UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1914:1)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XXXIX.

REGLERING AV LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

BETRÄFFANDE

TJÄNSTEMÄN AV LÄGRE GRAD

VID

FÅNGYÅRDSSTATEN.

STOCKHOLM

KUNG!.. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÄKER

1913

[I31G71]

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen...................I—II.

Betänkande och förslag.

Inledning...................................1.

Inkomna framställningar...........................25.

Kommitténs förslag .............................44.

Fråga om en allmän revision av avlöningsbestämmelser...........»

Förhöjda avlöningsförmåner för tjänstemän av lägre grad vid fångvårdsstaten . 49.

Avlöning å stat..............................64.

Yaktkonstaplar...........................»

Det manliga underbefälet.......................66.

Den kvinnliga bevakningspersonalen..................71.

- Tjänsteår diet för vissa kvinnliga befattning skärare..............72.

Storleken av fri bostad eller ersättning därför................74.

Fråga om ortstillägg...........................76.

Stat ock avlöning svillkor..........................77.

Avlöning till extra tjänstemän av lägre grad................80.

Kostnadsberäkning............................81.

Tiden för ikraftträdandet av de förändrade avlöning sbestämmelserna.....82.

Övergångsförhållanden..........................»

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt vilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering av statens
åmbetsverks och myndigheters löneförhållanden in. m., överlämnade

IT—13107t. Lönereglering slcommitténs bet. XXXIX.

med underdånig skrivelse den 6 mars 1913 delen XXXVIII av sina betänkande^
innefattande förslag i berörda hänseende beträffande meteorologiska
centralanstalten.

Sedermera har kommittén avgivit särskilda underdåniga utlåtanden
dels den 15 mars 1913 angående extra lönetillägg åt adjunkten vid veterinärinstitutet
A. Pålman m. in., dels den 1 april 1913 i fråga om förhöjning
av pensioner på grund av provisoriska löneregleringar, dels den
11 i samma månad i fråga om tillfällig löneförbättring för lärarpersonalen
vid rikets allmänna läroverk, högre lärarinneseminariet och statens folkskoleseminarier,
dels ock den 23 i samma månad i anledning av ansökningar
från två intendenter vid nationalmuseum om tillstånd att med sina
intendentstjänster förena andra befattningar.

Kommittén får härmed i underdånighet överlämna delen XXXIX av
sina betänkanden, innefattande förslag i fråga om reglering av löneförhållandena
m. m. för tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal) vid
fångvårdsstaten.

Stockholm den 10 oktober 1913.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Philip Klingspor. Aug. Nilsson. And. Pers.

Carl Persson. S. Wåhlin.

* Elis Sidenbladh.

Tjänstemän av lägre grad vid
fångvårdsstaten.

1—131671. Löneregler ing skommitténs bet. XXXIX.

Inledning.

Med underdånig skrivelse den 23 mars 1909 överlämnade lönerenleringskommittén
till Kungl. Maj:t delen XVII av sina betänkanden,
innefattande förslag rörande reglering av löneförhållanden m. m. vid
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten.

I nämnda betänkande lämnades redogörelse för vaktbetjäningens
vid fångvårdsstaten avlöningsförhållanden för tiden intill avgivandet av
betänkandet.

Från denna redogörelse anser sig kommittén böra i nu föreliggande
ärende erinra om följande.

Efter det att tillförne alla betjänte vid fångvårdsstaten varit avlönade
av å riksstaten uppfört förslagsanslag till fångars vård och underhåll, blevo
vid 1882 års riksdag flertalet avlöningar till manliga vaktbetjänte vid
straffängelser samt läns- och kronocellfängelser överflyttade till fångvårdens
bestämda anslag och uppförda å ordinarie stat.

Vid nämnda tid utgjordes fångvårdsanstalterna av dels centrala anstalter,
nämligen straff- och arbetsfängelser (sedermera benämnda centralfängelser)
samt kronoarbetsstationer (sedermera ombildade till tvångsarbetsanstalter),
dels ock i residensstäderna belägna länscellfängelser samt i vissa
andra städer och orter befintliga kronocellfängelser eller kronohäkten.

De vaktbetjänte af mankön, som, utöver de i den vid 1882 års
riksdag antagna stat uppförda, erfordrades vid de i samma stat avsedda
fångvårdsanstalterna, fortforo att avlönas av förslagsanslaget och antogos
såsom extra.

A sistnämnda anslag kvarlämnades även avlöningarna till manliga
vaktbetjänte vid de år 1882 ännu under omorganisation stående straff -

fängelser för kvinnor och kronoarbetsstationer ävensom avlöningarna till
samtliga vaktbetjänte av kvinnkön vid såväl dessa fångvårdsanstalter som
läns- och kronocellfängelser. Därvid bibehölls med avseende å dessa manliga
och kvinnliga betjäntes anställning och avlöning den ordning, att de, med
undantag av ett fåtal extra, utnämndes av fångvårdsstyrelsen såsom ordinarie
med rätt, likasom de ordinarie å riksstat, till avlöning vid sjukdom
och till ålderstillägg. Däremot hade de icke rätt till pension.

Vid 1889 års riksdag utsträcktes den ordinarie lönestaten till att
omfatta även de dåvarande tvångsarbetsanstalternas manliga bevakning.

År 1882, då avlöningen för större delen av den manliga bevakningspersonalen
överflyttades till bestämda anslaget till fångars vård och underhåll,
fastställdes av Riksdagen avlöningen — oberäknat två ålderstillägg,
vartdera å 50 kronor, efter fem och tio års tjänstgöring — för vaktkonstapel
vid central fångvårdsanstalt till 650 kronor och för vaktkonstapel vid länsoch
kronocellfängelser till 600 kronor, av vilka belopp 350 kronor skulle
utgå som lön och återstoden som tjänstgöringspenningar. Beklädnadsersättning,
som förut utgått, indrogs däremot.

Genom det i kungl. brev den 8 december 1882 innefattade stadgande,
att tiden för åtnjutande av ålderstillägg skulle räknas, icke såsom
förut från anställningsåret, utan från början av kalenderåret näst efter det,
under vilket konstitutorial å befattningen erhållits, ävensom genom bestämmelse,
att tjänstgöringspenningarna finge åtnjutas endast för den tid
tjänstinnehavaren verkligen tjänstgjort, medförde den nya lönestaten i vissa
avseenden en försämring, vilken emellertid ansågs mer än uppvägas därigenom,
att vaktbetjäningen genom dess uppförande å ordinarie stat skulle
vinna pensionsrätt.

Vid 1890 års riksdag bestämdes avlöningen för de å ordinarie stat
uppförda vaktkonstaplarna till 400 kronor i lön och 300 kronor i tjänstgöringspenningar
för vaktkonstapel vid centrala fångvårdsanstalter och till
400 kronor i lön och 250 kronor i tjänstgöringspenningar för vaktkonstapel
vid läns- och kronocellfängelser, varjämte de båda ålderstilläggen
höjdes till 75 kronor vartdera. Tillika tillerkändes en var å ordinarie

stat uppförd vaktbetjänt, som vore gift eller änkling med familj och icke
på kronans bekostnad åtnjöte förmånen af fri bostad och vedbrand, hyresersättning
med högst 150 kronor samt vedanslag högst 35 kronor.

Samma löneförmåner som de, vilka genom* Riksdagens sistnämnda
beslut tillerkändes ordinarie vaktbetjänte vid de fångvårdsanstalter, som
avsågos i den av Riksdagen antagna lönestaten, blevo sedermera av Kungl.
Maj:t genom nådigt brev den 28 november 1890 medgivna jämväl åt
motsvarande såsom ordinarie betraktade betjänte vid de övriga fångvårdsanstalterna.

På grund av kungl. brev den 5 december 1855 och den 3 december
1861 tilldelades årligen eu var vaktkonstapel, som därav gjorde sig förtjänt,
gratifikation till belopp av omkring 75 kronor, varförutom, innan
inkomsten av fångarbetet i dess helhet indragits till statsverket, vaktkonstaplarna
åtnjöto andel i förtjänsten av fångarnas arbeten, en förmån i
hög grad växlande efter olika fängelser från några få kronor till 100 kronor
och därutöver för var vaktkonstapel.

I underdånig skrivelse den 27 september 1901 framhöll fångvårdsstyrelsen
önskvärdheten av en lönereglering för vaktkonstaplarna. Därvid
borde dock enligt styrelsens uppfattning iakttagas, att den vaktbetjäningen
enligt gällande bestämmelser tillfallande andel av inkomsten av fångarbete
indroges till kronan. Av en löneförbättring för vaktkonstaplarna ansåg
styrelsen emellertid följa, att avlöningen måste i proportion höjas jämväl
för övriga vaktbetjänte vid fångvården.

Dessa åtnjöto då följande avlöningsförmåner:

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Summa.	Alderstillägg
	efter 5 år.	efter 10 år.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Fanjunkare.................	600	400	1,000	100	100
Underofficer.................	500	300	800	100	100
Vaktmästare.................	500	300	800	100	100
Förste vaktkonstapel..............	500	300	800	75	75

1902 års
riksdag.

Därjämte hade de, utom eu eller annan som uppbar hyresersättning,
fria bostäder och vedbrand. En var av dem, om han gjorde sig förtjänt
därav, tilldelades även gratifikation till belopp av omkring 100 kronor
och däröver för år. Dessutom åtnjöto vaktmästare och förste vaktkonstaplar
vid länens fängelser andel i arbetsinkomsten med växlande belopp
från en obetydlighet till mer än 500 kronor om året.

I enlighet med Kungl. Maj:ts på fångvårdsstyrelsens förslag grundade
framställning fastställde Riksdagen år 1902 avlöningsstat för de manliga
betjänte vid fångvårdsanstalterna, vilkas avlöning utgick av det å riksstaten
uppförda bestämda anslaget till fångars vård och underhåll. I berörda
stat voro avlöningarna till nedannämnda befattningshavare upptagna
sålunda:

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Summa.	Ålderstillägg
	efter 5 år.	efter 10 år.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Fanjunkare.................	650	550	1,200	100	100
Vaktmästare................	550	550	1,100	100	100
Underofficer.................	550	400	950	100	100
Förste vaktkonstapel.............	550	400	950	75	75
Vaktkonstapel................	450	350	800	75	75

I de fall att, i stället för fri bostad, hyresersättning utgick, bestämdes
dennas maximibelopp till 250 kronor, varjämte föreskrevs att dylika ersättningar
i medeltal icke finge överstiga 200 kronor till varje vaktbetjänt.
I fråga om vedanslag stadgades, att detta finge beräknas efter en kvantitet
av 15 kubikmeter barrved. Idyresersättningar och vedanslag skulle emellertid
bestämmas efter de å olika orter gällande hyror å bostadslägenheter
och pris å ved.

Vidare medgavs, att vaktbetjänt skulle vid tjänstledighet för styrkt
sjukdom eller för svag hälsas vårdande få behålla sin avlöning oavkortad
under viss tid. Gratifikationer fingo utgå som tillförne.

Enligt kungl. kungörelse den 13 juni 1902 skulle för avlönings åtnjutande
å den nya staten gälla bland annat den bestämmelse, att den

vaktbetjänte vid läns- och kronocellfängelserna, jämlikt vad dittills gällt,
tillkommande andel av inkomsten av fångarbetet vid dessa fängelser skulle
indragas till statsverket.

För den kvinnliga bevakningspersonalen föreslog fångvårdsstyrelsen 1999d^rs
lönereglering i underdånig skrivelse den 30 september 1902. Till denna
personal hade avlöning dittills utgått av förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll.

I enlighet med av fångvårdsstyrelsen uppgjort förslag framlade
Kungl. Maj:t vid 1903 års riksdag nedan angivna avlöningsstat för ifrågavarande
personal, vilken stat även godkändes av Riksdagen:

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Summa.	Ålderstillägg
	efter 5 år.	efter 10 år.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Vaktfru...................	400	300	700	75	75
Vaktkvinna vid de centrala fångvårdsanstalterna för kvinnor................	350	250	600	75	75
Första vaktkvinna vid läns- och kronocellfängel-serna ...................	350	250	600	75	75
Vaktkvinna vid d:o d:o...........	300	200	500	75	75

Vid saknad av bostad vid fångvårdsanstalten skulle Kungl. Maj:t
äga att i stället åt dylik vaktbetjänt från förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll anvisa nödig hyresersättning för ett rum jämte vedanslag.

För avlöningens åtnjutande stadgades, bland annat, att, där styrelsen
funne kokerskegöromålen vid mindre läns- eller kronocellfängelse kunna
förenas med vaktkvinnotjänsten, vaktkvinna skulle vara skyldig utan särskild
ersättning bestrida jämväl nämnda göromål.

Sedan den ovannämnda staten av år 1902 en tid varit tillämpad, Framstäningav
den år 1906 bildade sammanslutningen inom bevakningspersonalen "''frårffångvid
rikets fångvård sanstalter, benämnd Sveriges fångvårdsmannaförbund,
samma år till Kungl. Maj:t framställning, avseende bland annat en förbättring
av bevakningspersonalens ekonomiska ställning.

Fångvårdsstyrelsens
ut
låtande 18/«
1906

1907 års
riksdag.

Förbundet framhöll, att den år 1902 beslutade löneförbättringen
redan från början var otillräcklig och att detta missförhållande därefter
ökats genom de ständigt växande levnadskostnaderna. För en vaktbetjäntfamilj
av man, hustru och fem barn, åtnjutande fri bostad och vedbrand,
belöpte sig de därutöver nödvändiga utgifterna enligt en uppgjord beräkning
till 1,500 kronor om året. Med dåvarande inkomster måste, enligt vad
förbundet höll före, umbärande och försakelser bliva regel.

Uti ett den 18 september 1906 avgivet utlåtande i ärendet vitsordade
fångvårdsstyrelsen, att 1902 års avlöningsstat för manliga vaktbetjänte
icke längre hölle måttet vid jämförelse med de förmåner, som under det
pågående energiska arbetet på det sociala området vunnits åt den samhällsklass,
vaktbetjäningen tillhörde; styrelsen föreslog därför en förbättrad
lönestat med avlöningsförmånernas höjande till ungefärligen den av fångvårdsmannaförbundet
yrkade nivå. I en del avseenden hemställde dock
styrelsen om avvikelse från förbundets förslag.

Styrelsen .uttalade vidare såsom sin mening, att vid en reglering av
den manliga vaktbetjäningens löner ej borde förbises, att jämväl de kvinnliga
vaktbetjänte vid fångvården vore i behov av förbättrade villkor.

Till ett förslag i sådant syfte hade styrelsen funnit en särskild anledning
vid beaktande av de talrika, i synnerhet å de centrala fångvårdsanstalterna,
bland vaktkvinnopersonalen uppträdande sjukdomsföreteelser
av sådan art, att de måste anses vara en följd av det olämpliga kosthåll,
varmed nämnda betjänte i anseende till knappheten av deras tillgångar
finge åtnöjas.

Styrelsen framlade i enlighet därmed förslag till lönereglering för
den kvinnliga bevakningspersonalen.

Chefen för justitiedepartementet underkastade styrelsens förslag en
del jämkningar och framlade det, sålunda ändrat, inför Kungl. Maj:t den
12 januari 1907.

Därvid framhölls, att genom den avvägning av löneförmånerna för
olika grader av vaktbetjänte, som ägt rum i det av departementschefen framlagda
förslaget, icke kunnat förebyggas, att vaktbetjänt, som vid befordran

till högre grad ginge miste om invänta ålderstillägg, därigenom kunde
komma att, oaktat befordringen, lida minskning i löneinkomster. Om således
en vaktkonstapel, som uppbure lön och två ålderstillägg, befordrades
till förste vaktkonstapel, komme, med tillämpning av den föreslagna nya
staten och gällande tjänstetidsberäkning, hans inkomstbelopp att under de
fem första åren minskas med 50 kronor årligen.

För avhjälpande av detta missförhållande erbjöd sig enligt departementschefens
mening ingen annan lämplig utväg, än att vaktbetjänt, som
i det angivna fallet finge vidkännas minskning i löneinkomster, ägde att
från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll uppbära erforderligt
avlöningstillägg, intill dess han komme i åtnjutande av ålderstillägg i den
högre graden.

Riksdagen hade icke något att erinra mot det av Kungl. Maj:t i
enlighet med departementschefens hemställan framlagda löneregleringsförslaget;
utan blev detsamma godkänt enligt Riksdagens skrivelse den
30 maj 1907 n:r 2.

Enligt den nya staten, som från 1908 års ingång gällde för de betjänte
vid rikets fångvårdsanstalter, vilkas avlöning utgick av bestämda
anslaget till fångars vård och underhåll, voro avlöningarna sålunda bestämda: -

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Summa.	Ålderstillägg
	efter 5 är.	efter 10 år.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Fanjunkare.................	800	600	1,400	100	100
Vaktmästare................	800	600	1,400	100	100
Underofficer eller förste vaktkonstapel.....	700	550	1,250	100	100
Vaktkonstapel................	600	500	1,100	100	100
Vaktfru ..................	500	400	900	75	75
Vaktkvinna vid de centrala fångvårdsanstalterna för kvinnor................	450	350	800	75	75
Första vaktkvinna vid läns- och kronocellfängel-serna ...................	450	350	800	75	75
Vaktkvinna vid d:o d:o............	400	300	700	75	75

2—131671. Löneregler ing skommitténs bet. XXXIX.

K. brev •/:
1908.

I sammanhang med godkännande av den nya staten förklarade
Riksdagen, bland annat, att gratifikation till vaktbetjänt icke vidare finge
såsom avlöningsförmån utdelas.

Vidare medgav Riksdagen i avseende å den nya staten,
att till en var å denna stat uppförd vaktkonstapel, förste vaktkonstapel,
underofficer, vaktmästare och fanjunkare finge av förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll utgå beklädnadsersättning efter 100 kronor
för år;

att till en var av de å staten uppförda vaktbetjänte, som vore gift
eller efter anställandet i tjänsten ingått äktenskap, ehuru detta sedermera
på grund av dödsfall eller av annan anledning upplösts, och som icke på
kronans bekostnad åtnjöte förmånen av fri bostad och vedbrand, finge
årligen, intill dess han kunde komma i åtnjutande av sådan förmån, av
förslagsanslaget till fångars vård och underhåll utgå hyresersättning och
anslag till inköp av 15 kubikmeter barrved; dock med iakttagande, att
hyresersättnings högsta årliga belopp icke finge annat än i sådana fall, då
synnerliga förhållanden därtill föranledde, överstiga 250 kronor, samt att
hyresersättningarna och vedanslagen skulle bestämmas efter de å olika
orter gällande hyror å bostadslägenheter och pris å ved; samt

att, där vaktbetjänt, som vunnit befordran från lägre till högre
grad i betjäntklassen, i sin förra tjänst på grund av intjänade ålderstillägg
uppburit avlöning till större belopp än honom tillkomme vid den
nya befattningen, han skulle äga att av förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll uppbära skillnaden mellan dessa belopp såsom personligt
avlöningstillägg, intill dess avlöningen i den nya befattningen motsvarade
vad han i den tidigare tjänsten uppbar.

Genom kungl. brev den 6 mars 1908 fastställdes sedermera avlöning
för den del av bevakningspersonalen, som åtnjöt avlöning å förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll.

I fråga om den för arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna avsedda
personalen hade emellertid genom kungl. brev den 22 december 1905 fångvårdsstyrelsen
bemyndigats att, i den mån så funnes nödigt, anställa yrkesbildade
personer såsom förmän och ledare för denna arbetsdrift

mot den avlöning av förslagsanslaget till fångars vård och underhåll,
som för varje fall kunde prövas skälig; och hade styrelsen anbefallts att
årligen, i sammanhang med underdånigt förslag till stater för följande år,
anmäla de åtgärder, som vidtagits av styrelsen för förstärkande av arbetsledningen.

I enlighet med det sålunda givna bemyndigandet voro för arbetsdriften
åtskilliga befattningshavare anställda dels såsom ordinarie förmän
och vaktkonstaplar dels ock såsom extra vaktkonstaplar, vaktfruar m. fl.

Avlöningsförmånerna för dessa befattningshavare hade uppgjorts
efter med dem träffade avtal enligt grunder, som betingats av deras
yrkeskunnighet, vana vid arbetsledning m. m.; och för varje år fastställde
Kungl. Maj:t, efter anmälan av fångvårdsstyrelsen, de avtalade löneförmånerna.

I regel utgick avlöningen såsom för ordinarie vaktkonstapel, vaktfru
eller vaktkvinna, för åtskilliga med tillägg av utfäst gratifikation, växlande
från 150 ända till 600 kronor årligen. För vissa förmän var avlöningen
bestämd till visst belopp, 1,200 eller 1,500 kronor årligen.

Enligt kungl. brevet den 6 mars 1908 förklarade Kungl. Maj:t, att
löneregleringskommittén borde till undersökning och behandling upptaga
frågan om förändrade grunder för avlönandet av den vid fångvårdens
arbetsdrift anställda personal.

Sedan i ett av fångvårdsstyrelsen den 27 september 1907 på före- Fångvårds ■

. _ ''. . . „ . . . , mannaförbun

kommen anledning avgivet underdånigt utlåtande, innefattande, bland dets framannat,
förslag angående förändrade avlöningsförmåner för vissa befattnings- st%08.9
havare vid fångvårdsstaten, styrelsen framhållit, att den vid 1907 års
riksdag för de s. k. vaktbetjänte reglerade avlöning borde lämnas . oförändrad,
men föreslagit en del nya benämningar å befattningar, tillhörande
nämnda grupp av befattningshavande, gjorde emellertid redan i
november 1908 Sveriges fångvårdsmannaförbund underdånig framställning
angående ny lönereglering för rikets fångvårdsbetjänte.

Enligt det uti fångvårdsmannaförbundets framställning innefattade
förslaget till ny avlöningsstat för ifrågavarande betjänte skulle begynnelseavlöningen
utgöra för fanjunkare och vaktmästare 1,800 kronor, för under -

officerare och förste vaktkonstaplar 1,600 kronor samt för vaktkonstaplar
1,400 kronor, varförutom samtliga dessa manliga fångvårdsbetjänte skulle
komma i åtnjutande av två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, efter fem
och tio år samt beklädnadsersättning, 100 kronor, jämte fri bostad om
minst två rum och kök ävensom nödigt bränsle eller, där sistnämnda
förmåner ej kunde dem beredas, ersättning därför enligt i orten gällande
pris.

Angående den kvinnliga bevakningspersonalen föreslogs begynnelseavlöningen
för vaktfruar till 1,100 kronor, för vaktkvinnor vid de centrala
fångvårdsanstalterna för kvinnor samt första vaktkvinnan vid länscellfängelset
i Stockholm till 900 kronor och för övriga vaktkvinnor till
850 kronor, vartill skulle komma för samtliga kvinnliga betjänte två
ålderstillägg, vartdera å 75 kronor, efter fem och tio år, jämte bostad om
ett rum och kök samt nödigt bränsle.

Tillika hemställdes, att för alla grupper förut intjänta ålderstillägg
måtte få bibehållas vid befordran till högre grad.

Beträffande bostad eller bostadsersättning för manliga vaktbetjänte
framhöll förbundet det oegentliga i då gällande system, enligt vilket dylik
betjänt, så länge han vore ogift, ej erhölle vare sig bostad in natura eller
bostadsersättning. Därigenom gåve staten olika löneförmåner åt den gifta
och den ogifta manliga ordinarie personalen.

I händelse mot framställningen skulle invändas, att Riksdagen så
sent som år 1907 beviljat löneförbättring åt fångvårdsbetjänte, ville förbundet
erinra om, att de nämnda år fastställda lönerna kommit att avsevärt
understiga, vad som från såväl fångvårdsstyrelsens som Sveriges fångvårdsmannaförbunds
sida under löneregleringens förberedelse år 1906 angivits
såsom existensminimum för personalen, samt att efter år 1906 levnadskostnaderna
icke gått ned utan i stället ytterligare stegrats.

Löneregie- Löneregleringskominittén framlade, såsom nämnt, uti sitt förberörda

r/ngskommit- 00 7

téns betän- betänkande av den 23 mars 1909, delen XVII, förslag rörande reglering
1909. löneförhållanden m. in. vid fångvårdsstaten.

Enligt kommitténs förslag skulle i den ordinarie staten upptagas
följande särskilda slag av fångvårdsanstalter nämligen

såsom central fängelser fängelser å Långholmen, å Härianda vid Göteborg
och i Härnösand,

såsom tvångsarbetsanstalter dylika anstalter å Svartsjö, i Karlskrona
och i Norrköping samt tills vidare även den i Landskrona,

såsom straff äng elser dels dem bland de större länscellfängelserna,
som icke skulle ingå i centralfängelsernas grupp, och dels (såsom reservstraffängelser)
vissa något mindre länscellfängelser, samt

såsom kronoliäkten dels i en övre grupp återstående länscellfängelser,
i den mån de behövde bibehållas, samt vissa större kronoliäkten dels
ock i en lägre grupp övriga kronohäkten, för så vitt de icke skulle indragas.

Uti sitt betänkande yttrade kommittén, beträffande bevakningspersonalen
vid fångvårdsanstalterna, att nämnda personal genom den vid
1907 års riksdag antagna lönestaten tillerkänts avlöningsförmåner, som
syntes kommittén i huvudsak avpassade efter de större anspråk och de
ökade levnadskostnader, som senare år medfört.

Vid tillämpningen av nämnda stat hade emellertid, anförde komittén
vidare, viss olägenhet framträtt i följd därav att en underofficer eller förste
vaktkonstapel, som intjänat två ålderstillägg, åtnjöte 50 kronor högre totalavlöning
än en fanjunkare eller vaktmästare, som ännu ej intjänat ålderstillägg,
likasom även en vaktkonstapel under enahanda förhållanden avlönades med 50
kronor mera än en underofficer eller förste vaktkonstapel utan ålderstillägg.

För befattningshavande, tillhörande nyssnämnda kategorier, hade
den gradering, som framträdde i avlöningens olika storlek, visat sig inverka
å uppfattningen om tjänsternas värde, så att innehavare av en lägre
befattning haft svårt att finna sig underordnad den i tjänsteställning högre
förmannen, som åtnjutit mindre avlöning.

Till undvikande av den olägenhet, som otvivelaktigt läge däri, samt
av vissa angivna skäl i övrigt hade kommittén ansett sig böra tillstyrka
en höjning av 100 kronor till fanjunkare och vaktmästare, i kommitténs
förslag benämnda överkonstaplar, och av 50 kronor till underofficerare
och förste vaktkonstaplar, de bägge sistnämnda kategorierna i förslaget
sammanförda såsom förste vaktkonstaplar. Den föreslagna höjningen syntes
kommittén böra läggas å tjänstgöringspenningarna, varigenom skulle
ernås, att ingen rubbning skedde i pensionsbeloppen.

Kommittén framhöll, att dess förslag vore avsett att i skälig mån
tillgodose de av underbefälet vid fångvårdsans tal terna vid flera tillfällen
och särskilt genom fångvårdsmannaförbundets underdåniga framställning i
november 1908 framburna önskemål. Med den av kommittén föreslagna
höjningen antog kommittén, att för fångvården skulle kunna förvärvas
dugande personer, från vilkas krets jämväl föreståndarbefattningarna vid
kronohäktena skulle kunna tillfredsställande besättas. Kommittén hade nämligen
ansett, att till befattningarna såsom kronohäktesföreståndare skulle
kunna befordras personer, som genomgått graderna i bevakningstjänsten
samt därvid ådagalagt framstående duglighet.

O O O o

Beträffande de från och med år 1908 gällande avlöningssatserna för
vaktkonstaplar — vilka befattningshavare kommittén ansåg böra bibehållas
vid denna sin benämning — hade någon ändring icke ansetts vara av
förhållandena påkallad.

I fråga om den kvinnliga bevakningspersonalen ansåg kommittén
däremot någon jämkning i avlöningsbestämmelserna önsklig.

Såsom ovan angivits, ägde sådan skillnad i lönehänseende rum emellan
de centrala fångvårdsanstalterna för kvinnor och övriga anstalter, att
vaktkvinnorna vid de förra åtnjöto 100 kronor högre avlöning.

Fångvårdsstyrelsen hade emellertid, genom cirkulär den 26 juni
1908, förordna!, att vaktkvinna vid länsfängelse eller kronohäkte, i den
mån förhållandena sådant medgåve, skulle biträda med de göromål i köket,
som fängelseföreståndaren funne lämpligen böra åt henne uppdragas,
ävensom med andra inom fängelset förefallande sysslor, som utan intrång
å vakttjänstgöringen kunde vid sidan därav utföras av henne.

Därigenom hade vaktkvinnornas hela arbetstid tagits i användning
för fångvårdens räkning även vid de anstalter, där deras avlöning för det
dåvarande var lägre. Då vid sådant förhållande grunden till olikhet i lönehänseende
bortfallit, hade kommittén ansett avlöningen till samtliga vaktkvinnor
böra bestämmas i enlighet med vad den år 1907 antagna staten
medgåve för vaktkvinnorna vid de centrala fångvårdsanstalterna för kvinnor.

Med hänvisning till vad kommittén anfört rörande förhållandet mellan
avlöningarna för den manliga bevakningspersonalen vid högre och lägre
tjänstegrad samt om inverkan därav vid befordran, hade kommittén ansett sig

böra föreslå, att, enär enligt då gällande stat vid de centrala fångvårdsanstalterna
för kvinnor jämväl vaktkvinna, som intjänat två ålderstillägg, åtnjöt 50
kronor högre lön än vaktfru utan ålderstillägg, avlöningen för vaktfru måtte
höjas med ett belopp av 50 kronor att tilläggas tjänstgöringspenningarna.

Utöver vad sålunda anförts, ansåg kommittén omständigheter icke
hava förekommit, som borde föranleda höjning av de avlöningar, vilka så
sent som år 1907 av Riksdagen reglerats.

Däremot ansåg kommittén skål förefinnas att från förslagsstaten
överflytta till ordinarie stat ett antal av den för egentliga bevakningstjänsten
och för arbetsdriften erforderliga personal. Det anmärktes av
kommittén i annat sammanhang, att vid nämnda förhållande utdelandet
av gratifikation till arbetsledarna skulle i allmänhet upphöra.

Vidkommande de vid åtskilliga fångvårdsanstalter anställda kokerskor,
vilka dittills avlönats av förslagsanslaget till fångars vård och underhåll,
ansåg kommittén lämpligast att uppföra även dessa å ordinarie stat. Kommittén
föreslog för sådant fall, att deras avlöning måtte fastställas till 500
kronor, varav 300 lön och 200 tjänstgöringspenningar, jämte två ålderstillägg
till lönen, vartdera å 50 kronor, att utgå efter fem och tio år.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså avlöningarna till bevakningspersonalen
utgå med följande belopp:

		Tjänst-
	Lön.	görings- pennin-	Samma.
		gar.
	Kr.	Kr.	Kr.
Överkonstapel...............	800	700	1,500	1 Efter 5 år skulle lönen kunna höjas med 100
Förste vaktkonstapel............	700	600	1,300	\ kronor och efter 10 år
Vaktkonstapel...............	600	500	1,100	1 med ytterligare 100 kro-I nor.
		450	950	[Efter 5 år skulle lönen
Vaktfru..................	500	[ kunna höjas med 75 kro-
Vaktkvinna................	450	350	800	I nor och efter 10 år med j ytterligare 75 kronor.
				[Efter 5 år skulle lönen
Kokerska.................	300	200	500	1 kunna höjas med 50 kro-[ nor och efter 10 år med
				\| ytterligare 50 kronor.

I detta sammanhang torde böra omförmälas, hurusom kommittén
bland avlönings vil lkoren föreslog följande bestämmelse. Därest ordinarie
tjänstinnehavare, som befordrades till annan befattning vid fångvårdsstaten
än den han dittills innehaft, redan intjänat högre .avlöning än begynnelseavlöningen
för den befattning, till vilken han bleve befordrad, skulle
honom omedelbart tillgodoföras det eller de ålderstillägg i den sistnämnda
befattningen, att hans avlöning i densamma icke bleve lägre än den avlöning
han senast åtnjöt före befordringen.

I fråga om särskilda förmåner för bevakningspersonalen utöver den
kontanta avlöningen gjorde kommittén vissa erinringar och förslag.

Sålunda hemställde kommittén, att fri bostad jämte bränsle eller
ersättning därför måtte tillerkännas även dem av den manliga ordinarie
bevakningspersonalen, som vore ogifta.

Beträffande beräkningen av det belopp, som, då bostad i kronans
hus icke kunde anvisas, finge såsom hyresersättning tillkomma därtill
berättigad vaktbetjänt, ansåg kommittén skäl föreligga till viss jämkning i
de av 1907 års Riksdag antagna bestämmelser i ämnet.

Erfarenheten hade nämligen, yttrade kommittén, ådagalagt, att i
åtskilliga orter en dräglig bostad för familj med fyra k fem barn icke
stode att erhålla för det av Riksdagen såsom regel fastställda högsta
hyresbeloppet av 250 kronor.

Visserligen hade Riksdagen medgivit, att hyresbeloppet finge höjas
därutöver i sådana fall, då synnerliga förhållanden därtill föranledde, men
stadgandet i detta hänseende medförde tydligen, att endast i få undantagsfall
en högre ersättning kunde beviljas, ehuru behovet måste anses
föreligga i vida flera fall.

Då det, framhöll kommittén vidare, måste anses såsom ett önskemål,
att i enlighet med de strävanden, som för det dåvarande inom skilda
samhällslager gjorde sig allt mera gällande, bostadsförhållandena så ordnades,
att familjerna åtnjöte verkliga hem, och då detta önskemål icke
alltid kunde, vad fångvårdens bevakningspersonal anginge, nöjaktigt tillgodoses
med dittills utgående hyresersättningar, ansåg kommittén något

större frihet böra beredas fångvårdsstyrelsen att höja ersättningsbeloppet
utöver det såsom regel bestämda högsta beloppet.

Kommittén hemställde därför, att bestämmelsen i nämnda hänseende
måtte erhålla sådan förändrad lydelse, att hyresersättningens belopp väl i
allmänhet ej finge överstiga 250 kronor, men att dock höjning därutöver
fino-e ske i de fall, då särskilda förhållanden därtill föranledde.

O 7

Under erinran att, i händelse uppvärmning av tjänstebostad skedde
genom värmeledning eller dylikt utan kostnad för innehavaren, motsvarande
minskning borde ske i vedanslag, förordade kommittén, att, da vedanslag
skulle oförminskat utgå till bevakningspersonalen, detta anslag måtte få
beräknas att motsvara 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved.

I fråga om den enligt 1907 års avlöningsbestämmelser utgående
beklädnadsersättningen av 100 kronor till en var av den manliga bevakningspersonalen
gjorde kommittén icke annan hemställan än att nämnda
ersättning borde utgå i överensstämmelse med vad som gällde beträffande
tjänstgöringspenningar eller beträffande ersättning för sådana vid vissa
vikariat.

Enligt dittills gällande bestämmelser åtnjöt vaktbetjänt vid sjukdomsfall
för sin person kostnadsfri vård av fångvårdsanstaltens läkare och
nödiga läkemedel på fångvårdens bekostnad. För vaktbetjänts vård å
allmänt sjukhus var däremot utgift av fångvårdsmedlen icke medgiven.

Kommittén, som ansåg att vård av fängelsets läkare och medicin
fortfarande borde kostnadsfritt medgivas bevakningspersonalen, hemställde,
att vård i allmänt rum å allmänt sjukhus jämte den förtäring, som under
vistelsen därstädes av vederbörande läkare föreskreves, finge, i de fall att
fångvårdsanstalts läkare ansåge sådan vård nödvändig, efter fångvårdsstyrelsens
beprövande bekostas av fångvårdsmedlen för bevakningspersonalen
under högst sex månader årligen, dock ej under det att kostnadsfri ledighet
åtnjötes.

Jämlikt bestämmelserna till de för vaktbetjänte vid 1902 och 1907
årens riksdagar antagna avlöningsstaterna ägde tjänstinnehavare att vid

3 —131671. Löneregleringshommitténs bet. XXXIX.

ledighet på grand av läkares intyg för hälsans vårdande eller för sjukdom
uppbära avlöningen oavkortad, i förra fallet under högst 15 dagar
och i senare fallet eller vid ledighet av bägge anledningarna under tillsammans
högst 45 dagar årligen.

Kommittén ansåg stadgandet om kostnadsfri ledighet för svag hälsas
vårdande böra utbytas mot en allmän bestämmelse om rätt till semester
under enahanda tid.

I anslutning därtill hemställde kommittén, att semester finge årligen,
då sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas
å tider, som fångvårdsstyrelsen bestämde, av överkonstaplar, förste vaktkonstaplar,
vaktkonstaplar, vaktfruar, vaktkvinnor och kokerskor en var
under femton dagar, utan avdrag å avlöningsförmånerna; samt att därjämte
nämnda befattningshavande finge vid tjänstledighet för sjukdom under
loppet av ett och samma kalenderår åtnjuta full avlöning under högst
trettio dagar.

I fråga om bibehållande av avlöning för den, som i följd av kroppsskada,
ådragen under tjänsteutövning, blivit tills vidare oförmögen till
tjänstgöring, samt rörande begravningshjälp till dödsboet efter tjänstinnehavare,
som avlidit i följd av olyckshändelse, timad under tjänsteutövning,
hade icke funnits meddelade några bestämmelser med avseende å fångvårdsstaten.

Kommittén föreslog emellertid, att bestämmelser i sådant syfte
måtte inflyta bland avlöningsvillkoren för fångvårdsstaten.

Enligt vad kommittén erinrade, hade genom kungl. brevet den 6
mars 1908 medgivits att tilldela de från förslagsanslaget avlönade extra
vaktbetjänte arvode, uppgående till sammanlagda beloppet av lön och
tjänstgöringspenningar för motsvarande ordinarie befattningar, samt därjämte
för extra betjänte av mankön, av vilka fordrades, att de i tjänsten
bure uniform, beklädnadsersättning såsom för ordinarie befattningshavande.

Likaledes hade på grund av beslut vid 1907 års riksdag medgivits,
att extra vaktbetjänt, som efter ett års fortsatt förordnande innehade nytt
förordnande såsom sådan, skulle vid tjänstledighet för styrkt sjukdom

under det nya förordnandet intill en tid av högst 45 dagar årligen (varunder
det i dylika fall vore ordinarie vaktbetjänt medgivet att behålla
hela avlöningen) kunna få tillgodonjuta så stor del av arvodet, som motsvarade
lönen i den ordinarie vaktbetjäntsavlöningen.

Förutom ovannämnda förmåner tillkom, såsom de faktiska förhållandena
gestaltade sig, för den extra bevakningspersonalen av kvinnkön,
liksom för den ordinarie, fri bostad jämte vedbrand. Sistnämnda förmån
tillkom däremot i regel icke de från förslagsanslaget avlönade manliga
vaktbetjänte.

Kommittén hemställde emellertid, att extra vaktbetjänte, manliga
såväl som kvinnliga, vilka oavbrutet under ett år innehaft och fortfarande
innehade förordnande såsom sådana, måtte komma i åtnjutande av fri
bostad jämte bränsle eller ersättning därför med samma belopp, som vore
stadgade för motsvarande ordinarie befattningshavande.

I sammanhang därmed uttalade kommittén, att beträffande den kontanta
avlöningen någon skillnad borde göras emellan ordinarie och extra
vaktbetjänt, på det att den senare, som vore befriad från erläggandet av
avgifter för sin egen pensionering, ej måtte vid befordran till ordinarie
erhålla mindre avlöningsbelopp, än vad han uppburit såsom extra.

Det syntes kommittén, att extra vaktbetjänte av mankön borde erhålla
åtminstone 50 kronor och av kvinnkön åtminstone 25 kronor mindre
avlöning än vad ordinarie vaktbetjänte ägde att uppbära i begynnelseavlöning.
Minskningen ansåg kommittén böra beräknas å den del av avlöningen,
som motsvarade lönen i den ordinarie vaktbetjäntsavlöningen.

Uti de yttranden, som av fångvårdsstyrelsen och vissa andra myndigheter
avgåvos över kommitténs förslag, gjordes i fråga om avlöningen till
den ordinarie bevakningspersonalen anmärkning allenast av Konungens
befallningshavande i Göteborgs och Bohus län, som jämte direktören vid
centralfängelset å Härianda fann löneökningen för »befälsgraderna» otillräcklig
med hänsyn till svårighet, som skulle hava yppat sig att med
lämpligt folk ur vaktkonstapelskåren rekrytera underbefälet.

Yttranden
över kommitténs
betänkande.

1910 års riks
dag.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1910 av frågan
om lönereglering för fångvårdsstaten yttrade vederbörande departementschef
beträffande den manliga bevakningspersonalens avlöning, att han med kommittén
ansåge det endast på grund av särskilda skäl kunna ifrågasättas att
då ändra en lönestat, som ännu ej varit gällande mera än två år. Departementschefen
förklarade, att han därför icke kunde förorda större löneförbättring
för underbefälet än den kommittén föreslagit och fångvårdsstyrelsen
lämnat utan erinran.

I fråga om förmånen av fri läkarvård och medicin tillstyrkte departementschefen
kommitténs förslag, dock med den utsträckning att vad
enligt kommitténs förslag skulle stadgas beträffande vård i allmänt rum
å allmänt sjukhus borde gälla även beträffande vård å tuberkulossanatorium.

Kungl. Maj:ts uti statsverkspropositionen vid 1910 års riksdag
framlagda förslag till lönereglering för fångvårdsstaten anslöt sig beträffande
den ordinarie bevakningspersonalens avlöning och övriga förmåner
till kommitténs förslag. Det föreslogs emellertid, att Kungl. Maj:t
skulle äga meddela de närmare bestämmelserna angående kostnadsfri läkarvård
jämte medikainenter för bevakningspersonalen.

Uti skrivelse den 9 juni 1910 n:r 2 anmälde Riksdagen sitt beslut i
anledning av Kungl. Maj:ts berörda framställning.

Mot de föreslagna avlöningsförmånerna för bevakningspersonalen
gjordes icke av Riksdagen någon erinran. Däremot ansåg Riksdagen benämningarna
förste vaktkonstapel och överkonstapel böra utbytas mot resp.
överkonstapel och uppsyningsman samt i stället för vaktfri! och vaktkvinna
böra användas benämningarna första vaktfri! och vaktfru.

Enligt den år 1910 antagna staten äro alltså avlöningarna för
ifrågavarande befattningshavare, i staten upptagna under rubriken »tjänstemän
av lägre grad (bevakningspersonal)», följande:

	Lön. Kr.	Tjänst- görings- pen- ningar. Kr.	Summa. Kr.
Uppsyningsman........	800	700	1,500	Efter 5 år kan lönen kojas med 100
Överkonstapel........	700	600	1,300	} kronor ock efter 10 år med ytterligare
Yaktkonstapel.........	600	500	1,100	\| 100 kronor.
Första vaktfrn........	500	450	950	i Efter 5 år kan lönen köjas med 75
Vaktfru..........	450	350	800	> kronor ock efter 10 år med ytterligare 1 75 kronor. (Efter 5 år kan lönen köjas med 50
Kokerska...........	300	200	500	kronor ock efter 10 år med ytterligare [ 50 kronor.

Antalet av de å denna stat upptagna befattningshavare av lägre
grad utgjorde:

14 uppsyningsman,

51 överkonstaplar,

409 vaktkonstaplar, (därav 20 jämväl jordbruksförmän),

6 första vaktfruar,

50 vaktfruar och
14 kokerskor.

I anslutning till 1910 års Riksdags förenämnda beslut utfärdade
Kungl. Maj:t dels den 30 september 1910 kungörelse angående villkor och
bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den från och
med år 1911 gällande ordinarie stat för fångvårdsstaten (bihang till svensk
författningssamling n:r 62, sid. 4), dels ock den 16 december 1910 kungörelse
rörande bostads- och vissa andra förmåner för befattningshavare
vid fångvårdsstaten (svensk författningssamling n:r 133, sid. 28). Sistnämnda
dag, den 16 december 1910, meddelade Kungl. Maj:t därjämte
genom brev till fångvårdsstyrelsen vissa föreskrifter i anledning av de
från och med år 1911 gällande nya avlöningsstater för fångvården och
därmed sammanhängande förhållanden.

Utfärdande av
kung!, kungörelser
ang.
avlöningsvillkor
m. m.

I yttrande till statsrådsprotokoll den 13 januari 1911 erinrade 1911 års
chefen för justitiedepartementet, hurusom under andra huvudtiteln vore å riksdag''

ordinarie stat uppförda två särskilda anslag till fångars vård och underhåll.
Det ena vore ett bestämt anslag, vilket helt och hållet disponerades för
avlöningar till befattningshavare vid fångvårdsanstalterna enligt stat, som
av Riksdagen fastställts. Det andra anslaget åter vore ett förslagsanslag,
huvudsakligen avsett för andra utgifter för fångvården, men även i någon
mån för avlöningar åt personalen; å detta förslagsanslag fastställde Ivungl.
Maj:t årligen utgiftsstater för de särskilda fångvårdsanstalterna.

Den personal, som avlönades från förslagsanslaget, vore yttrade
departementschefen vidare — i regel helt och hållet extra ordinarie, med
avlöning utgående i form av arvode och utan på förhand fastställd rätt
till ålderstillägg. Men från äldre tid, då hela bevakningspersonalen avlönades
från förslagsanslaget, kvarstode å detsamma ett fåtal bevakningstjänster,
vilkas innehavare därifrån uppbure enahanda avlöning och jämväl
hade samma rätt till ålderstillägg som innehavarna av motsvarande befattningar
å den av Riksdagen antagna stat å bestämda anslaget.

Med anledning av berörda förhållande hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgiva, att den rätt i fråga om
ålderstillägg, som tjänsteman, tillhörande fångvårdens bevakningspersonal,
kunde hava förvärvat under det han uppburit avlöning från förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll, finge, sedan han erhållit konstitutorial
å befattning i samma lönegrad, med avlöning enligt av Riksdagen fastställd
stat, räknas honom till godo beträffande ålderstillägg å den med den nya
befattningen förenade lön.

Sedan Kungl. Maj:t vid 1911 års riksdag gjort framställning i enlighet
med departementschefens hemställan, blev samma framställning av
Riksdagen godkänd. Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades den It» juni
1911 (bihang till svensk författningssamling n:r 41, sid. 5).

1 års riks- Vid 1912 års riksdag godkändes efter förslag av Kungl. Maj:t följande

dag’ tillägg till de enligt kungl. kungörelsen den 30 september 1910 stadgade
villkor och bestämmelser för åtnjutande av de enligt ny stat för fångvårdsstaten
med ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner,
att innehavare av dylik befattning må i fråga om rätt till ålderstillägg räkna
sm till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befatt DO

ning vid statens uppfostringsanstalt å Bona. Den 10 juni 1912 utfärdade
Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet (svensk författningssamling n:r 128).

Uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 september 1912 angående de 1913årsriksordinarie
anslagen för fångvården år 1914 gjorde fångvårdsstyrelsen sär- d°9''
skild framställning i fråga om de för arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna

erforderliga förmän och ledare. I sådant hänseende hemställde styrelsen,
att 10 vaktkonstapelsbefattningar måtte utbytas mot enahanda antal överkonstapelstjänster
och en vaktfrubefattning mot en första vaktfrutjänst.

Styrelsens berörda förslag var föranlett därav, att ej sällan svårighet
yppats att erhålla lämpliga sökande till befattningar, som vore förenade
med undervisningsskyldighet i yrken och fordrade verklig yrkesskicklighet
eller särskild utbildning. Styrelsen hade nämligen icke haft annan utväg
än att söka mot avlöning, som bestodes bevakningspersonalen i lägsta lönegraden,
eller vaktkonstaplar och vaktfruar, besätta även vissa arbetsförmansbefattningar.

I anslutning till fångvårdsstyrelsens förslag hemställde Kungl. Maj:t
uti statsverkspropositionen vid 1913 års riksdag om godkännande av sådan
ändring i den från och med år 1911 gällande ordinarie stat för fångvårdsstaten
— vilken stat dittills upptagit 51 överkonstaplar, 409 vaktkonstaplar
(därav 20 jämväl jordbruksförmän), 6 första vaktfruar och 50 vaktfruar
— att däri i stället, med oförändrade avlöningsförmåner, skulle uppföras
61 överkonstaplar, 399 vaktkonstaplar (därav 20 jämväl jordbruksförmän),
7 första vaktfruar och 49 vaktfruar.

Det föreslogs tillika, att för åtnjutande av avlöningen skulle för nytillkommen
överkonstapel eller första vaktfru gälla de villkor och bestämmelser,
som enligt kungl. kungörelse den 30 september 1910 stadgats för
åtnjutande av avlöningsförmåner enligt nämnda stat, ävensom att övergången
till den förändrade staten finge ske i mån av avgång å de vaktkonstapels-
och vaktfrubefattningar, som skulle uteslutas ur staten.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning blev av Riksdagen bifallen.

Sedan de nämnda vid 1913 års riksdag beslutade omflyttningarna
blivit genomförda, skulle antalet tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonalen)
alltså utgöra

14 uppsyningsman,

61 överkonstaplar,

399 vaktkonstaplar (därav 20 jämväl jordbruksförmän),
7 första vaktfruar,

49 vaktfruar och
14 kokerskor.

Inkomna framställningar.

Uti en den 20 juni 1912 dagtecknad skrift gjorde delegerade för Framställning

# . • r • av fan g var ds Sveriges

fångvårdsmannaförbund framställning hos Kungl. Maj:t om tor- mannaförbun bättrade

avlöningsförmåner för tjänstemän av lägre grad (bevakningsper- ''

sonalen) vid fångvårdsstaten.

I nämnda framställning anfördes, bland annat, följande.

År 1906 hade fångvårdsmannaförbundet ingått till Kungl. Maj:t med
anhållan rörande bland annat förbättring av fångvårdspersonalens ekonomiska
ställning.

Vid ifrågavarande tidpunkt utgjorde löneförmånerna för de olika
tjänstegraderna av vaktbetjänte i lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg
följande belopp: för fanjunkare 1,400 kronor, vaktmästare 1,300
kronor, underofficer 1,150 kronor, förste vaktkonstapel 1,100 kronor och
vaktkonstapel 950 kronor samt för samtliga dessutom bostad och vedbrand.

Utöver nämnda förmåner tilldelades en var vaktbetjänt, som genom
berömlig tjänstgöring gjort sig därav förtjänt, årlig gratifikation med visst
av tjänstetidens längd beroende belopp, uppgående i medeltal till omkring
75 kronor för konstapel och 100 kronor eller något däröver för underofficer
och därmed likställd vaktbetjänt.

Därav syntes det förbundet framgå, att fångvårdspersonalens löneförmåner
för endast få ar sedan voro i sadant skick att de av personalen,
som voro hänvisade att leva på desamma, även med de mest blygsamma
anspråk och den största sparsamhet icke kunde undgå verklig fattigdom.

Fångvårdsmannaförbundet hade också i sin ovanberörda framställning
år 1906 erinrat om den beklagansvärda ställning en vaktbetjänt befann
sig uti, om ej andra utvägar än de av staten anvisade funnos att tillgå
för hans utkomst — ett förhållande som fångvårdsstyrelsen ock i sitt av

4—131671. Lönercgleringslcommitténs bet. XXXIX.

Kungl. Maj:t infordrade utlåtande kraftigt understrukit. Med avseende
därå hade styrelsen ansett, att den ifrågasatta löneförhöjningen vore billig
samt att den av förbundet till 1,500 kronor per år beräknade minsta
kostnaden för en familjs underhåll icke vore för högt tilltagen.

Vid Kungl. Maj:ts och Riksdagens slutliga behandling av frågan
fastställdes likväl ett lönebelopp, som med 100 kronor understeg ovannämnda
av förbundet beräknade och av fångvårdsstyrelsen erkända existensminimum.

Med hänsyn därtill och då levnadskostnaderna sedan dess oavbrutet
stegrats, skatter ökats och oförutsedda pensionsavgifter tillkommit, funne
sig förbundet nu nödsakat att ånyo inkomma med framställning om förbättrade
löneförmåner.

Sedan fångvårdstjänstemännen av lägre grad erhöllo löneförhöjning,
hade — yttrades det vidare i den senaste framställningen — flera med
dem jämförliga statstjänaregrupper fått sina inkomster avsevärt förbättrade.
Vid eu jämförelse med dessa framginge enligt förbundets mening med
full tydlighet, att fångvårdstjänstemännens avlöningar alltigenom vore
hållna på ett lägre plan än övriga tjänstemannakårers. Det borde dock
vara klart för en var, vilken svår och tålamodskrävande uppgift det måste
vara att rätt behandla sådana element, som hamnade inom fängelserna.

En löneförbättring vore emellertid nödvändig äfven för en god rekrytering
och för bibehållande av en vaken, för sitt sam hällsnyttiga arbete
intresserad tjänstemannakår, helst fångvårdstjänsten, på grund av
sin natur, vore mindre lockande än annan statstjänst. En nödvändig
förutsättning för fångvårdsmannens duglighet och förmåga att fullgöra
den skyldighet, som samhället åt honom uppdragit, vore den, att han
under sin verksamhet icke oroades av ekonomiska bekymmer, utan med
sinneslugn, vaksamhet och kraft kunde ägna sig uteslutande åt den uppgift,
som anförtrotts honom.

I de flesta andra statens verk hade en stor del av den lägre personalen
utsikt att genom befordran skapa sig såväl bättre social ställning
som ock ökade löneförmåner. För den lägre fångvårdsmannen erbjöde sig
om än i betydligt mindre grad — utsikten till befordran inom under -

befälskåren. Det vore av allra största vikt, att denna kår rekryterades
av fullt pålitliga och för sitt arbete synnerligen intresserade och dugliga
personer.

Vid fångvården rådde emellertid det egendomliga förhållandet, att
en till bevakningspersonalen hörande befattningshavande, som erhölle be
fordran, i många fall att börja med undfinge mindre avlöning, än han haft
i den lägre graden; detta på grund därav, att en vaktkonstapel med intjänta
ålderstillägg, efter befordran till överkonstapel, genom mistning av nämnda
ålderstillägg och till följd av befordrings- och ökade pensionsavgifter enligt
gällande bestämmelser finge inkomsten väsentligt förminskad. Så till exempel
erhölle vaktkonstapel, som intjänt båda ålderstilläggen och som uppnått
en ålder av omkring 50 år, efter befordran till överkonstapel en minskning
under de första åren av omkring 61 kronor för år. Vid tjänstledighet0
för sjukdom utöver 30 dagar pr år erhölle han omkring 8 kronor
mindre inkomst pr månad än om han vidblivit sin vaktkonstapelsbefattnino-.
Likartat vore förhållandet, då överkonstapel med intjänta ålders Ö tillägg

befordrades till uppsyningsman.

Rättelse härutinnan borde enligt förbundets mening vidtagas och,
på sätt fångvårdsstyrelsen i sitt förslag till lönereglering år 1906 hemställde,
bestämmas, »att fångvårdstjänstemän efter befordran inom lägre grad får
bibehålla helt eller delvis intjänta ålderstillägg».

Behovet av en löneförhöjning vore icke minst beroende på de stegrade
levnadsomkostnaderna.

Efter att med ledning av uppgifter, bland annat, från kommerskollegii
avdelning för arbetsstatistik och Stockholms stads statistiska kontor
hava°påpekat stegringen i levnadskostnader under senare år, angav förbundet
vidare det belopp, som dess medlemmar på grund av egna erfarenheter
funnit vara det minsta möjliga, en familj behövde för att nödtorftigt
draga sig fram.

Den dagliga utgiften för nödvändig föda syntes ingenstädes kunna

beräknas lägre än till 50 öre för varje person.

För en familj av man, hustru och till exempel fyra barn, alltså sex

personer, skulle erfordras minst

kost enligt nyssnämnda beräkning 0:50 X 6 X 365 .................

beklädnad åt mannen............

» > hustru och barn..............

skatter och pensionsavgifter...............

övriga utgifter, såsom till läkare och medicin, bad, skolböcker, försäkringsavgifter, tillfälligt
biträde, tidningar, oskyldiga förströelser samt underhåll och reparationer av bohag m. m.°.

kr. 1,095
» 100
> 200
» 150

> 155

Kronor 1,700

För att söka påvisa, att fångvårdsmännen i avlöningshänseende vore
betydligt efter sina vederlikar inom andra statstjänaregrupper, uppdrog
förbundet jämförelser mellan avlöningsförmånerna för, å ena sidan, den
lägre fångvårdspersonalen och, å andra sidan, befattningshavare vid tullverket,
poliskårerna i Stockholm, Göteborg och Malmö ävensom Stockholms
stads rannsakningsfängelse.

Gentemot de anförda jämförelserna med statstjänare, som enligt
förbundets mening blivit bättre tillgodosedda än fångvårdsmännen, skulle
yttrades i framställningen — möjligen kunna invändas, att en stor statstjänaregrupp
funnes, vilkens löneförhållanden icke vore synnerligen bättre
ån fångvårdsmännens, nämligen de lägre posttjänstemännens. Detta vore
visserligen förhållandet, men jämväl denna kår hade för avsikt att under
år 1912 göra framställning om förbättrandet av sina löneförmåner.

Det framhölls vidare, hurusom av jämförelserna mellan fångvårdstjänstemän
av lägre grad och dem närstående tjänstemannakårer framginge,
att, även vad pensionen beträffade, fångvårdspersonalen vore sämst lottad.
Det för fångvårdstjänstemännen av lägre grad gällande lönesystemet tillförsäkrade
befattningshavarna en allt för ringa fast lön och lämnade
följaktligen en pension, som varken gåve försörjningsmöjlighet åt löntagaren
själv efter uppnådd pensionsålder eller satte hans änka och barn i stånd
att efter hans död livnära sig. Likaså vore lönen alltför liten vid sjukdomsfall,
och redan nu, fastän avlöningen i sin helhet vore jämförelsevis
låg, visade det sig, att fångvårdstjänstemännen av högre grad vid sjukdomsfall
tillgodonjöte vida högre ersättning, procentvis beräknat, än vad
fallet vore med tjänstemännen av lägre grad.

I fråga om bevakningspersonalens pension erinrade förbundet om
vad fångvårdsstyrelsen år 1906 uttalade i nämnda hänseende.

ökning i pensionen, yttrade då fångvårdsstyrelsen, vore tydligen i
sin mån, med hänsyn till de stegrade levnadskostnaderna, lika nödvändig
som löneförhöjning under tjänstetiden; pensionen utgjorde för övrigt jämväl
den ett vederlag för den tjänst, som under mannaåldern ägnats staten.
Att i sådant avseende tillerkänna en f. d. vaktkonstapel, som hade hustru
och kanske ännu oförsörjda barn, ett belopp av 800 kronor för år ansåg
styrelsen ej vara mera än vad lian för sin yttersta nödtorft behövde och
samhället såsom en pliktuppfyllelse ålåge.

Förbundet framhöll, att alltså redan år 1906 800 kronor ansågos
såsom yttersta nödtorft; och då sedan dess levnadskostnaderna ytterligare
i avsevärd grad stigit, förmenade förbundet en ändring i berörda missförhållande
befogad.

Detta missförhållande syntes lättast kunna avhjälpas genom lämpligare
avvägning mellan lön och tjänstgöringspenningar, så att fångvårdstjänstemän
av lägre grad erhölle omkring 70 procent av lön, tjänstgöringspenningar
och ålderstillägg i pension.

Beträffande den del av avlöningen, som utgjorde ålderstillägg,
hade fångvårdsstyrelsen redan i sitt förslag till ny avlöningsstat av den
18 september 1906 hemställt, att nämnda belopp skulle fördelas så, att
tre sådana tillägg komme att utgå.

Sedan denna tid hade vid löneregleringar inom olika verk allt mer
och mer tillämpats principen om ålderstilläggens uppdelande i flera tilllägg,
inträdande med kortare tids mellanrum. Sålunda hade för tulltjänstemännen
vid senaste lönereglering ålderstilläggen uppdelats i tre,
efter respektive 3, 6 och 9 års ordinarie tjänst.

Till stöd för ett dylikt avlöningssystem anfördes av fångvårdsmannaförbundet,
att inom fångvårdsmannakåren äktenskapen ofta inginges under
den extra anställningstiden, ett förhållande som gjorde, att familjens underhållskostnad,
som ökades med densammas tillväxt, tidigt nådde sin höjdpunkt,
vilket nödvändiggjorde dels en ofta återkommande lönetillökning
och dels att löneinkomstens maximum tidigt kunde uppnås.

Ehuru fångvårdsmännen icke kunde beklaga sig över någon högre
grad av trångboddhet, ansåg förbundet det i allt fall vara såväl ohygieniskt

som otidsenligt att med eu stor familj bebo den på sina ställen av ett
synnerligen litet rum och kök bestående tjänstelägenhet, som upplätes åt
en var av vaktkonstaplarna. Till följd av de säregna omständigheter, som
vore förknippade med deras tjänst, föranleddes förbundet emellertid att
särskilt upptaga bostadsfrågan till behandling.

I sådant hänseende anfördes, hurusom bevakningstjänsten icke medförde
den regelbundenhet i arbetet, som vanligen förekomme inom andra
yrken och sysslor, utan måste fångvårdsmannens arbete förläggas till olika
tider av dygnet. Ofta förekomme tjänstgöring dygnet om och ännu oftare
på sådan tid, då andra arbetare åtnjöte frihet och vila. Tjänsten, som i
regel uppginge till 70 timmar per vecka, vore också i och för sig ytterst
själsdödande och enformig samt ägnad att verka nervförstörande, men
någon slapphet i uppmärksamheten finge därför ej förekomma. För att i
längden kunna fullgöra sin i många fall ej minst på grund av denna sin
enformighet tröttande uppgift fordrades, att fångvårdsmannen under fritiden
erhölle en ostörd vila.

Tydligt vore, yttrades det vidare i framställningen, att i en lägenhet om
ett rum och kök icke kunde beredas tillfälle för fångvårdsmannen att ostörd
få vila ut. Han måste nämligen på grund av den ofta återkommande natttjänstgöringen
söka tillgodonjuta nödig sömn även om dagen. Om han
sålunda skulle kunna erhålla en vilotid i ro, måste hela den övriga familjen
under denna tid tränga sig tillsammans i köket. Detta läte emellertid
icke alltid sig göra.

På grund av de antydda svårigheterna, ansåg förbundet det nödvändigt,
att lägenheter om minst två rum och kök bereddes åt en var av den
gifta manliga bevakningspersonalen för att på så sätt göra det möjligt för
dem att i lugn och ro kunna erhålla behövlig vila å den tid tjänsten gåve
dem tillfälle därtill.

Det erinrades slutligen, hurusom tulltjänsteman av lägre grad, som
hade sin tjänstgöring förlagd å de dyraste orterna inom riket, tilldelades
dyrortstillägg. Vad fångvårdstjänstemännen beträffade, hade dyrhetsförhållandena
till en del avhjälpts därigenom, att hyresersättningen reglerades
efter ortspriserna. Då emellertid även priserna å livsförnödenheterna ställde

sig olika å olika platser, syntes det förbundet rättvist, om så ordnades, att
den fångvårdspersonal av lägre grad, som tjänstgjorde å fängelse, vilket
vore förlagt inom s. k. dyrort, tilldelades ett extra arvode å fem procent
av lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg.

Förbundet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte i proposition till 1913
års Riksdag föreslå,

att fångvårdstjänstemännens av lägre grad avlöningsförmåner måtte
bestämmas sålunda:

för uppsyningsman lön 1,200 kronor, tjänstgöringspenningar 700
kronor;

» överkonstapel lön 1,000 kronor, tjänstgöringspenningar 600 kronor;
» vaktkonstapel lön 800 kronor, tjänstgöringspenningar 500 kronor,
ävensom för samtliga de nämnda tjänstemännen dessutom: tre ålderstillägg
å 100 kronor efter resp. 3, 6 och 9 års ordinarie tjänst, beklädnadsersättning
å 100 kronor samt bostad om minst två rum och kök för
gift och ett rum för ogift tjänsteman med nödigt bränsle eller ersättning
därför enligt i orten gällande pris;

för första vaktfru lön 750 kronor, tjänstgöringspenningar 400 kronor;
» vaktfru lön 650 kronor, tjänstgöringspenningar 350 kronor;

» kokerska lön 550 kronor, tjänstgöringspenningar 300 kronor,
ävensom för de nämnda kvinnliga befattningshavandena dessutom:
tre ålderstillägg å 50 kronor efter resp. 3, 6 och 9 års ordinarie tjänst
samt bostad om ett rum och kök jämte nödigt bränsle eller ersättning
därför enligt i orten gällande pris;

att för fångvårdstjänstemän av lägre grad måtte efter eljest gällande
grunder beräknas hela hans föregående tjänstetid i fångvården icke blott
för erhållande från och med tiden för den ifrågasatta lönestatens tillämpning
av i densamma för innehavande befattningar upptagna ålderstillägg
utan även för bekommande av ålderstillägg vid befordran till högre befattning
inom ifrågavarande tjänstemannagrupp; samt

att dyrortstillägg måtte tilldelas dem av tjänstemännen i fråga, som
vore anställda å de dyraste orterna i riket, med fem procent av lön, tjänstgöringspenningar
och ålderstillägg.

Fångvårdssty- Fångvårdsstyrelsen avgav den 6 september 1912 underdånigt utlåtande

tande Vt 1912. över fångvårdsmannaförbundets framställning och anförde därvid, bland
annat, följande.

* För påvisande att statens ifrågavarande fångvårdstjänstemän vore i

avlöningshänseende sämre ställda än deras vederlikar i andra tjänstegrupper
hade förbundet som exempel åberopat avlöningar vid poliskårerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt vid Stockholms rannsakningsfängelse.
I fråga om nämnda grupper av befattningshavare framhöll styrelsen,
att avlöningarna till dem, såsom utgående av kommunala medel och
detta med hänsyn till de särskilda förhållandena å de dyra orter, där
nämnda befattningshavare vore anställda, icke lämpade sig att lägga till
grund för lönereglering åt nu ifrågavarande i rikets alla län placerade
statstjänare.

Under hänvisning till vissa av styrelsen lämnade uppgifter beträffande
avlöningarna till befattningshavare av lägre grad vid tullverket, statens
järnvägar, telegrafverket och postverket anförde styrelsen vidare, att den
med hänsyn till de lönepetitioner, som med åberopande av förhållandena
inom andra förvaltningsgrenar gång på gång gjordes av statstjänstemän i
de lägre graderna, såsom av postverkets och fångvårdens, icke kunnat undgå
att finna, hurusom önskligt vore att avlöningarna inom de olika verken
samt givna specialföreskrifter i avseende å lönerna underkastades en gemensam
allmän revision till vinnande däri av största möjliga enhet.

Emellertid hade styrelsen ansett sig böra tillse i vad mån i anledning
av fångvårdsmannaförbundets framställning någon ändring redan nu,
oavsett eller i avbidan å sådan allmän revision, kunde böra göras i de
ifrågavarande fångvårdsmannalönerna.

Vid jämförelse mellan avlöningarna till förenämnda lägre tjänstemän
vid andra statsförvaltningar och de bevakningspersonalen i fångvården tillhörande
hade styrelsen iakttagit, att visserligen några vid tull- och telegrafverken
funnes, som i löneavseende stode framför de lägre tjänstemännen
i fångvården. Det syntes dock styrelsen, att de förras tjänster i fråga om
beskaffenhet och för dem erforderlig kompetens eller särskild utbildning
stode över de ifrågavarande fångvårdstjänsterna. I övrigt visade sig, att

dessa senare ingalunda vore de sämre avlönade utan snarare till en del
motsatsen. Styrelsen framhöll ock, att numera för fångvården i allmänhet
icke mötte svårigheter att erhålla lämpliga personer för sina här ifrågavarande
befattningar. Endast för de befattningar, som vore förenade med
undervisningsskyldighet i yrken och fordrade verklig yrkesskicklighet eller
särskild utbildning, hade någon större svårighet yppats.

Oaktat vad sålunda anförts fann styrelsen dock anledning föreligga
att i sin mån understödja den framställning om lönehöjning, som fångvårdsmannaförbundet
nu, i likhet med postmannaförbundet, framlagt.

I det underdåniga utlåtande, som i anledning av fångvårdsmannaförbundets
lönepetition år 1906 styrelsen den 18 september samma år
avgivit, och till vilket styrelsen hänvisade, hade styrelsen i det hela gått
in på riktigheten av den beräkning av minimikostnaden för en familjs
underhåll, varom förbundet i sin nu avgivna underdåniga framställning
erinrat. Berörda existensminimum hade varit beräknat för en familj av
man, hustru och fem barn och stannat å en summa av 1,500 kronor för
år, däri ej ingående utgift för bostad och bränsle.

För nående av detta belopp hade styrelsen då ansett ändamålsenligt
anvisa ett i mån av familjens ökning avvägt antal förhöjningar i lönen
med lämpliga mellantider och belopp; och hade styrelsen i sådant hänseende
föreslagit, jämte beklädnadsersättning av 100 kronor för år, en
begynnelseavlöning åt numera s. k. uppsyningsman av 1,300 kronor, åt
numera s. k. överkonstapel av 1,150 kronor och åt vaktkonstapel av 1,000
kronor för år, samt därutöver ålderstillägg åt en var av dem med 100
kronor efter 4, 8 och 12 år, tillhopa 300 kronor.

Styrelsen hade därvid beräknat, att dittills enligt kungl. brev den
5 december 1855 och den 3 december 1861 utgående gratifikationer för
berömlig tjänstgöring skulle fortfarande få utgå. Efter intjänande av alla
tre ålderstilläggen samt med tillägg av beklädnadsersättning och gratifikation,
vilken senare under de första anställningsåren hölls under, men efter
hand något översteg 75 kronor, skulle den sålunda föreslagna avlöningen
för den lägst lönade av nämnda befattningshavare, nämligen vaktkonstapeln,
uppgå till ungefärligen berörda summa 1,500 kronor.

5—131071. Lönercgleringskomrnittens bet. XXXIX.

Sedan emellertid några länsstyrelser i infordrade underdåniga utlåtanden
uttalat sig för avlöningens förläggande med större del, än enligt
styrelsens förslag, å begynnelselönen, hade i den proposition, som av Kungl.
Maj:t avgavs till 1907 års Riksdag, gjorts den ändring, att ålderstilläggcn
hade behållits vid deras gamla antal att utgå, såsom dittills, efter 5 och
10 år med det av styrelsen föreslagna belopp av 100 kronor för varje
gång, tillsammans 200 kronor, och att i stället 100 kronor lagts till begynnelseavlöningen;
och hade detta även blivit Riksdagens beslut. Sedermera
hade vid 1910 års reglering begynnelseavlöningen ytterligare höjts
för uppsyningsman till 1,500 kronor och för överkonstapel till 1,300 kronor,
varemot begynnelseavlöningen till vaktkonstape! lämnats orörd vid 1,100
kronor.

Genom dessa jämkningar hade visserligen icke för någon av ifrågavarande
befattningshavare gjorts nedsättning under styrelsens år 1906
avgivna förslag i summan av de egentliga avlöningsbeloppen. Men i enlighet
med Kungl. Maj:ts proposition hade bestämts, att gratifikation icke
vidare finge utgå som avlöningsförmån. Detta hade i fråga om vaktkonstapel
haft till följd att, såsom fångvårdsmannaförbundet nu framhållit,
100 kronor återstode för nåendet av det år 1906 beräknade existensminimum.

För fyllande av den sålunda uppkomna bristen framhöll styrelsen
i sitt föreliggande utlåtande den 6 september 1912 önskvärdheten, att
enligt dess ovannämnda förslag ytterligare ett ålderstillägg anvisades samt
att perioderna för intjänande av sådana tillägg sattes till kortare tid än
som för närvarande. Därför hade styrelsen i avlöningarna till de lägre
tjänstemännen inom andra statens verk flera exempel att åberopa. Denna
ökning i ålderstil läggens antal syntes styrelsen böra utsträckas jämväl
till de kvinnliga befattningshavarna. Tidsperioderna för ålderstilläggens
intjänande ansåg styrelsen lämpligen böra, i likhet med förhållandena i tullverket,
och såsom även fångvårdsmannaförbundet föresloge, sättas till 3 år.

Genom den sålunda föreslagna åtgärden skulle för befattningshavaren
jämväl vinnas icke blott större delaktighetsbelopp i civilstatens
änke- och pupillkassa, utan även att underlaget för den egna pensionen
ökades; och då ålderstilläggen i fångvården utgjorde lön, skulle även avlöningen
bliva större vid sjukdomsfall.

För att ytterligare tillmötesgå förbundets, såsom det syntes styrelsen,
billiga önskan i dessa avseenden föreslog styrelsen vidare endera av
följande två utvägar. I nära överensstämmelse med en av herr C. Lindhagen
vid 1912 års riksdag väckt motion, som, efter det den godkänts av
Riksdagens Andra kammare, förkastades i gemensam votering med endast
en rösts övervikt, skulle den ändring kunna böra ske i avlöningen för
ifrågavarande befattningshavare, att från rubriken tjänstgöringspenningar
till rubriken lön överflyttades för befattningshavarna av mankön 100 kronor
och för de kvinnliga «r>0 kronor. Eller ock skulle, såsom ett andra
och än förmånligare alternativ, med hänsyn till den stegring av levnadskostnaderna,
som obestridligen inträtt sedan år 1907, kanske särskilt under
tiden från början av år 1909, då löneregleringskommittén avgav sitt
betänkande rörande fångvårdsstaten, kunna böra väljas att, utan någon
minskning av tjänstgöringspenningarna, höja grundlönen med nämnda belopp
100 kronor och 50 kronor.

I händelse av bifall till vad styrelsen föreslagit, komme för tjänstemän,
som uppnått alla Alderstilläggen, avlöningen vid sjukdomsfall och
pensionen att utgöra följande:

			Mot för närvarande
	Belopp.	Procent av avlöningen.	belopp.	procent.
	Kronor		Kronor.
Enliyi första alternativet:
För uppsyningsman.................	1,200	66,7	1,000	58,8
> överkonstapel .................	1,100	68,75	900	60,0
» vaktkonstapel.................	1,000	71,4	800	61,5
> första vaktfri!.................	775	65,95	650	59,0
> vaktfri!....................	725	70,7	600	63,2
i kokerska....................	500	76,9	400	66,7
Enligt andra alternativet:
För uppsyningsman.................	1,200	63,2	1,000	58,8
> överkonstapel..................	1,100	64,7	900	60,0
» vaktkonstapel .................	1,000	66,7	800	61,5
» första vaktfru.................	775	63,3	650	59,0
> vaktfru....................	725	67,4	600	63,2
> kokerska....................	500	71.4	400	66,7

Enligt kung!, brev den 16 december 1910 med vissa föreskrifter i
anledning av de från och med år 1911 gällande avlöningsstater för fångvården
och därmed sammanhängande förhållanden ägde styrelsen fastställa
tjänstedräkt även för kvinnliga tjänstemän av lägre grad vid fångvårdsstaten;
och hade på grund därav dylik dräkt av styrelsen fastställts
för första vaktfruarna och vaktfruarna, att efter eget val av dem bäras.
Därefter hade dräkten anlagts av samtliga första vaktfruar och vaktfruar
vid tvångsarbetsanstalterna för kvinnor och av ett flertal dylika tjänsthavare
även vid fängelserna, varjämte från flera av dem framställning
gjorts om erhållande av beklädnadsersättning mot skyldighet att i tjänsten
bära nämnda dräkt. Då bruket av dylik dräkt måste vara till fördel
för fångvården samt rättvisan krävde, att den kvinnliga bevakningspersonalen
därför erhölle ersättning likaväl som den manliga, ansåg sig styrelsen
böra föreslå i beklädnadsersättning för första vaktfru 50 kronor och
för vaktfru 50 kronor för år.

Vad i övrigt föreslagits i fångvårdsmannaförbundets föreliggande
framställning ansåg styrelsen för närvarande icke böra föranleda någon
åtgärd.

Vidkommande förbundets uttalande i fråga om bostäderna för gifta
syntes emellertid styrelsen några upplysningar höra meddelas. De familjebostäder,
som upplätos i kronans hus, utgjordes, vad vaktkonstaplarna
anginge, tillförne nästan uteslutande av ett rum och kök. Under
senare tid hade emellertid genom nybyggnad anordnats icke så få bostadslägenheter
om två rum och kök, såsom vid tvångsarbetsanstalten å
Svartsjö och senast i fem nya hus för 20 vaktkonstaplar vid fängelset å
Härianda.

För beredande av dylika lägenheter åt enahanda antal vaktkonstaplar
vid det under byggnad stående nya centralfängelset i Malmö, som vore avsett
att bliva färdigt till begagnande i juli 1914, införväntade styrelsen omedelbart
från sin biträdande arkitekt förslag, vilket styrelsen ärnade framlägga
till Kungl. Maj:t i och för anslags äskande för ändamålet av Riksdagen.
Och med hänsyn till fördelen av att hava bevakningen nära till
hands i stället för att utgiva ersättning för bostäders hyrande på mer

eller mindre långt avstånd, hade styrelsen för avsikt att i den närmare
framtiden göra dylik framställning jämväl för centralfängelset i Härnösand,
där vaktkonstapelbostäder i kronans hus nu helt och hållet saknades.
Aven för centralfängelset å Långholmen vore dylik framställning påtänkt,
avseende, likasom för nyssnämnda fängelser, bostäder om två rum
och kök.

Vidare hade redan befintliga lägenheter i fångvårdens hus, som funnits
till familjebostäder icke tjänliga, blivit som sådana utdömda. Lägenheter,
som funnits vara för trånga för gifta, hade disponerats åt ogifta eller
hade uppdelats och sammanslagits med andra, som därigenom utvidgats
till lägenheter om två rum och kök. Så hade exempelvis ordnats med en
hel del bostäder vid de ännu av fångvården behållna fängelserna i Malmö,
vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö samt år 1912 i stor omfattning vid
fängelset å Långholmen.

Vid bostädernas fördelning hade tagits i beaktande tjänsthavarnas
olika behov av utrymme i mån av familjernas storlek, likasom även de
anspråk, som haft sin grund i högre tjänstegräd. Liknande hänsyn hade
tillämpats även vid bestämmande av de hyresersättningar, som i brist å
bostadslägenheter i kronans hus tilldelats befattningshavarna.

O o

I sammanhang därmed och i anledning av fångvårdsmannaförbundets
yttrande om nödvändigheten för de gifta av två rum jämte köket
i och för ostört njutande av vila efter nattjänstgöring, meddelade styrelsen,
att numera vakande nattjänst icke i samma utsträckning som förut
förekomme vid fångvårdsanstalterna, i det sådan vid den nya fängelseordningen
i allmänhet icke krävdes vid kronohäktena. Och vid de större
fängelserna saknades i regel ej utväg att bereda de konstaplar, som så
önskade, tillfälle att där ostört få vila efter nattjänst. Att för tillmötesgående
av förbundets i nämnda avseende uttryckta önskan utdöma
vid fängelserna befintliga, till bostäder för smärre familjer eljest tjänliga
lägenheter om ett rum och kök vore, enligt styrelsens mening, att gå
för långt.

Kokerskorna och vaktfruarna hade egna rum, i allmänhet inom
själva fångvårdsanstalterna. Deras matlagning skedde vanligen i fängelseköket,
eller ock hade därför träffats särskilda anordningar. Första vakt -

fruarna hade rum och kök. Funnes ej bostadsrum att tillgå vid själva
anstalten, lämnades motsvarande hyres- och bränsleersättning.

Slutligen framhöll styrelsen:

dels, beträffande förbundets anhållan om tjänstetids tillgodoräknande
från lägre befattning för ålderstillägg å högre, att samma princip varit av
styrelsen föreslagen i dess förenämnda underdåniga utlåtande den 18 september
1906, och att denna fråga alltså redan varit underställd Kung].
Majrts och Riksdagens prövning;

dels, beträffande införande enligt förbundets önskan av dyrortstilllägg,
att sådant i viss mån redan förekomme genom hyres- och vedanslagens
bestämmande efter prisen å bostäder och ved i de olika orterna,
samt att frågan om systemets vidare utsträckning syntes vara av natur att
lämpligast böra lämnas till prövning vid sådan allmän revision av avlöningsförhållandena
för de lägre tjänstemännen i de olika statsförvaltningarna,
som styrelsen framhållit såsom Önskvärd;

och dels, i fråga om förbundets anmärkning angående den tillfälliga
minskning, som i vissa fall vid befordran ägde rum i den behållna inkomsten
genom befordringsavgiften och ökade pensionsavgifter, att beloppet
därav i normala fall vore betydligt lägre än den av förbundet för
sällsynta undantagsfall angivna högsta; att befordringsavgiften, vilken i
nämnda avseende vore clen enda av någon betydelse, kunde efter egen
önskan fördelas på flera år ända till fem; samt att i allt fall avgifterna
motsvarades av högre delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa och
vore en obetydlighet i jämförelse med de fördelar av befordringen, som i
detta och andra avseenden vunnes.

Styrelsen hemställde, det Kung]. Maj:t måtte förelägga Riksdagen
ettdera av förenämnda två alternativ, nämligen

antingen att godkänna sådan ändring i nu gällande ordinarie avlöningsstat
för fångvårdsstaten, att däri upptagna tjänstemän av lägre
grad (bevakningspersonalen) tillerkändes följande avlöning:

		Tjänst-		Ålderstillägg:
	Lön.	"örings-	Summa.
	pennin- gar.	efter 3 år.	efter G år.	efter 9 år.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Uppsyningsman.................	900	600	1,500	100	100	100
Överkonstapel..................	800	500	1,300	100	100	100
Vaktkonstapel..................	700	400	1,100	100	100	100
Första vaktfri!..................	550	400	950	75	75	75
Vaktfrn.....................	500	300	800	75	75	75
Kokerska....................	350	150	500	50	50	50

eller ock att godkänna följande avlöning:

		Tjänst-		Ålderstillä	gg:
	Lön.	görings-	Summa.
		pennin-		efter	efter	efter
		gar.		3 år.	6 år.	9 år.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Uppsyningsman.................	900	700	1,600	100	100	100
Överkonstapel..................	800	600	1,400	100	100	100
Vaktkonstapel..................	700	500	1,200	100	100	100
Första vaktfru..................	550	450	1.000	75	75	75
Vaktfrn.....................	500	350	850	75	75	75
Kokerska...................	350	200	550	50	50	50

ävensom att i sammanhang därmed förklara, att för åtnjutande av de sålunda
i staten medgivna avlöningsförmånerna skulle gälla de av Riksdagen godkända,
genom kungl. kungörelsen den 30 september 1910 meddelade villkor
och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den från
och med år 1911 gällande ordinarie stat för fångvårdsstaten, med iakttagande,
dels i fråga om förhöjning i avlöningen, att sådan skulle kunna
inträda tre gånger, första förhöjningen efter tre års, andra förhöjningen
efter ytterligare tre års och tredje förhöjningen efter ännu ytterligare tre
års fortsatt innehavande av tjänst i samma lönegrad, och dels i fråga om
beklädnadsersättning, att sådan skulle få utbetalas även till första vaktfri!
och vaktfri! med belopp till en var av 50 kronor för år;

samt att Kung!. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke
med hänsyn till den stora olikhet, som de olika verken och förvaltningsgrenarna
emellan vore rådande i avseende å avlöningen till tjänstemän och
befattningshavande av lägre grad, en allmän revision av gällande avlöningar
och avlöningsbestämmelser borde åvägabringas och därvid iakttagas de
jämkningar, som kunde finnas ägnade att i berörda avlöningsförhållanden
åvägabringa största möjliga enhet och överensstämmelse.

Kung/, remiss Genom remiss den 11 oktober 1912 har Kungl. Mai:t anbefallt

lönereglenngskommitten att avgiva underdånigt utlåtande i ärendet.

Kung/, beslut Sedermera har Kungl. Mai:t, med föranledande av en särskild un 24

^ ''

derdånig framställning från Sveriges fångvårdsmannaförbund, den 24 januari
1913 bemyndigat kommittén att anmoda överkonstapeln vid straffängelset
i Stockholm F. A. Lindén och vaktkonstapeln vid centralfängelset å
Långholmen E. Lönndahl att vid behandling av frågan om förbättring av
den vid statens fångvårdsanstalter anställda bevakningspersonalens avlöningsförmåner
lämna upplysningar angående bevakningspersonalens förhållanden.

Framställning Under loppet av kommitténs arbeten med behandlingen av det re underbefåi™mitterade

ärendet inkommo överkonstaplarna K. Gutke, A. Linné och O.
fanstatenS Rosén, i uppgiven egenskap av ombud för underbefälet vid fångvårdsstaten,
den 2 september 1913 till kommittén med en skrift, däruti de framlade
ett nytt förslag beträffande det manliga underbefälets avlöning.

Uti denna framställning erinrades till en början, hurusom Sveriges
fångvårdsmannaförbund — för undanröjande av det missförhållandet, att en
till fångvårdens bevakningspersonal hörande befattningshavare vid befordran
i många fall till en början erhölle mindre inkomst, än han förut
haft inom den lägre graden — hemställt, att invänta ålderstillägg måtte få
bibehållas vid befordran.

Därigenom skulle, yttrades det i framställningen, den på så gott
som alla arbetsområden rådande principen för en löneavvägning vara uppnådd,
nämligen att en högre och ansvarsfullare tjänst krävde större

gottgörelse än en lägre och att befordran åtföljdes av en verklig löneförbättring.

Emellertid hade, såsom fångvårdsstyrelsen anmärkt, en dylik från
dess sida år 1906 framförd hemställan av Kungl. Maj:t och Riksdagen avslagits
på den grund, att ålderstilläggens beräknande gemensamt för alla
grader strede mot de principer, som följdes å andra förvaltningsområden.

Då det under sådana förhållanden kunde förutsättas, att vad fångvårdsmannaförbundet
begärt icke skulle vinna beaktande, hemställde sökandena,
att det måtte tagas under övervägande, om icke en annan lösning
för vinnande av rättvisare avlöningsförhållanden inom fångvården vore att
finna däri, att det manliga underbefälets begynnelseavlöning fastställdes till
ett belopp, som med 100 kronor överstege vaktkonstapels slutlön.

Däremot kunde visserligen, anförde sökandena vidare, den anmärkningen
göras, att, med en sådan löneskillnad de olika tjänstegrupperna
emellan, slutlönen för de till bevakningspersonalen hörande uppsyningsmännen
komme att uppgå till ett belopp motsvarande eller överstigande
lägsta avlöningen till tjänstemännen av högre grad vid fångvårdsstaten.
Under erkännande av det befogade i en dylik anmärkning framhöllo sökandena,
att det manliga underbefälets uppdelning i två grupper (uppsyningsman
och överkonstaplar) näppeligen längre kunde anses behövlig.
Inom post- och tullverken samt en hel del andra verk funnes endast eu
underbefälsgrupp. Vid Stockholms stads stora rannsakningsfängelse vore
samma förhållande rådande, och så vore även fallet vid de flesta av Sveriges
fängelser. Ett slopande vid fångvården av t. ex. uppsyningsmannagruppen,
som numera utgjordes av ett ringa fåtal, kunde enligt sökandenas
mening gott låta sig verkställas.

Genom en dylik åtgärd skulle sedermera avlöningarna till underbefälet
vid fångvårdsstaten kunna så regleras, att rättvisare avlöningsförhållanden
åstadkommes, utan att därmed lönerna för underbefälet och tjänstemännen
av högre grad behövde sammanstöta.

Över sistberörda framställning har fångvårdsstyrelsen, på begäran
av kommittén, den 17 september 1913 avgivit yttrande.

Styrelsen har däruti anfört följande.

0—131671. Lvneregleringskommitténs bet. XXXIX.

Yttrande av
fångvårdsstyrelsen 17

9 1913.

Den av endast ett mindre antal befattningar bestående uppsyningsmannagraden,
vilken av sökandena ansetts böra bortfalla, vore för förhållandena
inom fångvården av stor praktisk betydelse, särskilt vid de
centrala fångvårdsanstalterna. Där måste nämligen den ganska talrika
bevakning, som samtidigt tjänstgjorde inom anstalten, stå under enhetlig
ledning, som således ej kunde ombesörjas av ett flertal överkonstaplar.
Dessa måste stå under lydnad av en i bevakningstjänstgöring direkt anställd
förman. Så vore också förhållandet i fråga om ledningen av fångarnas
arbeten vid dessa anstalter.

Vid de fyra straffängelser, där uppsyningsman vore anställda, tjänstgjorde
dessa såsom direktörernas närmaste män med så pass krävande
uppgift, att något högre avlöning och tjänsteställning borde tillkomma
dem framför överkonstaplar.

Styrelsen ansåg sig fördenskull böra motsätta sig förslaget om indragning
av uppsyningsmannabefattningarna.

Det syntes styrelsen, att för en rubbning i nuvarande anordning av
tjänsterna vid fångvården grundad anledning ej kunde hämtas från sökandenas
förmenande att befordran till överkonstapel från vaktkonstapel i
högsta ålderstilläggsgraden icke skulle innebära befordran även i löneavseende.
I fråga därom hänvisade styrelsen till vad i denna del redan yttrats
i dess underdåniga utlåtande den 6 september 1912 angående nyreglering
för fångvårdstjänstemännen av lägre grad.

Enahanda klander mot lönernas avvägning, som i förevarande avseende
gjorts av överkonstaplarna, kunde på samma grund göras även av
första vaktfruarna i fångvården, för vilka begynnelseavlöningen likaledes
sammanfölle med vaktfruavlöningen med två ålderstillägg. Och bland
fängelsetjänstemännen av högre grad vunnes vid befordran efter intjänta
ålderstillägg icke någon löneökning första tiden av t. ex. direktör eller
kamrerare, som befordrades till tjänst i högre lönegrad å fångvårdsstaten.

För den händelse det av styrelsen i nämnda underdåniga utlåtande
gjorda förslag om medgivande av tre ålderstillägg bleve vid den ifrågavarande
löneregleringen godkänt, skulle för vinnande av den av sökandena
önskade skillnad mellan slutlönen för vaktkonstapel och begynnelselönen
för överkonstapel erfordras en ökning av sistnämnda avlöning, utöver vad

styrelsen i sagda utlåtande därför föreslagit, icke af 100 kronor utan av
200 kronor.

Skulle emellertid den av sökandena framhållna olägenhet, att i vissa
fall vid befordran till överkonstapel den behållna inkomsten (på grund av
befordrings- och pensionsavgifter) under första tiden bleve något lägre än
före befordringen, anses böra tillmätas den vikt, att överkonstaplarnas
utgångslön borde höjas med något belopp utöver vaktkonstaplarnas slutlön,
och i följd däraf svårighet skulle möta att tillerkänna uppsyningsmännen
i proportion därefter ökad ordinarie avlöning, syntes möjligen den utväg
kunna anlitas, att uppsyningsmännen hädanefter tillsattes allenast på förordnande
med åtnjutande av ett i form av arvode utgående tillskott till
överkonstapelsavlöningen.

Dock fann sig styrelsen beträffande en sådan anordning, vilken icke
skulle medföra avsevärd besparing och i allt fall icke bidraga i nämnvärd
mån till den av sökandena önskade inkomstförhöjningen, böra uttala den
farhågan, att uppsyningsmännens auktoritet därigenom neddroges.

Fråga om et
allmän revision
av avlöningsbestämmelser.

Kommitténs förslag.

Uti det underdåniga utlåtande, som fångvårdsstyrelsen den 6 september
1912 avgivit uti förevarande ärende, har styrelsen, jämte framläggande
av alternativa förslag till ändringar i nu gällande ordinarie avlöningsstat
för fångvårdsstaten, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida icke med hänsyn till den stora olikhet, som olika verk
och förvaltningsgrenar emellan vore rådande i avseende å avlöningen till
tjänstemän och befattningshavare av lägre grad, en allmän revision av gällande
avlöningar och avlöningsbestämmelser borde åvägabringas och därvid
iakttagas de jämkningar, som kunde finnas ägnade att i berörda avlöningsförhållanden
åvägabringa största möjliga enhet och överensstämmelse.

Med anledning av fångvårdsstyrelsens berörda hemställan får kommittén
för sin del anföra följande.

Aven kommittén har haft sin uppmärksamhet fästad på det förhållandet,
att avlöningarnas belopp och avlöningsbestämmelserna i övrigt inom
olika statens verk och förvaltningsgrenar förete väsentliga skiljaktigheter,
vilka åtminstone i åtskilliga fall icke torde kunna anses betingade av
arbetets art eller andra särskilda omständigheter.

Anledningen därtill, att dylika ojämnheter uppkommit, torde företrädesvis
vara att söka därutinnan, att Ipneregleringsfrågor i flera fall varit
föremål för behandling av specialkommittéer eller särskilda sakkunniga
eller ock blivit på annat särskilt sätt förberedda, utan att därvid, i all
den mån möjligt och önskvärt varit, tagits hänsyn till avlöningsförhållandena
inom andra verk.

Dessa olikheter i avlöningshänseende hava, såsom erfarenheten nogsamt
ådagalagt, föranlett avsevärda olägenheter och givit anledning till

upprepade framställningar om avlöningsförbättringar från befattningshavare
vid verk, vilkas avlöningsförhållanden blivit nyreglerade under de senare
åren. Till stöd för sådana framställningar hava åberopats jämförelser med
andra verk, där avlöningsförhållandena synts sökandena hava i ett eller
annat hänseende blivit för personalen förmånligare bestämda.

Med allt erkännande av önskvärdheten därav, att avlöningsbestämmelserna
inom olika statens verk vore mera överensstämmande med varandra
uti alla de fall, där icke särskilda förhållanden verkligen påkallat avvikande
bestämmelser, kan kommittén det oaktat icke finna det tillrådligt att under
ännu pågående löneregleringsperiod en ny allmän revision företages av
nyligen fastställda avlöningsbestämmelser.

Därest emellertid en jämkning av avlöningsbestämmelserna för en
viss grupp av befattningshavare må anses vara särskilt av behovet påkallad,
torde detta, såsom redan i flera fall skett, få åstadkommas på den speciella
revisionens väg.

Kommittén tillåter sig under alla förhållanden beträffande fångvårdsstyrelsens
ovanberörda hemställan framhålla, att det kommittén i förevarande
ärende givna uppdrag icke av kommittén ansetts innefatta åliggande
att jämväl uppgöra och framlägga förslag till en dylik allmän revision.

* *•

Det torde emellertid, på tal om detta spörsmål, ej sakna sitt intresse
att erinra om vad vid 1911 års riksdag förekommit i anledning av en
inom Andra kammaren väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder i syfte att åstadkomma enhetlighet vid löneregleringar
inom statsförvaltningen in. in.

I utlåtande (n:r 2) över nämnda motion anfördes av Andra kammarens
femte tillfälliga utskott, bland annat, hurusom 1902 års löneregleringskommitté
sökt i möjligaste mån tillämpa enhetliga grunder vid utarbetandet
av förslag till reglering av löneförhållanden in. in. för de ämbetsverk
och institutioner, den haft att behandla.

Orsaken till, att de av löneregleringskommittén i angivna hänseenden
uppställda principer icke alltid blivit tillämpade vid genomförande av löne -

regleringar för de olika verken, måste enligt utskottets mening i främsta rummet
sökas däri, att särskilda specialkommittéer, i allmänhet utan beröring med
varandra eller med 1902 års löneregleringskommitté, utarbetat löneregleringsförslag
för särskilda verk, vilka förslag sedan i huvudsak vunnit Riksdagens
godkännande. Genom dylika specialkommittéers tillsättande, exempelvis för
lönereglering vid statens järnvägar, postverket, telegrafverket och tullverket,
hade de såsom nödvändiga ansedda löneregleringarna för dessa verk kunnat
med skyndsamhet genomföras, men denna fördel hade vunnits på bekostnad
av likformigheten, vars berättigade krav blivit i hög grad åsidosatta.

Även om man medgåve, att, med hänsyn till verkens olika natur
och uppgifter, fullständig likformighet vore omöjlig att åstadkomma, syntes
det dock utskottet alldeles uppenbart, att de förefintliga olikheterna vore
långt flera, än som betingades av antydda skäl.

Utskottet höll före, att, om särskilda, på löneregleringsområdet sakkunniga
män satts i tillfälle att från enhetlighetens synpunkt granska och
justera de löneregleringsförslag, som utarbetats av de skilda specialkommitéerna,
säkerligen större likformighet, till gagn i mer än ett avseende,
skulle hava kommit till stånd.

Att för åstadkommande av likformighet — ehuru önsklig i och för
sig — uppriva redan fastställda lönei’egleringar, borde ju, yttrade utskottet,
icke komma i fråga, och i motionen hade ej heller begärts något sådant,
utan endast påyrkats, att vid framtida löneregleringar och omorganisationer
av statens verk likformighet och enhetlighet måtte åvägabringas.

Enligt vad utskottet inhämtat, hade regeringen på senaste tiden i
åtskilliga fall åt 1902 års löneregleringskommitté uppdragit att, helt eller
delvis, granska de förslag till löneregleringar, som framlagts av andra kommittéer.
Ett bifall till framställningen i motionen skulle alltså endast innebära
en vidare utveckling av redan införd praxis.

I motionen framställt yrkande, att ett eller flera ombud eller representanter
för den tjänstemannakår, som av anhängigt ärende berördes, borde
inkallas för att lämna upplysningar och med rätt att till protokoll anteckna
sin mening, fann utskottet böra beaktas, därest icke särskilda skäl, såsom
anhängigt ärendes mindre betydande beskaffenhet eller annan dylik omständighet,
föranledde till undantag.

Vid behandling av vidlyftigare ärenden hos 1902 års löneregleringskommitté
plägade, erinrade utskottet, i allmänhet en eller flera s. k. specialledamöter
vara förordnade att deltaga i kommitténs överläggningar, med
rätt att till kommitténs protokoll avgiva särskilt yttrande, om så erfordrades.

Utskottet hemställde, det Andra kammaren måtte i anledning av
motionen för sin del besluta, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle, att åtgärder måtte vidtagas, i syfte att, i den mån ske kunde, enhetlighet
och likformighet i jämförliga hänseenden måtte för framtiden komma
till stånd vid reglering av löneförhållanden för statens verk och myndigheter,
vid omorganisation av desamma, ävensom i fråga om de för dem
gällande instruktioner och reglementen, samt att för ernående därav förslag
trån olika verk, myndigheter eller specialkommittéer rörande löneregleringar,
omorganisationer samt nya eller ändrade instruktioner eller reglementen
måtte, innan de till slutlig prövning företoges, göras till föremål för granskning
och yttrande av särskilda, på dessa områden förfarna och sakkunniga
personer ävensom, där sådant ansåges erforderligt, ombud eller representanter
för de institutioner, som ärendena berörde.

Denna utskottets hemställan bifölls av Andra kammaren, varefter
ärendet blev föremål för behandling av Första kammarens andra tillfälliga
utskott.

I sitt utlåtande i ärendet (n:r 4) yttrade detta utskott, att utöver
de i motionen och av Andra kammarens tillfälliga utskott påvisade ojämnheterna
vid utförda löneregleringar för statens verk och myndigheter samt
brist på likformighet rörande de för dem gällande instruktioner eller reglementen
säkerligen än flera exempel i samma riktning skulle kunna anföras.

Det borde dock måhända medgivas, att åtskilliga av dessa till synes
omotiverade ojämnheter kunde hava berättigad grund i säregna förhållanden
rörande det verk löneregleringen avsett och där sådana olikheter vid
jämförelse med andra verk förefunnes. En medverkande orsak därtill kunde
hava varit de olika befordringsutsikter, som på vissa tjänster förefunnes,
jämförda med andra, eller nödvändigheten att vid vissa verks reglering
taga hänsyn till där redan rådande löneförhållanden, vilkas lämnande å
sido skulle hava försvårat och fördröjt regleringens genomförande.

Svårighet, hade sannolikt ock i åtskilliga fall uppstått och komme fortfarande
att uppstå vid bedömandet av, vilka löntagare som inom olika verk
och inrättningar borde anses vara så med varandra jämnställda, att avlöningsförmånerna
bort eller borde för dem vara i allt lika. Understundom erfordrades
tvivelsutan för ett sådant bedömande en ingående granskning av
alla på frågan inverkande omständigheter, utan att dock resultatet av granskningen
komme att av alla erkännas vara fullt riktigt. Därtill komme, att
det icke alltid kunnat och väl även för framtiden icke kunde undvikas,
att vissa ojämnheter vid senare jämförelser befunnes hava uppkommit
genom av Riksdagen beslutade avvikelser från föreslagna avlöningssatser.

Men även om icke alla ojämnheter i berörda avseenden kunnat undvikas
eller önskvärd likformighet i instruktioner och reglementen vinnas,
därest sådana åtgärder, som dem i motionen avsetts och Andra kammaren
med den beslutade skrivelsen velat framkalla, blivit tidigare vidtagna, syntes
det likväl Första kammarens utskott icke kunna förnekas, att åtskilligt
på den vägen skulle hava kunnat ernås samt för framtiden borde söka
uppnås till undvikande av de många olägenheter och orsaker till missnöje,
som genom dylika ojämnheter och olikformigheter framkallats.

Andra kammarens utskott hade påpekat, att regeringen på senaste
tiden i åtskilliga fall åt 1902 års löneregleringskommitté uppdragit att,
helt eller delvis, granska de förslag till löneregleringar, som framlagts av
andra kommittéer, och uttalat, att ett bifall till framställningen i motionen
endast skulle innebära en vidare utveckling av redan införd praxis. Med
framhållande av det beaktansvärda däri, att representanter för den tjänstemannakår,
som av anhängigt ärende berördes, inkallades för att lämna upplysningar,
med rätt att få sin mening till protokoll antecknad, hade Andra
kammarens utskott ock påpekat, att vid behandling av vidlyftigare ärenden
hos 1902 års löneregleringskommitté i allmänhet en eller flera s. k.
specialledamöter plägat vara förordnade att deltaga i kommitténs överläggningar,
med rätt att till kommitténs protokoll avgiva särskilt yttrande, om så
erfordrats.

Ett fortsatt konsekvent anlitande av denna utväg till vinnande av
enhetlighet och likformighet i jämförliga hänseenden ansåg Första kammarens

utskott vara att förorda, men att redan då göra ett uttalande, huru
dylik granskning lämpligen borde åvägabringas, när den tid komme, då
nämnda löneregleringskommitté icke vidare funnes att för ändamålet
tillgå, syntes utskottet vara mindre lämpligt. Måhända skulle, menade
utskottet, den behövliga granskningen då befinnas bäst kunna ordnas av
Kungl. Maj:t utan för närvarande ifrågasatta närmare anvisning från
Riksdagens sida.

Med hänsyn därtill hemställde utskottet, att Första kammaren måtte
så till vida biträda Andra kammarens i ärendet fattade beslut, att Första
kammaren för sin del beslöte, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att, i den mån ske kunde, enhetlighet
och likformighet i jämförliga hänseenden måtte för framtiden
komma till stånd vid reglering av löneförhållanden för statens verk och
myndigheter, vid omorganisation av desamma, ävensom i fråga om de
för dem gällande instruktioner och reglementen.

Första kammaren avslog emellertid utskottets hemställan, i följd
varav alltså den genom motionen väckta frågan förföll.

Vad nu vidare beträffar den till kommittén remitterade frågan an- Förhöjda afgående
förhöjda avlöningsförmåner för tjänstemän av lägre grad (bevak- ''måne?för
ningspersonalen) vid fångvårdsstaten, torde till en början böra erinras Jj^X^d
hurusom nämnda befattningshavares avlöningsförmåner varit föremål för *id fån9-

^ u vardsstcitQn

reglering så sent som vid 1910 års riksdag. Det skulle fördenskull kunna
ifrågasättas, huruvida sedan dess sådana särskilda förhållanden inträtt, att
redan nu en revision av dessa avlöningsförmåner bör äga rum.

Härvid är emellertid att märka, att löneregleringen för fångvårdsstaten
av år 1910 beträffande avlöningssatserna till bevakningspersonalen
i allmänhet endast innebar några mindre jämkningar av de satser,
som för denna personal blivit bestämda genom den vid 1907 års riksdag
beslutade regleringen. Någon anledning ansågs nämligen år 1910 icke
föreligga att mera avsevärt ändra avlöningssatser, vilka börjat tillämpas
först år 1908. Erinras må ock, att löneregleringskommitténs förslag
i ämnet, vilket lades till grund för 1910 års reglering, avgavs redan
i mars 1909.

7—131671. Löneregleringskommitténs bet. XXXIX.

Då numera ännu några år förflutit, sedan den nämnda bevakningspersonalens
avlöningsförmåner blevo i huvudsak bestämda, och under denna
tid jämkningar företagits i vissa nyare regleringar för andra statstjänare,
torde med hänsyn till de under tiden vunna erfarenheter fog kunna anses
förefinnas att nu göra vissa jämkningar jämväl i avseende å avlönings- och
pensionsförhållandena för tjänstemän av lägre grad vid fångvårdsstaten.

* *

Då vid bestämmandet av en befattningshavares avlöning avsevärd
hänsyn givetvis måste tagas till beskaffenheten av de göromål, som tillkomma
vederbörande, har kommittén ansett sig böra lämna en redogörelse
för bevakningspersonalens vid fångvården åligganden i tjänsten, sådana
desamma finnas angivna i den av Kungl. Maj:t den 16 december
1910 givna instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten (svensk
författningssamling n:r 133 sid. 1) samt i den av fångvårdsstyrelsen den
22 december 1911 utfärdade arbetsordning för befattningshavare vid fångvårdsstaten.

Bevakningspersonalen utgöres av uppsyningsman, överkonstaplar, vaktkonstaplar,
första vaktfruar, vaktfruar och kokerskor.

Uppsyningsman åligger enligt 64 § i den nämnda instruktionen:
att närmast direktör eller direktör och assistent ansvara för ordningen
inom vederbörande fångvårdsanstalt och leda vakttjänstgöringen;
att efter förhållandena själv deltaga i vakttjänsten; samt
att i avseende å arbetsdriften och personalredovisningen vid anstalten
och dess förvaltning i övrigt lämna direktören det biträde, som må
påkallas;

dock att uppsyningsman, som är anställd särskilt för arbetsdriften,
må kunna befrias från övriga omförmälda åligganden.

Uti arbetsordningen äro uppsyningsmans särskilda åligganden närmare
angivna. I sådant hänseende föreskrives i § 33, att uppsyningsman,
som, där assistent icke finnes, är direktören vid fångvårdsanstalten närmast
ansvarig för ordningen inom anstalten, åligger:

a) att tillse, det de för bevakningen vid anstalten meddelade föreskrifter
noggrant fullgöras;

b) att, när cellerna skola på morgonen öppnas, avhämta och sedermera,
till dess vaktombyte på aftonen ägt rum, hava tillsyn över nycklarna
till alla celler med undantag av dem, i vilka kvinnor förvaras, allt
dock med den inskränkning, som direktören i särskilda fall må bestämma;

c) att vid manlig fånges ankomst ombesörja noggrann visitation
å honom samt tillse, att vad i avseende å sådan fånges badning och omklädnad
av direktören föreskri ves varder behörigen iakttaget, ävensom att
med biträde av tillkallad vaktkonstapel, för så vitt angår manlig fånge, och av
vaktfru, i vad avser kvinnlig fånge, förrätta värdering av fångarnas effekter;

d) att vaka över behörig verkställighet av direktörens föreskrifter i
avseende å fångarnas vistande å fånggård;

e) att tillse, det vaktombyten, i enlighet med direktörens föreskrifter,
på behöriga tider äga rum och att vederbörliga anteckningar därom införas
i vaktlista;

f) att jämte vaktfru vara vederbörande med ansvarsskyldighet behjälplig
i vården om anstaltens persedelförråd och fångarnas egna persedlar;

g) att vid tillfälle, da direktör eller direktör och assistent, där
sådan finnes, äro borta från anstalten, utöva befälet därstädes; och

h) att, i den mån övriga åligganden det medgiva, biträda vid anstaltens
expeditionsgöromål, särskilt i fråga om fångarnas arbetspremier
och arbetsredovisning, samt i sådant hänseende uppgöra förslag till s. k.
premielistor.

överkonstapel åligger enligt 65 § i instruktionen:

vid fångvårdsanstalt, där uppsyningsman ej finnes: att fullgöra
de åligganden, som i instruktionen bestämts för sådan tjänsteman;

vid anstalt, där uppsyningsman är anställd: att bestrida den
del av nämnda åligganden, som i arbetsordning eller eljest må föreskrivas,
ävensom i övrigt biträda uppsyningsmannen i hans göromål.

I fråga om överkonstapel föreskrives i arbetsordningen, § 34, att
sådan befattningshavare vid anstalt, där uppsyningsman icke finnes för
bevakningstjänsten anställd, har att iakttaga vad i arbetsordningen är

sagt om uppsyningsman. Finnas flera överkonstaplar, fördelas tjänstgöringen
mellan dem av direktören.

Finnes varken uppsyningsman eller överkonstapel anställd vid anstalten,
äger enligt sistnämnda paragraf i arbetsordningen den, som förestår
anstalten, uppdraga åt lämplig vaktkonstapel att bestrida för överkonstapel
angivna göromål ävensom att, då föreståndaren är borta från
anstalten, utöva hans befälsrätt.

Vaktkonstapel åligger enligt 66 § i instruktionen:

att fullgöra bevakningstjänst och annan vakttjänstgöring samt fångforsling; att

enligt föreskrift vara behjälplig vid sjukvården inom fångvårdsanstalten;
samt

att biträda vid arbetsdriften därstädes, jämväl, om så påfordras,
med personligt deltagande i arbetet.

Enligt arbetsordningen, § 35, har vaktkonstapel följande särskilda
åligganden:

l:o) vid vakttjänstgöring i allmänhet:

a) att vid vakttjänstgöringens emottagande förvissa sig därom, att det
å vaktlistan antecknade antal fångar är tillstädes, samt efter tjänstgöringens
mottagande ej utan tillstånd avlägsna sig från anvisad bevakningsplats;

b) att, därest fånge bryter mot anbefallda föreskrifter, tillsäga honom
att återgå till ordningen samt, om rättelse ej följer, genast vidtaga
åtgärder för fånges återförande i cell, om han därur utförts;

c) att, om fånge gör försök till rymning eller våld, genom närmast
varande bevakning därom genast underrätta direktören, ävensom omedelbart
själv vidtaga åtgärder, som till rymningens förekommande och ordningens
bibehållande äro nödiga;

d) att tillse, det de för fångarna i allmänhet gällande, ävensom de
för vissa fångar till äventyrs särskilt meddelade ordningsföreskrifter noggrant
iakttagas;

e) att alltsomoftast efterse, vad av enrumsfångarna förehaves, och
därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de fångar, vilka visat sinnesoro
eller svårmodighet;

f) att, då fånge framställer befogad begäran, efterkomma densamma,
så vitt förenligt är med vakttjänstgöringen och ordningen, men i annat
fall rapportera förhållandet till närmaste förman;

g) att, när för övrigt något anmärkningsvärt förefaller, ofördröjligen
anmäla sådant själv eller genom annan bevaknings tjänsteman för direktören
eller, till dennes underrättande, för närmast tillstädesvarande förman; samt

h) att vid anstalt, där uppsyningsman men ej överkonstapel är anställd
för bevakningstjänst eller ock blott en överkonstapel finnes, enligt
direktörens föreskrift bestrida överordnads göromål under dennes fritid;

2:o) vid tjänstgöring såsom fånggårdspost:

a) att, när fångarna utföras till vandring å fånggårdarna, intaga den
anbefallda bevakningsplatsen och kvarbliva där, till dess alla fångarna
blivit återförda inom anstalten; samt

b) att med noggrann uppmärksamhet följa de å fånggårdarna vistande
fångarnas förehavande, så att de icke träda i beröring med varandra
eller bereda sig tillfälle att rymma; börande fångarna tillhållas att
i fånggårdarna taga avsedd motion;

3:o) vid tjänstgöring såsom portvakt, enbart eller i förening
med annan vakttjänstgöring:

a) att noggrant vårda honom anförtrodda nycklar till anstaltens
yttre portar, så att dessa nycklar ej må komma i annans hand, och hålla
portarna säkert tillåsta samt, då port för in- eller utpasserande blivit
öppnad, ej låta densamma stå öppen längre, än oundgängligt är;

b) att nattetid ej utan inhämtande av vederbörligt tillstånd låta
någon främmande person inkomma i anstalten

c) att i övrigt ej, utan direktörens föreskrift, inom anstalten insläppa
annan, än den, som är berättigad att inspektera anstalten eller är där
anställd eller är försedd med fångvårdsstyrelsens eller Konungens befallningshavandes
inträdesbevis eller av direktören erhållit tillstånd att, utan
föregående anmälan,.vinna inträde;

d) att, då fångförare anländer till anstalten med fångar, låta dessa
införas uti mottagningsrummet samt tillse, att vederbörlig anmälan om
fångtransportens ankomst genast göres, därvid dock bör iakttagas, att
onykter person ej insläppes utan efter direktörens beslut;

e) att, i avseende å personers insläppande, då domstols sammanträde
hålles inom fängelset, noggrant förfara enligt givna föreskrifter; samt

f) att, i den mån övriga göromål det medgiva och så vitt han därtill
finnes lämplig, efter direktörens bestämmande biträda med förefallande
skrivgöromål och andra bestyr;

4:o) vid tjänstgöring såsom sjukvårdare:

att omsorgsfullt följa läkarens föreskrifter så väl om läkemedels
användande som om de sjukas skötsel och vård i övrigt; och bör därvid
sjukvårdaren, med insikt om den sjukes berättigade krav, med tålamod och
lugn samt på ett förtroendeingivande sätt efter bästa förmåga lämna honom
erforderlig hjälp;

5:o) vid tjänstgöring såsom fångförare:

att i tillämpliga delar iakttaga vad i gällande instruktion rörande
fångforsling är föreskrivet; ägande han, därest större antal fångar under
transport tillstöter, än att han kan samtliga själv med säkerhet bevaka,
anlita nödigt biträde.

Enligt arbetsordningen, § 36, åligger överkonstapel eller vaktkonstapel,
vilken är anställd såsom maskinist, att väl sköta och vårda honom
anförtrodda maskiner, ångpannor, värme-, vatten- och elektriska ledningar
jämte övriga mekaniska anordningar vid anstalten. I den mån han är
därtill kunnig, skall han ock verkställa nödiga reparationer å dem.

Härjämte skall maskinisten tillhandagå med reparationer av verktyg
och maskiner, som för arbetsdriften finnas vid anstalten, ävensom utföra
andra med maskinisttjänstgöringen lämpligen förenliga arbeten. Han skall
ock, i den mån direktören föreskriver, deltaga i vanlig bevakningstjänst enligt
den tjänsteställning han innehar, såsom överkonstapel eller vaktkonstapel.

Första vakt fru har enligt 67 § i instruktionen att med avseende å
kvinnliga fångar i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de för överkonstapel
meddelade bestämmelser.

Vaktfru åligger enligt 68 § i instruktionen:

att i fråga om kvinnliga fångar fullgöra bevakningstjänst;

att biträda vid sjukvården inom anstalten ävensom vid arbetsdriften,
jämväl med personligt deltagande i arbetet; samt

att vid fångvårdsanstalt, där särskild kokerska ej är anställd, bestrida
kokerskas göromål och vid annan anstalt, i den mån åliggandena
som vaktfru det medgiva, biträda i anstaltens kök.

I fråga om första vaktfru och vaktfru, som äro anställda i bevakningstjänst
och hava närmaste vården om kvinnofångarna, är i arbetsordningen,
§ 37, stadgat, att bemälda befattningshavare åligger, enligt direktörens
fördelning:

a) att, när cellerna skola öppnas på morgonen, avhämta och sedermera,
till dess vaktombyte på aftonen ägt rum, vårda henne anförtrodda
nycklar till de celler, i vilka kvinnofångar förvaras; varande vaktfru ansvarig
därför, att icke någon vaktkonstapel eller annan obehörig person
må inkomma i cell, till vilken nyckeln innehaves af henne;

b) att vid ankomsten av kvinnlig fånge verkställa noggrann visitation
å denna samt tillse, att vad i avseende å sådan fånges badning och omklädnad
av direktören föreskrives varder behörigen iakttaget;

c) att vid vaktombytet eller eljest, då visitation å fånge av kvinnokön
skall äga rum, förrätta densamma;

d) att tillse, det ordning och snygghet iakttagas av kvinnofångarna;

e) att biträda uppsyningsman eller överkonstapel vid värdering av
de kvinnliga fångarnas egna effekter;

f) att, jämte uppsyningsman eller överkonstapel, vara vederbörande
under ansvarsskyldighet behjälplig i vården av fängelsets persedelförråd
och fångarnas egna persedlar;]

g) att, där så påfordras, vara läkaren följaktig vid hans besök hos
sjuka fångar och ansvara för noggrant verkställande av hans föreskrifter såväl
om läkemedels användande som om de sjukas skötsel och vård i övrigt;

h) att, då kvinnofångar sysselsättas utom cell samt då de utföras
till vandring i fånggård och där uppehålla sig, bevaka desamma, i den
mån direktören därom förordnar;

i) att, i den mån övriga göromål och personlig förmåga medgiva det,
enligt direktörens bestämmande biträda med förefallande skriv- och andra
expeditionsgöromål;

j) att såväl, där särskild arbetsledarinna ej finnes, tillse de kvinnliga
fångarnas arbete och för dem avge förslag till arbetspremier, som järn -

väl eljest efter direktörens föreskrift deltaga i ledningen av fångarnas
arbeten; och

k) att vid anstalten utföra även andra lämpliga göromål, som åläggas
henne, samt efter direktörens förordnande vid fångforsling verkställa
extra fångtransport av kvinna och biträda vid ordinarie transport, då kvinnofånge
medföljer.

Kokerska är enligt 69 § i instruktionen skyldig att ombesörja matlagningen
för fångarna enligt gällande utspisningsstat och att sköta därmed
sammanhörande göromål.

I sådant hänseende åligger kokerska enligt arbetsordningen, § 38, att
vid utförande av henne tillkommande bestyr med noggrannhet följa gällande
utspisningsstat er samt iakttaga största renlighet; och skall hon låta sig
angeläget vara att av de till utspisningen använda materialier intet onödigtvis
förspilles samt att vid kostens fördelning i portioner dessa jämt avvägas.

Vid fångvårdsanstalt, där utom särskild kokerska endast en vaktfru
finnes anställd, åligger det därjämte, enligt sistnämnda paragraf i arbetsordningen,
kokerska att bestrida vaktfruns göromål under fritid, som beviljats
vaktfrun av direktören.

Beträffande bevakningspersonalens skyldigheter i övrigt är i arbetsordningen
stadgat, bland annat, följande.

Genom särskilt förordnande av direktören kan en befattningshavare
av viss tjänsteställning tilldelas befälsrätt jämväl över andra med samma
ställning. Den, som äger befälsrätt över andra, är förman för dessa (§ 32).

Det åligger bevakningstjänsteman, som är därtill lämplig, att efter
direktörens bestämmande handleda fångar i gymnastik (§ 39).

Bevakningstjänsteman är pliktig att efter direktörens föreskrift biträda
såsom underbefäl, såsom förråds- och skrivbiträde m. m. dylikt,
ävensom att efter förmåga och i den mån sådant är förenligt med bevakningstjänstens
behöriga fullgörande enligt direktörens anvisningar deltaga
i utförandet av göromål tillhörande den arbetsdrift, vari fångar äro insatta
att arbeta under tjänstemannens tillsyn (§ 40).

Arbetsledare, vare sig denne är anställd under benämning uppsyningsman,
överkonstapel, vaktkonstapel, första vaktfru eller vaktfru, skall inom
det eller de yrken, som av arbetsledaren förestås vid anstalten eller vari
denne är undervisare, med noggrannhet iakttaga: att anförtrodda materialier
på det mest ekonomiska sätt användas; att, sedan fånge av direktören insatts i
bestämt yrke, fången tilldelas det arbete inom yrket, som, i mån av tillgång,
är mest lämpat såväl för ernående av en duglig tillverkning som
för fångens utbildning till yrkesskicklighet; samt att så,långt möjligt varje
fånge bibringas kännedom om olika delar av det yrke, vari han sysselsättes.

Arbetsledare skall tillika under utförande av sitt uppdrag öva noggrann
tillsyn över fångarna samt över de till yrket hörande verktyg, ävensom,
i den mån lämpligen kan ske, deltaga i vanlig bevakningstjänst (§ 41).

I fråga om tjänstgöringens omfattning är i instruktionen, § 42, stadgat,
att vakthållning bör äga rum såväl natt som dag; dock må, efter
fångvårdsstyrelsens beprövande, vid kronohäkte nattetid ej behöva hållas
vakande vakt.

I arbetsordningen, § 50, är beträffande bevakningspersonalens tjänstgöringstid
föreskrivet, att densamma bör begränsas till vad nödigt är för
göromålens behöriga gång. Såsom tjänstgöringstid skall anses jämväl tid,
under vilken tjänsteman utan utövning av särskilda göromål skall vara
inom anstalten till hands. Tjänstgöringstiden i dess helhet må icke i regel,
utan efter fångvårdsstyrelsens beprövande, överstiga 70 timmar för vecka.
Dock åligger tjänsteman att, utöver vad för anstaltens bevakningspersonal
i allmänhet må vara bestämt, i förekommande fall tjänstgöra så lång tid,
omständigheterna påkalla.

Där tjänstgöringen är av betungande art, bör om möjligt så ordnas,
att bevakningstjänstemännen turvis med lämpliga mellantider åtnjuta frihet
varje vecka åtminstone ett helt dygn i följd, likasom ock att, så långt
ske kan, ledighet turvis förlägges till söndag. Iakttagas bör, att den, som
bestritt vakande nattvakt, icke omedelbart utan en eller annan timmes
mellankommande vilotid inträder i bevakningstjänst.

* *

8—131671. Löner egleringskommittcns bet. XXXIX.

Kommittén har vidare ansett sig böra i ett sammanhang lämna en
redogörelse för de avlöningsförmåner, vilka såväl i form av kontant avlöning
som i övrigt för närvarande tillkomma befattningshavare av lägre
grad vid fångvårdsstaten.

Ifrågavarande personals kontanta avlöningar å stat utgå med belopp,
som finnas angivna i nedanstående tablå, vari jämväl upptagas nuvarande
högsta pensionsbelopp.

	Lön.	Tjänstgö- ringspen- ningar.	Summa avlöning.	Högsta pension.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Uppsyningsman:
begynnelseavlöning ...............	800	700	1,500	—
med ett ålderstillägg...............	900	700	1,600	—
» två > ..............	1,000	700	1,700	1,000
Överkonstapel:
begynnelseavlöning...............	700	600	1,300	—
med ett ålderstillägg............	800	600	1,400	—
> två > ..........	O o a*	600	1,500	900
Vaktkonstapel:
begynnelseavlöning ..............	600	500	1,100	—
med ett ålderstillägg...............	700	500	1,200	—
» två » ..............	800	500	1,300	800
Första vaktfrn:
begynnelseavlöning................	500	450	950	—
med ett ålderstillägg ...........	575	450	1,025	—
> två > ..........	650	450	1,100	650
Vaktfrn:
begynnelseavlöning................	450	350	800	—
med ett ålderstillägg...........	525	350	875	—
> två > .........	600	350	950	600
Kokerska:
begynnelseavlöning ...............	300	200	500	—
med ett ålderstillägg ..............	350	200	550	—
» två » ...........	400	200	600	400

Utöver den kontanta avlöningen å stat är den ordinarie bevakningspersonalen
tillförsäkrad åtskilliga särskilda förmåner.

Enligt de i kungl. kungörelse den 30 september 1910 (bihang till
svensk författningssamling n:r 62) innefattade avlöningsvillkoren äger sålunda
en var befattningshavare tillhörande nämnda personal, utan avdrag
å avlöningsförmånerna, årligen åtnjuta semester under femton dagar, då
sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång.

Därjämte må nämnda befattningshavare vid tjänstledighet för sjukdom
åtnjuta full avlöning under högst trettio dagar under loppet av ett
och samma kalenderår.

Därest tjänsteman i följd av kroppsskada, ådragen under tjänstutövning,
blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, må avlöningen å stat kunna,
efter fångvårdsstyrelsens beprövande, oavkortad utgå till honom under högst
sex månader; ankommande på prövning av Kungl. Maj:t, till huru stor del
avlöning kan böra utgå till den skadade efter omförmälda tid av sex månader.

Vidare må ordinarie tjänstemän vid fångvårdsstaten åtnjuta fri bostad
jämte nödigt bränsle eller ock ersättning därför. Beloppet av hyresersättning
och vedanslag skall bestämmas efter de i orten gällande hyror och pris å
ved, dock med iakttagande, vad tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonalen)
angår, att hyresersättnings årliga belopp endast då särskilda
förhållanden därtill föranleda må överstiga 250 kronor, och att vedanslag
må utgå för inköp av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter
barrved. Hyresersättning och vedanslag skola utgå i enahanda ordning som lön.

Beklädnadsersättning med 100 kronor för år må till en var tjänsteman,
tillhörande den manliga bevakningspersonalen, utbetalas i överensstämmelse
med vad som gäller beträffande tjänstgöringspenningar eller ersättning
för sådana vid vikariat.

Därjämte lämnas kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter, enligt
de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar, åt tjänstemän av lägre
grad men ej åt deras familjer.

Därest tjänsteman avlider i följd av olyckshändelse, timad under
tjänstutövning, må ett belopp, motsvarande den avlidnes avlöning för en
månad, tilldelas hans dödsbo såsom begravningshjälp.

Rörande förmånerna av fri bostad och läkarvård m. in. för befattningshavare
vid fångvårdsstaten har Kungl. Maj:t genom kungörelse den

16 december 1910 (svensk författningssamling n:r 133 sid. 28) meddelat
vissa närmare föreskrifter.

Av nämnda särskilda föreskrifter må här allenast omförmälas följande.

På fångvårdsstyrelsen ankommer att bestämma, vilka ordinarie befattningshavare
vid fångvårdsstaten skola åtnjuta bostad i därför avsedda
lägenheter i kronans hus samt vilka rum skola tillkomma en var av
dessa befattningshavare. Beträffande tjänstemännen av lägre grad skall
emellertid iakttagas, att, i den mån ej befattningshavares tjänsteställning
tinnes böra föranleda undantag, gifta manliga tjänstemän tilldelas större
lägenheter i förhållande till familjernas storlek samt att, därest förhållandena
det påkalla, två ogifta manliga tjänstemän må tilldelas gemensamt rum.

Så länge fri bostad i kronans hus innehaves, må ock nödigt bränsle
därför kostnadsfritt åtnjutas. Om lägenheten på kronans bekostnad uppvärmes
särskilt eller i sammanhang med andra lokaler, skall bränsle, som
tillkommer lägenhetsinnehavaren, beräknas allenast för övriga behov.

För befattningshavare, vilken icke kunnat beredas bostad i kronans
hus, skall beloppet av honom tillkommande hyresersättning och vedanslag,
såvitt bestämmelse därom ej meddelats av Kungl. Maj:t, fastställas av fångvårdsstyrelsen,
med iakttagande av vad i sådant avseende blivit stadgat
bland avlöningsvillkoren och, beträffande tjänstemän av lägre grad, med
tillämpande tillika av nyss angivna grunder för bestämmande av bostadsförmån
in natura.

Av jord, som linnes vid fångvårdsanstalt och icke är behövlig för
fångvårdens egen räkning, äger fångvårdsstyrelsen att till tjänstemännen
för eget nyttjande tills vidare upplåta trädgårdsland efter lämplig fördelning,
med skyldighet för dem, som övertaga jorden, att på egen bekostnad
bruka och vårda densamma.

I fråga om den kostnadsfria läkarvården är i nämnda kungörelse
stadgat, bland annat, att tjänsteman av lägre grad må, jämte nödiga medikamenter
enligt läkarens förordnande, kunna, efter fångvårdsstyrelsens beprövande,
på fångvårdens bekostnad bestås botemedel i övrigt, såsom tillfälliga
bad, där sådant botemedel av läkaren finnes erforderligt och icke
påkallas av sjukdom eller kroppsskada, som tjänstemannen ådragit sig utom
tjänsten.

Ävenledes må, efter fångvårdsstyrelsens beprövande, där för tjänsteman
av lägre grad vid fångvårdsanstalt uppstår av anstaltens läkare intygat
behov av vård å sjukhus eller tuberkulossanatorium, av fångvårdsmedel
bekostas sådan vård å allmänt rum jämte den förtäring, som
under vistelsen å sjukhuset eller sanatoriet föreskrives av vederbörande
läkare. Dock må ej kostnaden av fångvårdsmedel bestridas för längre tid
än sex månader årligen, ej heller under det att kostnadsfri ledighet åtnjutes
eller då sjukdomen är av sådan art eller tjänstemannen uppnått den ålder,
att ringa utsikt finnes för att han skall komma att återinträda i tjänstgöring.

Då kostnad av fångvårdsmedel utgår för tjänstemans vård å sjukhus
eller sanatorium, må tillika utgifterna för hans färd dit och därifrån
bestridas på enahanda sätt.

* *

Såsom stöd för en förbättring av avlöningsförmånerna för bevakningspersonalen
vid fångvårdsstaten hava uti fångvårdsmannaförbundets nu
föreliggande framställning åberopats de avlöningsförmåner, som åtnjutas
av vissa befattningshavare vid tullverket samt inom poliskårerna i några
större städer i riket ävensom av bevakningspersonalen vid Stockholms stads
rannsakningsfängelse. Därjämte hava i enahanda syfte representanter för
fångvårdsmannaförbundet inför kommittén framhållit, hurusom befattningshavare
av lägre grad vid postverket vid 1913 års riksdag fått sina avlöningsförmåner
förhöjda.

Vad nu till en början beträffar jämförelsen med de nämnda kommunala
befattningshavarna, anser kommittén, i likhet med fångvårdsstyrelsen,
att avlöningarna till dessa befattningshavare såsom utgående av
kommunernas medel icke böra läggas till grund för en reglering av avlöningarna
för bevakningspersonalen vid fångvårdsstaten.

Företages en jämförelse beträffande avlönings- och pensionsförmåner
för, å ena sidan, den manliga bevakningspersonalen vid fångvårdsstaten,
och, å andra sidan, närmast motsvarande befattningshavare vid tullverket
och vid postverket (enligt 1913 års reglering), ställa sig förhållandena på
sätt framgår av följande tablå.

	Kontant be-					—
	gynnelse-		Bostad
	och slutav-
	limning enligt stat. (Antal år	Orts- tillägg.	bränsle in natura eller er-	Beklädnad eller ersätt-ning därför.	Summa slut-avlöning.	Högsta pen- sion.
	mellan avlö-		sättning
Fångvården:	ningsförhöj- ningarna.)		därför.

Uppsyningsman i Stockholm .	1,500-1,700	—	500-6001	100	2,300—2,400	i
	(5 + 5)				1 1,000
> å andra orter .	1,500-1,700	—	320-4501	100	2,120 - 2,250	[
	(5 + 5)
Överkonstapel i Stockholm . .	1,300—1,500	—	5001	100	2,100	1
	(5 + 5)				i 900
> å andra orter .	1,300—1,500	—	320-4651	100	1,920-2,065	\|
	(5 + 5)
Vaktkonstapel i Stockholm . .	1,100—1,300	—	440—5051	100	1,840—1,905	1
	(5 + 5)					\ 800
> å andra orter .	1.100—1,300	—	215-4401	100	1,615—1,840	1
	(5 + 5)
Tullverket:						1
Uppsyningsman klass 1:
i Stockholm.......	2.050 -2,500 (3 + 3 + 3)	154	—	omkring 100	2,754	i 1,300
å andra orter......	2,050-2,500 (3 + 3 + 3)	—	—	> 100	2,600	I
Uppsyningsman klass 2 ...	1,900-2,350 (3 + 3 + 3)	—	—	> 100	2,450	1,200 1
» klass 3 . . .	1,750-2,200 (3 + 3 + 3)	—	—	> 100	2,300	1,100 1 j
Vaktmästare klass l1 2 3:
i Stockholm.......	1,750-2,050 (3 + 3 + 3)	131	—	> 100	2,281	[ 1,100
å andra orter.......	1,750-2,050 (3 + 3 + 3)	—	—	» 100	2,150	1
Vaktmästare klass 2S.....	1,500-1,800 (3 + 3 + 3)	—	—	> 100	1,900	1,000
> klass 3 .....	1,200-1,500 (3 + 3 + 3)	—	—	» 100	1,600	900

1 Enligt uppgifter åberopade i fångvårdsstyrelsens utlåtande */« 1912.

2 Vaktmästare, vilken användes att bestrida särskilda viktigare göromål, som i allmänhet icke
tillhöra vaktmästarbefattning, må för sådan tjänstgöring kunna tilldelas särskilt arvode, beräknat efter
100 kronor för år.

3 För vaktmästare i Haparanda och Riksgränsen tillkommer ortstillägg 112 kronor.

	Kontant be-gynnelse-ocf slutav-löning enligt stat. (Antal år mellan avlö-nings förhöj-ningarna.)	Orts- tillägg. (Antal år mellan förhöj-ningar-na.)	Bostad och bränsle in natura eller er-sättning därför.	Beklädnad eller ersätt-ning därför.	Summa slut-avlöning.	Högsta pen- sion.
Postverket:
(enligt 1913 års reglering).
Förste postvaktmästare, förste postiljon:
å orter grupp 1.....	1,500-1,950 (3 + 3 + S + 3)	250—350 (5 + 5)	—	omkring 100	2,400
å > grnpp 2.....	1,500-1,950 (3 + 3 + 3 + 3)	200—300 (5 + 5)	—	> 100	2,350	, 1,200
å > grupp 3 .....	1.500—1,950 (3 + 3 + 3 + 3)	150	—	> 100	2,200
å övriga orter......	1,500—1,950 (3 + 34-3 + 3)	—	—	» 100	2,050
Postvaktmästare, postiljon1
å orter grupp 1.....	1,200-1,650 (3 + 3 + 3 + S)	250 -350 (5 + 5)	—	> 100	2,100
å -» grupp 2..... å > grupp 3.....	1.200- 1,650 (3 + 3 + 3 + 3) 1.200— 1,650 (34-3 + 3 + 3)	200-300 (5 + 6) 150	—	» 100 > 100	2,050 1,900	■ 1,000
å övriga orter ......	1,200-1,650 (3+ 3 + 3+ 3)	—	—	> 100	1,750

Vid en granskning av de avlöningsförmåner, som sålunda tillkomma
de nämnda befattningshavarna inom fångvården samt tull- och postverken,
torde framgå, att bevakningspersonalen vid fångvården ingalunda är så
illa lottad, som från densammas sida blivit påstått.

Kommittén vill dock icke bestrida, att fog kan förefinnas för någon
förbättring av denna personals avlönings- och pensionsförmåner, om ock
kommittén funnit sig icke kunna under några förhållanden tillstyrka bifall
till de enligt kommitténs mening alltför vittgående krav i nämnda
hänseenden, som framställts av fångvårdsmannaförbundet.

1 För bestridande tills vidare av viktigare göromål kan tillkomma ett belopp av högst 240 kronor
för år räknat.

Avlöning å
stat.

Vaktkon staplar.

Tillika anser sig kommittén böra framhålla, att göromålen inom
fångvården äro av så olikartad beskaffenhet mot göromålen inom tullverket
eller postverket och att jämväl i andra hänseenden förhållandena
ställa sig så olika beträffande personalerna vid de särskilda verken, att
det icke låter sig göra att utan vidare lägga avlöningarna inom tullverket
eller postverket till grund vid den nu ifrågasatta revisionen av
fångvårdspersonalens avlöningsförhållanden. Kommittén har fördenskull
ansett sig böra i huvudsak utgå från nuvarande avlöningar för bevakningspersonalen
vid fångvården och i avseende å desamma föreslå erforderliga
jämkningar.

Kommittén övergår nu till att för de särskilda befattningarna vid
fångvården, om vilka nu är fråga, föreslå de förändrade avlöningar, för
vilka fog må anses förefinnas, och har kommittén därvid ansett sig böra
göra början med vaktkonstapelsgraden.

Innan kommittén emellertid närmare ingår på själva avlöningsfrågan,
har kommittén trott det vara lämpligt att något redogöra för kompetensfordringarna
för vinnande av dylik befattning vid fångvårdsstaten.

I sådant hänseende är i den förenämnda arbetsordningen, § 57, föreskrivet,
att den, som vill vinna anställning såsom tjänsteman av lägre grad,
skall till direktör eller föreståndare vid fångvårdsanstalt ingiva ansökan
åtföljd av prästbevis, utvisande ålder, som i regel ej må vara högre än
30 år, samt att sökanden äger god frejd, betyg av läkare, att sökanden har
god hälsa och stark kroppskonstitution samt ej lider av kroppslyte, som
kan anses menligt inverka på hans tjänsteutövning, jämte förklaring, huruvida
han är villig genomgå nedannämnda provkurs, ävensom, i händelse
han innehaft anställning i statens eller enskild tjänst, uppgift därom samt
förvärvade vitsord. Finnes sökanden besitta önskvärda förutsättningar för
anställning, bör direktören eller föreståndaren med eget yttrande insända
ansökningen till fångvårdsstyrelsen.

Uti cirkulär den 3 april 1877 har fångvårdsstyrelsen framhållit, att
avseende företrädesvis bör fästas vid den sökande, som bland i övrigt
lika lämpliga personer äger insikt i hantverk eller handaslöjd, däruti
undervisning kan meddelas fångpersonalen.

Om sökande anses kunna ifrågakomma till anställning, skall han
enligt arbetsordningen, § 58, vara pliktig underkasta sig provtjänstgöring
vid fångvårdsanstalt, som av fångvårdsstyrelsen anvisas, över provtjänstgöring
skall meddelas betyg.

Från genomgående av ovan omförmälda provkurs kan, enligt § 59,
den befrias, som på grund av yrkeskunskap söker anställning såsom arbetsledare
eller som visar sig för tjänstgöring inom fångvården på grund av
avlagda examina, föregående tjänstgöring eller eljest särskilt meriterad.

Den, som godkänts vid provtjänstgöring eller befriats från sådan och
som under minst tre månaders förordnande, provtjänstgöringen ej inräknad,
vunnit vitsord såsom lämplig för tjänst av lägre grad inom fångvården,
må, jämlikt § 60 i arbetsordningen, hos fångvårdsstyrelsen föreslås att
antag&s till extra tjänsteman av nyssnämnda grad. Finnes den till extra
tjänsteman antagne under tjänstgöring olämplig, bör direktör eller föreståndare,
så snart hans uppfattning därom stadgats, anmäla förhållandet
hos styrelsen för tjänstemannens entledigande.

Sedan tjänsteman innehaft förordnande å lägre grad inom fångvården
i ett år, bör enligt § 61 i arbetsordningen direktör eller föreståndare till
fångvårdsstyrelsen med eget och läkarens yttrande i vederbörlig ordning
befordra tjänstemannens ansökning om erhållande av konstitutorial.

Enligt vad kommittén inhämtat, har under år 1913 vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö anordnats i arbetsordningen omförmäld provkurs
med undervisning dels i teoretiska ämnen, dels i instruktioner och arbetsordning
samt deras praktiska tillämpning, dels ock i vanlig bevakningstjänst.
För de extra anställda bevakningsmän, som ej kunnat beredas
tillträde till nämnda provkurs, skulle vid den anstalt, där de tjänstgöra,
försöksvis av vederbörande befäl meddelas nödtorftig teoretisk utbildning.

Levnadsåldern vid erhållandet av ordinarie anställning såsom vaktkonstapel
har enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen under tiden Vi 1911
—V9 1913 utgjort i medeltal 32 år 6 månader.

Till jämförelse må meddelas, att under åren 1905—1911 medelåldern
vid ordinarie anställning utgjorde för tullvaktmästare 32 år 6
månader och för postvaktmästare resp. postiljoner 28 år 2 månader (enligt
uppgifter återgivna i kungl. proposition n:r 2 vid 1913 års riksdag

9—131671. Lönereglcringskommitténs bet. XXXfX.

angående nytt avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket m. m.
sid. 33).

Vid övervägande av den förbättring i avlöningshänseende, som skäligen
må böra tillerkännas vaktkonstaplar vid fångvårdsstaten, har kommittén
ansett sig böra förorda en förhöjning av själva begynnelselönen.
Det torde nämligen ej kunna förnekas, att den del av begynnelseavlöningen,
som utgör lön och som under alla förhållanden får bibehållas under
sjukdom, för närvarande är väl knapp.

I syfte att härutinnan åstadkomma förbättring liar kommittén tänkt
sig, att från tjänstgöringspenningarna skulle till lönen överflyttas 100
kronor, varjämte lönen skulle höjas med ytterligare 100 kronor. Vad
däremot ålderstilläggen beträffar, har kommittén icke funnit anledning att
förorda någon ändring vare sig i avseende å belopp eller antal eller i fråga
om tiden för deras intjänande.

Avlöningen å stat för vaktkonstapel skulle alltså enligt kommitténs

förslag komma att ställa sig sålunda:		tjänstgörings-	summa
	kr.	penningar kr.	kr.
begynnelseavlöning............	800	400	1,200
med ett ålderstilläg (efter fem år).....	900	400	1,300
» två » (efter ytterligare fem år) .	1,000	400	1,400

En följd härav skulle bliva, att högsta pensionen utginge med 1,000
kronor (motsvarande 71,4 % av den föreslagna slutavlöningen å stat) i stället
för såsom nu 800 kronor (utgörande 61,5 % av nuvarande slutavlöningen).
Därigenom skulle högsta pensionen för vaktkonstaplarna komma att uppgå
till samma belopp som för postvaktmästare resp. postiljoner enligt 1913
års reglering, en förbättring som synts kommittén särskilt behjärtansvärd.

Det manliga

underbe fälet.

Det manliga underbefälet vid fångvårdsstaten utgöres för närvarande
av överkonstaplar och uppsyningsman.

Såsom i inledningen till detta betänkande omfönnälts, vidtogos vid
1910 års riksdag några mindre jämkningar i avseende å de avlöningssatser,
som vid 1907 års reglering bestämdes för motsvarande befattningshavare

vid fångvårdsstaten, detta i syfte att avhjälpa vissa skarpt framträdande
olägenheter vid tillämpningen av 1907 års reglering.

Efter vad sedermera visat sig, kvarstå emellertid fortfarande eu del
avsevärda olägenheter, vilka synas kommittén böra föraideda en mera ingående
omgestaltning av det manliga underbefälets avlöningsförhållanden.

Enligt nu gällande bestämmelser erhåller en överkonstapel, som befordrats
från vaktkonstapelsgraden och där intjänat bägge ålderstilläggen,
icke omedelbart någon förhöjning i avlöning. Motsvarande är ock förhållandet.
vid befordran från överkonstapels- till uppsyningsmansgraden.

Med hänsyn till de ökade utgifter för såväl den egna pensioneringen
som änke- och pupill pensioneringen, vilka bliva en följd av vederbörandes
befordring, kommer under nyss angivna förutsättning den befordrades
behållna inkomst av avlöningen att i början till och med understiga den
han förut åtnjutit.

Påpekas må även, att den del av avlöningen, som utgör lön och
som under alla förhållanden får behållas under sjukdomsförfall, är 100 kronor
lägre för en överkonstapel utan ålderstillägg än för en vaktkonstapel, som
intjänat bägge ålderstilläggen, detta oaktat avlöningen i sin helhet uppgår
till samma belopp. Motsvarande förhållande äger ock rum beträffande
uppsyningsman utan ålderstillägg och överkonstapel med två ålderstillägg.

Det har därjämte framhållits, att, då en befordran ofta medför placering
på annan tjänstgöringsort, kostnader för flyttning till följd härav skulle
komma att i begynnelsen föranleda ytterligare minskning av den befordrades
behållna inkomst.

Med avseende å nu antydda förhållanden har det, enligt vad för
kommittén uppgivits, understundom mött svårigheter att till underbefälsgrad
kunna befordra den i varje fall lämpligaste personen. Den till befordran
ifrågasatta befattningshavaren har nämligen, med hänsyn till de
med eu befordring förknippade ekonomiska uppoffringar, ansett sig ej kunna
mottaga befordringen utan måst kvarbliva i innehavande befattning.

Till avhjälpande av de nämnda olägenheterna har Sveriges fångvårdsmannaförbund
föreslagit, att vederbörande skulle för erhållande av ålderstillägg
få tillgodoräkna sig icke blott tjänstgöring inom graden utan även

hela sin föregående tjänstetid såsom ordinarie inom fångvården. Genom
införandet av denna princip skulle, även om slutavlöningen i en lägre
grad sattes lika med begynnelseavlöningen i en högre grad, befordran i
varje fall medföra en avlöningsförbättring.

I anledning av detta förslag har fångvårdsstyrelsen uti sitt i förevarande
ärende avgivna underdåniga utlåtande erinrat, att nämnda princip
i fråga om ålderstilläggsberäkning av styrelsen föreslagits i den framställning,
som delvis låg till grund för 1907 års lönereglering, och att
sålunda denna fråga redan varit underställd Kungl. Maj:ts och Riksdagens
prövning.

För egen del får kommittén på det bestämdaste avstyrka, att beträffande
denna personal införes en dylik princip, vilken åtminstone enligt
nyare regleringar saknar motsvarighet inom statsförvaltningen.

Ett annat sätt att undvika de förenämnda olägenheterna i avseende å
avlöningen till underbefäl vid fångvårdsstaten har ifrågasatts uti den förut
i detta betänkande omförmälda skriften från vissa överkonstaplar.

Uti berörda skrift har föreslagits, att överkonstapels- och uppsyningsmansgraderna
skulle sammanslås till en enda underbefälsgrad, för vilken
begynnelseavlöningen skulle sättas 100 kronor högre än slutavlöningen i
vaktkonstapelsgraden.

Beträffande sistberörda förslag har fångvårdsstyrelsen, såsom i det föregående
omförmälts, framhållit såsom sin mening, att uppsyningsmansgraden
vore för förhållandena inom fångvården av stor praktisk betydelse,
särskilt vid de centrala fångvårdsanstalterna. Där måste nämligen den
ganska talrika bevakning, som samtidigt tjänstgjorde inom anstalten, stå
under enhetlig ledning, som således ej kunde ombesörjas av ett flertal
överkonstaplar. Dessa måste stå under lydnad av en i bevakningstjänstgöring
direkt anställd förman. Så vore också förhållandet i fråga om
ledningen av fångarnas arbeten vid dessa anstalter.

Vidkommande uppsyningsmännen vid de straffängelser, där sådana
finnas anställda, har styrelsen uttalat, att dessa tjänstgjorde såsom direktörernas
närmaste män med så pass krävande uppgift, att något högre
avlöning och tjänsteställning borde tillkomma dem framför överkonstaplar.

Styrelsen har av sålunda anförda skäl ansett sig böra motsätta sig
förslaget om indragning av uppsyningsmansbefattningarna.

För att emellertid kunna undvika i det föregående antydda olägenheter
av det nuvarande avlöningssystemet beträffande det manliga underbefälet,
skulle enligt fångvårdsstyrelsens mening den utväg möjligen kunna
anlitas, att uppsyningsmännen hädanefter tillsattes allenast på förordnande
med åtnjutande av ett i form av arvode utgående tillskott till överkonstapelsavlöningen.
Dock har styrelsen i fråga om en sådan anordning uttalat
den farhågan, att uppsyningsmännens auktoritet därigenom skulle neddragas.

I likhet med fångvårdsstyrelsen har kommittén ansett det vara nödvändigt,
att vid vissa större fångvårdsanstalter fortfarande finnes tillgång
till befattningshavare inom bevakningskåren, vilka hava befälsrätt och
intaga förmansställning i förhållande till de vid sådana anstalter befintliga
överkonstaplar.

Av skäl, som anförts i det föregående, har kommittén vid avvägandet
av avlöning för manligt underbefäl vid fångvårdsstaten ansett följande
fordrängar böra uppställas, nämligen: att begynnelseavlöningen för underbefäl
något överstiger slutavlöningen i närmast lägre grad; att den del
av avlöningen i underbefålsgrad, som utgör lön, icke i något fall är
till beloppet lägre än slutlönen i närmast lägre grad; samt att slutavlöningen
i underbefälsgrad står i lämpligt förhållande till begynnelseavlöningarna
för föreståndare vid kronohäkten och vid fångvården anställda
assistenter.

Utgående från de sålunda angivna förutsättningarna har kommittén
tänkt sig, att avlöningen å stat för överkonstaplar skulle bestämmas på sätt
här nedan angives:

	lön	tjänstgörings-	summa
	kr.	penningar kr.	kr.
begynnelseavlöning .	........1,000	500	1,500
med ett ålderstilläga	(efter fem år) . 1,100	500	1,600
» två » fem år).....	(efter ytterligare ....... 1,200	500	1,700

Högsta pensionen skulle vid sådant förhållande bliva 1,200 kronor
(=70,6 % av den föreslagna slutavlöningen å stat) i stället för, såsom
för närvarande är fallet, 900 kronor (= 60 % av nuvarande slutavlöningen).

Vad angår befattningar i uppsyningsmansgraden, har kommittén ansett
sig böra förorda den anordningen, att dylik befattning må bestridas allenast
på förordnande tills vidare mot åtnjutande av ett särskilt arvode av
300 kronor om året utöver innehavande avlöning såsom överkonstapel.
Berörda arvode skulle i alla hänseenden likställas med tjänstgöringspenningar.
Under semester samt i vissa, uti gällande avlöningsvillkor särskilt
angivna fall även under sjukdom skulle alltså arvodet få behållas och ersättning
till motsvarande belopp utgå till vikarie.

Sammanlagda avlöningen å stat till överkonstapel, som förordnas
såsom uppsyningsman, skulle ställa sig sålunda:

		tjänst-	uppsy-
	lön	görings-	ningsmans-	summa
		penningar	arvode
	kr.	kr.	kr.	kr.
begynnelseavlöning . . .	. . 1,000	500	300	1,800
med ett ålderstillägg . .	. . 1,100	500	300	1,900
» två » . .	. . 1,200	500	300	2,000

Pensionen skulle naturligen utgå i överkonstapelsbefattningen och,
såsom nämnt, utgöra högst 1,200 kronor (— 60 % av den föreslagna slutavlöningen
i överkonstapelsgraden jämte uppsyningsmansarvodet). För
närvarande är högsta pensionen till uppsyningsman allenast 1,000 kronor
(= 58,8 % av nuvarande slutavlöningen i uppsyningsmansgraden).

Erinras må ock, att begynnelseavlöningen till föreståndare för de mindre
kronohäktena samt de lägst avlönade assistenterna vid fångvården utgör 2,100
kronor, därav 1,200 kronor lön och 900 kronor tjänstgöringspenningar.

En i viss mån liknande anordning som den nu beträffande uppsyningsmansgraden
föreslagna förekommer redan vid fångvården. Enligt § 32 i arbetsordningen
för befattningshavare vid fångvårdsstaten kan nämligen befattningshavare
av viss tjänsteställning, tillhörande bevakningspersonalen, genom
särskilt förordnande av direktör tilldelas befälsrätt över andra med samma
ställning. För sådant uppdrag utgår dock icke någon särskild ersättning.

Då kommittén förutsätter, att förordnande å uppsyningsmansbefattning
skulle meddelas av fångvårdsstyrelsen, och då ersättningen till uppsyningsman
i varje fall skulle överstiga avlöningen till överkonstapel, som ej
innehar dylikt förordnande, synes det kommittén, som skulle den av fångvårdsstyrelsen
uttalade farhågan, att genom den antydda anordningen
uppsyningsmännens auktoritet skulle neddragas, näppeligen kunna anses
vara befogad.

Inom flera andra statens förvaltningsgrenar förekomma anordningar,
som motsvara den nu av kommittén förordade. Sålunda utövas, t. ex., chefskapet
inom vartdera av kammarrättens revisionsavdelnings två kontor av en
förste revisor, vilken tillsättes av kammarrätten medelst förordnande tills
vidare under högst fem år; och åtnjuter förste revisor utöver innehavande
avlöning såsom revisor särskilt arvode. I generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen
och järnvägsstyrelsen utövas förmanskapet för de inom vederbörande
styrelse anställda vaktmästarna av för sådant ändamål förordnad
förste vaktmästare, vilken för dylikt uppdrag erhåller särskilt arvode utöver
vaktmästaravlöningen.

Den kvinnliga bevakningspersonalen utgöres, såsom förut är nämnt, Den kvinnav
första vaktfruar och vaktfruar samt kokerskor. llningsper Yad

dessa befattningshavare angår, synes kommittén fog icke saknas, sonalen.
att även för dem vidtages någon höjning av den kontanta avlöningen samt
pensionen.

Av enahanda skäl, som ovan anförts beträffande den manliga bevakningspersonalen,
torde jämväl för de kvinnliga befattningshavarna förhållandet
mellan lön och tjänstgöringspenningar böra regleras så, att en större del
av avlöningen faller på lönen än vad nu är fallet samt attlönen i en
högre grad icke i något fall må kunna understiga lönen i en lägre grad.

Tillika synes det kommittén böra tillses, att avlöningen i dess helhet
för första vaktfri) så avpassas, att, om en vaktfru, som uppnått slutavlöningen
i sin grad, befordras till första vaktfru, hon omedelbart kan erhålla någon
förhöjning i avlöningen.

För att kunna tillgodose de nämnda synpunkterna och på det att
avlöningen till den kvinnliga bevakningspersonalen må stå i lämpligt för -

hållande till den manliga personalens avlöning, har kommittén ansett sig
böra förorda, att begynnelseavlöningen sättes relativt hög och i stället,
med bibehållande av ålderstilläggens antal till två med fem års mellanrum,
beloppet av varje ålderstillägg bestämmes till 50 kronor för icke blott
kokerskor utan även vaktfruar och första vaktfruar.

Redan i detta sammanhang anser sig kommittén böra giva tillkänna,
att kommittén funnit sig böra tillstyrka en beklädnadsersättning av 50
kronor om året till första vaktfruar och vaktfruar.

Enligt kommitténs mening skulle avlöningen å stat till den kvinnliga
bevakningspersonalen lämpligen kunna bestämmas sålunda:

första vaktfru:		lön kr.	tjänstgörings- penningar kr.	summa kr.
begynnelseavlöning........		. . 700	350	1,050
med ett ålderstillägg (efter fem år) .		. . 750	350	1,100
» två » (efter ytterligare	fem år) 800	350	1,150
vaktfru:
begynnelseavlöning........		. . 600	300	900
med ett ålderstillägg (efter fem år) .		. . 650	300	950
» två » (efter ytterligare	fem	år) 700	300	1,000
kokerska:
begynnelseavlöning....... .		. . 400	200	600
med ett ålderstillägg (efter fem år) .		. . 450	200	650
» två » (efter ytterligare	fem	år) 500	200	700

Högsta pension skulle med hänsyn till de sålunda föreslagna avlöningsbeloppen
komma att utgöra för första vaktfru 800 kronor (= 69,6 % av slutavlöningen),
för vaktfru 700 kronor (= 70 % av slutavlöningen) och för
kokerska 500 kronor (= 71,4 % av slutavlöningen), i stället för såsom nu
resp. 650, 600 och 400 kronor (= resp. 59, 63,2 och 66,7 %).

Tjänstedräkt Enligt kungl. kungörelsen den 30 september 1910 angående villkor

tvimtiiga^be-oc^ bestämmelse!’ för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den ordinarie

fattnings- staten för fångvårdsstaten må beklädnadsersättning med 100 kronor för

hörare. t n

år utbetalas till eu var tjänsteman, tillhörande den manliga bevaknings -

personalen, i överensstämmelse med vad som gäller beträffande tjänstgöringspenningar
eller ersättning för sådana vid vikariat.

Manlig tjänsteman, tillhörande bevakningspersonalen, skall, enligt
§ 70 i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, vara iklädd
föreskriven tjänstedräkt under tjänsteutövning.

Genom kungl. brev den 16 december 1910 till fångvårdsstyrelsen
med vissa föreskrifter i anledning av de nya avlöningsstaterna för fångvården
och därmed sammanhängande förhållanden har förordnats, att fångvårdsstyrelsen
äger fastställa tjänstedräkt för manliga och kvinnliga tjänstemän
av lägre grad vid fångvårdsstaten.

På grund av nämnda bemyndigande har fångvårdsstyrelsen den 22
februari 1911 fastställt tjänstedräkt jämväl för första vaktfruar och vaktfruar.
I fråga om dessa kvinnliga befattningshavare har styrelsen, under erinran att
de icke hava sig ålagt att i tjänsteutövningen vara iklädda tjänstedräkt, förklarat,
att de äga anlägga och bära den sålunda bestämda dräkten efter frivilligt val.

Uti sitt underdåniga utlåtande den 6 september 1912 har fångvårdsstyrelsen
meddelat, att den för nämnda kvinnliga befattningshavare fastställda
tjänstedräkten anlagts av samtliga första vaktfruar och vaktfruar
vid tvångsarbetsanstalterna för kvinnor och av ett flertal dylika tjänstinnehavare
även vid fängelserna, varjämte från flera av dem framställning
gjorts om erhållande av beklädnadsersättning mot skyldighet att i tjänsten
bära nämnda dräkt.

Under framhållande att bruket av dylik dräkt måste vara till fördel
för fångvården samt att rättvisan krävde, det den kvinnliga bevakningspersonalen
därför erhölle ersättning lika väl som den manliga, har styrelsen
föreslagit beklädnadsersättning för första vaktfru och för vaktfri! med 50
kronor för år.

Då enligt kommitténs mening enahanda skäl företinnas för användande
av tjänstedräkt för första vaktfruar och vaktfruar som för den manliga bevakningspersonalen
och då beloppet av den ifrågasatta beklädnadsersättningen
synts rimligt, har kommittén ansett sig böra tillstyrka den av
fångvårdsstyrelsen gjorda framställningen, att beklädnadsersättning med 50
kronor om året må utbetalas till första vaktfru och vaktfru, i överensstäm 10—131671.

LöneregleringsJcommittcns bet. XXXIX.

Storleken av
fri bostad
eller ersättning
därför.

ruelse med vad som i sådant hänseende gäller beträffande dylik ersättning
till manlig befattningshavare vid fångvårdsstaten.

Därest kommitténs berörda förslag skulle vinna bifall, bör givetvis
stadgas skyldighet för första vaktfru och vaktfru att vara iklädd föreskriven
tjänstedräkt under tjänsteutövning.

Uti fångvårdsmannaförbundets föreliggande framställning har uttalats,
hurusom det enligt förbundets förmenande vore nödvändigt, att en var av den
gifta manliga bevakningspersonalen erhölle bostad om minst två rum och kök
med nödigt bränsle eller ersättning därför enligt i orten gällande pris.

Såsom stöd härför har åberopats, att fångvårdsmannen på grund av
den ofta återkommande nattjänstgöringen måste söka tillgodonjuta nödig
sömn även om dagen, men att detta icke alltid läte sig göra i en lägenhet
om endast ett rum och kök, där under mannens vilotid hela den övriga
familjen skulle nödgas tränga sig tillsammans i köket.

Beträffande den ogifta manliga och den kvinnliga bevakningspersonalen
har fångvårdsmannaförbundet hemställt, att manlig ogift tjänsteman
skulle erhålla minst ett rum jämte bränsle eller ersättning därför enligt i
orten gällande pris och kvinnlig befattningshavare ett rum och kök jämte
bränsle eller ersättning därför.

Vad angår förbundets uttalande i fråga om bostäderna för den manliga
gifta bevakningspersonalen, har fångvårdsstyrelsen i sitt utlåtande
upplyst, att åtgärder redan vidtagits eller vore avsedda att vidtagas för
beredande av bostäder om två rum och kök för jämväl en stor del av den
till vaktkonstapelsgraden hörande personalen.

Vid bostädernas fördelning hade vidare, enligt, vad fångvårdsstyrelsen
framhållit, tagits i beaktande tjänsthavarnas olika behov av utrymme i mån
av familjernas storlek, likasom även de anspråk, som haft sin grund i
högre tjänstegrad. Liknande hänsyn hade tillämpats även vid bestämmande
av de hyresersättningar, som i brist å bostadslägenheter i kronans hus
tilldelats befattningshavarna.1

1 Enligt uppgifter från fångvårdsstyrelsen åtnjuta för närvarande inom vaktkonstapelsgraden
50 ordinarie befattningshavare hyresersättningar beräknade med hänsyn till i orten
gällande hyror för 2 ram och kök.

I anledning av fångvårdsmannaförbundets yttrande om nödvändigheten
för de gifta av två ruin jämte köket i och för ostört njutande av vila efter
nattjänstgöring har styrelsen erinrat, att numera vakande nattjänst icke i
samma utsträckning som förut förekomme vid fångvårdsanstalterna, i det
sådan vid den nya fängelseordningen i allmänhet icke krävdes vid kronohäktena.
Vid de större fängelserna saknades i regel ej heller utväg att bereda
de konstaplar, som så önskade, tillfälle att där ostört få vila efter nattjänst.

Att för tillmötesgående av förbundets i nämnda avseende uttryckta
önskan utdöma vid fängelserna befintliga, till bostäder för smärre familjer
eljest tjänliga lägenheter om ett rum och kök, vore, enligt styrelsens mening,
att gå för långt.

Angående kokerskorna och vaktfruarna har fångvårdsstyrelsen upplyst,
att de hade egna rum, i allmänhet inom själva fångvårdsanstalterna.
Dei''as matlagning skedde vanligen i fängelseköket, eller ock hade därför
träffats särskilda anordningar. Första vaktfruarna hade rum och kök.
Funnes ej bostadsrum att tillgå vid själva anstalten, lämnades motsvarande
hyres- och bränsleersättning.

Med avseende å vad fångvårdsstyrelsen uti ifrågavarande hänseende
upplyst och framhållit, har kommittén icke funnit anledning att framlägga
något förslag till ändrade bestämmelser beträffande den gifta manliga och

o o

den kvinnliga bevakningspersonalens bostadsförhållanden.

Kommittén har emellertid ansett sig böra erinra om ett av Riksdagen
gjort uttalande beträffande bostadsförhållandena vid statens järnvägar.

Vid 1912 års riksdag hade nämligen Kungl. Maj:t äskat medel till
uppförande av boställshus för personalen vid statens järnvägar. Förslag
till dylika boställshus hade av en särskilt tillsatt kommission utarbetats
under sådan förutsättning, att även den lägsta tjänstemannagruppen, banvakter,
stationskarlar in. 11., skulle kunna tilldelas två rum och kök i stället
för, såsom dittills varit fallet, ett rum och kök. Den sålunda föreslagna
anordningen hade ock av vederbörande departementschef förordats.

I skrivelse den 30 maj 1912, n:r 232, uttalade Riksdagen, att den
biträdde vad departementschefen i sådant avseende anfört, men ville därvid
understryka departementschefens tillika gjorda uttalande, att ifrågavarande
personal icke skulle erhålla ovillkorlig rätt till tvårumslägenheter och att

således några kostnader för ombyggnad av äldre boställshus icke skulle
framkallas genom att tvårumslägenheter då anordnades.

Vad slutligen beträffar det av fångvårdsmannaförbundet gjorda yrkandet,
att en var av den ogifta manliga bevakningspersonalen skulle erhålla
minst ett rum med nödigt bränsle eller ersättning därför, får kommittén
erinra, hurusom i § 1 av kungl. kungörelsen den 16 december 1910 rörande
bostads- och vissa andra förmåner för befattningshavare vid fåno-vårdsstaten
är föreskrivet, att, därest förhållandena det påkalla, två ogifta manliga
tjänstemän av lägre grad må tilldelas gemensamt rum.

Kommittén anser sig böra uttala önskvärdheten därav, att, åtminstone
vad ordinarie personal angår, nämnda föreskrift må komma i tillämpning
endast i särskilda undantagsfall. Enligt vad kommittén inhämtat, utgjorde
den 1 september 1913 inom den ordinarie vaktkonstapelskåren antalet
ogifta allenast omkring 6 %.

Fråga om Det har jämväl av fångvårdsmannaförbundet hemställts, att dyrorts ortsti/iagg.

tillägg måtte tilldelas dem bland bevakningspersonalen, som vore anställda
å de dyraste orterna i riket.

I nämnda hänseende har förbundet erinrat, hurusom tulltjänsteman av
lägre grad, som hade sin tjänstgöring förlagd å de dyraste orterna inom
riket, tilldelades dyrortstillägg. Vad fångvårdstjänstemännen beträffade,
hade dyrhetsförhållandena till en del avhjälpts därigenom, att hyrersättningen
reglerades efter ortspriserna. Då emellertid även priserna å livsförnödenheterna
ställde sig olika å olika platser, syntes det förbundet rättvist,
om så ordnades, att den fångvårdspersonal av lägre grad, som tjänstgjorde
å fängelse, vilket vore förlagt inom s. k. dyrort, tilldelades ett
extra arvode å fem procent av lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg.

Kommittén har icke kunnat tillstyrka detta förslag.

Då den vid fångvården anställda bevakningspersonalen antingen åtnjuter
bostad in natura jämte bränsle eller erhåller ersättning därför
med fästat avseende å i placeringsorten gängse pris, har det synts kommittén,
som skedde härigenom redan nu en synnerligen avsevärd utjämning
av levnadskostnaderna å olika orter. Kostnaden för bostad och bränsle utgör
ju eljest särskilt för personer i den ekonomiska ställning, ifrågavarande
personal i allmänhet intager, en högst betydande del av levnadskostnaderna.

Att även skillnad förefinnes beträffande kostnaderna för livsmedel å
olika orter, kan naturligen ej bestridas, men detta förhållande synes, i
jämförelse med bostadsprisens växlande storlek, vara av relativt mera
underordnad betydelse, så att detsamma icke ensamt för sig torde böra
föranleda införandet av ortstillägg för bevakningspersonalen.

Kommittén har ansett sig så mycket mindre hava anledning till
förslag i sådant hänseende, som bestämmelserna rörande ortstillägg inom
vissa andra förvaltningsgrenar befunnits mindre tillfredsställande och fördenskull
gjorts till föremål för undersökning och granskning, vilkas resultat,
kommittén veterligen, ännu ej varit föremål för vederbörlig prövning.

Under åberopande av vad kommittén i det föregående anfört, hemställer
kommittén,

att den ordinarie staten för fångvårdsstaten måtte,
i vad den avser tjänstemän av lägre grad (bevakning spersonal),
erhålla följande ändrade lydelse:

Stat och arlönjngsvillkor.

	Kronor.
	Lön eller motsva-rande.	Tjänstgö-ringspen-ningar eller mot-svarande.	Arvode för särskilda göromål.	Summa.
1 överkonstapel (uppsyningsman) .	1,000	500	300	1,800
13 överkonstaplar (uppsyningsman)	13,000	6,500	3,900	23,400
1 överkonstapel ......... 60 överkonstaplar........	1,000 60,000	500 30,000	—	1,500 90,000	Efter 5 år kan lönen höjas med 100 kronor och efter 1 10 år med ytterligare 100
1 vaktkonstapel.........	800	400	—	1,200	kronor.
398 vaktkonstaplar (därav 20 jäm-väl jordbruksförmän).....	318,400	159,200	—	477,600
1 första vaktfru........	700	350	—	1,050
6 första vaktfrnar....... 1 vaktfrn...........	4,200 600	2,100 300	—	6,300 900	Efter 5 år kan lönen höjas med 50 kronor och efter
48 vaktfrnar.......... 1 kokerska...........	28,800 400	14,400 200	:	43,200 600	10 år med ytterligare 50 kronor
13 kokerskor..........	5,200	2,600	—	7,800
Samma	—	—	—	655.350

I fråga om det ovan angivna antalet av överkonstaplar utan uppsyningsmansförordnande
samt av första vaktfruar får kommittén erinra,
hurusom vid 1913 års riksdag godkändes sådan ändring i den från och
med år 1911 gällande ordinarie stat för fångvårdsstaten — vilken stat
hittills upptagit 51 överkonstaplar, 409 vaktkonstaplar (därav 20 jämväl

jordbruksförmän), 6 första vaktfruar och 50 vaktfruar — att däri i stället

skulle uppföras 61 överkonstaplar, 399 vaktkonstaplar (därav 20 jämväl

jordbruksförmän), 7 första vaktfruar och 49 vaktfruar.

Beträffande övergången till den förändrade staten medgav Riksdagen,
att denna övergång finge ske i mån av avgång å de vaktkonstapels- och
vakt frubefattningar, som skulle uteslutas ur staten.

Under hänvisning till Riksdagens beslut i sistberörda hänseende

O o

hemställer kommittén,

att jämväl i avseende å den av kommittén föreslå
ana förändrade staten mätte i enahanda hänseende
lända till efterrättelse vad vid 1913 ars riksdag medgivits
i fråga om övergången till den då ändrade
staten.

Genom kungl. kungörelse den 30 september 1910 fastställdes villkor
och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den från och
med år 1911 gällande ordinarie stat för fångvårdsstaten. Sedermera har
genom kungl. kungörelse den 10 juni 1912 gjorts det tillägg till nämnda
villkor och bestämmelser, att innehavare av ordinarie befattning vid fångvårdsstaten
må i fråga om rätt till ålderstillägg räkna sig tillgodo tid,
varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid statens
uppfostringsanstalt å Bona.

Under erinran härom hemställer kommittén, att det må föreskrivas,

att för åtnjutande av avlöning enligt den av kommittén
nu föreslagna förändrade staten skola gälla de
villkor och bestämmelser, som stadgats för åtnjutande
av avlöningsförmåner enligt den från och med år 1911
gällande ordinarie staten för fångvårdsstaten, dock med
följande tillägg och ändring, nämligen:

att löntagare rnä äga att i f råga om rätt
till löneförhöjning efter viss tids fortsatt innehållande
av tjänst i samma lönegrad tillgodoräkna
sig jämväl tid före den förändrade
avlöning sstatens trädande i kraft, varunder
han ej mindre såsom ordinarie tjänstgjort i
samma eller motsvarande befattning vid fängvärdsstaten
än även innehaft motsvarande eller
jämförlig befattning vid statens uppfostringsanstalt
å Bona;

att i avseende ä arvode till överkonstapel
vid förordnande såsom uppsyningsman skall i
alla hänseenden gälla vad som stadgats beträffande
tjänstg öring spenning ar; samt

att beklädnadsersättning må med 100 kronor
för år till en var tjänsteman tillhörande
den manliga bevakningspersonalen och med JO
kronor för är till en var första vaktfru och
vaktfrii utbetalas i överensstämmelse med vad
som gäller beträffande tjänstgöring spenning ar
eller ersättning för sådana vid vikariat.

Genom kungl. kungörelse den 16 juni 1911 angående vissa fångvårdstjänstemäns
lyttt till ålderstillägg har förordnats, att den rätt i fråga
om ålderstillägg, som tjänsteman, tillhörande fångvårdens bevakningspersonal,
må hava förvärvat under det han uppburit avlöning från förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll, må, sedan han erhållit konstitutorial
å befattning i samma lönegrad, med avlöning enligt av Riksdagen
fastställd stat, räknas honom till godo beträffande ålderstillägg å den med
den nya befattningen förenade lön.

I den mån nämnda generella medgivande numera kan vara av betydelse,
synes detsamma utan särskilt meddelad föreskrift fortfarande böra
tillämpas, även efter det den av kommittén nu föreslagna förändrade staten
trätt i kraft.

Aflöning till
extra tjänstemän
av lägre
grad.

I anslutning till vad i allmänhet plägar ske, torde böra förklaras,

att en var, som med eller efter ingången av det
är, med vars början den förändrade staten träder i kraft,
tillträder ordinarie befattning av lägre grad vid fångvårdsstaten,
skall vara pliktig att underkasta sig de för
åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den från och
med år 1911 gällande ordinarie staten stadgade villkor
och bestämmelser med nyssberörda tillägg och ändring;
samt

att de förutvarande innehavare av ordinarie befattningar
av lägre grad vid fånge år dsstaten, vilka icke
före viss angiven tidpunkt anmäla, att de vilja övergå
till den förändrade avlöning sstaten samt underkasta sig
de för åtnjutande av avlöningen enligt denna stat stadgade
villkor och■ bestämmelser, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem
enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner
ävensom, i den mån ej annat föranledes
av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension, vid den rätt till pension, som
dittills tillkommit dem.

Genom kungl. brev till fångvårdsstyrelsen den 16 december 1910,
med vissa föreskrifter i anledning av de från och med år 1911 gällande
nya avlöningsstater för fångvården och därmed sammanhängande förhållanden,
har förordnats, att till extra tjänsteman av lägre grad vid fångvårdsstaten
skall från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll utgå
avlöning högst med samma belopp som begynnelseavlöningen för motsvarande
ordinarie befattning, dock med avdrag från den del därav, som
utgör lön, av 50 kronor för år för manlig och 25 kronor för år för
kvinnlig extra tjänsteman.

Därest kommitténs ovan angivna förslag till ändrad ordinarie avlöningsstat
skulle vinna bifall och nyssberörda stadgande i fråga om avlöningen
till extra tjänstemän fortfarande komme att tillämpas, torde

härav föranledas en förhöjning i avlöning även för den extra bevakningspersonalen.

Sammanlagda beloppet av begynnelseavlöningar till bevakningspersonalen
vid fångvårdsstaten uppgår enligt den ordinarie avlöningsstaten av
år 1910, sådan densamma skulle komma att te sig efter genomförande av de
vid 1913 års riksdag beslutade omflyttningar inom överkonstapels- och vaktkonstapels-
samt första vaktfru- och vaktfrugraderna, till 592,050 kronor.

Motsvarande belopp enligt kommitténs förslag uppgår till 655,350
kronor; och skulle alltså kommitténs förslag medföra en ökning av utgifter
å bestämda anslaget till fångars vård och underhåll av 63,300 kronor.

Förslagsanslaget till ålder stillägg vid fångvården skulle däremot vid
tillämpning av kommitténs förslag komma att tagas i anspråk något mindre
än vad som skulle bliva fallet, därest nuvarande avlöningsbestämmelser bibehölles.
Enligt kommitténs förslag skulle nämligen ålderstillägg till första
vaktfru och vaktfru utgå med 50 kronor i stället för såsom nu 75 kronor.

De minskade utgifterna för detta ändamål torde kunna beräknas till
minst 1,000 kronor.

Förslagsanslaget till fångars vård och underhåll skulle, därest kommitténs
förslag genomföres, drabbas av ökade utgifter. Den föreslagna
beklädnadsersättningen till första vaktfruar och vaktfruar skulle sålunda
föranleda en utgift å detta anslag av 2,800 kronor.

Höjd ersättning till vikarier för en del ordinarie befattningshavare
under semester och, i vissa fall, annan tjänstledighet torde kunna antagas
något öka utgifterna å anslaget, i vilket hänseende, approximativt, beräknats
ett belopp av 5,000 kronor.

Den förhöjning av avlöningen till extra tjänstemän av lägre grad,
vilken, såsom förut blivit antytt, skulle kunna bliva en följd av de ökade
avlöningsförmånerna för ordinarie befattningshavare, torde kunna approximativt
beräknas till 6,000 kronor.

De nämnda utgiftsökningarna å förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll skulle alltså uppgå till sammanlagt 13,800 kronor.

Kommitténs förslag skulle sålunda kunna beräknas innebära en höjning
i utgifter för fångvården med i runt tal tillhopa 76,100 kronor.

11''—131671. LönererjlerinrjskommilUns bet. XXXJX.

Kostnads beräkning.

Tiden för
ikraftträdandet
av de
förändrade
avlöningsbestämmeiserna.

Övergångs förhållanden.

Till jämförelse må nämnas, att kostnaderna för genomförande av
fångvårdsstyrelsens regleringsförslag enligt det för personalen gynnsammare
alternativet skulle jämlikt beräkningar, som finnas återgivna i statsrådsprotokoll
över justitiedepartementsärenden den 14 januari 1913 (bilaga
till statsverkspropositionen vid 1913 års riksdag, andra huvudtiteln, sid 40—
41), medföra utgiftsökningar å tillhopa omkring 103,000 kronor.

Dessa utgiftsökningar fördela sig å de särskilda anslagen sålunda:
bestämda anslaget till fångars vård och underhåll 51,000 kronor, förslagsanslaget
till ålderstillägg vid fångvården 39,000 kronor samt förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll 13,000 kronor, av vilket sistberörda belopp
skulle utgå 2,800 kronor i beklädnadsersättning till kvinnliga befattningshavare
och omkring 5,000 kronor i ökad ersättning till vikarier samt omkring
5,000 kronor i förhöjd avlöning till extra tjänstemän av lägre grad.

Vad slutligen beträffar fångvårdsmannaförbundets förslag, skulle ett
bifall till detsamma föranleda långt större utgiftsökning än om vare sig
kommitténs eller fångvårdstyrelsens förslag lägges till grund för en
reglering.

I fråga om tidpunkten för ikraftträdandet av de nya avlöningsbestämmelserna
hava representanterna för fångvårdsmannaförbundet inför
kommittén uttalat det önskemålet, att nyssberörda tidpunkt måtte bestämmas
till den 1 januari 1914.

För sin del får kommittén avstyrka nämnda förslag. Det har nämligen
beträffande de löneregleringar, som ägt rum under de senare åren, så
gott som undantagslöst gällt, att ny eller förändrad avlöningsstat trätt i
kraft först från och med året näst efter det, varunder beslut om regleringen
fattats.

Under förutsättning att förändrade avlöningsbestämmelser för tjänstemän
av lägre grad vid fångvårdsstaten beslutas vid 1914 års riksdag,
skulle alltså enligt kommitténs mening dessa bestämmelser träda i kraft

r> o

med ingången av år 1915. I

I fråga om uppsyningsmansbefattningarna har, såsom nämnt, kommittén
föreslagit den förändring, att dylik befattning skulle bestridas

allenast på förordnande tills vidare av överkonstapel mot åtnjutande av
visst arvode utöver överkonstapelsavlöningen.

Därest emellertid nuvarande innehavare av ordinarie uppsyningsmansbefattning
förklarar sig vilja övergå på den förändrade staten, förutsätter
kommittén, att han, så länge han kvarstår i tjänst, bibehålies i
uppsyningsmansbefattning mot åtnjutande av de å den förändrade staten
upptagna avlöningsförmåner för överkonstapel, som förordnas att tillsvidare
bestrida uppsyningsmansbefattning.

Vid beräknande av tjänstetid i och för avlöningsförhöjning genom
ålderstillägg bör uppsyningsman, varom nu är fråga, enligt kommitténs
mening få tillgodoräkna sig ordinarie tjänstetid före den förändrade statens
ikraftträdande icke blott i uppsyningsmansgrad utan även i överkonstapelsgrad.

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XL.

NY AVLÖNINGSTYP

FÖR

KVINNLIGA BITRÄDEN HOS VISSA
ÄMBETSVERK.

STOCKHOLM

KUNCJL. BOKTIIYCKKIUET. 1*. A. NOllSTKDT il HÖN KU

IBIS

[131052]

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen..............i—n.

Betänkande och förslag.

Tillkomsten av kvinnliga biträdesbefattningar å stat m. m......3.

Riksdagens skrivelse 23/s 1906 ..................>

Löneregleringskommitténs betänkande 31/io 1907 ..........»

» » 23/3 .1909 ang. fångvårdsstyrel -

sen m. m......................

Yttrande av chefen för justitiedepartementet u/i 1910 . . .

1910 års Riksdag....................

Statistiska kommitténs betänkande 7/s 1910........

1911 års Riksdag ....................

Löneregleringskommitténs betänkande 29/a 1911.......

Kommerskollegiikommitténs och departementalkommitterades

kande 18/u 1911...................

Yttrande av chefen för finansdepartementet 13/''i 1912 ....

Särskilda beslut av 1912 års Riksdag......... .

Arméförvaltningen.................

Sjökarteverket...................

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen..........

Försäkringsinspektionen...............

Socialstyrelsen...................

Kammarkollegium.................

Statskontoret....................

Kammarrätten...................

Kommerskollegium.................

Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk......

Domänstyrelsen..................

Lantmäteristyrelsen.................

Rikets allmänna kartverk..............

11.

15.

betän.
.. 18.
... 24.
. . . 29.
... 34.
... 37.
. . . 38.
... 41.
... 43.
... 45.
... 49.
. . . 53.

58.

59.

60.
62.

Sid.

Särskilda beslut av 1913 års Riksdag..............64.

Riksarkivet........................ *

Meteorologiska centralanstalten...............67.

Domänstyrelsen......................69.

Uppdrag åt kommittén i förevarande ärende...........72.

Kommitténs yttrande.......................74.

Allmänna erinringar och förslag................ *

Uppkomsten av frågan om en ny högre avlöningstvp för kvinnliga
biträdesbefattningar................ »

Bör den ifrågasatta nya avlöningstypen inrättas?......76.

Arbetsuppgifter......................78.

Kompetensfordringar................. 88.

Avlöning m. ........................86.

Tjänstgöringsskyldighetens omfattning...........91.

Övriga villkor och bestämmelser...... 92.

Förslag rörande särskilda ämbetsverk..............94.

Socialstyrelsen......................95.

Kommerskollegium............. 194.

Arméförvaltningen............. 199.

Sjökarteverket......................H7-

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.............118.

Försäkringsinspektionen..................120.

Kammarkollegium..................... *

Statskontoret.......................1^8-

Kammarrätten.......................1^-

Riksarkivet........................1^8-

Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk.........126.

Meteorologiska centralanstalten...............128.

Domänstyrelsen......................*

Lantmäteristyrelsen....................129-

Rikets allmänna kartverk.................181-

Slutord............................*

Till KONUNGEN.

Don kommitté, åt vilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering av statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden in. in., får härmed i under IT—131652.

Luneregleringskommitténs bet. XL.

dårlighet överlämna delen XL av sina betänkanden, innefattande förslag i
fråga om en ny avlöningstyp för kvinnliga biträden hos vissa ämbetsverk.
Stockholm den 13 oktober 1913.

U nderdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Philip Klingspor. Aug. Nilsson. And. Pers.

Carl Persson. S. Wåhlin.

Elis Sidenbladh.

Ny avlöningstyp för kvinnliga
biträden hos vissa ämbetsverk.

1 —131652. Lönereglering skommittén 8 bet. XL.

Tillkomsten ar nuvarande kvinnliga biträdesbefattningar
å stat m. m.

I skrivelse den 23 maj 1906 anhöll Riksdagen hos Kungl. Makt Riksdagens

^ skrivelse ^^jb

om utredning, huruvida och i vilken mån personer, som voro hos sta- 1906.
tens ämbetsverk och myndigheter på ett stadigvarande sätt sysselsatta
med skrivgöromål och dylika sysslor, skulle kunna erhålla någon fastare
anställning, ävensom om framläggande för Riksdagen av det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Sedan underdåniga utlåtanden över Riksdagens berörda skrivelse Löneregieavgivits
av centrala ämbetsverk, hovrätter m. fl. myndigheter och in- Uns betänkstitutioner,
avgav löneregleringskommittén, efter erhållet uppdrag, den 31 ttn<m7.w
oktober 1907 betänkande (delen VII) rörande fastare anställning för vissa
biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter.

I detta betänkande lämnade kommittén en utförlig redogörelse för
den omfattning, vari ständiga biträden av de slag, om vilka i betänkandet
var fråga, funnos hos olika statsmyndigheter anställda, ävensom för deras
åligganden, föregående utbildning, tjänstgöringstid, avlöning m. m.

Av redogörelsen — i vad den avsåg ständiga biträden, vilka helt eller
huvudsakligen avlönades direkt av staten — fann kommittén det framgå,
att deras åligganden vore synnerligen olikartade, från renskrivning och
dylika enkla sysslor upp till göromål, vilka vore lika krävande som de,
vilka besörjdes av åtskilliga ordinarie tjänstemän.

Den förändring i dittillsvarande förhållanden, som kommittén till
en början fann sig böra förorda, gick därpå ut, att hos statsmyndigheter
skulle kunna anställas fasta biträden, med vilkas befattningar skulle, för -

utom viss avlöning, följa, i den mån av kommittén närmare angavs, rätt
till semester, sjukhjälp och ålderdomsunderstöd.

Med hänsyn till de förmåner, som skulle åtfölja de ifrågavarande
biträdesbefattningarna, ansåg kommittén det varda av vikt att tillse, att
sådana befattningar inrättades endast i den mån, detta kunde anses av
förhållandena verkligen betingat. Det måste i sådant hänseende förutsättas,
yttrade kommittén, att en dylik anställning ej ifrågakoinme annat
än för biträde, vars arbetskraft bleve, i huvudsakligen samma omfattning som
den ordinarie personalens, utnyttjad för statstjänsten. Men det borde därjämte
krävas utredning därom, att behovet för vederbörande myndighet av
dylik arbetskraft till nämnda omfattning vore av stadigvarande beskaffenhet.

Den frågan hade framställt sig för kommittén, huruvida fasta biträdesbefattningar
borde inrättas även för biträden med enklare göromål eller
förbehållas allenast åt biträden med mera krävande uppgifter.

I detta avseende fann kommittén det uppenbart, att, ur synpunkten
av arbetsresultatet, det egentligen var av vikt att för de mera kvalificerade
göromålen hava tillgång på fast, vederbörligt skolad personal,
medan däremot i fråga om renskrift och dylika enklare sysslor utsikten
var större att få arbetet nöjaktigt förrättat även med arbetskraft, anlitad
och betald endast för tillfället. Av anförda skäl avsåg emellertid kommittén,
att i fasta biträdesbefattningar skulle kunna anställas biträden av
ifrågavarande slag, oberoende av beskaffenheten av deras åligganden.

Av den lämnade utredningen fann kommittén det vidare framgå,
att hos flertalet av de statsmyndigheter, vilka sysselsatte ständiga biträden,
icke funnos träffade några föreskrifter rörande biträdenas kompetens.

Med den ställning, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma
de fasta biträdena, ansåg kommittén emellertid nödvändigt, att för dem
uppställdes vissa kompetensfordringar. Med hänsyn till den skiftande
arten av biträdenas åligganden och arbetets olika beskaffenhet hos särskilda
myndigheter syntes dock icke böra ifrågakomma att i sådant hänseende
uppställa några allmängiltiga villkor, utan borde enligt kommitténs
mening föreskrifter därom meddelas särskilt för varje myndighet, vilka
föreskrifter ansågos lämpligen böra inflyta i dess instruktion.

I avseende å dessa kompetensfordringar framhöll kommittén emellertid
önskvärdheten av, att i allmänhet anspråken på förbildning för särskilda
biträdesbefattningar icke måtte ställas högre, än som kunde anses
av förhållandena verkligen betingat. Även på detta område betingades
nämligen i regel för den högre kvalificerade arbetskraften en högre
ersättning. Och kommittén ansåg det icke utan skäl klagas över, att man
i vårt land vore benägen att i viss mån överskatta den teoretiska bildningens
betydelse, med förbiseende därav, att, särskilt å ett mera begränsat
arbetsområde, även en lägre teoretisk förbildning kunde, i mån av
vunnen praktisk erfarenhet, lämna fullgott resultat.

över huvud taget var det enligt kommitténs åsikt angeläget, att
vid besättandet av sådana befattningar, om vilka i betänkandet var fråga,
komme att såsom det väsentliga beaktas, att staten erhölle den i olika
avseenden bästa och lämpligaste arbetskraft. Ur denna synpunkt fann
kommittén sig tillika böra, i det allmännas intresse, föreslå, att för antagande
till fast biträde måtte fordras föregående provtjänstgöring, vars
längd borde bestämmas till minst ett år; dock att på särskild prövning av
vederbörande myndighet borde kunna ankomma, om och i vad mån föregående
verksamhet som tillfälligt eller ständigt biträde hos samma eller
annan statsmyndighet skulle kunna ersätta provtjänstgöringen.

Kommittén, som höll före, att såsom fasta biträden i regel endast
borde få anställas kvinnor, angav i det ifrågavarande betänkandet, huru kommittén
i princip tänkt sig de fasta biträdenas ställning jämte därmed förbundna
förmåner.

Det syntes kommittén ej behövligt att uppföra biträdena å ordinarie
stat, utan ansåg kommittén åsyftad trygghet i deras ställning kunna
vinnas genom sådana föreskrifter, att biträde icke finge före den levnadsålder,
vid vilken biträdet skulle vara pliktigt att avgå från sin befattning,
entledigas annat än av viss bestämd anledning, samt att dylikt
entledigande skulle ske genom formligt beslut av vederbörande myndighet,
vilket beslut skulle kunna av biträde överklagas.

Med avseende å biträdenas tjänstgöringstid erinrade kommittén, att
med de löneregleringar, som år 1907 beslutats för statskontoret, arinéför -

valtningen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen, förknippats villkor om
viss daglig arbetstid å tjänsterummet för den ordinarie personalen, ävensom
att denna arbetstid bestämts vid telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen till
minst 7 effektiva timmar samt vid statskontoret och armeförvaltningen till
minst 6 timmar, allt varje söckendag, i den mån ej undantag ansåges böra
stadgas eller för särskilda fall efter prövning medgivas.

Då emellertid telegraf- och järnvägsstyrelserna i fråga om biträdena
intoge en undantagsställning, hade det synts kommittén, att de för nämnda
myndigheter träffade bestämmelserna rörande arbetstiden icke borde här
komma i betraktande.

Den arbetstid åter, som bestämts för den ordinarie personalen vid
statskontoret och arméförvaltningen, kunde antagas, vid stundande löneregdeiängur
för andra centrala ämbetsverk, i allmänhet komma att vinna
tillämpning även för dessas ordinarie personal. Vid sådant förhållande
syntes en daglig arbetstid å tjänsterummet af enahanda längd böra i regel
föreskrivas även för de fasta biträden, som kunde komma att anställas hos
samma myndigheter.

Därvid vore emellertid att märka, att för den ordinarie personalen
hos dessa myndigheter den föreskrivna arbetstiden å tjänsterummet utgjorde
allenast en minimitid, med skyldighet för vederbörande att därutöver,
utan särskild ersättning, å tjänsterummet eller i hemmet åt tjänsten
ägna den ytterligare tid, som kunde finnas erforderlig.

En dylik förpliktelse ansåg kommittén dock ej billigtvis böra ifrågasättas
för en personal i den ställning, som de fasta biträdena skulle erhålla;
utan syntes det, att för dem den föreskrivna arbetstiden å tjänsterummet
borde innefatta det mått av arbete, som av dem krävdes såsom
vederlag för den tillerkända avlöningen. Något övertidsarbete och därmed
förbunden särskild ersättning borde, enligt kommitténs åsikt, i regel icke
för dem förekomma, enär därav lätteligen kunde bliva följden, att biträdenas
arbetskraft, till men såväl för dem själva som för det allmänna, i
förtid brötes. Visade sig mera regelbundet eller för längre tid, att göromålen
icke av de fasta biträdena medhunnes under den stadgade arbetstiden,
borde i erforderlig mån anlitas tillfälliga arbetskrafter eller ock den
fasta biträdespersonalen i behörig ordning förstärkas.

Vad för fasta biträden hos de centrala verken kunde komma att bestämmas
i fråga om den dagliga arbetstiden å tjänsterummet, syntes ock
kunna i möjligaste mån tillämpas även hos andra myndigheter, där fasta
biträden komme att anställas.

Vad avlöningen beträffade, hade det synts kommittén, att, vid då
rådande prisförhållanden i huvudstaden, begynnelsearvodet för fasta biträden
hos myndigheter därstädes ej borde bestämmas till lägre belopp
ån 1,200 kronor för år. Detta arvode skulle sedermera, i den mån sådant
funnes av förhållandena påkallat, kunna efter hand höjas, dock icke utöver
1,800 kronor för år.

I avseende emellertid å frågan, hos vilka myndigheter dylika befattningar
borde inrättas och till vilket antal, ansåg sig kommittén icke vara
i tillfälle att framställa något generellt förslag. Från åtskilliga myndigheter
förelåg ej uppgift, i vilken omfattning de hade behov av sådan
arbetskraft, varom fråga var, och även i de fall, där särskilda myndigheter
angivit, vilket antal ständiga biträden de behövde, hade detta i allmänhet
skett med beräkning av en annan arbetstid än den, kommittén ansett böra
av de fasta biträdena krävas.

För den händelse att kommitténs principförslag skulle vinna godkännande,
erfordrades följaktligen från vederbörande myndigheters sida å
detta förslag baserad utredning, om och i vilken omfattning, med tillämpning
av de principer, som kommittén uppställt, borde inrättas fasta
biträdesbefattningar. Detta gällde även beträffande myndigheter, rörande
vilkas löneförhållanden in. m. kommittén redan avgivit betänkanden.

Beträffande åter vissa under jordbruksdepartementet lydande myndigheter,
för vilka kommittén, samtidigt med behandlingen av spörsmålet om
fastare anställning för ifrågavarande biträden, haft att utarbeta regleringsförslag,
hade kommittén, i sammanhang därmed, föranstaltat om erforderlig
utredning även i avseende å biträdesfrågan, vadan kommitténs betänkanden
rörande dessa myndigheter även innefattade uttalande, huruvida
och i vad mån fasta biträden borde hos dem anställas. Kommittén antog,
att vid prövning hos Kungl. Maj:t och Riksdagen av regleringsfrågorna för
nyssnämnda myndigheter även kommitténs förslag i detta ämne skulle

komma under bedömande, ett antagande, som emellertid ej förverkligades,
då vid 1908 års riksdag lönereglering genomfördes för ifrågavarande
myndigheter.

Löneregie- Den 23 mars 1909 avgav kommittén betänkande (delen XVII) rö "én^betän-

rande reglering av löneförhållanden m. m. vid fångvårdsstyrelsen och
kande -3 S1909 fångvårdsstaten. I detta betänkande uttalade kommittén beträffande ett
vårdsstyrelsen hos fångvårdsstyrelsen anställt kvinnligt skrivbiträde, att i fråga om detta
biträde samma grunder i avseende å villkoren för anställningen syntes böra
tillämpas, som av kommittén föreslagits i dess betänkande angående fastare
anställning för vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter.

Yttrandeav Om lönereglering för fångvårdsstyrelsen gjordes av Kungl. Maj:t

justitiedepar- framställning i den till 1910 års Riksdag avlåtna statsverkspropositionen
temei9io. '' under punkten 2 av andra huvudtiteln.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
den 14 januari 1910 upptog chefen för justitiedepartementet till
behandling i hela dess vidd den av kommittén i dess sistnämnda betänkande
avhandlade frågan om beredande av fastare anställning åt vissa biträden hos
statens ämbetsverk och myndigheter, samt angav därvid först i korthet
resultatet av den utredning, kommittén verkställt angående förhållandena
vid tiden för betänkandets avgivande.

I sådant avseende erinrade departementschefen, att antalet biträden,
som helt eller huvudsakligen avlönades direkt av staten, av kommittén
angivits till 320, av vilka 291 voro kvinnor. Av hela antalet voro 82,8
procent anställda hos centrala myndigheter och institutioner, 13,i procent
hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt återstående 4,i procent
hos övriga lokala myndigheter och institutioner.

Biträdenas åligganden voro synnerligen olikartade. Av nämnda 320
biträden sysslade 26,2 procent med renskrift, 13,8 procent med statistik,
7,2 procent med revisionsgöromål, 10,3 procent med bokföring, 5 procent
med expedition samt återstående 37,5 procent med andra eller
olikartade göromål; bland dessa sysslor förekommo registrering, diarieföring,
uppsättning av skrivelser, arkivgöromål, översättning, korrektur -

läsning, ritning, kansli- och kassagöromål, katalogisering och biblioteksgöromål
m. m.

I avseende å kompetensfordringarna för biträdena funnos i allmänhet
ej meddelade några bestämmelser rörande deras allmänbildning. I den
mån deras åligganden voro av mera speciell beskaffenhet, hade emellertid
särskilda kompetensfordringar fastställts. Av de 291 kvinnliga biträdena
hade 2,8 procent avlagt mogenhetsexamen, 69 procent åtnjutit undervisning
vid högre läroverk eller högre flickskola samt 28,2 procent genomgått
folkskola eller åtnjutit privat undervisning. Inemot en tredjedel
hade åtnjutit undervisning vid handelsskola eller genomgått bokhållerikurs,
likaledes omkring en tredjedel åtnjutit särskild undervisning i
språk, varjämte något mer än en fjärdedel åberopat annan specialutbildning,
såsom åtnjuten undervisning vid teknisk skola, borgarskola, slöjdskola
eller genomgången kurs i kartritning, stenografi, maskinskrivning
m. m.

Biträdenas tjänstgöringstid växlade hos olika myndigheter från högst
3 till 10 timmar och däröver dagligen. Av nämnda 320 biträden arbetade
i statstjänsten 34,8 procent högst fem timmar, 13,4 procent fem å
sex timmar, 10 procent sex timmar, 10 procent sex å sju timmar, 16,2
procent sju timmar samt 12,5 procent mer än sju timmar, allt dagligen.
I dessa tal voro inräknade jämväl förekommande övertidsarbeten utom
tjänsterummet.

Den årsinkomst, som tillflutit biträdena för deras tjänstgöring, hade
utgjort för omkring 2/3 av deras antal högst 1,200 kronor samt för de
flesta återstående mellan 1,200 och 1,800 kronor. Endast några få hade
nått en inkomst av över 1,800 kronor.

För egen del förklarade sig departementschefen lika med kommittén
anse synnerligen önskvärt, att nya bestämmelser bleve meddelade i syfte
att en fastare och även i andra avseenden förbättrad ställning bereddes
ifrågavarande biträden.

Departementschefen sade sig ävenledes dela kommitténs åsikt därom,
att fasta biträdesbefattningar borde inrättas endast när för vederbörande
myndighet förelåge ett verkligt och stadigvarande behov av biträde samt

2—131652. Lönereglering skommitténs bet. XL.

myndigheten kunde för statstjänsten utnyttja biträdets arbetskraft helt
eller i huvudsakligen samma omfattning som den ordinarie personalens;
departementschefen delade ock den av kommittén uttalade uppfattningen
i fråga om spörsmålet, huruvida fasta biträdesbefattningar borde inrättas
även för biträden med enklare göromål eller förbehållas allenast åt biträden
med mera krävande uppgifter.

I motsats till kommittén förklarade sig emellertid departementschefen
av anförda skäl anse, att, när för en myndighet förelåge ett verkligt
och stadigvarande behov av biträde samt myndigheten kunde för statstjänsten
utnyttja biträdets arbetskraft i huvudsakligen samma omfattning
som den ordinarie personalens, en dylik biträdesbefattning borde uppföras
å myndighetens ordinarie stat.

Om så skedde, borde ock biträdets rättigheter och skyldigheter utmätas
väsentligen på samma sätt som tjänstemännens. Biträde borde alltså
antagas fast, därvid i regel syntes vara lämpligast att — såsom förhållandet
redan vore med stora klasser av tjänstemän — konstitutorial utfärdades
å befattningen, varav åter följde, att biträdet kunde i administrativ
väg avsättas på grund av fel eller försummelse i tjänsten.

Beträffande kompetensfordringarna för biträdena ansåg departementschefen,
att dessa fordringar givetvis måste bliva olika och beroende av
arten av det arbete, biträdet skulle utföra, men att alltid syntes böra fordras
åtminstone ett års provtjänstgöring, med rätt dock för vederbörande myndighet
att pröva, om och i vad mån föregående arbete såsom biträde i
samma eller annat verk kunde ersätta provtjänstgöringen.

Biträdets arbetstid å tjänsterummet borde enligt departementschefens
mening i regel vara 6 timmar, men i verk, där nämnda arbetstid vore för
tjänstemännen bestämd till 7 timmar, denna tid. Yore arbetstiden 6 timmar,
borde biträdet vara pliktigt att i särskilda fall, då arbetets behöriga gång
det krävde, kvarstanna i arbetet å tjänsterummet intill ytterligare en timme,
men verkställde biträdet arbete därutöver, vare sig å tjänsterummet eller
i hemmet, borde detta särskilt betalas.

Vid bestämmande av avlöningen syntes det departementschefen, att
inom de av kommittén angivna gränser hänsyn kunde tagas därtill, att ett
mera kvalificerat arbete borde betalas högre. I något fall, såsom exem -

pelvis inom utrikesdepartementet, ansåg departementschefen de krav, som
måste uppställas på biträdets kompetens, vara så höga, att den av kommittén
föreslagna maximisiffran måste överskridas.

Beträffande det kvinnliga biträdet hos fångvårdsstyrelsen, vilket hade
att utföra därstädes förekommande renskrivningsarbete och därmed jämförliga
göromål, föreslog departementschefen, att i styrelsens stat måtte
uppföras ett skrivbiträde med 1,200 kronor såsom begynnelseavlöning
jämte två ålderstillägg, vartdera å 150 kronor, efter resp. 5 och 10 år,
så att alltså slutavlöningen skulle komma att uppgå till 1,500 kronor.

I anledning av Kungl. Maj:ts framställning och en inom Riksdagen
väckt motion beviljade Riksdagen för ett skrivbiträde å stat hos fångvårdsstyrelsen
en begynnelseavlöning av 1,200 kronor, därav 600 lön, 450
tjänstgöringspenningar och 150 ortstillägg, jämte två ålderstillägg, vartdera
å 200 kronor, efter resp. 5 och 10 år.

Å generaltullstyrelsens stat uppförde Riksdagen likaledes år 1910
två kvinnliga skrivbiträden, och blev, enär dessa biträden skulle hava enahanda
göromål som skrivbiträdet hos fångvårdsstyrelsen, avlöningen även
för dem bestämd till nyssnämnda belopp.

Då den av Kungl. Maj:t den 20 januari 1905 tillsatta s. k. statistiska
kommittén den 7 september 1910 avgav betänkande angående den
officiella statistikens allmänna organisation, uttalade kommitterade, att de
vid uppgörande av förslag till organisation av ett statistiskt centralverk
ansett sig böra utgå från, bland annat, den allmänna förutsättningen, att
i intet fall borde nyttjas mera kvalificerad personal än behovet oavvisligen
krävde.

Denna grundsats hade, enligt vad kommitterade vidare yttrade,
sedan längre tid tillbaka i allmänhet iakttagits i statistiska centralbyrån
och vederbörande ämbetsverks statistiska avdelningar, där en synnerligen
betydande del av arbetet utfördes av biträden och jämväl diarieföringen
vore delvis överlämnad åt dylika.

Ett betydelsefullt undantag gäves dock med avseende å tillämpningen
av ovannämnda grundsats. De kvinnliga biträden, som i stort antal syssel -

1910 års
Riksdag.

Statistiska
kommitténs
betänkande
V» 1910.

sattes, hade i regel erhållit fullständig elementarundervisning eller till och »
med avlagt studentexamen. Emellertid vore en ej ringa del av det statistiska
arbetet av så enkel natur, att det utan minsta olägenhet kunde anförtros
åt personer, som endast erhållit vanlig folkskolebildning. Sådant
vore exempelvis arbetet med sorterande och räknande av kartoliner, utskrivande
av enklare sådana, vissa slag av s. k. prickningsarbete m. in.

Med hänsyn till ovanberörda grundsats och nödvändigheten att i
möjligaste mån nedbringa kostnaderna för den officiella statistiken, hade
kommitterade tagit under övervägande, huruvida icke vid sidan av de
egentliga räknebiträdena, som alltid måste komma att intaga en viktig
plats i statistiska centralverkets organisation, jämväl mindre kvalificerade
arbetsbiträden skulle kunna där användas. Kommittén hade därvid funnit,
att detta skulle kunna låta sig göra i ej ringa utsträckning.

De biträden, som enligt kommitterades mening borde jämte tjänstemän
och särskilda sakkunniga biträden anställas i statistiska central verket,
borde vara av två olika slag, nämligen dels biträden, motsvarande de för
det dåvarande i ämbetsverken använda, i allmänhet kvinnliga biträden, dels
biträden av lägre bildningsgrad.

För de förstnämnda föreslogo kommitterade benämningen kontorsskrivare,
för de sistnämnda benämningen kontorsbiträden.

hör att kunna antagas vare sig till ordinarie eller extra kontorsskrivare
borde såsom kompetensvillkor uppställas avlagd studentexamen,
realskolexamen eller avgångsexamen från högre läroverk för flickor, i samtliga
fall med vitsord om godkända insikter i aritmetik (matematik), dock
att de, som intill ny stats trädande i kraft vunnit anställning i statistiskt
ämbetsverk eller statistisk avdelning, skullé kunna befordras till kontorsskrivare,
oavsett nämnda kompetensvillkor. Några högre kunskapsfordringar
för kontorsbiträdena borde däremot icke fastställas, utan syntes för
dem genomgången folkskolekurs vara tillfyllest.

För de av statistiska kommittén avsedda biträdena av högre grad
eller kontorsskrivarna ansågo kommitterade ställningen dåmera vara i princip
avgjord, sedan år 1910 på fångvårdsstyrelsens stat uppförts anslag för ett
dylikt biträde och Riksdagen därvid lämnat utan anmärkning de enligt
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den 14 januari 1910

av Kungl. Maj:t föreslagna allmänna grunderna för sådana biträdens anställande
inom ämbetsverken samt deras avlöning och övriga förmåner.

Sedan kommitterade i korthet angivit huvudpunkterna i berörda allmänna
grunder, förklarade de sig vilja i en punkt, med hänsyn till förhållandena
inom de statistiska verken, ifrågasätta ändring i samma grunder.

Då ordinarie arbetstiden å tjänsterummet för tjänstemännen inom dessa
verk vore avsedd att bliva sex timmar dagligen, skulle enligt de av chefen för
justitiedepartementet angivna grunder ersättning till biträde för övertidsarbete
utgå endast för den tid, som översköte sju timmar. Emellertid kunde det
icke undvikas, att i statistiska verk biträden vid vissa tider av året, då
ärendena vore särskilt brådskande, dagligen måste åtaga sig hemarbete.
Under sådana omständigheter skulle den anförda bestämmelsen leda till
att den ordinarie arbetstiden å tjänsterummet periodvis ökades till sju
timmar, vilket icke syntes vara afsett och enligt kommitterades på erfarenhet
från olika håll grundade åsikt icke heller tillrådligt. Kommitterade
ville därför hemställa, att biträde i statistiskt verk måtte erhålla ersättning
för allt arbete, som av detsamma utfördes utöver de stadgade sex timmarna.

De ifrågavarande kontorsskrivarna skulle enligt kommitterades förslag
komma att uppgå till ett mycket betydligt antal, och en väsentlig och
betydelsefull del av arbetet inom statistiska centralverket vore avsett att
av dem utföras. För att centralverket skulle kunna tillfredsställande fylla
sin uppgift, vore därför av vikt, att biträdesbefattningarna besattes med
så dugliga personer som möjligt och att deras innehavare även efter utnämning
till ordinarie med iver och intresse utförde sitt arbete. En stark
sporre härtill skulle tydligen givas, därest möjlighet till någon vidare befordran
kunde erbjudas dem. Lämpligen syntes detta kunna ske genom
att ett mindre antal något högre avlönade biträdesbefattningar inrättades,
till vilka de dugligaste av kontorsskrivarna kunde vinna befordran.

Den jämförelsevis ringa ökning i utgift, som därigenom skulle förorsakas,
koinme säkerligen att tillfullo uppvägas av de fördelar, en dylik
anordning innebure. Kommitterade föreslogo därför, att på statistiska
centralverkets stat måtte uppföras ett antal, lämpligen sex, särskilda biträdesbefattningar,
vilkas innehavare, benämnda bokhållare, skulle erhålla
högre avlöning än kontorsskrivarna. Kommitterade erinrade härvid, att en

o o

liknande anordning vore genomförd i järnvägsstyrelsen och, enligt vad
kommitterade erfarit, visat sig synnerligen fördelaktig.

I händelse näringsstatistiken icke skulle centraliseras, syntes tre
kvinnliga bokhållare böra anställas i statistiska centralverket och tre å den
näringsstatistiska byrån i kommerskollegium.

Såsom ordinarie bokhållare, kontorsskrivare eller kontorsbiträden
ansågo kommitterade endast kvinnor böra anställas. Då erfarenheten visat,
att anställandet i ämbetsverken av gifta kvinnor medförde olägenheter av
flerahanda slag, hemställde statistiska kommittén, att gift kvinna icke måtte
utnämnas till ordinarie bokhållare, kontorsskrivare eller kontorsbiträde, och
att dylik tjänstinnehavare, som inginge äktenskap, skulle samtidigt lämna
sin ordinarie befattning inom ämbetsverket. Likaledes hade erfarenheten
ådagalagt vikten av, att med statistiskt arbete sysselsatt kvinna åtnjöte
god hälsa. Kommitterade hemställde därför om en föreskrift av innehåll,
att sökande före inträde i ämbetsverket skulle med behörigt läkarbetyg
styrka sig vara fri från sjuklighet, svaghet eller kroppslyte, som kunde
anses menligt inverka på tjänstutövningen.

För en var av sex bokhållare föreslogo kommitterade en begynnelseavlöning
av 2,000 kronor, därav lön 1,200, tjänstgöringspenningar 600 och
ortstillägg 200 kronor, vartill borde komma två ålderstillägg, vartdera å
200 kronor, efter resp. fem och tio års väl vitsordad tjänstgöring. Slutavlöningen
skulle sålunda utgöra 2,400 och pensionen 1,600 kronor.

Då de föreslagna kontorsskrivarnas i statistiska centralverket arbete
komme att till största delen vara av kvalificerad beskaffenhet, ansågo
kommitterade deras avlöning böra bestämmas till högre belopp än som
skett för skrivbiträdet i fångvårdsstyrelsen. Lämpligast syntes detta kunna
ske genom att ifrågavarande kontorsskrivare tillerkändes rätt till ett tredje
ålderstillägg å 200 kronor efter femton års väl vitsordad tjänstgöring, varigenom
slutavlöningen skulle komma att uppgå till 1,800 kronor och pensionen
till 1,200 kronor.

Kommitterade, som av anförda skäl icke föreslogo några kontorsbiträdesbefattningar
till omedelbart uppförande på stat, förklarade sig emellertid
utgå från, att statistiska centralverket, så snart behovet av sådana
befattningar vore konstaterat, skulle göra erforderlig framställning till

Kungl. Maj:t. Kommitterade omnämnde vidare, huru de tänkt sig, att
dessa biträdens avlöning borde bestämmas, då de bleve uppförda på stat.

Efter jämförelse med de avlöningar, som i allmänhet betalades till kvinnor
av den bildningsgrad, som här vore i fråga, ansågo kommitterade, att begynnelseavlöningen
borde bestämmas till 600 kronor, varav lön 300, tjänstgöringspenningar
200 och ortstillägg 100 kronor, med rätt till två ålderstillägg,
vartdera å 150 kronor, efter fem resp. tio års väl vitsordad tjänstgöring.
Slutavlöningen skulle sålunda komma att uppgå till 900 kronor
och pensionen till 600 kronor.

År 1911 beslöt Riksdagen, på särskilda förslag av Kungl. Maj:t,
uppförande å staten för nedre justitierevisionen av tolv för kvinnliga innehavare
avsedda skrivbiträdesbefattningar, å staten för folkskollärarnas pensionsinrättning
m. fl. pensions- och understödsanstalter av ett »kvinnligt
skrivbiträde» samt å staten för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av fem
»kvinnliga biträden». För en var av dessa biträdesbefattningar bestämdes,
i enlighet med vad jämväl av löneregleringskommittén i särskilda betänkanden
hemställts, avlöningen till samma belopp som för fångvårdsstyrelsens
skrivbiträde.

Efter erhållet uppdrag avgav löneregleringskommittén den 29 juni Löneregie1911
betänkande (delen XXIX) rörande uppförande i stat av vissa biträ- téns betänden
hos ämbetsverk och myndigheter. kande /6?ö,,

I detta betänkande meddelade kommittén en sammanfattning av
vederbörande ämbetsverks och myndigheters förslag i ämnet ävensom redogörelse
för en till kommittén remitterad underdånig framställning av
föreningen av kvinnor i statens tjänst, varefter kommittén dels i ett
särskilt kapitel utvecklade de allmänna principer, som syntes kommittén
böra beaktas i förevarande ämne, dels ock slutligen beträffande de särskilda
myndigheterna framställde de förslag, vartill utredningen givit anledning.

Vidkommande de ämbetsverk och myndigheter, hos vilka den normala
arbetstiden för vederbörande ordinarie tjänstinnehavare utgjorde sex
timmar varje söckendag, ansåg kommittén sig böra förutsätta, att vid

uppförande å ordinarie stat av biträden, som sysslade uteslutande eller
huvudsakligen med renskrivning eller andra enklare göromål, avlöningen
till dessa biträden komme att bestämmas efter den antagna normaltypen,
d. v. s., frånsett ortstillägg i förekommande fall, till de belopp, som vid
1910 års riksdag fastställts för skrivbiträdena bos fångvårdsstyrelsen och
generaltullstyrelsen och vid 1911 års riksdag för biträden hos nedre justitierevisionen
m. fl. verk.

För biträden, av vilka enligt vederbörandes mening skulle krävas
ett mera kvalificerat arbete, hade, efter vad till kommittén inkomna handlingar
utvisade, flera ämbetsverk föreslagit höjning av den normala begynnelseavlöningen
med olika belopp, högst 400 kronor. I fråga om ålderstilläggen
hade i allmänhet icke föreslagits någon avvikelse från normaltypen
(2 ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter fem och tio år).

Undantag i sistnämnda hänseende utgjorde, yttrade vidare kommittén,
kammarrätten, som föreslagit, att räknebiträdena å dess revisionsavdelning
skulle erhålla tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, samt försäkringsinspektionen,
som föreslagit två ålderstillägg, vartdera å 250 kronor.

Ålderstillägg till sistnämnda belopp hade ock föreslagits av generalpoststyrelsen
för biträden hos styrelsen och vissa underlydande förvaltningar,
men denna styrelse och de underlydande förvaltningarna intoge
i vissa hänseenden en särställning.

Arméförvaltningen hade för tre biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter
icke begärt å stat andra löneförmåner än de normala, men
däremot hemställt om ett särskilt belopp till avlöningsfyllnad åt dessa tre
biträden.

För kommittén hade det tett sig såsom önskvärt, att vid bestämmandet
av avlöningen för sådana biträden å stat, om vilka i det då föreliggande
ärendet var fråga, de biträden, för vilka den normala arbetstiden
komme att utgöra sex timmar varje söckendag, ej bleve uppdelade i
flera avlöningsgrader än som av omständigheterna kunde anses oundgängligen
påkallade.

Det hade synts kommittén, att i sådant hänseende vore tillfyllest,
om utöver den normala typen funnes allenast en ytterligare avlöningstyp,
avsedd för biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter.

Kommittén ansåg sistnämnda typ skäligen kunna, på sätt statskontoret
föreslagit för biträden å dess riksbokslutsbyrå, bestämmas till 800
kronor i lön, 650 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstilllägg,
där sådant utginge med fullt belopp, eller sammanlagt 1,600 kronor,
vartill skulle kunna komma två ålderstillägg till lönen, vartdera å 200
kronor, efter fem och tio år. Slutavlöningen bleve då 2,000 kronor och
i pension skulle kunna erhållas 1,200 kronor.

Det syntes kommittén i detta sammanhang böra erinras, att föreningen
av kvinnor i statens tjänst uti den till kommittén remitterade
framställningen såsom önskemål vid uppgörande av förslag till avlöning
för kvalificerade kvinnliga befattningshavare hos statens ämbetsverk och
myndigheter, särskilt hos statskontoret m. fl. angivna verk, framhållit, att
dessa befattningshavare måtte erhålla en begynnelseavlöning av 1,600 kronor
(fördelad i lön 1,000, tjänstgöringspenningar 450 och ortstillägg 150 kronor)
jämte två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter fem och tio år,
alltså 2,000 kronor såsom slutavlöning.

Vad angick avlöningen till de biträden, som skulle uppföras å postverkets
stat, ansåg kommittén, att hänsyn måste tagas dels till längre
normal arbetstid, dels ock därtill, att vid uppgörandet av den för postverket
gällande stat blivit i flera hänseenden tillämpade andra grunder än de,
som kommit i tillämpning beträffande ett flertal andra verk och myndigheter.

Avlöningen till postverkets biträden borde emellertid — frånsett
frågan om ortstillägg — sättas i nära överensstämmelse med vad som
blivit fastställt för fångvårdsstyrelsens och generaltullstyrelsens skrivbiträden,
med den avvikelse som betingades av den längre dagliga tjänstgöringstiden,
vilken, enligt vad generalpoststyrelsen meddelat, för den ordinarie
personalen hos generalpoststyrelsen och underlydande förvaltningar
i allmänhet uppginge till minst 7 timmar.

Då nu skrivbiträdena i fångvårdsstyrelsen och generaltullstyrelsen
uppbure i begynnelseavlöning 1,200 kronor och i slutavlöning 1,600 kronor,
skulle, under antagande att eu sjunde arbetstimme vore kvalitativt
jämngod med de föregående timmarna, bär i Stockholm begynnelseavlöningen
till biträdena i postverket böra utgöra 1,400 kronor och slutavlöningen
1,866 kronor 67 öre.

3—131052. Lönereglering »kommittén s bet. XL.

Kommerskollegiikomit

téns och dt
partemental
kommitterades
betänkande
18/u
1911.

Efter övervägande av de på frågan inverkande omständigheter hade
det synts kommittén, som skulle ovanberörda syfte, att, frånsett ortstilllägg
och med aktgivande å den längre tjänstgöringstiden, sätta avlöningen
till postverkets biträden i nära överensstämmelse med den nämnda
normaltypen lämpligast kunna — med anslutning såvitt som möjligt till
postverkets avlöningssystem — ernås därigenom, att avlöningen till de
ifrågavarande biträdena i postverket sattes till 700 kronor i lön och 550
kronor i tjänstgöringspenningar, jämte två ålderstillägg efter tre och sex
år, vartdera ålderstillägget å 200 kronor, därav 50 kronor skalle anses
såsom tjänstgöringspenningar. Därtill skulle komma ortstillägg med 150
kronor i Stockholm och med 100 kronor å de övriga orter, där ortstilllägg
tillkomme posttjänstemän av högre grad.

Vid bifall därtill komrae visserligen biträdenas slutavlöning att bliva
något lägre än den borde vara efter aritmetisk jämförelse med normaltypen,
men denna reduktion skulle enligt kommitténs åsikt mer än väl
uppvägas därav, att biträdena i postverket erhölle sina ålderstillägg efter
3 och 6 år, under det att ålderstilläggen enligt normaltypen utfölle först
efter 5 och 10 år.

Den 18 november 1911 avgåvo den s. k. kommerskollegiikommittén
.-och de s. k. departementalkommitterade gemensamt betänkande och för''
slag om upprättande inom ett omorganiserat civildepartement av en avdelning
för sociala ärenden (socialstyrelsen) m. m.

Vid framläggande i nämnda betänkande av de allmänna grunderna
för socialförvaltningens organiserande uttalade kommittéerna, att enligt
deras mening för ordinarie arbete, så långt lämpligen kunde ske, borde
användas ordinarie personal, men att därvid borde tillses, att i intet fall
högre kvalificerad personal nyttjades, än oundgängligen vore av nöden.
Särskilt borde, där så med fördel kunde ske, kvinnlig arbetskraft komma
till användning. Redan förut hade sådan arbetskraft i avsevärd utsträckning
använts inom kommerskollegium.

I den avdelning av betänkandet, däri frågan om användande inom
socialstyrelsen av kvinnliga tjänstemän särskilt behandlades, framhöllo
kommittéerna ytterligare, att — likasom för det dåvarande var fallet

inom kominerskollegii avdelning för arbetsstatistik — även inom den nyupprättade
socialstyrelsen en mängd löpande arbeten borde kunna utföras
av kvinnlig arbetskraft.

Uteslutande dylik personal borde fortfarande som dittills anlitas för
renskrivning, preliminär, formell granskning och kontrollering av statistiska
primäruppgifter, uppgifternas överförande och sammanställande i
sammandragstabeller, summeringsarbete och procenträkning, kollationering
och korrekturläsning, slutliga kontrollräkningar, utförande av enklare ritningar
och diagram o. s. v.

Dylik arbetskraft borde ock — förmenade kommittéerna — med
fördel kunna komma till användning vid visst, mera kvalificerat arbete,
såsom, förutom en saklig granskning av statistiska primäruppgifter, uppsättande
av vissa anmärknings- och påminnelseskrivelser, utförande av
något mera krävande ritnings- och diagramarbete, förande av diarier —
särskilt hela diarieföringen å föreslagen byrå för arbetarfrågor, arbetarskydd
och allmänna (övriga) sociala frågor (»lista byrån») samt å byrå
för socialstatistiken och den sociala upplysningsverksamheten och för utgivandet
av civildepartementets samtliga publikationer (»3:dje byrån») —
ävensom katalogisering och övrigt biblioteksarbete, biträde vid expeditionsarbetet
o. s. v.

Till dylikt mera kvalificerat arbete borde även vara att hänföra det
närmaste »förmanskapet» och ledningen över de övriga kvinnliga skrivoch
räknebiträdena, särskilt vid större statistiska specialundersökningar.

Flertalet inom socialstyrelsen erforderliga kvinnliga tjänstemän borde
komma till användning inom 3:dje byrån (socialstatistiken); men dylik
personal syntes vara synnerligen lämplig att använda även å lista byrån,
särskilt för yrkesinspektionsärenden och arbetsförmedlingsärenden, och å
2:dra byrån (byrån för sjukkasseärenden och övriga socialförsäkringsfrågor),
särskilt för ärenden tillhörande sjukkasseinspektionen och föreslagen moderskapsförsäkring,
samt å registratorskontoret jämte biblioteket och arkivet.

Kommittéerna erinrade, att motsvarande inom kommerskollegium
förefintlig personal dittills saknat fast anställning och att dess ställning
varit den av »extra skriv- och räknebiträden», av vilka för det dåvarande
å kollegiets avdelning för arbetsstatistik funnes ett tjugutal. Då emellertid

ett flertal av dessa biträden toges i anspråk för ordinarie arbete, måste
det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att dem även bereddes
ordinarie anställning. Detta vore ock ett från kommerskollegium
vid upprepade tillfällen framfört önskemål; och då dess principiella riktighet,
vilken för övrigt redan vid tidigare löneregleringar för andra ämbetsverk
blivit erkänd, till fullo behjärtades av kommittéerna, föreslogo
de, att ett antal befattningar för kvinnliga tjänstemän måtte uppföras på
socialstyrelsens ordinarie stat.

Vad beträffade arten och antalet av dylika befattningar, framhöllo
kommittéerna till en början — under åberopande av vad av dem förut
blivit anfört om den olika kvaliteten av det arbete, som åt denna personal
skulle anförtros — att dessa befattningar syntes böra bliva av två
olika grader, en högre (bokhållare) för mera kvalificerat kvinnoarbete och
en lägre (kontorsskrivare) för enklare sådant arbete.

Uti sina framställningar om beredande av fastare anställning för
den kvinnliga personalen hade kommerskollegium, under utförligt påvisande
av dessa arbetens delvis mycket olika natur — å ena sidan mera
självständiga, omdömes- och ansvarskrävande uppgifter och å den andra
vanliga skrivgöromål och mera elementärt statistiskt arbete — påyrkat
upprättande av två sådana lönegrader. Enligt vad kommittéerna även erinrade,
vore samma yrkande framställt av statistiska kommittén i dess den
7 september 1910 avgivna betänkande och löneregleringskommittén hade
i sitt den 29 juni 1911 framlagda förslag om uppförande i stat av vissa
biträden hos ämbetsverk och myndigheter kommit till samma resultat så
till vida, att, för de där behandlade verkens vidkommande, utöver den normala
typen föreslagits en ytterligare avlöningstyp, avsedd för biträden med
mera kvalificerade arbetsuppgifter.

Uti sina förutnämnda framställningar hade kommerskollegium föreslagit,
att beträffande dess avdelning för arbetsstatistik skulle inrättas 12
ordinarie tjänstebefattningar för kvinnor, nämligen 4 bokhållar- och 8 kontorsskrivarbefattningar,
varjämte dylika befattningar även skulle upprättas
på kollegiets övriga byråer.

Med avseende å det för den nya socialstyrelsen behövliga antalet
dylika befattningar hade kommerskollegiikommittén och departemental -

kommitterade stannat vid att föreslå antalet ordinarie kvinnliga tjänstebefattningar
till 14, varav 4 bokhållare och 10 kontorsskrivare.

Av dessa skulle en bokhållare och en kontorsskrivare placeras på 1 :a
byrån för huvudsakligen yrkesinspektions- och arbetsförmedlingsärendena,
men självfallet tillika hava till uppgift att biträda vid de motsvarande
statistiska arbetena å 3:e byrån; en bokhållare och 2 kontorsskrivare skulle
komma till användning å 2:a byrån (sjukkasseinspektionen in. m.) med
enahanda tjänstgöringsskyldighet å 3:e byrån i och för statistiken. A
3:e byrån (socialstatistiken) skulle 2 bokhållare och 6 kontorsskrivare
få sin huvudsakliga sysselsättning. Av dessa skulle en bokhållare närmast
tjänstgöra som registrator och vid expeditionen samt en bokhållare fungera
som »förman» och ledare för den övriga kvinnliga personalen vid större
statistiska arbeten samt i övrigt biträda vid annat mera kvalificerat arbete.
En kontorsskrivare skulle slutligen vara anställd som biträde vid hela styrelsens
registratorskontor, bibliotek och arkiv.

För vinnande av anställning som ordinarie kontorsskrivare borde
fordras minst realskolexamen eller motsvarande teoretisk utbildning samt
i regel tre års föregående anställning i statistiskt eller administrativt arbete.

Av ordinarie bokhållare syntes, särskilt på grund av det stora behovet
av språkkunskaper för vissa arbeten inom socialstyrelsen, i regel böra
krävas en något högre teoretisk utbildning (studentexamen, avgångsexamen
från högre läroverk för flickor eller motsvarande) samt minst samma praktiska
utbildning som för kontorsskrivare. Givetvis borde dock under tjänstgöring
i sistnämnda egenskap ådagalagd framstående duglighet och omdömesförmåga
i visst fall mer än väl få uppväga vad som tilläventyrs
kunde brista i teoretisk utbildning.

I betraktande av de avlöningsförmåner, som vid nyligen genomförda
löneregleringar fastställts för vid ämbetsverk i Stockholm fast anställda skrivbiträden,
samt av i övrigt anförda skäl hade kommittéerna funnit sig böra
stanna vid att föreslå kvinnlig kontorsskrivares begynnelseavlöning till 1,200
kronor. Däremot hade, i överensstämmelse med statistiska kommitténs förslag
och vad för övrigt redan gällde för manlig tjänsteman av första lönegraden,
för här ifrågavarande kontorsskrivare ålderstilläggens antal ansetts
böra bestämmas till tre, vartdera å 200 kronor.

I enlighet med vad av kommerskollegium hemställts och vad i övrigt
gällde dylik lägre personal i vissa andra, redan lönereglerade ämbetsverk,
hade dessa ålderstilllägg ansetts böra få tillgodonjutas redan efter resp.
3, 6 och 9 års tjänstgöring. För kvinnlig kontorsskrivare skulle sålunda
fastställas en avlöning av 1,200 kronor om året, varav 600 såsom lön, 450
såsom tjänstgöringspenningar och 150 såsom ortstillägg, vartill skulle
komma tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter resp. 3, 6 och 9 års
tjänstgöring.

Beträffande bokhållarnas avlöning omnämnde kommittéerna, hurusom
de mera kvalificerade extra biträdena i kommerskollegium för det dåvarande
komme upp till ett månadsarvode av 125 kronor, vilket dock, frånsett deras
lösa anställning för övrigt, av kollegiet ansetts vara otillräckligt.

Vidare erinrade kommittéerna dels om löneregleringskommitténs förslag
till en högre avlöningstyp för kvinnliga tjänstemän med något mera
kvalificerat arbete inom vissa ämbetsverk dels ock därom, att kommerskollegium
i sitt förslag, under framhållande av arbetets väsentligen mera
krävande natur, för kvinnliga bokhållare föreslagit en begynnelseavlöning
av 2,000 kronor och en slutavlöning (med 2 ålderstillägg efter resp. 3 och
6 år) av 2,400 kronor samt att av statistiska kommittén framställts samma
förslag, dock med en olikhet beträffande tidsintervallerna- för ålderstilläggs
inträdande.

Utan att närmare ingå på frågan, i vad mån den av löneregleringskommittén
föreslagna högre avlöningstypen för kvinnlig befattningshavare
inom de av nämnda kommitté avsedda förvaltande verken vore tillräcklig
eller icke, ville kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
därvidlag endast hava uttalat, att, därest denna avlöningstyp på ett eller
flera håll skulle komma till användning, den i framtiden syntes böra införas
även inom socialstyrelsen såsom en mellangrad, en tredje avlöningstyp
alltså, för kvinnliga tjänstemän (»förste kontorsskrivare»). Däremot syntes
denna typ icke böra godkännas såsom den enda högre och högsta avlöningstypen
inom socialstyrelsen och därmed jämförliga verk.

De uppgifter för högre kvalificerade kvinnliga tjänstemän, varom här
vore fråga, vore nämligen av den självständiga, omdömes- och ansvarsprövande
natur samt på grund av sin omfattning även i övrigt så makt -

påliggande, att en avlöning, sådan som den löneregleringskommittén föreslagit
för den högre typen, för här ifrågavarande kvinnliga tjänstemän
måste betecknas som otillräcklig. Kommerskollegiikominittén och departementalkommitterade
ansågo sig därför för de kvinnliga bokhallarbefattningar,
som de föreslogo till upprättande, böra bestämt förorda det av kommerskollegium
och i huvudsak även av statistiska kommittén framställda förslaget,
nämligen att avlöningen bleve bestämd till 2,000 kronor om aret,
därav 1,200 som lön, 600 som tjänstgöringspenningar och 200 som ortstillägg,
vartill ytterligare skulle komma två ålderstillägg, vartdera å 200
kronor, efter resp. 3 och 6 års tjänstgöring.

Med avseende å sålunda föreslagna avlöningsbelopp framhöllo kommittéerna,
att dessa avlöningsbelopp vore, likasom för övriga tjänstemän
hos socialstyrelsen, beräknade för en regelbunden arbetstid å tjänsterummet
om sex timmar dagligen. För några redan lönereglerade verk hade beträffande
de fast anställda kvinnliga biträdena föreskrivits, att denna deras
tjänstetid kunde för särskilt fall utsträckas, därvid dock extra ersättning
icke utginge för den första övertidstimmen utan endast för de följande.

Från sistnämnda medgivande hade emellertid löneregleringskommittén
i dess betänkande angående uppförande i stat av vissa biträden hos ämbetsverk
och myndigheter tagit avstånd och föreslagit, att kvinnlig tjänsteman
i verk med 6 timmars arbetstid skulle vara pliktig att utgöra endast
en övertidstimme, dock utan särskild ersättning.

Kommerskollegiikominittén och departementalkommitterade ansågo
det vara lämpligt föreskriva, att övertidsarbete ej finge åläggas någon
kvinnlig befattningshavare utöver 3 timmar per dag och sammanlagt 12
timmar per vecka.

Det kunde emellertid, enligt dessa kommittéers uppfattning, ej vara
annat än med billighet och rättvisa överensstämmande, att kvinnlig befattningshavare,
som sålunda ålades utföra arbete å övertid, därför erhölle
en skäligt avmätt extra ersättning. Begränsades detta medgivande, såsom
riktigt syntes vara, uttryckligen till att endast avse kvinnlig personal för
huvudsakligen statistiskt arbete, ansågo kommerskollegiikominittén och departementalkommitterade
några menliga konsekvenser därav, såsom löneregleringskommittén
befarat, näppeligen vara att emotse.

Yttrande ar
chefen för
finansdepartementet

“,''i 1912.

I motsats till kommittéernas övriga ledamöter ansåg en av departementalkommitterade
övervägande skäl tala för den av löneregleringskommitten
hävdade uppfattningen med avseende å förevarande fråga och förordade
sålunda, att vad av löneregleringskominittén föreslagits rörande
övertidsarbete för kvinnlig personal borde bliva gällande även för ifrågavarande
kvinnliga befattningshavare å ordinarie stat.

Därvid förklarade sig denne kommitterade dock vilja särskilt understryka,
att, eftersom en del av nyssnämnda personal faktiskt under vissa
tider av året tämligen regelbundet måste tagas i anspråk för arbete utöver
sex timmar dagligen och då, enligt hans mening, extra ersättning för sådant
arbete ej finge beredas, han obetingat anslutit sig till kommittéernas
förslag, att dessa befattningshavare åtminstone måtte beredas de ordinarie
avlöningsförmåner, som av kommittéerna föreslagits.

Till statsrådsprotokoll över finansärenden den 13 januari 1912,
fogat vid 1912 års statsverksproposition, uttalade sig chefen för finansdepartementet
under rubriken »Utgifterna (För flera huvudtitlar gemensamma
frågor)» angående de grunder, som vid uppförande å stat av biträdesbefattningar
borde gälla beträffande dessa befattningar.

Därvid erinrade departementschefen om löneregleringskommitténs
yttranden i ämnet i dess betänkande angående uppförande i stat av vissa
bitraden hos ämbetsverk och myndigheter. Departementschefen gjorde
därefter, bland annat, följande uttalanden.

Den avlöning, som blivit bestämd för biträden, vilka uppförts i stat
vid riksdagarna 1910 och 1911, hade i löneregleringskommitténs förslag
upptagits såsom normalavlöning för biträden, vilka vore sysselsatta med
renskrivning eller annat därmed jämförligt arbete av enklare beskaffenhet.
För ett fåtal särskilda fall hade framkommit förslag om bestämmande av
ålderstilläggens antal till tre i stället för de två, som av kommittén föreslagits
i enlighet med vad som gällde beträffande de redan reglerade biträdesbefattningarna.
Såväl statistiska kommittén som ock kommerskollegiikommittén
och departementalkommitterade hade även föreslagit tre ålderstillägg
till de biträden i det föreslagna statistiska centralverket, respektive

den föreslagna socialstyrelsen, som närmast motsvarade de ifrågavarande
biträdena med normallön.

Departementschefen ansåg det emellertid icke böra ifrågakomma att
för dessa biträden med enklare uppgifter av i stort sett enahanda beskaffenhet
fastställa olika löneförmåner i olika ämbetsverk.

I valet mellan den av statsmakterna ännu år 1911 godkända lönetypen
och den förändring av densamma, som, enligt vad departementschefen
förut framhållit, från några håll föreslagits, ansåg departementschefen sig
böra förorda den förra. Departementschefen höll också före, att, om en
förändring härutinnan till löntagarnas förmån skulle äga rum, den, i enlighet
med vad också motionsvis ifrågasatts vid 1911 års riksdag, hellre borde
gå ut på att få en sådan fördelning mellan lön och tjänstgöringspenningar
till stånd, att den förra ökades i förhållande till de senare, än på beredandet
av ett tredje ålderstillägg. Det syntes departementschefen rimligt, att denna
fördelning bestämdes sålunda, att lönen komine att utgöra 700 och tjänstgöringspenningarna
350 kronor.

Ett bifall till vad departementschefen härutinnan ifrågasatt syntes
honom böra föranleda därtill, att enahanda jämkning i förhållandet mellan
lön och tjänstgöringspenningar åvägabringades jämväl beträffande de under
åren 1910 och 1911 i stat uppförda biträdesbefattningarna.

Det vore av den i ärendet verkställda utredningen tydligt, att av de
ämbetsverken använda biträdena några utförde arbete, som stode kvalitativt
högre än det vanliga renskrivningsarbetet och därmed närmast jämförliga
göromål. Givet vore, att en avsevärdare skillnad i arbetets kvalitet
borde motsvaras av en därefter lämpad olikhet i avlöningen. Den nya
avlöningstyp, som löneregleringskommittén föreslagit för de befattningar
för mera kvalificerade uppgifter, som i det föreliggande ärendet vore
i fråga, kunde departementschefen emellertid icke i oförändrat skick
förorda.

Vad begynnelse- och slutavlöning beträffade, överensstämde kommitténs
förslag med den framställning i ämnet, som blivit gjord av föreningen
av kvinnor i statens tjänst. För egen del hade departementschefen heller
icke anledning ifrågasätta någon ändring i vad därutinnan blivit föreslaget.

4—131052. Luntregleringslcommitténa bet. XL.

I fråga om förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar ansåg
däremot departementschefen en jämkning vara erforderlig därhän, att lönen
sattes till 900 kronor och tjänstgöringspenningarna till 550 kronor.

Den särskilda avlöningstyp, som löneregleringskommittén föreslagit
för postverket, innebure i det väsentliga, anförde departementschefen ytterligare,
endast en utveckling av normaltypen, som betingades av den längre
dagliga tjänstgöring, vilken ålåge befattningshavarna i detta verk. Den
förhöjning av avlöningen, som för de där anställda biträdena av kommittén
föreslagits, vore närmast att betrakta såsom ersättning för den arbetstimme,
till vilken de vore förpliktade utöver de 6 timmar, som vore bestämda
såsom den dagliga arbetstiden i flertalet nyreglerade verk. Under
sådana förhållanden syntes departementschefen denna förhöjning rimligtvis
böra tilläggas tjänstgöringspenningarna och ej lönen. Avlöning under
sjukdom skulle följaktligen uppgå till samma belopp som i fråga om
normaltypen. Om, såsom departementschefen i motsats mot löneregleringskommittén
ansåge riktigt, ålderstilläggen för biträde i postverket
liksom för övriga av departementschefen avsedda biträden borde i sin
helhet tillföras lönen, skulle jämväl pensionen bliva densamma som vid
normaltypen.

Vad departementschefen i förevarande avseende ansåg böra gälla
för biträdena vid postverket hade han för avsikt att i annat sammanhang
föreslå jämväl beträffande motsvarande befattningshavare vid postsparbanken.

Hos de ämbetsverk och myndigheter, som under senare åren nyreglerats,
ansåg departementschefen åtminstone icke för det dåvarande
finnas anledning att uppföra biträdesbefattningar i stat efter andra avlöningstyper
än de av honom angivna. Han erinrade emellertid därom,
att förslag om inrättande av ännu en avlöningstyp för kvinnliga biträden
med begynnelseavlöning 2,000 och slutavlöning 2,400 kronor förelåge till
prövning av Kungl. Maj:t, ehuru i ett annat sammanhang än det då
ifrågavarande. Såväl statistiska kommittén som kommerskollegiikommittén
och departementalkoinmitterade hade nämligen i sina förut åberopade betänkanden
gjort framställning i sådant syfte. En liknande framställning
hade ock blivit gjord av kommerskollegium i underdånig skrivelse den
28 november 1910.

Utan att göra något uttalande om dessa förslag ansåg departementschefen
sig likväl böra framhålla, att ett beslut i överensstämmelse med
vad han beträffande avlöningstyperna ifrågasatt icke finge betraktas såsom
ett hinder för tillskapande av ytterligare någon avlöningstyp, därest omständigheterna
oundgängligen skulle fordra något sådant.

I fall, där före tjänsternas uppförande i stat och deras besättande
med ordinarie innehavare person, som till sådan tjänst befordrats, för
samma arbete som det till tjänsten hörande under föregående år åtnjutit
fast arvode till belopp, överstigande vad enligt staten skulle utgå till
innehavaren, syntes vederbörande ämbetsverk böra bemyndigas att från
annat anslag, t. ex. anslag till vikariatsersättningar o. d., bereda fyllnad
i avlöningen för dess uppbringande till arvodets belopp.

Vad departementschefen sålunda ifrågasatt angående fastställande av
särskilda avlöningstyper för här berörda biträden förutsatte, enligt vad av
honom framhölls, att dessa skulle hava en tjänstgöringstid å arbetsrummet
av det antal timmar, som funnes bestämt för vederbörande ämbetsverks
övriga ordinarie befattningshavare. Detta sammanhängde därmed, att
sådant biträde över huvud taget icke borde uppföras på stat, med mindre
dess arbetskraft kunde utnyttjas för statstjänsten i huvudsakligen samma
omfattning som den ordinarie personalens. I de fall, då under åren 1910
och 1911 biträden uppförts å stat, hade någon avvikelse från nyss angivna
grundsats rörande arbetstidens längd icke ägt rum. För samtliga dessa
vore alltså en minimitid av 6 timmar om dagen bestämd.

1 fortsättningen av sitt anförande erinrade chefen för finansdepartementet,
hurusom dåvarande chefen för justitiedepartementet i sitt meranämnda
yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910 givit uttryck
åt samma tanke, och därjämte framhållit, att, om arbetstiden vore 6 timmar,
biträdet borde vara pliktigt att i särskilda fall, då arbetets behöriga
gång det krävde, kvarstanna i arbetet å tjänsterummet ytterligare en
timme, men att, om biträdet verkställde arbete därutöver, vare sig å
tjänsterummet eller i hemmet, detta borde särskilt betalas.

Löneregleringskommittén hade — yttrade vidare chefen för finansdepartementet
— anslutit sig till den åsikten, att biträdes arbetstid å
tjänsterummet borde i regel vara 6 timmar, men i verk, där nämnda

arbetstid vore för tjänstemännen bestämd till 7 timmar, denna tid, samt
att, då arbetstiden vore 6 timmar, biträdet borde vara pliktigt att i särskilda
fall, när arbetets behöriga gång det krävde, kvarstanna i arbetet å
tjänsterummet intill ytterligare en timme. Däremot avstyrkte kommittén
bestämt, att i blivande bestämmelser för å ordinarie stat uppförda biträden
medgåves ersättning för övertidsarbete. Den av kommittén i denna fråga
sålunda hävdade uppfattning hade i allmänhet icke mött gensaga från de
över kommitténs senaste betänkande hörda verk och myndigheter. Endast
ett fåtal av desamma hade uttryckligen vidhållit sin förut uttalade mening,
att biträde borde åtnjuta särskild ersättning för övertidsarbete.

Beträffande frågan om ersättning åt dessa statstjänare för övertidsarbete
fann departementschefen vad löneregleringskominittén anfört till
stöd för sin uppfattning vara synnerligen beaktansvärt. Lika med kommittén
ansåg han det alltså icke välbetänkt att tillerkänna ifrågavarande
biträden rätt till sådan ersättning.

Med spörsmålet härom sammanhängde på det närmaste frågan om
ämbetsverkets rätt att fordra övertidsarbete av biträde. Löneregleringskommittén
hade, såsom departementschefen förut omnämnt, tänkt sig denna
ämbetsverkets rätt begränsad till en timme utöver den fastställda dagliga
arbetstiden. Samma ståndpunkt intoges i instruktionen för fångvårdsstyrelsen
den 16 december 1910, varemot instruktionen för generaltullstyrelsen
den 2 december 1910 icke gjorde någon begränsning i sistnämnda
styrelses befogenhet att påfordra utsträckning av arbetstiden för skrivbiträde.

Att ett ämbetsverk skulle av skrivbiträden på stat äga påfordra övertidsarbete,
då göromålens gång det krävde, syntes, vid det förhållandet
att andra ordinarie befattningshavare i de nyreglerade verken vore underkastade
skyldighet härutinnan, principiellt riktigt. Då departementschefen
emellertid funnit sig förhindrad förorda ersättning åt biträden för övertidsarbete,
bland annat på den grund att ett sådant system kunde innebära
fara för ifrågavarande funktionärers överansträngning, ansåg han
härav böra följa, att arbetstiden i intet fall borde överskrida 7 timmar
om dagen eller det högsta antal timmar, som förekomme i något av
ifrågavarande, på senare åren reglerade verk såsom ordinarie daglig
arbetstid.

En konsekvens av denna departementschefens uppfattning vore att,
där i ett nyreglerat verk biträde då vore skyldigt underkasta sig obegränsad
utsträckning av arbetstiden, denna skyldighet borde upphöra i
och med det att allmän bestämmelse i ämnet utfärdades för andra verk.

I detta sammanhang och i anledning av förslag och anspråk från ett
par myndigheter framhöll departementschefen slutligen, att biträden å
stat under arbetstiden givetvis icke borde få mot särskild ersättning sysselsättas
med utskrift av expeditioner eller avskrifter, för vilka enligt
gällande författning lösen utginge till vederbörande tjänsteman, samt att
biträden utöver avlöning å stat icke heller borde för utfört arbete i verket
erhålla särskilda ersättningar från andra anslag än löneanslaget, även om
för arbetet i fråga särskilt anslag'' funnes anvisat.

I enlighet med de av chefen för finansdepartementet gjorda all- Särskilda be “

. 1 . 0<i slut av 1912

manna uttalanden föreslog Kungl. Maj:t vid 1912 års riksdag dels, i vad års Riksdag.
angick de vid 1910 och 1911 årens riksdagar beviljade biträdesbefattningarna,
jämkning i förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar,
dels ock inrättande av nya sådana befattningar hos åtskilliga ämbetsverk
och myndigheter.

Riksdagen godkände de av Kungl. Maj:t föreslagna avlöningarna och
yttrade i skrivelse den 28 maj 1912 (n:r 2) angående regleringen av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, bland annat, att Riksdagen
funnit det välbetänkt att, på sätt chefen för finansdepartementet föreslagit,
i allmänhet ordna biträdenas avlöningsförmåner efter allenast två olika
typer, allteftersom befattningen avsåge renskrivning och därmed jämförliga
göromål eller annat, kvalitativt högre, arbete. Emot departementschefens
förslag att på grund av de säregna förhållandena vid postverket likasom
ock vid postsparbanken anordna en särskild avlöningstyp för biträdena vid
dessa verk fann Riksdagen ej heller vara något att erinra. Likaledes hade
Riksdagen ansett sig böra biträda vad departementschefen föreslagit i
fråga om storleken av de särskilda avlöningsbeloppen, vilka enligt Riksdagens
förmenande syntes vara väl avvägda.

Vidkommande de av departementschefen föreslagna allmänna villkor
och bestämmelser att gälla beträffande biträdesbefattningarna uttalade Riks -

dagen, bland annat, att för kompetens till biträdesbefattning med avlöning
enligt normaltypen icke syntes böra i något fall fordras annat än
kunnighet i renskrivning och maskinskrivning samt förmåga att fullgöra
därmed jämförliga enklare göromål.

I överensstämmelse med förenämnda uttalanden vidtog Riksdagen
jämkningar i staterna för de ämbetsverk, där biträdesbefattningar redan
funnos upptagna, samt uppförde i åtskilliga verks stater nya kvinnliga
biträdesbefattningar.

Jämlikt Riksdagens beslut äro alltså för år 1913 i staterna upptagna
följande antal befattningar av ifrågavarande slag, nämligen:

i nedre justitierevisionen 12 skrivbiträden med avlöning enligt den
normala typen;

i Svea hovrätt 10, i Göta hovrätt 7, i hovrätten över Skåne och
Blekinge 4 skrivbiträden, alla av den normala avlöningstypen;
i fångvårdsstyrelsen 1 skrivbiträde av normaltyp;
i arméförvaltningen 14 kvinnliga biträden, därav 3 med avlöning
enligt högre typ och 11 med avlöning efter normaltyp;

i marinförvaltningen 4 skrivbiträden av normaltyp;
i sjökarteverket 2 kvinnliga biträden, därav 1 av högre typ och 1
av normaltyp;

vid länsstyrelserna 43 skrivbiträden av normaltyp;
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 5 kvinnliga biträden, därav 2
av högre typ och 3 av normaltyp;

i forsa kringsinspektionen 1 kvinnligt biträde av högre typ;
i socialstyrelsen 11 kvinnliga skrivbiträden, därav 4 av högre typ
och 7 av normaltyp;

i kammarkollegium 3 kvinnliga biträden, därav 1 av högre typ och
2 av normal typ;

i statskontoret 3 kvinnliga biträden, därav 2 av högre typ och 1
av normaltyp;

i kammarrätten 6 kvinnliga biträden, därav 4 (räknebiträden) av
högre typ och 2 av normaltyp;

i generaltullstyrelsen 2 kvinnliga skrivbiträden av normaltyp;

i kommerskollegii avdelning för näringsstatistik 10 kvinnliga biträden,
därav 2 av högre typ och 8 av normaltyp;

i kungl. biblioteket 1 kvinnligt biträde av normaltyp;

vid kai’olinska mediko-kirurgiska institutet 1 kvinnligt tekniskt biträde
vid det kliniska laboratoriet å serafiinerlasarettet med avlöning enligt
norm al typ;

i överstyrelsen för rikets allmänna läroverk 1 kvinnligt biträde av
högre typ och 2 kvinnliga skrivbiträden av normaltyp;

vid tekniska högskolan 1 kvinnligt skrivbiträde av normaltyp;

i vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien 1 kvinnligt skrivbiträde
av normaltyp;

i domänstyrelsen 9 kvinnliga biträden, därav 1 av den högre typen
och 8 av normaltyp;

i lantmäteristyrelsen 3 kvinnliga biträden, därav 1 av högre typ
och 2 av normaltyp; samt

vid rikets allmänna kartverk 8 kvinnliga ritare med avlöning enligt
den högre biträdestypen.

För samtliga nu uppräknade befattningar med undantag av de i
staterna för sjökarteverket, socialstyrelsen, kommerskollegium och rikets
allmänna kartverk uppförda gälla enligt kungl. kungörelse den 10 juni
1912 (svensk författningssamling n:r 151) följande allmänna villkor och
bestämmelser, nämligen:

1) att, då vid uppförande i stat av sådan befattning till innehavare
av densamma befordras person, som omedelbart före sin befordran inom
vederbörande verk utfört samma arbete som det till befattningen hörande
mot fast arvode under föregående år till belopp, överstigande vad enligt
staten skall utgå till befattningens innehavare, verket skall äga bereda
fyllnad i avlöningen för dess uppbringande till nämnda arvodes belopp;
dock att biträdet genom dylik avlöningsfyllnad ej må i något fall tillgodoföras
avlöning till högre belopp än som motsvarar beloppet av den med
befattningen i fråga förenade slutavlöningen, tjänstgöringspenningar och
ortstillägg däri inräknade;

2) att biträdes ai''betstid å tjänsterummet skall vara 6 timmar, men

verk, där nämnda arbetstid är för tjänstemännen bestämd till 7 timmar,
denna tid, samt att, då arbetstiden är 6 timmar, biträdet skall vara pliktigt
att i särskilda fall, när arbetets behöriga gång det kräver, kvarstanna
i arbetet å tjänsterummet intill ytteidigare en timme;

3) att biträde, där ej annat år stadgat i vederbörande avlöningsstat,
må åtnjuta semester under en månad om året, när sådant utan hinder
för göromålens behöriga gång kan ske;

4) att, där biträde med avlöning efter lägre grad befordras till biträdesbefattning,
för vilken avlöning utgår efter högre grad, biträde, som
redan intjänat sista ålderstillägget i den lägre graden, må för erhållande
av första ålderstillägget i den högre graden få tillgodoräkna sig högst fem
år av den tid, som förflutit från det biträdet tillträdde det sista ålderstillägget
i den lägre graden;

5) att, där inom ett verk äro anställda biträden av såväl högre som
lägre grad, biträde av lägre grad skall vara skyldigt att, om det förordnas
såsom biträde av högre grad hos verket, bestrida befattningen som sådant,
dock ej längre än sammanlagt tre månader under ett och samma kalenderår;
ägande sålunda förordnat biträde av lägre grad att därunder i
stället för egna tjänstgöringspenningar åtnjuta, om förordnandet erfordras
i följd av sjukdomsfall, de med den tjänstlediges befattning förenade
tjänstgöringspenningar, men, då förordnandet erfordras för beredande av
semester, ett mot den semesterlediges tjänstgöringspenningar svarande belopp;

6) att gift kvinna må till biträdesbefattning befordras allenast efter
av Kungl. Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande;

7) att, där kvinnlig innehavare av biträdesbefattning ingår äktenskap,
hon icke skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
därest icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn till
befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt;

8) att biträdesbefattning skall av vederbörande verk tillsättas medelst
konstitutorial efter befattningens ledigförklarande genom kungörelse;

9) att rörande tillsättningen i övrigt, kompetensfordringar, ordningen
för meddelande av tjänstledighet och avsked samt för åtal och disciplinär
bestraffning och dylikt skola gälla de närmare stadganden, som må
varda av Kungl. Maj:t bestämda; samt

10) att i övrigt de för vederbörande verk stadgade villkor och bestämmelser
för avlöningsförmånernas åtnjutande skola i tillämpliga delar
och i den mån de icke stå i strid mot vad i nämnda kungl. kungörelse
blivit föreskrivet lända till efterrättelse.

Nu angivna allmänna villkor och bestämmelser för å vissa domstolars,
ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar
skola enligt särskilda år 1912 utfärdade kungl. kungörelser angående villkor
och bestämmelser för åtnjutande av fastställda avlöningsförmåner för vederbörande
ämbetsverk lända till efterrättelse även beträffande de kvinnliga
biträdena hos sjökarteverket (svensk författningssamling n:r 141), hos
socialstyrelsen (svensk författningssamling n:r 230) och i kommerskollegii
avdelning för näringsstatistik (svensk författningssamling n:r 174) samt
för de kvinnliga ritarna i rikets allmänna kartverk (svensk författningssamling
n:r 312).

A postverkets avlöningsstat uppfördes på Kungl. Maj:ts förslag vid
1912 års riksdag 25 kvinnliga biträden hos generalpoststyrelsen samt 16
kvinnliga biträden vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, med
avlöning för vart och ett av dessa biträden av 700 kronor i lön och 550
kronor i tjänstgöringspenningar jämte två ålderstillägg, vartdera å 200
kronor, efter resp. 3 och 6 år, vartill skulle komma ortstillägg med 150
kronor för biträde i Stockholm och 100 kronor för biträde å annan ort,
där de allmänna levnadskostnaderna vore särskilt höga.

Samma avlöning som för i Stockholm placerade kvinnliga biträden
vid postverket beviljades även för 18 å postsparbankens avlöningsstat uppförda
kvinnliga skrivbiträden.

För fullgörande av det kommittén särskilt anförtrodda uppdi''ag,
varom i detta betänkande är fråga och för vilket kommer att i det följande
närmare redogöras, har erfordrats en utredning angående de uppgifter,
som tillkomma de för särskilda ämbetsverk vid 1912 års riksdag å stat
uppförda »biträden av högre avlöningsgrad». Upplysningar i ämnet hava
i anledning av uppdraget infordrats från åtskilliga ämbetsverk; men kommittén
har ansett sig böra, innan redogörelse lämnas för de från ämbets 5—131052.

Löneregler ing skommitténs bet. XL.

Armé förvalt ningen.

verken inkomna meddelandena, här framlägga vad angående dessa biträden
och deras tillämnade arbetsuppgifter förekommit i Kungl. Maj:ts framställningar
till Riksdagen angående biträdestjänsternas inrättande eller i förarbetena
till dessa framställningar.

A arméförvaltningens stat uppförde Riksdagen, i enlighet med förslag
av Kungl. Maj:t, 14 kvinnliga biträden, därav 3 av högre typ.

Beträffande dessa sistnämnda inhämtas av det statsverkspropositionen
bilagda protokollet över lantförsvarsärenden för den 13 januari 1912
(fjärde huvudtiteln, punkten 4), hurusom arméförvaltningen i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 8 november 1910 meddelat, att hos ämbetsverket funnos
anställda två kvinnliga biträden, som verkställde bokhålleriarbete, diarieföring
och sådant granskningsarbete i sammanhang med räkenskapsföringen,
som icke förutsatte speciell författningskunskap, ävensom ett äldre kvinnligt
biträde, sysselsatt å intendentsdepartementet med diarieföring m. m.

Angående biträdet å intendentsdepartementet upplyste arméförvaltningen,
att hon åtnjöt ett årligt arvode av 1,800 kronor. Senast då detta
biträde avginge ur tjänsten, syntes göromålen å departementet komma att
omläggas, så att kvinnligt biträde för desamma icke vidare erfordrades.
I stället måste emellertid ett kvinnligt biträde avses för vissa göromål å
den till civila departementet hörande pensionskamrerarbefattningen, såsom
att under tillsyn föra liggare, verkställa efterforskningar i liggare och
handlingar rörande manskapspensioneringen samt anställa jämförelser mellan
uppgifterna i liggare och inkomna verifikationer m. m., om nämligen dessa
göromål skulle kunna så utföras, att därigenom skulle kunna ernås erforderlig
lindring i granskningen af räkenskaperna rörande verkställda utbetalningar
av understöd.

A civila departementet ansåg arméförvaltningeu sig kunna undvara
bokhållartjänstemän endast under förutsättning, att ämbetsverket bereddes
tillfälle att lämna de kvinnliga biträden, som utförde bokhålleriarbetet,
ersättning till sådant belopp, att rekryteringen kunde för framtiden säkerställas.
Angående sättet för fastställande av dessa kvinnliga bokhållares
avlöningsförmåner kunde meningarna säkerligen bliva delade. En avlöningsfråga
sådan som denna kunde och borde måhända rent av lösas olika för

de särskilda ämbetsverken alltefter de förutsättningar, som krävdes hos
biträdena. De kvinnliga bokhållare, varom här vore fråga, kunde icke
jämnställas med dem, som funnes anställda inom telegrafverket, utan syntes
närmast vara att jämföra med de kvinnliga bokhållare å järnvägsstyrelsens
stat, vilka åtnjöte högst 2,750 kronor såsom slutavlöning.

Likaledes borde, då det gällde ett biträde åt pensionskamreraren,
arméförvaltningen sättas i tillfälle att avlöna detta högre än de biträden,
som sysselsattes med mindre maktpåliggande arbete, såsom renskrivning,
kollationering, diarieföring enligt formulär, siffergranskning och andra
dylika mindre amanuensgöromål. Huruvida biträden med liknande kompetens
förekomme inom andra ämbetsverk, hade arméförvaltningen sig
icke bekant. Det syntes emellertid möjligt att jämföra ett dylikt biträde
med kvinnliga kontorsskrivare vid statens järnvägars distriktsförvaltningar,
vilka åtnjöte en slutavlöning av 1,800 kronor jämte vissa
naturaförmåner.

Då arméförvaltningen sålunda funne sig icke kunna fullt jämnställa
ämbetsverkets kvinnliga bokhållare och biträde åt pensionskamreraren
med kvinnliga befattningshavare å annan stat, ansåg arméförvaltningen
sig böra framställa ett förslag till lösning av denna avlöningsfråga, som
ämbetsverket självt funne för sitt vidkommande vara det bästa. Arméförvaltningen
ville dock uttryckligen framhålla, att ämbetsverket icke
hade något att erinra emot att å dess stat uppfördes avlöningsförmåner,
vilka för kvinnlig bokhållare sattes lika med dem, som utginge till sådan
bokhållare hos järnvägsstyrelsen, och för biträdet hos pensionskamreraren
lika med dem, som utginge till kvinnlig kontorist hos statens
järnvägar.

För sin del ville arméförvaltningen emellertid icke ifrågasätta för
dessa tre biträden högre lön och därpå vilande pension än åt övriga
kvinnliga biträden hos arméförvaltningen, allenast möjlighet bereddes ämbetsverket
att till de sammanlagda vanliga förmånerna för dylikt biträde
tillägga en avlöningsfyllnad åt en var av de tre särskilt nämnda biträdena
till belopp, som lämpades efter förutsättningar och ålder i tjänsten men
tillhopa uppginge till högst 2,000 kronor. Huruvida beloppet av biträde
tillkommande avlöningsfyllnad borde bestämmas av arméförvaltnin -

gen eller på dess förslag av Kungl. Maj:t, ansåg sig ämbetsverket böra
överlämna till Kungl. Maj:ts egen prövning. I vad mån sådan avlöningsfyllnad
finge bibehållas under semester och sjukdom syntes likaledes
böra på arméförvaltningens förslag bliva föremål för Kungl. Maj:ts avgörande.

Arméförvaltningen hemställde, att till avlöning för nu ifrågavarande
tre kvinnliga biträden måtte i staten uppföras samma löneförmåner som
för övriga biträden, men att till avlöningsfyllnad åt dem måtte beräknas
tillhopa 2,000 kronor, och att detta belopp skulle ingå i anslaget till
vikariatsersättning.

Sedan arméförvaltningens framställning remitterats till löneregleringskoinmittén,
förklarade kommittén i sitt ovanberörda betänkande den
29 juni 1911, att den icke hade något att erinra mot ifrågavarande 14
kvinnliga biträdens uppförande å arméförvaltningens stat. Kommittén
kunde emellertid icke ansluta sig till arméförvaltningens mening, att,
jämte det samtliga biträdenas ordinarie avlöning skulle bestämmas efter
den normala typen, avlöningsfyllnad skulle på angivet sätt beredas tre av
biträdena med tillhopa högst 2,000 kronor av anslaget till vikariatsersättning
in. m.

Enligt kommitténs åsikt borde avlöningen till 11 av de föreslagna
biträdena utgå efter den normala typen, men till de 3 övriga, som av
arméförvaltningen avsetts för mera kvalificerade arbeten, efter den av
kommittén för dylika biträden föreslagna högre typen.

I anslutning härtill hade arméförvaltningen i skrivelse den 25 oktober
1911 hemställt, att i ämbetsverkets stat måtte uppföras

dels 3 biträdesbefattningar, avsedda för bokhålleriarbeten in. in.,
med avlöning efter högre typ, d. v. s. med begynnelseavlöning om tillhopa
1,600 kronor, fördelad på angivet sätt i lön, tjänstgöringspenningar
och ortstillägg, vartill skulle kunna komma två ålderstillägg å lönen, vartdera
å 200 kronor, efter 5 och 10 år;

dels ock 11 biträdesbefattningar, avsedda för skriv- och siffergranskningsarbete,
med avlöning efter den normala typen, d. v. s. med begynnelseavlöning
å 1,200 kronor, fördelad på angivet sätt i lön, tjänstgöringspenningar
och ortstillägg, vartill likaledes skulle kunna komma två
ålderstillägg å lönen, vartdera å 200 kronor, efter 5 och 10 år.

Emot denna arméförvaltningens hemställan förklarade sig chefen för
lantförsvarsdepartementet, enligt förutnämnda statsrådsprotokoll, icke hava
annat att erinra, än att på de skäl, som chefen för finansdepartementet
redan anfört, fördelningen mellan lön och tjänstgöringspenningar borde
jämkas och bliva: för de 3 biträdesbefattningarna av högre typ lön 900
kronor och tjänstgöringspenningar 550 kronor samt för de 11 biträdesbefattningarna
av normal typ lön 700 kronor och tjänstgöringspenningar
350 kronor. I staten borde uttryckligen angivas, att biträdesbefattningarna
vore avsedda för kvinnor.

A sjökar teverkets stat uppfördes vid 1912 års riksdag 2 kvinnliga Sjv°e^fe''
biträdesbefattningar, därav en av högre avlöningstyp.

I det betänkande (delen XXXI), som löneregleringskommittén den
14 december 1911 avgav angående reglering av löneförhållanden beträffande
den civila personalen vid sjökarteverket, avstyrkte kommittén framställda
förslag att ritar- och gravörbefattningar vid sjökarteverket skulle
kunna besättas icke blott med män utan även med kvinnor, samt uttalade
såsom sin åsikt, att vid sjökarteverket de befattningar, i vilka kvinnor
vore avsedda att användas, borde alldeles skiljas från de manliga ritaroch
gravörbefattningarna.

Kommittén, som ansåg, att vid sjökarteverket förefunnes stadigvarande
behov av två kvinnliga biträdesbefattningar, erinrade vidare, bland
annat, därom, att kommittén i sitt betänkande angående uppförande i stat
av vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter föreslagit, att å domänstyrelsens
stat måtte uppföras ett biträde och å lantmäteristyrelsens stat
likaledes ett biträde, vartdera med den för biträden med mera kvalificerade
arbetsuppgifter avsedda avlöning.

Det förra av dessa två biträden skulle hava till uppgift att upprätta
situationskartor över allmänna skogar och kopiering av skogskartor;
det senare biträdet skulle huvudsakligen sysselsättas med kartritning, särskilt
kopiering av hos lantmäteristyrelsen förvarade kartor.

Kommittén erinrade ytterligare, att beträffande kvinnliga ritare vid
rikets allmänna kartverk kommittén uti betänkande den 10 november 1911
(delen XXX) uttalat, att, då dessa ritare syntes kunna jämnställas med de

Väg- och
vattenbygg
nadsstyrelsen.

nyss omförmäld a biträdena hos domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen,
samt den normala arbetstiden för de kvinnliga ritarna vid rikets allmänna
kartverk syntes böra sättas till 6 timmar, kommittén fann sig böra för
kvinnlig ritare vid sistnämnda kartverk föreslå enahanda avlöning, som
kommittén i sitt ovanberörda betänkande angående uppförande i stat av
vissa biträden ifrågasatt för biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter.

Vad de bägge kvinnliga biträdena vid sjökarteverket angick, ansåg
kommittén det ena vara att hänföra till biträden med mera kvalificerade
arbetsuppgifter, under det att det andra vore att jämnställa med vanligt
skrivbiträde.

Vid sådant förhållande och då den normala arbetstiden för dessa
bägge biträden syntes böra bestämmas till 6 timmar, ansåg kommittén,
att avlöningen för det ena biträdet kunde sättas lika med den för
kvinnlig ritare vid rikets allmänna kartverk föreslagna och för det andra
biträdet borde utgå i enlighet med den av Riksdagen godkända typen
för kvinnligt biträde vid fångvårdsstyrelsen och generaltullstyrelsen
in. fl. verk.

1 anslutning till löneregleringskommitténs förslag hemställde Ivungl.
Maj:t hos 1912 års Riksdag (proposition n:r 105) om godkännande av ny
avlöningsstat för den civila personalen vid sjökarteverket, upptagande,
bland andra befattningshavare, två kvinnliga biträden, därav ett av den
högre avlöningstypen.

Likaledes år 1912 har Riksdagen godkänt sådan ändring i den år
1911 fastställda ordinarie staten för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att, bland annat, för vartdera av två kvinnliga biträden hos ämbetsverket
lönen höjdes från 600 till 900 kronor och tjänstgöringspenningarna från
450 till 550 kronor, varigenom alltså de ifrågavarande båda biträdena uppflyttades
i den högre avlöningsgraden.

I det betänkande (delen XXV III), som kommittén den 4 februari
1911 avgav rörande reglering av löneförhållanden m. in. beträffande vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, meddelade kommittén vid behandling av frågan
om uppförande å styrelsens stat av ordinarie kvinnliga biträden, att

hos styrelsen då funnos anställda fem kvinnliga biträden, till vilka ersättning
utgick av det å den ordinarie staten uppförda anslaget till vikariatsersättning,
arvoden åt extra ordinarie tjänstemän, rit- och skrivbiträde
eller av å extra stat beviljade medel till förstärkning av arbetskrafterna
hos styrelsen.

Kommittén omförmälde vidare, att samtliga dessa kvinnliga biträden
hade till åliggande att utföra det för styrelsen erforderliga renskrivningsarbetet,
men att därjämte vissa av dem hade en del andra göromål.
Ett biträde handhade och vårdade det till den tekniska avdelningen hö o rande

ritningsarkivet, förde erforderliga förteckningar däröver samt utförde
förekommande kopieringar av ritningar, kartor m. m. Motsvarande
göromål å järnvägsavdelningen bestriddes även av ett kvinnligt biträde.
Ett av de kvinnliga biträdena hade att utföra en del bokhålleri- och expeditionsgöromål
å den administrativa avdelningen.

Inom kommittén hade fråga väckts, huruvida ej av de kvinnliga biträdena
de, vilka utförde mera kvalificerat arbete än enbart renskrivningsgöromål,
borde ställas i en högre grad än övriga biträden.

I detta hänseende hade emellertid, yttrade kommittén, erinrats, att
kommittén erhållit särskilt uppdrag att avgiva underdånigt utlåtande och
förslag i fråga om uppförande i stat av vissa, fast anställda biträden hos
en mängd ämbetsverk och myndigheter, vilkas löneförhållanden reglerats
vid senare årens riksdagar, och att i berörda ärende, förutom åtskilliga
andra spörsmål, även framställts yrkanden om en bättre ställning för de
biträden, som utförde mera kvalificerat arbete.

Enär kommittén då ännu icke varit i tillfälle att bestämma sin ståndpunkt
till det sist omförmälda principiella spörsmålet, hade det synts kommittén
lämpligast att, oavsett huruvida framdeles kunde befinnas, att ett
eller flera av de hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställda kvinnliga
biträdena borde erhålla en bättre ställning, för det dåvarande likställa
samtliga de kvinnliga biträden, som enligt kommitténs mening borde uppföras
å styrelsens stat.

På grund härav och av i övrigt anförda skäl hemställde kommittén
om uppförande å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat av fem kvinnliga
biträden av samma avlöningstyp som biträdena hos fångvårdsstyrelsen.

Angående dessa biträdens arbetsuppgifter meddelades i statsrådsprotokoll
över civilärenden den 23 februari 1912, fogat vid kungl. proposition
n:r 56, hurusom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 20 februari 1912 anfört, att tre av biträdena vore huvudsakligen
sysselsatta med renskrivningsarbete, under det att mera kvalificerat arbete vore
anförtrott åt de båda övriga; att styrelsen ansåg sig, genom att anförtro åt
sistnämnda båda biträden skötandet av styrelsens ritnings- och kontraktsarkiv,
kopierandet av ritningar in. in., hava undvikit att i många fall nödgas
använda mera kvalificerad arbetskraft; att det ena av ifrågavarande
två biträden hade vården om styrelsens ritningsarkiv, verkställde erforderliga
förteckningar däröver samt utförde förekommande kopieringar av ritningar,
kartor m. m., uppgifter, som uteslutande toge hela detta biträdes
tid i anspråk; att det andra biträdet av denna högre grad hade till uppgift
att vårda styrelsens kontraktsarkiv, att föra erforderliga förteckningar
däröver, att verkställa anteckningar i de hos styrelsen förda specialer över
allmänna arbeten ävensom att biträda vid bokhålleri- och expeditionsgöromål
å administrativa avdelningen samt att även detta arbete, som vore synnerligen
viktigt och maktpåliggande, toge så gott som uteslutande detta biträdes
tid i anspråk.

Styrelsen hade fördenskull hemställt, att i dess stat måtte uppföras
tre kvinnliga biträden av den av Kungl. Maj:t vid 1912 års riksdag
föreslagna normaltypen och två av den högre typen.

Vederbörande departementschef ansåg avlöningen till de kvinnliga
biträdena i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen givetvis böra bringas i överensstämmelse
med de grunder, som i statsverkspropositionen vid 1912 års
riksdag föreslagits för fasta biträden hos vissa verk och myndigheter. Den
för dessa biträden föreslagna normaltypen skilde sig från avlöningen enligt
styrelsens stat för de biträden, som utförde renskrivnings- och därmed
närmast jämförligt arbete, allenast i fråga om fördelningen mellan lön och
tjänstgöringspenningar.

Av löneregleringskommitténs yttrande i dess ovannämnda betänkande
angående väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt den utredning, som dåmera
lämnats av styrelsen, syntes det departementschefen framgå, att två
av styrelsens biträden hade sådan sysselsättning, att dem borde tillerkän -

nas avlöning efter den högre typ, som vore avsedd för biträden med mera
kvalificerat arbete. För dessa borde alltså lönen höjas från 600 till 900
kronor och tjänstgöringspenningarna från 450 till 550 kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan avfattade
framställning i ämnet bifölls av Riksdagen.

I punkten 5 av 1912 års statsverkspropositions sjätte huvudtitel ^g^inspekföreslog
Kungl. Maj:t Riksdagen, bland annat, att besluta att i för- tionen.
säkringsinspektionens stat från och med år 1913 uppföra avlöning till ett
kvinnligt biträde med lön 900 kronor, tjänstgöringspenningar 550 kronor
och ortstillägg 150 kronor, vartill skulle kunna komma två ålderstillägg
till lönen, vartdera å 200 kronor, efter fem och tio år.

Till statsrådsprotokoll över civilärenden för den 13 januari 1912
hade chefen för civildepartementet meddelat, hurusom försäkringsinspektionen
i utlåtande i fråga om behovet av fast anställda biträden hos inspektionen
anmält, att för biträdande med förefallande statistiskt arbete
från och med den 1 mars 1908 hos inspektionen anställts ett kvinnligt
biträde med 4 timmars daglig tjänstgöring och mot ett arvode av
1,200 kronor för år räknat. Från och med den 1 november 1909 hade
tjänstgöringen utsträckts till 6 timmar dagligen, i samband varmed arvodet
ökats till 1,500 kronor för år.

Det av biträdet förrättade arbetet bestode i granskning och bearbetning
av de utav vissa mindre försäkringsanstalter till försäkringsinspektionen
ingivna uppgifter över deras verksamhet. Arbetet vore ej av tillfällig
natur och borde lämpligen även för framtiden kunna utföras av ett
kvinnligt biträde. Försäkringsinspektionen ansåg det fördenskull önskligt,
att ifrågavarande biträde uppfördes å inspektionens stat med begynnelseavlöning
av 1,500 kronor, vartill skulle komma två ålderstillägg, vartdera
å 250 kronor.

I betänkandet angående uppförande å stat av vissa biträden hos
ämbetsverk och myndigheter hade löneregleringskommittén, enligt vad
departementschefen erinrade, uttalat, att kommittén genom vad försäkringsinspektionen
i ärendet anfört funnit ådagalagt, att ett fast anställt, å stat
uppfört kvinnligt biträde hos inspektionen komme att finna full sysselsättning:
under stadgad minimiarbetstid.

O C

6—131652. Lönereglering skommitténs bet. XL.

Vad försäkringsinspektionen anfört hade emellertid icke kunnat bibringa
löneregleringskommittén den uppfattningen, att det nämnda biträdets
göromål vore av beskaffenhet att böra föranleda hennes placering i en
högre avlöningsgrad än den för skrivbiträden i allmänhet bestämda.

I stället hade kommittén av billighetsskäl föreslagit såsom övergångsbestämmelse
att, därest det dåvarande biträdet bleve antaget till biträde
å stat, åt henne måtte anvisas ett personligt avlöningstillägg av 300
kronor, intilldess hon kommit i åtnjutande av föi''sta ålderstillägget, och
sedermera, intilldess andra ålderstillägget intjänats, 100 kronor.

Departementschefen anförde vidare, att försäkringsinspektionen i
utlåtande över löneregleringskommitténs förslag framhållit, att det kvinnliga
biträdets arbete bestode i granskning och statistisk bearbetning av
de utav vissa försäkringsanstalter till inspektionen ingivna uppgifterna
över deras verksamhet, ett arbete, som otvivelaktigt vore av väsentligt
mera kvalificerad beskaffenhet än det renskrivningsarbete, vilket i regel
verkställdes av de i övriga verk anställda kvinnliga skrivbiträdena. Detta
förhållande framginge än tydligare därav, att det hos inspektionen anställda
kvinnliga statistiska biträdet icke sysselsattes med renskrivning och utskrift
av expeditioner, utan anlitades för sådant arbete biträde utom verket.

Vid sådant förhållande vidhöll försäkringsinspektionen, att det kvinnliga
biträdet, vars benämning lämpligen skulle bliva »kvinnligt statistiskt
biträde», borde erhålla en avlöning uppgående till det av inspektionen
föreslagna beloppet, 1,500 kronor, med två ålderstillägg, vartdera å 250
kronor, enär det eljest möjligen kunde visa sig svårt att för platsen erhålla
en fullt kompetent person.

Av vad försäkringsinspektionen anfört fann departementschefen det
framgå, att det föreslagna biträdet hos inspektionen skulle komma att
utföra sådant kvalificerat arbete, som borde medföra högre avlönino- än
den för vanliga skrivbiträden bestämda. Då man, på sätt chefen för
finansdepartementet i sitt anförande den 13 januari 1912 rörande de kvinnliga
biträdesbefattningarna i allmänhet yttrat, icke borde införa alltför
många avlöningstyper, ansåg sig chefen för civildepartementet böra föreslå
avlöning till biträdet hos försäkringsinspektionen efter den av chefen för
finansdepartementet föreslagna högre typen eller således lön 900 kronor

och tjänstgöringspenningar 550 kronor förutom ortstillägg 150 kronor,
vartill kunde komma två ålderstillägg till lönen, vartdera å 200 kronor,
efter respektive fem och tio år.

I anledning av Kungl. Maj:ts framställning i ämnet uppförde Riksdagen
å försäkringsinspektionens stat från och med år 1913 avlöning till
ett kvinnligt biträde av den högre avlöningstypen.

I en till 1912 års Riksdag avlåten proposition (n:r 108) framlade
Kungl. Maj :t förslag till stat för ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden,
socialstyrelsen, å vilken stat upptogos 4 kvinnliga skrivbiträden av högre
grad och 8 kvinnliga skrivbiträden av lägre grad.

Till det statsrådsprotokoll över civilärenden för den 22 mars 1912,
som bifogades nämnda proposition, förklarade sig föredragande departementschefen
i allt väsentligt biträda vad av kommerskollegiikommittén
och departementalkommitterade anförts beträffande allmänna grunder för
socialstyrelsens organisation, enligt vilka grunder kommerskollegii avdel
ning för arbetsstatistik med tillhörande organ borde lösbrytas från kommerskollegium
och, sammanhållet i sin dåvarande omfattning, bliva kärnan
i den nya socialstyrelsen.

Med avseende å kommittéernas förslag om inrättande av två olika
lönegrader för kvinnliga tjänstemän omnämnes i statsrådsprotokollet, att
särskilda sakkunniga, som haft att inom civildepartementet biträda vid överarbetning
av kommittéernas förslag om inrättande av en särskild med ett
omorganiserat civildepartement införlivad socialavdelning, för sin del vitsordat,
att inom kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik även relativt
högt kvalificerat arbete utfördes av flera av de kvinnliga biträdena, och att
sålunda de båda kommittéernas förslag om inrättande av en s. k. bokhållargrad
för dylika arbeten måste anses vara fullt motiverat.

"Som emellertid med inrättandet av en dylik tjänstegrad ansetts böra
anstå, intill dess utredning hunnit verkställas om behövligheten av dylika
befattningar även inom en död andra ämbetsverk, hade de sakkunniga
funnit sig böra föreslå, att å socialstyrelsens stat jämte »kvinnliga biträden
av lägre avlöningsgråd» — antalet dock minskat från av kommittéerna
föreslagna tio till åtta — i stället för fyra bokhållare, som kommittéerna

föreslagit, uppfördes fyra kvinnliga »biträden av högre avlöningsgrad» (förste
kontorsskrivare), allt i enlighet med de villkor, som bleve av Kungl. Maj:t
för motsvarande befattningshavare i andra verk fastställda. Den av de
sakkunniga föreslagna nedsättningen i antalet kvinnliga befattningshavare
motiverades med, att därigenom borde underlättas inrättande i sinom tid
av några bokhållarbefattningar, utan att antalet å stat redan uppförda
kvinnliga befattningshavare av övriga grader samtidigt skulle behöva
minskas.

Aven kommerskollegium hade, enligt vad departementschefen omförmälde,
i avgivet utlåtande över kommittéernas och de sakkunnigas förslag
förklarat sig med avseende på de kvinnliga befattningshavarna helst
velat återupprepa sina flera gånger förut gjorda framställningar om ett
tredje ålderstillägg för den lägsta tj än stegraden, men fann sig för det
dåvarande därtill förhindrat, sedan genom statsmakternas år 1912 fattade
beslut de kvinnliga biträdena inom alla statens verk blivit uppdelade i
två löneldasser, vardera med endast två ålderstillägg. Däremot förordade
kollegium, att, då på flertalet av de kvinnliga biträdena inom den ifrågasatta
socialstyrelsen måste ställas större krav än på vanliga renskriverskor
(större bildningsgrad, språkkunskaper o. s. v.), också detta flertal genast
från början tilldelades den andra tjänsteklassen.

I likhet med kommittéerna och de sakkunniga, ville dessutom kollegium
jämväl för sin del vitsorda riktigheten av, att inom en blivande
socialstyrelse, likasom för det dåvarande inom kollegii avdelning för arbetsstatistik,
även relativt högt kvalificerat arbete måste utföras av flera av
de kvinnliga biträdena, och att sålunda kommittéernas förslag om inrättande
av en s. k. bokhållargrad för dylika arbeten måste anses vara fullt
motiverat.

För egen del yttrade departementschefen i avseende å de kvinnliga
befattningshavarna, att han icke ville bestrida, att fog kunde föreligga
för det av kommerskollegium framställda yrkandet, att flera av dessa
befattningar genast från början borde tilldelas den andra tjänsteklassen,
men syntes honom likväl därmed böra anstå i avvaktan på det resultat,
vartill utredningen om tillskapandet av ytterligare en tjänstegrad för särskilt
kvalificerade kvinnliga befattningshavare kunde komma att leda.

Departementschefen ansåg därför, att för det dåvarande allenast
kvinnliga skrivbiträden borde bos styrelsen uppföras efter de två grader,
som i årets statsverksproposition föreslagits och redan vunnit Riksdagens
anslutning för flera verk, d. v. s. den lägre graden med sammanlagd
begynnelseavlöning av 1,200 kronor och avsedd för biträden,
som utförde renskrivning och därmed jämförliga göromål, samt den högre
graden med en sammanlagd begynnelseavlöning af 1,600 kronor och avsedd
för biträden med mera kvalificerade uppgifter.

De sakkunniga hade föreslagit 12 skrivbiträden, därav 4 av högre
grad. Någon fördelning av dessa på socialstyrelsens byråer syntes departementschefen
ej vara påkallad, utan deras placering, liksom göromål
i övrigt, böra bestämmas av styrelsen. Att denna biträdespersonal ej kunde
anses för stor, ansåg departementschefen uppenbart framgå av en jämförelse
med motsvarande personal å kommerskollegii näringsstatistiska byrå,
som i årets statsverksproposition föreslagits till 10.

Kungl. Maj:ts proposition i ärendet avfattades i enlighet med vad
av departementschefen föreslagits.

Enligt vad skrivelse n:r 131 utvisar, uppfördes av Riksdagen på
ordinarie stat hos socialstyrelsen 4 kvinnliga skrivbiträden av högre grad
och 7 kvinnliga skrivbiträden av lägre grad, varemot ett skrivbiträde av
sistnämnda grad överfördes till extra stat.

A kammarkollegii stat uppförde Riksdagen vidare avlöning för ett
kvinnligt biträde av högre avlöningsgrad ävensom för två kvinnliga biträden
av lägre avlöningsgrad.

1 det till stöd för Kungl. Maj:ts framställning i ämnet åberopade
statsrådsprotokollet över finansärenden den 13 januari 1912 omförmäles,
hurusom kammarkollegium uti underdånigt utlåtande den 23 september
1910 angående uppförande i stat av vissa biträden hos kollegiet meddelat,
att hos kollegiet funnes på mera stadigvarande sätt anställda tre kvinnliga
skrivbiträden.

Rörande det av dessa biträden, vars avlöningsförhållanden löneregleringskommittén
nu har att taga under bedömande, anfördes i utlåtandet,
att kollegiet den 26 november 1909 givit fastare anställning åt den person,

Kammar kollegium.

som under en följd av år utfört det i kammararkivet erforderliga renskrivningsarbetet.
Kollegiet hade nämligen medgivit, att hon finge från
och med den 1 december samma år tills vidare intill utgången av år
1910 åtnjuta en ersättning av 40 kronor i månaden mot skyldighet för
henne att varje söckendag under en och en halv timme i arkivet verkställa
för dess räkning behövligt renskrivningsarbete samt att därutöver efter
anmodan verkställa sådant arbete mot viss bestämd ersättning. I sammanhang
därmed hade bestämts, att kostnaden för arkivets renskrivningsarbete,
omförmälda månatliga ersättning inberäknad, icke finge, utan särskilt
tillstånd av kollegiet, överskrida 800 kronor för år räknat. Då ett
skickligt biträde icke kunde undvaras å arkivet, var kollegiet betänkt på
att vid 1910 års slut förnya uppdraget på huvudsakligen enahanda grunder.

Kollegiet framlade vidare i utlåtandet den 23 september 1910 sin
mening om, huru, under förutsättning av kvinnliga biträdens uppförande
i stat, saken borde för verket ordnas.

Enligt kollegiets åsikt borde de tre biträdesbefattningarna bibehållas
och upptagas å ämbetsverkets stat.

Därvid syntes emellertid verksamheten för det å arkivet anställda
biträdet böra något utvidgas, i vilket hänseende erinrades, att kollegiet
redan i ett den 29 november 1907 avgivet utlåtande över löneregleringskommitténs
betänkande angående fastare anställning för vissa biträden hos
statens ämbetsverk och myndigheter väckt förslag om sådan anställning
för ett biträde å arkivet.

Ett av kollegiet i detta hänseende då gjort uttalande återgavs uti
utlåtandet av den 23 september 1910. Av det sålunda återgivna uttalandet
var i statsrådsprotokollet för den 13 januari 1912 intaget följande.

»Till synnerligen stor fördel för arbetet i arkivet skulle det nu vara,
om tillfälle bereddes att där anställa ett fast biträde, som skulle hava att,
förutom verkställandet av den för arkivet erforderliga renskrivning, dels
övertaga den mera mekaniska delen av amanuensens åligganden, dels ock
biträda med åtskilligt ordningsarbete därstädes, vilket till följd av den
otillräckliga arbetskraften hittills måst åsidosättas för angelägnare arbeten,
ävensom tillhandagå arkivtjänstemännen vid deras ofta synnerligen tidsödande
efterforskningar i handlingar och böcker.

Genom en sådan anordning — som dock icke skulle avhjälpa den
överklagade bristen på ordinarie arbetskrafter i arkivet — skulle, till fördel
för såväl kollegium som den allmänhet, vilken begagnar sig av arkivets
samlingar, arkivarien och hans amanuens bliva befriade från åtskilligt
mera mekaniskt sysslande, som nu till men för deras huvudsakliga arbete
tager mycken tid i anspråk.»

Till närmare upplysningar om de göromål, som skulle anförtros åt
detta biträde, hade kollegiet i sitt utlåtande den 29 november 1907 hänvisat
till en av arkivarien upprättad promemoria.

Enligt denna skulle biträdet hava att ombesörja »renskrivning (vanlig
och äldre stil)», upprättande enligt lämnad anvisning av utdrag ur
jorde- och landsböcker, taxerings- och mantalslängder samt andra likartade
handlingar, kontrolläsning ävensom förandet av arkivets utlåningsbok, diarium
och »boken över besökande», vilka arbeten arkivarien beräknat upptaga
en tid av omkring 5 timmar dagligen. Dessutom hade arkivarien
ansett, att »under de närmaste åren» ett antal arbeten, vilka kunde uppdragas
åt en renskriverska, borde å arkivet utföras, såsom upprättande av
nya register över arkivets sedan äldre tider ordnade serier ävensom utskrifter
av konceptförteckningarna till de samlingar, som blivit ordnade under
de senaste åren. Dessa sistnämnda arbeten skulle enligt arkivariens åsikt
utfylla renskriverskans arbetstid till sex timmar dagligen »under en följd
av år».

I utlåtandet den 23 september 1910 uttalades, att, då större anspråk
å skicklighet måste ställas på biträdet å arkivet, vilket måste vara fullt
förtroget med de äldre handstilarna och för vars arbete måste fordras stor
omdömesförmåga, kollegiet ansåg avlöningsförmånerna för detta biträde
böra sättas något högre än för vanliga skrivbiträden, helst om i betraktande
toges, att en person med sådana kvalifikationer, som här vore erforderliga,
torde vara i tillfälle att genom enskild verksamhet förvärva ej
obetydligt större årsinkomst än den, som föreslagits för de övriga två biträdena
hos kollegiet. Det hemställdes därför, att för biträdet å arkivet måtte
bestämmas lön 800, tjänstgöringspenningar 450 och ortstillägg 150 kronor,
tillhopa 1,400 kronor, vartill borde kunna komma två ålderstillägg till
lönen, vartdera å 200 kronor, efter fem och tio år.

I statsrådsprotokollet erinrades ytterligare, att löneregleringskommittén
i sitt betänkande angående uppförande i stat av vissa biträden
hos ämbetsverk och myndigheter av anförda skäl förklarat sig icke
kunna tillstyrka kollegiets förslag, i vad det angick uppförande å ordinarie
stat av ett kvinnligt biträde med tjänstgöring i kammarkollegiets
arkiv, samt att kommittén dessutom givit tillkänna, att, därest, i motsats
till den av kommittén uttalade’ mening, den av kammarkollegiet
föreslagna biträdesbefattningen i kammararkivet jämväl ansåges böra
uppföras å stat, innehavaren av denna befattning, med avseende å beskaffenheten
av de för henne föreslagna göromålen, enligt kommitténs uppfattning
icke borde sättas i den av kommittén för kvinnliga biträden med
mera kvalificerade arbetsuppgifter föreslagna högre avlöningsgraden.

Över löneregleringskommitténs nyssberörda betänkande avgav, enligt
vad föredragande departementschefen meddelade, kammarkollegium den 29
september 1911 infordrat underdånigt utlåtande. Däri vidhöll kollegiet sin
anhållan om tre biträdens uppförande i stat.

Kollegiet förklarade jämväl, att det ej kunde frångå sin mening därom,
att biträdet å arkivet borde sättas i den för kvinnliga biträden med mera
kvalificerade arbetsuppgifter föreslagna högre avlöningsgraden. Därvid ansåg
sig kollegiet böra ytterligare understryka, hurusom på biträdet i
arkivet måste ställas vida högre anspråk än på skrivbiträden i allmänhet,
i det att arkivbiträdets arbete ofta hänförde sig till medeltida eller andra
åldriga handlingar, stundom avfattade på latin eller tyska eller innehållande
egendomliga och svårtydda uttryck, för vilket allt erfordrades ej blott
förfarenhet i äldre tiders handstilar och vissa språkliga kunskaper samt
stor omdömesförmåga utan även betydande vana och erfarenhet.

Beträffande den av kammarkollegium föreslagna, för kammararkivets
behov avsedda biträdesbefattningen förklarade sig departementschefen anse
vad kollegiet i denna punkt anfört, särskilt i sitt utlåtande den 29 september
1911, vara ägnat att med ganska mycken styrka stödja det av
kollegiet framställda förslaget i fråga om detta biträde. Departementschefen
höll fördenskull före, att det vore fullt överensstämmande med de av
Kungl. Maj:t godkända grunderna för inrättande av ordinarie biträdesbefattningar,
om jämväl denna biträdestjänst hos kollegiet uppfördes i stat;

och han hade av de meddelade upplysningarna om karaktären av det arbete,
som vore avsett att av detta biträde utföras, blivit övertygad därom,
att arbetet i fråga till sin huvudsakliga del vore väsentligen mera kvalificerat
än vanligt renskrivningsarbete. Vid sådant förhållande syntes det
departementschefen vara riktigast, att befattningen inrättades såsom en biträdestjänst
av högre avlöningsgrad.

Då 1912 års Riksdag i sin skrivelse n:r 7 under punkten 1 anmälde sitt
av kommittén i det föregående omförmälda beslut om uppförande å kammarkollegii
stat av kvinnliga biträden, erinrade Riksdagen i fråga om den
för kammararkivets behov avsedda biträdesbefattningen, att densamma enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle hänföras till den högre avlöningstypen,
men att däremot löneregleringskommittén intagit en i förhållande till kammarkollegium
och Kungl. Maj:t avvikande mening,''i det kommittén ansett
sig icke kunna tillstyrka befattningens uppförande å stat, då kommittén icke
känt sig övertygad om det stadigvarande behovet av densamma. Kommittén
hade tillika givit uttryck åt den uppfattningen, att, om befattningen
ändock uppfördes å stat, dess innehavare med avseende å beskaffenheten
av de för henne föreslagna göromålen icke borde hänföras till den högre
avlöningstypen.

Med fästat avseende å vad kammarkollegium sedermera därom anfört
och på grund av vad Riksdagen under hand om befattningen inhämtat,
förklarade sig emellertid Riksdagen hava kommit till den övertygelsen,
att denna befattning vore av det stadigvarande behov påkallad, att dess
uppförande å stat stode i full överensstämmelse med de grunder, som
Riksdagen därför antagit, ävensom att befattningen vore med avseende å
beskaffenheten av de för densamma avsedda göromålen att hänföra närmast
till den högre avlöningstypen. I

I staten för statskontoret uppförde Riksdagen, på framställning av
Kungl. Maj:t, från och med år 1913 avlöning för två kvinnliga biträden
av högre och ett kvinnligt biträde av lägre avlöningsgrad.

Av den redogörelse för särskilt biträdesbefattningarna av högre av O

0,0

löningsgrad, som av vederbörande departementschef lämnats till statsråds 7—131652.

Löneregleringskommitléns bet. XL.

Statskon toret.

protokollet över finansärenden den 13 januari 1912 (sjunde huvudtiteln,
punkten 3), har kommittén velat här meddela följande.

I underdånigt utlåtande den 26 september 1910 angående uppförande
i stat av vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter erinrade
statskontoret, hurusom i det underdåniga, utlåtande, som ämbetsverket den
29 november 1907 avgivit angående löneregleringskommittens betänkande i
fråga om fastare anställning för vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter,
hemställts om uppförande å ordinarie stat av två kvinnliga kontorsskrivartjänster,
den ena å kansliet huvudsakligen för renskrivningsgöromål
och den andra å riksbokslutsbyrån för anteckningar i liggare och
stater, bokföring, siffergranskning, korrekturläsning och dylika arbeten.

Sedan sistnämnda utlåtande avgivits, hade anförde statskontoret
i sitt utlåtande den 26 september 1910 — ifrågavarande slags arbete till
myckenheten i hög grad ökats såväl på kansliet som på riksbokslutsbyrån.

På riksbokslutsbyrån hade arbetet vuxit till sådant omfång, att icke
blott det ovan nämnda biträdet å denna byrå behövt regelbundet anlitas
minst 6 timmar om dagen utan ock ytterligare ett kvinnligt biträde erhållit
stadigvarande sysselsättning under lika många timmar dagligen.

Det arbete, som av dessa båda biträden utfördes under ledning av
förste revisorn, vore till stor del sådant, som förr utförts av ordinaiie
tjänstemän, men dåmera icke av dem medhunnes. Dit hörde såväl en
del förberedande arbeten för rikshuvudbokens uppgörande som ock skrivning
av de flesta konti i rikshuvudboken.

Väl kunde det synas som om den starka tillväxten av ifrågavarande
arbete bort föranleda en underdånig framställning från statskontoret om
anställande av flera ordinarie tjänstemän med samma kompetens som statskontorets
övriga tjänstemän; och beträffande en del av de å riksbokslutsbyrån
förekommande, ständigt växande göromålen komme detta också antagligen
förr eller senare att bliva nödvändigt. Men i fråga om allt sådant
arbete, som kunde utföras av kvinnliga biträden under sakkunnig
ledning, syntes sådan anordning otvivelaktigt vara för statsverket billigast
och lämpligast.

Då å riksbokslutsbyrån förelåge ett verkligt och stadigvarande behov
av biträde och statskontoret kunde för tjänsten utnyttja tvenne biträ -

Öl

dens arbetskraft minst 6 timmar dagligen, ansåg statskontoret även dessa
biträden böra få uppföras å ordinarie stat.

Beträffande avlöningen föreslog statskontoret, att skrivbiträdet å kansliet
skulle erhålla normalavlöning, men de båda biträden, som vore avsedda
att utföra det mera krävande arbetet å riksbokslutsbyrån, vartdera 800
kronor i lön, 650 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg
jämte två ålderstillägg, vart och ett å 200 kronor, efter fem och
tio år.

Till upplysning angående sistnämnda två biträdens åligganden och
göromål erinrade statskontoret om ett av förste revisorn hos ämbetsverket
avgivet yttrande i frågan, vilket av statskontoret överlämnats till löneregleringskommittén.

Uti detta yttrande meddelades, att de nämnda två å riksbokslutsbyrån
anställda biträdena utförde dels renskrivningsarbete och dels mera
kvalificerat arbete, som förut utförts av byråns tjänstemän, men som dåmera
av dem icke medhunnes på grund av den alltjämt fortskridande ökningen
av byråns arbetsbörda.

Renskrivningsarbetet bestode i utskrift såväl av utgående expeditioner,
tillhörande byråns föredragning, som ock av konceptstater för länen.

Detta senare arbete krävde, förutom synnerlig noggrannhet och en
viss rutin, jämväl ett större mått av omdömesförmåga än som erfordrades
för vanlig renskrivning.

Till det mera kvalificerade arbete, som nämnda biträden utförde under
ledning av förste revisorn eller annan ordinarie tjänsteman å byrån,
hörde en del förberedande arbeten för rikshuvudbokens uppgörande samt
skrivning av de flesta konti i rikshuvudboken, såsom in- och utgående
balanser, statskontorets, Konungens befallningshavandes och ett flertal förvaltande
verks generalräkningar, diverse fonders konti, åtskilliga av huvudtitlarnas
utgiftssammandrag samt eu stor del av specialkonti över statsverkets
utgifter.

Med »skrivning av konti i rikshuvudboken» — betonades det i förste
revisorns yttrande — avsåges icke utskrift av redan i koncept färdiga konti
i sagda huvudbok, utan detta uttryck innebure i stället, att vederbörande,
med tillhjälp av å byrån verkställda, mer eller mindre schematiska omslut

av ämbetsverks och myndigheters till kammarrätten insända räkenskaper
samt jämväl å byrån upprättade avslutningar av huvudtitlarna, uppgjorde
respektive konti. Att arbete av dylik beskaffenhet, även om det leddes
av en annan person, ställde ganska stora krav på vederbörandes intelligens,

syntes förste revisorn vara tydligt.

I sitt betänkande den 29 juni 1911 angående uppförande i stat av
vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter behandlade löneregleringskommittén
även statskontorets förenämnda framställning.

Av vad statskontoret anfört i ärendet och i övrigt förekommit däri
syntes det kommittén vara uppenbart, att statskontoret hade stadigvarande
sysselsättning under stadgad minimiarbetstid för de tre kvinnliga biträden,
vilkas befattningar föreslagits till uppförande å ordinarie stat.

Med avseende å vad som blivit upplyst rörande beskaffenheten av
de göromål, som utfördes av de två å riksbokslutsbyrån anställda biträden,
om vilka då var fråga, ansåg kommittén skäligt, att dessa biträden uppfördes
i den av kommittén för biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter
föreslagna högre avlöningsgraden.

över löneregleringskornmitténs betänkande avgav statskontoret den
17 augusti 1911 infordrat underdånigt utlåtande och framhöll därvid till
en början i fråga om biträdesbefattningarnas förbehållande för kvinnor,
att den kvinnliga arbetskraften i regeln otvivelaktigt kunde för ifrågavarande
arbete anses lämpligare än den manliga, och att den förstnämnda
således i allmänhet, och där icke alldeles särskilda omständigheter talade
för ett motsatt förfarande, borde anlitas, men att, da det a andia sidan
icke kunde förnekas, att understundom sådana förhållanden kunde vara
för handen, att manlig arbetskraft kunde med större fördel för staten användas,
i avlöningsbestämmelserna icke borde läggas hinder för vederbörande
myndighets valfrihet i berörda hänseende.

Vad sålunda av statskontoret och löneregleringskommittén enstämmigt
föreslagits om uppförande å stat av två biträden av högre avlöningsgrad
och ett av lägre avlöningsgrad fann chefen för finansdepartementet
icke böra från hans sida föranleda någon erinran.

Han förklarade emellertid, att statskontorets i dess underdåniga utlåtande
den 17 augusti 1911 gjorda uttalande därom, att biträdesbefatt -

ningar, varom där var fråga, skulle kunna innehavas även av män, icke
hade övertygat departementschefen om lämpligheten av att för nämnda
ämbetsverks vidkommande göra undantag från den allmänna regeln, att
befattningar av ifrågavarande art borde förbehållas kvinnor.

A kammarrättens stat uppförde Riksdagen avlöning för två kvinnliga
biträden av lägre avlöningsgrad och fyra kvinnliga biträden av högre
avlöningsgrad (räknebiträden).

Beslutet tillkom på Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen (sjunde
huvudtiteln, punkten 9) gjorda förslag. Utredning i ärendet innefattas
i det statsverkspropositionen bifogade statsrådsprotokollet över finansärenden
den 13 januari 1912; och har kommittén ansett sig böra här nedan
redogöra för vissa delar av denna utredning.

Uti infordrat utlåtande den 22 september 1910 angående uppförande
i stat av vissa biträden hos kammarrätten hade detta ämbetsverk hemställt,
att å dess stat måtte uppföras dels 2 kvinnliga skiivbiträden med normalavlöning,
dels 4 räknebiträden å revisionsavdelningen med samma begynnelseavlöning
som de två skrivbiträdena, vartill dock skulle kunna komma
tre ålderstillägg till lönen, vartdera å 200 kronor, i följd varav slutavlöningen
för räknebiträdena efter femton år skulle kunna uppgå till 1,800 kronor.

I sistberörda avseende erinrade kammarrätten, att i kungl. brev den
23 december 1908 vore förutsatt, att räknebiträdes avlöning kunde höjas
till 1,800 kronor. Befattningen såsom räknebiträde ställde i en del avseenden
större fordringar på innehavarens kompetens än anställning såsom
skrivbiträde. En något högre avlöning för räknebiträdena syntes fördenskull
kammarrätten berättigad. Förhöjningen ansågs så mycket hellre
kunna erhålla formen av ett tredje ålderstillägg, som den övriga personalen
å revisionsavdelningen vore i åtnjutande av tre ålderstillägg.

I sitt betänkande angående uppförande i stat av vissa biträden hos
ämbetsverk och myndigheter uttalade löneregleringskommittén rörande
kammarrätten, att kommittén ansåg det vara otvivelaktigt, att beträffande
de av kammarrätten omförmälda 2 skrivbiträdes- och 4 räknebiträdesbefattningarna
förutsättningarna för deras uppförande å ordinarie stat voro för
handen.

Kammar rätten.

Beträffande avlöningsförmånerna syntes, såsom kammarrätten ock
tänkt sig, skrivbiträdena böra likställas med de å fångvårdsstyrelsens och
generaltullstyrelsens stater uppförda skrivbiträden.

De å kammarrättens revisionsavdelning anställda räknebiträdena hade
enligt arbetsordning »att summera räkenskaper, biträda vid granskning av
materiel- och persedelsredogörelser samt mantals- och taxeringslängder ävensom
i övrigt utföra de gransknings- och andra arbeten, som av vederbörande
förste revisor föreläggas dem».

Redan dessa, enligt kommitténs åsikt, väl allmänt hållna bestämmelser
gåvo kommittén anledning föreslå, att räknebiträdena, vilkas arvoden
vid den för kammarrätten då gällande löneregleringens fastställande beräknades
skola utgöra 1,200—1,800 kronor, måtte placeras i den av kommittén
för biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter ifrågasatta högre
avlöningsgr aden.

Ännu starkare syntes lämpligheten och befogenheten därav framträda,
om biträdena, såsom kommittén ansåg synnerligen önskligt, uttryckligen
bleve i mera avsevärd mån bemyndigade att utom siffergranskning
jämväl utföra sådant enklare granskningsarbete, som för det dåvarande
utfördes av revisorerna i ämbetsverket.

Kommittén ansåg sig så mycket hellre böra framhålla detta, dels
därför att en av kommittén åberopad skrift, som till kammarrätten inkommit
från åtta revisorer å ämbetsverkets första revisionskontor, syntes giva
vid handen, att vederbörande revisorer väl kunde behöva en kraftig hjälp
av räknebiträden med detta enklare granskningsarbete, dels därför att den
rena siffergranskningens komplettering i sådant hänseende syntes kommittén
vara ett oeftergivligt villkor för vidmakthållande och stärkande av
räknebiträdenas arbetslust och förmåga, dels ock slutligen därför att, enligt
vad kommittén erfarit, beskaffenheten av räknebiträdenas dittills utförda
arbete i stort sett hade väl motsvarat de förväntningar man ansett sig
kunna ställa på dem.

Vederbörande departementschef förklarade för egen del, att han i
fråga om antalet och arten av befattningar, som skulle å kammarrättens
stat uppföras, icke funnit anledning till någon erinran mot löneregleringskommitténs
förslag.

År 1912 godkände Riksdagen, på Kungl. Maj:ts förslag, ny avlö- Kommersningsstat
för kommerskollegii avdelning för näringsstatistik, i vilken stat delning för
upptogos två kvinnliga biträden av högre avlöningsgrad och åtta kvinnliga när^^ta
biträden av lägre avlöningsgrad.

Till det statsrådsprotokoll över finansärenden, vari den till Kungl.

Maj:ts framställning i ämnet hörande utredningen innefattas, anförde föredragande
departementschefen beträffande den kvinnliga personalen å
kommerskollegii ifrågavarande avdelning (sjunde huvudtiteln, punkten 12),
att denna personal för det dåvarande utgjordes av 10 fast avlönade biträden.
Av dessa voro 3 huvudsakligen sysselsatta med handelsstatistik,

2 med sjöfartsstatistik samt 4 med statistik över fabriker och hantverk.

Ett kvinnligt biträde togs nästan uteslutande i anspråk för diarieföring av
utgående skrivelser, renskrivning samt expediering av blanketter och dylikt.

Enligt antydd fördelning och under angivna förutsättningar i fråga om
blivande arbetsuppgifters omfång skulle framdeles erfordras anställande av
tillsammans 17 biträden.

Departementschefen meddelade vidare, hurusom kommerskollegium
härom yttrat sig sålunda i underdånig skrivelse den 30 november 1911.

Kollegiet funne det varken lämpligt eller möjligt att på förhand
fastställa en strängt begränsad arbetsfördelning för denna personal.

Med hänsyn till de växlande kraven vid olika tider borde inrymmas
frihet för ledningen att kunna disponera arbetskrafterna för de vid
varje tidpunkt mest angelägna uppgifterna. Såsom sammanfattning angavs
dock, att kollegiet tänkt sig att av nämnda personal, vilken, enligt vad
kollegiet föreslagit, skulle utgöras av dels kvinnliga bokhållare och kontorsskrivare
dels extra biträden, manliga eller kvinnliga, skulle huvudsakligen
avses för handelsstatistiken 4, för sjöfartsstatistiken 5 och för statistiken
över industrien och bergshanteringen 6 biträden samt för industriregistret
1 biträde och för fullgörandet av åtskilliga för avdelningen
gemensamma bestyr, såsom registrering, renskrivning, expedition m. m.,
likaledes 1 biträde.

Vad anginge de hos kollegiet sysselsatta kvinnliga biträdena, hade
kollegiet förut vid upprepade tillfällen för Kungl. Maj:t framhållit angelägenheten
av att bereda dem eu fastare anställning än dittills ävensom

förbättrade lönevillkor. Senast i sin skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t
den 28 november 1910 hade kollegiet närmare utvecklat de skäl, som
såväl i allmänhet som särskilt beträffande näringsstatistiska avdelningen
talade för vidtagande av åtgärder i sådan riktning. Det däri framställda
förslaget avsåg, att de biträden, som ansåges böra erhålla fast anställning,
skulle delas i två kategorier, nämligen bokhållare och kontorsskrivare,
bägge avsedda uteslutande för kvinnor. De förra skulle sysselsättas med
göromål av mera krävande beskaffenhet och de senare med arbete av enklare
art, som fordrade jämförelsevis mindre kvalifikationer. Kollegiet vidhöll
denna sin uppfattning.

Även billighet syntes kollegiet betinga, att, om den manliga personalen
å avdelningen erhölle ordinarie anställning, jämväl den kvinnliga
personalens ställning reglerades. Enligt kollegiets uppfattning borde alltså
åt densamma beredas ordinarie anställning, men detta borde ske allenast
i den utsträckning, den kunde anses utföra ett ordinarie arbete. Antalet
sådana ordinarie tjänstebefattningar å näringsstatistiska avdelningen borde
enligt kollegiets uppfattning ej bestämmas lägre än till 10, varav 2 bokhållare
och 8 kontorsskrivare.

I avseende å den ordinarie kvinnliga tjänstepersonalens ställning och
de olika tjänstegrader, som borde bestämmas för densamma, om kompetensvillkoren
för vinnande av anställning, om avlöningsvillkoren, om tjänstgöringstid
samt om ersättning för längre övertidsarbete anslöt sig kommerskollegium,
enligt vad departementschefen erinrade, till det förslag,
som i ämnet framställts av kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
i deras betänkande angående civildepartementets avdelning]
för sociala ärenden. Kollegiet framhöll särskilt önskvärdheten av,
att 2 bokhållarplatser, med de avlöningsförmåner, som nyssnämnda kommittéer
förordat, inrättades å den näringsstatistiska avdelningen. För de
8 övriga kvinnliga biträden, som skulle sättas på ordinarie stat, föreslog
kollegiet en avlöning av 1,200 kronor om året, vartill skulle komma tre
ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter 3 resp. 6 och 9 års tjänstgöring.

De föreslagna bokhållarna skulle enligt förslaget huvudsakligen användas,
den ena för handels- och den andra för industristatistiken.

Bokhållaren för handelsstatistiken skulle hava särskilt till uppgift:

att kontrollera de totala varuvärdenas uträkning; samt
att granska uppgifterna angående handlande och upprätta vissa av
denna granskning föranledda anmärkningsskrivelser till ortsmjmdigheterna.

Bokhållaren för industristatistiken skulle hava till åliggande huvudsakligen
:

att deltaga i granskningen av de årligen inkommande primäruppgifterna
och upprätta vissa av denna granskning föranledda anmärkningsskrivelser
till uppgiftslämnarna; samt

att granska uppgifterna angående hantverkare och upprätta vissa
av denna granskning föranledda anmärkningsskrivelser till ortsmyndigheterna.

Bägge skulle dessutom hava att, var för sitt område, dels upprätta
tabeller för såväl bilagor som textavdelning till blivande årsberättelser
samt kontrollera att de i berättelses text förekommande sifferuppgifter
överensstämde med tabellbilagorna, dels utöva det närmaste förmanskapet
över den övriga kvinnliga personalen.

Departementschefen uttalade vidare för egen del, bland annat, att
den förebragta utredningen syntes honom oförtydbart utvisa behov av
åtminstone 10 kvinnliga ordinarie tjänstebefattningar å kommerskollegiets
avdelning för näringsstatistik. Av skäl, som departementschefen i det följande
närmare utvecklade, fann han sig dock för det dåvarande icke kunna
biträda kollegiets förslag om inrättande av bokhållartjänster, utan ifrågasatte
i stället tvenne biträdesbefattningar av högre avlöningsgrad.

Han ansåg sig desto mera oförhindrad därtill, som enligt hans
förslag rörande fasta biträdens uppförande å stat i allmänhet kommerskollegiet
syntes böra bemyndigas att i fall, där, före tjänsternas uppförande
i stat och deras besättande med ordinarie innehavare, person,
som till sådan tjänst befordrats, för samma arbete som det till tjänsten
hörande åtnjutit fast arvode till belopp, överstigande vad enligt staten
skulle utgå till innehavaren, från annat anslag t. ex. anslag till vikariatsersättningar
o. d. bereda fyllnad i avlöningen för dess uppbringande till
arvodets belopp.

Departementschefen ifrågasatte alltså inrättande av två biträdestjänster
av högre avlöningsgrad och åtta av lägre. Emellertid syntes det honom

8—131652. Lunereglcringskommitténs bet. XL.

Överstyrelsen
för rikets
allmänna
läroverk.

med avseende å vad kommerskollegium anfört om de av kollegiet föreslagna
bokhållarbefattningarna böra göras till föremål för närmare undersökning,
huruvida och i vilken omfattning det arbete, som vore avsett att
utföras av bokhållarna, i jämförelse med de uppgifter, som tillkomme de
av Kungl. Maj:t samtidigt för särskilda ämbetsverk föreslagna »biträden
av högre avlöningsgrad», vore så maktpåliggande, att det betingade ytterligare
en högre avlöningstyp, på sätt kollegiet föreslagit. Denna utredning
borde enligt departementschefens uppfattning anförtros åt löneregleringskommittén.
Av vad departementschefen anfört framginge, att han icke
ansåge detta böra förhindra, att man redan då inrättade dessa tjänster
åtminstone såsom »biträdesbefattningar av högre avlöningsgrad».

A ordinarie stat för överstyrelsen för rikets allmänna läroverk uppförde
Riksdagen år 1912 två kvinnliga skrivbiträden av normal typ och
ett kvinnligt biträde med avlöning enligt den högre typen.

Framställning i ämnet hade hos Riksdagen gjorts av Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen (åttonde huvudtiteln, punkten 29), efter utredning,
innefattad i motsvarande punkt av det statsverkspropositionen bifogade
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 13 januari 1912.

Till nämnda protokoll redogjorde chefen för ecklesiastikdepartementet
för särskilda av överstyrelsen avgivna yttranden, innefattande upplysningar
rörande de ifrågavarande befattningarnas tillkomst och åligganden.

Till belysande av vilka uppgifter av kvalificerad art, som ett hos
överstyrelsen sedan år 1909 såsom amanuens anställt kvinnligt biträde
hade sig förelagda, hade överstyrelsen, bland annat, meddelat innehållet
av den för henne senast fastställda instruktion av den 30 december 1910,
gällande från och med den 1 januari 1911.

Bemälda amanuens, vilken hade att varje söckendag tjänstgöra å
överstyrelsens kansli fem timmar under tid, som av överdirektören bestämdes,
ålåg det enligt instruktionen:

att på uppdrag av vederbörande föredragande granska från rektorsämbetena
vid de allmänna läroverken inkomna listor rörande tjänstledighet
för och förordnande av lärare vid nämnda läroverk (inklusive slöjdlärare)
ävensom uppsätta eventuella konceptskrivelser uti ifrågavarande ärenden;

att verkställa förberedande utredning rörande hänvisning av till
studentexamen och realskolexamen anmälda privatister;

att biträda vederbörande föredragande med förandet av överstyrelsens
liggare rörande tjänsteförslag, tjänstledigheter och förordnanden, enskilda
läroverk ävensom läroböcker samt att, beträffande sistnämnda ärenden,
verkställa uppsättning av utgående expeditioner i fråga om antagna läroboksförslag
samt konceptskrivelser i fråga om avslagna sådana;

att lämna registratorn erforderligt biträde vid expedition av överstyrelsens
utgående post och därvid i brevbok samt å koncept och handlingar
göra de anteckningar, som expeditionen påkallade, ävensom därefter
till registratorn överlämna koncept och handlingar, som skulle förvaras i
överstyrelsens arkiv;

att biträda registratorn vid ordnande och vård av den del av överstyrelsens
arkiv, som utgjordes av de från notarien till registratorsexpeditionen
överlämnade protokoll, konceptexpeditioner och kvarstannande
handlingar; samt

att i övrigt, i den mån tjänstetiden medgåve, biträda vid å registratorsexpeditionen
förefallande kansligöromål.

Vederbörande departementschef, som tillstyrkte uppförande å överstyrelsens
stat av två kvinnliga skrivbiträden med normalavlöning, yttrade
beträffande överstyrelsens förslag att å ordinarie stat uppföra jämväl ett
kvinnligt biträde för mera kvalificerade arbetsuppgifter, att departementschefen
ansåg framställningen även i detta avseende väl grundad och icke
tvekade att tillstyrka framställning till Riksdagen jämväl därom. I

I den år 1908 för domänstyrelsen fastställda avlöningsstaten upp- Domänstyförde
Riksdagen år 1912 nio kvinnliga biträden, därav åtta med normalavlöning
och ett med avlöning eldigt högre typ.

Framställning i ämnet av Kungl. Maj:t till Riksdagen innefattades i
proposition (n:r 6) angående driftkostnader under år 1913 för statens domäner,
i vilken proposition åberopades ett densamma bilagt utdrag av
statsrådsprotokoll över jordbruksärenden för den 13 januari 1912.

1 detta protokoll meddelades, att domänstyrelsen i skrivelse den 23
september 1910 hemställt, att i dess stat måtte uppföras 9 kvinnliga In -

träden, därav 8 med normalavlöning och 1 (»kartograf») med 200 kronor
högre avlöning. Till den sistnämnda biträdesbefattningen hade ansetts
böra fordras särskild kvalifikation, nämligen genomgången ritkurs och god
praktik i kartarbeten.

Vidare omnämndes i statsrådsprotokollet, att löneregleringskommittén
i sitt betänkande i fråga om uppförande i stat av vissa biträden hos
ämbetsverk och myndigheter icke gjort någon erinran mot att av de femton
kvinnliga biträdesbefattningar, för vilka enligt domänstyrelsens yttrande
funnes ständig sysselsättning för styrelsens räkning med arbeten av angivna
slag, nio befattningar uppfördes å ordinarie stat.

Avlöningen till åtta av dem borde — ansåg kommittén — i enlighet
med styrelsens hemställan utgå med enahanda belopp, som fastställts för
skrivbiträden å fångvårdsstyrelsens och generaltullstyrelsens stater.

Med avseende å vad styrelsen anfört i fråga om särskild kvalifikation
för ett biträde å stat, som skulle hava att upprätta situationskartor
över allmänna skogar och kopiering av skogskartor, fann kommittén fog
vara för handen att sätta detta biträde i den högre avlöningsgrad för
biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter, varom kommittén gjort
framställning.

För egen del yttrade föredragande departementschefen, att det syntes
honom föreligga fog att i enlighet med såväl domänstyrelsens som kommitténs
förslag å styrelsens stat uppföra nio av de hos styrelsen anställda
biträdena, samt att han ej heller hade något att erinra emot, att ett av
dessa biträden, som skulle hava att upprätta situationskartor över allmänna
skogar och kopiering av skogskartor, uppfördes i den högre lönegrad, som
avsågs för mera kvalificerat arbete.

Lantmäteri styrelsen.

På hemställan av Kungl. Maj:t uppförde Riksdagen år 1912 å lantmäteristvrelsens
avlöningsstat 3 kvinnliga biträden, därav 2 i normalgrad
och 1 i högre avlöningsgrad.

Till det statsrådsprotokoll den 13 januari 1912, som innehöll utredning
till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet, omnämnde chefen för
jordbruksdepartementet, hurusom lantmäteristyrelsen i underdånig framställning
den 8 oktober 1910 föreslagit uppförande å dess stat av tre kvinn -

liga biträden, av vilka två, med normalavlöning, borde avses för skrivgöromål
och därmed likställda arbeten samt ett för kartritning. Sistnämnda
biträde borde erhålla 1,400 kronors avlöning jämte två ålderstillägg, vart
och ett å 200 kronor, efter fem och tio år.

Till stöd för detta förslag hade styrelsen anfört följande.

I sitt den 7 november 1907 avgivna betänkande angående lantrnäteristyrelsen
hade löneregleringskommittén beräknat 3,600 kronor till avlöning
åt två fasta biträden. Kommittén hade därvid avsett, enligt vad
lantmäteristyrelsen hade sig bekant, att det ena biträdet skulle användas för
renskrivnings- och det andra för kartritningsgöromål. Kommitténs förslag
om fast anställande av endast två biträden hos styrelsen hade skett
i anslutning till ett av styrelsen den 12 oktober 1906 avgivet underdånigt
utlåtande, däri styrelsen uttalat den mening, att fast anställning borde
beredas åt ett skrivbiträde och ett ritbiträde. Efter tiden för avgivande
av sistberörda utlåtande hade emellertid arbetena inom styrelsen utvecklats
i mycket stor utsträckning. Till följd av detta förhållande kunde
från tillgängligt anslag erforderliga medel icke beredas till avlöning åt de
fasta biträdena.

Beträffande avlöningen till de i framställningen den 8 oktober 1910
föreslagna tre biträdena ansåg styrelsen, att denna, vad de två skrivbiträdena
anginge, borde bestämmas till den normala, men att däremot,
vad ritbiträdet anginge, man icke kunde få ett dugligt sådant mot
nyssnämnda avlöning. De kartor, som förvarades hos styrelsen, vore
delvis mycket gamla. Vid deras kopiering fordrades särskild färdighet i
flera avseenden, och det syntes vara av vikt, att styrelsen hade tillgång
till ett fullt dugligt ritbiträde. Styrelsen ansåg därför, att begynnelselönen
för det fast anställda ritbiträdet borde bestämmas till 800
kronor.

Departementschefen omnämnde vidare i sitt anförande till statsrådsprotokollet,
att löneregleringskommittén i sitt betänkande den 29 juni
1911 rörande uppförande å stat av vissa biträden hos ämbetsverk och
myndigheter även avgivit förslag beträffande sådana biträden hos lantmäteristyrelsen;
och hade kommittén förklarat sig vara övertygad därom, att
lantmäteristyrelsens begäran om uppförande å dess stat av två biträden

Rikets allmänna
kartverk.

för skrivgöromål och därmed likställda arbeten och ett biträde för kartritning
vore befogad.

Skrivbiträdenas avlöning ansåg kommittén böra bestämmas efter
normaltypen och kartritningsbiträdets efter den av kommittén för kvinnliga
biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter föreslagna högre avlöningstypen.

För egen del förklarade sig departementschefen i likhet med såväl
lantmäteristyrelsen som löneregleringskommittén finna lämpligt, att å styrelsens
stat uppfördes tre kvinnliga biträden, av vilka det ena, som huvudsakligen
skulle sysselsättas med kartritning, i högre avlöningsgrad.

Avlöningsstat för den civila personalen vid rikets allmänna kartverk
godkändes av 1912 års Riksdag; och upptogos på denna stat, i enlighet
med Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda förslag, vid avdelningen för ekonomiska
arbeten och stomkartearbeten 8 kvinnliga ritare med avlöning enligt den
för kvinnliga biträden av högre avlöningsgrad fastställda typen.

Löneregleringskommittén hade den 10 november 1911 avgivit betänkande
(delen XXX) angående reglering av löneförhållanden beträffande
den civila personalen vid rikets allmänna kartverk.

I detta betänkande erinrade kommittén, beträffande de vid kartverkets
ekonomiska avdelning anställda kvinnliga ritarna, hurusom kartverkschefen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 februari 1909 meddelat, att dittills
några bestämda regler ej varit gällande i avseende å deras avlöningförmåner,
utan hade dessa inom ett visst i staten upptaget totalbelopp bestämts
av chefen med hänsyn till arbetsprestation men även med någon
hänsyn till ålder i tjänsten. Några större fordringar på ritskicklighet
redan vid inträdet i tjänsten hade ej heller ställts på dessa kvinnliga
ritare förr än under de senare åren; dåmera erfordrades ganska stor ritskicklighet
vid antagandet.

Det hade av kartverkschefen åberopats, hurusom löneregleringskommittén
i sitt förslag av den 31 oktober 1907 angående fastare anställning
för vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter föreslagit storleken
av arvodet för dylika biträden (i Stockholm) till lägst 1,200 och
högst 1,800 kronor. Kartverkschefen hade hållit före, att kommitténs be -

rörda förslag ej borde kunna vinna tillämpning i fråga om kartverkets
kvinnliga ritare, vilka svårligen kunde jämnställas med vanliga renskriverskor
hos en del verk och myndigheter. Det kartritningsarbete, som
ifrågakomme för kartverkets kvinnliga ritare, vore nämligen av betydligt
mera krävande art än ett mera mekaniskt skriv- eller räknearbete. Särskilt
bleve detta fallet, om till de dåvarande arbetena komme att läggas det
ritarbete för fotolitografi, som syntes bliva nödvändigt, i den händelse
staten skulle komma att övertaga utgivningen av de ekonomiska kartorna.

För de kvinnliga ritarna hade kartverkschefen föreslagit för 6 timmars
arbetstid varje söckendag en begynnelseavlöning av 1,440 kronor jämte
tre ålderstillägg, vart och ett å 360 kronor, efter respektive 6, 12 och 18
års tjänstetid, så att slutavlöningen bleve 2,520 kronor. Därtill borde
komma betalning för längre tids överarbete eller betingsarbete.

Av vad kartverkschefen yttrat beträffande de kvinnliga ritarna vid
allmänna kartverkets ifrågavarande avdelning syntes det kommittén framgå,
att han tänkt sig, att nämnda befattningshavare endast skulle erhålla
sådan fastare anställning, som kommittén föreslagit i sitt ovanberörda
betänkande angående fastare anställning för vissa biträden hos ämbetsverk
och myndigheter.

Kommittén erinrade emellertid om de av 1910 och 1911 årens
Riksdagar fattade beslut angående uppförande å ordinarie stat av åtskilliga
kvinnliga biträdesbefattningar samt om det principuttalande i ämnet, som
chefen för justitiedepartementet den 14 januari 1910 avgivit till statsrådsprotokollet
vid behandling inför Kungl. Maj:t av frågan om skrivbiträdet
hos fångvårdsstyrelsen.

Med den uppfattning, som dåmera gjort sig gällande, ansåg kommittén
också ifrågavarande kvinnliga ritarbeställningar vid rikets allmänna
kartverk vara att hänföra till sådana befattningar, som borde ifrågakomma
till uppförande såsom ordinarie tjänster, under förutsättning att ordinarie
anställning över huvud taget borde tilldelas befattningshavare vid kartverkets
ekonomiska avdelning.

För det dåvarande voro vid denna avdelning anställda 8 kvinnliga
ritare. Samtliga dessa befattningshavares arbetskraft syntes kunna utnyttjas
i den omfattning, att befattningarna borde uppföras såsom ordinarie, och

Särskilda beslut
av 1913
års Riksdag.

Riksarkivet.

ansåg sig kommittén böra för ifrågavarande kvinnliga ritare föreslå enahanda
avlöning, som av kommittén i dess betänkande angående uppförande
i stat av vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter ifrågasatts
för biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1912
tillstyrkte chefen för jordbruksdepartementet för sin del löneregleringskommitténs
förslag i nu förevarande del; dock att de kvinnliga ritarnas
avlöning, i avseende å fördelningen mellan lön och tjänstgöringspenningar,
jämkades till överensstämmelse med avlöningen i allmänhet för kvinnliga
biträden av den högre typen.

Då även vid 1913 års riksdag beslut fattats om inrättande hos vissa
ämbetsverk och myndigheter av kvinnliga biträdesbefattningar av högre
avlöningstyp, har kommittén ansett sig böra i detta sammanhang omförmäla
dessa beslut likasom ock i erforderliga delar de utredningar, varpå
de grundats. I

I riksarkivets stat uppfördes två kvinnliga skrivbiträden, vartdera
med avlöning enligt den högre typen. Beslutet fattades i enlighet med
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln, punkten
6, gjorda framställning.

Till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 14 januari 1913
anmälde vederbörande departementschef, att riksarkivarien i särskilda skrivelser
hemställt om uppförande av fasta skrivbiträden å riksarkivets stat.

Riksarkivarien hade den 5 oktober 1910 hemställt, att å riksarkivets
stat måtte uppföras 2 kvinnliga biträden med benämningen »ordinarie
kopister». I sin skrivelse i ämnet hade riksarkivarien uttalat, att enligt
hans åsikt vart och ett av dessa biträden borde erhålla 1,350 kronors begynnelseavlöning,
vartill skulle kunna komma två ålderstillägg, vartdera å
200 kronor, efter 5 och 10 år.

Till stöd för den uppfattningen, att ifrågavarande biträden borde
erhålla högre avlöning än efter den normala typen, hade av riksarkivarien
anförts, dels att två i riksarkivet för det dåvarande anställda renskriverskor
åtnjöte för arbete under 472 timmar dagligen högre ersättning än

1,200 kronor om året och att således, om å dem skulle utan vidare tilllämpas
den nya normalavlöningen, sådant kunde tänkas medföra svårighet
för riksarkivet att anskaffa lämpliga arbetskrafter för ändamålet, dels ock
att avskrivningsarbetena i riksarkivet till största delen fordrade en rätt
ingående kännedom om olika tiders stilar och ofta nog en språkkunskap,
som utom de moderna språken gärna borde omfatta även latinets första
grunder och de äldre svenska språkformerna.

Riksarkivarien hade ock framställt ett alternativt förslag, gående ut
därpå, att, därest de ifrågavarande biträdena måste avlönas efter normaltypen,
de måtte därjämte äga att på dittills brukligt sätt uppbära ersättning
för avskrifter till riksarkivets urkundspublikationer ävensom för officiella
avskrifter, äskade av enskilda personer.

Enligt riksarkivariens åsikt borde biträdenas dagliga tjänstgöringstid
skälmen kunna sättas till högst fem timmar.

Departementschefen omförmälde vidare, att löneregleringskommittén
i sitt betänkande angående uppförande i stat av vissa biträden hos ämbetsverk
och myndigheter hemställt, att å riksarkivets stat måtte uppföras
1 kvinnligt biträde med normalavlöning.

Riksarkivarien hade den 27 september 1911 avgivit utlåtande i anledning
av löneregleringskommitténs omförmälda betänkande, såvitt angick
riksarkivet, därvid riksarkivarien av anförda skäl hemställt, att på riksarkivets
ordinarie stat måtte uppföras två kvinnliga biträden med avlöning
enligt den av kommittén föreslagna högre avlöningstypen eller, om detta
ej läte sig göra, ett sådant biträde.

Om denna hemställan icke skulle vinna avseende beträffande avlöningstypen,
måste riksarkivarien som sin mening uttala, att under rådande
förhållanden det för riksarkivet vore fördelaktigast, om frågan rörande anställande
på stat av ordinarie biträden i riksarkivet för det dåvarande ej
föranledde till någon åtgärd.

I statsrådsprotokollet omtalas vidare, att riksarkivarien inkommit
med en den 28 september 1912 dagtecknad framställning i ämnet, innefattande
hemställan, att på riksarkivets ordinarie stat måtte uppföras två
kvinnliga biträden med en avlöning för vartdera av 1,600 kronor utom två

9—131652. Löneregl&ing skommitténs bet. XL.

ålderstil lägg å vartdera 200 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring.

Departementschefen förklarade för egen del sig finna riksarkivariens
senast gjorda hemställan välgrundad. För var och en, som haft tillfälle
att taga kännedom om arten av det arbete, som utfördes av de här ifrågavarande
skrivbiträdena, måste det enligt departementschefens mening utan
tvekan stå klart, att detsamma på intet sätt kunde jämnställas med vanlig
mekanisk renskrivning utan att det tvärtom för sitt rätta utförande krävde
något vida mer, nämligen ej blott minutiös noggrannhet och betydande
vana utan därjämte ock ett ganska avsevärt mått av språkliga kunskaper
och självständig omdömesförmåga. På grund härav syntes, det departementschefen
uppenbart, att de båda befattningarna enligt sin natur måste
hänföras till den för mera kvalificerad arbetskraft avsedda högre avlöningstypen.

Då Riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913 (n:r 8) hos Kungl. Maj:t
anmälde sitt i ämnet fattade beslut, yttrade Riksdagen följande.

Såsom av statsrådsprotokollet framginge, hade löneregleringskommittén
i sitt betänkande angående uppförande i stat av vissa biträden hos ämbetsverk
och myndigheter föreslagit, att allenast ett skrivbiträde med normalavlöning
skulle uppföras å riksarkivets stat. Då nu Kungl. Maj:t hemställt
om två biträden med den högre avlöningen för båda, hade Riksdagen,
vad först beträffade antalet biträden, icke kunnat annat än ställa
sig ganska tvekande inför frågan om verkligt behov av två biträden förelåge,
och ville det synas Riksdagen som om full bevisning om förefintligheten
av ett sådant behov icke vore åvägabragt. Då emellertid det arbete,
som vore avsett att av skrivbiträde utföras, torde hava något ökats sedan
tiden för avgivandet av berörda kommittéyttrande och ytterligare ökning
syntes vara att förvänta, hade Riksdagen i allt fall icke velat motsätta sig
förslaget i denna del.

Vidkommande biträdenas avlöningsgrad skulle det visserligen kunna
ifrågasättas, att endast det ena biträdet skulle behöva vara av den högre
graden, men då den av riksarkivarien i ärendet lämnade utredningen
syntes giva vid handen, att de båda nu ifrågavarande biträdenas arbete

vore av beskaffenhet att ställa icke så obetydliga krav på tjänstinnehavarnas
såväl teoretiska utbildning som rutin på arkivområdet, hade Riksdagen
icke tilltrott sig att i denna del frångå Kungl. Maj:ts förslag.

Med anledning av vad av riksarkivarien meddelats därom, att under
år 1912 såsom biträde anställts eu person, som avlagt studentexamen med
synnerligen vackra betyg i, bland annat, latin och moderna språk, hade
Riksdagen emellertid velat framhålla, att, om än uppställandet av dylika
kvalifikationer för biträde av högre avlöningsgrad vid en institution sådan
som riksarkivet i ett visst givet fall kunde äga fog för sig, det likväl
icke vore lämpligt och ej heller stode i överensstämmelse med Riksdagens
avsikt vid inrättandet av de båda avlöningsgraderna att såsom regel uppställa
dylik kompetens för den högre graden. Riksdagen ville tvärtom
såsom sin mening uttala, att någon särskild, högre teoretisk utbildning
för sistnämnda avlöningsgrad i allmänhet icke syntes vara erforderlig. De
kvalifikationer, som vore nödvändiga för den högre tjänsten, syntes såsom
regel både kunna och böra förvärvas vid tjänstgöring inom ämbetsverket,
vare sig såsom extra eller i den lägre avlöningsgraden.

Riksdagen har år 1913 godkänt stat för meteorologiska centralanstalten,
därå uppförts, bland annat, 1 kvinnligt biträde av högre lönegrad.

Förslag till stat för anstalten hade i särskild proposition (n:r 270)
av Kungl. Maj:t förelagts Riksdagen, därvid åberopats ett propositionen
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 11
april 1913.

Till detta protokoll hade föredragande departementschefen i fråga
om anstaltens icke vetenskapligt bildade biträden erinrat, hurusom av
löneregleringskommitténs betänkande angående uppförande i stat av
vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter framginge, att vid den
förberedande behandlingen av sistnämnda ärende föreståndaren för meteorologiska
centralanstalten uti yttrande till vetenskapsakademien till erhållande
av fastare anställning föreslagit allenast ett av fem biträden, som
på ett mera stadigvarande sätt användes vid anstalten.

Detta biträdes uppgift vore huvudsakligen att för anstalten utföra
räkningar, ofta rätt komplicerade. Arbetet vore särdeles ansträngande

Meteorologiska
centralanstalten.

i 68

och krävde av biträdet »större kvalifikationer än enligt vanliga kompetensfordringar
å med detsamma i övrigt jämförliga biträden i ämbetsverken».

Anstalten komme aldrig att kunna undvara ett dylikt biträde, och
arbetsuppgifterna för detsamma vore av den omfattning, att biträdets arbetskraft
kunde fullt utnyttjas för statstjänsten.

Med avseende därå, att arbetet vore särdeles ansträngande, ansåg
anstaltens föreståndare så lång daglig arbetstid som sex timmar ej kunna
föreskrivas utan fara för överansträngning och utan att arbetsresultatens
korrekthet äventyrades.

Den omständigheten, att av biträdet fordrades högre än vanliga
kvalifikationer, syntes ock böra berättiga detsamma att, om avlöningen
bleve den vanliga, få åtnjuta förmånen av att arbetstiden bleve kortare
än den för ifrågavarande slag av statstjänare normala.

Av löneregleringskommitténs betänkande inhämtades vidare, att
vetenskapsakademien för sin del beträffande nämnda fråga gjort gällande
den uppfattning, att en biträdesbefattning å meteorologiska centralanstalten
borde uppföras å ordinarie stat. Denna befattnings innehavare vore nämligen
för stadigvarande statsuppgifter sysselsatt å tjänsterummet på stadigvarande
sätt med arbeten av det slag, varom fråga vore, och biträdets
arbetskrafter kunde för statstjänsten utnyttjas i den utsträckning, att skäl
förefunnes för dess uppförande i stat.

Akademien hade hemställt om framställning till Riksdagen, att å
anstaltens ordinarie stat måtte uppföras en biträdesbefattning med avlöningsförmåner
enligt normaltyp.

Det hade emellertid uttalats av akademien, att, då densamma för det
högre kvalificerade biträdet å meteorologiska centralanstalten ej föresloge
högre avlöning än den normala, detta skedde allenast därför, att den dagliga
arbetstiden för detta biträde, i följd av arbetets ansträngande beskaffenhet,
icke lämpligen kunde utsträckas till det normala måttet eller
sex timmar. Akademien hemställde fördenskull, att biträdets uppförande å
ordinarie stat ej måtte för detsamma föranleda längre arbetstid än akademien
eller anstaltens föreståndare ur angivna synpunkter funne skäligt föreskriva.

I förenämnda betänkande hade löneregleringskommittén beträffande
ifrågavarande kvinnliga biträde anfört att, därest akademiens uppfattning

att den dagliga arbetstiden ej lämpligen kunde utsträckas till 6 timmar
vidhölles, kommittén ansåge sig ej kunna tillstyrka biträdets uppförande
å stat.

Vetenskapsakademien hade sedermera uti sitt den 13 september 1911
avgivna utlåtande över kommitténs i nyssberörda betänkande innefattade
förslag anfört, att akademien beträffande det ifrågavarande biträdet å
meteorologiska central anstalten icke vidare kunde betvivla, att detta biträdes
dagliga tjänstgöringstid lämpligen kunde utsträckas till minst sex timmar.

Under framhållande, att nämnda befattningshavare i förhållande till biträden
med avlöning av normaltyp vore högt kvalificerad, ansåg akademien,
att avlöningen ej borde sättas lägre än 1,600 kronor.

I sitt den 6 mars 1913 avgivna betänkande (delen XXXVIII) angående
reglering av löneförhållanden in. m. vid meteorologiska centralanstalten
uttalade kommittén, att, enär, enligt vad akademien dåmera meddelat,
det ifrågavarande biträdets arbetskraft skulle kunna utnyttjas under den
för ordinarie dylika biträden i allmänhet stadgade minimiarbetstiden samt
då de uppgifter, som ålåge nämnda biträde, syntes vara av mera kvalificerad
art, kommittén icke hade något att erinra mot, att å staten för
meteorologiska centralanstalten uppfördes eu ordinarie kvinnlig biträdesbefattning
av högre lönegrad.

Föredragande departementschefen förklarade sig anse förslaget att
i staten uppföra ett kvinnligt biträde av högre avlöningsgrad vara grundat
på fullgoda skäl.

Med bifall till vad av Kungl. Maj:t (propositionen n:r 64) föreslagits, Domänsty fdsCYl har

Riksdagen från och med år 1914 i den för domänstyrelsen gällande
avlöningsstat, med uteslutande av en kvinnlig biträdesbefattning i den lägre
lönegraden, uppfört ytterligare två dylika befattningar i den högre lönegraden.

Utredningen till Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition innefattas i
ett densamma bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 14 januari 1913.

Däri erinras, att av de 9 då hos domänstyrelsen fast anställda
kvinnliga biträdena 8 hade avlöning enligt den normala och 1 enligt den

högre avlöningstypen; vidare omförmäles, att domänstyrelsen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 30 september 1912 rörande driftkostnaderna för
statens domäner under år 1914 ifrågasatt vissa mindre förändringar i
styrelsens avlöningsstat, avseende de kvinnliga biträdena inom styrelsen.

Till en början hade styrelsen sålunda föreslagit inrättandet av en ny
kvinnlig biträdesbefattning i den högre lönegraden och till stöd därför
anfört följande.

En biträdesbefattning för handläggande av självständiga och ganska
krävande göromål å registrator ontoret, vilken befattning förut och en
tid fram på år 1911 uppehållits av en manlig amanuens, hade därefter
på ett förtjänstfullt sätt skötts av ett kvinnligt biträde, ett förhållande
som syntes kunna komma att bestå även för framtiden. Styrelsen hade
varit omedveten om möjligheten att så skulle kunna ske, ännu när styrelsen
den 23 september 1910 avlämnat sitt underdåniga förslag till fasta kvinnliga
biträdesbefattningars inrättande hos styrelsen, varför också detta styrelsens
förslag om nio dylika tjänster tillkommit utan förutsättning att indraga
förenämnda amanuenstjänst.

Då det emellertid syntes styrelsen synnerligen lämpligt, att denna
amanuenstjänst ersattes med en kvalificerad kvinnlig biträdesbefattning,
således förenad med löneförmåner, som, oavsett ålderstillägg, uppginge till
sammanlagt 1,600 kronor, ansåg sig styrelsen höra föreslå inrättandet av
en ny sådan tjänst från och med år 1914. Då inrättandet av denna biträdesbefattning
endast innebure ett utbyte mot en förutvarande amanuenstjänst.
samt avlöningen för den förra skulle bliva ungefär lika som begynnelsearvodet
för den senare, krävdes för ifrågavarande anordning ingen
höjning i anslaget till styrelsen, utan endast en omföring av 1,600 kronor
från anslaget till amanuenser, skrivbiträden m. in. till den fasta lönestaten.

Domänstyrelsen hade vidare i skrivelsen den 30 september 1912
föreslagit, att ett av omförmälda åtta kvinnliga biträden i lägre lönegrad
skulle uppflyttas i den högre lönegraden samt att till följd därav den post,
som avsåge avlöning åt fasta kvinnliga biträden, skulle höjas med 400
kronor. Till stöd härför hade styrelsen anfört följande.

Då styrelsen i sitt ovan omförmälda förslag till anställande av fasta
kvinnliga biträden framhållit behovet av allenast ett kvalificerat kvinnligt

biträde med anställning såsom kartograf, hade styrelsen saknat erfarenhet
därom, att räkenskapsgöromålen och övriga därmed sammanhängande arbeten
å kameralbyrån skulle, på grund av styrelsens inordnande från och med
år 1912 bland statens affärsdrivande verk, komma att få den omfattning,
att särskilt biträde skulle erfordras för styrelsens checkrörelse jämte tillhörande
rapportsystem m. in.

Till en sådan befattning vore ett kvalificerat kvinnligt biträde synnerligen
lämpligt, enär styrelsen kunde påräkna att få behålla en därtill
ägnad person på samma befattning under längre tid, så att kontinuitet i
arbetet vunnes. Med minsta utgift skulle detta mål vinnas på det sätt,
att avlöningen åt ett av styrelsens kvinnliga biträden i den lägre lönegraden
ökades, så att därmed kunde avlönas ett kvalificerat kvinnligt biträde.

Vederbörande departementschef förklarade sig icke hava något att
erinra mot domänstyrelsens förslag, att det fasta biträdet å styrelsens
registratorskontor skulle med avseende å göromålens mera krävande beskaffenhet
erhålla avlöning i högre lönegraden och att för möjliggörande härav
skulle från och med År 1914 inrättas en ny biträdesbefattning i högre
lönegrad.

Domänstyrelsens förslag att uppflytta det kvinnliga räkenskapsbiträdet
från den lägre till den högre lönegraden fann departementschefen
väl motiverat. Då därigenom en befattning i lägre lönegraden skulle försvinna,
erfordrades härför endast en höjning av 400 kronor i anslagsposten till
avlöning åt fast anställda kvinnliga biträden.

Uppdrag åt kommittén i förevarande ärende.

Med ämbetsskrivelse den 10 maj 1912 från chefen för finansdepartementet
har till kommittén överlämnats utdrag av statsrådsprotokoll över
finansärenden nämnda dag.

Till detta protokoll har av bemälde departementschef erinrats,
att statistiska kommittén i sitt den 7 september 1910 avgivna betänkande
angående Sveriges officiella statistik och dess allmänna organisation
föreslagit, att i det av nämnda kommitté ifrågasatta statistiska centralverket
skulle inrättas kvinnliga bokhållartjänster med begynnelseavlöning
å 2,000 kronor samt slutavlöning å 2,400 kronor; att förslag i sådant
syfte beträffande ett ifrågasatt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen,
blivit framställt av kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
i deras gemensamma betänkande den 18 november 1911; att
på grundvalen, bland annat, av nämnda betänkanden särskilda förslag förelagts
1912 års Riksdag angående lönereglering för kommerskollegii avdelning
för näringsstatistik samt inrättande av en socialstyrelse; men att i
dessa förslag frågan om inrättande av bokhållartjänster tills vidare undanskjutits
i avvaktan på undersökning, huruvida och i vilken omfattning det
arbete, som vore avsett att utföras av bokhållarna, i jämförelse med de
uppgifter, som tillkomme de för särskilda ämbetsverk vid riksdagen år
1912 föreslagna »biträden av högre avlöningsgrad», vore så maktpåliggande,
att det betingade ytterligare en högre avlöningstyp, på sätt i berörda betänkanden
föreslagits.

Departementschefen ansåg denna undersökning höra anförtros åt löneregleringskommittén.
Därest kommittén skulle anse inrättandet av den
ifrågasatta avlöningstypen vara att förorda, borde enligt departementsche -

fens mening undersökning jämväl ske, huruvida anledning kunde finnas
att bestämma denna avlöningstyp även för biträdestjänster, som i andra
ämbetsverk än kommerskollegium och socialstyrelsen blivit uppförda å stat
vid 1912 års riksdag.

I enlighet med vad departementschefen på sålunda anförda skäl
hemställt, har Kungl. Maj:t den 10 maj 1912 uppdragit åt löneregleringskommittén
att, efter jämförelse av det arbete, som skulle utföras av
de år 1912 å stat uppförda kvinnliga biträdena i kommerskollegii avdelning
för näringsstatistik och i den nya socialstyrelsen, med de uppgifter,
som tillkomme de »biträden av högre avlöningsgrad», som i särskilda andra
ämbetsverk uppförts å ordinarie stat vid 1912 års riksdag, inkomma med
det utlåtande och förslag, vartill denna undersökning kunde föranleda.

10—131602. Löneregleringskommittens bet. XL.

Kommitténs yttrande.

Allmänna erinringar och förslag.

Uppkomsten Såsom av det föregående framgår, har den nu föreliggande frågan

av fragan . . ° 0 -it P °

om en ny om inrättande inom ämbetsverken av kvinnliga biträdesbefattningar med
ningstypför avlöning överstigande den, som numera tillkommer de å vissa ämbetsbiträdesle-
ver^s ot‘h myndigheters stater uppförda kvinnliga »biträden av högre avfattningar.
löningsgrad», först upptagits av den s. k. statistiska kommittén.

I sitt den 7 september 1910 avgivna betänkande föreslog denna, att
på statistiska centralverkets stat måtte uppföras — jämte kvinnliga kontorsskrivare
med begynnelseavlöning av 1,200 och slutavlöning av 1,800 kronor
— sex särskilda kvinnliga biträdesbefattningar, vilkas innehavare, benämnda
bokhållare, skulle erhålla en avlöning av 2,000 kronor jämte två ålderstilllägg,
vartdera å 200 kronor, efter resp. fem och tio års tjänstgöring. Därest
näringsstatistiken icke skulle centraliseras, ansågos tre kvinnliga bokhållare
böra anställas i statistiska centralverket och tre å den näringsstatistiska
byrån i kommerskollegium.

Inrättandet av dessa bokhållarbefattningar motiverades av statistiska
kommittén därmed, att, därest möjlighet till någon vidare befordran kunde
erbjudas de dugligaste bland innehavarna av de talrika kvinnliga kontorsskrivarbefattningarna
inom det statistiska centralverket, det skulle kunna
med större säkerhet påräknas, att de sistnämnda befattningarna komme
att bliva besatta med så dugliga personer som möjligt och att innehavarna
av befattningarna efter utnämning till ordinarie med iver och intresse
komme att utföra sitt arbete.

Det erinrades i detta sammanhang tillika, att en liknande anordning
vore genomförd i järnvägsstyrelsen och, enligt vad kommitterade erfarit,
visat sig synnerligen fördelaktig.

I sitt den 18 november 1911 avgivna betänkande angående upprättande
av en socialstyrelse fbreslogo vidare kommerskollegiikommittén
och departementalkommitterade, att å det nya ämbetsverkets stat skulle
uppföras fjorton kvinnliga tjänstebefattningar, nämligen tio kontorsskrivartjänster
med avlöning av 1,200 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett
å 200 kronor, efter resp. tre, sex och nio års tjänstgöring, samt fyra bokhållartjänster
med avlöning av 2,000 kronor, vartill skulle komma två ålderstillägg,
vartdera å 200 kronor, efter resp. tre och sex års tjänstgöring.

Till sitt förslag i detta avseende fogade kommittéerna ett uttalande,
att, därest den av löneregleringskommittén då (i dess betänkande den 29
juni 1911 rörande uppförande i stat af vissa biträden hos ämbetsverk och
myndigheter) föreslagna högre avlöningstypen för kvinnliga biträdesbefattningar
inom vissa förvaltande verk skulle på ett eller Åtra håll komma till
användning, den i framtiden syntes böra införas även inom socialstyrelsen
»såsom en mellangrad, en tredje avlöningstyp alltså», för kvinnliga tjänstemän
(»förste kontorsskrivare»).

Däremot ansågo kommittéerna denna typ icke böra godkännas såsom
den enda högre och högsta avlöningstypen inom socialstyrelsen och därmed
jämförliga verk, enär nämligen de uppgifter för högre kvalificerade kvinnliga
tjänstemän, varom där vore fråga, vore av den självständiga, omdömesoch
ansvarsprövande natur samt på grund av sin omfattning även i övrigt
så maktpåliggande, att en avlöning, sådan som den löneregleringskommittén
i dess nyssberörda betänkande föreslagit för den högre typen, måste betecknas
som otillräcklig för ifrågavarande kvinnliga tjänstemän.

Såsom exempel på sådant mera kvalificerat arbete, som skulle kunna
anförtros åt de av kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
föreslagna bokhållarna, omnämndes, förutom saklig granskning av
statistiska primäruppgifter, uppsättande av vissa anmärknings- och påminnelseskrivelser,
utförande av något mera krävande ritnings- och diagramarbete,
förande av diarier, särskilt hela diarieföringen å vissa socialstyrelsens
byråer, ävensom katalogisering och övrigt biblioteksarbete, biträde
vid expeditionsarbetet, varjämte till dylikt mera kvalificerat arbete även
borde hänföras det närmaste »förmanskapet» och ledningen över de övriga

kvinnliga skriv- och räknebiträdena, särskilt vid större statistiska specialundersökningar.

Av ordinarie bokhållare hava nämnda kommittéer, särskilt på grand
av stort behov av språkkunskaper för vissa arbeten inom socialstyrelsen,
ansett i regel böra krävas en något högre teoretisk utbildning (studentexamen,
avgångsexamen från högre läroverk för flickor eller motsvarande)
samt minst samma praktiska utbildning som för kontorsskrivare; dock att
under tjänstgöring i sistnämnda egenskap ådagalagd framstående duglighet
och omdömesförmåga givetvis borde i visst fall mer än väl få uppväga
vad som tilläventyrs kunde brista i teoretisk utbildning.

Det torde böra erinras, att såväl statistiska kommittén som kommerskollegiikommittén
och departementalkommitterade ansett, att kvinnliga
befattningshavare borde utöver avlöning å stat erhålla ersättning för arbeten,
som det ålades dem att utföra å övertid.

I de förslag till lönereglering för kommerskol legii avdelning för näringsstatistik
samt om inrättande av en socialstyrelse, som voro föremål
för behandling vid 1912 års riksdag, hade emellertid frågan om inrättande
av en ny avlöningstyp för kvinnliga bokhållare tills vidare undanskjutits i
avvaktan på särskild undersökning, vilken sedermera uppdragits åt löneregleringskommittén
och utgör föremål för detta betänkande.

Bär den Vad då till en början angår spörsmålet, huruvida över huvud taget

inom statsförvaltningen bör, såsom föreslaget blivit, inrättas en ny avlöningstypen
ningstyp för kvinnliga biträdesbefattnirmar, torde det icke kunna förnekas,
att i vissa fall, där erfarenheten visat, att göromål av mera ansvarsfull
beskaffenhet med fördel kunna på självständigare sätt utföras av kvinnor
med prövad omdömes- och arbetsförmåga samt med den för göromålens
behöriga skötande erforderliga allmänna och speciella utbildning, det kan
vara av verkligt gagn, att ordinarie kvinnliga biträdesbefattningar med avlöning
utöver den, som utgår för dylika befattningar av den nuvarande
s. k. högre avlöningstypen, inrättas.

Det lärer icke vara att påräkna, att kvinnor med de förutsättningar
i olika avseenden, som krävas för nöjaktigt utförande av sådana göromål^
om vilka här är fråga, skulle kunna i mån av behov fästas vid eller kvarhållas
i statens tjänst, däi*est icke högre avlöning än för närvarande kan
erbjudas dem.

Aven om avlöningen för vissa genom göromålens beskaffenhet särskilt
högt kvalificerade kvinnliga tjänstebefattningar höjes i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i sådant avseende yrkats, torde den härav förorsakade
ökningen av statens utgifter vara tämligen obetydlig i jämförelse
med de kostnader, som skulle uppstå genom anställande av manliga befattningshavare,
särskilt om dessa skulle erhålla ordinarie tjänstemäns ställning.
För sådan extra ordinarie manlig personal, som härvidlag skulle
kunna komma till användning, står avlöningen i regel till beloppet tämligen
nära den avlöning, som skulle bestås nu ifrågavarande kvinnliga personal,
men det måste ändock för staten såsom arbetsgivare vara att anse
såsom avsevärda fördelar dels att de kvinnliga befattningshavarna skulle
förpliktas att åt sin tjänstgöring ägna visst större antal timmar dagligen,
under det att den extra ordinarie manliga personalens dagliga tjänstgöringstid
i regel bleve väsentligen kortare, dels ock att de kvinnliga befattningshavarna
kunde påräknas under längre tid i följd vara att tillgå för uppehållande
av samma slag av tjänstgöring.

Vid bedömandet emellertid, huruvida hos visst ämbetsverk eller myndighet
kvinnlig tjänstebefattning av nu ifrågavarande slag bör inrättas,
måste naturligen i första rummet iakttagas — vad som får anses fastslaget
med avseende å kvinnliga biträdesbefattningar av hittillsvarande avlöningsgrader
— att befattningen uppföres å stat allenast under förutsättning,
att för ämbetsverket eller myndigheten föreligger ett verkligt och stadigvarande
behov av biträde av ifrågavarande nya avlöningstyp samt att biträdets
arbetskraft kan för statstjänsten utnyttjas i huvudsakligen samma
omfattning som den ordinarie manliga personalens.

Kommittén, som i det följande kommer att taga under behandling,
inom vilka ämbetsverk och myndigheter kvinnliga biträdesbefattningar av
den ifrågasatta förhöjda avlöningstypen må böra inrättas, har dessförinnan

velat uttala sin uppfattning rörande vissa allmänna spörsmål, vilka synas
böra i ett sammanhang tagas under bedömande med avseende å de tjänster
av den nya typen, som må komma att inrättas.

Arbetsupp- Till det mera kvalificerade arbete, som lämpligen skulle anförtros

gifter- jnnehavare'' av nu ifrågavarande biträdesbefattningar, hava kommerskollegiikommittén
och departementalkommitterade i sitt betänkande angående
socialstyrelsen ansett böra hänföras det närmaste »förmanskapet» och ledningen
över övriga kvinnliga skriv- och räknebiträden, särskilt vid större
statistiska specialundersökningar.

Det lider ock icke något tvivel, att, därest den ifrågasatta nya
avlöningstypen kommer till stånd, densamma bör komma till användning
i sådana fall, då en större kvinnlig personal stadigvarande är verksam
inom samma arbetsområde och bland denna personal erfordras någon »förman»
för att i närmaste hand leda och sammanhålla arbetet samt för att
med avseende å arbetets utförande, tjänstgöringstider o. s. v. öva uppsikt
över personalen.

I dylika fall har, efter vad för löneregleringskoinmittén framhållits,
den närmaste arbetsledningen hittills på sina ställen plägat — exempelvis
vid statistiska arbeten — anförtros åt någon manlig amanuens, vilken
emellertid i regel endast under en del av den dagliga arbetstiden kunnat
övervaka och leda arbetet, enär han haft tjänstgöring även inom annat
ämbetsverk.

Olägenheterna av ett sålunda anordnat förmanskap hava än vidare
framträtt, då arbetsledaren vid vunnen befordran eller av annan orsak
övergått till annat arbete samt av sådan anledning t. ex. ett statistiskt
utredningsarbete, som måst taga flera års tid i anspråk, under särskilda
delar av denna tid fått ställas under närmaste ledning av olika personer.

Om däremot en ordinarie kvinnlig befattningshavare erliölle ledning
av sådant arbete, kunde det påräknas, att hon åt detsamma ägnade hela
sin dagliga arbetstid och även finge bibehålla ledningen, till dess arbetet
vore slutfört. Fördelarna härav med avseende å kontinuiteten i arbetet
torde ligga i öppen dag. Därest ur denna synpunkt anses nödigt, att ledningen
anförtros åt ordinarie befattningshavare, är det ju ock otvivelak -

tigt, att ett utbyte av manlig arbetskraft mot kvinnlig i sådana fall, varom
nu är fråga, ur ekonomisk synpunkt länder statsverket till fördel.

Det må i detta sammanhang omnämnas, att, enligt vad erfarenheten
lärer hava visat, kvinnliga befattningshavare gärna undvika att i tveksamma
fall begära råd i sitt arbete av en manlig förman men däremot med
större frimodighet i dylikt syfte hänvända sig till en kvinnlig befattningshavare,
till vilken de i regel komma i mera kamratligt förhållande.

Erinras må även, att departementalkommitterade i betänkande den
31 december 1912 (del II: 7 ang. ett kommunikationsdepartement) hemställt
om uppförande å staten för ett inom nämnda departement inrättat statistiskt
kontor av 4 kvinnliga assistentbefattningar samt på grund av den assistenterna
tillämnade ställningen såsom arbetsledare för de mångtaliga (19) kvinnliga
kontorsskrivarna och med hänsyn till motsvarande avlöningsförhållanden för
kvinnliga biträden inom kommunikationsverken föreslagit för assistenterna
en begynnelseavlöning av 2,000 och en slutavlöning av 2,400 kronor.

Den nya lönegraden för kvinnliga befattningshavare bör enligt kommitténs
mening skäligen komma till användning även i sådana fall, då
räkenskapsföring av mera ansvarsfull beskaffenhet ålägges en kvinnlig befattningshavare.
Det torde redan nu i ett och annat ämbetsverk förekomma,
att bokhållerigöromål av beskaffenhet att enligt hittills vanlig praxis påfordra
anlitandet av manliga arbetskrafter äro anförtrodda åt kvinnliga
befattningshavare, och det torde även kunna förväntas, att i framtiden, då
för utförande av sådana göromål nya tjänstebefattningar behöva tillskapas,
det understundom kommer att befinnas lämpligt att för ändamålet inrätta
kvinnliga i stället för manliga befattningar. En sådan redan genomförd
eller framdeles skeende anordning medför i varje fall för statsverket en
ekonomisk besparing; men billigheten synes i dylika fall fordra, att befattningshavaren
med hänsyn till tjänstgöringens ansvarsfulla beskaffenhet honoreras
med en ej alltför knappt tillmätt avlöning.

Med erinran att i de gjorda framställningarna angående den nya
lönegradens inrättande man i allmänhet tänkt sig, att innehavare av befattningar
i denna lönegrad skulle benämnas »bokhållare», vill kommittén
vidare i detta sammanhang framhålla, att departementalkommitterade i sitt

förslag till stat för ett till kommunikationsdepartementet förlagt och för
hela departementet gemensamt ekonomikontor upptagit 13 huvudsakligen
för kvinnor avsedda assistentbefattningar med avlöning av 2,000 kronor
jämte två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor.

Ett annat slag av arbete, som på senare tiden ansetts i vissa fall
kunna anförtros åt kvinnor och som synes, där det av dem utföres på
självständigt sätt och icke är av mera enkel och ensartad beskaffenhet,
skäligen böra betinga högre ersättning än enligt den nuvarande högre
avlöningstypen för kvinnliga biträden, utgöres av de till hittillsvarande
registratorer hörande registrerings- och diarieföringsgöromål.

Departementalkommitterade hava ock ansett, att inom de av dem
föreslagna departementskanslierna med undantag av utrikesdepartementets
kansli diarieföringen jämte någon del av nuvarande departementsregistratorer
åliggande bestyr av ekonomisk art, arkivariegöromål m. m.
skulle kunna anförtros åt kvinnliga befattningshavare med benämning registratorer
och med avlöning av lägst 2,000 och högst 2,400 kronor, vartill
skulle kunna komma vissa sportelinkoinster; och hava departementalkommitterade
jämväl uttalat, att den föreslagna förändringen i fråga om
registratorsplatsernas beklädande syntes även på grundvalen av nuvarande
förvaltningsorganisation låta sig genomföra, dock med viss närmare angiven
modifikation i avseende å tjänstgöringens omfattning.

Befattningar, avsedda att åtminstone i regel innehavas av kvinnor
och med avlöning lika med den för departementskansliernas registratorer
föreslagna, skulle enligt departementalkommitterades förslag även inom
vissa till departementen hörande byråer eller kontor inrättas uteslutande
eller delvis för utförande av registratorsgöromål. Dylika befattningar, vilkas
innehavare i kommitterades förslag till avlöningsstater upptagits under
benämning förste kontorsskrivare, skulle inrättas hos den inom justitieoch
kyrkodepartementet inflyttade statistiska centralbyrån, vid ett till finansdepartementet
förlagt statistiskt kontor och vid ett sådant kontor inom
jordbruksdepartementet.

Likaledes hava kommerskollegiikoinmittén och departementalkommitterade
i sitt den 5 juli 1913 gemensamt avgivna betänkande (delen II)

angående inrättande och organiserande av ett nytt statsdepartement för
ärenden rörande handel, industri och sjöfart (handelsdepartementet) hemställt
dels om inrättande vid departeinentskansliet av en kvinnlig registratorstjänst
med nyss nämnda avlöning, dels ock att inom ett omorganiserat
kommerskollegium måtte inrättas sju särskilda registratorsbefattningar,
av vilka en skulle placeras på en var av följande byråer inom kollegiet,
nämligen en handelsbyrå, en industribyrå, en bergsbyrå, en fejöfartsbyrå
och en bolagsbyrå samt de två övriga på en statistisk byrå. Med avseende
å sistnämnda byrå hava kommitterade framhållit, att redan på grund av
de in- och utgående expeditionernas mängd registreringsarbetet icke kunde
medhinnas av en person. Ej heller vore det av andra skäl lämpligt att
sammanhålla detta arbete på ett håll inom byrån. På grund därav att en
stor del av det inkommande materialet regelbundet skulle ingå enligt vissa
fastställda normer, måste nämligen å byråns underavdelningar föras specialförteckningar,
genom vilka vid varje tidpunkt kunde kontrolleras, huruvida
vederbörliga'' uppgifter inkommit till verket. Av dessa olika skäl ansågo
kommitterade mest ändamålsenligt att inom byrån fördela regis treringsgöromålen
på särskilda befattningshavare å var och en av byråns fem
huvudavdelningar. På två av dem, nämligen de för handelsstatistik och
för industristatistik, borde dessa befattningshavare erhålla den för kvinnliga
registrator föreslagna tjänsteställning.

Aven de sakkunniga, vilka den 15 augusti 1913 avgivit betänkande
med förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk, hava ansett registratorsgöromålen
i det föreslagna ämbetsverket lämpligen böra anförtros åt en
kvinnlig befattningshavare och har för denna kvinnliga registrator föreslagits
en begynnelseavlöning av 2,200 kronor jämte tre ålderstillägg, vartdera å
200 kronor, efter resp. 5, 10 och 15 år. I

I en del fall hava kvinnliga befattningshavare befunnits kunna med
fördel användas för uppsättning av skrivelser, därvid det understundom
— t. ex. vid granskning av statistiska primäruppgifter — ålagts dem ej
allenast att förslagsvis bestämma skrivelsernas formella avfattning utan
även att undersöka, i vilka fall skrivelser äro behövliga och vad de böra
i sak innehålla.

11 —131052. Luncregleringskommitténs bet. XL.

Dylikt arbete har tidigare plägat utföras av amanuenser eller andra
manliga tjänstemän. Det torde i vissa fall vara av skäligen enkel beskaffenhet
men i andra fall ställa ej oväsentligt större krav på vederbörandes
iakttagelse- och omdömesförmåga samt förtrogenhet med sitt arbetsområde,
än vanligen kan påräknas hos kvinnliga biträden. Även arbete av denna
beskaffenhet bör sålunda kunna hänföras till sådant mera kvalificerat arbete,
som kan giva anledning till inrättande av kvinnliga tjänstebefattningar
av en ny högre typ.

Jämte de nu särskilt angivna grupperna av göromål finnas förvisso
även andra av sådan beskaffenhet, att de, i händelse de anförtros åt vederbörligen
kvalificerad kvinnlig arbetskraft, skäligen böra — med avseende
å de förkunskaper, den omdömesförmåga och arbetsduglighet, som
för deras behöriga fullgörande äro behövliga — honoreras med högre avlöning
än för närvarande bestås å stat uppförda kvinnliga »biträden av högre
avlöningsgrad».

Däremot kan löneregleringskommittén icke dela den av statistiska
kommittén uttalade uppfattningen, att kvinnliga befattningar af bokhållartyp
skulle böra inrättas i syfte att bereda befordningsmöjligheter åt kvinnliga
biträden inom ett visst arbetsområde; och då statistiska kommittén
till stöd för sitt förslag i detta hänseende åberopat, att en liknande anordning
vore genomförd i järnvägsstyrelsen, synes böra erinras, att, efter
vad 1906 års riksdagshandlingar utvisa, inrättandet inom järnvägsstyrelsen
av kvinnliga bokhållareänster motiverats därmed, att, enligt vad erfarenheten
givit vid handen, en del självständiga och mera krävande göromål,
som ansetts icke vara av beskaffenhet att lämpligen böra i längden anförtros
åt befattningshavare av kontorsskrivargrad, befunnits med fördel
kunna uppdragas åt kvinnor.

Av de åsikter, löneregleringskommittén här ovan uttalat i avseende
å inrättande av kvinnliga tjänstebefattningar av den ifrågasatta nya avlön
ingstv pen, följer, att enligt kommitténs mening befordran till dylik
befattning bör vara att påräkna endast för ett relativt litet antal av de
till nuvarande avlöningsgrader hörande kvinnliga biträden hos vederbörande
ämbetsverk, och att vid sådana befordringar tjänsteåldern städse måste bliva

av synnerligen underordnad betydelse. Därest den nya avlöningsgraden
skall kunna fylla sin bestämmelse, böra nämligen fordringarna på tjänstinnehavarna
ställas så pass höga, att endast de i begåvning, kunskaper och
arbetsduglighet bästa tillgängliga arbetskrafter inom eller utom vederbörande
ämbetsverk böra ifrågakomma till dessa tjänstebefattningar.

I sitt den 31 oktober 1907 avgivna betänkande (delen VII) angående
fastare anställning för vissa biträden hos statens ämbetsverk och
myndigheter förklarade sig löneregleringskommittén anse nödvändigt, att
för de fasta biträdena, med den ställning kommittén tänkte sig för dem,
vissa kompetensfordringar uppställdes. Med hänsyn till den skiftande arten
av biträdenas åligganden och arbetets olika beskaffenhet hos särskilda myndigheter
syntes dock icke böra ifrågakomma att i sådant hänseende uppställa
några allmängiltiga villkor, utan föreskrifter därom böra meddelas
särskilt för varje myndighet.

I avseende å dessa kompetensfordringar ville kommittén framhålla
önskvärdheten av, att i allmänhet anspråken på förbildning för särskilda
biträdesbefattningar icke måtte ställas högre, än som kunde anses av förhållandena
verkligen betingat. »Även på detta område lärer nämligen i
regel» yttrade kommittén — »för den högre kvalificerade arbetskraften
betingas en högre ersättning.»

Kommittén yttrade vidare i denna fråga, bland annat, att kommittén
ansåg det över huvud taget vara angeläget, att vid besättandet av sådana
befattningar, om vilka då var fråga, komme att såsom det väsentliga beaktas,
att staten erhölle den i olika avseenden bästa och lämpligaste arbetskraft.
Ur denna synpunkt fann kommittén sig tillika böra, i det allmännas
intresse, föreslå, att för antagande till fast biträde måtte fordras
föregående provtjänstgöring, vars längd syntes böra bestämmas till minst
ett år; dock att på särskild prövning av vederbörande myndighet skulle
få ankomma, om och i vad mån föregående verksamhet som tillfälligt eller
ständigt biträde hos samma eller annan statsmyndighet kunde ersätta
pro vtj än stgö ri n gen.

1 överensstämmelse med kommitténs sålunda uttalade uppfattning
yttrade chefen för justitiedepartementet i sitt grundläggande anförande

Kompetens
fordringar.

i ärendet till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910, vid behandlingen
av frågan om lönereglering för fångvårdsstyrelsen, att kompetensfordringarna
för biträdena givetvis måste bliva olika och beroende av arten av
det arbete, biträde skulle utföra, men att alltid syntes böra fordras åtminstone
ett års provtjänstgöring, med rätt för vederbörande myndighet
att pröva, om och i vad mån föregående arbete såsom biträde i samma
eller annat verk kunde ersätta provtjänstgöringen.

Föreskrift om sådan provtjänstgöring intogs ock i instruktionen för
fångvårdsstyrelsen den 16 december 1910, med rätt emellertid för denna
styrelse att medgiva undantag, då sökandes lämplighet för befattningen
annorledes styrktes.

Då löneregleringskommittén den 29 juni 1911 avgav sitt betänkande
angående uppförande i stat av vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter,
hemställde kommittén, att föreskrifter angående provtjänstgöring
måtte meddelas vederbörande myndigheter i enlighet med vad som stadgats
för fångvårdsstyrelsen, varjämte kommittén framhöll betydelsen av att vid
tillsättningen av biträdesbefattningarna principerna om konkurrens och
offentlighet måtte komma i tillämpning, såsom skett beträffande skrivbiträden
hos generaltullstyrelsen med den avfattning instruktionen för denna
styrelse den 2 december 1910 erhållit.

Slutligen ville kommittén beträffande kompetensfordringarna inom
särskilda verk fästa uppmärksamheten å angelägenheten därav, att för
vissa biträden kunskap i bokföring bleve uppställd såsom kompetensvillkor.
Färdighet i maskinskrivning syntes i regeln böra fordras för antagande
till skrivbiträde. I vissa fall ansåg kommittén ock vana vid stenografering
kunna få anses såsom en väsentlig merit.

I sin skrivelse n:r 2 angående regleringen av utgifterna under riksstatens
andra huvudtitel uttalade 1912 års Riksdag, under rubriken nedre
justitierevisionen, med avseende å de kvinnliga biträdesbefattningarna med
avlöning enligt normaltypen (d. v. s. den lägsta av de nuvarande två avlöningsgraderna
för kvinnliga biträden), att för kompetens till sådan befattning
icke syntes böra i något fall fordras annat än kunnighet i renskrivning
och maskinskrivning samt förmåga att fullgöra därmed jämförliga enklare
göromål.

Även angående kompetensen för de kvinnliga biträdena av den nuvarande
högre avlöningstypen har Riksdagen gjort ett principuttalande,
varom i detta sammanhang må erinras.

Då 1913 års Riksdag i sin skrivelse n:r 8 angående regleringen av
utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel hos Kungl. Maj:t anmälde
sitt beslut om inrättande vid riksarkivet av två kvinnliga skrivbiträdesbefattningar
av sistnämnda avlöningstyp, erinrade Riksdagen därom, att,
enlig-t vad i ärendet meddelats av riksarkivarien. under år 1912 såsom
biträde i riksarkivet anställts en person, som avlagt studentexamen med
synnerligen vackra betyg i, bland annat, latin och moderna språk.

Riksdagen framhöll i anledning därav, att, om än uppställandet av
dylika kvalifikationer för biträde av högre avlöningsgrad vid eu institution
sådan som riksarkivet i ett visst givet fall kunde äga fog för sig,
det likväl icke vore lämpligt och ej heller stode i överensstämmelse med
Riksdagens avsikt vid inrättandet av de båda avlöningsgraderna att såsom
regel uppställa dylik kompetens för den högre graden. Riksdagen ville
tvärtom såsom sin mening uttala, att någon särskild, högre teoretisk utbildning
för sistnämnda avlöningsgrad i allmänhet icke syntes vara erforderlig.
De kvalifikationer, som vore nödvändiga för den högre tjänsten,
syntes såsom regel både kunna och böra förvärvas vid tjänstgöring inom
ämbetsverket, vare sig såsom extra eller i den lägre avlöningsgraden.

I nu förevarande avseende synes det kommittén, att en bestämd
skillnad bör göras mellan å ena sidan tjänster i de båda nuvarande avlöningsgraderna
för kvinnliga biträden samt å andra sidan befattningar,
tillhörande den ifrågasatta nya avlöningsgraden.

De krav på allmänbildning och omdömesförmåga, som måste ställas
på innehavarna av sistnämnda befattningar, torde nämligen i regel icke
kunna fyllas av andra än dem, som åtnjutit undervisning på ett högre stadium
och om resultatet av denna undervisning kunna uppvisa goda vitsord.

Även med avseende å nu ifrågavarande tjänstinnehavare gäller emellertid
vad kommittén i sitt betänkande den 31 oktober 1907 angående
fastare anställning för vissa biträden yttrade rörande biträdena i allmänhet,
att, med hänsyn till den skiftande arten av deras åligganden och ar -

Avlöning
m. m.

betets olika beskaffenhet hos särskilda myndigheter det icke synes böra
ifrågakomma att uppställa några allmängiltiga kompetensvillkor, utan föreskrifter
därom böra meddelas särskilt för varje myndighet.

I regel torde dock kompetensfordringarna icke böra ställas lägre än
realskoleexamen eller avgångsexamen från statens normalskola för flickor
i Stockholm eller med denna i fråga om kompetensvärdet av avgångsbetyg
jämnställd skola eller ock däremot efter vederbörande ämbetsverks eller
myndighets beprövande svarande kunskapsprov.

Därest likväl i särskilt undantagsfall kvinnligt biträde i hittillsvarande
avlöningsgrad eller i extra anställning, utan att kunna åberopa dylikt examensbetyg
eller kunskapsprov, visat sig äga sådan framstående duglighet,
att hon kan anses synnerligen väl lämpad att bestrida befattning i den
ifrågasatta nya avlöningsgraden, bör enligt kommitténs mening möjligheten
icke vara utesluten för sådant biträde att, efter av Kungl. Maj:t beviljad
dispens, erhålla befordran till befattning av sistnämnda slag.

Aven för befordran till nu ifrågavarande befattningar bör enligt
kommitténs mening i regel fordras ett års provtjänstgöring, dock med rätt
för vederbörande myndighet att pröva, om och i vad mån föregående
arbete såsom biträde i samma eller annat verk må kunna ersätta provtjänstgöringen.

Då kommittén nu övergår till frågan om avlöningen för de tilltänkta
nya kvinnliga befattningarna, har kommittén ansett sig icke böra underlåta
att till en början påpeka, hurusom enligt det för tjänstemän vid postsparbanken
gällande avlöningsreglemente de kvinnliga kontorsskrivare vid
nämnda bank, som förordnas att utöva förmanskap, därför erhålla ett
särskilt arvode, i vilket hänseende till var och en av högst sju kontorsskrivare
må utgå 15 kronor i månaden.

Så väl statistiska kommittén som kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
hava emellertid i nu ifrågavarande hänseende
hemställt om införande av en särskild ny avlöningsgrad på stat, och löneregleringskommittén
har, efter övervägande av vad till stöd därför andraga,
velat ansluta sig härtill.

Vad angår benämningen å de nu ifrågavarande tjänsterna med av -

löning enligt den nya typen, har kommittén — som vidhåller sin i betänkandet
angående uppförande i stat av vissa biträden uttalade uppfattning,
att de kvinnliga biträdesbefattningarna icke böra uppdelas i flera
avlöningsgrader än som av omständigheterna kunna anses oundgängligen
påkallade — funnit önskvärt, att dessa befattningar även i fråga om sina
i avlöningsstaterna upptagna benämningar sammanföras inom minsta möjliga
antal var för sig enhetligt behandlade och mot de särskilda avlöningsgraderna
svarande tjänstegrupper.

I sådant avseende har kommittén ansett lämpligt, att de nuvarande
kvinnliga biträdesbefattningarna av normalgrad, resp. högre avlöningsgrad,
benämnas kvinnliga biträdesbefattningar av första resp. andra graden samt
befattningarna av den nya typen benämnas kvinnliga biträdesbefattningar
av tredje graden, vilket icke behöver hindra, att — såsom även skett med
avseende å vissa av de nuvarande kvinnliga biträdesbefattningarna och
åtskilliga andra i grad upptagna tjänster — i vederbörande stater inom
parentes upptagas de särskilda tjänstebenämningar, som må anses lämpliga
för betecknande av tjänstinnehavares huvudsakliga arbetsuppgifter.

Beträffande själva avlöningsbeloppet tillstyrker kommittén, att för
kvinnliga biträdesbefattningar av tredje graden fastställes den av statistiska
kommittén samt kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
föreslagna begynnelseavlöningen av 2,000 kronor, eller samma
belopp, som utgör slutavlöning för biträden av närmast lägre avlöningsgrad.
Skillnaden i begynnelseavlöning mellan sistnämnda båda avlöningsgrader
skulle härigenom bliva densamma som skillnaden i enahanda hänseende
mellan de nuvarande båda avlöningsgraderna.

Även vid fastställandet av ålderstilläggens belopp och av de tidsperioder,
efter vilka rätten till ålderstillägg skulle kunna inträda, bör enligt
löneregleringskommitténs åsikt tillses, att önskvärd likformighet mellan
de kvinnliga biträdesbefattningarna i olika grader vinnes. Kommittén anser
sig därför böra föreslå, att även inom den nya avlöningsgraden ålderstilläggen,
som böra hänföras till lönen, bliva två, vartdera å 200 kronor, samt
att de må kunna intjänas efter 5 resp. 10 års väl vitsordad tjänstgöring.

Av samma skäl synes av begynnelseavlöningen 1,100 kronor böra
utgöra lön, 750 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg.

Förhållandet mellan de olika lönegraderna för kvinnliga biträden i
nu berörda avseenden ävensom i fråga om hel pension för tjänstinnehavare,
som intjänat båda ålderstilläggen, skulle enligt kommitténs förslag
gestalta sig sålunda:

Lön.

Tjänst-

görings-

penningar.

Ortstill-

lägg-

Summa,

Alderstill-

lägg.

Pension.

700

900

1,100

350

550

750

150

1,200

1,600

2,000

|2 å 200 kr.

1 efter resp.

[ 5 och 10

1 år.

1,100

1,300

1,500

Första lönegraden
Andra »

Tredje >

Därest biträde med avlöning efter den nuvarande högre avlöningstypen,
som redan intjänat andra ålderstillägget, befordras till biträdesbefattning,
för vilken avlöning utgår efter den föreslagna nya typen, skulle,
om icke sådant genom särskild bestämmelse förebygges, den del av biträdets
avlöning, som utgör lön, komma att minskas från 1,300 till 1,100
kronor. I anslutning till den uppfattning, som i likartat fall av Riksdagen
uttalats i dess skrivelse n:r 30 den 9 mars 1906 angående en centralanstalt
för försöksväsendet på jordbruksområdet (av kommittén åberopad
i dess betänkande den 12 november 1912, delen XXXV) har kommittén
därför ansett biträde av nuvarande högre avlöningsgrad, som efter intjänande
av sista ålderstillägget befordras till biträdesbefattning av den föreslagna
nya graden, böra berättigas att omedelbart komma i åtnjutande av
ett ålderstillägg i sistnämnda grad.

Vid uppgörande av sitt förslag till avlöningsbelopp för kvinnliga
biträden av tredje lönegraden har kommittén icke förbisett, att för vissa
kvinnliga befattningshavare, vilkas avlöning emellertid icke varit föremål
för definitiv reglering, avlöningsbeloppet beräknats något högre än till
2,000 kronor.

I det extra anslag, som för vart och ett av åren 1911—1914 beviljats
för bestridande av, bland annat, utgifter för statskontorets stämpelexpedition,
ingår sålunda arvode till vardera av två kvinnliga stämpelexpeditriser
med 2,200 kronor, därav 900 kronor anses såsom tjänstgöringspenningar.
Och i det extra anslag, som vid 1913 års riksdag

beviljats till tjänstemän, biträden m. m. vid den nyinrättade pensionsstyrelsen,
hava inberäknats arvoden å 2,100 kronor för fyra kvinnliga bokhållare,
vilka, enligt vad av Kungl. Majits proposition i ämnet framgår,
äro avsedda för bestridande av registrator- och statistiska arbeten. Sistnämnda
arvoden hava ansetts böra bestämmas till samma belopp, som begynnelselönen
för kvinnliga bokhållare hos järnvägsstyrelsen.

Bristen på överensstämmelse mellan å ena sidan de för statskontorets
stämpelexpeditriser och pensionsstyrelsens kvinnliga bokhållare sålunda bestämda
arvodena och å andra sidan det av kommittén nu förordade avlöningssystemet
för kvinnliga biträden hos ämbetsverk och myndigheter
synes icke böra i detta sammanhang föranleda annat yttrande av kommittén,
än att, om och när avlöningarna för de nämnda befattningshavarna i
statskontoret och pensionsstyrelsen må bliva föremål för definitiv reglering,
det torde böra tillses, att, därest icke särskilda förhållanden lägga hinder
i vägen därför, de bringas i överensstämmelse med de avlöningsgrunder,
som i allmänhet då äro gällande för jämförliga kvinnliga befattningshavare
i statens tjänst.

1 det anförande af vederbörande departementschef, som fanns fogat
vid Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till pensionsstyrelsen, framhölls
även, att, då något definitivt förslag med avseende å, bland andra,
de kvinnliga bokhållarnas avlöningsförhållanden och ställning ännu ej
kunnat framläggas, annat förfogande ej syntes kunna träffas, än att det
överlämnades åt Kungl. Maj:t att bestämma tjänstemännens antal och
skäliga avlöningsförmåner, men att därvid givetvis borde tillses, att varken
dessa förmåner eller tjänstemännens ställning komme att binda Kungl.
Maj:t och Riksdagen vid det slutliga förslaget till organisation och stat.

Det belopp, vartill tjänstgöringspenningarna för kvinnliga biträden
av tredje avlöningsgraden av kommittén föreslagits, motsvarande 62 kronor
50 öre i månaden, kan enligt kommitténs mening icke anses tillräckligt
till avlönande i förekommande fall af vikarier.

När chefen för justitiedepartementet, vid föredragning inför Kungl.
Maj:t den 14 januari 1910 av frågan om regleringen av löneförhållanden
in. m. vid fångvårdsstyrelsen, behandlade det särskilda spörsmålet om
anslag till vikariatsersättningar in. in., yttrade han rörande gottgörelse

12—131652. Löneregleringskommitténs het. XL.

till vikarie för skrivbiträde vid semester och sjukdomsfall, bland annat,
att, då det ofta torde möta svårighet att skaffa vikarie, som endast mot
uppbärande av tjänstgöringspenningarna uppehölle befattningen, det syntes
vara nödvändigt att medgiva styrelsen rätt att, där det erfordrades, av
ifrågavarande anslag utbetala till vikarien vad därutöfver skäligen begärdes.

I sitt betänkande den 29 juni 1911 angående uppförande i stat
av vissa biträden anförde löneregleringskommittén i detta ämne, att vad
beträffade gottgörelse till vikarie för sådant biträde, som avlönades efter
normaltypen, kommittén ansåg, att vid uppgörande av erforderliga anslagsberäkningar
vikariatsersättningen vid semester eller sjukdomsförfall (i sistnämnda
fall med inberäknande av belöpande tjänstgöringspenningar) borde
upptagas till 75 kronor per månad.

Beträffande åter gottgörelsen till vikarie för biträde, som komme
att avlönas efter den av kommittén för biträden med mera kvalificerade
arbetsuppgifter föreslagna högre avlöningstypen, ansåg kommittén, att —
i händelse till vikarie ej kunde förordnas sådant biträde inom verket, som
åtnjöte avlöning efter normaltypen — ersättningen till vikarie vid semester
eller sjukdomsförfall (i sistnämnda fall med inberäknande av belöpande
tjänstgöringspenningar) borde beräknas till belopp intill och med
100 kronor per månad.

Av förekommen anledning tilläde kommittén, att det syntes uppenbart,
att vederbörande ämbetsverk borde kunna få även till gottgörelse åt
den, som antagits på provtjänstgöring, disponera av biträdes avlöning å stat
mera än tjänstgöringspenningarna, men att det enligt kommitténs mening
borde vara tillfyllest, om ämbetsverket erhölle bemyndigande att till den,
som på prov uppehölle vakant biträdesbefattning, utbetala högst så stor gottgörelse,
som enligt de för ämbetsverket gällande föreskrifter kunde tillerkännas
vikarie för semesterledigt biträde av motsvarande avlöningsgrad.

I chefens för finansdepartementet principiella anförande till statsrådsprotokoll
den 13 januari 1912 beträffande fasta biträdens uppförande
i stat hos vissa ämbetsverk och myndigheter åberopades i fråga om ersättning
till vikarie chefens för justitiedepartementet ovanberörda yttrande.

Av chefen för finansdepartementet uttalades därvid, att förstnämnda
departementschefs uppfattning väl ägde allmängiltighet, men att dock givet -

vis ämbetsverken i regel borde vara begränsade till vissa belopp, vilka icke
finge vid ersättningens fastställande överskridas utan Kungl. Maj:ts medgivande.
I sådant avseende syntes vad löneregleringskommittén föreslagit
åtminstone för det dåvarande vara väl avvägt. Vad anginge gottgörelsen
till den, som på prov uppehölle vakant biträdesbefattning, ansåg departementschefen
den av kommittén föreslagna norm för sakens ordnande vara
av beskaffenhet att böra bliva gällande.

De sålunda angivna principiella grunderna synas kommittén böra
komma i tillämpning även med avseende å den, som av enahanda anledningar
på tillfälligt förordnande uppehåller kvinnlig biträdesbefattning av
tredje graden. Beloppet av ersättningen bör emellertid för vikarie, som
icke själv är ordinarie innehavare av biträdesbefattning av lägre lönegrad,
kunna höjas utöver vad som högst får utgå vid förordnande å befattning
i den nuvarande högre avlöningsgraden, dock icke i något fall utöver
125 kronor i månaden. I

I kungl. kungörelsen den 10 juni 1912 angående allmänna villkor
och bestämmelser att gälla för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters
stater uppförda biträdesbefattningar föreskrives, bland annat, att
biträdes arbetstid å tjänsterummet skall vara sex timmar, men i verk, där
nämnda arbetstid är för tjänstemännen bestämd till sju timmar, denna
tid, samt att, då arbetstiden är sex timmar, biträdet skall vara pliktigt
att i särskilda fall, när arbetets behöriga gång det kräver, kvarstanna i
arbetet å tjänsterummet intill ytterligare en timme.

Socialstyrelsen har i eu till löneregleringskommittén den 3 juli 1913
avlåten skrivelse, hvars innehåll finnes i det följande återgivet, framhållit,
att, enligt styrelsens mening, den för kvinnliga biträden stipulerade maximitiden
för övertidsarbete icke lämpligen bör utsträckas att gälla även
kvinnliga bokhållare.

Omförmälda inskränkning i den med nuvarande kvinnliga biträdesbefattningar
förenade tjänstgöringsskyldigheten ägor för visso sitt berättigande.
De mera mekaniska och ensartade göromål, som i allmänhet
åligga dessa biträden, böra icke billigtvis kunna i obegränsad omfattning

av dem utkrävas, och någon olägenhet för vederbörande ämbetsverk torde
åtminstone i regel icke vara att därav befara, då i händelse av behov
erforderlig arbetskraft torde kunna erhållas genom anlitande av extra biträden.

De göromål av mera kvalificerad beskaffenhet, som skulle anförtros
åt kvinnliga biträden av tredje avlöningsgraden, måste åter i regel utföras
av dessa biträden personligen, och det bör uppenbarligen icke kunna
ifrågakomma, att exempelvis ett brådskande utredningsarbete fördröjes
därigenom att den kvinnliga befattningshavai’e, som i närmaste hand förestår
arbetet, med stöd av ovanberörda bestämmelse om maximitiden avlägsnar
sig från tjänstelokalen, oaktat på grund av arbetstidens fördelning
för den underordnade personalen en del av denna fortfarande är i arbete
inom lokalen och i behov av vägledning vid arbetet. Angelägna expeditionsgöromål
böra ej heller få uppskjutas allenast därför att befattningshavare
i fråga eljest skulle av dem kvarhållas utöver berörda maximitid.

Även enligt kommitténs mening böra sålunda kvinnliga biträden av
tredje avlöningsgraden bliva med avseende å den dagliga arbetstiden likställda
med manliga tjänstemän, för vilka i allmänhet är fastställd en
daglig arbetstid å tjänsterummet av visst antal timmar, men som dessutom
äro skyldiga att vid alla de tillfällen, då göromålens gång det kräver,
underkasta sig nödig utsträckning av tjänstgöringen.

Övriga vill- I övrigt höra enligt kommitténs mening för de föreslagna nya

^tämmelser, kvinnliga biträdesbefattningarna i tillämpliga delar gälla samma allmänna
villkor och bestämmelser, som genom kungl. kungörelsen den 10 juni
1912 föreskrivits för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters
stater uppförda biträdesbefattningar.

Sålunda torde, då vid uppförande i stat av sådan befattning, varom
nu är fråga, till innehavare av densamma befordras person, som omedelbart
före sin befordran inom vederbörande verk utfört samma arbete som
det till befattningen hörande mot fast arvode under föregående år till
belopp, överstigande vad enligt staten skall utgå till befattningens innehavare,
verket böra äga bereda fyllnad i avlöningen för dess uppbringande
till nämnda arvodes belopp; dock att biträdet genom dylik avlö -

ningsfyllnad ej inå i något fall tillgodoföras avlöning till högre belopp än
som motsvarar beloppet av den med befattningen i fråga förenade slutavlöningen,
tjänstgöringspenningar och ortstillägg däri inräknade.

Där ej annat är stadgat i vederbörande avlöningsstat, bör biträde
äga åtnjuta semester under en månad om året, när sådant utan hinder
för göromålens behöriga gång kan ske.

Gift kvinna bör kunna till biträdesbefattning av nu ifrågavarande
grad befordras allenast efter av Kung]. Maj:t på framställning i hvarje
särskilt fall lämnat medgivande.

Där kvinnlig innehavare av dylik biträdesbefattning ingår äktenskap,
skall hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
därest icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn till
befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt.

De nya biträdesbefattningarna skola, likasom de hittillsvarande, av
vederbörande verk tillsättas medelst konstitutorial efter befattningens ledigförklarande
genom kungörelse.

Rörande tillsättningen i övrigt, kompetensfordringar, ordningen för
meddelande av tjänstledighet och avsked samt för åtal och disciplinär
bestraffning och dylikt böra gälla de närmare stadganden, som må varda
av Kungl. Maj:t bestämda.

I övrigt böra de för vederbörande verk stadgade villkor och bestämmelser
för avlöningsförmånernas åtnjutande i tillämpliga delar lända till
efterrättelse, i den mån de icke stå i strid mot vad i ovan omförmälda
avseenden varder särskilt stadgat. I

I kungl. kungörelsen den 10 juni 1912 är stadgat, att, där biträde
med avlöning efter lägre grad befordras till biträdesbefattning, för vilken
avlöning utgår efter högre grad, biträde, som redan intjänat sista ålderstillägget
i den lägre graden, må för erhållande av första ålderstillägget i
den högre graden få tillgodoräkna sig högst fem år av den tid, som förflutit
från det biträdet tillträdde det sista ålderstillägget i den lägre graden.

I händelse av bifall till vad kommittén här ovan föreslagit angående
rätt för biträde av nuvarande högre avlöningsgrad, soin intjänat båda
ålderstilläggen, att vid befordran till biträdesbefattning av den föreslagna

tredje avlöningsgraden omedelbart komma i åtnjutande av första ålderstillägget,
synes, med ändring av sist omförmälda föreskrift i kung!, kungörelsen
den 10 juni 1912, motsvarande rättighet böra medgivas biträde
av första lönegraden, som efter intjänande av båda ålderstilläggen i denna
oråd befordras till biträdesbefattning av andra lönegraden.

I sammanhang med utfärdande av bestämmelse i sistberörda hänseende
torde för verk, inom vilka äro anställda jämte biträden av den
föreslagna tredje avlöningsgraden även kvinnliga biträden, tillhörande någon
av de nuvarande graderna, för framtiden med avseende å dessa senare erfordras
föreskrift, att dylikt biträde skall vara skyldigt att, om det förordnas
såsom biträde av tredje avlöningsgraden hos verket, bestrida befattningen
som sådant, dock ej längre än sammanlagt tre månader under ett
och samma kalenderår, samt att sålunda förordnat biträde av lägre grad
skall äga att därunder i stället för egna tjänstgöringspenningar åtnjuta,
om förordnandet erfordras i följd av sjukdomsfall, de med den tjänstlediges
befattning förenade tjänstgöringspenningar, men, då förordnandet
erfordras för beredande av semester, ett mot den semesterlediges tjänstgöringspenningar
svarande belopp.

Förslag rörande särskilda ämbetsverk.

För fullgörande av sitt uppdrag om utredning i fråga om behövligheten
av kvinnliga biträdesbefattningar med högre avlöning än som åtnjutes
av de hos vissa ämbetsverk nu anställda »biträden av högre avlöningsgrad»,
har kommittén, såsom förut antytts, ansett sig böra inhämta
vissa upplysningar från ämbetsverk, hos vilka biträdesbefattningar av nyssberörda
högre avlöningsgrad blivit av 1912 års Riksdag å stat uppförda.

Skrivelser i ämnet avlätos av kommittén den 15 maj 1913 — utom
till socialstyrelsen och kommerskollegium — till arméförvaltningen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, försäkringsinspektionen, kammarkollegium,
statskontoret, kammarrätten, överstyrelsen för rikets allmänna läroverk,
domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen eller sålunda till samtliga de äm -

betsverk, på, vilkas stater 1912 års Riksdag uppfört biträdesbefattningar
av nuvarande högre avlöningsgrad, med undantag av sjökarteverket och
rikets allmänna kartverk. Beträffande de kvinnliga biträdena av högre avlöningsgrad
vid sistnämnda båda verk har kommittén ansett sig även utan
i detta sammanhang särskilt inhämtade upplysningar äga erforderligt material
för bedömande av de spörsmål, som i detta betänkande skola tagas
under omprövning.

Från vart och ett av de ifrågavarande ämbetsverken begärde kommittén
upplysningar, i vad samma ämbetsverk anginge, dels angående beskaffenheten
och omfattningen av de arbetsuppgifter, som äro anförtrodda
åt innehavare av biträdesbefattningar av nuvarande högre avlöningsgrad,
ävensom angående de kompetensfordringar, som för dem må vara gällande,
dels ock därom, huruvida och i vilken omfattning arbeten, som för närvarande
utföras av manliga tjänstemän i första (lägsta) lönegraden, lämpligen
skulle kunna anförtros åt kvinnliga biträden, särskilt om en högre
avlöningsgrad för dylika biträden än den nuvarande högsta komme till stånd.

Kommittén går nu att redogöra för de inkomna svaren och att därvid
för vart och ett av de ämbetsverk, som av frågan beröras, uttala sig
i avseende å behovet för dess del av en eller flera sådana kvinnliga tjänstebefattningar,
varom nu är fråga.

* *

Vad då först angår socialstyrelsen, har denna styrelse, till svar å
kommitténs nyssberörda förfrågningar, i skrivelse den 3 juli 1913 till en
början erinrat om det av kommerskollegiikommittén gemensamt med departementalkommitterade
avgivna betänkandet angående upprättandet av
socialstyrelsen, i vad betänkandet avser kvinnliga tjänstebefattningar hos
socialstyrelsen, likasom även om hithörande delar av de för granskning
av kommittébetänkandet tillkallade sakkunnigas yttrande och av motiveringen
till Kungl. Maj:ts proposition om socialstyrelsens inrättande.

Enligt vad i styrelsens skrivelse vidare anföres, finnas, jämlikt
Riksdagens beslut, i socialstyrelsen för närvarande 4 kvinnliga biträden
av högre grad och 8 av lägre grad, varav ett å extra stat.

Socialsty relsen.

Vad beträffar de förras arbetsuppgifter, utgöras de av:
för ett biträde (lista och 2:dra byråerna) förande av in- och utgående
diarier, ledningen av utskrivnings- och expeditionsgöromålen, utarbetande
av vecko- och månadsöversikter (riksvakanslistan — per vecka —
och statistiken — per månad) över den offentliga arbetsförmedlingen,
uppsättande av vissa enklare anmärkningsskrivelser, biträde med tidskriften
(finläsning av korrektur, granskning av tabelluppställningar m. m.) ävensom
uppsikt i övrigt såsom »förman» för de övriga kvinnliga biträdena å
dessa byråer;

för ett biträde (3:dje byrån) diarieföring och ledningen av expeditionsgöromålen,
uppsättande av koncept till smärre löpande skrivelser
o. d., »förmanskap» vid förefallande utredningar ävensom uppsikt i allmänhet
över den kvinnliga personalen å byrån;

för ett biträde (4:de byrån) diarieföring och ledningen av expeditionsgöromålen,
excerpering ur tidningar och facktidskrifter ävensom excerpternas
ordnande och gruppering;

för ett biträde (4:de byrån) »förmanskap» över — kvinnliga — biträden
vid större statistiska specialutredningar.

Såsom kompetensfordringar gälla i allmänhet avlagd studentexamen
eller avgångsexamen från högre läroverk för flickor förutom ådagalagd
särskild duglighet i statistiskt eller administrativt arbete. I samband härmed
har styrelsen påpekat, att ett flertal av de hos styrelsen anställda
kvinnliga biträdena besitta jämförelsevis hög teoretisk utbildning (särskilt
språkkunskap) och i några fall avlagt filosofie kandidatexamen.

Beträffande frågan, huruvida och i vilken omfattning arbeten, som
för närvarande utföras av manliga tjänstemän i första (lägsta) lönegraden,
lämpligen skulle kunna anförtros åt kvinnliga biträden, särskilt om en
högre avlöningsgrad för dylika biträden än den nuvarande högsta komrne
till stånd, nämnes i socialstyrelsens skrivelse, att de i styrelsen anställda
kvinnliga biträdena av högre grad redan nu i stor utsträckning utföra sådana
arbeten, som annorstädes i allmänhet förrättas av amanuenser och
manliga tjänstemän av första graden, men vilka, ehuru under vederbörligt
inseende, i socialstyrelsen befunnits med fördel kunna anförtros åt kunniga

och intelligenta kvinnliga biträden. I den mån så kunnat ske, hade ock
städse dylika mera krävande uppgifter anförtrotts åt kvinnlig personal,
varför icke i någon större omfattning de manliga tjänstemännens nuvarande
arbeten skulle kunna under angivna förutsättning övertagas av
kvinnliga biträden.

Tydligtvis vore det dock — yttrade socialstyrelsen — en nödvändig
förutsättning för, att den nämnda principen skulle kunna upprätthållas och
än vidare utvecklas, att den tidigare föreslagna kvinnliga bokhållargraden
med det snaraste bleve en verklighet, och att sålunda, i enlighet med
kommerskollegiikommitténs och departementalkommitterades förslag, fyra
sådana befattningar bleve uppförda å styrelsens stat.

Skälet varför de sakkunniga, som hade att yttra sig över kommittéernas
förslag, ävensom Kungl. Maj:t icke i denna punkt anslutit sig till
detsamma, hade, framhöll styrelsen, allenast varit, att en utredning om
upprättandet av eu dylik tjänstegrad även hos andra ämbetsverk först
borde verkställas.

Styrelsen ansåg det böra uppmärksammas, att uti ett verk som socialstyrelsen,
där arbetena vore så skiftande och olikartade, kraven på de
kvinnliga biträdena måste bliva större än uti en del förvaltningsverk, där
kvinnligt biträde år efter år uteslutande sysselsattes med ett och samma
arbete. Upprätthölles dessutom, såsom i styrelsen skedde, kravet, att icke
högre kvalificerad arbetskraft skulle användas för ett arbete än som vore
oundgängligen av nöden och att sålunda allt arbete, som kunde utföras
av kvinnliga biträden, också skulle utföras av sådana, måste, enligt styrelsens
uppfattning, inses, att de dugligaste biträdena därstädes hade en
arbetsuppgift, som gjorde upprättandet av en bokhållargrad hos styrelsen
(liksom i järnvägsstyrelsen och såsom nu senast även föreslagits för pensionsstyrelsen)
synnerligen väl motiverat. Uppenbarligen vore det ock,
menade styrelsen, eu orättvisa att i avlöningshänseende jämnställa dessa
kvinnliga befattningshavare med biträden av högre grad i revisionsverken,
vilkas arbetsuppgifter mera syntes vara att jämnställa med dem, som, enligt
vad styrelsen i fortsättningen av sin skrivelse yrkade, skulle tillkomma
biträden av högre grad hos styrelsen, men som för närvarande därstädes
utfördes av biträden av lägre grad eller extra biträden.

13—131652. Löner egt tving skommitténs bet. XL.

Beträffande arten och omfattningen av de göromål, som skulle
tillkomma bokhållarna, hänvisade socialstyrelsen till kommerskollegiikommitténs
och departementalkommitterades förut anförda skäl för inrättandet
av dylika befattningar ävensom till den utförligare framställning av göromålens
art, som lämnades i det följande av styrelsens skrivelse.

Därjämte erinrade styrelsen om. att omförmälda sakkunniga, då de
föreslogo nedsättning i de fast anställda biträdenas antal, uttryckligen
förutsatte, att antalet å stat redan uppförda kvinnliga befattningshavare
icke skulle minskas, även om i sinom tid några bokhållarbefattningar
inrättades. Styrelsen ville för sin del understryka behovet av, att jämte
4 bokhållarbefattningar även de nuvarande biträdesbefattningarna av högre
och lägre grad till ett antal av 4 resp. 8 funnes å stat upplörda.

Vad särskilt beträffade bibehållandet av de 4 biträdesbefattningarna
av högre grad, erinrades ännu en gång, att under nuvarande förhållanden
arbeten av den natur, att de bort utföras av högre grads biträden, måst
i stor utsträckning anförtros åt biträden av lägre grad eller extra biträden.
Denna anordning hade emellertid mött icke obetydliga svårigheter, i det
att nämnda arbeten till stor del vore av sådan natur, att de ej finge
eftersättas utan måste utan dröjsmål förrättas, även om därför skulle erfordras
övertidsarbete. Sådant kunde dock ej rimligtvis i större utsträckning
påläggas biträden med de lägre avlöningarna, varemot de högre avlönade
biträdenas arbetskraft tämligen regelbundet måste tagas i anspråk
för övertidsarbete med iakttagande givetvis av den i styrelsens instruktion
föreskrivna maximigränsen för sådant arbete. Styrelsen ansåg det dock
böra påpekas, att denna föreskrift vållade vissa svårigheter i tillämpningen.

Under förutsättning att 4 bokhållartjänster inrättades jämte de
nuvarande biträdesbefattningarna av högre och lägre grad, skulle, enligt
vad styrelsen tillkännagav, arbetet fördela sig mellan de förstnämnda på
följande sätt:

en bokhållare (lista och 2:dra byråerna) förande av in- och utgående
diarier samt ledningen av utskrivnings- och expeditionsgöromålen,
utarbetande av vecko- och månadsöversikter (riksvakanslistan — per vecka
— och statistiken — per månad) över den offentliga arbetsförmedlingen,

uppsättande av vissa enklare anmärkningsskrivelser ävensom uppsikt i
övrigt som »förman» för de övriga kvinnliga biträdena å byråerna (denna
befattning syntes framdeles, då arbetena å dessa byråer nått sin fulla
omfattning, böra uppdelas på tvä, en för vardera byrån);

en bokhållare (3:dje byrån) diarieföring och ledningen av expeditionsgöromålen,
uppsättande av koncept till smärre löpande skrivelser o. d.,
»förmanskap» vid förefallande utredningar ävensom uppsikt i allmänhet
över den kvinnliga personalen ä byrån;

eu bokhållare (4:de byrån) diarieföring, excerpering ur tidningar
och tidskrifter samt excerpternas ordnande och gruppering ävensom »förmanskap»
för ett antal biträden;

en bokhållare (4:de byrån) »förmanskap» över kvinnliga biträden
vid större statistiska specialutredningar.

Arbetsuppgifterna för de 4 biträdena av nuvarande högre grad skulle
under förut angivna förutsättning: utföras av:

för ett biträde (biblioteket och registratorskontoret) diverse biblioteksgöromål,
såsom boksamlingens ordnande och katalogisering, expediering
av böcker, uppsättande av koncept till smärre löpande skrivelser,
excerpering ur utländska tidskrifter m. in.;

för ett biträde (2:dra byrån) biträde vid utskrivnings- och expeditionsgöromålen,
uppsättande av koncept till smärre löpande skrivelser,
biträde vid ritnings- och diagramarbeten o. s. v.;

för ett biträde (4:de byrån) uppsättande av vissa enklare anmärkningsskrivelser,
biträde med tidskriften (finläsning av korrektur, granskning
av tabelluppställningar in. in.), biträde vid excerpters ordnande och
gruppering, samt i övrigt närmaste biträde till bokhållaren (»registratorn»);

för ett biträde »förmanskap» över de kvinnliga biträdena vid större
årligen fortgående statistiska utredningar (lantarbetarestatistiken, statistiken
över den kooperativa rörelsen in. in.) ävensom vid förekommande mindre
specialutredningar.

Beträffande ovanstående fördelning av arbetsuppgifterna mellan bokhållare
och biträden av nuvarande högre grad har socialstyrelsen påpekat,
att de nuvarande biträdena av högre grad (motsvarande bokhållarna i
ovanstående förteckning) icke sällan över hövan måste anlitas för sina

100

krävande uppgifters fyllande, varför någon jämkning i deras arbetsbörda
i ett par fall ansetts erforderlig. I övrigt erinrades om, att, såsom förut
framhållits, den huvudsakliga delen av de göromål, som under ovan angivna
förutsättning skulle tillkomma biträden av nuvarande högre grad,
under nuvarande förhållanden måste utföras av biträden av lägre grad
eller extra biträden, vilkas arbetskraft ofta mer än önskligt vore därför
måste tagas i anspråk.

Till sist framhöll styrelsen, att, enligt dess mening, den för kvinnliga
biträden stipulerade maximitiden för övertidsarbete icke lämpligen
borde utsträckas att gälla även kvinnliga bokhållare.

Utöver vad socialstyrelsens skrivelse innehåller har kommittén genom
besök i ämbetsverket och därifrån inhämtade muntliga upplysningar sökt
bilda sig en uppfattning om de göromål, som äro avsedda att anföi’tros åt
de ifrågasatta fyra biträdena av den nya avlöningsgraden. Såsom av
skrivelsen framgår, äro dessa göromål i det hela taget till sin art och omfattning
desamma, som för närvarande bestridas av de fyra biträdena i den
nuvarande högre avlöningsgraden.

Ett av biträdena, tjänstgörande å första och andra byråerna, har
att föra de för dessa byråer erforderliga diarier samt ansvarar för utskrivningen
och avsändandet av alla från dessa byråer utgående expeditioner.
Hon uppgör för varje vecka, med ledning av från arbetsförmedlingsanstalterna
inkomna uppgifter, den s. k. riksvakanslistan och befordrar densamma
till trycket.

Hon granskar arbetsförmedlingsanstalternas månadsrapporter, uppsätter
förslag till skrivelser, innefattande anmärkningar vid dessa rapporter,
utarbetar de i tidskriften »Sociala meddelanden» inflytande statistiska tabellerna
angående Sveriges offentliga arbetsförmedling och ansvarar för
riktigheten av de i dithörande textavdelning förekommande sifferuppgifterna.
Innan ett tidskriftshäfte lämnas till tryckning, utför hon s. k. finläsning
å häftet i dess helhet. Hon insamlar och förtecknar alla till ämbetsverket
ställda räkningar, ombesörjer deras attesterande av vederbörande tjänsteman,
antecknar å varje räkning från vilket anslag betalningen bör utgå och
avlämnar, sedan berörda anteckning underskrivits av vederbörande byråchef

101

och räkningarna granskats av ämbetsverkets chef, desamma till den där

O O

anställde kassören.

Hon biträdes i arbetet av 2 extra biträden, varjämte 7 vid olycksfalls-
och sjukkassestatistiken sysselsatta ordinarie och extra kvinnliga biträden
äro placerade i det rum, där nu ifrågavarande biträde av högre
avlöningsgrad äger utöva förmanskap.

Ä tredje byrån är placerat ett biträde av högre lönegrad, som för
byråns in- och utgående diarier jämte särskild liggare, däri å upplägg
för varje registrerad sjukkassa införas alla beslut, som avse kassan. Detta
biträde har ansvaret för utskriften och avsändandet av byråns samtliga
expeditioner. Hon uppsätter rekvisitioner till riksbanken å postremissväxlar
för utbetalning till sjukkassorna av dem tillerkända statsbidrag, ävensom
för ändamålet erforderliga anordningshandlingar, biträder vid korrekturläsning
av samlingen av anmälningar till sjukkasseregistret o. s. v. I arbetet
med årsberättelsen angående sjukkassebyråns verksamhet biträder hon
på det sätt, att hon meddelar och ansvarar för de i berättelsen förekommande
sifferuppgifterna.

Hon biträdes i sina arbeten av 3 andra kvinnliga biträden.

De enligt kungl. kungörelse den 8 november 1912 socialstyrelsen
åliggande bestyr med registrering och tillsyn å understödsföreningar hava
till följd av de i lagen om understödsföreningar den 29 juni 1912 meddelade
övergångsbestämmelser ännu icke erhållit någon större omfattning
men komma givetvis att framdeles i sin mån öka det med nu ifrågavarande
biträdesbefattning förenade arbetet.

Av de två å fjärde byrån placerade kvinnliga biträdena av högre
lönegrad mottager den ena all till ämbetsverket i dess helhet inkommande
post, fördelar densamma mellan byråerna och andra vederbörande, inför i
diarium de till fjärde byrån hörande ärendena och dessutom i särskilda
specialdiarier ärenden rörande arbetskonflikter och kollektivavtal. Samma
biträde excerpera!- ur tidningar och tidskrifter artiklar, som beröra socialstyrelsens
verksamhetsområde, ordnar och grupperar excerpterna samt inför
dem, enligt vederbörande byråchefers bestämmande, i särskilda därför

102

avsedda böcker. Då arbetskonflikt utbrutit, uppsätter hon skrivelser till representanter
för de i konflikten invecklade parterna eller andra vederbörande
med begäran om uppgifter enligt bifogade frågeformulär, granskar de inkomna
svaren och föreslår, då så befirmes nödigt, skrivelser med anhållan
om kompletterande upplysningar. Slutligen har hon att övervaka å byrån
förekommande arbeten med införskaffande, excerperande och förtecknande av
kollektivavtal eller ändringar i sådana avtal.

Under detta biträdes förmanskap stå 5 andra kvinnliga biträden.

A fjärde byrån är för utövande av förmanskap vid större statistiska
specialutredningar placerat ännu ett biträde av högre avlöningsgrad, under
vilket för närvarande tjänstgöra 14 andra kvinnliga biträden. Av dessa äro
10 sysselsatta med statistiska arbeten rörande förhållandena inom sjömansyrket
och 4 med vissa för ålderdomsförsäkringskommitténs räkning pågående
statistiska undersökningar.

Det bör i detta sammanhang erinras, att inom socialstyrelsen för
närvarande ytterligare pågå statistiska specialutredningar rörande lantarbetares
och skogsarbetares förhållanden, rörande bostadsförhållandena och
levnadskostnaderna samt rörande hemarbetet, varjämte ytterligare sådana,
på grund av Kungl. Majt:s beslut, planläggas rörande dels personalens å
rakstugor samt herr- och damfrisérsalonger ävensom å badinrättningar
arbetstid å kvällarna dels ock personalens vid hotell-, restaurang- och kaférörelse
arbetstid och arbetsförhållanden. Vid dessa specialutredningar äro
för närvarande sysselsatta 18 biträden, av vilka två biträden av normalgraden
och ett extra biträde utöva förmanskap vid de särskilda undersökningarna.

Vad angår biträdet av nuvarande högre avlöningsgrad å första och
andra byråerna ävensom de båda å fjärde byrån anställda biträdena av
samma avlöningsgrad, har kommittén funnit sig övertygad därom, att deras
arbetsuppgifter äro till sin art och omfattning sådana, att giltig anledning
finnes att för utförande av huvudsakligen dessa uppgifter inom socialstyrelsen
inrätta tre befattningar av den föreslagna nya avlöningsgraden.

I sådant hänseende får kommittén, med avseende särskilt å biträdet
vid de statistiska specialutredningarna, hänvisa till vad här ovan yttrats angående
det förmanskap, som av henne utövas. Enligt kommitténs övertygelse

103

kan detta förmanskap, som, bland annat, skall representera enhetligheten
och kontinuiteten vid dessa synnerligen omfattande och i anseende till
såväl undersökningsobjekt som arbetspersonal växlande utredningar, väntas
bliva av väsentlig betydelse för arbetets jämna gång och för betryggande
av ett tillförlitligt arbetsresultat. Det ställer dessutom med hänsyn till
såväl begåvning och arbetsduglighet som förtrogenhet med statistiskt arbete
så stora anspråk på sin utövare, att denna måste antagas äga förutsättningar
för att kunna i enskild verksamhet betinga sig en inkomst, överstigande
den, som bestås nuvarande kvinnliga biträden av högre avlöningsgrad.

Vad i sistnämnda hänseende yttrats, torde även gälla beträffande
göromål, som skulle anförtros de övriga två biträden, om vilka nu är
fråga — såsom granskning av inkommande rapporter av olika slag, utarbetande
av tabeller och granskning av dithörande text, excerperingsarbeten
— vilka göromål enligt kommitténs mening måste anses vara av ganska
högt kvalificerad beskaffenhet.

Det å tredje byrån anställda biträdet av högre lönegrad har även
att utöva förmanskap för 3 kvinnliga biträden, att föra diarier över byråns
ärenden och att öva tillsyn över expeditionsgöromålen. Hennes arbete
torde i kvantitativt avseende icke stå tillbaka för de övriga biträdenas
av högre lönegrad. Kommittén har likväl trott sig finna, att, särskilt med
avseende å den mera begränsade omfattningen av tredje byråns verksamhetsområde
och göromålens därav föranledda mera ensartade beskaffenhet, den
nu ifrågavarande biträ desbefattningen icke kan anses på sin innehavare
ställa så höga fordringar, som fallet är med de tre förutnämnda befattningarna,
och en viss tvekan har därför inom kommittén gjort sig gällande,
huruvida tillräcklig anledning kan vara för handen att i den föreslagna nya
lönegraden uppflytta även den nu ifrågavarande biträdesbefattningen.

Enligt kommitténs mening bör emellertid socialstyrelsen, i händelse
ett antal kvinnliga biträdesbefattningar av den föreslagna nya graden hos
styrelsen inrättas, hava sig förbehållen en viss rörelsefrihet vid bestämmandet
av göromålen för dessa befattningars innehavare. Styrelsens verksamhetsområde
synes vara statt i kraftig utveckling, i vilket avseende allenast
må erinras om de redan nu pågående och de ytterligare planlagda särskilda
statistiska specialutredningarna ävensom därom att, enligt vad kommittén

104

Kommers kollegium.

erfarit, även i ämbetsverkets regelbundet återkommande arbete vissa utvidgningar
efter hand äro att förvänta.

1 betraktande av dessa omständigheter torde det för socialstyrelsens
arbeten kunna vara till gagn, om verket finge till sin disposition ett
antal av fyra biträden av den nya lönegraden. Huruvida avlöningen för
en av dessa, likasom för närvarande är fallet med avlöningen för ett av
styrelsens biträden av normalgraden, tills vidare bör beviljas endast å
extra stat, därom anser sig kommittén icke böra uttala någon bestämd
uppfattning.

Med avseende å frågan, huruvida socialstyrelsen, jämte det densamma
erhåller fyra kvinnliga biträden av den föreslagna nya typen, bör få bibehålla
det nuvarande antalet biträden av hittillsvarande avlöningstyper, får
kommittén erinra därom, att — enligt vad i det föregående blivit omförmält
— de sakkunniga, som inom civildepartementet biträtt med överarbetning
av kominerskollegiikommitténs och departementalkommitterades förslag om
inrättande av en socialstyrelse, förutsatt, att, i händelse de ifrågasatta
»bokhållarbefattningarna» bleve inrättade, därav icke skulle föranledas någon
minskning i det av de sakkunniga föreslagna, antalet av 4 biträden
av nuvarande högre avlöningsgrad och 8 biträden av den nuvarande normalgraden.
Med den omfattning, socialstyrelsens verksamhet redan erhållit
och ytterligare tenderar att erhålla, och med hänsyn till vad socialstyrelsen
i sin skrivelse till kommittén yttrat angående behovet av de nuvarande befattningarnas
bibehållande, torde någon minskning i det sålunda beräknade
antalet befattningar av nuvarande lönegrader icke heller böra ifrågasättas.

I anledning av vad socialstyrelsen anfört rörande där tillämpade
kunskapsfordringar för sökande till nuvarande kvinnliga biträdesbefattningar,
får kommittén hänvisa till vad kommittén i det följande yttrar rörande
av kommerskollegium i enahanda avseende uppställda fordringar
för sökande till kvinnliga biträdesbefattningar hos kollegiet.

Kommerskollegium har i skrivelse den 4 juni 1913 till svar å kommitténs
förfrågningar meddelat följande:

A näringsstatistiska avdelningen vore från och med 1913 års början
å ordinarie stat anställda inalles tio kvinnliga biträden, två av högre löne -

105

grad och de övriga av lägre. Vid tillsättandet av dessa befattningar hade
kollegiet — i anledning av ifrågasatt inrättande av kvinnliga bokhållarbefattningar
å nämnda avdelning, vid vilka befattningars eventuella tillsättande
avseende företrädesvis borde fästas vid ådagalagd duglighet i arbetet och
lämplighet — till protokoll uttalat, att kollegiet funnit sig kunna vid tillsättandet
av de två lediga biträdesbefattningarna av högre lönegrad taga
huvudsaklig hänsyn till tiden för sökandenas tjänstgöring i kollegium.
Ingen åtskillnad i kompetensfordringarna hade sålunda gjorts mellan de
nu befintliga två slagen av biträdesbefattningar.

I ett den 13 juli 1908 avgivet underdånigt utlåtande hade kollegiet
formulerat dessa kompetensfordringar sålunda:

a) att vara svensk undersåte och välfräjdad;

b) att hava fyllt 21 år och ej vara äldre än 30 år;

c) att med behörigt läkarebetyg hava styrkt sig vara fri från sjuklighet,
svaghet eller kroppslyte, som kan anses menligt inverka på tjänsteutövningen;

d) att hava avlagt avgångsexamen från högre läroverk för flickor
(8 klasser) eller realskolexamen; samt

e) att hava i verket under sammanlagt minst ett år varit anställd
såsom extra biträde.

I dessa fordringar ansåg kollegiet dock lindring för vissa fall kunna
medgivas. Sålunda borde från bestämmelsen om en ålder av högst 30 år
undantag kunna göras för den, som förvärvat sådan erfarenhet och skicklighet,
att hennes anställande prövades vara av synnerligt gagn. Vidare
borde kollegiet äga rätt att efter omprövning i särskilda fall medgiva
undantag från de föreskrivna fordringarna å examen, därest sökande på
annat sätt styrkt, att hon förvärvat ett mot nämnda examina svarande
kunskapsmått.

Med avseende å de arbetsuppgifter, som tilldelats de två biträdena
av högre lönegrad, hade kollegiet funnit lämpligt att låta dem tjänstgöra,
det ena vid handels- och det andra vid sjöfartsstatistiken, med huvudsakligt
åliggande att upprätta, kollationera och revidera tabeller samt utföra
textgranskning.

De uppgifter, som betrotts nämnda två biträden, fordrade i regel
icke andra förutsättningar än en genom övning vunnen förtrogenhet med

14—131652. Löneregleringskommitténs bet. XL.

106

ett regelbundet återkommande, föga olikartat material. A avdelningen
förekomme emellertid andra arbetsuppgifter av beskaffenhet att kunna
betros åt mera kvalificerad kvinnlig personal. I underdånig skrivelse den
30 november 1911 både kollegiet föreslagit inrättandet av två kvinnliga
bokhållarbefattningar och för dem angivit vissa särskilda uppgifter (omnämnda
i den av kommittén i detta betänkande lämnade redogörelsen för
biträdesfrågans behandling vid 1912 års riksdag).

Av de sålunda angivna uppgifterna hade några sedermera bortfallit
eller komme sannolikt att reduceras på grund av vissa redan inträffade
eller sannolikt förestående förändringar i det avdelningen åliggande arbetet.
Så t. ex. syntes arbetet med varuvärdena till handelsstatistiken komma att
minskas, så snart en bebådad allmän värdedeklaration rörande den utländska
han delsomsättningen blivit obligatorisk, och vad statistiken över
hantverkare beträffade komme den, liksom antagligen statistiken angående
handlande, hädanefter endast att utarbetas vart femte år.

Kvar stode emellertid flera krävande uppgifter, för vilka kollegiet
tänkt sig kunna använda mera kvalificerad kvinnlig arbetskraft. Granskningen
av det årligen inkommande statistiska materialet och övervakandet
av det därpå grundade extraheringsarbetet bleve givetvis alltmera maktpåliggande,
i samma mån som statistikens utveckling fortskrede. Vad
beträffade det närmaste förmanskapet över den kvinnliga personalen, som
utgjordes av förut nämnda tio ordinarie biträden samt sju extra ordinarie
biträden,1 hade behovet av ett sådant förmanskap med avdelningens senaste
omorganisation gjort sig avsevärt mera kännbart än förut.

Härtill komme, att registreringen av in- och utgående skrivelser,
vilket arbete dittills utförts av amanuenser, lämpligen kunde överlåtas åt
mera kvalificerad kvinnlig- arbetskraft. Registerförarna borde icke allenast
registrera skrivelserna utan även med anledning av inkommande svar eventuellt
justera redan erhållna primäruppgifter samt för övrigt i vanliga fall
kunna bedöma, huruvida ny skrivelse i ämnet erfordrades.

Sådana åligganden kunde givetvis endast anförtros åt personer med
god och prövad omdömesförmåga. A andra sidan vore emellertid ifråga 1

Enligt kommittén lämnat meddelande Lava häri icke inräknats fyra för allenast ett
år antagna tillfälliga biträden.

107

varande arbete i regel av en så relativt ensartad beskaffenhet, att det icke
behövde förutsätta akademisk utbildning.

Omfattningen av registreringsgöromålen å avdelningen framginge av

följande siffror:

inkommande skrivelser år 1912........4,659

utgående » » » ........4,190

Märkas borde, att dessa siffror avsåge avdelningen såsom helhet betraktad
och att de icke gåve någon föreställning om den tillväxt, som blivit
eller bleve en följd av de nya arbetsuppgifter, som under åren 1913 och
1914 kommit eller komme avdelningen till del genom upprättandet av ett
industriregister, genom utförandet av produktionsstatistiska specialutredningar
och genom utgivandet av tidskriften »Kommersiella meddelanden».
Vid sidan av avdelningens allmänna diarier fördes specialdiarier för varje
särskild årsberättelse. Mest omfattande bland dem vore de diarier, som
avsåge berättelsen om industri. Antalet av för denna berättelse inkommande
skrivelser hade år 1912 uppgått till 2,877 och antalet utgående
skrivelser (ett stort antal påminnelsebrevkort oräknade) till 3,063.

För bestridande av dessa registreringsgöromål fann kollegiet det
synnerligen lämpligt att inrätta kvinidiga befattningar, och tog kollegiet
därvid icke minst hänsyn till den omständigheten, att sådana befattningars
innehavare borde tjänstgöra dubbelt så lång tid som amanuenserna. Vad
deras antal beträffade, vidhöll kollegiet sin förut uttalade mening, att detsamma
borde bestämmas till två: en för avdelningens gemensamma

registreringsgöromål och en för industriberättelsens specialdiarier. Vid tillfällen,
då registreringsgöromålen ej helt upptoge deras tid, borde de jämlikt
kollegiets ovan återgivna förslag sysselsättas med granskningsarbete,
vartörutom de, likaledes i enlighet med samma förslag, skulle hava såsom
konstant åliggande att utöva närmaste förmanskapet över de kvinnliga
biträdena.

Såsom kompetens för dessa befattningar ansåg kollegiet samma kunskapsmått
vara tillräckligt som för de kvinnliga biträdena. Den ledande
principen vid de ifrågasatta befattningarnas tillsättning skulle vara, att
sökandena genom föregående tjänstgöring ådagalagt synnerlig lämplighet

108

för sådan befattning med hänsyn såväl till dit hörande göromål som till
det med densamma förbundna förmanskapet.

Vad slutligen beträffade de arbeten, som för närvarande utföras av
manliga tjänstemän i första (lägsta) lönegraden, vore de av sådan beskaffenhet,
att kollegiet icke ansåg dem lämpligen kunna anförtros åt kvinnliga
biträden utan akademisk utbildning.

Innan kommittén övergår till att för egen del yttra sig angående
de ifrågasatta nya kvinnliga biträdesbefattningarna i kommerskollegium,
tillåter sig kommittén att i anledning av vad kollegiet yttrat angående de
nuvarande biträdesbefattningarna inom ämbetsverket framställa ett par *
erinringar.

Då kollegiet förklarat sig kunna vid tillsättandet av de två biträdesbefattningarna
av nuvarande högre lönegrad taga huvudsaklig hänsyn till
tiden för sökandenas tjänstgöring i kollegiet, har kommittén velat framhålla,
att, då även de kvinnliga biträdesbefattningar, som tillhöra nyssnämnda
lönegrad, städse böra vara förenade med mera ansvarsfulla och krävande
arbetsuppgifter än dylika befattningar av lägsta lönegraden, den av kollegiet
uttalade befordringsprincipen uppenbarligen icke får så tillämpas, att till
befattning i förstnämnda lönegrad befordras annan person än den, som
kan antagas vara fullt kvalificerad att på tillfredsställande sätt fylla de
med samma befattning förenade uppgifter.

Vidare har kommittén icke velat lämna oanmärkt, att de av kommerskollegium
angivna kompetensfordringarna för erhållande av biträdesbefattning
inom ämbetsverket, såvitt de avse avlagda examina eller annorledes
styrkta kunskaper, stå i strid med Riksdagens i skrivelser åren 1912 och
1913 gjorda uttalanden angående kompetensfordringarna till kvinnlig bitrådesbefattning
inom de båda nuvarande avlöningsgraderna. De i berörda
avseende uppställda kompetensfordringarna synas ej heller stå väl tillsamman
med kommerskollegii uttalande i dess till kommittén avlåtna skrivelse,
att de uppgifter, som betrotts åt de två inom ämbetsverket anställda
biträdena av nuvarande högre lönegrad, i regel icke fordrade andra förutsättningar
än en genom övning vunnen förtrogenhet med ett regelbundet
återkommande, föga olikartat material.

109

Vad angår de ifrågasatta kvinnliga biträdesbefattningarna hos kommerskollegium
av den föreslagna nya typen, hava dessa befattningar — två
till antalet — likasom motsvarande biträdesbefattningar hos socialstyrelsen,
väsentligen motiverats med dels behovet av »förmän» för den relativt talrika
kvinnliga personalen, dels lämpligheten att åt fast anställda kvinnliga
befattningshavare i stället för åt amanuenser med kortare daglig tjänstgöringstid
anförtro vissa tämligen omfattande registrerings- och diarieföringsgöromål
ävensom vissa statistiska tabellarbeten jämte därmed förenad
granskning av primäruppgifter och uppsättande av anmärkningsskrivelser.

Även med avseende å kommerskollegium har kommittén genom besök
i ämbetsverket sökt skaffa sig närmare kännedom om de göromål, som
äro avsedda att anförtros åt blivande innehavare av biträdesbefattningarna
av den ifrågasatta nya lönegraden. Dessa göromål motsvaras emellertid
icke, såsom i socialstyrelsen var fallet, av dem, som nu utföras av de
kvinnliga biträdena av nuvarande högre lönegrad. Dessa senare äro nämligen
placerade, den ena vid de handelsstatistiska och den andra vid de
sjöfartsstatistiska arbetena, under det att vid arbetet med statistiken över
industri och bergshantering för närvarande tjänstgör, utom biträden av
lägre grad och extra biträden, en kvinnlig amanuens.

Genom de nya befattningarnas inrättande skulle vinnas en bättre
organisation av förmanskapet för den kvinnliga personalen, vilket från
synpunkter, som av kommittén redan utvecklats, skulle innebära en verklig
vinst. Kommittén har därför och med avseende å beskaffenheten av
det arbete, som i övrigt skulle tillkomma de nya biträdena, ansett sig böra
förorda förslaget om inrättande hos kommerskollegium av två biträdesbefattningar
av den föreslagna nya typen.

Att de två hittillsvarande befattningarna av högre avlöningstyp fortfarande
skola bliva behövliga, synes kommittén otvivelaktigt och motiveras
i viss mån även genom de statistiska specialundersökningar, som pläga
anförtros åt kommerskollegii näringsstatistiska avdelning.

Arméförvaltningens svar å kommitténs förfrågningar innefattas i en Arméförskrivelse
av den 30 maj 1913 jämte en samma skrivelse bilagd, av t. f.
krigskassören R. Holmgren undertecknad uppgift å beskaffenheten och om -

fattningen av de arbetsuppgifter, som åligga de å arméförvaltningens civila
departement anställda tre kvinnliga biträdena av högre avlöningsgrad.

Enligt denna uppgift åligger det ett av de ifrågavarande biträdena: 1)

att diarieföra från arméns ackrediterade myndigheter inkommande
såväl månads- som årsräkenskaper;

2) att bokföra månadsräkenskaperna å särskilda sammandrag, som
ligga till grund för ämbetsverkets bokslut, ävensom med ledning av nämnda
sammandrag upprätta årssammandrag över inkomster ocli utgifter;

3) att övervaka det arbete med siffergranskning, som utföres av
kvinnlig personal.

Ett annat av biträdena, tjänstgörande å boksluts- och kassakontoret,
åligger:

1) att uppsätta överföringsorder och civila departementets utbetalningsorder
å riksbanken samt förteckna arméförvaltningens samtliga checker;

2) att föra kassakontorets diarium samt register över huvudkassans
utbetalningar;

3) att upplägga huvudrubriker i räkenskapsböckerna;

4) att summera räkenskapsböckerna (medelst maskin);

5) att efter anvisning uppställa huvudkonti i huvudboken;

6) att ordna huvudkassans verifikationer;

7) att sammanföra de månatliga medelsrekvisitionerna för underlydande
myndigheter;

8) att biträda vid uppgörande av månatliga kassarapporter.

Det tredje av ifrågavarande biträden åligger att tillhandagå pensionskamreraren
vid pensionering av manskap och beväringsmän.

Av detta biträdes göromål har i uppgiften särskilt omnämnts:

1) att förteckna allt manskap, för närvarande uppgående till omkring
1,400 man, som erhåller underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
eller årligt understöd från invalid husfonden, samt att införa vederbörliga
förändringar härutinnan till följd av uppflyttning i högre underhållsklass
eller dödsfall;

2) att göra behöriga anteckningar i rullorna över svärdsman och
svärdsmedaljörer;

3) att upprätta förteckningar över de åt avskedade militärpersoner
jämlikt kungliga brev tilldelade gratifikationer från invalidhusfonden, vilka
förteckningar sedermera för gratifikationernas utbetalande tillställas vederbörande-
magistrater och kronofogdar.

I sin skrivelse har arméförvaltningen yttrat, att några vissa kompetensvillkor
för erhållande av anställning å kvinnlig biträdesbefattning
hos arméförvaltningen väl icke funnes föreskrivna, men att arméförvaltningen
såsom villkor för anställning inom ämbetsverket fordrade minst
avgångsbetyg från högre kvinnligt läroverk eller intyg därom, att vederbörande
inhämtat det mått av kunskaper, sagda läroverk vore avsedda att
meddela. Av löneregleringskommittén ifrågasatt överflyttning å kvinnliga
biträden av någon del av de göromål, som ålåge tjänstemän i första löneo-raden,
har arméförvaltningen förklarat icke kunna hos ämbetsverket
äga rum.

Till fullständigande av de i t. f. krigskassörens ovan intagna uppgift
meddelade upplysningarna har chefen för civila departementets kameralbyrå
i en den 23 september 1913 dagtecknad promemoria yttrat följande.

»Före 1907 års omorganisation av arméförvaltningen var kassa- och räkenskapsväsendet
vid armén fördelat i 4 väsentligen skilda avdelningar. Vart och
ett av arméförvaltningens fyra departement hade hand om icke blott dispositionen
av de under departementet ställda anslagen utan även om kassa- och räkenskapsärendena
i vad de avsågo nämnda anslag. Vid varje truppförband funnos så att
säga fyra olika kassor, en för varje departement, och varje sådan kassa hade sin
särskilda räkenskap, som insändes till vederbörande departement och där undergick
granskning. Vart och ett av departementen utställde s. k. utanordningar på
sina anslag, vilka utbetalades i arméförvaltningens kassa och redovisades i huvudboken
tillsammans med departementet underordnade myndigheters räkenskaper.
För den bokföring, som inom departementen var behövlig för att sammanställa
de underordnade myndigheternas räkenskaper och för departementens egna utbetalningar,
fanns på varje departement anställd en bokhållare och för sammanföringen
av de fyra departementens räkenskaper till en för hela ämbetsverket
gemensam huvudbok fanns anställd en bokslutskamrerare. Arméförvaltningens
kassa omhänderhades av krigskassören, som verkställde utbetalningarna samt samlade,
ordnade och förtecknade verifikationerna till dessa utbetalningar.

112

1907 års Riksdag förelädes en proposition angående omorganisation av ämbetsverket.
Enligt denna omorganisation skulle samtliga kassa- och räkenskapsärenden
sammanföras å arméförvaltningens civila departement och å de övriga
departementen skulle följaktligen för detta ändamål icke behövas några bokhållare.
Dessa departement skulle visserligen disponera över sina anslag och äga
att från dem meddela utbetalningsorder, men dessa utbetalningsorder skulle verkställas
av civila departementet å dess kassakontor. Krigskassors- och bokslutskamrerarbefattningarna
bibehöllos såsom förut skilda. För civila departementets
bokföring, huvudbokslutet undantaget, hade man enligt den nya organisationen
avsett två tjänstemän i första lönegraden, som benämndes bokhållare. Emellertid
skilde man i staten icke på särskilda befattningsinnehavare inom samma lönegrad.
Man införde således icke i staten vissa bokhållare, vissa revisorer, vissa registratorer
o. s. v., utan man kallade dem alla tjänstemän i första lönegraden och uppförde
på arméförvaltningens stat sexton sådana tjänstemän. Det skulle stå arméförvaltningen
fritt att placera dem i de befattningar, som ansågos nödvändiga
för ämbetsverket.

Under det att detta organisationsförslag behandlades och slutligen godkändes
av Riksdagen, fick arméförvaltningen i uppdrag att omlägga sin huvudbok
efter vissa av Kungl. Haj:t fastställda grunder. Detta uppdrag föranledde under
är 1907 ett förslag till fullständig omläggning av hela arméns räkenskapsväsende.
Nytt kassareglemente för arméns myndigheter utfärdades på hösten 1907, och
arméförvaltningen erhöll enligt sin nya instruktion, jämväl den av år 1907, befogenhet
att själv fastställa sin huvudbokföring oberoende av de grunder, som
Kungl. Maj:t tidigare hade uppställt. Den omläggning av arméns räkenskapsväsende,
som sålunda skedde före 1907 års utgång, medförde möjlighet att utföra
bokhållaregöromålen med tillhjälp av särskilt dugliga kvinnliga biträden. De två
i stat uppförda bokhållarna skulle för övrigt icke ha kunnat medhinna det bokhålleriarbete,
för vilket de voro avsedda, och de sex tjänstemän, som skulle utföra
granskningen av revisionsmaterialet, skulle omöjligen ha kunnat medhinna detta
arbete. Tack vare maskinella anordningar kunde bokhållerigöromålen väsentligen
förenklas eller i varje fall hastigare utföras, och de tvä till bokhållare avsedda
tjänstemännen kunde disponeras för en välbehövlig förstärkning av revisionen.
Samtidigt visade det sig onödigt att bibehålla tudelningen av krigskassors- och
bokslutskamreraregöromålen. Dessa göromål förenades i en hand, och en tjänsteman
i andra lönegraden kunde genom denna sammanslagning jämväl avses till
förstärkning av revisionen. Trots denna förstärkning av revisionen har revisionsarbetet
till följd av den ökning av materialet, som ägt rum — cirka 30 % sedan
år 1908 — så småningom blivit efter, så att materialet nu hinner granskas först
två ä tre månader senare, än förut kunde ske. Detta visar, att förstärkningen
av revisionen varit ovillkorligen av behovet påkallad.

113

Såsom förutsättning för sammanslagningen av krigskassors- och bokslutskamrerarbefattningarna
måste givetvis uppställas, att särskilt för bokföringen av
arméförvaltningens egna kassaposter samt uppläggningen och utförandet av ämbetsverkets
huvudbok erforderligt biträde lämnades innehavaren av de båda sammanslagna
tjänsterna, krigskassören. Detta biträde måste vara kompetent att på
egen band verkställa hela den inre bokföringen. Detta sker ju visserligen på
krigskassörens ansvar och enligt hans anvisningar, men uppenbart är, att, om ett
så vidlyftigt bokföringsarbete som detta icke redan från början göres riktigt och
med väl utvecklat omdöme, kan därav förorsakas tidsödande arbete för krigskassören.
För att hinna fullgöra alla de göromål, som förut ålegat två tjänstemän i
andra lönegraden, bör krigskassören kunna påräkna biträde jämväl med arbetet
för huvudboken. Och vid vissa tider av året är det nödvändigt, att krigskassören för
att helt ägna sig åt huvudbokföringen, kan anförtro alla löpande göromål åt biträdet.

För utförandet av all till kassaväsendet hänförlig bokföring, som icke kan
medhinnas av krigskassören, anställdes från den 1 januari 1908 två kvinnliga
bokbålleribiträden, för vilkas avlöning två amanuensarvoden togos i anspråk. Då
fråga uppkom om att anställa de kvinnliga biträdena på stat, anhöll arméförvaltningen,
att de bägge bokbålleribiträdena åtminstone skulle jämnställas med järnvägsstyrelsens
kvinnliga bokhållare. I staten äro de nu upptagna såsom kvinnliga
biträden med högre avlöningsförmåner.

Av dessa biträden sysselsättes ett med den bokföring inom ämbetsverket,
som vilar på underordnade myndigheters räkenskaper — den s. k. yttre bokföringen
— och det andra biträdet är ställt till krigskassörens förfogande för den
inre bokföringen å kassakontoret.

Det kvinnliga biträde, som är avsett för den s. k. yttre bokföringen åligger:
att mottaga och diarieföra samtliga kassaförvaltningars — ungefär ett
hundratal — månatligen inkommande räkenskaper,

att hålla band över, att alla räkenskaper, verifikationer och övriga fastställda
bilagor verkligen i rätt tid inkomma från vederbörande kassaförvaltningar,
att kontrollera, att räkenskaperna överensstämma med samtidigt ingående
bokföringsuppgifter och, där så ej är fallet, ombesörja att rättelse sker,

att i övrigt underkasta de inkomna räkenskaperna en förberedande formell
granskning i vissa avseenden och ombesörja att felaktigheter — som ofta förekomma
— bliva rättade,

att därefter med tillhjälp av räknemaskin bokföra dessa räkenskaper och
sammanställa denna bokföring till ett avslutat helt för samtliga kassaförvaltningar
(ett månadsbokslut, som omfattar ungefär 180 olika konton och ett hundratal
myndigheter, som å dessa konton redovisa inkomster och utgifter).

Det är tydligt för varje i bokföring hemmastadd person, att en bokhållare
icke skulle kunna medhinna detta arbete utan maskinell hjälp. Nu får ifråga 15—131652.

Löneregleringskommitténs bet. XL.

114

varande kvinnliga biträdes arbetstid inklusive diarieföring och övrigt arbete upptagas
av nämnda bokföringsarbete endast sju till tio dagar i månaden, i allt fall
icke längre tid än att månadsbokslutet kan vara färdigt inom tio dagar efter det
räkenskaperna inkommit. Den övriga delen av manaden är detta biträde sysselsatt
med att för teknisk revision till arméförvaltningens övriga departement och
sjukvårdsstyrelse mot vederbörliga kvitton utlämna var och en av dessa avdelningar
tillkommande andel av räkenskaperna, att däröver föra anteckningar i
diariet, att mottaga räkenskaper, som återställas vederbörligen tekniskt granskade,
samt att utlämna de tekniskt granskade räkenskaperna för siffergranskning av
övriga kvinnliga biträden, att vaka över att denna siffergranskning äger rum samt
tillse, att de fyra kvinnliga biträden, som stå till arméförvaltningens förfogande
för nämnda siffergranskning, fullgöra sina åligganden, varvid anmärkningar, som
vid sififergranskningen uppkomma, till sin befogenhet av henne i första hand prövas,
att med ledning av de månatliga redovisningarna utarbeta ett sammandrag
för varje år rörande hos varje kassaförvaltning förekommande uppbörd och utgifter
å varje konto samt att därjämte under januari månad mottaga och diarieföra
från samtliga kassaförvaltningar inkommande årsräkenskaper.

Det kvinnliga bokhålleribiträdet å kassakontoret åligger:
att föra boksluts- och kassakontorets diarium, varuti i allmänhet införas
framställningar och förfrågningar från kassaförvaltningarna angående medelsredovisning
och bokföring samt rekvisitioner å medel från kassaförvaltningarna,

att i enlighet med inkomna rekvisitioner, som av henne för ändamålet mottagas
och samlas, för varje månad uppgöra sammandrag i och för den hos riksbankens
huvud- och vissa avdelningskontor samt en del enskilda banker månatligen
skeende ackrediteringen av arméns myndigheter, ett arbete, vars noggranna
utförande är för kassavården vid armén i dess helhet av synnerlig vikt och kräver
särskild ordentlighet och omtanke,

att under kamrerarens överinseende utskriva civila departementets utbetalningsorder
med därtill hörande checker, att numrera arméförvaltningens samtliga
checker, över desamma föra förteckning samt expediera dem till vederbörande
(denna expedition är av mycken vikt ur kassavårdssynpunkt och övervakas av
kameralbyråchefen personligen),

att under krigskassörens överinseende utskriva beslut angående överföringar
i arméförvaltningens räkenskaper (överföringsorder),

att föra register över samtliga av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer och
sakkunniga, för vilka kostnaderna bestridas av fjärde huvudtitelns medel, samt
förteckning över kostnaderna för de särskilda kommittéerna och sakkunniga,

att utarbeta för statsrevisorerna avsedd statistik (för upprättande av en
del av denna statistik åtnjöt tidigare en tjänsteman i andra lönegraden ett arvode
å 400 kronor),

115

samt att i övrigt på sätt förut omnämnts biträda krigskassören. I detta
biträdande, som svårligen låter sig i detalj beskrivas, ingår att avsluta kassajournalerna,
kontrollräkna reskontra och anslagsbok, biträda vid uppgörande av
krigskassörens kassarapporter ävensom under den tid, bokslutsarbetet pågår, i
huvudbok, anslagsbok och reskontra införa förekommande rubriker, efter krigskassörens
anvisning i huvudboken införa längre konton samt att för bindning ordna
samtliga kassaverifikationer.

Såvitt jag förstår måste av de båda nu nämnda kvinnliga biträdena krävas
så stor omdömesförmåga, att endast ett fåtal kunna prestera den; och arbetsresultatet
är för statsverket sa pass betydande, att dessa biträdesbefattningar synas
mig böra tillhöra de bäst avlönade. Säkert är, att hos enskilda större företag
skulle motsvarande arbetsresultat betalas betydligt högre.

Det kvinnliga biträde av högre avlöningsgrad, som finnes anställd å pensionskamrerarekontoret,
har till huvudsaklig uppgift att föra liggare och matriklar
(kortsystem) över pensionärer, cirka 14,000 personer, att biträda vid revisionen av
pensionsutbetalningen samt att lämna kamreraren för pensionsärenden erforderligt
biträde. Utförandet av detta arbete förutsätter gott omdöme, en viss författningskunskap
— inlärd genom lång övning — och en pedantisk noggrannhet. Dock
kan hennes befattning icke jämställas med bokhålleribiträdenas.»

Med avseende å vad arméförvaltningen yttrat rörande hos ämbetsverket
tillämpade kompetensfordringar för anställning därstädes såsom kvinnligt
biträde, får kommittén hänvisa till vad kommittén yttrat angående
hos kommerskollegium i enahanda avseende gällande kompetensfordringar.

Då frågan om avlöningen till de kvinnliga biträdena hos arméförvaltningen
var föremål för prövning vid 1912 års riksdag, blev avlöningen
fastställd till belopp, som för de två med bokhålleriarbeten sysselsatta
biträdena väsentligen understego de avlöningar, som arméförvaltningen
ansett böra dem beredas.

Den omständigheten, att så blev fallet, torde emellertid icke hava
varit beroende på något underkännande från statsmakternas sida av de
framställda anspråkens reella berättigande. Då någon för kvinnliga befattningshavare
avsedd lönegrad med högre slutavlöning än 2,000 kronor icke
ansågs böra vid nämnda riksdag inrättas inom något jämförligt område av
statsförvaltningen, torde det även beträffande de ifrågavarande båda kvinnliga
biträdena hava ansetts icke kunna ifrågakomma att sätta avlöningen höo-re

c Ö Ö

116

än för övriga biträden inom den vid samma riksdag inrättade högre lönegraden
för kvinnliga biträden.

På grund av det kommittén lämnade uppdraget lärer det nu böra
tagas i övervägande, huruvida de hos arméförvaltningen anställda biträdena
av högre lönegrad böra uppflyttas i den tillämnade tredje lönegraden för
kvinnliga biträden.

Vad då först angår det hos pensionskamreraren placerade biträdet,
är att märka, att arméförvaltningen i den framställning, som år 1912 var
föremål för Riksdagens prövning, förklarat sig kunna för detta biträde
åtnöjas med avlöning likasom för kvinnlig kontorsskrivare vid statens järnvägars
distriktsförvaltningar, för vilken avlöningen är bestämd till — utom
fri bostad och bränsle eller ersättning därför — lägst 1,080 och högst 1,800
kronor, vilket sistnämnda belopp uppnås efter 9 års tjänstgöring.

Då denna avlöning till sitt belopp mest närmar sig den lönetyp, som
är gällande för biträden av den nuvarande högre avlöningstypen, samt befattningen,
enligt vad jämväl vitsordats av chefen för kameralbyrån, icke
kan jämnställas med de båda övriga ifrågavarande biträdesbefattningarna
hos arméförvaltningen, har kommittén icke funnit anledning föreslå någon
förändring i avlöningen för pensionskamrerarens biträde.

De två övriga biträdena av högre avlöningstyp sysselsättas med bokhålleriarbete,
och arméförvaltningen har i sin i 1912 års statsverksproposition
återgivna framställning i ämnet förklarat sig kunna undvara bokhållareänstemän
endast under förutsättning, att ämbetsverket bereddes tillfälle att lämna
de kvinnliga biträden, som utförde bokhålleriarbetet, ersättning till sådant
belopp, att rekryteringen kunde för framtiden säkerställas. Från denna
synpunkt hade arméförvaltningen ansett dessa kvinnliga biträden närmast
vara att jämföra med de kvinnliga bokhållare å järnvägsstyrelsens stat,
vilka, med inberäknande av ersättning för bostad och bränsle, åtnjuta i
begynnelseavlöning 2,100 kronor och i slutavlöning 2,750 kronor.

I de av kommittén angivna allmänna grunder för användningen
av den ifrågasatta nya lönegraden för kvinnliga biträden har såsom eu
fördel med dess inrättande framhållits, att därigenom skulle i en del fall
kunna undvikas inrättande av relativt högt avlönade manliga tjänstebefatt -

ningar.

117

Den i kameralbyråchefens ovan intagna promemoria lämnade redogögörelsen
för tillkomsten av de nu ifrågavarande kvinnliga befattningarna
utvisar, att enligt den plan, som låg till grund för 1907 års Riksdags
beslut om arméförvaltningens omorganisation, manliga befattningshavare
skolat handhava de bokföringsgöromål, vilka emellertid i anledning av den
med 1908 års ingång genomförda omläggningen av arméns räkenskapsväsende
blivit anförtrodda åt ifrågavarande biträden.

Kommittén har ock vid besök i ämbetsverket trott sig finna, att
dessa biträdens bokhållerigöromål med avseende å de krav de ställa på
vederbörande befattningshavares kunskaper, pålitlighet och arbetsduglighet
näppeligen kunna anses stå tillbaka för de göromål, som i allmänhet
måste utföras av manliga tjänstemän av första lönegraden, vilka sysselsättas
med bokhålleriarbeten.

Av vad kommittén nu yttrat följer, att de av arméförvaltningen
uppställda kraven på avlöning åt ifrågavarande två biträden enligt kommitténs
mening böra vinna beaktande i den mån och på det sätt sådant
kan anses överensstämma med de för jämförliga centrala ämbetsverk gällande
avlöningsgrunderna, och att följaktligen, därest den tillämnade nya avlöningsgraden
med avlöning å lägst 2,000 och högst 2,400 kronor varder inrättad,
till densamma böra hänföras även de två vid arméförvaltningens bokhålleriarbeten
sysselsatta kvinnliga biträdena av nuvarande högre avlöningsgrad.

Därest detta kommitténs förslag varder genomfört, skulle följaktligen
å arméförvaltningens stat komma att kvarstå allenast ett biträde av nuvarande
högre avlöningstyp.

Vad angår den hos sjökarteverket enligt beslut av 1912 års Riks- Sjökartedag
inrättade kvinnliga biträdesbefattningen av högre avlöningsgrad, framgår
det av riksdagshandlingarna, jämförda med löneregleringskommitténs
betänkanden den 10 november 1911 angående lönereglering för den civila
personalen vid rikets allmänna kartverk och den 14 december samma år
angående lönereglering för den civila personalen vid sjökarteverket, att
innehavaren av nämnda biträdesbefattning hos sjökarteverket — likasom
även åtta biträden av samma lönegrad (kvinnliga ritare) vid rikets allmänna
kartv erk — ansetts böra i avlöningshänseende jämnställas med två andra,

118

Väg- och
vattenbyggnadsstyrehen.

med ritning och kopiering av kartor sysselsatta kvinnliga biträden, därav
ett hos domänstyrelsen och ett hos lantmäteristyrelsen.

Av omförmälda ämbetsverk har icke något sedermera påyrkat förbättring
i avlöningen för sina ifrågavarande kvinnliga biträden; och kommittén
finner ej heller anledning att — vad nu till en början angår det
hos sjökarteverket anställda biträdet av högre typ — framställa något
förslag i sådant syfte.

Väg och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse till kommittén den
30 juni 1913 anfört följande.

Det ena av de två kvinnliga biträden, som jämlikt kungl. brev den
29 juni 1912 uppförts i styrelsens stat med högre avlöning än den normala,
tjänstgjorde å tekniska avdelningen samt hade till åliggande att hava
vården om styrelsens ritningsarkiv samt däröver uppgöra förteckning, att
föra byråchefens å tekniska avdelningen föredragningslistor, att sköta expeditionen
av samtliga från tekniska avdelningen utgående skrivelser, att
beträffande kontraktsärenden efterse att de ingivna handlingarna och ritningarna
vore fullständiga samt att kopiorna överensstämde med de fastställda
originalen, att före godkännande av allmänna företag tillse, att med avsyningsbevisen
följde föreskrivna ritningar, som utvisade, huru arbetet blivit
utfört, samt att utföra förekommande kopieringar av ritningar, kartor in. m.

Det andra kvinnliga biträdet av högre avlöningsgrad, vars arbete
vore förlagt till den administrativa avdelningen, hade till uppgift: att vårda
styrelsens kontraktsarkiv, att däröver uppgöra erforderliga förteckningar, att
upplägga och i övrigt föra specialerna över allmänna arbeten med anteckningar
i en mångfald avseenden rörande varje företag, att föra registren
och liggarna över allmänna arbeten, att föra byrådirektörens föredragningslista,
att sköta expeditionen av samtliga skrivelser från administrativa avdelningen,
att biträda vid bokhållerigöromålen samt att å den tid, som
icke toges i anspråk av ovanberörda arbete, verkställa utskrift av skrivelser
å administrativa avdelningen.

För att kunna konstitueras som biträde av denna högre lönegrad vore
icke uppställda några vissa kvalifikationer, utan prövade styrelsen i varje
särskilt fall kompetensen.

119

Vad anginge det av kommittén upptagna spörsmålet om överflyttning
på kvinnliga biträden av arbeten, som för närvarande utföras av manliga
tjänstemän, anmärkte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till en början, att
enligt den för styrelsen gällande organisation tjänstemännen av första lönegraden
vore till antalet sex, nämligen tre byråingenjörer, en notarie, en
registrator och aktuarie samt en revisor och bokhållare.

Då den teoretiska och praktiska ingenjörsutbildning, som måste förutsättas
för utförande av den byråingenjör åliggande granskningen av arbetsplaner
till allmänna arbeten, icke vore att påräkna hos kvinnor, samt
då för notariens tjänsteåligganden, vilka omfattade bland annat uppsättande
av skrivelser och utarbetande av promemorior i tekniska ärenden samt uppgörande
av nödiga statistiska tabeller, såväl teknisk utbildning som författningskännedom
vore önskvärda förutom en stilistisk reda och förmåga
utöver den, som kunde antagas i allmänhet förefinnas hos en med högre
flickskolebildning utrustad kvinna, syntes frågan att åt kvinna anförtro
arbete av förenämnda slag icke vara aktuell och följaktligen för närvarande
icke mogen att upptagas till beprövande.

Den revisorn åliggande granskningen utfördes på eget ansvar. Följaktligen
borde hos denne tjänsteman förutsättas dels kännedom om författningar
i allmänhet och därmed följande förmåga att »läsa lagen» samt
därvid rått subsummera ett visst förhållande under normen, dels ock den
logiska träning, som helt visst i icke oväsentlig mån förvärvades under det
mera självständiga studiet vid högskola. Det ville därför synas styrelsen,
som om man i detta avseende i allmänhet icke kunde förutsätta nödig
kompetens hos kvinnor, om också kunde medgivas, att revisorstjänsten i
övrigt möjligen kunde lämpa sig för kvinnlig arbetskraft.

Vad slutligen anginge registratorstjänsten, syntes någon principiell
invändning icke kunna göras mot densammas upplåtande för kvinnor. Om
det alltså icke syntes behöva medföra några större olägenheter att göra
densamma tillgänglig för kvinnor, måste likväl, med hänsyn till allmänhetens
tillhandagående med upplysningar, vilket i synnerligen stor omfattning
folie på registrator^ del, det anses innebära en bestämd fördel, om registratorstjänsten
såsom hittills besattes med en man.

120

Beträffande samtliga dessa tjänster av första lönegraden ville styrelsen
därjämte hava uttalat önskvärdheten och betydelsen av att å desamma
äga personer, vilka vid behov kunde förordnas att förrätta de överordnades
tjänsteåligganden.

För de två nu ifrågavarande kvinnliga biträdena hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
blev vid 1912 års riksdag avlöningen reglerad i enlighet
med vad av styrelsen föreslagits. Någon förhöjning i avlöningen har icke
ifrågasatts och kommittén har för sin del icke funnit sådan förhöjning vara
av omständigheterna påkallad.

Försäkring sinspektionen.

Försäkringsinspektionen har i skrivelse den 1 juli 1913 meddelat
kommittén, att det hos inspektionen anställda kvinnliga biträdet hade till
huvudsaklig uppgift att granska och bearbeta de från de mindre brandstodsbolagen
inkomna statistiska uppgifterna. Några särskilda kompetensfordringar
för erhållande av nämnda befattning vore icke uppställda, men
komme naturligen försäkringsinspektionen att vid platsens besättande tillse,
att fullt kompetent person därtill erhölles.

Någon anledning att inrätta en kvinnlig biträdesbefattning med högre

o o o O o

avlöning än den, som nu åtnjutes av det hos inspektionen anställda kvinnliga
biträdet, ansåg försäkringsinspektionen för dess del icke föreligga och fann
sig vid sådant förhållande sakna anledning att uttala sig, huruvida det arbete,
som nu verkställes av tjänsteman i första lönegraden (registratorn) hos inspektionen,
skulle kunna utföras av ett dylikt högre avlönat kvinnligt biträde.

Med avseende å vad försäkringsinspektionen sålunda yttrat anser sig
kommittén beträffande nu ifrågavarande biträdesbefattning allenast böra
erinra, hurusom kommittén i sitt betänkande angående uppförande å stat av
vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter förklarat sig anse detta biträdes
göromål icke vara av beskaffenhet att böra föranleda hennes placering
i högre avlöningsgrad än den för skrivbiträden i allmänhet bestämda.

Kammar- I skrivelse till kommittén den 13 juni 1913 har kammarkollegium

kollegium, beträffande det inom ämbetsverket anställda, i kammararkivet tjänstgörande
kvinnliga biträdet av högre avlöningsgrad anfört följande.

121

Nyssnämnda biträde ålåge att verkställa utskrift av arkivets utgående
expeditioner jämte bilagor, däri inbegripet utdrag ur jorde- och landsböcker,
taxerings- och mantalslängder samt andra likartade handlingar och
annan för arkivet erforderlig renskrift, ävensom att tillhandagå med kollationering
av verkställda ut- och renskrifter, att biträda med förandet av
arkivets diarium och utlåningsbok ävensom boken över besökande forskare,
att, där ej inskränkning i denna skyldighet bleve för viss tid och av särskild
anledning av kollegiet eller vederbörande kammarråd medgiven, biträda
med renskrift för kollegiets kansli i medeltal minst en timme varje arbetsdag,
samt att, i den mån ovan nämnda åligganden sådant medgåve,
enligt arkivariens anvisning biträda med ordnande och registrerande
av arkivets samlingar ävensom i övrigt tillhandagå arkivarien med arbete
av mera mekanisk beskaffenhet.

Rörande kompetensfordringarna för ifrågavarande biträde vore i § 9
i den för kollegiet den 26 maj 1909 fastställda instruktion, sådan denna
paragraf lydde enligt kungl. kungörelsen den 22 november 1912, stadgat,
att till biträde av högre avlöningsgrad ej finge antagas annan än den, som
ägde väl vitsordad förmåga att läsa äldre handstilar. Vid tillsättande av
ifrågavarande biträdesbefattning komme ock, enligt vad kollegiet antoge,
* att tagas hänsyn bland annat därtill, att till avskrift eller läsning å arki vet

stundom ifrågakomme handlingar, avfattade på tyska, danska eller
andra främmande språk.

i Enligt kollegiets mening kunde, så vitt kollegiet anginge, arbete, som

för det dåvarande utfördes av manliga tjänstemän i första lönegraden, icke
lämpligen anförtros åt kvinnliga biträden, även om en högre avlöningsgrad
för dylika biträden än den nuvarande högsta komme till stånd.

Vid ärendets handläggning; inom kammarkollegium uttalade en leda DO

O D

mot av kollegiet, kammarrådet A. W. Dufva, såsom sin särskilda mening
följande.

Bland de göromål, som enligt gällande instruktion ålåge kollegiets
notarier, vore uppenbarligen det för närvarande mellan fyra av dem fördelade
arbetet med kollationering och expediering av kollega utgående expeditioner
av den enkla beskaffenhet, att dess behöriga utförande ingalunda

16—131052. Luneregleringskommitténs bet. XL.

122

krävde den kompetens, som utgjorde en nödvändig förutsättning för befordran
till notarietjänst. Då härtill komme, att detta ganska tidsödande
arbete, enligt kammarrådet Dufvas egen erfarenhet från den tid han
tjänstgjort som notarie hos kollegiet, alltför mycket splittrade den till
tjänsterummet förlagda arbetstiden och verkade störande på de protokollsförande
notariernas huvuduppgift eller arbetet med uppsättande av kollegiets
expeditioner, syntes det högeligen önskvärt, att kollegiets notarier
befriades från merberörda arbete. Att detsamma fullt tillfredsställande
kunde utföras av ett kvinnligt biträde med utpräglat ordningssinne och på
ungefär samma bildningsgrad som de hos kollegiet nu anställda kvinnliga
skrivbiträdena, ansåg kammarrådet Dufva otvivelaktigt.

Han höll därför före, att arbetet med kollationering och expediering
av kollegiets expeditioner lämpligen kunde och borde överflyttas från
kollegiets notarier till ett sådant kvinnligt biträde, och detta desto hellre,
som därigenom icke blott undvekes det ur organisatorisk synpunkt förkastliga
användandet av överkvalificerad arbetskraft utan även vunnes den avsevärda
fördelen, att kollegiet till fromma för ärendenas snabbare handläggning
kunde i större utsträckning än hittills utnyttja sina protokollsförande
notarier för uppsättningsarbete.

Den sålunda ifrågasatta anordningen förutsatte givetvis, att ansvaret
för expeditionernas överensstämmelse med koncepterna överflyttades på det
kvinnliga biträdet. Häremot hyste kammarrådet Dufva för sin del ej några
betänkligheter.

Då kommittén avgav betänkande angående uppförande i stat av vissa
biträden hos ämbetsverk och myndigheter, avstyrkte kommittén — såsom i det
föregående finnes omnämnt — det av kammarkollegium väckta förslaget
om uppförande å stat av ett kvinnligt biträde med tjänstgöring huvudsakligen
i kammararkivet samt uttalade, att i varje fall innehavare av en
sådan befattning icke borde sättas i den av kommittén då föreslagna högre
avlöningsgraden.

Den avlöning enligt den nuvarande högre iypen, som emellertid
blev ifrågavarande biträde tilldelat vid 1912 års riksdag, överstiger även
den avlöning, som av kammarkollegium i underdånigt utlåtande den 23
september 1910 blivit för detta biträde ifrågasatt.

123

Någon förhöjning i detta biträdes avlöning torde vid nu anförda
förhållanden icke böra ifrågakomma.

Det av en ledamot av kammarkollegium i särskilt uttalande berörda
spörsmålet om användande av kvinnlig arbetskraft för kollationerings- och
expeditionsgöromål förtjänar tvivelsutan att tagas i allvarligt övervägande,
då inom kammarkollegium eller andra ämbetsverk behov yppas av ökning
i den med sådana göromål sysselsatta personal. Emellertid torde kommittén
icke hava anledning att i sammanhang med den nu förevarande utredningen
angående tillskapandet av en ny högre lönegrad för kvinnliga biträden närmare
ingå på nämnda spörsmål, helst som det icke ens blivit ifrågasatt,
att kvinnliga befattningshavare med huvudsaklig uppgift att bestrida kollationerings-
och expeditionsgöromål skulle komma att tillhöra den nya
lönegraden.

Statskontoret har i skrivelse den 24 maj 1913 såsom svar å kommitténs
fråga rörande arbetsuppgifter och kompetensfordringar för innehavarna
av ämbetsverkets nuvarande biträdesbefattningar av högre avlöningsgrad
till en början åberopat ett av tillförordnade förste revisorn å
statskontorets riksboksslutsbyrå avgivet tjänstememorial av huvudsakligen
samma innehåll som ett av kommittén vid redogörelsen för dessa biträdesbefattningars
tillkomst återgivet yttrande av samme tjänsteman.

Med avseende särskilt å kompetensfordringarna har staf skontoret meddelat,
att statskontoret i underdånigt utlåtande den 14 november 1912 med förslag
till ändringar i ämbetsverkets instruktion, påkallade av bland annat vissa biträdesbefattningars
uppförande på statskontorets stat,uttalat, att ämbetsverket vid
avgivande av berörda förslag trott sig kunna utgå från det antagande, att
särskilda kompetensfordringar icke komme att bestämmas för de kvinnliga
biträdesbefattningar, två av högre och en av lägre avlöningsgrad, varom
då var fråga, och att således innehavarna av dessa befattningar icke borde
anses intaga samma tjänsteställning som tjänstemännen inom ämbetsverket.
Den 22 i samma månad hade utfärdats kungörelse angående ändrad lydelse
av vissa paragrafer i instruktionen, men varken i sammanhang därmed eller
sedermera hade särskilda kompetensfordringar bestämts för nämnda biträdesbefattningar.

Statskon toret.

124

Kammar rätten.

Beträffande därefter spörsmålet, om och i vilken mån tjänstemän av
första lönegraden inom statskontoret skulle kunna ersättas av kvinnliga
biträden, kunde denna fråga för statskontorets del anses besvarad genom
den, i anledning av ämbetsverkets framställning, av Kungl. Maj:t för 1913
års Riksdag framlagda och av Riksdagen bifallna proposition om förstärkning
av statskontorets arbetskrafter, bland annat medelst uppförande å ordinarie
stat av avlöning för ytterligare två tjänstemän av första lönegraden.
Uppenbart vore nämligen, att berörda framställning föregåtts av noggrann
prövning om behovet av flera tjänstemän med den kompetens, som för
närvarande vore föreskriven för vinnande av anställning och befordran inom
statskontoret.

Med det jämförelsevis stora antal tjänstemän av andra och högre
grad, som numera förefunnes inom ämbetsverket, framträdde alltmer behovet
av att inom ämbetsberket äga tillgång till en personal med nödig kompetens
och erfarenhet för att vid förefallande behov — avgång eller hinder
av mera tillfällig natur — kunna användas såsom ersättare för tjänstemännen
av de högre graderna. Av nu antydd orsak måste statskontoret
låta sig angeläget vara att icke vidtaga eller medverka till åtgärder
av den innebörd, att de, om icke omedelbart, så dock i en kanske snar
framtid komme att visa sig hava försvårat möjligheten att vid ämbetsverket
fästa en tillräcklig personal med erforderlig kompetens för behöriga fullgörandet
av de maktpåliggande och mångskiftande värv, som vore åt statskontoret
anförtrodda.

För närvarande funnes därför icke någon anledning för statskontorets
del att ifrågasätta utbyte av tjänst av första lönegraden mot befattning
med innehavare av lägre kompetens än den nu för statskontorets
tjänstemän stadgade.

Hvad handlingarna innehålla har icke givit kommittén anledning
framställa något förslag till ändring i avlöningarna för de två biträdesbefattningarna
av nuvarande högre lönegrad inom statskontoret.

Kammarrätten har i skrivelse till kommittén den 12 juni 1913 i
fråga om biträdena av högre avlöningsgrad å ämbetsverkets revisionsavdel -

125

ning (räknebiträdena) hänvisat till ett av vederbörande förste revisorer å
revisionsavdelningen avgivet yttrande, vilket kammarrätten förklarat sig
biträda och vari yttras följande.

Enligt § 16 i kammarrättens arbetsordning ålåge det räknebiträdena
att efter vederbörande förste revisors anvisning verkställa summering och
annan siffergranskning samt i övrigt utföra eller biträda vid granskning av
mantals- och taxeringslängder samt materiel- och persedelredogörelser
ävensom annat enklare specifikt granskningsarbete.

Härjämte borde erinras, att med stöd av § 28 i instruktionen för
kammarrätten en del expeditionsgöromål vore räknebiträdena anförtrodda.

Några kompetensfordringar för räknebiträdena hade ej blivit fastställda,
men hade tillgången på sökande till dylika platser varit stor och
åtskilliga av sökandena hade avlagt studentexamen eller lärarinneexamen,
varjämte en del även genomgått bokförings- och dylika kurser.

I fråga om huruvida och i vilken omfattning arbeten, som för närvarande
utföras av manliga tjänstemän i första (lägsta) lönegraden, lämpligen
skulle kunna anförtros åt kvinnliga biträden, syntes detta beträffande revisionsarbetet
hos kammarrätten, som för övrigt verkställdes av tjänstemän
i högre grad än första graden,1 icke böra förekomma i större utsträckning
än vad redan skedde.

Beträffande sin kansliavdelning har kammarrätten meddelat, att för
närvarande där finnas anställda kvinnliga biträden av allenast lägsta avlöningsgraden
och att anledning ej föreligger ifrågasätta att där anställa
kvinnliga biträden av högre avlöningsgrad än denna.

Aven beträffande de å kammarrättens stat uppförda biträdesbefattningarna
av högre avlöningstyp saknar kommittén anledning framställa något
förslag till ändring i avlöningshänseende.

Av den redogörelse kommittén lämnat för tillkomsten vid 1913 års Riksarkivet.
riksdag av de två biträdesbefattningarna hos riksarkivet framgår, att Riks -

1 Avlöningen för kammarrättens revisorer överstiger med 500 kronor avlöningen för
första gradens tjänstemän i nyreglerade centrala ämbetsverk.

126

Överstyrelsen
för
rikets allmänna

läroverk.

dagen allenast med tvekan medgivit bägge befattningarnas uppförande i
nämnda avlöningsgrad.

Något förslag om deras uppflyttande i än högre lönegrad kan så
mycket mindre ifrågakomma från löneregleringskommitténs sida, som kommittén
i sitt betänkande angående uppförande i stat av vissa biträden hos
ämbetsverk och myndigheter hemställt om inrättande hos riksarkivet av
allenast en kvinnlig biträdesbefattning och för denna föreslagit avlöning
enligt normalgrad.

överstyrelsen för rikets allmänna läroverk har i skrivelse den 28
juni 1913 till en början meddelat, att de arbetsuppgifter, som äro anförtrodda
åt det från och med år 1913 å överstyrelsens stat uppförda kvinnliga
biträdet av högre avlöningsgrad, blivit närmare bestämda genom en
för biträdet utfärdad arbetsordning, vilken emellertid varit gällande redan
före biträdets antagning i dess nuvarande egenskap av ordinarie, endast
med den skillnad, att biträdets tjänstgöringstid å ämbetsverkets kansli
förut omfattat allenast 5 timmar i stället för numera, i likhet med de för
första gradens tjänstemän gällande bestämmelser, fastställda sex timmar.

Vidare har överstyrelsen redogjort för de biträdet enligt arbetsordningen
åliggande arbetsuppgifterna. I fråga härom hänvisar kommittén
till den redogörelse för nämnda, den 30 december 1910 beslutade arbetsordning,
som av kommittén i det föregående lämnats.

Överstyrelsen har i sammanhang härmed framhållit, hurusom flertalet
av de omförmälda uppgifterna äro av så krävande art, att, därest de icke,
på sätt nu skett, kunnat anförtros åt ett för ifrågavarande arbeten synnerligen
väl kvalificerat kvinnligt biträde, desamma med nödvändighet måst
utföras antingen av vederbörande ordinarie tjänstemän — hos överstyrelsen
i detta fall registratorn eller notarien — eller, då dessa tjänstemäns tid
vore synnerligen upptagen av andra till deras tjänster hörande göromål,
av för arbetsuppgifterna fullt kvalificerade manliga amanuenser.

Till belysande av sagda förhållande har överstyrelsen sålunda påpekat,
hurusom exempelvis arbetet med den förberedande utredningen rörande
hänvisning av till studentexamen och realskolexamen anmälda privatister
ävensom granskningen av de från rektorsämbetena vid de allmänna läroverken

127

inkomna listor rörande tjänstledighet för och förordnande av lärare vid
nämnda läroverk, uppsättande av konceptskrivelser samt förandet av överstyrelsens
liggare över ifrågavarande ärenden förutsatte icke allenast en
fullt klar och exakt författningskunskap utan jämväl förmåga att kunna
praktiskt tillämpa densamma, och att arbetet med förandet av överstyrelsens
liggare över de vid de allmänna läroverken använda läroböcker samt förslag
till införandet av nya sådana krävde icke allenast en fast bibliografisk
kunskap utan jämväl kännedom om de olika läroböckernas förutvarande
och nuvarande användning.

överstyrelsen ansåg sig därför med hänvisning till vad sålunda i
ärendet anförts och med stöd av den erfarenhet, som överstyrelsen för
sin del under de senaste åren av sin verksamhet gjort i denna sak, kunna
uttala det omdömet, att ett flertal arbeten, som för närvarande utföras av
manliga tjänstemän i första (lägsta) lönegraden, särskilt sådana arbeten,
som falla inom området för en registrators, aktuaries eller arkivaries verksamhet,
ävensom en mångfald enklare uppgifter av notariell art, syntes
utan men för arbetenas behöriga utförande och gång kunna utföras genom
kvinnliga arbetskrafter, naturligtvis under den oeftergivliga förutsättningen,
att för ändamålet kunde erhållas synnerligen väl kvalificerade sådana krafter.
Överstyrelsen höll emellertid före, att för erhållande av dylika kvinnliga
arbetskrafter en högre avlöningsgrad än den nuvarande högsta syntes böra
komma till stånd.

Några särskilda kompetensfordringar för antagning till befattning
såsom biträde av högre avlöningsgrad vore icke av överstyrelsen i princip
fastslagna. Den nuvarande innehavaren av ifrågavarande befattning hade
genomgått högre lärarinneseminariet i Stockholm samt genom flerårigt
föregående arbete å överstyrelsens kansli förvärvat sig för befattningen
särskilt lämpad praktisk erfarenhet, överstyrelsen ansåg emellertid att,
därest för framtiden skulle komma att inom statens ämbetsverk inrättas
jämväl för kvinnor avsedda befattningar, som mer eller mindre komine
att omfatta vissa för närvarande till s. k. första gradens tjänster inom
statsförvaltningen hörande arbetsuppgifter, närmare bestämda, om ock för
de olika ämbetsverken i ett eller annat avseende varierande kompetensbestämmelser
med nödvändighet måste uppställas för erhållande av dylik

128

Meteorologiska
cert
tralanstalten.

Domän styrelsen.

beställning, överstyrelsen saknade emellertid anledning och befogenhet
att i detta sammanhang yttra sig rörande sistnämnda utan tvivel synnerligen
komplicerade spörsmål.

Tvivelsutan äro de göromål, som åligga läroverksöverstyrelsens kvinnliga
biträde av högre lönegrad, i vissa delar av tämligen krävande beskaffenhet.
De förutsätta ej allenast ordentlighet och pålitlighet i arbetets
utförande utan även en ingående kännedom om läroverksorganisationen
och vissa delar av läroverksförfattningarna. Biträdets bestyr med uppsättande
av konceptskrivelser torde emellertid, enligt vad kommittén inhämtat,
varken till omfattning eller beskaffenhet kunna hänföras till i högre
grad kvalificerat arbete.

Med de grunder, vilka kommittén ansett böra vara i sådant hänseende
avgörande, har kommittén icke funnit anledning hemställa om den ifrågavarande
befattningens uppflyttande i högre avlöningsgrad än den nuvarande
högsta.

För det kvinnliga biträde hos meteorologiska centralanstalten, för
vilket avlöning enligt den högre typen beviljades av 1913 års Riksdag,
hade än högre avlöning icke varit ifrågasatt och bör enligt kommitténs

o o O Ö

åsikt icke heller skäligen nu ifrågakomma.

Domänstyrelsen har i skrivelse till kommittén den 26 maj 1913
meddelat följande.

Från och med år 1913 funnes hos domänstyrelsen anställt ett kvinnligt
biträde i den högre lönegraden med uppdrag att utföra inom verket
erforderliga kartografarbeten, och hade till denna befattning förordnats en
kvinnlig kartograf, vilken under loppet av 7 ä 8 år hos styrelsen haft
enahanda anställning på extra stat. Kompetensvillkoren för ett sådant
biträde syntes styrelsen kunna inskränkas till gott allmänt hälsotillstånd
och vitsordad praktisk duglighet i sådana göromål, som kunde tillkomma
en kartograf.

På grund av beslut av 1913 års Riksdag komme emellertid från
och med år 1914 att hos styrelsen anställas ytterligare ett kvinnligt biträde

129

av högre grad med huvudsaklig uppgift att handlägga bokföringsarbeten
i nom verkets räkenskapskontor. Dessutom komme, jämväl enligt beslut av
1913 års Riksdag, från och med år 1914 att inrättas en kvinnlig biträdesbefattning
i samma lönegrad, avsedd att beklädas av fast kvinnligt biträde med
färdighet i sådana göromål, som kunde tillkomma amanuens å registratorskontoret,
och som kunde åt sådan uppdragas till självständigt utförande.

För dessa båda tjänstebefattningar vore ännu inga kompetensfordringar
bestämda, men det vore avsett, att såsom kompetensvillkor skulle för dem
gemensamt gälla gott allmänt hälsotillstånd, god skolunderbyggnad, motsvarande
vad som bibringas elever i översta klassen av högre flickläroverk,
samt för den förra teoretisk och praktisk, val vitsordad färdighet i bokföringsgöromål,
och för den senare inom domänstyrelsen eller motsvarande
verk vunnen färdighet och vana vid registratorsgöromål.

Vad anginge behovet av kvinnliga biträden i någon ny, högre löneorad
än den nu befintliga högsta eller ersättandet framdeles av första
gradens manliga tjänstemän med kvinnliga biträden i sådan ny lönegrad,
hyste styrelsen den åsikten, att för det närvarande eller inom den närmaste
framtiden intet sådant behov hos styrelsen funnes. Styrelsen vore nämligen
övertygad om, att i huvudsak de göromål, som nu handläggas av styrelsens
tjänstemän i första lönegraden, icke lämpligen kunde uppdragas åt kvinnliga
befattningshavare.

Obehövligheten av förbättring i avlöningen för så väl det nuvarande
kvinnliga biträdet av högre avlöningstyp hos domänstyrelsen som de två biträden
av samma typ, för vilkas anställande anslag beviljats av 1913 års
Riksdag, har av domänstyrelsen vitsordats. Beträffande det nuvarande biträdet
kan kommittén dessutom hänvisa till vad i det föregående av kommittén
yttrats angående det hos sjökarteverket anställda biträdet av motsvarande
typ.

Lantmäteristyrelsen har i skrivelse till kommittén den 30 juni 1913 Lantmäteri.
, . styrelsen.

uttalat sig på följande sätt.

Inom ämbetsverket funnes endast en biträdesbefattning av högre
lönegrad. Innehavaren av denna befattning sysselsattes uteslutande med

17—131652. Lönereglering »kommitténs bet. XL.

130

kartritning, och såsom koinpetensvillkor beträffande samma befattning gällde
styrkt skicklighet i berörda slags arbete.

På lantmäteristyrelsens stat funnes endast tvenne befattningar i första
lönegraden, vilkas innehavare benämndes byråingenjörer. Dessa vore anställda
en på var av styrelsens båda byråer. Byråingenjörerna sysselsattes
med arkivforskningar och utredningar för beredning till föredragning av
förekommande mål och ärenden. Härför fordrades på erfarenhet grundad
kännedom i fråga om handläggning av lantmäteriförrättningar, varför ock
i 2 § 5 mom. i gällande instruktion såsom villkor för att kunna utnämnas
till byråingenjör fordrades att hava avlagt lantinäteriexamen och därjämte
ådagalagt praktisk skicklighet vid utförande av lantmäteriförrättningar.
På grund härav syntes det lantmäteristyrelsen vara tydligt, att det icke kunde
ifrågasättas att till kvinnliga biträden överflytta några åligganden av mera
betydande slag av dem, som det nu tillkomme byråingenjörerna att utföra.

Detta innebure emellertid icke, att styrelsen ej skulle hava användning
för kvinnliga biträden i större utsträckning än som nu funnes anställda.
Inom styrelsen hade behovet av ett kansli under ledning av en sekreterare
gjort sig kännbart. Därest denne bereddes biträde av ett kvalificerat kvinnligt
biträde, syntes han hinna att i allt väsentligt ombesörja styrelsens
expedition, som visat sig i ej obetydlig grad inkräkta på de på byråerna
indelade tjänstemännens tid.

Någon särskild befattning för ombesörjande av registratorsgöromålen
funnes icke hos styrelsen. Enligt gällande instruktion skulle de verkställas
av arkivarien. Det hade emellertid visat sig omöjligt för denne att medhinna
desamma. Diarieföringen och därmed likställda arbeten ombesörjdes
därför för närvarande av en amanuens, och arkivariens skyldigheter med
avseende å styrelsens räkenskaper, som under senaste åren nått en högst
avsevärd omfattning, fullgjorde han genom ett av de båda inom verket
anställda skrivbiträdena. Diarieföringen och därmed likställda arbeten hade
visat sig taga en persons hela tid i anspråk. Så vore visserligen icke fullt
fallet med förandet av styrelsens räkenskaper, men det vore icke osannolikt,
att utvecklingen snart ginge därhän.

Då det emellertid av departementalkominitterade ifrågasatts att överflytta
styrelsens befattning med avseende å redovisning av medel till ett

131

för hela jordbruksdepartementets förvaltningsområde gemensamt kontor,
bleve givetvis frågan om behovet av särskild kraft inom styrelsen för sistberörda
arbete beroende på den lösning, som konirne att givas åt departementalkommitterades
förslag i berörda del.

Emellertid funnes ännu ett område inom styrelsen, där en väl kvalificerad
kvinnlig kraft kunde komma till användning. Här syftade styrelsen
på sitt arkiv, där stora arbeten förestode för uppläggande av nya
registratur, och där minst en person ständigt behövdes för att hålla registret
k jour med skeende förändringar i administrativ och judiciell indelning
samt för att ombesörja inregistrering av inkommande akter.

Med hänvisning till vad sålunda anförts framhöll styrelsen, att väsentliga
besparingar för framtiden syntes stå att vinna genom anställande inom
verket av tre kvinnliga biträde!), beträffande vilka samtliga gällde, att de
på grund av de fordringar, som måste ställas på dem, borde beredas högre
avlöningsförmåner, än dem, vilka för närvarande tillkomme biträden av
högre avlöning.

Kommittén saknar anledning att i detta sammanhang ingå i bedömande
av vad lanlmäteristyrelsen i sin skrivelse anfört rörande behovet av
vissa förändringar i styrelsens organisation och om inrättande i samband
därmed av tre kvinnliga biträdesbefattningar med avlöning överstigande
den, som är fastställd för biträden av nuvarande högre avlöningstyp.

I fråga om det hos styrelsen nu anställda kvinnliga biträdet av
* sistnämnda avlöningstyp, kan kommittén inskränka sig till en hänvisning

till vad i det föregående yttrats angående det kvinnliga biträdet av högre
avlöningstyp hos sjökarteverket.

Aven i fråga om de vid rikets allmänna kartverk anställda åtta
kvinnliga ritarna lärer allenast erfordras en hänvisning till kommitténs
uttalande vid behandlingen av frågan om sjökarteverkets kvinnliga biträde
av högre avlöningstyp.

* *

Enligt de förslag, kommittén i det föregående avgivit, skulle den
nya lönegraden för kvinnliga biträden komma till användning med avseende

Rikets

allmänna

kartverk.

Slutord.

132

å allenast åtta biträdesbefattningar, därav fyra inom socialstyrelsen, två
inom kommerskol]egii avdelning för näringsstatistik och två inom arméförvaltningen.

Betydelsen av den nya lönegradens tillkomst bör emellertid enligt
kommitténs mening icke uppskattas endast efter den jämförelsevis ringa
användning densamma enligt kommitténs förslag till en början skulle erhålla.

Den ständigt fortgående ökningen av statens verksamhet och av den
personal, som för densamma tages i anspråk, gör det i allt högre grad
angeläget att tillse, att i de särskilda verksamhetsgrenarna icke användes
överkvalificerad och därför också alltför dyrbar arbetskraft. Från denna
synpunkt torde det också i en del fall, då ökning i personalen bliver
behövliff, visa sig önskvärt att i stället för manliga tjänster införa kvinnliga
sådana och att därvid understundom tilldela dessa senare avlöning i

den nu ifrågavarande »tredje» lönegraden för kvinnliga biträden.

Det torde även kunna förutses, att i ett eller annat fall, däri något
förslag nu icke avgivits av kommittén, det framdeles kommer att befinnas
vara med billighet överensstämmande, att ett biträde i den nuvarande
s. k. högre avlöningsgraden uppflyttas i den nya avlöningsgraden.

* *

Beträffande vissa statsmyndigheter, hos vilka kvinnliga arbetskrafter
äro sysselsatta icke blott i ordinarie utan även i extra anställning, hava
grunderna för den kvinnliga extra personalens avlöning fastställts av Kungl.
Maj:t. De undersökningar, som vid utarbetandet av detta betänkande
verkställts av kommittén, hava givit kommittén anledning framhålla önskvärdheten
av, att föreskrifter i nämnda avseende måtte varda av Kungl.
Maj:t meddelade även beträffande övriga ämbetsverk och myndigheter, som
sysselsätta kvinnliga extra biträden.