänsteman skulle, om tjänsten varit uppförd å ordinarie
stat, redan med ingången av år 1913 varit berättigad till en avlöningsförhöjning
och att han sålunda för varje år, tjänsten fortfarande
vore uppförd å extra stat, ginge miste om denna avlöningsförhöjning.

För det dåvarande gällde nämligen, att bestridande av tjänst å extra
stat ävensom bestridande av tjänst i omedelbar eller medelbar succession
efter tjänstinnehavare, som förordnats att bestrida tjänst å extra stat,
skulle i avseende å beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid tillträde
av befattning å ordinarie stat eller vid befordran till annan sådan befattning,
därest sådant tillträde eller befordran skedde efter ingången av år
1913 men före 1920 års utgång, medföra samma förmån, som enligt övergångsbestämmelserna
till avlöningsreglementet vore förbunden med bestridandet
efter år 1900 av tjänst å extra stat eller av tjänst i omedelbar
eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad tjänstinnehavare.

Tid, varunder tjänsteman bestritt tjänst å extra stat eller tjänstgjort
i succession efter tjänsteman å extra stat, Ange således, huru lång
den än vore, icke räknas honom till godo i och för avlöningsförhöjning,
förrän han konstituerats till tjänst å ordinarie stat. Givetvis måste olägenheterna
därav för dem, som träffades av ifrågavarande bestämmelse,
alltmera framträda, ju längre den extra staten ägde bestånd.

Det syntes styrelsen icke vara med billighet och rättvisa överensstämmande,
att ifrågavarande tjänstemän längre vore i saknad av en förmån,
som tillkomme deras vederlikar å ordinarie stat, allenast på grund

av den omständigheten, att tjänsterna ansetts tills vidare icke böra vara
uppförda å ordinarie stat.

Fördenskull och i syfte att den undantagsställning i förevarande
hänseende, som nämnda tjänstemän då intoge, måtte upphöra och tjänstemännen
i fråga bliva även i detta hänseende likställda med tjänstemän å
ordinarie stat, hemställde styrelsen, att förutom de paragrafer i avlöningsreglementet,
som för det dåvarande gällde beträffande tjänstemän å extra
stat, även § 3 och övergångsbestämmelserna måtte förklaras äga giltighet
beträffande tjänsteman, förordnad å tjänst å extra stat, ävensom tjänsteman,
förordnad i omedelbar eller medelbar succession efter å sådan tjänst
förordnad tjänsteman.

Skulle denna styrelsens hemställan vinna bifall, ansåg styrelsen gällande
bestämmelse rörande den rätt till aviöningsförhöjning vid ordinarie
tjänst, som bestridandet av tjänst å extra stat eller förordnande i succession
efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman medförde, kunna såsom obehövlig
bortfalla.

För egen del yttrade departementschefen, beträffande förslaget att
utsträcka stadgandena i § 3 av avlöningsreglementet och i övergångsbestämmelserna
till samma reglemente att i tillämpliga delar gälla även beträffande
tjänst, uppförd å extra stat för år 1915, samt tjänsteman, föroixlnad
å sådan tjänst eller i omedelbar eller medelbar succession efter å
sådan tjänst förordnad tjänsteman, att departementschefen ansåge samma
förslag värt allt beaktande.

Särskilt om i avbidan på genomförandet av en mera ingående omorganisation
av tullverket det kom me att förflyta någon tid, innan avgörande
kunde med fördel träffas, i huru stor utsträckning tjänsterna å extra
stat borde uppföras å ordinarie stat, syntes det honom angeläget, att dessa
tjänsters innehavare, vilka sålunda under för dem avsevärd tid kunde
komma att bliva stående på extra stat, bereddes den förmån i avlöningsväg,
som ett bifall till generaltullstyrelsens förslag i denna del innebure,
och varigenom den extra tjänstens skiljaktighet från ordinarie beställning
minskades.

Yad generaltullstyrelsen sålunda och i örigt föreslagit i fråga om

villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöning å extra stat fann
departementschefen sig böra förorda och tillstyrka.

I överensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen att å avlöningsstaten för generaltullstyrelsen uppföra
ytterligare en aktuarie å revisionsbyrån, att för förstärkning av arbetskrafterna
hos generaltullstyrelsen på extra stat för år 1915 anvisa ett
anslag av 16,000 kronor ävensom att för förstärkning av arbetskrafterna
vid tullverkets lokalförvaltning på extra stat för år 1915 anvisa ett anslag
av 198,530 kronor.

I skrivelse den 3 mars 1914, n:r 7, meddelade riksdagen sitt
beslut i ämnet.

Förslaget om den nya aktuarie^''änsten hade bifallits.

Att behov av de föreslagna revisorstjänsterna för revisionsbyråns
revisionsavdelning hos generaltullstyrelsen förelåge, ansåg riksdagen tydligt.
I likhet med Kungl. Maj:t fann riksdagen, med hänsyn till en påtänkt
omorganisation av revisionsväsendet, det lämpligt, att de nya tjänsterna
uppfördes å extra stat. Emellertid borde, såsom i likartade fall
plägat ske, för de extra revisorerna föreslagna arvoden minskas med
lämpligt belopp, motsvarande avgift för egen pensionering.

Då riksdagen likväl saknade möjlighet att för beräkning av berörda
minskning taga hänsyn till alla de omständigheter, som därvid kunde inverka
— exempelvis att till extra revisor förordnad person innehade ordinarie
anställning och i denna egenskap erlade pensionsavgift — hade
riksdagen icke ansett sig böra vidtaga någon sänkning av det för ändamålet
föreslagna anslaget. Då således någon besparing å anslaget kunde
förväntas komma att uppstå, hade det, för att möjliggöra ett omedelbart
överförande av uppkommen besparing till statsverkets kassafond, synts
riksdagen lämpligt, att anslagets art fastställdes till förslagsanslag, högst.

Vad därefter anginge den extra avlöningsstaten för lokalförvaltningen,
innebure Kungl. Maj:ts förslag därutinnan en ökning av den extra
personalen med vissa angivna befattningshavare. Däremot hade riksdagen
intet att invända. Men jämväl beträffande den vid lokalförvaltningen anställda
extra personalen gällde vad som anförts om pensionsavdrag. Aven
detta anslag borde sålunda på samma skäl, som beträffande det nyss -

nämnda anslaget åberopats, lämpligen, fastställas till förslagsanslag, högst.
Mot de av departementschefen förordade villkor för åtnjutande av avlöning
å extra stat hade riksdagen intet att erinra.

För förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen, i enlighet
med vad chefen för finansdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1914 närmare utvecklat, hade riksdagen på extra
stat för år 1915 anvisat ett förslagsanslag, högst 16,000 kronor; och för
förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning, likaledes
i enlighet med vad departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1914 närmare utvecklat, hade riksdagen på extra
stat för år 1915 anvisat ett förslagsanslag, högst 198,530 kronor.

^senare I proposition, H:r 250, till 1914 års senare riksdag föreslog Kungl.

riksdag. Maj:t riksdagen medgiva, att registratorn å generaltullstyrelsens kansli
V. A. Nyström, aktuarien å styrelsens revisionsbyrå L. Torstenson och
revisorn å samma byrå P. F. M. Lehman måtte för erhållande av ålderstillägg
å sina befattningar tillgodoräkna sig, Nyström den tid från och
med den 1 april 1908 till och med den 21 januari 1910, varunder han
på förordnande uppehållit registrator- och aktuarie^ änsten hos styrelsen
under den tid, ordinarie innehavaren av tjänsten bestritt med avlöning å
extra stat uppförda tjänster, Torstenson den tid från och med den 1 oktober
1908 till och med den 31 december 1910, varunder han uppehållit
å extra stat uppförd aktuarietjänst, samt Lehman den tid från och med
den 1 maj 1908 till och med den 31 december 1910, varunder han bestritt
å extra stat uppförd revisorstjänst, ävensom att Nyströms berörda
tjänstetid måtte så anses, som hade den infallit omedelbart före det Nyström
tillträdde sin ordinarie befattning.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokoll hade chefen för
finansdepartementet meddelat, hurusom generaltullstyrelsen i skrivelse den
13 november 1913 gjort framställning i syfte att ovannämnda Nyström,
Torstenson och Lehman måtte från och med år 1914 komma i åtnjutande
av löneförhöjning. I sådant avseende hade styrelsen anfört följande.

Nyström, som den 1 mars 1910 tillträtt sin befattning som registrator,
hade därförinnan, medan innehavaren av registrators- och akt-u -

arietjänsten å styrelsens dåvarande kanslibyrå uppehållit å styrelsens extra
avlöningsstat uppförda befattningar, bestritt sagda tjänst på förordnande
från och med den 1 april 1908 till och med den 21 januari 1910 mot
åtnjutande av samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner.

Torstenson och Lehman hade, den förre från och med den 1 oktober
1908 och den senare från och med den 1 maj samma år bestritt å
styrelsens extra avlöningsstat uppförda respektive aktuarie- och revisorstjänster,
intill dess de den 1 januari 1911 tillträtt sina innehavande befattningar.

Under förutsättning att bemälda tjänstemän — vilka städse gjort
sig förtjänta av gott vitsord för sin tjänstgöring — finge för vinnande av
löneförhöjning räkna sig till godo, Nyström den tid han i succession efter
ordinarie tjänsteman, som haft förordnande å extra statstjänst, uppehållit
registrator- och aktuarietjänsten, samt Torstenson och Lehman den tid,
de uppehållit aktuarie- respektive revisorstjänster å extra stat, vore de
samtliga berättigade att från och med år 1914 komma i åtnjutande av
första löneförhöjningen med 500 kronor för en var av dem.

Väl funnes icke i gällande avlöningsbestämmelser för styrelsen någon
föreskrift, som fullt motsvarade det i gällande avlöningsreglemente för
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning förekommande
stadgandet, att för vinnande av löneförhöjning finge tillgodoräknas den tid,
varunder tjänsteman efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande
inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller ock
tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare.

Avlöningsbestämmelserna för styrelsen innehölle dock föreskrift
därom, att för vinnande av löneförhöjning finge tillgodoräknas den tid,
som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från vederbörande
tjänstemans tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad
tillhörande befattning i styrelsen, vare sig på grund av fullmakt
eller konstitutorial eller på grund av förordnande i följd av frågan om
lönereglering för styrelsen.

Styrelsen funne sig böra ifrågasätta, huruvida icke sistberörda stadgande
finge anses innefatta tillräcklig rättsgrund för att ovanbemälde

7—153369. Lönereglering skommitténs bet. XLVJ1I.

Nyström, Torstenson och Lehman skulle komma i åtnjutande av löneförhöjning.

Skulle Kungl. Maj:t finna detta ej vara fallet, syntes dock billighetsskäl
kunna anföras till stöd för att särskild åtgärd vidtoges, i syfte
att löneförhöjning i enlighet med vad sålunda yttrats måtte komma sagda
tjänstemän till del.

Statskontoret, som på grund av remiss avgivit utlåtande i ärendet,
hade därvid framhållit, att Nyström, Torstenson och Lehman enligt för
generaltullstyrelsen gällande avlöningsvillkor icke ägde rätt att för lönetur
tillgodoräkna sig den tid de, såsom Nyström, på förordnande uppehållit
ordinarie tjänst, vars innehavare bestritt tjänst å extra stat, eller, såsom
de båda sistnämnda, själva uppehållit tjänst å extra stat.

Under erinran, att lönetursrätt för dylik tjänstgöring medgivits dels
av 1913 års riksdag åt åtskilliga tjänstinnehavare inom generaltullstyrelsen,
vilkas tjänstgöring varit i förevarande hänseende jämförlig med Torstensons
och Lehmans, dels ock av 1909 års riksdag åt dåvarande registratorn
och aktuarien hos styrelsen P. I. E. Delphin, vilken på samma sätt
som Nyström på förordnande uppehållit ordinarie tjänst, hade emellertid
statskontoret hemställt, att proposition måtte till riksdagen avlåtas i det
av generaltullstyrelsen angivna syfte.

För egen del framhöll departementschefen, att kungörelsen den
18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de
från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för
generaltullstyrelsen, såsom statskontoret i sitt utlåtande påpekat, icke innehölle
något stadgande, på grund av vilket Nyström skulle äga för lönetur
tillgodoräkna sig den tid, han på förordnande uppehållit ordinarie tjänst,
vars innehavare bestritt tjänst av första graden å extra stat, eller Torstenson
och Lehman den tid, de själva uppehållit tjänst å extra stat. Sådan
förmån syntes dock av billighetshänsyn böra tillerkännas dem, desto hellre
som ett medgivande i denna riktning, på sätt statskontoret erinrat, stode
i full överensstämmelse med av riksdagen förut fattade beslut i liknande
fall.

Den omständigheten, att Nyströms förordnande hade upphört en
kortare tid, innan han tillträtt ordinarie tjänst, borde likaledes av billig -

hetsskäl icke hindra, att han för åtnjutande av avlöningsförhöjning finge
räkna sig till godo den tid, han innehade här ifrågavarande förordnande.
Med hänsyn till gällande avlöningsbestämmelsers föreskrift om viss tids
fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad såsom förutsättning
för erhållande av löneförhöjning, borde emellertid jämväl i nyssberörda
avseende riksdagens medgivande inhämtas.

Kungl. Maj:ts på sätt ovan nämnts framställda förslag tillvann sig
riksdagens bifall.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1915 av de
frågor, som tillhörde regleringen av riksstatens sjunde huvudtitel för år
1916, meddelade chefen för finansdepartementet, att i den skrivelse av
den 17 oktober 1914, däri generaltullstyrelsen avgivit förslag till reglering
av tullverkets utgiftsstater för år 1916, styrelsen beträffande avlöningsstaten
för generaltullstyrelsen förklarat sig icke hava någon annan framställning
att göra, än att de å extra stat för år 1915 uppförda fyra revisorstjänsterna
å styrelsens revisionsbyrå måtte uppföras å extra stat jämväl
för år 1916.

För egen del biträdde departementschefen styrelsens berörda framställning,
enär behov av ifrågavarande fyra tjänster alltjämt förelåge. För
ändamålet borde beräknas enahanda belopp, som i 1915 års stat upptagits,
eller tillhopa 16,000 kronor.

På sätt riksdagen i sin den 3 mars 1914 avlåtna skrivelse n:r 7
anmärkt, borde visserligen de för de extra revisorerna avsedda arvodena,
4,000 kronor, minskas med belopp, motsvarande avgift för egen pensionering,
men då det mötte vissa hinder att på förhand beräkna den
minskning av arvodena, som vederbörande på denna grund kunde komma
att få vidkännas, ansåg departementschefen, lika med riksdagen, någon
sänkning av omförmälda anslagsbelopp, 16,000 kronor, icke av sålunda
antydd anledning böra ifrågakomma.

I överensstämmelse med vad riksdagen beträffande det för år 1915
för ifrågavarande ändamål äskade anslaget ansett lämpligt, syntes emellertid,
för att möjliggöra ett omedelbart överförande av uppkommen

1915 års
riksdag.

besparing till statsverkets kassafond, anslagets art böra fastställas till förslagsanslag,
högst.

Bestämmelser rörande ifrågavarande avdrag hade av Kungl. Maj:t
meddelats den ''31 december 1914, därvid jämväl föreskrift givits om enahanda
avdrag å avlöning till extra ordinarie tjänsteman, som på grund av
stadigvarande förordnande uppehölle ordinarie tjänst, vars innehavare förordnats
att bestrida befattning å extra stat.

För innehavare av revisorstjänst å extra stat för år 1916 ansåg
departementschefen böra i tillämpliga delar gälla de villkor och bestämmelser,
som enligt kungörelsen den 18 juni 1910 vore stadgade för åtnjutande
av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna
för generaltullstyrelsen.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för förstärkning av
arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen, i enlighet med vad han i sitt yttrande
närmare utvecklat, på extra stat för år 1916 anvisa ett förslagsanslag,
högst 16,000 kronor.

Vidkommande därefter avlöningsstaten för lokaltullförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen meddelade departementschefen, att från
åtskilliga tullförvaltningar till generaltullstyrelsen inkommit framställningar
rörande antalet av de tjänster, som vore avsedda för vederbörande
förvaltnings behov, överflyttning av tjänster å extra stat till ordinarie
stat in. m.

De sålunda gjorda framställningarna voro emellertid väsentligt mindre
omfattande, än vad eljest vanligen plägat vara fallet. Detta syntes
efter allt att döma förnämligast vara att tillskriva dels en den 31 augusti
1914 till generaltullstyrelsen avlåten skrivelse, däri departementschefen
framhållit nödvändigheten av att vid avgivande av förslag beträffande anslag
att äskas av 1915 års riksdag iakttaga all den sparsamhet, som lämpligen
läte sig göra, dels ock det förhållandet att den av departementschefens
företrädare i ämbetet förordade revisionen av tullverkets organisation
dåmera blivit igångsatt, i det nämligen den 2 september 1914, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande, sakkunniga tillkallats för att efter verkställd
utredning avgiva förslag till omorganisation av tullverket.

Efter vad generaltullstyrelsen framhållit, hade dessa förhållanden
beaktats såväl av de underordnade tullmyndigheterna som ock av styrelsen
själv.

Generaltullstyrelsen hade icke kunnat tillstyrka någon av de framställningar,
som avsåge överflyttning på ordinarie stat av tjänster, vilka
redan funnes uppförda på extra stat för år 1915, men däremot, då enligt
styrelsens åsikt ingen av dessa tjänster kunde undvaras, upptagit
dem samtliga på extra stat för år 1916. Några nya tjänster å extra stat
hade styrelsen icke ansett sig under förhandenvarande omständigheter
böra äska.

Beträffande de tjänster, om vilkas uppförande på extra stat styrelsen
sålunda gjort framställning, hade styrelsen föreslagit, att de i §§ 1,
2, 3, 6, 7, 9, 11, 13, 14, 16, 17, 19 och 22 av avlöningsreglementet för
tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
ävensom i övergångsbestämmelserna till samma reglemente meddelade bestämmelser
rörande ordinarie tjänst eller tjänstinnehavare måtte förklaras
skola i tillämpliga delar gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra
stat för år 1916, samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar
eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman.

I likhet med generaltullstyrelsen höll departementschefen före, att
de å extra stat för år 1915 uppförda tjänsterna vore behövliga jämväl
under år 1916; han hade därför ansett sig böra i sitt förslag upptaga
samtliga dessa tjänster.

Jämväl beträffande den vid lokalförvaltningen anställda extra personalen
gällde — framhöll departementschefen — vad han vid behandlingen
av frågan angående förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen
anfört om pensionsavdrag. Av skäl, som därvid åberopats, borde alltså
det för de ifrågavarande tjänsterna å lokaltullförvaltningen erforderliga
anslaget fastställas till förslagsanslag, högst.

Vad generaltullstyrelsen föreslagit i fråga om villkor och bestämmelser
för åtnjutande av avlöning å extra stat föranledde icke någon erinran
från departementschefens sida.

Med åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts i fråga om
uppförande å extra stat av vissa tjänster vid tullverkets lokalförvaltning

för år 1916 hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att för förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning,
i enlighet med vad han i sitt berörda yttrande närmare utvecklat,
på extra stat för år 1916 anvisa ett förslagsanslag, högst 198,530
kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan framlagda
förslag tillvunno sig riksdagens bifall.

Vid 1915 års riksdag framlades av Kungl. Maj:t även en proposition,
n:r 141, om beredande av löneförhöjning åt vissa befattningshavare''
hos generaltullstyrelsen.

Till det statsrådsprotokoll, som fanns bifogat propositionen, hade
chefen för finansdepartementet erinrat, hurusom generaltullstyrelsen i
skrivelse den 5 oktober 1914 gjort framställning om löneförhöjning åt
vissa befattningshavare hos styrelsen och därvid hemställt, bland annat,
att sekreteraren hos styrelsen P. I. E. Delphin samt notarierna å styrelsens
kansli P. U. Ahlin och friherre J. L. von Saltza måtte från
och med år 1915 komma i åtnjutande av första förhöjningen å lönen, en
var med femhundra kronor.

I berörda skrivelse hade generaltullstyrelsen meddelat, att Delphin
från och med den 1 december 1909, intill dess han den 21 januari 1910
utnämnts till sin ovannämnda sekreterarbefattning, innehaft å extra avlöningsstat
uppförd sekreterartjänst å styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Ahlin och von Saltza hade från och med den 1 januari till och
med den 31 december 1910 innehaft, Ahlin notarietjänst å styrelsens
kanslibyrå och von Saltza registrators- och aktuarietjänst. å styrelsens tullbehandlings-
och upplysningsbyrå, båda tjänsterna uppförda å extra avlöningsstat.
De hade tillträtt sina nuvarande befattningar den 1 januari
1911.

Förbemälda befattningshavare hade städse gjort sig förtjänta av gott
vitsord för sin tjänstgöring.

Statskontoret, som den 17 november 1914 avgivit utlåtande i ärendet
hade därvid åberopat vad som anförts i statskontorets utlåtande den 1

december 1913 i fråga om löneförhöjning åt aktuarien å generaltullstyrelsens
revisionsbyrå L. Torstenson och revisorn å samma byrå P. F.
M. Lehman, i vilket utlåtande statskontoret dels framhållit, att enligt
för generaltullstyrelsen gällande avlöningsvillkor vederbörande befattningshavare
hos styrelsen icke ägde rätt att för lönetur tillgodoräkna sig tid,
varunder han uppehållit tjänst å extra stat, dels ock, med erinran om
föregående liknande fall, hemställt, att proposition måtte avlåtas till riksdagen
i syfte att dylik rätt måtte beredas aktuarien Torstenson och revisorn
Lehman.

För egen del anförde departementschefen följande.

Kungörelsen den 18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda avlöningsförmånerna
för generaltullstyrelsen innehölle icke någon föreskrift, som
motsvarade det i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning förekommande
stadgandet, att för vinnande av löneförhöjning finge tillgodoräknas tid,
varunder tjänsteman efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande
inom tullverket bestritt tjänst å extra avlöningsstat.

Emellertid hade riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t upprepade
gånger medgivit befattningshavare hos generaltullstyrelsen rätt att
för löneförhöjning tillgodoräkna tid, varunder de bestritt tjänst å extra
stat. Senast hade aktuarien Torstenson och revisorn Lehman på grund
av 1914 års senare riksdags beslut kommit i åtnjutande av dylik rätt.
Billighetsskäl talade för att även i förevarande fall medgivande i denna
riktning lämnades.

Åhlin, som även vissa tider under åren 1907—1909 hos generaltullstyrelsen
innehaft förordnanden å ordinarie tjänster, vilkas innehavare
bestritt tjänster å extra stat, hade i en till Kungl. Maj:t den 30 december
1914 inkommen skrift hemställt att för lönetur få tillgodoräkna sig jämväl
berörda tider samt på grund därav komma i åtnjutande av första
löneförhöjningen, räknat från och med den 1 januari 1913. Ifrågavarande
framställning hade tillstyrkts av generaltullstyrelsen och statskontoret. Då
emellertid ett bifall till denna framställning skulle medföra, att löneför -

höjningen bleve retroaktivt tillämpad för två redan förflutna år, syntes
densamma ej för det dåvarande böra föranleda någon åtgärd.

Huruvida åter Ahlins sistberörda tjänstgöring skulle kunna medföra,
att han tidigare än eljest skulle få uppbära ett andra ålderstillägg,
borde göras till föremål för särskild undersökning. En sådan utredning
torde ock komma till stånd, då departementschefen hade för avsikt att
hos Kungl. Maj:t utverka, att åt löneregleringskommittén uppdroges att
undersöka, huruvida icke avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen
kunde så kompletteras, att frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare
inom denna styrelse icke esomoftast behövde dragas inför
riksdagen.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen medgiva, att en var av sekreteraren Delphin samt notarierna
Ahlin och von Saltza finge för åtnjutande av ålderstillägg å den med
hans tjänst förenade lön tillgodoräkna sig, Delphin den tid från och med
den 1 december 1909 till och med den 20 januari 1910, varunder han
uppehållit å extra stat uppförd sekreterartjänst, samt Ahlin och von
Saltza den tid från och med den 1 januari till och med den 31 december
1910, varunder de bestritt, Ahlin å extra stat uppförd notarietjänst
och von Saltza å extra stat uppförd registrators- och aktuarie^änst.

I riksdagens skrivelse den 11 maj 1915, n:r 97, meddelades, att
riksdagen, då den förut vid olika tillfällen beviljat tjänstinnehavare
inom generaltullstyrelsen lönetursrätt för tjänstgöring under förhållanden,
likartade med de då förevarande, ansett sig böra bifalla Kungl. Maj:ts
förslag.

Riksdagen ville emellertid uttala önskvärdheten av, att den av
departementschefen bebådade utredningen, huruvida icke avlöningsbestämmelserna
för generaltullstyrelsen kunde så kompletteras, att frågor om
löneförhöjning för enskilda befattningshavare inom denna styrelse icke
esomoftast behövde dragas inför riksdagen, snarast möjligt måtte komma
till stånd.

Till kommittén remitterade handlingar.

I inledningen till detta betänkande har kommittén erinrat, hurusom,
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommittén den 21 maj
1915 lämnade uppdrag att verkställa utredning angående komplettering
av avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen, blivit genom kungl.
remiss den 12 augusti 1915 till kommittén överlämnade handlingar i
fråga om ålderstillägg åt notarien hos generaltullstyrelsen Paul Urban
Åhlin.

För innehållet av dessa handlingar må här lämnas redogörelse.

I en till Konungen ställd, den 24 december 1914 dagtecknad an- Ansökning
sökning har notarien Åhlin erinrat, hurusom i underdånig skrivelse denR^Thliv.
18 november 1912 generaltullstyrelsen hemställt om löneförhöjning åt
åtskilliga styrelsens ämbets- och tjänstemän, däribland Åhlin, men att
Kungl. Maj:t, efter statskontorets hörande, den 20 december 1912 fann
generaltullstyrelsens framställning, i vad den avsåg Åhlin, icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Av handlingarna i nämnda ärende hade det synts Åhlin framgå, att
anledningen till Kungl. Maj:ts berörda beslut, vad honom beträffade, vore
den, att icke hela hans ifrågavarande tjänstgöring grundats på innehav av
ordinarie tjänst eller på förordnande å tjänst, uppförd å extra avlöningsstat,
utan att en del av tjänstgöringen berott på förordnande å ordinarie
tjänster, vilkas innehavare i sin tur bestritt tjänster å extra avlöningsstat.

Att förordnande av sistnämnda slag fått tillgodoräknas i löneturshänseende
frainginge emellertid, enligt Åhlins förmenande, av Kungl.

Maj:ts beslut den 24 september 1909 angående ålderstillägg till dåvarande
registratorn och aktuarien hos generaltullstyrelsen Delphin samt den 24
september 1914 angående löneförhöjning åt, bland andra, registratorn hos

8—153309. Lönereglering skommitténs bet. XLVIII.

Utlåtande
av generaltullstyrelsen.

styrelsen Nyström, vilka beslut föregåtts av statskontorets tillstyrkande
utlåtanden den 23 maj 1908 beträffande Delphin och den 1 december
1913 beträffande Nyström.

Under åberopande därav anhöll Ahlin, att Kungl. Maj:t måtte utverka,
att löneförhöjning tilldelades honom från och med år 1913.

Generaltullstyrelsen avgav den 25 januari 1915 infordrat utlåtande
i ärendet.

Styrelsen erinrade däri, hurusom i den underdåniga skrivelse, vari
styrelsen den 18 november 1912 hemställde om löneförhöjning från och
med år 1913 åt, bland andra befattningshavare hos styrelsen, notarien i
dess kansli Ahlin, meddelades, att Ahlin, som den 1 januari 1911 tillträdde
sin befattning, dels under vederbörande tjänstinnehavares förordnanden
å befattningar å styrelsens extra avlöningsstat bestritt registratorsoch
aktuarietjänst samt notarietjänst å styrelsens dåvarande kanslibyrå
från och med den 1 juli 1907 till och med den 29 februari 1908 och

från och med den 1 maj 1908 till och med den 31 oktober 1909, dels

innehaft förordnande å notarietjänst å styrelsens extra avlöningsstat från
och med den 1 december 1909 till och med den 31 december 1910.

De befattningar å styrelsens extra avlöningsstat, å vilka de ordinarie
innehavarna av registrators- och aktuarietjänsten samt notarie tjänsten

varit förordnade under de i förenämnda underdåniga skrivelse
angivna tider, voro en notarietjänst å styrelsens dåvarande kanslibyrå och
en sekreterareänst å styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Av styrelsen erinrades vidare, hurusom i kungl. brev till styrelsen
den 24 september 1914 meddelats bland annat, att riksdagen medgivit,
att registratorn hos styrelsen Nyström finge för erhållande av ålderstilllägg
tillgodoräkna sig den tid, Nyström från och med den 1 april 1908
till och med den 21 januari 1910 på förordnande uppehållit registratorsoch
aktuarietjänsten hos styrelsen, medan den ordinarie innehavaren av
tjänsten bestritt med avlöning å extra stat uppfördä befattningar. Åven
ifrågavarande å extra avlöningsstat uppförda tjänster voro dels en notarietjänst
å styrelsens dåvarande kanslibyrå, dels en sekreterartjänst å styrelsens
tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och vid det förhållande, att
riksdagen, jämlikt kungl. brev till styrelsen den 8 juni 1906, medgivit,
att en var av dåvarande revisorn och bokhållaren å styrelsens kameralbyrå
friherre Ivlinckowström och revisorn å styrelsens revisionsbyrå Plagemann
finge för åtnjutande av ålderstillägg räkna sig till godo den tid, han på
förordnande uppehållit revisorstjänst hos styrelsen med avlöning å extra
stat, syntes det styrelsen, att billighetsskäl kunde anses föreligga för att
de i styrelsens underdåniga skrivelse den 18 november 1912 angivna tider,
under vilka Ahlin på förordnande bestritt registrators- och aktuarietjänsten
samt dels ordinarie notarietjänst, dels å extra avlöningsstat uppförd notarietjänst,
finge i och för löneförhöjning räknas honom till godo.

Styrelsen tillstyrkte därför, att Kungl. Maj:t måtte utverka, att
första löneförhöjningen bleve Ahlin tilldelad med 500 kronor om året,
räknat från och med år 1913.

Efter erhållen remiss avgav statskontoret utlåtande den 24 mars
1915 och yttrade däri följande.

Såsom statskontoret erinrat i ett samma dag avgivet utlåtande angående
ifrågasatt ålderstillägg åt registratorn i försäkringsinspektionen E.
Leissner, hade i fråga om befattningshavare vid tullverket medgivits vissa
undantag från den eljest i allmänhet tillämpade regeln, att tjänstgöring
såsom vikarie å annans tjänst ej finge tillgodoräknas för ålderstilläggs
åtnjutande.

Sålunda ägde, enligt övergångsbestämmelserna till 1910 års avlöningsregleinente
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustod)
gränsbevakning, sådan tjänsteman att under vissa omständigheter för
löneförhöjnings åtnjutande tillgodoräkna sig tid, varunder han efter år
1900 på grund av stadigvarande förordnande inom tullverket bestritt tjänst
å extra avlöningsstat eller »tjänst i omedelbar eller medelbar succession
efter sålunda förordnad tjänstinnehavare».

Vidare hade riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t i några
fall medgivit, att även tjänsteman i generaltullstyrelsen fått för ålderstilllägg
tillgodoräkna sig tid, varunder han vikarierat å tjänst, vars ordinarie

Utlåtande
av statskontoret.

innehavare på förordnande bestritt å tullverkets extra avlöningsstat uppförd
tjänst i generaltullstyrelsen.

Så hade skett dels enligt 1909 års riksdags beslut, i fråga om den
tid från och med 1901 års ingång till den 1 juli 1907, varunder registratorn
Delphin vikarierat å registratorstjänsten, medan denna befattnings
innehavare på förordnande uppehållit en å extra stat uppförd notarietjänst
hos generaltullstyrelsen, dels ock, enligt 1914 års senare riksdags beslut,
beträffande den tid från och med den 1 april 1908 till och med den 21
januari 1910, varunder registratorn Nyström uppehållit registratorstjänsten
i succession efter en till bestridande av tjänst å extra avlöningsstat förordnad
tjänsteman.

Ehuruväl de förordnanden, notarien Ahlin bestritt å tjänst i generaltullstyrelsen,
vars ordinarie innehavare på förordnande uppehållit tjänst å
extra avlöningsstat, icke varit av längre fortlöpande art utan ägt rum i
två repriser, nämligen dels från och med den 1 juli 1907 till och med
den 29 februari 1908, dels ock från och med den 1 maj 1908 till och
med den 31 oktober 1909, ville statskontoret emellertid, då dessa tider
sammanlagt något överstege tiden för Nyströms ovanberörda vikariatsförordnande,
icke motsätta sig, att framställning bleve gjord hos riksdagen
därom, att Ahlin finge uti ifrågavarande avseende tillgodoräkna sig sina
berörda förordnanden; och syntes en dylik framställning därvid jämväl
böra omfatta den tid från och med den 1 december 1909 till och med

den 31 december 1910, varunder Ahlin på förordnande uppehållit en notarietjänst
å generaltullstyrelsens extra avlöningsstat.

Kommitténs yttrande.

Då kommittén nu har att för egen del i detta ganska invecklade
och ur eventuella konsekvensers synpunkt betydelsefulla ärende avgiva
det yttrande och förslag, vartill den i det föregående lämnade utredningen
må föranleda, anser sig kommittén böra till en början från utredningen,
sammanfattningsvis, erinra om följande förhållanden.

När generaltullstyrelsen i skrivelse den 20 november 1899, med
förslag till tullverkets stater för år 1901, framhöll angelägenheten därav, att
åt en kommitté uppdroges att granska tullverkets stater samt avgiva förslag
till de förändringar i dessa stater, vilka kunde anses av omständigheterna
påkallade, hemställde styrelsen emellertid, att utan avbidan å resultatet av
en sålunda anordnad utredning måtte å tullverkets avlöningsstat, utöver där
redan upptagna tjänstemän och betjänte, uppföras dels hos styrelsen tre
tjänstemän med avlöning efter dåvarande grunder för tjänstemän i första
normalgraden vid centrala ämbetsverk, nämligen å styrelsens kanslibyrå
en notarie och å revisionsbyrån två revisorer, dels ock vid lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen åtskilliga tjänster.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1900
biträdde chefen för finansdepartementet i väsentliga delar vad styrelsen
anfört i fråga om behovet av ett antal nya tjänster vid tullverket; endast
i avseende å vissa tjänster vid lokalförvaltningen ansåg han sig böra ifrågasätta
jämkningar i styrelsens förslag.

I avbidan på resultatet av den av styrelsen föreslagna utredningen
fann departementschefen sig dock böra föreslå, att medel till bestridande
av kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1901 av
de nya tjänster, vilkas inrättande departementschefen tillstyrkt, ävensom
för beredande av likaledes av departementschefen tillstyrkt förbättring i

lönerna vid vissa tjänster måtte av riksdagen äskas under formen av ett
extra anslag.

I statsverkspropositionen till 1900 års riksdag gjordes framställning
i ämnet i överensstämmelse med departementschefens förslag.

Enligt skrivelse den 9 maj 1900 fann riksdagen föreslagen löneförbättring
vid vissa tjänster böra anstå i avbidan på resultatet av den
förestående utredningen och ansåg även beträffande föreslagna nya tjänster
vid tullverkets lokalförvaltning inskränkningar kunna göras.

Riksdagen anvisade emellertid anslag på extra stat för år 1901 (210,000
kronor) till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande
under år 1901 av de av chefen för finansdepartementet föreslagna nya
tjänster vid tullverket, i den mån samma tjänsters inrättande blivit av
riksdagen bifallet.

Bland de nya tjänster, vilkas inrättande sålunda av riksdagen bifölls,
voro den föreslagna nya notarietjänsten å generaltullstyrelsens kanslibyrå
och de två föreslagna nya revisorstjänsterna å styrelsens revisionsbyrå.

Sedan Kungl. Maj:t den 6 november 1900 tillsatt den ifrågasatta
kommittén, hemställde generaltullstyrelsen, att även för år 1902 måtte av
riksdagen äskas ett extra anslag för uppehållande på förordnande av de
på extra stat för år 1901 uppförda tjänster och därutöver ytterligare ett
antal tjänster vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beviljade också 1901 års riksdag
till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverket på extra stat för
år 1902 ett anslag av 217,600 kronor.

Samma belopp anvisades för enahanda ändamål på extra stat för
år 1903.

Anslaget sattes för år 1904 till 231,800 kronor, för beredande av
medel till ytterligare nya befattningar vid tullverkets lokalförvaltning.

Sedan 1900 års riksdag anvisat det erforderliga anslaget på extra
stat, fastställde Kungl. Maj:t den 8 september 1900, jämte tullverkets ordinarie
utgiftsstater för år 1901, extra avlöningsstat för de nya tjänster
vid tullverket, som under år 1901 skulle komma att uppehållas på för -

ordnande; och jämväl vid var och en av stats regleringarna för åren 1902
—1904 fastställdes sådan extra avlöningsstat, slutande å de för respektive
år å extra stat anvisade belopp.

Ovannämnda, den 6 november 1900 tillsatta kommitté inkom den
10 november 1902 med sitt betänkande och förslag; och då generaltullstyrelsen
sedermera i underdånig skrivelse den 17 oktober 1903 gjorde
framställning i fråga om regleringen av tullverkets stater för år 1905,
hade styrelsen till grund för denna framställning lagt det förslag till tullverkets
stater ävensom till avlöningsreglemente för tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning, som avgivits av omförmälda kommitté.

Den mera omfattande granskning, som kommittén ägnat åt tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, hade emellertid icke
ansetts böra komma jämväl centralverket till del.

Enär nämligen generaltullstyrelsens då gällande stat blivit upprättad
på grundvalen av överensstämmelse med andra centrala ämbetsverk samt
med avseende därå genomförandet av till äventyrs betingade ändringar i
fråga om de särskilda lönebeloppen icke syntes böra ske annat än i sammanhang
med vidtagande av motsvarande ändringar i andra centrala ämbetsverks
stater, hade kommittén ansett sig icke böra ifrågasätta andra
ändringar i generaltullstyrelsens stat än sådana, som avsåge av omständigheterna
betingad tillökning i arbetskrafter.

I sådant hänseende hade kommittén föreslagit, att å kanslibyrån
måtte anställas ytterligare en notarie utöver de två å gällande ordinarie
stat upptagna, samt att revisionsbyråns personal enligt samma stat måtte
förstärkas med två revisorer och en aktuarie. De sålunda föreslagna nya
tjänsterna hade, med undantag av aktuarietjänsten, funnits å extra stat
uppförda från och med år 1901. Aktuarietjänsten hade avsetts för de
statistiska arbeten, som utfördes å revisionsbyrån.

I överensstämmelse- med sitt uttalande rörande lämpligheten att först
i annat sammanhang frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen upptoges,
hade kommittén i förslaget till avlöningsstat utfört avlöningsbeloppen
för de föreslagna nya tjänsterna lika med motsvarande belopp för övriga
lägsta gradens tjänster enligt då gällande stat.

Kommitténs förslag i avseende å tullverkets lokalförvaltning samt kustoch
gränsbevakning avsågo icke blott reglering av personalens antal utan
även vissa organisationsförändringar ävensom avlöningsreglering; och hade
kommittén ansett sig böra i ett särskilt avlöningsreglemente sammanföra
villkoren för åtnjutande av den avlöning, som enligt den nya staten skulle
tillkomma tjänstemän och betjänte vid nämnda förvaltning och bevakning.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1904
erinrade chefen för finansdepartementet, beträffande frågan om uppförande
av nya tjänster på generaltullstyrelsens ordinarie stat, att från den av
Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta kommitté för avgivande av förslag
rörande reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden
förslag till lönereglering jämväl för generaltullstyrelsen kunde
antagas framdeles vara att förvänta, och att inrättandet av nya ordinarie
befattningar hos nämnda styrelse otvivelaktigt skulle kunna i sin mån försvåra
genomförandet av de ändringsförslag, till vilka sistnämnda kommitté
kunde finna giltig anledning.

Lika med tullstatskommittén och generaltullstyrelsen var dock departementschefen
fullt övertygad om nödvändigheten att under dåvarande förhållanden
bibehålla den förstärkning i arbetskrafter, som under de senaste
åren beretts styrelsens kansli- och revisionsbyråer, varjämte departementschefen
ansåg tullstatskommittén hava till fullo uppvisat behovet av den
föreslagna nya aktuarietjänsten.

Under sådana omständigheter fann departementschefen sig böra föreslå,
att i stället för uppförande å den ordinarie staten av förenämnda en
notarietjänst, två revisorstjänster och en aktuarie^änst medel till bestridande
av kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1905 av
sagda fyra tjänster måtte av riksdagen äskas under formen av ett extra anslag.

Tullstatskommitténs åtgärd att i ett särskilt avlöningsreglemente
sammanföra avlöningsvillkoren för tjänstemän och betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning syntes departementschefen
ändamålsenlig; och förklarade han sig likaså finna vad kommittén anfört
såsom skäl för att icke i detta sammanhang underkasta gällande bestämmelser
angående villkoren för åtnjutande av avlöning å generaltullstyrelsens
stat någon granskning böra tillerkännas full giltighet.

Kungl. Maj:t gjorde till 1904 års riksdag framställning om godkännande
av det av departementschefen förordade förslag till utgiftsstater för
tullverket för år 1905 ävensom om godkännande av tullstatskommitténs
förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän och betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning med vissa av departementschefen
förordade ändringar.

Det vid den kungl. propositionen fogade reglementsförslaget innehöll i
§ 2 i fråga om rätt till ålderstillägg, bland annat, att tjänstinnehavarna med
avseende därå skulle indelas i vissa angivna grader, samt att tidpunkten, då
tjänstinnehavare kunde komma i åtnjutande av ålderstilläggets första hälft,
skulle inträda efter fem år och tidpunkten, då han kunde komma i åtnjutande
jämväl av andra hälften, efter tio år, sedan han, vare sig på grund av konstitutorial
eller, beträffande tjänst, som varit å tullverkets extra avlöningsstat
uppförd, på grund av förordnande tillträtt innehavande tjänst eller tjänst,
tillhörande samma eller högre ålderstilläggsgrad, eller därmed likställd befattning
inom centralverket.

Beträffande avlöningsstaten för generaltullstyrelsen ansåg även riksdagen,
att under dåvarande förhållanden några nya ordinarie befattningar
inom ämbetsverket icke borde inrättas och att således behovet av förstärkning
i verkets arbetskrafter borde tillgodoses på sådant sätt, att, i stället
för uppförande å den ordinarie staten av en notarietjänst och två revisorstjänster
samt en aktuarietjänst, medel till bestridande av kostnaderna för
dessa fyra tjänsters uppehållande på förordnande under år 1905 borde
beviljas; vadan riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag om anvisande för
ändamålet av 12,000 kronor å extra stat för år 1905.

Vidkommande den i förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän
och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
under § 2 införda bestämmelsen om, att beträffande tjänst, som varit å
tullverkets extra avlöningsstat uppförd, den tjänsteman, som på grund av
förordnande tillträtt sådan tjänst, skulle få beräkna tidpunkten för ålderstilläggs
åtnjutande från den tid, han tillträtt tjänsten, hade inom riksdagen
framställts förslag om ett tillägg i syfte, att de tjänstemän, som
från och med år 1901 varit förordnade i succession efter å extra stat

9—153369. Lönei''eglering8lcommitt(!n8 bet. XLVlll.

förordnade, måtte liksom dessa för erhållande av ålderstillägg få tillgodoräkna
sig den tid, som de sålunda innehaft förordnande.

Yad sålunda föreslagits hade synts riksdagen vara med billighet
och rättvisa överensstämmande, och riksdagen hade därför ansett sig i huvudsak
böra godkänna förslaget.

Vad i § 2 av förslaget till avlöningsreglemente fanns intaget angående
tjänster, som uppförts å tullverkets extra avlöningsstat, ävensom
vad inom riksdagen föreslagits i avseende å tjänster, vilkas innehavare
under förenämnda tid uppehållit tjänst å sådan stat, boi’de emellertid
enligt riksdagens mening lämpligen såsom ett övergångsstadgande införas
i slutet av avlöningsreglementet.

»Vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket
kan komma i åtnjutande av ålderstillägg, må medräknas tid, varunder han
efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande bestritt tjänst å tullverkets
extra avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare under tiden uppehållit
tjänst å nämnda stat.»

I likhet med vad för år 1905 ägt rum anvisade riksdagen till be O

stridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande av en notarietjänst
å generaltullstyrelsens kanslibyrå samt av två revisorstjänster och
en aktuarietjänst å styrelsens revisionsbyrå på extra stat för vart och ett
av åren 1906—1910 ett belopp av 12,000 kronor.

Sedan generaltullstyrelsen den 13 december 1900 förordnat dåvarande
kammarskrivaren vid tullkammaren i Stockholm friherre K. M. B. Klinckowström
och kammarskrivaren vid tullkammaren i Göteborg C. H. Plagemann
att bestrida nyssberörda två revisorstjänster å styrelsens revisionsbyrå,
samt Klinckowström och Plagemann på grund av berörda förordnande
uppehållit nämnda befattningar, ända tills de under loppet av juni månad
år 1905 befordrats till ordinarie befattningar hos styrelsen, Klinckowström
till revisor och bokhållare å styrelsens kameralbyrå och Plagemann

till revisor å styrelsens revisionsbyrå, hemställde styrelsen i underdånig
skrivelse den 23 oktober 1905, att Klinckowström och Plagemann måtte
beredas rätt till ålderstillägg från och med år 1906 med 500 kronor till
dem vardera.

Till stöd för denna framställning åberopade styrelsen, hurusom enligt
det i avlöningsreglementet för tullverkets lokalförvaltning samt kustoch
gränsbevakning den 10 juni 1904 införda övergångsstadgande vore
medgivet, att vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket
kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg, finge medräknas den
tid, .varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande
bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare
under tiden uppehållit tjänst å nämnda stat. Ehuruväl något motsvarande
medgivande i fråga om beräknande av ålderstillägg för innehavare av tjänster
hos generaltullstyrelsen icke vore meddelat, syntes det styrelsen, att
samma skäl, som legat till grund för nämnda övergångsstadgande, kunde
åberopas för beredande av enahanda förmån åt innehavare av sistnämnda
tjänster.

Statskontoret erinrade i underdånigt utlåtande den 22 december 1905,
att enligt kungl. kungörelse den 1 november 1878 löntagare i generaltullstyrelsen
finge för ålderstillägg tillgodoräkna sig endast sådan tid, då
han innehaft ordinarie tjänst därstädes eller, före den då gällande avlöningsstatens
utfärdande, uppehållit sådan tjänst på grund av förordnande i följd
av frågan om verkets omorganisation, och att med hänsyn därtill de ifrågavarande
revisorerna icke ägde författningsenlig rätt att för ålderstillägg tillgodoräkna
sig sin omförmälda tjänstgöring å extra stat, men att det likväl
vore med billighet överensstämmande, att, i likhet med vad som vore medgivet
för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kustod!
gränsbevakning, även ifrågavarande tjänstemän tillerkändes rätt att i
förevarande hänseende medräkna den tid, de efter år 1900 på grund av
stadigvarande förordnande bestritt tjänst å extra avlöningsstat.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t ansåg vederbörande
departementschef i likhet med ämbetsverken, att enahanda förmån, som i
förevarande avseende tillerkänts tjänstemän och betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, billigtvis borde tillkomma

jämväl de ifrågavarande tjänstemännen hös generaltullstyrelsen. De förhållanden,
under vilka dessa tjänstemän varit å extra stat hos styrelsen
anställda, kunde anses analoga med dem, som enligt förenämnda övergångsstadgande
i avlöningsreglementet för lokalförvaltningen samt kust- och
gränsbevakningen grundläde rätt till ålderstillägg.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att Klinckowström och Plagemann måtte berättigas att för
åtnjutande av ålderstillägg till den dem i deras ifrågavarande egenskap tillkommande
lön räkna sig till godo den tid, de från och med år 1901 och
till sin befordran till dåmera innehavd tjänst på förordnande uppehållit
revisorstjänst hos generaltullstyrelsen.

Kungl. Maj:t avlät proposition i ämnet till 1906 åi-s riksdag i enlighet
med vad departementschefen hemställt.

Riksdagen fann det vara med billighet överensstämmande, att de
nämnda båda tjänstemännen erhölle samma förmån, som vid den år 1904
genomförda löneregleringen för tullverkets lokalförvaltning tillerkänts där
anställda tjänstemän och betjänte, eller att vid bestämmande av tidpunkten,
då tjänstinnehavare kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg, finge medräknas
den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande
förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat. Riksdagen
biföll fördenskull vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedan 1906 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning rörande frågan om inrättandet inom generaltullstyrelsen
av en byrå för lämnande av upplysningar i tulltekniskt avseende samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning, avlät
Kungl. Maj:t till 1907 års riksdag propositioner dels med förslag till förordning
angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande
tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas, dels ock, i anslutning
därtill, angående anslag till bestridande av kostnader för en tullbehandlings-
och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen.

Generaltullstyrelsen hade ansett den nya byrån böra förestås av eu
byråchef med enahanda åligganden som de, vilka enligt gällande instruktion
tillkomme övriga ledamöter av styrelsen. Såsom biträden åt byrå -

chefen borde enligt styrelsens mening anställas fyra tjänstemän, nämligen
en sekreterare, två byråassistenter samt en registrator och aktuarie;
varjämte styrelsen ansåg åtminstone två vaktmästare erforderliga. Avlöningsförmånerna
föreslogos lika med dem, som då utgingo till motsvarande
tjänstemän hos styrelsen, för byråchefen i tredje normalgraden, för sekreteraren
och byråassistenterna i andra och för registratorn och aktuarien
i första normalgraden, samt för de båda vaktmästarna lika med andra
vaktmästare hos styrelsen än förste vaktmästaren. I dessa avlöningsförmåner
skulle jämväl ingå ålderstillägg.

Styrelsen hade nämligen ansett, att, därest någon tid skulle förflyta,
innan ifrågavarande byråchefsämbete och övriga omförmälda tjänster kunde
varda uppförda å ordinarie stat, innehavarna av sagda ämbete och tjänster
borde tillerkännas rätt att för åtnjutande av ålderstillägg, enligt vad därom
genom kungl. kungörelsen den 1 november 1878 vore stadgat, tillgodoräkna
sig sin tjänstgöring å byrån även under nämnda tid.

I fråga om den tilltänkta nya byråns organisation hade vederbörande
departementschef i alla delar anslutit sig till generaltullstyrelsens förslag
men likväl ansett sig böra hemställa, att, intill dess någon tids erfarenhet
vunnits angående den nya byråns verksamhet, byrån endast måtte uppföras
å extra stat.

Beträffande styrelsens förslag till lönestat för den nya byrån hade
departementschefen i huvudsak icke haft något att erinra; dock syntes
det honom icke nödigt eller ens lämpligt att redan då tillerkänna personalen
rätt till ålderstillägg å lönen.

Då den författning, som var avsedd att reglera det ifrågasatta nya
förfarandet med avseende å förhandsupplysning i tullbehandlingsfrågor,
syntes departementschefen lämpligen böra träda i kraft redan den 1 juli
1907, men detta åter förutsatte, att den nya byrå, som skulle hava att
handlägga dessa ärenden, kunde träda i verksamhet vid samma tid, hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
— under förutsättning av bifall till förslaget till förordning angående rätt
att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandling av
varor, avsedda att till riket införas — till bestridande av kostnader för
en tullbehandlings- och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen å extra

stat för år 1908 anvisa ett angivet belopp, med rätt för Kungl. Maj:t att
låta förskottsvis under år 1907 utanordna en tredjedel därav.

Kungl. Maj:ts i enlighet därmed framställda förslag vann riksdagens
bifall; och beviljades sedermera anslag för ifrågavarande ändamål även å
extra stat för åren 1909 och 1910.

Vid 1909 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning om beredande
av ålderstillägg åt registratorn och aktuarien hos generaltullstyrelsen
P. I. E. Delphin.

Alltifrån den 1 januari 1901 intill den 1 april 1908 hade Delphin,
som sistnämnda dag tillträtt registrators- och aktuarietjänsten hos generaltullstyrelsen,
haft förordnanden dels att uppehålla denna tjänst under den
tid, den ordinarie innehavaren bestritt förut omförmälda å extra stat uppförda
notarietjänst hos styrelsen, dels att förvalta en notariebefattning,
medan dess innehavare tjänstgjort såsom sekreterare å den på extra stat befintliga
tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Generaltullstyrelsen hade i underdånig skrivelse den 21 april 1908
erinrat om de förordnanden, Delphin under berörda tid sålunda innehaft, och
hänvisat till förenämnda medgivande uti det i avlöningsreglementet för
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 10 juni 1904
införda övergångsstadgandet.

Styrelsen hade vidare framhållit, att, ehuru något motsvarande, allmänt
medgivande för innehavare av tjänst hos generaltullstyrelsen icke
funnes, 1906 års riksdag dock, på förslag av Kungl. Maj:t, medgivit att
förenämnde Klinckowström och Plagemann finge för åtnjutande av ålderstilllägg
räkna sig till godo den tid, de från och med år 1901 och till sin befordran
till innehavande befattning på förordnande uppehållit revisorstjänst
hos styrelsen med avlöning å extra stat; och då enahanda skäl syntes
styrelsen föreligga för beredande åt Delphin av rätt att tillgodoräkna sig
omförmälda tjänstgöringstid i och för åtnjutande av ålderstillägg, hade
styrelsen ansett sig böra göra framställning i sådant syfte.

Statskontoret hade, under åberopande av Kungl. Maj:ts och 1906
års riksdags beslut i fråga om Klinckowström och Plagemann, tillstyrkt,

att beträffande Delphin framställning till riksdagen måtte göras i det av
generaltullstyrelsen angivna syfte.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t hade av vederbörande
departementschef framhållits, hurusom Delphin på förordnande uppehållit
dels under tiden från och med ingången av år 1901 till den 1 juli 1907
registrator- och aktuariebefattningen hos generaltullstyrelsen, dels ock
under tiden från sistnämnda dag till den 1 april 1908, ''då Delphin med
fullmakt tillträdde nyssnämnda tjänst, en notariebefattning hos samma
styrelse.

Förordnandet för tiden till den 1 juli 1907 hade föranletts därav,
att den ordinarie registratorn och aktuarien varit förordnad att förvalta
en notariebefattning å extra stat. Förhållandena med avseende därå vore
visserligen icke fullt analoga med det fall, då fråga om ålderstillägg åt
Klinckowström och Plagemann förelåg. Medan dessa senare i fråga om
ålderstillägg hade fått räkna sig till godo tid, då de bestritt tjänster å
extra stat, hade Delphin icke under tid, varom här vore fråga, förvaltat
tjänst å dylik stat, utan i stället på förordnande uppehållit ordinarie befattning.
1 verkligheten syntes dock denna åtskillnad i avseende på tjänstgöringen
vara mera formell.

Billigheten syntes departementschefen bjuda, att enahanda förmåner,
som i förevarande avseende enligt ovanberörda övergångsstadgande i avlöningsregl
em entet för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
tillerkänts i samma reglemente avsedda tjänstemän och betjänte,
jämväl måtte komma Delphin till godo för den tid, han tjänstgjort såsom
registrator och aktuarie.

Annorlunda ansåg departementschefen förhållandet vara beträffande
Delphins förordnande att under tiden 1 juli 1907—1 april 1908 uppehålla
en notariebefattning å ordinarie stat. Den tjänsteman, som innehaft fullmakt
å nämnda befattning, hade nämligen under samma tid bestritt icke
en därmed jämnställd befattning utan eu tjänst, som i avseende å löneförmåner
var jämnställd med tjänst i andra lönegraden. Sistnämnda tjänsteman,
som förklarats berättigad att från och med år 1909 komma i åtnjutande
av andra ålderstillägget å den med notarietjänsten förenade lönen,
hade för sådant ändamål fått tillgodoräkna sig jämväl nu ifrågavarande tid.

Finge jämväl Delphin i förevarande avseende räkna sig till godo
tjänstgöring under samma tidsperiod, skulle ålderstillägg intjänas av två
personer samtidigt å samma tjänst. Ty i fråga om ålderstillägg åt den ene
eller andre av dessa personer kunde icke den ordinarie notariens tjänstgöring
såsom sekreterare å tullbehandlings- och upplysningsbyrån tagas i betraktande.
Tjänstgöring å denna tjänst syntes nämligen icke under några
omständigheter kunna bliva av betydelse i förevarande avseende för tjänsteman,
som innehade tjänst i första lönegraden.

Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att medgiva, att Delphin måtte berättigas
att för åtnjutande av ålderstillägg till den honom i hans egenskap
av registrator och aktuarie tillkommande lön räkna sig till godo den tid,
han från och med år 1901 på förordnande uppehållit samma befattning
under den tid, den dåvarande ordinarie innehavaren bestritt en med avlöning
på extra stat uppförd notarietjänst hos styrelsen. Vad sålunda
föreslagits bifölls av riksdagen.

Den 18 september 1908 bemyndigades chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst tre sakkunniga personer att jämte generaltulldirektören
S. Cederschiöld såsom ordförande verkställa granskning av tullverkets stater
i deras helhet samt avgiva förslag till de ändringar i dessa stater, som
funnes av omständigheterna påkallade; de sakkunniga skulle därvid hava
att taga under övervägande jämväl, huruvida några förändringar i avseende
å generaltullstyrelsens och särskilt den inom styrelsen inrättade tullbehandlings-
och upplysningsbyråns organisation eller beträffande tullverkets
organisation i övrigt med hänsyn till rådande förhållanden vore av behovet
påkallade.

Den av departementschefen med stöd därav tillsatta kommissionen
överlämnade med skrivelse den 1 september 1909 betänkande och förslag
angående regleringen av tullverkets stater.

Kommissionen föreslog överflyttning till generaltullstyrelsens kansli
och uppförande därstädes å ordinarie stat av sekreteraren samt registratorn

och aktuarien å tullbehandlings- och upplysningsbyrån; den sistnämnde
tjänstemannen skulle å kansliets stat upptagas såsom notarie.

I övrigt framställde kommissionen beträffande styrelsens personal,
bland annat, följande förslag:

i fråga om kanslibyrån eller kansliet:

att den från 1901 års början vid kanslibyrån inrättade notarietjänsten
med avlöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie stat;

i fråga om revisionsbyrån:

att de från ingången av år 1901 vid revisionsavdelningen inrättade
två revisorstjänsterna med avlöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie
stat; samt

att den från 1905 års början vid statistiska avdelningen inrättade
aktuarie^änsten med avlöning å extra stat likaledes måtte uppföras å
ordinarie stat;

i fråga om tullbehandlings- och upplysningsbyrån:

att den sedan den 1 juli 1907 i generaltullstyrelsen inrättade
byråchefstjänsten med avlöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie
stat; samt

att de från och med sistnämnda dag vid byrån inrättade två byråassistenttjänsterna
i andra lönegraden med avlöning å extra stat likaledes
måtte uppföras å ordinarie stat;

i fråga om de hos styrelsen anställda vaktmästare:

att å styrelsens ordinarie stat måtte uppföras, förutom dåvarande
en förste vaktmåstartjänst och fyra vaktmästartjänster, dels de från och
med den 1 juli 1907 inrättade två vaktmästartjänsterna med avlöning å
extra stat, dels ock ytterligare en ny vaktmästartjänst.

Vad angår villkoren för åtnjutande av de i staten för generaltullstyrelsen
upptagna avlöningsförmåner hade kommissionen i allt huvudsakligt
föreslagit enahanda bestämmelser som de, vilka jämlikt kungl.
kungörelse den 18 oktober 1907 voro gällande beträffande statskontoret.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1910
förklarade vederbörande departementschef, att han funne all anledning tillstyrka
kommissionens förslag, att byråchefen å tullbehandlings- och upp 10—153369.

Lönereglerijigskommitténs bet. XLVlII.

lysningsbyrån jämte de för byråns behov erforderliga tjänstemännen måtte
uppföras å ordinarie stat.

Mot kommissionens förslag beträffande överflyttning till kanslibyrån
och uppförande å densammas ordinarie stat av sekreteraren samt registratorn
och aktuarien å tullbehandlings- och upplysningsbyrån fann departementschefen
icke något att erinra.

Kommissionens i övriga ovanberörda hänseenden framställda förslag
beträffande personalen å styrelsens byråer ansåg departementschefen sig
böra till alla delar tillstyrka.

Med erinran att kommissionen vid uppgörande av förslag till avlöningsstat
för styrelsen med allenast två undantag (beträffande generaltulldirektören
samt vaktmästarna) fullständigt anslutit sig till den av
1907 års riksdag fastställda staten för statskontoret, anförde departementschefen
vidare, att han i likhet med kommissionen ansåg, att generaltullstyrelsen
intoge en ställning, som gjorde detta ämbetsverk mera
jämförligt med statskontoret än med styrelserna för telegrafverket och järnvägarna
samt postverket. Vid sådant förhållande och då den för statskontoret
vid 1907 års riksdag fastställda staten ansetts i viss mån typisk
för andra centrala ämbetsverk än styrelserna för de s. k. kommunikationsverken,
fann departementschefen intet att erinra vid kommissionens förslag
till avlöningsstat för generaltullstyrelsen, i den mån sagda förslag anslöt
sig till statskontorets stat.

För vaktmästarpersonalen hos generaltullstyrelsen föreslogos samma
avlöningsförmåner, som i statsverkspropositionen till 1910 års riksdag
föreslogos för vaktmästare i fångvårdsstyrelsen. Därjämte hemställdes
emellertid, att vaktmästare hos generaltullstyrelsen skulle åtnjuta beklädnad
eller beklädnadsersättning i enlighet med vad i sådant avseende gällde

beträffande till samma förmån berättigade befattningshavare vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

Bland de av departementschefen föreslagna avlöningsvillkoren för
ordinarie befattningshavare hos generaltullstyrelsen var ock upptagen den
föreskriften, att vid bestämmandet av rätt till löneförhöjning (genom ålderstillägg)
löntagare borde tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens
trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen
eller annan samma lönegrad tillhörande befattning i generaltullstyrelsen,
vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial eller på grund av förordnande
i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen.

1 det av departementschefen samtidigt tillstyrkta förslag till avlöningsreglemente
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustoch
gränsbevakning var däremot under rubriken »Övergångsstadgande» intagen
föreskrift därom, att vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare
\id tulheiket kunde komma i åtnjutande av löneförhöjning genom ålderstilllågg,
finge medräknas tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande
förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat
eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller
medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, så ock tid,
varunder han på grund av enahanda förordnande efter ingången av år
1908 bestritt tjänst, som i följd av frågan om omreglering av tullverkets
stater icke blivit besatt med ordinarie innehavare, eller tjänst i omedelbar
eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare.

I fråga om denna föreskrift erinrade departementschefen, att i första
momentet uti det vid kommissionens förslag till avlöningsreglemente
fogade övergångsstadgande var intagen föreskrift, att vid bestämmande
av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket kunde komma i åtnjutande
av löneförhöjning genom ålderstillägg, finge medräknas tid, varunder
han efter ar 1900 pa grund av stadigvarande förordnande inom tullverket
bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller tjänst med avlöning å
extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter
sålunda förordnad tjänstinnehavare.

Beträffande den sista delen av ifrågavarande föreskrift upplyste
depai tementschefen, hurusom generaltullstyrelsen i utlåtande den 5 novem*

ber 1909 framhållit billigheten av att förordnanden, föranledda därav, att
ledig tjänst i följd av uppkommen fråga om omreglering av tullverkets
stater icke besattes med ordinarie innehavare, finge för den å sådan tjänst
förordnade ävensom för den eller de i succession efter honom förordnade
medföra samma rätt till löneförhöjning som bestridande av ordinarie tjänst
av motsvarande ålderstilläggsgrupp, och hade styrelsen fördenskull hemställt,
att ett medgivande i sådan riktning måtte intagas i avlöningsreglementets
övergångsstådgande, vilket medgivande lämpligen borde avse tiden efter
ingången av år 1908, enär frågan om staternas omreglering väckts av styrelsen
i underdånig skrivelse den 12 november 1907.

I proposition (n:r 60) till 1910 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
förslag till lönereglering för tullverket i överensstämmelse med departementschefens
hemställan.

Riksdagen biföll icke Kungl. Maj:ts förslag om uppförande å ordinarie
stat av dåvarande sekreterareänsten å generaltullstyrelsens tullbehandlings-
och upplysningsbyrå samt tjänstens överflyttande i sammanhang
därmed till styrelsens kansli.

Beträffande den övriga personalen å styrelsens kanslibyrå biträdde
riksdagen emellertid vad Kungl. Maj:t föreslagit; de av Kungl. Maj:t
föreslagna förändringarna å revisionsbyrån fann riksdagen fullt motiverade;
och emot vad Kungl. Maj:t föreslagit i övriga ovan omförmälda hänseenden
beträffande generaltullstyrelsens personal hade riksdagen icke något att

erinra. .

I fråga om avlöningsförmånerna för de av riksdagen å ordinarie stat

uppförda befattningar hos generaltullstyrelsen, om vilka här är fråga, var
icke annan skiljaktighet mellan Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens beslut,
än att vaktmästarna tillerkändes rätt till enahanda ålderstillägg, som samma
års riksdag medgivit motsvarande vaktmästare hos fångvårdsstyrelsen, samt
att de därjämte berättigades att åtnjuta ej blott beklädnad eller beklädnadsersättning
utan även kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter i enlighet
med vad i sådant avseende gällde beträffande till samma förmån berättigade
befattningshavare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.
.

Bland de av riksdagen godkända avlöningsvillkoren för ordinarie be -

tattningshavare i generaltullstyrelsen inflöt även det av Kungl. Maj:t föreslagna
stadgandet, att löntagare vid bestämmandet av rätten till löneförhöjning
(genom ålderstillägg) borde tillgodoräknas den tid, som före den nya
avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen
eller annan samma lönegrad tillhörande befattning i generaltullstyrelsen,
vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial eller på grund
av förordnande i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen.

I det avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning, som riksdagen antog, förekom under
rubriken »övergångsbestämmelser» föreskrift därom, att, vad anginge beloppet
av den fasta ingångsavlöningen vid tillträde av befattning, tjänsteman
skulle äga tillgodoräkna sig, bland annat,

dels den tid, som förflutit, sedan han, vare sig på grund av konstitutorial
eller, efter ingången av år 1908, på grund av förordnande i följd
av frågan om omreglering av tullverkets stater, tillträtt innehavande å
ordinarie stat redan uppförd befattning eller annan ordinarie befattning,
tillhörande samma eller högre grupp, eller därmed likställd befattning
inom centralverket,

dels den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande
förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat
eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller
medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinneha^are, dock under
villkor att den sålunda bestridda befattningen vore att anse såsom motsvarande
eller jämförlig med tjänst inom samma grupp som den tjänst,
vilken tillträddes, eller inom högre grupp.

Till 1911 års riksdag avlät Kungl. Maj:t särskild proposition angående
beredande av löneförhöjning åt revisorerna å generaltullstyrelsens
revisionsbyrå A. Keyser och O. E. Torren.

Under erinran att de meranämnda två extra revisorstjänsterna å generaltullstyrelsens
revisionsbyrå från och med den 1 september 1905 uppehållits
av Keyser och Torren, intill dess de befordrats till ordinarie revisorer
å styrelsens revisionsbyrå, Keyser den 24 mars 1908 och Torrén den
12 oktober 1909, hade generaltullstyrelsen i underdånig skrivelse den 21

november 1910 anmält, att Keyser och Torren vore, jämlikt kungl. kungörelsen
den 18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande
av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna
för generaltullstyrelsen och de samma dag av Kungl. Maj:t fastställda
utgiftsstater för tullverket, berättigade att från och med 1911 års
början komma i åtnjutande av första löneförhöjningen med 500 kronor
vardera;

och enär de bägge re visors tjänster, Keyser och Torrén på förordnande
bestritt, från och med år 1911 uppförts å ordinarie stat samt, enligt nyssberörda
kungörelse, löntagare i generaltullstyrelsen vid bestämmande av
rätten till löneförhöjning finge tillgodoräknas den tid, som före den med
år 1911 gällande nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans
tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad tillhörande befattning
i generaltullstyrelsen vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial
eller på grund av förordnande i följd av frågan om lönereglering
för styrelsen, hade statskontoret i underdånigt utlåtande i ärendet hemställt,
att Keyser och Torrén måtte förklaras berättigade att vid 1911 års ingång
tillträda vardera ett första ålderstillägg om 500 kronor.

Då emellertid de förordnanden, enligt vilka Keyser och Torrén från
och med den 1 september 1905, intill dess de befordrats till ordinarie
revisorer, uppehållit förenämnda å extra avlöningsstat uppförda revisorstjänster,
enligt »vederbörande departementschefs mening icke kunde anses
vara meddelade direkt i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen,
ansåg han ifrågavarande tjänstemän ej heller på grund av kungörelsen
den 18 juni 1910 vara berättigade att för erhållande av löneförhöjning
tillgodoräkna sig den tid, de bestritt berörda förordnanden.

Att emellertid en sådan förmån det oaktat borde tillerkännas dem,
fann departementschefen vara av billighet betingat samt i full överensstämmelse
med tidigare av riksdagen gjorda medgivanden i flera liknande
fall. Departementschefen erinrade särskilt om 1906 års riksdags medgivande
beträffande förenämnda Klinckowström och Plagemann.

På förslag av Kungl. Maj:t medgav ock 1911 års riksdag, att Keyser
och Torrén finge för åtnjutande av ålderstillägg till den dem i deras dåvarande
egenskap tillkommande lön räkna sig till godo den tid, de från och

med den 1 september 1905 och till befordran till dåmera innehavd tjänst
på förordnande uppehållit revisorstjänst hos generaltullstyrelsen.

I proposition till 1913 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
till ändrad lydelse av § 3 samt övergångsbestämmelserna i avlöningsrejdementet
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustoch
gränsbevakning den 18 juni 1910; och hemställdes, att riksdagen
måtte förklara, att de ändrade bestämmelserna finge tillämpas, såsom om
de varit gällande vid 1913 års ingång.

Enligt vad chefen för finansdepartementet till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokoll meddelat, hade under den jämförelsevis korta tid,
avlöningsreglementet av den 18 juni 1910 varit gällande, hos Kungl. Maj:t
anförts besvär över ett stort antal av ‘generaltullstyrelsen meddelade beslut,
varigenom gjorda framställningar om avlöningsförhöjning för tulltjänsteman
blivit avslagna. Regeringsrätten, som förehaft dessa besvärsmål,
hade i regeln på grund av ordalydelsen i avlöningsreglementet och
därvid fogade övergångsbestämmelser ansett sig ej kunna göra ändring
i generaltullstyrelsens beslut. I många av dessa fall hade emellertid förhållandena
varit sådana, att man icke kunnat undgå att finna framställningarna
materiellt sett fullt befogade och bifall till desamma betingat
av rättvisa och billighet.

Flertalet av dessa besvärsmål hade föranletts därav, att övergångsbestämmelserna
finge tillämpas endast vid bestämmandet av den fasta insrånsrsavlöningen
men däremot icke med avseende å därefter förekom C

Ö O

mande avlöningsförhöjningar.

I skrivelse den 30 maj 1913 anförde riksdagen, hurusom de i övergångsbestämmelserna
ifrågasatta ändringarna, innefattande bestämmelsernas
tillämpning icke blott vid bestämmandet av ingångsavlöningen utan även
med avseende å därefter ifrågakommande avlöningsförhöjningar, ägde sin
fulla motsvarighet i postverkets då antagna, nya avlöningsreglemente.

lande redan från tidpunkten för 1910 års avlöningsreglementes ikraftträdande;
dock att under inga förhållanden avlöningsförhöjning finge tillträdas
förrän från 1914 års ingång.

Enligt riksdagens beslut intogos i första punkten av övergångsbestämmelserna
till avlöningsreglementet, bland annat, följande stadganden.

Beträffande de tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning eller kusteller
gränsbevakning, som övergått å 1911 års stat, ävensom beträffande
dem, vilka konstituerats att med 1911 års ingång tillträda befattning vid
någon av tullverkets nyssnämnda avdelningar, skulle ej blott i avseende
å beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid sådant tillträde utan även
beträffande därefter ifrågakommande avlöningsförhöjningar tillämpas vissa
angivna särskilda bestämmelser; däribland att tjänsteman skulle äga tillgodoräkna
sig

I en till 1913 års riksdag avlåten proposition föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen medgiva, att en var av följande befattningshavare hos generaltullstyrelsen,
nämligen byråchefen P. J. E. Ruus, byråassistenterna S. T.
Ahrenberg och N. I. Olson, notarien S. E. Widén samt vaktmästarna J.
A. Eklund och C. A. Eriksson måtte berättigas att för åtnjutande av förhöjning
å den med hans befattning förenade lön räkna sig till godo den tid,

han på förordnande uppehållit å extra stat uppförd, mot hans ordinarie
tjänst svarande befattning hos generaltullstyrelsen.

I detta hänseende erinrades i propositionen, att i enlighet med beslut
av 1907 års riksdag å extra stat inom generaltullstyrelsen inrättats
den nya tullbehandlings- och upplysningsbyrån. A denna byrå hade sedan
den 1 juli 1907 varit anställda Ruus i egenskap av byråchef, Ahrenberg
och Olson i egenskap av byråassistenter samt vaktmästarna Eklund och
Eriksson. Då sedermera ifrågavarande byrå genom beslut av 1910 års
riksdag överförts å ordinarie stat, hade en var av dessa befattningshavare
den 1 januari 1911 tillträtt ordinarie tjänst motsvarande den tjänst, han
senast å extra stat innehaft.

Den under åren 1901—1910 å extra stat uppförda notarietjänsten å
generaltullstyrelsens kanslibyrå hade från och med den 1 juli 1907 uppehållits
av ovanbemälde Widén, intill dess denne den 1 december 1909 befordrades
till ordinarie notarie å nämnda byrå.

Generaltullstyrelsen hade i underdånig skrivelse den 18 november
1912 hållit före, att Ruus, Ahrenberg, Olson, Eklund, Eriksson samt
Widén vore jämlikt den förenämnda kungl. kungörelsen den 18 juni 1910
berättigade att från och med 1913 års början bekomma, Ruus en löneförhöjning
av sexhundra kronor, Ahrenberg, Olson och Widén första förhöjningen
å lönen med vardera femhundra kronor samt en var av Eklund
och Eriksson likaledes första löneförhöjningen med etthundra kronor.

Statskontoret hade däremot i avgivet utlåtande erinrat, att, då anslag
till tullbehandlings- och upplysningsbyrån första gången beviljades, rätt
till ålderstillägg för personalen ifrågasatts, men det hade icke ansetts nödigt
eller lämpligt att redan då en dylik rätt tillerkändes densamma; ej heller
hade lönetursrätt för den tid, ifrågavarande personal varit uppförd på
extra stat, vare sig tillförne eller vid byråns överförande från och med
år 1911 på ordinarie stat beviljats där anställda tjänstinnehavare.

11—153369. Lönereglering »kommitténs bet. XLV11I.

Frånsett nämligen att med denna bestämmelse givetvis endast avsåges
förut befintliga ordinarie befattningar, som av nämnda anledning
uppehölles på förordnande, hade ifrågavarande byrås uppförande på extra
stat icke föranletts av frågan om lönereglering för styrelsen, utan endast
förorsakats av dess egenskap av att utgöra en försöksanordning.

Ej heller för ovanberörda notarietjänst å styrelsens kansli vore lönetursrätt
för den tid, då tjänsten varit uppförd å extra stat, enligt gällande
avlöningsvillkor medgiven.

För samtliga omhandlade tjänstinnehavare syntes emellertid billigheten
bjuda, att de medgåves lönetursrätt för de tider, de sålunda bestritt
tjänst å extra stat.

Vederbörande departementschef ansåg, i likhet med statskontoret,
förenämnda, å generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå
anställda befattningshavare icke på grund av kungörelsen den 18 juni 1910
berättigade att för erhållande av löneförhöjning tillgodoräkna sig den tid,
de före år 1911 bestritt ifrågavarande å extra stat uppförda befattningar;
och vad anginge den å extra stat uppförda notarietjänst, som Widén till
den 1 december 1909 bestritt, syntes ej förordnandet å denna tjänst kunna
anses vara meddelat i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen,
vadan jämväl för Widéns del möjligheten syntes vara utesluten
att för avlöningsförhöjning jämlikt förberörda kungörelse få tillgodoräkna
sig den tid, han uppehållit tjänsten i fråga.

Departementschefen ansåg emellertid billigheten fordra, att samtliga
de nämnda befattningshavarna för avlöningsförhöjning finge tillgodoräkna
sig tid, varunder de bestritt å extra stat uppförda tjänster, motsvarande
de ordinarie, de dåmera innehade. Ett medgivande i denna riktning stode
också i full överensstämmelse med tidigare av riksdagen fattade beslut i
liknande fall, i vilket hänseende departementschefen erinrade om det av
1911 års riksdag lämnade medgivande i fråga om löneförhöjning åt revisorerna
Keyser och Torrén.

Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan till
1913 års riksdag avlåtna proposition i ämnet bifölls. I

I skrivelse den 27 oktober 1913, med förslag till reglering av tull -

verkets utgiftsstater för år 1915, hemställde generaltullstyrelsen, att å styrelsens
revisionsbyrå måtte å ordinarie stat inrättas fyra nya revisorstjänster
för dess revisionsavdelning.

Vederbörande departementschef ansåg sig väl böra förorda dessa
tjänsters inrättande men icke kunna biträda styrelsens förslag om deras
upptagande å ordinarie stat, i anledning därav att frågan om revisionsväsendets
ordnande var i sin helhet överlämnad till utredning av särskilt
tillkallade sakkunniga. I avvaktan på dessas förslag syntes de nya tjänstemännen
böra uppföras endast på extra stat.

För de revisorer, som departementschefen sålunda ifrågasatte att
upptagas å extra stat för år 1915, ansåg han böra i tillämpliga delar
gälla de villkor och bestämmelser, som enligt kungörelsen den 18 juni 1910
vore stadgade för åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda
nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen.

Då avlöningen till en revisor utgjorde 4,000 kronor, därav tjänstgöringspenningar
1,500 kronor och ortstillägg 300 kronor, krävdes till
avlöning åt fyra dylika tjänstemän 16,000 kronor.

Vidkommande avlöningsstaten för lokalförvaltningen samt kust- och
gränsbevakningen hade generaltullstyrelsen, jämte det å extra stat för år
1914 uppförda tjänster upptagits på extra stat även för år 1915, gjort
framställning om inrättande av ett antal nya tjänster å ordinarie stat.

Under erinran att han hade för avsikt att, så fort förhållandena
medgåve, söka utverka Kungl. Maj:ts medgivande för igångsättande av en
omfattande undersökning och utredning, varpå en ny organisation av tullverket
skulle kunna byggas, sade sig departementschefen icke kunna tillstyrka,
att vid lokaltullförvaltningen erforderliga nya befattningar uppfördes
å ordinarie stat, men förordade deras upptagande å extra stat.

Beträffande de tjänster, om vilkas uppförande på extra stat generaltullstyrelsen
gjort framställning, hade styrelsen föreslagit, bland annat, att
de i åtskilliga paragrafer (däribland § 3) av avlöningsreglementet för tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning ävensom i övergångsbestämmelserna
till samma reglemente meddelade bestämmelser rörande ordinarie
tjänst eller tjänstinnehavare måtte förklaras skola i tillämpliga delar
gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra stat för år 1915, samt

tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar eller medelbar
succession efter å sådan tjänst förorduad tjänsteman.

Styrelsen avsåg härmed, att förutom de paragrafer i avlöningsreglementet,
som för det dåvarande gällde beträffande tjänstemän å extra stat,
även § 3 (i fråga om avlöningsförhöjning genom ålderstillägg) och övergångsbestämmelserna
måtte förklaras äga giltighet beträffande tjänsteman,
förordnad å tjänst å extra stat, ävensom tjänsteman, förordnad i omedelbar
eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman.

Det sålunda framställda förslaget att utsträcka stadgandena i § 3 av
avlöningsreglementet och i övergångsbestämmelserna till samma reglemente
att i tillämpliga delar gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra
stat för år 1915, samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar
eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman,
syntes departementschefen vara värt allt beaktande.

Särskilt om i avbidan på genomförandet av en mera ingående omorganisation
av tullverket det komme att förflyta någon tid, innan avgörande
kunde med fördel träffas, i huru stor utsträckning tjänsterna å extra
stat borde uppföras å ordinarie stat, ansåg han det angeläget, att dessa
tjänsters innehavare, vilka sålunda under för dem avsevärd tid kunde
komma att bliva stående på extra stat, bereddes den förmån i avlöningsväg,
som ett bifall till generaltullstyrelsens förslag i denna del innebure,
och varigenom den extra tjänstens skiljaktighet från ordinarie beställning
minskades.

Vad generaltullstyrelsen sålunda och i övrigt föreslagit i fråga om
villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöning å extra stat fann
departementschefen sig böra förorda och tillstyrka.

I överensstämmelse med departementschefens hemställan gjorde
Kungl. Maj:t framställning till 1914 års förra riksdag.

Riksdagen ansåg tyTdligt, att behov av de föreslagna revisorstjänsterna
förelåge, men fann, i likhet med Kungl. Maj:t, lämpligt, med hänsyn
till den påtänkta omorganisationen av revisions väsendet, att de nya tjänsterna
uppfördes å extra stat.

Mot Kungl. Maj:ts förslag om ökning av den extra personalen vid
lokalförvaltningen med vissa angivna befattningshavare hade Riksdagen

icke något att invända; och mot de av departementschefen förordade villkor
för åtnjutande av avlöning å extra stat hade riksdagen intet att
erinra.

För förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen, i enlighet
med vad chefen för finansdepartementet i yttrande till statsrådsprotokoll
närmare utvecklat, anvisade riksdagen på extra stat för år 1915
ett förslagsanslag, högst 16,000 kronor; och för förstärkning av arbetskrafterna
vid tullverkets lokalförvaltning, likaledes i enlighet med vad
departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet närmare utvecklat,
anvisade riksdagen på extra stat för år 1915 ett förslagsanslag,
till högst angivet belopp.

I skrivelse den 17 oktober 1914, med förslag till reglering av tullverkets
utgiftsstater för år 1916, hemställde generaltullstyrelsen, att de å
extra stat för år 1915 uppförda fyra revisorstjänsterna å styrelsens revisionsbyrå
måtte uppföras å extra stat jämväl för år 1916.

Vederbörande departementschef biträdde styrelsens berörda framställning.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att för förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen på
extra stat för år 1916 anvisa ett förslagsanslag, högst 16,000 kronor.

Vid behandling av avlöningsstaten för lokaltullförvaltningen samt
kust- och gränsbevakningen meddelade departementschefen, att den av
hans företrädare i ämbetet förordade revisionen av tullverkets organisation
dåmera blivit igångsatt, i det nämligen den 2 september 1914, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande, sakkunniga tillkallats för att efter verkställd
utredning avgiva förslag till omorganisation av tullverket.

De tjänster, vilka redan funnes uppförda på extra stat för år 1915,
hade av generaltullstyrelsen upptagits på extra stat även för år 1916; och

hade styrelsen beträffande dessa tjänster föreslagit, att de i §§ 1, 2, 3, 6, 7,
9, 11, 13, 14, 16, 17, 19 och 22 av avlöningsreglementet för tjänstemän
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning ävensom i
övergångsbestämmelserna till samma reglemente meddelade bestämmelser
rörande ordinarie tjänst eller tjänstinnehavare måtte förklaras skola i tillämpliga
delar gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra stat för år 1916,
samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar eller medelbar
succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman.

Departementschefen höll även före, att de å extra stat för år 1915
uppförda tjänsterna vore behövliga jämväl under år 1916; han hade därför
ansett sig böra i sitt förslag upptaga samtliga dessa tjänster.

Vad generaltullstyrelsen föreslagit i fråga om villkor och bestämmelser
för åtnjutande av avlöning å extra stat föranledde icke någon
erinran från departementschefens sida.

Med åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts i fråga om
uppförande å extra stat av vissa tjänster vid tullverkets lokalförvaltning
för år 1916, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att för förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets
lokalförvaltning, i enlighet med vad han i sitt yttrande närmare utvecklat,
på extra stat för år 1916 anvisa ett förslagsanslag till högst angivet
belopp.

Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan framlagda
förslag biföllos av riksdagen. I

I proposition till 1914 års senare riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, att registratorn å generaltullstyrelsens kansli V. A. Nyström,
aktuarie!! å styrelsens revisionsbyrå L. Torstenson och revisorn å
samma byrå P. F. M. Lehman måtte för erhållande av ålderstilläo-<? å
sina befattningar tillgodoräkna sig, Nyström den tid från och med den
1 april 1908 till och med den 21 januari 1910, varunder han på förordnande
uppehållit registrators- och aktuarietjänsten å styrelsens dåvarande
kanslibyrå under den tid, ordinarie innehavaren av tjänsten bestritt med avlöning
å extra stat uppförda tjänster, Torstenson den tid från och med den 1
oktober 1908 till och med den 31 december 1910, varunder han uppehållit

å extra stat uppförd aktuarietjänst, samt Lehman den tid från och med den 1
maj 1908 till och med den 31 december 1910, varunder han bestritt å extra
stat uppförd revisorstjänst, ävensom att Nyströms berörda tjänstetid måtte
så anses, som hade den infallit omedelbart före det Nyström tillträdde
sin ordinarie befattning.

Generaltullstyrelsen hade i skrivelse den 13 november 1913 gjort
framställning i syfte att Nyström, Torstenson och Lehman måtte från
och med år 1914 komma i åtnjutande av löneförhöjning samt därvid erinrat
om deras förenämnda förordnanden ävensom upplyst, att de tillträtt
sina dåmera innehavande befattningar, Nyström den 1 mars 1910, Torstenson
och Lehman den 1 januari 1911.

Under förutsättning att bemälda tjänstemän finge för vinnande av
löneförhöjning räkna sig till godo, Nyström den tid han i succession efter
ordinarie tjänsteman, som haft förordnande å extra statstjänst, uppehållit
registrator- och aktuarie^änsten, samt Torstenson och Lehman den tid
de uppehållit aktuarie- respektive revisorstjänster å extra stat, vore de
enligt generaltullstyrelsens mening samtliga berättigade att från och med
år 1914 komma i åtnjutande av första löneförhöjningen med 500 kronor
för en var av dem.

Statskontoret framhöll i avgivet utlåtande, att Nyström, Torstenson
och Lehman enligt för generaltullstyrelsen gällande avlöningsvillkor icke
ägde rätt att för lönetur tillgodoräkna sig den tid de, såsom Nyström,
på förordnande uppehållit ordinarie tjänst, vars innehavare bestritt tjänst
å extra stat, eller, såsom de båda sistnämnda, själva uppehållit tjänst å
extra stat.

Under erinran, att lönetursrätt för dylik tjänstgöring medgivits dels
av 1913 års riksdag åt åtskilliga tjänstinnehavare inom generaltullstyrelsen,
vilkas tjänstgöring varit i förevarande hänseende jämförlig med Torstensons
och Lehmans, dels ock av 1909 års riksdag åt dåvarande registratorn
och aktuarien hos styrelsen Delphin, vilken på samma sätt som Nyström
på förordnande uppehållit ordinarie tjänst, hemställde statskontoret
emellertid, att proposition måtte till riksdagen avlåtas i det av generaltullstyrelsen
angivna syfte.

Vederbörande departementschef framhöll ock, att kungörelsen den

18 juni 1910 angående avlöningsvillkoren för generaltullstyrelsen icke
innehölle något stadgande, på grund av vilket Nyström skulle äga för
lönetur tillgodoräkna sig den tid, han på förordnande uppehållit ordinarie
tjänst, vars innehavare bestritt tjänst av första graden å extra stat, eller
Torstenson och Lehman den tid, de själva uppehållit tjänst å extra stat.
Sådan förmån syntes dock av billighetshänsyn böra tillerkännas dem, desto
hellre som ett medgivande i denna riktning stode i full överensstämmelse
med av riksdagen förut fattade beslut i liknande fall.

Den omständigheten, att Nyströms förordnande hade upphört en
kortare tid, innan han tillträtt ordinarie tjänst, borde likaledes, enligt
departementschefens mening, av billighetsskäl icke hindra, att han för åtnjutande
av avlöningsförhöjning finge räkna sig till godo den tid, han
innehade här ifrågavarande förordnande. Med hänsyn till gällande avlöningsbestämmelsers
föreskrift om viss tids fortsatt innehavande av befattning i
samma lönegrad, såsom förutsättning för erhållande av löneförhöjning,
borde emellertid jämväl i nyssberörda avseende riksdagens medgivande
inhämtas.

Kungl. Maj:ts framställning i ärendet vann riksdagens bifall. I

I skrivelse den 5 oktober 1914 gjorde generaltullstyrelsen framställning
om löneförhöjning åt vissa befattningshavare hos styrelsen och hemställde
därvid, bland annat, att sekreteraren hos styrelsen Delphin samt
notarierna å styrelsens kansli P. U. Ahlin och friherre J. L. von Saltza
måtte från och med år 1915 komma i åtnjutande av första förhöjningen
å lönen, en var med femhundra kronor.

Enligt vad styrelsen meddelade, hade Delphin från och med den 1
december 1909, intill dess han den 21 januari 1910 utnämnts till sin
sekreterarbefattning, innehaft å extra avlöningsstat uppförd sekreterartjänst
å styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Ahlin och von Saltza hade från och med den 1 januari till och
med den 31 december 1910 innehaft, Ahlin notarietjänst å styrelsens
kanslibyrå och von Saltza registrators- och aktuarietjänst å styrelsens tullbehandlings-
och upplysningsbyrå, båda tjänsterna uppförda å extra avlö -

ningsstat. De hade tillträtt sina nuvarande befattningar den 1 januari
1911.

Statskontoret åberopade i avgivet utlåtande i ärendet vad som anförts
i statskontorets utlåtande den 1 december 1913 i fråga om löneförhöjning
åt aktuarien å generaltullstyrelsens revisionsbyrå Torstenson och
revisorn å samma byrå Lehman.

Vederbörande departementschef erinrade vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj:t, att Riksdagen upprepade gånger medgivit befattningshavare
hos generaltullstyrelsen rätt att för löneförhöjning tillgodoräkna
tid, varunder de bestritt tjänst å extra stat. Senast hade aktuarien
Torstenson och revisorn Lehman på grund av 1914 års senare riksdags
beslut kommit i åtnjutande av dylik rätt. Billighetsskäl talade för, att
även i förevarande fall medgivande i denna riktning lämnades.

1 enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
1915 års riksdag medgiva, att en var av sekreteraren Delphin samt notarierna
Ahlin och von Saltza finge för åtnjutande av ålderstillägg å den med
hans tjänst förenade lön tillgodoräkna sig, Delphin den tid från och med
den 1 december 1909 till och med den 20 januari 1910, varunder han
uppehållit å extra stat uppförd sekreterartjänst, samt Ahlin och von
Saltza den tid från och med den 1 januari till och med den 31 december
1910, varunder de bestritt, Ahlin å extra stat uppförd notarietjänst
och von Saltza å extra stat uppförd registrators- och aktuarie^ änst.

Då riksdagen förut vid olika tillfällen beviljat tjänstinnehavare inom
generaltullstyrelsen lönetursrätt för tjänstgöring under förhållanden, likartade
med de då förevarande, ansåg riksdagen sig böra bifalla Kungl. Maj:ts
förslag, men uttalade tillika önskvärdheten av, att snarast möjligt måtte
komma till stånd av departementschefen bebådad utredning, huruvida icke
avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen kunde så kompletteras, att
frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare inom denna styrelse
icke esomoftast behövde dragas inför riksdagen.

Ö O

* *

Den av löneregleringskommittén åstadkomna utredningen giver
alltså vid handen, att, sedan från och med år 1901 för vissa såsom be 12—153309.

Lönereglering skommitténs bet. XLVJII.

hövliga ansedda tjänster dels hos generaltullstyrelsen dels vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning avlöningar varit, i avbidan
å resultatet av kommittéutredning, anvisade allenast å extra stat, vid 1904
års riksdag ny avlöningsstat antogs för lokalförvaltningen samt kust- och
gränsbevakningen, varvid i ett särskilt avlöningsreglemente sammanfördes
villkoren för åtnjutande av den avlöning, som enligt den nya staten skulle
tillkomma tjänstemän och betjänte vid nämnda lokalförvaltning samt kustoch
gränsbevakning.

Att ny avlöningsstat för generaltullstyrelsen ej samtidigt kom till
stånd, berodde därpå, att, enär den då gällande staten för styrelsen blivit
upprättad på grundvalen av överensstämmelse med andra centrala ämbetsverk,
genomförandet av tilläventyrs betingade ändringar i fråga om de
särskilda lönebeloppen syntes böra ske allenast i sammanhang med vidtagande
av motsvarande ändringar i andra centrala ämbetsverks stater.1
I de då — enligt kungl. kungörelse den 1 november 1878 — gällande
bestämmelserna angående villkoren för åtnjutande av avlöning å generaltullstyrelsens
stat gjordes ej heller någon ändring vid 1904 års riksdag.

Medel anvisades emellertid fortfarande å extra stat för vissa tjänster
hos styrelsen, dels, såsom från och med år 1901, för en notarietjänst å
kanslibyrån samt två revisorstjänster å revisionsbyrån, dels ock för en
aktuarietjänst å sistnämnda byrås statistiska avdelning.

I det av Kungl. Maj:t för 1904 års riksdag framlagda förslaget till avlöningsreglemente
för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning hade intagits bestämmelse i syfte att
beträffande ordinarie tjänst, som dittills varit å tullverkets extra avlöningsstat
uppförd, den tjänsteman, som på grund av förordnande tillträtt tjänsten
å den extra staten, skulle få beräkna tidpunkten för ålderstilläggs åtnjutande
i den ordinarie tjänsten från den tid, han tillträtt tjänsten å
extra stat.

Inom riksdagen väcktes emellertid förslag, åsyftande, att de tjänstemän,
som från och med år 1901 varit förordnade i succession efter å
extra stat förordnade, måtte liksom dessa för erhållande av ålderstillägg

1 Löneregleringar av dylik art för vissa ämbetsverk vidtogos först vid 1907 års

riksdag.

få tillgodoräkna sig den tid, de sålunda innehaft förordnande. Med anledning
därav intogs i det av riksdagen godkända avlöningsreglementet följande
vidsträckta övergångsstadgande:

»Vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket
kan komma i åtnjutande av ålderstillägg, må medräknas tid, varunder han
efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande bestritt tjänst å
tullverkets extra avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare under tiden
uppehållit tjänst å nämnda stat.»

Först vid 1910 års riksdag uppfördes å ordinarie stat förenämnda
notarie-, revisors- och aktuarie^ änster hos generaltullstyrelsen.

Emellertid medgav 1906 års riksdag, på framställning av Kungl.
Maj:t, att två dåmera ordinarie tjänstemän i första lönegraden hos generaltullstyrelsen
friherre Klinckowström och Plagemann fingo för åtnjutande
av ålderstillägg räkna sig till godo den tid, de från och med år 1901 och
till sin befordran i juni 1905 till dåmera innnehavda tjänster på förordnande
uppehållit förenämnda två revisorstjänster å extra stat.

Riksdagen förklarade sig hava funnit med billighet överensstämmande,
att Klinckowström och Plagemann erhölle samma förmån, som vid den år
1904 genomförda löneregleringen för tullverkets lokalförvaltning tillerkänts
där anställda tjänstemän och betjänte, eller att vid bestämmande av tidpunkten,
då tjänstinnehavare kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg,
finge medräknas den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande
förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat.

Från och med den 1 juli 1907 tillkom inom generaltullstyrelsen på
extra stat en ny byrå, tullbehandlings- och upplysningsbyrån, med följande
befattningshavare: eu byråchef, en sekreterare, två byråassistenter av andra
lönegraden, en registrator och aktuarie samt två vaktmästare.

Styrelsen hade ifrågasatt, att dessa befattningshavare, ehuru på
extra stat, skulle tillerkännas — redan från början — rätt att för åtnjutande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig sin tjänstgöring å byrån även
under den tid, som komrae att förflyta, innan befattningarna kunde varda
uppförda å ordinarie stat. Så blev dock icke fallet.

Vid 1910 års riksdag kom tullbehandlings- och upplysningsbyrån
på ordinarie stat, i sammanhang varmed byråchefen och de två byråassi -

stenterna samt två vaktmästare blevo ordinarie befattningshavare; enahanda
blev ock förhållandet med registratorn och aktuarien å nämnda
byrå, vars befattning dock förvandlades till notarietjänst och placerades å
styrelsens kansli. Sekreterareänsten å tullbehandlings- och upplysningsbyrån
hade jämväl föreslagits till överflyttning å kansliet, men riksdagen
medgav ej denna tjänst till uppförande å ordinarie stat.

° Emellertid hade Kungl. Maj:t till 1909 års riksdag gjort framställning
om beredande av ålderstillägg åt registratorn och aktuarien hos generaltullstyrelsen
Delphin.

Denne hade alltifrån den 1 januari 1901 intill den 1 april 1908,
då han tillträdde registrators- och aktuarietjänsten, haft förordnanden dels
(till den 1 juli 1907) att uppehålla denna tjänst under den tid, den ordinarie
innehavaren bestritt den å extra stat uppförda notarietjänsten hos
styrelsen, dels (under tiden från den 1 juli 1907 till den 1 april 1908)
att förvalta en notariebefattning å ordinarie stat, medan dess innehavare
tjänstgjort såsom sekreterare å den på extra stat befintliga tullbehandlingsoch
upplysningsbyrån.

Vederbörande departementschef hade ansett billigheten bjuda, att
enahanda förmåner, som i förevarande avseende enligt förenämnda övergångsstadgande
i avlöningsreglementet för tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning tillerkänts i samma reglemente avsedda
tjänstemän och betjänte, jämväl måtte komma Delphin till godo för den
tid, han tjänstgjort såsom registrator och aktuarie.

Däremot hade departementschefen, på anförda skäl, funnit Delphin
icke böra berättigas att i och för ålderstillägg få räkna sig till godo tid,
då han uppehållit den nämnda notariebefattningen å ordinarie stat.

Kungl. Maj:ts framställning i ämnet avfattades i överensstämmelse
med departementschefens uppfattning och bifölls av riksdagen.

Vid 1910 års riksdag antogs nytt avlöningsregleraente för tjänstemän
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.
(Tjänstemännen fördelades i »tjänstemän av högre grad» och »tjänstemän
av lägre grad», motsvarande de dåvarande betjänte.)

I övergångsbestämmelserna till detta reglemente intogs föreskrift
att, vad anginge beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid tillträde av

befattning, tjänsteman skulle äga tillgodoräkna sig, bland annat, den tid,
varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande
inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller tjänst
med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar
succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, under villkor dock att
den sålunda bestridda befattningen vore att anse såsom motsvarande eller
jämförlig med tjänst inom samma grupp som den tjänst, vilken tillträddes,
eller inom högre grupp. (Vid 1913 års riksdag utsträcktes bestämmelsen
till att gälla även vid ifrågakommande avlöningsförhöjningar.)

Då vid 1910 års riksdag ny avlöningsstat för generaltullstyrelsen
jämväl antogs, uppfördes därå, såsom redan är antytt, såväl å extra stat
befintliga notarietjänsten å kansliet samt två revisorstjänster och en aktuariebefattning
å revisionsbyrån som ock tullbehandlings- och upplysningsbyrån
med byråchef och två byråassistenter, ävensom den till notarietjänst
å kansliet förvandlade registrators- och aktuarietjänsten å nyssnämnda
byrå samt de två där anställda vaktmästarna.

Det synes hava kunnat ligga till hands — med riksdagsbesluten
rörande förenämnda Klinckowström, Plagemann och Delphin i minnet —
att i avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare i generaltullstyrelsen
intagits någon med det oinförmälda övergångsstadgandet i avlöningsreglementet
för lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen
mer eller mindre överensstämmande föreskrift i fråga om rätt för befattningshavare
i generaltullstyrelsen att få tillgodoräkna sig tid, varunder
han haft stadigvarande förordnande å tjänst på extra avlöningsstat
eller tjänst med avlöning å extra stat m. m. Så skedde emellertid icke.

Bland avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare i generaltullstyrelsen
inflöt emellertid (jfr kungl. kungörelse den 18 juni 1910)
det stadgande, att löntagare vid bestämmandet av rätten till löneförhöjning
borde tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande
i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen eller annan samma
lönegrad tillhörande befattning i generaltullstyrelsen, vare sig på grund
av fullmakt eller konstitutorial eller på grund av förordnande i följd av
frågan om lönereglering för styrelsen.

Och då mot slutet av år 1910 fråga uppstod om ålderstillägg för

revisorerna Keyser och Torren, vilka uppehållit meranämnda två extra
revisorstjänster från och med den 1 september 1905 intill dess de befordrats
till ordinarie revisorer, höll generaltullstyrelsen i underdånig
skrivelse den 21 november 1910 före, att Keyser och Torren voro, jämlikt
kungl. kungörelsen den 18 juni 1910 och samma dag av Kungl. Maj:t
fastställda utgiftsstater för tullverket, berättigade att från och med 1911
års början komma i åtnjutande av första löneförhöjning med 500 kronor
var.

Statskontoret var av samma åsikt, enligt utlåtande den 5 januari 1911.

Vederbörande departementschef däremot höll före, att förordnandena
för Keyser och Torren å de extra revisorstjänsterna icke kunde anses
vara meddelade direkt i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen
och att Keyser och Torrén fördenskull ej på grund av kungörelsen
den 18 juni 1910 vore berättigade att för erhållande av löneförhöjning
tillgodoräkna sig den tid, de bestritt berörda förordnanden.

Departementschefen ansåg dock en sådan förmån böra ur billighetssynpunkt
tillerkännas dem, i överensstämmelse med tidigare medgivanden
i liknande fall, särskilt beträffande ovanbemälda Klinckowström och Plagemann.

Så blev ock riksdagens beslut.

Mot slutet av år 1912 uppkom ånyo fråga om ålderstillägg för befattningshavare
hos generaltullstyrelsen, vilka före sin befordran till ordinarie
tjänster haft förordnanden att bestrida vissa av de förenämnda befattningarna
med avlöning å extra stat. Dessa befattningshavare voro
byråchefen Ruus, byråassistenterna Ahrenberg och Olson samt vaktmästarna
Eklund och C. A. Eriksson, vilka varit anställda å tullbehandlingsoch
upplysningsbyrån, samt notarien Widén, som uppehållit den merberörda
extra notarietjänsten å kanslibyrån.

Generaltullstyrelsen åberopade fortfarande kungörelsen den 18 juni
1910; statskontoret åter fann dåmera nämnda kungörelse ej tillämplig på
de föreliggande fallen.

Med den bestämmelse i nyssberörda kungörelse, som här enligt generaltullstyrelsens
mening skulle vara tillämplig, avsågs — framhöll statskontoret
— givetvis endast förut befintliga ordinarie befattningar, som i

följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen uppehölles på
förordnande.

Statskontoret fastade ock uppmärksamheten på att för den tid, personalen
å tullbehandlings- och upplysningsbyrån varit uppförd på extra
stat, lönetursrätt icke beviljats där anställda tjänstinnehavare vare sig
tillförne eller vid byråns överförande på ordinarie stat, och detta oaktat
rätt till ålderstillägg för personalen varit ifrågasatt, då anslag första gången
beviljades till byrån.

Ur billighetssynpunkt ansåg emellertid statskontoret, likasom ock
sedermera vederbörande departementschef, att samtliga de nämnda befattningshavarna
(alltså även Widén) borde för avlöningsförhöjning få tillgodoräkna
sig tid, varunder de bestritt å extra stat uppförda tjänster, motsvarande
de ordinarie, de dåmera innehade. Departementschefen åberopade
i sådant hänseende tidigare beslut av riksdagen i liknande fall, särskilt
beträffande revisorerna Keyser och Torren.

Riksdagens beslut utföll ock nu i enlighet med departementschefens
hemställan.

Vid 1914 års senare riksdag bifölls åter en framställning om ålderstillägg
ur billighetssynpunkt för vissa tjänstemän hos generaltullstyrelsen.

Dessa voro registratorn å styrelsens kansli Nyström, aktuarien å
revisionsbyrån Torstenson och revisorn å samma byrå Lehman.

Det begärdes och medgavs, att de skulle få för erhållande av ålderstillägg
vid sina befattningar tillgodoräkna sig,

Nyström den tid från och med den 1 april 1908 till och med den
21 januari 1910, varunder han på förordnande uppehållit registrators- och
aktuarietjänsten å styrelsens dåvarande kanslibyrå under den tid, ordinarie
innehavaren av tjänsten bestritt med avlöning å extra stat uppförda tjänster
— och denna förmån skulle medgivas Nyström, oaktat han ej omedelbart
efter förordnandets slut utan först den 1 mars 1910 tillträtt sin befattning
som registrator; samt

Torstenson och Lehman de tider de, den förre från och med den 1
oktober 1908 och den senare från och med den 1 maj samma år bestritt
å styrelsens extra avlöningsstat uppförda respektive aktuarie- och revi -

sorstjänster, intill dess de den 1 januari 1911 tillträtt sina innehavande
befattningar.

I sistnämnda ärende erinrades dels om 1913 års riksdags medgivanden
för åtskilliga tjänstinnehavare inom generaltullstyrelsen, vilkas
tjänstgöring varit i förevarande hänseende jämförlig med Torstensons och
Lehmans, dels om medgivandet av 1909 års riksdag åt dåvarande registratorn
och aktuarien Delphin, vilken på samma sätt som Nyström på förordnande
uppehållit ordinarie tjänst.

Såsom ovan är antytt, ansågs ock den omständigheten, att Nyströms
förordnande upphört en kortare tid, innan han tillträtt ordinarie tjänst, av
billighetsskäl icke böra hindra, att han för åtnjutande av avlöningsförhöjning
finge räkna sig till godo den tid, han innehade här ifrågavarande
förordnande.

Vid 1915 års riksdag slutligen gjorde Kungl. Maj:t framställning
om medgivande för sekreteraren hos generaltullstyrelsen Delphin samt
notarierna å styrelsens kansli Ahlin och friherre von Saltza att för åtnjutande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig, Delphin den tid han uppehållit
den å extra stat uppförda sekreterareänsten å tullbehandlings- och upplysningsbyrån
från och med den 1 december 1909, intill dess han den 21
januari 1910 utnämndes till innehavande tjänst, samt Ahlin och von Saltza
den tid de från och med den 1 januari 1910 till den 1 januari 1911 (då
de tillträdde sina nuvarande befattningar) bestritt, Ahlin den extra notarietjänsten
å kansli byrån och von Saltza registrators- och aktuarietjänsten å
tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Riksdagen biföll framställningen under åberopande, att riksdagen
förut vid olika tillfällen beviljat tjänstinnehavare inom generaltullstyrelsen
lönetursrätt för tjänstgöring under förhållanden, likartade med de då
förevarande.

Såsom i det föregående är nämnt, trädde generaltullstyrelsens tullbehandlings-
och upplysningsbyrå i verksamhet den 1 juli 1907 med avlöningar
åt befattningshavarna på extra stat.

Styrelsen hade ifrågasatt, att i deras avlöningsförmåner skulle redan
från början ingå rätt till ålderstillägg; men vederbörande departements -

chef fann det varken nödigt eller ens lämpligt att redan då tillerkänna
byråns personal rätt till ålderstillägg å lönen. Så skedde ej heller.

Vid 1914 års förra riksdag och vid 1915 års riksdag har emellertid
för innehavare av å extra stat uppförda tjänster vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning ävensom för befattningshavare i
succession efter sådan tjänsteman å extra stat utverkats förmånen av avlöningsförhöjning
genom ålderstillägg.

För de fyra nya revisorstjänster å generaltullstyrelsens revisionsbyrå,
för vilka, med hänsyn till påtänkt omorganisation av revisionsväsendet,
avlöningar blivit enligt beslut av sistnämnda båda riksdagar anvisade allenast
å extra stat, skola i tillämpliga delar gälla de villkor och bestämmelser,
som enligt kungl. kungörelsen den 18 juni 1910 äro stadgade för
åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna
för generaltullstyrelsen.

-* *

I ett utlåtande av den 24 mars 1915, hörande till den genom kungl.
remiss den 12 augusti 1915 till löneregleringskommittén överlämnade akten
i fråga om ålderstillägg åt notarien hos generaltullstyrelsen Ahlin, har
statskontoret framhållit, hurusom i fråga om befattningshavare vid tullverket
medgivits vissa undantag från den eljest i allmänhet tillämpade
regeln, att tjänstgöring såsom vikarie å annans tjänst ej finge tillgodoräknas
för ålderstilläggs åtnjutande.

Att även därutöver undantagsförmåner såväl genom meddelade bestämmelser
som ock i specialfall kommit befattningshavare vid tullverket
t till del, torde den av löneregleringskommittén meddelade utredningen visa.

Ändamålet med denna utredning har angivits vara att få utrönt,
, huruvida icke avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen kunde så

kompletteras, att frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare
inom denna styrelse icke esomoftast behövde dragas inför riksdagen.

Med denna utgångspunkt och med blicken jämväl fästad på de
särskilda i utredningen angivna fallen, då dylika frågor hittills föranlett
framställningar till riksdagen, kunde det till äventyrs synas ligga när 13—153369.

Löneregleringskommitténs bet. XLVlll.

mast till hands att föreslå en sådan komplettering av de för generaltullstyrelsen
enligt kungl. kungörelsen den 18 juni 1910 gällande avlöningsbestämmelserna,
att dessa uti nu ifrågavarande hänseenden bragtes i så
nära överensstämmelse som möjligt med gällande bestämmelser i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och
gränsbevakning.

I sådant fall skulle till de i den nämnda kungörelsen intagna villkor
för erhållande av löneförhöjning kunna göras ett tillägg av följande
innehåll:

att befattningshavare, som befordrats eller befordras till ordinarie
tjänst hos generaltullstyrelsen, äger såväl i avseende å beloppet av ingångsavlöningen
vid tillträdet av tjänsten som ock beträffande därefter
ifrågakommande löneförhöjningar att tillgodoräkna sig den tid, varunder
han omedelbart före sin befordran på grund av stadigvarande förordnande
bestritt hos styrelsen tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i
omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare,
dock under villkor att den sålunda bestridda befattningen är att
anse såsom motsvarande eller jämförlig med tjänst inom samma lönegrad
som den tillträdda ordinarie tjänsten.

Det måste emellertid uppmärksammas, att en allmän bestämmelse
av sådant innehåll bland avlöningsvillkoren för generaltullstyrelsen skulle
kunna medföra konsekvenser i olika avseenden.

Ihågkominas bör nämligen, att, medan för tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning liksom för post- och telegrafverken
samt statens järnvägar gälla särskilda avlöningssystem, däremot avlöningsförmånerna
för ordinarie befattningshavare i generaltullstyrelsen — om
man frånser vissa särskilda förmåner för vaktmästarpersonalen beträffande
beklädnad samt fri läkarvård och fria medikamenter — äro bestämda
efter den s. k. statskontorstypen, alltså i enlighet med vad som gäller ett flertal
andra verk. Och så länge förhållandet förbliver sådant, synes det ingalunda
oantagligt, att infogandet i avlöningsvillkoren för generaltullstyrelsen
av en allmän bestämmelse med nyss angivna innebörd skulle komma att
föranleda motsvarande anspråk från andra håll.

Bland dylika möjliga anspråk framträder i främsta rummet det, att

den nu för verk av statskontorets avlöningstyp i allmänhet gällande regeln,
att tjänstgöring såsom vikarie å annans tjänst icke får tillgodoräknas för
ålderstillägg vid sedermera erhållen egen tjänst, måtte även för andra verk
av nämnda avlöningstyp än generaltullstyrelsen ersättas med ett stadgande,
motsvarande den uti nämnda allmänna bestämmelse innehållna föreskriften
om rätt för ordinarie befattningshavare hos generaltullstyrelsen att tillgodoräkna
sig tid, varunder han hos styrelsen bestritt tjänst i omedelbar
eller medelbar succession efter tjänstinnehavare, som förordnats på tjänst
med avlöning å extra stat.

Då ett dylikt anspråk icke torde böra godkännas, kräver alltså enligt
kommitténs uppfattning försiktigheten, att den nyss angivna föreskriften
uteslutes ur det tillägg till villkoren enligt 1910 års kungörelse för
erhållande av löneförhöjning, om vilket fråga är.

Med iakttagande härav borde då tillägget avfattas sålunda:

att befattningshavare, som befordrats eller befordras
till ordinarie tjänst hos g ener altullstyr elsen, äger såväl i
avseende å beloppet av ing ängs avlöning en vid tillträdet av
tjänsten som ock beträffande därefter ifrågakommande löneförhöjningar
att tillgodoräkna sig den tid, varunder han
omedelbart före sin befordran på grund av stadigvarande
förordnande bestritt hos styrelsen tjänst med avlöning ä
extra stat, dock under villkor att den sålunda bestridda
befattningen är att anse såsom motsvarande eller jämförlig
med tjänst inom samma lönegrad som den tillträdda ordinarie
tjänsten.

1 Även ett sålunda avfattat tillägg skulle dock till förmån för gene raltullstyrelsens

befattningshavare innebära vissa avvikelser från hittills
iakttagna regler i fråga om andra verk med avlöningsförmåner bestämda
< enligt den s. k. statskontorstypen. Dessa avvikelser framgå av följande

sammanställning:

a) 1 fråga om verk av nyssnämnda typ i allmänhet har, såvitt för
kommittén nu är känt, rätt att för löneförhöjning (ålderstillägg) tillgodoräknas
tjänstgöring å tjänst på extra stat hitintills dels förutsatt, att samma
extra tjänst överförts till ordinarie, och dels ifrågakommit blott för

100

den, vilken efter tjänstgöring å tjänsten, då den var extra, utnämnts till
innehavare av densamma, då den blev ordinarie.

Enligt det förevarande avfattningsalternativet skulle åter rätten att
för ålderstillägg tillgodoföras förrättande av en extra tjänst — under
angivet villkor — tillkomma även en person, vilken utnämnes å en
kanske redan före nämnda tjänstgöring befintlig ordinarie tjänst, som ej har
samband med den förrättade extra tjänsten. Tillgodoräknandet skulle
alltså icke förutsätta, vare sig att den extra tjänsten blivit ordinarie, då
tillgodoräknandet ifrågakomme, eller ens att den någonsin bleve det.

b) I fråga om åsyftade verk i allmänhet beror medgivandet av
sådan rätt, som här är avsedd, på prövning i det särskilda fallet och
rätten medgives enligt regeln i samband med den extra tjänstens förvandling
till ordinarie.

Enligt det förevarande avfattningsalternativet däremot skulle samma
rätt vara på förhand stadgad genom allmän författning.

Det lärer ej kunna förnekas, att åtminstone för närvarande ur
följdriktighetens synpunkt ett visst fog skulle kunna anses förefinnas för
eventuella yrkanden, att de påpekade avvikelserna till generaltullstyrelsens
förmån borde upphöra att vara avvikelser och de i dem innefattade reglerna
utsträckas att gälla även övriga verk med avlöningsvillkor enligt
statskontorstypen.

Ville man undgå de konsekvenser, vilka sålunda kunde påyrkas,
synes i det väsentliga knappast någon annan utväg stå till buds än att
avstå från att meddela något generellt stadgande i sådan riktning, som
härovan ifrågasatts, och att alltså låta frågan om rätt för ordinarie befattningshavare
att för ålderstillägg tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring 1

å extra tjänst bliva för generaltullstyrelsens vidkommande liksom för övriga
verk av statskontorstyp beroende på prövning i varje särskilt fall.

Enligt kommitténs uppfattning torde dock med skäl kunna göras ,

gällande, att generaltullstyrelsen vid jämförelse med andra verk, vilkas
avlöningsförhållanden bestämts enligt statskontorstypen, redan nu i viktiga
avseenden intager en särställning, som gör, att vad som beträffande
rätt att för ålderstillägg räknas till godo tidigare tjänstgöring å extra
tjänst funnits befogat för generaltullstyrelsen icke nödvändigt måste ur

101 ,

följdriktighetens synpunkt anses böra gälla även andra verk av i huvudsak
nämnda avlöningstyp.

I sådant hänseende är först att erinra sig, att generaltullstyrelsen
bildar en del av tullverket, vilket jämte styrelsen som centralförvaltning
omfattar en stor lokalförvaltning. Härav följer önskvärdheten av en viss
överensstämmelse mellan avlöningsvillkoren för tjänstemännen inom de båda
förvaltningarna. Uet förefaller sålunda ej onaturligt, att vad som funnits
böra medgivas lokalförvaltningens befattningshavare också bör, i mån som
icke desto viktigare hänsyn hindra det, äga sin motsvarighet för centralförvaltningens
tjänstemän. Denna uppfattnings tillämpning i frågan om
rätt att för löneförhöjning tillgodoräknas föregående tjänstgöring å extra
tjänst har ju också utgjort grunden till de många framställningar om löneförhöjningar
för enskilda befattningshavare hos styrelsen, som föranlett
den här förevarande utredningen.

Vidare är tullverket en av de statens förvaltningsgrenar, vilka i
särskild grad till såväl sin centralt som sin lokalt verksamma del röna
påverkan av den allmänna ekonomiska omsättningens och rörlighetens samt
samfärdselns utveckling. Härutinnan äger tullverket en viss frändskap
med de s. k. egentliga kommunikationsverken. Detta förhållande torde
ock utgöra grunden därtill, att tullverket inbegripits i den utredning, som
nyligen igångsatts med syfte att söka finna i görlig omfattning gemensamma
principer för avlöningsförhållandenas ordnande inom de egentliga
kommunikationsverken och vissa dem närstående förvaltningar.

Det synes kommittén icke vara oantagligt, att även tullverket
skall kunna i väsentliga delar föras in under de huvudprinciper, som
J kunna finnas erforderliga och lämpliga för i främsta rummet de egentliga

kommunikationsverken. Sker så, skall generaltullstyrelsen hava upphört
att vara ett verk, vars avlöningsregler bestämts efter statskontorstypen.
* Och därmed vore också givet, att mindre skäl skulle finnas för att under

åberopande av konsekvensens krav påyrka, att avlöningsbestämmelserna
för generaltullstyrelsen böra äga motsvarighet för verk, vilkas avlöningsregler
ordnats enligt nämnda typ.

Med stöd av nu antydda överväganden anser sig kommittén icke
av ovannämnda, med åberopande av fordran på följdriktighet stödda yr -

102

kanden förhindrad att förorda ett tillägg till de för generaltullstyrelsen
enligt oinförmälda kungl. kungörelse den 18 juni 1910 gällande avlöningsbestämmelserna
av den avfattning, som senast här ovan upptagits.

Skulle emellertid ett dylikt tillägg anses icke böra göras, torde
Kungl. Maj:t och riksdagen ej heller för framtiden undgå framställningar
om rätt för befattningshavare hos generaltullstyrelsen att för erhållande
av ålderstillägg tillgodoräknas tidigare tjänstgöring å extra tjänst.

I detta hänseende får kommittén erinra, att uti 1916 års statsverksproposition
jämväl för år 1917 anslag å extra stat äskats för de fyra
revisorstjänster å generaltullstyrelsens revisionsbyrå, för vilka, med hänsyn
till påtänkt omorganisation av revisionsväsendet, avlöningar genom beslut
av 1914 års förra riksdag och 1915 års riksdag anvisats allenast å sådan
stat. Vidare är att uppmärksamma, hurusom enligt meddelande i bilaga
till 1916 års statsverksproposition (7:de huvudtiteln. Statskontoret) en
lösning av frågan om revisionsväsendets omorganisation icke torde kunna
emotses förrän efter en avsevärd tids förlopp.

Det torde nu med säkerhet vara att förvänta, att under antydda
tid en eller flera av de nyssnämnda extra revisorstjänsternas innehavare
skola hinna nå utnämning till ordinarie tjänst. För sådan tjänsteman
synas då komma att föreligga enahanda skäl till medgivande av
rätt att för löneförhöjning räknas den föregående tjänstgöringen å extra
tjänst till godo, som tidigare lett till sådant medgivande. Denne tjänsteman
torde nämligen intaga samma ställning som den, vilken föranledde
1906 års riksdag att enligt gjord framställning medgiva de dåmera till
ordinarie befattningar hos generaltullstyrelsen befordrade friherre K. M.

B. Klinckowström och C. H. Plageman rätt att för ålderstillägg till- 1

godoräkna sig tjänstgöring under åren 1901—1905 å två extra revisorstjänster
hos styrelsen, ehuru dessa först år 1910 blevo uppförda på
ordinarie stat. Skulle under ifrågakomna tid intill dess beslut fattats
rörande ny organisation av revisionsväsendet komma att inrättas ytterligare
extra tjänster utöver de fyra här ovan berörda, skulle tydligen jämväl
dessa nya tjänster kunna giva anledning till sådana fall, som nyss omförmälts.

Uti vad nu anförts finner kommittén ytterligare anledning att för -

103

orda det tillägg till 1910 års omförmälda kungörelse, som senast här ovan
upptagits.

För ernående av full tydlighet har kommittén ansett böra i bestämmelsen
uttryckligen angivas, att den tid, som må uti däri omförmälda hänseenden
tillgodoräknas, skall hava sträckt sig omedelbart intill befordringen
till den ordinarie tjänsten.

Det i sådant syfte föreslagna uttrycket »omedelbart före sin befordran»
förekommer uti flera i senare tid utkomna författningar, exempelvis
i den på finansdepartementets föredragning tillkomna kungl. kungörelsen
den 10 juni 1912 angående allmänna villkor och bestämmelser
att gälla för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater
uppförda biträdesbefattningar (svensk författningssamling n:r 151). Bland
de i denna kungörelse omförmälda ämbetsverk är ock generaltullstyrelsen.

Varda de för generaltullstyrelsen enligt kungl. kungörelsen den 18
juni 1910 gällande avlöningsbestämmeker kompletterade med en föreskrift
av det innehåll löneregleringskommittén nu ifrågasatt, torde emellertid —
med hänsyn till de avgjorda betänkligheter riksdagen vid upprepade tillfällen
uttalat mot att beslut angående avlöningsförmåner skulle givas retroaktiv
verkan — böra stadgas,

att icke någon må på grund av föreskriften i fråga
komma i åtnjutande av förhöjd avlöning tidigare än
med ingången av året näst efter det, varunder riksdagen
beslutat i detta ärende.

Kommittén har till sist att yttra sig i anledning av kungl. remissen
den 12 augusti 1915, varmed åtskilliga handlingar i fråga om ålderstillägg
åt notarien hos generaltullstyrelsen P. U. Ahlin överlämnats till kommittén
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av uppdraget att verkställa
utredning angående komplettering av avlöningsbestämmelserna för
generaltullstyrelsen.

104

Sedan 1915 års riksdag, efter framställning av Kungl. Maj:t, medgivit,
att bemälde Ahlin, som tillträtt sin nuvarande befattning den 1
januari 1911, finge för åtnjutande av ålderstillägg å den med hans tjänst
förenade lön tillgodoräkna sig den tid från och med den 1 januari till
och med den 31 december 1910, varunder han på förordnande bestritt den
å extra stat uppförda notarietjänsten å styrelsens kanslibyrå, samt Ahlin på
grund av nämnda medgivande kommit i åtnjutande av ett första ålderstillägg
från och med år 1915,

torde i förevarande ärende det till behandling föreliggande spörsmålet
vara, huruvida Ahlin må tidigare än eljest kunna få uppbära ett
andra ålderstillägg på grund därav att han vissa tider under åren 1907—
1909 hos generaltullstyrelsen innehaft förordnanden å ordinarie tjänster,
vilkas innehavare bestritt tjänster å extra stat.

Enligt vad generaltullstyrelsen meddelat, har Ahlin nämligen dels
från och med den 1 juli 1907 till och med den 29 februari 1908 bestritt
registrator- och aktuarietjänst under det ordinarie innehavaren av denna
tjänst varit förordnad å den på extra stat uppförda notarietjänsten å kanslibyrån,
dels ock från och med den 1 maj 1908 till och med den 31 oktober
1909 bestritt notarietjänst å kanslibyrån under det ordinarie innehavaren av
denna tjänst varit förordnad å den på extra stat befintliga sekreterareänsten
å tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Generaltullstyrelsen har tillstyrkt, att i och för löneförhöjning måtte
få räknas Ahlin till godo de nu ifrågavarande två tidsperioderna under
åren 1907—1909.

Statskontoret har ej velat motsätta sig, att framställning bleve gjord
hos riksdagen därom, att Ahlin finge uti ifrågavarande avseende tillgodoräkna
sig sina förordnanden under nyssberörda tidsperioder.

Med den ståndpunkt, som löneregleringskommittén ansett sig böra
intaga i frågan om kompletteringen av avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen
och som funnit sitt uttryck i det av kommittén framlagda
förslag till föreskrift i ämnet, kan kommittén givetvis icke tillstyrka, att
Ählins omförmälda förordnanden vissa tider under åren 1907—1909 må
honom tillgodoräknas i och för löneförhöjning genom ålderstillägg.

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XLIX.

KRIGSTIDSHJÅLP

ÅT VISSA BEFATTNINGSHAVARE I STATENS TJÄNST.

STOCKHOLM 1916

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
160734

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen..............i—n. •

Betänkande och förslag.

Inledning............................... i

Inkomna framställningar och utredningar m. m............ a

Ben danska lagen om krigstidshjälp.................27.

»Familjelönetillägg* åt folkskollärare m. fl. vid 1915 års riksdag .... 29.

Kommitténs förslag..........................31

Allmänna synpunkter. Frågan om krigstidshjälp åt ordinarie statstjänare.
............................

Krigstidshjälp åt statstjänare som icke hava ordinarie anställning... 53.

Kostnadsberäkning..........................59

Särskilda yttranden

av herr Vide...........................74

» » Nilsson..........................79

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt vilken Kungl. Maj:t den 8 oktober 1902 uppdragit
att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering av
statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., överläm -

nade med skrivelse den 20 januari 1916 delen XLV1I1 av sina tryckta
betänkanden, innefattande utlåtande angående komplettering av avlöningsbestämmelserna
för generaltullstyrelsen.

Därefter har kommittén avgivit följande skriftliga utlåtanden:
den 26 januari 1916 underdånigt utlåtande i fråga om uppförande
å nationalmuseets stat av ytterligare en intendentsbefattning (n:r 66);

samma dag underdånigt utlåtande i fråga om höjning av de å nationalmuseets
stat uppförda anslagen till bestridande av sekreterar- och
kamrerargöromålen in. m. (n:r 67);

samma dag underdånigt utlåtande i fråga om beredande av ytterligare
medel till ersättning för extra vakthållning i nationalmuseet (n:r 68);

den 12 februari 1916 underdånigt utlåtande i fråga om förstärkning
av arbetskrafterna hos statskontoret (n:r 69); och

den 11 februari 1916 underdånigt utlåtande i fråga om ändring i
avlöningsvillkoren för konservatorer vid naturhistoriska riksmuseet (n:r 70).

Kommittén får nu härmed i underdånighet överlämna delen XLIX
av sina tryckta betänkanden, innefattande utlåtande om »krigstidshjälp»
åt vissa befattningshavare i statens tjänst.

behandlingen av detta ärende inom kommittén har undertecknad
Vide deltagit såsom särskild ledamot på grund av Ivungl. Maj:ts nådiga
förordnande den 9 november 1915.

Vid betänkandet äro fogade särskilda yttranden av undertecknade
Nilsson och Vide.

Stockholm den 18 februari 1916.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Philip Klingspor. Aug. Nilsson. And. Pers.

Carl Persson. Karl Stenström. Richard Vide.

Th. Wijnbladh.

Krigstidshjälp
åt vissa befattningshavare
i statens tjänst.

Inledning.

Hos Kungl. Maj:t hava åtskilliga befattningshavare i statens tjänst
gjort underdåniga framställningar om beredande av tillfälligt dyrtidstilllägg
(»krigstidshjälp») eller förbättrad avlöning i allmänhet, under åberopande,
att de under normala förhållanden fastställda och för dylika beräknade
löneförmånerna icke lämnade erforderlig tillgång till bestridande
av de i följd av världskriget stegrade levnadskostnaderna.

Efter det viss förberedande utredning i ämnet åstadkommits, har
Kungl. Maj:t den 9 november 1915 uppdragit åt löneregleringskommittén
att över berörda framställningar, i vad de avsåge tillfälligt dyrtidstillägg,
avgiva underdånigt utlåtande.

Vid fullgörande av ifrågavarande uppdrag tillåter sig kommittén till inkomna
en början lämna en kortfattad, i stort sett huvudtitelsvis uppställd redo- gar oc/, ut.
görelse för de krav, som i de remitterade eller direkt till kommittén in- re^»n9«r
komna handlingarna i ämnet blivit framställda, ävensom för uppslag och
utredningar, som lämnats av i ärendet hörda vederbörande.

Ändra huvudtiteln.

Nedre justitierevisionen begär dyrtidstillägg för tiden från och med
år 1916 åt ämbetsverkets å ordinarie och extra stat anställda skrivbiträden.

Skrivbiträdet i Göta hovrätt Johan Magni Håkansson begär enahanda
krigstidshjälp, som andra med honom i avlöningshänseende likställda personer
i statens tjänst kunde komma att erhålla.

Sveriges fångvårdsmannaförbund begär dyrtidstillägg för de lägre
tjänstemännen och vaktfruarna inom fångvårdsstaten att utgå dels retroaktivt
för år 1915 dels ock för år 1916 enligt följande grunder:

1—100734. Luneregleringskommitténs bet. XL1X.

till uppsyningsman, överkonstaplar, vaktkonstaplar och fånggevaldiger
med 20 kr. per månad och till första vaktfruar och vaktfruar med
15 kr. per månad.

Fångvårdsstyrelsen har yttrat sig över framställningen och därvid
anfört följande.

Om hänsyn toges allenast till ordinarie befattningshavare inom de
avsedda grupperna tjänstemän, skulle kostnaden för dyrtidstillägg enligt
de angrivna grunderna utgöra för bägge åren 1915 och 1916 tillsammans
något över 250,000 kr. Därest jämväl de med nyssnämnda ordinarie
tjänstemän i avlöningshänseende i det närmaste likställda extra befattningshavare
vid fångvården skulle komma i åtnjutande av motsvarande
dyrtidstillägg, kunde kostnaden ensamt för dessa antagas uppgå till i runt
tal 25,000 kr. för bägge åren. Skulle slutligen även kokerskorna erhålla
något dyrtidstillägg, syntes hela den sammanlagda kostnaden för fång*
vårdspersonalens dyrtidstillägg för åren 1915 och 1916 kunna beräknas
stiga till nära 280,000 kr.

Beträffande frågan huruvida den lägre fångvårdspersonalen kunde
anses vara i avlöningshänseende så ogynnsamt ställd, att under nuvarande
kristider en så betydande statsutgift kunde befinnas oundgängligen nödvändig,
har styrelsen erinrat, att denna personal från och med år 1915
kommit i åtnjutande av en lönereglering, som — jämväl enligt erkännande
av personalen själv — måste betraktas såsom synnerligen förmånlig.

Styrelsen ville emellertid ingalunda bestrida, att den nu rådande
exceptionella dyrtiden måste för tjänstemän i allmänhet, således icke blott
inom lägre grad, medföra högst kännbara inskränkningar vid fyllandet av
levnadsbehoven. Huru varmt styrelsen än behjärtade önskvärdheten att
bereda fångvårdens bevakningspersonal en tryggad ekonomisk ställning,
så väl behövlig för att densamma skulle med odelat intresse och samlade
krafter kunna ägna sig åt sitt tunga och krävande arbete, syntes det dock
styrelsen, som skulle denna personal mindre än andra grupper av befattningshavare,
vilkas avlöningar under en längre tid kvarstått oförändrade
och måhända ursprungligen varit jämförelsevis knappt tillmätta, nu behöva
beredas avlöningsförbättring. Det borde därvid jämväl beaktas, att, så vitt
erfarenheten givit vid handen, en återgång i sinom tid från en genom

dyrtidstillägg ökad avlöning till nu gällande löneförhållanden för bevakningspersonalen
vid fångvården näppeligen skulle kunna genomföras. Den
ökade statsutgiften skulle med all sannolikhet komma att för framtiden
fort bestå.

Vid nu angivna förhållanden fann sig fångvårdsstyrelsen sakna tillräcklig
anledning att tillstyrka den gjorda framställningen.

Maskinisten samt förmän och extra förmän vid statens uppfostringsanstalt
å Bona begära att från 1915 års ingång komma i åtnjutande av
dyrtidstillägg med 15 kr. i månaden.

Fjärde huvudtiteln.

Fanjunkarna Henning Peterson och O. Möller, »tillhörande svenska
underoficersförbundets styrelse*, begära dyrtidstillägg åt arméns underofficerare
med lägst 25 kr. per månad att utgå för tiden från och med år 1915.

Arméförvaltningen har avgivit utlåtande över denna framställning
och därvid anfört följande.

Beträffande behovet särskilt för arméns underofficerare med vederlikar
att på grund av den rådande dyrtiden erhålla avlöningstillägg ansåge
arméförvaltningen sig böra framhålla den i nådiga reglementet angående
förplägnaden vid arméns truppförband i fred den 11 oktober 1907,
§ 6, intagna bestämmelsen därom, att en var armén tillhörande person,
söm icke åtnjöte tillagad portion, ägde rätt att, därest regementschef, likställd
eller högre myndighet, som hade uppsikt över förplägnaden, prövade
så kunna ske, för sig och hushåll utbekomma proviantartiklar, förvarade i
kronans magasin, mot ersättning efter taxa, fastställd av den myndighet,
under vilken magasinet närmast lydde, dock under villkor, att kronans
rätt och fördel härigenom icke i något avseende träddes för när, vilken
bestämmelse emellertid icke gällde beträffande sådana artiklar, kött, fläsk
eller dylikt, från vilka vissa delar av bättre beskaffenhet kunde avskiljas
och genom vilkas tillhandahållande på nämnda sätt manskapet skulle kunna
tänkas bliva kränkt i sin rätt. Liknande medgivande vore i fråga om

bränsle och belysningsartiklar lämnat genom nådigt brev den 11 oktober
1907. Enligt däruti meddelad föreskrift ägde nämligen truppförbands
chef, om han så ansåge lämpligt, föranstalta därom, att för de underofficerare
och vederlikar, som sådant önskade, eldnings- och belysningsämnen
genom regementets försorg inköptes, under iakttagande att kronan härav
icke ådroges någon kostnad. Vidare ägde enligt § 6 i nådiga reglementet
för anskaffning, underhåll och vård av intendenturmaterielen vid arméns
truppförband den 11 oktober 1907 en var armén tillhörande person rätt
att — därest regementschef, likställd eller högre myndighet, som hade uppsikt
över intendenturmaterielen, prövade så utan olägenhet kunna ske —
mot kontant ersättning för eget bruk dels utbekomma intendenturmateriel,
upplagd i kronans förråd, och dels låta tillverka eller reparera uniformspersedlar
och övrig tjänsteutrustning vid arméns intendenturverkstäder,
dock under vilkor att kronans rätt och fördel icke i något avseende härigenom
träddes för när.

Uppenbart vore, att dessa förmåner för arméns personal vore ägnade
att för densamma i någon mån minska olägenheterna under tider av höga
priser å livsförnödenheter in. in. Emellertid syntes en del av arméns underofficerare
med vederlikar på grund av förläggning å vissa platser, där
mathållning för trupp ej funnes av kronan anordnad eller eldnings- och
belysningsämnen ej vore för arméns räkning behövliga, icke kunna draga
fördel av de lämnade medgivandena.

Trots förefintligheten av berörda förmåner för här ifrågavarande
personal ansåge arméförvaltningen, att frågan om beredande i lämplig utsträckning
av dyrtidstillägg åt densamma borde av Kungl. Maj:t upptagas
och föreläggas riksdagen.

Arméförvaltningen, som förutsatte, att denna fråga komme att underställas
riksdagen endast i sammanhang med frågan om dyrtidstillägg
åt vissa andra statstjänare, fann sig på den grund ej kunna framlägga
något positivt förslag, i vad mån och till vilka belopp dyrtidstillägg för
arméns underofficerare skäligen borde ifrågakomma. I sådant avseende
ansåge arméförvaltningen sig dock böra framhålla några omständigheter,
som syntes böra komma till beaktande vid bedömandet av det olika behovet
av tillfälligt ekonomiskt understöd.

De ordinarie kontanta förmåner, som för helt års tjänst tillkomme
arméns underofficerare med vederlikar i olika löneklasser, uppginge till lägst

följande belopp:

för fanjunkare med bostadsförmån in natura.......kr. 2,179: so

» » utan » » » » 2,482: so

» sergeant av 1. kl. med » » » » 1,692: —

s t » 1. * utan » » » » 1,910: —

> v » 2. » med > » » » 1,572: —

» » » 2. » utan » * » » 1,790: —

Med en del civilmilitära beställningar vore därjämte förenade ålderstillägg
efter vissa års tjänst.

Visserligen kunde det ligga närmast till hands, att innehavarna av
de lägst avlönade beställningarna, sergeanterna av andra klassen och med
dem likställda, i första hand ifrågakomme till erhållande av dyrtidstillägg.
Hänsyn borde emellertid tagas därtill, att, med undantag för eu del civilmilitära
beställningar, den lägsta avlöningen i regel åtnjötes endast av
yngre personal, som i allmänhet ej torde hava bildat familj. Arméförvaltningen
ansåge därför, att dyrtidstillägg borde kunna ifrågakomma även
för innehavare av beställningar med högre avlöning än den, som bestämts
för underofficerarna i lägsta löneklassen.

I fråga om varje grupp löntagare, som över huvud taget funnes böra
komma i åtnjutande av dyrtidstillägg, borde vidare tagas under övervägande,
huruvida icke tilläggen borde utgå med olika belopp efter den olika
behovsgrad, som kunde anses förefinnas för olika kategorier av beställningshavare.
Omständigheter att därvid taga i beaktande syntes vara,
förutom den för vederbörande beställning utgående ordinarie avlöningens
storlek, huruvida ålderstillägg intjänats, huruvida bostadsförmån in natura
åtnjötes, huruvida vederbörande löntagare hade familj att försörja samt
huruvida levnadskostnaderna å hans förläggningsort vore särskilt höga.

Antalet underofficerare med vederlikar vid armén utgjorde enligt
1916 års stater 2,577, därav 791 fanjunkare med vederlikar och 1,7.86 sergeanter
med vederlikar. Därest dyrtidstillägg till det i framställningen
ifrågasatta beloppet av lägst 25 kr. i månaden skulle tilldelas varje

underofficer och likställd vid armén, kunde sålunda kostnaderna därför
beräknas komma att för år 1916 uppgå till högst 773,100 kr. och för år
1915 till något lägre belopp.

Slutligen har arméförvaltningen hemställt, att, därest förslag avlätes
till riksdagen om tilldelande av dyrtidstillägg åt underofficerare med vederlikar,
i samband därmed måtte tagas under övervägande, om icke de
löntagare på stat under fjärde huvudtiteln, vilka icke hade underofficers
grad men icke heller såsom manskapet åtnjöte underhåll in natura, nämligen
vaktmästarna vid ämbetsverk, staber och formationer ävensom förrådsvaktmästare,
borde, med hänsyn därtill att deras löneförmåner icke
ens upjpginge till de lägst avlönade underofficerarnas, även komma i åtnjutande
av dyrtidstillägg.

Åtskilliga såsom rullföringsbiträden tjänstgörande f. d. underofficerare
begära, att till 1916 års riksdag måtte avlåtas proposition om dyrtidstilläoror
åt dem och att de i detta avseende måtte likställas med fan ©Ö jun

kåre på stat.

Femte hurudtiteln.

Marinförvaltningens skrivbiträden och vaktmästare begära dyrtidstillägg,
utan angivande av något belopp.

Sjöunderofficerssällskapet i Stockholm begär, att flaggunderofficerare
och underofficerare av 2:a graden vid Stockholms station må från och med
år 1915 erhålla dyrtidstillägg med minst 25 kr. per man och månad.

Sjöund er officer ssällskapet i Karlskrona begär tillfällig löneförbättring
av 25 kr. per månad från och med år 1915.

Flaggstyrmannen Fr. Forsberg och sergeanten Karl Martin, enligt uppgift
tillhörande svenska underofficersförbundets styrelse, begära dyrtidstilllägg
åt marinens underofficerare med lägst 25 kr. i månaden, att utgå
från och med år 1915.

Underoflicerskorpraler vid flottans station i Stockholm begära, att ett
dyrtidstillägg av 25 kr. per månad för tiden från 1915 års början må tilldelas
en var stamanställd underofficerskorpral vid stationen.

Underoflicerskorpraler vid flottans station i Karlskrona begära dyrtidstillägg
att utgå från 1916 års början med 20 kr. i månaden och för
år 1915 med belopp, som Kungl. Maj:t täcktes bestämma.

Stationsbefälhavaren, som anser underofficerskorpralerna vara i verkligt
behov av tillfällig löneförbättring, ifrågasätter, huruvida icke dyrtidstillägget
borde utgå med olika belopp till icke familjeförsörjare och till
familjeförsörjare samt till de senare jämväl i förhållande till antalet medlemmar
i löntagarens familj.

Underoflicerskorpraler vid Karlskrona kustartilleriregemente anhålla
om dyrtidstillägg med 20 kr. i månaden från och med år 1916 samt för
år 1915 med belopp, som Kungl. Maj t täcktes bestämma.

Regementschefen tillstyrker framställningen endast i vad den
avser underoflicerskorpraler, som äro gifta eller äro änklingar med
minderårigt barn; och meddelas, att vid regementet finnas 108 underofficersko
rpraler, av vilka 72 äro gifta eller äro änklingar med minderårigt
barn.

Underoflicerskorpraler vid Vaxholms kustartilleriregemente och vid
Alvshorgs kustartillerikår begära dyrtidstillägg av 25 kr. i månaden från
och med år 1915.

Chefen för kustartilleriet tillstyrker framställningarna, dock endast
med avseende på de underoflicerskorpraler, vilka nödgas hava hushåll,
d. v. s. sådana som äro gifta eller änklingar med minderåriga barn. Övriga
underoflicerskorpraler kunde erhålla portion in natura och vore alltså
icke i behov av något dyrtidstillägg.

Kungl. flottans korpralsförening i Stockholm anhåller, att korpraler
vid flottans station i Stockholm må erhålla dyrtidstillägg av 20 kr. per
månad från och med år 1915.

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm har tillstyrkt
ansökningen, dock med erinran, att för korpral, för vilken understödsplikt
mot anhöriga ej föreligger och som begagnar sig av honom tillkommande
rätt till portion i matinrättningen och inkvartering i kasern, något skäl
för dyrtidstillägg knappast kunde anses föreligga.

Gifta korpraler vid flottans station i Stockholm begära ett dyrtidstillägg
av 20 kr. i månaden, »att utgå retroaktivt under den tid nuvarande
oerhört höga livsmedelspris äro rådande».

Korpraler och l:a klass sjömän vid flottans station i Karlskrona begära
dyrtidstillägg åt korpraler och l:a klass sjömän vid nämnda station
med 20 kr. i månaden för år 1916. samt för år 1915 med belopp, som
Kungl. Maj:t täcktes bestämma.

Chefen för underofficers- och sjömanskåren i Karlskrona meddelar,
att de kontanta löneförmånerna för korpraler och l:a klass sjömän utgå
med högst kr. 2:95 och lägst kr. 1:85 per dag. Med denna kontanta inkomst
borde en ogift korpral eller l:a klass sjöman, vars levnadsålder för det
övervägande antalet ej överstege 22 år, anse sig väl betald. Detta gällde
i synnerhet de ombord kommenderade, vilka vore till antalet övervägande.
För dem kunde inkomsten nästan uteslutande avses för annat ändamål än
som krävdes för tillgodoseendet av eget livsuppehälle. Enahanda vore
förhållandet för den i land tjänstgörande, såvida han ville begagna sig
av rätten att bo och äta i kasern.

Annorlunda ställde det sig för den gifte. För denne betydde portion
och bostad in natura ej så mycket, utan det bleve den kontanta ersättningen
härför, som måste tagas med i beräkningen; gjordes detta, så bleve den
högsta daginkomsten för en korpral något över 3 kr. jämte beklädnad.
För ifrågavarande kategori av befattningshavare vore därför en tillfällig
inkomstökning behövlig, och denna syntes lämpligast böra utgå, på sätt
riksdagen bifallit för år 1915, i form av familjeunderstöd, dock med det
tillägg att sådant finge utgå till samtliga familjeförsörjande korpraler och
l:a klass sjömän och ej som nu att till grund för erhållande av dylikt understöd
skall ligga menig värnpliktigs krigslöneförmåner. Enär alla l:a

klass sjömän befordrades till korpraler, såvida icke deras uppförande härför
utgjorde hinder, så hade sistberörda inskränkning i utbetalandet av familjeunderstöd
verkat så, att de undermåliga och sämre individerna i större
utsträckning kommit i åtnjutande av understöd än de bättre och mer förtjänta.

Verkmästare, mästare samt övrig med lön för månad anställd civilmilitär
personal vid flottans varv i Karlskrona begära dyrtidstillägg med
minst 25 kr. i månaden från och med år 1915.

Polispersonalen vid flottans stationer i Stockholm och Karlskrona begär
dyrtidstillägg, utan angivande av belopp, för tiden från och med år
1915.

I en direkt till Kungl. Maj:t ingiven skrift hava trenne värnpliktiga
vid flottan »å samtliga A-klassares vägnar» begärt bland jannat att n likhet
med övriga tjänstemän i kronans och statens verk få ett dyrtidstillägg
stort 10 kr. pr månad räknat från lista mobiliseringsdagen».

Stationsbefälhavaren i Karlskrona har på given anledning yttrat sig
över denna framställning och därvid anfört följande.

De värnpliktiga av A-klass syntes, enligt för närvarande gällande
avlöningsbestämmelser, vara ganska väl tillgodosedda, såväl i och för sig
som i jämförelse med stammen. Särskilt måste familjeförsörjarna bland
dessa värnpliktiga i avseende å avlöning anses välställda, i så stor mån
som rimligtvis kunde begäras. Bland de värnpliktiga A-klassarna, som ej
vore familjeförsörjare, vore det endast 2:a och 3:e klass sjömännen, som
hade jämförelsevis låg kontant avlöning, kr. 24:30 per månad. Men då den
inträffade dyrtiden företrädesvis berörde utgifterna för livsförnödenheter
och bränsle, samt de värnpliktiga under tjänstetiden vore i åtnjutande av
portion och bostad genom statens försorg, syntes ej heller denna kategori
värnpliktiga äga tillräckligt stöd för framställningen om dyrtidstillägg.

Stationsbefälhavaren i Stockholm har, då genom kungl. brev den 18
juni 1915 vissa värnpliktiga av A-klass tillagts särskild ersättning, ansett
sig icke kunna tillstyrka framställningen.

2—160734. Löneregleringskommitténs bet. XLIX.

Marinförvaltningen har vid handlingarnas översändande till Kungl.
Maj:t ställt sig tveksam i fråga om det berättigade i förevarande framställning
om dyrtidstillägg, men likväl föreslagit, att densamma måtte
underkastas ytterligare utredning.

Fyra vid flottans varv i Karlskrona anställda ingenjörer begära dyrtidstillägg
att förslagsvis för år 1915 utgå med ett extra månadsarvode
samt från och med år 1916 med ett månatligt tillägg av förslagsvis 10 %.

Marinförvaltningen har ställt sig tveksam, huruvida sökandena med
en årsinkomst av 4,000—5,000 kr. böra komma i åtnjutande av något
särskilt lönetillägg under nu rådande dyrtid.

Rektor och lärare vid skeppsgosseskolan i Karlskrona begära dyrtidstillägg
från och med år 1916, den förre utan angivande av belopp och
de senare med 25 kr. i månaden.

Lärarna vid skeppsgosseskolan i Marstrand begära »dyrorts- och
dyrtidstillägg» med 35 kr. i månaden.

Föreståndaren för nautisk-meteorologiska byrån begär »skäligt dyrtidstillägg»
åt byråns assistenter, att utgå under år 1916 och eventuellt
år 1917.

Marinförvaltningen ställer sig tveksam, huruvida assistenterna med en
årsinkomst av 3,000—4,000 kr. böra komma i åtnjutande av något särskilt
lönetillägg under nu rådande dyrtid.

Lotsverkets personalförening begär dyrtidstillägg åt lots- och fyrpersonalen
med 25 kr. i månaden till den, som har familj eller anhöriga
att försörja, och 15 kr. i månaden till en var av den övriga personalen.

Lotsstyrelsen har dels meddelat, att kostnaden för genomförande av
en sådan löneförbättring, som föreningen begärt, för de lotsverket tillhörande,
på ordinarie stat anställda personer, som hade familj (hustru och
barn), skulle uppgå till omkring 20,000 kr., dels ock beträffande de till
lotspersonalen utgående avlöningsförmånerna erinrat därom, att lotsarna

åtnjuta en särskild ersättning i form av andel i lotspenningar^, som vid
vissa platser uppgått till lika stort eller större belopp än dem enligt stat
tillkommande avlöning.

Sjökarteverkets ritare och gravöret'' samt kvinnliga biträden begära
»skäligt dyrtidstillägg, att utgå per månad fr. o. m. januari 1915».

Sjätte huvudtiteln.

Svenska järnvägsmannaförbundet, svenska postmannaförbundet samt
telegraf- och telefonmannaförbundet hemställa i en gemensam underdånig
skrivelse, att dyrtidstillägg måtte komma att utgå enligt följande grunder:

statens järnvägar: till samtliga tjänstemän av lägre grad, vilkas ordinarie
arvode ej överstiger 2,100 kr., sålunda:

till sådan tjänsteman, vars ordinarie arvode ej överstiger 1,020 kr.,
20 kr. per månad, och till övriga tjänstemän 15 kr. per månad;

postverket: till förste postvaktmästare, förste postiljon, postvaktmästare,
postiljon och vaktmästare hos generalpoststyrelsen sålunda:

till sådan tjänsteman, vars fasta avlöning (särskilt arvode enligt § 8
avlöningsreglementet däri inberäknat) ej överstiger 1,400 kr., 20 kr. per
månad, och till övriga tjänstemän 15 kr. per månad;

telegrafverket: till linjeförman, reparatör, stationsförman, stationsbiträde
och vaktmästare sålunda:

till sådan tjänsteman, vars avlöning icke överstiger 1,140 kr., 20
kr. per månad, och till övriga tjänstemän 15 kr. per månad.

Enahanda förmåner hava begärts för den »extra och extra ordinarie»
personalen.

Såsom förklaring över anledningen till att de avlöningsbelopp, som
skulle utgöra gräns för det begärda 20-kronorstillägget, äro olika för de
olika verken, har anförts, att de ifrågavarande avlöningssummorna i det
närmaste överensstämma, om man vid statens järnvägar till arvodet lägger
beklädnadsersättning, hyresbidrag (å billigaste ort) och lönetillägg, vid
postverket jämte den fasta avlöningen beräknar beklädnad in natura samt
vid telegrafverket tillägger hyresbidrag (beräknat i medeltal) samt beklädnad
in natura.

Posttjänstemännens förening begär dyrtidstillägg åt postverkets samtliga
tjänstemän av lägst postexpeditörs grad ävensom kvinnliga biträden,
att utgå för tiden från och, med den 1 januari 1915 tills vidare intill 1916
års utgång och beräknat i viss procent av den fasta avlöningen, dock ej
understigande 10 procent därav och proportionsvis högre för tjänstemän
med försörjningsplikt, ävensom att åtgärder måtte vidtagas för beredande
av motsvarande ersättning åt de extra postexpeditörerna samt generalpoststyrelsens
kvinnliga extra biträden.

Svenska järnvägspostiljonsföreningen anhåller om dyrtidstillägg åt
förste postiljoner och postiljoner ävensom extra postiljoner med 240 kr.
per år, att utgå för åren 1915 och 1916.

Generalpostdirektören har i avgiven promemoria förklarat sig anse,
att, huru önskligt det än kunde vara, att särskilt de lägst avlönade statstjänarna
erhölle en jämförelsevis stor dyrtidshjälp, det dock å andra sidan
vore särdeles angeläget, att det belopp, som för ändamålet beviljades —
såväl ur budgethänsyn som i anseende till den inverkan en större höjning
av arbetslönerna måste hava å den enskilda affärsverksamheten och landets
möjligheter till avsättning i utlandet av tillverkningsprodukter — icke
sattes för högt. Den tillfälliga kristidshjälpen borde vidare givas en fullkomligt
provisorisk karaktär, så att densamma icke måtte inverka på eller
föregripa den ifrågasatta utredningen rörande reglerandet efter enhetliga
principer av avlöningsförhållanden för personalen vid kommunikationsverken.
Till grund för beräknandet av kristidshjälpen borde läggas behovsprincipen,
vilken också kommit till uttryck i en av den danska riksdagen
antagen lag om dyrtidshjälp åt statstjänare.

Generaldirektören säger sig hava varit inne på tanken, att kristidshjälpen
skulle utgå i form av viss ökning av dyrortstillägget, större å
de dyrare orterna och mindre å de andra, samt med visst mindre lönetillägg
å icke-dyrort. Det förhölle sig nog så, att den rådande särskilda
dyrtiden gjorde sig mer kännbar exempelvis i Stockholm än å en del
andra mindre dyra platser. Då emellertid dyrtidsökningen kunde vara
betydligt växlande såväl beträffande platser inom samma dyrortsgrupp

som även vid jämförelse mellan olika grupper samt det därjämte icke
syntes kunna förnekas, att den nuvarande dyrortsgrupperingen vore i flera
hänseenden otillfredsställande, hade generaldirektören ansett sig icke böra
vidare utreda frågan om lämpligheten eller möjligheten att nu sammankoppla
frågan om kristidshjälp med dyrortsfrågan.

Svenska telegraftjänstemännens förening — representerande manliga
tjänstemän vid telegrafverket av lägst assistentgrad — begär dyrtidstillägg
åt dessa tjänstemän för tiden från och med den 1 januari 1915 till 1916
års utgång, icke understigande 10 procent av avlöningen, men proportionsvis
högre för tjänstemän med försörjningsplikt, ävensom att åtgärder
måtte vidtagas för beredande av motsvarande ersättning åt de extra tele-„
grafassistenterna.

Kvinnliga telegraf personalens förening begär, att för kvinnliga kom- *
missarier, föreståndaren för telegrafstyrelsens katalogexpedition, telegrafister
samt e. ^o. telegrafister måtte beredas ett tillfälligt dyrtidstillägg, icke
understigande 10 procent av avlöningen och proportionsvis högre för försörjningsplikti
ga, att utgå från den 1 januari 1915 till 1916 års slut.

Chefen för telegrafverket har låtit uppgöra beräkningar över de belopp,
som skulle erfordras för beredande av »krigstidshjälp» åt viss personal
vid verket. Beräkningarna äro uppgjorda under följande förutsättningar: att

alla — oavsett huruvida de äro familjeförsörjare eller icke —
vilkas årsavlöning icke uppgår till 1,200 kr., erhålla 15 kr. i månaden,
dock så att sammanlagda beloppet av avlöning och bidrag för en person
icke får överstiga 1,200 kr.;

att av de övriga endast familjeförsörjare erhålla bidrag med 15 kr.
i månaden, om familjen består av högst fem medlemmar, och 20 kr. i
månaden, om familjen är större; och

att ortstillägg, övertidsersättning, traktamenten och nattlogisersättning
icke äro medtagna vid beräkningen av årsavlöningen.

Beräkningarna hava givit till resultat, att, om gränsen för den årsinkomst,
över vilken någon krigstidshjälp icke lämnas, sättes till resp. 1,800,
2,000, 2,200, 2,400, 2,600 eller 3,000 kr., kostnaden blir resp. 807,466,
848,809, 871,493, 883,478, 895,333 eller 907,102 kr.

Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar, med
vilken stationsinspektorsför eningen vid Sveriges statsbanor instämt, hemställer,
att all statens järnvägars personal må från och med den 1 januari
1915 tilldelas dyrtidstillägg, beräknat i procent av arvodet och icke understigande
10 procent därav.

. Svetiska järnvägarnas tjänstemannaförbund, Sveriges statsbanors kontor
sbiträdesförbund, Sveriges statsbanors stationsmästareförening, Sveriges
statsbanors vagn- och stallför mans förening samt statens järnvägars konduk''
törsförening hemställa om dyrtidstillägg, räknat såvitt möjligt från och
med år 1915 och tills vidare, enligt följande grunder:

för tjänsteman med familj, vars fasta arvode ej överstiger 2,100 kronor
per år, 25 kr. per månad, samt

för tjänsteman utan familj 15 kr. per månad.

Svenska statsbanornas lokomotivförareförening begär dyrtidstillägg
till lokomotivförarna Vid statens järnvägar med 25 kr. i månaden, att utgå
från och med den 1 januari 1915, tills ny lönestat träder i kraft.

Sveriges lokomotivmannaförbund, som i sammanhang med framställande
av begäran om ny lönereglering för statens järnvägars lägre tjänstemän
uttalar sig för principen »lika lön för lika arbete», hemställer om
»dyrtidstillägg, så avpassat, att det kan täcka det behov av förbättrade
löneförhållanden för lokomotivpersonalen vid statens järnvägar, som med
anledning av den rådande dyrtiden föreligger».

Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening begär, att statens järnvägars
kvinnliga personal må från och med den 1 januari 1915 undfå

dyrtidstillägg, beräknat i procent av arvodet och icke understigande 10
procent därav.

Generaldirektören och chefen för statens järnvägar har i avgiven
promemoria meddelat, att vid beräkning av årskostnaderna för dyrtidstillägg
åt ordinarie personal vid statens järnvägar enligt de grunder, som
föreslagits i nyssberörda framställningar, följande resultat erhållits:

I. Svenska järnvägsmannaförbundets m. fl. personalorganisationers
framställning: beräknad kostnad 3,184,860 kr.

II. Svenska järnvägarnas tjänstemannaförbunds in. flis framställning:
beräknad kostnad:

för tjänstemän av högre grad med familj........kr. 63,900

» » » » » utan » ........» 89,460

» » » lägre » med » ........» 3,681,300

» » » » » utan » ........» 342,540

Summa kr. 4,177,200

III. Föreningens för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar
m. flis framställning: beräknad kostnad efter 10 % av arvodet:

O O

för tjänstemän av högre grad..............kr. 488,166

n » » lägre d..............> 1,764,708

Summa kr. 2,252,874

För närvarande utginge — anför generaldirektören vidare — jämlikt
statsmakternas beslut ett tillfälligt lönetillägg till viss ordinarie personal
av lägre grad efter följande i kungl. brev den 7 oktober 1914 föreskrivna
grunder, nämligen:

till tjänsteman, vars arvode icke överstiger 1,140 kr., med 120 kr.
per år,

till tjänsteman, vars arvode överstiger 1,140 men ej 1,380 kr., med
90 kr. per år,

och till tjänsteman, vars arvode överstiger 1,380 men ej 1,500 kr.,
med 60 kr. per år.

Detta lönetillägg hade beräknats för år 1915 uppgå till 1,460,000 kr.

Motsvarande förmån vore genom kungl. brev den 7 maj 1915 beviljad
ifrågavarande personal jämväl för år 1916.

Vid bestämmande av de grunder, efter vilka detta tillfälliga lönetillägg
skall utgå, hade behovsprincipen så till vida kommit till tillämpning,
att de lägst avlönade fått ett större belopp än det, som tilldelats
de i närmast högre grupp inom löneskalan stående o. s. v. Efter ungefär
liknande grunder hade viss del av den extra ordinarie personalen av lägre
grad erhållit tillfälligt lönetillägg för år 1915, nämligen gift personal
oberoende av anställningstidens längd men ogift personal endast under
förutsättning att vederbörande varit anställd antingen i extra ordinarie
tjänst minst tre år eller ock i såväl extra som extra ordinarie tjänst
sammanlagt minst sex år.

I de nu föreliggande förslagen, med undantag av det utav föreningen
för tjänstemän av högre grad in. fl. framlagda, vore jämväl behovsprincipen
mer eller mindre väl tillgodosedd. Berörda princip hade i högre
grad än i något av de föreliggande förslagen kommit till uttryck i den
av danska riksdagen den 30 augusti 1915 antagna »Lov om dyrtidshjailp».
Jämväl ett av Hovedstyret för Norges statsbaner framlagt förslag om
dyrtidshjälp till viss personal vid nämnda banor vore byggt på samma
princip. Denna princip syntes också vara den i förevarande avseende riktigaste,
och, med tanke på att de mest behövande grupperna av personalen
redan tillförsäkrats ett personligt lönetillägg för år 1916, vore generaldirektören
för sin del mest böjd för att förorda denna princips tillämpning beträffande
personalen vid statens järnvägar på så sätt, att dyrtidstillägg
bereddes endast försörjningspliktiga, men i större utsträckning än vad
som föreslagits i det med II här ovan betecknade förslaget och med
högre belopp än de i den danska lagen och det norska förslaget i ämnet
angivna.

Tillämpning av den princip, som läge till grund för det under 111
angivna förslaget, enligt vilket dyrtidstillägget skulle utgå procentuellt i
förhållande till avlöningen, syntes ej* böra komma i fråga såsom stridande
mot behovsprincipen. Däremot syntes det vara riktigt, att ett tillägg utginge
även till de lägst avlönade grupperna av tjänstemän av högre grad.

* 17

därvid ett arvode av 3,000 kr. syntes höra utgöra gränsen uppåt för att
sådant tillägg skulle kunna komma i fråga.

Vad anginge de kvinnliga tjänstemännen, hade en verkställd utredning
visat, att dessa endast i sällsynta undantagsfall vore familjeförsörjare,
och syntes alltså redan av deijna anledning dessa icke böra ifrågakomma
till erhållande av lönetillägg.

En från socialstyrelsen lämnad utredning angående den under nuvarande
kristid inträdda stegringen i levnadskostnader visade, att för ett
»normalhushåll» om man, hustru och två barn med en årlig utgiftsstat av
cirka 2,000 kr. kristiden kunde anses hava inneburit en stegring i levnadskostnaderna
motsvarande mellan 10 och 15 %, varvid anmärkts, att
för lägre inkomstklasser stegringen måste antagas vara större.

I överensstämmelse med ovan angivna principer och med hänsyn
tagen till nyss omförmälda prisstegring hade nedanstående förslag uppgjorts.
Beträffande dessa förslag framhöll generaldirektören, att, då det
nu utgående tillfälliga lönetillägget tillkommit huvudsakligen för att, i
avvaktan på eu lönereglering, i någon mån utjämna förhållandet mellan
nämnda personal och andra statstjänare i avseende å avlöningsvillkor, under
det att det nu ifrågasatta dyrtidstillägget eller, såsom det kanske riktigare
skulle kunna benämnas, skristillägget» vore avsett att tillkomma vissa statstjänare
i allmänhet, detta senare tillägg i fråga om statens järnvägars personal
borde utgå jämsides med det förut beviljade tillfälliga lönetillägget.

De uppgjorda förslagen hade följande utseende.

Alternativ I.

Gift tjänsteman av högre grad, vilkens arvode ej överstiger 3,000
kr., erhåller 20 kr. i månaden ;

gift tjänsteman av lägre grad, vilkens arvode ej överstiger 1,020
kr., erhåller 20 kr. i månaden;

gift tjänsteman av lägre grad, vilkens arvode överstiger 1,020 kr.
men ej 1,380 kr., erhåller 15 kr. i månaden;

gift tjänsteman av lägre grad, vilkens arvode överstiger 1,380 kr.
men ej 2,100 kr., erhåller 10 kr. i månaden.

Vid beräkning av kostnaden för dyrtidstillägg enligt detta förslag
hade erhållits följande resultat:

3—160734. Lönereyleringskommilténs bet. XL1X

18 ''

för tjänstemän av högre grad........kr. 135,600

» t> » lägre »........» 2,406,360

eller tillhopa kr. 2,541,960

Dyrtidstillägg enligt samma grunder även för de ogifta tjänstemännen
skulle betyda en merkostnad av 552,700 kr.

Alternativ II.

Den förändring av alternativ I, att i fråga om tjänstemän av lägre
grad talen 20, 15 och 10 kr. i månaden utbyttes mot resp. 15, 12
och 8 kr.

Kostnaden enligt detta förslag skulle bliva:

för tjänstemän av högre grad........kr. 135,600

» » n lägre » ........ » 1,856,256

eller tillhopa kr. 1,991,856

Dyrtidstillägg enligt samma grunder för de ogifta tjänstemännen
skulle innebära en merkostnad av 449,700 kr.

Alternativ III.

Alternativ I med den modifikation, att dyrtidstilläggets belopp bebestämdes
till hälften av de i alternativ I ångivna eller till 120, 90 och
60 kr. per år samt att gränsen mellan det högsta och det närmast lägre
tillägget bestämdes till 1,140 kr. i likhet med vad som gällde för det nu
utgående tillfälliga lönetillägget. Detta alternativ skulle draga följande

kostnad:

för tjänstemän av högre grad........kr. 67,800

» » lägre »........» 1,265,240

eller tillhopa kr. 1,333,040

Generaldirektören har jämväl låtit verkställa beräkningar för utrönande
av de kostnader, som skulle uppkomma för utbetalande av dyrtidstillägg
åt den ordinarie personalen i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder, som finnas angivna dels i den danska lagen i ämnet och dels
i förenämnda norska förslag om dyrtidshjälp. Dessa beräkningar, som
endast vore approximativa, hade givit följande siffror:

för dyrtidstillägg enligt danska lagen .... kr. 1,221,675
> » » norska förslaget ...» 1,793,808

För bedömande av den ekonomiska innebörden av ett eventuellt
dyrtidstillägg till den ordinarie personalen har generaldirektören slutligen
påpekat, att beviljande av dylikt tillägg finge anses medföra nödvändigheten
av att lämna en liknande förmån åt den mera fast anställda extra
personalen, varom ju järnvägsstyrelsen ägde befogenhet att bestämma.
Utredning om denna personals familjeförhållanden påginge, vadan ännu
ej kunde lämnas utredning om kostnaden för beviljande av dyrtidstillägg
enligt i huvudsak ovan angivna principer åt denna personal. Till ledning
härvid har emellertid meddelats, att kostnaden för det lönetillägg, som av järnvägsstyrelsen
tillerkänts denna personal, motsvarade i det närmaste 12 procent
av kostnaden för det åt den ordinarie personalen utgående lönetillägget.

Tjänstemän vid Trollhätte kraftverk begära dyrtidstillägg, att utgå
från 1915 års början, intill dess normala förhållanden i riket åter inträtt,
till ordinarie och extra tjänstemän vid nämnda verk med en årsinkomst
av högst 2,500 kr.; och uti en till överingenjören vid kraftverket ingiven
och sedermera till Kungl. Maj:t i avskrift överlämnad skrift hava vid
verket anställda stationsarbetare med månads- och timlön gjort anhållan
om utbekommande av dyrtidstillägg.

Vatten fallsdirektören har låtit verkställa utredning angående kostnaden
för krigstidshjälp åt de tjänstemän, ordinarie såväl som extra, vilkas
fasta avlöning understiger 2,500 kr. för år. Beräkningarna hava inskränkts
till att omfatta tjänstemän med försörjningsplikt mot anhöriga, detta ord
fattat icke i strängt juridisk bemärkelse utan omfattande såväl hustru och
omyndiga barn, vilka ej helt och hållet kunna försörja sig själva, som även
övriga anhöriga, vilka faktiskt underhållas av tjänstemannen i fråga.
Vattenfallsdirektören har ansett differentiering lämpligen böra äga rum
med hänsyn till familjens storlek. Att göra en differentiering jämväl med
hänsyn till storleken av de faktiskt utgående löneförmånerna hade mött
vissa svårigheter och hade ej heller i detta sammanhang synts nödvändigt,
med hänsyn till den i förhållande till andra verk relativt ringa personalen
vid vattenfallsverken. Beräkningen hade gjorts på grundval av följande
understöd per år:

För tjänsteman med försörjningsplikt mot	Alternativ I. Kronor.	Alternativ II. Kronor.
1 person .........	. . . 1201	180
2 personer .........	. . . 144J
3 » .........	. . . 1681	210
4 » .........	. . . 19.21
5 » .........	. . . 216\|	240
6 eller flera personer . . • .	. . . 2401

Tjänsteman, som är ogift och icke heller har annan anhörig att försörja,
skulle således icke erhålla krigstidshjälp.

Årskostnaden för krigstidshjälp åt vattenfallsverkens tjänstemän efter
dessa grunder komme att utgöra:

» extra tjänstemän vid drift- och an

Alternativ I. Kronor.*	Alternativ II. Kronor.
. 21,360	24,990
r . 5,856	7,320
. 7,872	9,480

Summa 35,088 41,790

Vattenfallsstyrelsen har vid översändande av framställningen från
tjänstemän vid Trollhättans kraftverk meddelat, att en framställning om
dyrtidstillägg redan i april 1915 gjorts till vattenfallsstyrelsen av de vid
Trollhätte kanals ombyggnad anställda arbetarna. Ehuruväl styrelsen till
fullo beaktade de förhållanden, som lågo till grund för framställningen,
hade styrelsen i frågans dåvarande läge icke kunnat giva annat svar, än
att framställningen icke kunde bifallas, emedan de ekonomiska verkningarna
av den rådande krisen drabbade ej blott arbetarna i fråga utan jämväl de
flesta av landets övriga inbyggare, bland dem särskilt alla löntagare av
samma ekonomiska ställning, såväl statens som enskildas, vadan ett bifall
till framställningen kunde få synnerligen vittgående verkningar på andra
områden eller framstå såsom privilegierande av en viss grupp av medborgare.

Sedan emellertid - jämväl nu ifrågavarande framställning inkommit
och då måhända flera framställningar av samma slag såväl från de under
vattenfallsstyrelsen lydande verk, som från andra statstjänstemän kunde
komma att göras, ansåge vattenfallsstyrelsen önskvärt, att denna fråga i
hela dess vidd bleVe föremål för närmare utredning. Innan några åtgärder
i den riktning, nu förevarande framställning avsåge, kunde ifrågakomma,
borde nämligen undersökas, vilka verkningar ett tillmötesgående av framställningen
kunde antagas medföra såväl på statens egen verksamhet i dess
helhet som även på den allmänna arbetsmarknaden och näringslivet i övrigt.

Sjunde huvudtiteln.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening begär, att tullverkets
tjänstemän av högre grad måtte beredas dyrtidstillägg från och med år 1916.

•

Sveriges tullmannaförenings centralstyrelse begär, att alla till tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning hörande tjänstemän
av lägre grad må tilldelas ett tillfälligt lönetillägg av 15 % på ingångsavlöningen
samt att detta lönetillägg må utgå från 1915 års början och så
länge den nu rådande dyrtiden påginge.

Generaltulldirektören har i huvudsaklig anslutning till den i Danmark
antagna lagen om krigstidshjälp framlagt följande

Utkast till bestämmelser om dyrtidstillägg åt tulltjänstemän av lägre grad m. fl.

§ 1.

Till erhållande av dyrtidstillägg av tullmedel äro å*tullverkets ordinarie
eller extra stat den 31 juli 1915 (eller: den 31 december 1915) befintliga
vaktmästare hos generaltullstyrelsen eller tjänstemän av lägre grad
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning enligt nedanstående
villkor och bestämmelser berättigade.

Dyrtidstillägget skall för år utgöra:

> gift

a) för tjänsteman med årsinkomst av högst 1,200 kr.:

för ogift.........................kr. 50

.....................» 75

varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka ... ^ 25

dock högst 23 % av tjänstemannens årsinkomst;

b) för tjänsteman med årsinkomst av över 1,200 kr. men högst
1,400 kr.:

för gift..........................kr> 50

» varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka . . . kr. 25

dock högst 18 % av tjänstemannens årsinkomst;

c) för tjänsteman med årsinkomst av över 1,400 kr. men högst

1.600 kr.:

för gift..........................kr- 25

» varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka ...» 25
dock högst 14 % av tjänstemannens årsinkomst;

d) för tjänsteman med årsinkomst av över 1,600 kr. men högst
1,800 kr.:

för varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka . . .kr. 25
dock högst 11 % av tjänstemannens årsinkomst;

e) för tjänsteman med årsinkomst av över 1,800 kr. men högst

2.600 kr.:

för varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka . . .kr. 25
dock högst 8 % av tjänstemannens årsinkomst.

§ 2.

Dyrtidstillägget beräknas efter den årsinkomst tjänstemannen åtnjutit
under tiden 1 augusti 1914—31 juli 1915 (resp. under år 1915). Tilllägget
utbetalas en gång för alla och av vederbörande lokala tullmyndighet
mot behörigt kvitto i samband med utbetalningen den 1 ... 1916 av
ordinarie avlöningar.

§ 3.

Med i §§ 1 och 2 omförmäld a årsinkomst avses allenast dels från
tullverkets avlönings-, ålderstilläggs- och övergångsavlöningsstater utgående

ersättning — däri inräknade belopp, avsedda för pensionsavgifter, men
därifrån fråndragna ortstillägg ävensom lego- och resekostnadsanslag eller
andra belopp, motsvarande utgifter i och för tjänsten — dels ock mot
åtnjuten förmån av fri bostad svarande belopp.

Frånskild likställes med ogift, änkling med gift. Två eller flera
barn och styvbarn, som delvis bidraga till sin försörjning, räknas såsom
ett helt och hållet försörjt barn.

§ 4.

Tjänsteman, vilken före utgången av tid, som i § 2 sägs, ur tullverkets
tjänst avgått utan att hava blivit från densamma skild och vilken
eljest skolat vara berättigad till dyrtidstillägg, må utgjuta sådant i den
grupp, dit denne skulle varit att hänföra, därest ej genom avgången avbrott
skett i tjänstgöringen inom verket, likväl endast för tid, varunder
vederbörande kvarstått i tjänsten.

En beräkning av kostnaden för dyrtidstillägg åt tullpersonalen i
enlighet med detta utkast till bestämmelser gåve till resultat ett belopp
av omkring 101,000 kr. Ett bifall till Sveriges tullinannaförenings centralstyrelses
förslag, 15 % å tjänstemännens ingångsavlöning enligt 1915 års
stat, skulle draga en kostnad-av 331,433 kr.

Nionde huvudtiteln.

De extra jägmästarnas förbund begär dyrtidstillägg åt samtliga årsanställda
extra tjänstemän vid skogsstaten, å domänstyrelsens skogsavdelning
samt vid skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt, att utgå för tiden
från och med den 1 januari 1915 till utgången av år 1916, med viss procent
å den fasta avlöningen, dock ej under 10 procent därav, och med proportionsvis
högre ersättning till de tjänstemän, som äro familjeförsörjare.

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt begär
dyrtidstillägg åt assistenter biträden och vaktmästare vid statens skogsförsöksanstalt
samt åt trädgårdsmästaren och preparatorn in. fl. befattningshavare
vid skogshögskolan.

Kronojägarna hava genom utsedda ombud begärt dyrtid still ägg åt
ordinarie och extra kronojägare samt skogsrättare, att från och med år
1915, tills ny lönereglering för den lägre skogsstatspersonalen kan varda
fastställd, utgå med 25 kr. i månaden till familjeförsörjare och 15 kr. i
månaden till icke familjeförsörjare.

Domänstyrelsen, som yttrat sig över kronojägarnas petition, har
därvid visserligen ställt sig tveksam inför den principen, att en befattningshavares
familjeförhållanden och därmed åtföljande försörjningsplikt
skulle vara reglerande för avlöningens storlek, då i sådant avseende
arbetets och befattningens art hittills varit bestämmande. Med hänsyn
till de säregna förhållanden och den dyrtid, som på grund av kriget äro
rådande, har styrelsen av billighets- och lämplighetsskäl dock ej velat
motsätta sig principens tillämpning för tillfället och har fördenskull hemställt,
att följande belopp må utgå såsom ett tillfälligt krigstidstillägg från
och med år 1916 och så länge Kungl. Maj:t finner det därefter vara
motiverat:

för ej understödspliktig kronojägare och skogsrättare 10 kr. per
månad;

för kronojägare och skogsrättare, som äro understödspliktiga för 1—4
personer, hustru däri ej inberäknad, 20 kr. per månad;

för kronojägare och skogsrättare, som äro understödspliktiga för 5
personer och därutöver, hustru däri ej inberäknad, 25 kr. per månad.

Frågan om lönetillägg för de extra kronojägarna har styrelsen ansett
ej böra i detta sammanhang komma till behandling.

Såsom motiv för förslaget att även ogifta icke försörjningspliktiga
kronojägare och skogsrättare skulle erhålla dyrtidstillägg har domänstyrelsen
framhållit, att skogsstatens lägre personal med ytterst få undantag bodde
i landsorten, varför även ogifta befattningshavare måste sätta hushåll, vilket
medförde minst lika stor kostnad, som om de vore gifta.

Det föreslagna dyrtidstillägget har för den under år 1915 tjänstgörande
personalen, 423 ordinarie kronojägare och skogsrättare, av styrelsen
beräknats till 94,320 kr. per år. Härtill komme det belopp, som belöpte
på 63 ordinarie kronojägare och 27 ordinarie tillsyningsman i Norrbottens

och Västerbottens kustland, vilka skulle tillsättas från och med år
1916 och om vilka några uppgifter vid utlåtandets avgivande ej kunde
lämnas.

Vissa befattningshavare vid statens hingstdepåer (fodermarsk, kuskar,
stallbetjänter, nattvakt och statpiga) hava hos stuteriöverstyrelsen gjort
framställning om erhållande av dyrtidstillägg med 10 kr. i månaden från
och med den 1 augusti 1915.

Stuteriöverstgrelsen, som lämnat en översikt av ifrågavarande befattningshavares
löneförmåner, har påpekat, att personalens rätt till vissa naturaförmåner
i någon grad minskade behovet av löneförbättring, men
styrelsen har dock ansett otvivelaktigt, att den inträdda stora prisstegringen
å livsförnödenheter måste medföra, att de efter normala förhållanden beräknade
löneförmånerna nu icke räckte till.

Ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk begära dyrtidstillägg
från och med år 1916 med 10 % av sin nuvarande avlöning.

Kvinnliga befattningshavare, vaktmästare ni. fl.

Föreningen kvinnor i statens tjänst har i en till löneregleringskommittén
ingiven skrift hemställt, att kommittén vid fullgörande av sitt uppdrag
måtte ihågkomma statens svagast avlönade tjänare: kvinnliga tjänstemän
och biträden, ordinarie och extra.

Statens vaktmästares förening begär, att dyrtidstillägg måtte från 1915
års början tills vidare utgå med 25 % å begynnelseavlöningen åt ordinarie
vaktmästare i de centrala ämbetsverken ävensom tillerkännas de extra
ordinarie efter deras arvode samt vaktmästarna vid flottans station i Stockholm,
hovrätterna, landsstaterna, landsarkiven och övriga institutioner tillhörande
statens verk och inrättningar.

4—160734. Lönereglering skommitténs bet. XLIX.

För åtskilliga vaktmästare och med dem i avlöning shänseende jämförliga
befattningshavare begäres i särskilda skrivelser dyrtidstillägg, nämligen
för

den vid Karlsborgs fästning anställde skogvaktaren;

vaktmästare vid marinintendenturkåren, tjänstgörande vid Stockholms
och Karlskrona stationer;

vaktmästare och biträden vid statsmedicinska anstalten;

vaktmästaren vid landsarkivet i Lund;

naturhistoriska riksmuseets preparatorer och vaktmästare;

vaktbetjänte vid universiteten och karolinska institutet samt tandläkarinstitutet; farmaceutiska

institutets vaktmästare;

vaktmästare och laboratorietjänare vid tekniska högskolan;

vaktmästarna vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet; veterinärhögskolans

betjänte; och

vaktmästaren vid statens veterinärbakteriologiska anstalt.

För att tagas i övervägande vid utlåtandets avgivande har kommittén
slutligen genom kungl. remiss den 10 februari 1916 fått till sig överlämnad
en av järnvägs-, post-, telegraf- och telefonmannaförbunden samt svenska tullmanna
för envig en i Sundsvall till Kungl. Maj:t ingiven skrift, däri nämnda
personalsammanslutningar rikta en vädjan till Kungl. Maj:t att beakta den
lägre statspersonalens genom kristiden ytterst bekymmersamma läge.

Före övergången till behandling av själva den föreliggande frågan om
krigstidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst har kommittén ansett sig
böra framlägga en redogörelse dels för gällande föreskrifter om krigstidshjälp
åt vissa i allmän tjänst anställda funktionärer i Danmark, dels ock

för svenska riksdagens ock regeringens år 1915 fattade beslut om tillfällig
löneförbättring (»familjelönetillägg») åt vissa lärare vid folkskolor och
småskolor.

Den danska lagen om dyrtidshjälp av den 30 augusti 1915 inne- ^"gen"om*
håller följande bestämmelser: krigstidshjäip.

§ l Dyrtidshjälp

enligt nedanstående regler utgår till de jämlikt avlöningslag utav staten
avlönade tjänstemännen och med dem likställda ävensom till pensionsberättigade arbetare i
statens tjänst, under förutsättning att vederbörande den 31 juli 1915 var och oavbrutet sedan
den 1 juli 1914 varit i en till dyrtidshjälp berättigande ställning.

Dyrtidshjälp utgår vidare till de vid allmänna folkskolorna utom i Köpenhamn den 31
juli 1915 anställda lärare och lärarinnor, som sedan den 1 juli 1914 innehaft på landet en
på kommunens skolplan uppförd lärarbeställning och i köpstäderna en av kommunens fasta
lärarbcställningar eller en »normeret» timlärarbefattning. Vinterlärare och vinterlärarinnor
få dyrtidshjälp endast om de haft anställning vinterhalvåret 1914—15 och därförut under
minst två vinterhalvår samt på nytt anställts för vintern 1915—16.

§ 2.

För tjänstemän, som bo i Köpenhamn och Fredriksherg eller i städer och på stadsliknande
sätt bebyggda samhällen (bymaessige bebyggelser) med över 2,000 invånare, utgör
dyrtidsbjälpen:

a) för tjänstemän med högst 1,350 kronors årsinkomst 50 kr. för den ogifte, 75 kr.
för den gifte och 25 kr. för vart hemmavarande barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen
icke överstiga 16 procent av tjänstemannens inkomst frän stat och kommun;

b) för tjänstemän med årsinkomst mellan 1,350 och 1,550 kr. 50 kr. för den gifte
och 25 kr. för vart hemmavarande barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen icke överstiga
13 procent av tjänstemannens inkomst från stat och kommun;

c) för tjänstemän med årsinkomst mellan 1,550 och 1,750 kr. 25 kr. för den gifte
och 25 kr. för vart hemmavarande barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen icke överstiga
10 procent av tjänstemannens inkomst från stat och kommun;

d) för tjänstemän med årsinkomst mellan 1,750 och 1,950 kr. 25 kr. för vart hemmavarande
barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen icke överstiga 7 procent av tjänstemannens
inkomst från stat och kommun;

e) för tjänstemän med årsinkomst mellan 1,950 och 2,150 kr. 25 kr. för vart hemmavarande
barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen icke överstiga 5 procent av tjänstemannens
inkomst från stat och kommun.

För tjänstemän på övriga orter beräknas dyrtidshjälpen som under a), när årsinkomsten
är 1,200 kr. eller därunder; som under b), när den är mellan 1,200 och 1,400 kr.;
som under c), när den är mellan 1,400 och 1,600 kr.; som under d), när den är mellan
1,600 och 1,800 kr.; som under e), när den är mellan 1,800 och 2,000 kr.

När änkor eller änklingar hava eget hushåll, jämnställas de med gifta.

Alla i denna § nämnda villkor avse tjänstemannens förhållanden den 31 juli 1915.

§ 3.

Årainkomsten är det belopp tjänstemannen mottagit från staten — vad lärare och
lärarinnor beträffar jämväl från kommun — under året 1 augusti 1914—31 juli 1915; dock
skall privat inkomst av vad slag som helst som tjänstemannen under samma tid uppburit
inberäknas i årsinkomsten, för så vitt beloppet överstiger 300 kr.

Med årsinkomsten för den, som förenar flera av de i denna lag avsedda tjänster, förstås
summan av avlöningarna för samtliga dessa tjänster. Om sammanlevande äkta makar
båda uppbära avlöning av staten — för lärare jämväl av kommunen — menas med årsinkomsten
summan av bägges avlöningar.

Om sammanlevande äkta makar båda hava inkomst, som berättigar till dyrtidshjälp,
får blott den ena uppbära hjälpen, men vid beräknandet av årsinkomsten avdrages för hustruns
del 400 kr. i Köpenhamn, 350 kr. i köpstäderna och 300 kr. på landet.

»Uvisse Indtsegter» såsom fri bostad, löningsjord och andra naturaprestationer, skola
medtagas vid årsinkomstens beräknande, men däremot icke »Kontorholds- eller Belordringsvederlag,
Hesteholds-, Opholds- og Dagpenge, Korepenge, Natpenge» och dylika gottgörelser
för särskilda med tjänsten förenade utgifter.

§ 4.

Envar, som anser sig berättigad till dyrtidshjälp, är skyldig att på en av finansministeriet
utarbetad blankett lämna erforderliga upplysningar om civilstånd (aegteskabelig
stilling), antal och ålder för hemmavarande barn under 15 år och om sina inkomstförhållanden.
Blanketten, underskriven på heder och samvete (»Tro og Love»), skall inlämnas före
den 15 september 1915; uraktlåtenhet härav utan giltig orsak medför förlust av dyrtidshjälpen.

§ 5.

Ogift, som den 31 juli 1915 icke fyllt 25 år, är ej berättigad till dyrtidshjälp.

§ 6.

Personer, vilka som en fast del av lönen utav staten förses med fri kost, äga icke
rätt till dyrtidshjälp.

§ 7.

Dyrtidshjälp enligt denna lag medtages icke vid pensionsberäkning.

§ 8.

På framställning av vederbörande ämbetsmyndighet avgör finansministern alla i anledning
av denna lags tillämpning uppkommande frågor, utan att tolkningen får göras till
föremål för rättegång.

I en vid 1915 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen ville för år 1916
på extra stat upptaga ett förslagsanslag av 964,000 kr. att enligt av lärarelönenfimnden föreslagna
grunder utgå i form av nfamiljelöneiillägg» åt folkskollärare och folkskolelärarinnor.

med 200 kr. åt den som hade 1 eget barn under 21 år att försörja,

med 400 kr. åt den som hade 3 egna barn under 21 år att försörja samt

med 600 kr. åt den som hade 5 egna barn under 21 år att försörja,

ävensom att anslaget måtte helt utgå av statsmedel.

Riksdagen ansåg i likhet med motionären, att folkskollärarnas behov av förbättring i
deras ekonomiska ställning vore så trängande, att med åtgärder för behovets avhjälpande icke
kunde anstå, till dess förslag om en definitiv lönereglering för kåren bleve färdigt att föreläggas
riksdagen.

Riksdagen fann sig alltså böra bifalla motionärens hemställan i den mån densamma
avsåg en tillfällig löneförbättring för folkskollärarkåren.

Av såväl den omständigheten att förslag om definitiv lönereglering för kåren i fråga
torde kunna förväntas inom de allra närmaste åren, som ock därav, att löneökningar under
nuvarande brydsamma förhållanden endast i särskilt tvingande fall borde komma i fråga,
följde, att den ekonomiska hjälp, som enligt riksdagens mening då borde beredas folkskollärarna,
endast borde komma sådana befattningshavare till godo, som därav vore mest i behov, och
anslöte sig riksdagen fördenskull till motionärens uppfattning, att den tillfälliga löneförbättringen
endast borde utgå till sådana befattningshavare, som hade barn att försörja.

Motionären hade i sitt förslag endast berört folkskollärarkåren. Då emellertid vad
riksdagen uttalat hade sin tillämplighet även på småskolans lärare, ansåg riksdagen, att även
dessa borde kunna bliva delaktiga av den ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen i de fall,
då de hade barn att försörja.

I likhet med motionären ansåg riksdagen, att den tillfälliga löneförbättringen endast
borde tillkomma folkskollärare, som hade ordinarie anställning. Sådan anställningsform ifrågakomma
emellertid icke beträffande småskollärarkåren. Den närmaste motsvarigheten till
ordinarie tjänst vore den fastare anställning, som avsåges i 33 § 2 mom. av folkskolestadgan.
Detta lagrum vore emellertid icke tillämpligt å gifta lärare. Riksdagen höll före, att den
föreliggande frågan beträffande småskollärarkåren borde lösas på det sättet, att från delaktighet
i löneförbättringen undantoges de lärare, som vikarierade för tjänstlediga lärare.

Den sålunda ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen syntes böra utgå oberoende därav,
huruvida vederbörande befattningshavare vore man eller kvinna.

Då pupillpension till avliden folkskollärares barn upphörde att utgå när barnet fyllt
18 år, ansåg riksdagen, i olikhet med motionären, att tillvaron av barn, som vid den tidpunkt,
då bestämmelserna om den tillfälliga löneförbättringen trädde i kraft, överskridit denna åldersgräns,
icke borde berättiga till delaktighet i löneförbättringen.

Enligt motionärens förslag skulle det för folkskollärare avsedda lönetillägget utgå med
200 kr., därest läraren hade ett barn, med 400 kr., därest läraren hade tre barn, samt med
600 kr., i fall läraren hade fem barn, och hade motionären därvid anslutit sig till de grunder,
som lärarelönenämnden föreslagit i avseende å familjeförsörjningsprincipens tillämpning vid
folkskollärarkårcns lönereglering.

I detta avseende kunde riksdagen icke biträda motionärens mening. Då det gällde
att bestämma en tillfällig löneförbättring, måste nämligen noggrant iakttagas, att inga beslut
fattades, som kunde vara ägnade att föregripa den definitiva regleringen. Beviljande av en
tillfällig löneförbättring av exempelvis 600 kr. kunde i en fråga som den föreliggande ur

> Familjetönetillägg>
åt
folkskollärare
m. fl. rid 1315
års riksdag.

denna synpunkt icke vara tillrådligt, och över huvud taget kunde riksdagen icke på denna
löneregleringsfrågas dåvarande ståndpunkt bifalla ett förslag, som innebure, att löneförbättringen
bestämdes till olika belopp med hänsyn till olika antal barn.

Riksdagen ansåg följaktligen, att löneförbättringen borde utgå med samma belopp till
alla däri delaktiga befattningshavare inom samma kår, oavsett barnantalet, samt att det tillfälliga
lönetillägget skäligen borde sättas till 250 kr. för folkskollärare och 150 kr. för småskollärare.

Beträffande frågan när lönetillägget borde börja, respektive upphöra att utgå, var
riksdagen av den mening, att endast den, som vid ingången av år 1916 uppfyllde fordringarna
för erhållande av tillfällig löneförbättring, borde komma i åtnjutande därav, samt att
den, som sålunda tillerkänts lönetillägg, borde, därest han kvarstode i tjänsten, bibehållas vid
denna förmån, även om övriga förutsättningar för dess åtnjutande skulle under årets lopp
hava upphört. Det tillfälliga lönetillägget syntes böra utgå i samma ordning som lönen; det
borde sålunda beräknas efter kalenderår eller läsår, allt efter som lönen utginge efter kalenderår
eller läsår, och det borde upphöra att utgå när lönen upphörde att utgå.

Slutligen har riksdagen med styrka betonat, att riksdagen genom ett bifall till ifrågavarande
framställning i intet avseende tagit ståndpunkt till den viktiga frågan, huruvida en
kommande lönereglering för folkskollärarkåren skulle i någon mån byggas på principen om
särskilda lönetillägg för familjeförsörjare eller icke, utan stode detta spörsmål för riksdagens
vidkommande fullständigt öppet och oavgjort.

För beredande under år 1916 av tillfällig löneförbättring åt vissa lärare vid folkocb
småskolor anvisade riksdagen på extra stat för år 1916 ett förslagsanslag av 750,000 kr.,
att utgå enligt följande grunder, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,
som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas erforderliga:

1) Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den, som vid ingången
av år 1916 är anställd i egenskap av ordinarie lärare vid folkskola eller ock såsom biträdande
lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare vid småskola, under
förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta barn, som icke uppnatt
18 års ålder; dock att sådan delaktighet icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars
man lever, ej heller biträdande lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare
vid småskola, vilken vikarierar för tjänstledig lärare.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med 250 kr. för ordinarie lärare vid folkskola
och med 150 kr. för biträdande lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola och
lärare vid småskola.

3) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren i samma ordning
som lönen vid tjänsten.

, Vid ärendets föredragning den 8 oktober 1915 har Kungl. Maj:t, med godkännande

av riksdagens beslut, utfärdat de närmare föreskrifter, som för tillämpning av de utav riksdagen
fastställda grunderna för löneförbättringens utbetalande befunnits erforderliga (svensk
författningssamling n:r 416).

Kommitténs förslag.

Om behövlio-heten av ett tillfälligt understöd åt befattningshavare i Allmänna syn,
- . „ ° , , , , . , nV. IT punkter. Fri

statens tjänst till mötande av de i följd av världskriget betydligt ökade gan om kriga

levnadskostnaderna hava de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, knåp- ordinarie
past haft mer än en mening. De ytterst få avstyrkandena av gjorda fram- ^tatjman.
ställningar om dyrtidstillägg äro icke i något enda fall grundade på tvekan
om dyrtidstilläggets behövlighet i allmänhet, utan på särskilda, visst
förvaltningsområde eller vissa kategorier av befattningshavare enbart berörande
förhållanden, exempelvis att vid en förvaltning en för personalen
förmånlig lönereglering nyligen trätt i tillämpning; att vissa befattningshavare
icke vore i särskilt behov av hjälp, enär de av kronan åtnjöte
fullt underhåll in natura; att dyrtidstillägg icke syntes böra tilldelas befattningshavare
i högre avlöningsgrader o. s. v.

Den i stort sett enhälliga meningen om behovet av dyrtidstillägg
vinner ökad betydelse, då man av åtskilliga myndigheters utlåtanden finner,
att de vid tillstyrkande av dyrtidstillägg ingalunda förbisett en del
förhållanden, som för vissa grupper av befattningshavare äro ägnade att
i någon mån minska trycket av den dyra tiden.

I sådant avseende erinras, bland annat, om järnvägspersonalens rätt
till fri transport av livsmedel å statens järnvägar, om samma personal
medgiven rätt att av statens järnvägar köpa bränsle, om vissa krigsmäns
rätt att av kronan till dess självkostnadspris köpa en del livsförnödenheter,
munderingspersedlar o. d. samt att å kronans verkstäder få vissa reparationer
utförda, ävensom därom att statens befattningshavare undgått eu
del olägenheter, som i följd av världskrisen drabbat andra medborgare,
såsom arbetslöshet, minskning i inkomster och i vissa fall extra krigstjänstgöring.

Men om enighet sålunda i stort sett rått om behovet av dvrtidstillägg,
gå åsikterna desto mer i sär dels i fråga om de grunder, efter
vilka tillägget må böra utgå, dels ock särskilt beträffande den avlöningsgräns,
efter vars överskridande dylikt tillägg icke bör ifrågakomma.

I förstnämnda avseende hava två starkt motsatta meningar gjort sig
gällande, den ena åsyftande Alka lön för lika arbete», den andra hyllande den
s. k. behov sprincip en.

Den förra åsikten har blivit närmare utvecklad och belyst uti framställningen i ämnet
från föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar. De skäl, som föranlett denna
förening att anhålla om en procentvis och för alla tjänstemän lika beräknad tillfällig löneförbättring,
hava av föreningen angivits på följande sätt.

Lönen för ett visst arbete, av vad slag som helst, avsåge i och för sig att uttrycka
arbetsprestationens ekonomiska värde, vilket vore oberoende av arbetsgivarens eller arbetstagarens
förmögenhetsförhållanden. Den omständigheten, att fastställandet av detta värde i
många fall mötte praktiska svårigheter, uteslöte ingalunda, att ett dylikt objektivt värde alltid
förefunnes. Om lönen skulle motsvara ett arbetes verkliga värde, följde därav, att lika
arbete måste ersättas med lika lön — givetvis med beaktande av olikheterna hos penningens
köpkraft å skilda tider och orter. Arbetarrörelsens historia visade, att ett förbättrat ekonomiskt
jämviktstillstånd steg för steg uppnåtts först i och med erkännande och genomförande
av denna grundsats. Systemet med ålderstillägg för löntagare med fast anställning kunde
icke anses strida mot nämnda grundsats. Sagda system berörde nämligen icke lönebeloppets
totala storlek utan allenast dess uppdelning i lämpliga poster per år.

Lönens anpassande efter arbetstagarens förmögenhetsförhållanden eller den så kallade
v behovsprincipen strede mot den nu belysta grundsatsen. Behovsprincipen innebure, allmänt
uttryckt, att priset för ett visst arbete skulle vara högre, om arbetet utfördes av en i förmögenhetshänseende
mindre gynnsamt ställd person än om samma arbete utfördes av en annan,
i bättre förmögenhetsvillkor. I vad rörde hantverk, industri, handel och näringar i allmänhet
vore förverkligandet av en sådan grundsats uteslutet. Detsamma skulle nämligen försvaga
den mindre välbärgade arbetstagarens konkurrenskraft till förmån för den bättre lottade och
dymedelst skärpa de ekonomiska motsättningarna, i stället för att dessa under normala samhällsförhållanden
borde mildras och utjämnas.

Den allmängiltiga regeln »lika lön för lika arbete» vore sålunda inom de ojämförligt
största arbetsområdena en ofrånkomlig betingelse för jämvikten i nationens ekonomiska
liv. Behovsprincipen vore oförenlig med nämnda grundsats och ägnad att störa det ekonomiska
jämviktsläget.

På grund härav och då en statstjänstemans löneförmåner, socialt och rättsligt sett,
till arten vore lika med lönen för arbetsprestationer inom vilket annat verksamhetsområde
som helst, hade inom föreningen uppstått allvarliga betänkligheter mot hehovsprincipens tilllämpning
i fråga om statstjänare.

Enligt föreningens mening hade icke påvisats någon fördel för staten av behovsprincipens
genomförande, icke heller någon utväg att ens tillnärmelsevis fastställa varje enskild
tjänstemans legitima ekonomiska behov. I verkligheten kunde dessa ingalunda mätas allenast
efter civilstånd och juridisk försörjningsplikt. Stundom hade hustrun medfört större eller
mindre förmögenhet i boet eller annan förmögenhet tillförts detsamma. Ofta hade bjälp i

eu eller annan form erhållits till bosättning rid äktenskaps ingående. I regel vore en hustrus
arbete av större värde än en avlönad husföreståndarinnas. Ofta bidroge barnen i större
eller mindre grad till hemmets ekonomi. Icke sällan hade en barnlös gift tjänsteman eller
en ogift tjänsteman betungande, ehuru ej alltid juridiskt tvingande försörjnings- eller understödsplikt
mot föräldralösa, sjuka eller ålderstigna anhöriga. Ofta uppsköte eu tjänsteman
familjebildande i avvaktan på, att han skulle kunna få ett visst, erforderligt kapital sammansparat,
slutamortera studieskulder o. s. v. Dessa med flera likartade ekonomiska faktorer
hade den största betydelse för den enskilde löntagaren men undandroge sig mestadels statsmyndigheternas
prövning. Den för en rättvis tillämpning av behovsprincipen nödvändiga
kontrollen i sådant hänseende skulle ställa tjänstemännens privatekonomi helt under statens
uppsikt och förmynderskap. Därvid skulle så att säga godkännas allenast vissa slag av
utgifter med underkännande av andra, som dock under förhandenvarande förbållanden kunde vara
mera trängande för individen och gagneligare för det allmänna. Ett enstaka exempel på ett
sådant slag av utgifter vore privata språk- eller andra studier i syfte att ernå större arbetsskicklighet
och vinna en viss befordran för att med stöd av den nyförvärvade bättre ekonomiska
ställningen bilda familj. Ett förmynderskap av ovan berört slag över den enskilde
tjänstemannens ekonomiska dispositioner ansåge föreningen opåkallat och motbjudande.

Ofta framhölles behovsprincipens tillämpande som ett gagneligt medel till äktenskapsfrekvensens
höjande. Denna skulle dock enligt föreningens mening icke röna någon mätbar
inverkan av behovsprincipens införande bland en eller annan grupp av statstjänare — ja icke
ens märkbart förändras inom en sådan grupp tagen för sig.

Mera effektivt vore det i sådant hänseende, om statsmakterna kunde finna medel att
förebygga eller motverka levnadskostnadsstegringen eller, om detta ej läte sig göra, om löneförmånerna
för statstjänstemannen på statens initiativ alltid ofördröjligen kunde regleras efter
penningvärdets fluktuationer. Det vore nämligen den ständiga, särskilt för statstjänstemannen
kännbara allmänna prisstegringen, som mest motverkade familjebildandet, i det att denna
sänkte värdet av gjorda besparingar och väckte misströstan om möjligheten att försörja en
familj. Däremot vållades inga särskilda bekymmer av familjebildandet i och för sig, enär
de därmed förenade kostnaderna av varje förtänksam löntagare vore förutsedda och beräknade,
oftast dock efter det vid familjebildandet rådande penningvärdet.

Enligt föreningens mening vore behovsprincipens tillämpning befogad allenast beträffande
understöd i fall av verkligt nödläge, det vill säga i fråga om personer, som saknade arbete
eller icke vore arbetsföra. Därvid vore detalj kontroll över understödtagarens alla förmögenhetsförhållanden
befogad och nödvändig.

Med avseende på önskvärdheten därav, att ett eventuellt dyrtidstillägg måtte utgå till
alla befattningshavare, har föreningen framhållit, att dyrtidstilläggets utdelande blott till de
lägst avlönade vore liktydigt med ett ekonomiskt och därmed även socialt tillbakaträngande
av de högre statstjänstemännen i jämförelse med enskilda löntagare. Härav åter föranleddes
omorganisationer, som till sin verkliga natur allenast voro löneförbättringar, utträde ur statstjänsten
och andra beklagliga rubbningar i arbetsledningens kontinuitet.

Föreningen förutsatte som självfallet, att i fråga om eu tillfällig löneförbättring ingen
grundsats kunde komma att tillämpas, som icke vore tillämplig jämväl i fråga om lönesystemet
i allmänhet.

De nu påvisade omständigheterna, nämligen att enligt föreningens mening
dels behovsprincipens tillämpning på egentliga arbetslöner i sig själv vore irrationell,
dels försök i sådan riktning kunde befaras komma att äventyra frukterna av det sista
årtiondets arbete för järnvägarnas ekonomiska stabilisering,

.")— 160734. LöneregleringatcommitUna bet. XL1X.

dels ett sådant försök skulle medföra ekonomiska orättvisor mot ett stort antal enskilda
tjänstemän,

dels slutligen ingen anledning funnes till ekonomiskt tillbakaträngande av de högre
statsbanetjänstemännen, utgjorde skälen därtill, att föreningen vid frambärande inför Kungl.
Maj:t av sin hemställan om en tillfällig löneförbättring tillika uttalat sin förhoppning, att
densamma måtte bliva beräknad procentvis och för alla tjänstemän lika.

Sveriges allmänna tulltjänstemanuaförening har i enahanda syfte påpekat, hurusom i
sammanhang med vidtagna offentliga åtgärder, som avsett att sänka den rådande höga prisnivån,
i vidsträckt mån påbjudits, att de livsmedel, för vilka en effektiv prisnedsättning verkligen
kunnat åstadkommas, skulle uteslutande eller i första hand komma obemedlade eller
mindre bemedlade till godo, varigenom personer i de ifrågavarande föreningsmedlemmarnas samhällsställning
måste anse sig uteslutna från denna möjlighet till minskning i hushållsutgifterna.

Av petitionärerna i ämnet har ingen enda uttalat sig för den s. k.
oehovsprincipens uteslutande tillämpning vid krigstidshjälps utbetalande;
åtskilliga av dem hava emellertid, jämte det de begärt dylik hjälp efter
vissa föreslagna grunder åt alla befattningshavare eller åt alla de befattningshavare,
vilkas inkomst av tjänsten icke överskrede vissa belopp, hemställt,
att krigstidstillägg åt »försörjningspliktiga» måtte få utgå med högre
belopp än till övriga befattningshavare.

Cheferna för två av statens största institutioner, statens järnvägar
och postverket, hava uttalat sina sympatier för behovsprincipens tilllämpning,
den förre på det sätt att tillägg borde beredas endast försörjningspliktiga,
den senare under påpekande, att denna princip kommit till
uttryck i den av danska riksdagen antagna lagen om dyrtidshjälp åt statstjänare.
Chefen för telegrafverket har ifrågasatt utbetalande av viss krigstidshjälp
åt alla funktionärer med intill 1,200 kronors årsavlöning men att
av de övriga endast familjeförsörjare måtte erhålla dylik hjälp.

Någon närmare motivering för de framkomna förslagen om behovsprincipens
tillämpande i tillika angiven omfattning har icke presterats.
Det har ansetts vara tillräckligt att hänvisa till det faktum, att den i
följd av världskriget inträdda prisstegringen i synnerligen hög grad gått
ut över födoämnen samt att svårigheterna i följd av fördyringen uppenbarligen
i högre grad drabbade familjeförsörjare än dem, som blott hade
sig själva att draga försorg om.

Jämväl för kommittén förefaller det uppenbart, att statsverket bör,
i den mån dess finansiella ställning medgiver, vidtaga åtgärder för att

bereda statstjänare hjälp i den svåra situation, vari de genom krisen
försatts.

De nuvarande löneregleringarna äro med få undantag fastställda före
år 1914, åtskilliga hava gällt i 10 år och än längre. Löneregleringarna
hava uppenbarligen icke beräknats för sådana alldeles exceptionella förhållanden,
som skapats av det pågående världskriget, vars ekonomiska verkningar
drabbat alla dem, vilka för sin utkomst äro beroende av en efter
normala förhållanden avpassad penninglön.

Till belysande härav tillåter sig kommittén återgiva innehållet i en,
på begäran av chefen för statens järnvägar, från socialstyrelsen den 5 oktober
1915 avgiven promemoria rörande prisstegringen å livsmedel m. m.
under kristiden.

Enligt denna har prisstegringen å livsmedel samt bränsle och lyse
från juli 1914 till juli 1915 i Sveriges städer och stadsliknande samhällen
för ett »normalhushåll» om man, hustru och två barn med en årlig utgiftsstat
av cirka 2,000 kr. beräknats motsvara en uppgång av levnadskostnaderna
i sin helhet med cirka 10 procent, under förutsättning av
oförändrat kosthåll. Med avseende på övriga nödvändiga utgifter kunde
sägas — heter det i promemorian — att under kristiden icke inträtt någon
mera betydande förändring i fråga om hyresutgifter samt skatter,
men att däremot kostnaden för kläder, skodon, olika slag av husgeråd
in. m. undergått en betydande stegring, vars inflytande på årsbudgeten
det dock vore ytterst vanskligt att uppskatta. Då utgifterna för kläder
och skodon, som vore de avgjort mest betydande bland de här ifrågavarande,
i sin helhet genomsnittligt icke uppginge till mer än 10 procent
eller något därutöver av de årliga utgifterna, kunde dock fördyringen på
denna grund icke antagas överstiga 2 å 3 procent av årsbudgeten.

Kristiden kunde sålunda för en normalfamilj få anses hava inneburit
en stegring av levnadskostnaderna med mellan 10 och 15 procent.
För lägre inkomstklasser kunde det antagas som säkert, att den relativa
kostnadsökningen blivit ännu något högre.

Att någon lättnad i dyrtidens tryck icke inträffat sedan nämnda
promemoria avgavs, bestyrkes nogsamt av nu gällande marknadspris å vad

till livets nödtorft hörer. Detta torde vara så allmänt känt, att någon
vidare utredning härutinnan icke lärer vara erforderlig.

För att något belysa de mångtaliga metoder, efter vilka en krigstidshjälp
må kunna anordnas, lämnar kommittén här, med ledning av de
utav socialstyrelsen utgivna »Sociala meddelanden» för november och december
1915, en översikt av formerna för dyrtidshjälp åt vissa i enskilda
personers, bolags och kommuners tjänst anställda löntagare:1

varuförmedling: livsförnödenheter till inköpspris;
lönetillägg: gifta arbetare 10 kr., ogifta 4 kr. i månaden;
gratifikation (till arbetare med timlön): 20 kr. för varje familjemedlem;
lönetillägg: 1—3 öre per timme samt varuförmedling (koks);

gratifikation: en veckolön för ogifta och dubbelt för gifta. Dessutom fri lokal och
kredit åt arbetarnas samköpsförening;

lönetillägg: förmän 15 kr., gifta arbetare 8 kr. + 1 kr. för varje barn; ogifta arbetare
5 kr., under 18 år 3 kr. Dessutom varuförmedling (fisk, mjölk, ved);
gratifikation: en veckolön;

lönetillägg: kr. 1:25 per vecka för tredje barnet och varje barn därutöver;
lönetillägg: 3—5 öre per timme samt gratifikationer å 20 kr. till gifta och 10 kr.

till ogifta arbetare;
lönetillägg: 10 %;

gratifikation: gifta arbetare 50 kr., ogifta 35 kr., minderåriga en extra veckolön;
lönetillägg: 3 kr. för gift arbetare med barn, 2 kr. för övriga äldre arbetare och
1 kr. för yngre;
lönetillägg: 25 kr. per år;

gratifikation: en veckoavlöning + Vs veckolön för varje familjemedlem; dessutom 25 %
rabatt å bröd;

gratifikation: en veckoavlöning till arbetare med minst V2 års anställning;
gratifikation: ogifta arbetare 6 kr., gifta arbetare 12 kr. -f 2 kr. för varje barn;
lönetillägg: 5 kr. per månad + 2 kr. för varje familjemedlem; minderåriga arbetare
3 kr.;

lönetillägg: kvinnliga arbetare samt vävare 20 öre per dag, övriga manliga arbetare
30 öre, minderåriga 15 öre;

gratifikation: ogifta manliga arbetare 25 kr., gifta 50 kr. + 10 kr. för varje barn,
dock högst 100 kr.;

lönetillägg: 5 kr. till arbetare med en familjemedlem att försörja + 2 kr. för varje
person därutöver, dock högst 19 kr. per månad;
gratifikation: en månadslön för kontorspersonal, en veckolön för arbetare;
gratifikation: 10 % av årslönen, dock högst 300 kr.;

gratifikation: en månadslön jämte ett tillägg av 15 % för varje barn under 16 år.
Extra personal lägre belopp;

1 Under beteckningen lönetillägg hänföras alla sådana fall, där dyrtidshjälpen utanordnats
i form av periodiska utbetalningar, medan som gratifikation betecknats dyrtidshjälp
av rent tillfällig karaktär.

gratifikation: löntagare med högst 1,440 kr. per år: 10 kr. i månaden + 1 kr. för
varje barn och månad. För löntagare med 1,440—3,000 kr. per år
utgjorde motsvarande belopp 7:5 0 per månad;
gratifikation: 300 kr. till gifta manliga tjänstemän med högst 4,500 kr. lön;
gratifikation: 5 % av årslönen, dock minst 100 kr.;

gratifikation: gift personal 10 %, ogift 5 % av årslönen, dock minst 100 kr.;
gratifikation, motsvarande en månadslön, till löntagare med högst 6,000 kr. per år,
därjämte lönetillägg till extra tjänstemän: 25 kr. i månaden;
gratifikation: en månads lön för löntagare med högst 5,000 kr. per år, samt 5 % avårslönen
för högre lönegrader;

gratifikation: en månadslön för familjeförsörjare, en halv månads lön för övriga;
gratifikation till familjeförsörjare: tjänstemän 200 kr., vaktmästare 10 % av årslönen
lönetillägg: 5 •/> till tjänstemän i landsorten med högst 5,000 kr. per år, 5 % till
tjänstemän i Stockholm med högst 6,500 kr. per år;
gratifikation: 10 % av årslönen (minst 100, högst 500 kr.) för gifta samt 5 % (minst
100, högst 250 kr.) för ogifta löntagare;

lönetillägg: arbetare, som har 1 familjemedlem att försörja: 5 kr. per månad; för
varje medlem därutöver 2 kr., dock högst 15 kr. Arbetares ordinarie årsinkomst
får ej överstiga 1,600 kr., ökat med det för varje fall bestämda
lönetillägget. (Arbetare med 1 familjemedlem sålunda 1,660 kr.)
gratifikation: 100 kr. till fast anställd personal; lönetillägg å 3 öre per timme till
övriga arbetare.

gratifikation: motsvarande 100 arbetstimmars förtjänst;
lönetillägg i förhållande till duglighet;

gratifikation: en månadslön (under året nyanställda arbetare erhålla Via av intjänt
avlöning);

lönetillägg: arbetare med 3—6 barn resp. 5, 10, 15 och 20 kr. per månad;
varuförmedling för gifta arbetare; lönetillägg, 10 öre per dag, till ogifta;
lönetillägg till familjeförsörjare: 5 kr. i månaden för första barnet och 2:50 för varje
barn därutöver; dessutom varuförmedling;

gratifikation till familjeförsörjare med under 1,400 kr. årsinkomst: resp. 50, 90, 120,
140 och 150 kr. för 1—5 barn;
gratifikation motsvarande arbetares kronoutskylder;
lönetillägg: 7 % å ackordslöner, 7—10 % å veckolöner;
gratifikation, motsvarande V2 månadslön + 10 kr. för hustru och varje barn.

Åt de enskilda järnvägarnas personal har »kristidshjälp» i stor utsträckning
beviljats. Såsom exempel härpå må anföras, att vid Bergslagernas,
Gävle-Dala och Stockholm-Västerås-Bergslagens järnvägar utgår
under år 1916 för år räknat

a) 24 kr. för varje befattningshavare;

b) 24 kr. för befattningshavares hustru och

c) 24 kr. för vart och ett av befattningshavares barn, som är under

15 år.

Enahanda system tillämpas vid Södra Dalarnes, Krylbo-Norbergs
Kärrgruvan-Klackbergs, Halmstad-Nässjö och Halmstad-Bolmens järnvägar,
dock med den förändring, att beloppen satts till resp. 20, 15 och 15 kr.

Av särskilt intresse torde vara att erhålla kännedom om de dyrtidstillägg,
som under kristiden redan medgivits vid vissa statens institutioner

“o ’ °

anställda befattningshavare. Efter »Sociala meddelanden» för år 1915 lämnas
här uppgift i berörda avseende:

flottans varvsarbetare: lönetillägg 10 % å förutvarande löner;

mynt- och justeringsverket: lönetillägg 10 /, samt varuförmedling.

Ett studium av nu lämnade översikter beträffande dyrtidstillägg ger
vid handen, att gifta arbetare i åtskilliga fall erhålla mer än ogifta, att
i enstaka fall den lägre avlönade arbetaren erhåller högre tillägg än den,
som på löneskalan står högre, samt att i många fall beloppen bestämts
med hänsyn jämväl till det antal barn eller andra familjemedlemmar, en
var funktionär har att försörja.

I fråga om formen för och beloppet av den krigstidshjälp, som
statsverket kan anses skäligen böra lämna statstjänare, har det för kommittén
framstått såsom en bjudande nödvändighet, att hjälpen lämnas
under sådana villkor, att dess fortsatta utbetalande icke må kunna med
fog krävas, när kristiden en gång är över.

För sådant ändamål och jämväl av andra skäl, som i det följande
utvecklas, har det synts kommittén angeläget, att hjälpen får utgå, icke i
form av vissa procent å avlöningsförmånerna, utan i stort sett efter vad
man plägar kalla behov sprincip en.

Då här alltså är fråga icke om någon lönereglering, utan om eu av den
exceptionella stegringen i levnadskostnaderna betingad hjälp åt de av dyrtiden
hårdast drabbade statstjänarna, torde knappast några befogade invändningar
kunna göras mot berörda princips tillämpning härvidlag.

Principen har enligt 1915 års riksdags beslut lagts till grund för
utbetalande av s. k. familjelönetillägg åt folkskollärare m. fl., dock under
uttryckligt betonande från riksdagens sida, att därigenom riksdagen »i
intet avseende tagit ståndpunkt till den viktiga frågan, huruvida en kommande
lönereglering för folkskollärarkåren skall i någon mån byggas på

principen om särskilda lönetillägg för familjeförsörjare eller icke, utan
står detta spörsmål för riksdagens vidkommande fullständigt öppet och
oavgjort».

Löneregleringskommittén, som saknar anledning att i detta sammanhang
yttra sig om lämpligheten av behovsprincipens tillämpning på löneregleringar
i allmänhet, har efter noggrant övervägande av den nu föreliggande
frågans innebörd funnit sig böra förorda samma princips tillämpning
vid bestämmande av den tillfälliga hjälp, varom nu är fråga.

Visserligen hava skäl framförts för den meningen, att alla statens
funktionärer borde, i förhållande till storleken av deras avlöning, beredas
hjälp till mötande av den dyra tidens verkningar.

Vid bifall därtill skulle emellertid statens utgifter för ifrågavarande
ändamål komma att uppgå till belopp, som icke stode i rimligt förhållande
fåll statsverkets finansiella resurser, vilka för närvarande äro hårt anlitade
för andra oundvikliga utgifter.

Då man sålunda måste utgå från det antagandet, att endast ett relativt
mindre belopp kan för ändamålet disponeras, har det för kommittén
tett sig såsom utom all fråga riktigare att använda de disponibla medlen
uteslutande till lindrande av svårigheterna för de av dyrtiden hårdast
drabbade statstjänarna, än att genom medlens fördelning utan hänsyn till
graden av behovet söka hjälpa även dem, som mindre lida av dyrtiden.

Kommittén har, med andra ord, vid övervägande av alla de mångtaliga
tänkbara sätten för hjälpens fördelning funnit sig mest tilltalad av
tanken, att — då det, jämte avlöningens mindre belopp, huvudsakligen är
befattningshavarnas försörjningsplikt mot minderåriga barn, som får anses
beteckna graden av deras känning utav den dyra tiden — hjälpens utgående
och beloppet av densamma böra bestämmas företrädesvis av dessa båda
faktorer.

En ensamstående befattningshavare (man eller kvinna) är i ekonomiskt
avseende i allmänhet betydligt gynnsammare ställd än en familjefader.
Aven om den förre ingalunda går fri från inverkan av krisen, har han
dock, i all synnerhet då hans avlöning är lika stor som familjeförsörjarens,
avgjort lättare än den senare att reda sig i de extraordinära förhållandena.
Den gifta befattningshavare, som icke har minderåriga barn att för -

sörja, är i ekonomiskt avseende i stort sett jämförlig med eller åtminstone
ej väsentligen sämre ställd än den ensamme.

Bland de framställda förslagen finnas sådana, som innebära antingen,
efter mönster av den danska lagen om krigstidshjälp, ett särskilt belopp
för* gift man och visst belopp för vart barn, eller ock särskilda belopp för
den gifte mannen, för hans hustru och för barnen.

Med den ståndpunkt, kommittén ansett sig böra intaga, är det tämligen
likgiltigt, om det för en familj avsedda beloppet fördelas så, att det
beräknas dels för familjefadern och dels för barnen, eller om det beräknas
enbart för dessa senare. Det belopp, som avses för en var av dessa familjemedlemmar,
får ju lämpas efter den metod, som härvidlag begagnas.

Att däremot beräkna ett belopp jämväl för hustru medför den orättvisan,
att en familjefader, vars hustru avlidit och som fördenskull i allmänhet
är nödsakad att anställa en vårdarinna för barnen, blir i avseende
å krigstidshjälp sämre ställd än den befattningshavare, som har
sin hustru i livet. Det förhåller sig väl nämligen så, att en hustrus arbete
i hemmet i regel torde få anses mera värt än en avlönad husföreståndarinnas.

Kommittén har av nämnda skäl kommit till den slutsatsen, att den
krigstidshjälp, som skall utgå, bör ställas i relation ej till antalet av vederbörande
befattningshavares familjemedlemmar, utan till antalet av de
minderåriga barn, som han är skyldig underhålla.

Beträffande den åldersgräns, vid vars uppnående ett barn ej längre
kan anses vara i ovillkorligt behov av underhåll utav föräldrar, hava olika
principer gjort sig gällande.

Vid beviljandet, på sätt förut nämnts, av familjetillägg åt folkskollärare
in. fl. har 1915 års riksdag — enär pupillpension till avliden folkskollärares
barn upphör att utgå när barnet fyllt 18 år — förklarat sig, i olikhet
med den motionär som väckt frågan om familjetillägg, anse, »att tillvaron
av barn, som vid den tidpunkt, då bestämmelserna om den tillfälliga löneförbättringen
träda i kraft, överskridit denna åldersgräns, icke bör berättiga
till delaktighet i löneförbättringen».

Den ålder, vid vilken ett barn ej längre är legalt berättigat till under -

håll av sina föräldrar, är i § 1 av kungl. förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871 bestämd till 15 år.

I gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt den 28
oktober 1910, § 19 mom. 2, är föreskrivet, att skattskyldig, vilkens taxerade
belopp icke överstiger 6,000 kr., äger erhålla nedsättning i det taxerade
beloppet med 100 kr. för varje av honom på grund av försörjningsplikt
underhållet barn, vars ålder vid början av det år taxeringen -sker
understiger 15 år; dock att för barn, som självt åtnjuter inkomst, skattskyldig
äger tillgodonjuta avdrag allenast såvida och i den mån barnets
inkomst understiger 100 kr.

Med avseende å det nu ifrågavarande dyrtidstilläggets egenskap av
en tillfällig hjälp åt de i ekonomiskt avseende svagast ställda statstjänarna
har kommittén, i anslutning till bestämmelserna om åldersgräns i fattigvårdsförordningen
samt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
ansett sig böra hemställa, att krigstidshjälpen må utgå i viss relation till
antalet av de barn under 15 år, som vederbörande befattningshavare på
grund av försörjningsplikt har att underhålla.

För utbetalande av familjetillägg åt vissa lärare vid folkskolor och
småskolor är i kungl. kungörelsen den 8 oktober 1915 uppställt, bland
annat, det villkor, att befattningshavaren skall hava eget äkta barn.

Då nu icke är fråga om en lönereglering utan om en tillfällig, av
extra ordinära förhållanden betingad hjälp — man skulle nästan kunna
kalla den nödhjälp — har kommittén trött sig, i anslutning till den nyss anförda
föreskriften i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, icke
böra i sitt förslag upptaga nyss antydda villkor.

Ett ytterligare stöd härför har kommittén funnit i riksdagens skrivelse
till Konungen den 14 september 1914 (n:r 265) angående familjeunderstöd
åt sådant stamanställt manskap, som fullgör tjänstgöring till
rikets försvar. Riksdagen har i denna skrivelse förklarat sig anse det vara
självklart, att det då ifrågavarande understödet, såsom ock vore fallet med
enahanda understöd åt värnpliktigs familj, borde komma varje därav behövande
stamanställt manskaps familj till godo och således utgå även för
det fall, att hustrun icke vore lagvigd eller barnen äkta.

6—1007.14. Lönereglering skommitténs bet. XLIX.

Bestämmandet dels av den inkomstgräns, efter vars överskridande
någon krigstidshjälp icke må ifrågakomma, dels av det belopp, som skall
beräknas för vart minderårigt barn, och dels av ett maximum, utöver vilket
krigstidshjälp icke tillkommer en befattningshavare, bör enligt kommitténs
mening ske med aktgivande ej mindre på befattningshavarnas större eller
mindre behov och statsverkets förmåga att utan andra medborgares oskäliga
betungande bispringa sina nödställda tjänare än även därpå, att krigstidshjälpen
icke skall vara avsedd att sätta statens funktionärer i ett avgjort
gynnat läge i jämförelse med rikets övriga inbyggare i allmänhet.

Enligt kungl. förordningen angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst den 28 oktober 1910 erlägges bevillning för inkomst av
kapital och arbete i allmänhet så snart den skattskyldiges, eller, i fråga
om äkta makar, deras sammanräknade årsinkomster uppgå till 500 kr., och
enligt kungl. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt av samma
dag är svensk medborgare i allmänhet skyldig att erlägga dylik skatt, så
snart det taxerade beloppet eller, i fråga om äkta makar, de för dem båda
taxerade beloppen sammanräknade uppgå till 800 kr.

Direkta bidrag till statsutgifterna och således jämväl till eventuell
krigstidshjälp komma sålunda att enligt gällande författningar, oavsett konsumtionsskatter,
krävas även av personer, som i inkomstavseende äro avgjort
sämre ställda än så gott som alla i statens tjänst anställda befattningshavare.

Häri och i de stora och oavvisliga krav, som kristiden ställer på
statsverket, ligger enligt kommitténs mening ett starkt skäl att icke låta
krigstid shjälpen utgå till andra än de lägst avlönade befattningshavarna.

Om man till norm härvidlag tager vederbörandes inkomster i lön,
tjänstgöringspenningar, ålderstillägg, ortstillägg, bostad, beklädnad och dylika
på förhand till belopp eller värde bestämbara avlöningsförmåner och
sätter gränsen till 2,000 kr., betyder detta i realiteten, att även befattningshavare
med några hundra kronors extra inkomster utöver nyss ifrågasatta
gräns i de flesta fall bliva delaktiga i krigstidshjälpen.

Att sätta gränsen högre har kommittén av antydda skäl icke
vågat göra, ehuru kommittén väl inser, att kristiden vållar även högre
avlönade befattningshavare svårigheter, som det nog skulle vara önskligt

att kunna lindra eller avhjälpa. Gränsens fastställande till 2,000 kr. står
i nära överensstämmelse med vad i sådant avseende bestämts ej mindre
av åtskilliga kommuner inom riket än även av den danska riksdagen.

För att emellertid från åtnjutande av krigstidsbjälp utgallra sådana
befattningshavare, som med hänsyn till mera betydande extra inkomster
i eller utom tjänsten eller avsevärd förmögenhet icke kunna anses vara
i oavvisligt behov av understöd, bör enligt kommitténs mening en begränsning
jämväl med avseende å vederbörandes allmänna ekonomiska ställning
äga rum.

En analog begränsning finnes redan nu stadgad beträffande av riksdagen
beviljade extra lönetillägg åt en del tjänstemän och betjänte. Enligt
kungl. kungörelsen den 18 juni 1915 (svensk författningssamling n:r
253) äro nämligen från åtnjutande av extra lönetillägg undantagna, bland
andra, de tjänstemän, vilkas inkomst av arbete, det extra lönetillägget
oberäknat, under år 1914 av vederbörande taxeringsmyndigheter uppskattats
till högre belopp än 7,700 kr. eller, om deras tjänstgöring är förlagd till
annan ort än Stockholm, 7,500 kr., dock att, ifall nämnda inkomster överstiga
7,000 kr., det extra lönetillägget i intet fall må utgå med högre belopp
än som svarar mot skillnaden mellan 7,700 kr. eller, om tjänstemannen
har sin tjänstgöring förlagd till landsorten, 7,500 kr., å ena, samt
förenäinnda inkomsters belopp, å andra sidan.

Att vid fastställande av villkoren för åtnjutande av nyssnämnda extra
lönetillägg inkomst över en viss gräns får verka prohibitivt endast i
den mån inkomsten härflyter från arbete, har sin naturliga förklaring däri,
att det nämnda extra lönetillägget är en löneförmån, betingad av den omständigheten
att vissa löneregleringar äro så gamla, att de icke längre
kunna anses motsvara befattningshavarnas berättigade krav på vederlag
för åt det allmänna utfört arbete. Att staten vid beviljande av dylik löneförbättring
undantager dem, som genom att splittra sina arbetskrafter
bereda sig en mera avsevärd inkomst utom tjänsten, är lika förklarligt
som att befattningshavarnas inkomst av kapital därvid icke tillmätts någon
betydelse.

Krigstidshjälpen däremot bör, såsom kommittén upprepade gånger

betonat, icke betraktas såsom någon löneförmån, utan såsom en hjälp eller
ett understöd på grund av allmänna extra ordinära förhållanden, och för
dess beviljande bör alltså behovet — vederbörandes ekonomiska situation
i allmänhet — läggas till grund.

Den bästa tillgängliga mätaren härav är taxeringen till inkomstoch
förmögenhetsskatt. Vid sådan taxering skall nämligen såsom inkomst
anses skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar eller penningars värde,
vare sig de härflutit av fast egendom, av kapital eller av arbete, varjämte,
genom den nämnda inkomstens ökning med en sextionde! av förmögenheten,
denna också i sin mån bidrager att giva ett riktigt uttryck åt vederbörandes
ekonomiska ställning. A andra sidan är den skattskyldige
berättigad att vid taxeringen njuta avdrag för alla utskylder med undantag
av kronoutskylder, för ränta å gäld och för vissa förluster m. m., varjämte
å ort med synnerligen höga levnadskostnader i jämförelse med dem uti
riket i allmänhet taxeringen kan för skattskyldiga intill vissa inkomstgränser
nedsättas med högst 300 kr. Vidare äger skattskyldig, vars taxerade
belopp icke överstiger 6,000 kr., erhålla nedsättning i det taxerade
beloppet med 100 kr. för varje av honom på grund av försörjningsplikt
underhållet barn, vars ålder vid början av det år, taxeringen sker, understiger
15 år. I enskilda fall, då skattskyldigas skatteförmåga är på grund
av särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller
olyckshändelse) väsentligen nedsatt, må skattskyldiga, vilkas taxerade
belopp icke överstiga vissa maxima, erhålla nedsättning i de taxerade beloppen
med högst hälften eller undantagsvis, där särdeles ömmande omständigheter
förekomma, fullständig befrielse från skatt.

Vid taxeringen till bevillning däremot tages ingen hänsyn varken
till inkomst av aktier i inländska bolag eller till förmögenhet, och avdrag
för skuldränta medgives endast i den mån räntan uppväges av inkomst
utav kapital eller utgår för lånt rörelsekapital.

Hava den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras sammanräknade
årsinkomster icke uppgått till 1,''200 kr., äro 450 kr., hava de
uppgått till 1,200 kr. men icke till 1,800 kr., äro 300 kr. av inkomsten
utav kapital och arbete fria från bevillning. Det belopp, för vilket bevillning
sålunda icke äger rum eller som får från uppskattad inkomst be -

villningsfritt avdragas, skall ökas, där den skattskyldige huvudsakligen försörjer,
jämte sig själv, sammanlagt mer än tre personer, eller å ort, där
levnadskostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse med förhållandet
inom riket i allmänhet, ävensom där skattskyldigs skatteförmåga eljest på
grund av särskilda förhållanden (långvarig sjuklighet, stark skuldsättning,
olyckshändelse o. d.) är väsentligen nedsatt. Denna ökning må icke för
någon skattskyldig eller, i fråga om äkta makar, för dessa gemensamt
överstiga 200 kr., utan så är att det föreligger något av de särskilda förhållanden,
varom nyss är sagt, då ökningen må uppgå till högst 400 kr.

Gäller det nu att avgöra, vilken av dessa två taxeringsmetoder, för
bevillning eller för inkomst- och förmögenhetsskatt, som kan anses tjänligast
att giva en allsidig belysning av en persons ekonomiska ställning,
lärer valet icke vara svårt, enär enligt den äldre metoden, för bevillningstaxering,
hänsyn tages allenast till en del av de faktorer, som konstituera
en persons skatteförmåga, då däremot den modärnare metoden för inkomstoch
förmögenhetsskattetaxering söker för erhållande av en såvitt möjligt
rättvis beskattningsgrund låta alla faktorerna spela in vid fastslåendet av
en persons skattskyldighet.

Med hänsyn, å ena sidan, till de med åtskilliga befattningar förenade
extra inkomster och, å andra sidan, till de avdrag, som vid taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt äro medgivna, torde rhan vara berättigad
antaga, att i stort sett villkoret att den fasta avlöningen ej får överstiga
2,000 kronor är eu något strängare begränsning än ett villkor, att
taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt ej får överstiga samma
belopp.

För vinnande av största möjliga enkelhet har det emellertid synts
kommittén ömkligt, att i fråga om dessa båda nära sammanhörande begränsningar
av rätten till krigstidshjälp strecket dragés vid ett och samma
belopp, 2,000 kr.

Av kommitténs uppfattning i fråga om behovssvnpunktens anläggande
vid krigstidshjälpens fördelning följer emellertid, att, då behovet i allmänhet
måste antagas vara större i mån som inkomsten är låg och barnantalet
stort, eu gradering av krigstidshjälpen enligt därefter avpassade

grunder bör äga rum. Huru en sådan uppdelning bör ske, är ju i stort
sett en smaksak. Detsamma gäller om bestämmandet av krigstidshjälpens
absoluta maximum för befattningshavare i de skilda avlöningskategorierna.

Efter övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter och
med hänsyn tagen ej blott till angelägenheten att i första hand bringa
hjälp åt dem, som kunna antagas vara i största behov därav, utan även
till nödvändigheten att icke allt för hårt belasta rikets övriga skattdragande
inbyggare, bland vilka säkerligen många lida av dyrtiden i ännu
högre grad än statens i de lägre avlöningsgrupperna stående tjänare, har
kommittén beslutat sig för att föreslå krigstidshjälpens utgående efter
följande schema:

Sammanlagda värdet av lön, tjänstgöringspenningar, m. fl. på förhand till belopp eller värde bestämbara löneförmåner. 1	j Krigstidshjälp åt befattningshavare med
1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 eller j flera barn. !
Högst 1,200 kr.............	80	160	240	320	400
[ från 1,200 t. o. m. 1,400 >............	70	140	210	280	350
> 1,400 > > > 1,600 >............	60	120	180	240	300
. 1,600 » . » 1,800 . ............	45	90	135	180	225
> 1,800 » > » 2,000 >............	30	60	90	120	150

Inom kommittén har ifrågasatts, att gruppindelningen skulle baseras,
icke på storleken av befattningshavarnas fasta avlöningsförmåner, utan på
deras taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Då det emellertid för de myndigheter, som skola verkställa utbetalning
av krigstidshjälp, torde vara förenat med relativt lindrigt besvär
att med ledning av de lätt tillgängliga uppgifterna om vederbörandes fasta
avlöningsförmåner uppgöra en utbetalningslista och ur listan sedermera
stryka dem, som befinnas vara taxerade till inkomst- och förmögenhetsskatt
för högre belopp än 2,000 kr., medan däremot uppgörande av en
dylik lista enligt taxeringen men med iakttagande tillika att vederbörandes
fasta avlöningsförmåner för år räknat ej överstege 2,000 kr., säkerligen
bleve betydligt mera tidsödande, har kommittén — enär det här
gäller utbetalning av medel till tiotusentals befattningshavare — ansett

själva gruppindelningens verkställande med ledning av taxeringen, om än
teoretiskt riktigare än samma indelnings baserande på de fasta avlöningarnas
storlek, av rent praktiska skäl icke böra äga rum.

De flesta petitionärerna i ämnet hava begärt, att krigstidshjälp måtte
få av dem åtnjutas retroaktivt från 1915 års början. De synas alltså hava
Önskat få krigstidshjälpen betraktad såsom ett från 1915 års början löpande
avlöningstillägg.

Däremot må här erinras, hurusom kommittén uppgjort sitt förslag
under den uttryckliga förutsättningen, att krigstidshjälpen icke bör betraktas
såsom en avlöningsförmån i egentlig mening, utan som en av den
exceptionella dyrtiden betingad, för en gång utgående gratifikation eller
nödhjälp. Naturligtvis utesluter ett sådant sätt att se saken ingalunda
möjligheten, att det ett kommande år kan, i den mån dyrtidens verkningar
fortfara, befinnas skäligt att ännu en gång bereda statsfunktionärer en
dylik hjälp.

Då emellertid den krigstidshjälp, som efter proposition av Kungl.
Maj:t kan varda av 1916 års riksdag beviljad, måste antagas vara behövlig
för täckande åtminstone delvis av redan åsamkade utgifter, torde samma
hjälp få utbetalas redan under år 1916.

Med hänsyn såväl till nu nämnda omständighet som även till
önskvärdheten att så mycket som möjligt begränsa det ändock säkerligen
rätt betungande arbetet med krigstidshjälpens utbetalande, redovisande och
kontrollerande, synes det kommittén önskvärt, att hela det belopp, som
i dylik hjälp nu kan komma att tillerkännas en befattningshavare, må
varda på en gång till honom utbetalt.

Vaktmästarna i statsdepartementen samt i kommerskollegiet, statis*
tiska centralbyrån och överintendentsämbetet åtnjuta sedan några år tillbaka
»provisoriska avlöningstillägg», avsedda att uppbringa deras avlöning till
samma belopp, som tillkommer vaktmästare i nyreglerade ämbetsverk. Då
de förstnämnda emellertid åtminstone i regeln icke äro skyldiga att bidraga
till sin egen pensionering, har från avlöningstillägget avdragits så stort
belopp — avrundat till resp. SO och 25 kr. — som motsvarar pensionsavgiften.

En vaktmästare i ett statsdepartement uppbär sålunda en begynnelseavlöning
av 1,175 kr., medan en vaktmästare i ett nyreglerat centralt
ämbetsverk uppbär en begynnelseavlöning av 1,200 kr. För att likställa
dessa två vaktmästare i fråga om rätt till krigstids hjälp borde, strängt taget,
bestämmelse utfärdas därom, att vid beräkning av de fasta avlöningsförmånerna
för vaktmästare samt med dem jämförliga befattningshavare i statsdepartementen
och övriga nyssnämnda ämbetsverk böra i dessa avlöningsförmåner
inräknas de belopp, som av nyss angiven anledning avdragas från de tillfälliga
avlöningstilläggen. Då saken emellertid är av synnerligen ringa,
om ens någon, ekonomisk innebörd, har kommittén, i syfte att ej onödigtvis
komplicera föreskrifterna rörande krigstidshjälpen, ansett sig kunna
bortse från den lilla extra förmån, som sålunda i ett eller annat fall
må kunna komma dessa vaktmästare till godo. $

Villkoren för delaktighet i krigstidshjälpen torde lämpligast böra
hänföra sig till år 1916 på det sätt, att innehavandet av ordinarie anställning
och försörjningsplikten mot minderåriga barn bedömas efter förhållandet
vid nämnda års ingång samt värdet av de fasta avlöningsförmånerna
bedömas efter 1916 års stat och andra under år 1916 gällande föreskrifter,
likasom också den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som jämlikt
30 § i kungl. förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering den 28 oktober 1910 skall vara avslutad i länen senast den
15 maj och i Stockholm senast den 15 juni 1916, bör vara normerande
beträffande befattningshavares delaktighet i krigstidshjälpen.

A staterna för rikets allmänna läroverk finnas för ordinarie övningslärare
upptagna följande löneförmåner:

för teckningslärare och gymnastiklärare: vid realskola tre lönegrader
å 700, 800 och 900 kr.; vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader
å 1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kr.; och för musiklärare: vid realskola
tre lönegrader å 550, 650 och 750 kr. samt vid högre allmänt läroverk
fyra lönegrader å 1,100, 1,300, 1,500 och 1,700 kr.

Gymnastiklärare, som fått sig ålagd en mera ansträngande eller omfattande
tjänstgöring, må åtnjuta skäligt tilläggsarvode till det belopp,

som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t
bestämmes, dock ej till högre belopp än 650 kr. för år.

Teckningslärare är skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid
realskola 8 timmar och vid högre allmänt läroverk 15 timmar i veckan.
Musiklärare är skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola
6 timmar och vid högre allmänt läroverk 12 timmar i veckan. Ytterligare
tjänstgöring kan åläggas tecknings- och musiklärare mot en årlig
ersättning för varje veckotimme av 80 kr. i första, 95 kr. i andra, 110
kr. i tredje och, vid högre allmänt läroverk, 125 kr. i fjärde lönegraden,
dock under iakttagande därav, att ersättning för extra tjänstgöring ej må
utgå för högre antal veckotimmar än 24 till teckningslärare vid realskola,
17 till teckningslärare vid högre allmänt läroverk och 3 till musiklärare.

Beträffande gymnastiklärarna finnas inga bestämmelser om skyldighet
för dem att för den fastställda lönen tjänstgöra någon viss minimitid,
men deras likställighet i avlöning med teckningslärarna torde giva anledning
förutsätta, att deras arbetstid är väsentligen lika med dessas.

Med avseende å nu ifrågavarande befattningshavares jämförelsevis
ringa ordinarie tjänstgöringsskyldighet ävensom därå, att en till normalt
mått utsträckt arbetstid — av lärarlönenämnden beräknad till 32 timmar
i veckan — i den mån den inom läroverken tages i anspråk, i allmänhet
torde flytta befattningshavarna upp till en inkomst av mer än 2,000 kr.,
har kommittén ansett dessa funktionärer icke böra komma i åtnjutande av
krigstidshjälp.

Vad som här sagts gäller i huvudsak även övningslärare vid högre
lärarinneseminariet.

Enligt den danska lagen om krigstidshjälp kunna personer, vilka
såsom en fast del av lönen utav staten åtnjuta fri kost, icke erhålla krigstidshjälp.
Det har ifrågasatts, huruvida icke ett liknande undantag borde
göras beträffande rätten till krigstidshjälp åt svenska statsljänare.

Uppenbart är, att en ensamstående befattningshavare, som av
kronan åtnjuter full försörjning, innefattande kost, beklädnad och bostad
m. m., endast i ytterst obetydlig mån beröres av den dyra tiden. Enligt

7—160734. Lönereglering akommitténs bet. XL1X.

kommitténs förslag skulle dylika ensamstående befattningshavare ej heller
erhålla någon krigstidshjälp.

Helt annorlunda ställer sig saken för dem, som hava försörjningsplikt
mot barn. Ett exempel skall lätteligen klargöra detta.

Vid marinen finnas enligt 1915 års stat anställda 896 underofficerskorpraler
(sjömän och kustartillerister i l:a lönegraden). Med ledning av
uppgifter, som lämnats i en utav vissa bland dessa gjord framställning
om krigstidshjälp, har inom kommittén verkställts en beräkning, utvisande
att dessa underofficerskorpraler, vilka i stor utsträckning bildat familj och
beo-ao-na sig av lämnat medgivande att bo utom kasern, kunna antagas
hava sammanlagt omkring 1,500 barn.

Nu är det visserligen sant, att ett slags krigstidshjälp kan sägas
tillfalla denna personal så till vida, som stegringen i matvarupriserna medfört
en motsvarande stegring i värdet av naturaportionen och alltså även
i den ersättning, som för ej uttagen portion utgår.

Den sålunda utgående högre ersättningen kan emellertid icke ens
tillnärmelsevis motsvara den stegring i kostnaderna för eventuellt åliggande
försörjningsplikts uppfyllande, som av dyrtiden framkallas. Vidare bortfaller
för denna personal vinsten av den högre portionsersättningen väsentligen
därigenom, att endast en obetydlig kontingent av sagda personal
tjänstgör under sådana förhållanden — d. v. s. i land — att kontant ersättning
i stället för naturaportion utgår. Ombord utgår nämligen portionen
in natura.

Om ifrågavarande underofficerskorpraler, vilkas avlöningsförmåner i
medeltal hava ett värde av 1,200—1,400 kr., tilldelades krigstidshjälp enligt
av kommittén för ordinarie befattningshavare föreslagna grunder, skulle
kostnaden härför belöpa sig till omkring 100,000 kr.

Det förefaller kommittén vara synnerligen önskvärt, att denna
personal, trots att den är berättigad åtnjuta underhåll in natura av kronan,
får bliva delaktig i krigstidshjälpen.

Enahanda omständigheter, som sålunda föreligga beträffande underofficerskorpraler
vid marinen, göra sig även, om än i mindre grad, gällande
i fråga om manskap av 2:a lönegraden vid marinen samt, med vissa

modifikationer och i mindre omfattning, jämväl beträffande annat stamanställt
manskap vid marinen och armén.

Vid nu anförda förhållanden har kommittén ansett sig böra i sitt
förslag till erhållande av krigstidshjälp inbegripa jämväl sådana befattningshavare,
som äga rätt att av kronan åtnjuta fullt underhåll in natura, under
förutsättning naturligtvis att de i övrigt uppfylla villkoren för delaktighet
i dylik hjälp.

Här bör emellertid anmärkas, att ovan angivna krigsmän väl icke
kunna anses falla under benämningen ordinarie befattningshavare, vadan
krigstidshjälpen åt dem torde böra inberäknas i det belopp, som kan varda
beviljat till dylik hjälp åt statens extra befattningshavare.

Det synes kommittén vara billigt och lämpligt, att krigstidshjälp får
utgå till ordinarie befattningshavare ej blott å rikets stat utan även vid
flottans pensionskassa och folkskollärarnas pensionsinrättning, vilka institutioner
åtnjuta statsanslag och vilkas avlöningsstater fastställas av Konung
och riksdag.

I överensstämmelse med vad som bestämts i fråga om familjelönetillägg
åt folkskollärare m. fl. har kommittén i sitt förslag från delaktighet
i krigstidshjälpen uteslutit gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever. 1

1 anslutning till sin sålunda uttalade uppfattning har kommittén
uppgjort följande förslag till bestämmelser om krigstidshjälp åt ordinarie
befattningshavare.

Krigstidshjälp utgår, med nedan angivna undantag, till de befattningshavare
i statens tjänst, vilka den 1 januari 1916 ej mindre innehade ordinarie
anställning med avlöning, som blivit av Konung och riksdag till siffran
bestämd eller eljest utgår efter av riksdagen prövade grunder, än även
på grund av försörjningsplikt underhålla barn under 15 års ålder.

Från åtnjutande av krigstidshjälp undantagas följande befattningshavare,
nämligen:

l:o de, vilkas avlöningsförmåner i lön, tjänstgöring spenning ar, åld er stillägg,
bostad med bränsle och lyse eller ersättning därför, beklädnad eller
ersättning därför, ortstillägg, tillfälligt lönetillägg, dagavlöning (vid armén
och marinen) och dylika till belopp eller värde på förhand bestämbara förmåner
enligt 1916 års stat ellen andra för det året gällande bestämmelser
utgöra, krigstidshjälp oräknad, mer än 2,000 kr. för år;

2:o de, vilka enligt den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt,
som under år 1916 äger ruin, hava att erlägga dylik skatt för högre belopp
än 2,000 kr., hustrus taxering däri inbegripen;

3:o övningslärare vid de allmänna läroverken och högre lärarinneseminariet;
samt

4:o gift kvinnlig befattningshavare vars man lever.

Beloppet av den krigsti<lshjälp, som skall till befattningshavare utgå,
bestämmes, på sätt nedanstående tabell utvisar, i förhållande dels till storleken
av befattningshavaren tillkommande avlöningsförmåner av ovan angivna
slag, dels ock till antalet av de barn under 15 år, vilka befattningshavaren
på grund av försörjningsplikt den 1 januari 1916 underhöll:

Krigstidshjälp åt befattningshavare med j

Värdet av avlöningsförmånerna. %	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 eller \ flera barn.
Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.\ -
Högst 1,200 kr.............	80	160	240	320	400
från 1,200 t. o. m. 1,400 ............	70	140	210	280	350
> 1,400 > * > 1,600 >............	60	120	180	240	300
> 1,600 • > 1,800 >............	45	90	135	180	225
» 1,800 • > > 2,000 »............	30	60	90	120	150

Anm. Med befattningshavare i statens tjänst likställas i avseende å rätt till
krigstidshjälp befattningshavare vid flottans pensionskassa och folkskollärarnas pensionsinrättning.

* *

Det av kommittén uppgjorda förslag, för vilket i det föregående
redogjorts, avser, såsom nämnts, allenast sådana befattningshavare, vilka
innehava ordinarie anställning med avlöning, som blivit av Konung och
riksdag till siffran bestämd eller eljest utgår efter av riksdagen prövade
grunder.

Extra ordinarie personal användes emellertid i stor utsträckning
vid åtskilliga statsinstitutioner, särskilt vid de s. k. affärsdrivande verken,
bland dem framför allt statens järnvägar.

För att giva en antydan om storleken av denna personal må nämnas,
att enligt Sveriges officiella statistik, »Sveriges järnvägar år 1914»,
medeltalet under samma år i statens järnvägars tjänst anställda icke ordinarie
befattningshavare eller, så som de vid statens järnvägar benämnas,
»extra ordinarie» och »extra» befattningshavare (tillfälliga arbetare ej medräknade)
med högst 2,000 kronors avlöning uppgick till ej mindre än
7,751 personer, motsvarande ungefär 65 procent av den ordinarie personalen
i motsvarande avlöningsställning.

Erinras må även, hurusom betjäningspersonalen vid statens anstalter
för sinnessjuka icke är uppförd å ordinarie stat.

Bestämmelserna om den extra ordinarie personalens avlöning skifta
högst betydligt.

För vissa verk, exempelvis post-, telegraf- och vattenfallsverken, är
föreskrivet, att grunderna för extra personals avlöning bestämmas av
Kungl. Maj:t. Vid statens järnvägar däremot äger styrelsen rätt att härom
fatta beslut, och denna sin rätt synes styrelsen kunna delegera på underordnade
myndigheter.

En mängd extra befattningar äro med arvoden uppförda i vederbörande
institutioners av Konung och riksdag fastställda avlöningsstater.

I fråga om avlöning åt amanuenser och dylika biträden vid ämbetsverk
hava i sammanhang med avlöningsstaters fastställande meddelats
vissa bestämmelser, särskilt angående arvodets lägsta och högsta belopp.

I vissa fall, då det tillkommer vederbörande institutioners styrelser
att bestämma den extra personalens avlöning, hava tillägg till avlöningen
i anledning av dyrtiden redan blivit beviljade. Såsom exempel

Krigstidshjälp
åt statstjänare
som icke
hava ordinarie
anställning.

härpå torde böra erinras, hurusom, enligt vad som framgår av »Sociala
meddelanden» för år 1915, flottans varvsarbetare samt mynt- och justeringsverkets
arbetare tilldelats 10 procent dyrtidstillägg.

Kommittén har antagit, att dess uppdrag egentligen avsett att uppgöra
förslag och kostnadsberäkning beträffande krigstidshjälp åt de ordinarie
befattningshavare, vilkas avlöning bestämts av Konung och riksdag
eller eljest utgår efter av riksdagen prövade grunder. Men därjämte har
kommittén hållit före, att, sedan grunderna för krigstidshjälp åt den ordinarie
personalen fastslagits, samma grunder med erforderliga modifikationer
borde komma i tillämpning vid bestämmande av dylik hjälp åt extra
personal.

Det har nämligen synts kommittén, att extra personal, i den mån
den har och under viss tid haft stadigvarande anställning samt är i behov
av hjälp — i följd av låga inkomster och försörjningsplikt mot minderåriga
barn — bör i likhet med ordinarie personal komma i åtnjutande av
krigstidshjälp.

Att låta sådan hjälp komma extra personal till godo efter i allo
samma grunder som av kommittén föreslagits beträffande den ordinarie
personalen är emellertid icke möjligt, väsentligast av den anledningen, att
en mängd extra befattningshavare hava så kort daglig tjänstgöringstid,
att deras verksamhet måste antagas vara huvudsakligen inriktad på arbete
utanför den ifrågavarande tjänsten. För att taga ett exempel: om de ovan
för ordinarie personal föreslagna grunderna tillämpades beträffande krigstidshjälp
åt den extra personalen, skulle en person, som åtagit sig att
för 15 kr. i månaden vakta grindarna vid en korsning mellan järnväg
och landsväg, kunna få i krigstidshjälp uppbära mer än arvodets dubbla
belopp.

Att emellertid vissa av de villkor och förutsättningar, som föreslagits
för rätt till krigtidshjälp åt ordinarie befattningshavare, även böra,
om än med någon modifikation, uppställas beträffande dylik hjälp åt extra
befattningshavare, lärer ej kräva vidare motivering. Detta gäller särskilt
villkoret angående försörjningsplikt mot minderåriga barn och be -

stämmandet av de inkomst- och taxeringsbelopp, som begränsa rätten till
åtnjutande av krigstidshjälp.

Att, såsom för de ordinarie befattningshavarna föreslagits, differentiera
understödens storlek efter beloppet av vederbörandes fasta, på förhand
till belopp eller värde bestämbara årsavlöning låter sig däremot icke
alltid göra, enär den extra personalens avlöning i mycket stor utsträckning
utgår efter s. k. premieackord eller andra betingsformer och dess
storlek följaktligen ofta icke kan för ett visst år bedömas före årets slut.
Differentieringen torde därför böra göras med ledning av den avlöning, befattningshavarna
faktiskt uppburit under ett gånget år.

Om, såsom billigt synes vara, krigstidshjälp skall tillerkännas extra
personal, synes såsom villkor därför böra föreskrivas, utom att vederbörande
befattningshavare skall vara den 1 januari 1916 i stadigvarande
tjänst anställd, att han jämväl under någon tid omedelbart dessförinnan,
förslagsvis ett år, skall hava vid samma institution innehaft dylik anställning,
allt med en daglig arbetstid i medeltal icke understigande vad som
för den ordinarie personalen vid samma eller jämförlig institution är såsom
minimum i allmänhet stadgat, och vidare att hans inkomst av befattningen
under år 1915 icke överstigit 2,000 kr.

Visserligen innebär detta senare villkor, att en extra befattningshavare
med en löneinkomst av något mer än 2,000 kr. icke kan få någon krigstidshjälp,
medan däremot en ordinarie befattningshavare med motsvarande
inkomst kan — då beträffande honom uti ifrågavarande avseende hänsyn
tages endast till den fasta avlöningen — erhålla dylik hjälp; men dels
torde extra befattningshavare endast i ett ringa antal fall komina upp till
en så hög avlöning, dels torde det i och för sig icke vara något att erinra
däremot, att den ordinarie personalen i dylika gränsfall beredes någon
liten förmån framför den extra personalen.

I sådana fall, då, såsom beträffande flottans varvsarbetai*e samt arbetare
vid mynt- och justeringsverket, dyrtidstillägg under tid efter världskrigets
utbrott redan blivit extra befattningshavare tillagt, torde den krigstidshjälp,
som kan komma att till honom utgå, böra i motsvarande mån
reduceras.

Däremot synes dylik reduktion icke böra äga rum i sådana fall, då
den extra personalen under denna tid erhållit en avlöningsförhöjning,
vilken, såsom förhållandet är med det av järnvägsstyrelsen utdelade tillfälliga
lönetillägget åt extra personal, är avsedd att utgöra, icke en krigstidshjälp,
utan ett lönetillägg för uppbringande av den extra personalens
avlöning till ett i jämförelse med den ordinarie personalens avlöning
skäligt belopp.

Arméns och marinens manskap synes böra i fråga om rätt till krigstidshjälp
jämnställas med extra personal.

Innan ärendet förelägges riksdagen, torde det bliva nödvändigt att
från de statsinstitutioner, som i någon avsevärd mån använda extra personal,
infordra approximativ uppgift å den kostnad, som kan antagas bliva
förenad med utbetalande av krigstidshjälp åt samma personal enligt de
grunder, som kunna varda av Kungl. Maj:t godkända.

Med hänsyn till den korta tid, som för detta ärendes behandling och
avgivande av betänkande därutinnan stått kommittén till buds, har kommittén
icke tilltrott sig att kunna åstadkomma en sådan beräkning.

Såsom en sammanfattning av vad kommittén anfört i fråga om krigstidshjälp
åt extra personal tillåter sig kommittén föreslå följande bestämmelser: Krigstidshjälp

utgår, med nedan angivna undantag, till de i statens
tjänst anställda icke ordinarie befattningshavare — arméns och marinens
manskap inbegripet — vilka den 1 januari 1916 ej mindre på grund av
försörjning splikt underhöllo barn under 15 års ålder än även innehade och
omedelbart dessförinnan under minst ett år vid en och samma statsinstitution
innehaft stadigvarande anställning med en daglig arbetstid, i medeltal icke
understigande vad som för den ordinarie personalen vid samma eller jämförlig
institution är såsom minimum i allmänhet stadgat.

Från åtnjutande av krigstidshjälp undantagas följande befattningshavare,
nämligen:

l:o de, vilkas inkomst av befattningen, i kontant eller in natura, under
år 1915 överstigit 2,000 kr.;

2:o de, vilka enligt den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt,
som under år 1916 äger rum, hava att erlägga dylik skatt för högre belopp
än 2,000 kr., hustrus taxering däri inbegripen; och

3:o gift kvinnlig befattningshavare vars man lever.

Beloppet av den krigstidshjälp, som skall till befattningshavare utgå,
bestämmes, på sätt nedanstående tabell utvisar, i förhållande dels till storleken
av de utav befattningshavaren under år 1915 åtnjutna avlöningsförmånerna
i kontant och in natura, dels ock till antalet av de barn under
15 år, vilka befattningshavaren på grund av försörjningsplikt den 1 januari
1916 underhöll:

	Krigstidshjälp åt befattningshavare med
Värdet av avlöningsförmånerna under år 1915.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 eller flera barn.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Högst 1,300 kr....... .....	80	160	240	320	400
från 1,200 t. o. m. 1,400 >............	70	140	210	280	350
> 1,400 > > » 1,600 »............	60	120	180	240	300
> 1,600 > » » 1,800 »............	45	90	135	180	225
» 1,800 > > » 2,000 >............	30	60	90	120	150

Då enligt förestående bestämmelser till krigstidshjälp berättigad befattningshavare
under tiden efter ingången av augusti månad. 1914 erhållit
avlönings för höj ning, som är att anse icke såsom ett tillägg för avlöningens
uppbringande till belopp, stående i skäligt förhållande till ordinarie befattningshavares
avlöningsförmåner, utan såsom särskilt dyrtidstillägg, skall
beloppet av sådan förhöjning, beräknat från det den börjat utgå intill utgången
av år 1915, vid utbetalning av krigstidshjälp från denna avdragas.

Anm. Med befattningshavare i statens tjänst likställas i avseende å rätt till
krigstidshjälp befattningshavare vid flottans pensionskassa och folkskollärarnas pensionsinrättning.

* #

8—100734. Lönereglcringslcommitténs bet. XLIX.

I överensstämmelse med vad som skett beträffande de vid 1915 års
riksdag beslutade familjelönetillägg för folkskollärare in. fl. torde det få
ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare föreskrifter, som
kunna befinnas erforderliga för behörig tillämpning av grunderna för
utbetalande av krigstidshjälp.

Kostnadsberäkning.

Hos fångvårdsstyrelsen har kommittén begärt approximativt svar å
följande frågor:

»Huru många av de vid fångvården anställda ordinarie befattningshavare,
vilka på grund av försörjningsplikt underhålla barn under 15 års
ålder, äga att i lön, tjänstgöringspenningar, ortstillägg, ålderstillägg, beklädnad
(in natura eller i kontant) samt bostad med bränsle (in natura eller
i kontant) åtnjuta avlöningsförmåner till nedan angivna värde för år räknat;
och huru stort är antalet av de barn under 15 år, som en var av
dessa befattningshavare på grund av försörjningsplikt har att underhålla?»

Kommittén uttalade därjämte önskvärdheten av att erhålla uppgift
jämväl å antalet av de befattningshavare inom de särskilda avlöningsgrupperna,
som icke hade barn under 15 år att underhålla.

Frågorna voro åtföljda av eu svarsblankett utav följande utseende:

Sammanlagda värdet av ovan an-givna avlöningsförmåner.

Antal befattningshavare med

barn.

]

Högst 1,200 kr. . .
från 1,200 t. o. m. 1,400 > . .

» 1,400 » > > 1,600 > . .

> 1,600 » » , 1,800 » . .

* 1,800 > » » 2,000 » . .

Likartade frågor hava framställts till arméförvaltningen, marinförvaltningen,
lotsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen, postsparbanksstyrelsen och

domänstyrelsen. Därvid har begärts, att i beloppet av avlöningsförmåner
måtte inberäknas, beträffande armén och marinen, dagavlöning samt beträffande
såväl dessa sistnämnda som övriga verk, vilkas styrelser tillfrågats,
andra dylika på förhand till belopp eller värde bestämbara avlöningsförmåner
enligt stat eller andra gällande bestämmelser.

Denna så att säga »fasta avlöning» innefattar sålunda ovanangivna
titlar samt vissa enligt stat utgående särskilda arvoden och tillägg till
tjänstgöringspenningar men däremot icke tillfälliga arvoden, ersättning för
övertidsarbete, milpenningar eller s. k. sportler.

Den approximativa kostnadsberäkning, som kommittén nu framläder,
avser allenast ordinarie befattningshavare, och har kommittén i
möjligaste mån sökt behandla de särskilda institutionerna och befattningshavarna
i den ordning, som följts vid riksstatens uppställning.

Fångvärden. Svaret på ovan angivna frågor beträffande fångvårdspersonalen
är av följande innebörd:

i Fast avlöning.	Antal befattningshavare med
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 barn.	6 barn.	7 barn.	8 barn.	9 barn.
Högst 1,200 kr.......	56	1	—	—	1	—	—	—	—	—
från 1,200 t. o. m. 1,400 >......	13	2
. 1,400 » » » 1,600 »......	24	4	4	1	2	—	—	—	—	—
> 1,600 > » » 1,800 >......	31	18	36	13	7	6	4	—	1	—
> 1,800 > > . 2,000 >......	115	44	44	21	11	5	2	2	1	I

Kostnaden för krigstidshjälp åt denna personal enligt de av löneregleringskommittén
föreslagna grunderna har av kommittén beräknats utgöra
20,280 kr.

Arméförv ältning en och armén. Arméförvaltningen har meddelat följande
approximativa uppgift å antalet av de ordinarie befattningshavare,
som åtnjuta avlöning från anslag under riksstatens fjärde huvudtitel och

vilka i lön, tjänstgöringspenningar, ortstillägg, ålderstillägg, arvode, bostad
med bränsle och lyse (in natura eller i kontant), beklädnad (in natura
eller i kontant), dagavlöning och dylika på förhand till belopp eller värde
bestämbara avlöningsförmåner äga enligt stat eller andra gällande bestämmelser
tillgodonjuta för år räknat

högst 1,200 kr................ 7

från 1,200 t. o. m. 1,400 »...............51

» 1,400 » > » 1,600 »...............11

> 1,600 > > » 1,800 »...............661

» 1,800 » > > 2,000 >...............986

Anm. I. Uppgiften omfattar icke lantförsvarsdepartementets vaktbetjäning och skrivbiträden,
ej heller arméns manskap, som är berättigat till fullt underhåll in natura.

Anm. II. Värdet av bostad in natura har upptagits med belopp, som motsvarar kontant inkvarterings-
och servisbidrag.

Vid en undersökning, som kommittén låtit verkställa hos arméns
pensionskassa och som omfattat 1,603 sergeanter, musi k sergeanter och
tyghantverkare m. fl., alla med högst 2,000 kronors avlöning, har befunnits,
att dessa krigsmän hava följande antal barn under 15 års ålder, näm -

ligen:

750 eller 46,8 %.........0 barn

320 » 20,o %.........1 »

274 » 17,o %.........2 »

137 ■» 8,5 %.........3 »

72 » 4,5 %.........4 »

23 » 1,5 %.........5 »

16 » l,o /.........6 >

7 » 0,5 /.........7 »

4 » 0,2 %.........8 »

Med ledning av dessa siffror kan nyssberörda, till arméförvaltningen
och armén hörande, av kommittén till erhållande av krigstidshjälp
ifrågasatta befattningshavares barnantal beräknas på sätt följande tabell
utvisar:

Avlöningsgrupper.	1 Antal befattningshavare med
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 barn.	6 barn.	7 barn.	8 ! barn.
Högst 1,200 kr..........	3	1	1	1	1	—	—	—	- 1
från 1,200 t. o. m. 1,400 ».........	24	10	9	4	2	1	1	—
> 1,400 > » > 1,600 ».........	5	2	2	1	1	—	—	—	—
. 1,600 > > » 1,800 ■.........	310	132	112	56	30	10	7	3	1 1
. 1,800 > > > 2,000 >.........	461	197	168	84	44	15	10	5	2

Kostnaden för krigstidshjälp enligt kommitténs förslag åt samma
personal kan sålunda antagas bliva tillhopa 72,975 kr.

Sjöförsvarsdepartementet och marinen. De ordinarie befattningshavare
vid sjöförsvarsdepartementet och marinen (vaktmästare, poliskonstaplar,
lärare vid skeppsgosseskolorna m. fl.), som enligt kommitténs förslag skulle
kunna komma i åtnjutande av krigstidshjälp, äro till antalet 69, fördelade
i de särskilda inkomstgrupperna på följande sätt:

högst 1,200 kr.......... 5

från 1,200 t. o. m. 1,400 » 16

> 1,400 » » » 1,600 > 12

» 1,600 > » » 1,800 » 19

» 1,800 » » > 2,000 > 17

Med tillämpning av de beräkningsgrunder, som, enligt vad i det
följande angives, blivit använda för kalkylering av kostnaden för krigstidshjälp
åt ett flertal vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,
kan kostnaden för dylik hjälp åt nu ifrågavarande personal beräknas
till 3,605 kr.

Lots- och fyrväsendet. Hos lotsstyrelsen har kommittén, i samband
med framställande av frågorna om de vid lots- och fyrväsendet anställda
ordinarie befattningshavarnas fasta avlöning och barnantal, framhållit önskvärdheten
att jämväl erhålla uppgift beträffande storleken av de andelar
i lotspenningar, som utgå till lotspersonalen.

Svaret, vars approximativa beskaffenhet särskilt betonats, är av följande
innehåll:

1 Fast avlöning (utom lotslott).	Antal befattningshavare med
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 barn.	6 barn.	7 barn.	8 barn.
Högst 1,200 kr..........	44	20	8	8	4	2	1	—	—
från 1,200 t. o. m. 1,400 >.........	30	24	20	10	6	6	2	—	—
> 1,400 » » > 1,600 >.........	.62	37	32	24	17	6	10	1	—
» 1,600 » > » 1,800 >.........	70	46	35	22	21	16	11	5	4
. 1,800 » » > 2,000 ».........	23	15	13	10	3	5	2	3	3

Av de vid detta svar fogade primäruppgifterna framgår, att lotslotterna,
vilkas belopp under år 1915 varierat mellan 3 kr. och omkring
17,000 kr. per man, i ett stort antal fall kunna antagas lyfta befattningshavarna
upp över den taxeringsgräns, vid vilken enligt kommitténs förslag
rätten till krigstidshjälp skulle upphöra.

Av de i förestående tablå upptagna befattningshavarna torde omkring
en sjättedel hava anställning vid fyrväsendet, där extra inkomster i
.tjänsten icke lära i nämnvärd utsträckning förekomma. De inkomna primäruppgifterna
giva stöd åt den uppfattningen, att åtminstone halva antalet
av lotsverkets i tablån avsedda befattningshavare kan antagas vid
taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt komma över 2,000 kronorsstrecket.

Efter sålunda antydda grunder har kostnaden för krigstidshjälp åt
personal vid lots- och fyrväsendet beräknats till 36,400 kr.

Postverket. Från postverket har såsom svar på frågorna beträffande
ordinarie personal med högst 2,000 kronors fast avlöning och antalet av
de barn under 15 år, som en var befattningshavare på grund av försörjningsplikt
hade att underhålla, lämnats följande approximativa uppgift:

Fasta avlöningsförmåner.	Antal befattningshavare med
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 barn.	6 barn.	7 barn.	8 barn.
Högst 1,200 kr..........	2	1							1
från 1,200 t. o. m. 1,400 ».........	135	53	29	19	6	4	1	—	—
» 1,400 » » » 1,600 ».......	305	178	127	70	42	20	3	3	-
> 1,600 » > » 1,800 >.......	150	99	109	44	39	7	9	4	1
> 1,800 > » > 2,000 >........	190	93	77	50	33	20	13	9	1

Kostnaden för krigstidshjälp enligt kommitténs förslag åt denna
personal har beräknats bliva 125,940 kr.

Telegrafverket. På frågor, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse
med frågorna till fångvårdsstyrelsen, har beträffande telegrafverkets ordinarie
personal lämnats följande svar:

Fasta avlöningsförmåner.		Antal befattningshavare med	\|
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 barn.	6 barn.	10 barn.
Högst 1,200 kr.............	388
från 1,200 t. o. m. 1,400 » . .	477	5	4	6	2	—	—	_ 1
* 1,400 » > > 1,600 >.....	294	15	14	8	4	4	1	- i
> 1,600 » . , 1,800 »...........	137	13	25	17	13	10	1	\|
» 1,800 » , , 2,000 »............	93	15	15	15	7	6	3	i !

Krigstidshjälp åt denna personal enligt kommitténs förslag skulle
betinga en kostnad av 24,195 kr.

Statens järnvägar. Hos järnvägsstyrelsen har kommittén begärt approximativ
uppgift dels å antalet vid statens järnvägar anställda ordinarie
befattningshavare, vilka på grund av försörjningsplikt underhålla barn under
15 års ålder och vilka i arvode, bostad och bränsle (in natura eller i
kontant), beklädnad (in natura eller i kontant), ortstillägg (kallorts- och
dyrorts-), personligt lönetillägg och tillfälligt lönetillägg äga åtnjuta avlöning

för år räknat till värde av högst 1,200 kr., från 1,200 till och med 1,400
kr. o. s. v., dels ock å antalet av de barn under 15 år, som en var av
dessa befattningshavare på grund av försörjningsplikt hade att underhålla.

Med anledning härav har styrelsen låtit sitt statistiska kontor, efter
erforderlig bearbetning av tillgängligt statistiskt material, som under
sommaren 1915 insamlats för 1914 års kommitté angående avlöningsförhållanden
vid statens järnvägar, verkställa dylika approximativa beräkningar
i den mån det tillgängliga materialet sådant medgivit.

Resultatet av dessa beräkningar linnes innefattat i följande tablå,
som av kommittén uppgjorts med ledning av de från järnvägsstyrelsen
bekomna uppgifterna: 1

Fasta avlöningsförmåner.	Antal befattningshavare med
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 eller flera barn.
1,200-1,400 kr...............	1,234	732	615	313	161	119
1,400-1,600 >..............	791	768	812	553	384	529
1,600—1,800 »............• .	531	661	780	583	478	1,243
1,800—2,000 > •..............	190	34	26	15	16	28

Beträffande barnens försörjning inom de särskilda grupperna hava
lämnats följande uppgifter:

Inkomstgrupper.	försörjas i hemmet	Av barnen försörjas delvis i hemmet	försörja sig själva
1,200 1,400 kr.....................	4,161	38	44
1,400-1,600 » ....................	8,307	240	225
1 1,600—1,800 . ....................	9,372	1,290	3,526
1,800—2,000 > ....................	286	22	57

1 skrivelse till kommittén den 18 december 1915 anför järnvägsstyrelsen,
att uppdelningen av befattningshavarna med hänsyn till barnens

9 —160734. Lönereglering »kommitténs bet. XL1X.

antal måst göras efter annan grund än den av kommittén ifrågasatta, enär
i det statistiska materialet uppgifter icke funnes å barnens ålder utan endast
i fråga om deras försörjningsförhållanden. Då det här vore fråga om
approximativa beräkningar och ett infordrande och bearbetande av nytt
statistiskt material, omfattande ett antal av omkring 13,000 tjänstehavare,
skulle hava medfört ett synnerligen tidsödande arbete och sålunda avsevärt
försenat svars avlåtande i ärendet, ifrågasatte järnvägsstyrelsen, huruvida
icke de föreliggande uppgifterna kunde få anses lämna erforderlig ledning
i ämnet.

Kommittén, som ansett sig kunna för kostnadsberäkningens uppgörande
begagna sig av de sålunda erhållna uppgifterna, har i sådant hänseende
trott sig kunna utan fara för avsevärd felkalkyl antaga, att de barn,
som helt försörjas i hemmet, äro under 15 år, men att de, som endast
delvis försörjas i hemmet och de, som försörja sig själva, fyllt 15 år.

Antalet av de minderåriga barnen (d. v. s. under 15 år) inom de
fyra avlöningskategorierna blir då resp. 98,0674 %, 94,699 %, 66,056 % och
78,356 % av de i järnvägsstyrelsens uppgifter angivna. Då det emellertid
erbjuder vissa praktiska olägenheter att räkna med bråkdelar av de
relativt små tal, som angiva antalet av en var befattningshavares barn,
samt resultatet beträffande barnantalet i stort sett blir detsamma, om i
stället de i allmänhet större tal, som angiva antalet befattningshavare,
reduceras till nyss angivna procenttal och därvid avrundas till hela tal,
har kommittén efter sålunda antydd grund uppgjort följande tabell, som
utvisar antalet ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar inom ifrågavarande
avlöningskategorier och antalet av deras barn under 15 års ålder:

o o

Avlöningsgrupper.	Antal befattningshavare med
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 eller flera barn.
1,200-1,400 kr...............	1,234	717	602	307	158	117
1,400-1,600 » . . •...........	791	727	768	524	365	501
: 1,600-1,800 »..............	531	436	515	387	316	821
: 1,800—2,000 »..............	190	28	21	12	13	22

Med ledning av denna tabell kan kostnaden för krigstidshjälp enligt
kommitténs förslag åt ordinarie personal vid statens järnvägar beräknas till
1,119,990 kr.

Vattenfallsverken. På framställda frågor beträffande antalet av de vid
statens vatten fal lsverk anställda ordinarie befattningshavare, vilka på grund
av försörjningsplikt underhålla barn under 15 års ålder samt äga att i lön,
tjänstgöringspenningar, dyrortstillägg, , tilläggsarvode, bostad och bränsle
samt lyse (in natura eller i kontant) samt beklänad (in natura eller i kontant)
åtnjuta avlöningsförmåner till nedan angivna värde för år räknat,
och beträffande antalet av de barn under 15 år, som en var av dessa befattningshavare
på grund av försörjningsplikt har att underhålla, har från
vattenfallsdirektören erhållits följande svar:

! \| Sammanlagda värdet av ovan angivna avlöningsför-måner jämte provision till bogserbåtspersonal.	Antal befattningshavare med 1
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn	4 barn.	5 barn.	6 barn	8 barn.
Högst 1,200 kr.............	1	1	1	—	—	—	—	—
från 1,200 t. o. m. 1,400 >............	—	—	—	1	—	—	—	—
. 1,400 > > > 1,600 >............	2	3	1	1	—	—	—	—
! > 1,600 > ■ > 1,800 >............	19	17	6	7	6	4	1	1
'' . 1,800 ■ » 2,000 »............	2	5	1	1	2	—	—	—

Uppgifterna hänföra sig till vederbörande befattningshavares avlöningsförmåner
för år 1916, med undantag för bogserbåtspersonalens provision,
som hänför sig till år 1915.

Då vissa av de befattningar, som upptagits i de fastställda utgiftsstaterna
för år 1916, vid svarets avgivande den 15 januari 1916 ännu
icke blivit tillsatta, lämnade vattenfallsdirektören följande uppgift å antalet

befattningar enligt stat inom olika avlöningsgrupper:

„ , ... . ... . Antalet befattningshavare

Sammanlagda avlöningsförmåner. cnligt stJat yör $r I916

Från 1,000 t, o. m. 1,200 kr........... 3

» 1,200 » » > 1,400 »..........3

> 1,400 » » » 1,600 »..........14

» 1,600 » » > 1,800 »..........62

» 1,800 » » » 2,000 »..........17

Om siffrorna i det återgivna svaret på kommitténs frågor justeras
med hänsyn till sistuppgivna tal, blir resultatet följande:

Sammanlagda värdet av ovan angivna avlönings-		Antal befattningshavare med
förmåner jämte provision till bogserbåtspersonal.	0	1	2	3	4	5	6	8
	barn.	barn.	barn.	barn.	barn.	barn.	barn.	barn.
Högst 1,200 kr.............	1	1	1	_	_	_	_	_
från 1,200 t. o. m. 1,400 »............	—	—	—	3	—	—	—	—
» 1,400 > > > 1,600 >..........	4	6	2	2	—	—	—	—
» 1,600 » > » 1,800 ».........	20	17	6	7	6	4	1	1
> 1,800 » » » 2,000 »............	3	8	1	2	3	—	—	_

Kostnaden för krigstidshjälp, i enlighet med kommitténs förslag, åt
denna personal skulle alltså utgöra 7,350 kr.

Vid länsstyrelserna anställda landskanslister och landskontorister
hava i allmänhet en begynnelseavlöning av 2,000 kr. (i Stockholms län 2,200
kr., i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 2,100 kr.). Alderstillägg
å 300 kr. utgå efter resp. 5, 10 och 15 år.

Vid bifall till kommitténs förslag skulle en eller annan av dessa
befattningshavare kunna tänkas bliva berättigad att erhålla krigstidshjälp.
Med avseende emellertid dels därå, att dessa befattningar ej sällan torde
få betraktas såsom övergångsplatser, i vilket fall åtskilliga innehavare av desamma
torde kunna antagas vara ogifta, dels ock därtill att befattningshavarna
understundom torde vara i åtnjutande av ej obetydliga extra inkomster,
har kommittén icke ansett behövligt att vid kostnadsberäkningens
uppgörande taga hänsyn till det säkerligen mycket obetydliga belopp, som
i form av krigstidshjälp åt befattningshavare i fråga tilläventyrs må komma
att utgå.

Tullverket. Såsom svar på framställda frågor om antalet ordinarie
befattningshavare vid tullverket med högst 2,000 kronors fast avlöning och
antalet av deras barn under 15 år har lämnats följande uppgift:

Fasta avlöningsförmåner.	Antal befattningshavare1 med
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 barn.	6 barn.	7 barn.	8 barn.	9 barn.
Högst 1,200 kr.......	5	2	1	1	—	—	—	_	—	—
från 1,200 t. o. m. 1.400 > ......	8	7	11	4	2	9	—	1	—	—
! » 1,400 > > • 1,600 > ......	24	12	12	8	10	2	3	—	—	—
j > 1.600 > > » 1,800 > ......	82	45	44	46	37	31	14	7	2	1
\| > 1,800 * . » 2,000 > ......	100	76	67	48	30	39	10	14	3	2

Om de siffror, som angiva antalet befattningshavare, vederbörligen
reduceras med 1,835b motsvarande 15 å extra stat uppförda tjänstemän,
erhåller tabellen efter avrundning följande utseende:

Fasta avlöningsförmåner. • ‘	Antal befattningshavare med
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 barn.	6 barn.	7 barn.	8 barn.	9 barn.
Högst 1,200 kr.......	5	2	1	1	—	—	—	—	—	—
från 1.200 t. o. m. 1,400 > ......	8	7	11	4	2	9	—	1	—	—
> 1,400 » > > 1,600 > ......	24	12	12	8	10	2	3	—	—	—
> 1,600 » > > 1,800 > ......	80	44	43	45	36	30	14	7	2	1
1 » 1,800 > > > 2,000 > ......	98	75	66	47	29	38	10	14	3	2

Kostnaden för krigstidshjälp åt ordinarie personal vid tullverket
enligt kommitténs förslag skulle alltså uppgå till 69,515 kr.

Postsparbanken. På frågor, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse
med de till fångvårdsstyrelsen avlåtna, hava från postsparbanken erhållits
uppgifter beträffande allenast fem funktionärer (vaktmästarna). Med iakttagande
därav, ait å postsparbankens stat för år 1915 finnas uppförda 18
skrivbiträden med 1,650 kronors avlöning, får uppgiften efter komplettering
i detta avseende följande utseende:

1 Häri inräknas jämväl 15 å extra stat uppförda tjänstemän.

Fast avlöning.	Antal befattningshavare med . ... 1
0 barn.	1 barn.	3 barn.
Högst 1,200 kr................	—		-
från 1,200 t. o. m. 1.400 »...............	2	—
> 1.400 » . . 1,600 »...............	—	1	i 1
» 1,600 > > > 1,800 >...............	18	—	1 1
» 1,800 . » . 2,000 >...............	1	-	-

Kostnaden för krigstidshjälp åt ordinarie personal vid postsparbanken
enligt kommitténs förslag skulle utgöra 195 kr.

Domänförvaltningen. På frågor till domänstyrelsen hava erhållits
uppgifter rörande vid nämnda styrelse med underlydande förvaltningar anställda
ordinarie befattningshavare med högst 2,000 kronors fast avlöning.
Från och med år 1916 tillkomma emellertid, enligt vad domänstyrelsen
meddelat, 63 ordinarie kronojägare och 27 ordinarie tillsyningsman i Norrbottens
och Västerbottens kustland. Under antagande att dessa befattningshavare,
vilkas fasta avlöning faller inom kategorien från 1,200 till och
med 1,400 kr., äro i fråga om barnantal likställda med övriga av
domänstyrelsen uppgivna befattningshavare inom denna kategori få domänstyrelsens
uppgifter, kompletterade härutinnan, följande utseende:

1 Fasta avlöningsförmåner.	Antal befattningshavare med
0 barn.	1 barn.	2 barn.	3 barn.	4 barn.	5 barn.	6 barn.	7 barn.	8 barn.	9 barn.	11 barn. i
Högst 1,200 kr. . . .	18	8	10	3	2	_	_	_	_	_	- i
från 1,200 t. o. m. 1,400 > . . . .	54	45	40	27	28	13	14	9	2	3	1
> 1,400 » > » 1,600 > . . . .	41	34	27	21	24	14	18	10	5	1	— ''
» 1,600 . > . 1,800 .....	12	7	4	4	7	3	2	O «	—	—	-

Kostnaden för krigstidshjälp åt denna personal enligt kommitténs
förslag kan beräknas utgöra 73,830 kr.

Skrivbiträden, räknebiträden in. fl. dylika biträden finnas uppförda
å åtskilliga centrala ämbetsverks m. fl. statsinstitutioners stater med avlöning
varierande mellan 1,200 och 2,400 kronor. Då emellertid ifrågavarande
biträden med ytterst få undantag äro ogifta kvinnor och vid
sådant förhållande någon krigstidshjälp enligt kommitténs förslag endast i
sällsynta undantagsfall kan tänkas komma biträden av nämnda slag till
godo, har kommittén vid kostnadsberäkningens uppgörande ansett sig
kunna utgå från det antagandet, att någon nämnvärd utgift för krigstidshjälp
åt berörda biträden icke kan ifrågakomma.

•

Vaktmästare och vissa med dem i avlöning shänseende jämförliga befattningshavare.
Kommittén har för beredning av till kommitténs behandling
överlämnade ärenden i fråga om förbättrade avlöningsförmåner för
vaktmästare m. fl. införskaffat vissa uppgifter från vaktmästare, förste
vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.

Av en upprättad sammanställning utav dessa uppgifter framgår, att
292 dylika funktionärer hava sammanlagt 308 barn under 16 års ålder,
sålunda fördelade att

143 hava 0 barn

63 » 1 »

46 » 2 »

22 > 3 »

9 » 4 »

5 > 5 »

3 » 6 »

1 har 8 »

Om hänsyn tages därtill, att dessa uppgifter omfatta barn upp til
16 års ålder, torde för att möjliggöra en beräkning antagas, att på en var
av dessa befattningshavare belöper i medeltal 1 barn under 15 års ålder.

Av nämnda 292 vaktmästare och vederlikar hava

77 eller 26 ’/« eu avlöning av högst 1,200 kr.,

160 » 55 » » » » 1,201—1,400 »,

48 » 17 » » » » 1,401—1,600 » och

7 » 2 » » » » 1,601 —1,800 » .

Med ledning av dessa siffror har kostnaden för krigstidshjälp åt
342 vid statsdepartementen, hovrätterna, statens centrala ämbetsverk, länsstyrelserna,
universiteten och en del andra statsinstitutioner samt flottans
pensionskassa och folkskollärarnas pensionsinrättning anställda vaktmästare
och med dem i avlöningshänseende jämförliga befattningshavare (portvakter,
eldare, maskinister, preparatorer in. fl.) uträknats på följande sätt:

26	%	av 342 =	89;	89
55		» » —	188;	188
17	»	» » =	58;	58
2	T>	» » =	7;	7

X 80 kr. = 7,120 kr.

X 70 » = 13,160 *

X 60 » = 3,480 >

X 45 > ='' 315 >

Summa 24,075 kr.

Av denna kostnad belöper på

2:a	huvudtiteln	för	29	befattningshavare . .	2,042	kr
3:e	»	)	6	» . .	422	»
4:e	»	»	2	» . .	141	»
5:e	>	»	2	» . .	141	»
6:e	»	»	74	» . .	5,209	»
7:e		»	34	>	2,393	»
8:e	»		157	$	11,052	y>
9:e	1		38	» . .	2,675
				Summa	24,075	kr

Härvid är emellertid att märka, att vissa vaktmästare och med
dem jämförliga befattningshavare, exempelvis vid statens affärsdrivande
verk samt marinen, icke ingå i de här angivna talen utan i siffrorna för
de institutioner, där de äro anställda.

Sammanlagda kostnaden för krigstidshjälp enligt kommitténs förslag
åt ordinarie statstjänare kan alltså antagas komma att utgöra 1,578,350
kr., fördelade på följande sätt:

Fångvården............... 20,280 kr.

Arméförvaltningen och armén....... 72,975 »

Sjöförsvarsdepartementet och marinen .... 3,605 »

Lots- och fyrväsendet........... 36,400 »

Postverket................ 125,940 »

Telegrafverket............. . . 24,195 »

Statens järnvägar............. 1,119,990 »

Vattenfallsverken............. 7,350 »

Tullverket................ 69,515 »

Postsparbanken.............. 195 »

Domänförvaltningen............. 73,830 »

Vissa vaktmästare m. fl........... 24,075 »

Summa 1,578,350 kr.

Anm. Med undantag för lots- och fyrväsendet har vid kostnadsberäkningens uppgörande
icke kunnat tagas någon hänsyn till den omständigheten, att befattningshavare med
högst 2,000 kronors fast avlöning på grund av taxering år 1916 kunna få sig ålagt att
betala inkomst- och förmögenhetsskatt för högre belopp än 2,000 kr. och följaktligen vid
bifall till kommitténs förslag icke komma i åtnjutande av krigstidshjälp.

10—180734. Låneregleringskommitténs bet. XLIX.

Utdrag av protokoll, hållet hos den av Kungl- Maj:t den 3 oktober
1902 tillsatta kommitté för avgivande av förslag rörande
reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden
m. m.

1916 den 18 februari.

Närvarande:

Herr ordföranden samt herrar greve Klingspor, Pers, Carl Persson,
Nilsson, Stenström och Vide.

Fortsattes behandlingen av frågan om krigstidshjälp åt vissa befattningshavare
i statens tjänst; och beslöts att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtande
i ämnet, innefattat i delen XLIX av kommitténs betänkanden.

Följande särskilda yttranden avgåvos härvid:

l:o) av hr Vide:

»Under ärendets beredning hos löneregleringskommittén har jag
ifrågasatt, huruvida icke befattningshavarnas inkomst- och förmögenhetsskattetaxering,
efter medgivna avdrag, borde läggas till grund, ej blott,
såsom kommittén nu föreslår, vid sidan av löneförmånerna för angivande
av den ekonomiska ställning, vid vilken befattningshavare uteslutas från
delaktighet i krigstidshjälpen, utan även för bestämmande av det belopp,
som till vederbörande finge utgå för vart barn.

Enligt kommitténs förslag måste olika grunder tillämpas för gradation
av befattningshavarna i berörda avseende. De ordinarie skulle nämligen
graderas efter de fasta avlöningsförmånerna, de extra däremot efter

beloppet av alla deras inkomster i tjänsten. Om gradationen däremot
verkställdes med ledning av taxeringen, skulle den kunna ske efter en och
samma grund för ordinarie och för extra befattningshavare, och den bleve
rättvisare, enär den komme att röna inflytande av alla de faktorer, som
enligt svensk lagstiftning konstituera en persons skatteförmåga, d. v. shans
ekonomiska ställning.

Jämväl en annan mindre betydande olägenhet, som är förenad med
kommitténs förslag, skulle också undvikas genom gradationens verkställande
enbart med ledning av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

Ett exempel torde lättast klargöra detta.

En i Stockholm bosatt vaktmästare med 1,300 kronors avlöning i
tjänsten och 400 kronors annan inkomst samt med försörjningsplikt mot
2 minderåriga barn skulle enligt kommitténs förslag erhålla krigstidshjälp
med 140 kronor. En med honom jämnställd vaktmästare i Växjö åtnjuter
icke ortstillägg; dennes avlöning blir därför 150 kr. mindre, i följd
varav hans krigstidshjälp enligt kommitténs förslag skulle utgå med
160 kr.

På sådant sätt blir ortstillägget, som ju är avsett att motväga de
ökade levnadskostnaderna i storstaden under normala förhållanden, en anledning
till minskning av krigstidshjälpen, som avser att motväga den i
följd av världskriget inträffade, i storstaden ingalunda mindre än i landsortstaden
kännbara dyrtiden.

Denna olägenhet skulle undvikas om man till grund för gradationen
lade inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

Vaktmästaren i Stockholm får vid taxeringen njuta avdrag för 2
barn med 200 kr., för kommunalutskylder, pensionsavgift, avgift till änkeoch
pupillkassa o. d. med förslagsvis 200 kr. och för dyrort med förslagsvis
300 kr. Inkomst- och förmögenhetsskatt påföres honom sålunda för
1,000 kr.

Hans kollega i Växjö, med 1,550 kronors inkomst, erhåller vid
taxeringen enahanda avdrag utom för dyrort, och han har alltså att erlägga
inkomst- och förmögenhetsskatt för 1,150 kr.

Om gradationen verkställes endast efter taxeringen och med 200
kronors intervaller, på sätt kommittén föreslår, komma alltså dessa båda i
ekonomiskt avseende likställda vaktmästare att erhålla lika stora belopp i
krigstidshjälp.

Vid gradationens uppgörande med ledning av taxeringen och med
de föreslagna intervallerna skulle, i ett eller annat gränsfall, av två på
nyss angivet sätt likställda befattningshavare den som bor i Stockholm
kunna erhålla i krigstidshjälp för vart barn 10 å 15 kronor mer än den
som bor i Växjö. En sådan ojämnhet går dock i rätt riktning, enär den
av kriget framkallade dyrtiden otvivelaktigt gör sig hårdare gällande i
Stockholm än i Växjö. Kommitténs förslag däremot ger, såsom förut påvisats,
i dylika fall större krigstidshjälp åt den som bor å billig ort än
åt den som bor å dyr ort.

Mot kommitténs förslag om gradationens verkställande med ledning
av de fasta avlöningsförmånerna skulle visserligen jämväl kunna erinras,
att lotsarna, vilkas s. k. lotslott under år 1915 i en del fall överstigit
10,000 kronor per man och mycket ofta uppgått till mer än dubbla beloppet
av den fasta avlöningen, komma att bliva särskilt gynnade i fråga
om krigstidshjälp. Åtminstone hälften av dem faller emellertid för 2,000-kronorsgränsen vid taxeringen, och den ekonomiska innebörden för statsverket
av lotsarnas gynnsamma ställning härutinnan kan därför antagas
ej bliva av synnerlig betydenhet.

Ehuruväl, såsom kommittén också medgiver, gradationens verkställande
med ledning av taxeringen är teoretiskt riktigare än dess verkställande
med ledning av inkomsten, kan jag dock icke bestrida, att kommitténs
skäl för den sistnämnda metodens användning äro tungt vägande.
Det förhåller sig nog så som kommittén framhåller, att det för de myndigheter,
som skola verkställa utbetalning av krigstidshjälpen, är förenat
med relativt lindrigt besvär att med ledning av de lätt tillgängliga uppgifterna
om vederbörandes fasta avlöningsförmåner uppgöra en utbetalningslista
och ur listan sedermera stryka dem, som befinnes vara taxerade till
inkomst- och förmögenhetsskatt för högre belopp än 2,000 kr., medan
däremot uppgörande av en dylik lista enligt taxeringen men med

iakttagande tillika, att vederbörandes fasta avlöningsförmåner för år räknat
ej överstiga 2,000 kr., säkerligen blir betydligt mera tidsödande.

Då det här gäller utbetalning av medel till tiotusentals befattningshavare
samt de nyss påpekade ojämnheterna i vissa gränsfall — sådana
ojämnheter kunna icke på något sätt helt och hållet undvikas — säkerligen
bliva sällan förekommande och av ringa betydelse, har jag för min del
ansett skälen för den ena eller andra metodens användning väga tämligen
jämt, och jag har för den skull, om än efter tvekan, ansett mig kunna
biträda det av kommitténs flesta ledamöter framlagda förslaget till frågans
lösning jämväl i vad nu föreliggande detalj angår.

Slutligen tillåter jag mig vidröra ett ämne, som i någon mån äger
sammanhang med den nu föreliggande frågan.

En enskild arbetsgivare kan och måste i stort sett låta sina arbetares
avlöning följa fluktuationerna på den allmänna marknaden, och han
kan i allmänhet göra detta utan lång tidsutdräkt.

För statsverkets ordinarie personal låter sig en motsvarande anordning
icke lika lätt genomföras. Ändring i de för denna personal fastställda
avlöningsförmånerna kan nämligen icke ske utan riksdagens medgivande,
och då dessförinnan utredning i ärendet måste ske, kräver en
sådan ändrings åstadkommande i allmänhet lång tid.

Den nuvarande dyra tiden kan räknas från världskrigets utbrott i
början av augusti 1914. Den krigstidshjälp, om vilken förslag nu föreligger,
torde svårligen kunna utbetalas förr än under 1916 års sommar,
d. v. s. nära två år efter det behovet av hjälpen först gjort sig gällande.

Under tiden svävar den stora personal, om vilken nu är fråga, i
ovisshet huruvida och till vad belopp hjälp kan varda beviljad, och personalen
måste så vitt möjligt söka inskränka sina behov så att de för normala
förhållanden beräknade avlöningsförmånerna må räcka till även under
dyrtiden.

Uppenbarligen vore det särdeles önskligt att kunna utfinna en
löneregleringsmetod, som läte statstjänstemannens avlöning automatiskt
följa prisfluktuationerna på den allmänna marknaden, så att én tjänstemannalön
oberoende av alla ekonomiska kriser allt jämt bibehölle samma

köpkraft. Då skulle en tjänsteman i långt högre grad än för närvarande
ostörd av ekonomiska bekymmer kunna fullgöra sin gärning i det
allmännas tjänst, och Kungl. Maj:ts, riksdagens och ämbetsverkens tid
skulle i långt mindre grad än nu tagas i anspråk för behandling av statstjänstemännens
ständigt återkommande, ofta berättigade krav på ökade
avlöningsförmåner.

En dylik avlöningsmetod är ingalunda okänd i vårt land. Prästerskapets
avlöning utgår nämligen såsom bekant sedan lång tid tillbaka i
de flesta pastorat huvudsakligen efter markegång, d. v. s. med lösen efter
årligen fastställda pris å vissa förnödenheter, särskilt spannmål och smör.

Sättet för den s. k. markegångssättningens verkställande är visserligen
nu i åtskilliga avseenden antikverat och torde icke utan vidare
kunna lämpligen användas för bestämmande av värdet å löneförmåner
åt tjänstemän i allmänhet; men en moderniserad markegång, uppgjord
förslagsvis under inseende av socialstyrelsen — möjligen i analogi med de
bekanta »Economist’s index» och »Sauerbecks index» — skulle emellertid
säkerligen kunna med fördel användas såsom en lämplig mätare av penningvärdet
utav en tjänstemans årliga avlöning.

Bestämdes denna till vissa »enheter» — varje »enhet» bestående av
en viss kvantitet standardartiklar, lösta efter närmast föregående års markegång
— skulle avlöningen på ett rent automatiskt sätt följa marknadens
fluktuationer, och löntagaren vore befriad från så gott som alla verkningar
av kriser.

Vidtagandet av en anordning i nämnda syfte skulle, enligt mitt förmenande,
icke vara oberättigat, alldenstund tjänstemannen icke, såsom flertalet
andra medborgare, är i tillfälle att anpassa priset på sitt arbete efter
marknadens läge.

Vill man göra tjänstemannens ställning än tryggare, torde detta
lämpligen kunna ske genom fastställande av en gräns, under vilken penningvärdet
av hans avlöning icke finge nedgå.

För budgetens uppgörande vore det, om en förändring i nu antydd
riktning vidtoges, kanske lämpligt att en fond, efter mönster av statsverkets
kassaförlagsfond, bildades för upptagande av överskott och brister
i avlöningsanslagen.

Utan att vad jag nu i senare delen av mitt yttrande anfört står i
omedelbart samband med nu föreliggande ärende, har jag dock trott mig
böra begagna detta tillfälle för att antydningsvis framlägga min åsikt om
vad som bör göras för att åt löneregleringarna giva en längre giltighetstid
än för närvarande, då de redan efter ett fåtal år äro föråldrade, och
för att undanröja anledningen till den oro, som ständigt gör sig gällande
på löneregleringarnas område.»

2:o) av herr Nilsson:

»Det förslag, som kommittén här framlagt, kan jag för min del icke
biträda.

I likhet med kommitténs övriga ledamöter anser även jag, att i detta
fall, där det icke gäller lönereglering utan tillfällig nödhjälp, bör den s. k.
behovsprincipen vinna tillämpning. Jag finner det alltså väl motiverat,
att understödet utgår endast till befattningshavare, som har barn att försörja
och vars inkomst understiger en viss gräns. Däremot måste jag med
beklagande konstatera, att kommitténs förslag i andra hänseenden avviker
från den grundläggande principen på ett sådant sätt, att det i tillämpningen
skulle medföra verkliga orättvisor. Genom den gruppering av understödstagarna
efter avlöningsförmånerna, som kommittén föreslagit, och
genom det sätt, varpå gränsen uppåt blivit dragen, måste det i en mängd
fall inträffa, att tjänstemän å dyrort erhålla mindre understöd per barn
än i grad likställda tjänstemän å billig ort — det kan även hända, att en
tjänsteman får mindre understöd pr barn än sin i grad likställda kamrat
å samma ort blott därför att han har större familj än den senare — och
slutligen kan det hända, att tjänsteman går förlustig allt understöd, blott
därför att han råkat bliva placerad å dyrort.

Dessa olägenheter hos kommittéförslaget äro så betydande, att de
svårligen kunna undgå att hos vederbörande väcka ett berättigat missnöje.

För att låta den grundläggande behovsprincipen komma till ett mera
konsekvent och fulltonigt uttryck och därmed också undvika de oegentligheter,
som jag nu påpekat, har jag under ärendets beredning i kommittén
förfäktat den meningen, att befattningshavarnas inkomst- och förmögenhetstaxering,
efter medgivna avdrag, borde läggas till grund ej blott för

angivande av den ekonomiska ställning, vid vilken befattningshavare uteslutas
från delaktighet i krigstidshjälpen, utan även för bestämmande av
det belopp, som till vederbörande finge utgå för vart barn.

De invändningar, som jag mött, ha icke kunnat förmå mig att uppgiva
denna tanke. Den nya beskattningsmetoden är det bästa medel, som
står oss till buds, att träffa en persons verkliga kapacitet i ekonomiskt
hänseende. Och då det som här gäller befattningshavare i statens tjänst
torde det vara mindre anledning än eljes, om ens någon, att misstro deklarationernas
tillförlitlighet. Kommittén medger också själv, att grupperingen
eller gradationens verkställande med ledning av taxeringen är teoretiskt
riktigare än dess verkställande med ledning av löneförmånerna.
Att det, såsom kommittén framhåller, för de myndigheter, som skola verkställa
utbetalningen av krigstidshjälpen, blir förenat med relativt lindrigt
besvär att med ledning av de lätt tillgängliga uppgifterna om vederbörandes
fasta avlöningsförmåner uppgöra en utbetalningslista och ur listan sedermera
stryka dem, som befinnas vara taxerade till inkomst- och förmögenhetsskatt
till högre belopp än 2,000 kr., medan däremot uppgörande av en
dylik lista enligt taxeringen men med iakttagande att de fasta avlöningsförmånerna
för år räknat ej överstiga 2,000 kr., säkerligen blir betydligt
mera tidsödande, detta vill jag icke bestrida. Men en så underordnad omständighet
bör icke, synes det mig, få bliva den avgörande. Den praktiska
olägenhet i detta avseende, som kommittén finner så betydande, reduceras
emellertid enligt mitt förslag därigenom, att detta förslag såväl vid topphuggningen
som vid grupperingen tager hänsyn endast till taxeringen. Och
en ytterligare lättnad kan beredas vederbörande myndigheter, därest man
vill grunda utbetalningen icke på detta utan på föregående års taxering.

I anslutning till min sålunda uttalade uppfattning tillåter jag mig
att göra följande förslag till bestämmelser om krigstidshjälp åt ordinarie
och icke ordinarie befattningshavare:

Krigstidshjälp utgår, med här nedan angivna undantag,

a) till de befattningshavare i statens tjänst, som den 1 januari 1916
innehade ordinarie anställning och på grund av försörjningsplikt underhålla
barn under 15 års ålder; samt

b) till de i statens tjänst anställda icke ordinarie befattningshavare,
som den 1 januari 1916 ej mindre på grund av försörjningsplikt underhöllo
barn under 15 års ålder än även innehade och omedelbart dessförinnan
under minst ett är vid en och samma statsinstitution innehaft stadigvarande
anställning med en daglig arbetstid, i medeltal icke understigande
vad som för den ordinarie personalen vid samma eller jämförlig institution

är såsom minimum i allmänhet stadgat.

Från åtnjutande av krigstidshjälp undantagas följande befattningshavare,
nämligen

ho de, vilka jämlikt den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt,
som under år 1916 äger rum, hava att erlägga dylik skatt för högre belopp

än 2,000 kr., hustrus taxering däri inbegripen;

2:o övningslärare vid de allmänna läroverken och högre lärarinneseminariet;
1 och

3:o gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever.

Beloppet av den krigstidshjälp, som skall till befattningshavare utgå,
bestämmes, på sätt nedanstående tabell utvisar, i förhållande dels till taxerinqen
enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock till
antalet av '' de barn under 15 år, vilka befattningshavaren, på grund av
försörjningsplikt, den 1 januari 1916 underhöll:

Det beräknade belopp, för vilket befattningshavaren under år 1916 har att erlägga skatt enligt förordningen om inkomst- och förmögen-hetsskatt.		Krigstidshjälp	åt befattningshavare med
1 barn.	2 barn.	3 barn. !	1 4 barn.	5 eller flen barn.
	K	o n c	r.
Högst 1,000 kronor.....	SO	160	240	320	400
från 1,000 t. o. m. 1.200 kronor .	ro	no	210	280	850
» 1,200 » » > 1,400 >	60	120	ISO	240	30tt
. 1,400 * » > 1,600	50	100	150	m	250
» 1.600 > > > 1,800 »	-10	so	120	160	200
1 s	30	60	90	120	150

Anm. Med befattningshavare i statens tjänst
tidshjälp befattningshavare vid flottans pensionskassa

likställas med avseende å rätt_ till krigsoch
folkskollärarnas pensionsinrättning.

tBestämmelsen i detta inom. torde tillävenlyrs fordra någon komplettering be
träffande befattningshavare med mer än 2,000 kronors avlöning.

.....100734. LöntVfglerinrjsTconnnilténa het. \L1\.

Dd enligt förestående bestämmelser till krigstidshjälp berättigad icke
ordinarie befattningshavare under tiden efter ingången av augusti månad
1914 erhalht avlöningsförhöjning, som är att anse icke såsom ett tillägg
för avlöningens uppbringande till belopp, stående i skäligt förhållande till
ordinarie befattningshavares avlöningsförmåner, utan såsom särskilt dyrtidstillag
g, skalig beloppet av sådan förhöjning, beräknat från det den börjat

utgå intM utgången av år 1915, vid utbetalning av krigstidshjälp från
denna avdragas. '' ''

Vad kostnaden beträffar, torde den bliva något större enligt mitt förslag
än enligt kommitténs. Om än i vissa fall, där befattningshavare gör
sig extra inkomster i betydligare omfattning, hjälpen blir mindre eder
eventuellt alls ingen — och även detta är ju en obestridlig förtjänst hos
niitt örslag så torde dock i stort sett detta förslag i jämförelse med
kommittéförslaget utsträcka krigstidshjälpen till ett större antal befattningshavare
och även i vissa fall utmäta hjälpen något rundligare. Med
all sannolikhet kan dock totalkostnaden icke överstiga det belopp, som
finansministern för ifrågavarande ändamål upptagit i statsverkspropositionen,
eller 3.5 millioner kronor.»

In fidem:

Th. Wijnbladh.