UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1915:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XL1V.

ANSLAG TILL AVLÖNING

ÅT

EXE KU TION SB ET JÄNIN GEN 1 STOCKHOLM.

STOCKHOLM 1915

KUNGL. BOKTRYCKERIET. V. A. NORSTEDT & SÖNER
142912

Innehåll.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen..............i—in.

Betänkande och förslag.

Inledning...............................1.

Till kommittén remitterade handlingar................31.

Kommitténs yttrande.........................41.

II —142912. Lönereglering skommitténs bet. XL1V.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt vilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering av statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., överlämnade med

underdånig skrivelse den 24 april 1914 delen XLII1 av sina tryckta betänkanden,
innefattande förslag i fråga om reglering av löneförhållanden m. m.
beträffande pensionsstyrelsen.

Sedermera har kommittén avgivit särskilda skriftliga yttranden,
nämligen:

den 18 maj 1914 underdånigt utlåtande angående ett av styrelsen
för postsparbanken upprättat förslag till nytt av! öningsreglemente för
tjänstemän vid postsparbanken in. in. (med ordningsnummer 33 bland
kommitténs skriftliga utlåtanden),

den 3 juni 1914 yttrande till statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet
angående lönereglering för tjänstemän vid Södertälje kanalverk
(med ordningsnummer 34),

den 20 november 1914 underdånigt utlåtande i anledning av fångvårdsstyrelsens
hemställan om förklaring eller ändring av gällande bestämmelser
beträffande ålderstillägg för tjänstemän i nämnda styrelse och vid
fångvårdsstaten (n:r 35),

den 2 december 1914 två underdåniga utlåtanden, det ena i fråga
om rätt för ordinarie tjänsteman, som befordrats till revisor i kammarrätten,
att för ålderstillägg tillgodoräkna sig viss föregående tid i annan statstjänst,
det andra angående av revisorn i kammarrätten K. E. S. Norén gjord ansökning
i syfte att för ålderstillägg få räkna sig till godo viss föregående
tjänstetid inom annat ämbetsverk (n:r 36 och 37) samt

den 8 december- 1914 underdånigt utlåtande angående rese- och
traktamentsersättning åt överassistent vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet (n:r 38).

Kommittén får härmed i underdånighet överlämna delen XLIV av
sina betänkanden, innefattande yttrande i fråga om anslag till avlöning
åt exekutionsbetjäningen i Stockholm.

Stockholm den 28 januari 1915.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Philip Klingspor. Aug. Nilsson.

And. Pers.

Carl Persson.

Karl Stenström.

Elis Sidenbladh.

Exekutionsbetjäningen

■

Stockholm.

Inledning.

I underdånig skrivelse den 21 oktober 1913 har överståthållarämbetet
hos Kungl. Maj:t på anförda grunder gjort framställning om ökning
av de statsmedel, som för närvarande årligen anvisas till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm.

Sedan statskontoret den 31 december 1913 avgivit infordrat utlåtande
över denna framställning, blevo handlingarna i ärendet genom kungl. remiss
den 1 maj 1914 överlämnade till löneregleringskommittén för yttrande.

I det sålunda uppkomna ärendet har såsom principiellt avgörande
framträtt frågan om skyldighet för statsverket att i större eller mindre
omfattning vidkännas kostnad för nämnda exekutionsbetjänings avlönande.
Denna fråga har sedan lång tid tillbaka vid olika tillfällen och med skiljaktiga
resultat varit föremål för såväl olika statsmyndigheters som Stockholms
kommunala myndigheters prövning. Med hänsyn härtill har löneregleringskommittén
ansett det för ifrågavarande ärendes utredning vara
nödigt att till en början söka åvägabringa en redogörelse för den historiska
utvecklingen beträffande bekostandet av avlöningen till exekutionsbetjäningen
i huvudstaden.

Innan den nya utsökningslagen av den 10 augusti 1877 med 1879
års början trädde i kraft, förefanns en väsentlig olikhet i avseende å behandlingen
av exekutiva mål och ärenden mellan Stockholm och flertalet
av rikets övriga städer.

Under det att för de senare handläggningen av nämnda mål och
ärenden i första hand ålåg två myndigheter, en överordnad och beslutande,

1—142912. Lönereglerinffskommitténs bet. X''LIV.

Konungens befallningshavande1 (överexekutor), samt en underordnad och
omedelbart verkställande, magistrat (underexekutor), utövades däremot i
Stockholm bägge dessa befattningar av överståthållarämbetet, som genom
underlydande exekutionsbetjänte ombesörjde förrättandet av utmätningar
jämte andra exekutiva verkställighetsåtgärder.

Numera skall, enligt utsökningslagen §§ 2 och 3, underexekutorsbefattningen
såväl i Stockholm som i övriga städer utövas av stadsfogdar
och deras biträden.

överståthållarens ämbete inrättades genom regeringsformen den 29
juli 1634.

I punkten 24 av nämnda regeringsform angivas de särskilda åligganden,
som skulle vara förenade med överståthållarens tjänstebefattning,
sålunda:

Överståthållaren i Stockholm haver intet land eller landfolk under sig. Hans ämbete
skall vara att si uppå och driva Stockholms slotts byggning och vad annan byggning
konungen förehaver i Stockholm innan dess murar och staket, så ock att allt på slottet hålles
i ordre. Sedan skall han enkannerligen vara stadsens och borgerskapeds förman, hava
inspektionen på all stadsens och malmernas regering, privilegia, byggningar, inkompster, köphandel
och vad därav dependerar; försvara staden och dess borgerskap emot allehanda
övervåld, intrång och deres näring och privilegia, så ock hava uppsyn på borgerskapeds
munstring, vapen och värior och deres exercitier. I lika motto skall han si uppå, det
konungens och kronones regalia i staden icke förminskas eller avskäres i någon motto, konungen
ovitterligit, och hava under sin inspektion allehanda acciser, tuller och andre rättigheter,
konungen och kronan ordinarie eller extraordinarie tillhörande; och beflite sig om, att de måge
växa och tilltaga, särdeles rättrådeligen och försiktigt inkrävias och dit det förordnes, levreres.

Han skall hava sig till bistånd en underståthållare av adel, som presiderer i stadsrätten
hos borgmästare och råd uti hans frånvaro och den hans ställe i alle andra motto
förträder, när han förliindrader är; sedan en god handskrivare och så en bokhållare, som
äre honom till bistånd, och denne håller riktighet över alle kronones ränter och regalier i
Stockholms stad och dess underliggende gods och gräntser, efter som hans hele ämbete synnerligen
i hans special instruktion beskrives. Han skall och till justiciens deste bekvemere
exekution och annan god ordnings underhållande i staden hava hos sig en capitein, som tituleras
skall stadscapiteinen och med honom 24 soldater, av vilke idkeligen honom följa skole
12 klädde i visst libri, blått och gult, och bevärde med gode undervärior och partizaner;
så ock därtill alltid en profoss med sitt regemente och två tjänare, som honom stadigt följa
och påakta, så vitt han går eller reser innan stadsens jurisdiction, dem han bruka kan, när
så tiden och lägenheten fordrar.

1 På grund av privilegier samt särskilda kungl. brev utövades i två städer, Göteborg
och Landskrona, överexekutorsbefattningen av magistraten.

Enligt den instruktion, som utfärdades den 28 mars 1664 för överståthållaren,
1 hade denne till åliggande dels att vara ståthållare; på Stockholms
slott och dels att med biträde av magistrat och borgerskap ombesörja
ordning och säkerhet i staden.

I förstnämnda egenskap ålåg överståthållaren att ombesörja verkställighet
av domar i civila och kriminella mål.2 *

Genom kungl. stadgan om exekutioner den 10 juli 1669 tilläts uttryckligen,
vad enligt förut gällande praxis lärer hava vant vanligt, nämligen
att Konungens befallningshavande finge meddela exekution å klara
skuldebrev, förskrivningar, avhandlingar och gode mäns utslag.. g

Förordningen för exekutoren uti Stockholm den 26 juni 1720°
stadgade, att överståthållaren skulle förestå exekutionsverket i Stockholm,
att alla exekutionsärenden borde företagas och avgöras i slottskansliet,
samt att, när överståthållaren av ämbetssysslor eller eljest vore förhindrad,
underståthållaren och, vid laga hinder för denne, slottsfogden skulle förrätta
vad till exekutionsverket hörde.

Redan under 1600-talet avlönades exekutionsbetjäningen i Stockholm

av statsmedel. äldre flder I

generalstaten för år 16544 upptagas under rubriken »Stockhollms

Slåtz Stat» avlöningar dels till — förutom överståthållaren, vilken åtnjöt
lön såsom riksråd — en underståthållare, en slottsfogde, eu slottssekreterare
m. fl. tjänstemän dels ock till en gevaldiger, två profosstjänare,
fyra »Upwachtare», en övervaktmästare, tre undervaktmästare in. fl. betjäntc.

1 stället för »upwachtare» äro i tidigare stater (t. ex. den för ar
1653) upptagna »Soldater». Att dessa soldater icke hade att syssla med
vakttjänst, torde framgå därav, att i samma stat äro uppförda »1 Corporal

1 Riksregistraturet (riksarkivet).

2 Punkten 17 av instruktionen är av följande lydelse: IIvvadh som belangar executione
af dee så civil som criminal dommar, som anten på Rådhstugun eller i Kämnars Kammaren
afsagde eller och i från den Kungl. Håfrätten här i Stockholm till honom devolverade warda
åt exequeras, der medh skall han förfara efter den stadga som allaredo i bruket ar, eller
ock Kungl. Maj:t här efter och framdeles giöraudes warder.»

8 Införd hos Modée: Utdrag ur publika handlingar, delen 1, sid. 19o 199. _

4 Nämnda generalstat likasom övriga åberopade generalstater förvaras i riksarkive .

1815 års
riksdag.

för Wachtem och *30 Wachtsoldater». Troligt är, att förstnämnda soldater
likasom senare »upwachtarne» hade bestyr särskilt med exekutioner.
1

\ ad »upwachtarne» beträffar, framgår deras befattning med exekutionsbestyren
därav, att avlöningen till dem, vilken även återfinnes i staten
för år 1680, icke förekommer i 1681 års stat, som i stället upptager
avlöning till åtta exekutionsbetjänte — en avlöning som även enligt senare
stater utgick.

Genom en för överståthållaren den 25 augusti 1791 utfärdad instruktion2
förklarades, att hans befattning med Stockholms slott skulle upphöra,
i sammanhang varmed förordnades, att benämningen slottskansliet
skulle förändras till överståthållarämbetets kansli.

1 § 19 av nämnda instruktion säges, att det tillkommer överståthållaren
att förestå exekutionsverket i huvudstaden, så i kriminella som i
civila, mål, och skulle han ställa sig till efterrättelse allt vad lagen och
exekutionsstadgarna samt kungl. förordningen för exekutoren i Stockholm
den 26 juni 1720 innehölle.

Genom ifrågavarande instruktion föranleddes dock icke någon ändring
i sättet för bestridande av exekutionsbetjäningens avlöning, ty i ordinarie
staten för »kronans publique hus i Stockholm» återfinnes därefter den tillförene
i staten för Stockholms slott uppförda avlöningen till åtta exekutionsbetjänte.

I sammanhang o vid

1815 års riksdag,

O 7

och uppfördes jämväl

med den allmänna löneförhöjning, som beslutades
höjdes anslaget till överståthållarämbetets kansli
nya löner för 4 exekutionsbetjänte.

1 Jåmför överståthållaren friherre Schering Rosenhanes berättelse år 1663 (införd i

»Handlingar rörande Skandinaviens historia», delen 31), där det heter (p. 14_15)-

.. Af ::;Deossföruthan innehåller regeringz Formen den wij för en Lag och Stadga respectere
att Ofwerstathallaren bor hafwa sig tillhanda 12 Soldater beklädda i Crononans livrée blått
och guult, som Medh sme Bardisaner och vnderwärior böra honom dageligen vpwachta att
orratta exedituiner och hivad till Justitiens befordring och goda ordningars erhållande them
belallat bhtwer, hwilket i sanning skulle wara mycket nyttigt, och väl behöfwas.»

i 1QOO ®en,n,a lnfruiktlou fällde intill år 1883, då nuvarande instruktion av den 1 december
1882 trädde i kraft.

I statsutskottets betänkande den 27 juni 1815 meddelades beträffande
de nya lönerna till exekutionsbetjäning, bland annat, att »Ofverståthållaren
andragit, huruledes de publique ärender, bestående förnämligast uti
handräckning till Krono-Utskylders indrifvande, som af desse betjänte
skola, utan betalning, uträttas, de sednare åren blifvit förökade till nära
femdubbelt antal; i anseende hvartill och ehuru de private Executions
målen, för hvilka vedergällning erhålles, förmindskats, det likväl, då blott
sex Executions-betjente för närvarande å Stat lönas, vore högst nödigt
att den nu föreslagne tillökningen beviljades, helst, i annat fall, göromålen
ej skola kunna med verksamhet och drift blifva bestridda».

På berörda av överståthållaren andragna skäl tillstyrkte utskottet,
att ifrågavarande nya löner måtte varda beviljade.

Vid 1847—1848 årens riksdag gjorde Ivungl. Maj:t framställning om _ 1847 48

* (trens /v k soqq

uppförande å staten för överståthållarämbetets kansli av nya löner för
åtskilliga betjänte, däribland för ytterligare 4 exekutionsbetjänte, men blev
denna framställning icke bifallen med hänseende till statsverkets dåvarande
knappa tillgångar och den därav föranledda nödvändighet av största möjliga
inskränkning i statsutgifternas belopp. 1

Kungl.

framställning.

förnyade vid 1850—1851 årens riksdag nyssberörda 1850 -51

årens riksdag.

1 skrivelse den 20 augusti 1851 (n:r 171) yttrade Rikets Ständer,
att, enär det ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader, som
vore förknippade med exekutionsväsendet därstädes, men Stockholms stad
det oaktat av statsverket åtnjöte betydliga bidrag till detta föremål, Rikets
Ständer ansåge sig icke böra bifalla någon tillökning däruti.

Det torde böra i detta sammanhang omnämnas, att sedan år 1815
icke skett någon annan reglering av avlöningen till exekutionsbetjäningen
i Stockholm, än att den u^der lönerna inbegripna spannmål blivit likasom
i allmänhet beträffande andra från statsverket utgående löner åsatt ett
högre värde.

I statsverkspropositionen vid 1856—1858 årens riksdag gjorde Kungl. i856r58
Maj:t framställning om lönereglering för överståthållarämbetets kansli. arens riksdag.

Till stöd härför anfördes, bland annat, att, då Stockholms stad vore
att betrakta såsom ett särskilt län och avlöningen för de till länsstyrelserna
hörande tjänstemän och betjänte under senare tiden blivit efter hand
förhöjd, Ivungl. Maj:t ansett billigheten fordra, att en lika förmån beviljades
den hos överstyrelsen för huvudstaden anställda tjänstemannapersonal.

Enligt vad som framgår av ett vid propositionen fogat utdrag av
statsrådsprotokoll över civilärenden, var avsikten, att avlöningen till betjänte
vid överståthållarämbetets kansli skulle utgå sålunda:

i avseende å de vaktmästare, vilka skulle gå »Konungens
fogat» till hända vid fångvården samt vid kommunikationer
och verkställande av utslag i brottmål, nämligen
en övervaktmästare och två undervaktmästare,
föreslogs en avlöning för övervaktmästaren av . . . rdr b:o 300: —

samt för vardera undervaktmästaren av 240 rdr, eller

för bägge...................» » 480: —

12 exekutionsbetjänter avlöning för en var 200 rdr, eller

för alla tillsammans...............» » 2,400: —

2 vaktmästare vid kansliet, vardera 300 rdr.....» » 600: —

vaktmästaren vid gäldstugan............» » 150: —

4 vaktknektar vid gäldstugan, en var 166 rdr 32 sk.,

tillhopa....................» » 666: 32

summa rdr b:o 4,596: 32
motsvarande i rdr riksgälds 6,895: -—

Rikets Ständer beviljade det för genomförande av löneregleringen
erforderliga beloppet.

I sin härom avlåtna skrivelse den 6 februari 1858 (n:r 196) yttrade
Rikets Ständer, bland annat, följande.

Det ålåge visserligen städerna i allmänhet att bestrida de kostnader,
som vore förenade med exekutionsväsendet därstädes. Men då Stockholms
stad vore att betrakta såsom ett särskilt län och avlöningen för den hos
dess överstyrelse anställda personal dittills städse blivit bekostad av statsmedel,
hade Rikets Ständer funnit något tvivel icke böra uppstå om sta -

tens åliggande att, därest avlöningen befunnes otillräcklig, ytterligare anslå
de medel, som erfordrades till densammas förbättrande.

Vid 1862-1863 årens riksdag äskade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
dels avlöningsförhöjning åt vissa tjänstemän hos överståthållarämbetet
dels ock avlöning till 4 nya exekutionsbetjänter.

I skrivelse den 11 november 1863, n:r 149, yttrade Rikets Ständer
vidkommande förslaget om nya exekutionsbetjäntebefattningar, att det vid
statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet i ämnet gåve vid handen,
hurusom det då till tolv bestämda antalet exekutionsbetjänter, för vilka,
löner vore anvisade å stat, sedan år 1815 förblivit oförändrat, oaktat under
tiden Stockholms folkmängd ökats med mer än 50 procent, och i tö j
därav antalet av publika handräckningsmål, som skulle besörjas av dessa
betjänte utan särskild ersättning, i förhållande därefter tilltagit. Dessa
omständigheter, i förening med andra uppgivna, hade nödgat överst&thållarämbetet
att fördela sex exekutionsbetjäntslöner på dubbla antalet
betjäntfe, varigenom antalet av dessa ökats till aderton. Då likväl de otillräckliga
löneinkomster, som på sådant sätt bereddes flertalet, föranled e
täta ombyten bland personalen och svårighet att med lämpliga och pålitliga
personer återbesätta uppkommande ledigheter, hade överstathallarämbetet
funnit sig böra förnya redan förut gjord framställning om anvisande
av fyra exekutionsbetjäntslöner. _

Rikets''Ständer anmälde, att de i betraktande av vad i ämnet blivit
upplyst beviljat, bland annat, till avlöning åt fyra nya exekutionsbetjänter,

ä 300 riksdaler för vardera, 1,200 riksdaler.

Till följd härav höjdes det för exekutions- och vaktbetjäning i ämbetets
kansli avsedda beloppet till 8,095 riksdaler.

Vid 1865—1866 årens riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning
om anvisande av arvoden dels åt en tjänsteman, som under benämning
exekutionskommissarie eller stadsfogde skulle biträda såsom underexekutor
i Stockholm, och dels för ett tjänstebiträde åt denne tjänsteman, men blev
denna framställning ej bifallen av Rikets Ständer.

1 skrivelse den 15 juni 1866, n:r 76, yttrade ständerna, att, då det
i allmänhet tillkomme städerna själva att bestrida de kostnader, som med

Örerståthällarämbetets
skr. ,7/
1871.

exekutionsväsendet därstädes vore förenade, Rikets Ständer, med hänsikt
för övrigt till det angivna inskränkta ändamålet med anställandet av ifrågavarande
tjänsteman jämte biträde, ansett något bidrag från statens stda
för detsamma icke böra ifrågakomma.

I underdånig, skrivelse den 17 november 1871 ifrågasatte överståtn
hållarämbetet förhöjning uti det till löner åt exekutions- och vaktbetjäningen
vid ämbetets kansli beviljade anslag.

Under erinran att ifrågavarande anslag då utginge med ett belopp
av 8,095 riksdaler upplyste ämbetet, att berörda belopp varit fördelat på
följande sätt: 1

till 2 exekutionsvaktmästare, 600 rdr vardera, .....

» 1 förste kanslivaktmästare (utom bostad och ved)

* 1 andre kanslivaktmästare...........

» 8 exekutionsbetjänte, äldre, 400 rdr vardera,

* 8 » > yngre, 200 rdr vardera, . .

> 1 vaktmästare och 2 vaktknektar vid gäldstugan, tillsammans

* gratifikationer åt några extra ordinarie exekutionsbetjänte

utan lön ....

1.200 rdr
500 »
500 »

3.200 »
1,600 *
1,050 »

45 »

Summa rdr riksmynt 8,095

Av dessa betjänte voro — yttrade överståthållarämbetet — exekukutionsvaktmästärna
sysselsatta med verkställande av alla utslag och beslut
i brottmål, som förekomme till verkställighet i Stockholm, ävensom av alla
skrivelser angående personers efterspanande och inställande inför vederbörande
myndigheter. Exekutionsvaktmästarna åtnjöte således icke någon
sportelinkomst.. Exekutionsbetjänterna åter ombesörjde alla handräckningsåtgärder
i civila mål och åtnjöte därför sportelinkomst enligt taxa. De
båda kanslivaktmästarna hade endast sig uppdragna vanliga vaktmästargöromål,
med vilka sportelinkomster ej vore förenade.

Genom den efter nya strafflagens införande »fogateu» ålagda skyldighet
att ensam omhänderhava bestyret med indrivande och förvandling av
alla böter hade emellertid handräckningsåtgärderna i brottmål så betydligt
tillvuxit 1 antal, att de ej längre kunde ombesörjas ensamt av de båda

exekutionsvaktmästarna. På grund därav hade det blivit nödigt att i så
måtto frångå förut omförmälda fördelning av göromålen, att fyra exekutionsbetjänte
förordnats biträda exekutionsvaktmästarna, genom vilken
anordning dessa fyra cxekutionsbetjänte i väsentlig mån hindrats att sysselsätta
sig med handräckningsåtgärderna i de civila målen och således lidit
minskning i sina sportelinkomster. Dessutom måste åt en av exckutionsbetjänterna
uppdragas att under sessionerna i kansliet verkställa uppropen,
varigenom denne exekutionsbetjänt. i icke ringa grad hindrades i utövningen
av sina inkomstbringande göromål utan att därför erhålla annan
gottgörelse än deri, som av enskilta medel kunnat tilldelas honom.

I)å de ordinarie exekutionsbetjänterna icke kunnat medhinna dem
åliggande befattning med de civila handräckningsärendena, hade överståthållarämbetet,
måst antaga extra ordinarie exekutionsbetjänte.

Beträffande beloppet av den sportelinkomst, varje exekutionsbetjänt
årligen kunde åtnjuta, uppgav överståthållarämbetet, att detta belopp under
vanliga förhållanden icke kunde antagas i medeltal uppgå till mer än 300
rdr, men ansåg ämbetet, att den betydliga minskning i de privata handräckningsmålens
antal, som varit en följd av dåvarande lyckliga ekonomiska
förhållanden, medfört sådan nedsättning i berörda sportelinkomst, att den
dåmera ej kunde beräknas till högre belopp än 200 rdr årligen.

De avlöningsförmåner, som sålunda kunde beredas exekutionsbetjänterna,
vore — även om i beräkning toges de i allmänhet obetydliga inkomster,
som sådana betjänte kunde bereda sig genom inkasseringsuppdrag — enligt
överståthållarämbetets åsikt, särdeles vad anginge de extra ordinarie och
de med lägre lönen försedda exekutionsbetjänterna, uppenbarligen otillräckliga
för deras levnadsbehov, synnerligast om i betraktande toges de ansträngande,
obehagliga och ansvarsfulla tjänstegöromål, som ålåge dem.

överståthållarämbetet antog, att, om exekutionsvaktmästarnas antal
ökades till fyra och dessa endast befattade sig med handräckningar i
brottmål samt till följd därav finge i något högre lön ersättning för saknaden
av sportler, dessa fyra kunde medhinna alla nämnda handräckningar,
samt att vid sådant förhållande antalet exekutionsbetjänter i lägre lönegraden
skulle kunna nedsättas från 8 till 6.

2—142912. Löneregleringskomviittcns bet. X''LIV.

1872 års
riksdag.

D/rtidstillägg
för åren
1876—1880.

Öyersiåthållarämbetets

skr. 51 8 1878.

Ämbetet hemställde, att anslaget för avlönande av exekutions- och
vaktbetjänte vid ämbetets kansli finge tills vidare förhöjas med 3,355 riksdaler
eller till 11,450 riksdaler, varigenom ämbetet kunde sättas i tillfälle
bestämma avlöningen sålunda:

till 2 exekutionsvaktmästar^e, 700 rdr vardera....... 1,400: —

» 2 exekutionsvaktmästare, 600 rdr vardera........ 1,200: —

» 8 exekutionsbetjänte, 500 rdr vardera......... 4,000: —

» 6 exekutionsbetjänte, 400 rdr vardera......... 2,400: —

» 2 kanslivaktmästare samt till vaktbetjäningen vid gäl dstugan

samma belopp som förut eller tillhopa........ 2,050: —

» gratifikationer åt 1 exekutionsbetjänt, som verkställde uppropen
i överståthållarämbetets kansli, samt till två eller
flera extra ordinarie exekutionsbetjänte utan lön . . . 400: —

Summa riksdaler 11,450: —

Med föranledande av överståthållarämbetets berörda skrivelse föreslog
Kungl. Maj:t uti statsverkspropositionen vid 1872 års riksdag, att 3,355
riksdaler måtte ytterligare ställas till överståthållarämbetets förfogande för
avlönande av exekutionsbetjaningen vid dess kansli.

I skrivelse den 11 maj 1872, n:r 14, anmälde Riksdagen, att den
sålunda begärda anslagstillökningen blivit beviljad.

I sammanhang med beviljande av tillfällig löneförbättring (dyrtid stillägg)
åt tjänstemän vid överståthållarämbetets kansli för vart och ett av
åren 1876—1880 anvisades jämväl för samma år medel för höjning med
20 % av avlöningsanslaget för vakt- och exekutionsbetjäningen eller med
2,290 kronor.

Sedan år 1877 ny utsökningslag antagits och under den 12 juli 1878
utfärdats särskilda författningar med anledning därav, gjorde överståthållarämbetet
i underdånig skrivelse den 31 augusti 1878 framställning i
fråga om anställande av utmätningsmän för Stockholm och vad därmed
stode i samband.

Ämbetet yttrade därvid, bland annat, följande.

All verkställighet, till vilken det ålegat överståthållarämbetets kansli
lämna handräckning, hade dittills ombesörjts omedelbart av exekutionsbetjänter,
vilka emellertid enligt utfärdad instruktion ej finge företaga något
i tjänsten utan förut erhållna skriftliga order.

Deras avlöning utgjordes dels av fast lön och dels av arvode enligt
taxa. Lönen, vilken utginge av det på riksstatens sjätte huvudtitel uppförda
anslag till vakt- och exekutionsbetjäningen vid kansliet, bestämdes
av överståthållarämbetet. Den låga avlöning, som kunnat erbjudas exekutionsbetjänterna,
hade föranlett att för anställning i dylik befattning synnerligen
stränga villkor icke kunnat uppställas särskilt i fråga om insikt
i de till utsökningsväsendet hörande författningar. Anspråken i detta hänseende
hade måst inskränkas ganska betydligt.

Att derutinnan åvägabringa eu förändring hade länge utgjort ett
önskemål för överståthållarämbetet, men frågan därom hade fått anstå
i avbidan på antagande av ny utsökningslag. Sedan detta hinder dåmera
undanröjts och den 12 juli 1878 utkommit förordning angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna
avgifter m. m., ansåg sig överståthållarämbetet böra framlägga förslag till
ordnande av underexekutorernas i Stockholm göromål och avlöning.

Överståthållarämbetet erinrade därefter om stadgandena i 2, 3 och
7 §§ i utsökningslagen den 10 augusti 1877 därom, att utmätningsman
skulle i stad vara stadsfogde; att, om mer än en stadsfogde erfordrades,
Konungen bestämde deras antal och omfånget för varderas befattning; att
i Stockholm, om Konungen funne gott sådant medgiva, stadsfogde ägde under
vissa villkor för bestämt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan
man, som vore antagen av överexekutor; samt att utmätningsman skulle
vid sin förrättning hava med sig ojävigt vittne.

Efter att vidare hava erinrat om föreskrifterna i förordningen den
10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall samt i förordningen i fråga om utmätning för kronoeller
kommunalutskylder, allmänna avgifter in. m. av den 12 juli 1878,
yttrade överståthållarämbetet vidare följande.

Därigenom att indrivningen av resterande kronoutskylder överflyttades
från kronouppbördsverket till stadsfogdarna, komme antalet av de ärenden,

däri verkställighet genom deras försorg skulle äga rum, att ökas med ungefär
30,000 om året, vartill under åren 1867—1876 i medeltal årligen uppgått
antalet debetsedlar å kronoutskylder inom Stockholms stad, vilka vid
kronouppbördsstämmans slut varit obetalda.

I fråga om böter ägde för det dåvarande det förfarande rum, att
böter, ådömda i överståthållarämbetets avdelning för polisärenden, uttoges
av poliskommissarierna i de särskilda distrikten efter order av polisdomaren,
varemot övriga böter, för vilkas indrivning överståthållarämbetets åtgärd
äskades, uttoges av fogaten genom exekutionsbetjänterna.

Då 22 § i förordningen om nya utsökningslagens införande och vad
i avseende därå iakttagas skall ansåges böra så förstås, att utmätning för
böter skulle i stad ske av stadsfogde, och det för övrigt icke syntes vara
lämpligt att åt poliskommissarierna uppdraga ett för deras befattning så
främmande bestyr som förrättandet av utmätning, ansåg ämbetet den förändring
därutinnan böra ske, att, där utmätning måste verkställas för böter,
ådömda i avdelningen för polisärenden, målet överlämnades till stadsfogdes
åtgärd, ävensom att indrivning av andra på överståthållarämbetets
åtgärd beroende böter verkställdes av stadsfogde.

Överståthållarämbetet hade beräknat, att för ett ordentligt handhavande
av exekutionsväsendet skulle erfordras anställande av två stadsfogdar,
6 extra utmätningsmän eller exekutionsbetjänte och 8 vittnen ävensom
tillfälliga biträden, medan indrivningen av restantierna i Stockholm
påginge; varförutom poliskommissarierna borde likasom dittills tillhandagå
vid indrivningen av böter, dock utan rätt att verkställa utmätning.

Överståthållarämbetet ansåg, att — under förutsättning att visst
belopp för debetsedlarnas utdelning samt resterande utskylders indrivande
ställdes till överståthållarämbetets disposition — någon förhöjning i då
utgående anslag till vakt- och exekutionsbetjäningen i överståthållarämbetets
kansli icke skulle erfordras för avlönande av såväl extra utmätningsmannen,
vittnena och tillfälliga biträden som ock erforderligt antal vaktmästare.
Däremot måste medel anskaffas till stadsfogdarnas avlöning; och
som från äldsta tider Stockholms stad huvudsakligast avlönat polisverket
och uppbördsverket antagligen av det skäl, att dit hörande ärenden ursprungligen
tillkommit magistratens handläggning, men däremot ej bidragit

till avlöningen för exekutionsverket, vilken alltid uteslutande bekostats av
statsverket, sannolikt av skäl att utsökningsärendenas behandling icke
någonsin ålegat Stockholms magistrat, syntes avlöningen till stadsfogdarna
böra utgå av statsmedel.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 8 november 1878 biföll
Kungl. Maj:t vad överståthållarämbetet föreslagit i avseende å det antal
stadsfogdar, som borde anställas i Stockholm, omfånget för varderas befattning
samt rättighet för dem att i vissa fall i sitt ställe till utmätningsman
sätta annan man. Därjämte ställde Kungl. Maj:t till överståthållarämbetets
förfogande ett belopp till bestridande av avlöning under år 1879 åt två
stadsfogdar.

Kungl. beslut
‘in 1878.

Vid behandling av frågan om reglering för år 1880 av utgifterna talg års
under riksstatens sjätte huvudtitel blev ärendet ånyo underställt Kungl. "S(la9''
Maj:ts prövning.

Då emellertid frågan om lönereglering för de med statsmedel avlönade
tjänstebefattningar vid överståthållarämbetet för det dåvarande icke
kunde företagas till slutlig prövning, ansågs det slutliga bestämmandet
angående ifrågavarande stadsfogdars avlöningsförmåner böra anstå i avvaktan
härå.

1 statsverkspropositionen vid 1879 års riksdag äskades fördenskull
allenast å extra stat för år 1880 anslag till avlöning åt två stadsfogdar
i Stockholm.

I skrivelse den 13 maj 1879, n:r 45, anmälde Riksdagen, att det
äskade anslaget icke blivit beviljat.

Såsom skäl för detta beslut anfördes i skrivelsen följande.''

I ärendet gjord utredning beträffande statsverkets skyldighet att
bestrida kostnaderna för utsökningsväsendet i Stockholm ådagalade visserligen,
att dessa kostnader under senare tider betäckts med statsmedel,
men hade däremot icke synts Riksdagen nöjaktigt besvara den frågan,
huruvida icke staden i själva verket kunde anses äga förpliktelse att med
egna medel bestrida ifrågavarande utgifter.

Riksdagen hade inhämtat, att de utskylder, som i äldre tider utgingo
av Stockholms invånare till kronan eller det allmänna, uppburos och

redovisades till en del av »slottsbokhållaren» och till en annan del, enligt
kungl. förordningen om Stockholms stads styrelse den 12 december 1672,
av handelsborgmästaren jämte den ene av de honom »tillordnade» tre rådmän,
som hade att beställa med stadens inkomster, samt av stadens kämnärer
särskilt i avseende å botes- och saköresmedlen. Därefter uppburos
kronouppbörd smedlen av stadens tre ordinarie uppbördsman, avlönte av
stadens enskilda medel. Enligt 1682 års stat för Stockholms stad och
stadens extra ordinarie stat för år 1700 åtnjöto samma uppbördsman, vilka
jämte stadens medel även uppburo kronoutskylderna, lön av borgerskapets
sammanskottsmedel; men genom kungl. brev den 3 januari 1716 bifölls,
att några särskilda personer skulle, emot 1,200 daler s. m. årlig lön utur
kontributionsränteriet, antagas att syssla med kontributionernas infordrande,
vilket stadfästes genom kungl. brev den 11 september 1719. Vidare
beviljade statskommissionen den 15 mars 1728, utom dessa 1,200 daler
s. m., en tillökning av 400 daler s. m. åt de då antagna åtta extra ordinarie
uppbördskommissarierna.

Sedermera förordnades genom kungl. brev den 26 april 1734, att
kronouppbörden i Stockholm borde besörjas, likasom uti övriga städer i
riket, utan kronans gravation, samt att magistraten skulle ansvara därför.

Detta förändrades dock i så måtto, att genom kungl. brev den 10
januari 1735 Kungl. Maj:t biföll Rikets Ständers hemställan, att Stockholms
8 uppbördskommissarie!-, »som icke kunde av Stockholms stads enskilda
medel avlönas», skulle »tillhopa» njuta 1,600 daler s. in. årligen att
utgå på uppgivet sätt.

Genom kungl. brev den 22 september 1743 beviljades en lönetillökning
av 100 daler s.m. jämte 50 daler s.m. i expenser åt vardera uppbördskommissarien,
och skulle denna lönetillökning utgå av kronans
medel; men däremot avslogs magistratens hemställan om avlöning åt särskilda
exekutionsbetjänte. Genom kungl. brev den 22 juli 1754 beviljades
ytterligare 50 dalers tillökning i vardera uppbördskommissariens lön; och
fick enligt kungl. brev den 5 maj 1764 ytterligare en uppbördskommissarie
tillförordnas med lön på kronans stat å 500 daler s.m.

Under tiden hade vid flera särskilda tillfällen fråga blivit väckt om
ett bättre ordnande av uppbördsförvaltningen i huvudstaden. Ehuru för

uppbördens förrättande jämte redogörelsen vissa tjänstemän blivit antagna,
ålåg likväl ansvaret inför Kungl. Maj:t och kronan för uppbörden och
alla därmed gemenskap ägande skyldigheters uppfyllande icke på något sätt
dessa tjänstemän utan däremot magistraten gemensamt.

Vad sålunda blivit anfört hade synts Riksdagen giva vid handen,
att Stockholms stad ursprungligen haft förbindelse att med sina enskilda
medel bestrida »nu ifrågavarande» utgifter, men att staden tid efter annan
fått denna sin skyldighet underlättad genom bidrag av statsverket, vilket
emellertid icke synts Riksdagen skäl att ytterligare främja. Då dessutom
rikets samtliga övriga städer med egna medel bestridde kostnaderna för
sitt utsökningsväsende, avlöningen till stadsfogdar däruti inberäknad, hade
Riksdagen så mycket mindre kunnat bifalla Kung]. Maj:ts ifrågavarande
förslag, som den till 1865—1866 årens riksdag gjorda framställningen
om anvisande av arvoden dels åt en tjänsteman, som under benämning
exekutionskommissarie eller stadsfogde skulle biträda såsom underexekutor
i Stockholm, och dels för ett tjänstebiträde åt bemälde tjänsteman, icke
blivit bifallen av Rikets Ständer.

1 statsverkspropositionen vid 1880 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
förslag till lönereglering för överståthållarämbetet.

Såsom förut är omförmält, var vid nämnda tid för avlönande av
vakt- och exekutionsbetjäningen vid överståthållarämbetets kansli ställt
till överståthållarämbetets förfogande dels ett anslag å ordinarie stat av
11,450 kronor dels ock å extra stat dyrtidstillägg 2,290 kronor, tillsammans
13,740 kronor.

Av detta belopp bestriddes avlöningen till de vid kansliet anställda
två vaktmästare, för det dåvarande utgående med 600 kronor jämte hyresersättning
till den ene och med 700 kronor till den andre.

Uti det av Kungl. Maj:t då framlagda förslaget till stat upptogos
de nämnda bägge vaktmästarbefattningarna specifikt i staten, vardera med
en avlöning av 800 kronor jämte ålderstillägg.

Under rubriken »Till överståthållarämbetets förfogande såsom bidrag
till avlöningen åt exekutionsbetjäningen» var i statförslaget uppfört
ett belopp av 12,200 kronor, motsvarande i avrundat belopp skillnaden

1880 års
riksdag

mellan förutnämnda anslag å 13,740 kronor och sammanlagda beloppet
av begynnelseavlöningarna till de nyssnämnda bägge vaktmästarna 1,600
krön oi’.

Riksdagen gjorde icke någon erinran mot uppförandet å stat av de
bägge vaktmästarbefattningarna med föreslagna avlöningsbelopp.

Vad däremot angick det i förslaget upptagna beloppet 12,200 kronor,
»avsett- att användas såsom bidrag till avlöning åt exekutionsbetjäningen»,
ansåg Riksdagen, att, enär det kunde vara ovisst, huruvida icke utgifterna
härför rätteligen borde bestridas uteslutande av Stockholms stad, samt
utredning därutinnan syntes kunna förväntas bliva förebragt av den av
Kungl. Maj:t tillsatta skatteregleringskommittén, berörda belopp för det
dåvarande borde beviljas endast såsom extra anslag för år 1881. (Jämför
Riksdagens skrivelse den 14 maj 1880 n:r 34.)

*881-1884 Ifrågavarande anslag blev sedermera fortfarande beviljat å extra

'' stat för vart och ett av åren 1882—1885.

händshövdZ Då emellertid någon utredning i ämnet icke blivit verkställd av

S^G.VBe?-skatteregleringskommittén, anbefallde Kungl. Maj:t den 25 januari 1884
överståthållarämbetet att, efter nödig utredning av förevarande fråga, inkomma
med utlåtande.

Efter uppdrag av överståthållarämbetet verkställde häradshövdingen
S. O. G. Bergius utredning i ärendet, vilkens innehåll i huvudsak återfinnes
i den av löneregleringskommittén i det föregående lämnade redogörelsen.

ZräZblteis Med underdånig skrivelse den 12 juni 1884 överlämnade överståt skr.

>*/• 1884. hållarämbetet nyssberörda utredning och anförde därvid, att densamma icke
lämnade något tvivel om att det av ålder ålegat statsverket att bestrida
avlöningen för exekutionsbetjäningen i Stockholm, vadan det syntes överståthållarämbetet,
som borde denna skyldighet kvarstå och anslaget ånyo
uppföras å ordinarie stat.

Av vad som anförts uti den av häradshövdingen Bergius verkställda
utredningen hade denne för sin del ansett uppenbart, att avlöning till
exekutionsbetjäningen i Stockholm av ålder blivit bestridd av statsmedel

samt att statsverkets skyldighet i detta hänseende blivit på senare tider av
representationen uttryckligen erkänd; och hade, såvitt han kunnat utröna,
Stockholms stad aldrig lämnat något bidrag till ifrågavarande avlöning.
Däremot hade exekutionsbetjäningen i rikets övriga städer avlönats av
städerna själva. Denna olikhet i sättet för avlöningens utgörande syntes
häradshövding Bergius hava sin naturliga förklaringsgrund däri, att handhavandet
av underexekutorsgöromålen före nya utsökningslagens trädande
i kraft ålegat i Stockholm en av staten avlönad myndighet, överståthållarämbetet,
men i andra städer en av dem själva avlönad myndighet, magistraten.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1885
anförde chefen för civildepartementet för egen del, att genom den av
häradshövdingen Bergius gjorda utredningen fram gånge, att exekutionsbetjäningens
i Stockholm avlöning under mera än 200 år bestritts av
statsmedel. Detta syntes från början haft sin grund däri att, då överståthållarämbetet,
samtidigt med lantregeringens ordnande, genom 1634 års
regeringsform inrättades, Stockholms stad betraktades såsom ett län för
sig och till följd därav exekutionsärendena i Stockholm icke såsom i andra
städer ställdes under den av staden avlönade magistraten, utan överlämnades
åt överståthållarämbetet, för vars avlöning det tillkom staten att,
likasom i fråga om övriga länsstyrelsers, bära tungan.

Det under senare tider vid åtskilliga tillfällen uttalade antagandet,
att Stockholms stad skulle vara skyldig avlöna dessa betjänte, hade enligt
departementschefens mening berott på eu förväxling mellan stadens åliggande
i avseende å uppbördsverket, vars tjänstemän från början synts uteslutande
hava avlönats av staden, men vartill staten likväl lämnat och
ännu lämnade bidrag, och utsökningsväsendet, till vars underlydande betjänte
staden aldrig bidragit.

Att uti detta hänseende vidtaga någon rubbning ansåg departementschefen
icke föranledas av de förhållanden, som utredningen givit vid handen;
och det kunde enligt hans mening icke vara lämpligt, att anslag för ett
behov av den stadigvarande beskaffenhet som det ifrågavarande vore å
extra stat upptaget.

3—142912. Lönevegleringskommitténs bet. XLIV.

1885 års
riksdag.

1900 års
riksdag.

T enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl.
Maj:t 1885 års Riksdag att till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm
från och med år 1886 å sjätte huvudtitelns ordinarie anslag till
överståthållarämbetet uppföra ett belopp, motsvarande det då å extra stat
för samma ändamål anvisade, eller 12,200 kronor.

Uti avgivet utlåtande n:r 12 a anförde i detta hänseende statsutskottet
utan meningsskiljaktighet, att av den i ärendet lämnade redogörelsen
framginge, att exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning under mer än
200 år bestritts av statsmedel och att staden aldrig bidragit till densamma.
Fullt skäl syntes förefinnas därtill, att grunden till berörda förhållande
vore att söka i den omständigheten att, då överståthållarämbetet, samtidigt
med lantregeringens ordnande, genom 1634 års regeringsform inrättades,
Stockholms stad betraktades såsom ett län för sig och till följd därav
exekutionsärendena i Stockholm icke såsom i andra städer ställdes under
den av staden avlönade magistraten, utan överlämnades åt överståthållarämbetet,
för vars avlönande det tillkom staten att, likasom i fråga
om övriga länsstyrelsers, bära tungan.

På grund därav hemställde utskottet, att Riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, måtte till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm från och med år 1886 å sjätte huvudtitelns ordinarie anslag
till överståthållarämbetet uppföra ett belopp, motsvarande det då å extra
stat för samma ändamål anvisade, eller 12,200 kronor.

Statsutskottets hemställan blev av Riksdagen bifallen, vilket beslut,
fattat utan meningsskiljaktighet i båda kamrarna, anmäldes av Riksdagen
i skrivelse den 18 maj 1885 n:r 58.

Den 18 september 1899 gjorde överståthållarämbetet underdånig
framställning om förhöjning av anslaget, för anställande av ytterligare tre
exekutionsbetjänte. Exekutionsbetjäningen utgjordes då, enligt av överståthållarämbetet
lämnad uppgift, av 12 exekutionsbetjänte jämte en vaktmästare;
och utgick anslaget enligt följande fördelning:

1 exekutionsbetjänt med uteslutande tjänstgöring å förste stadsfogdens
kansli, lön..................kr. 1,200

6 exekutionsbetjänte, samtidigt tjänstgörande på förste och andre

stadsfogdens expedition, lön 1,000 kr. till värjo......kr. 6,000

5 exekutionsbetjänte, som tjänstgjorde hos förste stadsfogden,

men användes även hos andre stadsfogden, lön 800 kr. till varje » 4,000

1 vaktmästare hos stadsfogdarna, lön...........» 600

återstoden, reserverad till gratifikationer och vikariatsersättningar _»__ 400

tillsammans kr. 12,200

Dessutom erhöllo 11 exekutionsbetjänte sportler.

Vid anmälan av detta ärende inför Kungl. Maj:t den 13 januari
1900 anförde vederbörande departementschef, att av den utredning, överståthållarämbetet
framlagt i dess underdåniga skrivelse den 18 september
1899, framginge, att, oaktat Stockholms stads folkmängd betydligt stigit,
antalet av exekutionsbetjänte icke ökats. Verkan av betjäningens fåtalighet
hade ock med kraft blivit framhållen av vederbörande myndigheter,
och riktigheten av dessa uppgifter syntes icke kunna betvivlas. Ville man
således erhålla ett snabbare och verksammare exekutionsväsende i Stockholm,
så måste man vara beredd på, att vid detsamma måste anställas
tillräckligt antal betjänte, och den av överståthållarämbetet föreslagna
höjning i dessas antal syntes alltså vara fullt grundad i ett oavvisligt
behov.

Departementschefen ansåg fördenskull det vara av behovet påkallat,
att medel bereddes till anställande av dels 2 nya exekutionsbetjänte med
lön av 1,400 kronor för vardera och dels 1 ny exekutionsbctjänt med lön
av 1,000 kronor, alltså tillhopa 3,800 kronor.

Kungl. Maj:t föreslog i anledning därav uti statsverkspropositionen
vid 1900 års riksdag, att det under anslagstiteln »överståthållarämbetet»
uppförda ordinarie anslag å 12,200 kronor till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm mätte höjas med 3,800 kronor eller till 16,000 kronor.

I avgivet utlåtande n:r 7 förklarade sig statsutskottet icke hava något
att erinra emot denna Kungl. Maj:ts framställning, utan hemställde
om bifall till densamma.

Elva ledamöter av Andra kammaren förenade sig emellertid i en
reservation, vari anfördes följande.

Av statsrådsprotokollet i detta ärende samt av den utredning angående
statens skyldighet att avlöna exekutionsbetjäningen i Stockholm,
som blivit 1885 års Riksdag förelagd och till vilken chefen för civildepartementet
vid föredragningen inför Kungl. Maj:t hänvisat, framginge:

Rikets Ständer hade enligt skrivelse den 6 februari 1858 beviljat
förhöjd avlöning åt de i överståthållarämbetets kansli anställda tjänstemän
samt betjänte och däribland jämväl åt exekutionsbetjäningen. Ytterligare
förhöjningar i anslaget till exekutionsbetjäningen hade beviljats vid riksdagarna
åren 1862—1863 och år 1872. Dyrtidstillägg å samma anslag
hade beviljats vid riksdagarna åren »1874—1878», varefter anslaget vid 1885
års riksdag uppförts å ordinarie stat.

Däremot hade Rikets Ständer i skrivelse den 20 augusti 1851 förklarat,
att, då det ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader,
som vore förknippade med exekutionsväsendet därstädes, men sådant oaktat
Stockholms stad av statsverket åtnjöte betydligt bidrag för detta ändamål,
Rikets Ständer ansett sig icke böra bifalla av Kungl. Maj:t äskad tillökning
i anslaget för sagda ändamål. Vidare hade enligt skrivelse den 15
juni 1866 i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till arvoden
åt en tjänsteman, som under benämning exekutionskommissarie eller stadsfogde
skulle biträda såsom underexekutor i Stockholm, samt till ett biträde
åt denne tjänsteman, Rikets Ständer på samma skäl som år 1851 blivit
av Rikets Ständer anfört, och med hänsikt. för övrigt till det angivna inskränkta
ändamålet med anställandet av ifrågavarande tjänsteman järnte
biträde, ansett något bidrag för detsamma från statens sida icke böra
ifrågakomma.

1 anslutning till den uppfattning, som sålunda åren 1851 och 1866
hos Rikets Ständer gjort sig gällande, och då ett frångående av 1885 års
Riksdags beslut i ämnet blivit ifrågasatt, hade ovannämnda reservanter
hemställt, att Kungl. Maj:ts framställning icke måtte av Riksdagen bifallas.

Vid frågans behandling i kamrarna bifölls statsutskottets hemställan
i Första kammaren, men i Andra kammaren antogs reservanternas förslag,
och vid gemensam omröstning segrade den av Andra kammaren godkända
mening, i följd varav Kungl. Maj:ts framställning icke vann Riksdagens
bifall.

Uti underdånig skrivelse den 27 oktober 1902 återupptog överståthållarämbetet
frågan om förhöjning av anslaget. Ämbetet redogjorde i
nämnda skrivelse till en början dels för vad efter 1900 års riksdag förekommit
i ärendet och dels för den dåvarande organisationen av exekutionsväsendet
i Stockholm.

Då behovet av förstärkta arbetskrafter inom exekutionsväsendet,
yttrade överståthållarämbetet, fortfarande gjort sig i hög grad gällande,
hade överståthållarämbetet ej kunnat låta sig nöja med den utgång, frågan
om anslagsökningen fått vid 1900 års riksdag, utan vänt sig till
stadsfullmäktige i Stockholm och i skrivelse den 15 augusti 1900 anhållit,
att stadsfullmäktige måtte såsom bidrag till exekutionsbetjäningens i
Stockholm avlöning bevilja ett anslag å 3,800 kronor eller samma belopp,
om vars beviljande förut framställning gjorts hos Riksdagen. Stadsfullmäktige
hade vid sammanträde den 11 november 1901 avslagit överståthållarämbetets
anhållan, med åberopande av, bland annat, den år 1884
verkställda utredningen.

I särskild skrivelse den 29 juli 1901 hade emellertid överståthållarämbetet
fäst stadsfullmäktiges uppmärksamhet därå, att av meranämnda
statsanslag, 12,200 kronor, ett belopp av sammanlagt 2,600 kronor användes
till avlöning dels med 1,200 kronor till ett under benämning exekutionsbetjänt
i förste stadsfogdens kontor anställt skrivbiträde och dels
med respektive 800 kronor och 600 kronor till två i stadsfogdarnas expedition
anställda vaktmästare; och hade överståthållarämbetet anhållit att,
då Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 23 maj 1879 förständiga! stadsfullmäktige
att till de båda stadsfogdarna, som till en början avlönats av
statsmedel, låta utbetala avlöning utav kommunens medel och därav syntes
följa, att jämväl nyssnämnda biträde hos förste stadsfogden och de
båda vaktmästarna hos stadsfogdarna borde avlönas av kommunen, stadsfullmäktige
ville anvisa därför erforderliga medel. Denna framställning
hade bifallits av stadsfullmäktige.

Sedan stadsfullmäktige vidare beviljat medel till avlöning dels av
en särskild tredje stadsfogde och dels av en s. k. bötesindrivare, handhades
exekutionsväsendet i Stockholm av fyra eller noga räknat fem tjänstemän,
nämligen förste stadsfogden, andre stadsfogden, t. f. tredje stads -

Överståt hål
larämbetets

skrivelse 57/i<,
1902,

fogden, bötesindrivaren, som vore anställd som biträde hos andre stadsfogden,
och räkenskapsföraren hos polisen.

Samtliga dessa tjänstemän avlönades av staden och hade till åligganden
:

förste stadsfogden: att ombesörja verkställigheten av domar och utslag
i civila mål mot alla gäldenärer, som vore bosatta i Stockholm, vare
sig nu att domarna och utslagen avkunnats av domstolar i Stockholm
eller andra orter;

andre stadsfogden: att uttaga utskylder av personer, som från landets
olika delar inflyttat till Stockholm, att tillställa och uttaga lösen hos
i Stockholm bosatta parter för domar, utslag, protokoll och expeditioner
från rikets samtliga domstolar och ämbetsverk, att delgiva stämningar
från hela riket å personer, som vore bosatta i Stockholm eller tillfälligt
uppehölle sig därstädes, samt att uppsöka arvsberättigade efter utrikes
avlidna personer, ävensom fullgöra de flesta dylika på framställning av
utrikesdepartementet eller kommerskollegium grundade uppdrag, som kunde
till överståthållarämbetet överlämnas;

t. f. tredje stadsfogden: att hos gäldenärer i Stockholm indriva i
Stockholm debiterade, på restlängd uppförda krono-, kyrko- och skol- samt
kommunalskatter;

bötesindrivaren, som vore anställd som biträde hos andre stadsfogden,
men under dennes överinseende självständigt utövade sin befattning:
att mot i Stockholm bosatta parter till verkställighet befordra av rikets
samtliga domstolar, med undantag av polisdomstolen i Stockholm, avkunnade
utslag i brottmål ävensom att, då utmätning för böter, som av polisdomstolen
i Stockholm ådömts, ifrågakomme, verkställa dylik utmätning;
samt

räkenskapsföraren hos polisen: att hos i Stockholm bosatta parter
uttaga genom polisdomstolen ådömda böter, såframt ej för deras uttagande
utmätning bleve av nöden.

De hos t. f. tredje stadsfogden och räkenskapsföraren i polisen anställda
biträden avlönades av kommunen, och vore det alltså endast till
avlönino- av de hos förste och andre stadsfogden samt hos bötesindrivaren
anställda exekutionsbetjänte, som statsanslaget å 12,200 kronor användes.

Genom stadsfullmäktiges förenämnda beslut hade översta thållarämbetet
blivit satt i tillfälle att till avlöning av de hos förste och andre
stadsfogden samt bötesindrivaren anställda utmätningsmän oavkortat använda
hela statsanslaget. Med anledning därav hade överståthållarämbetet
— som funne av yttersta vikt, att hos varje tjänsteman anställdes
särskilda biträden och att sålunda för framtiden komme att upphöra all
samtidig tjänstgöring av en och samma exekutionsbetjänt hos flera stadsfogdar,
vilken anordning ur alla synpunkter och ej minst den nödiga
kontrollens visat sig synnerligen olämplig — uppgjort och fastställt följande
stat för anslagets användning:

avlöning till en hos förste stadsfogden anställd exekutionsbetjänt kr. 1,000

» » » » » » » » » 1,000

» » » » » » * » » 500

» » » » » » - » » 500

» » » andre » » » 1,200

» » tre » » » anställda exekutionsbetjänte

med 1,200 kr. för varje.................* 3,600

avlöning till en hos bötesindrivaren anställd exekutionsbetjänt » 1,200

» » två » » anställda exekutionsbetjänte,

vardera med 1,200 kr..................» 2,400

till vikariatsarvoden m. in.................» 800

kr. 12,200

Dessutom hade överståthållarämbetet medgivit, att till tjänstgöring
hos förste stadsfogden finge anställas två extra exekutionsbetjänte utan
annan avlöning än den, som kunde erhållas av sportler.

överståthållarämbetet hade, innan staten fastställdes, inhämtat yttrande
från vederbörande stadsfogdar och bötesindrivaren.

Förste stadsfogden hade därvid anmält, att, därest lönerna till de hos
honom anställda exekutionsbetjänte bestämdes till ovan angivna belopp,
han trodde sig kunna anskaffa både duglig och tillräcklig personal till
skötande av den honom åliggande handräckning. Överståthållarämbetet
hade sedermera förvissat sig om, att så även blivit fallet, i följd varav

ämbetet saknade anledning att till avlönande av de hos förste stadsfogden
anställda exekutionsbetjänte begära ökat statsanslag, överståthållarämbetet
erinrade endast, att, då sammanlagda beloppet av de exekutionsbetj
än terna hos förste stadsfogden tillfallande sportler uppginge till något
över 4,000 kronor, skulle på en var av de sex, som då tjänstgjorde hos
honom, komma att därav falla omkring 700 kronor, så att de äldsta, som
i över trettio år tillhört exekutionsverket och redan före omregleringen
haft 1,000 kronor i lön vardera, skulle komma i åtnjutande av en sammanlagd
avlöning av omkring 1,700 kronor, de därnäst äldsta i sammanlagd
avlöning erhålla 1,200 kronor och de båda extra 700 kronor.

Men om sålunda, fortsatte överståthållarämbetet, exekutionsverket i
Stockholm, vad anginge förste stadsfogden, kunde anses åtminstone för
tillfället vara något så när väl ordnat, vore detta långt ifrån fallet vad
anginge andre stadsfogden och den s. k. bötesindrivaren.

Då fråga uppstått om antalet i andre stadsfogdens expedition erforderliga
exekutionsbetjänte ävensom deras avlöning, hade andre stadsfogden
framhållit,

att han för egen del hade behov av minst 5 exekutionsbetjänte eller
samma antal, som blivit begärt redan år 1900, då förutom de sex exekutionsbetjänte,
som samtidigt gjorde tjänst hos såväl förste som andre stadsfogden,
två nya uteslutande för andre stadsfogdens expedition avsedda
exekutionsbetjäntsbefattningar ansetts böra inrättas;

att antalet i bötesindrivarens expedition tjänstgörande exekutionsbetjänte
icke kunde sättas lägre än till fyra;

att, vad avlöningen anginge, densamma för de hos andre stadsfogden
anställda exekutionsbetjänte icke rimligen kunde sättas lägre än till 1,400
kronor, vilket belopp tillsammans med de sportler, omkring 100 kronor,
som de hos andre stadsfogden anställda exekutionsbetjänte ansåges årligen
förtjäna, skulle uppbringa deras hela avlöning till 1,500 kronor; samt
slutligen

att en avlöning av 1,200 kronor till exekutionsbetjänterna hos bötesindrivaren
visserligen vore synnerligen knapp, men att, då, med avseende
å tjänstgöringens art, endast ungt folk i sin fulla kraft kunde användas i
dessa befattningar, man måhända tills vidare åtminstone kunde nöja sig

med denna jämförelsevis ringa avlöning, allra helst om avlöningen till de
hos andre stadsfogden anställda exekutionsbetjänte bestämdes till de av
honom föreslagna belopp och således de exekutionsbetjänte, som i början
av sin bana finge syssla med den besvärliga och synnerligen tidsödande
bötesindrivningen, kunde hava utsikter att, i den mån de skötte sina
befattningar väl och till sina förmäns belåtenhet, rycka upp till de mindre
besvär Hira och bättre avlönade befattningarna som exekutionsbetjänte i
andre stadsfogdens expedition.

Enär till förste stadsfogden disponerats det i och för sig obetydliga
beloppet av 3,000 kronor och ett belopp av minst 800 kronor ansåees
oundgängligt nödvändigt för bestridande av kostnaderna för tillbilliga
vikariat vid sjukdom och annat förfall, kunde emellertid överståthållarämbetet,
som av hela statsanslaget, 12,200 kronor, sålunda hade
övrigt för bestridande av avlöningen till exekutionsbetjänterna hos andre
stadsfogden och bötesindrivaren endast en summa av 8,400 kronor, ej

i vidsträcktare mån villfara andre stadsfogdens begäran än att till tjänstgöring
i andre stadsfogdens expedition anställdes 4 och till tjänstgöring
i bötesindrivarens expedition 3 exekutionsbetjänte, samtliga med eu avlöning
av endast 1,200 kronor.

Den erfarenhet, som redan för det dåvarande vunnits, gåve dock
vid handen, att det icke läte sig göra att med så fåtaliga krafter och så
ringa avlöning på nöjaktigt sätt ordna handläggningen av de hos andre
stadsfogden och bötesindrivaren förekommande ärenden.

Vad till en början andre stadsfogden anginge, hade antalet ärenden
hos honom varit i ständigt stigande. De utgjorde för år 1901 15,600.

Betänkte man vidare, att för handläggning av dessa ärenden ett
besök i regeln ingalunda vore tillräckligt, i det vederbörande ofta dels
ej träffades hemma och dels befunnes hava flyttat, så att nya besök
måste "öras vare sig hos den skattskvldige eller rotemännen för erhållande
av den nya adressen, vore det ej för mycket att påstå, att de hos andre
stadsfogden anställda exekutionsbetjänte måste för utförande av de dem
lämnade uppdrag göra åtminstone 24,000 besök om året eller, etter beräkning
av 4 exekutionsbetjänte och 300 arbetsdagar om året, minst 20
besök dagligen.

4—142912. Lönereglerinyskommitténs let. XLIV.

2 tf

Att det vore omöjligt att i längden medhinna ett så stort antal besök,
ansåg överståthållarämbetet böra lätteligen inses, allra helst om man
erinrade sig, dels att de skattskyldiga, som skalle uppsökas, i regeln bodde
i den vidsträckta stadens utkanter, och dels att exekutionsbetjänterna även
måste ägna någon tid dagligen åt uppvaktningen på stadsfogdens ämbetsrum,
där de nödiga intygen uppsattes och redovisning avlämnades.

Visserligen hade, sedan andre stadsfogden fått sig tilldelade exekutionsbetjänte,
som uteslutande tjänstgjorde hos honom, någon liten avarbetning
å balansen kunnat äga rum, så att, då vid tiden för avgivande
av 1900 års kungl. proposition 7 månader i regeln förflöto, innan redovisning
för inkomna exekutorial kunde lämnas, ärendena dåmera redovisades
efter 6 månader. Men med den ständiga ökningen av ärendena
hos andre stadsfogden syntes, så länge arbetskrafterna vore lika fåtaliga
som då, någon ytterligare avarbetning av balansen knappt vara att
emotse.

Enligt vad överståthållarämbetet inhämtat från Göteborg, utgjorde
antalet handräckningar motsvarande dem, som i Stockholm handlades av
andre stadsfogden, 4,000, och användes för utförande av dem två s. k. stadskällare,
av vilka sålunda vardera Unge 2,000 ärenden på sin lott. Fördelades
de 15,600 ärenden, som i Stockholm inkommit år 1901, på de
4 exekutionsbetjänte, som vore anställda hos andre stadsfogden därstädes,
erhölle en var av dem 3,900 eller nästan dubbelt så många som deras
kamrater i Göteborg. Andre stadsfogdens önskan att få hos sig anställd
ytterligare en exekutionsbetjent syntes sålunda äga fullt fog för sig.

Aven andre stadsfogdens framställning om de hos honom anställda
exekution sbetj än tes avlöning måste av överståthållarämbetet förordas. Särskilt
fäste överståthållarämbetet uppmärksamheten å en omständighet,
som talade för, att avlöningen till exekutionsbetjänterna ej sattes allt för
lågt. Upptagna som de hela dagen vore av besök ute i staden, måste de
nämligen intaga sina måltider än här, än där, vilket naturligtvis alltid
måste höja levnadskostnaderna. Dessutom vore de ej så sällan nödsakade
att för vinnande av större skyndsamhet använda spårvagn eller
annat fortskaffningsmedel. Ett avlöningsbelopp av 1,400 kronor kunde
under sådana förhållanden ej anses för högt, även om därtill lades ett

mindre belopp sportler, vilket beräknats till 100 kronor för värjo exekutionsbetjänt.
Då sålunda för höjning av avlöningar för de fyra redan
hos andre stadsfogden anställda exekutionsbetjänte till 1,400 kronor skulle
erfordras 800 kronor och för avlöning av eu ytterligare exekutionsbetjänt
hos samme stadsfogde 1,400 kronor, utgjorde den ökning av statsanslaget,
som vore av nöden för att något så när nöjaktigt ordna tjänstgöringen
hos andre stadsfogden, 2,200 kronor.

Vad slutligen anginge de hos bötesindrivaren anställda exekutionsbetjänte,
så hade under den tid, då bötesindrivningen ombesörjts av förste
stadsfogden, sex exekutionsbetjänte varit sysselsatta därmed, dock så att
av dessa endast två haft till uteslutande uppgift att verkställa indrivning
av böter, medan däremot de fyra övriga jämväl fått sig anförtrodda civila
exekutorial. Finge man antaga, att dessa sistnämnda jämnt delade sin tid
mellan bötesindrivningen och verkställigheten av de civila exekutorialen,
skulle i själva verket flera arbetskrafter vid berörda tidpunkt varit att
tillgå i och för bötesindrivningen än för det dåvarande vore fallet. Icke
desto mindre hade emellertid antalet balanserade bötesmål då varit i ständigt
stigande.

Antalet bötesärenden hade år 1901 utgjort 2,507. Till år 1902
hade balanserats 1,583, därav 1,168 inkommit under år 1901.

De senaste åren hade i regeln halva antalet av de varje år inkomna
mål måst balanseras till följande år; och då efter stadsfogden Wäsells på
våren 1901 inträffade sjukdom en särskild person tillsatts för att ombesörja
bötesindrivningen och därvid till sitt biträde erhållit fyra exekutionsbetjänte,
hade resultatet icke blivit bättre, än att balansen till år 1902 hållit sic vid
ungefär samma siffra, ehuru å andra sidan måste medgivas, att antalet
år 1901 inkomna mål vore det största, som något år hade ått uppvisa,
och att sålunda den omständigheten, att balansen till år 1902 icke nämnvärt
ökades, i och för sig finge anses utmärka ett framsteg.

Med säkerhet framginge emellertid härav, att det för den nye bötesindrivaren,
som från och med år 1902 trätt i verksamhet, bleve omöjligt
att behörigen sköta den på honom ankommande verkställigheten av
utslag i brottmål med endast tre exekutionsbetjänte. Också hade redan
under månaderna maj—augusti 1902 en ytterligare exekutionsbetjänt måst

anställas hos honom, och hade lön till denne extra exekutionsbetjänt
tagits av de till bekostande av tillfälliga vikariat in. in. avsatta medel.

Det syntes övevståthållarämbetet oundgängligt, att ytterligare eu
exekutionsbetjänt anställdes till ständig tjänstgöring hos bötesindrivaren.

Beträffande lönen åt såväl den nye exekutionsbetjänten som de förut
hos bötesindrivaren anställda tre exekutionsbetjänte kunde överståthållarämbetet
ej dela andre stadsfogdens uppfattning därom, att ett avlöningsbelopp
av 1,200 kronor till en var av dem skulle vara tillräckligt. Visserligen
vore det sant, att bötesindrivningen förde exekutionsbetjänten i
beröring med den allra lägst stående delen av Stockholms befolkning och
att sålunda endast unga män, som ännu besutte sin fulla kroppsstyrka,
kunde användas såsom biträden åt bötesindrivaren; men just den omständigheten,
att denna tjänstgöring vore särskilt fordrande och ej sällan
kunde för vederbörande exekutionsbetjänt medföra förolämpningar av
grövsta art, ja stundom till och med rent av kroppslig misshandel, syntes
överståthållarämbetet tala för, att exekutionsbetjänte, som vore anställda
hos bötesindrivaren och som ej vore i tillfälle att erhålla några sportler,
åtminstone vad den kontanta lönen beträffade likställdes med exekutionsbetjänterna
hos andre stadsfogden.

Då sålunda för den nye exekutionsbetjänten skulle erfordras 1,400
kronor och för ökande av lönen åt de tre redan hos bötesindrivaren anställda
exekution sbetjänterna till nämnda belopp 600 kronor, bleve alltså
hela det belopp, varmed statsanslaget till exekutionsbetjäningen i Stockholm
vid bifall till förenämnda förslag skulle ökas, kronor 2,200 +
1,400 -}- 600 eller 4,200 kronor.

statskonto- Efter - remiss avgav statskontoret den 22 december 1902 utlåtande

relluJm2de över överståthållarämbetets sistberörda framställning och förklarade sig därvid
anse statens skyldighet att bekosta exekutionsbetjäningens i Stockholm
avlöning vara genom den i överståthållarämbetets framställning omförmälda
utredning av år 1884 ådagalagd, samt den av överståthållarämbetet gjorda
framställningen väl grundad.

Departe- Vid föredragning inför Kung!. Maj:t den 12 januari 1903 av ifråga ytfrande*»“varande

ärende yttrade chefen för civildepartementet bland annat följande.

1903.

‘29

För egen del måste departementschefen till fullo dela statskontorets
uppfattning, överståthällarilmbetet syntes nämligen hava fullständigt
ådagalagt, att den föreslagna höjningen i antalet exekutionsbe*
tjänte i Stockholm dåmera vore ett oavvisligt behov, vars fyllande icke
längre kunde uppskjutas, utan att de redan för det dåvarande alltför kännbara
olägenheterna skulle än mera ökas. Mot de avlöningsbelopp, som upptagits
i ämbetets framställning, och mot ämbetets motivering därför ansåg
departementschefen icke heller någon erinran skäligen kunna göras.

Vad slutligen beträffade statens skyldighet att bekosta dessa exekutionsbetjäntes
avlöning, föreföll det departementschefen, som skulle den anmärkning,
som framställts däremot, icke äga fog för sig, då av de i ämnet
lämnade utredningarna framginge, att denna skyldighet blivit icke blott av
ålder fullgjord utan även på senare tiden av representationen uttryckligen
erkänd.

1 detta hänseende fäste departementschefen ock uppmärksamheten
å den utredning, som i ämbetets framställning lämnats angående ifrågavarande
exekutionsbetjäntes åligganden och varav framginge, att de exekutionsbetjänte,
vilkas avlöning bestredes och skulle bestridas av staten, icke
hade någon befattning med den avdelning av exekutionsväsendet i Stockholm,
som avsåge indrivningen av utskylderna till staden. De vid denna
avdelning biträdande betjänte avlönades däremot, såsom vederborde, samtliga
av Stockholms stad.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
medgiva, att det under anslagstiteln »överståthållarämbetet» uppförda
ordinarie anslag å 12,200 kronor till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm måtte höjas med 4,200 kronor eller till 16,400
kronor.

Kungl. Maj:ts i överensstämmelse med departementschefens hemställan
till 1903 års Riksdag framlagda förslag om förhöjning av anslaget
blev av statsutskottet avstyrkt, därvid utskottet framhöll, att den omständigheten,
att Stockholms stad på grund av utredda historiska förhållanden
kommit att beträffande kostnaderna för exekutionsväsendet intaga en gynnad
undantagsställning i förhållande till rikets övriga städer, icke utgjorde

1903 års
riksdag.

giltig anledning att genom beviljande av förhöjt statsanslag ytterligare
öka ifrågavarande särskilda förmån för huvudstaden.

Vid utskottets betänkande i denna punkt var emellertid fogad eu
reservation av de tolv ledamöterna från Första kammaren, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Första kammaren biföll reservationen, varemot Andra kammaren
fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan. Med anledning därav
företogs gemensam omröstning, därvid Andra kammarens mening
segrade.

Till kommittén remitterade handlingar.

I förut omförmälda skrivelse den 21 oktober 1913 har överståthållarämbetet,
efter erinran om frågans föregående behandling, framhållit, att
organisationen av exekutionsväsendet i huvudstaden icke undergått någon
större förändring sedan frågans behandling vid 1903 års riksdag.

Den tillförordnade tredje stadsfogden hade år 1907 å en av Kungl.
Maj:t då fastställd avlöningsstat för stadsfogdarna in. fl. upptagits såsom
ordinarie. De göromål, som tillkommo den såsom biträde hos andre stadsfogden
anställda s. k. bötesindrivaren, hade övergått till andre stadsfogden,
och genom kungl. kungörelsen den 15 september 1911 fastställdes
den fördelning av göromålen mellan stadsfogdarna i Stockholm, att
förste stadsfogden handlade mål, i vilka utmätning eller annan åtgärd av
stadsfogde påkallades enligt utsökningslagen, tredje stadsfogden ombesörjde
indrivning av i Stockholm påförda krono- och kommunalutskylder samt
avgifter till folkskola, kyrka och prästerskap, under det andre stadsfogden
handhade alla övriga ärenden, vilka ankomme på stadsfogdes handläggning.
Dit hörde huvudsakligen indrivning av utskylder, påförda å ort utom
Stockholm, samt av böter ävensom verkställighet av andra beslut i brottmål
och andra handräckningsåtgärder.

Beträffande det nu utgående anslaget å 12,200 kronor till exekutionsbetjäningen
erinrade ämbetet, att detta anslag, vid den tid, då frågan
senast förelåg hos Riksdagen, användes till avlöning med olika belopp åt
4 hos förste stadsfogden, lika många hos andre stadsfogden och 3 hos
bötesindrivaren anställda utmätningsmål!, varefter återstod ett mindre
belopp, avsett till vikariatsarvoden och andra tillfälliga utgifter.

Utöver dessa betjänte voro hos förste stadsfogden anställda två utmätningsmän
utan annan avlöning än den, som kunde erhållas av sportler.

Överståthållarämbetets

skrivelse sl,i»
1913.

För att medhinna det ökade arbete, som föranleddes av Brännkyrka sockens
införlivande med huvudstaden, hade från 1913 års början hos denne
stadsfogde anställts ytterligare en utmätningsman, likaledes utan särskild
avlöning.

På hemställan av överståthållaräinbetet hade, enligt vad ämbetet
vidare meddelade, Stockholms stadsfullmäktige år 1906 tills vidare beviljat
ett årligt anslag av 6,600 kronor för höjande av avlöningen åt de
sju hos andre stadsfogden och biträdande andre stadsfogden då anställda
utmätningsmannen, ävensom för inrättande av tre nya för dessa tjänstemäns
expeditioner avsedda utmätningsmansbefattningar. Beslutet därom
hade emellertid fattats under uttryckligt framhållande, att det vore statsverkets
sak fortfarande som dittills sörja för dessa betjäntes avlöning och
att anslagets beviljande icke innebure någon eftergift av denna principiella
ståndpunkt utan endast ett tillmötesgående mot Överståthållarämbetet för
att tills vidare hjälpa ämbetet ur det trångmål, i vilket det med avseende
å exekutionsväsendets handhavande blivit försatt.

Medel till någon ytterligare ökning av dessa utmätningsmans avlöning
hade överståthållaräinbetet berett sig genom att vid två hos förste
stadsfogden anställda utmätningsmans avgång fördela deras avlöning mellan
andre stadsfogdens utmätningsmän.

Vid framläggande av statförslag för år 1913 hade överståthållarämbetet
hos stadsfullmäktige anhållit om anslag dels till att än vidare
höja avlöningen åt sistnämnda utmätningsmän, vilken fortfarande ansågs
oskäligt låg, dels ock för att öka antalet utmätningsmän hos andre stadsfogden.
En sådan ökning påkallades både av det dåvarande antalet ärenden
och av den utvidgning, staden med 1913 års ingång komrne att
undergå.

Denna framställning bifölls emellertid ej av stadsfullmäktige, och
blev frågan om stadens bidrag till exekutionsväsendet för utredning och
behandling överlämnad till en av överståthållaräinbetet och stadsfullmäktige
år 1912 tillsatt kommitté för reglering av överstat h alla ram betets
stater in. in. Denna kommitté hade sedermera avgivit betänkande i frågan.

Beträffande utmätningsmannen hos tredje stadsfogden hade kommittén
föreslagit, att staden hädanefter som alltjämt dittills måtte svara

för deras avlöning. Denna utginge med lön 1,500 kronor, två ålderstillägg,
vartdera å 100 kronor, och beklädnadshjälp 100 kronor. Dessutom
åtnjöte dessa utmätningsmål! sportler, som i medeltal kunde för
en var av dem beräknas medföra en årlig inkomst av 1,500 1,800 kronor.

Dem tillkommande pension belöpte sig till 1,100 kronor. Kommittén
hade icke föreslagit någon annan egentlig ändring, än att pensionen
skulle höjas till 1,500 kronor och att, då dessa utmätningsmål! nödgades
hava mottagning för allmänheten i sina bostäder, de skulle erhålla hyresbidrag
en var med 250 kronor.

Ersättningen åt förste stadsfogdens utmätningsmål! utginge dåmera
nästan uteslutande i sportler. Endast två av dem ägde att av statsanslaget
uppbära avlöning, 500 kronor vardera. Sportlerna vore betydliga.
Det ansåges emellertid ensidigt, att även dessa exekutionsbetjänte
komme i åtnjutande av fast avlöning med därtill hörande förmåner av
pension in. in., och kommittén hade i sådant syfte föreslagit staden att
bereda dem samma förmåner i avlöning, ålderstillägg, beklädnadshjälp
och pension, som skulle tillkomma utmätningsmännen hos tredje stadsfogden,
mot det att de till stadens kassa redovisade hälften av den sportelersättning,
de uppbure. Den utmätningsmännen behallna delen av sportlerna
hade beräknats uppgå till något högre belopp än vad utmätningsmannen
hos tredje stadsfogden uppbure i sportler.

Vidkommande de under andre stadsfogden lydande utmätningsmannen
hade kommittén yttrat:

»Därest detta förslag till reglering av avlöningen för de under förste
och tredje stadsfogden lydande utmätningsmål! vinner vederbörandes bifall,
återstår endast frågan om avlöningen åt de under andre stadsfogden
ställda utmätningsmål!. Det är också huvudsakligen beträffande denna
del av exekutionsbetjäningen, som skilda åsikter gjort sig gällande såväl
inom Riksdagen som ock mellan Riksdagen å ena sidan och Stockholms
stadsfullmäktige å deri andra. Av den behandling, denna lönefråga rönt
inom Riksdagen, framgår visserligen, att Riksdagen vid olika tidsskeden
gjort mot varandra stridande uttalanden angående skyldigheten att avlöna
exekutionsväsendet i Stockholm och att Riksdagen under senare tid avslagit
alla framställningar om erforderlig förhöjning i anslaget. Däremot

5—142912. Löneregleringslcommitténs bet. XL1V.

;34

har Riksdagen icke indragit det anslag, som sedan lång tid tillbaka utgått
för ifrågavarande ändamål. Huru ett sådant tillvägagångssätt av Riksdagen
får tolkas, är icke lätt att avgöra. A ena sidan förnekas, att staten
har någon skyldighet att avlöna exekutionsbetjäningen i Stockholm, och
alla framställningar om förhöjt anslag avvisas, men å andra sidan låter
Riksdagen årligen för detta ändamål utbetala 12,200 kronor. Härav skulle
väl följdriktigt kunna dragas den slutsats, att Riksdagen anser staten vara
skyldig att bidraga till kostnaderna för denna avlöning med 12,200 kronor
men icke mera och att Stockholms stad är förpliktad att gälda övriga
kostnader, som erfordras. Men detta framgår icke klart av de beslut,
som fattats. Det är dock synnerligen olvckligt, att icke något bestämt
besked erhållits från statsmyndigheternas sida om vem denna skyldighet
åligger. Så länge sådant saknas och såväl Riksdagen som stadsfullmäktige
vägra anslå behövliga medel, kommer det att finnas ett ämbetsverk, som
har sig av lag och förordning förelagt vissa uppgifter, men som är urståndsätta
att fullgöra dem på grund av att erforderlig arbetskraft icke av den
anslagsbeviljande myndigheten ställes till dess förfogande.

En sådan ställning bör väl icke i längden bibehållas. Kommittén
har därför för sin del sökt bidraga till lösningen av denna avlöningsfråga,
då den föreslagit, att Stockholms stad skall åtaga sig avlönande av den
del av exekutionsbetjäningen, som utgöres av de under förste och tredje
stadsfogden tjänstgörande utmätningsman.

Vad åter beträffar de hos andre stadsfogden anställda exekutionsbetjänte,
tillåter sig kommittén att på grund av de utredningar, som i
ärendet verkställts, uttala den åsikt, att skyldigheten att avlöna åtminstone
denna del av exekutionsbetjäningen bör åligga staten. Denna
skyldighet synes framträda ännu mera tydlig och rättvis, sedan Stockholms
stad åtagit sig övriga exekutionsbetjänte, än då frågan omfattade
hela exekutionsbetjäningen. På sätt förut anförts, kunna på grund av
exekutionsgöromålens fördelning mellan stadsfogdarna de ärenden, som
ålagts andre stadsfogden och de under honom sorterande utmätningsmål!,
till huvudsakligaste del hänföras till uppgifter, vilka det åligger staten
att sörja för. Det kan icke vara ett fullgiltigt skäl för staten till befrielse
från denna skyldighet, att övriga städer i riket på sin bekostnad

fullgöra motsvarande uppdrag. A landsbygden utföras de genom kronobetjäningen
och länsstyrelserna. 1 sådant hänseende bör Stockholms stad
jämnställas med ett län, där överståthållarämbetet är både Konungens befallningshavande
och magistrat. Det kan visserligen invändas, att fjärdingsmannen,
som deltaga i bestyret med ifrågavarande ärenden, äro avlönade
av kommunerna, men samtidigt må erinras, att dessa bestyr, som
utgöra en obetydlig del av de uppdrag, som åligga fjärdingsmannen, äro
dem särskilt ersatta och bringa dem inkomster utöver lönen.

På grund härav och då genom den föreslagna regleringen det från
statsverket utgående anslag till exekutionsbetjäningens avlöning kan i sin
helhet disponeras för avlöning åt de under andre stadsfogden tjänstgörande
utmätningsmän, kan kommittén icke tillstyrka, att Stockholms stad beviljar
ytterligare anslag för sådant ändamål förr, än frågan om skyldigheten
att bestrida denna avlöning blivit i vederbörlig ordning avgjord.»

Ovcrståthållarämbetet anförde vidare följande.

Det vore uppenbarligen av vikt, att nu av statsmakterna bleve avgjort,
om staten eller kommunen hade skyldighet att avlöna den egentliga
exekutionsbetjäningen i huvudstaden och om således det ålåge staden att
ansvara för hela det belopp, som utöver det utgående statsanslaget å
12,200 kronor för ändamålet erfordrades, eller om det tillkomme staten
att anslå därför ytterligare behövligt bidrag. På de av kommittén framhållna
och förut i frågan anförda skäl ville det synas överståthållarämbetet,
som om avlöningen till denna exekutionsbetjaning åtminstone med
den begränsning, som av kommittén ifrågasatts, borde utgå av statsmedel.

överståthållarämbetet ansåg sig fördenskull böra hos Ivungl. Maj:t
göra den framställning om ökning av anslaget till exekutionsbetjäningens
avlöning, som överensstämde med en sådan ståndpunkt och betingades av
föreliggande omständigheter.

Ämbetet erinrade, hurusom till år 1906 voro anställda 7 utmätningsmän
för utförande av de göromål, som ankomme på andre stadsfogdens
handläggning. Nämnda år ökades utmätningsmannens antal till tio. Ett
på stadsfogdeexpeditionen anställt vaktmästarbiträde hade därjämte mot
ett mindre arvode utfört en del utmätningsärenden.

Beträffande antalet till andre stadsfogden inkomna ärenden, fördelade

i vissa huvudgrupper, och storleken av balansen meddelades i överståthållarämbetets
skrivelse följande tabell:

	Utskylder.	Böter och urbota straff.	Övriga ärenden.	Summa. 1
Antalet inkomna ärenden dr:
1893 ....................	—	>) 2,601	*) 8,608	11,209 :
1898 .................■ . .	—	‘) 3,138	s) 10,650	13,7SS
1903 ....................	12,445	4,709	2,312	19,466
1904 ....................	13,974	4,704	CO O co	21,736
1905 ....................	15,130	4,660	4,310	24,100
1906 ....................	14,170	4,664	3,428	22,262 \|
1907 ....................	15,404	5,391	3,800	24,595
1908 ....................	17,933	5,943	3.608	27,484
1909 ... . • ...............	17,545	i),363	4,245	27,153
1910....................	18,378	5,419	3,459	27,256
1911....................	18,860	5,140	4,405	28,405
1912....................	19,781	5,636	4,283	29,700
1913 till och med den 31 augusti (1 2,a år) . . .	15,044	4,506	3,276	22,826
Balans till år:
	—	'') 508	2) 8,170	8,678
1899 ....................	—	‘) 1,331	») 3,030	4,361
1904 ....................	5,947	397	156	6,490
1905 ....................	8,003	546	142	8,691
1906 ....................	11,816	1,493	155	13,464
1907 ....................	6,363	910	164	7,437
1908 ....................	4,672	1,223	225	6,120
1909 ....................	8,515	3,054	no	11,679
1910....................	9,529	2,580	234	12,343
1911....................	S,848	1,064	229	10,141
1912....................	8,865	954	580	10,399
	8,059	1,007	610	9,676
Balans den 1 september 1913.........	10,240	3,662	810	14,712

1 Bötesindrivning och verkställande av urbota straff ålåg förste stadsfogden intill den
18 oktober 1901.

2 I denna summa ingå såväl ärenden rörande indrivning av utom Stockholm debiterade
utskylder, som även andra ärenden, vilka samtliga då infördes i ett diarium. Dessutom
ålåg intill år 1902 andre stadsfogden att indriva i Stockholm debiterade utskylder.

Donna tabell, yttrade överståthållarämbetet, utvisade, vilken betydande
stegring i antalet ärenden inträffat under den senaste tjuguårsperioden,
eu stegring, som fortgått nästan oavbrutet och med Brännkyrkas
inkorporering från 1913 års början tagit ett häftigt, språng. Icke tillit
så regelbundet hade ökning skett i antalet vid årsskifte balanserade ärenden.
En avsevärd minskning i balansen inträffade år 1906 tack vare den
förstärkning i antalet utmätningsmål!, som genom stadsfullmäktiges mellankomst
då erhölls, ocli ett samtidigt beviljat tillfälligt anslag till avarbetande
av balansen. År 1908 steg åter balansen ej obetydligt, men
•sedermera hade den genom ett energiskt arbete kunnat något nedbrändas,
till dess genom Brännkyrkamålens tillkomst ställningen, efter vad
det ville synas, blivit än sämre än den var i början av år 1906. Denna
ställning vore nu sådan, att till exempel redovisningen för till indrivning
avlämnade kommunalutskylder, vilken det författningsenligt ålåge stadsfogden
att avgiva inom tre månader efter det handräckning blivit i före•skriven
ordning begärd, ej kunde fullgöras förr än efter 6—8 månader och,
-om ökad arbetskraft ej erhölles, hastigt lomme att än ytterligare försenas.

Med hänsyn till den inträffade starka ökningen av antalet ärenden
hos andre stadsfogden och behovet att inom beräknelig tid nedbringa
balansen till normal storlek ansåg överståthållarämbetet sig nödsakat att
hos Kungl. Majrt begära så stort anslag, att därmed kunde avlönas ut•över
det nuvarande antalet ytterligare 4 utmätningsmål!. Aven om denna
framställning bifölles, skulle enligt 1913 års siffror eu var av de 14 utmätningsman,
andre stadsfogden då komme att erhålla, få på sin lott att
handlägga omkring 2,500 ärenden samt därutöver vad som erfordrades
för att reducera balansen och möta den ytterligare ökning av antalet
ärenden, som att döma av tidigare erfarenhet alltjämt kunde förväntas.
På varje arbetsdag skulle belöpa omkring 10 ärenden, och då ett ärende
kunde påkalla flera, ända till 5—6 besök samt med hänsyn jämväl till
den tid, utmätningsmannen måste använda till erforderliga förarbeten och
till redovisningen hos andre stadsfogden för utförda uppdrag, ansåges större
arbetsmått ej kunna begäras eller förväntas.

Vid framläggande av förslag till avlöningens belopp kunde överståthållarämbetet
ej undgå att i någon mån taga hänsyn till den avlöning,

soiu redan tillkomme och väntades komma att tillmätas utmätningsmannenhos
förste och tredje stadsfogden.

Så stora löneförmåner, som dessa åtnjöte, kunde, med avseende bland
annat därå att en god del av deras avlöning utginge i form av sportler.,
ej ifrågasättas för utmätningsmannen hos andre stadsfogden. Men att
dessas löneförmåner behövde avsevärt förbättras, vore i betraktande av såväl
det tjänsten medföljande ansvaret som de alltjämt stigande levnadskostnaderna
i huvudstaden uppenbart. Av staden avlönad poliskonstapel
åtnjöte en grundlön å 1,500 kronor samt fem ålderstillägg å respektive
160 kronor att utgå med 3 års mellanrum samt dessutom beklädnadshjälp.
En inspektionskonstapel finge med bibehållande av sin avlöning som konstapel
dessutom ett lönetillägg, som efter nio år stege till 300 kronor,,
och hans hela årsinkomst, beklädnadshjälpen oberäknad, kunde således uppgå
till 2,600 kronor.

Då i det närmaste samma förmåner syntes överståthållarämbetet böra
beredas de ifrågavarande utmätningsmannen, förordade ämbetet, att deras
avlöning bestämdes till en »grundlön» av 2,000 kronor, därav 600 kronor
borde utgöra tjänstgöringspenningar, samt två ålderstillägg, vartdera å 200
kronor, att utgå efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring. Sportlerna
uppginge ej till mer än cirka 50 kronor för var och eu.

Under förutsättning av bifall till berörda förslag ansåg överståthållarämbetet
de nuvarande utmätningsmannen för åtnjutande av ålderstillägg
böra få räkna sig till godo den tid, de redan innehaft sådan anställning.
Pension, semester under förslagsvis femton dagar och andra
tjänsteförmåner borde på vanliga villkor tillgodokoinma dem.

Då dessa tjänster i någon mån kunde anses tillhöra överståthållarämbetets
kansli, föreställde sig ämbetet, att deras uppförande på ordinarie
stat ej kunde förväntas förr än i samband med en motsedd reglering
av verket i dess helhet. Ämbetet föreslog fördenskull, att erforderligt
anslag måtte tills vidare beviljas å extra stat, och borde därvid, enligt ämbetets
mening, givetvis, på sätt som stadgats vid medgivande år 1913 av
avlöning åt vissa befattningshavare i överståthållarämbetets kansli, å lönesumman
avdragas ett belopp av 50 kronor, motsvarande ordinarie tjänstemans
pensionsavgift.

Av de tio hos andre stadsfogden anställda exekutionsbetjäntc vore
en antagen år 1884, två år 1904, två år 1906, tre år 1908, en år 1910
och en år 1912.

Tre av dem skulle således år 1915 vara berättigade till två och
fem till var sitt ålderstillägg, vartill skulle åtgå sammanlagt 2,200 kronor.

Till en början syntes semesterledighet delvis kunna åstadkommas
genom att utmätningsmannen tjänstgjorde för varandra. Till vikariatsersättning
under sådan ledighet samt vid sjukdom eller annat laga förfall
ansågs tills vidare ej behöva beräknas mer än 500 kronor''.

Med iakttagande av vad som blivit föreslaget utgjorde det erforderliga
beloppet

avlöning åt 14 utmätningsmän ä 1,950 kronor.....kronor 27,300

ålderstillägg.................... » 2,200

vikariatsersättningar................. j> 500

Summa kronor 30,000

Då det nuvarande ordinarie anslaget utgjorde 12,200 kronor, skulle
således för exekutionsbetjäntes avlöning år 1915 erfordras ett extra anslag
å 17,800 kronor.

Med hänsyn till vikten för överståthållarämbetet att snarast möjligt
erhålla förstärkning i den hos andre stadsfogden tjänstgörande exekutionsbetjäningen
hemställde slutligen ämbetet, huruvida Kungl. Maj:t för
detta ändamål skulle vilja till användning under senare delen av år 1914
bereda medel till lämpligt belopp.

Statskontoret avgay

december 1913 underdånigt utlåtande statskon to rets

utlåtande
3l/n 1913.

den 31

över överståthållarämbetets ifrågavarande framställning.

Efter att hava erinrat om innehållet av sitt i det föregående omförmälda
utlåtande av den 22 december 1902 och Riksdagens avslag å
den då föreliggande framställningen anförde statskontoret, att emellertid
denna utgång av ärendet icke föranledde statskontoret att ändra sin år
1902 uttalade uppfattning angående statens skyldighet i förevarande hänseende.
Denna uppfattning stödde sig på den år 1884 verkställda grund -

liga utredningen av spörsmålet, vilken utrednings resultat också uttryckligen
»odtaoits av 1885 års Riksdag. »Då »— heter det i statskontorets nu
ifrågavarande utlåtande —» ett av ålder tillämpat förfaringssätt i avseende å ett
visst rättsförhållande lärer vara av samma rättsverkan, som om förfarandet
vore genom lag föreskrivet, kan statskontoret således icke finna annat, än
att statsverkets skyldighet uti förevarande hänseende, i trots av 1903 års
Riksdags beslut, kvarstår oförminskad.»

Vid sådant förhållande och då statskontoret icke hade något att
erinra mot beloppet av den begärda anslagsförhöj ningen, hemställde statskontoret,
att Ivungl. Maj:t i proposition måtte föreslå Riksdagen att till
beredande av förhöjd avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm på
extra stat för år 1915 anvisa ett anslag av 26,700 kronor med rätt för
Kungl. Maj:t att redan under år 1914 disponera ett för senare hälften av
sistnämnda år avsett belopp av 8,900 kronor.

Kommitténs yttrande.

Såsom framgår av den ovan givna historiska redogörelsen har i
den föreliggande frågan rörande skyldighet för staten att stå kostnad för
avlöning åt exekutionsbetjaningen i Stockholm ej blott mellan Stockholms
stad jämte olika statsmyndigheter, å ena sidan, och Riksdagen, å den andra,
yppats stridiga meningar utan jämväl Riksdagen och dess utskott å
olika tider uttalat skilda uppfattningar. Och då löneregleringskommittén
nu övergår till att framlägga sitt uttalande rörande den lösning av förevarande
fråga, som synts kommittén höra förordas, och grunderna därför,
sker det under allt erkännande av, att de svårigheter, denna fråga säkerligen
skall befinnas innefatta, till fullo förklara, hurusom motsatta meningar
kunnat uppkomma och alltjämt vidhållas.

* *

För vinnande av erforderlig orientering rörande det föreliggande
spörsmålets innebörd torde det vara påkallat att till en början, i den mån
ändamålet kräver, redogöra för, huru för närvarande överstäthällarämbetet
är organiserat och kostnaderna för dess uppehållande bestridas.

För det ämbetsverk, överståthållarämbetet utgör, är överståthållaren
chef. Han äger att ensam besluta i alla ärenden, som av honom handläggas,
men är dock pliktig att i sådana, där särskild föredragande finnes,
inhämta dennes samt dessutom i vissa polisväsendet rörande mål, »där så
ske kan», polismästarens mening.

Under ståthållarens uppgift är att, vid ledighet i överståthållarens
ämbete samt då överståthållaren åtnjuter semester eller är hindrad av
förfall, förestå ämbetet, för så vitt ej Konungen förordnat annan person

B—142912. Löner egl er ing skommitténs bet. XLIV.

att uppehålla detsamma. Därjämte har underståthållaren, då överståthållaren
är i ämbetsutövning, att i dennes ställe handlägga vissa ärenden
(utsökningsmål, föreskrivna åtgärder beträffande avhandlingar om lösöreköp
in. fl.), där överståthållaren ej finner nödigt att själv med dem taga befattning,
ävensom att i andra avseenden, när det erfordras och överståthållaren
det äskar, bestrida hans åligganden. Vidare är underståthållaren i
överståthållarens ställe ständig ordförande i vissa direktioner och styrelser.

De till överståthållarämbetet hörande ärendena handläggas på tre avdelningar:
överstäthällaränibetets kansli, överståthållarämbetet för uppbörds ärenden

och överståthållarämbetet för polisärenden.

I kansliet äro anställda en sekreterare, som bland annat är föredragande
för de i kansliet förekommande ärenden, samt två notarier.

Närmast under kansliet räknas lyda de tre stadsfogdarna med den
fördelning av göromål dem emellan, som till sina huvuddrag förut angivits.
Under stadsfogdarna stå för tjänstens bestridande, jämte biträden
å deras expeditioner och en uppbördsinspektör, tillhopa 51 exekutionsbetjänte,
av vilka under förste stadsfogden lyda 7 och under andre stadsfogden
10 »utmätningsmän» samt under tredje stadsfogden 34 »uppbördsman».

Beträffande avdelningen för uppbördsärenden har denna såsom chef
kamreraren, vilken jämväl är föredragande inför överståthållaren. Till
denna avdelning höra vidare en revisor, tillika bokhållare, och 2 kammarskrivare
samt ytterligare 18 uppbördskommissarie^ av vilka dock 2 äro allenast
tillförordnade med hänsyn därtill, att en av stadsfullmäktige i Stockholm
och överståthållarämbetet anordnad utredning rörande lönereglering in. m.
för, bland annat, uppbördsverket ännu icke lett till slutligt avgörande.

Inom avdelningen för polisärenden äro anställda: polismästaren, vilken
är chef för polispersonalen samt i poliskammaren handlägger där förekommande
ärenden och i överståthållarens ställe utövar högsta polismyndigheten
i alla de polisväsendet rörande frågor, med vilka överståthållaren
icke själv tager befattning; polisdomaren, som i polisdomstolen handlägger
och avdömer dithörande mål, samt sekreteraren, vilken har, bland annat,
att inför överståthållaren föredraga de till förevarande avdelning hörande
ärenden, som icke enligt vederbörliga föreskrifter äro hänvisade till handläggning
i poliskammaren eller polisdomstolen.

Inom avdelningen äro ytterligare anställda: förste och andre polisintendenterna,
vilka närmast under polismästaren utöva förmanskap för
polispersonalen; förste notarien, som bland annat är föredragande i de
under polismästarens avgörande hörande mål; 4 notarier; en räkenskapsförare
samt 3 kanslister. Härtill komma en magasinsförvaltare samt 2
amanuenser och åtskilliga biträden ävensom telefonister.

Till denna avdelning höra vidare förste, andre och tredje stadsfiskalerna
samt polispersonalen. Uen sistnämnda utgöres enligt Stockholms
stads stat för år 1915 av följande antal innehavare av ordinarie tjänst:
17 poliskommissarier, en föreståndare för prostitutionsavdelningen, 63
Överkonstaplar, 94 inspektions- och likställda konstaplar samt 578 konstaplar.

Slutligen äro att såsom hos överståthållarämbetet anställda omnämna
åtskilliga förste vaktmästare, vaktmästare och ordonnanser samt manliga
och kvinnliga extra tjänstinnehavare.

Totala kostnaden för uppehållandet av den verksamhet, som tillkommer
överståthållarämbetet med underlydande — härvid således inberäknat
ej blott avlöning till ovan omförmälda befattningshavare utan också utgifter
för hållande av tjänstelokaler, inventarier, bränsle, lyse, renhållning
och dylikt, skriv- och tryckkostnader, böcker, beklädnad och beväring,
läkarvård, pensioner och understöd in. in. — uppgår enligt för år 1915
gällande stater till 3,305,839: n kronor, vartill kommer boställe för överståthållaren.

För bestridande av denna kostnad tillskjuter staten i form av statsanslag
sammanlagt 108,122 kronor. Därav utgår, såsom av det efterföljande
skall framgå, en del direkt för bestridande, till fullo eller till viss andel,
av bestämda utgifter, en annan del åter har karaktär av bidrag till gäldande
av kostnaderna för viss verksamhetsgren. Vad som erfordras utöver statens
tillskott faller på Stockholms stad.

I fråga om de inkomster, med vilka Stockholm har att möta den på
staden fallande andelen av ovannämnda totalkostnad, må nämnas, att inkomster
av den beskaffenhet, att de tillföras staden genom överståthållarämbetets
verksamhet eller eljest annorledes än i form av anslag av statsmedel,
enligt stadens inkomst- och utgiftsstat för år 1915 beräknats till

sammanlagt 188,730 kronor. Sammanlagda beloppet av statsanslag och
övriga inkomster skulle sålunda utgöra 296,852 kronor.

Av ovannämnda totalkostnad för överståthållarämbetets verksamhet
belöper för överståthållaren, underståthållaren och överståthållarämbetets
kansli 356,565 kronor. Till mötande av denna kostnadssumma har staden
att påräkna dels av statsmedel ett belopp av 68,400 kronor såsom anslag
till bestridande, helt eller delvis, av bestämda utgifter, och dels av övriga
inkomster 100,000 kronor, upptagna såsom hörande till kansliet.

Nyssnämnda statsanslags ändamål och fördelning framgå av följande
uppställning.

1) överståthållarens avlöning, 18,000 kronor jämte boställe,
utgår sedan 1860-talet från staden med 9,000 kronor jämte

boställe och av statsmedel med..............kr. 9,000

2) Underståthållarens avlöning, 9,250 kronor, utgår sedan

1880-talet från staden med 2,250 kronor och från staten med . . » 7,000

3) Avlöningarna till sekreteraren, de två notarierna samt
två vaktmästare bestridas uteslutande av statsmedel; och utgår
för sådant ändamål från och med år 1914, frånsett åldei''stillägg,

tillhopa........................

4) Likaledes av statsmedel utgår för extra biträden och

vikariatsersättning in. m. ett ordinarie anslag, år 1909 bestämt
till 5,000 kronor, samt till provisorisk förbättring av manliga
och kvinnliga extra tjänstinnehavares avlöningsförmåner från
och med år 1914 ett extra anslag, för år 1915 fastställt till
10,300 kronor . *...................

5) Till hyresersättning för överståthållarämbetets kanslis

ämbetslokal är avsett ett ordinarie anslag, vid 1908 års riksdag
bestämt till . •....................

6) Till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm

utgår slutligen, på sätt i den historiska framställningen härovan
omförmälts, jämlikt 1885 års Riksdags beslut på ordinarie stat
ett anslag å....................__. . ■_

» 13,300

15,300

» 11,600

» 12,200

Summa kr. 68,400

Beträffande de i förestående uppställning omfönnälda statsanslag torde
följande böra anmärkas.

Alltsedan överståthållarens och underståthållarens ämbeten inrättades
genom 1634 års regeringsform, hava anslag av statsmedel utgått till avlöning
för dessa ämbetens innehavare. Stockholms stads bidrag till denna
avlöning hava tillkommit senare och liksom statens anslag vid olika tillfällen
undergått förändringar.

Avlöningar till de i överståthållarämbetets kansli anställda befattningshavarna
synas hava uteslutande och städse utgått av statsmedel.
Den för dem gällande lönestaten är fastställd av 1880 års Riksdag,
dock att däri den ändring vidtagits, att enligt riksdagsbeslut år 1913 de båda
vaktmästarnas avlöning höjts.

Uti den år 1880 antagna nya organisationen och lönestaten för
överståthållarämbetets kansli fanns för fyllande av det säkerligen alltjämt
med statsmedel tillgodosedda behovet av anslag för extra biträden och
vikariatsersättning m. m. upptaget ett belopp av 4,000 kronor. Detta
höjdes av 1909 års Riksdag till 5,000 kronor. Och till provisorisk förstärkning
av detta ordinarie anslag beviljade 1913 års Riksdag på extra
stat ett anslag av 10,200 kronor, vilket belopp av 1914 åi-s tidigare Riksdag
höjdes till 10,300 kronor.

Sedan Rikets Ständers revisorer av statsverkets förvaltning — och
jämväl Rikets Ständer — vid flera tillfällen anmärkt det oegentliga förhållandet,
att till hyra för de av överståthållarämbetets kansli begagnade
ämbetsrum utbetalningar till årligt belopp av 1,000 riksdaler banko ägde
rum från allmänna indragningsstaten, förnyade revisorerna i sin berättelse
till 1859—1860 årens riksdag samma anmärkning. Och »då Stockholms
stad är att betrakta såsom ett särskilt län, samt staten, vilken för närvarande
bekostar avlöningen för den hos dess överstyrelse anställda personal,
således ej lärer kunna undandraga sig att jämväl framgent bestrida
de utgifter, som med anskaffning av lämplig ämbetslokal åt denna styrelse
äro förenade,» hemställde revisorerna att, därest tjänlig lokal till ämbetsrum
för nämnda styrelse icke kunde upplåtas i något kronans hus eller
hyresmedel på annat sätt än dittills skett beredas, Rikets Ständer måtte

å riksstaten låta uppföra ett särskilt anslag till det belopp, som kunde
anses behövligt för ändamålet.

1 utlåtande i anledning av revisorernas berättelse upplyste statskontoret
bland annat, att ifrågavarande hyresmedel alltsedan den 1 april
1817 utgått av allmänna indragningsstaten.

Rikets Ständer förklarade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 oktober
1860, att de av ovan anförda skäl funnit sig böra instämma uti revisorernas
ifrågavarande framställning, samt anhöllo, att Kungl. Maj:t täcktes
låta undersöka, om lämplig lokal för överståthållarämbetets kansli kunde
beredas i någon kronans byggnad i huvudstaden, eller i annan händelse
till Rikets näst därefter sammanträdande Ständer avlåta framställning i
ämnet.

Efter det sedermera i statsverkspropositionen till 1865—1866 årens
riksdag omförmälts, att lämplig lokal för överståthållarämbetets kansli
icke funnes att tillgå i något av kronans hus i huvudstaden, biföllo Rikets Ständer
tillika gjord framställning, att på överståthållarämbetets stat måtte uppföras
såsom hyresersättning för ämbetets kanslis äinbetslokal enahanda
belopp, som dittills utgått från indragningsstaten, med 1,500 riksdaler.
Detta belopp höjdes av 1872 års Riksdag till 3,000 kronor.

Med hänsyn till behovet av rymligare lokal för överståthållarämbetets
kansli och fördenskull tillämnad överflyttning i annan fastighet
föreslog Kungl. Maj:t 1908 års Riksdag, att anslaget till ifrågavarande
hyresersättning måtte höjas med 8,600 kronor till 11,600 kronor. Riksdagen
biföll framställningen och yttrade i skrivelse den 2 juni 1908 med
anmälan härom, i likhet med statsutskottet, bland annat: »Det lärer nämligen
otvifvelaktigt åligga staten att bestrida kostnaderna för de af öfverståthållarämbetets
lokaler, som äro afsedda för ämbetets verksamhet som
statsinstitution, och då, såvidt Riksdagen kunnat inhämta, endast dylika
lokaler äro med det föreliggande förslaget afsedda, har Riksdagen ej
heller ur denna synpunkt något att mot detsamma erinra.»

I fråga slutligen om anslaget till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm är att hänvisa till den förut här ovan lämnade särskilda utredningen
därom.

-IT

Utav den totala kostnaden för uppehållandet av övcrståthållaräinbetet
faller enligt 1915 års inkomst- och utgiftsstat för Stockholm på overstäthållarärnbetet
för uppbördsårenden ett belopp av 353,355 kronor. Någon
inkomst såsom följd av uppbördsverkets funktion tillflyter icke staden.
Men från staten åtnjuter staden anslag för bestridande (delvis) av avlöningen
åt uppbördsverkets befattningshavare, utgående från och med år
1816 med ett belopp av 11,472 kronor.

I fråga om detta anslag lämnas med ledning av riksdagshandlingar

nedanstående redogörelse.

Intill år 1716 uppburos i Stockholm såväl krono- som kommunalutskylderna
av vissa stadens »ordinarie uppbördsman», avlönade genom
stadens försorg. Men den 3 januari 1716 förordnade konung Karl den
XII, att »några särskilda personer», vilka synas hava kommit att till en tid bära
titeln extra ordinarie uppbördskommissarie^ skulle mot avlöning från staten
antagas »att syssla med Contributions infordrande», vilket förordnande
under år 1719 i visst avseende av Kungl. Maj:t stadfästes. Den 16 april
1734 fann emellertid Kungl. Magt gott resolvera, att med kronouppbörderna
borde förhållas på samma sätt som »uti alla Städer i Riket sker», således
utan kronans gravation, samt att magistraten borde vara ansvarig för denna
uppbörd.

Frågan om kronouppbördskommissariernas avlönande av staten eller
av staden kom emellertid före vid 1734 års riksdag; och förklarade då
Rikets Ständer, att Stockholms stad, »som uti Uppbörden ingen del hade»,
ej heller kunde betungas med uppbördskommissariernas avlöning. I anledning
härav utfärdade Kungl. Maj:t den 10 januari 1735 brev till överståthållaren
med meddelande om Rikets Ständers mening jämte anmaning
om dess iakttagande samt den 26 nästföljande juni vidare befallning,
att ifrågavarande uppbördskommissarie!- »intet kunde av Stockholms stads
enskilta medel avlönas» utan skulle undfå lön av statsmedel genom rätt
för dem att behålla viss del av uppbörden intill en viss totalsumma.

Efter ansökning från överståthållaren hos Kungl. Maj:t att kronouppbördskommissarierna
måtte tillerkännas viss lön enligt tillika avgivet förslag
i stället för förut nämnda provision å uppbörden, förklarade Kungl. Maj:t den
30 juli 1741 ytterligare, att det vore betänkligt att samtycka till någon

förhöjning av den summa, som Rikets Ständer år 1734 själva utsatt för
uppbördskommissariernas avlönande, helst som denna summa »ändå nogsamt
besvärade de Publique medlen emot förra tider, då Stockholms stad lika
med öfriga Städerna i Riket af egna medel bestått, hvad till uppbördens
indrifvande för Kronan har erfordrats».

Frågan om förhöjning av uppbördskommissariernas statsavlöning
kom emellertid åter upp genom framställning från Stockholms magistrat
till 1743 års riksdag. Ständerna förklarade, i fråga om huruvida någon
löneförbättring vore befogad, att det för kronans tjänst och säkerhet vore
nödigt »att de med så tillräckeligt underhåll bliva hugnade, att de, i brist
därav, icke nödsakas Kronans medel att tillgripa»; och vad beträffade,
»huruvida det, som dem uti tillökning kommer att bestås, må av stadsens
enskilta medel komma att förnöjas eller ej», så prövade Ständerna under
erinran om sin förklaring vid 1734 års riksdag även nu billigt, att tillökningen
i uppbördskommissariernas avlöning skulle, »såsom för detta skett,
dem av Kronan bestått varda».

I enlighet med vad Ständerna sålunda uttalat avlät Kungl. Maj:t
den 22 september 1743 brev till överståthållaren med befallning om efterlevande.

Vid 1756 års riksdag förelåg en ansökning av Stockholms magistrat
om ersättning för vad uppbördsverket föranlett i kostnad utöver vad kronan
därtill bestått. I anledning av ansökningen förklarade sekreta utskottet,
bland annat:

l:o att med uppbörden i Stockholm borde förhållas lika som i de
andra städerna, i följd varav magistraten härstädes hade så mycket större
skyldighet att infordra kronutskylderna, som Stockholm framför andra
städer i riket njutit och njöte den förmån, att uppbördsbetjäningen betaltes
av kronan med 2,800 daler silvermynt; och

2:o att den villfarighet, som skett Stockholms stad med en viss
summas beviljande till uppbördsmännens avlöning, icke kunde medföra
den påföljden, att kronan skulle betala allt.

Av dessa och i övrigt anförda skäl avstyrkte utskottet all ersättning
»för förra åren» och fann kronan ej böra betungas mer för Stockholm än för
de övriga städerna i riket. Dock hemställde utskottet tillika, att, därest

4 It

anställande av ytterligare en uppbördskommissarie utöver redan befintliga
— varom magistraten jämväl framställt begäran — skulle finnas nödigt,
honom måtte av Kungl. Maj it tilldelas samma avlöning som de senare
åtnjöte.

Då Kungl. Magt några år senare (1764) i enlighet med nyssberörda
begäran medgav anställandet av ytterligare en uppbördsman, bestämdes
hans lön till 500 daler sirat. Till följd härav kom vad av statsmedel
årligen utgick för avlönande av uppbördskommissarierna att utgöra 3,300
daler smit.

Med sistnämnda belopp oförändrat fortfor statens utgift för avlöningav
uppbördskommissarierna i Stockholm att utgå intill år 1816. Dock
bör härvid anmärkas, att uppbördskommissarierna såsom ersättning för de
uppburna medlens framskaffande till Riksbanken, dit de skulle levereras,
genom avdrag å uppbörden tillgodogjorde sig viss forsellön, benämnd
dragarelön och beräknad efter vissa runstycken för 100 daler. Detta avdrag
torde hava till en början grundat sig allenast på eu praxis, antagligen
tillkommen såsom motsvarighet till lanträntmästarnas s. k. remisslage,
men legaliserades sedermera genom ett Kungl. Majits utslag den 26 februari
1768 och synes hava fortfarit att utgå intill år 1816.

Då nu — frånsett ett obetydligt undantag av övergående natur — icke
någon annan tjänsteman för kronouppbörden i Stockholm än uppbördskommissarierna
åtnjutit lön från staten, samt staten ej heller i övrigt,
såvitt känt är, fått vidkännas någon annan för denna uppbörd speciell
utgift än dragarelönen, så utgjordes statens särskilda kostnad för kronouppbörden
i Stockholm till och med år 1815 av förutnämnda 3,300 rdr
sant och dragarelönen.

Första uppslaget till den förhöjning av statens anslag för uppbördsverket
i Stockholm, som vid 1815 års riksdag beviljades att utgå från
och med år 1816, synes hava givits genom överståthållaren greve Carl Mörners
anhållan i skrivelse den 14 maj 1813 till Kungl. Maj it, att uppbördskommissarierna
måtte beredas ersättning med angivet belopp för förlust,
som tillskyndats dem såsom följd av en till åstadkommande av skyndsammare
uppbörd vidtagen förändring i ordningen för densamma.

7—142912. Lönereglering shommitténs bet. XL1V.

Sedan nämnda skrivelse remitterats till statsberedningen, yttrade
denna i avgivet betänkande, bland annat, att, sedan Konungen och Ständerna
vid 1756 års riksdag förklarat, att vad kronan då till uppbördskommissariernas
avlöning bidroge, vore en viss summa, som kunde ökas
blott med lönen till eu uppbördskommissarie, om en sådan prövades nödig,
samt att staden av egna medel borde tillägga vad därutöver tarvades,
så hade endast den bestämda summan utgått, vilket skett genom att
innehålla densamma av de uppburna medlen. »Stats-Beredningen inser
nogsamt», heter det vidare, »att ehvad större eller mindre andel Kronan
kan böra taga med Staden i denna aflöning, pröfningen och bifallet beror
därtill på Riksens Ständer».

Den ifrågavarande skrivelsen torde icke hava föranlett någon vidare
Åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Frågan om uppbördskommisariernas avlöning upptogs emellertid i
större omfattning av överståthållaren greve Mörner i skrivelse till Konungen
den 10 mars 1815. överståthållaren anhöll nämligen däri, att Kungl.
Maj:t ville dels befria Stockholms stadskassa från den huvudstadens »KronoUppbörds-Verk
åtföljande ordinarie avlöning och denna varda på Kronans
Stat öfverförd,» dels ock bifalla samtidigt föreslagen tillökning av lönerna
till vissa befattningshavare i nämnda verk.

Till stöd för denna framställning hänvisade överståthållaren till Rikets
Ständers beslut vid 1734 och 1742 (1743) årens riksdagar samt
kungl. breven den 10 januari 1735 och den 22 september 1743, under
framhållande härvid, att nämnda ständerbeslut icke, såvitt överståthållaren
hade sig bekant, blivit av senare Ständer upphävda. Vidare åberopades
huvudsakligen följande skäl.

Oaktat nyssnämnda ständerbeslut och kungl. brev hade Stockholms
stadskassa fått tid efter annan vidkännas avlöning till kronouppbördsverket
i staden, och detta ehuru de vid verket anställda personer icke såsom
i andra städer vore tillsatta såväl för uppbörden av stadens enskilda medel
som för att under magistratens tillsyn och uppbördsmannaansvar biträda
med kronouppbörden. Ty för uppbörden av Stockholms stads egna medel
funnes flera särskilda verk med all därtill hörande betjäning, som avlönades
genom stadens försorg. Det borde finnas högst billigt, att de endast och

allenast för handhavandet av kronouppbördsärendena i huvudstaden tillförordnade
nödige personer, såsom utgörande eu särskild stat, även borde av
kronan ensam lönas, helst de icke lika med andra städers uppbördsbet
j än te berodde av magistraten, utan vore ålagda både skyldigheter och
ansvar i det närmaste lika med dorn av landsstaten, som förrättade kronouppbörden
och därtill hörande ärenden uti ett hövdingedöme, där alla som
hade befattning med kronouppbördsärendena lönades av kronan.

Jämväl i andra hänseenden företedde Stockholm, i vad anginge
kronouppbörden, ett till alla övriga städer motsatt förhållande. Ingen
annan stad finge, oavsett avlöningen till uppbördsstaten, vidkännas sa högst
betydliga utgifter för kronouppbörden som huvudstaden. Med undantag
allenast av Stockholm förrättades mantalsskrivningen i rikets städer av
kronans tjänstemän utan kostnad för staden. I Stockholm däremot hörde
dess mantalskommissarie!1 till kronouppbördsverket och vore liksom alla
andra detta verks tjänstemän och betjänte antagna endast och allenast för
kronans tjänst, utan att, i anseende till deras tjänstutövning, staden av dem
hade någon fördel eller nytta så att de kunde, i det avseendet, når som
helst avskedas eller indragas.

Såsom grund särskilt för den äskade löneförhöjningen åt vissa befattningshavare
anfördes i betydlig mån ökat arbete och ansvar.

Nu ifrågavarande skrivelse överlämnades till Rikets Ständers statsutskott
för att komma under övervägande vid statsregleringen.

Statsutskottet anförde i avgivet betänkande, att, vad anginge anhållan
om stadens befriande från den kronouppbördsverket åtföljande ordinarie
avlöning och densammas överförande på kronans stat, det icke kunnat undfalla
utskottet, att uppbörden av allmänna medel uti rikets övriga städer
besörjdes genom magistraten utan någon annan gravation för staten än
den procent, som utav taxerade bevillningsbeloppet jämlikt 1812 års bevillningsstadga
finge innehållas. Men enär, på en annan sida, vore obestridligt,
att i anseende till de skiljaktiga omständigheter, som inträffade
på Stockholms stad och vilka uti överståthållarens ifrågavarande skrivelse
närmare utretts, särskild betjäning i och för mantalsskrivningen samt uppbörden
av allmänna medel i Stockholms stad måste tillförordnas och avlönas,
ansåge statsutskottet både rättvist och billigt, att Stockholms stads kassa

lindrades från denna betjänings ordinarie avlöning jämte de av överståthållaren
föreslagna förhöjningar uti vissa i dåvarande stater uppförda löner,
samt att enligt i betänkandet framlagd beräkning ett belopp av 7,648 rdr
banco uppfördes på riksstatens dåvarande andra huvudtitel att beräknas
från 1816 års början samt quartaliter från statskontoret utbetalas.

Vidare uttalade utskottet, att ett dittills till mantalskommissarierna
utgående expensanslag skulle försvinna samt att en dem förut tillagd provision
å man talspenningarna skulle avskaffas, så att på kronouppbörden i
Stockholm, den måtte bestå av medel som skulle levereras till statskontoret
eller till riksgäldskontoret, icke finge göras några andra avdrag eller
innehållningar, än Ständerna vid 1812 års riksdag bestämt eller vid den
pågående riksdagen funne gott fastställa.

Och slutligen tilläde utskottet, att i övrigt och som det vore av
ganska mycken vikt såväl för kronan som för Stockholms stad, att befattningarna
vid uppbördsverket med noggrannhet och redlighet sköttes, men
detta med nödvändighet påkallade att deras innehavare icke saknade skälig
utkomst ocli bärgning, så hade utskottet ansett det böra åligga Stockholms
stad att, sedan ordinarie eller oförbättrade avlöningen bestredes av allmänna
medel, bestå samma summa, som till betjäningens vid kronouppbördsverket
avlöning år 1814 från stadskassa!! utgått, för att därav tilldela denna betjäning
samma löneförbättring, som för rikets övriga penninglöntagande
ämbets- och tjänstemän blivit (i annat ärende vid 1815 års riksdag) av utskottet
föreslagen.

Vad statsutskottet sålunda föreslagit och uttalat blev av Rikets
Ständer oförändrat beslutat enligt deras skrivelse i ärendet till Konungen.
Dock hade vid föredragning i stånden av utskottets betänkande bondeståndet
för sin del återremitterat ärendet till utskottet, sedan av olika ledamöter
i ståndet erinrats, dels att löners anslående på kronans stat för uppbördsbetj
än ingen i Stockholm skulle leda därhän, att alla övriga städer
även kunde söka eu så beskaffad förmån, dels ock att Stockholms stad
icke borde fritagas från deltagande i nämnda betjänings avlöning, på det
att vidare kostnad, än som redan för det dåvarande vore föreslagen, ej
mätte i framtiden uppkomma för kronan.

Till svar å dessa erinringar yttrade utskottet uti sitt i anledning av
återremisscn avgivna utlåtande, att, såsom utskottets förra betänkande
innehölle, ett helt annat förhållande vore rådande med krono uppbörden i
Stockholm än i de övriga städerna i riket, och att av sådan orsak kronan
ock förut deltagit i uppbördsbokäningens avlöning; och hade utskottet
däruppå grundat sitt betänkande, men likväl föreslagit, att Stockholms stad
skulle för framtiden utgöra vad soin till uppbördsbok aningens avlönande
erfordrades utöver det av utskottet till uppförande på riksstaten föreslagna
beloppet. Vidare uttalade utskottet, att övriga tre stånd redan bifallit utskottets
förslag och att således ärendet därigenom vore slutligen avgjort.

Omförmälda genom riksdagbeslutet i riksstaten från och med år ISIG
uppförda belopp 7,648 rdr banco eller 11,472 kronor har, såsom tidigare
nämnts, alltsedan dess däri kvarstått oförändrat.

Den del av totalkostnaderna för överståthållarämbetet, som tages i
.anspråk för dess avdelning för polisärenden med underlydande, stiger enligt
1915 års stat för Stockholm till 2,595,919: n kronor. Enligt sammastat
uppgå de inkomster, som tillflyta stadens polisväsen, sammanlagda till
116,980 kronor. Bland dessa inkomster ingå två i riksstaten uppförda
anslag, det ena å 28,100 kronor med karaktär av bidrag till uppehållandet
av den verksamhet, som tillhör nu ifrågavarande avdelning av överståthållarämbetet,
och det andra å 150 kronor till bestridande av bestämd utgift.

Rörande dessa båda statsanslag är att omförmäla följande.

Sedan såsom följd av 1809 års statsvälvning Rikets Ständer åter fått
riksstatens fastställande i sina händer, blev i den riksstat, som med ny uppställning
av statsutskottet vid 1809 och 1810 årens riksdag uppgjordes,
överståthållarämbetet upptaget såsom en egen specialstat i sammanhang
med ämbetets utbrytande ur den under senare tiden därförut tillkomna
»Stockholms Slotts Stat»; och upptog denna specialstat för ämbetet »avlöningar
m. in.» till ett belopp av 7,559 rdr (banco).

Emellertid beslöto Ständerna vid nyssnämnda riksdag att i avseende
å avlöningen till åtskilliga i särskilda förteckningar angivna penninglöntagande
ämbets- och tjänstemän hos Kungl. Maj:t förklara, att Ständerna
prövat en årlig löneförbättring av 33 Vs procent billig, men överlämnade

åt Kungl. Maj:t att anbefalla verställigheten härav, så snart en mot behovet
svarande tillgång inträffade, med uppdrag tillika för Kungl. Maj:t
att i man av tillgångarna och efter omständigheterna utsträcka denna
löneförhöjning till övriga tjänstemän.

För 1812 års statsutskott tillkännagav därefter Kungl. Maj:t, att med
tillämpning av Ständernas nyssberörda förklaring vissa av de till överståthållarämbetets
stat hörande personer tillagts lönetillökning. I sammanhang
därmed framhölls, hurusom Kungl. Maj:t funnit frågan om lönerna å
överståthållarämbetets stater vara av mycken vikt och fordra den största
uppmärksamhet, enär lugnet och ordningen så väsentligen berodde av en
i huvudstaden väl organiserad och verksam polis, vilken därför borde hugnas
med en nödtorftig utkomst; och förklarade Kungl. Maj:t sin önskan
vara, att överståthållarämbetets stat måtte erhålla förhöjt anslag.

T skrivelse till Konungen meddelade Ständerna i förevarande ämne,
bland annat, att, då lugnet och ordningen i allmänhet otvivelaktigt i betydlig
mån berodde av en vaksam och driftig polis i huvudstaden, Ständerna
ansåge av särdeles vikt, att befattningshavarna å polisens stat tilldelades
så tillräckliga löner, att inrättningens ändamål bleve uppfyllt. I
sådant avseende hade Ständerna funnit lämpligast, att en viss summa i ett
för allt ansloges, att såsom Kungl. Maj:t funne för gott efter vars och ens
skicklighet och förtjänst samt särskilda omständigheter och behov fördelas
och användas. Och som till polisens avlöning förut ej beståtts mer än
7,758 rdr 16 sk., men denna summa »vid nu uppstegrade varupriser och
levnadskostnader» icke lämnade berörda befattningshavare en nödtorftig
utkomst, utan vilken en nitisk och verksam tjänstgöring icke kunde väntas,
ansloge Ständerna en summa av 15,000 rdr (banco), att i ett för
allt årligen utgå och till polisens avlönande jämte bevakningens underhåll
samt därmed följande utgifter användas, såsom Kungl. Maj:t funne lämpligt
bestämma och förordna.

I statsverkspropositionen till 1817 och 1818 årens statsutskott väckte
Kungl. Maj:t fråga dels om att, i stället för att anvisa en viss summa,
Rikets Ständer måtte för överståthållarämbetet för polisärenden godkänna en
stat, därå de särskilda befattningshavarnas löner specifikt upptoges (personell
lönestat), dels ock om förhöjning av anslaget för ändamålet med omkring

5.000 rdr. Till stud för denna framställning anfördes, bland annat, att
befattningshavarna vid polisen icke blivit delaktiga av den löneförbättring,
som vid 1815 års riksdag beviljats penninglöntagande statstjänare i allmänhet,
»förmodeligen emedan någon personel Löningsstat för denna Inrättning
ej fanns på Riks-Staten uppförd», samt att det utgående anslaget,

15.000 rdr, ej medgåve en erforderlig löneförhöjning.

Rikets Ständer förklarade till svar härå, dels att de ansett den av
dem vid 1812 års riksdag lagda grund för polisinrättningens underhåll,
att viss summa därtill bestodes utan att personell stat upprättades, så
mycket hellre böra bibehållas, som befattningshavarnas antal borde efter
sig företeende omständigheter kunna, såsom Kungl. Maj:t funne lämpligt,
ökas eller minskas, varvid en speciell och ständig lönereglering skulle vara
hinderlig, dels ock att, enär anslaget till polisens underhåll år 1812 förhöjts
med nära 100 procent och därförutom Stockholms stad bidroge till
detsamma samt jämväl någon del av de genom polisens åtgärd inflytande
bötesmedel för ändamålet påräknades och användes, Ständerna funnit någon
ytterligare förhöjning av den år 1812 anslagna summan icke kunna
beviljas.

Med föranledande av framställning från överståthållaren upptogs i
statsverkspropositionen till 1847—1848 årens riksdag frågan om ökning av
statsanslaget till polisen, »poliskammaren», i Stockholm, överståthållaren,
som ansåg en revision av polisens organisation av behovet påkallad, hemställde,
att Kungl. Maj:t för genomförande av den nya organisationen
måtte föreslå statsanslagets höjande med 10,000 rdr (banco), överståthållaren
antog nämligen, att för polisinrättningen i Stockholm, hvilken
i dess början varit betraktad som en statsinstitution — ett förhållande,
som jämväl vunne stöd därav, att lantregeringens polis i det väsentligaste
bekostades av staten — statsverket borde vidkännas halva kostnaden
eller 25,000 rdr samt staden andra hälften (eller utöver redan utgående
21,275 rdr ett tillskott, för vars utverkande från staden åtgärder vidtagits,
av 3,725 rdr). Tillika framlade överståthållaren förslag till reglering
för poliskammaren i avseende å såväl personal som lönebelopp.

Vid fattande av beslut om statsverkspropositionens avlåtande förklarade
sig vederbörande departementschef anse den föreslagna regleringen

utgöra ett oundgängligt villkor för en av behovet påkallad förbättring av
polisväsendet i Stockholm. Och på de av överståthållarämbetet anförda
skäl för statsverkets deltagande i de utgifter, som av ifrågavarande reglering
bleve en följd, samt under förutsättning att stadens årliga anslag
för polisen komme att ökas till 25,000 rdr, hemställde departementschefen
om äskande av 4,000 rdr såsom tillökning i statsanslaget för polisen i
Stockholm, varemot han ansåg annan utväg böra anlitas för anskaffande
av ytterligare erforderliga 6,000 rdr.

1 skrivelse den 20 oktober 1848 (n:r 230) yttrade Rikets Ständer,
bland annat, att det visserligen borde medgivas, att ordningens och säkerhetens
'' vidmakthållande i huvudstaden utgjorde ett föremål av synnerlig
vikt för det allmänna, vadan Rikets Ständer ock genom anvisande av dåvarande
statsanslag för underhållandet av polisväsendet i Stockholm erkänt
och uppfyllt statens åliggande att deltaga i de för sådant ändamål erforderliga
kostnader. Enär likväl det äskade ytterligare bidraget för en
tvivelsutan av omständigheterna påkallad förbättring av nämnda polisväsende
desto mindre syntes böra vid dåvarande inskränkta tillgångar från
statens sida ifrågakomma, som fyllandet av de i omförmälda hänseende
uppgivna behov uteslutande eller åtminstone i första rummet ålåge invånarna
i huvudstaden, hade Rikets Ständer funnit den begärda förhöjningen
i statsanslaget för poliskammaren i Stockholm icke kunna beviljas.

Efter det begäran om ökning av statsanslaget till Stockholms polisväsen
sålunda år 1848 avslagits, vilade denna fråga till år 1856, då densamma
ånyo bragtes å bane i statsverkspropositionen till 1856—1858
årens riksdag.

överståthållarämbetet hade i början av år 1856 hos Kungl. Maj:t
framlagt förslag till reglering av ämbets- och tjänstemannapersonalen och
densammas avlöning såväl i ämbetets kansli som i dess avdelning för
polisärenden.

Med avseende å hela detta förslag anförde överståthållarämbetet
härvid bland annat, att ämbetet vore Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Stockholm och att denna stad i alla officiella förhållanden ansåges utgöra
ett län, vadan grunderna för avlöning till länsstyrelserna samt deras tjänstemän
och betjäning syntes även böra äga tillämpning på överståthållar -

Ämbetets ämbets- och tjänsteman samt betjänte. Stockholm vore icke såsom
rikets övriga städer i besittning av någon donationsjord, av vars avkastning
de dosta städerna bekostade sina styrelsers avlöning och andra
allmänna utgifter, såsom fångvård, exekutionsväsende in. in. Stbckholm
vore vidare Konungens residensstad och säte för rikets kollegier och andra
högre ämbetsverk samt den i grundlagen bestämda samlingsorten för Rikets
Ständer, genom vilka omständigheter Stockholm betydligt skilde sig från
rikets övriga städer och i flerfaldiga hänseenden icke kunde med dem
jämföras. Avlöningen till överståthållarämbetets kanslis befattningshavare
hade också dittills städse bestritts av statsmedel, liksom även polisinrättningen
i Stockholm intill senare tider huvudsakligen underhållits med
sådana medel. Vid övervägande härav och med avseende å de dryga utgifter
Stockholms stad till jämförelsevis vida högre belopp än rikets övriga
städer måste vidkännas för det allmänna, trodde överståthållarämbetet
någon förhöjning i dessa utgifter icke skäligen böra kunna för huvudstaden
ifrågakomma.

Det upplyses i det statsrådsprotokoll, vari redogörelse lämnas för
överståthållarämbetets nu ifrågavarande förslag, att Stockholms stads utgifter
för stadens polis- och nattbevakning, efter en år 1850 vidtagen
förändrad organisation därav samt till följd av ett Kungl. Maj:ts brev den
28 maj 1856, för år belöpte sig till 85,000 rdr banco.

I fråga om sitt förslag i vad det särskilt avsåg polisväsendet androg
överståthållarämbetet vidare, att det från och med år 1813 utgående statsanslaget
till underhåll av Stockholms polis i följd av förändrade tidsförhållanden
och den utvidgning av polisen, som därav påkallats, befunnits
vara i stort missförhållande till huvudstadens bidrag. Detta bidrag, så
betydligt det än vore, hade åtgått ensamt för polispersonalens avlönande
och de med huvudstadens bevakning förenade utgifter, men icke lämnat
tillgång till förbättrande av polismästarens oeh tjänstemännens löner. Då
nu obestridligt vore, att dessa löner icke på långt när kunde giva de nämnda
tjänsternas innehavare en tarvlig bärgning eller i någon mån motsvara
deras mödosamma, maktpåliggande och med obehag förenade tjänsteåligganden,
hade överståthållarämbetet funnit sig böra framställa sitt omförmälda
förslag.

8—142912. Löneregleringskommittcns bet. XLl V.

Enligt statsrådsprotokollet yttrade sig föredragande departementschefen
icke i vidare mån över överståthållarämbetets förslå" än att han

tillstyrkte, att de av ämbetet upprättade nya lönestaterna måtte med vissa
tillika ''angivna ändringar föreslås till antagande hos Rikets Ständer.

Men i själva statsverkspropositionen yttrar Kungl. Maj:t, att, då
Stockholms stad vore att betrakta såsom ett särskilt län och avlöningen
för de till länsstyrelserna hörande tjänstemän och betjänte under senare
tiden blivit efter hand förhöjd, Kungl. Maj:t ansett billigheten fordra,
att en lika förmån beviljades överståthållarämbetets tjänstemannapersonal,
vars dåvarande avlöning onekligen stode i ett alltför ofördelaktigt förhållande
till levnadskostnaderna därstädes. På grund härav och då, vad polisen
anginge, Stockholms egenskap av huvudstad förorsakade, att kostnaderna
för ändamålsenlig organisation och underhåll av polisen bleve
jämförelsevis högre än i rikets övriga städer, vilka själva nödgades bekosta
sin polisbevakning, samt Rikets Ständer från längre tid tillbaka genom
beviljande av ett till underhållet av hela polisinrättningen vid den
tidpunkten i det närmaste tillräckligt statsanslag erkänt statens förpliktelse
att i väsentlig mån deltaga i omkostnaderna för huvudstadens polis,
hade Kungl. Maj:t funnit sig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
på angelägenheten av ökade bidrag från det allmännas sida till avlöningen
åt polisstyrelsen i Stockholm.

På sålunda anförda grunder äskades ökning av det redan utgående
statsanslaget till Stockholms polisväsen med 3,733 rdr 16 sk. banco.

I skrivelse den 6 februari 1858 (n:r 196) yttrade Rikets Ständer,
att de genom anvisande av dittillsvarande statsanslag, 15,000 rdr (banco),
för underhållande av polisväsendet i Stockholm erkänt statens förpliktelse
att deltaga i de för sådant ändamål erforderliga kostnader; och då berörda
anslag även med den tillökning, som blivit äskad, vore jämförelsevis ringa
emot de betydliga bidrag, som Stockholms stad dåmera måste för polisens
underhåll vidkännas, så hade jämväl den för polisen i huvudstaden begärda
anslagstillökning blivit av Rikets Ständer anvisad med 5,600 rdr r:mt.

Enligt kungl. brev den 23 februari 1858 har sedermera allt från
samma år å specialstaten för överståthållarämbetet inom riksstaten varit

uppfört ett .anslag till polisens vidmakthållande i Stockholm till belopp
av 28,100 kronor.

Vidkommande slutligen det å nyssnämnda specialstat jämväl upptagna
anslaget å 150 kronor till gratifikationer åt extra ordinarie tjänstemän
och vaktbetjänte vid poliskammaren i Stockholm, synes detta antagligen
härstamma från äldre tider och vara samma anslag, som enligt
uppgift vid Riksdagen år 1809 såsom ett anslag till poliskammarens expensmedel
å 100 rdr banco överflyttats från åttonde huvudtiteln till den huvudtitel,
under vilken överståthållarämbetet då hörde.

* *

Enligt vad av det föregående framgår, bäras kostnaderna för överståthållarämbetet
av staten och Stockholms stad i förening. Rörande granden
till att så sker, torde någon tvekan icke böra råda. Denna grund
ligger uppenbarligen i det förhållandet, att överståthållarämbetet utgör eu
såväl statlig som kommunal institution.

överståthållarämbetets egenskap av statsinstitution torde vara i huvudsak
angiven genom erinran därom, att i förhållande till staten överståthållarämbetet
för Stockholms stads vidkommande svarar mot länsstyrelsen
för länets.

Vid den nydaning av hela lantregeringen, som genomfördes i och
med 1634 års regeringsform, undantogs allenast Stockholms stad från indelningen
av riket i hövdingedömen eller guvernement. Styrelsen över
Stockholms stad uppdrogs åt en överståthållare, såsom den förste bland
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Jämväl nu gällande instruktion för
överståthållarämbetet av den 1 december 1882 säger, att överståthållaren
är Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholm. Denna instruktion är
upprättad med instruktionen för landshövdingarna i rikets län samt de vid
länsstyrelserna anställda tjänstemän den 10 november 1855 såsom förebild,
och de överståthållarämbetet genom densamma tillagda ämbetsuppdrag
motsvara — med undantag och avvikelser, som föranledas av skillnaden
mellan land och stad samt eljest givna förhållanden — i det hela dem,
som tillkomma länsstyrelse och därunder lydande statstjänstemän.

Beträffande åter överståthållarämbetets egenskap av kommunal institution
finner denna sitt uttryck förnämligast däri, att överståthållarämbetet
bar att till väsentlig del fullgöra de uppgifter, som i andra städer
åligga magistraten och densamma underställda kommunala organ.
Detta förhållande framgår av en jämförelse mellan förordningen om kommunalstyrelse
i stad och den särskilda förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm ävensom av författningarna rörande hälsovård, ordnings-, brandoch
byggnadsväsen för städerna, näringsfrihet, utsökningsväsen m. fl.

Om också sålunda grunden till det faktiska förhållandet, att staten
och Stockholms stad dela bördan av kostnaderna för överståthållarämbetet,
synes vara påtaglig, så hava däremot stridiga meningar icke uteblivit rörande
vilken andel av nämnda kostnader det rätteligen tillkomrne vardera
av de båda bidragande att bära. Här förut lämnade historiska redogörelser
hava nogsamt visat, hurusom under gångna tider dylik meningsskiljaktighet
yppats rörande olika avdelningar inom ifrågavarande ämbetsverk.

Det löneregleringskommittén genom Kungl. Maj:ts remiss nu förelagda
spörsmålet angående avlöningen till exekutionsbetjaningen i Stockholm
härleder sig från en sådan ännu ej utjämnad meningsstridighet mellan
Riksdagen och Stockholms kommun.

Rörande detta spörsmål vill löneregleringskommittén, innan den ingår
på den närmare behandlingen därav, hava från det föregående och i
övrigt erinrat om följande.

Sedan Kungl. Maj:t föreslagit 1900 års Riksdag att höja det ordinarie
anslaget å 12,200 kronor till avlöning åt exekutionsbetjänte i Stockholm
med 3,800 kronor, blev denna framställning av Riksdagen avslagen.
Såsom huvudskäl för detta Riksdagens beslut torde hava gällt, att, då det
ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader, som vore förknippade
med exekutionsväsendet därstädes, anledning ej förelåge att bevilja Stockholms
stad, som redan vore särskilt gynnad med ett bidrag från statsverket
för ändamålet, förhöjning av detta bidrag.

I anledning av Riksdagens beslut hänvände sig överståthållarämbetet
till Stockholms stadsfullmäktige med anhållan, att ett anslag å

samma belopp, 3,800 kronor, måtte anvisas såsom bidrag till exekutionsbetjäningens
avlöning, men blev denna anhållan den 11 november 1901
avslagen av stadsfullmäktige.

Efter framställning från överståthållarämbetet under oktober 1902
avgav Kung!. Maj:t till 1903 års Riksdag förnyat förslag om höjning av
förutnämnda ordinarie anslag å 12,200 kronor, nu med 4,200 kronor.
Även detta förslag blev emellertid av Riksdagen avslaget under åberopande
ånyo av nyss anförda skäl.

I det bekymmersamma läge, vari frågan genom detta avslag kommit,
anhöll överståthållarämbetet åter hos stadsfullmäktige om anvisande av
nödiga anslag, nämligen dels för höjande av avlöningen till 7 under andre
stadsfogden lydande utmätningsman och för avlöning åt ytterligare 3 dylika
utmätningsmän ett årligt anslag å 6,600 kronor samt dels för avarbetande
av balans ett anslag för en gång å 4,500 kronor. Stadsfullmäktiges
beredningsutskott tillstyrkte anslagens beviljande, dock endast
tills vidare och under uttalande av den uppfattning, att det fortfarande
som dittills ålåge statsverket att sörja för ifrågavarande exekutionsbetjänings
avlöning samt att anslagets beviljande icke innebure någon eftergift
i denna principiella ståndpunkt. Stadsfullmäktige fattade den 26
februari 1906 beslut i överensstämmelse med beredningsutskottets hemställan.

I skrivelse den 6 augusti 1912 anhöll överståthållarämbetet sedermera
i sammanhang med avgivande av statförslag för år 1913 om förhöjning
av stadens årliga anslag med 7.500 kronor. Syftet var att vinna
möjlighet dels att ytterligare förbättra avlöningen till de dåvarande utmätningsmannen
hos andre stadsfogden och dels att med hänsyn särskilt
till inkorporeringen från och med år 1913 av Brännkyrka socken inrätta
två nya utmätningsmannabefattningar under andre stadsfogden.

Den sålunda åter uppkomna frågan rörande Stockholms stads förpliktelse
i fråga om avlönande av exekutionsbetjäningen därstädes blev
emellertid för utredning och yttrande överlämnad till förut omförmälda,
under år 1912 av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige tillsatta kommitté
för reglering av överståthållarämbetets stater m. in.

För denna kommittés den 10 april 1913 avgivna yttrande och förslag
har redogörelse lämnats härovan (sid. 32—35). Dessa förslag, såvitt
i detta sammanhang är av betydelse, kunna sammanfattas sålunda:

Kommitterade föreslå stadsfullmäktige, att de under tredje stadsfogden
lydande utmätningsmannen må framgent som hitintills avlönas av Stockholms
stad ävensom att staden måtte åtaga sig att för framtiden svara
för avlöning enligt tillika avgivet förslag åt de under förste stadsfogden
ställda utmätningsmannen. Till dessa sistnämnda utmätningsmän, 7 till
antalet, har hittills ej utgått annan gottgörelse än dem tillkommande
sportler, allenast med det undantag, att envar av två av dem tilldelats 500
kronor från statsanslaget å 12,200 kronor.

Däremot uttala kommitterade i fråga om de andre stadsfogden underställda
utmätningsmannen den åsikten, att skyldigheten att avlöna åtminstone
denna del av exekutionsbetjäningen bör åligga staten, samt förklara,
att på grund härav och då genom den av kommitterade föreslagna
regleringen det från statsverket utgående anslaget till exekutionsbetjäningens
avlöning kunde i sin helhet disponeras för avlöning åt nu ifrågavarande
utmätningsmän, kommitterade icke kunde tillstyrka, att Stockholms
stad beviljade ytterligare anslag för sådant ändamål, förrän frågan
om skyldigheten att bestrida denna avlöning blivit i vederbörlig ordning
avgjord.

I den överståthållarämbetets skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 oktober
1913, som föranlett förevarande remiss till löneregleringskommittén,
synes överståthållarämbetet hava utgått från det läge av frågan om skyldigheten
att avlöna exekutionsbetjäningen i huvudstaden, vari samma fråga
komme genom ett godkännande från kommunens sida av förutnämnda
utredningskommittés förslag.

överståthållarämbetet uttalar nämligen, att det ville synas ämbetet,
som om avlöningen till den egentliga exekutionsbetjäningen i huvudstaden,
åtminstone med den begränsning, som av utredningskommittén ifrågasatts,
borde utgå av statsmedel. Och överståthållarämbetet har fördenskull
ansett sig böra göra den framställning i frågan, som överensstämde med
en sådan ståndpunkt.

De hemställande!!, vilka av överståthållarämbetet göras i skrivelsen,
avse också allenast utmätningsmannen under andre stadsfogden samt gå
ut på utverkande av den förhöjning i beloppet av de redan »till avlöning
åt exekutionsbetjäningen i Stockholm» utgående statsmedel, som vid medlens
användande uteslutande för dessa utmätningsmäns avlönande vore
behövlig enligt av ämbetet samtidigt föreslagna avlöningsgrunder.

I betraktande av vad sålunda förekommit anser sig löneregleringskommittén
böra vid behandlingen av det genom ifrågavarande kungl. remiss
överlämnade ärende utgå från, att i fråga om skyldighet för staten
eller för Stockholms stad att bekosta avlöningen åt den egentliga exekutionsbetjäningen
i Stockholm meningsskiljaktigheten mellan staten och
staden gäller allenast avlöningen åt de under andre stadsfogden ställda
utmätningsmannen.

Vad alltså angår spörsmålet om skyldigheten att bestrida avlöningen
till sistnämnda exekutionsbetjänte, är till eu början att erinra om den av
kungl. statskontoret omfattade mening.

Statskontoret har, såsom i det föregående omförmälts, vid två tillfällen
uttalat sin åsikt i ämnet. 1 underdånigt utlåtande den 22 december
1902 i anledning av överståthållarämbetets skrivelse till Kungl. Maj:t
den 27 oktober samma år förklarade statskontoret sig anse skyldighet för
staten att bekosta exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning vara ådagalagd
genom förut omnämnda, av häradshövdingen Bergius verkställda utredning.
Och i utlåtandet den 31 december 1913 över den överståthållarämbetets
framställning, som föranlett förevarande ärendes hänskjutande
till löneregleringskommitténs yttrande, förklarar statskontoret, att
det icke av 1903 års Riksdags avslag å då föreliggande framställning i
ämnet föranletts att ändra sin år 1902 uttalade uppfattning. Härvid tilllägger
statskontoret såsom avgörande grund för denna sin ståndpunkt att,
»då ett av ålder tillämpat förfaringssätt i avseende å ett visst rättsförhållande
lärer vara av samma rättsverkan, som om förfarandet vore genom
lag föreskrivet», statskontoret icke kunde finna annat, än att statsverkets
skyldighet uti förevarande hänseende, i trots av 1903 års Riksdags
beslut, kvarstode oförminskad.

<!4

För såvitt den i nyss anförda tillägg angivna grunden för statskontorets
mening får anses innebära, att för staten förelåge en fullt gällande
rättslig plikt att svara för avlöningen åt de andre stadsfogden underställda
exekutionsbetjänte, synes riktigheten av statskontorets åsikt med
fog underkastad starkt tvivel.

Väl är det, såsom av här förut lämnad historisk redogörelse framgår,
sant, att redan från och med senare delen av 1600-talet statsmedel
utgått för avlöning av exekutionsbetjäningen i Stockholm, ävensom att
dessa statsmedel under eu tid framåt torde hava förslagit till denna avlönings
bestridande. Men det är ock likaså sant, att, sedan anvisade statsmedel
visat sig otillräckliga, andra tillgångar än statsmedel tagits i anspråk
för avlönande av nämnda exekutionsbetjäning. Staten har således
icke av ålder och intill nuvarande tid ensam vidkänts kostnaderna för den
avlöning, som erfordrats för den i Stockholm nödiga exekution sbetjäningen Vidare

får icke lämnas utan tillbörligt avseende det förhållandet,
att den statsanslag beviljande myndigheten, Rikets Ständer eller Riksdagen,
vid upprepade tillfällen bestritt eller åtminstone uttalat tvivelsmål om
förefintligheten av skyldighet för staten att vidkännas ifrågavarande avlöningskostnad
och därvid antytt, att samma kostnad rätteligen borde bestridas
uteslutande av Stockholms stad. Så exempelvis, enligt vad förut anförts,
vid riksdagarna åren 1851, 1866, 1900 och 1903.

Beaktas bör härvid jämväl, att dessa uttalanden av Rikets Ständer
eller Riksdagen falla inom tidsskeden, under vilka, i sammanhang med
starkt stegrad utveckling på många samhällsområden, behov av en klarare
fördelning mellan stat och kommun av omsorgen om allmänna angelägenheter
allt mera gjort sig gällande och fortskridit i sitt genomförande.

Vid nu anförda förhållanden och då, i saknad av behörig föreskrift
om plikt för staten uti förevarande avseende, dylik plikt icke torde kunna
antagas uppkomma utan bifall eller erkännande av den anslagsbeviljande
statsmyndigheten och ännu mindre mot dess bestridande, synes den av
statskontoret utvecklade meningen icke kunna antagas såsom riktig.

o no

Såvitt för löneregleringskommittén är känt, har icke från någon
annans sida än statskontorets gjorts gällande, att eu klar rättslig skyldig -

het att vidkännas ifrågavarande avlöningskostnad ålåge statsverket. Där
eljest den meningen omfattas, att det tillkommer statsverket att bära denna
kostnad, synes det mera vara fråga om ett »böra» än om en definitiv rättslig
plikt. Och även om förhållandet uttryckes såsom utgörande eu »skyldighet»
för staten, betecknas därmed egentligen blott resultatet av en uppskattning
av skälighets- och billighetsgrunders betydelse för frågan om
kostnadsbördans läggande på staten eller staden.

De grunder av nyssberörda art, som i avgivna uttalanden anföras
till stöd för eller emot ifrågavarande avlöningskostnads läggande på den
ena eller den andra, skola i det följande vinna omnämnande.

Den tidigare omförmälda, år 1912 av överståthållarämbetet och Stockholms
stadsfullmäktige tillsatta kommittén för reglering av överståthållarämbetets
stater m. m. kom, såsom jämväl förut är anfört, vid sin utredning
av frågan om exekutionsbetjäningens avlöning till det resultat, att
skyldigheten att avlöna åtminstone de hos andre stadsfogden anställda
utmätningsmän borde åligga statsverket.

Kommitterade erinra i sin behandling av nämnda fråga till en början
därom, att kostnaden för exekutionsbetjäningens avlöning för närvarande
bestrides av statsverket och Stockholms stad i förening, samt att skyldigheten
att utgöra denna avlöning sedan lång tid tillbaka varit föremål för
statsmyndigheternas och Stockholms stadsfullmäktiges prövning.

Då kommitterade därefter gå att söka i vad på dem ankommer ernå
en lösning av denna fråga, förklara sig kommitterade såsom grundläggande
utgångspunkt antaga eu skillnad med hänsyn till tjänsteåligganden emellan
de tre grupperna exekutionsbetjänte under resp. förste, andre och tredje
stadsfogden. Denna olikhet bestämdes av den olika arten av de göromål,
som blivit tilldelade de särskilda stadsfogdarna. (Se härom kungl. kungörelsen
den 15 september 1911.)

Rörande denna olikhet anföra kommitterade, att förste stadsfogden, som
hade att verkställa domar huvudsakligen i tvister mellan huvudstadens
befolkning och alltid mot i Stockholm bosatt person, samt tredje stadsfogden,
som hade till uppdrag att åt Stockholms kommun hos dess inbyggare
indriva obetalda allmänna utskylder, båda hade att i sin tjänstgöring

9—142912. Löneregleringskoinmittcns bet. XL1V.

bevaka ett huvudsakligen kommunalt intresse. Andre stadsfogden dåremot,
vilken vore sysselsatt med indrivning av oguldna utskylder åt främmande
kommuner, verkställighet av utslag i brottmål och lämnande av
handräckning åt andra myndigheter, kunde sägas utöva en verksamhet, som
mera tillhörde statens intressesfär.

Den sålunda angivna artskillnaden mellan de särskilda stadsfogdarnas
göromål framträdde även i motsvarande olikhet hos de resp. stadsfogdar
underställda exekutionsbetjäntes verksamhet och hade »uppenbarligen
lagts till grund för stadens övertagande till vissa delar av kostnaderna för
exekutionsväsendet» (nämligen särskilt avlöningen åt de hos tredje stadsfogden
anställda »uppbördsman»).

Beträffande vad av kommitterade i övrigt anförts rörande utmätningsmännens
under andre stadsfogden avlönande, hänvisas till härovan förekommande
historiska redogörelser.

Såsom man finner, hava ifrågavarande kommitterade såsom huvudsakligt
stöd för sina förslag i fråga om bekostandet av avlöningen till
exekutionsbetjäningen i Stockholm åberopat en av kommitterade angiven
olikhet i naturen av de göromål, som enligt för närvarande gällande arbetsfördelning
mellan de tre stadsfogdarna tillkomma envar av dem och de
honom underlydande exekutionsbetjänte. Den sakliga styrkan av kominitterades
förslag blir alltså beroende av hållbarheten utav den antagna indelningsgrunden
och den tillämpning därav, förmedelst vilken den åberopade
artskillnaden mellan de olika stadsfogdarnas göromål utfunnits.

Indelningsgrunden skulle nu enligt de nämnda kommitterade vara de
särskilda stadsfogdegöromålens egenskap att utgöra antingen en kommunal
eller en statlig angelägenhet, ett kommunens eller ett statens intresse.

Vad då angår denna grund för indelningen, synes densamma i
dess nämnda abstrakta formulering, såsom indelningsprincip, äga mycket
berättigande. Men för dess användbarhet på ett föreliggande praktiskt fall
i syfte att avgöra, på vem kostnaderna böra stanna, torde en ovillkorlig
betingelse *vara att uppställa, nämligen den, att bestämmandet av vad som är
en kommunens och vad en statens angelägenhet sker i nödig överensstämmelse
med den uppfattning, som för liknande fall vid den ifrågavarande

tidpunkten gör sig gällande i lagstiftningen och det offentliga livet i
allmänhet.

Iakttagandet av denna betingelse torde finnas vara nödvändigt vid
det förhållande, att åsikterna om vad som rätteligen är att anse såsom ett
kommunalt eller såsom ett statligt intresse, ofta nog visat sig ej blott
växlande enskilda eller grupper av enskilda emellan utan ock olika enligt
den i det allmänna godkända åskådningen vid olika tider. Iakttages betingelsen
icke, kan det erhållna resultatet beträffande kostnadernas bärande
icke heller förväntas vinna godkännande.

I fråga nu om den tillämpning av omförmälda indelningsprincip,
som gjorts av nämnda utredniiigskommitteradc, är att framhålla, hurusom de
resultat, till vilka kominitterade kommit, i väsentliga avseenden icke torde
låta sig nöjaktigt förenas med den för närvarande i det offentliga gällande
uppfattningen vid särskiljande av kommunala och statliga angelägenheter.

Då så t. ex. kominitterade om förste stadsfogden — vilken har att mot
i Stockholm bosatt person verkställa dom i tvistemål och vidtaga annan
på stadsfogde beroende åtgärd enligt utsökningslagen — uttala, att han
har att i sin tjänsteutövning bevaka ett huvudsakligen kommunalt intresse,
må häremot framhållas, att verkställighet av dom i mål av nämnda natur
icke någonsin i vårt land torde hava erkänts såsom en kommunal angelägenhet,
så att beslutanderätt om villkor och sätt för sådan verkställighet tillkomme
kommunala myndigheter.

Samma uttalande som beträffande förste stadsfogden göres av kommitterade
också i fråga om tredje stadsfogden. Denne har dock att indriva,
förutom i Stockholm påförda kommunalutskylder samt vissa avgifter med
kommunal karaktär, jämväl alla i Stockholm debiterade kronoutskylder.

Vidare anse kommitterade andre stadsfogden utöva en verksamhet, som
mera tillhör statens intressesfär. Detta omdöme torde knappast i sin allmänhet
godkännas av den offentliga meningen, och särskilt icke i vad
angår den största gruppen av de till denne stadsfogde hörande ärenden,
den som avser indrivning av utskvlder och liknande avgifter åt främmande
kommuner. (Jfr tabellen å sid. 36. Enligt löneregleringskommittén
tillhandakomna ytterligare upplysningar rörande de under år 1913 till andre
stadsfogden inkomna 32 028 ärendena avsågo av dem: 12 017 kommunal-,

municipal-, präst- m. fl. liknande utskylder; 8 447 kronoutskylder; 6 4ot>
verkställighet av beslut och utslag i brottmål samt 5 108 övriga ärenden.)
Den berörda största gruppen av ärenden uppfattas säkerligen i allmänhet,
i överenstämmelse med gällande rätts otvivelaktiga ståndpunkt, såsom innefattande
klart kommunala angelägenheter, ehuruväl i vissa fall statens
befattningshavare kunna komma att mot särskild ersättning anlitas för deras
slutliga bevakande.

Om än till andre stadsfogdens befattning även höra ärenden, som
utgöra statliga angelägenheter (åtgärder för verkställighet av utslag i brottmål,
indrivning av kronoutskylder i visst fall, m. in.), synes dock sålunda
utredningskommitterades allmänna omdöme beträffande denne stadsfogde, att
han »kan sägas utöva en verksamhet, som mera tillhör statens intressesfär»,
till sin giltighet tvivelaktigt eller i allt fall osäkert såsom beroende av
växlingar i frekvensen för olika grupper av ärenden och även möjligen
andra, förändring underkastade omständigheter. Detsamma måste ock gälla
den följd beträffande avlönandet av de under andre stadsfogden lydande
utmätningsman, som skulle härledas ur detta omdöme, nämligen att staten
ägde skyldighet att vidkännas kostnaden därför.

Ett godtagande av denna följdsats såsom bindande torde emellertid
under för närvarande rådande förhållanden så mycket mindre kunna påyrkas,
om man erinrar sig, att otvivelaktigt statliga angelägenheter kunna genom
lagstiftningen vara hänvisade att handhavas på kommunernas bekostnad,,
samt att så just är händelsen för rikets städer i allmänhet i fråga om den
andre stadsfogden i Stockholm tillagda befattning med verkställighet av
utslag i brottmål, indrivning av kronoutskylder, debiterade på annan ort,,
m. fl. ärenden. Vad sist nämnts är ju också fallet beträffande bland annat
den till tredje stadsfogden i Stockholm hörande indrivning av kronoutskylder.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts, särskilt i anledning
av omförmälda kommunala kommitterades yttrande och förslag, synes det
löneregleringskominittén, som om man närmast skulle ledas till den ståndpunkten,
att under rådande förhållanden kostnaden för avlönande av de hos
andre stadsfogden anställda exekutionsbetjänte borde liksom avlöningskostnaden
för övrig exekutionsbetjäning i Stockholm falla på staden själv.

<59

Vid de tillfällen, då Riksdagen vägrat bifall till gjord framställning
om ökning av anslaget till exckutionsbetjäningens i Stockholm avlöning, har
även Riksdagen antagit eller åtminstone ifrågasatt såsom den egentligen
riktiga den meningen, att Stockholms stad hade att själv vidkännas kostnaden
för denna avlöning. Riksdagen har framhållit, hurusom (i allmänhet)
rikets övriga städer ägde att bära utgifterna för exekutionsväsendet
därstädes, samt förklarat, att, då därtill komrae, att Stockholms stad i motsats
till städerna i övrigt vore särskilt gynnad med ett anslag för dess
exekutionsbetjänings avlönande, Riksdagen så mycket hellre saknade anledning
att bifalla nämnda framställningar.

Nu omförmälda ståndpunkt synes också vara fullt konsekvent, så
länge man uteslutande fäster sig vid Stockholms egenskap av stad. Likställighet
mellan Stockholm och rikets övriga städer i allmänhet påkallar
då uppenbarligen, att Stockholm får vidkännas utgifterna för sådana allmänna
angelägenheter, som det enligt gällande ordning ovedersägligen åligger
andra städer att bekosta.

Emot den av Riksdagen sålunda angivna uppfattningen hava emellertid
erinringar i olika avseenden gjorts gällande från deras sida, som, utan
att åberopa en statens rättsliga plikt att bestrida kostnaden för exekutionsbetjäningens
i Stockholm avlöning, likväl anse staten böra ensam vidkännas
denna avlöningskostnad, åtminstone till den omfattning, varom här är fråga.
Dessa erinringar synas kunna till det väsentliga sammanfattas sålunda.

Vid överståthållardömets inrättande år 1634 och sedermera allt framgent
har detsamma i det hela likställts med rikets län vart för sig. Denna
likställighet i huvudsak har städse funnit uttryck såsom grund för lagstiftning
och administrativa åtgärder. Allenast såsom en av givna faktiska
förhållanden påkallad praktisk följd — val mestadels sammanhängande
därmed, att, såsom det i 1634 års regeringsform heter, överståthållaren i
Stockholm »haver intet land eller landfolk under sig» utan till ämbetsområde
fått uteslutande en stad, därtill rikets största och huvudstad — har
lantregeringsenheten överståthållardömet kommit att på en och annan punkt
av den administrativa organisationen förete en modifikation i jämförelse
med de övriga lantregeringsenheterna, länen.

En sådan punkt har förelegat inom exekutionsförvaltningen. 1 överståthållardömet
var överståthållarämbetet såväl över- som underexekutor.
Inom länen åter var väl länsstyrelsen (undantagandes beträffande två städer)
överexekutor, men särskilda underexekutorer funnos både för landsbygden
och för städerna — för de senare deras magistrater. Denna olikhet ägde
bestånd, till dess nya utsökningslagen med år 1879 trädde i kraft.

I sammanhang därmed att då i rikets övriga städer i allmänhet
överexekutorsbefattningen övertogs av magistraten, överlämnades såväl i
dessa städer som i Stockholm underexekutorsgöromålen åt nyinrättade, av
kommunen avlönade stadsfogdetjänster. I överståthållarämbetet såsom
exekutiv myndighet inskötos sålunda två stadsfogdar-underexekutorer, vilka
avlönades av staden; men till avlöning åt de dessa stadsfogdar underställda
exekutionsbetjänte liksom åt tjänstemännen i det egentliga kansliet
utgick fortfarande såsom förut anslag av statsmedel.

Det kan sålunda sägas, att staten alltsedan äldre tider anvisat medel
för avlöning åt de egentliga exekutionsbetjänte i Stockholm. Och statens
skyldighet att därmed fortfara har tid efter annan av Riksdagen erkänts
genom beviljande av ökning av det anvisade anslaget för förhöjning av
denna avlöning eller för inrättande av nya exekutionsbetjäntsysslor.

I betraktande av vad sålunda erinrats, borde staten vidkännas skyldighet
att bestrida kostnaden för avlönande av exekutionsbetjäningen i
Stockholm samt i allt fall och så mycket hellre av de exekutionsbetjänte,
om vilka nu är fråga.

Beträffande nu omförmälda erinringar, såvitt de innefatta, att avlöningsskyldigheten
av ålder ålegat statsverket samt att denna skyldighets
fortvaro jämväl på senare tider erkänts av representationen, får löneregleringskommittén
hänvisa till vad ovan i dessa hänseenden yttrats i anledning
av den utav statskontoret omfattade åsikt, i förevarande ämne.

Vidkommande åter det åberopade förhållandet, att överståthållarämbetets
förvaltningsområde städse varit och allt fortfarande är att i det
hela jämnställa med ett län, så synes detta förhållande icke kunna frånkännas
en viss betydelse i riktning av statsmedels anvisande för avlöning till exe -

kutionsbetjäningen i Stockholm. Ser man till, huru inom ett län enligt
nuvarande ordning kostnaderna för de exekutiva ärendenas förvaltning
fördela sig emellan staten och kommunerna, så visar sig följande.

I länets städer utövas i allmänhet överexekutorsbefattningen av magistraten,
eventuellt enligt Konungens förordnande av viss ledamot därav,
underexekutorsgöromålen däremot av stadsfogde eller den han enligt vederbörliga
föreskrifter satt i sitt ställe. Alla dessa, såvitt de äro ordinarie
befattningshavare, avlönas av stadskommunen ensam. Vad nu sagts om
behörig exekutiv myndighet i stad gäller såsom regel. Rörande de avvikelser
därifrån, som författningsenligt förekomma, torde icke vara nödigt
att här lämna redogörelse (jämför utsökningslagen § 1 samt kungl. förordningarna
den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande,
§ 23, och den 12 juli 1878 angående förtindrade föreskrifter om utmätning
för krono- eller kominunalutskylder, allmänna avgifter in. m.).

För länets landsbygd åter är Kungl. Maj:ts befallningshavande överexekutor,
och underexekutors göromål handhavas av kronofogde resp.
vederbörligen förordnad länsman eller annan av befallningshavanden godkänd
person eller ock under vissa förhållanden fjärdingsman. De ordinarie
eller med motsvarande förordnande försedda innehavarna av nu nämnda
befattningar få sin avlöning av statsmedel, allenast med undantag av fjärdingsmannen,
vilka avlönas av kommunen.

Tar man i sikte ett län i dess helhet, framgår således, att dess
befattningshavare med exekutoriska uppgifter avlönas dels med kommunala
och dels med statsmedel, ävensom att, om man tänker endast på handhavarna
av underexekutorsgöromålen, förhållandet är det nämnda även med
avseende å dem.

Då nu övei-ståthållardömet är att jämnställa med län, har det förhållande,
som inom länen äger rum i fråga om bestridandet av kostnaderna
för underexekutorsgöromålens besörjande, också fått göra sig gällande inom
överståthållardömet — med andra ord, statsverket har vidkänts en del
av kostnaden för avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm. Att så
sker, äger således sin förklaring i överståthållarämbetets historiskt givna
ställning. Tv fäste man sig allenast vid den omständigheten, att Stockholm
är eu stad, och fördenskull jämförde dess förhållanden endast med

övriga städers, så hade man förbisett det faktum, att överståthållardömet
städse varit att jämnställa med ett län.

Löneregleringskommittén kan däremot icke finna, att Stockholms
egenskap att såsom lantregeringsenhet motsvara ett län skulle kunna anses
berättiga den slutsats, att staten borde ensam åtaga sig all den sistnämnda
avlöningskostnaden. Längre än till att motivera ett bidrag till denna kostnad
räcker, enligt löneregleringskommitténs uppfattning, i varje fall icke
Stockholms berörda egenskap.

Emellertid har även uppfattningen, att i anslutning till de historiska
förhållandena bidrag från statens sida skäligen fortfarande borde utgå, blivit
satt i tvivel under åberopande av, att fjärdingsmännen, vilka för länens
landsbygd skulle utgöra motsvarigheten till andre stadsfogdens i Stockholm
exekutionsbetjänte, erhölle avlöning av kommunernas medel. Detta inkast
föranleder kommittén att anföra följande.

Det är riktigt, att en del åligganden av dem, som tillhöra fjärdingsmannasysslan,
äro desamma, som tillkomma sistnämnda exekutionsbetjäntes
befattning. Dessa för de båda tjänstekategorierna enahanda åligganden
utgöras huvudsakligen av följande grupper av ärenden, nämligen:

a) indrivning, genom avfordrande av godvillig betalning och eventuellt
genom utmätning av lös egendom, utav dels sådana krono- och
kommunalutskylder samt avgifter till folkskola, kyrka eller prästerskap,
som blivit debiterade å ort utom vederbörande distrikt, och dels andra
allmänna avgifter, expeditionslösen, ersättningar in. m., om vilka förmäles
i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m.,

b) indrivning, genom krav på godvilligt erläggande, av böter och
viten ävensom eventuellt den betalningsskyldiges införpassande till fångvårdsanstalt
för undergående av förvandlingsstraff,

c) indrivning, genom avfordrande av godvillig betalning, utav ersättningar
i åtskilliga fall, då dessa förskotterats av statsmedel, och

d) delgivning av stämningar, kallelser, kommunikationer m. m.

De nu nämnda för fjärdingsmän och ifrågavarande exekutionsbetjänte
gemensamma grupper av göromål utfylla i det allra närmaste om -

fanget av de senares tjänsteåligganden. Så är däremot icke förhållandet
i fråga om fjärdingsmannen.

Enligt gällande instruktion m. fl. stadganden har en fjärdingsman
att utöver nyss angivna göromål ombesörja eller biträda vid en mångfald
olika uppgifters handhavande. Såsom exempel på dylika uppgifter må
nämnas: verkställighet av domar och utslag i allmänhet, beivrande av
brott, verksamhet i ordnings-, säkerhets- och sundhetspolisens intresse,
närvaro vid marknader, auktioner och andra tillfällen av större folksamling,
värnpliktigas inskrivning och mönstring, truppers tåg och inkvartering,
fortskaffande av fångar i egenskap av extra fånggevaldiger, tillsyn över
lösdrivare och bettlare, tillsyn å vägar, broar och färjor, åtgärder i anledning
av smittosamma kreaturssjukdomar, eldsvåda, översvämning m. fl.
liknande händelser, åtgärder för och i anledning av mantalsskrivning, utdelning
av debetsedlar samt indrivning, eventullt genom utmätning av
lös egendom, av sådana utskylder till kronan, kommun, folkskola, kyrka
eller prästerskap, som debiterats inom vederbörandes tjänsteområde.

Med anledning av det, enligt vad nu påpekats, betydligt större
omfång, som fjärdingsmannens verksamhet äger i jämförelse med de
ifrågavarande exekutionsbetjäntes, kan frågas, dels i vad mån de åligganden,
som äro gemensamma för nämnda båda kategorier av befattningshavare,
representera olika stor myckenhet arbete för den ena och
för den andra av dem, dels ock huru den i följd av samma åligganden
för fjärdingsmannen uppkommande arbetskvantiteten förhåller sig till hans
av övriga tjänsteuppgifter orsakade arbete.

Beträffande den förra av dessa frågor är till en början att säga, att de
nämnda gemensamma åliggandenas förrättande ej blott nästan helt och
hållet upptager de ifrågavarande exekutionsbetjäntes arbetstid i tjänsten
utan visat sig icke kunna av det nuvarande antalet betjänte, tio, medhinnas
inom författningsenlig tid (se överståthållarämbetets förut refererade
skrivelse den 21 oktober 1913). Andre stadsfogden själv har enligt inhämtad
uppgift sedan lång tid av övriga tjänstegöromål varit förhindrad
att i något fall verkställa ett exekutivt ärende av beskaffenhet, att dess
förrättande kunnat överlämnas till exekutionsbetjänt.

10—142912. Lönereglering skommitténs bet. XLIV.

Att omförmälda gemensamma åligganden skulle i samma grad, som
nu nämnts beträffande exekutionsbetjänte, upptaga tjärdingsmännes tjänstetid,
är uteslutet redan av den grund, att dessa ju hava att besörja eu
mångfald andra tjänsteuppgifter. Därtill, att fjärdingsmannen sålunda äro
mindre betungade med här avsedda göromål än ifrågavarande exekutionsbetjänte,
bidraga olika omständigheter.

I sådant hänseende är till en början att erinra, att Stockholms stad
har större befolkning än de flesta länen samt att denna befolkning företer
stor s. k. rörlighet i avseende på hemvist. Dessa förhållanden medföra,
att, enligt vad med visshet antages, i Stockholm det absoluta antalet ärenden
av gemensam beskaffenhet är större än i de allra flesta av rikets län.
Detta absoluta antal ärenden fördelas i sin helhet mellan ifrågavarande
tio exekutionsbetjänte till besörjande inom deras kompetens. Ty, såsom
förut anmärkts, andre stadsfogden har sedan lång tid på grund av andra
tjänsteuppgifter ej varit i tillfälle att själv taga befattning med sådan
verkställighet, som kan överlämnas till hans exekutionsbetjänte.

Jämföres denna sakens ställning i Stockholm med förhållandet inom
ett läns landsbygd, så är närmast att, erinra, hurusom antalet fjärdingsmän
inom länet är väsentligt större än det hittillsvarande och jämväl det av
överståthållarämbetet nu ifrågasatta antalet exekutionsbetjänte hos andre
stadsfogden, då ju enligt regeln varje socken har åtminstone en fjärdingsman.
Härtill kommer emellertid, att ingalunda hela det inom länets landsbygd
förekommande antalet gemensamma ärenden fördelas mellan länets
fjärdingsmän. En del av dessa ärenden besörjas nämligen omedelbart av
kronofogde eller länsman. Härutinnan är av betydelse följande förhållande
i avseende särskilt å den mycket betydande grupp inom ifrågavarande
ärenden, som avser indrivning av kommunalutskylder ochförsamlingsavgifter
till prästerskapet, debiterade inom främmande kommuner.

De stadganden om rätt till provision för indrivning av dylika utskylder
eller avgifter, som innehållas i 6 § av kungl. förordningen den
12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter om utmätning för kronoeller
kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m, sådan denna paragraf
lyder enligt kungl. förordningen den 4 december 1908, tillämpas i Stockholm
så, att all genom sådan indrivning intjänad uppbördsprovision eller

annan avgift för underlåten likvid oavkortad tillfaller andre stadsfogden
såsom del av hans avlöning. Beträffande motsvarande indrivning å länens
landsbygd gäller däremot, att kronofogde behåller hela provisionen eller
avgiften, endast om han själv verkställt indrivningen. Har han anlitat
länsman eller fjärdingsman, äger denne åtnjuta hälften därav. Och har
länsman, till vilken kronofogde överlämnat indrivningen, i sin ordning för
densammas verkställande anlitat fjärdingsman, så tillkommer hälften av
den stadgade uppbördsprovisionen eller avgiften oavkortad denne.

Nu berörda olikhet innefattar en förklaring till det förhållande, att
å länens landsbygd indrivning av utskyldcr och dylikt åt främmande
kommun ingalunda alltid överlämnas åt fjärdingsmännen. En säkerligen
ej oväsentlig, ehuruväl på olika orter olika stor del av ifrågavarande indrivningsärenden
besörjes sålunda på landsbygden genom statsavlönade
befattningshavare.

Det må vidare i detta sammanhang framhållas, att olikheten i
sportelhänseende emellan ifrågavarande exekutionsbetjäntes och fjärdingsmannens
villkor går längre än som redan blivit nämnt. Dessa exekutionsbetjänte
hava icke rätt till någon sportel i annat fall, än då förekommande
förrättning är att anse såsom en förrättning i enskilt mål och av beskaffenhet
att ersättning därför utgår, t. ex. uttagande av expeditionslösen.
Fjärdingsmännen åter åtnjuta icke blott sportelrätt i samma fall som exekutionsbetjänten
enligt vad nyss nämndes, utan ock därutöver rätt till ersättning
för åtskilliga andra förrättningar inom deras kompetens t. ex. för
biträde vid verkställighet av domar och utslag i allmänhet; och utgår
denna ersättning jämväl i vissa fall av statsmedel. (Se kungl. kungörelserna
den 17 maj 1867 och den 30 december 1863 samt kungl. förordningar
den 12 juli 1878.)

Beträffande den nu särskilt behandlade gruppen av de gemensamma
åliggandena — den som avser indrivning av kommunalutskylder och avgifter
till prästerskapet, påförda i främmande kommun — torde det, enligt
vad ovan anförts, vara påtagligt, att det av denna ärendesgrupp påkallade
arbete är betydligt större för exekutionsbetjänten i Stockholm än för
fjärdingsmannen. Att den sålunda uppkomna olikheten i arbetsmängd

för de två kategorierna av befattningshavare skulle utjämnas genom övriga
grupper av de gemensamma åliggandena, synes ingalunda kunna antagas.
Snarare vill det på grund av olika omständigheter förefalla mycket sannolikt,
att sådana ärendesgrupper som t. ex. delgivningar, åtgärder för indrivning
av böter och viten m. fl. förorsaka mera arbete för exekutionsbetjänten
än för fjärdingsmannen. De för båda gemensamma åliggandena
torde alltså säkerligen representera en avsevärt större arbetskvantitet för
den förre än för den senare.

Vidkommande härefter spörsmålet om, huru den av berörda gemensamma
åligganden för fjärdingsmannen uppkommande arbetsmängden förhåller
sig till det arbete, som orsakas av hans övriga tjänsteuppgifter, så
bör väl i saknad av statistisk utredning härutinnan icke något bestämt uttalande
göras. Men med stöd av gällande instruktion för tjärdingsmän
och allmän erfarenhet torde dock kunna sägas, att dessa övriga tjänsteuppgifter
representera en ej oväsentlig del av hela det arbete, som åtföljer
fj ärdingsmannabefattningen.

Såsom i viss mån sammanfattande den i det föregående gjorda jämförelsen
mellan de andre stadsfogden i Stockholm underställda exekutionsbetjänte
och fjärdingsmännen kan alltså sägas:

att fjärdingsmännen, i motsats till ifrågavarande exekutionsbetjänte,
hava att fullgöra en mängd betydande tjänsteuppgifter utöver dem, som
äro gemensamma för fjärdingsmännen och ifrågavarande exekutionsbetjänte; att

de gemensamma tjänsteåliggandena representera en betydligt
större arbetskvantitet för exekutionsbetjänten än för fjärdingsmannen,
vilket förhållande finner sitt uttryck däruti, att dessa åligganden taga i det
närmaste allt den förres arbete i tjänsten i anspråk, medan så icke
är fallet för fjärdingsmannen;

att sistberörda förhållande sammanhänger bland annat därmed, att
en del av de till sin art gemensamma ärendena på landsbygden besörjes,
icke av fjärdingsmännen, utan av kronofogde och länsman;

att den ekonomiska börda för landskommunerna, som fjärdingsmannaavlöningen
utgör, lättas därigenom att fjärdingsmännen äga rätt till

ersättning, i visna fall av statsmedel, för särskilda förrättningar (sportler)
i större omfattning än ifrågavarande exekutionsbetjånte;

att den kommunala avlöningen till fjärdingsmannen avser jämväl
en mängd andra tjänstebestyr än sådana, som äro gemensamma för dem
och nämnda exekutionsbetjånte; samt

att den avlöning, som över huvud taget på landsbygden utgår för
besörjande av de till sin art gemensamma ärendena, delvis bestrides av
statsmedel, i det städse eu del, större eller mindre, av dessa ärenden handhaves
omedelbart av helt och hållet statsavlönade befattningshavare, kronofogde
och länsman.

1 betraktande av vad sålunda framgått utav den gjorda jämförelsen
torde det förhållandet, att den egentliga lönen till fjärdingsmannen helt
och hållet bestrides med kommunernas medel, icke kunna anses såsom
avgörande till förmån för den meningen, att motsvarande avlöning till
andre stadsfogdens i Stockholm exekutionsbetjänte bör bekostas uteslutande
av Stockholms stad. Tvärtom torde man, i överensstämmelse med vad
ock härovan framhållits, finna den omständigheten, att de göromål, vilka
i Stockholm helt och hållet falla på dessa exekutionsbetjänte, på landsbygden
till en del ombesörjas av uteslutande statsavlönade tjänstinnehavare,
utgöra ett stöd för den uppfattningen, att statsverket borde bära en del
av kostnaden för samma göromåls handhavande även i Stockholm.

I detta samband bör emellertid framhållas, vilken betydelse för det
förevarande ämnet de historiska förhållandena beträffande Stockholms överståthållardöme
måste tillerkännas.

Till att uti den nvss härovan angivna omständigheten se ett betv J

O O 1

delsefullt stöd för sist angivna uppfattning i fråga om statsverkets deltagande
i kostnaden för de nämnda göromålens handhavande i Stockholm
torde man nämligen äga fullt fog allenast under den förutsättning, att man
tillbörligen beaktar den ställning i administrativt hänseende, som Stockholm
genom århundraden intagit och alltjämt intager, samt de anslagsbeviljande
statsmyndigheternas därav influerade hållning till frågan om anslag
av statsmedel till exekutionsbetjäningen därstädes.

Tänkte man sig nämligen, att någon annan större stad i nuvarande
tid skildes från länet och bildade eu fristående enhet, i lämpliga befunna

avseenden likställd med ett län, så skulle man säkerligen icke i den inträdda
förändringen finna tillfyllestgörande skäl för statens övertagande, helt eller
delvis, av den förut av staden ensam bekostade avlöningen åt sådana dess
befattningshavare, vilka till tjänsteuppgifter motsvarade andre stadsfogdens
i Stockholm exekutionsbetjänte.

Beträffande åter Stockholm gäller frågan icke, huruvida statsverket
skall övertaga, i större eller mindre omfattning, en börda, som det aldrig
förut burit. Här rör sig däremot spörsmålet om, huruvida skäl föreligger
för att staten nu bör bryta det historiska förhållandet, att den i visst samband
med Stockholms nyss antydda ställning i administrativt hänseende
från början påtagit sig och sedermera alltjämt burit en utgift för ett
visst ändamål.

I nämnda ställning för Stockholm ligger nämligen förvisso ursprunget
därtill, att staten alltifrån början kom att vidkännas kostnad för exekutionsväsendet
därstädes. Denna kostnad synes till någon tid hava täckt utgifterna för
ändamålet. Sedan emellertid de senare stegrats, har staten vidare vid olika
tillfällen och även i jämförelsevis senare tid åtagit sig ökad kostnad, ehuruväl
icke i stön-e män, än att jämväl kommunens medel i stigande grad
måst tagas i anspråk. Staten har aldrig''helt undandragit sig kostnad för
exekutionsbetjäningen i Stockholm, men denna kostnad har med tiden antagit
karaktären av ett blott bidrag.

De förhållanden, vilka sålunda under tidens lopp varit rådande
beträffande den del av överståthållarämbetets kansliavdelning, som det
lägre exekutionsväsendet utgör, hava ägt sina noggranna motsvarigheter i
fråga om båda de andra avdelningarna inom ämbetet, uppbördsverket och
polisväsendet. Såsom här förut givna historiska framställningar giva vid
handen, hava sedan långt förgångna tider statsmedel utgått för verksamheten
inom envar av dessa sistnämnda avdelningar, och dessa statsanslag
hava med tiden antagit en allt bestämdare karaktär av allenast bidrag till
täckande av de alltjämt stigande kostnaderna.

I det nu särskilt föreliggande spörsmålet om statsanslag för exekutionsbetjäningen
i Stockholm kan det alltså sägas, att det i realiteten är
bidragsståndpunkten, som staten sedan länge intagit.

Deri gamla post bland statsutgifterna, som avsåg nämnda betjänings
avlöning, har såsom antytt aldrig indragits eller, såvitt känt är, ens föresi:)gits
till indragning, utan har Riksdagen i motsats härtill vid skilda tillfällen
medgivit ökning av denna utgiftspost. Dessa förhållanden visa, att,
ehuruväl Riksdagen under senare tider vägrat ytterligare ökning eller begärt
utredning, innan dylik ökning kunde beviljas, så är dock den intill
närvarande stund gällande ståndpunkten den, vilken ovan betecknats såsom
bidragsståndpunkten.

Då nu icke någon ny omständighet inträffat, som skulle kunna anses
fordra indragning av det för närvarande från statsverket utgående bidraget
till exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning, men däremot företagna
undersökningar av hithörande förhållanden enligt nuvarande ordning synas
erbjuda positiva stöd för bibehållandet av ett sådant bidrag, samt därigenom
en obruten överensstämmelse med de historiska förhållandena
beträffande överståthållardömet skulle upprätthållas, så har löneregleringskommittén
trott sig böra stanna vid den meningen, att statsverket bör
fortfarande lämna bidrag till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm.

Denna mening anser löneregleringskommittén böra bliva gällande
under nu överskådliga förhållanden och särskilt så länge icke någon mera
fullständig reglering av statens och Stockholms stads inbördes ekonomiska
förhållanden, åtminstone beträffande överståthållarämbetet i dess helhet, blivit
åvägabragt. Att söka verkställa den helt visst mycket mångsidiga och
omfattande utredning, som skulle krävas såsom grund för ett förslag i
syfte av en dylik reglering, torde falla utom de uppgifter, vilka kunna
anses tillkomma löneregleringskommittén. Och kommittén har så mycket
hellre måst avvisa tanken att i nu föreliggande fråga upptaga ett sådant
arbete, som detsamma icke rymmes inom det kommittén däri givna
uppdrag.

Till fastställande av innebörden av den mening, löneregleringskommittén
alltså omfattar, är att erinra om vad i det föregående anförts
rörande den aktuella omfattningen av förevarande fråga.

Den förut omförmälda, av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige
tillsatta kommittén hade förordat, att Stockholms stad borde svara för all

avlöning åt de under första och tredje stadsfogdarna lydande exekutionsbetjänte,
men däremot såsom sin åsikt uttalat, att skyldigheten att
avlöna de andre stadsfogden underställda exekutionsbetjänte borde åligga
staten.

överståthållarämbetet har uti sin hemställan till Kungl. Maj:t i
ämnet utgått från vad utredningskommittén ansett och fördenskull framställt
endast begäran om medel för sistnämnda exekutionsbetjäntes avlönande.

Vid dessa förhållanden har löneregleringskommittén utgått från, att
beträffande skyldigheten att avlöna exekutionsbetjaningen i Stockholm
meningsskiljaktighet mellan staten och staden föreligger allenast i vad
angår avlöningen till de under andre stadsfogden lydande exekutionSbetjänte.
Då löneregleringskommittén förordar ett avlöningsbidrag av statsmedel,
avses alltså därmed endast dessa exekutionsbetjäntes avlönande.

Överståthållarämbetet har nu uti sin ifrågavarande skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställt om beredande av det belopp av statsmedel, som
erfordras för att täcka utgifterna enligt ett av ämbetet uppgjort förslag
till kostnadsstat för avlönande av sistnämnda exekutionsbetjänte, beräknad
efter tillika angivna grunder.

Denna hemställan innebär således, att statsverket, som för närvarande
lämnar Stockholms stad ett bidrag till dess exekutionsbetjänings avlöning,
skulle övergå till att ansvara för avlöningskostnaden för 14 hos andre
stadsfogden anställda exekutionsbetjänte (utmätningsman) enligt specificerad
avlöningsstat. Emellertid har ämbetet på förut angiven grund föreslagit,
att det utöver nu utgående bidrag erforderliga statsanslaget måtte tills vidare
beredas endast på extra stat.

Vad överståthållarämbetet sålunda hemställt, kan löneregleringskommittén
av olika skäl icke biträda.

I främsta rummet är att anmärka, att de ifrågavarande exekutionsbetjäntes
förvandling till uteslutande statsavlönade befattningshavare, på
sätt överståthållarämbetets förslag innebär, uppenbart icke står i överensstämmelse
med den bidragsståndpunkt, som löneregleringskommittén för
statens vidkommande enligt det föregående förordat.

De synpunkter, som höra bestämma kostnaden för avlöningen till
personer, vilka avlönas uteslutande med statsmedel, ilro enligt sakens natur
ofta väsentligt skilda från dem, vilka kunna tillerkännas avgörande inverkan,
då det gäller att fastställa storleken av ett bidrag, som må finnas
böra av statsverket lämnas till bestridande av utgifterna för avlönande av
befattningshavare i kommuners eller enskildas tjänst. Helt andra och på
helt annat sätt bindande anspråk beträffande ifrågavarande personers avlöningsförhållanden
skulle tydligen med fog kunna uppställas, om överståthållarämbetets
hemställan vunne förverkligande, än om statsverket bibehåller
sin ställning såsom allenast bidragsgivare.

Att ett statens bidrag till exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning
gåves den formen, att staten helt övertoge avlönandet av andre stadsfogdens
exekutionsbetjänte, skulle alltså givetvis komma i strid med själva
de grundsatser, som innefattas uti att blott ett bidrag till avlöningskostnaders
bestridande lämnas.

Vidare kan icke förbises det otillfredsställande uti ifrågavarande
befattningshavares ställning till deras över- och sidoordnade, som skulle
bliva en följd av genomförandet av överståthållarämbetets hemställan. Under
det att den överordnade, stadsfogden, avlönades helt och hållet av staden,
finge hans underordnade sin avlöning uteslutande av staten. Då sålunda
olika myndigheter komme att utöva bestämmande inflytande på den enes
och den andres avlönings- och säkerligen även tjänsteförhållanden i allmänhet,
synes det ingalunda uteslutet, att en ogynnsam återverkan härav
på själva tjänstens förrättande skulle kunna yppa sig. Och då bland
inbördes sidoordnade befattningshavare (de under de särskilda stadsfogdarna
lydande exekutionsbetjänte) den ena delens löne- och tjänstevillkor bestämdes
efter normer, vilka, enligt vad känt är, kunna vara i viktiga hänseenden
skiljaktiga från dem, som legat till grund för fastställandet av motsvarande
villkor för den andra delen, synes det, som om däruti lätt nog
kunde finnas anledningar till missnöje och bristande stabilitet inom personalen
med en i olika riktningar ofördelaktig inverkan.

Det torde icke vara erforderligt att ytterligare utföra de invändningar,
som kunna riktas mot ett statens övertagande i allo av avlönandet utav
de under andre stadsfogden ställda exekutionsbetjänte. Löneregleringskom 11

—142912. Löneregleringskommittcns bet. XLIV.

mittén tvekar emellertid icke att med stöd av det redan anförda uttala sig
för bibehållandet av karaktären av bidrag hos de statsmedel, som må komma
att, enligt vad kommittén förordat, fortfarande anslås till exekutionsbetjäningens
i Stockholm avlöning i syfte, att desamma må användas uteslutande
till de sist nämnda betjäntes avlöning.

Vad angår överståthållarämbetets förslag, att det för de ifrågavarande
exekutionsbetjäntetjänsterna erforderliga ytterligare statsanslag måtte
tills vidare beviljas å extra stat, så erinras, att förslaget av ämbetet förklaras
föranlett därav, att dessa tjänsters uppförande på ordinarie stat ej
kunde förväntas förr än i samband med en motsedd reglering av överståthållarämbetets
kansliavdelning, till vilken tjänsterna i någon mån kunde
anses höra. Detta förslag utgår nu från, att statsverket, på sätt ämbetets
hemställan avser, komme att i allo övertaga avlönandet av tjänsterna i fråga.

Därest emellertid så icke sker, men däremot fortfarande statens mellankomst
får karaktär av ett bidrag, bortfaller tydligen anledningen att
låta de medel, som enligt överståthållarä mbetet vore erforderliga utöver
det hittillsvarande ordinarie anslaget, utgå allenast å extra stat. Skulle
en förhöjning av bidraget av Riksdagen beslutas, synes denna naturligast
böra beviljas i form av ökning av det ordinarie anslaget.

I denna ordning kommer löneregleringskommittén till själva anledningen
till det förevarande ärendets återupptagande på sätt som skett —
behovet av ökade medel för avlöning åt exekutionsbetjänte under andre
stadsfogden.

Beträffande behovet av ökat antal sådana betjänte har löneregleringskommittén
intet att erinra emot eller lägga till den av överståthållarämbetet
därutinnan förebragta utredning. Genom densamma synes det kommittén
vara ådagalagt, att de åligganden, som till följd av gällande föreskrifter
om fördelning av göromålen emellan stadsfogdarna i Stockholm
(kungl. kungörelsen den 15 september 1911) tillkomma ifrågavarande exekutionsbetjänte,
icke kunna tillfredsställande besörjas av ett mindre antal
dylika än överståthållarämbetet antagit eller således fjorton.

Vidkommande storleken av den avlöning, som skäligen bör tillkomma
nämnda fjorton exekutionsbetjänte, är det utom fråga, att det nu utgående,
av 1880 års Riksdag för första gången till 12,200 kronor bestämda anslaget
blivit alltmera otillräckligt för avlönande av den för andre stadsfogdens
göromål behövliga exekutionsbetjäningen.

Bör då statsverket bistå vid mötandet av denna växande otillräcklighet
och sålunda höja sitt bidrag samt, i jakande fall, huru mycket?

Med den av löneregleringskommitten förordade ståndpunkt i själva
den primära frågan, huruvida överhuvud taget statsmedel böra utgå till
avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm, överensstämmer onekligen
bäst, att storleken av statens bidrag icke förbliver opåverkat av en oundviklig
stegring av kostnaden för avlöning till andre stadsfogdens exekutionsbetjänte.

Väl är det så, att, då dessa exekutionsbetjänte framgent bibehållas
såsom i allo Stockhoms stads befattningshavare, det närmast och ytterst
tillkommer staden att vid behov av ökat antal dylika betjänte eller vid
öknino- av annan anledning av lönekostnaden för dem svara för denna kost O

nadsökning.

Men om, å andra sidan, de skäl få gälla, som enligt vad i det föregående
anförts tala för, att staten bör lämna ett bidrag för dessa befattningshavares
avlönande, så torde icke någon omständighet vara påvisad,
som skulle innebära, att detta bidrag ej får överstiga det år 1880 beviljade
beloppet 12,200 kronor. Och med den historiska utvecklingen av spörsmålet
om statsmedels anvisande för ifrågavarande ändamål överensstämmer det
tydligen mera, att, sedan till följd av förändringar i de på kostnaderna
för ändamålet inverkande förhållandena en stegring av dessa kostnader
oundvikligen gjort sig gällande, staten också vidkännes eu höjning av sitt
bidrag. Sådan höjning har enligt Riksdagens beslut skett tidigare, då
ställningen motsvarade den nu inträdda, och någon ny omständighet av
natur att påkalla en motsatt hållning från Riksdagens sida synas verkställda
utredningar icke hava påvisat.

På nu antydda grunder anser sig löneregleringskommittén böra tillstyrka,
att höjning av det nuvarande anslaget till exekutionsbetjäningens
i Stockholm avlöning beviljas för genomförande av erforderlig ökning i

antalet exekutionsbetjänte under andre stadsfogden samt av lönereglering
för dem.

1 fråga om huru stor förhöjningen av statsanslaget bör bliva, är
till en början självfallet, att en högsta gräns för höjningen sättes av det
behov, som föranlett överståthållarämbetets framställning i ämnet.

Detta behov, om vilket i berörda framställning lämnas närmare utredning,
anses av överstäthållarämbetet påförda en ökning med 17,800 kronor
av de till exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning nu utgående statsmedel
(12,200 kronor). De grunder, med åberopande av vilka överståthållarämbetet
kommit till nämnda belopp såsom det erforderliga, innebära,
enligt, vad förut är omförmält, bland annat: att de under andre stadsfogden
lydande exekutionsbetjäntes antal ökas från nuvarande 10 till 14;
att staten åtager sig ansvaret i allo för avlönandet av dessa fjorton betjänte;
samt att deras avlöningsförmåner bestämmas med hänsyn till vad
i sådant avseende tillkomme vissa av staden avlönade befattningshavare,
med vilka de kunde anses vara att jämnställa, i vilket hänseende deras
avlöning syntes böra fastställas till motsvarighet mot avlöningen åt vissa
stadens poliskonstaplar.

Mot överståthållarämbetets uppfattning, att det erforderliga minsta
antalet av dessa exekutionsbetjänte utgjorde fjorton, har löneregleringskommittén,
såsom redan nämnts, icke någon erinran att framställa. Däremot
kan kommittén, såsom också förut omförmälts, icke tillstyrka, att ansvaret
för dessa exekutionsbetjäntes avlönande lägges på statsverket, utan förordar
kommittén, att de bibehållas i ställningen såsom Stockholms stads
befattningshavare och att i överensstämmelse därmed de statsmedel, som i
ändamål att användas till deras avlönande må anslås, få förut angiven
karaktär av bidrag.

I visst samband med vad sålunda förordats står vidare det förhållandet,
att för staten-bidragsgivaren icke kunna anses föreligga bindande skäl för
att tillägga avlöningarna till vissa andra grupper av stadens befattningshavare
normerande inverkan på storleken av statsbidraget. Naturligt är ju, att
— såsom ock faktiskt äger rum — andra synpunkter och mått kunna läggas
till grund för Stockholms stads avlöningssystem än dem, som finnas böra vara

avgörande för storleken av ett statsverkets bidrag sådant som det ifrågavarande.
Särskilt torde det befinnas naturligast och riktigast att, vid hänsynstagande
till jämnställda befattningshavares avlöningsförmåner för utfinnande
av den lämpliga storleken av statsbidraget i fråga, statens egna befattningshavare,
men icke kommunala eller enskilda dylika, komma i betraktande.

Ser man då till, vilka statstjänare med avseende å tjänsteåliggandenas
krav och ställning i allmänhet kunna vara att anse såsom nära likställiga
med ifrågavarande exekutionsbetjänte, så synes detta vara förhållandet
med framför andra vaktmästarna hos centralförvaltningens ämbetsverk.

Beaktas härvid den jämförelsevis självständiga tjänsteutövning, som
i olika fall och särskilt vid verkställande av utmätning tillkommer
ifrågavarande exekutionsbetjänte, samt de krav på omdöme och kunskaper,
vilka särskilt av sådan anledning böra ställas på dem, torde övervägande
skål tala för, att inom vaktmästarkårens grader förste vaktmästarna anses
utgöra dessa exekutionsbetjäntes närmaste motsvarighet.

Med stöd av det anförda synes man från statens sida sett skäligen
kunna utgå ifrån, att nämnda exekutionsbetjäntes avlöning finge bestämmas
efter förebild av den, som tillagts förste vaktmästarna inom den centrala
statsförvaltningen. Dessa vaktmästares avlöning utgår efter löneregleringar,
som under senare åren beslutats, för närvarande med 1,500 kronor, fördelade
i lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg. Härtill kan komma ett
ålderstillägg å 100 kronor.

Beträffande betydelsen av förste vaktmästarnas avlöningsförmåner
såsom förebild vid bestämmandet av statsbidragets storlek synes avseende
icke böra fästas vid ålderstillägg, som må tillkomma exekutionsbetjänte,
om vilka fråga är. Utgåendet av ålderstillägg ställer sig ju olika från tid
till annan, beroende av förändringar inom personalen och därav följande
olikheter i avseende på förefintlig tjänsteålder, tjänstens bestridande på tillfredsställande
sätt och andra, oberäknelig växling i mer eller mindre grad
underkastade förhållanden. Men skulle statsbidragets storlek kunna följa
sådana av olika behov för ålderstillägg beroende växlingar, så synes statsbidraget
antingen få givas karaktär av något slags förslagsanslag eller ock
åtminstone bliva föremål för tid efter annan förnyad framställning till Riks -

dagen och prövning derstädes. Ingendera av dessa möjligheter torde vara att
förorda eller böra framkallas. Egenskapen av allenast ett bidrag hos de
statsmedel, om vilka fråga är, synes också innebära, att deras anpassande
efter berörda växlingar ingalunda kan anses påkallat.

Vad nu yttrats i fråga om medel för ålderstillägg äger motsvarande
giltighet beträffande sådana medel, som, på sätt i överståthållarämbetets
framställning i ämnet angives, må erfordras för beredande av ersättningar
åt vikarier för ifrågavarande exekutionsbetjänte under semesterledighet,
förfall på grund av sjukdom o. dyl. Även detta medelsbehov skulle
bero av förhållanden, underkastade växlingar och förfoganden utom Riksdagens
bestämmande.

De olägenheter, som enligt det anförda stå i vägen för hänsynstagande
till nu om handlade två slag av medelsbehov vid bestämmande av
statsbidragets storlek, förefinnas däremot icke beträffande den begynnelseavlöning,
vilken från statens sida sett torde böra beräknas för ifrågavarande
exekutionsbetjänte, då de likställas med förste vakmästarna hos centrala
ämbetsverk. Och då ett sådant likställande under närvarande förhållanden
synes äga fog för sig, samt berörda begynnelseavlöning, 1,500 kronor, synes
i och för sig antaglig och skälig såsom grund för beräkning av statsbidragets
storlek, har löneregleringskommittén trott sig kunna förorda denna
beräkningsgrund till antagande.

Vid bifall härtill skulle för ifrågavarande exekutionsbetjänte, antagna
till ett antal av fjorton, statsbidraget komma att bestämmas till 21,000
kronor. Som det för närvarande utgående ordinarie statsanslaget utgör
12,200 kronor, skulle alltså erfordras eu ökning därav med 8,800 kronor.

Löneregleringskommittén anser sig icke böra underlåta att i detta
sammanhang erinra, hurusom efter kungl. remisser till kommitténs yttrande
föreligga flera framställningar till Kungl. Maj:t från grupper av
vaktmästare (förste vaktmästare och vaktmästare) och andra dem i avlöningshänseende
närställda statstjänare, avseende förhöjda avlöningsförmåner.

Då beträffande detta omfattande löneregleringsärende, vilket är under
förberedande utredning inom kommittén, det icke låter sig i någon mån
förutses, till vilka beslut från statsmyndigheternas sida de gjorda fram -

ställningarna må komma att leda, har löneregleringskommittén vid behandlingen
av nu förevarande fråga om statsbidrag ieke fäst något avseende
vid de i nyssnämnda ärende förekommande spörsmål om löneförhöjning.

Löneregleringskommittén vill emellertid här uttala den uppfattning,
att den framtida utgången av de i nämnda ärende innefattade lönefrågorna
ieke får anses skola återverka på den lösning, som gives förevarande statsbidragsfråga.
Skulle sålunda begynnelseavlöningen för förste vaktmästarna
eller med dem jämnställiga eller för eu eller annan grupp av dessa befattningshavare
komma att i sinom tid höjas, så får enligt kommitténs mening
detta förhållande icke anses såsom konsekvens erfordra en motsvarande revision
av beräkningsgrunden för det här ifrågavarande statsanslagets storlek.
Detta anslag avser ju blott ett bidrag för bestridandet av avlöning åt vissa
Stockholms stads befattningshavare, och då kommittén förordat den nämnda
grunden för beräknande av detta bidrags lämpliga storlek, har kommittén
icke avsett, att denna grund skall vara till sin fortfarande skälighet och
giltighet för sitt ändamål ovillkorligt beroende av de synpunkter, som
kunna föranleda ändring i löneförmånerna för statstjänare, med vilka nu
ifrågavarande Stockholms stads befattningshavare vid beräkningsgrundens
f utfinnande synts kunna närmast likställas.

Från en annan sida sett är Stockholms stad naturligen icke i någon
mån förhindrad att i fråga om begynnelseavlöningen till de ifrågavarande
exekutionsbetjänte överskrida det belopp, som motsvarar beräkningsgrunden
för statsbidraget. Sådant högre belopp för begynnelseavlöningen
liksom också förekommande löneförhöjningar av ålderstilläggs natur samt
erforderliga medel för vikariatsersättningar böra givetvis bestämmas efter
tillämpliga grunder för av staden antaget avlöningssystem.

Slutligen bör i detta sammanhang ånyo framhållas, hurusom det enligt
löneregleringskommitténs hela ståndpunkt i den förevarande frågan närmast
och ytterst tillkommer Stockholms stad att sörja för erforderliga medel
för anställande hos andre stadsfogden av det behövliga antalet exekutionsbetjänte.
Vinner vad löneregleringskommittén förordar statsmyndigheternas
bifall, böra de äga förvänta, att genom överståthållarämbetets och Stockholms
stads försorg de för staten och landets alla kommuner så viktiga
tjänsteuppgifter, vilka äro hänvisade till handläggning av andre stadsfogden

i Stockholm och honom underlydande, varda i behörig tid och ordning
fullgjorda.

Med åberopande av vad förut anförts, får löneregleringskommittén
i underdånighet tillstyrka, att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition
föreslå Riksdagen besluta,

att det anslag till avlöning åt exekutivnsbetjäningen
i Stockholm, som ingår i det d riksstatens sjätte huvudtitel
uppförda ordinarie anslag till överstäthällaräinbctet,
liöjes frän nuvarande belopp, 12,200 kronor, med 8,800
kronor till 21,000 kronor att användas för avlönande av
de under andre stadsfogden lydande exekutionsbe tjänte,
samt att i följd härav nämnda ordinarie anslag å riksstaten
höjes från nuvarande belopp, 97,822 kronor, till
106,622 kronor.