UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1914:6)

NYKTERHETSKOMMITTÉN

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING ANGÅENDE FÖRSÄLJNING
AV RUSDRYCKER M. M.

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 17 NOVEMBER 1911 TILLSATTA
NYKTERHETSKOMMITTÉN.

STOCKHOLM 1914
OSKÄR JJK1UNIIS BOKTRYCKERI.

I serien Nykterhetskommitténs betänkanden hava förut utkommit:

I. Utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag angående
behandling av alkoholister.

H. Utlåtande i anledning av hemställan orrr sammankallande av en internationell
konferens i ändamål att upprätta ett internationellt institut för studium
av alkoholfrågan.

III. Utlåtande över rusdrycksmedelskommitténs betänkande och förslag rörande

statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens frigörande
från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen samt de i anledning därav
av myndigheter och korporationer avgivna utlåtanden och yttranden.

IV. Av Kungl. Maj:t anbefalld närings- och arbetsstatistisk utredning angående

tillverkningen av alkoholhaltiga drycker i riket och därmed sammanhängande
frågor, verkställd inom K. Kommerskollegium.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Konungen

Förslag ................................................................................................

Förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker s. 3.
Förslag till förordning om ändrad lydelse av 1—3, 6, 10, 11, 13 och
14 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av tilllagade,
alkoholfria drycker samt svagdricka s. 45. Förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet s. 47. Förslag till förordning om
ändrad lydelse av 13 § i förordningen den 7 augusti 1907 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker s. 48. Förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin s. 49. Förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913
angående statsverkets fond av rusdrycksmedel s. 50.

Motiv......................................................................................................

I. Inledning till och sammanfattning av kommitténs förslag

Behovet av en reformerad rusdryckslagstiftning s. 53. Totalförbudets
samband med en reformerad rusdryckslagstiftning s. 55. Sammanfattning
av kommitténs förslag s. 56. Frågan om lagstiftning
angående vissa surrogat för rusdrycker s. 59.

II. Inrymmande åt kommunerna av större inflytande över rusdrycks handeln

........................................................................................

1. Innebörden av begreppen av kommunalt och lokalt veto..............

Särskilt tillstånd såsom villkor för idkande av rusdryckshandel s. 61.
Kommunernas ställning vid beviljande av tillstånd s. 61. Kommunalt
veto s. 62. Lokalt veto s. 62.

2. Det kommunala försäljningsförbudets nykterhetseffekt ................

Innebörd s. 64. Värdet av kommunala försäljningsförbud s. 64.
Betydelsen för »torra» områden av rusdryckslagstiftningen i »våta
s. 65. Olovlig försäljning inom torra områden s. 66. Effektiviteten
av kommunala försäljningsförbud s. 67. Erfarenheterna från Norge
* s. 69. Sammanfattning s. 74.

Sid.

3. Kommunalrepresentationens veto (s. k. kommunalt veto)............... 75

a) Gällande bestämmelser om upplåtelse av rättigheter samt tidigare

yrkanden om förändringar därutinnan.................................... 75

Äldre lagstiftning s. 75. Upplåtelse av brännvinsförsäljningsrättigheter
s. 75. Olika slag av vin- och ölförsäljningsrättigheter
s. 76. Viss medbestämmanderätt i andra avseenden än i fråga
om rättighetsupplåtelser s. 78. Tidigare riksdagsmotioner om
vidgad medbestämmanderätt för kommunerna s. 78.

b) 1911 års riksdagsskrivelser om genomförande av kommunalt veto

samt myndigheternas däröver avgivna yttranden..................... 80

c) Stadsfullmäktiges och kommunalstämmas befogenhet att förhindra

upplåtande av försäljningsrättigheter enligt kommitténs förslag 88

Skäl för kommunalrepresentationens medbestämmanderätts. 88.
Medbestämmanderättens utövande genom kommunalstämma och
stadsfullmäktige s. 90. Frågan om kvalificerad majoritet s. 90.
Utskänkning av Öl vid gästgiverier s. 91. Utskänkning av bränn
vin vid gästgiverier s. 99. Rättigheter till utskänkning enl. mom.

2 av övergångsstadgandena till vin- och ölförsäljningsförordningen
s. 99. Utskänkning å passagerarfartyg och tåg s. 100.

d) Sättet för inhämtande av stadsfullmäktiges och kommunalstämmas

yttrande samt dessa myndigheters befogenhet att föreskriva inskränkningar
vid upplåtelser................................................. 100

Ansökningar om rätt till detaljhandel och deras behandling
s. 100. Kommunalmyndighets befogenhet att besluta inskränkningar
s. 101.

4. Folkomröstningsveto (s. k. lokalt veto) ...................................... 102

a) Historik .............................................................................. 102

Uppkomsten av kravet på lokalt veto s. 102. 1893 års riksdag
s. 103. 1894 års riksdag s. 106. 1896 års riksdag s. 112.

1902 års riksdag s. 114. 1907 års riksdag s. 115. 1908 års
riksdag s. 118. 1909 års riksdag s. 120. 1910 års riksdags. 122.

1911 års riksdag s. 124. Den organiserade nykterhetsrörelsens
ställning till det lokala vetot s. 127.

b) Den kommunala folkomröstningens berättigande ..................... 130

Den kommunala folkomröstningens förhållande till bestående
ordning för vår kommunala självstyrelse s. 130. Behovet av
kommunal folkomröstning för avgörande av frågan om rusdryckshandelns
tillåtlighet s. 133. Allmän rösträtt vid kommunal folkomröstning
s. 134. Diskvalifikationsgrunder s. 135. Folkomröstningens
olika verkan i städerna och på landsbygden s. 435.

Sid.

c) Lokal-veto-principens närmare utformning i förslaget............... 136

Folkomröstningens begränsning till att omfatta endast frågan
om inrättande av detaljhandel med rusdrycker skall vägras s. 136.
Folkomröstningen anordnad som lagstiftningsakt s. 137. Folkomröstningsbeslutets
giltighetstid s. 138. Folkomröstningen fakultativ,
ej obligatorisk s. 138. Krav på kvalificerad majoritet s. 139.
Folkomröstningen avser alla slag av rusdrycker s. 140. Det
genom folkomröstningen införda försäljningsförbudets omfattning
s. 141.

III. Utminutering av rusdrycker.............................................................. 142

1. Brister i gällande lagstiftning angående försäljning av spritdrycker

annorledes än genom utskänkning............................................. 142

Utminuteringen enligt 1855 års lagstiftning s. 142. Bolagens handhavande
av utminuteringen s. 143. Försäljning på grund av
överlåtna utminuteringsrättigheter s. 146. Partiförsäljning till konsumenter
s. 147. Direkt import till konsumenter s. 148. Sammanfattning
s. 150. Kommunalt veto och stängningstider s 151. Förbud
mot försäljning till vissa personer och till försändning s. 151.
Minuthandelsminimum s. 151. Andra restriktiva bestämmelser s. 155.

2. En enhetlig försäljningsorganisation ifråga om minuthandeln med

spritdrycker............................................................................. 155

Behovet av en likformig försäljningsorganisation s. 155. Partihandel
tillåten endast till återförsäljare s. 156. Utminutering tillåten
endast genom bolag s. 157. Avvecklingen av den enskilda spirituösahandeln
s. 160.

3. Brister i gällande bestämmelser om försäljning av vin och Öl annor ledes

än genom utskänkning ................................................... 161

Gällande bestämmelser om försäljning av vin och Öl annorledes
än genom utskänkning s. 161. Försäljning till avhämtning från
bryggerier s. 163. Försändning av Öl efter rekvisition s. 167. Försäljning
av Öl genom kringföring s. 169. Försäljning av Öl till avhämtning
annorledes än från bryggeri s. 169. Uppgifter angående
vinförsäljningens omfattnings. 173. Vintillverkares försäljnings. 173.
Försäljning av vin till avhämtning s. 174.

4. En enhetlig försäljningsorganisation ifråga om utminutering av vin

och 01 .................................................................................... 176

Orsakerna till den hittills gällande skillnaden mellan bestämmelserna
om å ena sidan försäljning av brännvin och å andra sidan
försäljning av vin och Öl s. 176. Önskvärdheten av enhetliga
bestämmelser för försäljningen av olika slags rusdrycker s. 177.
Frågan om vin- och ölhandelns läggande under bolagssystemet s. 179.

Sid.

Invändningar mot ölhandelns läggande under bolagen s. 183. Bemötande
av invändningar mot ölhandelns läggande under bolagen
s. 184. Öltillverkares framtida ställning s. 186.. Invändningar mot
vinhandelns läggande under bolagen s. 187. Skäl för vinhandelns
läggande under bolagen s. 187. Vintillverkares framtida ställning
s. 189. Öl- och vinhandelns skiljande från annan handel och dess
läggande under bolag s. 190.

5. Partihandelns organisation

Tillverkare såsom försäljare s. 190. Andra partiförsäljare, som därtill
erhålla tillstånd s. 191. Kontroll å partihandeln s. 191.

190

6. Import av rusdrycker ..................................................................

Bolag och partihandlare ensamma berättigade att importera rusdrycker
s. 192.

192

Särskilda bestämmelser syftande att begränsa rusdrycksbrukets

skadliga verkningar .................................................................. 193

a) Förslag till förändringar i hittills gällande bestämmelser ......... 193

Försäljningstider s. 194. Kontant betalning s. 194. Försäljningsminimum
s. 194. Utlämning av rusdrycker till rusig s. 194.
Minimiålder för inköp av rusdrycker s. 195.

b) Hittills framställda eller i praktiken prövade förslag till nya

bestämmelser angående utminutering av rusdrycker ............... 195

System med svarta listor: Förslag vid 1909 års riksdag s. 195.

1909 års riksdagsskrivelse s. 196. Myndigheternas utlåtanden
över 1909 års riksdags skrivelse s. 197. Behovet av dylika åtgärder
och erfarenheter av desamma s. 200. Uppsala s. 201. Örebro
s. 201. System med kundförteckning: Tidigare framställda förslag
s. 202. Förslag om införande av systemet i Göteborg s. 203.
Göteborgssystembolagens förtroendenämnd s. 204. Systemets
tillämpning i Göteborg och erfarenheterna därifrån s. 204. De
värmländska städerna s. 213. Kristinehamn s. 213. Jönköping
s. 214. Stockholm s. 214. Södertälje s. 215. Uppsala s. 216.

c) Särskilda bestämmelser angående utminutering av rusdrycker 216

Betydelsen av en obligatoriskt genomförd utminuteringsreform
s. 216. Behovet av en enhetlig tillämpning s. 217. Grunder
för avstängning från hemköp av rusdrycker s. 218. Avstängningsförteckning
s. 222. Anmälan om köp s. 223. Kundförteckning
s. 225. Motbok s. 225. Köp genom försändning och genom
ombud s. 226. Försändning av spritdrycker s. 227. Försändning
av vin och Öl från bolag s. 229. Försändning av vin
och Öl från partihandlare s. 230. Köp genom ombud s. 230.
Visst maximum för inköp av spritdrycker s. 231.

Sid.

IV. Utskänkning av rusdrycker.............................................................. 235

1. Utskänkningen enligt gällande lagstiftning.................................... 235

Spritdrycksutskänkningen s. 235. Bolagens egen utskänkning
s. 235. Överlåtna rättigheter s. 236. På auktion inropade rättigheter
s. 240. Tillfälliga utskänkningsrättigheter s. 241. Ständiga
rättigheter till utskänkning av vin och Öl s. 243. Tillfälliga rättigheter
s. 244. S. k. inackorderingsrättigheter s. 245.

•

2. Mera likformigt verkande bestämmelser ifråga om utskänknings rörelse

............•........................................................................ 246

Behovet av en enhetlig försäljningsorganisation s. 246. Bolagssystemets
genomförande å större orter s. 246. Bolagssystemets genomförande
i mindre samhällen och på landet s. 247. Bolagssystemets
genomförande i fråga om all spritdrycksutskänkning s. 248.
Utskänkning av vin och Öl i kommun, där bolag för detaljhandel
med rusdrycker ej är bildat s. 248. Utskänkning enligt 18 § s. 249.
Utskänkning - enligt 20 § s. 250. Sammanfattning s. 250. Utskänkningsrättigheter
av specialtyp s. 251. Inackorderingsrättigheter enligt
23 § s. 252. Utskänkningsrättigheter å fartyg och järnvägståg, 21
och 22 §§ s. 253. Rusdrycksutskänkningens skiljande från annan
handel s. 254.

3. Överlåtelse av rättighet............................................................ 255

Allmänna bestämmelser s. 255. Begränsning av utskänkarens ekonomiska
intresse av hanteringen s. 255.

4. Särskilda bestämmelser ifråga om utskänkningen ........................ 258

Nu gällande bestämmelser s. 258. Tidsbestämmelser för utskänkningen
enligt 88 § s. 259. Förbud mot utskänkning till minderårig,

91 §, s. 262. Förbud mot utskänkning till rusdrycksmissbrukare,

91 §, s. 262.

V. Bolagens organisation och kontrollen å deras verksamhet ............ 263

1. Motiv för bibehållande av bolagen såsom försäljningsorgan samt

bolagens uppgift och ställning i den nya lagstiftningen 263

Bolagens ställning förr och nu s. 263. Frågan om bolagsformens
övergivande s. 263. Skäl för bibehållande av bolagen som försäljningsorgan
s. 265. Behavet av vissa förändringar ifråga om bolagens
allmänna ställning s. 265. Bolagens uppgift s. 266. Lokal kontroll
och övervakning s. 267. Central kontroll s. 268.

2. Bolagsstyrelsernas organisation ................................................... 269

3. Kontrollnämnderna .................................................................. 270

VIII

Sid.

4. Bolagens förvaltning och kontrollstyrelsens befogenhet.................. 272

Anmärkningar ifråga om bolagens ekonomiska förvaltning s. 272.
Kontrollstyrelsens befogenhet ifråga om bolagens förvaltning s. 281.

5. Nykterhetsnämnderna................................................................. 284

VI. Ersättning till vissa näringsidkare i anledning av den föreslagna

försäljningsförordningens införande ............................................. 286

•

Frågan om ersättning till gästgivare s. 286. Frågan om ersättning
till vin- och spirituosahandlande s. 288. Frågan om ersättning till
vintillverkare s. 289. Frågan om ersättning till maltdryckstillverkare
s. 289. Frågan om medel till täckande av ersättningsbeloppen s. 293.

VII. Speciell motivering till förslaget till förordning angående försäljning

av rusdrycker................................................................................ 294

I kap. s. 294; 11 kap. s. 302; 111 kap.- s. 303; IV kap. s. 306;

V kap. s. 318; VI kap. s. 323; VII kap. s. 329; VIII kap. s. 331;

IX kap. s. 337.

VIII. Andra föreslagna eller ifrågasatta författningsändringar .............. 341

Bestämmelser om tillstånd för påbörjande av rusdryckstillverkning
s. 341. Föreslagna förändringar i förordningen angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka s. 343. Viss ändring
i förordningen om statsverkets fond av rusdrycksmedel s. 344. Ifrågasatta
författningsändringar s. 344.

Särskilda yttranden av 347

herrar I. Bratt och K. G. Karlsson ......................................................... 349

herr /. Bratt .......................................................................................... 355

herr J. Byström...................................................................................... 364

herrar O. Eklund och C. Ekman samt fröken E. Rathou 369

herr Ollas A. Ericsson ........................................................................... 375

herr Bernh. Eriksson .............................................................................. 377

herr K. G. Karlsson................................................................................. 380

herr Jakob Pettersson.............:................................................................ 392

fröken E. Rathou.................................................................................... 398

herr T. Thunberg

401

Sid.

Bilaga ................................................... 415

Bör staten utgiva ersättning till rusdrycksförsäljare i anledning av den
förlust, som de kunna lida genom den föreslagna försäljningsförordningens
införande? Utredning, på uppdrag av nykterhetskommittén verkställd av
docenten A. V. Lundstedt ........................................................................ 417

1. Kunna rättsliga ersättningsanspråk framställas mot staten? ............... 417

Inledning s. 417. Äro bestämmelserna i den föreslagna försäljningsförordningen,
såvitt de avse vissa rusdrycksförsäljare, att anse allenast
såsom ordnings- och kontrollföreskrifter? s. 419. Den rättsliga
karaktären av vin- och öltillverkares försäljningsbefogenhet enligt 12
§ MF s. 421. Gästgivares utskänkningsbefogenhet enligt 6 § MF
s. 425. Gästgivares utskänkningsbefogenhet enligt 10 § BF s. 426.
Utskänkningsbefogenheten enligt n:r 2 av övergångsstadgandena i
MF s. 429. Utminuteringsbefogenheten enligt 13 § MF m. m. s. 431.

2. Kräver billigheten, att staten utgiver ersättning åt rusdrycksförsäljare? 431

Allmänna anmärkningar s. 431. Ersättningsprincip s. 433. Utminuteringsbefogenheten
enligt 13 § MF s. 434. Gästgivares utskänk- |
ningsbefogenhet enligt 6 § MF; utskänkningsbefogenheten enligt n:r 2
av övergångsstadgandena i MF s. 435. Gästgivares utskänkningsbefogenhet
enligt 10 § BF s. 435. Vintillverkares försäljningsbefogenhet
enligt 12 § MF s. 436. Öltillverkares försäljningsbefogenhet enligt
12 § MF s. 437. Förevarande ersättningsfrågor jämföras med av
den s. k. tobakskommittén behandlade ersättningsspörsmål s. 439.
Öltillverkares försäljningsbefogenhet enligt 12 § MF (forts.) s. 440.
Spörsmålet om ersättning åt öltillverkare bör bedömas oberoende av
om deras förlust förorsakats av införande av veto s. 441.

Till Konungen.

Genom nådigt brev den 17 november 1911 har Eders Kungl. Maj:t
uppdragit åt en kommitté att skyndsammast möjligt utarbeta nödiga bestämmelser
för genomförande av lokalt veto för försäljning och utskänkning

XII

av brännvin, vin och Öl, att vidare efter behörig utredning framlägga förslag
till jämväl andra välberäknade och verksamma anordningar för att begränsa
rusdryckshanteringens skadliga verkningar, bland annat genom reformering
av det s. k. Göteborgssystemet, samt att åvägabringa en allsidig
utredning rörande allmänt rusdrycksförbud.

1 denna kommitté förordnade Eders Kungl. Maj:t till ordförande undertecknad
Kvarnzelius, samt till ledamöter undertecknade Bratt, Byström,
Eklund, Ekman, Ollas A. Ericsson, Bernhard Eriksson, Karlsson, Pettersson,
Rathou och Thunberg, varjämte filosofie kandidaten Einar J:son Thulin blev
antagen till sekreterare.

Enligt nådigt bemyndigande hava t. f. revisionssekreteraren, fiskalen i
Eders Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt August Beskow, kanslirådet
i Kungl. Finansdepartementet m. m. Sven Köhler och docenten vid Lunds
universitet, juris doktor A. V. Lundstedt, var och en, i särskilda delar av
arbetet biträtt kommittén vid fullgörandet av dess uppdrag.

I anledning av nådiga remisser har kommittén tidigare avgivit utlåtanden
över dels fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om be
handling av alkoholister, dels en underdånig hemställan om sammankal
lande av en internationell konferens i ändamål att upprätta ett internationellt
institut för studium av alkoholfrågan, dels den s. k. rusdrycksmedelskommitténs
betänkande och förslag rörande statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen,
dels ock en av Sveriges Centrala Hotell- och Restaurantförening
u. p. a. gjord underdånig framställning med anhållan om utredning
av hotell- och restaurantrörelsens ekonomiska förhållanden.

Omedelbart efter sitt konstituerande upptog kommittén till behandling
fragan om nödiga bestämmelser för genomförande av lokalt veto. Förslag
till lagbestämmelser i detta avseende utarbetades inom kommittén under
loppet av våren 1912 samt slutbehandlades vid kommitténs sammanträden
under senare delen av samma år. Enär emellertid, såsom i kommitténs
betänkande utförligare angives, syftet med bestämmelserna om det lokala
vetot skulle i långt högre grad ernås, om samtidigt en reformering av försäljningslagstiftningen
bleve vidtagen, upptog kommittén till behandling
jämväl utredningen om ändrade bestämmelser om försäljning av rusdrycker.
Denna utredning har nu blivit slutförd, och får kommittén, såsom resultat
av sina arbeten i nu nämnda två avseenden, härmed överlämna underdånigt
betänkande innehållande

dels förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker, ävensom
förslag till förordning om ändrad lydelse av 1—3, 6, 10, 11, 13 och
14 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka,

XIII

förslag till förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den
18 juni 18Ö4 angående utvidgad näringsfrihet,
förslag till förordning om ändrad lydelse av 13 § i förordningen den
7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin
samt

förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den
18 juli 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel, jämte
motiver till de nämnda författningsförslagen,

dels av undertecknade Bratt, Byström, Eklund, Ekman, Ollas A. Ericsson,
Bernhard Eriksson, Karlsson, Pettersson, Rathou och Thunberg avgivna
särskilda yttranden,

dels ock en av docenten Lundstedt på kommitténs anhållan verkställd utredning
av frågan om ersättning till de tillverkare och försäljare av
rusdrycker, vilkas försäljningsrättighet kommer att inskränkas eller
upphöra, om kommitténs förslag varder antaget.

I samband med utarbetandet av förevarande betänkande har kommittén
upptagit till behandling följande nådiga remisser av

1) Riksdagens skrivelse den 18 maj 1909 med anhållan om förslag till
lagbestämmelser i syfte att för vissa personer försvåra åtkomsten av starka
drycker m. m., jämte i anledning därav avgivna utlåtanden,

2) Riksdagens skrivelse den 9 april 1910 om ändringar i gällande
förordning angående försäljning av brännvin, jämte i anledning därav avgivna
utlåtanden,

3) Riksdagens skrivelse den 27 maj 1911 om ändringar i gällande förordning
angående försäljning av brännvin, jämte i anledning därav avgivna
utlåtanden,

4) Riksdagens skrivelse den 21 mars 1911 angående ändrade bestämmelser
för beviljandet av de i 16 § av gällande brännvinsförsäljningsförordning
omförmälda rättigheter, jämte i anledning därav avgivna utlåtanden,

5) Riksdagens skrivelse den 7 april 1911 angående fullt genomförande
av kommunalt veto beträffande försäljning av vin och Öl, jämte i anledning
därav avgivna utlåtanden,

6) Riksdagens justitieombudsmans skrivelse den 14 januari 1911 angående
ifrågasatt bestämmelse om förbud mot försäljning av brännvin, vin
och Öl under marknader, jämte i anledning därav avgivna utlåtanden,

XIT

7) Kontrollstyrelsens skrivelse den 3 november 1913 angående redovisning
av vinsten å den med iskänkning av brännvin förenade matservering,

8) Eders Kung!. Maj:ts befallningshavandes i Östergötlands län skrivelse
den 7 januari 1912 med förslag till ändringar av vissa bestämmelser
i brännvinsförsäljnings- och brännvinstillverkningsförordningarna,

9) Karlskrona utskänkningsaktiebolags framställning den 19 juli 1911
om införande i brännvinsförsäljningsförordningen av bestämmelser till förebyggande
av viss mindre lojal konkurrens mellan utskänkningsbolag, jämte
Eders Kung!. Majs befallningshavandes i Blekinge län däröver avgivna utlåtande,

10) Eders Kungl. Majs befallningshavandes i Kristianstads län skrivelse
den 6 oktober 1911 med anledning av framställning av Kristianstads
läns hushållningssällskap om ändring i 15 § brännvinsförsäljningsförordningen,

11) Göteborgssystembolagens förtroendenämnds och Sveriges allmänna
vin- och spirituosahandlareförenings underdåniga framställning den 21 februari
1911 med förslag till vissa ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen, .
jämte i anledning därav avgivna utlåtanden,

12) Göteborgssystembolagens förtroendenämnds framställning den 28
maj 1912 om vidtagande av åtgärder för åstadkommande i vissa uppgivna
avseenden av ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen och tulltaxan,

13) Svenska bryggareföreningens framställning den 16 december 1911
om verkställande av utredning om rätt för maltdrycksindustriens utövare
att erhålla ersättning för eventuella förluster i följd av befarade lagbestämmelser,
inskränkande denna industris bedrivande,

14) Styrelsens för svenska riksförbundet för sedlig kultur framställning
den 29 oktober 1910 om vidtagande av åtgärder för avvärjande av den
stora sedliga fara, som från offentliga danstillställningar med utskänkning
av starka drycker hota ungdomen, jämte Överståthållarämbetets däröver avgivna
utlåtande,

15) Sveriges bränneriidkareförenings framställning den 31 januari 1912
om begränsande av brännvinstillverkningen i riket,

16) Skånska spritförädlingsaktiebolagets protest den 22 mars 1912 mot
sistnämnda framställning,

17) Direktören för Skånska spritförädlingsaktiebolaget S. Henriksons
framställning den 14 juni 1912 om åtgärder för reglerande av normalpriset
a råbrännvin,

18) Sveriges handelsresandeförenings i Stockholm m. fl. handelsresandeföreningars
protest den 26 november 1912 mot ett i Svenska läkaresällskapets
kommittérades skrift »Alkoholen och samhället» gjort uttalande
om handelsresandena,

19) Undertecknad B. Erikssons framställning den 6 november 1911 om
inskränkning av bryggeriernas rätt att sälja Öl samt

20) Verkställande direktören för aktiebolaget Oöteborgssystemet i
Stockholm förre polismästaren S. Rubensons och kamreraren vid nämnda
bolag A. Hultengrens framställning den 21 oktober 1912 med förslag till
reformering av brännvinsutminuteringen.

Från Kungl. finansdepartementet har till kommittén överlämnats en redogörelse
rörande en av svenska nykterhetssällskapens representantförsamling
år 1908 till landets samtliga kommuner utsänd förfrågan om deras ställning
till frågan om lokalt veto.

Till kommittén hava vidare från åtskilliga korporationer och enskilda
personer överlämnats vissa förslag, framställningar och resolutioner.

I och för utarbetandet av förevarande betänkande har kommittén
använt sig av vissa på kommitténs föranstaltande verkställda utredningar,
nämligen

1) den av Eders Kungl. Maj:t anbefallda närings- och arbetsstatistiska
utredningen angående tillverkningen av alkoholhaltiga drycker inom riket
och därmed sammanhängande frågor, verkställd inom Kungl. kommerskollegium
och utgiven i serien Nykterhetskommitténs betänkanden såsom
nummer IV,

2) en sammanställning av uppgifter, lämnade av Överståthållarämbetet
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande samt polismyndigheterna, beträffande
brister, som befunnits vidlåda Kungl. förordningarna angående
försäljning av brännvin samt angående försäljning av vin och Öl vid tillämpningen
av desamma,

3) en av andre bibliotekarien vid Kungl. biblioteket filosofie doktor

S. E. Bring på kommitténs uppdrag utarbetad redogörelse för lagstiftningen
i Sverige om rusdryckers försäljning 1800—1911,

4) en av undertecknad Pettersson på kommitténs uppdrag utarbetad
översikt av lagstiftningen om rusdryckers försäljning i åtskilliga främmande
stater, samt

5) en av kommitténs sekreterare utarbetad redogörelse för antalet och
olika slag av försäljningsrättigheter år 1911 samt för rusdrycksbrukets verkningar
i åtskilliga avseenden.

XVI

Enligt nådigt bemyndigande den 26 september 1913 har kommittén
tillkallat sakkunniga för att höras rörande vissa i det föreliggande lagförslaget
ifrågasatta anordningar, nämligen grosshandlaren m. m. W. Laurentz
såsom representant för de vinhandlare, som tillika försälja spirituösa, direktören
m. m. Ernst Andrée och bankdirektören m. m. Tor Bergqvist såsom
representanter för Oöteborgssystembolagen samt disponenten B. Almgren
och direktören m. m. Ernst L. Hartmann såsom representanter för bryggeriindustrien.

De under punkterna 2, 3, 4 och 5 här ovan nämnda utredningarna
jämte de vid sammanträdena med nämnda sakkunniga förda protokoll bifogas
såsom särskilda delar kommitténs betänkande.

De remitterade handlingarna återställas härjämte.

Underdånigst

S. H. KVARNZELIUS.

IVAN BRATT.
CARL EKMAN.
K. G. KARLSSON

J. BYSTRÖM.
OLLAS A. ERICSSON.
JAKOB PETTERSSON.
T. THUNBERG.

OSKAR EKLUND.
BERNH. ERIKSSON.
EMILIE RATHOU.

EINAR J:SON THULIN.

Stockholm den 5 januari 1914.

FÖRSLAG.

Förslag till förordning angående försäljning

av rusdrycker.

I Kapitlet. Allmänna bestämmelser.

1 §•

I denna förordning förstås

med spritdrycker: brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, som
hålla mer än 21 volymprocent alkohol, ävensom sprit;

med vin: alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av malt och
som hålla mer än 2 y4, men ej mer än 21 volymprocent alkohol; och

med Öl: alla alkoholhaltiga maltdrycker, med undantag av sådana, som
enligt Kungl. förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
äro att hänföra till svagdricka.

Spritdrycker, vin och Öl kallas med en gemensam benämning rusdrycker.

2 §•

Försäljning av rusdrycker med undantag av sådan, som äger rum enligt
3 §, delas i partihandel och detaljhandel.

Med partihandel förstås sådan handel, som bedrives till återförsäljare.
Med detaljhandel förstås all annan försäljning.

Detaljhandel må äga rum antingen till avhämtning (utminutering) eller
till förtäring på stället (utskänkning).

Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminuteringsstället.
Vid utskänkning må ej tillåtas, att något av det sålda
förtäres annorstädes än å utskänkningsstället.

Med rättighet till utminutering av spritdrycker följer rätt till utminutering
av vin och Öl samt med rätt till utskänkning av spritdrycker rättighet
till utskänkning av vin och Öl.

3 §•

1. Spritdrycker och vin må å apotek för medicinskt ändamål säljas på
behörig läkares recept och med iakttagande av de särskilda föreskrifter, som
därom kunna utfärdas. Sådant recept skall kvarlämnas och förvaras å apoteket.

I avseende å försäljning av sådana läkemedel, som innehålla sprit,
gäller vad därom är särskilt stadgat.

2. Angående försäljning av rusdrycker för vetenskapligt, tekniskt eller
industriellt ändamål samt av vin för kyrkligt behov meddelas särskilda bestämmelser
av Kungl. Maj:t.

4 §•

1. Tillstånd till försäljning av rusdrycker enligt denna förordning må
ej meddelas annan än den, som äger god frejd, råder över sig och sitt
gods, gjort sig känd för ordentlighet samt prövas i övrigt vara lämplig till
rörelsens utövande.

2. Sådant tillstånd må ej heller meddelas ämbets- eller tjänsteman, som
till följd av sin befattning kan komma att deltaga i beslut angående tillverkning
eller försäljning av rusdrycker eller däröver utöva tillsyn, ecklesiastik ämbetseller
tjänsteman, kyrkobetjänt eller i allmän tjänst anställd lärare.

3. Den, som enligt 12 § 1 mom. äger rätt till partihandel med rusdrycker,
må ej tilldelas rättighet till detaljhandel med sådana drycker.

4. Ej heller må tillstånd till försäljning av rusdrycker meddelas den,
som utövar tillverkning i skattefritt bryggeri.

5. Den, som ej äger undfå tillstånd till försäljning enligt denna §,
må ej heller vara styrelseledamot eller delägare i bolag, varom i denna förordning
sägs.

5 §•

Detaljhandel med rusdrycker må icke vara förenad med annan handel,
till vars drivande särskild anmälan fordras, dock att andra drycker än rusdrycker
må tillhandahållas vid utminutering till avhämtning och vid utskänkning
till förtäring på stället.

6 §•

Rusdrycker, som äro försatta med sackarin, få ej hållas till salu.

7 §■

1. Ej må någon vid personligt besök eller genom ombud hos annan
än innehavare av rätt att försälja rusdrycker till salu utbjuda sådana drycker
eller därå upptaga beställningar.

2. Ej må någon eljest, för egen eller annans vinning, vid personligt
besök eller genom ombud söka förmå annan att å utminuteringsställe inköpa
rusdrycker.

3. Ej heller må innehavare av rätt till utskänkning eller hos honom
anställd person å utskänkningsställe söka förmå gäst att därstädes inköpa
rusdrycker.

8 §•

1. Den, som äger rätt till försäljning av rusdrycker, mä ej i samband
med rörelsens bedrivande annorledes än genom försäljning avhända sig
sådana drycker till annan.

2. Den, som ej äger rätt till försäljning av rusdrycker, må ej genom
byteshandel avhända sig sådana eller eljest använda dem som betalningsmedel.

9 §•

Den, som på kredit utskänker rusdrycker, må därför söka betalning
endast om försäljningen vid något tillfälle sker till myckenhet, för vilken försäljningspriset
ej understiger 50 kronor, eller ock försäljningen avser vin
eller Öl åt spisande gäster vid måltid.

10 §.

1. Rusdrycker må till riket införas blott av den, som enligt 13 §
erhållit tillstånd att utöva partihandel med rusdrycker av det slag, som
införseln avser, ävensom av sådant bolag, som enligt denna förordning
driver utminuterings- eller utskänkningsrörelse.

2. Vid varje tullplats i riket skall över därstädes till införsel angivna
rusdrycker föras särskild förteckning enligt formulär, som av generaltullstyrelsen
fastställes efter kontrollstyrelsens hörande. Denna förteckning
skall vid varje års slut insändas till kontrollstyrelsen.

3. Rusdrycker må icke från tullverket utlämnas annorledes än mot
kvitto, utfärdat av den, som enligt 1 mom. är berättigad att införa sådana
drycker, dock att rusdrycker, som för bolags räkning från utlandet ankommit
direkt till någon bolagets avnämare, må till denne utlämnas mot kvitto
och bevis om bolagets medgivande härtill.

4. Vad i denna § stadgas utgör ej hinder för resande, som ankommer
frän utrikes ort, att för eget bruk mot erläggande av stadgad tull medföra
rusdrycker intill viss mindre, av Kungl. Maj:t fastställd kvantitet.

5. Angående införsel till riket av rusdrycker för vetenskapligt, tekniskt
eller industriellt ändamål meddelas särskilda bestämmelser av Kungl. Maj:t.

11 §•

Utöver de i denna förordning meddelade föreskrifter gäller för försäljning
av punsch, arrak och rom vad därom är särskilt stadgat.

Angående villkoren för försäljning av denaturerat brännvin meddelas
särskilda bestämmelser av Kungl. Maj:t.

II Kapitlet. Om partihandel med rusdrycker.

12 §.

1. Den, som äger till avsalu tillverka rusdrycker eller rena brännvin,
ävensom den, som enligt 13 § erhållit tillstånd till partihandel, äga försälja
det slags rusdrycker, som tillverkningen eller tillståndet avser, dock inom
riket endast till annan innehavare av dylik rättighet i och för dennes rörelse
samt till bolag, som enligt vad i denna förordning sägs äger rätt till detaljhandel
med rusdrycker.

2. Bolag, som i 1 mom. omförmäles, må ock försälja rusdrycker till
annan innehavare av rätt till detaljhandel med sådana drycker i och för
dennes rörelse.

13 §.

Tillstånd till partihandel meddelas av kontrollstyrelsen. Ansökning om
sådant tillstånd skall innehålla uppgift å den kommun, där handeln skall
utövas, samt vara åtföljd av intyg, utvisande sökandens behörighet att idka
rörelsen.

Tillstånd meddelas att gälla tillsvidare och så länge kontrollstyrelsen
ej finner skäl återkalla detsamma. Sker återkallelse på annan grund än
missbruk av försäljningsrättigheten, äger innehavaren därav åtnjuta 2 års
uppsägningstid.

14 §.

Partihandlare, varom i 12 § 1 mom. sägs, vare skyldig hålla sina
handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för av kontrollstyrelsen
särskilt förordnat ombud och har att vid rörelsens utövande ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter, kontrollstyrelsen för tillsyn å rörelsen kan
meddela.

15 §.

1. Avlider den, som efter tillstånd enligt 13 § utövar partihandel med
rusdrycker, må rörelsen för stärbhusets räkning fortsättas, till dess två år
förflutit efter dödsfallet, därest tiden för rättigheten ej dessförinnan utgått.

2. Försättes någon, som i 1 mom. avses, i konkurs, må rörelsen för
konkursboets räkning fortsättas, dock ej längre än till dess tre månader
förflutit efter det förhör enligt 25 § konkurslagen hållits.

3. I fall, som i denna § avses, åligger det dock stärbhuset eller
konkursboet, om de vilja fortsätta rörelsen, att därom inom eu månad efter
dödsfallet eller efter det förhör i konkursen hållits göra anmälan hos
kontrollstyrelsen med uppgift därvid tillika å den person, som antagits till

''föreståndare för försäljningen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller
prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, anses försäljningsrätten
hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gick
till ända eller beslut i frågan meddelades.

16 §.

Efter ansökning äger kontrollstyrelsen medgiva, att för konkursbos eller
stärbhus räkning eller där eljest särskilda omständigheter föreligga rusdrycker
må för visst fall utan hinder av de i denna förordning givna föreskrifter
försäljas till partihandlare, varom i 12 § 1 mom. sägs, eller till bolag,
som äger rätt till detaljhandel med rusdrycker.

III Kapitlet. Om rättigheter till detaljhandel med rusdrycker.

17 §•

1. Detaljhandel med rusdrycker inom en kommun må med de undantag,
som i 18 samt 20—23 §§ omförmälas, idkas endast av särskilt, inom
kommunen uteslutande för sådan detaljhandel bildat bolag och icke mellan
flera bolag fördelas.

2. Rättighet, som i 1 mom. avses, meddelas av Konungens befallningshavande
för ett eller flera, dock högst tre kalenderår. Ansökan om rättighet
skall inom januari månad året innan försäljningen är avsedd att taga
sin början av bolag skriftligen göras hos Konungens befallningshavande
med bifogande av intyg om delägarnes behörighet att idka rörelsen, bolagets
stadgar samt redogörelse för hur bolaget ämnar bedriva sin verksamhet.
Denna redogörelse skall innehålla uppgifter om vilka av de i 1 § nämnda
slag av rusdrycker försäljningen skall avse, om antal försäljningsställen, dels
för utminutering och dels för utskänkning av spritdrycker, vin och Öl, om
grunderna för försäljningsställenas förläggning, om i vilken omfattning
utskänkningen är avsedd att äga rum annorledes än vid måltider åt spisande
gäster samt om i vilka fall bolaget ämnar å annan, på sätt i 25 § 2 mom.
stadgas, överlåta rättighet till utskänkning.

3. Över ansökning, som rätteligen skett, skall Konungens befallningshavande
efter januari månads utgång inhämta utlåtanden, i Stockholm av
stadsfullmäktige och i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt
å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma. Dessa utlåtanden böra
innehålla, huruvida och i vilken utsträckning den sökta rätten till detaljhandel
anses böra medgivas, uppgift å det antal försäljningsställen, som bör
få anordnas, dels för utminutering och dels för utskänkning av spritdrycker,
vin och Öl, ävensom förslag till de inskränkningar med hänsyn till försälj -

ningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som anses nödiga.
Hava ansökningar inkommit från flera bolag, skall, om upplåtande av rätt
till detaljhandel tillstyrkes, visst bolag förordas till erhållande av den sökta
rättigheten.

4. Sedan de i 3 mom. omförmäla utlåtanden till Konungens befallningshavande
avgivits, har Konungens befallningshavande, där inkomna
ansökningar ej genast varda avslagna, att, om rörelsen kan antagas vålla
olägenhet för angränsande kommun, i ärendet infordra yttrande från stadsfullmäktige
eller kommunalstämma i sådan kommun.

5. Har ansökning, som i denna § avses, blivit avstyrkt av stadsfullmäktige
eller kommunalstämma inom den kommun, där försäljningen är avsedd
att äga rum, må densamma ej bifallas. Medgiver Konungens befallningshavande
upplåtande av rätt till detaljhandel, må försäljningsställenas
antal ej sättas högre än det av stadsfullmäktige eller kommunalstämman
tillstyrkta. Konungens befallningshavande skall därjämte vid upplåtelsen
föreskriva de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning
och rörelsens bedrivande, som blivit av stadsfullmäktige eller kommunalstämman
föreslagna, såvida beslutet om samma inskränkningar icke
finnes stå i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrida
deras befogenhet, som fattat detsamma.

6. Konungens befallningshavandes beslut i ämnet skall kungöras i
den eller de tidningar, där allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas,
och räknas tiden för anförande av besvär över beslutet från dagen för
kungörandet.

18 §.

1 kommun, där rätt till detaljhandel-enligt 17 § ej upplåtits, må rättighet
till utskänkning av vin eller Öl kunna tilldelas bolag, som inom annan
kommun äger rätt att idka detaljhandel med sådana drycker, dock ej för
längre tid än sistnämnda rättighet gäller.

Vid upplåtande av rättighet, som i denna § avses, skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad i 17 § stadgas.

19 §•

1. Bolag, som i 17 och 18 §§ omförmäles, må icke avse att bereda
vare sig delägarna vinning utöver årlig ränta med högst fem procent å de
av delägarna tillskjutna kontanta medel eller kommun någon ekonomisk fördel.

2. Vid utövande av sin verksamhet står bolag under överinseende
av kontrollstyrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
kontrollstyrelsen i avseende å inköp av, försäljningspris för samt alkoholhalt
å saluhållna rusdrycker, räkenskapers förande och i övrigt angående
bolagets förvaltning eller försäljning av rusdrycker kan meddela.

Närmare bestämmelser angående kontrollstyrelsens verksamhet härutinnan,
utöver vad denna förordning innehåller, meddelas av Kungl. Maj:t.

3. Bolag äger ej vid utminutering hålla mer än ett försäljningspris å
en och samma varusort av rusdrycker, oavsett om större eller mindre
myckenhet försäljes.

Vid utminutering av vin och Öl åligger det bolag tillse, att om något
slag av dessa drycker genom sin prisbillighet i förening med hög alkoholhalt
eller av annan anledning uppenbarligen är ägnat att för allmänheten
inträda som ersättning för spritdrycker, utminutering av sådan dryck sker
med iakttagande av samma bestämmelser, som gälla för utminutering av
spritdrycker.

4. Bolag må icke inköpa fastighet eller inom redan förvärvad fastighet
vidtaga annan mera omfattande förändring än den, som påkallas av
fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande, utan samtycke av
kontrollstyrelsen, sedan i stad stadsfullmäktige samt å landet kommunalstämman
avgivit yttrande.

Bolag må icke, utan samtycke av kontrollstyrelsen, förhyra andra lägenheter
än dem, vilka äro behövliga för den rörelse, som bolaget självt utövar,
eller utan sådant samtycke ingå hyres- eller andra affärsavtal för
längre tid än bolagets rättighet upplåtits. Bolag må ej heller ingå sådana
avtal med enskilda styrelseledamöter eller delägare i bolaget, eller låta avlöningen
vare sig till styrelsen eller till de hos bolaget anställda personer vara
beroende på omsättningen av rusdrycker eller utgå med viss del av vinsten.

5. Bolags delägare skola vara minst nio, av vilka åtminstone sex
böra vara boende å den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolags
styrelse skall bestå av tre ledamöter, av vilka en, som tillika skall vara ordförande
i styrelsen, utses av kontrollstyrelsen samt två utses av delägarna
i bolaget. På enahanda sätt utses jämväl tre suppleanter.

Den av kontrollstyrelsen utsedde styrelseledamoten och hans suppleant
må icke vara delägare i bolaget.

6. Granskning av bolags förvaltning och räkenskaper skall varje år i
mars eller april månad ålid, som av kontrollstyrelsen bestämmes, verkställas
för näst föregående år av tre revisorer, av vilka två utses av kontrollstyrelsen
och en av delägarna i bolaget. På enahanda sätt utses jämväl tre suppleanter.
Revisorerna skola antingen ibland eller utom sig utse två personer
att å deras vägnar deltaga i inventering av bolagets tillgångar vid löpande
årets slut. Över revisionen avgiva revisorerna berättelse, vilken, utom redogörelse
för bolagets ekonomiska ställning och förvaltning samt vad övrigt
revisorerna kunna finna skäl omnämna, skall innehålla till- eller avstyrkande
av ansvarsfrihet. Av revisionsberättelsen, vid vilkens avfattande de föreskrifter
skola iakttagas, som meddelas av kontrollstyrelsen, skola, sedan bolagets
styrelse lämnats tillfälle att förklara sig över i berättelsen möjligen

gjorda anmärkningar, revisorerna före maj månads utgång översända exemplar
till Konungens befaliningshavande, landstinget, stadsfullmäktige eller kommunalstämman
samt kontrollstyrelsen och sådan kontrollnämnd, varom förmäles
i VII kapitlet. Bolagets styrelse må även till nämnda myndigheter
insända sin förklaring.

Granskning av bolags förvaltning och räkenskaper må även när som
helst företagas av chefen för kontrollstyrelsen eller av person, som nämnda
styrelse förordnat.

7. Styrelseledamöter samt revisorer och deras här ovan nämnda ombud
äga att av bolaget åtnjuta ersättning enligt grunder, som av kontrollstyrelsen
bestämmas.

8. Om ansvarsfrihet för bolag beslutar kontrollstyrelsen efter juni
månads utgång, ägande kontrollnämnd samt i stad stadsfullmäktige och på
landet kommunalstämman att dessförinnan till kontrollstyrelsen avgiva yttrande
i ärendet.

Erfordras åtgärd i följd av vägrad ansvarsfrihet eller giver revisionsberättelsen
eljest därtill anledning, äger kontrollstyrelsen meddela erforderliga
föreskrifter eller vidtaga åtgärder för rättelses vinnande.

9. Bolag åligger att inom mars månads utgång efter varje kalenderårs
slut, vid äventyr att utmätning eljest genast sker, å statsverkets giroräkning
i riksbanken insätta hela den nettovinst, som uppkommit av all
den rörelse bolaget idkat. Då bolag upplöses, skall, där ej annorledes i
laga ordning bestämts, på enahanda sätt förfaras med det överskott av bolagets
tillgångar, som kan uppstå, sedan bolagets samtliga skulder blivit
guldna samt de av delägarna tillskjutna medel återbetalats. Omförmälda
nettovinst och överskott tillfalla statsverket.

20 §.

1. Rättighet att endast vid måltid och till spisande gäster utskänka
Öl må inom kommun, där bolag ej erhållit rätt till detaljhandel med rusdrycker,
av Konungens befaliningshavande meddelas att gälla tillsvidare för
ett eller flera, dock högst tre kalenderår. Med måltid förstås i detta mom.
av gäst rekvirerad mat till ett pris, som ej understiger det dubbla priset av
rekvirerat Öl, och får betalning för ölet ej mottagas utan att måltiden är
tillfullo betald.

2. Ansökning om rättighet, som i 1 mom. sägs, skall före utgången
av augusti månad året innan utskänkningen är avsedd att taga sin början
skriftligen göras hos Konungens befaliningshavande med uppgift å det ställe,
där utskänkningen skall äga rum, samt med bifogande av intyg, utvisande
sökandens behörighet att idka rörelsen.

3. Över ansökning, som rätteligen skett, skall Konungens befaliningshavande
efter augusti månads utgång inhämta utlåtanden, i Stockholm av

stadsfullmäktige och i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt
å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma. Dessa utlåtanden höra
innehålla bestämt till- eller avstyrkande jämte förslag till de inskränkningar
i avseende å försäljningens bedrivande, som anses nödiga.

4. Har ansökningen blivit avstyrkt, i stad av stadsfullmäktige samt å
landet av kommunalstämma, må densamma av Konungens befallningshavande
ej bifallas. Medgiver Konungens befallningshavande upplåtande av
rättighet, skall vid upplåtelsen föreskrivas de inskränkningar i avseende å
rörelsens bedrivande, som blivit av stadsfullmäktige eller kommunalstämman
föreslagna, såvida beslutet om samma inskränkningar icke finnes stå i strid
med allmän lag eller författning eller annorledes överskrida deras befogenhet,
som fattat detsamma.

21 §.

1. Rättighet till utskänkning av rusdrycker å passagerarfartyg, som
förmedla regelbunden persontrafik till utländsk hamn, må på ansökning
kunna tillsvidare för viss tid, högst ett år, av Konungens befallningshavande
i det län, varest fartygets rederi har sitt säte, tilldelas person, som är behörig
att idka utskänkningsrörelse. Sådan utskänkning må endast äga rum till
förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller
vid land, allenast ske till besättningen och till sådana fartygets passagerare,
som i dess restaurationslokal intaga måltid.

2. Rättighet till utskänkning av Öl å andra passagerarfartyg än som
avses i 1 mom. må på ansökning kunna tillsvidare för viss tid, högst ett
år, av Konungens befallningshavande i det län, varest fartygets rederi har
sitt säte, tilldelas person, som är behörig idka utskänkningsrörelse. Sådan
utskänkning må endast äga rum till förtäring ombord å fartyget och med
den inskränkning, som i 20 § 1 mom. omnämnes, och må allenast ske till
besättningen och fartygets passagerare.

22 §.

Tillstånd till utskänkning av vin eller Öl å statens järnvägars eller enskild,
till persontrafik upplåten järnvägs tåg må på framställning av järnvägens
styrelse kunna tillsvidare för viss tid, högst ett år, av Konungens
befallningshavande i det län, varest styrelsen har sitt säte, meddelas person,
som är behörig att idka utskänkningsrörelse.

23 §.

1. Mottager någon i sitt hem mot betalning gäster till bespisning
vid slutet bord och har avtal om bespisningen träffats för en tid av minst
en vecka, må han, med den inskränkning, varom i 20 § 1 mom. sägs, och

efter det sådant bevis för honom meddelats, som nedan omförmäles, utan
särskilt tillstånd till gästerna vid deras måltider utskänka Öl. Sådan utskänkning
må dock äga rum endast i kommun, där rättighet till detaljhandel
enligt 17, 18 eller 20 § är gällande.

2. Vill någon bedriva utskänkning, som i 1 mom. avses, göre därom
skriftligen anmälan, i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan stad
hos magistraten och på landet hos länsmannen, med uppgift å det ställe,
där utskänkningen skall äga rum, samt med bifogande av intyg om god
frejd. Har anmälan sålunda skett, skall, där ej nedan annorledes föreskrives,
meddelas bevis, att anmälan behörigen skett.

3. Bevis, som i 2 mom. omförmäles, må ej meddelas den, till vilken
veterligen rusdrycker ej må utminuteras eller som veterligen under något
av de senaste tre åren meddelats förbud mot fortsättande av utskänkningsrörelse,
varom i denna § är fråga.

24 §.

Den, som erhållit tillstånd till utskänkning enligt 20 §, 21 § 2 mom.
eller 22 §, är skyldig att hos det eller de bolag, Konungens befallningshavande
bestämmer, inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker.
Den, som äger rätt till utskänkning, som avses i 23 §, skall inköpa för
rörelsen erforderligt Öl i den ordning, som i V kapitlet är stadgad.

25 §.

1. Bolag må ej till annan överlåta rättighet till utminutering.

2. Bolag äger till enskild person överlåta rättighet till utskänkning.

Överlåter bolag sådan rättighet, göre bolaget framställning om fastställelse
å överlåtelsen hos Konungens befallningshavande, som, efter kontrollnämndens
hörande och, om så prövas erforderligt, inhämtande av kontrollstyrelsens
utlåtande, har att med avseende å skälen och villkoren för
överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den person, å vilken
överlåtelsen ifrågasättes, bifalla eller avslå framställningen.

Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till
vilken sådan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen
erforderliga rusdrycker, och skall bolaget med iakttagande av de föreskrifter,
kontrollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga
sådana villkor för dylikt inköp, att rättighetsinnehavares ekonomiska fördel
så långt ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker
eller, där fråga är om förut utövad utskänkningsrörelse, hans fördel
i sådant avseende begränsas och efter hand avvecklas.

3. Överlåtelse av rättighet till utskänkning, som avses i 20—23 §§,
vare förbjuden.

26 §.

1. Avlider den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 20, 21
eller 22 § innehar rättighet till utskänkning, eller försättes han i konkurs,
må rörelsen för stärbhusets eller konkursboets räkning fortsättas, dock
icke längre än till dess tre månader förflutit efter dödsfallet eller efter
det förhör enligt 25 § konkurslagen hållits.

2. Avlider den, som efter anmälan enligt 23 § äger rätt att utskänka
Öl, må rörelsen för stärbhusets räkning fortsättas till dess tre månader förflutit
efter dödsfallet.

3. I fall, som i 1 inom. avses, åligger det stärbhuset eller konkursboet,
om de vilja fortsätta rörelsen, att därom inom en månad efter dödsfallet
eller efter det förhör i konkursen hållits göra anmälan hos Konungens
befallningshavande med uppgift därvid tillika å den person, som antagits
till föreståndare för försäljningen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid
eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, anses
försäljningsrättigheten hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten
gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

27 §.

Konungens befallningshavande äger att vid meddelande av tillstånd
till detaljhandel eller sedermera under rörelsens utövande stadga de inskränkningar
i avseende å densamma, som kunna anses erforderliga.

28 §.

1. Då försäljningsrättighet beviljas, skall Konungens befaliningshavande
utfärda tillståndsbevis med angivande däri av det lagrum, varå tillståndet
grundar sig, varest eller efter vilka grunder försäljningsställe skall
förläggas ävensom för vilken tid rättigheten må begagnas; skolande i
tillståndsbeviset jämväl utsättas de föreskrifter i avseende å rörelsens utövande,
som lämnats vid tillståndets meddelande.

2. Avskrift av tillståndsbevis skall Konungens befallningshavande tillställa
kontrollstyrelsen ävensom i andra fall än som avses i 21 och 22 §§
magistraten eller kommunalnämnden och länsmannen i orten. Vad i detta
mom. är sagt om magistratens underrättande äger ej tillämpning i Stockholm.

Om beslut, varom i 26 § förmäies, skall Konungens befallningshavande
lämna underrättelse till dem, som enligt detta mom. skola erhålla meddelande
om beviljat tillstånd.

3. Har någon av länsman undfått bevis, att anmälan enligt 23 § behörigen
skett, skall länsmannen därom underrätta kommunalnämndens ordförande
i den kommun, där rörelsen skall utövas.

IV Kapitlet. Angående kommunal folkomröstning om förbud
mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel
med rusdrycker.

29 §.

Genom kommunal folkomröstning må i enlighet med de i detta kapitel
meddelade bestämmelser avgöras, huruvida inom en kommun få meddelas
sådana rättigheter till detaljhandel med rusdrycker, som omförmälas
i denna förordning.

Bestämmelserna i detta kapitel äga dock icke tillämpning å de i 21
och 22 §§ omförmälda rättigheter till utskänkning å passagerarfartyg och
järnvägståg.

Kommunal folkomröstning skall avse alla slags rusdrycker och må icke
verkställas oftare än vart tredje år.

30 §.

Om vid kommunal folkomröstning minst 2/s av de röstande uttalat sig
för förbud mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel med rusdrycker,
vare förbud i sådant avseende för kommunen gällande, och må ej tillstånd,
som meddelats enligt 20 §, gälla längre än till utgången av det år, under
vilket omröstningen vunnit laga kraft, och ej heller sådan försäljning, som
avses i 23 §, efter utgången av nämnda år inom kommunen äga rum.

Är, då framställning om omröstning göres, frågan om upplåtande av
sådan rättighet till detaljhandel, som omröstningen avser, på prövning beroende,
må rättigheten ej upplåtas, förrän sig visat, att förbud däremot ej
varder för kommunen gällande.

31 §.

För upphävande av förbud, varom i 30 § sägs, erfordras, att vid ny
folkomröstning minst 2/n av de röstande uttalat sig för upphävandet.

32r §.

Röstberättigad vid sådan omröstning, som i 29 § sägs, är envar i
kommunen mantalsskriven, välfrejdad svensk man och kvinna från och med
kalenderåret näst efter det, varunder han eller hon uppnått 21 års ålder,
dock ej den, som står under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

Varje röstande tillkommer en röst.

Rösträtt må ej utövas av annan röstberättigad än den, som vid omröstningen
personligen inställer sig.

33 §.

Berättigad att påkalla kommunal folkomröstning är envar, som enligt
32 § äger rösträtt.

34 §.

Framställning om anordnande av kommunal folkomröstning skall göras
skriftligen hos Konungens befallningshavande under februari månad samt
avfattas enligt formulär 1 vid denna förordning.

35 §.

Har framställning enligt 34 § gjorts av så många personer, att antalet
motsvarar minst l/20 av kommunens mantalsskrivna befolkning enligt senaste
justerade mantalslängd, skall Konungens befallningshavande i länskungörelserna
och i tidning inom orten giva det tillkänna med utsättande av viss
tid av 14 dagar, under vilken tid jäv, skriftligen avfattade, må kunna anföras
mot deras behörighet, som gjort framställningen.

Varder vid prövning av anfört jäv utrett, att framställningen icke omfattas
av röstberättigade till ett antal, utgörande minst V20 av kommunens
mantalsskrivna befolkning, förklare Konungens befallningshavande frågan
om omröstning förfallen.

Föranleder jäv ej dylikt beslut eller har jäv ej inom föreskriven tid
anförts, utlyse Konungens befallningshavande ofördröjligen omröstning.

Över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av sådant jäv,
som i denna paragraf sägs, må klagan ej föras.

36 §.

Omröstning skall, där ej Konungens befallningshavande på framställning
av omröstningsnämnden eller magistraten i fråga om kommun med
större folkmängd annorlunda förordnar, verkställas minst 9, högst 12 veckor
efter dess utlysande samt utsättas till sön- eller helgdag och, om behovet
det kräver, jämväl till närmast föregående eller efterföljande dag.

Omröstningen skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan
9 eftermiddagen, dock att uppehåll göres för den tid högmässogudstjänst
inom kommunen pågår. Där å någon ort andra tider för omröstningen
finnas mera lämpliga, äger Konungens befallningshavande att på framställning
av omröstningsnämnden eller magistraten därom förordna, med iakttagande
att tillträde till omröstningen skall finnas minst tre timmar före
klockan 3 eftermiddagen och minst två timmar efter klockan 6 eftermiddagen.

37 §.

Vid utlysande av kommunal folkomröstning tillkännagive Konungens
befallningshavande i länskungörelserna och i tidning inom orten dag och
tid för omröstningen samt stället för densamma. Kungörelsen skall jämväl
innehålla den proposition, efter vilken omröstningen skall försiggå, avfattad
i överensstämmelse med det vid denna förordning fogade formulär 2, ävensom
en erinran om den skyldighet, som jämlikt 56 § åligger vederbörande
omröstningsförrättare att ofördröjligen till Konungens befallningshavande
insända avskrift av omröstningsprotokollet.

Är kommun på landet indelad i två eller flera omröstningsdistrikt,
skall i kungörelsen jämväl tillkännagivas, vilken omröstningsnämnd, som
skall verkställa slutlig sammanräkning av de inom samtliga distrikt avgivna
rösterna.

38 §.

Är kommun, på sätt i 19 § i lagen om val till Riksdagen sägs, delad
i två eller flera valdistrikt, skall samma distriktsindelning gälla vid kommunal
folkomröstning.

39 §.

Omröstning förrättas på landet inför en omröstningsnämnd; och skall
såsom sådan tjänstgöra den valnämnd, som, enligt lagen om val till Riksdagen,
på landet är valförrättare vid valen till Andra kammaren.

I omröstningsnämnden skola minst två ledamöter utom ordföranden
vara närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om vilken
de flesta röstande förena sig, eller vid lika röstetal den mening, ordföranden
biträder.

Vid omröstningsnämndens sammanträden föres protokoll av ordföranden.

40 §.

1 stad, som utgör ett omröstningsdistrikt, förrättas omröstningen inför
magistraten.

År stad delad i flera omröstningsdistrikt, skall magistraten för varje
distrikt utse tre eller flere deputerade att vara omröstningsförrättare i distriktet.
Av dessa för den främste ordet. Protokollet över omröstningen föres
av den, magistraten därtill utsett.

Till deputerad må i fall av behov utses den, som eljest ej tillhör
magistraten.

41 §.

Har kommunal folkomröstning utlysts, skall för kommunen eller, om
den är delad i flere omröstningsdistrikt, för vart och ett av dessa röstlängd

snarast möjligt upprättas. Närmare föreskrifter i avseende härå, så ock om
skyldighet för vederbörande myndigheter att lämna uppgifter till införande
i längden, meddelas av Konungen.

Senast inom sex veckor efter omröstningens utlysande skall röstlängd
vara avsänd eller avlämnad, å landet till omröstningsnämndens ordförande och
i stad till magistraten, där denna ej själv verkställt upprättandet. På framställning
av omröstningsnämnden eller magistraten äger Konungens befallningshavande
dock i fråga om kommun med större folkmängd medgiva utsträckning
av den tid, inom vilken röstlängden skall vara avsänd eller avlämnad.

42 §.

Röstlängden skall under tio dagar vara ä lämpligt ställe inom omröstningsdistriktet
under behörig tillsyn framlagd för granskning; och
åligger det omröstningsnämndens ordförande eller magistraten att omedelbart
efter röstlängdens upprättande kungöra tid och ställe för framläggandet,
den tid, inom vilken anmärkning mot röstlängd skall, jämlikt 43 §
här nedan, vara till omröstningsnämndens ordförande eller magistraten
inlämnad, samt tid och ställe för prövning enligt 46 § av sålunda gjorda
anmärkningar.

Kungörelsen skall avfattas enligt formulär 3 vid denna förordning samt
uppläsas i kyrkan och, där så ske kan, införas i tidning inom orten.

43 §.

Vill någon, vilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig pasta
sådan rätt, eller anser någon, att annan icke må vara i längden upptagen såsom
röstberättigad, äger han att sina anmärkningar, skriftligen avfattade och
åtföljda av de bevis han vill åberopa, ingiva till omröstningsnämndens ordförande
eller magistraten sist före kl. 12 på dagen å femte dagen efter
utgången av den tid, under vilken röstlängden varit för granskning
framlagd.

44 §.

Har någon i rätt tid gjort anmärkning däremot, att annan i röstlängden
upptagits såsom röstberättigad, skall härom till denne av omröstningsnämndens
ordförande eller magistraten ofördröjligen med allmänna posten
sändas underrättelse, med angivande av dagen för anmärkningens prövning.
Blanketter till sådan underrättelse, avfattade i överensstämmelse med formulär
4 vid denna förordning, skola av Konungens befallningshavande
hållas vederbörande tillhanda.

45 §.

Varder anmärkning ej ingiven inom föreskriven tid, kommer den ej
under prövning.

46 §•

Å femte dagen efter utgången av den för framställande av anmärkning
mot röstlängden bestämda tid eller, om nämnda dag är sön- eller
helgdag, nästa helgfria dag därefter sammanträder på landet för varje distrikt
omröstningsnämnden för prövning av de mot röstlängden framställda
anmärkningar. Samma lag vare i stad för magistraten, dock att sammanträde,
som skulle hållas å allmän rättegångsdag, i stället äger rum nästa
helgfria dag. Sammanträdet skall börja klockan 10 förmiddagen, och vare
förhandlingarna offentliga.

Vid sammanträdet lämnas tillfälle till bemötande av gjorda anmärkningar
med rätt för den, mot vilkens rösträtt anmärkning blivit enligt 43 §
framställd, att åberopa jämväl omständigheter, som inträffat efter den för
framställande av anmärkning mot röstlängden bestämda tid.

Över varje i behörig tid framställd anmärkning skall omröstningsnämnden
eller magistraten omedelbart eller senast dagen efter slutad förhandling
avkunna beslut, vilket, med angivande i korthet av skälen därför,
tecknas å den prövade anmärkningsskriften, som bilägges protokollet. Över
sådant beslut må särskild klagan ej föras.

I röstlängden införas de rättelser, som av nämnda beslut föranledas.

47 §.

Sedan i anledning av framställd anmärkning mot röstlängd beslut
avkunnats, samt rättelse, där sådan ifrågakommer, i längden gjorts, underskrives
densamma av omröstningsnämnden eller magistraten.

Har anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid framställts, varde
intyg därom av omröstningsnämndens ordförande eller magistraten tecknat
å längden.

Sedan röstlängden blivit behörigen underskriven eller försedd med
intyg, varom nyss är sagt, lände densamma vid omröstningen till efterrättelse.

48 §.

Anföras besvär över omröstning, vid vilken av omröstningsnämnden
eller magistraten meddelat beslut i fråga om anmärkning mot röstlängden
tjänat till efterrättelse, må i sammanhang därmed talan mot beslutet fullföljas.
Vid sådan klagan må ej andra bevis gälla än de, som hos omröstningsnämnden
eller magistraten varit i laga ordning företedda. Har på
klagan, som i samband med besvär över omröstning blivit förd, röstlängden
i någon del förklarats felaktig, skall, där ny omröstning förordnats skola
äga rum, omröstningsnämndens eller magistratens ordförande i längden
införa de av beslutet föranledda rättelser.

49 §.

Omröstningen äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas
eller tryckta eller skrivna upprop till de röstande tillåtas inom omröstningslokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som omröstningsförrättaren för ordningens upprätthållande och omröstningens
behöriga fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som ej
kan avstyras, äge omröstningsförrättaren att avbryta förrättningen.

I omröstningslokal skall propositionen för omröstningen finnas anslagen.

50 §.

Omedelbart före omröstningens början skall ordföranden visa de närvarande,
att rösturnan är tom.

Omröstningen skall ske med omärkta, enkla och slutna sedlar av vitt
papper. Ogin vare varje annan röstsedel.

Röstsedlar skola genom omröstningsförrättarens försorg tillhandahållas
inom omröstningslokalen.

Den, som vill rösta, skall personligen, sedan ordföranden förvissat
sig om att vederbörande är i röstlängden upptagen såsom röstberättigad,
under omröstningsnämndens tillsyn avlämna röstsedeln, i sammanhang
varmed i röstlängden vid den röstandes namn göres anteckning, att rösträtten
utövats.

51 §.

Då uppehåll i förrättningen sker, skall rösturnan omsorgsfullt förseglas
under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar;
och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, omröstningsförrättaren
inför öppna dörrar förvissa sig om, att sigillen äro
obrutna.

52 §.

De röstberättigade, som äro tillstädes i omröstningslokalen eller å
anvisad plats därintill, men som ej hunnit deltaga i omröstningen vid det
klockslag, då omröstningen skall sluta eller då uppehåll däri göres av
annan anledning än för högmässogudstjänst, äga rätt att avlämna sina
röstsedlar.

53 §.

När alla röstberättigade, som äro tillstädes, avlämnat sina röstsedlar,
förklare ordföranden röstningen avslutad.

Omedelbart därefter verkställes röstsammanräkningen.

Efter det jämförelse med anteckningarna i röstlängden skett, inläggas
röstsedlarna, de godkända och de underkända var för sig, i omslag, vilka
förses med minst två närvarandes sigill. De sålunda inlagda röstsedlarna
skola förvaras intill dess omröstningen vunnit laga kraft eller förordnande
om ny omröstning meddelats.

54 §.

1 det protokoll, som i överensstämmelse med det vid denna förordning
fogade formulär 5 med däri gjorda anvisningar skall föras vid förrättningen,
antecknas särskilt:

Antalet giltiga ja- och nejröster ävensom antalet av de röstberättigade,
som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit i omröstningen;

därest någon förvägrats rösta, dennes namn samt orsaken till sådan
vägran;

om röstsedel förklarats ogin, grunden för detta beslut.

1 protokollet avtryckas även de sigill, varmed röstsedlarna förseglats.

55 §.

Varder sedan omröstningen avslutats nödvändigt att uppskjuta och
avbryta förrättningen, skola alla röstsedlar inläggas i omslag, vilka förseglas
under minst två närvarandes sigill samt jämte andra till omröstningen
hörande handlingar läggas i säkert förvar; och må förrättningen icke ånyo
företagas, innan omröstningsförrättaren inför öppna dörrar förvissat sig om,
att de åsätta sigillen äro obrutna.

56 §.

1. Omröstningens utgång kungöres omedelbart genom uppläsande
av det under förrättningen förda protokollet, som till riktigheten bestyrkes
av ordföranden och tvä av de närvarande.

2. Utgör kommun ett omröstningsdistrikt, är förrättningen avslutad
med uppläsande av det i 1 mom. omförmälda protokoll. Ordföranden
insänder därefter ofördröjligen bestyrkt avskrift av protokollet till Konungens
befallningshavande, som låter offentliggöra resultatet av omröstningen i länskungörelserna
samt i tidning inom orten.

3. - Utgör kommun tvä eller flera omröstningsdistrikt, skall den
slutliga röstsammanräkningen för hela kommunen verkställas i stad av
magistraten och på landet av den bland kommunéns omröstningsnämnder,
som Konungens befallningshavande därtill förordnat. För nämnda ändamål
aligger det omröstningsförrättarne i distrikten att ofördröjligen till magistraten
eller vederbörande omröstningsnämnd insända bestyrkt avskrift av proto -

kollet över omröstningen. Jämväl vid den slutliga röstsammanräkningen,
vilken äger rum inför öppna dörrar, föres protokoll, som omedelbart uppläses
och till riktigheten bestyrkes av ordföranden och två av de närvarande.
Med uppläsande av detta protokoll är förrättningen avslutad.

Ordföranden insänder därefter ofördröjligen protokollet över slutsammanräkningen
till Konungens befallningshavande, som låter offentliggöra
resultatet av omröstningen på sätt i 2 mom. stadgas.

57 §.

Medlem av kommun, som icke åtnöjes med omröstningen, äger rätt,
där han tilltror sig kunna visa, att beslutet icke tillkommit i laga ordning,
att däröver hos Konungen anföra besvär. För sadant ändamål äger klaganden
att begära behörigt protokollsutdrag, i stad hos magistraten och på landet
hos omröstningsnämndens ordförande, eller, då kommun är uppdelad i flera
omröstningsdistrikt, hos den bland ordförandena, inför vilken enligt 56 §
av denna förordning den slutliga sammanräkningen sker. Protokoll skall inom
högst tre dagar till klaganden utlämnas; och skall han vid förlust av talan
sist inom 10 dagar efter förrättningens avslutande sina till Konungen ställda
besvär ingiva till Konungens befallningshavande, som genom tillkännagivande
i länskungörelserna och i tidning inom orten utsätter viss kort tid,
inom vilken förklaring må över besvären till Konungens befallningshavande
avgivas. Sedan den tid tilländagått, har Konunges befallningshavande att
besvärshandlingarna jämte de förklaringar, som må hava inkommit, ofördröjligen
till Konungen insända för att i regeringsrätten skyndsamt föredragas
och avgöras.

Föranleda besvären upphävande av det genom omröstningen fattade
beslutet på annan grund än att den i 30 och 31 §§ för besluts åstadkommande
stadgade majoritet icke ernåtts, skall Konungens befallningshavande,
på sätt i 37 § sägs, ofördröjligen utlysa ny omröstning.

58 §.

1 ärende rörande kommunal folkomröstning må det vara envar tillätet
att, under iakttagande av behörig tid och ordning, på eget äventyr till
myndighet insända handlingar i betalt brev med allmänna posten; dock att .
vad sålunda är stadgat ej äger tillämpning i fråga om besvär.

59 §.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning mot
röstlängd, som i 43 § sägs, sist bör framställas eller då åtgärd för talans
fullföljande eller bevarande sist bör företagas, må anmärkningen framställas
eller åtgärden vidtagas å nästa söckendag.

60 §.

Kostnaderna för anordnande av kommunal folkomröstning skola gäldas
av vederbörande kommun, som jämväl har att tillhandahålla för omröstning
lämplig lokal.

V Kapitlet. Särskilda föreskrifter om utminutering av

rusdrycker.

61 §•

Utminutering av rusdrycker må ej äga rum till annan än den, som
hos bolag, vilket äger rätt till utminutering, skriftligen anmält sig önska inköpa
sådana drycker med uppgift å sitt fullständiga namn, födelseår och
födelsedag, yrke, bostad samt hemvist.

Den, som gör anmälan, vare på anfordran skyldig att till riktigheten
styrka de i anmälan lämnade uppgifter.

62 §.

Föreligger ej veterligen i avseende ä den, som gjort anmälan, sådant
hinder för utminutering, varom i 65 och 66 §§ stadgas, har bolaget, därest
bolaget eljest finner utminutering till honom kunna äga rum, att, efter iakttagande
av vad i 74 § för där avsett fall finnes stadgat, tillställa honom en
motbok, innehållande anvisning å visst utminuteringsställe, varest han må
hos bolaget göra inköp av rusdrycker. Därest anmälan avser mera än ett
slag av rusdrycker, må bolaget kunna utfärda särskild motbok och anvisa
särskilt utminuteringsställe för inköp av varje sådant slags dryck.

Oöres anmälan, som i 61 § avses, av kvinna, pröve bolaget, huruvida
och med vilka förbehåll rusdrycker må till henne utminuteras. Lag
samma vare, om anmälan göres av någon, som saknar stadigt hemvist.

63 §.

Bolag må, på köpares begäran eller om så eljest prövas lämpligt, i
stället för redan anvisat utminuteringsställe anvisa annat sådant för inköp
hos bolaget; och skall anteckning om sistnämnda utminuteringsställe göras
i den i 62 § omförmälda motbok.

64 §.

Vill någon, som äger att hos visst bolag inköpa rusdrycker, i stället
verkställa sådant inköp hos annat bolag, må sistnämnda bolag, därest han

företer den för honom hos förstnämnda bolag gällande motbok, med iakttagande
av vad i 75 § stadgas anvisa honom utminuteringsställe; och skall
anteckning härom göras i motboken.

65 §.

Bolag må ej utminutera rusdrycker till köpare under tid, då han veterligen
äger att hos annat bolag å utminuteringsställe inköpa rusdrycker
av det slag, försäljningen avser.

66 §.

Rusdrycker må icke utminuteras till

1) den, som icke fyllt 21 år;

2) den, som under de senaste två åren blivit sakfälld för fylleri eller
under de senaste tre åren härför blivit sakfälld mer än en gång;

3) den, som under de senaste tre åren dömts till ansvar för brott,
som i allmänna strafflagen är belagt med straff, om rätten funnit brottet
hava begåtts under inflytande av starka drycker;

4) den, som under de senaste tre åren undérgått straffarbete eller fängelse,
som i fall, varom under 3) sägs, blivit honom annorledes än som
förvandlingsstraff i stället för ådömda böter ålagt;

5) den, som under de senaste tre åren antingen fällts till ansvar för
sådan olovlig försäljning av rusdrycker, som avses i 109 §, eller för olovligt
tillhandagående med anskaffande av rusdrycker eller ock för sådant brott
undergått fängelse, som honom omedelbart ålagts, eller straffarbete, vartill
ådömt fängelse förvandlats;

6) den, som under de senaste tre åren undergått tvångsarbete;

7) den, angående vilken Konungens befallningshavande under de senaste
tre åren genom slutligt beslut förordnat, att han skall intagas å allmän
anstalt för vård av alkoholister, eller som under de senaste tre åren
vårdats å sådan anstalt;

8) den, som under de senaste tre åren å lasarett eller därmed jämförlig
anstalt, sjukstuga eller allmän eller enskild anstalt för sinnessjuka vårdats
för delirium tremens eller annan alkoholpsykos; samt

9) den, angående vilken nykterhetsnämnd enligt 67 § förordnat, att
rusdrycker icke må till honom utminuteras, under den tid beslutet avser.

Vad under 2), 3) och 5) i denna § sägs skall ej äga tillämpning, där
det visas, att den, varom är fråga, genom högre rätts laga kraftägande utslag
blivit befriad från ansvar för brott, som där avses. Ej heller skall
vad under 7) och 9) sägs äga tillämpning, där beslut, som där avses, visas
hava blivit efter förd klagan upphävt.

67 §.

Finner nykterhetsnämnd i kommun i fråga om någon, som vistas
inom kommunen, att han brukar rusdrycker till uppenbar skada för sig
eller andra, äger nykterhetsnämnden, där så finnes skäligt, förordna, att
under viss tid, högst tre år från beslutets dag, rusdrycker icke niä till
honom utminuteras.

Sådant beslut må dock fattas endast efter anmälan från kommunalnämnd,
fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, fosterbarnsnämnd, hälsovårdsnämnd,
polismyndighet, präst, läkare, folkskolelärare eller anhörig eller närstående
till deri, beslutet gäller, eller ock efter anhållan av denne.

Över beslutet må besvär inom trettio dagar från delfåendet anföras,
om bolag äger rätt till utminutering av spritdrycker inom kommunen, hos
den kontrollnämnd, som det enligt 96 § åligger att övervaka bolagets försäljning,
eller om sådant bolag inom kommunen ej finnes, hos den kontrollnämnd,
hos vilken enligt av kontrollstyrelsen utfärdade bestämmelser
sådana besvär skola anföras.

68 §.

1. Om någon genom utslag av underrätt blivit sakfälld för fylleri,
sådan olovlig försäljning av rusdrycker, som avses i 109 §, eller olovligt
tillhandagående med anskaffande av sådana drycker, skall från rätten inom
en vecka efter utslagets meddelande därom insändas uppgift till Konungens
befallningshavande i det län, varest den sakfällde har sitt hemvist.

Lag samma vare, där högre rätt dömer till ansvar för brott, varom i
detta mom. sägs, och uppgift på grund av stadgandet i samma moment ej
bort från lägre rätt avsändas.

2. Om underrätt fällt någon till ansvar för brott, som i allmänna
strafflagen är belagt med straff, samt därvid funnit brottet hava begåtts
under inflytande av starka drycker, skall från rätten inom en vecka efter
utslagets meddelande därom avsändas uppgift till Konungens befallningshavande
i det län, varest den sakfällde har sitt hemvist.

Lag samma vare, om högre rätt i mål, som i detta mom. avses, dömer
tilltalad, som blivit av lägre rätt frikänd, till ansvar och den högre rätten
finner brottet hava begåtts under inflytande av starka drycker.

69 §.

Angående den, som frigives vare sig från straffanstalt efter undergånget
straffarbete eller fängelse, som honom annorledes än som förvandlingsstraff
i stället för ådömda böter ålagts genom utslag, varom uppgift skolat lämnas
enligt 68 §, eller från tvångsarbetsanstalt, skall fångvårdsstyrelsen såvitt
möjligt i god tid före frigivningen insända uppgift till Konungens befall -

ningshavande i det län, inom vilket den frigivne har sitt hemvist. Motsvarande
skyldighet åligger vederbörande läkare vid lasarett eller därmed jämförlig
anstalt, sjukstuga eller allmän eller enskild anstalt för sinnessjuka beträffande
den, som utskrives från anstalten efter där erhållen vård för
delirium tremens eller annan alkoholpsykos, ävensom föreståndare för allmän
anstalt för vård av alkoholister beträffande den, som utskrives frän sådan
anstalt.

70 §.

Uppgift, som på grund av stadgandena i 68 eller 69 § inkommit till
Konungens befallningshavande, skall genom Konungens befallningshavandes
försorg ofördröjligen tillställas det bolag, som enligt vad nedan sägs är att
anse som hemortsbolag för den, som uppgiften avser.

Som hemortsbolag anses det bolag, som idkar utminutering av spritdrycker
inom den kommun, varest den, som uppgiften avser, har sitt hemvist,
eller, om sådant bolag ej driver rörelse inom denna kommun, det
bolag för utminutering av spritdrycker, som kontrollstyrelsen för kommunen
anvisat.

71 §•

Har Konungens befallningshavande genom slutligt beslut förordnat
om någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister, skall Konungens
befallningshavande ofördröjligen tillställa hans hemortsbolag uppgift
därom.

72 §.

Har nykterhetsnämnd jämlikt 67 § i avseende å någon förordnat, att
rusdrycker icke må till honom utminuteras, åligger det nämnden att ofördröjligen
till hans hemortsbolag meddela uppgift därom och om beslutets
giltighetstid.

73 §.

Över dem, vilka bolag anvisat utminuteringsställe för inköp av rusdrycker,
skall hos bolaget föras förteckning. I denna förteckning skola
jämväl upptagas de personer, i avseende å vilka enligt bolaget tillhandakomma
uppgifter hinder förefinnes för utminutering, varom i 66 § under
2)—9) förmäles.

74 §.

Om någon enligt 61 § anmäler sig för inköp av rusdrycker hos annat
än sitt hemortsbolag, må utminuteringsställe ej anvisas honom, innan med -

delande om den gjorda anmälan lämnats till hemortsbolaget och upplysning
därifrån inhämtats, om i avseende å honom veterligt hinder förefinnes för
utminutering enligt vad i 65 och 66 §§ stadgas. Hemortsbolaget skall, om
sådant hinder ej förefinnes, uppföra honom i den i 73 § omförmälda förteckning
med anmärkning att han ej äger hos bolaget inköpa rusdrycker
av det slag, anmälan avser, och med anteckning om det bolag, varest han
gjort anmälan. Om sedermera i avseende å honom veterligen hinder för
utminutering uppkommer, skall sistnämnda bolag därom ofördröjligen underrättas
av hemortsbolaget.

Därest bolag, hos vilket någon anmält sig för inköp av rusdrycker,
prövar erforderligt att i avseende å honom inhämta upplysning, varom i
denna § sägs, hos annat bolag, som under något av de tre sista kalenderåren
före det anmälan sker varit att anse som hans hemortsbolag, skall
för sistnämnda bolag gälla vad i denna § om hemortsbolag är stadgat.

75 §.

Då någon enligt 64 § mot företeende av för honom förut gällande motbok
anvisas utminuteringsställe av bolag, åligger det bolaget att därom ofördröjligen
lämna meddelande till det bolag, som utfärdat motboken, samt från
detta bolag inhämta upplysning, om i avseende å honom veterligt hinder
förefinnes för utminutering enligt vad i 65 och 66 §§ stadgas. Sistnämnda
bolag skall, om sådant hinder ej förefinjies, avföra honom som köpare ur
den i 73 § omförmälda förteckning och där anmärka, hos vilket bolag han
äger göra inköp. Om sedermera i avseende å honom veterligen hinder för
utminutering uppkommer, skall detta bolag därom ofördröjligen underrättas
av det bolag, som utfärdat motboken.

76 §.

Å varje utminuteringsställe skall finnas förteckning å dem, som där
äga göra inköp av rusdrycker.

77 §.

1. Vid utminutering må rusdrycker i den ordning här nedan stadgas
antingen å utminuteringsställe avhämtas eller därifrån efter rekvisition av
köpare och på hans bekostnad till honom försändas.

2. Avhämtning å utminuteringsställe må äga rum endast mot avlämnande
av köparens egenhändigt undertecknade rekvisition och erläggande av
kontant betalning. Gäller inköpet spritdrycker, skall därjämte köparens motbok
uppvisas. Avhämtas dryckerna genom ombud, må som sådant ej begagnas
person, till vilken veterligen, enligt vad i 66 § stadgas, rusdrycker ej må
utminuteras.

3. Spritdrycker må från utminuteringsställe försändas endast till köpare
inom kommun, där bolaget erhållit rätt till utminutering. Innan sådan
försändning sker, skall köparens motbok hava företetts samt skriftlig rekvisition
och betalning för varan erhållits.

Vin och Öl må från utminuteringsställe försändas endast efter det
köparens skriftliga rekvisition och betalning för varan erhållits, dock att
sådana drycker må till köpare inom kommunen i dennes bostad av bolaget
avlämnas mot att den skriftliga rekvisitionen och betalningen därvid erhållas.

4. Rekvisitioner, som i 2 och 3 mom. avses, skola tillhöra för köparen
utfärdad motbok samt för varje innehavare av sådan å utminuteringsställe
förvaras. Vid försäljning av spritdrycker skall i motboken införas uppgift
å varje försåld post spritdrycker och dagen för försäljningen.

78 §.

Bolag äger överenskomma med, den, som äger rätt till partihandel
med vin eller Öl, att sådana från bolaget inköpta drycker jämväl må, med
iakttagande av de av kontrollstyrelsen för sådant fall meddelade föreskrifter,
av partihandlaren försändas direkt till köpare. Sådan försändning må dock
ej ske till köpare, boende inom kommun, där på grund av kommunal folkomröstning
rättigheter till detaljhandel med rusdrycker ej få meddelas.

79 §.

1. Motbok gäller endast för den person, å vilken den är utställd,
och må förty ej någon tillhandagå med att å egen motbok för annans räkning
anskaffa rusdrycker eller med att låta egen motbok av annan användas
för inköp för dennes räkning.

2. Det vare ock i andra fall än i 1 mom. avses förbjudet att yrkesmässigt
eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av
rusdrycker.

3. Har motbok för någon förkommit, äger vederbörande bolag pröva,
under vilka förbehåll ny motbok må till honom utlämnas.

BO §.

Spritdrycker må ej till någon utminuteras i större myckenhet än en
liter i kalenderveckan.

Efter därom skriftligen gjord framställning äger dock bolag, om särskilda
skäl föreligga, medgiva köpare rätt att för visst tillfälle inköpa större
myckenhet än sålunda stadgats.

81 §.

Rusdrycker må ej utminuteras i mindre myckenhet än l/3 liter.

82 §.

Anhåller någon å honom anvisat utminuteringsställe att fä inköpa
visst slags rusdryck, sou] därstädes må till honom försäljas, men av vederbörande
bolag ej hålles i lager, vare bolaget, därest det eljest finner utminutering
till honom kunna äga rum och han som säkerhet för betalningens
fullgörande nedsätter det belopp, bolaget kan fordra, pliktigt från namngiven
handlande vare sig inom eller utom riket söka anskaffa varan.

83 §.

Närmare bestämmelser angående förande av de i 73 och 76 §§ omförmälda
förteckningar och i samband därmed stående frågor meddelas av
kontrollstyrelsen, som jämväl har att upprätta och tillhandahålla formulär
till de i detta kapitel avsedda motböcker, uppgifter och meddelanden.

Då bolag upphör med sin utminutering, lände i fråga om anvisning
av utminuteringsställe till dem, som" hos bolaget ägt göra inköp, ävensom
beträffande huru med ovanberörda förteckningar och de i 77 § omförmäla
rekvisitioner skall förfaras jämväl till efterrättelse vad kontrollstyrelsen därom
stadgar.

VI Kapitlet. Övriga föreskrifter angående detaljhandel

med rusdrycker.

84 §.

1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg.

2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa och
luftiga, hava en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt
hållas i ordentligt skick.

85 §.

Försäljning må ej ske annorstädes än i lokal eller å plats, som blivit
för försäljningens bedrivande godkänd vid besiktning, som hålles i stad av
stadsfiskal och på landet av kronobetjänt jämte två personer, utsedda en av
nykterhetsnämnden i kommunen samt en i Stockholm av Överståthåliarämbetet,
i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden.
Besiktningsmännen skola, därest försäljningsställe godkännes, om besiktningen
utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade
lägenheten.

Innan bevis om besiktningen utfärdats, må försäljning ej börjas.

Vad i denna § är stadgat gäller jämväl, dä ny rättighet meddelas att
utövas i lägenhet, som förut varit använd som försäljningsställe.

Kostnad för besiktning gäldas av tillståndshavaren med belopp, som
bestämmes av Konungens befallningshavande.

86 §.

1. Om tillstånd meddelats till försäljning a angivet försäljningsställe,
ma ombyte av sådant ej ske, med mindre den myndighet, som meddelat
tillståndet, därtill giver sitt bifall; skolande dessförinnan tillfälle att yttra sig
i ärendet lämnas samma myndigheter, som blivit hörda över ansökningen
om ifrågavarande försäljningsrättighet.

2. Om beslut enligt* 1 mom. meddele Konungens befallningshavande
underrättelse till dem, som enligt 28 § 2 mom. skola erhålla meddelande
om beviljat tillstånd.

3. Sker ombyte av försäljningsställe, som i 23 § avses, skall därom
anmälan ske och underrättelse meddelas i enlighet med vad i nämnda §
och 28 § 3 mom. stadgas.

87 §.

1. Inom eller omedelbart invid kasernområde, läger eller annat område,
som blivit för krigsmaktens behov upplåtet eller där trupp eljest är
för flera dagar sammandragen, vare detaljhandel med rusdrycker förbjuden.

2. Detaljhandel med rusdrycker vare förbjuden inom eller omedelbart
invid för allmänheten upplåten park inom stads planlagda område, dock ma
Konungens befallningshavande, efter framställning av stadsfullmäktige, ifraga
om förut befintligt försäljningsställe härifrån medgiva undantag.

3. Å dag, då ting, marknad, torgdag, uppbördsstämma eller inskrivningsförrättning
hålles, vare å landet annan detaljhandel med rusdrycker än
utskänkning av Öl med den inskränkning, varom i 20 § 1 mom. förmäles,
förbjuden på eller inom 0,5 mil frän förrättningsstället.

4. Vid offentligt skådespel eller varieté-, cirkus- eller annan dylik föreställning
eller, med undantag av konsert, vid vilken uteslutande utföres
instrumentalmusik, varje annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde,
eller vid offentlig danstillställning må utskänkning av rusdrycker icke
ske i lokal eller å plats, där föreställningen eller danstillställningen äger rum,
eller i annan lokal, som med förstnämnda lokal står i inre förbindelse.

88 §.

1. Utminutering av rusdrycker må äga rum endast söckendagar under
högst sju timmar, dock ej före klockan 9 förmiddagen eller efter klockan 5
eftermiddagen.

2. Utskänkning av spritdrycker må begynna tidigast klockan 12 mid -

dagen samt utskänkning av vin och Öl tidigast klockan 9 förmiddagen; och
må utskänkningen ej fortfara längre än till klockan 10 eftermiddagen.

Utskänkning av rusdrycker, som äger rum å sön- och helgdagar eller
ä andra dagar före klockan 3 eftermiddagen, vare tillåten endast vid måltider
åt spisande gäster.

Under högmässogudstjänst vare all utskänkning förbjuden.

3. Där särskilda omständigheter anses föranleda behov av att tiden för
utskänknings avslutande bestämmes senare än till klockan 10 eftermiddagen
eller att utskänkning av rusdrycker under sön- och helgdagar efter klockan
7 eftermiddagen sker annorledes än vid måltider åt spisande gäster, äger
Konungens befallningshavande efter framställning i stad av stadsfullmäktige
och på landet av kommunalstämma samt efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande därom förordna.

Konungens befallningshavande äger ock i den ordning, sålunda är
stadgad, förordna om försäljningstidens inskränkning ävensom föreskriva,
att å vissa dagar detaljhandel med rusdrycker skall vara förbjuden.

89 §.

1. Å tider, då handel med rusdrycker enligt nästföregående § ej är
tillåten, vare allt utlämnande av rusdrycker från försäljningsställe förbjudet.

2. Då utskänkning ej är medgiven, vare det förbjudet att låta rusdrycker
å utskänkningsställe förtäras.

90 §.

Om tillstånd erhållits att utskänka endast vin eller Öl, vare det förbjudet
att låta spritdrycker å utskänkningsstället förtäras ävensom att hava
spritdrycker förvarade å utskänkningsstället eller eljest på sådant sätt, att
gästerna äga tillgång till desamma.

Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära
spritdrycker.

91 §.

1. Vid utskänkning av rusdrycker skall lagad mat alltid vara att tillgå,
dock att vad sålunda stadgas ej äger tillämpning vid utskänkning av vin
i samband med servering av konditorivaror.

2. I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten ständigt hällas för varje
gäst lätt tillgängligt.

3. Rusdrycker må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som synbarligen
är berörd av starka drycker, och må sådan person ej heller tillåtas
att å utskänkningsställe förtära rusdrycker. Ej heller må å utskänkningsställe
rusdrycker utlämnas till den, som veterligen gjort sig känd för att
missbruka sådana, eller till någon, som skäligen kan antagas ej hava fyllt
18 år.

4. Överlastad person får ej utdrivas från utskänkningsställe, där han
förtärt rusdrycker, eller lämnas utan vård.

92 §.

1. Under det detaljhandel med rusdrycker pågår, får dörren till försäljningsrummet
ej vara läst.

2. Å försäljningsställe skola ett exemplar av denna förordning och
bestyrkt avskrift av det tillståndsbevis, som enligt 28 § 1 mom. utfärdats
för rörelsens innehavare, ävensom prislista å de rusdrycker, som å stället
tillhandahållas, vara för köpare tillgängliga. Därjämte skall å försäljningsställe
finnas för samtliga gäster synligt anslag, som tydligt angiver, å vilka
tider därstädes försäljning av rusdrycker får äga rum.

93 §.

I öppen salubod för handel med andra varor än rusdrycker ävensom
i de för rörelsen använda lägenheter, vid torghandel och auktioner, vid
handel med lappbefolkningen samt eljest vid yrkesmässig handel med andra
varor än rusdrycker vare utdelning av sådana drycker även utan betalning
förbjuden.

94 §.

Stadgandena i 84 och 85 §§, 87 § 2 mom. samt 88, 89 och 92 §§
skola ej äga tillämpning å utskänkning, varom förmäles i 23 §.

Ej heller skall vad i 88 och 89 §§ stadgas äga tillämpning å utskänkning,
som avses i 21 och 22 §§.

VII Kapitlet. Om tillsyn å detaljhandel med rusdrycker och
övervakande av nykterhetstillståndet.

95 §.

All försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att därmed ästadkommes
så ringa skada som möjligt och att syftet med de i denna förordning givna
stadganden sålunda i största möjliga utsträckning vinnes.

96 §.

I varje kommun, där bolag enligt 17 § erhållit rättighet till detaljhandel
med rusdrycker, skall finnas en kontrollnämnd, vilken det åligger
att tillse, att detaljhandeln med rusdrycker inom kommunen, som bolaget
utövar eller å annan överlåtit, sker i enlighet med bestämmelserna i denna

förordning. Har bolaget jämlikt 18 § erhållit tillstånd till detaljhandel inom
annan kommun, har kontrollnämnden att utöva tillsyn jämväl å denna handel.

Kontrollnämnden utgöres av tre för den tid, rättigheten inom kommunen
åt bolaget upplåtits, valda ledamöter, vilka utses, en av Konungens
befallningshavande, en i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma
samt eu av landstinget inom det län, där bolagets styrelse har
sitt säte, dock att i Stockholm stadsfullmäktige utse jämväl den ledamot, som
eljest skulle väljas av landstinget. På enahanda sätt utses tre suppleanter.

Vid val å kommunalstämma iakttages, att varje röstande har en röst.

Därest bolag meddelas rättighet till detaljhandel å sådan tid, att ledamot
i nämnden icke kan väljas av landstinget, må landstingets ordförande
utse ledamot under tiden till näst sammanträdande landsting.

97 §.

Kontrollnämnden sammanträder på kallelse av den av Konungens befallningshavande
utsedde ledamoten för val av ordförande och vice ordförande.

Vid nämndens sammanträden skall minst en ledamot utom ordföranden
vara närvarande. Som nämndens beslut gäller den mening, om vilken de
flesta röstande förena sig, eller vid lika röstetal den mening, ordföranden
biträder.

Ordföranden för vid nämndens sammanträden protokoll eller är för
dess ordentliga förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen, emottager alla
till nämnden ställda skrivelser och framställningar samt vårdar nämndens
handlingar. I övrigt bestämmer nämnden själv om sin arbetsordning.

98 §.

Ersättning åt kontrollnämndens ledamöter och för de med dess verksamhet
förenade kostnader gäldas av bolaget med belopp, som bestämmes
av kontrollstyrelsen i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställda grunder.

99 §.

Nykterhetsnämnd i kommun har att övervaka nykterhetstillständet
inom kommunen.

Nämnden åligger därvid särskilt

att hålla förteckning över dem, som nämnden jämlikt 67 § förklarat
obehöriga att ä utminuteringsställe inköpa rusdrycker;

att bereda de ärenden, berörande nykterhetstillständet, vilka i stad av
stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma till nämnden remitteras;
samt

att till stadsfullmäktige eller kommunalstämman göra framställning om
vidtagande av nykterhetsfrämjande åtgärder och avgiva årlig berättelse angående
sin verksamhet och över nykterhetstillständet inom kommunen.

100 §.

Bolag och innehavare av från bolag överlåten rättighet vare pliktiga
tillhandagå kontrollnämnden eller av nämnden utsett ombud med erforderliga
upplysningar samt att hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer
tillgängliga för nämnden eller sådant ombud.

Bolag vare ock på anfordran skyldigt låta kontrollnämnden och vederbörande
nykterhetsnämnd eller av sådan nämnd utsedd person taga del av
de i 73 och 76 §§ omförmälda förteckningar.

Ordföranden i kontrollnämnden eller annan av nämnden utsedd ledamot
äger närvara vid sammanträden med bolagets styrelse och deltaga i
överläggningarna, men ej i besluten.

101 §.

Det åligger Konungens befallningshavande att övervaka iakttagandet
av vad i denna förordning är stadgat.

Polismyndighet i stad samt kronobetjänt och kommunalnämnd å landet
skola tillse, att å ställe, där detaljhandel med rusdrycker idkas, ordning
iakttages samt de i denna förordning meddelade föreskrifter noga efterföljas.

102 §.

Innehavare av rättighet till detaljhandel eller i hans frånvaro den, som
försäljningen ombesörjer, vare skyldiga att efter anfordran lämna dem, som
hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna förordning,
tillträde till de försäljningsställen, vilka deras tjänsteåligganden avse.

103 §.

Tredskas bolag att fullgöra de i denna förordning för bolag meddelade
föreskrifter eller de föreskrifter, som kontrollstyrelsen kan hava för bolaget
utfärdat, äger Konungens befallningshavande förbjuda bolaget att efter
utsatt skälig tid fortsätta med försäljningen, om ej de åsidosatta föreskrifterna
iakttagas, eller återkalla bolagets rättighet till detaljhandel att upphöra
med löpande kalenderårs utgång.

104 §.

1. Tillstånd, som meddelats enligt 20—22 §§, må av Konungens
befallningshavande återkallas, när helst Konungens befallningshavande finner
skäl därtill, och skall återkallelse av tillstånd, som meddelats enligt 20 §,
äga rum, dä i stad stadsfullmäktige och på landet kommunalstämma det
påyrka.

2. Över beslut, varigenom tillstånd enligt denna § återkallats, ma
klagan ej föras.

105 §.

Vid arbetsinställelse, vapenövningsmöte eller auktion eller, i andra
fall än då stadgandet i 87 § 3 mom. äger tillämpning, vid annan till större
folksamling ledande förrättning, ävensom då eljest skäligen kan befaras, att
öppethållande av försäljningsställe kan föranleda oordningar, eller då försäljning
visar sig föranleda sådana, må Konungens befallningshavande ävensom
i stad polismyndighet samt å landet kronobetjänt och kommunalnämnd
för visst tillfälle förbjuda och, om förhållandet sådant påkallar, förhindra
bedrivandet av eljest tillåten detaljhandel med rusdrycker eller för sådant
tillfälle föreskriva de inskränkningar i samma handel, som kunna finnas
nödiga.

106 §.

1. Därest av detaljhandel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits,
oordningar föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel
idkas, osedlighet bedrives och sådant fortfar, oaktat skedd erinran från polismyndighet
i stad samt kronobetjänt eller kommunalnämnd å landet, må i stad
magistraten och på landet kommunalnämnden förbjuda försäljningens fortsatta
bedrivande. Beslutet därom gånge genast i verkställighet, men skall, vid
äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom åtta dagar underställas
prövning av Konungens befallningshavande, som, därest tillståndet, enligt
vad i detta kapitel sägs, ej finnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa
förbudet eller ock upphäva detsamma.

I Stockholm tillkommer det i fall, som i detta mom. sägs, Överståthållarämbetet
att meddela förbud, varom där förmäles.

2. Om sådan utskänkning, varom förmäles i 23 §, befinnes ske i
större omfattning eller på annat sätt än i nämnda lagrum avses, må Konungens
befallningshavande ävensom i annan stad än Stockholm magistrat
samt på landet kommunalnämnd förbjuda fortsättande av rörelsens bedrivande.

107 §.

Därest av försäljning, som bedrives av bolag eller innehavare av från
bolag överlåten rättighet, vid upprepade tillfällen oordningar föranledas eller
å försäljningsställe, där sådan rörelse utövas, osedlighet bedrives, må
Konungens befallningshavande, på anmälan av kontrollnämnd eller i stad
polismyndighet eller stadsfullmäktige och på landet kronobetjänt eller kommunens
eller angränsande kommuns kommunalnämnd eller kommunalstämma,
äga att indraga rättighet till sådan försäljning eller ock därifrån skilja innehavaren.

108 §.

Återkallelse av meddelat tillstånd samt förbud mot försäljning, varom
ovan sägs, skola delgivas rörelsens innehavare eller i hans frånvaro den,
som besörjer försäljningen. Därest försäljningen grundar sig på särskilt
tillstånd, skall underrättelse om återkallelse och förbud lämnas dem, som
enligt 28 § 2 mom. skola erhålla meddelande om beviljat tillstånd, dock
att underrättelse om förbud ej skall meddelas kontrollstyrelsen. Har Konungens
befallningshavande meddelat förbud, som avses i 106 § 2 mom.,
skall underrättelse därom meddelas i annan stad än Stockholm magistraten
samt på landet kommunalnämnden och länsmannen i orten.

VIII Kapitlet. Ansvarsbestämmelser m. m.

109 §.

1. Den, som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning
avyttrar rusdrycker, straffes i andra fall än i 2 mom. sägs med böter från
och med trettio till och med tvåhundra kronor.

2. Beträdes någon andra gången eller oftare med olovlig försäljning
av rusdrycker eller bedriver någon olovlig försäljning i större omfattning
eller yrkesmässigt, straffes med böter från och med etthundra till och med
tvåtusen kronor eller med fängelse i högst ett år.

3. I fall, som i denna § avses, vare de å försäljningsstället med därtill
hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda rusdrycker
tillika med kärl och emballage, vari de förvaras, underkastade beslag
och förbrutna.

4. Vad i denna § stadgas skall jämväl äga tillämpning, om någon,
som ej äger rätt till försäljning av rusdrycker, genom byteshandel avhänder
sig sådana eller eljest använder dem som betalningsmedel.

no §.

Överskrider den, som enligt 12 § 1 mom. äger rätt till partihandel
med rusdrycker, honom enligt samma mom. tillkommande försäljningsrättighet,
straffes med böter från och med etthundra till och med femtusen kronor.
Äro omständigheterna försvårande eller beträdes någon andra gången eller
oftare med sådan förbrytelse, må ock dömas till fängelse.

in §.

Överskrides den i 3 § 1 mom. stadgade rättighet till försäljning av rusdrycker
i visst fall å apotek, vare lag som i 109 § sägs.

112 §.

1. Avyttrar den, som handhar detaljhandel med rusdrycker, sådana
drycker av annat slag än försäljningsrättigheten avser,

eller beträdes den, som handhar utminutering, med olovlig utskänkning
eller den, som handhar utskänkning, med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med rusdrycker å annat ställe än därtill
uppgivet eller medgivet är,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning
eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,
straffes som i 109 § 1 och 2 mom. sägs.

2. Har försäljning skett av drycker av annat slag än försäljningsrätten
avser, skall ifråga om sådana drycker tillämpas även vad i 109 § 3 mom.
finnes stadgat.

113 §.

Förbrytelse mot 6 §, 7 § 3 mom., 90, 91 eller 92 § straffes med
böter från och med tio till och med etthundra kronor.

114 §.

Bryter den, som handhar tillåten försäljning av rusdrycker, i andra fall
än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna förordning är stadgat eller
mot de föreskrifter, som vederbörande myndighet i enlighet med denna
förordning kunna hava meddelat, straffes med böter från och med tio till
och med ettusen kronor.

115 §.

Dömes den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 20, 21 eller
22 § äger rätt till utskänkning av rusdrycker, till ansvar efter 112 eller
114 §, och har han förut undergått bestraffning för förbrytelse, varom sägs
i någon av dessa §§, skall han tillika förklaras sin rätt till försäljning
förlustig.

Lag samma vare, om sådan rättighet avser utskänkning av endast vin
eller Öl och rättighetsinnehavaren dömes till ansvar för olovlig försäljning
av spritdrycker.

116 §.

Bryter någon, som ej handhar försäljning enligt denna förordning,
mot 7 § 1 eller 2 mom. eller förbryter sig någon mot stadgandet i 93 §,
straffes som i 114 § sägs.

117 §.

Tillhandagär någon mot föreskrifterna i 79 § 1 eller 2 mom. med anskaffande
av rusdrycker, dömes till böter från och med tio till och med
etthundra kronor. Sker förbrytelsen i större omfattning eller yrkesmässigt
eller beträdes någon andra gången eller oftare med sådan förbrytelse, vare
straffet böter från och med femtio till och med femhundra kronor eller fängelse
i högst sex månader.

118 §.

Den, som utan att vara därtill berättigad till riket inför rusdrycker
eller gör försök därtill, böte från och med trettio till och med ettusen
kronor, och vare dryckerna tillika med kärl och emballage, vari de förvaras,
underkastade beslag och förbrutna.

119 §.

Försäljer någon till dryck ej hänförlig alkoholhaltig vätska eller ämne,
som innehåller alkohol, och försäljningen sker under omständigheter, vilka
kunna giva säljaren skälig anledning antaga, att det försålda varit avsett att
användas som berusningsmedel, straffes som i 109 § 1 och 2 mom. sägs,
och vare å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintlig vara,
varav försäljning skett, tillika med kärl och emballage underkastad beslag
och förbruten.

120 §.

Den, som har eller haft att taga befattning med tillsyn å sådan försäljning
av rusdrycker, som bedrives av partihandlare, varom i 12 § 1 mom.
sägs, eller av innehavare av överlåten rättighet, vare förbjudet att, där det
ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, yppa sådan försäljares affärsförhållanden.
Gör han detta och framgår ej av omständigheterna, att han
om de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid, då han ej innehaft dylik
befattning, straffes med böter från och med trettio till och med ettusen kronor.
Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till
egen eller annans fördel, må dömas till fängelse.

121 §.

Skulle den, som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning,
själv beträdas med olovlig försäljning av rusdrycker, vare det ansett som
försvårande omständighet, och vare han därjämte förlustig tjänsten.

122 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse mot
denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han därtill varder
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
dömas till de böter eller det fängelsestraff, som äro stadgade för sådan
förbrytelse; dock må sammanlagda fängelsestraffet icke överstiga två år.

123 §.

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av detaljhandel
enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller i hans
arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av honom själv,
därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans
vetskap och vilja.

124 §.

1. Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, vilka
särskilt antagits att vaka över förordningens efterlevnad, åligger att åtala
förbrytelser mot densamma.

2. 1 övrigt äger envar rättighet att för sådana förbrytelser anställa
åtal, dock ej föräldrar och barn eller makar eller syskon mot varandra, ej
heller annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller underhålli,
ej fosterbarn mot fosterföräldrar och ej heller tjänare mot husbondefolk,
under den tid, de äro i tjänsten.

3. Då åtal anställes av annan än den, som är nämnd i 1 mom.,
give han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må kunna
övervara målets utförande.

125 §.

1. Å landet bör kommunalnämnd och i stad magistrat ägna synnerlig
uppmärksamhet däråt, att förbrytelser mot denna förordning varda angivna
till åtal.

2. Tullverkets personal åligger att med uppmärksamhet övervaka in
förseln till riket av rusdrycker.

126 §.

1. Rättighet att verkställa beslag tillkommer de i 124 § 1 mom. omförmälda
allmänna åklagare, ävensom, då rusdrycker jämlikt 118 § äro underkastade
beslag, vederbörande tulltjänsteman. Beslag skall göras i tvä
vittnens närvaro.

2. Rusdrycker, som förklarats förbrutna, må försäljas endast till sådan
partihandlare, som avses i 12 § 1 mom., eller till bolag, som äger rätt till

detaljhandel med rusdrycker. Är mängden så ringa, att dess värde ej
anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.

3. Då Öl blivit taget i beslag, äger beslagaren, sedan syn och värdering
av två ojävige män hållits, därmed förfara i nyss stadgad ordning,
innan frågan om detsamma skall anses förbrutet blivit slutligen avgjord.

127 §.

Böter, som äro ådömda efter denna förordning, skola, om tillgång
till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.

128 §.

Av böter, som enligt denna förordning ådömas, samt värde av rusdrycker,
som anses förbrutna, tillfaller två tredjedelar åklagaren och en
tredjedel den kommuns fattigkassa, där den åtalade förbrytelsen är begången.
Finnes särskild angivare eller är annan än åklagaren beslagare, äger sådan
angivare eller beslagare taga hälften av åklagarens andel.

129 §.

Ej vare någon jävig att bära vittne angående olovlig försäljning av
rusdrycker endast på den grund, att han därvid tillhandlat sig eller förtärt
sådana drycker.

130 §.

Förbrytelser mot denna förordning skola åtalas och avdömas vid allmän
domstol, dock att i stad, där poliskammare finnes, åtal för sådana förbrytelser
skola behandlas i hittills vanlig ordning.

131 §.

Vad enligt denna förordning tillhör stadsfullmäktiges handläggning
tillkommer i stad, där stadsfullmäktige ej finnas, allmän rådstuga; skolande
vid val å allmän rådstuga enligt 96 § av ledamot i kontrollnämnden iakttagas,
att varje röstande har en röst.

Vad i denna förordning är stadgat i avseende å magistrat, vare i stad,
där magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskilt tillsatta
styrelse, och skall vad enligt III, VI, VII och Vill kapitlen i denna förordning
tillhör magistrats handläggning tillkomma poliskammare i stad, där
sådan finnes.

IX Kapitlet. Särskilda föreskrifter i avseende å förordningens

ikraftträdande m. m.

132 §.

Denna förordning, varigenom förordningarna den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin samt angående försäljning av vin och Öl
upphävas, träder i kraft den 1 januari 1917, från vilken dag försäljning av
rusdrycker blott må utövas av den, som enligt denna förordning därtill äger
rättighet.

Härvid skall dock iakttagas

dels att åtgärder, som före sistnämnda dag erfordras i avseende ä
ordnandet av handeln med rusdrycker enligt denna förordning, skola vidtagas
i enlighet med bestämmelserna i densamma,

dels* att IV kapitlet skall tillämpas under år 1916,

dels ock att i avseende å bolag, som under år 1916 utövar rätt till
försäljning av brännvin, granskning av förvaltning och räkenskaper, beslut
om ansvarsfrihet samt inleverering till statsverket av avgifter, nettovinst och
överskott av bolagets tillgångar skola ske enligt nu gällande föreskrifter.

133 §.

Genom kommunal folkomröstning må under år 1915 i enlighet med
de i IV kapitlet av denna förordning meddelade bestämmelser avgöras,
huruvida inom en kommun få meddelas sådana på särskilt tillstånd beroende
rättigheter till försäljning av rusdrycker, som omförmälas i förordningarna
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin samt angående
försäljning av vin och Öl. Vad nu är sagt gäller dock ej de i 16 § 3 mom.
av förordningen angående försäljning av brännvin samt de i 9 § 2 mom. av
förordningen angående försäljning av vin och Öl omförmälda rättigheter till
utskänkning å passagerarfartyg, ej heller de i 8 § andra stycket av
sistnämnda förordning omförmälda rättigheter till utskänkning å järnvägståg.

Har nu sagd omröstning ägt rum, vare det, efter det denna förordning
trätt i kraft, så ansett, som om omröstningen angått den i IV kapitlet avsedda
rusdrycksförsäljning.

134 §.

Intill dess denna förordning träder i kraft, må rätt till detaljhandel med
brännvin enligt 11 och 13 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin samt rätt till utskänkning av vin och Öl enligt
7 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av vin och Öl ej
meddelas att gälla för längre tid än till den 1 januari 1917.

135 §.

Den, som efter överlåtelse enligt 17 § 2 mom. i förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning av brännvin idkar utminutering av rusdrycker,
och den, som jämlikt 13 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av vin och Öl idkar utminutering av vin, som ej är förenad med
handel med andra varor än spritdrycker, må, om han före den 1 januari
1917 hos kontrollstyrelsen därom gör anmälan, under en tid av tre år efter
sistnämnda dag utan särskilt tillstånd fortsätta försäljningen ifråga, dock
blott i den ordning, som i II kapitlet föreskrives för partihandlare. Det
åligger kontrollstyrelsen att på nu avsedd försäljningsidkares framställning
meddela nödiga föreskrifter för att underlätta försäljningen av det lager av
ifrågavarande drycker, som han vid tiden för förordningens trädande i kraft
innehar.

Formulär 1.

Till Konungens befallningshavande i N. N. län.

Jämlikt förordningen angående försäljning av rusdrycker den ............... 19... får

jag (få vi) härigenom anhålla, att folkomröstning om förbud mot upplåtande av rättigheter
till detaljhandel med1 sådana drycker måtte i N. N. kommun anordnas år 19......

På heder och samvete försäkrar jag mig (försäkra vi oss var och en för sin del)
vara i N. N. kommun mantalsskriven (-vna), välfrejdad (-dåde) svensk (ske) medborgare, före
detta års början hava fyllt 21 år, samt ej stå under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses
målsmansrätt.

Egenhändig namnunderskrift	Datum	Bostadsadress

Formulär 2 A.

Voteringsproposition A.

Den, som vill, att inom N. N. kommun förbud mot upplåtande av rättigheter till
detaljhandel med1 rusdrycker må införas, röstar

ja.

Den det ej vill röstar

nej.

• Varda nejröster vid omröstningen avgivna till ett antal, motsvarande mer än l/3
av samtliga avgivna röster, vare frågan om införande av sådant förbud förfallen.

1 Vid omröstning under 1915 utbytas orden »detaljhandel med» mot orden -försäljning av».

Formulär 2 B.

Voteringsproposition B.

Den, som vill, att det inom N. N. kommun gällande förbudet mot upplåtande av
rättigheter till detaljhandel med1 rusdrycker må upphävas, röstar

Den det ej vill röstar

ja nej.

Varda nejröster vid omröstningen avgivna till ett antal, motsvarande mer än V3 av
samtliga avgivna röster, vare frågan om förbudets upphävande förfallen.

Formulär 3.

KUNGÖRELSE.

Härmed tillkännagives, att röstlängden till efterrättelse vid kommunal folkomröstning
om förbud mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel med1 rusdrycker inom N. N.

kommun finnes under tiden från och med den ...... till och med den ...... framlagd i

..........................2 för att där vara för granskning tillgänglig; och erinras tillika, att den.

vilken rösträtt enligt denna längd ej tillkommer, men som för sig vill påstå sådan rätt,
eller den, som anser, att annan icke må vara i längden upptagen såsom röstberättigad,
äger att sina anmärkningar, skriftligen avfattade och åtföljda av de bevis han vill åberopa,

ingiva till ..........................1 * 3 sist å ....... 4dagen den ...........................4 före klockan

12 på dagen, ävensom att prövning av de mot röstlängden framställda anmärkningar äger
rum i ...........................5 .........6dagen den ..........................6.

Ort och tid.

Underskrift.

Formulär 4.

Härigenom varder Eder till kännedom meddelat, att i rätt tid anmärkning^) framställts
däremot, att i den röstlängd, som detta år upprättats för att i N. N. kommun (stad)
[N. N. omröstningsdistrikt inom N. N. kommun (stad)] tjäna till efterrättelse vid kommunal
folkomröstning om förbud mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel med1 rusdrycker,
Ni upptagits såsom röstberättigad, samt att anmärkningen(arna) avser (avse) att

Prövning av anmärkningen(arna) äger rum i ....................................dagen den

.......................... med början kl. 10 förmiddagen, då tillfälle lämnas Eder att bemöta

anmärkningen (ärna).

Poststämpelns datum.

Underskrift.

1 Vid omröstning under 1915 utbytas orden -detaljhandel med. mot orden .försäljning av*.

5 Här angives den lokal, i vilken röstlängden kommer att framläggas. Vid bestämmande av lokal iakttages,
att behörig tillsyn över längden må kunna å det angivna stället utövas till förekommande av att eljest
anteckning i längden skulle av någon kunna verkställas

5 Omröstningsnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.

4 Här utsättes med angivande av veckodag och datum den tid, inom vilken anmärkningarna sist skola
vara ingivna.

• Sockenstuga, rådhus eller firman lämplig lokal.

* Här utsättes med angivande av veckodag och datum den för anmärkningars prövning bestämda tid.

Formulär 5.

Protokoll fört i N. N. kommun (stad) [N. N. omröstningsdistrikt
av N. N. kommun (stad)] vid folkomröstning angående väckt förslag
om införande (upphävande) av förbud mot upplåtande av rättigheter till

detaljhandel med1 rusdrycker inom kommunen (staden) å..................

(omröstningslokalen) i ........................ (orten) den........................

(dag (-ar), månad, år).

Till förrättande av den folkomröstning, som blivit utsatt att hållas härstädes.........dagen

den ........................ (och .........dagen den ........................) sammanträdde klockan

...... (och klockan ......) omröstningsnämnden (stadens magistrat2, magistratens deputerade3).
....................................4.

Omröstningen fortgick till klockan ...... med uppehåll .................5.

Vid omröstningen avgåvos av ...............röstande ...............giltiga jaröster och

...............giltiga nejröster.

....................................6

....................................7.

Samtliga röstsedlar inlades efter verkställd räkning i ......... (antal) omslag, som

förseglades med de ...... (antalet) sigill, som här nedan finnas avtryckta.

Vid protokollet
N. N.

Avtryck

Att detta protokoll vid omröstningsförrättningen upplästs och befunni''ts riktigt,
bekräftas.

N. N.

Ordförande.

N. N. N. N.

1 Vid omröstning under 1915 utbytas orden vdetaljhandel med> mot orden vförsäljning av».

2 I stad, som utgör ett omröstningsdistrikt.

3 I stad, som består av flere omröstningsdistrikt.

4 Har omröstningen till följd av gudstjänst ej hunnit börja å bestämd tid, varde detta här anmärkt.

6 Här angivas tider, varunder uppehåll i förrättningen, även på grund av gudstjänst, ägt rum.

* Har någon förvägrats att utöva rösträtt, varde det, med tydligt angivande av personens namn och
orsaken till denna vägran, här anmärkt.

7 Har röstsedel förklarats ogin, angives detta här jämte grunden därför.

* Här upptages vad i övrigt förekommit av beskaffenhet att böra i protokollet antecknas.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av
1—3, 6, 10, 11, 13 och 14 §§ i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av tilllagade,
alkoholfria drycker samt svagdricka.

Härigenom förordnas, att 1—3, 6, 10, 11, 13 och 14 §§ i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt
svagdricka skola erhålla följande ändrade lydelse1:

1 §•

1. Försäljning--------------gällande.

2. Lika med tillagade, alkoholfria drycker anses i denna förordning
alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av malt och som ej innehålla
mer än 2 l/4 volymprocent alkohol.

3. Vad i 1 mom. är stadgat gälle ock försäljning av svagdricka, dä
denna ej sker till förtäring på stället.

4. Med svagdricka förstås ----svagdricka ävensom alkoholfria

maltdrycker.

Den

svagdricka.

2 §•

utskänkning av spritdrycker, vin eller Öl, —

3 §•

1. Vill — — — — — — — — — _ — — —--ombytes.

2. Bevis — — — — förbjudits att försälja spritdrycker, vin eller Öl,
— — — — tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller Öl återkallats, eller
att han dömts förlustig rätt till försäljning av sådana drycker eller drycker,
som avses i denna förordning.

1 För beredande av större överskådlighet hava i förslaget införts endast ändrade
delar av nu gällande förordning.

3. Vill någon----förordning, eller att försälja spritdrycker,

vin eller Öl upphört----tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller

Öl återkallats,----tillämpning.

4. Inom---------------— tillstånd.

5. Har----------------upphört.

6 §•

1. Utskänkning — — — — — — — - — — — — — resande.

2. Om utskänkning på grund av anmälan eller tillstånd enligt 3 §
idkas, vare det förbjudet att låta rusdrycker å utskänkningsstället förtäras
ävensom att hava sådana drycker förvarade å utskänkningsstället eller eljest
på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma.

Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära
rusdrycker.

10 §.

1. Den--------— ----—--- - kronor.

2. Överträder — — — — — — — — — — — — — — — sagt.

3. Överträder — — ____ — ______ — _ kronor.

4. Förbryter sig någon mot vad i 5 § eller 6 § 2 mom. är föreskrivet,
eller utövar någon utskänkning av i denna förordning avsedda drycker

å otillåten tid, böte från och med fem till och med trettio kronor.

O §•

Varder — — — — olovlig försäljning av spritdrycker, vin eller Öl
— — — — föranleda.

13 §•

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av försäljning
enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller i hans
arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av honom själv,
därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans
vetskap och vilja.

14 §.

Om — — — — försäljning av rusdrycker är eller varder stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1917.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av
7 § i förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att 7 § i förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet skall erhålla följande ändrade lydelse1:

7 §■

1 mom. Sådan — — — — — — — — — — — — — — yrket.

2 mom. Tillverkning eller beredning av drycker, hållande mer än 2l/4
volymprocent alkohol, må i andra fall än som avses i Kungl. förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
och Kungl. förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin, icke, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd, äga rum i reningsverk,
vinfabrik eller annan byggnad, som för ifrågavarande verksamhet
anlagts eller inrättats efter ingången av juli månad 1914. Lag samma vare
angående tillverkning och beredning av nu ifrågavarande drycker i härför
förut använd byggnad, varest sådan verksamhet nedlagts och ej återupptagits
före ingången av juli månad 1914.

Denna förordning träder genast i kraft.

1 Se noten å sid. 45.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av
13 § i förordningen den 7 augusti 1907
angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 13 § i förordningen den 7 augusti 1907 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker skall erhålla följande
ändrade lydelse1:

13 §.

1. 1 bryggeri, som anlagts eller för tillverkning av andra maltdrycker
än svagdricka inrättats efter ingången av juli månad 1914, må sådan tillverkning
ej äga rum, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd. Lag
samma vare angående tillverkning av ifrågavarande drycker i bryggeri, varest
sådan verksamhet nedlagts och ej återupptagits före ingången av juli
månad 1914.

2. Då skattepliktigt--------

företräda honom inför kontrolltjänsteman;

varjämte vid anmälan skall fogas dels, därest bryggeriet ej står under

tillsyn av kontrollör, då anmälan göres, intyg---------

ordningsstadgans föreskrifter, dels ock i fall som avses i 1 mom. bevis
att Kungl. Maj:t lämnat sådant tillstånd, som där är sagt.

3. Samtidigt--------------kronor.

4. Ingives — — — — — — — — — — — — — — krossas.

5 Har _ — — — — — — — —-- återkallas.

6. När-----------------kronor.

7. Förfaller-------------återkallas.

Denna förordning träder genast i kraft.

1 Se noten a sid. 45.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av
1 och 4 §§ i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin skola erhålla följande ändrade lydelse1:

1 §•

1. Brännvin — — —--— — — — — — — — konkursboet.

2. Överståthållare-----------förordning.

3. Å-----------------förbjuden.

4. I bränneri, som anlagts eller för brännvinstillverkning inrättats efter
ingången av juli månad 1914, må sådan tillverkning ej äga rum, utan att
Kung!. Maj:t därtill lämnat tillstånd. Lag samma vare angående tillverkning
i bränneri, varest sådan verksamhet nedlagts och ej återupptagits före ingången
av juli månad 1914.

4 §•

Den, som — — — — — — — — samt därvid avlämna bevis dels
att han är behörig att utöva brännvinstillverkning, dels ock i fall som avses
i 1 § 4 mom. att Kungl. Maj:t lämnat sådant tillstånd, som där är sagt.
Av bolag---—-------------utfärdat.

Denna förordning träder genast i kraft.

1 Se noten å sid. 45.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av
1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel skall erhålla följande ändrade
lydelse1:

1 §•

Av — — — — punschskatt och rusdrycksförsäljningsmedel skall,

efter restitution — — — — — — — — — — — — — — —--—

— — — nedgått.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1917.

1 Se noten å sid. 45.

MOTIV.

I. Inledning till och sammanfattning av
kommitténs förslag.

Knappast på något område för lagstiftningen hava förändringar så ofta
ägt rum som ifråga om tillverkningen av och handeln med rusdrycker.
Under åren 1825—1854 utfärdades sålunda omkring 75 särskilda förordningar,
kungörelser, cirkulär m. m. angående brännvins tillverkning och försäljning.
Från och med år 1855 till och med år 1911 hava utfärdats icke
mindre än omkring 115 förordningar, stadgar, kungörelser, cirkulär, skrivelser
m. m. angående tillverkning och beskattning av brännvin och därmed
jämnställda drycker, omkring 60 förordningar m. m. angående försäljning
och tullbeläggning av dylika drycker, 16 förordningar m. m. angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker samt 17 förordningar m. m. angående
försäljning av vin och Öl.

Trots den oavlåtliga uppmärksamhet, som sålunda från lagstiftarnas
sida ägnats åt detta spörsmål, hava kraven på reformer ifråga om rusdryckslagstiftningen
icke avtagit i styrka, och särskilt har vid behandlingen inom
Riksdagen lagstiftningen om försäljning av brännvin, vin och Öl sedan
länge varit utsatt för ständiga anmärkningar. Ehuruväl Riksdagen så sent
som år 1905 vidtog en revision av förordningarna angående försäljning av
brännvin samt angående försäljning av vin och Öl, hava vid riksdagarna åren
1906—1912 blivit väckta ett 70-tal motioner angående ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen
och ett 40-tal motioner beträffande vin- och ölförsäljningsförordningen.
Under denna tid hava också jämväl utom Riksdagen förslag
framställts, avseende mer eller mindre djupgående förändringar i rusdryckslagstiftningen,
bland vilka särskilt den s. k. förbudsomröstningen med
sina 1,884,298 röster för totalförbud väckt berättigad uppmärksamhet.

Såsom framgår av den vid kommitténs betänkande fogade sammanställning
av uppgifter, hämtade ur olika delar av Sveriges officiella statistik,
rörande bruket av alkoholhaltiga drycker och dess verkningar (se del VI),
har visserligen, sedan 1905 års brännvinsförsäljningsförordning genomfördes,
brännvinsförbrukningen minskats med ej fullt en tiondedel. Dock beräknades
år 1911 totalkonsumtionen uppgå till den betydande mängden av 38,880,464

Behovet av
en reformerad
rusdryckslagstiftning.

liter brännvin å 50 % eller 6.r, liter per individ. Förbrukningen av Öl har däremot
minskats proportionsvis mera eller under loppet av 10 är med nära 1/H.
Konsumtionen av skattepliktiga maltdrycker uppgick under tillverkningsåret
1911—1912 till 109,347,800 liter eller 19.7 liter per invånare. Nedgången i
maltdryckskonsumtionen torde emellertid hava sin orsak bl. a. i den fördyring
av dessa drycker, som blivit följden av den sedan år 1903 upprepade
gånger höjda beskattningen å malt.

Att döma enbart av konsumtionssiffrorna, skulle nykterhetstillståndet i
landet hava något förbättrats sedan 1905 års förordningar trädde i kraft.
Det oaktat äro emellertid förhållandena allt fortfarande synnerligen otillfredsställande.
Fylleriförseelserna hava sålunda hittills icke visat Hägra
nämnvärda tendenser att minskas, och dryckenskap förekommer fortfarande
i stor omfattning, särskilt i de större städerna. Detta är så mycket
mer anmärkningsvärt, som under de sistförflutna decennierna nykterhetsrörelsen
fått en allt större anslutning. För närvarande uppskattas
antalet personer, som äro anslutna till de egentliga nykterhetsföreningarna,
till minst 450,000. Och vidare finnes säkerligen ett icke ringa antal personer,
som äro absolutister utan att vara anslutna till någon sådan förening.
Med hänsyn till denna omständighet, vilken tyder på att massan
av konsumenter icke ökats i samma grad som folkmängden eller måhända
stått stilla eller minskats, lämnar den nyss påpekade sänkningen av konsumtionssiffran
icke i och för sig något bevis för att konsumtionen bland de
verkliga konsumenterna minskats. Snarare torde det kunna antagas, att
konsumtionen, åtminstone inom vissa folkgrupper och å vissa platser, stegrats.
Det kan i detta avseende förtjäna erinras, att spirituosaomsättningen i
Stockholm å Aktiebolaget Göteborgssystemets egna försäljningsställen, vilken
är 1912 utgjorde ungefär en sjundedel av landets hela spritdryckskonsumtion,
detta år var större per individ räknat än något föregående år sedan
år 1901. Det anförda ger vid handen, att nykterhetsrörelsen, hur omfattande
dess med allmänna medel understödda upplysningsverksamhet än må
bedrivas, ej är tillräcklig som medel att bekämpa alkoholmissbruket. Den
frivilliga nykterhetsverksamheten har sin begränsning. Den kan icke nå
längre än till dem, som vilja höra och som söka helt eller delvis tillägna
sig dess grundsatser. Alltför många ställa sig fullständigt avvisande till
densamma. Under påverkan av annan uppfattning eller av gammal sed
hemfalla de till ett rusdrycksbruk, som lätt leder till missbruk, varigenom de
bliva en börda för samhället, sin omgivning och sin familj. Icke heller fa
i detta sammanhang glömmas de rådande sociala missförhållandena, vilka
tyvärr ofta medföra stor fattigdom med åtföljande trångboddhet, upplösning
av familjebanden och allsköns otrevnad, som driva den därav förföljde
att undan eländet söka en bedräglig tröst i rusdryckerna. Orsakerna må
vara vilka som helst. Men nykterhetsrörelsen och upplysningsverksamheten

stå ofta vanmäktiga, och det är därför lagstiftningen måste skyddande ingripa
till förekommande av att allt flere bringas på fall.

Även de många, som äro anhängare av förbud mot tillverkning, för- Totalförbusäljning
och import av rusdrycker, varigenom de skadeverkningar, som bni- band^ncd
ket av dessa drycker medför, skulle så fullständigt som möjligt förebyggas, en reformemåste
erkänna, att det på grund av åtskilliga omständigheter icke låter sig arycksla,ggöra
att omedelbart genomföra ett sådant förbud. Den omfattning, som stiftning.
rusdrycksbruket ännu har i värt land och varom bl. a. de ovan angivna
förbrukningssiffrorna bära vittne, bildar i och för sig ett mäktigt hinder.

Härtill komma de ekonomiska faktorer, som man under nuvarande förhållanden
tvingas att räkna med. Icke blott staten får en icke ringa del av
sina inkomster genom beskattning av rusdryckshanteringen, utan även många
enskilda samhällsmedlemmar hämta därav sin inkomst. Genomförandet av
ett förbud förutsätter därför antingen genomgripande förberedelser eller en
under viss övergångstid ordnad avveckling. Oavsett vilken ställning man
intager till frågan om införande av ett rusdrycksförbud, måste det framstå såsom
ett viktigt samhällsintresse, att förhållandena icke få fortbestå sådana
de nu äro.

Kommittén, som jämväl erhållit i uppdrag att verkställa utredning om
totalförbud och framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning,
har upptagit till prövning frågan, huruvida förslag om ett dylikt totalförbud
lämpligen bör framläggas i samband med förslag till en försäljningslagstiftning,
som har till syfte att möjliggöra en minskning i rusdrycksförbrukningen.
Av flere skäl synes emellertid ett sammanförande av dessa frågor för
närvarande icke lämpligt.

Först och främst är det nämligen uppenbart, att en sammankoppling
av förbudsutredningen med frågorna om lokalt veto och reformer i försäljningsförordningen
skulle fördröjt framläggandet av förslag angående de
bägge sistnämnda, vilka dock synas för ögonblicket mest trängande. Vidare
skulle ett förslag till lagstiftning, omfattande alla tre berörda spörsmål, om
det för närvarande eller under den allra närmaste framtiden framlägges, antagligen
stöta på ett synnerligen kraftigt motstånd, vilket däremot icke kan antagas
i samma grad göra sig gällande gent emot ett förslag angående lokalt
veto och reformering av försäljningslagstiftningen. Efter allt att döma är
man inom vår nations olika samhällslager, även inom kretsar, där man icke
är speciellt nykterhetsintresserad, vida mer beredd att ställa sig tillmötesgående
gent emot kravet på nu nämnda reformer än mot införande av allmänt
rusdrycksförbud.

Härtill kommer, att det enligt kommitténs mening under våra nuvarande
förhållanden icke låter sig göra att på tillfredsställande sätt kombinera
en lagstiftning, som avser att reglera försäljningen av rusdrycker, med en

Sammanfattning
av
kommitténs
förslag.

lagstiftning, som syftar till att efter vissa år fullständigt förbjuda all tillverkning,
import och försäljning av sådana. Med den nuvarande rusdryckskonsumtionens
omfattning lär man icke kunna omedelbart införa ett dylikt
förbud i Sverige, och den tid, som skulle åtgå härför, är beroende på flere
olika faktorer. Även om man efter en viss på förhand bestämd tids förlopp
hade avkopplat en del av dessa, såsom statens och de enskilda samhällsmedlemmarnas
ekonomiska beroende av rusdryckshanteringen, kvarstode
fortfarande andra för en förbudslagstiftning hinderliga förhållanden.
Till dessa är främst att räkna rusdrycksbruket. Erfarenheten giver också
vid handen, att det främst är mot detta bruk, som ansträngningarna
måste inrikta sig för att ernå ett förbud, som kan anses vara effektivt
och definitivt. Men den tid, som åtgår för att tillbakatränga rusdrycksbruket,
låter sig ingalunda på förhand bestämmas, utan den beror på folket
självt och på verksamheten av de på denna folksed riktade omdanande
krafterna.

Emellertid har kommittén vid utarbetande av det föreliggande förslaget
noga tillsett, att inga hinder därigenom lagts i vägen för införandet av ett fullständigt
rusdrycksförbud. Förslaget banar enligt kommitténs mening tvärtom
vägen för ett snabbare genomförande av ett sådant, på samma gång som
dess tillämplighet i sig innebär möjligheter till skapande av sådana vanor
och åskådningar hos landets befolkning, att ett rusdrycksförbud säkrare
och effektivare kan upprätthållas. Det blir nämligen med genomförandet
av kommitténs förslag möjligt för de nykterhetsintresserade bland folkets
olika lager att med större verkan än hittills kämpa för dryckessedens undertryckande.

Kommitténs förslag utgår från en huvudsakligen lika behandling
av de olika slagen av rusdrycker. Det avser att bereda kommunerna
genom deras beslutande organ och myndiga befolkning ett avgörande
inflytande beträffande inskränkningar i eller förbjudande av rusdryckshandeln.
Det syftar till att skapa större effektivitet åt kommunernas beslut
i dylikt avseende. Det öppnar möjlighet att förhindra rusdrycksmissbrukare
att i samma omfattning som hittills förskaffa sig rusdrycker.
Det skapar slutligen en enhetlig, all rusdryckshandel omfattande organisation,
vilken utgör förutsättningen för kontroll och övervakning av denna
handel.

Den lagstiftning angående försäljning av brännvin, som genomfördes
vid 1853—54 års riksdag, är ännu i sina grunddrag gällande, och flere av
dess viktigare principer hava utsträckts att gälla ifråga om vin- och ölförsäljningen.
Hittills hava emellertid bestämmelserna ifråga om brännvinsförsäljning,
å ena, samt om vin- och ölförsäljning, å andra sidan, samman -

fattats i skilda förordningar, och stadgandena rörande den förra hava varit
betydligt mera inskränkande än bestämmelserna angående den senare. Orsaken
härtill torde böra sökas däri, att man ansett vin- och ölförbrukningcn
vara mera ofarlig ur samhällets synpunkt. De erfarenheter, som numera
vunnits, synas emellertid bestämt ådagalägga, att såväl vin som Öl med
förde! kunna användas som surrogat för spritdrycker. På grund härav
synas icke längre skäl föreligga att i olika författningar uppställa särskilda
bestämmelser för försäljningen av skilda slag av rusdrycker, utan har kommittén
i en förordning sammanfört alla dessa bestämmelser efter såvitt möjligt
enhetliga principer. Undantag från den principiellt lika behandlingen
av olika slags drycker har kommittén allenast föreslagit, när praktiska hänsyn
hava talat därför.

Ett av de utmärkande dragen i 1855 års brännvinsförsäljningsförordning
var, att den i vidsträckt omfattning överlät åt kommunen att förbjuda
brännvinsförsäljning inom sitt område. Denna tendens har av lagstiftningen
sedermera utsträckts jämväl till åtskilliga slag av vin- och ölförsäljning.
Enligt kommitténs uppfattning bör denna grundtanke i den svenska
rusdryckslagstiftningen nu mera fullständigt genomföras. Den har i
förslaget utvecklats efter två olika linjer. Å ena sidan har det veto, som
redan nu är de kommunala myndigheterna tillerkänt ifråga om vissa slag
av rusdrycksförsäljning, dels utsträckts att gälla ifråga om all dylik försäljning,
dels ock lagts i stadsfullmäktiges eller kommunalstämmans hand. Å
andra sidan har möjlighet beretts för kommunens samtliga myndiga och
välfrejdade medlemmar att förbjuda varje slag av rusdryckshandel.

Kommittén följer samma princip, som i allmänhet varit rådande i hittills
gällande brännvinslagstiftning, nämligen att försäljning ej far äga rum,
utan att tillstånd därtill medgivits samt vissa betryggande garantier förebragts,
för att försäljningen kommer att handhavas i lagens syfte. Förutsättningen
för inrättande av försäljning är sålunda, dels att det inom vederbörande
kommun framträtt ett konsumentintresse av den styrka, att det
vinner beaktande från kommunens och Konungens befallningshavandes sida,
och dels att detta intresse är representerat av personer, vilkas personliga
egenskaper utgöra borgen för att den av dem handhavda försäljningen
åstadkommer en så ringa skada som möjligt och att syftet med de i förordningen
givna stadgandena i största möjliga utsträckning vinnes.

I regel böra därför inga rättigheter till detaljförsäljning av rusdrycker få
upplåtas direkt till enskilda personer, enär deras ekonomiska intresse av ökad
vinst på .försäljningen nödvändigtvis leder till konflikt med lagstiftningens
strävan att nedbringa konsumtionen, utan bör rusdrycksförsäljningen enhetligt
organiseras genom bolag, vilka bildats för uppgiften att försälja rusdrycker
utan att därå erhålla någon ekonomisk vinning. Bolagen skola sålunda hava

hand om all försäljning till direkt konsumtion och själva driva all utminutering
av rusdrycker samt antingen själva eller genom överlåtna rättigheter
utskänka dessa drycker.

Detta betingar emellertid en sådan ändring i tillverkarnas hittillsvarande
ställning, att de framdeles icke få sälja direkt till konsumenter, utan allenast
till återförsäljare. I denna sin egenskap hava de benämnts partihandlare.
Denna nya grupp rättighetsinnehavare, som karaktäriseras av sin ställning
som bolagens leverantörer, kommer att omfatta ej blott tillverkare utan ock
de tillverkarna närstående näringsidkare, vilka bereda, lagra och förskära
vissa slags rusdrycker och vilka på den grund av kontrollstyrelsen få rättigheter
till partihandel.

Med denna enhetliga försäljningsorganisation har grunden blivit lagd
för eu enhetligt verkande restriktivpolitik. Huvudsyftet med gällande rusdryckslagstiftning
har varit att genom inskränkande försäljningsbestämmelser
försvåra åtkomsten av starka drycker för befolkningen, såsom genom försäljningstidens
inskränkning, minskande av antalet försäljningsställen, bestämmelse
om visst utminuteringsminimum in. m. Dessa bestämmelser, som
kunna benämnas generella, emedan de träffa alla på samma sätt, torde hava
haft och fortfarande hava sin viktiga uppgift, men äro i flere avseenden
icke tillräckliga. De förhindra sålunda icke åtkomsten av rusdrycker för den
notoriska alkoholmissbrukaren i högre grad än för den mera måttlige konsumenten,
och den, som tillhandagår andra med anskaffande av rusdrycker,
kan för detta ändamål inköpa huru mycket honom lyster. Det är ej heller
möjligt att med dylika generella bestämmelser mera verksamt förhindra införseln
till kommuner, som icke tolerera rusdryckshandel inom sitt område.

För uppställande av bestämmelser i nu antydd riktning är det erforderligt
att genomföra ett försäljningssystem med restriktioner av mera individuell
art, enligt vilket försäljarna, d. v. s. bolagen, skola vara skyldiga
att hava kännedom om till vilka de sälja, myckenheten av det försålda och
när försäljningen ägt rum. Med detta system blir det för det första möjligt
att avstänga vissa notoriska alkoholmissbrukare från att å utminuteringsställena
inköpa rusdrycker. Vidare blir det i stor omfattning möjligt att
förhindra den nu ofta förekommande salningen och langningen av rusdrycker.
Slutligen har det blivit möjligt att på grundvalen av ifrågavarande försäljningssystem
genomföra vissa generella restriktioner av stort värde, såsom
förbud mot viss försändning av rusdrycker utom kommun, ett närmare reglerande
av rätten att köpa genom ombud och maximigräns för köp.

För att bereda effektivitet åt nu nämnda bestämmelser har kommittén
föreslagit, att den direkta importen från utlandet skall handhavas av partihandlare
och bolag. Systemet förutsätter nämligen kontroll över inköpen,
men sådan kontroll blir icke möjlig, om vem som helst skulle kunna importera
rusdrycker från utlandet. Lagförslaget innehåller emellertid även

bestämmelse därom, att bolag är skyldigt att på anhållan av köpberättigad
kund införskaffa de olika varusorter eller -märken, som denne rekvirerar.

För att vinna större trygghet för att all utskänkning handhaves i den
nya lagstiftningens anda har det ansetts nödvändigt, att innehavarne av de
överlåtna utskänkningsrättigheterna ej få någon ekonomisk fördel beroende
på myckenheten av utskänkta rusdrycker och att, där rättighetshavare nu
har dylik fördel, denna begränsas och efter hand avvecklas.

Utvidgningen av bolagens verksamhetsområde stärker emellertid ett
redan förut framställt krav på att bolagen skola ställas under en mera enhetlig
ledning och kontroll. Därför har kontrollstyrelsen ansetts böra utse en
ledamot i varje bolags styrelse. Bolagen ställas vidare under närmare uppsikt
av kontrollstyrelsen, som har att meddela föreskrifter avseende inköp
av, försäljningspris för samt alkoholhalt å saluhållna rusdrycker, räkenskapers
förande och i övrigt angående bolagens förvaltning och försäljning av
rusdrycker.

För utövande av kontroll å bolagens handhavande av försäljningen i
nykterhetens intresse har kommittén föreslagit tillsättande av särskilda kontrollnämnder.
Dylik kontrollnämnd skall finnas i varje kommun, där bolag
inrättats.

De genom lagen om behandling av alkoholister föreskrivna nykterhetsnämnderna
få sig| genom förslaget vissa funktioner tillagda, som sammanhänga
med deras ställning som lokala organ för motarbetande av alkoholismen.
I

I nära samband med frågan om åtgärder till bekämpande av rusdrycksbruket
står frågan om åtgärder mot användande av vissa tekniska
och medicinska preparat som rusmedel. Detta spörsmål har också blivit
förelagt kommittén genom nådiga remisser dels av Riksdagens skrivelse
angående ifrågasatta åtgärder mot användande av denaturerat brännvin som
berusningsmedel, dels ock av handlingar angående användande av läkemedel
och kosmetiska medel i dylikt syfte. Att åtgärder i detta avseende
äro av nöden, framgår bl. a. av de yttranden, som ingivits av åtskilliga
myndigheter till kommittén i anledning av förfrågan om brister i gällande
förordningar om försäljning av rusdrycker, i vilka yttranden det vitsordas,
att denaturerad sprit, antiseptiska preparat, eau de cologne in. m. på flere
håll användas som surrogat för rusdrycker. Ifrågavarande användning har
man i gällande brännvinsförsäljningsförordning sökt förhindra genom stadgandet
att den, som ej innehar rättighet till detaljhandel med brännvin och
som försäljer till dryck ej hänförlig alkoholhaltig vätska under omständigheter,
som kunna giva skälig anledning antaga, att vätskan varit avsedd att
användas som dryck, skall stånda ansvar som för olovlig brännvinsförsäljning.
Detta stadgande har, i någon män utvidgat, upptagits i

Frågan om
lagstiftning
angående
vissa surrogat
för rusdrycker.

kommitténs förslag, men detta lämnar efter kommitténs mening ingen mera
betryggande garanti för att användningen av dylika alkoholhaltiga preparat
i större utsträckning förhindras. Andra åtgärder torde därför vara av nöden.
Huru önskligt det än varit, att kommittén samtidigt med det nu föreliggande
förslaget kunnat framlägga förslag till bestämmelser i förenämnda
avseende, har det dock ej varit möjligt att medhinna utarbetandet av dessa
bestämmelser. Kommittén har emellertid för avsikt att upptaga denna fråga
till behandling och framlägga förslag snarast möjligt och i varje fall i så
god tid, att bestämmelserna hinna träda i kraft samtidigt med den föreslagna
förordningen.

II.

Inrymmande

flytande

åt kommunerna av större inöver
rusdryckshandeln.

1. Innebörden av begreppen kommunalt och lokalt veto.

Rättigheten att försälja alkoholhaltiga drycker har på grund av dessas Särskilt tillrusgivande
och samhällsskadliga egenskaper i många länder undantagits från SvMkorSför
den allmänna näringsfriheten och gjorts beroende av särskilt meddelat till- idkande av
stånd. Vid prövningen av ansökningar om dylikt tillstånd har det läm- ^handei''
nats den tillståndsbeviljande myndigheten eller korporationen större eller
mindre frihet. I några stater gäller den bestämmelsen, att antalet försäljningsrättigheter
skall stå i visst förhållande till folkmängden inom ett visst område.
1 andra stater lämnas det åter vederbörande myndighet eller korporation
frihet att »efter behovet» bestämma antalet rättigheter, men upplåtelse
av sådana kan också vägras, i följd varav det kan komma att råda
förbud mot försäljning av rusdrycker inom vissa områden.

I den mån som de lokala samfälligheterna inom en stat fått rätt
att handlägga eller åtminstone deltaga i handläggningen av ärenden, som
uteslutande angå dem, eller varav de äga ett större eller mindre intresse,
hava också på många håll kommunerna fått vidsträcktare befogenheter beträffande
rusdryckshandeln. En dylik utveckling är så mycket mera naturlig,
som de olägenheter av mångahanda art, som rusdrycksförsäijningen
medför, i regel i första hand drabba befolkningen inom den ort, där
försäljningen äger rum.

Om kommunerna hava befogenhet att fullständigt och ovillkorligt ordna Kommunerrusdryckshandeln,
utan rätt för de administrativa myndigheterna att därvid"“vid^evii-8
medverka, föreligger den kommunernas rätt beträffande rusdryckshandeln, jande av tillsom
i den utländska litteraturen plägar kallas »local option» (tyskarnas
»Gemeindebestimmungsrechh). Beroende på vederbörande stats lagstiftning
och de genom denna åt kommunerna uppdragna befogenheterna, kan en dylik
bestämmanderätt innebära rätt för de kommunala korporationerna att besluta
ökning, bibehållande, inskränkning eller avskaffande av försäljningsrättigheter,
att pålägga restriktioner eller eventuellt att borttaga eller mildra sådana.

Kommunalt

veto.

Lokalt veto.

Eu sådan vidsträckt självbestämningsrätt åtnjuta kommunerna sedan gammalt
inom åtskilliga stater i den nordamerikanska unionen.

Mer inskränkt är denna kommunernas beslutanderätt, när det uppdragits
åt administrativa myndigheter att jämte de kommunala ordna rusdryckshandeln.
Man kan då ej längre tala om en kommunernas ensambestämmanderätt,
endast om en deras medbestämmanderätt. Denna medbestämmanderätt
kan vara anordnad på olika sätt, och den kan vara mer
eller mindre omfattande. I organisationsavseende kan man skilja mellan de
fall, då denna rätt utövas av en enda kommunal myndighet och de fall, då
det erfordras sammanstämmande beslut av två eller flera myndigheter, för att
rusdrycksförsäljning skall komma till stånd, resp. förbjudas. Med hänsyn till
omfattningen framstår medbestämmanderätten såsom åtminstone i negativt
avseende fullständig, då vederbörande kommunala myndighet tillagts befogenhet
att med bindande verkan förbjuda all rusdryckshandel inom kommunen,
varemot samma rätt är ofullständig, då de kommunala myndigheterna
kunna inlägga sitt veto endast mot vissa slag av försäljningsrättigheter.
Ofullständig är för närvarande den kommunala medbestämmanderätten i
Sverige, där de administrativa myndigheterna äga befogenhet att med eller utan
hörande av de kommunala myndigheterna medgiva inrättande av åtskilliga
försäljningsrättigheter samt vissa försäljningsrättigheter få utövas utan särskilt
tillstånd.

När yrkanden framställts om genomförande av fullständigt kommunali
veto, innebär detta alltså krav på att kommunalrepresentationerna må kunna
förbjuda inrättande av rusdryckshandel av varje slag inom sina respektive
områden.

Vad beträffar den ordning, i vilken den lokala bestämmanderätten kan
utövas, kan man skilja mellan ett direkt och ett mer indirekt utövande av
densamma. Av mer direkt art blir denna rätt, då den omedelbart tillkommer
kommunens efter den ena eller andra grunden röstberättigade invånare,
under det den får en mer indirekt karaktär, då den är lagd i den valda
kommunalrepresentationens hand.

1 sin indirekta form har denna rätt tidigare tillämpats i åtskilliga amerikanska
förbundsstater, men har där befunnits mindre lämplig och efter hand
utträngts av den direkta formen. Den opinion, som i fråga om rusdryckshandelns
reglerande eller avskaffande tilläventyrs förefunnes inom
ett lokalt självstyrelseområde, kunde nämligen vid indirekt bestämmanderätt
göra sig gällande allenast vid valen av de kommunala myndigheterna och
då endast i viss grad. Vid dessa val måste nämligen utom nykterhetssynpunkten
jämväl en mängd andra omständigheter spela in, såsom vederbörande
kandidaters allmänna lämplighet för de poster, de skulle bekläda

in. m. Genom den direkta bestämmanderätten sattes åter invånarne inom
vederbörande område i tillfälle att avgiva sina röster uteslutande med hänsyn
till frågan om rusdryckshandeln, och de i omröstningen deltagande
kunde samla sig helt och hållet efter sin ställning till detta spörsmål.

Den direkta lokala bestämmanderätten innebär sålunda ett utbrytande av
frågor rörande rusdryckshandeln från den för handläggning av kommunala
ärenden i allmänhet stadgade ordning. Detta utbrytande är en yttring
av den allmänna uppfattningen, att rusdryckshandeln har så påtagliga och
direkta följder för befolkningen, att frågan om dess medgivande bör avgöras
av de lokala områdenas (kommunernas) invånare direkt. Då vidare
rusdryckshandeln berör alla kommunens medlemmar, oberoende av förmögenhetsställning,
samhällsställning eller kön, samt dessutom upplåtelser
av rättigheter till dylik handel och dess ordnande har vittgående följder
för det sedliga tillståndet inom kommunen, har det ansetts, att rösträtten
vid beslut om rusdryckshandeln bör vara lika och allmän. Att icke fråga
härom uppstått vid införandet av den direkta lokala bestämmanderätten
i Nordamerikas Förenta Stater, Canada och Australien, sammanhänger
därmed, att såväl den politiska som den kommunala rösträtten i dessa
länder principiellt är lika och allmän, dock med den reservationen, att
kvinnorna i flertalet stater sakna rösträtt. Bestämmelserna om rösträtten
vid utövandet av den lokala bestämmanderätten kunna därför i dessa
länder lättare ansluta sig till de stadganden, som i detta avseende
gälla för de politiska och kommunala valen. Däremot framträdde den
nyss framhållna karaktären hos den lokala bestämmanderätten vid dess införande
i Norge år 1894, då allmän och lika rösträtt medgavs män och
kvinnor vid de kommunala omröstningarna om upplåtande av brännvinshandeln
till bolag, oaktat allmän rösträtt vid politiska och kommunala val
icke var genomförd.

Det är närmast på denna sida av den lokala bestämmanderätten, som
man syftat, när man i Sverige framställt krav på införande av lokalt veto.

I den allmänna diskussionen har emellertid uttrycket lokalt veto icke närmare
preciserats till sin innebörd. Ofta har det utan vidare identifierats med
lokal bestämmanderätt, varvid man bortsett från att uttrycket veto väsentligen
måste innebära befogenhet att förbjuda rusdryckshandeln. Det lokala
vetot bör därför rätteligen anses som ett särskilt slag av lokal bestämmanderätt.
I Sverige synes man merendels i uttrycket lokalt veto hava
inlagt befogenheten att förbjuda dylik handel, och det torde också vara i
överensstämmelse med vedertaget svenskt språkbruk, om man bestämmer
lokalt veto såsom den åt en kommuns till myndig ålder komna män och
kvinnor tillerkända befogenheten att genom direkt omröstning per capita
förbjuda handeln med rusdrycker inom kommunens område. I denna befogenhet
inlägges enligt kommitténs förslag i överensstämmelse med vad å

Innebörd.

Värdet av
kommunala
försäljningsförbud.

sid. 137 närmare utvecklas jämväl befogenheten att genom särskilt beslut
häva ett bestående veto, eller, närmare preciserat, rätten att häva det förbud
mot försäljning, som förut genom veto införts, en rätt, som ej får fattas
såsom identisk med ett direkt meddelande av försäljningsrättigheter, vilket
under alla förhållanden blir de administrativa myndigheterna förbehållet.

Av denna redogörelse torde framgå, att man genom uttrycket »kommunal
folkomröstning» träffar det väsentliga i det lokala vetoinstitutet. Kommittén
har också i sitt lagförslag använt detta uttryck, då den med dylik
tillgång till en invändningsfri, rent svensk term ansett onödigt och mindre
lämpligt att där införa uttrycket lokalt veto.

En lagstiftning, som innehåller bestämmelser om ett fullständigt kommunalt
veto och om kommunala folkomröstningar, innebär sålunda dels att
bereda stadsfullmäktige eller kommunalstämma rätt att genomföra kommunala
försäljningsförbud och dels att tillförsäkra kommunens myndiga
medlemmar samma rätt.

2. Det kommunala försäljningsförbudets nykterhetseffekt.

Ett kommunalt försäljningsförbud avser vanligen all handel med rusdrycker,
men kan också avse visst slags handel eller vissa slags drycker
(t. ex. i Norge brännvinshandel genom bolag). Däremot avser det, såsom
av uttrycket försäljningsförbud också framgår, icke förbud mot tillverkning
av rusdrycker eller införsel av sådana från andra kommuner inom landet
eller från utrikes ort. Det är alltså skarpt åtskilt från ett totalt, lokalt rusdrycksförbud.
1

Den omständigheten, att invånarna i en förbudskommun alltså hava
laglig rätt att från andra håll skaffa sig rusdrycker, hade mindre betydelse
tidigare, när kommunikationerna voro mindre utvecklade, men med den numera
livliga samfärdseln inom ett land har försändandet av rusdrycker till
förbudskommunerna fått en betydande omfattning. Kommerskollegii utredning
(nykterhetskommittén IV sidd. 210—212, 253, 306) giver sålunda vid
handen, att försäljning genom försändelser från brännvinsbolag, spirituösahandlande
och maltdrycksbryggerier till förbrukare utom kommunen omfattar
en ej ringa del av rusdrycksomsättningen. Härav torde stora kvantiteter
gå till torra områden.

1 Deri kommun, där försäljningsförbud råder, har, med ett kort och expressivt, från
engelskan överflyttat uttryck, plägat kallas »torrlagd» eller »torr» kommun. 1 motsats
härtill kallas kommuner, där rusdrycksförsäljning utövas, »våta».

De nu framhållna omständigheterna hava ansetts vara ägnade att i större
eller mindre grad förringa värdet av lokala försäljningsförbud, då åtkomsten
av rusdrycker för befolkningen inom torra områden i vissa avseenden fortfarande
är fri. Redan förbudet mot yrkesmässig handel inom en kommuns
område måste emellertid betecknas som en avsevärd vinst i nykterhetshänseende.
Förekomsten av rusdryckshandel inom en kommun i förening
med de lockelser, som pläga förbindas med denna handel, äro omständigheter,
ägnade att kraftigt stegra rusdryckskonsumtionen. Undanröjandet av
dessa omständigheter bör sålunda bidraga till konsumtionens minskning.
Förbjudes rusdryckshandeln, kommer den förtäring på stället, som äger
rum på utskänkningsställen, för vederbörande kommun att helt och hållet
bortfalla. Vad åter inköp av rusdrycker från utminuteringsställen beträffar,
så påverkas detta visserligen ej av ett kommunalt försäljningsförbud i samma
grad som utskänkningen. Möjligheten till hemköp förefinnes fortfarande.
Men i den mån utminuteringen inom andra kommuner begränsas, uppstå
vid hemköp ökat besvär, ökade kostnader och ökad tidsutdräkt, som givetvis
inverka hämmande på rusdryckskonsumtionen. Och då dessa omständigheter
i allmänhet växa i betydenhet, ju längre avståndet från eu förbudskommun
till närmaste utminuteringsställe är, blir också nykterhetseffekten
kraftigare för kommuner med långt avstånd från utminuteringsställe. Äro
därtill kommunikationerna dåliga, kommer detta givetvis ytterligare att bidraga
till minskad förbrukning. Också är rusdrycksförbrukningen i de flesta
orter utan försäljningsrättigheter, åtminstone om de ligga på längre avstånd
från tillståndskommuner, i regel och under årets flesta dagar mycket liten.
Endast vid de större högtiderna torde den förekomma i större omfattning.

Då de lokala förbuden allenast avse rusdrycksförsäljning inom kommunen
och sålunda icke hava något inflytande på försäljningen i andra
kommuner, hava de restriktiva bestämmelserna beträffande försäljningen av
rusdrycker inom våta områden den största betydelse för de torra områdena.
Också kunna restriktioner påläggas försäljningen i en våt kommun, vilka
hava till huvudsyfte att försvåra åtkomsten av rusdrycker för personer,
boende i torra kommuner. En dylik restriktion är det i Sverige gällande
förbudet mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra
brända eller destillerade drycker, som påbjöds genom kungi. kungörelsen
den 21 december 1904. Det vid flera tillfällen ifrågasatta förbudet mot
transport av rusdrycker å järnväg skulle jämväl bliva en dylik restriktion,
som huvudsakligen träffade försäljningen till torrlagda kommuner. 1 Nordamerikas
Förenta Stater har det nära sambandet mellan de lokala förbudens
effektivitet och försäljningslagstiftningens restriktiva bestämmelser tidigt
uppmärksammats, men har det hittills på grund av den amerikanska konstitutionens
bestämmelser om den niellanstatliga handelns frihet varit

Betydelsen
för “iorra“
områden av
rusdryckslagstiftningen
i “väta

omöjligt för eu stat att förhindra införseln av spritdrycker till torrt
område från en annan stat, i följd varav stora svårigheter varit förbundna
med att upprätthålla de lokala förbuden vid önskvärd effektivitet. Man har
därför fått inskränka sig till att söka förhindra, att järnvägs- eller speditionsbolag
göra sig till mellanhänder vid försäljningen; stadganden finnas jämväl,
att varans namn och art skola vara ordentligt angivna, att fingerade
adresser ej få förekomma o. s. v., bestämmelser, vilka påminna om dem,
som gälla för försändning av Öl på landsbygden i Sverige.1 Emellertid har
nyligen av Förenta Staternas kongress antagits en lag — den s. k. KenyonSheppard-Webb-lagen
— enligt vilken det förbjudes import (utifrån) eller
transport av alla slags rusdrycker, avsedda att mot statens lagar mottagas,
innehavas, säljas eller eljest användas. Härmed torde i de särskilda unionsstaternas
hand lagts en större maktbefogenhet att reglera eller förhindra
införseln av rusdrycker.

Med hänsyn till de missförhållanden, som nu otvivelaktigt förefinnas i
åtskilliga torra kommuner i Sverige på grund av den obehindrade och
okontrollerade rusdrycksinförseln, synas bestämmelser böra införas i försäljningslagstiftningen,
varigenom i detta avseende åtkomsten av rusdrycker
och frestelsen till rusdrycksbruk försvåras. Dylika åtgärder synas vara så
mycket mera påkallade, som det är av stor vikt att skapa ett effektivt medel
i kampen mot alkoholismen åt de kommuner, vilka funnit det lokala förbudet
vara den för dem bäst lämpade restriktiva lagstiftningsåtgärden. Bestämmelser
i detta syfte hava också införts i förslaget.

Olovlig I nära samband med frågan om det lokala förbudets effektivitet står

f/wm^torra ^San om förekomsten av olovlig försäljning inom torrlagda områden och
områden, om åtgärder för bekämpande av dylik handel. Från några häll har sålunda
hävdats, att den av de lokala förbuden alstrade olaga handeln till sina demoraliserande
verkningar mer än uppväger den minskade rusdryckskonsumtion,
som tilläventyrs beror på dessa förbud. Det har till och med påståtts,
att den på detta sätt uppkomna illegala försäljningen skulle vara till
sina följder betydligt mera fördärvbringande än eu kontrollerad laglig handel.
A andra sidan har man gjort gällande, att, även om olaga handel i viss utsträckning
skulle förekomma, fördelen att icke hava för alla lätt tillgängliga
försäljningsställen är så betydande, att ett lokalt förbud det oaktat
är berättigat.

Beträffande denna fråga må till en början framhållas, att man för bedömandet
av densamma saknar fasta utgångspunkter. 1 vad män olaga
handel förekommer inom olika områden av ett land, låter sig nämligen icke

1 I Syd-Carolina, där det lokala vetot är förbundet med statsförsäljningsmonopol,
kan all försäljning frän våta till torra områden inom staten förbjudas.

fullt exakt bedömas genom uppgifterna om antalet fall, då personer blivit
sakfällda för dylika förseelser. Redan påståendet, att lagöverträdelser förekomma
i mindre omfattning inom områden med laglig försäljning, än där
sådan icke finnes inrättad, torde få anses obevisat. Det är sålunda icke
osannolikt, att flere brott emot gällande rusdrycksförordningar förekomma
i våra större städer än i åtskilliga landsbygdsområden med samma folkmängd
utan försäijningsrättigheter. Antalet beivrade fall lämna i förevarande
avseende icke heller tillräcklig vägledning för avgörandet av detta
spörsmål. Ett stort antal dylika fall inom ett visst område kan nämligen allenast
innebära, att åklagarmakten är särskilt nitisk i beivrandet av överträdelser,
men därav får ej utan vidare dragas den slutsatsen, att den olaga handeln
inom ifrågavarande område i verkligheten är större än inom ett
område, där antalet för dylika förseelser sakfällda är litet. Inom detta senare
område kan nämligen orsaken till det mindre antalet för olaga handel sakfällda
vara att söka däri, att man icke med tillräcklig uppmärksamhet följt
hithörande företeelser.

Vad särskilt beträffar omfattningen av den olaga handeln inom torra Effektiviteten
kommuner, beror den av åtskilliga faktorer, bland annat av åklagarmaktens intresse
för att ingripa mot fall av illegal försäljning och lagstiftningens allmänna säljningskaraktär.
Tillämpar vederbörande åklagare förbudsbestämmelserna strängt, kan förbud.
det i regel förväntas, att den olaga handeln hålles nere eller alldeles utrotas. Tilllämpas
åter förbudsbestämmelserna slappt, kan detta slags handel taga en
jämförelsevis stor omfattning. I den mån som lagstiftningen medgiver en
obehindrad och okontrollerad handel inom de våta områdena, möjliggöres
också illegal försäljning inom de torra områdena, i det att vissa personer finna
det ekonomiskt fördelaktigt att inom torra områden försälja varor, inköpta
i de väta kommunerna. I den män åter som lagstiftningen möjliggör eu
effektiv kontroll å försäljningen i de våta områdena, torde man i regel
mindre hava att befara illegal handel inom torra områden. Förutsättningarna
för en dylik kontroll har kommittén sökt åstadkomma genom en enhetlig
försäljningsorganisation och likformigt verkande försäljningsbestämmelser.

Det största inflytandet å efterlevnaden av förbudsbestämmelserna utövar
emellertid folkmeningen i orten. Är denna övervägande för det lokala
förbudet, torde också befolkningen vara intresserad av att tillse, att möjligen
förekommande olaga handel uppdagas och att förbudet i olika hänseenden
efterleves. Stödet av en stark allmän opinion vid tillämpningen
av lokala förbudsbestämmelser är därför mycket betydelsefullt.

Under diskussionen om de lokala förbudens effektivitet såväl i den
svenska Riksdagen som i den utländska litteraturen har från åtskilliga håll
gjorts gällande, att ett lokalt förbud är svårare att upprätthålla i tätare befolkade
trakter än i glest befolkade, i följd varav upprätthållande av för -

budet skulle vara förenat med särskilda svårigheter, för att icke säga omöjligt,
i städerna. Man har därför ansett, att eu vederbörligen kontrollerad
rusdrycksförsäljning är den lämpligaste formen för rusdryckslagstiftningen
i fråga om städerna.

Någon fullt pålitlig erfarenhet av de med upprätthållande av ett lokalt
förbud förenade svårigheterna i städerna, särskilt i de större, föreligger
icke. Visserligen finnas lokala förbud genomförda i mänga amerikanska
städer, men de i dessa härutinnan vunna erfarenheterna låta sig icke utan
vidare tillämpas på våra förhållanden med hänsyn till den egenartade beskaffenheten
av det amerikanska samhällslivet och icke minst den amerikanska
nykterhetslagstiftningen. Den enda omständighet, varur någon slutsats kan
dragas i avseende å svårigheten att upprätthålla lokala förbud, är frågan huruvida
ett en gång infört förbud bibehållits under någon längre tid. Det kan
nämligen då antagas, att upprätthållandet icke visat sig vara förbundet med
allt för betydande svårigheter och att i varje fall det lokala förbudet, trots
möjligen förekommande därmed förenade olägenheter, visat sig vara fördelaktigare
än ett tidigare system med rusdryckshandel.

I Sverige hava lokala förbud sedan längre tid tillämpats i åtskilliga av
de större municipalsamhällena, som ju äro att anse såsom tättbebyggda orter.
Däremot har lokalt förbud tillämpats endast i fyra städer, nämligen Säter,
Gränna, Tidaholm1 och Huskvarna. Av dessa hava Säter och Gränna tilllämpat
förbudet sedan 1907; i de två övriga har förbud rått sedan de erhöllo
stadsrättigheter, resp. är 1910 och 1911. 1 Huskvarna gäller förbudet

samtliga drycker, i de övriga endast försäljning av brännvin. Samtliga
städerna äro emellertid små, och några vittgående slutsatser torde därför
icke kunna dragas ur de i dem vunna erfarenheterna.

Tidigare förekom rusdrycksförsäljning i större omfattning även i landskommunerna,
men har tendensen, vad dem beträffar, i allmänhet gått i den
riktningen, att upplåtelse av nya rättigheter vägrats och gamla rättigheter icke
förnyats. Försäljning av brännvin finnes sålunda numera endast i några få
landskommuner och försäljning av vin och Öl förekommer icke heller i något
större antal, om man bortser från gästgiveriernas begränsade ölutskänkningsrätt.
Det råder sålunda på de flesta ställen av den svenska landsbygden och
därmed också på eu mängd tättbefolkade orter ett tillstånd, som reellt sett
är identiskt med försäljningsförbud. Det torde därför kunna antagas, att man
i allmänhet på landsbygden ansett det nuvarande tillståndet utan försäljningsrättigheter
vara fördelaktigare än det tidigare systemet med dylika rättigheter.

För närvarande föreligga icke så säkra erfarenheter, att man kan draga
bestämda slutsatser om de svårigheter, som äro förenade med upprätthållandet
av nu gällande försäljningslagstiftning. Det kan emellertid förtjäna

1 I Tidaholm tillstyrkte stadsfullmäktige år 1912 att införa brännvinshandel, men
Konungens befallningshavande i Skaraborgs län avslog framställningen härom.

framhållas, att i Jockmocks socken av Norrbottens län anordnades den 1
november 1900 en laglig brännvinsförsäljning i syfte att motverka det därstädes
florerande lönkrögeriet. I samma syfte medgavs eu försäljningsrätt
i Gellivare socken den 1 november 1902. Erfarenheterna torde icke hava
motsvarat förväntningarna, enär rättigheterna fingo utövas endast under tre
år vardera. Lönkrögeri förekom nämligen också under den tid, då den
lagliga brännvinsförsäljningen pågick; i Norrbottens län utgjorde antalet fall,
då personer sakfällts för förseelser mot brännvinsförsäljningsförordningen,
under åren 1896—1900 245 och åren 1901 —1905 221. Härvid bör tillläggas,
att i sammandraget av Konungens befallningshavandes femarsberättelser
för åren 1901- 1905 uppgives, att i Västerbottens och Norrbottens län, i
synnerhet i lappmarkerna, en avsevärd minskning i spritdrycksförbrukningen
ernåtts och att detta anses vara en frukt dels av ett nitiskt beivrande av lönkrögeriförseelserna
(i Västerbottens län utgjorde de under åren 1896—1900
543, men åren 1901—1905 216, sålunda en vida större minskning än i Norrbotten,
ehuru där under den senare perioden ovannämnda två försäljningsställen
inrättades), dels ock av det genom k. kungörelsen den 21 december
1904 införda förbudet mot postbefordran av försändelser, som innehålla
brännvin och spirituösa drycker.

I Norge rada för närvarande lokala förbud mot detaljhandel med brännvin
genom bolag i 34 av rikets 61 städer.'' Folkmängden i dessa städer utgjorde
år 1907 26'' , % av rikets stadsbefolkning, eller om man frånräknar
folkmängden i Kristiania, 40 %. Förhållandet är nämligen, att medan flertalet
av de mindre städerna och ungefär hälften av de medelstora städerna
(med .5,000—20,000 inv.) hava genomfört lokala förbud, har detta ägt rum
i endast en av de fem större städerna, nämligen Stavanger.

Under senare delen av är 1913 hava omröstningar rörande bolagen ägt
rum dels i 23 av de 27 städer, där bolag nu finnas, och dels i 3 städer, där bolagen
nu äro nedlagda, med det resultat, att i ingen av de sistnämnda städerna
bolag återinförts, under det att 15 bolag nedröstats och endast 8 bibehållits.

Såsom framgår av omstående tabell, vari redogjorts för de norska
städernas folkmängd och det år, dä lokalt förbud införts resp. brännvinsbolag
återinförts eller bibehållits, komma alltså frän och med den 1 juli 1914
brännvinsbolag att finnas endast i 12 av Norges 61 städer, vartill dock bör
anmärkas, att i Stavanger utövas eu partihandelsrättighet samt att en detaljhandelsrättighet
finnes i vardera av städerna Sarpsborg (Borregaard) och
Skien, varjämte två personliga, privilegierade detaljhandelsrättigheter finnas
å landsbygden i Söndmöre, Romsdals amf. Utan brännvinsbolag bliva från

1 Uppgifterna i förevarande avseende äro hämtade från Meddelelser fra det statistiske
Centralbureau». Tvä Uadesteder», Hvitsten och Holmsbu, äro ej medräknade, da de
ej utgöra egna kommuner och i dem sålunda omröstning om brännvinsbolag ej kan äga rum.

Erfarenheterna
från
Norge.

Tabell 1. Resultatet av omröstningarna angående

			Första omröstningen	Andra omröstningen
Stad	Folk-	Till-
mängd	stånd
	1910	1895	År	Utgång	År	Utgång
Aalesund ........................	13,858	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Ej återinfört
Aasgaardstrand.................	370	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Återinfört
Arendal .........................	10,315	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Återinfört
Bergen ...........................	76,867	Bolag	1896	Bibehållet		—
Bod0 .............................	4,688	Bolag	1895	Bibehållet	1900	Bibehållet
	2,138	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Ej återinfört
Dranimen ......................	24,895	Bolag	1897	Bibehållet	—	—
Drobak ...........................	1,979	Bolag	1896	Bibehållet	1901	Bibehållet
Egersund ........................	3,192	Bolag	1898	Bibehållet	1903	Bibehållet
Farsund...........................	1,519	Bolag	1896	Nedröstat	1901	Ej återinfört
Flekkefjord .....................	2,181	Bolag	1898	Nedröstat	1903	Ej återinfört
Floro ..............................	1,318	Förbud		—
Fredrikshald .....................	11,992	Bolag	1897	Bibehållet	1902	Bibehållet
Fredrikstad........................	15,597	Bolag	1898	Nedröstat	1903	Återinfört
Gjovik ...........................	3,967	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Återinfört
Grimstad ........................	2,373	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Återinfört
Håmär ...........................	6,104	Bolag	1897	Bibehållet	—	—
	2,707	Bolag	1898	Bibehållet	_	_
Harstad ...........................	2,055		—	—	-
Haugesund .....................	12,987	Förbud	—	—	-	—
Holmestrand....................	2,355	Bolag	1897	Bibehållet	1902	Bibehållet
Horten ..........................	9,817	Bolag	1897	Bibehållet	1902	Bibehållet
		( Annan
Holen...............................	171	t brännv.-(försäljn.	1897	Inrättat		—
Honefoss ........................	2,679	Bolag	1898	Bibehållet	1903	Bibehållet
	6,024	Bolag	1897	Bibehållet	_	_

Kongsvinger.....................	1,623	Bolag	1896	Bibehållet	1901	Bibehållet
Kopervik .....................	1,447	Förbud		—	—	—
Kragero............................	4,970	Bolag	1898	Nedröstat	1903	Ej återinfört
Kristiania ........................	241,834	Bolag	1899	Bibehållet		—
Kristiansand .....................	15,291	Bolag	1898	Bibehållet	1903	Bibehållet
Kristiansund .....................	13,201	Bolag	1897	Nedröstat	1902	Ej återinfört
Langesund.......................	1,585	Bolag	1899	Bibehållet	1904	Nedröstat
Larvik..............................	10,105	Bolag	1897	Bibehållet	1902	Bibehållet j
Levanger ........................	1,598	Bolag	1896	Nedröstat		—

brännvinsbolagen i de norska städerna.

Tredje omröstningen 1907	Fjärde omröstningen 1913	Tillstånd efter den 1 juli 1914	Anmärkningar Stad
—		1 Förbud	Aalesund.
—	Bibehållet	Bolag	Aasgaardstrand.
Bibehållet	Bibehållet	Bolag	Arendal.
—	Bibehållet	Bolag	Bergen.
—	Bibehållet	Bolag	Bodo.
—	—	Förbud	Brevlk.
—	Nedröstat	Förbud	Drammen.
— ''	Bibehållet	Bolag	Drobak.
Bibehållet	Nedröstat	Förbud	Egersund.
Ej återinfört	—	Förbud	Farsund.
—	—	Förbud	Flekkefjord.
—	—	Förbud	Brännvinshandel förbjuden sedan 1860. Flora.
—	Nedröstat	Förbud	Fredrikshald.
Nedröstat	Ej återinfört	Förbud	Fredrikstad.
—	Bibehållet	Bolag	Gjovik.
—	Nedröstat	Förbud	Grimstad.
-	—	Bolag	i Håmär.
Nedröstat	—	Förbud	Hammerfest.
—	—	Förbud	Kjobstadsrättigheter är 1904. Harstad.
—	—	Förbud	Brännvinshandel förbjuden sedan 1854. Haugesiltld.
—	Bibehållet	Bolag	Holmestrand.
—	Nedröstat	Förbud	j Horten.
—	Nedröstat	Förbud	Holen.
Bibehållet	Nedröstat	Förbud	Honefoss.
—	Nedröstat	Förbud	Kongsberg.
—	—	Bolag	Kongsvinger.
—	—	Förbud	Brännvinshandel förbjuden sedan 1860. Kopervik.
—	—	Förbud	Kragero.
—	—	Bolag	Kristiania.
—	Nedröstat	Förbud	Kristiansand.
—	—	Förbud	Kristiansund.
—	—	Förbud	Langesund.
Bibehållet	Nedröstat	Förbud	Larvi k.
—	—	Förbud	Levanger.

I Stad	Folk-	Till- stånd 1895	1 Första omröstningen \|	Andra omröstningen
mängd 1910	1 Är	Utgång 1	År	Utgång
Lillehammer...................	3,862	Bolag	1 1898 j	\| Bibehållet	1903	Bibehållet ■
Lillesand ........................;	1,239	Bolag	1896	Nedröstat	1901	Ej återinfört
Mandat ...........................	3,445	Bolag	1899 \|	Nedröstat	1904	Ej återinfört
Molde ........................	2,142	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Återinfört
Mosjoen .........................	1,697	Bolag	1896	Bibehållet	1901	Bibehållet
Moss ............................	8,648	Bolag	1898	Bibehållet	1903	Bibehållet
; Namsos..........................	2,434	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Ej återinfört
Narvik.............................	4,643		—	—
Porsgrund ........................	4,860	Bolag	1897	Nedröstat		—
Risor ..............................	3,758	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Ej återinfört
Sandefjord .....................	5,183	Bolag	1898	Nedröstat	1903	Ej återinfört
Sandnes..........................	2,595	Förbud	—	—	1902	Ej inrättat
Sarpsborg .......................	9,846	Bolag	1897	Nedröstat	—	_
Skien ..............................	11,856	Bolag	1895	Nedröstat	—	—
Skudeneshavn .................	1,204	Förbud	—	—	—	—
Sogndal............................	356	Bolag	1896	Nedröstat	—	—
Son ...............................	604	1 Annan	1895	Ej inrättat	1900	Ej inrättat
Stathelle .......................	484	1 försälja	1897	Inrättat	1902	Nedröstat
Stavanger .......................	37,261	Bolag	1896	Nedröstat	1901	Ej återinfört
Stenkar .........................	2,433	Bolag	1899	Nedröstat	1904	Ej återinfört
Svelvik ..........................	1,043	Bolag	1898	Bibehållet	1903	Bibehållet
Trondhjem........................	45,335	i Bolag	1898	Bibehållet	-	—
Tromso ..........................	7,633	Bolag	1897	Bibehållet	—
Tvedestrand ..................	1,533	Bolag	1899	Bibehållet	: 1904	Bibehållet
Tonsberg .......................	9,769	Bolag	1895	Nedröstat	1900	Återinfört
\| Vadso ...........................	\| 1,905	Bolag	1895	Bibehållet	—	—
Varde.............................	3,023	Bolag	1899	\| Nedröstat	—	—

Tredje omröstningen 1907	Fjärde omröstningen 1913	Tillstånd efter den 1 juli 1914	Anmärkningar Stad
	Nedröstat	Förbud	Lillehammer.
Ej återinfört	—	Förbud	Lillesand.
—		Förbud	Mandal.
Bibehållet	Nedröstat	Förbud	Molde.
Nedröstat	Ej återinfört	Förbud	Mosjoen.
Nedröstat	Ej återinfört	Förbud	Moss.
—	—	Förbud	Namsos.
—	—	Förbud	Kjobstadsrättigheter år 1902. Narvik.
Ej återinfört	—	Förbud	Porsgrund.
Ej återinfört	—	Förbud	Risor.
—	—	Förbud	Sandefjord.
—	—	Förbud	Brännvinshandel förbjuden sedan 1860.1 Sandnes.
—	—	[Förbud]	Brännvinshandel förekommer på grund Sarpsborg. av privilegierad rättighet.
—	—	[Förbud]	Brännvinshandel förekommer på grund Skien. av privilegierad rättighet.
—	—	Förbud	Brännvinshandel förbjuden sedan 1857. Skudeneshavn.
—	—	Förbud	I Sogndal.
—	—	Förbud	Son.
—	—	Förbud	Stathelle.
Ej återinfört	—	Förbud Förbud	En rättighet till partihandel med Stavanger, brännvin. Stenkjaer.
—	Nedröstat	Förbud	Svelvik.
—	—	Bolag	Trondhjem.
Bibehållet	Bibehållet	Bolag	Tromso.
Nedröstat	—	Förbud	Tvedestrand.
—	Nedröstat	Förbud	Tonsberg.
Bibehållet	Nedröstat	Förbud	: Vadso.
	—	Förbud	i Värde.

Sammanfatt ning.

och med den 1 juli 1914 2 städer med mer än 20,000 invånare, 8 med mellan
10,000 och 20,000 invånare, 6 med mellan 5,000 och 10,000 invånare samt
33 med mindre än 5,000 invånare.

Endast i 7 fall (samtliga under andra omröstningsperioden) hava en
gång nedröstade bolag återinförts, och av dessa hava fyra bolag ånyo nedröstats.
På grund härav torde det få anses sannolikt, att det lokala förbudet
haft god verkan, då det övervägande flertalet icke blott av mindre utan även
av medelstora städer anslutit sig till förbudssystemet. Framhållas må, att de
norska städerna icke stå ekonomiskt oberoende av brännvinsförsäljningen,
utan av vinsten å densamma uppbära viss andel, i det varje brännvinsbolag
till vederbörande stad måste avstå 15 % av nettovinsten, vartill kommer,
att ytterligare 10 % av denna skall av bolaget användas till allmänna ändamål,
som kommunen icke enligt lag är skyldig att tillgodose. Emellertid äro
de norska städernas inkomster av brännvinsmedlen till beloppen betydligt
mindre än vad de svenska städernas hittills hava varit.

Ifrån Norge kan däremot mindre erfarenhet hämtas rörande lokalt
förbud i städer mot försäljning av alla slags rusdrycker, enär dylikt förbud
år 1911 förekom allenast i 5 städer.1 Då partiförsäljning av Öl är fri näring
i städerna, kan förbud beträffande dylik försäljning ej genomföras.

Såsom framgår av den föregående framställningen och med särskild
hänsyn till erfarenheterna från Norge, torde lokala försäljningsförbud vara
lämpliga jämväl i städerna, och erfarenheterna från de tättbebyggda orter i
Sverige, där rusdrycksförsäljning icke finnes, jäva icke denna uppfattning.

Man har sålunda rätt att vänta, att de lokala förbuden i allmänhet skola
erbjuda stora fördelar ur nykterhetssynpunkt och visa sig möjliga att
upprätthålla. Detta torde bliva fallet än mera, dels i den mån som ordningsmakten
noggrant tillser efterlevnaden av rusdryckslagstiftningen, dels
ock framför allt med eu sådan efter enhetliga principer uppbyggd försäljningslagstiftning,
som kommittén föreslagit.

Så långt erfarenhet om de lokala förbudens natur och verkningar
föreligger, torde följande satser kunna uppställas:

De lokala förbuden hava i regel visat sig utgöra ett betydelsefullt
vapen i kampen mot alkoholismen;

grundförutsättningen för deras införande är, att de uppbäras av en
stark folkopinion å vederbörande ort;

effektiviteten av lokala förbud beror, utom på folkopinionen, i hög grad
på myndigheternas övervakande av deras efterlevnad;

syftet med dylika förbud realiseras i högre grad, ju mera restriktivt
försäljningen handhaves å orter med rusdryckshandel, ju mera effektiv kontrollen
är och ju färre kryphål lagstiftningen erbjuder.

1 Enligt uppgift i Handbok för Åttonde Nordiska Nykterhetsmötet.

3. Kommunalrepresentationens veto (s. k. kommunalt veto).

a) Gällande bestämmelser om upplåtelse av rättigheter samt tidigare
yrkanden om förändringar därutinnan.

Redan genom kungl. förordningen den 19 juni 1835 tillerkändes kommunerna
viss befogenhet ifråga om upplåtande av brännvinsförsäljningsrättigheter,
vilken befogenhet väsentligt vidgades genom 1855 års försäljningsförordning,
enligt vilken Konungens befallningshavande icke fick upplåta
ständig brännvinsförsäljningsrätt, om den avstyrkts, på landet av sockennämnd
och sockenstämma samt i stad av magistrat och stadens äldste.
Dessa bestämmelser ändrades för landet genom kungl. förordningen den
24 augusti 1877 och för städerna genom kungl. förordningen den 24 maj
1895, på grund av vilka förordningar rättighet till försäljning av brännvin
icke fick upplåtas mot kommunalstämmans och stadsfullmäktiges avstyrkande.
Därmed var sålunda det kommunala vetot fullt genomfört ifråga om detta
slags rättigheter.

Jämväl beträffande upplåtande av andra rättigheter till försäljning av
spritdrycker samt av rättigheter till försäljning av vin och Öl har åt kommunerna
efter hand inrymts större inflytande. Kommunerna hava dock
icke ifråga om sådana rättigheter på långt när erhållit så stora befogenheter
som beträffande förstnämnda slags rättigheter.1

Äldre lagstiftning.

Enligt 11 och 12 §§ i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning skall Upplåtelse av
vid upplåtelse av ständiga brännvinsförsäljningsrättigheter i stad tillgå pa fö^åljningsföljande
sätt. Förslag om bedrivande av detaljhandel skall först väckas hos rättigheter.
stadsfullmäktige, som därefter fatta beslut, om sådan handel skall få inom
kommunen idkas. Avstyrkes förslaget av stadsfullmäktige, har frågan om
inrättande av detaljhandel förfallit. Anses detaljhandel böra få äga rum,
skola stadsfullmäktige lämna uppgift om antal försäljningsställen ävensom,
där så anses nödigt, i vilken trakt av staden varje försäljningsställe må finnas.
Frågan går därefter till magistraten, som med eget yttrande underställer
den Konungens befallningshavandes prövning. Medgiver befallningshavanden
upplåtande av rätt till detaljhandel, får försäljningsställenas antal
ej sättas högre än det av stadsfullmäktige beslutade, varjämte Konungens
befallningshavande skall bestämma den tid, under vilken detaljhandeln får
utövas. Genom detta befallningshavandens beslut har i princip fastslagits,

1 En redogörelse för det efter hand ökade inflytande, som inrymts åt kommunerna,
finnes lämnad i den av fil. dr. S. E. Bring pa uppdrag av kommittén utarbetade redogörelsen
för lagstiftningen i Sverige om rusdryckers försäljning 1800 —1911 (se kommitténs
betänkande, del VI).

Olika slag av
vin- och ölförsäljningsrättigheter.

att om lämpligt bolag anmäler sig, detaljhandel inom kommunen fär idkas.
Beslutet skall delgivas magistraten och på angivet sätt kungöras. Magistraten
har därefter att i viss ordning infordra skriftliga anbud från bolag
å övertagande av rätten till detaljhandel under den av befallningshavanden
bestämda tid. Dessa anbud granskas av magistraten, varefter stadsfullmäktige
ånyo skola höras och yttra sig angående anbuden. Ärendet går därefter
andra gången till befallningshavanden, som med avseende å bolagens
lämplighet äger antaga eller förkasta anbuden. Under vissa förutsättningar
skola nya anbud infordras, och om antagliga sådana icke inkomma, skall
beslutet om upplåtande av rätt till detaljhandel anses förfallet.

Enligt 13 och 14 §§ i samma förordning tillämpas vid upplåtelse av
rätt till detaljhandel å landet i huvudsak likartade bestämmelser, som gälla
för upplåtande av sådan rätt i stad, dock att om antagligt anbud ej avgives
ävensom då fråga om rättigheternas upplåtande till bolag ej uppstått inom
kommunen, samma rättigheter av länsmannen utbjudas å offentlig auktion
åt den eller dem, som åtaga sig avgift för högsta litertal. Dessutom skall,
därest trakt inom kommunen, varest detaljhandel skulle utövas, är så belägen,
att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, sådan kommun
i viss ordning lämnas tillfälle att yttra sig i frågan.

För upplåtelse av s. k. tillfälliga rättigheter gälla följande bestämmelser.
Konungens befallningshavande skall över ansökan om rättighet till utskänkning
av brännvin inom s. k. klubb eller annan förening (16 § 1 mom.) höra
vederbörande kommunalstyrelse samt över ansökan om rättighet till dylik utskänkning
vid hälsobrunn, badort eller annan kurort pä landet (16 § 2 mom.)
lämna vederbörande kommunalstämma tillfälle att yttra sig. Däremot finnes
ej skyldighet stadgad för Konungens befallningshavande att höra vederbörande
kommunalstyrelse beträffande ansökan om rättighet till brännvinsutskänkning
å passagerarfartyg (16 § 3 mom.) eller i förening med värdshusrörelse,
som för någon del av året tillfälligtvis kan av omständigheterna vara påkallad
(16 § 4 inom.). I detta sammanhang må framhållas, att den kommunala
vetorätten i ett fåtal kommuner är inskränkt även därigenom, att
där förekommer av gästgivare utövad brännvinsutskänkning.

En mängd skiftande bestämmelser gälla enligt 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning
beträffande rättigheter till vin- och ölförsäljning.

För överskådlighetens skull torde dessa olika slag av rättigheter ur
den synpunkt, de här behandlas, kunna uppdelas i följande grupper:

1. Rättigheter, vilka icke få upplåtas mot den beslutande kommunalmyndighetens
avstyrkande. Hit höra endast rättigheter till utskänkning av vin
och Öl i Stockholm (jämlikt 7 §). Ifråga om dessa hava stadsfullmäktige
sålunda fullständig kommunal medbestämmanderätt.

2. Rättigheter, vilka icke få upplåtas mot avstyrkande, i stad av både
stadsfullmäktige (allmän rådstuga) och magistrat samt på landet av både
kommunalstämma och kommunalnämnd. Hit äro att räkna rättigheter
till utskänkning av vin och Öl (jämlikt 7 §) i andra städer än Stockholm
och på landet samt rättigheter till försäljning till avhämtning av vin och
Öl på landet (jämlikt 13 § 3 mom.).

3. Rättigheter, beträffande vilka vederbörande kommunalstyrelse (varmed
torde förstås kommunalstämma och stadsfullmäktige) skall lämnas tillfälle
att yttra sig. Hit höra rättigheter till utskänkning av vin och Öl
vid hälsobrunn, badort eller annan kurort (9 § 1 inom.).

4. Rättigheter, beträffande vilka vederbörande kommunalnämnd och kommunalstämma
skola höras. Hit höra rättigheter till utskänkning av
vin och Öl inom område för järnvägsstation å landet (8 §, första
stycket).

5. Rättigheter, beträffande vilka vederbörande magistrat i annan stad än
Stockholm skall höras. Hit äro att räkna rättigheter till försäljning till
avhämtning av vin och Öl (13 §), rättigheter till utskänkning av vin
och Öl inom område för järnvägsstation (8 §, första stycket) samt rättigheter
för tillverkare att kringföra vin och Öl utom stads planlagda område
(15 §).

6. Rättigheter, som kunna meddelas utan de kommunala myndigheternas
hörande. Hit höra:

a) rättigheter till försäljning till avhämtning av vin och Öl i Stockholm

(13 §),

b) rättigheter till utskänkning av vin och Öl inom område för järnvägsstation
i Stockholm (8 §, första stycket),

c) rättigheter för tillverkare att kringföra vin eller Öl i Stockhoim utom
stadens planlagda område (15 §),

d) rättigheter till utskänkning av vin och Öl för kortare tid än år (9 §
3 mom.),

e) rättigheter att vid bestämt tillfälle utskänka vin eller Öl (10 §),

f) rättigheter för tillverkare av Öl att till avhämtning eller genom kringföring
försälja av annan tillverkat Öl (16 §).

Till denna grupp kunna också räknas sådana rättigheter, vilka
icke äro avsedda att utövas inom viss kommun, nämligen rättigheter
till utskänkning av vin och Öl å järnvägståg (8 §, andra stycket) och
å passagerarfartyg (9 § 2 inom.).

7. Rättigheter, vilka få utövas utan särskilt tillstånd. Hit äro att räkna:

a) brännvinsförsäljares rätt att försälja vin och Öl (6 § 1 mom. och

12 §),

b) gästgivares rätt att till resande utskänka Öl i samband med servering
av mat (6 § 2 inom.),

Viss medbestämmanderätt
i
andra avseenden
än
i fråga om
rättighetsupplätelser.

Tidigare
riksdagsmotioner
om
vidgad medbestämmanderätt

för kommunerna.

c) rätt för den, som i sitt hem mot betalning mottager gäster till bespisning
vid slutet bord, att till gästerna vid deras måltider utskälla
Öl (6 § 3 mom.),

d) vin- och öltillverkares rätt att till avhämtning försälja sina drycker
från tillverkningsstället (12 §),

e) vin- och öltillverkares rätt att genom kringföring försälja sina drycker
inom stads planlagda område (15 §),

f) rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker, vilka i laga ordning
förvärvats före utgången av år 1874 och fortfarande utövas
(mom. 2 av övergangsstadganden).

Såsom härav framgår, framträder i hög grad bristen pa enhetlighet i
bestämmelserna beträffande vin- och ölförsäljningsrättigheter.

Enhetlighet saknas också beträffande den befogenhet, som tillkommer
kommunal myndighet med hänsyn til! försäljning, som anses böra äga rum.
I vissa fall innefattar denna befogenhet allenast eu prövning av frågan om den
trakt inom kommunen, där försäljningen skall utövas, i andra fall åter — såsom
vid överlåtelse av rättighet — skall magistrat och kommunalnämnd jämväl
taga hänsyn till sökandens lämplighet att förestå försäljningen. Och ifråga
om rättigheter till utskänkning av vin och Öl skola de sistnämnda myndigheterna
avgiva yttrande, huruvida särskilda föreskrifter för utskänkningens
bedrivande anses nödiga. Vad slutligen beträffar tiderna för de särskilda
försäljningsrättigheterna, växla bestämmelserna härom.

Frågan om en vidgad medbestämmanderätt för kommunerna i nu nämnda
avseenden har under senare tid varit föremål för stor uppmärksamhet.
Redan vid behandlingen inom 1905 års riksdag av förslagen till nya försäljningsförordningar
framställdes i ett flertal motioner yrkanden, att kommunernas
medbestämmanderätt ifråga om upplåtande av försäljningsrättigheter i flera avseenden
skulle vidgas. Sålunda yrkades i några motioner, att klubbrättigheter
och rättigheter till utskänkning vid hälsobrunnar icke skulle kunna medgivas
utan bifall av stadsfullmäktige, respektive kommunalstämma, och vad de i lö §
4 mom. brännvinsförsäljningsförordningen omnämnda rättigheter beträffar,
att vederbörande kommunalstyrelse skulle lämnas tillfälle att yttra sig, då
rättighet till brännvinsutskänkning efter detta moment avsåg längre tid än
14 dagar. I andra motioner föreslogs upphävande av samtliga eller vissa
av de tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheterna, och i en motion yrkades,
att klubbrättigheter allenast skulle få förekomma såsom av bolag överlåtna
rättigheter. Jämväl föreslogs, att ständiga vin- och ölutskänkningsrättigheter
och s. k. stationsrättigheter icke skulle kunna beviljas utan stadsfullmäktiges,
respektive kommunalstämmas, medgivande. Slutligen föreslogs i
nägra motioner, att för den utskänkningsrätt, som tillkom inackorderingsställen,
skulle stadgas anmälningsskyldighet, och att bestämmelserna om

rättighet till utskänkning av vin och Öl vid bestämt tillfälle skulle utgå ur
den ifrågasatta författningen.

Vid 1909 års riksdag väcktes tre motioner, som ävenledes berörde
det föreliggande spörsmålet. I eu av dessa yrkades av herr J. Byström m. fl.,
att rätt till utskänkning å passagerarfartyg måtte kunna medgivas först sedan
kommunalstämmorna i de kommuner, som berördes av den ifrågavaravarande
ångbåtstrafiken, hörts och till övervägande antal givit sitt bifall till densamma.
Förslaget avstyrktes emellertid av vederbörande utskott och avslogs
av Riksdagen. Samma öde rönte en av herr Ernst Beckman m. fl. väckt
motion om upphävande av 9 § 3 mom. och 10 § i vin- och ölförsäljningsförordningen.
Slutligen yrkades i eu tredje motion av sistnämnda motionär,

att 16 § 1 och 4 inom. i brännvinsförsäljningsförordningen skulle upphävas.

Vederbörande utskott tillstyrkte klubbrättigheternas borttagande, men avstyrkte
motionen i övrigt, varefter frågan på grund av kamrarnas skiljaktiga
beslut förföll.

Vid 1910 års riksdag avgavos åtskilliga motioner, avseende ett mera
fullständigt genomförande av det kommunala vetot. Sålunda yrkades i
eu inom Andra kammaren av herr E. Räf väckt motion, att Riksdagen
skulle hos Kung!. Maj:t anhålla om framläggande av förslag till sådana
ändringar i gällande förordningar, att rättighet till försäljning av brännvin,
vin och Öl icke i något fall måtte tilldelas någon, utan att ifråga om
stad stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän radstuga och ifråga
om landet kommunalstämma därtill givit sitt tillstyrkande. I en annan, likaledes
inom Andra kammaren väckt motion av herr Fr. Söderbergh in. fl.
yrkades, dels att för upplåtelse av rättighet till utskänkning vid hälsobrunn
skulle erfordras, att vederbörande kommunalstämma därtill lämnat sitt bifall,
dels ock att 16 § 1 och 4 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen skulle
utgå. Jämlikt bevillningsutskottets hemställan blevo bägge dessa motioner
av Första kammaren avslagna, varemot Andra kammaren biföll den
sistnämnda motionen. I två inom Andra kammaren av herr R. Hagberg
in. fl. avgivna motioner yrkades, att bestämmelserna angående utskänkning
av brännvin samt av vin och Öl å passagerarfartyg skulle ur
författningarna utgå. Vederbörande utskott avstyrkte motionerna, och sedan
Första kammaien bifallit vad utskotten yrkat, men Andra kammaren godkänt
ett reservationsvis framlagt förslag om upphävande av brännvinsutskänkning
på passagerarfartyg, förföll även denna fråga. Samma öde
rönte även en inom Andra kammaren av herrar J. Byström och O. Berg väckt
motion, att samma tillvägagångssätt skulle tillämpas vid upplåtelse av^rättighet
till avhämtning av vin och Öl som vid upplåtelse av s. k. ständig vinoch
ölutskänkningsrätt. I anledning av eu av herr L. J. Carlsson i Malmberget
väckt motion om upphävande av rättigheten att iskänka Öl i samband
med inackorderingsrörelse hemställde lagutskottet om skrivelse med

begäran om utredning av berörda spörsmål, vilken hemställan av Andra
kammaren bifölls, men på grund av Första kammarens avslag förföll även
denna fråga.

b) 1911 års riksdagsskrivelser om genomförande av kommunalt veto
samt myndigheternas däröver avgivna yttranden.

Vid 1911 års riksdag väcktes ett flertal motioner i frågan. Sålunda
hemställdes i två inom Första kammaren av herr C. H. von Mentzer m. fl.
väckta motioner om förslag till sådana ändringar i förordningarna angående
försäljning av brännvin samt angående försäljning av vin och Öl, att försäljningsrättigheter
icke skulle kunna beviljas utan bifall, i fråga om stad
av stadsfullmäktige, resp. allmän rådstuga, samt ifråga om landet av kommunalstämma.
Samma yrkande framställdes i två inom Andra kammaren
väckta motioner av herr E. Räf m. fl.

Vidare yrkades i lika lydande motioner avgivna, inom Första kammaren
av herr Ernst Beckman och Er. Söderbergh och inom Andra kammaren
av herr K. Fl. G. von Schéele, att det för upplåtande av rättighet till utskänkning
av brännvin vid hälsobrunn, badort eller annan kurort på landet
skulle erfordras kommunalstämmas bifall samt att bestämmelserna angående
klubbrättighet, rättighet till brännvinsutskänkning å passagerarfartyg och
rättighet till annan tillfällig utskänkning skulle ur förordningen utgå. I anledning
av dessa motioner beslöt Riksdagen på hemställan av vederbörande
utskott att till Kung!. Maj:t avläta skrivelser i ifrågavarande ämne. 1 den
ena av dessa skrivelser, avseende brännvinsförsäljningsförordningen och
dagtecknad den 21 mars 1911, lämnades först en redogörelse såväl för
tidigare som vid årets riksdag framställda förslag i ämnet, och anfördes
därefter följande:

»Dä under den offentliga diskussionen såväl inom som utom Riksdagen onekligen
framburits starkt talande skäl för en förändring av hithörande lagstiftning i fråga om åtminstone
en del av de önskemål, som påyrkats i förevarande motioner, anser sig Riksdagen
nu böra tillmötesgå de gjorda framställningarna. Att omedelbart vidtaga ändringar
i vissa paragrafer av brännvinsförsäljningsförordningen, finner Riksdagen dock icke tillrådligt.
Erkännas måste visserligen, att det måhända skulle erbjuda föga risk att omedelbart
vidtaga en eller annan bland de föreslagna förändringarna. Men å andra sidan utgör
dock förordningen ett sammanhängande helt, som har tillkommit så pass sent. som
är 1905 efter vidlyftiga förberedande utredningar och överläggningar. Riksdagen anser
det dä icke vara lämpligt att utan mera ingående utredning besluta så betydelsefulla
ändringar däri, som av motionärerna föreslagits. Ett eller annat önskemål, som vid hastigt
påseende kan synas nog så välgrundat, kan vid närmare prövning visa sig stöta på oförutsedda
svårigheter. I sådant avseende vill Riksdagen exempelvis framhålla, att frågan
om borttagandet av utskänkningsrättigheterna å passagerarfartyg helt visst tarvar en närmare
utredning. Riksdagen instämmer till fullo med sammansatta bevillnings- och lagutskottet
vid 1909 års riksdag, som då hade frågan under förberedande behandling och i sitt

— likväl avstyrkande — utlåtande yttrade, att ’det torde vara obestridligt, att den utskänkning
å passagerarfartyg, varom här är fråga, föranlett missbruk och olägenheter på
en mängd orter i landet’. Men samtidigt som Riksdagen biträder detta och därför även
tillstyrker åtgärder för det ondas avhjälpande, anser Riksdagen det vara skäl framhålla,
att vid frågans lösning viss hänsyn måste tagas till de ganska olika förhållanden, som
kunna föreligga. Så synes t. ex. påtagligt, att på de förbindelseleder, där trafiken uppehälles
av dels svenska och dels utländska fartyg, de svenska fartygen skulle i konkurrensavseende
råka i ett ofördelaktigt läge, om spirituosautskänkning å dessa förbjödes, under
det den fortfarande ägde rum å de utländska fartygen. Riksdagen vill i detta avseende
särskilt erinra om linjerna Trelleborg—Sassnitz och Malmö-Köpenhamn, där trafiken,
som bekant, upprätthålles medelst svenska, respektive tyska och danska fartyg. Likaså
vill det synas, att f ågan om vissa mera tillfälliga rättigheter och s. k. klubbrättigheter
kanske bäst löses genom en noggrannare klassificering av vad som helt bör indragas och
vad som lämpligen må bibehållas. Och beträffande sådana rättigheter, som fortfarande
höra ifrågakomma, torde ur principiell synpunkt sett respektive kommuner böra tillerkännas
ökat inflytande, så att rättigheterna icke må beviljas mot avstyrkande, i stad av
stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga samt å landet av kommunalstämma.
Alla dessa frågor kräva ganska visst för en tillfredsställande lösning en sådan
utredning, som blott Eders Kungl. Maj:t har utvägar att åstadkomma.

Då Riksdagen alltså anser, att åtskilliga av de önskemål, som framburits i förevarande
motioner, hava fog för sig, men tillika finner, att vidtagandet av så pass omfattande
förändringar i gällande brännvinsförsäljningsförordning, som av motionärerna föreslagits,
bör föregås av en allsidig och grundlig utredning av Eders Kungl. Maj:t, får
Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta snarast möjligt utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin, att dels i den mån hänsynen till andra berättigade intressen medgiver
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt förordningens 16 § nu tillkommande
befogenhet att meddela tillstånd till brännvinsutskänkning göres mindre omfattande, och
dels, vad angår de i sagda paragrafs 1, 2 och 4 mom. avsedda utskänkningsrättigheter, i
den män de anses fortfarande böra ifrågakomma, vederbörande kommunala myndigheter
alltid må höras och mot dessas avstyrkande tillstånd till dylika rättigheter icke meddelas.-

I den andra riksdagsskrivelsen, avseende vin- och ölförsäljningsförordningen
och dagtecknad den 7 april 1911, erinrades till en början om
Riksdagens här ovan återgivna skrivelse av den 21 mars och anfördes
därefter:

*Av Riksdagens ovanberörda beslut om inrymmande i fall, som i beslutet åsyftas,
av en vidsträcktare rätt åt de kommunala myndigheterna följer väl icke, att i fråga om
utskänkning och försäljning av vin och Öl samma myndigheter skola givas den befogenhet,
som nu påyrkas. Då emellertid, såsom framhållits, liknande skäl, som föranlett
Riksdagens berörda beslut, otvivelaktigt göra sig gällande även i fråga om sist
avsedda drycker, synes anledning föreligga för Riksdagen att i viss mån tillmötesgå även
nu ifrågavarande framställ ingår.

Det har synts Riksdagen kunna ifrågasättas, huruvida fullständig likställighet bör i
nu ifrågavarande avseende råda mellan den i 7 § av omförmälda förordning angående
försäljning av vin och Öl avsedda utskänkningsrätt och sådan rätt till försäljning till avhämtning,
varom förmäles i förordningens 13 §, ävensom huruvida de berörda, i förordningens
8, 9 och 10 §§ avsedda utskänkningsrättigheter samtliga böra i samma avseende
likställas med det ena eller andra slaget av nyssnämnda rättigheter; men en blivande
undersökning synes böra omfatta även dessa spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, i vilken omfattning meddelande av tillstånd till utskänkning av vin
och Öl samt till försäljning till avhämtning av sådana drycker må i vidare mån än för
närvarande är händelsen göras beroende av vederbörande kommunalmyndigheters bestämmande,
ävensom för Riksdagen framlägga det förslag, som därav kan föranledas.-

Över dessa skrivelser hava inhämtats utlåtanden av överståthåliarämbetet
och Konungens befallningshavande i länen, varefter såväl skrivelserna
som sagda utlåtanden överlämnats till kommittén.

Ur myndigheternas utlåtanden beträffande Riksdagens skrivelse av
den 21 mars 1911 angående ändrade bestämmelser för beviljandet av de i
16 § brännvinsförsäljningsförordningen omförmälda rättigheter må följande
anföras:

Konungens befallningshavande i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län anse för sin del
icke några skäl föreligga för borttagande eller inskränkande av de i Riksdagens skrivelse
omförmälda försäljningsrättigheter. Däremot hava befalllningshavandena i Älvsborgs,
Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län anslutit sig till den i riksdagsskrivelsen uttalade
uppfattningen, dels ur nykterhetssynpunkt och dels med hänsyn till obehövligheten
av åtminstone vissa tillfälliga utskänkningsrättigheter.

Beträffande frågan om de komunala myndigheternas inflytande på behandlingen av
ansökningar om tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheter samt deras beviljande eller
avslående hava befallningshavandena i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län ansett, att detta inflytande ej
bör ökas utöver vad nu gällande lagstiftning stadgar. Därvid har bland annat anförts, att
dessa rättigheters beviljande i allmänhet ej direkt är av något kommunalt intresse och ej
bör göras ''beroende av en tillfällig majoritet inom kommunalrepresentationen, utan avgöras
av en utanför de olika partierna och intressena inom kommunen stående myndighet,
Konungens befallningshavande, som handlar under ämbetsansvar och bland sina förnämsta
uppgifter här att övervaka sedligheten och den allmänna ordningens upprätthållande. Det
har vidare erinrats, att befallningshavandens beslut över ansökningar om tillstånd till
tillfälliga brännvinsrättigheter kan överklagas, och att för den händelse en beviljad utskänkningsrättighet
skulle visa sig medföra olägenheter ur sedlighetens eller den allmänna ordningens
synpunkt, befallningshavanden har i sin makt att indraga rättigheten.

Däremot hava befallningshavandena i Jönköpings, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Kopparbergs. Gävleborgs och Västerbottens län uttalat sig för en mer eller mindre avsevärd
ökning i de kommunala myndigheternas befogenhet med avseende pa beviljande av tillfälliga
brännvinsutskänkningsrättigheter. Sålunda har befallningshavanden i Jönköpings län uttalat
sig för principen, att kommunalt veto bör gälla fullt genomfört, utom då utskänkningen
huvudsakligen eller till väsentlig del är avsedd att ske till personer, vilka äro bosatta ä
annan ort än den, där utskänkningen beviljas, dock att i detta fall åtgärder böra vidtagas
för att så vitt ske kan förebygga utskänkning till ortsbefolkningen. Befallningshavandena
i Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län anse, att en vidgad bestämmanderätt i allmänhet
bör inrymmas åt de kommunala myndigheterna vid avgörande av hithörande frågor,
och befallningshavandena i Hallands, Gävleborgs och Västerbottens län vilja icke motsätta
sig en sådan ändrad lagstiftning. Befallningshavanden i Gävleborgs län anser det dock
böra stanna vid, att då den ifrågasätta rättigheten är av mera permanent natur och tillika
kan anses vara uteslutande beroende av lokala förhållanden å varje särskild ort, i stad
magistrat och stadsfullmäktige och på landet kommunalnämnd och kommunalstämma
bliva hörda över ansökningen, som ej bör beviljas, för den händelse båda de kommunala

myndigheterna avstyrka densamma. Befallningshavandena i Hallands och Västerbottens län
anse, att för den händelse i något av de uti riksdagsskrivelsen ifrågasatta fallen tillfällig rättighets
beviljande skall göras beroende av kommunalstyrelsens till- eller avstyrkande, det senare
dock ej skall vara för länstyrelserna bindande i andra fall, än då beslutet härom fattats med
viss kvalificerad majoritet. 1 allmänhet har till stöd för ett mer eller mindre genomfört kommunalt
veto beträffande de tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheterna bl. a. anförts önskvärdheten
av inskränkning i dessa rättigheter, samt att en alltför lätt tillgäng till spirituösa
drycker inom en kommun kan medföra utgifter, som i första hand drabba kommunen själv.

Några befallningshavande hava i det stora hela inskränkt sig till att uttala sin anslutning
till de strävanden, som kommit till uttryck i Riksdagens skrivelse, samt hemställt
om bifall till däruti ifrågasatta ändringar i den gällande lagstiftningen.

Vad särskilt beträffar de i 16 § 1 mom. brännvinsförsäljningsförordningen omnämnda
rättigheterna för klubb eller annan förening att under högst ett ar i sänder
utskänka brännvin åt sina medlemmar och inbjudna gäster, hava länsstyrelserna i allmänhet
uttalat, att de, där så utan olägenhet kunnat ske, plägat inhämta kommunalnämndernas yttranden
över inkomna ansökningar om tillfälliga utskänkningsrättigheter, även där detta icke
föreskrivits i lagen, och att det sällan förekommit, att Konungens befallningshavande beviljat
en ansökan, som av vederbörande kommunalmyndigheter avstyrkts. Ändring av
stadgandet har avstyrkts av överståthällarämbetet samt befallningshavandena i Uppsala,
Gottlands, Blekinge, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Till stöd för denna ståndpunkt har anförts bland annat: att
dessa utskänkningsrättigheter ej mycket beröra kommunens medlemmar, att klubbarna stå
på gränsen till privatlivet, att det skulle bli ett godtyckligt förfarande, om kommunerna
skulle hava medbestämmanderätt vid dessa rättigheters beviljande, och att däremot Konungens
befallningshavande har större möjlighet att sakligt, objektivt och enhetligt bedöma
och avgöra frågor om beviljande av dessa rättigheter. Ävenledes hava uttalats farhågor för,
att ett borttagande av klubbrättigheterna skulle medföra ett kringgående av lagen pa så sätt,
att klubbens eller föreningens medlemmar komme att var för sig hälla upplag av spritvaror.
Därjämte hava betänkligheter uttalats mot den av Riksdagen ifrågasatta klassificeringen
av klubbar och föreningar i sådana, vilka under inga förhållanden må kunna
erhålla brännvinsförsäljningsrättighet, och sådana, vilka av Konungens befallningshavande
kunna beviljas dylik rättighet. Befallningshavanden i Hallands län förklarar sig icke hava
något att invända mot, att förutom kommunalstämma resp. stadsfullmäktige även kommunalnämnd
resp. magistrat höras över inkomna ansökningar. Å andra sidan hava befallningshavandena
i Stockholms och Jämtlands län ansett, att hela momentet bör kunna
utgå ur förordningen, varjämte den senare uttalat, att om bestämmelsen om rätt för länsstyrelse
att medgiva dylik utskänkningsrätt skall kvarstå, sa bör dock sådant medgivande
ej kunna göras utan hörande av i stad magistrat och stadsfullmäktige och pa landet
kommunalnämnd och kommunalstämma och ej heller kunna göras emot stadsfullmäktiges
resp. kommunalstämmas avstyrkande. Genomförande av kommunalt veto beträffande s. k.
klubbrättigheter har även påyrkats eller ifrågasatts av befallningshavandena i Jönköpings,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs
och Jämtlands län. Sålunda har befallningshavanden i Malmöhus län anfört, att kommunalstyrelsens
samtycke bör erfordras för beviljande av dylika rättigheter, då de merendels
i realiteten äro att betrakta som ständiga utskänkningsrättigheter, emedan den omständigheten
att spritdryckerna endast fä utskänkas till klubbens eller föreningens medlemmar och
deras gäster kan bliva av mindre betydelse genom den större eller mindre lätthet, varmed
medlemskap i klubben eller föreningen vinnes. Även befallningshavanden i Gävleborgs län
hänvisar till, att dessa rättigheter i allmänhet äro av mera permanent natur. Befallningshavanden
i Göteborgs och Bohus län anser, att kommunerna böra kunna tillerkännas vetorätt,
emedan något allmänt intresse ej beröres av dessa klubbrättigheter.

Emot borttagandet av de i brännvinsförsäljningsförordningens 16 § 2 mom. berörda
utskänkningsrättigheter vid hälsobrunn, badort eller kurort på landet, där särskild läkare
finnes anställd, eller eventuellt införande av kommunalt veto beträffande desamma hava
uttalats betänkligheter av överståthållarämbetet samt befallningshavandena i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. I allmänhet
har i dessa myndigheters yttranden såsom stöd för denna uppfattning anförts: att några
olägenheter med hittills beviljade rättigheter av detta slag icke visat sig, att möjlighet till
utskänkning av spirituösa drycker vid svenska kurorter är av betydelse i deras konkurrens
med utländska anstalter, att dessa rättigheters beviljande är mera ett allmänt än ett kommunalt
intresse, och att tillräcklig garanti mot deras missbrukande ligger i bestämmelsen,
att utskänkningen, där den beviljas, enligt lagens stadgande får ske endast vid måltider
åt spisande gäster. Befallningshavanden i Stockholms län yttrar, att rätten till brännvinsutskänkning
vid kurorter av ifrågavarande slag har en ganska avsevärd betydelse för möjligheten
att vid kurorterna tillhandahålla lämplig mat för skäligt pris, liksom också tillvaron
eller frånvaron av utskänkning får anses inverka på antalet besökande kurgäster,
och att om utskänkningens bibehållande vid redan befintliga kuranstalter av ifrågavarande
slag bleve beroende av de särskilda kommunalstämmornas olika uppfattning, sä uppkomme
lätt en för kurorternas ändamål främmande, alltför stark inverkan på dessas tävlan
med varandra genom bifall på ett håll och avslag på ett annat. Icke heller äro de kommunala
intressena uti ifrågavarande hänseende synnerligen berörda av vad som sker inom eu kurorts
område. Möjligen kunde man i allt fall taga den hänsynen till de kommunala intressena, att
det föreskreves, att mot kommunalstämmas avstyrkande utskänkning icke finge ske till andra
än inskrivna kurgäster eller resande samt kurgästernas och de resandes gäster. 1 huvudsak
samma inskränkning har äveh förordats av befallningshavandena i Jönköpings och
Hallands län. Befallningshavanden i Malmöhus län yttrar, att till platser, varom här
är fråga, är knutet ett mera allmänt intresse, för vilket det lokala torde böra vika, och
frågan huru vid en kurort förhållandena lämpligen till gästernas trevnad och bekvämlighet
ordnas, borde i möjligaste mån vara undandragen inverkan frän sociala stämningar inom
orten. Befallningshavanden i Västerbottens län anför bland annat, att sådana rättigheter
icke äro direkt avsedda att uppfylla ett behov för ortens befolkning utan mera att kunna
tillgodose till kurorten ankommande gästers vanor, önskningar och anspråk, vilkas förbiseende
skulle vålla anstalten svårigheter. Den opartiskhet, som för en sådan ansöknings
avgörande är av nöden, förefinnes säkerligen i högre grad hos vederbörande länsstyrelse
än hos den kommunala styrelsen på orten. Kommunalt veto vid dessa utskänkningsrättigneters
beviljande har förordats eller ifrågasatts av befallninghavandena i Gottlands,
Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län. Befallningshavanden
i Gottlands län har anfört, att vetorätt ifråga om kurort på landet synes så mycket
mera vara på sin plats, som dylik rätt kan sägas förefinnas redan nu beträffande kurort
inom stads område. Befallningshavanden i Jämtlands län anser, att utskänkning vid
hälsobrunnar etc. kan utan olägenhet helt undvaras, om en allmän föreskrift kommer till
stånd, som borttager brännvinsutskänkningen vid alla dylika platser. Om så emellertid ej
blir fallet, förordar länsstyrelsen kommunalt veto i samma utsträckning, som den angivit
beträffande de i 16 § 1 mom. omförmälda rättigheter. Befallningshavanden i Värmlands
län anser, att sådan utskänkningsrättighet vid hälsobrunnar etc. ej bör få beviljas emot
de kommunala myndigheternas samstämmiga avstyrkande.

Den i brännvinsförsäljningsförordningens 16 § 3 mom. berörda utskänkningen å
passagerarefartyg har av de flesta befallningshavande ansetts medföra missbruk i större
eller mindre utsträckning, olika i olika delar av landet, och klagomål hava icke sällan hörts
över, att denna utskänkning ganska ofta kommit att tjäna ett annat ändamål än det av
lagstiftaren med det förevarande stadgandet avsedda. Emellertid hava överståthållarämbe -

tet samt befallningshavandena i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens
län ansett det icke vara av behovet påkallat att nu vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser
härvidlag. Befallningshavanden i Stockholms län har dock förklarat sig icke hava
något att invända mot en bestämmelse, att egentligt brännvin ej må utskänkas till passagerare
annat än i sammanhang med måltid, och befallningshavanden i Göteborgs och Bohus län har
uttalat önskvärdheten av, att Konungens befallningshavande borde kunna föreskriva inskränkning
i redan beviljad rättighet. Nagra befallningshavande hava uttalat, att genom vid tillståndet
fästade villkor och genom ett noggrant övervakande missbruk borde kunna i väsentlig
män förebyggas, och andra hava för sina läns vidkommande uppgivit, att pa grund av
vidtagna inskränkningar missbruk av ifrågavarande rättigheter på senare tid endast sällan
eller ock icke alls förekommit. Befallningshavanden i Värmlands län har ansett, att polismyndigheten
bör höras, innan tillstånd till brännvinsutskänkning å passagerarefartyg meddelas.
Däremot hava lagstiftningsåtgärder i syfte att inskränka utskänkningen av spirituösa
å passagerarefartyg påyrkats eller ifrågasatts av befallningshavandena i Gottiands, Blekinge,
Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens
län. Befallningshavandena i Skaraborgs och Kopparbergs län ansluta sig till den av Riksdagen
i förevarande skrivelse uttalade uppfattningen, och befallningshavanden i Gottiands
län anser, att under inga omständigheter iskänkning bör fä ske till andra än besättning
och passagerare. Befallningshavandena i Hallands och Västerbottens län anse, att faran
för att befolkningen skall utnyttja dessa utskänkningsrättigheter till att pa olagligt sätt
anskaffa spirituösa drycker borde kunna undanröjas, om utskänkningen endast finge ske
till passagerare, som innehava biljett för ett visst, icke alltför lågt minimipris. De anse
däremot icke, att utskänkning bör göras beroende av, om fartyget ifraga anlöper utländsk
hamn. Däremot anser befallningshavanden i Jämtlands län, att dessa utskänkningsrättigheter
kunna undvaras beträffande passagerarefartyg, som endast gä i inrikes sjöfart, och
befallningshavanden i Blekinge län förordar en bestämmelse, att utskänkning av brännvin
icke får äga rum ä andra passagerarefartyg än dem, som äro insatta å längre trader eller,
om detta skulle möta alltför stora svårigheter, endast å fartyg, som i regelbunden trafik
anlöpa utländsk hamn. Befallningshavanden i Kristianstads län förordar den bestämmelsen,
att egentligt brännvin må tillhandahållas endast vid måltider åt spisande gäster, samt
att, under det lartyg ligger i hamn eller vid land, utskänkningen må ske allenast till besättningen
och till passagerare, som i fartygets restaurationslokal intaga måltid. Kommunalt
veto har beträffande dessa rättigheter icke av någon befallningshavande förordats, men
däremot hava befallningshavandena i Kristianstads och Älvsborgs län ifragasatt, att beträffande
fartyg med regelbundna turer Konungens befallningshavande i de län, varest fartyget
skall hava tilläggsplatser, skulle yttra sig, innan tillståndet meddelades.

Vad till sist angår de andra tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheter, för vilka bestämmelser
givas i 16 § 4 mom. brännvinsförsäljningsförordningen, så har ändring i dessa bestämmelser
avstyrkts av överståthållarämbetet samt befallningshavandena i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län. Till stöd för avstyrkandet har i allmänhet
anförts, att dessa rättigheter mången gång kunna vara av så tillfällig beskaffenhet, att
stadsfullmäktiges eller kommunalstämmans hörande i ärendet skulle innebära en alltför stor
omgång eller rent av icke medhinnas; tillräcklig garanti för en omsorgsfull prövning av
ansökningar om rättigheter av här föreliggande slag torde ligga i, att denna prövning är
lämnad åt Konungens befallningshavande, som i de fall, dä de kommunala myndigheterna
utan olägenhet kunna höras, säkerligen icke lära underlåta att från dem infordra yttranden.
Däremot anse befallningshavandena i Älvsborgs och Värmlands län, att beviljande
av dessa rättigheter mycket väl kan göras beroende av kommunalstyrelsens tillstyrkande,
eller i allt fall att tillstånd icke bör beviljas emot de kommunala myndigheternas samstämmiga
beslut. Befallningshavandena i Skaraborgs och Kopparbergs län instämma i

riksdagsskrivelsen. Befallningshavanden i Jämtlands län anser, att ifrågavarande rättigheter
visserligen icke helt böra borttagas, men att frågor om deras beviljande böra avgöras
efter samma grunder, som befallningshavanden för sin del påyrkat beträffande de
s. k. klubbrättigheterna. Befallningshavandena i Gottlands, Blekinge och Kristianstads
län anse, att stadgandet i 16 § 4 mom. är för vidsträckt och att det bör kunna inskränkas,
sä att endast beträffande rättigheter gällande för högst 8 dagar Konungens befallningshavande
utan vidare skall kunna bifalla en ansökan; för rättigheter av längre varaktighet
borde kommunalt veto införas. Befallningshavanden i Norrbottens län har velat sätta tidsgränsen
för de rättigheter, som Konungens befallningshavande efter ansökan utan vidare
kan bevilja, till 4 månader.

Ur de över Riksdagens skrivelse den 7 april 1911, angående fullt genomförande
av kommunalt veto beträffande försäljningen av vin och Öl, av
myndigheterna avgivna yttranden må följande anföras:

En del befallningshavande hava hänvisat till sina uttalanden om det kommunala
vetot i yttrandena över ifrågasatta ändringar i 16 § brännvinsförsäljningsförordningen.

Överståthållarämbetet och befallningshavandena i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands
och Norrbottens län hava ansett de nuvarande bestämmelserna i det stora hela väl
avvägda, varför sålunda icke något större inflytande — åtminstone icke i nämnvärd grad —
bör inrymmas åt de kommunala myndigheterna beträffande försäljning av vin och Öl.
Man har härvid i allmänhet uttalat, att det nu föreskrivna förfaringssättet vid prövning av
ansökning om rättighet till dylik försäljning icke medfört några olägenheter, och att för den
händelse beviljad rättighet skulle leda till missbruk, Konungens befallningshavande har i sin
makt att återkalla tillståndet när som helst. Befallningshavanden i Östergötlands län yttrar,
att grundfelet i lagstiftningen ligger däri, att den vara, som försäljes under namn av
vin, icke är underkastad andra föreskrifter med avseende på tillverkningen än de, som
gälla alkoholprocenten. Därför importeras och tillverkas inom landet i stor utsträckning
färgat brännvin, tillsatt med mer eller mindre skadliga ämnen, vilket sedan säljes såsom
vin. Vidare anföres, att tyvärr mångenstädes förekommer en alltför stor ölkonsumtion,
särskilt i arbetarkretsar. Insikten i det fördärvliga däri har emellertid mer och mer börjat
sprida sig inom stora lager av vårt folk. Och då nykterhetsfrågan utvecklat sig till en
maktfråga mellan olika tänkande, sä bör rätten att bevilja tillstånd till försäljning eller utskänkning
läggas hos en utanför partierna stående myndighet, lämpligen Konungens befallningshavande,
som till ämbetsåliggande har övervakande av sedlighet och upprätthållande
av god ordning. Vidare skulle, för den händelse de kommunala myndigheterna
hade större befogenhet än för närvarande i dessa frågor, olikheter lätt uppstå, då det i
den ena kommunen blefve förbud, men i den angränsande icke. Ävenså hava några befallningshavande
starkt framhävt olikheten mellan brännvin ä ena sidan och vin och Öl ä
andra sidan med avseende å dessa dryckers farlighet för ordning och sedlighet. Befallningshavanden
i Gävleborgs län anser, att giltiga skäl saknas för ytterligare inskränkning i
Konungens befallningshavandes befogenhet uti ifrågavarande avseende annat än beträffande
försäljningen till avhämtning i stad, samt anför vidare, att de fall, då Konungens
befallningshavande äger meddela tillstånd till utskänkning av vin. och Öl oberoende av de
kommunala myndigheterna, i allmänhet gälla platser och tillfällen, där icke ortsinvånarnas
intressen allena kunna anses vara berörda, utan där hänsyn måste tagas jämväl till andras
önskemål och behov; och att i sådana fall ett avgörande inflytande på utskänkningsfrägan
icke bör tillerkännas de lokala myndigheterna.

Däremot har ett mera omfattande kommunalt veto än det nu gällande förordats av
befallningshavandena i Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands
och Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att den i allmänhet,
där så varit möjligt, inhämtat de kommunala myndigheternas yttranden, även där sådant

icke är föreskrivet i förordningen, och därför icke har något emot, att denna praxis lagfästes.
Befallningshavanden i Kopparbergs län uttalar sitt gillande av uppfattningen i de
till grund för riksdagsskrivelsen liggande motionerna, och befallningshavanden i Jönköpings
län anser, att lokalt veto bör fullt genomföras, utom da det gäller utskänkning
till personer, som äro bosatta å annan ort än den, där rättigheten beviljas, men att
åtgärder i sådant fall böra vidtagas för att sävitt möjligt förebygga utskänkning till ortsbefolkningen.
Befallningshavanden i Hallands län anser, att synnerlig hänsyn bör tagas
till de kommunala myndigheternas önskemål, där sådant utan åsidosättande av andra berättigade
intressen kan ske. Samma uppfattning har uttalats av befallningshavanden i Västerbottens
län, som dock ställer sig tveksam beträffande det praktiska värdet av eu utvidgning
av de kommunala myndigheternas befogenhet beträffande rättigheter, som omnämnas
i 8, 9 och 10 §§ vin- och ölförsäljningsförordningen.

Beträffande de ständiga vin- och ölutskänkningsrättigheterna (7 §) avstyrkes ändring
av överståthållarämbetet samt befallningshavandena i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Gottlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västernorrlands
län, vilka i allmänhet ansett, att det ej kräves samma garantier beträffande vin- och ölutskänkning
som beträffande brännvinsutskänkning. Däremot hava befallningshavandena i
Älvsborgs och Kopparbergs län ansett, att sådan rättighets beviljande bör göras beroende
av kommunalstämmas, respektive stadsfullmäktiges bifall, och befallningshavanden i Kristianstads
län har icke haft något att erinra emot en bestämmelse, att den ej må beviljas mot
vederbörande kommunalstyrelses avstyrkande.

Stadgandena i 8 § vin- och ölförsäljningsförordningen angående rättighet till utskänkning
av vin och Öl inom stationsområde och ä bantåg hava av överståthållarämbetet
samt befallningshavandena i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,
Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ansetts ej böra underkastas någon
ändring. Det har i detta hänseende bl. a. anförts: att ifrågavarande rättigheter ej få beviljas
i andra fall, än när utskänkningen för trafikens behov finnes erforderlig, att utskänkningen
är i hög grad begränsad, och att den ej mycket berör kommunens intressen, om tillräcklig
kontroll utövas. Beträffande utskänkning å järnvägståg skulle det även möta praktiska
svårigheter att inhämta yttranden från alla de kommuner, genom vilka trafikleder gä fram.
Befallningshavanden i Jämtlands län anser, att statsmakten icke bör lämna ifrån sig rätten
att efter behov reglera utskänkningen inom statens egna områden, men förordar däremot
kommunalt veto beträffande station, som tillhör enskild järnväg, i samma utsträckning som
för ständiga utskänkningsrättigheter enligt 7 §. Sådant kommunalt veto beträffande alla
järnvägsstationer förordas av befallningshavandena i Jönköpings och Värmlands län, den
förra dock endast då det är fråga om utskänkning till andra än resande. Befallningshavanden
i Uppsala län förklarar sig icke hava något att invända mot dylikt kommunalt veto,
och befallningshavanden i Kristianstads län vill jämställa utskänkning a stationsområde
med ständig vin- och ölutskänkning.

Beträffande Öl- och vinutskänkning vid hälsobrunn, badort eller annan kurort (9 £
1 mom.) hava de nuvarande bestämmelserna ansetts tillräckliga av överstäthällareämbetet
samt befallningshavandena i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Gottlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Man har ställt sig betänksam mot
kommunalt veto beträffande denna utskänkning, emedan de berörda anstalterna oftast äro
avsedda för gäster från andra kommuner, samt vid hithörande frågors behandling hos de
kommunala myndigheterna andra hänsyn kunna göra sig gällande än till ordning och sedlighet.
Däremot anser befallningshavanden i Värmlands län, att tillstånd enligt sistnämnda
lagrum ej bör meddelas emot båda de kommunala myndigheternas beslut, och befallningshavanden
i Jämtlands län anser, att förutom kommunalstämma och stadsfullmäktige även
kommunalnämnd och magistrat böra höras över inkomna ansökningar. Befallningshavanden

Skäl för
kommunalrepresentutionens
medbestämmanderätt.

i Stockholms län anser intet hinder mota, att det ytterligare tillfogas det villkoret, att mot
kommunalstämmas eller stadsfullmäktiges resp. allmän rådstugas avstyrkande utskänkning
i detta fall ej får ske till andra än kurgäster och resande samt deras gäster.

Överstäthållarämbetet och nästan samtliga befallningshavandena hava avstyrkt ändring
i bestämmelserna angående utskänkning av vin och Öl å passagerarfartyg (9 § 2 mom.).
Befallningshavanden i Västerbottens län har dock påyrkat garantier emot, att ortsbefolkningen
begagnar sig av denna utskänkning i annan utsträckning, än avsett är. Befallningshavanden
i Oottlands län anser, att utskänkning under inga förhållanden bör fä äga
mm till andra än passagerare och besättning, och befallningshavanden i Hallands län har
för vinnande av detta syfte föreslagit, att det skulle stadgas, att utskänkning ej finge ske till
andra än besättning samt dem, som innehava biljett till visst, ej alltför lågt minimipris.

Även beträffande de i 9 § 3 mom. och 10 § omförmälda utskänkningsrättigheter
hava överstäthållarämbetet och de flesta befallningshavande avstyrkt kommunalt veto,
särskilt med framhävande av svårigheten i mänga fall att medhinna inhämtande av kommunala
myndigheters yttrande. Befallningshavanden i Jämtlands län har dock beträffande
9 § 3 mom. förordat kommunalt veto i samma utsträckning som för utskänkning enligt 7 §;
samma yrkande har framställts av befallningshavandena i Gottlands, Kristianstads, Malmöhus
och Värmlands län för det fall, att rättigheten vore avsedd för längre tid än 8 å 14
dagar. Befallningshavanden i Norrbottens län har ansett, att då rättigheten avser längre tid,
exempelvis fyra månader, vederbörande kommunalmyndighet bör beredas tillfälle att yttra sig.

Vad till sist angår försäljning av vin och Öl till avhämtning (13 §), så hava överståthållarämbetet
samt befallningshavandena i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kalmar,
Gottlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län
ansett, att någon ändring i nu gällande bestämmelser ej är av behovet påkallad. Det har
bl. a. anförts beträffande försäljning i stad, att frågor om dessa rättigheter, särskilt i de
större städerna, skulle vålla stadfullmäktige alltför mycket besvär. Befallningshavandena i
Örebro och Norrbottens län framhålla, att ifrågavarande rättighet endast avser avyttrande
av en näringsprodukt, vars såväl tillverkning som försäljning är enligt svensk lag tilläten.
Däremot hava ändringar i bestämmelserna angående dessa försäljningsrättigheters beviljande
påyrkats eller ifrågasatts av befallningshavandena i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens
län. De flesta av dessa myndigheter hava för dylika rättigheter förordat samma bestämmelser
som dem, vilka nu gälla för ständiga utskänkningsrättigheter i stad och för rättigheter
till försäljning till avhämtning på landet; man har framhållit önskvärdheten av likformighet
i dessa avseenden, särskilt som även de i 13 § omförmälda rättigheterna i allmänhet äro
av mera permanent natur. Befallningshavanden i Södermanlands län har ansett, att båda
de kommunala myndigheterna böra lämnas tillfälle att yttra sig över inkomna ansökningar,
men att deras beviljande ej bör göras beroende av dessa myndigheters bifall. Befallningshavanden
i Alvsborgs län har däremot ansett, att rättighet till försäljning till avhämtning
på landet bör göras beroende av kommunalstämmans bifall.

c) Stadsfullmäktiges och kommunalstämmas befogenhet att förhindra
upplåtande av försäljningsrättigheter enligt kommitténs förslag.

Då såväl Riksdagens skrivelser av den 21 mars och den 7 april 1911
som de över desamma avgivna yttranden remitterats till kommittén, har
■ kommittén ansett sig böra så utförligt som ovan skett återgiva den ställning,
de särskilda länsstyrelserna intagit till frågan om vidgad eller fullständig kommunal
vetorätt beträffande inrättandet av rusdryckshandel inom kommunen.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att länsstyrelserna förklarligt
nog i den omhandlade frågan intaga i hög grad olika ståndpunkter.
Då emellertid såväl Riksdagens berörda skrivelser som länsstyrelsernas
däröver avgivna yttranden givetvis äro avfattade med fästat avseende på de
i gällande förordningar givna former för rusdryckshandeln, under det kommittén
föreslår vad man väl kan kalla ett nytt system för denna handels ordnande,
torde det vara till föga gagn att, även där kommittén hyser åsikter,
som skilja sig från dem, olika länsstyrelser uttalat, söka i detalj ingå på ett
bemötande. Det kan till och med även för den, som principiellt ansluter
sig till den åsikten, att i dessa frågor de kommunala organen böra ha vetorätt
gent emot de administrativa myndigheterna, dock synas förklarligt nog,
att med den mängd av olikartade rättigheter, som känneteckna de nuvarande
förordningarna, yttersta avgörandet i många punkter är förlagt hos
Konungens befaliningshavande, som måhända ansetts bättre kunna överblicka
alla de skiftande bestämmelserna. De mera enhetliga anordningar
åter, som kommittén vågar påstå prägla dess förslag, enligt vilket bolagen
skola utöva det övervägande antalet av försäljningsrättigheter, ställa frågan
om kommunernas självbestämningsrätt uti ifrågavarande avseende på en
helt annan grund och underlätta i hög grad denna rätts genomförande.

Kravet på en sådan självbestämningsrätt har under de senaste årtiondena
i allt högre grad vunnit beaktande i vår lagstiftning. Den allenahärskande
ställning, som de administrativa myndigheterna fordom intogo, har
sålunda blivit alltmer begränsad, utan att detta berott på misstroende mot
dessa myndigheters förmåga att handlägga ifrågavarande ärenden. Orsaken
till denna tendens i lagstiftningen bör i stället ses mot bakgrunden av den
utveckling, som under de sistförflutna femtio åren ägt rum på det kommunala
området. De befogenheter, som genom 1862 års kommunalförordningar gåvos
kommunerna att självständigt handlägga sina angelägenheter under vissa former,
återverkade även på behandlingen av vissa frågor, vilka icke ansågos
vara av egentlig kommunal natur, men som nära angingo kommunen och
dess invånare och för dem voro av stor betydelse. Det intresse, som kommunerna
hade beträffande det sätt, varpå dessa frågor avgjordes, förde med
sig anspråk på att få deltaga i deras avgörande. Principiellt sett, synas ej
heller några bärande skäl kunna anföras mot det befogade i dessa anspråk.
Det är ju icke fråga om att fullständigt upphäva de administrativa
myndigheternas befogenhet, utan endast att såtillvida inskränka denna,
att de icke kunna medgiva upplåtande av rättigheter, som de lokala myndigheterna
avstyrka. Konungens befallningshavandes uppgift att övervaka
sedligheten och den allmänna ordningen blir givetvis icke i någon mån inskränkt
av denna medbestämmanderätt, enär befallningshavanden allt framgent
skulle behålla sin befogenhet att avslå ansökningar om rättigheter.
Och vad beträffar den uttalade farhågan, att införande av dylik medbestäm -

Medbestämmanderättens
utövande
genom
kommunalstämma
och
stadsfullmäktige.

Frågan om
kvalificerad
majoritet.

manderätt skulle kunna innebära, att avgörandet beträffande dylika ansökningar
bleve beroende på förefintliga sociala »stämningar» inom kommunen,
synes detta icke vara något ont, som bör undvikas. Det är dessa sociala
»stämningar», särskilt framträdande i nykterhetsrörelsen, vilka lagstiftningen
hittills sökt tillmötesgå och vilkas strävan att realisera en större folknykterhet
allmänt vunnit erkännande.

Utövandet av kommunernas fullständiga medbestämmanderätt beträffande
rusdryckshandeln synes böra tillkomma den beslutande kommunalmyndigheten,
nämligen i stad stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
och på landet kommunalstämman. Då vid 1877 års riksdag
den förändringen vidtogs, att kommunalstämman ensam med bindande
verkan kunde avstyrka inrättande av brännvinshandel, motiverades detta
därmed, att, då kommunalnämnden endast vore en delegation av kommunalstämman,
det icke kunde vara rimligt att tillägga kommunalnämndens
beslut en sådan betydelse gent emot kommunalstämmans, som det hade
enligt gällande författning. Om själva församlingen eller hela kommunalstämman
med sin majoritet beslutade något, borde väl icke, framhölls det,
en delegation av kommunalstämman hava en sådan makt, att den skulle
kunna genom sitt yttrande omintetgöra stämmans beslut. Magistratens ställning
i städerna är ju en annan än kommunalnämndens på landet. Men
då magistraten enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad icke har
befogenhet att vägra verkställighet av stadsfullmäktiges beslut i rent kommunala
ärenden, såvida beslutet blott står i överensstämmelse med gällande
författningar eller särskilda föreskrifter, synes magistraten icke heller ifråga
om ärenden- rörande rättigheter till rusdrycksförsäljning böra äga befogenhet
att hindra genomförandet av ett stadsfullmäktiges eller allmänna rådstugans
beslut.

Några myndigheter hava, under framhållande av att det syntes önskvärt,
att garantier uppställdes, som förhindrade en tillfällig majoritet inom en
kommunal representation att genom sitt avstyrkande omöjliggöra beviljande
av önskvärda försäljningsrättigheter inom kommunen, föreslagit bestämmelser,
i syfte att den kommunala representationens avstyrkande av sökt rättighet
icke skulle vara för den administrativa myndigheten bindande i andra
fall, än då beslutet härom fattades med viss kvalificerad majoritet, t. ex. 2/3
av de avgivna rösterna.

1 detta sammanhang må erinras, hurusom vid 1876 års riksdag av
herr Wallenius i Första kammaren och av herr von Koch i Andra kammaren
väcktes förslag i alldeles motsatt riktning mot det nyssnämnda. Dessa förslag
gingo ut därpå, att det för att bereda ett kraftigt understöd åt dem,
som ville bekämpa fyllerilastens utbredning inom sina kommuner, skulle

fordras en pluralitet av ■/,. resp. r,/B av de avgivna rösterna, för att den
kommunala myndigheten skulle anses hava tillstyrkt medgivande av rätt
till rusdrycksförsäljning inom kommunen. Det förra förslaget tillstyrktes
av vederbörande utskott samt bifölls av Första kammaren, men avslogs
av Andra kammaren med 2 rösters pluralitet.

Kommittén kan för sin del icke finna, att bärande skäl blivit anförda
för kravet på annan majoritet vid avgörandet av dessa frågor än den, som
i allmänhet gäller vid fattandet av beslut i kommunala ärenden.

En särskild undersökning kräver frågan om rätt till utskänkning vid
gästgiverier. gästgiverjer

Enligt kommittén tillhandakomna uppgifter skulle dét år 1911 hava
funnits 745 gästgiverier, som innehade rätt till ölutskänkning. Emellertid
har vid uppgifternas avlämnande ifråga om ett mindre antal gästgiverier
blivit anmärkt, att Öl därstädes icke serveras eller att ölutskänkning där
förekommer allenast i mycket ringa omfattning. Några fullständiga uppgifter
föreligga emellertid icke, om vilka de gästgiverier äro, som upphört
med utskänkning av Öl. Sedan länge hava klagomål anförts mot ifrågavarande
utskänkningsrättigheter. Polismyndigheterna i så gott som alla län
hava också bland andra brister i gällande försäljningsförordningar särskilt
fäst uppmärksamheten på bestämmelsen i 6 § vin- och ölförsäljningsförordningen,
vilken allmänt anses vara alltför otydligt avfattad. Utskänkningen
blir i följd härav mera omfattande, än som åsyftats vid författningens
tillkomst. Visserligen har Konungens befallningshavande befogenhet att
jämlikt 29 § vin- och ölförsäljningsförordningen indraga eller inskränka
dylika rättigheter, om de missbrukas. Vad härmed rätteligen bör förstås,
synes emellertid vara föremål för olika meningar. Sålunda anför befallningshavanden
i Göteborgs och Bohus län, att det icke vore alltför stora svårigheter
att råda bot för de med gästgiveriernas utskänkningsrörelse förenade
missförhållandena. Däremot anser befallningshavanden i Uppsala län, att det
vore önskvärt, att Konungens befallningshavande finge en friare diskretionär
myndighet med hänsyn till upphävande eller inskränkande av gästgiveriernas
utskänkningsrätt. Några myndigheter, bland dem befallningshavanden i
Gottlands län, hava ansett, att det borde erfordras särskilt tillstånd för att
vid gästgiveri få utskänka Öl, enär det under nuvarande förhållanden ej
funnes någon tillräcklig garanti för att icke gästgiveriernas självskrivna rättighet
missbrukades.

Den undantagsställning, som dessa rättigheter i förevarande hänseende
intaga i lagstiftningen, utgör en betydande inskränkning i kommunernas
medbestämmanderätt i fråga om rusdrycksförsäljningens ordnande. Önsk- ■
ligt vore därför, att dessa självskrivna utskänkningsrättigheter kunde upphävas.
För besvarande av frågan huruvida några lagliga hinder möta för

ett sådant upphävande, torde en återblick på gästgiveriinstitutets utveckling
i vårt land efter år 1734 vara erforderlig.

Enligt 1734 års gästgiveriordning samt 1736 års lag 28 kap. byggningabalken
gällde beträffande gästgiveri- och skjutshållningen på landsbygden
följande bestämmelser:

Inom varje härad skulle vid allmän väg finnas gästgivaregårdar, högst
två mil från varandra. De borde hälst anläggas på kronojord. Funnes ej
lämplig sådan egendom, voro enskilda jordägare skyldiga att mot vederlag
upplåta behövlig mark. Nybyggnadsskyldigheten ålåg häradet, så framt ej
enskilde hade nog stort intresse att själva bygga för att få hålla gästgiveriet.
Landshövdingen ålåge att tillse, att gästgiverierna bleve försedda med
lämpliga gästgivare. Gästgivarna hade skyldighet att mot betalning förse
resande med husrum och förplägning samt tillhandahålla skjuts, den s. k.
gästgivareskjutsen. Men gästgivaren svarade icke under alla förhållanden
ensam för gästgiveri- och skjutshållningen. När behovet var större, än att
det kunde fyllas av gästgivaregårdens egna resurser, skulle »nästa grannar»
subsidiärt prestera det felande. I denna de nästa grannarnas skyldighet att
hjälpa till särskilt med skjutsningen, vilket då skedde på det sätt, att de i
tur och ordning efter budskickning inställde sig vid gästgivaregården för
att utgöra beställd skjuts, ligger grunden till de i författningarna meddelade
bestämmelserna om den s. k. reservskjutsen. Om det var större farväg,
än att skjutsen kunde på detta sätt uppehållas, skulle jämväl utgöras
s. k. hållskjuts, vilket innebar skyldighet för mera avlägset boende jordägare
att i tur och ordning under viss tid hava en eller flere hästar stående
vid gästgivaregården för att skjutsa.

Jämlikt ovannämnda författning och lagrum var gästgiveriskyldigheten
visserligen icke något jorden åliggande legalt onus i egentlig mening, men
denna skyldighet har dock städse ansetts vidlåda gästgiverihemmanen, till
dess vederbörande skjutsanstalter indragits! Skyldigheten att utgöra reservoch
hållskjuts var däremot ett allmänt, den icke privilegierade jorden åliggande
besvär.

I gengäld för de skyldigheter, som ålågo gästgivarne såsom sådana,
voro dessa tillförsäkrade vissa friheter och förmåner, såsom frihet från rotering
och inkvartering m. m. En del gästgiverier åtnjöto även särskilda
understöd i form av disposition av mindre kronolägenheter, kontanta penningebelopp,
s. k. gästgivarelöner m. m. I fråga om gästgivarnes rätt
till försäljning av vin och Öl gällde följande stadganden:

I 1734 års gästgiveriordning föreskrevs, att gästgivarne skulle till
de resandes behov vara försedda med bland annat Öl och svagöl efter
fastställd taxa. Gästgivarne hade ock frihet att till sina gäster sälja vin.
Ingen å landet — med visst förbehåll dock för ridderskapet och adeln —
finge på två mil när gästgivaregården sälja vin eller Öl till de resande, utan

stode det gästgivaren allena fritt. De i 28 kap. byggninga-balken upptagna
bestämmelserna i förevarande hänseende äro i någon mån olika de nyssnämnda.
Här säges sålunda, att gästgivare må sälja vin och Öl kanneoch
stoptals; detta medges honom såsom en rättighet. Däremot är han
skyldig att för vägfarande alltid hava i förråd husmanskost och dricka;
fullgör han ej denna skyldighet, får han bota.

Ovan anförda bestämmelser torde hava gällt åtminstone i huvudsak
oförändrade, intill dess att 1878 års skjutsstadga utfärdades. Väl utkommo
under tiden 1734—1878 flera allmänna författningar angående försäljning av
vin och Öl, i vilka reglerna för dylik handel tid efter annan ändrades, men
i dessa författningar undantogos städse gästgivarnes försäljningsrätt.

Genom 1878 års skjutsstadga vidtogos väsentliga förändringar i förut
gällande bestämmelser angående gästgiveri- och skjutshållningen. Såsom
regel föreskrevs i denna stadga, att all skjuts för resandes befordran skulle
upplåtas på entreprenad. I vissa i stadgan angivna undantagsfall skulle
dock den gamla ordningen fortfarande tillämpas. I överensstämmelse härmed
föreskrevs i 60 §, att tillämpningen av ovanberörda i 1734 års
gästgiveriordning och i 28 kap. byggninga-balken meddelade bestämmelser
skulle vila, där ej sådan tillämpning påkallades av nyssnämnda i skjutsstadgan
angivna undantagsfall.

Enligt 1878 års stadga skola skjutsanstalterna i riket vara antingen
gästgiverier med skyldighet att lämna resande härberge och förplägning
eller skjutsstationer utan sådan skyldighet. Beträffande gästgivares rätt till
försäljning av vin saknar stadgan alla bestämmelser härom. Gästgivarna
vid gästgiverier, där entreprenadsystemet kommit till tillämpning, blevo sålunda
berövade vinförsäljningsrätten, en åtgärd som motiverades därmed,
att förfalskning av vin allmänt förekomme och att försäljningen av denna
dryck vid skjutsanstalterna visat sig giva anledning till oordningar. Vad åter
angår rätten till ölförsäljning, innehöll 8 § av skjutsstadgan, att såväl gästgivare
som skjutsstationsföreståndare voro berättigade att med den inskränkning,
som föranleddes av föreskrifterna i 28 §, vid eller utom måltider till
vägfarande försälja maltdrycker till förtäring på stället. Enligt nyssnämnda
28 § skulle, därest vid entreprenadauktion å skjutsningen vid gästgiveri å
landet denna bleve övertagen av annan än gästgivaren, men gästgiverihållningen
icke tillika på entreprenören överlätes, gästgivaren fortfarande
vara bibehållen vid rättigheten att till vägfarande utskänka maltdrycker.
Bleve åter gästgiverihåliningen i sammanhang med skjutsningen för den
period, entreprenaden omfattade, på entreprenören överlåten och till den
av honom erbjudna lägenhet förflyttad, finge gästgivaren under tiden icke
utöva ifrågavarande försäljningsrättighet, utan komme densamma i förening
med gästgiverihåliningen för nämnda tid att övergå på entreprenören.
Därjämte var i 28 § inrymd en bestämmelse, som tillerkände Konungens be -

fallningshavande befogenhet att medgiva försäljningsrätt för skjutsentreprenör
även i det fall, att denne ej övertagit gästgiverihållningen. Genom de i
1878 års skjutsstadga meddelade bestämmelser inskränktes sålunda gästgivarnes
rusdrycksförsäljningsrätt högst betydligt. Rätten att försälja dels vin,
dels Öl till avhämtning fråntogs dem helt och hållet, varjämte rätten till utskänkning
av Öl inskränktes så till vida, att den fick ske endast till vägfarande.
Jämväl i den efter tillkomsten av 1878 års skjutsstadga utfärdade
allmänna förordningen angående försäljningen av vin och maltdrycker av
den 24 oktober 1885 undantogs — i 22 § — gästgivarnes försäljningsrätt.
Beträffande tillämpningen av de genom 1878 års stadga meddelade nya bestämmelserna
angående gästgivares rätt till dryckesförsäljning är följande
prejudikat av intresse.

Sedan länsmannen O. under 1898 vid vederbörlig häradsrätt yrkat ansvar
å gästgivaren G., för det denne vid gästgivaregården i F. under de
två sista åren olovligen utskänkt maltdrycker till andra än vägfarande ävensom
vin, yttrade häradsrätten i utslag den 2 mars 1898, att, då G. erkänt,
att han under den tid, åtalet avsåge, till förtäring på stället försålt dels
maltdrycker till andra än vägfarande och dels vin, samt G., vilken ej i sin
egenskap av gästgivare varit till dylik försäljning berättigad, icke ens uppgivit,
att han på annan grund därtill ägt befogenhet, dömdes G. med stöd
av åberopad bestämmelse i 1885 års försäljningsförordning till ansvar för
olaga försäljning av vin och maltdrycker.

G. besvärade sig och anförde: Enligt 60 § skjutsstadgan skulle tilllämpningen
av 28 kap. byggninga-balken vila endast under förutsättning, att
skjutsentreprenader blivit i överensstämmelse med skjutsstadgan inrättade
och ordnade. Följaktligen gällde nämnda kapitel fortfarande för de gästgiverier,
vid vilka skjutsningen uppehölles av s. k. skjutslag. Som Konungens
befallningshavande i länet förordnat, att skjutsningen vid F. gästgiveri skulle
av skjutslagen uppehållas till den 1 januari 1898, och åtalet avsåge åren
1896 och 1897, hade de förmenta förseelserna ägt rum å tider, innan skjutsentreprenader
inrättats. G. yrkade därför att varda befriad från ansvar.

Göta hovrätt fann enligt utslag den 5 juli 1898 ej skäl att göra ändring
i häradsrättens utslag. Målet föredrogs den 10 maj 1899 i Högsta
domstolen; och som efter vad G. uppgivit och åklagaren lämnat obestritt,
skjutsentreprenad i överensstämmelse med 1878 års skjutsstadga ännu icke
varit ordnad vid ifrågavarande gästgiveri å den tid, åtalet avsåge, samt vid
sådant förhållande G. med hänsyn till bestämmelserna i 60 § av sagda
stadga, jämförda med ovannämnda 22 § i 1885 års förordning angående
försäljning av vin och maltdrycker, under åtalstiden ägt tillgodonjuta den i
28 kap. 4 § byggninga-balken gästgivare tillförsäkrade rätt till försäljning av
vin och Öl, prövade Högsta domstolens flesta ledamöter lagligt att, med
upphävande av underrätternas beslut, befria G. från åtal.

Första gången några särskilda bestämmelser angående gästgivares
rätt till ölförsäljning intogos i den allmänna försäljningsförordningen, skedde
i nu gällande förordning angående försäljning av vin och Öl den 9 juni
1905. Föreskrifterna härom återfinnas i 6 § 2 mom. I det kommittébetänkande,
som låg till grund för sistnämnda förordning, anfördes i berörda
hänseende följande:

Någon ansvarsbestämmelse för det fall att gästgivare överträdde sin
i skjutsstadgan omförmälda utskänkningsrätt funnes icke i denna stadga
meddelad, utan då sådan överträdelse ägde rum, skulle gästgivaren vara
underkastad de stadgande!! för dryckesförsäljning, som gällde för envar
annan. Detta förhållande hade emellertid vid tillämpningen föranlett stora
svårigheter. Till undanröjande av dessa svårigheter i lagskipningen hade
det synts kommitterade lämpligast, att även den rätt till utskänkning av
maltdrycker, som tiilkomme gästgivare och stationsföreståndare såsom
sådana, intoges i den allmänna förordningen om maltdryckshandel. Detta
stode jämväl i överensstämmelse med vad som skett i fråga om brännvin.
Den rätt, som i avseende härå ännu tiilkomme gästgivare, beskreves icke
i skjutsstadgan utan i den för alla gällande brännvinsförsäljningsförordningen.
Bestämmelserna angående vilken person, som ägde utöva utskänkning
vid skjutsanstalt, hade däremot lämpligen synts kunna kvarstå i skjutsstadgan.
1 avseende härå föreslogo dock kommitterade den ändring, att
den i 28 § inrymda rätten för Konungens befallningshavande att medgiva
utskänkningsrätt för skjutsentreprenör, som icke övertagit gästgiverihållningen,
borttoges. Detta stadgande hade nämligen synts innebära en onödig inskränkning
i den kommunerna eljest tillkommande rätten att bestämma i fråga
om sådan rörelse, där utskänkning utan sammanhang med måltid finge äga
rum. Beträffande omfattningen av den gästgivare såsom skjutsstationsföreståndare
tillkommande utskänkningsrätten föreslogo kommitterade icke någon
ändring i förut gällande stadganden.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 31 mars 1905 yttrade
chefen för finansdepartementet, att han i förevarande hänseende, om än
icke utan all tvekan, ställt sig på samma ståndpunkt som kommitterade.
På flera håll hade ifrågavarande gästgivare och stationsföreståndare tillerkända
utskänkningsrätt ofta missbrukats och givit anledning till klagomål.
Men å andra sidan syntes tiden för en indragning av ifrågavarande rättighet,
vilken ju tillkommit i syfte att tillgodose de resandes behov, knappast
då ännu vara inne. Om på sätt förslaget innehölle, ansvaret för överskridande
eller missbruk av rättighet, varom vore fråga, skärptes och Konungens
befallningshavande tillerkändes rätt att, så snart missbruk av sådan rättighet
förekomme, förbjuda innehavaren därav att fortsätta med utskänkningsrörelsen
eller ock stadga de inskränkningar därvid, som funnes erforderliga.

syntes detta vara ägnat att åtminstone i någon mån motverka de överklagade
missförhållandena.

Redan innan Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny vin- och
ölförsäljningsförordning framlagts för Riksdagen, hade emellertid Riksdagen
beslutat en skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om
ändringar i stadgan angående skjutsväsendet. I nämnda skrivelse anhöll Riksdagen
bl. a. om utredning, huruvida den gästgivare och skjutsstationsföreståndare
tillkommande särskilda rätt att utskänka maltdrycker kunde helt
och hållet upphävas eller, därest hinder därför mötte, på vad sätt densamma
lämpligen kunde till förebyggande av missbruk inskränkas. Till
stöd härför framhölls, att olägenheterna med den nuvarande maltdrycksutskänkningen
vid skjutsanstalterna voro allmänt erkända och överklagade.
En genomgripande förändring uti ifrågavarande avseende vore därför av
behovet påkallad. I främsta rummet borde tagas under övervägande, huruvida
icke skjutsanstalternas utskänkningsrätt lämpligen kunde och borde
helt och hållet upphävas och maltdrycksutskänkningen vid gästgiverier och
skjutsstationer inordnas under enahanda bestämmelser, som gälla om all
annan sådan utskänkning. Den flerstädes på landsbygden stegrade ölförbrukningen,
vartill bibehållandet av skjutsanstalternas utskänkningsrätt i hög
grad bidragit, ävensom den omständigheten att skjutsanstalterna på de flesta
håll förlorat sin förra betydelse att även tjäna till de resandes härbergerande och
förplägande talade i hög grad för den föreslagna åtgärden. En sådan förändring
vore också betingad av den svårighet, varmed det visat sig vara
förenat att på ett verksamt sätt beivra de överklagade missbruken och de
oordningar, som plägade följa dessa i spåren. Hinder för en fullständig
indragning av ifrågavarande utskänkningsrätt genom befintligheten av äldre
ännu gällande privilegier skulle emellertid till äventyrs kunna i ett eller
annat fall uppstå. Skulle av denna anledning eller eljest praktiska svårigheter
möta för utskänkningsrättens fullständiga upphävande, syntes det
Riksdagen i allt fall, att vittgående begränsningar i den skjutsanstalterna
medgivna utskänkningsrätten borde komma till stånd. En inskränkning
därhän att vid skjutsanstalter utskänkning av maltdrycker ej i något fall
medgåves annat än vid måltider och till personer, som kunna anses såsom
verkliga vägfarande, ansåg Riksdagen under alla förhållanden böra åvägabringas,
och borde utskänkningsrätten i så fall omgärdas med sådana bestämmelser,
att missbruk av densamma kunde i största möjliga mån förebyggas.

1 flere av de fem särskilda motioner, som väcktes vid 1905 års riksdag
om inskränkningar i eller borttagande av den utskänkningsrätt, som gästgivarne
enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle äga att utan särskilt tillstånd utöva,
åberopas nyssnämnda riksdagsskrivelse som motiv härför. Det särskilda
utskott, som behandlade den föreslagna vin- och ölförsäljningsförordningen

ansåg sig emellertid, enär frågan om maltdrycksförsäljningen i sin helhet
förelåg till Riksdagens behandling, kunna, utan hinder av Riksdagens nyssberörda
skrivelse, föreslå de förändringar i fråga om gästgivares utskänkningsrätt,
som utskottet funnit nödiga. Utskottet hemställde sålunda, dels
att skjutsstationsföreståndarnas rätt till maltdrycksutskänkning skulle helt
och hållet borttagas, dels att gästgivarnas försäljningsrätt skulle inskränkas
till utskänkning allenast i samband med servering av mat. Till stöd för
borttagandet av skjutsstationsföreståndarnas utskänkningsrätt anförde utskottet,
att det mellan gästgiverier och skjutsstationer förefunnes den grundväsentliga
skillnad, att för de förra vore stadgad skyldighet att lämna
resande härberge och förplägning, varemot sådan skyldighet icke älåge
skjutsstationerna. Denna olikhet borde även vara normerande för rätten
att utan särskilt tillstånd utskänka Öl, så att skyldigheten att lämna resande
härberge och förplägning motsvarades av rätt men icke skyldighet att till
dem servera Öl. Den förändring, som åsyftade att utskänkning endast
skulle få äga till resande vid deras måltider, sammanhängde med den av
utskottet, på sätt nyss nämnts, uttalade uppfattning angående grunden till
ifrågavarande utskänkningsrätt.

Riksdagen biträdde det av utskottet framställda förslaget.

I sammanhang med utfärdande av 1905 års försäljningsförordning ersattes
förenämnda i 8 § av skjutsstadgan meddelade föreskrifter med en
hänvisning till vad i försäljningsförordningen funnes stadgat angående
gästgivares försäljningsrättigheter, och ändrades jämväl 28 § i nyssnämnda
stadga i överensstämmelse med vad kommitterade och föredragande
departementschefen härutinnan anfört.

Vid 1911 års riksdag antogs ny stadga för skjutsväsendet att träda i
kraft den 1 januari 1914, då såväl 1878 års skjutsstadga som 1734 års
gästgiveriordning och 28 kap. byggninga-balken upphöra att gälla. Enligt
den nya skjutsstadgan komma såväl gästgiverihållningen som skjutsning^! att
framdeles uppehållas uteslutande på frivillighetens väg samt gästgiverihemmanens
skyldigheter såsom sådana att helt och hållet upphöra. Vid det
tillfälle - den 31 mars 1911 — då beslut fattades om avlatande av proposition
till Riksdagen med förslag till den nya skjutsstadgan, berörde föredragande
departementschefen — chefen för jordbruksdepartementet - även
frågan om den verkan den nya ordningen komme att medföra i avseende
å de förmåner och friheter, som gästgiverihemmanen från det allmännas
sida haft att åtnjuta såsom ekvivalent för de med gästgiveriskyldigheternas
fullgörande förenade besvär, och omnämndes bland dylika förmåner jämväl
gästgivarnes ölförsäljningsrätt. Av den genom den nya lagstiftningen
vidtagna förändringen bleve, anförde departementschefen, en naturlig följd
att samtliga från statsverket nu utgående anslag och understöd till gästgivarehemmanen
i och för deras ifrågavarande besvär skulle indragas.

Enahanda borde förhållandet bliva med de gästgivarelöner och andra anslag,
som hittills utgått till gästgiveri- och skjutshållningen i orter, där inga gästgivarehemman
funnes. Någon särskild anledning varför staten, efter det
gästgiveri- och stationshållningen blivit ställd på entreprenad, skulle påtaga
sig ensam kostnaden därför till skillnad från entreprenadbidragen i övrigt,
kunde departementschefen icke finna. Med hänsyn därtill att gästgiverihållningen
i gynnsamma fall kunde för sin utövare ställa sig avsevärt
lönande, skulle det möjligen — anförde departementschefen vidare — kunna
sättas i fråga, huruvida den gästgiverihemman åtföljande så kallade gästgiverirättigheten
eller rättigheten att få hålla gästgiveriet och tillgodonjuta
de därmed förenade om ock numera betydligt kringskurna friheter och förmåner
skäligen kunde utan vidare genom en reglering i förslagets syfte
vederbörande betagas. Någon betänklighet härutinnan kunde departementschefen
emellertid icke finna. Redan enligt nu gällande ordning kunde ett
gästgiveri förändras till skjutsstation eller alldeles indragas, varvid i båda
fallen gästgiverirättigheten utan vidare upphörde. Och när entreprenad å
skjutsningen vid ett gästgiveri komme till stånd, vore entreprenören i varje
fall — så framt han förfogade över erforderlig och lämplig lägenhet -berättigad att övertaga jämväl gästgiverihållningen, varvid omförmälda rättighet
för den ordinarie innehavaren suspenderades. Det torde härav vara
tydligt, att gästgiverirättigheten icke vore någon självständig sådan, fristående
från den motsvarande skyldigheten, utan vore beroende av denna sistnämnda
sålunda att med dennas upphörande jämväl rättigheten förfölle.

Den nya skjutsstadgan saknar alla bestämmelser angående gästgivares
eller skjutsentreprenörers rätt till ölförsäljning. Med avseende å den i andra
stycket av 6 § 2 mom. i vin- och ölförsäljningsförordningen förekommande
hänvisning till de i 28 § av 1878 års skjutsstadga meddelade bestämmelser är att
erinra, att enligt nya stadgan entreprenad vid gästgiveri skall omfatta såväl
gästgiverihållningen som skjutsningen. Ölutskänkningsrätten är alltså fortfarande
förbehållen endast sådan skjutsentreprenör, som jämväl ombesörjer
gästgiverihållningen. Den nya stadgan har emellertid gjort hänvisningen
i 2:dra stycket av 6 § 2 mom. i vin- och ölförsäljningsförordningen ej
vidare tillämplig, ett förhållande, som synts påkalla en omformulering av
nyssnämnda moment. Någon sådan har dock ännu ej vidtagits.

Vid tiden för nu gällande försäljningsförordnings tillkomst yttrade, såsom
ovan redan erinrats, chefen för finansdepartementet, att tiden för en
indragning av gästgivarnes försäljningsrätt knappast då ännu vore inne;
och antyddes vid samma tillfälle, att denna rättighet tillkommit i syfte att
tillgodose de resandes behov. Det vill dock synas, som om hänsynen för
de resande ingalunda behövde föranleda, att ölförsäljningen vid gästgiverierna
göres oberoende av den kommunala bestämmanderätten i fråga om rusdryckshandeln
inom kommunen. Då värdshusidkare i allmänhet i städer och andra

platser med ordnat polisväsende icke tillåtas att utan särskilt tillstånd idka
dylik handel, bör, då frågan betraktas från ordningssynpunkt, med än större
skäl fordras särskilt tillstånd för sådan handel vid gästgiveri å landsbygden,
där polisväsendet ofta är ganska bristfälligt ordnat.

Anledningen till den i lagstiftningen gästgivarne av ålder medgivna
undantagsställning i förevarande hänseende torde hava varit den, att — såsom
chefen för jordbruksdepartementet i ovan anförda yttrande framhållit -gästgivarnes ifrågavarande försäljningsrätt ansetts såsom en ersättning för
de innehavarne av gästgiverihemman åliggande skyldigheter. Så länge staten
av dem utkrävt dessa skyldigheter, hava statsmakterna ansett sig icke
böra upphäva den rätt till rusdrycksförsäljning, som av ålder utövats vid
gästgiverierna. Konsekvensen av detta åskådningssätt är ju den, att, när
det allmänna ej längre krävt fullgörande av nämnda skyldighet, statsmakterna
ock varit oförhindrade att indraga de med densamma förenade förmåner.
Vad angår gästgivarnes vinförsäljningsrätt, hava ock statsmakterna
— såsom framgår av ovan lämnade redogörelse — tillämpat ett dylikt betraktelsesätt.
Att från rättssynpunkt något hinder förelegat för tillämpning
av enahanda grundsats beträffande jämväl gästgivarnes ölförsäljningsrätt,
torde icke kunna påvisas.

Då nu jämlikt bestämmelserna i 1911 års skjutsstadga något utkrävande
av de gästgiverihemman av ålder åliggande skyldigheter icke vidare
kan ifrågakomma, utan gästgiveri- och skjutshållning för framtiden skall
uppehållas uteslutande på frivillighetens väg, synas inga skäl förefinnas att
längre bibehålla gästgivarnes ifrågavarande undantagsställning. Kommittén
har därför icke upptagit ifrågavarande slag av rättigheter i förslaget.

Enär bibehållandet av de rättigheter till brännvinsutskänkning, som utskänkning
fortfarande äro ett fåtal gästgiverier förbehållna, ännu mindre låter sig för- av brännvin
ena med de principer, på vilka kommittéförslaget vilar, har kommittén ej giverier.
heller däri upptagit detta slags rättigheter. Då emellertid ifrågasatts, att
dessa rättigheter av lagstiftningen skulle tillerkänts en viss privilegiikaraktär,
har kommittén å annat ställe upptagit till undersökning frågan om ersättning
till gästgiveriinnehavarne för den förlust, de genom indragande av desamma
kunna anses lida (se sid. 286).

Ett annat slag av utskänkningsrättigheter, som hava i viss man samma Rättigheter
karaktär som de nu behandlade, äro de i mom. 2 av övergångsstadgandena ^ utskänktiH
vin- och ölförsäljningsförordningen omförmälda rättigheterna att utan mom. 2 av
särskilt tillstånd utskälla vin och maltdrycker, vilka, om de förvärvats före översängsutgången
av år 1874, av förordningen förklarats »fortfarande skola åtnjutas». Stufvin-doch
Då bibehållandet av dessa rättigheter skulle innebära ett omotiverat intrång plförsälji
de kommunala myndigheternas bestämmanderätt ifråga om rusdryckshan- "‘"ningen^''
deln, har kommittén föreslagit, att de skola upphöra.

100

Utskänkning Vad slutligen beträffar de försäljningsrättigheter, som icke äro avsedda
drarfartyg a^ u^vas >nom viss kommun, nämligen rättighet till utskänkning av brännoch
tåg. vin eller av vin och Öl å passagerarfartyg eller å järnvägståg, ligger det
nästan i sakens natur, att desamma undantagas från de kommunala vetobestämmelserna.
Om exempelvis ett järnvägståg löper genom flera kommuner,
kan det ej gärna komma i fråga att i avseende å rätten till försäljning
av rusdrycker å tåget tillämpa olika bestämmelser i olika kommuner.
Efterlevnaden av en föreskrift i sådant syfte vore för övrigt knappast möjlig
att övervaka.

Därest ändstationerna för en kommunikationsled av ifrågavarande slag
äro belägna inom samma kommun, kunde visserligen det kommunala vetot
för sådant fall lämpligen komma till användning. En lagbestämmelse i detta
syfte synes emellertid icke påkallad, enär dylika fall, om de ens någonsin
förekomma, torde vara ytterst sällsynta och det i varje händelse synes
föga antagligt, att för dylika fall utskänkningsrätt anses behövlig.

d) Sättet för inhämtande av stadsfullmäktiges och kommunalstämmas
yttrande samt dessa myndigheters befogenhet att föreskriva inskränkningar
vid upplåtelser.

Ansökningar På sätt av den ovan under a) intagna redogörelsen framgår, skall enligt
‘detaljhandelnuvarande bestämmelser initiativet till inrättande av detaljhandel med spritoch
deras drycker inom en kommun, där denna handel skall övertagas av bolag, utgå frän
behandling. kommunala myndigheten. I och för sig synes det emellertid mera egentligt,
att initiativet i detta fall, liksom vid upplåtelse av andra rättigheter
enligt nuvarande bestämmelser utgår från dem, som önska erhålla en rättighet,
d. v. s. från bolaget, och detta desto hällre som förutsättningen för
handelns bedrivande är, att ett intresse därför förefinnes av sådan styrka,
att ett bolag kommer till stånd. Kommittén har därför som villkor för upplåtelse
av rättighet till bolag (17 och 18 §§) föreslagit, att ett sådant skall
göra ansökan hos Konungens befallningshavande, vilken ansökan med hänsyn
till de föreslagna bestämmelserna om tiden för påkallande av kommunal
folkomröstning skall ingivas inom januari månad året innan handeln
är avsedd att taga sin början. Befallningshavanden har därefter att
över inkomna ansökningar inhämta utlåtanden, i stad av magistrat och
stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och kommunalstämma.
1 Stockholm har magistraten, i likhet med vad nu gäller ifråga om upplåtelse
enligt vin- och ölförsäljningsförordningen, dock ej ansetts böra betungas
med avgivande av yttrande. De kommunala myndigheterna hava
att i sina utlåtanden angiva, bland annat, huruvida och i vilken utsträckning
den sökta rätten till detaljhandel skall anses böra medgivas. Hava
ansökningar inkommit från flera bolag, skall, om upplåtande av rätt till

101

detaljhandel tillstyrkes, visst bolag förordas till erhållande av den sökta
rättigheten. Frågan går därefter till Konungens befallningshavande, som
har att meddela beslut i frågan, därvid ansökning, som blivit av stadsfullmäktige
eller kommunalstämma avstyrkt, ej må bifallas.

Genom den sålunda föreslagna anordningen synes, utom att ett enhetligt
förfarande skulle gälla vid upplåtande av alla rättigheter, jämväl andra fördelar
komma att ernås. För det första är nämnda förfarande enklare än det
nu gällande, i det att varken kommunalmyndigheterna eller Konungens befallningshavande
skulle behöva pröva ärendet vid mera än ett tillfälle. Vidare
skulle de kommunala myndigheterna, då de hade att yttra sig om, huruvida
detaljhandel skall inrättas, samtidigt äga kännedom om, vilket eller vilka
bolag, som önska övertaga handeln, och sålunda i detta sammanhang kunna
bilda sig ett omdöme om sökandebolagets eller bolagens lämplighet. För
att lämna myndigheterna material för ett sådant omdöme, skola bolagen
vid begäran om koncession framlägga ett fullständigt program angående
sin verksamhet. Detta program skall innehålla ej endast uppgift om de
rusdrycker, försäljningen skall avse, utan jämväl om anta! försäljningsställen,
om grunderna för dessas förläggning, om den omfattning, i vilken
utskänkning är avsedd att äga rum annorledes än vid måltider åt spisande
gäster och beträffande de fall, då bolaget ämnar å annan överlåta rättighet
till utskänkning.

Sedan kommunalstämma eller stadsfullmäktige yttrat sig, skall Konungens
befallningshavande, där inkomna ansökningar ej genast avslås, enligt
förslaget hava att, om rörelsen kan antagas vålla olägenhet för angränsande
kommun, i ärendet infordra yttrande från stadsfullmäktige eller kommunalstämma
i sådan kommun. Tillräckliga skäl synas nämligen ej förefinnas
att, på sätt nu är stadgat, lämna angränsande kommun tillfälle att yttra sig
endast då fråga är om upplåtande av rättighet å landet.

Slutligen hava bestämmelserna om kungörelse av Konungens befallningshavandes
beslut i förslaget i någon mån ändrats. I

I sammanhang med frågan om sättet för inhämtande av de kommu- Kommunalnala
myndigheternas utlåtande anser sig kommittén böra till behandling Tefo^nhet
upptaga frågan om befogenhet för de kommunala myndigheterna att föreskriva att besluta
inskränkningar i avseende å utövande av detaljhandel, vare sig rättighet
härtill upplåtes till bolag eller till annan i de fall, då kommunalmyndig- n"''Mar''
heterna hava att avgiva yttrande. På sätt av den föregående redogörelsen
framgår, äga kommunalmyndigheterna för närvarande att ifråga om rättighet,
som meddelas bolag, bestämma försäljningsställenas antal. Däremot
äro kommunalmyndigheternas beslut om andra inskränkningar beträffande
sådan rättighet ej bindande, liksom nämnda myndigheter ej tillagts någon
som helst rätt att vid upplåtelse till annan än bolag, vare sig enligt bränn -

102

vinsförsäljningsförordningen eller enligt vin- och ölförsäljningsförordningen,
meddela inskränkande föreskrifter i avseende å försäljningens bedrivande.
I 7 § 3 mom. av sistnämnda förordning har dock anvisning lämnats kommunalmyndigheterna
att ifråga om där avsedd rättighet avgiva yttrande,
. huruvida sådana föreskrifter anses nödiga. Då kommittén ansett de kommunala
myndigheterna böra beredas befogenhet att förhindra, att upplåtelse av rättighet
till försäljning äger rum, har det synts kommittén såsom en konsekvens
härav böra följa, att nämnda myndigheter jämväl skola äga att med för Konungens
befallningshavande bindande verkan förorda de inskränkningar, som anses
vara nödiga med avseende på försäljningens bedrivande. Frågan om försäljningsställenas
antal synes i och för sig ej vara av så avgörande betydelse,
att kommunalmyndigheternas befogenhet härutinnan bör begränsas
till densamma, utan torde den böra omfatta jämväl andra frågor, såsom
grunderna för försäljningsställenas förläggning, på vilka tider och huru försäljningen
skall bedrivas o. s. v. För att de av kommunalmyndigheterna
föreslagna inskränkningarna skola vara för Konungens befallningshavande
bindande, har dock ansetts böra uppställas den självklara förutsättningen, att
beslutet om samma inskränkningar icke finnes stå i strid med allmän lag eller
författning eller annorledes överskrida deras befogenhet, som fattat detsamma.

4. Folkomröstningsveto (s. k. lokalt veto),

a) Historik.

Uppkomsten Om man med kommunalt veto menar de beslutande kommunalmyndig^tokalt^eto^
^ie^ernas befogenhet att förbjuda inrättande av rusdryckshandel i kommunen,
var, såsom i annat sammanhang nämnts, under förra hälften av 1890-talet
kommunalt veto fullständigt genomfört endast i fråga om ständiga brännvinsförsäljningsrättigheter
på landet. I fråga om annan försäljning av brännvin
samt beträffande utskänkning och utminutering av vin och Öl är det kommunala
vetot ännu icke fullständigt genomfört, men hade vid sagda tidpunkt
ännu mindre omfattning. Härtill kom, att den för utövande av kommunal
rösträtt stadgade graderade skalan, vilken vid denna tidpunkt var obegränsad
på landet och hundragradig i städerna, förläde det verkliga inflytandet i kommunens
angelägenheter hos ett fätal. I den män bestämmanderätten i fråga
om rusdrycksförsäljningen var underkastad den kommunala självstyrelsen, blev
det därför även ett fåtal, som i de flesta fall hade avgöranderätten i sin hand,
jämväl när det gällde behandlingen av frågor rörande rättigheter till försäljning
av rusdrycker.

Denna omständighet föranledde vid upprepade tillfällen, att när dylika
frågor behandlades i landskommunerna, en perso/zmajoritet för avslag nedröstades
av en /yr/rmajoritet för bifall. Och i städerna, där frågor av denna

103

art behandlades av stadsfullmäktige, blevo likaledes ofta försäljningsrättigheter
tillstyrkta utan hänsyn till befintligheten av en motsatt mening hos
en stark majoritet av stadens invånare. När sedan på dylikt sätt tillstyrkta
och därefter upplåtna rättigheter föranledde dryckenskap eller andra missförhållanden,
vände sig givetvis missbelåtenheten därmed även och i alldeles
särskild grad emot de gällande lagbestämmelserna, som tilläto, att försäljningsrättigheter
kommo till stånd, oaktat den allmänna meningen i orten
varit däremot.

Detta förhållande uppmärksammades naturligen av den nykterhetsrörelse
med absolutistiskt program, som sedan 1880-talets början vunnit
stor utbredning. I den kritik, som från detta håll riktades mot rusdryckslagstiftningen
i nämnda avseende, vann också nykterhetsrörelsen stöd från
personer utanför dess egna led, och man sökte förebilderna till en ny
sakernas ordning i åtskilliga främmande staters lagstiftning, enligt vilken
det åt kommunernas lika röstberättigade medlemmar inrymdes befogenhet
att fatta beslut i ärenden angående rusdryckshandeln inom kommunen.
Härmed var man framme vid kravet på införande av det tillvägagångssätt
vid bestämmandet över rusdryckshandeln, som här i landet är
känt under namn av lokalt veto.

Den första motionen om införande av sådant veto väcktes vid 1893 ars
riksdag i Andra kammaren av herr J. Andersson i Tenhult. Den gick ut på, att
de befogenheter, som dittills varit de kommunala myndigheterna tillerkända i
fråga om brännvinshandeln inom kommunen, i stället skulle utövas genom
allmän per capita-omröstning av alla myndiga män och kvinnor såväl inom
den kommun, där brännvinshandel ifrågasatts, som inom dess grannkommuner
och sådana, som vore belägna på visst avstånd — exempelvis en
mil — därifrån. Enligt förslaget skulle sålunda kommunernas vuxna invånare
hava rätt icke blott att inlägga veto mot inrättande av brännvinshandel,
utan även, om försäljning tillåtits, att fastställa försäljningsställenas antal.

Till motivering för förslaget anfördes, att brännvinslagstiftningen icke
vore tillfredställande, och att förändringar därför voro av behovet påkallade.
Ej minst i städerna kunde man även av dem, som voro begivna
på dryckenskap, fä höra den önskan uttalas, att brännvinsförsäljningsställena
borde, om ej helt och hållet avskaffas, så åtminstone till antalet inskränkas,
för att icke krogarna i nästan varje stadsdel skulle leda till frestelser.
Emellanåt och till och med rätt ofta hörde man arbetare bestämt
förklara, att om de hade avgörandet i sin hand, skulle lokaler för försäljning
av spirituösa inom kort icke mera finnas till. Hustrur, mödrar och
döttrar uttalade sig ännu oftare i samma riktning. Helt naturligt vore, att
de styrande inom kommunen, som hade att bestämma över utskänkningsställenas
antal och rörelsens bedrivande, skulle söka åstadkomma så stor

1893 drs
Riksdag.

104

vinst som möjligt och sträva att driva rörelsen i så stor omfattning som
möjligt. Ju större vinsten vore, desto större bleve kommunens andel av de s. k.
brännvinsmedlen, vilket bidroge till att göra de kommunala utskylderna mindre
betungande. Att omsättningens storlek läge vederbörande om hjärtat, syntes
framgå därav, att krogar anordnades ej allenast vid varje salutorg, utan även
i städernas övriga delar och framför allt i städernas utkanter, där större
allmänna vägar tillstötte eller i allmänhet på sådana platser inom området,
varest största trafiken rådde; även på landsbygden, där krogar inrättades,
plägade man för dessa välja ett läge, som vore lämpat att befordra omsättningen.
Då Riksdagen genom tidigare fattade beslut visat sig ej vilja
vara med om en förbudslagstiftning för hela riket, ansåge motionären,
att man borde försöka den möjligheten, att folket självt finge rättighet
att inom de olika delarna av landet avgöra, huruvida det ville hava
minuterings- eller utskänkningsrättigheter inom orten. Detta avgörande
kunde ske på så sätt, att alla välfrejdade män och kvinnor, som fyllt
21 år, finge genom omröstning per capita bestämma, huruvida inom
kommunen spirituosaförsäljning skulle få äga rum eller icke samt, om sådan
försäljning medgivits, på enahanda sätt fastställa försäljningsställenas antal;
många samhällen skulle då otvivelaktigt befrias från krogrörelse. Men det vore
ej nog med att invånare i stads- och landskommuner, varest fråga uppstått om
inrättande av nya eller bibehållande av redan befintliga försäljningsställen, finge
utöva en sådan rösträtt, utan även invånare i angränsande kommuner och sådana,
som voro belägna på visst avstånd, t. ex. på mindre än en mil, borde
av lätt insedda skäl äga att deltaga i omröstningen, varvid deras röster
skulle åtnjuta samma värdeberäkning, som den först nämnda kommunens,
vilken frågan närmast gällde. På grund av vad ovan blivit anfört, yrkade
motionären, att Riksdagen skulle besluta, att inga förhandenvarande eller
ifrågasatta nya spirituosaförsäljningsställen inom en kommun skulle efter
viss tid, t. ex. efter den 1 januari 1894, få utöva sin verksamhet, förr än sådana
ovan antydda omröstningar försiggått.

Impulsen till förslaget kan motionären möjligen hava fått från England,
där ett förslag om införande av s. k. local option nästan samtidigt framlades
i parlamentet. I varje fall synes han ej hava stått främmande för den i
England pågående local-option-rörelsen, såsom framgår av hans inlägg i
debatten om hans motion. Huvudsyftet i motionen vid 1893 års riksdag var
att genomföra lika och allmän rösträtt vid alla kommunala beslut ifråga om
ärenden rörande brännvinshandeln. Men detta syfte kunde icke uppnås,
med mindre än att dessa ärenden avskildes från andra kommunala ärenden
och handlades efter särskilda regler. Enligt motionen skulle detta avskiljande
vara fullständigt, i följd varav de kommunala myndigheterna icke
skulle äga någon självständig beslutanderätt i fråga om brännvinshandeln.

Bevillningsutskottet avstyrkte motionen. Efter utskottets förmenande

105

kunde det visserligen med skäl sättas i fråga, om ej i ifrågavarande angelägenhet
större inflytande borde inom kommunen tillerkännas flertalets åsikt.
Den av motionären i detta syfte föreslagna anordningen ansåg sig utskottet
emellertid icke kunna förorda, enär densamma uppenbarligen skulle
innebära en alltför stor avvikelse från gällande grundsatser för kommunala
ärendens avgörande.

Bägge kamrarne biföllo utan votering utskottets avstyrkande hemställan,
Andra kammaren dock först efter en längre överläggning, varunder flere talare
uttalade sympatier för den tanke, som låg till grund för motionen. Herr S. A.
Hedin framhöll, att för att sätta den nya valmanskåren i tillfälle att utöva en sådan
rätt, som motionären ville giva den, erfordrades det regler för utövandet av denna
rätt. Då emellertid sådana ej voro upprättade, skulle ett eventuellt bifall
från Riksdagens sida till motionen ej leda till någon effektiv åtgärd. Herr
Hedin ansåg, att man väl kunde medgiva angränsande kommuner veto mot
öppnande av brännvinsförsäljning i en kommun, men att man icke kunde
låta de angränsande kommunerna deltaga i den ifrågavarande kommunens
omröstning, så att genom de förras röster den ifrågavarande kommunen
skulle kunna påtvingas ett eller flere spirituosaförsäljningsställen. Icke blott
härutinnan utan jämväl i andra avseenden krävde frågan ganska mycket
övervägande, såsom beträffande reglerna för rösträttens utövande och de
omständigheter, under vilka apparaten skulle sättas i gång. Det kunde sålunda
ifrågasättas, huruvida, när spörsmål om spirituosaförsäljning uppstode
inom en kommun, den skulle avgöras ensamt, uteslutande och definitivt
genom omröstning, eller om omröstningen skulle komma till stånd, först
sedan några myndigheter inom kommunen yttrat sig, eller om man skulle
avvakta yrkande därpå av ett visst antal av de röstberättigade. Skulle de
röstberättigade äga allenast veto, eller initiativ med fullständigt undanskjutande
av andra bestående kommunala myndigheter? Herr Hedin framhöll
vidare, att man ej borde frukta, att det genom den föreslagna lagstiftningen
skulle göras någon inskränkning i statens uniformerande lagstiftningsrätt,
då man hade betydande föredömen från andra länder såsom England, Schweiz
och Förenta Staterna. Det funnes nämligen åtskilliga lagar, som hade mycket
ringa effektivitet, om de icke hade sitt förnämsta stöd i den lokala allmänna
opinionen», och det funnes väl knappast någon del av lagstiftningen i vårt
land, varom detta gällde i högre grad än försäljningen av starka drycker.
Herr E. Wavrinsky uttalade den uppfattningen, att avgörandet, huruvida
utminuterings- och utskänkningsställen skulle få finnas inom en ort,
icke borde fattas genom enkel majoritet. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida
man icke borde upptaga en sådan bestämmelse som i det engelska
lagförslaget, varigenom fordrades -’/3 majoritet för att dylikt beslut skall
bliva giltigt. Härigenom skulle visserligen arbetet försvåras för nykterhetsvännerna,
men det skulle också förvärva en stabilitet, som eljes

106

1894 års
Riksdag.

vore svär att ernå, och vad man eu gäng vunnit skulle bliva lättare att
hålla kvar.

Vid 1894 ärs riksdag kom frågan ånyo före genom två inom Andra
kammaren väckta motioner. I den ena av dessa upptog herr Andersson i
Tenhult sina yrkanden frän 1893 års riksdag, försedda med åtskilliga kompletteringar
och tillägg. Sålunda yrkades till en början, att såväl de personliga
privilegierade rättigheterna som gästgiverirättigheterna skulle upphävas.
I fråga om övriga slag av rättigheter, som meddelades av Konungens
befallningshavande på tillstyrkan av stadsfullmäktige och magistrat
eller kommunalstämma, framhöll motionären, att det för de kommunala myndigheterna
kunde uppkomma frestelse att begagna brännvinsförsäljningen i
stor skala såsom inkomstkälla. Särskilt läge en stor våda däruti, att ett
fåtal bättre lottade personer hade att avgiva förslag, som så nära rörde den
stora allmänhetens ekonomiska välfärd. Om i något fall lokal självstyrelse
på bred basis skulle ifrågakomma, borde det vara vid dessa angelägenheters
ordnande.

Enligt det ifrågavarande förslaget skulle i stad magistraten före januari
månads utgång 1895 — eller, där bolag vore bildat, samma månad året
innan bolagets rättigheter upphörde — och sedermera på samma sätt vart
tredje år genom omröstning utröna, huruvida befolkningen önskade utminuterings-
och utskänkningsställen inom staden. Utfölle omröstningen till
förmån härför, bestämdes genom omröstning jämväl försäljningsställenas
antal, dock sä, att större antal än det förhandenvarande icke finge komma
under omröstning. Omröstning skulle ske med slutna sedlar per capita och
beslut fattas genom enkel pluralitet; i omröstningarna ägde varje inom
kommunen mantalsskriven välfrejdad man och kvinna, som fyllt 21 år, rätt
att deltaga. Härefter skulle magistraten till Konungens befallningshavande
insända det förda protokollet, åtföljt av magistratens eget utlåtande, varuti
magistraten, därest den tillstyrkte upprättande av spirituosaförsäljningsställen,
jämväl skulle framställa förslag om dessas belägenhet. Konungens
befallningshavande skulle därpå, om staden vid omröstningen uttalat sig för
spirituosaförsäljning, genom allmän kungörelse avfordra de kommuner, vilkas
områden gränsade intill stadens mark, deras utlåtande i form av omröstningar,
likartade med de nyssnämnda. Yrkade pluraliteten bland de
röstande avslag, skulle utminutering eller iskänkning icke tillåtas. Hade
åter pluraliteten uttalat sig för spirituosaförsäljning, skulle Konungens befallningshavande
fatta sitt beslut och giva det magistraten tillkänna. Ville
någon på landet väcka förslag, att utskänkning och utminutering där måtte
äga rum, skulle skriftlig framställning därom göras hos kommunalstämmans
ordförande inom mars månad det år, då försäljningen skulle börjas, varefter
kommunalstämmans ordförande före utgången av påföljande april månad

107

skulle på allmän, minst 14 dagar förut utlyst, stämma, förrätta sådan omröstning,
som för stad vore bestämd. Ogillades framställningen, förfölle
frågan. Om däremot genom omröstningen upplåtelse av spirituosaförsäljning
tillstyrktes, skulle ordföranden sända protokollet och övriga handlingar
till Konungens befallningshavande, som därefter genom allmän kungörelse
skulle avfordra angränsande kommuner deras utlåtande i form av sådan
omröstning, som den för stad stadgade. Konungens befallningshavande,
som, även om tillstyrkan skett, ägde rätt pröva, om dylik försäljning borde
tillåtas, skulle därefter fatta beslut i ärendet. Motionären föreslog slutligen,
att inga befintliga eller sedermera ifrågasatta spirituosaförsäljningsrättigheter
inom en kommun skulle efter viss tid få utövas, förrän dylika omröstningar
ägt rum. Alternativt yrkades, att Riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utarbetandet av ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen
i motionens syfte.

i den andra motionen, avgiven av herrar Oskar Eklund och S. A.
Hedin, med instämmande av 63 av Andra kammarens ledamöter, framlades
icke något lagförslag i ämnet, utan hemställdes endast om skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utarbetande och framläggande av sådant
enligt följande grunder:

l:o) När i stads- eller landskommun fråga uppstode, att rättighet till
annan minuthandel med eller utskänkning av brännvin, än sådan som i stad
ägde rum på grund av burskap eller särskilt privilegium och på landet kunde
tillkomma innehavare av gästgiveri, skulle inom kommunen meddelas, skulle
det åligga Konungens befallningshavande, därest inom viss tid skriftlig ansökan
därom inkomme, undertecknad av välfrejdade, till myndig ålder komna
medlemmar av kommunen, som vore svenska medborgare, till ett antal
motsvarande minst en tjugondedel av kommunens mantalsskrivna folkmängd,
att förordna om anställande i kommunen av omröstning rörande den sålunda
väckta frågan.

2:o) I omröstningen skulle alla de kommunalmedlemmar äga att deltaga,
som uppnått myndig ålder, ägde god frejd och voro svenska medborgare.

3:o) Omröstningen, som skulle ske med slutna sedlar, gällde endast
förbud eller icke förbud mot ifrågasatt upplåtande av försäljningsrättigheter.

4:o) Om förbudsförslaget av mer än hälften av de i omröstningen
deltagande antoges, skulle det träda i kraft från den tidpunkt, då förut beviljade
rättigheter upphörde, och skulle ny fråga om upplåtande av rättigheter
ej kunna väckas förrän efter tre år. Om förslaget av flertalet röstande
ogillades, hade det förfallit och kunde ny fråga om förbudsomröstning icke
väckas förrän efter tre år.

5:o) Besvär över det genom omröstningen fattade beslutet skulle
ej kunna anföras på annan grund, än att det förmenades icke hava till -

108

kommit i laga ordning; och skulle Konungens befallningshavande, därest
beslutet av sådan anledning undanröjdes, förordna om anställande av ny
omröstning.

Frän det av herr Andersson i Tenhult framställda förslaget skilde sig sålunda
motionen i flere väsentliga avseenden. Herrar Eklund och Hedin ifrågasatte
icke, att kommunens medlemmar skulle kunna genom allmän omröstning
medgiva rättigheter till spirituosaförsäljning inom kommunen eller
förbjuda upplåtelse av sådana rättigheter, utan allenast, att de skulle erhålla
rätt att genom omröstning uttala sitt veto mot ett i stadgad ordning väckt
förslag om beviljande av rättighet till minuthandel och utskänkning. I syfte
att bereda garanti för ett mera medvetet intresse för saken, föreslogo motionärerna
därjämte, att omröstningen skulle bero på initiativ från ett visst
antal av kommunens medlemmar. Där initiativet icke begagnades eller förbudet
icke segrade vid omröstningen, skulle de kommunala och administrativa
myndigheterna behålla sin nuvarande beslutanderätt. Någon befogenhet
för angränsande eller eljes närbelägna kommuner att deltaga i omröstninningen
ifrågasattes ej.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet, till vars behandling de båda
motionerna överlämnades, ingick på en ganska utförlig behandling av frågan,
särskilt vad beträffade den utländska lagstiftningen i ämnet. Utskottet
erinrade därefter, att i Sverige Konungens befallningshavande visserligen i
allmänhet ägde befogenhet att besluta om upplåtelse av rätt till minuthandel
med eller utskänkning av brännvin, men med den inskränkning, att denna myndighet
ej ägde att i stad mot både magistratens och stadsfullmäktiges (resp.
allmän rådstugas) samt på landsbygden mot kommunalstämmas avstyrkande
medgiva dylik rätt.1 Beträffande särskilt nyssberörda för stad gällande stadgande,
tillämpades, enligt vad utskottet inhämtat, detta i allmänhet sålunda, att
Konungens befallningshavande ej meddelade tillstånd till utövande av ifrågavarande
rättigheter med mindre framställningen härom blivit av vederbörande
stadsrepresentation tillstyrkt. Enligt gällande bestämmelser och praxis kunde
sålunda vederbörande kommunalrepresentationer i allmänhet förhindra, att
minuthandel eller utskänkning av brännvin bedreves inom en kommun.

Utskottet erinrade därefter, hurusom brännvinsförsäljningsställenas antal
minskats från försäljningsåret 1855—56 till försäljningsåret 1891—92.
Ständiga rättigheter för utminutering och utskänkning hade nedgått från
1,754 till 865, därav

utskänkningsrättigheter:

i städerna från 1,170 till 600,

1 Genom 1895 års försäljningsförordning stadgades, att om allenast stadsfullmäktige
(resp. allmän rådstuga) avstyrkt upplåtande av rättighet, Konungens befallningshavande ej
ägde medgiva dylik upplåtelse.

109

å landsbygden från 487 till 137, varav 109 privilegierade, vilkas upphörande
endast vore en tidsfråga;
utminuteringsrättigheter:
i städerna från 584 till 265,
å landsbygden från 62 till 35.

Märkligt vore, att det kommunala veto, som genom 1855 års försäljningsförordning
införts i lagstiftningen, vad landsbygden angick, borttagit
samtliga på auktion tillförene utbjudna utskänkningsrättigheter i icke mindre
än 18 av rikets 24 län, i följd varav, under försäljningsåret 1891—92 av
sådana rättigheter allenast 28 vore kvarstående i Stockholms, Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Västernorrlands län. I det närmaste
lika kraftigt hade nämnda veto verkat på minskningen av utminuteringsrättigheterna,
enär även dessa rättigheter hade försvunnit från landsbygden
i 15 av rikets län. Under sistnämnda försäljningsår kvarstode
sådana rättigheter till ett antal av tillsammans 35 i Östergötlands, Kalmar,
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Västernorrlands län. 1 vartdera av Södermanlands, Skaraborgs,
Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län funnes blott
en ständig brännvinsförsäljningsrättighet å landsbygden, och alla dessa rättigheter
vore privilegierade, vadan de icke kunnat avlägsnas. Å Gävleborgs och
Jämtlands läns landsbygder funnes ingen sådan rättighet.

Enligt utskottets åsikt framginge det av den utländska lagstiftningen,
att det lokala optionssystemet icke vore mindre fullständigt tillämpat i vårt
land än uti övriga anförda länder. De kommunala myndigheterna hade
i Sverige med större framgång än uti de flesta andra länder inskränkt
brännvinsförsäljningen och uti de flesta landskommuner till och med infört
absolut förbud. Att stadskommunerna hos oss icke hade ansett sig
med framgång kunna genomföra ett dylikt förbud, kunde icke väcka för^
våning hos den, som sett, att så gott som överallt i andra länder, där försök
i städerna gjorts i den riktningen, dessa försök utfallit mindre gynnsamt
och måst övergivas. Fördelen att måhända något inskränka förbrukningens
totala belopp hade uppvägts av den demoralisation och de
andra olägenheter, som förbudets kringgående så gott som allestädes medfört.
Emellertid voro även stadskommunerna i vårt land i sin fulla rätt att
införa förbud för minuthandel med eller utskänkning av brännvin, om
blott stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och magistraten vore ense
om fördelen därav. Utskottet hade icke i de av motionärerna anförda utländska
förhållandena kunnat finna något exempel på, att den lokala optionen
varit uppdragen åt en vidsträcktare krets röstberättigade än den, som
utgjorts av de i allmänhet i kommunala angelägenheter röstberättigade, men
väl hade det visat sig på flere ställen fördelaktigt att lägga avgörandet i
händerna på ett mindre antal personer, som representerade ett större om -

råde, i ändamål att minska deras inflytande, vilkas intressen voro mer eller
mindre förbundna med spirituosaförsäljningen. 1 likhet med 1893 års
bevillningsutskott medgav utskottet visserligen, att önskvärt vore, att ett
större inflytande än nu vore fallet tillerkändes flertalets åsikt, men ansåg,
att den av motionärerna föreslagna anordningen skulle alltför mycket komma
att avvika från de i kommunala angelägenheter rådande rösträttsförhällandena.
Med brännvinsförsäljningen vore förbundna så stora intressen och sättet
för dess tillämpning vore av så genomgripande betydelse för kommunernas
lugna och livskraftiga utveckling, att något talande skäl näppeligen kunde
anföras, varför icke hithörande frågor borde avgöras på enahanda sätt och
av samma korporationer som kommunens övriga angelägenheter. Nykterhetsfrågan
hade såväl i vårt land som i andra länder visat sig äga förmåga
att sätta sinnena i sådan rörelse, att större betänksamhet och mogenhet
i uppfattningen erfordrades för deras lugna prövande än vid
avgörande av andra oftare förekommande kommunala frågor. Såväl licenssystemet
som särskilt en på den lokala optionen grundad ren förbudslagstiftning
innebure, enligt utskottets uppfattning, ett sådant ingripande i
den enskilda individens handlingsfrihet och levnadsförhållanden, att varje
fortskridande på dessa vägar borde ske endast i den mån som det allmänna
rättsmedvetandet uppbure och gillade de föreslagna åtgärderna. Ett
förhastat steg i nämnda riktning, även om det vore framkallat av aldrig sä
välmenande och entusiastiska strävanden, skulle lätt framkalla motsatsen av
den verkan, som åsyftades.

Första kammaren biföll utan debatt utskottets avstyrkande hemställan.

1 Andra kammaren uppstod en längre överläggning. De grunder för
lokalt veto, som föreslagits i herr Anderssons i Tenhult motion, erhöllo föga
anslutning, under det mänga talare yttrade sig till förmån för den av herrar
Eklund och Hedin väckta motionen.

Gent emot utskottets utlåtande gjordes bl. a. gällande, att motionärernas
hänvisning till utländska, särskilt amerikanska, lagar icke åsyftat att
angiva dem såsom mönster, som utan vidare skulle accepteras, utan endast
att framhålla, att den idé, som läge till grund för motionen, icke vore eu
uppfinning för vårt land, utan sedan länge blivit prövad i andra länder.
Det sammansatta system av lokal option och försäljningstillstånd, som i
Amerika sattes högst av den allmänna meningen, och vilken det hade
synts utskottet vara lämpligt att rekommendera för vårt land, vore ingenting
annat än vad motionärerna önskade, så att det bleve förbud, där
det kunde genomföras, och försäljningstillstånd, där man ej kunde åstadkomma
förbud. Man hade i England och även i viss män hos oss kunnat
frångå den uppfattningen, att alla kommunala frågor skola avgöras på ett
och samma sätt. Vissa ärenden hade ett mera direkt intresse för individen
än andra, och det vore därför önskvärt, om just i dylika åt individerna in -

111

rymdes ett större inflytande. Frågan om rusdrycksförsäljning vore en sådan,
som rörde individen mer än den rörde fyrktalet, och detta syntes utskottet
hava erkänt genom att framhålla önskvärdheten av flertalets större inflytande
i densamma.

En av motionärerna, herr Ffedin, gjorde gällande, att när utskottet pastode,
att man i Sverige skulle hava minst sagt lika god lokal självstyrelse
i fråga om brännvinshandeln som i något annat land, och uppgåve, att man
icke kunde finna något exempel på, att lokal option i andra länder varit
uppdragen åt andra eller flere röstberättigade än dem, som hos oss i allmänhet
hade att handlägga och avgöra kommunala frågor, hade utskottet
sökt att under en formell likhet dölja sakens stora olikhet. Ty man kunde
icke jämföra de amerikanska kommunalstämmorna, där den allmänna rösträtten
fäller utslaget, med de svenska kommunalstämmorna, där fyrktalsrösträtten
rådde, eller med stadsfullmäktige, som tillsattes efter bevillningsrösträtt.
Det vore en underlig självmotsägelse, som man å utskottets sida
gjorde sig skyldig till, när man å ena sidan prisade det nuvarande svenska
lokalvetosystemet nära nog som ett ideal och å andra sidan yttrade, att en
på den lokala optionen grundad ren förbudslagstiftning innebure ett sådant
ingripande i den enskilde individens handlingsfrihet och levnadsförhållanden,
att varje fortskridande på dessa vägar borde ske endast i den
mån, som det allmänna rättsmedvetandet uppbure och gillade de föreslagna
åtgärderna. Det ville således säga, att om ett förbud tillämpades i enlighet
med nu gällande lagstiftning av myndigheterna, då vore ett sådant förbud
bra och då vore det ingenting att invända mot detsamma från synpunkten
av individens berättigade krav. Men om detta förbud genomfördes på det
sätt, att alla myndiga män och kvinnor inom kommunen, vilka ej äro diskvalificerade,
genom omröstning uttalade sig för ett sådant rent förbud gentemot
kommunalmyndigheten, som hölle på brännvinsavgiften, då vore detta förbud
fördömligt. Utskottet menade, att ett fortskridande på dessa vägar
borde ske endast i den mån, som det allmänna rättsmedvetandet uppbure och
gillade dessa åtgärder Detta vore riktigt, men innebure ej någon invändning
mot motionärerna, vilkas förslag just avsåge att bereda det allmänna
rättsmedvetandet ett tillfälle, som det hittills saknat, att göra sin röst hörd
och sin vilja gällande. Det resultat, som komme till stånd genom det nuvarande
fyrktalsväldet, vore nämligen ingalunda det allmänna rättsmedvetandets
oförfalskade uttryck.

Å andra sidan gjorde sig oppositionen mot det lokala vetot starkt
gällande under debatten. Det framhölls sålunda, att den redan gällande
lokala optionen på den svenska landsbygden lett till det resultatet, att brännvinsförsäljning
vore upplåten allenast i ett par hundra kommuner, varav
över hälvten hade privilegierade rättigheter. Ett sådant resultat, att lokalt
förbud mot brännvinsförsäljning tillämpades i de ojämförligt flesta kommu -

112

1896 års
Riksdag.

nerna, kunde icke något annat land uppvisa. Vid sådant förhållande kunde
det icke bliva tal om att nu bifalla motionerna. Dessa ginge nämligen ut
på, att den redan befintliga lokala bestämmanderätten skulle tagas från de
kommunala myndigheterna och överflyttas till den allmänna rösträtten, samt
läggas i händerna på en myndighet, som skulle bestå av varje myndig man
och kvinna. De, som undertecknat den ena motionen, hade dock öppet
erkänt sin tvekan om den sistnämnda myndighetens företräde framför den
gamla genom att icke vilja giva denna nya kommunala myndighet rätt att
bevilja försäljningsrättigheter, utan de hade endast velat tillägga den rösträtt
för utövande av veto. De hade därmed själva visat, att de ansett
denna myndighet så omogen och oerfaren, att den icke kunde behandla
denna fråga positivt, utan att de endast hoppats, att under inflytande av
entusiastiska och väckande tal kunna få den att vid ett visst tillfälle rösta
emot en föreslagen utskänkningsrättighet. Någon positiv bestämmanderätt
hade de icke velat lägga i denna myndighets händer.

Gent emot det i motionen framställda kravet på lokal självstyrelse
gjordes vidare gällande, att nykterhetsvännerna i England nöjde sig med, att
rätten till att begära lokal option förbehölles de i kommunalt hänseende
röstberättigade och att det fordrades Vio av de röstberättigade för att omröstning
skulle medgivas. Då de svenska nykterhetsvännerna ville, att vetot
skulle bestämmas med enkel majoritet, fordrade de engelska i sådant hänseende
av de röstande.

Kammaren avslog herr Anderssons i Tenhult motion utan votering
och herr Eklunds m. fl. motion med 141 röster mot 74.

Vid 1896 års riksdag väcktes ånyo två motioner inom Andra kammaren
med förslag om införande av lokalt veto.

Den ena av dessa avgavs av herr E. J. Ekman med instämmanden
av 47 bland kammarens ledamöter. I densamma framhölls, att frågan om
minuthandel med eller utskänkning av brännvin framför allt vore en sedlighetsfråga,
som nära berörde individernas och familjernas liv. Det vore
därför på sin plats, att vid dess behandling en annan röstgrund än den
vanliga finge göra sig gällande, varigenom personlighetsprincipen mera
komme till sin rätt. Även i andra frågor av långt mindre betydelse hade
man börjat tillämpa en annan röstgrund än den vanliga. Sålunda tillämpades
per-capita-omröstning vid val av nämndemän, av godemän vid Iantmäteriförrättningar,
och av riksdagsmän till Andra kammaren, vid kallande
av fjärde provpredikant samt vid val av kyrkomötesombud. Motionärerna
hade icke något emot att i denna fråga giva per-capita-omröstningen en
ganska stor utsträckning, men då en större utsträckning i nämnda riktning
säkerligen icke för det dåvarande kunde påräkna Riksdagens bifall, inskränkte
motionärerna sitt yrkande därtill, att per-capita-omröstning skulle vid dylika

113

frågors avgörande äga rum endast bland de kommunalt röstberättigade. I
överensstämmelse härmed framställde motionärerna formulerade förslag till
ändrad lydelse av §§ 8, 9, 10 och 13 i förordningen den 24 maj 1895 angående
villkoren för försäljning av brännvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker.

I den andra motionen återupptog herr Oskar Eklund jämte 14 andra
av kammarens ledamöter sitt yrkande från 1894 års riksdag.

Motionärerna erinrade, att huvudspörsmålet vore, huruvida brännvinsförsäljningsfrågor
borde avgöras på annat sätt och efter andra grunder än
andra kommunala frågor. Jämväl Riksdagens utskott hade erkänt önskvärdheten
av att befolkningens stora flertal finge ett större inflytande på sådana
frågor, och detta kunde icke realiseras på annat sätt än att de avgjordes
i annan ordning än övriga kommunala angelägenheter. Fördelen härav vore,
att nykterhetsintresset då finge göra sig gällande direkt utan att behöva
söka bemäktiga sig ledningen vid de kommunala och politiska valen, där
man mera borde taga hänsyn till eu persons allmänna lämplighet än till
hans ståndpunkt i en speciell, om än så viktig fråga. Brännvinsförsäljningsfrågorna
berörde vida mera folkets breda lager än de förmögna och bildade.
Brännvinshandeln borde väl icke behandlas såsom ett medel att taga ut
skattebidrag av dessa breda lager utan fastmer såsom ett ont, som man
visserligen tills vidare icke kunde bliva alldeles kvitt, men som samhället
borde så mycket som möjligt begränsa och mot vilket det borde taga i
anspråk sina medlemmars moraliska kraft. Denna väcktes och sattes i
verksamhet i samma mån som utsikt öppnades att kunna göra något
för att bekämpa det onda. Allt detta talade för att giva flertalet av en
kommuns medlemmar makt att hindra beviljandet av brännvinsförsäljningsrättigheter
inom kommunen. Om annars statsmakterna ville betrakta brännvinshandeln
ur någon annan synpunkt än såsom ett medel att uttaga skattebidrag
av de minst bemedlade, syntes det vara en mycket befogad och
mycket rättvis fordran, att de samhällslager, som mest ledo av brännvinshandelns
följder, också fingo någon bestämmanderätt i fråga om en sådan
rörelses fortsättande. Dryckenskapen verkade upplösande och förstörande
på familjen och störtade otaliga familjer i elände. De som mest finge lida
av brännvinshandelns följder vore kvinnorna och barnen; de senare kunde
icke föra sin egen talan, men kvinnan måste känna det såsom sin plikt att
göra allt vad hon kunde för att skydda de sina för detta elände, och där
familjefadern hemfallit åt dryckenskapslasten, vilade uppgiften att skydda
familjens intressen uteslutande på kvinnan. Hos kvinnorna hade också
bruket av spritdrycker aldrig så vunnit insteg som hos männen. Därför
fordrade både rättvisa och klokhet, att även kvinnan finge en bestämmande
röst med, när det gällde att sätta eu gräns för de ödeläggelse^ som spritdryckerna
förorsakade.

114

1902 års
Riksdag.

Bevillningsutskottet hemställde om avslag å motionerna under åberopande
av huvudsakligen samma skäl, som utskottet vid 1893 och 1894 års
riksdagar anfört.

Vid betänkandet voro fogade flera reservationer, i vilka yrkades bifall
till den av herr Eklund m. fl. avgivna motionen.

Första kammaren biföll utan debatt utskottets avstyrkande hemställan.

I Andra kammaren uppstod vid utlåtandets behandling en längre diskussion,
varunder några nya synpunkter på frågan icke framkommo utöver
dem, som redan under dess tidigare behandling blivit framförda. Av överläggningen
framgick emellertid, att den av herr Ekman m. fl. avgivna motionen
var ett kompromissförslag, tillkommet i syfte att få en del motståndare
över på sin sida. Redan under utskottsbehandlingen hade emellertid
några ledamöter funnit, att denna väg icke förde närmare till målet än den
av hr Eklund föreslagna, varför de också under debatten frånföllo yrkandet
om bifall till hr Ekmans motion.

Av herr Bruhn framställdes under diskussionen ett medlingsförsjag,
som innebar införande av lokalt veto med initiativ av en tjugondedel av
de kommunalt röstberättigade och med rösträtt allenast för de kommunalt
röstberättigade, varvid percapita-principen skulle tillämpas. Ifrågavarande
förslag vann icke häller någon större anslutning; med 131 röster mot 61
avslog kammaren hr Ekmans motion och med 121 röster mot 58 hr Eklunds.

Vid 1902 års riksdag hemställde herrar E. G. Åkerlind och C. P.
Jansson i Edsbäcken i en inom Andra kammaren väckt motion, att Riksdagen
ville i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring i gällande
förordning om försäljning av brännvin i enlighet med grunderna i den av
hr Eklund vid 1894 års riksdag avgivna motionen om införande av lokal
självstyrelse i fråga om brännvinsförsäljning.

1 sitt över motionen avgivna utlåtande gav bevillningsutskottet en
framställning av de i Norge rådande förhållandena och fann sig därav kunna
sluta, att man i åtskilliga norska städer, där på grund av allmän omröstning
brännvinsförsäljningen avskaffats, hade funnit sig föranlåten att redan
vid första tillfälle till ny omröstning åter medgiva dylik försäljning. Då
det dessutom hade visat sig, att den i Norge gällande lagstiftningen icke
lett till någon stadigvarande minskning i spritförbrukningen, kunde man
säga, att ifrågavarande lagstiftning icke utgjorde något föredöme, som manade
till efterföljd. Utskottet hemställde därför om avslag å den framställda motionen.

Kamrarna biföllo utskottets hemställan, Andra kammaren efter ett
kortare yttrande av den ene motionären.

115

Först vid 1907 års riksdag återupptogs frågan om införande av
lokalt veto. Det begränsades emellertid nu icke enbart till handeln med
brännvin, utan föreslogs att omfatta jämväl handeln med vin och Öl.
I Andra kammaren yrkade sålunda herr G. Thavenius, att Riksdagen
måtte för sin del besluta sådana förändringar i förordningarna angående
försäljning av brännvin samt angående försäljning av vin och Öl, att Konungens
befallningshavande icke skulle äga rätt att, mot vederbörande kommuns
beslut, för längre eller kortare tid meddela rätt till utskänkning eller
försäljning till avhämtning av nämnda drycker, Konungens befallningshavande
dock obetaget, att, då sådana omständigheter ansågos föreligga,
neka dylika rättigheter på viss ort. I sammanhang härmed föreslog motionären,
att kommunernas beslut i dylika frågor skulle fattas genom allmän
omröstning, i stad inför magistraten och på landet inför kommunalstämmans
ordförande, vid vilken omröstning varje välfrejdad, myndig och inom kommunen
mantalsskriven man eller kvinna skulle äga en röst, samt att det
skulle erfordras en majoritet av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna
för att beslut om veto skulle anses vara åstadkommet. Dylikt beslut skulle
icke kunna ändras förrän efter 5 år.

Därjämte upptogo herrar Ernst Beckman, Johan Ericsson i Vallsta och
Jakob Pettersson i Södertälje med instämmanden av 63 av kammarens ledamöter
(Riksdagens nykterhetsgrupp) det förslag, som framställts av herr
Eklund m. fl. vid tidigare riksdagar, dock med den utvidgning att vetot
skulle avse jämväl handeln med vin och Öl, såvida denna handel berodde
av särskilt meddelat tillstånd. Till stöd för sina förslag anförde
motionärerna, att den uppfattningen allt allmännare syntes göra sig gällande,
att det s. k. kommunala vetot i fråga om rusdrycksförsäljningen borde
göras mera effektivt. Särskilt för landsbygden vore nämligen ölet fullt
ut lika mycket som brännvinet en källa till dryckenskap och alkoholism
i alla dess yttringar. För vinnande av målet »effektivt kommunalt veto»
fordrades närmast, att försäljning av rusdrycker icke, mot kommunalrepresentationens
uttalande, genom högre myndighets ingripande tillätes i större
utsträckning, än som kommunen ansåge önskvärt. Åtskilliga förändringar
i syfte att ur nu bestående lag avlägsna vissa av de bestämmelser, som
i detta avseende åt Konungens befallningshavande tillerkänt förmynderskap
över kommunerna, vore därför behövliga. Det krävdes emellertid
långt mera ingripande åtgärder än de nu nämnda, för att kommunen
skulle kunna ställa ett effektivt veto mot rusdrycksförsäljning, framför
allt om man med kommunens vilja förstode den uppfattning, som gjorde
sig gällande hos flertalet av dess myndiga medborgare. Uppfattningen
både inom och utom Riksdagen hade på den senaste tiden i vissa avseenden
undergått en så väsentlig förändring, att rätta ögonblicket vore
inne att ånyo frambära förslaget om kommunal vetorätt mot försäljning

1907 års
Riksdag.

116

av rusdrycker. Denna rätt borde vara grundad på allmän omröstning
med lika rösträtt för myndiga män och kvinnor. Tanken på den allmänna
rösträttens tillämpning på ett speciellt, noga begränsat område av
det kommunala livet förefölle numer knappast lika främmande för våra förhållanden
som fallet varit för blott några år sedan. Vidare hade samtidigt
med kraven på en såväl politisk som kommunal rösträttsreform det berättigade
i kvinnans inflytande på det offentliga livet vunnit allt större erkännande.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet, till vars behandling motionerna
hänvisades, upptog till en början frågan om verkningarna av de i
främmande länder tillämpade lokala förbuden. Utskottet erinrade om det
utlåtande, som avgivits i februari 1898 av den departemental kommittén
angående revision av Öl-, vin- och brännvinslagstiftningen i Norge, och den
uppfattning, som i nämnda utlåtande kommit till synes. Den norska lagen
av 1894 hade befordrat superiet, befrämjat lönkrögeri och olaga försäljning,
lönbränning samt utbredning av andra skadliga drycker, ävensom
tillfogat inhemsk handel och näring onödig skada med motsvarande fördel
för utlänningarna m. m. Kommittén hade därför förordat folkomröstningens
avskaffande. Efter de första omröstningarna i anledning av 1894 års lag
hade för övrigt icke i någon norsk stad brännvinsförsäljningen nedvoterats.
Utskottet erinrade jämväl om de undersökningar rörande motsvarande förhållanden
i Nordamerika, vilka under senaste tiden hade företagits av från
Finland särskilt utsända delegerade. Bedömda efter hittills i vårt land upprätthållna
anspråk på effektivitet i rusdryckslagstiftningens tillämpning syntes
förhållandena i de Nordamerikanska stater, där lokal option eller förbudslagstiftning
i annan form vore gällande, ingalunda vara tillfredsställande.
Såväl på grund härav som även med hänsyn till rusdryckslagstiftningens
ställning i Nordamerika såsom en politisk partifråga ansåg utskottet, att
detta lands lagstiftning icke lämpligen borde uppställas såsom ett föredöme
uti ifrågavarande avseende. Samtliga för utskottet tillgängliga upplysningar
hade givit vid handen, att ingenstädes, där genom allmän folkomröstning
förbud mot försäljning av rusdrycker införts, förbudet medfört åsyftad
verkan. 1 stället för kontrollerad och till lagöverträdelser icke lockande
rusdrycksförsäljning, hade uppstått en okontrollerad dylik försäljning, och
om de allmänna moraliska vådorna av en sådan lagstridig handel kunde
meningarna icke vara delade. I en sådan riktning hade också Riksdagen
vid ett föregående tillfälle uttalat sig, då Riksdagen år 1897 skrivit till Kungl.
Maj:t med hemställan om upphävande av det dä gällande förbudet mot införsel
av brännvin till lappmarkerna.

Förslag till vittgående reformer med avseende på den kommunala rösträtten
i dess helhet förelåge till Riksdagens prövning. Den av motionärerna
ifrågasatta anordningen med allmän rösträtt för ett speciellt område av det

117

kommunala livet vore desto mindre av behovet påkallad som, därest den
ifrågasatta reformen av hela den kommunala rösträtten bleve genomförd,
flertalets åsikt skulle på behörigt sätt kunna göra sig gällande jämväl beträffande
rusdryckshandeln. 1 sådant hänseende erinrade utskottet, att därest
den av Kungl. Maj:t föreslagna röstskalan för utövande av kommunal
rösträtt hade tillämpats vid de av motionärerna anförda exemplen på fyrksegrar
för utskänkning, resultatet i samtliga de anförda fallen med säkerhet
kunde antagas hava blivit i enlighet med flertalet röstandes åsikt.

Utskottet fäste slutligen uppmärksamheten därpå, att den ifrågasätta
folkomröstningen ingalunda innebure absolut visshet för ernående i alla fall
av beslut i sådan riktning, som motionerna uppenbarligen åsyftade. Det
kunde nämligen ganska väl tänkas, att i följd av verksam agitation bland
de många röstberättigade flertalet uttalade sig för en försäljningsrätt, som
icke skulle ha blivit beviljad, därest frågan fått behandlas i lagstadgad ordning.
Utskottet hemställde därför om avslag å samtliga de i ärendet väckta
motionerna.

Vid betänkandet var fogad en reservation av 5 av utskottets ledamöter,
vari yrkades, att Riksdagen i anledning av de väckta motionerna matte
hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen av förslag till
bestämmelser i syfte att avgörandet inom kommun av väckt fråga om tillstånd
till detaljhandel med brännvin samt till försäljning av vin och Öl matte
äga rum medels allmän och lika rösträtt, huvudsakligen överensstämmande
med motionärernas förslag. Som stöd härför anförde reservanterna, att
detta av nykterhetsvännerna i landet sedan länge framställda krav vore
grundat på den erfarenheten, att det redan förefintliga vetot ofta vore svart
att genomföra, även när saken otvivelaktigt understöddes av flertalet kommunmedlemmar,
därför att de medlemmar, som i följd av sina höga röstetal
dikterade utgången, i allmänhet stode mera främmande för nykterhetsrörelsen
än menige man, ja, mången gång visat sig rent av fientliga mot densamma.
Ett ytterligare vittnesbörd härom vore också, att den fyrkvalda
Första kammaren vid tidigare behandling av enahanda framställningar som
de ifrågavarande, merendels icke ägnat frågan ens någon diskussion. Reservanterna
medgåvo, att en lagstiftning på ifrågavarande område likaväl som
mången annan lagstiftning kunde giva anledning till försök att kringgå densamma,
och att under vissa förhållanden dylika försök kunde antaga den
omfattning och framträda på sådant sätt, att de gåve upphov till verkliga
missförhållanden. Men detta borde här lika litet som i fråga om annan lagstiftning
i och för sig utgöra ett oavvisligt hinder att söka på bästa sätt
genomföra en ordning, som vore principiellt riktig och syftade till befrämjandet
av ett stort samhällsgagn. Vad anginge de erfarenheter, utskottet
trott sig hava inhämtat från utlandet, så vore dessa icke av den beskaffenhet,
att därpå med fog kunde byggas normer för svenska förhållanden. Det

118

vore omöjligt att på avstånd kunna bedöma omfattningen av och orsakerna
till de påstådda missförhållandena, och de av utskottet uppletade omdömen,
varpå utskottet åberopade sig, vore måhända fällda av personer, som genom
förutfattade meningar ofrivilligt letts att överdriva saken, utan att utskottet
blivit i tillfälle att höra även andra sidans meningar. Hur därmed än förhölle
sig, så syntes man dock vid denna saks bedömande väl främst böra
lita till våra egna erfarenheter. I en mängd av våra landskommuner hade
man dock lyckats genomföra lokalt veto mot försäljning av såväl brännvin
som vin och Öl, och det hade icke försports, att detta lett till olägenheter,
som gjorde beslutets upphävande önskligt, utan tvärtom sades åtgärderna
i de allra flesta fall hava medfört uteslutande goda verkningar. Det vore
påtagligt, att en utvidgad möjlighet för andra landskommuner att där införa
enahanda ordning borde i regel kunna antagas få samma goda verkan.
Beträffande städerna förelåge visserligen icke någon erfarenhet om ett lokalt
vetos verkningar, och i åtskilliga bland dem skulle av naturliga skäl lättare
uppstå försök att kringgå förbudet. Men mycket berodde på den stränghet,
varmed lagen tillämpades. De av utskottet åberopade utsagorna om utländska
förhållanden innefattade även vittnesbörd om att vederbörande myndigheter
på ort och ställe hade synts på ett för svenska förhållanden okänt
sätt öppet överse med de mest flagranta överträdelser av ett genomfört
lokalt veto. Ett dylikt uppträdande av lagens väktare skulle säkerligen icke
anses förenligt med svensk åskådning, och därtill komme, att hos oss nykterhetsrörelsen
växt sig så stark och målmedveten, att lagens handhavare
helt visst skulle hos nykterhetsorganisationerna erhålla verksamt bistånd i
förbudets övervakande. För övrigt ankomme det på medlemmarna i varje
stadskommun att själva bedöma lämpligheten av vetots begagnande, och
visade det sig vid tillämpningen väsentliga olägenheter, finge väl detta föranleda
kommunen till särskilda åtgärder och i olyckligaste fall beslutets upphävande.
Ingalunda finge dock eu dylik eventualitet tjäna till förevändning
att motsätta sig ett försök med en lagstiftning av ifrågavarande beskaffenhet.
Reservanterna ansågo, att den av utskottet uttalade farhågan, att en
försäljningsrättighet skulle kunna komma till stånd genom kommunal folkomröstning,
men att den icke skulle hava blivit beviljad, därest frågan fått
behandlas i iagstadgad ordning, icke syntes vara grundad på erfarenhetens
vittnesbörd; skulle så i något fall ske, vore det ju icke annat än tillbörligt,
att flertalets vilja bleve gällande.

Första kammaren biföll utan debatt och votering utskottets hemställan.
Andra kammaren anslöt sig åter, efter ett anförande av herr Beckman, med
113 röster mot 69 till reservationen.

1908 års Vid 1908 års riksdag återupptog herr Karl Staaff jämte 14 av Andra

Riksdag, hammarens ledamöter (Liberala samlingspartiets förtroenderåd) i två särskilda

119

motioner samma förslag som hr Beckman m. fl. framställt vid 1907 års riksdag,
dock med den förändring, att det för införande av förbud mot detaljhandel
med brännvin, vin och Öl skulle erfordras - majoritet, samt i kommuner,
där detaljhandel med rusdrycker förut icke funnits, majoritet för
beslut om upphävande av dylikt förbud.

Jämväl herr Ernst Beckman jämte fyra av kammarens ledamöter (Riksdagens
nykterhetsgrupps styrelse) upptogo i tva andra motioner det av
hr Beckman vid 1907 års riksdag framställda förslaget, dock med samma
förändring i fråga om kravet på kvalificerad majoritet som i hr Staaffs m. fl.
motioner.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande anförde sammansatta bevilinings-
och lagutskottet bland annat följande: Den årliga förbrukningen

av spirituösa drycker inom landet hade nedgått, och jämväl konsumtionen
av skattepliktiga maltdrycker hade visat eu mindre nedgång. Antalet begagnade
ständiga försäljningsrättigheter hade också minskats. Det kunde därför
svårligen bestridas, att redan gällande lagstadganden vore tillfyllest för
åvägabringandet av ett kommunalt rusdrycksförbud, därest ett sådant förbud
uppbures av eu mera allmän folkmening. Härom vittnade därjämte den
omständigheten, att försäljningsrättigheter, tillkomna under medverkan av de
kommunala myndigheterna, i stora delar av landet icke förekomme pa landsbygden.
Enligt officiella uppgifter för 1905—1906 funnes ingen enda ständig
brännvinsförsäljningsrättighet å landsbygden i fyra län. I 7 län funnes
blott en dylik rättighet och 5 av dessa voro privilegierade. 1 ytterligare 3
län funnes på landsbygden endast privilegierade rättigheter, i 12 län funnes
sålunda å landsbygden icke någon enda ständig försäljningsrättighet, till
vars upprättande vederbörande kommunala myndigheter medverkat. Det vore
under sådana förhållanden icke befogat att, såsom i motionerna skett, tala
om storfyrkarnas övermäktiga inflytande till rusdryckshanteringens förman.
Fast mer ansåg utskottet det vara ådagalagt, att därest inom en kommun
ett allmänt krav på lokalt rusdrycksförbud förefunnes, detta redan med gällande
kommunala rösträttsbestämmelser kunde förverkligas. Utskottet erinrade
vidare om den av 1907 års riksdag antagna kommunala rösträttsreformen,
vilken med all säkerhet skulle komma att i avsevärd mån överflytta
bestämmanderätten i kommunala angelägenheter på de mindre fyrktalens
innehavare. Den av motionärerna ifrågasatta anordningen vore så mycket
mindre påkallad av något verkligt behov, som efter allt att döma rösträttsreformen
inom jämförelsevis kort tid kunde antagas vinna tillämpning. Till
nedgången i konsumtionen av alkoholhaltiga drycker hade nykterhetsrörelsen
ostridigt medverkat, liksom ock lämpliga lagbestämmelser främjat detta
goda förhållande. Men huvudsakligen vore det säkerligen allmänbildningens
väsentliga höjande och det alltjämt fortskridande folkupplysningsarbetet, som
mest hade medverkat därtill. Utskottet höll ock bestämt före, att ett försök

120

W09 års
Riksdag.

att genom skärpta lagbestämmelser, vilka icke uppbures av en mera allmän
folkmening, söka åstadkomma avhållsamhet, lätt kunde medföra, att det
resultat, som i nu berörda avseende vunnits, äventyrades. Så länge den
ojämförligt största delen av folket icke såge något brottsligt i ett måttligt
njutande av alkoholhaltiga drycker skulle alltför stränga restriktiva lagbestämmelser
uppfattas som ett obehörigt intrång i den personliga friheten.
Dylika restriktioner skulle då icke medföra åsyftat gagn men väl allvarliga
olägenheter. De bestämmelser, vilka genom 1905 års förordning infördes
i nykterhetens intresse och som trätt i tillämpning så sent som i slutet av
år 1907, ansågos då vara tillfyllest; och det vore efter utskottets mening
skäl att avvakta resultatet därav, innan ytterligare bestämmelser i samma
riktning infördes. Ett fortsatt upplysningsarbete med syfte att uppfostra
folket till nykterhet vore den väg, som bäst ledde till ett varaktigt resultat.
Utskottet hemställde på nu angivna grunder om avslag å de i ämnet
väckta motionerna.

I en till betänkandet fogad reservation yrkade 6 av utskottets ledamöter
bifall till de i ärendet väckta motionerna. Efter en kortare överläggning
biföll Första kammaren utskottets hemställan, under det att Andra kammaren
biföll reservationen.

Vid 1909 ars riksdag väcktes ånyo i Andra kammaren förslag om
införande av allmän folkomröstning i fråga om rusdrycksförsäljning av
herr Staaff med instämmanden av 17 kammarens ledamöter och av herr
Beckman med instämmanden av 7 kammarens ledamöter.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet hänvisade till vad 1908 års
utskott yttrat i ämnet och framhöll ytterligare, att enligt den senast publicerade
officiella statistiken antalet ständiga försäljningsrättigheter fortfore att
nedgå. Utskottet erinrade därjämte, att Riksdagen i samband med antagandet
av förändrade bestämmelser för utövandet av den politiska rösträtten
definitivt godkänt den redan år 1907 framlagda vittgående kommunala
rösträttsreformen. Skulle emellertid även efter denna reforms genomförande
kravet på en förändrad ordning för avgörande av förevarande frågor kvarstå,
så borde ett avgörande träffas först sedan en allsidig och verkligt vägledande
utredning förebragts såväl om verkningarna i nykterhetens intresse av de
bestämmelser, vilka i förevarande avseende föreslagits, som ock rörande
de följder i ekonomiskt avseende, som ett mycket hastigt utsträckande
av det lokala rusdrycksförbudet till ett större antal kommuner komme att
medföra. Att fråntaga de kommunala myndigheter, vilka bära ansvaret
för den ekonomiska förvaltningen, beslutanderätten i ovan berörda frågor
måste under nuvarande förhållanden vara i ekonomiskt avseende mycket
betänkligt, och det syntes utskottet tvivelaktigt, huruvida en sådan ordning
skulle vara av bestående gagn för nykterhetssaken. Den allmänna folk -

121

omröstningen vore ett mycket oberäkneligt maktmedel och kunde ofta utfalla
till förmån för den mening, från vars sida den häftigaste agitationen hade
förts. Den sakliga och insiktsfulla prövning, som alltid borde föregå en
frågas avgörande, komme sålunda i regel att saknas, i synnerhet som den
känsla av ansvar, varunder de kommunala myndigheterna handlade, icke så
starkt förnummes hos de i en dylik folkomröstning deltagande. Utskottet
hemställde om avslag å de i ärendet väckta motionerna.

Vid betänkandet var fogad en reservation av sex av utskottets ledamöter,
vilka yrkade bifall till en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas
syfte. Till stöd härför anförde reservanterna, att nedgången i antalet ständiga
försäljningsrättigheter till huvudsaklig del tillkommit genom Riksdagens
beslut rörande upphörande av gästgiveriernas brännvinsförsäljningsrätt. De
av utskottet anförda siffrorna avsåge vidare endast antal brännvinsförsäljningsrättigheter,
icke rättigheter till försäljning av vin och Öl. Huruvida
även antalet sistnämnda rättigheter vore statt i nedgående, vore icke bekant.
I alla händelser kunde den omständigheten, att antalet av vissa slags titskänkningsrättigheter
undergått minskning, icke förringa önskvärdheten av
att varje kommun finge tillfälle att genom allmän omröstning ytterligare påskynda
ifrågavarande minskning. Gentemot det skäl för avslag, som utskottet
funnit i saknaden av en allsidig och verkligt vägledande utredning
om de sannolika verkningarna av lokala rusdrycksförbud, anmärkte reservanterna,
att förslag om anställande av eu dylik omfattande utredning under
de senaste åren upprepade gånger förelagts Riksdagen men dittills alltid
fallit på Första kammarens motstånd. Det vore för övrigt uppenbart, att
varje kommun som skulle få att behandla förslag om förbud mot all försäljning
av starka drycker inom dess område, skulle finna sig föranlåten att
underkasta förslaget en grundlig och omfattande utredning, innan den fattade
sitt beslut. Den av utskottet uttalade farhågan, att den allmänna folkomröstningen
skulle visa sig vara ett mycket opålitligt maktmedel, skulle väl
emellanåt komma att besannas; detta vore emellertid icke annat än vad som
kunde inträffa redan med nu gällande rösträttsbestämmelser. Reservanterna
framhöllo till slut, att kravet på en lokalvetolagstiftning verkligen uppbures
av en synnerligen stark och utbredd folkmening. Till stöd härför åberopades
dels den i utskottets betänkande intagna historiken angående frågans
föregående riksdagsbehandling och dels den stora tillslutning, som Sveriges
nykterhetssällskaps representantförsamling hade erhållit på sin till rikets
kommuner riktade framställning om instämmande i Andra kammarens beslut
i ämnet år 1908.

Första kammaren biföll utan debatt utskottets hemställan, under det
att Andra kammaren avslog utskottets hemställan och biföll reservationen
med 145 röster mot 58.

122

1910 års Genom fyra särskilda inom Andra kammaren väckta motioner, nämli Riksdctg.

geil rörande införande av lokalt veto i fråga om brännvinsförsäljning
och tvä i fråga om vin- och ölförsäljning, bragtes frågan om införande av
lokalt veto med lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med rusdrycker
inför 1910 års riksdags prövning. Motionerna avgåvos dels av
herr Staaff jämte 19 andra av kammarens ledamöter, dels av herr Beckman
m. fl. och voro i det närmaste likalydande med de vid föregående riksdagar
av herr Staaff resp. herr Beckman m. fl. i ämnet väckta motionerna. Det
lokala vetot behandlades vid denna riksdag icke i ett sammanhang, utan
hänvisades motionerna angående lokalt veto i fråga om brännvin till bevillningsutskottet
och i fråga om vin och Öl till lagutskottet. I sitt över
motionerna om införande av lokalt veto i fråga om brännvinsförsäljning
avgivna utlåtande anförde bevillningsutskottet bland annat, att det med hänsyn
till den nyligen antagna kommunala rösträttsreformen vore lämpligt att
åtminstone avvakta någon tids erfarenhet av denna, innan man vidtoge åtgärder,
vilkas följder icke till fullo kunde överskådas och mot vilka betänkligheter
av principiell art kunde resas. För övrigt kunde även andra utvägar
tänkas för främjande av ett kraftigt nykterhetsarbete. Utskottet syftade
därmed i främsta rummet på ett fortsatt målmedvetet folkupplysningsarbete
i nykterhetens tjänst, ett arbete som redan i åtskilliga avseenden burit goda
frukter. Vad därefter anginge den viktiga ekonomiska sidan av saken, erinrade
utskottet om Riksdagens tidigare uttalande rörande behövligheten av en allsidig
utredning av de ekonomiska förhållandena såsom en nödvändig förutsättning
för mera ingående åtgärder på nykterhetslagstiftningens område.
Utskottet framhöll vidare, att såväl inom Första som Andra kammaren hade
väckts motioner, avseende en fullständig och uttömmande utredning av nykterhetsfrågan
i hela dess vidd eller efter ordalydelsen »utredning rörande de
lämpligaste medlen att motarbeta alkoholmissbruket i Sverige». Med den stora
betydelse nykterhetsfrågan numer hade kommit att intaga och då till följd
därav städse eu mångfald olikartade förslag till lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande
område framkommo, borde man utgå därifrån, att hithörande spörsmål
i hela deras vidd och i ett sammanhang bleve föremål för utredning.
Flärvid borde allt vad till saken hörde vinna beaktande och följaktligen
saväl nu föreliggande som andra tidigare framställda förslag komma under
omprövning. Bevillningsutskottet hemställde på dessa skäl om avslag å
de sålunda väckta motionerna.

1 eu till betänkandet fogad reservation hemställde sju av utskottets
ledamöter om en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte. Reservanterna
framhöllo bland annat, att det av utskottet förordade fortsatta målmedvetna
folkupplysningsarbetet i nykterhetens tjänst, hur nödvändigt och nyttigt det
än vore, omöjligen kunde anses göra en lagstiftning av här ifrågavarande
slag obehövlig, i fråga om utskottets hänvisning av de framställda förslå -

123

gen till en framtida fullständig och uttömmande utredning av nykterhetsfrågan
i hela dess vidd framhöllo reservanterna, att frågan om lokala vetot
under inga förhållanden borde sammanslås med eu sådan större utredning.
Då en allsidig utredning av alkoholspörsmålet otvivelaktigt torde komma att
kräva lång tid, skulle en sådan åtgärd fördröja avgörandet av denna fråga,
för vars snara lösning folkmeningen mycket kraftigt och enigt uttalat sig,
och åberopade reservanterna till stöd härför dels frågans föregående riksdagsbehandling,
dels de instämmanden i Andra kammarens beslut om lokalt
veto, som 1908 gjorts av ett stort antal kommunalstämmor. Den allmänna
tillfredsställelse, varmed det under år 1909 vid den stora arbetskonflikten
rådande tillfälliga rusdrycksförbudet hade mottagits, utgjorde ett ytterligare
vittnesbörd om denna folkmenings utbredning och styrka.

Vid frågans behandling uppstod i Första kammaren en kortare överläggning,
varunder herrS. Wieselgren framhöll, att frågan borde bedömas med
öppet öga för den förutsättning, att det vore en gammal rätt i vårt land,
som saken gällde. Det vore icke fråga om införande av lokalt veto utan
blott om att ändra sättet för besluts fattande i denna fråga. Denna reform
vore icke lätt att genomföra, men om en skrivelse beslötes, skulle Kungl.
Maj:t vid sin utredning av önskemålet nödvändigtvis också taga i betraktande
de ovissa punkter, som för frågans klarerande måste belysas. Det
vore en mycket kinkig sak att nöja sig med att giva rätt åt en kommun
att besluta lokalt veto på grund av allmän folkomröstning, under det att
nästa kommun alldeles gräns i gräns med den hade en befolkning, som
icke hyllade samma princip. Det vore då naturligtvis en ganska oviss vinst
man erhölle, därest grannkommunen lade krogen på sin sida om gränsen.
Ovillkorligen vore bestämmelser av nöden, vilka gjorde den ena kommunens
beslut i någon mån förbindande för förhållandena i grannkommunen och
häri läge en stor svårighet.

Från den motsatta sidan gjordes emellertid gällande, att av alla de
nykterhetskrav, som hade framställts, vore kravet på lokalt veto på den
allmänna och direkta rösträttens grund det, som innebure de största svårigheterna.
Staten, som i gällande lagstiftning medgåve utövandet av en viss
hantering, skulle överlämna åt den ovissa folkmeningen i de särskilda kommunerna
att avgöra om den lagliga hanteringens öde. Genom en dylik
allmän folkomröstning ställde man ju på det oberäkneligas, på den plötsliga
omkastningens grund den ekonomiska planläggningen hos de särskilda
samhällena och de stora statsinstitutionerna. Man beredde lika plötsligt
undergång åt mängen under statens hägn tillkommen industriell anläggning,
åtminstone sådana, vars huvudsakliga avsättning skedde inom det samhälle,
där anläggningen vore belägen, man beredde i ett nu ruin åt många medborgare,
som kanske just hämtat sin huvudsakliga utkomst från denna under
hägn av statens lagar tillkomna industri.

124

1911 års
Riksdag.

Med 107 röster mot 7 biföll kammaren utskottets förslag.

Andra kammaren biföll efter en kortare debatt utan votering reservationen.

Då frågan om införande av lokalt veto beträffande brännvin sålunda
förfallit, avslogos jämväl motionerna om lokalt veto beträffande vin och Öl.

Vid 1911 års riksdag bragtes ånyo frågan om införande av lokalt veto
med lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin, vin och
Öl inför Riksdagen genom motioner dels av herr Beckman m. fl. i Första
kammaren, dels av herr Staaff m. fl. i Andra kammaren och dels av herr
von Schéele m. fl. i Andra kammaren. Yrkandena i samtliga motioner
voro desamma som allt sedan år 1908 årligen bragts under Riksdagens
prövning.

Bevillningsutskottet, till vilket lokal-veto-motionerna i fråga om försäljning
av brännvin hänvisades, åberopade de skäl, som av vederbörande
utskott tidigare anförts mot bifall till förut gjorda framställningar i ämnet,
samt erinrade, att Kung!. Maj:t under juli månad 1910 uppdragit åt särskild
person att verkställa viss förberedande utredning i fråga om alkoholmissbrukets
motarbetande, vilken utredning ännu icke blivit slutförd. På dessa
grunder hemställde utskottet om avslag å de väckta motionerna.

Vid utskottets betänkande voro fogade flera reservationer; i två av dessa,
den ena avgiven av 7 av utskottets ledamöter, föreslogs en skrivelse till
Kungl. Maj:t i motionernas syfte. I en tredje reservation, avgiven av herr
Jeansson, framhölls, att de viktigaste farhågor, som uttalats mot införande
av lokalt veto med rösträtt per capita, hade varit, att det skulle medföra för
hastiga omkastningar. Med de garantier mot sådana omkastningar, som i
motionerna stipulerades, och då dessa ytterligare skulle kunna stärkas genom
att icke röstande personer räknades såsom havande röstat emot, så
att -j., av ett samhälles män och kvinnor måste ha avgivit sina röster, för
att ett förbud skulle kunna genomföras, skulle förslagets största olägenheter
vara undanröjda.

1 Första kammaren uppstod vid behandlingen av frågan en längre debatt.
Därunder gjordes bland annat gällande, att den föreslagna anordningen
ställde ett stort antal kommuner inför utsikten att vart tredje år uppröras av
en våldsam agitation för och emot försäljningsförbud. Förbudets såväl anhängare
som motståndare skulle säkerligen uppbjuda sina yttersta krafter
för att söka vinna framgång åt sin sak. Dessa strider skulle vidare icke
kunna undgå att sträcka sina verkningar även in på det kommunala området
i övrigt och in på det politiska livet och där orsaka en upphetsning,
som ytterligare skärpte partimotsatserna. Fördelarna av detta veto vore icke
så överväldigande, att de lagstiftande myndigheterna borde låta sina betänkligheter
fara och acceptera detsamma. Med den begränsning av den

125

kommunala rösträtten, som nu vore gällande, och då varje gift kvinna lätt
kunde erhålla denna kommunala rösträtt, skulle man lika lätt kunna na fram
till målet på det kommunala vetots väg som på det lokala vetots. I det förra
fallet fordrades blott enkel majoritet inom kommunen, medan i det senare
fallet fordrades ‘-/n majoritet. I förra fallet hade man också den stora fördelen,
att det vore de mera bofasta inom kommunen, som skulle få besluta,
då det däremot i senare fallet mycket lätt kunde hända, att majoriteten utgjordes
av en lösare del av befolkningen, som, då beslutet skulle tillämpas,
redan vore borta från kommunen. Vidare åberopades emot det lokala vetot
förhållandena i Säter, där brännvinsförsäljningen avskaffats. Inkomsten av
brännvinshandeln i Hedemora hade betydligt stigit och det hade förklarats,
att någon synnerlig minskning i spritkonsumtionen i Säter icke hade inträffat.
Möjligen hade tillfälliga anledningar härtill förelegat, men det vore
ingen genomgripande kraft i det lokala vetot, så länge det fanns möjlighet
att få spirituösa på annat håll. Samma erfarenheter åberopades jämväl från
Malmöhus län; där funnes spritförsäljning endast i ett 20-tal av länets ungefär
250 landskommuner. 1 många s. k. spritfria kommuner vore dock eländet
i hög grad framträdande, beroende därpå att sprit hämtades frän mer eller
mindre avlägsna orter och förtärdes i övermått, då det åtkommes. Konsten
att finna utvägar för att komma åt spritdrycker vore ofantlig, och det vore
minuthandelsställena, som på landsbygden kommit mest ofärd åstad, varemot
förtäringen på utskänkningsställena enligt sakens natur ägde en viss
begränsning.

Från anhängare till det lokala vetot gjordes å andra sidan gällande, att
frågan icke blott hade den viktiga ekonomiska sidan, att en hel del samhällen
i ganska stor utsträckning grundade sin ekonomi på rusdrycksmedlen,
utan även den, att upphörandet av rusdrycksförsäljningen inom kommunen
innebure ett förbättrande av kommunens ekonomi. Rusdryckshanteringen
vore kommunalekonomiskt sett icke någon värdeskapande hantering
utan endast eu uppsamlingsmetod för utkrävande av förut befintliga värden.
Den vore dessutom den orättvisaste av uppsamlingsmetoder, ty den toge
det mesta av de svagaste, ja, den toge av dem, som icke kunde säga nej,
ofta allt.

Under debatten yrkades jämväl bifall till den av herr Jeansson avgivna
reservationen. Ärendets avgörande påkallade dubbla voteringar, varvid i
första voteringen utskottets förslag antogs med 61 röster mot 56, som tillföllo
herr Jeanssons reservation. I huvudvoteringen segrade utskottets avstyrkande
hemställan med 89 röster mot 26, som avgåvos för förslaget om
skrivelse till Kung!. Maj:t i motionernas syfte.

1 Andra kammaren uppstod jämväl vid frågans behandling en längre
debatt, varunder det såsom skäl mot genomförande av lokalt veto bland
annat åberopades, att i fråga om den kommunala rösträtten inträtt en vä -

126

sentlig förändring och att de breda lagren nu vore i tillfälle att göra sin
mening och sina önskningar gällande. Häremot framhölls emellertid, att
beträffande städerna de senast förrättade stadsfullmäktigevalen givit vid
handen, att majoriteten tämligen säkert läge, där den förut hade legat. Om
man undantoge några få städer, hade det genomgående visat sig, att de
som förut suttit vid styret i städerna fortfarande hade majoritet, och vid
avgörandet av såväl dessa som andra frågor bleve det icke fråga om annat
än majoritetsbeslut.

Gentemot herr Jeanssons reservation, till vilken under överläggningen
yrkades bifall, framhölls, att det vore att ställa upp alltför starka garantier,
när man begärde, att alla de som icke kommo tillstädes för att rösta, oavsett
vilka skäl, som föranlett deras uteblivande, skulle betraktas som nejröstande.
Man måste därvidlag icke blott tänka på dem, som måhända
gärna skulle vilja avgiva sina röster, men voro hindrade av någon fysisk
orsak, utan man mäste också tänka på att det vid en sådan omröstning
utan allt tvivel vore mer än en, som gärna skulle önska avgiva en jaröst,
men som måste avhålla sig därifrån därför att annan person lagt
hinder i vägen därför. 1 sådana fall vore det oriktigt, att den som på detta
sätt hölles borta från omröstningen icke blott med sin röst skulle helt och
hållet räknas bort utan att rent av hans — eller kanske snarare hennes —
röst skulle komma att räknas såsom ett nej i stället för ett ja. Motståndarne
till reformen hade gjort gällande, att ifråga om ekonomiska angelägen
heter borde det i intet fall tillkomma någon annan att rösta än dem, som
själva bidrogo med ekonomiska offer. Denna ståndpunkt i den sak, som
det här gällde, måste anses vara förfelad. Den skulle ju ytterst grunda sig
på att endast den, som på ett eller annat sätt deltoge med ett offer, som
så att säga satte in något, riskerade någonting genom ett visst avgörande,
skulle äga rätt att deltaga i samma avgörande, men man kunde säga, att
alla de, som det här vore fråga om att giva rösträtt åt, i själva verket riskerade
något, riskerade att få bidraga med offer, större än penningeoffer.
Om man såge denna sak som den borde ses, vore alla de, vilka det här
gällde, fullkomligt lika berättigade att deltaga i omröstningen, och om
några möjligtvis skulle vara ännu mera berättigade än andra, vore det måhända
just de, som eljest voro svaga, undanskjutna och tillbakasätta till
följd av sin fattigdom.

Med 126 röster mot 39 beslöt kammaren bifalla reservanternas hemställan
om en skrivelse till Kung!. Maj:t i motionernas syfte.

De motioner, i vilka föreslogs införande av lokalt veto rörande försäljning
av vin och Öl, hade hänvisats till lagutskottet, vilket i sitt utlåtande,
under hänvisning till att frågan om genomförande av lokalt veto ifråga
om försäljning av brännvin förfallit till följd av kamrarnes skiljaktiga me -

127

ningar, hemställde, att motionen icke skulle till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, en hemställan vilken blev av bägge kamrarna bifallen.

Inom den organiserade nykterhetsrörelsen har tanken på lokalt veto
vunnit en nästan enhällig anslutning, såsom särskilt framgår av förhandlingarna
vid nykterhetsorganisationernas under de bägge sista årtiondena
hållna gemensamma kongresser. Redan vid den första av dessa, 1896 års
förbudskongress, upptogs frågan till behandling, därvid kongressen uttalade
sin enhälliga anslutning till den motion, som vid 1896 års riksdag
avgivits av herr Eklund m. fl. Däremot ställde sig kongressen avvisande
till den av herr E. J. Ekman m. fl. vid samma riksdag väckta motionen, dels
därför, att rätten att deltaga i omröstningarna däri inskränkts till de kommunalt
röstberättigade, dels ock därför, att enligt denna motion omröstning
skulle kunna påkallas ej blott angående förbud mot brännvinsförsäljning,
utan även angående meddelande av tillstånd därtill, något som för nykterhetssaken
ansågs vara av högst tvivelaktigt värde. Genom en lagstiftning
enligt detta förslag kunde nämligen portarna öppnas för brännvinsförsäljning
på platser, där de dittills varit tillbommade. Eu sådan fara läge sa
mycket närmare, som kvinnorna, vilka i denna fråga hade oomtvistlig rätt
att göra sin mening hörd, enligt det Ekmanska förslaget icke skulle äga
att deltaga i omröstningen.

Vid 1899 års förbudskongress upptogs frågan ånyo. Därvid uttalades
emellertid från några håll betänkligheter mot att skjuta densamma allt för
mycket i förgrunden. Det funnes redan kommunal bestämmanderätt i brännvinsfrågan,
och denna rätt hade man börjat allmänt begagna på landsbygden,
där man i allmänhet voterat bort krogarna. De förbättrade kommunikationerna
hade emellertid på sina ställen gjort denna rätt betydelselös, i det att
man lätt kunde skaffa sig rusdrycker från långt avlägsna trakter. Genom
en vetolag skulle också en annan allt för litet beaktad olägenhet uppkomma,
nämligen bristen på överensstämmelse och samverkan mellan den valmanskår,
som skulle votera bort krogarna och den valmanskår, som ägde att välja
dem, som hade att bestämma över kommunens drätsel. Ölet vore det
svenska folkets farligaste fiende, och det skulle vara mycket vunnet, om
den kommunala vetorätten kunde få sin tillämpning jämväl på ölhandeln.
Å andra sidan gjordes gällande, att det lokala vetot skulle i hög grad gagna
nykterhetssaken, även om det ej skulle komma att medföra seger för nykterhetsvännerna
i de större städerna. På landsbygden och i de mindre städerna
skulle det dock säkerligen föra hän till försäljningsförbud, och krogens
borttagande på en plats skulle under alla omständigheter försvåra tillgången
på rusdrycker. Ett försäljningsförbud borde vila på folkets vilja, och rösträtt
borde därför i denna fråga tillerkännas varje medborgare. Alla nykterhetsvänner
och alla de, som lidit av krogarnas fördärvlighet, skulle natur -

Den organiserade

nykterhetsrörelsens

ställning till
det lokala
vetot.

128

ligtvis vara med om att rösta bort krogarna, och i de flesta kommuner
skulle dessa båda kategorier utgöra majoritet. Med 26 röster mot 12 beslöt
kongressen yrka på upptagande av den principen i vår rusdryckslagstiftning,
att rusdryckshandeln inom en kommun skulle kunna genom per capita-omröstning
avskaffas av en kvalificerad majoritet av till myndig ålder komna
medborgare.

Vid 1902 och 1905 års förbudskongresser var lokal-vetofrågan icke
föremål för behandling, enär nykterhetsvännernas intresse och uppmärksamhet
vid denna tidpunkt huvudsakligen voro fästade vid en reformering
av vin- och ölhandeln.

Vid 1908 års förbudskongress, den första, som var samlad efter genomförandet
av 1905 års rusdryckslagstiftning, upptogs emellertid lokal-vetofrågan
ånyo. Kongressen uttalade, att Sveriges nykterhetsfolk sedan länge
enat sig om det lokala vetot, vilket i de länder, där det var genomfört, visat
sig vara en synnerligen god hjälp för de i nykterhetshänseende längst framskridna
kommunerna att värja sig mot rusdryckshanteringens värsta yttringar.
Kongressen erinrade emellertid, att i vårt land med den särskilda försäljningsrätt,
som vore medgiven tillverkare, särskilt ölindustrien, det kommunala
vetots verkningar i avsevärd grad kunde omintetgöras genom upprättande
av ölbryggerier. Det krävdes därför jämte det kommunala vetot en lagstiftning,
som upphävde rusdryckstillverkares självfallna försäljningsrätt och
gjorde densamma beroende av samma bestämmelser, som gällde för övriga
rusdrycksförsäljare. Kongressen erinrade vidare om de vid 1908 års riksdag
väckta motionerna om lokalt veto och upptog särskilt den i dessa motioner
föreslagna bestämmelsen att två tredjedelars majoritet skulle krävas för förändring
av det befintliga förhållandet, vare sig det gällde att borttaga förefintlig
rusdrycksförsäljningsrätt eller införa sådan, där den ej funnits. 1
denna bestämmelse om kvalificerad majoritet läge efter kongressens uppfattning
en återhållande faktor, som skulle visa sig icke obetydligt försvåra
vinnande av lokalt förbud inom en del kommuner. Kongressen ville emellertid
icke motsätta sig densamma, då den i likhet med motionärerna önskade
bygga alla åtgärder mot rusdryckshanteringen på en bestämd och beståndande
folkviljas grund och ingalunda tvivlade på, att sund rättsuppfattning
och samhällskänsla vid en sådan omröstning skulle komma att finna nödig
anslutning. Kongressen anslöt sig därför till de i ämnet väckta riksdagsmotionerna.

På hösten 1908 beslöt Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling,
som utgöres av ombud för samtliga större svenska nykterhetssällskap
och som mellan förbudskongresserna är den organiserade nykterhetsrörelsens
gemensamma representation, att till landets samtliga kommuner utsända en
förfrågan om deras ställning till den av Riksdagens nykterhetsgrupp i Riksdagen
framförda frågan om lokalt veto. Efter en redogörelse för frågans

129

tidigare behandling inom Riksdagen och det vid 1908 års riksdag framställda,
av Andra kammaren utan votering bifallna förslaget framhöll representantförsamlingen,
att frågan om försäljning av alkoholhaltiga drycker vore
icke blott en närings- och skattefråga utan en sedlighetsfräga, som på det
närmaste berörde den enskildes och familjens liv. 1 en sådan fråga vore
allmän folkomröstning på personlighetsprincipens grund den enda riktiga
röstgrunden. Med särskild hänsyn till frågans sedliga och för familjelivet
betydande innebörd, vore det orätt, att såsom även efter genomförande
av den föreslagna ändringen i de kommunala rösträttsbestämmelserna
måste bliva fallet, kvinnan i största utsträckning uteslötes från att
med sin röst inverka på kommunens beslut, i den mån nykterhetsintresset
genom en sådan allmän folkomröstning kunde mera än under nuvarande
kommunala rösträttsförhållanden göra sig gällande inom en kommun, måste
detta anses beteckna ett framsteg i utvecklingen. Detta upphävdes ej därav,
att inom ett samhälle, där lokalt veto gjort sig gällande, enskilda individer,
särskilt under övergångsperioder, till äventyrs sökte och delvis kanske även
lyckades kringgå förbudet. All erfarenhet gåve vid handen, att minskade
tillfällen att åtkomma spritdrycker minskade superiet, blott restriktionen gåves
tid att verka. Ej minst från vårt eget lands lagstiftnings historia på detta
område funne man bestyrkt, att ingrepp i restriktivt avseende verkat till
välsignelse. Genom den ifrågasatta bestämmelsen om en kvalificerad majoritet
av 2/a hade i förslaget angivits en extra garanti mot att rusdrycksförbud
genomfördes i en kommun, utan att en mera allmän opinion därför
läge till grund. Representantförsamlingen anhöll därför, att vederbörande
representation ville uttala sin anslutning till Andra kammarens beslut vid
1908 års riksdag.

Från kommunalstämmorna i 1,342 av Sveriges samtliga 2,406 landskommuner
ingingo svar å skrivelsen, varemot 1,064 kommuner icke besvarade
densamma. Av de förra uttalade sig 1,044 kommunalstämmor för lokalt
veto, varav 28 med visst förbehåll, 55 uttalade sig mot lokalt veto och 243
vägrade att göra något uttalande. I samtliga norrlandslänen samt i Jönköpings,
Värmlands och Kopparbergs län voro de kommuner, som uttalade
sig för lokalt veto, i absolut majoritet av respektive läns samtliga landskommuner.

Till rikets städer utsände representantförsamlingen en liknande anhållan.
Fullmäktige i 39 städer förklarade, att skrivelsen ej föranledde till någon
fullmäktiges åtgärd, och städerna Säter, Gränna, Skanör och Hedemora förklarade
sig vara för lokalt veto. Från flertalet städer ingick icke något svar
å skrivelsen.

Vid 1911 års förbudskongress — den senast hållna — behandlades
ånyo lokal-veto-frågan. Därvid framhölls bl. a., att det med det lokala
vetot avsedda resultatet icke kunde fullständigt vinnas enbart genom en

130

lagstiftning av den omfattning, som dittills föreslagits i vårt land. I synnerhet
äventyrades detsamma därigenom, att man tack vare de förbättrade
kommunikationerna kunde införa alkoholhaltiga drycker i obegränsade mängder,
jämväl i kommuner, där veto fullständigt genomförts. För att undanröja
dessa olägenheter ifrågasattes förbud mot att transportera rusdrycker
till andra än dem, som hade rätt att sälja. Förbudskongressen anslöt sig
sålunda till det i Riksdagen framlagda lokal-veto-förslaget, men uttalade tilllika,
att förbudet mot försäljning inom en kommun borde fullständigas, så
att det även omfattade tillverkares försäljningsrätt inom området, så att försändning
å järnväg av spirituösa drycker till andra än rättighetsinnehavare
ej finge äga rum, och så att bolag ej skulle äga att försälja sina varor annorledes
än frän stället för minuthandel, d. v. s. över disk.

Från nykterhetsrörelsens sida har sålunda tanken på genomförandet
av lokalt veto fått det kraftigaste understöd. Icke blott förbudskongresserna
utan jämväl de olika lokala nykterhetsföreningarna hava, alltsedan förslag om
lokalt veto första gången framställdes i Riksdagen, uttalat sig för en dylik
lagstiftning, såsom framgår av de adresser och resolutioner, vilka vid frågans
behandling vid olika tillfällen föredragits av enskilda riksdagsmän.

Det förhållandet, att lokal-veio-idén upprepade gånger vunnit bifall av
Andra kammaren och vid 1911 års riksdag av en icke obetydlig minoritet
inom Första kammaren samt fått eu omfattande anslutning bland breda lager
av vårt folk, synes vittna om, att man i stort sett samlar sig omkring införande
av denna reform, såsom det första steget i fråga om en mera effektiv
rusdryckslagstiftning.

b) Den kommunala folkomröstningens berättigande.

Och kommu- Såsom framgår av historiken, har den åsikten alltmera trängt igenom,
omröstnin" at* kommunens medlemmar böra erhålla större inflytande på handläggens
för- ningen av ärenden rörande rusdryckshandeln, än de nu äga, och i överenshbestående1
stämmelse härmed gå de framställda förslagen allmänt i den riktningen, att
ordning för kommunens myndiga och välfrejdade män och kvinnor tillerkännas lika rätt
V<ta!a°sdtv~direkt besluta om införande av lokala förbud.
styrelse. Införande av detta s. k. lokala veto eller, rättare uttryckt, införande

av kommunala folkomröstningar angående lokalt rusdrycksförsäljningsförbud,
innebär i själva verket, att en viss grupp ärenden, som plägat
anses vara av kommunal natur, komma att behandlas i annan ordning än
den, som är bestämd för kommunala ärenden i allmänhet. Med hänsyn
härtill har den principiella invändningen riktats mot det lokala vetot, att det
skulle innebära ett första steg till upprivande av den ordning för besluts
fattande, som kommunalförordningarna föreskriva. Vikten av denna invändning
nödvändiggör måhända en något mera ingående undersökning av den

131

ställning, som kommunerna intaga vid behandlingen av ärenden rörande
rusdryckshandeln.

Kommittén vill till eu början något närmare ingå pa spörsmålet,
huruvida frågor rörande rusdrycksförsäljning äro att anse såsom sådana
kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, varom
talas i § 1 av förordningarna om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse
i stad. Den omständigheten, att dylika frågor handläggas av
kommunala myndigheter, torde nämligen icke i och för sig vara avgörande
för besvarandet av denna fråga.

1 detta avseende må framhållas, att ursprungligen landskommunerna
icke alls och städerna allenast i mindre omfattning haft befogenheter i fråga
om rusdryckshandeln. Först med förordningen den 19 juni 1835 gavs åt
kommunerna, å landet genom pastor och socknemän och i stad genom
stadens äldste, befogenhet att avgiva yttrande över det antal minutförsäljningsställen
för brännvin, som skulle av Konungens befallningshavande medgivas.
Om motiven till detta stadgande har kommittén icke kunnat finna några upplysningar
i riksdagshandlingarna. Stadgandet torde emellertid hava visat sig
fördelaktigt ur nykterhetssynpunkt, och denna kommunernas befogenhet vidgades
småningom. Genom 1855 års brännvinsförsäljningsförordning föreskrevs,
att tillstånd till minutförsäljning och utskänkning av brännvin icke
skulle få meddelas, om i stad magistraten och stadens äldste samt på landet
sockennämnd och sockenstämma inlagt veto däremot. Som skäl för denna
bestämmelse, enligt vilken annan brännvinshandel än den privilegierade icke
skulle få utövas »mot menigheternas vilja genom deras kommunalmyndigheter
uttalad», anförde särskilda utskottet, att det syntes »skäligt, att de vältänkande
och kloke bland församlingarnas och kommunernas invånare må kunna
från den mindre stadgade delen av befolkningen avlägsna lockelser och tillfällen
till missbruk av starka drycker». Det var sålunda i främsta rummet
nykterhetssynpunkten, som i 1855 års lagstiftning gjordes gällande beträffande
kommunernas befogenheter i fråga om brännvinshandeln, och även
om formerna för fattande av kommunens beslut sedermera förändrats, har
kommunens allmänna uppgifter att »avlägsna lockelser och tillfällen» till
rusdrycksmissbruk icke undergått någon förändring. Att denna viktiga
sedliga uppgift förlädes hos de »vältänkande och kloke» bland kommunernas
medlemmar, torde böra ses mot bakgrunden därav, att denna tids nykterhetsrörelse
huvudsakligen hade sitt fotfäste hos de bättre situerade samhällsklasserna,
på grund varav dessa klasser också bäst kunde tillgodose
meromnämnda viktiga intresse. Kommunens i 1855 års lagstiftning fastslagna
uppgift att verka till rusdryckshandelns begränsande framstod jämväl
däri, att Konungens befallningshavande icke ägde bestämma rättigheternas
antal högre än vad kommunens myndigheter gemensamt tillstyrkt. I övrigt erhöll
kommunen icke någon självständig befogenhet, utan hade allenast att till

132

Konungens befallningshavande avgiva förslag och yttranden om upplåtelser
av försäljningsrättigheter och om de villkor, som därvid kunde fästas. Kommunerna
kunna därför sägas genom 1855 års lagstiftning hava erhållit absolut
beslutanderätt i vad det gäller begränsning eller upphävande av på
särskilt tillstånd beroende brännvinshandel, men endast eu rådgivande ställning
beträffande övriga frågor om denna handel.

Den omständigheten att kommunen fått sig tilldelad en viss uppgift,
emedan kommunen såsom intresserad därav bäst anses kunna tillgodose
densamma, innebär icke att uppgiften är att hänföra till de gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter, där en på skattskyldigheten
grundad rösträtt anses motiverad.

De i egentlig mening kommunala ärendena handläggas i den ordning,
som finnes i kommunalförordningarna föreskriven och som innebär, att pa
landet kommunalstämma (resp. kommunalfullmäktige med vissa förbehåll)
besluter, under det att kommunalnämnden eller särskilt utsedda personer
och styrelser förbereda handläggningen och verkställa besluten; samt att i
stad stadsfullmäktige (resp. allmän rådstuga) besluter, under det att magistraten
eller särskilt tillsatta nämnder, styrelser eller personer hava uppgiften
att förbereda eller verkställa besluten. Dessa regler för fattande av ett
kommunalt beslut sammanfalla icke med de regler, vilka i försäljningsförordningarna
finnas föreskrivna för behandling av ärenden rörande rusdryckshandeln.
i fråga om upplåtelse av ständiga brännvinsförsäljningsrättigheter
gäller stadsfullmäktiges och kommunalstämmas beslut allenast för så vitt
det innebär avslag å frågan om upplåtelser eller fastställande av rättigheternas
högsta antal. I fråga om upplåtelse av vissa slag av tillfälliga brännvinsförsäljningsrättigheter
hava dessa myndigheter endast en konsulterande ställning,
och i fråga om andra rättighetsupplåtelser behöva de icke ens höras.
1 ännu högre grad avvikande från den vanliga kommunala ordningen äro
reglerna för handläggningen av frågor om upplåtelser av rättigheter till vin- och
ölförsäljning. I fråga om vissa av dessa slag av rättigheter skola kommunalstämman
och kommunalnämnden resp. stadsfullmäktige (allmän rådstuga)
och magistrat hava fattat samstämmande beslut, för att veto skall anses föreligga.
Och beträffande samtliga slags rättigheter, såväl till brännvins- som
till vin- och ölförsäljning, är det icke en kommunal utan en administrativ
myndighet, som fattar beslut, såvida icke veto föreligger.

Härmed torde hava uppvisats, att det med fullt fog kan sägas råda
eu bestämd skillnad mellan kommunens befogenhet att handlägga ärenden
tillhörande rusdryckslagstiftningen och dess befogenhet att bestämma över
kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, och
det torde ej vara för mycket sagt, att detta förhållande bryter udden
av den förut nämnda principiella invändningen mot det lokala vetot, att

133

dettas införande skulle innebära början till ett upprivande av den ordning,
som nu gäller för kommunala besluts fattande.

Emellertid kan man ju ej bortse från det faktum, att kommunen realiter
haft och har ett betydande inflytande på avgörandet av frågan om, huruvida
inom densamma rusdrycksförsäljning må få äga rum eller icke. Och
vad man med införandet av kommunal folkomröstning avser är dels att
utvidga denna kommunala självbestämmanderätt och dels att på ett strängt
begränsat område låta personlighetsprincipen göra sig starkare gällande än
på andra kommunala verksamhetsområden. Lättheten att bestämt begränsa
det område, där det nya folkomröstningsinstitutet skulle äga tillämpning, i
förening med det förhållandet, att här föreligger en fråga, som alldeles särskilt
berör de breda folklagrens väl och ve, borde häva de betänkligheter,
som tilläventyrs ännu kunna hysas mot införandet av ett nytt och mera
demokratiskt tillvägagångssätt vid avgörande av med rusdryckshandeln sammanhängande
spörsmål.

Behovet av en ny vetoinstans har länge gjort sig kännbart. Det torde Behovet av
nämligen icke kunna förnekas, att de kommunala myndigheter, vilka haft att folkoTinösiavgiva
yttrande i rusdrycksförsäljningsfrågor, varit benägna att se dessa ur ning för kl -andra synpunkter, än det stora flertalet kommunalmedlemmar vanligen an- fräganom

lägga på desamma. De nuvarande kommunala myndigheterna sakna för- rusdrycks visso

fortfarande i många fall inblick i och sinne för den betydelse, rus- tiUdafJhet

dryckskonsumtionen äger i de breda folklagrens liv. Under sådana för hållanden

uppstår lätt en bestämd skiljaktighet i uppfattning beträffande frågan
om upplåtande av försäljningsrättigheter mellan personflertalet och de
kommunala myndigheterna inom en kommun. Åtskilliga gånger har därför
inträffat, att röstmajoriteten, som representerar de högre röstetalen, å en
kommunalstämma tillstyrkt upplåtande av rusdrycksförsäljningsrätt, men personflertalet,
som väsentligen bestått av de lägre röstetalsägarna, uttalat sig
däremot. Vad särskilt de valda kommunala myndigheterna beträffar, nämligen
stadsfullmäktige, kommunalnämnd och kommunalfullmäktige, får flertalets
mening i nykterhetsfrågan i många fall icke ett riktigt uttryck inom dessa
korporationer. Det bör därför vara till fördel, att en anordning införes,
varigenom kommunens befolkning beredes tillfälle att direkt och utan
sammankoppling med andra frågor giva sin mening tillkänna, om rusdryckshandeln
inom kommunen skall förbjudas.

Visserligen hava de kommunala rösträttsbestämmelserna under det
senast förflutna årtiondet ändrats i sådan riktning, att ett större inflytande
på kommunens angelägenheter beretts åt innehavarne av de mindre röstetalen,
men oaktat dessa ändringar kan en fullt tillfredsställande ordning icke
anses hava åstadkommits för handläggningen av kommunala nykterhetsfrågor.
De skäl, som enligt mångas uppfattning tala för, att rösträtten vid

134

Allmän rösträtt
vid
kommunal
folkomröstning.

behandlingen av kommunala ärenden bör stå i visst förhållande till de utskylder,
varmed man bidrager till kommunens utgifter, torde nämligen icke
kunna göras gällande för rösträtts utövande vid avgörandet av ärenden rörande
rusdrycksförsäljningen. Ty förbud mot rusdrycksförsäljning inom
kommunen medför numera icke så som förut minskning i kommunens
inkomster.

Såsom förut framhållits, har den uppgift, som de lokala korporationerna,
kommunerna, genom lagstiftningen tilldelats i fråga om rusdrycksförsäljningen,
begränsats till att tillgodose nykterhetsintresset. Önskvärdheten
av att denna uppgift kan få utan andra hänsyn göra sig gällande
vid kommunernas behandling av rättighetsupplåtelser har upprepade gånger
betonats under nykterhetsfrågans behandling i vårt land. Senast har detta
fått ett starkt uttryck i den av statsmakterna godkända planen rörande frigörandet
av kommunerna från deras ekonomiska beroende av från rusdryckshanteringen
härflytande medel. För hela samhället är det givetvis av stor
vikt, att denna kommunernas uppgift att främja nykterheten, vilken redan i
1855 års lagstiftning erhållit en så betydelsefull ställning, kan vinna näring
från den strävan mot större folknykterhet, som sedermera med allt större
styrka framträtt icke minst hos de djupa lagren av vårt folk.

Frågan huruvida rusdryckshandeln bör inom en kommun förbjudas är så
väsentligen en sedlighetsfråga, att den enda riktiga grundsatsen synes vara,
att var och en, oavsett om han i större eller mindre grad eller icke alls
bidrager till kommunens utgifter, får lika rösträtt vid handläggningen av
denna fråga. För att i densamma bilda sig en mening fordras icke någon
mera speciell sakkunskap eller studium av utredningsmaterial; upplysningen
om och daglig erfarenhet av rusdrycksbrukets följder torde vara så spridda
bland flertalet medborgare i vårt land, att man i allmänhet med någon eftertanke
torde kunna bilda sig ett omdöme, om rusdryckshandeln bör inom
vederbörande kommun förbjudas. Särskilt synas de i ekonomiskt avseende
sämst ställda samhällsklasserna icke böra utestängas från att utöva inflytande,
såsom nu är fallet. Inom dessa samhällsklasser framträda nämligen
följderna av rusdrycksbruket i sina svåraste former, emedan den minsta
ekonomiska motståndskraften där är tillfinnandes. Det är också icke minst
bland dem, som en riklig erfarenhet finnes om denna fråga. Om medlemmarna
inom dessa klasser tillerkännes rösträtt i frågor av denna art, har
därmed de sämst ställda befolkningslagren beretts möjlighet att höja sig
själva i ekonomiskt och socialt hänseende. Säkerligen skulle de i regel
använda denna möjlighet till båtnad för samhället.

Vad särskilt beträffar medgivande av rösträtt åt kvinnorna, då fråga är
om införande av rusdrycksförsäljning inom kommunen, må erinras, att arbetet
för höjandet av sedligheten och värnandet om hemmen alltid har ansetts så -

135

som en för kvinnorna särskilt lämpad uppgift, och då rusdrycksbruket visat
sig utöva ett fördärvligt inflytande i sedligt avseende och på hemlivet, hava
kvinnorna att representera och tillvarataga viktiga intressen beträffande frågan
om inrättande av rusdrycksförsäljning inom kommunerna. Beredande av rösträtt
åt kvinnorna skulle också otvivelaktigt främja nykterhetsintresset, enär
kvinnorna i mycket mindre omfattning än männen äro begivna på dryckenskap
och i hemmen hava rikliga tillfällen att iakttaga rusdrycksbrukets följder
för familjen och det uppväxande släktet.

Personlighetsprincipen synes därför böra i så vidsträckt omfattning Disk va nfika -som möjligt komma till användning vid avgöranden beträffande denna, i för- tionsSr^dcr.
hållande till övriga samhällsangelägenheter strängt begränsade fråga. I överensstämmelse
härmed böra inga andra utestängas från rösträtt än de, som enligt
hävdvunnen och allmänt erkänd uppfattning lämpligen icke kunna tillerkännas
rätt att deltaga i avgörandet av allmänna angelägenheter. Till denna grupp
äro att räkna utländska undersåtar, vanfrejdade och omyndiga samt de, vilka
stå under fattigvårdsstyrelses målsmansrätt. Med hänsyn därtill, att de
sistnämnda icke kunna taga vård om sig själva, äga de icke den självständighet,
som är erforderlig för deltagande i avgörandet av en offentlig angelägenhet.
Åtnjutande av fattigvårdsunderstöd av mera tillfällig beskaffenhet
såsom vid sjukdom, arbetslöshet m. m. bör däremot icke diskvalificera någon
i avseende å rösträtt. Ej heller böra de, som häfta för obetalda utskylder,
eller äro i konkurstillstånd, berövas sin rösträtt, då dessa omständigheter
icke torde göra dem mindre skickade för deltagande i avgöranden av frågor
rörande rusdrycksförsäljning inom kommunen. Några skäl att frångå myndighetsåldern
21 år, såsom skedde vid 1907 års politiska rösträttsreform,
kunna i detta speciella fall icke anses föreligga.

En dylik vidsträckt rösträtt för myndiga och välfrejdade svenska män
och kvinnor synes innebära en efter nuvarande samhällsförhållanden anpassad
tillämpning av de grundtankar, som finnas nedlagda i 1855 års
lagstiftning. De »vältänkande och kloke», varom talas i särskilda utskottets
utlåtande vid 1853—54 års riksdag, torde nämligen numera icke enbart
vara tillfinnandes bland dem, som kunna giva utslaget vid stadsfullmäktigeval
och inom de kommunala församlingarna, utan även bland dem, som
icke äga inflytande på de kommunala angelägenheterna. Det välsignelsebringande
arbete, många icke kommunalt röstberättigade män och kvinnor
utfört till fromma för nykterheten bland de breda lagren i vårt land, bär
härom ett oförtydbart vittnesbörd.

En omständighet, som enligt någras mening gör den kommunala Folkomröstfolkomröstningens
införande obehövligt, är det förhållandet, att redan nu tingens olika
på grund av kommunalstyrelsernas beslut försäljningsförbud existerar ''derna och%
inom det övervägande flertalet av landets kommuner. Försäljning av bränn- landsbygden.

136

vin är huvudsakligen inskränkt till städerna, och ej heller försäljning av vin
och Öl förekommer i större omfattning på landsbygden. Under sådana
förhållanden är det uppenbart, att den kommunala folkomröstningens införande
kommer att få sin största direkta betydelse för städerna, alldenstund
de demokratiska rösträttsbestämmelserna för folkomröstningen där torde
underlätta beslut om försäljningsförbud. Indirekt kommer emellertid försäljningsförbud
i en stad och därför också det omröstningssätt, som underlättar
dess införande, att kraftigt återverka på landsbygden, särskilt den
närmast kringliggande landsbygden, som har sin naturliga inköpsort i staden.
Stängningen av stadens utskänknings- och utminuteringslokaler skyddar
besökande landsbefolkning i lika hög grad som stadens egna invånare,
vartill kommer, att helt säkert i många fall hemköp av rusdrycker försvåras
för orter utan egen rusdrycksförsäljning.

Sättes kommunens befolkning i tillfälle att direkt och efter allmän
och lika rösträtt uttala sig i fråga om rusdryckshandeln inom kommunen,
kommer på åtskilliga orter den bland befolkningen härskande uppfattningen
i nykterhetsfrågan otvivelaktigt att leda till införande av försäljningsförbud.
På andra orter, särskilt i de större städerna, torde däremot, åtminstone under
den närmaste framtiden, en eventuell omröstning giva ett negativt resultat,
om man får döma av siffrorna från den s. k. förbudsomröstningen. Men även
för dessa platser har otvivelaktigt vetoinstitutet ett visst värde. Full visshet
vinnes nämligen genom en omröstning om folkmeningens riktning i nykterhetsfrågan,
något som kan bliva av betydelse för fortsatt lagstiftningsarbete.
Och även om icke den av kommittén föreslagna kvalificerade majoriteten
vid en omröstning till fullo skulle komma att uppnås, får Konungens befallningshavande
genom densamma ett långt fullständigare material, än som
med hittillsvarande lagstiftning varit möjligt, för bedömande av den lokala
opinionens styrka för eller emot inrättande av rusdryckshandel inom kommunen
och kan därför också vid prövningen av frågor om rättighetsupplåtelser
taga vederbörlig hänsyn härtill.

c) Lokal-veto-principens närmare utformning i förslaget.

Folkomröst- 1 några av de första inom Riksdagen väckta motionerna rörande infö''''r^snin
betill ran<^e av ''okalt veto ifrågasattes, att det genom kommunal folkomröstning jäm''
att omfatta väl skulle avgöras, vilket antal försäljningsrättigheter, som borde medgivas
"an^fm^n- ''nom kommunen. Enligt dessa förslag skulle alltså de kommunala myndignittande
av heternas befogenhet härutinnan överflyttas på den kommunala folkomröst^meitrus^
n''ngen- dylik form för avgörandet av ärenden angående rusdryckshandeln
drycker skall finnes tillämpad i åtskilliga stater. I vårt land har emellertid den allmänna
''''“gräs. uppfattningen gått i den riktningen, att en sådan anordning icke vore att
förorda, och under de senare åren har icke heller inom Riksdagen något yrkande

137

på en sådan mera detaljerad omröstning blivit framställt. Kommittén har
icke heller ansett sig böra framställa förslag i sådant avseende.

Då det är möjligt att genom ett kommunalt folkomröstningsveto bereda
de breda folklagren erforderligt inflytande vid försäljningsfrågors avgörande,
utan att därmed någon av de förutvarande vetoinstanserna upphäves, synes
nämligen en sådan anordning vara att föredraga. Konungens befallningshavandes
befogenhet att medgiva rättigheter skulle, såsom förut framhållits,
genom denna nya instans visserligen ytterligare begränsas, men någon
olägenhet därav synes icke behöva befaras, då denna myndighet fortfarande
skulle äga att i sista hand bestämma om rusdryckshandelns ordnande, såvida
icke kommunalt eller lokalt veto förelåge.

Anordnas vetoinstanserna på detta sätt, torde ur nykterhetssynpunkt
vinnas betydande fördelar. Utfölle en kommunal folkomröstning icke för
införande av försäljningsförbud, skulle denna utgång icke behöva direkt
leda till, att rätt till rusdryckshandel meddelades i kommunen, alldenstund
såväl den beslutande kommunalmyndigheten som Konungens befallningshavande
fortfarande bibehållas vid sin rätt att vägra upplåtelse av rättigheter.

Den befogenhet, som tillerkännes kommunens befolkning att genom Folkomröstallmän
omröstning med bindande verkan uttala sig mot detaljhandel med anordnad
rusdrycker inom kommunen, måste emellertid utformas på ett annat sätt än som lagstiftden
befogenhet, som i samma avseende tillkommer de kommunala myndig- n,nSS(lkL
heterna. Denna skillnad sammanhänger därmed, att en kommunal folkomröstning
enligt kommitténs förmenande alltid måste erhålla karaktären
av ett principuttalande angående frågan, huruvida detaljhandel med rusdrycker
överhuvudtaget bör inom kommunen tillåtas eller ej — vilket däremot
ej är fallet med ett stadsfullmäktiges eller kommunalstämmans utlåtande
över vissa föreliggande ansökningar om rätt till sådan detaljhandel. Kommittén
har därför anordnat den kommunala folkomröstningen i form av en
lagstiftningsakt rörande rusdryckshandeln inom kommunen och icke i form
av ett beslut av en högre instans över stadsfullmäktige och kommunalstämma
beträffande deras uttalande om samma handel. Med denna anordning
av folkomröstningsinstitutet faller det sig helt naturligt att, såsom kommittén
här nedan närmare utvecklar, låta resultatet av en omröstning äga
bindande verkan, till dess en ny folkomröstning givit utslag i motsatt riktning.
Genom denna bestämmelse, förstärkt med föreskriften, att omröstning
ej får företagas oftare än vart tredje år, vinnes den fördelen, att ifrågavarande
stora och besvärliga apparat ej allt för ofta tages i anspråk samt att förhållandena
i fråga om rusdryckshandeln inom varje kommun efter en omröstnings
företagande lämnas någon tid att stadga sig, innan nya förändringar
påkallas. Önskemålet att låta den allmänna omröstningen framstå
såsom inom kommunen normgivande och fördelen av att sålunda bereda större

138

stabilitet åt det genom en sådan erhållna uttalandet, synas ej lika osökt
kunna vinnas, därest den kommunala omröstningen anordnas såsom en
instans över stadsfullmäktige eller kommunalstämma i hithörande frågor.

nin^sbeslu'' Den SOm m^s^e förflyta, innan ny omröstning får företagas, är olika
tets giltig- bestämd i olika länders lagstiftning. 1 Nord Amerikas Förenta Stater, Austrahetstid.
|jen och Canada växlar denna period mellan ett och fyra år; i Norge valperioden
tidigare fem år, men är efter år 1904 fastställd till sex år. I de motioner,
som avgivits inom Riksdagen, har föreslagits, att tre år skulle förflyta,
innan ny omröstning finge äga rum. Då det å ena sidan är önskvärt, att
kommunens medlemmar få tillfälle att under någonjid pröva verkningarna
av det genom omröstningen inträdda tillståndet, men det å andra sidan icke
är lämpligt, att denna tid göres så lång, att det icke beredes tillfälle för de
röstberättigade att efter vunnen erfarenhet ändra ett tidigare beslut, förrän
allvarliga missförhållanden hunnit inrota sig, torde den i riksdagsmotionerna
föreslagna tiden av tre år vara lämplig. Denna tid äger jämväl den fördelen
att sammanfalla med den tid, för vilken försäljningsrättigheterna nu
vanligen skola meddelas.

Fningen tf cl- * Hägra stater äro de kommunala folkomröstningarna obligatoriska,

kultativ, ej d. v. s. de skola förrättas med vissa tidsmellanrum (t. ex. varannat år, vart
obligatorisk, tredje år o. s. v.) i alla kommuner samtidigt. Ett dylikt system kan emellertid
leda till, att i åtskilliga kommuner onödiga omröstningar komma att
äga rum i de fall, då en fullt stadgad, kanske i det närmaste enhällig folkmening
finnes antingen för eller emot försäljningsförbudet. Obligatoriska
omröstningar synas i varje fall icke vara lämpliga i Sverige. I det stora
flertalet kommuner förekommer nämligen hos oss icke någon rusdrycksförsäljning,
och verkställandet av omröstningar inom dessa kommuner skulle
förefalla mången meningslöst. Då dessutom antalet kommuner i Sverige är
synnerligen betydande, skulle obligatoriska omröstningar här i landet föra
med sig ansenliga kostnader. För att en folkmening till förmån för införande
eller undanrödjande av försäljningsförbud i en kommun skall fä
göra sig gällande, är det tillräckligt, att lagstiftningen öppnar möjlighet för
avhållande av kommunal folkomröstning. Omröstningarna böra därför bliva
fakultativa och kunna äga rum, när ett visst antal kommunalmedlemmar
därtill tagit initiativ.

Giltighetstiden för det genom en obligatorisk omröstning uppnådda
resultatet är den tid, som förflyter tills ny omröstning enligt lagen skall äga
rum. Vid fakultativa omröstningar är åter i alla stater, där denna omröstningsform
tillämpas, nämnda giltighetstid lika med den tid, som förflyter, tills
en på grund av behörigt initiativ företagen ny omröstning givit utslag i
motsatt riktning, och i alla stater gäller, att upphävandet skall försiggå i samma

139

ordning som införandet. Denna regel synes också fullt naturlig och rättvis,
då den allmänna folkmening, som visat sig förefinnas vid eu omröstning,
också bör anses föreligga, till dess det visat sig, att en lika allmän folkmening
i motsatt riktning bildats. Skulle det genom eu omröstning vunna
resultatet gälla allenast för viss bestämd tid, kunde detta leda till, att omröstningar
komme att äga rum oftare än vad som behövdes. 1 de kommuner,
där det funnes en bestämd folkmening för försäljningsförbud, skulle
en dylik bestämmelse troligen leda till, att ny omröstning påkallades efter
varje giltighetsperiods utgång, för att en fullt säker garanti skulle vinnas,
att icke rusdrycksförsäljningsrättigheter upplåtas inom kommunen.

För att garantera, att resultatet av en kommunal folkomröstning blir så Krav pa kvaauktoritativt
som möjligt och att en bestämd och utbredd folkmening står li^u''^räet°"
bakom beslutet, har man i åtskilliga främmande stater uppställt vissa försvårande
villkor, för att bindande beslut om ändring av de rådande förhållandena
skall anses föreligga. 1 Canada fordra lokalvetolagarna för Ontario och Alberta
3/s majoritet. På Nya Zeeland fordras för förbuds genomförande majoritet
samt att antalet röstande utgjort minst hälvten av samtliga röstberättigade
i omröstningsdistriktet. Har förbud införts, fordras 3/r, röstmajoritet för dess
upphävande. 1 Nya Syd Wales, Victoria och Västaustralien fordras 3/- majoritet
samt att minst 30 procent av de röstberättigade röstat för förbud, resp.
för dess upphävande. 1 Queensland fordras */3 majoritet. 1 Norge erfordras
såväl för brännvinshandelns avskaffande som för dess återinförande
majoritet bland de röstberättigade.

Vad först beträffar de bestämmelser, som i nu förevarande avseende
tillämpas i Norge, hava de visat sig mindre tillfredsställande. Då de, som
icke deltaga i omröstningen, anses hava röstat för bibehållande av rusdrycksförsäljning,
resp. för bibehållande av förbud, komma personer, vilka
äro motståndare till rusdrycksförsäljningen, resp. till förbudet, men vilka av
en eller annan anledning, såsom sjukdom, bortresa, tillfälligt förhinder,
glömska och dylikt, icke deltaga i omröstningen, att räknas till den meningsgrupp,
vilken de faktiskt icke tillhöra. Det kan även finnas personer,
vilka ställa sig mera likgiltiga till frågan och därför icke deltaga; jämväl
dessa anses hava röstat för det bestående, även om de skulle hava röstat
för ändring, om de blivit tvungna att rösta. De nu framhållna olägenheterna
av det norska systemet äro påtagliga, och resultatet av en omröstning
blir i allmänhet missvisande i fråga om den mening, till vilken det relativa
flertalet bland befolkningen ansluter sig.

För att vinna en garanti för att en mera allmän folkmening står bakom
ett beslut om införande av förbud, resp. om upphävande av detsamma, synes
det emellertid böra erfordras en kvalificerad majoritet bland de röstande. Det
livliga intresse, varmed nykterhetsfrågan omfattas i vårt land, torde icke

140

göra det behövligt att med fordran på kvalificerad majoritet förbinda fordran
på att ett visst minimum röstberättigade deltagit i omröstningen. I
riksdagsmotionerna bar på senare tiden föreslagits,att det för förbuds införande,
resp. upphävande, skulle erfordras majoritet bland de röstande, och har
det synts kommittén, som om kravet på 2/s majoritet skulle komma att
giva nödig stadga och auktoritet åt ett kommunalt folkomröstningsbeslut.

Folkomröst- Beträffande det lokala vetots omfattning har, såsom framgår av histo 1alta''slagSav

ril<en> tidigare föreslagits, att det lokala vetot allenast skulle avse frågan om

rusdrycker, förbud mot detaljhandel med brännvin. Sedan 1907 hava emellertid motionerna
utmynnat i yrkande, att folkomröstningarna jämväl skulle avse frågan
om förbud mot vin- och ölhandel; det framgår dock ej fullt tydligt av
dessa motioner, huruvida omröstningarna böra avse förbud mot rusdryckshandel
överhuvud, eller huruvida det bör omröstas särskilt om förbud mot
brännvinshandel och om förbud mot vin- och ölhandel ''. En anordning,
varigenom det lämnades de röstande en viss valfrihet vid omröstningen,
så att handeln antingen med alla slags rusdrycker eller endast med vissa
slags rusdrycker kunde förbjudas, synes erbjuda vissa fördelar. Därigenom
kunde det nämligen bland annat möjliggöras för befolkningen i en kommun
att successivt torrlägga kommunen, om det stötte på allt för stort
motstånd att införa förbud mot all rusdryckshandel på en gång. Ehuru
medgivande av eu dylik valfrihet skulle komma att göra proceduren vid
omröstningarna mera invecklad, än eljest skulle bliva fallet, och jämväl
kunna leda till misstag från de röstandes sida, torde de rent tekniska
svårigheterna icke vara så stora, att de utgöra ett avgörande hinder för medgivande
av en dylik valfrihet, om densamma i övrigt anses önskvärd eller
lämplig. Vore det så, att de skilda slagen av rusdrycker kunde anses väsentligen
olika med hänsyn till den skada, bruket av desamma kan medföra,
synes en dylik valfrihet böra medgivas. Enär emellertid, såsom i annat
sammanhang utförligare angives, någon skillnad i detta avseende icke kan
anses föreligga, och då den kommunala folkomröstningen avser inrymmande
av en principprövning åt de röstberättigade, om rusdryckshandeln överhuvud
bör förbjudas, synes ur dessa synpunkter icke skäl föreligga för
medgivande av valfrihet. En dylik valfrihet synes ej heller behövlig med
den ställning, som i kommitténs förslag inrymmes åt det lokala vetot. De
kommunala myndigheterna skulle nämligen fortfararande äga att pröva frågor
rörande förbud mot upplåtelse av särskilda rättigheter och därför också 1

1 Ifrågavarande otydlighet är bl. a. föranledd därav, att förslag om genomförande av
lokalt veto på grund av grundlagens bestämmelser måste framställas i två motioner, nämligen
en motion om genomförande av lokalt brännvinsveto och en motion om genomförande
av lokalt vin- och ölveto.

141

kunna införa förbud mot handel med visst slags drycker, om de anse sådant
erforderligt.

Med det förevarande förslaget till förordning angående försäljning av Det genom
rusdrycker, vari bestämmelserna om kommunala folkomröstningar ingå såsom ning°?nförda
en del, komma dessa omröstningar sålunda att avse all detaljhandel med rus - försäljningsdrycker,
som kan utövas inom kommunen, med undantag för utskänkning å omfattning.
passagerarfartyg och å järnvägståg. Utfaller sålunda en omröstning för förbud
mot rusdryckshandel, får sådan detaljhandel med rusdrycker, som beviljas
enligt 17 eller 18 §§ i förslaget, icke vidare medgivas, och om den är inom
kommunen upplåten, icke utövas längre än till dess tiden för tillståndet är
utlupen. Ej häller får sådan utskänkning av Öl, som beviljas enligt 20 §,
vidare upplåtas, och om sådan rättighet upplåtits, skall den upphöra
med utgången av det år, under vilket omröstningen vinner laga kraft, även
om dess i tillståndsresolutionen bestämda giltighetstid då icke tilländalupit.

Slutligen får efter utgången av det år, då omröstningen virmer laga kraft,
icke inom kommunen utövas utskänkning i samband med inackorderingsrörelse
enligt 23 § eller till kommunen sådan försändning äga rum, vartill
enligt 78 § partihandlare är berättigad efter överenskommelse med bolag.

Utminuter ingen
enligt
1855 års
lagstiftning.

III. Utminutering av rusdrycker.

1 Brister i gällande lagstiftning angående försäljning av
spritdrycker annorledes än genom iskänkning.

Den spritdryckshandel, som benämnes utminutering, d. v. s. försäljning
till avhämtning, erhöll sin väsentliga utformning i 1855 års lagstiftning.

Då man inom särskilda utskottet vid 1853—54 års riksdag upptog
till behandling frågan om en ny förordning om försäljning av spritdrycker,
ansåg man sig böra föreslå, att rättigheten att försälja spritdrycker intill viss
större myckenhet (15 kannor), skulle bliva beroende av särskilt meddelat
tillstånd. Ur motiveringen må anföras följande:

Efter utskottets uppfattning utgjorde den omedelbara övergången frän den minsta
försäljningen, d. v. s. utskänkningen, till den fria partihandeln en lucka, som behövde
fyllas. Det vore nämligen icke rådligt att lägga all minuthandel med brännvin i utskänkares^händer.
Kroglivet eller en mängd personers vana att tillbringa en del av sin
tid i samkväm på ställen, där rusgivande drycker tillhandahölles, utgjorde en ovillkorlig
och stor våda för sedlighet och arbetsdrift och varje anledning, som lockade till en sådan
vana, borde därför omsorgsfullt undanröjas. Bland dylika anledningar vore säkert icke
den minsta, att var och en, som ansåge sig behöva köpa ett mindre belopp sådana
drycker för att i hemmet förbruka, skulle nödgas infinna sig på ett ställe, där de icke
blott försåldes utan även förtärdes, och där han träffade bekanta, vilka på stället åtnjöto,
vad han ämnade hämta till sparsamt och därigenom mera oskadligt bruk. Att minska
det anstötliga och hemska av dryckenskapslastens företeelser vore säkerligen icke omöjligt
genom ändamålsenliga anstalter och författningar och dit hörde att söka undanröja
lockelsen, snart sagt tvånget för den, som ansåge sig behöva ett mindre kvantum spritdrycker,
att för det ändamålet besöka en krog. Den form av spritdryckshandel, som utskottet
åsyftade, ansågs lämpligen kunna erhålla benämningen »minuthandel med brännvin», och
vid densamma borde föreskrivas ett något ringare försäljningsminimum än som dittills
varit tillåtet uti de vanliga minuthandelsbodarna, som befattat sig med dylik handel. Det
hade nämligen icke utan skäl blivit anmärkt, att om minuthandeln skulle kunna tävla
med utskänkningsställena eller de s. k. krogarna och uttränga dem genom att mera vänja
allmänheten att hemma hos sig förtära de spritdrycker, som vana och fördom gjorde till
ett behov, så måste inköpet av varan till denna förbrukning i hemmet lättas genom ringheten
av det belopp, som finge på utminuteringsstället köpas.

143

Kommittén har något dröjt vid den motivering, som av särskilda utskottet
anfördes till stöd för införande av en särskild minuthandel. Av densamma
synes nämligen framgå, att man i skapandet av denna särskilda
form av spritdryckshandel trott sig finna ett medel i kampen mot vådorna
i den tidens krogliv. Det sistnämnda utgjorde nämligen otvivelaktigt —
något som också flerstädes framgår av särskilda utskottets utlåtande — en
kräftskada på dåtidens samhälle, och det torde vara förklarligt, att utskottet
i bekämpandet av kroglivet fann en av de väsentliga uppgifterna för den
tidens nykterhetspolitik. De i sådant syfte utarbetade bestämmelserna
för utminutering inneburo, att spritdrycker ej finge säljas i mindre belopp
än en halv kanna, att det sålda ej finge å försäljningsstället förtäras, att spritdrycker
icke finge utlämnas till den, som vore synbarligen överlastad och
att betalning icke finge utsökas, om spritdrycker utborgats i mindre myckenhet
än 1 kanna. Den utveckling, minuthandeln sedan dess tagit, har emellertid
i åtskilliga avseenden blivit en annan, än den utskottet förmodat. Nyss angivna
bestämmelser hava efter hand visat sig alldeles otillräckliga. Och utskottets
förhoppning, att genom dem brännvinsförtäringen skulle ledas in
på andra och efter dess mening måttligare banor, kan därför sägas ej hava
blivit fylld.

Förklaringen till att sä litet hittills åtgjorts pa minuthandelns område Bolagens
till begränsande av de skadliga verkningarna av densamma, torde bland annat havdutminukunna
sökas dän, att den allmänna uppmärksamheten huvudsakligen varit teringen.
inriktad på ordnandet av utskänkningsväsendet. Och även sedan bolagsinstitutionen
tillkommit med uppgift att i sedlighetens intresse ordna
och handhava spritdryckshandeln, hava bolagen ända till senaste tid sett sin
uppgift i ett reformerande mera av utskänkningen än av utminuteringen av
spritdrycker, vilken fått försiggå efter i stort sett samma bestämmelser, som
under den tid, då minuthandeln ännu utövades av enskilda. Till belysning
härav kan nämnas, att enligt en til! kommitténs förfogande ställd promemoria
de restriktioner med hänsyn till utminuteringen, som genomförts av systembolaget
i Göteborg under tiden 1867—1909, inskränka sig till något minskad
försäljningstid samt till nedsättning av brännvinets alkoholstyrka från 47 till
39.7 %. Såvitt kommittén har kunnat finna, äro också de av övriga bolag
vidtagna restriktiva åtgärderna, möjligen med ett och annat undantag, huvudsakligen
desamma, som vidtagits i Göteborg. I fråga om utskänkningen
hava reformerna däremot flerstädes varit till sina verkningar betydelsefulla,
och konsumtionen av utskänkningsvis försålda spritdrycker har också pa
grund härav betydligt nedgått.

Några officiella uppgifter rörande vad bolagen försålt utminuteringsvis
och utskänkningsvis finnas icke publicerade i kontrollstyrelsens berättelser,
vadan man icke för en följd av år kan följa spritdrycksförsäljningen för var

144

och en av dessa grenar. Däremot finnas uppgifter i nu berörda avseende
publicerade i kommerskollegii utredning om tillverkningen av alkoholhaltiga
drycker i Sverige 1911 sid. 398—467 och i den på initiativ av Göteborgssystembolagens
förtroendenämnd utarbetade sammanställningen av uppgifter
rörande Göteborgssystembolagens verksamhet åren 1900—01, 1902—03,
1906—07 och 1910. Av förstnämnda uppgifter framgår, att bolagen i egen utminutering
år 1911 försålt omkring 21 miljoner liter, egentligt brännvin och 3.2
miljoner liter konjak och i egen utskänkning 2.26 miljoner liter egentligt brännvin
och 335 tusen liter konjak. Bolagens utminutering utgjorde sålunda den vida
övervägande delen av bolagens omsättning eller omkring ''■’/10 av densamma.
Tidigare torde utminuteringen hava haft relativt mindre omfattning. Bristen
på statistiska uppgifter i detta avseende åstadkommer emellertid, att
saken undandrager sig ett mera säkert bedömande. Av de i Aktiebolaget
Göteborgssystemets i Stockholm styrelseberättelser intagna uppgifterna beträffande
bolagets försäljning av egentligt brännvin (se omstående tabell 2
sid. 145) framgår emellertid, att det av bolaget utskänkningsvis försålda
brännvinet från bolagets första verksamhetsår alltmera nedgått, under det
att försäljningen utminuteringsvis av brännvin visserligen har varierat och
vissa tider varit mindre, men att försäljningen år 1912 uppgick till större
myckenhet per individ än under något år sedan bolagets första verksamhetsår.

Förklaringen till att försäljningen utminuteringsvis i så hög grad trängt
ut försäljningen utskänkningsvis, torde huvudsakligen vara att söka däri, att
de av bolagen vidtagna reformerna på utskänkningens område försvårat för de
personer, som mera omättligt velat förtära spritdrycker, att å utskänkningsställena
förskaffa sig denna vara. Genom inköp å utminuteringsställena
hava de däremot kunnat förskaffa sig spritdrycker i huru stora mängder
som hälst.

Att spritdrycksförbrukningen, trots de mångahanda åtgärder, som genom
lagstiftningen vidtagits till dess hämmande, nedgått i mindre grad än man kunnat
vänta, torde i väsentlig mån bero därpå, att dessa åtgärder icke haft någon större
verkan beträffande försäljningen från utminuteringsställena. Verkningarna av
den fortgående torrläggning, som ägt rum därigenom att brännvinshandeln upphört
att finnas på allt större områden av landsbygden och de privilegierade försäljningsställena
alltmer minskats i antal, hava motverkats av denna fria utminutering,
som i samband med de förbättrade kommunikationerna åstadkommit,
att städernas försäljningsställen blivit för landsbygdens befolkning lättare
tillgängliga. Och bolagens strävan synes också på åtskilliga ställen hava
gått ut på att i största utsträckning söka avsättning utom den kommun,
där bolaget fått tillstånd att sälja. På mänga håll hava numera också försäljningsställena
i städerna sin egentliga kundkrets i landsbygdens befolkning.

145

Tabell 2. Aktiebolaget Göteborgssystemets i Stockholm egen
försäljning av egentligt brännvin å 50% åren 1877—1912.

Försäljningsär		Antal	sålda liter brännvin å	50 %
Vid utskärning	Vid utminutering	Summa
Inalles	Liter pr inv.	Inalles	Liter pr inv.	Inalles	Liter pr inv.
1877—1878..................	1,849,079	12.04	1,757,207	I 11.45	3,606,286	23.49
1878—1879..................	1,849,544	11.44	1,535,292	9.49	3,384,836	20.93
1879 -1880..................	1,820,279	11.17	1,539,477	9.44 j!	3,359,756	20.61
1880-1881..................	1,938,329	11.55	1,471,491	8.76	3,409,820	20.31
1881-1882 ................	1,910,842	10.94	1,439,609	8.24	3,350,451	19.18 !
1882- 1883...............	1,451,891	7.96	1.802,230	9.88 !	3,254,121	17.84 j
1883 -1884 ................	1,361,195	7.13	1,658,396	8.69 j\|	3,019,591	15.82 S
1884-1885.................	1,452,757	7.23	1,774,553	8.84 ,	3,227,310	16.07
1885-1886 ...............	1,395,624	6.61	1,741,764	8.25 :	3,137,388	14.86
1886-1887.................	1,402,189	6.47	1,719,597	7.93	3,121,786	14.40
1887—1888..................	1,390,838	6.28	1,642,878	7.41 jj	3,033,716	13.69 \|
1888—1889 .................	1,334,497	5.85	1,624,526	7.12	2,959,023	12.97
1889-1890.................	1,298,510	5.49	1,736,615	7.35	3,035,125	12.84 1
1890-1891..................	1,298,894	5.29	1,657,460	6.76 ;	2,956,354	12.05
1891-1892..................	1,246,521	5.03	1,627,401	6.56	2,873,922	11.59
1892—1893..................	1,238,022	4.96	1,716,848	6.89	2,954,870	11.85 !
1893- 1894..................	1,227,195	4.86	1,677,260	6.63	2,904,455	11.48
1894—1895..................	1,293,069	4.99	1,772,563	6.83 j	3,065,632	11.82
1 1895-1896..................	1,390,078	5.21	1,841,411	6.89	3,231,489	12.10
1896-1897..................	1,570,530	5.72	2,060,869	7.50 j	3,631,399	13.22
1897-1898................	1,594,303	5.64	2,056,112	7.27 !''	3,650,415	12.91
1898-1899 ...............	1,753,636	6.01	2,384,546	8.18	4,138,182	14.19
1 1899-1900..............	1,549,307	5.21	2,738,095	9.22	4,287,402	14.43
1900-1901 .................	1,464,417	4.87	2,790,919	9.29	4,255,336	14.16
1901-1902..................	1,400,733	4.64	2,720,329	9.02 !	4,121,062	13.66
\| 1902-1903 ................	1,396,699	4.57	2,334,853	7.65	3,731,552	12.22
1903-1904..................	1,365,805	4.41	2,527,775	8.17	3,893,580	12.58
1904-1905 ................	1,361,452	4.27	2,639,567	8.29	4,001,019	12.66
1905-1906...............	1,233,706	3.80	2,814,493	8.67	4,048,199	12.47
1906-1907..............	719,480	2.16	2,399,767	7.21	3,119,247	9.87
Vio—S1/i2 ''907 ............	138,262	1.66	796,718	9.58	934,980	11.24 j
1908...........................	508,252	1.51	3,107,619	9.21	3,615,871	10.72

146

Försäljning
på grund
av överlåtna
utminutera
gs rättigheter.

Tabell 2 (forts.).

Försäljningsår		Antal	sålda liter brännvin å	o
Vid utskänkning	Vid utminutering	Summa
Inalles	Liter pr inv.	Inalles	Liter pr inv.	Inalles	Liter pr inv.
1909...........................	500,745	1.47	2,565,535	7.66	3,066,280	9.02
1910..........................	607,062	1.78	3,002,616	8.78	3,609,078	10.66
1911...........................	602,618	1.76	3,249,051	9.45	3,851,669	11.20
1 1912..........................	606,870	1.76	3,648.688	10.62	4,255,558	12.27

Jämväl i fråga om den spritdryckshandel, som bedrives på grund av
överlåtna utminuteringsrättigheter, gäller samma omdöme, som det ovan
om bolagens utminutering fällda. Utan någon som helst kontroll utlämnas
spritdrycker från dessa affärer i huru stora kvantiteter som helst. I några
städer hava bolagen genom prisgränser sökt hänvisa utminuteringsinnehavarna
att inom staden och dess omnejd söka avsättning allenast för s. k.
bättre spirituösa, men däremot ej uppställt så stränga villkor för handeln
till längre bort liggande orter. Syftet med dessa bestämmelser har givetvis
varit att skaffa bolaget större kontroll över den egentliga brännvinshandeln
inom staden och dess omnejd, men de hava haft till konsekvens,
att spirituosahandlandena sett sig om efter marknad för sina varor
i andra delar av landet. 1 sådant avseende hava de genom annonser i tidningarna
och annan reklam samt i åtskilliga fall även genom skriftliga hänvändelser
sökt stimulera till köp av spritdrycker. I detta senare avseende
synas vissa firmor hava utvecklat reklamsystemet till stor fullkomning.
Så utbjuder exempelvis i ett tryckt cirkulär en spirituosahandlande i Göteborg
»goda varor till billiga priser», såsom konjak i parti om 250 liter till kr.
1.25 per liter och i mindre partier till kr. 1.so per liter. Till cirkuläret äro fogade
tryckta kuvert, rekvisitionsblanketter, reklamsedlar och postanvisningsblankett,
särskilt avsedd för rekvisition av »sortimentslåda». Dylika cirkulärskrivelser
lära i synnerhet utgå före de större helgerna och bidraga givetvis
icke så litet till att rekvisitionssystemet florerar. Ett dylikt sätt att
handhava brännvinshandeln befinner sig otvivelaktigt i uppenbar strid med
brännvinsförsäljningsförordningens föreskrift, att denna handel skall handhavas
i sedlighetens intresse. Genom denna fullständigt okontrollerade
handel möjliggöres också salning, langning och lönkrögeri. 1 flere av de
från myndigheterna till kommittén överlämnade yttrandena hava givits ut -

147

tryck åt svårigheterna att med nu gällande bestämmelser effektivt kunna
ingripa mot dylika missförhållanden.

Den uppfattning, som här ovan gjorts gällande ifråga om överlåtelse
av minuthandelsrättigheter till enskilda spirituosahandlande, sammanfaller i
det stora hela med den mening, som uttalats av en inom Göteborgssystembolagens
förtroendenämnd tillsatt delegation. Nämnda delegation framhåller,
att under årens lopp vissa principer, särskilt ifråga om utminuteringen,
vunnit hävd och kommit att allmännare tillämpas av bolagen. Bland dessa
framhålles den grundsatsen, att bolagen icke genom agenter eller annonsering
locka allmänheten till inköp och icke heller konkurrera med varandra, utan
hälla sig vart och ett inom det område, för vilket det kan anses vara stiftat.

»Från denna viktiga grundsats», yttrar delegationen, »göra emellertid en del
bolag ganska väsentliga avvikelser, i det att de, låt vara med vederbörligt tillstånd,
till enskilda personer överlåta utminuteringsrättigheter, som därefter
utnyttjas på ett sätt, som fullkomligt strider emot de ovan angivna principerna.
» Ifråga om handhavandet av de överlåtna minuthandelsrättigheterna
anföres vidare: »Såsom förhållandena nu äro, måste innehavarne av överlåtna
rättigheter först och främst intjäna avgiften till bolaget och därefter
förtjäna till sitt eget uppehälle, och då är det ju klart, att de göra allt vad
i deras förmåga står för att öka sin omsättning och följaktligen även sin
vinst. Allmänheten översvämmas också med priskuranter och offerter såväl
muntliga som skriftliga och förledes härigenom till inköp, som, särskilt
i anseende till kvantiteten, äro mångdubbelt större än som skulle ifrågakomma,
därest inköpet måste göras hos vederbörande Göteborgssystembolag.''

Även på andra sätt än de nu nämnda äger en omfattande spritdryckshandel
för närvarande rum, och denna synes vara så mycket farligare, som
den är undandragen varje kontroll. Kommittén syftar härvid dels på visst
slag av partihandeln, dels ock på försäljningen särskilt av s. k. bättre spirituösa
genom utländska handelshus.

Enligt gällande brännvinsförsäljningsförordning är all handel med sprit- Partiförsäljdrycker
till en mängd av 250 liter och däröver fri. Vid försäljning till annan
än den, som innehar rätt till detaljhandel med brännvin, får emellertid
egentligt brännvin icke utlämnas på kärl, innehållande mindre än 250 liter.

Ehuruväl den nämnda gränsen synes vara tämligen hög och sålunda böra
förebygga missbruk, torde en icke obetydlig partiförsäljning äga rum, som
faktiskt icke är annat än en maskerad minutförsäljning. Såsom framgår av
åtskilliga av myndigheternas till kommittén överlämnade yttranden, tillgår det
sålunda, att efter sammanskott av flere personer eu av dem verkställer rekvisitionen
av partiet, varpå detsamma fördelas bland dem. Stora svårigheter synas
möta att uppdaga dylik salning av partiinköpt spirituösa, och om också

148

Direkt import
till kon
sumenter.

salningen uppdagas, är det ofta nog svårt att åstadkomma bevisning.
Åstadkommes bevisning och blir den, som verkställt salningen, sakfälld,
lära ofta nog de ådömda böterna och utdömd försäljningsavgift ungefär
betäckas av vinsten på köpet. Vid inköp i parti erlägges nämligen ingen
försäljningsavgift, varför inköpspriset av spritdrycker i parti ställer sig betydligt
billigare än priset vid inköp utminuteringsvis. Till vilka missbruk den nuvarande
partiförsäljningsrätten leder, framgår exempelvis av de från länsmännen
i ööstrings härad och Lycksele södra distrikt inkomna yttrandena.

1 huru stora mängder dylik partiförsäljning sker till direkt konsumtion,
kan för närvarande ej utrönas.

En annan form av försäljning direkt till konsumenter är de utländska
spritfirmornas. Till kommittén hava från enskilda personer överlämnats flere
till dem ställda brev från utländska handelshus, varav förfarandet vid detta
slags handel tydligt framgår. 1 ett av dessa brev, avsänt från en bekant
fransk konjaksfirma, vilken åberopar en större Stockholmsbänk som referens,
och daterat i juli 1912, anföres:

»En av våra bekanta har godhetsfullt velat uppgiva Eder v. adress till oss, och är
möjligen vårt namn Eder redan bekant, enär vi i Sverige hava en mycket stor omsättning
av våra produkter. Vi arbeta nu i Sverige med ungefär 150 ombud och är åsikten med
närvarande att fråga Eder, huruvida Ni vore villig att tillvarataga våra intressen för —
stad och omnejd mot en provision av 10 proc. på alla våra priser. Vårt försäljningssystem
vill tillåta Eder att arbeta för oss utan att komma i konflikt med den svenska
lagen. 1 det vi ta oss friheten sända Eder vår priskurant, vill vi bedja Eder bemärka,
att all korrespondens går genom vår härvarande byrå. Ifall Ni ej själv skulle vilja taga
hand om saken, vore vi Eder synnerligen tacksamma för att lämna vår offert till en
annan lämplig och villig person och vidfoga vi ett frankerat returkuvert, så priskuranten
kan bliva till oss returnerad, ifall Ni inget bruk kan göra av den.»

Förfarandet vid dylik försäljning framgår ännu tydligare av de brev,
varmed en annan fransk konjaksfirma uppenbarligen uppvaktat eu mängd
svenskar och varav 3 exemplar överlämnats till kommittén från olika trakter
av Sverige. Breven, som äro daterade i februari, april och oktober 1912,
börja med den upplysningen, att många välsituerade privatpersoner importera
konjak i små kärl direkt från Frankrike för att därigenom spara eu
krona per liter och få mycket finare kvalitet till samma pris, än om konjaken
köpes hemma i Sverige.

»För att ej överträda lagen om spritförsäljning», fortsätter firman, »mds/e kunderna
själva underteckna rekvisitionskorten, som insändas till oss av våra agenter. I
detta fall är försäljningen fullkomligt lagenlig. Om någon är hågad köpa, men skulle först
vilja se prov å vår konjak, har Ni endast att svara, att Ni skall anmoda oss om att
direkt sända honom offert med prov. När vi erhålla en förteckning från Eder över dylika
personer, vänner och bekanta, skola vi genast sända prover och offertbrev. Vi kan leverera
konjak i kärl om 15 till 30 liter till kr. 2:50 och 3:10 per liter franco, tull- och
fraktfritt levererad å kundens järnvägsstation. Rabatt av 10 öre pr liter i kärl om
30 liter och däröver. Kärl och etiketter lämnas kostnadsfritt.»

149

Agenterna skulle erhålla 10 % provision. Breven voro åtföljda av
prov på rekvisitionskort, som skulle undertecknas av kunden, men befordras
av agenten till firman. Kundens besvär är med detta system alltså
det minsta möjliga. Han uppsökes av agenten och slipper bekymra sig om
att rekvirera å ett måhända mera avlägset utminuteringsställe. Han behöver
blott skriva sitt namn på rekvisitionssedeln och hämta spirituosan,
när den anländer till närmaste järnvägsstation. Betalningen behöver han
ej bekymra sig om förrän 90 dagar från skeppningsdatum eller ungefär
60 dagar efter det han mottagit varan. Agentens uppgift är icke heller
förenad med något större besvär. Bland vänner och bekanta skulle han
göra propaganda för den franska firmans konjak, upptaga rekvisitionskorten
och förse dem med frimärke. För minsta sålda kvantitet, 15 liter
å kr. 2: 50, har han en vinst på kr. 3: 75 — lättförtjänade penningar, som
firman helst såge, att han omsatte i konjak, när halvårsbetalningen stod
för dörren.

I huru stor omfattning denna spirituosahandel bedrives, kan givetvis
icke konstateras. Emellertid synas de uppgifter, som inför kommittén lämnats
av grosshandlaren W. Laurentz (del VI av kommitténs betänkande), giva vid
handen, att den utifrån till direkt konsumtion importerade spirituosan uppgår
till icke obetydliga mängder. Det har ej heller varit möjligt att erhålla
uppgift angående antalet sådana agenter här i Sverige. Den förstnämnda
av de franska firmorna angav sin kär av agenter uppgå till 150 personer.
Det stora flertalet av dessa torde emellertid hava agenturverksamheten endast
som ett biförvärv, och de förutnämnda franska firmorna synas också hava sökt
vinna personer för sin agentur, vilka hava annan stadigvarande sysselsättning.
Den lätta uppgift, som agenterna hava, och den i förhållande till det ringa
besväret goda ersättningen synas kunna locka många personer att ägna
sig åt denna verksamhet.

En annan form för försäljning av spirituösa har använts av ett
danskt handelshus, som under år 1912 kringsänt tryckta prospekt i Sverige.
Ett av dessa har av enskild person överlämnats åt kommittén. Den
danska firman vänder sig till kunderna direkt och erbjuder sig sälja
minst 12 liter spirituösa, levererat franco förtullat överallt i Sverige. För
att minska tullen är alkoholstyrkan den dubbla, och köparen erhåller sålunda
genom att tillsätta destillerat vatten enligt den danska firmans uppgifter
prisbilligare varor. Med detta förfaringssätt skulle kunden t. ex.
av 6 liter konjak, 2 liter akvavit och 4 liter whisky — allt av firmans koncentrerade
varor — genom utspädning kunna erhålla inalles 24 liter på
samma sätt betecknade varor av vanlig styrka till ett pris av 49 kr. eller
kr. 2.04 per liter. Enligt medsänt recept skulle s. k. caloric punsch med
användande av firmans spirituösa kunna tillverkas för kr. 1.50 per liter.

150

Samman fattning.

I huru stor omfattning den senast omnämnda försäljningen pagår, har
icke kunnat konstateras. Oöteborgssystembolagens förtroendenämnd har
emellertid i underdånig skrivelse den 28 maj 1912, vilken skrivelse överlämnats
till kommittén, fäst uppmärksamheten på ifrågavarande försäljning.

I nämnda skrivelse anföres:

Enligt nu gällande bestämmelser utgör tullavgiften för brännvin och sprit, härunder
även inbegripen arrak, rom och konjak: på fat, större eller mindre» en krona för

en liter av 50 % alkoholhalt och »pa andra kärl- 1 krona 85 öre för en liter, utan avseende
på alkoholhalten, med tillägg av 15 öre vid förtullning av brännvin och sprit i
kärl, innehållande mindre än 250 liter. Då nu i Danmark priset ä brännvin är synnerligen
lågt, enligt uppgift för närvarande 17 å 18 öre pr liter för 47 % vara, följer härav,
att brännvin och billig konjak, med brännvin som huvudbeståndsdel, kan från Danmark
med förde!*importeras på fat, även i mindre parti än 250 liter. Detta förhållande torde,
ifall det icke ändras, komma att hart när omöjliggöra genomförandet av ett för samtliga
systembolag gällande lika, tillräckligt högt försäljningspris för brännvin. På grund härav
bör tullavgiften för brännvin och sprit »pa fat för förtullning av mindre kvantitet än
partihandelsminimum väsentligt höjas, förslagsvis till 1 kr. 65 öre för eu liter av 50 %
alkoholstyrka. Sådan ändring i tulltaxan är dock ej tillräcklig; för vinnande av syftet att
stävja import kräves därjämte, att taxan även i annat hänseende något ändras. Den omständigheten,
att tullsatsen för brännvin och sprit »på andra kärl» är densamma, vare
sig alkoholhalten är större eller mindre, gör det möjligt att genom import anskaffa brännvin
till mycket billigt pris. Om exempelvis sprit med 96 % alkoholhalt importeras pa
buteljer och därefter utspädes, kan ett brännvin med 43 % alkoholstyrka erhållas för ett
pris, som icke överstiger 1 kr. 10 öre pr liter. Därför bör i fråga om brännvin och sprit
på andra kärl tullsatsen, som må bliva oförändrad för vara av 50 % eller lägre alkoholstyrka,
beträffande vara av högre styrka, i likhet med vad som nu gäller för brännvin
och sprit på fat, utgå efter alkoholhalten.

Såsom framgår av den föregående framställningen, har det hittills
med nuvarande lagstiftning icke mött några större svårigheter för den, som
så önskar, att förskaffa sig brännvin eller spirituösa på olika sätt. Bolagen,
som haft till uppgift att i sedlighetens intresse ordna och handhava detaljhandeln
med spritdrycker, hava utan att skaffa sig några garantier mot
uppenbart missbruk försålt dylika drycker i stora mängder; ett stort antal
bolag hava jämväl sålt efter rekvisition i synnerligen betydande partier till
personer, boende i andra kommuner, utan att i allmänhet hava gjort sig
underkunniga om, vilka dessa personer äro. Det har sålunda inträffat, att
minderåriga rekvirerat och fått sig spritdrycker tillsända, och det lär också ej
sällan hända, att de personer, till vilka dessa drycker utlämnas, uppträda
under fingerade namn. Ett dylikt system måste givetvis verka i hög grad
befordrande för langning, salning o. d. Innehavarna av överlåtna bolagsrättigheter
hava givetvis ådagalagt ännu mindre varsamhet i handhavandet
av minutförsäljningen, och då de sakna det återhållande moment, som ligger i
bolagens allmänna uppgift och den för dessa gällande bestämmelsen om den
begränsade vinstutdelningen, hava de, såsom naturligt är, uteslutande sett
spritdrycksförsäljningen från ekonomisk synpunkt. Vad slutligen beträffar

151

försäljningen i parti och från utlandet måste den anses så mycket farligare
för nykterhetstillståndet, som den är obunden av alla andra hänsyn än
ekonomiska. Det billigare pris, som i parti eller från utlandet inköpta
spritdrycker betinga, jämte föreställningen att den direkt importerade varan
är av bättre beskaffenhet, lockar många personer till inköp, och någon som
helst kontroll rörande användningen ligger icke i dessa fall i försäljarens
intresse att anordna.

De omständigheter, som i viss män bidragit till försvårande av spiri- Kommunalt
tuosainköp, hava legat i lagstiftningens allmänna restriktiva bestämmelser,
vilka på vissa orter därutöver kompletterats genom ytterligare restriktioner. tider/’
Den förnämsta av dessa restriktiva bestämmelser torde bestå i den åt
kommunen medgivna rättigheten att vägra inrättande av minuthandelsställen.
Landsbygdskommunerna hava i regel använt sig av denna rättighet, under
det att städerna med några få undantag fortfarande hava spritdrycksförsäljning.
De bland landsbygdens befolkning, som velat förskaffa sig spirituösa,
hava därför varit hänvisade att genom rekvisition, genom ombud
eller personligen köpa i städerna, vilket givetvis är förenat med besvär och
kostnader. En annan anordning, som otvivelaktigt haft en viss effekt, är
bestämmelsen om viss stängningstid för minuthandelsställe. På åtskilliga
orter har öppethållandet ytterligare inskränkts utöver de i lag fastställda försäljningstiderna
genom beslut av myndigheter eller försäljningsbolag. Avsikten
härmed har varit att minska möjligheterna till inköp av spritdrycker
å dagar före sön- och helgdagar ävensom å avlöningsdagar, enär erfarenheten
visat, att å dylika dagar spritinköpen högst väsentligt ökas.

1 några fall torde också andra restriktiva bestämmelser hava vunnit
tillämpning. Till dessa äro att räkna föreskrifter, att försäljning icke
får äga rum till vissa personer, viika gjort sig kända som notoriska drinkare,
att försäljningen icke får ske annat än till avhämtning och att försäljning
på rekvisition icke tillätes. Enligt kommerskollegii utredning sid.
209 skulle sålunda bolagen i Stockholm, Malmö, Ystad, Karlshamn, Kungälv,
Efaparanda och flere andra städer, bland dem även, enligt vad kommittén
inhämtat, Göteborg, tillämpa det förfaringssättet, att brännvin icke utlämnas
på rekvisition medelst brev, telefon och dylikt utan allenast till personliga
bud.

Förbud mot
försäljning
till vissa
personer och
till

försändning.

En ytterligare, ehuru synnerligen omtvistad restriktion har den s. k. Minut litergränsen

ansetts vara, d. v. s. bestämmelsen, att det vid utminutering minimum
icke får säljas mindre än en liter. Stadgandet har tolkats sa, att ingen
äger sälja utminuteringsvis mindre än eu liter av samma varusort.

Ett visst försäljningsminimum ansågs, såsom ovan anförts, av sär -

152

skilda utskottet vid 1853—54 års riksdag böra stadgas för att förebygga,
att det utminuteringsvis försålda förtärdes omedelbart intill utminuteringsstället
och utminuteringen sålunda i viss grad närmade sig utskänkning.
Utminuteringsminimum sattes till en halv kanna, vilket minimum vid införande
av det nya måttsystemet ändrades till en liter. Att märka är emellertid,
att utskänkningsställena länge haft rätt att jämväl sälja till avhämtning,
och att för denna försäljning ingen minimigräns var fastställd. I huru stora
mängder spritdrycker under denna tid försålts till avhämtning å utskänkningsställena,
finnes icke, såvitt kommittén har sig bekant, någonstädes för
helt år och för hela landet uppgivet. Att emellertid denna försäljning haft
en icke ringa omfattning på åtskilliga håll, framgår av uppgifterna därom
i Malmö spritförsäljningsaktiebolags redogörelser. (Tab. 3.)

Åtminstone några bolag torde emellertid redan tidigt hava förbjudit
försäljning till avhämtning å utskänkningsställena. Från november månad
1899 infördes ett dylikt förbud av Stockholmsbolaget, och liknande förbud
synes också hava tillämpats i Göteborg samt av en del brännvinsbolag i
Södermanlands län.

Genom 1905 ars brännvinsförsäljningsförordning, vilken trädde i kraft
1 oktober (resp. 1 november) 1907, blev i lag förbjudet att å utskänkningsställe
försälja till avhämtning. I samband härmed hade Kungl. AAaj:t jämväl framlagt
förslag, att utminuteringsminimum skulle sänkas till en halv liter. Såsom
framgår av propositionen, hade vissa av de i ärendet hörda myndigheterna
och bolagen avstyrkt denna nedsättning av utminuteringsminimum, under
anförande bl. a., att litergränsen försvårade åtkomsten av spritdrycker. Det
ansågs, att nedsättningen skulle leda till minskning av den s. k. salningen,
men att det vore högst tvivelaktigt, att den skulle leda till någon minskning
av brännvinsförbrukningen. Föredragande departementschefen ansåg emellertid
de skäl, som talade för asikten, att eu dylik nedsättning komme att
verka till förmån för nykterheten, vara övervägande. Riksdagens kamrar
stannade emellertid i olika beslut, i det att Första kammaren biföll Kungl.
Maj:ts förslag, men Andra kammaren beslöt litergränsens bibehållande.
Vid sammanjämkningen beslöt Riksdagen i denna punkt i överensstämmelse
med Andra kammarens mening.

Flera av de myndigheter, som till kommittén avgivit yttranden i anledning
av rundskrivelsen med förfrågan om brister i gällande rusdryckslagstiftning,
hava i litergränsens upphävande sett en av de viktigaste åtgärderna
till nykterhetens främjande. Sålunda hava Konungens befallningshavande
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gottlands,
Blekinge, Malmöhus, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens
län ansett litergränsen vara mera till skada än till gagn för nykterheten,
enär den ofta föranledde till större inköp än som önskades. Den vore
också orsak till s. k. salning. Jämväl de, som av sparsamhetsskäl eller av an -

153

Tabell 3. Utskänkningsaktiebolagets i Malmö försäljning under
åren 1886—1912 och fylleriförseelserna i Malmö
åren 1890—1912.

Antal sålda liter spirituösa Antal liter å person

	°cS B	C	1- °es		"		—	—			—	—
År	ju	bL = C E E	bo c c		å utskänkningen	bfl c		a utskänk-ningen	b£
	«4-
		ii O	:eS C/3				"3	£			■t:
	"c <	^ > ''ös ^	••o LU		till för-täring på	till av-hämt-	c 1 3	E 3 CD	till för-täring	till av-hämt-	c \|	5 in
		c <			stället	ning	ees		pa stället	ning	ees
	—	1	1885-	-86	120,047	205,201	345,329	670,587	2.73	4.67	7.85	15.25
7......	—	—	1886-	87	122,723	215,760	319,063	657,546	2.73	4.79	7.09	14.61
	—		1887	88	127,986	196,735	274,782	599,503	2.83	4.34	6.07	13.24
	—		1888-	89	182,848	102,633	298,065	583,546	4.00	2.24	6.52	12.76
	492	10	1889	90	200,907	116,533	298,709	616,149	4.27	2.47	6.35	13.09
1......	486	10	1890-	91	213,362	103,481	292,743	609,586	4.45	2.16	6.10	12.71
	492	10	1891-	91	228,181	80,735	298,511	607,423	4.67	1.66	6.11	12.44
3......	567	11	1892-	93	212,751	68,570	349,262	630,583	4.32	1.39	7.09	12.80
	676	13	1893-	94	224,789	71,310	359,062	655,161	4.47	1.42	7.14	13.03
5......	734	14	1894-	95	221,431	91,451	368,353	681,235	4.34	1.79	7.22	13.35
	920	18	1895-	96	241,010	106,710	391,066	738,786	4.63	2.05	7.52	14.20
	1,033	19	1896-	97	255,746	124,547	415,206	795,499	4.79	2.33	7.78	14.90
	1,064	13	1897-	98	266,227	147,277	462,032	875,536	4.82	2.66	8.35 ;	15.83
	1,176	21	1898 -	99	271,715	168,114	509,133	948,962	4.71	2.92	8.84	16.47
	1,261	21	1899	00	279,575	187,415	532,086	999,076	4.68	3.14	8.92	16.74
1......	1,109	18	1900-	01	284,219	194,052	512,125	990,396	4.70	3.21	8.47	16.38
	1,167	19	1901-	02	314,497	214,586	182,448	711,531	5.05	3.45	2.93	11.43
3 .....	1,871	29	1902-	03	353,882	241,008	136,846	731,736	5.55	3.78	2.15	11.48
	2,135	30	1903-	04	366,624	260,931	102,038	729,593	5.62	3.93	1.54	10.99
	2,310	33	1904-	05	368,944	313,115	147,440	829,499	5.27	4.47	2.11	11.85
	2,703	39	1905-	06	358,512	495,603	300,849	1,154,964	5.03	6.95	4.22	16.20
	3,016	40	1906-	07	398,310	536,311	442,338	1,376,959	5.34	7.18	5.92	18.44
	3,396	43	Vio31/i2
	1907-	08	550,095	—	1,133,896	1,683,991	5.61	— .	11.55 i	17.16
	3,484	44	1909	392,659		774,798	1,167,457	4.94	— ''	9.75	14.69
10......	4,213	51	1910	430,841	—	927,878	1,358,719	5.36	— i	11.55	16.91
11......	3,178	37	1911		428,198		990,368	1,418,566	4.97	—	11.48	16.45
12......	3,165	36	1912		433,590		1,051,504	1,485,094	4.94	— 1	11.98	16.92 !

154

nan grund ej ville köpa en hel liter, tvingades att köpa en sådan. Manga
personer, särskilt svaga karaktärer, kunde icke motstå frestelsen att konsumera
alltsamman på en gång. I Stockholm hade den s. k. litersupningen tagit
fart samtidigt med att Oöteborgssystemet vidtagit åtgärden att icke servera
brännvin annat än i samband med mat. Det belopp, som erfordrades för
inköp av en liter brännvin, utgjorde blott en bråkdel av en grovarbetares
dagsinkomst och hindrade därför i allmänhet icke inköp av den minsta tilllätna
kvantiteten. Vid salning förtärdes ofta det gemensamt inköpta brännvinet
på gator och i portgångar till stort obehag för trafikanter och
hyresgäster. Svårigheten att åtkomma brännvin i mindre kvantiteter hade
också lett till användande av denaturerat brännvin i stor utsträckning såsom
berusningsmedel. Den högre gränsen minskade möjligheten för eu del
personer att åtkomma spritdrycker, men för det stora flertalet ökade den
frestelserna och farorna i hög grad.

Å andra sidan hava några myndigheter ansett, att ingen nytta eller rent
skadliga följder skulle uppstå, om litergränsen upphävdes.

Enligt kommitténs mening är det synnerligen svårt att avgöra den betydelse,
litergränsen haft i olika avseenden. Enbart ur statistiken rörande
fylleriförseelserna torde inga slutsatser härutinnan kunna dragas. Litergränsen
kom ju icke att gälla all försäljning till avhämtning förrän år 1907, och
även om sedan dess fylleriförseelserna i någon män ökats, infaller den väsentliga
ökningen i dessa förseelser före denna tid. Och om man särskilt
ser på förhållandena i Malmö (se tabell 3), visar det sig, att ökningen av
fylleriförseelserna är starkast just under den tid, dä försäljningen till avhämtning
ä utskänkningsställena skjuter fart (1902—1907). Sedan detta slags försäljning
blivit förbjuden och försäljningen till avhämtning begränsats enbart
till minuthandelsställena, hava visserligen fylleriförseelserna ytterligare ökats
under vissa år, men hava åren 1911-1912 relativt taget varit färre än förseelserna
under de senare aren av den period, då försäljning i stor omfattning
ägde rum a utskänkningsställena i ringare kvantitet än 1 liter. Om
överhuvudtaget någon slutsats får dragas ur de nyssnämnda uppgifterna
från Malmö, synas de snarare giva vid handen, att litergränsens genomförande
för all försäljning till avhämtning icke varit någon orsak, åtminstone
i större grad, till ökning av fylleriförseelserna. Huruvida den bidragit till
ökning av konsumtionen, kan icke avgöras, i varje fall icke med ledning av
uppgifterna frän Malmö.

Litergränsen torde i så måtto hava bidragit att minska konsumtionen,
att den för åtskilliga personer försvårat inköp av brännvin. Å andra sidan
synes literbestämmelsen hava medverkat till, att man salat till brännvin i
större omfattning, än som med en lägre minimigräns troligen skulle hava
varit fallet.

Huruvida således en sänkning av litergränsen i och för sig verkar

155

nykterhetsbefrämjande eller icke, kan, enligt kommitténs uppfattning, vara
föremål för olika meningar. När emellertid kommittén föreslår en dylik sänkning
av inköpsminimum till Vs liter, så sammanhänger detta med hela den
omläggning av utminuteringen i övrigt, som kommittén förordar, och enligt
vilken en minskning av minimikvantiteten ingår såsom ett av förhållandena
påkallat led i det nya försäljningssystemet.

Till de minuthandeln pålagda restriktionerna äro jämväl att räkna, att Andra
betalning ej får utsökas för brännvin, som utborgats i myckenhet, för vilken heslämmel
försäijningspriset understiger 50 kronor, att minuthandelsställe skall stängas, ser.
om det ligger vid eller 0.2 mil från ställe, där auktion, marknad, torgdag,
uppbördsstämma eller inskrivningsförrättning eller mönstring med värnpliktige
hålles, och att minuthamlelsställe kan stängas vid till större folksamling
ledande förrättning eller när störande oordning förekommer eller anledning
finnes att befara sådan. Dit äro också att räkna stadgandena, att
spritdrycker icke få utlämnas till den som är rusig, ej heller till minderårig.

Trots att alltså, såsom ovanstående redogörelse visar, åtskilliga restriktioner
redan förefinnas i nu gällande lagstiftning och dessa restriktioner ingalunda
kunna anses verkningslösa, har dock all erfarenhet givit vid handen, att
de ej förmått förebygga ens de mest uppenbara av försäljningen föranledda
missförhållanden. Detta torde i ej ringa mån bero på, att dessa restriktioner
ej bildat ett sammanhängande system och att deras tillämpning saknat
effektiv kontroll.

2. En enhetlig försäljningsorganisation ifråga om
minuthandeln med spritdrycker.

Gällande lagstiftning angående utminutering av spritdrycker är, såsom Behovet av
framgår av vad ovan anförts, i flera hänseenden otillfredsställande. En allt försäljnings
starkare opinion har under de senaste åren gjort sig gällande för grundliga organisation.
förändringar på detta område. Det är därför enligt kommitténs mening nödvändigt
att söka åvägabringa nya och mera effektiva bestämmelser. Härvid
må erinras, att så länge samhället tillåter försäljning av spritdrycker
och därmed också förbrukningen av desamma, den uppgiften alltid föreligger
att söka försvåra och förhindra särskilt det mera omåttliga bruket
av dessa drycker. Enär emellertid gränsen emellan måttligt och omättligt
bruk är omöjlig att uppdraga, komma de åtgärder, som äro avsedda
att i främsta rummet träffa det omåttliga bruket, jämväl att i viss mån verka
inskränkande på det mera måttliga.

För vinnande av effektivitet i de bestämmelser, som erfordras för
att begränsa minuthandelns skadliga verkningar, är det emellertid nödvän -

156

Partihandel
tillåten
endast till
återförsäljare.

digt, att de bilda ett sammanhängande system, som omfattar all sådan handel.
Finnes det i detta avseende några luckor, i följd varav dessa drycker kunna
nå fram till konsumenterna vid sidan av de restriktiva bestämmelserna,
komma säkerligen dylika möjligheter att utnyttjas och därigenom syftet med
lagstiftningen att delvis förfelas. Detta har också blivit vitsordat av
representanter för Göteborgssystembolagen. Enligt ett till kommittén överlämnat
protokollsutdrag från Göteborgssystembolagens förtroendenämnds
sammanträde den 22 och 23 september 1912 anförde eu av förtroendenämnden
tillsatt delegation för utarbetande av bestämmelser till ordnande
av minuthandeln med brännvin bl. a. följande:

Missbruket av spirituösa kunde icke avsevärt hindras genom införande av tillståndsbevis
vare sig efter det ena eller andra systemet, enär desamma under nuvarande förhållanden
synnerligast med hänsyn till de överlatnaarättigheternas utnyttjande icke kunna
göras effektiva. Statsmakterna måste därför efter den nämnda delegationens mening,
innan det lämpligen kunde komma ifråga, att så restriktiva åtgärder som köp efter tillståndsbevis
kunde införas, vidtaga åtskilliga åtgärder, bland vilka i detta sammanhang
förtjänar att omnämnas: lagstadgande om förbud för innehavare av överlåtna rättigheter
att försända spirituösa till personer, boende utom det samhälle, där rättigheten utövas;
förbud för såväl brännerier som reningsverk att sälja spirituösa till andra än innehavare
av utminuterings- och utskänkningsrättigheter; samt högre tullar å egentligt brännvin, som
importeras av enskilda personer.

Enligt kommitténs mening kan icke önskvärt sammanhang och likformighet
i de restriktiva bestämmelserna ernås, utan att all försäljning av
spritdrycker till konsumenter handhaves av likartade och samverkande försäljningsorgan,
som dels icke hava intresse av omsättningens storlek, dels
subordinera under ett centralt statsorgan, dels ock äro underkastade effektiv
kontroll. Med vissa ändringar i de nuvarande systembolagens organisation
och ställning synas de kunna bliva dylika försäljningsorgan. En
sådan anordning av minuthandeln kräver emellertid eu omläggning av åtskilliga
hittills gällande bestämmelser rörande partihandel, överlåtna utminuteringsrättigheter
och import av spritdrycker.

Vad först partihandeln beträffar, synes syftet med hittills gällande
bestämmelser hava varit att möjliggöra försäljning frän tillverkare till återförsäljare,
men icke till direkt konsumtion. Till stöd för denna uppfattning
kan anföras vad föredragande departementchefen yttrade till statsrådsprotokollet
den 25 februari 1885, då fråga förelåg om höjande av dä gällande
lägsta försäljningsmängd för partihandel:

»Da med lagstiftningen angående försäljning av brännvin åsyftas dels att med eu
accisavgift träffa förbrukningen av denna vara, dels att genom stränga ordningsföreskrifter
motverka missbruket av rusdrycker, följer härav, att denna lagstiftning har till egentligt
föremål endast sådan handel, varigenom brännvinet övergår i konsumentens hand, varemot
den handel, som förmedlar brännvinets övergång från producenten till brännvinshandlanden
eller från den ene handlanden till den andre, enligt sakens natur måste falla utom området
för ifrågavarande lagstiftning. I denna måste således göras en åtskillnad mellan den handel,

157

som avser att omedelbart betjäna förbrukningen, och den, som kan rubriceras som engroshandel,
eu åtskillnad, som tydligen endast kan äga rum på det sätt, att en viss försäljningskvantitet
bestämmes som den gräns, under vilken försäljningen skall vara underkastad de
lagstadgade avgifterna och ordningsföreskrifterna. Vid vilket belopp denna gräns bör sättas,
är en helt och hållet praktisk fråga. Nu gällande lagstiftning har satt gränsen vid ett belopp
av 15 kannor, sä att all försäljning av brännvin till belopp icke understigande nämnda
kvantitet är fri ej mindre från avgift än även från de för brännvinsförsäljningen stadgade
strängare ordningsföreskrifterna, ehuru till förekommande av missbruk handeln med brännvin
till belopp understigande 100 kannor gjorts beroende av vissa kontrollföreskrifter. Det
synes otvivelaktigt, att den sålunda bestämda gränsen blivit satt vid ett allt för lågt belopp.
I de fall, då vid brännvinshandel mindre parti än 100 kannor avyttras, förefaller det
nämligen mycket antagligt att därmed mera avses konsumentens förseende på en gång
med hans förbrukningsbehov för en längre tid, än att transaktionen är av engroshandels
natur.»

I en av Göteborgssystembolagens förtroendenämnd den 28 maj 1912
avgiven underdånig framställning har påyrkats, att partihandelsminimum skulle
höjas till förslagsvis 600 liter, så att partiförsäljningen direkt till förbrukaren
om möjligt måtte upphöra; denna bestämmelse borde emellertid icke gälla
ifråga om försäljning till den, som innehade rättighet till detaljhandel med
spritdrycker, eller till den, som bevisligen använde dylika drycker för
tekniska eller likartade ändamål.

Enligt kommitténs mening skulle jämväl eu dylik betydande höjning
av partihandelsminimum icke giva tillräcklig garanti, att icke spritdrycker
försåldes partivis direkt till konsumenter. Om man vill vinna samma syfte
som förtroendenämnden, eller upphörandet av partiförsäljning direkt till förbrukaren,
ernås detta bäst genom att föreskriva, att partihandel med spritdrycker
ej får äga ruin till andra än återförsäljare. Genom eu dylik bestämmelse
uppdrages mellan engroshandeln och minuthandeln en tydlig gräns,
som möjliggör friare former för den förra genom bortfallandet av nu gällande
partiförsäljningsminimum, men samtidigt förhindrar, att spi itdrycksförsäljning
äger rum från spritdryckstillverkarna och andra partiförsäljare till
direkt konsumtion.

Vad beträffar utminuteringsrättigheterna, hava, såsom förut nämnts,
brännvin sförsäljningsbolagen i åtskilliga städer överlåtit sådana till enskilda
personer. Ifrågavarande rättigheter uppgingo 1911 till 100 stycken och funnos
i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Söderköping, Karlskrona, Karlshamn,
Kristianstad, Malmö, Hälsingborg, Lund, Göteborg, Uddevalla, Gävle och
Sundsvall. Sedan dess hava de två överlåtna rättigheterna i Uddevalla upphört.
Beträffande omfattningen av den handel, som bedrives av dessa
utminuteringsaffärer, får kommittén hänvisa till kommerskollegi utredning
sid. 238—262.

Förslag om upphävande av bolagens rätt att överlåta rättighet till utminutering
av andra spritdrycker än punsch framställdes vid 1911 ars riks

Utminutering
tillåten endast
genom
bolag.

158

dag i en inom Första kammaren av herr Lindblad i Näriunda väckt motion.
Bevillningsutskottet ställde sig emellertid avvisande till detta förslag:

Utskottet medgav visserligen, att avsevärda olägenheter följde av den gällande bestämmelsen
om överlåtelse av spritdrycksförsäljningsrätt, nien ansåg att rättelse borde
kunna ernås utan anlitande av ett så radikalt medel som det av motionären föreslagna.
Utskottet hölle före, att ett fullständigt borttagande av bolagens rätt att, där förhållandena
sådant föranledde, delvis överlåta utininuteringen av brännvin a enskilda, icke vore
för ändamålet nödigt eller ens lämpligt, och utskottet kunde för övrigt ej heller finna,
att någon fördel i nykterhetshänseende skulle kunna vinnas därigenom, att även den s. k.
finare spirituosan såldes i bolagens egna lokaler i stället för att såsom nu tillhandahållas
av vinhandlarna på grund av från bolagen överlåtna rättigheter. Utskottets uppfattning
om obehövligheten av att gä den av motionären anvisade vägen grundade sig på det
förhållandet, att hinder ej skulle möta för att genom lämpliga, klokt avvägda bestämmelser
i överlatelsekontrakten sörja för, att utminuteringen av brännvin, även till den del
d.en bedreves av andra än bolagen själva, komme att utövas med behörig hänsyn till det
allmännas intresse och särskilt så, att genom den överlåtna handeln de restriktioner i nykterhetens
och sedlighetens intresse, bolagen pålagt sin egen rörelse, icke bleve mer eller
mindre overksamma. Utskottet erinrade även därom, att bolagens styrelser i allmänhet
icke vore så sammansatta, att de kunde anses lämpade att handhava bolagens rörelse i
den vidgade och förändrade gestaltning, som ett bifall till motionärens förslag skulle
medföra. Skulle bolagen i de större städerna tillmötesgå konsumenternas växlande önskningar
i fråga om s. k. bättre spirituösa, komme deras rörelse att antaga en högst betydande
omfattning. Bleve däremot konsumenternas önskningar åsidosatta, komme detta
efter all sannolikhet att föranleda, att utländska spirituosaffärer droge till sig en avsevärd
del av omsättningen. Härjämte vore att märka att eu dylik utvidgning av bolagens verksamhet
givetvis skulle medföra behov av en mera ingående kontroll över bolagen i det
allmännas intresse, men lämpliga bestämmelser härför bleve lika svåra att utfinna som
att därefter på ett effektivt sätt tillämpa.

Emot utskottets utlåtande anfördes emellertid två reservationer.

1 bada dessa framhölls, att en sådan monopolisering, som av motionären föreslagits,
faktiskt vore genomförd på en mängd platser, där bolagen alltså bedrevo all minuthandel
med spritdrycker. I åtskilliga, företrädesvis större städer förekommo emellertid
överlåtelser. Genom dessa överlåtelser avsåges att så fördela utminuteringen, att åt bolagens
försäljningsställen förbehölles handeln med egentligt brännvin, medan den övriga
handeln lämnades åt vinhandlarna. Till utmärkande av gränsen gällde för spirituösa hos
de sistnämnda ett visst minimipris, under vilket de icke fingo sälja. Genom dessa överlåtelser
hade affärsdriften betydligt förenklats för systembolagen. Dessutom finge man
vid bedömandet av hithörande företeelser erinra sig, att det s. k. Göteborgssystemet, såsom
redan antytts, ursprungligen inriktade den huvudsakliga delen av sin verksamhet på
ordnandet av handeln med egentligt brännvin, emedan missbruket av detta ansågs vara
en av de förnämsta anledningarna till fattigdom och elände av olika slag. Däremot
tänkte man på den tiden mindre på det missbruk, som kunde förekomma även av s. k.
finare spirituösa. Pa senare tider hade man emellertid icke kunnat undgå att märka, att
handeln med billig av vinhandlarna saluförd konjak tagit en synnerligen stol omfattning,
som gjort de restriktioner i nykterhetens och sedlighetens intresse, bolagen pålagt sin
egen rörelse, skäligen illusoriska, samt i övrigt verkat till förfång för bolagens omsättning
och det allmännas intresse av denna. Motionärens förslag att nu taga ett ytterligare
steg till förverkligandet av Göteborgssystemets bärande idé, sprithandelns frigörande från
det enskilda vinstbegäret, hade goda skäl för sig. Dock syntes det, som om fullgiltiga

150

skäl knappast förefunnes att i fråga om minuthandel göra skillnad mellan punsch och
annan s. k. finare spirituösa. Mot invändningarna, att bolagen icke skulle äga tillräcklig
sakkunskap och varukännedom för att kunna på ett rationellt sätt driva handeln med
finare spirituösa och att vinhandlarna måste anses berättigade att få ostört fortsätta en
lovlig hantering, som av äldre firmor bland dem utövats långt innan Göteborgssystemet
kom till, erinrade reservanterna, att det ej mötte svårigheter för bolagen att i sin tjänst
anställa personer med tillräcklig sakkunskap på området och att jämväl i övrigt inrätta
sig för den vidgade verksamheten, om blott rådrum gåves dem genom stadgandet av
lämplig övergångstid.

Reservanterna skilde sig emellertid ifråga om övergångstidens längd. I den ena
av reservationerna framhölls, att billigheten syntes fordra en övergångstid av exempelvis
10 år, för att rättighetsinnehavarne skulle hinna att ordna sin ekonomi och deras talrika
efter förändringen överflödiga biträden skaffa sig andra utkomstmöjligheter. Systembolagens
intresse på denna punkt sammanfölle också med vinhandlarnas, i det bolagen behövde
tid för att ordna sig för den betydande utvidgning av rörelsen, som ett övertagande
av all minuthandel med spirituösa komme att innebära. I den andra reservationen anfördes,
att några betänkligheter ej heller borde möta av hänsyn till vinhandlarnas privatekonomiska
intressen, ty även om beroendet av upprepat beviljande av rätt till fortsatt
sprithandel av dem mera hade betraktats såsom en ren formalitet, vore det dock så,
juridiskt sett, att den enskilde vinhandlaren icke hade och icke kunde få större rätt än
bolaget själv ägde. Liksom detta finge sina försäljningsrättigheter för högst tre år, existerade
ej heller för vinhandlaren annat än temporär sådan och ej ens något i sig befogat
krav att under för bolaget förnyade rättigheter jämväl få kontraktet mellan honom och
bolaget förnyat. Vad billigheten kunde fordra vore, att i varje fall så lång övergångstid
bestämdes, att innehavarna av överlåtna rättigheter hunne inrätta sig för den nya ordningen.
En övergångstid av tre år syntes för sådant ändamål fullt tillräckligt.

I båda reservationerna föreslogs en skrivelse till Kungl. AAajrt i reservationernas
syfte. Första kammaren biträdde utskottets avstyrkande hemställan,
men Andra kammaren den sistnämnda reservationen. Frågan om
skrivelse förföll alltså.

Den av bevillningsutskottet vid 1911 års riksdag ifrågasatta åtgärden
att genom bestämmelser i överlåtelsekontrakten sörja för att utminuteringen
av spritdrycker även till den del, som icke bedrives av bolagen själva, kommer
att utövas med behörig hänsyn till det allmännas intresse och särskilt
så, att genom den överlåtna handeln de restriktioner i nykterhetens och
sedlighetens intresse, bolagen pålagt sin egen rörelse, icke bliva mer eller
mindre overksamma, låter sig enligt kommitténs mening svårligen genomföras.
Då de enskilda handlandenas vinst är beroende av omsättningens
storlek, ligger det i sakens natur, att de, tvärtemot lagstiftningens syfte,
skola” söka öka denna. Och även om det skulle låta sig utföras att uppställa
likartade bestämmelser för försäljningen från överlåtna rättigheter, som
för försäljningen från bolagen, torde de krav, som i detta hänseende skulle
ställas på innehavarna av överlåtna rättigheter, knappast låta sig väl förena
med utövande av enskild affärsverksamhet. Bibehållandet av överlåtna
rättigheter till utminutering av spritdrycker skulle jämväl medföra en dualism

IftO

på detta område, som säkerligen icke skulle vara fördelaktig med hänsyn
till de restriktiva bestämmelsernas tillämpning.

Om sålunda starka skäl tala för upphävandet av bolagens befogenhet
att överlåta rättigheter till minuthandel, behöver detta icke innebära, att bolagen
helt och hållet skulle övertaga den handelsrörelse, som innehavarna
av överlåtna rättigheter nu utöva. Såsom förut nämnts, är i regel handeln
med spritdrycker i de städer, där utminutering blivit delvis överlåten, så
fördelad mellan bolaget och den enskilda handeln, att försäljningen av
brännvin och billigare spirituösa sker genom bolaget, men handeln med
dyrare spirituösa genom den överlåtna utminuteringen. Huvudskälet för
denna uppdelning var sannolikt, att man ville inrikta de restriktiva åtgärderna
mot den egentliga brännvinsförbrukningen såsom den mest ödeläggande
för folkhälsan, men därjämte har säkerligen hänsyn även tagits till,
att det för en rationell skötsel av den finare spirituosahandeln fordras större
sakkunskap och varukännedom än som för närvarande står bolagen till buds.
Även om det icke skulle möta svårigheter för bolagen att i sin tjänst förvärva
personer, som äro sakkunniga på den finare spirituosahandelns område
och sålunda inga hinder av detta slag synas föreligga för bolagens
övertagande jämväl av den finare spirituosahandeln, finnes å andra sidan
ingen särskild anledning att till bolagen ovillkorligen överföra all den verksamhet,
som handhavandet av handeln med finare spirituösa medför. Den
med denna handel förenade beredningen och förskäringen synes tvärtom,
såsom förut är nämnt, lämpa sig för enskild yrkesutövning. Och om sådan
handlandes rätt att försälja begränsas att äga rum till annan innehavare av
dylik rättighet i och för dennes rörelse samt till bolag, synes ur nykterhetssynpunkt,
så länge rusdryckshandel överhuvud är medgiven, intet vara att
erinra mot att en dylik enskild verksamhet fortfarande tillätes existera.

En lösning av frågan torde alltså kunna ske på det sätt, att det beredes
möjlighet till inrättande av en partihandel för sådana finare spritdrycker,
som för närvarande i åtskilliga städer försäljas av enskilda spirituosahandlande.
Partihandlarna i spritdrycker skulle äga rätt att importera, bereda,
lagra och förskära spritdrycker, samt att försälja dem sinsemellan och till
bolag.

Avvecklingen Den av kommittén föreslagna inskränkningen, att all minuthandel med

skilda "s£?ri spritdrycker skall handhavas av bolag, kommer givetvis att innebära en betuosa-
tydande rubbning av de enskilda spirituosahandlarnas ställning. Det förhandeln.
tjanar dock att ihågkommas, att den ställning, som dessa handlande intagit
i gällande lagstiftning, är mycket osäker och i hög grad beroende av bolagens
samt i viss grad jämväl av myndigheternas gottfinnande. Bolagen
hava sålunda fullständigt i sin makt att bestämma, huruvida några överlåtna
minuthandelsrättigheter skola finnas eller icke, och om de icke vilja överlåta

161

rättighet till någon, som förut haft överlåtelse, finnes icke möjlighet för
denne att framställa några som helst anspråk gentemot bolaget. Och
även om bolaget anser överlåtelse böra ske, kan framställning härom avslås
av Konungens befallningshavande. Äger emellertid överlåtelse rum, kan
bolaget föreslå sådana kontraktsbestämmelser, vilka, om de godkännas av
Konungens befallningshavande, kunna avsevärt inskränka den överlåtna
spirituosahandeln. Kommitténs förslag rörande den spirituosahandel, som
bedrives på grund av överlåtna rättigheter, innebär alltså ej större rubbning
än som redan under gällande lagstiftning kan drabba densamma.

Vid avvecklingen av den enskilda spirituosahandeln måste givetvis en
viss varsamhet iakttagas på grund av de ganska betydande kapital, som
äro nedlagda i denna rörelse. I de städer, där bolagen själva anse sig
böra sköta jämväl den finare spirituosahandeln, synes det lämpligt, att bolagen,
såsom i något fall skett, övertaga de enskilda handlandenas lager
och i så stor utsträckning som möjligt bereda sysselsättning åt de personer,
som för närvarande hava anställning hos dessa rättighetsinnehavare. Då
emellertid detta icke kan förutsättas äga rum i alla fall, har kommittén ansett,
att en viss övergångstid bör medgivas de spirituosahandlande, som icke
ämna begära tillstånd till partihandel eller ej erhålla dylikt, och har kommittén
i sådant avseende föreslagit, att de under tre år efter förordningens
trädande i kraft den 1 januari 1917 utan särskilt tillstånd skola få fortsätta
spirituosahandeln såsom partihandlare. Om kommitténs förevarande förslag
antages 1914, skulle spirituosahandlandena faktiskt erhålla fem år för ordnande
av sina affärer, en övergångstid, som efter kommitténs mening är
tillräcklig för detta ändamål.

Beträffande ordnandet av importen från utlandet, så att densamma icke
kommer att störande ingripa i det föreslagna försäljningssystemet, skall
kommittén i annat sammanhang yttra sig (sid. 192—193).

3. Brister i gällande bestämmelser om försäljning av vin och
Öl annorledes än genom utskänkning.

1 flere väsentliga hänseenden skilja sig bestämmelserna om vin- och Gällande beölhandeln
från bestämmeiserna om utminutering av spritdrycker. o^i^förstnj Först

och främst är sålunda att märka, att ingen föreskrift finnes, att nin8 av vin
det privatekonomiska intresset av försäljningen av vin och Öl skall vara °c

begränsat till viss ränta å tillskjutet kapital. Försäljningen utminuteringsvis
av dessa drycker har därför icke ansetts behöva förbehållas ensamberättigade
försäljningsorgan. Vilken person som helst, som ägt god frejd, har
kunnat erhålla rättighet till försäljning av dessa drycker. Det har ej ansetts

genom utskänkning.

162

behövligt att föreskriva, att dylik försäljning skall vara skild från annan
handel, i följd varav dessa drycker i regel försålts i affärer, där försäljning
av andra varor förekommer.

Ett annat för vin- och ölhandeln utmärkande drag är, att ingen gräns
blivit uppdragen mellan partihandel och minuthandel. Den tillverkningsrätten
åtföljande rätten till försäljning av de tillverkade varorna från tillverkningsstället
innebär för vin- och öltillverkare såväl parti- som minutförsäljningsrätt.
Särskilt ifråga om öltillverkarna har minutförsäljningsrätten blivit
av stor betydelse. Då det nämligen icke erfordras särskilt tillstånd för anläggande
av bryggeri, kan genom en sådan anläggning inom en kommun
uppstå en minutförsäljningsrätt, utan att Konungens befallningshavande eller
vederbörande kommunalmyndighet ens får företaga den prövning, som är
föreskriven ifråga om andra försäljningsrättigheter. Med tillverkningsrätten
av vin och Öl har jämväl ansetts följa eu rätt för tillverkarne att kringföra
dryckerna och utom tillverkningsstället utbjuda dem till försäljning. Enligt
gällande vin- och ölförsäljningsförordning har denna kringföringsrätt fått
utövas utan tillstånd inom stads planlagda område och efter tillstånd även
å stads icke planlagda område, varemot den på landsbygden varit förbjuden
utom efter föregående rekvisition.

Ett tredje för vin- och ölförsäljningslagstiftningen utmärkande drag
är, att de på särskilt tillstånd beroende utminuteringsrättigheterna beviljas
att gälla tillsvidare. Motivet till denna bestämmelse synes hava varit en
önskan att icke betunga myndigheterna med eu ofta återkommande prövningav
rättighetsansökningar, och en tillräcklig garanti till förhindrande av försäljning,
som till sina verkningar vore skadlig, har man trott sig vinna genom
bestämmelsen, att den tillståndsbeviljande myndigheten kan återkalla tillståndet,
där den anser skäl därtill föreligga. Oaktat sålunda vin- och ölutminuteringsrättigheter
icke kunna anses hava någon bättre rättsgrund än på
viss tid meddelade rättigheter — snarare är deras rättsgrund att anse såsom
sämre — har det förhållandet, att någon förnyad prövning icke kunnat äga
rum efter viss tid, dä rättigheten utlupit och förnyad ansökan förelegat, rörande
det sätt, varpå utminuteringsrätten utövats, utan tvivel i hög grad
bidragit till att kontrollen å handhavandet av detta slags försäljningsrättigheter
blivit ineffektiv. Vederbörande rättighetsinnehavare synas också ibland
hava räknat med denna omständighet och iakttagit mindre varsamhet vid
försäljningen än de antagligen skulle gjort, om rättigheten hade beviljats på
viss tid.

En ytterligare skillnad mellan vin- och ölförsäljningslagstiftningen och
spritdryckslagstiftningen är, att med rättighet till utskänkning av vin och
Öl jämväl följer rättighet till försäljning till avhämtning.

De restriktiva bestämmelser, som äro pålagda minuthandel med vin och
Öl, äro i huvudsak följande. Vin och Öl få icke försäljas senare än kl. 10 på

163

aftonen i stad och kl. 8 på aftonen å landet. Å sön- eller helgdag får försäljning
till avhämtning, genom kringföring eller till försändning icke äga rum på
landet och i stad bedrivas allenast till kl. 10 förmiddagen. Flerstädes torde
emellertid de i vin- och ölförsäljningsförordningen fastställda tiderna för
öppethållande hava inskränkts genom lagen den 5 juni 1909 om förbud mot
handels idkande under vissa tider av dygnet. Vin eller Öl får icke utlämnas
till den, som är rusig, ej heller till minderårig, som icke fyllt 15 år. Därest
av försäljning från utminuteringsställe olovlig ^iskänkning främjas eller eljest
oordningar föranledas och sådant oaktat skedd erinran fortfar, kan magistrat
eller kommunalnämnd förbjuda rörelsens fortsatta bedrivande. Beslut härom
går genast i verkställighet, men skall inom åtta dagar underställas Konungens
befallningshavande. Denna myndighet kan också vid bestämt tillfälle, da
oordningar skäligen kunna befaras, förbjuda bedrivande av utminuteringsrörelse;
kronobetjänt och polismyndighet kunna vid visst tillfälle förhindra
försäljningens fortsättande, om den visat sig föranleda oordningar. Konungens
befallningshavande har slutligen genom förordningen den 10 juni 1910 fått
befogenhet att, om oordningar förekomma på grund av försäljning till avhämtning
av vin och Öl, som av tillverkare utövas å tillverkningsstället,
stadga de inskränkningar vid rörelsens utövning, som kunna finnas erforderliga,
eller ock för viss tid förbjuda dess fortsättande.

Såsom framgår av ovanstående redogörelse, är minuthandeln med vin
och Öl i långt mindre omfattning belagd med restriktioner än minuthandeln
med brännvin, och effektiv kontroll är på grund av den olikartade försäljningsorganisationen
nästan utesluten. Åtkomsten av vin och Öl är också
betydligt lättare än åtkomsten av spritdrycker, och försäljning av förstnämnda
slags drycker förekommer också på ett större antal orter.

Den jämförelsevis fria handeln med vin och Öl har flerstädes fört med
sig betydande olägenheter, vilka skarpast framträda på de orter, där tillgången
till dylika finnes, men åtkomsten av spritdrycker är försvårad. Där
framträda nämligen vinets och ölets egenskaper av substitut för spritdrycker
i högre grad än annorstädes. På orter åter, där sistnämnda drycker äro
lätt åtkomliga, har den skada, som den friare Öl- och vinhandeln åstadkommer,
ej så skarpt framträtt, men eu närmare granskning av förhållandena
ådagalägger, att jämväl dessa drycker bredvid och jämte spritdryckerna leda
till allvarliga sociala och individuella missförhållanden. Vad här sagts gäller
under nuvarande förhållanden särskilt ölet.

Den försäljningsrätt till avhämtning, som tillkommer öltillverkare, har
särskilt på landsbygden föranlett en mängd klagomål. Vid 190S års riksdag
framhölls sålunda i en inom Andra kammaren av herr Jakob Byström m. fl.
väckt motion, att bryggeriernas försäljning från tillverkningsstället nästan omintetgjort
verkan av de åtgärder, som de kommunala myndigheterna vidtagit

Försäljning
till avhämtning
frän
bryggerier.

164

för att få bort eller inskränka öldrickandet. Därför föreslogs, att tillverkare ej
skulle få försälja mindre än 100 liter. Riksdagen ansåg det otvivelaktigt, att tillverkares
ifrågavarande försäljningsrätt mångenstädes visat sig leda till missbruk
och oordningar, men godkände emellertid icke motionärernas förslag. En utväg,
som däremot enligt Riksdagens mening kunde förordas, vore att medgiva
Konungens befallningshavande rätt att förbjuda rörelsens fortsatta bedrivande.

Den utredning, som verkställdes i anledning av Riksdagens uttalande
i frågan, gav även vid handen, att i många län tillverkares försäljning till
avhämtning lika lätt kan leda till missbruk och oordningar som annan
vin- och ölförsäljning. 1 synnerhet är detta fallet vid landsbygdens mindre
bryggerier. Några myndigheter förordade därför längre gående åtgärder.
Konungens befallningshavande i Jönköpings län ansåg sålunda, att bryggeri
icke borde få anläggas utan särskilt tillstånd och att innehavare av bryggeri
borde förbjudas rätt att försälja Öl annorledes än genom försändning och
kringföring. Jämväl Konungens befallningshavande i Kristianstads län anförde,
att den enda tillfredsställande lösningen av denna fråga vore att
söka i ett upphävande av tillverkares rätt att utan särskilt tillstånd försälja
sina tillverkningar till avhämtning.

I enlighet med Riksdagens ovan nämnda mening framlade Kungl. Maj:t
vid 1910 års riksdag proposition i ämnet. 1 överensstämmelse med detta
av Riksdagen biträdda förslag medgavs genom förordningen den 10 juni
1910 angående ändring av 14 och 29 §§ i vin- och ölförsäljningsförordningen
befogenhet åt Konungens befallningshavande att helt och hållet eller
delvis förbjuda försäljning av Öl till avhämtning från tillverkningsstället,
vilket dock ej synes i någon större mån hava bidragit att avhjälpa de överklagade
missförhållandena.

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrat sig i anledning av kommitténs
förfrågan beträffande brister i gällande lagstiftning, hava framhållit, att tillverkares
här åsyftade försäljningsrätt är ägnad att föranleda oordningar
och missbruk. 1 en till kommittén remitterad underdånig skrivelse framhålles,
att vid de flesta större bruk och industriplatser i Kopparbergs län finnas
ölbryggerier eller nederlag för bryggeri. Hur omfattande försäljningen från
dessa bryggerier vore, framginge därav, att det icke vore sällsynt, att det
i bryggeriets närmaste omgivningar kunde finnas ett hundratal personer,
mer eller mindre berusade, sysselsatta med att dricka Öl.

Endast i några få fall synes förordningen den 10 juni 1910 hava
kommit till användning. Ett av dessa fall må här nedan återgivas, emedan
det synes lägga i dagen, att den genom förordningen vunna möjligheten
är ett mycket ofullkomligt medel till förekommande av vådor, som härflyta
ur tillverkares försäljningsrätt.

I juni månad år 1912 ingavs av åtskilliga personer i Dalby socken
en framställning till Konungens befallningshavande i Värmlands län med

165

anhållan, att det skulle utfärdas förbud för Vestby bryggeri att försälja Öl
till avhämtning, enär oordningar ofta förekommo till följd av dylik försäljning
vid bryggeriet. Av den i anledning av nämnda anhållan verkställda undersökningen
framgick följande:

Den på annan ort boende bryggeriägaren, som genom föreståndare skötte bryggeriet,
förklarade, att det alltid varit hans önskan att sköta försäljningen så, att ingen berättigad
anledning till anmärkning kunde framställas, och att han därför givit föreståndaren
föreskrift att icke sälja till andra personer än sådana, som lovade att hemföra
ölet till sin bostad och verkligen kunde väntas uppfylla detta villkor. Tillkännagivanden
härom hade också uppslagits på flera ställen i bryggeriets närhet och föreskrift givits,
att ölförsäljningen från bryggeriet skulle upphöra å vardagar kl. 7 e. m. och å dag före
helgdag kl. 2 e. m. Vid besök å bryggeriet hade ägaren konstaterat, att inga av ölkonsumtionen
föranledda olägenheter förekommit och att föreståndaren ställt sig till efterrättelse
de lämnade föreskrifterna. Föreståndaren, som i trakten åtnjöte odelad aktning,
skötte också särdeles väl och försiktigt sin befattning. Det hade aldrig förekommit anmärkningar
mot bryggeriet för oordningar därstädes. — Kronolänsmannen däremot intygade,
att ölförsäljningen vållade de kringboende familjerna obehag av många slag.
Det vore nämligen långt ifrån alltid fallet, att personer, som köpte Öl, höllo sitt löfte att
hemföra ölet till sin bostad. Det vore icke ovanligt, att man i närheten av bryggeriet
kunde få se personer, som hade sina hem belägna långt därifrån, rusiga eller förtärande
Öl. Dylika personer blevo ganska ofta till besvär och förtret i närmast liggande gårdar.
Kronolänsmannen ansåg obestridligt, att bryggeriet utövade ett skadligt inflytande på i
närheten uppväxande ungdom, så länge Öl därstädes finge säljas till avhämtning, och
tillstyrkte på det livligaste bifall till petitionärernas framställning. Kronofogden i Älvdals
fögderi anförde, att det syntes framgå av handlingarna, dels att intet olagligt förhållande
kunde läggas bryggeriets innehavare eller föreståndare till last, dels ock att de
anmälda oordningarna och olägenheterna voro sådana, som städse åtföljde tillverkares utövning
av rätten att till avhämtning försälja Öl, åtminstone på landsbygden, och vilka
uppkomma utan säljarens förvållande. Kronofogden hemställde därför, att inskränkning skulle
stadgas i avseende å försäljningen, t. ex. att Öl icke finge från bryggeriet till avhämtare
utlämnas å dagar näst före sön- och helgdag.

Genom resolution den 23 november 1912 förordnade Konungens befallningshavande
i Värmlands län, att försäljningen av Öl annorledes än
genom rekvisition skulle tillsvidare under en tid av ett år, räknat från den
1 januari 1913, vara förbjuden vid Vestby bryggeri i Dalby socken. Till
belysning av det sålunda inträdda förbudets verkningar kan förtjäna att
anföras, vad kronofogden i Älvdals fögderi bl. a. yttrat i skrivelse av den
30 augusti 1913:

»Enligt vad jag förnummit, har verkan i orten av förbudet varit tydligt märkbar.
Nästa år hava vi emellertid att förvänta en återgång till de förutvarande förhållandena
och få genomgå samma procedur som i fjol för erhållande av förbud. Ifrågavarande rätt
för tillverkare på landsbygden borde icke finnas.» I

I det refererade fallet föranledde visserligen missförhållandena, att
försäljningsrätten indrogs för en tid av ett år, men efter utgången av
detta år återfick tillverkaren sin försäljningsrätt. Det ifrågavarande fallet
adagalägger också, hur långsamt och beträffande utgången osäkert för -

166

farandet jämlikt 1910 års förordning blir. Försäljning till avhämtning
från tillverkningsstället torde för övrigt i regel, särskilt på landsbygden
och i smärre städer, föranleda oordningar av ena eller andra slaget, enär
tillverkaren ej äger några möjligheter och oftast ej heller något intresse att
gallra sin kundkrets. Såsom naturligt är, ser tillverkaren i första rummet på
den ekonomiska avkastningen av bryggeriet, och det gäller därvid för
honom att icke stöta sig med avnämarna av bryggeriets produkter. Vägrar
lian att utlämna Öl till någon, kommer det givetvis att av denne uppfattas
såsom kränkande, och i konflikten mellan å ena sidan intresset att tillgodose
köparna och genom en växande kundkrets bereda sig ökad
omsättning samt å andra sidan intresset att upprätthålla ordningen vid
bryggeriet för att undgå att försäljningen kringskäres eller indrages, är det
antagligt, att det förra intresset oftast avgår med segern. Bryggeriägarens
intresse att upprätthålla ordningen vid försäljningen torde i allmänhet vara av
sekundär art, till vilket hänsyn tages endast i den mån av försäljningen uppkomna
oordningar skulle komma att skada hans ekonomiska intressen. Då
emellertid försäljningen av Öl från tillverkningsstället för närvarande allenast är
inskränkt så tillvida, att myndighet vid uppkomna oordningar kan inskränka
eller helt förbjuda försäljningen, blir det i hög grad beroende på denna
myndighets uppfattning i det speciella fallet, vad som är att anse som
oordningar, i vad mån det är ådagalagt, att oordningar förekomma, och om
försäljningen skall anses hava förorsakat desamma. Förhoppningen, att
Konungens befallningshavande endast i undantagsfall skall låta det gå till
en sådan ytterlighetsåtgärd som förbud mot försäljning till avhämtning eller
någon mera väsentlig inskränkning i försäljningstiden, utgör givetvis en
frestelse för bryggeriägaren att driva försäljningen ända till gränsen för vad
han anser tillåtligt. Att härav följa uppenbara vådor i olika avseenden,
för vilka han anser sig icke kunna göras ansvarig, har för honom mindre
att betyda.

Hur svårt det är att få till stånd tillfredsställande bevisning, att oordningar
förekommit vid ett bryggeri, framgår av två dylika mål från Västernorrlands
län; handlingarna i målen äro avtryckta i del VI.

De ovan angivna svårigheterna torde också förklara, varför förbud
enligt 1910 års förordning sä ytterst sällan förekommer; såvitt kommittén
har sig bekant har utom det nämnda endast förekommit ett fall (vid Torsby
bryggeri likaledes i Värmlands län). I några fall hava försäljningstiderna
inskränkts i större eller mindre omfattning, såsom vid Tingsryds och Skruvs
bryggerier i Kronobergs län (med stöd av 22 § 1 mom. i vin- och ölförsäljningsförordningen)
samt nyligen vid Ljungå bryggeri i Västernorrlands
län (med stöd av 1910 års förordning). Till detta resultat synes också hava
bidragit, att Konungens befallningshavande i regel torde hava befarat, att
ett förbud skulle komma att verka ruinerande för tillverkaren, och därför

167

ansett sig böra allenast inskränka försäljningstiderna, men ej helt förbjuda
försäljningen.

I de medelstora och större städerna synas däremot olägenheterna
av försäljningen till avhämtning icke hava så skarpt framträtt. Sin förklaring
erhåller detta delvis av det förhållandet, att bryggerierna i dessa städer
i regel allenast i mindre omfattning sälja direkt från försäljningsstället.

Enligt kommerskollegii utredning om tillverkningen av alkoholhaltiga drycker
i riket har från bryggerier, belägna i städer med över 25,000 invånare,
år 1911 försålts till avhämtning allenast 1.09 % av hela den tillverkade
kvantiteten, under det att däremot ifrågavarande försäljning från bryggerier
i samhällen, som hade en folkmängd av 1,000 invånare och därutöver,
men mindre än 25,000 invånare, belöpte sig till 9.76 % och från bryggerier
i samhällen med mindre än 1,000 invånare uppgick till
verkade kvantiteterna. Då i den andra av de nämnda grupperna även landsbygdssamhällen
ingå, torde man i detta förhållande få söka en förklaring
till att försäljningen till avhämtning vid bryggerier, tillhörande denna grupp,
är relativt mycket större än i den första gruppen. Kommerskollegii ovannämnda
utredning giver nämligen vid handen, att det för städerna typiska
sättet att försälja Öl är försäljning genom kringföring samt att endast en
ringare del av de tillverkade kvantiteterna i de större städerna försändes
utom kommunen. I samhällen med mindre än 25,000 invånare ägde över
hälften av försäljningen rum genom försändning på rekvisition, och nära
hälften därav gick utom kommunen.

Försändning efter rekvisition grundar sig pa bestämmelserna i 14 § i Försändning
gällande vin- och ölförsäljningsförordning. Såväl tillverkare som den, som rekvisition.
fått tillstånd att till avhämtning försälja vin och Öl, äro berättigade att från
tillverkningsstället resp. försäljningsstället på rekvisition försända vin eller
Öl till köpare. För försändningen gälla följande regler: dryckerna fa ej avlämnas
annat än inomhus till därstädes boende, vid järnvägsstation eller å
fartyg, och den, som forslar varorna, skall vara försedd med en av säljaren
eller hans befullmäktigade ombud utfärdad och underskriven förteckning,
upptagande särskilt för varje köpare dennes namn, det ställe där och dagen
när dryckerna skola avlämnas samt den försålda myckenheten; ombud får
ej den vara, som forslar dryckerna, och förteckningen skall uppvisas på
anfordran av krono- eller polisbetjänt, ledamot av kommunalnämnd eller av
kommunalnämnden utsedd person.

Över denna form av försäljning hava, alltsedan vin- och ölförsäljningsförordningen
började tillämpas, klagomål anförts, och de till kommittén avgivna
yttrandena från polismyndigheterna beträffande brister i gällande försäljningslagstiftning
giva vid handen, att denna bryggeriernas försändningsrätt
flerstädes lett till betydande olägenheter. Allmänt uttalas sålunda

168

klagomål över missbruk av rättigheten att försända Öl, och anses anledningen
till missbruket ligga i de olämpliga kontrollföreskrifterna. Konungens
befallningshavande i Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands
och Västernorrlands län hava därför föreslagit inskränkningar i och skärpta
kontrollföreskrifter ifråga om rättigheten att försända Öl på landsbygden.
Befallningshavanden i Södermanlands län anser, att Konungens befallningshavande
borde tillerkännas rätt att i särskilda fall göra inskränkningar i
denna rätt eller förbjuda försändning å viss ort eller från vissa tillverkare.
Befallningshavanden i Älvsborgs län däremot påpekar, att det vore utan nytta
och mycket besvärligt för handlande att upprätta förteckning varje gång
några flaskor Öl skola skickas till en kund.

Försändningsrätten torde missbrukas så gott som överallt å landsbygden.
Vanligen tillgår så, att öltillverkaren eller försäljaren låter någon
hos sig anställd person, som i regel åtnjuter provision på försäljningen,
med skjuts forsla ölet till någon plats, där befolkningen bor mera sammanträngd,
såsom fabrikssamhällen. Avsättningen blir därstädes i regel stor,
hälst å avlöningsdagar. För mången köpare är denna försäljning i
hög grad fördärvlig. Det finnes exempel på, att många s. k. säsongarbetare,
trots god förtjänst, vid säsongens slut knappast haft respängar
hem, enär förtjänsten gått till Öl. Rekvisitionerna göras ej hos
tillverkaren, utan hos utköraren, som därefter lämnar dem till tillverkaren.
Denna upprättar över rekvirenterna en förteckning, som vid utkörarens
nästa besök medföres jämte det rekvirerade ölet. Rekvisitionerna tilltagas
i regel rundligt, ty intet hindrar, att det överflödiga återtages, om det icke,
såsom ofta sker, överlåtes å annan person. Utkörarne bliva på detta sätt
att jämföra med kringresande agenter. Mestadels göras rekvisitionerna blott
för syns skull. Ofta lämnas rekvisition blott första gången, utköraren
kommer på besök, och avfattas den då vanligen på så sätt, att ett visst
antal flaskor Öl rekvireras att lämnas av utköraren varje gång han passerar.
Det är emellertid icke därför nödvändigt, att kunden tager emot vad
han rekvirerat, utan blott så mycket, som han för tillfället önskar. Därför
uppföras stundom å varje förteckning alla personer i den trakt, utköraren
besöker, vilka någon gång rekvirerat Öl. Det har på grund härav inträffat,
att personer efter en enda rekvisition regelbundet varje vecka år efter år
erhållit Öl. Till och med personer, som flere är varit döda, hava figurerat
som rekvirenter å dylik förteckning. Personer med diktade namn ha påförts
ölposter av 25, 50 och 100 flaskor, som avyttrats till vem som hälst.

Ölet utsändes ej blott från tillverkningsställena, utan även från upplag,
som av tillverkarna i flere landskommuner inrättats, utan att myndigheterna
ansetts äga befogenhet att förhindra detta. Flere myndigheter hava
framhållit, att då utköraren i vissa fall själv hölle såväl lokal för upplaget
soni skjuts samt icke åtnjöte annan ersättning än provision å vad han sålde,

169

man här tydligen hade att göra med vanlig och alltså enligt lagens mening
olaglig ölhandel. Även har frän flere håll påpekats, att tillsynen över försändningsrättens
utövande ej kan bliva tillfyllestgörande å de stora områdena
på landsbygden med dess föråldrade polisväsen

Vad slutligen beträffar kringföringen av Öl inom stads planlagda om-avl^genom
råde, hava vådorna av denna form av försäljning icke framträtt i så öppen kringföring.
dag som ifråga om försäljning till avhämtning och till försändning, enär
kringföring äger rum endast i sådana samhällen, där tillgång funnits också
på övriga rusdrycker och där olägenheterna av brännvinsförsäljningen varit
skarpast i ögonen fallande.

I vilken omfattning kringföringen äger rum till återförsäljare eller till
konsumenter, har icke kunnat utrönas, och förhållandena torde också ställa
sig olika på olika orter och vid olika bryggerier. Rätten att kringföra Öl
direkt till konsumenter och utan någon som hälst kontroll synes emellertid
kunna leda till betänkliga konsekvenser. Samma skäl, som åberopats till
stöd för det i brännvinsförsäljningsförordningen införda förbudet för rättighetsinnehavare
att vid personligt besök eller genom ombud hos konsument
till salu utbjuda eller upptaga beställningar å spritdrycker, kunna
nämligen anföras till förmån för en liknande bestämmelse i fråga om salubjudande
av vin och Öl. Det befordrar säkerligen icke nykterheten, att det
är tillverkare eller hans ombud tillåtet att frän hus till hus kringföra och
utbjuda Öl, i synnerhet om man betänker, att säljarens intresse icke sträcker
sig längre än att han erhåller betalt av köparen. Otvivelaktigt är, att
seden att ymnigt förtära Öl underhålles genom detta av lagen medgivna och av
inga skrankor kringgärdade utbjudande, och denna kringföring av Öl torde
kunna anses som en av de förnämsta orsakerna till det flerstädes i våra
städer förekommande omättliga öldrickandet. Ölförbrukningen har sålunda
i Stockholm åren 1910 och 1911 enligt Aktiebolaget Göteborgssystemets i
Stockholm styrelseberättelser uppgått till omkring 115 liter per individ och
år, motsvarande omkring 11 liter 50 % brännvin.

Bredvid öltillverkarnas direkta försäljning av Öl äger emellertid en Försäljning
betydande minutförsäljning rum dels genom handlande, som fatt rätt att afhämtning
till avhämtning försälja, dels ock från utskänkningsställen, såvida icke ut- annorledes
minuteringsrätten vid meddelande av tillståndet till utskänkning uttryck- bryggeri.
ligen undantag^. Enligt kommerskollegii utredning (sid. 306) har ungefär
hälften av bryggeriernas försäljning utom kommunen gått till återförsäljare;
huru stor del av försäljningen inom kommunen, som gatt till återförsäljare,
finnes icke uppgivet.

Antalet dylika utminuteringsrättigheter är synnerligen betydande. Såsom
framgår av kommitténs utredning angående antalet försäljnings -

170

rättigheter år 1911, funnos detta år ej mindre än 4,562 ställen, där Öl försåldes
till avhämtning, därav 4,428 i städerna och 134 på landsbygden.
Dessutom försåldes Öl från spirituosautminuterings- och ölutskänkningsstälien;
dock kan antalet av dessa senare ej uppgivas på grundvalen av
den föreliggande utredningen. Säkerligen utgjorde samtliga ställen, varifrån
Öl försåldes, åtskilligt över 5,000. Av de egentliga ölavhämtningsställena
voro ej mindre än 3,608 eller omkring 80 % belägna i Stockholms
stad samt Malmöhus och Göteborgs och Bohus län samt ej mindre än
2,972 eller omkring 65 % i Stockholm, Göteborg och Malmö. I städerna Norrköping
och Hälsingborg funnos ytterligare 326 dylika rättigheter eller omkring
7 % av hela antalet, vadan det i rikets fem största städer funnos 3,298
ölavhämtningsrättigheter eller omkring 72 % av hela antalet. I de nämnda fem
städerna fanns en dylik rättighet på 208 invånare, under det att i det övriga
Sverige fanns en rättighet på 3,857 invånare. I omstående tabell 4 (sid.
171) finnes en sammanställning beträffande utminuteringsställenas absoluta
antal och antal på 1,000 av folkmängden för varje läns städer, varav framgår,
att det huvudsakligen är i de största städerna, som utminuteringsställen
förekomma i sådant antal, att det rent av torde vara regel, att affärer
för handel med matvaror och specerier idka försäljning av vin och
Öl. Det förhållandet, att dylika utminuteringsrättigheter beviljats i så stort
antal i städerna, men att de däremot äro jämförelsevis fåtaliga å landsbygden,
torde få anses stå i samband därmed, att stadgandet om dessa rättigheter
(13 § i vin- och öiförsäljningsförordningen) icke för städerna föreskriver
eu sådan dubbel prövning, som gäller ifråga om upplåtande av utminuteringsrättigheter
på landsbygden. Den granskning, som myndigheterna
ägna ansökningar om beviljande av dylika rättigheter, lär också
huvudsakligen vara av formell art, något som synes framgå av de upplysningar,
som några myndigheter lämnat i denna sak i sina till Kungl. Maj:t
avgivna yttranden i anledning av Riksdagens skrivelse den 7 april 1911
angående genomförande av kommunalt veto beträffande försäljning av vin
och Öl.

Överstäthallarämbetet framhåller sålunda, att ämbetet plägat bifalla alla framställningar
om rätt att försälja vin eller Öl till avhämtning, då intet varit att invända mot den
sökande eller platsen för försäljningen. Då försäljningsplatsen kunnat giva anledning
att befara oordningar, hade bifall stundom lämnats, men med viss inskränkning. 1 det
stora hela hade anledning till anmärkning mot försäljarne ej förekommit. Ett annat förfaringssätt
skulle, framhåller ämbetet, medföra en synnerlig förmän för de handlande,
vilka erhölle rätt att sälja vin eller Öl, då det ju med skäl kunde förväntas, att den allmänhet,
som jämte vin eller Öl köpte andra förnödenheter, skulle köpa dessa senare, där
de jämväl erhölle den dryckesvara, de önskade. Att åter de handlande, vilka icke gynnades
med sådan försäljningsrätt, skulle komma i en sämre ställning än de gynnade, syntes
påtagligt. Konungens befallningshavande i Jönköpings län meddelar, att dä 1905 års
vin- och ölförsäljningsförordning första gången skulle tillämpas i Jönköpings stad, in -

171

Tabell 4. Antalet ölutminuteringsrättigheter i städerna länsvis
och på 1,000 av folkmängden år 1911.

Län	Folkmängd 1911	Antal ölutminuterings- rättigheter	Antal dylika rättigheter på 1,000 av folkmängden
Stockholms stad .........................................................	346,599	1,792	5.2
Städerna i Stockholms län ..........................................	19,501	42	2.2
» Upsala län ...............................................	31,805	117	3.7
» Södermanlands län......................................	45,896	31	0.6
» Östergötlands län .......................................	78,442	121	1.5
» Jönköpings län ..........................................	39,997	29	0.7
» Kronobergs lä» .........................................	8,441	11	1.3
» Kalmar län ...............................................	37,783	37	1.0
» Oottlands län .............................................	10,022	15	1.5
» Blekinge län...............................................	41,349	53	1.3
» Kristianstads län.........................................	18,025	37	2.1
» Malmöhus län...................•..........................	187,979	1,283	6.8
» Hallands län ..........................................	33,139	51	1.5
» Göteborgs och Bohus län ..........................	194,254	532	2.7
» Älvsborgs län ..........................................	41,519	40	1.0
» Skaraborgs län ........................................	36,048	37	1.0
» Värmlands län.............................................	36,048	20	0.6
» Örebro län ................................................	38,105	15	0.4
» Västmanlands län .....................................	37,521	48	1.3
» Kopparbergs län.........................................	15,603	3	0.2
Gävleborgs län ........................................	55,005	61	1.1
» Västernorrlands län ....................................	30,505	42	1.4
» Jämtlands län .............................................	8,469	8	0.9
» Västerbottens län .......................................	7,463	—	0.0
» Norrbottens län ..........................................	13,006	3	0.2
Summa ....................................................................	1,412,524	4,428	3.1
Med frånräknande av Stockholms stad, Malmöhus länj och Göteborgs och Bohus län..............................)	713,692	821	1.2

172

kommo till Konungens befallningshavande 56 ansökningar om tillstånd att försälja Öl till
avhämtning. Av dessa tillstyrkte magistraten 32, men avstyrkte de övriga. Magistraten
anförde till stöd för sitt avstyrkande, att de återstående avhämtningsrättigheterna icke vore
för staden behövliga. Konungens befallningshavande biföll magistratens hemställan och
avslog de ansökningar, som magistraten avstyrkt. En av sökandena anförde besvär.
Kung!. Maj:t ansåg tillräckliga skäl icke blivit anförda för avslag samt återförvisade
ärendet till befallningshavanden. Magistraten hade då hörts ånyo, men därvid förklarat
sig icke kunna anföra andra skäl för sitt avstyrkande av ansökningen än de, som
redan anförts. Konungens befallningshavande hade då ej haft annat val än att bifalla
ansökningen. Sedermera hade flera av de andra sökandena, vika fått avslag på samma
skäl, förnyat sina ansökningar, vilka ävenledes måst bifallas. Det förefölle, anför Konungens
befallningshavande, som om i högsta instans den åsikt skulle hava gjort sig gällande,
att, enligt nu gällande lagstiftning, alla ansökningar om tillstånd att sälja Öl till
avhämtning borde beviljas, om blott ej anmärkningar kunna göras mot sökandenas personliga
lämplighet. Att göra dylika anmärkningar bleve emellertid en grannlaga sak,
och följden bleve, att rättigheterna att sälja Öl till avhämtning i stad vore mänga flera
än som behövdes. Och erfarenheten visade, att de gjorde skada. En del utövades i utkanterna
av städerna, där det vore svårare för ordningsmakten att utöva kontroll än i det
inre av städerna, och en stor del av sådana försäljare utgjordes av matvaruhandlande
eller andra småhandlande, vilkas handel huvudsakligen ginge ut på att försälja Öl. Det
vore deras förnämsta inkomstkälla.

De ovan refererade uttalandena synas peka hän pa att åtminstone på
vissa håll den uppfattningen gjort sig gällande, att prövningen av ansökningar
om avhämtningsrättigheter enligt 13 § i vin- och ölförsäljningsförordningen
bör ske allenast ur ordnings- och formella behörighetssynpunkter.
Då särskilt i de större städerna eu tendens synes hava gjort sig gällande
bland handelsidkarna att söka dylika rättigheter för att i konkurrensavseende
vara likställda med andra handlande, har detta i förening med myndigheternas
ovan angivna uppfattning lett till, att dylika rättigheter blivit
upplåtna till ett antal, som på flere orter otvivelaktigt måste ur alla synpunkter
anses alldeles för stort.

Den försäljning av Öl, som äger rum frän dessa avhämtningsställen,
är i regel underkastad ringa kontroll, och ju flere de äro, desto svårare är
det att överhuvud vinna någon överblick, huru försäljningen bedrives ä
desamma. På åtskilliga ställen torde försäljningen skötas utan anmärkning
och i relativt ringa omfattning, enär affärens huvudsakliga omsättning omfattar
matvaror och specerier. På andra åter är ölförsäljningen huvudsak, och
till vilka konsekvenser i nykterhetsavseende ett dylikt förhållande vanligen
leder, är lätt insett.

Visserligen äger polismyndighet att jämlikt 30 § 2 mom. i vin- och
ölförsäljningsförordningen förbjuda utövande av ölförsäljning, därest av försäljningen
olovlig utskänkning främjas eller eljest oordningar föranledas,
och sådant, oaktat skedd erinran, fortfar. Emellertid torde denna bestämmelse
endast mera sällan tillämpas, enär det visat sig vara synnerligen svårt

173

att åvägabringa full bevisning ifråga om överträdelse av försäljningsförordningens
stadgande!! eller av försäljningen uppkomna oordningar.

Försäljningen av vin är av betydligt mindre omfattning än försäljningen
av andra rusdrycker. Enligt kommerskollegii utredning utgjorde införseln
av vin 2,900,000 liter i medeltal per år under femårsperioden 1906—
1910. Under år 1911, då hela införseln uppgick till 2,891,856 liter, importerades
direkt av brännvinsförsäljningsbolagen 49,988 liter, av vin- och
spirituosahandlande 1,661,270 liter och av handlande, som endast sålde vin,
447,477 liter. Den övriga importen, 733,151 liter, torde hava gått till andra
återförsäljare och direkt till konsumenter. Då endast en obetydlig utförsel
förekom, torde de importerade kvantiteterna hava förbrukats inom landet.
Till följd av förskäring och utspädning av dessa importerade viner torde emellertid
en större kvantitet än den importerade hava försålts. Dessutom tillverkas
eu icke obetydlig kvantitet vin inom Sverige. Någon uppgift om
storleken av denna tillverkning har tidigare icke förelegat. Enligt kommerskollegii
meranämnda utredning hava vinfabriker, vin- och spirituosahandlande
med utminuteringsrättighet samt egentliga vinhandlare år 1911
tillverkat 1,195,577 liter bärvin och fruktvin. Om man bortser från att den
importerade kvantiteten vin ökats genom förskäring, skulle sålunda importen
och den inhemska tillverkningen av vin år 1911 sammanlagt belöpa
sig till omkring 4 miljoner liter. Genom uppgifterna om försäljningen
av vin i kommerskollegii utredning torde man emellertid komma närmare
den verkliga förbrukningen. År 1911 såldes enligt utredningen frän brännvinsförsäljningsbolagen
287,350 liter, från vin- och spirituosahandlande
3,104,424 liter och från egentliga vinhandlande 1,023,611 liter eller sammanlagt
4,415,385 liter vin. Till dessa försäljningsmängder, av vilka någon
del möjligen dubbelräknats, komma de kvantiteter, som försålts genom
andra än de nu nämnda slagen av handlande och som icke gått genom
dessa, samt vidare de mängder, vilka direkt införts från utlandet till enskilda.

Vad vintillverkarnas försäljningsrätt beträffar, gälla för densamma
samma bestämmelser som för öltillverkare, d. v. s. de hava rätt att sälja till
avhämtning, genom kringföring och på försändning efter rekvisition. Emellertid
torde de egentliga vintillverkarna — enligt kommerskollegii utredning
skulle det icke finnas mer än 7 vinfabriker (sid. 264) — endast i ringa
omfattning hava använt sig av sin minutförsäljningsrätt och huvudsakligen
sålt sina tillverkningar i parti till återförsäljare. Sannolikt skulle emellertid,
om vintillverkningen skett i större omfattning, och om det sålts direkt
till konsumenter liksom från bryggerierna, samma olägenheter uppkommit
som av dessa.

Uppgifter

angående

vinförsälj ningens omfattning.

Vintillverkares
försäljning.

174

Försäljning
av vin till
avhämtning.

Minutförsäljningen av vin direkt till konsumtion sker huvudsakligen
genom egentliga vinhandlare, vare sig med eller utan överlåtna spirituosautminuteringsrättigheter,
samt från speceri- och matvarubutiker. Antalet
dylika handlande, vilka antingen enbart eller i samband med annan handel
försålde vin, är enligt den av kommittén verkställda, tidigare omnämnda
utredningen, synnerligen stort. År 1Q11 funnos sålunda i städerna 100 rättigheter
att försälja vin jämte spritdrycker, 3,958 rättigheter att försälja
vin jämte Öl och 728 rättigheter att försälja enbart vin eller sammanlagt
4,786 vinutminuteringsrättigheter. På landsbygden funnos 60 rättigheter
att försälja vin järnte Öl och 130 rättigheter att försälja vin enbart eller
sammanlagt 190 rättigheter, varav 150 utövades i Kristianstads och Malmöhus
län.

Några mera framträdande olägenheter av handeln med dyrare viner
hava hittills icke visat sig. Däremot har utrninuteringen av billiga viner
visat sig leda till uppenbara missförhållanden. Redan på 1870-talet fästes Riksdagens
uppmärksamhet därpå, att under benämningen vin även försåldes dryckesvaror,
som icke innehöllo annat än med färgämnen eller andra tillsatser
bemängt brännvin. Så anfördes i en motion i Andra kammaren vid 1874 års
riksdag, att det, som försåldes hos lanthandlarna under benämningen vin, oftast
vore så uppblandat med sprit, att en ringa myckenhet därav rusade; det vore
ett ont, som i många hänseenden vore lika skadligt som brännvinet, och den
som vore begiven på att berusa sig, bleve lika rusig av detta vin, som om
han druckit brännvin. Olika medel föreslogos, såsom att förbjuda vinförsäljning
på landet, att lägga vinhandeln under samma bestämmelser som brännvinshandeln
m. in., men intet av detta vann Riksdagens bifall.

För att giva eu föreställning om den roll, det billiga vinet kan
spela som ersättningsmedel för spritdrycker, då dessas försäljning underkastas
kraftigare restriktiva bestämmelser eller prisförhöjning, har kommittén
här nedan sammanställt vissa uppgifter från Norge. Det var särskilt i
slutet av 1890-talet som handeln med billiga viner (den s. k. »laddevinstrafiken»)
i Norge fick stor omfattning. Införseln av vin på fat sprang upp
från mindre än 2 miljoner liter under senare hälften av 1880-talet till omkring
51/2 miljoner liter år 1898. Sedan dess har emellertid införseln gått ned. I
det betänkande, som avgavs av kommittén för revision av Öl-, vin- och
brännvinslagstiftningen i Norge i februari 1898, finnes eu utförlig redogörelse
för laddevinstrafiken under denna tid. En av stadskemisten
Schmelck utförd undersökning gav vid handen, att vinet såldes i betydande
mängder, att det var starkt rusande och att dess verkningar framträdde
på annat sätt och våldsammare än vid brännvinsrus. Det såldes
direkt från fat till 60 öre litern, och en verkställd analys gav vid handen,
att vinet hade en alkoholhalt av omkring 17 volymprocent och 7 %
extrakt, väsentligen socker, och att vinet endast till en del kunde bestå av

175

naturvin. På grund av andra föreliggande upplysningar ansåg sig Schmelck
kunna fastslå, att vinet var berett av naturvin (antagligen billigt spanskt
vin), och tillsatt med rörsocker, alkohol, en essens eller eter. Bland de
främmande tillsatserna kunde icke påvisas någon, som hade särskilt skadliga
verkningar eller som med säkerhet kunde sägas göra vinet mera
rusande än det på grund av sin alkoholhalt skulle vara. På grund av att
vinerna voro söta, gjorde de emellertid intryck av att vara svagare än de i
verkligheten voro, varför personer, som icke voro vana därvid, drucko mera
än de kunde tåla. Vinerna voro också som berusningsmedel billigare än
andra dricksvaror och såldes på tider, då brännvin icke saluhölls. Den
norska kommittén framhöll, att det billiga vinet användes uteslutande av
den fattigare befolkningen, särskilt i städerna, och kommittén fruktade, att
det på grund av den utbredning, det hade fått, skulle förvärra dryckenskapen
och lamslå de anstalter, som från samhällets sida hade vidtagits däremot.
Den stora omsättningen berodde på prisbillighet i förening med alkoholstyrka, *
och det hade på grund härav blivit ett substitut för brännvin och Öl. Enligt
kommitténs mening hade förhöjningarna i tillverkningsavgiften från l.oo kr.
till 2.40 kr. per liter brännvin å 100 % sin andel i orsakerna till laddevinets
spridning, enär därigenom väsentligen ökades eu redan förefintlig olikhet i
beskattningen av alkoholhalten i brännvin och alkoholhalten i vin. Da
emellertid tillsättningen av alkohol till de införda vinerna icke med någon
ekonomisk vinst läte sig utföra i Norge, infördes laddevinet färdigt från
främmande länder. I en till den norska kommitténs betänkande fogad reservation
upplystes, att, tack vare bestämmelserna om restitution vid utförsel,
norskt brännvin utfördes och i utlandet uppblandades till laddevin,
som infördes med vinst, enär dylikt vin vore belagt med låg tull. I den
nämnda reservationen upplystes jämväl, att det var särskilt i Kristiania, som
laddevinstrafiken nådde en stor omfattning.

Enligt kommitténs mening ådagalägga de ovan relaterade norska förhållandena
de faror, vilka kunna uppstå till följd av eu lagstiftning, som
uppställer väsentligen olika bestämmelser för försäljning av brännvin och
för försäljning av andra alkoholhaltiga drycker. Såväl genom den ovan
omnämnda bristen på överensstämmelse mellan brännvinstillverkningsavgiften
och tullen å vin, som ock på grund av stora olikheter i försäljningsbestämmelser
rörande brännvin, å ena sidan, samt vin och Öl, å den andra, i 1894
års norska rusdrycksförsäljningsförordning, blev vinet en lätt åtkomlig och
prisbillig vara, under det brännvinet var dyrt och försäljning därav underkastad
åtskilliga restriktioner. Under dylika förhållanden komma rusdryckskonsumenterna
säkerligen att övergå till förtäring av de lättare åtkomliga
rusdryckerna. Sä var fallet i Norge i slutet av 1890-talet och i
Sverige i början av 1870-talet, och så synes också för närvarande
vara fallet på flere orter i vårt land. Från åtskilliga speceri- och mat -

176

varuaffärer, som fått vinförsäljningsrättigheter, försäljas nämligen billiga
viner, vilka gå under olika benämningar, såsom körsbärsvin, portvin,
sherry, och vilka endast till ringa del eller icke alls bestå av naturviner.
Tillvaron av en dylik försäljning har framhållits i kommerskollegii
utredning om tillverkningen av alkoholhaltiga drycker i riket (sid. 277—278)
av en på vinhandelns område sakkunnig person. 1 de större städerna
synes också denna handel hava fått en oroväckande omfattning. Ett enligt
kommitténs mening tydligt vittnesbörd i detta avseende lämnar en nyligen
inom Stockholm på enskilt initiativ företagen undersökning rörande den
s. k. bluddervinstrafiken. Resultaten av nämnda undersökning, som blivit
överlämnade till kommittén (del VI av kommitténs betänkande), giva bland annat
vid handen, att s. k. bluddervin tillhandahålles i en mängd matvaruaffärer,
att missbruket försiggår i stor omfattning, att personer av olika åldrar med
förkärlek begagna sig av vinet å tider, då brännvin icke kan inköpas å ut.
minuteringslokalerna, och att det är som billigt rusmedel, detta s. k. vin
vunnit en snabb utbredning. Bluddervinet försäljes vanligen i flaskor om
1 liter eller tappas direkt på flaskor från i butiken eller angränsande rum
befintliga fat, och priset per flaska är i allmänhet 25 öre. Härpå beräknas
försäljaren, enligt vad för kommittén uppgivits, skörda en vinst av omkring
8 öre eller 24 öre per liter, och naturligt är, att denna betydande vinst förmår
ett stort antal affärsinnehavare att låna sig till denna uppenbart
samhällsskadliga hantering. Faran av att de privatekonomiska intressena
skola göra sig gällande framför ordnings- och nykterhetssynpunkterna i
rusdryckshandeln framstår sålunda även på denna punkt i öppen dag.

4. En enhetlig försäljningsorganisation ifråga om utminutering

av vin och Öl.

Orsakerna Den skillnad, som i lagstiftningen hittills blivit gjord mellan försäljning

tillställandeav spritdrycker och försäljning av vin och Öl, har sin förklaring i
skillnaden historiska förhållanden. När vid mitten av förra århundradet spritdrycks”stänvnel-''
missbruket hade nått en så betydande omfattning, att en särskild lagstiftning
serna om å rörande försäljningen av dylika drycker visade sig vara av behovet påkallad,
försäljning brukades ännu vin och Öl i jämförelsevis ringa omfattning. Sedan emellertid
av brännvin bruket av de sistnämnda dryckerna och i synnerhet av ölet snabbt tilltagit,
tidan försälj1- bland annat Pa grund av att spritdryckerna underkastats strängare försäljningsning
av vin bestämmelse^ och metoderna för tillverkning av Öl förbättrats, funno statsoch
oi makterna sig snart nödgade att reglerande ingripa mot försäljningen av vin
och Öl. Röster höjdes visserligen vid denna tid för att åtminstone i viss
grad likstäila handeln med dylika drycker med spritdryckshandeln, men de

177

vunno av åtskilliga anledningar icke gehör. Vinet och ölet ansågos nämligen
vara långt mindre skadliga drycker än spritdryckerna och därför kunna
underkastas friare försäljningsbestämmelser. Härtill kom också, att många
hyste den åsikten, att brännvinsmissbruket skulle kunna motarbetas genom
att man beredde friare tillgång till de drycker, som hade en lägre alkoholhalt.
Statsmakterna funno sig emellertid tid efter annan nödsakade att
successivt skärpa bestämmelserna om försäljning av dessa drycker. Så
skedde genom 1874, 1885 och 1905 års försäljningsförordningar och däremellan
hade flera smärre skärpningar i bestämmelserna företagits för att
förekomma av vin- och ölhandeln härflytande missförhållanden. Otillräckligheten
av dessa bestämmelser har kommittén i det föregående utförligt
uppvisat. Ehuruväl sålunda erfarenheten syntes tala för att de lättare alkoholhaltiga
dryckerna underkastades principiellt samma försäljningsbestämmelser
som spritdryckerna och förslag jämväl framställdes i Riksdagen att bringa
förordningarna om försäljning av brännvin och av vin och Öl i närmare
överensstämmelse med varandra, mötte dessa förslag motstånd från åtskilliga
håll, och 1898 års maltdryckskommitté gav också genom sitt år 1900 avgivna
betänkande ytterligare stöd för detta motstånd. De skäl, som anförts
för en olikartad försäljningsorganisation ifråga om spritdrycker och ifråga
om vin och Öl och som finnas sammanfattade i den nämnda kommitténs
betänkande, synas i huvudsak hava varit följande. Hos brännvinet är egenskapen
av rusdryck långt mera framträdande än hos maltdryckerna och vinerna.
På grund av sin ringa hållbarhet kunna maltdryckerna ej heller rimligen
underkastas samma bestämmelser som spritdrycker. Slutligen skulle
en mera enhetlig försäljningsorganisation av minuthandeln med vin och Öl
komma att innebära ekonomiska förluster för såväl tillverkarna som de nuvarande
försäljarna av dessa drycker.

Kommittén skall i det följande upptaga till närmare granskning de
ovannämnda skälen var för sig och därvid till besvarande upptaga följande
frågor: 1) huruvida det ur nykterhetssynpunkt är önskvärt, att försäljningen
av olika slags rusdrycker enhetligt ordnas, 2) huruvida likartade försäljningsbestämmelser
och en likformig försäljningsorganisation låta sig genomföras,
och slutligen 3) vilken ställning tillverkarna och försäljarna av vin och Öl
böra intaga i den nya försäljningsorganisationen.

Onekligen förefinnes mellan olika slags rusdrycker en olikhet i användning,
som är betingad dels av alkoholhalten, dels ock av andra
faktorer, såsom t. ex. smaken hos vissa viner. Brännvinet är sålunda på
grund av sin höga alkoholhalt ett mycket starkt berusningsmedel och
användes på grund därav i stor utsträckning i berusningssyfte, under det
att vinerna och ölet på grund av sin ringare alkoholhalt för närvarande
mera användas som måltidsdrycker. Den i ölet och vinet förefintliga alko 12 -

Önskvärdheten
av enhetliga
bestämmelser

för försäljningen
av
olika slags
rusdrycker.

178

boleri utgör sålunda vad Sverige vidkommer endast en mindre de! av den
totala alkoholförbrukningen. Härtill kommer att Öl och vin som berusningsmedel
ställa sig dyrare än spritdrycker.

Om spritdrycker, vin och Öl i fråga om sammansättning och användning
sinsemellan äro mycket olikartade, äro de dock varandra lika däruti,
att de alla kunna missbrukas och att följderna av deras missbruk alltid äro
desamma. Under sådana omständigheter finnes det i och för sig ingen anledning
att vidtaga olikartade åtgärder för att förekomma ett likartat missbruk.

Behovet av likartade försäljningsbestämmelser för alla slags rusdrycker
blir desto större, ju mera man skärper bestämmelserna ifråga om spritdryckers
försäljning och ställer strängare krav på upprätthållande av nykterhet
och ordning. Erfarenheten ådagalägger, att inskränkningar i handeln
med rusdrycker av ett slag endast åtföljas av en ökning i förbrukningen
av sådana drycker av annat slag, vilka fortfarande kunna lättare åtkommas.
De strängare försäljningsbestämmelser, som nyligen införts i
Göteborg beträffande bolagets försäljning av brännvin, hava sålunda otvivelaktigt
medfört en ökad ölförbrukning, något som synes framgå därav, att
fylleriförseelser, beroende på Öl, som förtärts å ölkaféer, ökats med nära
15 % under 10 månader, och detta ehuru åtkomsten av andra spritdrycker
än brännvin under denna tid varit jämförelsevis lätt.

Även de försäljningsbestämmelser, vilka kommittén i lagförslaget förordat
ifråga om försäljning av spritdrycker, skulle, om de genomfördes
utan att samtidigt avse jämväl vin och Öl, dock icke kunna hindra, att
missbruk av vin och Öl i stor utsträckning trädde i det nuvarande spritmissbrukets
ställe. Förbud för vissa personer att utminuteringsvis inköpa
usdrycker skulle sålunda icke effektivt låta sig genomföras, om dylika personer
på grund av för skilda rusdrycker olikartade försäljningsbestämmelser
kunde lättare bereda sig tillgång till vin och Öl. I detta avseende komme
de icke att tillbakahållas därav, att vinet eller ölet är alkoholsvagare, eller
att ölet är långt dyrare berusningsmedel än brännvinet. Enär därför en
mer avsevärd förbättring av nykterhetstillståndet icke kan förväntas utan
ikformiga försäljningsbestämmelser för olika slags rusdrycker, har kommittén
i det föreliggande förslaget till förordning i regel likställt försäljning
av spritdrycker, vin och Öl, och endast där särskilda omständigheter föreegat
gjort åtskillnad dem emellan.

Likformiga försäljningsbestämmelser förutsätta emellertid en försäljningsorganisation,
varmed det blir möjligt att fä till stånd en enhetlig tillämpning
av bestämmelserna. En dylik enhetlig tillämpning torde emellertid
eke vara möjlig, om man uppdelar försäljningen på flere sinsemellan oberoende
försäljare, något som i praktiken har bekräftats. Samma krav, som
av kommittén förut uppställts beträffande ordnandet av försäljningen av
spritdrycker, böra i huvudsak göras gällande jämväl ifråga om försäljningen

179

av vin och Öl. Denna försäljning bör därför handhavas av likartade och
samverkande försäljningsorgan, vilka icke hava intresse av omsättningens
storlek, vilka subordinera under ett centralt statsorgan och vilka underkastas
effektiv kontroll.

Förslag om vin- och ölhandelns läggande under bolagssystem hava vid
flera tillfällen varit föremål för Riksdagens och för frägan intresserade korporationers
prövning.

Vid 1896 års riksdag föreslog herr Sigfrid Wieselgren, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke försäljningen
av Öl i stad skulle kunna överlåtas åt bolag i den omfattning, som av förhållandena
prövades nödig. Motionären utgick därifrån, att ölkonsumtionen
var synnerligen stor i städerna och att ölkrogarna i stigande grad tävlat
med brännvinskrogarna och hemsuperiet i att uppehålla och öka det över
klagade fylleriet. Dessa missförhållanden kunde emellertid ej enbart motverkas
genom ölhandelns skiljande från annan handel. Så länge nämligen
den mindre maltdryckshandeln bedreves av det enskilda näringsintresset,
skulle den efter motionärens åsikt både tillintetgöra de ansträngningar, som
för nykterhetens befrämjande kunde göras av brännvinsbolagen, och dessutom
befinnas oåtkomlig för de restriktioner, genom vilka man sökte mota
densamma. Blott genom att förekomma konkurrens mellan rusdrycksförsäljarna
och efter en grundsats leda hela försäljningen samt överallt lika
samvetsgrant tillämpa de restriktiva bestämmelserna ansåg motionären, att
önskemålet kunde vinnas. Första kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkte
motionen, men avslogs densamma efter en längre debatt av kammaren.

År 1904 kom frågan åter inför Riksdagens prövning i anledning
av en inom Andra kammaren väckt motion om utarbetande av en lagstiftning
rörande försäljning av vin och Öl, som i tillämpliga delar gjordes
överensstämmande med brännvinsförsäljningsförordningen. Andra kammarens
andra tillfälliga utskott anslöt sig till motionärernas förslag och
upptog särskilt frägan om bolagssystemets tillämpande på vin- och ölförsäljningen
till mera utförligt belysande. Även om vissa invändningar kunde
göras särskilt mot ölhandelns läggande under bolag, var utskottet för sin
del böjt för att tillerkänna större beviskraft åt de skäl, som blivit anförda i
herr Wieselgrens motion vid 1896 års riksdag. Frågan borde därför göras
till föremål för sorgfälligt övervägande samt en noggrann omprövning och
undersökning, och ansåg utskottet därför, att Riksdagen borde anhålla om
utredning av detta spörsmål i sammanhang med en omarbetning av ölförsäljningsförordningen
i dess helhet. Andra kammaren biföll förslaget, men
Första kammaren avslog detsamma efter ett avstyrkande utlåtande av Första
kammarens tillfälliga utskott.

Vid 1908 års riksdag föreslog herr Hildebrand i en inom Första kam -

Frågan om
vin- och ölhandelns

läggande under
bolagssystemet.

180

maren väckt motion, att utredning måtte verkställas, huruvida och i vilken
utsträckning försäljning av vin och maltdrycker i stad kunde övertagas av
med brännvinsförsäljningsbolagen likartade bolag. Principiellt fann motionären
en dylik anordning önskvärd, men han ansåg också, att de praktiska
svårigheterna voro stora, ej minst därför att ölet vore en helt annan vara än
brännvinet, föga hållbar och därför lämpad för hastig avsättning. Motionären
trodde emellertid, att dessa svårigheter, åtminstone i viss grad, skulle kunna
undanröjas därigenom, att tillverkare av Öl själv skulle kunna försälja sin
vara till fast boende personer i deras hem samt att innehavaren av försäljningsrättighet
skulle kunna i hemmen distribuera varan — i båda avseendena
till hemkonsumenternas bekvämlighet och i det förra till bryggerinäringens
ekonomiska tryggande. Skulle sådana stadganden leda til! missbruk, fingo
de naturligtvis ändras; i alla händelser skulle deras tillämpning högst väsentligt
underlätta övergången från nuvarande försäljnings- och distribueringsförhållanden
till ett bolagssystem.

Bevillningsutskottet avstyrkte emellertid motionen med följande motivering: »Tvivelsutan

vore det av betydelse, om handeln med vin och starkare maltdrycker
kunde liksom brännvinshandeln inordnas under regler, liknande dem, som äro kännetecknande
för det så kallade göteborgssystemet. Beträffande möjligheten härav torde det
kunna förutsättas, att ett överlåtande av handeln med sådana varor åt bolag, bildade i
det av motionären angivna syfte, skulle verka tryggande med avseende ä efterlevnaden
av lagens restriktiva bestämmelser i fråga om dylik handel. Huvudsyftet med göteborgssystemet
är emellertid, såsom också motionären framhåller, att från den handel, varpå det
tillämpas, utestänga det enskilda intresset. Och i fråga om möjligheten av effektiva
anordningar i sådant syfte finner sig utskottet icke övertygat av den motivering, motionen
innehåller. Motionären medgiver själv, att stora svårigheter äro förenade med göteborgssystemets
tillämpning på ölhandel. Och han påpekar i detta sammanhang, att ölet är en
helt annan vara än brännvinet. 1 sådant avseende vill utskottet framhålla, att, under det
att brännvinets kvalitet kan genom allmänna föreskrifter bestämmas, ölet är en vara, vars
kvalitet växlar alltefter svårbestämbara och till dels av yrkeshemligheten skyddade skiljaktigheter
i tillverkningssättet. Under det att brännvinet kan inköpas och dess värde
bestämmas efter exakt bestämbara grunder — sprithalten och spritens renhet — måste
ölet vara underkastat bedömande ur smakens synpunkt. Detta skulle medföra, att bryggerierna
komme i ett fullständigt beroende av ett monopoliserat ölhandelsbolag. Och
därav bleve åter en följd, att det för varje bryggeri, som tillhörde ett sådant bolags verksamhetsområde,
bleve ett livsvillkor att skaffa sig inflytande inom bolaget. Då det icke
gärna vore möjligt att hindra bryggerierna från att ernå ett sådant inflytande, skulle sålunda
ett för nykterhetssaken farligt enskilt intresse komma att göra sig gällande inom
bolagen.

Till äventyrs kan det på brännvinshandeln tillämpliga göteborgssystemet komma
att utveckla sig på ett sådant sätt, att därigenom ledning kan bliva given för en tillfredsställande
lösning av frågan om maltdryckernas underordnande under ett liknande
system; men under nuvarande förhållanden anser sig utskottet icke äga tillräckligt vägande
skäl att tillstyrka Riksdagen att till Kungl. Maj:t avlåta en skrivelse i det av motionären
angivna syftet. »

181

Inom nykterhetsorganisationerna har frågan om vin- och ölhandelns
läggande under bolagen redan tidigt vunnit understöd. Den år 1902 hållna
förbudskongressen uttalade sig sålunda för, att ölförsäljningningsbolag skulle
kunna bildas i städer och köpingar. Samma år hölls på inbjudan av Svenska
nykterhetssällskapet en konferens av representanter för åtskilliga nykterhetssällskap,
varvid enhälligt uttalades som önskemål, »att försäljningen av de
starkare maltdryckerna ordnas i enlighet med det så kallade göteborgssystemet
och att genom lag stadgas, att därvid uppkommande penningevinst
i sin helhet brukas för dryckenskapens bekämpande, exempelvis,
bland annat, genom beredande av egna hem för våra arbetare».

Frågan om vin- och ölförsäljningens läggande under bolagssystemet
har slutligen varit föremål för en ingående behandling inom Göteborgssystembolagens
förtroendenämnd och på göteborgsystembolagens allmänna
möten åren 1905 och 1908.

Vid det förstnämnda av dessa möten föreslog förtroendenämnden en
utredning beträffande bolagssystemets tillämpande å vin- och ölhandeln.
Nämnden erinrade, att frågan visserligen förfallit vid 1904 års riksdag, men
att Första kammaren, som ej biträdde Andra kammarens beslut att bifalla
motionen, dock gillade syftet i densamma. Då nämnden trodde, att det ej
skulle töva länge, förrän frågan fördes upp på dagordningen, vore det synnerligen
gott, att det då förelåge en allsidig, på verklig sakkunskap och
praktisk erfarenhet i analoga förhållanden grundad utredning beträffande möjligheten
av och lämpligaste sättet för bolagssystemets tillämpande på vinoch
ölhandeln. Den sakkunskap och erfarenhet, som i sådant avseende
krävdes, funnes ingenstädes i högre grad representerad än hos göteborgssystembolagens
representanter, varför nämnden föreslog, att mötet skulle
uppdraga åt nämnden att verkställa erforderlig utredning.

Vid 1908 års möte upptogs den inom nämnden verkställda utredningen
till behandling. Denna omfattade dels förslag till ändrad lydelse av 14 och
15 §§ i förordningen om försäljningen av vin och Öl, dels ock motivering
och förslag till åtgärder i ‘anledning därav. Förslaget innehöll i huvudsak
följande. Tillverkares försäljningsrätt enligt 12 § i förordningen (rätt att
sälja till avhämtning) lämnades orubbad; försäljning genom kringföring, som
endast fick ske inom stads planlagda område och där inomhus och till därstädes
boende, skulle vara beroende på särskilt tillstånd. Den försäljning
av vin och Öl, som kunde äga rum enligt 7 och 13 §§ (utskänkning och
utminutering efter tillstånd) skulle i stad kunna överlåtas åt bolag, som
bildats efter ungefär samma grunder som brännvinsförsäljningsbolagen, och
vilka skulle vara berättigade att överlåta övertagna rättigheter.

Till stöd för förslaget anförde förtroendenämnden följande:

182

»Det torde få anses uppenbart, att bolagssystemet icke genast frän början bör a
vin- och ölhandeln tillämpas i hela den vidsträckta omfattning, vari detsamma nu användes
för detaljhandeln med brännvin. Till denna sistnämnda ståndpunkt har systemet
kommit efter åtskilliga utvecklingsstadier, till vilka det endast småningom framskridit i
den mån erfarenheten ådagalagt behov av ett vidgat utrymme för systemets herravälde
över brännvinshandeln, och förtroendenämnden föreställer sig, att det vore bäst iakttaga
samma varsamhet jämväl vad vin- och ölhandeln angår.

Den begränsning, som i främsta rummet synes förtroendenämnden nödvändig härutinnan,
är att det tillsvidare endast blir /'' stad som vin- och ölhandeln upplätes åt sådant
bolag, varom här är fråga, och även detta beroende i första hand på vederbörande
kommunalstyrelses beslut. Som bekant var det först genom 1905 års brännvinsförsäljningslag
som bolagssystemet gjordes obligatoriskt för städerna och delvis obligatoriskt
infördes på landsbygden. När frågan om denna reform behandlades i Riksdagen, uttalades,
särskilt vad landsbygden angår, betänkligheter däremot av flera framstående riksdagsmän
med ojävaktig kompetens att bedöma hithörande förhållande och då den omförmälda,
genom 1905 års lag tillkomna nya ordningen ej varit gällande längre tid än
från den 1 oktober 1907 i städerna och från den 1 november samma år på landet, saknas
ännu så gott som all erfarenhet om dess verkan. Försiktigheten synes därför förtroendenämnden
bjuda, att man vid vin- och ölhandelns reformering i nu ifrågaställd riktning
icke går längre än att denna handel, i vad angår den territoriella omfattningen av bergssystem
ets tillämpning därå, kommer i samma ställning, som brännvinshandeln i motsvarande
avseenden intog närmast före 1905 års förändring, sä att, med andra ord sagt,
bolagssystemet för närvarande icke införes å landsbygden och blott fakultativt föreskrives
för städerna.

På grund av den mening, förtroendenämnden sålunda hyser i fråga om den begränsning,
varinom bolagssystemet tillsvidare bör tillämpas på handeln med vin och Öl,
utgöra de bestämmelser, som efter nämndens förslag skulle införas i vin- och ölförsäljningsförordningens
14 §, delvis en kombination av de motsvarande stadgande!! om brännvinsförsäljningsbolag,
som förekomma i den numera upphävda Kungl. förordningen angående
villkoren för försäljning av brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 24 maj 1895 och Kungl. förordningen angående försäljning av brännvin
den 9 juni 1905. Av dessa två bestämmelsegrupper har den sistnämnda blivit i förslaget
upptagen i den mån sådant låtit sig göra med iakttagande av den begränsning,
varom ovan förmäles, och de övriga avvikelser från 1905 års förordning, nämnden funnit
nödiga eller eljest lämpliga.

En av dessa avvikelser innefattas i det föreslagna medgivandet för vin- och ölförsäljningsbolag
att befatta sig jämväl med värdshusrörelse utan sammanhang med serveringav
vin eller Öl. Motivet för förtroendenämndens förslag 7 denna del är den yppade svårigheten
i ekonomiskt hänseende att på privat väg få till stånd sådana i regeln föga
vinstgivande matserveringsställen, varest den kroppsarbetande och därmed jämförliga befolkningen
kan erhålla god och billig föda utan att blottställas för frestelse att därvid
jämväl intaga starka drycker. Emedan det för Qöteborgssystembolagen med deras penningeresurser
och oberoende av pekuniär vinning måste vara långt lättare än för andra
att inrätta och hålla nykterhetsvärdshus, har den meningen alltmer gjort sig allmänt
gällande även bland sansade nykterhetsvänner, att bolagen böra göra detta; och då sålunda
ett önskemål föreligger, vilket obestridligen är i hög grad behjärtansvärt, anser
förtroendenämnden, att det laga hinder, som nu för brännvinsförsäljningsbolagen möter
för tillmötesgående av detsamma, ej bör uppställas även i en lagstiftning om vin- och
ölförsäljningsbolag.

De av förtroendenämnden föreslagna bestämmelserna skilja sig även i ett annat

183

och än mera genomgripande avseende från motsvarande stadganden såväl i 1905 års förordning
om försäljning av brännvin som i de äldre författningarna angående denna
handel, därutinnan nämligen att nettovinsten å vin- och ölförsäljningsbolagens rörelser
skulle gå till annat ändamål, än vartill det mesta av brännvinsförsäljningsbolagens nettovinst
nu enligt lag användes.»

Efter att hava ingående behandlat denna del av förslaget fäste förtroendenämnden
till sist uppmärksamheten därpå,

»att dess förslag, i nära analogi med brännvinsförsäljningsförordningen, endast avser
att för bolag tillgänglighålla temporära försäljningsrättigheter av en viss kategori,
men lämnar orubbad all övrig försäljningsrätt, den må vara självskriven eller kunna
genom vederbörande myndighets särskilda tillstånd förvärvas».

Nämnden föreslog mötet att i huvudsak godkänna förslaget och giva
nämnden i uppdrag att samverka med Svenska sällskapet för nykterhet och
folkuppfostran till vidtagande av de åtgärder, som kunde vara erforderliga
för reformens genomförande.

På mötet mötte emellertid nämndens förslag motstånd, dels på grund
av den föreslagna samverkan med det nämnda sällskapet, dels ock på grund
av att en förändrad situation inträtt genom det nyss skedda ikraftträdandet
av 1905 års vin-och ölförsäljningsförordning. Mötet beslöt också, att nämndens
hemställan icke skulle föranleda till någon åtgärd. Reservationer avgåvos
emellertid mot mötets beslut av bland andra representanter för bolagen
i rikets tre största städer.

Den nu lämnade redogörelsen för frågans behandling inom Riksdagen
och åtskilliga intresserade korporationer giver vid handen, att frågan om
Öl- och vinhandelns läggande under bolagssystemet på olika håll ansetts
såsom en ur nykterhetssynpunkt mycket önskvärd anordning. Den av Göteborgssystembolagens
förtroendenämnd verkställda utredningen synes jämväl
ådagalägga, att en dylik anordning låter sig praktiskt genomföras, något
som jämväl vinner stöd av de uttalanden, som av representanter för bolagen
gjorts inför kommittén (del VI av kommitténs betänkande). Å andra sidan
har från representanter för bryggeriindustrien framförts invändningar mot
denna anordning, såsom framgår av nämnda del av kommitténs betänkande,
och under frågans tidigare behandling i Riksdagen hava invändningar
av dylik art upprepade gånger gjorts, senast i bevillningsutskottets ovan
återgivna betänkande vid 1908 års riksdag.

Dessa invändningar kunna i huvudsak sammanfattas sålunda. En lnvändninav
de största svårigheterna för bolagssystemets genomförande ifråga om Mhandelns
ölhandel ligger i ölets begränsade hållbarhet och känslighet. Det är nämligen luggande un»moget»
vid en viss tidpunkt, och det försämras och fördärvas, om det ej då
förbrukas, något som bryggaren vid inlämnande av anbud om leverans till et4

184

Bemötande
av invändningar
mot
ölhandelns
läggande under
bolagen

eventuellt bolag måste räkna med. Bolaget kan ej heller i opartiskhetens
intresse åläggas hålla i lager alla bryggeriers olika ölsorter utan måste
inskränka sig till ett eller några få bryggeriers tillverkning. Får därför en
bryggare icke leverans från ett närbeläget bolag, måste han antingen genom
underpris söka sig marknad på annat håll eller på något sätt skaffa sig inflytande
i bolaget. Däri ligger en fara för korruption, varpå den samvetsgranne
industriidkaren alltid måste bli lidande. Dessutom begär den ölkonsumerande
allmänheten vanligtvis den vara, vid vilken den vant sig, och låter
ej utan vidare sig påtvingas någon annan. Att ölet ej är hållbart obegränsad
tid, kan medföra stora förluster för bolagen. Vidare måste beaktas,
att bolaget får att handskas med vida större varumängder vid försäljning
av Öl än av brännvin, med ty åtföljande ökat arbete. För allmänheten skulle
därför ölets utminutering genom bolag i regel betyda varans försämrande och
fördyrande samt större svårighet att anskaffa densamma.

De nu anförda invändningarna föranleda från kommitténs sida följande
erinringar.

Vad först ölets begränsade hållbarhet beträffar, torde detta icke i och
för sig utgöra något hinder för dess försäljning å bolagets utminuteringsställen.
Lika väl som Öl för närvarande kan, utan att därav taga skada,
säljas genom eu mängd enskilda handlande, synes det för framtiden kunna
säljas å därför särskilt inrättade utminuteringsställen.

Vad vidkommer farhågorna att genom ölutminuteringens läggande
under bolag vissa bryggerier, som icke erhölle leveransavtal, skulle försättas
i en t. o. in. ruinerande belägenhet, synas dessa efter kommitténs mening
överdrivna. Om man fasthåller, att syftet med ölhandelns läggande under
bolagssystemet är att skapa effektiv kontroll, behöver detta ingalunda leda
till att något öltillverkningsmonopol framkallas genom leveransavtal med
visst bryggeri med uteslutande av andra. Bolaget bör givetvis förhålla
sig opartiskt till de olika bryggeriernas tillverkningar och icke mer än
som är påkallat av kontrollhänsyn gå ifrån de förhållanden, som för närvarande
råda ifråga om minuthandeln med Öl. Ölet skulle såsom hittills
försäljas dels å utminuteringsställen, vilka i stället för att som nu ägas av
enskilda handlande komme att innehavas av bolaget, dels ock, om så efter
prövning ansåges kunna medgivas, direkt från bryggeriet genom försändning
efter rekvisition, vilken försändning, i olikhet med vad nu är fallet, icke finge
äga rum utan betryggande kontroll. Bryggeriernas ställning bleve sålunda
blott i så måtto förändrad, att de icke skulle få försälja annorledes än genom
förmedling av bolaget. Även om härigenom bryggeriernas direkta utininuteringsrätt
upphäves, torde detta för många bryggerier mera formellt än
reellt innebära någon förändring i de nuvarande förhållandena. Kommittén
kan sålunda i detta avseende icke dela den uppfattning, som gjordes gällande

185

av maltdryckskommittén, nämligen att salutillverkningsrätten skulle bliva
helt och hållet eller i det närmaste värdelös, därför att öltillverkaren icke
skulle äga att fritt försälja sina tillverkningar till avhämtning å tillverkningsstället
eller till försändning därifrån. Redan nu torde tillverkare i allmänhet
avyttra sina tillverkningar huvudsakligen genom återförsäljare. Vid åtskilliga
bryggerier torde detta redan varit fallet. 1 eu av bilagorna till maltdryckskommitténs
betänkande anförde sålunda en av kommittén tillkallad
sakkunnig, konsul J. V. Svalander från Göteborg, efter att hava redogjort
för utvecklingsgången av maltdryckshandeln: »Bryggeriernas handel med

maltdrycker är således i regeln att anse såsom partihandel, och återförsäljarna
bedriva minuthandeln. Men från regeln finnas många undantag,
och torde de s. k. nederlagen såsom ett sådant anses.» Av det åsyftade
uttalandet framgick vidare, att vid ett av bryggerierna i Göteborg endast en
obetydlig del av tillverkningen gick direkt till konsumenterna. Många omständigheter
tyda på,att dylika försäljningsförhållanden fortfarande råda vid åtskilliga
av de större bryggerierna i städerna. Den i kommerskollegii utredning (sid.
282—283) framhållna omständigheten, att den svenska maltdrycksindustrien
övergått eller håller på att övergå till stordrift, i förening med det förhållandet,
att åtskilliga större bryggerier icke anse med sin fördel förenligt, att
minutförsäljning bedrives vid själva bryggeriet, synes vittna om att denna
försäljningsrätt utan större olägenhet bör kunna indragas. Att försäljningen
från de större bryggerierna för närvarande uteslutande eller till en huvudsaklig
del utgöres av partiförsäljning vitsordas jämväl i viss mån av de
av kommittén i ärendet hörda representanterna för bryggeriindustrien.

Enligt kommitténs mening bör därför ölutminuteringens läggande
under bolagssystemet icke i regel föra med sig mera betydande förändringar
i bryggeriernas ställning såsom tillverkare, i varje fall icke där bolag finnes
eller då det gäller bryggerier med mer kända tillverkningar. I det stora
hela torde det vara så, att den ölkonsumerande allmänheten å en viss ort
använder tillverkningarna från det eller de bryggerier, som äro belägna inom
orten, och endast i undantagsfall köper ä annan mera avlägsen ort tillverkat
Öl. Vederbörande utminuteringsbolag komma därför att föra till försäljning
de å orten gängse tillverkningarna samt på särskild begäran anskaffa annat
Öl, om någon bolagets kund framställer begäran därom. Stadgande i dylikt
syfte har kommittén infört i förslagets 82 §. Nekas kan emellertid icke, att
för på landsbygden och i mindre städer belägna bryggerier, där större
delen av försäljningen sker till avhämtning, bolagssystemets införande kan
komma att medföra svårigheter. Dock synes det kommittén, att detta förhållande
icke får lägga hinder i vägen för genomförandet av en reform,
som är nödvändig om en landskadlig dryckenskap skall kunna förhindras.

Beträffande vidare den invändningen, att ölutminuteringens läggande
under bolag skulle medföra ansträngningar från bryggeriidkarnes sida att

186

Öltillverkares
framtida
ställning.

förskaffa sig inflytande i bolagen för gynnande av egen tillverkning framför
andras med ty åtföljande korruption, bygger den på förutsättningar, som
ej existera med de av kommittén föreslagna bestämmelserna.

I detta sammanhang torde böra fästas uppmärksamheten därpå, att
det endast är å ett mindre antal orter, som flere än ett bryggeri finnas
- enligt vad kommittén kunnat utröna endast i 27 av de 74 städer, där
bryggerirörelse utövas — och i Stockholm, Malmö och Norrköping äro förut
befintliga självständiga bryggerier sammanslutna.

Ölutminuteringens förläggande under systembolag kommer visserligen
att öka dessas administration samt i de flesta fall kräva särskilda försäljningsställen
och ökad personal. Större svårigheter synas emellertid ej behöva
uppstå härigenom. Experter på bolagssystemets område, såsom Göteborgssystembolagens
förtroendenämnd och de av kommittén tillkallade sakkunnige,
hava också medgivit, att den ifrågasatta anordningen av ölutminuteringen
får anses praktiskt genomförbar. Kommittén vill i detta sammanhang
dessutom framhålla, att den i 78 § av förslaget intagna bestämmelsen,
att bolag med kontrollstyrelsens medgivande kan överenskomma med öltillverkare,
att Öl under betryggande kontroll må försändas direkt till köpare,
otvivelaktigt kommer att särskilt i de större städerna för bolagen underlätta
handhavandet av ölutminuteringen.

Vad slutligen beträffar de påstådda nackdelarna av det ifrågasatta
systemet för den konsumerande allmänheten, torde de i viss mån hava
blivit bemötta genom vad ovan anförts. Någon försämring av varan kan
sålunda icke behöva förutsättas, därför att ölet säljes å särskilda utminuteringsställen.
Någon fördyring torde ej heller behöva inträffa, enär den
vinst, som de enskilda handlandena hava haft av ölförsäljningen, framdeles
torde komma bolagen till godo för att betäcka dessas administrationskostnader.
Genom den ifrågasatta omläggningen av utminuteringen skulle visserligen
antalet försäljningsställen bliva mindre än vad nu är fallet och sålunda
anskaffandet av maltdrycker bliva förenat med något större svårigheter.
Men detta skäl synes icke böra få förhindra en i och för sig önskvärd
reform. I och med dennas genomförande förverkligas också på hithörande
område det gamla önskemålet om det privatekonomiska intressets avlägsnande
från rusdryckshandeln.

Sammanfattas vad kommittén nu anfört, så framgår därav, att bolagssystemets
tillämpande på ölutminuteringen innebär betydande fördelar ur
nykterhetssynpunkt, är tekniskt möjligt med hänsyn till dryckernas natur, kan
praktiskt utföras samt tager vederbörlig hänsyn till den konsumerande allmänhetens
intressen. 1

1 den nya försäljningsorganisationen skulle tillverkarna av Öl komma
att intaga ställningen som partihandlare. De befogenheter och skyldig -

187

heter, som i detta avseende åligga dem, finnas angivna i 12—14 §§ i förslaget.
Huruvida de verkningar, som en dylik förändring i bryggeriernas hittillsvarande
ställning kan medföra, bör påkalla någon ersättning, har kommittén
upptagit till belysande i annat sammanhang (sid. 289—293).

Vad vinhandelns läggande under bolagssystemet beträffar, äro de in- invändninvändningar,
som kunna framställas mot en dylik anordning, av delvis annan ^arJn^
art än de, som göras gällande ifråga om bolags handhavande av ölutminu- gande^nder
teringen. bolagen.

Vinhandlandenas befattning med vinerna består nämligen icke blott i
att försälja desamma, utan även i att lagra, förskära eller på annat sätt bereda
dessa drycker. Sålunda har av upplysningar, som lämnats inför kommittén
av ordföranden i Stockholms vinhandlareförening, grosshandlaren W.

Laurentz, framgått följande: Det erfordras en lång utbildningstid för att rätt
sköta en vinaffär. Icke alla kunna nå skicklighet för yrkets utövande, bl. a.
därför att vissa speciella förutsättningar med hänsyn till lukt- och smaksinnets
utbildning äro av nöden. För att på ekonomiskt sätt sköta en dylik
affär fordras att kunna bedöma icke blott den nuvarande utan ävenledes
den sannolika framtida egenskapen hos ett visst vin. Vinets skötsel, dess
tappning och lagring, förutsätter ävenledes stor sakkunskap. För att förskära
simplare vinsorter erfordras däremot endast en relativt lätt förvärvad
färdighet.

Handeln med s. k. äkta viner har varit den gren av rusdrycks- Skal för vinhandeln,
som hittills visat sig vara förbunden med de minst framträ- Aggande
dande olägenheterna. Detta torde emellertid icke bero därpå, att dessa under bolaviner
icke skulle vara användbara som rusmedel, utan snarare därpå, att de gen''
på grund av sin relativa dyrhet icke vunnit insteg i de breda klassernas
konsumtion, och därför icke ådragit sig någon allmännare uppmärksamhet.

Lämnades emellertid denna gren av rusdryckshandeln fri vid genomförandet
av en reformerad lagstiftning efter de grundsatser, kommittén följt ifråga
om andra rusdrycker, vore det att befara, att konsumtionen skulle i högre
grad än hittills inrikta sig på detta slags drycker, och särskilt att alkoholmissbrukarna
skulle i vinerna söka ett ersättningsmedel för de rusdrycker,
vilkas åtkomst blivit försvårad genom lagstiftningen. Utövades handeln
under sådana omständigheter av personer, vilkas ekonomiska intresse
vore riktat på omsättningens ökande, skulle otvivelaktigt den enskilda vinhandeln
under en ny lagstiftning visa sig bliva ur social synpunkt långt
farligare än vad för närvarande kan anses vara fallet. Starka skäl synas
sålunda tala för att också försäljning av viner i minut endast får äga rum
genom bolag.

Härtill kommer ytterligare en omständighet, som synes böra tillmätas

188

stor betydelse, nämligen svårigheten, för att icke säga omöjligheten att fastställa,
varest gränsen går mellan naturviner och konstgjorda viner. Dä
Norge frågan var före om åtgärder mot den s. k. laddevinstrafiken, avgavs
av professor d:r Poulsson och stadskemisten Schmelck ett infordrat yttrande,
vari bland annat anfördes följande:

Rörde sig frägan endast om att skilja äkta oblandat vin frän en konstprodukt,
skulle det icke vara förenat med några svårigheter. Men förhållandet är, att det mellan
dessa ytterlighetsfall ligger ett stort antal mellanformer, i följd varav det vore nästan
omöjligt att draga några bestämda gränser. Under benämningen vinförbättringsmetoder
förekomma nämligen åtskilliga förfaringssätt, vilka avse att på olika sätt, huvudsakligen
genom olika tillsättningar, avhjälpa de brister, varav ett av druvor tillrett vin lider, förfaringssätt,
vilka kunna vara berättigade, när det sker med oskadliga ämnen, ty vinet är
en variabel naturprodukt, och en efterbehandling åstadkommer i många fall en verklig
förbättring av vinet. I Norge, såsom ett icke vinproducerande land, kan det näppeligen
bli tal om att uppdraga sådana hårfina gränser mellan naturvin och konstvin, som finnas
i andra länders lagstiftning. Efter de sakkunniges uppfattning läte det sig därför icke
göra att uppställa en för alla fall gällande definition på vin och särskilt icke under de i

Norge rådande förhållandena.---Det äkta druvvinet består av vatten, alkohol och

extrakt eller fasta ämnen, vilka i de heta vinerna väsentligen utgöras av socker. Genom
en blandning av vatten, alkohol och socker samt efter tillsättning av de nödiga smakingredienserna
erhåller man därför en vätska, som till sina väsentliga beståndsdelar är
lika det äkta druvvinet. Det är först genom en ingående kemisk analys och efter påvisande
och bestämmande av de oväsentliga, i små mängder uppträdande kemiska beståndsdelarna,
som man kan avgöra, huruvida det föreligger ett äkta vin eller en konstprodukt.
En dylik ingående analys leder i regel till resultat, men då den i många fall
kräver mycket arbete och blott kan utföras av fackmän i väl utrustade laboratorier, kan
den icke användas som prövningsmetod vid varans tullbehandling.

Så långt de norska sakkunnige. Deras uppfattning synes huvudsakligen
bekräftad i ett till kommerskollegii utredning (sid. 277—278) gjort uttalande
av grosshandlaren W. Laurentz.

Även om lagstiftningen, trots de nu anförda svårigheterna, uppdroge
en gräns mellan naturviner och konstviner så, att den från övriga viner avskilde
det uppenbart konstgjorda och detta senare underkastades strängare
försäljningsbestämmelser, synes denna utväg icke böra anlitas på grund
av de stora svårigheterna att skapa en tillräckligt effektiv kontroll å tillämpningen
av en dylik bestämmelse.

Kommittén har jämväl upptagit till prövning ett förslag, som går ut
därpå, att genom en kombinerad pris- och alkoholgräns dela upp vinerna
i två klasser, t. ex. att till den ena klassen skulle föras alla viner under en
viss alkoholgräns (alla svagare viner) samt viner över denna gräns, som
betingade ett visst högre pris, och till den andra klassen alla andra viner
samt i försäljningsavseende likställa den sålunda erhållna farligare klassens
viner med brännvin. En liknande uppdelning var å bane i samband med
genomförandet av 1904 års norska försäljningsförordning, men förkastades
redan på ett förberedande stadium, såsom framgår av propositionen till

189

1902—1903 års storting. Det sammanhang, vari förslaget den gängen förekom,
var visserligen ett annat — det gällde nämligen då att belägga den
s. k. laddevinshandeln med särskild försäljningsavgift för att försvåra denna
handel — men de skäl, som då anfördes, synas ännu i viss grad äga
giltighet. Förslaget gick därpå ut, att man antingen skulle belägga vin över
en viss alkoholhalt med försäljningsavgift, eller att man med en prisgräns
skulle åstadkomma en klassificering av vinerna, så att viner med visst lägre
pris skulle beläggas med försäljningsavgift. Emot förslaget anfördes då,
att varken vinets styrka eller dess pris utgjorde något skiljemärke på, huruvida
vinet vore att anse som laddevin eller icke, enär äkta söta viner förekommo
med en alkoholhalt ända till 21 % och fullt naturliga viner såsom
franska, spanska och italienska viner med lägre alkoholhalt såldes till ett
pris av 60 öre pr. flaska.

Även om man kombinerade pris och alkoholgränsen på sätt ovan antytts,
synes man icke kunna träffa en dylik trafik, som den, vilken för närvarande
försiggår med s. k. bluddervin i Stockholm. De handlande, som
vilja försälja dylika slags viner, kunna nämligen hålla vinet under den fastställda
gränsen. Visserligen skulle detta kunna i viss mån förhindras därigenom,
att t. ex. kontrollstyrelsen erhölle befogenhet att lägga även vissa
svagare viner under de strängare försäljningsbestämmelserna eller att endast
viner med vissa inregistrerade märken finge försäljas, men även en dylik
bestämmelse skulle icke erbjuda en fullt betryggande kontroll, enär det
under de inregistrerade märkena jämväl skulle kunna försäljas viner av
laddevinstypen. Det finnes nämligen även naturliga viner, som på grund
av sin billighet kunna befaras få större användning i berusningssyfte. Genom
annons utbjudes för närvarande i Stockholm »äkta italienskt druvvin» till
1.15 kr. per liter. Vid analys har det befunnits hålla något över 12 volymprocent
alkohol.

Övervägande skäl tala därför enligt kommitténs mening för att jämväl
minuthandeln med samtliga viner lägges under bolag, men att lagstiftningen
medgiver möjlighet för inrättande av en särskild vinpartihandel med rätt att
införa och bereda viner, varigenom bolagen icke skulle behöva utöka sin
administration mer än vad som är behövligt för minuthandeln i fråga.

Vad vintillverkarna beträffar har kommittén ansett, att jämväl deras försäljningsrätt
bör omläggas till en partiförsäljningsrätt. Redan maltdryckskommittén
framhöll, att vinerna vore av långt större hållbarhet än maltdryckerna
och därför ej krävde fullt samma frihet i behandlingen. Enär,
som ovan framhållits, de egentliga vintillverkarna för närvarande i stor utsträckning
hava sin försäljning ordnad som partihandel, och med hänsyn
jämväl därtill, att vad som hittills gällt för inhemsk vintillverkning i själva

Vintillverkares
framtida
ställning.

190

verket i stor utsträckning icke torde kunna betraktas såsom sådan, synas
ingå hinder möta för den av kommittén föreslagna anordningen.

Öl- och vinhandelns

skiljande
frän annan
handel och
dess läggande
under
bolag.

En icke obetydlig del av handeln med vin och Öl utövas såsom förut
nämnts av handlande, vilka jämte dessa drycker jämväl försälja andra varor.

Lämpligheten av en dylik förening av rusdryckshandel med annan
handel har länge varit bestridd. För behandlingen av denna fråga inom
Riksdagen finnes en utförlig framställning i Andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 18 vid 1898 års riksdag, och i det betänkande,
som avgavs av 1898 års maltdryckskommitté, finnes en sammanställning av
de skäl, som maltdryckskommittén ansåg tala för eller emot vin- och ölhandelns
skiljande från annan handel. Det kan jämväl förtjäna att erinras,
att Andra kammaren vid behandlingen av 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning
med allenast 1 rösts majoritet avslog ett förslag om vin- och
ölhandelns skiljande från annan handel.

Enligt kommitténs mening kräver en reformerad rusdryckslagstiftning,
att all utminutering av vin och Öl lägges under bolag. Visserligen skulle
medgivande för matvaru- och speceriaffärer att försälja dessa drycker göra
dem mer bekvämt tillgängliga, men anser kommittén, att önskvärdheten av att
det enskilda intresset avlägsnas från rusdryckshandeln ävensom nödvändigheten
av effektiv kontroll omöjliggöra ett undantag på denna punkt.

Den skillnad, som uppdragits genom 1905 års brännvinsförsäljningsförordning
mellan utminutering och utskänkning av spritdrycker, bör efter
kommitténs mening utsträckas att gälla jämväl försäljning av vin och Öl.
Den rättighet, som innehavare av vin- och ölutskänkning hittills haft jämlikt
12 § c av vin- och ölförsäljningsförordningen att försälja vin och Öl jämväl
till avhämtning, skulle sålunda komma att upphöra.

För de bestämmelser, som äro avsedda att bringa importen av vin
och Öl i överensstämmelse med den av kommittén föreslagna försäljningsorganisation,
lämnas redogörelse å sid. 192—193.

5. Partihandelns organisation.

Tillverkare Såsom kommittén tidigare omnämnt, förstås i kommitténs förslag med
försäljare Part*hanclel med rusdrycker försäljning av rusdrycker till återförsäljare. Rätt
till dylik partiförsäljning synes böra utan vidare tillkomma dem, som tillverka
rusdrycker — innehavare av brännvinsbrännerier, verk för rening av brännvin,
vinfabriker och bryggerier — enär den rätt att tillverka rusdrycker, som de
utan särskilt tillstånd från statens sida hittills utövat eller som de fått särskilt
tillstånd att utöva, också måste anses innebära rätt att kunna avyttra
de tillverkade dryckerna. Denna partiförsäljningsrätt torde ej behöva

191

vara inskränkt allenast till de tillverkningar, som partiförsäljaren själv producerar,
utan även, såsom avfattningen av 12 § giver vid handen, få omfatta
andras tillverkningar av samma slag.

Utom av de egentliga rusdryckstillverkarna skulle enligt kommitténs för-Andra
slag partiförsäljning kunna utövas av sådana näringsidkare, vilka hittills, jämte försäljare.
det de haft rätt till minutförsäljning av vissa slag, förnämligast utländska, finare eX/taftV/-spritdrycker och viner, jämväl berett dessa drycker ävensom punsch för försälj- stånd.
ning. Inrättandet av en dylik partihandel har synts kommittén vara lämpligt
även med hänsyn till de vidgade uppgifter, som enligt kommitténs förslag framdeles
skulle åligga bolagen. Dä det nämligen torde vara antagligt, att bolagen
under den nu ifrågasatta lagstiftningen väsentligen komma att ägna sig åt minutförsäljningen
av rusdrycker och i många fall till en början icke kunna förväntas
taga befattning med beredning och lagring av dessa drycker, torde
inrättande av eu partihandet med vissa slag av importerade rusdrycker ävensom
med punsch innebära en arbetsfördelning, som dels underlättar bolagens
uPPg>fter, dels också möjliggör för åtskilliga vin- och spirituosahandlande
att under nya former fortsätta sin verksamhet. Det kan även förtjäna att
framhållas, att eu dylik försäljning från vin- och spirituosahandlande till bolag
redan nu i viss omfattning äger rum, och att vissa bolag inköpa samtliga
varor från dessa handlande (kommerskollegii utredning tabellbilagan 1).

För möjliggörande av kontroll bör denna partihandel ej få utövas, utan Kontroll a
att tillstånd därtill erhållits, och då denna handel närmast är att jämnställaPartihandeln.
med sådan tillverkning av rusdrycker, vilken redan nu står under kontrollstyrelsens
överinseende, har kommittén ansett, att tillstånd till partihandel
bör sökas hos och meddelas av nämnda styrelse. Då det ej torde vara
behövligt, att det stadgas någon viss tid för dylika partiförsäljningsrättigheters^
varaktighet, men å andra sidan dessa rättigheter ej böra meddelas
på innehavarnas livstid, enär det möjligen framdeles kan befinnas
erforderligt att på grund av missbruk eller av andra skäl återkalla desamma,
har kommittén ansett sig böra föreslå, att sådan partiförsäljningsrätt, vartill
tillstånd erfordras, skall meddelas att gälla tillsvidare och att dylik rättighet
skall kunna återkallas. Sker återkallelse på annan grund än missbruk, bör innehavaren
av partiförsäljningsrättigheten hava viss tid för avvecklingen av affären,
enär han i allmänhet torde hava inneliggande icke obetydliga lager av viner
eller spritdrycker. Nämnda avvecklingstid har föreslagits skola utgöra två år.

Kommittén har icke föreslagit några särskilda bestämmelser, huru
bolagens inköp hos partihandlare skulle försiggå, utan ansett detta lämpligen
kunna regleras genom särskilda överenskommelser mellan partihandlarna
och bolagen, med möjlighet för kontrollstyrelsen att häri ingripa.

För att erhålla kontroll över partihandeln, särskilt i det avseendet
att partihandlaren icke utövar annan rusdryckshandel än sådan, vartill han

192

är berättigad, har kommittén ansett, att kontrollstyrelsen bör tillerkännas
befogenhet att genom särskilt förordnat ombud granska partihandlarens handelsböcker
med tillhörande verifikationer, ävensom att för möjliggörande av
kontrollen meddela erforderliga föreskrifter.

0. Import av rusdrycker.

Såsom tidigare påvisats, förekommer en icke obetydlig import, särskilt
partihand- av finare spirituösa och viner, till enskilda personer. Med säkerhet torde
ture en- kunna förväntas, att denna import framdeles skulle komma att nå en betydrdttigade^tt
ligt större omfattning än vad nu är fallet, om de av kommittén föreslagna
importera försäljningsbestämmelserna genomfördes, utan att samtidigt importrätten
rusdrycker. reg|eradeg Givetvis skulle också de missförhållanden, som redan nu visat
sig åtfölja den direkta importen till konsumenter, under den ifrågasatta förändrade
lagstiftningen komma att bliva både flere och svårare.

Den av Göteborgssystembolagens förtroendenämnd tillsatta delegationen
(jmfr ovan sid. 156) har också fäst uppmärksamheten på detta förhållande
och föreslagit, att tullsatserna å spritdrycker skulle höjas. Någon effekt
torde väl kunna erhållas genom en dylik höjning, men efter kommitténs
mening skulle den endast vara av övergående betydelse. Fördyring av
varan kan väl bidraga till konsumtionens minskning, men erfarenheten synes
giva vid handen, att en dylik fördyring icke för de egentliga alkoholmissbrukarna
utgör ett tillräckligt hinder för att avhålla dem från inköp.

Enligt kommitténs mening måste man därför på andra vägar söka vinna
en ur nykterhetssynpunkt tillfredsställande anordning. Om utminutering av
rusdrycker eljes endast får ske genom bolag, är det blott en naturlig konsekvens,
att samma princip tillämpas också ifråga om importen. Kommittén
har därför föreslagit, att enskilde icke annat än genom bolag få från utrikes
ort inköpa rusdrycker. Med en dylik bestämmelse blir det möjligt
att få till stånd en hittills bristande, men oundgängligen nödvändig kontroll
å importen av rusdrycker. Då emellertid denna bestämmelse är tillkommen
allenast i kontrollsyfte, följer härav som konsekvens, dels att bolagen böra
vara skyldiga, att om kund så begär och erforderligt penningebelopp nedsättes
som säkerhet för betalningens fullgörande, från angiven handlande i
utlandet söka anskaffa de uppgivna rusdryckerna (se 82 §), dels ock att
bolagen vid sådan import icke böra pålägga de införda dryckerna annan
avgift än den, som är betingad av de med bolagets besvär med importen
förenade kostnader.

Inom kommittén har förelegat ett förslag, att inköp av rusdrycker från
utrikes ort skulle kunna tillåtas enskilda, dock med rätt att från tullen utlösa
varan först efter uppvisande av från bolag utfärdat medgivande därtill. Det

193

har emellertid synts kommittén, att det förslag, vid vilket kommittén stannat,
är att föredraga framför detta, enär genom fordran på nedsättning av kontant
belopp dels undantag icke gjorts till förmån för den enskilde importörenkonsumenten
från principen, att rusdrycker ej må köpas på kredit, dels ock
förebyggts den eventualiteten, att utländsk firma tillsänder svensk adressat
varor, vilka denne sedan icke äger utlösa.

De bestämmelser, som avse import av rusdrycker, äro sammanfattade
i förslagets 10 §. I överensstämmelse därmed få inga andra än bolag och
de, som enligt 13 § erhållit tillstånd till partihandel, direkt importera rusdrycker
— de senare givetvis endast sådana rusdrycker, med vilka de fått rätt
att driva partihandel. Rusdrycker må emellertid kunna från tullverket utlämnas
jämväl till enskilda personer, om de importerats för bolags räkning direkt till
någon av bolagets avnämare. I detta fall får emellertid varan från tullverket
utlämnas endast mot kvitto och bevis om bolagets medgivande, att rusdryckerna
direkt må utlämnas.

För att erhålla tillräcklig kontroll å rusdrycksimporten har kommittén
föreslagit, att förteckning skall föras vid varje tullplats i riket å de importerade
kvantiteterna och å mottagarna av varorna, och att dessa förteckningar
vid varje års slut skola överlämnas till kontrollstyrelsen, som härigenom
blir i stånd att åtminstone i viss grad kunna verifiera de uppgifter,
som av partihandlare och bolag direkt lämnas till styrelsen.

Att annan innehavare av rätt till detaljhandel med rusdrycker än bolag,
exempelvis innehavare av överlåtna utskänkningsrättigheter, icke medgivits
rätt att direkt från utlandet införa rusdrycker, är beroende därpå, att sådan
försäljare ansetts böra äga skyldighet att från bolag inköpa alla för rörelsen
erforderliga rusdrycker.

7 Särskilda bestämmelser syftande att begränsa rusdrycksbrukets
skadliga verkningar.

a. Förslag till förändringar i hittills gällande bestämmelser.

Med den av kommittén föreslagna försäljningsorganisationen, varigenom
all minuthandel med rusdrycker lägges i bolagens hand, har en säkrare
grund blivit lagd för de mera restriktiva utminuteringsbestämmelser, som
äro av behovet påkallade.

De restriktioner, som hittills tillämpats ifråga om minuthandeln, hava
huvudsakligen varit av generell natur, d. v. s. de hava i stort sett träffat
alla som använda dessa drycker lika, vare sig de missbrukat dem eller
icke. Emellertid finnas redan nu i lagstiftningen ett annat slags bestämmelser,
vilka mera hava till syfte att omöjliggöra för vissa personer att å
utminuteringsställen inköpa rusdrycker. Till detta slag är att räkna stad 13 -

194

gandet, att rusdrycker ej få utlämnas till den som är rusig eller till minderårig.

Försäljnings- Försäljningstiderna hava hittills varit olika för olika slags rusdrycker.
lider. |fråga om spritdrycker hava de sålunda varit betydligt kortare än beträffande
vin och Öl. De lagligen fastställda tiderna för försäljning av det förra
slagets drycker hava på många orter genom initiativ från myndigheter och
bolag förkortats, särskilt å dagar före och efter sön- och helgdag i syfte att
minska de å dessa dagar förekommande stora inköpen av spritdrycker.

1 en enhetlig försäljningslagstiftning synas tiderna för utminutering av
olika slags rusdrycker böra vara desamma Enligt kommitténs mening skulle
med hänsyn till gjorda erfarenheter tiderna för utminutering av spritdrycker
kunna göras något kortare än vad nu är stadgat. Då emellertid vin- och ölhandelns
läggande under bolagssystemet kommer att koncentrera en mera
omfattande expedition hos bolagen än förut, torde tiden för utminutering
av rusdrycker icke lämpligen i lag böra föreskrivas kortare än sju timmar.
Med hänsyn till de olika förhållanden, som kunna vara rådande å olika orter,
skulle enligt förslaget bolagen äga närmare bestämma, hur nämnda tid skulle
förläggas, dock att försäljning ej finge börja före kl. 9 f. in. eller sluta
senare än kl. 5 e. m. Skulle det visa sig behövligt och lämpligt att å någon
ort stadga kortare försäljningstid, kan enligt förslaget Konungens befallningshavande,
liksom nu är fallet, antingen på eget initiativ eller på framställning
av stadsfullmäktige eller kommunalstämma, förordna om försäljningstidens
inskränkning eller å vissa dagar helt förbjuda utminutering av rusdrycker.

Kontant Kommittén har sökt att ifråga om all utminutering genomföra kontant beialning.

betalningssystemet. Så är i 77 § stadgat, att utlämning endast får ske efter
förut erlagd betalning, och i 82 §, att vid beställning av rusdrycker, som
bolag icke för i lager, det erforderliga penningebeloppet för varan skall
nedsättas hos bolaget. Bland de föreskrifter, som kontrollstyrelsen jämlikt
78 § kan meddela, synes även böra inflyta stadgande om kontantbetalning.
Med hänsyn till dessa bestämmelser har kommittén ansett det hittillsvarande
stadgandet, att betalning ej må kunna utsökas, därest spritdrycker
blivit utborgade till myckenhet, för vilken försäljningspriset understiger
femtio kronor, icke vidare, vad utminuteringen beträffar, vara erforderligt.

Försäljnings- Den minsta tillåtna försäljningsmängden föreslår kommittén skola nedminimam.
sättas bil ''/3 liten Ifråga om skälen för detta förslag hänvisas till vad ovan
å sid. 154—155 anförts.

Utlämning av Nu gällande bestämmelse, att rusdrycker ej fä utlämnas till den, som
ritn7usier är rusig’ har kommittén> '' den mån det genom ordalagen kunnat ske, något
till rusig. skärpt genom att föreslå, att rusdrycker icke må utlämnas till någon, som

»synbarligen är berörd av starka drycker».

195

Bestämmelsen, att rusdrycker ej må utlämnas till minderårig, har på Minimiålder
olika orter tolkats olika, men synes därmed i allmänhet hava avsetts perso-^rusdrvcker*1
ner, som ej fyllt 18 år. Enligt kommitténs mening är emellertid denna åldersgräns
för låg. Särskilt har detta visat sig vara fallet, när rusdrycker inköpts
å utminuteringsställena och sedan förtärts under förhållanden, som undandragit
sig varje kontroll. Var åldersgränsen skall sättas, kan givetvis vara
föremål för olika meningar. 1 det av Svenska läkaresällskapets kommitterade
avgivna betänkandet »Alkoholen och samhället» har åldersgränsen föreslagits
till 25 år. Ehuruväl en dylik högre ålder såsom villkor för rusdrycksinköp ur
flere synpunkter kunde anses vara att föredraga, har det synts kommittén,
att åldersgränsen i fråga om utminutering lämpligen bör sättas till 21 är. I
detta avseende sammanfaller den med den borgerliga myndighetsåldern, vid
vilken ju varje person ansetts vara mogen att själv svara för sina handlingar.

b. Hittills framställda eller i praktiken prövade förslag till nya
bestämmelser angående utminutering av rusdrycker.

Alltmer har särskilt under sista tiden den uppfattningen gjort sig gällande,
att betydande fördelar i nykterhetsavseende kunna ernås genom
nya, till sin syftning mera individuella restriktioner, särskilt om de systematiskt
genomföras. Kommittén har också anslutit sig till denna uppfattning,
och sökt att utarbeta ett dylikt system av bestämmelser, gående ut på att
effektivt från inköp av rusdrycker utminuteringsvis avstänga var och en,
som uppenbart missbrukar sådana.

De i detta avseende hittills framställda förslagen kunna uppdelas i två grupper.
Till den ena gruppen äro att räkna de förslag, enligt vilka rusdrycksförsäljaren
icke får försälja till sådana personer, som förklarats icke böra fä köpa
och som därför till ledning för försäljaren blivit uppförda a s. k. svarta listor.

Till den andra gruppen äro att räkna de förslag, enligt vilka rusdrycksförsäljaren
icke får försälja till andra än dem, som finnas upptagna i en av honom
förd kundförteckning, på grund varav möjliggöres dels registrering av köpen,
dels avstängning av personer, till vilka försäljning icke får äga rum.

Frågan om införande i lagstiftningen av bestämmelser av ovan angivet System med
slag blev aktuell, sedan Riksdagen år 1907 hos Kungl. Maj:t anhallit om Yisfor.
bestämmelser avseende internering av alkoholister. Vid 1909 ars riksdag Förslag vid
fästes sålunda i en inom Andra kammaren av kommitténs ledamot Jakob l909 års

J riksdag

Pettersson väckt motion uppmärksamheten därpa, att även sedan en interneringslag
trätt i kraft, en mängd fall skulle förekomma, i vilka internering
ej lämpligen kunde äga rum, men i vilka vederbörande ändock på grund av
konstaterad brist på självbehärskning ej borde tillåtas fullkomligt samma frihet
att förskaffa sig rusdrycker, som andra medborgare.

196

1909 års
riksdags
skrivelse.

Motionären hänvisade till de bestämmelser, som i detta avseende voro gällande i
England och som hade följande innebörd. Om en vanedrinkare dömes till fängelse eller
straffarbete för ett brott, begånget under inflytande av rus eller dryckenskap, eller om en
sådan person inom loppet av tolv månader dömes minst fyra gånger för fylleri, skall
enligt engelsk lag domstolen meddela den dömde förbud att under närmast följande 3 år
vare sig ä minuthandels- eller utskänkningslokal eller klubb köpa eller förskaffa sig starka
drycker vid vite av 20—40 shilling. På samma gång skola inn havarne av alla utminuterings-
och utskänkningslokaler samt klubbar inom domstolens jurisdiktion genom polismyndigheten
underrättas om förbudet, och den, som med vetskap om detsamma, säljer
eller tillhandahåller vederbörande starka drycker eller tillåter, att sådana utlämnas åt
honom, straffas med böter, första gången till belopp av högst 10 pund samt andra och
följande resor till belopp av högst 20 pund. För att bereda effektivitet åt dessa bestämmelser
är det föreskrivet, att alla dylika drinkare skola av polismyndigheten uppföras på
s. k. svarta listor, som jämte vederbörandes porträtt tillhandahållas innehavare av spritförsälj
ningsrättigheter. Därjämte är i England förbud stadgat även för andra än krogvärdar
och dylika att hjälpa en drucken person att erhålla starka drycker, och överträdelse
av detta fö bud straffas med böter, ej överstigande 40 shilling, eller med fängelse med
eller utan »härd labour» i högst en månad. Enligt motionärens uppfattning kunde en
dylik lagstiftning ej bliva synnerligen effektiv i en världsstad som London, där man lätt
kunde flytta frän det ena polisdistriktet till det andra. I de mindre städerna och på landsbygden
hade däremot bestämmelserna visat sig vara ingalunda föraktliga medel i kampen
mot dryckenskapen. I en del svenska städer hade också försök till en dylik lagstiftning
blivit anställda, i det att vederbörande brännvinsförsäljningsbolag förbundit sig att icke
sälja spritdrycker till personer, som av polismyndighet eller fattigvårdsstyrelse betecknats
såsom drinkare. Principiellt kunde icke några vägande skäl åberopas emot sadana bestämmelser.
Den frihet, som uppenbarligen hade missbrukats, vore ej förtjänt att skyddas,
dä det vore att befara, att denna frihet, om den lämnades oinskränkt, komme att leda till
upprepade brott mot den allmänna ordningen samt säkerheten till person och egendom.

Motionären föreslog därför Riksdagen att hos Kungi. Maj:t anhålla
om utredning och lagbestämmelser i syfte att försvåra åtkomsten av starka
drycker för personer, som för brott, begånget under rusets inflytande, dömts till
fängelse eller straffarbete eller som under den senaste tiden bötfällts för fylleri.

Sedan motionen bifallits av Riksdagen, avläts den 18 maj 1909 en
underdånig skrivelse, vari, sedan Riksdagen erinrat om skrivelsen den 27
februari 1907 om internering av alkoholister, i huvudsak anfördes följande:

»Enligt vad motiveringen till ifrågavarande skrivelse giver vid handen, har Riksdagen
härvid med alkoholist förstått en sådan person, hos vilken begäret efter starka
drycker antagit en sjuklig karaktär samt gätt sä långt, att vederbörande till följd av sin
dryckenskap måste anses psj kiskt ofri samt i följd därav oförmögen att sörja för sig
själv eller farlig för sin omgivning. 1 samband härmed har Riksdagen med styrka
framhållit, att genomförandet av en dylik lagstiftning förutsätter stor varsamhet och att
förfarandet vid meddelande av beslut om internering bör ordnas så, att personer, som
förfallit till missbruk av alkohol, men ännu ej förlorat sin viljekraft i berörda hänseende,
icke utsättas för faran att förväxlas med sådana sjuklingar, varom här är fråga, och det
därmed förenade äventyret av tvängsinternering. Det är således uppenbart, att, när Riksdagens
omförmälda skrivelse, som ännu är beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning, i
sin tid lett till en lagstiftning i ämnet, sådana vanedrinkare, vilkas spritbegär ej kan ka -

197

raktäriseras såsom rent av sjukligt, fortfarande skola vara oförhindrade att genom missbruk
av starka drycker vålla sina familjer både ekonomiska svårigheter och andra obehag
samt medföra fara för den allmänna säkerheten. Endast på en ringa del av dylika drinkare
kan straffet för fylleri väntas utöva någon verkan; det stora flertalet av dem låter sig
enligt erfarenhetens vittnesbörd icke därav rättas. Under sådana förhållanden måste det
framstå såsom ett önskemål att i största möjliga utsträckning för dylika drinkare försvåra
åtkomsten av starka drycker. 1 sådant avseende har ifrågasatts, att om en person upprepade
gånger bötfällts för fylleri eller dömts till urbota straff för brott, begånget under
rusets inflytande, vederbörande domstol skulle vara skyldig meddela förbud för personer,
som idka försäljning av starka drycker, att vidare sälja sådana till en dylik vanedrinkare.
I samband därmed har såsom medel att göra lagen effektiv förslagits skyldighet för vederbörande
polismyndighet att om förbud av dylik art underrätta sprithandlare och värdshusvärdar
i drinkarens hemort. Från principiell synpunkt finner Riksdagen icke något att
invända mot berörda förslag. Beträdande möjligheten att effektivt upprätthålla dylika förbud
är Riksdagen visserligen tveksam för de större städernas vidkommande, men även
om svårigheterna i detta avseende skulle visa sig oöverkomliga a dessa orter, skulle dock
enligt Riksdagens förmenande mycket vara vunnet, om sådana förbud kunde effektivt upprätthållas
ä landsbygden samt i smärre och medelstora städer. Riksdagen är för övrigt
förvissad, att vetskapen om att eu dylik påföljd drabbar den, som gör sig skyldig till
upprepat missbruk av starka drycker, skulle i många fall verka återhållande på dryckenskapsbegäret
samt bidraga att stärka den utbredda folkmeningen om detta begärs förkastlighet.
Riksdagen anser det emellertid böra överlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att efter
ytterligare utredning av frågan framlägga förslag till lagbestämmelser härutinnan. Riksdagen
får således hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
dels för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att för personer, som för
brott, begånget under rusets inflytande, dömts till fängelse eller straffarbete eller som
under en kortare tid upprepade gånger bötfällts för fylleri, försvära åtkomsten av starka
drycker, dels ock meddela de närmare administrativa föreskrifter, som av sadana lagbestämmelser
må föranledas.»

Över denna skrivelse inhämtades utlåtanden dels av samtliga Konun- Myndighetergens
befallningshavande, sedan vissa underordnade myndigheter och korporationer
beretts tillfälle att yttra sig, dels ock av kontrollstyrelsen. drs^kdags

skrivelse.

I de inhämtade utlåtandena betonas i allmänhet, att det vore tvivelaktigt, huruvida
lagbestämmelser, sådana som de föreslagna, skulle komma att bliva effektiva; i flera utlåtanden
förnekas det alldeles. Det vore nämligen svårt, för att ej säga omöjligt, för
innehavare av försäljningsrättigheter att, särskilt i större städer, hälla reda pa alla, som
blevo dömda såsom vanedrinkare. Vid försäljningen tjänstgjorde biträden och tjänstfolk,
som särskilt å utskänkningsställen rätt ofta ombyttes. Befolkningen å landsbygden förskaffade
sig rusdrycker i städerna, så att försäljarna i städerna måste hava kännedom om
även den kringliggande landsbygdens vanedrinkare. För en vanedrinkare vore det ingen
svårighet att med biträde av annan person skaffa sig rusdrycker eller låta bjuda sig sådana
på utskänkningsstället. Mot Riksdagens förslag invändes vidare, att man ej borde
tvinga domstolarna att avkunna domar, som ej kunde verkställas, och i allmänhet ej
skriva lagbestämmelser, angående vilka man vore tveksam, huruvida de kunde bliva effektiva.
Genom dylika domslut och dylik lagstiftning skulle aktningen för lag kunna undergrävas.
Av några magistrater framhälles också, att vanedrinkare ofta vore ganska brakiga
och våldsamma, varför det i mindre städer och å orter, där tillgången på polis vore
knapp, kunde vara ganska svårt för en försäljare att vägra sälja till en dylik kund.

198

Att kungöra domen i den dömdes hemort skulle i mänga fall vara utan nytta, åtminstone
vad landsbygden beträffade; bättre vore ett kungörande, där domstolen hade
sitt säte. 1 intetdera fallet drabbade dock ett dylik kungörande de s. k. luffarne, vilka
utgjorde en stor del av vanedrinkarne. Från ett håll framkastas den frågan, huru det skall
förfaras om en person bleve dömd flere gånger av olika domstolar, samt huruvida ett
allmänt straffregister skulle upprättas för detta speciella fall. Från ett annat häll påpekas,
att det i Riksdagens skrivelse ej angåves, för vilken tid ett förbud skulle gälla, och vad
som menades med starka drycker; några befallningshavande anse, att eventuellt förbud
borde gälla ej mindre brännvin än även vin och Öl. Poliskammaren i Göteborg förmenade,
att det borde inskränkas till enbart brännvin, enär det beträffande vin och Öl
bleve omöjligt åt! tillämpa till följd av det stora antalet försäljningsställen.

Riksdagen synes med begreppet vanedrinkare hava åsyftat tvä grupper, nämligen
dels sådana, som upprepade gånger bötfällts för fylleri, dels ock sådana, som
dömts till urbota straff för brott, begånget under rusets inflytande. Befallningshavanden
i Gottlands län anmärker emellertid, att tillräcklig grund torde saknas för att antaga, att
personer, som under rusets inflytande beginge svärare brott, alltid skulle vara vanedrinkare eller
ens drinkare. Med hänsyn till den kraftigare och hastigare inverkan, förtärandet av rusdrycker
måste hava pa en person, som vore ovan därvid, än pa en vanedrinkare, torde
ett rus kanske oftare för den förre än för den senare vara anledning eller medverkande
orsak till begående av brott. Även befallningshavanden i Hallands län anser det vara
mindre riktigt att utan vidare antaga, att en person, som en gäng begått ett brott under
rusets inflytande, fortfarande komme att berusa sig. Befallningshavanden i Gävleborgs
län medger, att det vore en bedrövlig sanning, att många för att icke säga de flesta brott
begingos under rusets inflytande, men att det därför ingalunda vore sagt, att den, som förövat
brottet, borde anses vara hemfallen åt dryckenskapslasten. Mängen gång berodde
det av en ren tillfällighet, att brottet blivit vad man kallade grövre brott. Detta gällde
särskilt misshandelsbrotten. Det kunde väl även tänkas, att den, som under rusets inflytande
begått ett dylikt brott, kanske just denna enda gäng varit av starka drycker rörd,
men eljest vore en skötsam och ordentlig person. Stor försiktighet vore av nöden,
emedan med*ett sådant offentligt brännmärkande av en person sedan kunde följa svårighet
för honom att skaffa sig utvägar till självförsörjning.

Några befallningshavande (i Stockholms, Uppsala och Södermanlands län) opponera
sig särskilt mot förslaget att låta domstolarne ådöma förbudet; detta finge då karaktären
av straff, under det att det i stället borde betraktas såsom en skyddsåtgärd och därför
meddelas av polismyndighet. Enligt deras åsikt borde polismyndigheten hava befogenhet
att i de fall, dä den ansäge förbud för viss person att skaffa sig rusdrycker kunna bliva av
praktisk betydelse, meddela vederbörande försäljare förbud att till personen ifråga försälja
dylika drycker. I sådant fall bleve det möjligt att med dylika förbud träffa ej blott personer,
som dömts till urbota straff eller under viss kortare tid upprepade gånger fällts till
ansvar för fylleriförseelser, utan även t. ex. personer, som till följd av dryckenskap visat
sig vådliga för allmän ordning och säkerhet eller för sin närmaste omgivning eller fallit
fattigvården till last eller försummat sin försörjningsplikt mot maka och barn. En liknande
åsikt uttalas av befallningshavanden i Jämtlands län.

Av utlåtandena inhämtas vidare, att åtskilliga brännvinsbolag redan nu vägrade,
vanligen efter tillsägelse frän polisen, att sälja brännvin till såsom drinkare kända
personer.

Trots mer eller mindre starka tvivel på en eventuell lagstiftnings effektivitet
tillstyrka nägra befallningshavande en lagstiftning i åsyftad riktning. Befallningshavanden
i Göteborgs och Bohus län anser sålunda att ett förbud skulle i viss grad hava åsyftad
verkan; förbudet borde emellertid icke meddelas för all framtid, utan för viss tid åt gången

199

efter domstols prövning. Befallningshavanden i Älvsborgs län hyser den uppfattningen
att, trots allt, en lagstiftning bör försökas. 1 den mängd fall, där vanedrinkaren vore å
försäljningsstället känd, skulle stadgande av ifrågavarande art kunna bliva av ett betydande
och verksamt gagn. Befallningshavanden i Skaraborgs län anser tillämpningen av lagbestämmelser
uti ifrågavarande hänseende kunna i allmänhet verkställas vad beträffar de mindre städerna
och åberopar i detta hänseende erfarenheterna frän utlandet, särskilt England. Befallningshavanden
i Norrbottens län framhåller, att bland de förslag till restriktiva bestämmelser i
avseende ä försäljningen av alkoholhaltiga drycker, vilka på senare tiden kommit till
synes, hörde det nu föreliggande till de mera tilltalande, enär det riktade sig mot sådana
individer, som pätagligen visat behov av förmynderskap frän samhällets sida. Förbudet
skulle allestädes medföra en gagnelig verkan. Visserligen kunde lagbestämmelserna icke
alldeles omöjliggöra för drinkaren att skaffa sig berusningsmedel, men han bleve i många
fall tvungen att behärska sitt begär. Fruktan att bliva offentligt utpekad skulle mana
mängen till försiktighet.

Göteborgssystembolagens förtroendenämnd vitsordade, att restriktiva åtgärder kunde
erfordras till förhindrande därav, att vanedrinkare och vissa brottslingar ätkomme starka
drycker, men erinrade, att ett stort antal systembolag infört bestämmelser, avseende att
för dylika individer och fattighjon försvåra åtkomsten av starka drycker. Förtroendenämnden
uttalade, att en i samma syfte utfärdad allmän lag skulle i vissa avseenden bliva
svär eller omöjlig att efterleva, och påpekade, att ett eventuellt förbud att till vissa personer
försälja starka drycker under inga förhållanden borde gälla andra försäljare av
dylika drycker än dem, som funnes i vanedrinkarens eller brottslingens hemort, och vad
större städer anginge icke utan särskilt förbehåll utsträckas ens sä^långt.

I sitt över Riksdagens skrivelse avgivna utlåtande framhöll kontrollstyrelsen, att det
beträffande resultatet av en dansk lagstiftning i ämnet hade upplysts, att densamma ännu
verkat för kort tid, för att något bestämt uttalande skulle kunna göras om dess tillämpning
och verkan. Den statistik, som härutinnan stätt till förfogande för åren 1905—1910,
syntes emellertid giva vid handen, att ifrågavarande lagbud endast i ringa omfattning
kommit till användning, vilket väl ej obetingat finge anses tyda pa, att den i lagbudet
innefattade straffpåföljden verkat avhållande på drinkarne. Vad anginge motsvarande
bestämmelser i England hänvisade konirollstyrelsen till de av motionären i frågan lämnade
uppgifterna.

Kontrollstyrelsen ansåg, att även i Sverige försök borde göras att för vanedrinkare
försvära åtkomsten av starka drycker, vin och Öl däri inberäknade. Visserligen torde
dylika bestämmelser hava sin rätta plats i förordningarna angående försäljning av brännvin
och försäljning av vin och Öl, såvida de ej skulle sammanföras med eventuella
bestämmelser angående internering av alkoholister, men da det till en början endast
kunde bliva fråga om en försökslagstiftning, syntes det vara lämpligast, att de behövliga
bestämmelserna utfärdades fristående från nämnda försäljningsförordningar. Önskligast
vore därvid, att de utfärdades av Kungl. Maj:t på administrativ väg genom föreskrifter till
Konungens befallningshavande, men om detta icke läte sig göra, borde bestämmelserna
intagas i en särskild förordning angående förbud att till vissa personer sälja brännvin,
vin eller Öl. Vad bestämmelsernas innehåll beträffade, borde det först och främst
läggas i polismyndighets hand att meddela ifrågavarande förbud, da ett dylikt, adömt
av domstol, skulle få karaktären av straff, vilket, såsom av vissa befallningshavande
påpekats, icke vore lämpligt, och vidare borde någon skyldighet ej åläggas polismyndighet
att i vissa fall utfärda försäljningsförbud, utan det borde överlämnas åt
sagda myndighet att bedöma, när ett förbud verkligen kunde genomföras och därmed
lända till nytta för den, som drabbades därav, ty detta vore dock huvudändamålet med
den ifrågasatta lagstiftningen. Enligt kontrollstyrelsens mening skulle det bliva svårt att

200

Behovet av
dylika åtgärder
och
erfarenheter
av detsamma.

uppdraga en bestämd skillnad mellan å ena sidan de alkoholister, som borde intagas å
allmän vårdanstalt, och å andra sidan sådana vanedrinkare, för vilka det kunde vara tillräckligt
att försvåra åtkomsten av rusdrycker. Förhållandet torde väl i många fall bliva,
att polismyndigheten först gjorde ett försök med förbud att sälja rusdrycker till en vanedrinkare
och, först sedan detta visat sig icke medföra åsyftad verkan, tillgrepe utvägen
att söka få honom intagen på vårdanstalt. Under sådan förutsättning behövdes ej någon
sträng åtskillnad mellan två kategorier drinkare. För överträdelse av förbudet att till vissa
personer sälja brännvin, vin eller Öl syntes samma påföljd kunna stadgas, som i 42 § av
förordningen angående försäljning av brännvin den 9 juni 1905 föreskrives för förbrytelse
mot 31 § mom 1 samma förordning, (angående förbud att utlämna brännvin till den, som
är rusig). Vidare vore det nödvändigt att i förordningen intaga såväl förbud att tillhandagå
den, till vilken brännvin, vin eller Öl ej måtte säljas, med anskaffande av dylika
drycker, som ock straffpåföljd för förbrytelse häremot; denna straffpåföljd kunde lämpligen
vara densamma, som i brännvinsförsäljningsförordningen 36 § 1 mom. stadgades för
överträdelse av 5 § 1 mom. Dä förbud, varom här vore fråga, utfärdades av de lokala
myndigheterna, borde de, som drabbades av förbudet, kunna hos Konungens befallningshavande
överklaga detsamma.

Kontrollstyrelsen hemställde därför, att i den föreslagna förordningen måtte intagas
följande bestämmelser:

1) Därest vederbörande polismyndighet finner ett förbud att till viss person försälja
brännvin, vin eller Öl kunna genomföras, vare det polismyndigheten medgivet att förbjuda
försäljare av brännvin, vin och Öl att till ifrågavarande person försälja dylika varor.

2) Förbud enligt denna förordning innebär ock förbud att låta ifrågavarande person
på utskänkningsställe förtära brännvin, vin eller Öl.

3) Förbud enligt denna förordning skall meddelas för viss tid, högst tre år.

4) Förbud enligt denna förordning må avse försäljning till ej mindre den, som
upprepade gånger bötfällts för fylleriförseelser, än även personer, som till följd av dryckenskap
visat sig vådliga för allmän ordning och säkerhet eller för sin närmaste omgivning,
eller som fallit fattigvården till last, eller som försumma sin försörjningsplikt mot hustru
och barn.

5) Försäljare av brännvin, vin eller Öl, som bryter mot förbud, utfärdat enligt denna
förordning, bote frän och med tio till och med femtio kronor.

6) Ej må någon tillhandagå den, till vilken det är förbjudet att sälja brännvin, vin
och Öl, med anskaffande av dylika drycker; förbrytelse häremot straffes med böter från
och med trettio till och med sextio kronor.

7) Över beslut, som utfärdas enligt denna förordning, må besvär anföras hos Kung!.
Maj:ts befallningshavande av den, mot vilken förbudet är riktat.

Såsom framgår av de över Riksdagens ifrågavarande skrivelse avgivna
utlåtanden, synes det i skrivelsen angivna syftemålet från nästan alla håll
vunnit erkännande och behovet av åtgärder till förhindrande av att rusdrycksmissbrukare
åtkomma rusdrycker vitsordats, något som också blivit
framhållet av flere av de myndigheter, som till kommittén lämnat uppgifter
i fråga om brister i gällande rusdryckslagstiftning.

Även de hittillsvarande systembolagen hava åtminstone i vissa fal!
insett behovet av här ifrågavarande åtgärder och även sökt vidtaga sådana.

201

1 Uppsala har sedan den 1 april 1910 försäljningen av spritdrycker
varit ordnad enligt systemet med svarta listor. Varje person, som under loppet
av sex månader två gånger bötfällts för fylleri, har där under ett års tid förvägrats
tillträde till såväl utskänknings- som utminuteringslokalerna. Kontrollen
över förbudets efterlevnad har utövats huvudsakligen av de av bolaget
avlönade polismän, som äro anställda vid dessa lokaler. Denna avstängning
synes dock ej hava haft något inflytande på antalet fylleriförseelser.
Från den 1 april 1910 till den 22 september 1913 hava 249 personer
blivit avstängda från brännvinsköp. I början av år 1913 voro inalles 108
personer avstängda, men till september 1913 hade icke mindre än 55 av
dessa blivit anhållna för förnyad fylleriförseelse.

Ett dylikt system har jämväl blivit prövat i Örebro under det senaste
året.

Systembolaget därstädes beslöt nämligen, att från den 2 maj 1913 spritdrycker icke
skulle få utlämnas ä bolagets försäljningsställen till följande personer, nämligen vanedrinkare,
dem, som av Rädstuvurätten mera än två gånger bötfällts för fylleri, dem, som av
Rådstuvurätten dömts för våld eller för våldsamt motstånd mot polis eller vore kända
för våldsamt uppträdande i hemmet, dem, som upprepade gånger anträffats supa i portgång,
ä gårdar eller i parker eller å andra öppna platser inom staden, dem, som på
grund av alkoholmissbruk ej kunnat försörja sig och familj och därför åtnjöte understöd
av fattigvården, dem, som vårdats för alkoholsjukdom, dem, som bötfällts för langning
eller beträtts med langning åt personer, som ej själva finge köpa. Samtidigt uppmanades
allmänheten att icke på något sätt tillhandagå ovannämnda personer med anskaffande av
spritdrycker. För verkställande av beslutet skulle bolaget bekomma uppgift å dylika personer
av polismyndigheten, allt med resp. personers hela namn och födelseår För att
dessa anordningar skulle bliva effektiva, anställdes av magistraten och avlönades av bolaget
en särskild kontrollant, som skulle förskaffa sig så noggrann personalkännedom som
möjligt genom övervarande av brottmålssessionerna, besök å poliskontoret och studium
av gatulivet m. m. och vilken, så ofta han kunde, skulle vara närvarande å bolagets utminuteringsställen
för att avvisa de personer, som ej fingo inköpa rusdrycker, och i
vidaste mån skaffa personalen kännedom om dessa personer. Kontrollanten skulle också,
med ledning av erfarenheten, anteckna ej blott langare utan även alla sådana, som genom
störande uppträden å allmänna platser eller annorledes visa sig vara alkoholmissbrukare
och lämna dessa anteckningar till polismyndigheten, vilken därefter, om förbud ansågs
böra utfärdas, skulle lämna uppgift därom till bolaget. Uppgifterna skulle vara konfidentiella
och ej få meddelas andra än bolagets egen personal. I

I ett deri 13 november 1913 dagtecknat meddelande från bolaget
till kommittén uppgives, att reformen synes hava haft rätt god verkan
och att brännvin numera sällan förtäres på gårdar, i portgångar eller pa
allmänna platser.

Även om avstängningsåtgärder av den art, för vilka nu redogjorts,
såsom erfarenheten visat, under vissa omständigheter kunna medföra
gynnsamma verkningar, är det dock uppenbart, att de på intet sätt

Uppsala.

Örebro.

202

System med
kundförteckning.

Tidigare

framställda

förslag.

kunna anses tillfyllestgörande. Förutsättningen för att genom dessa åtgärder
alkoholmissbrukare effektivt skola kunna avstängas från inköp, åtminstone
på utminuteringsställen är tydligen den, att ä varje sådant ställe försäljarna
äga kännedom om alla de alkoholmissbrukare, som överhuvudtaget
kunna vända sig dit för sina spritinköp, vilket särskilt vid utminuteringsstäilen
med större kundkrets kan anses uteslutet. Men även om under
smärre förhållanden denna förutsättning kan förefinnas, förtages dock effekten
därav, att för alkoholmissbrukarna möjlighet kvarstår att genom ombud
skaffa sig dryckerna ifråga.

För att vinna verklig effektivitet och för att undvika den nyckfullhet
i avstängningen, som torde vara ofrånkomligt förenad med den hittills berörda
avstängningsmetoden, synes det vara nödvändigt att övergå till ett
system, karaktäriserat av att kontroll föres över varje försåld post rusdrycker,
med hänsyn till vem som är köpare och det inköptas mängd.

För denna kontroll fordras, att försäljaren äger förteckning å köparna
och möjlighet att identifiera dessa. En konsekvens av systemet är självfallet,
att ingen får köpa, förrän han blivit upptagen å förteckningen över
köpare, och att möjlighet finnes att från förteckning utesluta dem, till vilka
försäljning finnes icke böra ske.

Ett system för försäljningens anordnande i enlighet med ovannämnda
grundsats — fordran att man för att få köpa skall hava uppfyllt vissa förutsättningar
— torde ej möta några principiella betänkligheter, enär det
varken i någon allmänt erkänt rättsgrundsats eller ens i gällande lagstiftning
om försäljning av rusdrycker kan hämtas stöd för den uppfattningen, att
varje individ skulle äga självfallen rätt att köpa rusdrycker. Åtgärder av
ovan antytt slag måste snarare anses stå i överensstämmelse med andan i
gällande rusdrycksförsäljningsförordningar, i det att dessa förordningars
syfte genom tillämpningen av dylika bestämmelser realiseras i högre grad
än med nuvarande försäljningsanordningar.

Förslag till ett dylikt försäljningssystem framställdes redan vid 1901
ars riksdag i eu motion i Andra kammaren av herr Sam Söderberg. Han
yrkade nämligen, att för minuthandel med brännvin skulle införas bestämmelser,
som voro likartade med dem, som voro föreskrivna för handel med
explosiva varor, d. v. s. att tillstånd skulle sökas för att köpa brännvin och
att säljaren skulle vara skyldig att begära kvitto, av köparen själv undertecknat,
upptagande varumängd, år och dag ävensom köparens bostad.

Bevillningsutskottet avstyrkte emellertid motionen, emedan den ansågs
medföra alltför vittgående konsekvenser, och bägge kamrarna avslogo
densamma.

203

I anledning av tva av kommitténs ledamot 1. Bratt utgivna broschyrer:
''Kan nykterhetsfrågan lösas utan totalförbud?» (är 1909) och »Nykterhetspolitiska
utvecklingslinjer » (år 1911), började emellertid eu allmännare uppmärksamhet
ägnas åt frågan om eu dylik reform av minuthandeln med rusdrycker.

I den första av dessa broschyrer föreslog författaren, att inköp av rusdrycker i
minut skulle göras beroende på särskild rättighet. Ansökan om erhållande av dylik
rätt kunde göras hos viss myndighet — förslagsställaren synes hava tänkt sig Konungens
befallningshavande — av varje man eller kvinna, som fyllt 25 år, och borde ansökan, när
det gällde gift man, undertecknas jämväl av hustrun. Ansökan skulle, innan den kunde bifallas,
remitteras till särskilt sakkunnigt organ, som hade till uppgift att vara väl underrättat om
och noggrant övervaka alla med alkoholförhållandena inom kommunen sammanhängande
företeelser. Beviljades ansökningen, skulle vederbörande i regel endast få köpa frän tva
ställen, ett för brännvin och Öl samt ett för finare spirituösa och vin. Tillståndet skulle, om det
icke förverkades, gälla för livstid. Den tillständsbeviljande myndigheten skulle till vederbörande
utminuteringsställe lämna uppgift om namn, adress m. m. på den, som fatt tillstånd
att köpa, och skulle han i det å utminuteringsstället befintliga registret tilldelas
visst nummer i viss serie, överensstämmande med nummer och serie a den beviljade köperättigheten.
Varje utminuteringsställe erhölle därigenom en bestämd begränsad kundkrets,
vilken försäljaren så småningom lärde sig känna. Försäljaren skulle vara ansvarig för
att muntligt, skriftligt eller per telefon rekvirerade rusdrycker hemsändes till vederbörande
bostad eller avhämtades av köparen själv eller av ett av försäljaren känt ombud för denne.
För att köparen, om han ej vore personligen känd å utminuteringsstället, skulle kunna
ådagalägga sin identitet, föreslogs att detta skulle kunna ske medelst identifieringskort.
Köparen vore skyldig ansvara för att de rusdrycker, han tillhandlat sig, icke missbrukades
av honom själv eller andra. Ägde missbruk rum, finge vederbörande icke göra inköp
under viss tid.

1 den andra av de ovannämnda broschyrerna framlade författaren ett förslag, som
innehöll delvis ändrade bestämmelser. För att någon skulle få köpa rusdrycker skulle han
hava gjort skriftlig anmälan därom med företeende av flyttnings- eller prästbetyg. Anmälan
skulle få avse allenast ett ställe. Över de anmälda köparna skulle föras förteckning.
Efter dylik skedd anmälan skulle vederbörande vara berättigad att köpa å det uppgivna
utminuteringsstället mot avlämnande av en skriftlig rekvisition, upptagande den
önskade kvantiteten, dagen för försäljningen och namnet. På anhållan av vissa myndigheter,
såsom polismyndighet och fattigvärdsnämnd, skulle bolaget kunna avföra anmäld
köpare från förteckningen. Jämväl på anhållan av kyrkoherde eller legitimerad läkare
skulle avstängning kunna äga rum.

I huvudsaklig överensstämmelse med sistnämnda förslag yttrade sig
Svenska läkaresällskapets kommitterade i det av dem avgivna betänkandet
»Alkoholen och samhället»».

Förslag om införande av ett liknande system väcktes i slutet av ar
1911 inom styrelsen för aktiebolaget Göteborgssystemet i Göteborg och i
februari 1912 beslöt styrelsen -att frän och med den 1 oktober 1912 spirituösa
å bolagets minuthandelsställen i regel icke finge utlämnas annorledes
än mot uppvisande av anmälningsbevis; att anmälningsbevis i regel skulle
beviljas alla myndige män, vilka begärde sådant bevis och icke, enligt

Förslag om
införande av
systemet i
Göteborg

204

Göteborgssysiembolagens
förtroendenämnd.

Systemets
tillämpning
i Göteborg
och erfarenheterna
därifrån.

uppgifter inhämtade från stadens polis-, fattigvårds-, hälsovårds- och
barnavårdsmyndigheter, befunnits missbruka rätten till inköp av spirituösa;
och att anmälningsbevisen till kvinnor skulle utfärdas endast efter
prövning i varje särskilt fall».

Nästan samtidigt beslöt Göteborgssystembolagens förtroendenämnd
för sin del uttala, att minuthandeln med spirituösa borde så ordnas:

»att spirituösa {inge utlämnas från bolags minuthandelsställe endast till myndig
person efter erhållet tillstånd, och att tillstånd till inköp av spirituösa icke finge beviljas
personer, vilka närmast föregående året bötfällts för fylleri eller voro kända som alkoholister,
eller personer, som åtnjöto fattigunderstöd eller häftade för oguldna kommunalutskylder
för närmast föregående året, eller personer, som försummade sörja för sina
familjers uppehälle, eller andra personer, som kunde antagas komme att missbruka erhållet
tillstånd, samt vidare

att anmälan om erhållande av dylikt tillstånd skulle upptaga sökandens fullständiga
för- och tillnamn jämte uppgift om hans födelseår,

att anmälan från å annan ort boende person skulle för att upptagas till prövning
vara tillstyrkt antingen av kommunalstämmans eller kommunalnämndens ordförande eller
av vederbörande kronofogde eller länsman eller av två trovärdiga personer,

att sådan anmälan skulle ingivas till bolags styrelse, som efter prövning lät utfärda
tillståndsbevis eller, om förhållandena därtill gåve anledning, avslog framställningen,
att styrelsen upprättade förteckning över de utlämnade tillståndsbevisen,
att styrelsen i och för kontroll, att beviljat tillstånd icke misbrukades, läte i den
mån, sådant befunnes erforderligt, registrera verkställd försäljning av spirituösa,

att styrelsen ägde återkalla lämnat tillstånd, i fall missbruk av detsamma i något
avseende befunnes föreligga eller giltig anledning därtill eljest förekomme, och

att mininiipriset å från överlåtna minuthandelsrättigheter försåld spirituösa utom
punsch — efter hand skulle höjas till 3 kronor per liter vid försäljning till annan än
rättighetsinnehavare.»

I slutet av mars månad år 1912 beslöt emellertid bolagens ombudsmannaförsamling
att avslå förtroendenämndens förslag.

Innan kommittén övergår att redogöra för andra förslag, som blivit
framställda rörande införande av skarpare kontroll å minuthandeln genom
ett individualiserat försäljningssystem, vill kommittén något utförligare redogöra
för de av systembolaget i Göteborg tillämpade försäljningsbestämmelserna
samt verkningarna av desamma.

Till grund för det ovan återgivna beslutet av bolagets styrelse låg bland annat en utredning,
verkställd av en inom styrelsen utsedd delegation. 1 nämnda utredning framhälles,
att ett tillvägagångssätt, enligt vilket spritdrycker skulle få utlämnas endast mot skriftlig
rekvisition för varje köp och endast till personer, vilka hos bolaget anmält sig till inköp
av spritdrycker och därvid upptagits i eu förteckning över inskrivna kunder, vore otillräcklig.
För vinnande av erforderlig kontroll måste det nämligen, innan utlämnandet av
spritdryckerna ägde rum, konstateras, huruvida vederbörande rekvirent verkligen vore
upptagen ä förteckningen ifråga. Härtill skulle enligt gjorda praktiska försök åtgå sä
lång tid, att åtgärden, åtminstone i Göteborg, varest antalet besökande å lördagar och
helgdagsaftnar å de större försäljningsställena vanligen uppginge till 600 å 800 personer i

205

timmen å varje ställe, skulle bliva praktiskt outförbar, såvida ej antalet minuthandelsställen
och den nuvarande personalen ökades till det dubbla. Detta åter skulle orsaka
en oerhörd ökning i utgifterna för minuthandelsställena.

Ehuru ett system med numrerade anmälningsbevis, som uppvisades för varje gäng inköp
gjordes, och med samtidigt verkställd anteckning av den inköpta kvantiteten med ledning
av numret på beviset, icke kunde anses komma att alldeles utesluta missbruk, ansåg emellertid
delegationen, att missbruken efter hand skulle komma att nedgå till ett oväsentligt
antal. Det sätt, på vilka missbruk närmast kunde tänkas äga rum, vore dels genom
utlåning av bevis (möjligen mot ersättning) och dels genom förfalskning av bevis.
Det förra slaget av missbruk torde icke behöva befaras ske i någon nämnvärd utsträckning,
enär blotta medvetandet, att den inköpta kvantiteten spirituösa antecknades
och att, om en större kvantitet än som kunde anses motsvara en måttlig förbrukning
överskredes, beviset komme att indragas, skulle verka tillräckligt avskräckande. Missbruk
av senare slaget innebure en brottslig handling och kunde därför ej blott sällan väntas
inträffa, utan även lagenligt bestraffas, om det inträffade.

1 anledning av styrelsens förut omnämnda beslut i februari 1912 införskaffades
uppgifter från Göteborgs polis-, fattigvärds- och barnavårdsmyndigheter, på grundvalen
av vilka uppgifter det under mars månad 1912 upprättades en förteckning över personer,
vilka gjort sig kända för missbruk av spirituösa.

Förteckningen upptog:

a) dem, vilka under år 1911 mera är 2 gånger av polisdomstolen i Göteborg bötfällts
för fylleri, (625 st.);

b) dem, vilka under år 1911 anhållits för fylleri samt våldsamt uppträdande i sina
hem (36 st.);

c) dem, vilka vid polisverkets detektivavdelning under åren 1907, 1908, 1909, 1910
och 1911 förhörts angående brott och därvid befunnits hava begått dessa i berusat tillstånd
(246 st.);

d) de å fattigvårdsanstalten intagne försörjningstagare, vilka på grund av alkoholmissbruk
ej kunde försörja sig eller sina familjer och sålunda legat samhället till
last (804 st.);

e) dem, vilka enligt uppgift av förste stadsläkaren på grund av alkoholsjukdom
vårdats å stadens sjukvårdsinrättningar vid upprepa ie tillfällen under de sistförflutna åren
och i allmänhet å stadens bekostnad (132 st.); och

f) dem, vilka enligt uppgift av barnavårdsnämnden på grund av alkoholmissbruk
vore olämpliga som barnauppfostrare.

Att gränsen för de under a) nämnda satts så högt, uppgives vara beroende därpå,
att bolaget velat undvika att med de ifrågavarande restriktionerna träffa andra än de på
rusdrycker mest begivna.

Den nämnda förteckningen kompletterades sedermera ifråga om sådana personer
frän de i omedelbar närhet av staden belägna kommunerna Örgryte och Möndal, vilka
enligt uppgift av polismyndighet därstädes voro kända för att missbruka spritdrycker i
sådan omfattning, att anmälningsbevis icke ansågs böra till dem utfärdas; uppgift i sagda
hänseende erhölls från Mölndal i slutet av oktober och från Örgryte i december månad.

Sedan den nämnda förteckningen blivit uppgjord, utsändes under mars månad
1912 till alla - i Göteborgs adresskalender upptagna manliga personer med undantag av
dem, som funnos upptagna på förbudslistan, en skrivelse, innehållande en redogörelse
för syftet med det nya försäljningssystemet samt blankett till anmälan, vari skulle uppgivas
personens fullständiga namn, titel el er yrke, hans födelseår och adress samt det minuthandelsställe,
där han önskade verkställa sina spritdrycksinköp. Till dem, som anmält
sig som kunder hos bolaget, utsändes sedan ett anmälningsbevis av följande lydelse:

206

Anmälningsbevis.

N:o ........................

Innehavare: .......................................................................................................... •

Adress: ..................................................................................................................

Beviset gäller för inköp av spirituösa å Aktiebolaget Göteborgssystemets utminu teringsställe

N:o ......... i huset N:o ......... vid ................................. och skall företes

varje gång sådant inköp sker. Inköp får ske även genom ombud.

Beviset får icke överlåtas eller användas för inköp för annans räkning än den här
ovan tecknade innehavarens.

Iakttages icke detta eller sker, enligt myndighets intyg, genom innehavarens åtgöranden
missbruk av spirituösa, äger bolaget förklara beviset ogiltigt för inköp hos
bolaget.

Dä bevisets innehavare icke längre önskar använda detsamma ävensom vid innehavarens
död eller då beviset av bolaget förklarats ogiltigt, bör det omedelbart återsändas
till bolaget.

Göteborg den ................................. 191.......

Styrelsen för Aktiebolaget Göteborgssystemet.»

För att med lätthet konstatera, till vilket ställe beviset vore utställt, numrerades alla
bevis tillhörande samma ställe inom vissa tusental. Bevisen å minuthandelsstället n:o 1
numrerades sålunda från 1 — 5,000 å n:o 2 från 5,001—10,000 o. s. v.

I slutet av april månad utsändes skrivelser till i Göteborgs omnejd boende personer
med anmälningsblanketter, varefter anmälningsbevis i mån av ingångna anmälningar
tillställdes jämväl dessa. Slutligen infördes i Göteborgs och kringliggande städers tidningar
tillkännagivande, att anmälningsbevis efter skriftlig anmälan komme att utlämnas
från bolagets utminuteringsställen.

Utom de nu nämnda anmälningsbevisen, vilka voro avsedda för den ordinarie
kundkretsen, har bolagets styrelse utfärdat anmälningsbevis, gällande för viss tid och
avsedda för personer, som endast viss kortare tid uppehålla sig i staden. Dessa anmälningsbevis
hava annan färg och äro på grund härav lätt igenkännliga.

För att tjänstgöra som kontrollanter ä minuthandelsställena hava antagits polismän,
vilka ansågos särskilt lämpade för med en dylik syssla förenade åligganden. Kontrollanten
skulle åligga att tillse, att spritdrycker utlämnades endast mot uppvisande av anmälningsbevis
eller efter särskilt tillstånd av bolaget, och för sådant ändamål bland annat att granska
i och för inköp av spirituösa företett anmälningsbevis, att i varje särskilt fall anteckna
anmälningsbevisets nummer och den önskade kvantiteten spritdrycker, att vid varje köp
utlämna ett kort, angivande den begärda kvantiteten och att vid äventyr av tjänstens förlust
icke lämna några som hälst upplysningar till utomstående angående gjorda inköp.
Avlöningen till kontrollant är bestämd till 1,200 kronor per år med ett ålderstillägg av
200 kronor efter 2 års tjänstgöring.

Enär kontrollant å dagar, då rörelsen å minuthandelsställena varit stor, icke kunnat
medhinna dels att notera gjorda inköp, dels att tillhandagå allmänheten vid anmälningars
utskrivande och bevittnande och dels att indraga bevis, vilka av bolaget förklarats ogiltiga
för inköp, hava å sådana dagar, särskilt å lördagarne, varit anställda en å två tillfälliga
biträden till kontrollanten. Det har visat sig, att varje kontrollant utan svårighet expedierat
350 kunder i timmen, vilket mer än väl motsvarat den dagliga tillströmningen,
med undantag av den å lördagar och högtidsaftnar.

I fråga om det närmare utformandet av det ifrågavande försäljningssystemet har

207

kommittén inhämtat följande. Anmälningsbevisets nummer samt innehavarens födelsear,
yrke, namn och adress införas i särskilda ä bolagets kontor förda register, ett för varje
minuthandelsställe. Anmälningsblanketterna ordnas enligt kortsystemet alfabetiskt, samt
inom varje bokstav efter kundernas födelseår. Vid inköp av spirituösa ä minuthandelsställe
antecknas av kontrollanten anmälningsbevisets nummer och den inköpta kvantiteten
å listor, vilka avlämnas till bolagets kontor varje dag och där införas i särskilda liggare,
genom vilket förfaringssätt fullständig kännedom om storleken av den a varje bevis inköpta
spritdryckskvantiteten när som hälst kan erhållas. Till förhindrande av att andra
personer än sådana, vilka innehava av bolaget utfärdade anmälningsbevis, komma i tillfälle
att inköpa spirituösa å minuthandelsställe, har den anordningen vidtagits, att på ett
avstånd av omkring 1 x/2 meter från den för försäljning avsedda disken insatts en barrier,
vilken försetts med tvä vändkors, ett för den ingående och ett för den utgående trafiken.
Vid det förra har kontrollanten sin plats. Till varje köpare utlämnas mot företeende av
bevis av kontrollanten ett kort, utvisande den önskade kvantiteten spirituösa. Endasi
mot avlämnande av detta kort vid köpet utlämnas den köpta varan. För sprit avsett kon
är försett med påskriften »Sprit*. Till förhindrande av, att personer genom uppgivande
av falskt namn eller adress förskaffa sig anmälningsbevis, utlämnas dessa icke direkt till
kunden utan sändas per post. Anmälan för erhållande av bevis remitteras till polismyndigheten
för yttrande, utom i de fall anmälaren är för bolaget känd att icke missbruka
spirituösa eller anmälan tillstyrkts av polisman eller av tvänne för bolaget kända trovärdiga
personer. Önskar kund göra ombyte av minuthandelsställe, föranleder detta ej någon
ändring eller omplacering av hans å bolagets kontor förvarade anmälningsblankett, utan
förfarandet inskränker sig till att nytt bevis, gällande för det önskade stället, utskrives,
varefter detta på sätt förut nämnts införes i vederbörlig registerbok. Förkommer kort,
utfärdas nytt sädant i annan färg än original kortet, vilket indrages, därest försök till inköp
å detsamma göres.

Indragning av anmälningsbevis sker antingen efter samma grunder, som ovan angivits
för upprättande av förteckning ä personer, kända för missbruk av spirituösa, och
alltså i samförstånd med eller på framställning av vederbörande polis eller annan kommunal
myndighet eller ock, vilket är det vanligaste, uteslutande med ledning av sättet för
och storleken av kunds spirituosainköp. Över för fylleri anhållna personer, vilka vid anhållandet
innehaft av bolaget utfärdat anmälningsbevis, föres av polismyndigheten inom
staden en förteckning, vilken varje månad inlämnas å bolagets kontor. Därest i landsorten
bosatta personer enligt vad bolaget kunnat konstatera uppenbart missbruka rätten
till inköp av spirituösa från bolaget, underrättas de om, att de inköpt för stora kvantiteter.
Därest missbruket fortfar, indrages beviset, sedan bolaget, såvitt sädant är möjligt, från
myndighet i orten införskaffat upplysningar om personen ifråga. 1 de fall, missbruket
varit av särdeles stor omfattning, indrages emellertid beviset utan föregående varning.

Missbruk av anmälningsbevis uppgivas hava varit nog sa vanliga isynnerhet under
den närmaste tiden efter reformens ikraftträdande. De allmännaste sätten för sadant missbruk
voro inköp å beviset för annans räkning eller utlåning av beviset till person, som
saknade anmälningsbevis. 1 båda fallen röjdes dock missbruket snart nog, om ej på annat
sätt så genom anteckningarna om ökat antal inköp å ett och samma bevis.

Under november månad 1912 begärdes och erhölls hos polismyndigheterna i Göteborg
samt i Örgryte och Mölndal yttrande över sådana personer, som enligt bolagets
böcker ä sina bevis under oktober månad inköpt 30 liter brännvin eller därutöver. Bland
dessa personer hade 298 köpt 1 liter pr dag, 95 personer 2 liter, 12 personer 3 liter, 5
personer 4 liter, 2 personer 5 liter och 1 person 6 liter pr dag. Sa gott som samtliga
yttranden gingo i avstyrkande riktning, varför bevisen indrogos och innehavarna av dessa
infördes i förbudsförteckningen. Under december månad samma ar företogs jämväl efter

208

polismyndighetens hörande indragning av sådana bevis, å vilka under november och december
månader inköpts mer än 35 liter. Att indragning av bevis törst skedde efter
inköp av en så betydande kvantitet berodde därpå, att bolaget endast så småningom
ville genomföra strängare bestämmelser. Sedermera hava också dylika indragningar företagits
efter inköp av ännu mindre kvantiteter, och för närvarande indragas i allmänhet alla
bevis, a vilka inköpts mer än 8 liter i månaden, såvida icke särskilda omständigheter
föreligga, som synas motivera behov av större spritdrycksinköp. Jemväl plägar bevis indragas,
om å detsamma inköp verkställts under flere dagar i följd.

Å listan över personer, som icke ägde att ä bolagets utminuteringsställen inköpa
spritdrycker, den s. k. avstängningsförteckningen, voro till den 1 oktober 1912, d. v. s. den
dag, då systemet började tillämpas, uppförda 2,252 personer. Från den 1 oktober
1912 till den 1 okt. 1913 hava i nämnda förteckning ytterligare uppförts 1,190
personer. Å densamma uppföras emellertid ej alla personer, vilkas bevis indragits.
Såsom förut nämnts indragas bevisen, om vederbörande har köpt över en viss kvantitet
under en månads tid eller under flere dagar i följd, och en dylik omständighet
är i ojämförligt största antalet fall anledningen till att bevis indragas. Antalet indragna
bevis utgjorde den 31 december 1912 1,194 stycken. Under den 1 januari—1 april
1913 indrogos ytterligare 3,006 bevis och den 1 oktober 1913 utgjorde hela antalet indragna
bevis 8,803 Antalet utfärdade bevis var den 31 december 1912 28,226 och utgjorde den
1 oktober 1913 33,516. Fråndrages från denna summa de indragna bevisens antal, skulle
det den 1 oktober 1913 hava funnits 24,713 kunder hos bolaget. Reformen har sålunda
haft den verkan, att kundernas antal icke oväsentligt minskats. Bolaget har emellertid på
senaste tiden efter därom gjord anhållan försöksvis och efter viss tid återlämnat sådana
bevis, vilka icke missbrukats i större omfattning. Försöket lär ha slagit synnerligen väl ut.

Kommittén kan i detta sammanhang icke underlåta att fästa uppmärksamheten
därpå, att ett så betydligt antal som en fjärdedel av de anmälda
kunderna måst fråntagas sina anmälningsbevis, emedan de inköpt spritdrycker
i sådan mängd, att det med till visshet gränsande sannolikhet kan
förutsättas ett därmed förbundet missbruk. Denna omständighet synes
alldeles särskilt peka hän på att det nyinförda försäljningssystemet varit
högst nödigt. Att reformen också varit mycket betydelsefull ur allmän
nykterhetssynpunkt ådagalägger tydligen den minskning, som inträtt i förbrukningen
av från bolaget sålda spritdrycker.

Rörande omsättningen av renat brännvin å 39 % under året före minuthandelsreformens
genomförande och under den tid, som sedan dess förflutit,
lämnas i omstående tabell 5 (sid. 209) uppgifter månadsvis på grundvalen
av från bolaget lämnade siffror. Enligt kommittén tillhandakomna
senare uppgifter försåldes utminuteringsvis under oktober månad 1913 55,167
liter, motsvarande en minskning av 46 % i jämförelse med oktober 1912 och
59 % i jämförelse med oktober 1911, under november månad 1913 55,314
liter, motsvarande en minskning av 40 % i jämförelse med november 1912
och 51 % i jämförelse med november 1911 samt under december månad

1913 74,033 liter, motsvarande en minskning av 43 % i jämförelse med
december 1912 och 56 % '' jämförelse med december 1911.

209

Tabell 5. Aktiebolaget Göteborgssystemets i Göteborg försäljning
av renat brännvin i liter å 39 proc. före och efter
minuthandelsreformens genomförande.

Månad	M	n u t h	andel	n	U t	skänk	n	i n g	e n
Före utminu-terings-reformen 1911-12	Efter ut-minuterings-reformen 1912—13	Ökning -f Minskning —	Ökning eller minskning i proc.	Före ut- minuterings- reformen 1911 — 12	Efter ut- minuterings- reformen 1912—13	Ökning -f Minskning —	Ökning eller minskning i proc.
Oktober......	132,641	101,283	— 31,358	— 24	26,408	37,701	+	11,293	+ 42
November ...	111,621	92,883	— 18,738	- 17	30,816	34,082	+	3,266	+ 11
December ...	169,534	130,101	— 39,433	— 23	29,003	36,946	+	7,943	+ 27
Januari ......	115,904	82,665	— 33,239	— 29	28,638	29,231	+	593	+ 2 !
Februari......	111,744	70,117	— 41,627	— 37	28,401	30,287	+	1,886	+ 7 j
Mars .........	125,108	88,626	— 36,482	— 29	28,005	30,809	+	2,804	+ 10
April .........	124,877	73,827	— 51,050	- 41	26,138	29,728	+	3,590	+ 14
Maj............	136,736	82,082	— 54,654	- 40	27,037	14,541	—	12,496	- 46
Juni............	137,648	78,331	— 59,317	— 43	23,656	13,943	_	9,713	- 41
Juli ............	122,868	69,113	— 53,755	— 44	23,631	14,839	_	8,792 1	- 37
Augusti .....	141,436	71,380	— 70,056	— 49	28,701	17,272	_	11.429!	- 40
September ...	123,435	57,242	— 66,193	- 54	29,921	18,068	—	11,853!	— 40
Summa j	1,553,552	997,650	—555,902	- 36	330,355	307,447	—	22,908	— 7

Såsom framgår av tabellen, har utminuteringen av brännvin nedgått
högst ansenligt, och torde denna minskning hava sin grund i tillämpningen
av det förutnämnda försäljningssystemet, en uppfattning, som bl. a. får
stöd av det förhållandet, att försäljningen av brännvin på andra orter i
Sverige ej har att uppvisa någon minskning.

Att minuthandelsreformen haft en betydande effekt framgår jämväl,
om man tager statistiken rörande fylleriförseelserna i Göteborg i betraktande.
Statistiken ifråga föres av polismyndigheten, som förskaffar sig de
för densamma nödiga uppgifterna på så sätt, att för fylleri anhållen person
vid frigivandet tillfrågas, varest han sist intagit rusdrycker. 1 många fall är
polisen i tillfälle att kontrollera riktigheten av sålunda erhållna uppgifter.
Genom detta tillvägagångssätt kan ju visserligen icke vinnas något fullt
tillförlitligt resultat. Det anses emellertid, att denna statistik giver en något
så när riktig bild av de verkliga förhållandena.

I tabell 6 å sid. 210 återfinnes en sammanställning av ifrågavarande
statistik för åren 1912 och 1913. Av densamma framgår, att antalet fyl 14 -

210

Tabell 6. Antalet fylleriförseelser i Göteborg uppdelade med hänsyn till hur den anhållne sist

intagit förtäring åren 1912 och 1913. 1

1	Bolags-	krogar	Restauranter	Ölvärdshus	Brännvin ur	butelj	Konjak in- köpt hos vin-handlare	Denaturerad	sprit	Privata sam- kväm	Ej kunnat uppgivas	Vin eller Öl 1	1 ur butelj	Summa
	1912	1913	1912(1913	1912	1913	1912	1913	1912	1913	1912	1913	1912	1913	1912 j	1913	191211913	1912	1913
Januari ............	80	77	49	56	91	136	239	158	2	31	3	21	80	84	47	56	_-	i	591	620
	77	83	51	71	114	169	336	200	2	64	5	19	67	69	71	60	—	6	723	741
	84	120	74	67	155	206	345	181	20	83	15	19	140	135	84	65	—	5	917	881
	7B	83	54	66	142	220	365	160	18	79	10	18	88	85	62	75	—	8	814	794 (
	68	22	60	54	178	165	410	132	15	87	4	25	141	97	99	85	—	2	975	669!
	56	18	35	77	157	196	382	131	6	90	8	15	79	53	103	62	—	3	826	645 1
Juli ..................	33	27	38	63	126	162	326	116	5	135	11	15	54	56	91	63	—	1	684	638;
	66	31	62	81	216	234	402	134	11	164	7	14	106	80	130	88	—	4	1,00!''	830
	76	41	57	53	214	228	435	108	8	178	7	11	90	69	99	59	—	5	986	752
	138	32	61	69	226	198	326	109	11	238	8	27	54	64	84	64	—	3	908	804
	122	19	46	72	171	215	339	84	15	202	10	25	58	70	92	42	—	6	853	735(
December .........	101	28	64	64	189	168	244	92	19	21»	15	16	119	108	75	51	—	5	826	744
	976	581	651	(793	! 1,979	2,297	1 4,149	11,605	132	1,5^3	\| 103	225	1,076	970	\| 1,037	770	1 ~	49	10,103	8,853

1 I denna summa är inbegripet antalet av de för fylleri dömda personer, vilka berusat sig av brännvin, inköpt utom Göteborg.
År 1912 torde sådana inköp icke hava förekommit i nämnvärd grad.

211

leriförseelser på grund av litersupning väsentligt nedgått, något som med
all säkerhet är en följd av utminuteringsreformen. Också uppgives, att
de personer, vilka bolaget avsett att träffa med de fragavarande restriktionerna
och vilka före reformens ikraftträdande ständigt voro anhållna för
fylleri, numera, enligt polispersonalens uppgift, sällan eller aldrig anträffas
berusade.

Uppgifterna giva emellertid vid handen, att fylleriförseelser på grund
av att den anhållne förtärt rusdrycker å restauranter och ölvärdshus eller
druckit konjak och denaturerad sprit ansenligt ökats. Jämväl ökades till
och med april månad 1913 antalet berusade, som förtärt rusdrycker å bolagskrogar;
från och med maj månad detta år har emellertid antalet å dylika
krogar berusade varit betydligt mindre än under motsvarande månader
föregående år. Från den 2 maj tillämpades nämligen å bolagskrogarna en
ny bestämmelse, nämligen att till en matportion för 10 öre endast en sup
brännvin serverades mot förut två. Konsumtionen av brännvin å utskänkningsställena
sjönk från maj månad med ej mindre än 40 % i jämförelse
med motsvarande månad föregående år, en minskning, som måste sättas i
samband med den nyssnämnda utskänkningsbestämmelsen, enär utskänkningen
av brännvin under utminuteringsreformens första sju månader var
större än under motsvarande månader föregående år. Den större förbrukningen
före den 1 maj 1913 motsvaras av flere fylleriförseelser; den mindre
förbrukningen under maj till och med november månader 1913 motsvaras
av färre antal fylleriförseelser än under föregående år.

Den ökning i förbrukningen, som man kan förutsätta hava ägt rum
av hos spirituosahandlandena inköpt konjak samt å restauranter och ölvärdshus
förtärda rusdrycker, står givetvis i samband med utminuteringsreformen.
En del av de personer, som icke längre kunna få sitt begär efter rusdrycker
tillfredsställt genom köp å utniinuteringsställena, hava vänt sig till försäljningsställen,
ifråga om vilka det i viss grad eller fullständigt legat utom
bolagets möjlighet att reglerande ingripa. Vikten av ett enhetligt verkande
försäljningsorgan framgår sålunda klart av erfarenheterna från Göteborg.

Vad särskilt beträffar försäljningen av konjak från spirituosahandlandena
sökte bolaget redan från första början förekomma, att denna försäljning
skulle neutralisera utminuteringsreformen. Sålunda beslöt bolagsstyrelsen,
att minimipriset å från överlåtna minuthandelsrättigheter försålda spritdrycker
— med undantag av punsch, »stenborgare» (en inom landet tillverkad
likör) och pepparmynt — skulle från den 1 oktober 1912 utgöra 2
kronor per liter vid försäljning inom staden eller till avnämare inom ett avstånd
av 20 kilometer från staden, men i andra fall 1 krona och 80 öre pr
liter, oberäknat priset å kärl. Från omförmälda dag tillämpades jämväl den
bestämmelsen, att nyss nämnd spirituösa icke fick av rättighetsinnehavare
säljas till pris understigande 2 kr. 50 öre pr liter till annan än den, som

212

antingen innehade av bolaget utfärdat anmälningsbevis för spritdrycksinköp
å bolagets egna minuthandelsställen eller var av säljaren personligen känd
att icke missbruka spirituösa. Från den 1 april 1913 skulle vid försäljning
av billig spirituösa jämväl bevisets nummer och storleken av den inköpta
kvantiteten införas å en förteckning, som varje vecka skulle tillställas bolaget.
Den 1 september 1913 upphörde för innehavarna av överlåtna rättigheter
rätten att sälja spritdrycker under ett pris av 2: 50 kr. till av säljaren kända
ordentliga kunder utan företeende av bevis.

De nämnda åtgärderna synas emellertid icke hava haft någon verkan,
enär fylleriförseelser på grund av konjak, inköpt hos spirituosahandlare,
fortfarande ökats. Synnerligen anmärkningsvärt är sålunda, att dessa förseelser
under år 1913 nära 12-dubblats mot föregående år. Trots den
jämförelsevis höga prisgränsen och bestämmelsen om, att anmälningsbevis
skola uppvisas vid köp under denna prisgräns hava fylleriförseelser,
beroende på hos spirituosahandlande inköpt konjak, allt sedan juli månad
1913 varit flere än sådana förseelser beroende på litersupning, och under
oktober samma år mer än dubbelt flera. Under en enhetlig försäljningsorganisation
hade säkerligen något dylikt icke varit möjligt.

I ett avseende kan emellertid för närvarande verkan av utminuteringsreformen
icke bedömas, nämligen i vad mån spritdrycker införts till Göteborg
från bolag i andra städer, från enskilda spritdryckshandlande samt
från utlandet. Bolaget har emellertid haft uppmärksamheten riktad på dessa
omständigheter och särskilt på vikten av en samverkan med andra bolag.
Redan i september 1912 avlät därför Göteborgsbolaget en skrivelse till
bolagen i Alingsås, Kungsbacka, Varberg, Kungälv, Borås och Marstrand
med anhållan om samverkan bl. a. i det avseendet, att de ifrågavarande bolagen
icke skulle utlämna eller avsända spritdrycker till andra än kända
ordentliga köpare samt att. en viss låg maximikvantitet skulle bestämmas
vid försäljning till köpare veterligen boende i Göteborg. Svar ingick från
bolagen i Alingsås, Kungsbacka, Varberg och Borås, däri sagda bolags
respektive styrelser förklarade sig villiga tillmötesgå Göteborgsbolagets anhållan,
det sistnämnda bolaget dock endast i så måtto, att det vore villigt
att bestämma en viss låg maximikvantitet vid försäljning till personer, veterligen
boende i Göteborg.

Några uppgifter om huru ifrågavarande samverkan utfallit har icke
stått kommittén till buds. Emellertid är det tydligt, att ett försäljningssystem,
sådant som det i Göteborg tillämpade, fordrar ett intimt samarbete mellan
de olika bolagen och att, om ett bolag vägrar medverkan, värdet av systemet
blir betydligt mindre. Vikten av en likformig försäljningsorganisation
under enhetlig uppsikt synes i detta avseende vara klar och tydlig.

213

I medio av år 1912 utsagos av stadsfullmäktige i Karlstad, Kristine- De värm hamn

och Arvika kommitterade med uppdrag att utarbeta förslag till refor- länd^ka sla~
• »»o ö derna

mermg av spritdrycksförsäljningen inom de nämnda städerna. Efter verkställd
utredning föreslogo kommitterade i september 1912, att respektive
stadsfullmäktige skulle ingå till Konungens befallningshavande med framställning,
att det mätte ifråga om utminutering av brännvin utfärdas vissa
bestämmelser, vilka i huvudsak sammanföllo med de i Göteborg tillämpade.
Kommitterade hemställde vidare, att på de ställen inom länet, där de ifrågasätta
bestämmelserna skulle tillämpas, fullmäktige skulle utse nykterhetsnämnder,
med uppdrag att stödja tillämpningen av bestämmelserna samt
överhuvud främja nykterheten och motarbeta dryckenskapen inom samhället.
Kommitterade framhöllo slutligen, att det vore givet, att reformen lättare
läte sig genomföras, om den beslötes inom alla samhällen i länet, som ägde
spritförsäljningsbolag. Ägde detta rum, borde, för att den avsedda kontrollen
skulle uppnås, landsbygden uppdelas i försäljningsområden, sä att
varje bolag hade sitt. Denna uppdelning skulle emellertid icke vara avsedd
att göra någon inskränkning i resp. bolags rätt att försälja eller resp. kunds
rätt att köpa brännvin, utan skulle försäljning och köp vara oberoende av
områdesgränsen. Om ett bolag emellertid försålde till kund, som bodde
utom dess område, borde det lämna meddelande därom till det bolag, inom
vars försäljningsområde personen ifråga vore bosatt, så att hans totala
spritinköp, ifall han köpte hos olika bolag, skulle kunna kontrolleras.

Enligt vad kommittén i november 1913 erfarit från Karlstad, har kommitterades
ifrågavarande förslag ännu icke upptagits till omprövning av stadsfullmäktige
därstädes. 1

1 Kristinehamn beslöto stadsfullmäktige att vid tillstyrkande av rätt Kristinetill
övertagande av brännvinshandeln under tiden 1914—1916 fästa åtskilliga hamrL
villkor, vilka avsågo skärpta bestämmelser beträffande såväl utminuteringen
som utskänkningen av spritdrycker. Utminutering av spritdrycker skulle
sålunda få ske allenast mot av köparen egenhändigt undertecknad och med
fullständig adress försedd rekvisition, vartill försäljningsbolaget tillhandahölle
blanketter. Dessa rekvisitioner skulle av försäljningsbolaget registreras i
särskild liggare, upptagande varje köpare. Bolagets styrelse ålades att
granska dessa uppgifter och för eu var, som kunde befinnas vara spritmissbrukare
eller langare utfärda köpeförbud. Försäljningsbolagets styrelse
skulle minst eu gång årligen från polismyndighet samt fattigvårds-, barnavårds-
och nykterhetsnämnderna i staden ävensom motsvarande myndigheter
i närgränsande landskommuner begära uppgifter om personer, kända som
spritmissbrukare eller langare och över dessa upprätta förteckning i ändamål
att förbjuda varje slags försäljning till dem i samtliga försäljningslokaler.

Föi säljning skulle nämligen vara förbjuden till 1) den, som kunde antagas ej

214

Jönköping.

Stockholm.

hava fyllt 21 år, 2) den, som under senaste året dömts till böter för fylleri,
3) den, som dömts för våld och våldsamt motstånd mot polis eller vore
känd för våldsamt uppträdande i hemmet, 4) den, som anträffats supa i
portgång, å gårdar eller i parker eller å öppna platser inom staden, 5) den,
som på grund av alkoholmissbruk ej kunnat försörja sig eller sin familj
och därför åtnjöte understöd av fattigvården, 6) den, som vårdats för alkoholsjukdom,
7) den, som bötfällts för langning eller beträtts med langning
åt personer, som ej själva fingo köpa samt slutligen 8) vanedrinkare.

I sammanhang härmed föreslogo stadsfullmäktige högst betydande inskränkningar
i utminuteringstiderna samt stängning av utminuteringsstället
under vissa dagar och under tiden den 23—31 december. Det kan ock förtjäna
anmärkas att, vad krogutskänkningen beträffar, servering av spirituösa och
Öl finge ske allenast till den, som vore oförhindrad att å utminuteringsstället
inköpa spritdrycker, och endast i samband med förtäring av lagad
mat för minst 30 öre. Under samma dag finge till samma person serveras
högst 2 supar brännvin och 2 halvor Öl.

I Jönköping praktiseras sedan den 1 november 1913 ett försäljningssystem
likartat med det i Göteborg tillämpade.

Redan i januari 1913 uttalade stadsfullmäktige i Stockholm, i anledning
av framställda anmärkningar från revisorerna bland annat ifråga om det sätt,
varpå Göteborgssystembolaget i Stockholm handhaft utminuteringen av spritdrycker,
önkvärdheten därav, att bolaget mätte införa förändrade bestämmelser
för denna gren av dess verksamhet. 1 oktober 1913 meddelades
efter tillstyrkan av stadsfullmäktige oktroj åt ett nytt bolag, Aktiebolaget
Stockholmssystemet, som i sitt program bl. a. hade förbundit sig att ifråga
om bolagets egen utminuteringsrörelse tillämpa bestämmelser i överensstämmelse
med de av kommitténs ledamot I. Bratt framlagda. Enligt vad
kommittén erfarit komma i huvudsak följande bestämmelser att tillämpas.

Försäljning äger icke rum till andra än dem, som äro innehavare av motbok
med bolaget. Motbok erhälles allenast efter skriftlig anmälan å särskild blankett. Motbok
utlämnas ej till person, som icke uppnått myndig ålder, ej heller till någon, åt vilken
bolaget på grund av stadgandena i 15 § brännvinsförsäljningsförordningen anser sig ej
kunna försälja spirituösa.

Spirituösa utlämnas endast efter rekvisition å blankett, som egenhändigt undertecknats
av den, på vilken motbok blivit utställd. Kund får ej köpa på mer än ett utminuteringsställe.
Rekvisitionsblanketterna, som hava samma nummer som det, vilket vid
motbokens utlämnande påförts kund i kundförteckningen, äro till ett antal av tjugo
vidhäftade varje motbok, men kunna därjämte i mån av behov erhållas i minuthandelsaffärerna
eller direkt från bolaget. Vid inköp av spirituösa skall motbok företes. Endast
i det fall, att varans hemsändande ombesörjes av försäljaren, kan undantag härutinnan
meddelas.

Till förekommande av att motbok användes för obehörig persons räkning, äger försäljningspersonalen
rätt att såsom villkor för varans utlämnande låta hemsända denna

215

till motboksinnehavaren under hans egen hos bolaget anmälda adress. 1 sadant fall hemsändes
varan utan kostnad för köparen.

Större kvantiteter spirituösa än tolv liter per kalenderkvartal utlämnas ej på en och
samma motbok. Härvid räknas 1 liter ren sprit lika med 2 samt 1 liter punsch lika
med Vs liter spirituösa. På särskild till bolaget ställd skriftlig rekvisition kan dock utlämnande
av större kvantitet spirituösa än den nämnda medgivas.

I fråga om de överlåtna utminuteringsrättigheterna har det nya bolaget gått ett steg
längre än bolaget i Göteborg och föreskrivit, att innehavarne av dylika rättigheter skola
från viss av bolaget bestämd tidpunkt, dock tidigast den 1 juli 1914, tillämpa det försäljningssystem,
som bolaget i egen utminuteringsrörelse infört.

Jämväl i flere andra städer är en utminuteringsreform redan beslutad.

Så i Södertälje och Uppsala.

I överensstämmelse med ett förslag, som utarbetats av en utav stads- Södertälje.
fullmäktige tillsatt delegation, beslöto stadsfullmäktige i Södertälje i september
1913, att det bolag, som från den 1 januari 1914 erhölle rätt till detaljhandel,
i huvudsak skulle tillämpa följande bestämmelser.

Spritdrycker få blott utminuteras efter särskild av bolagets styrelse verkställd prövning
till de manliga personer samt de kvinnor, som hos bolagets styrelse därom gjort
skriftlig ansökan och av styrelsen per post under i ansökan angiven adress erhållit skriftligt,
med nummer försett medgivande. Sådant medgivande må ej lämnas sökanden, om i
ansökan icke avgivits av bolagsstyrelsen föreskrivna uppgifter, eller om sökanden icke är
eller efter tillsägelse förmår styrka, att han är i samhället eller bolagets försäljningsområde
boende, eller om sökanden är vanedrinkare eller vårdats för alkoholsjukdom, eller om
sökanden under senast förflutna tidsrymd av ett år varit straffad för fylleri, lösdriveri, misshandel
eller är i skuld för under denna tid åtnjutet understöd från fattigvården för sig
eller sin familj, eller om sökanden är känd för våldsamt uppträdande i hemmet till följd
av rusdrycksbruk, eller om från sökanden nära stående personer eller frän myndighet,
nykterhetsnämnd eller annan institution i samhället begäran framställts, att sökanden ej
må erhålla sådan rätt och styrelsen efter undersökning finner skäligt bifalla sådan begäran,
samt slutligen om sökanden icke uppnått 21 år eller är i omyndigt tillstånd försatt. Bolagets
medgivande för viss person att få köpa spritdrycker skall upphöra, om han kommer
i sådana förhållanden, att medgivande till köp ej skulle hava lämnats. Överlåter köpare
sitt bevis på annan eller begagnar han annans bevis för att förskaffa sig spirituösa, får
han framdeles icke bliva kund hos bolaget. Över avstängda personer skall av bolage
föras noggrann förteckning i alfabetisk ordning. Inga spritdrycker få av bolaget försändas
utanför ett visst av bolaget bestämt försäljningsområde samt inom detta område endast
mot insändande av kvitto å av bolaget till vederbörande kund utlämnat formulär. Varje
köpare skall betala inköpta spritdrycker pr extra kontant. Spritdrycker få ej säljas med
mer än 1 liter i kalenderveckan eller med mer än högst 10 liter pr kvartal - bolaget
skulle äga att välja begränsningen. Efter därom framställd särskild begäran skall köp av
större kvantitet än den nämnda tillåtas, i vilket fall anteckning om kvantitet, kvalitet,
köparens namn och bostad samt dag, då inköpet äger rum, skall ske i en särskild a
lokalen förvarad liggare.

Samtidigt beslöto stadsfullmäktige att redan nu tillsätta den i lagen om
behandling av alkoholister föreskrivna nykterhetsnämnden samt uppdraga åt
densamma att under åren 1914—1916 utom de i lagen föreskrivna åliggandena
jämväl övervaka brännvinshandeln i samhället med rätt för nämnden

216

Uppsala.

Betydelsen
av eu obligatoriskt
genomförd
utminuteringsreform.

att till stadsfullmäktige ingå med de anmärkningar och önskemål, som den
funne lämpliga.

I Uppsala tillsattes i maj månad 1913 av stadsfullmäktige en kommitté
med uppdrag bl. a. att utreda vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas
med avseende å detaljhandeln med brännvin i Uppsala, för att genom ökad
kontroll missbruk i möjligaste mån måtte förebyggas. Nämnda kommitté
utarbetade förslag till vissa bestämmelser, som förelädes ett möte, bestående
av representanter för stadsfullmäktige i Uppsala, Sala, Enköping, Norrtelje
och Sigtuna, samt för bolagen i Stockholm, Gävle, Uppsala, Södertälje,
Vaxholm och Sundbyberg. Mötet beslöt enhälligt biträda de föreslagna
principbestämmelserna, som sedermera godkänts av stadsfullmäktige i Uppsala
och vilka spritbolaget i Uppsala förklarat sig berett att genomföra.
Ifrågavarande principbestämmelser hava i huvudsak följande innehåll:

Spritdrycker få icke utminuteringsvis försäljas åt omyndig person, ej heller åt person,
om vilken det genom utlåtande av myndighet (såsom polismyndighet, fattigvårds-,
barnavårds- eller nykterhetsnämnd) eller på annat sätt blivit styrkt, att han uppenbarligen
missbrukar alkohol. Kvinna bör endast efter särskild prövning få inköpa spritdrycker.
I och för kontroll bör sprithandelsbolag så anordna sin minutförsäljning (genom införande
av kvittenskuponger eller genom registrering), att bolaget vinner full kännedom
om sin kundkrets samt angående storleken av varje kunds inköp och tiden för densamma.
Aven bör fastställas en viss kvantitet spritdrycker, som varje kund äger rätt att under
viss tid (vecka, månad eller kvartal) inköpa, och vilken i regel icke må överskridas.
Mellan sprithandelsbolagen böra träffas sådana överenskommelser, att vissa bestämda
områden utgöra de olika bolagens ordinarie försäljningsdistrikt, och böra bolagen förbinda
sig att icke försälja spritdrycker till personer, boende inom annat bolags försäljningsdistrikt,
därest icke bolagen träffat sådana anordningar för samarbete, att kontrollen
över försäljningen icke lider något avbräck. Slutligen skulle sprithandelsbolagen förbinda
sådana villkor vid överlåtande av minuthandelsrättigheter, att icke verkan av de restriktiva
åtgärder, bolagen vidtaga, omintetgöras genom försäljningen frän affär med dylik rättighet.

Slutligen ansåg den i Uppsala tillsatta kommittén det vara erforderligt, att i samband
med tillämpningen av det nya kontrollsystemet en nykterhetsnämnd tillsattes, som
bland annat skulle kunna föranstalta om avstängning av viss person från inköp av spritdrycker.

Jämväl i andra städer hava planer varit å bane att införa ett dylikt kontrollsystem.
Så i Gävle, Söderhamn och Hudiksvall, i åtskilliga skånska
städer in. fl.

c. Särskilda bestämmelser angående utminutering av rusdrycker.

Behövligheten av en genomgripande utminuteringsreform anser kommittén
till fullo styrkt. Från åtskilliga håll har visserligen anförts, att en
dylik reform endast har betydelse för de samhällen, där rusdrycksförsäljning
fortfarande skulle äga rum och egentligen allenast för de större samhällena.
Det skulle därför vara önskligt, har man sagt, att en dylik reform

217

vidtogs i dessa samhällen, men den borde icke införas i lagstiftningen och
därmed bliva obligatorisk för alla samhällen. Enligt kommitténs mening
innebär denna invändning ett underskattande av vad man medels en dylik
utminuteringsreform kan vinna. Såsom förut framhållits, sträcka sig verkningarna
av rusdrycksförsäljningen långt utöver de kommuners gränser, där
bolag äro belägna, och en trängande -uppgift för lagstiftningen synes vara
att förhindra, att icke vissa kommuners strävanden att bekämpa dryckenskapen
neutraliseras genom rusdryckshandeln i andra kommuner. Åtkomsten
av de utminuteringsvis försålda rusdryckerna måste oberoende av boningsort
omöjliggöras för en var, som uppenbart missbrukar dylika drycker,
vilket åter förutsätter, att bolagen veta och bevara kännedom om, till vilka
personer de sälja och myckenheten av det sålda.

En utminuteringsreform av denna innebörd är emellertid beaktansvärd
även ur en annan synpunkt. Den av kommittén föranstaltade utredningen
om brister i gällande lagstiftning giver vid handen, att olaga försäljning
förekommer i synnerligen stor omfattning, och särskilt att bestämmelsen
om, att ingen må tillhandagå allmänheten med anskaffande av spritdrycker
i mindre kvantitet än han själv äger försälja, ofta överträdes. Även om
dessa företeelser skulle i någon mån kunna inskränkas genom skärpta
ansvarsbestämmelser samt genom att giva en tydligare formulering åt den
s. k. salningsparagrafen, torde dock därigenom någon större effekt icke
kunna ernås. Ålägges däremot rusdrycksförsäljaren att registrera icke blott
till vem han säljer, utan också hur mycket han säljer samt när han säljer,
synes en förutsättning hava skapats för en helt annan kontroll å dem, som
vilja olagligen sälja eller tillhandagå andra med anskaffande av rusdrycker
än som eljest är möjligt.

Slutligen må framhållas, att en utminuteringsreform av nu nämnd innebörd
otvivelaktigt kommer att bidraga till bekämpande av dryckessederna,
särskilt i de råa former, vari de mångenstädes i vårt land taga sig uttryck.
Då nämligen en dylik reform tillåter en begränsning av rusdrycksinköpens
storlek, bör bruket att på en gång förtära stora kvantiteter i viss mån kunna
motverkas. Och då en uppenbart omåttlig användning leder till avstängning
från vidare köp utminuteringsvis, ligger utan tvivel i denna påföljd för
många personer ett kraftigt motiv till iakttagande av varsamhet.

Reformkraven rörande utminuteringen hava, som ovan framhållits, vunnit
anslutning på flera olika orter i landet, och det torde kunna förväntas, att
reformen i detta avseende under är 1914 kommer att tillämpas av ett ej
ringa antal bolag. Nödvändigheten av samverkan mellan de olika bolagen
har också allt mera blivit insedd, och det bolag, som i en viss trakt först
börjat tillämpa de nya grundsatserna för utminuteringen, har sökt vinna
andra och närgränsande bolag därför. Emellertid synes, åtminstone att

Behovet av
en enhetlig
tillämpning.

218

döma av frågans utveckling hittills, som om olika, i viktiga detaljer skiljaktiga
system skulle komma att tillämpas på olika håll. En dylik utveckling
torde emellertid i längden komma att visa sig mindre önskvärd, enär därigenom
den nödiga samverkan kan äventyras.

Det kan visserligen synas riktigt, att det till eu början experimenteras
med olika system för att därigenom vinna erfarenhet om de bästa möjliga
detaljbestämmelserna, och från denna synpunkt kunde det synas önskvärt,
att endast vissa huvudgrunder upptogos i lagstiftningen. Av åtskilliga
skäl torde emellertid eu dylik lösning av frågan vara mindre lämplig.
Systemet med individuella restriktioner kan nämligen redan anses hava
blivit så prövat i praktiken, att man på denna grund icke behöver avvakta
ytterligare erfarenhet för att bilda sig ett omdöme i frågan, huru de när
mare bestämmelserna böra utformas. Och då här gäller att lagfästa en utminuteringsreform,
synes en så vid avfattning av bestämmelserna, att i flere
viktiga avseenden från varandra avvikande försäljningsanordningar skulle fa
vidtagas av olika bolag, kunna medföra bestämda olägenheter. Då verkan
av utminuteringsreformen i hög grad torde bliva beroende av, huru långt
bestämmelserna gå med hänsyn till uppfyllande av vissa krav från försäljarens
och köparens sida, har kommittén funnit lagstiftningen böra innehålla
vissa minimifordringar i detta avseende. Även om härigenom utminuteringsbestämmelserna
bliva i flere avseenden detaljerade, är det ur både
nykterhets- och ordningssynpunkt en oomtvistlig fördel, såväl att ett i sina
huvuddrag enhetligt system från början vinner tillämpning över hela landet,
som ock att man på förhand förpliktar bolagen att uppfylla vissa nödvändiga
kontroll- och ordningsföreskrifter. Kommitténs förslag upptager därför
en enhetligt verkande organisation ifråga om avstängningen, särskilda bestämmelser
ifråga om köp genom ombud och efter rekvisition samt slutligen
en maximigräns för köp.

Grunder för De första frågor, som vid utformandet av detta system uppställa sig

fnln^hemköp besvarande äro: vilka personer böra avstängas från att utminuteringsvis

av rus- inköpa rusdrycker och hur bör avstängningen anordnas?
drycker. ( ay jg0g rjksdag avlåtna, förut omnämnda skrivelsen om

försvårande av åtkomsten av starka drycker för vissa personer åsyftades
dels sådana, som under en kortare tid upprepade gånger bötfällts för fylleri,
och dels sådana, som dömts till fängelse eller straffarbete för brott, begånget
under rusets inflytande.

Vad först beträffar dem, som bötfällts för fylleri, torde det icke vara
tillräckligt att avstänga allenast sådana, som upprepade gånger under kortare
tid sakfällts för dylik förseelse. Det förhållande, att en person blir anhållen
för fylleri, betyder merendels icke, att han denna enda gång varit berusad,
utan att han redan förut iakttagit mindre varsamhet i bruket av rusdrycker,

219

och i allmänhet anhållas icke andra än de, som äro så överlastade, att de
icke kunna taga vård om sig själva. En så långt gående berusning tyder
på, att det är bäst såväl för personen ifråga som för det samhälle, han tillhör,
att han åtminstone under någon tid hindras att utminuteringsvis inköpa
rusdrycker. Kommittén har därför föreslagit avstängning för viss tid, sa
snart någon överhuvud sakfällts för fylleri.

Enligt undersökningar, som varje år verkställas inom fängelserna, hava
mer än 60 % av fångarna begått sitt brott i rusigt tillstånd eller varit före
brottets begående begivna på dryckenskap. Åtgärder, varigenom dylika
brottslingar efter frigivandet förhindrades att utminuteringsvis inköpa-rusdrycker,
skulle otvivelaktigt i åtskilliga fall bidraga till, att de icke återfölle
till nya brottsliga handlingar. Emellertid är det efter kommitténs mening
icke tillräckligt att avstänga allenast dem, som ådömts fängelse eller straffarbete
på grund av brott begånget under rusets inflytande. 1 flera av de
brottsarter, där brottet ofta står i samband med berusning, såsom våldsbrott,
brott mot egendom och djurplågeri, utgöra böter påföljden för ringare
förbrytelser. Omfattningen av den genom den brottsliga handlingen uppkomna
skadan eller den av lagen stadgade påföljden är nämligen ur den
här ifrågavarande synpunkten en omständighet, som har mindre betydelse,
under det att däremot huvudsaken är, att den brottslige visat sig icke kunna
med varsamhet förtära rusdrycker och efter intagandet av dylika drycker
ådagalagt samhällsfarliga tendenser. Visserligen har i några av de över
Riksdagens skrivelse infordrade yttrandena (jmfr ovan sid. 198) anförts,
att den, som begått brott under rusets inflytande, kanske just denna enda
gång varit av starka drycker rörd, och att därför stor försiktighet vore av
nöden, så att en dylik person icke offentligt brännmärktes. Men även om det
någon gång händer, att en person i samband med rus begår en förbrytelse,
och därefter, varnad härav, icke låter någon anmärkning komma sig till last,
är en dylik eventualitet icke något skäl att försöka begränsa avstängningen
från rusdrycksinköp endast till sådana personer, som begått svårare brott.
Den omständigheten, att en person efter förtäring av rusdrycker vid visst
tillfälle begått våldshandlingar av ett eller annat slag, synes alltså kommittén
utgöra tillräcklig anledning att avstänga honom från att utminuteringsvis
inköpa rusdrycker, alldeles oavsett den brottsliga handlingens beskaffenhet.
Slutligen må anmärkas, att avstängningen äger rum under sådana former,
att det ej kan vara tal om offentligt brännmärkande.

Erfarenheten har visat, att de, som dömas till tvångsarbete, i regel
äro alkoholister. I allmänhet hava de genom lättjefullt och supigt levnadssätt
förlorat all håg för arbete, och vid lösgivandet återfalla de oftast till
dryckenskap. Sattes de emellertid vid utkomsten från tvångsarbetet ur
stånd att utminuteringsvis inköpa rusdrycker — det torde nämligen oftast
vara på detta sätt, som de förskaffa sig dessa drycker — skulle utan tvivel

220

åtskilligt vara vunnet till dylika personers förbättring. Kommittén har därför
föreslagit, att jämväl de, som undergått tvångsarbete, skulle avstängas.

Kommittén har vidare ansett, att personer, som vårdats för delirium
tremens eller annan alkoholpsykos, samt de, ifråga om vilka slutligt förordnande
föreligger om intagande a alkoholistanstalt, böra avstängas.

Slutligen böra ej heller de personer, som olovligen försålt rusdrycker
eller tillhandagått andra personer med rusdrycker, få utminuteringsvis inköpa
sådana, enär dylika personer utgöra en fara för nykterhetstillståndet och
genom sina åtgöranden bidraga att försvaga den med lagstiftningen avsedda
effekten.

Olika meningar kunna naturligtvis råda om den tid, under vilken en
person bör avstängas. Ifråga om vissa av här omnämnda kategorier alkoholmissbrukare,
såsom t. ex. alkoholister och personer, som avtjänat tvångsarbete,
kan det synas önskvärt, att de avstängdes under längre tid eller för
alltid, under det att ifråga om andra måhända allenast en kortare tid vore
erforderlig. För att emellertid få enhetlighet till stånd har kommittén föreslagit,
att samtliga personer, som anses böra avstängas, skola under en tid
av tre år vara förhindrade att utminuteringsvis inköpa rusdrycker, med
undantag för dem, som en gång sakfällts för fylleriförseelse, för vilka endast
två år föreskrivits.

Ifrågavarande kategorier alkoholmissbrukare hava blivit angivna i förslagets
66 § 2—8 punkterna. Avstängningen av personer, tillhörande dessa
grupper, är eu följd antingen av domstols eller administrativ myndighets
utslag (i fråga om de under 2—7 punkterna nämnda) eller av sakkunnig persons
(läkares) utlåtande (ifråga om de under punkt 8 nämnda) beträffande
vissa företeelseer, vilka stå i samband med alkoholmissbruk. Avstängningsförfarandet
vilar i alla dessa fall sålunda på vissa objektiva förutsättningar,
vilka konstaterats såsom bevisligen föreliggande. Medgivande av någon slags
klagorätt över avstängningen kan i detta fall icke vara erforderlig. Avstängningsförfarandet
synes lämpligen kunna tillgå på det sätt, att domstolen,
myndigheten eller vederbörande läkare insänder uppgift härom till Konungens
befallningshavande i det län, varest den avstängde har sin hemvist.
Huru därefter vederbörande bolag skall underrättas, angiver kommittén i
annat sammanhang.

Jämte de förut nämnda kategorierna böra emellertid även andra personer,
som missbruka rusdrycker, kunna avstängas. Samtliga de förslag,
som hittills framställts på detta område och i praktiken tillämpats, hava
sålunda åsyftat avstängning av sådana personer, som på grund alkoholmissbruk
varit ur stånd att försörja sig eller sina familjer, samt dem, som
befunnits på grund av dylikt missbruk försumma sina barns uppfostran.
Jämväl har det ansetts, att sådana personer böra avstängas, som visat sig
bruka rusdrycker till skada för sig själva eller sin familj, utan att de därmed

221

kommit i konflikt med ordningsmakten eller kommunala myndigheter. I
dessa senare fall äro emellertid andra anordningar erforderliga än som
föreslagits ifråga om de under 66 § 2—8 punkterna omnämnda personer.
Visserligen har i Göteborg uppgifter om dylika personer inlämnats
direkt till bolaget, som därefter förhindrat dem att inköpa spritdrycker a
bolagets utminuteringsställen. En dylik lösning torde emellertid icke kunna
anses tillfredsställande, när utminuteringsreformen avser hela landet. Bolagen
kunna nämligen icke förutsättas äga den nödiga personkännedomen
ifråga om personer, som bo utom bolagskommunens område. Prövningen
av inkomna anmälningar om avstängning skulle vidare otvivelaktigt visa sig
bliva förenad med åtskilligt arbete, och ofta skulle det vara svårt att avgöra,
om tillräckliga skäl blivit förebragta för den ifrågasatta åtgärden. Med
hänsyn till den omfattning, som bolagens verksamhet skulle få enligt det
föreliggande förslaget, är det utan tvivel önskvärt att befria bolagen från
handläggning av dessa betungande ärenden. Kommittén har därför föreslagit,
att den här ifrågavarande avstängningen skulle enhetligt ordnas och
äga rum efter beslut av den kommunala myndighet, nykterhetsnämnden,
som jämlikt lagen om behandling av alkoholister skall inrättas i varje kommun
för att handlägga ärenden angående internering av alkoholister. Härigenom
vinnas flere betydande fördelar. De arbetsuppgifter, som enligt
lag åligga nykterhetsnämnderna, förutsätta nämligen, att de hava personkännedom
ifråga om alkoholmissbrukarna inom vederbörande kommun. Pa
grund härav äro de också synnerligen lämpade för den nya uppgift, varom
här är fråga. Då de vidare enligt lagen om behandling av alkoholister
hava att vidtaga vissa förebyggande åtgärder för att söka återföra till internering
ifrågasatta personer till ett nyktert liv, bl. a. genom att utverka hos
rusdrycksförsäljare, att dylika drycker ej må till dem utlämnas, torde den
för nykterhetsnämnderna nu ifrågasatta nya befogenheten komma att på ett
värdefullt sätt komplettera de åligganden, som enligt förenämnda lag blivit
dessa tilldelade.

Ifråga om formerna för denna avstängning äro vissa bestämmelser
erforderliga. Till förebyggande av trakasserier, vilka kunde uppkomma, om
vilken som hälst finge vända sig till nykterhetsnämnd med framställning
om avstängning av viss person, bör anmälningsrätten begränsas till vissa
myndigheter och personer, som kunna anses vara behöriga att göra dylik
framställning. En konsekvens härav är, att beslut om avstängning endast
får fattas efter dylik skedd anmälan. Vilka dessa myndigheter och personer
efter kommitténs mening böra vara, framgår av förslagets 67 §. Det är
sålunda först och främst sådana kommunala myndigheter, vilka under sin
verksamhet kunna komma i beröring med personer, som hava hemfallit till
alkoholmissbruk. Vidare har anmälningsrätt ansetts böra tillkomma präst,
läkare eller folkskollärare, vilka ju under utövningen av sitt kall ej sällan

222

pläga påträffa fall, där det vore av stor betydelse om avstängning från rusdrycksinköp
kunde åstadkommas. Att nykterhetsnämnd bör kunna till prövning
upptaga anmälningar från anhörig eller närstående till den, anmälan
gäller, torde vara självfallet med hänsyn till det särskilda intresse, dylika
personer hava ifråga om förhindrande av närståendes alkoholmissbruk. Slutligen
har jämväl möjlighet att genom nykterhetsnämnden få till stånd avstängningsåtgärd
öppnats för den, vilken frivilligt på grund av insikt eller
erfarenhet om rusdryckernas skadlighet vill göra det omöjligt för sig själv
att anskaffa sådana drycker.

Den tid, under vilken beslutet om avstängning skall gälla för personer,
som avses i 67 §, torde lämpligen kunna bestämmas av nykterhetsnämnden.
Maximum har emellertid ansetts böra sammanfalla med den längsta tid, som
är föreslagen ifråga om de under 66 § omnämnda kategorierna.

I fråga om beslut av nykterhetsnämnd om avstängning av viss person
synes besvärsrätt böra medgivas. 1 motsats till de under 66 § omnämnda
personernas alkoholmissbruk, vilket antingen är notoriskt eller efter bevisning
och partens hörande har konstaterats, kan alkoholmissbruket hos de
personer, beträffande vilka beslut fattas av nykterhetsnämnd, vara mera omtvistligt,
och fall tänkas förekomma, där beslut om avstängning utan tillräcklig
grund fattas. För sådana fall har kommittén ansett det vara lämpligt,
att vederbörande beredes möjlighet att få beslutet upphävt. Prövningsrätten
ifråga om dylika besvär skulle tillkomma de av kommittén föreslagna kontrollnämnderna.

Förutsättningarna för avstängningens effektivitet äro dels, att en förteckning
föres över de som blivit avstängda, dels att försäljarna veta, till
vilken person de sälja, dels ock att en person i regel icke får köpa från
mer än ett ställe.

Avstäng- Vad först beträffar förteckningarna över de avstängda, torde det ligga

mngsförteek- närmast till hands, att de föras av försäljningsbolagen, enär dessa under sin
verksamhet ständigt måste hava tillgång till desamma. Ifrågavarande förteckningar
komma emellertid icke blott att omfatta avstängda personer, som
äro bosatta inom den kommun, där rusdrycksförsäljning äger rum, utan
även avstängda från andra kommuner. För att erhålla en enhetlig registrering
av de avstängda är det därför erforderligt, att uppgift om avstängd person
inom viss kommun lämnas till visst särskilt bolag, hemortsbolag. Härmed
förstås det bolag, som idkar utminutering av spritdrycker inom den kommun,
varest den avstängde har sitt hemvist, eller, om sådant bolag icke driver
rörelse inom kommunen, det bolag för utminutering av spritdrycker, som
kontrollstyrelsen med hänsyn till hans hemvist i sådant avseende anvisat.

Till dylikt hemortsbolag skola insändas dels de uppgifter, som
Konungens befallningshavande mottagit från domstolar, fångvårdsstyrelsen

223

eller läkare vid sjukvårdsanstalter eller som Konungens befallningshavande
själv kan hava att lämna ifråga om under 66 § 7 punkten nämnda personer,
dels ock de uppgifter, som skola lämnas av nykterhetsnämnderna i de till
dylikt bolag anvisade kommunerna. Dessa uppgifter skola sammanföras i
en förteckning, här nedan kallad avstängningsförteckningen.

För att förhindra, att en person köper från mer än ett bolag, har det
föreslagits, att landet skulle uppdelas i olika försäljningsområden, att i
vart och ett av dessa blott ett bolag skulle äga att försälja, och att de
nom området bosatta skulle få köpa allenast hos detta bolag. En dylik
uppdelning komme emellertid otvivelaktigt att visa sig vara förenad med
åtskilliga svårigheter, enär bolagen redan nu äro och måhända framdeles
i ännu högre grad bliva ojämnt fördelade över landet. Med hänsyn till
nybildade eller upphörda bolag bleve också omregleringen av försäljningsområdena
ofta påkallad.

Det torde emellertid vara möjligt att på en annan väg förhindra verkställande
av inköp på mer än ett ställe. Om nämligen bolagen aläggas
att ifråga om varje köpare konstatera, om han är kund hos annat bolag,
behöver man icke binda den konsumerande allmänheten vid visst på förhand
givet bolag, utan kan härutinnan medgiva den valfrihet.

Enligt kommitténs förslag skulle sålunda person, som önskar inköpa rus- Anmälan om
drycker, hava att anmäla sig hos bolag, som innehar rätt till utminutering,
och därvid lämna uppgift å sitt fullständiga namn, födelseår och födelsedag,
yrke, bostad samt hemvist. Bolaget kan, om så anses behövligt,
fordra, att vederbörande bestyrker uppgifternas riktighet. I regel torde det
vara tillräckligt, att två trovärdiga och av bolaget kände män intyga detta.

Befinnes det, att vederbörande är bosatt inom någon av de kommuner, frän
vilka uppgifter om avstängning skola lämnas till bolaget såsom hemortsbolag,
kan bolaget genast medelst avstängningsförteckningen konstatera,
huruvida den, som gjort anmälan, bör få köpa eller icke. Är åter vederbörande
bosatt inom kommun, som är tilldelad annat hemortsbolag, har det
bolag, hos vilket anmälan gjorts, att hos hemortsbolaget efterhöra, huruvida
den, som gjort anmälan, är behörig att köpa. Hemortsbolaget skall i
sådant fall anteckna honom i avstängningsförteckningen med angivande av
det bolag, hos vilket köpeanmälan blivit gjord. Härigenom är vederbörande
köpare förhindrad att köpa hos annat bolag än det, där han anmält sig
som köpare. De besvär, som med denna anordning komma att åvila
bolagen i fråga om korrespondens med andra bolag, torde icke bliva sä
omfattande, enär man får förutsätta, att köparna i regel äro bosatta i de
kommuner, som blivit tilldelade visst bolag såsom hemortsbolag.

Föreligger nu ej något hinder för den, som gjort anmälan att inköpa
rusdrycker, och finner bolaget sig icke av andra skäl böra vägra att sälja till

224

honom, skall bolaget tillställa honom motbok med anvisning å det utminuteringsställe,
där han framdeles får inköpa rusdrycker.

Såsom härav framgår, föreligger icke i fall, där anmälan skett på föreskrivet
sätt, särskild prövningsplikt från bolagets sida, vadan möjligheten att
köpa i allmänhet ej kan sägas vara grundad på särskilt tillstånd. 1 två avseenden
har kommittén emellertid ansett, att undantag från denna allmänna regel bör
göras, nämligen dels ifråga om kvinnor och dels beträffande personer, som
sakna stadigt hemvist. Tvekan kan ju visserligen råda om lämpligheten
av att bolagen skola pröva, huruvida och under vilka förbehåll rusdrycker
må utlämnas till kvinnor. Det finnes naturligtvis en del kvinnor, som önska
inköpa rusdrycker och som i denna bestämmelse kunna finna en i viss mån
oberättigad inskränkning i sin frihet. Emellertid torde för det stora flertalet
kvinnor de fördelar, som äro förenade med en dylik föregående prövning,
vara övervägande. Ofta händer det nämligen, att kvinnor av sina
män och manliga anförvanter lockas eller rent av tvingas att hemköpa rusdrycker
åt dem, och det skulle därför otvivelaktigt i många fall innebära ett
skydd för de förra, om bolagen finge särskild prövningsplikt i detta avseende.
1 synnerhet bör från bolagens sida ägnas uppmärksamhet åt ansökningar
från hustrur eller närstående kvinnor till sådana män, vilka antingen
blivit avstängda från rusdrycksinköp eller skulle bliva vägrade dylikt inköp,
om de därom gjorde anmälan. Kommittén hyser på grund av dessa omständigheter
den förmodan, att en bestämmelse av förutnämnd innebörd i allmänhet
icke skulle röna något motstånd, utan snarare skulle väcka tillfredsställelse
på många håll.

Enligt kommitténs förslag kunna jämväl bolag inrättas för försäljning
endast av vin och Öl eller någondera av dessa drycker. Dylikt bolag är dock
icke för sin ort hemortsbolag på sätt ovan sagts om spritförsäljningsbolag,
och skall i följd härav icke erhålla sådana uppgifter, som avses i 68—72 §§.
Men det åligger sådant bolag att, innan försäljning till ny köpare sker, hos det
rusdrycksförsäljningsbolag, som är hemortsbolag för den kommun, där denne
köpare har sitt hemvist, göra sig förvissat om, att han icke står upptagen
i sistnämnda bolags avstängningslista. Sådant Öl- och vinförsäljningsbolag
har även att över sin kundkrets föra förteckning och i övrigt iakttaga vad
som för bolag i allmänhet är stadgat.

Uppkommer på grund av bestämmelserna i 66 eller 67 § hinder för
utminutering till person, som är anmäld som köpare och därför innehar
motbok, har vederbörande bolag, om det är hemortsbolag, att avstänga
honom från vidare köp och återfordra motboken. Uppkommer dylikt hinder
ifråga om person, som i hemortsbolagets avstängningsförteckning är
angiven såsom köpare vid annat bolag, har hemortsbolaget att ofördröjligen
underrätta detta bolag, vilket därefter skall avstänga honom från inköp.

225

Över de personer, som hos bolag anmält sig önska inköpa rusdrycker,
skall bolag föra förteckning, här nedan kallad kundförteckning. Hur denna
förteckning och den förut omnämnda avstängningsförteckningen skola föras,
har ansetts böra bestämmas av kontrollstyrelsen. Hinder föreligger ej, att,
där så lämpligen kan ske, dessa båda förteckningar sammanslås till en. A varje
utminuteringsställe skall finnas förteckning å dem, som där äga göra inköp.
Huruvida särskild sådan förteckning är nödig eller om kundförteckningen kan
för ändamålet användas, torde böra bero på omständigheterna i varje fall.

Den mest praktiska metoden för identifieringen av de å kundförteckningen
upptagna personerna, när de å utminuteringsställe skola inköpa rusdrycker,
torde vara, att de uppvisa ett numrerat bevis, som utfärdas av bolaget,
när de upptagas å köpeförteckningen, och som svarar mot numret i denna
förteckning. Hur detta bevis skall vara beskaffat, därom ga emellertid meningarna
i viss mån isär. I Göteborg har man sålunda ansett det vara tillräckligt,
att kunden vid köpets verkställande uppvisar det numrerade anmälningsbeviset,
varpå, sedan kontrollanten förvissat sig om, att anmälningsbevisets
innehavare fortfarande är oförhindrad att köpa, anteckning sker om
den inköpta kvantiteten. Med detta förfaringssätt synes man emellertid ej
vinna tillräcklig garanti för att den, som uppvisar anmälningsbeviset, verkligen
är rätte ägaren av detsamma. Anmälningsbevisen kunna sålunda lanas
till annan person eller användas av oberättigad. Visserligen stiga härigenom
de å beviset inköpta kvantiteterna och därmed ökas risken, att anmälningsbeviset
indrages. Med någon försiktighet vid användande av annans anmälningsbevis
är emellertid denna risk icke så stor. Ett system med anmälningsbevis
skulle därför kunna åstadkomma, att inköp av rusdrycker verkställdes
utan den känsla av personligt ansvar för den inköpta varans användning,
som det nya försäljningssystemet avser att frammana, på grund varav
nykterhetseffekten av de nya försäljningsanordningarna komme att äventyras.
En dylik påföljd är sannolikt icke att befara, i varje fall icke i samma grad, om
till grund för varje inköp ligger en av köparen egenhändigt undertecknad
skriftlig rekvisition. Enär sålunda en kombination av anmälningsbevis och
skriftlig rekvisition, här nedan kallad motbok, erbjuder långt starkare garantier
än anmälningsbevis enbart, har kommittén föreslagit användning av motbok.
Såsom i annat sammanhang framhålles, är motbokssystemet jämväl betingat
av förslaget om en viss maximigräns för köp av spritdrycker.

Kommittén har tänkt sig, att i huvudsak följande kontrollanordningar
böra tillämpas: Motboken, vari angives det utminuteringsställe, där rusdrycker
få inköpas, skall innehålla ett antal rekvisitionsblanketter, försedda
med samma nummer, som köparen har i kundförteckningen. Vid
köp skall köparen å en av motbokens rekvisitionsblanketter angiva
mängden och dagen för köpet samt egenhändigt underteckna rekvisitionen.

Kund förteckning.

Motbok.

226

Med ledning av numret å denna konstaterar därefter bolaget, dels att vederbörande
finnes upptagen i kundförteckningen, dels ock att namnet å rekvisitionen
stämmer med motboksinnehavarens egenhändiga namnteckning, som
finnes förvarad hos bolaget. Samtliga rekvisitioner skola bevaras.

Ifråga om spritdrycker har kommittén, särskilt med hänsyn till den
föreslagna bestämmelsen om en maximigräns av en liter i kalenderveckan,
föreslagit, att i motboken införes anteckning (t. ex. medels stämpel) om dag,
då köp ägt rum, samt om mängden av det inköpta. Kommittén har i förslaget
lämnat fritt för bolagen att utlämna särskilda motböcker för spritdrycker,
för vin och för Öl.

Önskar köpare flytta sina inköp från ett av bolagets utminuteringsställen
till ett annat sådant, skall anteckning därom göras i motboken. Vill
någon däremot flytta sina inköp från ett bolag till ett annat, har han att
för det senare bolaget uppvisa sin motbok, varpå detsamma ofördröjligen
skall underrätta det förra bolaget om förflyttningen och inhämta upplysning,
om hinder för utminutering i avseende å honom förefinnes. Därefter förfares
på samma sätt som ifråga om nyanmäld köpare.

Förkommer motbok för någon, synes det böra ankomma på prövning
av vederbörande bolag, under vilket förbehåll ny motbok bör utlämnas.
Övriga erforderliga bestämmelser utfärdas av kontrollstyrelsen.

Motboken gäller endast för den person, å vilken den är utställd. I
överensstämmelse härmed får innehavare av motbok, med de undantag,
som av bestämmelserna i 23 §, jämförd med 27 §, föranledas, icke inköpa
rusdrycker å denna bok för annans räkning eller låta motboken användas
av annan person för dylikt inköp. Äger detta rum, skall den, som tillhandagår,
dels avstängas från inköp av rusdrycker, dels ock vara underkastad bestämmelserna
i 117 § om straff för »tillhandagående».

Köp genom Inköp av rusdrycker utminuteringsvis kan tänkas äga rum på tre olika
{ting*och säd. Kunden kan antingen personligen infinna sig å utminuteringsstället
genom eller låta sig där representeras av ett ombud eller beställa dryckerna att
til! sig försändas. De bestämmelser, för vilka hittills redogörelse lämnats,
hava huvudsakligen avsett de fall, då rusdryckerna av kunden avhämtas
från utminuteringsstället. Bestämmelser torde emellertid även vara erforderliga
för att reglera, i vilken utsträckning och under vilka former försändning
får äga rum, liksom också stadganden, avseende att förekomma
missbruk av köp genom ombud. De i sistnämnda avseenden föreslagna
bestämmelserna finnas i 77—79 §§.

Restriktiva bestämmelser angående försändning av rusdrycker kunna
tänkas riktade antingen direkt mot säljaren, som kan förbjudas att försända
rusdrycker, eller också mot kommunikationsföretagen, som kunna förbjudas
att till befordran mottaga försändelser, innehållande dylika drycker.

227

Ifråga om försändning av spritdrycker finnas för närvarande icke stadgade
några restriktioner, riktade mot säljaren direkt. Brännvinsförsäijningsbolagen
hava alltså full frihet i detta avseende. En del bolag hava icke
befattat sig med försändning, under det att andra försålt stora kvantiteter
genom försändning till personer, boende i andra kommuner. Klagomålen
över denna trafik hava särskilt under de senare åren varit talrika, och Riksdagens
uppmärksamhet har blivit fäst härå genom en motion av herr Johansson
i Vetlanda i Andra kammaren vid 1913 års riksdag.

I densamma erinrade motionären, att brännvinsförsäljningen i allmänhet upphört pa
landsbygden, men att genom järnvägsstationerna tillfälle likväl öppnats att bekvämt anskaffa
brännvin. Enligt motionärens mening skulle det vara möjligt att åtminstone i viss
mån förhindra denna trafik genom att bestämma en viss minsta vikt pa de paket och
kolly, innehållande sprithaltiga drycker, som finge befordras å svensk järnväg. Därmed
skulle visserligen icke allt vara vunnet, men ändå sä mycket, att icke järnvägarna skulle
tjänstgöra i stället för det på landsbygden utdömda krogväsendet. Motionären föreslog
därför, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring av gällande bestämmelser,
att vid svensk järnvägsstation icke finge mottagas till befordran paket och
kolly, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker, som
vägde mindre än 25 kilogram.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som avgav utlåtande över motionen,
delade motionärens uppfattning däri, att nu rådande oinskränkta rätt att frakta brännvin
samt andra spirituösa drycker å svenska järnvägar medförde uppenbara missförhållanden,
vilka påkallade statsmakternas uppmärksamhet. Huruvida den av motionären föreslagna
inskränkningen i denna rätt till transport av försändningar, vägande över 25 kilogram,
vore ägnad att verksamt motarbeta de överklagade förhållandena, syntes utskottet
däremot vanskligt att avgöra. Enligt utskottets mening stode emellertid det av motionären
framförda spörsmålet i så nära sammanhang med vissa av de nykterhetspolitiska
frågor, för vilkas utredning nykterhetskommittén blivit tillsatt, att det otvivelaktigt av nämnda
kommitté måste upptagas till behandling. Då utskottet även förvissat sig om, att sa komme
att bli förhållandet, hemställde utskottet, att motionen icke skulle föranleda till någon åtgärd.

Till vilka missförhållanden säljarnas fria försändningsrätt för närvarande
kan leda, framgår tydligt av den skrivelse, som Konungens befallningshavande
i Jönköpings län nyligen tillställt spritvaruförsäljningsbolaget i Eksjö.

1 nämnda skrivelse anföres, att befallningshavandens uppmärksamhet gäng efter
annan blivit fästad därpå, att spritvaror i stor mängd avyttrats från Eksjö till i Nässjö
boende personer. Genom utredning, som på landshövdingens order verkställts av vederbörande
kronolänsman, hade bekräftats, att bolaget försålde brännvin i stor myckenhet
till Nässjö, varvid brännvinet dit forslades dels av en del personer från Nässjö, dels genom
försändning med järnvägen. Under tiden den 25 augusti—den 24 september 1913 hade
med tåg från Eksjö till Nässjö ankommande personer medfört omkring 367 liter brännvin.
Från den 15 augusti till den 14 september 1913 hade frän spritvaruförsäljningsbolaget
i Eksjö till Nässjö järnvägsstation och emottagare i Nässjö ankommit 217 kolly, vägande
tillhopa 1,150 kilogram och innehållande omkring 700 liter spirituösa. Under sistnämnda
tid föregående år hade ankommit 146 kolly, vägande 785 kilogram. I sammanhang med
denna utredning hade verkställts undersökning angående i Nässjö mot lagar och författningar
begångna förbrytelser under tiden den 1 januari - 23 september 1913, varav framginge,
att förbrytelserna till större delen begåtts under rusets inflytande, och ansåg kronolänsmannen,
att brännvinstrafiken från Eksjö därvid spelat en ganska väsentlig roll.

Försändning
av spritdrycker.

228

Det här refererade fallet torde icke vara enstaka och, såsom kommittén
redan förut framhållit, är för åtskilliga bolag den försäljning, som sker
genom försändning eller på annat sätt till personer, boende utom kommunen,
mycket ansenlig. Ehuru de i kommerskollegii utredning sid. 210—212
intagna uppgifterna beträffande försäljningen utom kommunen äro ofullständiga
och ej jämförbara med varandra — somliga uppgifter avse endast
försändning av spritdrycker utom kommunen, men andra såväl denna
försändning som vad som försålts genom avhämtning till personer utom
kommunen — ådagalägga de otvetydigt, att många bolag hava sin huvudsakliga
avsättning utom den kommun, där de fått tillstånd att utöva försäljning.

En av de ledande grundsatserna i gällande brännvinsförsäljningslagstiftning
är, att brännvinsförsäljning icke får inom kommun utövas utan särskilt
medgivande av myndighet, om man bortser från gästgivares privilegierade
utskänkningsrätt, vilken är satt på indragning. En konsekvens
härav synes vara, att brännvinsförsäljningen icke får utövas på sådant
sätt, att försäljaren i strid med lagstiftningens anda inom annan kommun
så att säga öppnar en filialförsäljning, ty något annat kan man
knappast kalla den regelbundna utlämning, som dagligen äger rum vid
många järnvägsstationer av dit ankomna spritdrycksförsändelser.

Eu utväg till förekommande av detta missförhållande synes vara att
genom uttryckligt stadgande förhindra bolagen att i sin verksamhet gå
utöver gränserna för den kommun, där de fått tillstånd att utöva försäljning.
Kommittén har därför ansett, att i den mån ett bolag finner sig böra försända
spritdrycker, dylik försändning får äga rum allenast till de köpare,
som äro bosatta inom kommunen. Innan sådan försändning sker, skall
rekvisition hava avlämnats och motbok företetts för instämpling av datum
och den köpta kvantiteten, samt betalning hava erlagts.

Denna begränsning av bolagens försändningsrätt, kombinerad med
den maximigräns, kommittén föreslår, förebygger utan tvivel åtskilliga av
de missförhållanden, som nu råda i avseende å spritdryckstrafiken till andra
kommuner. Enligt kommitténs förslag måste sålunda en person, som bor i
kommun, där spritdrycker icke försäljas, antingen personligen eller genom
ombud avhämta dem å utminuteringsstället. Sedd i samband med kommitténs
förslag till förändrade bestämmelser beträffande tillhandagående med
anskaffande av rusdrycker torde denna bestämmelse lämna relativt goda
garantier till skydd för de kommuner, vilka icke tolerera spritdryckshandel
inom sitt område.

Vad beträffar förbud för de allmänna kommunikationsanstalterna att befordra
försändelser, innehållande rusdrycker, har Kungl. Maj:t 1904 på Riksdagens
begäran utfärdat förbud för postverket att befordra spritdrycker.
Ur Riksdagens skrivelse i ämnet må anföras följande:

229

»Grundtanken i vår brännvinslagstiftning är att lokalisera och i vissa avseenden
begränsa handeln med spirituösa drycker. Det lär icke kunna förnekas, att denna
grundtanke i viss män upphäves genom möjligheten att försända spritvaror med allmänna
posten till varje plats i riket, dit postverket med sitt omfattande nät av poststationer når.
Det torde icke kunna bestridas, att genom ett sådant tillvägagångssätt spritvaror kunde
komma allmänheten tillhanda även å tider, då enligt gällande författning eller kommunernas
beslut all försäljning eller utskänkning av spirituösa är förbjuden. Befordrandet
av spritdrycker med allmänna posten kommer alltså att i sig innebära ett kringgående av
bestämmelserna om försäljning av dylika drycker; och härav torde följa, att uti brännvinslagstiftningen,
som ju allt ifrån början har och måste hava karaktären av undantagslagstiftning,
jämväl böra införas ytterligare restriktiva stadganden till motverkande av
nu omförmälda sätt att kringgå gällande föreskrifter.»

Nämnda skrivelse föranledde kungörelsen den 21 december 1904 angående
förbud mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller
andra brända eller destillerade spirituösa drycker.

I detta sammanhang uppstår givetvis fråga, om ej förbudet att befordra
rusdrycker bör utsträckas till andra kommunikationsmedel. Stora
sympatier för ett dylikt förbud, åtminstone vad beträffar järnvägarna,
hava uttalats inom kommittén. Å andra sidan har den meningen gjorts
gällande, att, så länge rusdrycker tillhandahållas inom landet, förbud av
denna art vore ett alltför långt gående ingrepp. Kommittén har stannat
vid att icke föreslå sådant förbud, och detta dels därför, att man ansett sig
träffa de svåraste olägenheterna genom bestämmelsen, att försäljares rätt
att försända spritdrycker utom kommunen upphör, dels därför att tillämpningen
av ett transportförbud, därest man vill låta detsamma gälla även
resgods, förutsätter en mycket omfattande och svår kontroll. Slutligen har
man ansett, att i den mån andra transportmedel komma till användning,
som i viss grad kunna ersätta järnvägstransporten, effekten av här åsyftat
transportförbud skulle bliva mindre, än man tidigare haft anledning antaga.

Ifråga om försändning från bolag av vin och Öl har kommittén
stannat vid mindre stränga bestämmelser än ifråga om försändning av
spritdrycker, även om det hade varit önskligt, att kommuner, där rusdrycksförsäljning
icke utövas, kunnat genom lagstiftningen bliva tillförsäkrade
ökat skydd jämväl i detta avseende. Genomförande av likställighet i försäljningsanordningarna
beträffande spritdrycker, vin och Öl möter nämligen
i detta fall särskilda svårigheter med hänsyn såväl till dessa dryckers olika
beskaffenhet som ock till deras användning. Det förhållandet, att vin och Öl
mera än spritdrycker användas som måltidsdrycker är sålunda en omständighet,
som här kommer ifråga. En annan är, att vin och Öl, såsom rusmedel
betraktade, äro dyrare och besvärligare att transportera. Visserligen
hava missförhållanden, särskilt vad ölet beträffar, visat sig uppkomma av i
14 § i vin- och ölförsäljningsförordningen medgivna leveranser, men da

Försändning
av vin och Öl
från bolag.

230

dessa missförhållande stått i samband med bryggeriernas fria och okontrollerade
försändningsrätt, torde de i avsevärd grad minskas genom de av
kommittén i detta avseende föreslagna bestämmelser.

Enligt kommitténs förslag skulle sålunda person, boende utom kommun,
där bolag utövar sin verksamhet, kunna få till sig försänt vin och
Öl, sedan skriftlig rekvisition jämte betalning för varorna till bolaget inkommit.

Vad beträffar försändning av vin och Öl inom kommun, där bolag
finnes, har kommittén ansett på förhand insänd skriftlig rekvisition ej behöva
föreskrivas. Sålunda föreslås, att sedan varorna beställts hos bolaget
per telefon eller annorledes, kvitto (d. v. s. rekvisitionsblankett, vederbörligen
ifylld och undertecknad) och betalning för varorna må kunna tillställas
bolagets bud, när varorna avlämnas i kundens hem.

Försändning Såsom redan förut i annat sammanhang framhållits, synes lagstiftningen
"från"parti-öPPna möjlighet för bolagen att överenskomma med partihandlare, att
handlare, han på order från bolaget försänder vin och Öl direkt till köpare. Flere
skäl torde kunna anföras för en dylik anordning. En onödig omgång kan
det i många fall vara att först försända t. ex. Öl från ett bryggeri i kundens
omedelbara närhet till bolagets kanske långt bort belägna utminuteringsställe
för att därifrån åter försända det till kunden. Transportkostnaderna
bliva på grund av den dubbla transporten och omlastningen väsentligt
högre. Frän bolagens synpunkt kommer också den i 78 § föreslagna bestämmelsen
att innebära den fördelen, att de icke behöva anordna en så
omfattande expedition och så stora lokaler, som varit erforderliga, om all
försändning av vin och Öl skulle av dem expedierats.

I ett avseende innehåller emellertid förslaget förbud mot försändning
från partihandlare. Om i en kommun införts lokalt försäljningsförbud
genom kommunal folkomröstning, synes det vara att obehörigt inskränka
den åsyftade verkan av dylikt förbud, om en partihandlare, som har vinpartiaffär
eller bryggeri i kommunen, skulle få direkt till bolagets kunder
därstädes försända vin eller Öl, vadan dylik försändning förbjudits.

De ytterligare bestämmelser, som kunna vara erforderliga för att reglera
partihandlares direkta försändningsrätt, böra utfärdas av kontrollstyrelsen.

Köp genom 1 gällande lagstiftning finnas inga bestämmelser om köp genom omombud.
Denna brist har otvivelaktigt föranlett många missbruk, och personer,

som icke bort få köpa, hava genom ombud kommit i tillfälle att förskaffa
sig rusdrycker. På grund av lagstiftningens hittillsvarande läggning har
det icke varit möjligt att uppställa mera betryggande stadganden till förekommande
av dessa missbruk. Med de mera individualiserade inköpsbestämmelserna,
som kommittén föreslagit, torde emellertid desamma vara
i allt väsentligt förebyggda.

231

Men andra avsevärda olägenheter skulle kunna uppkomma, om rätten
att köpa genom ombud i detta förslag lämnades lika fri som hittills.
Redan nu inträffar det, såsom framgår av åtskilliga polismyndigheters
yttranden (del VI av kommitténs betänkanden), att vissa personer vid
sina besök i städerna i egenskap av ombud för andra inköpa och föra
med sig stora mängder spritdrycker till hemorten. Denna trafik kunde
bliva ännu mera omfattande under tillämpningen av de av kommittén
föreslagna nya försäljningsbestämmelserna, om icke rätten att köpa genom
ombud begränsades. Särskilt i ett avseende torde denna rätt kunna missbrukas,
nämligen genom att särskilda speditionsfirmor inrättades, som för
personer i andra kommuner ombestyrde spritdrycksinköp och verkställde
försändningen. Dylika affärer skulle kunna i stor utsträckning omintetgöra
syftet med det av kommittén föreslagna förbudet för bolag att försända
spritdrycker utom bolagskommunens område, vadan det måste anses särskilt
önskvärt att förekomma ett dylikt yrkesmässigt tillhandagående. Kommittén
har därför föreslagit, att ej någon yrkesmässigt eller mot ersättning må tillhandagå
annan med anskaffande av rusdrycker. Såsom härav framgår, är
köp genom ombud tillåtet endast i det fall, att kunden använder som
ombud person, som icke tager ersättning för ombudsskapet och ej utövar
detsamma yrkesmässigt. Härutinnan hade väl kunnat ifrågasättas en än
längre gående begränsning av ombudsrätten, men har kommittén slutligen
stannat vid vad här föreslagits.

Då det synes önskvärt, att personer, vilka avstängts från inköp av rusdrycker,
icke användas som ombud på grund av den frestelse, som innehavandet
av rusdrycker för dem kan innebära, har kommittén också föreslagit,
att som ombud icke må användas person, ifråga om vilken veterligen
hinder föreligger, att rusdrycker till honom utminuteras.

Såsom förut nämnts, hava åtskilliga av de förslag, som hittills framställts
ifråga om reformerandet av utminuteringen, gått därpå ut, att kunden
i regel icke skulle få köpa mer än eu viss kvantitet under viss tid. I
Göteborg har sålunda tillämpats en maximigräns av 8 liter spritdrycker
per månad. Hinder har dock icke förelegat för inköp av större kvantitet,
och först vid månadens slut har granskning företagits, huruvida de, som
verkställt inköp av 8 liter eller därutöver, böra avstängas eller icke. Enligt
de bestämmelser, som skola tillämpas i Stockholm, får ingen köpa mer än,
12 liter i kvartalet utan att därtill hava utverkat särskilt tillstånd av bolaget.
Inköp av större kvantitet kommer sålunda därstädes icke att ske utan en
förutgående prövning. Samma grundsats, fastän alternativt en annan maximigräns
(1 liter pr vecka), är ämnad att tillämpas i Södertälje.

Bestämmelserna om viss maximigräns för köp hava enligt kommitténs
mening stor betydelse, enär det därigenom blir möjligt att reglera rusdrycks -

Visst maximum
för
inköp av
spritdrycker.

232

förbrukningen på ett helt annat sätt än hittills kunnat ske. Med en dylik
gräns torde man nämligen verksamt kunna förhindra, att rusdrycker inköpas
i stora kvantiteter på en gång av person, som har för avsikt antingen att
själv tillsammans med andra hängiva sig åt omåttlig förtäring eller att med
varan bedriva olaglig handel. Att en maximibegränsning av köpen skulle
vara synnerligen verksam, framgår av erfarenheterna från Göteborg, där anledning
till avstängning i flertalet fall just varit de stora inköpen — en avstängningsmetod,
varmed man just träffat det värsta missbruket. Nedgången
i brännvinsförbrukningen därstädes sammanhänger också otvivelaktigt
till största delen med att dessa större rusdrycksinköp blivit förhindrade.

Även med hänsyn till den betydelse, en maximigräns har för bekämpandet
av rusdrycksbruket, bör enligt kommitténs mening bestämmelse om dylik
gräns inflyta i lagstiftningen. Visserligen har det blivit ifrågasatt av de representanter
för Göteborgssystembolagen, som blivit i ämnet hörda av kommittén,
att det skulle överlämnas åt bolagen att själva bestämma, huruvida storleken
av en persons rusdrycksinköp bör föranleda till avstängning eller ej. En
dylik frihet för bolagen synes emellertid icke leda till någon tillfredsställande
lösning av frågan. Utan tvivel skulle det på olika orter komma att tillämpas
olika principer. Några bolag skulle kanske tillämpa stränga bestämmelser,
andra tillåta inköp av stora kvantiteter. En dylik olikhet i tillämpningen
komme otvivelaktigt att visa sig i hög grad menlig, enär de kunder, som
ville inköpa stora kvantiteter, givetvis komme att vända sig till de bolag,
som tilläte de största inköpen. Men även om likformighet i detta avseende
skulle på något sätt kunna åstadkommas, synes en anordning av den art,
att kundernas inköpskonto granskas efter veckans eller månadens slut och
att beslut om avstängning fattas på grund av denna prövning, icke vara
lämplig. Under tiden kan nämligen kunden hava verkställt inköp i mycket
stora mängder och genom dessa köp uppkommen skada redan vara skedd.

För närvarande har det emellertid ej funnits skäligt att fastställa någon
maximigräns för inköp av annat än spritdrycker. Skulle emellertid ett bolag
finna sig böra fastställa dylik gräns även för Öl och vin, finnes enligt detta
förslag intet hinder för tillämpande av en sådan.

Bestämmelsen om maximigräns för viss tid möter givetvis den invändningen,
att köparna därav drabbas sä olika allt efter deras olika förhållanden.
Den ene har hushåll med många vuxna familjemedlemmar, ett flertal
tjänare, kanske representationspiikt'', den andre däremot är begränsad till sina
personliga behov. Den maximikvantitet, som medgiver den ene rikligt tillfälle
till missbruk, kan för den andre innebära en inskränkning i även måttlig
användning. Emellertid framgår av erfarenheten från Göteborg — där
t. ex. av de 709 personer, som under oktober månad 1913 inköpt 8
liter och därutöver, allenast 188 personer tillätos fortsätta med inköpen —

233

att bland det antal personer, som inköpa spritdrycker i större kvantiteter,
det övervägande flertalet verkställa inköpen i syfte att missbruka desamma
och endast ett mindretal för måttligt bruk. Hänsynen till de senares
bruk och vanor bör emellertid efter kommitténs mening träda tillbaka
för behovet att förhindra de förras uppenbara missbruk. De sociala synpunkterna
hava alltså för kommittén varit de grundläggande, under det att
hänsynen till de mer måttliga förbrukarnas individuella anspråk först beaktats
i andra rummet och föranlett undantag från regeln.

Med den allmänna uppfattning, som kommittén sålunda hyser i förevarande
avseende, har det icke ansetts vara tillräckligt att stadga ett visst
maximum för inköpen under en längre tid, t. ex. under en månad eller ett
kvartal. Med ett så bestämt maximum kan nämligen icke på långt när den
avsedda effekten ernås. Om en sådan föreskrift införes, finnes det intet
hinder, för att kunden på en gång inköper den medgivna, för längre tid
avsedda maximikvantiteten. De konsumenter, som bo i kommuner, där
bolag ej finnas och som på grund härav icke äro i tillfälle att köpa sa
ofta, komma otvivelaktigt att taga till regel, att på en gång köpa spritdryckskvantiteter,
som ganska nära sammanfalla med tillåtna maximum. Redan
nu inträffar det ju, att många spritdrycksförbrukare på landsbygden endast
vid vissa tillfällen på året, såsom vid helgerna, verkställa sina inköp, men
då i betydande kvantiteter. De vådor i nykterhetshänseende, som hittills
uppstått av dylika hopade inköp, äro ju allmänt kända, och det kan med
skäl befaras, att de fortfarande skulle förefinnas, om stora inköp finge verkställas
på en gång. I detta hänseende skulle därför en så beskaffad maximigräns
otvivelaktigt kunna omintetgöra flere av de fördelar, som man väntar
av den ifrågasatta utminuteringsreformen. En annan följd av hopade inköp
vore otvivelaktigt, att de skulle underlätta olaglig försäljning.

På grund av ovan angivna omständigheter har kommittén ansett, att
en bestämmelse om maximum för köp bör avse en så kort tidsperiod som
en kalendervecka och att under densamma ej må försäljas mer än en liter.
Skulle emellertid köpare vid visst tillfälle önska på en gång inköpa större
myckenhet, har kommittén ansett, att detta icke bör vara omöjliggjort, men
att skriftlig framställning därom bör göras och bolaget sålunda beredas tillfälle
att pröva, om tillräckliga skäl för dylikt medgivande föreligga.

Kommittén har icke förbisett möjligheten, att den föreslagna litergränsen
kan fattas som ett medgivande att per vecka till en och samma

person försälja en liter sprit, oavsett dess alkoholstyrka, alltså även en liter

t. ex. 90-procentig sprit, som dock mer än motsvarar 2 liter brännvin, vartill
den för övrigt lätt genom spädning med vatten kan förvandlas. Kommittén
anser det emellertid tillkomma kontrollstyrelsen att utfärda de be stämmelser,

som äro behövliga för att förhindra ett dylikt kringgående av
lagen, och har därför ansett närmare detaljbestämmelser i lagtexten obehövliga.

234

I bestämmelserna om avstängning av uppenbara alkoholmissbrukare, om
kontroll å inköpens verkställande, om försändnings- och ombudsrättens begränsning
och om maximigräns ser kommittén reformer på minuthandelns
område, ägnade att i åtskilliga avseenden motverka rusdrycksmissbruket i vårt
land. Givet är emellertid att icke på långt när allt missbruk därigenom är förhindrat.
Även om de mera framträdande missförhållandena, som hava sin
rot i rusdrycksbruket, motarbetas och undertryckas, återstå säkerligen ändock
så många av rusdrycksbruket alstrade, både i socialt och individuellt hänseende
skadliga följder, att de nu föreslagna åtgärderna icke kunna betraktas
som en slutlig lösning av föreliggande spörsmål.

IV. Utskänkning av rusdrycker.

1. Utskänkningen enligt gällande lagstiftning.

De missförhållanden av olika art, som härflyta från spritdrycksutskänkningen,
äro för närvarande icke av samma omfattning som vid tillkomsten
av 1855 års lagstiftning. Förklaringen härtill torde bl. a. böra
sökas däri, att uppmärksamheten under den tid, som därefter förflutit, framför
allt varit inriktad på denna sida av rusdrycksförsäljningen. De åtgärder,
som från statens, kommunernas och brännvinsförsäljningsbolagens sida vidtagits
till motarbetande av rusdrycksmissbruket, hava sålunda särskilt syftat
till undanröjande av krogväsendet i dess gamla former. I detta hänseende
hava också i vissa fall erkännansvärda resultat ernåtts, särskilt där man
strävat efter att skapa ur ordningssynpunkt väl skötta serveringsställen, ä
vilka jämte spritdrycker även mat tillhandahållits till moderata priser.

Givetvis har på olika orter bolagens utskänkningsväsende utvecklats
olika, och de regler, som därvid tillämpats, hava varit synnerligen skiftande.
I den av Göteborgssystembolagens förtroendenämnd utarbetade berättelsen
över bolagens verksamhet inhämtas beträffande dessa regler bland annat
följande. Somliga bolag hava föreskrivit, att vissa personer, såsom vanedrinkare,
fattighjon m. fl., skola nekas servering av spritdrycker. Andra
bolag hava bestämt, att brännvin icke alls eller endast under viss tid på
dagen får serveras utan samband med mat, att ej mer än visst antal
supar (vanligen två) får serveras varje gäst, att det skall vara viss mellantid
mellan varje besök o. s. v. Jämväl hava de flesta bolag uppställt vissa
regler ifråga om servering av maltdrycker. Slutligen hava på flera håll inskränkningar
skett i försäljningstiderna.

Genom dessa restriktiva åtgärder hava otvivelaktigt många bolag bidragit
till att sänka spritdrycksförbrukningen, i den mån den varit beroende
av deras utskänkningsrörelse. Enligt kommerskollegii utredning försålde
bolagen år 1911 i egen utskänkning 3,234,777 liter spritdrycker eller 0.58
liter per individ, en obetydlig kvantitet i jämförelse med den, som gick genom
deras utminuteringsaffärer eller 26,440,307 liter (4.76 liter per individ). I den

Spritdrycks utskänk ningen.

Bolagens
egen utskänkning.

236

Överlåtna

rättigheter.

utskänkta totalkvantiteten ingick bolagens iskänkning i Stockholm och
Göteborg med icke mindre än 1,334,712 liter eller 41.4 %. Ifråga om
dessa senare bolags »Iskänkning finnas för en följd av är utförliga uppgifter,
vilka blivit sammanställda i tabell 7. Beträffande utskänkningen i
Malmö finnas i tabell 3 (sid. 153) meddelade motsvarande uppgifter; dock är att
märka, att dessa ej låta sig jämföras med uppgifterna från Stockholm och
Göteborg, enär de förra avse all iskänkning, men de senare, vad Stockholm
beträffar, för samtliga år och, vad Göteborg beträffar, från och med
året 1899—1900 allenast bolagens egen iskänkning. Då det kan vara av
intresse att se, huru stor del av de utskänkta spritdryckerna, som utgöras
av egentligt brännvin, hänvisas till de beträffande bolaget i Stockholm i
tabell 2 (sid. 145) lämnade uppgifter.

Såsom framgår av tabell 7, har spritdrycksutskänkningen både i Stockholm
och i Göteborg väsentligt nedgått. Detta torde huvudsakligen stå i
samband med de efter hand vidtagna restriktionerna. Särskilt synes den
s. k. disksupningens inskränkande eller fullständiga förbjudande hava haft
stor betydelse. Från den 1 april 1907 borttogs sålunda disksupningen fullständigt
i Stockholm, och samtidigt inträder en betydande minskning i
kvantiteten utskänkningsvis försålda spritdrycker. Jämväl den minskning,
som i detta avseende från år 1907 gjort sig märkbar i Göteborg, synes
böra sättas i samband med efter hand vidtagna inskränkningar ifråga om
servering av brännvin utan mat.

Om sålunda de av bolagen vidtagna åtgärderna beträffande deras egen
utskänkningsrörelse i sin mån torde hava bidragit till motarbetandet av dryckenskapen
och till spritdrycksförbrukningens nedgång, synas däremot icke de
bestämmelser, som uppställts av bolagen ifråga om de av bolagen överlåtna
utskänkningsrättigheterna, hava haft samma verkan.

Antalet dylika överlatna rättigheter utgjorde enligt den av kommittén
verkställda utredningen år 1911 inalles 312 stycken, varav 66 funnos i
Stockholm. Uppgifter om storleken av spirituosaomsättningen å dessa rättigheter
hava för kommittén förelegat endast i fråga om Stockholm från år 1895
och i fråga om Göteborg från år 1900. Ifrågavarande siffror (tabell 8) utvisa,
att spritdrycksförsäljningen å de överlåtna utskänkningsrörelserna under de
allra sista åren något ökats, vilket är så mycket mera anmärkningsvärt, som
antalet rättigheter samtidigt nedbringats. Vad Stockholm beträffar, var är
1912 utskänkningen genom överlåtna rättigheter omkring 200,000 liter större
än å bolagets egna utskänkningsställen. I vad mån denna utveckling kan
anses typisk för den överlåtna utskänkningsrörelsen på andra orter i landet,
kan icke med ledning av föreliggande uppgifter bestämt avgöras.

Bolagen hava visserligen ifråga om de överlåtna utskänkningsrättigheterna
i allmänhet uppställt vissa inskränkande bestämmelser, vilka kunna

237

Tabell 7. Spirituosautskänkningen å utskänkningsställena i
Stockholm och Göteborg 1877/78—1912.

År	S t	o c k h o	1 m		G ö	t e b o	r g
Antal rättigheter	Liter	Liter pr individ	Antal rättigheter''	Liter	Liter pr individ
1877-1878 .................	126	2,138,505	13.93		38	894,350	13.61
1878-1879 .................	125	2,122,557	13.12		40	840,957	12.58
1879-1880 ..................	121	2,079,474	12.75		39	760,676	11.11
1880-1881 ..................	in	2,197,702	13.09		40	724,SOI	10.13
1881-1882 ..................	107	2,167,904	12.41		40	661,889	9.12
1882-1883 ..................	105	1,719,460	9.43		40	667,900	8.60
1883-1884 ..................	101	1,627,618	8.53		38	691,237	8.55
1884-188.5 ..................	96	1,715.943	8.55		39	712,985	8.44
1885-1886 .................	94	1,602,168	7.69		40	726,650	8.12
1886-1887 ..................	67	1,597,458	7.37		40	699,384	7.65
1887-1888 .................	67	1,575,957	7.11		40	703,679	7.46
1^88-1889 ..................	66	1,508 589	6.62		40	634,782	6.50
1889-1890 ..................	65	1,533,509	6.49		39	652,462	6.43
1890-1891 ..................	64	1,550,854	6.32		40	697,152	6.69
1891-1892 ..................	63	1,522,353	6.14		40	628,230	5.90
1892-1893 ..................	63	1,534,146	6.16		39	563,684	5.27
1893-1894 ..................	tö	1,525,649	6.03		39	532,732	4.91
1894-1895 .................	63	1,609,409	6.20		39	560,946	4.98
1895-1896 ..................	61	1,739,749	6.51		39	570,750	4.94
1896-1897 ..................	60	1,969,225	7.17		42	603,579	5.12
1897-1898 ..................	60	2,003,843	7.08		42	655,017	5.45
1898—1899 ..................	58	2,204,845	7.56		44	728,355	5.95
1899—1900 ..................	55	1,978,148	6.66		18	565,009	4.48
1900-1901 ..................	53	1,883,368	6.27		14	553,162	4.28
1901-1902 ..................	45	1 804,471	5.98		14	594 003	4.55
1902-1903 ..................	43	1,812 059	5.94		13	561,102	4.25
1903-1904 ..................	36	1,739,455	5.62		13	620,469	4.62
1904-1905 ..................	33	1,694,865	5.32		13	658,285	4.81
1905-1906 ..................	33	1,538,518	4.74		13	673.521	4.41
1906-1907 ..................	30	927,788	2.79		13	717.367	4.57

238

Tabell 7 (forts.).

År	S t	o c k h o	1 m	G ö	t e b o	g
Antal rättigheter	Liter	Liter pr individ	Antal rättigheter!	Liter	Liter pr individ
1908 ..........................	30	886,483''	2.071	15	908,252''	4.541
1909 .........................	30	657,650	1.9	15	522,958	3.23
1910 ...........................	30	764,523	2.24	15	632,482	3.87
1911 ..........................	30	758,332	2.21	1 15	576.380	3.48
1912 ..........................	30	766.248	2.21	15	451,479	2.66

Anm. Uppgifterna för spirituosautskänkningen i Stockholm och Göteborg till och
med år 1898/99 äro med varandra ej fullt jämförliga, enär uppgifterna för Stockholm avse
utskänkningen å bolagets egna utskänkningsställen, men uppgifterna för Göteborg såväl
utskänkningen å bolagets egna som ock å av bolaget överlåtna rättigheter. Den större
delen av utskänkningen i Göteborg under tiden 1877/78—1898/99 torde emellertid hava
ägt rum å bolagets egna utskänkningsställen, på grund varav minskningen i de utskänkta
kvantiteterna torde till huvudsaklig del eller uteslutande avse utskänkningen ä bolagets
egna utskänkningställen. Från och med året 1899/1900 äro uppgifterna från Stockholm
och från Göteborg med varandra fullt jämförliga och avse allenast utskänkningen å resp.
bolags egna utskänkningsställen.

vara ägnade att åtminstone i viss grad förhindra, att den överlåtna utskänkningsrörelsen
konkurrerar med bolagens egen, som ju är avsedd för de
breda folklagrens konsumtion. I detta avseende är sålunda tämligen allmänt
stipulerat i överlåtelsekontrakten, att rättigheten icke får användas för
utövande av sådan servering, som är hänförlig till krogrörelse, samt att
brännvin icke får serveras annorledes än vid måltider till spisande gäster.
Ej sällan finnes också bestämt, att rättighetsinnehavaren skall bedriva första
klassens värdshusrörelse.

Av särskilt intresse äro de kontraktsbestämmelser av olika slag, varmed
bolagen sökt reglera spirituosapriserna å den överlåtna utskänkningsrörelsen.
De allra flesta bolag hava nämligen föreskrivit, att alla för rörelsen erforderliga
spritdrycker skola inköpas från bolaget, och flere bolag hava därjämte
bestämt, antingen att dryckerna icke få försäljas under de priser, som
bolagen hava på sina utskänkningsställen, eller att dryckerna skola försäljas
till priser, som av bolagen bestämts. Härigenom få givetvis bolagen helt
och hållet eller i det närmaste i sin makt att bestämma den vinst, som på
varje liter försåld spirituösa skall tillfalla den enskilda utskänkningsinnehavaren.

1 Totalsiffran utvisar utskänkningen under 5 kvartal (x/10 1907— 31/i2 1908), men
litertalet per individ hänför sig till en beräknad årsutskänkning lika med 4/5 av utskänkningen
under de 5 kvartalen.

Tabell 8. Utskänkningen å de överlåtna utskänkningsrättigheterna i Stockholm och Göteborg.

År				S t	ock	h o	1 m				G	i t e b o	r g
Brännvin Genever Akvavit	Whisky	Rom Arrak	Konjak	Punsch	Li- körer	Annan spirituösa	Summa liter spirituösa	Liter pr Antal individ rättigheter i	Summa liter spirituösa	Liter pr individ	Antal rättigheter
1895...	162,348	29,033	34,852	108,492	212,812	9,343	2,491	559,371	2.2	81
j 1896...	162,893	30,731	33,723	115,989	312,368	9,781	3,894	669,379	2.5	79	Upp-
1897...	191,049	34,665	31,999	126,661	352,603	12,481	7,333	756,791	2.7	79	eifter
1898...	172,766	37,212	28,022	111,619	354,594	13,199	8,782	726,194	2.6	81	saknas
1899...	171,138	38,592	25,809	119,055	354,292	13,332	11,657	733,875	2.6	82
1900...	189,227	44,801	26,126	120,607	398,220	15,465	13,048	807,494	2.7 j	83	’ 150,725	1.20	25
1901...	169,650	45,473	21,339	119,810	410,736	13,243	13,315	# 793,566	2.6	86	153,219	1.19	25
1902...	170,725	45,263	20,485	123,440	408,557	12,303	12,401	793,174	2.6	86	159,690	1.22	25
; 1903...	151,775	45,040	18,127	117,196	436,555	12,459	10,156	791,308	2.6	84	163,896	1.24	26
1904...	161,854	47,539	20,292	130,890	411,231	12,535	12,651	796,992	2.6	85	147,336	1.10	28 !
1905...	175,343	52,250	16.800	133,155	420,440	12,757	15,937	826,682	2.6	86	155,694	1.14	27
1906...	198,313	54,544	16,537	145,881	435,312	15,208	15,506	881,301	2.7 1	88	162,420	1.06	28
1907...	234,976	61,496	16,711	177,204	484,806	22,175	14,133	1,011,501	3.0	86	182,392	1.16	27
1908...	162,197	60,152	6,749	121,057	489,151	21,960	2,982	864,248	2.6	66	223,8831	1.12 1	19
1909...	153,086	46,343	4,798	94,847	472,898	18,650	—	790,622	2.3	69	168,046	1.04	18
1910...	165,241	56,956	4,630	100,602	518,314	18,857	227	864,827	2.5	66	178,947	1.09	18
1911...	170,021	62,926	4,235	92,659	539,619	19,526	137	889,123	2.6	63	182,453	1.10	18
1912...	183,053	75,401	4,563	96,698	587,769	22,682	97	970,263	2.8	64	189,352	1.12	18

1 Totalsiffran utvisar utskänkningen under 5 kvartal (}/10 1907-—31/X2 1908), men litertalet pr individ hänför sig till en beräknad Jo
årsutskänkning lika med 4/5 av utskänkningen under de 5 kvartalen.

240

På auktion
inropade
rättigheter.

På en del ställen har bestämts, att alla för rörelsen erforderliga viner, och
på andra håll, att jämväl maltdrycker skola inköpas hos bolaget.

1 samband härmed må uppmärksamheten fästas på de bestämmelser,
som av spritförsäljningsaktiebolaget i Malmö uppställts ifråga om värdshusoch
restaurantrörelsen därstädes. Ehuru formellt sett inga överlåtna rättigheter
finnas i Malmö, sammanfalla de nämnda bestämmelserna i sak med
dem, som gälla för vissa överlåtna rättigheter på andra orter. Innehavaren
av värdshuset antages genom kontrakt till föreståndare för spritdrycksutskänkningen
och förbinder sig att redovisa spritdryckerna till priser, som för varje
rekvisition fastställas. Det av bolaget bestämda utförsäljningspriset sammanfaller
emellertid icke med det pris, som skall redovisas för varje försåld
kvantitet av visst slag, och prisskillnaden går till utskänkaren, som därjämte
får för egen räkning utöva mathållningsrörelsen samt försäljningen av
vin, maltdrycker och alkoholfria drycker. Nu nämnda anordning synes emellertid
ej stå i överensstämmelse med det i 15 § 2 mom. brännvinsförsäljningsförordningen
stadgade förbudet mot att låta avlöningen till hos bolaget
anställda personer vara beroende på omsättningen.

Sådana bestämmelser, varigenom inköpsprisen eller såväl inköps- som
försäljningsprisen fastställas beträffande de i den överlåtna utskänkningsrörelsen
tillhandahålla spritdryckerna, göra det möjligt för bolagen att taga
ut en icke obetydlig vinst å denna rörelse utöver de fastställda försäljningsavgifterna.
Genom dessa bestämmelser hava emellertid bolagen inriktat
rättighetsinnehavarna på åtgärder, som icke kunna vara ägnade att motarbeta
rusdrycksförtäringen. Om nämligen utskänkaren erhåller viss förtjänst
å varje försåld liter, eggas han lätt att genom ökad försäljning bereda
sig ökad vinst. Och då tyngdpunkten i den överlåtna utskänkningsrörelsen
på grund av kontraktsbestämmelserna i allmänhet är lagd på försäljningen
av finare spirituösa, har utskänkarnes intresse särskilt blivit inriktat på utveckling
av schweizeri- och kaféserveringen, d. v. s. på serveringen av spritdrycker
utan samband med inåt. De regler, som i allmänhet tillämpats
från bolagens sida ifråga om den överlåtna utskänkningsrörelsen, kunna
sålunda sägas i viss mening stå i strid med de grundsatser, som bolagen
själva tillämpa ifråga om den egna utskänkningsrörelsen.

Utom å de av bolagen övertagna rättigheterna, vare sig överlåtna eller
icke, bedrives iskänkning av spritdrycker å ett mindretal ä auktion inropade
utskänkningsrättigheter, å ett fåtal återstående gästgiverier samt enligt
tillfälliga rättigheter.

Bestämmelserna i 14 § 2 mom. brännvinsförsäljningsförordningen angående
på auktion inropade utskänkningsrättigheter äro föga nykterhetsfrämjande.
Då nämligen dessa rättigheter skola upplåtas till dem, som
åtaga sig avgift för högsta litertal, under förutsättning att de i övrigt anses be -

241

höriga och lämpliga, ligger det givetvis i utskänkarens intresse att å utskänkningen
bereda sig största möjliga vinst genom att öka omsättningen. Icke
heller finnes någon verksam kontroll å utövningen av dessa rättigheter,
vadan innehavarne äro jämförelsevis oberoende i handhavandet av desamma.

Vad de s. k. tillfälliga rättigheterna enligt 16 § beträffar, utgöras de Tillfälliga
av klubbrättigheter enligt 1 mom., hälsobrunnsrättigheter å landet enligt ^gsrättig2
mom., passagerarfartygsrättigheter enligt 3 mom. och andra tillfälliga heter.

rättigheter enligt 4 mom.

Klubbrättigheter infördes i lagstiftningen år 1905. Enligt den av
kommittén föranstaltade utredningen funnos år 1911 84 dylika rättigheter i
städerna och 9 å landsbygden. Av de senare utövades fem i officersmässar
vid militära etablissementer, där sådana numera enligt gällande
förordning icke torde kunna beviljas. Av samtliga rättigheter hade 33 beviljats
för en tid av mindre än en månad, 14 för en tid av mer än en,
men mindre än sex månader, 8 för mer än 6, men mindre än tolv månader
samt 38 för 1 år.

Hälsobrunnsrättigheter hava under år 1911 beviljats till ett antal av,
såvitt kommittén kunnat utröna, 40 stycken. Dylika rättigheter hava i allmänhet
beviljats för en tid av 3—6 månader. Passagerarfartygsrättigheter,
hava beviljats till ett antal av 180; varav jämt hälvten i Stockholms stad
och Stockholms län.

Vidkommande övriga tillfälliga rättigheter, som kunna meddelas enligt
ifrågavarande paragraf, beviljades sådana under år 1911 till ett antal av
152. Av dessa voro 60 beviljade för 1 dag, 22 för 2—7 dagar, 22 för
8 dagar—1 månad, 12 för 1—3 månader, 28 för 3- 6 månader och 8 för
6—12 månader.

Det nyssnämnda antalet av för en dag beviljade rättigheter utvisar icke,
att lika många olika personer erhållit rättigheter. I åtskilliga fall har en
och samma person fått rättigheter upprepade gånger; så t. ex. i Kopparbergs
län, där en förening1 erhöll rättigheter vid 8 särskilda tillfällen. Ett
liknande förhållande råder i Karlskrona, där vissa sällskap av vid flottan
anställda personer upprepade gånger fått rättighet till brännvinsutskänkning.

I flere fall har jämväl en och samma person fått flere på varandra

följande rättigheter även för något längre tid. Sålunda beviljades I. B. i

Härnösand under år 1911 följande rättigheter enligt 16 § 4 inom., nämligen

för tiden nl 2(i/ —26/ is/ is/ is/ 2/ 20/ 2/ 1; 30/ 7/ 21/

■ ui nuen n /,, /2 /8, /3 /4> U /5» /5 /«> /9 /9» /9 /<*>

Vid—Va, !''/u — 22/n samt för den 28/i2- Enligt tillståndsresolutionen för
den första av de nämnda rättigheterna var utskänkningen avsedd att äga

1 Denna förening hade nämnda år sökt klubbrättigheter, men hade ansökningen avstyrkts
av kommunalstyrelsen och avslagits av Konungens befallningshavande.

242

rum vid teateraftnar mellan kl. 6—11 e. m. De meddelade rättigheterna
motsvara sålunda tillsammans nästan en ständig brännvinsförsäljningsrättighet.

Ej sällan synes 16 § 4 mom. användas för att bereda utskänkningsrättigheter
åt s. k. sommarrestauranter. Så vitt man av tiden för upplåtelsen,
nämligen för sommarsäsongen, kan sluta eller enligt vad uttryckligt
angivits, beviljades år 1911 22 dylika rättigheter. Bland dessa kunna förtjäna
omnämnas de rättigheter, som upplåtits åt O. B. under tiden den
i Linköpings trädgårdsförening samt åt Aktiebolaget Göteborgssystemet
under tiden den 1/0—15/9 å Hamnschweizeriet i Vadstena. I båda
dessa fall hade emellertid såväl stadsfullmäktige som magistrat tillstyrkt
upplåtelsen.

Enligt beslut av Kung). Maj:t torde emellertid det ifrågavarande lagrummet
icke vara tillämpligt å dylika utskänkningsrättigheter. Följande prejudikat
äro i förevarande fall av intresse.

Genom resolution den 8 oktober 1907 medgav Konungens befallningshavande
i Stockholms län, med stöd av berörda lagrum, innehavaren av
Drottningholms värdshus rätt att under viss tid utskälla spirituösa drycker.
Häröver besvärade sig åtskilliga personer hos Kungl. Maj:t. Genom beslut
den 6 mars 1908 fann Kungl. Maj:t att, enär utskänkningen ifråga uppenbarligen
icke vore avsedd att utövas allenast tillfälligtvis, utan år efter år,
om ock endast under en viss del av året, borde frågan icke prövas i den
ordning som skett, varför den överklagade resolutionen upphävdes.

Genom fyra särskilda beslut den 31 oktober 1913, i anledning av besvär
över 1) Överståthållarämbetets resolution ifråga om tillstånd till utskänkning
av brännvin å värdshuset Blåsut å Kastellholmen i Stockholm
under tiden den 3/a—3% 1913, 2) Konungens befallningshavandes i Östergötlands
län resolution ifråga om utskänkning av brännvin å Lindöhäll i
S:t Johannes socken under tiden den 11913, 3) Konungens befallningshavandes
i Värmlands län resolution ifråga om utskänkning av brännvin
å Hotell Nilsson i Sunne under tiden den 13/t,—:i% 1912, samt
4) Konungens befallningshavandes i Gävleborgs län resolution om utskänkning
av brännvin å Bönans hotell i Gävle under tiden den 1/c—''% 1913,
fann Kungl. Maj:t, att det av myndigheterna i samtliga fallen åberopade 4
mom. i 16 § icke vore i förevarande fall tillämpligt och att således ifrågavarande
utskänkningsrättigheter icke hade bort beviljas.

Rättighet till utskänkning av brännvin har enligt det berörda stadgandet,
såvitt man kan av handlingarna utröna, i minst 13 fall, varav 6 i
Stockholm, upplåtits att utövas vid teaterföreställningar. Dessa rättigheter
hava meddelats för spelåret i regel till enskilda personer, men i ett fall,
nämligen i Örebro, till spritförsäljningsaktiebolaget. Det torde med skäl
kunna ifrågasättas, huruvida dylika permanenta utskänkningsrättigheter kunna

243

inrymmas under förordningens föreskrift att vara tillfälligtvis för någon del
av året av omständigheterna påkallade. I åtskilliga städer har detta icke ansetts
vara fallet, utan har i stället utskänkningen å teater utövats av vederbörande
brännvinsförsäljningsbolag med eu till bolaget upplåten ständig
brännvinsförsäljningsrättighet.

Vad vin- och ölutskänkningen beträffar, har den hittills utövats dels
i samband med spritdrycksutskänkning, dels ock fristående, vare sig efter
beviljat tillstånd eller utan särskilt sådant. Någon mera enhetlig organisation
av vin- och ölutskänkningen förefinnes icke.

Enligt den av kommittén verkställda utredningen fanns ar 1911 ett antal
av 1,363 vin- och ölutskänkningsrättigheter, beviljade enligt 7 § i vin- och ölförsäljningsförordningen.
Av dessa avsågo 787 utskänkning av både vin och
Öl, 38 enbart utskänkning av vin och 538 enbart utskänkning av Öl. Närmast att
jämställa med dessa rättigheter äro de till ett antal av 64 uppgående rättigheter,
som beviljats enligt 8 § i vin- och ölförsäljningsförordningen att utövas
inom område för station vid statens järnvägar ävensom vid enskild
till persontrafik upplåten järnväg.

Förutom de för nämnda utskänkningsrättighetcr författningsenligt gällande
föreskrifter hava i tillståndsresolutionerna ej sällan meddelats bestämmelser,
varigenom utövningen av de nämnda rättigheterna mera i detalj
reglerats. Till dylika bestämmelser äro att räkna föreskrifterna, att vin eller
Öl endast får serveras i samband med mat eller allenast under viss tid på
dagen, eller att icke mer än en viss kvantitet får utskänkas. Ifråga om vissa
till hotell upplåtna utskänkningsrättigheter har stadgats, att utskänkning icke
får ske till andra än å hotellet boende gäster.

Såsom exempel på dylika bestämmelser må anföras föreskrifter, som
av Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län givits ifråga
om olika slag av utskänkningsställen i Göteborg. 1 en tillståndsresolution
stadgas sålunda, att utskänkning endast får ske till gäst, som rekvirerar
konditorivaror, att Öl får till sådan gäst serveras med högst \''3 liter, att
utskänkningen är tillåten endast mellan kl. 7 f. m. och kl. 8 e. m. under
tiden den 1 oktober—1 april och mellan kl. 7 f. in. och kl. 9 e. m. under den
övriga delen av året, dock att utskänkningen å sön- och helgdagar ej får
begynna tidigare än kl. 6 e. in. För en annan utskänkningsrättighet föreskrives,
att utskänkningen får ske endast till spisande gäst och att Öl får
till sådan gäst serveras med högst s/3 liter och ej å kärl av större rymd
än Vä liter. Ifråga om en tredje utskänkningsrättighet har föreskrivits samma
bestämmelse om ölkvantiteten, som nyss nämnts, men därutöver ytterligare,
att utskänkningen endast får ske till spisande gäst, som rekvirerar lagad
mat till sådan myckenhet, att den kan betraktas såsom verklig måltid, jämte
dessa mera begränsade vin- och ölutskänkningsrättigheter finnas emellertid

Ständiga
rättigheter
till utskänkning
av vin
och Öl.

244

också rättigheter att utskänka vin och Öl utan samband med mat och utan
någon begränsning av myckenheten.

Vad beträffar utskänkning av vin och Öl vid järnvägsstation, är i allmänhet
föreskrivet, att vid utskänkning av Öl utan samband med servering
av verklig måltid det icke får tagas lägre pris än 30 öre för 1 /,. liter, samt
att servering av vin och Öl under vissa tider på dagen icke får äga rum
annorledes än i samband med verklig måltid, som intages vid dukat bord.

Beträffande vin- och särskilt ölutskänkningen, när den bedrives utan
obligatoriskt samband med servering av mat, hava sedan lång tid tillbaka
framställts anmärkningar, vilka, såvitt kommittén kunnat finna, äga berättigande.
I utskänkarens intresse ligger nämligen framför ålit att driva upp
omsättningen av utskänkta drycker, så att han därå kan skörda största
möjliga vinst. De enda omständigheter, som härvid kunna verka återhållande
på honom, torde vara dels den tid efter annan återkommande prövningen
av huruvida nytt tillstånd skall beviljas, dels ock risken att rättigheten
indrages eller att utövningen av densamma för viss tid förbjudes, om
oordningar förekomma eller därstädes bedrives osedlighet. Denna risk
torde emellertid icke • vara så stor med hänsyn till de svårigheter, som
visat sig vara förenade med åvägabringandet av tillräcklig bevisning, och
på grund av den uppfattning'', som vanligen göres gällande ifråga om
vad som rätteligen bör förstås med oordningar och osedlighet. Någon
fortlöpande kontroll finnes sålunda icke å de nämnda vin- och ölutskänkningsrättigheterna,
och utskänkningsinnehavaren har i allmänhet full frihet
att ordna utskänkningen så, som han för bäst finner. Ölkonsumtionen å
dessa ställen lär också vara mycket stor och leder särskilt i de större städerna
till verkliga missförhållanden. Enär icke på långt när så stränga
ordningsbestämmelser gälla för dessa utskänkningsrättigheter som för bolagens,
kunna åtskilliga bland dem anses hava trätt i de gamla krogarnas
ställe och bidraga i detta hänseende till dryckenskapens fortvara och utbredning.

Jämförliga med sistnämnda slags rättigheter äro de, som blivit beviljade
jämlikt 1866 års vin- och ölförsäljningsförordning och som enligt
mom. 2 av övergångsstadgandena till vin- och ölförsäljningsförordningen fortfarande
få utövas. Antalet dylika rättigheter var år 1911 86, varav ej mindre
än 55 funnos i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Ifråga om dessa
rättigheter har kommittén låtit verkställa en specialutredning, som återgives
i del VI av kommitténs betänkanden.

•

Tillfälliga De s. k. tillfälliga vin- och ölutskänkningsrättigheterna enligt 9 och

rättigheter, jo §§ i vin- och ölförsäljningsförordningen utgöras av hälsobrunnsrättigheter
enligt 1 mom., passagerarfartygsrättigheter enligt 2 mom. och andra

245

tillfälliga rättigheter enligt 3 mom. av förstnämnda paragraf samt utskänkningsrättigheter
för bestämt tillfälle enligt sistnämnda paragraf.

Under år 1911 hava meddelats hälsobrunnsrättigheter till ett antal av
36 och passagerarfartygsrättigheter till ett antal av 63.

Rättighet till utskänkning av vin eller Öl enligt 3 mom. får meddelas av
Konungens befallningshavande för kortare tid än år, där utskänkningsrörelse
kan komma ifråga att under endast någon del av året utövas. Enligt de
kommittén tillhandakomna uppgifterna hava under år 1911 beviljats omkring
150 dylika rättigheter, varav 24 för en tid av 1 - 3 månader, 90 för 3—6 månader
och 22 för mera än 6 månader, det övervägande antalet sålunda för
en avsevärd del av året. Detta slags rättigheter stå således ganska nära
de i 7 § av vin- och ölförordningen omnämnda allmänna utskänkningsrättigheterna.

Rättigheter till utskänkning av vin eller Öl vid bestämt tillfälle meddelades
under år 1911 till ett antal av 691, varav 488 i Malmöhus län och 124 i
Kristianstads län. I åtta län beviljades ingen dylik rättighet och i sju län
högst tre för resp. län. Ifrågavarande rättigheter synas huvudsakligen hava
utövats vid auktioner och torgdagar. I Malmöhus län voro ej mindre än
369 rättigheter beviljade under februari och mars månader, eller den tid på
året, då, enligt vad för kommittén uppgivits, auktionerna å landet inom
nämnda län vanligen förrättas. Oftast synes samma person utöva utskänkning
på ett flertal olika ställen, och 14 personer, som var för sig innehaft
10 dylika rättigheter eller därutöver, hade sammanlagt haft 243 rättigheter.
En person hade haft 29, eu 27 och en 25 rättigheter o. s. v.

Beträffande den utskänkning av Öl, som utövas vid gästgiverier, far
kommittén hänvisa till vad som blivit anfört å sid. 91.

Utan särskilt tillstånd får utskänkning utövas i samband med nialtidsinackordering
jämlikt 6 § 3 mom. i vin- och ölförsäljningsförordningen.
Häri stadgas, att om någon i sitt hem emot betalning mottager gäster till
bespisning vid slutet bord, må han, därest avtal om bespisningen träffats
för en tid av minst en vecka, till gästerna vid deras måltider utskänka Öl.

1 vilken omfattning denna utskänkningsrörelse äger rum, har icke kunnat
utrönas, enär det ej ens fordras någon anmälan för utövande av densamma.
Enär myndigheterna icke veta, vilka som använda sig av ifrågavarande
rättighet, är kontroll å utövningen av denna utskänkningsrörelse nästan
omöjlig att åstadkomma. Visserligen är i 29 § 2 mom. i vin- och ölförsäljningsförordningen
stadgat, att Konungens befallningshavande kan meddela
förbud mot fortsättande av rörelsen, da den befinnes ske i större omfattning
eller på annat sätt än som bestämmes i 6 § 3 mom. av nämnda
förordning, men detta stadgande torde på grund av ovannämnda brist
sällan kunna tillämpas.

>. k. inackorderingsrättigheter.

246

Behovet av
en enhetlig
försäljningsorganisation.

Bolagssystemets
genomförande
å
större orter.

Åtskilliga av de myndigheter, som av kommittén anmodats att yttra sig
över brister i gällande försäljningsförordningar, hava jämväl uttalat sig om
ifrågavarande utskänkningsrättigheter, och flera hava därvid yrkat, att stadgandet,
såsom ledande till olovlig utskänkning, måtte utgå.

2. Mera likformigt verkande bestämmelser ifråga om
utskänkningsrörelse.

Såsom framgår av vad ovan anförts ifråga om utskänkning av rusdrycker
under nu gällande lagstiftning, kan densamma icke sägas vara
ordnad så, att därmed åstadkommes sä ringa skada som möjligt. Det saknas
en enhetligt verkande organisation för utskänkningen, och konkurrensen
mellan olika, sins emellan oberoende rättighetsinnehavare torde snarare vara
ägnad att bidraga till att öka än att nedbringa rusdrycksförtäringen å utskänkningsställena.

Enligt kommitténs mening föreligger på detta område samma behov
av enhetliga försäljningsbestämmelser och likformig försäljningsorganisation,
som ifråga om utminutering. Och de skäl, som blivit mera utförligt
angivna för ett konsekvent genomförande av göteborgssystembolagens
idé beträffande försäljning från stället, äro åtminstone i viss grad tillämpliga
även ifråga om försäljning, som sker till förtäring på stället. Härtill kommer
emellertid ytterligare en betydelsefull omständighet. En gammal och ofta bestyrkt
erfarenhet ifråga om restriktioner å rusdryckshanteringen är den, att
om man söker minska förbrukningen å en gren av denna hantering, förbrukningen
å andra grenar av densamma tenderar till att ökas. Med denna
erfarenhet för ögonen torde det med skäl kunna befaras, att om man lämnade
bestämmelserna rörande utskänkningen oberörda av den ifrågasatta
lagstiftningen och sålunda bibehölle i förhållande till bolagen fristående utskänkningsrättigheter,
den avsedda effekten av de av kommittén föreslagna
restriktionerna ifråga om utminutering skulle motverkas därigenom, att
konsumtionen av rusdrycker å de fristående utskänkningsställena betydligt
komme att ökas. Inordnas däremot försäljningen å båda dess huvudgrenar,
utminutering och utskänkning, under ett försäljningsorgan, är därmed en
förutsättning skapad för en likformigt verkande restriktivpolitik.

Ett fullständigt genomförande av bolagssysteniet ifråga om utskänkningsrörelsen
är naturligtvis förenat med svårigheter av olika slag. Åtminstone
i de större städerna skulle sålunda bolagens verksamhet därigenom
bliva betydligt mera omfattande än hittills. De uttalanden, som blivit gjorda

247

av personer med ingående kännedom om göteborgssystembolagens verksamhet,
såsom herr Sigfrid Wieselgren vid 1896 års riksdag, Göteborgssystembolagens
förtroendenämnd vid 1908 års allmänna möte och de av
kommittén i ärendet hörda representanterna för göteborgssystembolagen,
synas dock giva vid handen, att bolagssystemets genomförande även vid
vin- och ölutskänkningen är både önskvärt och utförbart.

Bolagen torde dock icke kunna utöva all utskänkningsrörelse för egen
del, utan enligt kommitténs mening måste det fortfarande beredas dem
möjlighet att genom överlåtelse av rättigheter fördela uppgifterna. Dylik
överlåtelse skulle enligt kommitténs förslag kunna äga rum icke blott beträffande
spritdrycksutskänkningen, utan jämväl i fråga om vin- och ölutskänkningen
i den omfattning, som prövas behövligt, och bör genom
dylika överlåtelser ett avsevärt antal av de nuvarande innehavarne av fristående
vin- och ölutskänkningsrättigheter kunna beredas tillfälle att tillsvidare
utöva dylik utskänkning.

Bolagssystemets tillämpning i mindre samhällen och på landsbygden, Bolagssystedär
måhända endast en eller ett fåtal utskänkningsrättigheter behövas, ärmf^rande7''
icke förenad med samma svårigheter som å större orter. Däremot kan det mindre sammed
visst fog anmärkas, att inrättande av ett särskilt bolag beträffande en halliandei.Pa
mindre utskänkningsrörelse skulle innebära en alltför stor och kostsam
apparat. Med hänsyn härtill och dä tidigare riktigheten av bolagssystemets
genomförande för all utskänkning varit bestridd, har kommittén ansett sig
böra något närmare ingå på denna fråga.

Då frågan om eu förändrad lagstiftning angående försäljning av spritdrycker
var före vid 1905 års riksdag, yrkades från flere håll, att spritdrycksförsäljningsbolag
icke skulle få inrättas på landsbygden, utan att därstädes
spritdrycksförsäijningsrättigheter skulle, såsom dittills, utbjudas a auktion.

Såsom skäl härför anfördes, att, därest det infördes bergssystem för landsbygden,
skulle spritdrycksförsäljningsbolag komma att inrättas pa många
ställen, där det förut icke funnits någon handel med dylika drycker. Både
personliga och lokala intressen kunde medverka till ett sådant föga önskvärt
* resultat. Strävandet efter avlönade befattningar i bolagets tjänst kunde bliva
drivfjädern för några, och önskan att genom beskattning av bolagens inkomst
öka kommunens skatteintäkter förmå andra att verka för inrättande av brännvinsförsäljningsbolag
inom kommunen. Jämväl anfördes som skäl mot
bolagssystemets införande ifråga om landsbygden, att, då omkostnaderna
vid försäljning genom bolag visat sig vara betydligt högre än vid försäljning
genom enskild person och dessa omkostnader i allmänhet stannade
inom kommunen, denna omständighet på flere håll ytterligare skulle medverka
till inrättande av spritdrycksförsäljning.

De farhågor, som år 1905 uttalades, att tillåtelsen att inrätta bolag a

248

landsbygden skulle öka brännvinsförsäljningsställenas antal därstädes, hava
emellertid visat sig ogrundade eller i varje fall överdrivna. Försäljningsåren
1904—05, 1905—06 och 1906—07 funnos resp. 53, 47 och 40 brännvinsförsäljningsställen
på landsbygden (häri äro ej inräknade de i vissa köpingar
befintliga försäljningsställena); samtliga voro inropade på auktion. Samma år
funnos resp. 70, 69 och 65 privilegierade försäljningsställen. Under försäljningsåret
1907—08, eller det år, då 1905 års brännvinsförsäljningsförordning
trädde i kraft, samt under åren 1909, 1910 och 1911 funnos resp. 40, 41,
40 och 39 rättigheter överlåtna åt bolag, samt resp. 9, 11, 16 och 13 inropade
på auktion. Samtidigt funnos resp. 29, 22, 18 och 17 privilegierade
rättigheter. Antalet brännvinsförsäljningsställen, beroende på särskilt tillstånd,
hava sålunda under de senaste åren något ökats, men denna ökning
faller på de å auktion inropade rättigheterna.

Såsom framgår av de i kontrollstyrelsens berättelser meddelade uppgifter
om omkostnaden per försåld liter spirituösa, hava dessa omkostnader
vid de å landsbygden bildade bolagen i allmänhet icke varit högre än vid
städernas och köpingarnas.

Bolagssyste- Bolagssystemets tillämpning ifråga om spritdrycksförsäljningen pa
me%nmden'' ''ar|dsbygden synes sålunda på det hela taget icke hava bekräftat de häremot
ifråga om tidigare uttalade farhågor, och då bolagssystemet ur nykterhetssynpunkt har
aJrycksut avgjor* företräde framför eu spritdrycksförsäljning på grund av rättighet,
skakning. som blivit inropad på auktion av den högstbjudande, har kommittén ansett
sig böra föreslå, att all spritdrycksutskänkning skall övertagas av bolag,
vare sig rörelsen sedan utövas av bolaget självt eller av person, å vilken bolaget
överlåtit rättighet.

Utskänkning Bolagssystemets obligatoriska tillämpning ifråga om iskänkning av
iW kommun ^ v''n oc*1 01 e''*er nagor|dera av dess3 drycker i kommuner, där bolag för
där bolag för detaljhandel med rusdrycker icke är bildat, kan i flera fall tänkas leda till
demedUrusel en a''^ör tyngande anordning. Särskilt skulle detta komma att inträffa, om
drycker ej är det föreskreves, att det för inrättandet av allenast en eller ett par vin- eller
bildat, ölutskänkningsrättigheter skulle erfordras ett särskilt för ändamålet bildat
bolag. Det torde för dylika fall böra träffas sådana anordningar, som icke
kräva en i förhållande till utskänkningens omfattning alltför stor apparat,
men som dock tillgodose kravet på möjlighet att övervaka rörelsens omfattning
och sättet för dess bedrivande. Därvid synas förnämligast tva
utvägar stå öppna, nämligen dels att visst bolag medgives att övertaga
utskänkningsrörelse jämväl inom annan kommun än den, där bolaget fått
rätt att utöva detaljhandel, och dels att kravet pa bolagssystemets tillämpning
uppgives ifråga om vissa slags utskänkningsrättigheter.

Såsom förut påpekats, kan man uppdela utskänkningen av Öl, sådan

249

den enligt nn gällande bestämmelser är anordnad, i tvä huvudslag, nämligen
dels den utskakning, som sker i samband med servering av lagad mat, varvid
ofta stadgats, att priset för måltiden skall uppgå till en viss summa samt
att Öl icke får serveras utöver en viss kvantitet, och dels den utskänkning,
som sker utan tvunget samband med servering av mat. Vad utskänkning
av vin beträffar, har jämväl i vissa fall föreskrivits, att den får ske allenast
i samband med servering av mat, men därvid har icke vare sig kvantiteten
utskänkt vin eller måltidens pris kunnat närmare bestämmas.

De mot ölutskänkningen framställda anmärkningarna hava huvudsakligen
avsett den utskänkningsrörelse, som bedrivits utan samband med
servering av måltid, och de i detta hänseende förefintliga olägenheterna
äro enligt kommitténs uppfattning av den betydenhet, att hädanefter ingen
ölutskänkning, som sker till förtäring utan samband med mat, bör få utövas
annat än genom bolag, vare sig bolaget självt driver rörelsen eller
under betryggande garantier överlåter den å annan.

Utskänkning av Öl, när den äger rum i samband med servering av
lagad mat, synes däremot icke hava lett till några mera anmärkningsvärda
olägenheter. Förklaringen härtill torde vara att söka särskilt i den omständigheten,
att innehavarne av dylik utskänkning icke hava något större intresse
av att särskilt forcera ölutskänkningen, enär serveringen av mat a
dylika utskänkningsställen är huvudsaken. Med hänsyn härtill synes bolagsprincipens
genomförande ifråga om dylik utskänkningsrörelse icke vara
lika erforderlig, såvida icke bolag redan finnes inrättat i kommunen, i vilket
fall detta synes utan olägenhet kunna övertaga all ölutskänkning.

Vad vinutskänkningen beträffar, synas flere skäl tala mot att dylik utskänkningsrörelse
direkt upplåtes till och handhaves av enskilda. I främsta
rummet måste härvid beaktas, att på samma sätt som vid utminuteringen
även för utskänkningen gäller, att i den mån starka restriktioner fastställas
med avseende å spritdryckerna, man måste befara, att konsumtionen
i stället vänder sig till med spritdryckerna besläktade viner. Särskilt kan det
billigare och alkoholstarka vinet mycket väl tänkas använt som surrogat för
de svåråtkomliga spritdryckerna. Vidare bör erinras därom, att man för vinet
svårligen kan träffa samma restriktiva anordning, nämligen att bestämma
viss proportion mellan måltidens pris och det utskänkta vinets pris eller
kvantitet.

Då sålunda utskänkning av vin samt utskänkning av Öl, i den man utskänkning
den senare icke är obligatoriskt förbunden med mältidsservering, synas böra en,‘£t 18 §■
handhavas av bolag, men dä a andra sidan det onekligen innebär en alltför
betungande anordning att för all dylik utskänkning föreskriva inrättande
av särskilt bolag, synes en lösning av frågan kunna vinnas medelst den
ena av de här ovan angivna utvägarna eller att dylik utskänkning övertages

250

av ett redan förefintligt systembolag i en annan kommun. Då förslag tidigare
framställts, att bolag i stad skulle få övertaga även spritdrycksförsäljning
på landet, har det visserligen invänts, att det kunde anses mindre tilltalande
för landsbygden, att en stad skulle få utöva förmynderskap över en stor
landsort. Skillnaden mellan att en enskild person, som måhända kommer
från annan ort, och att ett bolag från annan kommun innehar utskänkningen,
torde emellertid ur denna synpunkt ej vara stor. Och dessutom står det
ju kommunen fritt att vända sig till annat bolag, enär kommunen icke är
bunden i valet av dylikt, eller ock att själv anordna bolag.

Övervägande skäl synas tala för den sålunda ifrågasatta anordningen,
och har kommittén därför i 18 § föreslagit, att i kommun, där bolag ej
inrättats, rättighet till utskänkning av vin och Öl må kunna tilldelas bolag,
som inom annan kommun äger rätt att idka detaljhandel med rusdrycker.
Givetvis kan dylik utskänkningsrätt icke upplåtas för längre tid än den,
som gäller för bolaget i den kommun, där bolaget bildats.

cnU^f^O^i Den r^''Shet till utskänkning av Öl i samband med servering av målö
^''tid, som fortfarande bör få upplåtas till enskilde inom sådan kommun, där
bolag ej erhållit rättighet till detaljhandel med rusdrycker, torde emellertid
med hänsyn till omfånget för utskänkningsrörelsen böra närmare angivas.
Bland de olika begränsningsmetoder, som tillämpats ifråga om dylika rättigheter,
synes den vara att föredraga, enligt vilken priset för ölet sättes i
ett visst förhållande till priset för måltiden, och har kommittén därför föreslagit,
att Öl ej får å dylikt utskänkningsställe serveras med mindre än att
priset för den rekvirerade maten uppgår till dubbla beloppet av priset för
rekvirerat Öl. Till förekommande därav, att måltid skulle serveras utan att
betalning därför erlades, har stadgats, att betalning för ölet ej får mottagas,
utan att måltiden är till fullo betald. För att underlätta myndigheternas
kontroll å utövningen av dylika rättigheter har i 24 § av förslaget meddelats
bestämmelse, att rättighetsinnehavaren är skyldig att inköpa allt för
rörelsen erforderligt Öl hos det bolag, som Konungens befallningshavande
bestämmer.

Samman- Enligt kommitténs förslag finnas sålunda följande huvudslag av ut fattning.

s|<änkningsrättigheter:

1) rätt till utskänkning av rusdrycker eller något slag därav, upplåten
åt särskilt för ändamålet inom kommunen bildat bolag (17 §),

2) rätt till utskänkning av vin och Öl eller endera av dessa drycker,
upplåten åt bolag i annan kommun (18 §), och

3) rätt till utskänkning av Öl i samband med servering av måltid, upplåten
åt enskild person, om bolag i kommunen icke erhållit rätt till försäljning
av rusdrycker (20 §).

251

Beträffande samtliga dessa rättigheter kunna utöver de inskränkningar,
som kommittén föreslagit ifråga om deras utövande, ytterligare inskränkningar
genomföras av stadsfullmäktige eller kommunalstämma, Konungens
befallningshavande eller bolaget självt. Det kan sålunda föreskrivas,
att rättigheter endast få utövas viss del av året eller vid visst tillfälle, t. ex.
i samband med en utställning, att utskänkning ej får ske till andra än vissa
personer, t. ex. medlemmar av en viss förening o. s. v.

Med hänsyn till detta förhållande synes obehövligt att längre bibehålla
de olika typer av utskänkningsrättigheter, som äro avsedda att utövas inom
viss kommun och som finnas omnämnda dels i 16 § 1, 2 och 4 mom.
brännvinsförsäljningsförordningen och dels i 8 § första stycket, 9 § 1 och
3 mom. samt 10 § i vin- och ölförsäljningsförordningen. Med undantag för
rättigheten att utskänka vin eller Öl vid järnvägsstation hava ifrågavarande
rättigheter visserligen benämnts tillfälliga, men det stora flertalet av dem äro
i själva verket antingen ständiga eller återkomma periodiskt. Sa är fallet
såväl ifråga om rättigheterna till utskänkning i klubb och vid hälsobrunn som
ock med de rättigheter, som avse utskänkning av vin eller Öl under endast
någon del av året. Det är egentligen endast de i 10 § vin- och ölförsäljningsförordningen
omnämnda rättigheterna, som äro tillfälliga i egentlig
mening. Av de enligt 16 § 4 mom. brännvinsförsäljningsförordningen meddelade
rättigheterna kunna åtskilliga jämväl anses som tillfälliga, men andra
hava, såsom förut omnämnts, en mera permanent karaktär eller återkomma
periodiskt.

Vad först beträffar de rent tillfälliga utskänkningsrättigheterna, kan det
ju visserligen inträffa, att behov av utskänkning av rusdrycker anses uppstå
i anledning av en festlig tillställning, ett möte, en förrättning eller dylikt.
Detta synes emellertid icke vara ett tillräckligt skäl för lagstiftningen att
förläna möjlighet till inrättande av dylik utskänkning. Enär dylika tillfälliga
rättigheter, beviljade åt enskilda, sä snart önskan om utskänkning av rusdrycker
uppkomme, i varje fall skulle avse endast ett mycket kortvarigt
behov och då dessutom deras utövning, med hänsyn till de skiftande förhållanden,
varunder de erhölles, vore synnerligen svår att på ett enhetligt
sätt kontrollera, har kommittén ansett sig icke böra föreslå medgivande av
sådana. Däremot finnes det enligt kommitténs förslag intet hinder för bolag
att inom kommunen inrätta en tillfällig utskänkning, såvida nämligen bolaget
har någon av sina rättigheter oanvänd.

Vad vidare beträffar utskänkningsrättigheter av mera permanent eller
periodisk karaktär, varom hittills speciella bestämmelser varit uppställda,
torde de flesta av dem kunna inrymmas under de tre grupper av försäljningsrättigheter,
som förut blivit omnämnda. Vin- eller ölutskänkning vid
station eller vid hälsobrunn torde sålunda lämpligen kunna anordnas jämlikt
18 § i förslaget. De nuvarande klubbrättigheterna kunna ersättas av rättig -

Utskänkningsrättigheter
av
specialtyp.

252

heter, som erhållas genom överlåtelse från bolag enligt 25 §. Slutligen
kan rättighet till sådan utskänkning, som framdeles kan anses behövlig i
samband med gästgiverirörelse, meddelas enligt 20 §.

Enligt förslaget kan visserligen icke längre såsom hittills utskänkning
av spritdrycker förekomma i klubb eller vid hälsobrunn, om bolag icke utövar
spritdrycksutskänkning i den kommun, där klubben eller hälsobrunnen
är belägen. Några större olägenheter härav torde dock icke vara att befara,
enär den utskänkning av vin och Öl, vartill rättighet kan meddelas
enligt 18 §, samt den ölutskänkning, som kan upplåtas enligt 20 §, torde
vara tillräckliga för att tillgodose ett i detta avseende förefintligt behov.

Inackorderingsrättigheter
enligt
23 §.

Såsom framgar av vad ovan blivit anfört ifråga om s. k. inackorderingsrättigheter,
äro de härom i 6 § 3 mom. vin- och ölförsäljningsförordningen
lämnade föreskrifter i flere hänseenden bristfälliga. Det har därför också
blivit ifrågasatt, att rättigheter av detta slag icke längre skulle medgivas i
lagstiftningen. Detta skulle emellertid innebära, att man alldeles underläte att
reglera ett slags utskänkningsrörelse, som otvivelaktigt förekommer i stor
omfattning och som är svårt att effektivt förhindra, sä länge rusdrycksutskänkning
över huvud taget får äga rum inom eu kommun. Ur denna
synpunkt har kommittén ansett, att bestämmelser böra uppställas beträffande
den utskänkning av Öl, som kan förekomma i samband med inackorderingsrörelse.

Det nu gällande stadgandet kan emellertid tydligen icke oförändrat
bibehållas. Med hänsyn till den rätt, som enligt kommitténs förslag skall
tillkomma kommunerna att förbjuda rusdryckshandel inom sitt område, kunde
det synas som om ifrågavarande utskänkningsrättigheter borde göras beroende
av särskilt tillstånd. Enär en bestämmelse i detta avseende otvivelaktigt
skulle leda till, att särskilt i de större städerna kommunalrepresentationen
komme att belastas med prövning av en mängd ansökningar om
dylika rättigheter, varvid det säkerligen ofta skulle vara förenat med stora
svårigheter att avgöra, huruvida utskänkningsrätt borde medgivas eller icke,
torde det av praktiska skäl icke vara lämpligt att inom dylika kommuner göra
detta slags utskänkningsrätt beroende på tillstånd. Vad de mindre kommunerna
beträffar, finnes visserligen icke den nyssnämnda svårigheten, men dä
man icke lämpligen torde böra stadga ett olika förfaringssätt för olika kommuner
beträffande förvärvande av dessa rättigheter och dä de torde vara
utan praktisk betydelse i det stora flertalet kommuner, har kommittén föreslagit,
att i de kommuner, där rättighet till detaljhandel enligt 17, 18 eller
20 §§ icke upplåtits, dylik utskänkning icke får ifrågakomma. Övervakandet
av att ett inackorderingsställe i torrlagda kommnner icke utskänker Öl, torde
utan några större svårigheter kunna äga ruin. I de kommuner åter, där
kommunalmyndigheterna tillstyrkt och Konungens befallningshavande upp -

253

låtit rättigheter enligt någon av förenämnda paragrafer, synes utskänkning
av Öl i samband med inackorderingsrörelse böra få utövas utan särskilt tillstånd,
men efter föregående anmälan, i Stockholm hos Överståthållarämbetet,
i annan stad hos magistraten och på landet hos länsmannen. En förutgående
prövning torde nämligen icke vara erforderlig med hänsyn till de bestämmelser,
som kommittén föreslagit ifråga om utminutering av rusdrycker och
på grund varav möjlighet öppnats för en helt annån kontroll än hittills a dessa
inackorderingsrättigheter. Enär, såsom uttryckligen blivit stadgat i 24 §, de,
som utöva utskänkning av Öl i samband med inackorderingsrörelse, skola
inköpa för rörelsen erforderligt Öl i den ordning, som i femte kapitlet är
stadgat, kan genom vederbörande bolag införskaffas uppgifter, pa grund
varav omfattningen av utskänkningsrörelsen i viss man kan bedömas. Om
sådant anses erforderligt, kan i anledning av dylik uppgift åtgärd vidtagas,
för det fall att utskänkningen befinnes ske i större omfattning eller på annat
sätt än lagen avser.

Ifråga om rättigheter till utskänkning ä passagerarfartyg och a järnvägståg,
vilka rättigheter icke äro avsedda att utövas inom viss kommun,
finnas bestämmelser meddelade i 21 och 22 §§.

Vad först beträffar utskänkning av rusdrycker ä fartyg, torde dylik utskänkning,
i den man den avser spritdrycker, i regel vara obehövlig. I ett
avseende har det dock ansetts böra göras en avvikelse från denna grundsats,
nämligen ifråga om fartyg, som ombesörja passagerartrafik med utlandet.
Såsom i Riksdagens förut intagna skrivelse den 21 mars 1911 (se
sid. 80) framhålles, kunde nämligen inträffa, att på de förbindelseleder, där
trafiken uppehälles av dels svenska och dels utländska fartyg, de svenska
fartygen skulle i konkurrensavseende råka i ett ofördelaktigt läge, om spirituosautskänkning
å dessa förbjödes, under det sådan fortfarande ägde rum a
de utländska fartygen. Enär ett sådant förhållande icke synes motiverat,
så länge försäljning av rusdrycker tillätes inom landet, har kommittén föreslagit,
att rättighet till utskänkning av rusdrycker kan upplåtas till enskild
person å sådant fartyg, som förmedlar regelbunden persontrafik med utländsk
hamn. Å fartyg, som uppehålla passageraretrafik allenast mellan
inrikes orter, har kommittén däremot, med hänsyn till vad ovan å sid. 249
anförts, ansett, att endast utskänkning av Öl i samband med måltid i enlighet
med 20 § 1 mom. bör få äga rum.

Då utskänkningen å järnvägståg i den omfattning, vari den hittills medgivits,
så vitt kommittén har sig bekant, icke lett till några missförhållanden,
har kommittén i förslaget upptagit de härutinnan i vin- och ölförsäljningsförordningen
stadgade bestämmelser, dock med tillägg av den inskränkningen,
att dylika rättigheter ej få beviljas för längre tid än högst ett år.

För att bereda möjlighet till kontroll å handhavandet av utskänkningen

Utskänkningsrättigheter
d fartyg
och
järnvägståg,
21 och 22 §§.

254

Rusdrycksutskänkningens
skiljande
från
annan
handel.

å de passagerarfartyg, där rättighet meddelas jämlikt 21 § 2 mom. och å
järnvägståg, har i förslagets 24 § föreskrivits, att rättighetsinnehavaren skall
vara skyldig att hos det eller de bolag, som Konungens befallningshavande
bestämmer, inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker.

Enligt gällande lagstiftning får iskänkning av spritdrycker icke vara
förenad med annan handel, till vars drivande särskild anmälan fordras (6
§ 2 mom. brännvinsförsäljningsförordningen), och tillstånd till utskänkning
av vin och Öl ma icke meddelas åt den, som inom den kommun, där utskänkningsrätten
skall utövas, idkar handel med annat än matvaror i öppen
bod (11 § vin- och ölförsäljningsförordningen). Därest ej nämnda undantag
från den allmänna regeln medgåves, skulle ju», anföres i motiven
till stadgandet i fråga, »en sockerbagare ej i sin butik kunna få servera vin,
ej heller en charkuterihandlare Öl till de varor, som förtäras på stället».
Något verkligt behov av att i fråga om utskänkning av Öl och vin frångå
den allmänna regeln, som utan undantag för närvarande gäller i avseende
a utskänkning av spritdrycker, synes kommittén icke förefinnas. Endast
undantagsvis torde utskänkning förekomma i charkuteriaffärer och konditorier,
åtminstone är så förhållandet i Stockholm, där utskänkningsrätt innehaves
blott av ett fåtal näringsidkare av ifrågavarande slag. Då utskänkningsrätt
helt naturligt ej kan meddelas åt alla ifrågavarande näringsidkare
och en del av dem på grund av principiella betänkligheter mot rusdrycksutskänkning
icke önskar sådan rätt, synes olämpligt, att lagstiftningen
öppnar möjlighet för en och annan av dem att utan vidtagande av särskilda
lokalanordningar skaffa sig en förmån framför andra. Även den
omständigheten, att numera enligt lagen av den 5 juni 1909 i en del
kommuner är stadgad viss relativt tidig stängningstid för salubodar, innefattande
även charkuteriaffärer och konditorier, tala för det medgivna undantagets
borttagande, enär eljes innehavare av sådana affärer med utskänkning
lätt frestas att, såsom för närvarande på flera håll lär vara fallet, hålla sina
salubodar öppna för bedrivande av utskänkning intill den senare tid, som
för dess avslutande för dagen är bestämd, efter det att försäljning av matvaror
för dagen tidigare måst upphöra. Dessa skäl synas kommittén tala
för, att även vad vin och Öl beträffar må stadgas, att utskänkning därav
ej ma vara förenad med annan handel. Stadgandet härom i det föreliggande
förslaget innebär icke, såsom i nu gällande förordning, förbud mot
utlämnande av rättighet till utskänkning åt idkare av handel, utan avser
att åstadkomma, att all utskänkning av rusdrycker utan undantag bedrives
såsom särskild rörelse i för densamma avsedda lokaler. Genom stadgandet
i 91 § 1 mom. har därjämte medgivits, att vinutskänkning kan äga rum i
samband med servering av konditorivaror til! förtäring på stället, även om
lagad mat ä sådant utskänkningsställe icke hålles tillgänglig.

255

•> överlåtelse av rättigheter.

Den utvidgning av bolagens verksamhet, som kommitténs förslag Allmänna
innebär, har föranlett kommittén att föreslå, att av bolag övertagen rättighet ^fiser"
fortfarande må kunna överlåtas till enskild person. Med de restriktiva bestämmelser,
kommittén föreslagit i fråga om överlåtelser, har hinder ej heller
ansetts böra uppställas för ett bolag att överlåta alla till bolaget upplåtna
rättigheter till utskänkning.

Bestämmelserna rörande överlåtelse äro meddelade i 25 §. Vid överlåtelse
kommer i huvudsak att förfaras på samma sätt, som för närvarande
stadgas i 17 § brännvinsförsäljningsförordningen. Vederbörande bolag skall
sålunda söka fastställelse å överlåtelsen hos Konungens befallningshavande,
vilken myndighet, efter hörande av kontrollnämnden, har att med avseende
å skälen och villkoren för överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten
hos den person, å vilken överlåtelsen ifrågasättes, bifalla eller avslå framställningen.

Med hänsyn till den ställning, som kontrollstyrelsen framdeles skulle
intaga beträffande rusdrycksförsäljningen, och särskilt på grund av nämnda
styrelses uppgift att utfärda vissa generella stadganden beträffande rättighetsöverlåtelse,
är genom föreskriften i ifrågavarande paragraf möjlighet
beredd för Konungens befallningshavande att inhämta kontrollstyrelsens
utlåtande.

Beträffande de villkor, som böra föreskrivas vid överlåtelse, har kommittén
gått ut ifrån, att kontrollstyrelsen, Konungens befallningshavande och
bolagen komma att tillse, att desamma stå i noggrann överensstämmelse
med de grundsatser, vilka enligt 95 § böra vara bestämmande för all rusdrycksförsäljning.

Ett närmare angivande i lagstiftningen av dessa villkor har därför icke
ansetts vara erforderligt, utom i det avseendet, att icke någon, som har
att göra med rusdrycksförsäljning direkt till allmänheten, må hava något
ekonomiskt intresse av konsumtionens ökning, något som vid utarbetandet
av kommitténs förslag framstått som ett oavvisligt krav att söka genomföra.

Det ekonomiska intresse, som för närvarande är bundet vid utskänk- Begränsning
ningen, kan anses vara av två slag, nämligen dels den fördel ur konkurrens - karens^ékosynpunkt,
som för restaurantinnehavare ligger däri, att’ rusdrycker finnas att nomiska inlaga
i hans rörelse, dels ock intresset av att själva omsättningen av rus- hanteringen.
drycker ökas eller i varje fall icke minskas. Att så länge rusdrycksförsäljning
är en av staten tillåten näring fullständigt från försäljningen alldeles skilja
det förstnämnda intresset, torde ej låta sig göra. Detta synes däremot vara
möjligt beträffande det senare slaget av ekonomiskt intresse. När det i det
följande talas om ekonomiskt intresse av rusdrycksutskänkningen, avses därför
endast det sistnämnda slaget därav.

256

Såsom förut framhållits, finnes detta intresse för närvarande såväl hos
de utskänkningsinnehavare, som fatt överläten rättighet frän bolag, som
också hos dem, som idka vin- och ölutskänkning. Detta intresse kan gi
vetvis träda i dagen pa olika sätt. Mest uppenbart framträder det, när utskänkningsinnehavaren
eller hans biträden direkt uppmana eller locka
till rusdrycksförtäring. Detta torde emellertid för närvarande vara ganska
sällsynt och lär egentligen endast förekomma strax före stängningstid, när
tillfälle är berett för gästerna att sitta kvar efter denna tid. En så att säga
indirekt animering, som mera allmänt förekommer, är utskänkningslokalens
utrustande med särskilda lockelsemedel, i syfte att lokalen skall bliva talrikt
besökt och pa grund därav rusdrycksomsättningen bliva större. Och det
torde vara mot bakgrunden av samma ekonomiska intresse, som man bör
betrakta det ej ovanliga förhållandet, att utskänkarna mer eller mindre
medvetet motarbeta konsumtionen av alkoholfria drycker för att i stället
gynna konsumtionen av de alkoholhaltiga, utan att de därför kunna anses
avsiktligt vilja föranleda till omättligt förtärande av de senare. För en reformerad
lagstiftning efter de grundsatser, vilka kommittén anser böra tilllämpas
ifraga om rusdryckshanteringen, måste det givetvis vara av stor vikt
att undanröja denna i ej ringa mån medverkande anledning till rusdrycksförtäring.
För realiserande av detta önskemal erbjuda sig flere utvägar.
Eu sådan metod gar ut pa att förhindra utskänkningsinnehavaren från
att erhålla någon som helst vinst å rusdrycksutskänkningen. Dryckerna
fä enligt denna metod av honom försäljas till samma pris, för vilka han
inköpte dem frän bolaget, och han ansvarar för att så äger rum. Utskänkningsinnehavaren
blir så att säga en bolagets tjänsteman med i allmänhet
samma befogenheter som de, vilka f. n. tillkomma föreståndarne å bolagets
egna utskänkningsställen. Ifrågavarande form för överlåtelse står på gränsen
till den form för utskänkningens bedrivande, som är ämnad att införas av
Aktiebolaget Stockholmssystemet a de utskänkningsställen, där bolaget
självt bedriver utskänkningen. Denna form kännetecknas därav, att Stockholmssystembolaget
och ett aktiebolag för restaurationsrörelse samarbeta
på sä sätt, att utskänkningen av rusdrycker handhaves av bolaget självt
genom bolagets personal, men att servering av mat, svagdricka och alkoholfria
drycker omhänderhavas av restaurantbolaget, som härför förhyr
nödiga lokaler och* låter utskänkningsbolaget i dem bedriva utskänkning
utan att härför erlägga någon som hälst ersättning.

Det har emellertid frän flere häll blivit ifrågasatt, huruvida ett dylikt
fullständigt borttagande av den vinst, som hittills tillkommit den enskilde
utskänkningsinnehavaren å försäljningen av rusdrycker, låter sig omedelbart
genomföras. En mjukare övergång från nuvarande förhållanden ästadkommes
på det sätt, att utskänkarens på omsättningens storlek beroende vinsefter
hand nedbringas. Därvid kan så tillgå, att vid avvecklingsperiodens bort

257

jan utskänkaren med egen vinst får försälja rusdrycker upp till medeltalet
av de kvantiteter spritdrycker, vin och Öl, som blivit å utskänkningsstället
försålda under exempelvis de tre senaste åren. Å vad han försäljer av de
olika slagen av drycker över dessa medeltal, äger han icke att taga någon
vinst, utan får han för vad däröver försäljes till bolaget betala samma pris,
som han själv utskänkningsvis betingar sig. Allt efter som det befinnes
lämpligt, minskas sedan den kvantitet, å vilken innehavaren äger taga förtjänst
för egen räkning.

Bestämmelser av detta slag hava nyligen träffats av Aktiebolaget Stockholmssystemet
ifråga om den överlåtna utskänkningsrörelsen i Stockholm.
De kvantiteter punsch och annan spirituösa, som utskänkaren får försälja
med vinst för sig, hava erhållits medelst en kombinerad beräkning. Med
ledning i första hand av förbrukningssiffrorna för de senaste åren har uträknats
ett medeltal för de resp. kvantiteterna för varje restaurant, vilket
medeltal sedan reducerats med 10 å 12 %. Till grund för denna reduktion
ligger eu nedsättning i inköpspriserna å spritdrycker. Hittills hava
nämligen utskänkarne i Stockholm fått till systembolaget erlägga omkring
15 % för punsch och 30 % för andra spritdrycker utöver vad dessa drycker
betinga bolaget i inköp. Genom dessa påläggsavgifters nedsättande till
2 resp. 5 % utöver inköpspriset erhåller utskänkaren spritdryckerna billigare
och får sålunda för varje liter, som han försäljer till samma pris som
förut, en större vinst. På grund härav kan han försälja en mindre kvantitet
spritdrycker och ändå erhålla samma bruttovinst, som han förut haft
av försäljningen. Det är denna mot samma bruttovinst svarande mindre
kvantitet spritdrycker, som beräknas vara 10 å 12 % mindre än det nyssnämnda
försäljningsmedeltalet. De utskänkta spritdryckskvantiteterna i
Stockholm år 1913 uppskattas till 975,000 liter. Då försäljningsmedeltalet
uppgår till omkring 935,000 liter och reduceringen på grund av bruttovinstberäkningen
till omkring 100,000 liter, skulle sålunda år 1914 utskänkningsinnehavarna
med vinst komma att försälja omkring 140,000 liter mindre än
under år 1913. Vad utskänkaren försäljer utöver den för honom fastställda
kvantitetsgränsen, är han skyldig att inköpa till av honom på förhand till
bolaget uppgivet försäljningspris (utskänkningspris).

Ett annat sätt att förhindra, att utskänkningsinnehavarens ekonomiska
intresse göres beroende av myckenheten utskänkta rusdrycker, är följande.
Rusdryckerna tillhandahållas av utskänkningsinnehavaren till samma priser,
som de betinga i inköp hos bolaget, mot det att bolaget till innehavaren, såsom
ersättning för de med hans nämnda hantering förenade kostnader, erlägger
ett visst av omsättningen av rusdrycker oberoende belopp. Eu i huvudsakliga
delar härmed överensstämmande metod tillämpas för närvarande av
utskänkningsbolaget i Kristiania, ehuru därstädes någon överlåtelse i egentlig
mening icke föreligger, enär utskänkningsbolaget självt genom sin tjänste 17 -

258

man ombesörjer utskänkningen, men i hyra till restaurantinnehavaren erlägger
ett bestämt belopp.

Givetvis kunna även andra utvägar tänkas för vinnande av ifrågavarande
syfte. Vilken metod som i sådant hänseende bör väljas för att ernå en
mera fullständig frigörelse av utskänkningsinnehavarnas ekonomiska intresse
av rusdrycksomsättningen, synes icke lämpligen kunna i lagstiftningen närmare
angivas. Förhållandena ställa sig nämligen mycket olika på olika orter
och jämväl å samma ort inom olika restaurantföretag. Ett visst förfarande
kan ifråga om somliga utskänkningsrörelser ställa sig fördelaktigt, men beträffande
andra vara mindre lämpligt.

Kommittén har därför ansett det vara tillräckligt, att det i lagstiftningen,
såsom skett i 25 § 2 mom, mera allmänt angives, att rättighetsinnehavarens
ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej må göras beroende på myckenheten
av utskänkta rusdrycker. De närmare bestämmelser, som i detta avseende
kunna vara erforderliga, synas böra utfärdas av kontrollstyrelsen.

Med denna anordning vinnes den fördelen för alla parter, att det i
det enskilda fallet kan förfaras så, som förhållandena betinga. Förfaringssättet
kan sålunda bliva olika för olika slags rättigheter. Inrättas en fullkomligt
ny utskänkning, bör det givetvis icke komma ifråga, att rättighetsinnehavarens
vinst i någon mån blir beroende av myckenheten utskänkta
rusdrycker. Ifråga om sådan utskänkning, som tidigare utövats, vare sig
av samma person eller av annan person, från vilken utskänkningsrörelsen
övertagits, torde däremot den första åtgärd, som i detta avseende bör vidtagas,
vara den, att utskänkningsinnehavarens ekonomiska fördel av den
utskänkta myckenheten begränsas. Efter hand nedbringas rättighetsinnehavarens
fördel i sådant avseende, varigenom en avveckling av densamma
kommer till stånd.

4. Särskilda bestämmelser ifråga om utskänkningen.

Nu gällande De allmänna bestämmelser av inskränkande natur, som för närvarande
^ruelser gälla beträffande utskänkning av rusdrycker, äro huvudsakligen följande.

Utskänkning av spritdrycker får ej begynna tidigare än kl. 9 f. m.
och i allmänhet ej fortfara längre än till kl. 8 e. m. å landet och till kl. 10 e. m.
i stad eller köping samt under sön- och helgdagar i allmänhet ej äga rum
annorledes än vid måltider åt spisande gäster. Där särskilda omständigheter
föranleda behov av försäljningstidens inskränkning eller utsträckning, har Konungens
befailningshavande befogenhet att på framställning av kommunalstyrelse
därom förordna. Utskänkning av vin och Öl får ej ske senare än kl. 8 e. m.
å landet och kl. 10 e. in. i stad, med rätt för Konungens befailningshavande
att förordna om försäljningstidens inskränkning eller utsträckning, där sär -

259

skilda omständigheter föranleda behov därav. Iskänkning av rusdrycker
är dock ej tillåten å sön- eller helgdag, under det allmän gudstjänst hålles
i församlingens kyrka. Under tid, då utskänkning ej är medgiven, få rusdrycker
icke å utskänkningsställe förtäras, och under gudstjänst skall alltid
utskänkningsställe vara tillstängt.

Rusdrycker få ej utlämnas till den som är rusig, ej heller till den, som
är minderårig. Överlastad person får ej utdrivas från utskänkningsställe
eller lämnas utan vård.

Ifråga om utskänkning av spritdrycker är slutligen stadgat, att lagad
mat därvid alltid skall vara att tillgå.

Utöver dessa allmänna stadganden, avsedda att överallt tillämpas, hava,
såsom förut omnämts, dels Konungens befallningshavande och dels försäljningsbolagen
flerstädes föreskrivit ytterligare inskränkande bestämmelser.

Enligt kommitténs mening torde det icke vara lämpligt att ifråga om
utskänkningen av rusdrycker införa ovillkorligt gällande stadganden, utan
bör, liksom hittills, lagstiftningen innehålla mera allmänna restriktiva stadganden
och åt Konungens befallningshavande, kommunala myndigheter och
bolagen överlämnas att fastställa de för varje ort lämpade ytterligare bestämmelser,
som kunna vara ägnade att främja lagstiftningens syfte.

De hittills gällande allmänna bestämmelserna hava emellertid ansetts böra
omarbetas i flera avseenden. Särskilt gäller detta föreskrifterna om utskänkningstiderna.
Då hos den stora allmänheten icke torde förefinnas något verkligt behov
av rusdrycksutskänkning över huvud taget under dygnets tidigaste timmar
eller av spritdrycksutskänkning före middagstid, har kommittén ansett sig
kunna föreslå förbud mot all rusdrycksutskänkning före kl. 9 f. m. samt mot
spritdrycksutskänkning före kl. 12 på dagen.

Ett gammalt önskemål är att såvitt möjligt begränsa förtäring av spritdrycker
till att ske i samband med intagande av måltid. Ett uttryck för
denna uppfattning är disksupningens förbjudande eller inskränkande pa
Göteborgssystemets lokaler, liksom också den i åtskilliga överlåtelsekontrakt
intagna bestämmelsen, att brännvin ej må säljas eller serveras annorlunda
än till spisande gäster vid deras måltider. Emellertid neutraliseras strävandena
i detta avseende därigenom, att konsumenterna övergå till andra drycker,
vilka till sin beskaffenhet äro mycket likartade med egentligt brännvin, såsom
punsch, konjak och whisky m. fl. Att alldeles förbjuda den utskänkning
av dylika drycker, som sker utan samband med servering av måltid,
torde emellertid svårligen låta sig göra. Eu begränsning av detta slags
utskänkning till viss del av dagen lär emellertid vara möjlig och av flera
skäl önskvärd, något som också synes kunna göras gällande ifråga om
utskänkning av vin och Öl. Förtäringen av rusdrycker, innan någon måltid
ännu intagits eller under förmiddagens lopp, vanligen under arbetet,

Tidsbestämmelser
för
utskänkningen
enligt
88 §.

260

torde nämligen numera allmänt erkännas vara en osed, som bör motarbetas.
Förutom att denna osed har en nedsättande verkan på arbetsenergien,
leder den ofta till att vederbörande hemfaller till ett sådant alkoholmissbruk,
att han i förtid blir arbetsoduglig. hittills har emellertid föga eller intet
kunnat åtgöras däremot, enär en inskränkning av utskänkningstiderna å förmiddagarna
i allmänhet allenast visat sig leda till att rusdrycker anskaffas
på utminuteringsställena. Med de av kommittén föreslagna utminuteringsbestämmelserna
synes man emellertid med större effekt kunna vidtaga en
inskränkning i utskänkningstiderna. Denna inskränkning kan jämväl anses
vara påkallad med hänsyn till det icke ringa antal personer, som troligen
komma att avstängas från köp å utminuteringsställena och som med nu
gällande bestämmelser redan tidigt på dagen skulle å utskänkningsställena
kunna förskaffa sig rusdrycker. Enligt kommitténs mening finnes därför fullt
fog för sådana bestämmelser, varigenom utskänkningen av rusdrycker under
viss del av dagen icke får ske annorledes än vid måltider åt spisande gäster.
Var tidsgränsen i detta avseende skall sättas, kan ju vara föremål för olika
meningar med hänsyn till sedvänjor å olika orter. Kommittén har emellertid ansett
den föreslagna tiden, kl. 3 eftermiddagen, bäst uttrycka, vad som därmed
åsyftas, nämligen att förtäring av rusdrycker å de offentliga utskänkningsställena
ej må förekomma utan samband med mat förrän efter middagsmåltiden.

Den hittills gällande olikheten i bestämmelserna beträffande utskänkningens
avslutande för landsbygden och för städerna torde icke längre böra
upprätthållas, enär förhållandena i åtskilliga samhällen på landet, såsom stations-
och municipalsamhällen, icke väsentligen skilja sig från dem, som råda
i ett flertal mindre städer.

Enär bestämmelserna om utskänkningstidens början äro avsedda att
gälla lika över hela landet, bör Konungens befallningshavandes befogenhet att
utsträcka utskänkningstiden preciseras att innefatta endast rätt att medgiva
en senare tid för utskänkningens avslutande än den i förordningen angivna.

Bestämmelsen, att å sön- och helgdag utskänkning endast är tillåten
vid måltider åt spisande gäster, har i allmänhet icke tillämpats på grund av
att Konungens befallningshavande medgivit utskänkning även utan samband
med måltid. Under dessa dagar hava emellertid avbrott förekommit i utskänkningen,
nämligen för de tider, då gudstjänst pågått. Under dessa tider
har ej heller någon person fått inkomma i lokalen för intagande av måltid
på grund av bestämmelsen, att under gudstjänst utskänkningsställe alltid
skall vara tillstängt. Ifråga om dessa förhållanden hava, alltsedan 1905 års
försäljningsförordningar började tillämpas, åtskilliga klagomål framställts.
Sålunda föreslogs i en inom Andra kammaren av herr Emil Hammarlund
väckt motion vid 1908 års riksdag, att utskänkning skulle vara förbjuden
allenast under högmässogudstjänst, enär bestämmelsen, att utskänkningsställe
skulle hållas stängt under aftonsångsgudstjänst, framkallat allmänt miss -

261

nöje och icke ägde någon betydelse ur nykterhetssynpunkt. Bevillningsutskottet
tillstyrkte förslaget, som emellertid på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut
förföll. De till kommittén avgivna yttrandena över brister i gällande lagstiftning
giva jämväl vid handen, att ifrågavarande bestämmelser pa flera hall
anses onödigt stränga. Sålunda har man till en början anmärkt, att bestämmelsen
om stängning under varje gudstjänst vållat ojämnhet och svårigheter
i tillämpningen dels med hänsyn till de olika gudstjänsttiderna å olika platser
och dels med hänsyn därtill, att det i samma församling kan inträffa, att gudstjänst
hålles den ena söndagen på förmiddagen och den andra söndagen
på eftermiddagen. Även medförde det svårigheter att inställa utskänkningen,
då, såsom å vissa orter sker, passionsgudstjänster anordnas å söckendagar.
Vidare hava ett flertal myndigheter påvisat de olägenheter, som särskilt för
resande uppstå därigenom, att till följd av utskänkningsställenas stängning
under gudstjänsttid allmänheten å sådan tid ej heller medgives inträde å
ifrågavarande lokaler för intagande av måltid.

Det syfte, som legat till grund för det nu gällande stadgandet, att
spritdrycker i allmänhet icke få serveras å sön- eller helgdag annorledes
än vid måltider till spisande gäster, torde hava varit önskan att avhålla befolkningen
från att å krogarna förslösa såväl sin arbetsförtjänst som den
tid, vilken borde användas till vila för samlandet av nya arbetskrafter. Denna
uppfattning gjordes gällande såväl vid 1884 och 1885 års riksdagar som
ock i Kung). Maj:ts proposition vid sistnämnda riksdag angående en ny
brännvinsförsäljningsförordning. Syftet med bestämmelsen torde emellertid
hava förfelats därigenom, att undantag från densamma kan meddelas. Med

hänsyn härtill har kommittén ansett, att förbudet att å sön- eller helgdag

servera rusdrycker annorledes än till spisande gäster bör obligatoriskt till lämpas

under större delen av dagen eller till kl. 7 e. in., och att sålunda.

om undantag från regeln anses böra ske, detta icke får avse annan tid än
efter kl. 7 e. m.

I samband härmed har kommittén ansett, att den nu gällande bestämmelsen
om utskänkningsställes stängning under gudstjänsttid bör kunna
utan våda för nykterhetstillståndet i någon mån modifieras. Kommittén har
sålunda till en början omformulerat ifrågavarande restriktion, så att den riktar
sig direkt mot själva utskänkningen och icke mot utskänkningsställes öppethållande.
Härigenom tillgodoses det av åtskilliga bland de hörda myndigheterna
framhållna önskemålet, att de som vilja och i många fall äro nödsakade
att å offentliga lokaler intaga sina måltider, icke skola vara förhindrade
att göra detta under gudstjänsttid. Vidare har kommittén föreslagit,
att utskänkningsförbudet skall gälla endast högmässogudstjänst, varigenom
det överklagade förbudet mot utskänkning under aftonsångsgudstjänst, vilket
verkar synnerligen ojämnt, med hänsyn därtill att aftonsångsgudstjänst i
många kommuner icke förekommer, skulle för framtiden upphöra.

262

Förbud mot
utskänkning
till minderårig,
91 §.

Förbud mot
utskänkning
till rusdrycks
missbrukare,
91 §.

Hittills hava bestämmelserna angående förbud mot utskänkning till
minderåriga tolkats olika. Vanligen hava emellertid bolagen ansett minderårigheten
upphöra vid 18-års-åldern. Ifråga om utskänkning av vin och Öl
gäller 15-års-åldern såsom gräns för minderårigheten. Då det är önskvärt
att likartade bestämmelser i detta avseende tillämpas, och då enligt kommitténs
mening rusdrycker icke böra utskänkas till någon, som veterligen icke
fyllt 18 är, har stadgande i detta hänseende införts i förslaget.

Dä viss ålder fastställts, före vars uppnående ingen får vare sig från
utminuteringsställe avhämta eller å utskänkningsställe erhålla rusdrycker, så
ligger det nära till hands att även bestämma, att viss ålder bör vara uppnådd
av den, som skall taga befattning med varans utlämnande eller serverande.
Detta synes så mycket mera påkallat, som onekligen frestelser av
sådan art äro förenade med denna hanterings utövande, att en person icke
bör vid allt för unga år anställas i densamma. Kommittén har emellertid
icke ansett sig böra framlägga något förslag i frågan med hänsyn
till den nu pågående, av socialstyrelsen anordnade utredningen om restaurantpersonalens
arbetstid m. in. Därest av denna utredning skulle framgå förslag
om fixerad åldersgräns, kan bestämmelse lätt inpassas i förevarande
förordning.

Det torde vara synnerligen svårt att uppställa några regler, varigenom
sådana personer, som missbruka rusdrycker, effektivt förhindras från att å
utskänkningsställe förskaffa sig sådana. För att dock åtminstone erhålla en
viss motsvarighet till bestämmelserna om utminutering torde man därför i
detta avseende få åtnöja sig med ett stadgande, att rusdrycker ej få utlämnas
till den, som gjort sig veterligen känd för att missbruka sådana. En god
effekt torde ett dylikt stadgande kunna få å orter, där det allenast finnes några
få utskänkningsställen. I stora samhällen med många utskänkningsställen
är det givetvis långt svårare att förhindra alkoholmissbrukare tillträde till
desamma, men även här torde dock en sådan bestämmelse icke vara utan
betydelse.

Någon bestämmelse i syfte att förhindra, att den som blivit berörd
av starka drycker, å utskänkningsställe förtär sådana, finnes för närvarande
icke. Ett stadgande av denna innebörd torde emellertid hava viss betydelse,
Visserligen få rusdrycker icke utlämnas til! den, som är rusig, men om någon,
innan han blivit rusig, rekvirerat eu större kvantitet, kan han enligt nu
gällande stadganden obehindrat få förtära densamma, hur överlastad han
sedan blir. Till förekommande härav har kommittén ansett en särskilt föreskrift
erforderlig, som införts i 91 §.

V. Bolagens organisation och kontrollen å
deras verksamhet.

1. Motiv för bibehållande av bolagen såsom försäljningsorgan
samt bolagens uppgift och ställning i den nya lagstiftningen.

Vid uppgörande av förevarande förslag har kommittén gått ut ifrån,
att de nuvarande systembolagen skulle bliva de försäljningsorgan, som
framdeles finge handhava så gott som all försäljning av rusdrycker till
konsumenterna.

Redan vid bolagens första framträdande år 1850 angavs deras ändamål
vara att utan beräkning på egen vinst eller fördel driva brännvinshandel''
och därvid tillse, att omättligt supande hämmades och att laga
föreskrifter efterlevdes. Mera i förbigående omnämnt i 1855 års lagstiftning
såsom ett alternativ för brännvinshandelns ordnande i städer, vann bolagssystemet
allt vidsträcktare utbredning. Lagstiftarna funno sig därav snart
föranledda att meddela närmare bestämmelser rörande bolagens verksamhet
och fördelningen av de växande vinstmedeln. För de tid efter annan i
dessa avseenden genomförda stadgandena finnes redogjort i kommitténs
betänkanden del VI, varför det i detta sammanhang icke torde vara erforderligt
att här ingå på några ytterligare detaljer härutinnan.

Genom Riksdagens beslut år 1913 angående brännvinsförsäljningsmedlens
indragning till statsverket hava bolagen kommit att intaga en i
viss mån annan ställning än förut. På grund härav hava de numera knappast
något kvar av den karaktär, som annars utmärker bolag. Förändringen
i fråga har också medfört, att bolagen ej längre kunna sägas representera
kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens ekonomiska
intressen. Från vissa håll har, under påpekande härav, den frågan framförts,
om det ej under sådana förhållanden endast vore en naturlig utveckling,
om bolagsformen helt övergåves och staten genom egna organ direkt bedreve
försäljningen.

Tankar på bolagsformens övergivande hava tidigare varit uppe, ehuru Frågan om
det då gällde kommunaliserande av brännvinsförsäljningen. Den år 1877^rme/Köver
tillsatta brännvinslagstiftningskommittén föreslog sålunda, att brännvins- givande.

264

handeln inom kommun, där dylik handel inrättades, skulle handhavas av
en särskild kommunal nämnd. Kommittén ansåg nämligen, att, enär all
vinst skulle gå till kommunerna jämte andra korporationer och enär
bolagets räkenskaper skulle granskas av representanter för de vinstberättigade,
så kvarstode det av bolag i vanlig mening blott namnet och formen för
verksamheten, under det att bolagets delägare i verkligheten icke vore
annat än ombud för de kommunala institutioner, för vilkas räkning rörelsen
dreves. Till stöd för sitt förslag anförde kommittén följande:

>Ett avgörande skal härför (d. v. s. för bolagsformens övergivande) har varit, att,
dä det i allmänhet måste vara önskvärt, att i en författning varje sak nämnes vid sitt rätta
namn, brännvinsbolagen, vilka, enligt vad förut visats, icke numera äro bolag annat än
till namnet, men av detta namn kunna förledas att låta omsorgen att uppnå det mål, lagstiftaren
åsyftat, träda tillbaka för avseendet ä vinstens storlek, borde genom författningens
uttryckliga bestämmelse övergå till vad de i själva verket äro, ombud för de myndigheter
och korporationer, vilka skola erhålla vinsten av rörelsen. Kommitterade föreställa sig
ock, att en styrelse, som tillsättes av offentliga myndigheter för att i sedlighetens och
ordningens intresse ombesörja förevarande angelägenhet, skall under alla omständigheter
låta detta intresse bliva bestämmande för sitt handlingssätt. Om brännvinshandelns drivande
för allmän räkning upphör att bliva en frivillighetens sak, torde ock svårligen något
annat sätt finnas än att anförtro denna förvaltning åt den bland intressenterna, som på en
gäng är bäst i tillfälle att sköta den och har största fördelen därav, att vid rörelsens utövande
det sedliga ändamålet tillgodoses, ävensom att de ordningsföreskrifter iakttagas,
som lagstiftaren kan finna skäl meddela. »

Det ifrågavarande förslaget möttes emellertid av en skarp kritik. Sålunda
anfördes i en av hr Sigfrid Wieselgren utgiven broschyr »Översikt
av svenska brännvinslagstiftningen 1855—77» bl. a. följande:

Den borgen, som det allmänna kunde äga för brännvinsförsäljningens sedliga
handhavande, måste vara att söka i vederbörande personers sedliga karaktär och i
möjligheten för dem att i sitt handlingssätt låta sig uteslutande bestämmas av denna,
men däremot icke i sättet för deras bemyndigande. Att personer, som av sedligt
intresse åtagit sig brännvinshandelns ombesörjande i eu kommun, skulle låta sig av ett
namn förledas till avsteg frän föresätta syften för att öka en vinst, varav de ingenting
bekomme, vore otroligt, ja, otroligare än att andra blott därför, att de blivit utsedda av
offentlig myndighet, skulle under alla omständigheter vara för ett dylikt avsteg bevarade.
Båda antagandena berodde på ett bestämt förbiseende av det väsentliga i saken, ty detta
var sinnesarten och icke valsättet. Brännvinslagstiftningskommitténs förslag innebure också
inrättande av ett kommunalt krögeri, vilket vore långt ifrån tilltalande. Härifrån skildes
bolagssystemet icke blott till namnet. Den viktigaste skillnaden läge i det ena fallet i
det fullt frivilliga åtagandet, grundat på nitälskan för främjande av sedlighet och ordning
inom kommunen, mot det i andra fallet mer eller mindre tvungna åliggandet att ombesörja
ett kommunalt uppdrag. Visserligen skulle var och en, som mot sin vilja valdes,
kunna avsäga sig, men en dylik ordning skulle i längden icke visa sig lämplig, enär i
sådant fall lätt kunde inträffa, att just de personer, som företrädesvis lämpade sig för
uppdraget att vara ledamöter i brännvinsnämnden, avsade sig det under alla omständigheter
mindre behagliga förtroendet. I varje fall måste medgivas, att i ett av andra beslutat
eller verkställt val läge vida mer yttre tvång än i det av eget nit framkallade åtagandet.
Det allmänna vore ej heller skyldigt att erkänna bolagsmännen som sina förtroendemän

265

och kunde på den grund tillvägagå emot dem mera kritiskt än om de voro valda av det
allmänna.

De sålunda mot kommunala försäljningsorgan gjorda invändningarna
synas kommittén äga viss tillämplighet även mot statens bedrivande av försäljningen.
Genom att antingen kommunalisera eller förstatliga försäljningen
giver man åt själva tillhandahållandet av rusdrycker egenskapen att vara
ett allmänt intresse, men en utveckling i sådan riktning står icke i överensstämmelse
med den allmänna uppfattning, som sedan länge gjort sig
gällande beträffande denna hantering. Ett uttryck för denna allmänna uppfattning
är den av 1913 års riksdag fastslagna begränsningen av den vinst,
som för statsregleringen må tagas i anspråk av brännvinsmedlen. Redan
den nuvarande lagstiftningen kan sålunda sägas principiellt gå ut ifrån, att
inrättandet av rusdryckshandel skapar en situation, för vilken erfordras särskilda
föreskrifter. Vidare må erinras, att för inrättande av detaljhandel med
brännvin kräves icke blott att kommunen givit sitt tillstyrkande och Konungens
befallningshavande sitt medgivande därtill. Ingives icke något
anbud från bolag om brännvinshandels inrättande, är frågan om upplåtande
av detaljhandel förfallen. Och har anbud ingivits, så prövas bolagets lämplighet,
varvid givetvis framför allt bör komma ifråga, huruvida bolaget kan
anses fylla uppgiften att i sedlighetens intresse ordna och handhava denna
handel. De principiella förutsättningarna för inrättande av detaljhandel med
brännvin äro sålunda för närvarande, icke blott att kommunerna beslutat, att
dylik försäljning skall inrättas, utan även att det framträtt personer, som av
de prövande myndigheterna befinnas lämpliga att utöva denna handel i enlighet
med lagstiftningens krav och vilkas ställning och anseende kan utgöra
en borgen för att så äger rum.

Denna redan förefintliga anordning utgör en garanti, som man enligt
kommitténs mening icke bör försvaga. Detta skulle bliva fallet, om staten
eller kommunerna själva dreve rusdryckshandel. 1 detta fall skulle nämligen
dylik handel komma att av staten automatiskt inrättas, allenast ett beslut
förelåge därom. Någon så att säga personlig garanti för försäljningens
handhavande skulle kommunerna icke längre få, och försäljningens handhavande
av offentliga tjänstemän komme otvivelaktigt att försvåra övervakandet
från kommunernas sida.

Skäl för
bibehållande
av bolagen
som försäljningsorgan.

Övervägande skäl tala därför enligt kommitténs mening för bibehål- Behovet av
landet av bolagen såsom försäljningsorgan. Därvid böra emellertid de ändringar i
brister, som i flera hänseenden visat sig vidlåda dessa, avhjälpas. De om- fråga’om
fattande uppgifter, som med den ifrågasatta lagstiftningen komma att åligga ^änmPstäiibolagen,
och de ökade fordringarna med hänsyn till nykterhetseffekten av ning.
bolagens verksamhet påkalla en av samhället ur skyddssynpunkt organiserad,
utanför bolagen befintlig kontroll och övervakning. I detta avseende få kom -

266

Bolagens

uppgift

mimerna nu eu naturlig uppgift. För närvarande finnes icke någon mera
betryggande anordning i detta avseende. Visserligen är i brännvinsförsäljningsförordningen
föreskrivet, att revisorerna skola i sin berättelse redogöra
för bolagens ekonomiska ställning och förvaltning samt yttra sig om, huruvida
försäljningen blivit handhavd i överensstämmelse med bolagens syfte.
Granskning av bolagens förvaltning och räkenskaper kan också när som
hälst verkställas av chefen för kontrollstyrelsen eller av person, som nyssnämnda
styrelse förordnat. Däremot finnes icke någon fortlöpande kontroll
och övervakning. Detta sammanhänger dels med bolagens egenskap att
vara privata företag, vilka man tidigare ansett icke böra underkastas några
särskilda övervakningsanordningar, dels ock med den omständigheten, att
man uppfattat bolagens uppgift och organisation som en tillräcklig garanti
för försäljningens handhavande i överensstämmelse med lagens syfte.
Emellertid torde den förstnämnda omständigheten icke vara ett tillräckligt
skäl för avvisande av en dylik fortlöpande kontroll. Även om bolagen
äro att anse som privata företag, så intaga de i jämförelse med andra
dylika företag en säregen ställning, enär de innehava monopol på en rörelse,
vars vinst går till det allmänna. Och vad beträffar bolagens uppgift, synes
denna snarare påkalla inrättande av en fortlöpande kontroll. Denna uppgift
kan sägas vara dubbel, nämligen dels att försälja rusdrycker och sålunda
tillgodose konsumtionens behov på detta område — i vilket fall de
äro fullt jämförliga med varje annan försäljare av handelsvaror — dels ock
att söka inskränka brännvinsförbrukningen och ordna handeln med dessa
drycker så, att den leder till mindre skadliga följder eller, såsom det är
uttryckt i gällande brännvinsförsäljningsförordning, att i sedlighetens intresse
ordna och handhava detaljhandeln med brännvin. I sistnämnda avseende
kunna bolagen sägas hava fått uppgiften att söka skydda samhället mot
farorna av de drycker, som de själva försälja. Naturligt är, att bolagen
vid försöken att realisera dessa bägge diametralt olika uppgifter lätt kunna
råka i svårlösta konflikter. Ty åtgärder, vilka kunna ur skyddsintressets
synpunkt anses behövliga och erforderliga, bliva ur konsumentintressets
synpunkt — nämligen att varan tillhandahälies så lätt och billigt som möjligt
-olämpliga och hinderliga. Att försöka förena tillgodoseendet av dessa båda
intressen på en hand leder i allmänhet säkerligen icke till målet, och det
sätt, varpå åtskilliga bolag handhaft försäljningen, vittna om, att skyddsuppgiften
icke på långt när vunnit tillbörligt beaktande. Häri torde man få söka
förklaringen till, att brännvinsförsäljningsbolagens åliggande att handhava
försäljningen i sedlighetens intresse av många betraktats och i verkligheten
framstått mera som en formalitet.

Föreskriften, att bolagen skola handhava och ordna försäljningen i
sedlighetens intresse bör enligt kommitténs mening lämpligen formu -

267

leras sålunda, alt all försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att därmed
åstadkommes så ringa skada som möjligt. Och för att icke de,
som framdeles komma att utöva rusdryckshandel, skola söka skydd
bakom en mera formell tillämpning av förordningens stadganden, har
kommittén ansett, att till den nämnda föreskriften bör fogas en annan,
nämligen att försäljningen skall ordnas så, att syftet med de i förordningen
givna stadgandena i största möjliga utsträckning vinnes. Häruti ligger
också en erinran om skyldigheten att inom de olika grenarna av bolagens
verksamhet i lika grad söka tillgodose lagens syfte. Berörda föreskrifter
hava intagits i förslagets 95 § såsom ett självständigt stadgande,
varav framgår, att detsamma gäller icke allenast för bolagen och andra försäljare,
utan även för de myndigheter, som hava att handlägga ärenden angående
rättighetsupplåtelser.

En förändrad föreskrift av den innebörd, här ovan angivits, är emellertid
icke tillräcklig, utan därjämte kräves även tillsyn av att föreskriften efterleves.
Denna fortlöpande tillsyn torde lämpligast böra ske genom lokala
organ, enär medborgarna å den ort, där försäljningen äger rum, bäst
kunna bedöma, huru densamma utövas, och jämväl hava det största intresse
av att den handhaves i överensstämmelse med bestämmelserna i förordningen.
Eu dylik utanför bolagen anordnad lokal skyddverksamhet kan
tänkas utövad antingen genom något redan förefintligt kommunalt organ
eller genom en ny för ändamålet särskilt inrättad nämnd. 1 valet mellan
dessa båda eventualiteter har kommittén stannat vid att förorda den senare.
Den myndighet, som främst torde komma ifråga, är nykterhetsnämnden,
men denna nämnds såväl sammansättning som befogenhet talar bestämt emot
dess lämplighet för ändamålet. Nykterhetsnämnd torde nämligen i regel
komma att utgöras av fattigvårdsnämnden, och olämpligheten av att denna
nämnd utöver sina speciella uppgifter belastas med ett dessa uppgifter sä
främmande och maktpåliggande uppdrag som att övervaka rusdrycksförsäljningen
inom kommunen, synes ligga i öppen dag. Visserligen kan efter
beslut av stadsfullmäktige och kommunalstämma särskild nykterhetsnämnd
inrättas, men jämväl en dylik nämnd synes icke kunna bliva ett lämpligt
organ för utövande av tillsynen å bolagens verksamhet. Såsom förut blivit
framhållet, sträcker sig verkningarna av den rusdrycksförsäljning, som utövas
inom eu kommun, långt över kommunens gränser, och det synes därför
vara ett naturligt krav, att i den ifrågasatta tillsynsmyndigheten det
jämväl finnes representanter för hela den trakt, där bolaget utövar sin verksamhet.
Detta skulle icke bliva fallet, om nykterhetsnämnderna bleve tillsyningsorgan.
Inom kommuner med ringa nykterhetsintresse kan det befaras,
att de därstädes utsedda nykterhetsnämnderna skola få en sammansättning,
som gör dem föga skickade att fullgöra uppdraget som tillsynsmyndig -

Lokai kontroll
och
övervakning.

268

Central

kontroll.

het över bolagen. Vidare komma icke de meningsriktningar, som kunna
göras gällande från andra för nykterhet och ordning intresserade, men utanför
kommunen stående parters sida, till sin rätt i nykterhetsnämnderna med
deras nuvarande sammansättning. Även om den utvägen kunde tänkas,
att nykterhetsnämnderna vid utövande av tillsyn å rusdrycksförsäljningen
finge en för denna uppgift mera lämpad sammansättning, synes emellertid
en dylik anordning vara mindre lycklig, bland annat emedan antalet ledamöter
i nämnden bleve långt större, än vad behovet kan anses kräva.

Mot inrättande av en särskild myndighet för den ifrågasatta tillsynen
över rusdrycksförsäljningen kan visserligen anföras den omständigheten, att
det ej är önskvärt att utöka de kommunala nämndernas antal, enär det
redan nu på åtskilliga orter visat sig vara svårt att besätta dessa nämnder
med lämpliga personer. Även om denna synpunkt är beaktansvärd, föreligger
det dock i detta fall ett så oavvisligt behov av en särskild lokal tillsynsmyndighet
beträffande rusdrycksförsäljningen, att den nyssnämnda betänkligheten
icke får tillmätas någon avgörande betydelse. Genom att föreslå
att den ifrågavarande tillsynsmyndigheten — kontrollnämnden — skall
bestå allenast av tre personer, och att ett motsvarande antal personer icke
längre skola vara det allmännas representanter i bolagsstyrelserna, bliva ju
faktiskt icke flera personer, än vad redan nu är fallet, upptagna för offentliga
uppdrag. Och därest, som mycket antagligt är, kommun med försäljningsbolag
skulle, om i nykterhetsnämndens uppgift inginge att också
utöva kontroll över bolagets verksamhet, av denna anledning utse särskild
nykterhetsnämnd, bleve antalet nämnder lika stort som enligt kommitténs
förslag.

Vid utarbetandet av bestämmelserna rörande kontrollnämnds befogenhet
har kommittén sökt noggrant avgränsa densamma i förhållande till nykterhetsnämndernas
redan givna eller av kommittén föreslagna uppgifter.
Kontrollnämnds befogenhet består sålunda i att övervaka, att bolagen
uppfylla sin här ovan angivna, i 95 § stadgade allmänna skyldighet. Nykterhetsnämnd
åter har till väsentlig uppgift att återföra till dryckenskap hemfallna
personer till ett nyktert och ordentligt liv eller vidtaga allmänna åtgärder
i detta syfte. Båda nämndernas verksamhet skall visserligen vara
inriktad på höjande av nykterhetsståndet. men kontrollnämnd har att tillgodose
detta genom övervakande av rusdrycksförsäljningen, under det nykterhetsnämnd
skall genom individuell tillsyn och socialt förebyggande verksamhet
söka bidraga till samma resultat.

Övervakandet av bolagens verksamhet torde emellertid icke allenast
vara erforderligt ur den sistberörda synpunkten. De försäljningsbestämmelser,
kommittén föreslår, kräva nämligen, såsom i annat sammanhang framhållits,
att ett samarbete åstadkommes mellan samtliga bolag och att lik -

269

artade bestämmelser i vissa avseenden komma till stånd. Den i detta avseende
erforderliga ledningen synes böra ordnas centralt och handhavas av
statsmyndighet. Att för detta ändamål inrätta en särskild myndighet synes
emellertid icke behövas, särskilt som en redan befintlig myndighet, nämligen
kontrollstyrelsen, har att handlägga frågor, som angå bolagens förvaltning
och som beröra bolagens verksamhet närstående ärenden, såsom kontrollen
å tillverkningen av de varor, bolagen försälja. I kontrollstyrelsen,
utvidgad och omorganiserad, torde därför komma att förefinnas den för
bedömande av hithörande frågor erforderliga sakkunskapen, och överinseendet
över bolagens verksamhet bör därför lämpligen överlämnas åt
detta ämbetsverk.

De nu nämnda båda olika slagen av kontroll och ledning, nämligen den
lokala medborgerliga kontrollen i nykterhetssyfte och den centrala tekniska
ledningen för vinnande av större enhetlighet i bolagens verksamhet, torde
emellertid påkalla en omläggning av bolagsstyrelsernas organisation, och vill
kommittén först upptaga denna fråga till behandling.

2. Bolagsstyrelsernas organisation.

Bolagsstyrelserna bestodo ända till år 1902 allenast av representanter
för bolagens delägare. År 1901 beslöt emellertid Riksdagen i anledning av
väckt motion, att styrelse skulle bestå dels av tre ledamöter, som valdes
av delägarna, och dels av två ledamöter, som utsågos av resp. landsting
och hushållningssällskap. Motivet till denna förändring angavs vara, att
det borde i bolagsstyrelserna finnas representanter för deras intressen, vilka
voro beroende av bolaget och dess rörelse. De av landstingen och hushållningssällskapen
valda styrelseledamöterna hade därför närmast att bevaka
dessa korporationers ekonomiska intressen. Genom brännvinsförsäljningsmedlens
indragning till statsverket bortföll det skäl, på grund varav vissa
vinstberättigade korporationer medgivits att utse ledamöter i bolagsstyrelserna.
Emellertid bibehöllos representanter därstädes för det allmänna, ja,
denna representation utökades, så att den kom att utgöra majoritet inom
styrelserna. De motiv, som härför anfördes, synas peka hän på en vaknande
insikt om behövligheten av kontroll i syfte att bereda samhället skydd
mot rusdrycksförsäljningen. Den kommitté, som framlade förslaget till
brännvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket, ansåg nämligen, att
landstingen, oaktat de icke hade någon direkt ekonomisk fördel av bolagets
skötsel, likväl fortfarande, enär de bidrogo till utgifter för fattigvård,
sjukvård och ordningsväsen, måste anses hava det intresse av bolagets förvaltning,
att de icke borde frånkännas rätten att utse en ledamot i styrelsen.
Och vid behandlingen av rusdrycksmedelskomriiitténs förslag blev

270

framhållet, att åt den kommun, där bolaget bedreve sin verksamhet, jämväl
borde inrymmas inflytande på bolagets förvaltning, enär, vad städerna vidkomme,
dessa finge bestrida samtliga utgifter för fattigvård och ordningsväsende.
Denna uppfattning blev också beaktad vid framläggandet av
Kung!. Maj:ts förslag och godkänd av Riksdagen.

Enligt förordningen den 18 juli 1913 om vissa ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen
består bolagsstyrelse, förutom av två av bolagens
delägare valda ledamöter, av tre representanter för det allmänna, nämligen
för Konungens befallningshavande, landsting och vederbörande kommun.
Ehuru i förordningens bestämmelser icke direkt angivits de uppgifter,
som åligga dessa representanter, framgår dock tydligt av de för dessa förändringar
här ovan angivna motiv, att ifrågavarande uppgifter bestå i att i
största möjliga mån söka skydda vederbörande samhällens och korporationers
intressen mot de missförhållanden, som uppkomma av rusdrycksförsäljningen.
Det synes emellertid med skäl kunna ifrågasättas, huruvida dessa uppgifter,
under förutsättning att det inrättas en i detta syfte utanför bolagen stående
kontroll, påkalla, att nämnda representanter äro medlemmar av försäljningsbolagens
styrelser. Snarare synes det vara till fördel för befordrandet
av desamma, att representanterna befrias från att deltaga i handläggningen
av en mängd ärenden, som ligga dem mera fjärran. Och efter det kommittén
nu föreslagit, att en central, administrativt och tekniskt ledande och
kontrollerande myndighet — kontrollstyrelsen — erhåller ökat inflytande på
bolagens verksamhet och, på sätt här nedan angives, därtill äger insätta eu
ledamot i bolagets styrelse, samt sedan, enligt kommitténs förslag, de lokala
skyddsintressena i kontrollnämnderna fått sin speciella representation, torde
något behov av ytterligare ombud för det allmänna i bolagsstyrelsen icke
kunna sägas föreligga.

Som ovan antyddes föreslår kommittén, att kontrollstyrelsen skall äga
att i bolaget insätta en ledamot. Och med hänsyn till de viktiga uppgifter,
som framdeles komma att åligga kontrollstyrelsen i fråga om bolagens förvaltning,
har det synts önskvärt, att åt kontrollstyrelsens representant inrymmes
en mera ledande ställning i bolagsstyrelserna. På grund härav har
kommittén föreslagit, att den av kontrollstyrelsen utsedda ledamoten skall
vara ordförande i bolagsstyrelsen.

De styrelseledamöter, som utses av bolagets delägare, komma att
bibehållas vid sitt nuvarande antal.

3. Kontrollnämnderna.

Enligt kommitténs förslag skall i varje kommun, där bolag erhållit
rättighet att utöva sådan detaljhandel med rusdrycker, varom i 17 § förmäles,
finnas en •kontrollnämnd med uppgift att tillse, att nämnda detalj -

271

handel sker i enlighet med bestämmelserna i förordningen. Kontrollnämnder
skola sålunda inrättas, där bolag helt och hållet eller till huvudsaklig
del utöva verksamhet. Däremot har kommittén icke ansett behövligt, att
kontrollnämnd inrättas i kommun, där bolag från annan kommun jämlikt
18 § övertagit utskänkning av vin och Öl eller där utskänkning av Öl äger
rum jämlikt bestämmelserna i 20 §. I det förra fallet torde nämligen kontrollnämnden
i bolagskommunen vare sig direkt eller genom ombud kunna
utöva tillsyn å utskänkningen i den kommun, där bolag övertagit dylik,
och i det senare fallet torde någon fortlöpande övervakning icke behöva
inrättas utöver den, som givetvis kommer att utövas genom kommunens
nykterhetsnämnd.

Såsom förut framhållits, avser kommittén med kontrollnämndernas
inrättande att organisera den lokala medborgerliga övervakningen av bolagen.
Denna uppgift blir bestämmande ifråga om kontrollnämndernas sammansättning.
I dessa nämnder bör sålunda finnas en representant för kommunen
och en representant för det län, där bolaget utövar sin verksamhet, den förre
vald av stadsfullmäktige resp. kommunalstämma, den senare vald av landstinget
såsom länets representation. Dessutom synes i nämnden böra finnas
en representant för högsta ordningsmakten inom länet, nämligen Konungens
befallningshavande. Genom bestämmelsen, att Konungens befallningshavande
och landstinget skola utse ledamöter i kontrollnämnd, ernås den fördelen,
att kontrollen kommer att utövas mera enhetligt med hänsyn till inom
resp. län rådande uppfattning i nykterhetsfrågan.

Enär Stockholm icke hör till något län, synes kontrollnämnden därstädes
böra bestå av en representant för överståthållarämbetet och två för
stadsfullmäktige. De övriga städer, som icke tillhöra något landstingsområde,
hava icke i detta hänseende undantagits från den allmänna regeln
för kontrollnämndens sammansättning, att det i densamma skall finnas en
representant för det län, vari kommunen är belägen.

Vad utseendet av ledamot av kontrollnämnd i landskommun beträffar,
har kommittén föreslagit, att valet skall ske å kommunalstämma och att
varje röstande därvid skall hava en röst. Uppdraget ifråga har nämligen
ansetts vara av den natur, att personlighetsprincipen i detta fall synes
böra tillämpas.

Närmare bestämmelser om kontrollnämndens arbetssätt och befogenhet
samt ersättning till densamma äro meddelade i 97, 98 och 100 §§. För att kontrollnämnden
skall kunna utföra sin uppgift, måste nämnden tillförsäkras rätt
dels att erhålla erforderliga upplysningar av bolagen eller av de personer, som
från bolag erhållit överlåten rättighet, dels ock att taga del av försäljares handelsböcker
med tillhörande verifikationer. Och då det kan vara behövligt, att
kontrollnämnden genom någon sin representant får taga del i bolagsstyrelsens
förhandlingar och inför densamma göra kontrollnämndens synpunkter gäl -

272

Anmärkningar
i
fråga om
bolagens
ekonomiska
förvaltning.

Iande, har kommittén föreslagit, att ordföranden i nämnden eller annan av
nämnden utsedd ledamot skall äga närvara vid sammanträdena med bolagets
styrelse och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Utom de
allmänna befogenheter, som omnämnas i 96 §, har kontrollnämnden dels
att avgiva yttranden beträffande överlåtelser, dels ock jämlikt 67 § att upptaga
till prövning besvär över nykterhetsnämnds beslut om avstängning.

Vad beträffar ersättningen till kontrollnämndens ledamöter för deras
besvär och kostnader, har kommittén ansett, att då nämndens verksamhet
måste betraktas såsom föranledd av rusdryckshandeln, sådan ersättning bör
utgå direkt av bolagens medel. Bestämmandet av ersättningens belopp
synes lämpligast kunna överlämnas åt kontrollstyrelsen, enligt de grunder,
som härutinnan fastställas av Kungl. Maj:t.

4. Bolagens förvaltning och kontrollstyrelsens befogenhet.

Sedan åtskilliga år tillbaka hava inom Riksdagen framställts anmärkningar
ifråga om bolagens ekonomiska förvaltning. Redan innan 1905
års brännvinsförsäljningsförordning trätt i kraft, yrkades i en motion av
herr J. P. Jesperson vid 1907 års riksdag, att bolag måtte förbjudas att blanda
och förskära brännvin eller vin samt att bolag skulle vara skyldigt att försälja
varorna i samma skick, vari de inköpts. Till stöd härför anförde
motionären huvudsakligen följande. Somliga bolag inköpte spirituösa och
vin i utlandet och förskuro sedan dessa drycker, varigenom det allmänna
tillskyndades förlust. Bolagen kunde nämligen icke värdesätta de alltid
svårbedömda utländska varorna, och vid dessa inköp förekommo också
hemliga provisioner åt den, som verkställde inköpen för bolagens räkning.
Slutligen vore det omöjligt att kontrollera, huru stora kvantiteter,
som erhöllos genom förskäringen. Bevillningsutskottet avstyrkte motionen,
men häremot avgavs en reservation, vari påyrkades en utredning, huruvida
strängare kontrollföreskrifter kunde vara erforderliga med hänsyn till
brännvinsförsäljningsbolagens verksamhet, särskilt i avseende å förskäring
av spirituösa och vin. Båda kamrarna avslogo motionen i enlighet med
bevillningsutskottets avstyrkande hemställan.

Vid 1909 års riksdag väcktes två motioner i samma fråga dels av
herr Jesperson och dels av herrar C. J. Berggren och O. O. Eriksson
i Övra Odensvi. 1 den förra av dessa framställdes samma förslag som
i motionen vid 1907 års riksdag, i den senare yrkades, dels att bolag
icke skulle få tillverka, uppspäda, blanda eller förskära brännvin och vin,
dels att revisorernas åligganden skulle förtydligas bland annat genom en
föreskrift, att de skulle vara skyldiga att efterse, att vinsten på av bolaget
försålda varor komme bolaget till godo. Bevillningsutskottet ställde sig

273

avvisande mot tanken på ett förskäringsförbud. I och för sig vore
enligt utskottets mening ett sådant förbud mindre lämpligt. Bolagen
komme därmed i sådant beroende av de till ring sammanslutna reningsverken
i landet och av vinhandelsfirmorna, att avsevärt minskade inkomster
för bolagen vore att emotse. Det allmänna skulle därmed undandragas
inkomster och utan gagn för nykterheten enskilda i stället bliva gynnade.
De missbruk, som uppgivits hava förekommit, borde, enligt utskottets åsikt,
i allt väsentligt kunna förekommas genom utnyttjande av de lagbestämmelser,
som redan funnes, samt genom noggrann eftersyn och vaksamhet från
styrelse och revisorer. Utskottet gjorde vidare gällande, att därest utöver
den vanliga revisionen jämte den särskilda granskning, varom chefen
för kontrollstyrelsen kunde gå i författning, ytterligare kontroll skulle
anses nödig, och detta särskilt över förskäringen av konjak, vederbörande
myndighet ej torde underlåta att meddela erforderlig bestämmelse
i sådant syfte. Vad särskilt beträffade det överklagade provisionssystemet,
hänvisade utskottet till den av Riksdagen begärda lagstiftningen
mot mutor, men uttalade tillika, att närmaste garantien däremot torde böra
sökas däri, att bolagen verkställde sina inköp först efter infordrande av
anbud, ett sätt, varav bolagen alltmera begagnade sig och som borde vinna
efterföljd i möjligast vidsträckta omfattning. Mot utlåtandet avgavs en
reservation, vari hemställdes om en utredning i frågan genom Kungl.
Maj:ts försorg. Första kammaren biföll utskottets förslag, varemot Andra
kammaren godkände reservationen.

Vid 1910 års riksdag väcktes ånyo tvä motioner i ärendet. I den ena
av dessa, avgiven av herrar A. Bellinder och J. G. Samuelson i Första
kammaren, återupprepades förslaget om förbud för bolag mot förskäring
eller blandning av spritdrycker och vin samt om föreskrift att varorna
skulle av bolag försäljas i det skick, vari de inköpts. I den andra motionen,
avgiven av herr Jesperson i Andra kammaren, yrkades därjämte
meddelande av föreskrift, att vid inköp av brännvin och vin alltid, där så
lämpligen kunde ske, anbud skulle infordras. Förslagen syftade ytterst till
åstadkommande av en mera effektiv kontroll å brännvinsförsäljningsbolagens
och deras underlydande tjänstemäns verksamhet och åtgöranden
samt riktade sig mot missförhållanden, vilka enligt motionärerna förekommo
inom vissa bolag och möjliggjordes dels därigenom, att inköpen från utlandet
av den till förskäring eller blandning avsedda varan, såsom dessa
inköp mestadels bedrevos, särskilt underlättade förekomsten av hemliga provisioner,
och dels därigenom, att förskäringen gjorde fakturorna över inköpen
otillräckliga såsom kontrollmedel.

Bevillningsutskottet hemställde i sitt över motionerna avgivna utlåtande,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida med

274

hänsyn till spritdrycksförsäljningsbolagens verksamhet skärpta föreskrifter
kunde anses erforderliga.

Sedan Riksdagens bägge kamrar bifallit utskottets förslag, avlät Riksdagen
den 9 april en underdånig skrivelse, vari, sedan redogörelse lämnats
för frågans föregående behandling och de vid Riksdagen väckta motionerna,
anfördes följande:

»Såväl under denna frågas debatterande i kamrarna nästlidet år som ock i de nu
föreliggande motionerna hava onekligen upplysningar förekommit, vilka synas giva vid
handen, att inom vissa bolag missbruk äga rum i de avseenden, som i motionerna beröras,
och likaledes lärer man näppeligen kunna bortse från vad i en av motionerna anförts
i fråga om otillräckligheten i vissa hänseenden av de under år 1909 utfärdade nya kontrollföreskrifterna.
Anmärkningsvärt är likaledes det påvisade förhållandet, att omkostnaderna
inom vissa bolag stigit till en betydande höjd. Även om olika förhållanden på
olika orter kunna i viss mån förklara en dylik företeelse, måste dock sådan skiljaktighet
i omkostnader olika bolag emellan, som den officiella statistiken har att uppvisa, vara
ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet. Enligt uppgifterna för tillverkningsåret 1906-1907
växlade siffrorna i berörda hänseende mellan 8,1 öre per liter försåld spirituösa vid ett
bolag och 66,2 öre per liter vid ett annat. Då det emellertid är av vikt att åstadkomma
en såvitt möjligt tillförlitlig kontroll å bolagens och deras underlydandes förvaltningsätgärder,
lärer det få anses synnerligen önskvärt, att en opartisk och grundlig utredning i
huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som nästlidet år var nära att tillvinna sig
Riksdagens godkännande, kommer till stånd beträffande omfattningen av förefintliga
missbruk samt möjligheten av deras avhjälpande medelst skärpt kontroll eller genom andra
lämpliga åtgärder, varvid även lära komma under övervägande sådana inskränkningar i
bolagens rörelsefrihet, som t. ex. den ifrågasatta skyldigheten att före inköpen infordra
anbud. Att i vidsträcktare män tillmötesgå motionärernas förslag har Riksdagen icke funnit
skäligt, helst de mot ett allmänt förskäringsförbud för bolagen av 1909 års bevillningsutskott
uttalade betänkligheterna under senaste tiden i fråga om egentligt brännvin snarare
torde hava ökats än minskats.

På grund av vad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning, huruvida med hänsyn till nödig kontroll å brännvinsförsäljningsbolagens
verksamhet skärpta föreskrifter kunna anses erforderliga, samt därefter
till Riksdagen inkomma med de förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Vid 1911 ars riksdag väcktes i Första kammaren av herr Bellinder en
motion, vari framställdes längre gående reformkrav ifråga om bolagens organisation
och verksamhet, och vari ifrågasattes, att ledningen och tillsynen
över den detaljhandel med brännvin, som utövades av ett hundratrettiotal
var för sig självständiga bolag, skulle överföras till en för hela riket gemensam
styrelse, tillsatt av Konungen. I samma motion ifrågasattes också,
huruvida icke förbud borde utfärdas för detaljhandel med egentligt brännvin
i annat än slutet och förseglat kärl, och, såsom en följd härav, huruvida
icke all utskänkning av egentligt brännvin i öppet mått eller glas borde
förbjudas. Vidare påyrkades utredning dels ifråga om bestämmelserna angående
storleken av nu gällande försäljningsavgifter, så att de förvandlades
till en mera enkel och mera effektiv form, och dels huruvida och på vilka

275

villkor nuvarande spritförädlingsverk borde och kunde av staten inlösas.
Slutligen ifrågasattes en undersökning av, vilken ökad inkomst staten
genom de till utredning föreslagna förändringarna kunde komma att tillföras.
Vid samma riksdag väcktes jämväl motion av kommitténs ledamot J. Byström
och herr L. G. Broomée i Högbo om ändrad sammansättning
av bolagens styrelser. Bevillningsutskottet yttrade sig i ett sammanhang
över dessa bägge motioner. Utskottet föreslog efter eu utförligare motivering,
att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla, att vid den utredning
rörande behövligheten av ändrade föreskrifter för brännvinsförsäljningsbolagens
verksamhet, varom den föregående riksdagen anhållit, jämväl måtte
tagas under övervägande, i vad mån ytterligare revision av gällande brännvinsförsäljningsförordning
kunde finnas av behovet påkallad.

Riksdagen biföll utskottets förslag och avlät den 27 maj en skrivelse,
vari bland annat anfördes följande:

»I en av de väckta motionerna hava synnerligen skarpa anmärkningar riktats mot
det förhållandet, att bolagens förvaltningskostnader på de senare åren stegrats i en proportion,
som ej alls motsvaras av ökad vinst, varjämte det missförhållandet särskilt skulle
rada, att omkostnadsstegringen nära nog helt folie på den ena av bolagens rörelsegrenar,
utskänkningen.

Om också motionärens framställning är överdriven, i det att bland annat omkostnadsstegringen
till avsevärd del berott av omständigheter, över vilka bolagen ej kunnat
råda, såsom växande utskylder till stat och kommun, berättigade löneförhöjningar åt
tjänstemän hos bolagen och ökade hyror ävensom beträffande Stockholm och någon°annan
stad av den i nykterhetens intresse vidtagna åtgärden att förbjuda den s. k. disks^pningen,
vilken åtgärd tydligen bidragit att öka kostnaden för varje utskänkt liter brännvin, torde
likväl kvarstå som ett obestridligt faktum, att omkostnaderna för bolagens utövande av
brännvinsförsäljningen i allmänhet äro högre, än förhållandena synas betinga och med
hänsyn till den uppkommande vinsten kan anses skäligt.

Redan sistlidet års Riksdag har emellertid uppmärksammat, att omkostnaderna inom
vissa bolag stigit till en betydande höjd, och anmärkt, att, även om olika förhållanden på
olika orter kunde i viss män förklara en dylik företeelse, sådan skiljaktighet i omkostnader
olika bolag emellan, som den officiella statistiken hade att uppvisa, vore ägnad att tilldraga
sig uppmärksamhet. Riksdagen fann med avseende härå önskvärt, att en opartisk
och grundlig utredning anställdes beträffande omfattningen av förefintliga missbruk samt
möjligheten av deras avhjälpande medelst skärpt kontroll eller genom andra lämpliga
åtgärder, och blev jämväl en skrivelse avlåten till Eders Kungl. Maj:t med begäran om
en sådan utredning.

Dä emellertid det utredningsarbete, som med anledning av berörda skrivelse lärer
vara påbörjat, ännu icke blivit slutfört, har det synts Riksdagen lämpligt att påkalla Eders
Kung!. Maj:ts uppmärksamhet för några punkter, som, utöver vad sistlidet är framhölls,
särskilt böra vid utredningen beaktas.

I sådant avseende har Riksdagen till en början velat framhålla, att bolagens bokföring
synes böra så ordnas, att den tydligt utvisar inkomster och utgifter för de olika grenarna
av ett bolags rörelse och sålunda särskilt för utminuteringen och särskilt för
utskänkningen.

_ Vidare har Riksdagen fäst sig vid frågan om bolagens mathållning. Motionären
har låtit sin framställning anknyta sig förnämligast till förhållandena i Stockholm. System -

276

bolaget i Stockholm utövar själv 30 utskänkningsrättigheter i s. k. värdshus, avsedda närmast
för arbetarklassen. I dessa förekomma även s. k. källaravdelningar med finare
lokaler och bättre mat. Det har mot bolagets värdshusrörelse anmärkts, att matprisen äro
så låga, att bolaget utövar illojal konkurrens med nykterhetsvärdshusen, och att mathållningen,
antingen den utövas av bolaget själv eller, såsom lärer vara regeln, av utskänkningsföreståndaren,
ådrager bolaget utgifter, som måste täckas av vinsten å utskänkningen.

1 huru hög grad denna anmärkning kan vara befogad, har Riksdagen icke varit i tillfälle
att utröna. Men obestridligt torde vara, att den äger en viss befogenhet, då bolaget,
även där föreståndaren på egen risk ombesörjer mathållningen, kostnadsfritt tillhandahåller
lokal, värme, belysning m. m., varigenom det blir denne möjligt att halla lägre priser än
andra jämförliga matserveringsställen. Det åligger visserligen bolagen att vid utskänkning
av brännvin tillhandahålla lagad mat, men bör, efter Riksdagens förmenande, i möjligaste
mån undvikas, att utgifterna därför komma att drabba bolagens övriga rörelse, och håller
Riksdagen före, att genom en mera ekonomisk anordning av mathållningen bolagens kostnadssiffra
skulle kunna ej obetydligt nedbringas. Huru detta i övrigt skall kunna ernås, tarvar
en noggrann undersökning. Att i åtskilliga avseenden inskränkningar och besparande
omläggningar av administrationen skola kunna äga rum, torde emedlertid kunna antagas.

Av den officiella statistiken framgår, att de särskilda bolagens verksamhet givit
mycket olika resultat beträffande vinsten å egen rörelse. Bland de faktorer, som reglera
vinsten, står givetvis i främsta rummet det pris, vartill bolaget kan inköpa varan, samt
det salupris, bolaget håller. I det förra hänseendet kan man icke bortse från, hurusom
de senare årens företeelser på spritmarknaden hava hotat att ställa bolagen i beroende av
den uppkomna sammanslutningen mellan olika spritfabriker i landet, den s. k. sprittrusten.
Efter dennas tillkomst har därjämte såsom given konsekvens följt bränneriägarnas ringbildning.
Det synes under dessa förhållanden måhända erforderligt, att åtgärder vidtagas
till bolagens skyddande mot producenternas starka sammanslutningar. 1 sådant avseende
har motionären föreslagit, att staten skulle inlösa förädlingsverken och därefter bedriva
förädlingen. Det avsedda ändamålet torde dock kunna nås på andra vägar. Bland annat
står ju alltid den utvägen öppen att genom förändring i tullsatserna reglera allvarligare
faror av trustbildning på förevarande område. Även andra medel kunna förvisso utfinnas
vid en utredning av frågan.

1 avseende å salupriset åter äro bolagen oförhindrade att taga hänsyn till alla inverkande
omständigheter och beroende allenast av eventuell konkurrens sinsemellan. Denna
konkurrens har emellertid lett därtill, att olika bolag fixera olika pris på samma vara.
Försäljningspriset för en liter varmrenat brännvin vid utminutering var 1909 lägst 1 krona
34,! öre och högst 2 kronor. För flertalet bolag — 70 — lag priset mellan 1 krona 50 öre
och 1 krona 75 öre, hos 36 bolag var det lägre än 1 krona 50 öre och hos 6 av dessa
lägre än 1 krona 40 öre. Hos 25 bolag var priset däremot högre än 1 krona 75 öre.
jämväl alkoholhalten hos det sålda brännvinet växlade och ingalunda alltid i proportion
till priset. Riksdagen, som funnit denna konkurrens oegentlig, har velat ifrågasätta, huruvida
icke bestämmelser kunde och borde införas därom, att alla systembolag skulle vara
skyldiga att för samma pris och med samma alkoholhalt tillsaluhålla egentligt brännvin
ävensom billig konjak och liknande drycker.

Såsom ett kraftigt medel, ej allenast till reformerande av systembolagens sätt att
fylla sin uppgift i och för sig utan ock till deras skydd utåt, har av motionären föreslagits
inrättandet av eu särskild kommission eller ett slags överstyrelse med säväl kontrollerande
som förvaltande befogenhet. På denna överstyrelse skulle, enligt motionären, överflyttas
ledningen och tillsynen över den detaljhandel med brännvin, som nu utövas av ett
hundratrettiotal var för sig självständiga bolag», och skulle överstyrelsen äga att för försäljning
av brännvin »efter statsmakternas anvisning meddela likformiga bestämmelser för

277

hela landet, såsom att varan gjordes enhetlig, finge fastställd styrka och såldes till fastställt
pris», ävensom verkställa inköp.

1 princip har förslaget om ett gemensamt organ för samtliga systembolag synts
Riksdagen vara värt det största beaktande, även om man måste anse, att motionären tillämnat
den ifrågasatta överstyrelsen en väl vidsträckt befogenhet, då han synes hava avsett,
att den skulle rent av ersätta de lokala styrelserna även beträffande vissa angelägenheter,
som enligt sakens natur lika väl eller bättre kunna besörjas av dem. Lämpliga uppgifter
för en överstyrelse, antingen denna, såsom motionären tänkt sig, bleve fristående eller,
såsom enligt Riksdagens åsikt därjämte och främst bör förutsättas, ordnades såsom en
avdelning av kontrollstyrelsen, torde emellertid vara att åstadkomma och vidmakthålla
större likformighet de olika bolagen emellan i fråga om en del med försäljningsrörelsen
sammanhängande spörsmål ävensom tillse, att, såvitt möjligt, enhetliga principer komme
att tillämpas i bolagens verksamhet, såsom exempelvis beträffande överlåtelsekontrakt,
försäljningspris, varans styrka, förvaltningskostnader o. s. v. En blivande utredning torde
emellertid giva ytterligare uppslag i avseende å den tilltänkta överstyrelsens verksamhetsområde
och befogenhet.

1 en annan av de väckta motionerna hava föreslagits ändrade bestämmelser angående
sammansättningen av bolagens styrelser, i syfte att det allmänna mätte i dem bliva
starkare representerat.

Genom anordnandet av en överstyrelse för samtliga bolag, på sätt Riksdagen ovan
förordat, synes det allmännas intresse bliva i väsentlig mån tillgodosett. Riksdagen förutsätter
emellertid, att frågan om styrelsernas sammansättning blir föremål för särskilt övervägande
vid den utredning, som med denna Riksdagens skrivelse åsyftas.

Slutligen vill Riksdagen framhålla, att föl* denna utredning icke torde böra på förhand
uppdragas alltför snäva gränser. En ganska grundlig revision av hithörande bestämmelser
är för visso behövlig för ett tillgodoseende av de intressen, systembolagen
äro avsedda att tillvarataga, och en närmare undersökning kan möjligen komma att giva
vid handen, att även andra åtgärder än de av Riksdagen förordade kunna visa sig erforderliga
för ändamålets vinnande.

På grund av vad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl.
Maj:t låta föranstalta, att vid den utredning rörande behövligheten av ändrade föreskrifter
för brännvinsförsäljningsbolagens verksamhet, om vars anordnande Riksdagen i skrivelse
nästlidet år anhållit, jämväl måtte tagas under övervägande, i vad mån ytterligare revision
av gällande brännvinsförsäljningsförordning i här ovan förordade hänseenden kan finnas
av behovet påkallad, samt att därefter måtte för Riksdagen framläggas det förslag, som
av utredningen kan föranledas.»

De ovan omförmälda av 1910 års och 1911 års riksdag avlåtna
skrivelserna hava jämte myndigheternas däröver avgivna yttranden överlämnats
till kommittén. 1 samband med behandlingen av dessa skrivelser
har kommittén ansett sig böra upptaga en av Göteborgssystembolagens
förtroendenämnd m. fl. den 21 februari 1911 ingiven underdånig skrivelse,
vilken jämte däröver avgivna utlåtanden jämväl överlämnats till kommittén.
I den nämnda skrivelsen hemställes dels om vissa ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen1
och bestämmelserna om tull å brännvin, dels ock

1 De föreslagna ändringarna avse: 1) att genom ändring av 5 § 2 mom. likställa
utlänning med svensk medborgare i avseende ä rätten att upptaga beställningar a brännvin,
2) att Konungens befallningshavande skulle i viss män äga rättighet att öka bränn -

278

om inrättande av en överstyrelse för brännvinsförsäljningsbolagen. I sistnämnda
avseende anfördes i skrivelsen, som följer:

»15 § synes oss lämpligen böra utbyggas med ännu ett moment, avseende åvägabringande
av större likformighet de olika bolagen emellan ifråga om en del med rörelsen
sammanhängande spörsmål. Väl må villigt medgivas, att bolagens förtroendenämnd nedlagt
ett erkännansvärt arbete i sådant syfte, men nämndens bestämmanderätt gent emot
de särskilda bolagen har varit och är sä gott som ingen. Därföre har det förefallit oss
önskvärt, att, särskilt med den allt dominerande ställning, som bolagen fått, sedan nu
gällande brännvinsförsäljningsförordning trätt i kraft, en institution komme till stånd
med uppgift och befogenhet att tillse, det så vitt möjligt över hela landet enhetliga principer
komme att tillämpas i bolagens verksamhet. 1 sådant hänseende borde denna institution
kunna meddela för bolagen bindande föreskrifter rörande varas alkoholstyrka, pris
m. m., vidare kunna, där av densamma hos bolag gjord erinran blivit resultatlös, hänvända
sig till Eders Kungl. Majits vederbörande befallningshavande för erhållande av föreskrift
jämlikt sista momentet i 15 §, vidare vaka däröver, att beträffande överlåtelse av
rättigheter likartade synpunkter bleve följda, samt därutinnan besluta, ävensom slutligen
att i övrigt följa bolagens verksamhet, samla statistiska uppgifter härom m. m. Om allt
detta skulle närmare stadgas i särskild instruktion, som Eders Kungl. Maj:t skulle äga
utfärda. Att utsträcka en dylik institutions maktområde sä långt, som i en vid innevarande
ärs riksdag väckt motion (Första kammaren n:o 52) föreslagits, har emellertid icke
synts oss önskvärt eller lämpligt. Centralisation medför den avsedda nyttan allenast därest
den icke genomföres i sådan vidd, att de understående organens rörelsefrihet och egna
bestämmanderätt onödigt trädes för nära. Då vi gå att föreslå, det berörda institution
får den sammansättning, att Eders Kungl. Maj:t skall utse dess ordförande och två ledamöter
jämte suppleanter till lika antal samt bolagen gemensamt två ledamöter jämte
suppleanter för dem, hava vi letts av en önskan, dels att det allmänna statsintresset skulle
erhålla ett dominerande inflytande inom institutionen — eller överstyrelsen, som vi förslagsvis
benämnt densamma — dels ock att å andra sidan bolagen ej skulle ställas helt
utom densamma. Det har ifrågasatts, att även andra av överstyrelsens uppdrag berörda
korporationer, såsom innehavarne av överlåtna utminuterings- och utskänkningsrättigheter,
skulle bliva representerade i överstyrelsen, men hava vi, i förvissning om att Eders Kungl.
Maj:t genom instruktionen skall tillförbinda överstyrelsen att i frågor, som mera generellt
beröra annan intressegrupp, med sig adjungera representant för sådan grupp med rätt för
denne att deltaga i överläggningen, om ock ej i beslutet, samt, därest så påfordras, få sin
mening antecknad till protokollet, ansett förslag härutinnan icke böra av oss väckas.

Tjänstgöringstiden för överstyrelsens ledamöter synes lämpligen böra sättas till tre år.

Överstyrelsens ordförande och övriga ledamöter torde böra bekomma ersättning för
sitt besvär och sina omkostnader. Denna gottgörelse synes böra bestridas av de till statskontoret
inflytande avgifter och vinstmedel av brännvinshandeln.

Stadgandena om överstyrelse lära böra föranleda ett tillägg i nuvarande sista
momentet av innehåll, att överstyrelsen särskilt omnämnes bland de myndigheter, som
äga påkalla Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes medverkan till meddelande av nödiga
föreskrifter för bolag.»

vinsförsäljningsrättigheterna utöver vad stadsfullmäktige beslutat, 3) att överlåtna rättigheters
bestånd skulle tryggas genom åtskilliga nya bestämmelser i 17 §, 4) att viss redaktionell
ändring skulle vidtagas i 26 § 2 mom., 5) att utskänkningsställe skulle vara tillstängt
allenast under högmässogudstjänst samt 6) sådan ändring i 40 §, att rättighetens
förlust borde inträda först vid brott tredje gången. Såsom framgär av kommitténs förslag,
hava samtliga dessa yrkanden blivit besvarade genom detsamma, varför kommittén i detta
sammanhang icke ansett sig böra upptaga dem till behandling.

279

Ur de över 1910 års riksdagsskrivelse avgivna utlåtandena ma anföras
följande:

Konungens befallningshavande förklara sig i allmänhet icke inom vederbörande län
hava kunnat konstatera någon förekomst av de i skrivelsen omnämnda missförhållandena
vid brännvinsförsäljningsbolagens och deras underlydande personals verksamhet. Åtskilliga
befallningshavande hava därför icke ansett sig kunna förorda strängare kontrollföreskrifter.
Detaljerade revisionsbestämmelser böra efter åtskilligas mening icke inflyta i försäljningsförordningen,
utan försvara bättre sin plats bland de föreskrifter, som kontrollstyrelsen
har att meddela för revisionsberättelsernas avfattande. Skulle strängare kontroll
befinnas nödig, så hade kontrollstyrelsen i sin hand att genom utfärdande av nya
föreskrifter åstadkomma en sådan. Utredning i ämnet förordas av befallningshavandena
i Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län. Allmänt förskäringsförbud
för bolagen har icke av någon befallningshavande tillstyrkts, enär det skulle,
utan att gagna nykterheten, allenast gynna reningsverken och de enskilda vinhandelsfirmorna,
under det att det allmänna skulle undandragas inkomster på grund av avsevärt
minskad avkastning av bolagens verksamhet. Befallningshavandena i Hallands och Älvsborgs
län hava emellertid i detta sammanhang föreslagit en bestämmelse, att förskäringen
alltid skulle ske i kontrollants eller något vittnes närvaro. Till förekommande av att
bolagens tjänstemän vid inköp av spirituösa tillgodogjorde sig hemliga provisioner hava
befallningshavandena i Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Örebro län hänvisat till
en lag mot mutor såsom ett verksamt botemedel. Befallningshavanden i Västmanlands
län har däremot ansett, att bolagsstyrelserna skulle åläggas att själva ombesörja inköpen
av spirituösa. En dylik bestämmelse har emellertid avstyrkts av några befallningshavande,
enär det skulle medföra alltför stora kostnader och besvär. Befallningshavanden i Jönköpings
län föreslår en föreskrift, att större inköp skulle beslutas av styrelserna. Den av
Riksdagen ifrågasatta bestämmelsen om skyldighet för bolagen att före inköpen infordra
anbud har förordats — i allmänhet dock endast beträffande egentligt brännvin — av
befallningshavandena i Stockholms, Gottlands, Blekinge, Skaraborgs och Örebro län,
varvid emellertid av befallningshavanden i Stockholms län gjorts det förbehållet, att det
endast skulle gälla för inköp, som hänföra sig till inländska leverantörer, och av befallningshavanden
i Blekinge län, att det ej skulle vara tvång att antaga det lägsta anbudet.
Befallningshavandena i Skaraborgs och Örebro län föreslå ett stadgande, att anbuden
skola prövas av bolagsstyrelserna. Anbudstvång har däremot avstyrkts av befallningshavanden
i Södermanlands län, som ansett det svårligen kunna genomföras, av befallningshavanden
i Kristianstads län med hänsyn till inköpen från utlandet och av befallningshavanden
i Västmanlands län, som ansett, att varans kvalitet därigenom skulle äventyras.

Vad angår det anmärkta förhållandet, att omkostnaderna inom vissa bolag stigit
till en betydande höjd, så hava de befallningshavande, som därom yttrat sig, i allmänhet
ansett, att någon rättelse i detta förhållande ej står att vinna genom lagstiftningsåtgärder,
utan har man i stället hänvisat till revisorernas möjlighet att ingripa samt genom sina
anmärkningar åstadkomma rättelse. Och befallningshavanden i Kristianstads län har erinrat
om, att för den händelse efter framställd anmärkning rättelse ej vinnes, så kan Konungens
befallningshavande återkalla den beviljade rättigheten eller vid ansökan om ny förvägra
sådan; och olikhet i omkostnader kunde endast undvikas genom bestämmelser om
inköps- och försäljningspris.

Av överståthållarämbetets och befallningshavandenas i de särskilda
länen yttranden över 1911 års riksdagsskrivelse och skrivelsen av den
21 februari 1911 från Göteborgssystembolagens förtroendenämnd m. fl.

280

angående ändringar i gällande förordning om försäljning av brännvin framgår
följande:

Den ifrågasatta överstyrelsen för systembolagen med såväl kontrollerande som förvaltande
befogenheter har avstyrkts av överståthållarämbetet samt åtskilliga befallningshavande,
vilka ansett den överflödig eller ej av behovet påkallad. Överståthållarämbetet, som i huvudsak
biträder Riksdagens uttalande och förslag, anser, att den ordnande verksamheten såsom centralorgan
för brännvinshandeln, vilken verksamhet bör utövas av kontrollstyrelsen, åtminstone
till en början och intill dess vidare erfarenhet vunnits, bör begränsas till sådana områden, där det
icke är något tvivel om lämpligheten och fördelen av ett enhetligt förfaringssätt från bolagens
sida. Ämbetet uttalar vidare, att inrättandet av en självständig myndighet vid sidan av
Konungens befallningshavande lätt skulle kunna leda till oreda och förvecklingar i förvaltningen.
Samma uttalande göres av befallningshavanden i Stockholms län, som i likhet
med Riksdagen i stället för en självständig överstyrelse ifrågasätter, att kontrollstyrelsens
uppgift och befogenhet utvidgas, varjämte bolagen skulle kunna medgivas rätt att utse två
fullmäktige vid handläggning av viktigare ärenden i kontrollstyrelsen. Dylik utvidgning av
kontrollstyrelsens befogenhet och eventuellt för det ändamålet inrättande av en särskild
avdelning inom densamma för handläggning av ärenden rörande systembolagen har, under
uttalande av önskvärdheten av större enhetlighet vid bolagens ledning och förvaltning,
även förordats av befallningshavandena i Jönköpings, Oottlands, Göteborgs och Bohus,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Befallningshavanden i Kronobergs län
anser syftet med en överstyrelse beaktansvärt, men icke i den utsträckning, som förslagsställarna
förutsatt. Befallningshavanden i Norrbottens län, som anser frågan kräva närmare
utredning, finner, att en överstyrelse skulle vara nyttig, men anser det ej lämpligt,
att från bolagsstyrelserna överflyttas någon väsentlig del av förvaltningen. Däremot har
en överstyrelse tillstyrkts av befallningshavandena i Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län,
under det att befallningshavandena i Kalmar och Kristianstads län förklarat sig icke hava
något att invända mot inrättandet av en överstyrelse.

Beträffande bolagsstyrelsernas sammansättning hava överståthållarämbetet samt
befallningshavandena i Uppsala, Kristianstads och Norrbottens län ansett, att någon
ändring nu ej är av behovet påkallad. Befallningshavanden i Uppsala län åberopar
ett yttrande av styrelsen för sprithandelsbolaget i Uppsala, som finner det mindre tilltalande,
att det allmännas representation inom bolagens styrelser förstärkes, då vederbörande
bolagsmän ju löpa den ekonomiska risken. Lämpligare än ett dylikt maskerat
borteliminerande av bolagen i deras nuvarande form vore att rent av slopa hela bolagsinstitutionen
och ersätta den med en direktion för varje plats, som då i sin helhet finge
utses av de lokala myndigheterna och de vinsttagande institutionerna. De nuvarande
bolagsägarnas sä gott som enda uppgift enligt gällande lag vore att utse tre styrelsemedlemmar
och tillhandahålla rörelsekapital, något som utan alltför stor svårighet torde
kunna åstadkommas t. ex. genom förlag lämnat av vederbörande kommun; eller ock kunde
tillräckligt kassaförlag lämnas av de till statskontoret inlevererade vinstmedlen, där ej,
såsom oftast torde vara fallet, bank- och varukredit ersatte allt rörelsekapital. Befallningshavanden
i Gottlands län anser, att om en överstyrelse kommer till stånd, styrelseledamöternas
antal borde kunna inskränkas till tre, varav delägarna skulle utse en; detta skulle
medföra besparing i förvaltningskostnaderna.

Det av Riksdagen uttalade önskemålet att bolagens bokföring ordnades så, att den
tydligt utvisade inkomster och utgifter för de olika grenarna av ett bolags rörelse och
sålunda särskilt för utminuteringen och särskilt för utskänkningen, har vunnit beaktande
av överståthållarämbetet (''som meddelat, att detta bokföringssystem praktiserats av systembolaget
i Stockholm) samt av befallningshavandena i Gottlands, Jämtlands, Jönköpings,

281

Kalmar och Kristianstads län. De tre sistnämnda befailningshavandena hava framhållit,
att ett sådant bokföringssätt skulle underlätta kontrollen och vara till avsevärd nytta vid
bedömandet av bolagens förvaltning. Befallningshavanden i Norrbottens län har ifrågasatt
möjligheten att genomföra den föreslagna anordningen, och befailningshavandena i Stockholms,
Uppsala och Hallands län hava avstyrkt ändring i förordningen, dä det redan nu
är möjligt att åvägabringa tillräcklig kontroll över att vederbörliga föreskrifter iakttagas
och då kontrollstyrelsen har laglig befogenhet att lämna nödiga föreskrifter, för att
bolagens bokföring skall ordnas på ett tillfredsställande sätt.

Beträffande bolagens ställning till den s. k. sprittrusten hava befailningshavandena
i Stockholms och Norrbottens län ej ansett några åtgärder erforderliga för att skydda
bolagen mot uppskörtning av alltför starka sammanslutningar av producenterna; befallningshavanden
i Stockholms län har dock förordat en utredning i detta ämne av särskilt
tillkallade sakkunniga. Befallningshavanden i Malmöhus län har ifrågasatt, att bolagen
genom en stark sammanslutning skulle skaffa sig möjlighet att inverka på inköpspriserna;
de borde även få rätt att själva inrätta ett reningsverk. Däremot hava befallningshavandena
i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Oottlands, Kristianstads och Skaraborgs län uttalat
önskvärdheten av, att åtgärder vidtagas för att skydda bolagen mot alltför starkt tryck frän
frostbildningar. För det ändamålet hava befailningshavandena i Jönköpings och Skaraborgs
län förordat uppköp av brännvin gemensamt för samtliga bolag; befallningshavanden i
Kalmar län har för syftets vinnande ifrågasatt lagstiftningsåtgärder.

För undvikande av en oegentlig konkurrens mellan systembolagen hade Riksdagen
ifrågasatt, att alla bolag skulle vara skyldiga att för samma pris och med samma alkoholhalt
tillsaluhälla egentligt brännvin, ävensom billig konjak och liknande drycker. Detta
förslag har i huvudsak tillstyrkts av befailningshavandena i Uppsala, Jönköpings, Malmöhus,
Hallands, Skaraborgs och Västerbottens län, varjämte befailningshavandena i Jämtlands
och Norrbottens län uttalat önskvärdheten av, att största möjliga enhetlighet uppnås
ifråga om saluprisen och alkoholhalten. Bland de förstnämnda myndigheterna hava befallningshavandena
i Jönköpings och Skaraborgs län förordat införande av en i lag bestämd
ordning för fastställande av försäljningspris och alkoholhalt, och befailningshavandena i
Malmöhus, Hallands och Västerbottens län hava ansett, att den för hela landet gemensamma
kontrollmyndigheten bör hava befogenhet att för bolagen meddela föreskrifter om
salupris och alkoholhalt.

Slutligen har befallningshavanden i Västernorrlands län uti sitt yttrande uttalat, att
de i 1911 års riksdags skrivelse framhållna synpunkterna äro värda beaktande, och befallningshavanden
i Örebro iän har tillstyrkt sådan utredning, varom Riksdagen hemställt.

Frågan om verkställande av en utredning i syfte dels att införa strängare Kontroltkontrollföreskrifter
ifråga om brännvinsförsäljningsbolagens förvaltning, dels5^^^''"
ock att införa en överstyrelse, som bär ledningen och tillsynen över detalj- fråga om
handeln med brännvin, har kommit i ett förändrat läge genom 1913 års författning
beslut om brännvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket. Även
om staten enligt kommitténs mening bör genom skärpt lagstiftning söka
åstadkomma en nedgång i förbrukningen, vilken nedgång givetvis skulle
hava till följd, att statens inkomster minskas, är det dock ett statsintresse,
att den vinst, som kan uppkomma å bolagens verksamhet, kommer staten
tillgodo och sålunda icke stannar hos enskilda personer i form av provisioner,
hyror för lokaler, oskäliga ersättningar för utförda uppdrag med mera
sådant. Enbart möjligheten av, att vinsten genom dylika åtgöranden skulle

282

kunna minskas, synes utgöra ett tillräckligt skäl för införande av en strängare
kontroll och övervakning av bolagens verksamhet, och någon särskild
utredning om möjligen förefintliga missbruks omfattning synes ur denna
synpunkt icke vara erforderlig.

Med den ståndpunkt, som kommittén intagit ifråga om hela rusdrycksförsäljningens
ordnande, blir en enhetlig ledning och tillsyn över detaljhandeln
med rusdrycker oundgängligen nödvändig. Den utminuteringsreform,
som av kommittén föreslagits, förutsätter nämligen, att de olikheter,
som för närvarande finnas mellan bolagen med hänsyn till försäljningspris
och alkoholhalt å saluhållna rusdrycker, i möjligaste mån komma att utjämnas.
Några mera detaljerade författningsbestämmelser i detta syfte torde emellertid
icke vara lämpliga, utan torde det ankomma på kontrollstyrelsen att efter
grunder, fastställda av Kungl. Maj:t, utfärda närmare föreskrifter härom.

Vad beträffar de priser, till vilka bolagen inköpa rusdrycker, är det ur
flere synpunkter önskvärt, att ett mera enhetligt förfarande kommer att tilllämpas.
Vinsten beror ju i hög grad på inköpsprisen, och möjligheten att
få ett mera likformigt eller enhetligt försäljningspris är därav avhängig.
Riksdagen ansåg också erforderligt, att bolagen i detta avseende skyddades
mot producenternas alltför starka sammanslutningar, och angav Riksdagen
såsom en utväg att genom förändringar i tullsatserna reglera farorna av
trustbildning. Särskilt torde det pris, till vilket bolagen inköpa sitt brännvin,
böra påkalla statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Då bolagens
försäljningsvinst från och med ingången av år 1914 tillflyter statskassan,
föreligga emellertid möjligheter för bolagen, i all synnerhet med ledningav
bestämmelser från kontrollstyrelsen, att på ett annat sätt än hittills
kunna förekomma ett på konstlad väg uppdrivet inköpspris. En alltför stor,
uppenbarligen av olika produktionskostnader ej betingad skillnad i priset på
utländsk och inländsk rektificerad sprit bör nämligen kunna förebyggas genom
anlitande i större eller mindre utsträckning av importvägen, utan förändring
av nuvarande tullsatser å brännvin. Den större kostnad, bolagen
finge vidkännas därigenom, att tullavgiften med 35 öre överstiger tillverkningsskatten,
kan icke anses vara avgörande, då såväl tullmedel som bolagens
vinstmedel tillfalla statskassan. Ehuru anlitandet av en sådan utväg
icke i och för sig är önskvärt, kunna sådana omständigheter föreligga, att
den framstår såsom användbar. För övrigt torde blotta tillvaron av densamma
helt säkert visa sig verka i önskvärd riktning. Med hänsyn till
bolagens inköpspris av brännvin har kontrollstyrelsen en viktig uppgift att
fylla. Mera enhetliga partipris synas nämligen med större framgång kunna
åstadkommas, om bolagen stå under en enhetlig ledning, än om bolagen
var för sig eller sammanslutna i grupper verkställa inköpen från en mäktig
ring av producenter. Vad beträffar inköpspris å från utlandet inköpta rusdrycker,
synes detta icke kunna fastställas under medverkan av kontrollsty -

283

relsen, men bör kontrollstyrelsen genom särskilda bestämmelser kunna uppställa
vissa regler för dessa inköp samt kontrollera, hur inköpen verkställas,
varigenom de påtalade missförhållandena i detta avseende i huvudsak torde
undanrödjas.

Det är emellertid icke allenast beträffande de nu nämnda förhållandena,
som kontrollstyrelsen bör reglerande ingripa, utan den bör också
tillse, att bolagens skötsel ur ekonomisk synpunkt blir oklanderlig. I detta
avseende kan kontrollstyrelsen uppställa vissa allmänna föreskrifter, men
bör också kunna ingripa i ett visst givet fall, där ett bolags förvaltning
visar sig påkalla detta.

1 19 § 2 mom. av förslaget har kommittén angivit kontrollstyrelsens
och bolagens inbördes ställning i enlighet med de grunder, här ovan angivits.
Något särskilt, mera detaljerat förslag till instruktion för kontrollstyrelsen
i dess blivande verksamhet har kommittén icke ansett sig nu böra
utarbeta, liksom kommittén icke heller ansett anledning för närvarande föreligga
att närmare angiva, huruledes kontrollstyrelsen framdeles bör organiseras.
Behandlingen av dessa spörsmål är beroende på de beslut, som statsmakterna
kunna fatta med anledning av kommitténs förslag. Därför har
allenast blivit föreslaget, att närmare bestämmelser, utöver vad förordningen
innehåller, angående kontrollstyrelsens verksamhet i dess övervakande av
bolagen meddelas av Kungl. Maj:t.

Enligt kommitténs förslag skulle kontrollstyrelsen hava i huvudsak följande
uppgifter:

1. Beträffande bolagens förvaltning:

a) meddelande av föreskrifter om inköp av, försäljningspris för samt
alkoholhalt å saluhållna rusdrycker, räkenskapers förande och i övrigt angående
bolagens förvaltning eller försäljning av rusdrycker (19 § 2 mom.)
samt prövning av fastighetsköp eller mera omfattande förändring inom
fastighet eller avtal om förhyrande av andra än för rörelsen behövliga 1okalér
(19 § 4 mom.),

b) granskning av bolagens förvaltning och räkenskaper, dels regelbundet
årligen, dels ock när som helst av chefen för kontrollstyrelsen eller
av den person, som styrelsen förordnar (19 § 6 och 8 mom.),

c) meddelande av föreskrifter beträffande överlåtelse av rättigheter
(25 § 2 mom.),

d) utfärdande av bestämmelser angående förandet av kund- och avstängningsförteckningar
samt angående motböcker m. m., ävensom huruledes
det skall förfaras med nämnda förteckningar, när bolag upphör (83 §),

e) anvisande av vilka bolag, som för de särskilda kommunerna äro
att anse som hemortsbolag (70 §).

2. Beträffande partihandlarna:

284

a) meddelande av tillstånd och återkallande av rättighet till partihandel
(13 §),

b) meddelande av föreskrifter om tillsynen å partihandel (14 §),

c) utfärdande av bestämmelser, huruledes den, som äger rätt till
partihandel med vin och Öl, må efter order från bolag försända sådana
drycker direkt till köpare (78 §).

3. Fastställande av grunderna för arvoden till bolagsstyrelseledamöter,
revisorer och deras ombud (19 § 7 mom.) samt bestämmande av ersättningen
till ledamöter i kontrollnämnd (98 §).

4. Meddelande av föreskrifter enligt övergångsbestämmelserna till
underlättande av försäljning av lager, som viss försäljningsidkare har inneliggande
vid förordningens ikraftträdande.

Såsom härav framgår, har kontrollstyrelsen ifråga om detaljhandeln
med rusdrycker uppgiften att hava överinseende över bolagens ekonomiska
och tekniska förvaltning. Kontrollstyrelsens befogenhet kan därför
sägas inträda först i och med det att detaljhandel med rusdrycker inrättats
och är således åtskild från Konungens befallningshavandes befogenhet,
vilken avser frågor om upplåtelse av rättigheter och indragning av desamma,
samt ifrån kontrollnämndens uppgift att övervaka, att bolagen ur nykterhetsoch
ordningssynpunkt uppfylla sina lagliga eller särskilt ålagda skyldigheter.
Med hänsyn härtill torde det icke vara att befara, att den ena myndigheten
eller nämnden skall komma att ingripa på den andras befogenhetsområde.

Såsom framgår av förslaget, har kommittén icke i detsamma infört
några stadganden om försäljningsavgifter. Då icke någon spritdrycksförsäljning
— utom å ett fåtal passagerarfartyg, som gå på utrikes hamnar —
skulle få äga rum annorledes än genom bolag, synes det nämligen icke
längre vara erforderligt att bibehålla dessa avgifter, enär all vinst å rörelsen
ändock skall tillkomma det allmänna.

5. Nykter hetsnämnderna.

I sammanhang med redogörelsen angående tillsyn över bolagens verksamhet
vill kommittén till behandling upptaga frågan om den ställning,
nykterhetsnämnderna enligt förslaget skulle komma att intaga.

Enligt den nyligen utfärdade, ännu ej i kraft trädda lagen om behandling
av alkoholister skall nykterhetsnämnd finnas i varje kommun. Emellertid
skall sådan nämnd ej behöva i varje kommun särskilt väljas, utan,
där kommunal myndighet ej annorlunda besluter, skall fattigvårdsstyrelsen
i kommunen tillika vara nykterhetsnämnd. Enligt alkoholistlagen skulle
nämndernas befogenhet i huvudsak vara att utöva tillsyn över sådana
personer, som enligt samma lag skulle kunna interneras, och vidtaga för

285

interneringen erforderliga åtgärder. Enligt 99 § av den nu föreslagna rusdrycksförsäljningsförordningen
har denna nykterhetsnämndernas befogenhet
utvidgats, så att de skulle hava att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen
och sålunda utöva tillsyn över och vidtaga lämpliga åtgärder ifråga
om personer, som missbruka rusdrycker, utan att detta sker i den omfattning,
att de kunna interneras. Härigenom beredes nämnderna tillfälle
att i fall av behov inskrida för att förebygga rusdrycksmissbruk eller
lindra följderna därav. Att i detalj i lagstiftningen reglera nämndernas
verksamhet synes ej kunna ifrågakomma, utan måste det i detta fall huvudsakligen
ankomma på dessas eget initiativ att vidtaga de åtgärder, som
kunna anses lämpliga. Hurusom nykterhetsnämnd tillagts befogenhet att avstänga
personer från rätt att hemköpa rusdrycker, har i annat sammanhang
blivit berört, och har i 99 § föreskrivits, att nämnden skall hålla förteckning
över sålunda avstängda personer. Nämnden skall enligt samma § hava att
bereda ärenden, berörande nykterhetstillståndet, att till vederbörande kommunalstyrelse
göra framställning om vidtagande av nykterhetsfrämjande
åtgärder samt att avgiva årlig berättelse över sin verksamhet och över
nykterhetstillståndet inom kommunen.

För underlättande av nämndens arbeten har slutligen i 100 § föreslagits
skyldighet för bolag att på anfordran lämna nämnden eller av densamma
utsett ombud del av de utav bolaget förda förteckningar över avstängda
personer.

Kommittén har förutsatt, att lagen om behandling av alkoholister skall
förordnas att träda i kraft i så god tid, att nykterhetsnämnder hinna att
bliva tillsatta innan den 1 januari 1917, då enligt kommitténs förslag den
nya försäljningsförordningen skall träda i kraft. Skulle emellertid så ej
ske, lär Kungl. Maj:t vidtaga de åtgärder, som kunna anses erforderliga,
för att nämnderna skola kunna före sistnämnda dag vara tillsatta.

Frågan om
ersättning
till gästgivare.

VI. Ersättning till vissa näringsidkare i anledning
av den föreslagna försäljningsförordningens

införande.

Kommittén har för fullgörande av det åt kommittén lämnade uppdraget
funnit sig böra jämväl upptaga till behandling spörsmålet, huruvida,
i händelse det framlagda förslaget till försäljningsförordning antoges, staten
bör utbetala ersättning till vissa försäljare, vilka i anledning därav kunna
beräknas lida någon mera avsevärd ekonomisk förlust. Därvid har en utredning
av denna fråga på uppdrag av kommittén verkställts av docenten
i civilrätt vid Lunds universitet jur. doktor A. V. Lundstedt, vilken enligt
nådigt förordnande biträtt kommittén. Denna utredning är såsom bilaga
fogad till kommitténs betänkande.

Kommittén har funnit sig i stort sett böra ansluta sig till de synpunkter,
som framgå av utredningen. Kommittén finner sålunda, att ersättning bör
utgå till de gästgivare, som avses i 10 § brännvinsförsäljningsförordningen och
ej avsagt sig sin utskänkningsbefogenhet. Men kommittén anser varken, att de
hava något rättsligt anspråk på ersättning eller att billighetsskäl i egentlig mening
tala för sådan. Det är blott den omständigheten, att de gästgivare, som
år 1907 ville avstå från sin utskänkningsbefogenhet, genom k. kungörelsen
den 12 juli s. å tillerkändes årlig ersättning härför, som kommittén finner
kunna tillmätas en sådan betydelse, att de gästgivare, som då ej begagnade
sig av möjligheten att mot frivilligt avstående erhålla ersättning, nu tillerkännas
sådan i anledning av att de förbjudas fortsätta med brännvinsutskänkningen.
I beaktande av den prejudicerande grunden för att sålunda
tillerkänna de ifrågavarande gästgivarne ersättning finner kommittén, att
denna från och med den nya förordningens trädande i kraft bör årligen
utgå under ersättningstagarnes livstid efter de grunder, som enligt kungörelsen
den 12 juli 1907 skulle hava tillämpats, om de begagnat sig
av denna för att komma i åtnjutande av ersättning. 1 anslutning till det
sagda hänvisas till omstående tabell.

287

Tabell 9. Vissa uppgifter beträffande de vid 1913 års slut befintliga
gästgiverier, där brännvinsutskänkning utövas.

			Uppgifter från 1907 års	- vO 5®	. — C	— C
			proposition beträffande	JS°« '' . T- ^	:c3 pr £ ro §	1* ö
Gästgiveriet i	Antal deläj år 1907	av ägaren uppgiven årsinkomst	av ägaren begärd årlig ersättning	av k. bfhde föreslagen årlig ersätt- ning	Taxerat lite medeltal för 1904-05, 190 1906-0’	o — .bJD tUD— \|ll.l :2 glis <u n t: ca :o	Taxerat lite medeltal för 1912, 1913 1914	Anmärkningar
			Kronor.	Kronor.	Kronor.		Kronor.
	[Mjölby ......	1	20,000	—	—	75,000	7,500	12,333	Ägaren är född
									1862.
tJoJ	Kisa............	7	8,000	6,000	4,500	15,000	1,500	8,033	Ägarna äro födda under
<v
o									åren 1839 — 60.
	Värnamo ...	2	7,310	35,3101	3,000	45,000	4,500	6,166	Ägarna äro
c								födda resp.
2									1833 o. 1835.
in									Rättigheten är
									överl. å annan
Cu ■O									person.
c	Ölmestad ...	1	4,166	4,000	1,500	20,000	2,000	3,000	Ägaren f. 1834.
									Överl. å annan person.
p	Norje ........	1	1,100	1,000	1,000	3,156	315	237	Ägaren f. 1834.
:cS
								Utsk. bedrives
									under tiden
QJ CD	(Åhus .........								v*
c	1	1,500	4,500	1,500	18,000	1,500	2,400	Född 1836.

in	V:a Vram ...	2	4,750	4,750	4,750	15,000	1,500	2,000	Ägarna födda
-5									1837 o. 1844.
C ci	Örkelljunga..	1	5,000	5,000	1,500	10,000	1,000	1,500	F. 1829. Bedr.
in									endast under
									hälften av året.
	Vällinge......	3	1,000	—	—	13,666	1,366	1,500	Överlåten.
C	Dalby.........	1	8,000	6,000	3,000	10.000	1,000	1,500	F. 1842. Över-

								låten.
3 -C	Löddeköpinge..	2	3,200	3,200	2,000	10,000	1,000	1,666	Födda 1852 o.
SO B						1850. Överl.
a	Höganäs.....	2	5,026 2		10,0003	5,500	550	1,833	Födda 1837 o.
								1841. Överl.
	Hör............	1	-	- \|	—	35,333	3,533	1,500

1 Ägarna hava begärt 7,310 kr. och arrendatorn 28,002 kronor.

2 Vederbörande kronofogde har meddelat, att ägarnes inkomst för år 1906 taxerats till 5,026 kronor.

3 Föreslaget av vederbörande kronofogde; konungens befallningshavande har icke yttrat sig om beloppet.

288

Frågan om
ersättning til
vin- och
spirituösahandlande.

Även i övrigt finner kommittén det vara ådagalagt, att någon rättslig
förpliktelse att utbetala ersättning ej kan åligga staten i anledning av den
nya försäljningsförordningens genomförande. Skall någon ersättning
utöver den nyss berörda åt gästgivarne — ifrågakomma, så kunna härför
blott billighetsskäl åberopas. Beträffande en sålunda på billigheten grundad
ersättning finner kommittén, att i utredningen fullgoda skäl förebragts för
den uppfattningen, att ersättningen principiellt borde omfatta högst den
del av kostnaderna å rörelsen, som en försäljningsidkare nedlagt i den
förklarliga men svikna förhoppningen, att rörelsen i huvudsakligen oförändrad
omfattning skulle kunna fortgå även i framtiden, det vill i förevarande
fall säga efter utgången av år 1916. Med denna uppfattning är
det givet, att fråga ej kan uppstå om att ersättning borde utgå för genom
den nya förordningen förorsakat s. k. intrång i näringen eller för den vinst
av näringen, som i anledning av förordningens efterlevnad uteblivit.

Det nu sagda giver omedelbart vid handen, att någon ersättning ej

bör utgå till de i 6 § 2 mom. vin- och ölförsäljningsförordningen eller

till de i mom. 2 av övergångsstadgandena i densamma avsedda rusdrycksförsäljarna.

Beträffande vin- och spirituosahandlandena finner kommittén sig blott
behöva hänvisa till den bilagda utredningen. Till ytterligare stöd för vad
som där uttalats vill kommittén emellertid erinra om en kategori exempel,
som synas kommittén särskilt ägnade att ytterligare belysa, huru obefogat
det är att åberopa billigheten såsom grund för att staten i anledning av
den föreslagna försäljningsförordningens införande åtoge sig någon ersättningsplikt
gent emot de nu berörda försäljarne av rusdrycker. Det förekommer,
som bekant, att Konungen tillsätter vissa tjänster genom att till

desammas utövande på viss tid förordna eu person. Ofta upprepas ett
sådant förordnande, så länge den förordnade vill och över huvud taget med
hänsyn till ålder anses lämplig för statstjänst. Men det kan även inträffa, att
förordnandet icke förnyas, och det utan att det spörsmålet alls upptages till prövning,
huruvida han väl eller illa motsvarat det förtroende, som genom förordnandet
visats honom. Det torde emellertid ej falla någon in att anse, det staten
nu borde ersätta honom den förlust, som han lider på grund av sitt entledigande
från förordnandet. Då han uttryckligen blott blivit förordnad på viss tid,
kan han nämligen ej hava något rättsligt anspråk på att utöver denna tid
få innehava befattningen. Om han det oaktat förlitar sig på hoppet, att
förordnandet trots detta kommer att förnyas, måste han därför helt och
hållet skylla sig själv. Det är svårt att inse, att resultatet bör bliva annorlunda,
när det gäller att bedöma statens förhållande till vin- och spirituosahandlandena,
som genom den nya förordningen skulle förlora sin befogenhet
att vidare driva detaljhandel med rusdrycker. Denna befogenhet hava de

289

i enlighet med gällande förordnings bestämmelser uttryckligen erhållit blott
tills vidare eller på visst eller vissa år. Det torde vara omöjligt att kunna
utleta någon grund till att just dessa uttryckliga restriktioner skulle kunna
lämnas obeaktade eller tillerkännas mindre betydelse än en bokstavstolkning
måste giva vid handen.

Återstå så vin- och maltdryckstillverkarna. Någon ersättning åt
de förra synes, såsom också den förut omnämnda utredningen giver
vid handen, ej böra ifrågasättas. Däremot finner kommittén, att det
framlagda förslagets antagande till lag bör åtföljas av utfästelse om viss
ersättning åt maltdryckstillverkarne. De betänkligheter, som häremot framställts
i utredningen, få visserligen enligt kommitténs mening icke förbises
eller underskattas. Efter noggrannt övervägande och i beaktande av, att
man här å andra sidan svårligen kan avvisa billighetskravet på ersättning,
har kommittén emellertid stannat vid uppfattningen, att åt de antydda betänkligheterna
icke bör få tillmätas avgörande betydelse.

I avseende å den förlust, som sålunda bör ersättas maltdryckstillverkarne,
vill kommittén här uttala följande.

Det är först och främst av det föregående uppenbart, att ej all förlust,
som förorsakats av den nya förordningen, bör ersättas. Då en exakt
uppskattning av de kostnader, som enligt den regel, till vilken kommittén
här ovan anslutit sig, skulle ersättas, praktiskt svårligen läte sig utföras,
delar kommittén den i den bilagda utredningen framförda uppfattningen,
att ersättningen borde referera sig till den värdeminskning, som den för maltdryckstillverkningen
använda egendomen kan komma att undergå pa grund
av den nya försäljningsordningens antagande. Av de skäl, som i utredningen
anförts, framgår emellertid, att icke varje än så obetydlig värdeminskning
skall kunna åberopas för ett ersättningskrav, utan att härför erfordras,
att det uppstått en mera avsevärd minskning i egendomens värde.
Kommittén finner vidare, att ersättning blott bör utgå i avseende å bryggeri,
inom vilket tillverkningen av skattepliktiga maltdrycker för framtiden
nedlägges. Anser tillverkaren sig alltjämt kunna fortsätta med sådan tillverkning
inom bryggeriet, så torde den nya försäljningsförordningens menliga
inflytande ej kunna tillmätas betydelsen att grunda ett billighetskrav
på ersättning. Men även om nu berörda förutsättningar föreligga, bör
man ej kunna fordra värdeminskningen i dess helhet ersatt. Även i detta
avseende får kommittén hänvisa till den bilagda utredningen. Det har ej
synts kommittén lämpligt att bestämt föreslå, hur stor del av värdeminskningen
borde omfattas av ersättningen. Inom kommittén har emellertid
den uppfattningen varit förhärskande, att ersättningen åtminstone ej borde
utgå för mer än 75 procent av den uppkomna värdeminskningen.

Frågan om
ersättning
ill vintillverkare.

Frågan om
ersättning
till maltdryckstillverkare.

290

Härefter skall erinras om den viktiga betingelse för billighetskravet
pa ersättning, som ligger däri, att den ekonomiska förlusten blivit förorsakad
just och blott av den nya försäljningsförordningens införande. Ersättningen
förutsätter ett noggrant konstaterande av detta orsaksförhållande. I
förevarande avseende må särskilt erinras om, att åtskilliga bryggeriers ekonomiska
bärkraft betydligt reducerats till följd av den senaste maltdrycksbeskattningen.
Detta har i sin tur lett till, att ett antal bryggerier redan måst
nedlägga sin verksamhet, och man torde måhända kunna räkna med, att
ännu en del komma att nedläggas uteslutande av nu berörda anledning.
Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att enligt i kontrollstyrelsen inhämtade
uppgifter antalet i gång varande skattepliktiga bryggerier på hösten 1910
utgjorde 210, under det att antalet vid samma tid 1913 reducerats till 178. Vidare
bör här särskilt erinras om att efter den nya förordningens antagande trustbildning
eller annan liknande företeelse kan uppkomma, som avser driftens
koncentration och åtföljes av nedläggning av tillverkningen vid vissa bryggerier.
Att dessa kunna komma att undergå en större eller mindre värdeminskning
är givet, men lika klart är, att ersättning för denna värdeminskning
blott bör utgå i den män densamma kan beräknas vara en följd av den
nya förordningens införande och icke förorsakad av trustbildningen. Härav
framgår, att man bör skilja mellan de menliga ekonomiska verkningarna för
ett bryggeri, allt efter som de äro förorsakade av den nya försäljningsförordningen
eller beroende på andra förhållanden. Principen bör vara den,
att ersättning blott bör utgå, om förlusten kan påvisas vara en följd därav,
att omsättningen i anledning av den nya förordningens efterlevnad minskats.
I regel bör det alltså åligga ersättningstagaren att visa, det rörelsen fortsatts
någon tid efter det den nya förordningen trätt i kraft och att denna tid
varit tillräcklig för att konstatera den nya förordningens inverkan på omsättningen
och därigenom på den uppståndna förlusten. Dock torde härutinnan
en viss modifikation få göras. Är det uppenbart, att försäljningsförordningens
införande skulle leda till att omsättningen, i händelse rörelsen
fortsattes, skulle så väsentligt nedgå, att en mera avsevärd minskning
kunde beräknas uppkomma i värdet å den för tillverkningen använda
egendomen, så kan det ej vara erforderligt, att ersättningstagaren fortsätter
att driva rörelsen blott för att kunna med det faktum, att omsättningen nedgått,
stödja sitt krav på ersättning. Ersättning bör alltså kunna fordras,
även i det fall, att den skattepliktiga maltdryckstillverkningen nedlagts omedelbart
eller någon kortare tid efter förordningens trädande i kraft. Men förutsättningen
för ersättning i dylik händelse utgöres därav, att omständigheterna
giva vid handen, dels att den nya förordningens införande föranlett
tillverkningens nedläggande och dels att det är uppenbart, att omsättningen,
i händelse rörelsen fortsatts, i anledning av förordningens efterlevnad
skulle hava nedgått i så väsentlig grad, som ovan framhållits.

201

Har värdeminskning uppstått blott såsom en följd av den nya försäljningsförordningens
införande, så är det å andra sidan för ersättningens
befogenhet likgiltigt, om värdeminskningen varit eu följd av efterlevnaden
av föreskrifterna i allmänhet angående maltdrycksförsäljningens ordnande
eller av en tillämpning av bestämmelserna angående s. k. lokalt eller kommunalt
veto.

Enligt kommitténs uppfattning bör sålunda ett antagande av den av
kommittén föreslagna försäljningsförordningen medföra, att staten utbetalar
ersättning åt vissa försäljare, och kommittén får därför med stöd av det
här ovan sagda såsom sin mening uttala, att staten bör utfästa sig dels att
till de gästgivare, vilka avses i 10 § av gällande brännvinsförsäljningsförordning
och ej enligt kungörelsen den 12 juli 1907 mot ersättning avstått
från sin befogenhet att utskänka brännvin, årligen från den 1 januari 1917
utgiva ersättning efter de grunder, som angivits i nämnda kungörelse, dels
ock att utgiva ersättning åt tillverkare av skattepliktiga maltdrycker för ekonomisk
förlust, som i form av värdeminskning a den för maltdryckstillverkningen
använda fasta och lösa egendomen vållats dem i anledning av den
föreslagna försäijningsförordningens införande.

Angående innehållet i utfästelsen om denna senare ersättning, har
kommittén att framhålla följande.

Ersättning bör utgå blott till ägare av egendomen, som själv med densamma
bedriver tillverkning av maltdrycker samt fått egendomen på sig
överlåten före ingången av juli 1914, då den nya försäljningsförordningen
kan beräknas vara antagen och publicerad. Att tillverkningen, vare sig det
är fråga om en dess början i egentlig mening eller dess återupptagande,
sedan densamma någon tid varit nedlagd, måste utövas vid denna tid, för
att någon ersättning skall komma ifråga, är givet. Nöjer man sig emellertid
med att fordra, det tillverkningen blott före ingången av juli 1914 varit
igång, så låter det tänka sig, att tillverkningen någon kortare tid förut
under år 1914 — med vars ingång innehållet i det nu framlagda förslaget
föreligger för offentligheten — upptagits blott i spekulationssyfte för att
kunna grunda ett ersättningsanspråk för tillverkaren i anledning av den nya
försäijningsförordningens införande. Ett sådant tillvägagångssätt torde icke
behöva tagas med i räkningen ifråga om byggnad, där maltdryckstillverkning
icke tidigare ägt rum. De förberedande åtgärder, som i dylikt fall
varit nödvändiga för tillverkningens bedrivande, torde hava tagit i anspråk så
mycket av tiden före år 1914, att det antydda spekulationssyftet icke gärna
kan presumeras. För att återupptaga tillverkningen i ett bryggeri, som
förut varit* i gång, torde däremot ej erfordras någon vidlyftigare förberedelse.
Här måste alltså beaktas att möjlighet föreligger för tillverkningens igångsättande
i syfte att därigenom kunna komma med bland dem, som erhålla
ersättning för av den nya försäljningsförordningen förorsakad värdeminsk -

292

ning. I anledning härav finner kommittén en föreskrift vara nödvändig av
innehåll, att ersättning åt den, som driver tillverkning av skattepliktiga maltdrycker
i bryggeri, varest sådan verksamhet varit nedlagd, blott utgår under
förutsättning, att tillverkningen återupptagits före ingången av år 1914.

Den värdeminskning, som skall ersättas, måste uteslutande vara eu
följd av den nya försäljningsförordningens införande. Utom att ersättningstagaren
definitivt nedlägger den skattepliktiga tillverkningen inom bryggeriet,
förutsätter ersättningen i regel en nedgång av maltdrycksomsättningen
såsom omedelbar anledning till egendomens värdeminskning.
Emellertid behöver icke alltid en faktisk nedgång i omsättningen åberopas
såsom grund för ersättningskravet, nämligen icke i det fall, att
den skattepliktiga tillverkningen i bryggeriet omedelbart eller inom någon
kortare tid efter förordningens trädande i kraft och i anledning härav nedlagts
samt det är uppenbart, att omsättningen, därest tillverkningen fortsatts,
skulle i följd av förordningens efterlevnad hava nedgått i sådan
grad, att viss värdeminskning därav förorsakats. Vidare måste av utfästelsen
framgå, att ersättning blott utgår i händelse en väsentlig värdeminskning
uppkommit, samt att värdeminskningen ej i sin helhet ersättes
utan att blott skälig ersättning för densamma gives.

Vid uppskattningen av nu berörda värdedifferens måste hänsyn tagas
till betydelsen för egendomens värde därav, att densamma eventuellt med
ekonomisk fördel kan användas för tillverkning av andra drycker äri skattepliktiga
maltdrycker — varvid särskilt svagdricks- och läskedryckstillverkningen
torde komma att spela en mycket stor roll — ävensom för annan produktion
eller andra lönande företag. Sålunda synes ersättning för lösegendom endast
böra ifrågakomma, där bryggeri nedlägges. Och även i detta fall bör hänsyn
tagas därtill, att inventarierna i allmänhet kunna förflyttas och utnyttjas
vid andra fortgående bryggerier och alltså äga ett fortsatt bruknings- och
därmed även försäljningsvärde. Och i allmänhet gäller, att någon värdeminskning
ju faktiskt ej föreligger i den mån försäljningsförordningens menliga ekonomiska
inflytande motverkas av den ekonomiska fördel, som ligger innesluten
i möjligheten av att på dessa nu antydda sätt utnyttja egendomen.
Det torde därför ej vara av behovet påkallat, att utfästelsen innehåller någon
uttrycklig bestämmelse i detta avseende.

Vidare är det uppenbart, att uppskattningen av värdeminskningen
och fastställandet av ersättningsbeloppen helt och hållet ankomma på staten.
Angående organisationen av det härför erforderliga arbetet äro åtskilliga möjligheter
tänkbara. Kommittén har stannat vid uppfattningen, att kommittén
i detta hänseende ej borde föreslå några detaljer utan inskränka sig till att
uttala önskvärdheten av att den nämnda uppskattningen alltid och i alla
avseenden skedde efter enhetliga grunder, vilket bäst torde möjliggöras

293

därigenom, att bland värderingsmännen åtminstone en sättes i tillfälle att
deltaga i samtliga uppskattningsfallen.

Möjligheten för tillverkare av maltdrycker att kräva ersättning kan
dock ej få stå öppen längre än nödigt är. Genom att föreskriva, att
vederbörande hava att framställa sitt ersättningsanspråk senast före ingången
av år 1920, torde tillräcklig tid kunna ernås för att konstatera den
nya förordningens inflytande på maltdrycksomsättningen. Kommittén finner
nämligen ej, att någon särskild hänsyn bör tagas till möjligheten av en
efter denna tid gjord tillämpning av den nya förordningens bestämmelser
angående lokalt eller kommunalt veto.

Slutligen har kommittén blott att erinra om lämpligheten av att erforderliga
medel till täckande av ersättningsbeloppen åt såväl gästgivare som
maltdryckstillverkare få utgå ur statsverkets fond av rusdrycksmedel. Som
stöd härför får kommittén hänvisa till 2 § i förordningen angående denna
fond. Skulle emellertid mot förmodan fonden ej fullt räcka till för nu berörda
ändamål, anser kommittén det böra tagas under övervägande, huruvida
icke medel för detsamma kunna erhållas genom höjning och eventuellt en
omläggning av maltskatten.

Frågan om
medel till
täckande av
ersättningsbeloppen.

VII. Speciell motivering till förslaget till förordning
angående försäljning av rusdrycker.

I Kapitlet.

1 §•

Denna § innehåller definitioner å de drycker, som avses i förordningen,
nämligen spritdrycker, vin och* Öl, vilka för enkelhetens skull sammanfattats
under benämningen rusdrycker.

Med spritdrycker, som ansetts utgöra en mera egentlig benämning å
de starkare alkoholhaltiga dryckerna än det i BFl begagnade uttrycket
brännvin, förstås i förslaget alkoholhaltiga drycker, som hålla mer än 21
volymprocent alkohol, ävensom sprit.

Enligt 1 § 2 mom. BF hänföras vissa drycker, oberoende av deras
alkoholhalt, till brännvin, nämligen alla brända alkoholhaltiga drycker samt
drycker, tillagade med bränd aikoholhaltig vätska, varvid dock som tillagning
icke skall anses s. k. förskäring av viner. 1 och för sig synes emellertid
en högre alkoholstyrka utgöra den naturligaste gränsen för tillämpning
av de strängare regler i fråga om försäljning, som i vissa avseenden
gälla för spritdrycker. En särskild anledning att till spritdrycker hänföra
drycker, tillagade med bränd aikoholhaltig vätska, kunde dock synas förefinnas
därutinnan, att sistnämnda drycker i särskild grad äro ägnade att
inträda som substitut för brännvin. Sådana drycker kunna nämligen tillredas
exempelvis genom att till billiga viner eller saft försätta sprit och därefter
försäljas för ett vida billigare pris än egentliga viner. Enligt vad
kommittén i allmänna motiveringen (sid. 175—176), framhållit, har försäljningen
av sålunda tillredda drycker, i Norge kallade »laddeviner», under senare tid i
vårt land erhållit en icke obetydlig omfattning. Svårigheten att avgöra, om
ett vin blivit försatt med brännvin i ändamål av förskäring eller om tillsatsen
skett endast i syfte att öka vinets alkoholhalt, är emellertid i regel
så avsevärd, att ett sådant stadgande som ovanberörda i BF förekom 1

1 denna motivering användes förkortningen BF för att beteckna k. förordningen
angående försäljning av brännvin den 9 juni 1905 samt förkortningen MF
för betecknande av k. förordningen angående försäljning av vin och Öl samma dag.

295

mande näppeligen torde kunna rada bot pa det överklagade missförhållandet.
Då kommittén förlagt all utminutering under bolag, torde någon
fara för missbruk i nu ifrågavarande hänseende näppeligen vara att befara.
Kommittén får härutinnan jämväl hänvisa till 19 § 3 mom. i förslaget, däri
upptagits en bestämmelse, att vederbörande bolag skulle äga rätt, att om
något slag av vin eller Öl genom sin prisbillighet i förening med hög alkoholhalt
eller av annan anledning uppenbarligen är ägnat att för allmänheten
inträda som ersättning för spritdrycker, förordna, att utminutering av sådan
dryck skall ske med iakttagande av samma bestämmelser som gälla för utminutering
av spritdrycker. Av förslaget följer jämväl, att bolagen i nu
nämnt avseende äro skyldiga att rätta sig efter de föreskrifter, kontrollstyrelsen
kan meddela.

Förslaget innebär vidare i fråga om definitionen å spritdrycker den
ändring av nämnda stadgande i BF, att alkoholgränsen för sådana drycker
nedflyttats från 25 till 21 volymprocent. Gränsen ifråga synes nämligen ej
böra sättas högre än som erfordras för att alla slag av naturliga viner
skola komma under de lindrigare bestämmelser, som gälla för försäljning
av andra rusdrycker än spritdrycker. Sådana viner torde genom naturlig
jäsning ej erhålla högre alkohoihalt än 17 å 18 volymprocent, och för förskäring
av samma viner lär enligt de upplysningar, kommittén från sakkunnigt
håll inhämtat, ej behöva tillsättas mera sprit än att alkoholhalten
kommer att uppgå till högst 21 volymprocent. Om ytterligare tillsättning
skett, kan denna ej anses nödvändig för vinets hållbarhet eller smak. Riktigheten
härav vitsordas jämväl av vad statsrådet och chefen för finansdepartementet
anförde vid framläggande av förslaget till 1905 års BF,
i vilket yttrande den högsta alkoholgränsen för förskurna viner angives till
21 volymprocent. Kommittén får härutinnan jämväl hänvisa till bestämmelserna
i en del främmande lagstiftningar. 1 den norska loven om sälg og
skjaenkning af braendevin, ol, vin, frugtvin og mjöd den 17 maj 1904 utgör
gränsen ifråga sålunda 21 volymprocent. I den finska förordningen angående
vissa inskränkningar i handeln med viner och andra svagare rusdrycker
den 2 maj 1895 är samma gräns satt vid 22 volymprocent.

De drycker, som ej äro tillagade av malt och som innehålla högst 21
volymprocent alkohol, hava i förslaget hänförts till viner. I analogi med
vad för maltdrycker gäller har konsekvensen emellertid synts fordra, att
drycker, som ej äro tillagade av malt och vilka innehålla en alkohoihalt av
endast 2 ''/4 volymprocent eller därunder, ställas under samma friare regler
för försäljning som svagdricka. Sådana drycker hava därför inrangerats
under förordningen om försäljning av tillagade alkoholfria drycker och
svagdricka.

I fråga om definitionen a Öl har kommittén endast föreslagit den ändring
i den i 1 § 2 stycket MF härom nu gällande bestämmelse, att till Öl

296

skulle hänföras endast alkoholhaltiga maltdrycker med i §:n angiven begränsning.
De drycker, som, jämte svagdricka, härigenom skulle undantagas
frän förordningens tillämplighetsområde, är en grupp av maltstarka,
men alkoholfria drycker, som i handeln gå under benämningen kraftöl,
hälsoöl m. m. Ett stadgande av sålunda angivet innehåll föreslogs redan
av det särskilda utskott, som vid 1905 års riksdag hade att behandla förslaget
till förordning angående försäljning av vin och Öl. Utskottets förslag
blev även av Andra kammaren antaget, men avslogs i Första kammaren
med Öl röster mot 53 röster. Kommittén finner det oegentligt, att sådana
alkoholfria drycker likställas med rusdrycker. Den invändning, som vid behandlingen
av 1905 års förslag framställdes mot den av utskottet föreslagna bestämmelsen,
nämligen att sådana alkoholfria maltdrycker efter blandning med
svagdricka eller Öl skulle genom jäsning kunna bringas upp till en avsevärd
alkoholhalt, synes ej heller kunna tillmätas en avgörande betydelse.

2 §•

I fråga om begreppen partihandel och detaljhandel hänvisas till den
allmänna motiveringen.

Föreskriften att vid utminutering ej må tillåtas, att något av det sålda
förtäres å försäljningsstället, är hämtad från 3 § BF, liksom stadgandet
att vid utskänkning den inköpta varan icke får förtäras annorstädes än å
utskänkningsstället motsvarar bestämmelsen i 4 § samma förordning. Sistnämnda
stadgande avser att förhindra, att på utskänkningsställe utlämnade
rusdrycker avhämtas eller medtagas för att förtäras på annat ställe än i
titskänkningslokalen. Med den nya formulering, stadgandet erhållit, jämförd
med 85 § i förslaget, skulle det jämväl bliva uttryckligen förbjudet att låta
utskänkta rusdrycker förtäras i resanderum eller i andra lokaler, som stå i samband
med utskänkningslokalen, om de ej blivit för utskänkningen insynade.1

Stadgandet i sista punkten av §:n överensstämmer med vad 6 § 2
mom. BF härom innehåller. Föreskrift att jämväl andra drycker än rusdrycker
få tillhandahållas vid utminutering till avhämtning och vid utskänkning
till förtäring på stället återfinnes i 5 § av föreliggande förslag.

Beträffande minsta tillåtna försäljningskvantiteten vid utminutering av
rusdrycker hänvisas till 81 §. Att utskänkning får ske till hur ringa myckenhet
som helst har ej ansetts nödigt uttryckligt stadga. (Jmfr. 4 § BF.)

3 §■

/ mom. Angående apotekares försäljningsrätt, som förut reglerats i
6 § 4 mom. BF, har som en följd av att endast bolag skulle äga rätt
till utminutering föreslagits, att ej heller vin får å apotek utlämnas annorledes
än för medicinskt ändamål på läkares recept. Då med de nya be 1

Se Nytt Juridiskt Arkiv 1891: 78; 1897: 97.

297

stämmelserna om utminutering mer än förut ligger vikt uppå, att rättigheten
att på läkares recept försälja rusdrycker ej missbrukas, har kommittén tänkt
sig, att särskilda föreskrifter skola utfärdas av Kungl. Maj:t angående den
kvantitet sådana drycker, som på läkarrecept få utlämnas, och har momentet
i fråga med hänsyn härtill avfattats.

Det i BF förekommande stadgandet om försäljning från ett apotek
till ett annat har med hänsyn till innehållet i 2 mom. i förevarande § i förslaget
ej upptagits.

2 mom. Då de närmare villkor, varunder utminutering av rusdrycker
enligt förslaget får äga rum, givetvis endast äro avsedda att gälla, då sådana
drycker skola användas till förtäring, har i detta mom. föreslagits, att
särskilda bestämmelser om försäljning av rusdrycker för vetenskapligt, tekniskt
eller industriellt ändamål samt av vin för kyrkligt behov skola meddelas
av Kungl. Maj:t, därvid sådana stadganden i fråga om utlämnandet av
dryckerna torde komma att utfärdas, att såvitt möjligt missbruk av desamma
ej kan äga rum.

4 §•

Denna §, som motsvarar delar av 6 § BF samt 2 § 1 mom. MF, avhandlar
de personliga kvalifikationerna för idkande av handel med rusdrycker.
I sådant hänseende hava samma bestämmelser föreslagits att gälla för all
handel, vartill enligt förordningen tillstånd komme att meddelas. Härvid
hava i huvudsak med en del ändringar av formell art följts vad nämnda §
i BF innehåller, dock med följande modifikationer och förtydliganden.

Fordran på att kunna räkna och skriva har ansetts obehövlig att vidare
uttryckligen stadga, varjämte uppräkningen å de personer, som på grund av
sin ämbetsställning ej få tilldelas rätt till handel med rusdrycker, förkortats
på sätt stadgandet i 2 mom. utvisar.

Då tillräckliga skäl ej synas föreligga, att olika regler i nu ifrågavarande
avseende skola gälla för en folkskolelärare och en lärare, anställd vid
t. ex. ett allmänt läroverk, har förbudet i förevarande § föreslagits att gälla
alla i allmän tjänst anställda lärare. Däremot har det ansetts obehövligt att
bibehålla förbudet mot att meddela i tjänst varande läkare eller apotekare
tillstånd till försäljning — en ändring, som jämväl är av ringa praktisk betydelse,
då läkare och apotekare enligt BF må vara styrelseledamöter
samt apotekare jämväl delägare i bolag.

Då partihandlare enligt de nya principer, förslaget om partihandel innehåller,
skulle få ett särskilt ekonomiskt intresse av att söka erhålla rättighet
till detaljhandel med rusdrycker, men en sådan förening av rättigheter skulle
stå i strid med nämnda principer, har i 3 mom. föreslagits förbud att tilldela
partihandlare rätt till detaljhandel. Detta förbud omfattar givetvis även de
fall, då partihandeln och detaljhandeln avse olika slag av rusdrycker,

298

4 mom. motsvarar sista stycket i 2 § 1 inom. MF, dock att
stadgandet utsträckts att gälla jämväl spritdrycker. Att den, som utövar
tillverkning i skattefritt bryggeri och tillika bedriver tillverkning i skattepliktigt
bryggeri, i sistnämnda egenskap äger rätt till partihandel med Öl har
ansetts obehövligt att uttryckligt stadga, då sistnämnda försäljningsrätt ej är
beroende av särskilt tillstånd enligt denna förordning.

Stadgandet i 5 mom., att den, som ej äger undfå tillstånd till försäljning,
ej heller får vara styrelseledamot eller delägare i bolag, gäller jämväl
enligt BF, dock att därstädes i detta avseende, så vitt nu är i fråga, uppställts
det undantag, att kyrkobetjänt och lärare kunna vara styrelseledamöter
i bolag. Kommittén har ansett, att detta undantag, med den förändrade
karaktär försäljningsbolagen enligt förslaget erhålla, icke vidare påkallas
av något praktiskt behov.

Med stadgandet i 5 mom. avses att förbjuda jämväl styrelseledamot i
bolag, som äger rätt till partihandel med rusdrycker, att vara styrelseledamot
eller delägare i sådant bolag, som i denna förordning sägs.

5 §•

Beträffande denna § hänvisas till den allmännamotiveringen sid. 190 och 254.

6 §•

Stadgandet i denna § motsvaras av föreskrift i 3 § MF och har i
förslaget tillämpats jämväl ifråga om spritdrycker.

Bestämmelsen i nämnda § MF och 2 § 2 mom. BF om förbud
mot försäljning av rusdrycker, som äro försatta med något för hälsan
skadligt ämne, har i förslaget ej upptagits med hänsyn till det i hälsovårdsstadgan
(15, 22 och 29 §§) stadgade förbud mot försäljning av dryckesvaror
i allmänhet, som äro skadliga för hälsan. Likaledes har ur förslaget
uteslutits stadgandet i 2 § 1 mom. BF. En föreskrift, att icke renat
brännvin ej får hållas till salu, torde nämligen ej vara erforderlig, då enligt
förslaget alla rusdrycker, som vid detaljhandel saluhållas, skola även i de
fall, då försäljningen ej utövas av bolag, inköpas från bolag. Att i lagen
stadga endast minimistyrka å brännvin synes även oegentligt. Båda dessa
föreskrifter äro dessutom enligt förslaget obehövliga redan av det skälet,
att enligt 19 § 2 mom. i förslaget kontrollstyrelsen skulle äga att meddela
bolag föreskrifter i nu ifrågavarande avseenden.

7 §•

1 och 2 mom. I 5 § 2 mom. BF finnes stadgat förbud för innehavare
av rättighet till försäljning av brännvin att å annan ort än den,
där han utövar sin försäljningsrättighet, vid personligt besök eller genom
ombud hos annan än innehavare av dylik försäljningsrättighet till salu ut -

299

bjuda brännvin eller upptaga beställningar därå i mindre belopp än 250
liter. I fråga om vin och Öl finnes däremot ej något motsvarande stadgande,
om man ej dit vill räkna de inskränkningar, som föreskrivits ifråga
om tillverkares rätt att sälja vin eller Öl genom kringföring.

För att förhindra försäljning jämväl av vin och Öl genom ombud, har
det synts kommittén nödigt att i nu ifrågavarande avseende stadga samma
bestämmelse för alla slag av rusdrycker.

Då enligt förslaget endast bolag skulle äga rätt till utminutering av
rusdrycker och sådan försäljning således i det stora hela ej komme att
göras beroende av något ekonomiskt intresse, synes skäl ej förefinnas att
låta bolagen ens å den ort, där de utöva sin försäljningsrätt, till salu utbjuda
rusdrycker eller därå upptaga beställningar hos annan än innehavare
av försäljningsrättighet. Likaså bör givetvis med de nya grundsatser, förslaget
innehåller om partihandel, skillnad ej göras, om dylikt salubjudande
eller upptagande av beställningar avser större eller mindre kvantiteter rusdrycker.

Stadgandet ifråga synes vidare böra avfattas så allmänt, att det träffar
jämväl agentverksamhet av partihandlare och utländska handlande.

Med den ställning, en partihandlare enligt förslaget skulle intaga, skulle
det givetvis för honom vara särdeles angeläget att söka förmå enskilda personer,
till vilka han ej ägde rätt sälja, att hos bolag inköpa rusdrycker, som
av partihandlaren tillverkats eller bolaget eljest från honom anskaffat. Att
söka förhindra detta torde vara av desto större betydelse, som en partihandlare
enligt förslaget skulle kunna äga bedriva sin försäljning inom en kommun,
oberoende av huruvida detaljhandel med rusdrycker därstädes vore tillåten.

Sedan årtionden tillbaka har det varit ett inom vida kretsar av vårt
land närt önskemål att stävja den verksamhet, som bedrives av utländska
handelsresande. Förslag härom väcktes sålunda vid bl. a. 1881, 1890,
1893, 1894 och 1896 års riksdagar. Emellertid låg den i franska handelstraktaten
av år 1881 förekommande bestämmelsen, att franska handelsresande
skulle äga rätt att i riket upptaga beställningar, hindrande i vägen
för vidtagande av ändring i lagbestämmelserna uti ifrågavarande hänseende.
För undanröjande av detta hinder hemställde Riksdagen i skrivelse år 1907,
att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder därhän, att utländska
handelsresande icke under några förhållanden måtte tillgodonjuta gynnsammare
behandling än landets egna undersåtar. Med anledning härav blev är
1909, i sammanhang med viss sänkning av tullen å viner, förenämnda bestämmelse
i franska handelstraktaten upphävd, och stadgande där infört,
att franska handelsresande skulle vara underkastade de inskränkningar, som
vore ålagda landets egna undersåtar. Något hinder i nämnda traktat mot
att låta stadgandet i förevarande moment giilla jämväl ifråga om utländska
handelsresande torde därför ej vidare förefinnas.

300

I 1 mom. av förevarande § har av ovan anförda skäl föreslagits ett
allmänt förbud för eu var att vid personligt besök eller genom ombud hos
annan än innehavare av rätt till försäljning av rusdrycker till salu utbjuda
sådana eller därå upptaga beställningar. Härjämte har för att komplettera
detta stadgande i 2 mom. föreslagits en föreskrift om förbud att eljest vid
personligt besök eller genom ombud för egen eller annans vinning söka
förmå annan att å utminuteringsställe inköpa rusdrycker. Sistnämnda föreskrift
torde vara erforderlig för att åtkomma den agentverksamhet, som på
sätt ovan berörts skulle kunna bedrivas av försäljare, som ej äga rätt avyttra
rusdrycker direkt till allmänheten, varjämte föreskriften i vissa fall
skulle kunna äga betydelse för att förhindra ett kringgående av stadgandet i
1 mom.

Någon befogad anmärkning synes ej kunna framställas mot att enligt
den generella avfattning, 1 momentet erhållit, jämväl den, som ej äger rättighet
till försäljning av rusdrycker, komme att förbjudas att till salu utbjuda
sådana.

3 niom. Understundom förekommer, att i utskänkningslokal, särskilt
da stängningstiden nalkas, rättighetsinnehavaren och hans betjäning söka
animera gästerna att inköpa rusdrycker. För att förekomma åtminstone de
grövsta formerna av sådant missbruk har stadgandet i fråga föreslagits.

8 §•

1 mom. 1 eu inom Andra kammaren vid 1912 års riksdag väckt motion
hemställde herr Larsson i Klagstorp, att Riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda lämpligheten av
att tillverkare av brännvin såväl som innehavare av anläggning för rening
av brännvin ålades skyldighet att försälja allt av dem tillverkat eller renat
brännvin samt för Riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda. Till stöd för denna motion anfördes bland annat, att
brännvinstillverkare ofta låta till sin arbetspersonal till skänks utdela brännvin,
som de tillverkat.

Med hänvisning till kommitténs pågående arbeten hemställde bevillningsutskottet,
att motionen icke mätte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
och beslöt Riksdagen även i enlighet med denna hemställan.

Kommittén har ansett det av motionären påpekade missförhållandet
böra genom lagstiftningen förebyggas. Ett stadgande i angivet syfte synes
emellertid ej endast böra drabba brännerier och reningsverk, utan alla, som
innehava försäljningsrätt. De inskränkningar, som genom lagstiftningen ålagts
en dylik innehavare, synas nämligen nödvändigtvis förutsätta, att han ej
genom att begagna en annan form av avtal skall kunna kringgå desamma.
Vad sålunda sagts lärer även äga tillämpning å det fall, att en försäljare i
samband med rörelsens bedrivande utan betalning utdelar rusdrycker. Sär -

301

skilt kan, såsom i motionen påpekats, av en tillverkares rätt att sålunda
utdela rusdrycker missbruk lätteligen föranledas, vilka skulle kunna bliva av
desto allvarligare beskaffenhet, om, såsom i förslaget förutsatts, en tillverkare
ej skulle kunna äga sälja direkt till allmänheten. Av dessa skäl har
kommittén i förevärande moment föreslagit, att den, som äger rätt till försäljning
av rusdrycker, ej skall kunna i samband med rörelsens bedrivande
annorledes än genom försäljning avhända sig sådana.

2 mom. Enligt 7 § BF och 4 § MF är med försäljning av rusdrycker
likställd byteshandel med sådana. Detta stadgande har upptagits i
förevarande moment, varjämte till förtydligande av stadgandet med försäljning
likställts alla fall, då rusdrycker användas som betalningsmedel.1 Då
1 mom. i denna § avser den som har rätt till försäljning, har stadgandet
avfattats så, att det avser endast den, som ej äger sådan rätt.

9 §•

I denna §, som motsvarar 8 § BF. och 5 § MF, regleras de fall,
då betalning ej får utsökas för utborgade rusdrycker. Syftemålet med en
bestämmelse i sådant avseende är att så vitt möjligt avhålla försäljare
från att utlämna rusdrycker på kredit. Emellertid kan, på sätt föregående
förhandlingar angående ifrågavarande stadgande jämväl utvisa, en bestämmelse
härom, allt för strängt tillämpad, på grund av rådande konkurrensförhållanden
komma att motverka sitt syfte, så att personer beredas tillfälle
att på kredit rekvirera rusdrycker, utan att sedermera kunna krävas på betalning
härför.

Av skäl, som framhållits i den allmänna motiveringen sid. 194, har stadgandet
om förbud att utsöka betalning för spritdrycker, som utminuterats,
ansetts kunna uteslutas.

Beträffande utskänkningen av rusdrycker på kredit överensstämmer
förslaget i huvudsak med nu gällande bestämmelser. Dock har kommittén,
för åvägabringande av större överensstämmelse mellan reglerna
ifråga om spritdrycker samt om vin och Öl, föreslagit, att även i de fall,
då försäljningen ej sker vid måltid åt spisande gäster, betalning för de senare
slagen av drycker skulle kunna sökas, om blott försäljningspriset uppginge
till 50 kronor eller däröver.

Med den nya innebörd av partihandelsbegreppet, som förslaget innebär,
har det synts obehövligt att för sådan handel stadga några inskränkningar
i nu ifrågavarande hänseende.

10 §.

Se allmänna motiveringen sid. 192—193.

1 Nytt Juridiskt Arkiv 1883: 317.

302

11 §•

Motsvarar de hänvisningar, som äro intagna i 1 § 3 och 4 mom. BF.

II Kapitlet.

12-14 §§.

Härutinnan hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 190- 192.

15 §•

Om eu partihandlare, som ej tillika är tillverkare, avlider eller försättes
i konkurs, synes billigheten fordra, att rörelsen icke skall genast upphöra.

Med hänsyn till den stora omfattning, en rörelse av ifrågavarande slag
kan hava, skulle stärbhus enligt förslaget äga rätt att fortsätta rörelsen
under två år från dödsfallet, d. v. s. under lika lång tid, som för uppsägning
av partihandlare i allmänhet gäller. Detta dock naturligtvis endast
under förutsättning, att vederbörande partihandlare ej blivit före dödsfallet
uppsagd och att rättigheten ej missbrukas. Konkursbo har ansetts ej böra
få fortsätta rörelsen längre än oundgängligen kan anses erforderligt för att
en ej alltför förlustbringande avveckling må kunna äga rum, varutinnan
föreslagits en tid av 3 månader från det förhör i konkursen hållits och
gode män sålunda blivit valda. Som förutsättning för rörelsens fortsättande
enligt denna § har föreslagits anmälningsskyldighet i huvudsaklig överensstämmelse
med vad 18 § MF för där avsett fall innehåller.

16 §.

Fall kunna .förekomma, då det är önskvärt att verkställa en realisation
av rusdrycker för dens räkning, som ej äger försälja sådana drycker, såsom
då en person försättes i konkurs. Huru enligt nu gällande förordningar för
sådan händelse skall förfaras är ovisst, dock att realisation av brännvin till
myckenhet, uppgående till 250 liter, utan vidare kan äga rum. 1 andra fall
har Kungl. Maj:t lämnat tillstånd till sådan realisation, men på sätt flera
myndigheter upplyst har även ofta förekommit, att auktion blivit utan något
sådant tillstånd för konkursbos räkning anordnad.

Enligt förevarande § skulle kontrollstyrelsen för nu avsett fall kunna
lämna tillstånd till försäljning, därvid styrelsen givetvis äger att i kontrollsyfte
föreskriva de villkor, som kunna anses erforderliga. I enlighet med de
allmänna grunderna för kommitténs förslag skulle sådan försäljning dock få
äga rum endast till partihandlare och bolag. Tillstånd till sådan försäljning
för visst tillfälle skulle enligt §:n kunna lämnas även för sådana fall, då en
realisation visserligen icke är nödvändig, men av särskilda anledningar önskvärd,
såsom vid dödsfall.

303

III Kapitlet.

17 §■

Se allmänna motiveringen sid. 100—102, 176—190, 246—249, 251—252.

18 §.

Se allmänna motiveringen sid. 249—250.

19 §.

1 och 2 mom. Se allmänna motiveringen sid. 266—267, 281—284.

3 mom. Första stycket motsvarar 15 § 2 mom. BF, och avser enligt
förslaget alla rusdrycker. Det i sistnämnda lagrum gjorda undantaget har
med hänsyn till innehållet i 3 § 2 mom. av förslaget ansetts ej behöva i
förordningen upptagas.

Angående andra stycket av momentet hänvisas till motiveringen under
1 § i förslaget.

4 mom. 1 detta mom. hava föreslagits tre ändringar i vad 15 § 3
mom. BF innehåller.

Det nu stadgade ovillkorliga förbudet för bolag att förhyra andra lägenheter
än dem, vilka äro behövliga för den rörelse, som bolaget självt utövar,
har, enligt vad kommittén erfarit, vid tillämpningen medfört olägenheter,
i det att det understundom visat sig svårt att erhålla lämplig lokal
för rörelsen utan att jämväl förhyra något eller några rum, som ej äro för
ändamålet behövliga. Möjlighet har därför enligt förslaget beretts kontrollstyrelsen
att medgiva undantag i nu ifrågavarande avseende.

Härjämte har föreskrift ansetts böra meddelas till förebyggande av att,
såsom inträffat, bolag ingår affärsavtal för längre tid än bolagets koncession
varar, såvida kontrollstyrelsen icke härtill lämnat samtycke.

1 förslaget har vidare stadgats förbud för bolag att inga affärsavtal
jämväl med delägare i bolaget. Vid tillkomsten av förbudet för bolag att
ingå affärsavtal med styrelseledamöter anfördes som skäl härför1, att bolagen
ej sällan missbrukat den till dem överlåtna brännvinshandeln till att
bereda bolagsmännen själva obphöriga fördelar såväl vid uppgörande av
hyresaffärer som på andra sätt. En utsträckning av förbudet på sätt kommittén
föreslagit synes stå i god överensstämmelse med vad sålunda anförts
och torde äga betydelse för att förhindra, att ett tillverkareintresse indirekt
erhåller inflytande på bolagets ledning.

5 mom. Se allmänna motiveringen sid. 269—270.

6'' mom. motsvarar 15 § 6 mom. BF. Av den ställning, kontrollstyrelsen
enligt förslaget skulle intaga, samt den förändrade sammansättning
av bolags styrelse, som av kommittén föreslagits, har kommittén ansett böra
följa, att kontrollstyrelsen skulle äga att bestämma tid för revisionen även -

1 Se Kungl. Maj:ts prop. 1895 N:o 41, sid. 14.

304

som utse majoriteten av revisorer. Jämte de två revisorer, som enligt förslaget
skulle väljas av kontrollstyrelsen, skulle delägarne i bolaget äga att
välja en revisor.

Revisionsberättelsen skulle enligt förslaget jämväl tillställas den kontrollnämnd,
som äger att utöva tillsyn över bolagets försäljning.

Stadgandet om revisionsberättelsens offentliggörande i allmänna tidningarna
har synts kommittén obehövligt och därför uteslutits.

^ 7 mom. Av kommitténs förslag följer, att kontrollstyrelsen skulle äga
att meddela bestämmelser i allmänhet angående bolagets förvaltning. Som
ett kompletterande stadgande härutinnan kan anses den i detta mom. intagna
föreskriften, att nämnda styrelse jämväl skulle äga bestämma grunderna
för den ersättning, som skall utgå till bolagets styrelse samt revisorer
och dessas ombud.

8 mom. motsvarar 15 § 8 mom. BF. Med de nya principer, varå förslaget
vilar, har skäl ej ansetts förefinnas för bibehållande av landstingens
rätt att avgiva utlåtande till kontrollstyrelsen, varemot en sådan rätt i stället
tillagts kontrollnämnd. Utlåtandena från vederbörande myndigheter torde,
då landstingen ej vidare skola höras, kunna avgivas tidigare än nu är stadgat,
och har kommittén härutinnan föreslagit, att samma utlåtanden skola vara avgivna
före juni månads utgång. Någon skyldighet att avgiva yttrande har
ej ansetts erforderligt stadga, utan innebär förslaget endast, att vederbörande
lämnas tillfälle att avgiva sådant.

1 sista stycket av detta mom. har föreslagits ett tillägg för att utmärka
att kontrollstyrelsen, om revisionsberättelsen därtill giver anledning, skulle
äga att vidtaga åtgärder för rättelses vinnande, vilket har synts vara en
följd av den nya ställning, kontrollstyrelsen enligt förslaget skulle intaga.

9 mom. motsvarar 21 och 25 §§ BF med de förändringar, som
nödvändiggöras av kommitténs förslag om försäljningsavgifternas borttagande.
I detta mom. har jämväl ansetts böra upptagas den nu i 39 § 3
mom. BF förefintliga föreskriften, att vid försummad inbetalning utmätning
genast kan ske.

20 §.

Se allmänna motiveringen sid. 250 och 101—102.

21 och 22 §§.

Se allmänna motiveringen sid. 253—254.

23 §.

Se allmänna motiveringen sid. 252—253.

305

24 §.

Se allmänna motiveringen sid. 250, 253, 254.

25 §.

Se allmänna motiveringen sid. 157—161, 255—258.

26 §.

1 och 3 mom. motsvara 17 § 4—5 mom. BF och 18 § MF samt
äro i fråga om stärbhusdelägares rätt närmast avfattade i enlighet med sistnämnda
§.

I nuvarande förordningar finnes ingen föreskrift, huru uti nu ifrågavarande
avseende skall förfaras vid rättighetsinnehavares konkurs. Då
emellertid, om tillstånd för sådant fall omedelbart skulle upphöra att gälla,
konkursboet härigenom skulle kunna drabbas av väsentlig ekonomisk förlust,
synes billigheten fordra, att även i detta fall rörelsen för någon tid får fortsättas
under enahanda villkor, som vid dödsfall äro stadgade.

För samtliga i denna § avsedda fall har föreslagits en längsta respittid
av tre månader.

27 §.

Motsvarar beträffande vin och Öl 17 § 1 mom. 1 stycket MF.
Stadgandet har i förslaget utsträckts att avse jämväl spritdrycker.

28 §.

1 mom. Motsvarande föreskrift finnes i 17 § 2 mom. MF, och
har ansetts böra gälla varje fall, då tillstånd meddelas. Då i fråga om åt
bolag upplåten rättighet tillståndet icke behöver innehålla uppgift å den
plats, där varje försjäljningsställe skall vara beläget, har stadgandet med
hänsyn härtill omredigerats. I tillståndsbeviset skola utsättas föreskrifter,
som enligt 24 eller 27 § i fråga om rörelsen blivit meddelade.

2 mom. motsvarar likartade föreskrifter i 11 och 13 §§ BF samt
17 § 3 mom. och 18 § 3 mom. MF. Stadgandet har dock omformulerats
för att utmärka, att avskrift av tillståndsbevis i varje fall skall översändas
på det att vederbörande måtte bliva i tillfälle att taga del av vid
rättighetsupplåtelse fästade villkor. Härjämte har föreslagits, att sådan
avskrift jämväl skall tillställas kontrollstyrelsen.

3 mom. har föranletts av att kommunalnämnden enligt 106 § 2 mom.
skulle äga inskrida vid missbruk av ifrågavarande rättighet.

306

IV Kapitlet.

Vid utarbetandet av bestämmelserna angående kommunal folkomröstning
har kommittén sökt att så nära som möjligt följa de föreskrifter angående
förrättande av riksdagsmannaval, som äro meddelade i vallagen. I
den mån de av kommittén föreslagna bestämmelserna för omröstningarna
sammanfalla med vallagens stadganden, torde icke någon särskild motivering
vara behövlig.

29-31 §§.

Se allmänna motiveringen sid. 136—141.

32 §.

Se allmänna motiveringen sid. 134—135.

För att underlätta arbetet med röstlängdens upprättande har föreslagits,
att rösträtt skulle tillkomma vederbörande från och med kalenderåret näst
efter det, under vilket han eller hon fyllt 21 år. Om rösträtten skulle komma
att inträda omedelbart efter inträdd myndighetsålder, är det nämligen att
befara, att röstlängdsupprättarens arbete skulle komma att onödigt'' försvåras,
enär han för sådant fall måste veta icke blott vederbörandes födelseår
utan även födelsedag.

Såsom i den allmänna motiveringen angivits, har kommittén ansett,
att inga andra myndiga svenska medborgare böra uteslutas från rösträtt än
de, som äro i en så beroende ställning, att de i allmänhet icke kunna väntas
med tillräcklig självständighet utöva sin rösträtt. Med denna utgångspunkt
kan man tydligen icke såsom diskvalifikationsgrund uppställa den fattigvårdsunderstöddes
skuldförhållande till fattigvårdssamhället — såsom fallet är i
riksdagsordningens bestämmelser om valrätt. Den osjälvständiga och beroende
ställning, som kommittén åsyftar och som kan jämnställas med det
förhållande, att någon står under förmynderskap, torde först inträda, då
någon för egen del åtnjuter understöd på ett mera varaktigt sätt. 1 vår nu
gällande fattigvårdsförordning motsvaras detta av det fall, då någon på grund
av åtnjuten fattigvård står under fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

Det torde numera rätt allmänt erkännas, att möjligheten att rösta med
fullmakt vid kommunala val särskilt i städerna givit anledning till röstvärvning
och annat ofog. Med den utsträckta rösträtt, som skulle komma till
användning vid kommunal folkomröstning, är det att befara, att sådana
missförhållanden i ännu större grad skulle framträda såsom verkningar av
fullmaktsröstning. Då å andra sidan behovet av en sådan lättnad för de
röstberättigade i detta förslag väsentligt inskränkts genom omröstningens
förläggande till sön- eller helgdag samt den utsträckta tiden för rösternas

307

avgivande, har kommittén ansett övervägande skäl tala för stadgande av
skyldighet för den, som vill deltaga i dylik omröstning, att personligen infinna
sig vid förrättningen. Kommittén har därför i paragrafens sista stycke
infört en bestämmelse av likartad lydelse som den, vilken förekommer i
24 § Riksdagsordningen.

33 §.

i de främmande stater, där lokalt veto förekommer, äga de vid folkomröstningen
röstberättigade i allmänhet jämväl rätt att taga initiativ till
densamma. Vid sådant förhållande och då inga skäl synas föreligga att
inskränka initiativrätten till allenast en del av de vid folkomröstningen röstberättigade,
har det ansetts, att initiativrätt bör tillkomma en var enligt 32
§ röstberättigad.

34 och 35 §§.

I dessa paragrafer innehållas de närmare bestämmelserna för utövningen
av initiativet.

Med hänsyn till det förhållandet, att försäljningsrättigheterna enligt
kommitténs förslag skulle utlöpa med kalenderår, och då det är av vikt för
vederbörande rättighetsinnehavare att i god tid kunna bereda sig för de förändringar
i deras verksamhet, som komma att inträda i händelse omröstningen
skulle giva till resultat, att förut medgivna rättigheter icke förnyades,
synes lämpligt att föreskrift meddelas, i syfte att tiden för folkomröstningarnas
företagande förlägges till början av året. Kommittén har därför
föreslagit, att initiativet till omröstningen skall tagas under loppet av februari
månad. Denna bestämmelse innebär emellertid icke, att undertecknandet
av en framställning om folkomröstning skall hava skett under denna månad,
utan allenast, att framställningen under månadens lopp skall hava ingivits
till vederbörande myndighet.

Då Konungens befallningshavande prövar och avgör frågor om rättighetsupplåtelser
inom kommunen, i den mån de kommunala myndigheterna
icke inlagt veto mot desamma, synas goda skäl tala för att jämväl framställningar
om anordnande av kommunala folkomröstningar, som kunna leda till förbjudande
av rusdryckshandeln inom kommunen, göras hos denna myndighet.

Framställning om anordnande av kommunal folkomröstning bör göras
skriftligen efter ett av kommittén uppgjort formulär till förebyggande av
otydlighet i formuleringen av framställningen, som kan befaras förekomma,
om de enskilda initiativtagarna själva skulle avfatta formuleringen.

Det ligger givetvis stor vikt uppå att icke några andra än de, som
äro berättigade att taga initiativ, komma att underteckna framställningen.
En fullt säker kontroll härutinnan skulle kunna erhållas, om man kunde jämföra
underskrifterna på de inkomna framställningarna med en längd över

308

de röstberättigade. Då emellertid en dylik längd, av skäl'' som närmare utvecklas
under 41 §, icke kan föreligga utarbetad vid tidpunkten för initiativets
tagande, blir det nödvändigt att söka vinna de behövliga garantierna
på andra vägar.

Närmast till hands ligger då onekligen den anordningen, att Konungens
befallningshavande beträffande varje initiativtagares behörighet gjorde
sig underrättad hos de kommunala myndigheterna. Emellertid torde detta
komma att bliva förenat med stort besvär och tidsutdräkt för vederbörande
myndigheter, och överhuvud synes varje bestämmelse, som ålägger
myndigheterna en mera ingående kontrollskyldighet beträffande undertecknarna
av inkomna framställningar, leda till samma resultat. De erforderliga
garantierna torde därför lämpligast kunna vinnas genom att låta vederbörande
initiativtagare antingen själv eller genom särskilda vittnen intyga
sin behörighet samt att medgiva allmänheten rätt att granska densamma.
Då emellertid ett särskilt intygande av behörigheten otvivelaktigt skulle leda
till åtskilliga svårigheter för initiativtagaren, särskilt om många personer förenade
sig om en framställning — i vilket fall varje persons behörighet finge
var för sig av minst två personer intygas — har kommittén trott sig finna
en tillräcklig garanti i föreskriften, att varje initiativtagare på heder och
samvete försäkrar sig vara behörig. En dylik form för bekräftelse torde
vara fullt tillräcklig och har redan på flere områden hos oss vunnit
tillämpning. Det är jämväl att antaga, att allmänheten skall ägna initiativtagarnas
behörighet särskild uppmärksamhet, då en framställning om anordnande
av kommunal folkomröstning på grund av det intresse, den kommer
att framkalla, icke lär komma att passera obemärkt.

För att förebygga att omröstning icke begäres, med mindre än att en
viss opinion finnes för anordnande av en sådan, har man i främmande
stater, där fakultativa folkomröstningar förekomma, föreskrivit ett visst minimum
av antalet röstberättigade såsom initiativtagare, för att omröstningen
skall komma till stånd. 1 Norge erfordras sålunda, att initiativ tagits av så
många av de vid folkomröstningen röstberättigade, att de utgöra minst ''Ax,
av de vid sistförflutna omröstning i röstlängderna uppförda röstberättigade.
1 vissa amerikanska förbundsstater fordras för initiativ minst 10 proc. av de
röstberättigade, i åtskilliga andra stater såsom minimum mera än 10 proc.,
i andra åter ett absolut minimum (såsom 25 personer, 200 personer etc.).

Lämpligast vore utan tvivel att, såsom allmänneligen skett i utlandet,
sätta fordran på initiativtagarnas antal i förhållande till antalet röstberättigade.
Detta låter sig emellertid icke göra, då någon röstlängd icke
skulle föreligga utarbetad vid den tidpunkt, då initiativet tages. Den enda
i Sverige fullt tillämpliga metoden synes därför vara att till grund för relationstalet
lägga folkmängden enligt senast justerade mantalslängd.

309

I de inom Riksdagen under senare ar väckta lokal-vetomotionerna har
föreslagits, att initiativtagarna skulle utgöra minst >/,„ av kommunens mantalsskrivna
folkmängd. Enligt vad som framgår av uppgifter, som kommittén
infordrat från Statistiska Centralbyrån (sid. 310), utgöra de till myndig ålder
komna männens och kvinnornas antal i regel mellan 50 och 60 proc. av
kommunens mantalsskrivna folkmängd. Dä de myndiga medborgare, som
på grund av de föreslagna rösträttsbestämmelserna icke skulle äga att utöva
rösträtt, icke torde utgöra mer än högst några fa procent av samtliga
myndiga, kommer antalet röstberättigade att praktiskt sett nära sammanfalla
med antalet myndiga. Vid sådant förhållande innebär ett stadgande att initiativtagarna
skulle utgöra minst 1 .,,, av kommunens mantalsskrivna folkmängd
detsamma som att initiativtagarna äro minst 8 å 10 proc. av de
röstberättigade. Det i Riksdagen framställda förslaget star sålunda ganska
nära de bestämmelser om minimum för initiativ, som gälla i åtskilliga stater
i Amerika, men uppställer betydligt strängare villkor än de, som gälla i
Norge. Givetvis är det av vikt att tillse, att icke kravet på ett minimum
initiativtagare i alltför hög grad försvårar igångsättande av omröstningar.
Då det emellertid kommer att erfordras 67 proc. av de röstande för att lokalt
försäljningsförbud skall kunna genomföras resp. beslutat förbud upphävas,
synes det vara önskvärt, att en icke alltför ringa del av de röstberättigade
erfordras för att påkalla omröstning, och har det synts kommittén, som om
det inom Riksdagen framställda förslaget innebure tillräcklig garanti i nämnda
avseende, varför kommittén ansett sig böra förorda detsamma.

Sedan skriftlig framställning om anordnande av kommunal folkomröstning
ingivits till Konungens befallningshavande och det därvid befunnits, att
den undertecknats av sä många personer, att de sammanlagt utgöra 1 ,0 av den
mantalsskrivna folkmängden, har Konungens befallningshavande att utfärda
tillkännagivande härom i länskungörelserna och i tidning inom orten samt
utsätta viss tid av fjorton dagar, under vilken jäv kan anföras mot deras
behörighet, som gjort framställningen. För att låta undertecknarnes namn
komma till allmänhetens kännedom, har Konungens befallningshavande att
välja mellan flere olika sätt. Antingen kunna de inkomna framställningarna
atergivas i den nyssnämnda kungörelsen, eller också kunna framställningarna
överlämnas till kommunal myndighet att hållas tillgängliga för granskning,
givetvis under förutsättning att betryggande garantier erhallas, att icke framställningarna
förkomma eller på annat sätt utsättas för åverkan. Nagra
närmare föreskrifter i nu nämnt avseende har emellertid kommittén icke
velat föreslå utan ansett det böra ankomma på Konungens befallningshavande
att välja det mest betryggande och skyndsamma sättet för att lata
framställningarna komma till allmänhetens kännedom.

Efter utgången av den tid, som är utsatt för jävs anförande, har
Konungens befallningshavande att ofördröjligen pröva möjligen inkomna

310

Tabell 10. Folkmängden ävensom antalet personer över 21 år

inom vissa kommuner.

Enligt uppgifter, meddelade av Statistiska Centralbyrån.

■ ! Kommunens namn	Karaktäristik av kommunen	j Folkmängd d. 31/i2 1910	Därav: och däi absolut antal	21 år ''över: i °/o av folk-mäng-den
Landskommuner:
Brännkyrka .................. (Stockholms län)	Stor kommun med talrik industribefolk-ning och rask folkökning.	18,379	10,113	55,u
Lidingö........................ (Stockholms län)	Kommun utan utpräglad industri, men med stark folkökning under senare år.	4,474	2,723	60,ii
Närtuna........................ (Stockholms län)	Liten jordbrukskommun med folkminsk-ning.	850	502	59,1
Älvkarleby .................. (Uppsala län)	Stor kommun med betydlig industri, men dock tämligen svag folkökning.	9,492	4,879	51,4
Håtuna ........................ (Uppsala län)	Liten jordbrukskommun med stillastående folkmängd.	958	492	51,4
Julita ........................... (Södermanlands län)	Medelstor jordbrukskommun, folkmängden stillastående.	3,090	1,778	57,(1
Mörlunda..................... (Kalmar län)	Större jordbrukskommun med någon ehuru svag folkökning.	4,225	2,369	56,1
Hammerdal .................. (Jämtlands län)	Jorbrukskommun med jämförelsevis be-tydande folkökning.	4,575	2,524	55,2
Nordmaling.................. (Västerbottens län)	Jordbruks- och sågverkskommun med medelmåttig folkökning.	10,172	5,248	51,6
Stadskommuner:
Södertälje.....................	Medelstor industristad med rask folkök-ning.	11,060	6,532	59,1
Enköping.....................	Mindre stad med ganska rask folkökning.	5,137	3,104	60, r.
Eskilstuna.....................	Stor industristad med medelmåttig folk-ökning.	28,364	15,799	55,7
Visby...........................	Medelstor stad med industrien ej så över-vägande, folkökningen rätt betydlig.	9,961	6,139	61,6
Karlshamn ..................	Mindre stad med tämligen stillastående folkmängd.	7,209	4,405	61,i
Östhammar ..................	Liten stad med obetydlig folkökning.	828	553	66, 8

311

jävsanmärkningar och däröver fatta beslut. Visar det sig vid denna prövning,
att på grund av godkända jäv framställningarna icke omfattas av röstberättigade
till ett antal, utgörande minst ‘/.,0 av kommunens mantalsskrivna
befolkning, har frågan om anordnande av kommunal folkomröstning förfallit.
Har åter jäv icke blivit anfört eller visar det sig efter prövning av jävsanmärkningar,
att det erforderliga minimiantalet röstberättigade tagit initiativ,
har Konungens befallningshavande att ofördröjligen utlysa omröstningen.

De tvistefrågor, som uppstå vid prövningen av jäv mot deras behörighet,
som gjort framställning om anställande av kommunal folkomröstning,
äro uppenbarligen av den beskaffenhet, att det ej bör möta några betänkligheter
att, i syfte att förkorta förberedelserna till omröstningen, låta Konungens
befallningshavande slutgiltigt avgöra i fråga om framställda jävsanmärkningar.

36 §.

Med hänsyn därtill att arbetet med röstlängdens upprättande är förenat
med mycket arbete, torde det vara erforderligt, att en längre tid får förflyta
från utlysandet av omröstningen till dess omröstningen äger rum. Det må
ankomma på Konungens befallningshavande att i varje särskilt fall efter de
lokala förhållandena bestämma denna tid inom de av kommittén föreslagna
gränserna, minst 9 högst 12 veckor. Då emellertid, enligt vad kommittén
inhämtat, i vissa kommuner, exempelvis Göteborg, anses omöjligt att medhinna
röstlängdens upprättande inom förenämnda maximitid, har kommittén
ansett nödvändigt att bereda Konungens befallningshavande tillfälle att undantagsvis,
på framställning av vederbörande omröstningsförrättare, medgiva
förlängning av samma tid. Då initiativet skall hava tagits före utgången av
februari månad och behandlingen av initiativet torde hava hunnit slutföras
och omröstningen hava utlysts före utgången av mars månad, skulle åtminstone
i regel omröstningarna hava ägt rum före utgången av juni månad.

Sedan länge har det från många håll uttalats önskvärdheten därav, att
valförrättningar och kommunala sammanträden, i vilka menigheten deltager,
utsättas till sön- eller helgdag. Såsom skäl härför har anförts, att särskilt
de många, som äro beroende av sitt dagliga arbete, hava mycket svårt att
under en söckendag lämna sitt arbete och deltaga i allmänna angelägenheter.
I synnerhet på landsbygden kunna de personer, som vilja deltaga
i ett val eller en stämma, få giva hela dagen till spillo i följd av de långa
avstånden. Under sön- eller helgdag kunna däremot de allra flesta personer
få tillfälle att deltaga i val eller kommunala avgöranden, utan att behöva
inskränka på sin måhända knappa inkomst. Vid upprepade tillfällen hava
inom Riksdagen väckts motioner avseende förläggandet av kommunalstämmorna
och landstingsmannavalen till sön- eller helgdag. Motstånd har dock
rests mot dessa förslag, emedan de ansetts inkräkta på söndagens helgd
och beröva individen erforderlig söndagsvila.

312

Enligt k. förordningen den 13 juni 1913 om ändrad lydelse av vissa
paragrafer i förordningen om kommunalstyrelse på landet skola emellertid landstingsmannavalen
på landsbygden för framtiden äga rum å Marie bebådelsedag,
såvida ej kommunen besluter annan dag, och möjlighet har öppnats
för kommunalstämmorna att själva besluta utsättande av ett följande års
kommunalstämmor till sön- och helgdag. Vad riksdagsmannavalen till
Andra kammaren beträffar, finnes i vallagen intet bestämt om deras utsättande
till särskild dag. Riksdagsmannavalen år 1911 förrättades emellertid i de
allra flesta valkretsar å söndag.

Såsom framgår av det ovan anförda, har det gjort sig gällande en
allt tydligare tendens att förlägga val och kommunalstämmor till sön- eller
helgdag, enär man därigenom trott sig kunna vinna den livligaste anslutningen
till förrättningen.

De anmärkningar, som möjligen kunna riktas mot obligatoriskt förläggande
av kommunalstämmor eller mera ofta påkommande förrättningar till
sön- eller helgdag, synas icke i samma mån kunna göras gällande, om till dylik
dag utsättas kommunala folkomröstningar, enär dessa mindre ofta återkomma.
Med hänsyn härtill och då det ^ynts vara synnerligen önskvärt, att
så många som möjligt beredes tillfälle att deltaga i de kommunala folkomröstningarna,
har kommittén föreslagit, att omröstningarna skola hållas å sön- eller
helgdag. Under den tid högmässogudstjänst pågår inom kommunen skall
emellertid uppehåll göras i förrättningen, vilken avbrytes vid den tidpunkt,
då högmässogudstjänsten börjar och återupptages efter gudstjänstens slut
(jämför 52 §).

• De röstberättigade vid en kommunal folkomröstning bliva ungefär
tredubbelt så många som de politiskt röstberättigade, och särskilda
åtgärder äro därför av nöden för att bereda dem tillfälle att avgiva
sina röster. En utsträckning av tiden för omröstningen utöver den i
vallagen för riksdagsmannaval föreskrivna synes därför vara erforderlig. I
större kommuner torde emellertid icke ens detta vara tillräckligt, utan
lärer det vara behövligt, att omröstningen hålles å två dagar, nämligen
ä sön- eller helgdag samt å närmast föregående eller efterföljande dag.
Behovet i sistnämnda avseende beror givetvis på de särskilda lokala förhållandena,
varför några mera speciella föreskrifter icke lämpligen kunna uppställas.
Särskilt med ledning av de erfarenheter, som vunnits vid förrättande
av riksdagsmannaval, torde Konungens befallningshavande, som enligt förslaget
har att fatta beslut om omröstningsdag, bäst vara i tillfälle att pröva
behovet i berörda hänseende och i anledning därav vidtaga åtgärder.

I mindre kommuner lärer emellertid icke så långa omröstningstider,
som de av kommittén generellt föreslagna, vara erforderliga, varför Konungens
befallningshavande bör kunna för dylika kommuner på framställning

313

av magistrat eller omröstningsnämnd förordna om kortare omröstningstid
(jämför härmed vallagens 46 § andra stycket).

37 §.

Samtidigt med att kommunal folkomröstning utlyses, skall Konungens
befallningshavande bestämma dag eller dagar för omröstningens hällande
inom de i 36 § angivna gränserna samt utsätta tid och ställe för densamma.
Utsättande av annan tid än den i förordningen föreskrivna kan, såsom ovan
under 36 § framhållits, endast ske för det fall, att omröstningsnämnd eller
magistrat därom gjort framställning; i fråga om stället för omröstningen
lär Konungens befallningshavande, såsom vid riksdagsmannavalen varit
brukligt, kunna inhämta magistrats eller omröstningsnämnds mening.

Tillkännagivande om dag, tid och ställe för omröstningen, omröstningsproposition,
samt vilken omröstningsnämnd, som har att verkställa den slutliga
röstsammanräkningen, om kommun på landet är indelad i flere omröstningsdistrikt,
skall, jämte påminnelse om skyldighet för omröstningsförrättare
att insända avskrift av omröstningsprotokollet, införas i länskungörelserna
samt i tidning inom orten.

Enär enhetlighet i formuleringen av voteringspropositionen synes vara
önskvärd, har kommittén härför utarbetat ett särskilt formulär i två alternativ
(formulär 2 A och B), det ena avseende omröstning i kommun, där på
kommunal folkomröstning grundat förbud icke är gällande, det andra för omröstning
i kommun, där förbud på grund av kommunal folkomröstning råder.

38 §.

De skäl, som föreligga för kommunens uppdelning i valdistrikt vid
riksdagsmannaval, synas i ännu högre grad gälla vid kommunal folkomröstning.
Kommittén föreslår därför, att den indelning av kommun i flera
valdistrikt, som finnes föreskriven i vallagen, skall tillämpas vid dylik omröstning.

39 och 40 §§.

Då förfarandet vid en kommunal folkomröstning utan svårighet
huvudsak kan ansluta sig till de former för riksdagsmannaval, som redan
finnas utbildade genom vallagen, torde det vara överflödigt att för de kommunala
folkomröstningarna tillskapa en särskild omröstningsnämnd, utan
bör såsom sådan kunna fungera på landet den valnämnd, som enligt vallagen
är valförrättare på landet, och i stad magistraten.

De regler, som i 39 § andra och tredje styckena äro uppställda rörande
omröstningsnämndens förhandlingar, överensstämma med dem, som i vallagens
22 § äro föreskrivna för valnämnd. Bestämmelserna i 40 § andra
och tredje styckena äro hämtade från vallagens 7! §.

314

41 §.

Föreskrift att obligatoriskt upprätta röstlängd för varje år, såsom sker
för val till Riksdagens Andra kammare synes i detta fall icke vara lämplig.
Omröstningar torde nämligen i regel komma att äga rum allenast inom ett
mindre antal kommuner, och inom dessa endast med tre eller flere års
mellanrum, i följd varav ett ringa antal av de för varje år upprättade röstlängderna
skulle komma till användning. Ej heller torde det vara lämpligt
att stadga, att röstlängd skall upprättas, så snart framställning om
anordnande av kommunal folkomröstning inkommit till Konungens befallningshavande,
enär det kunde visa sig, att fordringarna för initiativ icke
voro uppfyllda, på grund varav arbetet med röstlängdens upprättande skulle
hava varit förgäves.

På grund härav synes röstlängden böra upprättas först sedan det
blivit konstaterat, att kommunal folkomröstning skall äga rum. Detta bör
ske snarast möjligt efter omröstningens utlysande och kan lämpligen anförtros
åt samma tjänstemän, som hava uppdraget att utarbeta röstlängd
vid riksdagsmannaval, nämligen på landet och i stad, där magistrat ej finnes,
den tjänsteman, som verkställer debiteringen av utskylderna till kronan,
häradsskrivaren, samt i annan stad magistraten eller, där särskilda tjänstemän
äro förordnade för nämnda debitering, dessa under magistratens
inseende.

1 jämförelse med upprättande av röstlängd för riksdagsmannaval torde
röstlängdens upprättande för kommunala folkomröstningar bliva mera tidsödande
med hänsyn till det betydligt större antalet röstberättigade, men
också enklare, enär diskvalifikationsgrunderna äro färre. Mantalslängd^!
synes kunna läggas till grund för upprättandet av längden och uppgift om
vanfrejdade och utländske medborgare inhämtas från pastorsämbete, om
dem, som stå under förmynderskap, från domstol samt om dem, som stå
under fattigvårdsstyrelses målsmansrätt, från fattigvårdsstyrelse. De närmare
föreskrifter, som kunna vara erforderliga, böra meddelas av Konungen,
liksom skett för riksdagsmannaval genom Kungl. kungörelsen den 26 september
1909 om upprättande av röstlängd för val till Riksdagens Andra
kammare samt den i avseende härå vissa myndigheter åliggande uppgiftsskyldighet,
vilken synes kunna läggas till grund för likartade bestämmelser
i fråga om röstlängder vid kommunala folkomröstningar.

I anslutning till vad ovan under 36 § anförts har kommittén föreslagit
befogenhet för Konungens befallningshavande att i fråga om kommun med
större folkmängd på framställning av omröstningsförrättaren medgiva utsträckning
av den normala tiden för röstlängds upprättande.

Sedan röstlängden inom fastställd tid utarbetats och avsänts eller avlämnats
till omröstningsnämndens ordförande eller till magistrat, där denna

315

ej själv verkställt upprättandet, vidtager granskningen av längden, varom
närmare bestämmelser meddelas i 42—48 §§.

42 §.

Föreskrifterna i fråga om framläggandet av röstlängden till granskning
äro utarbetade på grundvalen av vallagens 28 §, men med viss förenkling.
Enär enligt kommitténs förslag häftande för obetalda utskylder icke upptagits
som diskvalifikationsgrund, har det ej ansetts behövligt att, såsom skett
i fråga om röstlängd vid riksdagsmannaval, föreskriva att person, som upptagits
i röstlängden såsom icke röstberättigad, skall underrättas därom.
Denna förenkling i proceduren föranleder, att tiden för röstlängdens granskning
kan i hög grad förkortas.

43, 44 och 45 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i huvudsakliga delar med vallagens 30,
31 och 32 §§.

46 §.

Enligt bestämmelserna i vallagen kunna besvär anföras hos Konungens
befallningshavande över beslut av valnämnd och magistrat i anledning
av mot röstlängden anförda anmärkningar. Medgåves en dylik klagorätt
i fråga om omröstningsnämnds eller magistrats beslut beträffande röstlängd
vid kommunal folkomröstning, skulle omröstningen kunna komma
att avsevärt fördröjas. Vid sådant förhållande och enär diskvalifikationsgrunderna
äro mindre omfattande och omtvistliga än för den politiska rösträtten
samt i följd därav anmärkningar mot röstlängderna kunna väntas bliva
betydligt färre och lättare att avgöra, har kommittén ansett sig böra föreslå,
att röstlängden skall lända till efterrättelse vid omröstningen, sedan omröstningsnämnden
eller magistraten fattat beslut i anledning av framställda anmärkningar
(förslagets 47 §.) Talan mot omröstningsnämnds eller magistrats
beslut i fråga om röstlängd må emellertid kunna fullföljas i sammanhang
med anförande av besvär över omröstning, vid vilken dylik röstlängd
tjänat till efterrättelse. (48 §.)

På grund av den nu nämnda ordningen för besvärs anförande över
omröstningsnämnds eller magistrats beslut i fråga om anmärkning mot röstlängd,
torde det vara erforderligt, att anmärkningsskriften bilägges det protokoll,
som föres vid omröstningsnämnds eller magistrats sammanträde i
anledning av mot röstlängden framställda anmärkningar för att kunna, vid
anförande av besvär enligt 57 §, i bestyrkt avskrift hållas klagande tillhanda.

Paragrafen innehåller i övrigt i tillämpliga delar samma bestämmelser
som vallagens 33 § första, andra och tredje styckena.

316

47 §.

Till stöd för bestämmelsen i paragrafens tredje stycke, att röstlängd,
som blivit behörigen underskriven eller försedd med intyg, att anmärkning
ej i behörig tid framställts mot densamma, åberopas vad som ovan
anförts under 46 §.

I övrigt är paragrafen avfattad i enlighet med vallagens 33 § sista
stycket.

48 §.

Till stöd för stadgandena i denna paragraf åberopas vad som ovan
anförts under 46 §.

Vid fullföljande av talan mot omröstningsnämnds eller magistrats beslut
i anledning av mot röstlängd framställd anmärkning synas, i likhet
med vad som är fallet vid anförande av klagan i anledning av anmärkning
mot röstlängd vid riksdagsmannaval, inga andra bevis böra få gälla än de,
som varit i laga ordning företedda hos omröstningsnämnden eller magistraten
(jämför vallagens 41 §).

Föranleder emellertid klagan att röstlängden i någon del förklaras felaktig,
bör givetvis vid ny omröstning de av besvärsmyndighetens beslut
föranledda rättelserna införas i längden. (Jämför härmed vallagens 40 §
andra stycket.)

49 §.

Innehåller i huvudsak samma bestämmelser som vallagens 45 § med
tillägg endast av föreskriften, att propositionen för omröstningen skall finnas
anslagen i omröstningslokalen.

50 §.

Innehåller i tillämpliga delar samma bestämmelser som vallagens 47, 48
och 49 §§.

51 §.

Innehåller samma bestämmelser som vallagens 52 §.

52 §.

Såsom framhållits under 36 §, skall omröstningsförrättningen avbrytas
från den tidpunkt, då högmässogudstjänsten i kommunen börjar, till dess
den är slut. Då andra uppehåll göres i förrättningen eller då omröstningen
skall sluta, böra de röstberättigade, som vid klockslaget för uppehållet eller
avslutandet äro tillstädes i omröstningslokalen eller å anvisad plats därintill,
äga rätt att avlämna sina röstsedlar, i likhet med vad som sker vid riksdagsmannaval
(vallagen 53 §).

317

53 och 54 §§.

Då röstsammanräkningen vid en kommunal folkomröstning är betydligt
enklare än vid riksdagsmannaval, torde denna sammanräkning utan
svårighet kunna verkställas av omröstningsförrättaren. 1 följd härav komma
vissa skyldigheter, som enligt vallagen åligga Konungens befallningshavande,
att vid kommunala folkomröstningar åligga omröstningsförrättaren.

Paragraferna äro i tillämpliga delar en sammanarbetning av 54 §
första och andra stycket, 61 och 63 §§ samt formulär 4 i vallagen.

55 §.

Paragrafen är utarbetad efter 64 § i vallagen.

56 §.

1 mom. Stadgandet är utarbetat i analogi med 65 § i vallagen.

2 och 3 mom. Är kommun delad i flere omröstningsdistrikt,
synes den enklaste utvägen för åstadkommande av röstsammanräkningen
för hela kommunen vara, att en av kommunens omröstningsnämnder av
Konungens befallningshavande utses att verkställa denna slutliga sammanräkning.
Utgör kommun ett omröstningsdistrikt, är förrättningen avslutad
med protokollets uppläsning; utgör den flere omröstningsdistrikt, sker avslutningen
med uppläsningen av protokollet över slutsammanräkningen.

Protokollen skola därefter insändas till Konungens befallningshavande.

57 §.

Det veto, som de kommunala myndigheterna enligt nu gällande lagstiftning
kunna inlägga emot visst slags rusdrycksförsäljning, är ovillkorligt
och kan icke upphävas med mindre än att beslutet härom är formellt oriktigt.
I analogi härmed bör det veto, som beslutats genom kommunal folkomröstning,
icke kunna på anförda besvär upphävas, såvida det icke visas,
att beslutet icke tillkommit i laga ordning. Detsamma gäller givetvis i fråga
om upphävande genom kommunal folkomröstning av förut beslutat försäljningsförbud.

Härvid uppstår frågan, huruvida, i händelse ett genom kommunal folkomröstning
fattat beslut upphäves, åt de röstberättigade bör beredas tillfälle
att i anledning därav verkställa ny omröstning. Denna fråga synes böra
besvaras olika för å ena sidan det fall att upphävandet grundar sig därpå
att vid förnyad sammanräkning av röstsedlarne befinnes, att den stadgade
röstmajoriteten, i strid mot vad av omröstningsförrättaren oriktigt antagits,
icke blivit ernådd, samt å andra sidan det fall, att vid omröstningen förekommit
annan formell oriktighet. I förra fallet är nämligen grunden till upp -

318

hävandet i själva verket att söka däri, att den av förordningen fordrade
reella förutsättningen för det ifrågasatta beslutet, nämligen den kvalificerade
majoriteten bland de röstande, icke föreligger. Något rimligt skäl att av
sådan anledning bereda de röstberättigade ett nytt tillfälle att uttala sin
mening synes ej föreligga: folkmeningen har nämligen då haft tillfälle att i
den lagligen föreskrivna formen giva sig tillkänna. I senare fallet däremot
— d. v. s. om beslutet upphäves till följd därav att någon felaktighet förekommit,
som kunnat inverka på resultatet — har folkmeningen icke haft tillfälle
att giva sig tillkänna i den lagligen föreskrivna formen, och det synes
därför vara med lagens mening överensstämmande att ofördröjligen föranstalta
om att ett sådant tillfälle beredes.

I överensstämmelse med dessa grundsatser äro bestämmelserna i förevarande
paragraf utarbetade. Då det är av stor betydelse, att, om omröstningen
förklaras ogiltig, ny omröstning skyndsamt kan äga rum, har kommittén
ansett sig böra föreslå, att besvären skola anföras direkt hos regeringsrätten.

58 och 59 §§.

Dessa paragrafer motsvara 73 och 74 §§ i vallagen.

60 §.

Enär omröstningarna huvudsakligen äro av intresse för kommunens
egna medlemmar, har det synts lämpligt, att de med omröstningen förenade
kostnaderna bestridas med kommunala medel. V

V Kapitlet.

Öl §.

Se allmänna motiveringen sid. 223.

Uttrycket hemvist i förevarande kapitel har begagnats som liktydigt
med mantalsskrivningsort.

62 §.

Se allmännna motiveringen sid. 223—226.

Orden »därest bolaget eljest finner utminutering till honom kunna äga
rum» hava i §:n intagits för att tydligt utmärka, att bolag, utöver de i förordningen
stadgade avstängningsgrunderna, kan uppställa andra sådana.
Med de olika slagen av rusdrycker åsyftas i detta förslag, i enlighet med
indelningen i 1 §, spritdrycker, vin och Öl.

319

63 och 64 §§.

Se allmänna motiveringen sid. 226.

65 §.

Som allmän regel gäller, att ingen samtidigt får vara kund hos mer
än ett bolag. Härifrån måste dock undantag göras för det fall, att någon
är kund hos ett bolag, som endast äger rätt att sälja vin eller Öl. En kund
hos sådant bolag bör nämligen äga att hos annat bolag anmäla sig för inköp
av de drycker, som förstnämnda bolag ej tillhandahåller.

66 §.

Se allmänna motiveringen sid. 195, 218—220.

Med uttrycket »år» i mom. 2)—8) avses ej kalenderår, utan en tidsperiod
av tolv månader.

Under 3) och 4) har av praktiska skäl ansetts böra upptagas endast
de brott, som i allmänna strafflagen äro belagda med straff.

I dessa punkter har skillnad gjorts mellan de fall, då någon blivit
dömd för brott, varom nu är fråga, och de fall, då han för sådant brott
undergått bestraffning. Tiden, under vilken utminutering ej får äga rum,
har nämligen principiellt ansetts böra räknas från det vederbörande blivit
efter utståndet straff frigiven, vilket dock av praktiska hänsyn ej tillämpats
att gälla fall, då någon undergått fängelse, som ålagts honom som förvandlingsstraff
för böter. Emellertid har det givetvis i samband därmed
varit nödigt att förebygga, att en person, innan straffet börjar verkställas,
får tillfälle att inköpa rusdrycker, i följd varav jämväl stadgandet under 3)
ansetts erforderligt.

Vad nu är sagt äger motsvarande tillämpning å de fall, som avses
under 5). Den omständigheten, att olovligt tillhandagående under denna
punkt upptagits som avstängningsgrund, medför, att en person, som missbrukar
sin inköpsrätt, utsätter sig, utom för straff, jämväl för påföljden att
själv bliva förlustig denna rättighet.

Uttrycket allmän anstalt för sinnessjuka under 8) avser att beteckna
ej endast statens (offentlig) anstalt, utan jämväl kommunal sådan.

Av sista stycket i paragrafen framgår, dels att påföljden ifråga inträder
oberoende av om det beslut, som däri avses, vunnit laga kraft, dels ock
att om beslutet blivit efter förd klagan upphävt, den tilltalade för att undgå
påföljden ifråga själv har att visa detta.

67 §.

Se allmänna motiveringen sid. 220—222.

320

68 §.

1 mom. Uppgiftsskyldighet enligt första stycket av detta mom. åligger,
utom polisdomstolar och de allmänna underdomstolarne, jämväl krigsrätter
och domkapitel. Högre rätt skulle äga skyldighet att avsända uppgift endast
om någon där i första hand dömes för brott, varom i detta mom. är fråga.
Uppgift skall i detta liksom följande mom. avsändas, även då någon blivit
dömd villkorligt.

2 mom. Då rätten enligt detta mom. icke skulle hava att ådöma en
påföljd, utan endast att avsända en uppgift, som sedermera vore för bolag
bindande, synes rätt att anföra besvär över rättens beslut att avsända uppgift
ej lämpligen böra medgivas. Vid sådant förhållande torde ej heller
högre rätt böra åläggas att, där fråga är om person, som blivit av lägre
rätt dömd till ansvar, i sammanhang med besvär i huvudsaken ingå i prövning
av huruvida underrätten rätteligen beslutit avsända uppgift eller utan
skäl underlåtit avsända sådan. Eljest skulle lätteligen besvär kunna komma
att anföras i huvudsaken endast för att få nu ifrågavarande förhållande
underställt högre rätts prövning. En sådan besvärsrätt synes jämväl mindre
påkallad av det skäl, att de förhållanden, varom uppgift i detta fall skall
avsändas, på grund av sin personliga beskaffenhet understundom i viss mån
undandraga sig den högre rättens kännedom.

Endast i det fall, att högre rätt i första hand dömer till ansvar, har
skyldighet ansetts böra åläggas högre rätt att avsända uppgift.

69-72 §§.

Se allmänna motiveringen sid. 222—223.

73 §.

Se allmänna motiveringen sid. 222—223, 224—225.

74 §.

Enär uppgifter enligt föregående paragrafer skola lämnas till hemortsbolaget,
bör, om någon anmäler sig för inköp hos annat bolag, upplysning
angående honom, på sätt i allmänna motiveringen (sid. 223—224) framhållits,
infordras från hemortsbolaget. Hemortsbolaget skall, om han erhåller
köperätt å annat håll, därom bevara kännedom, dels för att tillse, att ingen
för inköp av samma slags rusdrycker anmäler sig mer än hos ett bolag,
dels ock för att kunna lämna meddelande i det fall att hinder sedermera
uppkommer för att till honom utminutera rusdrycker.

Genom de föreslagna reglerna torde erforderlig kontroll vinnas för de
fall, då någon förändring av mantalsskrivningsort ej äger rum beträffande
den anmälande. Inträffar åter en förändring av mantalsskrivningsort eller
har sådan ägt rum under den närmaste tiden, innan anmälan sker, kan kon -

321

trollen i viss mån försvåras. En person kan sålunda av ett förutvarande
hemortsbolag hava blivit anvisad utminuteringsställe, och uppgifter angående
hans avstängning kunna till detta bolag hava avlämnats, utan att det nya
hemortsbolag därom får kännedom. En fullt effektiv kontroll i sådant fall
skulle emellertid förutsätta, att ett hemortsbolag alltid erhölle kännedom om,
när personer, tillhörande detsamma, till följd av ändrad mantalsskrivningsort
komme att tillhöra ett annat hemortsbolag och till detta läte översända erforderliga
uppgifter om honom. Med hänsyn till den ringa praktiska betydelse,
som de anförda fallen komme att äga, har det till förekommande
av missbruk ansetts tillräckligt att bereda vederbörande bolag tillfälle, att
då anledning förekommer till antagande, att en person flyttat, förskaffa sig
kännedom om honom från föregående hemortsbolag, därvid han givetvis
kan avfordras bevis om sin mantalsskrivningsort under den närmaste tiden
före det anmälan sker.

75 §.

Då någon innehar gällande motbok hos ett bolag, ligger häri givetvis
en presumtion för att han är oförhindrad att göra inköp, detta desto hellre,
som bolag torde låta sig vara angeläget att fråntaga person, till vilken utminutering
ej får ske, hans motbok. På denna grund har bolag enligt förslaget
ej skyldighet att avvakta infordrande av upplysning, som i denna §
avses, innan vederbörande anvisas utminuteringsställe.

76 §.

Se allmänna motiveringen sid. 225.

77 §.

Se allmänna motiveringen sid. 226—230.

78 §.

Se allmänna motiveringen sid. 230.

79 §.

1 mom. Se allmänna motiveringen sid. 226.

2 mom. I 5 § 1 mom. BF stadgas förbud för en var att tillhandagå
allmänheten med anskaffande av brännvin i mindre belopp än han själv
äger försälja. Detta stadgande — den s. k. salningsparagrafen — har, enligt
vad ett synnerligen stort antal av de hörda myndigheterna jämväl anmärkt,
ofta föranlett olika tolkningar. Svårigheten att avgöra vad som förstås
med allmänhet har mången gång vållat, att brännvinsförsäljning eller
förmedlande av sådan kunnat försiggå i ganska stor utsträckning utan att
detta lett till någon ansvarspåföljd.

322

Till en början erinras, att med de nya grundsatser om utminutering,
varå kommittéförslaget vilar, ett ombudsmannaskap av det slag, som man
genom ett sådant stadgande som det ifrågavarande vill träffa, näppeligen
skulle erhålla en sådan utsträckning som med nu gällande bestämmelser är
fallet. Redan genom avskaffande av försäljning i parti till allmänheten samt
genom sänkande av minsta tillåtna försäljningsbeloppet vid utminutering
lär nämligen frestelsen till salning hava i hög grad förminskats. Härjämte
skulle ju varje köpare erhålla sin motbok, och om någon skulle inköpa rusdrycker
å denna för annans räkning, skulle detta förfarande vara straffbart
enligt 1 mom. i förevarande §.

Det återstår vid sådant förhållande huvudsakligen att stadga regler för
de fall, då någon tjänstgör som ombud för motboksinnehavare. Att söka
förekomma ett sådant förmedlande i större utsträckning måste, av skäl i
den allmänna motiveringen (sid. 230—231) framhållits, anses särdeles önskvärt.
Jämväl må erinras, att enligt förslaget all agentverksamhet från säljare
förbjudits, och att det lätteligen skulle kunna inträffa, att en person, som
förut varit säljarens ombud, i stället uppträdde som ombud för köpare.

Det av kommittén i nu ifrågavarande avseende föreslagna förbud mot
att yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande
av rusdrycker skulle å ena sidan ingalunda lägga hinder i vägen
för den hjälp med varuanskaffning, vänner och bekanta kunde lämna varandra,
varemot å andra sidan ett sådant biträde, som lämnades i syfte att
bereda sig ekonomisk fördel, skulle vara förbjudet, även om detsamma
skedde endast vid ett enstaka tillfälle.

80 §.

Se allmänna motiveringen sid. 231—233.

81 §.

Se allmänna motiveringen sid. 154—155, 194.

82 §.

Se allmänna motiveringen sid. 185, 192.

83 §.

Av stadgandet i 77 § 3 mom. sista meningen följer, att olika formulär
kunna fastställas för motböcker, som skola användas för spritdrycker, samt
sådana, som skola användas för vin och Öl.

323

VI Kapitlet.

I detta kapitel hava huvudsakligen sammanförts de ordningsföreskrifter,
som återfinnas i IV kap. BF och III kap. MF. De föreslagna bestämmelserna
gälla endast detaljhandel, då med de nya grundsatserna i fråga
om partihandel några särskilda ordningsföreskrifter angående sådan handels
bedrivande icke ansetts behöva upptagas i denna förordning. I den mån
föreskrifter i detta avseende erfordras, tillkommer det kontrollstyrelsen jämlikt
14 § att utfärda sådana.

Med det allmänna syfte, varåt förslaget givit uttryck, att i största möjliga
mån likställa alla rusdrycker, har det synts kommittén bäst överensstämmande,
att samma föreskrifter i nu ifrågavarande hänseenden såvitt möjligt tillämpas
för försäljning av spritdrycker och försäljning av vin och Öl.

84 §.

Lika lydande med 26 § BF och 19 § MF.

85 §.

Motsvarar 27 § BF och 20 § MF.

En del av de hörda myndigheterna hava påpekat bland annat, att av
gällande stadganden ej tydligt framginge, huruvida besiktning skall äga rum,
då utskänkning bedrives i trädgårdar eller eljest utomhus, vilket förhållande
visat sig föranleda svårigheter vid tillämpningen, ävensom att uttrycklig bestämmelse
ej finnes för hur lång tid besiktning gäller och om ny besiktning
behöver verkställas, då rättighet förnyas.

Med anledning av de sålunda framställa anmärkningarna har stadgandet
i ovanberörda avseenden förtydligats, varjämte föreslagits, att besiktningsbeviset
skall innehålla beskrivning å den besiktigade lägenheten. Tillika
har det ansetts lämpligt att bereda vederbörande nykterhetsnämnd tillfälle
att göra sitt inflytande gällande vid besiktningens verkställande, och har i
följd härav föreslagits, att en av besiktningsmännen skall utses av nykterhetsnämnden.

Några myndigheter hava framhållit önskvärdheten av, att besiktning
skulle föregå utfärdande av tillståndsbevis, så att vid ansökning om tillstånd
skulle fogas intyg, att sökanden förfogade över lämplig utskänkningslokal.
Då enligt förslaget rättigheter huvudsakligen skulle upplåtas endast åt bolag,
vilka ej vid ansökningen skulle behöva uppgiva lokalen för rörelsens bedrivande,
har en förändring i ovanberörda avseende icke ansetts böra ifrågakomma.

324

86 §.

/ och 2 inom. innehålla samma bestämmelser som 21 § MF. Då
enligt förslaget vid meddelande av tillstånd sådant endast i vissa fall skulle
avse visst angivet försäljningsställe, har stadgandet i enlighet härmed omformulerats.

3 mom. har föranletts av de nya bestämmelserna i 23 §.

87 §.

1 mom. motsvarar 2 § 2 mom. MF. (jämför ock 16 § 4 mom.
BF.) I momentet har för att öka bestämmelsens effektivitet föreslagits
förbud jämväl mot att försäljningsställe förlägges så, att det gränsar omedelbart
intill där avsett område.

2 mom. Vid 1905 års riksdag väckte herr Bildt inom Första kammaren
en motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om sådan ändring
i då gällande brännvinsförsäljningsförordning, att permanenta utskänkningsrättigheter
ej skulle få utövas å kronans mark eller å väg, gata eller annan
allmän plats. Till stöd för motionen anfördes bland annat, att staten
och kommunen icke borde, såsom nu i stor utsträckning sker, upplåta sina
öppna parker och allmänna platser till utskänkning och därigenom hos befolkningen
uppmuntra det s. k. utelivet, som vore allt annat än ägnat att
befordra nationens uppfostran till sedlighet och nykterhet. Denna motion
avstyrktes av bevillningsutskottet och avslogs av Första kammaren, varemot
Andra kammaren biföll ett reservationsvis framställt yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående förbud mot medgivande av utskänkningsrättigheter
å kronans mark.

Kommittén har vid upprättande av sitt förslag till försäljningsförordning
ej kunnat undgå att fästa avseende vid nu anförda motion, särskilt
beträffande det däri ifrågasatta förbudet mot utskänkning inom allmänna
parker i städerna. Dylika parker anordnas i syfte att de skola utgöra promenadplatser
och tillflyktsorter för befolkningen samt därigenom bereda tillfälle
till uppfriskande vederkvickelse. Detta syfte motverkas i större eller
mindre grad, om utskänkning av rusdrycker anordnas i själva parken eller
omedelbart därintill samt parken därigenom i stället för en mängd personer
blir en frestelse till rusdrycksförtäring, som i sin ordning ofta urartar till
dryckenskap. Ju större folkmängd som samlas å dylika allmänna platser,
desto verksammare bliva de frestelser, som anbringas å eller omedelbart invid
desamma.

För att åtminstone inskränka detta slag av frestelser har kommittén
föreslagit, att all detaljhandel med rusdrycker skulle vara förbjuden inom
eller omedelbart invid för allmänheten upplåten park inom stads planlagda
område. Då emellertid ett sådant generellt förbud möjligen skulle alltför
hårt träffa en del etablissement, som redan inrättat sin rörelse i lokaler, be -

325

!ägna inom eller invid dylika parker, har kommittén ansett sig böra öppna
möjlighet för Konungens befallningshavande att för sådana etablissements
vidkommande på framställning av stadsfullmäktige medgiva undantag från
stadgandet ifråga.

3 mom. I fråga om detta mom., som motsvarar 28 § 1 mom. BF,
hava olika önskemål framförts av ett stort antal av de hörda myndigheterna.
Under det å ena sidan ifrågasatts, att nämnda stadgande i BF skulle helt
utgå, att det mätte inskränkas att gälla endast vissa av där avsedda förrättningar
eller att detsamma ej skulle äga tillämpning för köpingar, har å andra
sidan anmärkts, att stadgandet borde tillämpas även i fråga om Öl samt
utsträckas att gälla jämväl för stad, att det i stadgandet angivna avstånd av 0,2
mil borde ändras till 0,5 mil och att det stadgade förbudet för att göras
effektivt borde gälla för hela den dag, då förrättning av ifrågavarande art
hålles, eller åtminstone vissa timmar före förrättningens början och efter
dess avslutande.

I samband härmed får kommittén jämväl erinra, att till kommittén för
att tagas under övervägande vid fullgörandet av det kommittén lämnade
uppdrag från Kungl. Maj:t remitterats en av Riksdagens justitieombudsman
den 14 januari 1912 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse angående ifrågasatt
bestämmelse om ett allmänt förbud mot försäljning av rusdrycker under
marknader jämte i anledning av nämnda skrivelse avgivna yttranden.

Ett stadgande om förbud mot handel med rusdrycker vid vissa tillfällen
som allmänneligen förorsaka folksamling, synes kommittén väl grundat. Härutinnan
synes undantag böra göras endast i fråga sådan utskänkning av Öl,
som sker till måltid i den betydelse, som i 20 § 1 mom. av förslaget omnämnts.
Att låta ett stadgande i sådant avseende, vare sig vid marknad
eller annan förrättning, såsom allmän regel gälla jämväl i fråga om stad,
synes dock ej vara erforderligt, utan torde det beträffande stad som hittills
böra ankomma på vederbörande myndighets beprövande att meddela förbud.
Däremot synas tillräckliga skäl ej förefinnas för att i detta avseende vidtaga
någon förändring beträffande köping.

Beträffande de förrättningar, som förbudet skulle avse, hava bibehållits
åtskilliga av de hittills upptagna, nämligen marknad, torgdag, uppbördsstämma
och inskrivningsförrättning. Med dessa har jämväl likställts ting.
Då mönstring med värnpliktige numera i regel ej sker genom personlig
inställelse, har sådan förrättning däremot i stadgandet ej upptagits. Från
stadgandets tillämpning har härjämte undantagits auktion. En sådan kan
nämligen understundom vara så obetydlig, att ett försäljningsförbud i den
omfattning, som här ifrågasatts, måste anses opåkallat. Det har därför
synts kommittén lämpligare att beträffande auktion meddela vederbörande
myndigheter en utsträckt rätt att i fall av behov meddela förbud mot eljest
tillåten försäljning, i vilket avseende hänvisas till 105 § i förslaget.

326

I fråga om det avstånd från förrättningsstället, inom vilket försäljning skulle
vara förbjuden, har kommittén föreslagit detta till 0,5 mil. De av myndigheterna
gjorda uttalandena synas nämligen utvisa, att mångenstädes behov av
en dylik utsträckning föreligger. Då auktion undantagits från de i momentet
avsedda förrättningar, synes ej heller genom en sådan utsträckning vällas
större olägenheter, än som för ändamålets ernående torde vara oundvikligt.

För att bereda stadgandet nödig effektivitet har slutligen där avsett
förbud föreslagits skola gälla hela den dag, då förrättningen äger rum.

4 mom. Detta moment, innehållande förbud mot utskänkning vid
vissa offentliga tillställningar, motsvarar 28 § 3 mom. i BF. Sakligt skiljer
sig dock förslaget i flera avseenden från sistnämnda stadgande.

Först och främst har förbudet med hänsyn till den i detta lagförslag
hävdade önskvärdheten av att såvitt möjligt enahanda bestämmelser tilllämpas
för utskänkningen av spritdrycker, vin och Öl, utsträckts att gälla
jämväl sistnämnda bägge slag av rusdrycker.

Vidare har förbudet utsträckts att gälla även ifråga om offentlig danstillställning.
1 samband härmed må erinras om den av Kungl. Maj:t till
kommittén remitterade skrivelsen från Svenska riksförbundet för sedlig kultur
av den 29 oktober 1910 ävensom den motion i ämnet, som väckts vid 1911
års riksdag. Sistnämnda motion föll visserligen på grund av att kamrarna
stannade i olika beslut, men det synes kommittén, att goda skäl kunna
åberopas för den åtgärd, som i sagda petition och motion föreslogs. Det
har nämligen visat sig, att allvarliga missförhållanden yppats i en del offentliga
danslokaler, i vilka i sammanhang med danstillställningarna spritutskänkning
förekommit.

Även ifråga om de lokaler eller den plats, förbudet avser, har detsamma
erhållit en något vidgad omfattning. Medan sålunda enligt den nu
gällande bestämmelsen ifrågavarande utskänkningsförbud avser »lokal eller
plats, därifrån är utsikt till skådebanan eller annan plats, där föreställningen
gives», innefattar kommitténs förslag förbud mot utskänkning »i lokal eller
ä plats, där föreställningen eller danstillställningen äger rum, eller i annan
lokal, som med förstnämnda lokal står i inre förbindelse». Syftet med
denna ändring är att giva ifrågavarande bestämmelse större effektivitet.
Värdet av densamma i dess nuvarande lydelse måste nämligen anses i väsentlig
mån förringat genom den av lagen medgivna möjligheten att anordna
utskänkning i lokal, som äger inre kommunikation med föreställningslokalen.
Den sålunda föreslagna skärpningen bör enligt kommitténs övertygelse vara
ägnad att icke oväsentligt påverka de offentliga dryckessederna i vårt land.
Borttagandet av mellanaktsserveringen skulle säkerligen icke vålla något
avbräck för de teatrar, som hava verkligt värdefulla prestationer att bjuda på.

Slutligen har kommittén föreslagit upphävande av Konungens befallningshavandes
befogenhet att medgiva undantag från ifrågavarande förbud.

327

Så länge dylik befogenhet kvarstår, måste nämligen förbudets tillämpning
väsentligen bliva beroende på växlande praxis hos länsstyrelserna.

I formellt avseende har stadgandet omredigerats, i det att definitionen
å vad som skall förstås med offentlig föreställning ansetts kunna något förkortas
och förenklas.

88 §.

1 mom. Se allmänna motiveringen sid. 194.

2 och 3 mom. Se allmänna motiveringen sid. 259—261.

89 §.

Motsvarar 30 § BF och 23 § MF.

Av en del myndigheter har ifrågasatts införande av en bestämmelse
om å vilka tider försändning från utminuteringsställe må äga rum. Med
hänsyn till svårigheten att härutinnan, utan att vålla alltför stora olägenheter
vid expediering, uppställa allmängiltiga regler, har dock något stadgande i
sådant hänseende ej ansetts böra meddelas. Kommittén har således funnit
sig höra lämna nu gällande bestämmelser härutinnan oförändrade.

90 §.

Ifråga om ställe, där utskänkning av svagdricka eller alkoholfria
drycker idkas, finnes i 6 § 2 mom. i förordningen om försäljning av sådana
drycker stadgat förbud för rättighetsinnehavare att tillåta, att rusdrycker å
sådant ställe förtäras. Det synes kommittén nödvändigt, att liknande förbud
meddelas mot att låta spritdrycker förtäras å ställe, där utskänkning av endast
vin eller Öl äger rum. Önskvärdheten av ett dylikt stadgande har jämväl
framhållits av ett stort antal av de hörda myndigheterna. För att bereda
föreskriften effektivitet har det ansetts nödigt att jämväl stadga förbud såväl
mot att den, som har rätt att utskänka vin eller Öl, har spritdrycker förvarade
å själva utskänkningsstället eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång
till desamma, som ock mot att gäst å dylikt utskänkningsställe förtär
spritdrycker.

91 §.

Denna § motsvarar 31 § BF och 24 § MF.

Stadgandet i 1 mom., att vid utskänkning lagad mat alltid skall vara
att tillgå, har hittills gällt endast spritdrycker, men har i förslaget upptagits
att gälla rusdrycker, dock med undantag för utskänkning av vin i samband
med servering av konditorivaror.

Föreskriften i 2 mom. har omformulerats för att utmärka, att friskt
dricksvatten skall hållas varje gäst lätt tillgängligt.

Ifråga om 3 mom. hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 194, 262.

328

92 §.

1 mom. motsvarar 32 § BF och 25 § 1 mom. MF.

2 mom. motsvarar 33 § 2 mom. BFO och 26 § 2 mom. MFO. De
i bestämmelsen företagna förändringar och tillägg torde ej tarva särskild
motivering.

Stadgandet i 33 § 1 mom. BF och 26 § 1 mom. MF, att, där försäljning
idkas, skylt skall vara anbragt, som utvisar rörelsen, har ansetts
varken ur nykterhets- eller kontrollsynpunkt äga något värde och därför i
förslaget ej upptagits.

93 §.

Motsvarar 34 § BF och 27 § MF. Bestämmelsen i förstnämnda
lagrum om förbud mot utdelning av brännvin vid auktioner och vid handel
med lappbefolkningen har utsträckts att gälla jämväl ifråga om vin och Öl.

I en vid 1913 års riksdag av herrar Olsson i Åsen och Wallentin
väckt motion fästes uppmärksamheten på, att vid uppköp av hummer eller
fiskeprodukter utdelning av brännvin i stor omfattning äger rum. Den uppköpare,
som ej ville begagna sig av detta medel, komme därigenom i en
sämre ställning än hans mindre nogräknade konkurrenter. Då sådant uppköp
emellertid vanligen ej skedde i öppen salubod eller på torg, utan från
brygga, magasin eller båt, kunde ett dylikt utdelande av brännvin ej enligt
gällande stadganden anses otillåtet. I motionen yrkades därför, att 34 §
BF måtte erhålla en sådan formulering, att de angivna missförhållandena
komme inom paragrafens räckvidd.

Bevillningsutskottet ansåg 34 § böra avfattas så, att det i motionen
omförmälda missbruk undanröjdes, och föreslog, för att fullständigt täcka
hithörande fall, ett tillägg till 34 § BF av innehåll, att brännvinsutdelning
utan betalning skulle vara förbjuden vid all yrkesmässig handel med andra
varor än brännvin.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan, varemot Första kammaren,
till synes huvudsakligen med hänsyn till nykterhetskommitténs pågående
arbeten, avslog vad utskottet hemställt.

De missförhållanden, som i motionen antytts, synas givetvis böra
genom lagstiftningen förebyggas. Att inskränka ett stadgande i sådant hänseende
att gälla endast till handel med ett visst slag av varor, synes emellertid
ej böra ifrågakomma, utan har kommittén ansett sig böra upptaga
ovanberörda av bevillningsutskottet väckta förslag, vilket synes stå i god
överensstämmelse med den tanke, som ligger till grund för det nu stadgade
förbudet mot utdelning av rusdrycker i öppen salubod och vid torghandel.

329

94 §.

Att de i förevarande kapitel meddelade bestämmelser i någon mån
modifieras ifråga om rättigheter till utskänkning å inackorderingsställen samt
båtar och tåg överensstämmer med vad MF nu i sådant hänseende innehåller.

VII Kapitlet.

95 §.

Se allmänna motiveringen sid. 266—267.

96—100 §.

Se allmänna motiveringen sid. 270—272, 284—285.

101 §.

Motsvarar 49 § BF och 35 § 1 mom. 1 punkten i samma förordning,
jämförda med 44 § MF.

102 §.

Stadgandet ifråga, vartill motsvarighet finnes i en del andra författningar,
har ansetts erforderligt för utövande av kontroll å vederbörande
försäljningsställen.

103 §.

Denna § äger sin motsvarighet i 15 § 9 mom. sista punkten BF
och avhandlar påföljden av att bolag tredskas att ställa sig till efterrättelse
meddelade föreskrifter. De föreskrifter, som härvid åsyftas, äro dels i förordningen
meddelade, såsom exempelvis att föra sådana förteckningar, som
avses i V kapitlet, dels ock de föreskrifter, som kontrollstyrelsen kan utfärda
angående bolagets verksamhet. Enligt förslaget äger Konungens befallningshavande
för sådana fall förbjuda bolaget att efter utsatt skälig tid fortsätta
med försäljningen, om de åsidosatta föreskrifterna ej iakttagas, eller
återkalla bolagets rättighet till detaljhandel att upphöra med löpande kalenderårs
utgång. Sistnämnda påföljd är densamma som den i ovanangivna
lagrum i BF föreskrivna. Den förra påföljden har föreslagits i stället för
det i samma lagrum stadgade vitesföreläggande, då det, särskilt i anledning
av de föreslagna bestämmelserna angående utminutering, har synts av vikt
att kunna snarast möjligt på ett effektivt sätt förhindra en försäljning, som
sker utan att meddelade föreskrifter iakttagas.

330

104 §.

Såsom framgår av 20—22 §§, skulle de i dessa paragrafer omnämnda
rättigheter meddelas att gälla tillsvidare för viss tid.

Med föreskriften, att en sådan rättighet skulle meddelas tillsvidare,
har åsyftats att bereda möjlighet för vederbörande myndighet att före utgången
av den tid, då förnyad prövning av rättigheten skall äga rum, indraga
densamma, om skäl därtill anses föreligga. 1 förevarande paragraf
har införts stadgande om befogenhet i sådant avseende för Konungens
befallningshavande. Då rättighet enligt 20 § icke skulle kunna upplåtas
utan stadsfullmäktiges eller kommunalstämmas tillstyrkande, har det jämväl
ansetts följdriktigt att upptaga bestämmelse, att dylik rättighet skulle indragas,
när så beslutas av den kommunalrepresentation, som tillstyrkt densamma.

105—107 §§.

Fasthålla- man vid att förutom rättigheter till bolag alla rättigheter
enligt förslaget skulle beviljas tillsvidare och enligt 104 § kunna av Konungens
befallningshavande när som helst återkallas, är ett stadgande om befogenhet
för Konungens befallningshavande att på grund av uppkomna oordningar
och dylikt indraga en rättighet behövligt endast ifråga om rättighet, som
beviljats bolag. 1 enlighet härmed har stadgandet avfattats i 107 §, vilken
närmast motsvarar 35 § 2 mom. i BF samt 28 § MF. Förutsättning
för indragning av rättighet, varmed i paragrafen ifråga om överlåten rättighet
likställts att innehavaren skiljes från densamma, är att av försäljningen
vid upprepade tillfällen oordningar föranledas eller å försäljningsställe osedlighet
bedrives. Dessa omständigheter synas i och för sig utgöra tillräckligt
skäl för antagande, att innehavare av rättighet icke kan anses fortfarande
lämplig att utöva densamma, även om särskild utredning i sistnämnda
avseende icke blivit förebragt. Att Konungens befallningshavande
även har rätt att i förutsatt fall föreskriva inskränkningar i avseende å rörelsens
bedrivande framgår av 27 § i förslaget. I fråga om 107 § vill kommittén
ytterligare endast anmärka, att förteckningen å de myndigheter, vilkas
anmälningar kunna föranleda indragning av rättighet, fullständigats.

Förutom den rätt att återkalla tillstånd, som enligt förslaget tillkommer
Konungens befallningshavande, erfordras, huvudsakligen i enlighet med vad
gällande förordningar innehålla, stadganden om rätt att meddela förbud mot
försäljning dels dä det anses lämpligt att för viss tid suspendera utövningen
av en försäljningsrättighet (106 § i förslaget), dels ock då ett omedelbart
ingripande mot säljare för visst tillfälle är av omständigheterna påkallat (105
§ i förslaget).

Stadgandet i 105 § motsvarar 28 § 2 mom. och 35 § 1 mom. 2 punkten
BF samt 31 § MF. Vid formulering av detta stadgande har, i enlighet
med de önskemål, som framställts från ett flertal av de hörda myndigheterna,

331

iakttagits, att förbud, som i paragrafen avses, kan meddelas vid arbetsinställelse,
att polismyndighet i stad samt kronobetjänt och kommunalnämnd
å landet kunna meddela sådant förbud jämväl då ifråga om försäljning av
vin eller Öl oordningar skäligen kunna befaras, samt att i stället för meddelande
av förbud vederbörande myndigheter jämväl kunna föreskriva de
inskränkningar i avseende å försäljningen, som kunna finnas nödiga. Orden
»i andra fall än då stadgandet i 87 § 3 mom. äger tillämpning» hava använts
för att utmärka, att förbud och inskränkning enligt förevarande paragraf
kunna föreskrivas såväl på landet ifråga om den försäljning, vilken
enligt förstnämnda lagrum skulle vara vid där avsedda förrättningar tillåten,
som även i stad beträffande all rusdrycksförsäljning vid sådana tillfällen.

106 § 1 mom. motsvarar 30 § MF med erforderliga modifikationer
för att bringa paragrafen i överensstämmelse med 107 § i förslaget. Förteckningen
å de myndigheter, som skulle kunna göra i paragrafen avsedd
erinran, har därjämte fullständigats.

Slutligen har i 106 § 2 mom. upptagits ett stadgande om rätt att
meddela förbud mot fortsättande av sådan rörelse, som avses i 23 §. Stadgandet
överensstämmer med 29 § 2 mom. MF, dock att, för beredande
av större garanti mot missbruk, jämväl magistrat och kommunalnämnd
enligt förslaget skulle kunna meddela förbud, som i paragrafen avses. Av
innehållet i 23 § 3 mom. av förslaget framgår, att förbud för detta fall
skulle gälla under en tid av tre år.

108 §.

Motsvarar 32 § MF med de förändringar, som betingas av övriga
delar i förslaget. VIII

VIII Kapitlet.

109 §.

1 denna § behandlas olovlig försäljning av den, som ej äger någon
som helst rättighet att försälja rusdrycker.

Av ett flertal myndigheter, till vilkas utlåtanden härutinnan kommittén hänvisar
(se kommitténs betänkanden del VI), har anmärkts, att de straff, som
äro stadgade i 36 § BF och 33 § MF, icke visat sig tillräckligt effektiva, och
hava i sådant avseende anförts åtskilliga exempel, vilka enligt kommitténs
mening till fullo styrka anmärkningens riktighet.

Anledningen till det sålunda anmärkta förhållandet synes kommittén
delvis vara, att enligt de nuvarande förordningarna domstolen vid straffmätningen
i allt för hög grad är bunden av vilken resa brottet blivit begånget

332

och ej äger att i erforderlig grad taga hänsyn till den omfattning, vari olovlig
försäljning skett. I 36 § 2 mom. BF finnes visserligen en betydligt högre
straffsats stadgad för det fall, att den olovliga försäljningen sker yrkesmässigt,
men med hänsyn till svårigheten att bevisa, att sådan yrkesmässig försäljning
ägt rum, torde detta stadgande ej kunna tillerkännas vidare stor praktisk
betydelse. Sålunda hade i ett av de fall, som de hörda myndigheterna
anfört som exempel, en person vid ett enda tillfälle försålt brännvin i sådan
omfattning, att han berett sig medel att avresa till Amerika. Det torde
kunna ifrågasättas, om en sådan försäljning är att anse som yrkesmässig
och om därför straffet enligt nuvarande bestämmelser för detta fall kunnat
bliva mer än sextio kronors böter.

En särskild anledning att söka göra straffen mer effektiva har kommittén
haft i den omständigheten, att enligt förslaget försäljningsavgifterna
borttagits och att i följd härav den påföljd, varom förmäles i 36 § 4 mom.
BF (uppgående i lindrigaste fall till 56 kronor 25 öre), ej vidare kan ådömas.

Vad nu blivit sagt äger visserligen huvudsakligen tillämpning ifråga om
olovlig försäljning av spritdrycker, men torde jämväl kunna åberopas ifråga
om sådan försäljning av vin eller Öl. För straffmätningen torde det vara
av mindre betydelse, vilket slags rusdrycker, som olovligen försäljas, utan
synes fasthelire det avgörande böra vara i vilken omfattning försäljningen
skett och den vinning, den brottslige berett sig å densamma. Enahanda
straffsatser hava därför i denna ävensom i följande §§ tillämpats såväl ifråga
om vin och Öl som för spritdrycker.

1 överensstämmelse med vad nu anförts har kommittén, delvis i anslutning
till de regler härutinnan, som finnas i förordningen om tillverkning
och beskattning av maltdrycker, i förevarande § föreslagit sådana ansvarsbestämmelser,
som skulle möjliggöra för domstolen att med hänsyn till det
konkreta fallet och särskilt den omfattning, vari olovlig försäljning skett,
utmäta ett effektivt straff. Minimum och maximum för den strafflatitud,
som enligt paragrafen kan ifrågakomma, hava bibehållits vid vad i BF
finnes stadgat.

Med den avfattning, stadgandet erhållit, skulle jämväl för förbrytelse
första gången, om den skett yrkesmässigt eller i större omfattning, fängelse
kunna ådömas. Att en möjlighet härtill finnes, synes kommittén nödvändigt,
och får kommittén i samband härmed erinra, att Andra kammaren vid
1900 års riksdag för sin del ifråga om yrkesmässig försäljning beslutit, att
sådan redan första gängen skulle kunna beläggas med frihetsstraff.

Ifråga om beslagsrätt vid olovlig försäljning, som i denna § avses,
innehålla BF och MF stadganden, som i flera hänseenden äro avvikande.

1 BF är beslagsrätten sålunda inskränkt till endast viss angiven myckenhet,
vilket däremot ej är fallet i MF. I BF avser beslaget i försäljningsrummet
befintligt eller eljest uppenbarligen för försäljning avsett brännvin,

333

i MF det förråd av vin och Öl, som befinnes i försäljningslokalen eller
å fordon, som användes för forsling. Jämväl ifråga om beslagsrätten hava
ett flertal av de hörda myndigheterna framställt anmärkningar. Särskilt hava
uttrycken försäljningsrummet och försäljningslokalen ansetts ej tillräckligt
omfattande.

Vid den form av olovlig försäljning, varom nu är fråga, synes beslagsrätten
ej böra vara inskränkt till någon viss fastställd kvantitet, utan de
drycker, som i följd av den plats, där de förvaras, eller av andra skäl måste
antagas vara avsedda att olovligen försäljas, böra enligt kommitténs åsikt,
oberoende av myckenheten, vara underkastade beslag. För att göra bestämmelsen
så effektiv som möjligt hava uttrycken »försäljningsrummet» och
»försäljningslokalen» ersatts med »försäljningsstället med därtill hörande
lägenheter» (jämför 31 § i förordningen om tillverkning av brännvin). För
underlättande av beslaget har detta föreslagits skola omfatta jämväl kärl och
emballage, vari dryckerna förvaras.

no §.

Om en partihandlare missbrukar sin försäljningsrätt genom att sälja
direkt till allmänheten, föreligger en förbrytelse, som skulle kunna bedrivas
i större omfattning och därigenom medföra skadligare följder än den i föregående
§ avsedda olovliga försäljningen, och har därför i förevarande fall
föreslagits ett strängare straff än för denna.

111 §.

Att förbrytelse, varom i denna § är stadgat, likställes med olovlig försäljning,
överensstämmer med vad enligt 38 § 2 mom. BF gäller.

112 §.

I denna § hava upptagits en del svårare missbruk av försäljningsrätt,
som ansetts böra straffas lika med olovlig försäljning (jämför 36 och 40 §§
BF, 33 och 34 §§ MF). Uttrycket »handhar» har i denna och följande
paragrafer använts för att utmärka, att förbrytelsen kan begås ej endast av
rättighetsinnehavaren själv, utan jämväl av exempelvis en hos bolag anställd
föreståndare, som ombesörjer försäljningen.

Beslagsrätt har enligt denna §, i motsats till vad för visst fall enligt
36 § BF och 33 § MF varit gällande, icke ansetts böra ifrågakomma.
Det förråd drycker, den brottslige, om han äger försäljningsrätt, innehar,
synes nämligen ej utan vidare kunna antagas vara avsett att försäljas i
annan än tillåten ordning. Endast för det fall, att någon äger försälja endast
vin eller Öl, men avyttrar drycker av annat slag än försäljningsrätten
avser, har beslagsrätt ansetts böra gälla.

334

113 §.

Denna § stadgar straff för förseelser mot en del mindre betydande
ordningsföreskrifter in. m. (jämför 42 § BF och 41 § MF).

.114 §.

Här avses alla övriga förseelser av den, som innehar försäljningsrätt.
Hit höra således bland annat förbrytelser av försäljare mot 2 § 4 stycket, 7 §
1 och 2 mom., 14, 20 eller 21 §, bestämmelserna i V kapitlet, 85, 87, 88,
89, 100 eller 102 §.

115 §.

De fall, då innehavare av försäljningsrätt på grund av begånget brott
skall förklaras sin försäljningsrätt förlustig, finnas nu omnämnda i 37 och
40 §§ BF och 39 § MF. Ådömande av sådan förlust har enligt förslaget
ej ansetts böra ifrågakomma för bolag (se 103 §), utan endast
för den, som fått rättighet å sig överlåten eller i andra fall erhållit tillstånd
till detaljhandel. Påföljden ifråga skulle åläggas dels då sådan rättighetsinnehavare
andra gången begått förbrytelse, som avses i 112 eller 114 §, därvid
förbrytelse enligt någon av dessa §§, naturligtvis endast om de allmänna
förutsättningarna i övrigt för återfall äro för handen, skall anses som återfall
i förhållande till annan förut begången sådan, dels ock då rättighetsinnehavaren,
oaktat han äger försälja endast vin eller Öl, försålt spritdrycker.

117 §.

Straff för olovligt tillhandagående skulle enligt förslaget bestämmas
efter i huvudsak samma grunder som för olovlig försäljning enligt 109 §,
dock att straffsatsen föreslagits något lägre.

119 §.

Motsvarar ifråga om försäljning av till dryck ej hänförlig alkoholhaltig
vätska i huvudsak 38 § 1 mom. BF.

Med de nya restriktioner ifråga om utminutering, som av kommittén
föreslagits, synes det angeläget att förebygga, att ej heller andra ämnen
komma att försäljas, som innehålla alkohol i sådan mängd, att desamma
kunna användas som berusningsmedel. I paragrafen har därför föreslagits
förbud jämväl för sådan försäljning under omständigheter, som bort giva
säljaren anledning att antaga, att det försålda varit avsett att användas som
berusningsmedel.

För i denna § avsedd förbrytelse har beslagsrätt ansetts böra stadgas.

335

120 §.

Enligt förslaget skulle den, som äger utöva tillsyn över rusdrycksförsäljning,
i vissa fall äga taga del av försäljares affärsförhållanden (jämför
14 och 100 §§). I förevarande paragraf stadgas ansvar för obehörigt röjande
av dessa affärsförhållanden. Med den ställning, bolagen intaga, har det
dock ej ansetts behövligt att låta stadgandet gälla ifråga om röjande av
bolagens affärsförhållanden.

121 och 122 §§.

Motsvara 43 och 44 §§ BF samt 42 § MF med de modifikationer,
som föranledas av de förändrade straffsatserna.

123 §.

Denna § motsvarar 45 § BF och 43 § MF.

Ett flertal av de hörda myndigheterna, biand andra Konungens befallningshavande
i Västernorrlands och Jönköpings län, hava ifrågasatt sådan
ändring av nu förevarande bestämmelser, att bevisningsskyldigheten i avseende
å huruvida förbrytelse blivit begången med husbondes vetskap skulle
omläggas, så att husbonde, för att undgå ansvarspåföljd, skulle vara skyldig
att visa eller ådagalägga sannolika skäl för att förbrytelse, begången av hans
hustru eller tjänstefolk mot denna förordning, skett utan hans vetskap.

Yrkanden om ändring av 45 § BF i nu ifrågavarande avseende hava
vid ett flertal tillfällen framställts i motioner inom Riksdagen. För de skäl,
som härvid å ömse sidor anförts, återfinnes en fullständig redogörelse i
bevillningsutskottets betänkande n:o 4 vid 1900 års riksdag, till vilket kommittén
tillåter sig hänvisa. Kommittén vill tillika erinra, att utskottet vid
detta tillfälle föreslog en skrivelse till Konungen med begäran om utredning
i frågan, och att denna skrivelse till följd av kamrarnes skiljaktiga beslut ej
föranledde någon riksdagens åtgärd.

Kommittén anser, att de vid upprepade tillfällen framställda yrkandena
på ändring i nu ifrågavarande hänseende utvisa, att en sådan ändring är
av behovet påkallad. En omläggning av bevisskyldigheten står visserligen
i strid med allmänna rättsregler, men å andra sidan föreligger här en undantagslagstiftning,
där de principiella hänsynen ej kunna tillerkännas avgörande
betydelse. Om, såsom kommittén föreslagit, husbonde skulle bliva fri från
ansvar så snart omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan
hans vetskap och vilja, torde för sådana fall, då husbonden gjort vad pa
honom ankommit för att söka förebygga en förbrytelse, en sådan bevisning
vara ganska lätt för honom att åvägabringa. Emellertid har kommittén föreslagit
den ytterligare begränsningen beträffande husbondes ansvarighet,
att sådan skulle inträda endast för de fall, då en förbrytelse begåtts vid
handhavande av försäljning, som enligt förordningen är tillåten. Endast i

336

dessa fall synes nämligen husbonde äga den möjlighet att kontrollera en
tjänares åtgöranden, som synes böra utgöra en förutsättning för stadgandets
tillämpning. Då en försäljning skett av en husbondes varor, föreligger
också givetvis en viss presumtion, att husbonden ej saknat kännedom om
en förseelse, som vid försäljningens handhavande ägt rum.

124 §.

Motsvarar 50 § BF, jämförd med 44 § MF, dock att förteckningen
å de skyldeman, som enligt 2 mom. ej äga anställa åtal, fullständigats i
enlighet med vad förordningen om tillverkning av brännvin innehåller.

125 §.

1 mom. motsvarar 51 § 1 mom. BF. Det åliggande, som i momentet
avses, har i stad ansetts böra tillkomma magistrat.

2 mom. är föranlett av förslagets stadganden om införsel till riket.

126 §.

/ mom. motsvarar 51 § 2 mom. BF, dock att tulltjänsteman vid
olovlig införsel skulle äga beslagsrätt.

2 och 3 mom. På sätt ett flertal av de hörda myndigheterna anmärkt,
finnes i gällande förordningar ingen föreskrift, huru skall förfaras vid försäljning
av beslagtagna rusdrycker. Stadganden i sådant hänseende hava
föreslagits i nu förevarande moment. På grund av de nya principer ifråga
om försäljningsrätt, förslaget innehåller, har en försäljning av ifrågavarande
art ansetts ej böra få äga rum till enskilda personer, utan endast till partihandlare
och bolag. Kan en sådan försäljning ej ske, skola varorna förstöras.
För att såvitt ske kan möjliggöra en försäljning i nu förevarande fall, lär
kontrollstyrelsen i händelse av behov meddela föreskrifter om åläggande
för bolagen att inköpa beslagtagna varor. Då ifråga om Öl understundom
med försäljning ej kan anstå till dess domstols utslag fallit, har enligt 3
mom. beslagare medgivits rätt att försälja och eventuellt förstöra varan,
innan frågan om denna skall anses förbruten blivit slutligen avgjord.

127—130 §§.

motsvara med vissa smärre, av föregående stadganden föranledda modifikationer
i huvudsak bestämmelserna i 46, 48, 52 och 53 65 BF, jämförda
med 44 § MF.

337

131 §.

Stadgandet i första punkten har föreslagits för undvikande av en
tröttande upprepning i vissa föregående paragrafer av förordningen.

Andra punkten motsvarar 45 § MF, som dock måst omredigeras för
att utmärka, att vad enligt bestämmelserna om kommunal folkomröstning
tillhör magistrats handläggning ej tillkommer poliskammare.

IX Kapitlet.

132 §.

Med hänsyn till rättigheter, meddelade enligt 12 §, 14 § och 17 § 1
och 2 mom. i BF samt 7 § i MF, har kommittén ej kunnat föreslå, att
den nya försäljningsförordningen skulle träda i kraft redan den 1 januari
1915. Under år 1913 hava nämligen en del rättigheter enligt nyssnämnda
lagrum meddelats att gälla under tre år och upphöra sålunda först med utgången
av år 1916. Visserligen möta inga rättsliga hinder mot att ålägga
bolag, som innehava på gällande lag grundad rättighet att utminutera spritdrycker,
att vid utminutering tillämpa bestämmelserna i V kapitlet av den
föreslagna förordningen. Men mycket vore i själva verket ej vunnet med
att bolagen vore bundna av dessa bestämmelser. Man får nämligen erinra
sig, att bolagen i åtskilliga städer på längre tid än ett år till andra överlåtit
rätt att utminutera spritdrycker. Det torde stöta på alltför stora praktiska
svårigheter att i avseende å dessa överlåtna rättigheter genomföra en analogisk
tillämpning av den nya förordningens och särskilt V kapitlets bestämmelser.
Vidare gå ju dessa ut på, att icke blott försäljningen av spritdrycker
utan även handeln med vin och Öl inom varje kommun, där sådan handel
drives, skall handhavas av ett enda bolag, nämligen det, som innehar rätten
att försälja spritdrycker, där sådan rätt upplåtits. Ett genomförande av
det system, som i V kapitlet föreslagits, redan under den tid, då ännu den
äldre ordningens bolag innehava utminuteringsrättigheter, skulle förutsätta,
antingen att dessa bolag, vid äventyr att mista sin utminuteringsrätt, ålades
att jämväl taga hand om Öl- och vinförsäljningen eller ock att särskilda
bolag härför bildades för återstoden av den tid, under vilken de äldre bolagens
rätt ännu varade. Det förra alternativet synes redan från rättslig synpunkt
knappast kunna ifrågakomma. Det senare åter torde medföra åtskilliga
praktiska olägenheter.

Man skulle naturligtvis kunna ifrågasätta att låta vissa av den
nya'' förordningens föreskrifter träda i kraft den 1 januari 1915. Den
relativt obetydliga fördelen av ett sådant förfaringssätt torde dock åtminstone

338

i viss män uppvägas av de därmed förknippade olägenheterna, bland vilka
särskilt må nämnas, att eu sådan anordning tarvade särskilda ansvarsbestämmelser,
som skulle gälla under övergångstiden.

Samtliga nu berörda svårigheter övervinnas genom att den nya förordningen
i sin helhet träder i kraft den 1 januari 1917, samtidigt som därigenom
den fördelen vinnes, att en övergångstid beredes åt den gamla ordningens
försäljare i allmänhet Särskilt betydelsefull bör en sådan övergångstid
vara för dem, som jämlikt 17 § 2 mom. BF och 13 § MF
idka vin- och spirituosahandel.

Klausulen angående dagen för ikraftträdandet har förstärkts med föreskriften,
att från denna dag »försäljning av rusdrycker blott må utövas av
den, som enligt denna förordning därtill äger rättighet». En sådan föreskrift
har ansetts behövlig för att tydligt utmärka, att ej någon före den
nya förordningens trädande i kraft befintlig försäljningsbefogenhet finge
kvarstå vid sidan av förordningen.

För att redan vid förordningens trädande i kraft rusdrycksförsäljningen
verkligen skall kunna ske i enlighet med förordningen, måste redan under
år 1916 rättigheterna vara meddelade, styrelseledamöter i bolagen ävensom
suppleanter utsedda, ledamöter i kontrollnämnderna valda o. s. v Dessa
och andra förberedande åtgärder måste uppenbarligen ske enligt den nya
förordningens bestämmelser. Härom har det emellertid av formella skäl
varit nödigt att meddela uttrycklig föreskrift.

För att förordningen i sin helhet skall vara fullt effektiv redan den dag,
densamma träder i kraft, har det jämväl varit nödvändigt att föreskriva, att
bestämmelserna angående kommunal folkomröstning om förbud mot
upplåtande av rättigheter till detaljhandel med rusdrycker skola tillämpas
redan under år 1916. Enär nämligen dylik omröstning enligt förslaget
skall äga rum året innan de ifrågasatta rättigheterna äro avsedda att taga
sin början, bör möjlighet vara beredd för vederbörande att år 1916 anställa
omröstning beträffande de rättigheter, som enligt den föreslagna förordningen
börja att utövas år 1917.

Då BF genom första stycket av förevarande stadgande förklarats upphävd
den 1 januari 1917, har det uppenbarligen blivit nödvändigt att jämväl
meddela en föreskrift av sådant innehåll, som framgår av sista stycket
i stadgandet.

133 §.

Sakligt kan detta stadgande i viss mening sägas utgöra ett undantag
från föreskriften, att förordningen skall träda i kraft först den 1 januari 1917.
Rent formellt utgör det dock ej något sådant undantag. Det rör nämligen
ingalunda de rättigheter, som avses i den nya förordningen, utan rättigheter
enligt gällande försäljningsförordningar. Enligt stadgandet skola bestäm -

339

melserna angående folkomröstning i IV kapitlet av den nya förordningen

tillämpas på rättigheter, som meddelas enligt BF och MF. I anledning

härav borde stadgandet kanske rätteligen haft sin plats i en särskild förordning,
som hänvisade till nu berörda bestämmelser. För enkelhetens
skull och med hänsyn til! innehållet i sista stycket av förevarande § har
emellertid kommittén funnit sig böra låta densamma erhålla plats bland
stadgandena i detta kapitel.

Den i detta stadgande avsedda omröstningen skall liksom omröstningen
enligt IV kapitlet gälla för en tid av tre år. Detta är grunden till föreskriften
i sista stycket av 133 §. Av detta stadgande jämfört med 29 § tredje
stycket framgår, att därest omröstning inom en kommun ägt rum år 1915, så får
därstädes ny omröstning ej ske förrän år 1918 samt att, om 1915 års omröstning
lett till förbud, så är under åren 1917 och 1918 all rusdrycksför säljning

inom kommunen utesluten, dock med undantag av den i 21 och
22 §§ avsedda utskänkningen.

Till sist skall vid behandlingen av 133 § erinras om, att såväl detta
stadgande som det nästföljande uppenbarligen skola tillämpas i enlighet
med ordalydelsen, alltså oberoende av klausulen i 132 § om förordningens
ikraftträdande först den 1 januari 1917.

134 §.

Med uppfattningen, att bestående rättigheter av det slag, som i detta
stadgande avses, ej böra upphävas genom lagändring, har det blivit nödvändigt
att tillse, att vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande några sadana
rättigheter ej finnas till. Så länge 1905 års försäljningsförordningar
äga gällande kraft, alltså t. o. in. år 1916, finnes formellt möjligheten öppen
att meddela ifrågavarande slags rättigheter att gälla efter ingången av ar
1917. För att förekomma den konflikt, som i anledning härav skulle kunna
tänkas uppstå med hänsyn till 132 § 1 stycket, har ett stadgande med 134
paragrafens innehåll blivit behövligt.

135 §.

Någon ersättning i anledning av den ifrågasatta lagstiftningens genomförande
åt dem, som enligt nu gällande förordningar (17 § 2 mom. BF
och 13 § MF) idka utminutering av vin och spritdrycker, har kommittén,
såsom i annat sammanhang framhållits, ej ansett böra ifrågakomma. Däremot
har kommittén funnit billigheten kräva, att man beredde dessa näringsidkare
möjlighet att utan mera avsevärda förluster realisera sina lager. Denna
synpunkt tillgodoses, såsom förut antytts, i betydande mån därigenom,
att förordningen ej träder i kraft förrän den 1 januari 1917. Med en så lång
övergångstid synes ej någon fara i berörda avseende kunna föreligga för

340

dem, vilka blott i förening med annan handel idka utminutering av vin.
Dessas lager av viner kan näppeligen vara större än att åtminstone en väsentlig
del därav bör på denna tid kunna hinna att realiseras. Däremot torde
de egentliga vin- och spirituosahandlandena i viss mån vara i ett annat läge,
då de hava sin huvudsakliga inkomst av handeln med vin och spritdrycker,
varför stadgandet i 135 § föreslagits för att tillgodose deras intressen.

Angående stadgandets formulering vill kommittén blott erinra om, dels
att hänvisningen till II kapitlet givetvis bör medföra, att icke blott 12 §,
utan jämväl 14 § blir tillämplig å den ifrågavarande handeln, dels ock att
med kontrollstyrelsens föreskrifter avses sådana föreskrifter, som denna styrelse
jämlikt 19 § 2 mom. kan meddela.

VIII. Andra föreslagna eller ifrågasatta
författningsändringar.

Deri nya försäljningsföTordningens införande torde medföra, att den Bestämmelskattepliktiga
maltdryckstillverkningen på sina håll upphör. Det är icke s,e.r m:
helt och hållet uteslutet, att någon av sm spekulationslusta kan frestas till börjande av
att söka begagna den genom nedläggningen eventuellt lediga marknaden t^^d^cks''
för att börja ny tillverkning av maltdrycker i större eller mindre skala. l"S''

Tillvaron av inrättning för rusdryckstillverkning, särskilt maltdryckstillverkning,
i en kommun, utgör alltid ett bestämt hinder mot strävandena inom
kommunen att genomföra lokalt veto eller kommunalt veto. Vad som i
nykterhetens intresse med den nya försäljningsförordningen vore vunnet
skulle sålunda kunna tänkas i någon mån motverkas genom startandet av
en ny tillverkning. För att förekorryna sådant har kommittén funnit nödigt
att i samband med den ifrågasatta försäljningslagstiftningen även föreslå
bestämmelser till reglerande av maltdryckstillverkningen. Och vad i nämnda
hänseende gäller om maltdryckstillverkningen, torde även, om ock i mindre
grad, äga sin tillämpning i fråga om annan rusdryckstillverkning.

Uti det i Finland år 1905 avgivna kommittéförslaget till förordning
angående försäljning och forsling av rusdrycker fanns en bestämmelse,
att rusdrycksfabrik ej skulle få inrättas utan särskilt tillstånd. Naturligtvis
måste det även i Sverige från nykterhetssynpunkt vara angeläget, att inrättandet
av nya rusdrycksfabriker så mycket som möjligt begränsas. I detta
avseende erinras om en av herr Ernst Beckman m. fl. inom Andra kammaren
vid 1910 års riksdag väckt motion, vari ifrågasattes, huruvida icke
särskilt tillstånd borde uppställas såsom villkor för anläggning och drivande
av nytt bryggeri eller vinfabrik, sä ock för utvidgning av dylik industriell
anläggning. Flärmed är man emellertid inne på spörsmålet om, huruvida vad
man vill ernå med nu ifrågasatta lagbestämmelser bör åstadkommas genom
förbud mot nyanläggningar eller förbud mot tillverkning i nyanläggningar.

Svaret härpå torde avgjort utfalla till förmån för det senare alternativet.

Föreskriver man, att tillverkning i nyanlagd eller nyinrättad byggnad ej får
ske utan särskilt tillstånd, så har man därmed åstadkommit fullt tillräckliga
garantier för att ej heller nya byggnader för rusdryckstillverkning

342

komma att inrättas i större antal, än om koncessionstvånget vore bundet
vid inrättandet i stället för vid tillverkningen. Ingen lär vara nog oförsiktig
att inlåta sig på dylika byggnadsföretag, innan lian på förhand förvissat
sig om, att han skall erhålla tillstånd till rusdryckstillverkning inom den
härför inrättade byggnaden. Skulle emellertid någon mot all förmodan
hava inrättat en rusdrycksfabrik utan att iakttaga denna försiktighet och
avslås hans ansökan om tillstånd att få börja rusdryckstillverkningen, så
måste denna vägran med all sannolikhet leda till att fabriken så snart som
möjligt blir använd för tillverkning av skattefria drycker eller för andra
ändamål. Vinner man sålunda ej mera genom ett förbud mot inrättande av
nya rusdrycksfabriker än genom ett förbud mot rusdryckstillverkning, så visar
det sig ytterligare, att den förra utvägen är både olämplig och ofullständig.
Med denna skall helt säkert en mycket besvärlig tolkningsfråga göra sig
gällande, nämligen frågan om, vilka fakta och omständigheter måste vara
för handen, för att en fabrik för tillverkning av visst slag av rusdrycker skall
kunna sägas vara inrättad. Det förefaller, som om en fabrik, även om densamma
vore så inrättad, att tillverkning av rusdrycker där kunde äga rum,
ej finge betecknas såsom rusdrycksfabrik, i händelse densamma faktiskt
användes icke för tillverkning av rusdrycker, utan t. ex. för tillverkning av
svagdricka eller alkoholfria läskedrycker. Onekligen kan situationen tänkas
vara sådan, att man ej förrän tillverkningen skall sättas i gång kan avgöra,
huruvida en fabrik för tillverkning av* rusdrycker inrättas eller icke. Man
ledes sålunda även på denna väg fram till tillverkningen såsom det moment,
mot vilket förbudet bör rikta sig.

Ett förbud blott mot nyinrättningar vore, som antyddes, ej heller tillfyllestgörande.
Det är nämligen uppenbart, att alldeles samma skäl, som
tala mot nyinrättningar eller tillverkning i nyinrättningar, även kunna anföras
emot ett återupptagande av rusdrycksfabriker, som eu gäng nedlagts
utan tillverkarens bestämda avsikt att efter viss tid återupptaga tillverkningen.
Denna synpunkt torde bäst tillgodoses genom förbud mot tillverkning av
rusdrycker i nyinrättade fabriker ävensom i fabriker, varest rusdryckstillverkningen
varit nedlagd så länge, att tillverkaren ej kan presumeras hava för
avsikt att inom viss tid återupptaga tillverkningen.

Det är emellertid ej kommitténs mening, att ett absolut förbud mot
ifrågavarande tillverkning bör föreskrivas. Emot lämpligheten av ett sådant
förbud kan nämligen invändas, att detsamma skulle bereda den rusdrycksindustri,
som hållit ut verkningarna av den nya försäljningsförordningen,
ett slags monopolställning, som kunde tänkas komma att gynna planer på
bildandet av hela landet omfattande truster.

1 anledning av betänkligheter i förevarande avseende har kommittén
funnit sig böra föreslå, icke att den ifrågavarande tillverkningen ovillkorligen
förbjudes, utan blott att densamma göres beroende på tillstånd av

343

Kungl. Maj:t, som naturligtvis före sitt beslut i frågan komma att inhämta
kontrollstyrelsens yttrande. Av det nyss sagda följer, att enligt kommitténs
mening sådant tillstånd i allmänhet bör förvägras och att det blott bör meddelas
för att vid behov reglerande användas, därest den befintliga rusdrycksindustriens
intressen på ett otillbörligt sätt skulle göra sig gällande. Dock
torde tillstånd till rusdryckstillverkning i härför förut använd byggnad jämväl
böra meddelas, i händelse förutvarande tillverkare vid sin ansökning
härom kan påvisa, att han, trots det att tillverkningen legat nere under viss
tid, haft för avsikt att efter denna tids utgång återupptaga tillverkningen.

Att tillstånd aldrig bör ifrågakomma till rusdryckstillverkning i bryggeri, som
nedlagts i samband med erhållandet av ersättning för värdeminskning, som
uppkommit i anledning av den nya försäljningsförordningens genomförande,
förefaller kommittén vara alldeles uppenbart.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke, i motsvarighet till den ovan
antydda motionen vid 1910 års riksdag, koncessionstvång borde införas
jämväl för tillverkning av rusdrycker i en efter viss tidpunkt företagen utvidgning
av en redan i gång varande fabrik. Därvid är dock att märka,
att enligt Kommerskollegii utredning nuvarande bryggerier över huvud
taget äga möjlighet att utan utvidgning ungefär fördubbla sin tillverkning.

Att de icke utveckla denna högre kapacitet beror på bristande omsättningsmöjlighet.
Under sådana förhållanden saknar ett förbud mot utvidgning
större betydelse. Då därtill kommer svårigheten att erhålla en exakt tolkning
av begreppet utvidgning, har kommittén ej ansett sig böra föreslå, att koncessionstvånget
erhåller nu ifrågasatt omfattning.

Någon särskild förordning angående det koncessionstvång, som enligt
kommitténs mening sålunda bör föreskrivas, har kommittén ej funnit sig
böra föreslå. Bestämmelser angående koncessionstvång för maltdrycks- och
brännvinstillverkning kunna nämligen lämpligast införas i respektive förordningar
angående sådan tillverkning. I avseende å den övriga rusdryckstillverkningen,
däri innesluten även rening av brännvin och annan beredning, bör
i analogi härmed föreskriften om koncessionstvång införas i den förordning,
varå befogenheten av den ifrågavarande tillverkningen grundar sig,
nämligen 1864 års näringsfrihetsförordning.

Det är på grund av det nu anförda, som kommittén framlagt förslag
till förordningar om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, 13 § i förordningen den 7 aug.

1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt 1 och 4
§§ i förordningen den 11 okt. 1907 angående tillverkning av brännvin.

De ändringar, som föreslagits i förordningen ifråga, äro endast sa- Föreslagna
dana, som betingas av de föreslagna bestämmelserna i rusdrycksförsäljnings-/ö™”o^™j?ar
förordningen. Kommittén har nämligen icke i detta sammanhang ingått på gen angåen -

344

de försälj- prövning av frågan, huruvida jämväl ändringar i andra hänseenden kunna
la^d^alkö anses '' förevarande förordning påkallade.

holfriä dryc- Beträffande 1 § hänvisas till den speciella motiveringen till 1 § av rusker
samt dj-vcksförsäljningsförordningen. De i 4 mom. omförmälda alkoholfria maltdryckerna
skulle visserligen kunnat inrubriceras under tillagade alkoholfria
drycker. För att emellertid stadgandet i 7 § av nu förevarande förordning
skulle komma att gälla i avseende å de alkoholfria maltdryckerna hava dessa,
i överensstämmelse med vad som föreslogs av 1905 års särskilda utskott,
inrymts under definitionen å svagdricka.

Ändringarna i 6 § 2 mom. och 13 § hava skett för att bringa dessa
i överensstämmelse med 90 och 123 §§ i kommitténs förslag till rusdrycksförsäljningsförordning.

Övriga föreslagna ändringar torde ej påkalla särskild motivering.

Viss ändring Då enligt den föreslagna rusdrycksförsäljningsförordningen bolagen i
gen.rom stats- reSe'' s*<u"e omhänderhava jämväl all försäljning av vin och Öl samt inkomverkets
fond sterna av denna försäljning skulle tillfalla staten, har i nu förevarande föraVr''rnedell<S''ordning
ordet »brännvinsförsäljningsmedel» ansetts lämpligen böra utbytas
mot ordet »rusdrycksförsäljningsmedel».

ifrågasätta I anledning av kommitténs förslag om nedsättning av alkoholgränsen

^‘ändringar'' me^an spritdrycker och viner från 25 till 21 procent erfordras en mindre
ändring i tulltaxan, i vilket hänseende Kungl. Maj:t ej lär underlåta att
framlägga förslag.

Inom kommittén har jämväl blivit ifrågasatt, huruvida på grund av
det föreslagna stadgandet om skyldighet för domstolarna att lämna uppgifter
angående personer, som dömts till ansvar för brott, begånget under
inflytande av starka drycker, en särskild lag skulle erfordras om sådan
ändring i rättegångsförfarandet i dylika mål, att domstolarna vore skyldiga
att förebringa utredning om, huruvida brottet blivit begånget under nyss
antydda förhållanden. En sådan lag har i ett liknande fall blivit utfärdad den
27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
minderåriga. Då kommittén emellertid -ansett det vara tvivel underkastat,
om en lag av ifrågasatt innehåll kan anses nödvändig, har kommittén icke
härutinnan framlagt något förslag, utan endast velat fästa uppmärksamheten
å förhållandet.

Såväl de inskränkningar, som redan finnas stadgade, som ock de, som
av kommittén föreslagits ifråga om försäljning av vin och Öl till avhämtning,
synas enligt kommitténs uppfattning ej stå i god överensstämmelse med
den formella avfattningen av 8 § c), jämförd med 1 §, i förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet. Då emellertid vid tillkomsten

345

av föregående förordningar angående försäljning av vin och Öl, varigenom
nämnda försäljningsrätt till avhämtning blivit reglerad, någon ändring ej
blivit i näringsfrihetsförordningen vidtagen,1 har kommittén, jämväl med hänsyn
till att en revision av näringsfrihetsförordningen för närvarande är beroende
på en särskild kommittés prövning, ej ansett sig härutinnan böra
framlägga något förslag.

1 Sådan ändring föreslogs av 1898 års maltdryckskommitté, men blev ej i propositionen
i frågan upptagen.

SÄRSKILDA YTTRANDEN.

Särskilt yttrande av herrar T. Bratt och K. G. Kartsson.

Då vi icke kunnat i allo gilla, vad kommittén i IV kapitlet, angående
kommunal folkomröstning om förbud mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel
med alkoholhaltiga drycker, föreslagit, få vi härmed angiva den
ståndpunkt, vi i denna fråga intagit, samt skälen för denna vår avvikande
mening.

Enligt kommitténs förslag skall den kommunala folkomröstningen icke
anknytas direkt till något inom kommunen väckt förslag eller av myndigheterna
fattat beslut om upplåtande av rätt till handel med alkoholhaltiga
drycker inom kommunen, utan användas för att, oberoende av om sådan
fråga omedelbart föreligger, sätta kommunernas till myndig ålder komna män
och kvinnor i tillfälle att göra »ett principuttalande angående frågan, huruvida
detaljhandel med rusdrycker överhuvudtaget bör inom kommunen tillåtas
eller ej» (kommittébet. sid. 137). Härvid har dock den begränsningen vidtagits,
att sådan omröstning icke får äga rum oftare än vart tredje år.
Vidare föreslår kommittén, att för införande av lokalt förbud genom kommunal
folkomröstning skall erfordras, att 2/3 av de röstande uttalat sig för
denna åtgärd, ävensom att för förbudets hävande skall krävas samma kvalificerade
majoritet.

Kommitténs förslag lider genom ovan återgivna bestämmelser av den
enligt vårt förmenande betänkliga svagheten, att sedan genom en folkomröstning
det lokala förbudet en gång införts, de kommunala myndigheterna
äro berövade tillfället att vidare yttra sig över hithörande frågor ända till
dess folkopinionen möjligen undergått eu så stark omkastning, att 2/3 av de
röstande uttala sig för rusdrycksförsäljningens återinförande. Detta vill med
andra ord säga, att ‘/s av kommunens myndiga invånare plus en skulle
i en fråga, som så intimt som den förevarande berör den enskildes rätt,
hava större bestämmanderätt än icke blott kommunens valda representanter,
utan även inemot 2/8 av samtliga till myndig ålder komna invånare.

Detta missförhållande får en alldeles särskilt klar belysning av vad
kommittén med all rätt yttrar angående nödvändigheten av en stark folkmening
för det lokala förbudets upprätthållande. Sålunda säges på sid. 67
i kommitténs betänkande: »Det största inflytandet å efterlevnaden av för -

350

budsbestämmelserna utövar emellertid folkmeningen i orten. Är denna övervägande
för det lokala förbudet, torde också befolkningen vara intresserad
av att tillse, att möjligen förekommande olaga handel uppdagas och att förbudet
i olika hänseenden efterleves. Stödet av en stark allmän opinion vid
tillämpningen av lokala förbudsbestäinmelser är därför mycket betydelsefullt.
'' Och pa sid. 74, där kommittén hopsummerar vad erfarenheten »om
de lokala förbudens natur och verkningar» givit vid handen, heter det, att
grundförutsättningen för deras införande är, att de uppbäras av en stark
folkopinion å vederbörande ort. . Vad i sistnämnda sats säges om införandet
av lokala förbud, torde i ungefär lika hög grad gälla desammas upprätthållande.
Men hur later detta förena sig med en anordning, enligt vilken
förbudet skulle bestå, även om det vid en omröstning visade sig, att det
kunde påräkna stödet av föga mera än 1 av kommunens till myndig ålder
komna män och kvinnor. Anslutande sig till kommitténs egna uttalanden,
kan man väl utan överdrift säga, att förbudet under sådana förhållanden
skulle komma att stå på gungande grund.

Det är sant, att i de inom riksdagen framburna motionerna angående
lokalt veto man uttalat sig för, att samma kvalificerade majoritet, som erfordrades
för förbuds införande, även skulle krävas för dess upphävande.
Denna i formellt avseende tilltalande ståndpunkt hava undertecknade — oaktat
undertecknad Karlsson varit med om frambärandet av motioner av sagda
innehåll - icke kunnat upprätthålla, sedan vid närmare granskning under
kommitténs utredning ovannämnda olägenheter visat sig vidlåda en dylik
anordning.

Allt eftersom kommitténs arbete fortskridit, hava vi allt starkare bibringats
den övertygelsen, att den kommunala folkomröstningen bör anordnas
sä, att den verkligen kommer att göra skäl för benämningen lokalt
veto, och att den därför endast bör sättas i funktion, då vederbörande
myndigheter beslutat, att försäljning av alkoholhaltiga drycker skall få äga
rum i kommunen. Förhållandet mellan å ena sidan Konungens befallningshavande
och stadsfullmäktige, respektive kommunalstämma, och å andra
sidan den kommunala folkomröstningen bör enligt vårt förmenande ordnas
sålunda, att då stadsfullmäktige eller kommunalstämma tillstyrkt och Konungens
befallningshavande medgivit rätt till detaljhandel enligt 17 eller
18 § eller rätt till ölutskänkning enligt 20 §, så skall i enlighet med denna
förordning kommunal folkomröstning kunna påkallas.

Härigenom skulle man på ett som oss synes tillfredsställande sätt ha
ordnat det inbördes förhållandet mellan de olika instanserna: Konungens
befallningshavande, stadsfullmäktige, respektive kommunalstämman, och den
kvalificerade majoriteten av kommunens till myndig ålder komna innevånare.

Genom den av oss föreslagna anordningen skulle även vinnas, att i
kommun, där myndigheterna icke ansett sig böra gå i författning om an -

351

ordnandet av handel med alkoholhaltiga drycker, någon kommunal folkomröstning
såsom obehövlig icke komme till stånd. Detta bör givetvis betraktas
som en fördel,* då eu sådan omröstning kommer att bliva förenad
med eu upprivande agitation och icke obetydliga kostnader.

En olägenhet, som kan tänkas vara förenad med kommitténs förslag,
men som med det av oss förordade tillvägagångssättet skulle undvikas, är,
att en folkomröstning, som företoges oberoende av myndigheternas beslut
och utfölle mot förbud, kunde nödga myndigheterna att upplåta rätt till
detaljhandel med brännvin. På så sätt skulle folkets direkta ingripande
kunna icke blott förbjuda utan även så att säga indirekt framtvinga handel
med alkoholhaltiga drycker.

Den förnämsta vinsten med det av oss förordade tillvägagångssättet
är emellertid, att den eljest otvivelaktigt svårlösta frågan om, huruvida även
för förbuds upphävande skulle erfordras -majoritet bland de röstande,
med denna anordning så att säga löser sig själv. Den kommunala folkomröstningen
skulle då städse komma att gälla ett av Konungens befallningshavande
fattat positivt beslut, för vars hävande den kvalificerade majoriteten
vore nödvändig.

Då invändning hörts mot den anordningen, att genom kommunal folkomröstning
ett av Konungens befallningshavande fattat beslut skulle kunna
upphävas, hava vi sökt undvika den konflikt, som möjligen på denna punkt
kunde anses uppstå, genom att i 17 § 5 mom. föreslå sådan ändring, att
Konungens befallningshavandes medgivande av rättighet till detaljhandel
med alkoholhaltiga drycker skulle göras villkorligt, så att rättigheten lämnades
under förutsättning, att icke genom kommunal folkomröstning förbud
mot dylik handel bleve stadgat.

Då det enligt vårt förslag, för bibehållande av ett infört förbud mot
ifrågavarande detaljhandel, skulle erfordras, att av de röstande uttalade
sig för detsamma, anse vi lämpligt, att i kommitténs förslag beträffande den
tid, som anses böra förflyta mellan varje omröstning, föreslå sådan ändring,
att om genom kommunal folkomröstning handel med alkoholhaltiga drycker
i kommunen förbjudits, detta förbud bör äga bestånd fem är framåt. Härigenom
skulle man trygga sig mot tvära omkastningar och man hunne pa
denna tid att fullt och helt sätta sig in i det lokala förbudets verkningar
och betydelse för kommunen. Om åter den kommunala folkomröstningen
utfaller så, att myndigheternas beslut angående anordnandet av handel med
alkoholhaltiga drycker står fast och det lokala förbudskravet alltså avslagits,
så bör, i likhet med vad kommittén i detta avseende föreslagit, ny omröstning
få äga rum efter tre år, så framt de kommunala myndigheterna da
åter tillstyrkt och Konungens befallningshavande medgivit rätt till detaljhandel
av ifrågavarande slag.

För att den kommunala folkomröstningen skall vara slutförd i så god

352

tid, att därest omröstningen utfaller till förmån för anordnande av handel
med alkoholhaltiga drycker i kommunen, bolaget skall hinna att träffa nödiga
anordningar för rörelsens bedrivande, har kommittén föreslagit, att framställning
om anordnande av sådan omröstning skall göras hos Konungens
befallningshavande under februari månad. Enligt kommitténs förslag, 17 §
2 mom., skall vidare ansökan om rättighet till sådan detaljhandel, som
drives av för detta ändamål bildat bolag, göras under januari månad året innan
försäljningen är avsedd att taga sin början. För den anordning av omröstningen,
kommittén föreslagit, äro sagda tidsbestämmelser lämpliga. Men
då värt förslag innebär, att kommunal folkomröstning icke kan påkallas förr
än stadsfullmäktige eller kommunalstämma tillstyrkt och Konungens befallningshavande
medgivit den gjorda ansökan, så är det nödvändigt att flytta
tillbaka tiden för ansökningens ingivande, på det att förutnämnda myndigheter
skola hava hunnit fatta beslut före februari månads ingång. Därför hava
vi måst göra den ändring i kommitténs förslag, att ansökan om rättighet
till detaljhandel av ifrågavarande slag skall av bolag göras hos Konungens
befallningshavande senast fjorton månader innan försäljningen är avsedd
att taga sin början. Myndigheterna skulle då ha tre månader på sig för
att avgiva yttrande och fatta beslut. Denna tid torde vara för ändamålet
fullt tillräcklig.

De fördelar, kommittén anser att dess förslag skulle medföra, äro enligt
framställning på sid. 137 följande: att det skulle falla sig naturligt att
lata resultatet av en omröstning äga bindande verkan, till dess en ny folkomröstning
givit utslag i motsatt riktning; att folkomröstningens stora och
besvärliga apparat ej allt för ofta skulle behöva tagas i anspråk, samt att
förhållandena i fråga om handeln med alkoholhaltiga drycker inom varje
kommun efter eu omröstnings företagande skulle lämnas någon tid att
stadga sig, innan nya förändringar påkallas. Samtliga dessa fördelar
uppnås i minst lika hög grad med den anordning, vi föreslå. Och
då kommittén vidare yttrar, att »önskemålet att låta den allmänna omröstningen
framstå såsom inom kommunen normgivande och fördelen
av att sålunda bereda större stabilitet åt det genom en sådan erhållna
uttalandet, synes ej lika osökt kunna vinnas, därest den kommunala
omröstningen anordnas såsom en instans över stadfullmäktige eller kommunalstämma
i hithörande frågor», så är det svårt att inse det berättigade
i detta påstående. Ty nog blir omröstningen lika normgivande och förhållandena
lika stabila, om omröstningen anknytes till ett myndigheternas
beslut, som om den skall äga rum utan sådant samband.

De skäl, kommittén anfört mot omröstningens anknytande till visst av
myndigheterna fattat beslut, synas vara av huvudsakligen teoretisk betydelse.
Däremot synas våra invändningar, särskilt mot bestämmelsen, att ''/3 av
kommunens till myndig ålder komna innevånare skulle kunna mot eu stark

353

majoritet upprätthålla förbudet, vara av stor praktisk innebörd och böra
tillmätas avgörande betydelse.

På grund av vad ovan anförts, föreslå vi nedanstående ändringar i
kommitténs författningsförslag.

17 §■

1. Lika med kommitténs förslag.

2. Rättighet, som i 1 mom. avses, meddelas av Konungens befallningshavande
för ett för ett eller flera, dock högst tre kalenderår. Ansökan
om rättighet skall senast fjorton månader, innan försäljningen är avsedd att
taga sin början . . . utskänkning.

3. Över ansökning, som rätteligen skett skall Konungens befallningshavande
omedelbart efter ansökningstidens utgång inhämta utlåtanden . . .
rättigheten.

4. Lika med kommitténs förslag.

5. Konungens befallningshavande har därefter att före januari manads
utgång året innan försäljningen är avsedd att taga sin början meddela beslut
i frågan. Därvid må ansökning, som blivit avstyrkt av stadsfullmäktige
eller kommunalstämma inom den kommun, där försäljningen är avsedd
att äga rum, ej bifallas. Medgiver Konungens befallningshavande upplåtande
av rätt till detaljhandel, må upplåtelsen ske endast under villkor, att genom
kommunal folkomröstning enligt IV kapitlet förbud mot sådan handel inom
kommunen icke varder stadgat. Vid upplåtelsen må försäljningsställenas
antal ej sättas högre . . . som fatta detsamma.

6. Lika med kommitténs förslag. IV

IV Kapitlet. Angående kommunal folkomröstning om förbud mot
detaljhandel med rusdrycker.

29 §.

Genom kommunal folkomröstning må i enlighet med de i detta kapitel
meddelade bestämmelser avgöras, huruvida inom en kommun detaljhandel
med rusdrycker må äga rum.

Bestämmelserna i detta kapitel äga dock icke tillämpning å de i 21
och 22 §§ omförmälda rättigheter till utskänkning å passagerarfartyg och
järnvägståg.

Kommunal folkomröstning skall avse alla slag av rusdrycker och ma
kunna påkallas, då Konungens befallningshavande medgivit upplåtande av
rättighet till detaljhandel med rusdrycker inom kommunen enligt 17, 18
eller 20 §§.

354

30 §.

Om vid kommunal folkomröstning minst ‘2/3 av de röstande uttalat sig
för att detaljhandel med rusdrycker icke må inom kommunen äga rum,
vare upplåtelse av sådan rättighet, som avses i 17 och 18 §§, ej gällande,
och må ej tillstånd, som meddelats enligt 20 §, gälla längre än till utgången
av det år, under vilket omröstningen vunnit laga kraft, och ej heller sådan
försäljning, som avses i 23 §, efter utgången av nämnda är inom kommunen
äga rum.

31 §•

Skulle vid kommunal folkomröstning den för förbuds åstadkommande
stadgade majoriteten icke hava ernåtts, må framställning om förnyad omröstning
ej kunna ske förrän efter det tre år förflutit från det föregående
omröstning påkallades.

34 §.

Framställning om anordnande av kommunal folkomröstning skall göras
skriftligen hos Konungens befallningshavande inom utgången av den februari
månad, som infaller näst efter det Konungens befallningshavande upplåtit
rättighet, som avses i 17, 18 eller 20 §§.

Framställningen skall avfattas enligt formulär 1 vid denna förordning.

Därjämte skulle beslut i överensstämmelse med vårt förslag medföra
en obetydlig formell ändring i 57 § andra stycket.

Särskilt yttrande av herr I. Bratt.

Ehuru jag anser, att det förslag till alkohollagstiftning, som nykterhetskommittén
nu framlägger, är byggt på riktiga principer, och att detsamma,
därest det blir lag, skall komma att visa sig vara bättre genomtänkt
och till sina verkningar effektivare än motsvarande lagstiftning i något
annat land, inrymmer nämnda förslag dock en del detaljer samt här och
var jämväl viktigare delar, vilka jag anser icke utgöra den bästa möjliga
lösningen av föreliggande spörsmål, och nödgas jag därför här nedan angiva
de huvudpunkter, i vilka min mening avviker från kommittémajoritetens.

Angående min ställning till det »lokala vetot» behöver jag i detta Lokalt veto.
sammanhang ej närmare yttra mig. I kommitténs förslag härom, sammanställt
med den reservation herr K. G. Karlsson gemensamt med mig avgivit,
har lösts den uppgift, som blivit kommittén ålagd: »att utarbeta nödiga
bestämmelser för genomförande av lokalt veto» på ett, såvitt jag kan
finna, sådant sätt, att man ej med fog skall kunna påstå, vare sig att
den enskilde medborgarens frihet genom dessa bestämmelsers tillämpning
trädes för nära eller att ett sådant restriktionstillstånd skall
kunna inträda, att laglydnadsbegreppet uppluckras och menliga följder för
nykterhetstiliståndet skäligen kunna befaras. I förslaget är folkmajoritetens
rätt oförkränkt bibehållen att i restriktiv riktning korrigera ett enligt densammas
mening olämpligt beslut av de kommunala och administrativa myndigheterna
om upplåtande av rätt till detaljhandel med alkoholhaltiga drycker,
under det att behörig hänsyn dock tagits därtill, att de följder i ena eller
andra riktningen, som försäljningsförbudet för med sig, må kunna, icke
blott till skenet, utöva inflytande på detsammas fortsatta tillvaro. Bestämmelserna
hava nämligen så avfattats, att därest följderna av vetobeslutets
tillämpning i praktiken visa sig övervägande goda, lokalförbudet med
lätthet allt framgent bör kunna bibehållas. Å andra sidan kunna övervägande
skadliga följder, sedan de under viss tid gjort sig kännbara, möjliggöra
för myndigheterna att söka genom den legala hanteringens återinförande
häva förbudstillståndet, utan att de talrika medborgare, som i

356

Försäljnings organen.

den lokala torrläggningen i främsta rummet se ett verksamt medel att
uppnå det allmänna landsförbudet, behöva utsättas för frestelsen att avge
sitt votum för en åtgärd, som med hänsyn till de lokala förhållandena ej
vore påkallad, men såsom ett led i strävandet för det allmänna förbudet
för dem framstode såsom högeligen önskvärd.

Ett av de betydelsefullaste momenten i kommitténs förslag utgöres av
centraliseringen av all detaljhandel med alkoholhaltiga drycker hos ett enda
försäljningsorgan inom ett och samma område.

Genom förändringen av de allmänna bestämmelserna för försäljningen
av dessa drycker, liksom genom statens direkta intresse i det ekonomiska
resultatet av denna hantering, komma dessa försäljningsorgan att få en
delvis annan ställning än den, som hittills tillkommit systembolagen.

Å ena sidan möjliggöres för försäljningsorganen att ingripa på områden,
där bolagen hittills icke alls eller i vart fall endast undantagsvis
gjort bruk av sina befogenheter. Man betänke blott, vad i detta hänseende,
såväl för konsumenterna som för återförsäljarna, fullständigandet av försäljningsorganens
monopolställning med hänsyn jämväl till försäljning av Öl
och vin och vad deras ensamrätt till import innebära, samt vilka grannlaga
uppgifter de nya utminuteringsbestämmelserna ålägga dem.

Å andra sidan bero betydande statsinkomster av försäljningsorganens
mer eller mindre ekonomiska skötsel av sin rörelse, och om de än ej till
namnet i sin förvaltning röra sig med statsmedel, göra de det dock till
gagnet.

Dessa omständigheter synas mig avgjort tala för lämpligheten att borttaga
den återstod av bolagskaraktär, som ännu dröjt sig kvar i de nuvarande systembolagen.
Dessa bolag, av vilka flertalet sakna inbetalt aktiekapital, och
av vilka de, som äga sådant, hava det skyddat bakom en stor försäljningsvinst
mot alla tänkbara följder av ekonomisk misskötsel, äro ingalunda
bättre ägnade att ekonomiskt handhava eu rörelse, sådan som den ifrågavarande,
än offentliga genom kommunala och administrativa myndigheter
valda försäljningsorgan. Den centrala ledning, som under-alla förhållanden
genom en omgestaltad kontrollstyrelse måste utövas över försäljningsorganen
i allt som rör inköp och tillredning av varor, varornas försäljningspris,
hyres- och andra affärsavtals ingående m. m., torde tvärtom lättare
kunna lösa sin uppgift, om densamma har med offentliga försäljningsorgan
än med enskilda bolag att göra.

1 de nuvarande systembolagens styrelser har numera, tack vare nykterhetskommitténs
initiativ, i samband med den under 1913 beslutade förändringen
av brännvinsförsäljningsförordningen, det allmänna majoritet. Av
fem ledamöter utse nämligen aktieägarna endast två. Det är svårt att finna
något skäl för bibehållande av detta privata, svårkontrollerbara inflytande

357

från ovidkommande aktieägares sida, som ytterligare skärpes därigenom,
att i regel den, som har det närmaste ansvaret för bolagens skötsel, verkställande
direktören, väljes av just dem.

Redan under nuvarande förhållanden är den privata bolagskaraktären
sålunda olämplig; med de nya, utvidgade befogenheter av delvis grannlaga
natur, som tillkomma försäljningsorganen, är ett bibehållande av bolagsformen
än mindre tillfredsställande.

Enligt min mening bör inom kommun, där myndigheterna beslutit, att
detaljhandel med alkoholhaltiga drycker må förekomma, densamma handhavas
av en styrelse eller nämnd, som i vissa bestämda merkantila hänseenden
sorterar direkt under kontrollstyrelsen, men som med hänsyn till den sålunda
rent tekniskt och merkantilt mycket förenklade försäljningen äger
vidtaga de inskränkningar och övriga nykterhetsfrämjande lagliga åtgärder,
som den anser lämpliga. Denna styrelse eller nämnd bör jämväl hava de uppgifter
sig anförtrodda, som enligt kommitténs förslag åligga nykterhetsnämnden.
Sina olika uppgifter sköter nämnden å olika avdelningar och
genom avlönade funktionärer. 1 nämnden själv koncentreras makten att
handhava försäljningen, så att den åstadkommer så ringa skada som möjligt,
men även ansvaret för det rådande nykterhetstillståndet samlas på ett ställe.
Organisationen bleve på detta sätt den enklast tänkbara och den billigaste,
den erbjöde de största möjligheter till full kontroll och full effektivitet. Den
gåve utrymme åt det bärkraftiga i Göteborgssystembolagens idé att, där
monopolförsäljning av alkoholhaltiga drycker är inrättad, där kan det praktiska
nykterhetsintresset icke med större framgång göra sig gällande än
just inom den styrelse, som handhar och bär det närmaste ansvaret för
försäljningen.

Emellertid saknar jag anledning att närmare ingå pa denna organisationsfråga.
Genom den ställning, nykterhetskommittén intagit, har den givit
de organiserade förbudsvännerna utom och inom riksdagen en tydlig anvisning
om, att utvecklingen bör länkas i annan riktning, och då i fråga
om bolagsformens vara eller icke vara representanterna för systembolagen
kunna förväntas lämna sitt stöd åt bolagsidén, torde frågan icke hava eller
kunna få den aktualitet, som skulle göra en närmare utredning av densamma
särskilt önskvärd.

Jag har dock icke velat underlåta att giva uttryck åt denna min uppfattning,
enär densamma bidrager att tydligare motivera det yrkande, jag gent emot
kommitténs förslag framställer rörande bolagsstyrelsernas sammansättning.

Såsom ovan nämnts, föreslog Kung!. Maj:t och antog Riksdagen under
föregående år på initiativ av kommittén och i samband med bolagsvinsternas
indragning till statsverket den välbetänkta åtgärden att låta Konungens
befallningshavande, stadsfullmäktige (kommunalstämman) och lands -

Bolagssfy relsens samman sättning.

358

Sättet för tinget utse vardera en av systembolagens styrelseledamöter, under det att
tillkomst, aktieägarna fingo utse endast två. Trots att de förändringar rörande förKontroll-
säljningsorganen, som upptagas i det föreliggande förslaget, snarare synas
nämnderna, hava bort mana till en fortsättning på den inslagna vägen, har kommittén
föreslagit den märkliga åtgärden, att ur styrelsen åter avlägsna stadsfullmäktiges
och landstingets representanter (varjämte föreslagits att ersätta
Konungens befallningshavandes representant med en av kontrollstyrelsen
utsedd).

Denna åtgärd att upphäva det allmännas majoritet i styrelserna är en
åtgärd i, man må väl kalla det, reaktionär riktning. Den är begriplig endast
såsom uttryck för en åskådning, som i betänkandet mer eller mindre
tydligt utsäges, den nämligen, att från det allmänna bör borttagas (med
undantag av inkomsterna) varje form av besmittelse med rusdrycksförsäljningen.
Enligt denna åskådning kan det praktiska nykterhetsintresset ej
gärna med framgång verka inom styrelsen för ett organ, som, lät vara utan
eget ekonomiskt intresse, handhar själva försäljningen av dessa drycker.
Man vill i lagstiftningen rörande bolagens organisation giva uttryck åt bolagen
såsom ensidiga representanter för det s. k. konsumentintresset, på ett
ställe i motiveringen betecknat såsom »intresset att varan tillhandahälles
så lätt och billigt som möjligt».

För att detta konsumentintresse och intet annat mätte komma till uttryck
genom systembolagen, har kommittén, som nämnts, ur deras styrelser
icke blott avlägsnat stadsfullmäktiges och landstingets representanter, den
har jämväl borttagit bestämmelserna, att det för detaljhandels upplåtande är
nödvändigt, att därom inom kommunalrepresentationen väckes förslag och att
beslut i positiv riktning fattas, innan bolag kan göra ansökan om och beviljas
oktroj, och i stället har föreslagits den ur nykterhetssynpunkt tvivelaktiga åtgärden,
att »konsumenterna» skola bilda bolag, som under inbördes tävlan
söka vinna myndigheternas bifall till själva inrättandet av detaljhandeln. Än
ytterligare torde bolagens nivåsänkning främjas därigenom, att de tre det
allmännas representanter, som för närvarande hava säte och utgöra majoritet
inom systembolagens styrelse, icke blott hava flyttats därur utan även, i
form av den s. k. kontrollnämnden, placerats bredvid såsom en inspekterande,
övervakande myndighet, som har att tillse, att det sålunda mer eller
mindre renodlade konsumentintresset icke förledes till olagligheter.

Här berörda förslag av kommittén anser jag, icke minst med hänsyn
till det över allt i vårt land nu framträdande livliga intresse från deras
sida, som leda systembolagen, att ur nykterhetssynpunkt förhöja dessas
effektivitet, avgjort olyckligt. Så mycket mera har jag anledning att göra
det, som den lösning, kommittén givit åt föreliggande organisationsspörsmål,
synes mig även ur andra synpunkter än de hittills vidrörda allt annat än tillfredsställande.
Den apparat, kommittén förordar inom försäljningskommun,

359

förefaller vara onödigt vidlyftig och även, med förlov sagt, något brokig.
Först systembolaget, representerande konsumentintresset, så övervakande
detta en särskild kontrollnämnd, därjämte av offentliga myndigheter utsedda
revisorer och sist en nykterhetsnämnd, övervakande nykterhetstillståndet,
alkoholisterna m. m. Huru skall ett någorlunda friktionsfritt samarbete här
kunna fortgå och vem skall bära ansvaret för de ofullkomligheter av många
slag, vilka hädanefter som hittills komma att yppa sig? Ett mera expressivt
namn på denna apparat än »alkoholbyråkrati» är svårt att finna.

De uppgifter, kontrollnämnden fått sig ålagda, kunna likaväl fyllas
genom ett uttryckligt stadgande därom, att de av offentliga myndigheter
valda revisorerna äga att på samma sätt som kontrollnämnden intimt följa
bolagens verksamhet, närvara vid styrelsesammanträdena m. m. Även den
praktiskt icke synnerligen betydelsefulla uppgiften att mottaga och avgöra
vissa besvär kan överlämnas till revisorerna, om man icke anser sig därmed
kunna besvära Konungens befallningshavande.

Kommittén har föreslagit, att kontrollstyrelsen skall utse ordförande i
bolagens styrelser. Häremot är icke annat att erinra än att det kan synas
lämpligt att alltjämt bibehålla den representant, som Konungens befallningshavande
hittills utsett. Det intima, men dock / vissa hänseenden skarpt
begränsade inflytande, staten såsom ekonomiskt intresserad part bör tillförsäkras
i ledningen av bolagets angelägenheter, kan säkerligen utövas pa
annat och i realiteten effektivare sätt än genom att utse eu representant i
styrelsen.

Av vad jag anfört, framgår, att mina yrkanden i här berörda hänseenden
äro,

dels att sammansättningen av systembolags styrelse matte förbliva
densamma som den enligt nu gällande bestämmelser är;

dels att de nuvarande formerna för fattande av beslut om inrättande
av detaljhandel med brännvin samt om systembolags erhållande av oktroj
måtte bibehållas, jämväl för de bolag, som i kommitténs förslag avses, samt

dels att kommitténs förslag om inrättande av s. k. kontrollnämnder
icke måtte bifallas.

En annan punkt, där jag ställer mig mycket tveksam till kommitténs
förslag, är den, som berör ersättning till bryggerierna. Tvänne skäl synas
mig tala emot ersättnings tilldelande. Å ena sidan torde det bli hart när
omöjligt att efter de grunder, kommittén tänkt sig, rättvist fördela ersättningen,
å den andra kommer man lätt att lämna ersättning för viss de! även
rörelse, som under inga omständigheter bör kunna påräkna sådan.

De ändrade försäljningsbestämmelser rörande Öl, som kommittén föreslår,
äro — även om jag förmenar, att man i något högre grad än som skett
bort lämna åt en kommande erfarenhet att reglera detaljerna vid desammas

Ersättning

till

bryggerier.

Bryggares
rätt till
försäljning.

360

anordnande — icke av den art, att något bryggeri kommer att bliva förhindrat
att avyttra sina varor i annan mån, än där dessa kunna sägas giva upphov till
uppenbart rusdrycksmissbruk. För den beskäring av produktionen, som
är en följd av dylika bestämmelsers införande, kan, enligt mitt förmenande,
alldeles intet billighetsskäl åberopas såsom ersättningsgrund, även om, vilket
väl är möjligt, en del bryggerier särskilt på landsbygden, vilka producera
underhaltig vara och leva på eu lös kundkrets, helt och hållet skulle behöva
nedlägga sin verksamhet. Däremot torde bryggerier, sorti leverera en
fullgod vara, som till huvudsaklig del såsom måltids- och läskedryck konsumeras
under oangripliga former, böra hava rätt till ersättning, därest sådana
bestämmelser föresloges, att därigenom dylik avyttring försvårades i
högre grad än nödigt vore ur ordnings- och nykterhetssynpunkt.

På ovan angivna grunder och då jag dessutom anser, att olämpliga
förhållanden skulle komma till stånd, därest genom ett lokalt vetobeslut i
i en kommun större ersättningssummor måste utbetalas, men efter en treårsperiod
nya bryggerier kunde anläggas, har jag måst stanna vid, att
icke låta det lokala vetot få större omfattning, än vad som avsågs uti de
motioner, som av andra kammarens samlingsparti och nykterhetsgrupp vid
flera riksdagar motionsvis framburits, liksom ock i de instruktioner, som
genom statsministerns anförande till statsrådsprotokollet i samband med
kommitténs tillsättning kunna anses vara givna, och sålunda icke avse sådan
försäljning av Öl, för vilken icke särskilt tillstånd av myndigheterna
fordras.

Den rätt till ölförsäljning, som tillkommer bryggare på grund av näringsfrihetsförordningen,
anser jag sålunda av praktiska skäl böra bibehållas,
men regleras i full överensstämmelse med av myndighet given försäljningsrätt
och sålunda visserligen kunna påyrkas av bryggaren, men ej av honom
handhavas. Givetvis böra nya bryggerier icke få anläggas utan särskilt
tillstånd.

Villigt skall jag medgiva, att det lokala vetot fullständigare skulle
kunna genomföras, om jämväl denna försäljning kunde borttagas, men då
övervakandet av en eller ett fåtal försäljningsrättigheter inom en kommun, där
nykterhetsopinionen är så stark, att lokalt veto är genomfört, bör kunna göras
synnerligen effektiv och då dessutom enligt kommitténs förslag försändning
av Öl till lokal-veto-kommun är medgiven, synes mig skillnaden mellan lokalveto-kommun
utan bryggeri och sådan kommun med bryggeri, vars försäljning
måste vara av systembolag anordnad, vara allt för ringa för att
med detta ersättningsspörsmål komplicera frågan om det lokala vetots införande.
Härmed har jag emellertid icke velat säga, att icke ersättningsfrågan
till bryggerier inom lokal-veto-kommuner sedermera, sedan de nya
försäljningsbestämmelserna hunnit verka, bör kunna upptagas och finna
sin lösning.

361

I 25 § föreslår kommittén, att restauratörernas fördel av utövad ut- Begränsskänkning
måtte begränsas och efter hand avvecklas. restaraiörer Denna

för Göteborgssystemet grundläggande idé, det privatekonomiska nas ekonointressets
frånskiljande från detaljhandeln med rusgivande drycker, bör en- ''^tre^se
ligt min mening tillämpas jämväl på den enskilda utskänkningsrörelsen.

1 synnerhet måste stadganden av denna art ingå såsom ett led i en lagstiftning
av i övrigt så strängt restriktiv karaktär som den föreliggande.

I motsatt fall kan det nämligen befaras, att påfrestningen på den enskilda
utskänkningsrörelsen blir så stark, att även den noggrannaste övervakning
från bolagens sida skall visa sig fruktlös, icke endast när det gäller att från
denna rörelse avlägsna olägenheter, som redan nu äro framträdande, utan
även och framför allt att förekomma sådana, som de ändrade förhållandena
med oemotståndlig makt komma att framskapa. Men att helt avveckla det
ekonomiska intresse, som är bundet vid försäljningen icke blott av spritdrycker
utan även av Öl och vin, anser jag ej praktiskt utförbart, ej heller
för vad man åsyftar behövligt. Vad utförbarheten av en dylik fullständig
avveckling beträffar, synes även kommittén hava tvekat, men egendomligt
nog endast ifråga om nya rättigheter. Beträffande dessa har i paragrafen ifråga
inskjutits orden »sä långt ske kan», under det att längre fram i paragrafen,
när det är fråga om »förut utövad utskänkningsrörelse», kräves, att den
ekonomiska fördelen skall »efter hand avvecklas».

Den ekonomiska fördelen av nu ifrågavarande utskänkning anser jag
emellertid — under hänvisning till den redogörelse, som kommittén lämnat
för de av A.-B. Stockholmssystemet med hänsyn till utskänkningen av spritdrycker
vidtagna åtgärderna — böra bindas endast vid så stor del av den kvantitet
av de nämnda dryckerna, som i rörelsen kan anses under vanliga förhållanden
komma att försäljas, att icke blott varje frestelse att öka omsättningen
av dryckerna bortfaller, utan jämväl ett intresse hos restauratören
uppstår att minska samma omsättning genom utveckling av andra grenar av
rörelsen.

Jag yrkar därför att orden: »och efter hand avvecklas» matte ur §:en utgå. I

I 80 § av kommitténs förslag stadgas, att spritdrycker ej må till någon Maximiinköp
utminuteras i större myckenhet än en liter i kalenderveckan. Efter därom drycker
skriftligen gjord framställning kan dock köpare, när särskilda skäl föreligga,
erhålla rätt att för visst tillfälle inköpa större myckenhet än vad sålunda
stadgas.

Denna bestämmelse anser jag vara synnerligen olycklig och helt främmande
för den grundåskådning, som bör uppbära ett utminuteringssystem,
byggt på individuell försäljning och kontroll.

Det utomordentligt växlande behov av spritdrycker, som kan förekomma
inom samma familj, icke endast vid särskilda tillfällen, och utan

362

att någon som hälst förgriplig eller ens olämplig konsumtion föreligger,
skulle icke blott göra ett dylikt stadgande synnerligen förhatligt, utan jämväl
sätta effektiviteten av hela reformen på spel. Det är uppenbart, att om
en varaktig nytta av ett försäljningssystem, sådant som det kommittén
föreslagit, skall kunna påräknas, bör detsamma bland konsumenterna
uppbäras av medvetandet om, att personer, som i sitt förhållande till de
alkoholhaltiga dryckerna icke göra sig skyldiga till klandervärt och uppenbart
skadligt förhållande, ock kunna erhålla desamma. Skulle däremot
sådana villkor uppställas för bekommande av dessa drycker, att rättskaffens
och opinionsbildande medborgare ur olika samhällsklasser med fog
skulle finna själva försäljningsreformens grund vara övergiven — man har
exempelvis sett sådana förslag framställas, som att personer, om vilkas förhållande
till alkoholen intet vore kännt, men som icke betalt sina utskylder,
skulle förvägras hemköpsrätt — så ligger den faran nära, att ett kringgående
av bestämmelserna skulle betraktas, icke såsom det borde, ifall
lagen vore väl avvägd, såsom ett tillhandahållande av spritdrycker åt svaga
medmänniskor, som till stor del hava alkoholen att tacka för sin olyckliga
belägenhet, utan såsom en berättigad reaktion gentemot ett obefogat ingrepp.
Så mycket farligare vore ett dylikt betraktelsesätt, som den svaga
punkten i ett försäljningssystem sådant som det föreslagna just är att söka
däruti, att innehavare av köprätt, som själva icke brydde sig om att förtära
den spirituösa de inköpt, skulle för andras räkning inköpa spritdrycker i
all synnerhet, därest deras avnämare bleve personer, som på intet sätt
missbrukade alkohol. Man löpte härvid risken, att i köparnes led inpressa
massor av människor, som eljest aldrig skulle söka sig dit och som på
grund av själva försäljningsbestämmelsernas beskaffenhet skulle kunna tillgodose
egna ekonomiska intressen.

Det är icke mot själva kvantiteten — en liter i veckan — jag så
mycket opponerar mig som fast mera mot att dels göra inköpsmaximum bra
nog oöverstigligt och dels att binda detsamma vid en så kort tidsrymd som
eu vecka. Särskilt med hänsyn till att spritdrycker finnas av så mångahanda
slag, skulle en dylik bestämmelse uppfattas som ett bestämt trakasseri.
Om man däremot stadgar en viss kvantitet per t. ex. kalenderkvartal, men att
densamma må kunna överskridas efter ansökan, blir den konsumerande allmänheten
försatt i, om uttrycket tillätes, ett tryggare förhållande till försäljningsorganet.

Med en bestämmelse om en viss kvantitet under längre tidsperiod
vinner man även den fördelen, att det sätt, varpå inköpen skett under
denna period, blir en utomordentligt god ledning för bedömande, om missbruk
föreligger eller ej, då däremot en bestämd gräns av en liter i veckan
i detta avseende icke lämnar någon som helst upplysning. Särskilt vad
försäljningen till landsbygdens befolkning beträffar må man ju icke glömma,

363

att flera sätt för enskilda och myndigheter stå till buds att få personer,
som missbruka spritdrycker, avstängda från hemköpsrätt. Härtill kommer,
att själva den tanke, som ligger bakom bestämmelsen: en liter i veckan,
så till vida är felaktig, att en enda liter brännvin i orätt persons hand kan
åstadkomma mycken skada och i sina konsekvenser snarast bör leda till eu
kvarts eller en tredjedels liter varannan dag! Under framhållande även därav
att bolagen, ja även nykterhetsnämnderna på flera orter skulle anse avstängningsåtgärder
mindre befogade, när personer kunde få — endast en liter i
veckan, då däremot en motsvarande kvantitet under en längre tidsrymd ej
torde inbjuda till ett dylikt oriktigt betraktelsesätt, yrkar jag, att paragrafen
i fråga måtte få följande lydelse:

»Å en och samma motbok må ej större myckenhet spritdrycker utminuteras
än tolv liter per kalenderkvartal, varvid en liter (högprocentig) sprit
skall räknas lika med två liter spritdrycker och en liter punsch lika med
en halv liter spritdrycker.

Efter därom skriftligen gjord framställning äger dock bolag medgiva
köpare rätt att inköpa större myckenhet än sålunda stadgats och skall däröver
föras särskild förteckning.»

Rörande 21 § 2 mom. ansluter jag mig till herr K. G. Karlssons
yrkande.

Utskänkning
ä passagerarfartyg.

I 88 § 3 mom. har kommittén föreslagit, att spritdrycksutskänkning ej Tiden för
måtte under söndagarna kunna begynna tidigare än kl. 7 e. m. Då jag ej ^
har blivit övertygad om att något vägande skäl talar för en dylik undan- drycker å
tagsbestämmelse med hänsyn till söndagarna, och då dylika bestämmelser
äro ägnade att hos en stor del av allmänheten underhålla en ständig ovilja,
som lätt går ut över hela alkohollagstiftningen, även över sådana bestämmelser,
som äro absolut nödvändiga, yrkar jag, i likhet med herr K. G.

Karlsson, att orden: kl. 7 eftermiddagen i nämnda paragraf utbytas mot:
klockan 3 eftermiddagen.

Likaså anser jag, att Konungens befallningshavande bör äga rätt, där Förbud mot

° viss utskänk särskilda

skäl föreligga, att för visst tillfälle medgiva undantag från bestäm- njng enngt

melserna i 87 § 4 mom. I motsatt fall påtvingas det offentliga nöjeslivet87 § 4 mom.

en uniformering, om vilken man åtminstone kan säga, att den är onödig.

Särskilt yttrande au herr J. Byström.

I förslaget till förordning angående försäljning av rusdrycker har
nykterhetskommittén i ett par fall förordat bestämmelser, som jag icke
kunnat gilla.

Först gäller detta stadgandet om tiderna för kommunal folkomröstning
om förbud mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel med rusdrycker.

Det stadgas i 36 §:

att omröstningen skall utsättas till söndag eller helgdag;

att ordet »gudstjänst», som är vanligt i lagstil, skall utbytas mot ordet
»högmässogudstjänst», och

att sålunda här förutsatt omröstning skall få fortgå under gudstjänst
på söndagseftermiddagen, där sådan hålles inom vederbörande kommun.

Rörande den första punkten i denna paragraf vet jag väl, att det finnes
sådana personer, som hade önskat den annorlunda, då de mena, att här
ifrågavarande omröstning närmast är att likställa med ett allmänt politiskt
eller kommunalt val, som på många ställen anses svårligen kunna försiggå
utan att mer eller mindre störa söndagsvilan eller sabbatsfriden, men jag
har ansett mig kunna gå med på bestämmelsen, då det ju i detta fall gäller
att rösta om krogens vara eller icke vara. Men däremot har jag rörande
de andra här ovan berörda punkterna ej velat vara med om att i förordningen
införa uttrycket högmässogudstjänst i stället för orden allmän gudstjänst
och sålunda låta omröstningen pågå även under söndagsaftonens
allmänna gudstjänst. Från religiös synpunkt sett bör den allmänna aftongudstjänsten
respekteras lika väl som den allmänna förmiddagsgudstjänsten.

Denna lilla förändring i lagtexten har säkerligen större betydelse, än
som i första hand synes. Ej tillräckliga skäl tala för att ändra uttrycket
gudstjänst, som väl också är en »terminus technicus», till något annat.
Detta uttryck och dess betydelse böra väl vara lika i denna lag som i andra
lagar. Förändringen är varken nyttig eller nödvändig.

Som en följd av den här ovan antydda paragrafens formulering har
kommittén givit 52 § följande lydelse:

365

»De röstberättigade, som äro tillstädes i omröstningslokalen eller å
anvisad plats därintill, men som ej hunnit deltaga i omröstningen vid det
klockslag, då omröstningen skall sluta, eller då uppehåll däri göres av annan
anledning än för högmässogudstjänst, äga rätt att avlämna sina röstsedlar.»

Av rent praktiska skäl skulle det på många ställen, enligt min mening,
vara bra, om denna paragraf finge sådan lydelse, att uppehåll i omröstningen
gjordes även vid tiden för aftongudstjänsten. Det antages, att i
vissa kommuner omröstningen kommer att taga hela dagen. Ja, det är till
och med förutsatt i förslaget, att man på en del ställen för denna omröstning
kan behöva mer än en dag. Om i en omröstningslokal, som kanske
ej är den allra lämpligaste, det varit stort tillopp av folk, kan det väl behövas
ett uppehåll på en timme eller så, efter fyra eller fem timmars röstning,
för att lufta lokalen. Vidare kunna ju omröstningsförrättarne behöva
ett uppehåll i förrättningen för att t. ex. få sig litet mat. Och folket kommer
säkerligen att finna sig i detta eller rent av tycka om detta förfarande
och väl beräkna tiden, när de skola gå och rösta.

På grund av vad jag anfört, har jag inom nykterhetskommittén yrkat,
att 36 och 52 §§ måtte få följande lydelse:

36 §.

Omröstningen skall, där ej Konungens befallningshavande på framställning
av omröstningsnämnden eller magistraten ifråga om kommun med
större folkmängd annorlunda förordnar, verkställas minst 9, högst 12 veckor
efter dess utlysande samt utsättas till sön- eller helgdag och, om behovet
det kräver, jämväl till närmast föregående eller efterföljande dag.

Omröstningen skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan
9 eftermiddagen, dock att uppehåll göres för den tid gudstjänst inom kommunen
pågår. Där å någon ort andra tider för omröstningen finnas mera
lämpliga, äger Konungens befallningshavande att på framställning av omröstningsnämnden
eller magistraten därom förordna, med iakttagande att
tillträde till omröstningen skall finnas minst tre timmar före klockan 3 eftermiddagen
och minst två timmar efter klockan 6 eftermiddagen.

52 §.

De röstberättigade, som äro tillstädes i omröstningslokalen eller å
anvisad plats därintill, men som ej hunnit deltaga i omröstningen vid det
klockslag, då omröstningen skall sluta, eller då uppehåll däri göres av annan
anledning än för allmän gudstjänst, äga att avlämna sina röstsedlar.

366

Men vidare har jag ej kunnat instämma i formuleringen av 88 §, ehuru
den ju i vissa avseenden innehåller flera förbättrade föreskrifter. Uti nu
gällande lag stagdas: »Under gudstjänst skall utskänkningsställe alltid

hållas tillstängt». Vissa intresserade hava av lätt förklarliga skäl under
årens lopp varit missbelåtna med detta lagrum, och särskilt har denna
mening fått uttryck i den underdåniga framställning, som Göteborgssystembolagens
förtroendenämnd samt Sveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening
avgåvo till Konungen den 21 februari 1911. Däri föreslogs bland
annat den förändringen i gällande förordning angående försäljning av brännvin,
att i stadgandet i 29 § 6 mom.: »Under gudstjänst skall utskänkningsställe
alltid vara tillstängt» ordet »gudstjänst» skulle utbytas mot ordet
högmässogudstjänst».

Det är ju klart, att genom att tillmötesgå denna framställning skulle
krogrörelsen få ökade möjligheter. Skrivelsen ifråga blev remitterad till
vederbörande myndigheter. Flere Konungens befallningshavande tillstyrkte
den framställning, som Göteborgssystembolagens förtroendenämnd och
Sveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening hade gjort. Andra
åter hava avstyrkt denna framställning, såsom nämnes här nedan.

Nu föreslår nykterhetskommittén, att bestämmelsen om, att utskänkningslokal
skall vara stängd under gudstjänsttid, ett sedan gammalt i det
hela taget gott befunnet lagrum, skall upphävas. Den föreslår i stället följande
bestämmelse: »Under högmässogudstjänst vare all utskänkning förbjuden».
Men kroglokalen skall vara öppen för servering av annat än
rusdrycker. Sålunda skola krogens kunder även under gudstjänsterna pa
på söndagen få tillfälle sitta på krogen, källaren eller restaurangen, där
utskänkningsrättigheter erhållits, allenast med den inskränkningen, att de under
förmiddagsgudstjänsten ej skulle få rekvirera eller serveras rusdrycker.
Under söndagens aftongudstjänst skola de däremot få i samband med måltid
rekvirera och förtära rusdrycker. Det kan till och med sättas i fråga, om det,
trots den formulering paragrafen fått, ej bleve möjligt för personer att på
utskänkningsställe konsumera rusdrycker även under förmiddagens gudstjänst.
Visserligen heter det i 89 § mom. 2, att: »Då utskänkningen ej är
medgiven, vare det förbjudet att låta rusdrycker å utskänkningsställe förtäras»,
men det torde knappast kunna förhindras, att rusdrycker förtäras å en restaurang
även under tiden för förmiddagsgudstjänst av gäster, som då befinna
sig därstädes. Om eu gäst rekvirerat rusdrycker före klockan 11 f. m.
och har slagit i sitt glas eller sina glas före klockan 11, icke lär väl någon
tro, att värdshusvärdarna eller andra vederbörande i allmänhet komma att
tillämpa lagen så, att t. ex. till hälften urdruckna glas tagas från den spisande
så snart klockan slår 11, under det att han får hava kvar på bordet
vad som i övrigt är serverat. Tagas själva buteljerna bort, torde det väl
stanna därvid. Man vet ju, huru det förut tillgått på en del utskänknings -

367

ställen. Med dylika erfarenhetsrön i minne är det väl också som polismästaren
i Stockholm i ett av kommittén infordrat yttrande den 30 oktober 1913 säger:

»Å tid, då brännvin icke må å utskänkningsställe förtäras, bör det
vara förbjudet för gäst att uppehålla sig i lokalen och försäljare att låta
gäst uppehålla sig därstädes.»

Skulle man emellertid kunna reflektera på kommitténs förslag i nu
berörda punkt, så vore det väl under förutsättning, att man i övrigt införde
de restriktioner, som statsminister Themptander föreslog 1885, dä han
önskade förbud under sön- och helgdag för all utskänkning av rusdrycker
annorledes än vid måltid åt spisande gäster.

1 den kungl. proposition, som han frambar rörande restriktiva bestämmelser
ifråga om utskänkning, hette det bland annat: »Den nu medgivna
rätten att låta brännvinsutskänkningen — — — fortgå under sön- och
hälgdagar endast med undantag för gudstjänsterna föranleder att en stor
del av den manliga befolkningen på krogarna förslösar såväl sin arbetsförtjänst
som den tid, vilken borde användas till vila för samlandet av nya
arbetskrafter. — — — Vad hittills i detta avseende tillämpats såsom
undantagsfall borde stadgas som regel.»

Spritfria söndagar är ett önskemål, till vars förverkligande man borde
komma.

Nykterhetskommittén säger, att åtskilliga klagomal framställts rörande
söndagsstängningen. Angående detta må erinras, att väl ingen lagstiftning
på detta område funnits, över vilken rusdrycksintresserade icke ansett sig
hava orsak till klagomål. Och vinner det lagförslag, som nu är i fråga,
statsmakternas bifall, lär nog ingen tro, att klagoljuden därmed hava för
alltid tystnat.

Såsom antytts hava en del myndigheter ansett, att utskänkningsställe bör
vara öppet även under tiden för gudstjänst på aftonen. Men andra
myndigheter hava åter ansett, att bestämmelsen: »Under gudstjänst skall
utskänkningsställe alltid vara tillstängt», bör kvarstå. Till dessa senare höra
Konungens befallningshavande i Stockholms län, Uppsala län, Jönköpings
län, Kronobergs län, Västernorrlands län och Västerbottens län. Det vore
kanske ej heller olämpligt, om man antydde, att även de som äro i tjänst på
krogar, källare och restauranger, kunna behöva några timmars ledighet på
söndagen. Även för deras skull kan det vara skäl i att icke hålla restaurangerna
öppna hela dagen.

Vidare är det ju möjligt, att det finnes personer bland här åsyftad
personal, som skulle vilja besöka kyrkan, och varför ej då ställa det så, att
detta kan låta sig göra.

Det förslag, jag nu framställer, torde, om det antages, kräva någon
liten ändring i en eller annan paragraf i övrigt i det nu framlagda förslaget.

368

På grund av vad jag sålunda framhållit, har jag inom nykterhetskommittén
yrkat, att paragrafen i fråga skulle få följande lydelse:

88 §.

1. Utminutering av rusdrycker må äga rum endast söckendagar under
högst sju timmar, dock ej före klockan 9 f. m. eller efter klockan 5 e. m.

2. Utskänkning av spritdrycker må begynna tidigast klockan 12 midd.
samt utskänkning av vin och Öl tidigast klockan 9 f. m.; och må utskänkningen
ej fortfara längre än till klockan 10 e. m.

Utskänkning av rusdrycker, som äger rum å sön- och helgdagar eller
å andra dagar före klockan 3 e. m., vare tillåten endast vid måltider åt
spisande gäster.

Under gudstjänst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängt.

3. Där särskilda omständigheter anses föranleda behov av att tiden
för utskänknings avslutande bestämmes senare än till klockan 10 e. m. eller
att utskänkning av rusdrycker under sön- och helgdagar efter klockan 7
e. m. sker annorledes än vid måltider åt spisande gäster, äger Konungens
befallningshavande efter framställning i stad av stadsfullmäktige och på
landet av kommunalstämma samt efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande därom förordna.

Konungens befallningshavande äger ock i den ordning, sålunda är
stadgat, förordna om försäljningstidens inskränkning ävensom föreskriva,
att å vissa dagar detaljhandel med rusdrycker skall vara förbjuden.

Särskilt yttrande av herrar 0. Eklund och C. Ekman
samt fröken E. Rathou.

I lagförslagets 23 § har den tidigare i maltdrycksförordningen 6 § 3 mom.
omförmälda rätten att utan tillstånd utskänka Öl, när »någon i sitt hem mot
betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord» och »avtal om bespisningen
träffats för en tid av minst en vecka» bibehållits. Dock har den i nu
föreliggande förslag förbundits med anmälningsskyldighet, i Stockholm hos
Överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten och på landet hos länsmannen.
Rättigheten ifråga skall emellertid icke tillkomma den, till vilken
rusdrycker icke må utminuteras, eller den, som förut drivit liknande utskänkning,
men under de senare tre åren meddelats förbud att därmed fortsätta.
Rättighetens utövning skall, enligt förslaget, på sätt 20 § föreskriver
för däri omnämnd tillståndsrättighet, begränsas till utskänkning vid måltid,
därvid såsom sådan förstås av gäst rekvirerad mat till ett pris, som ej understiger
det dubbla priset av rekvirerat Öl, och får betalning för ölet ej mottagas
utan att måltiden är till fullo betald.

Den, som utövar dylik rättighet, är enligt förslaget skyldig att inköpa
för rörelsen erforderligt Öl i den ordning, som i förslagets kap. V stadgas,
det vill säga, inköpen skola göras på rättighetsinnehavarens motbok för
utminuteringsköp hos bolag och alltså betraktas såsom inköp för dennes
personliga behov.

Utskänkning av detta slag skall dock enligt kommitténs förslag få äga
rum endast i kommun, där rättighet till detaljhandel enligt 17, 18 eller 20
§§ är gällande. Och enligt 30 § i förslaget får utskänkning av denna art
ej bedrivas i kommun, där på grund av kommunal folkomröstning förbud
mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel med rusdrycker gäller.

Undertecknade hava icke kunnat biträda kommittéförslaget på denna
punkt. Medgivandet av en dylik utskänkningsrätt står enligt vår uppfattning
i strid mot de principer, som kommittén i övrigt angiver vara det
föreliggande förslagets grundtankar. Så är fallet med principen, att rusdrycksutskänkning
icke må inom en kommun anordnas emot befolkningsmajoritetens
vilja. Så även ifråga om kravet, att där tillstånd till utskänk -

370

ningsrättighet beviljas, prövning av sökandens lämplighet bör ske. Likaså
beträffande principen, att köpare utminuteringsvis av rusdrycker icke må tillhandagå
med att å egen räkning åt annan anskaffa rusdrycker. Slutligen
synes utövningen av denna rättighet icke kunna lätt och effektivt kontrolleras.
I samtliga dessa avseenden fyller sålunda, enligt vår åsikt, förslaget
icke de krav, som kommittéflertalet i likhet med oss velat se realiserade i
den nya lagstiftningen.

Beträffande då först vår erinran, att rättigheter av nu antytt slag kunna
uppkomma i strid mot befolkningens vilja, beror detta därpå, att för utövningen
av dylik rättighet icke behöver begäras tillstånd, utan att en blott
och bar anmälan därom är föreskriven. Denna anmälan sker dessutom till
annan myndighet än den eller de, som bevilja tillstånd till utskänkningsrättigheter
av andra slag. Uppenbart synes vara, att härunder gömmer sig
möjlighet till kringgående och till neutraliserande av restriktioner för ölförsäljningen
i övrigt. Därest icke nykterhetsopinionen i kommunen är så stark,
att den i en folkomröstning kan mönstra ''''/..-dels majoritet för förbud mot
upplåtande av tillståndsrättigheter och om kommunens myndigheter tillstyrkt
exempelvis en rättighet enligt 20 § för 3 år, äro både myndigheterna och
ett nykterhetsvänligt folkflertal alldeles urståndsätta att under denna tid
hindra tillkomsten av flera eller färre utskänkningsrörelser å inackorderingsställen.
Ett dylikt avsteg från en av lagförslagets huvudgrunder synes icke
vara på något sätt motiverat eller av förhållandena påkallat.

Även beträffande prövningen av lämpligheten hos den, som innehar
rörelsen, hava, som ovan omnämnts, eljes gällande fordringar här uppgivits.
Visserligen stadgas i förslaget, att anmälningsbevis icke må meddelas den,
till vilken veterligen rusdrycker ej må utminuteras. Men det är alldeles
icke sagt, att alla personer, vilka icke blivit avstängda från inköpsrätt utminuteringsvis
därför äro lämpade att förestå utskänkningsrörelse. Hur
fullständigt man uppgivit kravet på personliga kvalifikationer i detta fall,
framgår bland annat därav, att i 26 § 2 mom. stadgats, att om den, som
på grund av anmälan enligt 23 § äger rätt att utskänka Öl, avlider, må rörelsen
för stärbhusets räkning fortsättas, tills dess tre månader förflutit efter
dödsfallet. Detta måste väl så förstås, att inköp av Öl i detta fall får ske
på död persons motbok i tre månader efter dödsfallet — ett förfarande,
som synes vara alldeles oförenligt med hela syftet i bestämmelserna om
individuell inköpsprövning och därpå grundat ansvar för köpt varas användning.

Härtill kommer, att inackorderingsföreståndares befogenhet att på sin
motbok få köpa stora kvantiteter Öl för att därav lämna ut åt andra obestridligen
måste ogynnsamt påverka den allmänna uppfattningen rörande
det generella förbudet för köpare att tillhandagå annan med rusdrycker.

371

Säkerligen kommer sistnämnda stadgandes tillämpning och effektivitet att
härigenom försvåras och undergrävas.

Bemärkas bör i detta sammanhang, att utskänkning enligt 23 § uppenbarligen
blir vida svårare att kontrollera än en utskänkning enligt 20 §.
Dels behöver den förstnämnda icke — och detta då i olikhet med den
senare — vara belägen vid öppen gata, väg eller torg eller bedrivas i inbesiktigade
lokaler. Dels gäller för densamma inga bestämda utskänkningstider.
Dels lärer icke särskilda räkenskaper kunna i kontrollsyfte begäras
över mat till sådana gäster i matserveringsrörelse, vilka förtära Öl, till skillnad
från vad som åtgått till utskänkningsinnehavarens familj eller till gäster,
vilka icke konsumerat Öl. Dessutom får sådan utskänkning bedrivas inom
låsta dörrar. Att under sådana förhållanden kunna mera verksamt kontrollera,
att, åtminstone i flertalet fall, å inackorderingsställe för varje gång Öl
av gäst rekvireras, denne därvid också förtär mat, som står i viss prisproportion
till mängden förtärt och betalt Öl, eller att stadgandet i 90 §, som
enligt förslaget gäller ifråga om inackorderingsställe, att spritdrycker icke få å
utskänkningsställe förvaras eller av gäst där förtäras, efterleves, förefaller bliva
mycket vanskligt. Den svårigheten synes bliva väsentligt större, än den kommittéflertalet
i motiveringen för förslaget på denna punkt åsyftar skola ur
kontrollsynpunkt uppstå, därest man underläte att »reglera ett slags utskänkningsrörelse,
som otvivelaktigt förekommer i stor omfattning och som
är svår att effektivt förhindra, så länge rusdrycksutskänkning överhuvud får
äga rum inom kommunen».

Som synes av nämnda motivering (se sid. 252), gör kommittén gällande,
att det är svårare att kontrollera en dylik rättighet, utövad inom en kommun
utan annan utskänkningsrättighet, än när den förekommer inom
kommun med en eller flera sådana. Detta resonemang är svårt att
följa. I båda fallen kan ju rättighetsinnehavarens inköp ske blott från ett
försäljningsbolag, som sålunda har tillfälle att kontrollera de konsumerade
mängderna. Även i andra avseenden gälla samma kontrollföreskrifter. Och
det kan säkerligen antagas, att därest utskänkningen missbrukas, så att
gästerna berusa sig, så upptäckes detta förr i kommun, som saknar
annan rusdrycksförsäljning, än där sådan finnes, vilken senare då i många
fall antages vara den plats, där rusmedlen erhållits. Man kan därför med
visshet säga, att om det icke är omöjligt, utan väl låter sig göra att i kommuner
utan annan rusdrycksutskänkning borttaga rätten till ölutskänkning
vid slutet bord, så kan detta också ske inom övriga kommuner. För dem,
som göra gällande, att lätt tillgång till drycker av ifrågavarande slag motverkar
tillkomsten av lagöverträdelser, synes det böra ställa sig så, att det
är mindre svårt att upprätthålla laglydnaden å inackorderingsställen utan
utskänkningsrörelse i kommuner, där rättigheter att servera Öl och måhända
även övriga rusdrycker äro medgivna, än å liknande ställen i kommuner, där

372

spisställen med rusdrycksserveringsrätt icke finnas. Under sådana förhållanden
blir det mycket svårbegripligt, hur kommittén kunnat åberopa
kontrollskäl för åtgärden att bevilja rättigheter av denna art åt vissa kommuner,
samtidigt som de förklaras vara obehövliga och olämpliga inom
andra.

1 sistnämnda avseende har nämligen, som förut påvisats, kommittén
dels i 23 § föreslagit, att i denna paragraf åsyftad utskänkningsrörelse endast
får förefinnas i kommuner, där andra utskänkningsrättigheter äro gällande,
dels i 30 § infört bestämmelse därom, att dylik utskänkningsrätt icke
får förekomma inom område, varest på grund av kommunal folkomröstning
förbud mot upplåtelse av tillståndsrättighet råder. Härigenom har, synes
det, kommittén förnekat tillvaron av självständig existensrätt för utskänkning
av detta slag. Såsom ett slags följdrättigheter till andra utskänkningsrörelser
äro de säkerligen minst lika umbärliga. Då för dem gäller, att om
och när inom den kommun, där de utövas, befintlig rättighet av annat slag
av en eller annan anledning, kanske på grund av vanskötsel, indrages, de
också skola, alldeles oavsett antal, omfattning eller beskaffenhet i övrigt,
upphöra, så måste det anses, att verkliga motiv för deras fortsatta tillåtande
i allmänhet icke förefinnes.

Härav följer emellertid icke, att rättigheter av detta slag äro ur nykterhetssynpunkt
ofarliga eller betydelselösa. I detta fall föreligger hos kommittén
en mängd upplysande yttranden av tjänstemän, med plikt att övervaka
nykterhetstillståndet, beträffande tillämpningen av 6 § 3 mom. i vin- och
ölförsäljningsförordningen. Av dessa må här återgivas:

Länsmannen i Risinge distrikt. Den enligt detta mom. medgivna rätten att utan
särkilt tillstånd utskänka Öl överträddes ganska allmänt, och kontroll häröver från polismyndighetens
sida vore svår att utöva.

Länsmannen i Tveta härads östra distrikt anser, att rättigheten till utskänkning
enligt detta mom. missbrukats så, att gästerna fått förtära så många flaskor Öl till måltiderna,
att de därav blivit berusade.

Länsmannen i Uppvidinge härads mellandistrikt anser detta mom. böra utgå, enär
det föranledde kringgående av lagen.

K. B. i Kalmar län. Den i detta mom. medgivna rätten undandroge sig effektiv
kontroll och missbrukades mycket. Särskilt tillstånd borde därför stadgas även i detta fall,
ehuru under lättare former.

Kronofogden i norra Möre och Stranda härads fögderi har funnit detta stadgande
medföra olaga utskänkning, som vore svår att kontrollera.

Länsmannen i södra Möre härads västra distrikt har funnit detta stadgande lätt
kunna kringgås. Om det blott kunde styrkas, att det talats om, att den eller de begärt
spisning för en vecka, behövde gästen ej hava intagit mat mera än en gång för att åtkomma
det Öl, han önskade. Förut gällande bestämmelser, att den, som vid måltider ville
hälla spisande gäster tillhanda maltdrycker, skulle göra ansökan därom, vore i allmänhet
borgen för, att endast lämplig person erhölle sådan rättighet.

Länsmannen i Björnekulla distrikt finner detta stadgande böra borttagas såsom
obehövligt och ledande till mänga olagligheter.

373

Likaså länsmännen i Bästads och Näsums distrikt, som anse kontroll över sådan
utskänkning omöjlig.

Kronofogden i Varbergs fögderi. Det hade inträffat, att en person, som hållit spisning
för ett större antal arbetare t. ex. vid ett järnvägsbygge eller dylikt, med stöd av
detta stadgande, utan att dock direkt överträda dess ordalydelse, utskänkt Öl i sådan omfattning,
att oordningar uppstått.

Kronofogden i Göteborgs fögderi. Stadgandet hade kringgåtts på det sätt, att abonnenter
endast druckit Öl och betalt endast därför. Abonnementet omfattade visserligen
mat, men maten varken äts eller betalades.

Länsmannen i Tössebo härad. Av stadgandet framginge icke, huruvida »avtals
träffande» om spisning för en vecka vore tillfyllest för att Öl och vin skulle få utskänkas
vid enstaka måltid eller om sådant endast finge ske, dä person verkligen också hela den
avtalade tiden använde sig av det träffade avtalet om spisning.

Polisuppsyningsmannen i Töreboda. Stadgandet missbrukades rätt mycket, nämligen
på så sätt, att värden läte gästerna underskriva en förbindelse att under en viss tid, ej
understigande en vecka, hos honom intaga sina måltider, varefter servering av Öl till mat
omedelbart ägde rum. Gästerna återkommo icke, men värden hade fullgjort stadgandets
föreskrift och vore ansvarsfri. »Det slutna bordet»» bleve på detta sätt en offentlig serveringslokal.

Länsmannen i Grums härad. Stadgandet missbrukades ej så sällan, ity att Öl utskänktes
även till gäster, som endast tillfälligtvis intogo måltider.

Länsmannen i Hardemo härad och Kumla socken. Stadgandet borde förtydligas,
så att därav framginge, att å hotell och matserveringsställen utskänkning av Öl icke finge
äga rum, även om gästen träffat avtal om bespisning för minst en vecka, eller med andra
ord, att det klargjordes, vad som menades med uttrycket »slutet bord».

Länsmannen i Lerbäcks och Hallsbergs socknar anför, att ovisshet rådde, huruvida
en person, som uteslutande hade sin bergning på s. k. matgäster, hade rätt att till dessa
utskänka Öl pa grund av detta stadgande.

Kronofogden i Nora fögderi. Det vore svårt att vaka över stadgandets efterlevnad,
varför det borde utgå.

Länsmannen i Nora och Hjulsjö bergslag. Farhågorna för stadgandets kringgående
hade besannats. Få lagbestämmelser inbjödo sådan lätthet därtill. För att en tillfällig
gäst skulle erhålla maltdrycker, erfordrades blott att han träffade fingerat avtal om spisning,
vilket avtal brötes, om ej förr, sä när dryckerna bekommits.

Länsmannen i Fellingsbro härad. Stadgandet, som givit anledning till överträdelser
och vars efterlevnad vore svår att övervaka, borde bortfalla. Därest tillstånd till däri angiven
utskänkning borde ifrågakomma, skulle K. B. äga rätt att, på ansökan, meddela sådant.

Länsmannen i Arnäs distrikt. Rätten till utskänkning vid slutet bord hade missbrukats
så tillvida, att värden tillhandahållit tryckta blanketter för avtal om en veckas spisning
och sedan en gäst undertecknat en sådan blankett, serverat honom Öl, även om han
önskat bekomma sådant blott för ett enda tillfälle.

Länsmannen i Hammerdals distrikt. Stadgandet kringginges genom att en gäst,
efter överenkommelse med värden, uppgåve sig vilja spisa en vecka, och därefter omedelbart
serverades Öl till mat. Vanligen upphörde likväl gästerna snart med spisningen.

Men det är icke blott från dessa håll anmärkningar blivit framställda.
Även av andra vitsordas denna rättighets skadliga verkningar.

För någon tid sedan uttalade eu funktionär hos en sammanslutning
bland Stockholms ölstugeinnehavare offentligt, att ölstugornas mindre goda
beskaffenhet vore en följd av bl. a. den konkurrens, som dessa ölstugor

374

hade att utstå från en mängd inackorderingsställen, vilka under skydd av
sin slutna karaktär visade sig alltmera beröva ölstugorna deras förutvarande
omsättning. Och helt nyligen förklarade i huvudstadspressen en innehavarinna
av ett välvårdat pensionat, att de bättre hållna pensionaten fingo föra en
mycket ojämn kamp med andra liknande affärsföretag, vilka genom missbruk
av inackorderingsservering av maltdrycker skaffade sig stora inkomster och
därmed stegrad konkurrensförmåga.

Den i 106 § föreslagna rätten för viss myndighet att, därest utskänkning
enligt 23 § befinnes ske i större omfattning eller på annat sätt än vad
i nämnda lagrum avses, förbjuda rörelsens bedrivande blir säkerligen i
många fall verkningslös, därför att en utskänkningsinnehavaren närstående
då omedelbart ingiver anmälan för sig och i samma lokal fortsätter sålunda
indragen utskänkningsrörelse.

Man torde icke heller kunna bestrida, att i rätten att servera Öl vid
slutet bord gömmer sig ett visst utvecklingsbart privatekonomiskt intresse,
som i konkurrenshänseende kan få en nog så avsevärd omfattning. Ursprungligen
avsågs med denna rätt att servera gäst »vid slutet bord» mera
enskilda fall, då en person i sitt privata hem mottog någon på ett eller
annat sätt anhörig såsom bordsgäst. Numera har dock detta utvecklat sig
därhän, att utskänkningsrörelsen ifråga mest tages i anspråk för stora matserveringsaffärer,
som ofta mycket likna vanliga öppna mat- och ölserveringar,
blott med den skillnad, att kundkretsen är något mera fast och begränsad.
Det synes därför givas goda skäl för att i samband med utskänkningsförhållandenas
reformerande detta privatekonomiska intresse helt undanrödjes,
när det utan särskild olägenhet kan ske.

På grund av det ovan anförda hava vi inom kommittén yrkat, att 23 §
skulle ur förslaget utgå och de ändringar vidtagas i 17, 24, 25, 26, 27, 30,
86, 94 och 106 §§, som därav bleve en följd.

Särskilt yttrande av herr OUas A. Ericsson.

Inom kommittén har jag med livlig övertygelse förfäktat samma mening
som herrar Karlsson och Bratt beträffande anordningen angående kommunal
folkomröstning och delar fullständigt den åskådning därom, som framförts
i deras reservation. Men ifråga om stadgandet angående den majoritet, som
erfordras vid en ny folkomröstning för förbudets bestånd i kommun, där
sådan folkomröstning förut infört förbudet, har jag en mot dem avvikande
mening.

Beträffade den majoritet, som erfordras vid kommunal folkomröstning
för införande av förbud, har kommittén enhälligt godtagit de förslag därom,
som under senare tiden motionsvis framställts i Riksdagen, nämligen 2/3 majoritet.
Kommittémajoriteten har också stannat vid yrkandet i dessa förslag angående
den majoritet, som erfordras för upphävande av ett en gång på detta
sätt infört förbud och således även i detta avseende föreslagit 2/.s majoritet.
Under utredningsarbetets fortgång hava emellertid reservanterna funnit sistnämnda
bestämmelse vara ohållbar, och vid omläggningen av anordningen
för den kommunala folkomröstningen hava reservanterna av denna anledning
icke ansett sig kunna föreslå någon liknande bestämmelse.

Många försiktighetsskäl tala för en stark majoritet, när det första gången
gäller införa förbud inom ett område, och till dessa skäl räknar jag den omständigheten,
att ett sådant förbud kan förplikta staten till vissa skadeståndsersättningar
åt näringsidkare på området. Vid en eventuell ny omröstning
förefinnes ej denna skyldighet. Något liknande kan anföras om flera andra
skäl, som tala för den starka majoriteten första gången. Kravet på den starka
majoriteten vid upprepade dylika omröstningar inom en och samma kommun
kan därför utan minsta risk släppas. En anordning, som stadgar enkel
majoritet såsom tillräcklig vid sistnämnda omröstningar, är därför fullt försvarbar.
Ja, än mer, den är nödvändig som skydd för mindre motiverade
omkastningar, som kunna uppstå, därest enahanda majoritet skulle erfordras
vid de olika omröstningarna. Ett stadgande med samma kvalificerade
majoritet vid de olika omröstningarna skulle vid tillämpningen te sig mindre
välbetänkt, om det skulle visa sig, att på någon trakt förbudet med knapp

376

stadgad majoritet infördes, med ty åtföljande uppoffring från statens sida,
men denna majoritet vid en eventuell ny omröstning av en eller annan
orsak icke kunde upprätthållas. Skillnaden kunde bero endast på en röst,
och för denna hade staten så att säga fått kasta bort sina penningar för intet.

Då nu herrar Bratt och Karlsson föreslå samma majoritet vid de upprepade
omröstningarna om förbudet, har jag således i det hänseendet icke
kunnat vara med om deras reservation. Jag har ansett lämpligast stadga,
att endast enkel majoritet erfordras för förbudet vid eventuellt uppstående
ny kommunal folkomröstning, och jag hoppas och tror, att nykterhetsintresset
med denna anordning är fullt tillgodosett.

I övrigt anslutande mig till herrar Karlssons och Bratts hithörande
reservation föreslår jag således, att 31 § i förslaget erhåller följande ändrade
lydelse:

31 §•

Förbud mot detaljhandel med rusdrycker, som beslutats genom kommunal
folkomröstning, skall äga bestånd under fem år från utgången av
det år, då omröstningen vunnit laga kraft. Skulle Konungens befallningshavande
för tiden därefter medgiva rättighet till detaljhandel enligt 17, 18
eller 20 §, må ny omröstning kunna påkallas i den ordning denna förordning
innehåller, dock att vid sådan omröstning för meddelande av beslut
om fortsatt förbud mot detaljhandel endast erfordras, att mera än hälften
av de röstande uttalat sig för sådant förbud.

Särskilt yttrande av herr Bernh. Eriksson.

Kommitténs förslag om att staten skall lämna viss ersättning åt tillverkare
av skattepliktiga maltdrycker för ekonomisk förlust, som i form av
värdeminskning å den för maltdryckstillverkningen använda fasta och lösa
egendomen vållats dem i anledning av den föreslagna försäljningsförordningens
införande, kan jag icke biträda. I likhet med kommittén finner jag,
att några rättsanspråk på ersättning av staten icke kunna göras gällande. Jag
kan icke häller finna, att sådana billighetsskäl kunna anföras, att staten i
följd därav bör lämna ersättning.

Huruvida staten av billighetsskäl bör lämna ersättning, då viss
näring förbjudes eller dess utövning inskränkes, torde i första hand
böra bedömas efter det syfte, som beslutet avser att tillgodose. Även
om man medgiver, att då åtgärden avser att tillföra staten direkt ekonomisk
vinning, billighetsskäl kunna tala för viss ersättning, synas allvarliga
betänkligheter resa sig mot lämnande av någon som helst ersättning, dä
beslutet är tillkommet i syfte att hindra en ur samhällssynpunkt skadlig
hantering. För vederbörande näringsidkare ter sig åtgärden i de bägge fallen
även väsentligen olika. Anses statens ekonomiska fördel bjuda, att viss
näringsgrens fria utövning bör förbjudas, kommer ett sådant beslut för
vederbörande näringsutövare och hos dem anställd personal långt mera
oförberett, än då ingripandet sker för att skydda eller befordra viktiga
sociala och individuella intressen. Vad de skattepliktiga maltdryckstillverkarne
beträffar, kunna de icke anföra som skäl för ersättning, att avkommittén
föreslagna inskränkningar i deras försäljningsrätt komma för dem
som en överraskning. Den intensiva kamp för långt gående försäljningsrestriktioner,
som vårt lands nykterhetsfolk under många år fört, och de
framställningar, som i Riksdagen allt oftare gjorts i samma syfte, hava varit
nog så varnande tecken. 1 trots av den allt högljuddare folkprotesten mot
deras verksamhet hava dock nya bryggerier uppförts och gamla moderniserats.
Då kommitténs förslag till ny försäljningsförordning kommer att
kritiseras, skola nog de mindre, skattepliktiga bryggerierna på landsbygden
komma att låta tala om sig, men då får icke förglömmas, att en hel del av

378

dem uppstått, sedan 1905 års förordning vunnit tillämpning. I regel
torde dessa bryggerier hava tillkommit i uppenbar strid med ortsbefolkningens
önskan och i trots av befolkningens protest. Vid sådant förhållande bör
vederbörande bryggeriägare hava kunnat inse, att befolkningen nog i en snar
framtid skulle veta att skaffa gehör för sin mening, och föreligger därför
ingen anledning för staten att skynda till deras undsättning.

Här gäller dessutom icke genomförande av tillverknings- eller försäljningsförbud
utan endast sådan reglering av försäljningen, att minsta möjliga
samhällsskada därigenom uppstår. Det är möjligt, att en del enskilda yrkesutövare
genom de föreslagna försäljningsbestämmelserna komma att tillskyndas
förlust, men detta få de tåla. En motsatt uppfattning leder till
så betänkliga konsekvenser, att man icke kan överblicka deras räckvidd.

Vid genomförande eller tillämpning av all sådan lagstiftning, som avser
att förbättra enskilda individers eller stora befolkningslagers fysiska eller
moraliska levnads- eller arbetsförhållanden, uppstå i regel ekonomiska obehag
för personer, som haft vinning av förutvarande förhållanden. Då t. ex.
yrkesinspektionen förbjuder fortsatt användande av en farlig arbetsmaskin
eller en osund arbetslokal eller då bostadsinspektionen förbjuder
uthyrning av osunda bostäder, är detta en ekonomisk förlust för ägarne, som
de få tåla. Jag kan omöjligen finna, att bryggeriägarne kunna bjuda bättre
skäl för sitt krav på ersättning än vad andra näringsidkare kunna göra, snarare
tvärt om, och då bjuder konsekvensen, att de likaväl som andra själva få
bära obehaget av statens skyddslagstiftning.

I vårt land hava nu sedan flera år omdömesgilla och ansvarsmedvetna
personer ur skilda befolkningslager, kommunala myndigheter och representanter
för ordningsmakten fört en energisk kamp mot bryggeriernas verksamhet.
När nu en lagstiftning skall genomföras, som avser att verksamt
stödja deras strävan, då skall vederbörande beredas ekonomisk ersättning.
Detta är ett hänsynstagande till förmenta billighetskrav, som omöjligen kan
vara välgrundat. Om den föreslagna försäljningsförordningen blir gällande
lag, böra bryggeriidkamé hänvisas att söka sig nya verksamhetsområden, i den
mån deras omsättning lider skada av lagen. I tillverkning av goda alkoholfria
och alkoholsvaga drycker få de finna användning för eventuellt överflödiga
lokaler och apparater, och i den mån detta icke är möjligt, få deras
lokaler förvandlas till fabriker för annan, samhällsnyttig produktion.

Utom nu anförda skäl kommer därtill, att om ersättning lämnas till vissa
bryggerier, utan att samtidigt all tillverkning av skattepliktiga maltdrycker inom
landet förbjudes, detta kommer att bliva en direkt premiering av de bryggerier,
som fortsätta sin tillverkning. Bryggeriernas ekonomiska intresse bjuder
dem redan under nuvarande förhållanden att samarbeta. För att söka
kväva den inbördes konkurrensen äro sålunda de skattepliktiga bryggerierna
sammanslutna i en hela landet omfattande förening, vilken har fastställt vissa

379

minimiförsäljningspriser. Början till en hela landet omfattande bryggerikartell
eller trust finnes alltså redan nu. På vissa större orter har detta
samarbete blivit av ännu mera intim karaktär, varpå bryggerierna i Stockholm,
Norrköping och Malmö utgöra vältaliga vittnesbörd.

Om nu staten genom att lämna ersättning håller de bryggerier, som
upphöra med sin tillverkning av starkare maltdrycker, i viss mån skadeslösa,
kommer detta att medföra, att den redan påbörjade förtrustningen kraftigt
befrämjas. När under nuvarande förhållanden flera bryggerier sammansluta
sig för att koncentrera sin fabrikation, få de gemensamt betala värdet av
det eller de bryggerier, som nedläggas; bifalles kommitténs förslag, överflyttas
i väsentlig mån denna ersättningsbörda från trusten till staten.

Man kan ju invända, att en sådan följd av statens ersättning kan hindras
genom bestämmelser i en blivande ersättningsförordning. Jag kan icke
se, hur detta skall låta sig göra. Om på en ort finnas t. ex. tre bryggerier
och dessa genom en hemlig överenskommelse besluta, att två skola upphöra
med sin tillverkning till fördel för det tredje, nog finna de utvägar att
verkställa denna driftkoncentration under sådana former, att de kunna uppbära
statens ersättning för värdeförlust.

På grund av vad sålunda anförts, kan jag icke biträda vad kommittén
i berörda avseende föreslår.

Särskilt yttrande av herr K. G. Karlsson.

20 § I mom.

Livligt övertygad om nödvändigheten av att från statsmakternas sida
verkligt effektiva mått och steg vidtagas för att hejda det rådande missbruket
av alkoholhaltiga drycker med dess mångahanda för den enskilde
och samhället olycksbringande följder, har jag kunnat i allt väsenligt ansluta
mig till föreliggande kommittéförslag till ordnande av handeln med dessa
drycker. Dock anser jag, att kommittén i vissa detaljer går längre i restriktivåtgärder,
än vad som är lämpligt eller av behovet påkallat, och är det mot
sådana detaljer jag finner mig nödgad att härmed angiva en från kommittébetänkandet
avvikande mening.

Denna paragraf avser att inom kommun, där bolag ej erhållit rättighet
till detaljhandel med alkoholhaltiga drycker, bereda tillfälle för enskild person
att i samband med måltid få utskänka Öl till spisande gäst. Det synes mig,
att paragrafen bort omfatta tillåtelse för samma utskänkningsrättsinnehavare
att i samband med måltid till spisande gäst utskänka även vin. Det är
sant, att liknande begränsning av mängden utskänkt vara, som kommittén
föreslagit beträffande Öl, icke gärna kan införas för vin. Men å andra sidan
torde vinet, såsom även av kommittén i annat sammanhang medgives, icke
i större omfattning användas i berusningssyfte, vilket dess värre icke kan
sägas om ölet. Härtill kommer, att då utskänkning enligt 20 § icke skulle
kunna komma till stånd utan stadsfullmäktiges eller kommunalstämmas tillstyrkande
och dessutom den kommunala folkomröstningen till sist har avgörandet
i sin hand, någon egentlig fara för missbruk av rättigheten icke
borde förefinnas. På grund härav anser jag, att 20 § 1 mom. bör erhålla
följande lydelse:

Rättighet att endast vid måltid och till spisande gäster utskänka vin
och Öl må inom kommun, där bolag ej erhållit rätt till detaljhandel med
rusdrycker, av Konungens befallningshavande meddelas att gälla tills vidare
för ett eller flera, dock högst tre kalenderår. I fråga om utskänkning av Öl
förstås med måltid i detta moment av gäst rekvirerad mat till ett pris, som
ej understiger det dubbla priset av rekvirerat Öl, och får betalning för ölet ej
mottagas utan att måltiden är till fullo betald.

381

Denna paragraf avser ordnandet av utskänkningen å andra passagerare- 21 § 2 mom.
fartyg än dem, som förmedla regelbunden persontrafik till utländsk hamn.

Kommittén föreslår, att rättighet till utskänkning å dessa fartyg endast må
omfatta Öl med den inskränkning, som omnämnes i 20 § 1 mom, eller att
priset å rekvirerad mat icke får understiga det dubbla priset å rekvirerat Öl.

Då denna utskänkning endast skall förekomma i samband med måltid, har
jag intet att invända mot sagda begränsning av ölutskänkningen. Men
särskilt med hänsyn till att många av dessa ångare förmedla en betydande
turisttrafik, där passagerarna till stor del utgöras av utlänningar, vilka ofta
äro vana vid att till maten dricka vin, anser jag, att denna rättighet även
bör omfatta vin och föreslår, att momentet må erhålla följande lydelse:

Rättighet till utskänkning av vin eller Öl å andra passagerarefartyg än
som avses i 1 mom. må på ansökning kunna tillsvidare för viss tid, högst ett
år, av Konungens befallningshavande i det län, varest fartygets rederi har sitt
säte, tilldelas person, som är behörig att idka utskänkningsrörelse. Sådan
utskänkning må endast äga rum till förtäring ombord på fartyget till dettas
besättning och passagerare, varjämte utskänkningen av Öl skall vara underkastad
den inskränkning, som i 20 § omnämnes.

I detta moments sista stycke föreslås, att bolag vid överlåtelse av ut- 25 § 2 mom.
skänkningsrättighet skall, med iakttagande av de föreskrifter, kontrollstyrelsen
därutinnan kan utfärda, stadga sådana villkor för inköp av alla för rörelsen
erforderliga alkoholhaltiga drycker, »att rättighetsinnehavarnes ekonomiska
fördel så långt ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta
rusdrycker, eller, där fråga är om förut utövad utskänkningsrörelse, hans
fördel i sådant avseende begränsas och efter hand avvecklas».

Den uppgift, kommittén genom denna bestämmelse vill ålägga kontrollstyrelsen
och bolagen, är säkerligen synnerligen svår att relisera. Möjligen
kan det gå an att, som Aktiebolaget Stockholmssystemet gjort, begränsa
vinsten för innehavarne av de överlåtna rättigheterna, men att, som
kommittén avser och särskilt i motiveringen, sid. 257, rekommenderar, helt
och hållet avkoppla det med utskänkningen förenade ekonomiska intresset
ställer sig vida svårare, så framt man ej därmed åsyftar att så småningom
helt och hållet undertrycka eller åtminstone i betydande grad försämra
restaurangrörelsen. För kommitténs vida övervägande flertal ställer sig ett
sådant resultat måhända föga skrämmande. Men då jag anser, att denna
rörelse fortfarande har en uppgift att fylla, har jag icke kunnat biträda
kommitténs förslag i denna del.

För att en så krånglig och svårrealiserbar åtgärd skulle vidtagas,
synes det mig att verkligt tungt vägande skäl skulle kunna anföras. Sa
har dock ej skett. Kommittén erkänner tvärtom, att direkt uppmaning eller
lockelse till rusdrycksförtäring från rättighetsinnehavarnes eller deras biträdens
sida icke förekommer, så framt man ej dit vill räkna, att strax före

382

lokalernas stängning för närvarande till gästerna stundom framsättes spritvaror
avsedda för eventuell konsumtion under den tid gästerna ännu få
sitta kvar. Sistnämnda tillvägagångssätt skulle emellertid komma att upphöra
med antagande av vad kommittén föreslår i 89 § 2 mom. som säger:
>då utskänkning ej är medgiven, vare det förbjudet att låta rusdrycker ä
utskänkningsställe förtäras». Därmed och med de mångahanda restriktioner
av annat slag, som förevarande kommittéförslag innehåller, borde man låta
sig nöja. Då kommittén antyder, att rättighetsinnehavarne nu skulle mer eller
mindre medvetet motarbeta bruket av alkoholfria drycker, så torde denna
böjelse, i den mån den möjligen kan förefinnas, kunna motarbetas på annat
sätt än det kommittén här föreslår. Men dessutom må framhållas, att i
den mån restauranginnehavaren icke får taga förtjänst på vin och spirituösa,
tvingas han att höja priset på mat och alkoholfria drycker. Då kommittén
vidare säger, att »indirekt animering» äger rum genom lokalens utrustande
med särskilda lockelsemedel, så torde härmed icke kunna åsyftas annat än
dels de mer eller mindre smakfulla anordningar, som kunna förekomma i
dylika lokaler, och dels den musik, som där ofta bjudes. Men så länge
många personer äro tvungna att för sina måltider besöka ifrågavarande
lokaler och en mängd andra där finna vila och förströelse, kan jag icke se
något orätt i dessa s. k. lockelsemedel. Självklart är, att om en restauranginnehavare
sköter sin affär väl, om han nedlägger arbete och kostnader på
att göra sitt etablissement inbjudande, han skall draga flera kunder till sig
än en konkurrent, som icke ägnar rörelsen nödig omsorg. Det synes mig,
att så länge förbrukningen av alkoholhaltiga drycker är tillåten och icke
heller värdshusrörelse är förbjuden, man icke bör med konstlade medel
inverka på affärens avkastning, utan låta denna här, som för andra affärer,
vara beroende på innehavarens skötsamhet och förutseende. Skulle denne
på ett otillbörligt sätt söka påverka allmänhetens alkoholförbrukning, så torde
den lokala kontroll- eller nykterhetsnämnden med hjälp av det bolag, som
överlåtit rättigheten, lätt kunna utfinna medel att stävja ett sådant missbruk.

Då jag alltså anser, att den i denna punkt föreslagna åtgärden icke
är grundad på ett verkligt behov, utan snarare förestavad av önskan att
driva teorien om avkopplingen av det privatekonomiska intresset på detta
område till sin yttersta spets; då jag vidare anser bestämmelsen synnerligen
svår att på ett på samma gång effektivt och rättvist sätt efterfölja; och
då jag tillika befarar, att ett konsekvent genomförande av vad kommittén
härutinnan föreslår skulle lända den stora allmänheten mera till skada än
gagn, har jag yrkat att bestämmelsen måtte ur förslaget utgå och sista
stycket av förevarande moment erhålla följande lydelse:

Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till
vilken sådan rättighet blivit överläten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen
erforderliga rusdrycker.

383

I denna paragraf föreslår kommittén, att spritdrycker icke skola fa so §.
utminuteras i större kvantitet än en liter per kalendervecka. Med det tilllägg,
som paragrafens andra stycke innehåller, och enligt vilket bolaget vid
visst tillfälle skulle kunna medgiva köpare rätt att inköpa en större kvantitet,
kunde man måhända biträda detta förslag, om fråga endast vore om
egentligt brännvin. Nu är det ju emellertid så, att med spritdrycker förstås
enligt författningsförslaget även konjak, whisky, punsch, likörer''m. m. Vid
även mycket små bjudningar i en familj, där man icke avstått från bruket
av dylika drycker, skulle man enligt kommittéförslaget vara tvungen att
hos bolaget göra skriftlig framställning om rätt att vid liknande tillfällen
köpa mera än en liter. Ett sådant tillvägagångssätt skulle ställa en stor
och oförvitlig allmänhets tålamod under allt för stark påfrestning och det
är så mycket olämpligare, som åtminstone för något så när välsituerade
familjer, vad som är avsett att vara undantag, skulle bliva regel.

Då någon begränsning av inköpsrätten emellertid torde vara lämplig,
anser jag att denna skulle kunna anordnas så, att detta minimikvantum
skulle avse en något längre tid än en vecka, exempelvis som Aktiebolaget
Stockholmssystemet bestämt, för tre månader. Därmed vinner man en betydande
fördel för det stora antalet ordentliga konsumenter och har dock
tillfälle att avstänga dem, som missbruka inköpsrätten. Härmed skulle också
behovet av undantag från regeln begränsas till en relativ obetydlighet, även
om man beräknade den kvantitet, som finge köpas under kvartalet i enlighet
med vad kommittén föreslagit, eller en liter i veckan.

På grund av dessa skäl anser jag, att paragrafen bör lyda som följer:

Spritdrycker må icke till någon utminuteras i större myckenhet än tillsamman
tolv liter under kalenderkvartal, varvid en liter stark sprit skall räknas lika
med två liter spritdrycker och en liter punsch lika med en halv liter spritdrycker.

Efter därom skriftligen gjord framställning äger dock bolag, om särskilda
skäl föreligga, medgiva köpare rätt att för visst tillfälle inköpa större
myckenhet än sålunda stadgats.

Detta moment förbjuder detaljhandel med alkoholhaltiga drycker inom 87 § 2 mom.
eller omedelbart invid för allmänheten upplåten park inom stads planlagda
område, dock med rätt för Konungens befallningshavande att, efter framställning
av stadsfullmäktige, medgiva undantag i fråga om redan befintligt
försäljningsställe.

Jag vill icke bestrida, att sådana förhållanden kunna förekomma, att
anordnande av dylik utskänkning kan vara olämpligt i en för allmänheten
upplåten park. Men om skäl möjligen tidigare förelegat för införande i
lagen av ett för hela landet gällande generellt stadgande i detta avseende,
så synes med den vidsträckta självbestämmanderätt, som förevarande förslag
avser att tillförsäkra kommunerna, ett dylikt stadgande vara minst sagt
överflödigt. Förhållandena i vårt lands olika delar äro så skiftande, att vad

384

som i detta avseende kan vara lämpligt på en ort, är olämpligt på en annan,
och därför bör man lämna städerna rätt att själva bestämma över huruvida
utskänkning av ena eller andra slaget bör få förekomma i deras parker.
Statens förmynderskap är här opåkallat.

På grund av ovan angivna skäl har jag inom kommittén yrkat, att
momentet må ur förslaget utgå, och denna åsikt vidhåller jag.

87 § 4 mom. Kommittén har i detta moment, som motsvarar 28 § 3 mom. i gäl lande

brännvinsförsäljningsförordning, vidtagit högst väsentliga skärpningar.
För egen del har jag intet att invända mot, att det utskänkningsförbud,
förevarande moment stadgar, utsträckts att gälla även vin och Öl ävensom
att omfatta offentlig danstillställning. Däremot kan jag icke biträda den
utvidgning, som skulle helt och hållet förbjuda mellanaktsservering å teatrar,
och icke heller upphörandet av Konungens befallningshavandes befogenhet
att medgiva undantag från ifrågavarande förbud, vilken jag finner vara väl
motiverad av här omnämnda tillställningars skiftande art och av på olika
platser rådande olika förhållanden. På grund härav anser jag, ati förevarande
moment bör ändras så, att det icke hindrar mellanaktsservering
och att Konungens befallningshavande bibehålies vid sin nuvarande befogenhet
att medgiva undantag från ifrågavarande förbud.

88 § 2 mom. Här föreslås att utskänkning av spritdrycker icke skall få börja tidi gare

än kl. 12 middagen. I och för sig torde häremot föga vara att invända.
Men då ifrågavarande utskänkning endast skulle äga rum i samband
med verklig måltid och annan utskänkning av spritdrycker icke skulle
få äga rum före kl. 3 e. m., torde man, för att icke med en gång allt för
starkt bryta med nuvarande förhållanden, böra sätta tiden för spritutskänkningens
början till kl. 10 f. m. För en sådan anordning föreligger dessutom
det praktiska skälet, att enligt kommittéförslaget spritdrycksutminuteringen
skulle kunna börja redan kl. 9 f. m. Lämpligheten av att låta allt
för stor tidsskillnad råda mellan utminuteringens och utskänkningens början,
kan med skäl ifrågasättas. Det låter väl tänka sig, att en person, som
skulle ha nöjt sig med ett glas brännvin i förbindelse med mat, i brist på
denna utväg skaffar sig Va liter i stället. Jag föreslår alltså, att detta moments
första stycke må erhålla följande lydelse:

Utskänkning av spritdrycker må begynna tidigast klockan 10 förmiddagen
samt utskänkning av vin och Öl tidigast klockan 9 förmiddagen; och
må utskänkningen ej fortfara längre än till klockan 10 eftermiddagen.

88 §3 mom. Enligt detta moment skulle införas obligatoriskt förbud mot att om
sön- och helgdagar före kl. 7 e. m. utskänka alkoholhaltiga drycker annorledes
än vid måltider åt spisande gäster. Efter kl. 7 e. m. skulle Konungens
befallningshavande efter framställning av stadsfullmäktige eller kommunal -

385

stämma samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande kunna medgiva
iskänkning annorledes än åt spisande gäster. Nu gällande lagstiftning
stadgar, att under sön- och helgdagar brännvinsutskänkning »i allmänhet»
är tillåten endast vid måltider åt spisande gäster. Men Konungens
befallningshavande kali efter framställning och hörande av samma myndigheter,
som kommittén tänkt sig, förordna om utskänkningstidens inskränkning
eller utsträckning. På grund av denna de lokala myndigheternas befogenhet
har åtminstone i städerna utskänkning sön- och helgdagar i allmänhet
fått äga rum även annorledes än åt spisande gäster. Att nu
begränsa denna befogenhet så, som kommittén föreslår, finner jag föga
välbetänkt. Det undantag från den allmänna regeln, som enligt detta moment
skulle kunna medgivas, kommer väl knappt i fråga annat än i städerna
och framför allt i större sådana. Dä sådant undantag icke skulle kunna
»komma till stånd annorledes än på framställning från stadsfullmäktige eller
kommunalstämma och efter det magistrat eller kommunalnämnd hörts, kan
man väl våga det påståendet, att för den ort, där detta moment kommer
att tillämpas, föreligger ett verkligt behov av, att undantaget medgives. Så
länge icke rusdrycksförbud är infört, får man ju nämligen utgå ifrån, att
även den stora del av landets medborgare, som icke avstått från bruket av
spritdrycker, kan göra anspråk på att någon hänsyn tages till förhållanden
och vanor, som ännu i stor utsträckning bestå, om man än å andra sidan
av dessa medborgare, med tanken fästad på dessa tusenden, som till skada
för sig själva och andra missbruka ifrågavarande drycker, bör kunna fordra,
att de skola för det allmänna bästa, dä verklig anledning föreligger, underkasta
sig de obehag, som långt gående restriktioner kunna för dem medföra.
Om det emellertid på vissa orter anses önskvärt, att utskänkning av alkoholhaltiga
drycker under någon del av söndagen må få äga rum, och om lagstiftningen,
såsom ju även föreliggande förslag avser, vill tillgodose detta
behov, så bör detta ske på sådant sätt, att man verkligen tillmötesgår de
sedvänjor, som på detta område förefinnas, då detta kan göras utan någon
större risk för nykterhetstillståndet. Ett motsatt tillvägagångssätt betraktas
som onödigt trakasseri och väcker endast förargelse, utan att medföra någon
nykterhetseffekt. Med kommitténs förslag skulle ett sällskap, som intager
sina måltider på offentlig lokal exempelvis kl. 4 en söndagseftermiddag,
icke kunna till kaffet få dricka ett glas punsch eller likör. Vänta de däremot
till kl. 6 och måltiden icke är inmundigad förrän kl. 7, då kunna de,
under förutsättning att förevarande bestämmelse pa den platsen tillämpas,
erhålla vad som helst i spritväg. Det kan väl ifrågasättas, om man befordrar
det allmänna bästa genom att rent av tvinga personer, som vilja komma
i åtnjutande av medgivandet i fråga, att hålla sig kvar på restaurangerna
långt fram på kvällarna. Då under vardagarna utskänkning av ifrågavarande
drycker utan samband med måltid skulle få äga rum efter kl. 3 e. in., finnes

386

knappt något hållbart skäl för att icke på ort, där förevarande undantag
skulle finna tillämpning, för samma slags utskänkning sön- och
helgdag ävenledes bestämma tiden till efter kl. 3 e. m. Denna tidsbestämmelse
skulle dock icke hindra de lokala myndigheterna att, om 3e
så finna för gott, härutinnan vidtaga begränsning och alltså bestämma en
senare tid.

På grund av vad som ovan anförts yrkar jag, att i förevarande moment
orden »7 eftermiddagen» må ändras till »3 eftermiddagen».

Vidare har ersättningsfrågan enligt mitt förmenande icke fått en lycklig
lösning i kommittéförslaget. Någon förordning har i detta avseende ,
icke av kommittén utarbetats, men i avdelning VI av motiveringen angiver
kommittén de normer, efter vilka frågan enligt dess mening bör lösas. Av
denna framställning framgår, att kommittén anser, att ersättning endast bör
utgå till de gästgivare, som avses i 10 § brännvinsförsäljningsförordningen
och som ej avsagt sig sin utskänkningsbefogenhet, samt till bryggeriidkare.
Ersättningen till gästgivare anses böra från och med den nya förordningens
trädande i kraft årligen utgå efter de grunder, som enligt kungl. kungörelsen
12 juli 1907 tillämpades för dem, som begagnade sig av denna förordnings
föreskrifter för att komma i åtnjutande av ersättning. Till bryggeriidkare
finner kommittén ersättning böra utgå för ekonomisk förlust, som i
form av värdeminskning å den för maltdryckstillverkningen använda fasta
och lösa egendomen vållats dem i anledning av den föreslagna försäljningsförordningens
införande, och har inom kommittén den uppfattningen varit
förhärskande, att ersättningen åtminstone ej borde utgå för mer än 75 procent
av den uppkomna värdeminskningen.

I likhet med kommittén finner jag, att juridiska skäl knappast kunna
med framgång åberopas som grund för eventuella ersättningsanspråk. Däremot
anser jag, att vissa av dem, som komma att lida synnerligen stort
avbräck i den hantering, som hittills bragt dem deras uppehälle, och som
till och med bliva tvingade att upphöra med densamma, borde kunna göra
anspråk på att av billighetsskäl röna större tillmötesgående från statens sida,
än kommittén förordat.

Givet är, att det möter stora svårigheter att rättvist avgöra, såväl till
vilka tillverkare och försäljare av alkoholhaltiga drycker eventuell ersättning
bör utgå som ock ersättningens storlek. Emellertid torde väl dock på goda
grunder kunna ifrågasättas, om icke ersättning borde av staten lämnas i
sådana fall, där lagstiftningen tvingar en näringsidkare att helt och hållet
nedlägga en hittills som laglig ansedd hantering, av vilken han haft sin

387

huvudsakliga inkomst, och som han skött i enlighet med lagens föreskrifter.

De kategorier av hithörande näringsidkare, för vilka enligt denna uppfattning
ersättning otvivelaktigt borde ifrågakomma, äro bryggeriidkare och
vin- och spirituosahandlare (= innehavare av överlåtna spirituosautminuteringsrättigheter).
Oästgivarnes ersättningsberättigande är ju grundat på andra
förhållanden. Övriga tillverkare och detaljhandlare på detta område,
vare sig i fråga om utminutering eller utskänkning, torde antingen icke vara
för sin utkomst helt beroende av denna hantering, eller ock kunna med
densamma i någon form fortsätta även under den nya regimen.

Om än de i alkoholindustrien och -handeln rådande förhållandena icke
äro fullt jämförbara med de omständigheter, under vilka tillverkning och
handel med tobaksvaror bedrivas, så kan det dock vara av ett visst intresse
och även tjäna till någon ledning att i detta sammanhang erinra sig, vad
kommitterade angående reglering av tobaksbeskattningen i sitt betänkande
den 2 september 1911 föreslog beträffande frågan om ersättning till dem,
som skulle bliva lidande genom införande av tobaksmonopol. Härtill finnes
så mycket större anledning, som i den av docenten Lundstedt på kommitténs
uppdrag verkställda utredningen av ersättningsfrågan hänvisas till
tobaksskattekommitténs yttrande. Sagda kommitté, som jag härefter benämner
TSK, ansåg, att i händelse av införande av statsmonopo! å tobakstillverkningen
i riket det skulle åligga staten, a) att enligt vissa närmare angivna
grunder inlösa tobaksfabrikant tillhöriga specialmaskiner för tillverkning
av tobaksvaror, vissa andra inventarier samt lager av oarbetad tobak och
halvfabrikat, b) att till tobaksfabrikant utgiva ersättning för värdeminskning å
fabriksfastighet, c) att till tobaksfabrikant utgiva ersättning för det av monopolets
införande föranledda intrång i näringsverksamhet, och d) att till vissa
i förslaget närmare angivna personer utgiva ersättning för upphörd eller
minskad verksamhet inom tobakshanteringen. TSK säger, del. I, sid. 191,
att den föreslagna ersättningen dels avser att bereda tillfälle för fabrikanterna
att återfå det huvudsakliga kapital, som vid tiden för monopolets införande
är i tobaksindustrien nedlagt, och dels att därutöver till innehavare
av sådana företag, som givit högre avkastning än 5 % å det i företaget
använda egna kapitalet, lämna gottgörelse för genom monopolets införande
utebliven handelsvinst. Att här närmare och i detalj ingå på TSK:s förslag
till ersättningsbestämmelser torde icke vara nödvändigt, då sagda kommittés
betänkande är lätt tillgängligt för den, som vill närmare sätta sig in uti
ersättningsspörsmålet.

Jag har redan erkänt, att förhållandena på de av mig här jämförda
verksamhetsområdena icke äro fullt lika. Särskilt måste ju i detta avseende
framhållas de osäkra förhållanden, under vilka alkoholindustrien och handeln
med denna industris produkter sedan lång tid tillbaka existerat. Medgivas

388

måste, att denna osäkerhet bort göra allmänheten betänksam, dä fråga
uppstått om att engagera arbetskraft och kapital uti ifrågavarande näringsgren.

Om man emellertid bortser från denna omständighet, som väl knappt
ensam bör vara avgörande för ersättningsfrågans lösning, kan svårligen
nekas, att åtminstone brygga iidkarne stå tobaksfabrikanterpa ganska
nära med avseende på den ersättningsskyldighet, som kan anses åligga
staten, om denna genom sin lagstiftning omöjliggör deras existens. De av
kommittén föreslagna lagstiftningsåtgärderna lära dock icke komma att medföra
nedläggning av verksamheten i allt för stor utsträckning. Dels torde
bryggerierna även med den lagstiftning, kommittén förordar, kunna i stor
omfattning fortsätta med tillverkningen av skattepliktiga maltdrycker och dels
bör under den tid, som förflyter, innan kommitténs förslag skulle träda i
kraft, eller intill 1917 års början, åtskilliga sådana bryggerier kunna övergå
till tillverkning av maltdrycker, som icke innehålla mera än 21 /4 volymprocent
alkohol. Men för de bryggerier, som trots allvarsamma bemödanden
i denna riktning likväl måste nedläggas, synes det mig, att ersättning i större
omfattning än kommittén föreslagit bör ifrågakomma. Det är knappast rättvist
att, såsom kommittén ifrågasatt, begränsa ersättningen för värdeminskning
av fast egendom och material till 75 % av värdet, utan synes åtminstone
i det närmaste full ersättning böra lämnas. Även torde till dessa
näringsidkare, vilkas näringsutövning visserligen icke förbjudes, men dock
i så hög grad försvåras, att den måste nedläggas, böra lämnas någon ersättning
för vad TSK benämner handelsvinst.

Vad beträffar vin- och spirituosahandlarne har rättighet till spirituosautminutering
på dem överlåtits endast för ett år i sänder och här föreligger
alltså obestridligen formell rätt att vid den kontraherade tidens utgång indraga
rättigheterna. Emellertid torde man beträffande detta förhållande kunna giva
en av de av kommittén tillkallade sakkunnige rätt, då han säger, att vinhandlarne
häri mera sett en formalitet, och att de på grund av nedärvda förhållanden
litat på, att de, under förutsättning att de skötte sig, alltid skulle få sina
kontrakt förnyade. Denna uppfattning bör heller icke väcka någon större
förvåning, dä man hör, att dessa firmor äro sä gamla, att deras genomsnittsålder
är i Stockholm 22, i Göteborg 39 och i Malmö 41 år.

Som stöd för att någon ersättning bör lämnas även dessa näringsidkare
må framhållas, att nykterhetskommitténs förslag på denna punkt innebär
en fullständig monopolisering för bolagens räkning av vin- och spirituosautminuteringen,
och att genom denna monopolisering den vinst, som
hittills i vida övervägande grad kommit de enskilda till godo, hädanefter
skulle överföras på statsverket. När nu, om förslaget godkännes, förvärvsmöjligheten
undanryckes eller i väsentlig grad försvåras för dessa personer
och staten slår under sig inkomsten — visserligen i ett synnerligen

380

berömvärt syfte, men med sagda resultat för ifrågavarande näringsidkare —
så bör enligt mitt förmenande staten icke gä brutalt tillväga, icke använda
större våld än nöden kräver, utan, även om formella skäl kunna åberopas
för ett sådant tillvägagångssätt, taga hänsyn till bestående förhållanden och
tillmötesgå berättigade önskningar från deras sida, som nu måste rymma
fältet. Detta är så mycket mera berättigat som staten säkerligen kommer
att beredas betydande inkomster genom att bolagen ensamma bedriva ifrågavarande
utminutering.

Kommittén har icke i vidare mån beaktat de svårigheter, som ett antagande
av förslaget skulle medföra för dessa näringsidkare, än att i 135 §
sägs, att de utan särskilt tillstånd skulle ha rätt att under de tre närmaste
åren efter förordningens ikraftträdande fortsätta försäljningen på sätt som i
II kapitlet föreskrives för partihandlare, varjämte det skulle åligga kontrollstyrelsen
att underlätta realiseringen av inneliggande lager. Enligt kommitténs
mening bör anordningen med s. k. partihandelsrätt, varom i II kapitlet
stadgas, kunna tjäna som ett slags ersättning för den innehavarne av överlåtna
spirituosautminuteringsrättigheter fråntagna rätten att sälja vare sig
vin eller spirituösa. Enligt mitt förmenande är denna ersättningsform särdeles
mager. Dels torde man svårligen kunna hindra bolagen att så småningom
själva övertaga åtminstone den huvudsakliga delen av importen och
förskäringen, då förbud häremot skulle i viss mån monopolisera vin- och
spirituosahandlarne i deras ställning som importörer; dels ligger det i sakens
natur, att den fördel, som rätten att idka partihandel kan medföra,
endast kan tillgodokomma ett fåtal av dessa handlande. Enligt kontrollstyrelsens
berättelse år 1911—1912 voro under år 1911 inalles 128 brännvinsförsäljningsbolag
i verksamhet. Antalet innehavare av överlatna spirituosautminuteringsrättigheter
voro samma år 99. Om icke alla tecken bedraga,
kommer i och med införandet av det kommunala folkomröstningsinstitutet
antalet bolag att högst väsentligt minskas, och man kan därför med
rätt stor visshet förutsäga, att det icke kommer att dröja länge, innan antalet
bolag är mindre än det antal vin- och spirituosahandlare, som finnas
för närvarande. Med omkring 100 handlande, som konkurrera hos exempelvis
75 bolag, vilka äro deras enda kunder, skall ställningen icke bliva
lysande för de förstnämnda. Det ligger i sakens natur, att bolagen, i den
mån de icke själva importera, komma att koncentrera sina inköp hos ett
fåtal av de förra innehavarne av utminuteringsrättigheter. Ganska säkert
torde även kontrollstyrelsen redan från början, för att icke göra dessa partihandlares
ställning ohållbar, komma att meddela sådan rätt endast åt ett
relativt fåtal. Alla de övriga skulle då enligt kommitténs förslag vara tvungna
att utan någon slags ersättning nedlägga den sysselsättning, som hittills bragt
dem deras uppehälle, vilket otvivelaktigt måste kännas hart för dem, som utsättas
för denna behandling. Dä enligt mitt förmenande det icke för staten

390

föreligger något nödtvång att gä så våldsamt tillväga och då man icke kan
neka, att den verksamhet, ifrågavarande handlande utövat, varit fullt laglig
och betingad av den uppfattning angående alkoholbruket, som hittills varit
förhärskande bland vårt folk, anser jag, att även på denna punkt staten av
billighetshänsyn bör underlätta övergången till andra försäljningsanordningar.
Härtill finner jag ett alldeles särskilt och starkt motiv uti den av docenten
Lundstedt i hans utredning med all rätt konstaterade osäkerheten i
rättsuppfattningen beträffande statens ersättningsplikt överhuvud taget. År
rättsfrågan tvivelaktig, bör staten, enligt mitt förmenande, hellre giva något
för mycket än för litet.

Ett sådant underlättande av övergången till de nya förhållandena kunde
ske dels därigenom, att staten medelst samverkan mellan kontrollstyrelsen
och bolagen, efter värdering av en för ändamålet tillsatt inköpsnämnd, övertoge
de vin- och spirituosahandlares lager, vilka icke komme att fortsätta
rörelsen i form av partihandel enligt II kapitlet, och dels genom att samma
handlande tillerkändes någon ersättning för handelsvinst.

Till sist anser jag mig böra framhålla, att i den mån en reformerad
lagstiftning medför nedläggning av nu bestående tillverknings- eller försäljningsaffärer,
åtminstone en del av i dessa affärer anställd personal för
längre eller kortare tid blir utan sysselsättning. TSK föreslog beträffande
tobaksindustrien, i händelse monopol skulle införas, dels närmare bestämd
ersättning för yrkeskunnig personal och dels, att annan personal, beträffande
vilken särskild anledning till någon gottgörelse för upphörd eller minskad
verksamhet kunde förefinnas, skulle tilldelas understöd en gång för alla, i
den mån anslagna medel försloge. Någon liknande anordning synes det
mig böra träffas även för den personal, som med anledning av sådan lagstiftning
kommittén föreslår bevisligen blir utan sysselsättning vid bryggerierna
eller i vin- och spirituosaaffärerna med överlåtna spirituosautminuteringsrättigheter.

Jag vågar icke påstå, att min reservation beträffande ersättningsfrågan
omfattar alla dem, som i samband med förevarande lagstiftning kunna vara
berättigade till någon ersättning eller understöd. Icke heller har jag ansett
det löna sig för mig att framlägga ett detaljerat förslag. Min reservation
avser endast att i någon män ställa ersättningsfrågan i en annan belysning,
än den kommittén givit. Är det så, att de synpunkter, jag sökt framhålla,
visa sig värda beaktande, tvivlar jag ej på, att vid utarbetandet av den
kungl. proposition, som i förevarande ärende är att förvänta, ersättningsfrågan
skall få en både till innehåll och form lämplig lösning.

391

Till sist instämmer jag i herrar Bratts och Petterssons yrkanden, att
bestämmelserna angående kontrollnämnden måtte ur förslaget utgå ävensom
i herr Bratts hemställan, att den nuvarande formen för bolags tillkomst och
deras styrelsers sammansättning måtte bibehållas.

Särskilt yttrande av herr Jakob Pettersson.

Enligt kommitténs förslag skulle systembolagen komma att underkastas
en sjufaldig fortlöpande och obligatorisk kontroll.

l:o) Sålunda föreskrives till en början i 19 § 2 mom., att bolag vid
utövande av sin verksamhet skall stå under överinseende av kontrollstyrel- r
sen samt att bolag har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kontrollstyrelsen
i avseende å inköp av, försäljningspris för samt alkoholhalt å salu- .
hållna rusdrycker, räkenskapers förande och i övrigt angående bolagets förvaltning
eller försäljning av rusdrycker kan meddela; och i anslutning härtill
är i 8 mom. av samma § stadgat, att kontrollstyrelsen har att besluta om
ansvarsfrihet för bolag.

2:o) I sammanhang med nu nämnda kontroll står den, som utövas
av bolagets revisorer. Dessa skola jämlikt 19 § 6 mom. varje år verkställa
granskning av bolagets förvaltning och räkenskaper, själva eller genom
ombud deltaga i inventering av bolagets tillgångar samt avgiva berättelse
med till- eller avstyrkande av ansvarsfrihet.

3:o) Enligt 101 § har Konungens befallningshavande att övervaka iakttagandet
av vad i förordningen är stadgat. På grund av denna övervakningsmyndighet
har Konungens befallningshavande tillagts befogenhet dels,
enligt 103 §, att, om bolag tredskas att fullgöra givna föreskrifter, förbjuda
bolaget att efter utsatt skälig tid fortsätta med försäljningen, om ej de åsidosatta
föreskrifterna iakttagas, eller återkalla bolagets rättighet till detaljhandel
att upphöra med löpande kalenderårs utgång, dels, enligt 106 §, att för viss
tid fastställa förbud, som av magistrat eller kommunalnämnd meddelats mot
försäljningens fortsatta bedrivande, då densamma föranlett oordningar eller
osedlighet, dels ock, enligt 107 §, att av sistnämnda anledning alldeles indraga
bolagets försäljningsrättighet.

4:o) Närmast nu nämnda kontroll står den, som utövas av polismyndighet
i stad samt kommunalnämnd å landet. Enligt 101 § tillkommer
det dessa myndigheter att tillse, att å ställe, där detaljhandel med rusdrycker
idkas, ordning iakttages samt de i förordningen meddelade föreskrifter noga
efterföljas, och i överensstämmelse härmed hava magistrat och kommunalnämnd
erhållit befogenhet i 106 § att, då försäljning ger anledning till eller

393

främjar oordningar eller osedlighet, tills vidare förbjuda försäljningens fortsatta
bedrivande, ävensom i 107 § att av nämnda anledning göra anmälan
hos Konungens befallningshavande. I 125 § inskärpes ytterligare ifrågavarande
tillsynsplikt genom stadgandet, att å landet kommunalnämnd och i
stad magistrat bör ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att förbrytelser
mot förordningen varda angivna till åtal.

5:o) Skyldighet att åtala förbrytelser mot förordningen är i 124 §
ålagd allmänna åklagare, nämligen lands- och stadsfiskaler samt kronobetjänte.
De sistnämnde hava därjämte fått samma speciella tillsynsuppgift, som enligt
101 och 107 §§ tillagts magistrat och kommunalnämnd.

6:o) Vidare skall enligt 96 § i varje kommun, där bolag erhållit rättighet
till detaljhandel med rusdrycker, finnas eu kontrollnämnd, vilken det
åligger att tillse, att detaljhandeln med rusdrycker inom kommunen, som
bolaget utövar eller å annan överlåtit, sker i enlighet med förordningens
bestämmelser. Kontrollnämnden äger även enligt 19 § 8 mom. att yttra
sig över frågan om ansvarsfrihet för bolag, enligt 25 § att yttra sig över
ifrågasatt överlåtelse av bolags rättigheter, enligt 67 § att mottaga och pröva
besvär över nykterhetsnämnds beslut, samt har enligt 100 § rätt att erhålla
upplysningar av bolaget, taga del av dess handelsböcker, kund- och ombudsförteckningar
samt att låta sin ordförande eller annan ledamot närvara vid
bolagsstyrelsens sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna.

7:o) Ytterligare skall enligt 99 § nykterhetstillståndet i kommunen
övervakas av nykterhetsnämnden, som härvid bland annat äger bereda ärenden,
som av stadsfullmäktige eller kommunalstämma till densamma remitteras,
att göra framställning om nykterhetsfrämjande åtgärder och avgiva årlig
berättelse om nykterhetstillståndet inom kommunen.

Härtill kommer slutligen en dubbel, fakultativ reservkontroll, utövad
dels av de ordinarie kommunalrepresentationerna och dels av den stora
allmänheten. Enligt 107 § äga nämligen stadsfullmäktige i stad och kommunalstämma
å landet att hos Konungens befallningshavande göra anmälan
om, att bolags försäljning föranleder oordningar och osedlighet, eventuellt
med den påföljd att försäljningsrättigheten av sistnämnda myndighet indrages,
och i 124 § 2 mom. tillerkännes en var person, oberoende av tjänsteställning
eller kommunal förtroendepost, rättighet att anställa åtal för förbrytelser
mot förordningen.

Detta vidlyftiga kontrollsystem skulle måhända kunna tillfredsställande
motiveras, om det tillika gåve anvisning på en distinkt uppdelning av kontrollens
särskilda uppgifter samt hänvisade varje sådan till vissa för densamma
lämpade organ på sådant sätt, att icke den ena kontrollmyndighetens
kompetens komme i konflikt med den andras. Men i detta hänseende kan

394

kommittéförslaget enligt min mening icke anses tillfredsställande. Visserligen
finnas däri antydningar om en enligt min mening berättigad uppdelning av kontrollen
i tre moment, nämligen a) kontroll över att rörelsen inom förordningens
ram handhaves på ett ekonomiskt och redbart sätt, b) kontroll över att rörelsen
handhaves så, att icke den allmänna ordningen störes, samt c) kontroll över att
rörelsen handhaves så, att icke nykterhetstillståndet försämras eller äventyras.
Ävenledes framträder i förslaget den tanken, att kontrollen i förstnämnda
avseende skulle utövas av revisorerna under ledning och överinseende av
kontrollstyrelsen, att kontrollen i andra avseendet skulle tillkomma magistrater
och kommunalnämnder under Konungens befallningshavandes överinseende
och med rätt att anlita lands- och stadsfiskaler samt kronobetjänte
för utförande av åtal samt att kontrollen i sistnämnda avseende skulle tillkomma
nykterhetsnämnderna, varjämte slutligen ej blott de ordinarie kommunalrepresentationerna,
utan även representanter för allmänheten skulle kunna
supplementärt ingripa, i händelse den normala kontrollapparaten av en eller
annan anledning underläte att fungera. Så långt torde det även vara möjligt
att anordna övervakningen över bolagets verksamhet på ett effektivt sätt
och utan att det ena tillsynsorganet löper fara att till men för resultatet i
det hela ingripa på det andras område. Men hela detta system förryckes
enligt min mening genom den nya kontrollmyndighet, kommittén tillskapat
i kontrollnämnderna. Enligt kommitténs motivering skulle dessa hava till
uppgift att övervaka, »att bolagen ur nykterhets- och ordningssynpunkt
uppfylla sina lagliga eller särskilt åtagna skyldigheter». Kontrollnämnderna
skulle således övervaka bolagens verksamhet dels i dess förhållande till
den allmänna ordningen inom samhället och dels i dess förhållande till
nykterhetstillståndet. Dä bolagen i förstnämnda avseende jämväl stå under
tillsyn av magistraterna och stadsfiskalerna i städerna samt kommunalnämnderna,
landsfiskalerna och kronobetjänte å landet, allt under Konungens
befallningshavandes överinseende, synes det svårt att förneka, att kontrollnämnderna
härutinnan pålagts en uppgift, konkurrerande med nämnda myndigheters.
Vad åter beträffar kontrollnämndernas övervakande av bolagens
verksamhet i dess förhållande till det allmänna nykterhetstillståndet, sammanfaller
detta åtminstone delvis med nykterhetsnämndernas allmänna uppgift
att övervaka det senare. Det är nämligen uppenbart, att då nykterhetstillståndet
inom en kommun i ej ringa mån, kanske huvudsakligen, beror
just av det sätt, varpå vederbörande systembolag handhar sin försäljning,
nykterhetsnämnden ej kan undgå att för fullgörande av sitt åliggande med
uppmärksamhet följa bolagets verksamhet och i densamma eventuellt finna
anledning till ingripande. I denna riktning torde även de organiserade nykterhetsvännernas
erfarenhet peka. Vid de inom åtskilliga kommuner gjorda
försöken att genom påverkan på individerna förbättra det allmänna nykterhetstillståndet
torde man alltför ofta funnit, att dessa åtgärder äro av föga

3Q5

värde, om de ej kunna kombineras med önskvärda reformer i rusdrycksförsäljarnes
sätt att handhava sin rörelse. Det är också antagligt, att just
nykterhetsnämnderna, som på grund av sin speciella uppgift säkerligen
komma att representera en betydande sakkunskap beträffande eventuella
brister i vederbörande försäljningsorgans sätt att fungera, böra bliva väl
skickade att taga initiativ till undanrödjande av dylika missförhållanden. Den
nu anmärkta dualismen kan föranleda till att, då ett missförhållande i fråga
om bolags sätt att handhava sin verksamhet yppas, kontrollnämnden och
den med densamma i fråga om kompetensen sidoordnade myndigheten antingen
bägge ingripa och därigenom komma att gå i vägen för varandra
eller, i förlitande den ena på den andra, bägge underlåta att ingripa eller
möjligen träda i skriftväxling med varandra för att utreda och avgöra, vilkendera
av de konkurrerande myndigheterna initiativet i det föreliggande fallet
tillkommer. Uppkomsten av dylika eventualiteter synes föga tilltalande och
torde enklast kunna undvikas genom att man helt och hållet avstår från
tanken på inrättande av kontrollnämnder.

Ett avgörande skäl för införande av nämnda kontrollorgan torde hava
varit kommitténs önskan att åstadkomma en särskild instans för prövning
av besvär över nykterhetsnämnds beslut enligt 67 § angående avstängning
av alkoholmissbrukare från rätten att hemköpa rusdrycker. Sä vitt jag kan
se, föreligger emellertid ej något verkligt behov av att för nämnda ändamål
skapa en extra kommunal instansordning. Besvär över andra kommunala
styrelsers beslut få i regel anföras hos Konungens befallningshavande, som
enligt lagen om behandling av alkoholister jämväl tillagts befogenhet att
besluta om internering av sådana drinkare, som i vissa avseenden på ett
samhällsskadligt sätt bruka rusdrycker. Det synes därför ligga närmast
till hands och vara mest förenligt med hittills gällande bestämmelser att
lata samma myndighet även upptaga och pröva besvär över nykterhetsnämnds
beslut i nu nämnda avseende. Därigenom vinnes också större
utsikt till enhetlighet och likformighet i tillämpningen av den nya anordning,
som föreslås i 67 §, än om tolkningen av samma bestämmelse
överlämnas åt de skiftande meningarna hos ett eller annat hundratal kontrollnämnder,
hos vilkas flesta ledamöter ej torde kunna påräknas den
administrativa erfarenhet och vidsynthet, som handhavandet av den ifrågasatta
grannlaga uppgiften kräver.

Såsom ytterligare skäl mot kontrollnämndsinstitutionen torde slutligen
kunna åberopas önskvärdheten att icke utan verkligt trängande behov tillskapa
nya kommunala nämnder. Redan nu medför det emellanåt i mindre
samhällen svårigheter att tillfredsställande rekrytera alla de särskilda styrelser
och nämnder, som påkallas av den mångfald skiftande uppgifter, vilka lagstiftningen
efter hand pålagt kommunerna. Helt visst skulle det också,
åtminstone i småstäder, komma att ställa sig vanskligt att på eu gång erhålla

396

erforderligt antal nitiska, dugliga och sin tid disponerande personer att insätta
dels i nykterhetsnämnden och dels kontrollnämnden.

Då således enligt min mening kontrollnämndsinstitutet bör ur förslaget
utgå, har jag ansett, att den befogenhet, som enligt 100 § tillkommer kontrollnämnd
att av bolag erhålla erforderliga upplysningar och taga del av bolags
handelsböcker med tillhörande verifikationer, samt den rätt, som enligt samma
paragraf medgives kontrollnämnds ordförande eller annan av nämnden utsedd
ledamot att närvara vid bolagsstyrelses sammanträden och deltaga i där
förekommande överläggningar, i stället böra överflyttas på nykterhetsnämnd
samt dess ordförande eller av densamma utsedd ledamot.

Under åberopande av det nu anförda får jag föreslå, att 96, 97 och
98 §§ måtte ur förslaget utgå samt att nedanstående delar av förslaget
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

19 § 6 mom.

Granskning av bolags etc. (= kommitténs förslag)---kommunal stämman

samt kontrollstyrelsen. Bolags styrelse må även till nämnda myndigheter
insända sin förklaring.

Granskning av etc. (= kommitténs förslag)---styrelse förordnat.

19 § 8 mom.

Om ansvarsfrihet för bolag beslutar kontrollstyrelsen efter juni månads
utgång, ägande i stad stadsfullmäktige och på landet kommunalstämma att
dessförinnan till kontrollstyrelsen avgiva yttrande i ärendet.

Erfordras etc. (= kommitténs förslag) — — — rättelses vinnande.

25 § 2 mom.

Bolag äger till enskild person överlåta rättighet till iskänkning.

Överlåter bolag sådan rättighet, göre bolaget framställning om fastställelse
å överlåtelsen hos Konungens befallningshavande, som, om så
prövas erforderligt, efter inhämtande av kontrollstyrelsens utlåtande, har att
med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen samt lämpligheten och
behörigheten hos den person, å vilken överlåtelsen ifrågasättes, bifalla eller
avslå framställningen.

Med överlåtelse etc. (= kommitténs förslag) — — — avvecklas.

67 §.

Finner etc. (= kommitténs förslag)--— utminuteras.

Sådant etc. (= kommitténs förslag) — — — av denne.

Över beslutet må besvär inom 30 dagar efter delfåendet anföras hos
Konungens befallningshavande.

397

100 §.

Bolag och innehavare av från bolag överlåten rättighet vare pliktiga
tillhandagå nykterhetsnämnden eller av nämnden utsett ombud med erforforderliga
upplysningar samt att hålla sina handelsböcker med tillhörande
verifikationer tillgängliga för nämnden eller sådant ombud.

Bolag vare ock på anfordran skyldigt låta nykterhetsnämnd eller av
sådan nämnd utsedd person taga del av de i 73 och 76 §§ omförmälda
förteckningar.

Ordföranden i nykterhetsnämnden i den kommun, där bolag utövar
sin verksamhet, eller annan av nämnden utsedd ledamot äger närvara vid
sammanträden med bolagets styrelse och deltaga i överläggningarna, men
ej i besluten.

107 §.

Därest av försäljning, som bedrives av bolag eller innehavare av från
bolag överlåten rättighet, vid upprepade tillfällen oordningar föranledas eller
å. försäljningsställe, där sådan rörelse utövas, osedlighet bedrives, må Konungens
befallningshavande, på anmälan i stad av polismyndighet eller stadsfullmäktige
och på landet av kronobetjänt eller kommunens eller angränsande
kommuns kommunalnämnd eller kommunalstämma, äga att indraga
rättighet till sådan försäljning eller ock därifrån skilja innehavaren.

131 §.

Vad enligt denna förordning tillhör stadsfullmäktiges handläggningtillkommer
i stad, där stadsfullmäktige ej finnas, allmän rådstuga.

Vad i denna förordning etc. (= kommitténs förslag)---där

sådan finnes. I

I fråga om 20 § 1 mom. och 21 § 2 mom. ansluter jag mig till de
av herr Karlsson i hans reservation omförmälda yrkanden, och beträffande
80 § förenar jag mig med herr Thunberg om det förslag, som finnes framställt
i hans reservation.

Särskilt yttrande av fröken E. Rathou.

1 kommitténs förslag angående vilka personer, som icke skulle äga
rättighet att såsom ombud för andra avhämta spritdrycker, finnes ingen bestämmelse,
som avser att förhindra kvinnor att användas härtill. Detta anser
jag vara en brist i förslaget.

En var, som något känner till förhållandena, vet, att det är arbetarehustrur
och tjänarinnor, vilka i allmänhet få tjänstgöra som ombud åt
männen vid inköp av deras spritdrycker. Det är ytterst sällan man ser en
självständigt arbetande kvinna eller hustrun till en något så när välsituerad
medborgare besöka en utminuteringslokal eller ställa sig i ko för att köpa
brännvin. Inför detta sorgliga förhållande, att fattiga arbetarehustrur i de
flesta fall mot sin vilja nödgas hämta hem spritdrycker för att undgå grova
ord och en brutal behandling, synes mig, att varje rättänkande individ borde
reagera, och de, som hava inflytande, borde söka att genom lag skydda kvinnorna
från dylikt förtryck. Det är nämligen ej tillräckligt att endast söka
pressa ned rusdryckskonsumtionen till det minsta möjliga, ty så länge rusdryckerna
äro en tillåten handelsvara, åstadkomma de skadeverkningar av

olika slag, och en human och modern lagstiftning bör, enligt min uppfatt ning,

även inrymma skydd för dem, som få oskyldigt lida för rusdrycksbruket.
Det synes mig vara nödvändigt, att hänsyn tages till dessa förhållanden,
och att skydd lämnas framför allt åt dem, som ej alla gånger
hava förmånen att få bestämma över sig själva.

De små olägenheter, som för en och annan möjligtvis kan uppstå
till följd av förbud för kvinnor att hämta spritdrycker, komma säkerligen
en god make och rättänkande husbonde att med lätthet övervinna, då han
snart kommer att inse det berättigade i ett dylikt förbud.

För kvinnorna skulle det kännas tryggt och lugnt att veta, det lagen
helt enkelt förbjuder dem att hämta de varor, som i så många fall ödelägga

hemmen och taga brödet ifrån barnen, och i tusentals hem befriades man

från det gamla tvistefröet, om vem som skall hämta hem litern.

Då Riksdagen för några år sedan förbjöd ett mindre antal kvinnor
att med ärligt arbete försörja sig under en viss tid av dygnet, sades det,
att detta ingrepp å kvinnornas förvärvsområde vidtogs i den allmänna väl -

färdens intresse. När man då, trots kvinnornas protester, åstadkom eu
s. k. skyddslag, huru mycket mera berättigat synes det nu ej vara att söka
i lagen få nödigt skydd för det stora antal kvinnor, vilka mot sin vilja
nödgas att hämta spritdrycker. Ingen blir i verkligheten lidande genom ett
sådant förbud. Mannen kan i de flesta fall skaffa sig sin kvantitet spirituösa
på annat sätt, och skulle han någon gång ej hinna hämta litern, har
ju därmed ingen skada skett.

Vad tjänarinnorna beträffar, så anser jag det förhållandet, att dessa i
allmänhet utgöras av unga flickor, vara talande skäl nog för att motivera
en åtgärd i ovan nämnda riktning.

Föräldrar i de burgnare hemmen anse det ej vara lämpligt att låta
sina döttrar ställa sig i ko utanför ett utminuteringsställe eller gå in där
för att hämta brännvinslitrarna. Vårföre skall man då nära nog anse det
som självklart, att de fattigaste och mest skyddslösa bland kvinnorna skola
vara ombud vid inköp av spritdrycker?

Det föreligger blott ett skäl, som anses tala mot att utfärda förbud
för kvinnor att vara ombud vid spritdrycksinköp, och det är, att mången
man finner det med sin bekvämlighet förenligt att få sända antingen sin
hustru eller sin tjänarinna till utminuteringsstället för att hämta spritdrycker.
Men ett dylikt skäl bör ej vara avgörande, då en ny lag skall skrivas.

På ovan anförda grunder får jag föreslå, det följande tillägg göres till
77 § 2 mom.:

— — — — och ej heller kvinna, som ej anmält sig för inköp av
rusdrycker.

Kommitténs förslag, i vad detsamma avser den olika åldersgränsen
för rätt att inköpa rusdrycker vid utminutering och utskänkning, kan jag ej
biträda och får härmed avgiva min från kommitténs majoritet skiljaktiga
mening.

Enligt kommitténs förslag får ingen under 21 år inköpa rusdrycker å utminuteringsställena,
och därmed har kommittén fastslagit, att den omyndiga ungdomen
bör hindras från åtkomsten av dessa drycker. I konsekvens därmed bör
naturligtvis samma ålder bestämmas för rätten till inköp av rusdrycker å
utskänkningsställena, men har kommittén här föreslagit en åldersgräns av
endast 18 år. Skulle således kommitténs förslag bliva lag, är omyndig ungdom
oförhindrad att å restaurangerna inköpa rusdrycker och där tillägna
sig de ofta fördärvbringande alkoholvanorna.

Då erfarenheten visar, att dryckenskapen bland ungdomen under de
senaste åren i väsentlig grad ökats och därmed brotten, så synes det mig
välbetänkt, att en åldersgräns av 21 år sättes för rätten att inköpa rusdrycker
vid såväl utskänkning som utminutering. Det är bättre förebygga

400

än bota, och genom ett stadgande av denna art kommer förebyggandets
princip till sin fulla rätt. Den moderna nykterhetsrörelsens förkämpar hava
efter mångårigt arbete lärt sig, att förebyggandets väg är den säkraste. Man
kan vara förvissad om, att den ungdom, som redan vid 18 års ålder har
frihet att å restauranger rekvirera rusdrycker, vid myndig ålder skall utnyttja
sin rätt till hemköp i större utsträckning, än om den varit förhindrad
ända till 21 års ålder att inköpa sådana.

Med hänsyn till ovan anförda synpunkter, får jag föreslå, att åldersgränsen
för rättigheten till inköp av rusdrycker å såväl utskänknings- som
utminuteringsställena sättes till 21 år.

Särskilt yttrande av herr T. Thunberg.

, Av kommittén därtill anmodad har jag ägnat en del uppmärksamhet
åt frågan om var gränsen mellan å ena sidan ur nykterhetssynpunkt ofarliga
och å andra sidan i berusningssyfte användbara maltdrycker bör dragas.
Uppdraget gav upphov till en rapport, som i början av juli 1913 överlämnades
till kommittén, en rapport, som jag tillåter mig att här återgiva, för
att sedan till densamma anknyta ytterligare några reflexioner.

Om åtgärder för höjandet av de svagare maltdryckernas förmåga
att upptaga tävlan med och ersätta de starkare maltdryckerna.

I följande utredning betecknas en maltdryck som svag, då dess fria
spridning må kunna tillåtas ur nykterhetssynpunkt, men som stark, då samma
synpunkt kräver restriktioner i dess försäljning.

Enligt nu gällande lag är alkoholgränsen dem emellan dragen vid
2 y4 vol.-^. Lagen utgår emellertid från det antagandet, att en 6 $-ig
vört vid sin förjäsning ej kan skänka större alkoholhalt än 2 1/i vol.-%.
Så länge en maltdryck ej är bryggd med starkare vört än 6 %, torde dess
försäljning som svagdricka med nu gällande bestämmelser knappast lagligen
kunna beivras eller förhindras. Men en sådan dryck kan, såsom erfarenheten
visat, om förjäsningen drives tillräckligt långt (till 70—72 %),
kunna nå upp ända till 2,7 vol.-^ alkohol. Vårt svagdricka kan alltså nå
denna alkoholgräns. Två omständigheter ha åtminstone hittills gjort detta
av lagstiftningen ej förutsedda överskridande av 2 1/i %-gränsen utan praktisk
betydelse. Dels förutsätter detta överskridande en förjäsningsgrad, som
ytterst sällan kan uppnås. Dels brygges allmänt vårt svagdricka med väsentligt
svagare vörtstyrka än de tillåtna 6 %. Vid av mig utförda svagdricksanalyser
har utgångsvörtens styrka visat sig ligga vid 3—4—4 x/2 %.
Som dessutom förjäsningsgraden är låg (30—40 %), har detta till följd, att
vårt svagdricka i allmänhet uppvisar en så låg alkoholhalt som 1 %, såsom
jag genom ett antal analyser övertygat mig om.

402

Detta förhållande, att man vid svagdricksframställningen så föga utnyttjar
den vörtstyrka, som lagen tillåter, torde vara en viktig orsak till de
klagomål, som av mänga framställts rörande vårt svagdrickas beskaffenhet,
dess fadda, vattniga, »blaskiga» smak. Skulle man anse det vara en angelägenhet
för vår lagstiftning att åstadkomma, att en så vida spridd folkdryck
som svagdrickat hålles vid en bestämd standard, skulle detta kunna
åstadkommas genom en bestämmelse, att den ej må inbryggas med lägre
vörtstyrka än 5 %. Då svagdrickstillverkningen redan nu står under kontroll,
varvid genom enkel avläsning å en areometer kontrolleras, att vörtstyrkan
ej överstiger 6 %, skulle ett åläggande för kontrollanten att därvid
även tillse, att vörtstyrkan ej underskrider 5 %, vara den enkla åtgärd, som
ur kontrollsynpunkt påkallas för nående av det avsedda målet. Möjligen''
kan man ock med tanke på, att det är lättare att späda den färdiga vörten
än att koncentrera den, anse att den ifrågasatta åtgärden även påkallar, att
vårt svagdrickas sammansättning då och då analyseras, vilket ej möter
svårigheter.

Viktiga betänkligheter resa sig emellertid mot en lagstadgad undre
gräns för svagdricksvörtens styrka. Jag tänker därvid ej på den invändning
man skulle kunna göra, att en dylik gräns praktiskt innebär en stegring av
svagdrickats alkoholhalt. Och redan den nuvarande alkoholhalten anses ur
vissa synpunkter ej oantastlig. Bland härför anförda skäl har jag fäst mig
vid den invändning, som utgår från det tydligen här och var i vårt land
existerande bruket, att barnen från tidigaste ålder få förtära svagdricka i
betydande mängder. Det kan under sådana förhållanden ju ej helt uteslutas,
att en stegring i svagdrickats faktiska alkoholhalt kan ofördelaktigt
inverka på barn. Det synes mig emellertid, att denna olägenhet bör bekämpas
på upplysningens väg och ej bör få stå hindrande i vägen för en
förbättring av vårt svagdricka, om detta påkallas av andra förhållanden.

Utan vad jag anser tala mot en lagstadgad undre gräns för svagdricksvörtens
styrka, är till en början den fördyring av varan, som därav
skulle bli följden och som skulle kunna motverka dess spridning. Vidare
är även det svagaste nu saluhållna dricka för den allmänna uppfattningen
verkligt svagdricka, ej någon genom vattenmängning åstadkommen förfalskning,
och helt säkert är det för mångas smak tillfredsställande. Sin utgångspunkt
i den allmänna rättsuppfattningen skulle alltså förbud mot för
svagt svagdricka sakna.

En annan möjlighet att höja vårt svagdrickas smak har man i upphävande
av förbudet mot sackarintillsats vid svagdrickats tillverkning. Det
är ju ett känt förhållande, att, innan lagbestämmelser omöjliggjorde det,
sackarin av svagdricksbryggarna allmänt användes som smakförbättrande
tillsats, och sedan försäljning av sackarinhaltig svagdricka förbjudits, har
sackarin fortfarande en viss användning för höjande av svagdrickats smak,

403

vare sig att det av försäljarna kostnadsfritt tillhandahållits köparna eller dessa
själva förskaffat sig sackarinet. För att bilda mig en föreställning i frågan, om ur
hygienisk synpunkt invändning kan göras mot att svagdrickats smak förbättras
genom en tillsats av sackarin, har jag gått igenom litteraturen om
sackarinets verkningar å människokroppen. Den visar, att sackarin i de
mängder, vari ämnet kan komma till användning, ej påvisbart medför menliga
följder. Litteraturen i frågan visar samtidigt, att hygienici allmänt avråda
från sackarinets frigivande. Orsaken är den, att man av ett sådant
frigivande befarar en allmän försämring i folkets näring, alldenstund det
skulle medföra en förminskning i konsumtionen av det förträffliga näringsmedel,
som rörsockret utgör.

De mot sackarinets allmänna frigivande anförda skälen utesluta alls
ej, att sackarinet användes för förbättrandet av svagdrickats smak. Man
kan nämligen väl tänka sig, att sackarin på ett effektivt sätt undanhålles
allmänheten för andra ändamål, under det att det samtidigt kan tillsättas
svagdricka. Detta skulle kanske enklast ske, ifall det bleve kontrollörerna,
som finge hand om sackarinet med skyldighet att på anmodan av svagdricksbryggarna
till svagdrickat tillsätta viss maximimängd. Samtidigt borde
deklarationsplikt rörande sackarintillsats föreskrivas. - En dylik, väl kontrollerad
användning av sackarin till ett visst bestämt ändamål har visserligen
ej varit föremål för diskussion inom hygieniska kretsar, men säkert
är, att de mot sackarinets fria spridning anförda skälen ej äga tillämpning
därpå.

Vidmakthållandet av förbudet att använda sackarin vid svagdrickstillverkningen
är alltså ej av hygieniska synpunkter påkallat och dess upphävande
skapar eu möjlighet att utan svagdrickats fördyrande avsevärt höja
dess förmåga att tillgodose olika smakriktningar.

Under det att hittills berörda åtgärder för förbättrandet av de svaga
maltdryckerna äro sådana, som skulle kunna genomföras utan väsentliga
ändringar i nu bestående kontrollsystem, skulle en omläggning av kontrollen
bliva nödvändig, om man ville ersätta den nu existerande bestämmelsen
rörande vörtens maximalstyrka med bestämmelser rörande den färdiga produktens
alkoholhalt för att på det viset uppmuntra tillkomsten av maltstarka
men alkoholsvaga maltdrycker. Tekniken för dryckers sterilisering är
nu så fulländad, att det ej kan råda minsta tvivel om, att man kan frigiva
buteljerade maltdrycker av hur hög vörtstyrka som helst utan att på grund
av efterjäsning praktiskt taget behöva befara, att deras alkoholhalt efteråt
stegras. Kontrollbestämniög av alkoholhalten är emellertid en mycket vidlyftigare
sak än bestämning av en vörts styrka och kräver särskild utbildning.
Dock är t. o. m. den nu officiellt använda destillerings-vägningsmetoden
ej mer invecklad än att den ganska lätt — på någon månad —
kan säkert inläras av en oskolad person med litet naturlig händighet. Ej

404

heller kräver den mer arbete, än att en och samma person kan medhinna
åtskilliga alkoholanalyser per dag, varom allt jag övertygat mig genom att
upplära ett laboratoriebiträde i metodens utförande. Under sådana förhållanden
torde kostnadssynpunkten förbjuda varken ett större bryggeri att
kontrollera alkoholhalten i brygder avsedda för här ifrågavarande drycker
eller staten att genom stickprov fortlöpande kontrollera den i marknaden utsläppta
varan.

Hänvisande till ovanstående får jag alltså uttala, att hinder ej synes
föreligga att till de svaga maltdryckerna i försätjningssynpunkt föra även
maltdrycker, inbryggda med en vört av mer än 6 % styrka, om genom särskilda
betryggande anordningar efterjäsning utestutes.

Utan att lämna nu gällande alkoholgräns av 2 vol.-% har man alltså
i sin hand att genom lagbestämmelser skapa ett antal nya typer av de svagare
maltdryckerna och på det viset i viss grad öka deras möjlighet att
upptaga tävlan med och ersätta de starkare maltdryckerna.

Emellertid står det för mig klart, att man med ingen av de nu ifrågasatta
maltdryckerna i större utsträckning tillfredsställer den smak, som vant sig
vid våra verkliga ölsorter, lageröl och pilsneröl. Jag åsyftar här ej sådana
konsumenter av dessa drycker, som använda sig av deras berusande egenskaper,
utan sådana, som i dem funnit en för dem passande, välsmakande och
vederkvickande måltidsdryck. Och konsumenter av denna art måste helt säkert
räknas i hundratusental. Vill man på grund av de restriktioner, som ölsorternas
stora användbarhet som rusdrycker påfordra, söka på bästa sätt med någon
maltdryck tillgodose den mycket utbredda smakriktning, som hittills tillfredsställts
just med Öl, så förtjänar den kategori av maltdrycker, som man kan
beteckna som underjästa lagrade drickor, med andra ord lagerdricka, pilsnerdricka,
iskällardricka, allt avseende. De utgöra en för värt land karaktäristisk
maltdryckstyp med en alkoholhalt av ungefär 3 vo\.-%. I motsats mot vårt
vanliga svagdricka fordra de de tekniska anordningarna i ett modernt bryggeri
och äro i överensstämmelse därmed i allmänhet mycket omsorgsfullare beredda
än svagdrickat, äro starkare humlade än detta och hava slutligen ölets
karaktäristiska färg och klarhet.

Jag har en längre tid använt varje tillfälle att höra mig för, vad man
anser om dessa lagrade drickor. Särskilt har jag utfrågat personer, vana
att till sina måltider använda Öl. Av vad jag så erfarit framgår, att i stort
sett dessa lagrade drickor äro mycket uppskattade, även av ölkonsumenter,
som ej finna smak i svagdricka. Samtidigt som dessa lagrade buteljdrickor
alls ej hava ölets kraft, är deras smak tydligen av samma kvalitet som
ölets. Vid resonemang på detta område framliålles deras friskhet, deras
angenäma bäskhet, frånvaron av den faddhet i smaken, som enligt många
konsumenters mening vidhäftar även en sådan dryck som det danska frigivna
kronölet, trots att det i sin alkoholhalt mycket närmar sig dessa lag -

405

rade, underjästa drickor. (Övre gränsen för det danska kronölets alkoholhatt
är 2 V4 vikt-%, vilket motsvarar 2,8 volym-%.) Och mina egna iakttagelser
överensstämma med denna uppfattning.

Under nuvarande lagstiftning äro dessa underjästa lagrade drickor i
sin försäljning underkastade samma restriktioner som de verkliga ölsorterna,
och deras förmåga att konkurrera med dessa senare beror under sådana
förhållanden framför allt på, att de på grund av mindre materialätgång
kunna framställas billigare. Frågan blir emellertid, om man ej därigenom
berövat sig en möjlighet att inskränka ölets konsumtion. De kraftiga
restriktioner, som äro att förvänta mot de verkliga ölsorterna på grund av
deras rusgivande egenskaper, frammana likaledes den frågan, om de lagrade
drickorna alltjämt skola likställas med ölet, eller om de i restriktionshänseende
skola skiljas därifrån. Under förutsättning av sistnämnda alternativ
kan man tänka sig, antingen att de bilda en klass för sig, eller ock att de
i lagsfiftningsavseende sammanföras med vad som nu i lag betecknas som
svagdricka.

Det är emellertid klart, att skola de lagrade drickorna skiljas från ölet,
måste de i lag definieras.

De nu framställda lagrade drickorna äro i stort sett inbryggda med en
stamvört av 8—9 % Balling och få därför efter normal utjäsning en alkoholhalt
av 3—3,3 vol.- %. Utgår man från detta förhållande och anknyter definitionen
till nu gällande definition på svagdricka, skulle alltså som lagrade
drickor (om den slutliga i lagen lämpliga beteckningen uttalar jag mig ej)
definieras underjästa, lagrade maltdrycker, inbryggda med en stamvört å
6—9 % Balling och med en alkoholhalt av. 2 */4 till 3,3 vo\.-%. En sådan
definition innebär dock redan i realiteten en viss, låt vara obetydlig sänkning
av styrkan, emedan nödvändigheten att undvika, att det övre gränsvärdet
överskrides, kommer att tvinga till iakttagandet av en viss marginal
därunder. Definitionen ifråga skulle alltså ur de lagrade drickornas klass i
lagens mening utesluta lagrade drickor med eu alkoholhalt, som allt för
mycket närmar sig ölets. Särskilt under tiden innan svagdrickat genom
gällande lag definierats, salubjödos starka drickor, vilket mycket bidragit till
misstron mot dessa drycker.

Den avgörande frågan är emellertid, hur dessa drycker förhålla sig
ur nykterhetssynpunkt. Det är då klart, att de äro mycket oskyldigare än
ölet. Ur en del fysiologiska förhållanden kan man nämligen draga den
slutsatsen, att en maltdrycks användbarhet i berusningssyfte stiger i snabbare
proportion än dess alkoholhalt, eller omvänt, att graden av dess farlighet
sjunker snabbare än alkoholhalten. Till en början betingas detta av
det, när det gäller här ifrågavarande vätskevolymer, rätt betydelsefulla förhållandet,
att man av de lagrade drickorna måste dricka 50 % mer än av Öl
för att tillföra kroppen samma alkoholmängd. Ett företräde i nykterhets -

406

avseende hava här avsedda drickor även dämti, att alkoholen sannolikt ur
dem upptages långsammare i blodet, än vad fallet är ur Öl. Slutligen äro
de knappast förrädiska på samma sätt som ölet, som på grund av sin starka
koncentration mer vidmakthåller törstkänslan och på det viset tillåter, ja
kanske lockar till fortsatt förtärande, i motsats mot vatten och mindre koncentrerade
vätskor, som snabbt skapa en motvilja mot fortsatt vätskeupptagande,
sedan kroppen fått sig tillförd den behövliga vattenmängden.

Det är alltså klart, att här avsedda drycker äro mycket oskyldiga i förhållande
till Öl.

Formulerar man emellertid frågan så: Kunna drickor av den alkohol styrka

här är fråga om framkalla berusning, så måste svaret bliva, att så
rätt säkert kan vara fallet, låt vara under mer ovanliga och abnorma förhållanden.
Vid tillfällen, då kroppens vätskebehov är kraftigt stegrat, t. ex.
på grund av arbete vid extrem hetta, kan man rent teoretiskt sluta sig till,
att eu 3 %-t\g alkoholdryck måste kunna förtäras i sådan mängd, att berusning
kan inställa sig hos mer känsliga personer. Det är ock antagligt, att
en person, som t. ex. på grund av bestående kraftigt spritbegär kan övervinna
sin motvilja mot den stora vätskemängden, även genom dessa lagrade
drickor bör kunna uppnå den efterlängtade alkoholverkan. Om man dessutom
tar hänsyn till vissa personers stora känslighet för alkohol, kan det
alls ej uteslutas utan tvärtom med rätt stor säkerhet antas, att här ifrågavarande
drycker kunna missbrukas, så att berusning följer. Även om man
samtidigt har all anledning antaga, att det kan ske i rätt obetydlig utsträckning,
är det emellertid omöjligt att utesluta, att missbruket kan hava praktisk
betydelse.

Linder sådana förhållanden torde tillsvidare och innan säkrare erfarenhet
vunnits rörande deras verkningar, det ej vara rådligt att frigiva dem till
spridning i samma fria former, som fallet är med svagdricka. Samtidigt
finnes det emellertid all anledning att på bästa sätt söka utnyttja den förmåga
de, mer än andra drycker, hava att upptaga konkurrensen med ölet.

1 en ny lag rörande tillverkning av maltdrycker bör alltså den typ
maltdrycker, här avses, genom särskilda lagstadganden och kontrollbestämmelser
skänkas en särställning från ölsorterna, sammanföras till en särskild
klass, och på så sätt en fast bas skapas för försök att här och var ersätta
sådana ölrättigheter, som synas medföra skada och som ändock ej utan
vidare kunna slopas, med rättigheter endast avseende dessa lagrade drickor.
Huruvida man samtidigt genom skattelagstiftningen bör sörja för, att de
premieras framför ölet, kan jag ej här upptaga till behandling.

Först ett dylikt tillvägagångssätt skulle också skänka pålitlig, detaljerad
erfarenhet rörande dessa dryckers förhållande ur nykterhetssynpunkt under
de förhållanden det verkliga livet erbjuder. Ett försök att samla och bearbeta
hittills föreliggande erfarenhet kan visserligen vara av ett visst värde.

407

Men man stöter på ej så få felkällor, som grumla resultaten. Dels har de
lagrade drickornas klass i avsaknad av i lagen fixerad, kontrollerad sammansättning
visat rätt betydliga variationer i alkoholstyrka, vilket kunnat medföra,
att någon undantagsvis särskilt alkoholstark dryck, gående under detta
namn, låter dem synas farligare, än de verkligen äro. i motsatt riktning
verkar däremot det förhållandet, att ölet, som ju i stort sett hittills varit lika
tillgängligt som dessa drickor, så att säga i första hand drar till sig dem,
som eftersträva en mer kraftig alkoholverkan, vadan den möjliga verkan av
detta slag, som dessa drycker kunna åstadkomma, ej blir använd. Även
om den förefinnes i praktiskt avsevärd grad, kan den alltså undandraga sig
beaktande.

Ökad erfarenhet rörande dessa drycker ur nykterhetssynpunkt skulle
också vinnas, om de tillsvidare undantoges från de drycker, som komma
att falla under lokal-veto-bestämmelserna, så att även inom ett lokal-vetoområde
de kommunala myndigheterna alltjämt behölle bestämmanderätt
rörande den försäljning av dessa drycker, vartill tillstånd kräves. Framför
allt skulle eu dylik inskränkning i det lokala vetots omfattning dock medföra,
att vetot toge mer hänsyn till en vida spridd smakriktning och därför
måste förefalla den mer acceptabel. Och de skattepliktiga bryggerierna
skulle i mindre grad bliva lidande av införandet av lokalt veto, emedan de
fortfarande finge för dem avpassad sysselsättning. Skulle övergången till
framställningen av enbart svaga och dessa »halvstarka» drycker underlättas
genom vissa lättnader i maltskatten, så skulle den ekonomiska betydelsen bliva
ännu mindre kännbar. Ej heller skulle man mot ett sådant undantagande
av de halvstarka maltdryckerna undan det lokala vetots domvärjo kunna invända,
att något speciellt klassintresse tillgodoses, vilket ju skulle vara fallet,
om t. ex. rödvinet med dess exklusiva brukarekrets hölles utanför lokalveto-bestämmelserna.

Mot de halvstarka maltdryckernas särställning gentemot det lokala vetot
kan emellertid invändas, att på det viset nykterhetseffekten av detta institut
äventyras. Denna invändning skulle ha mera fog för sig, om man genom
införandet av lokalt veto hade för avsikt att från området helt avstänga
varje till berusning användbar dryck. Då en viss importrätt väl fortfarande är
avsedd att bibehållas, kan man dock tänka sig, att den eventuella, antagligen
mycket begränsade skada, dessa halvstarka drycker kunna tänkas göra
i nykterhetshänseende, kompenseras av, att de på ett effektivt sätt förminska
»sugningen» till området, med andra ord förminska importen av de starka
maltdryckerna till området. Och de inom området bestående bryggerierna
få all anledning att med sina förbindelser arbeta i samma syfte, sedan
vetot väl införts.

Man kan fråga sig, om den klass drycker, vars särskiljande från det
typiska ölet här ifrågasatts, lämpligen borde definieras endast genom sin

408

alkoholhalt, ej genom styrkan hos den vört, varmed den inbryggts. Utan
att helt anse denna möjlighet utesluten, anser jag den ej tills vidare böra
komma ifråga. Dels finnes knappast behov efter en förbättring på det viset
av denna typ drycker. Även anser jag det ej uteslutet, att en stegrad maltkoncentration
kan göra, att dessa drycker, liksom ölet, bli mindre törstsläckande
och därför komma att locka till överkonsumtion. Sackarintillsats
anser jag för dessa dryckers räkning böra förbjudas.

Hänvisande till ovanstående får jag framhålla, att beaktansvärda skäl
tala för, att de lagrade buteljdrickorna av lagerdrickats och pilsncrdrickats
typ genom lagbestämmelser och därtill hörande kontrollbestämmelser sammanföras
till en särskild klass. Även finnes anledning att taga under omprövning,
huruvida ej denna typ drycker bör tillsvidare undantagas från det lokala
vetots omfattningsområde.

Av de tre här ovan motiverade åtgärderna, sackarinförbudets hävande
för svagdrickstillverkningen, ren alkoholgräns med möjlighet till större maltstyrka
för svagdrickat samt skapandet av en särställning för de lagrade
drickorna, inbryggda med en vört å högst 9 % och med en alkoholhalt
av högst 3,8 %, är den sistnämnda åtgärden den, som ur teknisk kontrollsynpunkt
är bäst förberedd. De för svagdrickstillverkningen å skattepliktiga
bryggerier redan gällande bestämmelserna kunna nämligen tillämpas gent
emot en dylik klass drycker. Man behöver alltså ej skapa något nytt kontrollsystem,
endast giva ett redan bestående en vidare tillämpning. 1 detta
avseende har alltså skapandet av en särställning åt de lagrade drickorna
ett visst företräde framför de andra åtgärderna. Så är också fallet i det avseendet,
att denna innebär beaktansvärda möjligheter för övervinnandet av
en del svårigheter, som en kraftig restriktiv lagstiftning mot ölet kan medföra.
Åtgärden ifråga förtjänar alltså synnerligt beaktande.

Lund den 3% 1913.

T. Thunberg.

* *

Såsom av kommitténs lagförslag framgår, har däri intet beaktande
skänkts åt de i min rapport framhållna möjligheterna att höja de svagare
maltdryckernas förmåga att upptaga tävlan med och ersätta de starkare. Jag
vet väl, att detta ej beror därpå, att kommittén positivt underkänt de där
framlagda synpunkterna utan framför allt därpå, att tiden ej tillåtit en mer
ingående diskussion av dem och ett positionstagande till dem. Man har
också ansett sig kunna uppskjuta dessa frågors behandling till ett senare
stadium av kommitténs arbeten. Jag har också böjt mig för denna uppfattning
och har ej funnit anledning till bestämd reservation på denna punkt.

Jag har emellertid ansett mig oförhindrad att i detta sammanhang framlägga
mina synpunkter i denna sak, för den händelse tiden skulle medgiva,

409

att de beaktas under ärendets fortsatta behandling, och för att vidare på
det viset giva uttryck för min uppfattning, hur viktigt det är att främja tillkomsten
av goda ersättningsdrycker, då man söker tränga tillbaka de i
berusningssyfte användbara.

I detta sammanhang tillåter jag mig att framhålla, vad som i detta
syfte vinnes genom att kommittén föreslagit, att alla alkoholhaltiga drycker
under 2 l/4 vol.-^ alkoholhalt (med undantag av extraktrika maltdrycker)
undantagas från de snävare bestämmelser, som andra alkoholhaltiga drycker
äro underkastade. Dels vinnes härigenom, att vissa redan existerande,
ofarliga ersättningsdrycker bliva lagligt erkända. Jag syftar på vissa drycker
av pomriltypen, vilka varit tillsatta med alkohol under två och en kvarts
procent, varigenom eu viss smakförbättring ernåtts. Så befanns vid analys
en dryck benämd Grand Vin Champagne Gravensteiner innehålla 1,9 vol.-%
alkohol. 1 själva verket har den fria försäljningen av dessa drycker inneburit
en olaglighet, enär de enligt gällande lag bort behandlas som brännvin.
Då emellertid varken åklagare eller andra ansett sig böra ingripa, har
den fria försäljningen av dessa drycker ostört pågått, trots att den står i
strid med lagens bokstav. Genom kommitténs lagförslag undanröjes nu det
alldeles onödiga laghindret för deras fria spridning.

För min egen del är jag visserligen övertygad om, att dessa drycker
ej ha förmågan att i större utsträckning tillfredsställa. I det avseendet tror
jag, att mycket mer står att vinna genom att direkt vid fabrikationen av
ersättningsdrycker använda själva de smakande och luktande ämnen, som
ingå i och betinga värdet hos just de drycker man vill ersätta. En viss,
ganska beaktansvärd möjlighet i denna riktning vinnes genom att frigiva
alla alkoholhaltiga drycker under 2 , vol.-%.

1 vissa fall kan nämligen mycket välsmakande drycker vinnas genom
att endast med vatten späda vissa av våra drycker. Vad t. ex. en sådan
dryck som wermuth beträffar, tål den en sådan spädning, att dess alkoholhalt
understiger 2 ''/4 vol.-%, utan att dess smak därför blir fadd. Vid
analys befanns, att i vårt land utbjuden wermuth är något mer alkoholstark,
än som i vetenskapliga handböcker i allmänhet uppgives. Alkoholhalten
befanns i en flaska fransk wermuth vara 18 vol.-%, i en flaska italiensk
sådan nära 15 %• Särskilt den italienska drycken har en så kraftig aromatisk
smak, att den spädd i proportionen 1 : 7, varigenom dryckens alkoholhalt
nedbringas till under 2 1/i %, tillfredsställer mångas smak. Jag har i
många fall låtit icke-absolutister avprova en på det sättet utspädd dryck.
Det har hänt, att de mycket misstroget och med uppfattningen, att det hela
var en löjlighet, gått till avprovningen, men att de sedan förklarat, att de
voro fullt tillfredsställda därmed, ja, att de verkligen själva ej använde den
i mer koncentrerat tillstånd. (Som bekant användes detta vin mest som
läskedryck i blandning med vatten.) Med de av kommittén föreslagna be -

410

stämmelserna blir det nu intet hinder för, att en läskedrycksfabrik tillverkar
t. ex. »wermuth och vatten» med en alkoholhalt av under 2 1/i vol.-#,
buteljerar det, och att det serveras även å restauranter, som ej ha utskänkningsrättigheter.
T. o. m. vissa whiskysorter med stark arom tåla en så höggradig
utspädning utan att upphöra att skänka vatten den brytning i smaken,
som ej sällan är just det enda, som konsumenterna av denna dryck önska.
Och dessa konsumenter, men naturligtvis ej dem, som i drycken söka de
specifika alkoholverkningarna, kunna alltså tillfredsställas redan genom att
drycker under 2 >/4 vol.-# frigivas, och att denna bestämmelse utnyttjas
av industrien på det sättet, att den tillhandahåller varan i färdigspädd form.

Men även i fall, då det ej kan vara frågan om en ren spädning, vinnes
många hittills ej beaktade möjligheter för framställandet av välsmakande
drycker genom att frigiva försäljning av drycker med här ifrågavarande låga
alkoholhalt. Genom en obetydlig tillsats av något vin eller någon mer aromatisk
spritdryck kan man på mångahanda sätt för de alkoholsvaga dryckerna utnyttja
de ädla smak- och bouquetämnen, som man hittills kunnat njuta av
endast i de alkoholstarka dryckerna.

Även på följande punkter av kommitténs förslag tillåter jag mig att
särskilt yttra mig.

1 §■

Kommittén definierar som Öl alla alkoholhaltiga maltdrycker utom svagdricka.
Enligt denna definition räknas alltså som Öl även maltdrycker, som
äro betydligt starkare än vanligt Öl. Det gäller i första hand porter. En
flaska porter befanns vid analys hålla 8 vol.-# alkohol. Det gäller även
drycker av den typ, som på sista tiden börjat fabriceras i Tyskland under
namn av maltviner och som erhållas genom förjäsning med vinjäst av vört.
Dylika maltviner böra genom förjäsning kunna drivas upp till en alkoholstyrka
av ungefär 15 #. Det förefaller mig alldeles onödigt att medge de
rättigheter, man skänkt åt ölet på grund av dess användning som måltidsdryck,
åt dylika starka maltdrycker. Fastän jag gärna medger, att saken åtminstone
ännu ej är av större betydelse, anser jag mig dock ha skäl till
ett påpekande av, att beteckningen Öl bort förbehållas maltdrycker med eu
alkoholstyrka av på sin höjd 6 vol.-#, och att starkare sådana bort föras in
under vinens kategori. Lämpligen kunde det ske genom att till definitionen
å vin foga ett tillägg, att de för vin gällande bestämmelserna även gälla
maltdrycker med större alkoholhalt än 6 vol.-#.

411

19 § 2 mom.

Kommittén tilldelar här kontrollstyrelsen rätten att i enlighet med av
Kungl. Maj:t lämnade föreskrifter bestämma försäljningspris å saluhållna
alkoholhaltiga drycker.

Jag tillåter mig då framhålla, att det varit önskvärt, att kommittén
sökt utreda frågan, hur konsumtionen av alkoholdrycker påverkas genom
dryckernas pris. Jag tror, att genom en sådan utredning det skulle fastställts,
att man i en prisstegring har en särdeles beaktansvärd möjlighet att
nedtrycka konsumtionen. Jag känner visserligen väl till den gängse uppfattningen,
att en prisstegring å en vara med alkoholdryckernas lockande
egenskaper endast tillfälligt påverkar konsumtionen, som snärt igen tar upp
sig. En dylik uppfattning kan nog ha visst fog för sig med hänsyn till
den delen av konsumtionen, som faller på personer med så starkt behov
efter dessa drycker, att inköpet av alkoholdryckerna kommer före snart sagt
allting annat. Men redan den hittillsvarande erfarenheten talar åtminstone
till viss grad ett annat språk. Den kraftiga tillbakagången i ölförbrukning
i vårt land efter maltskattens införande torde till väsentlig del betingas av
ölets fördyring. Och i Finland visade sig efter införandet av en hög maltskatt
år 1908 en särdeles betydande och bestående minskning i ölkonsumtionen.
Ännu kraftigare verkan torde man kunna vänta av en förståndig
prispolitik, om det genom individuella restriktioner lyckas att avstänga det
övervägande antalet rusdrycksmissbrukare från inköp. Huvudantalet kvarstående
konsumenter utgöras då av sådana, som på ett helt annat sätt i
sina vanor påverkas av ekonomiska synpunkter än dessa alkoholmissbrukare.

Utgår man alltså från den meningen, att man i en prisförhöjning har
en kraftigt verkande möjlighet att influera på rusdryckskonsumtionen, uppstår
frågan, huruvida det är en restriktion av sådan art, att den kan rekommenderas.
Möjligen kan man då göra den invändningen, att den drabbar
ojämnt. Restriktionen i fråga blir givetvis mer verksam mot den obemedlade
och mot den mindre bemedlade än mot den väl situerade. Inför det förhållandet,
att de alkoholhaltiga dryckernas skadliga följder göra sig olika
gällande i olika miljöer och kraftigast där fattigdom råder, innebär denna
ojämnhet i restriktionens effektivitet ingen olägenhet. Såsom en bestämd
fördel kan anses, att en restriktiv prispolitik i all sin effektivitet ej torde
kännas irriterande eller verka som trakasserier på den lojale konsumenten.
Att den, som använder en så pass onödig vara som de alkoholhaltiga
dryckerna, också får finna sig i att i sitt bruk av dessa drycker beskattas
ungefär hur kraftigt som hälst, torde lätt ingå i det allmänna medvetandet.

För min del skulle jag på grund av min uppfattning av prisrestriktionernas
betydelse och verkningssätt helst ha velat sett, att kommittén
kunnat egna en ingående behandling åt dem och eventuellt låtit dem komma

412

till användning i nu föreliggande lagförslag. De restriktioner av allmän art,
som kommittén valt, ha emellertid givetvis en viss förstfödslorätt framför
prisrestriktionerna. Då jag vidare i stort sett anser dem ändamålsenliga, har
jag anslutit mig till dem. Med kommitténs lagförslag är i alla fall lagt i
Kungl. Maj:ts resp. kontrollstyrelsens hand att föra en ändamålsenlig prispolitik
och så influera på konsumtionen.

80 §.

Jag anser, att den rätt att inköpa spritdrycker på en gång i större
mängd än en. liter, som i andra satsen av denna paragraf undantagsvis
medgives, bort gälla ej blott för ett visst tillfälle utan tillsvidare eller åtminstone
för längre tid. Så snäv som denna undantagsrätt medgivits i
kommitténs förslag, kommer den ofta att rent i onödan verka irriterande
på dem, som avsetts att komma i åtnjutande av den. Och vederbörande
bolag kommer också att med kommitténs förslag obehövligt besväras.
Jag kan dock väl tänka mig fall, då denna rätt bör medgivas endast för
något enstaka tillfälle. Jag anser därför, att paragrafen bör omformuleras
så, att efter »för visst tillfälle» inskjutes orden »eller tillsvidare». Naturligtvis
hava bolagen även därvid rätt att till tiden begränsa denna tillsvidarerätt.
Andra satsen i denna § bör alltså efter min uppfattning erhålla följande
lydelse:

»Efter därom skriftligen gjord framställning äger dock bolag, om särskilda
skäl föreligga, medgiva köpare rätt att för visst tillfälle eller tillsvidare
inköpa större myckenhet än sålunda stadgats.»

87 § 2 mom.

1 andra momentet förbjudes varje ny detaljhandel inom eller vid park
i stad, och redan förefintliga försäljningsställen tillåtas blott på visst villkor.
Jag reserverar mig mot denna bestämmelse. Jag fäster först uppmärksamheten
på, att med detaljhandel menas så väl utminuteringsställen som ställen
med utskänkningsrätt. De förra torde på grund av de allmänna bestämmelserna
knappast hållas öppna vid de tider, då åtminstone befolkningens
bredare lager ha tillfälle att för rekreation använda parkerna, och tillvaron
av deras butikfönster torde ej i högre grad lända till allmänhetens förförande.
Vad utskänkningsställena beträffar, förfaller denna bestämmelse till det felet,
att den skär alla över en kam. Om ett nytt första klassens hotell anlägges
vid en park, är det, om denna bestämmelse antages, omöjligt för det att
få utskänkningsrättigheter, även om det åsyftar utskänkning endast åt egna
gäster eller åtminstone aldrig kan draga till sig parkernas publik eller verka
lockande på dem. Och en rättighet, avseende servering inom klubb eller
sällskap, kan ej beviljas, om klubben händelsevis får sin bostad vid en park.
— Nu vet jag väl, att mången tycker, att härmed ej någon skada är skedd.

413

Lagstiftningen får emellertid ej förfalla till nyckfullhet. Tillätes servering vid
stadens förnämsta trafikleder, bör den ej så allmänt förbjudas vid en park.
Det huvudsakliga är, att det övervakas, hur den skötes. Sker den under
olämpliga former, saknas verkligen ej andra medel till ingripande, om detta
förslag antages.

Bestämmelsen torde delvis vara tillkommen för att drabba vissa redan
bestående etablissement, vilkas servering väckt anstöt. Jag tror emellertid
man skapat en lex in casu, vars alla konsekvenser man ej beaktat, och att
nyss antydda etablissement ändå kunna stävjas i sin verksamhet.

87 § 4 mom.

Formuleringen av detta mom. kan lätt medföra ej åsyftade konsekvenser.
1 ej så få samhällen i vårt land torde koncertsalar, som t. ex.
användas för vokal musik, finnas i de förnämsta restaurangerna och med
dem stå »i inre förbindelse». Bestämmelsen i detta mom. medför då, att
medan koncert av dylik art pågår i denna, alls ej för servering avsedda
musiksal, är serveringen helt och hållet avstängd i kafélokalerna. Koncerten
kanske pågår utan något som hälst tillfälle för koncertpubliken att
lämna musiksalen, men det oaktat måste serveringen av alkoholhaltiga
drycker i kafét hela tiden vara inställd. Man får ej undra på, om något
sådant förefaller kafépubliken obegripligt och som trakasserier.

Bestämmelsen bör omarbetas, så att denna konsekvens undvikes.

88 §.

Jag har i kommittén röstat för, att den i mom. 3 föreslagna tiden, vid
vilken utskänkning av rusdrycker under sön- och helgdagar annorledes än
vid måltider åt spisande gäster må kunna medgivas, sättes till kl. 3 e. m.,
i stället för 7 e. m. i kommitténs förslag. Jag kan ej se, att tillräckliga skäl
förebragts för den förskjutning av spirituosakonsumtionen fram till kvällen,
som kommittéförslaget bland annat innebär.

BILAGA.

Bör staten utgiva ersättning till rusdrycksförsäljare
i anledning av den förlust, som de
kunna lida genom den föreslagna försälj
ningsförordningens införande ?

Utredning, på uppdrag av nykterhetskommittén verkställd av docenten

A. V. LUNDSTEDT.

1. Kunna rättsliga ersättningsanspråk framställas mot staten?

Vid bedömande av statens rättsliga förhållanden till de privata juri- inledning
diska eller fysiska personer i samhället, ä vilkas intressesfärer den föreslagna
lagen skulle komma att medföra ett mer eller mindre kännbart intrång,
torde man kunna utgå ifrån, att vad som verkligen med fog kan betecknas
såsom en viss persons subjektiva rättighet — en stadigvarande och
individualiserad rätt, som ej blott utgör en följd eller tillämpning av det
berättigande av allmän, opersonlig karaktär, varav alla medborgare i samhället
eller åtminstone en viss kategori kunna, om de vilja, begagna sig —
och blott detta, är något, som han har rättsligt anspråk på att fortfarande
få tillgodonjuta och för vilket han kan åberopa rättsordningen såsom skydd
icke blott emot angrepp från enskilda utan även, enligt rättsåskådningen
och med stöd av 16 § Regeringsformen, emot ett eventuellt angrepp från
statsmakternas sida. 1 detta stadgande synes även den begränsningen ligga
innesluten, att blott sådana individualiserade subjektiva rättigheter åtnjuta
lagligt skydd gent emot staten. Av ordet »välfärd» i stadgandet får nämligen
ej någon slutledning dragas i motsatt riktning (se bl a. prof. Reuterskiölds
utlåtande i den s. k. tobakskommitténs betänkande av år 1911, s. 356).

Utan att här särskilt motivera det har jag ävenledes ansett mig kunna
utgå från att de utminuterings- och utskänkningsrättigheter, vilka grunda
sig å stadgandena i 12 §, 14 § och 17 § 1 och 2 mom. gällande brännvinsförsäljningsförordning
(här kallad BF) samt 7 § i gällande förordning
angående försäljning av vin och Öl (här kallad MF), utgöra dylika subjektiva
rättigheter. Då, såsom den följande framställningen visar, det i anledning
härav ej rätt gärna kan komma ifråga att genom en ny lag upp 27 -

418

häva dessa rättigheter, torde man lämpligen böra söka lösa kollisionen
mellan dem och statsintressset, representerat i det föreliggande förslaget,
i samband med stadgandena om den nya lagens trädande i kraft.

Bortser man sålunda i detta sammanhang från nu berörda rättigheter,
så återstå dock åtskilliga försäljningsförmåner enligt gällande rätt, vilka
genom den föreslagna lagen skulle komma att menligt påverkas och vilkas
karaktär möjligen kan befinnas sådan, att de på ett eller annat sätt böra
vid ny lagstiftning respekteras av statsmakterna.

De åsyftade försäljningsförmånerna äro följande:

1) Gästgivares efter 10 § BF;

2) Utskänkningsutövares efter n:r 2 i övergängsstadgandena i MF;

3) Gästgivares efter 6 § MF;

4) Vin- och öltillverkares efter 12 § MF;

5) Utminuterares efter 13 § MF.

Med den ovan antydda utgångspunkten gör sig omedelbart den frågan
gällande: är någon av de nu berörda förmånerna en individualiserad subjektiv
rättighet?

Ett jakande svar på detta spörsmål kan naturligtvis ej leda till att
staten måste helt eller delvis avstå från stiftandet av en ny lag sådan som
det föreliggande förslaget, men det måste åtminstone i första hand medföra,
att förmånen ifråga, trots den nya lagstiftningen, finge fortfara vid
sidan av denna, tills densamma genom innehavarens dödsfall, frivilligt avstående
eller eljest upphörde. Detta vore den närmaste konsekvensen,
under det att det bleve en andra hands fråga, huruvida försäljningsförmånens
innehavare kunde bliva nödgad avstå från densamma, om han blott
erhölle fullt vederlag härför från statens sida. Att staten med den makt,
som i lagstiftningshänseende tillkommer båda statsmakterna gemensamt, hade
möjlighet att slå in på denna väg är givet, ävensom att staten skulle kunna
gå så långt, att den genom lagstiftning upphävde en dylik förmån utan att
ens giva ersättning åt innehavaren för honom därigenom åsamkad förlust.
Men spörsmålet är här, om staten kunde beträda den ifrågasatta vägen,
att lagstiftningsvis mot ersättning upphäva rättigheten, utan att detta
måste betraktas såsom ett rättstridig! övergrepp, vilket varken kunde
bringas i överensstämmelse med åtminstone andemeningen i 16 § R. F.
eller med den allmänna rättsåskådningen. Det är här en fråga, huruvida
kollisionen mellan statens lagstiftande verksamhet och enskildas eventuellt
förefintliga individualiserade subjektiva rättigheter av den allmänna näringsrättens
typ kunde lösas enligt en oskriven allmän rättsgrundsats av den art,
som i särskilda fall tagit sig positivt uttryck i sådana lagar som expropriationsförordningen,
lagarne om rekvisitioner m. m. för krigsmaktens behov, patentförordningen
o. s. v. Då, såsom framgår av den följande framställningen,
spörsmålet emellertid här ej erhåller någon större aktuell betydelse, finner

419

jag inig kunna avsta från ett försök till utredning av detsamma och inskränka
mig till uttalandet, att man på grund av de ytterst betänkliga konsekvenser,
som en motsatt uppfattning skulle draga med sig, torde vaga
räkna med statens befogenhet att mot ersättning för en ifrågavarande rättighets
fulla ekonomiska värde genom lagstiftning komma densamma att upphöra.

Skulle de ifrågavarande försäljningsförmånerna kunna rubriceras såsom
verkliga subjektiva rättigheter, så måste följden, enligt nyss uttalade
mening, bliva, antingen att de tillåtas kvarstå vid sidan av den nya
lagen eller ock att dennas bestämmelser göras tillämpliga även i avseende
ä dem, mot det att staten utgiver full ersättning för den ekonomiska
förlust, som härigenom kunde tillskyndas deras innehavare. Innan jag
ingår på en undersökning av de berörda försäljningsförmånernas rättsliga
karaktär, har jag emellertid att erinra om eu uppfattning, som angående
dylika förmåner synes göra sig gällande, oberoende av om de borde uppfattas
såsom självständiga subjektiva rättigheter eller icke. Jag syftar pa en
åsikt, som står i god överensstämmelse med lagstiftningspraxis och från olika
sakkunniga håll uttalats, nämligen att en lagändring, som ej helt och hållet
upphäver befogenheten att utöva en näring utan blott skärper de villkor,
under vilka densamma får utövas, bör bliva bindande för näringsidkaren,
utan att han erhåller något anspråk på ersättning för därigenom vallad förlust,
åtminstone om lagändringen kan betraktas såsom blott en ordningseller
kontrollföreskrift. Under denna synpunkt synes man kunna inrangera
den föreslagna lagen, såvitt den riktar sig emot gästgivarnes rätt att försälja
Öl i samband med måltid enligt 6 § MF. Jämlikt det föreliggande förslaget
är det för dessa möjligt att fortfarande utskänka Öl antingen efter
överlåtelse från bolag av sådan utskänkningsrättighet eller ock efter erhållande
av tilllstånd och med iakttagande av den ordning som i förslaget
stadgas. Först om överlåtelse eller tillstånd skulle vägras dem, kan den
föreslagna lagen sägas ha gjort ett allvarligare intrång i deras försäljningsförmån,
och först nu skulle — under antagande att denna vore att karaktärisera
såsom en subjektiv rättighet — det spörsmålet bli aktuellt, om de
skulle fa fortfara med utskänkningen eller eventuellt skulle kunna härleda
ett ersättningsanspråk mot staten för förlust av försäljningsrätten.

Man torde kunna ifrågasätta, om det icke i själva verket förhaller sig
analogt med vin- och öltillverkarnes rätt enligt 12 § MF. Meningen med den
nya lagen vore ej, att dessa måste upphöra med utövningen av sin försäljning.
Tvärtom, det fordras i förslaget icke ens, att de skola anskaffa särskilt tillstånd
för sin befogenhet att sälja. Men villkoren för denna skola skärpas,
och skärpningen består däri, att försäljningen omlägges till uteslutande visst
slags partihandel. De få icke sälja direkt till enskilda; ej heller till andra
återförsäljare än de särskilt inrättade bolagen. Föreskrifterna om dessa
skärpta villkor kunde man kanske nu sä mycket mindre vilja tillägga annan

Aro bestämmelserna
i
den föreslagna
försäljningsförordningen,
såvitt
de avse vissa
rusdrycksförsäljare,
alt
anse allenast
såsom ordnings-
och
kontrollföreskrifter? -

420

karaktär än av ordnings- eller kontrollföreskrifter, som man, beträffande öltiliverkarna,
sökt betydligt neutralisera den nya lagens skadliga verkan för
dem genom 78 § i V kapitlet av förslaget, och vintillverkarne faktiskt under
nu gällande förordning ej pläga driva någon minuthandel. För vintillverkarne
skulle den föreslagna lagen i själva verket blott medföra en omläggning
av deras partihandel till en mera begränsad sådan.

Men även antaget, att den ifrågavarande försäljningsförmånen utgjorde
en subjektiv rättighet och att de nu berörda föreskrifterna innebure villkor
av sådan skärpa, att de ej kunde betraktas såsom blott ordnings- eller
kontrollföreskrifter och att de därför ej borde utan vidare bliva för säljarne
bindande; vad skulle nu följden bliva? Då det ej rätt gärna kan vara tal
om att nuvarande Öl- och vintillverkares befogenhet efter gällande rätt att
försälja sin tillverkning finge fortbestå vid sidan av den nya lagen, kunde
ju blott komma ifråga att låta bestämmelserna, om att försäljningen blott
finge ske i form av den föreskrivna partihandeln, bliva bindande för dem,
mot det att de erhölle ett anspråk på ersättning för den ekonomiska förlust,
som de härigenom skulle åsamkas. Det är emellertid svårt att inse, huru på
denna väg ett ersättningsanspråk verkligen skulle kunna uppkomma. Principiellt
kan ingalunda påstås, att Öl- och vintillverkarne skola göra förlust, blott därför
att konsumenterna ej få köpa direkt av dem. Uteslutet är nämligen ej, att
genom denna ordning en eller annan, särskilt bland vintillverkarne, på grund
av minskade omkostnader eller annan anledning skulle komma att förtjäna
mera än förut. Men bortsett härifrån och antaget, att genom försäljningens
omläggning till partihandel enligt den nya lagen en verklig förlust för bryggarne
och vintillverkarne uppstode, så är det praktiskt alldeles uteslutet att
påvisa, i vad mån deras förlust härledde sig just därifrån, att en sådan
omläggning av försäljningen ägt rum. Att konsumtionen i sin helhet torde
komma att bliva betydligt reducerad, beror naturligtvis mest, om icke uteslutande,
på de särskilda bestämmelser, som i förslagets V kapitel föreskrivits
i avseende å konsumenternas inköp. Dessa bestämmelser måste
väl utan vidare betraktas såsom ordnings- och kontrollföreskrifter, vilka till
på köpet blott indirekt komma att vålla de ifrågavarande försäljarne avbräck.
Det synes knappast kunna ifrågasättas, att dylika föreskrifter skulle
producera något rättsligt skadeståndsanspråk för de senare. Under liknande
synvinkel har man även att betrakta den förlust, som uppkommer för
Öl- och vintillverkare därigenom, att kommun, varest tillverkningen sker, eller
angränsande kommun begagnat sig av sin befogenhet efter den nya lagen
till s. k. kommunalt eller lokalt veto. Om statsmakterna genom en lag
komma att tilldela kommunerna en dylik befogenhet och om dessa skola
begagna sig av densamma, är väl för övrigt en fråga, som i avseende å dessa
tillverkares affärsverksamhet svårligen kan betraktas såsom annat än eu konjunkturfråga
och därför ej torde kunna tilldelas någon särskild rättslig betydelse.

421

Med den uppfattning, vartill jag sålunda i nu berörda spörsmål
kommit, kunde det vara överflödigt att särskilt undersöka, huruvida öloch
vintillverkarnes nuvarande befogenhet att försälja sin tillverkning bör
betraktas såsom en stadigvarande subjektiv rättighet. Men åsikterna kunna
ju divergera. Med den på detta område härskande osäkerheten i rättsuppfattning
får jag räkna med att riktigheten av det resonemang, som här
ovan förts, kanske på sina håll kunde betvivlas eller bestridas. 1 anledning
härav har jag till yttermera visso funnit mig jämväl böra upptaga spörsmålet:
är Öl- och vintillverkarnes försäljningsrätt enligt gällande lag en
rätt, så tryggad, att lagstiftaren blott mot ersättning kan göra intrång i
densamma?

Öl- och vintillverkarnes försäljningsrätt är ett appendix till deras tillverkningsrätt.
År icke denna en gent emot statsmakterna säkrad subjektiv
rättighet, så kan icke heller försäljningsrätten vara det. Rätten att tillverka vin
är en vanlig enkel näringsrättighet, som utövas i enlighet med 1864 års
näringsfrihetsförordning. Man torde emellertid vara fullt befogad att påstå,
det en dylik rätt efter svensk lag ej har karaktären av en stadigvarande
subjektiv rättighet, som lagstiftaren vore förhindrad att genom ny lag utan
vidare upphäva eller göra illusorisk. I detta avseende tillåter jag mig här
utveckla följande synpunkter.

Juridiskt sett är det visserligen icke uteslutet att anse, att idkaren
av en vanlig allmänt lovlig näring utövar en sådan rättighet. Redan de
yttre omständigheter, varunder han enligt svensk lag driver sin rörelse,
låter det dock a priori förefalla mindre antagligt, att hans näringsbefogenhet
bör så karaktäriseras. Genom konkurrens, den må vara s. k.
lojal eller illojal, kan hans näring, utan att han erhåller något skadeståndsanspråk,
göras fullkomligt värdelös. Sammalunda kan resultatet bli
i anledning av en mer eller mindre kraftig bojkott frän avnämares sida.
Bättre skyddad är näringen alltså ej. (Se Undén, Några ord om näringskoncessioner
enligt svensk rätt, särtryck ur Tidskrift for Retsvidenskab, 1912,
s. 18 f.) Detta sammanhänger därmed, att hans »rätt» att utöva näringen ej
riktar sig mot hans medmänniskor; den innebär ej, att någon förpliktelse från
deras sida uppkommit. Därmed är visserligen icke uteslutet, att näringsbefogenheten
kan vara en så tillvida mot staten riktad rättighet, att staten vore
förpliktad att respektera densamma och icke upphäva densamma genom ny
lagstiftning. Gestaltar det sig så, då vore visserligen den vanliga näringsrätten
en mot staten riktad subjektiv rättighet. Innehållet i denna allmänna
befogenhet är emellertid ingalunda av den karaktär, att man blott på grund
av sakens natur kan antaga, det man här hade att skaffa med en — låt
vara blott mot staten riktad — subjektiv rättighet. Ett sådant antagande
fordrar tvärtom stöd i den positiva rätten eller åtminstone i hittills tillämpad
praxis.

Deri rättsliga
karaktären
av vin- och
öltillverkares
försäljningsbefogenhet

enligt 12 §
MF.

422

Positivrättsligt stöd kan icke erhallas ur ordalagen i näringsfrihetsförordningen.
Visserligen heter det i denna förordning, att man är »berättigad» att idka
näring (1 §), och det talas om »rättigheten» att idka grosshandel etc. (2 §). Härav
kan emellertid icke någon slutledning dragas i antydd riktning. Ty de citerade
orden avse icke blott dem, som utöva näringen, utan jämväl varje annan,
med vissa undantag, som ännu ej påbörjat näringen eller ens beslutit sig
härför. Och därom synes uppfattningen vara enhällig, att blotta möjligheten
— som i allmänhet står varje svensk medborgare till buds — att driva
ett näringsyrke icke är någon otänkbar rätt, utan att denna möjlighet
blott innebär eu allmän rent opersonlig befogenhet, vilken statsmakterna
kunna utan vidare och när som helst genom lagstiftning upphäva. Något mera
kan med denna otvivelaktigt riktiga uppfattning ej ligga inneslutet i orden
»berättigad» och »rättighet», som användas i näringsfrihetsförordningen.

Kan sålunda just denna förordning ej giva något stöd för uppfattningen,
att den vanliga utövade näringsrättigheten vore en subjektiv rättighet,
så synes dylikt stöd ej heller kunna på analogiens väg erhållas från lagstiftningen
på andra närgränsande områden. Man torde snarare rent av kunna
från andra lagar hämta skäl för uppfattningen, att den allmänna näringsrätten
icke vore någon subjektiv rättighet. Vore den detta, sä skulle densamma
hänföras, om icke till samma kategori som de subjektiva s. k. immateriella
förmögenhetsrättigheterna, så likväl till en kategori, som vore den nämnda
närbesläktad. Men vad är det, som gör dessa rättigheter, konstnärsrätten,
litterära äganderätten, patenträtten o. s. v. till subjektiva rättigheter eller, såsom
de pläga benämnas, personlighetsrättigheter? Icke är det sakens
natur, som härför bör åberopas, d. v. s. naturen hos befogenheten i och
för sig att utöva konst, att idka litterär verksamhet, att för industriell verksamhet
utnyttja en uppfinning. Det är uppenbarligen stadgandena i
resp. förordningar, vilka utrusta dessa befogenheter med sådana rättsliga
garantier, att man kan beteckna dem som personlighetsrättigheter. Lika
litet som man utan dessa garantier i lagen lär kunna beteckna de nu berörda
befogenheterna såsom subjektiva rättigheter, lika litet föreligger någon
grund att så karaktärisera näringsrättigheten enligt 1864 års förordning,
det må gälla en redan påbörjad näring eller blott möjligheten att börja
dylik. (Jfr Undén a. a. s. 14). Särskilt intressant är i förevarande avseende
patenträttigheten. Det rättsskydd, denna åtnjuter, kan givetvis tänkas kollidera
med ett synnerligen beaktansvärt allmänt intresse av ett eller annat
slag. Uppenbarligen kan även — såsom ju förevarande spörsmål lämnar
exempel på — utövningen av någon av de fria näringarna tänkas stå i
strid med ett dylikt intresse. Att rättsordningen i båda fallen bör upprätthålla
möjligheten att vid dylik kollision låta det allmänna intresset undantränga
det privata förefaller antagligt. Och givet är, att det allmänna
intresset bör minst lika lätt kunna övervinna den enskildes intresse att fa

423

fortfara med utövningen av eu näring som det med patenträttigheten förknippade
privatintresset. Nu finnes det emellertid i 17 § av 1884 års patentförordning
särskilt stadgat, att patenträttigheten vid nyss antydd kollision
kan s. a. s. »exproprieras». Ett liknande stadgande, som avser förhållandet
mellan det allmänna och den enskildes näringsutövning, finnes ej inom vår
lagstiftning. Man torde svårligen vara befogad att förklara denna bristande
överensstämmelse annorlunda än så, att lagstiftaren ej ansett ett dylikt stadgande
beträffande näringsutövning erforderligt. Detta kan i sin tur åter
blott ha berott därpå, att staten, som genom lag gjort utövningen av en
näring lovlig, även bör utan vidare kunna genom ny lag förbjuda densamma,
d. v. s. därpå att den befogenhet, som tillkommer näringsidkaren,
till skillnad från patenträttigheten, icke vore någon subjektiv rättighet.

Emellertid har den positiva svenska rätten åberopats såsom stöd för
en statens ersättningsplikt, i händelse genom lagstiftning något mera avsevärt
intrång skulle förorsakas i utövningen av en näring, sådan som t. ex.
fabriksrörelsen. Jag tänker härvid närmast på ett utlåtande av professor
C. A. Reuterskiöld, vilket utlåtande finnes intaget i tobakskommitténs betänkande
s. 354 ff. Prof. Reuterskiöld resonerar på följande sätt. En
fabriksrörelse kan utöver maskinerier, anläggningar, i rörelsen insatta penningar
o. s. v. representera ett särskilt kapitalvärde, nämligen det som
rörelsen kan anses äga på grund av firmanamnet och de krafter, som härigenom
betecknas. Detta kapitalvärde vore »ett ekonomiskt ''gott'' eller en
''nyttighet’, som rätten erkänner såsom föremål för rättsligt intresse lika
väl som det ''gods löst eller fast’, varom handlas i regeringsformens § 16
och som där förklaras oantastligt utom i den ordning lag och laga stadgar
föreskriva...» (Tobakskommitténs betänkande s. 358.) Det förefaller mig
emellertid vara påtagligt, att härmed ej alls någon verklig argumentering förebragts.
Det kapitalvärde, som avses, existerar blott under förutsättning, att rörelsen
förblir fortfarande lovlig och alltså fortfarande kan utövas. 1 och med det
att firmans rörelse på grund av dess olovlighet måste upphöra, är det slut
med det kapitalvärde, som rörelsen kan anses äga »på grund av firmanamnet
och de krafter som härigenom betecknas». Nu kunde visserligen just det,
att lagstiftaren genom att förbjuda rörelsen åstadkommit berörda kapitalvärdes
förintande, innebära ett avhändande av sådant gods, som i 16 § regeringsformen
avses, men tydlig%is blott under förutsättning att rörelsens
innehavare hade en verklig rättighet till rörelsens fortfarande bedrivande,
en rättighet, som kränktes genom förbudet mot rörelsen. En tillämpning
av 16 § regeringsformen förutsätter sålunda just, vad man med stadgandet
i förevarande avseende skulle vilja visa.

1 ett likaledes i tobakskommitténs betänkande, s. 361 ff, intaget utlåtande
av prof. A. O. Winroth hava såsom särskilt stöd för eu affärsrörelses
rättsliga skydd åberopats 6 : 2 och 16 : 8 strafflagen samt lag angående

424

ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde den 13 mars
1886. Att stadgandena ifråga ej kunna indicera karaktären av subjektiv
rättighet hos en persons befogenhet att fortsätta sin affär eller annan sin
näring, har klart påvisats av Undén (a. a. s. 17).

Kan man sålunda i positiv rätt ej erhålla något stöd för uppfattningen,
att befogenheten att fortsätta en påbörjad näring utgjorde en stadigvarande
subjektiv rättighet, så torde ej heller rättsåskådningen, sådan densamma tagit
sig uttryck i hithörande praxis, kunna åberopas för denna uppfattning. 1 detta
avseende kan hänvisas till tobakskommitténs betänkande s. 59 f. Att man,
såsom därstädes framhålles, inför ett eventuellt förbud mot tillverkning av
margarin, var böjd för ersättning åt margarinfabrikanterna, får ingalunda betraktas
såsom ett uttryck för åskådningen, att dessas befogenhet att driva
margarintillverkning vore en stadigvarande rättighet. Ersättningsviljan torde
här mera hava varit förestavad av billighetsskäl än av uppfattningen, att
staten vore rättsligen förpliktad till ersättning.

I anledning av vad som nu framhållits, anser jag mig utan någon
slags tvekan kunna ansluta mig till det uttalande, som i hithörande ämne
gjorts i tobakskommitténs betänkande. Spörsmålet huruvida idkare av eu
näring äger verklig rätt att alltjämt fortfara med densammas utövande
»är ingalunda», heter det här (s. 55 f.), »besvarat genom en enkel hänvisning
till de lagrum, 1 och 2 §§ av 1864 års näringsfrihetsförordning,
enligt vilka — såsom redan är nämnt — varje svensk medborgare i allmänhet
är berättigad (resp. har rättighet) att idka näring; ty dessa stadgande!!
tillförsäkra ju icke medborgarna någonting med avseende på berättigandets
fortvaro. Dessa stadganden kunna icke göra en näring lovlig längre
än de själva bibehållas vid gällande kraft. Så snart de — med avseende
på någon viss näring, t. ex. tobakstillverkning — ersättas med andra
bestämmelser, som icke tillåta näringens fria utövande, har detta ej
längre stöd av de upphävda stadgandena. Näringens utövande förändrar
rättslig karaktär; från att ha varit lovligt övergår det till olagligt, alldeles
som då en annan handling, tidigare tillåten, genom ett nytt lagbud belägges
med straff. Den, som före år 1897 använt barn vid offentliga förevisningar,
eller som före 1898 anordnat vadhållning medelst totalisator eller som
före år 1910 offentligen salubjudit preventivmedel, eller som hållit handelsbod
öppen till kl. 9 om aftnarna innan i vederbörlig ordning förbud
däremot meddelats (enligt lagen den 5 juni 1909), måste finna sig i att
upphöra med sitt förfarande, då rättsordningen icke längre tillåter detsamma.
Även om intet lagbud förut uttryckligen berättigat till barns användande
vid förevisningar, till begagnande av totalisator, till utbjudande av preventivmedel,
till handelsbods öppenhållande ut på aftnarna, utan det blott
varit frånvaron av förbud mot dessa åtgöranden, som kunnat åberopas till
stöd för tillåtligheten, så blir dock förhållandet enahanda med det allmänna,

425

opersonliga berättigande, som näringsfrihetsförordningens ovan anförda
stadganden tillerkänna medborgare. — — — — Berättigandets allmänna
karaktär utesluter den uppfattning, att det skulle kunna skapa personliga
anspråk mot staten på att berättigandet skall allt framgent bibehållas,
anspråk, som då skulle kunna omöjliggöra varje av än så viktiga skäl påkallad
ändring i näringslagstiftningen. Fast mera måste berättigandet
uppfattas så, att det innebär att en näring icke är förbjuden — men
lämnar osagt, huruvida förbud måhända framdeles blir stadgat. Den omständigheten,
att sålunda ett dylikt förbud kan få giltighet även med avseende
på näringar, som redan tidigare satts i gång, får icke uppfattas
såsom om förbudet finge tillbakaverkande kraft: det finnes ingen redan
vunnen enskild rätt, i vilken förbudet skulle kunna göra intrång. Endast
befogenheten att framdeles driva näring bortfaller till följd av förbudet.'')

Beträffande rätten till öltillverkning, så heter det härom i 1 § av K. F.

7 aug. 1907: »Den som vill idka tillverkning av maltdrycker till avsalu
skall, utöver vad författningarne i allmänhet föreskrifva såsom villkor för
rätt att utöva näring, vara underkastad de föreskrifter, som beträffande
sådan tillverkning i denna förordning finnas stadgade.» Lagrummet visar,
att tillverkningsrätten ifråga icke kan vara någon starkare rätt än den enkla
näringsrättigheten. Detta stadgande giver också otvetydigt vid handen, att
den anmälan till Konungens befallningshavande, som tillverkaren enligt 13
§ har att göra, ävensom Konungens befallningshavandes tillståndsbevis i
anledning av gjord anmälan ingalunda kunna göra tillverkningsrätten till
en bättre kvalificerad rättighet än den enkla näringsrättigheten. De äro
blott en nödvändig följd av att vissa särskilda villkor föreskrivits för tillverkningsrättens
utövande. Man märke även, att Konungens befallningshavandes
tillståndsbevis ej kommer såsom svar på en ansökan härom utan
meddelas efter en åtgärd, som lagen själv uttryckligen betecknar såsom en
anmälan. Om koncession i egentlig mening är det alltså ej fråga. Det
meddelade »tillståndet» är i själva verket ej något annat än ett godkännande
av att anmälan skett i behörig ordning. (Se Undén a. a. s. 21 ff.)

Den tillverkningsrätten åtföljande försäljningsrätten kan, som antytts,
ej vara av bättre kvalitet än tillverkningsrätten, alltså ej heller än den enkla
näringsrätten. Därav följer, att också försäljningsrätten ej kan uppfattas
såsom en sådan där skyddad individualiserad rättighet, vilken statsmakterna
enligt rättsordningen måste respektera. Något verkligt anspråk mot
staten på ersättning för förlust helt eller delvis kan sålunda ej uppkomma
i anledning av den nya lagens genomförande vare sig för Öl- eller vintillverkarne.

Förut antyddes, att innehavare av ölutskänkning enligt 6 § 2 mom. Gästgivaren
MF skulle kunna göra anspråk mot staten på ersättning för förlust i an- ningsbeföledning
av den ifrågavarande försäljningens otillåtlighet på grund av den genhet enligt

426

Gästgivares
utskänknings
befogenhet
enligi
It) § BR

föreslagna lagen, i händelse tillstånd till försäljningens fortsatta bedrivande
eller överlåtelse från bolag ej komme att meddelas — dock blott under
förutsättning, att utskänkningens utövande grundade sig på en fullt säkrad
subjektiv rättighet. Huru härmed förhåller sig skall nu beröras.

Det kunde ifrågasättas att hänföra ifrågavarande utskänkningsbefogenhet
till de särskilda förmåner, som blivit gästgivarne tillerkända och vid vilka de
enligt 8 § i 1878 års skjutsstadga fortfarande skola bibehållas. Det skulle
alltså vara detta — numera upphävda — stadgande, som skulle åberopas
för antagandet, att gästgivarnes utskänkningsbefogenhet innebure en subjektiv
rättighet. Lagrummet tillägger emellertid en passus, som gör det alldeles
otvivelaktigt, att gästgivarnes ölutskänkning ej kan på denna grund
uppfattas såsom utövning av en subjektiv rättighet: »I vad mån gästgivare
må äga rätt till utskänkning av maltdrycker stadgas i gällande förordning
om försäljning av sådana drycker».

Den rättsliga innebörden av gästgivarnes befogenhet att utskänka Öl
enligt 6 § MF bör sålunda uteslutande bedömas enligt detta stadgande.
Beaktar man nu, att med överensstämmande formulering i samma stadgande
jämväl tillagts inackorderingsställena befogenhet att utskänka Öl, så finnes ej
någon anledning att hänföra gästgivarnes befogenhet till någon annan och
bättre kategori än inackorderingsställenas. Och att denna ej kan betraktas
såsom mera än en enkel näringsrättighet är ju fullt klart redan därav, att stadgandet
uppenbarligen fattar inackorderingsställenas utskänkning blott såsom
ett appendix till själva inackorderingsrörelsen. Det förefaller mig härefter
överflödigt att ytterligare för riktigheten av det sagda åberopa den argumentering,
som otvivelaktigt kan erhållas från en mera historisk undersökning.

Övergår man så till gästgivarnas utskänkningsbefogenhet efter 10 §
BF, så synes det mig vara lika otvivelaktigt, att ej heller denna kan betraktas
såsom ett gästgivarnas privilegium, varvid de enligt nyssberörda
stadgande i 1878 års skjutsstadga böra bibehållas. Detta framgår redan
av just detta stadgande i dess 3 mom., sådant detta ursprungligen löd:

Är rättighet till utskänkning av brännvin med gästgiveri förenad, lände i
avseende ä utöving av sådan rättighet till efterrättelse, vad i gällande förordning
angående villkoren för brännvinsförsäljning därom finnes stadgat».
Frän att ifrågavarande befogenhet ej innebure något särskilt privilegium utgick
också efter gjord utredning chefen för finansdepartementet i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 6 mars 1905. Med denna utgångspunkt
föreligger ej något skäl att fatta denna befogenhet i och för sig
annorlunda än såsom en enkel näringsrättighet. Vid nyss berörda tillfälle
synes man ej heller ha haft den uppfattningen, att statsmakterna icke mycket
väl i den då förestående lagstiftningen kunde utan vidare upphäva rättigheten
ifråga. Departementschefen framhåller blott, att det »icke syntes vara
lämpligt».

427

Ser man på denna försäljningsförmåns beskaffenhet i och för sig, sa
kan den, som antytts, blott uppfattas såsom eu enkel näringsrättighet och
alltså ej något tvivel uppstå om att dess upphävande ej kunde producera
något ersättningsanspråk mot staten. Även i avseende å gästgivares nu
ifrågavarande befogenhet finner jag, i anledning av det sagda, det överflödigt
att belasta framställningen med en historisk undersökning.

Här uppstår emellertid spörsmålet, om icke den särskilda formuleringen
i 10 § BF måste medföra, att de där avsedda personernas befogenhet
att utskänka brännvin borde uppfattas såsom en så skyddad personlig
rättighet, att statsmakterna ej utan att lämna ersättning skulle kunna upphäva
densamma genom ny lagstiftning. Den s. k. tobakskommittén synes
vara av den uppfattningen, att detta spörsmål borde besvaras jakande (se
betänkandet s. 61). För min del kan jag ej biträda en dylik uppfattning.
Statsmakternas på grundlagen stödda lagstiftningsbefogenhet måste leda
till, att varje lag i samma ordning, som den stiftats, även kan genom ny
lag sättas ur kraft. Ett lagstadgande såsom sådant kan därför aldrig vara
den omedelbara grunden för en stadigvarande personlig rättighet. Det
ligger tvärtom i lagstadgandets natur att ej kunna göra en blott på stadgandet
grundad rättighet lovlig under längre tid, än stadgandet själv bibehålies
vid gällande kraft. Skall 10 § BF åberopas såsom grund för en
gästgivarnes stadigvarande subjektiva rätt, så måste man förutsätta, att lagrummet
utöver sin karaktär av sådant innebure en särskild rättslig disposition
från statens sida riktad till gästgivarne. Och det vore nu denna rättsdisposition,
som skulle åberopas för antagande av en gästgivarnes subjektiva
utskänkningsrätt. Att staten, när den uppträder som lagstiftare, utövar
sådan disposition och att ett stadgande i en lag, vars uppgift är att meddela
objektiva rättsnormer, sålunda kommer att jämväl utgöra omedelbar
rättstitel för enskildas subjektiva rättigheter, är teoretiskt sett en anomali
och praktiskt mycket sällsynt, ehuru ej alldeles utan exempel i vår lagstiftning.
I sist antydda hänseende ligger det väl närmast att erinra om övergångsstadgandena
i BF. För att emellertid ett lagstadgande skall kunna
betraktas såsom innebärande jämväl eu definitiv rättslig disposition till de
enskilda från statens sida, måste detta antingen uppenbarligen framgå av
stadgandets innehåll eller ock åtminstone vara fullt klart av detta i förening
med andra omständigheter. I anledning härav råder för mig intet tvivel
om att 10 § BF icke i nu antydd mening kan åberopas såsom rättstitel
för en de i stadgandet avsedda personerna tillkommande stadigvarande
subjektiv rätt att utskänka^brännvin. Visserligen heter det, att utskänkningsrätten
av dem skall »fortfarande» tillgodonjutas. Men ordet fortfarande»
är ingalunda identiskt med »för all framtid». Man kan ej vara befogad att
i detta ord inlägga mera än betydelsen, att rättigheten enligt denna lag,
d. v. s. sä länge densamma ej genom ny lagstiftning ändras, skulle fortfara.

428

Att högst detta kan vara innebörden av stadgandet, bestyrkes i mycket
övertygande grad av lagstiftningspraxis i detta stycke. I alldeles samma
ordalag, som lagstiftaren använt i 1 mom. av 10 § i gällande BF, har
han åtskilliga gånger förut tillförsäkrat just där avsedda utskänkningsutövare
att fortfarande få tillgodonjuta sin utskänkningsbefogenhet, nämligen i 12
§ i K. F. den 26 aug. 1873, 7 § i K. F. den 29 maj 1885 samt 7 § i
K. F. den 24 maj 1895. Kunde nu 10 § i gällande BF åberopas såsom
rättstitel för där avsedda utskänkares stadigvarande subjektiva rättighet, så
måste vart och ett av de övriga nu nämnda stadgandena kunna åberopas
såsom sådan rättstitel, d. v. s. lagstiftaren skulle hava definitivt upplåtit en
viss rättighet åt samma personer icke mindre än fyra olika gånger. Det är
svårt nog med en dylik uppfattning av stadgandenas innebörd att inse, varför
den i 12 § i 1873 års förordning gjorda försäkringen behövt upprepas i
var och en av de följande brännvinsförsäljningsförordningarne.

Att lagstiftaren i 10 § BF ej velat tillförsäkra de ifrågavarande utskänkningsutövarne
rättighetens fortfarande tillgodonjutande längre än under
förordningens giltighetstid, synes även indirekt framgå därav, att enligt stadgandet
rättigheten blott får utövas »i det omfång denna förordning bestämmer».

Gent emot det nu anförda synes den följande ordalydelsen av stadgandet,
»och endast av den som . . . och av hans hustru, så länge någon
av dem lever . . », ingalunda kunna åberopas såsom något stöd för uppfattningen,
att stadgandet ville konstituera en stadigvarande personlig rättighet.
Visserligen äro orden, »så länge någon av dem lever», överflödiga
för att utmärka, att utskänkningsbefogenheten ej övergår till arvingarna.
De ha emellertid, detta oaktat, förnuftig grund, utan att behöva innebära,
det utskänkningsbefogenheten oberoende av ny lagstiftning finge bibehållas
till utövarens död. Med de ifrågavarande orden är nämligen utsagt — vad
som kanske eljest ej vore fullt klart — att befogenheten ej i den mening blott
tillkommer makarne gemensamt, att densamma upphörde genom enderas
frånfälle, särskilt att hustrun bibehåller densamma trots mannens död.

I anledning av vad som nu anförts, skulle man på sin höjd kunna
antaga, att 10 § BF kunde leda till, att man ej utan ersättning kunde
under förordningens giltighetstid upphäva den i stadgandet avsedda utskänkningsbefogenheten.
Därmed skulle ju dock ej något verkligt anspråk
på ersättning mot staten kunna uppstå på den grund, att stadgandet i
fråga och den däri avsedda utskänkningsbefogenheten upphävdes i samband
med hela förordningens upphävande och ersättande med en ny lag.
Nu gjorda antagande förutsätter emellertid, det stadgandet innebure en viss
rättsdisposition, visserligen icke definitiv utan villkorlig eller tidsbegränsad.
Det riktiga torde därför vara att i stadgandet blott och bart inlägga den
betydelsen, att gästgivarne ifråga ej år 1905 förbjödos att fortsätta med sin

429

utskärning, med möjligheten öppen lämnad att när som helst meddela
dylikt förbud. Ordet »fortfara» strider ingalunda mot denna tolkning.

Härefter övergår jag till vin- och ölförsäljare, som avses i nr 2 av
övergångsstadgandena i MF. Det är här fråga om en försäljning, som ursprungligen
utövats på grund av 1 § i K. F. den 7 dec. 1866. Av vad
som nyss yttrades angående 10 § BF, är det även klart, att nu ifrågavarande
försäljningsförmåner genom stadgandet i MF ej kvalificerats i
vidare mån, än att de under MF:s giltighetstid möjligen äro att betrakta
såsom subjektiva rättigheter. Man har alltså att se på rättigheternas beskaffenhet
enligt 1 § i K. F. 1866. Av detta stadgande framgår, att ölförsäljningen
blott bestod i utskänkning och att utövningen av ölutskänkningen
måste föregås av anmälan. Emellertid är denna anmälan en ren
formalitet; dess åsidosättande innebär blott och bart ett brott mot en ordningsföreskrift
och inverkar icke på utskänkningsbefogenheten. Det är
alldeles uppenbart, att denna med eller utan gjord anmälan är att uppfatta
såsom en enkel näringsrätt. Annorlunda ställer det sig visserligen med
den hithörande befogenheten att till förtäring på stället eller avhämtning
försälja vin. Denna uppkom nämligen först sedan på ansökan tillstånd
till densammas utövande erhållits. 1 viss mening kan man naturligtvis
säga, att den ifrågavarande befogenheten är beroende på koncession, och
sålunda tala om en »koncessionerad rättighet». Detta får dock göras med
en ganska stor försiktighet. En koncessionerad rättighet vill man nämligen
gärna tillägga karaktären av en individualiserad subjektiv rättighet. I
denna mening kan det emellertid ej bli tal om att beteckna försäljningsförmånen
ifråga såsom en koncessionerad rätt. Ty man har att skilja pa
olika slag av koncessioner. Det finns koncessioner, som för en person
grunda eller åtminstone tillsammans med andra faktorer åstadkomma uppkomsten
av rättslig makt — och det gent emot både andra individer och det
allmänna — i det hänseende, som koncessionen avser. Man tänke härvid
t. ex. på tillstånd att bygga i kongsådra, att tillgodogöra sig mineralanledning
o. s. v. för att nu ej tala om de i början av denna framställning berörda
utminuterings- och utskänkningsrättigheter, vilka grunda sig å stadgandena
i 12 §, 14 och 17 § 1 och 2 mom. BF samt 7 § MF. Beaktar man
emellertid ändamålet med den ifrågavarande koncessionen, så skall man finna,
att det ej rimligtvis kan ha varit lagstiftarens mening att just garantera en
stadigvarande välskyddad rättighet åt vinförsäljarne, men däremot icke åt ölförsäljarne.
Ratio legis för berörda stadgande i 1866 års förordning har uppenbarligen
varit denna: den ifrågavarande ölförsäljningen såsom, med datida
uppfattning, från ordnings- och nykterhetssynpunkt mindre farlig kan medgivas
med iakttagande blott av en enkel anmälan; under vissa omständigheter
tillätes det t. o. m. den, som icke har god frejd, att utskänka Öl. Lagstiftaren
har velat ha större garantier i avseende å den, som erhaller den ifraga -

Utskänk -ningsbefogenheten

enligt n:r 2
av övergångsstadgandena
i
MF

430

varande vinförsäljningsrätten, än i avseende å ölutskänkaren. Detta är allt.
Det finnes ej den minsta anledning att antaga, det lagen genom koncessionstvänget
velat sanktionera en bättre kvalificerad rätt. Koncessionens rättsliga
betydelse är här blott den, att koncessionshavaren icke gör sig skyldig till
rättsstridig handling genom försäljningen. »Koncessionstvånget i fråga innebär
en inskränkning i den allmänna näringsfriheten och den enskilda koncessionen
blir ett återställande av näringsfriheten på detta område. Den
rätt koncessionshavaren erhåller med koncessionens beviljande, skiljer sig
alltså icke frän näringsidkarens inom icke koncessionerade yrken.» (Undén,
a. a. s. 33.) Härmed är det även givet, att den ifrågavarande vinförsäijningsbefogenheten
ingalunda kan karaktäriseras såsom en gent emot det
allmänna tryggad subjektiv rättighet och att det ej heller kan vara fråga om
att genom den föreslagna lagens antagande något ersättningsanspråk skulle
kunna uppkomma mot staten för rättighetens förlust. — Det nyss förda
resonemanget påverkas naturligtvis icke av kunskapen om att 1 § i 1866
års K. F. genom K. K. den 22 febr. 1873 ändrats därhän, att jämväl ölförsäljarne
ålagts att skaffa sig särskilt tillstånd. Av ingressen till denna kungörelse
framgår uppenbarligen, att det ej var meningen att nu skaffa ölförsäljarne
en bättre och starkare rätt, samt styrkes över huvudtaget riktigheten
av det nyss förda resonemanget.

Med riktigheten av det sagda försvinner all betydelse i förevarande
avseende av Kung!. Maj:ts skrivelse den 2 april 1886, som eljest utan vidare
plägar åberopas såsom stöd för antagandet, att de ifrågavarande försäljningsidkarna
hade en s. k. personlig näringsrättighet, d. v. s. en verkligsubjektiv
rättighet. Intet i ifrågavarande skrivelse giver nämligen vid handen,
att densamma medförde något moment till stärkande av Öl- och vinförsäljarnas
befogenhet. Före som efter skrivelsen måste denna befogenhets rättsliga
karaktär bedömas enligt 1 § i 1866 års K. F. och K. K. den 22 febr. 1873.

När man vill undersöka betydelsen av kungl. skrivelsen 1886, sä får
man naturligtvis beakta, att de ifrågavarande försäljningsidkarnes en gång
uppkomna befogenhet ej av sig själv kunde upphöra. Om ej något annat
rättsupphävande faktum (t. ex. dödsfall eller avstående) inträffade, måste
förbud i någon form från lagstiftaren meddelas, för att befogenheten skulle
upphöra. Huruvida sådant förbud ligger inneslutet i 1 § av maltdrycksförsäljningsförordningen
den 24 oktober 1885, karl vara tvivelaktigt (man märke
till jämförelse, att 17 § 1 mom. i det nu framlagda förslaget till rusdrycksförsäljuingsförordning
i förevarande avseende förstärkts genom den uttryckliga
föreskriften i 132 § 1 st.), men svaret på spörsmålet måste utfalla
oberoende av hur de berörda vin- och ölförsäljarnas försäljningsbefogenhet
borde rättsligen karaktäriseras. Kungl. skrivelsen 1886 utgör ej annat än
ett normerande svar på detta spörsmål, framställt av svenska bryggareföreningens
styrelse. Och svaret är av innehall, att »som med ifrågavarande

431

författning icke avses att upphäva förut i laga ordning förvärvade rättigheter
att till förtäring på stället sälja icke spirituösa drycker, hava Vi funnit
förevarande framställning icke erfordra vidare yttrande». Med »förut i laga
ordning förvärvade rättigheter» avses just utskänkningsbefogenhet, som
grundar sig på 1 § i 1866 års förordning och kung!, kungörelsen den 22
februari 1873. Att denna utskänkningsbefogenhet så betecknas, är utan all
slags relevans i förevarande avseende. Med de citerade orden avses blott
det förhållande, att befogenheten uppkommit först efter på ansökan meddelat
tillstånd, d. v. s. att lagen fordrat särskilda föreskrifter för näringens
utövande och att dessa blivit iakttagna. I själva verket utsäger ej heller
1886 års skrivelse något angående möjligheten för lagstiftaren att kunna
med eller utan ersättning förbjuda den i skrivelsen berörda utskänkningen,
utan blott att 1885 års förordning ej avsett att meddela dylikt förbud,
därmed väl underförstående, att förordningen också borde tolkas så, som
om sådant förbud ej genom densamma meddelats. Att man ej skänkt
1886 års skrivelse någon mot nu framförd uppfattning stridande betydelse,
torde just framgå av n:r 2 i övergångsstadgandena av nu gällande maltdrycksförordning.
Med eu uppfattning, motsatt den här förfäktade, hade väl
detta stadgande varit överflödigt.

Hur den enligt 13 § MF efter ansökan meddelade befogenheten att
utminutera vin eller Öl i förevarande avseende bör karaktäriseras, kan jag ej
finna nödigt upptaga till prövning. Av 17 § 2 mom. MF framgår nämligen,
att tillstånd till denna befogenhet »skall meddelas att gälla tills vidare och
så länge Kungl. Maj:ts befallningshavande ej finner skäl återkalla detsamma».
Redan därav är det alldeles uppenbart, att något rättsligen grundat ersättningsanspråk
mot staten ej kan uppstå i anledning av denna befogenhets
upphörande i samband med den föreslagna lagens trädande i kraft.

Utminuterings
befogenheten

enligt 13
MF.

2. Kräver billigheten, att staten utgiver ersättning åt
rusdrycksf örsälj are ?

Den föregående utredningen har givit vid handen, att ingen av de Allmänna
ifrågavarande rusdrycksförsäljarne bör på grund av stiftandet av en ny lag,
sådan som det föreliggande förslaget, varigenom deras försäljningsförmaner
skulle komma att upphöra eller kringskäras, kunna erhålla ett rättsligt anspråk
mot staten vare sig att få fortfara med försäljningen vid sidan av den
nya ordningen eller att få full ersättning för den ekonomiska förlust,
som vållas genom upphörandet av eller inskränkningarne i deras befogenhet
att försälja rusdrycker. Därav följer i rättsligt hänseende, att statsmakterna
måste vara oförhindrade att antaga det föreliggande förslaget utan någon
som hälst hänsyn till de här ovan behandlade försäljningsförmåner, som
grunda sig på nu gällande rätt.

432

Detta betyder, att — alldenstund de ifrågavarande försäljningsförmånernas
fortvara skulle avsevärt förringa betydelsen av den nya lagen — det
ej rätt gärna kan vara tal om, att de finge bestå vid sidan av denna, till
dess de av sig själva upphörde. En dylik uppfattning står ingalunda i strid
med hittills följd lagstiftningspraxis. Visserligen hava såväl gästgivarnes gamla
befogenhet att utskänka brännvin som vin- och ölutskänkarnes på 1 § i 1866
års K. F. och K. K. 1873 grundade utkänkningsbefogenhet fått fortfara
vid sidan av de nya förordningar, som hittills blivit antagna. Beträffande
den förra rådde dock år 1905, som förut antytts, en viss tvekan. Och att
överhuvud taget den nu berörda försäljningen hittills tolererats vid sidan av
försäljningsförordningarna beror uppenbarligen på att lagstiftaren ej funnit
dessas syftemål i mera avsevärd grad motverkas genom att fortfarande
medgiva de ifrågavarande försäljningsförmånerna. (Jfr Winroth a. st. s. 363.)
I avseende å den nu föreslagna lagen åter brister denna förutsättning.

Att statsmakterna äro oförhindrade att antaga förslaget till försäljningsförordning
utan någon som hälst hänsyn till de gamla försäljningsförmånerna,
kan däremot naturligtvis ej innebära, att de vore förhindrade att ställa
sig beredda att ersätta förlust, som den nya lagen kunde medföra för nuvarande
utövare av rusdryckshandel. Det innebär blott, att de ej äro rättsligen
förpliktade härtill. Det inträffar ju stundom, att staten ingriper till medborgares
hjälp för att neutralisera verkningarne av en ekonomisk förlust, som dessa
utan egen förskyllan lidit, trots det att staten ej förorsakat förlusten (t. ex.
vid allmän missväxt, förhärjande eldsvådor eller dyl.). Så mycket hellre
bör staten träda hjälpande emellan, när staten själv vållat medborgarna förlusten.
Men då, som sagt, någon förpliktelse härtill ej åligger staten, plägar
man säga, att billigheten fordrar det.

Så snart blott billighet kan åberopas såsom grund för ett ersättningskrav,
synes man befinna sig utanför en undersökning på det rent juridiska
området. De nyss antydda exemplen tyda också på att det ej rätt gärna
kunde vara fråga om en tillämpning av bestämda regler, utan att spörsmålet,
om billighetsskäl föreligga eller icke för en ekonomisk prestation från
statens sida åt vissa dess medborgare, den må gå under namn av ersättning
eller understöd, vore en fråga, som statsmakterna finge lösa särskilt
i varje enstaka fall. Alldeles så fprhåller det sig emellertid icke. Billigheten
kan även tänkas stå i sådan relation till rättsliga förhållanden, att dess bedömande
i viss män är beroende av rättsliga synpunkter. Detta blir särskilt
händelsen, när spörsmålet, huruvida billighetsskäl föreligga för en ersättning
från statens sida, uppstår i anledning av en ny lag, som kolliderar
med vissa medborgares intressen. Har spörsmålet föranletts härav, då låter
det bedöma sig efter vissa för alla fall gemensamma synpunkter. Med hänsyn
såväl härtill som till anledningen till spörsmålets uppkomst kunna statens
organ lämpligen taga befattning med detsamma i egenskap av lagstiftande

433

makter. Det är blott ett billighetskrav mot staten i denna begränsade
mening, som bör bliva föremål för uppmärksamhet inom det nu förevarande
lagstiftningsarbetet. Också med denna begränsning befinner man sig emellertid
på ett vanskligt område, osäkert därigenom att det ej låter reglera sig
genom några fasta grundsatser. Alldenstund en eventuellt utgående ersättning
ej grundar sig på någon rättslig förpliktelse utan endast på billighetsskäl,
kommer det alltid att röra sig om en fråga, vars lösning dock i
sista hand måste vara beroende av statsmakternas uppfattning av vad billigheten
just i dessa fall kan kräva av staten, samt statens ekonomiska förmåga
att kunna infria kravet.

Så mycket synes emellertid vara fullt klart, som att en eventuell ersättning,
eftersom densamma ej kan vila på någon rättslig grund, ej kan bestämmas
efter de normer, som reglera den rättsliga skadeståndsplikten. Det
kan väl tänkas, att också billighetssynpunkter i vissa fall skulle kunna leda till
att staten beslöte utbetala ett skadestånd, beräknat efter den civilrättsliga
skadeståndslärans regler. Men det är uppenbart, att ett så beräknat skadestånd
ingalunda framgår av den på billigheten grundade ersättningens natur,
och att det blott tillfälligtvis kan överensstämma med denna. Detta är en
ofrånkomlig konsekvens därav, att blott billigheten men ej rättsgrund för
ersättningskravet kan åberopas, därav att eu frivillig hjälp skall givas, men
ej någon rättslig förpliktelse fullgöras. Det är givet, att staten ofta med
sin frivilliga ekonomiska hjälp måste anses ha gjort allt, vad man rimligtvis
i billighetens namn kunnat fordra, fastän denna hjälp ej varit så fullständig
som ett ekonomiskt skadestånd i rättslig mening.

Skall man med ledning av det nu sagda söka besvara förevarande spörsmål,
då har man att fråga sig: antaget, att det ligger någon obillighet i att den
nya försäljningsförordningen införes utan någon särskild hänsyn till försäljare
enligt gamla ordningen, vari ligger det obilliga? Vid besvarandet av denna
fråga förefaller det mig vara uppenbart, att obilligheten ej kan bestå i och
för sig däri, att en försäljare ej längre får utöva sin gamla försäljningsbefogenhet.
Detta synes vara en nödvändig följd därav, att denna befogenhet,
såsom förut utretts, ej bildade någon stadigvarande subjektiv rättighet, i
förening med den omständigheten, att lagstiftarens förbud mot eller inskränkning
i försäljningens fortsatta bedrivande måste uppfattas såsom ett uttryck
för att denna rörelse vore ett ont, mot vilket lagstiftaren för fullföljande
av sin uppgift hade att skydda såväl samhället i dess helhet som de
olika tnedborgarne i detsamma. Det kan ej under förutsättning att lagstiftaren
just nu finner, att utövandet av en viss näring utgjorde ett sådant
ont — ligga någon obillighet i att lagstiftaren just nu förbjuder eller inskränker
denna näring, som han med rättsligt fog när som helst förut
kunnat förbjuda eller inskränka. Den synpunkt, som här skulle kunna leda
till ett billighetskrav på ersättning, är fastmer den, att försäljarne, ehuru de

Ersättnings princip.

434

Utminuteringsbefogenheten

enligt 13 §
MF m. m.

ej haft någon rättsligen grundad befogenhet att lita på att de för all framtid
skulle få utöva sin rusdrycksförsäljning, likväl kanske utan att brista i den
aktsamhet, som man normaliter kan fordra av en förståndig människa,
faktiskt räknat med att vad som nu varit och är en lovlig näring för framtiden
skulle så förbliva, och i förlitande härpå förgäves nedlagt mera avsevärda
kostnader å rörelsen med hänsyn till dennas framtida bedrivande.
Det är blott och högst dessa kostnader, som billigheten kunde
fordra, att staten ersatte. Av vad som förut sagts är det uppenbart,
att billigheten kan tänkas tillgodosedd jämväl därigenom, att dessa kostnader
blott till en del ersattes.

Redan av vad som nu sagts bör följa, att någon ersättning av billighetsskäl
ej rätt gärna kan komma ifråga åt Öl- och vinförsäljare, vilka grunda
sin befogenhet att sälja på tillstånd, meddelat enligt 13 § MF. Då tillståndet
meddelats med uttryckligt förbehåll om att när som helst kunna återkallas,
ha dessa näringsidkare uppenbarligen ej med något slags fog kunnat räkna
med, att de alltjämt skulle få fortfara med sin försäljning av rusdrycker. De
befinna sig, kan man säga, vid den nya lagens trädande i kraft i en situation,
som i förevarande avseende fullt motsvarar det läge, vari en idkare av utminutering
eller utskänkning av spritdrycker på grund av 17 § BF och en
vin- eller ölutskänkare enligt 7 § MF befinna sig. Öppnar billigheten möjlighet
för en ersättning i första fallet, så bör den principiellt göra det även
i de senare. Nu är det visserligen att förmoda, att den nya förordningen
för åtskilliga av dessa rusdrycksförsäljare faktiskt skulle komma som en
överraskning. Särskilt bland dem, som under årtionden tillbaka drivit sin
handel, torde en del ha vant sig att räkna med densamma som en deras
oantastliga rättighet. Men detta får bli deras ensak. Lagstiftaren har ej givit
dem anledning att så betrakta saken. Tvärtom, lagstiftaren har uttryckligen
tillkännagivit, antingen att försäljningsbefogenheten när som hälst kunde
upphöra eller ock att rättighet blott finge meddelas på viss kortare tid. Möjligheterna
i senare fallet för att rättigheten, så vitt den gäller spritdrycker, ej kommer
att förnyas vid tidens utgång äro av flera slag. Kommunen kan säga sitt
veto, rättigheten kan upplåtas åt ett nytt bolag, som ej vill upprepa föregående
överlåtelser; även om förutvarande bolag ånyo erhållit oktroj, kan
detta vägra att upprepa föregående överlåtelser och till sist kan Konungens
befallningshavande befaras avslå bolagets framställning om överlåtelse. Beträffande
ölutskänkningen efter tillstånd enligt 7 § MF finnas visserligen
icke olika slags vägar till förhindrande av att rättigheten komme att förnyas,
men möjligheten härför är likväl knappast mindre, i det Konungens
befallningshavande på eget eller kommunalmyndigheters initiativ kan och i
senare fallet stundom måste vägra bifall till ansökningen om rättighetens
förnyande. Alltnog, utfärdade lagstiftaren i dessa fall eller något av dem
bestämmelser angående ersättning i anledning av den nya försäljningsför -

435

ordningens införande, så skulle han därmed erkänna, att de av ersättningen
berörda näringsidkarne haft något fog, att, trots lagens uttryckliga föreskrifter,
räkna med försäljningens framtida befogenhet. Dylika bestämmelser angående
ersättning skulle rent av innebära ett medgivande, att just dessa
lagens bud om att försäljningsbefogenhet blott finge meddelas tills vidare
eller på viss tid, icke behövde tagas med i räkningen utan kunde betraktas
såsom obefintliga. Det sagda förefaller mig vara tillräckligt, för att
det skall vara alldeles uppenbart, att billigheten ej kan fordra, att någon
ersättning i dessa fall skall utgå från staten.

Emellertid är det rimligt, att också en utövare av en till sitt fortfarande
bestånd oviss näringsrätt, bör ha så mycken trygghet i utövningen av sin
rörelse, att han ej behöver riskera, att i anledning av dess plötsliga olovlighet
göra någon mera avsevärd förlust, därför att han ej hunnit sälja undan
sitt lager, innan försäljningen blivit olovlig. Någon fara i detta avseende
kan dock ej gärna antagas föreligga beträffande nu berörda utskänkare
eller dem, som driva utminutering av Öl eller utminutering av vin blott i
förening med annan handel. Den tid, som står dessa till buds, innan den
nya förordningen skulle träda i kraft, bör vara fullt tillräcklig för att förebygga
förlust av nu antytt slag. För de egentliga vin- och spirituosahandlandena
åter har ju förslaget särskilt sörjt i förevarande avseende genom
stadgandet i 135 §.

Av den begränsande regel, som nyss uttalades, följer även, att billig- Gästgivares
hetssynpunkten ej kan leda till, att något skadestånd borde utgå i anledning ■ningsbefoav
upphörandet av gästgivarnes utskänkningsbefogenhet vare sig enligt genhet enligt
10 § BF eller enligt 6 § MF. De förbli ju oförhindrade att fortsätta sin nkningsrörelse;
några särskilda kostnader ha de ej behövt nedlägga å denna med befogenheten
hänsyn just till den framtida utskänkningsutövningen. Dylika kostnader övertorde
ej heller de i nr 2 av övergångsstadgandena i A4F avsedda Öl- och gängsstadvinförsäljarna
kunna åberopa såsom grund för ett ersättningskrav. Man sanMF° ''
kan nämligen ej antaga, att de kostnader, vilka nedlagts å en rörelse, som
av viss person innehafts sedan före år 1874 och som måste upphöra vid
dennes död, till någon del skulle uteblivit, i händelse man vetat om att
rörelsens bedrivande från och med år 1917 skulle komma att upphöra. Billigheten
bör alltså ej heller här kunna grunda något ersättningskrav mot staten.

Om man också sålunda måste fasthålla vid att billigheten ej ens kunde Gästgivares
fordra, att de gästgivare, som genom den nya lagen skulle förlora den i 10 § BF ningsbefoavsedda
utskänkningsbefogenheten, erhölle ersättning för sin förlust, torde man genhet enligt
därför icke få stanna vid uppfattningen, att staten borde förvägra dessa gäst- 10 § BF''
givare ersättning. Saken har nämligen även en annan sida, en i viss mening
prejudicerande. I anledning av K. K. den 12 juli 1907 tillerkändes de
gästgivare, vilka ville avstå från den i 10 § BF avsedda utskänkningsbefogenheten,
efter vissa grunder beräknad ersättning. Även om man måste

436

anse, att statsmakterna varit rättsligen oförhindrade att utan vidare göra den
ifrågavarande utskänkningen olovlig genom att blott upphäva stadgandet
i 10 § BF, så torde likväl ett dylikt förfaringssätt ej ha varit tillräckligt
motiverat av förhandenvarande omständigheter. Att gästgivarnes brännvinsutskänkning
ej var alldeles oförenlig med 1005 års rusdryckslagstiftning,
hade ju på sitt sätt av 1005 års lagstiftare medgivits genom förklaringen i
10 § BF, att de skulle fä fortfara med utskänkningen. Ansågo emellertid
statsmakterna det gagneligt, att utskänkningen efter 10 § BF upphörde, så
var det därför ej mer än i sin ordning, att ersättning erbjöds åt de gästgivare,
som ville avsta från sin utskänkningsbefogenhet. Det kan vara
överflödigt att söka bedöma, huruvida man vid denna ersättnings bestämmande
praktiskt och lämpligen kunnat göra den begränsning, som överensstämde
med utskänkningsbefogenhetens natur att ej vara någon stadigvarande
subjektiv rättighet. Rent principiellt sett, torde det emellertid hava
varit riktigast att begränsa ersättningsbeloppen icke blott med hänsyn till
att utskänkningen blott finge utövas under gästgivarens och hans hustrus
livstid, utan jämväl med beaktande därav, att befogenheten dessförinnan
kunde komma att upphöra genom upphävande av den gällande brännvinsförsäljningsförordningen
och dess ersättande med en lag, som vore mindre
väl förenlig med gästgiveriutskänkningens fortfarande bestånd. Hade en
sådan begränsning skett, så kunde nu ej någon ersättning komma ifråga i
anledning av förordningens upphävande och ersättande med den föreslagna
lagen. Faktiskt ha emellertid de utövare av den ifrågavarande utskänkningen,
vilka avstodo frän sin befogenhet, år 1907 erhållit årlig ersättning för livstiden,
och den juridiska konsekvensen bjuder enligt min mening, att de återstående,
vilka nu tvingas att avstå från utskänkningsbefogenheten, ej erhålla
sämre behandling. Den omständigheten, att dessa gästgivare icke
begagnade sig av statens ar 1907 gjorda erbjudande att för utskänkningsbefogenhetens
avstående mottaga efter vissa grunder bestämd ersättning,
bör ej kunna aberopas för att nu vägra dem sådan ersättning. Eu dylik
vägran skulle lätt kunna erhålla karaktär av ett ganska godtyckligt förfarande.
Den bör naturligtvis ej få rekommenderas, blott därför att skriven lag ej
lägger något direkt hinder i vägen för densamma. Då grunden till att ersättning
bör tillerkännas de ifrågavarande utskänkningsutövarna sålunda ej
är att finna däri, att med den föreslagna lagen en dem tillkommande stadigvarande
subjektiv rättighet skulle upphävas, utan blott i den prejudicerande
behandlingen av gästgivarne genom K. K. den 12 juli 1907, torde ersättningen
böra bestämmas efter just de grunder, som angivits i denna kungörelse.

Vintillv er ka- Härefter övergår jag till frågan, om i billighetens namn någon ersätt res

försälj~

ningsbefo- ning bör tillerkännas öltillverkare på grund av den föreslagna lagens modigenhet
en/Z^/fikalion i deras på 12 § MF grundade försäljningsbefogenhet. Vintillverkarna

12 § MF. visserligen rättsligen till alldeles samma kategori som öltillverkarna. Det

437

torde emellertid vara ganska klart, att det ej bör ifrågasättas att åt de förra
utbetala någon ersättning. Vinfabrikerna äro i vårt land ytterst få till antalet.
1 beaktande av den obetydliga konkurrens, som sålunda bland dessa
är rådande, kan det ej antagas, att den föreslagna lagens föreskrifter, vare sig
om handelns ordnande i allmänhet eller om s. k. lokalt eller kommunalt veto kan
medföra sådana betänkliga ekonomiska konsekvenser för vintillverkarna, att
billigheten skulle kunna fordra, att staten till dem utgåve någon ersättning.

Dessa tillverkare lära — åtminstone i den mån deras produkter erhålla anständig
kvalitet — ej i anledning vare sig av försäljningens omläggning till
partihandel i den nya lagens mening eller möjligheten av lokalt eller kommunalt
vetos genomförande behöva frukta någon mera avsevärd minskning
i sina konsumenters antal.

Hur komplicerat spörsmålet, om billigheten talar för ersättning åt öltillver- Öltillverkare,
i själva verket ställer sig, framgår kanske bäst, om man utgår från anta- ^''ingsbefogandet,
att deras befogenhet att sälja rent av komme att upphöra genom sanktio- genhet enligt
nerande av en ny försäljningslag. Det kan även med ett dylikt antagande 12 § MF''
kanske ifrågasättas, om icke en på billigheten grundad ersättning vore utesluten
redan genom den förut antydda begränsning av vad billigheten
kunde fordra ersatt, vilken ledde till att man ej kunde anse, det någon ersättning
borde tillerkännas Öl- och vinförsäljare, vilka grundade sin befogenhet
på tillstånd, meddelat efter 13 § MF. När man vill bedöma, huruvida
öltillverkarne bort kunna i förlitande på den alltjämt fortfarande lovligheten
av deras försäljning nedlägga kostnader å rörelsen med hänsyn
till dennas framtida bedrivande, så får man å ena sidan beakta, att rusdryckshanteringen
sedan åtskilliga tiotal år tillbaka varit föremål för ett
intensivt lagstiftningsarbete, mer och mer syftande åt inskränkningar i densammas
utövande. Detta i förening med den i vårt land allt kraftigare
framträdande sociala nykterhetsrörelsen, med dess energiska vädjan till lagstiftningsmakterna
att behjärta dess strävanden och dess krav på ny lagstiftning
till förhindrande av alkoholens ruinerande verkningar i samhället,
låter förvisso eu lag, som t. o. m. upphävde ölförsäljningsbefogenheten,
ingalunda framstå som någon överraskning för dem, vilkas ekonomiska intressen
genom lagens antagande skulle förnärmas. Redan från dessa synpunkter
ter sig billighetskravet på ersättning onekligen svagare än ett dylikt krav
för t. ex. de nuvarande tobaksintressenterna inför det eventuella antagandet
av en lag om statens tobaksmonopol.

Å andra sidan får man ej förglömma, att den ifrågavarande näringen
med den gällande lagstiftningen dock utan någon uttrycklig tidsbegränsning
är lovlig, och man kan fråga sig, om icke en näringsidkare, så länge
gällande lag faktiskt tillåter hans näring, bör ha fullt lika fria händer vid
densammas utövande, vare sig han på ovan antytt sätt blivit varskodd om
att en inskränkande eller upphävande lagändring skulle komma att genom -

438

föras. Fara synes eljest vara för handen, att eu närings lovlighet stundom
göres ganska illusorisk redan under den tid, näringen enligt gällande lag
är tillåten. Om man också måste tillerkänna de förstnämnda synpunkterna
en icke underordnad betydelse, så torde man dock ej böra skatta dem så
högt, att man anser, att de ensamma utgöra tillräcklig grund för att bestrida
billighetskravet på ersättning.

Enligt den regel, som ovan uttalats, skulle nu ersättning åt öltillverkare
kunna ifrågakomma för de kostnader, som blivit nedlagda på rörelsen
och i anledning av försäljningens upphörande med den nya lagens
trädande i kraft måste betraktas såsom förgäves nedlagda kostnader. De
kostnader för rörelsen, som här kunna komma ifråga, ingå väl egentligen i
kostnaderna för anskaffande av fastigheter för tillverkningens bedrivande
samt fast och lös inredning ävensom andra lösa inventarier, som erfordrats
för tillverkningen och försäljningen. Det är emellertid uppenbart, att det ej
kan vara fråga om en full ersättning för nu nämnda kostnader. Det anskaffade
materialet har ju, så länge försäljningen varit lovlig, kunnat användas och
alltså delvis kommit till nytta. Uppenbarligen bibehåller det även efter försäljningens
förbjudande ett ekonomiskt värde, oförändrat eller mer eller mindre
reducerat. Det är blott den delen av de å rörelsen nedlagda kostnaderna, för
vilken i anledning av den nya försäljningsförordningens införande ingen valuta
kommit rörelsens utövare till godo, den delen av kostnaderna, som sålunda
förgäves nedlagts å rörelsen, vilken skulle ersättas. Så formulerad är emellertid
denna sats här omöjlig att praktiskt tillämpa. Ej heller torde det låta sig
göra att giva densamma en fullt exakt praktisk omskrivning. I avseende å
kostnaderna för anskaffande av den för rörelsen använda egendomen torde
man dock med ledning av regeln ifråga kunna komma fram till ett praktiskt
resultat, som här blir brukbar^ enär det i stort sett ej i någon högre grad
kan anses avvika från en exakt tillämpning av den normerande regeln.
Det resultat, till vilket man sålunda ledes, går ut på att ersättningen
skulle omfatta skillnaden mellan saluvärdet å den för rörelsen anskaffade
egendomen, under förutsättning att densamma fortfarande kunde i oförminskad
grad användas för tillverkning, resp. försäljning av den i rörelsen
förda drycken, och saluvärdet å egendomen, bedömt med hänsyn till att
densamma ej längre får användas för detta ändamål. Vid fastställande av
det senare värdet måste givetvis hänsyn tagas till möjligheten att kunna på
ett ekonomiskt givande sätt använda egendomen för tillverkning av andra
drycker, såsom svagdricka och läskedrycker, annan produktion eller annat
ekonomiskt ändamål.

Strängt taget skulle jämväl en annan ersättningskategori komma ifråga.
För en del av de särskilda kostnader, som i rörelsen anställda direktörer, disponenter,
verkmästare och eventuellt någon annan av personalen nedlagt för
sin utbildning i bryggerihanteringen, skulle dessa i vissa fall kunna fordra

43Q

att få ersättning; nämligen för den del av kostnaderna, som de kunna antagas
hava nedlagt förgäves i anledning av rörelsens upphörande, dock
blott i den män de ej genom annat inkomstbringande arbete bort kunna
undgå att göra förlust. Redan svårigheten för att icke säga omöjligheten
att kunna beräkna ett härpå grundat ersättningsbelopp torde emellertid göra
befogenheten av ett dylikt ersättningskrav ganska tvivelaktigt.

Den s. k. tobakskommittén går som bekant i sitt förslag till förord- Förevarande
ning om vad skall iakttagas i avseende å införande av statsmonopol a fZgorJämtobakstillverkningen
vida längre i avseende a erkännande av ett på billighet/öras medar
grundat ersättningskrav åt tobaksfabrikanter och vissa andra av tobaks- ^bJskon-T
handeln intresserade personer. Bortsett emellertid från att man här ej mitten béutgått
från en sådan begränsande regel, som enligt min mening bör till - hasnJtinin
lämpas i avseende å förevarande på billigheten grundade ersättningskrav, spörsmål.
vill jag erinra om att särskilda omständigheter föreligga i avseende ä den
nu ifrågavarande lagstiftningen, vilka i betydande grad modifiera billighetskravet
på eu ersättning från statens sida och vilka ej kunde åberopas vid
det berörda arbetet på tobakslagstiftningen. Jag tänker härvid dels på, vad
som redan här ovan framhållits, att rusdryckshanteringens representanter, till
skillnad från tobaksintressenterna, sedan decennier tillbaka blivit varskodda
om för dem menliga lagändringar i avseende å deras näring. Men dels och
framför allt har jag i sikte, att under det eu lag om statens tobaksmonopol
skulle göra intrång i individernas näringsfrihet för statens egen vinnings
skull, sä har intrånget i rusdryckshanteringen ett ideellt ändamål, syftande
till samhällsmedlemmarnes moraliska och fysiska förbättring. Just denna senare
synpunkt synes mig, som ovan s. 433 antytts, utgöra ett synnerligen kraftigt
stöd för att man åtminstone bör giva den regel, enligt vilken ersättning skulle
utgå, den häi förut gjorda begränsningen. Ja, det kan t. o. m. ifrågasättas om
icke denna synpunkt bör leda till, att ersättningen ytterligare begränsades
eller att ersättningskravet mot staten rent av betraktades såsom" helt och
hållet obefogat. Detta sist sagda får ingalunda anses innebära någon överdrift,
så mycket mindre som det kan sägas erhålla ett visst stöd i senare
tiders lagstiftningspraxis. Man torde nämligen tryggt kunna påstå, att den
tendens hos lagstiftaren gjort sig gällande, att ett åsidosättande av enskildas
ekonomiska intressen genom införande av en lag till skydd mot den fara.
som ligger innesluten i existensen av vissa förhållanden inom statssamhället
i dess helhet eller viss de! av detsamma, i allmänhet ej bör kunna påkalla någon
ersättning från statens sida. Jag erfnrar i detta avseende om 2 §, jmfrd med
8 § '' lag ang. skydd mot yrkesfara d. 10 maj 1889 samt 1 § i lag ang.
skyddsskogar d. 24 juli 1903. Flera exempel kunna anföras. Det är i allt
fakt av det nu sagda uppenbart, att vid besvarandet av förevarande ersättningsspörsma!
hänsyn måste tagas till betydande omständigheter, vilka icke
föreligga vid den nyssberörda ersättningsfrågan i anledning av en ny tobaks -

440

lagstiftning och därigenom utmärka eu grundväsende olikhet mellan dessa
båda frågor. Jag skall också till sist framhålla, att prof. Winroth i sitt ovan
berörda utlåtande synes väsentligen hava stött sin uppfattning — att staten
borde utgiva ersättning åt tobaksintressenterna i händelse av den ifrågasatta
tobakslagens genomförande — på argument, vilka icke skulle kunna åberopas
vid behandlingen av det spörsmål, som här föreligger till utredning. (Se
Winroth a. st. s. 365 f.)

Öltillverka- Kan, såsom av det föregående framgår, redan i det fall att öltillver ''ninSefo-

karnes försäljning av rusdrycker genom ny lagstiftning helt och hållet förgenhet
enligtbjödes, betänkligheter av olika skäl resas emot att en dylik lagstiftning åt72(forts)F''
följdes av ett 3dmänt krav mot staten på ersättning för viss genom den
nya lagen förorsakad förlust, så göra sig sådana betänkligheter i ännu mycket
högre grad gällande vid ersättningsfrågans bedömande i anledning av det nu
föreliggande lagförslaget. Tillverkarne skola ju ej alls förbjudas att försälja
sin produktion. Man vill kanske häremot invända, att deras förutvarande
befogenhet att sälja genom den föreslagna lagen skulle komma att modifieras
på ett sådant sätt, att de skulle kunna bli ekonomiskt lidande. Härmed har
åter berörts ett i annat sammanhang förut (s. 41Q f.) behandlat moment, varav
i förevarande avseende olika slutledningar kanske kunna dragas, men vars
betydelse enligt min mening blott kan vara följande. Modifikationen enligt
förslaget i öltillverkarnes försäljningsbefogenhet består däri, att de blott få
sälja sina varor till vissa återförsäljare. Denna modifikation har blivit nödvändig
i anledning av det kontrollsystem, som förslaget vill införa i avseende
å individernas rusdrycksinköp. Det är denna kontroll å individernas inköp,
som är beräknad att medföra en minskning i rusdryckskonsumtionen. Det
är så mycket mera uppenbart, att förslaget ej åsyftat, att genom omläggningen
av bryggeriernas försäljning till partihandel i förslagets mening hämma
deras produktionsverksamhet, som förslaget jämväl innefattar ett stadgande
(78 §), varigenom de menliga ekonomiska verkningar av omläggningen,
som emellertid kunde uppstå för en öltillverkare, i hög grad motarbetas.
Vidare har man att erinra sig svårigheten för att icke säga omöjligheten
att påvisa, att och i vilken mån en öltillverkare skulle komma att lida
förlust icke genom i och för sig kontrollen å individernas inköp, utan just
genom försäljningens omläggning till partihandel. Rätteligen skulle ju blott
kunna ifrågasättas, att ersättning utginge för genom denna omläggning förorsakad
förlust. Men också föreskrifterna i förslaget om denna omläggning
torde kanske kunna karaktäriseras såsom blott ett sådant skärpande
av villkoren för öltillverkarnes försäljning, att dessa måste — även bortsett
från betydelsen av förut berörda omständigheter, vilka konstituera den grundväsentliga
skillnaden mellan förevarande ersättningsfråga och den, som föranledes
av en lag om statsmonopol å tobakstillverkningen — nöja sig
därmed utan att kunna åberopa billigheten såsom grund för ett ersättnings -

441

krav mot staten. 1 en ännu mera bjärt dager framträder genom nu antydda
förhållanden den grundväsentliga olikheten mellan frågorna angående billighetskravet
på ersättning från staten åt å ena sidan öltillverkare1 i anledning
av den ifrågasatta försäljningsförordningens antagande och å andra
sidan tobaksfabrikanter och andra tobaksintressenter i händelse av införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen.

Senast berörda synpunkter sakna tillämpning, när det gäller att bedöma
billighetskravet på ersättning åt öltillverkare för förlust, som förorsakats
genom införandet av lokalt eller kommunalt veto. Situationen kan här tänkas
gestalta sig tillnärmelsevis så, som om ölförsäljningen från bryggeri i vetokommunen
i själva verket blivit förbjuden. Här tillkomma emellertid särskilda
skäl, som låta billighetskravet mot staten på ersättning framstå i en
mera tvivelaktig dager. Det är ju ej lagstiftaren, som förbjuder ölförsäljningen
inom kommunen. Genom den nya lagstiftningen vill han blott i
nykterhetens intresse tillerkänna kommunerna en mera fullständig befogenhet,
än de förut haft, att själva bestämma över sin rusdryckshandel. Redan
den indirekta väg, på vilken den föreslagna förordningen här skulle komma
att ekonomiskt skada öltillverkarne, torde medföra betänkligheter emot antagandet,
att billigheten skulle grunda ett ersättningskrav mot staten just
på grund av eu tillämpning av bestämmelserna i den nya förordningen,
som lett till det lokala eller kommunala vetots införande. Betänkligheterna
ökas i ej ringa grad vid beaktande av svårigheten att kunna angiva någon
verklig princip, efter vilken man kunde avgöra, om en öltillverkare borde
erhålla ersättning i anledning av vetobeslut inom en kommun. Vill man
säga, att ersättning bör utgå, i händelse bryggeriet ligger inom kommunen,
så kan häremot erinras, att bryggeriet kanske hittills haft sin huvudsakliga
omsättning utanför denna kommun. Å andra sidan kan det tänkas, att ett
bryggeri kan ha sitt läge inom en föga rusdryckskonsumerande kommun
och att den huvudsakliga omsättningen är beroende på angränsande kommuner,
varest nu veto införes. Vidare får man ej förglömma, att ett bryggeri,
vars omsättning menligt påverkas av eu eller flera kommuners vetobeslut,
bör ha större fördel av en omläggning av rörelsen i och för tillverkning
av läskedrycker eller, framför allt, svagdricka, än andra bryggerier.
Och ju större marknad ett skattepliktigt bryggeri kan förvänta för eu avsättning
av dessa drycker, desto mindre ömmande ter sig dess av den nya
lagen förorsakade ekonomiska läge.

Härefter torde det vara ganska uppenbart, att, om en öltillverkare i anledning
av den nya försäljningsförordningens införande lidit eu viss förlust i

Spörsmålet
om ersättning
åt öltillverkare

bör bedömas
oberoende av
om deras
förlust förorsakats
av införande
av
veto.

1 Påståendet skulle givetvis även gälla vintillverkare, om man eljest kunde ifrågasätta,
att någon ersättning borde utgå åt dessa. För tydlighets skull erinras om att det a
s. 439 f. sagda har avseende ä samtliga i denna framställning behandlade kategorier av
rusdryckshantering.

442

form av värdeminskning å den för tillverkningen använda egendomen, det ej
kan vara av verkliga skål motiverat att såsom villkor för ersättning uppställa,
att förlusten står i samband med införande av lokalt eller kommunalt veto.
Det riktigaste torde vara att bedöma ersättningsspörsmålet oberoende av
om sådant veto ingår i orsakssammanhanget mellan försäljningsförordningens
tillkomst och den ekonomiska förlusten för eu öltillverkare.

Vare sig emellertid detta är händelsen eller icke, har det, såsom det
föregående giver vid handen, sina stora betänkligheter att av billighetsskäl
sanktionera en statens ersättningsskyldighet gent emot nu ifrågavarande
rusdrycksintressenter. Men å andra sidan kan man naturligtvis ingalunda
förneka, att den föreslagna lagen kan antagas medföra nog så svåra konsekvenser
för en del av dessa personer. Onekligen måste fall kunna tänkas
inträffa, då det kan anses hårt, att de skola bära genom den nya lagen
tillfogade ekonomiska lidanden, utan att kunna påräkna något understöd
från statens sida. Alldeles övertygad kan man väl ej heller vara, att
icke ett billighetskrav mot staten på någon ersättning åt dem — visserligen
ett krav vida svagare än t. ex. det, som skulle grunda tobaksintressenternas
ersättning i anledning av statsmonopols införande å tobakstillverkningen
— borde kunna göras gällande. 1 den ovisshet, som sålunda
råder i denna fråga, står man inför risken att antingen med ej fullgoda skäl
bestrida ett billighetskrav eller ock att utan tillräckligt fog antaga ett sådant.
Då det givetvis måste vara lyckligare att undgå det förra alternativet än att
utsätta sig för det senare, anser jag för min del det riktigaste vara att med
analogisk tillämpning av den gamla regeln »in dubio mitius» stanna vid
uppfattningen, att staten av billighet borde lämna öltillverkare ersättning för
den ovanberörda förlust, som de kunde komma att lida, därest den föreslagna
lagen bleve genomförd.

I händelse ersättning sålunda skall utgå, är det, av vad som utretts,
givet, att staten själv ensidigt bestämmer, i vilka fall och till vilka belopp
öltillverkare skola äga uppbära ersättning. Till vad som i detta hänseende
redan uttalats, må ytterligare läggas följande. Då genom den föreslagna
lagen ölindustrien i landet ingalunda skulle komma att upphöra, torde någon
ersättning för å yrkesutbildning förgäves nedlagda kostnader ej böra
ifrågakomma; så mycket mindre som dessa kostnader praktiskt taget ej
skulle kunna låta sig ens approximativt fastställa. Ej heller kan ersättning
komma ifråga för kostnader å materiel, vilken blott anskaffats i och för
själva försäljningens bedrivande (t. ex. ölvagnar, hästar). På grund av stadgandet
i 78 § av förslaget måste ett bryggeri alltjämt ha användning för
dylik materiel, såvida bryggeriet ej måste nedläggas. I den mån materielen ej
blir användbar för bryggeriet, kan emellertid ej rätt gärna någon ersättningvara
av billigheten påkallad, enär den ifrågavarande materielen åtminstone i
stort sett bibehåller användningsduglighet och alltså även saluvärdet obe -

443

roende av ölförsäljningen. 1 själva verket återstår sålunda såsom föremål
för ersättning blott värdeminskning å den för öltillverkningen använda fasta
och lösa egendomen.

Det är emellertid uppenbart, att man ej för varje liten påvisbar värdeminskning
skall kunna fordra ersättning och den vidlyftiga apparats igångsättande,
som för ersättnigsbeloppets fastställande blir nödvändigt. Billigheten
kan ingalunda fordra, att varje än så obetydlig minskning i egendomens
värde, förorsakad genom en lag sådan som den föreslagna, blir
ersatt. Att, innan man ännu erfarit den nya förordningens verkningar i
förevarande avseende, genom uttryckligt stadgande bestämma, hur stor
värdeminskningen skall vara för att grunda ett ersättningskrav, torde vara
mindre lämpligt. Det lär vara tillräckligt att föreskriva ersättning i händelse
av en väsentlig värdeminskning.

Dels enär det över huvud taget är fråga om en på billighet grundad
ersättning, dels och särskilt enär emot billighetskravet här så stora betänkligheter
kunnat resas, kan svårligen påyrkas, att väsentlig värdeminskning i
sin helhet ersättes. Billighetens fordringar kunna här tänkas tillgodosedda,
om blott ett skäligt ekonomiskt understöd meddelas i anledning av uppkommen
värdeminskning. Genom att sålunda inskränka ersättningen, kunde
denna lättare anpassas efter statens ekonomiska bärförmåga. Beloppens
»skälighet» böra givetvis bedömas dels med hänsyn till statens nämnda förmåga
och dels med hänsyn till den uppkomna värdeminskningen. Ett oeftergivligt
villkor är naturligtvis, att »skäligheten» i samtliga ersättningsfall bedömes
efter så enhetliga grunder som möjligt.

Till sist skall blott erinras om att billigheten ej kan fordra, att staten
skulle utbetala ersättning för värdeminskning å egendom, vilken äges utav
person, som icke själv med densamma idkar tillverkning av maltdrycker.
Det är tillverkaren, som närmast drabbas av den föreslagna lagen, och
uppenbarligen blott han, som i billighetens namn bör kunna påräkna någon
hänsyn från statsmakternas sida.

För fullständighetens skull vill jag särskilt framhålla, att jag i beaktande
av det sätt, varpå brännvinstillverkarnes brännvinsförsäljning är ordnad
enligt gällande rätt, ej ansett det ens kunna ifrågasättas, att staten borde
giva dessa tillverkare någon ersättning i anledning av den föreslagna
försäljningsförordningens antagande. Riktigheten av denna ståndpunkt torde
för övrigt framgå av utredningen här ovan.