UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1912:8)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

• REGLERING AF STATENS

xxxn.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

BETRÄFFANDE

NATIONALMUSEUM.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. I». A. NORSTEDT & SÖNER

1912

[111874]

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen.............I—II.

Betänkande och förslag.

Inledning............................. 3

Organisation och verksamhet m. m................* 40.

Till kommittén öfverlämnade framställningar........... 57

Kommitténs förslag....................... 34

Utvecklingen af statens konstsamlingar in. in............. »

Befattningar............ 35

Chef.................. '' i '' ! ’ ^ . . ’ , ''

Afdelningsföreståndare .''.................. 89.

Konservator . . . ................. 92.

V aktmästare........................ 93_

Öfvereldare och eldare...................101.

Hemställan.........................102.

Arbetstid............................104.

Aflöuingsvillkor.........................108.

Sekrctetar- och kamrerargöromålens bestridande...........114.

Anslag till vikariatsersättningar, arfvoden åt extra tjänstemän och extra

vaktmästare in. in.........................

Kostnad för livréer åt vaktmästare.................121.

Anslag till nattlig bevakning af natioiialniuseibyggnaden........122.

Revision af gällande instruktionsbestäinmelser för nationalmuseet .... 123.

Anslag till konstsamlingarnas ökande in. fl. anslag..........126.

Stat....... 132.

Öfvergångsförbållanden.................. 134

Kostnadsberäkning........................ s

Förevisnings* och vissa andra medel................136.

I fråga om medel till förstärkning af vaktmästarpersonalen under år 1912 »

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Kung]. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering af
statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden in. in., öfverlämnade

med underdånig skrifvelse den 14 december 1911 delen XXXI af sina betänkande^
innefattande förslag i fråga om reglering af löneförhållandena
för den civila personalen vid sjökarteverket.

Kommittén har vidare den 15 december 1911 afgifvit underdånigt
yttrande angående aflöningsstater för vissa skogsundervisningsanstalter.

I kommitténs sammansättning har sedermera den förändring inträdt,
att godsägaren Olof Björklund, på därom gjord ansökning, blifvit den 19
januari 1912 af Eders Kungl. Maj:t entledigad från det honom meddelade
uppdraget att vara ledamot åt kommittén.

Härmed får kommittén i underdånighet öfverlämna delen XXXII af
sina betänkanden, innefattande förslag i fråga om reglering åt löneförhållanden
m. in. beträffande nationalmuseum.

Stockholm den 31 januari 1912.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Th. af Callerholm.
Philip Klingspou.

A. E. M. Ericsson.
Carl Persson.

Elis Sidenbladh.

Nationalmuseum.

1—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

Inledning.

Redan konung Gustaf III synes hafva haft för afsikt att bilda ett
offentligt konstmuseum i hufvudstaden. Denna plan kom emellertid icke
till utförande under hans lefnad. Först den 28 juni 1792 beslöts formligen,
att af Gustaf III:s efterlämnade samlingar skulle upprättas ett museum,
och förordnades dåvarande förste expeditionssekreteraren Carl Fredrik
Fredenheim att hafva inseendet öfver samlingarna mot en aflöning »på
Cronans Ordinarie Stat» af 400 rdr specie.

Till lokal för »kongl. museum» upplätos åtskilliga rum i kungl. slottet.
Den 16 oktober 1794 blef museet högtidligen »instiftadt».

De tjänstemän, som närmast under Fredenheim (hvilken såsom museets
föreståndare benämndes intendent) skulle hafva samlingarna under
sin vård, voro eu »garde des tableaux», en »garde des marbres» och en
»garde des médailles».

Garde des tableaux hade till åliggande att rengöra, restaurera och
vårda såväl de väggfasta som de lösa målningarna, och tillförsäkrades honom
ett årligt arfvode af 150 rdr ur konungens handkassa.

Garde des marbres skulle hafva tillsyn och vård öfver skulptursamlingen.
Till honom anslogs ett arfvode af 50 rdr årligen af slottsbyggnadsfonden,
»dock att ej beräknas och uppbäras, förrän samma fonds tillgångar
sådant medgifva».

Garde des médailles skulle hafva uppsikten öfver mynt- och medaljsamlingarna,
hvilka emellertid senare öfverflyttades till vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien.

Till extra biträden åt tjänstemännen antogos s. k. konduktörer. Vidare
anställdes en sekreterare, ursprungligen utan rätt till aflöning men
sedermera tillförsäkrad 100 rdr årligen från slottsbyggnadsfonden.

Inrättande af
kungl. museum
m. m.

Rikets Ständers
skr.

« h 1840.

Fur den dagliga tillsynen inom museet och för bevakning vid samlingarnas
förevisning funnos anställda eu kammarförvaltare, sedermera benämnd
kamrerare, samt vaktbetjänte. Aflöningen till dessa utgick från hofstaten.

Sedan Fredenheim år 1795 blifvit utnämnd till öfverintendent, kom
intendentsbefattningen vid kungl. museum att förenas med öfverintendentstj
änsten.

Befattningarna såsom garde des tableaux och garde des marbres
blefvo, efter de första innehafvarnas afgång, af brist på aflöningsmedel
icke vidare återbesatta.

Kammarförvaltaren eller kamreraren blef museets verklige ledare.

Genom kungl. bref den 11 december 1830 ställdes museet helt och
hållet under öfverintendentsämbetet, och år 1844 öfvertogos sekreterargöromålen
vid museet af sekreteraren i öfverintendentsämbetet.

Jämlikt beslut vid 1834—1835 årens riksdagar öfverflyttades ett för
kungl. museum afsedt årsanslag till öfverintendentsämbetets stat, men
anslaget blef vid 1840—1841 årens riksdag åter uppfördt såsom själfständigt
anslag. Emellertid bestämdes vid 1850—1851 årens riksdag, att anslaget
till kungl. museum skulle ånyo ingå i staten för öfverintendentsämbetet.

Det otillfredsställande tillstånd, hvari kungl. museum länge befunnit
sig, särskildt på grund af bristande utrymme, föranledde åtskilliga förslag
af enskilda motionärer vid 1840—1841 årens riksdag.

I skrifvelse den 23 december 1840, n:r 172, yttrade Rikets Ständer:

»Under den åsikt, att äfven svenska nationen, så vidt dess tillgångar
medgifva, bör, lika med den öfriga civiliserade världen, på ändamålsenligt
sätt vårda de konstalster, den redan äger, och befrämja dessa
samlingars förökande, hvarigenom den inhemska talangen erhåller både
föresyn och uppmuntran, få Rikets Ständer, enär någon passande lokal för
ett nationalmuseum för närvarande icke finnes, hos Eders Kungl. Maj:t i
underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t för Rikets Ständer
i nåder framlägga förslag till erhållande af tjänligare lokal för de uti
kungl. museum förvarade samlingars och konstalsters ändamålsenliga upp -

ställning och ordnande, på det att ett nationalmuseum därefter småningom
må kunna bildas, och hvartill måhända, i sådant fall, jämväl frivilliga bidrag
torde kunna påräknas.»

Med anledning af framställning från Kung]. Maj:t beviljade Rikets Anslag till
Ständer vid 1844—1845 årens riksdag 500,000 rdr b:co för uppförande byggnad.
af en byggnad för ett nationalmuseum.

Denna byggnad var afsedd att inrymma förutom konstsamlingarna i
kungl. museum jämväl, bland annat, lifrustkammaren, vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien samt myntkabinettet.

Det nyssnämnda byggnadsanslaget befanns emellertid icke förslå,
hvarför ytterligare anslag beviljades vid senare riksdagar. Sammanlagda
kostnaden för byggnadens fullbordande och inredning in. in. uppgick till
omkring 2,200,000 kronor. I allt hufvudsakligt var den nya byggnaden
fullbordad under våren 1866.

Under den 26 oktober 1866 förordnade Kungl. Maj:t, att nationalmuseets
konstafdelning skulle tills vidare vara ställd under öfverintendentsämbetets
styrelse och inseende såsom förut kungl. museum. Vidare stadgades,
att statens å Drottningholms och Gripsholms slott förvarade konstsamlingar
jämväl skulle vara ställda under öfverinseende af styrelsen för
nationalmuseets konstafdelning.

K. bref
26/io 1866.

I sammanhang med anvisande af äskade anslag å .extra stat för vård 1867 års
och underhåll af nationalmuseibyggnaden och där förvarade samlingar in. in. nksda3-framhöll Riksdagen i skrifvelse den 8 maj 1867 n:r 65, att dess uppmärksamhet
fästats på vikten dåra!, att för nationalmuseets samlingar oförtöfvadt
anordnades en förvaltning, som genom sin sammansättning lämnade
betryggande garantier för att samlingarnas vårdande och komplettering
alltid med tillräcklig sakkännedom leddes och öfvervakades. Dessutom hade
i afseende å den vid museet nödiga tjänstepersonal uppgörandet af definitiv
stat synts Riksdagen icke böra undanskjutas i afvaktan på samlingarnas
fullständiga ordnande.

Riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte för näst sammanträdande

1868 års
riksdag.

Riksdag framlägga ett sådant förslag till de för vårdande af nationalmuseet
nödiga° utgifter, att denna inrättning icke måtte komma att ådraga staten
större kostnader, än som funnes för ändamålet oundgängligen nödiga, äfvensom
förslag till anordnandet för museets samlingar af eu förvaltning, hvilken
genom sin sammansättning lämnade tillförlitliga garantier för behörigt
vårdande af den statens dyrbara egendom, som infattades i dess konstsamlingar.

Uti proposition den 4 januari 1868 n:r 15 gjorde Kungl. Maj:t framställning
till Riksdagen i fråga om anslag för nationalmuseum och där
förvarade konstsamlingar.

I denna proposition föreslogs, att förvaltningen af konstsamlingarna
skulle »utgöras af» en chef eller direktör, vidare af eu intendent för besörjandet
åf alla verkställighetsåtgärder, tillsynen öfver konstverkens yttre
vård och öfver förevisningslokalerna, äfvensom i allmänhet uppsikten öfver
samlingarnas ekonomi, samt af en sekreterare för kansligöromålen. Direktören
skulle biträdas af två amanuenser, hufvudsakligen vid de konstvetenskapliga
arbetena inom museets olika afdelningar. Direktören, intendenten
och sekreteraren skulle utgöra museistyrelsen.

Enligt ett propositionen bifogadt förslag till stadga angående styrelsen
och förvaltningen af de i nationalmuseum förvarade konstsamlingar
skulle åt en af fem personer bestående nämnd uppdragas, bland annat, att
besluta om inköp af konstverk, bestämma om erforderliga restaureringar,
samt yttra sig öfver framställda förslag i fråga om utgallring af konstföremål.

Efter hvad Kungl. Maj:t vidare föreslog, skulle under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppföras följande anslag till stat för nationalmuseum,
nämligen:

I. För nationalniuseibyggnaden:

för en öfyereldare jämte bostad.............

> tvä nndereldare ä 450 ................

» en portvakt jämte bostad..............

i. en gårdsdräng jämte bostad.............

» underhåll af golf och fönster samt till renhållning . . .

> stenkol och koks............... • • •

500 riksdaler

000

600

450 >

2,700

5,000 >

Summa 10,150 riksdaler

II. För nationalmusei konstafdclning:

fur en chef........................5,500 riksdaler

> en intendent..................... 2,500 >

• en sekreterare..................... 1 000 >

> två amanuenser ä 1,500 ................ 3,000 >

• en kamrerare..................... 300 >

» tio vaktmästare.................... 4,400 *

» samlingarnas underhåll och vård............ 1,500 >

> en boksamling.................... 200 >

» inköp af äldre mästares arbeten och andra konstföremål . 3,000 >

Summa 21,400 riksdaler

Uti skrifvelse den 13 maj 1868 n:r 79 anförde Riksdagen, att den,
lika med Kungl. Maj:t, funnit angeläget, att för museets konstsamlingar anordnades
en från öfverintendentsämbetet skild förvaltning. De betryggande
garantier för vården af de dyrbara samlingarna, som Riksdagen i förcnämnda
skrifvelse af den 8 maj 1867 afsett, hade synts Riksdagen kunna
vinnas genom den af Kungl. Maj:t föreslagna nämnd, hvilken skulle äga
beslutanderätt i de för nationalmuseet viktigaste frågor.

Den närmare tillsynen öfver konstsamlingarna och lokalerna, samlingarnas
tillgängliggörande äfvensom de ekonomiska detaljerna ansåg Riksdagen
däremot kunna på ett så enkelt och föga kostsamt sätt anordnas,
att äfven med ett mindre anslag, än det i propositionen upptagna, skulle
kunna tillgodoses jämväl det vetenskapliga arbete, som funnes påkalladt af
ifrågavarande anstalts syftemål.

1 betraktande däraf och då Riksdagen ansett det möta svårighet att
för det dåvarande definitivt bestämma de särskilda arfvodesbeloppen för de
personer, som kunde behöfva användas vid museets samlingar, hade Riksdagen,
som, med godkännande af den föreslagna utgiftsstaten för nationalmuseibyggnaden,
i sådant hänseende under rubrik »nationalmuseum» anvisat
ett belopp af 10,150 riksdaler, i öfrigt funnit godt att under nyssnämnda
rubrik ställa till Kungl. Maj:ts disposition ett anslag af 15,400
riksdaler för såväl vården om nationalmuseets konstsamlingar som deras
förökande genom inköp af äldre mästares arbeten och andra konstföremål
för ett belopp af minst 3,000 riksdaler.

Stadga sl/u
1868.

Stat för
nationalmuseets

konstafdelning.

1874 års
riksdag.

Tillika anhöll Riksdagen, att alla tjänstebefattningar vid nationalmuseet
inåtte framgent endast blifva tillsatta på förordnande.

Den af Riksdagen vidtagna minskningen meijft 6,000 riksdaler i den
föreslagna utgiftsstaten var, enligt hvad förhandlingarna inom Riksdagens
kamrar utvisa, hufvudsakligen föranledd däraf, att någon direktör såsom
chef icke ansågs behöflig.

Den 31 december 1868 utfärdade Kungl. Maj:t stadga angående vården
och förvaltningen af de i nationalmuseum förvarade konstsamlingar.
(Denna stadga är ej intagen i svensk författningssamling.)

Uti nämnda stadga föreskrefs, bland annat, att vid konstafdelningen
skulle vara anställd en intendent och två amanuenser, jämte nödiga biträden
för sekreterar- och kainrerargöromålen, samt att för afgörande och behandling
af vissa ärenden skulle finnas en nämnd, bestående af fem ledamöter.

Intendenten skulle vara i första rummet ansvarig för att konstafdelningen
väl vårdades och motsvarade sin bestämmelse. Vidare skulle han,
jämte förenämnda i den kungl. propositionen för intendentsbefattnin^en
föreslagna bestyr, ombesörja konstsamlingarnas ändamålsenliga ordnande
och hela den ekonomiska förvaltningen äfvensom en del af de funktioner,
som ifrågasatts för museistyrelsen eller särskildt för direktören.

I den af Kungl. Maj:t fastställda staten för nationalmuseets konstafdelning
för är 1869 bestämdes aflöningen för intendenten till 2,500 riksdaler
samt för hvardera amanuensen till 1,500 riksdaler; därjämte anslogs
ett belopp af 800 riksdaler för biträden till sekreterar- och kamrerargöromålens
bestridande.

Vid 1874 års riksdag höjdes ordinarie anslaget till nationalmuseum
med 1,750 kronor. Ifrågavarande belopp var afsedt till beredande af af löningsförbättring

för betjäningen:

för öfvereldaren med 250 kronor, för portvakten med 150 kronor,
för de bägge eldarna med 50 kronor hvardera, för gårdsdrängen med 250
kronor samt för vaktmästarna vid konstafdelningen med tillhopa 1,000 kronor.

Dittillsvarande anslag till sistnämnda vaktmästare förhöjdes därigenom
från 4,000 till 5,000 kronor. I följd af denna förhöjning kunde
ersättningen till fem vaktmästare, hvilka hade tjänstgöringsskyldighet alla
dagar i veckan, bestämmas till 650 kronor för hvar, och till fyra, hvilkas
tjänstgöring var inskränkt till tre dagar i veckan, till 350 kronor.

För tillfällig löneförbättring åt intendenten med 500 kronor samt åt
amanuenserna med 300 kronor åt dem hvar beviljades vid nyssnämnda
riksdag å extra stat för år 1875 1,100 kronor. (Enahanda belopp anvisades,
jämlikt följande Riksdagars beslut, äfven för hvart och ett af åren
1876—1880.)

Vid 1874 års riksdag beslöts äfven öfverflyttande till staten för nationalmuseum
af ett under anslaget till akademien för de fria konsterna
uppfördt reservationsanslag å 9,000 riksdaler till inköp för statens räkning
af svenska, norska och danska konstnärers arbeten.

Den 19 december 1878 afgaf 1874 års löneregleringskoinmitté be-1874 årslönetänkande
och förslag angående lönereglering m. in. för nationalmuseum, kommittés

Af nämnda betänkande framgår, att intendenten vid nationalmuseets betunkandekonstafdelning
då hade under sin omedelbara vård och tillsyn eller under
sitt öfverinseende 1,905 skulpturverk eller till dem hänförliga föremål,

4,428 målningar, samt omkring 98,000 nummer gravyrer (inberäknadt
dupletter) och handteckningar. Därtill kom en tredje hufvudgrupp af
samlingar, nämligen af konstindustriföremål, hvilka efter utfärdandet
af 1868 års stadga blifvit förenade med konstafdelningen. Denna nya
grupp, som hufvudsakligen tillkommit genom konung Karl XV:s testamente
och grefve A. G. Bielkes legat, omfattade öfver 5,900 nummer.

Enligt kommitterades förslag skulle konstafdelningens samlingar grupperas
i tre hufvudafdelningar: 1) skulpturverk och målningar, 2) gravyrer
och handteckningar och 3) konstindustrifacket.

För vården af dessa skulle finnas anställda tre ordinarie tjänstemän.

Åt en af dem skulle anförtros att, jämte det han lade hand vid göromålen
inom endera af de två förstnämnda hufvudafdelningarna, såsom hela
inrättningens styresman leda arbetena vid de olika samlingarna, öfvervaka
det helas ordnande och vård äfvensom ombesörja den ekonomiska förvalt 2—111874.

Lönereglering slcommitténs bet. XXXII.

ningen. För denne tjänsteman, hvilken vid utländska museer vanligen
kallades direktör, ansågo kommitterade kunna bibehållas benämningen intendent
och för de två andra tjänstemännen benämningen amanuenser.

Vidare höllo kommitterade före, att, då bland annat för konstföremålens
skötsel i flera fall fordrades tillgång till en person med konstnärligttekniska
insikter, vid konstafdelningen borde anställas jämväl en utöfvande
konstnär. Denne, som skulle erhålla benämningen konservator, skulle icke
tagas i anspråk för den ekonomiska förvaltningen eller samlingarnas vetenskapliga
bearbetning.

För de nämnda tjänstemännen föreslogo kommitterade följande aflöningsförmåner: för

intendenten 6,500 kronor, fördelade i lön och tjänstgöringspenningar,

för konservatorn 1,200 kronor i form af arfvode samt

för den ene amanuensen, tillika sekreterare, 4,000 kronor och för den
andre amanuensen 3,000 kronor, bägge de sistnämnda beloppen fördelade i
lön och tjänstgöringspenningar; därtill skulle för hvardera amanuensen
kunna komma två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. fem och tio år.

Vidkommande den vid museibyggnaden anställda betjäning erinrade
kommitterade, att densamma då utgjordes af en öfvereldare, två eldare, eu
portvakt och en gårdsdräng. Denna personal ansågo kommitterade fortfarande
behöflig.

Då de tre förstnämnda egentligen hade tjänstgöring blott sju och
en half månader om året samt öfvereldaren för särskilda åligganden åtnjöte
fri bostad, funno kommitterade icke skäl att föreslå annan ändring i deras
dåvarande aflöningsförmåner än att öfvereldarens aflöning måtte utgå fördelad
i lön och tjänstgöringspenningar.

Hvad åter portvakten och gårdsdrängen anginge, hade dessa utom
sina sysslor vid själfva byggnaden jämväl daglig tjänstgöring i och för
samlingarnas förevisning. Kommitterade ansågo vid sådant förhållande,
att innehafvarna af sistnämnda två befattningar vid museibyggnaden borde
upptagas i staten, den ene såsom förste vaktmästare, tillika portvakt, och
den andre såsom vaktmästare, därjämte gårdsdräng.

Aflöningarna, fördelade i lön och tjänstgöringspenningar, föreslogos

för den förre till 1,100 kronor utan ålderstillägg samt för den senare till
800 kronor jämte ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem år. Om förste
vaktmästaren åtnjöte bostad jämte vedbrand, borde, såvida icke dessa förmåner
tillkomme honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver
tjänsten, desamma till ett värde af 150 kronor inberäknas under lönen.

Enligt hvad kommitterade meddelade, voro då för bevakning af
samlingarna i konstafdelningen vid deras offentliga förevisning anställda
nio vaktmästare, af hvilka fem mot arfvoden å 650 kronor hade tjänstgöring
å de bestämda förevisningstiderna sex dagar i veckan samt fyra
mot arfvoden å 350 kronor endast tre dagar i veckan. Samtliga dessa
vaktmästare, hvilka jämte sina kontanta aflöningsförmåner erhöllo en
beklädnad hvart tredje år eller efter längre mellantid, ålåge att utom den
egentliga bevakningen ombesörja renhållningen hvar och en i de lokaler,
som blifvit honom anvisade af intendenten.

Kommitterade funno icke anledning att föreslå någon ändring i denna
betjänings antal, men ansågo däremot, att de fem vaktmästare, hvilka hade
daglig tjänstgöring och därjämte borde, när helst så erfordrades, biträda
vid förekommande anordningsarbeten inom konstafdelningen, borde i staten
uppföras såsom ordinarie, under det att de fyra med half tjänstgöring
upptoges såsom extra biträden mot arfvoden, med skyldighet emellertid för
såväl de ordinarie som extra att själfva, utan särskild ersättning, hålla sig
föreskrifven beklädnad. För de ordinarie vaktmästarna föreslogo kommitterade
en aflöning af 800 kronor, fördelade i lön och tjänstgöringspenningar,
jämte ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem år.

Till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser ansågo kommitterade
erfordras ett belopp af omkring 1,200 kronor. Vidare afsågs ett belopp
af 400 kronor till godtgörelse för biträde åt intendenten till kamrerargöromålens
bestridande. Åt de fyra extra vaktmästarna beräknades till
arfvoden ä 400 kronor ett belopp af 1,600 kronor. Till vikariatsersättningar
under de ordinarie tjänstemännens semester, hvilken af kommitterade
föreslogs för intendenten och den högre aflönade amanuensen till en
och en half månad och för den andre amanuensen till en månad, funno
kommitterade ett belopp af 512 kronor 50 öre erforderligt. För sist an -

Reservation
mot kornmittébetänkandet
af L.
0. Larsson.

förda fyra särskilda ändamål hemställde kommitterade om uppförande i
stat af ett belopp af i rundt tal 3,750 kronor.

En af de kommitterade, Liss Olof Larsson, var i nedan angifna hänseenden
skiljaktig från majoritetens inom kommittén förslag.

1 fråga om intendentens aflöning uttalade nämnde reservant, att, då
för riksantikvarien aflöningen vid 1876 års riksdag bestämts till 6,000
kronor, däraf 4,000 i lön och 2,000 i tjänstgöringspenningar, det icke
syntes vara skäl att för intendenten vid nationalmuseum föreslå högre
aflöning: än den för riksantikvarien bestämda.

Icke heller ansåg reservanten lämpligt, att sekreterargöromålens bestridande
bundes vid en viss amanuensbefattning, utan borde museinämnden
äga rätt att uppdraga samma göromål antingen åt någon af amanuenserna
eller åt en extra ordinarie tjänsteman.

Men äfven för den händelse att sekreterargöromålen ansåges böra
förenas med en viss amanuensbefattning, uttalade reservanten såsom sin
åsikt, att bägge amanuensbefattningarna borde ställas i lägsta lönegraden.
Såsom stöd därför åberopades, bland annat, att den tid, som af amanuens
måste användas för sekreterargöromålen, gifvetvis måste tagas af den
arbetstid, som annars skulle ägnats åt amanuensgöromålen.

Den i då gällande stat för nationalmuseum upptagna portvakten
med 750 kronors aflöning förutom bostad och vedbrand hade af kommitterades
majoritet föreslagits till uppförande i stat såsom förste vaktmästare med
1,100 kronors aflöning jämte fri bostad och vedbrand, om han skötte sin
portvaktsbefattning. Reservanten ansåg sig emellertid icke böra biträda
vare sig förslaget till namnförändring eller den därmed förenade högre
aflöningen.

Gårdsdrängen syntes reservanten böra, så länge han åtnjöte fri bostad
och vedbrand, erhålla lika aflöning med öfvereldaren.

För bestridande af sekreterargöromålen, där dessa icke uppdroges åt
någondera amanuensen, samt för biträde såväl med samlingarnas ordnande
och bearbetning som med de kamerala göroinålen beräknade reservanten
ett belopp af 1,500 kronor vara erforderligt.

Uti sitt öfver kommittéförslaget afgifna utlåtande instämde national- Yttranden
museinämnden i allt väsentligt i samma, förslag och uttalade endast i två mittébetänpunkter
afvikande mening. kandet.

Nämnden ansåg det nämligen fördelaktigast, om sekreterargöromålen,
i stället för att bindas vid den ena amanuensbefattningen, kunde mot ett
årsarfvode af 1,000 kronor uppdragas åt den af de båda amanuenserna,
hvilken funnes därtill mest passande, eller i särskilda fall åt något extra
ordinarie biträde.

Vidare syntes det nämnden tvifvelaktigt, huruvida det ur disciplinär
synpunkt kunde anses fullt lämpligt, att samtliga vid nationalmuseet anställda
vaktmästare med daglig tjänstgöring erhölle fasta platser, hvarigenom
intendentens makt att med kraft beifra möjligen förekommande förseelser
skulle inskränkas.

Intendenten vid nationalmuseum, hvilken i särskild! yttrande öfver
löneregleringskommitténs förslag jämväl vidrörde de anslagsposter i museets
stat, som icke varit föremål för kommitténs utredning, ansåg sig i afseende
å dessa poster icke höra ifrågasätta annan förhöjning, än att anslaget till
boksamlingen måtte höjas från 100 till 500 kronor.

Vid föredragning den 9 januari 1880 af ifrågavarande ärende till- Kung!, propostyrkte
vederbörande departementschef, att Ivungl. Maj:t måtte godkänna mö års
kommitterades organisationsförslag med några smärre afvikelser. riksdag.

Beträffande dessa afvikelser må här omnämnas, hurusom departementschefen
förklarade sig dela museinämndens åsikt, att sekreterargöromålen
icke borde ovillkorligt förenas med den ena amanuensbefattningen,
hvars innehafvare skulle sättas i en högre lönegrad, utan att de ifrågavarande
göromålen med större fördel kunde uppdragas åt den af de
ordinarie eller extra amanuenserna, hvilken befunnes därtill lämpligast, och
mot ett arfvode, som syntes departementschefen skäligen kunna bestämmas
till 800 kronor.

Departementschefen ansåg ock, att den vid museibyggnaden och för
samlingarnas bevakning nödiga betjäning icke borde anställas med fasta
platser eller aflöning, delad i fast lön och tjänstgöringspenningar, utan mot

arfvoden. Skulle bland denna betjäning någon efter långvarig och väl
vitsordad tjänstgöring anses böra. komma i åtnjutande af pensionsförmån,
kunde det, enligt departementschefens åsikt, förväntas, att Riksdagen efter
pröfning i hvarje särskildt fall komme att bevilja sådan.

Vidare syntes honom aflöningen till förste vaktmästaren och portvakten,
hvilken städse borde hafva fri bostad i museibyggnaden, kunna skäligen bestämmas
till 950 kronor.

I staten var då uppfördt ett anslag å 3,500 kronor till samlingarnas
ökande. Att detta anslag var otillräckligt för sitt ändamål, syntes
departementschefen ovedersägligt; utan att emellertid ifrågasätta någon
direkt förhöjning i detta fall tillstyrkte han såsom en lämplig åtgärd,
att till nämnda anslagspost måtte öfverflyttas ett belopp af 3,000
kronor från det under nationalmuseets stat uppförda reservationsanslaget

9,000 kronor till inlösen af lefvande svenska, norska och danska konstnärers
arbeten, dock under viss angifven bestämmelse.

Beträffande slutligen anslaget till boksamlingen, hvilket hufvudsakligen
måste afses för anskaffande af lexikaliska verk, specialarbeten
inom konsthistoria och konstindustrifacket samt viktigare tidskriftslitteratur,
hemställde departementschefen, att detsamma måtte förhöjas från 100 till
300 kronor.

Under erinran att en del af intendentens tjänstgöringspenningar vore
att anse såsom godtgörelse för de ämbetsresor, hvilka han årligen måste
företaga till flera af de kungl. lustslotten i och för tillsynen öfver statens
där förvarade konstsamlingar, framlade departementschefen förslag till stat
för nationalmuseum äfvensom till aflöningsvillkor.

I afseende å de sistnämnda torde böra märkas, att enligt departementschefens
förslag semester skulle få åtnjutas af tjänstemännen under
en och en half månad årligen.

I enlighet med hvad departementschefen föreslagit gjorde Kungl.
Maj:t uti statsverkspropositionen vid 1880 års riksdag framställning i
ämnet (jfr bil. n:r 7 till nämnda proposition sid. 1—11).

I skrifvelse den 14
ifrågavarande framställnin
vore bestämd till lön 4,000 kronor och tjänstgöringspenningar 2,000
kronor, aflöningen för intendenten vid nationalmusei konstafdelning synts
Riksdagen böra bestämmas till enahanda belopp.

Den föreslagna semesterförmånen borde, i öfverensstämmelse med
hvad vid reglering af andra ämbetsverk stadgats, göras beroende däraf,
att den kunde, utan hinder för göromålens behöriga gång, medgifvas. Sådan
förmån borde tillerkännas de två amanuenserna vid nationalmuseum
under allenast en månad, till följd hvaraf anslaget till vikariatsersättning
och arfvode åt extra ordinarie tjänstemän kunde något minskas.

Då såväl förste vaktmästaren som den vaktmästare, hvilken tillika
vore gårdsdräng, skulle åtnjuta fri bostad och ved, hade aflöningen för dem
synts Riksdagen kunna nedsättas för den förre från 950 till 800 kronor
och för den senare från 800 till 750 kronor.

Beträffande slutligen till vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning
vid de offentliga förevisningarna afsedt anslag, 5,600 kronor, syntes
detta kunna utan olägenhet bibehållas vid dåvarande belopp, 5,000 kronor.

Då nämligen behofvet uf dylik bevakning vore i väsentlig mån beroende
af antalet besökande i museet, ansåg Riksdagen möjligen behöflig
tillökning i berörda belopp väl kunna beredas genom anvisning å inflytande
inträdesafgifter, hvilka måste ökas i mån af talrikare besök. Därtill komme
dessutom, att, då Riksdagen beviljat väsentligen förhöj dt anslag för tillsyn
och vård af lifrustkammaren, det syntes kunna antagas, att detta skulle
komma att, så länge lifrustkammaren vore inrymd i museibyggnaden,
i någon mån minska behofvet af anslag för det föreliggande ändamålet.

maj 1880, n:r 36, yttrade Riksdagen beträffande Riksdagens
g, bland annat, att, då riksantikvariens aflöningskr''u 4 1890''

Den af Riksdagen antagna staten för nationalmuseet var af följande
lydelse.

	K	r o n o r.
	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Summa.
Intendenten...................	4,000	2,000	6,000
1 konservator, arfvode..............	—	—	1,200
1 amanuens- ...................	1,800	1,200	3,0001
1 d.o ...................	1,800	1,200	3,0001
Till sekreterargöromålens bestridande . . kronor 800 Till kamrerargöromålens d:o ... » 400	_	_	1,200
Till vikariatsersättning och arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän...................	—	—	1,650
1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jämte fri bostad och ved, arfvode................	—	—	800
1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jämte fri bostad och ved, arfvode................	—	_	750
1 öfvereldare vid nationalmuseibyggnaden, jämte fri bostad och ved, arfvode.............	—	—	750
2 eldare ä 500 kronor, arfvode...........	—	—	1,000
Vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna............	—	—	5,000
Till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag .	—	—	6,500
däraf 3,000 kronor böra användas företrädesvis till inköp af norska och danska lefvande konst-närers arbeten.
Till samlingarnas vård och nnderhåll, reservations-anslag ....................	—	—	1,500
Till boksamlingen, reservationsanslag....... Till underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel		_	300
samt för renhållning..............	—	—	2,700
Till brännmateriel m. m..............	—	—	5,000
Tillhopa	—	—	40,350
Till inlösen af svenska lefvande konstnärers arbeten, reservationsanslag...............			6,000
Summa	—	—	46,350

Efter fem år kan
lönen höjas med
500 kronor och
efter tio år med
ytterligare 500
kronor.

Den 10 december 1880 utfärdade Kungl. Maj:t förnyade stadgar för
nationalmusei konstafdelning jämte bihang angående samlingarna å de
kungl. lustslotten (svensk författningssamling n:r 62).

I sammanhang med fastställande af stat för nationalmusei konstafdelning
förordnade Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 10 december 1880,
att af museets förevisningsmedel finge utgå dels ett belopp af 550 kronor
årligen för att jämte det i staten upptagna anslagsbeloppet 5,000 kronor
till aflönande af vaktbetjäningen vid konstsamlingarnas förevisning användas
sålunda, att hvar och en af fem vaktmästare, som hade tjänstgöringsskyldighet
alla dagar i veckan, erhölle en aflöning af 750 kronor för år
samt hvar och en af fyra vaktmästare, som hade tre tjänstgöringsdagar i
veckan, en aflöning af 375 kronor för år och af återstoden, 300 kronor,
bekostades livréer åt vaktbetjäningen, dels ock ett belopp af högst 1,000
kronor årligen för lifrustkammarens samlingar tills vidare och så läno-e
sistnämnda samlingar förblefve inrymda i nationalmuseibyggnaden.

På grund af den ovanligt snabba tillväxten af nationalmuseets konstslöjdssamling
befanns snart det för denna samling afsedda utrymmet inom
nationalmuseibyggnaden otillräckligt. Till följd däraf hade konung Karl
XV:s samling till hufvudsaklig del måst kvarblifva på Ulriksdals slott.

Sedan emellertid genom öfverflyttning af lifrustkammarens och därmed
förenade klädkammarens samlingar till lokaler inom kungl. slottet plats
inom nationalmuseet kunde beredas konstslöjdsafdelningens samlingar,
börjades på hösten 1884 förarbeten för sistnämnda samlingars uppställning.

På grund af erbjudande från svenska slöjdföreningen att utan ersättning
öfverlämna sina konstindustrisamlingar till staten förordnade Kungl.
Maj:t den 26 september 1884, att så stor del af de erbjudna samlingarna,
som nationalmusei nämnd efter behörig granskning ansåge böra med statens
motsvarande samlingar förenas, skulle för statens räkning mottagas
af intendenten vid nationalmuseet. Denne skulle äga att, så fort det kunde
ske, låta flytta till nationalmuseet de föremål, staten sålunda öfvertoge,
för att, vederbörligen förtecknade, införlifvas med de konstindustriella
samlingar, som skulle där förvaras.

3-—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

Stadgar 10/«
1880.

K. bref “/u
1880.

Anslag för
vård, underhåll
och tillökning
af
konstindustriella
samlingarna.

(1885 års
m. Ii. riksdagar.
)

Uti det yttrande, som nationalmusei nämnd den 15 september 1884
afgaf rörande det af svenska slöjdföreningen gjorda erbjudandet, erinrade
nämnden, bland annat, att föreningen under en följd af år å riksstatens
sjätte hufvudtitel fått sig under visst villkor anvisadt ett extra anslag af

4,000 kronor såsom hyres- och inköpsbidrag till föreningens museum.

Med öfvertagandet af en så stor samling som svenska slöjdföreningens
jämte därmed följande förbindelser gentemot den svenska konstslöjden borde
enligt nämndens åsikt nationalmuseum nödvändigt komma i åtnjutande af
ett statsunderstöd till samma belopp, 4,000 kronor, som dittills utgått till
konstslöjdens främjande.

Under förutsättning att statsunderstöd till detta belopp beviljades
samt att af de vid nationalmuseum inflytande förevisningsmedlen ett belopp
af 1,000 kronor, som förut utgått till lifrustkammaren, komme konstindustrisamlingen
till godo, vore således 5,000 kronor att påräkna för
denna.

Detta belopp borde lämpligen fördelas på följande sätt:

tvä. bevakningsbiträden med daglig tjänstgöring, arfvoden efter 750 kronor .... kronor 1,500

ett bevakningsbiträde med tre dagars tjänstgöring i veckan, arfvode....... > 375

beklädnad ................................. * 15

samlingarnas vård och underhåll....................... » 750

samlingarnas ökande............................. > 2,000

den konstindustriella boksamlingen................... ■ ■ ■ * 300

Summa kronor 5,000

Uti statsverkspropositionen vid 1885 års riksdag föreslog Kungl.
Maj:t Riksdagen att

dels uppföra å nationalmuseets stat för år 1886 ett extra anslag af

4,000 kronor för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella
samlingar,

dels ock medgifva, att för enahanda ändamål finge användas 3,000
kronor af det anslag, som för år 1885 anvisats såsom hyres- och inköpsbidrag
åt svenska slöjdföreningens museum.

Denna Kungl. Maj:ts framställning blef af Riksdagen bifallen (jfr
skrifvelse den 20 maj 1885 n:r 60).

Sedermera beviljade Riksdagen för hvart och ett af åren 1887—1900
efter särskilda framställningar ett belopp af 4,000 kronor för vård, underhåll
och tillökning af statens konstindustriella samlingar.

Jämlikt beslut vid 1898 års riksdag höjdes dels det i staten för Anslagen till
nationalmuseum förekommande reservationsanslaget till konstsamlingarnas ängarnas
ökande från 6,500 till 10,000 kronor dels ock det under museets stat
uppförda reservationsanslag till inlösen af lefvande svenska konstnärers af svenska

t ^ konstnärers

arbeten från 6,000 till 15,000 kronor. (Riksdagens skrifvelse den 14 maj arbeten.
1898 n:r 79.) Sago

I anledning af indragning af den militärbevakning, som förut fun- Anslag för
nits vid nationalmuseibyggnaden, anvisade Kungl. Maj:t den 31 december nattlig
1897 ett belopp af 2,000 kronor för anordnande tills vidare af nattlig^usefbyggnch
bevakning- vid museibyggnaden. Jen.

På framställning af Kungl. Maj:t beviljade Riksdagen för hvart m. fl. riksoch
ett af åren 1899—1908 på extra stat ett anslag af 2,000 kronor för dagar'')
anordnande af dylik bevakning.

Sedan en del vaktmästare vid nationalmuseum hos museets nämnd Beredande

af ordinarie

anhållit om beredande af ordinarie anställning för museets vaktmästare anställning
med samma aflöningsförmåner, som då tillkommo vaktmästare i centrala yaktmäst''a9re,
ämbetsverk, gjorde nämnden uti skrifvelse till Kungl. Maj:t den 21 september
1899 framställning i berörda syfte. riksdag.)

Under erinran att den för museets bevakningsbiträden gällande stat
vore af en tämligen provisorisk karaktär med medel hämtade från flera
olika håll, uttalade nämnden, att redan för åstadkommande af större enhet
en reglering med öfverförande å ordinarie stat af de för ändamålet erforderliga
medlen vore af behofvet påkallad.

Hvilken personal för ändamålet erfordrades finge äfven, på grund
af en trettioårig erfarenhet, anses pröfvadt, hvadan enligt nämndens åsikt
något hinder icke längre borde möta för uppförande å stat såsom ordinarie
af de vid nationalmuseet anställda vaktmästare, hvilka hade full tjänstgöring.

Vaktmästarnas begäran om förhöjning i lönevillkoren ansåg nämnden
förtjäna allt afseende, särskildt som dessa vaktmästare, i olikhet med
de flesta af deras vederlikar inom andra ämbetsverk, hade söndagstjänstgöring
hela året igenom.

Äfven för två af den vid museibyggnaden anställda personalen,
nämligen portvakten och gårdsdrängen, syntes nämnden någon lönetillökning
af behofvet påkallad.

Detta gällde i främsta rummet portvakten, hvilkens tjänstgöring
måste anses synnerligen fordrande. Han måste förutom sina öfriga
göromål svara för en ingång till museibyggnaden, hvilket endast kunde
ske genom hjälp af hans hustru eller genom särskild af honom aflönad person.

Då de vaktbetjänte vid kungl. biblioteket och riksarkivet, som innehade
motsvarande platser, åtnjöte en årlig aflöning af 1,100''kronor, ansåg
nämnden motsvarande tillökning böra tillerkännas äfven portvakten vid
nationalmuseet, därvid hans bostad borde beräknas ingå med 150 kronor.

Det förhölle sig på samma sätt med den vaktmästare, som tillika
vore gårdsdräng. Dennes tjänstgöring vore särskildt arbetsam. Hans aflöning
syntes nämnden lämpligen böra höjas till samma belopp, som
ifrågasatts för öfriga vaktmästare.

Till aflöning af vaktmästare eller som beklädnadspenningar utginge
af förevisningsmedel ett fyllnadsbelopp af 1,550 kronor. Förevisningsmedlen
visade emellertid en viss benägenhet att sjunka och hade ett år
icke uppgått till mer än 1,989 kronor 50 öre. Då Kungl. Maj:t af dessa
medel på förhand anvisat förenämnda belopp, 1,550 kronor, blefve det
belopp, öfver hvilket nämnden borde äga förfoga till fyllande af tillfälliga
behof, både ovisst och ringa.

Förevisningsmedlen vore likvisst ytterst behöfliga för andra ändamål,
särskildt samlingarnas vård och underhåll. Därtill komme att museet saknade
tryckningsanslag, ehuru det enligt stadgarna vore skyldigt att utgifva
katalogarbeten samt årsberättelse, hvarförutom samlingarna borde belysas
genom konstvetenskapliga afhandlingar.

Statskontoret anslöt sig, uti afgifvet utlåtande, i hufvudsak till
nämndens förslag. Vidkommande emellertid de två vaktmästare, som med

daglig tjänstgöring voro anställda vid konstslöjdsafdelningen, uttalade statskontoret,
att, så länge vården och underhållet af de konstindustriella samlingarna
bestredes af a extra stat anvisade medel, det icke vore lämpligt
att uppföra ifrågavarande vaktmästare å ordinarie stat. Statskontoret hemställde
fördenskull, att nämnda vaktmästares aflöning måtte fortfarande
utgå i form af arfvoden, hvilka emellertid borde ökas till 800 kronor för
dem hvardera.

Föreslagna ålderstillägg ansåg statskontoret höra utbetalas från det
under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ålderstillägg.

I följd af de föreslagna anordningarna komme minskning att ske i
anslaget till vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga
förevisningarna, från hvilket anslag emellertid fortfarande borde bestridas
arfvoden åt extra vaktmästare med tre dagars tjänstgöring äfvensom
beklädnadspenningar. Statskontoret ansåg ifrågavarande anslag böra
under angifven förutsättning beräknas till 1,800 kronor, hvaraf 1,500 kronor
skulle utgöra arfvoden till 4 extra vaktmästare å 375 kronor åt dem
hvar samt 300 kronor afses till beklädnadspenningar.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1900
yttrade vederbörande departementschef, att de fem vaktmästare med daglig
tjänstgöring, hvilkas aflöning utginge från det å nationalmuseets stat
uppförda anslaget till vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning vid
de offentliga förevisningarna, äfvensom förste vaktmästaren och den vaktmästare,
. som tillika vore gårdsdräng, syntes departementschefen böra få
sin aflöning reglerad på det sätt 1874 års löneregleringskoinmitté år 1878
föreslagit.

Aflöningen borde sålunda för dem alla fördelas i lön och tjänstgöringspenningar,
de senare utgörande 300 kronor, under det att lönen
skulle uppgå för förste vaktmästaren till 800 kronor och för hvar och en
af de öfriga till 500 kronor, hvarförutom för hvarje annan vaktmästare än
förste vaktmästaren lönen efter fem år skulle kunna höjas med 100
kronor.

Beträffande förste vaktmästaren och den vaktmästare, som tillika
vore gårdsdräng, ansåg departementschefen därjämte böra på vederbörliga

ställen i staten införas de af 1874 års löneregleringskommitté föreslagna
anmärkningarna, i fråga om förste vaktmästaren så lydande:

»Om förste vaktmästaren åtnjuter bostad jämte vedbrand, böra, såvida
icke dessa förmåner tillkomma honom såsom portvakt eller för andra
åligganden utöfver tjänsten, desamma till ett värde af 150 kronor inberäknas
under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 650 kronor
kontant.»

Vidkommande gårdsdrängen skulle motsvarande anmärkning hafva
följande lydelse:

»Jämte fri bostad och vedbrand, så länge han bar skyldighet att

vara boende i nationalmuseibyggnaden.»

Tillika ansåg departementschefen i fråga om ålderstilläggen en förklaring
böra lämnas, att vaktmästare, som, då den förändrade staten skulle
träda 1 kraft, öfverginge på den nya stäten, skulle äga rätt att räkna sig
till godo den tid han därförut varit utan afbrott såsom vaktmästare med
full tjänstgöring anställd i nationalmuseets tjänst.

Det i staten för det dåvarande uppförda anslag å 5,000 kronor till
vaktbetj aning för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna
syntes departementschefen höra upptagas till endast 1,800 krono/
under den förändrade titeln: extra vaktbefjaning och beklädnadspen ningar.

„ , ,

De s. k. förevisningsrnedlen ansåg departementschefen pa de åt

museinämnden angifna skäl icke vidare böra användas till aflöning åt
vaktmästare vid nationalmuseum, utan till bestridande af andra kostnader
för samlingarna därstädes.

Efter afdrag af det belopp, som för det dåvarande af förevisningsmedlen
utginge till vaktbetjänte vid konstafdelningen, återstode emellertid
till aflöning och beklädnadspenningar åt dessa samt aflöningar till förste
vaktmästaren och gårdsdrängen allenast det å ordinarie stat därför ^uppförda
belopp 6,550 kronor. Då enligt departementschefens förslag för sådant
ändamål skulle erfordras 7,700 kronor, hemställde han att Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att för tillämpning af staten för nationalmuseum,
sålunda ändrad som angifvits, höja anslaget till nationalmuseum från
58,850 kronor till 60,000 kronor.

Tillika hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella
samlingar på extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 5,100
kronor.

Uti statsverkspropositionen vid 1900 års riksdag gjorde Kung].
Maj:t framställning i ämnet i enlighet med departementschefens förslag.

I skrifvelse den 14 maj 1900 n:r 79 yttrade Riksdagen, att den
ansett sig böra medgifva, att å nationalmuseets stat . finge uppföras aflöningar
till de fem vid museets konstafdelning för konstsamlingarnas bevakning
anställda vaktmästare med daglig tjänstgöring.

Aflöningarna för såväl dessa vaktmästare som den i staten förut
upptagna vaktmästaren, hvilken tillika vore gårdsdräng, ansåg Riksdagen
böra bestämmas på sätt i statsrådsprotokollet närmare angifvits och utgå
helt och hållet af statsmedel, så att de förevisningsmedel, som dittills användts
såsom bidrag till vaktmästarnas vid konstafdelningen aflönande,
måtte kunna disponeras för sådana ändamål, för hvilka dessa medel enligt
museistadgan vore afsedda.

Hvad åter anginge aflöningen till förste vaktmästaren, hvilken tillika
vore portvakt, hade Riksdagen icke funnit anledning medgifva, att denna
aflöning bestämdes på annat sätt, än som af museinämnden föreslagits
och af statskontoret blifvit tillstyrkt, eller till 950 kronor jämte fri bostad
och vedbrand.

Förslaget att i sammanhang med ifrågavarande lönereglering för
vaktmästarna, utbyta det i ''staten uppförda anslaget å 5,000 kronor till
vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna
mot ett anslag till extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar
å 1,800 kronor, däraf 1,500 kronor beräknats till aflöning åt fyra extra
vaktmästare med 375 kronor till hvar och 300 kronor till beklädnadspenningar,
hade icke gifvit Riksdagen anledning till någon erinran.

Med uteslutande från den år 1880 fastställda staten för nationalmuseum
af posterna under följande anslagstitlar, nämligen 1 förste vaktmästare,
tillika portvakt, 1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, samt vaktbetjäning
för konstsamlingarnas bevakning vid efe offentliga förevisningarna,

medgaf Riksdagen, att i nämnda stat finge i stället uppföras följande an -

slagsposter :

Lön.

1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jämte fri bostad och ved . . .

1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jämte fri bostad och vedbrand, så
länge han bar skyldighet att vara boende i nationalmnsei byggnaden

........................

5 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna
.......................

extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar............

Tjänstgörings-
Summa,
penningar.

300	950
	1 Efter fem
	lårkanlö-
300	800'' nen höjas
	1 med 100
1,500	4,000j kronor.

— • 1,800

Vaktmästare, som, då den förändrade staten trädde i kraft, öfverginge
på den nya staten, skulle för tillgodonjutande af ålderstillägg få räkna
sig till godo den tid, han därförut varit utan afbrott anställd i nationalmuseets
tjänst.

För tillämpning af den sålunda ändrade staten för nationalmuseum
höjde Riksdagen anslaget till nationalmuseet med 1,000 kronor till 59,850
kronor; och medgafs tillika, att ålderstillägg finge utgå af det under
riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag »ålderstillägg».

Anslaget till
vård, underhåll
o. tillöka,
af konstindustriella

samlingarna.
(1900 års
m. fl. riks -

Det af Kungl. Maj:t äskade anslaget å 5,100 kronor till vård, underhåll
och tillökning af statens konstindustriella samlingar blef af Riksdagen

beviljadt att utgå på extra stat för år 1901.

Enahanda belopp har för nämnda ändamål af Riksdagen sedermera

anvisats för hvart och ett af åren 1902—1912.

dagar).

Anslag för Uti statsverkspropositionen vid 1900 års riksdag hade Kungl. Maj:t

vårdko6 till- äfven föreslagit Riksdagen att för biträde vid vård och tillhandahållande
hända- af handtecknings- och gravyr samlingen äfvensom för vetenskaplig bearbeth<handteck-
ning af museets samlingar på extra stat anvisa ett belopp af 2,500 kronor.
gravyr- Af de handlingar, som lågo till grund för Kungl. Maj:ts berörda

sa™linlfjen förslag, inhämtas, bland annat, följande.

(I900mårs Enligt då gällande förevisningsordning — yttrade intendenten vid

”dagarf* museet i underdånig skrifvelse den 21 september 1899 hölls handtecknings-
och gravyrsamlingen tillgänglig endast två dagar i veckan,

men behofvet af att hålla denna samling öppen alla de hvardagar, då
museet i öfrigt vore tillgängligt för allmänheten, var dåmera oafvisligt.
För att kunna tillhandagå de studerande med nödiga upplysningar och
öfvervaka framtagning och inläggning af blad och portföljer måste emellertid
en vetenskapligt bildad tjänsteman, hvars tid däraf fullt upptoges, alla
dagar tjänstgöra i samlingen.

Ett annat arbete, för hvars utförande likaledes behöfdes ökad arbetskraft,
var inventarieväsendets fullständigande. Detta gällde i hufvudsak
det fullständiga beskrifvandet af samlingarnas äldre delar, hvilka i väsentlig
mån då voro endast ofullständigt och summariskt förtecknade. Äfven
redan befintliga beskrifningar öfver särskilda afdelningar behöfde fullständigas;
och samtliga afdelningar borde samarbetas till ett helt i ett
gemensamt hufvudinverxtarium.

Vidare kräfde — framhöll intendenten — samlingarna å de kungl.
slotten en ständig och ökad tillsyn. Särskildt gällde detta Gripsholm; dess
synnerligen dyrbara porträttsamling tillväxte hvarje år, till följd hvaraf omflyttningar
ej sällan förekommo. Ofta gällde det att besvara med anledning
af där befintliga porträtt gjorda frågor eller, att verkställa fotograferingar
därstädes. För dessa arbeten måste direkt eller indirekt nationalmuseets
tjänstemän anlitas.

För bestämmande och beskrifvande af vissa delar af museets samlingar,
t. ex. samlingen af egyptiska fornsaker och samlingen af antika vaser, men
äfven äldre skulpturer, teckningar och dylikt, kräfdes stundom anlitande af
specialister inom eller utom landet, för hvilkas arbete någon, om ock ringa,
ersättning borde kunna beredas.

För de uppräknade arbetena var — efter hvad intendenten betonade
museets ordinarie tjänstemannapersonal, bestående af tre personer, ingalunda
tillräcklig, alldenstund deras tid väsentligen måste upptagas af de
löpande göromålens skötande.

Vid en så betydande institution som nationalmuseet var det emellertid
äfven af stor vikt att hafva att tillgå vetenskapligt bildade, med göromålen
och samlingarna förtrogna personer, hvilka i händelse af förfall för
de ordinarie tjänstemännen kunde träda i deras ställe och utan afbrott
fortsätta museiarbetet.

4—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

Till arfvode åt extra ordinarie tjänstemän funnos för det dåvarande
å anslag på museets stat anvisade 1,200 kronor, hvilka fördelats på två
extra ordinarie tjänstemän. Därtill kommo 450 kronor i vikariatsersättning.

Att på sådana villkor kunna ålägga en extra ordinarie tjänsteman
full daglig tjänstgöring syntes intendenten knappast kunna ifrågasättas.

Han hemställde om beredande af ett extra anslag för år 1901 till
belopp af 2,500 kronor för biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings-
och gravyrsamlingen äfvensom för den vetenskapliga bearbetningen
af särskildt äldre delar af samlingarna.

För berörda ändamål äskade Kungl. Maj:t ock af Riksdagen på extra
stat för år 1901 ett belopp af 2,500 kronor.

Med anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning förklarade
Riksdagen, enligt förberörda skrifvelse den 14 maj 1900 n:r 79, att
den visserligen på grund af utredningen i ärendet ansett sig böra bevilja
ett anslag för nämnda ändamål. Men då det icke syntes Riksdagen vara
ådagalagdt, att så stort årligt belopp, som enligt intendentens vid nationalmuseum
hemställan blifvit af Kungl. Maj:t äskadt, vore för ändamålet
behöfligt, hade Riksdagen funnit sig böra bevilja ett något lägre anslag
och därvid ansett, att genom anslagets bestämmande till 2,000 kronor
behofvet i förevarande afseende kunde antagas vara på ett nöjaktigt sätt
tillgodosedt.

Riksdagen beviljade alltså på extra stat för år 1901 ett anslag af

2,000 kronor för berörda ändamål.

På grund af särskilda af Kungl. Maj:t gjorda framställningar har
jämväl för hvart och ett af åren 1902—1912 på extra stat beviljats ett
anslag af 2,000 kronor för biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings-
och gravyrsamlingen i nationalmuseum äfvensom för vetenskaplig
bearbetning af museets samlingar.

Anslaget till Vid 1903 års riksdag blef, med bifall till framställning af Kungl.

trånnmateriaiMaj:t, det i nationalmuseets stat upptagna anslag å 5,000 kronor till
(1903 år* brännmaterial m. m. höjdt till 6,000 kronor samt uppfördt såsom reserntsdag.
) vationsansiag (Riksdagens skrifvelse den 22 maj 1903 n:r 115).

I underdånig skrifvelse den 14 mars 1907 gjorde intendenten vid Höjning af
nationalmuseum framställning om vidtagande af mera betryggande åtgärdernattUgterakän
dittills för att skydda statens i museibyggnaden förvarade konstsam- nin9 afmu^ilingar
mot inbrott. (lyos års

Under erinran att redan två nattvakter vore anställda vid museet m''dfgar)kS"
med en tjänstgöringstid per dygn af tillhopa 8 timmar under vintern
och 5 timmar under sommaren, uttalade intendenten, att bevakningen
i fråga icke kunde anses tillfyllestgörande. Ytterligare två nattvakter
borde anställas och vakttjänstgöringen utsträckas till 10 timmar under
den mörkaste tiden af året och 8 timmar under den öfriga delen
däraf, efter viss fördelning med afseende å tjänstgöringstiderna samt under
visst utarbetadt kontrollsystem.

För anställande af ytterligare två nattvakter skulle det dittills beviljade
extra anslaget (2,000 kronor) för nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden
behöfva ökas med 1,620 kronor för år, utom första året,
då den erforderliga ökningen i anslaget utgjorde 1,985 kronor 64 öre. I
stället för beklädnadspenningar, hvilka plägade utgå med 60 kronor om
året för hvarje nattvakt, skulle nämligen under första året nya uniformsoch
beväringspersedlar för ytterligare två man anskaffas till ett beräknadt
pris af 242 kronor 82 öre för hvardera.

Sedan Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen vid 1908 års riksdag
gjort framställning i ämnet, anvisades på extra stat för år 1909 ett anslag
å 3,986 kronor för anordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden.
(Riksdagens skrifvelse den 1 juni 1908, n:r 8.)

För ifrågavarande ändamål anvisades å extra stat för år 1910
3,620 kronor.

Efter det emellertid nationalmusei nämnd meddelat, att anslaget behöfde
höjas till 3,800 kronor, särskildt med anledning af ökade pris på
uniformspersedlar (då nattvakt vore skyldig att bära polismans uniform),
har Riksdagen, på framställningar af Kungl. Maj:t, för hvartdera året
1911 och 1912 på extra stat för ändamålet anvisat 3,800 kronor.

Med underdånig skrifvelse den 2 oktober 1908 öfverlämnade nationalmusei
nämnd en af intendenten vid museet gjord framställning om höj -

Anslag till
beredande af
höjda arfvoden
åt e. o.
tjänstemän.

(1909 års
m. fl riksdagar.
)

ning af det å museets ordinarie stat upptagna anslag å 1,650 kronor, till
vikariatsersättning och arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän.

Intendenten framhöll, att behofvet af ökning i detta anslag med
hvarje år gjort sig allt mera kännbart.

Visserligen hade detta behof i någon mån afhjälpts genom det extra
anslag å 2,000 kronor, som under senare år anvisats för biträde vid vård
och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsamlingen samt för
vetenskaplig bearbetning af museets samlingar, men äfven under förutsättning
af detta anslags fortsatta utgående vore behofvet långt ifrån fylldt.

I afvaktan på lösningen af uppkommen fråga om beredande af ökadt
utrymme för museets samlingar hade intendenten icke förr gjort framställning
angående förbättrad ekonomisk ställning särskild! för de extra
ordinarie amanuenserna, men af skyldig omtanke för museets extra ordinarie
tjänstemäns existensvillkor ville han fästa Kungl. Maj.-ts uppmärksamhet
därå.

Från allmänhetens sida ställdes med hvarje år allt större kraf på
museiarbetet, på samlingarnas öppenhållande, förevisning och vetenskapliga
bearbetning. Från museets sida hade man sökt tillmötesgå dessa
kraf, så godt sig låtit göra med det fåtal arbetskrafter, hvaröfver museet
förfogat.

Så hade förevisningstiden och därmed tjänstemännens arbetstid inom
museet under den ljusare årstiden (1 mars—1 oktober) utsträckts till
klockan 4 e. in. om hvardagarna och till klockan 5 e. m. om söndagarna.
För detta ändamål hade extra vaktbetjäning måst anskaffas, hvars
aflöning bestridts af influtna inträdesafgifter, en behållning, som eljest
författningsenligt kunnat användas, liksom den förut delvis användts, till
förbättring af de extra ordinarie tjänstemännens aflöning.

Vidare hade förenings- och skolbesöken blifvit allt talrikare särskildt
under sommarmånaderna, hvarvid fordran vanligen uppställts på personlig
ledning från tjänstemännens sida.

Samlingarnas hastiga tillväxt kräfde också ökade arbetskrafter för
föremålens undersökning, vetenskapliga bearbetning och intörande i inventarieförteckningarna.

Oaktadt den mångfald andra arbeten, som vore förenade med museitjänstgöringen
och som med hvarje år ökats, hade tillväxten af samlingarna
redan, på ett fåtal nummer när, hunnit undersökas och inventarieföras,
tack vare i mycket de extra ordinarie tjänstemännens deltagande
i arbetet.

Under de senare åren hade tre extra ordinarie amanuenser haft
regelbunden tjänstgöring i museet. Arfvodet för denna tjänstgöring hade
— vikariatsersättning inberäknad — utgått till dem med belopp växlande
mellan 1,625 och 925 kronor. Dessutom hade mindre belopp tilldelats
mera tillfälligt tjänstgörande.

Såsom ett ytterligare skäl för ökadt anslag kunde enligt intendentens
mening framhållas nödvändigheten för en museiinstitution med endast tre
ordinarie tjänstemän att äga tillgång till genom grundliga konsthistoriska
studier och omfattande dyrbara utländska studieresor väl skolade krafter,
skickade att i sinom tid träda i stället, när konstafdelningens ordinarie
tjänstemän afginge.

Men för att vid museet varaktigt kunna knyta nya extra ordinarie
tjänsteman med verklig begåfning för facket och gedigna fackkunskaper
måste museet kunna erbjuda skälig ersättning för ett arbete, åt bvilket
endast personer med speciella anlag med framgång kunde ägna sig. Sådan
ersättning kunde museet emellertid då icke bjuda, hvilket så mycket mera
vore att beklaga, som behofvet af ökade arbetskrafter gjorde sig alltmer
gällande.

Intendenten hemställde, att Kungl. Maj:t måtte till 1909 års Riksdag
aflåta proposition, att anslaget åt extra ordinarie tjänstemän måtte
höjas till 5,000 kronor att utgå redan från och med år 1909.

I sin omförmälda skrifvelse af den 2 oktober 1908 tillstyrkte nationalmuseets
nämnd bifall till intendentens framställning.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1909
yttrade vederbörande departementschef, att behofvet af den föreslagna
anslagsförhöjningen syntes honom påtagligt.

Då emellertid åtgärder snart syntes böra vidtagas för beredande af
ökning i det otillräckliga utrymmet för nationalmuseets samlingar och
åtskilliga ändringar i den för museet gällande stat i sammanhang därmed

skulle blifva nödvändiga, ansåg departementschefen tillgång till erforderliga
medel för aflöning åt extra ordinarie tjänstemän böra tills vidare beredas
allenast på extra stat.

På det ett för ändamålet tillräckligt belopp måtte stå till buds äfven
under år 1909, syntes för år 1910 böra äskas den summa, som belöpte för
två år.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
uti den vid 1909 års riksdag aflåtna statsverkspropositionen, att Riksdagen
måtte till beredande af höjda arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän vid
nationalmuseet på extra stat för år 1910 bevilja ett anslag af 6,700 kronor.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning blef af Riksdagen bifallen
(skrifvelse den 22 maj 1909 n:r 8).

För hvart och ett af åren 1911 och 1912 har till beredande af höjda
arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän vid nationalmuseum på extra stat
beviljats ett anslag af 3,350 kronor.

Provisorisk
lönereglering.
Ökade ersättningar
för
sekreteraroch
kamrerargöromål.

(1910 och
1911 årens
riksdagar.)

Uti statsverkspropositionen vid 1910 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t
framställning om provisorisk lönereglering för vissa befattningshafvare vid
nationalmuseet.

Ifrågavarande framställning var föranledd af en underdånig skrifvelse
i ämnet från nationalmuseets nämnd.

Uti denna skrifvelse hade föreslagits, att aflöningsförmånerna,
ålderstillä»’# och bostadsförmån oberäknade samt med afdrag af pensions -

motsvarande belopp, måtte intendenten......	höjas från	för 6,000	till	9,000	kronor
konservatorn......	»	1,200	»	1,500	»
amanuenserna.....	»	3,000	»	5,000	»
förste vaktmästaren . . .		950	»	1,750
vaktmästarna.....	»	800	»	1,500
öfvereldaren . •		750	»	1,500	»
eldarna........	»	500	»	750	»

Löneregleringskommittén, till hvars yttrande nämndens berörda framställning
varit öfverlämnad, hade i utlåtande den 16 december 1909 anfört,
bland annat, följande.

Af omförmälda befattningshafvare vid nationalmuseum vore amanuenserna
och vaktmästarna i aflöningshänseende jämförliga, amanuenserna
med första gradens tjänstemän i centrala ämbetsverk enligt äldre stater
samt förste och andre vaktmästarna — den vaktmästare, som tillika vore
gårdsdräng, med viss modifikation i hvad bostadsförmånen anginge — med
motsvarande funktionärer i allmänhet inom centrala ämbetsverk, jämväl
enligt äldre stater. Därest provisorisk lönereglering för ifrågavarande befattningshafvare
komme att äga rum, finge fördenskull normen för beräkning af
deras aflöningstillägg anses gifven i öfverensstämmelse med dåmera gällande
aflöningsstat för statskontoret.

Därvid vore emellertid att märka, att en af amanuenserna innehade
befattning såsom lärare i konsthistoria vid den till akademien för de fria
konsterna hörande konsthögskolan, för hvilken befattning han enligt den
år 1908 fastställda staten uppbure ett arfvode af 1,800 kronor. Då hans
löneförmåner å stat vid nationalmuseum, två ålderstillägg inberäknade,
utgjorde 4,000 kronor, uppginge sålunda hans sammanlagda aflöning af
statstjänster till 5,800 kronor, eventuellt extra lönetillägg oberäknad^

Nationalmuseets dåvarande intendent vore tillika sekreterare hos akademien
för de fria konsterna. Enligt staten af år 1908 tillkomme nämnda
akademis sekreterare ett arfvode af 1,800 kronor »jämte bostad af akademien».
Aflöningen till intendenten vid nationalmuseum utgjorde 6,000
kronor, hvadan den dåvarande intendentens inkomster af statstjänster uppginge
till sammanlagdt 7,800 kronor, förutom fri bostad.

Vid sålunda anförda förhållanden syntes det kommittén, att något provisoriskt
aflöningstillägg ej borde tillkomma nyssnämnda båda tjänstemän vid
nationalmuseum, så mycket mindre som det ju ej finge anses osannolikt, att,
därest de efter definitiv lönereglering icke komme att tillåtas förena de
respektive två befattningarna, de komme att kvarstå på nationalmuseets
dåvarande stat.

Arfvodet till den vid museet anställde konservatorn hade kommittén
ansett böra upptagas till föreslaget belopp, 1,500 kronor, utan något afdrag.

Öfvereldaren och eldarna vid nationalmuseibyggnaden syntes kommittén
böra, i nära öfverensstämmelse med hvad som föreslagits för vaktmästare
i allmänhet, erhålla provisoriskt aflöningstillägg med 50 procent

af deras kontanta aflöning, hvarvid dock hvad öfvereldaren beträffade borde
afdragas dels ett mot pensionsafgift för »andra vaktmästare» svarande, afrundadt
belopp af 25 kronor, dels ock 100 kronor, motsvarande det belopp,
hvarmed i de på senare tiden fastställda staterna för centrala ämbetsverk
värdet af fri bostad beräknats högre än i äldre staterna.

Enligt det vid den kungl. propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1910 yttrade vederbörande
departementschef vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t, att han i likhet
med kommittén ansåge näsrot aflöningstillägg för det dåvarande icke böra
tillkomma intendenten vid nationalmuseum samt den amanuens, som tillika
innehade befattning såsom lärare i konsthistoria vid konsthögskolan. Öfriga
på ordinarie stat uppförda befattningshafvare vid nationalmuseum syntes
departementschefen böra tillerkännas provisoriskt afiöningstillägg i enlighet
med ett inom kommittén uppgjordt förslag af hufvudsakligen följande innehåll.

	Provisoriskt afiöningstillägg (oreduceradt).	Pensions- afgift	Till höjning af vikariats-ersättning under semester afsedt belopp.
På ordinarie stat uppförda befattningshafvare.	Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Orts- tillägg.	Summa.	mot- svarande belopp, af- rundadt.
1 konservator, arfvode........	_			300		_	_
1 amanuens.............	400	300	300	1,000	100	25	—
1 förste vaktmästare......... (fri bostad och ved)	100	150	50	300	30	—	—
1 vaktmästare............ (fri bostad och ved tills vidare)	200	50	50	300	25	—	—
1 vaktmästare............	200	50	150	400	25	—	—
1 > ............	200	50	150	400	25	—	—
1 > ............	200	50	150	400	25	—	-
1 > ......•.....	200	50	150	400	25	—	—
1 » ............	200	50	150	400	25	—	—
1 öfvereldare, arfvode........ (fri bostad och ved)		—	—	250	—	—	—
1 eldare, arfvode...........	—	—	—	250	—	—	—
1 > » ...........	—	—	—	250	—	—	—
Summa	—	—		4,650	280	25	—

För ifrågavarande ändamål skulle således, yttrade departementschefen
vidare, erfordras ett förslagsanslag af 4,395 kronor, däraf 25 kronor till
höjning af vikariatsersättning under semester.

För åtnjutande af de med den provisoriska löneregleringen förenade
aflöningsförmåner ansåg departementschefen böra stadgas i hufvudsak samma
villkor, som plägade fastställas vid de nya aflöningsstaterna för de centrala
ämbetsverken.

Tillika syntes honom böra meddelas föreskrift därom, att samtliga
ordinarie tjänstemän skulle, i den män ej undantag kunde anses böra
stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet
tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.

Dessutom borde till iakttagande vid utbetalningen af provisoriska
'' aflöningstillägg föreskrifvas:

dels att å lönen skulle afdragas, efter år räknadt, så stort belopp
— afrundadt, om sådant erfordrades för vinnande af jämn summa, till
närmast högre femtio- eller hundratal och, hvad vaktmästare beträffade,
till 30 kronor för förste vaktmästare och 25 kronor för andre vaktmästare —
som motsvarade den pensionsafgift, hvilken enligt lagen den 11 oktober
1907 om civila tjänstinnehafvares rätt till pension skulle hafva af vederbörande
befattningshafvare erlagts såsom bidrag till egen pensionering,
om berörda lag varit å honom tillämplig; dock att därvid borde iakttagas,
att den, som oberoende af den provisoriska löneregleringen vore skyldig
att erlägga pensionsafgift enligt berörda lag, skulle därutöfver vidkännas
allenast så stort afdrag, som betingades af lönetillökningen vid den provisoriska
löneregleringen, hvarvid afdraget, efter sammanläggning med
pensionsafgiften, skulle afrundas på förut angifvet sätt;

dels ock att, om annan vaktmästare än förste vaktmästare och vaktmästaren,
som tillika vore gårdsdräng, åtnjöte fri bostad med bränsle,
skulle, så länge denna förmån kvarstode, från ortstillägget eller lönen afdragas
så stort belopp, att det, tillsammans med hvad som enligt den
ordinarie aflöningsstaten för berörda förmån afdroges från aflöningen, uppginge
till 250 kronor.

I öfverensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog
Kungl. Maj:t Riksdagen att, för beredande i enlighet med af departements 5—111874.

Löneregleringskommitténs bet. XXXII.

chefen tillstyrkta grunder af provisoriskt aflöningstillägg att, på de af
honom förordade villkor, utgå till vissa befattningshafvare vid nationalmuseum,
på extra stat för år 1911 bevilja ett förslagsanslag af 4,395
kronor, däraf högst 25 kronor finge användas till höjning af vikariatsersättning
under semester.

Ifrågavarande framställning blef af Riksdagen bifallen, enligt hvad
dess skrifvelse den 2 juni 1910, n:r 154, utvisar.

I särskild den 29 april 1910 till Riksdagen aflåten proposition (n:r
208) gjorde Kungl. Maj:t jämväl framställning angående anslag till beredande
af ökade ersättningar för bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen
vid nationalmuseum.

Af handlingar, som lågo till grund för berörda proposition, inhämtas,
att nationalmuseets nämnd uti förenämnda skrifvelse angående provisorisk
lönereglering för befattningshafvare vid nationalmuseum jämväl
hemställde om provisorisk förhöjning af de belopp, hvilka i museets stat
funnes uppförda till sekreterargöromålens bestridande, 800 kronor, och
till kamrerargöromålens bestridande, 400 kronor.

Uti sitt ofvanberörda utlåtande af den 16 december 1909 anförde
löneregleringskommittén beträffande förhöjningen uti ifrågavarande hänseende,
att, ehuru kommittén icke ville på något sätt bestrida, att, med
hänsyn till de nämnda göromålens dåvarande omfattning, ersättningarna
för deras utförande dåmera kunde anses knappt tillmätta och att fördenskull
en förhöjning af anslagen kunde vara af behofvet påkallad, kommittén
dock — i saknad af all närmare utredning i detta hänseende uti
då förevarande ärende och i all synnerhet med afseende å den form, under
hvilken berörda ersättningar blifvit i staten upptagna — ansett de personer,
som bestrede ifrågavarande göromål, icke kunna inbegripas i den ifrågasatta
provisoriska löneregleringen.

Kommittén uttalade emellertid, att det syntes kommittén som hinder ej
borde möta att, utan direkt sammanhang med den provisoriska löneregleringen,
hos Riksdagen göra framställning om det tillfälliga anslag å extra stat,
som kunde anses behöflig! för att under år 1911 kunna i erforderlig mån

öka ersättningarna för bestridande af sekreterar- och kainrerargöromålen
vid nationalmuseum.

I en af nationalmusei nämnd med eget underdånigt utlåtande den
31 januari 1910 till Kungl. Maj:t öfverlämnad och därvid till bifall förordad
skrift gjorde de personer, som då bestridde resp. sekreterar- och
kainrerargöromålen vid museet, framställning i den af kommittén antydda
riktning.

Uti förenämnda proposition den 29 april 1910 föreslog Kungl. Maj:t
Riksdagen att till beredande af ökade ersättningar för bestridande af sekreterar-
och kamrcrargöromålen vid nationalmuseum på extra stat för år 1911
bevilja ett anslag af 600 kronor. Af berörda belopp, 600 kronor, voro
400 kronor afsedda att tillkomma sekreteraren och 200 kronor kamreraren.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning (se skrifvelse
den 30 maj 1910 n:r 8).

Det torde här böra erinras, att, enligt det vid den kungl. propositionen
fogade statsrådsprotokoll, chefen för ecklesiastikdepartementet i
sammanhang med hemställan om framställning till Riksdagen i ämnet förklarade
sig (i anslutning till hvad nationalmusei nämnd i detta hänseende
föreslagit) vara betänkt på att framdeles föreslå Kungl. Maj:t, att den
person, som bestrede kamrerargöromålen vid nationalmuseum, måtte såsom
ersättning för ökadt arbete i följd af donationer till museet från och med
år 1911, utöfver af statsmedel samt på grund af kungl. bref den 14 december
1894 utgående ersättning, tillerkännas ytterligare 100 kronor årligen
att fördelas mellan donationsfonderna i förhållande till donationernas
kapitalbelopp, där ej donationsvillkoren därför lade hinder i vägen.

Äfven för år 1912 har Riksdagen, på framställning af Kungl. Maj:t,
för beredande af provisoriska aflöningstillägg för vissa befattningshafvare
vid nationalmuseet å extra stat beviljat ett förslagsanslag af 4,395 kronor,
däraf högst 25 kronor må användas till höjning af vikariatsersättning
under semester.

Till beredande af ökade ersättningar för bestridande af sekreteraroch
kamrerargöromålen vid nationalmuseum har ock beviljats ett anslag
af 600 kronor på extra stat för år 1912.

Tilläggsarfvoden
åt
e. o. vaktmästare
för
ikad tjänstgöring.

(1911 års
riksdag.)

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 15 oktober 1910 framlade intendenten
vid nationalmuseum förslag angående utsträckning af den tid, under
hvilken museet skulle hållas öppet för allmänheten, och anförde han i
sådant afseende, bland annat, följande.

Under månaderna november till och med januari vore det på grund
af det då rådande mörkret nödvändigt att stänga museet för allmänheten
senast kl. 3 e. m., efter hvilken timme vaktbetjäning icke heller vore behöflig.
Under årets öfriga månader, februari—oktober, mötte icke något
hinder att från och med år 1911 hålla museet öppet sex timmar hvarje
söckendag, kl. 10 f. m.—4 e. m. (med undantag för måndagen, då museet
vore stängdt för rengöring, som hvad utställningssalarna anginge utfördes
af vaktbetjäningen), dock under förutsättning att samlingarna under öppethållandet
erhölle tillräcklig såväl ordinarie som extra bevakning.

Hvad anginge den ordinarie vaktbetjäningen, finge den genom det
provisoriska aflöningstillägget ersättning för sitt sålunda ökade arbete.
Beträffande däremot den extra hade den icke kommit i fråga till nåo-ot
provisoriskt aflöningstillägg. Att märka vore då först och främst, att hela
konstslöjdsafdelningen vore uppförd på extra stat. Vaktbetjäningen vid
densamma utgjordes af två bevakningsbiträden med daglig tjänstgöring,
hvilken vore af alldeles samma omfattning och ansvar som de ordinarie
vaktmästarnas, samt af ett bevakningsbiträde med tre dagars tjänstgöring
i veckan. Härtill komme fyra extra vaktmästare för konstsamlingarnas
bevakning med hvardera tre dagars tjänstgöring i veckan.

I en senare aflåten skrifvelse meddelade intendenten, att för den
föreslagna utsträckningen af tiden för museets öppethållande skulle erfordras
ett tilläggsanslag af 900 kronor om året för att godtgöra i följd
däraf behöflig extra bevakning.

Den extra vaktbetjäning, som därvid åsyftades, vore dels två vaktmästare
med daglig tjänstgöring, aflönade hvardera med 1,000 kronor om
året, dels ock fem vaktmästare med tre dagars tjänstgöring i veckan och
en årsaflöning för hvardera af 468 kronor 75 öre.

Såsom tilläggsarfvode åt dessa vaktmästare för deras i följd af den
tilltänkta anordningen ökade tjänstgöring borde, enligt intendentens me -

ning, skäligen utgå till en hvar af de dagligen tjänstgörande 200 kronor
och till en hvar af de öfriga 100 kronor, allt för år räknadt.

I afgifvet utlåtande öfver sistnämnda framställning tillstyrkte nationalmusei
nämnd beviljande af det ifrågasatta tilläggsanslaget.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1911
yttrade vederbörande departementschef, att han funne sig böra understödja
förslaget om museets öppethållande ett större antal timmar dagligen än
dittills ägt rum, helst detta kunde ske utan synnerligen ökade kostnader
för statsverket.

Hvad anginge år 1912, ansåg han det erforderliga beloppet, 900
kronor, böra begäras hos Riksdagen. Skulle framställning därom bifallas
af Kungl. Maj:t och Riksdagen, syntes departementschefen hinder ej
möta att för år 1911 af tillgängliga medel för ändamålet anvisa motsvarande
belopp.

I statsverkspropositionen vid 1911 års riksdag föreslog ock Kungl.
Maj:t Riksdagen att för beredande af tilläggsarfvoden åt extra ordinarie
vaktmästare vid nationalmuseum för ökad tjänstgöring under år 1912, att
utgå under de villkor Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva, på extra
stat för år 1912 bevilja ett anslag af 900 kronor.

Kungl. Maj:ts berörda framställning blef af Riksdagen bifallen (skrifvelse
den 31 maj 1911, n:r 8).

Efter de förändringar, som vid 1898, 1900 och 1903 årens riksdagar
vidtagits uti den år 1880 fastställda ordinarie staten för nationalmuseet,
har denna stat följande utseende:

Anslag för
nationalmuseet
å
riksstat för
år 1912.

	Lön.	Tjänst- görings-	Summa.
	pennin-
		gar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1 intendent....................	4,000	2,000	6,000
1 konservator, arfvode...............	—	—	1,200	Efter 5 år kan lö-
1 amanuens...................	1,800	1,200	3,0001	nen höjas med 500 kr. och efter
1 dito......................	1,800	1,200	3,000)	10 år med ytter-
Till sekreterargöromålens bestridande ... kr. 800 > kamrerargöromålens » ...» 400 Till vikariatsersättning och arfvoden åt extra ordinarie	—	—	1,200 1,650	ligare 500 kr.
tjänsteman................... 1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jämte fri bostad	''

och ved ....................	650	300	950
1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jämte fri bostad
och vedbrand, så länge han har skyldighet att vara boende i nationalmuseibyggnaden.........	500	300	800 ^	\| Efter 5 år kan lö-
5 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna............ 1 öfvereldare vid nationalmuseibyggnaden, jämte fri	2,500	1,500	4,OOoJ	< nen höjas med \ 100 kr.
750
bostad och ved, arfvode.............	—	—
2 eldare, å 500 kronor, arfvode..........	—	—	1,000
Extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar ....	—	—	1,800
Till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag ■	—	—	10,000
däraf 3,000 kronor höra användas företrädesvis till inköp af norska och danska lefvande konstnärers arbeten.
Till samlingarnas vård och underhåll, reservations-
anslag..................	—		1,500
> boksamlingen, reservationsanslag....... ■> underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel	—	—	300
samt för renhållning............	—	—	2,700
> brännmateriel m. m., reservationsanslag ....	—	—	6,000
Tillhopa	—	—	45,850
Till inlösen af lefvande svenska'' konstnärers arbeten,
reservationsanslag...............		—	15,000
Summa	—	—	60,850

A extra stat för år 1912 är o därjämte för nationalmuseet anvisade

följande anslag:

Till provisoriskt aflöningstillägg till vissa befattningshafvare vid nationalmuseet, förslagsanslag
...................................kronor 4,395

» beredande af ökade ersättningar för bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen

vid nationalmuseet...................... » 600

> beredande af höjda arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän vid nationalmuseet .... » 3,350

» vård, underhåll och tillökning af statens kon9tindustriella samlingar........ > 5,100

» biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsamlingen i nationalmuseet
äfvensom för vetenskaplig bearbetning af museets samlingar...... > 2,000

> anordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden............ > 3,800

» beredande af tilläggsarfvoden åt extra ordinarie vaktmästare vid nationalmuseet ... > 900

Summa kronor 20.145

För nationalmuseet äro alltså å riksstat för år 1912 anvisade tillhopa
80,995 kronor.

Organisation och verksamhet in. in.

De af Kungl. Maj:t den 10 december 1880 utfärdade stadgar för
nationalmuseets konstafdelning innehålla i afseende å samlingarnas ändamål
och omfattning följande.

Nationalmuseets konstafdelning, såsom en för vetenskapliga ändamål
och konstodlingens främjande verksam anstalt, ställd under ecklesiastikdepartementet,
omfattar tre hufvudafdelningar:

I. Samlingar hörande under bildhuggarkonst:

a. Skulpturverk i marmor och metall;

b. Originalarbeten i gips, modeller och skizzer;

c. Plastiska efterbildningar.

Till denna afdelning hänföras jämväl samlingarna af egyptisk-orientaliska
och af grekisk-romerska fornsaker.

•

II. Samlingar hörande under målarkonst:

a. Målningar i olja, vattenfärg och kritor;

b. Hand teckningar;

c. Gravyrer och därmed besläktade konstalster.

III. S amlingar af konstslöjdsföremål,
såsom snidade, keramiska, textila in. fl. arbeten.

Till nationalmuseets konstafdelning hör jämväl en boksamling, omfattande
arbeten rörande bildande konst och därmed i närmare sammanhang
stående ämnen.

I fråga om personalen innefattas i stadgarna, bland annat, följande.
De vid nationalmuseets konstafdelning anställda ämbets- och tjänstemän
äro en intendent, en konservator och två amanuenser.

Till bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen antagas särskilda
biträden.

En museinämnd, bestående af fem ledamöter, bland kvilka intendenten £ 3.
och konservatorn äro själfskrifna, äger att handlägga och afgöra vissa frågor.

Intendenten, hvilken det i främsta rummet åligger tillse, att konst- § 4.
afdelningen motsvarar sin bestämmelse, är Kungl. Maj:t ansvarig för konstsamlingarnas
noggranna vård och göromålens jämna gång.

Honom tillkommer:

att vara föredragande i nämnden, för densamma anmäla de gåfvor
eller testamenten, som kunna göras till nationalmuseet, framlägga förslag
till inköp åt konstverk eller till restauration af sådana äfvensom i öfriga
frågor, hvilkas afgörande tillhör nämnden eller öfver hvilka nämnden bör
yttra sig, innan desamma ingå till Kungl. Maj:t, samt vidtaga de åtgärder,
som i anledning af nämndens beslut erfordras;

att antaga nödigt biträde för kainrerargöromålens bestridande, så
ock öfvereldare och eldare, portvakt och öfriga betjänte;

att hafva tillsyn öfver samtliga vid nationalmuseets konstafdelning
anställda ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt betjänte, leda och
mellan dem fördela de för konstafdelningens ändamål nödiga arbeten samt
vaka öfver dessas behöriga verkställande;

att bestämma om samlingarnas ordnande och konstverkens ändamålsenliga
uppställning inom de för dem anvisade lokaler;

att efter eget val vårda och bearbeta en af samlingarnas hufvudgrupper,
vare sig de förenade handtecknings- och gravyrsamlingarna eller
de öfriga samlingarna af konstföremål;

att efter samråd med vederbörande amanuens bestämma om bokinköp;
att handhafva den ekonomiska förvaltningen, bestämma arfvoden för
de extra ordinarie tjänstemännen, ombesörja inköp af brännmaterial, bohagsting
o. d. samt ansvara för redovisningen af de för museet anslagna
medel;

att vårda den lösa och fasta egendom, som jämte konst- och boksamlingarna
må tillhöra museet, samt att särskilt öfvervaka lokalernas
renhållning, uppvärmning och tillbörliga säkerhet mot inbrott och eldfara;

6—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

att vaka öfver ordningens upprätthållande inom museilokalerna och
för detta ändamål utfärda en tjänstestadga för betjäningen;

att inom mars månad hvarje år till Kungl. Maj:t afgifva berättelse
angående konstsamlingarnas tillväxt och förvaltning under det förflutna
året, äfvensom inom föreskrifven tid till kammarrätten insända redovisning
för de till museets disposition ställda medel; samt

att beträffande nya anordningar och sådana förekommande angelägenheter,
hvilka icke enligt stadgarna kunna afgöras af intendenten eller
museinämnden, göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Öfver de af intendenten i förvaltningsfrågor fattade beslut skola
föras protokoll, som föredragas vid nämndens ordinarie sammanträden.

§ 5. Konservatorn har till åliggande:

att yttra sig i frågor af konstnärligt-teknisk art, hvilka bero på intendentens
eller nämndens afgörande;

att biträda intendenten vid besiktningar af konstverk äfvensom vid
upprättande af förslag till restaurationsarbeten samt att, när sådana blifvit
af nämnden beslutade, öfvervaka deras verkställande;

att efter anmälan ombesörja fernissningar och sådana mindre rengöringsarbeten
å konstföremål, som påkallas för deras lämpliga skötsel
och förevisning;

att öfvervaka nödiga verkställighetsåtgärder vid konstföremåls mottagande
eller afsändande;

att yttra sig i frågor rörande sökt tillåtelse för konst- och konstslöjdsidkare
att kopiera konstverk i museets samlingar samt att med råd
och anvisningar tillhandagå dem, som erhållit sådan tillåtelse;

att för sådant ändamål närvara i museet å vissa bestämda timmar åtminstone
tre dagar i veckan, samt i öfrigt då särskilda göromål sådant kräfva.

£ tf. Amanuens åligger:

att under intendentens öfverinseende vårda och bearbeta eu af samlingarnas
hufvudafdelningar samt afgifva förslag till dess fullständigande;

att i tur och ordning, som af intendenten bestämmes, biträda vid
de offentliga förevisningarna och därvid gå den besökande allmänheten
tillhanda med upplysningar; samt

att, när behofvet så påkallar, deltaga jämväl i arbeten inom annan
afdelning än den, vid hvilken han är anställd.

Den ene af amanuenserna är skyldig att, på uppdrag af intendenten,
öfvertaga vården af museets boksamling och hålla de däröfver nödiga
förteckningar. Likaledes kan intendenten åt en af amanuenserna uppdraga
att vårda och hålla förteckning öfver museets utställningsinateriel och
öfriga bohag.

Extra ordinarie tjänstemän, hvilka i mån af behof antagas, åligger: § 7.

att vid förfall för ordinarie amanuens på förordnande öfvertaga
dennes tjänstgöring; samt

att i öfrigt verkställa de arbeten, som af intendenten uppdragas
åt dem.

Samtliga vid konstsamlingarna anställda tjänstemän åligger: 8 8.

att inhämta noggrann kännedom om föremålen i de samlingar, vid
hvilka de tjänstgöra;

att, hvar och en på sitt område, uppmärksamt följa den konsthistoriska
vetenskapens utveckling för att därigenom främja konstafdelningens
ändamål; samt

att söka vinna kännedom om inom landet befintliga konstverk och
konstslöjdsalster af värde och så vidt möjligt ägna uppmärksamhet däråt,
att sådana ej blifva utförda ur landet utan att förut hafva varit hembjudna
till museet.

Amanuenserna äro enligt stadgarna skyldiga att tjänstgöra minst
fyra timmar hvarje söckendag.1 För extra ordinarie tjänstemän bestämmas
tjänstgöringstiderna af intendenten.

Museinämnden tillkommer: g 9

att afgifva utlåtanden, som infordras af Kungl. Maj:t;

att inom gränsen af för sådant ändamål anvisade medel besluta om
inköp af konstverk eller konstslöjdsföremål till samlingarnas fullständigande;
och äger nämnden att af inköpsanslag ställa ett visst mindre belopp till

1 För ordinarie tjänsteman, som åtnjuter provisoriskt aflöningstillägg, gäller emellertid
föreskrift om längre tjänstgöring.

intendentens omedelbara förfogande att användas för sådana inköp, som
för samlingarna anses önskvärda, men icke tåla uppskof; skolande sålunda
verkställdt inköp af intendenten vid nästföljande nämndsammanträde anmälas
till protokollet;

att afgöra, huruvida skänkta föremål äro af beskaffenhet att böra
införlifvas med samlingarna;

att bestämma om erforderliga restaurationer af konstverk och konstindustriföremål,
i protokollet låta anteckna, i hvilka hänseenden ett till
restauration bestämdt föremål tarfvar förbättring, och, efter det sådan
blifvit verkställd, afgifva utlåtande rörande restaurationsarbetets beskaffenhet;

att i enlighet med de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter bestämma
de dagar och tider, å hvilka museets samlingar böra hållas tillgängliga
för allmänheten;

att på förslag af intendenten fastställa ordningsregler för museibesökande,
likasom i fråga om kopiering af föremål i museets samlingar;

att på förslag af intendenten bestämma försäljningsprisen å de
kataloger eller andra arbeten, som utgifvas för museets räkning, och besluta
om användandet för bestämda ändamål af de medel, som inflyta
genom katalogförsäljning eller besökandes inträdesafgifter, så vidt samma
medel icke redan äro disponerade;

att på förslag af intendenten antaga extra ordinarie tjänstemän äfvensom
nödigt biträde för sekreterargöromålens bestridande;

att i följande frågor afgifva yttranden öfver af intendenten framställda
underdåniga förslag, innan dessa insändas till Kungl. Maj:t, nämligen:

a) angående konservators- och amanuensbefattningarnas tillsättning
äfvensom i fråga om tjänstledighet för amanuenserna och vikariers förordnande
för längre tid än intendenten äger bestämma;

b) angående beloppet af afgift för tillträde till samlingarna;

c) angående väsentligare förändringar i afseende på lokalernas användande
för de olika samlingarna;

d) angående utgallring af konst- och konstslöjdsföremål samt utbyte
eller försäljning af duplettexeinplar i gravyrsamlingen;

e) angående förändringar i konstafdelningens organisation;

att, när protokollen öfver de af intendenten fattade beslut i förvaltningsärenden
föredragas vid de ordinarie sammankomsterna, till eget protokoll
uttala de erinringar, som därvid kunna vara att göra; samt

att, när anledning därtill förefinnes, i frågor rörande samlingarna
och deras behof eller förvaltningens handhafvande ingå till Kungl. Maj:t
med underdåniga framställningar.

Till sekreterargöromålen, hvilkas bestridande helst bör uppdragas $ 10.
åt en af museets amanuenser eller extra ordinarie tjänstemän, hörer:
att föra diarium öfver inkommande mål;

att föra protokoll öfver af intendenten fattade beslut i förvaltningsärenden
;

att föra protokoll öfver nämndens förhandlingar;
att uppsätta, kontrasignera och expediera utgående skrivelser;
att förvara koncept och öfriga arkivet tillhörande handlingar samt
föra förteckning öfver dem;

att för tjänstgöring närvara i museet å tider, som af intendenten
bestämmas.

Till kamrerargöromålen hörer enligt stadgarna: § it.

att hålla moträkning med riksbanken öfver där insatta och därifrån
uttagna medel samt i öfrigt föra alla med afseende å dessa och öfriga
museiinedels redovisning nödiga anteckningar och räkenskaper;

att till siffran granska inkommande räkningar samt verkställa alla
beslutade utbetalningar;

att månatligen samt i öfrigt vid intendentens anfordran afgifva
rapport öfver kassans ställning;

att årligen inom föreskrifven tid hafva, i enlighet med fastställdt
formulär, uppi’ättat och afslutat hufvudbok öfver räkenskaperna för det
föregående året; samt

att för tjänstgöring närvara i museet å tider, som af intendenten
bestämmas.

Betjäningens skyldigheter och tjänstgöringstider bestämmas genom § 12
en af intendenten utfärdad tjänstestadga, hvarvid iakttages:

att vaktbetjänt med högre aflöning är underkastad daglig tjänstgöringsskyldighet; att

vaktbetjänt är skyldig under tjänstgöring bära föreskrifvet livré; och

att betjäningen är förbjudet att af besökande begära eller mottaga
något slags ersättning eller sportler för lämnadt biträde i sådant, som
tillhör tjänsten.

Vid betjäningens antagande bör afseende fästas äfven därvid, om
sökande till sådan befattning lärt något handtverk, som vid förefallande
arbeten inom konstafdelningen kan komma till gagn.

§ 13. Beträffande samlingarnas tillökning är i stadgarna föreskrifvet, att

vid inköp af originalföremål för samlingarna bör tillses, att i allmänhet
endast mera betydande eller för sin tid och mästare kännetecknande arbeten
förvärfvas. Särskild uppmärksamhet bör likväl ägnas däråt, att den
svenska konstens utveckling så fullständigt och mångsidigt som möjligt
belyses.

Vid inköp för gravyrsamlingen bör jämte det konstnärliga värdet
äfven tagas hänsyn därtill, att i samlingens serier befintliga luckor varda
fyllda.

Efterbildningar af konstverk må i mån af behof och tillgångar
anskaffas.

§ 14. Monumentala och mera betydande konstverk må, dock endast undan tagsvis

och därest utrymmet sådant medgifver, af intendenten såsom deposition
under en tid af högst två månader mottagas. Anmälan därom
bör göras vid det nämndsammanträde, som följer närmast efter depositionens
mottagande.

För samlingarnas bearbetning och begagnande gälla hufvudsakligen
följande bestämmelser.

§ 13. Öfver hvar och en af konstafdelningens samlingar skall föras en

löpande förteckning (förvärfskatalog), i hvilken hvarje såsom gåfva eller
genom köp erhållet konstföremål bör införas under sitt eget nummer,
hvilket jämväl bör åsättas själfva föremålet. Denna förteckning skall upptaga
konstverkets benämning, konstnärens namn, där detta är kändt, material,
mått samt nödiga hänvisningar till inköpsprotokoll.

De sålunda gifna föreskrifterna gälla i tillämpliga delar äfven boksamlingen.

Öfver sådana för statens samlingar genom gåfva eller på annat sätt
förvärfvade konst- eller konstslöjdsföremål, hvilka ej införlifvas med nationalmuseets
samlingar, men ställas under intendentens vård, skall föras
en särskild löpande förteckning, i hvilken jämväl antecknas föremålets
förvaringsort.

Med ledning af de löpande förteckningarna skola öfver samlingarna § 16.
af originalföremål upprättas hufvudförteckningar, upptagande, så vidt ske
kan och med nödiga förändringar för de olika samlingarna, företrädesvis
följande bestämningar:

a) konstnärens namn, hans födelse- och dödsår samt den skola han
tillhört;

b) konstföremålets nummer och benämning;

c) dess material och mått i meter eller delar däraf;

d) noggrann beskrifning af föremålets form, ämne eller innehåll
med angifvande af alla viktigare detaljer;

e) anteckningar om signering och om tiden för konstverkets tillkomst
samt hänvisning till gravyrer och litterära arbeten, som kunna styrka
konstverkets egenskap af original eller kopia;

f) beskrifning öfver konstverkets för handen varande skick, undergångna
restaurationer o. s. v.;

g) upplysningar rörande föremålets historia, hvarifrån, när och huru
det blifvit förvärfvadt för konstsamlingarna;

h) anteckningar om de förändringar föremålet kan komma att undergå.

Till samtliga hufvudförteckningar skola föras namn- och sakregister.

För kopparsticks- och handteckningssamlingarna, äfvensom i tillämpliga
delar för de öfriga samlingarna, alfattas dessa register på lösa sedlar, som
ordnas alfabetiskt.

Ett särskildt register bör föras öfver de föremål i samlingarna, hvilka
undergått renovering.

Till allmänhetens tjänst skola genom intendentens försorg utgifvas § ir.
dels kortfattade förteckningar öfver de särskilda samlingarna, upptagande
jämte konstnärens namn konstverkens nummer och benämning, dels ut -

förligare beskrifvande kataloger. Sådana katalogarbeten böra jämväl, så
vidt ske kan, finnas i öfversättning på främmande språk.

§ 18. Föremålen inom de olika samlingarna böra ordnas efter systematiskt

sammanhang och förses med tydliga nummer och påskrifter, upptagande
mästarnamnen. Vid skänkt föremål skall gifvarens namn utsättas. Handtecknings-
och gravyrsamlingarna ordnas enligt af Kungl. Maj:t fastställd
särskild plan.

§ i9. Konstsamlingarna skola för allmänheten hållas tillgängliga kostnads fritt

å bestämda timmar tre dagar i veckan samt i öfrigt förevisas mot
en mindre afgift, hvilken bestämmes af Kungl. Maj:t. Två veckor om
året, en vid jultiden och en på våren, äro samlingarna stängda i och för
rengöring.

§ 20. Personer, som för kopiering eller studier önska begagna konstsam lingarna,

erhålla, med särskild tillåtelse af intendenten och i enlighet med
fastställda föreskrifter, afgiftsfritt tillträde till desamma under det löpande
året.

öfver personer, som erhållit denna tillåtelse, äfvensom öfver af dem
kopierade konstverk skola föras förteckningar, som vid hvarje års slut biläggas
intendentens protokoll.

§ 21. Rättigheten att på mekanisk väg medelst fotografi, gipsafgjutning,

galvanoplastik eller annorlunda efterbilda och mångfaldiga föremål i
museets samlingar är förbehållen museet, men kan i särskilda fall, efter
nämndens bestämmande, medgifvas enskild person.

§ 22. Utlåning af konstföremål ur samlingarna må ej äga rum utan Kungl.

Maj:ts särskilda tillstånd.

Angående anslagen till nationalmuseet är stadgadt följande.

§ 33. De till museets disposition ställda medel, hvilka icke må användas

för andra ändamål än dem, för hvilka de äro afsedda, äro:

a) af Riksdagen beviljade anslag,

b) stadgade afgifter för inträde i konstsamlingarna,

c) inflytande medel för försäljning af kataloger.

De medel, som årligen inflyta genom den stadgade inträdesafgiften,
de s. k. förevisningsmedlen, må, på förslag af intendenten och

efter nämndens bestämmande, användas företrädesvis till samlingarnas vård
och underhåll samt i öfrigt till betäckande af möjligen uppkommande
brister i de särskilda för samlingarna anvisade anslagen. Uppkommer
öfverskott, må det för samlingarnas bästa efter nämndens beslut användas.
(Kungl. kungörelse den 9 november 1900.)

Medel, som inflyta genom försäljning af kataloger öfver museets
samlingar, de s. k. katalogsmedlen, må, sedan kostnaderna för katalogernas
tryckning, häftning och öfversättning blifvit godtgjorda, på förslag af
intendenten och efter museinämndens bestämmande, användas till understöd
för utgifvande af vetenskapliga publikationer öfver konstafdelningens
samlingar eller till åstadkommande af efterbildningar att mot utbyte tillhandahållas
andra museer eller samlare. Till'' katalogsmedlen hänföras
äfven de medel, som kunna inflyta genom försäljning af å museets förlag
utgifna literära arbeten eller aftryck af i museets ägo befintliga graverade
plåtar.

Under rubriken öfriga bestämmelser innehålla stadgarna, bland annat,
följande.

Intendenten och amanuenserna utnämnas, konservatorn förordnas af § 24.
Kungl. Maj:t.

Till konservatorsbefattningen må anmälas en utöfvande konstnär, till
amanuensbefattning personer, hvilka antingen genom aflagd akademisk
examen, utgifna litterära arbeten eller på annat sätt ådagalagt grundliga
insikter i estetiska och konsthistoriska ämnen.

Extra ordinarie tjänstemän antagas af nämnden på förslag af
intendenten. Villkoren för sådant antagande äro desamma som för
amanuenserna.

Ordföranden och de icke själfskrifna ledamöterna i nämnden för- § 25.
ordnas af Kungl. Maj:t, så ock tre suppleanter, hvilka vid ordinarie ledamots
förhinder må i mån af behof inkallas i nämnden.

Semester må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behö- § 26.
riga gång, åtnjutas af intendenten under en och en half månad samt af
amanuenserna under en månad årligen, enligt af intendenten uppgjord
fördelning.

7—111874 LöiieregleringsJcommitténs bet. XXXII.

fj 37.

§ 38.

§ 39.

§ 30.

8 31.

8 33.

Annan tjänstledighet må beviljas amanuens af intendenten på högst
en och en half månad. År amanuens i behof af längre ledighet eller
är intendenten utöfver fjorton dagar hindrad att utöfva sitt ämbete, bör
ansökan om ledighet göras hos Kungl. Maj:t.

Extra ordinarie tjänsteman, som ej är förordnad att bestrida ordinarie
tjänst, äger intendenten bevilja frihet från tjänstgöring för så lång
tid, som finnes nödig.

Då intendenten åtnjuter semester eller eljest under kortare tid, som
ej öfverstiger fjorton dagar, är hindrad att förrätta sitt ämbete, företrädes
hans ställe, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, af den i tjänsten
äldste amanuensen.

Erfordras vikarie till bestridande af amanuensbefattning, må intendenten
äga att därtill förordna extra ordinarie tjänsteman på högst en
och en half månads tid. År fråga om sådant förordnande för längre tid,
åligger det intendenten att därom göra hemställan hos Kungl. Maj:t.

Tjänstledighet på högst en och eu half månad kan beviljas konservatorn
af museinämnden, som äger förordna om tjänstens uppehållande
under tiden. År konservatorn i behof af längre tjänstledighet, bör ansökan
därom ingifvas till Kungl. Maj:t.

Om vaktbetjänts, öfvereldares och eldares ledighet under längre eller
kortare tid och om tjänstens uppehållande under tiden äger intendenten
att efter omständigheterna förordna.

Ämbets- eller tjänsteman skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen
inträdande förändrad organisation af nationalmuseum eller eljest kan
varda stadgad.

Med intendents- eller amanuensbefattning vid nationalmuseets konstafdelning
må icke förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns
stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den finnes icke vara
hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen i konstafdelningen.

Amanuens, som vid den år 1880 beslutade löneregleringens inträdande
redan innehade tjänst utom konstafdelningen, skulle dock få bibehålla densamma,
så länge den icke var hinderlig för tjänstgöringen i konstafdelningen.

De med hvarje befattning förenade tjänstgöringspenningar få uppbäras
endast för den tid tjänstens innehafvare verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest varit befriad från
tjänstgöring, utgå till den, som förrättat tjänsten.

Den, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, äger uppbära
hela lönen; men den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas vårdande,
enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpliktas att under
ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen,
som erfordras för tjänstens förrättande eller eljest pröfvas skäligt.

Vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af semester,
skall tjänsteman af lägre grad vara skyldig att, om han förordnas till
högre befattning inom konstafdelningen, bestrida densamma, dock ej längre
än tre månader under ett år, mot åtnjutande i förstnämnda fall af de för
befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men eljest af däremot svarande
belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar.

Där förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af tjänst
i samma lönegrad anses böra medgifvas, bestämmes tidpunkten för första
förhöjningen att inträda efter fem år, under villkor, att innehafvaren mer
än fyra år af denna tid själf bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan statens tjänst, dock att därvid icke föres honom till last
den tid han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen efter ytterligare
fem år, på samma villkor; under iakttagande, hvad så väl den ena
som den andra förhöjningen angår, däraf att den högre aflöningen ej får
tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det den stadgade
tjänsteåldern blifvit uppnådd. Löntagaren borde därvid tillgodoräknas den
tid, som före den nya statens utfärdande förflutit från hans tillträde till
tjänsten.

Intendent eller amanuens skall enligt stadgarna, då han uppnått
65 lefnadsår och minst 35 tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön
såsom pension å allmänna indragningsstaten afgå från tjänsten, Kungl. Maj:t
dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna och kan finnas villig att kvarstå i densamma.

§ 33. Deri af amanuenserna, som anställes för bearbetning af de till konst afdelningen

hörande eller därmed förenade Gamlingar af konstindustriföremål,
skall vara förbunden att, därest dessa föremål afskiljas från konstafdelningen,
med bibehållande af sina aflöningsförmåner underkasta sig
öfverflyttning till tjänstgöring vid den anstalt, dit berörda föremål öfverlämnas.

I särskildt bihang till stadgarna innehållas bestämmelser rörande
samlingarna å de kungl. lustslotten.

Bihang. Under öfverinseende af nationalmuseets intendent stå jämväl de staten

§ 1■ tillhöriga samlingarna af konst- och konstindustriföremål å Drottningholms,

Gripsholms, Rosersbergs, Haga och Ulriksdals slott samt i offentliga inrättningar
i Stockholm befintliga konstverk, för så vidt desamma ej äro
ställda under annan myndighets vård1).

§ £ Frågor rörande nya förvärf för dessa samlingar, genom köp, gåfva

eller på annat sätt, äfvensom rörande restaurationer handläggas, på föredragning
af nationalmuseets intendent, af museinämnden. Till dess protokoll
anmälas äfven möjliga flyttningar af konstverk, tillhörande dessa samlingar.
§ s. öfver föremål hörande till dessa samlingar upprättas genom be mälde

intendents försorg löpande förteckningar, på grund af hvilka sedermera
utarbetas hufvudförteckningar enligt hvad för nationalmuseets samlingar
finnes föreskrifvet.

* *

I inledningen till detta betänkande är redogjordt för de anslag af
statsmedel, som å ordinarie och extra stat anvisats till nationalmuseum.

Förutom statsanslag höra under museets förvaltning vissa andra
tillgångar, nämligen: förevisningsmedel och katalogmedel, hvarom i § 23 af
stadgarna närmare förmäles, vidare andel i inträdesafgifter m. in. vid Gripsholms
slott, provision å försäljningen af fotografier i nationalmuseet samt
donationer af enskilda personer.

En särskild ställning intager den s. k. sjuk- och hjälpkassan (garderobskassan).

L) Genom kungl. bref den 9 december 1887 hafva äfven samlingarna å Strömsholms
slott ställts under nationalmuseets intendent.

Beloppet af de under åren 1907— 1911 influtna förevisning smedlen
samt deras användning framgår af följande tabell:

	År 1907.	År 1908.	År 1909	År 1910.	År 1911.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Influtet......................	4,545: -	5,444: so	6,514: so	4,973: -	5,406: 50
Utgifvet:..................... till e. 0. tjänstemäns aflöning...........	500:-	450:-
• > konst- och konstslöjdssamlingarnas ökande . . .	1,100: —	—	575: 77	—	1,243: 80
> nämnda samlingars värd och underhåll.....	1,040: 60	3,320:18	3,956: 19	3,168: 06	2.446: 69
» bearbetning af nämnda samlingar........	—	363: SI	—	—	—
» boksamlingarna................	1,500: -	—	623: 20	707: 54	764:11
> kontrollantens aflöning1)............	240: —	240: —	240: —	300:-	300:-
> skrifbiträde..................	—	—	—	600:-	550: —
> resor .....................	164: 40	37: 60	54: 40	197: 40	101: 90
> livréer ....................	—	—	14: —	—	—
> fyllande af brist å anslaget till brännmaterialier .	- 1	1,033: 41	1,050: 94	—	—
Summa	4,545: —	5,444: 50	6,514: 50	4,973: —	5.406: 50

Katalogmedlen hafva uppgått till år 1907: kr. 2,315:76; år 1908:
kr. 1,861:55; år 1909: kr. 1,802: 4o; år 1910: kr. 1,969:65; år 1911: kr.
1,5 7 7 : 70.

Af dessa medel bestridas i första hand kostnaderna för kataloger,
men eventuellt öfverskott må användas för vissa konstvetenskapliga publikationer
m. m.

Den nationalmuseets konstafdelning tillkommande andelen i inträdesafgifter
m. m. vid Gripsholms slott har utgjort år 1907: kr. 841: 91;
år 1908: kr. 713:75; år 1909: kr. 694: si; år 1910: kr. 794:65; år 1911:
kr. 7 6 6 : 04. Dessa medel användas till vård och underhåll af konstsamlingarna
å Gripsholms slott.

I provision å försäljningen af fotografier i nationalmuseet har influtit
år 1907: kr. 364:23; år 1908: kr. 326: so; år 1909: kr. 60:eo;år 1910:
kr. 340:75. *)

*) För mottagande och kontroll af försålda inträdesbiljetter finnes anställd särskild
person, »kontrollanten».

Donationer af enskilda personer utgöras af Sofi Gieseckes donation
jämte den s. k. femårsfonden, J. H. Scharps donationsmedel,
Jacques Lamms prisfond, Jacques Lamms stipendiefond samt Edward Cederlunds
donation.

Beträffande de särskilda fonderna och donationerna samt ändamålet
med desamma må här nämnas följande.

Sofi Gieseckes donation utgöres af två fasta egendomar i Stockholm,
af hvilka afkomsten skall användas till inköp åtminstone hvart femte
år af något värdefullare konstverk.

För detta ändamål skola årligen 5,000 kronor af behållna afkastningen
afsättas, till dess en summa af 25,000 kronor blifvit samlad. Dessa
medel utgöra den s. k. femårsfonden.

Angående lämpligaste sättet att använda hvad sålunda blifvit sammansparadt
skall nationalmusei nämnd hvart femte år ingifva förslag
till Kungl. Maj:t. Öfver återstoden af behållningen äger nämnden att förfoga
till förmån för konstafdelningen.

Räntan å J. H. Scharps donationsmedel skall i första rummet
användas till anordnande af freskomålningar i trappuppgången uti nationalmuseibyggnaden
och, om medlen ej därtill behöfvas, till förökande af
museets tafvelsamlingar.

Beträffande Jacques Lamms prisfond är stadgadt, bland annat,
att räntorna på kapitalet skola hopsparas för tre på hvarandra följande år
och utdelas vid slutet af hvarje sådan treårsperiod såsom ett pris till författaren
af det bästa och värdefullaste arbete på de bildande konsternas
eller konstindustriens område, som — författadt af svensk man eller kvinna
— utgifvits i tryck under ifrågavarande treårsperiod.

Jacques Lamms stipendiefond skall användas på det sätt, att
räntorna å fonden för två på hvarandra följande år utbetalas såsom ett
resestipendium åt någon af nationalmuseets ordinarie eller extra ordinarie
tjänstemän för studier i utlandet.

Edward Cederlunds donation skall användas för inköp af ett
af svensk konstnär måladt historiskt ämne.

Behållningen å förenämnda donationer utgjorde vid 1910 års utgång:

Sofi Gieseckes donation..........kr. 310,540: 20

Femårsfonden..............» 24,672:86

J. H. Scharps donation..........» 100,074: 91

Jacques Lamms prisfond........... 10,675: 19

Jacques Lamms stipendiefond.......» 10,408:44

Edward Cederlunds donation........» 15,337: so

Summa » 471,709: 10

Beträffande den s. k. sjuk- och hjälpkassan eller garderobskassan har
kommittén inhämtat, att densamma bildades i slutet af 1860-talet af nationalmuseets
dåvarande intendent genom sammanskott af honom, andra
tjänstemän vid museet m. fl. intresserade personer för att användas till
beredande af sjukhjälp för museets betjänte och understöd åt deras änkor
och barn.

Enär det enligt ordningsreglerna för besökande i nationalmuseum är
förbjudet att i samlingarna medföra käpp, paraply, paket o. s. v., har,
alltsedan museet hösten 1866 i ordnadt skick öppnades för allmänheten,
upptagits en garderobsafgift af 2 öre för hvarje aflämnadt kolli.

Något formligt beslut angående upptagande af sådan afgift lärer
icke kunnat påträffas i museets handlingar.

Emellertid har det synts sannolikt, att redan under den skandinaviska
konstutställning, hvilken sommaren 1866 hölls i nationalinusei lokaler,
dylik garderobsafgift upptagits och att därmed sedermera utan vidare
fortsattes.

Garderobsafgifterna hafva tillgodoförts den nämnda sjukkassan, hvarifrån
dock utgår viss ersättning till den vid museets hufvudingåna- be- *
fintliga, särskildt om söndagarna inkallade extra vaktbetjäningen för mottagande
af käppar o. d.

Kassans behållning utgjorde den 1 januari 1911 kr. 10,464:46.

Dess inkomster och utgifter åren 1907—1911 hafva utgjort:

	År 1907. Kr.	År 1908. Kr.	År 1909. Kr.	År 1910. Kr.	År 1911. Kr.
Inkomster:
Afgifter....................	994: 83	1,076: 76	1,213: 56	996: 76	930: 93
Räntor.....................	330: 25	348: 94	299: 66	396: 50	421: 75
Summa	1,815: 08	1,425: 69	1,513: 22	1,393: 26	l,3o2: 68
Utgifter:
För extra vaktbetj aning.............	239: 75	48	—	7: 50	212: 25	393:-
Understöd.................• .	928: 45	620	—	365: —	465:-	588:50
Diverse....................	54:-	61	—	52: 66	53:-	58: 55
Öfverskott ..................	92: 88	696	69	1,088: 06	663: 01	312: 63
Summa	1,315: 08	1,425	69	1,513: 22	1,393: 26	1,352: 68

Till kommittén öfverlämnade framställningar.

Genom kung!, cirkulär den 25 oktober 1901 anbefalldes ämbetsverk utlåtande af
och myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren inkomma med utredning,5°"°*”7**''
huruvida, under angifven förutsättning, för tiden efter år 1902 ändringar 1907
i vederbörande lönestater kunde anses böra äsra rum.

I anledning däraf afgaf nationalmusei nämnd den 31 maj 1902
underdånigt utlåtande.

Uti detta utlåtande, som öfverlämnats till kommittén, framhöll nämnden
behofvet al någon förbättring i de för nationalmuseets tjänstemän och
betjänte utgående aflöningsförmånerna.

Att närmare redogöra för det i utlåtandet innefattade förslaget synes
icke vara erforderligt, då numera föreligger nytt förslag från nämnden.

Uti underdånig skrifvelse den 15 oktober 1909, hvaraf en afskrift Nämndens

öfverlämnats till kommittén, har nämligen nationalmusei nämnd gjort fram ställning

i fråga om ny stat för museets konstafdelning; och anfördes i 1909
nämnda skrifvelse hufvudsakligen följande.

Sedan staten för nationalmusei konstafdelning fastställdes, hade 29
år förflutit, utan att beträffande personalen denna stat under dessa nära
tre decennier undergått andra förändringar än den år 1900 för vaktmästare
bestämda löneförbättring. Frågan om en skälig och tidsenlig lönereglering
fö?'' nationalmusei konstafdelning syntes nämnden under sådana omständigheter
icke kunna sägas vara för tidigt väckt.

Hvad först intendenten angår, erinrade nämnden, hurusom af vissa
åberopade föreskrifter i stadgarna för konstafdelningen jämte därtill hörande
bihang framginge, att intendentens arbete vore åt synnerligen omfattande,
maktpåliggande och ansvarsfull natur och att han till museiinstitutionen

8—111874. Löneregleringskommitténs bet. XXXII.

intoge samma ställning, som cheferna för öfriga kulturella statsinstitutioner
— riksantikvarien, riksarkivarien, riksbibliotekarien och öfverintendenten
i dennes egenskap al chef för öfverintendentsämbetet intaga
till sina respektive institutioner.

Då aflöningama för riksantikvarien, riksarkivarien och riksbibliotekarien
genom beslut vid 1909 års riksdag bestämts till 9,000 kronor (öfverintendentsämbetet
hade ännu icke blifvit föremål för lönereglering), syntes
det museinämnden, att rättvisa och billighet fordrade att äfven aflöningsförmånerna
för chefen för nationalmuseum sattes till samma belopp.

Enligt gällande stadgar för nationalmusei konstafdelning ålåge det,
yttrade nämnden, intendenten att efter eget val vårda och bearbeta en åt
samlingarnas hufvudgrupper, vare sig de förenade handtecknings- och gravyrsamlingarna
eller de öfriga samlingarna af konstföremål. Efter sitt tillträde
till intendentsbefattningen hade den nuvarande intendenten fortfarit
att — därvid biträdd af en extra ordinarie tjänsteman — vårda och bearbeta
konstslöjdssamlingarna, som han förut under många år såsom amanuens
närmast förestått.

Enär emellertid på grund af såväl de ökade intendentsgöromålen som
konstslöjdssamlingarnas stora tillväxt intendenten icke längre själf kunde
ägna tillräcklig tid åt dessa samlingars vård och bearbetande, hemställde
nämnden om uppförande å stat af en ordinarie tjänstemannabefattning föi
konstslöj dsafdelningen.

Af de båda amanuenserna hade den ene under närmaste värd målnings-
och skulptursamlingarna och den andre handtecknings- och giav\i
samt planschverksamlingarna.

Det ålåge amanuenserna

att under intendentens öfverinseende vårda och bearbeta en af sam
lingarnas hufvudafdelningar samt afgifva förslag till dess fullständigande,

att i tur och ordning, som åt intendenten bestämdes, biträda vid de
offentliga förevisningarna och därvid gå den besökande allmänheten tillhanda
med upplysningar; samt

att, när behofvet så påkallade, deltaga jämväl i arbeten inom annan
afdelning än den, vid hvilken amanuens vore anställd.

. Deri ene af amanuenserna vore dessutom skyldig att, på uppdrag
åt intendenten, öfvertaga vården af museets boksamling och hålla de däröfver
nödiga förteckningar.

Den andre hade att varda och hålla förteckning öfver museets utstlHlningsmateriel
och öfriga bohag.

För öfrigt vore amanuenserna intendenten behjälpliga vid vården och
bearbetningen af statens konstsamlingar å de kungl. lustslotten, såväl vid
dessa samlingars ordnande och inventarieföring som vid deras vetenskapliga
bearbetning1.

o o

Det tillkomme vidare dem, liksom intendenten,

att inhämta noggrann kännedom om föremålen i de samlingar, vid
hvilka de tjänstgöra;

att, hval1 och en på sitt område, uppmärksamt följa den konsthistoriska
vetenskapens utveckling för att därigenom främja konstafdelningens
ändamål;

att söka vinna kännedom om inom landet befintliga konstverk och
konstslöjdsalster af värde och, så vidt möjligt, ägna uppmärksamhet däråt,
att sådana ej blefve utförda ur landet utan att förut hafva varit hembjudna
till museet.

för att kunna uppfylla de fordringar, som ställdes på en sådan
befattning, måste amanuens hafva eu omfattande konsthistorisk bildning
samt därjämte ett utprägladt, såväl af bokliga studier som af utländska
resor skoladt konstsinne. De för museet gällande stadgarna föreskrefve
därför ock, att till amanuensbefattning endast sådana personer kunde antagas,
Indika antingen genom aflagd akademisk examen, utgifna litterära
arbeten eller på annat sätt ådagalagt grundliga insikter i estetiska och
konsthistoriska ämnen.

Läge redan däri eu anledning att för amanuens ej sätta löneförmånerna
för lågt, förefunnes enligt nämndens mening ett icke mindre talande
skäl i detta hänseende uti den omständigheten, att utsikterna till befordran
och därmed till löneförbättring i ett verk med endast tre ordinarie tjänstemän
ställde sig ytterst ofördelaktiga i jämförelse med hvad förhållandet
vore vid andra statens verk, hvilket också framginge däraf, att på tjugunio

År endast en amanuens uppflyttats till intendentsplatsen och att under
samma tid endast en extra ordinarie tjänsteman kommit på ordinarie stat,
Den af amanuenserna, som vore anställd vid målnings- och skulptursamlingarna,
antogs år 1873 till extra ordinarie amanuens och år 1880 till
ordinarie. Såsom ordinarie amanuens hade han i årliga löneförmåner uppburit
3,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5
och 10 års tjänstgöring. Hans museiverksamhet hade särskildt ur synpunkten
af samlingarnas vetenskapliga bearbetning och de öfver desamma
ut°ifna beskrifvande förteckningarna beredt honom stort erkännande äfven
af den utländska konstkritiken, på samma gång dessa beskrifvande förteckningar
gjort museisamlingarna kända i den kontinentala konstlitteraturen
ochmuseivärlden. Efter 36 års trägen museiverksamhet hade han emellertid i
löneväg ej kommit längre än till 4,000 kronor om året, och när han nu snart
uppnådde pensionsåldern, komme han att i pension uppbära 2,800 kronor
om året. En sådan aflöning kunde omöjligen anses stå i rimligt förhållande
till det omfattande och ansvarsfulla arbete, som ålåge amanuens, ett arbete
som med hvarje år ställde ökade kraf på innehafvarna af amanuensbefattning.

Särskildt under senast gångna årtionde hade i vårt land intresset
för bildande konst ansenligt stigit hos den stora allmänheten. Detta hade
helt naturligt återverkat på museiarbetet.

Katalogiseringsarbetet inom museet hade under perioden 1881 190K

k rätt i hög grad ökade arbetskrafter.

Under dessa år hade samlingarna vuxit med i rundt tal 57,75O
nummer, af Indika 1,900 komme på skulptursamlingen, 5,100 på målnings-,
36,450 på handtecknings- och gravyrsamlingen, 7,400 på konstslöjds- och
6,900 på boksamlingen.

Den ökade frekvensen i samlingarna och det betydligt ökade arbetet
vid dessas förevisande ansåg nämnden belysas häraf, att, under det ar
1881 343 handtecknings- och gravyrverk tillhandahöllos, utgjorde ar 1908
de framtagna numren af dylika verk 2,865. Vidare hade skolbesöken,
som förut endast mera sällan ägde rum, under de senare åren blifvit så
vanliga, att knappast någon vecka förginge utan att derå klasser från

Öl

olika skolor i hufvudstaden infunne sig, och under jul- och sommarferierna
komme sådana till och med från närbelägna städer.

Kn följd däraf hade blifvit, att alltsedan år 1903 museet enligt
nämndens beslut hållits öppet ett ökadt antal timmar, särskildt under
turistsäsongen, då besöksantalet stigit till sin högsta höjd. I stället för
att allmänheten dittills hade tillträde till samlingarna endast under tiden
kl. 11 3, söndagarna 1—3, hade förevisningstiden blifvit utsträckt under

månaderna april—september till kl. 4 om hvardagarna och till kl. 5 om
söndagarna, hvilket nödvändiggjort ökad tjänstgöring från tjänstemännens
liksom från vaktbetjäningens sida.

Därtill komme, att ökade anspråk numera ställdes på samlingarnas,
vetenskapliga bearbetande, hvilket icke kunde ske på tillfredsställande sätt,
därest icke amanuens följde och gjorde sig förtrogen med den konsthistoriska
forskningens framsteg och resultat.

Genom af 1909 åi\s Riksdag godkända stater hade vid riksarkivet
och vid kungl. biblioteket, förutom chefsbefattningen, två olika
ordinarie tjänstemannagrader fastställts med titel af förste och andre arkivarie!''
samt förste och andre bibliotekarier och med i högre graden eu
begynnelseaflöning af 5,800 kronor och i lägre graden af 4,000 kronor;
och vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien hade de tre likställda
antikvarierna (förutom chefen de enda ordinarie tjänstemännen inom akademien)
tillerkänts samma begynnelseaflöning, 5,800 kronor, som nyssnämnda
förste arkivarier och förste bibliotekarier.

Nationalmusei nämnd ansåg det visserligen icke vara af behofvet påkalla
att föreslå eu eller flera »förste intendentsbefattningar» vid museet med
den högre aflöningen å 5,800 kronor, men å andra sidan kunde det dock
enligt nämndens åsikt icke anses skäligt och rättvist, att de ordinarie amanuenserna
vid nationalmuseet skulle likställas med andre arkivarierna och
andre bibliotekarierna med eu aflöning å 4,000 kronor.

Nämnden höll fördenskull före, att vid fastställandet af amanuensernas
aflöningsförmåner en medelväg borde väljas och dessa förmåner sättas
till en begynnelseaflöning af 5,000 kronor med två ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år.

Såsom redan är omförmäldt, ansåg nämnden jämväl, att ytterligare
en ordinarie tjänsteman borde uppföras å stat, för tjänstgöring vid konstslöj
dsafd elningen.

Titeln »amanuens» för ifrågavarande tjänstemän syntes nämnden böra
utbytas mot »intendent», hvilken titel redan antagits för motsvarande tjänstemän
vid nordiska museet. Den nuvarande intendentstiteln för konstafdelningens
chef hade med anledning däraf i nämndens förslag till stat
förslagsvis utbytts mot titeln: föreståndare och chef.

I fråga om vikariatsersättning och arfvoden åt extra, ordinarie amanuenser
samt slcrifbiträden anfördes, hurusom i underdånig skrifvelse den 1
oktober 1908 intendenten vid nationalmuseet hemställde, att det i gällande
stat uppförda belopp, 1,650 kronor, till vikariatsersättning och arfvoden åt
extra ordinarie tjänstemän måtte höjas till 5,000 kronor, samt att uti
nämnda hänseende efter framställning af Kung]. Maj:t vid 1909 års riksdag
på extra stat beviljades anslag för hvardera af åren 1909 och 1910
af 3,350 kronor.

Nämnden hemställde i nu förevarande skrifvelse af den 15 oktober
1909, att hela det för ifrågavarande ändamål dels å ordinarie dels å extra
stat utgående beloppet, 5,000 kronor, måtte upptagas å ordinarie stat Extra

ordinarie tjänstemän komrae nämligen fortfarande att behöfva*
dels för museiarbetets jämna fortgång, dels också för att vid behof kunna
rycka in, så att man icke stode utan skolade krafter, när ledighet uppstode
bland de ordinarie tjänstemännen.

Då emellertid ett särskildt belopp å 2,500 kronor kräfdes för skritbiträden,
dels med anledning af de alltmer växande skrifgöromålen för
själfva samlingarna, dels såsom hjälp vid kansligöromålen, såsom registreringar
och diarieföring, arkivets bearbetande, brefväxling m. m., föreslog
nämnden, att på ordinarie stat skulle »för vikariatsarfvoden, e. o. amanuenser
och skrifbiträden» uppföras ett belopp af tillhopa 7,500 kronor.

Konservatorn vid museets konstafdelning hade, enligt hvad nämnden
vidare anförde, till åliggande:

att yttra sig i frågor af konstnärligt-teknisk art, hvilka, berodde på
intendentens eller nämndens afgörande;

att biträda intendenten vid besiktningar åt'' konstverk äfvensom vid
upprättande af förslag till restauration sarbeten samt att, när sådana blifvit
af nämnden beslutade, öfvervaka deras verkställande;

att efter anmälan ombesörja fernissningar och sådana mindre rengöringsarbeten
å konstföremål, som påkallades för deras lämpliga skötsel
och förevisning;

att öfvervaka nödiga verkställighetsåtgärder vid konstföremåls mottagande
eller afsändande;

att för sådant ändamål närvara i museet å vissa bestämda timmar,
åtminstone tre dagar i veckan, samt i öfrigt då särskilda göromål sådant
kråfde.

För andra restaureringsarbeten än de ofvan nämnda mindre rengöringsarbetena
uppbure, efter hvad nämnden meddelade, konservatorn författningsenligt
särskild ersättning enligt i hvarje fall nämnden underställdt
kostnadsförslag.

Hans skyldigheter med afseende å konstverkens vård m. in. omfattade
äfven de staten tillhöriga, under intendentens öfverinseende ställda
konstsamlingarna å de kungliga lustslotten in. m.

Konservatorns arfvode vore i gällande stat upptaget till 1,200 kronor.
Dessutom hade han fördelen af att fritt få begagna atelier i nationalmuseibyggnaden,
där han i mån af tid och mot särskild ersättning äfven
utförde uppdrag för andra institutioner samt privata personer.

Till följd af de ökade lefnadskostnaderna ansåg nämnden emellertid,
att hans arfvode borde höjas till 1,500 kronor.

De befattningar vid nationalmuseum, i afseende å hvilka missförhållandet
mellan arbete och aflöning företrädesvis vore i ögonen fallande
ansåg nämnden vara sekreterar- och kamrerarbefattningarna.

SeJcreterargöromålen, som enligt § 10 i gällande stadgar helst borde
uppdragas åt en af museets amanuenser eller extra ordinarie amanuenser,
sköttes — meddelade nämnden i sin skrifvelse af den 15 oktober 1909 —

r>4

sedan många år tillbaka af en utaf nämnden därtill antagen extra ordinarie
amanuens, enär de båda ordinarie amanuensernas göromål med samlingarnas
vård och bearbetande icke ansetts lämna någon af dem tid öfrig att
sköta sekreterarebef attnin gen.

Det ålåge sekreteraren att för tjänstgöring närvara i museet på
tider, som intendenten bestämde, att föra diarium öfver inkommande mål
samt protokoll öfver intendentens beslut i förvaltningsärenden äfvensom
öfver museinämndens och statens inköpsnämnds förhandlingar samt att
förvara koncept och andra arkivet tillhörande handlingar.

Huru sekreterargöromålen vuxit sedan nationalmuseets nuvarande stat
fastställdes, syntes museinämnden framgå redan dåra!, att antalet protokoll
hvarje år uppginge till i medeltal 60, att antalet inkommande mål, som år
1881 uppgick till 271, år 1908 utgjorde 653, att antalet utgående ämbetsskrifvelser
enligt koncept, utgjorde år 1881 44 och år 1908 55, samt att
öfriga utgående försändelser i tjänsteärenden enligt postbok utgjorde år
1881 67 och år 1908 563.

Kamreraren ålåge, meddelade nämnden, att för tjänstgöring närvara
i museet å tider, som af intendenten bestämdes, att hålla moträkning med
riksbanken öfver där insatta och därifrån uttagna medel samt i öfrigt föra
alla med afseende å dessa och öfriga inuseimedels redovisning nödiga anteckningar
och räkenskaper, att till siffran granska inkommande räkningar
och verkställa alla beslutade utbetalningar, att månatligen samt i öfrigt
på anfordran af intendenten afgifva rapport öfver kassans ställning samt
att årligen inom föreskrifven tid i enlighet med fastställdt formulär upprätta
och afsluta hufvudbok öfver räkenskaperna för föregående år.

Enligt hvad nämnden vidare anförde i skrifvelsen af den 15 oktober
1909, utgick kamrerarens årsarfvode då dels, jämlikt gällande stat, med 400
kronor af statsmedel, dels, jämlikt kungl. bref den 14 december 1894, med
200 kronor af donationsmedel för bokföringen af donationernas räkenskaper.

För att belysa ökningen af kamrerargöromålen från år 1881 (det
första året då den år 1880 antagna staten tillämpades) till och med år 1908
meddelade nämnden följande öfversikt,

Anslag och öfrig» inkomster: ir 1881.

för nationalmuseum.........kr. 46,350: —

» donationerna...........» 7,849:3«

År 1908.
kr. 90,871:40
» 32,374: »s

Utgifter:

för nationalmuseum.........» 38,568: n » 94,393: eu

» donationerna...........» 4,128: oi » 73,580:74

In- och utbetalningarna för året af statsmedel hade sålunda högst
betydligt stigit till slutsumman, som enligt räkenskapen fördelades på i
rundt tal 600 poster, mot omkring 125 poster af donationerna. Boksluten
uppginge för hvarje år till 7.

År 1881 fanns blott en donation, nämligen fröken J. S. Gieseckes,
till ett taxeringsvärde af 145,000 kronor, som år 1908 stigit till 310,000
kronor. Senare hade tillkommit J. H. Scharps donation å 100,000 kronor
(år 1890), J. Lamms prisfond och stipendiefond å tillsammans 20,000
kronor (år 1892) samt den s. k. femårsfonden, som vid 1908 års början
uppgick till kronor 33,527: 25.

För öfrig! ökades donationsmedlen litet emellanåt genom nya donationer.
Sä testamenterade framlidne presidenten J. H. boven (f 1908) till
nationalmuseum ett belopp af i rundt tal 99,200 kronor, hvilket dock skulle
öfverlämnas till museet först efter hans efterlämnade makas frånfälle.
Kommitterade för »konstlcrtteriet efter Georg Arsenius» hade förklarat
sig skola efter dennes efterlämnade makas frånfälle öfverlämna till museet
behållningen af detta lotteri, omkring 25,000 kronor, som till dess förvaltades
för museets räkning.

Nationalinusei nämnd ansåg det tydligt framgå af hvad sålunda anförts,
att sekreterarens och kamrerarens göromål under årens lopp i hög
grad ökats och befunne sig i ständig ökning samt att deras respektive
arfvoden icke stode i • rimligt förhållande till det af dem utförda
arbete.

Nämnden hemställde därför, att sekreterarens arfvode mätte höjas
från 800 till 1,500 kronor och kamrerarens från 600 kronor (hvaraf 200
af donationsmedel) till 1,200 kronor, hvaraf 300 kronor af donationerna att
på dem fördelas i ungefärlig proportion till deras storlek.

9—111874. Lönereglerings kommitténs bet. XXXII.

Beträffande museitjänsteinännens arbetstider ä tjänsterummet åberopade
nämnden en skrifvelse från intendenten den 31 augusti 1908, däri,
bland annat, yttrades följande.

Frågan gällde, huruvida bestämmelser angående vederbörande tjänstinnehafvares
dagliga tjänstgöringstid å tjänsterummet af ungefärligen enahanda
innehåll som de, hvilka i de för statskontoret och arméförvaltningen
utfärdade instruktioner fastställts att gälla för dessa ämbetsverk,
lämpligen kunde erhålla tillämpning jämväl i fråga om nationalmuseum
eller huruvida och i hvad mån hinder därför kunde förefinnas på grund
af tjänstgöringens art vid den ena eller andra befattningen eller tjänstelokalernas
beskaffenhet.

För att tillfredsställande kunna besvara denna fråga fordrades först
att hafva klart för sig, hvad i detta fall menades med tjänsterum.

Redan af anförda allmännare bestämmelser för museitjänstemännens
tjänstgöring framginge, att med tjänsterum ej kunde menas blott en viss
lokal inom nationalmuseets murar utan att ordet hade en vida större räckvidd.
Detta blefve ännu tydligare genom de för de olika tjänstemännen
i stadgarna gifna instruktionerna.

Såsom däraf och af stadgarnas föreskrifter i öfrigt framginge, vore
museiarbetet af mycket mångskiftande natur. Eu del åt detsamma kunde
och måste utföras inom nationalmuseets murar; då hela museet blefve »tjänsterum»,
en del fordrade med nödvändighet tjänstemans närvaro utom
museet.

I främsta rummet nödvändiggjorde samlingarnas tillökning genom
nya förvärf en större rörlighet hos museitjänstemannen; än måste han
granska hembjudna, utom museet befintliga konstverk, hvilket, särskildt
när det gällde målningar, borde ske under den ljusaste delen åt dagen,
d. v. s. under de timmar, då han eljest skulle vara tillstädes i museet;
än måste han för att bevaka museets intressen närvara vid de offentliga
konst- och gravyrauktionerna, dels under en eller flera dagar närmast töre
auktionens hållande för att genomgå och undersöka de samlingar, som
skulle säljas, och därvid göra nödiga anteckningar och upprätta förslag till
inköp för statssamlingarnas komplettering, dels på själfva auktionsdagarna
då åtminstone en museitjänsteman nästan alltid vore närvarande å auktions -

lokalen för att kunna följa med de gängse prisen å konstmarknaden. Dessa
auktioner hölles i regel kl. 11—3. Äfven då annons om husauktion gåfve
anledning förmoda, att något till salu varande föremål vore önskvärdt för
museets samlingar, erhölle tjänsteman i uppdrag att å ort och ställe göra
sig underrättad därom.

Museitjänstemännens åliggande att hvar på sitt område uppmärksamt
följa den konsthistoriska vetenskapens utveckling för att därigenom
främja konstafdelningens ändamål kunde ej gärna fullgöras på tjänstetiderna
inom nationalmuseet.

Där upptoges tjänstemannens tid fullt af de löpande ärendena, såsom
af samlingarnas ordnande och delvisa omflyttningar, af inventarieförteckningars
utskrifvande och katalogarbeten, af tillhandahållandet åt allmänheten
af i portföljer, kartonger och skåp in. m. förvarade handteckningar,
gravyrer och konstslöjdsföremål, af besök och förfrågningar af allmänheten,
samlare eller in- och utländska konstforskare, af in- och utländsk
korrespondens in. in. samt af tillsyn öfver vaktbetjäningen.

Den egentliga forskningen måste förläggas till hemmet, liksom författandet
af vetenskapliga arbeten, åt hvilka museitjänstemannen med nödvändighet
måste ägna sig, för att museiinstitutionen skulle kunna häfda
sia plats inom det moderna museiväsendet.

Hvad vidare beträffade tjänstemännens skyldighet »att söka vinna
kännedom om inom landet befintliga konstverk och konstslöjdsalster af värde
och så vidt möjligt ägna uppmärksamhet däråt, att sådana ej blifva
ur landet utförda utan att förut hafva varit till museum hem bjudna»,
kunde denna skyldighet naturligtvis ej fullgöras, om tjänstemannen bundes
vid daglig tjänstgöring inom nationalmuseets murar. Detsamma gällde vården
och bearbetningen af statens konstsamlingar på de kungl. lustslotten
och annorstädes, där dessa samlingar vore ställda under öfverinseende af
nationalmuseets intendent.

Intendenten hade ansett sig någorlunda utförligt böra redogöra för
allt detta för att lämna en inblick i museitjänstgöringens art och omfattning.

Af denna redogörelse syntes honom framgå, i hvad mån hinder på
grund af tjänstgöringens art förefunnes för att beträffande nationalmuseet

tillämpa ungefär enahanda bestämmelser med dem, som fastställts att. gälla
för statskontoret och arméförvaltningen.

Att sådana hinder förefunnes, ansåg intendenten ligga i öppen dag.
Dessa hinder bortfölle endast under den förutsättningen, att åt ordet »tjänsterum»
gåfves den uttryckliga definitionen att därmed menades i detta fall
det rum eller den plats, dit tjänsteman måste förlägga sitt arbete för att
statens konstsamlingar skulle motsvara sin bestämmelse.

Nämnden instämde för sin del i detta intendentens yttrande. Därvid
ansåg dock nämnden böra särskildt betonas önskvärdheten af att tjänstemännen,
i den mån museiarbetet det tilläte, vore tillstädes i museilokalerna
under de timmar, museet hölles öppet för allmänheten.

1 detta afseende ämnade nämnden — som jämlikt stadgarna hade att
i enlighet med af Kungl. Maj:t. meddelade föreskrifter bestämma de dagar
och tider, å hvilka museets samlingar skulle hållas tillgängliga för allmänheten
— så snart ökade löneförmåner kommit tjänstemän och betjäning
till godo, utfärda nya bestämmelse!1, afseende museets öppethållande under
ett ökadt antal timmar.

Behofvet af en utsträckt förevisningstid hade nämligen alltmer gjort
sig gällande. En stor del af den allmänhet, som företrädesvis skulle vilja
mera regelbundet besöka konstsamlingarna, vore genom sina göromål upptagen
hvarje söckendag till inemot kl. 3 e. in., men skulle efter detta klockslag
vara oförhindrad att besöka samlingarna, enär middagsmåltiden i allmänhet
framskjutits till eu senare timme på dagen. Frekvensen inom
museet vore om söndagarna för den. som ville taga samlingarna i närmare
betraktande, besvärande stor. Denna frekvens skulle i viss mån minskas
genom samlingarnas längre öppenhållande och på ett lämpligare sätt fördelas,
om förevisningstiden äfven på söndagar utsträcktes. Eu förlängd
förevisningstid påkallades äfven af hänsyn till de år för år allt talrikare
in- och utländska resande, som endast under några dagar uppehölle sig i
Stockholm.

I fråga om anslag till utländska resor anförde nämnden, att tjänstemännens
vetenskapliga arbete inom museet och å de kungl. lustslotten
samt deras forskningsarbete i privata konstsamlingar inom riket kräfde

(59

företagandet af utländska resor för besök på märkligare konstorter och
studier i där befintliga museer och privata konstsamlingar. Dessa studier
måste därvid bedrifvas så mycket flitigare, som tiden vore i dubbel mening
dyrbar, icke minst af det skälet, att resekostnaderna i de allra flesta fall
bestridts ur tjänstemannens egen kassa.

Det syntes nämnden knappast behöfva särskildt påpekas, huru fruktbärande
dessa tjänstemännens studieresor till utländska museer vore för nationalmuseets
samlingar, för dessas anordning och vetenskapliga bearbetning,
genom de tillfällen de erbjöde att taga del af anordningarna och forskningsresultaten
inom de museer, som ur anordningens och den vetenskapliga
bearbetningens synpunkt intoge den främsta rangen inom det moderna
museiväsendet. I all synnerhet gällde detta museerna i Tyskland, enkannerligen
Berlins och Dresdens. Få vore de museer, hvilkas tjänstemän
såsom dessas vore i tillfälle att företaga så många resor. I det fallet
hade nationalmuseets tjänstemän tyvärr icke kunnat följa med sin tid så,
som de önskat.

Visserligen disponerade nämnden genom ingeniör Gustaf M. Lamms
testamente den 13 februari 1892 för detta ändamål räntorna å ett kapital
å 10,000 kronor, hvilka räntemedel hvartannat år skulle utdelas till någon af
museets ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän för studier i utlandet.

Men när en tjänsteman eu gång fått detta resestipendium, som utginge
med omkring 900 kronor, hade han icke utsikt att med understöd
af detsamma ånyo få besöka utlandet förr än efter vid pass tio år. Detta
vore icke nog. För att kunna följa med den moderna konstens utveckling
och de nyaste resultaten af konstforskningen och m useitekniken vore
det nödvändigt, att han sattes i tillfälle att oftare besöka utlandet.

Om nationalmuseets tjänstemän gällde hvad eu medlem af bayerska
landtdagen den 14 augusti 1906 yttrat rörande det bayerska museiväsendets
reformerande: »En ofta upprepad klagan är, att museimännen resa alltför
litet. Jag delar i allo denna klagan. Jag anser det för synnerligen viktigt att
de resa mera och att äfven resestipendier gifvas dem, ty erfarenheten är hufvudsaken
för en konsthistoriker, och ögats skolning är viktigare än boklärdom».

Af anförda skäl föreslog nämnden, att till utländska studieresor för
museets tjänstemän måtte å ordinarie stat uppföras ett anslag af 1,500 kronor.

Beträffande nationalmuseets vaktbetjäning erinrade nämnden, hurusom
jämlikt beslut år 1900 aflöningen för vaktbetjaningen vid konstsamlingarna
utgjorde från början af år 1901

för 1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jämte fri bostad

och ved.....................kr. 950

1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jämte fri bostad och vedbrand,
så länge han hade skyldighet att vara boende i
nationalmuseibyggnaden (och oberäknadt ålderstillägg) . . » 800

5 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakning vid de

offentliga förevisningarna, tillhopa (oberäknadt ålderstillägg) » 4,000

till extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar.......» 1,800

Jämlikt kungl. bref den 25 maj 1900 skulle därjämte af å extra I

stat till vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella samlingar
anslagna 5,100 kronor utgå till

2 bevakningsbiträden med daglig tjänstgöring, arfvoden efter

800 kronor......................kr. 1,600

1 bevakningsbiträde med 3 dagars tjänstgöring i veckan, arfvode 375

beklädnad........................» 75

I en den 24 september 1909 daterad skrift från ordinarie vaktmästare
hade hemställts, att intendenten måtte för nämnden framhålla det för dem
ytterst angelägna i att framställning gjordes hos Kungl. Magt om skälig
löneförbättring. De hade trott sig kunna hoppas, att aflöningen skulle blifva
satt till 1,500 kronor eller samma belopp, som af 1909 års Riksdag beviljats
förste vaktmästaren vid kungl. biblioteket och de två vaktmästarna vid
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska museum).

Till stöd därför hade framhållits, att tjänstgöringen under de senaste
åren blifvit så förlängd, att de måste beräkna tjänstgöringstiden, med
måltid inberäknad, från kl. 10 f. m. till kl. 5 e. na. Fördenskull vore
det för dem numera så godt som omöjligt att, såsom förr, förskaffa sig
någon biförtjänst. Äfven den ständiga söndagstjänstgöringen lade hinder
i vägen därför.

Nämnden ansåg denna framställning vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande.

Under de senaste åren hade förevisningstiderna under den ljusare
årstiden ytterligare utsträckts. Såväl med hänsyn därtill som i betraktande

af önskvärdheten af att museet hölles öppet under ett ytterligare ökadt antal
timmar, fann nämnden ifrågavarande vaktmästares hemställan om aflöningens
höjande från 800 till 1,500 kronor, eller samma belopp, som fastställts
för deras vederlikar vid statens historiska museum, väl grundad.

Genom kungl. brefvet den 25 maj 1900 bestämdes, att af extra anslag
till statens konstslöjdssamlingar skulle utgå till 2 bevakningsbiträden
med daglig tjänstgöring arfvoden om 800 kronor till hvardera. Nämnden
hemställde, att dessa två bevakningsbiträden — liksom hela konstslöjdsafdelningen
— hädanefter måtte uppföras å ordinarie stat samt att dem
måtte tillerkännas samma aflöningsförmåner som de förenämnda 5 ordinarie
vaktmästarna för konstsamlingarnas bevakning eller 1,500 kronor hvardera,
då numera intet skäl förefunnes för deras kvarstående på extra stat.

Beträffande förste vaktmästaren, som vore bevakningspersonalens
förman och tillika portvakt, påpekade nämnden, att hans portvaktstjänst
toges i anspråk ej blott af nationalmuseets konstafdelning, utan äfven af
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska museum).

Enär han under öppethållandet af nationalmuseets samlingar hade
sin plats strax innanför ingången i stora porten (å fasaden), kunde han
icke samtidigt förrätta sin portvaktstjänst vid den mindre, i synnerhet af
tjänstemän och besökande i nyssnämnda akademi och statens historiska
museum mycket trafikerade, åt Skeppsholmen belägna trappuppgången utan
måste för denna sistnämnda befattnings uppehållande af egna medel anskaffa
annan person. Detta vore särskildt af betydelse under den ljusare
årstiden, då öppethållandet af samlingarna vore utsträckt.

Det syntes därför nämnden skäligt, att aflöningen för förste vaktmästaren-portvakten
— som vore bevakningspersonalens förman samt handhade
och ansvarade för uppbörden af förevisningsmedel och måste äga
kännedom om främmande språk — höjdes till ett proportionellt högre
belopp än det för ofvannämnda ordinarie vaktmästare begärda, eller till 1,750
kronor, jämte fri bostad och vedbrand utan afdrag å lönen.

Den vaktmästare, som tillika vore gårdskarl och hvilken åtnjöte förmånen
af bostad och vedbrand utan afdrag å lönen, syntes nämnden vid
nu ifrågasatta lönereglering böra likställas med de föreslagna sju andra

ordinarie vaktmästarna, d. v. s. tillerkännas eu aflöning af 1,500 kronor,
jämte fri bostad och vedbrand utan afdrag å lönen.

För öfvereldaren ansågs arfvodet, som då utgick med 750 kronor jämte
bostad och vedbrand, böra höjas till samma belopp som aflöningen till de
nyssnämnda vaktmästarna eller till 1,500 kronor, jämte fri bostad och vedbrand
utan afdrag å arfvodet.

För de 2 eldarna borde arfvodet höjas från 500 till 750 kronor
hvardera.

Anslaget till extra vaktbetjäning och till beklädnadspenningar (livréer)
utednee med 1,800 kronor å ordinarie stat. Därtill komme, jämlikt
kungl. brefvet den 25 maj 1900, å extra stat dels sammanlagdt 1,600
kronor till två bevakningsbiträden med daglig tjänstgöring vid konstslöjdsamlingen
(af nämnden nu föreslagna till uppförande å ordinarie stat), dels
375 kronor till ett bevakningsbiträde med tre dagars tjänstgöring i veckan
vid konstslöjdssamlingen, dels 75 krouor till beklädnad spenningar åt dessa
bevakningsbiträden. Ifrågavarande anslag hade, icke minst till följd
af de höjda prisen å livréer, men äfven på grund af den otta nödvändiggjorda
förstärkningen af den extra vaktbetjäningen, visat sig alldeles otillräckligt.

Enligt uppgjord beräkning borde anslaget höjas till 4,500 kronor.

Anslaget till anordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden
syntes nämnden — särskilt med anledning af de ökade
prisen på uniformspersedlarna (nattvakt vore nämligen skyldig att bära
polismans uniform) — böra bestämmas till 3,800 kronor.

Det erinrades af nämnden, hurusom till konstsamlingarna* ökande,
d. v. s. för såväl skulptur- och målnings- som handtecknings- och gravyrsamlingarna,
utginge ett reservationsanslag af 10,000 kronor, häraf* 3,000 kronor
företrädesvis borde användas till inköp af lefvande norska och danska
konstnärers arbeten.

I betraktande af de ständigt stigande prisen på konstmarknaden
oeli i synnerhet med hänsyn till svårigheten att med ett så ringa inköpsanslag
kunna förvärfva moderna utländska konstverk, särskildt målningar
och grafiska blad af betydenhet, ansåg nämnden nödvändigt, att anslaget

höjdes till 15,000 kronor, att användas utan nu gällande föreskrift angående
norska och danska konstverk, hvilken föreskrift icke ägde någon
motsvarighet i de öfriga nordiska länderna.

Till samlingarnas vård och underhåll utginge nu dels ett reservationsanslag
å 1,500 kronor för de egentliga konstsamlingarna, dels 750
kronor (af anslag på extra stat) för konstslöjdssamlingarna. I dessa hanseenden
hade emellertid på senare åren ständigt visat sig en större brist,
som täckts genom anlitande af förevisningsmedel.

Nämnden hemställde, att anslaget såsom otillräckligt måtte höjas
till 4,000 kronor, särskildt på grund af samlingarnas stora tillväxt.

Denna höjda siffra betingades dessutom af hänsyn till vård och
underhåll (restaureringar) af statens under nationalmusei intendents vård
ställda, omfattande konstsamlingar å de kungl. lustslotten, för hvilket
senare ändamål (restaureringar) ett extra anslag af 25,000 kronor utgick
med 5,000 kronor om året under tiden 1900—1904.

Till inlösen af lefvande svenska konstnärers arheten utginge nu
ett reservationsanslag af 15,000 kronor.

Då det förutvarande anslaget, 6,000 kronor, för blott elfva år sedan
höjdes till nuvarande belopp och detta anslag i högre grad än de öfriga
kunde sagas motsvara närvarande behof, hemställde nämnden, att det fortfarande
måtte utgå med 15,0U0 kronor.

Till boksamlingens ökande utginge — anförde nämnden vidare — ett
reservationsanslag af 300 kronor. Detta belopp skulle egentligen räcka såväl
till hållandet af oundgängligt nödvändiga konsttidskrifter som till inköp af
arbeten i skulpturens, målarkonstens, gravyrens och konstslöjdens historia,
nya museikataloger och handböcker af skilda slag.

Efter hvad de senaste åren gifvit vid handen, försloge beloppet numera
icke ens till subskription å alla för museiarbetet erforderliga konsttidskrifter.

Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

skapliga bearbetande, kräfdes tillgång till ökad litteratur. Men för att en
nödtorftig sådan ökning skulle kunna vinnas, måste det nuvarande anslaget
höjas till 1,000 kronor.

För fortsatt systematiskt genomforskande samt beskrifvande och förtecknande
i erforderliga delar af vissa i statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden
den 14 januari 1905 närmare angifna, i Sverige befintliga
samlingar hade för tiden till och med år 1911 beviljats extra anslag till
belopp af 2,000 kronor om året.

Såsom efter sistnämnda år icke längre behöflig!, borde anslag i sådant
hänseende ej vidare utgå, under förutsättning af att nämndens förslag till
ny stat vunne bifall.

Anslaget till underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel samt
renhållning, utgående med 2,700 kronor, syntes nämnden böra höjas särskild!
med hänsyn till svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att för
den dittills utgående alltför knappt tillmätta dagaflöningen erhålla arbetskrafter,
som ville åtaga sig renhållningen.

Det erinrades af nämnden, att för museets uppvärmning var i 1880
års stat upptaget ett belopp af 5,000 kronor, af hvilket belopp emellertid
äfven skulle bestridas uppvärmning af bottenvåningen i museet, hvilken våning
disponerades af det under vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens
inseende ställda statens historiska museum. Sedan berörda belopp under flera
år visat sig otillräckligt, hade efter framställning från nämnden år 1903
medgifvits beloppets höjande till 6,000 kronor.

Dels till följd af den ansenliga prisstegring, som sedan dess ägt rum
å såväl ved som koks, dels till följd däraf att värmeledningen i museet
vore gammal och sliten och fördenskull ej tillräckligt effektiv utan kräfde
ökad bränslemängd, hade äfven anslaget å 6,000 kronor visat sig otillräckligt.
År 1908 hade en brist därå uppstått af 1,033 kronor; år 1909
hade bristen den 1 oktober belöpt sig till 875 kronor, hvilken brist liksom
den från år 1908 täckts genom anlitande af de s. k. förevisningsmedlen.

Då önskligt voi’e att förevisningsmedlen finge oafkortade tagas i anspråk
för fyllandet af behof, som stode i mera direkt samband med själfva konst -

samlingarna, hemställde nämnden, att Kungl. Maj:t måtte — i likhet med
hvad genom kungl. bref den 9 augusti 1895 förordnats rörande uppvärmningen
af akademiens för de fria konsterna skollokaler och ämbetsrum —
förordna, att de medel, som erfordrades till anskaffning af nödiga materialier
för uppvärmning af nationalmusei konstafdelnings och statens historiska
museums lokaler i nationalmuseum, skulle, på rekvisition och mot
redovisning af chefen för nationalmusei konstafdelning inför kammarrätten,
utbetalas af statskontoret från det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda anslag till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Nämnden anhöll om proposition till 1910 års Riksdag angående ny
stat för nationalmusei konstafdelning, i enlighet med följande förslag.

Kr.

Föreståndare och chef.......................... 9 000

1 intendent............................... 5,000'')

2 intendenter....... 10,000'')

1 konservator............................. j 500

1 sekreterare.............................. 1 500

1 kamrerare......... 1,2002)

Till vikariatsersättning och arfvoden åt e. 0. tjänstemän samt skrifbiträden . 7,500

1 förste vaktmästare, tillika portvakt (jämte fri bostad och ved)...... 1,750

1 vaktmästare, tillika gårdskarl (jämte fri bostad och ved)......... 1,500

1 öfvereldare vid museibyggnaden (jämte fri bostad och ved), arfvode .... 1,500

2 eldare (ä kr. 750), arfvode....................... 1,500

7 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakande vid de offentliga förevisningarna

(ä tr. 1,500)............................. 10,500

Till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag............. 15,000

Extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar............... 4,500

Till samlingarnas vård och underhåll, reservationsanslag.......... 4,000

Till boksamlingen, reservationsanslag................... 1,000

Till nnderhåll af golf m. m. samt renhållning............... 3,000

Till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten............ 15 000

Till tjänstemäns utländska studieresor.................. 1,500

Till konstslöjdssamlingarna....................... 4,000

För anordnande af nattlig bevakning vid nationalm iisei byggnaden...... 3,800

Summa kronor 104,250

Amanuenser och extra ordinarie tjänstemän vid nationalmuseet hafva Framställning

uti en den 19 juni 1911 dagtecknad skrift hos Kung]. Maj:t gjort framställ- ^tjäZtlmän

--- vid national '')

Efter 5 år kan lönen höjas med kr. 500 och efter 10 år med ytterligare kr. 500. museet.

2) Hvaraf kr. 300 af donationsmedel.

ning i fråga om aflöningsförmånerna för de af museets nämnd uti förenämnda
skrifvelse af den 15 oktober 1909 föreslagna »intendenterna».

Sökandena erinra till en början, hurusom nämnden hemställt, att
»föreståndarens och chefens» (nu »intendentens») löneförmåner måtte höjas
från 6,000 till 9,000 kronor samt att jämte nuvarande två amanuensbefattningar,
med en begynnelseaflöning af 3,000 kronor hvardera, en ny,
tredje dylik befattning (för konstslöjdsafdelningen) måtte upprättas. Dessa
tre sistnämnda befattningars innehafvare, förslagsvis kallade intendenter,
skulle hvar och en erhålla en begynnelseaflöning af 5,000 kronor med två
ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor.

Under erkännande att nämnden visat sig behjärta nationalmusei
tjänstemäns betryckta ställning och åt desamma sökt bereda drägligare
villkor, hafva sökandena dock uttryckt sitt beklagande, att nämnden icke
ansett sig böra taga steget fullt ut och sökt få de tre tilltänkta intendenterna
— de tre afdelningsföreståndarna — jämställda, enligt de i nyare
löneregleringar fastställda principer för andra gradens tjänster, med t. ex.
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens tre på stat uppförda antikvarier
och riksarkivets fyra förste arkivarier (»sektionschefer»), hvilka genom
nya stater af år 1909 tillerkänts en begynnelseaflöning af 5,800 kronor,
med två ålderstillägg, hvart och ett å 500 kronor.

I stället hade nämnden genom den ifrågasatta begynnelseaflöningen

5,000 kronor föreslagit en mellangrad mellan andra och första normalgraderna.
Den sistnämnda normalgraden återfunnes icke i vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademiens stat, men innehades däremot af andre
arkivarierna i riksarkivet.

Sökandena förklarade sig anse, i likhet med nämnden, att åt de
nationalmuseets chef närmast ställda intendenterna icke gärna kunde gifvas
första gradens begynnelseaflöning af endast 4,000 kronor. Efter sökandenas
förmenande vore det naturliga att hemställa om en begynnelseaflöning å

5,800 kronor, hvilket också fullt motiverades af de föreslagna intendenternas
ställning till chefen, deras kvalifikation och tjänsteåligganden.

Jämförde man nationalmusei nuvarande amanuensers löneförhållanden
med de forna amanuensernas vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
— den institution, som närmast vore att likställa med national -

musei konstafdelning — vore det visserligen sant, att de senares begynnelseaflöning
(4,000 kronor) var 1,000 kronor högre än de förras.1)

En höjning till 5,800 kronor för nationalrnusei tilltänkta intendenter
skulle därför onekligen beteckna ett något större språng än mellan bemälda
akademis forna amanuensers och nuvarande antikvariers begynnelseaflöningar.

Att nationalrnusei amanuensers begynnelseaflöningar i 1880 års stat
sattes 1,000 kronor lägre än hvad i akademiens stat af år 1876 upptagits
för dess amanuenser, ansågo sökandena främst bero därpå, att nationalrnusei
konstafdelning då (år 1880), i motsats till akademien med dess anor från
1600-talet, var ett nytt verk, som endast långsamt kunde arbeta sig fram
till erkännande af att vara af den stora estetiska och kulturhistoriska
betydelse, som numera tillerkändes dylika institutioner i utlandets kulturstater.
Nationalmuseet hade då icke heller ännu på långt när nått
den storartade utveckling, som det sedan dess vunnit, och ägde då ej
heller ännu den rent praktiska betydelse, som det numera i många hänseenden
hade.

Då sökandena ansett sig böra framhålla äfven nationalmuseets kulturhistoriska
betydelse, tänkte de, för att taga blott ett exempel, på museets
betydelse för det allt lifligare ikonografiska studiet.

I detta hänseende erbjöde museets ständigt växande porträttsamling
(graverade porträtt såväl som reproduktioner af målade och skulpterade)
och Gripsholms under museets intendent ställda porträttgalleri — veterligen
det nummerstarkaste i världen — ett mycket rikhaltigt material,
hvars bearbetande och tillhandahållande numera upptoge en god del af
tjänstemännens tid. Af hvilken vikt denna sida af museets verksamhet
vore, framginge bland annat däraf, att museets porträttsamlingar lämnade
illustrationsmaterialet till de flesta i vårt land utkommande historiska arbeten
af skilda slag.

Såsom bevis på, huru långsamt insikten om betydelsen af konstforskningen
vid ett museum sådant som nationalmuseet arbetat sig fram, anförde
sökandena, att vid nationalmuseibyggnadens inredande icke anordnades
fullt användbara rum för alla tjänstemännen. Somliga måste nämligen *)

*) Akademiens amanuenser åtnjöto dock ej ålderstillägg.

arbeta i rum, där den besökande allmänbeten cirkulerade, något som delvis
ägde rum än i dag.

Ett annat ännu mer belysande drag syntes sökandena vara, att i
1880 års i detta hänseende ännu gällande stat anslaget till nationalmuseets
bibliotek sattes till blott 300 kronor, en summa som i våra dagar ingalunda
räckte ens till hållandet af de för museiverksamhetens rätta bedrifvande
allra oundgängligaste tidskrifterna; till konstvetenskapliga arbeten
af annat slag förslog den icke alls. • I detta hänseende kunde det tilläggas,
att just bristen på modern vetenskaplig facklitteratur hittills omöjliggjort
utgifvande af en kritisk katalog öfver skulptursamlingen.

Det nyssnämnda förhållandet vore så mycket mer att beklaga, som
nationalmusei tjänstemäns vetenskapliga verksamhet omfattade så vidt skilda,
hvar för sig betydelsefulla specialiteter som konstarkeologi och skulpturens
historia, äldre och nyare målningshistoria, ikonografi, handtecknings- och
gravyrkännedom, konstslöjdstudier af alla arter, o. s. v., hvilka alla specialiteter
i utlandet oupphörligt behandlades af en ständigt allt rikare litteratur af
fackmässigt hållna arbeten, af hvilka blott ett försvinnande fåtal lyckades
leta sig fram till nationalmuseum.

Det kunde visserligen invändas — anförde sökandena — att nationalmusei
konstafdelnings verksamhet i fråga om rent svenska föremål vore
mindre omfattande än vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens och
att den kräfde ett mindre antal tjänstemän än andra s. k. litterära verk.
Med fog kunde det dock enligt sökandenas förmenande sägas, att tjänstebefattningarna
vid nationalmusei konstafdelning ställde fullt ut lika stora
fordringar på sina innehafvares utbildning och kompetens som motsvarande
platser inom liknande institutioner.

Enligt § 24 i gällande stadgar kräfdes för att till amanuens vid
nationalmuseum anmälas eller till extra ordinarie amanuens antagas att antingen
genom aflagd akademisk examen, utgifna litterära arbeten eller på annat
sätt hafva ådagalagt grundliga insikter i estetiska och konsthistoriska ämnen.

En tjänsteman vid nationalmusei konstafdelning behöfde emellertid
vara förtrogen icke blott med konstens historia utan äfven med närstående
historiska discipliner. lian måste vidare resa mycket och ofta för att i

gallerierna direkt följa den nyare konstforskningens resultat, för att hålla
sig ä jour med det moderna museiväsendets utveckling och för att, genom
så att säga oupphörlig »träning», lära sig att se och att skärpa sin blick
för det konstnärligt äkta (till skillnad från det oäkta), hvilket vore det
allra första villkoret för ett framgångsrikt museiarbete.

För att kunna rätt tillgodogöra sig sina resor behöfde han omfattande
språkkunskaper, hvilka äfven kräfdes för att på nöjaktigt sätt
kunna besvara förfrågningar af museet besökande främlingar af olika
nationaliteter och för att kunna sköta den vidlyftiga korrespondensen med
utlandets konstforskare — en brefväxling, som vore i stadig tillväxt, något
som brefsamlingen nogsamt utvisade.

Enligt § 6 i stadgarna ålåge det visserligen amanuens att, under
intendentens öfverinseende, vårda och bearbeta blott en af samlingarnas
hufvudafdelningar, men enligt samma § skulle han, när behofvet så påkallade,
också vara beredd att deltaga i arbeten inom annan afdelning än
den, vid hvilken han vore anställd. Han finge sålunda icke vara främmande
för något af de olika specialfack, museet inrymde.

Hvad sökandena anfört utgjorde enligt deras förmenande tungt vägande
skäl för att de tilltänkta intendenterna vid nationalmuseets konstafdelning
borde i löneförmåner jämställas med vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademiens antikvarier och öfriga tjänstemän i andra lönegraden.

Därtill komine ock — fortsatte sökandena — det kanske allra viktigaste
skälet, att nämligen nationalmusei konstafdelning, genom att erbjuda
sina tjänstemän lägre löneförmåner än närstående institutioners, för sig
minskade möjligheten att draga till sig de bästa och för museiarbetena
lämpligaste krafterna, då löneförmånernas storlek på grund af de höga
lefnadskostnadeima, som hade en bestämd tendens att år för år ytterligare
stiga, alltid skulle komma att spela en betydelsefull roll, när det för en
ung man gällde att bestämma sin lefnadsbana.

Sökandena hemställde fördenskull, att i nationalmusei nämnds förslag
af den 15 oktober 1909 till ny stat för nationalmusei konstafdelning
den ändring måtte vidtagas, att såsom begynnelseadöning för de tre tilltänkta
intendenterna upptoges 5,800 kronor med två ålderstillägg, hvartdera å 500

kronor, efter resp. 5 och 10 år, eller samma aflöning som tillkomme antikvarierna
vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Mtionairnusei Genom kungl. remiss den 28 juni 1911 anbefalldes nationalmuseets

nämnd nämnd att afgifva underdånigt utlåtande med anledning af nyssberörda
*/71911. framställning.

Uti sitt den 1 juli 1911 afgifna utlåtande anförde nämnden följande.

Visserligen ansåg sig nämnden i sin skrifvelse den 15 oktober 1009
vid jämförelse med vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens nya
stat böra stanna vid att för de tilltänkta tre intendenterna vid nationalmuseum
föreslå en begynnelseaflöning af 5,0o0 kronor, i tanke att en
sådan mellangradsaflöning skulle hafva större utsikt att vinna framgång
än det högre beloppet 5,800 kronor.

S'' dan dess hade emellertid till nämndens kännedom kommit, att
inom Riksdagen den principen allt mer gjort sig gällande, att sådana
mellangradsaflöningar icke gärna borde fastställas.

Enär det dock enligt nämndens åsikt skulle vara synnerligen beklagligt,
om ett förkastande af nämndens förslag om en mellangradsaflöning
af 5,0o0 kronor skulle hafva till följd, att de tre intendenternas begynnelseaflöning
sattes så lågt som till 4,000 kronor, fann nämnden sig böra, i
hufvudsak instämmande uti hvad ofvanbeinälda sökande i sin underdåniga
skrift anfört, på det varmaste tillstyrka nådigt bifall till deras hemställan,
att i nämndens den 15 oktober 1909 afgifna förslag om ny stat
för nationalmuseum begynnelseaflöningen för de tre intendenterna måtte
ändras till 5,800 kronor, med två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor,
efter resp. 5 och 10 år.

Ku"o'''' i9ii''ss Sökandenas ofvanberörda framställning och nämndens däröfver afgifna
utlåtande hafva genom kungl. remiss den 10 juli 1911 öfverlämnats
till kommittén för att, i samband med nämndens underdåniga framställning
af den 15 oktober 1909 om ny stat för nationalmusei konstafdelning,
tagas i öfvervägande vid fullgörande af kommitténs uppdrag beträffande
nationalmuseum.

Uti skrifvelse till Konungen den 6 oktober 1911 har nationalmuseets Framställning

intendent gjort framställning om beredande af ytterligare bevakning vid och /l0nc!thnai-an

inom nationalmuseet. museets in•

tendent.

Han erinrade därvid, att i synnerhet under de senaste åren framställningar
ansetts böra göras rörande vidtagandet af mera effektiva säkerhetsåtgärder
till skyddande af de staten tillhöriga dyrbara konstsamlingar,
som förvarades i museet. Sedan nödiga medel anvisats för ändamålet,
hade också sådana åtgärder kunnat genomföras. Men om också hvad som
dittills gjorts kunnat på goda grunder anses vara tillräckligt betryggande,
hade sedermera timade händelser i den utländska museivärlden visat, att
så icke vore förhållandet, utan att ytterligare åtgärder måste vidtagas.

Dessa åtgärder skulle gälla såväl den yttre som den inre bevakningen.

Med afseende å den yttre bevakningen fästade intendenten uppmärksamheten
därå, att efter öppnandet af nationalmuseum år 1866 två
militärposter voro utsatta vid museibyggnaden till skydd för samlingarna,
den ena posten vid hufvudfasaden och den andra vid den mot inuseiparken
vettande sidan. Dessa vaktposter hade emellertid indragits från
den 1 april 1897. Sedan med anledning däraf hos kommendanten i
Stockholm gjorts framställning att, därest hinder mötte att låta ifrågavarande
militärpostering kvarstå under sommaren, densamma åter måtte
utsättas åtminstone under den mörkare årstiden, hade nationalmusei nämnd
från öfverkommendanten erhållit det svar, att berörda postering »åtminstone
ej för närvarande komme att åter utsättas».

På grund däraf samt med anledning af de oroande inbrottsstölder,
som då nyligen ägt rum i hufvudstaden, hade intendenten år 1904 i
skrifvelse till öfverintendentsämbetet anmält, att närmast med hänsyn till
nationalmusei byggnadens läge på en jämförelsevis isolerad plats, där trafiken
särskildt nattetid vore mycket obetydlig och faran för inbrott därför så
mycket större, vissa ökade säkerhetsåtgärder måste vidtagas till skydd mot
inbrott och stölder i museibyggnaden.

I enlighet med öfverintendentsämbetets förslag hade intendenten
sedermera uti underdånig skrifvelse den 14 mars 1907 framhållit, att
enklast vore att två militärposter ånyo utsattes vid museibyggnaden.

Detta kom dock icke att ske. I stället blef i enlighet med ett af inten II

—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXll.

denten alternativt framlagdt förslag framställning gjord vid 1908 års
riksdag om förhöjning af anslaget å extra stat för anordnande af nattlig
bevakning vid nationalmuseibyggnaden, hvilket äfven af Riksdagen beviljades.

De åtgärder, som med anledning däraf vidtogos, hade hittills betraktats
såsom tillräckliga. På senaste tiden hade emellertid i utlandet
tiinat tilldragelser — dj ärfva och uppseendeväckande museistölder och
våldsdåd särskildt å taflor — som gifvit osökt anledning att taga i förnyadt
öfvervägande, huruvida icke, med hänsyn till de upprepade och allt
djärfvare attentat, för hvilka museisamlingar i våra dagar vore föremål,
ytterligare säkerhetsåtgärder vore behöfliga för nationalmuseet. Intendenten
ansåg, att så otvifvelaktigt vore fallet.

Han anhöll fördenskull uti sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober
1911, att två militärposter ju förr desto hellre måtte utsättas vid nationalmuseibyggnaden
— liksom fallet vore vid riksbanken och andra statens
byggnader — till skydd mot ständigt växande faror för oskattbar och
oersättlig statsegendom.

Hvad den inre bevakningen beträffade, framhöll intendenten följande.

Senare tiders museihistoria visade, att i allmänhet tafvelsamlingarna
vore mest utsatta för skadegörelse.

I konstslöjdssamlingar vore föremålen till allra största delen utställda
i glasmontrer, likaså mindre föremål i skulptursamlingar, så att
dylika samlingar därigenom vore jämförelsevis skyddade. Taflor däremot
hade i derå utländska museer i synnerhet på de sista åren mer än en
gång varit utsatta för åverkan eller till och med bortstulits. Nationalmuseet
kunde skatta sig lyckligt att hittills hafva undgått sådana olyckor. »Men»
— sä^er intendenten — »tiden är ond och fordrar att allt strängare försiktighetsmått
vidtagas.»

Hittills hade, enligt hvad han vidare anförde, extra vaktbetjäning
i fall af behof inkallats af intendenten. Ersättning till sådan tillfällig
betjäning hade jämlikt § 23 i de för museet gällande stadgar bestridts
af förevisningsmedel, där anslaget för samlingarnas vård och underhåll
varit för ändamålet otillräckligt. Men allteftersom samlingarna ökats,

hade förevisningsmedlen måst alltmera tagas i anspråk för själfva vården
och underhållet af de olika föremålen i samlingarna, och så syntes äfven
blifva fallet för framtiden. Att af dessa medel fortfarande aflöna ökad
extra vaktbetjäning ansåg intendenten i längden icke möjligt.

Tafvelsamlingen i nationalmuseet vore inrymd i tillsammans 5 större
salar, 4 mindre rum och 20 små kabinett. Samtliga dessa lokalers bevakning
utgjordes af två ordinarie vaktmästare med sex dagars tjänstgöring
i veckan och två extra med tre dagars tjänstgöring. Under nuvarande
förhållanden vore denna bevakning för fåtalig.

CJ Ö

Intendenten hemställde fördenskull, såsom tillägg till museinäinndens
förslag af den 15 oktober 1909 till ny stat för nationalmuseum, att i
staten måtte upptagas ytterligare tre ordinarie vaktmästare för samlingarnas
bevakning, med aflöningsförmåner i enlighet med nämndens berörda
förslag.

Då ny stat icke skulle kunna tillämpas förr än år 1913, men
för tafvelsamlingens tryggande mot åverkan det vore i hög grad önskvärdt,
att redan under år 1912 bevakningen i densamma ökades, anhöll
intendenten, att på extra stat redan för år 1912 eller på sätt Kungl.

Maj:t eljest kunde finna lämpligt måtte anvisas till aflöning åt ytterligare
tre vaktmästare med daglig tjänstgöring å nationalmuseet ett belopp motsvarande
hvad som under år 1911 utginge för sådan vaktbetjäning eller
3,600 kronor.

Intendentens, nyssberörda skrifvelse har af nationalmusei nämnd Skrifvelse "äo
med skrifvelse af den 6 oktober 1911 öfverlämnats till Kungl. Maj:t, hvar -nationalmusei
vid nämnden tillstyrkt bifall till hvad intendenten föreslagit såväl rörande namndmilitärposters
utställande vid museibyggnaden som med afseende på förslaget
om betjäningens ökande.

Genom kungl. remiss den 16 oktober 1911 har intendentens nyss- Kung!, remiss
berörda framställning jämte nämndens sist omförmälda skrifvelse öfver- 18/10 1911''
lämnats till kommittén för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af
kommitténs uppdrag, såvidt anginge nationalmuseum.

Utvecklingen
af statens
konstsamlingar
m. m.

Kommitténs förslag.

Under de ruer än trettio år, som förflutit sedan vid 1880 års riksdag
stat antogs för nationalmuseum, hafva icke blott statens konstsamlingar
väsentligt ökats utan äfven allmänhetens intresse för dessa sainlingar
i hög grad stegrats.

Till belysande häraf har kommittén ansett sig böra meddela vissa,
delvis approximativa uppgifter angående förhållandena dels år 1878, då det
förslag afgafs, som låg till grund för 1880 års lönereglering, och dels vid
slutet af år 1911.

Omfattningen af statens konstsamlingar.

	Antal nummer.
	År 1878.	År 1911.	Ökning.
A. Samlingar tillhörande nationalmuseets konstaf-delning.
Skulptursamlingen (iiiber. samlingar af antika vaser och af egyptiska fornlämningar)...............	2,229	4,186	1,957
Målningssamlingen...................	1,736	6,772	5,036
Handtecknings- och gravyrsamlingarna..........	98,000	139,540	41,540
Konstslöjdssamlingen..................	5,923	14,260	8,337
Tillhopa	107,888	164,758	56,870
B. Å de kungl. lustslotten förvarade samlingar, ställda under öfverinseende af intendenten vid na-tionalmuseum.
Skulpturer och målningar................	2,692	2,747	55
Summa	110,580	167,505	56,925

Antalet besökande vid nationalmuseets konstafdelning beräknades år
1878 till omkring 104,000; för år 1911 bar antalet beräknats till omkring
210,000.

Ur handtecknings- och gravyrsamlingarna tillhandahöllos för studier
år 1878 endast 177 nummer. Under år 1911 hafva för studier tillhandahållits
1,625 nummer; i och för fotografering för illustrationsändamål hafva
utlånats 246 nummer, hvarjemte för ett Parisbiblioteks räkning fotograferats
flertalet franska handteckning^.

A konstslöjdsafdelningen hafva för studier och kopiering under år
1911 tillhandahållits 862 nummer.

Såsom framgår af dessa sammanställningar har sedan år 1878 antalet
nummer i statens konstsamlingar ökats med öfver 50 %. De besökandes
antal har sedan nämnda tidpunkt mer än fördubblats. Antalet ur handtecknings-
och gravyrsamlingarna tillhandahållna nummer har vuxit i alldeles
särskildt hög grad; jämförelsen visar i detta hänseende, att mer än
10 gånger så många nummer utlämnats under år 1911 som år 1878.

Oaktadt den stora utveckling, nationalmuseets konstafdelning har att
uppvisa, hafva likväl efter det 1880 års stat trädt i kraft ordinarie befattningshafvarna
vid museet icke i vidare mån ökats än att jämlikt beslut
vid 190o års riksdag vissa vaktmästarbeställningar omförts från arfvodesbefattningar
till ordinarie tjänster.

Att under sådana förhållanden behof af ytterligare ordinarie arbetskrafter
vid museet gjort sig gällande, måste anses fullt rimligt och naturligt.

A gällande stat för nationalmuseet äro uppförda följande särskilda Befattningar.
befattningar, nämligen: en intendent, två amanuenser, en konservator,
hvilken emellertid endast åtnjuter arfvode, en förste vaktmästare, tillika
portvakt, en vaktmästare, tillika gårdsdräng, och fem vaktmästare äfvensom
en öfvereldare (med arfvode) och två eldare (likaledes med arfvode).

Enligt gällande stadgar åligger det intendenten i främsta rummet Chef.
tillse, att nationalmuseets konstafdelning motsvarar sin bestämmelse, näm -

ligen att vara en för vetenskapliga ändamål och konstodlingens främjande
verksam anstalt.

Intendenten är Kungl. Maj:t ansvarig för samlingarnas noggranna
vård och göromålens jämna gång.

Det tillkommer honom enligt stadgarna:

att vara föredragande i nationalmusei nämnd, för densamma anmäla
de gåfvor eller testamenten, som kunna göras till museet, framlägga förslag
till inköp af konstverk eller till restauration af sådana äfvensom i öfriga
frågor, hvilkas afgörande tillhör nämnden eller öfver hvilka nämnden
bör yttra sig, innan desamma ingå till Kungl. Maj:t, samt vidtaga de åtgärder,
som i anledning af nämndens beslut erfordras;

att antaga nödigt biträde för kamrerargöromålens bestridande, så
ock öfvereldare och eldare, portvakt och öfriga betjänte;

att hafva tillsyn öfver samtliga vid museets konstafdelning anställda
ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt betjänte, leda och mellan
dem fördela de för konstafdelningens ändamål nödiga arbeten samt vaka
öfver dessas behöriga verkställande;

att bestämma om samlingarnas ordnande och konstverkens ändamålsenliga
uppställning inom de för dem anvisade lokaler;

att efter samråd med vederbörande amanuens bestämma om bokinköp; att

handhafva den ekonomiska förvaltningen, bestämma arfvodcn för
de extra ordinarie tjänstemännen, ombesörja inköp af brännmaterial, bohagsting
o. d. samt ansvara för redovisningen af de för museet anslagna
medel;

att vårda den lösa och fasta egendom, som jämte konst- och boksamlingarna
må tillhöra museet, samt att särskildt öfvervaka lokalernas
renhållning, uppvärmning och tillbörliga säkerhet mot inbrott och eldfara;

att vaka öfver ordningens upprätthållande inom museilokalerna och
för detta ändamål utfärda en tjänstestadga för betjäningen;

att beträffande nya anordningar och sådana förekommande angelägenheter,
hvilka icke enligt stadgarna kunna afgöras af intendenten eller
museinämnden, göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Förutom bestridande af sålunda angifna göromål åligger det enligt
stadgarna intendenten att efter eget val vårda och bearbeta en af samlingarnas
hufvudgrupper, vare sig de förenade handtecknings- och gravyrsamlingarna
eller de öfriga samlingarna af konstföremål.

Enligt hvad nationalmusei nämnd i sin skrifvelse den 15 oktober
1909 meddelat, har den nuvarande intendenten emellertid efter sitt tillträde
till befattningen fortfarit att — med biträde af en extra ordinarie
tjänsteman — vårda och bearbeta konstslöjdssamlingen, som han förut såsom
amanuens närmast förestått, hvaremot den ene af de bägge amanuenserna
har närmaste vården af skulptur- och inålningssamlingarna och den andre
amanuensen den närmaste vården af handtecknings- och gravyrsamlingarna.

Under intendentens öfverinseende äro jämväl ställda de staten tillhöriga
samlingarna af konst- och konstindustriföremål å Drottningholms,
Gripsholms, Rosersbergs, Haga, Ulriksdals och Strömsholms slott samt i
offentliga inrättningar i Stockholm befintliga konstverk, för så vidt de ej
äro ställda under annan myndighets vård.

Uti museinämndens omförinälda framställning den 15 oktober 1909
har framhållits, att intendentens arbete vore af synnerligen omfattande,
maktpåliggande och ansvarsfull natur och att han till museiinstitutionen
intoge samma ställning, som riksantikvarien, riksarkivarien, riksbibliotekarien
och öfverintendenten i dennes egenskap af chef för öfverintendentsämbetet
intaga till sina respektive institutioner.

Under erinran hurusom enligt gällande stadgar det ålåge intendenten
att — jämte utöfvandet af chefsgöromålen — själf vårda och bearbeta
en af hufvudgrupperna i museets samlingar, har nämnden gifvit uttryck
åt den uppfattningen, att sistnämnda åliggande ej vidare låter sig
förenas med utöfningen af de ökade chefsgöromålen.

Nämnden har fördenskull hemställt om inrättande af en ny ordinarie
tjänstemannabefattning, åt hvars innehafvare skulle uppdragas den närmaste
vården af museets konstslöjdsafdelning.

Enligt nämndens förslag skulle alltså särskilda afdelningsföreståndare
finnas för hvar och en af museisamlingarnas nuvarande tre hufvudgrupper,
nämligen skulptur- och målningsafdelningen, handtecknings- och gravyrafdelningen
samt konslöjdsafdelningen, och chefen följaktligen kunna befrias
från åliggandet att i första hand vårda och bearbeta en af samlingarnas
hufvudgrupper.

En sådan anordning synes kommittén af verkligt behof påkallad.
De i öfrigt med chefsbefattningen vid nationalmuseet förenade göromålen
hafva nämligen numera erhållit den omfattning, att befattningens innehafvare
endast i ringare mån lärer vara i tillfälle att ägna sig åt de
åligganden, som skulle tillkomma honom i egenskap af afdelningsföreståndare.
Å andra sidan göra samlingarnas tillväxt och de alltmer ökade
kraf, som ställas på afdelningsföreståndarna, det oundgängligen nödigt att
dessa kunna ägna hela sin arbetstid åt de dem närmast anförtrodda samlingarnas
vård och bearbetning.

Varder chefen för nationalmuseet befriad från det närmaste ansvaret
för någon viss afdelning af samlingarna, bör det dock enligt kommitténs
mening åligga honom att, i all den man hans tid det medgifver, personligen
deltaga i arbetet med samlingarnas vård och bearbetande.

Vidkommande aflöningen till nationalmuseets chef torde böra erinras,
att densamma år 1880 bestämdes till samma belopp (6,000 kronor),
som då tillkom riksantikvarien.

Nationalmusei nämnd har uti sin framställning den 15 oktober
1909 anfört, att, då aflöningarna för riksantikvarien, riksarkivarien och
riksbibliotekarien genom beslut vid 1909 års riksdag beståmts till 9,000
kronor, rättvisa och billighet syntes fordra, att äfven för nationalmuseets
chef aflöningsförmånerna sattes till samma belopp.

Det synes ock kommittén, att någon anledning ej förefinnes att för
nationalmuseets chef föreslå andra aflöningsförmåuer ån dem som år 1909
fastställts för de nyss nämnda tre institutionscheferna.

Rörande frågan om chefens framtida benämning yttrar sig kommittén
i det följande.

Såsom redan bill vit antydt, skulle enligt kommitténs mening utöfver Afdelningsde
nuvarande två befattningarna såsom afdelningsföreståndare (amanuenser) ^%a^n
behöfva inrättas ytterligare en sådan tjänst.

Amanuens åligger enligt gällande stadgar:

att under intendentens öfverinseende vårda och bearbeta en af samlingarnas
hufvudafdelningar samt afgifva förslag till dess fullständigande;

att i tur och ordning, som af intendenten bestämmes, biträda vid
de offentliga förevisningarna och därvid gå den besökande allmänheten
tillhanda med upplysningar; samt

att, när behofvet så påkallar, deltaga jämväl i arbeten inom annan
afdelning än den, vid hvilken han är anställd.

Den ene af amanuenserna är skyldig att, på uppdrag af intendenten,
öfvertaga värden af museets boksamling och hålla de däröfver nödiga
förteckningar. Likaledes kan intendenten åt en af amanuenserna uppdraga
att vårda och hålla förteckning öfver museets utställningsmateriel och
öfriga bohag.

Därjämte hafva amanuenserna att under intendentens öfverinseende
biträda vid vård och bearbetning af statens konstsamlingar å de kungl.
lustslotten.

I öfrigt åligger det amanuenserna, likasom öfriga vid konstsamlingarna
anställda tjänstemän:

att inhämta noggrann kännedom om föremålen i de samlingar, vid
hvilka de tjänstgöra;

att, hvar och en på sitt område, uppmärksamt följa den konsthistoriska
vetenskapens utveckling för att därigenom främja ändamålet med
nationalmusei konstafdelning; samt

För att kunna utnämnas till amanuens fordras, att vederbörande
antingen genom aflagd akademisk examen, utgifna litterära arbeten eller
på annat sätt ådagalagt grundliga insikter i estetiska och konsthistoriska
ämnen.

12—111874. Löner egl er ing slcommitténs bet. XXXII.

I aflöningshänseende äro amanuenserna vid nationalmusei konstafdelning
att hänföra till tjänstemän af l:a lönegraden vid centrala ämbetsverk
enligt äldre aflöningstyp. Aflöningen är nämligen bestämd till 3,000
kronor, hvartill kunna komma två ålderstillägg å 500 kronor efter resp.

5 och 10 år.

Med hänsyn till de åligganden, som tillkomma ifrågavarande amanuenser
i egenskap af afdelningsföreståndare, samt de kvalifikationer i
vetenskapligt hänseende och de kraf i öfrigt, som numera torde böra ställas
på dessa tjänstemän, lärer det icke kunna anses möjligt att bibehålla dem
i l:a lönegraden äfven med den förhöjning i aflöning, som vid reglering
skulle tillkomma befattningshafvare i nämnda lönegrad.

Det torde i sådant hänseende böra erinras, hurusom afdelnings- eller
gektionsföreståndarna i riksarkivet och kungl. biblioteket samt antikvarierna
vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska museum)
enligt de år 1909 fastställda nya staterna för nämnda institutioner åtnjuta
den aflöning, som är bestämd för tjänstemän i 2:a normalgraden vid centrala
ämbetsverk.

Uti den framställning, som den 19 juni 1911 afgifvits af amanuenser
och extra ordinarie tjänstemän vid nationalmuseet, har framhållits,
att tjänstebefattningarna vid nationalmusei konstafdelning ställde
fullt ut lika stora fordringar på sina innehafvares utbildning och kompetens
som motsvarande platser inom liknande institutioner.

Det erinrades vidare, hurusom enligt gällande stadgar kräfdes för att
anmälas till amanuens vid nationalmuseet eller antagas till extra ordinarie
amanuens därstädes att antingen genom aflagd akademisk examen, utgifna litterära
arbeten eller på annat sätt hafva ådagalagt grundliga insikter i estetiska
och konsthistoriska ämnen. En tjänsteman vid nationalmusei konstafdelning
behöfde emellertid vara förtrogen icke blott med konstens historia
utan äfven med närstående historiska discipliner. Han måste därjämte resa
mycket och ofta för att i gallerierna direkt följa den nyare konstforskningens
resultat, för att hålla sig i jämnhöjd med det moderna museiväsendets
utveckling och för att lära sig att se och att skärpa sin blick för
det konstnärligt äkta (till skillnad från det oäkta).

För att kunna rätt tillgodogöra sig sina resor behöfde han, säges
det i nämnda framställning, omfattande språkkunskaper, hvilka äfven kräfdes
för att han på nöjaktigt sätt skulle kunna besvara förfrågningar af
museet besökande främlingar af olika nationaliteter och för att han skulle
kunna sköta den vidlyftiga korrespondensen med utlandets konstforskare —
en brefvexling, som vore i stadig tillväxt, något som brefsamlingen nogsamt
utvisade.

Enligt stadgarna ålåge det visserligen amanuens att, under intendentens
öfverinseende, vårda och bearbeta blott eu af samlingarnas hufvuaafdelningar,
men det vore ock föreskrifvet att, när behofvet så påkallade, han skulle
vara beredd att deltaga i arbeten inom annan afdelning än den, vid hvilken
han vore anställd. Han finge sålunda icke vara främmande för något
af de olika specialfack, museet inrymde.

Såsom det måhända viktigaste skälet att i aflöningshänseende likställa
nationalmuseets afdelningsföreståndare med motsvarande befattningshafvare
vid liknande institutioner har uti den ifrågavarande framställningen blifvit
framhållet, att nationalmusei konstafdelning, genom att erbjuda sina tjänstemän
lägre löneförmåner än närstående institutioners, för sig minskade
möjligheten att draga till sig de bästa och för museiarbetena lämpligaste
krafterna, då löneförmånernas storlek alltid skulle komma att spela en
betydelsefull roll, när det för en ung man gällde att bestämma sin lefnadsbana.

Då numera allmänt torde erkännas den störa betydelse icke blott i
vetenskapligt och konstnärligt hänseende utan äfven ur uppfostrans synpunkt,
som bör tilläggas institutioner af den art, som nationalmusei
konstafdelning företräder, och då därjämte det intresse, som från allmänhetens
sida visas samlingar af nu ifrågavarande slag, befunnits alltjämt
vara i stigande, synes det kommittén vara af vikt, att nationalmuseets
konstafdelning må kunna försäkra sig om verkligt dugande krafter såsom
afdelningsföreståndare.

Kommittén har fördenskull ansett sig böra — i öfverensstämmelse
med hvad nationalmusei nämnd ock i sitt utlåtande den 1 juli 1911 tillstyrkt
— föreslå, att aflöningsförmånerna för nämnda tjänstemän bestämmas

till enahanda belopp, som blifvit tillerkända antikvarierna vid vitteihets ,
historie- och antikvitetsakademien samt förste bibliotekarierna i kungl.
biblioteket och förste arkivarierna i riksarkivet.

I detta sammanhang torde äfven böra upptagas spörsmålet om benämningen
å ifrågavarande befattningshafvare vid nationalmuseets konstafdelnin<*.
Lika med nationalmusei nämnd har kommittén ansett den nuvarande
titeln »amanuens» lämpligen böra utbytas mot »intendent». Denna sistnämnda
titel har redan antagits för afdelningsföreståndare vid nordiska
museet och Göteborgs museum.

Därest kommitténs förslag i nyssberörda hänseende vinner bifall, bör
gifvetvis chefen för nationalmuseet erhålla annan titel, förslagsvis den
som tillkommer chefen för öfverintendentsämbetet, eller öfverintendent.

Konservatorn har enligt gällande stadgar för nationalmuseets konstafdelning
till åliggande:

att yttra sig i frågor af konstnärligt-teknisk art, hvilka bero på intendentens
eller nämndens afgörande;

att efter anmälan ombesörja fernissningar och sådana mindre rengöringsarbeten
å konstföremål, som påkallas för deras lämpliga skötsel och
förevisning;

att öfvervaka nödiga verkställighetsåtgärder vid konstföremåls mottagande
eller afsändande;

att för sådant ändamål närvara i museet å vissa bestämda timmar
åtminstone tre dagar i veckan, samt i öfrigt då särskilda göromål sådant kräfva.

Konservatorns åligganden med afseende å konstverks vård m. in.
omfatta jämväl, enligt hvad museets nämnd meddelat, de staten tillhöriga,
under intendentens öfverinseende ställda konstsamlingarna å de kungl.
lustslotten in. in.

Enligt gällande ordinarie stat åtnjuter konservatorn ett årligt arfvode
af 1,200 kronor.

För andra restaureringsarbeten än de ofvannämnda mindre konserveringsarbetena
åtnjuter konservatorn särskild ersättning. Af museimedel
har han sålunda uppburit år 1909 425 kronor, år 1910 645 kronor och
år 1911 455 kronor.

Därjämte har konservatorn erhållit rätt att utan ersättning få begagna
ateljé i nationalmuseibyggnaden, där han i mån af tid och mot
särskild ersättning har utfört arbeten äfven för andra institutioner samt
privata personer.

Uti sin framställning af den 15 oktober 1909 har museinämnden
hemställt, att arfvodet till konservatorn måtte på grund af de ökade lefnadskostnaderna
höjas till 1,500 kronor.

Vid den provisoriska lönereglering, som på grund af beslut vid
1910 och 1911 årens riksdagar vidtagits beträffande vissa befattningshafvare
vid nationalmuseet, har ock konservatorn tillerkänts ett aflöningstillägor af
300 kronor, så att han i fast ersättning för närvarande åtnjuter 1,500 kronor.

Kommittén har för sin del intet att erinra mot, att äfven vid en
definitiv lönereglering arfvodet till konservatorn bestämmes till 1,500
kronor.

Den vid nationalmuseet tjänstgörande vaktmästarpersonalen utgöres
dels af dagligen tjänstgörande vaktmästare, dels af vaktmästare med tjänstgöring
tre dagar i veckan, dels ock af tillfälligt inkallade bevakningsbiträden.

Dagligen tjänstgöra 1 förste vaktmästare, tillika portvakt, 1 vaktmästare,
tillika gårdsdräng, samt 5 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakning
vid de offentliga förevisningarna — hvilka samtliga äro i staten
för nationalmuseet uppförda såsom ordinarie befattningshafvare. Därjämte
finnas alltsedan år 1885 för de konstindustriella samlingarnas bevakning
2 biträden med daglig tjänstgöring, till hvilka aflöning utgår af anslag å
extra stat till vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella
samlingar.

Vakt mästare.

Nationalmuseets nämnd har uti sin skrifvelse den 15 oktober 1909
hemställt, att nyssnämnda två bevakningsbiträden å konstslöjdsafdelningen
måtte uppföras å ordinarie stat, enär numera något skäl ej förefunnes för
deras kvarstående på extra stat.

Intendenten har sedermera uti sin af museinämnden biträdda framställning
den 6 oktober 1911 hemställt om upptagande i museets stat af
ytterligare 3 ordinarie vaktmästare.

Till stöd för sistnämnda framställning har intendenten anfört, bland
annat, följande.

Redan vidtagna säkerhetsåtgärder till skyddande af i nationalmuseet
förvarade dyrbara konstsamlingar torde visserligen hittills hafva kunnat på
goda grunder anses tillräckligt betryggande; numera hade dock tiinade händelser
i den utländska museivärlden ådagalagt, att så icke vore förhållandet,
utan att ytterligare åtgärder måste vidtagas.

Senare tiders museihistoria visade, att i allmänhet tafvelsainlingarna
vore mest utsatta för skadegörelse. I konstslöjdssamlingar vore föremålen
till allra största delen utställda i glasmontrer, likaså mindre föremål i
skulptursamlingar, så att dylika samlingar därigenom vore jämförelsevis
skyddade. Taflor däremot hade i flera utländska museer i synnerhet på
de sista åren mer än en gång varit utsatta för åverkan eller rent af
bortstulits.

Nationalmuseet kunde skatta sig lyckligt att hittills hafva undgått
sådana olyckor. »Men» — yttrar intendenten — »tiden är ond och fordrar
att allt strängare försiktighetsmått vidtagas».

Tafvelsamlingen i museet vore inrymd i tillsammans 5 större salar,
4 mindre rum och 20 små kabinett. Bevakningen af samtliga dessa lokaler
utgjordes af två ordinarie vaktmästare med vakttjänstgöring sex dagar i veckan1
och två extra vaktmästare med tre dagars tjänstgöring i veckan. Under
nuvarande förhållanden vore denna bevakning för fåtalig. Visserligen hade
i fall af behof inkallats tillfällig extra vaktbetjaning, hvars aflöning bestridts
af förevisningsmedel, där anslaget för samlingarnas vård och under 1

Den sjunde dagen i veckan (måndagen) sysselsättas dessa vaktmästare med rengöring
af förevisningslokalerna.

håll varit för ändamålet otillräckligt. Men allteftersom samlingarna ökats,
hade förevisningsmedlen måst alltmera tagas i anspråk för själfva vården
och underhållet af de olika föremålen i samlingarna, och så syntes äfven
blifva fallet för framtiden.

Intendenten har under åberopande häraf, såsom redan är nämndt,
föreslagit uppförande å stat af ytterligare tre ordinarie vaktmästare (med
daglig tjänstgöring).

Hvad nu beträffar frågan om ordinarie anställning åt de två för konstslöjdssamlingen
anställda bevakningsbiträdena med daglig tjänstgöring, torde
böra erinras, att redan uti den framställning, som museets nämnd år 1899
gjorde i syfte att bereda ordinarie anställning åt vissa vaktmästare vid
museet, föreslogs, att jämväl ifrågavarande två vaktmästare vid konstslöjdsafdelningen
skulle i staten uppföras såsom ordinarie.

Uti afgifvet utlåtande uttalade emellertid statskontoret — som eljest
i hufyudsak anslöt sig till nämndens förslag — vidkommande nyssnämnda
två vaktmästare att, så länge vården och underhållet af de konstindustriella
samlingarna bestredes af å extra stat anvisade medel, det icke vore lämpligt
att uppföra dessa vaktmästare å ordinarie stat; deras aflöning borde fördenskull
fortfarande utgå i form af arfvoden, hvilka dock syntes statskontoret
böra ökas till 800 kronor för dem hvardera, d. v. s. motsvarande
dåvarande begynnelseaflöning för vaktmästare i allmänhet vid centrala
ämbetsverk.

Då utgifterna för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella
samlingar hädanefter lära, likasom fallet är med utgifter i
enahanda hänseenden för statens öfriga samlingar i nationalmuseum, böra
utgå från ordinarie anslag, torde nationalmusei nämnd hafva fullt fog för
sin i skrifvelsen den 15 oktober 1909 innefattade hemställan, att åt de
två för konstslöjdsafdelningens bevakning anställda vaktmästarna med full
tjänstgöringsskyldighet — hvilkas arfvoden numera lära utgöra 1,200
kronor för år räknadt — bör beredas anställning å ordinarie stat.

Beträffande det senast inkomna förslaget att å staten för nationalmuseum
uppföra ytterligare tre ordinarie vaktmästare för samlingarnas
bevakning har kommittén, med hänsyn till hvad intendenten i sådant hän -

seende anfört samt med särskilt afseende fästadt vid de synnerligen dyrbara
konstföremål, som förefinnas i samlingarna, ansett sig böra tillstyrka den
sålunda ifrågasatta förstärkningen af bevakningspersonalen med full tjänstgöringsskyldighet.

Tillfälle till skadegörelse eller tillgrepp torde nämligen ej vara
minst de dagar, då på grund af de besökandes fåtalighet behof af extra
bevakning icke skulle kunna anses föreligga.

Uti sitt förslag till stat för nationalmuseum har kommittén alltså
upptagit, förutom 1 förste vaktmästare, tillika portvakt, och 1 vaktmästare,
tillika gårdskarl, ytterligare ett antal af 10 ordinarie vaktmästare.

I fråga om aflöningsförmånerna för vaktmästarpersonalen tillåter sig
kommittén erinra, att enligt gällande stat förste vaktmästaren, tillika
portvakt, åtnjuter, förutom fri bostad och ved, en aflöning af 950 kronor,
kvarjämte till honom numera utgår provisoriskt aflöningstillägg med 300
hronor, dock med afdrag af 30 kronor, utgörande pensionsafgift motsvarande,
afrundadt belopp. Hans sammanlagda aflöningsförmåner uppgå
alltså till 1,220 kronor jämte fri bostad och bränsle.

Uti museinämndens underdåniga framställning den 15 oktober 1909
har beträffande förste vaktmästaren erinrats, att han icke blott vore bevakningspersonalens
förman utan tillika portvakt, samt att hans portvaktstjänst
toges i anspråk ej blott af nationalmuseets konstafdelning, utan
äfven af vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska
museum). Under öppethållandet af nationalmuseets samlingar hade han
sin plats strax innanför ingången i stora porten (å fasaden); han kunde
därvid icke samtidigt förrätta sin portvaktstjänst vid den mindre, i synnerhet
af tjänstemän och besökande i nyssnämnda akademi och statens
historiska museum mycket trafikerade, åt Skeppsholmen belägna trappuppgången,
utan måste för denna sistnämnda befattnings uppehållande af egna
medel anskaffa annan person.

Nämnden — som för öfriga ordinarie vaktmästare vid nationalmuseet
föreslog enahanda kontanta aflöning som för förste vaktmästare i centrala
ämbetsverk enligt då nyligen skedda regleringar — ansåg skäligt, att aflöningen
för förste vaktmästaren-portvakten vid nationalmuseet, hvilken vore

bevakningspersonalens förman samt handhade och ansvarade för uppbörden
af förevisningsmedel och måste äga kännedom om främmande språk, höjdes
till ett proportionellt högre belopp än det för öfriga ordinarie vaktmästare
föreslagna, eller till 1,750 kronor, jämte fri bostad och vedbrand utan afdrag
å lönen.

Beträffande de kontanta aflöningsförmånerna till ifrågavarande förste
vaktmästare i denna hans egenskap anser sig kommittén icke kunna tillstyrka,
att de sättas högre än som vid 1910 och 1911 årens riksdagar
bestämts för förste vaktmästare vid fångvårdsstyrelsen, statskontoret m. fl.
centrala ämbetsverk.

Hvad angår den för förste vaktmästaren vid nationalmuseum föreslagna
förmånen af fri bostad jämte bränsle utöfver den kontanta aflöningen,
torde böra bemärkas, att uti aflöningsstaterna för de enligt den
s. k. statskontorstypen nyreglerade centrala ämbetsverken plägar intagas den
bestämmelsen, att, därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad
samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå
till honom äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Från kommitténs sida är dock ej något att erinra däremot, att den
nu ifrågavarande förste vaktmästaren får för sitt bestyr med och ansvar
för portvaktsgöromål åtnjuta förmån af fri bostad jämte bränsle inom
nationalmuseibyggnaden utan afdrag å de kontanta aflöningsförinåner, som
kunna varda honom tillerkända för själfva vaktmästarbefattningen.

I detta afseende må här återkallas i minnet förhållandet beträffande
vissa vaktmästare vid kungl. biblioteket.

Såsom det statsverkspropositionen vid 1909 års riksdag (åttonde
hufvudtiteln) bilagda utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden den 12
januari 1909 (sid. 75) gifver vid handen, hade i ett med underdånig skrifvelse
den 11 oktober 1908 af dåvarande öfverbibliotekarien E. W. Dahlgren m. fl.''
framlagdt förslag till lönestat för kungl. biblioteket upptagits för 1 förste
och 4 andre vaktmästare enahanda kontanta aflöningsförmåner som för
motsvarande befattningshafvare i statskontoret enligt den vid 1907 års
riksdag antagna staten.

13—111874. Löned''egler in fj skommitténs bet. XXXI 1.

Men dessutom hade i förslaget till stat för kungl. biblioteket under
titeln »öfriga förmåner» upptagits följande: »Två vaktmästare åtnjuta såsom
ersättning för byggnadens bevakning och öfriga portvaktssysslor fri
bostad, ved och lyse.»

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet (sid. 78—79) uttalade chefen
för ecklesiastikdepartementet, att »för vaktmästarna vid kungl. biblioteket
torde med afseende å bostadsförmån böra lämnas enahanda föreskrift,
som gäller för statskontoret».

Departementschefen tilläde emellertid:

»Därest vaktmästare för uppdrag vid sidan af sin tjänst åtnjuter fri
bostad, bör detta naturligtvis ej föranleda afdrag å hans kontanta löneförmåner.
»

Mot departementschefens uppfattning i sistberörda hänseende förekommer
icke någon som helst erinran i den skrifvelse den 22 maj 1909
n:r 8, hvari, bland annat, finnes intaget Riksdagens yttrande i afseende
å godkänd stat för kungl. biblioteket.

Det synes, kommittén emellertid lämpligt, att i nu förevarande fall det
uttryckligen angifves i staten, att den förste vaktmästare vid nationalmuseum,
som tillika är portvakt, skall tillgodonjuta utöfver den kontanta
aflöningen fri bostad och bränsle.

Förste vaktmästaren-portvakten är, enligt hvad upplyst blifvit, nödsakad
att under de tider af dagen, då han är upptagen af sina vaktmästarsysslor
innanför ingången i museibyggnadens stora port, hålla
ett biträde för passning af den omförmälda mindre ingången, hvilken
måste öppnas för såväl ingående som utgående personer. Det lärer fördenskull
icke kunna anses obilligt, att för ifrågavarande biträde utgår till
bemälde förste vaktmästare särskild ersättning, hvilken synts kommittén
skäligen kunna bestämmas till 200 kronor om året.

Den vaktmästare, som tillika är gårdskarl, åtnjuter —jämte fri bostad
och vedbrand, så länge han har skyldighet att vara boende i nationalmuseibyggnaden
— å ordinarie stat en aflöning af 800 kronor, hvartill
efter fem år kan komma ett ålderstillägg å 100 kronor. Därförutom utgår
till denne vaktmästare numera provisoriskt aflöningstillägg med 300 kronor,

dock med afdrag af 25 kronor, utgörande pensionsafgift motsvarande, afrundadt
belopp. Såsom begynnelseaflöning åtnjutes alltså tillhopa 1,075
kronor och såsom slutaflöning tillhopa 1,175 kronor jämte tills vidare fri
bostad och vedbrand.

öfriga ordinarie vaktmästare äro enligt stat berättigade till en aflöning
af 800 kronor, hvartill efter fem år kan komma ett ålderstillägg å 100
kronor. I provisoriskt aflöningstillägg utgå 400 kronor, dock med afdrag
af pensionsafgift motsvarande, afrundadt belopp af 25 kronor. Begynnelseaflöningen
utgör alltså tillhopa 1,175 kronor och slutaflöningen tillhopa
1,275 kronor. Till iakttagande vid utbetalningen af provisoriska
aflöningstillägg är emellertid föreskrifvet, att, om annan vaktmästare än
förste vaktmästare och vaktmästaren, som tillika är gårdsdräng, åtnjuter
fri bostad med bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, från ortstillägg
eller lön afdragas så stort belopp, att det, tillsammans med hvad
som enligt den ordinarie aflöningsstaten för berörda förmån afdrages från
aflöningen, uppgår till 250 kronor.

De två bevakningsbiträden å konstslöjdsafdelningen, som af kommittén
föreslås till erhållande af ordinarie anställning, lära numera åtnjuta
hvardera en aflöning af 1,200 kronor.

Uti nationalmusei nämnds skrifvelse den 15 oktober 1909 har omförmälts,
hurusom åtskilliga ordinarie vaktmästare vid museet begärt, att
intendenten måtte för nämnden framhålla det för dem ytterst angelägna
i att framställning gjordes hos Kungl. Maj:t om skälig löneförbättring
för vaktmästarna. De hade trott sig kunna hoppas, att aflöningen skulle
blifva satt till 1,500 kronor eller samma belopp, som af 1909 års Riksdag
beviljats förste vaktmästaren vid kungl. biblioteket och de två vaktmästarna
vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska
museum).

Till stöd därför hade framhållits, att tjänstgöringen under de senaste
åren blifvit så förlängd, att de måste beräkna tjänstgöringstiden, med
måltid inberäknad, från kl. 10 f. m. till kl. 5 e.m. Det vore fördenskull
dåmera så godt som omöjligt för dem att, såsom förr, förskaffa sig
någon biförtjänst. Äfven den ständiga söndagstjänstgöringen hide hinder
i vägen därför.

100

Nämnden har ansett denna framställning vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande.

Under de senaste åren hade, enligt hvad nämnden meddelat, förevisnings
tiderna den ljusare årstiden ytterligare utsträckts. Såväl med hänsyn
därtill som i betraktande af önskvärdheten af att museet hålles öppet
under ett ytterligare ökadt antal tunnlar, har nämnden funnit vaktmästarnas
hemställan om aflöningens höjande till 1,500 kronor, eller samma
belopp, som fastställts för deras vederlikar vid statens historiska museum,
väl grundad.

Den vaktmästare, som tillika är gårdskarl och hvilken åtnjuter förmånen
af bostad och vedbrand utan afdrag å lönen, har synts nämnden
vid nu ifrågasatta lönereglering böra likställas med de andra ordinarie
vaktmästarna, d. v. s. tillerkännas en aflöning af 1,500 kronor, jämte fri
bostad och vedbrand utan afdrag å lönen.

Enligt den för vaktbetjäningen vid nationalmuseum gällande särskilda
instruktion åligger det vaktmästare att punktligt infinna sig till
tjänstgöring i museet de dagar, detsamma hålles öppet för allmänheten,
samt att hafva de lokaler, han har att öfvervaka, fullt städade, dammade
och i ordning, när museet öppnas för allmänheten.

Hvarje måndag skall vaktmästare verkställa en mera genomgående
sopning och rengöring i de lokaler, han har att öfvervaka.

Med undantag af måndagar, då förevisning icke äger rum, öppnas
museet för allmänheten hvardagar kl. 10 f. m. samt söndagar och vissa
helgdagar kl. 1 e. m. Museet stänges alla förevisningsdagar kl. 4 e. m.,
dock må från midten af november till och med januari månad på grund
af då rådande mörker förevisningen afslutas omkring en timme tidigare.

Enligt hvad kommittén inhämtat, pläga vaktmästarna för städningen
infinna sig i museet 15—20 minuter före öppnandet för allmänheten.
Den på måndagarna skeende rengöringen lärer erfordra en tid af 4—5
timmar.

Kommittén har icke tilltrott sig kunna tillstyrka, att för flertalet af
de 10 vaktmästare, som jämte förste vaktmästaren-portvakten och vaktmästaren-gårdskarlen
skulle enligt kommitténs förslag upptagas å national -

101

museets stat, aflöningen må bestämmas högre än den, som tillkommer
»andre» vaktmästare vid centrala ämbetsverk enligt bestämmelser vid 1910
och 1911 års riksdagar.

Det skulle måhända kunna invändas, att vaktmästarna vid nationalmuseet
till följd af söndagstjänstgöringen böra intaga en förmånligare
ställning än vaktmästare i allmänhet; men å andra sidan torde böra erinras,
att de för samlingarnas bevakning afsedda vaktmästarna vid nationalmuseet
hafva såväl under en hvardag i veckan (måndagen) året om som
ock alla förevisningsdagar under den mörkaste årstiden kortare tjänstgöringstid,
än som annars plägar föreskrifvas för vaktmästare.

Kommittén har dock ansett nämndens framställning om högre aflöningsförmåner
för nu ifrågavarande vaktmästare böra i så måtto vinna bifall,
att utöfver förste vaktmästaren-portvakten ytterligare två vaktmästare
erhålla den kontanta aflöning, som enligt nyaste bestämmelser tillkommer
förste vaktmästare vid centrala ämbetsverk.

Det har nämligen synts kommittén lämpligt, att i hvardera af de två
våningar i museibyggnaden, där de till nationalmusei konstafdelning hörande
dyrbara samlingarna äro förvarade, linnes en förste vaktmästare,
hvilken skall i första hand ansvara för bevakningen inom våningen.

För öfriga 8 ifrågavarande vaktmästare böra däremot enligt kommitténs
mening aflöningsförmånerna sättas lika med de för »andre» vaktmästare
i centrala ämbetsverk numera bestämda.

Till den vaktmästare, som tillika är gårdskarl, synas ock böra utgå
samma kontanta aflöningsförmåner som »andre» vaktmästares. Utöfver
nämnda förmåner torde han såsom hittills för sina bestyr såsom gårdskarl
böra, så länge han har skyldighet att vara boende inom nationalmuseibyggnaden,
få åtnjuta fri bostad och bränsle utan afdrag på den
kontanta aflöningen. Kommittén hänvisar därvidlag till hvad som ofvan
i motsvarande hänseende anförts beträffande förste vaktmästaren-portvakten.

A staten för nationalmuseet äro upptagna 1 öfvereldare och 2 eldare. öfvereldare

Öfvereldaren åtnjuter å ordinarie stat, jämte fri bostad och ved, och eldarearfvode
å 750 kronor. I provisoriskt aflöningstillägg tillkommer honom
ytterligare 250 kronor.

102

Enligt hvad kommittén inhämtat, har öfvereldaren tjänstgjort 3
dagar i veckan såsom bevakningsbiträde vid de offentliga förevisningarna,
och har han därför uppburit under år 1911 375 kronor. Hans sammanlagda
ersättning har alltså uppgått till 1,375 kronor jämte fri bostad och
bränsle.

Eldares aflöning utgör enligt ordinarie stat arfvode å 500 kronor,
hvartill såsom provisoriskt aflöningstillägg kommer 250 kronor.

I museinämndens framställning den 15 oktober 1909 har föreslagits,
att arfvodet till öfvereldaren måtte höjas till 1,500 kronor jämte fri bostad
och vedbrand utan afdrag å arfvodet. För de två eldarna har nämnden
ansett arfvodet böra utgå med 750 kronor till hvardera.

De af nämnden sålunda föreslagna aflöningsförmånerna för öfvereldaren
och eldarna synas kommittén skäliga, dock förutsätter kommittén
att, därest öfvereldaren erhåller de för honom föreslagna aflöningsförmånerna,
han skall vara skyldig att, därest han därtill befinnes lämplig, utan
särskild ersättning tjänstgöra såsom bevakningsbiträde vid de offentliga
förevisningarna inom nationalmuseet vissa dagar i veckan å tider, då
hans öfvereldarbefattning därför icke utgör hinder.

Hemställan, Under åberopande af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén,

att i blifvande ny stat för nationalmuseet må,
i stället för nuvarande intendentsbefattningen, såsom
chefsbefattning uppföras en öfverintendentstjänst med aflöning
af 9,000 kronor, däraf 5,700 i lön, 2,500 i
tjänstgöring spenning ar och 800 i ortstillägg ;

att, med förändring af nuvarande tvä amanuensbefattningar
till intendentstjänster, i staten för nationalmuseet
må uppföras tre sådana tjänster, enhvar med en
aflöning af 5,800 kronor, däraf 3,600 i lön, 1,800 i
tjänstgöring spenning ar och 400 i ortstillägg, hvartill kunna
komma två älderstillägg till lönen, det ena med 500
kronor efter fem år och det andra, likaledes med 500
kronor, efter ytterligare fem år;

103

att i den ifrågavarande staten må uppföras arfvode
till en konservator med 1,500 kronor;

att den förste vaktmästare vid nationalmuseet,
som tillika är portvakt, må åtnjuta dels kontant aflöning
med 1,500 kronor, där af .900 i lön, 450 i tjänstgöringspenningar
och 150 i ortstillägg, hvartill kan komma ett
älderstillägg till lönen efter fem år med 100 kronor, dels
ock, för bestridande af portvaktsgöromål, fri bostad jämte
bränsle;

att i staten må uppföras ett belopp af 200 kronor
såsom ersättning till nyssnämnde förste vaktmästare
för hållande af biträde för portvaktsgör omålens utförande
de tider på dagen, dä bemälde befattningshafvare
är af vaktmästargöromål förhindrad att själf bestrida
portvaktsgöromål;

att i staten för nationalmuseet må uppföras ytterligare
två förste vaktmästarefattningar, enhvar med en
aflöning af 1,500 kronor, däraf .900 i lön, 450 i tjänstgörings
penning ar och 150 i ortstillägg, hvartill kan komma
ett älderstillägg till lönen efter fem år med 100 kronor;

att den vaktmästare vid nationalmuseet, som tilllika
är gårdskarl, må åtnjuta — förutom fri bostad
jämte bränsle, så länge han har skyldighet att vara boende
inom nationalmuseibyggnaden — en kontant aflöning af
1,200 kronor, däraf 700 i lön, 350 i tjänstgöringspenningar
och 150 i ortstillägg, hvartill kunna komma två
älderstillägg till lönen, det ena med 100 kronor efter
fem år och det andra, likaledes med 100 kronor, efter
ytterligare fem år;

att i staten för nationalmuseet må uppföras ytterligare
8 vaktmästarbefattningar, enhvar med enahanda
kontanta aflöning, som föreslagits för den vaktmästare,
som tillika är gårdskarl;

104

Arbetstid.

att öfvereldaren vid nationalmuseet må åtnjuta —
förutom fri bostad jämte bränsle — arfvode af 1,500
kronor;

att till hvardera af två eldare må utgå arfvode af
750 kronor; samt

att den bestämmelsen intages i staten för nationalmuseet,
att, om annan vaktmästare än den förste vaktmästare,
som tillika är portvakt, samt den vaktmästare,
som tillika är gårdskarl, åtnjuter i sin egenskap af
vaktmästare fri bostad och bränsle, skall, så länge denna
förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå till honom äfvensom
å lönen af dragas 100 kronor årligen.

Vid godkännande af föreslagna aflöningsstater för statskontoret och
annéförvaltningen m. fl. ämbetsverk har Riksdagen under de senare åren
uppställt såsom förutsättning för godkännandet, att Kungl. Maj:t före den
tidpunkt, då staterna skulle träda i kraft, meddelat föreskrift därom, att
samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola, i den mån ej undantag
kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas,
vara å tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar hvarje söckendag.

Vidkommande uttrycket »i den mån ej undantag kunna anses böra
stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas» säges i Riksdagens
skrifvelse den 14 maj 1907 (n:r 131) angående ny aflöningsstat för statskontoret,
hurusom det afsetts, att under det senare fallet skulle inrymmas
t. ex. de tillfällen, då en tjänsteman för utförande af ett eller annat
arbete i tjänsten å annan plats än tjänstelokalen, såsom i annat ämbetsverk,
arkiv eller dylikt, under en eller flera timmar måste vara från tjänstelokalen
frånvarande. Med uttrycket »i den mån ej undantag kunna
anses böra stadgas» hade Riksdagen afsett, bland andra, de fall, då en
mera allmän föreskrift om inskränkning i arbetstiden, afseende t. ex. en
längre tidsperiod och hela ämbetsverket, funnes böra medgifvas.

Beträffande frågan, af hvilken myndighet och i hvilken ordning
pröfningen, af omhandlade undantagsfall skulle verkställas, hade Riksdagen
funnit lämpligast, att föreskrifter i detta afseende meddelades af Kungl.

105

Maj:t i ämbetsverkets instruktion. Bestämmelser i ämnet hafva sedermera
intagits i instruktioner för vederbörande ämbetsverk.

Hvad beträffar arbetstiden på tjänsterummet för tjänstemännen vid
nationalmuseet, har museets nämnd uti sin framställning af den 15 oktober
1909 åberopat en skrifvelse från intendenten vid museet den 31 augusti
1908, däruti denne, bland annat, yttrat följande.

Frågan gällde, huruvida bestämmelser angående vederbörande tjänstinnehafvares
dagliga tjänstgöringstid å tjänsterummet af ungefärligen enahanda
innehåll som de, hvilka i de för statskontoret och arméförvaltningen
utfärdade instruktioner fastställts att gälla för dessa ämbetsverk,
lämpligen kunde erhålla tillämpning jämväl i fråga om nationalmuseet
eller huruvida och i hvad mån hinder därför kunde förefinnas på grund
åt tjänstgöringens art vid den ena eller andra befattningen eller tjänstelokalernas
beskaffenhet.

För att tillfredsställande kunna besvara denna fråga fordrades först
att hafva klart för sig, hvad i detta fall menades med tjänsterum.

Redan af anförda allmännare bestämmelser för museitjänstemännens
tjänstgöring fraingingc, att med tjänsterum ej kunde menas blott en viss
lokal inom nationalmuseets murar utan att ordet hade en vida större lUckvidd.
Detta blefve ännu tydligare genom de för de olika tjänstemännen
i stadgarna gifna- instruktionerna.

Såsom däraf och af stadgarnas föreskrifter i öfrigt framginge, vore
museiarbetet af mycket mångskiftande natur. Fn del af detsamma kunde
och måste utföras inom nationalmuseets murar, då hela museet blefve »tjänsterum»,
en del fordrade med nödvändighet tjänstemans närvaro utom museet.

I sådant hänseende erinrade intendenten, att museitjänstemannen
måste granska hembjudna, utom museet befintliga konstverk, hvilket, särskilt
när det gällde målningar, borde ske under den ljusaste delen af
dagen. Äfven måste han bevaka museets intressen vid de offentliga konst o och

gravyrauktionerna.

Tjänstemännen hade jämväl skyldighet »att söka vinna kännedom
om inom landet befintliga konstverk och konstslöjdsalster af värde och så
vidt möjligt ägna uppmärksamhet däråt, att sådana ej blifva ur landet

14—111874. Löneregler ing »kommitténs bet. XXXII.

106

utförda utan att förut hafva varit till museum hembjudna». Denna skyldighet
kunde naturligtvis, enligt hvad intendenten framhöll, ej fullgöras,
om tjänstemannen bundes vid daglig tjänstgöring inom nationalmuseets
murar. Detsamma gällde vården och bearbetningen af statens konstsamlingar
på de kungl. lustslotten och annorstädes, där dessa samlingar vore
ställda under öfverinseende af nationalmuseets intendent.

Nämnden har för sin del instämt uti hvad intendenten yttrat, men
därvid ansett böra särskild! betonas önskvärdheten af att tjänstemännen, i
den mån museiarbetet det tilläte, vore tillstädes i museilokalerna under
de timmar, museet hölles öppet för allmänheten.

Till jämförelse anser sig kommittén böra erinra om förhållandena
uti nu ifrågavarande hänseende vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
(statens historiska museum).

Enligt det utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 12 januari 1909, som fanns bifogadt statsverkspropositionen vid 1909
års riksdag, yttrade vederbörande departementschef vid föredragning åt
frågan om lönereglering för nämnda akademis tjänstemän och betjänte, att
för åtnjutande af aflöning å den förändrade lönestaten syntes honom i
tillämpliga delar böra gälla de bestämmelser, som fastställts i fråga om
statskontorets stat af år 1907.

I fråga om ordinarie tjänstemännens skyldighet att vara å tjänsterummet
tillstädes ansåg departementschefen skäl ej förefinnas att, där
ej resa eller förrättning i tjänsten lade hinder i vägen, fastställa denna
till mindre än sex timmar hvarje söckendag, såsom i fråga om statskontoret
vore bestämdt. Skyldigheten att närvara under museets öppethållande
för allmänheten under sön- och helgdagar syntes knappast kunna
motivera en afkortning af den dagliga tjänstetiden. Därest för tjänstgöringen
å sön- och helgdagar, då endast en tjänsteman ansågs behöfva vara
närvarande, jämväl amanuenserna (därmed afsågos extra ordinarie tjänstemän)
anlitades, kunde nämligen enligt departementschefens åsikt denna
tjänstgöring ej blifva synnerligen betungande.

107

I skrifvelse den 22 maj 1909 n:r 8 anmälde Riksdagen, att den beslutat,
att under den af Riksdagen godkända staten för vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien skulle införas följande bestämmelse:

»Denna lönestat träder i kraft den 1 januari 1910, under förutsättning
att Kungl. Maj:t dessförinnan meddelar föreskrift därom, att samtliga
ordinarie tjänstemän och betjänte skola, i den mån ej undantag kunna
anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara
å tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar hvarje söckendag.»

Beträffande tjänstgöringstiden för personalen vid nationalmuseet
torde böra framhållas att — förutom vaktmästarna, hvilka, såsom redan
är nämndt, hafva regelbunden söndagstjänstgöring — en ordinarie eller
extra ordinarie tjänsteman skall vara tillstädes i museet äfven söndagar
under den tid, då offentlig förevisning äger rum.

A andra sidan må erinras, att, då belysning icke linnes anordnad
inom förevisningslokalerna, tjänstgöringstiden för vaktmästare under den
mörkaste årstiden kan något afkortas.

Därest såsom förutsättning för blifvande afiöningsstat för nationalmuseet
må böra uppställas fordran på viss minimiarbetstid, lärer — vid
aktgifvande jämväl å Riksdagens ofvan åberopade uttalande i skrifvelsen
den 14 maj 1907 n:r 131 — hvad museets intendent framhållit gent emot ,
möjligheten att för museets tjänstemän föreskrifva viss arbetstid å tjänsterummet
icke vara af beskaffenhet att däraf bör föranledas någon afvikelse
från hvad eljest i allmänhet plägat föreskrifvas uti ifrågavarande
hänseende.

Med den formulering, som gifvits dessa föreskrifter, böra naturligen
hinder icke förefinnas för vederbörande tjänstemän att i de särskilda" af
intendenten berörda fall, som ofvan omförmälts, med chefens begifvande
eller efter hans uppdrag för museets räkning uppehålla sig utom dess lokaler.

Hvad vidare beträffar de i intendentens skrifvelse den 31 augusti
1908 berörda fall, då arbeten kunde anses böra förläggas till vederbörande
tjänstemans hem, torde kommittén få erinra därom, att äfven i detta hänseende
bestämmelse ej saknas i instruktioner för vederbörande ämbetsverk.

108

Så heter det t. ex. i instruktionen för statskontoret den 18 oktober
1907, § 17: »Därest i särskilda fall arbete i tjänsten kan med större fördel
utföras utom tjänsterummet, må medgifvande därtill lämnas af generaldirektören
eller, efter dennes bestämmande, af vederbörande byråchef.
Fråga om inskränkning i särskilda fall i öfrigt i den i allmänhet fastställda
arbetstiden å tjänsterummet pröfvas i enahanda ordning».

Ett dylikt bemyndigande lärer ock, om och i den mån så finnes
erforderligt, kunna lämnas chefen för nationalmuseet.

Afiönings- Vid uppgörande af förslag till aflöningsvillkor för ordinarie befatt nlikor.

ningShafVare vid nationalmuseet har kommittén tagit hänsyn i tillämpliga
delar till de bestämmelser, som vid senare årens riksdagar fastställts
i afseende å åtskilliga då beslutade löneregleringar.

Därvid har efter förebild af en för vissa ämbetsverk gällande bestämmelse
bland aflöningsvillkoren upptagits föreskrift, att, därest museets
chef till följd af tjänsteresa eller för handläggning af särskilda ärenden
är under allenast några få, högst fyra, dagar hindrad att sköta sin befattning,
afdelningsföreståndare skall vara pliktig att utan särskild ersättning
sköta de till chefsbefattningen hörande löpande göromål.

Beträffande förmånen af semester torde böra uppmärksammas, att
kommittén förut i'' detta betänkande för afdelningsföreståndarna vid nationalmuseet,
förslagsvis benämnda »intendenter», hemställt om aflöning enligt
andra normalgraden för tjänstemän vid centrala ämbetsverk i allmänhet.
Semestertiden för ifrågavarande befattningshafvare har fördenskull, likasom
för museets chef, föreslagits till en och en half månad.

Hvad angår dylik ledighet för vaktmästare må erinras, hurusom
kommittén uti ett den 29 juni 1911 afgifvet underdånigt yttrande i fråga
om semester för vaktmästare och med dem likställda statstjänare vid vissa
centrala ämbetsverk och vid hofrätterna tillstyrkt, att någon tids ledighet
årligen beredes nämnda funktionärer utan afstående af någon del af dem
tillkommande aflöning å stat.

Kommittén ansåg dylik ledighet för de i dess yttrande omhandlade
statstjänare böra begränsas till 15 dagar, att åtnjutas under enahanda

109

förutsättning, som gäller i fråga om rätt till semester i allmänhet, d. v. s.
att dylik förmån får åtnjutas i den mån sådant kan ske utan hinder för
göromålens behöriga gång.

Erforderlig vikarie för semesterledig vaktmästare syntes kommittén
böra, på sätt för närvarande äger rum vid riksbanken och riksgäldskontoret,
aflönas med högst 3 kronor om dagen, att utgå af vederbörande
verks till vikariatsersättningar och extra biträden afsedda medel.

För förste vaktmästare ansåg kommittén i fråga om rätt till semester
böra meddelas enahanda bestämmelser som för andra vaktmästare.

Kommittén erinrade vidare därom, att i de för statskontoret m. fl.
centrala ämbetsverk gällande aflöningsvillkor finnes intagen bestämmelse,
att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af semester,
tjänsteman åt lägre grad (ordet tjänsteman här taget i den äldre bemärkelsen)
skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning i
ämbetsverket, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagdt tre månader
under ett och samma kalenderår, mot åtnjutande i förstnämnda fall
af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar men i senare fallet
af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar.

Enahanda föreskrift syntes kommittén böra gälla i fråga om skyldighet
för annan vaktmästare i ämbetsverk än förste vaktmästare att bestrida
dennes befattning såväl vid sjukdomsförfall som vid semester.

Blefve vaktmästare sålunda förordnad att bestrida förste vaktmästares
befattning under dennes semester, borde, därest vikarie erfordrades för
vaktmästaren, vikarien få åtnjuta, förutom å vaktmästarsysslan under tiden
belöpande tjänstgöringspenningar, ersättning af förut angifna medel till
så stort belopp, att hela ersättningen uppginge till högst 3 kronor om dagen.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kommittén sålunda föreslagit
har Kungl. Maj:t uti statsverkspropositionen vid 1912 års riksdag
framlagt förslag i ämnet beträffande vaktmästare vid högsta domstolen,
regeringsrätten, öfverrätter och centrala ämbetsverk.

Kommittén hemställer,

att för åtnjutande af de ajlöningsförmäner, som i
blifvande ny stat varda upptagna för ordinarie befatt -

ningshafvare vid nationalmuseet, mätte fastställas följande
villkor och bestämmelser, nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning vid nationalmuseet
skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som vid
en möjligen inträdande förändrad organisation af museet
eller dess särskilda af delningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom
därest museets ställning så förändras, att detsamma
ej längre kan anses såsom själfständig institution, eller
därest vissa if rågavarande institution tillhörande göromål
öfverflyttas till annan institution, vara pliktig att, med
bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning han
innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de
med befattningen förenade göromål eller, efter Kungl.
Maj:ts förordnande, tjänstgöra inom den institution, till
hvilken göromalen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning vid nationalmuseet
icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller
kommuns stat;

att med ordinarie befattning vid nationalmuseet
ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad
slag som helst, såframt ej, hvad angår nationalmuseets
chef, Kungl. Maj:t och, hvad, angår innehafvare af annan
befattning, museets chef uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen
vid museet, finner uppdraget eller befattningen
kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att tjänstgöring spenning ar fä uppbäras endast för
den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester, men skola för den Hd, han eljest varit
befriad frän tjänstgöring, utgå till den, som uppehållit
befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg, men
att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande,
enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess
utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller
i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest
är lagligen förhindrad att skota befattningen, kan förpliktas
att under ledigheten utöfver sina tjänstg öring spenningar
afstå sä mycket af lönen eller ortstillägg et,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
prof vas skäligt;

att aflöning ej md utgå till tjänstinnehafvare för
tid, hvarunder han af hållit sig frän tjänstgöring utan
att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehafvare varder afstängd från
tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke pröfvas böra användas till befattningens uppehållande,
skall under tiden innehållas, såvida ej pröfvas
skäligt låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras till
följd af tjänsteresor eller för beredande af semester, befattning
skafvare af lägre grad skall vara skyldig att,
om han förordnas till högre befattning vid nationalmuseet,
bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagdt
tre månader under ett och samma kalenderår; ägande
han därvid att, i stället för egna tjänstgöringspenningar,
åtnjuta vid sjukdomsförfall de för befattningen anslagna
tjänstgöringspenningar, men eljest däremot svarande belopp;

112

att emellertid, därest museets chef till följd af
tjänsteresa eller för handläggning af särskilda ärenden
är under allenast några få, högst fyra, dagar hindrad
att sköta sin befattning, af delnings föreståndare skall vara
pliktig att utan särskild ersättning sköta de till chefsbefattningen
hörande löpande göromål;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids
fortsatt innehafvande af befattning i samma lönegrad är
i staten medgifven, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter
fem år, under villkor att innehafvaren under mer än
fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att
vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord, bestridt sin
egen eller, på grund af förordnande, annan statens
tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att
härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit
semester, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter
ytterligare fem är, på samma villkor;

under iakttagande, hvad hvar och en af omförmäla
löneförhöjninga,r angår, att den högre aflöning en
ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst
efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern biff v it
uppnådd; börande därvid bland förste vaktmästarna den,
som tillika varit portvakt, samt bland öfriga ordinarie
vaktmästare dels den, som tillika varit gårdsdräng, dels
ock de, som haft ordinarie anställning för bevakning af
nationalmuseets konstsamlingar vid de offentliga förevisningarna,
tillgodoräknas den tid, som före den nya
statens trädande i kraft förflutit från tillträdet till då
innehafd ordinarie befattning vid museet;

att befattning skaf vare, som vid den nya statens
ikraftträdande är anställd såsom bevakningsbiträde med
full tjänstgöringsskyldighet vid museets konstslöjdsafdel -

113

ning och antages till annan vaktmästare fattning å denna
stat än befattning såsom förste vaktmästare, äger att för
åtnjutande af löneförhöjning räkna sig till godo den tid,
lian därförinnan innehaft stadig anställning i förenämnda
egenskap;

att likväl löntagare, som, dä han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension,
icke må tillträda samma förhöjning;

att semester årligen må, när sådant kan ske utan
hinder för göromålens behöriga gäng, åtnjutas af chefen
och af delning sföreståndarna enhvar under en och en
half månad samt af förste vaktmästarna och öfrig a
vaktmästare en hvar under 15 dagar;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom
ortstillägg utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad
i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som
därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt;
samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten,
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster,
som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå
för bestyr i sammanhang därmed.

Därjämte torde höra förklaras,

att en hvar, som med eller efter ingången af det
år, med hvars början den nya staten träder i kraft, tillträder
ordinarie befattning vid nationalmuseet, skall vara

15»—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXIJ.

114

Sekreteraroch
kamrerargöromålens

bestridande.

pliktig att underkasta sig ofvanberörda villkor och bestämmelser,
samt

att de förutvarande innehafvare af ordinarie befattningar
vid nationalmuseet, hvilka icke före viss angifven
tidpunkt anmäla, att de vilja öfvergå till den
nya aflöning sstaten samt underkasta sig de för aflöningens
åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och
som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda
bibehållna vid dem enligt dittills gällande ordinarie stat
tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej
annat föranledes af bestämmelserna i lagen angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension, vid den rätt
till pension, som dittills tillkommit dem.

I gällande stat för nationalmuseet är upptaget dels ett belopp af
800 kronor till sekreterargöromålens bestridande dels ock ett belopp af
400 kronor till kamrerargöromålens bestridande.

Genom kungl. bref den 14 december 1894 tillerkändes den person,
som bestrede kamrerargöromålen, en ersättning af ytterligare 200 kronor
årligen af donationsmedel för bokföringen af donationernas räkenskaper.

Jämlikt beslut vid 1910 och 1911 årens riksdagar har till beredande
af ökade ersättningar för bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen
för hvart och ett af åren 1911 och 1912 å extra stat beviljats ett
anslag af 600 kronor. Af detta belopp voro 400 kronor afsedda att tillkomma
sekreteraren och 200 kronor kamreraren.

Därjämte har genom kungl. bref den 18 juni 1910 medgifvits, att
den person, som bestrider kamrerargöromålen vid nationalmuseet, må,
såsom ersättning för ökadt arbete i följd af donationer till museet, från
och med år 1911 utöfver af statsmedel samt på grund af kungl. brefvet
den 14 december 1894 utgående ersättning undfå ytterligare 100 kronor
årligen af de till museet donerade fonders afkomster, att mellan samtliga
fonderna fördelas i förhållande till donationernas kapitalbelopp, där ej
donationsvillkoren därför lägga hinder i vägen.

115

Numera åtnjuter alltså deri, som bestrider sekreterargöromålen,
därför tillhopa 1,200 kronor årligen och den, som bestrider kamrerargöromålen,
tillhopa 900 kronor, af hvilket sistnämnda belopp 300 kronor
utgå af donationsmedel.

Uti nationalmusei nämnds framställning den 15 oktober 1909 anfördes,
bland annat, att de befattningar vid museet, i afseende å hvilka enligt
nämndens mening missförhållandet mellan arbete och aflöning då företrädesvis
var i ögonen fallande, vore sekreterar- och kamrerarbefattningarna.

Sekreterargövomklen, som enligt § 10 i gällande stadgar helst borde
uppdragas åt en af museets amanuenser eller extra ordinarie amanuenser,
sköttes sedan många år tillbaka af en utaf nämnden därtill antagen extra
ordinarie amanuens, enär de båda ordinarie amanuensernas göromål med
samlingarnas vård och bearbetande icke ansetts lämna någon af dem tid
öfrig att sköta sekreterarbefattningen.1

Det erinrades af nämnden, hurusom det ålåge sekreteraren att för
tjänstgöring närvara i museet på tider, som intendenten bestämde, att föra
diarium öfver inkommande mål samt protokoll öfver intendentens beslut i
förvaltningsärenden äfvensom öfver museinämndens och statens inköpsnämnds
förhandlingar samt att förvara koncept och andra arkivet tillhörande
handlingar.

Huru sekreterargöromålen vuxit sedan nationalmuseets nuvarande
stat fastställdes, syntes museinämnden framgå redan däraf, att antalet protokoll
hvarje år uppginge till i medeltal 60, att antalet inkommande mål,
som år 1881 uppgick till 271, år 1908 utgjorde 653, att antalet utgående
ämbetsskrifvelser enligt koncept utgjorde år 1881 44 och år 1908 55, samt
att öfriga utgående försändelser i tjänsteärenden enligt postbok utgjorde
år 1881 67 och år 1908 563.

Den extra ordinarie amanuens, som vid tiden för aflåtande! af nämndens ifrågavarande
framställning bestred sekreterargöromålen, har numera befordrats till ordinarie amanuens
vid museet, men bibehåller dock fortfarande sekreterargöromålen.

116

teckningar och räkenskaper, att till siffran granska inkommande räkningar
och verkställa alla beslutade utbetalningar, att månatligen samt i öfrigt
på anfordran af intendenten afgifva rapport öfver kassans ställning samt
att årligen inom föreskrifven tid i enlighet med fastställdt formulär upprätta
och afsluta hufvudbok öfver räkenskaperna för föregående år.

För att belysa ökningen af kamrerargöromålen meddelade nämnden
i skrifvelsen den 15 oktober 1909, bland annat, en öfversikt, utvisande
anslag och öfriga inkomster samt utgifter för såväl nationalmuseet som
de under museets förvaltning ställda donationerna dels år 1881 (det första
året efter det staten för museet år 1880 fastställdes) och dels år 1908 (eller
året näst före det nämnden afgaf sin omförmälda framställning).

I anslutning till nämnda öfversikt, men med angifvande af motsvarande
uppgifter för år 1910 i stället för år 1908 torde få meddelas följande
sammanställning:

Anslag och öfriga inkomster:	År 1881.	År 1910.
för nationalmnsenm.........		kr. 94,773:82
> donationerna..........	.....» 7,849:30	• 45,999:19
Utgifter: för nationalmuseum.........	.....» 38,568:11	» 92,944:87
> donationerna..........	.....» 4,128:04	> 27,742:71

Nämnden har hemställt, att ersättningen till sekreteraren måtte höjas
till 1,500 kronor och ersättningen till kamreraren höjas till 1,200 kronor,
hvaraf 300 skulle utgå af donationerna att på dem fördelas i ungefärlig
proportion till deras storlek.

I en till kommittén aflämnad promemoria från nationalmuseets intendent
hafva för att åskådliggöra sekreterargöromålens omfattning under
år 1911 anförts följande siffror:

protokoll 64; inkomna skrivelser 136; utgående skrifvelser, enligt
koncept, 58; öfriga utgående skrifvelser, enligt postbok, 737 (däraf 256 i
kopiebok införda bref och skrifvelser).

Beträffande kamrerargöromålen under är 1911 anföres i promemorian
följande:

117

»Förande af nationalmusei kassor; tvenne bankräkningar; in- och
utgående kassaposter (omkr. 400 verifikationer; omsättning år 1911:

135,000 kr.); div. rapporter; hufvudbok i 2 ex.; födande af donationernas
kassor (5 st. själfständiga kassor med 8 bankräkningar); in- och utgående
kassaposter (omkr. 150 verifikationer; omsättning år 1911: 157,320 kr.);
5 själfständiga bokslut i 2 ex. för hvarje donation, m. m.»

Såsom förut är nämndt, finnes i gällande stadgar af den 10 december
1880 för nationalmusei konstafdelning, § 10, införd den bestämmel-*
sen, att bestridandet af sekreterargöromålen helst bör uppdragas åt en af
museets amanuenser eller extra ordinarie tjänstemän.

Med de kraf, som redan nu ställas på ordinarie amanuens vid museet,
och med de kraf, som måste ställas på vederbörande afdelningsföreståndarc
med den ställning i grad och aflöningshänseende de erhålla i
händelse af bifall till kommitténs förslag, böra efter kommitténs bestämda
öfvertygelse sekreterargöromålen vid museet icke vidare kunna få uppdragas
åt någon sådan ordinarie tjänsteman. Enahanda bör gifvetvis vara
förhållandet i fråga om kamrerargöromålen.

Under sålunda angifna, uttryckliga förutsättning anser kommittén
sig icke böra göra någon erinran mot det ersättningsbelopp, som af nämnden
föreslagits för bestridande af sekreterargöromålen. Hvad nämnden
föreslagit såsom ersättning för kamrerargöromålens bestridande synes
kommittén ingalunda vara för högt tilltaget.

Kommittén hemställer,

att i staten för nationalmuseet må uppföras dels
ett belopp af 1,500 kronor för bestridande af sekreterargöromålen
och dels ett belopp af 900 kronor för bestridande
af kamrerargöromålen.

Därjämte torde i staten böra göras anteckning därom, att för kamrerargöromålens
bestridande bör jämte det belopp, som af statsmedel är
anslaget, utgå särskild ersättning af donationsmedel till belopp, som af
Kungl. Maj:t bestämmes.

118

Anslag till
vikariatsersättningar,

arfvoden åt
extra tjänstemän
och extra
vaktmästare
m. m.

A gällande ordinarie stat för nationalmuseet är uppfördt dels ett
belopp af 1,650 kronor till vikariatsersättning och arfvoden åt extra ordinarie
tjänstemän och» dels ett belopp af 1,800 kronor till extra vaktbetj
aning och beklädnadspenningar.

I sammanhang med beviljande af anslag å extra stat till provisoriskt
aflöningstillägg till vissa befattningshafvare vid nationalmuseet har
medgifvits, att däraf högst 25 kronor finge användas till höjning af vikariatsersättning
under semester.

Vidare är till beredande af höjda arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän
vid museet på exti’a stat anvisadt ett anslag af 3,350 kronor.

För biträde vid vård och tillhandahållande af handteckning^- och
gravyrsamlingen i nationalmuseet äfvensom för vetenskaplig bearbetning
af museets samlingar är å extra stat anvisadt ett belopp af 2,000 kronor.

Af anslag å extra stat för vård, underhåll och tillökning af statens
konstindustriella samlingar utgår, förutom ersättning till två vaktmästare,
som af kommittén föreslagits till ordinarie anställning, ett mindre
belopp till ett bevakningsbiträde med tre dagars tjänstgöring i veckan.

För beredande af tilläggsarfvoden åt extra ordinarie vaktmästare
vid nationalmuseet för ökad tjänstgöring är å extra stat beviljad t ett anslag
å 900 kronor.

Uti nämndens framställning den 15 oktober 1909 föreslogs på anförda
skäl, att på ordinarie stat skulle »för vikariatsarfvoden, e. o. amanuenser
och skrif bi träden» uppföras ett belopp af tillhopa 7,500 kronor.

I fråga om medel till extra vaktbetjäning och till beklädnadspenningar
ansåg nämnden, att därför afsedt anslag borde höjas till 4,500
kronor.

Kommittén anser sig uti ifrågavarande hänseende till en början
böra framhålla lämpligheten däraf, att arfvoden till såväl extra tjänstemän
som extra vaktmästare och skrifbiträde, hvilket ej är i stat uppfördt,
äfvensom vikariatsersättningar utgå af ett gemensamt anslag, på sätt i
allmänhet är förhållandet beträffande de under senare åren fastställda
stater för centrala ämbetsverk. Däremot synas beklädnadspenningar
kunna särskildt uppföras å nationalmuseets stat.

119

De af nämnden gjorda beräkningarna beträffande anslagsbehofvet
för ofvannämnda ändamål hafva af flera skäl synts kommittén icke vara
af beskaffenhet att kunna läggas till grund för kommitténs förslag i ämnet.

I sådant afseende må särskildt erinras, hurusom hvad kommittén
i det föregående hemställt i fråga om aflöningsförmånerna för afdelningsföreståndare
och semesterförmån för vaktmästare gifvetvis påkallar högre
belopp till vikariatsersättningar än nämnden torde hafva afsett. Förändrade
förhållanden hafva ock vid senare löneregleringar gjort sig gällande i
fråga om den extra tjänstemannapersonalens (extra ordinarie amanuensers)
ställning i aflöningshänseende.

Kommittén har fördenskull sökt att själf beräkna anslagsbehofvet
för ifrågavarande ändamål.

Vid beräkning af erforderligt belopp för vikariatsersättningar har kommittén
utgått ifrån, att under semester för chef och afdelningsföreståndare
äfvensom för förste vaktmästare vikariatsersättningen skall motsvara
den semesterledige befattningshafvaren tillkommande tjänstgöringspenningar,
men att till vikarie för semesterledig annan vaktmästare ersättningen
skall utgöra 3 kronor för dag. Med afseende jämväl å eventuellt behof
af medel utöfver tjänstgöringspenningar till aflönande af vikarier under
vaktmästares sjukdom har kommittén ansett, att till vikariatsersättningar uti
samtliga ifrågavarande hänseenden bör afses ett belopp af 1,600 kronor.

För behörigt skötande af museets särskilda afdelningar torde behof
förefinnas af åtminstone en extra tjänsteman på hvar afdelning med
regelbunden tjänstgöring, alltså tillhopa tre sådana extra tjänstemän.

Med hänsyn till de kvalifikationer och de kraf i öfrigt, som måste
ställas på dessa extra befattningshafvare, synes arfvodet till sådan befattningshafvare
icke skäligen kunna sättas lägre än i medeltal 2,000 kronor,
för år räknadt. Skulle emellertid åt dylik extra tjänsteman uppdragas
att jämväl bestrida sekreterargöromålen vid museet mot därför
bestämd ersättning, bör naturligtvis tillses, att därigenom intrång icke
göres å amanuensgöromålen.

För uppehållande af extra ordinarie amanuensbefattning under sjukdom
och semester samt då sådan amanuens förordnats att bestrida ordi -

120

narie tjänst under innehafvarens semester och, i vissa fall, annan tjänstledighet
torde — i anslutning till hvad som skett vid vissa andra löneregleringar
på senare tider — böra beräknas omkring 450 kronor för
hvarje extra ordinarie amanuens.

I de nyssnämnda, hänseendena skulle alltså för tre extra ordinarie
amanuensbefattningar böra beräknas ett belopp af 7,350 kronor.

Äfven med den af kommittén föreslagna ökningen af den ordinarie
vak t ro ästar personalen lärer det ej kunna undvikas att för samlingarnas bevakning
vid de offentliga förevisningarna särskildt under de dagar, då
tillträdet för allmänheten är fritt, använda extra vaktmästare. Enligt hvad
för kommittén uppgifvits af nationalmuseets intendent, skulle sålunda
mera stadigvarande behöfvas fyra sådana extra vaktmästare med tjänstgöring
tre dagar i veckan. Såsom ersättning i sådant hänseende har beräknats
ett sammanlagdt belopp af högst 2,600 kronor.

I detta sammanhang torde böra erinras, hurusom kommittén redan
uti delen I af sina betänkanden, innefattande allmänna förutsättningar
och grunder för en reglering af löneförhållanden m. m. inom de centrala
ämbetsverken, .uttalat såsom sin mening, att grunderna för aflöningen till
extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie vaktbetjänte inom de
centrala ämbetsverken i allmänhet böra bestämmas af Kungl. Maj:t på
förslag af vederbörande ämbetsverk.

Det har synts kommittén, att jämväl i fråga om aflöningen till vederbörande
extra personal vid nationalmuseet grunderna må böra bestämmas
af Kungl. Maj:t på förslag af museets chef.

•

För renskrifning och dylikt arbete har, enligt hvad museets intendent
uti den till kommittén afgifna promemorian meddelat, alltsedan
år 1909 funnits anställdt ett kvinnligt biträde med tre dagars tjänstgöring
i veckan och därjämte, i fall af behof, hemarbete; hon har uppburit
ersättning med 50 kronor i månaden.

Att för ett sådant biträde nu föreslå ordinarie anställning lärer
icke kunna ifrågakomma.

121

-l iU ersättning för skrifbiträde äfvensom till gratifikationer åt mera
tillfälligt tjänstgörande extra tjänstemän och extra vaktmästare samt för
afrundning af anslag har kommittén beräknat det för ersättningar uti
nyss antydda hänseenden afsedda beloppet till 1,450 kronor.

Med afseende å hvad ofvan anförts, hemställer kommittén,

att till vikar iatser sättning ar, arfvoden åt extra
tjänstemän och extra vaktmästare, godtgörelse åt skrifbiträde
samt gratifikationer må i nationalmuseets stat
uppföras ett anslag af 13,000 kronor.

I gällande stadgar för nationalmuseets konstafdelning, § 12, bestäm- Kostnad f6r
nies, att vaktbetjänt år skyldig att under tjänstgöring bära föreskrifvet Jäktmästare.
livré.

Kostnad för livréer har utgått af det i staten uppförda anslaget till
extra vaktbetjäning oeli beklädnadspenningar äfvensom till eu mindre del
från anslag å extra stat till de konstindustriella samlingarna. Emellertid
hafva någon gång jämväl förevisningsmedel måst tagas i anspråk för anskaffande
af livrépersedlar.

Uti om förmälda promemoria från intendenten vid nationalmuseet
hai anförts, att anslaget till extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar
visat sig till den grad otillräckligt, att ordinarie vaktmästare vid museet
högst hvart tredje år kunnat erhålla nytt livré och extra vaktmästare ej
ens så ofta.

Däraf har, enligt hvad intendenten framhållit, följden blifvit, att
museets vaktbetjäning måst »under långa perioder uppträda i betänkligt
nötta och trådslitna kläder».

För att betjäningen hädanefter skulle kunna visa sig i »fullt presentabelt
livré» har intendenten — särskild! i betraktande af den utsträckta
tjänstgöringstiden ansett erforderligt, att ordinarie vaktmästare hädanefter
må erhålla ny ekipering hvarje år samt vaktmästare med tre dagars
tjänstgöring i veckan hvart annat år. Kostnaden för hvarje livré
har af intendenten beräknats till omkring 100 kronor.

16—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

122

Enligt kommitténs förslag skulle vid nationalmuseet finnas 12 ordinarie
vaktmästare med full tjänstgöring. Därjämte skulle, enligt uppgift
af nationalmuseets intendent, mera stadigvarande behöfvas 4 extra
vaktmästare med tjänstgöring tre dagar i veckan. För samtliga dessa
vaktmästare skulle alltså erfordras livréer.

I fråo-a om kostnaden för livré torde kunna erinras, att enligt de
■bestämmelser, som vid 1910 års riksdag antogos i sammanhang med då
fastställd aflöningsstat, beklädnadsersättning för den manliga bevakningspersonalen
vid fångvårdsstaten bestämdes till 100 kronor för år.

Om nämnda belopp tages till utgångspunkt samt årskostnaden för livré
till vaktmästare vid nationalmuseet med endast tre dagars tjänstgöring i
veckan beräknas till hälften af det belopp, som afses för vaktmästare därstädes
med full tjänstgöring, skulle för ifrågavarande ändamål erfordras
ett sammanlagdt belopp af 1,400 kronor för år räknadt.

Med hänsyn därtill att museibetjäningens livréer äro underkastade
jämförelsevis mindre slitning skulle måhända nämnda kostnadssumma
kunna anses böra sättas något lägre.

Då det emellertid bör tillses, att nationalmuseets vaktmästare uppträda
i livréer, som befinna sig i värdigt skick — särskildt vid det förhållande
att museet besökes icke blott af personer från Sverige utan äfven
af ett stort antal utlänningar — samt då åtminstone vissa livrépersedlar
torde böra finnas äfven för biträden, som inkallas såsom tillfällig
förstärkning af bevakningspersonalen, har kommittén ansett sig böra
vid sin beräkning af anslagsbehofvet stanna vid det ofvan angifna beloppet
af 1,400 kronor.

Kommittén hemställer alltså,

att i staten för nationalmuseet mä uppföras ett
belopp af 1,400 kronor till bestridande af kostnaden för
livréer åt vaktmästare vid nationalmuseet.

Anslag till Under eu följd af år har Riksdagen på extra stat beviljat anslag

nattlig bevak anor(jnan(le af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden. Anslånaimusei-
cret har för hvartdera året 1911 och 1912 bestämts till 3,800 kronor.

byggnaden. °

123

Uti det af nationalmusei nämnd i skrifvelsen den 15 oktober 1909
framlagda förslaget till ny ordinarie stat för museet har jämväl upptagits
ett belopp af 3,800 kronor för nyssnämnda ändamål.

Kommittén, som i likhet med nämnden anser ifrågavarande anslag
böra öfverflyttas till museets ordinarie stat, hemställer,

att å den nya staten för nationalmuseet må uppföras
ett belopp af 3,800 kronor för anordnande af
nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden.

I den af intendenten vid nationalmuseet i skrifvelsen den 6 oktober
1911 gjorda, af museets nämnd till bifall förordade framställning har
intendenten på anförda skäl föreslagit vidtagande af särskilda säkerhetsåtgärder
beträffande den yttre bevakningen af nationalmuseibyggnaden, i
hvilket hänseende intendenten anhållit, att två militärposter måtte utsättas
vid nämnda byggnad.

Hvad i detta afseende blifvit af intendenten hemställdt torde, efter
hvad kommittén antagit, icke befinnas påkalla något yttrande från kommitténs
sida.

Innan kommittén öfvergår till de anslag å stat för nationalmuseet, Revision af
som icke stå i direkt sammanhang med löneregleringen för personalen, ftruTthnsbéanser
sig kommittén böra fästa uppmärksamheten å några spörsmål, hvil- ffrämnationa/
ka synts kommittén böra tagas under öfvervägande vid utarbetande af museet.
de nj-a instruktions- eller stadgebestämmelser för nationalmuseet, som torde
befinnas erforderliga i samband med löneregleringen.

I § 3 af de nuvarande stadgarna föreskrifves, att uti den af fem ledamöter
bestående museinämnden intendenten och konservatorn skola vara
själfskrifna medlemmar. Öfriga medlemmar förordnas af Kungl. Maj:t,
så ock tre suppleanter. Däremot äga afdelningsföreståndarna (nuvarande
amanuenserna) icke ens rätt att närvara vid nämndens sammanträden.

Det synes kommittén med fog kunna ifrågasättas, huruvida det
verkligen är lämpligt, att konservatorn är ledamot af nämnden med rätt
att deltaga i besluten.

124

Det torde i sådant hänseende särskildt böra uppmärksammas, att
det tillkommer nämnden att bestämma om erforderliga restaureringar
af konstverk och konstindustriföremål och, sedan restaureringsarbete blifvit
verkställdt, afgifva utlåtande rörande arbetets beskaffenhet, samt att,
enligt hvad museinänmden i sin skrifvelse den 15 oktober 1909 erinrat,
konservatorn för utförande af andra restaureringsarbeten än vissa
mindre rengöringsarbeten äger uppbära särskild ersättning enligt i hvarje
fall nämnden underställdt kostnadsförslag.

Den konservatorn nu tillkommande ställningen såsom ledamot i nämnden
torde kunna utbytas mot skyldighet för honom att, då frågor som afse
hans verksamhetsområde äro föremål för nämndens pröfning, närvara vid
nämndens sammanträden. Han torde därvid få deltaga i öfverläggmngarna
rörande dessa frågor, men ej i nämndens beslut, dock med rätt för
honom att, därest han har en från nämndens beslut afvikande mening,
få denna antecknad till nämndens protokoll.

Därest kommitténs uppfattning i nämnda hänseende anses böra vinna
beaktande, torde ytterligare en ledamot af nämnden böra utses af Kungl.
Maj:t i stället för konservatorn.

Med den ställning, som vederbörande afdelningsföreståndare vid
museet intaga och än vidare må komma att intaga, torde det vara af betydelse,
att enahanda skyldighet och befogenhet, som nu ifrågasatts för
konservatorn, må tillkomma afdelningsföreståndare, enhvar beträffande sådana
frågor, som beröra hans afdelning af museet.

I sådant hänseende må endast erinras därom, att nämnden äger att besluta
om inköp af konstverk eller konstslöjdsföremål till samlingarnas fullständigande,
att afgöra, huruvida skänkta föremål äro af beskaffenhet att
böra införlifvas med samlingarna, samt att afgifva yttranden öfver af intendenten
framställda underdåniga förslag, innan dessa insändas till Kungl.
Maj:t, i frågor angående, exempelvis, väsentligare förändringar i afseende
å lokalernas användande för de olika samlingarna, utgallring af konstoch
konstslöjdsföremål samt utbyte eller försäljning af duplettexemplar i
gravyrsamlingen äfvensom förändringar i konstafdelningens organisation.

125

I fråga om tillsättning af befattningar vid nationalmuseet föreskri fves
i stadgarna, § 24, att intendenten och amanuenserna utnämnas samt
konservatorn förordnas af Kungl. Maj:t.

Vidare säges i samma paragraf:

»Till konservatorsbefattningen må anmälas en utöfvande konstnär, till
amanuensbefattning personer, hvilka antingen genom aflagd akademisk
examen, utgifna litterära arbeten eller på annat sätt ådagalagt grundliga
insikter i estetiska och konsthistoriska ämnen.»

I likhet med hvad som i allmänhet plägar vara bestämdt vid andra
statens ämbetsverk och myndigheter, synes kommittén äfven i fråga om
afdelningsföreståndar- och konservatorsbefattningarna vid nationalmuseet
böra stadgas, att vid blifvande vakans sådan befattning skall kungöras
ledig, med föreläggande af viss ansökningstid.

Kommittén anser sig äfven böra något beröra frågan om ordningen för
beviljande af annan tjänstledighet än semester åt vissa befattningshafvare
vid nationalmuseet.

Enligt § 27 i gällande stadgar för nationalmuseets konstafdelning
må annan tjänstledighet än semester af intendenten beviljas amanuens
(afdelningsföreståndare) på högst en och en half månad. År amanuens i
behof af längre ledighet, bör ansökan om ledighet göras hos Kungl. Maj:t.

Beträffande konservatorn gäller enligt § 30 af samma stadgar, att
tjänstledighet på högst en och en half månad kan beviljas honom åt
museinämnden. År han i behof af längre tjänstledighet, bör ansökan
därom ingifvas till Kungl. Maj:t.

Uti delen I af kommitténs betänkanden, rörande allmänna förutsättningar
och grunder för en reglering af löneförhållanden m. m. inom de
centrala ämbetsverken, förordade kommittén (sid. 161) eu revision af gällande
instruktioner för dessa ämbetsverk i syfte att åstadkomma förenkling
och önskvärd likformighet i vissa angifna hänseenden.

Kommittén fäste därvid särskilt uppmärksamheten å en del punkter
(däribland frågor om tjänstledigheter och däraf föranledda vikariatsförordnanden),
där genomförande af likformighet i bestämmelser skulle
kunna, mer i stort sedt, bidraga till att förenkla eller inskränka arbetet

126

Anslag till
konstsamlingarnas
ökande
m. fi.
anslag.

inom vederbörande ämbetsverk, understundom äfven inom statsdepartement
och för Kungl. Maj:t.

Det synes kommittén, att vid utfärdande af nya instruktionsbestämmelser
för nationalmuseet stadgandena beträffande tjänstledighet för afdelningsföreståndare
och konservator böra revideras i syfte att utvidga chefens
befogenhet i dylika frågor.

A staten för nationalmuseet äro, förutom anslag till aflöningar o. d.,
uppförda jämväl följande poster, nämligen:

till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag, 10,000 kronor,
däraf 3,000 kronor böra användas företrädesvis till inköp af norska och
danska lefvande konstnärers arbeten;

till samlingarnas vård och underhåll, reservationsanslag, 1,500 kronor;
till boksamlingen, reservationsanslag, 300 kronor;
till underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel samt för renhållning
2,700 kronor;

till brännmateriel m. in., reservationsanslag, 6,000 kronor; samt
till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten, reservationsanslag,
15,000 kronor.

A extra stat är därjämte anvisadt ett belopp af 5,100 kronor för
vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella samlingar. Af
detta anslag är emellertid en del afsedd till bestridande af aflöningar o. d.

Uti det af nämnden i skrifvelsen den 15 oktober 1909 framlagda
förslaget till ny ordinarie stat för nationalmuseet hafva upptagits:

till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag, 15,000 kronor;
till samlingarnas vård och underhåll, reservationsanslag, 4,000
kronor;

till boksamlingen, reservationsanslag, 1,000 kronor;
till underhåll af golf m. m. samt renhållning 3,000 kronor;
till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten (reservationsanslag)
15,000 kronor; samt

till konstslöjdssamlingarna 4,000 kronor;

I statförslaget har därjämte uppförts en post på 1,500 kronor »till
tjänstemäns utländska studieresor.»

127

Af anledning, hvarom nedan närmare förmäles, har däremot i statförslaget
icke upptagits något anslag till brännmaterialier m. in.

I afseende å de ifrågavarande posterna uti nämndens statförslag anfördes
uti skrifvelsen följande.

Beträffande anslaget till konstsamlingarnas ökande erinrade
nämnden, hurusom det nu utgående anslaget å 10,000 kronor vore afsedt
för såväl skulptur- och målnings- som handtecknings- och gravyrsamlingarnas
ökande.

I betraktande af de ständigt stigande prisen på konstmarknaden
och i synnerhet med hänsyn till svårigheten att med ett så ringa inköpsanslag
kunna förvärfva moderna utländska konstverk, särskildt målningar
och grafiska blad af betydenhet, har nämnden ansett nödvändigt, att anslaget
blefve höj dt till 15,000 kronor, att användas utan nu gällande föreskrift
angående norska och danska konstverk, hvilken föreskrift icke ägde
någon motsvarighet i de öfriga nordiska länderna.

Till samlingarnas vård och underhåll utginge dels ett reservationsanslag
å 1,500 kronor för de egentliga konstsamlingarna, dels 750
kronor (af anslag på extra stat) för konstslöjdssamlingarna. I dessa hänseenden
hade emellertid på senare åren ständigt visat sig en större brist,
som täckts genom anlitande af förevisningsmedel.

Nämnden har hemställt, att anslaget såsom otillräckligt måtte höjas
till 4,000 kronor, särskildt på grund åt samlingarnas stora tillväxt.

Denna höjda siffra ansågs dessutom betingad af hänsyn till vård
och underhåll (restaureringar) af statens under nationalmusei intendents
vård ställda, omfattande konstsamlingar å de kungl. lustslotten, för hvilket
senare ändamål (restaureringar) ett extra anslag af 25,000 kronor utgått
med 5,000 kronor om året under tiden 1900 1904.

Det till boksamlingens ökande nu utgående reservationsanslaget
å 300 kronor skulle egentligen räcka såväl till hållandet af oundgängligt
nödvändiga konsttidskrifter som till inköp af arbeten i skulpturens, målarkonstens,
gravyrens och konstslöjdens historia, nya inuseikataloger och
handböcker af skilda slag.

Efter hvad de senaste åren gifvit vid handen, försloge beloppet numera
icke ens till subskription å alla för museiarbetet erforderliga konsttidskrifter.

128

För att tjänstemännen skulle sättas i tillfälle att något så när följa
med den samtida konstforskningen och museiteknikens utveckling samt
därigenom kunna på ett tillfredsställande sätt fullfölja samlingarnas vetenskapliga
bearbetande, kräfdes tillgång till ökad litteratur. Men för att en
nödtorftig sådan ökning skulle kunna vinnas, måste enligt nämndens mening
det nuvarande anslaget höjas till 1,000 kronor.

Anslaget till underhåll af golf, fönster och förevisningsmate1
i ef samt renhållning, utgående med 2,700 kronor, har synts nämnden
böra höjas till 3,000 kronor, särskild! med hänsyn till svårigheten, för
att icke säga omöjligheten, att för den dittills utgående alltför knappt
tillmätta dagaflöningen erhålla arbetskrafter, som ville åta"a si" renhållningen.

Till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten utginge
ett reservationsanslag af 15,000 kronor.

Då det förutvarande anslaget, 6,000 kronor, så sent som år 1898
höjdes till nuvarande belopp och detta anslag i högre grad än de öfriga
kunde sägas motsvara närvarande behof, har nämnden hemställt, att det
fortfarande måtte utgå med 15.000 kronor.

Beträffande det i statförslaget under titel »till konstslöj dssamlingarna»
upptagna beloppet 4,000 kronor förmäles visserligen icke något i
nämndens skrifvelse, men, enligt hvad intendenten för nationalmuseet upplyst,
af sågs, att detta anslag skulle användas till ökande af konstslöjdssamlingen,
under det att vård och underhåll af denna samling skulle bestridas
af ofvannämnda anslag »till samlingarnas vård och underhåll».

I fråga om anslag till utländska studieresor har nämnden uti
skrifvelsen den 15 oktober 1909 anfört, att tjänstemännens vetenskapliga
arbete inom museet och å de kungl. lustslotten samt deras forskningsarbete
i privata konstsamlingar inom riket kräfde företagandet af utländska
resor för besök på märkligare konstorter och studier i där befintliga museer
och privata konstsamlingar. Dessa studier måste därvid bedrifvas så
mycket flitigare, som tiden vore i dubbel mening dyrbar, icke minst af
det skälet, att resekostnaderna i de allra flesta fall bestridts ur tjänstemannens
egen kassa.

129

Det syntes nämnden knappast behöfva särskilt påpekas, huru fruktbärande
dessa tjänstemännens studieresor till utländska museer vore för
nationalmuseets samlingar, för dessas anordning och vetenskapliga bearbet genom

de tillfällen de erbjöde att taga del af anordningarna och
forskningsresultaten inom de museer, som ur anordningens och den vetenskapliga
bearbetningens synpunkt intoge den främsta rangen inom det moderna
museiväsendet, I all synnerhet gällde detta museerna i Tyskland,
enkannerligen Berlins och Dresdens. Få vore de museer, hvilkas tjänstemän
såsom dessas vore i tillfälle att företaga så många resor. I det fallet
hade nationalmuseets tjänstemän tyvärr icke kunnat följa med sin tid så
som de önskat.

Visserligen disponerade nämnden genom ingenjör Gustaf M. Lamms
testamente den 13 februari 1892 för detta ändamål räntorna å ett kapital
å 10,000 kronor, hvilka räntemedel hvartannat år skulle utdelas till någon
åt museets ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän för studier i
utlandet.

Men när en tjänsteman en gång fått detta resestipendium, som utginge
med omkring 900 kronor, hade han icke- utsikt att med understöd
af detsamma ånyo få besöka utlandet förr än efter vid pass tio år. Detta
vore icke nog.

För att kunna följa med den moderna konstens utveckling och de
nyaste resultaten af konstforskningen och museitekniken vore det nödvändigt,
att han sattes i tillfälle att oftare besöka utlandet.

Om nationalmuseets tjänstemän gällde hvad en medlem af bayerska
landtdagen den 14 augusti 1906 yttrat rörande det bayerska museiväsendets
reformerande: »Fn ofta upprepad klagan är, att museimännen resa alltför

litet. Jag delar i allo denna klagan. Jag anser det för synnerligen viktigt
att de resa mera och att äfven resestipendier gifvas dem, ty erfarenheten
är hufvudsaken för en konsthistoriker, och ögats skolning är viktigare än
boklärdom».

Af anförda skäl har nämnden föreslagit, att till utländska studieresor för
museets tjänstemän måtte å ordinarie stat uppföras ett anslag af 1,500 kronor.

Hvad beträffar kostnaden för brännmaterialier in. m. har, såsom
redan är antydt, i nämndens statförslag icke upptagits något anslag härför.

17 111S74. Löneregleringglcommitténs bet. XXXII.

130

Det har af nämnden anförts, att för museets uppvärmning var i
188Q års stat upptaget ett belopp af 5,000 kronor, hvaraf emellertid äfven
skulle bestridas uppvärmning af bottenvåningen i museibyggnaden, hvilken
våning disponerades af det under vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens
inseende ställda, statens historiska museum. Sedan berörda belopp
under flera år visat sig otillräckligt, hade efter framställning från nämnden
år 1903 inedgifvits beloppets höjande till 6,000 kronor.

Dels till följd af den ansenliga prisstegring, som sedan dess ägt rum
å såväl ved som koks, dels till följd Häraf att värmeledningen i museet
vore gammal och sliten och fördenskull ej tillräckligt effektiv utan kräfde
ökad bränslemängd, hade äfven anslaget å 6,000 kronor visat sig otillräckligt.
År 1908 hade en brist därå uppstått af 1,033 kronor. År 1909
hade bristen den 1 oktober belöpt sig till 875 kronor, hvilken brist liksom
den från år 1908 täckts genom anlitande af de s. k. förevisningsmedlen.
1

Då önskligt vore att förevisningsmedlen finge oafkortade tagas i anspråk
för fyllandet af behof, som stode i mera direkt samband med själfva
konstsamlingarna, har nämnden hemställt, att Kungl. Maj:t måtte, i likhet
med hvad genom kungl. bref den 9 augusti 1895 förordnats rörande uppvärmningen
af akademiens för de fria konsterna skollokaler och ämbetsrum,
förordna, att de medel, som erfordrades till anskaffning af nödiga
materialier för uppvärmning af nationalmusei konstafdelnings och statens
historiska museums lokaler i nationalmuseum, skulle, på rekvisition och
mot redovisning af chefen för nationalmusei konstafdelning inför kammarrätten,
utbetalas af statskontoret från det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda anslag till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Beträffande de i nämndens skrifvelse den 15 oktober 1909 innefattade
anslagskraf, som icke stå i direkt sammanhang med frågan om
löneregleringen för personalen vid nationalmuseet, har kommittén trott
det på kommittén ankommande yttrandet kunna inskränkas till följande
erinringar.

1 Genom kungl. bref den 27 oktober 1911 har, till fyllande af brist, soin under år
1910 uppkommit å nationalmuseets brännmaterialanslag, anvisats ett belopp af högst 900
kronor, att af statskontoret förskottsvis utbetalas af tillgängliga medel.

131

Under titel »till konstslöjdssamlingarna» har i nämndens statförslag
uppförts ett anslag å 4,000 kronor. Då detta anslag lärer vara afsedt för
nämnda samlingars ökande, synes detta böra uttryckligen angifvas i staten.
I likhet med hvad redan är fallet beträffande anslaget till konstsamlingarnas
ökande torde äfven det förstnämnda anslaget böra erhålla
reservationsanslags natur.

Hvad nämnden anfört i fråga om behofvet af anslag till utländska
studieresor för tjänstemän vid nationalmuseet har synts kommittén mycket
beaktansvärdt. Kommittén anser sig i detta hänseende böra erinra, hurusom
betydelsen af studieresor allt mera uppmärksammats. Riksdagen har
ock, särskildt under senare år, beviljat anslag till resestipendier åt skilda
kategorier af statstjänare.

Af nämnden har föreslagits, att erforderliga medel till anskaffning
af nödiga materialier för uppvärmning af nationalmusei konstafdelnings
och statens historiska- museums lokaler i nationalmuseibyggnaden måtte få
utgå från det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förshmsansla"
till skrifmaterialier och expenser, ved m. in.

Enligt hvad som meddelats uti det utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 13 januari 1912, som bifogats statsverkspropositionen,
sjunde hufvudtiteln, vid 1912 års riksdag (sid. 229), är det å 1912
års riksstat på åttonde hufvudtiteln uppförda expensanslag afsedt för
ecklesiastikdepartementet, riks- och landsarkiven, kungl. biblioteket samt
domkapitlen. Dessutom bestrides af ifrågavarande anslag kostnaden för
bränsle för akademien för de fria konsterna, hvarjämte för uppvärmning och
renhållning af vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien må användas
ett belopp af högst 1,100 kronor.

Nationalmusei nämnds hemställan därom, att, med uteslutande från museets
stat af anslagsposten »till brännmateriel m. in,», kostnaden för anskaffning
af nödiga materialier för uppvärmning af lokaler i nationalmuseibyggnaden
måtte få utgå af åttonde hufvudtitelns gemensamma expensanslag,
synes kommittén hafva skäl för sig, särskildt med hänsyn därtill att
utgifter inom ofvan angifvet maximibelopp för uppvärmning m. in. af vissa
till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien hörande, inom nationalmuseibyggnaden
belägna lokaler redan nu utgå af nämnda anslag.

132

Stat.

Därest emellertid å nationalmuseets stat fortfarande må anses böra
uppföras ett reservationsanslag till brännmaterialier m. m., torde, med afseende
å hvad i ärendet blifvit upplyst, anslaget, som nu är bestämdt till

6,000 kronor, böra höjas med åtminstone 1,000 kronor.

Utöfver hvad ofvan anförts är från kommitténs sida icke något att
erinra beträffande de i nämndens skrifvelse den 15 oktober 1909 innefattade anslagskraf,
som icke stå i direkt sammanhang med frågan om reglering af
löneförhållandena vid nationalmuseet.

Enligt kommitténs förslag skulle staten för nationalmuseet få föl*
jande utseende:

A. Attöningsstat.

Lön.

Kronor.

Öfverintendent och chef.......

1 intendent (afdelningsföreståndare). .

2 intendenter (d:o) • •

1 konservator, arfvode........

1 förste vaktmästare, tillika portvakt,
jämte fri bostad och bränsle ....

1 förste vaktmästare........

1 d:o d:o ........

1 vaktmästare, tillika gårdskarl, jämte
fri bostad och''bränsle, så länge han
har skyldighet att vara boende i nationalmnseibyggnaden.
......

1 vaktmästare...........

7 d:o ...........

Anm. Därest annan vaktmästare än
den förste vaktmästare, som tillika är
portvakt, och den vaktmästare, som
tillika är gårdskarl, i egenskap af vaktmästare
åtnjuter fri bostad samt bränsle,
skall, så länge denna förmån kvarstår,
ortstillägg ej utgå till honom äfvensom
å lönen afdragas 100 kronor
årligen.

Transport

5,700

3,600

7.200

900

700

4,900

Tjänst görings pennin gar.

Kronor.

2,500

1,800

3,600

450

350

2.450

Orts tillägg.

Summa.
Kronor. Kronor.

800

400

800

150

1,050

1,500

1,200

8,400

11.600

Efter fem år kan lönen
höjas med 500 kronor
och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor.

[Efter fem år kan lönen
[ höjaä med 100 kronor.

[Efter fem år kan lönen
I höjas med 100 kronor
| och efter 10 år med
| ytterligare 100 kronor.

43,200

r	Lön. Kronor.	Tjänst- görings- pennin- gar. Kronor.	Orts- tillägg. Kronor.	Summa. Kronor.
Transport	_		_	43,200
1 öfvereldare, jämte fri bostad och bränsle, arfvode..........	_	__	_	1,500
1 eldare, arfvode..........	—	—	—	750
1 d:o d:o ..........	—	—	—	750
För bestridande af sekreterargöromål .	—	—	—	1,500
För bestridande af kamrerargöromål (förutom särskild ersättning af dona-tionsmedel enligt Kungl. llaj:ts be-stämmande) ...........				300
Till ersättning åt den förste vaktmäs-tare, som tillika är portvakt, för hållande af biträde för portvaktsgö-romålens bestridande.......				200
Till vikariatsersättningar, arfvoden åt extra tjänstemän och extra vaktmäs-tare, godtgörelse åt skrifbiträde samt gratifikationer..........				13,000	1
Till bestridande af kostnaden för livréer åt vaktmästare..........	__	_	_	1,400
Till nattlig bevakning af nationalmu-seibvggnaden...........		_	_	3,800
Tillhopa	—		—	67,000
B. Omkostnndsstat.
Till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag . . kr. 15,000
» konstslöjdssamlingens ökande, reservationsanslag . >	4,000
> samlingarnas vård och underhåll, reservationsanslag >	4,000
> boksamlingen, reservationsanslag .			1,000
> utländska studieresor......			1,500
» underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel samt för renhållning............. »	3,000	28,500
Till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten, reser vationsanslag.................	-	15,000
			Summa	110,500

134

Öfvergångs förhållanden -

Kostnads beräkning.

Därest kostnaden för brännmaterialier in. in. anses böra fortfarande
bestridas af anslag å nationalmuseets stat, skulle under B. Omkostnadsstat
äfven uppföras följande anslagspost: Till brännmaterialier m. m., reservationsanslag,
7,000 kronor, hvarigenom statens slutsumma skulle höjas till

117,500 kronor.

I fråga om kostnaderna för bestridande af ålderstillägg åt personalen
vid nationalmuseet förutsätter kommittén, att dessa kostnader skola,
såsom hittills varit fallet, bestridas af det å riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslag till ålderstillägg.

Enligt det förslag, som kommittén ofvan under rubriken aflönings''villkor
framställt i anslutning till under senare år i sådant hänseende
gifna bestämmelser, skulle de förutvarande innehafvare af ordinarie befattningar
vid nationalmuseet, hvilka icke före viss angifven tidpunkt anmäla,
att de vilja öfvergå till den nya aflöningsstaten, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande
ordinarie stat tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat
föranledes af bestämmelserna i lagen angående civila tjånstinnehafvares
rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem.

Kommittén har emellertid icke ansett erforderligt att uppgöra någon
särskild öfvergångsstat för nationalmuseet, då fullt tillräckliga medel å den
af kommittén föreslagna ordinarie aflöningsstaten skulle finnas tillgängliga
för den eller dem af de nuvarande ordinarie befattningshafvarna, som må
komma att kvarstå å den äldre staten.

För nationalmuseet har Riksdagen beviljat dels å ordinarie stat
60,850 kronor dels ock å extra stat för år 1912 20,145 kronor, hvadan
alltså å riksstat för år 1912 äro anvisade tillhopa 80,995 kronor.

Den af kommittén förslagsvis upprättade nya staten för museet slutar
på en summa af 110,500 kronor; därest emellertid anslag till brännmaterialier
in. in. anses höra fortfarande uppföras å denna stat, skulle densamma höjas med

7,000 kronor och alltså statens slutsumma uppgå till 117,500 kronor.

Den nya staten för museet skulle alltså öfverstiga nu utgående anslag
å ordinarie och extra stat med i förra fallet 29,505 kronor och i senare
fallet 36,505 kronor.

135

Därvid har dock icke å någondera sidan tagits hänsyn till ålderstillägg,
hvilka kommittén förutsatt fortfarande skola utgå af åttonde hufvudtitelns
gemensamma förslagsanslag till ålderstillägg.

Då emellertid, med hänsyn till kommitténs allmänna uppdrag, det
närmast torde vara af intresse att tillse hvilken ökning i kostnader, som
föranledes af kommitténs. förslag till lönereglering för personalen vid nationalmuseet,
synas i nu förevarande afseende allenast de af kommittén
under rubriken aflöningsstat upptagna posterna böra tagas i beräkning.

De i nyssnämnda aflöningsstat förekommande posterna motsvaras af
följande poster utaf nu utgående anslag, nämligen

dels & ordinarie stat: till aflöningar åt de i staten specifikt upptagna
befattningshafvare 20,700 kronor, till sekreterar- och kamrerargöromålens
bestridande 1,200 kronor, till vikariatsersättning och arfvoden åt extra
ordinarie tjänstemän 1,650 kronor, till extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar
1,800 kronor, tillhopa å ordinarie stat 25,350 kronor,

dels ock å extra stat: till provisoriskt aflöningstillägg till vissa befattningshafvare
4,395 kronor, till beredande af ökade ersättningar för
bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen 600 kronor, till beredande
af höjda arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän 3,350 kronor, till
biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings-och gravyrsamlingen
m. in. 2,000 kronor, till anordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden
3,800 kronor, samt till beredande af tilläggsarfvoden åt
extra ordinarie vaktmästare 900 kronor, äfvensom, jämlikt kungl. bref
den 25 maj 1900, 2,050 kronor af anslaget till vård, underhåll och tillökning
af statens konstindustriella samlingar, eller tillhopa å extra stat
17,095 kronor.

Af nu utgående anslag för museet år alltså ett sammanlagdt belopp
af 42,445 kronor afsedt för aflöningar o. d.

Aflöningsstaten enligt kommitténs förslag slutar på en summa af

67,000 kronor.

Kommitténs förslag i nämnda hänseende innebär alltså en höjning
af anslag för nationalmuseet med 24,555 kronor.

136

Förevisningso
ch visso
andra medel.

I fråga om
medel till förstärkning
af
vaktmäst arpersonalen

under år
1912.

Att märka är ock, att åttonde hufvudtitelns gemensamma anslag till
ålderstillägg skulle, vid bifall till kommitténs förslag till aflöningsstat,
kunna komma att tagas i anspråk i högre grad än hvad nu är fallet.

I gällande stadgar för nationalmuseets konstafdelning äro uti § 23
meddelade bestämmelser i fråga om användningen af de s. k. förevisningsmedlen
och katalogmedlen.

Kommittén antager, att vid utarbetande af nya instruktionsbestämmelser
för nationalmuseet det kommer att tagas under öfvervägande, i
hvad mån ändrade bestämmelser angående användningen af nämnda me O

del kunna vara erforderliga.

Emellertid har kommittén velat ifrågasätta, huruvida ej i sammanhang
därmed föreskrifter må böra meddelas beträffande jämväl andra till
museet inflytande medel, hvilka ej äro att hänföra till statsanslag eller
donationsmedel; särskilt torde därvid böra tagas under öfvervägande, om
och till hvilket belopp de till den s. k. sjuk- och hjälpkassan (garderobskassan)
nu ingående garderobsafgifterna må upptagas, samt, därest dylika
afgifter fortfarande anses böra erläggas, huruvida ej desamma må böra ingå
bland förevisningsmedlen.

Innan kommittén afslutar sitt betänkande i förevarande ärende, har
kommittén ansett sig böra fästa uppmärksamheten å en i framställningen
från nationalmuseets intendent den 6 oktober 1911 innefattad hemställan
om anvisande af medel till belopp af 3,600 kronor till aflönande under
år 1912 af ytterligare tre vaktmästare med daglig tjänstgöring.

Ifrågavarande tre vaktmästare skulle, vid bifall till detta intendentens
förslag, erhålla en aflöning af 1,200 kronor hvar, eller samma belopp
som af kommittén föreslagits i begynnelseaflöning för flertalet ordinarie
vaktmästare vid nationalmuseet.

Därest intendentens nämnda hemställan kommer att blifva föremål
för någon Kungl. Maj:ts åtgärd, torde böra tagas under ompröfning, huruvida
ej från de ifrågasatta aflöningsbeloppen bör, i anslutning till flera
liknande fall, afdragas hvad som motsvarar vederbörande ordinarie befattningshafvare
åliggande pensionsafgifter, med afrundning till lämpligt belopp.

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XXXITI.

REGLERING AF AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN M. M.

BETRÄFFANDE

AMANUENSER M. FL. BEFATTNINGSHAFVARE

VID

UNIVERSITETENS I UPPSALA OCH LUND
SAMT KAROLINSKA MEDIKO-KIRURGISKA INSTITUTETS
VETENSKAPLIGA INSTITUTIONER.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

. 1912
[120081]

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen..............i—n.

Betänkande och förslag.

Inledning.................. 3.

Inkomna framställningar......................20.

Kommitténs förslag........................148.

Kliniska amanuenser......................148.

Polikliniska amanuenser...................186.

Befattning skafvare vid röntgeninstitut..............194.

Assistenter ock amanuenser vid teoretiskt-medicinska institutioner . 207.

Assistenter ock amanuenser vid naturvetenskapliga institutioner . . 231.

Amanuenser vid vissa till de humanistiska sektionerna körande institutioner
................... 255.

Fråga om semester....................... 257.

Tjänstgöringsskyldighet..................... 259.

Ofningsafgifter vid vissa institutioner.............. 259.

Tiden för löneregleringens ikraftträdande............. 259.

Kostnadsberäkning............... 260.

Bostadsförmån......................... 264.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering
af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., öfver -

lämnade med underdånig skrifvelse den 31 januari 1912 delen XXXII af
sina betänkanden, innefattande förslag i nämnda hänseende beträffande
nationalmuseum.

Kommittén har sedermera nedannämnda dagar afgifvit följande
yttrande och utlåtanden, nämligen :

den 15 februari 1912 yttrande till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i fråga om lifrustkammaren;

den 27 i samma månad underdånigt utlåtande angående en af f. d.
registratorn i ecklesiastikdepartementet E. F. H. Westerling gjord underdånig
ansökning om tilläggspension;

den 14 mars 1912 underdånigt utlåtande i fråga om förhöjdt statsanslag
till allmänna barnbördshuset; samt

den 18 i sistnämnda månad underdånigt utlåtande i fråga om förstärkning
af arbetskrafterna å kammarkollegiets advokatfiskalskontor.

I kommitténs sammansättning har den förändring inträdt, att — sedan
godsägaren O. Björklund den 19 januari 1912 entledigats från det honom
meddelade uppdrag att vara ledamot i kommittén samt ledamoten i kommittén
häradshöfdingen G. N. Th. af Callerholm aflidit — Eders Kungl.
Maj:t den 16 februari 1912 förordnat undertecknade Pers och Nilsson
att vara ledamöter i kommittén.

Härmed får kommittén i underdånighet öfverlämna delen XXXIII af
sina betänkanden, innefattande förslag i fråga om reglering af aflöningsförhållanden
m. m. för amanuenser in. fl. befattningshafvare vid universitetens
i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutets
vetenskapliga institutioner.

Stockholm den 11 april 1912.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

A. E. M. Ericsson. Philip Klingspor. Aug. Nilsson.

And. Pers. Carl Persson.

Elis Sidenbladh.

Amanuenser m. fl. befattningshafvare

vid

universitetens i Uppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutets vetenskapliga institutioner.

1—120081. Lönereglering »kommitténs let. XX XIII.

Inledning.

I förevarande betänkande behandlas aflöningsförhållandena för de
amanuenser och med dem i viss män jämförliga befattningshafvare, som
äro anställda vid universitetens i Uppsala och Lund samt karolinska medikokirurgiska
institutets vetenskapliga institutioner, dock med undantag för
amanuenserna vid universitetsbiblioteken.

Hvad dessa bibliotek beträffar, torde få erinras därom, att enligt
de nya aflöningsstater för universitetsbiblioteken, som godkändes vid 1909
års riksdag, de lägsta ordinarie tjänstemännen vid dessa institutioner icke
vidare benämnas amanuenser utan andre bibliotekarier, samt att rörande
aflöningen till de extra ordinarie tjänstemän vid samma bibliotek, som
numera afses med benämningen amanuenser, allmänna föreskrifter meddelats
genom särskilda kungl. bref den 7 och den 23 december 1909.

Kommittén har så mycket mindre haft anledning att i detta betänkande
ingå på frågan om de nyssnämnda extra biblioteksamanuensernas aflönande,
som någon framställning i sådant afseende icke förekommer bland de till
kommittén öfverlämnade handlingarna i förevarande ärende.

Såväl vid de båda universiteten som vid karolinska institutet funnos
redan i midten af 1800-talet fast aflönade amanuenser anställda vid åtskilliga
af de vetenskapliga institutioner, om hvilka nu är fråga. Aflöningsförhållandena
för dessa befattningshafvare ställde sig emellertid
ganska olika vid de olika läroanstalterna, beroende bland annat därpå,
att, medan ersättningen till karolinska institutets amanuenser utgick uteslutande
af statsanslag, de båda universiteten och särskildt det i Uppsala
voro i tillfälle att för ändamålet förfoga äfven öfver andra medel.

Vid den tämligen genomgripande lönereglering, som vid 1876 års
riksdag o-enomfördes för universiteten och karolinska institutet, ordnades
äfven amanuensernas aflöningsförhållanden.

De aflöningsbestäinmelser, som då meddelades för bcfattningshafvare
af ifrågavarande slag, hafva sedan dess, med vissa undantag särskildt inom
de medicinska fakulteterna, kvarstått orubbade, äfven under det att antalet
befattningar efter hand ökades.

Vid 1907 års riksdag antogos visserligen, efter förslag af Kungl.
Mapt, nya utgiftsstater för universiteten i Uppsala och Lund, men dessa
stater inneburo icke någon allmännare reglering af universitetens aflöningsförhållanden.

När sedermera år 1908 en dylik lönereglering genomfördes såväl
för universiteten som för karolinska institutet, medtogs visserligen en
och annan amanuens — eller med amanuens jämförlig tjänsteman — vid
kanslier och drätselverk, men icke några sådana befattningshafvare vid de
vetenskapliga institutionerna.

Beträffande sistberörda befattningshafvare anförde föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet den 6 mars 1908, att han ej
ämnade i samband med aflöningsfrågan i öfrigt till behandling upptaga
spörsmålet om lönereglering för assistenter, ej heller för amanuenser vid
vederbörande institutioner. Gjorda framställningar till Kungl. Maj:t angående
lönereglering för amanuenser m. fl. vid universitetet i Uppsala
hade remitterats till yttrande af vederbörande och kunde således då ej
komma i betraktande. Vid sådant förhållande borde naturligen, fortsatte
departementschefen, ej heller frågan om lönereglering för motsvarande befattningshafvare
vid Lunds universitet och vid karolinska institutet då
komma under öfvervägande — frånsedt den omständigheten att utredning
rörande behofvet af dylik reglering ej förelåge.

* *

Efter förutskickande af ofvanstående allmänna erinringar öfvergår
kommittén till att lämna en kortfattad redogörelse för tillkomsten af de
amanuens- m. fl. befattningar af ifrågavarande slag, som för närvarande
äro uppförda å universitetens och karolinska institutets stater.

Enligt hvad i det föregående är antydt, har till de befattningshafvare vid
Uppsala universitet, å hvilka förevarande betänkande har afseende, ersättning
utgått dels från statsanslag, dels ock till ej obetydlig del från fonder
och andra medel, som stått till universitetets förfogande.

Beträffande statsanslagen torde först få omnämnas, att enligt Rikets
Ständers beslut vid 1856—58 årens riksdag å universitetets stat uppfördes
ett belopp af 2,100 riksdaler riksmynt till arfvoden åt sex amanuenser,
däraf fyra vid kemiska laboratoriet, en vid fysiska kabinettet och en vid
astronomiska observatoriet, att utgå med 350 riksdaler till en hvar.

Jämlikt beslut vid 1862—63 årens riksdag uppfördes vidare å staten 1,400
riksdaler riksmynt till arfvoden å 350 riksdaler åt fyra amanuenser, en
vid zoologiska museet, en vid medicinska kliniken, en vid kirurgiska
kliniken och en vid fysiologiska laboratoriet.

När frågan om lönereglering för universiteten och karolinska institutet
förelädes 1876 års Riksdag, voro förutom ofvannämnda tio amanuenser
ytterligare åtta, mot ersättning från fonder eller eljest tillgängliga
medel, anställda vid vetenskapliga institutioner i Uppsala, nämligen:
vid medicinska kliniken en amanuens, Strandbergianus, med

arfvode.......................kr. 350

vid kirurgiska kliniken en amanuens, Nilsson—Aschanius, med

arfvode.......................» 350

vid patologiska institutionen en amanuens med arfvode .... » 350

vid farmakologiska institutionen en amanuens med arfvode . . . » 350

vid mineralogisk-geologiska institutionen en amanuens med arfvode » 350

vid botaniska institutionen och trädgården en amanuens med

arfvode.......................» 150

vid myntkabinettet och museet för nordiska fornsaker en amanuens
med arfvode...................» 120

samt vid anatomiska institutionen en amanuens (i normalanatomi),
hvilken från universitetet uppburit ett arfvode af 350 kronor och, enligt
beslut vid 1875 års riksdag, fått detta arfvode förhöjdt till 950 kronor.

Genom Riksdagens beslut år 1876 och kungl. brefvet den 12 maj
samma år fastställdes för ofvannämnda befattningshafvare, med undantag

Universitetet
i Uppsala.

af amanuensen i normalanatomi, höjda aflöningar att utgå med följande i
stat upptagna belopp:

amanuensen vid botaniska institutionen och trädgården .... kr. 300

amanuensen vid myntkabinettet..............» x) 200

2 amanuenser vid akademiska sjukhuset, hvardera 700 kr. . . . » 1,400

13 andra amanuenser, hvardera 500 kr............» 6,500

Utöfver det kontanta arfvodet hafva åtskilliga af dessa och senare
tillkomna befattningshafvare åtnjutit förmånen af boställsrum och stundom
därjämte vedbrand.

Under tiden efter år 1876 uppfördes vidare å universitetets stat an -

slag till följande befattningshafvare:

en amanuens vid meteorologiska institutionen, enligt beslut vid 1878

års riksdag, arfvode..................kr. 500

två amanuenser vid poliklinikerna, enligt beslut vid 1889 års

riksdag, arfvode, hvardera 750 kronor, tillhopa......t> 1,500

ytterligare en amanuens vid patologiska institutionen, likaledes

enligt beslut vid 1889 års riksdag, arfvode.......> 500

ytterligare en amanuens vid mineralogisk-geologiska institutionen,

enligt beslut vid 1891 års riksdag, arfvode.......» 500

en amanuens vid obstetriska och gynekologiska klinikerna samt
gynekologiska polikliniken, enligt beslut vid 1898 års riksdag,
arfvode.....................» 900

ytterligare en amanuens vid institutionen för allmän och analytisk
kemi, likaledes enligt beslut vid 1898 års riksdag,

arfvode.......................> 500

en amanuens vid zootomiska institutionen, enligt beslut vid 1900

års riksdag, arfvode..................» 500

Vid 1889 års riksdag beviljades ett belopp af 230 kronor till förhöjning
i arfvodet åt amanuensen vid botaniska trädgården och vid 1900
års riksdag ett belopp af 1,000 kronor för att, tillika med redan befintligt
anslag af 500 kronor till en amanuens, bereda 1,500 kronors aflöning åt en
assistent vid patologiska institutionen.

x) Denne amanuens synes sedermera hafva tjänstgjort vid museet för nordiska fornsaker.

Vidare uppfördes i universitetets stat anslag till
en amanuens vid oftalmiatriska polikliniken och akademiska sjukhuset,
enligt beslut vid 1901 års riksdag, arfvode .... kr. 900

ytterligare en amanuens vid den anatomiska institutionen, enligt

beslut vid 1905 års riksdag, arfvode..........» 500

en amanuens vid Viktoriamuseet för egyptiska fornsaker, likaledes
enligt beslut vid 1905 års riksdag, arfvode.....» 500

en amanuens vid akademiska sjukhusets afdelning för bröstsjuka,

enligt beslut vid 1906 års riksdag, arfvode.......» 900

ytterligare en amanuens vid den kirurgiska kliniken å det akademiska
sjukhuset, likaledes enligt beslut vid 1906 års riksdag,
arfvode.....................» 900

I den vid 1907 års riksdag godkända utgiftsstaten för Uppsala universitet
voro ofvannämnda befattningshafvare på följande sätt uppförda.

	Naturaför-måner och medel afsedda för särskilda ändamål.	Allmänna medel.	Summa.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Medicinska kliniken.
En amanuens, tillika underläkare, arfvode........ Boställsrum.	—	—	700		700	—
En amanuens, Strandbergianus, arfvode, däri inberäknadt ränta å Strandbergska fonden, kr. 58,s8......... Boställsrum.	58	33	441	67	500	—
Kirurgiska kliniken.
En amanuens, tillika underkirurg, arfvode........ Boställsrum.	—	—	700	—	700	—
En amanuens, Nilsson-Aschanius, arfvode, däri inberäknadt ränta å Nilsson-Aschanska amanuensfonden, kr. 150 . . . Boställsrum.	150	—	350	—	500	—
En amanuens, arfvode.................. Boställsrum.	—	—	900	—	900	—
Obstetrisk-gynekologiska kliniken.
En amanuens, tillika amanuens vid gynekologiska poliklini-ken, arfvode ..................... Boställsrum.	—	—	900	—	900	—

	Naturaför-måner och medel afsedda för särskilda ändamål. Kronor.	Allmänna medel. Kronor.	Summa. Kronor.
Oftalmiatriska kliniken. En amanuens, tillika amanuens vid oftalmiatriska poliklini-ken, arfvode .....................			900		900
Boställsrum. Kliniken för bröstsjuka. En amanuens, arfvode.................. Boställsrum. Medicinska poliklinikerna. 2 amanuenser, arfvoden å kr. 750 ............			900		900
		1,500		1,500
En amanuens vid gynekologiska och en vid oftalmiatriska polikliniken, se ofvan under obstetrisk-gynekologiska och oftalmiatriska klinikerna. Anatomiska institutionen. Eu amanuens, arfvode kr. 950 samt 2 famnar ved, kr. 30 .	30		950		980
Boställsrum. En amanuens, arfvode..................			! 500		500
Boställsrum. Patologiska institutionen. En assistent, arfvode kr. 1,500 och 2 famnar ved, kr. 30.	30		1,500		1,530
Boställsrum. En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . .	30		500		530
Boställsrum. Fysiologiska institutionen. En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . Boställsrum. Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi. En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . . Boställsrum. Farmakologiska institutionen. En amanuens, arfvode kr. 500, däri inberäknadt ränta från Wahlenbergs amanuensfond kr. 350 ...........	30		500		530
30		500		530
350		150		500	—

	Naturaför-måner och medel afsedda	Allmänna	Summa.
	för särskilda ändamål. Kronor.	Kronor.	Kronor.
Institutionen för allmän och analytisk kemi. 4 amanuenser, för hvar och en arfvode kr. 500 och 2 fam-nar ved, kr. 30.............	120		2,000		2,120
Boställsrum för hvar och eu. Mineralogisk-geologiska institutionen. En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . .	30		500		530
Boställsrum. En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . .	30	—	500	_	530	_
Fysiska institutionen. En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . .	30		500		530
Boställsrum. Astronomiska institutionen. En amanuens, arfvode kr. 500, räntan å Melanderhjelmska, Malletska, Prosperinska och Bredmanska amanuensfon-den ......................kr. 44 2 famnar ved.............. >30	74		500		574
Boställsrum. Meteorologiska institutionen. \ 1 En amanuens, arfvode....... Boställsrum. Botaniska institutionen. b) Botaniska trädgården. En amanuens, arfvode kr. 500, däri inberäknadt ränta från Wahlenbergska fonden kr. 1201).......			500		500
120		380		500
Zoologiska institutionen. a) Zoologiska museum. En amanuens, arfvode kr. 500 samt 2 famnar ved, kr. 30 .	30		500		530
b) Zootomiska laboratoriet. En amanuens, arfvode ....			500	_	500

J) Ränteafkastningen utgjorde vid 1876 års lönereglering 150 kronor, men minskades sedermera
genom räntefotens nedsättning, till 120 kronor. ’

2—120081. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

		Naturaför-måner och medel afsedda för särskilda ändamål.	Allmänna medel.	Summa.
		Kronor.	Kronor.	Kronor.
Museum för nordiska fernsaker.
En amanuens, arfvode.............	kr. 200
1 ersättning för boställsrum...........	« 120						1
2 famnar ved.................	< 30	30	—	320		350	—
Viktoriamuseet för egyptiska fornsaker.
En amanuens, arfvode..............		—	—	500	—	500	—

I den ordinarie staten hafva, hvad angår nu ifrågavarande befattningshafvare,
under tiden efter år 1907 endast följande ändringar skett.

För uppförande i staten af arfvode åt en amanuens vid myntkabinettet
till belopp af 500 kronor i stället för en förut upptagen anslagspost
å 120 kronor till arfvode åt prefekten vid sagda institution har 1908
års Riksdag beviljat en anslagshöjning af 380 kronor.

Samtidigt beviljades ett anslag af 500 kronor för uppförande i staten
af arfvode å nyssnämnda belopp jämte boställsrum åt ytterligare en
amanuens vid fysiska institutionen.

Därjämte har vid 1909 års riksdag beviljats ett anslag af 500 kronor
till arfvode åt en amanuens vid det botaniska laboratoriet.

I detta sammanhang torde få erinras om vissa andra, här nedan
omförmälda anslag å universitetets ordinarie stat, nämligen:

till förstärkande af lärarekrafterna i kirurgi, enligt beslut vid

1896 års riksdag...................kr. 2,000

för uppehållande af kostnadsfri undervisning äfvensom examination
i kyrkosång, enligt beslut vid 1905 års riksdag ...» 1,500
till uppehållande af den praktiska kursen inom universitetets juridiska
fakultet, enligt beslut vid 1906 års riksdag.....» 1,500

Från anslag å extra stat för år 1912 utgå:

till arfvode åt en biträdande lärare i medicin........

till förstärkande af lärarekrafterna i kirurgi.........

till arfvode åt en lärare vid den i stadgan för medicinska examina
föreskrifna undervisningskursen i allmän kemi . . .
såsom bidrag till arfvode åt en assistent å akademiska sjukhusets

röntgenafdelning...................

till uppehållande af undervisning i nordisk och jämförande fornkunskap
......................

till arfvode åt en lärare med åliggande att biträda vederbörande

professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid
uppehållande af undervisnings- och examinationsskyldigheten

i samma ämne....................

till uppehållande af öfningarna å institutionen för allmän och

analytisk kemi...................

till aflöning åt en assistent vid det meteorologiska observatoriet
samt till bestridande af löpande utgifter för de vid observatoriet
anordnade seismologiska undersökningarna ....
till arfvode åt en för biträde vid arbetet med den internationella
solarforskningen anställd assistent vid den fysiska institutionen
.......................

kr. 3,000
» 2,000

» 2,500

» 1,500

» 3,500

» 3,500
» 1,500

» 2,000

» 1,500

Därjämte har Riksdagen år 1911 medgifvit, att af det med ritmästarebefattningen
vid Uppsala universitet förenade arfvode å 800 kronor ett
belopp af 300 kronor för år räknadt må från och med höstterminen 1911
till 1914 års slut utgå till arfvode åt en amanuens vid konstmuseet samt
att återstoden af ritmästarearfvodet, eller 500 kronor för år, må under
samma tid användas till arfvode åt en lärare, som skall meddela undervisning
i utförande af ritningar för vetenskapligt ändamål.

Amanuenser och med dem i viss mån likställda befattniimshafvare Universitetet

O j

vid Lunds universitet hafva i allmänhet aflönats från statsanslag, som
vid olika tillfällen beviljats. I enstaka fall har ersättning till dylika befattningshafvare
utgått från universitetets s. k. löningsfond.

Redan vid 1856—58 årens riksdag beviljades ett anslag af 2,100 riksdadaler
till arfvoden, hvart och ett å 350 riksdaler, åt sex amanuenser, nämligen
en vid hvardera af anatomiska, astronomiska, fysiska, kemiska, zoologiska
och botaniska institutionerna.

Vidare anslogs vid 1862—63 årens riksdag ett belopp af 350 riksdaler
till arfvode åt en amanuens vid det patologiskt-anatomiska laboratoriet och
dess samlingar.

Då år 1876 förslaget till lönereglering framlades för Riksdagen,
voro, förutom ofvannilmnda sju amanuenser, ytterligare tre anställda
vid universitetet, nämligen en vid inedicinskt-kemiska institutionen, en
vid historiska museet och en å medicinska kliniken. Af dessa uppburo
de två förstnämnda hvardera ett arfvode af 350 kronor från universitetets
löningsfond; till amanuensen å medicinska kliniken utgick,
enligt beslut vid 1873 års riksdag, ett arfvode af 5<>0 kronor.

Vid den år 1876 genomförda löneregleringen tillerkändes äfven de
öfriga nio amanuenserna arfvoden till belopp af 500 kronor för en hvar.

Förutom den kontanta aflöningen hafva vissa af dessa och senare
tillkomna, jämnställda befattningshafvare åtnjutit förmånen af fri bostad
med bränsle.

Under tiden efter år 1876 tillkommo en andre amanuens vid kemiska
institutionen och en amanuens vid den kirurgiska kliniken, enligt
beslut vid 1878 års riksdag; en amanuens vid fysiologiska institutionen
och en vid geologiska institutionen, enligt beslut vid 1887 års riksdag;
samt en amanuens vid histologiska institutionen, enligt beslut vid
1889 års riksdag. För en hvar af dessa befattningshafvare utgjorde arfvode!
500 kronor.

Vid 1892 års riksdag beviljades dels förhöjning af anslaget till den
kemiska institutionen i syfte, bland annat, att bereda arfvode af 1,200
kronor till en assistent, dels ock ett anslag af 1,500 kronor till arfvode
åt en assistent vid fysiska institutionen.

Till aflönande af en assistent vid patologiska institutionen anslogs
vid 1893 års riksdag ett belopp af likaledes 1,500 kronor.

Efter hand tillkommo ytterligare några amanuenser, nämligen en
vid den bakteriologiska afdelningen af patologiska institutionen, enligt

beslut vid 1896 års riksdag; en vid ögonkliniken och en vid barnkliniken,
enligt beslut vid 1901 års riksdag; en å den obstetrisk-gynekologiska kliniken,
enligt beslut vid 1903 års riksdag; och en å botaniska institutionens
växtfysiologiska afdelning, enligt beslut vid 1905 års riksdag. Till dessa
befattningshafvare skulle arfvoden utgå med 900 kronor för en hvar af
de tre kliniska amanuenserna och med 500 kronor för en hvar af de
öfriga.

Äfven de vid medicinska och kirurgiska klinikerna anställda amanuenserna
skulle, enligt beslut vid 1901 års riksdag, åtnjuta arfvoden
med förhöjda belopp af 900 kronor för hvardera.

Vid samma riksdag beviljades ett anslag af 1,500 kronor för anställande
af en assistent vid växtfysiologiska laboratoriet vid botaniska
institutionen.

Till aflöning åt en assistent i matematik beviljade 1902 års Riksdag
ett anslag af 1,500 kronor. Enligt beslut vid 1909 års riksdag blef
emellertid denna assistentbefattning utesluten ur staten, och i dess ställe
uppfördes en ny professorsbefattning i matematik.

År 1898 medgaf Riksdagen, att det år 1892 beviljade anslaget till
förhöjning af kemiska institutionens årsanslag finge öfverflyttas till den
geologisk-mineralogiska institutionen. Det assistentarfvode af 1,200 kronor,
som sålunda kom att öfverföras till sistnämnda institution, höjdes
vid 1905 års riksdag till 1,500 kronor.

För den å patologiska afdelningen af den patologiskt-anatomiska
institutionen anställda amanuensen höjdes arfvodet från 500 till 900 kronor,
enligt beslut vid 1906 års riksdag.

Ofvan omnämnda befattningshafvare, bortsedt från assistenten i
matematik, voro i den år 1907 antagna utgiftsstaten för universitetet i

Lund uppförda på följande sätt.

Anatomiskt-histologiska institutionen:

En amanuens på anatomiska afdelningen, jämte fri bostad med bränsle, arfvode......kr. 500

En amanuens på bistologiska afdelningen, jämte fri bostad med bränsle, arfvode...... > 500

Fysiologiska institutionen:

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode................... » 500

Medicinskt-kemiska institutionen:

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode..............

Patologiskt-anatomiska institutionen:

En assistent, arfvode.............................

En amanuens vid patologiska afdelningen, jämte fri bostad med bränsle, arfvode .
En amanuens vid bakteriologiska afdelningen, arfvode.............

En amanuens, arfvode

Kirurgiska kliniken:

Medicinska kliniken:

En amanuens, arfvode......................

Oftalmiatriska kliniken:

En amanuens, arfvode......................

Pediatriska kliniken:

En amanuens, arfvode......................

Obstctrisk-gynekologiska kliniken:
En amanuens, arfvode......................

Astronomiska observatoriet:

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode........

Botaniska institutionen:

En assistent vid växtfysiologiska laboratoriet, arfvode..............

En amanuens vid växtfysiologiska afdelningen, jämte fri bostad med bränsle, arfvode
En amanuens i systematisk botanik, jämte fri bostad med bränsle, arfvode.....

Fysiska institutionen:

En assistent, arfvode....................

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode.....

Geologisk-mineralogiska institutionen:

En assistent, arfvode........................

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode.........

Kemiska institutionen:

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode.....

kr. 500

> 1,500
» 900

» 500

» 900

> 900

» 900

» 90

> 500

> 1,500

» 500

> 500

> 1,500
» 500

. 1,600
» 500

» 500

Zoologiska institutionen:

En amanuens, arfvode.................................kr. 500

Historiska museet:

En amanuens, som äfven tjänstgör vid mynt- ocli medaljkabinettet, arfvode........ > 500

Mynt- och medaljkabinettet :

Amanuens (se ofvan under Historiska museet).

Enligt beslut vid 1909 års riksdag bar ytterligare å ordinarie stat
tillkommit eu amanuens vid zoologiska institutionen, med arfvode af 500
kronor.

Till uppehållande af den praktiska kursen inom juridiska fakulteten
beviljades vid 1906 års riksdag ett ordinarie anslag af 1,500 kronor; och
vid 1908 års riksdag anslogs, likaledes på ordinarie stat, ett belopp af
800 kronor för uppehållande af kostnadsfri undervisning och examination
i liturgisk sång och framsägning.

I förbigående torde äfven få erinras om, att vid 1911 års riksdag
anvisats ett ordinarie anslag af 1,500 kronor för anställande af räknebiträden
vid astronomiska observatoriet.

Från anslag på extra stat för år 1912 utgå:
till anordnande af kostnadsfri propedeutisk undervisning i all -

män kirurgi....................kr. 1,500

såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets

kliniker inrättade röntgenlaboratoriet..........» 1,500

till aflöning åt en lärare vid den i stadgan angående medicinska examina
föreskrifna undervisningskursen i allmän kemi . . » 2,000

till arfvode åt en biträdande lärare i medicin........» 2,000

till uppehållande af undervisning i slaviska språk, företrädesvis
ryska.....................» 2,500

till arfvode åt en lärare med åliggande att biträda vederbörande
professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid
uppehållande af undervisnings- och examinationsskyldig heten

i samma ämne................» 3,500

till arfvode åt en amanuens vid universitetets konstsamlingar . » 500

Karolinska

institutet

för uppehållande af undervisning i entomologi och vård af de

entomologiska samlingarna..............kr. 3,000

Af de nuvarande amanuensbefattningarna vid karolinska institutet
synes den vid kliniken för barnsjukdomar vara den äldsta.

Befattningen uppfördes enligt beslut vid 1856—58 årens riksdag på
ordinarie stat med ett arfvode af 600 riksdaler.

I enlighet med beslut vid 1862—63 årens riksdag uppfördes på institutets
stat arfvoden till ytterligare fem amanuenser, nämligen

en vid medicinska kliniken.........rdr 600

» » kirurgiska » » 600

» » obstetriska > » 400

» » patologiskt-anatomiska institutionen . . » 400

» i rätts- och statsmedicin.......» 400

Vid 1876 års lönereglering höjdes arfvodena, för amanuensen i rättsoch
statsmedicin till 600 kronor och för en hvar af de öfria;a amanuenserna
till 900 kronor.

Redan vid 1877 års riksdag beviljades anslag till aflönande af ytter -

ligare tre amanuenser, nämligen

en amanuens vid anstalten för normalanatomi........kr. 1,000

» » » fysiologiska anstalten...........» 400

» » med skyldighet att verkställa och demonstrera lik öppningar

vid den pediatriska kliniken å allmänna
barnhuset............» 1,000

För amanuensen vid fysiologiska anstalten höjdes arfvodet, enligt
beslut vid 1878 års riksdag, till 900 kronor.

Under den följande tiden hafva å institutets stat uppförts anslag
till ännu ett antal amanuenser vid institutets olika anstalter, nämligen:
en amanuens å den histologiska afdelningen, enligt beslut vid 1889

års riksdag......................kr. 500

en amanuens vid nervkliniken, enligt beslut vid 1891 års riksdag » 900

en andre amanuens vid den patologiskt-anatomiska institutionen,

enligt beslut vid 1896 års riksdag............kr. 500

en amanuens vid oftalmiatriska kliniken å serafimerlasarettet, enligt

beslut vid 1897 års riksdag..............» 900

en amanuens vid hygieniska institutionen, enligt beslut vid 1898

års riksdag......................» 900

en amanuens vid kemiska laboratoriet, enligt beslut vid 1900 års

riksdag.......................» 900

en amanuens vid gynekologisk:! kliniken å serafimerlasarettet, enligt

beslut vid 1901 års riksdag..............» 900

en amanuens vid medicinska polikliniken, enligt beslut vid 1908

års riksdag......................>750

en amanuens vid kirurgiska polikliniken, likaledes enligt beslut

vid 1908 års riksdag.................»750

en amanuens vid oftalmiatriska polikliniken, äfvenledes enligt beslut
vid 1908 års riksdag.....''..........» 750

Arfvodet till amanuensen å den histologiska afdelningen höjdes, enligt
beslut vid 1903 års riksdag, från 500 till 900 kronor.

Enligt beslut vid 1901 års riksdag uppfördes vidare å institutets
ordinarie stat ett anslag af 3,000 kronor för uppehållande af undervisning
i otiatri, rhinologi och laryngoskopi. Detta anslag höjdes vid 1908
års riksdag till 3,900 kronor.

Jämte förutnämnda befattningshafvare äro åtskilliga amanuenser m. fl.
anställda vid karolinska institutet med aflöning från anslag å extra stat.
För år 1912 utgå:

till arfvode åt en amanuens vid institutets gynekologiska klinik

å Sabbatsbergs sjukhus................kr. 900

till arfvode åt en amanuens vid institutets syfilidologiska klinik

å sjukhuset S:t Göran................» 900

till upprätthållande af den institutet åliggande undervisning och

sjukvård vid vissa obstetriska och gynekologiska kliniker
under den tid af året, då de ordinarie lärarna vid institutet
icke ombesörja nämnda undervisning och sjukvård . ... » 1,500

3—120081. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

till arfvode åt en biträdande lärare i medicin........kr. 3,000

till arfvode åt en biträdande lärare i kirurgi........» 3,000

till uppehållande af assistenttjänstgöring vid allmänna barnhuset

i Stockholm.....................» 600

till arfvode åt en föreståndare för röntgeninstitutet å serafimer lasarettet.

.....................» 3,000

till aflöning åt erforderligt biträde åt nyssnämnda föreståndare och

till underhåll af röntgeninstrumentariet.........» 2,000

till arfvode åt ett lärarebiträde vid den förberedande kursen i

allmän kemi....................» 2,500

till en pediatrisk klinik vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt

för sjuka barn...................» 1,800

till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.......» 3,500

till arfvode åt en amanuens vid institutets klinik för öron-, näs och

halssjukdomar å Sabbatsbergs sjukhus.......» 900

* «

Slutligen torde få i detta sammanhang omförmälas, att åtskilliga af
ofvannämnda, vid kliniker och polikliniker tjänstgörande amanuenser, förutom
eljest dem tillkommande aflöningsförinåner, åtnjuta kontant ersättning
eller andra förmåner från vederbörande sjukvårdsanstalter.

Från akademiska sjukhuset i Uppsala utgår sålunda kontant ersättning
till en amanuens, tillika underläkare, vid medicinska kliniken med
800 kronor, till den andre amanuensen vid medicinska kliniken med 700
kronor, till eu amanuens, tillika underkirurg, vid kirurgiska kliniken med
800 kronor, till en annan amanuens vid kirurgiska kliniken med 700
kronor, till amanuensen vid obstetrisk-gynekologiska kliniken med 300
kronor och till amanuensen vid kliniken för bröstsjukdomar med likaledes
300 kronor, allt för år.

Vidare lämnas från serafimerlasarettet till två å karolinska institutets
stat uppförda kliniska amanuenser ersättning för fullgörande af jourskyldighet
å klinikerna, nämligen till amanuensen vid medicinska kliniken 200
kronor och till amanuensen vid kirurgiska kliniken 300 kronor för år.

En å karolinska institutets stat uppförd amanuens med tjänstgöring
vid pediatriska kliniken å allmänna barnhuset uppbär från barnhuset en
årlig ersättning af 750 kronor.

En del af de kliniska och polikliniska amanuenserna vid ifrågavarande
läroanstalter åtnjuta äfven från vederbörande sjukvårdsanstalter vissa
naturaförmåner, såsom fri bostad äfvensom kost, helt eller delvis.

In korn n a fram ställnin gar.

Framställning I en till Konungen ställd, den 11 juli 1907 till ecklesiastikdeparte amanuenser

mentet ingifven skrift anhöllo åtskilliga amanuenser och f. d. amanuenser
''universitet ^e teoretiskt-medicinska institutionerna vid Uppsala universitet, att arfvodet
för amanuenserna vid anatomiska, fysiologiska och rnedicinskt-kcmiska
institutionerna vid universitetet måtte höjas till 1,200 kronor.

Sökandena anförde i sådant hänseende, att. det dåvarande arfvodet
för ifrågavarande befattningar utgjorde, förutom fri bostad, allenast 500
kronor, med undantag för den ena amanuensbefattningen vid anatomiska
institutionen, å hvilken befattning arfvodet utgjorde 950 kronor; att emellertid
enligt en af sökandena företagen utredning »ininimiomkostnaderna för en
medicine studerande» uppginge, oberäknad!, hyra och räntor å studieskulder,
till 1,200 kronor om året; samt att med befattningarna vore förenadt så mycket
arbete, att de i regel toge sin innehafvare helt i anspråk och ej lämnade
någon tid öfrig till studier för examen.

Framställning Underläkaren och underkirurgen samt amanuenser och assistenter

underläkare v''(l Uppsala universitets praktiskt-medicinska discipliner och patologiskt7aict
universi- anatomiska institution gåfvo i en den 1 augusti 1907 dagtecknad underdåtet.
nig skrift uttryck åt den önskan, att de kontanta löneförmånerna måtte få
utgå med 2,500 kronor för underläkaren och underkirurgen samt assistenten
vid den patologiskt-anatomiska institutionen och med 2,000 kronor
för amanuenser vid klinikerna, poliklinikerna och den patologiskt-anatomiska
institutionen samt assistenten vid akademiska sjukhusets röntgenafdelning.

Till stöd för denna framställning anfördes, att löneförmånerna för
ifrågavarande befattningar i allmänhet vore fastställda för så lång tid tillbaka,

att de ej vidare kunde anses afpassade efter lefnadskostnaderna, samt att de löneförmåner,
som erbjödes å platser utom universitetet med liknande kompetensfordringar,
medförde ungefär dubbla inkomsten.

I en den 14 september 1907 till ecklesiastikdepartementet ingifven
underdånig framställning anhöllo amanuenser vid de under den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen vid Uppsala universitet hörande institutioner,
att arfvodena måtte höjas till 800 kronor för amanuenserna vid
geologiska institutionen och vid astronomiska observatoriet, till 1,200 kronor
för amanuenserna vid meteorologiska institutionen, botaniska trädgården
samt zoologiska och fysiska institutionerna och till 1,500 kronor för amanuenserna
vid kemiska institutionen.

Under åberopande af bifogade utredningar framhöllo sökandena, att
ensamt Jefnadskostnadernas stegring betingade en arfvodesförhöjning af
300 kronor eller till 800 kronor, och att därutöfver ytterligare höjning
för flertalet af ifrågavarande befattningshafvare påkallades af arbetsmängdens
ökning.

De af sökandena åberopade utredningarna voro af hufvudsakligen
följande innehåll.

Vid den meteorologiska institutionen hade amanuensen icke något att
göra med den egentliga undervisningen, hvilket berodde på meteorologiens
särskilda ställning. Studierna vid universitetet hade oftast lärareutbildningen
som närmaste mål, och äfven flertalet f. d. amanuenser vid
den meteorologiska institutionen tjänstgjorde dåmera vid de allmänna läroverken.
Men enär meteorologien icke ens vore ordinarie examensämne
och ännu mindre i fråga om kompetens till lärarebefattningar kunde
jämnställas med andra ämnen i den inatematisk-naturvetenskapliga sektionen,
kunde amanuensen vid den meteorologiska institutionen på grund af
ämnets natur icke heller hafva något direkt gagn af sin amanuenstjänstgöring
för en eventuell framtida lärareverksamhet.

Det arbete, som bemälde amanuens hade att fullgöra, måste dock
anses synnerligen kräfvande och betydelsefullt, då det bland annat gällde
att hålla de dagliga meteorologiska observationerna i gång vid den enda

Framställning
i sept. 1907
från amanuenser
vid Uppsala
universitets
naturvetenskapliga

institutioner.

station i Sverige (förutom det enskilda företaget i Vassijaure), där regelbundna
och fullständiga timobservationer utfördes.

Tjänstgöringstiden för amanuensen vid den meteorologiska institutionen
uppginge till cirka 13 timmar i veckan, och detta aret om. För
t. ex. amanuenserna vid den kemiska institutionen hade tjänstgöringstiden
angifvits till cirka 31 timmar i veckan under den tid kurser därstädes
påginge, d. v. s. 15 september—1 december och 1 februari 15 maj.
Sammanförd till motsvarande tidrymd, 6 månader, uppginge tjänstgöringstiden
för amanuensen vid den meteorologiska institutionen till cirka 26
timmar i veckan.

Den omständigheten, att arbetet vid meteorologiska institutionen påginge
hela året om och icke kunde sammanföras till en kortare tid under
läseterminerna, finge anses vara särskildt betungande. Amanuensen
vid denna institution blefve pa detta sätt bunden i Tjppsala hela aret
och åtnjöte icke någon annan ledighet än den han kunde skaffa sig därigenom,
att de andra tjänstemännen vid institutionen åtoge sig ökad tjänstgöring,
eller därigenom att han själf aflönade särskild vikarie.

Under de 4—5 månader långa ferierna vore alltså amanuensen
vid denna institution tvungen att kvarstanna i Uppsala, då däremot de
flesta amanuenser vid andra institutioner i likhet med öfriga studerande
i regel finge begifva sig till sina hem eller på annat sätt fritt disponeia
sin tid. Vistelsen vid universitetet under ferierna medförde dessutom
en direkt ökning i studiekostnaderna.

Den vid universitetets botaniska trädgård anställde amanuensens hufvudsakliga
åliggande vore att tillse, att trädgårdens växter så långt som
möjligt vore riktigt etiketterade. För den utomstående kunde det tyckas,
som om detta arbete skulle kräfva föga tid, enär trädgården år efter åi
hölle till största delen samma växter och dessa ej borde behöfva ånyo
granskas. Förhållandet vore emellertid ett annat, ty dels funnes det
många 1- å 2-åriga växter, som i Uppsala botaniska trädgård ej satte
moget frö och därför måste på nytt anskaffas från utländska trädgardai,
dels vore trädgårdens årliga nyanskaffning äfven af fleråriga växter ganska
betydande.

En hvar, som haft något att skaffa med vården af en botanisk trädgård,
visste af erfarenhet, i huru hög grad de utifrån rekvirerade växterna
vore i behof af granskning. I själfva verket vore detta arbete i en trädgård
af det omfång, som Uppsala botaniska trädgård ägde, så tidsödande, att
en amanuens aldrig kunde helt utföra detsamma, utan hade man måst åtnöja
sig med att af amanuensen begära blott det allra nödvändigaste
arbetet.

Dit hörde framför allt granskningen af de till vid pass 1,700 parceller
uppgående systematiska afdelningarna för örtartade växter, hvilket
arbete förutom kortare tider på våren och försommaren tagit amanuensens
tid i anspråk under minst en månad på eftersommaren med 9 timmars
arbete om dagen. För en ovan växtbestämmare skulle långt mera tid erfordras.

Under hela sommaren måste amanuensen för trängande arbeten på
frilandsafdelningarna lämna växthusen så godt som alldeles åt sitt öde.
Under den öfriga delen af året hade han att där utföra växtbestämnirigar,
allt efter som växterna komme till blomning; dock hade då ej kunnat
påläggas honom mera än en liten del af det arbete, som rätteligen borde
utföras. Likaså måste försöksafdelningen med flera afdelningar behandlas
mycket knapphändigt.

Ytterligare ålåg det amanuensen att tillsammans med akademiträdgårdsmästaren
upprätta katalog öfver trädgårdens fröbyte. Då nyanläggningar
gjordes, kunde äfven amanuensens biträde påkallas för uppgörande af
lämpligt art-urval.

Trots de nämnda, under förhandenvarande förhållanden nödtvungna
inskränkningarna i arbetsbördan vore en mycket stor del af amanuensens
tid upptagen. Allt som allt beräknades det minimiarbete, som af honom
fordrades, icke understiga 500 å 600 timmar, för år räknadt.

Som en särskild olägenhet tillkomme, att innehafvaren af ifrågavarande
amanuensbefattning på grund af arbetets natur ej endast vore bunden
att vistas i Uppsala under läseterminerna, utan nögades kvarstanna också
största delen af ferierna. En och en half månads ledighet hade ansetts
kunna tillkomma honom under sommaren, likväl under förutsättning, att
tiden för ledigheten valdes med hänsyn till arbetet i trädgården. Under

julferierna kunde en kortare ledighet beviljas; dock vore amanuensens närvaro
nödvändig strax efter juldagarna för frökatalogens upprättande.

Det arbete, som tillhörde den ifrågavarande amanuensbefattningen,
vore af den art, att det kräfde en afsevärd grad af botaniskt vetande och
vana vid växtbestämning. Vederbörande prefekt vore därför vid föreslående
af amanuens hänvisad till de mera försigkomna botanisterna, på samma
gång som det borde vara ett önskemål, att ombyte af amanuens ej skedde
alltför ofta.

Hvad arbete och fordran på kompetens beträffade, ansågs denna
amanuensbefattning kunna jämföras med många assistentplatser vid utländska
botaniska trädgårdar. Lönen vore vid dessa i allmänhet så högt
tilltagen, att den lämnade innehafvaren hans fulla uppehälle.

Af de vid den zoologiska institutionen anställda två amanuenserna
hade den ene ursprungligen haft till åliggande hufvudsakligen att biträda
vid museets ordnande. Museets samlingar hade sedan 1870-talet högst
betydligt förstorats, och särskildt hade samlingarna af lägre djur, som förvarades
i sprit och fördenskull behöfde den mesta tillsynen, flerdubblats.
Därigenom hade göromålen betydligt ökats. Den omständigheten att museets
lokaler mer än fördubblats sedan år 1876, då arfvodet för den ifrågavarande
amanuensen bestämdes till sitt nuvarande belopp, medförde äfven
större besvär.

Nya uppdrag hade därjämte tillkommit.

Tekniken vid zoologiska institutioner hade under de senaste årtiondena
nått ett stort uppsving, och till följd däraf kräfdes ett mycket vidlyftigare
och mera tidsödande arbete af den ifrågavarande amanuensen,
hvilken det tillhörde att vårda och tillhandahålla de för specialister behöfliga
instrumenten och utensilierna.

Förutom det hos zoologiska institutionen vid Uppsala universitet
deponerade Marklinska biblioteket, bestående af äldre, nu mindre ofta använd
litteratur, hade institutionen sedan år 1890 ett eget bibliotek, som
hastigt ökades och redan omfattade flera tusen volymer. Ordnandet af
detta bibliotek, inrangerandet af nya böcker däri och särskildt utlåningen
ur biblioteket upptoge mycken tid för ifrågavarande amanuens. Äfven

hade inrättats en läsesal, där den till institutionens bibliotek nyinkomna
litteraturen och de till universitetsbiblioteket hörande zoologiska tidskrifterna
under eu kortare tid hölles tillgängliga för dem, som arbetade på
institutionen. Tillsynen öfver och utläggandet af dessa tidskrifter ombesörjdes
af bemälda amanuens.

Den andre af den zoologiska institutionens amanuenser, nämligen
den vid zootomiska laboratoriet, ålåge det mesta arbetet med skötseln
af den stora och rikhaltiga preparatsamlingen, förfärdigandet af nya preparat,
iordningställandet af den för undervisningen nödvändiga attiraljen
och tillsynen öfver materialsamlingarna. Vid det nämnda laboratoriet saknades
en konservator, hvarför amanuensen äfven finge sköta en sådan be-fattningshafvares
göromål.

Dessa åligganden kräfde af amanuensen vid zootomiska laboratoriet
lika lång tjänstgöringstid som den, hvilken fordrades af amanuensen vid
zoologiska museet, och dessa båda amanuenser borde därför åtnjuta samma
aflöning.

Under de senaste åren hade tjänstgöringstiden uppgått till ungefär
4 timmar om dagen för en hvar af dessa amanuenser.

Hvad arbetet vid den fysiska institutionen beträffade, hade det på
alla händer högst väsentligt ökats genom den betydande utveckling institutionen
undergått.

Därvid åsyftades i första rummet de redan på 1860-talet inrättade
öfningslaborationerna till filosofie kandidat- och filosofie licentiatexamina.
Antalet deltagare i dessa öfningar hade varit i ständigt stigande och hade
enligt universitetets årsredogörelser under de senare läsåren varit minst
Säd gånger större ån för 25 ä 30 år sedan. I början af 1870-talet arbetade
på institutionen 10 ä 12 öfningslaboranter och 1 å 2 speciallaboranter;
motsvarande siffror för de senare läsåren vore 40 ä 50 öfningslaboranter
och ett tiotal speciallaboranter.

För skötandet af denna betydande del af undervisningen i fysik hade
nya befattningar måst inrättas vid institutionen, utan att det därför kunde
sägas, att de förutvarande befattningshafvarnas arbetsbörda i någon nämn -

4—120081. Löneregleinngslcommitténs bet. XXXIII.

värd män minskats. En följd af den ökade frekvensen vore bland annat
inrättandet af en andra amanuensbefattning vid institutionen.

Det ålåge institutionens båda amanuenser att biträda vid handledningen
af de nämnda öfningslaborationerna, hvilka för det dåvarande under
läsårets 8 månader fortginge två dagar i veckan med 8 timmar hvarje gång.
Amanuenserna vore med andra ord skyldiga att 16 timmar i veckan biträda
vid undervisningen på laboratoriet. Därtill kornme annat institutionsarbete,
uppgående till cirka 4 timmar i veckan, såsom tillsyn och vård af
institutionens ackumulatorbatterier.

Utom detta för båda amanuenserna lika arbete vore den ene af dem
skyldig att stå till professorns förfogande vid iordningställandet af experiment
till de offentliga föreläsningarna, fyra gånger i veckan; den andre
amanuensen ålåge att vid behof biträda vid speciallaborationerna, hvilka
ägde rum dagligen.

Amanuenserna kunde ej fullt fritt förfoga öfver ferierna, enär de ej
båda finge samtidigt vara borta från institutionen.

Kompetensfordringarna på en amanuens vid den fysiska institutionen
vore fördenskull ingalunda så obetydliga, som det ringa arfvodet kunde
antyda. Han hade valts och valdes fortfarande bland duktigare filosofie kandidater
eller helst licentiater (event. docenter), hvilka fullgjort sina laborationsöfningar
och helst någon tid sysslat med själfständigt arbete samt på grund
däraf vore nog skickliga att kunna biträda vid undervisningen af yngre
studerande. Amanuensen måste tydligen besitta icke blott samma, utan
snarare större akademisk utbildning, än hvad man i allmänhet kräfde i
fysik af en adjunkt eller extra ordinarie lärare vid rikets allmänna läroverk.

Utom sin kontanta lön, 500 kronor, hade föreläsningsamanuensen
två omöblerade boställsrum i institutionen och två famnar ved in natura,
i den under arbete varande nya institutionsbyggnaden komme emellertid
rum att beredas för båda amanuenserna.

Det erinrades om att sedan 1870-talet de flesta tjänster fått sina
löner reglerade. Så vore t. ex. förhållandet med extra lärarna vid rikets
allmänna läroverk, hvilka i fråga om akademisk utbildning kunde i stort
sedt jämnställas med amanuenserna vid den fysiska institutionen.

Äfven i jämförelse med tjänster af samma art vid främmande institutioner
vore de ifrågavarande amanuenserna sämre lottade. Vid fysiska
institutioner af motsvarande storlek i Tyskland, t. ex. institutionen i Giessen
eller i Marburg, utginge de kontanta lönerna med 1,200 mark årligen,
hvartill komine bostad, värme och ljus. Skyldigheterna för dessa befattningshafvare
vore att två gånger i veckan, 3 timmar hvarje gång, biträda
vid öfningslaborationerna, hvartill komme annat institutionsarbete under
5 ä 10 timmar i veckan.

Under den tid, som förflutit från det amanuensbefattningarna vid
institutionen för allmän och analytisk kemi inrättades, hade arbetet vid
institutionen ofantligt ökats. Arbetskrafterna hade visserligen också under
årens lopp i någon mån ökats, men denma ökning motsvarade ingalunda
den tillväxt i arbetet, som blifvit en naturlig följd af utvecklingen i institutionens
verksamhet.

Laborantantalet hade varit i ständigt stigande och nya kurser hade
mast inrättas dels för att tillfredsställa de kvantitativt ökade undervisningsfordringarna,
dels för att såvidt möjligt äfven kvalitativt hålla undervisningen
i nivå med vetenskapens hastiga framsteg.

Som bevis på den stora tillströmningen af öfningslaboranter under
de senare åren anfördes, att under läsåret 1906—1907 tillhopa 169 öfningslaboranter
arbetade på institutionen, under det att motsvarande antal för
läsåret 1903—1904 utgjorde endast 87.

Arbetsbördan hade därigenom högst betydligt ökats för institutionens
samtliga tjänstemän, speciellt för amanuenserna. Deras åligganden hade också
genom det ökade arbetet vid institutionen i väsentlig män blifvit af annan
art, i det att amanuenserna, från att ursprungligen endast hafva varit
ämnade till mera tillfälligt och omedelbart biträde åt professorerna, så
småningom fått en icke oväsentlig del af den direkta undervisningen på
sin lott.

Kurserna vid den kemiska institutionen påginge under hela läsåret
med undantag af examensperioderna, d. v. s. under höstterminen från den
15 september till den 1 december och under vårterminen från den 1 februari
till den 15 maj.

Under denna tid toges i allmänhet amanuenserna i anspråk för daglig
tjänstgöring, nämligen 5 k 6 timmar måndagar, tisdagar, torsdagar och
fredagar samt 4 å 5 timmar onsdagar och lördagar. Detta vore dock
approximativa medelsiffror, i det att arbetet vid de olika kurserna och
för de olika amanuenserna ställde sig något olika hvad både intensitet och
kvantitet beträffade. Sålunda kunde arbetet vid vissa tillfällen för en och
annan amanuens något sjunka, under det att arbetet vid andra tider kunde
stiga till 7 å 8 timmar dagligen. När arbetstiden vore kortare, vore
emellertid arbetet i allmänhet så mycket mera ansträngande och ansvarsfullt.

För denna tjänstgöring åtnjöte amanuenserna den år 1876 fixerade
årslönen af 500 kronor jämte fri, uppvärmd men omöblerad bostad, hvartill
komme en extra inkomst af särskilda afgifter, som af gammalt erlades af
laboranterna på vissa kurser. Under läsåret 1906—1907 belöpte sig dessa
afgifter till 996 kronor, hvilken summa fördelats mellan de fyra amanuenserna.

I detta sammanhang åberopades de beträffande den fysiska institutionen
meddelade uppgifterna angående likartade befattningar vid utländska
universitet, hvarjämte hänvisades till en jämförelse med de vid rikets
allmänna läroverk anställda extra ordinarie lärarnas arbete och löneförmåner.

På grund af skolans längre läseterminer toges de extra ordinarie
lärarnas tid något mera i anspråk, än hvad fallet vore med den kemiska
institutionens amanuenser, men det arbete, som fordrades af dessa senare,
vore lika maktpåliggande och betydelsefullt som det skolans yngsta lärare
hade att utföra.

Som bevis därpå anfördes, att professorn i allmän och oorganisk
kemi, hvilken ledde den elementära undervisningen på institutionen, vid
vissa tider hade att samtidigt handleda ända till 80 laboranter, fördelade
på tre olika kurser. Denna undervisning vore en omöjlighet, om ej en
stor del af arbetet och därmed äfven af ansvaret öfverflyttats på amanuenserna.

Då de personer, hvilka tjänstgjorde såsom amanuenser, med få undantag
ägde, hvad aflagda examina beträffade, kompetens att innehafva lärarebefattningar
vid rikets allmänna läroverk, men i allmänhet ej genomgått
profår, skulle de närmast vara att jämföra med de extra ordinarie lärare,
som ej besutte full kompetens.

Amanuenserna hade visserligen en något kortare tjänstgöring, men
de extra ordinarie lärarna ägde däremot den afsevärda förmånen att före
profåret få fullgöra den i § 179 i läroverksstadgan föreskrifna tjänstgöringen
för att kunna vinna ordinarie plats vid läroverken, hvilken förmån endast
tillkomme de amanuenser, som samtidigt vore docenter.

Enligt kungl. bref den 8 december 1904 utginge de extra ordinarie
lärarnas årliga aflöning med 2,000 kronor, för så vidt de vore fullt
kompetenta att innehafva ordinarie lärarebefattning, och eljest med 1,800
kronor.

Arsaflöningen för hvar och en af de fyra amanuenserna å den
kemiska institutionen ansågs böra utgå med 1,500 kronor, under bibehållande
af nuvarande bostadsförmåner.

Ofvannämnda tre framställningar remitterades hvar för sig (den 11 Kungi. remisjuli,
den 5 augusti och den 16 september 1907), för afgifvande af under- sern/t °''
dånigt utlåtande, till kanslern för rikets universitet och därefter från
kanslern til] det större akademiska konsistoriet i Uppsala, som i sin ordning
i ärendet hörde medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskapliga
sektionen äfvensom universitetets drätselnämnd.

Medicinska fakulteten i Uppsala yttrade sig i sitt den 30 septem- Yttrande M;<,
ber 1907 dagtecknade utlåtande först angående ofvanberörda petition från
amanuenser och f. d. amanuenser vid de anatomiska, fysiologiska och medi-fakulteten i
cinskt-kemiska institutionerna. ippsala.

Fakulteten erinrade i detta afseende till en början därom, att mer
än trettio år förflutit, sedan amanuensarfvodena vid de till fakulteten
hörande institutioner först fastställdes till de nu i allmänhet gällande beloppen.
Den sänkning af det allmänna penningevärdet, som under denna
tid ägt ruin, och den betydande stegring beträlfande lifsförnödenheter m.
in., som särskildt under senaste decenniet gjort sig starkt kännbar, hade
beträffande flertalet i allmän tjänst anställda under denna tid ledt till mer
eller mindre genomgripande löneregleringar.

De nu afsedda amanuensbefattningarna vore samtliga aflönade med
500 kronor för år räknadt med undantag af en amanuens vid anatomiska

institutionen, hvilkens årliga arfvode uppginge till 950 kronor; samtliga
åtnjöte fri bostad och alla utom den lägre aflönade amanuensen vid anatomiska
institutionen två famnar ved.

Det lede intet tvifvel att dessa arfvoden vid den tid, då de till sina
belopp fastställdes, i regel stodo i ett annat och för befattningens innehafvare
gynnsammare förhållande till den dåvarande genomsnittskostnaden
för en medicine studerandes årsuppehåll vid universitetet än nu.

Petitionärerna angåfve beloppet af minimikostnaden för en medicine
studerandes vistelse vid universitetet till 1,200 kronor om året, hyra och eventuella
skuldräntor oräknade. Utginge man från denna antagligen icke öfverdrifvet
höga siffra, skulle sålunda under dåvarande förhållanden den kontanta
ersättningen för amanuensbefattningen icke uppgå till hälften af
amanuensens lefnadskostnader under året.

Redan denna allmänna betraktelse syntes gifva vid handen, att en
viss höjning af amanuensarfvodena icke vore obefogad.

Därtill komme, att inom den medicinska fakulteten undervisningen
allt mer utvecklat sig därhän, att tyngdpunkten af studiet förlagts till
institutionens lärosalar och laboratorier, hvarigenom otvifvelaktigt i många
fall amanuensens arbete ökats.

Slutligen borde vid frågans allmänna bedömande ej heller lämnas
ur räkningen den tendens till starkare koncentrering af studiearbetet, som
under senare år gjort sig gällande och som ledt till en väsentlig förkortning
i tiden för särskildt medicine kandidatexamens afläggande.

Denna koncentrering af studiearbetet till kortare tid påverkade
emellertid amanuensens ställning i dubbelt afseende. A ena sidan ställde
undervisningens intensivare bedrifvande i många fall på honom ökade arbetskraf
i hans egenskap af amanuens; å andra sidan blefve den tidsförlust,
som amanuensuppdraget medförde, relativt större än förut, eller, om
man så ville uttrycka det, den tid ett amanuensförordnande to ge i anspråk
representerade för amanuensen själf under sådana förhållanden ett
större värde, då han därunder af sina jämnåriga i examensstudierna distanserades
mer än under förr härskande studieanordning var fallet. Detta
hade i alldeles särskild grad sin betydelse för de teoretisk-medicinska institutionerna,
där de under amanuensåret inhämtade kunskaperna i det

speciella ämnet ej i samma grad som inom de praktiska disciplinerna
kunde förutsättas direkt komma till användning vid den framtida utöfningen
af läkarkallet.

Också vore vid dessa institutioner de fall icke alldeles sällsynta, då
under förhandenvarande förhållanden en eller flera, stundom ända till
fyra eller fem studerande måst tillfrågas, innan någon till amanuensuppdragets
mottagande hågad stått att finna.

Klart vore, att under sådana omständigheter ej alltid den lämpligaste
erhölles, och detta hade betydelse ej blott för den hjälp läraren
hade att påräkna af amanuensen, utan i minst lika grad i afseende å den
direkta handledningens och undervisningens beskaffenhet.

Vid bedömandet af dessa amanuensers betydelse finge det nämligen
icke lämnas ur sikte, att de — vare sig meddelandet af undervisning direkt
inginge i deras åligganden eller icke — alltid spelade en betydelsefull
roll genom den mellanställning de intoge mellan läraren och lärjungarna.

Dessa senare hade ofta vida lättare att hos den mer jämnårige amanuensen
söka den hjälp och de upplysningar, som de kunde känna sig
behöfva, än hos den äldre läraren, allra helst när denne på samma gång
vore den blifvande examinatorn. Därigenom blefve amanuensvalets resultat
mera betydelsefullt för undervisningen än den utanför stående kanske
kunde förmoda.

Af det sålunda anförda ansåg fakulteten framgå, icke blott att en
höjning af amanuensarfvodena kunde anses skälig från amanuensernas
synpunkt, utan äfven att den vore af verkligt behof påkallad med hänsyn
till undervisningsarbetets kraf.

Beträffande storleken af denna höjning vore att märka, hurusom
petitionärerna anhållit om årsarfvodenas fixerande till 1,200 kronor. De
hade motiverat sin anhållan med en hänvisning till, bland annat, minimikostnaden
för ett års vistelse vid universitetet.

Därvid hade de dock uppenbarligen i viss mån anlagt en annan
synpunkt än den, som i regel dittills varit gällande vid bestämmandet af
dessa arfvodens belopp, i det desamma väl knappast någonsin dittills äfven
under billigare lefnadskonjunkturer förmått helt täcka amanuensens lefnadsbehof.

Med hänsyn emellertid ej mindre till den stora betydelse amanuensinstitutionen
hade för den medicinska undervisningen än äfven till svårigheterna
att få amanuensplatserna tillbörligen besatta syntes det fakulteten
väl påkalladt, att den nämnda synpunkten anlades i det fall, där det
kunde visas, att amanuensuppdraget verkligen loge amanuensens hela tid
i anspråk.

Till belysande i hvad mån detta i de olika befattningarna ägde
rum hade fakulteten beträffande ifrågavarande amanuensers åligganden
gjort en utredning, hvars hufvudresultat meddelats på följande sätt.

Den högre aflönade amanuensen vid anatomiska institutionen biträdde
i stor utsträckning vid den muntliga undervisningen på anatomisalen under
hela den tid af året denna undervisning varade, eller från den 1 september
till den 31 maj, med undantag allenast för tiden 22 december—8 januari.
Han hade vidare att biträda de två professorerna i makroskopisk anatomi
vid dissektioner och andra förberedelser till deras föreläsningar och slutligen
ålåge honom att ombesörja den vidlyftiga och tidsödande bokföringen
af dissektionspartier och dissektionsafgifter. Hela hans dag vore
strängt upptagen af detta arbete och hans dagliga tjänstgöring torde i
medeltal belöpa sig till bortåt 7 timmar.

I själfva verket öfverstege de sålunda anförda arbetsuppgifterna en
enda persons krafter, och det vore endast genom att fakulteten i regel
lyckats vid institutionen fästa en lönlös extra ordinarie amanuens, hvilken
delade arbetet med den ifrågavarande ordinarie amanuensen, som ett nedbringande
af arbetstiden till det angifna måttet varit möjligt. Den högre
aflöning, som redan vore förenad med ifrågavarande amanuensplats, vore
ock väl motiverad med den därmed förenade arbetsbördan.

Fakulteten hade nyligen vid ett par tillfällen, senast vid behandlingen
af frågan om de ekonomiska konsekvenserna af den examen sstadga,
som då varit under utarbetning, uttalat, att en tredje amanuens vid anatomiska
institutionen vore behöflig.

Sedan den nya examensstadgan dåmera utfäi’dats och undervisning
i jämförande anatomi enligt denna stadga skulle meddelas å anatomiska
institutionen, syntes behof vet af arfvode åt ännu en amanuens vid denna
institution blifva oafvisligt.

Då fakulteten emellertid icke ansåge sig kunna i detta sammanhang
framställa sådant yrkande, inskränkte sig fakulteten till att blott betona,
hurusom en sådan ny befattning visserligen finge antagas möjliggöra
någon lättnad i göroinålen för den ifrågavarande ordinarie amanuensen,
men att tvifvelsutan i stort sedt äfven i sådant fall hela hans arbetsdag''

komme att tagas i anspråk för institutionens räkning.

Den amanuens vid anatomiska institutionen, hvilken uppbure den
lägre aflöningen, biträdde professorn i histologi regelbundet i den muntliga
undervisningen vid mikroskopet samt dels själf förfärdigade, dels
handledde de studerande vid förfärdigandet af de för undervisningen behöfliga
preparaten.

Detta arbete lämnade under den tid af 4V2 månad, under hvilken
undervisningen dagligen påginge, amanuensen ingen ledig tid.

Under återstoden af läsåret utgjordes arbetet hufvudsakligen af preparationer
samt katalogisering och ordnande af samlingarna, hvilket arbete
knappt upptoge mer än ett par timmar dagligen.

Beräknadt på läsåi’ets åtta månader kunde denne amanuens antagas
i medeltal hafva en tjänstgöringstid af omkring 6 timmar om dagen.
Fakulteten hade också på sin tid för denne amanuens begärt samma aflöning
som för den först omnämnde eller 950 kronor, ehuru Kungl. Majrts
proposition i ämnet då ej vann Riksdagens bifall.

Amanuensen i fysiologi hade att assistera vid professorns och laboratorns
föreläsningar samt vid förberedelserna till dessa. Han biträdde

likaledes vid de af laboratorn ledda laborationsöfningarna. Därtill komme
assistens vid de ordinarie lärarnas vetenskapliga arbeten, experiment o. d.,
en uppgift, som under olika omständigheter kunde taga ganska olika tid
i anspråk.

1 medeltal för hela läsåret kunde man anslå den dagliga tjänstgöringen
för denne amanuens till omkring 2 timmar. I och med den nya

examensstadgans ikraftträdande och förläggandet af undervisning i fysik
till fysiologiska institutionen komme dock denna arbetstid sannolikt att ökas.

Amanuensen vid medicinsk-kemiska institutionen inte tre en ställning
nära jämförlig med den sist angifna. Hans arbetsuppgift bestode

närmast i att assistera vid de båda professorernas föreläsningar och vid

5—120081. Löneregleringslcommitténs bet. XXXI11.

förberedelserna till dessa samt vid laborationsöfningarna. Hans åligganden
å institutionen syntes kunna i medeltal per dag beräknas till mer än 2
timmar under läsårets 8 månader.

Af hvad sålunda anförts ansåg fakulteten framgå, att en afsevärd
skillnad i de ifrågavarande amanuensernas göromål förefunnes.

De båda amanuenserna å anatomiska institutionen, hvilka i stor utsträckning
toges i anspråk äfven såsom biträdande lärare, hade en lång
daglig tjänstgöringstid, och något nämnvärdt examensarbete under deras
amanuensår kunde, redan på grund af amanuensarbetets mängd, i regel
ej förekomma.

Amanuenserna i fysiologi och medicinsk kemi åter hade en kortare
daglig tjänstgöring. Att amanuenserna själfva angifvit, att ej heller vid
dessa förordnanden någon tid blefve öfrig för examensstudier, berodde väl
därpå, att de tagit med i räkningen det förhållandet, att amanuenserna i
regel gjorde själfständiga vetenskapliga undersökningar och att dessa toge
deras öfriga tid i anspråk. Då emellertid dylika själfständiga undersökningar,
ehuru af inånga skäl önskvärda både från institutionens, undervisningens
och den vetenskapliga utbildningens synpunkt, icke kunde anses
tillhöra amanuensernas åligganden, utan berodde på frivilligt åtagande,
hade fakulteten ej ansett sig kunna taga hänsyn till dem vid den uppgjorda
beräkningen.

Med hänsyn till föreliggande utredning tillstyrkte fakulteten i så
måtto den underdåniga ansökningen, att fakulteten hemställde, det de vid
anatomiska institutionen anställda amanuenserna måtte tillerkännas arfvode
efter 1,200 kronor per år hvardera jämte ved och bostad såsom dittills,
samt att amanuensen vid fysiologiska och amanuensen vid medicinsk-kemiska
institutionen måtte erhålla förhöjdt arfvode, hvilket fakulteten med
afseende å såväl arbetets art och lefnadskostnadernas stegring som hvad
matematisk-naturvetenskapliga sektionen för vissa amanuenser förordade, ansåg
icke böra sättas lägre än till 800 kronor.

I anledning af petitionen hemställde fakulteten slutligen, att den vid
farmakologiska institutionen anställde amanuensen, ehuru han — sannolikt
på grund af att hans aflöning delvis utginge från enskild donations ränta

— icke deltagit i petitionen, måtte tillerkännas »löneförökning till motsvarande
kontanta belopp, som här senast föreslagits».

Den nuvarande aflöningen till denne amanuens utginge — dyrtidstillägg
oräknadt — med 500 kronor, hvaraf 350 kronor från Wahlenbergska
fonden samt 150 kronor af allmänna medel. Till arbetstid och
arbetsuppgifter stode denna befattning mycket nära de två amanuensbefattningarna
vid fysiologiska och medicinsk-kemiska institutionerna, men
vore så till vida i en ogynnsammare ekonomisk ställning som innehafvaren
icke ägde rätt till fri bostad och ved. Det vore ock att förutse, att äfven
denne amanuens med den nya examensstadgans ikraftträdande måste blifva
ytterligare tagen i anspråk för undervisningens behof.

Beträffande petitionen från underläkaren och underkirurgen samt
amanuenser och assistenter vid Uppsala universitets praktisk-medieinska
discipliner samt patologiskt-anatomiska institution förklarade fakulteten,
att i afseende därå i hufvudsak gällde hvad fakulteten anfört i den allmänna
motiveringen angående petitionen från de teoretiska amanuenserna.

Såsom stöd för den ifrågavarande petitionen utöfver hvad i densamma
anförts framhöll fakulteten, efter en redogörelse för de dåvarande aflöningsförinånerna,
följande.

För att kunna bedöma dåvarande arfvoden, så vidt det gällde underläkarna
och de kliniska amanuenserna, ansåg fakulteten det vara af vikt
att kunna jämföra dessa arfvoden med de löneförmåner, som åtnjötes af
underläkarna vid de icke-kliniska sjukhusen i landet. Fakulteten meddelade
därför införskaffade uppgifter å löneförmånerna vid det stora flei''talet
bland dessa platser.

En jämförelse — säger fakulteten — gåfve vid handen, att samtliga
sistberörda underläkare, beträffande hvilkas aflöning fakulteten lyckats
erhålla upplysning, hade afgjordt högre aflöning än äfven de högst aflönade
bland de kliniska biträdande läkarna i Uppsala. Undantag därifrån utgjorde
endast amanuenserna vid vissa kommunala sjukhus i Stockholm.
Dessas jämförelsevis lägre aflöning funne tydligen sin förklaring i det bekanta
förhållandet, att de unga läkarna ofta lifligt eftersträfvade att i
bufvudstaden få fortsätta sin utbildning.

Om man å andra sidan sökte jämföra mängden af det arbete, som
dessa båda grupper af biträdande läkare hade att utföra, så läte det —
förmenade fakulteten — med afseende å de kliniska amanuenserna och
underläkarna i Uppsala i korthet säga sig, att de i allmänhet vore upptagna
af sin befattning hela dagen. En arbetstid understigande 7 ä 8
timmar torde knappast eller endast undantagsvis förekomma, men däremot
ofta en ännu längre sådan.

Hvad åter arbetstiden för de icke-kliniska underläkarna anginge, så
tillkomme det af lätt insedda skäl icke fakulteten att närmare ingå därpå.
Som ett allmänt omdöme vågade fakulteten dock uttala, att deras arbete
ingalunda torde öfverstiga de kliniska amanuensernas och att, om det
också mångenstädes uppvägde de senares arbete, detta dock sannolikt långt
ifrån öfverallt vore fallet.

Beträffande de kompetensfordringar, som kräfdes för dessa bägge
olika grupper af biträdande läkare, vore desamma — framhöll fakulteten
vidare — ingalunda mindre för de kliniska amanuenserna. Om kompetensfordringarna
också formellt kunde betecknas som ungefär lika för
bäggedera, så måste det å andra sidan betecknas som ett verkligt lifsintresse
för fakulteten, att den till de ifrågavarande platserna kunde förvärfva
de dugligaste bland de unga läkarna.

Fakulteten trodde sig visserligen genom erfarenheten vara berättigad
till den slutsatsen, att de kliniska amanuenstjänsterna såsom utbildningsplatser
vore mera begärliga för de unga medici än hvad fallet vore med
flertalet motsvarande befattningar vid de icke-kliniska sjukhusen.

Äfven om detta förhållande också framgent skulle komma att äga
bestånd, hade man ändock ej rätt att vänta, att det skulle uppväga en
allt för stor skillnad i löneinkomster mellan de båda slagen af befattningar.
Tydligen måste det också på det högsta befaras, att gränsen vore uppnådd,
då enligt de införskaffade uppgifterna de icke-kliniska underläkarna
hade löneförmåner, hvilka i rundt tal kunde sägas vara ungefär dubbelt
större än de kliniska amanuensernas.

Då beviljandet af petitionen endast skulle bringa de'' kliniska amanuensernas
och underläkarnas löneförmåner i jämnbredd med de svagast
aflönade underläkarnas vid de icke-kliniska sjukhusen (frånsedt de ofvan -

nämnda amanuensbefattningarna i Stockholm), syntes det fakulteten, att
petitionens fullkomliga berättigande med tillräcklig tydlighet framginge
ur det af fakulteten anförda.

Med afseende å de polikliniska amanuenserna gällde det visserligen
— fortsatte fakulteten — att deras arbete ej vore af samma omfattning
som de kliniska amanuensernas. Deras befattning upptoge dock en stor
del af dagen, och i genomsnitt kunde deras arbetstid ej skattas till mindre
än* 4 timmar dagligen.

Därvid vore ock att märka, att deras ai''bete blefve särskildt maktpåliggande
därigenom, att de i stor utsträckning hade att själfständigt
fullgöra sitt sjukvårdsarbete.

De åtnjöte ej fri bostad eller fri kost. Då fordringarna på deras
kompetens ungefär sammanfölle med de kliniska amanuensernas, ansåg
fakulteten däraf tillräckligt tydligt framgå, att krafvet på en aflöning af

2,000 kronor för de polikliniska amanuensbefattningarna vore väl motiveradt.

För assistenten vid röntgenafdelning en syntes det fakulteten svårt att
angifva en bestämd arbetstid, enär denna vore synnerligen växlande olika
dagar. Den kunde dock i hvarje fall i genomsnitt ej skattas mindre än
de polikliniska amanuensernas, utan snarare något större.

A andra sidan finge emellertid framhållas den stora vikten af att
kunna under så lång tid som möjligt bibehålla samma innehafvare af
befattningen.

Detta arbete förutsatte nämligen betydlig teknisk skicklighet, som
det kräfde lång tid och mycken öfning att förvärfva. Den hjälp för fastställande
af sjukliga förändringars natur och utbredning, hvilken röntgenologen
kunde bringa sina kolleger, blefve större ju längre hans öfning
vore. Vidare vore att märka, att röntgenbehandlingen lätt kunde medföra
obehag och äfven svåra följder för den behandlade, därest läkaren ej
fullständigt behärskade den tekniska såväl som den terapeutiska sidan af
denna lika viktiga som svåra behandlingsmetod.

Det långvariga sysslandet med röntgenstrålarna medförde äfven en
bestämd fara för sjukliga förändringar af delvis svår art. Om den moderna
tekniken också lärt oss viktiga hjälpmedel att undvika de svåraste följ -

derna för röntgenologen af hans arbete, tycktes dock vissa olägenheter,
särskildt förändringar af huden, vara omöjliga att undvika.

Med hänsyn till allt som anförts tillstyrkte fakulteten ett arfvode
af 2,000 kronor för röntgenassistenten.

Särskildt påpekades af fakulteten, att samtliga de kliniska och polikliniska
biträdande läkarna hade tjänstgöring under årets alla 12 månader
och de kliniska jämväl alla sön- och helgdagar.

Assistenten vid patologiska institutionen hade, enligt hvad fakulteten
meddelade, följande uppgifter:

att assistera vid obduktionerna och, om mer än en sådan gjordes
samtidigt — hvilket ej sällan skedde — sj anständigt leda samt författa
protokoll öfver den ena obduktionen; att iordningställa demonstrationsmaterialet
till professorns föreläsningar; att förarbeta (härda, skära och
färga) det material, som tillvaratoges vid obduktionerna i och för närmare
mikroskopisk undersökning; att på samma sätt sköta allt det material,
som från akademiska sjukhusets olika afdelningar inlämnades till mikroskopisk
undersökning, samt ägna detsamma en förberedande undersökning
för diagnosens fastställande; att själfständigt utföra de bakteriologiska
undersökningarna för klinikernas och poliklinikernas räkning; att utföra
större delen af obduktionerna å Uppsala hospital och asyl; samt att under
ferierna ensam verkställa obduktionerna och sköta de löpande undersökningarna.

Då obduktionernas årliga antal vore omkring 300 samt de diagnostiska
undersökningarnas omkring 600, syntes det fakulteten vara lätt att
inse, att assistentens arbete vore synnerligen betungande. Hans dagliga
arbetstid vore ock nästan undantagslöst från kl. V2 9 f. m. till kl. V2 9 e. m.
med afbrott endast för måltiderna.

Amanuensen vid patologiska: institutionen hade att biträda vid den
bakteriologiska kursen under höstterminen samt vid den patologisk-histologiska
kursen under vårterminen. Han hade vid dessa kurser ej endast
att iordningställa material till demonstrationer och öfningar utan måste
ock på grund af det stora antalet deltagare i kurserna direkt deltaga i
undervisningen och med kursledaren dela arbetet med demonstrationerna
vid mikroskopet samt handleda vid preparationsöfningarna. Han toges så -

lunda i anspråk äfven såsom lärare, hvilket gjorde hans ställning maktpåliggande
och medförde, att han utöfver sin arbetstid på institutionen
ock måste förbereda sig till lektionerna.

Han måste vidare biträda vid obduktionerna, när materialet så kräfde,
samt deltaga i förarbetet med det löpande materialet å de tider, då han
ej vore fullt upptagen med de nämnda kurserna. Han hade ock att underhålla
samlingarna af undervisningsmateriel samt att uppställa, etikettera
och protokollera rnuseipreparaten, så långt tiden medgåfve.

Äfven amanuensen hade ett mycket betungande arbete och hans arbetstid
på institutionen vore i medeltal 7—8 timmar dagligen; dock hade
han, till skillnad från assistenten, kommit i åtnjutande af ferier vid julen
och om sommaren, hvilket senare ansetts skäligt på grund af den låga
aflöning han dittills åtnjutit (500 kronor).

För att kunna utföra det arbete, som sålunda ålåge assistent och
amanuens vid patologiska institutionen, erfordrades en viss erfarenhet äfven
i de praktiska disciplinerna. Befattningshafvarna i fråga måste därför i
sina studier hafva hunnit minst så långt, att de afslutat alla eller åtminstone
hufvudparten af sina kliniska tjänstgöringar till medicine licentiatexamen.

Därigenom blefve kompetensfordringarna desamma som för underläkare
och amanuenser på de kliniska af delningarna; och då de ifrågavarande
befattningshafvarnas tid vore upptagen med arbete å institutionen
under hela dagen, så att de ej finge tid öfrig att ägna sig åt annat, och
då vidare arbetet å den patologiska institutionen liksom å klinikerna fortlöpte
under hela året utan något afbrott för jul- och sommarferier, syntes
det fakulteten skäligt, att assistenten och amanuensen å den patologiska
institutionen beträffande löneförmåner jämnställdes med kamraterna på sjukhuset,
assistenten med underläkarna och amanuensen med amanuenserna.

Medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrkte, att, med bibehållande
af dittills varande naturaförmåner, den kontanta aflöningen måtte höjas
till följande belopp, nämligen

för två amanuenser vid anatomiska institutionen till 1,200 kronor för
hvardera,

för amanuensen vid fysiologiska institutionen och amanuensen vid
medicinskt-kemiska institutionen till 800 kronor för hvardera,

för underläkaren å medicinska kliniken, underkirurgen och assistenten
vid patologiska institutionen till 2,500 kronor för en hvar, samt

för amanuensen å medicinska kliniken, två amanuenser å kirurgiska
kliniken, amanuensen å oftalmiatriska kliniken, amanuensen å obstetriskgynekologiska
kliniken, amanuensen å bröstkliniken, amanuensen vid patologiska
institutionen, assistenten vid sjukhusets röntgenafdelning, amanuensen
vid medicinska och pediatriska poliklinikerna och amanuensen vid
kirurgiska polikliniken till 2,000 kronor för en hvar,

äfvensom att arfvodet till amanuensen vid farmakologiska institutionen
måtte höjas till 800 kronor.

Då ofvan omförmälda framställning från amanuenser vid natur™It1907från
.... _ °

matematisk- vetenskapliga institutioner i Uppsala behandlades hos matematisk-naturskapliga
sek- vetenskapliga sektionen den 25 september 1907, antörde professorn i kemi
twneniUpp-q. WMman i hufvudsak följande.

Den af amanuenserna åvägabragta utredningen hade enligt hans mening
ådagalagt, att en förhöjning i deras arfvoden till föreslagna belopp
vore af tidsförhållandena påkallad. Af denna utredning hade äfven framgått,
att det arbete, som ålåge amanuenser vid olika institutioner, vore
ganska olika och därmed betingade något olika arfvoden för olika amanuenser.

Hvad den kemiska institutionens amanuenser beträffade, kunde professor
Widman i allo bestyrka de af dem lämnade uppgifterna. För egen
del ville han tillägga, att under årens lopp det visat sig allt svårare att
finna lämpliga personer villiga att för det oproportionerligt låga arfvodet
åtaga sig den högst betungande amanuenstjänstgöringen och att det visat
sig än svårare att få behålla samma person någon längre tid.

komme, att tillgången på mera försigkomna kemie studerande ingalunda
vore så stor, att det öfver hufvud taget vore möjligt att för hvarje år
nyrekrytera en stab af 5 å 6 amanuenser.

För institutionens tillbörliga skötande vore det därför af trängande
behof påkalladt att få amanuensarfvodena rätt väsentligt höjda.

I fråga om arfvodenas storlek fann professor Widman det af kemiska
institutionens amanuenser begärda beloppet, 1,500 kronor per år, ingalunda
för högt tilltaget. Skulle emellertid därför erforderligt anslag blifva beviljadt
eller blefve amanuensernas ställning, såsom professor Widman ämnade
föreslå, på annat motsvarande sätt förbättrad, borde de afgifter till
amanuenserna, som allt sedan 1860-talet upptagits af deltagarna i vissa
elementära laborationskurser, därefter upphöra.

Under en förberedande diskussion öfver detta ärende bland sektionens
medlemmar hade den uppfattningen uttalats, att man icke borde
ålägga eu amanuens så ansträngande tjänstgöring, som dittills skett vid den
kemiska institutionen. Denna asikt delade äfven professor Widman, ehuru
förhållandena vid institutionen dittills omöjliggjort dess praktiserande. Ett
tillfälle till förändring i denna riktning syntes nu erbjuda si o-.

Kemiska institutionens amanuenser hade begärt, att det kontanta
arfvodet för fyra amanuenser för framtiden måtte få utgå med tillsammans
6,000 kronor. Om man emellertid uppdelade arbetet och arfvodet
på fem i stället för fyra amanuenser, blefve utgiften för statsverket densamma.
I stället för 1,500 kronor linge då hvarje amanuens 1,200 kronor,
men i ersättning kunde han disponera mera tid för egna studier, hvilket
för honom vore till bestämd fördel. På detta sätt kunde äfven institutionsarbetena
ordnas mera ändamålsenligt.

Då t. ex. under förhandenvarande förhållanden olika amanuenser
vid olika tider af läsåret biträdde vid undervisningen i kvantitativ analys,
kunde, om antalet amanuenser höjdes till fem, en amanuens under hela
läsåret fast anställas vid denna afdelning. Detta skulle uppenbart bidraga
till större enhet och reda i kursens ledande.

Arf\ odet för den kemiska institutionens amanuenser komme, vid
bifall till professor Widmans förslag, att utgå med samma belopp, som

6—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXIII.

föreslagits för de flesta af matematisk-naturvetenskapliga sektionens öfriga
amanuenser.

Professor Widman tillstyrkte sålunda för sin del amanuensernas petition,
dock med den förändring beträffande amanuenserna vid den kemiska
institutionen, att deras kontanta arfvode borde bestämmas till 1,200
kronor i stället för af dem begärda 1,500 kronor per år, hvaremellertid
en lättnad i deras tjänstgöring borde beviljas dem genom inrättande på
ordinarie’ stat af en ny amanuensbefattning med likaledes 1,200 kronors
kontant arfvode.

I professor Widmans yttrande förklarade sig adjungerade ledamoten,
dåvarande docenten D. Strömholm till alla delar instämma.

Vidare hade professorn i botanik H. O. Juel ett anförande af följande
innehåll.

Amanuensen vid botaniska trädgården biträdde icke vid undervisningen,
men hans väsentliga åliggande, hvilket bestode i att tillse, att växterna
i trädgården blefve försedda med riktiga namn, vore indirekt af stor
vikt för den botaniska undervisningen.

Trädgårdsamanuensens arbete med växtbestämning hade väl i allmänhet
tagits i anspråk under omkring tre månader af den varmare delen af
året, d. v. s. den tid då hufvudmassan af trädgårdens växter, de på fritt
land odlade, befunne sig i ett för bestämning lämpligt stadium. Däremot
hade det i allmänhet ej fordrats af honom, att han under öfriga delar af
läseterminerna skulle ägna sin tid åt växtbestämning.

Från botaniska institutionens synpunkt skulle det emellertid vara af
obestridlig fördel, om trädgårdsamanuensen äfven under öfriga delar af
året kunde tagas i anspråk för växtbestämning. De i växthusen odlade
växterna hade nämligen dittills måst blifva tämligen försummade med hänsyn
till kontrollering af namnens riktighet. Utförandet af uppgiften i
detta hänseende vore ofta svårare och mera tidsödande än bestämning af
frilandsväxter, men dess resultat vore också mera värdefullt, om man toge
i betraktande den möda och kostnad, som nedlagts på en i ett växthus
uppdragen växt.

Om trädgårdsamanuensens arbetstid ökades, så att den motsvarade
ungefär fyra timmars daglig tjänstgöring under hela läsåret, fastän med
en lämplig fördelning efter det olika behofvet af arbete under olika årstider,
skulle växthusens behof af växtbestämning bättre kunna tillgodoses
och en viktig fördel därigenom vinnas.

Med en sådan tjänstgöringsskyldighet vore den i föreliggande petition
begärda aflöningen för amanuensen vid botaniska trädgården, eller
1,200 kronor, säkerligen icke för högt tilltagen.

Sektionen tillstyrkte den föreliggande framställningen, i hvad den
afsåg amanuenserna vid geologiska, astronomiska och meteorologiska institutionerna,
botaniska trädgarden samt zoologiska och fysiska institutionerna.

Beträffande åter amanuenserna vid den kemiska institutionen föreslog
sektionen, i anslutning till hvad representanterna för kemien anfört, att
det kontanta arfvodet för de fyra å ordinarie stat uppförda amanuenserna
vid institutionen för allmän och analytisk kemi måtte förhöjas till 1,200
kronor årligen för dein hvar och att en ny amanuensbefattning vid nämnda
institution måtte uppföras på ordinarie stat med ett kontant arfvode af
likaledes 1,200 kronor.

Uppsala universitets drätselnämnd fann, vid ärendets behandling den Yttrande*/™
8 oktober 1907, detsamma icke föranleda annat yttrande från nämndensHZwnYvet
sida, än att den förklarade, att universitetet icke kunde af egna medel bi- sitets drätdraga
till det anslag, som för beredande af löneförhöjning för ifrågavarande
underläkare-, assistent- och amanuensbefattningar vore behöfligt, hvarjärnte
nämnden beslöt hemställa, att — på sätt ägt rum vid de under
senare år företagna löneregleringarna för befattningar, i hvilkas löneförmåner
ingått naturaprestationer — vid löneförhöjning för ifrågavarande
befattningar den dittills utgående förmånen af ved in natura måtte indragas. 1

1 skrifvelse till universitetskanslern den 2 november 1907 förordade Yttrande
det större akademiska konsistoriet utverkande af kungl. proposition till större aka^-1908 års Riksdag om beviljande af löneförhöjning åt sökandena i öfverensstäminelse
med hvad medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskap-S
liga sektionen hvar för sig föreslagit; dock att, på sätt drätselnämnden

hemställt, vid löneförhöjning för ifrågavarande befattningar den till dem
utfående förmånen af ved in natura borde indragas.

Utlåtande Med öfverlämnande af de inkomna yttrandena anförde universitets från

univer-kanslern, i underdånig skrifvelse den 28 november 1907, för egen del i

Htetskans- (jetta ärende följande.

Utan tvifvel förelåge flera goda skål, som talade för bifall till tram
ställningarna i fråga. Med bibehållande af nuvarande svaga aflöningar
kunde särskild^ på sätt i ärendet blifvit framhållet, vid besättande af ifrågavarande
tjänster i flera fall komma att uppstå brist på lämpliga och
villiga arbetskrafter.

Å andra sidan läge det dock efter kanslerns uppfattning i öppen
dag, att en så pass omfattande reglering af löneförhållandena för en viss
kategori af tjänstemän icke borde genomföras vid en särskild högskola,
utan att på samma gång toges under öfvervägande, huruvida och i hvad mån
likartade åtgärder borde vidtagas vid öfriga jämförliga högskolor. Emellertid
förelåge ej, särskilt från Lunds universitet, där förhållandena syntes
vara mest jämförliga, något förslag om förbättring i aflöningsförmånerna

för tjänstemän af ifrågavarande kategori.

Universitetskanslern ansåg sig därför böra för det dåvarande inskränka
sig till att hemställa, huruvida icke Kungl. Maj:t kunde finna skäl
att, innan ärendet föret oges till slutlig handläggning, inhämta yttranden
från vederbörande myndigheter vid universitetet i Lund och vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet i fråga om behofvet af löneförbättring för motsvarande
tjänstemän vid dessa högskolor.

Kung!, remiss Genom kungl. remiss den 27 februari 1908 uppdrogs åt universitets ,

,/2 1908- kanslern att, efter hörande af vederbörande vid universitetet i Lund och
karolinska mediko-kirurgiska institutet, afgifva underdånigt utlåtande i
fråga om behofvet af förbättrade aflöningsförmåner för vid dessa högskolor
anställda befattningshafvare, motsvarande de i förevarande ärende angifna
amanuenser m. fl. vid universitetet i Uppsala.

Sedan ärendet med anledning däraf blifvit den 2 mars 1908 från
universitetskanslern remitteradt till det större akademiska konsistoriet i
Lund och öfriga vederbörande vid Lunds universitet, upptogs frågan på
nytt dels af det större akademiska konsistoriet i Uppsala och dels af karolinska
institutets lärarekollegium, i sammanhang med s. k. petita till
1909 års riksdag.

I skrifvelse till universitetskanslern den 19 september 1908 hemställde Skrifvelse o19/»
sålunda det större akademiska konsistoriet i Uppsala, att kanslern måtte „3S.
hos Kungl. Maj:t göra framställning om aflåtande till 1909 års Riksdag
af proposition därom, att, bland annat, anslag måtte beviljas till beredan- sala (s. k riksde
af aflöning för ifrågavarande underläkare, assistenter och amanuenser
vid Uppsala universitet med belopp, som medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskapliga
sektionen hvar för sig föreslagit, dock med indragning
af den till dessa befattningshafvare utgående förmånen af ved
in natura.

Beträffande vissa motsvarande befattningshafvare vid karolinska institutet
anförde institutets lärarekollegium i skrifvelse den 10 september
1908, angående de s. k. riksdagspetita, i hufvudsak följande.

Sedan under våren 1903 samtliga å karolinska institutets stat uppförda
kliniska och polikliniska amanuenser hos lärarekollegiet anhållit, att
kollegiet måtte söka utverka löneförhöjning för dem, samt underläkaren
och underkirurgen vid serafimerlasarettet, hvilka icke vore uppförda på institutets
stat, hemställt, att ersättning måtte beredas dem för det biträde
med undervisningen vid institutets kliniker, som de vore nödsakade att
lämna, hade lärarekollegiet, efter verkställd utredning i ämnet, i skrifvelse
till kanslersämbetet den 28 maj 1903 anhållit om kanslerns medverkan till
åtgärder i omförmälda syfte.

Då emellertid någon löneförbättring för de kliniska och polikliniska
amanuenserna icke sedermera blifvit genomförd samt otillräckligheten i
deras aflöning icke blott varit för dem själfva kännbar utan äfven i vissa
fall medfört svårigheter för amanuensbefattningarnas tillsättande med lämpliga
personer, hade lärarekollegiet funnit sig föranlåtet att ånyo upptaga
frågan om amanuensernas aflöning och i sammanhang därmed äfven frå -

Skrifvelse 10/9
1908 från karolinska
institutets
lärarekollegium
(s.
k. riksdagspetita).

gorna om deras tjänsteställning och om inrättandet af vissa nya befattningar
af enahanda beskaffenhet. Enligt lärarekollegiets uppdrag hade
vederbörande klinikchefer inkommit med utredning i ämnet, hvilken innefattades
i särskilda vid kollegiets skrifvelse fogade bilagor.

I denna utredning behandlades till en början frågan om de kliniska
amanuenserna.

Att de aflöningar, som Utginge till dessa befattningshafvare, vore i
hög grad otillfredsställande och för låga, ansågs framgå redan däraf, att
alla dessa aflöningar vore lägre än för de vid institutionerna anställda
vaktmästarna och till och med lägre än hvad en duglig arbetare i regel
kunde förtjäna.

An klarare framstode missförhållandet mellan å ena sidan lön samt
å andra sidan kompetensfordringar och det arbete, som fordrades af amanuenserna,
när man betänkte, att för kompetens till dessa kliniska amanuensplatser
erfordrades att vara medicine licentiat. Endast i sällsynta
undantagsfall, då tillgång till licentiat saknades, kunde nämligen en medicine
kandidat blifva förordnad, vanligen dock endast för kortare tid, till
klinisk amanuens.

Det vore följaktligen i regel först vid en ålder af 28—30 år, som en
ung läkare efter slutade medicinska studier tillträdde en dylik plats, alltså
vid en tidpunkt, då han bekostat sig en dyrbar och långvarig läkarekurs.
Han hade då vanligen, om han ej haft förmånen att äga enskild förmögenhet
eller att lefva i särskildt gynnsamma ekonomiska förhållanden, för sin
utbildning ådragit sig, äfven vid sparsamt lefnadssätt, en ej obetydlig
skuldsumma, som måste förräntas, intill dess den senare genom läkarepraktikens
inkomster kunde afbetalas.

I fråga om det af amanuenserna utförda arbetet framhölls, att detsamma
vore i det närmaste lika med de vid länslasaretten eller hufvudstadens
sjukhus anställda underläkarnas, hvartill dock komme skyldighet
att handleda de medicine kandidater, som genomginge klinikerna. Det
skilde sig ej heller nämnvärdt från de vid serafimerlasarettet anställda, af
lasarettet aflönade underläkarnas arbete.

Klinikcheferna ansågo efter framläggande af dessa förhållanden det ej
vara af nöden att ytterligare motivera nödvändigheten af en väsentlig höjning
af de gällande aflöningarna.

Beträffande åter den summa, till hvilken dessa aflöningar borde
höjas, påpekades ånyo, att de kliniska amanuensplatserna närmast vore likställda
med underläkarebefattningarna vid landets och hufvudstadens
sjukhus.

De kliniska amanuenserna hade ingalunda, såsom namnet kunde
antyda, blott till åliggande att gå professorerna tillhanda, utan de vore
kliniska underläkare, som hade sig anförtrodt att under professorns öfveruppsikt
och ledning utföra en underläkares alla åligganden och dessutom
att dagligen handleda, öfvervaka och lämna upplysningar till klinikanterna.
De skötte hvar och en sin sjukafdelning af ungefär samma patientantal, som
anförtroddes åt en underläkare, gjorde in- och utskrifningar samt behandlade
sjuka och ordinerade för dem under professorns öfverinseende.

I öfverensstämmelse därmed ansågs titeln »klinisk amanuens» böra
ändras till »klinisk underläkare».

De ifrågavarande befattningshafvarnas dagliga arbetstid växlade efter
afdelningarnas storlek och kunde uppskattas till 6, 8 å 12 timmar, hvarjämte
ofta, isynnerhet å de kirurgiska afdelningarna, tjänstgöring under
nätterna påkallades.

Det syntes fördenskull billigt, att dessa kliniska amanuenser (underläkare)
komme i åtnjutande af en aflöning, lika stor som den, som åtnjötes
af underläkarna vid hufvudstadens sjukhusinrättningar, med hvilka de
närmast vore likställda äfven i afseende å lefnad skostnader.

Därest undervisningen vid klinikerna skulle kunna hållas vid en
tidsenlig och hög1 nivå, vore det af nöden att tillse, att aflöningen för
ifrågavarande befattningshafvare vore så stor, att klinikcheferna hade utsikt
att för klinikerna förvärfva de bästa och kunnigaste bland de unga
licentiaterna. Det vore nämligen från dessa amanuenser, som sedermera
de unga kliniska lärarna, docenter o. s. v. borde rekryteras. I följd af
den låga aflöningen hade dittills mången ung licentiat, som gifvit de
bästa löften om sig att framdeles blifva en framstående lärare, sett sig af
ekonomiska skäl tvungen att antaga andra anställningar, som vore bättre

aflönade, men som för alltid för honom afskildt möjligheten att ägna sig
åt lärarens och vetenskapsmannens bana.

Kompetensfordran för en klinisk amanuens (underläkare) vore i regel
högre än för de vanliga lasarettens underläkare och borde äfven så förblifva.
I regel växlade aflöningen för underläkare vid hufvudstadens och
rikets lasarett mellan 2,800—2,500 till ungefär 2,000 kronor, förutom en
del af lasaretten erbjudna naturaförmåner, såsom rum och kost, hvilka
lasaretten lämnade i sitt eget lätt insedda intresse.

Klinikcheferna skulle visserligen ansett sig befogade att för de kliniska
amanuenserna (underläkarna) föreslå en aflöning af 2,500 kronor
för år, men ville såsom ett minimum stanna vid att föreslå en aflöning1
af 2,000 kronor. De ifrågavarande platserna kunde nämligen betraktas
såsom studie- och öfvergångsplatser. Under rådande dyra tider skulle
emellertid en aflöning lägre än 2,000 kronor blifva alldeles otillräcklig
för en licentiat, äfven om han kunde af lasaretten beredas en eller annan
naturaförmån. En aflöning lägre än 2,000 kronor skulle nämligen nödga
honom till ytterligare skuldsättning.

Klinikcheferna föreslogo fördenskull en aflöning af 2,000 kronor
för år till de kliniska amanuenserna (underläkarna) vid följande kliniker:
den medicinska, ‘ den kirurgiska, den oftalmiatriska, den gynekologiska
vid serafimerlasarettet, den gynekologiska vid Sabbatsbergs sjukhus, den
obstetriska, den neurologiska, den pediatriska vid allmänna barnhuset, den
pediatriska vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och den syfilidologiska
å S:t Görans sjukhus.

En särskild ställning intoges, enligt hvad klinikcheferna meddelade,
af amanuensen vid serafimerlasarettets röntgeninstitut. Till följd af mindre
tjänstgöring för honom och tillfälle till vissa biinkomster föreslogs hans
aflöning till 1,500 kronor i stället för det belopp af 1,000 kronor, soin han
för det dåvarande åtnjöt.

Klinikcheferna anförde i detta sammanhang, att för ett tidsenligt
ordnande af undervisningen det vore af nöden, att två nya amanuensplatser
inrättades vid hvardera af de två största klinikerna, den kirurgiska
och den medicinska.

Härvidlag hänvisades beträffande den kirurgiska kliniken till en af
professor J. Berg gjord framställning af följande innehåll.

Vid de två kirurgiska parallellklinikerna tjänstgjorde, utom de två
professorerna i kirurgi, följande läkarepersonal med nedan angifna löneförmåner.

A klinik I vore anställda en underkirurg, aflönad på serafimerlasarettets
stat med 2,300 kronor, hvartill från anslag från Stockholms stad komme 300
kronor för jourskyldighet, tillhopa alltså 2,600 kronor, samt en extra
underläkare, i regel medicine kandidat, hvilken från 1908 års början af
lasarettet aflönades med 500 kronor, hvartill komme hälften af Regnellskt
stipendium 120 kronor, eller tillhopa 620 kronor.

Ä klinik II tjänstgjorde en klinisk amanuens, aflönad på karolinska
institutets stat med 900 kronor, hvartill från Stockholms stads anslag:
komme 300 kronor för jourskyldighet, alltså sammanlagdt 1,200 kronor,
samt en extra underläkare, i regel medicine kandidat, på lasarettets stat
aflönad med 500 kronor, hvartill komme hälften af det Regnellska stipendiet
120 kronor, eller tillsammans 620 kronor.

A den s. k. infektionsafdelningen, gemensam för båda klinikerna,
hade under senaste tiden tre af docenterna i kirurgi frivilligt och utan
ersättning turvis bestridt öfverläkaretjänst, hvarjämte de båda extra underläkarna
turvis, jämte annat arbete vid klinikerna, bestridt underläkaretjänst.

De kirurgiska klinikerna i vårt land hade dåmera till uppgift ej
blott att meddela handledning och undervisning i kirurgi i den utsträckning,
som vore erforderlig för hvarje blifvande läkares allmänna utbildning,
utan ock att vara de viktigaste plantskolorna för blifvande lasarettsläkare
och specialister i kirurgi.

Det vore ej förmätet att säga, att den svenske lasarettsläkarens nuvarande,
erkändt höga kompetens till ej ringa del vore en frukt af det
sätt, hvarpå klinikerna fyllt den sistnämnda af de båda uppgifterna. Lika
obestridligt ansåg professor Berg det vara, att det vore en statens skyldighet
att tillse, att klinikerna äfven för fyllandet af denna deras viktiga
uppgift erhölle nödigt understöd. Det vore ej minst genom ett planmässigt
anordnande af läkareplatserna, en god arbetsfördelning med efter hand

7—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXIII.

stegrad sj anständighet samt en betryggad kontinuitet i arbetet, som klinikerna
kunde i meranämnda hänseende nå allt bättre resultat.

Den dåvarande anordningen hade framgått ur den ständigt växande
sjukvårdens oafvisliga kraf på ökad läkarehjälp, och därvid hade i betydande
utsträckning ockrats på den frivilligt gifna hjälpen. Anordningen hade
också, isynnerhet om hänsyn toges till läkarnas planmässiga skolning, visat
sig i flera hänseenden otillfredsställande. I detta sammanhang ansåg sig
professor Berg endast böra antyda de viktigaste bristerna och sätten att
af hjälpa dem.

De båda extra underläkareplatserna, som utgjorde det första stadiet i
denna specialskola, hade visat sig såväl genom arten af med dem förbunden
verksamhet som genom sina obetydliga förmåner alltför litet eftersökta.
De sökande hade nämligen ofta ej utgjorts af de bäst kvalificerade, och
platserna hade lämnats redan efter 4 å 6 månader. Tjänstgöringens delning
mellan kliniken och infektionsafdelningen under olika öfverordnade
hade visat sig för betungande och af flera skäl olämplig. Af de ifrågavarande
läkareplatserna borde en knytas helt och hållet till hvardera kliniken.
På detta sätt kunde arbetet blifva både mera instruktivt för innehafvaren
och bättre ägnadt att lätta de ordinarie underläkarnas alltför
tunga arbetsbörda.

Hvad aflöningen anginge, borde denna, äfven om innehafvarna fortfarande
i regel vore medicine kandidater, sättas så pass hög, att den
meriterade ej af ekonomiska skäl hindrades att söka platsen. Att aflöningen
å ifrågavarande befattningar — i likhet med hvad fallet vore beträffande
öfriga underläkareplatser vid klinikerna, med undantag af befattningarna
såsom »underkirurg» och »underläkare» — borde utgå å karolinska institutets
stat, syntes professor Berg påtagligt, då sjukhusets karaktär af
undervisningsanstalt betingade platsernas tillvaro och ändamål. Det belopp
af 1,000 kronor på lasarettets stat, som därigenom skulle inbesparas, uppvägde
ej på långt när de ökade utgifter, hvilka lasarettet i utbyte borde
påtaga sig för skälig aflöning af läkaretjänster, som enligt klinikchefernas
förslag skulle tagas i anspråk uteslutande för den polikliniska sjukvården.

Infektionsafdelningen, som nästan ständigt vore öfverbelagd, kräfde
en fast anställd klinisk underläkare, som borde vara legitimerad läkare

och subordinera direkt under tjänstgörande klinikchef. Därigenom bortfölle
behofvet af den rent tillfälliga och frivilliga hjälp, som docenterna
här lämnat, och afdelningen kunde i större utsträckning än dittills användas
för undervisningens behof. Underläkareplatsen å infektionsafdelningen
jämte den polikliniska amanuensplatsen skulle då komma att i regel utgöra
andra stadiet i specialskolan. Innehafvarna af dessa platser borde
ock tillerkännas lika höga atlöningar.

Underkirurgen och klinikamanuensen vore i afseende på göromål
fullkomligt likställda med det enda undantaget, att det ålåge den förre
att uppsätta den statistiska årsredogörelsen för hela den kirurgiska kliniken.
Den betydande skillnaden i aflöning borde alltså utjämnas. Det
skulle vara till lika stor fördel för sjukvården som för undervisningen
och den vetenskapliga verksamheten vid den kirurgiska kliniken, om gällande
föreskrift därom, att den kliniska amanuensplatsen ej finge innehafvas
längre tid än ett år, komme att bortfalla. Därigenom komme båda
parallellklinikerna i åtnjutande af förmånen att i regel äga en fullt mogen
kirurg såsom souschef, en fördel, som alla tyska kliniker ägde och hvilken
ej kunde skattas nog högt.

Med nämnda ändring blefve visserligen det sista stadiet i specialskolan
ej alltid tillgängligt för dem, som genomgått de lägre stadierna. Ett
strängare urval vid. besättandet af de mest kräfvande platserna blefve däremot
möjligt. De unga läkare, som ej kunde komma upp på sista trappsteget,
hade i alla fall under de två tjänstgöringsåren förvärfvat en mycket
god kompetens för underläkareplats vid landets icke-kiiniska sjukhus.
Professor Berg anhöll fördenskull, att lärarekollegiet mål te föreslå,
att aflöningen för den kliniska amanuensen å den kirurgiska kliniken

— för hvilken amanuens benämningen borde ändras till »klinisk underläkare»

— måtte höjas från 900 till 2,000 kronor, samt att denna befattning
måtte tillsättas för två år i sänder;

att vid den s. k. infektionsafdelningen måtte inrättas en klinisk
underläkareplats med en aflöning af 1,500 kronor; samt

att hvardera af de s. k. extra underläkarna — hvilka syntes böra
erhålla benämningen »andre underläkare» — måtte tillerkännas en aflöning
af 1,000 kronor.

Det framhölls slutligen af professor Berg, att enligt det af honom
framställda förslaget den läkarepersonal, som för det dåvarande arbetade
vid de båda parallellklinikerna jämte infektionsafdelningen, i själfva verket
ej skulle ökas till antalet, då nämligen docents arbete vid infektionsafdelningen
skulle ersättas af det arbete, som komme att utföras af en aflönad
klinisk underläkare.

I afseende å den medicinska kliniken erinrade klinikcheferna, att
densamma innehölle, under de två professorerna i medicin, fem skilda
sjukhusafdelrxingar, hvar och en omfattande tre allmänna salar jämte några
enskilda och halfenskilda rum. Hvarje dylik afdelning hade i regel cirka
34 patienter utom dem, som lågo å enskilda rum. För ett tidsenligt bedrifvande
af undervisningen, för vetenskaplig undersökning af de sjuka,
för utförande af kemiska, fysikaliska, anatomiska och bakteriologiska undersökningar
samt för läkarevården behöfde därför dessa afdelningar hvar sin
läkare.

För det dåvarande funnes å den medicinska kliniken blott en underläkare
och en amanuens, hvartill de senaste åren kommit en biträdande
underläkare, som vanligen vore medicine kandidat och som aflönades
af lasarettet.

Därest nu inrättades och af staten aflönades två nya amanuensplatser,
skulle hvar sjukhusafdelning få sin lärare och behofvet af nödig läkarepersonal
för vård af de sjuka och för de vetenskapliga undersökningar,
som vore nödiga för undervisningen, vara afhjälpt.

Dessa nya amanuensplatser skulle, liksom den biträdande underläkarens,
vara underordnade de bägge underläkarna (sjukhusets och den kliniska)
och kunna besättas med medicine kandidater. En aflöning af 1,000
kronor per år syntes fördenskull kunna vara tillräcklig för hvardera af
dessa amanuenser.

Genom en dylik anordning, som finge sin motsvarighet å den kirurgiska
kliniken enligt professor Bergs förslag, skulle efter hand en stab af väl
skolade unga läkare utbildas till gagn såväl för undervisningen som för
läkarevården i vårt land.

Beträffande därefter poliklinikamanuenserna anförde klinikcheferna,
att antalet hjälpsökande vid serafirnerlasarettets polikliniker varit i jämt
stigande alltifrån sjukhusets ny- och tillbyggnad. År 1892 utgjorde hela
antalet besökande å samtliga polikliniker 14,000; år 1898 hade det stigit till
nära 23,000 och år 1906 hade det öfverstigit 30,000. Fördelningen på de
olika poliklinikerna var år 1907 följande: på den medicinska 6,986, på den
kirurgiska 12,253, på den oftalmiatriska 5,366, på den neurologiska 639,
på den gynekologiska 1,061 och på den otiatriska (öron, näsa och hals)
4,002, eller sainmanlagdt 30,307 besökande.

Arbetsbördan hade därigenom efter hand blifvit för de fåtaliga läkarna
så öfverväldigande, att sjukhusdirektionen sökt och af Stockholms stadsfullmäktige
erhållit en ökning af stadens anslag till lasarettets polikliniker
från 6,000 till 12,000 kronor. Genom detta från år 1902 utgående större
anslag blef det möjligt för direktionen att efter hand vid hvar och en af
de fem största poliklinikerna anställa ytterligare en läkare. Dessa läkare,
som alla vore legitimerade, de flesta praktici i staden, sysselsatte sig emellertid
icke med undervisningen, utan så godt som uteslutande med sjukvården.

De från karolinska institutet aflönade poliklinikamanuenserna hade
alltså alltjämt ett högst kräfvande arbete, och särskildt hade detta å de
medicinska och kirurgiska poliklinikerna ökats genom den frän 1908 års
början införda obligatoriska tjänstgöringen hvarannan dag vid poliklinikerna.

Poliklinikamanuenser vore för det dåvarande anställda, en vid hvardera
af de medicinska, kirurgiska och oftalmiatriska poliklinikerna med
750 kronors arfvode och en vid den otiatriska eller oto-rhino-laryngologiska
polikliniken med 900 kronors arfvode. Den högre aflöningen åt sistnämnde
amanuens var föranledd däraf, att honom ålåge att vikariera för
den otiatriska poliklinikföreståndaren under dennes semester.

Klinikcheferna föreslogo, att aflöningen måtte höjas till 1,500 kronor
för en hvar af amanuenserna vid de kirurgiska, oftalmiatriska och otiatriska
poliklinikerna samt till 2,000 kronor för amanuensen vid den medicinska
polikliniken.

Den sistnämnde amanuensens högre aflöning motiverades därmed, att
han för att väl fylla sin plats borde äga den fullständigare utbildning och

mognad, som i regel vunnes först genom föregående anställning vid den
medicinska kliniken, under det att befattningarna vid de öfriga poliklinierna
tänkts såsom begynnelsestadier i den speciella kliniska utbildningen.

Samtliga dessa vid poliklinikerna anställda befattningsbafvare borde
för framtiden lämpligen benämnas »polikliniska underläkare».

Af klinikcheferna oinförmäldes i detta sammanhang, att de kliniska
lärarna vid serafimerlasarettet beslutat ingå till lasarettsdirektionen med
en anhållan, att direktionen måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande
af skälig förbättring i aflöningen äfven för de på lasarettets
stat aflönade läkarna vid de medicinska, kirurgiska, oftalmiatriska, gynekologiska
och otiatriska poliklinikerna.

T särskild skrifvelse till lärarekollegiet anhöll öfverläkaren vid Stockholms
hospital å Konradsberg, professor B. Gadelius, att — då önskvärdheten
att för vetenskapligt ändamål och till fromma för undervisningen
utnyttja materialet vid Stockholms hospital i alltför ringa grad kunde tillgodoses
af de få läkare, som enligt hospitalets stat vore anställda därstädes
— kollegiet måtte bland riksdagspetita för år 1909 äfven upptaga anställandet
af en klinisk underläkare vid Stockholms hospital med lön från
karolinska institutet af 2,000 kronor, i öfverensstämmelse med hvad som
för andra institutioner blifvit föreslaget.

Under åberopande af den sålunda förebragta utredningen och i anslutning
till klinikchefernas förslag hemställde karolinska institutets lärarekollegium
i sin ofvanberörda skrifvelse den 10 september 1908, att universitetskanslern
måtte hos Kungl. Maj:t söka utverka aflåtande af framställning
till Riksdagen därom,

att, i stället för de ordinarie anslagen å 900 kronor till en hvar af
amanuenserna vid medicinska kliniken, pediatriska kliniken å allmänna barnhuset,
neurologiska, kirurgiska, oftalmiatriska och obstetriska klinikerna
samt gynekologiska kliniken å serafimerlasarettet, måtte å karolinska institutets
stat uppföras arfvoden å 2,000 kronor till en klinisk underläkare vid
hvar och en af nämnda sju kliniker, hvarigenom skulle uppkomma en anslagshöjning
af 7,700 kronor;

att, i stället för de ordinarie anslagen å 750 kronor till en hvar af
amanuenserna vid den medicinska, den kirurgiska och den oftalmiatriska
polikliniken, måtte å karolinska institutets stat uppföras arfvoden till en
poliklinisk underläkare vid den medicinska polikliniken med 2,U00 kronor
samt till en poliklinisk underläkare vid hvardera af den kirurgiska och
den oftalmiatriska polikliniken med 1,500 kronor, hvarigenom skulle uppkomma
en anslagshöjning af 2,750 kronor;

att för inrättande vid polikliniken för otiatri, rhinologi och laryngoskopi
af en poliklinisk underläkarebefattning med arfvode af 1,500 kronor,
i stället för den dåvarande amanuensbefattningen med arfvode af 900 kronor,
ordinarie anslaget för upprätthållande af undervisning i otiatri, rhinologi
och laryngoskopi, från och med år 1909 utgående med 3,900 kronor, måtte
höjas med 600 kronor eller till 4,500 kronor;

att till arfvode åt en klinisk underläkare vid den psykiatriska kliniken
måtte å ordinarie stat beviljas ett anslag af 2,000 kronor;

att till arfvode åt en klinisk underläkare vid kirurgiska klinikens
infektionsafdelning måtte å ordinarie stat beviljas ett anslag af 1,500 kronor;

att till arfvoden, hvartdera å 1,000 kronor, åt två andre underläkare
vid den medicinska kliniken och två andre underläkare vid den kirurgiska
kliniken måtte å ordinarie stat beviljas ett anslag af 4,000 kronor;

att å extra stat för år 1910 måtte, i stället för dittills utgående arfvoden
å 900 kronor till hvardera af amanuenserna vid gynekologiska kliniken
å Sabbatsbergs sjukhus och vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset
S:t Göran, beviljas till arfvode åt en klinisk underläkare vid gynekologiska
kliniken å Sabbatsberg ett anslag af 2,000 kronor och till arfvode åt en
klinisk underläkare vid syfilidologiska kliniken å S:t Göran ett anslag af

2,000 kronor;

att för beredande af arfvode å 2,000 kronor åt en klinisk underläkare
vid pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för
sjuka barn, hvilken underläkare skulle ersätta den dittills varande, med
arfvode af 900 kronor afiönade amanuensen därstädes, anslaget till en pediatrisk
klinik vid nämnda vårdanstalt, hvilket anslag under en följd af år
utgått med 1,800 kronor, måtte å extra stat för år 1910 uppföras med
ett belopp af 2,900 kronor; samt

att för beredande af höjning från 1,000 till 1,500 kronor af arfvodet
för amanuensen vid serafimerlasarettets röntgeninstitut anslagen till nämnda
institut — då uppgående till saminanlagdt 5,000 kronor, däraf 3,000 kronor
till arfvode åt föreståndaren samt 2,000 kronor till aflöning åt erforderligt
biträde åt föreståndaren och till underhåll af röntgeninstrumentariet
— måtte å extra stat för år 1910 upptagas med ett belopp af 5,500 kronor,
däraf 3,000 kronor till föreståndaren samt 2,500 kronor till biträdet
och till instrumentariets underhåll.

Särskilda I särskilda skrivelser till Konungen den 15 oktober 1908, angående

»hTiBoifrånriksdagspetita för Uppsala universitet och karolinska institutet, förklarade
Un''kanslern!'' universitetskanslern framdeles komma att afgifva underdånigt yttrande

uti de bland dessa högskolors petita till 1909 års riksdag upptagna, här
ofvan omförmälda anslagsfrågor.

Yttranden Den p7 oktober 1908 afgaf det större akademiska konsistoriet i Lund

af akade- .

miska myn- yttrande i anledning åt universitetskanslerns remiss den 2 mars samma år
d''9Lund! '' och öfverlämnade därvid särskilda yttranden från medicinska fakulteten
och matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Yttrande™!* I gift den 20 maj 1908 dagtecknade yttrande i ärendet anförde me dicinska

fa,- dicinska fakulteten till en början, att, i olikhet med förhållandena i Uppsala,
kuLund. 1 de vid klinikerna i Lund anställda underläkarna icke kunde tagas med i
räkningen, enär de ej vore statens utan Malmöhus läns tjänstemän och erhölle
sin aflöning från länet, samt att sålunda den förevarande frågan,
hvad medicinska fakulteten i Lund anginge, endast komine att gälla assistenten
vid patologiska institutet och samtliga vid kliniker och fakultetens
institut anställda amanuenser.

Ehuru någon ansökning om löneförhöjning ej förelåge från innehafvarna
af dessa platser, förefunnes dock — yttrade fakulteten — beträffande
dem samma skäl till löneförhöjning, som redan funnes anförda
i fråga om löneförhöjning för motsvarande platser i Uppsala.

De gällande aflöningsförmånerna vore nämligen fastställda för så långtid
tillbaka, att sedan dess lefnadskostnaderna stigit afsevärdt. Den därigenom
uppkomna relativa försämringen i aflöning jämte ungdomens numera
starkt målmedvetna sträfvande efter att snabbt aflägga examina
hade medfört, att det ofta visat sig mycket vanskligt att med lämpliga personer
besätta framför allt de ifrågavarande platserna inom de teoretiska
ämnena; och beträffande de praktiska disciplinerna hade de vid ett flertal
länslasarett inrättade underläkarephatserna, hvilka i fråga om arbetet vore
ganska nära jämförliga med de kliniska amanuensplatserna, men betydligt
bättre aflönade, börjat konkurrera med dem om de bästa krafterna och
inverkade därigenom ofördelaktigt på rekryteringen af dessa kliniska
amanuensplatser.

Eu sänkning åt assistenters och amanuensers kvalifikationer vore
därför att befara, om inga åtgärder däremot vidtoges.

Dels för att hindra en sådan sänkning, dels ock för att gifva dessa
funktionärer en ersättning, som mera svarade mot den nytta för undervisningen
de åstadkomme och det arbete i öfrigt de utförde, syntes det
fakulteten både högeligen önskvärd! och äfven billigt, att deras aflöningar
höjdes.

Det vore vanskligt att noggrant afgränsa dessa tjänstemäns skyldigheter,
då bestämda instruktioner för dem endast undantagsvis funnes.

Deras göromål kunde i allmänhet sägas bestå uti att gå ämnesläraren
tillhanda ej blott vid undervisningen utan äfven vid dennes egna
vetenskapliga arbeten äfvensom vid skötseln af den institution, till hvilken
ämnet vore knutet. Det vore därför tydligt, att det arbete, som af dessa
funktionärer kräfdes, i första hand blefve beroende på ämnesläraren. Då
lärarna växlade, växlade därför ock fordringarna på assistenters och amanuensers
prestationer.

För öfrigt vore den mängd arbete assistenter och amanuenser, måste
utföra äfven starkt beroende på andra omständigheter, såsom de stora växlingarna
i studentantalet och den mer eller mindre tidsödande beskaffenheten
af de undersökningar, som för tillfället bedrefves å institutet.

Om man under sådana förhållanden sökte uträkna den tid en amanuens
i ett visst ämne använde på sin amanuenssyssla, kunde detta vara

8—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXII f.

58 ,

riktigt för tillfället, men helt missvisande redan vid nästa ombyte af ämneslärare,
kanske då en ny lönereglering första gången tillämpades.

Denna omständighet måste tagas i betraktande, om man möjligen
tänkt sig att lägga den använda arbetstiden, sådan den en viss dag angifvits,
till grund för en lönereglering, som sannolikt komme att äga bestånd
för 20 å 30 år.

Då arbetet ej heller kunde fixeras till ett visst antal timmar på
arbetsrummet, enär den ene gjorde undan på kort tid hvad som loge lång
tid för den andre, blefve alla siffror angående använd arbetstid ytterst
vanskliga att bruka som underlag för eventuell löneberäkning.

Fakulteten trodde därför, att, om behofvet af en amanuens- eller
liknande befattning vore fastslaget, man finge nöja sig därmed och såsom
dittills i fråga om aflöning gruppera befattningarna allt efter de förutsättningar,
som kräfdes af deras innehafvare.

Efter att hafva förutskickat dessa anmärkningar, öfvergick fakulteten
till omnämnande af de säi-skilda befattningarna, hvarvid betonades, att de
å en del ställen meddelade siffrorna angående arbetstiden anfördes med
förut angifven reservation beträffande deras värde.

Bland de ifrågavarande befattningshafvarna ansåg fakulteten assistenten
vid patologiska institutionen intaga en särställning därigenom, att
han meddelade fullkomligt själfständig undervisning åt medicine studerande
och medicine kandidater. För dessa hade han nämligen att under examensperioder
och julferier samt dessutom äfven allt emellanåt under terminerna
demonstrera förefallande obduktioner. Därförutom bearbetade han
under professorns ledning mikroskopiskt från patologiska institutionen och
hospitalet stammande obduktionsmaterial och från klinikerna inkommet
svulstmaterial o. d. samt undersökte och bearbetade material för de patologiskt-anatomiska
samlingarna.

För att vara kompetent därtill måste assistenten tydligen äga en
grundlig patologisk utbildning. De assistenter, som tjänstgjort i Lund,
hade i allmänhet haft åtminstone två års speciell patologisk utbildning.
För att erhålla platsen måste assistenten vara medicine licentiat eller medicine
kandidat och i sistnämnda fall hafva genomgått alla kliniska tjänstgöringar.

Deri dåvarande assistenten, hvars arbetstid uppginge till ungefär åtta
timmar dagligen, åtnjöte i aflöning 1,500 kronor utan några som helst naturaförmåner.
I betraktande af den för befattningen nödvändiga långa
specialutbildningen och de fordringar i öfrig!, som ställdes på befattningens
innehafvare, föreslog fakulteten, att aflöningen måtte höjas till 2,500 kronor.

Aflöningsförmånerna för de vid fakulteten fästa amanuensplatserna
utgjorde 900 kronor jämte bostad och kost från länslasarettet för amanuenserna
i medicin, kirurgi, pediatrik, oftalmiatrik samt obstetrik och gynekologi,
900 kronor och fri bostad för amanuensen i patologi, 500 kronor
för amanuensen i bakteriologi samt 500 kronor och fri bostad för amanuenserna
i anatomi, histologi, kemi och fysiologi.

»Som synes» säger fakulteten — »äro amanuenserna f. n. uppdelade
i tvenne lönekategorier, en högre med kr. 900 och fri bostad (därvid
tages endast hänsyn till den från staten utgående lönen) och en lägre med
kr. 500 med eller utan bostad.»

Till den högre lönekategorien vore hänförda alla amanuenser, för
hvilka fordrades medicine licentiat- eller medicine kandidatexamen med
afslutade tjänstgöringar.

Fakulteten ville föreslå, att till denna kategori måtte hänföras äfven
den dittills sämst aflönade amanuensen, eller den i bakteriologi.

Redan i slutet af 1880-talet infördes ämnet bakteriologi som undervisningsämne
inom fakulteten. Allt sedan dess hade kurser i detta
ämne årligen förekommit; och då detta från praktisk synpunkt så viktiga
ämne oupphörligt varit och fortfarande vore i hastig utveckling, hade följaktligen
undervisningen måst afsevärdt vidgas. Behofvet af en särskild
amanuens i ämnet blef allt större, helst de studerande under arbetet med
sjukdomsalstrande bakterier vore i ständigt behof af handledning och öfvervakande.
En sådan amanuensbefattning inrättades ock år 1896 med
en aflöning af 500 kronor.

pröfvas, hvarjämte diagnostiska och andra bakteriologiska metoder måste
pröfvas, på det att framstegen inom vetenskapen måtte komma undervisningen
till godo.

Tack vare sådant arbete hade institutet äfven kunnat verksamt deltaga
i bekämpandet af förekommande tyfoidepidemier, och senast sommaren
1907 hade institutet haft tillfälle att i nämnda hänseende vara den militära
sjukvården behjälplig.

Arbetet å den bakteriologiska afdelningen vore därför kräfvande och
synnerligen ansvarsfullt.

Amanuensbefattningen där vore dock sämst lönad af alla amanuensbefattningarna,
Till ifrågavarande befattning måste emellertid medicine
kandidat användas, dels enär medicine studerande med bakteriologisk underbyggnad
oj funnes att tillgå, dels på grund däraf att bakteriologiskt arbete
fordrade en större mognad i medicinskt hänseende, än hvad medicine studerande
i allmänhet ägde, och äfven någon klinisk erfarenhet.

För att till amanuenser få medicine kandidater hade ämnesläraren
i bakteriologi måst förplikta sig att taga deras tid i anspråk så litet som
möjligt och sålunda måst använda en stor del af sin egen arbetstid till
amanuenssysslor. Detta oaktadt hade den dåvarande amanuensen
upptagen cirka fem timmar dagligen under läsåret; men det vore bedröfligt
att framdeles mera än dittills taga amanuensens arbetskraft i anspråk,
och hans arbetstid komme därigenom att afsevärdt förlängas. !

Under sådana förhållanden ansåg fakulteten det billigt, att äfven
denne amanuens, som alltid vore medicine kandidat, likställdes med de öfriga
amanuenser, som aflagt samma examen, och sålunda fördes till den
högre aflöningskategorien.

Beträffande de kliniska amanuenserna framhöll fakulteten, att de
tjänstgjorde året om, sålunda äfven under ferierna, äfvensom att de förpliktats
att i tur och ordning vara jourhafvande läkare å lasarettet, därifrån
de såsom ersättning för ferietjänstgöring och jourhafvandet erhöllc
fri kost.

Det vore svårt att beräkna arbetstiden, särskildt för dem, hvilka såsom
amanuensen i obstetrik och gynekologi ofta vore upptagna med nattjänstgöring.

Arbetstiden vore för det dåvarande längst för amanuenserna å medicinska
och kirurgiska klinikerna med en medeltid af 6—10 timmar om dagen;
för de öfriga belöpte den sig ungefär till 5 å 6 timmar dagligen. I detta
timantal vore för amanuensen i pediatrik inbegripen den tid, som för honom
åtginge för skötseln af medicinska polikliniken. I och med införandet
af tjänstgöring för medicine kandidater vid obstetrisk-gynekologiska samt
oftalmiatriska klinikerna komme arbetstiden för amanuenserna vid dessa
kliniker med säkerhet att afsevärdt förlängas.

Amanuensen vid den patologiska afdelningen af patologiskt-anatomiska
institutionen ålåge att biträda vid samtliga förekommande obduktioner
samt att, i händelse flera obduktioner samtidigt förekomme, själfständigt
utföra och pi-otokollera dem, som professor eller assistent ej
kunde medhinna. Han hade vidare att iordningställa materiel för de
patologiska föreläsningarna och öfningarna, att därvid deltaga i undervisningen
vid mikroskopet äfvensom att deltaga i arbetet med tillvaratagandet
af obduktionsmateriel och med mikroskopiska undersökningar.

Detta allt gjorde, att hans arbetstid, som fortginge äfven under julferierna,
under de senare åren uppgått till i medeltal 7 timmar om dagen.

Sedan denne amanuens blifvit i aflöningshänseende jämnställd med
de kliniska amanuenserna, hade platsen till fördel för institutet alltid
varit beklädd af medicine kandidater, hvilka antingen helt eller i det allra
närmaste afslutat sina kliniska tjänstgöringar.

Fakulteten ansåg att samtliga ofvannämnda amanuenser i medicin,
kirurgi, pediatrik, oftalmiatrik, obstetrik och gynekologi, patologi och
bakteriologi borde hänföras till den hösrre lönekategorien.

O O Ö

Såsom lämplig kontant aflöning för denna kategori af amanuenser
hade från flera håll föreslagits 2,000 kronor.

Det hade varit lönerna till underläkare vid en del länslasarett, som
gifvit anledning till fixerandet af nämnda belopp. Man hade nämligen
ansett, att dessa underläkare i fråga om både utbildning och arbete nära
motsvarade de kliniska amanuenserna.

vanskligt att lägga deras löner till grund för löneförslag beträffande de
af staten lönade amanuenserna.

T amanuensbeställningarna vid statens hospital ansåg sig fakulteten
däremot hafva funnit platser, hvilka såväl i fråga om innehafvarnas utbildning
som i fråga om arbete vore nära öfverensstämmande med de ofvan
nämnda amanuensplatserna.

Hospitalsamanuenserna åtnjöte från och med år 1908 i kontant
aflöning 2,000 kronor samt rum, ljus, tvätt och kost.

Fakulteten ville emellertid framhålla, att, då den kontanta lönen för
hospitalsamanuenserna höjdes från 1,000 till 2,000 kronor, denna förhöjning
till stor del motiverades med svårigheten att få platserna besatta, hvarpå
som bevis anförts, att man upprepade gånger anslagit dem lediga, utan
att någon sökande anmält sig.

Då man ingalunda kunde säga, att liknande förhållande existerade
beträffande de till den högre lönekategorien redan hörande amanuensplatserna
vid Lunds medicinska fakultet, trodde fakulteten, att en mindre
afsevärd förhöjning för nyssnämnda lönekategori skulle vara tillräcklig, och
föreslog därför, att den kontanta aflöningen från staten till denna kategori
måtte sättas till 1,800 kronor, jämte fri bostad, där sådan redan inginge
i löneförmånerna.

De återstående amanuenserna vid fakulteten, i anatomi, histologi,
kemi och fysiologi, vore alla medicine studerande. Därutinnan ville fakulteten
emellertid föreslå en modifikation beträffande amanuensen i anatomi.

Vid Lunds universitet funnes nämligen icke, såsom fallet vore i
Uppsala och vid karolinska institutet, någon särskild prosektor, utan prosektorsbefattningen
sköttes af den bland fakultetens lärare, som därjämte
hade på sin lott all undervisning och examination i anatomi.

Då dissekanternas antal tidtals vore mycket stort, kunde professorn
omöjligen medhinna alla demonstrationerna och förhören på anatomisalen,
utan en del måste göras af amanuensen. Därvid vore det från undervisningssynpunkt
synnerligen önskvärdt, att amanuensen besutte större medicinsk
underbyggnad än eu medicine studerande, eller med andra ord att
han aflagt medicine kandidatexamen och genomgått sina kliniska tjänstgöringar,
så att han vid förhören kunde vara i stånd att för de studerande

framhålla de synpunkter, som från kliniskt, medicinskt och kirurgiskt håll
anlades på anatomien. Detta vore för blifvande läkare af största vikt.

Att nå detta önskemål vore säkerligen ogörligt utan att aflöna nämnda
amanuens efter den högre aflöningstypen, d. v. s. med 1,800 kronor.

Då fakulteten emellertid var öfvertygad att, äfven om detta medgåfves,
det ändock ej alltid skulle lyckas att förvärfva lämpliga medicine kandidater
med afslutade kliniska tjänstgöringar för denna amanuensplats, utan att
man ofta finge nöja sig med medicine studerande, ansåg fakulteten att i
sist antydda fall innehafvaren af denna amanuensbefattning äfven borde
aflönas i likhet med andra af medicine studerande beklädda amanuensbeställningar.

Amanuensen i anatomi vore, efter hvad fakulteten meddelade, sysselsatt
i medeltal 6 k 7 timmar dagligen, och hans arbetstid skulle blifva än
längre, om ej frivilliga extra ordinarie amanuenser »i hopp om efterträdarskap»
aflyfte en del af hans börda.

Amanuensens i histologi arbetstid belöpte sig för det dåvarande till
5 å 6 timmar i medeltal. Äfven hans arbetsbörda skulle dock blifva ökad,
om ej frivilliga extra ordinarie amanuenser delade arbetet med honom.

Amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi hade dittills varit
upptagna af sina sysslor ungefär 3 timmar dagligen under arbetsåret.

I betraktande af den relativt ringa arbetsbörda, som sålunda dittills
fallit på dessa amanuensers lott, kunde man — anförde fakulteten —
kanske tänka sig möjligheten att deras’ aflöning blefve satt något lägre än
aflöningen för de med dem eljest likställda amanuenserna i anatomi och
histologi, och ett dylikt förslag hade af medicinska fakulteten i Uppsala
framställts rörande motsvarande amanuensbefattningar i Uppsala.

För sin del ville emellertid medicinska fakulteten i Lund på det
bestämdaste yrka på lika aflöning för samtliga dessa fyra amanuensbefattningar
— frånsedt den skiljaktighet som läge däri, att fakulteten föreslagit
ökad aflöning åt amanuensen i anatomi, för den händelse han vore medicine
kandidat med afslutade tjänstgöringar.

Redan under dåvarande förhållanden, med full likställighet i aflöningshänseende
mellan amanuenserna i anatomi, histologi, kemi och fysiologi,

hade de bägge sistnämnda amanuensplatserna visat sig vanskliga att få
besatta med dugligt folk.

Detta berodde dels därpå, att de studerande ej ansåge sig hafva
samma fördelar för sin framtida läkarverksamhet af dessa platser som af
amanuensplatserna i anatomi och histologi, dels ock på den omständigheten
att de medicine studerandena, när de hunnit så långt i sina studier, att
de kunde komma i fråga till amanuensplatserna i medicinsk kemi och
fysiologi, vore så pass nära medicine kandidatexamen, att de ej vore synnerligen
benägna att åtaga sig amanuensbefattningar i dessa ämnen, hvarigenom
deras då närliggande examen koinme att uppskjutas.

Skulle de båda amanuensbefattningarna i medicinsk kemi och fysiologi
aflönas lägre än amanuensbefattningarna i histologi och anatomi (den sistnämnda
befattningen innehafd af medicine studerande, ej af medicine kandidat),
blefve det säkerligen ännu svårare att få amanuensbefattningarna i
medicinsk kemi och fysiologi på tillfredsställande sätt besatta.

I sådant fall komme det behof af ökad arbetshjälp vid institutionernas
skötsel och vid de vetenskapliga arbetena å institutionerna, som förefunnes
och starkt gjort sig gällande, att allt jämt blifva otillfredsställdt.

Den för amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi dittills relativt
korta arbetstiden finge nämligen ej anses som ett tecken på att institutionerna
icke hade behof af ökad arbetshjälp. Motsatsen vore, såsom nämnts,
fallet, hvilket bland annat framginge däraf, att å fysiologiska institutionen
för tillfälligt beviljade särskilda medel en extra assistent några terminer
varit anställd som biträde vid professorns undersökningar.

Att amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi ej användts i
större utsträckning sammanhängde, enligt hvad respektive lärare i dessa
ämnen meddelat, därmed, att det ej synts dessa lärare lämpligt att med
dåvarande låga löneförmåner upptaga amanuensernas tid med annat än de
för undervisningen nödvändiga arbetena och att amanuenserna därför endast
undantagsvis tagits i anspråk vid de vetenskapliga undersökningarna å
institutionerna och ej alls vid öfriga förekommande institutionsgöroinål.

Det vore emellertid från vetenskaplig synpunkt och från institutionssvnpunkt
önskvärd!, att dessa amanuenser aflönades så, att institutionsfö -

reståndarna kunde med godt samvete fordra, att amanuenserna ägnade
sitt amanuensår åt sin tjänst.

Då fakulteten ej ville för amanuensen i anatomi och för amanuensen
i histologi föreslå högre aflöning, än att nämnda princip tillfredsställdes,
ansåg fakult.eten, såsom redan nämnts, att alla ifrågavarande amanuenser
(i anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi), om de vore medicine
studerande, borde vara likställda i fråga om aflöning.

Såsom lämpligt aflöningsbelopp för dessa amanuenser hade fakulteten
tänkt sig 1,000 kronor jämte fri bostad, en aflöning, som satte dem i
stånd att utan nämnvärda egna utlägg uppehålla sig vid universitetet under
amanuensåret.

Fakulteten föreslog sålunda, att amanuensen i anatomi, för den
händelse han vore medicine kandidat och afslutat sina kliniska tjänstgöringar,
skulle erhålla i aflöning 1,800 kronor och fri bostad samt, om han vore
medicine studerande, 1,000 kronor och fri bostad, äfvensom att amanuenserna
i histologi, medicinsk kemi och fysiologi hvar och en måtte tillerkännas
en aflöning af 1,000 kronor jämte fri bostad.

När förevarande ärende, i hvad det berörde den matematisk-natur- Yttranden
vetenskapliga sektionen vid Lunds universitet, behandlades hos denna sek- latematisktion
den 3 september 1908, afgåfvos af dess medlemmar särskilda yttran- Xl^UgatZden
af hufvudsakligen följande innehåll. t mun i

Lund.

Med hänvisning till penningevärdets fall under de senaste decennierna
föreslog professor S. S. Murbeck, att arfvodet för amanuensen vid
den botaniska institutionens systematiska afdelning måtte höjas till 800 kronor,
detta så mycket hellre som det arbete, hvilket då och framdeles måste
kräfvas af denne amanuens, vore högst väsentligt drygare än hvad fallet
var vid den tid, då amanuensens arfvode bestämdes till sitt nuvarande
belopp.

Professor J. R. Rydberg erinrade, att den aflönade personalen vid
fysiska institutionen för det dåvarande utgjordes af föreståndare, assistent,
amanuens och vaktmästare.

9—120081. Lönereglering skommitténs bel. XXXHl.

Då emellertid denna personal, sedan antalet deltagare i laborationsöfningarna
från ett medeltal af omkring 15 för termin stigit till 39 under
vårterminen 1908, icke kunnat räcka till att sköta undervisningen och alla
vid institutionen nödvändiga göromål, hade den utvägen måst tillgripas
att genom anställande af först en och sedermera två extra ordinarie amanuenser
anskaffa ytterligare biträde vid laborationsöfningarna. Den äldre
af dessa extra ordinarie amanuenser hade å institutionen åtnjutit fri bostad;
den andre hade däremot icke haft någon ersättning för sitt arbete.

Det kunde — menade professor Rydberg — icke väcka förvåning,
att under sådana omständigheter det varit synnerligen svårt att få behålla
några biträden, helst som den vid de allmänna läroverken rådande bristen
på lärare i de matematiska ämnena gåfve anledning till ett ständigt erbjudande
af extra lärarebefattningar och vikariat, där ett arbete, för hvilket
den verkliga kompetensen ställde sig lägre, blefve betydligt bättre aflönadt.
Om undervisningen i fysik skulle kunna fortgå såsom dittills, vore det därför
nödvändigt att öka löneförmånerna för assistenten och amanuensen vid
fysiska institutionen i Lund.

Behofvet däraf framträdde just då i dubbel måtto. På grund af
den nya examensordningen och hvad därmed stode i samband hade icke
blott laborationsarbetena ökats genom införande af öfningar äfven för
betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen
samt något höjda fordringar för andra betyg, utan äfven de propedeutiska
kurserna, hvilka måste fortgå under hela läsåret, utvidgats. För
dessa kurser funnes icke någon annan lärare att anlita än assistenten, enär
professorn vore fullt upptagen af de offentliga föreläsningarna, ledningen
af laborationsöfningarna och examinationen samt Lunds universitet icke,
såsom universitetet i Uppsala, ägde någon laborator i fysik.

Professor Rydberg föreslog därför, att det redan befintliga antalet
biträden vid undervisningen i fysik, hvilket visat sig vara nödvändigt,
måtte fortfarande bibehållas samt att aflöningsförmånerna måtte komma
att utgöra för assistenten 2,500 kronor, för förste amanuensen 1,000 kronor
jämte fri bostad, för andre amanuensen 500 kronor jämte fri bostad
samt för tredje amanuensen 500 kronor.

Professor J. C. Moberg anförde, beträffande assistenten vid universitetets
geologisk-mineralogiska institution, att denne i fråga om tjänsteåligganden
intoge en alldeles särskild ställning, i det att undervisningen
i mineralogi helt och hållet hvilade på honom.

Han hade nämligen att föreläsa i mineralogi (två timmar i veckan
under vårterminen och en timme i veckan under höstterminen) och ensam
leda alla öfningar i ämnet (fyra timmar i veckan), hvarjämte han biträdde
vid de mineralogiska samlingarnas ordnande och vård. Det vore sålunda
en ganska ansträngande och synnerligen ansvarsfull post han beklädde, och
därtill kräfde denna post af sin innehafvare en betydande skicklighet.

Äfven vore det tydligen af vikt för undervisningen, att assistentbefattningen
ej utsattes för alltför täta ombyten. Under dåvarande förhållanden
hade det emellertid visat sig förenadt med mycken svårighet att
hålla platsen besatt med kompetent person. Det syntes därför professor
Moberg, som om ett skäligt arfvode åt bemälde assistent ej kunde för det
dåvarande ställas lägre än till 2,500 kronor, detta såväl med hänsyn till
undervisningens verkliga bästa som med hänsyn till en väl kvalificerad
innehafvares billiga anspråk.

I detta sammanhang erinrade professor Moberg, att redan år 1907
framställning gjordes om upprättandet af en personlig professur i paleontologi
vid Uppsala universitet. Detta äskande ansåg professor Moberg i
ej ringa mån hafva sitt berättigande just på grund af svårigheten att på
annat sätt få behålla tillgänglig lärarekraft, som vore nödvändig för den
geologiska undervisningens allsidiga skötande.

I fråga om amanuensaflöningen vid den geologisk-mineralogiska institutionen
anförde professor Moberg, att vid denna institution vore anställda
två amanuenser, af hvilka dock den ene vore allenast extra ordinarie, således
oaflönad. Med dessa amanuensers tillhjälp skulle alla samlingar, såväl
äldre som nytillkommande, prepareras, bestämmas, katalogiseras, ordnas och
monteras.

och så förtrogen med såväl samlingar som preparering och bestämning af
materialet, att ett dylikt arbete utan risk kunde anförtros åt honom.
Därtill kräfdes så pass stora förkunskaper, att det endast kunde vara en
äldre eller mera försigkommen studerande, som vore i stånd att tillfredsställande
utföra alla förekommande arbeten. Med hänsyn därtill att samlingarnas
försvarliga vård måste taga minst omkring fyra timmars daglig
arbetstid, ansåg professor Moberg, att arfvode!, åt denne förste amanuens
ej kunde sättas lägre än till 1,200 kronor, helst som bostad och därmed
följande förmåner för det dåvarande ej kunde beredas honom.

För att emellertid utnyttja denna dyrbarare arbetskraft på det för
institutionen gagneligaste sättet kräfdes, att alla löpande göromål, katalogisering,
bibliotekets vård och dylikt kunde öfverlåtas åt annan man, åt
en andre amanuens. Denne skulle därjämte biträda förste amanuensen
och uppläras till att blifva dennes efterträdare. Enär å ena sidan den
ifrågavarande andre amanuensen visserligen finge göra verklig tjänst, men
å andra sidan mindre fackkunskap behöfde fordras af honom, ansågs en
aflöning af 800 kronor vara tillräcklig för honom.

I den män samlingarna ökades, växte också krafvel! på nödig arbetskraft
för deras vårdande, och professor Moberg hade för länge sedan
funnit, att arbetet med dem började växa honom öfver hufvudet. 1
Uppsala, där den geologisk-mineralogiska institutionens samlingar ingalunda
kunde sägas vara större utan, efter hvad professor Moberg trodde,
snarare mindre än samlingarna i Lund, hade man redan två amanuenser
på ordinarie stat, förutom en särskild preparator.

Professor Moberg anhöll, att sektionen måtte hos vederbörande begära
vidtagande af erforderliga åtgärder för åstadkommande af sådan andring,
att assistentens aflöning höjdes från 1,500 till 2,500 kronor, att
den dåvarande amanuensen, med ökad tjänstgöringstid såsom förste amanuens,
i stället för 500 kronor erhölle 1,200 kronor, samt att en andre
amanuensbefattning med 800 kronors aflöning nyinrättades.

Professor C. V. L. Chariter erinrade, att förutom den ordinarie
amanuensen, som vore aflönad med 500 kronor, funnes vid astronomiska
observatoriet två amanuenser utan aflöning. Professorn anhöll, att sek -

tionen måtte tillstyrka, att arfvodet för deri ordinarie amanuensen blefve
höj dt till 800 kronor. Denna ökning i anslag för ifrågavarande ändamål
kunde för det dåvarande anses tillfredsställande, under förutsättning att
gjord framställning om anslag till räknebiträden vunne statsmakternas
bifall.

Professor .1. M. Lovén erinrade, att, sedan de för amanuenserna då
gällande lönevillkor fastställdes, i flera hänseenden ändrade förhållanden
hade inträdt. På samma gång lefnadskostnaderna stigit, hade större anspråk
måst ställas på ifrågavarande tjänstemän, hvad beträffade såväl
kompetens som arbetskraft och tid. Åtminstone gällde detta om amanuenserna
vid den kemiska institutionen.

Anledningarna därtill vore dels den starka stegringen af laborantantalet,
dels de studerandes alltmera framträdande benägenhet att genom
forceradt arbete så snart som möjligt afsluta sina studier.

Det hade emellertid på senare tid visat sig svårt att finna yngre
personer, som vore på samma gång villiga och lämpliga att åtaga sig
amanuensförordnanden vid institutionen. Man kunde ej heller förtänka
en amanuens, om han, så snart tillfälle erbjöde sig, utbytte sin ansträngande
men svagt aflönade tjänst mot ett åtminstone ekonomiskt bättre
uppdrag, t. ex. ett lärarevikariat.

En afsevärd löneförbättring för amanuenserna vid den kemiska institutionen
syntes därför professor Lovén vara i hög grad af behofvet påkallad.

Däremot ville han för det dåvarande ej ifrågasätta någon ökning

o o O

af amanuensernas antal.

Han hemställde därför, att de vid kemiska institutionen anställda
två amanuensernas aflöning måtte höjas till 1,200 k-ronor för hvardera,
förutom fri bostad å institutionen.

Professor D. Bergen dal yrkade, att vid zoologiska institutionen —
där en amanuens då var anställd och, vid bifall till gjord framställning,
ytterligare en amanuens skulle komma att anställas — arfvodena måtte
bestämmas till 1,200 kronor för den ene och 800 kronor för den andre

Amanuensen.

Dekanus, professor B. Jönsson, erinrade, att assistentbefattningen i
experimentell växtfysiologi vid botaniska institutionen i Lund upprättades
år 1897, samt att den årliga aflöningen å denna befattning dittills varit

1,500 kronor i ett för allt.

Innehafvare!! af platsen hade varit docent vid universitetet och
hade såsom uppgift haft sig förelagdt att såväl teoretiskt som praktiskt
handleda öfningar i ämnet. Med de ökade kraf på ersättning för utfördt
arbete vid universiteten, som tiden och lefnadsomkostnaderna fört med
sig, syntes det vara klart, att nämnda aflöning ingalunda motsvarade berättigade
fordringar, allra helst om man betänkte de vetenskapliga anspråk,
som måste ställas på innehafvaren af en dylik befattning.

Dessa anspråk folie inom ramen för professors kompetens och arbete, alldenstund
assistenten ej blott såsom dittills måste leda öfningar, utan dessutom
efter införandet af ändrad undervisning vid universiteten hade till
uppgift att i sammanhang med öfningarna hålla föreläsningar i växtfysiologi,
motsvarande fordringarna till betyget med beröm godkänd för filosofisk
ämbetsexamen.

Nämnda omständigheter i förening med den omfattande undervisningstid,
som följde med befattningen och som kunde uppskattas närmast
till 200 timmar per läsår, kräfde med nödvändighet ökad aflöning, för så
vidt man ville tillförsäkra sig vetenskaplig kompetens och framstående
förmåga hos platsens innehafvare. Gjorde man en jämförelse med den
ersättning, som vid universitetet utginge å lärarebefattningar af liknande
art och omfattning inom andra läroämnen, kunde en tillökning i aflöning
till assistenten i fråga ej sättas lägre än till 1,000 kronor, hvarigenom
aflöningen i sin helhet skulla blifva 2,500 kronor per år.

Den ordinarie amanuensen vid botaniska institutionens fysiologiska
afdelning uppbure i årlig aflöning 500 kronor jämte rum och vedbrand.
Erfarenheten hade emellertid visat, att denna aflöningssumma vore för
ringa för att institutionsföreståndaren skulle med skäl kunna af sagde amanuens
fordra den tjänstgöring, som vore behöflig för preparationer till föreläsningar
och för biträde vid ordnandet och vården af det med samma institution
förenade biologiska museets samlingar. Aflöningen vore för

ringa för att motsvara det arbete, som kräfdes af en sådan befattning
som denna.

Lades så därtill, att arbetet vid institutionen måste i följd af förändrade
undervisningsförhållanden väsentligen ökas och att behofvet af
hjälp från amanuensens sida i sammanhang därmed blefve större, blefve
aflöningens otillräcklighet ännu mera i ögonen fallande och förhöjning i
årsanslaget ännu mera behöflig. En ökning af den kontanta ersättningen
med 300 kronor finge därför anses såsom den minsta möjliga i
detta hänseende, för att arbete och ersättning skulle något så när motsvara
hvarandra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställde professor Jönsson,
att sektionen ville tillstyrka, att årsaflöningen för assistenten i experimentell
växtfysiologi måtte uppföras med 2,500 kronor och att den
årliga aflöningen för den ordinarie amanuensen vid botaniska institutionens
fysiologiska afdelning måtte ökas från 500 till 800 kronor, att,
såsom dittills varit fallet, utgå jämte bostad och vedbrand.

Med hänvisning till hvad som under ärendets behandling i sektionen
förekommit, beslöt sektionen enhälligt att för sin del tillstyrka, att
anslag måtte äskas till det belopp, som erfordrades dels för att höja de
årliga kontanta arfvodena för en amanuens vid astronomiska observatoriet
till 800 kronor, en assistent vid fysiska institutionen till 2,500 kronor, en
amanuens vid samma institution till 1,000 kronor, en assistent i mineralogi
till 2,500 kronor, en amanuens vid geologiska institutionen till 1,200
kronor, två amanuenser vid kemiska institutionen till 1,200 kronor för
hvardera, en assistent i experimentell växtfysiologi till 2,500 kronor, en
amanuens vid botaniska institutionens fysiologiska afdelning till 800 kronor,
en amanuens vid samma institutions systematiska afdelning till 800
kronor, en amanuens i zoologi till 1,200 kronor och en amanuens i zoologi
till 800'' kronor, dels för nyinrättande af två amanuensbefattningar
vid fysiska institutionen med 500 kronors aflöning till hvardera och en
amanuensbefattning vid geologiska institutionen med en aflöning af 800
kronor.

Yttrande
‘Vio 1908
af större
akademiska
konsistoriet
i Lund.

Yttrande so,''i
1908 af
karolinska
institutets
lärarekollegium.

I sitt den 17 oktober 1908 afgifna yttrande förordade det större
akademiska konsistoriet i Lund de förslag, som i förevarande afseenden
framställts af medicinska fakulteten och in atematisk-nat ur vetenskapliga
sektionen vid universitetet.

* *

Sedan de akademiska myndigheterna i Lund sålunda afgifvit yttranden
i det till dem remitterade ärendet, anmodade universitetskanslern
genom remiss den 24 oktober 1908 karolinska institutets lärarekollegium
att till kanslersämbetet inkomma med yttrande — så vidt detta ej uti
lärarekollegiets skrifvelse den 10 september 1908 redan skett — i fråga
om behofvet af förbättrade atiöningsförmåner för vid institutet anställda
befattningshafvare, motsvarande de- i detta ärende angifna amanuenser
m. fl. vid universitetet i Uppsala.

, Lärarekollegiet afgaf svar å remissen redan den 29 oktober 1908

och åberopade därvid såsom eget yttrande en utredning, som i ärendet
verkställts af särskilda delegerade, nämligen professorerna grefve K. A.
H. Mörner, A. H. A. Key-Åberg, S. Jolin, E. B. Almquist, E. G. Möller,
C. J. G. Sundberg, J. E. Johansson och E. Holmgren.

1 denna utredning erinrade delegerade till en början, att kollegiets
mening, såvidt det gällde amanuenser vid kliniker och polikliniker, redan
blifvit. uttalad i kollegiets skrifvelse den 10 september 1908.

En förhöjning af arfvodena äfven för andra amanuenser än de kliniska
och polikliniska syntes delegerade synnerligen väl berättigad. Arfvodena
till dessa andra amanuenser vore så låga, att de ofta öfverträffades
af den årsinkomst, som ynglingar, hvilka slutat skolan på relativt tidiga
stadier, kunde erhålla inom affärsverksamheten, eller till och med af en
vanlig arbetares årsinkomst äfven inom enklare yrken.

Från Uppsala hade framhållits, att amanuensarfvodena därstädes
ingalunda motsvarade en students lefnadskostnader äfven vid mycket
sparsamt lefnadssätt. Jämväl om förhållandena i Stockholm syntes detsamma
med fog kunna sägas, ty den omständigheten, att en del sådana

arfvoden där blifvit satta högre ån i Uppsala, uppvägdes fullt af de högre
lefnadskostnaderna i hufvudstaden och hade antagligen äfven sin grund i
detta förhållande.

Såväl vid karolinska institutet som vid universiteten hade emellertid
förändrade förhållanden på sista tiden inträdt. På grund af den dåmera
allmänt rådande ifvern att snart nå fram till examen betraktades det
— mera än förr — i många fall såsom en uppoffring från de studerandes
sida att åtaga sig en amanuenssyssla; ersättningen vore otillräcklig för
gäldande af lefnadskostnaderna under tiden; i en del fall upptoges amanuensernas
hela tid och i andra fall en stor del af densamma genom de
med amanuensbefattningen förenade göromålen; om amanuensen icke vore
licentiat, hade han icke rätt till tjänstårsberäkning, och i många fall ansågs
amanuenstjänst icke heller medföra någon omedelbar nytta för innehafvarens
blifvande praktiska verksamhet.

Det vore därför icke ovanligt, att man numera förgäfves tillfrågade
de elever, som syntes mest lämpliga, och att man först efter en del anslag
lyckades finna en person, som vore villig att åtaga sig befattningen.

Amanuenserna vore emellertid af stor betydelse för verksamheten
äfven på de icke-kliniska afdelningarna af läroverket, och det vore af
stor vikt, att de motsvarade på dem ställda kraf.

A den anatomiska och äfven å den histologiska afdelningen vore
amanuenserna mycket träget sysselsatta vid föreläsningarna, de praktiska
öfningarna och den vetenskapliga verksamheten på institutionerna.

Vid karolinska institutets kemiska laboratorium vore amanuensen vida
mer upptagen, än hvad fallet syntes vara vid det medicinsk-kemiska laboratoriet
i Uppsala. Hans arbetstid syntes böra uppskattas till mer än tre
gånger den från Uppsala uppgifna tiden af två timmar dagligen. Han
hade varit så upptagen af sina göromål vid de studerandes praktiska öfningar,
att det, särskildt vid den på sista tiden inträdda stegringen af de
studerandes antal, varit uteslutet att af honom erhålla den hjälp vid förberedelserna
till föreläsningarna, hvilken man åtminstone i någon mån
skulle vara berättigad att af honom hoppas.

Med afseende på den arbetsbörda, som han hade att bära i och för
de studerandes öfningar, syntes karolinska institutets amanuens i kemi

10—120081. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

fullt kunna jämföras med amanuenserna vid laboratoriet för allmän kemi
i Uppsala. På sistnämnda laboratorium funnes fyra amanuenser och begärdes
ytterligare en; laboranternas antal uppgåfves där till 169 (under
läsåret 1906—1907). Vid karolinska institutet, där det funnes endast en
amanuens, hade antalet laboranter under läsåret 1907—1908 uppgått till
ej mindre än 56. Det syntes således fullt berättigadt att äfven för denne
amanuens begära ett arfvode, motsvarande det som begärdes för amanuenserna
vid laboratoriet för allmän kemi i Uppsala.

Amanuensen i fysiologi hade dittills haft föga att göra med de studerandes
praktiska öfningar på institutionen, men detta komme utan tvifvel
att ändras, då han sannolikt komme att få arbete med den undervisning
i fysik, hvilken på grund af den nya examensstadgan behöfde ingå
såsom ett moment i dessa öfningar.

Dittills hade hans verksamhet till stor del varit bunden vid de vetenskapliga
arbetena å institutionen. Hans verksamhet af denna art kunde
växla betydligt vid olika tillfällen. Såsom från Lund framhållits beträffande
därvarande amanuens å den fysiologiska institutionen, borde icke heller
den vid karolinska institutet anställde amanuensen i fysiologi sättas efter
andra amanuenser med afseende på aflöningsvillkor, helst det visat sig
vara svårt att med den då bestämda svaga aflöningen finna någon person,
som verkligen vore vuxen de å ifrågavarande befattning hvilande speciella
uppgifterna.

En sådan begäran sammanhängde emellertid ganska nära med en
sannolikt snart förestående fråga om andra förändringar vid institutionen.
Då dessa förändringar vore af sådan art, att de icke kunde genomföras
ensamt genom att gifva denne amanuens ett högre arfvode än andra, borde
man för det dåvarande nöja sig med att för honom begära samma förhöj -

ning, som i allmänhet skulle komma de nu ifrågavarande amanuenserna
till del.

Den andre amanuensen å denna institution hade lä"re aflöning än
öfrig» amanuenser. De skäl därför, som möjligen förut kunnat finnas,
ägde dåmera ej giltighet. Han vore icke att betrakta såsom andre man
inom den förstnämnda amanuensens verksamhetsområde, utan vore liksom
andra amanuenser ensam om sin uppgift. Han vore nämligen amanuens
vid bakteriologiska laboratoriet samt biträdde tillika den dåvarande e. o.
professorn i patologisk anatomi.

I betraktande däraf, att bakteriologien allt jämt ökades i omfattning
och betydelse, samt att det ämne, som för det dåvarande förestodes
af e. o. professorn i patologisk anatomi, genom den nya examensstadgans
benämning »patologi» afgränsats, syntes det fullt befogadt, att äfven den
sistnämnde amanuensen i lönevillkor likställdes med öfriga amanuenser,
såsom lärarekollegiet ock begärde vid platsens inrättande.

Den amanuens, som hade att förrätta obduktionerna vid den pediatriska
kliniken, hade visserligen en själfständig verksamhet, som kunde
gifva anledning att tänka på en betydligare förhöjning af hans arfvode.
Sådant komme kanske äfven snart att ifrågasättas i samband med organisatoriska
förändringar inom den patologiskt-anatomiska undervisningen.
Tills vidare syntes det lämpligt, att han erhölle samma löneförmåner som
öfriga nu ifrågavarande amanuenser.

Amanuensbefattningen inom rätts- och statsmedicin vore en af de
äldsta vid institutet; hvilket förhållande nog icke hade varit utan inflytande
på att arfvodet för denne amanuens satts så lågt. Detta kunde
nämligen icke motiveras med betydelsen af hans tjänst, ty denna ställde
stora kraf på honom.

Han måste nämligen hafva särskilda kunskaper och utbildning i
patologisk anatomi. Vanligen hade han förut varit amanuens i detta ämne.
Han måste därför åtminstone vara medicine kandidat och icke hafva lånad
kvar till licentiatexamen. Helst borde han, såsom också ofta varit fallet,
vara licentiat. Med hänsyn till de rättsmedicinska obduktionerna hade
han ofta ett ansvarsfullt arbete.

Oaktadt alla dessa anspråk på sagde amanuens syntes man tills vidare
böra nöja sig med att för honom begära samma arfvode som för öfriga
nu ifrågavarande amanuenser. Frågan om hans verksamhet och aflöning
komrne nämligen snart ånyo att blifva aktuell i samband med den utvidgning
af verksamheten å den rättsmedicinska afdelningen, hvilken syntes
komma att föranledas af föreliggande förslag angående de rättsmedicinska
obduktionerna m. in.

Amanuensen vid institutionen för hygien borde helst vara licentiat
och hade alltid varit det; till och med docent i ämnet hade flera gånger
innehaft denna amanuensplats. Amanuensen hade därför kunnat betros
med att leda de exkursioner i staden, om hvilka professorn föranstaltade.
Den lägsta aflöning, som ansågs kunna föreslås för honom, vore densamma
som för öfriga ifrågavarande amanuenser.

Delegerade, som ansågo det från Uppsala framställda krafvet på 1,200
kronors arfvode för amanuenser af denna klass icke vara för högt tilltaget,
föreslogo för de ofvannämnda amanuenserna detta belopp, dock med
det tillägg, som kunde motiveras af de högre lefnadskostnaderna i hufvudstaden.
Dessa hade nämligen redan förut gifvit anledning till att
amanuensaflöningarna i Stockholm varit högre än aflöningarna för motsvarande
amanuenser af berörda klass i Uppsala.

Denna olikformighet mellan Uppsala och Stockholm skulle enligt
delegerades mening lämpligast utjämnas genom ett ortstillägg för amanuenserna
i Stockholm. Visserligen hade dessa i de flesta tall tillfälle att bo i
något af de rum, som funnes vid karolinska institutet, men detta syntes
icke böra utgöra hinder för att gifva dem ortstillägg. Dels vore nämligen
dessa rum och i synnerhet några af dem mycket torftiga, så att de ofta
blifvit försmådda, och dels vore bostadskostnaden ingalunda den enda
faktor, som fördyrade vistelsen i hufvudstaden.

Då institutets betjänte hade ett ortstillägg af 150 kronor, syntes amanuensernas
böra bestämmas till 200 kronor.

Delegerade — och i anslutning till dem karolinska institutets lärarekolleodum
— föreslosro sålunda, att amanuenserna vid anatomiska, histologiska,
kemiska, fysiologiska, patologisk-anatomiska (två), rättsmedicinska
och hygieniska afdelningarna samt den amanuens, som hade att förrätta

och demonstrera obduktionerna vid den pediatriska kliniken, måtte erhålla
ett arfvode af 1,200 kronor årligen och ett ortstillägg af 200 kronor.

* -s

I november 1908 gjordes hos Kungl. Maj:t nya framställningar i
förevarande ärende, först af kliniska och polikliniska amanuenser vid karolinska
institutet och därefter af motsvarande befattningshafvare vid universiteten
i Uppsala och Lund.

De ifrågavarande amanuenserna vid karolinska institutet anförde i
en den 3 november 1908 till ecklesiastikdepartementet inkommen skrift,
bland annat, att de af institutets lärarekollegiura föreslagna aflöningarna
af 2,000 kronor för klinisk och 1,500 kronor för poliklinisk amanuens
(eller underläkare) syntes sökandena för låga.

Af kollegiet hade framhållits, att under rådande dyra tider en aflöning
lägre än 2,000 kronor syntes blifva alldeles otillräcklig för en licentiat,
äfven om honom af lasaretten kunde beredas en eller annan naturaförmån.

Därutinnan vore sökandena fullt ense med kollegiet; och det syntes
dem, som om kollegiet ej heller borde hafva föreslagit lägre aflöning för
någon af platserna i fråga.

Kollegiet hade likväl för de polikliniska amanuensbefattningarna i
kirurgi, oftalmiatrik och otiatri föreslagit en höjning till blott 1,500 kronor
och såsom skäl därtill framhållit, att dessa platser tänkts såsom begynnelsestadier
i den speciella kliniska utbildningen. För amanuensen å medicinska
polikliniken hade emellertid föreslagits en aflöning af 2,000 kronor,
under framhållande af den stora utbildning och mognad, som platsen
kräfde. Onekligen kräfdes dock äfven å amanuensplatserna vid de öfriga
poliklinikerna både insikt och mognad, enär arbetet på poliklinikerna till
en mycket större utsträckning än på klinikerna vore ett fullt själfständigt,
insikt och läkaransvar kräfvande arbete.

Sökandena erinrade om de af klinikcheferna meddelade siffrorna
rörande antalet besökande å poliklinikerna och anförde därjämte, att vid

Ny af rams fällningar
i november
1908
från vissa
amanuenser,

de kirurgiska, oftalmiatriska och otiatriska poliklinikerna det gällde, i väl
ett flertal fall, patienter med kirurgiska och andra åkommor, som behöfde
ofta upprepad, i många fall daglig behandling och tillsyn. Det kunde då
inses, att arbetsbördan å just dessa polikliniker för där anställda amanuenser
och af lasarettet aflönade underläkare måste vara ganska stor och
vikten af en omsorgsfull behandling icke mindre, liksom ock att fordran
på kompetens på dessa platser måste ställas hög.

Att platserna å poliklinikerna ej alltid vore begynnelsestadier i den
speciella kliniska utbildningen framginge däraf, att å en af dem, den oftalmiatriska,
ej mindre än tre af de fyra senaste af kanslern meddelade
förordnandena utfärdats för läkare, som redan ägt ett års klinisk utbildning
i ämnet, samt att å en annan poliklinik, den otiatriska, två af de
fyra senaste förordnandena utfärdats för läkare, som redan förut skaffat
sig specialutbildning i ämnet.

Sökandena, som ansett staten böra erbjuda sina tjänstemän en ersättning
så tilltagen, att de kunde med sin arbetsförtjänst bestrida sina
nödvändiga lefnadskostnader, hemställde därför, att alla de polikliniska
amanuensbefattningarna måtte aflönas med 2,000 kronor.

Hvad de kliniska amanuensbefattningarna beträffade, kräfdes å desamma
ett så ansträngande och innehafvarnas hela kraft i anspråk tagande
arbete, att 2,800 kronor måste anses som en sparsam ersättning, äfven om
förbättring kunde erhållas i af sjukhusen lämnade naturaförmåner, hvilka
utgjordes af möblerad bostad med sängkläder, lyse, eldning och städning.

Då de förefintliga amanuensplatserna vore likvärdiga med underläkarebefattningar
samt de gällande aflöningarnas otillräcklighet läge i öppen
dag, syntes det sökandena billigt, att fyllnadsbelopp till förut nämnda
summor 2,000 och 2,800 kronor redan från 1909 års början utanordnades
till amanuensplatsernas innehafvare.

Ett spörsmål af betydelse för de kliniska och polikliniska underläkarna,
hvilket ej blifvit berördt i lärarekollegiets skrifvelse, men dock vore
af synnerligen stor vikt, vore frågan om semester. Rätt till sådan funnes
för det dåvarande icke. Det tunga och ansträngande arbetet på ifrågavarande
platser samt det förhållandet, att i regel omedelbar öfvergång skedde

från en plats till en annan, hvarigenom tjänstgöringen i regel fortginge
oafbrutet i två eller flera år, syntes mer än väl berättiga en anhållan
om en månads semester årligen med bibehållen aflöning.

Till hvad som i nyssberörda framställning anförts och yrkats af
amanuenser vid karolinska institutet anslöto sig i allt väsentligt, i en
den 23 november 1908 dagtecknad skrift, underläkaren, underkirurgen och
öfriga amanuenser vid kliniker och polikliniker i Uppsala.

Dessa sökande åberopade, bland annat, att de dåvarande låga aflöningarna
under en följd af år gifvit anledning till framställningar från
olika håll. Först efter hand hade emellertid steget kommit att tagas
så fullt ut, att för platserna i fråga begärts aflöningar, som någorlunda
motsvarade arbetet å och kompetensen till desamma. Af denna anledning
hade sökandena äfven funnit, att en höjning af aflöningarna utöfver de i
petitionen från Uppsala år 1907 begärda beloppen vore önskvärd, i hvilket
hänseende sökandena särskildt åberopade de aflöningsförmåner, som tillkomme
innehafvare af motsvarande befattningar vid länslasarett och hospital.

Äfven de kliniska amanuenserna i Lund biträdde i sin framställning,
hvilken inkom till ecklesiastikdepartementet den 23 november 1908, i hufvudsak
de yrkanden, som framställts från Stockholm och Uppsala.

Sökandena åberopade, bland annat, hurusom deras göromål bestode
icke blott i det för lasarettsunderläkare vanliga, i och för sig mycket
kräfvande och ansvarsfulla arbetet att biträda öfverläkaren-professorn vid
ronder, operationer etc., att undersöka patienter och uppsätta sjukjournaler
samt att sköta expedition m. in., utan att i deras skyldigheter äfven
inginge att gå professorn-ämnesläraren till hända vid undervisningen samt
därvid bland annat, i allmänhet dagligen, handleda, öfvervaka och lämna
upplysningar till klinikanterna.

Af en aspirant till en klinisk amanuensbefattning kräfdes medicine
licentiatexamen eller medicine kandidatexamen jämte fullständigt eller i
det närmaste afslutade kliniska tjänstgöringar.

Huru detta i verkligheten ställde sig, ansågo sökandena rätt väl belysas
af det förhållandet, att af de 13 personer, som sedan den 1 januari

1907 varit anställda i Lund som kliniska amanuenser, 8 varit legitimerade
läkare och af dem 5 före tillträdandet af sina befattningar redan
haft ett års ända till öfver fyra års annan klinisk amanuens- eller
underläkarutbildning samt de öfriga 3 haft ungefär ett års motsvarande
tjänstgöring å icke-klinisk sjukvårdsinrättning.

Slutligen framhöllo sökandena, att deras tjänstgöring räckte året om,
således också under ferierna, något som i sin mån bestyrkte den meningen,
att deras befattningar i själfva verket vore icke blott amanuensplatser vid
universitetsinstitutioner utan äfven underläkartjänster vid sjukhus.

Då sökandena föresloge, att den kontanta aflöningen å de kliniska
amanuensbefattningarna i Lund måtte bestämmas till 2,800 kronor — således
samma belopp som begärts från Stockholm och Uppsala — ansåge
de icke, att deras anspråk hade ställts för högt.

Det finge nämligen icke lämnas ur räkningen, att de personer, som
innehade dessa kliniska amanuensbefattningar, vore till mogen ålder komna
män, som oftast redan aflagt sin medicinska ärnbetsexamen och som väl
därför under sin anställning i statens tjänst borde åtnjuta åtminstone existensminimum.

Att detta senare med ifrågavarande summa — äfven om man medräknade
de naturaförmåner, som sjukhuset med användande af landstingets
medel kunde bjuda — icke vore för högt tilltaget, syntes sökandena blifva
än mera påtagligt, om man betänkte, att flertalet af dem det här gällde
på grund af de stora ekonomiska uppoffringar, deras utbildning kraft, hade
att dragas med mer eller mindre dryga studieskulder.

Ett ingalunda oviktigt moment läge också däri, att arbetsglädjen
och därmed arbetsresultatet rent kvalitativt måste blifva ett helt annat och
vida förträffligare för den, som kunde fullgöra sin plikt utan den tryckande
känsla, hvilken ekonomiska bekymmer alltid måste föra med sig.

Genom en löneförbättring, sådan sökandena föreslagit, skulle till alla
parters båtnad det syftet kunna nås, att till dessa kliniska underläkaretjänster
droges de bästa krafterna, hvilkas arbete och duglighet därmed i en
grad, som dittills långt ifrån varit fallet, kunde ägnas och bevaras åt den vetenskapliga
forskningen, hvilken ju universitetet med dess institutioner främst
vore satt att vårda.

Sistberörda tre framställningar remitterades hvar för sig till universitetskanslern
och. därefter till vederbörande myndigheter vid karolinska
institutet och universiteten.

I yttrande den 19 november 1908 anförde karolinska institutets lärarekollegium,
att, ehuru kollegiet i sin skrifvelse den 10 september 1908
icke ansett sig böra påyrka så stor höjning i aflöningsförmånerna för institutets
kliniska och polikliniska amanuenser, som af dem blifvit ifrågasatt,
kollegiet likväl ansåge önskvärd t, att den nu ifrågavarande framställningen vid
frågans afgörande hos Ivungl. Maj:t och Riksdagen rönte välvilligt beaktande.

Vid ärendets behandling hos lärarekollegiet afgåfvo professorerna Berg
och Westermark till protokollet särskilda yttranden af hufvudsakligen följande
innehåll.

Med anledning af den anmärkning, som framställts mot att aflöningen
för amanuenserna vid de kirurgiska, oftalmiatriska och otiatriska poliklinikerna
af lärarekollegiet föreslagits till 1,500 kronor men för amanuensen
vid den medicinska polikliniken till 2,000 kronor, ville professor Berg erini’a,
att kollegiet för innehafvaren af amanuensplatsen vid den medicinska polikliniken
ansett en högre kompetens önskvärd (nämligen helst föregående tjänstgöring
såsom klinisk amanuens) än för de tre andra amanuensplatserna,
som endast kräfde afiagd licentiatexamen. Att förordnande ändock ofta
utfärdats för innehafvare af dessa sistnämnda tjänster, hvilka »ägt ett års
klinisk utbildning i ämnet» eller »förskaffat sig specialutbildning i ämnet»,
bevisade endast, huru begärliga dessa platser varit.

Professor Berg kunde ej heller gilla uppfattningen, att poliklinikamanuensernas
arbete vore fullt själfständigt. Det vore i alla händelser
hans mening, att arbetet för dessa unga och oerfarna läkare skulle blifva
mindre själfständigt än det varit.

Med afseende å den i petitionen berörda frågan om rätt för amanuenserna
att årligen åtnjuta semester meddelade professor Westermark, att
såväl vid de obstetriska och gynekologiska som ock, såvidt professorn kände,
vid de öfriga klinikerna och poliklinikerna ledighet under högst en månads
tid af året plägade beredas amanuenserna, därest de sådant önskade och
vikarie kunde erhållas. Vid dessa ledigheter plägade aflöningen uppbäras

il —1200S1. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

Vidare yttranden
från
karolinska
institutet
samt myndigheter
i Uppsala
och
Lund.

af vikarien. Att tillerkänna amanuenserna ovillkorlig rättighet att med
bibehållen aflöning åtnjuta semester under en månad årligen ansåg professor
Westennark icke vara tillrådligt.

öfriga vid sammanträdet närvarande klinik- och poliklinikchefer vitsordade
riktigheten af det utaf professor Westermark lämnade meddelandet
angående praxis i förevarande afseende.

Medicinska fakulteten i Uppsala, som afgaf yttrande i ärendet den
14 december 1908, förklarade sig lifligt tillstyrka den från befattningshafvare
vid därvarande universitet inkomna ansökningen, i hvad den afsåge
rätt för ifrågavarande tjänstinnehafvare till en månads årlig semester och
beviljande af anslag till semesterarfvoden. Fakulteten förordade därjämte,
att benämningen »amanuenser» måtte utbytas mot »underläkare».

I fråga om de begärda löneförhöjningarna fann fakulteten ej skäl
att frångå sitt den 30 september 1907 afgifna yttrande och förslag. Därest
emellertid löneförhöjning komme att beviljas de vid karolinska institutet
anställda underläkare, kliniska och polikliniska amanuenser, tillstyrkte
fakulteten, att samma löneförhöjning äfven måtte tillkomma motsvarande
tjänstinnehafvare vid universiteten.

I sammanhang därmed framhöll fakulteten, att amanuensen och föreståndaren
vid akademiska sjukhusets röntgenafdelning, hvilken icke underskrift
den senaste framställningen från Uppsala och för hvilken fakulteten
i sitt yttrande den 30 september 1907 föreslagit en aflöning af 2,000
kronor, borde få komma i åtnjutande af samma löneförmåner, som kunde
komma att tillerkännas öfriga kliniska amanuenser.

I det af medicinska fakulteten i Uppsala afgifna yttrandet instämde
universitetets drätselnämnd och det större akademiska konsistoriet.

Det större akademiska konsistoriet i Lund åberopade i detta ärende
såsom eget yttrande ett af medicinska fakulteten i Lund den 28 november
1908 gjordt uttalande, enligt hvilket fakulteten icke fann anledning frångå
den mening, som fakulteten framlagt i sitt yttrande den 20 maj 1908, hvarförutom
af fakulteten erinrades, att de kliniska amanuenserna, utöfver hvad
de å universitetets stat uppbure, genom anslag af landstinget åtnjöte förmånen
af fri bostad och fritt vivre.

-* *

Under erinran att universitetskanslern redan i skrifvelse till Konungen
den 29 juni 1903 framhållit behofvet af förhöjning i anslagen särskild!
till de kliniska amanuenserna vid karolinska institutet, öfverlämnade kanslern
med skrifvelse till Konungen den 6 mars 1909 samtliga till ärendet hörande
handlingar och anförde därvid följande.

De skäl, som i ärendet åberopats till stöd för vidtagande af en väsentlig
förbättring i aflöningsförhållandena för ifrågavarande tjänstemannaklass,
syntes kanslern vara mycket talande. Att de dittillsvarande, synnerligen
blygsamma aflöningsbeloppen icke kunde med nutida lefnadskostnader
motsvara dessa tjänstemäns för undervisningen betydelsefulla och
maktpåliggande arbete, ansågs ligga i öppen dag. För undervisningens
jämna gång och för det vetenskapliga forskningsarbetet vid vederbörande
institutioner vore det utan tvifvel af stor vikt, att amanuens-, underläkare-
och assistentbefattningarna blefve väl besatta och ej underkastade

allt för täta ombyten af innehafvare.

På grund däraf vore det nödvändigt, att aflöningsförhållandena vid
dessa befattningar gjordes så pass drägliga, att deras innehafvare, hvilka
ändock i hvarje fall måste betrakta dem såsom öfvergångsplatser, kunde
blifva skäligen tillfredsställda med ersättningen.

Universitetskanslern ville således varmt förorda, att en väsentlig förbättring
i dessa aflöningsförhållanden så snart ske kunde vidtoges, och
anslöt sig i fråga om arfvodesbeloppen till hvad de akademiska konsistorierna
och karolinska institutets lärarekollegium föreslagit. Då nämligen
dessa förslag innebure eu mycket afsevärd förbättring i jämförelse med
dittills rådande förhållanden och en ytterligare löneförhöjning ej af samma
myndigheter ansetts vara oundgängligen nödvändig, fann sig universitetskanslern
sakna anledning att till bifall förorda de af underläkare och en
del amanuenser då senast gjorda särskilda framställningar om än högre
aflöningsbelopp.

Aflöningsförmåner i enlighet med hvad sålunda föreslagits borde gifvetvis
beredas äfven för den enligt beslut vid 1908 års riksdag på ordinarie
stat uppförda amanuensen vid fysiska institutionen i Uppsala, likasom
ock för innehafvare af de amanuens- eller underläkarebefattningar,
som enligt beslut af 1909 års Riksdag kunde blifva inrättade.

O O

Utlåtande */»
1909 från
universitetskanslern.

Beträffande frågan om inrättande af vissa nya amanuens- och underläkarebefattningar,
nämligen en amanuensbefattning vid kemiska institutionen
i Uppsala, två amanuensbefattningar vid fysiska, en amanuensbefattning
vid geologisk-mineralogiska och en amanuensbefattning vid zoologiska
institutionen i Lund samt två andre underläkare vid medicinska och två
andre underläkare vid kirurgiska kliniken vid serafimerlasarettet, en klinisk
underläkare vid psykiatriska kliniken och en klinisk underläkare vid kirurgiska
klinikens infektionsafdelning vid karolinska institutet, hänvisade universitetskanslern
till hvad vederbörande myndigheter därom yttrat och anslöt
sig till deras förslag.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde universitetskanslern,
att Kungl. Maj:t måtte om möjligt till 1909 års Riksdag aflåta proposition
om beviljande af nödiga medel dels för beredande åt ifrågavarande
befattningshafvare af förbättrade aflöningsförmåner i enlighet med hvad
de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund samt karolinska
institutets lärarekollegium föreslagit, dels ock till inrättande af de nämnda,
af de hörda myndigheterna föreslagna nya amanuens- och underläkarebefattningarna.

Yttranden Enär åtskilliga af de vid kliniker och polikliniker anställda befatt styreiser^och

ningshafvare förutom de aflöningsförmåner, som till dem utgingo från unimyndigheter.
versiteten eller karolinska institutet, åtnjöto vissa andra förmåner, kontant
eller in natura, från de sjukvårdsan^talter, till hvilka tjänstgöringen var
förlagd, anmodade chefen för ecklesiastikdepartementet genom skrivelser
den 18 maj 1909 vederbörande sjukhusstyrelser och andra myndigheter att
före den 15 oktober 1909 inkomma till ecklesiastikdepartementet med utredning
och utlåtande, om och i hvilken mån förbättring af de från sjukvårdsanstalterna
lämnade förmåner kunde beredas ifrågavarande befattningshafvare.

För innehållet i de inkomna yttrandena redogöres i det följande.

Direktionen Från akademiska sjukhuset i Uppsala utgingo, enligt uppgift, till en

miska ‘sjuk- amanuens, tillika underläkare, vid medicinska kliniken kontant 800 kronor
huset i Uppsala.

samt frukost och kvällsmat; till en amanuens, Strandbergianus, vid medicinska
kliniken kontant 700 kronor samt frukost och kvällsmat; till en
amanuens, tillika underkirurg, vid kirurgiska kliniken kontant 800 kronor
samt frukost och kvällsmat; till en amanuens, Nilsson-Aschanius, vid
kirurgiska kliniken kontant 700 kronor samt frukost och kvällsmat; samt
till en assistent vid röntgenafdelningen (hvars aflöning af statsanslag på
extra stat då utgjorde 500 kronor) kontant 500 kronor.

I skrifvelse den 14 september 1909 anförde direktionen för sjukhuset,
att direktionen med hänsyn till det förhållandet, att bristen i sjukhusets
stat utöfver ett belopp af 7,500 kronor gäldades af statsmedel, ej
ansett det vara på sin plats att utan statsmyndigheternas hörande fatta
beslut om förhöjning af den från sjukhusets stat utgående delen af lönerna
för ifrågavarande befattningshafvare, men att direktionen, med hänsyn till
arten af dessas arbete och den mycket stora betydelse detsamma hade för
vården af de å sjukhuset intagna patienterna, funne det i princip ej vara
oriktigt, att aflöningen till dessa befattningshafvare utginge med ungefär
enahanda belopp af statsmedel och från sjukhusets stat.

Därest således Kungl. Maj:t skulle aflåta proposition till Riksdagen
om förhöjning af arfvodena för de ifrågavarande befattningshafvarna och
därvid förutsätta, att förhöjningen skulle med lika belopp utgå från statsverket
och från sjukhusets stat, förklarade sig direktionen benägen att i
det förslag till stat för sjukhuset, som den hade att årligen upprätta och
till pröfning af universitetets drätselnämnd samt slutligt fastställande af
det mindre akademiska konsistoriet inlämna, föreslå den afsedda förhöjningen
af arfvodena.

Direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund anförde Direktionen
i sitt den 7 juli 1909 afgifna yttrande hufvudsakligen följande. ^Lfläns''

1 § 38 af det för nyssnämnda sjukvårdsinrättningar den 3 maj 1901
fastställda reglemente stadgades, att »till biträde såväl vid den kliniska * Lund.
undervisningen som vid sjukvården kan, om direktionen finner sådant nödigt,
i den ordning som Kongl. brefvet den 26 april 1861 bestämmer, anställas
vid hvardera sjukvårdsafdelningen en amanuens, hvars arfvode bekostas
af universitetet, men som af sjukvårdsinrättningarna erhåller rum,
ved, ljus och uppassning».

Någon förändring i den sålunda fastslagna principen, att amanuensernas
kontanta aflöning skall utgå af statsmedel på universitetets stat och
naturaförmånerna bekostas af sjukvårdsinrättningarna, hade förut icke ifrågasatts
och direktionen funne ej heller de dåvarande förhållandena motivera
någon sådan ändring.

Före år 1901 funnos endast två amanuenser, nämligen en vid den
medicinska och cn vid den kirurgiska afdelningen; aflöningen var vid
denna tid 500 kronor, och amanuensernas tjänstgöring var inskränkt till
tiden för de akademiska läseterminerna. Under ferier ansågos de icke
hafva någon tjänstgöringsskyldighet.

Genom Riksdagens beslut år 1901 tillkommo ytterligare två amanuensbefattningar,
nämligen vid oftalmiatriska och pediatriska klinikerna,
hvar jämte aflöningen höjdes till 900 kronor. Sedan dess hade ock amanuensernas
tjänstgöringsskyldighet — efter öfverenskommelse med vederbörande
öfverläkare och utan något bestämdt stadgande — utsträckts äfven
till ferierna.

År 1903 tillkom en femte amanuens, nämligen vid obstetrisk-gynekologiska
afdelningen.

På grund af amanuensernas under senare tiden ökade skyldigheter
vid sjukvården hade direktionen genom särskilda beslut medgifvit, utöfver
i reglementet bestämda naturaförmåner, först fri frukostspisning och sedan,
efter den 1 november 1907, hel fri kost, det senare dock mot villkor, att
nyantagen amanuens formligen förbunde sig att tjänstgöra äfven under
ferier och att på sin afdelning ansvara för vanlig föreskrifven expedition
samt att med de af sjukvårdsinrättningarna aflönade underläkarna deltaga
i skyldigheten att vara jourhafvande läkare, då så påfordrades.

Direktionen hade alltså, samtidigt med att amanuensernas skyldigheter
och ansvar ökats, för sin del också ökat deras förmåner in natura,
i den mån och så långt detta låtit sig göra.

Då nu, utöfver denna löneförhöjning in natura, också en betydlig
förhöjning af den kontanta aflöningen i betraktande af ökade kompetensfordringar
samt ökadt ansvar och arbete syntes af behofvet påkallad, fann
direktionen denna förhöjning i öfverensstämmelse med dittills gällande

principer endast kunna åstadkommas genom en förhöjning af det för ändamålet
till universitetet utgående statsanslaget.

I fråga om de vid sjukvårdsanstalter i Stockholm tjänstgörande
amanuenserna gåfvo föreliggande uppgifter vid handen, att vissa af dessa
befattningshafvare, förutom arfvoden å karolinska institutets stat, åtnjöto
förmåner från Stockholms stad, nämligen amanuensen vid medicinska
kliniken å serafimcrlasarettet 200 kronor, amanuensen vid kirurgiska kliniken
å serafimerlasarettet 300 kronor, eu från anslag å extra stat aflönad
amanuens vid gynekologiska kliniken å Sabbatsberg fri bostad därstädes
samt en likaledes från anslag å extra stat aflönad amanuens vid syfilidologiska
kliniken å sjukhuset S:t Göran fri bostad å sjukhuset.

Sedan öfverståthållareämbetet genom ofvanberörda skrifvelse från
chefen för ecklesiastikdepartementet den 18 maj 1909 anmodats att, efter
stadsfullmäktiges hörande, inkomma med utredning och utlåtande, om och
i hvilken mån förbättring af de från staden lämnade förmånerna kunde
beredas nämnda fyra amanuenser, öfverlämnade ämbetet med skrifvelse den
12 oktober 1909 ett af stadsfullmäktige afgifvet, den 20 september 1909
dagtecknadt yttrande af följande innehåll.

Beträffande amanuensen vid gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs
sjukhus framhöllo stadsfullmäktige, angående tillkomsten af denna klinik,
att lärarekollegiet vid karolinska institutet år 1879 hos stadsfullmäktige
begärde, att en lämplig mindre afdelning vid Sabbatsbergs sjukhus måtte
upplåtas till klinik för kvinnosjukdomar och att läkarvården därstädes måtte
öfverlämnas åt lärarna i ämnet vid karolinska institutet.

Därvid angafs af institutet själft såsom uttryckligt villkor för bifall
till denna framställning, att staden ej skulle hafva att vidkännas några
särskilda utgifter, vare sig för läkarvården eller för den kliniska verksamheten
i allmänhet inom sjukhuset.

Vid sitt bifall den 3 juni 1879 till denna framställning hade också
stadsfullmäktige fäst det villkor, att kommunen därigenom icke skulle
förorsakas några kostnader.

I det kontrakt, som i anledning af detta stadsfullmäktiges beslut den
22 augusti 1879 upprättades mellan karolinska institutet och stadens hälso -

Stockholms

stadsfull mäktige.

vårdsnämnd, hette det i § 1, att »karolinska institutet bestrider läkarevården
å denna afdelning samt äger rättighet att därstädes meddela klinisk undervisning,
allt på institutets bekostnad», samt vidare i § 4: »amanuensen

—---aflönas af karolinska institutet; och vill hälsovårdsnämnden

söka åt amanuensen bereda möblerad bostad inom sjukhuset».

Att bemälde amanuens på grund af detta aftal allt dittills åtnjutit
fri bostad vid sjukhuset, hvilket ju finge anses vara en nödvändig förutsättning
för sjukvårdens behöriga handhafvande, syntes stadsfullmäktige
icke utgöra skäl för ändring uti ofvan anförda villkor för stadens medgifvande
af klinisk undervisning vid Sabbatsbergs sjukhus.

Vid sjukhuset Sfi Göran aflönade staden en underläkare och eu amanuens,
hvilket syntes vara tillräckligt för sjukvården.

Den kliniska amanuensen vid detta sjukhus, hvilken sålunda icke
vore anställd å stadens stat, finge därför äfven anses hafva tillkommit för
undervisningens räkning.

Det syntes fördenskull icke kunna med skäl ifrågasättas, att någon
aflöning till honom skulle utgå från staden. I gällande ordningsregler
för kliniken vid sjukhuset Sfi Göran föreskrefves ock, att sjukhusets styrelse
bestrede sjukvårdskostnaden vid den kliniska afdelningen, men icke
de utgifter, som därutöfver möjligen kunde blifva behöfliga för kliniken,
samt vidare att, om en särskild klinisk amanuens vid sjukhuset skulle
blifva behöflig, han icke erhölle någon lön från sjukhuset, men väl möblerad
bostad, i fall sådan kunde beredas.

Till amanuenserna vid medicinska och kirurgiska klinikerna å serafimerlasarettet
utginge icke någon aflöning från staden på annat sätt, än
att lasarettsdirektionen af det årliga bidrag, som från staden lämnades
till lasarettets poliklinik, tillerkänt bemälda amanuenser ett årligt, arfvode
å tillsammans 500 kronor såsom ersättning för dem åliggande skyldighet
att vara jourhafvande.

Då stadens bidrag till lasarettet dåmera utginge med fulla sjukvårdskostnaden,
syntes det icke billigtvis kunna ifrågasättas, att staden skulle
därutöfver bidraga till aflöning åt de läkare, som vid lasarettet erfordrades
för sjukvårdens eller undervisningens behof.

Af hvad sålunda blifvit anfördt arisågo stadsfullmäktige framgå, att
från Stockholms stad dittills till ifrågavarande amanuenser icke lämnats
några som helst aflöningsförmåner, så framt icke, något som dock näppeligen
läte sig göra, till sådana förmåner skulle räknas, att åt de kliniska
amanuenserna vid Sabbatsbergs sjukhus och sjukhuset S:t Göran beredts
möblerad bostad inom sjukhusen, då tillfälle därtill förefunnits.

I anledning af den mottagna remissen förklarade stadsfullmäktige,
att fullmäktige, som dittills icke lämnat bidrag till aflöningen af ifråga.
varande amanuenser, ej heller vore villiga att för framtiden utfästa sig att
lämna något sådant bidrag.

Öfverståthållareämbetet anförde för egen del, vid insändande af stadsfullmäktiges
berörda yttrande, att de ifrågavarande amanuensernas anställning
icke syntes ämbetet vara af sådan beskaffenhet, att skyldighet att
bidraga till deras aflöning kunde anses åligga staden.

Beträffande de vid serafimerlasarettet tjänstgörande, från karolinska
institutets stat aflönade kliniska och polikliniska amanuenserna anförde
lasarettets direktion i skrifvelse den 29 september 1909, att vid serafimerlasarettet
vore för det dåvarande såsom underläkare under olika benämningar
anställda 20 personer med arfvode och andra löneförmåner dels
från karolinska institutets och dels från sjukhusets stat.

För att gifva en öfverskådlig bild af det sätt, hvarpå dessa förmåner
fördelats på de skilda sysslorna, hade direktionen låtit uppgöra den å sid.
90 införda tabell öfver lasarettets underläkare.

»Underläkaren» och den kliniske amanuensen vid den medicinska kliniken
samt »underkirurgen» och den kliniske amanuensen vid den kirurgiska
kliniken vore förste assistenter, en vid hvar och en af de två medicinska
och de två kirurgiska parallellklinikerna.

För att belysa, huru direktionen under den senaste tiden sökt tillgodose
berättigade kraf på ökadt antal af och förbättrade villkor för
sjukhusets underläkare, anförde direktionen följande.

Hösten 1901 gjordes hos Stockholms stadsfullmäktige en framställning
om ökande af anslaget till lasarettets polikliniker från 6,000 till

12,000 kronor hufvudsakligen för att möjliggöra anställandet af flera

12—120081. Lönereglering skommitténs let. XXXIII.

Öfverståt hallareäm betet.

Serafimer lasarettets direktion.

		Från	serafimerlasarettet.
	Från
	karo- linska insti- tutets stat.	Lön.	Från sta- dens poli- ilinik-	Bo- stad.	Fru- kost och afton-
			anslag.		kost.
	Kr.	Kr.	Kr.
1 »underläkare» å medicinska afdelningen...........	_	2,300	200	1	1
1 »nnderkirnrg» å kirurgiska » ...........	—	2,300	300	1	1
1 extra underläkare å medicinska > ...........	—	500	—	1	1
1 ''» > > kirurgiska > ...........	—	500	—	1	1
i > > » > > ...........	—	500	—	—	—
1 underläkare (»pol iklinik föreståndare») å medicinska polikliniken	—	—	2,000	—	—
1 > > » kirurgiska >	—	—	2,000	—	—
1 > » » oftalmologiska >	—	—	2,000	—	—
1 » > > gynekologiska >	—	—	1,500	—	—
1 > > » otiatriska >	—	—	1,500	—	—
1 amanuens å medicinska kliniken..............	900	—	200	1	1
1 . > » kirurgiska > ..............	900	—	300	1	1
1 > > nervkliniken..................	900	—	—	—	—
1 > > gynekologiska kliniken.............	900	—	—	1	1
1 > > ögonkliniken..................	900		—	1	1
1 > > medicinska polikliniken.............	750	—	—	1	1
1 » > kirurgiska > .............	750	—	—	1	1
1 > > ögonpolikliniken................	750	—	—	1	1
1 > > otiatriska polikliniken.............	900		—	—	1
1 > > röntgeninstitutet................	1,000	—	—	—	1

läkare för bestridande af den hastigt växande ambulatoriska sjukvården.
Stadsfullmäktige beviljade det ökade anslaget, och sålunda möjliggjordes
för direktionen att efter hand inrätta de fem underläkarplatserna vid de
skilda poliklinikerna.

Ökningen af den kliniska sjukvården inom de medicinska och kirurgiska
klinikerna hade nödgat klinikcheferna att såsom »extra underläkare»
anställa medicine kandidater, en vid den medicinska och två vid de kirurgiska
klinikerna, hvilka till en början ej erhållit annan förmån än fri bostad
inom lasarettet. Då det emellertid visade sig svårt att besätta dessa

platser, hade direktionen hösten 1906 beviljat för hvar och en af dem ett
arfvode af 500 kronor.

I underdånig skrifvelse den 16 december 1907 begärde direktionen
en förhöjning af underkirurgens och underläkarens aflöningar från 1,300
till 2,300 kronor. Kungl. Maj:t lämnade därtill sitt bifall den 9 april 1908.

I enlighet med hemställan af direktionen medgaf Kungl. Maj:t den
15 maj 1908, att aflöningarna till underläkarna vid de medicinska och
kirurgiska poliklinikerna finge från 1908 års början utgå med 1,500 kronor
till hvardera i stället för resp. 1,200 och 1,000 kronor.

Med anledning af hemställan från lasarettets öfverläkare om förhöjning
af löneförmånerna för de fem underläkarna (»föreståndarna») vid
de medicinska, kirurgiska, oftalmologiska, gynekologiska och otiatriska
poliklinikerna till 2,000 kronor för hvar och en af de tre förstnämnda
och 1,500 kronor för hvardera af de två sistnämnda, gjorde direktionen
den 16 september 1908 en anhållan till Stockholms stadsfullmäktige om
höjning af årsanslaget till lasarettets polikliniker från 12,000 till 16,800
kronor för att dymedelst möjliggöra den enligt direktionens förmenande
rättmätiga förbättringen i nämnda läkares löneförmåner. Tilläggsanslaget
beviljades att utgå från 1909 års början.

I slutet af år 1908 gjorde samtliga underläkare hos direktionen
hemställan om att komma i åtnjutande af hel fri kost.

Direktionen uppsköt behandlingen af denna framställning i afvaktan
på att en af karolinska institutets lärarkollegium kort förut gjord underdånig
hemställan om löneförhöjning för de från institutets stat aflönade
kliniska och polikliniska amanuenserna blifvit föremål för Kungl. Maj:ts
beslut.

Då denna institutets hemställan ej ledde till någon proposition vid
1909 års riksdag och underläkarna förnyade sin framställning om fri kost,
beslöt direktionen att tillerkänna samtliga inom lasarettet boende underläkare
och amanuenser, därest de begagnade sig af dem tillkommande bostad,
förmånen af kostnadsfri morgon- och aftonmåltid. Middagsmåltid kunde
icke medgifvas, enär därför lämpad matsal icke stode till förfogande.
Kungl. Maj:t godkände detta direktionens beslut den 27 maj 1909.

Af det anförda ansåg direktionen framgå, att densamma låtit sig
ano-eläo-et vara att, i den mån det synts direktionen vara med lasarettets

Ö O 7 J

ekonomi förenligt, söka främja underläkarnas förmåner.

Hvad särskild! anginge åtta i skrifvelsen från ecklesiastikdepartementet
afsedda kliniska och polikliniska amanuenser, så hade de, såsom redan
antydts, under år 1909 erhållit rätt till fri morgon- och aftonkost.

Till deras kontanta aflöning hade lasarettet dittills icke lämnat
annat bidrag än de belopp på resp. 200 och 300 kronor, som utgått till
de kliniska amanuenserna vid de medicinska och kirurgiska klinikerna
såsom ersättning för deras tjänstgöring såsom jourhafvande läkare.

Någon ytterligare förbättring i dessa med särskild hänsyn till undervisningens
kraf inrättade underläkarsysslors förmåner ansåg direktionen
lasarettets tillgångar icke medgifva, huru önsklig en löneförhöjning för
deras innehafvare än vore vid jämförelse med den aflöning, som åtnjötes
af likställda underläkare vid samma och alla andra sjukhus i riket.

Direktionen
öfver allmänna

barnhusinrättningen.

Direktionen
öfver allmänna

barnbördshuset.

Styrelsen
f ör Kronprinsessan

Lovisas
vårdanstalt
för sjuka
barn.

I yttrande den 14 oktober 1909 förklarade direktionen öfver allmänna
barnhuset i Stockholm, att den ansåge skäl ej föreligga att förbättra de
från barnhuset till amanuensen vid den pediatriska kliniken därstädes
utgående löneförmåner (750 kronor jämte bostadsförmån).

Direktionen öfver allmänna barnbördshuset i Stockholm meddelade
i skrifvelse den 5 juli 1909, att direktionen för det dåvarande icke vore
i tillfälle att i något afseende förbättra de till den vid barnbördshuset
anställde amanuensen från barnbördshuset utgående löneförmånerna, hvilka
utgjordes af bostad med möbler och sängkläder samt ved och lyse.

Styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn anförde
i skrifvelse den 8 oktober 1909 hufvudsakligen följande.

Hos vårdanstalten vore en amanuens anställd på grund af ett mellan
styrelsen och karolinska institutet träffadt aftal angående anordnande vid
vårdanstalten af medicinsk-pediatrisk klinik.

Enligt detta aftal skulle genom institutets försorg en klinisk
amanuens anställas, aflönas och förses med bostad, med åliggande för
amanuensen, bland annat, att vara underläkare vid anstaltens medicinska
afdelning.

Ehuru anstalten således icke iklädt sig någon förpliktelse i afseende
å aflöningen åt denne amanuens, hade han dock efter hand kommit i
åtnjutande af vissa förmåner från anstaltens sida.

Så hade, sedan genom uppförande af nytt sjukhus anstalten vunnit
ökadt utrymme, bostad kunnat beredas honom inom sjukhuset, hvarjämte
han kostnadsfritt erhölle frukost och aftonmål.

Samtidigt med höjandet af lönerna för andra hos anstalten anställda
läkare hade styrelsen beslutat, att bemälde amanuens skulle från den 1
oktober 1905, så länge hans aflöning från karolinska institutet utginge
med endast 900 kronor, erhålla ett arfvode af 400 kronor för år.

Någon afsikt att för framtiden befria karolinska institutet från dess åtagande
att aflöna amanuensen hade däremot helt visst icke förefunnits.

Arfvodesförhöjningen ordnades äfven på sådant sätt, att den skulle
äga rum allenast så länge läkaren i fråga icke genom institutets försorg
erhölle det aflöningsbelopp, hvaraf styrelsen ansåg honom vara förtjänt Någon

anledning för styrelsen att frångå den sålunda intagna ståndpunkten
förefunnes icke. Amanuensen hade således ej att motse någon
förbättring af de från anstalten utgående förmånerna. Tvärtom vore det
sannolikt att, i öfverensstämmelse med styrelsens tidigare beslut, arfvodet
komme att indragas i den mån ökad aflöning af statsmedel komme honom
till godo.

* *

Bland Uppsala universitets s. k. riksdagspetita för 1910 års Riksdag Framstäiininförekom
äfven en framställning angående anslag till arfvode åt en före-9f°r wo^års
ståndare för akademiska sjukhusets röntgenafdelning. Riksdag.

Medicinska fakulteten i Uppsala anhöll nämligen, enligt dess proto- Uppsala
koll den 21, .maj 1909, om beviljande på extra stat för år 1911 af ett umversltet
anslag å 3,500 kronor till »amanuensen och föreståndaren» för akademiska
sjukhusets röntgenafdelning.

Såsom motivering för denna hemställan anfördes i hufvudsak följande.

År 1904 hade Riksdagen på gjord framställning beviljat ett anslag
af 3,000 kronor för utrustning af ett röntgcnlaboratorium vid akademiska
sjukhuset i Uppsala. Den fortsatta utvecklingen af detta laboratoriums
utrustning hade oafbrutet nödvändiggjorts genom det raska och ständiga
framåtskridande af röntgentekniken, som de sedan dess förflutna åren bevittnat.
Tills vidare hade denna utveckling kunnat tillgodoses genom bidrag
hufvudsakligen från materiellanslagen vid de olika klinikerna vid sjukhuset,
delvis ock från sjukhusets egen utgiftsstat.

Redan då fakulteten väckte frågan om beviljande af nyssnämnda

3,000 kronor till utrustning af ett röntgenlaboratorium, hade fakulteten
emellertid framhållit, att sakkunnig person komme att erfordras för skötandet
af röntgenafdelningen samt att fakulteten antagligen framdeles komme
att nödgas anhålla om anslag till aflöning af sådan tjänsteman. Dylik framställning
hade äfven gjorts af fakulteten år 1906, därvid fakulteten betonat,
hurusom röntgenteknikens utveckling under de då gångna åren fört med
sig, att anspråken på ledaren af eu röntgenafdelning ökats. Framställnino-en
afsåg då ett årligt anslag af 500 kronor, som af 1907 års Riksdag
beviljades; dessutom hade föreståndaren för röntgenafdelningen, från och
med infången af år 1906, uppburit 500 kronor å sjukhusets stat.

Den utveckling af röntgenologien, som fakulteten i sin sistnämnda
framställning betonat, hade sedan fortsatt i en städse växande progression.
Detta förhållande funne äfven sin motsvarighet i yttranden och framställningar
från fakulteten under de bägge senare åren angående röntgenföreståndarens
aflöning.

Så hade fakulteten i sitt yttrande den 30 september 1907 öfver en
underdånig framställning från amanuenserna hos fakulteten m. fl. och
bland dem äfven föreståndaren för röntgenafdelningen tillstyrkt en lön
för honom på 2,000 kronor, under framhållande däraf att det läge stor
vikt på att kunna under möjligast lång tid bevara samma innehafvare af
befattningen. Det denne åliggande arbete kräfde nämligen betydlig teknisk
skicklighet, hvilken det fordrades lång tid och mycken öfning att förvärfva.
Den hjälp för fastställande af sjukliga förändringars natur och utbredning,
hvilken röntgenologen kunde bringa, blefve större, ju långvarigare hans

öfning vore; vidare vore att märka, att röntgenbehandlingen lätt kunde
medföra obehag och äfven svåra följder för den behandlade, därest läkaren
ej fullständigt behärskade den tekniska såväl som den terapeutiska
sidan af denna lika viktiga som svåra behandlingsmetod.

Sedermera hade fakulteten i yttrande af den 14 december 1908 öfver
en förnyad underdånig petition om löneförhöjning från medicinska
amanuenser m. fl. framhållit vikten däraf, att en motsvarande löneförhöjning
äfven komme föreståndaren för röntgenafdelningen till del.

Röntgenologiens framsteg hade emellertid under de senaste åren
varit mycket snabba. Dess utveckling inverkade hufvudsakligen i två riktningar
på föreståndarens för en röntgenafdelning ställning och arbete.
För det första medförde utvecklingen med afseende på själfva röntgentekniken,
att denna kräfde alltmera öfning, innan man kunde fullt behärska
den och fullt tillgodogöra sig densamma. Men ännu viktigare vore,
att den användning röntgenstrålarna hade i medicinens tjänst blefve allt
större och mera omfattande. Sålunda växte i viss mån antalet af desjukdomsformer,
vid hvilka röntgenstrålarna användes för behandling af de sjuka,
men framför allt ökades i snabb följd de omi’åden inom kirurgien och
den praktiska medicinen, där man kunde från röntgenbilderna hämta en
ovärderlig och oersättlig hjälp för fastställande af sjukdomens art och utbredning.

Anspråken på röntgenologen hade alltså starkt vuxit; å ena sidan
vore för honom en längre speciell utbildning af nöden, å andra sidan
blefve det arbete, hvilket fordrades för en sjukvårdsinrättning sådan som
det akademiska sjukhuset, alltmer omfattande och tidskräfvande.

Detta funne en slående belysning däri, att medan fakulteten i sitt
yttrande af den 30 september 1907 öfver petitionen om förbättrade löner
från föreståndaren för röntgenafdelningen m. fl. kunnat angifva, att hans
arbete i allmänhet ej kunde skattas till mindre än 4 timmar dagligen,
genomsnittsarbetet för honom år 1909 ej kunde skattas till mindre än 6
timmar dagligen — arbetstiden måste visserligen till följd af förhållandenas
egen natur starkt växla under olika dagar.

Den angifna arbetstiden afsåge dock endast själfva det tekniska arbetet
på röntgenafdelningen. Därtill komme emellertid, att röntgenologen

för att kunna fullgöra sitt arbete vore oundgängligen tvingad att ägna en
ganska betydlig tid åt studiet af litteraturen inom detta område, på det
att han måtte kunna, följa vetenskapens många och snabba framsteg.

I detta sammanhang ansåg fakulteten böra särskildt påpekas, hurusom
akademiska sjukhusets egenskap att vara en klinisk undervisningsanstalt
i mycket väsentlig grad ökade röntgenologens arbete; dels vore det
kanske ej oberättigadt att antaga, att å sjukvårdsafdelningar af detta slag
undersökningarna af de sjuka till en viss grad blefve grundligare än hvad
eljest i genomsnitt blefve fallet å sjukhus, dels toges äfven ett stort antal
röntgenfotografier, af hänsyn till den kliniska undervisningen, för att
kunna för de studerande så tydligt som möjligt demonstrera det närmare
förhållandet af de sjukliga förändringarna vid olika sjukdomsfall.

Ur allt hvad som sålunda blifvit anfördt syntes det fakulteten klart
framgå, huru alldeles otillfredsställande de löneförmåner vore, hvilka föreståndaren
för röntgenafdelningen för det dåvarande åtnjöte, nämligen 1,000
kronor för år räknadt. Förhållandena vore ock sådana, att, därest ej en afsevärd
förhöjning af denna lön omedelbart kunde erhållas, fakulteten med det
största bekymmer motsåge den nära liggande möjligheten, att ingen kompetent
person skulle befinnas villig att uppehålla platsen.

Det läge nära att vilja jämföra föreståndarens för röntgenafdelningen
aflöning med de kliniska amanuensernas och underläkarnas. Dessa
tjänstgjorde visserligen delvis för en likartad lön — ehuru de i motsats till
den förre dessutom hade fri bostad — och deras dagliga arbetstid vore
fullt lika stor som dennes. Detta visade visserligen till fullo, att äfven
deras ersättning i förhållande till deras arbete vore alldeles för liten, men
icke desto mindre utfölle en jämförelse med dem afgjordt ogynnsamt för
röntgenologens löneförmåner.

Det vore nämligen att märka, att det af honom kräfdes en alldeles
speciell teknisk utbildning, liggande helt och hållet på sidan om den
vanliga medicinska utbildningen och till hvilken det ej funnes full motsvarighet
vid de kliniska amanuensbefattningarna.

Vidare medförde hans arbete visserligen en ytterligare ingående utbildning
på hela detta område af medicinen, men detta vore ett speciellt
område; hans kunskaper härutinnan kunde viden vanlig medicinsk praktisk

verksamhet ej komma till sin rätt, och han kunde i framtiden begagna
sin vunna färdighet och insikt endast under den förutsättningen, att ett
röntgenlaboratorium med hela dess dyrbara och stor plats kräfvande utrustning
stode till hans förfogande.

Han blefve med ett ord utbildad till en medicinsk specialist i detta
ords allra strängaste mening och hade den fulla behållningen af sin utbildning
endast för den händelse, att han allt framgent komme att fortsätta
som dylik specialist.

Detsamma gällde alldeles ej om de kliniska amanuenserna. Äfven
om vissa af akademiska sjukhusets kliniker kunde i större eller mindre
grad betecknas som specialkliniker, gällde det dock, att de kunskaper
och den färdighet, som en klinisk amanuens å någon af dem inhämtat, i
rikt mått gagnade honom under en framtida, äfven allmänt medicinsk
praktisk verksamhet, under det att röntgenologen hade föga behållning af
sin utbildning, om han ej vore i tillfälle att fortsätta sitt arbete å ett
röntgenlaboratori u m.

Det framginge däraf, att, huru trängande behofvet af en betydlig
löneförhöjning för de kliniska amanuenserna och underläkarna än vore,
det vore ännu mera trängande för föreståndaren för röntgenafdelningen
och där utgjorde en oafvislig nödvändighet, därest trygghet eller ens
rimlig utsikt skulle finnas för att den kliniska undervisningen och den
praktiska sjukvården å akademiska sjukhuset äfven i framtiden skulle åtnjuta
den ovärderliga hjälp, som den moderna röntgenologien kunde skänka
dem.

Med stöd af hvad som anförts och särskildt med hänsyn dels till
den betydliga tekniska utbildning, som fordrades för föreståndaren vid eu
större röntgenafdelning, dels framför allt till det omfattande och tidsödande
arbete, som af honom kräfdes, ansåg fakulteten arfvodet för denna befattning
ej böra sättas lägre än till 4,000 kronor. Då 500 kronor utginge
från sjukhusets stat, skulle följaktligen från statsverket erfordras 3,500
kronor. Fakulteten hemställde alltså om beviljande af ett anslag å 3,500
kronor på extra stat för år 1911 till arfvode åt amanuensen och föreståndaren
för sjukhusets röntgenafdelning.

13—120081. LöneregleringsJcommitténs bet. XXXIII.

Lunds uni
versitet.

Denna framställning från medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrktes
såväl af det större akademiska konsistoriet, enligt beslut den 11 september
1909, som ock af universitetskanslern, i skrifvelse den 11 oktober
samma år angående Uppsala universitets riksdagspetita.

Kanslern yttrade i sistnämnda skrifvelse, hurusom af fakultetens utredning
otvetydigt framginge, att de röntgenologiska arbetena å sjukhuset
dåmera genom röntgenmetodens utvidgade användning och betydelse ernått
sådan utveckling, att det för vinnande af fullgod arbetskraft till skötandet
af denna afdelning vore oundgängligen nödvändigt att bereda skälig
ökning i det obetydliga arfvode, som dittills utgått till en assistent.

Med hänsyn jämväl till det belopp, som för enahanda ändamål blifvit
under senare år beviljadt åt karolinska institutet, nämligen 5,000 kronor,
däraf 3,000 kronor till en föreståndare och 2,000 kronor till biträde
åt honom och till instrumentariets underhåll, och med afseende därå, att
i detta anslag viss ökning påkallats, förklarade kanslern sig mot den af
medicinska fakulteten i Uppsala föreslagna arfvodesförhöjningen icke hafva
något att erinra, då ju, för den händelse det begärda anslaget komme
att beviljas, det dittills på extra stat anslagna arfvodet till en assistent, 500
kronor, icke vidare skulle ifrågakomma.

Äfven från Lunds universitet gjordes år 1909 framställning om anslag
till aflöning åt en särskild representant för röntgenologien.

Till medicinska fakultetens protokoll den 26 maj 1909 anförde i
detta ärende professor J. L. Borelius i hufvudsak följande.

Röntgenundersökningens stora betydelse var dåmera så allmänt känd
och erkänd, att det knappast syntes behöfvas någon särskild motivering för
behofvet af ett röntgenlaboratorium vid universitetskliniker. Röntgenundersökningen
var dåmera ej ensamt af betydelse för den kirurgiska kliniken;
den medicinska kliniken kunde i ungefär samma grad tillgodogöra
sig densamma och för ögonkliniken och den obstetriska kliniken var den
likaledes af stor betydelse.

Ett för alla klinikerna gemensamt, möjligast fullständigt utrustadt
röntgeninstitut eller röntgenlaboratorium vore sålunda hvad som i första
hand behöfdes; men ett dylikt institut, huru fullständigt utrustadt som helst,

vore af begränsad betydelse, om icke en speciellt skolad fackman funnes,
som förestode detsamma.

Såväl de vetenskapliga förutsättningarna som den speciella tekniken
hade dåmera nått en sådan utveckling, att endast den, som helt ägnade
sig åt detta område, kunde följa utvecklingen och behärska tekniken.

Alldeles särskildt när det vällde ett röntgenlaboratorium vid kliniker,
där en vetenskaplig-klinisk undervisning skulle meddelas och vetenskapligt
arbete i öfrigt bedrifvas, vore det tydligt, att intet finge släppas
efter på den sakkunniga ledningen af arbetet på detta laboratorium. Föreståndaren
måste alltså vara en speciellt skolad fackman.

Vid klinikerna i Lund hade förhållandena dittills utvecklat sig på
följande sätt.

Då för cirka 10 år sedan af Riksdagen beviljades ett anslag till
upprättande af ett kliniskt laboratorium, hade af denna summa en mindre
del afsatts till anskaffande af en röntgenapparat, som också vid den tiden
uppsatts på kirurgiska kliniken. Så småningom hade senare behöfliga apparater
tillkommit, och särskildt år 1909 hade — genom anslag ur universitetets
reservfond för utrustningen och ur lasarettets medel för driften
— utrustningen och arbetsmöjligheterna blifvit sådana, att man då kunde
tala om ett verkligt litet röntgeninstitut, disponerande två rum i kirurgiska
klinikens byggnad.

Med den sakkunniga skötseln hade det däremot tills vidare varit klent
beställdt. Från början af år 1909 vore därmed så anordnadt, att lasarettet
i Lund och sjukhuset i Malmö gemensamt öfverenskommit med en
i Malmö bosatt privat röntgenspecialist att mot ett arfvode af 1,500 kronor
från hvartdera sjukhuset 2—3 gånger i veckan besöka sjukhuset och
utöfva ledningen öfver röntgen arbetet.

Det vore lätt att inse, att detta endast kunde vara ett provisorium
och att, å ena sidan, en röntgenspecialist endast för en kort tid kunde
finna med sin fördel förenligt att för ett sådant arfvode behålla ett dylikt
uppdrag, och å andra sidan ett kliniskt sjukhus icke kunde åtnöjas
med en sådan anordning, då tydligtvis uppdraget endast kunde omfatta
undersökningar, som vore för sjukvården behöfliga, men ej under -

100

sökningar för den kliniska undervisningen och öfriga undersökningar i
vetenskapligt syfte.

Det vore emellertid undersökningar af det senare slaget, som vore
för klinikerna af särskild betydelse. På den kirurgiska kliniken försigginge
dåmera knappt en klinisk föreläsning, utan att vid något eller några af
de till föremål tagna fallen en demonstration af röntgenbilder vore behöflig
eller önsklig. Icke minst vid Lunds kliniker, där läraren företrädesvis
hade med nybörjare att göra, vore det af betydelse att begagna
röntgendemonstrationer. I många fall funnes det väl knappt något påtagligare
sätt att direkt demonstrera hvad som förelåge t. ex. vid benbrott,
främmande kroppar, som inträngt, eller vid stenbildning i njuren.

Röntgenföreståndarens betydelse för klinikerna och den kliniska
undervisningen vore således den, att han utförde undersökningar och ställde
till de kliniske lärarnas disposition röntgenbilder med utlåtanden öfver till
honom för undersökning öfverlämnade fall. I andra hand tillkomme honom
också åtskilliga andra uppgifter, såsom handledning af unga läkare, som
önskade sätta sig in uti röntgenundersökningens teknik; vidare borde han
öfvervaka och leda den ansvarsfulla behandlingen med röntgenstrålar och
annan likartad behandling.

Därest behofvet af en dylik föreståndare för röntgenlaboratoriet sålunda
vore visadt, uppkomme frågan om storleken af den lön eller det arfvode,
som borde tillkomma en dylik'' funktionär. Af förut vid landets
kliniska anstalter befintliga funktionärer funnes egentligen två, som kunde
jämnställas i uppgifter och ställning med den då i Lund föreslagna, nämligen
föreståndaren för serafimerlasarettets röntgeninstitut och den kliniske
laboratorn vid karolinska institutet, äfvenledes anställd vid serafimerlasarettets
kliniker. Den förre hade 3,000, den senare 4,000 kronor i lön.

Om man toge i betraktande, att röntgenföreståndaren måste vara en
specialist, som offrat tid och kostnad på sin specialutbildning och som beslutit
helt ägna sig åt detta fack, och då man visste, huru särskildt kräfvande
denna verksamhet vore och hvilka obehag och speciella, delvis ännu
ej fullt kända faror för hälsan, som vore förenade därmed, syntes det
nödigt, att en skälig lön beräknades för en dylik mans arbete, och det
vore obetingadt rättvist och billigt att af de angifna båda summorna taga

101

den större. Såvidt icke redan samtidigt med nu ifrågavarande framställning
beträffande universitetet i Lund en förhöjning begärdes af lönen för
röntgenföreståndaren i Stockholm, skulle antagligen en dylik anhållan icke
länge låta vänta på sig.

På grund af hvad professor Borelius anfört, anhöll han, att fakulteten
ville i vanlig ordning göra framställning om ett anslag af 4,000
kronor som lön åt en föreståndare för klinikernas röntgenlaboratorium.

Den af professor Borelius sålunda gjorda framställning blef med
förord af medicinska fakulteten öfverlämnad till det större akademiska
konsistoriet, som i skrifvelse till universitetskanslern den 22 september
1909 hemställde om utverkande af det begärda anslaget, under uttalande
att de skäl, som därför anförts, utvisade, att det angifna behofvet vore af
den beskaffenhet, att dess afhjälpande icke borde uppskjutas.

Universitetskanslern erinrade i skrifvelse till Konungen den 11 oktober
1909, angående riksdagspetita för Lunds universitet, att det från
Lund begärda beloppet till aflöning åt en föreståndare för röntgenlaboratoriet
vore detsamma, som kanslern i annan skrifvelse samma dag förordat
såsom arfvode å motsvarande befattning vid universitetet i Uppsala, hvarest
dock 500 kronor kunde bestridas af akademiska sjukhuset och statsmedel sålunda
erfordrades blott till belopp af 3,500 kronor.

Med hänsyn till röntgenmetodens utvidgade användning och stora
betydelse samt på grund af hvad för öfrigt blifvit i ärendet anfördt af
kirurgiska klinikens föreståndare, professor Borelius, ansåg kanslern, för
erhållande af en god röntgenspecialist såsom föreståndare för laboratoriet,
ett årsarfvode å 4,000 kronor icke vara för högt tilltaget.

1 ofvanberörda skrifvelse den 22 september 1909 anhöll det större
akademiska konsistoriet i Lund, att, därest förut ifrågasatt höjning af arfvodena
till amanuenser vid medicinska fakultetens och matematisk-naturvetenskapliga
sektionens institutioner blefve beviljad, arfvodet för de två
amanuenserna vid historiska museet och konstsamlingarna — den senare anställd
från och med år 1906 med aflöning från anslag å extra stat —
måtte höjas från 500 till 800 kronor. Samma skäl, som kunde anföras för
arfvodeshöjning åt öfriga, nu ifrågavarande befattningshafvare, gällde näm -

102

Karolinska

institutet.

ligen äfven i fråga om amanuenserna vid historiska museet och konstsamlingarna.

Universitetskanslern ansåg behofvet af förstärkt arfvode åt amanuensen
vid historiska museet vara ådagalagdt och tillstyrkte bifall till konsistoriets
förslag om detta arfvodes höjning till 800 kronor om året.

I sammanhang med frågan om förhöjdt anslag till arfvode åt en
amanuens vid konstsamlingårna erinrade universitetskanslern därom, att
han i underdånigt utlåtande den 6 mars 1909 gjort framställning om allmän
lönereglering för amanuenser m. fl. vid universiteten och karolinska
institutet. Därest denna framställning vunne afseende, ansåg kanslern,
att äfven arfvodet för nu ifrågavarande amanuens borde höjas, i likhet
med hvad som begärts till exempel för amanuensen vid astronomiska observatoriet,
eller från 500 till 800 kronor.

Karolinska institutets riksdagspetita för 1910 års Riksdag framlades
i lärarekollegiets skrifvelse till universitetskanslern den 9 september 1909.

I denna skrifvelse anhöll kollegiet om universitetskanslerns förord
för kollegiets den 10 september 1908 framställda förslag därom, att för ombildning
af åtskilliga kliniska och polikliniska amanuensbefattningar till
kliniska och polikliniska underläkarebefattningar med förbättrade aflöningsförmåner
äfvensom för inrättande af nya befattningar af sistnämnda art måtte
å ordinarie stat beviljas sammanlagdt 18,550 kronor, allenast med den
förändring att det till arfvode åt en klinisk underläkare vid kirurgiska
klinikens infektionsafdelning afsedda beloppet af 1,500 kronor syntes böra
i stället disponeras för en klinisk underläkare vid den otiatriska afdelningen
af kirurgiska kliniken, hvars inrättande lärarekollegiet i skrifvelse till
universitetskanslern den 8 oktober 1908 förordat och hvilken medelst af
Riksdagen sedermera anvisadt byggnadsanslag komme att förverkligas.

Beträffande den af de kliniska och poliklinska amanuenserna i november
1908 afgifna petitionen åberopade lärarekollegiet sitt den 19 i
samma månad afgifna yttrande.

Vidare anhöll lärarekollegiet, att universitetskanslern måtte hos Kungl.
Maj:t utverka framläggande för 1910 års Riksdag af proposition om anslag
för aflöningsförbättring åt de vid karolinska institutets teoretiskt-medicinska

103

institutioner anställda, i kollegiets utlåtande den 29 oktober 1908 afsedda
amanuenserna.

Kollegiet hemställde ytterligare, att, då under loppet af läsåret
1909—1910 ett nytt farmakologiskt laboratorium antogs blifva färdigt, så
att undervisning och vetenskapligt arbete där kunde taga sin början
aflöning måtte beviljas äfven för en amanuens vid farmakologiska institutionen.

Denne skulle hafva till uppgift att biträda professorn vid ordnande af
undervisningsmaterielen till föreläsningarna och vid anställande af experiment
under dessa, att vid behof assistera vid vetenskapliga försök å laboratoriet samt
att i mån af tid själf utföra vetenskapligt arbete. Amanuenser, likställda med
den nu föreslagna å farmakologiska institutionen, hade för det dåvarande
en årlig aflöning af 900 kronor, men af samma skäl, som föranledt lärarekollegiet
att framställa förslag om höjning till 1,400 kronor af dessa
amanuensers arfvoden, ansågs arfvodet äfven för amanuensen vid farmakologiska
institutionen höra bestämmas till sistnämnda belopp, däraf 200
kronor skulle anses motsvara ortstillägg. Lärarekollegiet anhöll alltså, att
universitetskanslern inåtte föreslå Kung]. Maj:t att till Riksdagen aflåta
proposition i nu nämndt syfte.

Slutligen hemställde lärarekollegiet i sin skrifvelse den 9 september
1909, att universitetskanslern ville för år 1911 söka utverka anslag till de
belopp, som af kollegiet för år 1910 äskats för kliniska underläkare vid
gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus och vid syfilidologiska kliniken
å sjukhuset S:t Göran, för pediatriska kliniken vid Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn äfvensom för arfvoden åt föreståndaren
för röntgeninstitutet vid serafiinerlasarettet och dennes biträde samt för
röntgeninstrumetariets underhåll.

Med afseende å den af amanuenser vid institutet i november 1908
afgifna petitionen, i hvad densamma berörde dessa anslag, åberopade lärarekollegiet
sitt den 19 november 1908 i anledning af petitionen afgifna
yttrande.

I skrifvelse till Konungen den 11 oktober 1909 angående karolinska
institutets riksdagspetita hemställde universitetskanslern, under hänvisning
till hvad lärarekollegiet till stöd för framställningarna anfört, att Kungl.

104

Remiss till
löneregleringskommittén
2S!/io 1909

1910 års
riksdag.

Maj:t måtte till 1910 års Riksdag aflåta proposition om beviljande af de
ifrågasatta anslagen.

Hvad särskildt angick den föreslagna amanuensbefattningen vid farmakologiska
institutionen, anförde kanslern, att anslag till aflöning för en
dylik befattning vore erforderligt i sammanhang med den snart färdiga nybyggnaden
för den ifrågavarande institutionen.

Med kungl. bref den 22 oktober 1909 öfverlämnades till lönereg.
leringskommittén universitetskanslerns skrifvelse den 6 mars 1909 med
''därtill hörande framställningar och utlåtanden äfvensom ofvanberörda,
från vissa sjukhusstyrelser in. fl. myndigheter inhämtade yttranden samt
transumt af hithörande delar af kanslerns skrivelser den 11 oktober
1909, angående de s. k. riksdagspetita, jämte vid dessa skrifvelser fogade
framställningar från myndigheter vid universiteten och karolinska institutet;
och anbefalldes kommittén genom nämnda kungl. bref att till Kungl.
Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande öfver det i ärendet framlagda
förslag till lönereglering för vissa befattningshafvare vid universiteten och
karolinska institutet.

# *

* I

I statsverkspropositionen vid 1910 års riksdag upptogos tvenne af
de i förevarande ärende innefattade särskilda spörsmål, nämligen angående
anslag till tjänstemän vid röntgeninstituten i Uppsala och Lund.

Beträffande den från Uppsala universitet i detta hänseende gjorda
framställningen anförde chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokoll
den 14 januari 1910 hufvudsakligen följande.

Röntgenmetodens stora och växande betydelse hade i den föreliggande
framställningen kraftigt framhållits och goda skäl hade bjudits för
att åstadkomma någon förbättring i arfvodet åt den tjänsteman, hvarom
fråga vore och som syntes intaga en viss särställning i förhållande till
andra med honom annars jämförliga befattningshafvare.

Man kunde tveka, om tidpunkten då vore den rätta för vidtagande
af en dylik arfvodesförbättring. Den stora frågan om en allmän lönereglering
för amanuenser m. fl. vid rikets universitet och karolinska medikokirurgiska
institutet vore nämligen, eldigt Kungl. Maj:ts beslut den 22
oktober 1909, öfverlämnad till utlåtande af löneregleringskommittén, och
i nämnda ärende inginge också frågan om nu afsedda befattningshafvares
löneförmåner. Det hade emellertid synts departementschefen framgå af
hvad i förevarande ämne andragits, att spörsmålet om eu arfvodesförbättring
för nu afsedda befattningshafvare ej tålde uppskof, och departementschefen
hade därför trott sig redan då böra framlägga detsamma
inför Kungl. Maj:t.

Hvad det begärda arfvodets storlek beträffade, erinrade departementschefen
om följande. Den 30 september 1907 uttalade medicinska fakulteten,
att ett arfvode af 2,000 kronor kunde vara skäligt. Sedermera anförde fakulteten
i skrifvelse den 14 december 1908, att, om de kliniska amanuenserna
skulle få eu nämnda summa öfverstigande aflöning — och dessa amanuenser
borde, ansåg fakulteten, i aflöningshänseende likställas med motsvarande
befattningshafvare vid karolinska institutet, hvilka själfva begärt 2,800
kronor — borde assistenten vid röntgénafdelningen komma i åtnjutande
af samma löneförmåner.

Det syntes departementschefen som om man dåmera ville tillerkänna
den ifrågavarande befattningshafvaren eu annan och själfständigare ställning
än dittills — den föreslagna nya benämningen antydde detta — och att
orsaken till den afsevärda löneförhöjning, som begärts, till en del vore denna.
Antagligt vore också, att befattningen mer och mer befunnits vara af den
natur, att densamma borde få en själfständigare och förmånligare ställning
än den, som tillkomme en klinisk amanuens.

Äfven om man utginge därifrån, syntes det departementschefen
dock ej lämpligt att, innan löneregleringskommittén yttrat sig, så afsevärdt
som fakulteten begärt höja ifrågavarande befattningshafvares arfvode.
Stannade man vid ett belopp af 3,000 kronor, ansåg departementschefen
att man å ena sidan väsentligt förbättrat löneförmånerna för assistenten
— denna benämning syntes tills vidare kunna bibehållas — och å andra
sidan svårligen öfverskridit hvad som med hänsyn till de förhållanden,

14—120081. Löneregleringslcommitténs bet. XXXJ1I.

106

hvilka redan rådde i afseende å denna befattning, i aflöningsväg kunde
ifrågasättas vid en definitiv lönereglering.

Departementschefen erinrade därvid, att för det dåvarande till en
föreståndare för röntgeninstitutet vid serafhnerlasarettet utginge ett af
Riksdagen å extra stat beviljadt arfvode å 3,000 kronor, hvarjämte därstädes
funnes ett biträde, aflönadt med 1,000 kronor — ett belopp, som
man för år 1911 dock önskade förhöjdt till 1,500 kronor. Vidare kunde
anmärkas, att man från universitetet i Lund ifrågasatt ett anslag å 4,000
kronor till aflöning åt en föreståndare vid röntgenlaboratoriet därstädes.

Om man ansåge, att assistentens arfvode borde utgöra 3,000 kronor,
syntes dock ej därför erfordras höjning af statsmedel med skillnaden
mellan detta belopp och de 500 kronor, som af nämnda medel redan utginge.
Man borde nämligen kunna med hänsyn till röntgenterapiens värde
för sjukvården påräkna ökadt bidrag från sjukhusets stat utöfver därifrån
utgående 500 kronor.

I detta afseende erinrade departementschefen, bland annat, därom,
att direktionen öfver akademiska sjukhuset i Uppsala i skrifvelse den 14
september 1909 förklarat sig i princip ej finna det vara oriktigt, att aflöningen
till vid sjukhuset anställda amanuenser m. fl. utginge med ungefär
enahanda belopp af statsmedel och från sjukhusets stat. Därest Kung].
Maj:t således skulle aflåta proposition till Riksdagen om förhöjning af arfvodena
för de ifrågavarande befattningshafvarna och därvid förutsatte, att
förhöjningen skulle med lika belopp utgå från statsverket och från sjukhusets
stat, ville direktionen i det förslag till stat, som den jämlikt § 5
i gällande sjukhusreglemente hade att årligen uppgöra och inlämna till
pröfning af universitetets drätselnämnd samt slutligt fastställande af det
mindre akademiska konsistoriet, föreslå den afsedda förhöjningen.

Eventuell brist i sjukhusets stat skulle emellertid i viss ordning
betäckas af ett för ändamålet under riksstatens åttonde hufvudtitel uppfördt
ordinarie förslagsanslag å 10,000 kronor.

107

att ersätta universitetet med viss bestämd afgift för hvarje sjukdag af
dylika sjuka — af anslaget finge utgå dels hälften af samma brist intill
ett belopp af 7,500 kronor, dels ock därutöfver det belopp, hvarmed bristen
öfverstege 15,000 kronor.

Departementschefen ansåg hvad i ärendet förekommit gifva honom
anledning till det förslag, att man för det dåvarande borde hos Riksdagen
å extra stat begära allenast 1,500 kronor till arfvode åt assistenten vid
ifrågavarande röntgenafdelning, under förutsättning därvid, att ett lika
belopp komme honom till del från akademiska sjukhusets stat.

Visserligen hade departementschefen sig bekant, att förberörda förslagsanslag
till det akademiska sjukhuset under de senaste åren betydligt
öfverskridits, hvilket syntes påkalla vissa åtgärder från det allmännas sida;
och det kunde då synas betydelselöst, om någon del af assistentens aflöning
utginge på sjukhusets stat, då beloppet ju i hvarje fall åtminstone
för det dåvarande skulle komma att utgå af statsmedel. Men dels syntes
det departementschefen principiellt riktigt, att en del af assistentens verksamhet,
som ju vore af den största betydelse för den egentliga sjukvården,
betalades af sjukhuset, såsom ock dittills skett, dels ämnade departementschefen
i afseende å föreståndaren för röntgenlaboratoriet vid Malmöhus
låns sjukvårdsinrättningar i Lund, hvilka icke hade tillgång till något
statsanslag, föreslå en motsvarande anordning.

Med den förändrade ställning ifrågavarande assistent därefter skulle
komma att intaga, ansåg departementschefen, att bestämmelser rörande
hans tjänstgöring borde, efter förslag af vederbörande, fastställas af Kungl.
Maj:t.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att såsom bidrag till arfvode
åt en assistent å akademiska sjukhusets i Uppsala röntgenafdelning, med
den tjänstgöring som af Kungl. Maj:t bestämdes, på extra stat för år
1911 anvisa ett anslag af 1,500 kronor.

Till en liknande anordning — anförde departementschefen vidare
— syntes redan för handen varande förhållanden inbjuda i fråga om motsvarande
befattningshafvare vid röntgenlaboratoriet i Lund — äfven hans
benämning kunde tills vidare blifva assistent.

108

Af professor Borelius’ anförande framginge, att från början af år 1909
vore så anordnad!, att lasarettet, alltså Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund, såsom den officiella benämningen lydde, samt sjukhuset i Malmö
med 1,500 kronor hvardera godtgjorde en i Malmö bosatt röntgen specialist,
hvilken 2—3 gånger i veckan besökte vederbörande sjukvårdsinrättning
och utöfvade ledningen af röntgenarbetet.

Såsom professor Borelius anmärkt, vore detta blott ett provisorium, och
ett från honom till ecklesiastikdepartementet ingånget meddelande gåfve
vid handen, att kombinationen med sjukhuset i Malmö, beläget såsom
det vore å annan ort, borde för framtiden lämnas ur räkningen.

Samma meddelande utvisade, att däremot det anslag å 1,500 kronor,
som enligt upplysning af Borelius genom särskilt landstingsbeslut för
det dåvarande utginge på sjukvårdsinrättningarnas stat, borde kunna fortfarande
påräknas. Detta anslag beviljades, enligt hvad professor Borelius
i nämnda meddelande sagt, af landstinget för ett år i sänder och kunde
beräknas komma att utgå äfven till en med statsmedel aflönad röntgenföreståndare.
Då komme emellertid obetingadt att vid detsamma fästas det
villkoret, att tjänstinnehafvaren äfven under de akademiska ferierna funnes
att tillgå för de för sjukvårdens tidsenliga skötande äfven under denna
tid nödiga röntgenundersökningar.

Utgående från den förutsättningen, att godtgörelse till belopp af
minst 1,500 kronor komme ifrågavarande befattningshafvare till godo å
staten för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, ville departementschefen
söka medverka till att å extra stat bereddes samma befattningshafvare
ett arfvode af statsmedel till belopp af 1,500 kronor. Likasom departementschefen
föreslagit i afseende å assistenten i Uppsala, syntes bestämmelser
rörande den nu ifrågavarande assistentens tjänstgöring böra, efter
förslag af vederbörande, fastställas af Ivungl. Maj:t.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, tillstyrkte departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att såsom bidrag till arfvode
åt en assistent å det vid universitetets i Lund kliniker inrättade
röntgenlaboratoriet, med den tjänstgöring som af Kungl. Maj:t bestämdes,
på extra stat för år 1911 anvisa ett anslag af 1,500 kronor.

109

Sedan Kungl. Maj:t enligt departementschefens hemställan beslutat i
förevarande ärenden framlägga förslag till 1910 års Riksdag, anmälde Riksdagen
i skrifvelse den 30 maj 1910, n:r 8, att Riksdagen på extra stat
för år 1911 anvisat dels såsom bidrag åt en assistent å akademiska sjukhusets
i Uppsala röntgen afdelning, med den tjänstgöring som af Kungl.
Maj:t bestämdes, ett anslag af 1,500 kronor, med villkor att för ifrågavarande
assistents aflöning ett lika stort belopp utginge från akademiska sjukhusets
stat, dels ock såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets
i Lund kliniker inrättade röntgenlaboratoriet, med den tjänstgöring
som af Kung]. Maj:t bestämdes, ett anslag af likaledes 1,500 kronor, under
villkor att Malmöhus läns landsting med lika stort belopp bidroge till
ifrågavarande assistents aflöning.

■3j€-

Bland de riksdagspetita, som för 1911 års Riksdag framställdes från
Uppsala universitet, förekom en vid matematisk-naturvetenskapliga sektionens
sammanträde den 6 september 1910 väckt fråga om anslag å ordinarie
stat till aflönande af en amanuens vid den geografiska institutionen.

I detta ärende anförde professor A. Hamberg, att behofvet af en
amanuens vid geografiska institutionen särskildt under de praktisk-geografiska
öfningarna visat sig vara mycket kännbart. I dessa öfuingar deltogo
ofta omkring 30 studerande, och det vore för professorn ej möjligt att
ensam på ett effektivt sätt handleda ett så stort antal samtidigt. Med
hjälp af en amanuens, som kunde bistå med öfvervakandet af de studerandes
arbeten, skulle detta däremot rimligen kunna göras.

För öfrigt förekomme vid geografiska institutionen en mängd praktiska
bestyr, såsom böckers katalogisering, samlingars etikettering, uppsikt
öfver utlåning af böcker, kartor och instrument, skötsel af instrument,
mindre inköp in. in. Dessa göromål skulle till stor del kunna under professorns
uppsikt skötas af en amanuens och därigenom för professorn
en afsevärd tid besparas, hvilken i stället kunde komma undervisningen
och andra rent vetenskapliga uppgifter till godo.

Framställningar,
afsedda
för
1911 års
Riksdag.

Uppsala

universitet.

Till utförande af eu del af dessa göromål under en kortare tid hade
understundom en eller annan student visat sig villig utan annan ersättning än
eu ringa gratifikation samt titeln af e. o. amanuens. Det vore emellertid
klart, att en sådan person ej kunnat åläggas några större arbetsprestationer
och ej heller kunnat anmodas att deltaga i undervisningen, isynnerhet
som vid universitetets andra institutioner amanuenserna åtnjöte aflöning.

Med bifall till det förslag, som af professor Hamberg i förevarande
afseende framställdes, beslöt sektionen bland sina riksdagspetita upptaga
ett anslag till aflöning åt en amanuens vid den geografiska institutionen
med samma löneförmåner af allmänna medel, som komme amanuensen vid
astronomiska observatoriet till del.

Vid ärendets behandling den 1 oktober 1910 beslöt det större akademiska
konsistoriet att förorda utverkande af löneförmåner till en amanuens
vid den geografiska institutionen med kontant aflöning af 500 kronor
jämte boställsrum, som funnes tillgängligt, samt att, för den händelse
den på pröfning beroende framställningen om förhöjda löneförmåner för
amanuenserna m. fl. ledde till åsyftadt resultat, hemställa, att amanuensen
vid den geografiska institutionen måtte i löneförmåner likställas med
amanuensen vid det astronomiska observatoriet.

1 skrifvelse till Konungen den 17 oktober 1910, angående Uppsala
universitets riksdagspetita, tillstyrkte universitetskanslern inrättande af eu
amanuensbefattning vid ifrågavarande institution; och erinrade kanslern
tillika att, därest frågan om lönereglering för amanuenser vid universiteten
m. fl. komme under behandling vid 1911 års riksdag, amanuensen
vid geografiska institutionen borde i afseende å aflöningsförmåner likställas
med amanuenserna vid den astronomiska in. fl. institutioner.

Lunds Uni- Från Lunds universitet gjordes i sammanhang med riksdagspetita

versifct. för 1911 års Riksdag framställning om höjning af arfvodet till assistenten
vid den geologisk-mineralogiska institutionen.

Af professor Moberg hade föreslagits, att den ifrågavarande assistentbefattningen
skulle ombildas till en laboratorstjänst i mineralogi med för
laboratorer gällande löneförmåner.

Det större akademiska konsistoriet förklarade sig emellertid, i skrifvelse
till universitetskanslern den 24 september 1910, icke anse lämpligt,
att den ifrågasatta laboratorstjänsten inrättades. Konsistoriet fann dock
hvad professor Moberg anfört vara behjärtansvärdt, men inskränkte sig
till att hemställa, att årsarfvodet för den ifrågavarande assistenten måtte
höjas från 1,500 till 2,500 kronor 1

skrifvelse till Konungen den 15 oktober 1910, angående Lunds
universitets riksdagspetita, uttalade universitetskanslern den uppfattning,
att genom hvad institutionens föreståndare professor Moberg därom anfört
vore ådagalagdt, att ett stort behof gjorde sig gällande af ökade anslag
för den geologisk-mineralogiska institutionen.

Särskildt ansåg universitetskanslern det vara uppenbart, att assistenten
vid institutionen, som för det dåvarande åtnjöte ett arfvode af allenast

1,500 kronor, men hade en ganska dryg undervisningsbörda, omfattande
skyldighet att föreläsa i mineralogi en timme i veckan och leda öfningar
fyra timmar i veckan, borde erhålla ökad aflöning. Detta framginge särskildt
vid jämförelse med beloppet af de fasta docentstipendierna, hvilkas
innehafvare för en ersättning af 2,500 kronor om året ej hade större undervisningsskyldigbct
än en timmes föreläsning i veckan.

Karolinska institutets lärarekollegium hemställde i skrifvelse den 1
september 1910, att universitetskanslern måtte föreslå Kungl. Maj:t att å
extra stat för år 1912 äska anslag till en klinisk underläkare vid kliniken
för otiatri in. in. å Sabbatsbergs sjukhus.

Med afseende å denna kliniks storlek och för vinnande af likställighet
med de af lärarekollegiet ifrågasatta underläkarebefattningarna vid gynekologiska
kliniken å Sabbatsberg, syfilidologiska kliniken och pediatriska
kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn ansåg kollegiet,
att anslaget till aflöning åt underläkaren vid den otiatriska kliniken borde
bestämmas till 2,000 kronor.

Kollegiet upprepade jämväl sina i skrivelser till universitetskanslern
den 10 september och den 29 oktober 1908 gjorda framställningar om
lönereglering för de vid institutet anställda amanuenserna och ombildning
af vissa bland amanuensbefattningarna till underläkarebefattningar.

Karolinska

institutet.

112

I skrifvelse till Konungen den 10 oktober 1910, angående karolinska
institutets riksdagspetita, anförde universitetskanslern, att vid den klinik
för otiatri in. in., som vore afsedd att anordnas vid Sabbatsberg, erfordrades,
på sätt lärarekollegiet erinrat; biträde af en underläkare; och hemställde
kanslern, att erforderligt anslag till inrättande af . en dylik befattning
måtte af Riksdagen begäras.”

Skulle framställning till 1911 års Riksdag icke medhinnas i den på
Kungl. Maj:ts pröfning beroende, omfattande frågan angående lönereglering
för vissa underläkare, amanuenser in. fl., i sammanhang hvarmed
stode förslaget om vissa kliniska amanuensbefattningars förändrande till
underläkaretjänster, ansåg kanslern det i allt fall blifva nödvändigt att
af 1911 års Riksdag äska erforderligt anslag till aflönande af eu amanuens
vid ifrågavarande klinik.

Remiss Transumt af kanslerns ofvanberörda skrivelser till Konungen i ok reglerings-

tober 1910, jämte därtill hörande framställningar från vederbörande mynkommitén
(jjgheter vid universiteten och karolinska institutet, öfverlämnades genom
kungl. remiss deri 18 januari 1911 till löneregleringskominittén för att af
kommittén tagas i öfvervägande i samband med det ärende angående lönereglering
för amanuenser m. fl. vid rikets universitet och karolinska institutet,
hvari kommittén genom kungl. bref den 22 oktober 1909 anbefallts
att afgifva underdånigt utlåtande.

Skrifvelse till I enlighet med den vid kommitténs tillsättning afsedda ordning

kommittén . , ° °

10/.i 1911. både kommittén, på grund af särskilda föreskrifter, under tiden efter
mottagandet af nyssnämnda kung], bref af den 22 oktober 1909 haft
att ägna sig åt behandlingen af eu mängd andra, till kommittén öfverlämnade
frågor, i hvilket afseende torde få nämnas, att under tiden till
och med den 10 november 1911 kommittén, förutom skriftliga yttranden,
afgifvit 12 tryckta betänkande!! (delarna XIX—XXX).

Den 10 november 1911 anmodades kommittén genom skrifvelse
från chefen för finansdepartementet att, så skyndsamt som förhållandena

113

det medgåfve, till Ivungi. Maj:t inkomma med utlåtande öfver det till
kommittén remitterade förslag angående lönereglering för amanuenser in.
fl. vid rikets universitet och karolinska institutet.

* *

Mot slutet af år 1911 inkommo emellertid till Kung!. Maj:t ytterligare
en del framställningar angående lönereglering för vissa bland de
befattningskafvare, om hvilka här är fråga, eller angående inrättande af
nya dylika befattningar.

Sålunda förekomma bland Lunds universitets riksdagspetita för år
1912 dels en förnyad framställning i fråga om assistentbefattningen vid den
geologisk-mineralogiska institutionen, dels ock eu hemställan om anslag
till förstärkning af den vid fysiska institutionen anställda, biträdande
personal.

Beträffande assistentbefattningen vid den geologisk-mineralogiska
institutionen hade professor Moberg i en till det större akademiska konsistoriet
ställd, den 6 maj 1911 dagtecknad skrift anfört i hufvudsak
följande.

Ämnet geologi och mineralogi med därtill hörande hjälpvetenskaper
paleontologi, kristallografi och
sig ett mycket stort ämnesområde. Då därtill komme, att geologen måste,
där grundligare undersökningar skulle göras, hålla sig ä jour med samtliga
öfriga naturvetenskapers landvinningar, läge det i öppen dag, att det
vore omöjligt för en enda person att förvärfva och vidmakthålla tillräckliga
kunskaper för att kunna meddela en någorlunda tidsenlig undervisning
inom ämnets samtliga hufvudgrenar.

Man hade också vid utländska universitet i regel minst tvenne
professurer inom ämnesgruppen. Så t. ex. funnes — för att lämna några
exakta uppgifter från Tyskland, hvars universitetsförhållanden närmast
liknade våra — inom denna ämnesgrupp fyra professorer i Bonn, Breslau,
Heidelberg, Leipzig och Munchen, tre i Berlin, Freiburg in Br., Strassburg
och lubingen samt två i Greifswald, Jena, Kiel, Königsberg och Marburg,

15—120081. Löneregleringakommittcns bet. XXX1I1.

Framställningar,
afsedda
för
1912 års
Riksdag.

Lunds

universitet.

114

hvarjämte privatdocenter ofta till stort antal funnes i olika grenar af
ämnet.

Sago man till förhållandena i vårt eget land, företräddes ämnet såväl
i Uppsala som vid Stockholms högskola af tvenne professorer. Visserligen
vore i Uppsala den ena professuren en personlig professur, men
professor Moberg ansåg det vara säkert, att, om ej en sådan tillfälligtvis
hade varit lättast att där utverka, man äfven i Uppsala måst söka på
annat sätt utöka lärarekrafterna.

Vid Lunds universitet funnes däremot för ämnesgruppen i fråga
endast en professur, hvars innehafvare till sitt biträde hade en assistent
med 1,500 kronors årlig aflöning. Nämnde assistent hade till åliggande
att hvarje vecka hålla en föreläsning och meddela fyra timmars öfningsundervisning,
hvarjämte han hade att ägna tillsyn åt och deltaga i ordnandet
af den ej obetydliga mineralsamlingen. Endast en aflönad amanuens funnes
och dennes arbetstid upptoges fullständigt af boksamlingens skötsel, framtagande
och återinsättande af undervisningsmaterial in. fl. löpande göromål,
som ej af professorn medhunnes.

Att med sagda lön för assistentens angifna tjänstgöring få någon
mera erfaren person att åtaga sig befattningen vore — fortsatte professor
Moberg — naturligtvis ogörligt.

Dittills hade professorn också sökt hjälpa sig fram på det sätt, att
någon kandidat, som ännu ej afslutat sina geologiska studier för högre
examen, vidtalats att på egen bekostnad uppehålla sig någon tid vid utländskt
universitet, där mineralogien varit väl företrädd, för att sedermera i sin
ordning inträda som assistent vid institutionen i Lund.

Så snart eu sådan person hunnit gradueras, ville lian emellertid söka
sådan anställning, att han på den kunde existera, och det syntes därmed
gifvet, att, äfven om han skulle vara docentmässig, han måste söka sig bort
såsom lektor eller statsgeolog eller till någon annan i löneförmåner därmed
likställd befattning.

Just då mognad och full kompetens vunnits, hade assistenten dittills
utan undantag lämnat befattningen och sålunda ny lärare måst uppsökas,
hvilket ofta varit förenadt med stora svårigheter.

115

Enda möjligheten att kvarhålla kompetent person vid lärarebefattningen
i fråga vore sålunda, enligt professor Mobergs mening, att denna befattning
erhölle samma ställning som laborators- eller observatorsbefattniimarna
vid universitetet. Den ämnesgrupp, som af befattningens innehafvare skulle
handhafvas, nämligen mineralogi, petrografi och kristallografi, vore af så
stor vikt såväl för geologien i allmänhet som ock delvis för kemien, att
eu laboratorslön med fullt skäl kunde fordras.

Professor Moberg anmärkte vidare, att den, som hade geologi till
hufvudämne och sålunda ej såsom timlärare kunde täfla med docenter i
skolämnen, efter hvad erfarenheten visat ej heller som docent kunde göra
sig räkning på att få sin ekonomiska ställning förbättrad genom erhållande
af, ett docentstipendium, enär den lönlösa väntetiden måste blifva honom
för lång. Vid Lunds universitet funnes också endast nominellt två docenter
i geologi. Den ene af dessa vore pensionerad lektor, omkring 70 år gammal,
den andre tjänstgörande lektor, och ingendera deltoge i den offentliga
undervisningen vid universitetet.

Det hade från visst håll förmenats, att laboratorsbefattningar vid
universiteten ej vore tidsenliga; innehafvare!! skulle snart nog känna sig
missnöjd med sin ställning, då han tilläfventyrs ej kunde nå sitt egentliga
mål, en professur.

Att detta resonemang ej kunde vara riktigt, fann professor Moberg
framgå redan däraf, att docentbefattningar ingalunda ansåges mindre
tidsenliga, fastän äfven inom docentkåren långt ifrån alla kunde erhålla
den professur, som väl äfven för docenterna i regel finge anses som mål
för sträfvandena på befordringsvägen. I alla händelser hade det aldrig
visat sig vara någon svårighet att besätta laboratorsbefattningarna.

Att professor Moberg ej ifrågasatte svårigheternas lösande genom
upprättande af eu ny professur för ämnesgruppen, berodde dels därpå,
att han ansåge, att anställandet af eu laborator redan med mindre kostnad
lämnade en fullt tillfredsställande lösning af lärarefrågan, dels därpå att
man, enligt professorns förmenande, på detta sätt bäst bevarade sambandet
mellan geologien i allmänhet och de nu speciellt ifrågavarande ämnena,
något som hade största betydelse för geologiens allsidigt fruktbärande
bedrifvande.

Hänvisande till omförmälda motivering anhöll professor Moberg, att
konsistoriet ville hos Kungl. Maj:t söka utverka, att befattningen såsom
assistent vid Hunds geologisk-mineralogiska institution matte omvandlas till
en laboratorsbefattning med de för öfriga dylika befattningar vid universitetet
gällande löneförmåner.

I skrifvelse till universitetskanslern den 7 oktober 1911 anförde det
större akademiska konsistoriet, att konsistoriet af principiella skäl ansåge
det icke i allmänhet lämpligt att vid universitetet skapa ytterligare en
lärarebefattning af den utaf professor Moberg ifrågasatta typen.

Med hänsyn till de svåra förhållanden beträffande arbetskrafterna,
under Indika den geologisk-mineralogiska institutionen fungerade, och med
framhållande af vikten af att genom förbättrade löneförhållanden erhålla
fullt kompetenta och för arbetet lämpliga personer, hemställde emellertid
konsistoriet, att arfvodet till assistenten vid nämnda institution måtte för
framtiden höjas från 1,500 till 3,500 kronor och att för ändamålet måtte
utverkas ett årligt anslag å 2,000 kronor.

I fråga om ökadt anslag till den fysiska institutionen i Lund erinrade
professor Rydberg i skrifvelse till det större akademiska konsistoriet
den 6 maj 1911, att den aflönade personal, som för det dåvarande vore
att tillgå såsom biträde vid de fysikaliska laborationsöfningarna, utgjordes
af eu assistent med 1,500 kronors arfvode och en amanuens med arfvode
af 500 kronor. Dessutom funnes i institutionsbyggnaden fri bostad fölen
extra ordinarie amanuens.

Denna biträdande personal, som under 1890-talet, vid hvars början
assistentbefattningen tillkom, visade sig tillräcklig, hade med det ständigt
stigande antalet laboranter (vårterminen 1911 54, åren 1888—1898 växlande
mellan 9 och 19) blifvit allt mera otillräcklig och arbetsbördan för hvar
och en i hög grad ökad.

Endast genom anställande af oaflönade extra ordinarie amanuenser
(för tillfället 4 till antalet) hade det varit möjligt att låta öfningarna
fortgå i samma omfång som förut. För att i någon mån ersätta allt detta
extra arbete hade under de senaste åren anslag, till ett belopp åt 1,250
kronor årligen, sökts och erhållits ur fonden af besparade docentstipendier.

117

Det otillfredsställande i en sådan anordning ansåg professor Rydberg
icke behöfva närmare utvecklas.

Professor Rydberg anhöll, att konsistoriet ville bland årets riksdagspetita
upptaga för fysiska institutionen: till en ny assistentbefattning med
särskild uppgift att biträda vid ledningen af de fysikaliskt-tekniska laborationsöfningarna
1,500 kronor årligen och till en ny amanuensbefattning
500 kronor årligen, eller tillsammans ett nytt årligt anslag af 2,000 kronor.

Äfven om detta anslag beviljades, skulle, framhöll professor Rydberg,
kostnaderna för undervisningen i fysik vid Lunds universitet, med två
assistenter och två amanuenser, betydligt understiga kostnaderna för motsvarande
undervisning i Uppsala, med laborator och två amanuenser.

Professor Rydbergs framställning, som tillstyrktes af matematisknaturvetenskapliga
sektionen, biträddes äfven af det större akademiska
konsistoriet i dess ofvan berörda skrifvelse den 7 oktober 1911.

I samma skrifvelse erinrade konsistoriet om behofvet af höjda arfvoden
för assistenter och amanuenser. Då detta ärende fortfarande vore beroende
på Kungl. Maj :ts pröfning, ansåg sig konsistoriet för det dåvarande endast
höra framhålla, att eu löneförbättring för ifrågavarande befattningshafvare
vore behöflig och dess snara genomförande ensidigt ej blott för de särskilt
nämnda utan för samtliga assistenter och amanuenser, således äfven för
dem, om hvilkas anställande konsistoriet i sin förevarande skrifvelse gjorde
framställning.

Hvad det större akademiska konsistoriet i förevarande hänseenden
hemställt tillstyrktes af universitetskanslern, i skrifvelse till Konungen den
IG oktober 1911.

I skrifvelse till universitetskanslern den 31 augusti 1911, angående Karolinska
karolinska institutets riksdagspetita för 1912 års Riksdag, hemställde in- institutet
stitutets lärarekollegium om kanslerns medverkan i syfte att kungl. proposition
måtte till 1912 års Riksdag aflåtas angående ombildning, i enlighet
med kollegiets förut afgifna förslag, af åtskilliga kliniska och polikliniska
amanuensbefattningar till kliniska och polikliniska underläkarebefattningar
med förbättrade aflöningsförmåner och angående inrättande af
nya befattningar af sistnämnda art.

118

Jämväl anhöll kollegiet, att universitetskanslern måtte hos Kungl.
Maj:t utverka framläggande för 1912 års Riksdag af proposition om anslag
till föreslagen aflöningsförbättring för en hvar af amanuenserna vid
institutets anatomiska, histologiska, fysiologiska, kemiska, rättsmedicinska
och hygieniska afdelningar samt patologisk-anatomiska institution äfvensom
för den amanuens, som hade att förrätta och demonstrera obduktionerna
vid den pediatriska kliniken.

Slutligen upprepade kollegiet sin i skrifvelse den 9 september 1909
gjorda anhållan om utverkande af ett ordinarie anslag af 1,400 kronor,
däraf 200 kronor ortstillägg, till arfvode åt en amanuens vid farmakologiska
institutionen.

Beträffande lärarekollegiets nu på nytt framlagda förslag om inrättande
af underläkaretjänster vid kliniker och polikliniker samt om löneförbättring
åt amanuenserna vid de teoretiska institutionerna m. m. hänvisade
universitetskanslern, i skrifvelse till Konungen den 16 oktober 1911, till
sitt utlåtande i ämnet den 6 mars 1909, hvarjämte kanslern ansåg sig ännu eu
gång böra framhålla vikten däraf, att denna löneregleringsfråga måtte, så snart
ske kunde, företagas till slutlig behandling.

T fråga om lärarekollegiets begäran om anslag till en amanuens vid
farmakologiska institutionen framhöll universitetskanslern, att, sedan
denna institution dåmera erhållit ett eget, rätt stort laboratorium, behofvet
af en amanuens framträdt allt starkare.

Erfarenheten hade, enligt hvad kanslern inhämtat, redan visat, att saknaden
af en amanuens vid sistnämnda institution medfört, att läraren måste af
sin tid offra rätt mycket på sådant arbete, som lämpligare borde utföras af en
amanuens, såsom framtagande af undervisningsmateriell till föreläsningarna,
förberedelse till och assistens vid experiment för undervisningen, beredande af
lösningar m. m., som behöfdes såväl vid dylika experiment som för det
vetenskapliga arbetet vid laboratoriet. En del af detta arbete, som amanuensen
borde utföra, kunde för en ung studerande vara ganska instruktivt,
medan det för läraren måste innebära uteslutande tidsförlust.

119

nadsfria demonstrationskurser kunde anordnas, vid hvilka läraren utförde
instruktiva experiment. Dessa toge så mycken tid i anspråk, att de icke
lämpligen borde, såsom dittills i viss omfattning skett, förläggas till de
offentliga föreläsningstimmarna. Vid anordnandet af dessa experiment
vore det för läraren af särskild! behof påkalladt att kunna påräkna biträde
af en amanuens.

Denne borde därjämte, så långt hans egna studier det medgåfve,
finnas till hands å laboratoriet under hela den dagliga arbetstiden därstädes.
Men under det han uppehölle sig å laboratoriet, skulle han dock,
i likhet med amanuenserna å de fysiologiska och histologiska institutionerna,
kunna å tider, då han ej vore upptagen af sin tjänstgöring, sysselsätta
sig med vetenskapligt arbete under lärarens ledning, till nytta äfven
för sina egna studier.

I likhet med nyssnämnda två amanuenser borde den nu ifrågavarande
amanuensen erhålla ett årsarfvodc af 900 kronor, hvilket belopp dock gifvetvis
borde, för den händelse den begärda löneregleringen för underläkare
och amanuenser m. fl. komtne till stånd, höjas till samma belopp,
som begärts för öfriga amanuenser vid karolinska institutets teoretiska institutioner,
nämligen 1,400 kronor årligen. Den förmån af boningsrum
vid karolinska institutet, som tillkomme amanuenserna vid fvsiolo°iska och
histologiska institutionerna, kunde däremot, enligt hvad universitetskanslern
inhämtat, i regel icke beredas en amanuens vid farmakologiska institutionen.

* *

Hos direktionen för serafimerlasarettet anhöllo de vid lasarettet an- Framstäiiställda
amanuenser och poliklinikamanuenser i en den 5 oktober 1911 r)ifnri^serafidagteeknad
skrift, att direktionen måtte taga i öfvervägande, huruvida icke tmterldasa^t''
— i likhet med hvad förhållandet vore vid allmänna barnhuset och vid
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, där den principen tilllämpades,
att sjukhuset bidroge till aflönande! af sina amanuenser — åt
sökandena kunde på extra stat för år 1911 för arbetet i sjukvården utanordnas
ett lönetillskott af den storlek, att sammanlagda lönerna uppginge
för de kliniska amanuenserna till de för »lasarettets underläkare» gällande

120

lönerna och för de polikliniska amanuenserna till 2,000 kronor eller samma
lönebelopp, som utbetalades till de vid Stockholms stads sjukhus anställda
amanuenserna.

Serafimerlasarettets direktion hänvände sig i denna fråga till Kungl.
Maj:t i skrifvelse den 26 oktober 1911 och anförde därvid, bland annat,
följande.

Med det i sökandenas hemställan förekommande uttrycket »lasarettets
underläkare» afsåges antagligen den i § 10 af stadgan för serafimerlasarettet
omförmälda underläkare, som dåmera å lasarettets stat uppbure årlig
aflöning af 2,300 kronor.

Oafsedt att lasarettets disponibla medel icke lämnade tillgång till
en så betydande, vid uppgörandet af lasarettets stat för år 1911 icke förutsedd
utgift, som ett bifall till sökandenas framställning skulle medföra,
hade direktionen äfven af annan anledning ansett sig icke kunna för sin
del bifalla den gjorda framställningen. Det hade nämligen synts direktionen
icke kunna ifrågakomma, att lönefyllnad skulle af lasarettets medel
beredas personer, som icke vore uppförda såsom löntagare å lasarettets
stat och hvilkas aflöningsfråga dessutom vore af vederbörande myndighet
underställd Kungl. Maj:ts pröfning.

Direktionen, som med Kungl. Maj:ts medgifvande under de senare
åren höjt aflöningen för de på lasarettets egen stat upptagna underläkarna,
kunde emellertid icke annat än på det lifligaste erkänna behofvet af löneförhöjning
äfven för nu ifrågavarande amanuenser, hvilkas tjänstgöring
och kompetens vore alldeles likartade med de nämnda, af lasarettet aflönade
läkarnas. Den omfattande sjukvården vid lasarettet ställde de högsta
fordringar på läkarepersonalens såväl kunskaper som krafter och påhvilade
i icke ringa grad dessa biträdande läkare.

Det syntes direktionen uppenbart, att den aflöning de åtnjöte vore
oskäligt liten och på intet sätt stode i rimligt förhållande till det {tf dem
utförda arbetet. Tydligt vore äfven, att denna omständighet i hög grad
försvårade möjligheten för vederbörande att alltid vinna de lämpligaste
personerna för dessa, för den kliniska undervisningen ej mindre än för
sjukvården i och för sig så viktiga befattningar.

121

Med hänsyn till den vikt och betydelse för lasarettet, en snar förhöjning
af ifrågavarande befattningshafvares löneförmåner otvifvelaktigt
ägde, hade direktionen ansett sig icke kunna underlåta att inför Kungl.

Maj:t framlägga hvad hos direktionen i ärendet förekommit.

Det syntes vara ovisst, huruvida den af karolinska institutet begärda
regleringen af amanuensernas aflöningsförhållanden under den närmaste
framtiden kunde vinna sin slutliga lösning. Direktionen hemställde därför,
huruvida ej åtgärd kunde vidtagas i syfte att, oberoende af frågans
definitiva afgörande, löneförbättring till åtminstone de af karolinska institutets
lärarekollegium föreslagna belopp ofördröjligen måtte komma omförmälda
amanuenser till del.

Vid sammanträde med karolinska institutets lärarekollegium den Särskildfram19
oktober 1911 behandlades en af professor J. A. Dalén väckt fråga fsi^från ''"kaom
förbättrad aflöning för amanuensen vid den oftalmiatriska polikliniken. r°,insJ''<*

1 detta hänseende hade professor Dalén anfört hufvudsakligen följande. miatriska po Sedan

längre tid tillbaka hade det mött svårigheter att få den poli- lllrlin,ken^
kliniska amanuensbefattningen vid institutets oftalmiatriska klinik besatt
med lämplig innehafvare.

Till denna befattning borde enligt gällande bestämmelser om möjligt
förordnas en medicine licentiat. Under normala förhållanden meddelades
förordnandet för eu tid af ett år.

Esomoftast'' hade ingen medicine licentiat funnits att tillgå, hvadan
medicine kandidater måst anmälas till förordnandet. Redan denna omständighet
hade medfört en viss olägenhet dels därutinnan, att en medicine
kandidat i regeln vore mindre kompetent än en medicine licentiat
för det ganska maktpåliggande arbete, som dåmera vore förenadt med
amanuensbefattningen, dels ock därutinnan att en medicine kandidat vanligen
önskade att vid sidan af amanuensbefattningen sköta sina examensstudier
och på grund däraf icke kunde ägna sig åt befattningen så odeladt
som ömkligt vore.

Vida betänkligare vore emellertid de olägenheter, som blifvit en
följd däraf, att på senare tiden inga aspiranter till platsen befunnits villiga
att mottaga förordnande annat än för mycket kort tid, understundom

16—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXIII.

122

endast för en månad. Huru förhållandena i detta hänseende gestaltat sig,
fram ginge bland annat däraf, att platsen redan växlat innehafvare fyra
<jånSfer under år 1911.

Det läge i öppen dag, att dessa täta ombyten måste verka i hög
grad ogynnsamt både för undervisningen och för sjukvården. Den nyinträdande
amanuensen — vare sig han vore medicine licentiat eller kandidat
— måste först under någon tid göra sig förtrogen med det löpande
arbetet och med de på en specialafdelning använda undersökningsmetoderna,
innan han med verkligt gagn kunde biträda vare sig vid sjukvården eller
vid handledningen af de studerande. Såsom det nu vore, hunne en amanuens
knappt att förskaffa sig nödtorftig kompetens i angifna hänseende,
innan han ersattes med en ny, som i sin tur måste instrueras. Äfven
patienterna erfore obehag af de täta läkareombytena och beklagade sig
däröfver.

Dittills hade dock platsen, om ock med afsevärda svårigheter, kunnat
hållas besatt. För tillfället vore den emellertid anslagen ledig, utan
att någon sökande, vare sig medicine licentiat eller kandidat, anmält sig.

Sökte man efter orsaken till de nu angifna missförhållandena, så läge
denna tydligen däri, att de med befattningen förenade förmånerna ej stode
i rimligt förhållande till det arbete, som befattningen kräfde, och till de
kvalifikationer, som dess innehafvare borde besitta.

Aflöningen — 750 kronor jämte af lasarettet upplåtet rum — kunde
icke verka särdeles lockande på en medicine licentiat, som efter afslutade
långa och dyrbara studier vanligen snarast möjligt önskade förskaffa sig
en dräglig utkomst. En sådan kunde han numera utan svårighet erhålla
genom att mottaga förordnande som underläkare vid något landsortslasarett,
där lönen vanligen belöpte sig till 2,500 kronor eller mera — jämte
bostad och kost — och där dessutom enligt muntliga uppgifter, som professor
Dalén erhållit, vanligen extra inkomst kunde påräknas till belopp,
som motsvarade den kontanta lönen eller mera.

En amanuensbefattning vid institutets oftalmiatriska klinik erbjöde
visserligen en särskild förmån, som läge i tillfälle till specialutbildning,
och på grund af materialets riklighet vore denna utbildning antagligen den
bästa, som för närvarande stode till buds i vårt land. För 15 ä 20 år

123

sedan, då behofvet af ögonläkare icke var så väl fylldt som nu, värdesattes
denna förmån så högt, att aspiranter funnos till ifrågavarande amanuensbefattning,
ehuru denna då icke var förenad med vare sig aflöning
eller tjänstårsberäkning.

Numera vore dock förhallandena väsentligt ändrade. Endast mvcket
få bland dem, som tjänstgjorde såsom amanuenser vid den oftalmiatriska
afdelningen, kunde påräkna att vinna sin utkomst uteslutande såsom ögonläkare.
Visserligen hade en utbildning i oftalmiatrik utöfver den, som
hvarje läkare erhölle under den obligatoriska två månaders tjänstgöringen,
stor betydelse för flera kategorier af läkare, särskildt lasaretts- och militärläkare,
men vid ansökan till en lasaretts- eller inilitärläkarebefattning
räknades dock ett amanuensförordnande vid den oftalmiatriska kliniken
på seraf!merlasarettet antagligen icke som en större merit än ett med tjänstårsberäkning
förenadt förordnande på annat sjukhus, hvilket som helst.
Under sådana förhållanden syntes det lätt förklarligt, att en ung läkare
föredroge att förskaffa sig tjänstemeriter på en plats, där han samtidigt
kunde påräkna skälig ersättning för sitt arbete.

På grund af hvad professor Dalén anfört höll han före, att man icke
kunde antaga svårigheterna vid den ifrågavarande amanuensbefattningens
tillsättande vara af tillfällig och öfvergående art. Tvärtom vore det att
befara, att de framdeles skulle ytterligare ökas, om ej åtgärder vidtoges
för deras afhjälpande. Det vore oundgängligen nödvändigt, att dessa
åtgärder vidtoges snarast möjligt, alldenstund — om platsen under någon
längre tid måste lämnas obesatt — detta komme att medföra allvarsamma
olägenheter både för sjukvården och för undervisningen.

Professor Dalén hemställde därför, att lärarekollegiet ville ingå till
Kungl. Maj:t med en anhållan, att af tillgängliga medel måtte utanordna®
ett belopp af 656 kronor 25 öre att, jämte det nuvarande amanuensarfvodet,
användas till uppehållande af den polikliniska amanuensbefattningen
vid institutets oftalmiatriska klinik från den 15 oktober 1911 till den 1
september 1912, alltså till läsårets slut. Det ifrågasatta beloppet vore
beråknadt i öfverensstämmelse med det förslås; till lönereglering för

. . o c* Ö

institutets amanuenser, som kollegiet förut afgifvit och hvilket förslag
vore föremål för löneregleringskommitténs behandling.

124

I skrifvelse till universitetskanslern den 19 oktober 1911 tillstyrkte
institutets lärarekollegium den af professor Dalén gjorda framställningen
och anhöll, att densamma måtte af universitetskanslern öfverlämnas till
Kungl. Maj:t.

Lärarekollegiet förklarade sig tillika vilja i detta sammanhang framhålla
den trängande nödvändigheten af att den af kollegiet senast i skrifvelse
den 31 augusti 1911 gjorda framställningen om förbättrade aflöningsförmåner
för institutets amanuenser blefve förelagd 1912 års Riksdag.
Den af professor Dalén lämnade redogörelsen för förhållandena vid oftalmiatriska
polikliniken syntes nämligen gifva vid handen, hurusom allvarliga
olägenheter kunde vara att befara, därest frågan om förbättrande af
amanuensernas aflöningar blefve än ytterligare undanskjuten.

Ifrågavarande framställning öfverlämnades den 26 oktober 1911 af
universitetskanslern till Kungl. Maj:t, med hemställan om bifall.

Särskild framställning
2/u
1911 från karolinska
institutet
(syfilidologiska
kliniken) -

I en till karolinska institutets lärarekollegium ställd skrift, som
föredrogs vid kollegiets sammanträde den 2 november 1911, anhöll vidare
professor M. Möller om vidtagande af åtgärder för förbättrande af aflöningen
för amanuensen vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran.

I denna skrift anförde professor Möller, att den siste ordinarie
innehafvaren af den kliniska amanuenstjänsten vid sjukhuset S:t Göran
den 1 april 1911 öfvergått till den ledigblifna, bättre aflönade amanuenstjänsten
vid stadens afdelning af samma sjukhus. Då under april och
maj månader ingen sökande anmälde sig, uppehöll under denna tid amanuensen
å stadens afdelning jämte egen befattning äfven den ifrågavarande
tjänsten. Under juni, juli och första hälften af augusti månader innehades
tjänsten af två medicine kandidater, som hvar efter annan tjänstgjorde
under omkring sex veckor. Efter den 15 augusti stode amanuenstjänsten
ånyo vakant. Trots upprepad annonsering i allmänna tidningarna och
svenska läkartidningen hade ännu ingen sökande anmält sig.

För att få kännedom om anledningen till denna brist på aspiranter
hade professor Möller satt sig i förbindelse med ett flertal yngre medicine
licentiater och äfven medicine kandidater. Alla hade uppgifvit samma

125

förklaringsgrund, nämligen att amanuenslönen, 900 kronor, vore alldeles
för liten.

Mot denna invändning hade professor Möller sökt häfda den uppfattningen,
att man ej företrädesvis borde se saken ur pekuniär synpunkt,
när det gällde en befattning, som ur utbildningssynpunkt måste anses
vara af mycket stor nytta för den blifvande läkareverksamheten. Ett års
tjänstgöring såsom klinisk amanuens vid S:t Göran med dess stora material
af köns- och hudsjukdomar vore nämligen utan tvifvel af stort värde
ej blott för den blifvande specialisten på detta sjukdomsområde, utan äfven
för tjänsteläkare af olika slag (lasaretts-, provinsial-, stads- och militärläkare),
ja för en hvar medicinsk praktiker. Emellertid, äfven om vederbörande
syntes vilja medgifva riktigheten af det anförda, blefve dock det
slutliga svaret det, att man ej hade råd att offra ett år mot en så oproportionerligt
liten aflöning som 900 kronor.

Vidare hade professor Möller vändt sig till öfverfältläkaren med en
förfrågan, huruvida ej hos oss en liknande anordning kunde komma till
stånd som i Tyskland, där militärläkare för sin utbildning, med bibehållande
af sin lön, beordrades till tjänstgöring å de olika universitetsklinikerna
såsom assistenter för viss bestämd tid. öfverfältläkaren hade emellertid
förklarat, att en dylik anordning i vårt land, .åtminstone för närvarande,
vore omöjlig.

Enär det i längden icke läte sig gorå. att utan biträde af en klinisk
amanuens meddela en tillfredsställande undervisning och då det ej utan en
ökning af aflöningen till åtminstone 2,000 kronor för år räknadt syntes
möjligt att på ett stadigvarande sätt hålla tjänsten besatt, anhöll professor
Möller, att lärarekollegiet måtte bereda utväg till en ökning för det löpande
läsåret af amanuensaflöningen vid den syfilidologiska kliniken till ett belopp
motsvarande 2,000 kronor för år, hvilket för återstoden af läsåret, räknadt
från den 1 december 1911, skulle utgöra 825 kronor utöfver redan utgående
belopp.

Denna professor Möllers framställning framfördes till universitetskanslern
i skrifvelse från institutets lärarekollegium den 2 november 1911.

Med hänsyn till hvad professor Möller i ämnet anfört tillstyrkte
lärarekollegiet den af honom gjorda framställningen och erinrade tillika

126

om hvad kollegiet i skrifvelse till universitetskanslern den 19 oktober
1911, i anledning af en likartad framställning från professor J. A. Dalén,
yttrat angående den trängande nödvändigheten af att den af kollegiet
senast i skrifvelse den 31 augusti 1911 gjorda framställningen om förbättrade
aflöningsförmåner för institutets amanuenser blefve förelagd 1912
års Riksdag.

Af universitetskanslern öfverlämnades ifrågavarande framställning
den 15 november 1911 till Kungl. Maj:t, hvarvid universitetskanslern
hemställde, att Kungl. Maj:t måtte för ifrågavarande ändamål bevilja ett
anslag å 825 kronor.

Framställning I en till chefen för ecklesiastikdepartementet ställd, den 20 novem amanuenser

bor 1911 dagtecknad skrift anhöllo amanuenser vid Uppsala universitets
‘universitets naturvetenskapliga institutioner om departementschefens medverkan till att
naturreten den förbättring i afiöningsförhållandena för ifrågavarande amanuensbefatttutioner.
ningar, som af universitetskanslern föreslagits i skrifvelse den 6 mars 1909,
snarast möjligt måtte vidtagas.

Af sökandena anfördes, att under den tid, som förflutit sedan innehafvarna
af ifrågavarande amanuensbefattningar i september 1907 hos
Kungl. Maj:t gjorde framställning i ärendet, förhållandena naturligen i
någon mån hade ändrats. Sökandena vågade dock påstå, att i intet fall
någon verklig minskning af arbetsbördan ernåtts» Däremot hade den med
vissa amanuensbefattningar förenade undervisningsskyldigheten ytterligare
ökats, beroende dels på att antalet studerande inom de naturvetenskapliga
ämnena oafbrutet tilltagit, dels ock därpå att bestämmelserna i den nya
examensstadgan af den 1 november 1907 medfört, att de studerande i
långt större utsträckning än förr arbetade på högre betyg i de naturvetenskapliga
ämnena. En följd däraf vore, att laborantantalet, i all synnerhet
inom de för högre betyg afsedda kurserna, högst betydligt tilltagit.

Framställning
i november
1911 från
amanuenser
vid kliniker
och polikliniker.

Vidare inkom till ecklesiastikdepartementet den 25 november 1911
en till Konungen ställd, af kliniska och polikliniska amanuenser vid universiteten
i Uppsala och Lund samt karolinska institutet undertecknad
skrift, innehållande en förnyad framställning angående förbättrade lönevillkor
för ifrågavarande befattningshafvnre.

127

Sökandena erinrade om de förut i enahanda syfte gjorda framställningar
och särskildt om lärarekollegiets vid karolinska institutet förslag af
den 10 september 1908.

Vid afgifvande af detta förslag hade åberopats, bland annat, att
underläkarna vid hufvudstadens och rikets lasarett uppbure aflöningar,
som vanligen växlade mellan 2,000 och 2,800 kronor, jämte i allmänhet
rum, kost och tvätt.

Sedan år 1908 hade emellertid lönerna å underläkarebefattningar
vid rikets icke-kliniska sjukhus betydligt ökats. Till bestyrkande af detta
förhållande lämnade sökandena en redogörelse för de löneförmåner, som
erbjudits å de från 1910 års ingång i allmänna svenska läkaretidningen
ledigannonserade platser af ifrågavarande slag.

En jämförelse mellan dessa löneförmåner och dem, som tillkomme
de vid kliniska sjukhus anställda underordnade läkarna, visade bjärt den
med hvarje år allt starkare disproportionen i ekonomiskt afseende. Och
dock måste, enligt sökandenas mening, äfven dessa aflöningar vid de
icke-kliniska sjukhusen med nutida lefnadsvillkor anses för låga för personer
med cirka 10 års universitetsutbildning och därunder i regel åsamkade
studieskulder, om ej extra inkomster kunde påräknas — ett tillskott,
tack vare hvilket vid landsortslasarett en underläkares kontanta inkomster
i regel kunde uppgå till inalles minst 4—6,000 kronor.

Ehuru sökandena fullgjorde samma åligganden som de vid lasaretten
anställda icke-kliniska underläkarna, åtnjöte de — med undantag af
naturaförmåner i form af kost — icke större utan, hvad poliklinikamanuenserna
anginge, till och med lägre aflöning än de vid t. ex. karolinska
institutets s. k. teoretiska institutioner (de histologiska, kemiska, fysiologiska
o. s. v.) tjänstgörande amanuenserna, hvilka likväl ofta ännu
icke aflagt ens medicine kandidatexamen och hvilkas kompetens sålunda
vore vida mindre än sökandenas; deras arbete vore dessutom endast bundet
vid undervisningen, som påginge under terminernas söckendagar, men
ej under jul- och sommarferierna. Någon pekuniär ersättning åt de kliniska
sjukhusens amanuenser för det hela året rundt pågående sjukvårdsarbetet
förekomme sålunda ej.

128

Såsom hufvudsakligt skål — fortsatte sökandena — för bibehållande af
de nuvarande, ytterst otillfredsställande aflöningarna hade framhållits,
att amanuensplatserna vid de kliniska sjukhusen — i ett för öfrigt
egendomligt och anmärkningsvärdt motsatsförhållande till underläkarplatserna
vid rikets öfriga lasarett — på grund af sin egenskap af utbildningsplatser
icke borde vara förenade med samma löneförmåner som andra
underläkarebefattningar.

Det oriktiga i en sådan princip ansågo sökandena ligga i öppen dag,
om man betänkte, att hvarje anställning, inom hvilket område det än vore,
där den anställde sorterade under en i afseende på erfarenhet och kunskaper
öfverlägsen person, medförde tillfälle till utbildning och att underläkarebefattningarna
vid rikets icke-kliniska lasarett icke vore undantagna
från nyssnämnda regel — detta så mycket mindre som i afseende på tjänstårsberäkning
för hvarje innehafvare af sådan befattning en maximitid af
3 år vore bestämd, tydligen i syfte att så många läkare som möjligt skulle
komma i åtnjutande just af den med dessa platser förenade utbildningen.

Visserligen kunde det ej förnekas, att utbildningen vid de kliniska
sjukhusen dels genom ett i utbildningshänseende bättre sjukhusklientel,
dels genom den vid dessa sjukhus förekommande vetenskapliga undervisningen
i regel vore öfverlägsen utbildningen vid landets öfriga sjukhus,
där endast sjukvården tillgodosåges. Men det syntes sökandena fullständigt
oriktigt att däraf draga den slutsatsen, att de från de kliniska sjukhusen
utgående läkarna genom sin bättre utbildning skulle vara i stånd
att fortare än andra läkare skapa sig en tryggad ekonomisk ställning och
dymedelst göra sig skadeslösa för sina under utbildningstiden på grund
af de låga aflöningarna betydligt ökade skulder, i all synnerhet som underläkarna
vid de icke-kliniska sjukhusen i allmänhet hade förmånen att
få sina tjänstår likställda med sökandenas.

Erfarenheten visade också tydligt, att den gedigna läkareutbildningen
— hur viktig den än vore för ett samvetsgrant och ur medicinsk
synpunkt framgångsrikt arbete — för läkarens ekonomiska framgång hvarken
utgjorde en borgen eller ett villkor. Tanken på framtida ekonomisk
vinning vore sålunda ej orsaken till att det ännu alltjämt funnes sökande

129

till de kliniska sjukhusens amanuensbefattningar, utan denna orsak vore
helt visst att finna i de sökandes allvarliga önskan att förvärfva siar bästa
möjliga utbildning. Det syntes då vara en uppenbar orättvisa, att denna
deras sträfvan skulle bereda dem både för tillfället och eventuellt för
framtiden rätt betungande ekonomiska svårigheter.

Emellertid läge det, anförde sökandena, i öppen dag, att amanuensplatsernas
betydelsefulla roll för utbildningen på grund af den låga aflöningen
kunde äfventyras. Detta hade redan skett. Så hade exempelvis
under år 1911 intill den 1 oktober ej mindre än fyra personer
haft förordnande som amanuenser vid ögonpolikliniken å serafimerlasarettet,
en befattning som, förenad med bättre aflöning, skulle bereda ett välkommet
tillfälle till en mera grundlig och långvarig utbildning både för ögonläkare
och blifvande lasarettsläkare. Att genom dylika täta ombyten af
innehafvare den önskvärda kontinuiteten i sjukvården äfvenledes blefve
lidande vore allt för påtagligt.

Vådan af sådana eventualiteter framginge för öfrigt klart ur det faktum,
att för endast helt kort tid sedan karolinska institutet sett sis: nödsakadt
att till Kungl. Magt göra framställning om extra anslag redan för
år 1911 för att lyckas förvärfva sig sökande till två dylika befattningar
vid denna högskola (serafimcrlasarettets ögonpoliklinik och sjukhuset S:t Görans
syfilidologiska klinik). Ett upprepande af en sådan nödfallsåtgärd
beträffande någon af de kliniska sjukhusens läkarebefattningar måste ju
anses synnerligen olyckligt.

Sökandena kunde däri ej se annat än eu bekräftelse på en synpunkt,
som redan tidigare — i medicinska fakultetens i Lund skrifvelse
i ärendet till kanslersämbetet den 20 maj 1908 — i liknande sammanhang
framhållits. Där påpekades nämligen, att då de kliniska amanuenserna
i fråga om arbetet vore närmast jämnställda med underläkarna vid
flertalet länslasarett, men erhölle en betydligt sämre aflöning, det gått
därhän, att lasarettsunderläkaretjänsterna börjat konkurrera med de kliniska
amanuensbefattningarna om de bästa krafterna och inverka ofördelaktigt
på de senares rekrytering. En sänkning i amanuensernas kvalifikation
vore därför — hette det vidare i fakultetens skrifvelse — att befara,
om icke åtgärder vidtoges däremot och om ej åt befattningarnas

17—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXI11.

130

innehafvare gåfves en ersättning, som mera svarade mot den nytta tör
undervisningen och det arbete i (ifrigt de utförde.

Med hvad sålunda anförts ansågo sig sökandena hafva afgifvit en
motivering, klar nog till stödjande af det berättigade i deras anhållan.

Det kunde, enligt sökandenas mening, ej under några omständigheter
lända till sjukvårds- och läkareväsendets fromma, om det blefve den
enskilde unge läkarens ekonomiska resurser och ej hans begåfning och
läggning, som afgjorde, om han vid början af sin egentliga läkareverksainhet
skulle eller icke skulle få tillfälle att vid landets förnämsta sjukvårdsanstalter
ytterligare fördjupa sina kunskaper.

I fräsa om det exakta fixerandet af de löneförmåner sökandena
önskade, ansågs det vara fullt naturligt och befogadt, att de alltjämt vidhölle
den anhållan, de redan år 1908 i sina underdåniga framställningar
gjort, nämligen om en aflöning af 2,000 kronor per år för poliklinisk 1
och 2,800 kronor för klinisk amanuens (eller underläkare).

Sökandena menade sig hafva så mycket större skäl att göra detta i
betraktande af den disproportion till de å sjukhus tjänstgörande amanuensers
nackdel, som förefunnes i de tre lärareförsamlingarnas (i Stockholm,
Uppsala och Lund) förslag af år 1908 till aflöning åt dem och åt de s. k.
teoretiska institutionernas amanuenser.

Däri hade t. ex. föreslagits 1,400 kronor för amanuenser vid
karolinska institutets teoretiska institutioner och blott 1,500 kronor
för poliklinikernas amanuenser, Indika senare dock i regel hade 6 8 års

längre utbildningstid bakom sig än de förra.

De år, som gått sedan år 1908, hade medfört eu ökning i lefnadskostnaderna,
ett förhållande som belystes af bland annat den ej obetydliga
ökningen i underläkarelönerna vid landsortslasaretten, hvarpå sökandena
med siffror gifvit exempel. De belopp — 2,000 resp. 2,500 kronor
— som år 1908 af de för frågans förbehandling vid karolinska institutet
utsedda kommitterade ansågos skäliga, kunde nu mindre än då tillåta någon
prutning; det »minimum», hvarvid karolinska institutets lårarekolle -

1 Äfven för amanuensen vid seraf!merlasarettets röntgeninstitut begärdes i 1911 ars
petition en aflöning af 2,000 kronor eller samma belopp som för poliklinisk amanuens.

131

gium i sitt slutliga förslag år 1908 stannade — 1,500 resp. 2,000 kronor
— kunde allra minst nu anses tillfredsställande.

Med glädje antecknade sökandena det välvilliga yttrande, som karolinska
institutets lärarekollegium den 19 november 1908 efter remiss från
kanslersämbetet afgifvit angående den kort förut från institutets kliniska
och polikliniska amanuenser till Kungl. Maj:t aflåtna lönepetitionen.

Lärarekollegiet hade nämligen därvid — med erinran om de förslag i förevarande
ämne, som innefattades i kollegiets den 10 september 1908 till
kanslersämbetet aflåtna skrifvelse angående institutets riksdagspetita —
anfört, att, ehuru kollegiet icke ansett sig böra påyrka så stor höjning i
amanuensernas löneförmåner, som af dem blifvit ifrågasatt, kollegiet likväl
ansåge önskvärd!, att den ifrågavarande framställningen (d. v. s. amanuensernas
egen om 2,000 resp. 2,800 kronor) vid frågans afgörande hos
Kungl. Maj:t och Riksdagen måtte röna välvilligt beaktande.

Det kunde, enligt hvad sökandena anförde, icke med fog invändas,
att sökandena, med en begäran om 2,000 resp. 2,800 kronor, ställde sina
anspråk för högt. Det gällde ju dock här en grupp till mogen ålder komna
män med en lång studiebana bakom sig och oftast mer eller mindre
dryga studieskulder. Äfven beträffande sökandena måste ett ingalunda
oviktigt moment ligga däri, att arbetsglädjen och därmed arbetsresultatet
rent kvalitativt blefve ett helt annat och vida förträffligare för den, som
kunde fullgöra sin plikt utan den tryckande känsla, som ekonomiska bekymmer
alltid förde med sig.

Genom en löneförbättring, sådan sökandena föreslagit, skulle -— till alla
parters båtnad — det syftet kunna nås, att till ifrågavarande läkaretj än ster
droges de bästa krafterna, hvilkas arbete och duglighet därmed i eu grad,
som nu långt ifrån vore fallet, kunde ägnas och bevaras åt den vetenskapliga
forskningen, hvilken ju de akademiska högskolorna med sina institutioner
vore satta att vårda.

Till sist, och som en naturlig konsekvens af hvad sålunda framhållits,
ville sökandena ytterligare göra en hemställan. Som det icke från
något håll kunde bestridas, att deras dåvarande löner vore alldeles för
otillräckliga, anhöllo sökandena att — i likhet med hvad tidigare tillämpats
för andra kategorier statstjänstemän — till en hvar af de vid de kli -

132

Yttranden
öfver sistberörda
framställning.

Diska sjukhusen anställda amanuenserna fyllnadsbelopp redan från 1912 års
början måtte utanordnas, så att aflöningen från den 1 januari 1912
komme att utgå med 2,000 kronor för poliklinisk och 2,800 kronor för
klinisk amanuens i stället för nuvarande 750 resp. 900 kronor.

Nyssnämnda framställning remitterades till kanslern lör rikets universitet,
med uppdrag att efter vederbörandes hörande skyndsamt afgifva
underdånigt utlåtande i ärendet, och från kanslern till vederbörande myndigheter
vid universiteten och karolinska institutet.

I anledning af denna remiss beslöt medicinska fakulteten i Uppsala
den 7 december 1911 — under förmälan att fakulteten med hvarje år
som gått haft en allt rikare erfarenhet af svårigheterna att med kompetenta
personer besätta de platser, hvarom fråga vore — att för sin del
tillstyrka framställningen, men ville fakulteten pa samma gång på det
lifli(raste framhålla nödvändigheten åt att, därest denna framställning ej
skulle i hela sin utsträckning vinna statsmakternas bifall, aflöningsbeloppen
i hvarje fall ej sattes lägre, än hvad fakulteten i sin skrifvelse den
14 december 1908 i liknande ärende föreslagit.

Detta medicinska fakultetens yttrande biträddes såväl af direktionen för
akademiska sjukhuset i Uppsala, i hvad framställningen afsåge underläkare-
och amanuensbefattningarna vid nämnda sjukhus, som åt universitetets
drätselnämnd och det större akademiska konsistoriet.

Medicinska fakulteten i Lund törklarade sig vid sammanträde den
9 december 1911 icke finna anledning att i någon punkt frångå sin i utlåtandet
af den 20 maj 1908 uttalade mening.

Fakulteten anförde vidare, att, ehuru de remitterade handlingarna
endast afsåge sjukhusamanuensernas lönefråga, fakulteten vågade hoppas,
att äfven de öfriga amanuensernas äfvensom assistentens vid patologiska
institutionen framställning om löneförhöjning måtte samtidigt upptagas till
pröfning.

I fråga om fixerandet af den summa, hvartill den kontanta aflöningen
kunde anses böra höjas, hade växlande meningar och förslag framställts.
Detta vore dock förklarligt, då å ena sidan en ganska betydande löneför -

133

höjning syntes vara väl motiverad, men å andra sidan det gifvetvis vore
ganska svårt att bestämdt precisera, huru stor förhöjning skäligen kunde
föreslås.

Fakulteten toge dock för gifvet, att, oberoende af de olika förslagen,
aflöningarna fortfarande såsom hittills komme att ställas lika för motsvarande
platser vid de båda universiteten och karolinska institutet.

I särskildt yttrande den 14 december 1911 anförde professor K. A.
Petrén, som varit hindrad att deltaga i fakultetens sammanträde den 9 i
samma månad, en afvikande mening i förevarande fråga.

Äfven med fästadt afseende därvid, att fakulteten vid sin behandling
af samma fråga den 20 maj 1908 då funnit omständigheterna föranleda
fakulteten att tillstyrka ett arfvode för de kliniska amanuenserna af

1,800 kronor, syntes det professor Petrén, att sedan denna tid nya skäl
tillkommit, hvilka väl kunde vara ägnade att motivera en ytterligare förhöjning.
Dessa skäl bestode framför allt i den under dessa år i rask följd
fortskridande stegringen af lönerna för underläkarna vid länslasaretten.
Ehuru professor Petrén ej ansåge det vara på sin plats att uppställa dessa
löner direkt som en norm för de kliniska amanuensernas arfvoden, måste
dock storleken af nämnda löner anses hafva en ej ringa inverkan på storleken
åt de arfvodesbelopp, hvilka vore att betrakta som erforderliga för
de kliniska amanuenserna.

I detta sammanhang erinrade professor Petrén därom, att lönen för
de underläkare vid Lunds lasarett, hvilka aflönades af landstinget, genom
nyligen beviljad förhöjning fastställts till 2,500 kronor.

Med afseende å uppgiften i fakultetens protokoll den 20 maj 1908,
att amanuensens å medicinska kliniken arbete kunde skattas till 6 å 10
timmar dagligen, fann sig professor Petrén böra upplysa, att arbetet
numera regelmässigt kunde anses i mycket väsentlig grad öfverstiga de
angifna 6 timmarna dagligen.

Huru behj ärtan svärda skälen än vore för en mycket väsentlig höjning
af de kliniska amanuensernas arfvoden, kunde professor Petrén dock
ej finna, att tillräckligt tungt vägande skäl i petitionen framlagts för det
begärda beloppet 2,800 kronor. Med hänsyn till de anförda skälen och
med stöd af de synpunkter, hvilka fakulteten i sin skrifvelse den 20 maj 1908

134

framfört och hvilka äfven funnes afhandlade i den nu föreliggande petitionen,
kunde man enligt professor Petréns mening vara tveksam, om ej
arfvodenas fastställande till ett belopp af 2,500 kronor vore fullt berättigad^.
i hvarje fall ansåg dock professor Petrén, att skälen för beviljande af arfvoden
till de kliniska amanuenserna med belopp, icke understigande 2,000
kronor, vore mycket tungt vägande.

Det större akademiska konsistoriet i Lund anslöt sig till hvad medicinska
fakulteten uttalat i ärendet.

Karolinska institutets lärarekollegium behandlade detta ärende vid
sammanträde den 14 december 1911.

Därvid yrkades af professor Berg, att lärarekollegiet måtte såsom
svar å den mottagna remissen åberopa hvad kollegiet i skrifvelse till universitetskanslern
den 31 augusti 1911 i förevarande ämne anfört och
hemställt.

Professor J. H. Åkerman förklarade sig anse det synnerligen behöfligt
och trängande, att de »medicinska» amanuenserna erhöllc löneförbättring, då
det snart vore 10 år sedan denna fråga upptogs till behandling och motsvarande
platser vid icke-kliniska sjukhus tillerkänts alltjämt ökade löneförmåner.
Med afseende därå och då det vore sannolikt, att en eventuell
löneförbättring komme att blifva bestående för de närmaste 20 å 30 åren,
fann professor Åkerman goda skäl tala för att aflöningsförmånerna fastställdes
till i petitionen anförda belopp.

Rektor, professor Mörner, ansåg sig icke kunna förorda de kliniska
amanuensernas begäran, i hvad den afsåge retroaktiv tillämpning från
1912 års början af den ifrågasatta löneregleringen.

Vidare framhöll professor Mörner, att i afseende å aflagda examina
det icke funnes så skarp gräns mellan amanuenser å klinikerna och å
andra afdelningar, som petitionärerna syntes vilja göra gällande. Det
vore nog sant, att amanuenserna å klinikerna enligt regeln brukade vara
medicine licentiater, men vid flera tillfällen hade de varit medicine kandidater.
Det vore äfven sant, att amanuenserna å en del af de teoretiska
institutionerna som regel befunne sig på ett tidigt stadium af studiebanan,
men gränsen vore dock icke skarp, ty det funnes teoretiska institu -

135 *

tioner, såsom den hygieniska ocli den rättsmedicinska, där amanuensen
brukade vara eller ofta vore medicine licentiat, och å den patologiskanatomiska
afdelningen brukade såsom amanuens anställas rätt långt avancerad
medicine kandidat eller stundom licentiat; äfven å andra institutioner
funne man emellanåt medicine kandidat och någon gång äfven licentiat
anställd som amanuens.

Lärarekollegiet biföll det af professor Berg gjorda yrkandet med ett
af rektor föreslaget tillägg af innehåll, att kollegiet skulle framhålla angelägenheten
af att frågan om löneförbättring för ifrågavarande amanuenser
måtte snarast möjligt bringas till sin lösning.

Universitetskanslern öfverlämnade de infordrade yttrandena med
skrifvelse till Konungen den 30 december 1911 och anförde därvid för egen
del följande.

I underdånig skrifvelse den 6 mars 1909 hade kanslern hemställt
om förbättrade löneförmåner jämväl för ifrågavarande amanuenser
och därvid beträffande arfvodesbeloppen anslutit sig till hvad de större
akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets
lärarekollegium föreslagit.

O o

Att dessa belopp, som likväl innebure en betydlig förbättring af
förhandenvarande löneförmåner, numera finge anses väl knappt tilltagna,
syntes kanslern framgå af den nu föreliggande underdåniga framställningen;
och det vore tydligt, såsom ock i densamma påpekades, att nya skäl till
en kraftig löneförbättring framkommit, sedan kanslern afgaf sitt nyssberörda
utlåtande i denna fråga.

Särskildt syntes det kanslern, att de ständigt stegrade lönerna för underläkare
vid länslasaretten nödvändiggjorde för de vid de medicinska högskolornas
kliniker och polikliniker tjänstgörande läkarna högre aflöningsförmåner
än dem, som föreslagits i skrifvelsen den 6 mars 1909. Då nämligen
lasarettsunderläkaretjänsterna börjat konkurrera med ifrågavarande kliniska
amanuensbefattningar, kunde man med rätta befara en sänkning af amanuensernas
kvalifikation. Hvilken sänkning detta skulle medföra af hela den
vetenskapliga medicinska undervisningen ansåg kanslern ej behöfva påpekas.
Svårighet att med kompetenta personer besätta dessa platser hade ock

’ 136

redan visat sig. Kanslern ville därför på det lifligaste framhålla angelägenheten
af att frågan om löneförbättring måtte snarast möjligt bringas
till sin lösning.

I fråga om fixerandet af löneförmånerna hade i framställningen begärts
2,800 kronor för klinisk och 2,000 kronor för poliklinisk amanuens.

Beträffande först de kliniska amanuensernas arfvoden yttrade kanslern,
att ej tillräckligt öfvertygande skäl blifvit framlagda för det äskade beloppet
2,800 kronor. Enligt kanslerns förmenande kunde dock ett belopp af

2,500 kronor anses vara fullt berättigad*; det motsvarade också det belopp,
hvartill fast docentstipendium vid universiteten och enahanda stipendium
vid karolinska institutet uppginge.

Hvad vidare anginge de polikliniska amanuensernas arfvoden, ställde
kanslern sig tveksam på grund af svårigheten att här precisera förhöjningens
storlek, men hade kanslern funnit sig böra stanna vid ett belopp af

1,800 kronor.

Med anledning af den i framställningen gjorda begäran om ^anordnande
af fyllnadsbelopp från och med år 1912 yttrade kanslern, att
en dylik anordning nog vore önsklig, men som den väl mycket afveke
från hvad som i allmänhet förut vid löneregleringar tillämpats, funne sig
kanslern ej kunna förorda framställningen i detta afseende.

Universitetskanslern hemställde sålunda, att Kungl. Maj:t måtte till
1912 års Riksdag aflåta proposition om beviljande af nödiga medel för
beredande af förbättrade aflöningsförinåner åt de kliniska och polikliniska
amanuenserna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet,
i hvilket hänseende kanslern föreslog, att arfvodena måtte fastställas
till 2,500 kronor för klinisk och 1,800 kronor för poliklinisk amanuens.

Remiss till De här förut omförmälda, under senare delen åt år 1911 gjorda

r!nnskemmit- framställningar i förevarande ärende jämte däröfver inhämtade yttranden
ten 16/i 1S12. öfverlämnades genom kungl. remiss den 15 januari 1912 till löneregleringskommittén
för att tagas i öfvervägande vid den på kommitténs behandling
beroende frågan om lönereglering för amanuenserna vid universiteten.

# *

137

För vinnande af öfverskådlighet har här efteråt i tab. A och B
gjorts en sammanställning af nu gällande aflöningsförmåner för de befattningshafvare,
om hvilka i förevarande betänkande är fråga, och de
kontanta aflöningsförmåner, som i inkomna framställningar och yttranden
föreslagits för samma befattningshafvare.

De uppgifter om nuvarande aflöningsförmåner, som meddelas i tabellerna,
äro grundade företrädesvis på gällande stater och till kommittén
öfverlämnade handlingar, men därjämte i några punkter på särskilda af
kommittén inhämtade upplysningar.

Beträffande de naturaförmåner, som nu tillkomma vissa befattningshafvare,
torde fa erinras, hurusom af myndigheter vid Uppsala universitet
föreslagits, att vid lönereglering för befattningshafvare vid nämnda universitet
förmånen af ved in natura måtte i förekommande fall indragas.
Hvad i öfrigt angår frågan om naturaförmåner, har i några af de inkomna
framställningarna uttryckligen förutsatts, att hittillsvarande förmåner
åt förevarande slag skulle fortfarande bibehållas; i andra fall åter har
detta spörsmål icke berörts i de föreliggande handlingarna.

Tab. A afser befattningar, som redan äro uppförda på ordinarie
stat, under det att i tab. B upptagits dels sådana redan förefintliga befattningar,
till hvilka aflöning utgår antingen på extra stat eller, i något
fall, från ett större å ordinarie stat uppfördt anslag, dels ock föreslagna
nya befattningar.

120081. Lön er eg ler ing sko m m i it ens bet. XXXIII.

138

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 1). Medicinska fakulteten i Uppsala.

Na gällande aflöningsförmåner.

Föreslagna kontanta
aflöningsförmäner.

i Befattningshafvare.	Naturaförmåner och medel af sedda för särskilda ändamål (inberäk-nadt förmåner från akademiska sjukhuset).	Allmänna medel.	Summa.	Peti- tioner 1907.	Univer-sitets-myndig-heter-nas hem-ställan 1907, bi-trädd af kan-slern.	i Peti- tioner 1908 och 1911.	Uni- versi- tets- kan- slerns hem- ställan 1911.
		Kr. !	Kr. \|	Kr. j	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Medicinska kliniken.	\| Från akadem. sjukhuset . \|	800''—	700 —■	1,50»	2,500	2,500	2,800	2.500
1 amanuens, tillika underläkare	Boställsrum, frukost och j
	kvällsmat.
	f Från akadem. sjukhuset . j	700'' —	1
	1 Ränta å Strandbergska 1		} 441-67!	1,200	2,000	2.000	2.800	2,500
1 d:o Strandbergianns . j	, fonden........	58''33	1
	I Boställsrum, frukost och
	j. kvällsmat.
Kirurgiska kliniken.	f Från akadem. sjukhuset .	800''-	700 —	1.500	2,500	2,500	2,800	2,500
1 amanuens, tillika nnderkirurg	j Boställsrum, frukost och
	\| kvällsmat.				j
	Från akadem. sjnkhuset .	700-	\|
	Ränta å Nllsson-Aschan-		350-	1.200	12,000	\| 2,000	j 2,800	2,500
1 d:o Nilsson-Aschanius	ska amanuensfonden	150 —	1
	Boställsrum, frukost och
	kvällsmat.							j
	J Boställsrum, frukost och		900''—	900	2.00»	> 2,000	2.800	2.500
	j kvällsmat.						I 1	1
! Obstetrisk-gynekologiska klini-
ken.
1 amanuens, tillika amanuens vid	l Från akadem. sjukhuset .	300''—	1 900 —	1,200	] 2,000; 2,000	12,801	2,500
gynekologiska polikliniken . .	< Boställsrum, frukost fch						:
	1 kvällsmat.				1

i Oftalmiatriska kliniken I

1 amanuens, tillika amanuens vid
oftalmiatriska polikliniken .

j Kliniken för bröstsjuka.

| 1 amanuens.........

I Boställsrum, frukost och
1 kvällsmat.

— ! 900— 900 2,000 2,000 2,800 2,500

t Från akadem. sjukhuset . 1 300''— j 900''—!'' 1,200 || 2,000; 2.000
{ Boställsrum, frukost och ]

| kvällsmat.

2,8001 2,500

139

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 1). Medicinska fakulteten i Uppsala.

(Forts.)

	Nu gällande aflöningsförmåner.	Föreslagna kontanta aflöningsförmåner.
Befattningshafvare.	• j Naturaförmåner och medel afsedda för särskilda ändamål.	Allmänna medel.	II • Summa	Peti- tioner 1907,	\| Univer ! sitets-l myndig ; heter-\| nas j hem-ställan 11907, bi trädd al kan-slern.	Peti- tionei 1908 och 1911.	Uni- versi- tets- kan- slerns hem- ställan 1911.
		Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Medicinska poliklinikerna.
1 amannens (vid medicinska och pediatriska poliklinikerna) . .	_		! 750''—	750	2,000	2,000	2,000	i 1,800
1 amanuens (vid kirnrgiska poli-kliniken) .........	—	—	750-	750	2,000	2,000	2,000	1,800
Anatomiska institutionen.
1 amanuens........ 1 d:o ........	1 2 famnar ved...... \ Boställsrum. Boställsrum.	30 —	950 — 500 —	980 500	1,200 1,200	1,200 1,200	:
Patologiska institutionen.
1 assistent ......	/ 2 famnar ved...... \ Boställsrum.	30 —	1,500 —	1,530	2,500	2,500	—	—
1 amanuens.......	/ 2 famnar ved...... \ Boställsrum.	30 —	500''-	530	2,000	2,000	—	“ \|
Fysiologiska institutionen.
1 amanuens.........	f 2 famnar ved...... \ Boställsrum.	30--	500 —	530	1,200	800	—	—
Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi.
1 amanuens.........j	2 famnar ved...... , Boställsrum.	30-	500-	530	1,200	800	—	—
Farmakologiska institutionen.
1 amanuens.........	Ränta från Wahlenbergs amanuensfond ....	350''—	150 —	500	_	800!	-	_

140

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 2). Medicinska fakulteten i

Lund.

	Nu gällande aflöningsförmåner.	Föreslagna kontanta aflö- \| ningsförmåner.
\			Universi- tetsmyn-		Oniyersi-
Befattningshafvare.			digheter-ias hem-ställan 1908, bi-trädd af j	Petitio-	tetskan-
	Naturaförmåner.	Kontant.	ner 1908	slems
			och 1911.	hemstäl-lan 1911. i
manslem.
		Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Kirurgiska kliniken.
j 1 amanuens............	Från sjukhuset bostads-förmån och kost . . .	900	1,800	2,800	2,500
Medicinska kliniken.
I amanuens............ i	Från sjukhuset bostads-förmån och kost . . .	900	1,800	2,800	2,500
Oftalmiatriska kliniken.
j 1 amanuens............	Från sjukhuset bostads-förmån och kost . . .	900	1,800	2,800	2,500
Pediatriska kliniken.
1 amanuens............	Från sjukhuset bostads-förmån och kost . . .	900	1,800	2,800	2,500
Obstetrisk-gynekologiska kliniken.
j 1 amanuens............	Från sjukhuset bostads-förmån och kost . . .	900	1,800	2,800	2,500
\| Anatomisk-liistologiska institutionen. 1 1 amanuens på anatomiska afdelnin-		500	[ 1,800
gen.........	Fri bostad med bränsle .	resp. 1 1.000
\| 1 d:o på histologiska afdelnin- gen.........	d:o d:o	500	1,000	—	—
Fysiologiska institutionen.			1,000
1 amanuens............	Fri bostad med bränsle .	500
Medicinskt-kemiska institutionen.
1 amanuens............	Fri bostad med bränsle .	500	1,000	—	—
Patologiskt-anatomiska institutionen
1 assistent............	—	1,500	2,500
1 amanuens vid patologiska afdelnin-		900	1,800
gen.........	Fri bostad med bränsle .	~
1 1 d:o vid bakteriologiska afdel- ningen .......	—	500	; 1,800	—	—

141

Tab- A» Befattningar å gällande ordinarie stat 5). Karolinska institutet.

Nu gällande aflöningsförmåner.

Föreslagna kontanta
aflöningsförmåner.

Befattningshafvare.

Naturaförmåner och kontant er-sättning från sjukvårdsanstalter.

Kon-tant-aflö-ning å
insti-tutets
stat.

Sum-

ma.

Lärare-kollegi-ets hem-ställan
1908, bi-trädd af
kanslern.

Peti-

tioner

1908

och

1911.

Uni-

versi-

tets-

kan-

slerns

hem-

ställan

1911.

		Kr.	Kr.	1 Kr.	I Kr’	Kr.	1 Kr.
1 amanuens vid medicinska kliniken .	\| Från serafimerlasarettet < jämte bostad samt fru-I kost och aftonkost.	200	900	! i.ioo	2,000	2,800	2,500
1 d:o vid kirurgiska d:o	j Från serafimerlasarettet \ jämte bostad samt fru-I kost och aftonkost.	300	900	1 1,200	2,000	2,800	2,500
1 d:o vid nervkliniken ....	j Från serafimerlasarettet . bostad samt frukost l och aftonkost.		900	900	2,000	2,800	2,500
1 d:o vid oftalmiatriska kliniken	d:o	—	900	900	2,000	2,800	2,500
1 d:o vid gynekologiska kliniken
å serafimerlasarettet	d:o	—	900	900	2,000	2,800	2,500
1 d:o vid pediatriska kliniken å allmänna barnhuset 1 d:o vid obstetriska kliniken .	j Från barnhuset .... •! jämte bostadsförmån [ och frukost. J Frånallmännabarnbörds-	750	900	1,650	2,000	2,800	2,500
1 amanuens vid medicinska polikliniken	l huset bostadsförmån. 1 Från serafimerlasarettet j bostad samt frukost		900	900	2,000	2,800	2,500
	1 och aftonkost.	—	750	750 j	2,000	2,000	1,800
1 d:o vid kirnrgiska d:o	d:o	—	750	750	1,500	2,000	1,800
1 d:o vid oftalmiatriska d:o	d:o	—	750	750	1,500	2,000	1,800
1 amanuens vid anatomiska institutionen	Fri bostad event.	_	1,000	1,000	1,400
1 d:o vid histologiska d:o	d:o	—	900	900	1,400
1 d:o vid kemiska d:o	d:o	—	900	900	1,400
1 d:o vid fysiologiska d:o	d:o	—	900	900 j	1,400
1 d:o vid patol.-anatom. d:o	d:o	—	900	900	1,400
1 d:o vid d:o d:o	d:o	—	500	500	1,400
1 d:o vid rättsmedicinska d:o	d:o	—	600	6001	1,400
1 d:o vid hygieniska d:o 1 d:o med skyldighet att verk- ställa och demonstrera liköppningar	d:o	—	900	900 il 1	1,400	—	—
(å pediatriska kliniken) ....	d:o	—	1,000	1,0001	1,400	—	—

142

Tab. A. Befattningar & gällande .ordinarie stat. 4) Filosofiska fakulteten i

Uppsala.

					Föreslagna I
	Nu gällande aflöningsförmåner.		kontanta aflö- j
					ningsförmåner.
			It		1	niversi-
Befattningshafvare.	Naturaförmåner och medel af-	4U-1	Sum-	t Peti- c tion	etsmyn-igheter-aas och
	sedda för särskilda ändamål.	medel.	ma.	1907.	kan-
			1			slerns förslag.
		Kr.	Kr. II	Kr.	Kr. \|	Kr.
; Institutionen för allmän och ana- i			■
lytisk kemi.	f 2 famnar ved .....	30	500	530	1,500	1,200 \|
1 amanuens............	[ Boställsrum.					!
3 amanuenser...........	f 6 famnar ved..... \ Boställsrum.	90	1,500	1,590	4,500	3,600
Mineralogisk-geologiska institutionen.	\| 2 famnar ved.....	30	500	530	.800	800
1 amanuens............	\| Boställsrum.				800	800
1 d:o ............	2 famnar ved.....	30	500	530
Fysiska institutionen.	j 2 famnar ved.....	30	500	530	1,200	1,200
1 amanuens............	\ Boställsrum.				1,200	1,200
1 d:o ............	Boställsrum.		500	500
	Ränta å Melanderhjelm-				''
Astronomiska institutionen.	ska, Malletska, Pro-sperinska och Bred-				i! j
1 amanuens............	'' manska amanuensfon-	44 30	\| 500			1
Meteorologiska institutionen.	! den........ 1 2 famnar ved..... ( Boställsrum.	j 574	800	1 800 i


1 amanuens............ Botaniska institutionen. B) Botaniska trädgården.	Boställsrum. i Ränta från Walilenberg-		500	500 ; 500	1,200 1,201	1,200 1 1,200
1 amanuens............	\ ska fonden ....	120	380
c) Botaniska laboratoriet.
1 amanuens...........	—		500	\|\| 500 \|\| -	I -

143

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 4) Filosofiska fakulteten i

Uppsala. (Forts.)

	Ku gällande aflöningsförmåner.	Föreslagna kontanta aflö-ningsförmåner.
Befattningshafvaro.	naturaförmåner och medel af-sedda för särskilda ändamål.	All- männa medel	Sum- ma.	Peti- tion 1907.	Universi-tetsmyn-digheter-nas och kan-slerns förslag.
		Kr.	Kr.	Kr.	1 Kr.	Kr.
Zoologiska institutionen.
a) Zoologiska museet.
1 amanuens.......	2 famnar ved .....	no	500	\| 530	1,200	1,200
b) Zootomi8ka laboratoriet.
1 amanuens...........	—		500	500	1,200	1,200
Myntkabinettet.
1 amanuens..........	_	—	500	500		—
Museet för nordiska fornsaher. 1 amanuens.....	i Ersättning för boställs- ram........ 1 2 famnar ved.....	120 30	\| 200	350		_
Viktoriamuseet för egyptiska forn-saker.					'' i
1 amanuens............		— 1	500	500 1	i i	—

144

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 5) Filosofiska fakulteten i Lund.

■........... Befattningshafvare.	Nu gällande aflöningsförmåner.	Af universi-tetsmyndig-heterna och Manslem före-slagna kon-tanta aflö-ningsför-måner.
Naturaförmåner.	Kontant, j
		Kronor.	Kronor.
Astronomiska observatoriet.		''
1 , ! 1 amanuens...............	Fri bostad med bränsle.	500	800
Botaniska institutionen.
1 assistent vid växtfysiologiska laboratoriet .		1,500	2,500
1 amanuens vid växtfysiologiska afdelningen	Fri bostad med bränsle.	500	800
1 d:o i systematisk botanik.....	d:o d:o	500	800
Fysiska institutionen.			1
1 assistent................	—	1,500	2,500
1 amanuens...............	Fri bostad med bränsle. •	500	1,000 1
Geologisk-mineralogiska institutionen.
1 assistent................		1,500	■) 3,500
1 amanuens...............	Fri bostad med bränsle.	500	1,200
Kemiska institutionen.
1 amanuens...............	Fri bostad med bränsle.	500	1,200
1 d:o ............... •	O o T3	500	1,200
Zoologiska institutionen.
1 amanuens...............	-	500	1,200
1 d-o ...............	—	500	800
Historiska museet.
1 amanuens (äfven tjänstgörande vid mynt-
och medaljkabinettet)..........	—	oOO	800

'') För assistenten å geologisk-mineralogiska institutionen föreslogs arfvodet är 1908 till 2.500
kronor, är 1911 till 3,500 kronor.

145

Tab. B. Befattningar å extra stat, föreslagna nya befattningar in. fl. 1) Medicin ska

fakulteterna i Uppsala och Lund äfvensom karolinska institutet.

	Nu gällande aflöningsförmåner.	Föreslagna kontanta aflöningsförmåner.
						Uni-
			Sura-	Myn-		versi-
Befattningshafvare.			ma	dighe-	Peti- tion 1911.	tets-
	Naturaförmåner och kontant ersättning	kon-	ternas	kan-
	från särskilda anslag eller anstalter.	tanta	förslag	slems
j			form å-	1908—	hem-
			ner.	1910.		ställan
	''					1911.
		Kr.	Er.	Er.	Er.	\|K„
Uppsala universitet.
Röntgenafdelningen.
i 1 assistent............	f Anslag å extra stat.......	! 1,500
\ Från akademiska sjukhuset . . .	2,000	3.500	4,000	_	_-
Lunds universitet.
Röntgenlaboratoriet.	\| Anslag å extra stat.......	1.500
1 assistent ............	{ Från sjukhuset.........	1,500	3,000	4,000	__‘	_
:	samt frukost.
Karolinska institutet.				.
1 amanuens vid gynekologiska klini-ken å Sabbatsbergs sjukhus ....	/ Anslag å extra stat....... i Från sjukhuset fri bostad.	900	900	2,000	>) 2,800	2,500
1 1 amanuens vid syfilidologiska klini-i ken å sjukhuset S:t Göran ....	( Anslag å extra stat....... \| Från sjukhuset fri bostad.	<100	900	2,000	1)2,800	2.500
i 1 amanuens vid pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdan-	\| Af extra anslag, 1,800 kronor, till en 1 pediatrisk klinik vid vårdanstal- J ten............. \ Från vårdanstalten.......	900 400 \|
stalt för sjuka barn.......	1,300	2,000	>)2,800	2,500
	jämte fri bostad samt frukost [ och aftonkost.

•	Af extra anslag, 2,000 kronor, till
1	aflöning åt erforderligt biträde
1 amanuens vid serafimerlasarettcts 1	åt institutets föreståndare och till
röntgeninstitut.........	underhåll af röntgeninstrumen-tariet ............	1,000	1,000	1,500	2,000
	Från lasarettet bostad samt frukost
	och aftonkost.				i

Samma belopp begärdes i petition år 1908.

19—1200S1. Lönereglering

14(i

Tab. B. Befattningar å extra stat, föreslagna nya befattningar m. ii. 1) Medicin ska

fakulteterna i Uppsala och Lund äfvensom karolinska institutet. (Forts.)

	Nu gällande allöningsförmåner.	Föreslagna kontanta aflöningsförmåner.
						Uni-
			Sum-	Myn-		versi-
Befattningshafvare.			ma	dighe-	Peti- tion 1911.	tets-
	Naturaförmåner och kontant ersättning	kon-	temas	kan-
	från särskilda anslag eller anstalter.	tanta	förslag	slems
			för-	1908-	hem-
			maner.	1910.		ställan
	*					1911.
		Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1 amanuens vid otiatriska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus1)......	\| Anslag å extra stat....... \ Från sjukhuset fri bostad.	900	900	M 2.000	2,800	2,500
1 amanuens (underläkare) vid psyki-atriska kliniken (ny)....... 1 amanuens (andre underläkare) vid	—	—	—	2.000	2,800	2,500
medicinska kliniken (ny).....	—	—	—	1,000	_	—
1 d:o d:o (ny)..... 1 amanuens (andre underläkare) vid	—	—	—	1,000	—	—
kirurgiska kliniken (ny).....	—	—	—	1.000	—	—
1 d:o d:o (ny).....	—	_	—	1.000	—	—
j Af ordinarie anslag, 3,900 kronor,
	för uppehållande af undervisnin-
1 amanuens vid otiatriska polikliniken	) gen i otiatri, rhinologi och la-1 ryngoskopi..........	900	900	1,500	2) 2,000	1,800
	1 Från serafimerlasarettet frukost och
	( aftonkost.
1 amanuens å farmakologiska insti-
tutionen (ny)..........	—	—	—	1.400	—

*) År 1908 begärdes af lärarekollegiet ett anslag ä 1,500 kronor till en underläkare (amanuens) vid kirurgiska
klinikens å serafimerlasarettet infektionsafdelning. Detta belopp ansågs år 1909 böra disponeras för en
underläkare vid don otiatriska afdelningen af kirurgiska kliniken. År 1910 begärdes ett förhöjdt anslag å 9,000
kronor till en underläkare vid otiatriska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus.

2) Samma belopp begärdes i petition år 1908.

147

Tab. B. Befattningar å extra stat, föreslagna nya befattningar in. fl.

2) Filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

Befnttningshafvarc.	Nu gällande aflöningsförmåner.	Af universi-tetsmyndig-lieterna och kanslern föreslagna kontan ta aflö-ningsför-måner.
Naturaförmåner och kontant ersätt-ning från särskilda anslag eller anstalter.	Summa kontanta förmåner.
	1 Kr.	Kr.	Kr.
Uppsala universitet.
Institutionen för allmän och analy•	I I *
ilsk kemi.
1 amanuens (ny)..........		—	1,200
Geografiska institutionen.
1 amanuens (ny)..........			800
Lunds universitet.	\| j
Fysiska institutionen.	\|
1 assistent1) (ny)..........	- j -	—	‘) 1,500
1 amanuens1) (ny).........	_ 1	—	l) 500
Geologisk-mineralogiska institutionen.
1 amanuens (ny)..........		—	800
Kon st sam Ungarna.	i j
! 1 amanuens............	Anslag å extra stat . . j 900	500	800

'') År 1908 begärdes af matematisk-naturvetenskapliga sektionen anslag till två nya amanuensbefattningar
vid fysiska institutionen, en hvar med 500 kronors arfvode. År 1911 begärdes till förstärkning
af den vid institutionen anställda biträdande personalen ett anslag å 2,000 kronor, däraf 1.500
kronor till en ny assistentbefattning och 500 kronor till en ny amanuensbefattning.

148

Kommitténs förslag.

Bland de befattningshafvare, å hvilka kommitténs förevarande betänkande
har afseende, utgöres flertalet af dem, som tjänstgöra å medicinska
institutioner. Denna grupp af funktionärer låter sig i sin ordning
vidare fördelas efter arten af de institutioner, dit tjänstgöringen är förlagd,
nämligen kliniker, polikliniker och teoretiskt-medicinska institutioner.

En i viss mån fristående underafdelning bildas af de befattnino-shafvare,
som äro anställda vid de olika läroanstalternas röntgeninstitut.

Kliniska amanuenser.

Hvad först angår de befattningshafvare, som tjänstgöra å kliniker
{kliniska amanuenser), äro sådana anställda till ett antal af 8 i Uppsala,
5 i Lund och 11 vid karolinska institutet. Det sammanlagda antalet kliniska
amanuenser, om hvilka här är fråga, utgör sålunda 24.

Af de åtta kliniska amanuenserna i Uppsala tjänstgöra två å medicinska
kliniken (en amanuens, tillika underläkare, och en amanuens, Strandbergianus),
tre å kirurgiska kliniken (en amanuens, tillika underkirurg, en
amanuens, Nilsson-Aschanius, och ytterligare en amanuens), eu å obstetrisk-gynekologiska
kliniken (tillika amanuens vid gynekologiska polikliniken),
en å oftalmiatriska kliniken (tillika amanuens vid oftalmiatriska polikliniken)
och en vid kliniken för bröstsjuka.

Aflöningen utgör för underläkaren och underkirurgen 1,500 kronor
till hvardera. Däraf utgå 800 kronor från akademiska sjukhuset och 700
kronor af allmänna medel.

Den amanuens, Strandbergianus, som jämte underläkaren är anställd
vid medicinska kliniken, åtnjuter en aflöning af 1,200 kronor, däraf 700
kronor från akademiska sjukhuset, 58 kronor 33 öre ränta å Strandbergska
fonden och 441 kronor 67 öre af allmänna medel.

149

Af de två amanuenser, som jämte underkirurgen tjänstgöra å kirurgiska
kliniken, uppbär den ene, Nilsson-Aschanius, eu aflöning af
1,200 kronor, däraf 700 kronor från akademiska sjukhuset, 150 kronor
ränta å Nilsson-Aschanska amanuensfonden och 350 kronor af allmänna
medel, och den andre en aflöning af 900 kronor, utgående af allmänna
medel.

Amanuensen å obstetrisk-gynekologiska kliniken (tillika amanuens
vid gynekologiska polikliniken) och amanuensen å kliniken för bröstsjuka
åtnjuta hvardera en aflöning af 1,200 kronor, däraf 300 kronor från akademiska
sjukhuset och 900 kronor af allmänna medel. Till amanuensen
å oftalmiatriska kliniken, hvilken jämväl är amanuens å oftalmiatriska polikliniken,
utgår eu aflöning af 900 kronor från allmänna medel.

Utöfver den kontanta aflöningen åtnjuta dessa befattningshafvare
förmånen af boställsrum, frukost och kvällsmat.

I skrifvelse till Konungen den 1 augusti 1907 begärde underläkaren
och underkirurgen in. fl. befattningshafvare vid Uppsala universitet, att de
kontanta löneförmånerna måtte få utgå med 2,500 kronor till en hvar af
underläkaren och underkirurgen samt med 2,000 kronor till en hvar af
öfriga kliniska amanuenser.

Medicinska fakulteten i Uppsala anställde i sitt yttrande den 30
september 1907 en jämförelse mellan de aflöningsförmåner, som utgingo
till underläkaren och underkirurgen samt de kliniska amanuenserna i
Uppsala, och dem, som enligt inhämtade uppgifter då åtnjötos af underläkare
vid icke-kliniska sjukhus i landet.

Enligt hvad denna jämförelse utvisade, hade — anförde fakulteten —
samtliga sistberörda underläkare, beträffande hvilkas aflöning fakulteten
lyckats erhålla upplysning, afgjordt högre aflöning än äfven de högst aflönade
bland de kliniska biträdande läkarna i Uppsala. Undantag därifrån
utgjorde endast amanuenserna vid vissa kommunala sjukhus i Stockholm.

1 rundt tal kunde de löneförmåner, som tillkomme de icke-kliniska underläkarna,
sägas vara ungefär dubbelt större än de kliniska amanuensernas.

150

underläkarna i Uppsala i korthet säga sig, att de i allmänhet vore
upptagna af sin befattning hela dagen. En arbetstid understigande 7 ä 8
timmar torde knappast eller endast undantagsvis förekomma, men däremot
ofta en ännu längre sådan.

Hvad åter arbetstiden för de icke-kliniska underläkarna anginge,
ville fakulteten som ett allmänt omdöme uttala, att deras arbete ingalunda
torde öfverstiga de kliniska amanuensernas och att, om det också mångenstädes
uppvägde de senares arbete, detta dock sannolikt långt ifrån öfverallt
vore fallet.

Beträffande de kompetensfordringar, som kräfdes för dessa bägge olika
grupper af biträdande läkare, vore desamma — framhöll fakulteten vidare
— ingalunda mindre för de kliniska amanuenserna. Om kompetensfordringarna
också formellt kunde betecknas som ungefär lika för bäggedera,
så måste det å andra sidan betecknas som ett verkligt lifsintresse
för fakulteten, att den till de ifrågavarande platserna kunde förvärfva de
dugligaste bland de un er a läkarna.

o o ’ _

Fakulteten hemställde sålunda om bifall till den i petitionen begärda
förbättringen af de ifrågavarande befattningshafvarnas aflöningsförmåner,
och denna hemställan biträddes af det större akademiska konsistoriet.

I eu den 3 november 1908 till ecklesiastikdepartementet inkommen
skrift hade kliniska och polikliniska amanuenser vid karolinska institutet
hemställt, bland annat, att aflöningen till klinisk amanuens måtte bestämmas
till 2,800 kronor, räknadt från 1909 års början, samt att sådan befattningshafvare
måtte erhålla rätt till en månads semester årligen med
bibehållen aflöning.

Till hvad af dessa sökande anförts och yrkats anslöto sig i allt väsentligt
underläkaren, underkirurgen och öfriga amanuenser vid kliniker
och polikliniker i Uppsala, i en den 23 november 1908 daterad skrift.

I det yttrande öfver sistberörda framställning, som af medicinska
fakulteten i Uppsala afgafs den 14 december 1908, förklarade sig fakulteten
lifligt tillstyrka den inkomna ansökningen, i hvad den afsåge rätt
för ifrågavarande tjänstinnehafvare till en månads årlig semester och beviljande
af anslag till semesterarfvoden. Fakulteten förordade därjämte,
att — på sätt af karolinska institutets lärarekollegium föreslagits beträffande

151

motsvarande, vid institutet anställda funktionärer — benämningen »amanuenser»
måtte utbytas mot »underläkare».

I fråga om de begärda löneförhöjningarna fann fakulteten däremot
ej skal att frångå sitt den 30 september 1907 afgifna yttrande och förslag.
Därest emellertid löneförhöjning komme att beviljas de vid karolinska institutet
anställda underläkare, kliniska och polikliniska amanuenser, tillstyrkte
fakulteten, att samma löneförhöjning äfven måtte tillkomma motsvarande
tjänstinnehafvare vid universiteten.

Uppsala universitets drätselnämnd och större akademiska konsistorium
instämde i det af medicinska fakulteten den 14 december 1908 afffifna
yttrandet.

Sedan vissa sjukhusstyrelser och andra myndigheter genom skrivelser
den 18 maj 1909 från chefen för ecklesiastikdepartementet anmodats
att inkomma till departementet med utredning och utlåtande, om och i
hvilken mån förbättring af de från sjukvårdsanstalterna lämnade förmåner
kunde beredas de vid anstalterna tjänstgörande befattningshafvare af
ifrågavarande slag, anförde direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala
i sitt den 14 september 1909 afgifna yttrande i detta ärende, att direktionen
med hänsyn till det förhållandet, att bristen i sjukhusets stat utöfver
ett belopp af 7,500 kronor gäldades af statsmedel, ej ansett det vara
på sin plats att utan statsmyndigheternas hörande fatta beslut om förhöjning
af den från sjukhusets stat utgående delen af lönerna för ifrågavarande
befattningshafvare, men att direktionen, med hänsyn till arten af
dessas arbete och den mycket stora betydelse detsamma hade för vården
af de å sjukhuset intagna patienterna, funne det i princip ej vara oriktigt,
att aflöningen till dessa befattningshafvare utginge med ungefär enahanda
belopp af statsmedel och från sjukhusets stat.

Därest således Kung!. Maj:t skulle aflåta proposition till Riksdagen
om förhöjning af arfvodena för de ifrågavarande befattningshafvarna och
därvid förutsätta, att förhöjningen skulle med lika belopp utgå från statsverket
och från sjukhusets stat, förklarade sig direktionen benägen att i
det förslag till stat för sjukhuset, som den hade att årligen upprätta och
till pröfning af universitetets drätselnämnd samt slutligt fastställande af

152

det mindre akademiska konsistoriet inlämna, föreslå den afsedda förhöjningen
af arfvodena.

1 den förnyade framställning om förbättrade löneförmåner, som den
25 november 1911 ingafs till ecklesiastikdepartementet af kliniska och polikliniska
amanuenser vid universiteten och karolinska institutet, hafva sökandena
upprepat de yrkanden, som petitionsvis framställts i november
1908, och därjämte anhållit, att den begärda aflöningen måtte få utgå från
1912 års början.

Denna framställning har tillstyrkts af medicinska fakulteten i Uppsala
den 7 december 1911. Därvid tillkännagaf fakulteten, att den med
hvarje år som gått haft en allt rikare erfarenhet af svårigheterna att med
kompetenta personer besätta de platser, hvarom fråga vore. På samma
gång ville emellertid fakulteten på det lifligaste framhålla nödvändigheten
af att, därest den senast inkomna framställningen ej skulle i hela sin utsträckning
vinna statsmakternas bifall, afiöningsbeloppen i hvarje fall ej
sattes lägre, än hvad fakulteten i sin skrifvelse den 14 december 1908 i
liknande ärende föreslagit.

Detta medicinska fakultetens yttrande har biträdts såväl af direktionen
för akademiska sjukhuset i Uppsala, i hvad framställningen afsåg
underläkare- och amanuensbefattningarna vid nämnda sjukhus, som af
universitetets drätselnämnd och det större akademiska konsistoriet.

Såsom förut nämnts, äro i Lund anställda fem kliniska amanuenser.
Af dessa tjänstgöra en å kirurgiska, en å medicinska, en å oftalmiatriska,
en å pediatriska och en å obstetrisk-gynekologiska kliniken.

En hvar af dessa amanuenser uppbär kontant aflöning af 900 kronor
samt åtnjuter därjämte, från Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund,
bostadsförmån och kost.

I yttrande den 20 maj 1908 har medicinska fakulteten i Lund anfört
till en början, att, i olikhet med hvad fallet vore i Uppsala, förevarande
fråga ej berörde de vid klinikerna i Lund anställda, underläkarna,
enär de ej vore statens utan Malmöhus läns tjänstemän och erhölle sin
aflöning från länet.

Beträffande åter de kliniska amanuenserna, har fakulteten framhållit,
att dessa tjänstgöra året om, sålunda äfven under ferierna, äfvensom att

153

de förpliktats att i tur och ordning vara jourhafvande läkare å lasarettet.

Det syntes fakulteten svårt att beräkna arbetstiden, särskildt för
dem, hvilka såsom amanuensen i obstetrik och gynekologi ofta vore upptagna
med nattjänstgöring.

Arbetstiden var för det dåvarande längst för amanuenserna å medicinska
och kirurgiska klinikerna med en medeltid af 6—10 timmar om
dagen; för de öfriga belöpte den sig ungefär till 5 å 6 timmar dagligen.
I detta timantal vore för amanuensen i pediatrik inbegripen den tid, som
för honom åtginge för skötseln af medicinska polikliniken. I och med
införandet af tjänstgöring för medicine kandidater vid obstetrisk-gynekologiska
samt oftalmiatriska klinikerna korame arbetstiden för amanuenserna
vid dessa kliniker med säkerhet att afsevärdt förlängas.

Såsom lämplig kontant aflöning för denna kategori af amanuenser
hade från flera håll föreslagits 2,000 kronor.

Underläkarelönerna å de olika lasaretten växlade emellertid ej obetydligt,
hvarförutom den omständigheten, att underläkarna vid lasaretten
ej vore statens utan landstings eller kommuners tjänstemän, gjorde det
vanskligt att lägga deras löner till grund för löneförslag beträffande de af
staten lönade amanuenserna.

I amanuensbeställningarna vid statens hospital ansåg sig fakulteten
däremot hafva funnit platser, hvilka såväl i fråga om innehafvarnas utbildning
som i fråga om arbete vore nära öfverensstämmande med de
kliniska amanuensplatserna.

Hospitalsamanuenserna åtnjöte från och med år 1908 i kontant aflöning
2,()00 kronor samt ruin, ljus, tvätt och kost.

20 —120081. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

154

som bevis anförts, att man upprepade gånger anslagit dem lediga, utan
att någon sökande anmält sig.

Då man ingalunda kunde säga, att liknande förhållande existerade
beträffande de kliniska amanuensplatserna i Lund, trodde fakulteten, att
en mindre afsevärd förhöjning för dessa amanuenser skulle vara tillräcklig,
och föreslog därför, att den kontanta aflöningen från staten till dem måtte
sättas till 1,800 kronor, jämte fri bostad, där sådan redan inginge i löneförmånerna.

Hvad fakulteten i detta hänseende föreslog biträddes af det större
akademiska konsistoriet i Lund.

I framställning, som den 23 november 1908 inkom till ecklesiastikdepartementet,
anslöto sig de kliniska amanuenserna i Lund i hufvudsak
till de yrkanden, som från Stockholm och Uppsala framställts därom, att
aflöningen för ifrågavarande befattningshafvare måtte bestämmas till 2,800
kronor samt att dem måtte tillerkännas rätt till en månads årlig
semester.

I den från Lund inkomna petitionen åberopades, bland annat, hurusom
sökandenas göromål bestode icke blott i det för lasarettsunderläkare
vanliga, i och för sig mycket kräfvande och ansvarsfulla arbetet att biträda
öfverläkaren-professorn vid ronder, operationer etc., att undersöka
patienter och uppsätta sjukjournaler samt att sköta expedition m. m., utan
att i deras skyldigheter äfven inginge att gå professorn-ämnesläraren till
hända vid undervisningen samt därvid bland annat, i allmänhet dagligen,
handleda, öfvervaka och lämna upplysningar till klinikanterna.

Af en aspirant till en klinisk amanuensbefattning kräfdes medicine
licentiatexamen eller medicine kandidatexamen jämte fullständigt eller i
det närmaste afslutade kliniska tjänstgöringar.

Huru detta i verkligheten ställde sig, ansågo sökandena rätt väl belysas
af det förhållandet, att af de 13 personer, som sedan den 1 januari
1907 vant anställda i Lund som kliniska amanuenser, 8 varit legitimerade
läkare och af dem 5 före tillträdandet af sina befattningar redan haft ett
års ända till öfver fyra års annan klinisk amanuens- eller underläkarutbildning
samt de öfriga 3 haft ungefär ett års motsvarande tjänstgöring
å icke-klinisk sjukvårdsinrättning.

155

Sedan yttranden öfver ifrågavarande framställning infordrats från
medicinska fakulteten och det större akademiska konsistoriet i Lund, förklarade
sig dessa myndigheter icke finna anledning frångå den mening, som
medicinska fakulteten framlagt i sitt yttrande den 20 maj 1908.

I anledning af skrifvelse från chefen för ecklesiastikdepartementet
den 18 maj 1909 anförde direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund, i yttrande den 7 juli 1909, att direktionen icke funne de
rådande förhållandena motivera någon ändring i den genom reglementet
för nämnda sjukvårdsinrättningar fastslagna principen, att amanuensernas
kontanta aflöning skulle utgå af statsmedel på universitetets stat och naturaförmånerna
bekostas af sjukvårdsinrättningarna.

Direktionen hade alltså, samtidigt med att amanuensernas skyldigheter
och ansvar ökats, för sin del också ökat deras förmåner in natura,
i den mån och så långt detta låtit sisr oföra.

Sedan ofvanberörda, den 25 november 1911 till ecklesiastikdepartementet
ingifna framställning rörande de kliniska och polikliniska ainanu -

156

ensernas aflöning remitterats till yttrande af de akademiska myndigheterna
i Lund, har medicinska fakulteten vid sammanträde den 9 december 1911
förklarat sig icke finna anledning att i någon punkt frångå sin i utlåtandet
af den 20 maj 1908 uttalade mening.

I särskild! yttrande tillstyrkte emellertid professor K. A. Petrén,
beträffande de kliniska amanuensernas arfvoden, en ytterligare förhöjning
utöfver hvad medicinska fakulteten i sitt sistnämnda utlåtande föreslagit.
Därvid erinrade professor Petrén, att lönen för de underläkare vid Lunds
lasarett, hvilka aflönades af landstinget, genom nyligen beviljad förhöjning
fastställts till 2,500 kronor.

Man kunde enligt professor Petréns mening vara tveksam, om det
ej vore fullt berättigad! att fastställa de kliniska amanuensernas arfvoden
till ett belopp af 2,500 kronor; i hvarje fall syntes mycket tungt vägande
skäl tala för att arfvodesbeloppen ej sattes lägre än till 2,000 kronor.

Det större akademiska konsistoriet i Lund anslöt sig till hvad medicinska
fakulteten uttalat i ärendet.

Antalet vid karolinska institutet anställda kliniska amanuenser utgör,
såsom förut är omnämndt, tillhopa elfva.

Af dessa befattningshafvare äro sju uppförda på ordinarie stat, nämligen
en amanuens vid medicinska kliniken, en vid kirurgiska kliniken, en
vid nervkliniken, en vid oftalmiatriska kliniken, en vid gynekologiska kliniken
å serafimerlasarettet, en vid pediatriska kliniken å allmänna barnhuset
och en vid obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset.

Vidare äro å extra stat för år 1912 uppförda tre kliniska amanuenser
med tjänstgöring å vissa af Stockholms stads sjukhus, nämligen en
vid gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus, en vid otiatriska kliniken
å samma sjukhus och en vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset
S:t Göran. Slutligen tjänstgör en amanuens vid pediatriska kliniken å
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.

De sju amanuenserna på ordinarie stat och de tre vid Stockholms
stads sjukhus tjänstgörande amanuenserna uppbära en hvar från karolinska
institutet en aflöning af 900 kronor för år.

Därutöfver lämnas från serafimerlasarettet till två af de kliniska amanuenserna
ersättning för fullgörande af jourskyldighet å klinikerna, näm -

157

ligen till amanuensen vid medicinska kliniken 200 kronor och till amanuensen
vid kirurgiska kliniken 300 kronor för år.

Den amanuens, som tjänstgör vid pediatriska kliniken å allmänna
barnhuset, uppbär från barnhuset en årlig ersättning af 750 kronor.

Hvad slutligen angår den vid pediatriska kliniken å Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn tjänstgörande amanuensen, uppbär denne
från det å extra stat till nämnda klinik anvisade anslag å 1,800 kronor
en årlig ersättning af 900 kronor och därutöfver från vårdanstalten ett
arfvode af 400 kronor för år.

Enligt föreliggande uppgifter äga därjämte ifrågavarande befattningshafvare
åtnjuta vissa naturaförmåner.

Sålunda lämnas från serafimerlasarettet till där tjänstgörande kliniska
amanuenser bostad samt frukost och aftonkost; amanuensen vid pediatriska
kliniken å allmänna barnhuset åtnjuter från barnhuset bostadsförmån samt
frukost och amanuensen vid obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset
från denna anstalt bostadsförmån; amanuenserna vid gynekologiska och otiatriska
klinikerna å Sabbatsbergs sjukhus och vid syfilidologiska kliniken å
sjukhuset S:t Göran äga vid resp. sjukhus förfoga öfver fri bostad, och
vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn åtnjuter den där
tjänstgörande amanuensen fri bostad samt frukost och aftonkost.

I förbigående torde här få anmärkas, att vid flertalet af nu nämnda
vårdanstalter tjänstgöra, förutom de kliniska amanuenserna, vissa särskild!
för sjukvården afsedda amanuenser eller underläkare, hvilka icke tillhöra
karolinska institutet. Om dessa befattningshafvares aflöningsförmåner är i
detta betänkande icke fråga.

Karolinska institutets lärarekollegium upptog i sin skrifvelse den 10
september 1908, angående de s. k. riksdagspetita, frågan om de kliniska
och polikliniska amanuensernas aflöning och åberopade därvid en af vederbörande
klinikchefer verkställd utredning i ämnet.

I denna utredning erinrade klinikcheferna, att för kompetens till
ifrågavarande kliniska amanuensplatser erfordrades att vara medicine licentiat.
Endast i sällsynta undantagsfall, då tillgång till licentiat saknades,
kunde nämligen en medicine kandidat blifva förordnad, vanligen dock endast
för kortare tid, till klinisk amanuens.

158

De kliniska amanuenserna hade ingalunda, såsom namnet kunde antyda,
blott till åliggande att gå professorerna tillhanda, utan de vore kliniska
underläkare, som hade sig anförtrodt att under professorns öfveruppsikt och
ledning utföra en underläkares alla åligganden och dessutom att dagligen
handleda, öfvervaka och lämna upplysningar till klinikanterna. De skötte
hvar och en sin sjukafdelning af ungefär samma patientantal, som anförtroddes
åt en underläkare, gjorde in- och utskrifningar samt behandlade
sjuka och ordinerade för dem under professorns öfverinseende.

I öfverensstämmelse därmed ansågs titeln »klinisk amanuens» böra
ändras till »klinisk underläkare».

De ifrågavarande befattningshafvarnas dagliga arbetstid växlade efter
afdelningarnas storlek och kunde uppskattas till 6, 8 ä 12 timmar, hvarjämte
ofta, isynnerhet å de kirurgiska afdelningarna, tjänstgöring under
nätterna påkallades.

Det syntes fördenskull billigt, att dessa kliniska amanuenser (underläkare)
komme i åtnjutande af en aflöning, lika stor som den, som åtnjötes
af underläkarna vid hufvudstadens sjukhusinrättningar, med Indika de närmast
vore likställda äfven i afseende å lefnadskostnader.

Kompetensfordran för cn klinisk amanuens (underläkare) vore i regel
högre än för de vanliga lasarettens underläkare och borde äfven så förblifva.
I regel växlade aflöningen för underläkare vid hufvudstadens och
rikets lasarett mellan 2,800—2,500 till ungefär 2,000 kronor, förutom en
del af lasaretten erbjudna naturaförmåner, såsom rum och kost, hvilka
fasaretten lämnade i sitt eget lätt insedda intresse.

159

såsom studie- och öfvergångsplatser. Under rådande dyra tider skulle emellertid
en aflöning lägre än 2,000 kronor blifva alldeles otillräcklig för en
licentiat, äfven om han kunde af lasaretten beredas en eller annan naturaförmån.

Klinikcheferna — och i anslutning till dem institutets lärarekollegium
— föreslogo fördenskull en aflöning af 2,000 kronor för år till de kliniska
amanuenserna (underläkarna) vid följande kliniker: den medicinska, den
kirurgiska, den oftalmiatriska, den gynekologiska vid serafimerlasarettet,
den gynekologiska vid Sabbatsbergs sjukhus1, den obstetriska, den neurologiska,
den pediatriska vid allmänna barnhuset, den pediatriska vid Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus och den syfilidologiska å S:t Görans sjukhus.

Beträffande särskildt amanuensen (underläkaren) vid den kirurgiska
kliniken ansåg professor Berg önskvärdt, att gällande föreskrift därom, att
ifrågavarande befattning ej finge innehafvas längre tid än ett år, komme
att bortfalla och att befattningen måtte få tillsättas för två år i sänder.

I den förut oinförmälda framställning, som i november 1908 inkom
till ecklesiastikdepartementet från kliniska och polikliniska amanuenser vid
karolinska institutet, hemställde sökandena, att arfvodena till de kliniska
amanuenserna måtte bestämmas till 2,800 kronor samt att dem måtte tillerkännas
rätt till en månads årlig semester.

Rörande denna framställning anförde karolinska institutets lärarekollegium
i yttrande den 19 november 1908, att, ehuru kollegiet i sin
skrifvelse den 10 september 1908 icke ansett sig böra påyrka så stor höjning
i aflöningsförmånerna för institutets kliniska och polikliniska amanuenser,
som af dem blifvit ifrågasatt, kollegiet likväl ansåge önskvärdt, att
den nu ifrågavarande framställningen vid frågans afgörande hos KunglMaj:t
och Riksdagen rönte välvilligt beaktande.

Vid ärendets behandling hos lärarekollegiet meddelade professor
Westermark, att såväl vid de obstetriska och gynekologiska som ock,
såvidt professorn kände, vid de öfriga klinikerna och poliklinikerna ledighet
under högst en månads tid af året plägade beredas amanuenserna,
därest de sådant önskade och vikarie kunde erhållas. Vid dessa ledigheter
plägade aflöningen uppbäras af vikarien. Att tillerkänna amanuen 1

Den otiatriska kliniken vid nämnda sjukhus tillkom först sedermera.

160

gerna ovillkorlig rättighet att med bibehållen aflöning åtnjuta semester
under en månad årligen ansåg professor Westermark icke vara tillrådligt.

öfriga vid sammanträdet närvarande klinik- och poliklinikchefer vitsordade
riktigheten af det utaf professor Westermark lämnade meddelandet
angående praxis i förevarande afseende.

Sedan från ecklesiastikdepartementet infordrats utredning och utlåtanden,
om och i hvilken mån förbättring af de från vissa sjukvårdsanstalter
lämnade förmåner kunde beredas där tjänstgörande kliniska och
polikliniska amanuenser, anförde serafimerlasarettets direktion i skrifvelse
den 29 september 1909, att direktionen ansåge lasarettets tillgångar icke
medgifva någon ytterligare förbättring i de, med särskild hänsyn till
undervisningens kraf, vid lasarettet inrättade underläkarsysslors förmåner,
huru önsklig en löneförhöjning för deras innehafvare än vore vid jämförelse
med den aflöning, som åtnjötes af likställda underläkare vid samma
och alla andra sjukhus i riket.

Stockholms stadsfullmäktige erinrade i skrifvelse den 20 september
.1909, beträffande först amanuensen vid gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs
sjukhus och tillkomsten af denna klinik, att lärarekollegiet vid karolinska
institutet år 1879 hos stadsfullmäktige begärde, att en lämplig mindre
afdelning vid Sabbatsbergs sjukhus måtte upplåtas till klinik för kvinnosjukdomar
och att läkarvården därstädes måtte öfverlämnas åt lärarna i
ämnet vid karolinska institutet.

Vid sitt bifall den 3 juni 1879 till denna framställning hade också
stadsfullmäktige fäst det villkor, att kommunen därigenom icke skulle
förorsakas några kostnader.

I det kontrakt, som i anledning af detta stadsfullmäktiges beslut den
22 augusti 1879 upprättades mellan karolinska institutet och stadens hälsovårdsnämnd,
hette det i § 1, att »karolinska institutet bestrider läkarevården
å denna afdelning samt äger rättighet att därstädes meddela klinisk

161

undervisning, allt på institutets bekostnad», samt vidare i § 4: »amanuensen
— — — — aflönas af karolinska institutet; och vill hälsovårdsnämnden
söka åt amanuensen bereda möblerad bostad inom sjukhuset».

Vid sjukhuset S:t Göran aflönade staden en underläkare och en amanuens,
hvilket syntes vara tillräckligt för sjukvården.

Den kliniska amanuensen vid detta sjukhus, hvilken sålunda icke
vore anställd å stadens stat, finge därför äfven anses hafva tillkommit för
undervisningens räkning.

Det syntes fördenskull icke kunna med skäl ifrågasättas, att någon
aflöning till honom skulle utgå från staden. I gällande ordningsregler
för kliniken vid sjukhuset S:t Göran föreskrefves ock, att sjukhusets styrelse
bestrede sjukvårdskostnaden vid den kliniska afdelningen, men icke
de utgifter, som därutöfver möjligen kunde blifva behöfliga för kliniken,
samt vidare att, om en särskild klinisk amanuens vid sjukhuset skulle
blifva behöflig, han icke erhölle någon lön från sjukhuset, men väl möblerad
bostad, i fall sådan kunde beredas.

Till amanuenserna vid medicinska och kirurgiska klinikerna å serafimerlasarettet
utginge icke någon aflöning från staden på annat sätt, än
att lasarettsdirektionen af det årliga bidrag, som från staden lämnades
till lasarettets poliklinik, tillerkänt bemälda amanuenser ett årligt arfvode
å tillsajnmans 500 kronor såsom ersättning för dem åliggande skyldighet
att vara jourhafvande.

Då stadens bidrag till lasarettet dåtnera utginge med fulla sjukvårdskostnaden,
syntes det icke billigtvis kunna ifrågasättas, att staden skulle
därutöfver bidraga till aflöning åt de läkare, som vid lasarettet erfordrades
för sjukvårdens eller undervisningens behof.

Af hvad sålunda blifvit anfördt ansågo stadsfullmäktige framgå, att
från Stockholms stad dittills till ifrågavarande amanuenser icke lämnats
några som helst aflöningsförmåner, så framt icke, något som dock näppe 21—120081.

Löneregler ing skommitténs bet. XXX11I.

162

ligen läte sig göra, till sådana förmåner skulle räknas, att åt de kliniska
amanuenserna vid Sabbatsbergs sjukhus och sjukhuset S:t Göran beredts
möblerad bostad inom sjukhusen, då tillfälle därtill förefunnits.

I anledning af den mottagna remissen förklarade stadsfullmäktige,
att fullmäktige, som dittills icke lämnat bidrag till aflöningen af ifrågavarande
amanuenser, ej heller vore villiga att för framtiden utfästa sig att
lämna något sådant bidrag.

Vid insändande af stadsfullmäktiges berörda yttrande anförde öfverståthållareämbetet,
att de ifrågavarande amanuensernas anställning icke syntes
ämbetet vara af sådan beskaffenhet, att skyldighet att bidraga till
deras aflöning kunde anses åligga staden.

Direktionen öfver allmänna barnbördshuset i Stockholm meddelade
i skrifvelse den 5 juli 1909, att direktionen för det dåvarande icke vore
i tillfälle att i något afseende förbättra de till den vid barnbördshuset
anställda amanuensen från barnbördshuset utgående löneförmånerna, hvilka
utgjordes af bostad med möbler och sängkläder samt ved och lyse.

Styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn anförde
skrifvelse den 8 oktober 1909 hufvudsakligen följande.

Hos vårdanstalten vore en amanuens anställd på grund af ett mellan
styrelsen och karolinska institutet träffadt aftal angående anordnande vid
vårdanstalten af medicinsk-pediatrisk klinik.

Enligt detta aftal skulle genom institutets försorg en klinisk amanuens
anställas, aflönas och förses med bostad, med åliggande för amanuensen,
bland annat, att vara underläkare vid anstaltens medicinska afdelning.

Ehuru anstalten således icke iklädt sig någon förpliktelse i afseende
å aflöningen åt denne amanuens, hade han dock efter hand kommit i
åtnjutande af vissa förmåner från anstaltens sida.

Så hade, sedan genom uppförande af nytt sjukhus anstalten vunnit
ökadt utrymme, bostad kunnat beredas honom inom sjukhuset, hvarjämte
han kostnadsfritt erhölle frukost och aftonmål.

163

Anledningen till sistnämnda beslut finge anses hafva varit styrelsens
önskan att bereda denne läkare, af hvars arbete anstalten begagnade sig,
sådana löneförmåner, som med hänsyn till omfattningen af hans arbete
ungefärligen motsvarade hvad andra yngre läkare vid anstalten erhölle.
Någon afsikt att för framtiden befria karolinska institutet från dess åtagande
att aflöna amanuensen hade däremot helt visst icke förefunnits.

Någon anledning för styrelsen att frångå den sålunda intagna ståndpunkten
förefunnes icke. Amanuensen hade således ej att motse någon
förbättring af de från anstalten utgående förmånerna. Tvärtom vore det
sannolikt att, i öfverensstämmelse med styrelsens tidigare beslut, arfvodet
komme att indragas i den mån ökad aflöning af statsmedel komine honom
till godo.

Hos direktionen för serafimerlasarettet hafva de vid lasarettet anställda
amanuenser och poliklinikamanuenser i en den 5 oktober 1911
dagtecknad skrift anhållit, att direktionen måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke åt sökandena kunde på extra stat för år 1911 för ai’betet i
sjukvården utanordnas lönetillskott af viss angifven storlek.

Med anledning af denna framställning har direktionen i skrifvelse
till Konungen den 26 oktober 1911 hemställt, huruvida ej åtgärd kunde
vidtagas i syfte att, oberoende af det definitiva afgörandet af spörsmålet
om lönereglering för de ifrågavarande amanuenserna, löneförbättring till
åtminstone de af karolinska institutets lärarekollegium föreslagna belopp
ofördröjligen måtte komma dem till del.

Vid sammanträde med karolinska institutets lärarekollegium den 2
november 1911 förekom fråga om förbättrande af aflöningen för amanuensen
vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran.

164

Enligt hvad af professor Möller meddelades, stode denna tjänst
vakant sedan den 15 augusti 1911, och trots upprepad annonsering i
allmänna tidningarna och svenska läkartidningen hade ännu ingen sökande
anmält sig.

Enär det i längden icke läte sig göra att utan biträde af en klinisk
amanuens meddela en tillfredsställande undervisning och då det ej utan en
ökning af aflöningen till åtminstone 2,000 kronor för år räknadt syntes
möjligt att på ett stadigvarande sätt hålla tjänsten besatt, anhöll professor
Möller, att lärarekollegiet måtte bereda utväg att för tiden från den 1
december 1911 till läsårets slut öka amanuensaflöningen vid den syfilidologiska
kliniken till ett belopp, motsvarande 2,000 kronor för år.

Denna professor Möllers framställning har af lärarekollegiet tillstyrkts
i skrifvelse till universitetskanslern den 2 november 1911.

I yttrande öfver de kliniska och polikliniska amanuensernas förnyade
framställning i november 1911 har institutets lärarekollegium vidhållit sina
förut i ärendet afgifna yttranden och förslag samt framhållit angelägenheten
af att frågan om löneförbättring för ifrågavarande amanuenser måtte snarast
möjligt bringas till sin lösning.

Professor Åkerman har, i särskild! yttrande till kollegiets protokoll,
förklarat sig finna goda skäl tala för att aflöningsförmånerna fastställdes
till i petitionen anförda belopp.

I detta sammanhang torde få erinras, hurusom i de från karolinska institutet
inkomna framställningarna begärts inrättande af vissa nya bef attningar
af ifrågavarande slag (kliniska amanuens- eller underläkarebefattningar),
nämligen två vid kirurgiska kliniken, två vid medicinska kliniken och en
vid psykiatriska kliniken.

Därjämte hade ifrågasatts, att vid den kirurgiska kliniken måtte
inrättas ytterligare en underläkarebefattning, hvars innehafvare skulle tjänstgöra
å en vid nämnda klinik anordnad s. k. infektionsafdelning. Såsom
af det följande framgår, har emellertid denna fråga numera förfallit, och i
stället har begärts, att en underläkaretjänst måtte få inrättas vid den
otiatriska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus. Sistberörda framställning
har redan så till vida vunnit bifall, att vid den ifrågavarande kliniken

165

anställts en amanuens, till hvilken aflöning för år 1912 utgår från anslag
å extra stat.

Fråga om förstärkning af den kirurgiska klinikens läkarepersonal
väcktes af professor Berg, vid behandling af karolinska institutets riksdagspefita
för 1909 års riksdag.

Den kirurgiska kliniken var då fördelad på två parallellkliniker
jämte en för desamma gemensam infektionsafdelning.

A klinik I var anställd en underkirurg, med aflöning på serafimerlasarettets
stat och särskild ersättning för jourskyldighet, samt en extra
underläkare, i regel medicine kandidat, hvilken af lasarettet aflönades med
500 kronor, hvartill kom ett belopp af 120 kronor från stipendiemedel.

Ä klinik II tjänstgjorde en klinisk amanuens, aflönad på karolinska
institutets stat och med rått till särskild ersättning för jourskyldighet, samt
en extra underläkare, i regel medicine kandidat, likaledes med 500 kronors
aflöning på lasarettets stat och 120 kronors inkomst af stipendiemedel.

A infektionsafdelningen hade under senaste tiden tre af docenterna
i kirurgi frivilligt och utan ersättning turvis bestridt öfverläkaretjänst,
hvarjämte de båda extra underläkarna turvis, jämte annat arbete vid klinikerna,
bestridt underläkaretjänst.

De båda extra underläkareplatserna hade, enligt hvad professor Berg
anförde, visat sig såväl genom arten af med dem förbunden verksamhet
som genom sina obetydliga förmåner alltför litet eftersökta. De sökande
hade nämligen ofta ej utgjorts af de bäst kvalificerade, och platserna hade
lämnats redan efter 4 å 6 månader. Tjänstgöringens delning mellan kliniken
och infektionsafdelningen under olika öfverordnade hade visat sig
för betungande och af flera skäl olämplig. Af de ifrågavarande läkareplatserna
borde en knytas helt och hållet till hvardera kliniken. På
detta sätt kunde arbetet blifva både mera instruktivt för innehafvaren
och bättre ägnadt att lätta de ordinarie underläkarnas alltför tunga arbetsbörda.

166

öfriga underläkareplatser vid klinikerna, med undantag af befattningarna
såsom »underkirurg» och »underläkare» — borde utgå å karolinska institutets
stat, syntes professor Berg påtagligt, då sjukhusets karaktär af
undervisningsanstalt betingade platsernas tillvaro och ändamål. Det belopp
af 1,000 kronor på lasarettets stat, som därigenom skulle inbesparas, uppvägde
ej på långt när de ökade utgifter, hvilka lasarettet i utbyte borde
påtaga sig för skälig aflöning af läkaretjänster, som, enligt afgifvet förslag
skulle tagas i anspråk uteslutande för den polikliniska sjukvården.

Infektionsafdelningen, som nästan ständigt vore öfverbelagd, kräfde
enligt professor Bergs mening en fast anställd klinisk underläkare, som
borde vara legitimerad läkare och subordinera direkt under tjänstgörande
klinikchef.

Professor Berg hemställde i förevarande afseende, att vid infektionsafdelningen
måtte inrättas en klinisk underläkareplats med en aflöning af

1,500 kronor, samt att hvardera af de s. k. extra underläkarna — hvilka
syntes böra erhålla benämningen »andre underläkare» — måtte tillerkännas
en aflöning af 1,000 kronor.

Beträffande därefter den medicinska kliniken erinrade vederbörande
klinikchefer, att densamma innehölle, under de två professorerna i medicin,
fem skilda sjukhusafdelningar, hvar och en omfattande tre allmänna salar
jämte några enskilda och halfenskilda rum. Hvarje dylik afdelning hade
i regel cirka 34 patienter utom dem, som lågo å enskilda rum. För ett
tidsenligt bedrifvande af undervisningen, för vetenskaplig undersökning af
de sjuka, för utförande af kemiska, fysikaliska, anatomiska och bakteriologiska
undersökningar samt för läkarevården behöfde därför dessa afdelningar
hvar sin läkare.

167

Dessa nya amanuensplatser skulle, liksom den biträdande underläkarens,
vara underordnade de bägge underläkarna (sjukhusets och
den kliniska) och kunna besättas med medicine kandidater. En aflöning
af 1,000 kronor per år syntes fördenskull kunna vara tillräcklig för
hvardera af dessa amanuenser.

I särskild skrifvelse till institutets lärarekollegium anhöll öfverläkaren
vid Stockholms hospital å Konradsberg, professor B. Gadelius, att — då
önskvärdheten att för vetenskapligt ändamål och till fromma för undervisningen
utnyttja materialet vid Stockholms hospital i alltför ringa grad
kunde tillgodoses af de få läkare, som enligt hospitalets stat vore anställda
därstädes — kollegiet måtte bland riksdagspetita för år 1909 äfven upptaga
anställandet af en klinisk underläkare vid Stockholms hospital med
lön från karolinska institutet af 2,000 kronor.

Karolinska institutets lärarekollegium biträdde de sålunda framställda
förslagen och hemställde i skrifvelse den 10 september 1908, att anslag
på ordinarie stat måtte utverkas till beredande af arfvoden dels å 2,000
kronor till en klinisk underläkare vid den psykiatriska kliniken, dels å

1,500 kronor till en klinisk underläkare vid kirurgiska klinikens infektionsafdelning
och dels å 1,000 kronor till en hvar af två andre underläkare
vid den medicinska kliniken och två andre underläkare vid den kiruroiska

kliniken.

I samband med vissa ändrade anordningar vid den kirurgiska kliniken
å serafimerlasarettet har emellertid den särskilda »infektionsafdelningem
därstädes indragits.

Karolinska institutets lärarekollegium anhöll fördenskull i skrifvelse
den 9 september 1909, att det till arfvode åt en klinisk underläkare vid
infektionsafdelningen afsedda beloppet af 1,500 kronor måtte i stället få
disponeras för en klinisk underläkare vid den otiatriska afdelningen af
kirurgiska kliniken.

Sedan emellertid fråga väckts om inrättande vid Sabbatsbergs sjukhus
af en klinik för otiatri m. m., har lärarekollegiet i ett vid skrifvelse
från universitetskanslern den 16 juni 1910 fogadt yttrande anfört, att — vid
bifall till gjord framställning om beviljande af anslag till arfvode åt en
amanuens vid nämnda klinik — något behof tills vidare ej förefunnes

168

af det arfvode för en klinisk underläkare vid otiatriska afdelningen af
kirurgiska kliniken vid serafimerlasarettet, om hvars uppförande å ordinarie
stat kollegiet gjort framställning i sin skrifvelse den 9 september
1909.

Vid ärendets föredragning den 23 juni 1910 fann Kungl. Maj:t godt
anvisa dels till arfvode åt en amanuens vid den otiatriska kliniken å Sabbatsbergs
sjukhus under tiden den 1 september—31 december 1910 300
kronor, att utgå af det i 1910 års riksstat uppförda anslaget till extra
utgifter, dels till arfvode åt bemälde amanuens under tiden den 1 januari
—31 augusti 1911 600 kronor, att utgå af motsvarande anslag å 1911
års riksstat.

Redan den 1 september 1910 hemställde emellertid karolinska institutets
lärarekollegium i skrifvelse till universitetskanslern, att å extra stat
för år 1912 måtte äskas anslag till en klinisk underläkare vid den otiatriska
kliniken å Sabhatsberg.

I anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13
januari 1911 uttalade vederbörande departementschef, att, så som undervisningen
i öron-, näs- och halssjukdomar dåmera utvecklat sig, arfvode
till ett biträde åt klinikföreståndaren fortfarande borde beredas. Till 1911
års slut syntes arfvodet kunna, efter enahanda grunder som dittills —
900 kronor för år — utgå af medel, som stode till Kungl. Maj:ts förfogande.
För år 1912 åter borde ett anslag å extra stat utverkas hos
Riksdagen. Anslaget borde utgå till en amanuens och sättas till 900 kro 0

ö o

nor; frågan om förändrad benämning å karolinska institutets kliniska
amanuenser i allmänhet och om höjd aflöning åt dem bidade ännu sin
lösning.

1 enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen till 1911 års riksdag, att till arfvode åt eu ärna -

169

nuens vid karolinska institutets klinik för öron-, näs- och halssjukdomar
å Sabbatsbergs sjukhus måtte på extra stat för år 1912 anvisas ett belopp
af 900 kronor, och detta förslag blef af Riksdagen bifallet.

Universitetskanslern har i skrifvelse till Konungen den 6 mars 1909
framhållit, hurusom det för undervisningens jämna gång och för det
vetenskapliga forskningsarbetet vid vederbörande institutioner utan tvifvel
vore af stor vikt, att amanuens-, underläkare- och assistentbefattningarna
blefve väl besatta och ej underkastade alltför täta ombyten af innehafvare.

Universitetskanslern ville således varmt förorda, att en väsentlig förbättring
i dessa aflöningsförhållanden så snart ske kunde vidtoges, och
anslöt i frat,a om arfvodesbeloppen till hvad de akademiska konsistorierna
och karolinska institutets lärarekollegium föreslagit. Då nämligen
dessa förslag innebure en mycket afsevärd förbättring i jämförelse med
dittills rådande förhållanden och en ytterligare löneförhöjning ej af samma
myndigheter ansetts vara oundgängligen nödvändig, fann sig universitetskanslern
sakna anledning att till bifall förorda de af underläkare och en
del amanuenser i november 1908 gjorda särskilda framställningar om än
högre aflöningsbelopp.

Hvad af karolinska institutets lärarekollegium föreslagits om inrättande
vid institutet af vissa nya underläkarebefattningar vann äfven universitetskanslerns
understöd.

Sedan därefter i november 1911 fråga blifvit väckt om vidtagande
af särskilda åtgärder, på det att förbättrade aflöningsförmåner måtte, räknadt
från den 1 december 1911, beredas amanuensen vid syfilidologiska
kliniken å sjukhuset S:t Göran, har universitetskanslern i skrifvelse till
Konungen den 15 november 1911 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för
ifrågavarande ändamål bevilja ett anslag å visst angifvet belopp.

Med anledning af de kliniska och polikliniska amanuensernas förnyade
framställning i november 1911 har universitetskanslern i skrifvelse

—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXIII.

170

till Konungen den SO december 1911 gifvit uttryck åt den meningen, att
de arfvodesbelopp, som för nämnda befattningshafvare föreslagits i kanslerns
skrifvelse den 6 mars 1909, numera finge anses väl knappt tilltagna.
Under den sedan dess gångna tiden hade nämligen nya skäl till en kraftig
löneförbättring framkommit.

Särskildt syntes det kanslern, att de ständigt stegrade lönerna för
underläkare vid länslasaretten nödvändiggjorde för de vid de medicinska
högskolornas kliniker och polikliniker tjänstgörande läkarna högre aflöningsförmåner
än dem, som föreslagits i skrifvelsen den 6 mars 1909. Då
nämligen lasarettsunderläkaretjänsterna börjat konkurrera med ifrågavarande
kliniska amanuensbefattningar, kunde man med rätta befara en sänkning
af amanuensernas kvalifikation. Hvilken sänkning detta skulle medföra af
hela den vetenskapliga medicinska undervisningen ansåg kanslern ej behöfva
påpekas. Svårighet att med kompetenta personer besätta dessa platser
hade ock redan visat sig. Kanslern ville därför på det lifligaste framhålla
angelägenheten af att frågan om löneförbättring måtte snarast möjligt bringas
till sin lösning.

Beträffande de kliniska amanuensernas arfvoden yttrade kanslern,
att ej tillräckligt öfvertygande skäl blifvit framlagda för det äskade beloppet
2,800 kronor. Enligt kanslerns förmenande kunde dock ett belopp af

2,500 kronor anses vara fullt berättigadt; det motsvarade också det belopp,
hvartill fast docentstipendium vid universiteten och enahanda stipendium
vid karolinska institutet uppginge.

När kommittén haft att taga ståndpunkt till de föreliggande framställningarna
angående förbättring af de kliniska amanuensernas aflöningsförmåner,
har kommittén redan från början fäst sin uppmärksamhet vid
den i viss mån egenartade ställning, som dessa befattningshafvare intaga i

171

sin dubbla egenskap af amanuenser vid den kliniska undervisningen och
biträdande läkare vid sjukvården.

Visserligen torde ifrågavarande befattningar, såsom uppförda på
universitetens resp. karolinska institutets stater, få anses i första hand
vara betingade af undervisningens kraf och sålunda de kliniska amanuenserna
— i likhet med de amanuenser som äro anställda vid de teoretisktmedicinska
institutionerna — närmast vara att anse såsom biträden åt
vederbörande lärare inom de medicinska disciplinerna. Men till följd af
det intima samband, som på grund af förhållandenas egen natur måste
förefinnas mellan å ena sidan den kliniska undervisningen och å andra
sidan sjukvården vid de anstalter, där klinikerna äro förlagda, har det i
praktiken oftast ställt sig så, att de kliniska amanuenserna kommit att i
betydande utsträckning deltaga i det egentliga sjukvårdsarbetet.

I stor omfattning äger detta förhållande rum vid akademiska sjukhuset
i Uppsala, där inga andra biträdande läkare finnas anställda än de
å universitetets stat uppförda kliniska amanuenserna.

Hvad åter angår Lunds universitet, äro dess kliniker förlagda till
länslasarettet eller, såsom dess officiella benämning lyder, Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningar i Lund. Af landstinget aflönas vid lasarettet särskilda
underläkare, hvarjärnte äfven de kliniska amanuenserna äro förbundna
att biträda vid sjukvården.

Vid serafimerlasarettet i Stockholm äro, enligt den för lasarettet den
14 december 1906 utfärdade stadga, såsom »biträdande vid sjukvården»
anställda, förutom de å karolinska institutets stat uppförda amanuenserna,
en underläkare och en underkirurg med aflöning från lasarettet. Såväl
underläkaren och underkirurgen som de kliniska amanuenserna hafva
till åliggande, bland annat, »att under vederbörande klinikföreståndares
inseende och i den utsträckning denne bestämmer deltaga i sjukvården vid
lasarettet» samt »att med råd och upplysningar tillhandagå de vid kliniken
tjänstgörande studerande».

Jämte den nu nämnda läkarepersonalen äro vid serafimerlasarettet
anställda tre extra underläkare med aflöning å lasarettets stat.

Beträffande vidare de kliniker, som äro anordnade vid vissa af Stockholms
stads sjukhus, nämligen Sabbatsbergs sjukhus och sjukhuset S:t Gö -

172

rån, torde till en början få erinras, att, enligt aftal mellan karolinska institutet
och stadens hälsovårdsnämnd, läkarevården vid såväl den gynekologiska
kliniken å Sabbatsbergs sjukhus som den otiatriska kliniken därstädes
bestrides af karolinska institutet. Vid de ifrågavarande afdelningarna af
Sabbatsbergs sjukhus finnes således icke någon af Stockholms stad aflönad
läkare.

Ett motsatt förhållande äger rum i fråga om den syfilidologiska
kliniken å sjukhuset S:t Göran. Efter hvad Stockholms stadsfullmäktige
erinrat i sitt yttrande den 20 september 1909, aflönar staden vid nämnda
sjukhus en underläkare och eu amanuens, och hafva stadsfullmäktige anfört,
att detta syntes vara tillräckligt för sjukvården samt att den kliniska
amanuensen därför finge anses hafva tillkommit för undervisningens
räkning.

Äfven vid allmänna barnhuset och Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt
för sjuka barn äro, jämte där tjänstgöi''ande kliniska amanuenser, anställda
andra biträdande läkare.

Vid allmänna barnbördshuset, liksom vid klinikerna å Sabbatsbergs
sjukhus, besörjes läkarevården af lärare vid karolinska institutet. Den
kliniska amanuensen, som bör vara boende vid barnbördshuset, har till
åliggande, bland annat, att biträda klinikföreståndaren äfven vid sjukvården.

Af det nu anförda torde framgå, att de kliniska amanuenserna,
eller i hvarje fall de flesta af dem, jämte det de äro statstjänare i egentlig
mening, äfven i viss mån äro att anse såsom funktionärer hos de anstalter,
där deras tjänstgöring är förlagd. Med denna deras dubbelställning
sammanhänger också det förhållandet, att samtliga befattningshafvare,
om hvilka nu är fråga, utöfver sin aflöning å universitetens resp. karolinska
institutets stater åtnjuta vissa förmåner äfven från vederbörande
sj ukvårdsanstalter. Såsom redan är näinndt, utgå dessa särskilda förmå
ner oftast in natura, men stundom förekommer därjämte kontant ersättning.

I vissa fall äro de förmåner, som lämnas från sjukvårdsanstalterna,
att anse såsom ersättning för särskilda prestationer från de kliniska amanuensernas
sida.

173

Af det årliga bidrag, som från Stockholms stad lämnas till serafimerlasarettets
polikliniker, utgå sålunda belopp å resp. 200 och 300 kronor
till två kliniska amanuenser såsom ersättning för deras tjänstgöring
såsom jourhafvande läkare. När vidare de kliniska amanuenserna i Lund
från den 1 november 1907 erhöllo hel fri kost från lasarettet, uppställdes
därvid det villkoret, att nyantagen amanuens skulle formligen förbinda
sig att tjänstgöra äfven under ferier och att på sin afdelning ansvara för
vanlig föreskrifven expedition samt att med de af lasarettet aflönade underläkarna
deltaga i skyldigheten att, då så påfordrades, vara jourhafvande
läkare.

Allt efter de olika förhållanden, som äro rådande vid särskilda
sjukvårdsanstalter — läkarepersonalens och patientantalets storlek in. m. —
måste gifvetvis det sjukvårdsarbete, som utföres af de kliniska amanuenserna,
blifva till sitt omfång ganska växlande.

Här framträder nu det spörsmålet, huruvida den ersättning, som
från sjukvårdsanstalterna lämnas de kliniska amanuenserna, kan anses i hvarje
särskildt fall vara väl afpassad i förhållande till det sjukvårdsarbete, som
af dessa befattningshafvare utföres för anstaltens räkning, eller, annorledes
uttryckt, huruvida staten och sjukvårdsanstalterna i lämplig proportion
bidraga till de kliniska amanuensernas aflönande.

Med undantag för det akademiska sjukhuset i Uppsala, om hvithet
kommittén skall i det följande vidare yttra sig, har kommittén emellertid
ansett sig icke böra ingå på ett närmare bedömande af nyssberörda spörsmål.
Öfverhufvud taget torde det vara tvifvelaktigt, huruvida en reglering
i förevarande afseende af det inbördes förhållandet mellan staten och resp.
sjukvårdsinrättningar, äfven om en sådan reglering kunde för tillfället anses
vara väl afvägd, skulle efter någon tids förlopp befinnas tillfredsställande
eller huruvida det icke med större fördel skulle kunna lämnas i resp.
sjukhusstyrelsers hand att, med hänsyn till växlande förhållanden, bestämma
sitt bidrag till de ifrågavarande befattningshafvarnas aflönande. I alla
händelser skulle en fullständig utredning af nu omhandlade spörsmål kräfva
så omfattande förarbeten, att därigenom utan tvifvel skulle vållas ett
afsevärdt uppskof med den ytterligare behandlingen af det ärende, hvarom
i förevarande betänkande är fråga.

174

Kommittén har under dessa omständigheter — med beaktande emellertid
af de särskilda förhållanden, som äro rådande beträffande akademiska
sjukhuset i Uppsala — ansett sig böra begränsa sin uppgift till att allenast
undersöka, i hvilken mån en reglering kräfves af de kliniska amanuensernas
aflöning, sådan denna är uppförd i universitetens och karolinska
institutets stater, och har kommittén därvid förutsatt, att hädanefter
liksom hittills särskilda bidrag, kontant eller in natura, kunna komma att
från vederbörande sjukvård sanstalter utgå till de kliniska amanuenserna,
i mån af befattningarnas större eller mindre betydelse för sjukvården å
de särskilda anstalterna.

När det gällt att för de kliniska amanuensernas lönereglering finna
utgångspunkter i redan bestående förhållanden, hafva två skiljaktiga meningar
gifvit sig tillkänna i de föreliggande framställningarna. A ena
sidan hafva medicinska fakulteten i Uppsala och karolinska institutets
lärarekollegium, liksom de kliniska amanuenserna själfva, velat närmast
jämnställa ifrågavarande befattningar med underläkareplatser vid länslasarett
och andra icke-kliniska sjukhus. Medicinska fakulteten i Lund åter
har gifvit uttryck åt den meningen, att de ifrågavarande lasarettsunderläkarnas
aflöning ej lämpligen hör läggas till grund för ett förslag till
lönereglering för de kliniska amanuenserna. Amanuensbeställningarna vid
statens hospital ansåge fakulteten däremot vara befattningar, hvilka beträffande
såväl innehafvarnas utbildning som det med befattningarna förenade
arbetet nära motsvarade de kliniska amanuensbefattningarna.

Kommittén har för sin del icke anledning att betvifla, att det sjukvårdsarbete,
som åligger kliniska amanuenser, i åtskilliga fall är fullt jämförligt
med det arbete af enahanda slag, som kräfves af underläkare vid
länslasarett och andra icke-kliniska sjukhus. Men kommittén vill af detta
förhållande icke draga den slutsatsen, att aflöningen till de kliniska amanuenserna,
i den mån densamma här kommer i betraktande, i allmänhet
bör bestämmas till ett belopp, som ungefär motsvarar aflöningen till underläkarna
vid icke-kliniska sjukhus.

I själfva verket synes en rätt väsentlig olikhet föreligga mellan de
kliniska amanuensbefattningarna och underläkaretjänsterna vid nyssnämnda
sjukhus. Därpå tyder redan det förhållandet, att enligt lasarettsstadgan

175

af den 18 oktober 1901, § 32 mom. 2, för behörighet till lasaretts underläkaretjänst
fordras att vara legitimerad läkare, under det att de kliniska
amanuensbefattningarna kunna, under vissa förutsättningar, besättas med
medicine kandidater. Det har också ofta förekommit, särskildt i Uppsala
och Lund, att kliniska amanuensbefattningar innehafts af personer, som
icke varit legitimerade läkare.

Den principiella skiljaktigheten mellan de kliniska amanuensbefattningarna
och lasarettsunderläkaretjänsterna torde emellertid ligga däri, att
innehafvarna af de förra befattningarna hafva till åliggande att biträda
vid både undervisningen och sjukvården, under det att lasarettsunderläkarnas
verksamhet uteslutande faller inom sjukvårdens område. Men med
detta förhållande sammanhänger, att de kliniska amanuensplatserna — hvilkas
innehafvare äro i tillfälle att på ett särdeles ingående sätt äfven för egen
räkning tillgodogöra sig de tillfällen till vidare utbildning, som den kliniska
undervisningen erbjuder — äro i väsentlig mån, och vida mera än underläkaretjänster
vid icke-kliniska sjukhus, att anse såsom utbildningsplatser
och att ur denna synpunkt den kliniska amanuenstjänstgöringen måste för
tjänsternas innehafvare vara af stort värde. Denna de kliniska amanuensplatsernas
egenskap att vara studie- och öfvergångsplatser har särskildt
betonats i den utredning, som vidfogats lärarekollegiets vid karolinska institutet
skrifvelse den 10 september 1908.

Den nu tillämpade regeln, att de kliniska amanuensbefattningarna
i allmänhet tillsättas för en tid af högst ett år — under det att tiden för
förordnande å lasarettsunderläkaretjänst är begränsad till tre år — torde
också få anses vara ett uttryck för den åskådningen, att de kliniska amanuensplatserna
väsentligen äto att betrakta såsom utbildningsplatser och
att fördenskull ett såvidt möjligt stort antal tjänstgörande bör komma i
tillfälle att genomgå den specialskola, som utgöres af den kliniska amanuenstjänstgöringen.

Med afseende å nu anförda förhållande och då vidare för det sjukvårdsarbete,
som utföres af de kliniska amanuenserna, för närvarande utgå
och äfven framdeles torde komma att utgå särskilda förmåner, kontant
eller in natura, från vederbörande sjukvårdsinrättningar, har kommittén,
som visserligen funnit en afsevärd förhöjning af de kliniska amanuensernas

176

aflöning vara af förhållandena påkallad, dock ansett sig icke kunna biträda
sökandenas i petitioner af åren 1908 och 1911 gjorda framställning därom,
att den kontanta aflöningen för ifrågavarande amanuenser måtte såttas så
högt som till 2,800 kronor, utan har kommittén — med undantag för
vissa befattningshafvare, om hvilka kommittén här efteråt yttrar sig —
ansett denna aflöning böra bestämmas till 2,000 kronor för år.

Kommittén har sålunda funnit sig här böra stanna vid det belopp,
som år 1907 begärdes för flertalet kliniska amanuenser i Uppsala och som
nästföljande år föreslogs äfven för de kliniska amanuenserna vid karolinska
institutet. Med detta belopp utgår också aflöningen till amanuenser vid
rikets hospital och till flertalet af Stockholms stad aflönade amanuenser
vid hufvudstadens olika sjukhus.

Då kommittén, såsom af det föregående framgår, ansett sig icke
kunna i aflöningshänseende jämnställa de kliniska amanuenserna med underläkare
vid icke-kliniska sjukhus, har kommittén ock, med i det följande
angifna undantag, funnit sig sakna anledning att biträda förslaget därom, att
benämningen »klinisk amanuens» måtte utbytas mot »klinisk underläkare».

En något högre aflöning än det nyss angifna beloppet, 2,000 kronor,
finner sig kommittén böra förorda för tre af ifrågavarande befattningshafvare,
nämligen för den amanuens vid medicinska kliniken i Uppsala, som
tillika är underläkare, för den amanuens vid kirurgiska kliniken i Uppsala,
som tillika är underkirurg, samt för den befattningshafvare, som, enligt
hvad kommittén här nedan föreslår, skulle komma att ersätta den nuvarande
amanuensen vid den obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset
i Stockholm.

För underläkaren och för underkirurgen i Uppsala har i petition af
år 1907, hvilken på sin tid tillstyrktes af vederbörande myndigheter vid
universitetet äfvensom af universitetskanslern, begärts en till 2,500 kronor
förhöjd aflöning, och äfven kommittén anser sig höra understödja denna
framställning, så mycket hellre som ifrågavarande två befattningshafvare,
vid jämförelse med förhållandena vid lasarettet i Lund, närmast torde vara
likställda med de underläkare, som där aflönas af länets landsting. För
en hvar af sistnämnda underläkare uppgår aflöningen, enligt föreliggande
uppgifter, till ett belopp af 2,500 kronor.

177

Beträffande därefter den kliniska amanuensen vid allmänna barnbördshus^
i Stockholm har kommittén i ett annat ärende, däri kommittén den
14 mars 1912 afgifvit underdånigt utlåtande, haft anledning att något
beröra frågan om läkarevården och undervisningen vid nämnda anstalt.

1 det af Kungl. Maj:t den 28 januari 1898 utfärdade reglementet
för styrelsen och förvaltningen af allmänna barnbördshuset heter det, att
direktor och öfriga lärare i obstetrik och gynekologi vid karolinska institutet
hafva, i enlighet med gällande stadgar och bestämmelser för nämnda
institut, att i egenskap af klinikföreståndare hvar i den ordning, som af
universitetskanslern bestämmes, bestrida hälso- och sjukvården äfvensom
undervisningen vid allmänna barnbördshuset. Sedan genom den år 1908
genomförda löneregleringen för karolinska institutet förutvarande e. o.
professuren i obstetrik och gynekologi förvandlats till ordinarie professur,
har i stadgarna för institutet den 27 november 1908 (§ 83) bestämts, att
Kungl. Maj:t efter förslag af institutets lärarekollegium och på hemställan
af kanslern för rikets universitet förordnar en af professorerna i obstetrik
att vara öfverläkare och direktor vid allmänna barnbördshuset, dock att,
jämlikt öfvergångsstadgande, den professor, som vid 1908 års utgång innehade
denna befattning, skulle fortfarande innehafva densamma.

Direktionen för allmänna barnbördshuset hade i underdånig skrifvelse
den 10 oktober 1911 — med förmälan att de för barnbördshuset
afsedda nybyggnader, enligt hvad direktionen hade anledning förmoda,
skulle kunna tagas i bruk i slutet af år 1912 — gjort framställning om
förhöjning af statsanslaget till barnbördshuset och därvid framlagt ett
förslag till inkomst- och utgiftsstat för år 1913.

I detta förslag hade upptagits aflöning till en underläkare, enligt
hvad direktionen anförde, af det skäl att, då det icke medgifvits, att särskild
byggnad för barnbördshusets direktor finge uppföras inom det för
anstalten afsedda område, barnbördshuset i dess utvidgade skick icke kunde
undvara en examinerad läkare, som ständigt funnes på platsen. Direktionen
vore nämligen af den mening, att läkarevården icke kunde på ett tillfredsställande
sätt uppehållas af den amanuens, som, med kontant aflöning från
karolinska institutet, skulle jämlikt föreskrift i reglementet tjänstgöra å

23—120081. Löneregleringtlcommittém bet. XXXIII.

178

barnbördshuset. Denna amanuenstjänst bestredes af personer, som icke
alltid vore utbildade läkare, hvarjämte tjänstens innehafvare ofta ombyttes.

För den ifrågasatta underläkaren hade i förslaget upptagits ett aflöningsbelopp
af 2,800 kronor, hvarjämte till kosthåll beräknats 600 kronor.

I afgifvet underdånigt utlåtande den 18 november 1911 har statskontoret
förklarat sig anse nödvändigheten af dessa utgiftsposter tvifvelaktig,
då ej blott undervisningen utan äfven sjukvården vid anstalten
skulle bestridas af lärare i obstetrik och gynekologi vid karolinska institutet.

Direktionen för allmänna barnbördshuset har emellertid i ett den
25 november 1911 afgifvet förnyadt yttrande vidhållit sin framställning
om anställande af en underläkare vid anstalten.

Karolinska institutets lärarckollegium har den 14 december 1911
till universitetskanslern afgifvit yttrande i ärendet och därvid framhållit,
att den föreslagna underläkarebefattningen syntes vara af behofvet synnerligen
väl påkallad. Då det emellertid ålåge karolinska institutet att
genom sina vederbörande lärare bestrida sjukvården vid barnbördshuset,
syntes befattningen rätteligen böra uppföras på karolinska institutets och
icke på bambördshusets stat. Dock borde underläkaren, på sätt blifvit
föreslaget, erhålla bostadsrum å barnbördshuset äfvensom kost, uppvärmning
och lyse.

Hvad anginge de för underläkaren föreslagna aflöningsförmånerna,
har lärarekollegiet anmärkt, att befattningen i fråga vore afsedd för en
läkare med mera omfattande erfarenhet och långvarigare anställning ån
de för högst ett år antagna läkare, som under benämning amanuenser vore
fästade vid karolinska institutets kliniker i allmänhet.

I underdånigt utlåtande den 21 december 1911 har universitetskanslern
anfört, att han icke hade något att tillägga till hvad karolinska
institutets lärare kollegium yttrat i detta ärende.

För egen del har kommittén, i sitt underdåniga utlåtande den 14
mars 1912, beträffande den föreslagna underläkarebefattningen erinrat,
att sjukvården vid allmänna barnbördshuset för närvarande bestrides alternerande
af endera utaf de bägge professorerna i obstetrik och gynekologi
vid karolinska institutet och en docent i nämnda ämnen vid samma iusti -

179

tut. Därjämte funnes å karolinska institutets stat, för tjänstgöring å dess
obstetriska klinik vid allmänna barnbördshuset, en klinisk amanuens med
bostad vid anstalten. Utöfver dessa läkarebefattningar skulle enligt direktionens
förslag inrättas en underläkarebefattning med bostad inom anstalten.

Kommittén har i nämnda utlåtande vidare anfört, att vid en jämförelse
med de låkarekrafter, som funnes vid Stockholms stads södra barnbördshus
med ett sängantal af omkring 100 sängar — de nya byggnaderna
för allmänna barnbördshuset skulle innehålla rum för 64 sängar — kommittén
icke funnit sig tillräckligt öfvertygad om behofvet af den föreslagna
underläkarebefattningen vid allmänna barnbördshuset, helst om i annat
föreliggande sammanhang väsentligt förbättrade aflöningsförmåner kunde
beredas den vid allmänna barnbördshuset anställda kliniska amanuensen å *
karolinska institutets stat, hvarigenom större fordringar skulle kunna ställas
på denne.

Därest emellertid ifrågavarande underläkarebefattning det oaktadt
skulle befinnas oundgängligen erforderlig, ansåg sig kommittén böra i så
måtto ansluta sig till den af karolinska institutets lärarekollegium uttalade
och af universitetskanslern biträdda uppfattningen, att befattningen lämpligen
borde uppföras på karolinska institutets och icke på barnbördshusets
stat.

Då kommittén nu tagit denna fråga i förnyadt öfvervägande, har
kommittén ansett sig höra hemställa, huruvida ej det ökade behof af
läkarekrafter, som efter barnbördshusets utvidgning måste gorå sig gällande
vid denna anstalt, skulle kunna på ett lämpligt sätt tillgodoses
därigenom, att den nuvarande amanuensbefattningen vid den obstetriska
kliniken å allmänna barnbördshuset ombildades till en å karolinska institutets
stat uppförd underläkarebefattning vid nämnda klinik, med skyldighet
för innehafvaren att deltaga i såväl läkarevården som den kliniska
undervisningen vid allmänna barnbördshuset. För den sålunda ifrågasatta
underläkaren synes den kontanta aflöningen lämpligen kunna bestämmas
till samma belopp, som af kommittén föreslås för underläkaren och underkirurgen
vid akademiska sjukhuset i Uppsala, nämligen 2,500 kronor för
år. Därvid förutsätter kommittén att, på sätt ock föreslagits, underläka -

180

ren skulle å barnbördshuset erhålla bostadsrum äfvensom kost, uppvärmning
och lyse.

Den af kommittén föreslagna normalaflöningen för klinisk amanuens,

2,000 kronor för år, anser kommittén böra utgå till en hvar af följande
befattningshafvare å nu gällande ordinarie stat, nämligen i Uppsala till
en amanuens, Strandbergianus, vid medicinska kliniken, till två amanuenser
(däraf den ene Nilsson-Aschanius) vid kirurgiska kliniken, till en amanuens
vid obstetrisk-gynekologiska kliniken, tillika amanuens vid gynekologiska
polikliniken, till en amanuens vid oftalmiatriska kliniken, tillika
amanuens vid oftalmiatriska polikliniken, och till en amanuens vid kliniken
för bröstsjuka, i Lund till en amanuens vid en hvar af kirurgiska,
''medicinska, oftalmiatriska, pediatriska och obstetrisk-gynekologiska klinikerna
samt vid karolinska institutet till en amanuens vid medicinska kliniken,
en amanuens vid kirurgiska kliniken, en amanuens vid nervkliniken,
en amanuens vid oftalmiatriska kliniken, en amanuens vid gynekologiska
kliniken å ser afimerl asar ettet samt en amanuens vid pediatriska
kliniken å allmänna barnhuset.

Hvad af karolinska institutets lärarekollegium föreslagits därom, att
till arfvode åt en klinisk underläkare vid den psykiatriska kliniken måtte
å ordinarie stat beviljas ett anslag af 2,000 kronor, föranleder ingen
annan erinran från kommitténs sida, än att äfven denne befattningshafvare,
liksom öfriga inom samma grupp, lämpligen torde böra benämnas amanuens.

Beträffande de kliniska amanuenser, som hafva sin tjänstgöring
förlagd till Stockholms stads sjukhus, nämligen en vid gynekologiska
kliniken å Sabbatsbergs sjukhus, en vid otiatriska kliniken å samma sjukhus
och en vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran, har hos kommittén
fråga förevarit, huruvida anslag till dessa befattningar må böra
uppföras på ordinarie stat eller fortfarande utgå på extra stat. Därvid
har det visserligen synts kommittén antagligt, att ifrågavarande sjukhusafdelningar
fortfarande komma att användas för klinisk undervisning
och att till följd däraf ofvannämnda tre amanuensbefattningar äfven
framdeles blifva erforderliga. Då emellertid något förslag om befattnin -

181

garnas uppförande såsom ordinarie icke framkommit från vederbörande
myndigheter, har kommittén stannat vid det alternativet, att anslag till
dessa befattningar, liksom ock till amanuensbefattningen vid Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, fortfarande tills vidare böra beviljas
på extra stat.

I fråga om aflöningens belopp synas de nu nämnda fyra amanuenserna
böra hänföras till den grupp, där aflöningen skulle utgå med normalbeloppet,
2,000 kronor.

Hvad särskildt angår den amanuens, som tjänstgör vid den pediatriska
kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, erfordras
för sådant ändamål, att det anslag å 1,800 kronor, som å extra stat utgår
till den nämnda kliniken, höjes till 2,900 kronor.

Beträffande den af karolinska institutets lärarekollegium gjorda hemställan,
att anslag å institutets ordinarie stat måtte beviljas till arfvoden,
hvart och ett å 1,000 kronor, åt två andre underläkare vid den medicinska
kliniken å serafimerlasarettet och två andre underläkare vid den kirurgiska
kliniken å samma lasarett, har kommittén ansett sig böra understödja
detta förslag, dock att benämningen »andre underläkare» torde böra utbytas
mot »amanuens».

Enligt § 60 i stadgarna för karolinska institutet den 27 november
1908 skola i regel amanuenser vid institutets kliniker förordnas af kanslern
på framställning af kollegienämnden efter vederbörande klinikföreståndares
förslag, och må af kanslern meddeladt amanuensförordnande ej
afse längre tid än ett år; dock att den amanuens, som antages till att
verkställa och demonstrera liköppningarna vid den pediatriska kliniken
(den s. k. obducenten), må kunna af kanslern förordnas för längre tid än
ett år, där kanslern finner sådant lämpligt.

Ett liknande undantag har, såsom förut är nämndt, ifrågasatts beträffande
den nuvarande amanuensbefattningen vid kirurgiska kliniken
å serafimerlasarettet. Af professor Berg har nämligen föreslagits, att
denna befattning måtte tillsättas för två år i sänder. Mot detta förslag
har kommittén för sin del icke funnit något att erinra, och tillåter

182

sig kommittén i sammanhang därmed uttala, att, i händelse af bifall till
kommitténs förslag om inrättande af en underläkaretjänst vid den obstetriska
kliniken å allmänna barnbördshuset, äfven denna tjänst torde böra
tillsättas genom förordnande för längre tid än ett år.

Med afseende å de ifrågavarande befattningarnas karaktär af öfvergångsplatser
synes aflöningen å desamma böra fortfarande utgå i form af
arfvode.

För befattningshafvare vid Lunds universitet och karolinska institutet
torde arfvodena böra med de af kommittén föreslagna belopp uppföras
å resp. läroanstalters stater.

I betraktande af de särskilda förhållandena beträffande akademiska
sjukhuset i Uppsala har kommittén, i anslutning till hvad sjukhusets
direktion i skrifvelse den 14 september 1909 i detta ärende anfört, funnit
det vara principiellt riktigt, att aflöningen till underläkaren, underkirurgen
och öfriga vid sjukhuset anställda amanuenser utgår med ungefär enahanda
belopp af statsmedel och från sjukhusets stat.

Eventuell brist i sjukhusets stat skall emellertid, såsom förut är
nämndt, i viss ordning betäckas af ett för ändamålet under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppfördt ordinarie förslagsanslag å 10,000 kronor.

Jämlikt Riksdagens år 1904, på framställning af Kungl. Maj:t, i
sistberörda hänseende fattade beslut skall ifrågavarande anslag användas
sålunda, att, därest brist uppstår i kostnaderna för vård vid sjukhuset af
sjuka från Uppsala läns landstingsområde — hvilket är pliktigt att ersätta
universitetet med viss bestämd afgift för hvarje sjukdag af dylika sjuka
— af anslaget får utgå dels hälften af samma brist intill ett belopp af
7,500 kronor, dels ock därutöfver det belopp, hvarmed bristen öfverstiger

15,000 kronor.

Eldigt hvad af chefen för ecklesiastikdepartementet erinrades i anförande
till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910, i fråga om höjd!
statsbidrag till arfvode åt en assistent å akademiska sjukhusets röntgenafdelning,
hade det nyssnämnda förslagsanslaget under de senaste åren
betydligt öfverskridits, och ansåg departementschefen, att detta förhållande
påkallade vissa åtgärder från det allmännas sida.

183

Kommittén bär för sin del äfven velat gifva uttryck åt den meningen,
att, därest förslagsanslaget skulle komma att jämväl hädanefter i någon
mera betydande män öfverskridas, från det allmännas sida böra vidtagas
de åtgärder, som däraf kunna finnas påkallade. Enligt hvad kommittén
försport, har ock denna fråga under år 1911 varit föremål för handläggning
inom ecklesiastikdepartementet. Kommittén har emellertid i det nu
berörda förhållandet icke funnit anledning att frångå den, enligt kommitténs
mening, principiellt riktiga åskådningen, att det akademiska sjukhuset bör
bidraga med hälften af aflöningen till de befattningshafvare, om hvilka
nu är fråga.

De af kommittén föreslagna aflöningarna för underläkaren, underkirurgen
och öfriga kliniska amanuenser vid akademiska sjukhuset i Uppsala
böra därför, enligt kommitténs åsikt, uppföras med hälften å universitetets
och hälften å akademiska sjukhusets stat.

I fråga om den förmån af boställsrum, som enligt universitetets stat
tillkommer de kliniska amanuenserna i Uppsala, har det synts kommittén,
att denna förmån bör anses till dem utgå från akademiska sjukhuset. I
hvarje fall har kommittén — under åberopande jämväl af hvad kommittén
i det följande yttrar angående den bostadsförmån, som tillkommer amanuenser
vid vissa af universitetens och karolinska institutets teoretiskt-medicinska
institutioner — ansett sig böra hemställa, att de i staten för Uppsala
universitet förekommande anteckningarna om boställsrum för de kliniska
* amanuenserna må ur staten utgå.

I de fall, då ränta å donationsmedel för närvarande ingår bland
dessa befattningshafvares aflöningsförmåner, lärer det direkta statsanslaget
böra minskas med beloppet af dessa räntemedel, och förutsätter kommittén,
att, därest genom räntefotens förändring eller eljest bidraget från
donationsmedel kommer att utgå med ändradt belopp, beloppet af det
direkta statsanslaget kommer att därefter jämkas.

Såsom åt det förut anförda framgår, hafva två kliniska amanuenser
i Uppsala, nämligen de vid obstetrisk-gynekologiska och oftalmiatriska
klinikerna, till åliggande jämväl att tjänstgöra vid resp. gynekologiska och
oftalmiatriska poliklinikerna. Ungefär enahanda förhållande äger rum beträffande
vissa kliniska amanuenser i Lund och Stockholm.

184

Med anledning däraf har kommittén här velat uttala, att de af kommittén
föreslagna aflöningsförmånerna för de kliniska amanuenserna, enligt
hvad kommittén afsett, böra anses innefatta ersättning äfven för poliklinisk
tjänstgöring, där sådan förekommer för dylik amanuens, och att således
tjänstgöring af sistnämnda slag icke bör gifva anledning till anspråk
på särskild godtgörelse från statsverket till de befattningshafvare, om
hvilka här är fråga.

Till frågan om semester åt de kliniska amanuenserna samt vissa
andra hithörande spörsmål återkommer kommittén i det följande.

På grund af hvad sålunda anförts får kommittén härigenom hemställa

1) beträffande Uppsala universitet:
att arfvodena för nedannämnda befattningshafvare
må å universitetets stat uppföras med följande belopp,
nämligen

för en amanuens, tillika underläkare, vid medicinska
kliniken 1,250 kronor,

för en amanuens, Strandbergianus, vid medicinska
kliniken 1,000 kronor, däri inberäknadt ränta å Strandber
gska fonden, kronor 58,33,

för en amanuens, tillika underkirurg, vid kirurgiska
kliniken 1,250 kronor,

för en amanuens, Nilsson-Aschanius, vid kirurgiska
kliniken 1,000 kronor, däri inberäknadt ränta å NilssonAschanska
amanuensfonden, kronor 150,

för en amanuens vid kirurgiska kliniken 1,000 kronor,
för en amanuens vid obstetrisk-gynekologiska kliniken,
tillika amanuens vid gynekologiska polikliniken,

1,000 kronor,

för en amanuens vid oftalmiatriska kliniken, tilllika
amanuens vid oftalmiatriska polikliniken, 1,000
kronor, samt

för en amanuens vid kliniken för bröstsjuka likaledes
1,000 kronor,

185

med villkor, hvad hvar och en af dessa befattningshafvare
angår, att ett lika stort belopp utgår från akademiska
sjukhusets stat; samt

att de i universitetets stat förekommande anteckningarna
om boställsrum för dessa befattningshafvare må
ur staten utgå;

2) beträffande Lunds universitet:

att arfvodet till en hvar af de fem amanuenserna
vid kirurgiska, medicinska, oftalmiatriska, pediatriska
och obstetrisk-gynekologiska klinikerna må å universitetets
stat uppföras med ett till 2,000 kronor förhöjdt belopp;
samt

3) beträffande karolinska institutet:

att för en hvar af de sex nuvarande amanuensbefattningarna
vid medicinska kliniken, kirurgiska kliniken,
nervkliniken, oftalmiatriska kliniken, gynekologiska kliniken
a serafimerlasarettet och pediatriska kliniken å allmänna
barnhuset arfvodet må å institutets stat uppföras med ett
till 2,000 kronor förhöjdt belopp,

att a institutets stat må, i stället för en amanuensbefattning
vid obstetriska kliniken å allmänna barnbördshuset,
uppföras en underläkarebefattning vid nämnda
klinik, med ett arfvode af 2,500 kronor,

att a institutets stat vidare må uppföras dels en
amanuens vid psykiatriska kliniken, med arfvode af 2,000
kronor, dels ock två amanuenser vid medicinska och två
amanuenser vid kirurgiska kliniken, en hvar med ett
arfvode af 1,000 kronor,

att de a extra stat utgående anslagen till aflönande
af en amanuens vid gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs
sjukhus, en amanuens vid otiatriska kliniken å
samma sjukhus och en amanuens vid syfflidologiska kliniken
å sjukhuset S:t Göran må höjas till 2,000 kronor
för en hvar af dessa befattningshafvare, samt

24—120081. Löneregleringsliommitléns bet. XXXIII.

186

Polikliniska

amanuenser.

att, för beredande af arfvode å 2,000 kronor åt
amanuensen vid pediatriska kliniken å Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, det å extra stat
utgående anslaget till en pediatrisk klinik vid nämnda
anstalt må höjas till 2,900 kronor.

Kommittén öfvergår härefter till att yttra sig rörande de befattningshafvare,
som äro anställda vid polikliniker, polikliniska amanuenser.

Därvid torde först få erinras, att, såsom nyss är nämndt, vissa af
de kliniska amanuenserna äfven bestrida poliklinisk tjänstgöring.

Under rubriken »polikliniska amanuenser» upptagas här allenast sådana
befattningshafvare, som icke samtidigt tjänstgöra vid kliniker, nämligen
2 i Uppsala och 4 vid karolinska institutet.

De två polikliniska amanuenserna i Uppsala tjänstgöra, den ene vid
medicinska och pediatriska poliklinikerna och den andre vid kirurgiska
polikliniken, samt åtnjuta en aflöning af 750 kronor hvardera, men icke
några naturaförmåner.

För dessa befattningshafvare ifrågasattes, i ofvanberörda petition den
1 augusti 1907, en förhöjd aflöning af 2,000 kronor till en hvar.

I medicinska fakultetens yttrande den 30 september 1907 anfördes,
att de polikliniska amanuensernas arbete ej vore af samma omfattning
som de kliniska amanuensernas. Deras befattning upptoge dock en stor
del af dagen, och i genomsnitt kunde deras arbetstid ej skattas till mindre
än 4 timmar dagligen.

Därvid vore ock att märka, att deras arbete blefve särskildt maktpåliggande
därigenom, att de i stor utsträckning hade att själfständigt
fullgöra sitt sjukvårdsarbete.

Då fordringarna på deras kompetens ungefär sammanfölle med de
kliniska amanuensernas, ansåg fakulteten däraf tillräckligt tydligt framgå,
att krafvet på en aflöning af 2,000 kronor för de polikliniska amanuensbefattningarna
vore väl motiveradt.

Det större akademiska konsistoriet i Uppsala anslöt sig äfven i denna
punkt till hvad medicinska fakulteten föreslagit.

187

I petitionen af den 23 november 1908 begärdes för de polikliniska
amanuenserna förutom en förhöjd aflöning af 2,000 kronor till en
hvar rätt till en månads årlig semester.

Medicinska fakulteten biträdde, i sitt yttrande den 14 december
1908, denna framställning, jämväl i hvad den afsåg rätt för de polikliniska
amanuenserna till en månads semester, hvarjämte benämningen
»amanuenser» ansågs äfven för dessa befattningshafvare böra utbytas mot
»underläkare».

Till medicinska fakultetens yttrande anslöt sig det större akademiska
konsistoriet.

Efter det de yrkanden, som framställts i petitionen af den 23 november
1908, upprepats i petition af november 1911 och därvid tillika
begärts, att de ifrågasatta löneförhöjningarna måtte få träda i kraft redan
flan 1912 års början, hafva universitetsmyndigheterna i Uppsala funnit sig
böra tillstyrka denna senare framställning.

Af de fyra polikliniska amanuenserna vid karolinska institutet äro
tre uppförda på ordinarie stat, nämligen en vid medicinska, en vid kirurgiska
och en vid oftalmiatriska polikliniken. En hvar af dessa åtnjuter en
kontant aflöning af 750 kronor samt därutöfver från serafimerlasarettet bostad
äfvensom frukost och aftonkost.

Den fjärde af ifrågavarande befattningshafvare är anställd vid otiatriska
polikliniken. Han uppbär årlig ersättning af 900 kronor — utgående
af det på ordinarie stat uppförda anslag, 3,900 kronor, för uppehållande
af undervisningen i otiatri, rhinologi och laryngoskopi — äfvensom från
serafimerlasarettet frukost och äftonkost.

Den högre aflöningen åt sistnämnde amanuens har föranledts däraf,
att honom åligger att vikariera för den otiatriska poliklinikföreståndaren
under dennes semester.

I den af vederbörande klinikchefer åvägabragta utredning, som af
karolinska institutets lärarekollegium åberopats i dess skrifvelse den 10
september 1908, har beträffande de polikliniska amanuenserna anförts,
att antalet hjälpsökande vid serafimerlasarettets polikliniker varit i jämnt stigande
alltifrån sjukhusets ny- och tillbyggnad.

188

Arbetsbördan hade därigenom efter hand blifvit för de fåtaliga läkarna
så öfverväldigande, att sjukhusdirektionen sökt och af Stockholms
stadsfullmäktige erhållit en ökning af stadens anslag till lasarettets polikliniker
från 6,000 till 12,000 kronor. Genom detta från år 1902 utgående
större anslag blef det möjligt för direktionen att efter hand vid
hvar och en af de fem största poliklinikerna anställa ytterligare en läkare.
Dessa läkare, som alla vore legitimerade, de flesta praktici i staden, sysselsatte
sig emellertid icke med undervisningen, utan så godt som uteslutande
med sjukvården. _

De från karolinska institutet aflönade poliklinikamanuenserna hade

alltså alltjämt ett högst kräfvande arbete, och särskildt hade detta å de medicinska
och kirurgiska poliklinikerna ökats genom den från 1908 års
början införda obligatoriska tjänstgöringen hvarannan dag vid poliklinikerna.

Klinikcheferna föreslogo, att aflöningen måtte höjas till 1,500 kronor
för en hvar af amanuenserna vid de kirurgiska, oftalmiatriska och
otiatriska poliklinikerna samt till 2,000 kronor för amanuensen vid den
medicinska polikliniken.

Den sistnämnde amanuensens högre aflöning motiverades därmed,
att han för att väl fylla sin plats borde äga den fullständigare utbildning
och mognad, som i regel vunnes först genom föregående anställning
vid&den medicinska kliniken, under det att befattningarna vid de öfriga
poliklinikerna tänkts såsom begynnelsestadier i den speciella kliniska utbildningen.

Samtliga dessa vid poliklinikerna anställda befattningshafvare borde
för framtiden lämpligen benämnas »polikliniska underläkare».

Hvad klinikcheferna i förevarande hänseende hemställt biträddes af

lärarekollegiet.

I den petition från amanuenser vid karolinska institutet, som inkom
till ecklesiastikdepartementet den 3 november 1908, anförde sökandena,
att ej blott för amanuensen å medicinska polikliniken, utan äfven å amanuensplatserna
vid de öfriga poliklinikerna kräfdes både insikt och mog
nåd, enär arbetet på poliklinikerna till en mycket större utsträckning än
på klinikerna vore ett fullt själfständigt, insikt och läkaransvar kräfvande
arbete.

18P

Sökandena anförde därjämte, att vid de kirurgiska, oftaliniatriska
och otiatriska poliklinikerna det gällde, i väl ett flertal fall, patienter med
kirurgiska och andra åkommor, som behöfde ofta upprepad, i många fall
daglig behandling och tillsyn. Det kunde då inses, att arbetsbördan å
just dessa polikliniker för där anställda amanuenser och af lasarettet aflönade
underläkare måste vara ganska stor och vikten af en omsorgsfull
behandling icke mindre, liksom ock att fordran på kompetens på dessa
platser måste ställas hög.

Att platserna å poliklinikerna ej alltid vore begynnelsestadier i den
speciella kliniska utbildningen, framginge däraf, att å en af dem, den oftalmiatriska,
ej mindre än tre af de fyra senaste af kanslern meddelade
förordnandena utfärdats för läkare, som redan ägt ett års klinisk utbildning
i ämnet, samt att å en annan poliklinik, den otiatriska, två af de
fyra senaste förordnandena utfärdats för läkare, som redan förut skaffat
sig specialutbildning i ämnet.

Sökandena hemställde, att alla de polikliniska amanuensbefattningarna
måtte aflönas med 2,000 kronor.

Vidare begärdes i denna petition, att rätt till en månads semester
för år måtte tillerkännas äfven de vid polikliniker tjänstgörande amanuenserna
(underläkarna).

I yttrande öfver petitionen har karolinska institutets lärarekollegium
den 19 november 1908 anfört, att, ehuru kollegiet i sin skrifvelse
den 10 september 1908 icke ansett sig böra påyrka så stor höjning i
aflöningsförmånerna för institutets kliniska och polikliniska amanuenser,
som af dem blifvit ifrågasatt, kollegiet likväl ansåge önskvärdt, att den
nu ifrågavarande framställningen vid frågans afgörande hos Kungl. Maj:t
och Riksdagen rönte välvilligt beaktande.

Vid ärendets behandling hos lärarekollegiet erinrade emellertid professor
Berg, att kollegiet för innehafvaren af amanuensplatsen vid den
medicinska polikliniken ansett en högre kompetens önskvärd (nämligen
helst föregående tjänstgöring såsom klinisk amanuens) än för de tre andra
amanuensplatserna, som endast kräfde aflagd licentiatexamen. Att
förordnande ändock ofta utfärdats för innehafvare af dessa sistnämnda

190

tjänster, hvilka ägt specialutbildning i ämnet, bevisade endast, huru begärliga
dessa platser varit.

Serafimerlasarettets direktion har, med anledning af därom från ecklesiastikdepartementet
framställd förfrågan, i skrifvelse den 29 september
1909 anfört, att direktionen ansåge lasarettets tillgångar icke medgifva
någon ytterligare förbättring i de, med särskild hänsyn till undervisningens
kraf, vid lasarettet inrättade underläkarsysslors förmåner, huru
nsklig en löneförhöjning för deras innehafvare än vore vid jämförelse
med den aflöning, som åtnjötes af likställda underläkare vid samma och
alla andra sjukhus i riket.

På gifven anledning har vidare serafimerlasarettets direktion i skrifvelse
till Konungen den 26 oktober 1911 hemställt, huruvida ej åtgärd
kunde vidtagas i syfte att, oberoende af det definitiva afgörandet af frågan
om lönereglering för de kliniska och polikliniska amanuenserna, löneförbättring
till åtminstone de af karolinska institutets lärarekollegium föreslagna
belopp ofördröjligen måtte komma omförmälda amanuenser
till del.

Af karolinska institutets lärarekollegium behandlades den 19 oktober
1911 en af professor Dalén väckt fråga om förbättrad aflöning för
amanuensen vid den oftalmiatriska polikliniken.

Enligt hvad professor Dalén meddelade, hade det sedan längre tid
tillbaka mött svårigheter att få den ifrågavarande befattningen besatt
med lämplig innehafvare. Under den gångna delen af år 1911 hade platsen
redan fyra gånger växlat innehafvare. För tillfället vore den anslagen
ledig, utan att någon sökande, vare sig medicine licentiat eller kandidat,
anmält sig. Man kunde, enligt professor Daléns mening, icke antaga
att svårigheterna vid den ifrågavarande amanuensbefattningens tillsättande
vore af tillfällig och öfvergående art, utan det vore tvärtom att
befara, att de framdeles skulle ytterligare ökas, om ej åtgärder vidtoges
för deras af hjälpande.

191

Professor Dalen hemställde, att lärarekollegiet ville ingå till Kungl.
Maj:t med en anhållan, att af tillgängliga medel måtte utanordnas visst
belopp att, jämte det nuvarande amanuensarfvodet, användas till uppehållande
af den polikliniska amanuensbefattningen vid institutets oftalmiatriska
klinik från den 15 oktober 1911 till läsårets slut. Det ifrågasatta
beloppet vore beräknadt i öfverensstämmelse med det förslag till lönereglering
för institutets amanuenser, som kollegiet förut afgifvit och hvithet
förslag vore föremål för löneregleringskommitténs behandling.

I skrifvelse till universitetskanslern den 19 oktober 1911 tillstyrkte
lärarekollegiet den af professor Dalén gjorda framställningen.

Sedan de kliniska och polikliniska amanuenserna vid universiteten
och karolinska institutet i november 1911 inkommit med en förnyad
framställning angående förbättrade löneförmåner, har, i afgifvet yttrande,
karolinska institutets lärarekollegium vidhållit hvad kollegiet förut i ärendet
yttrat och föreslagit, hvarvid dock professor Åkerman förklarat sig
finna goda skäl tala för att aflöningsförmånerna fastställdes till i petitionen
anförda belopp.

Universitetskanslern har i sitt yttrande den 6 mars 1909 anslutit sig
till hvad det större akademiska konsistoriet i Uppsala samt karolinska
institutets lärarekollegium i sina då afgifna yttranden föreslagit beträffande
aflöningen till de polikliniska amanuenserna.

Den af professor Dalén gjorda framställning, för hvilken nyss redogjorts,
har af universitetskanslern den 26 oktober 1911 öfverläinnats till
Kungl. Maj:t med hemställan om bifall.

I sitt den 30 december 1911 afgifna utlåtande, med anledning af
de kliniska och polikliniska amanuensernas förnyade framställning i november
samma år, har universitetskanslern, hvad angår de polikliniska
amanuensernas arfvoden, ställt sig tveksam »på grund af svårigheten att
här precisera förhöjningens storlek», men har kanslern funnit sig höra
stanna vid ett belopp af 1,800 kronor.

Af hvad sålunda förekommit och i öfrigt af kommittén inhämtats
har kommittén funnit ådagalagdt, att de polikliniska amanuensernas ar -

192

bete, om än i och för sig kräfvande och ansvarsfullt, dock i allmänhet
icke kan i omfattning jämnställas med de kliniska amanuensernas. Detta
har, hvad angår de polikliniska amanuenserna i Uppsala, uttryckligen
framhållits af därvarande medicinska fakultet i dess yttrande den 30
september 1907. Enahanda uppfattning torde ock, i fråga om de polikliniska
amanuenserna vid karolinska institutet, hafva gjort sig gällande,
då institutets lärarekollegium i skrifvelse den 10 september 1908 för
flertalet polikliniska amanuenser föreslog lägre aflöningsförmåner än som
ifrågasattes för institutets kliniska amanuenser.

För en af karolinska institutets polikliniska amanuenser, nämligen amanuensen
vid den medicinska polikliniken, har emellertid af lärarekollegiet
begärts enahanda aflöning som för de kliniska amanuenserna. Från petitionärernas
sida har däremot gjorts gällande, att aflöningen borde bestämmas till
samma belopp för alla de polikliniska amanuenserna vid karolinska institutet.

Då vid institutets medicinska poliklinik, liksom vid de kirurgiska,
oftalmiatriska och otiatriska poliklinikerna, är jämte den polikliniska amanuensen
anställd en underläkare såsom poliklinikföreståndare och då sålunda
amanuensen vid den medicinska polikliniken, oafsedt en tilläfventyrs något
högre kompetens, synes i afseende å tjänstgöringens beskaffenhet vara att
någorlunda jämnställa med öfriga nu nämnda polikliniska amanuenser,
har kommittén för sin del, i anslutning jämväl till hvad universitetskanslern
hemställt i sitt utlåtande den 30 december 1911, ansett riktigast,
att samma aflöning tilldelas alla dessa befattningshafvare.

Med afseende å det belopp, 2,000 kronor, som af kommittén föreslagits
såsom normalarfvode till de kliniska amanuenserna, har kommittén
funnit sig höra förorda, att arfvodet till de polikliniska amanuenserna,
såväl i Uppsala som i Stockholm, fastställes till 1,500 kronor.

Hvad särskild! angår den amanuens, som tjänstgör vid den otiatriska
polikliniken å serafimerlasarettet, erfordras för sådant ändamål, att det
ordinarie anslaget, 3,900 kronor, för uppehållande af undervisningen i
otiatri, rhinologi och laryngoskopi höjes till 4,500 kronor.

Liksom i fråga om de kliniska amanuenserna har kommittén ansett,
att benämningen »amanuens» bör bibehållas äfven för nu ifrågavarande
befattningshafvare vid poliklinikerna.

193

De två polikliniska amanuenserna i Uppsala hafva hittills icke uppburit
någon ersättning från akademiska sjukhuset. Enligt hvad kommittén
inhämtat, är verksamheten vid ifrågavarande polikliniker — de medicinska
och pediatriska samt den kirurgiska — icke förlagd till akademiska sjukhusets
lokaler, och hvad angår dessa inrättningars ekonomi, äro desamma
att anse såsom universitetsinstitutioner. Under sådana förhållanden torde
aflöningen till dessa två befattningshafvare böra i sin helhet uppföras på
universitetets stat.

Angående de naturaförmåner, som från serafimerlasarettet utgå till
polikliniska amanuenser, torde få hänvisas till hvad kommittén här ofvan
under rubriken »kliniska amanuenser» i sådant hänseende yttrat.

Kommittén har ansett sig höra i detta sammanhang omnämna, att
enligt vunna upplysningar en eller annan af de polikliniska amanuenserna
i Stockholm är i tillfälle att, genom utfärdande af vissa intyg på begäran
af patienter, bereda sig extra inkomster, hvilka åtminstone å en af befattningarna
plägat uppgå till ganska afsevärda belopp. Med hänsyn till arten
af denna inkomst har kommittén emellertid ansett nu omförmälda förhållande
icke böra föranleda någon reduktion i den af kommittén för dessa befattningshafvare
föreslagna aflöningen.

Kommittén har sålunda funnit sig böra hemställa

1) beträffande Uppsala universitet:

att arfvodet till hvardera af de två i universitetets
stat upptagna amanuenserna vid »medicinska poliklinikernas
må å staten uppföras med ett till 1,500 kronor
förhöjdt belopp; samt

2) beträffande karolinska institutet:

att arfvodet till en hvar af de tre amanuenserna
vid medicinska, kirurgiska och oftalmiatriska poliklinikerna
må å institutets stat uppföras med ett till 1,500
kronor förhöjdt belopp, och

att, för beredande af arfvode å 1,500 kronor åt
amanuensen vid den otiatriska polikliniken, det ordinarie

25-^120081. Löneregler ing skommitténs bet. XXXIII.

Befattningshafvare
vid
röntgeninstitut.

194

anslaget för uppehållande af undervisningen i otiatri,
rhinologi och laryngoskopi må höjas till 4,500 kronor.

Till uppehållande af verksamheten vid de särskilda röntgenafdelningar,
som äro inrättade i Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet,
hafva på extra stat för år 1912 anvisats följande anslag:

såsom bidrag till arfvode åt en assistent å akademiska
sjukhusets i Uppsala röntgen afdelning, med den tjänstgöring,

som af Kungl. Maj:t bestämmes..............kr. 1,500

med villkor att för ifrågavarande assistents aflöning ett lika
stort belopp utgår från akademiska sjukhusets stat;

såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets
i Lund kliniker inrättade röntgenlaboratoriet, med den

tjänstgöring, som af Kungl. Maj:t bestämmes........» 1,500

under villkor att Malmöhus läns landsting med lika stort belopp
bidrager till ifrågavarande assistents aflöning;

till arfvode åt en föreståndare för röntgeninstitutet å sera -

fimerlasarettet......................» 3,000

till aflöning åt erforderligt biträde åt nämnda föreståndare
och till underhåll af röntgeninstrumentariet .........» 2,000

Rörande uppkomsten och utvecklingen af de särskilda röntgenafdelningarna
torde här få erinras om följande.

För anskaffande till användning å det akademiska sjukhuset i Uppsala
af en röntgenapparat anvisades, enligt beslut vid 1904 års riksdag,
på extra stat för år 190§ ett anslag af 3,000 kronor.

Från akademiska sjukhusets stat utgick vidare, från och med år
1906, ett belopp af 500 kronor såsom bidrag till aflönande af en assistent
vid sjukhusets röntgenafdelning.

På gjord framställning anvisade därefter 1907 års Riksdag på extra
stat för år 1908 ett anslag å likaledes 500 kronor såsom bidrag till arfvode
åt den ifrågavarande assistenten. Enahanda anslag anvisades på
extra stat äfven för åren 1909 och 1910.

I skrifvelse den 1 augusti 1907 hade emellertid vissa befattningshafvare
vid universitetets medicinska institutioner begärt, bland annat,

195

att assistenten vid akademiska sjukhusets röntgenafdelning måtte tillerkännas
en kontant aflöning af 2,000 kronor, och denna framställning vann
understöd såväl af myndigheterna vid Uppsala universitet som af universitetskanslern,
i dennes yttrande af den 6 mars 1909.

I sammanhang med Uppsala universitets riksdagspetita för 1910
års riksdag gjorde medicinska fakulteten den 27 maj 1909 en förnyad
framställning i detta ämne.''

Röntgenologiens framsteg hade, anförde fakulteten, under de senaste
åren vant mycket snabba. Dess utveckling inverkade hufvudsakligen i
två riktningar på föreståndarens för en röntgenafdelning ställning och
arbete. För det första medförde utvecklingen med afseende på själfva
röntgentekniken, att denna kräfde alltmera öfning, innan man kunde
fullt behärska den och fullt tillgodogöra sig densamma. Men ännu viktigare
vore, att den användning röntgenstrålarna hade i medicinens tjänst
blefve allt större och mera omfattande. Sålunda växte i viss mån antalet af
de sjukdomsformer, vid h vilka röntgenstrålarna användes för behandling af
de sjuka, men framför allt ökades i snabb följd de områden inom kirurgien
och den praktiska medicinen, där man kunde från röntgenbilderna hämta
en ovärderlig och oersättlig hjälp för fastställande af sjukdomens art och
utbredning.

Anspråken på röntgen ologen hade alltså starkt vuxit; å ena sidan
vore för honom en längre speciell utbildning af nöden, å andra sidan
blefve det arbete, hvilket fordrades för en sjukvårdsinrättning sådan som
det akademiska sjukhuset, alltmer omfattande och tidskräfvande.

Det arbete, som ålåge föreståndaren för akademiska sjukhusets röntgenafdelning,
kunde år 1909 i genomsnitt ej skattas till mindre än 6 timmar
dagligen — arbetstiden måste visserligen till följd af förhållandenas
egen natur starkt växla under olika dagar.

Den angifna arbetstiden afsåge dock endast själfva det tekniska
arbetet på röntgenafdelningen. Därtill komme emellertid, att röntgenologen
för att kunna fullgöra sitt arbete vore oundgängligen tvingad att
ägna en ganska betydlig tid åt studiet af litteraturen inom detta
område, på det att han måtte kunna följa vetenskapens många och snabba
framsteg.

196

I detta sammanhang ansåg fakulteten böra särskilt påpekas, hurusom
akademiska sjukhusets egenskap att vara en klinisk undervisningsanstalt
i mycket väsentlig grad ökade röntgenologens arbete; dels vore
det kanske ej oberättigadt att antaga, att å sjukvårdsafdelningar af detta
slag undersökningarna af de sjuka till en viss grad blefve grundligare än
hvad eljest i genomsnitt blefve fallet å sjukhus, dels toges äfven ett stort
antal röntgenfotografier, af hänsyn till den kliniska undervisningen, för
att kunna för de studerande så tydligt som möjligt demonstrera det
närmare förhållandet af de sjukliga förändringarna vid olika sjukdomsfall.

Ur allt hvad som blifvit anfördt syntes det fakulteten klart
framgå, huru alldeles otillfredsställande de löneförmåner vore, hvilka föreståndaren
för röntgenafdelningen för det dåvarande åtnjöte, nämligen 1,000
kronor för år räknadt. Förhållandena vore ock sådana, att, därest ej en
afsevärd förhöjning af denna lön omedelbart kunde erhållas, fakulteten
med det största bekymmer motsåge den nära liggande möjligheten, att
ingen kompetent person skulle befinnas villig att uppehålla platsen.

Det läge nära att vilja jämföra föreståndarens för röntgenafdelningen
aflöning med de kliniska amanuensernas och underläkarnas. Dessa
tjänstgjorde visserligen delvis för en likartad lön — ehuru de i motsats
till den förre dessutom hade fri bostad — och deras dagliga arbetstid
vore fullt lika stor som dennes. Detta visade visserligen till fullo, att
äfven deras ersättning i förhållande till deras arbete vore alldeles för liten,
men icke desto mindre utfölle en jämförelse med dem afgjordt ogynnsamt
för röntgenologens löneförmåner.

Det vore nämligen att märka, att det af honom kräfdes en alldeles
speciell teknisk utbildning, liggande helt och hållet på sidan om den vanliga
medicinska utbildningen och till hvilken det ej funnes full motsvarighet
vid de kliniska amanuensbefattningarna.

Vidare medförde hans arbete visserligen en ytterligare ingående
utbildning på hela detta område af medicinen, men detta vore ett speciellt
område; hans kunskaper därutinnan kunde vid en vanlig medicinsk praktisk
verksamhet ej komma till sin rätt, och han kunde i framtiden begagna sin
vunna färdighet och insikt endast under den förutsättningen, att ett rönt -

197

genlaboratorium med hela dess dyrbara och stor plats kräfvande utrustning
stode till hans förfogande.

Det framginge däraf, att, huru trängande behofvet af en betydlig
löneförhöjning för de kliniska amanuenserna och underläkarna än vore,
det vore ännu mera trängande för föreståndaren för röntgenafdelningen
och där utgjorde en oafvislig nödvändighet, därest trygghet eller ens
rimlig utsikt skulle finnas för att den kliniska undervisningen och den praktiska
sjukvården å akademiska sjukhuset äfven i framtiden skulle åtnjuta den
ovärderliga hjälp, som den moderna röntgenologien kunde skänka dem.

Med stöd af hvad som anförts och särskildt med hänsyn dels till
den betydliga tekniska utbildning, som fordrades för föreståndaren vid en
större röntgenafdelning, dels framför allt till det omfattande och tidsödande
arbete, som af honom kräfdes, ansåg fakulteten arfvodet för denna befattning
ej böra sättas lägre än till 4,000 kronor. Då 500 kronor utginge från
sjukhusets stat, skulle följaktligen från statsverket erfordras 3,500 kronor.
Fakulteten hemställde alltså om beviljande af ett anslag å 3,500 kronor på
extra stat för år 1911 till arfvode åt amanuensen och föreståndaren för
sjukhusets röntgenafdelning.

Denna framställning från medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrktes
såväl af det större akademiska konsistoriet, enligt beslut den 11 september
1909, som ock af universitetskanslern, i skrifvelse den 11 oktober samma
år angående Uppsala universitets rikdagspetita.

198

Kanslern yttrade i sistnämnda skrifvelse, hurusom af fakultetens utredning
otvetydigt framginge, att de röntgenologiska årbetena å sjukhuset
dåmera genom röntgenmetodens utvidgade användning och betydelse ernått
sådan utveckling, att det för vinnande af fullgod arbetskraft till skötandet
af denna afdelning vore oundgängligen nödvändigt att bereda skälig ökning

O O O O O DO

i det obetydliga arfvode, som dittills utgått till en assistent.

Med hänsyn jämväl till det belopp, som för enahanda ändamål blifva
under senare år beviljadt åt karolinska institutet, nämligen 5,000 kronor,
däraf 3,000 kronor till en föreståndare och 2,000 kronor till biträde åt
honom och till instrumentariets underhåll, och med afseende därå, att i
detta anslag viss ökning påkallats, förklarade kanslern sig mot den af medicinska
fakulteten i Uppsala föreslagna arfvodesförhöjningen icke hafva något
att erinra, då ju, för den händelse det begärda anslaget komine att beviljas,
det dittills på extra stat anslagna arfvodet till en assistent, 500 kronor,
icke vidare skulle ifrågakomma.

Beträffande ifrågavarande framställning från Uppsala universitet
anförde chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådprotokoll den 14
januari 1910 hufvudsakligen följande.

Röntgenmetodens stora och växande betvdelse hade i den föreliggande
framställningen kraftigt framhållits, och goda skäl hade bjudits för
att åstadkomma någon förbättring i arfvodet åt den tjänsteman, hvarom
fråga vore och som syntes intaga en viss särställning i förhållande till
andra med honom annars jämförliga befattningshafvare.

Man kunde tveka, om tidpunkten då vore den rätta för vidtagande
af eu dylik arfvodesförbättring. Den stora frågan om en allmän lönereglering
för amanuenser m. fl. vid rikets universitet och karolinska medikokirurgiska
institutet vore nämligen, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22
oktober 1909, öfverlämnad till utlåtande af löncregleringskommittén, och
i nämnda ärende inginge också frågan om nu afsedda befattningshafvares
löneförmåner. Det hade emellertid synts departementschefen framgå af
hvad i förevarande ämne andragits, att spörsmålet om en arfvodesförbättring
för nu afsedda befattningshafvare ej tålde uppskof, och departementschefen
hade därför trott sig redan då böra framlägga detsamma inför
Kungl. Maj:t.

199

Det syntes departementschefen som om man dåmera ville tillerkänna
den ifrågavarande befattningshafvaren en annan och själfständigare ställning
än dittills — den föreslagna nya benämningen antydde detta — och att
orsaken till den afsevärda löneförhöjning, som begärts, till en del vore
denna. Antagligt vore också, att befattningen mer och mer befunnits vara
af den natur, att densamma borde få en själfständigare och förmånligare
ställning än den, som tillkomme en klinisk amanuens.

Äfven om man utginge därifrån, syntes det departementschefen dock
ej lämpligt att, innan löneregleringskommittén yttrat sig, så afsevärdt som
fakulteten begärt höja ifrågavarande befattningshafvares arfvode. Stannade
mani vid ett belopp af 3,000 kronor, ansåg departementschefen, att man å ena
sidan väsentligt förbättrat löneförmånerna för assistenten — denna benämning
syntes tills vidare kunna bibehållas — och å andra sidan svårligen
öfverskridit hvad som med hänsyn till de förhållanden, hvilka redan rådde
i afseende å denna befattning, i aflöningsväg kunde ifrågasättas vid en
definitiv lönereglering.

Om man ansåge, att assistentens arfvode borde utgöra 3,000 kronor,
syntes dock ej därför erfordras höjning af statsmedel med skillnaden mellan
detta belopp och de 500 kronor, som af nämnda medel redan utginge.
Man borde nämligen kunna med hänsyn till röntgenterapiens värde för
sjukvården påräkna ökadt bidrag från sjukhusets stat utöfver därifrån
utgående 500 kronor.

I detta afseende erinrade departementschefen, bland annat, därom,
att direktionen öfver akademiska sjukhuset i Uppsala i skrifvelse den 14
september 1909 förklarat sig i princip ej finna det vara oriktigt, att
aflöningen till vid sjukhuset anställda amanuenser m. fl. utginge med
ungefär enahanda belopp af statsmedel och från sjukhusets stat. Därest
Kungl. Maj:t således skulle aflåta proposition till Riksdagen om förhöjning
af arfvodena för de ifrågavarande befattningshafvarna och därvid förutsatte,
att förhöjningen skulle med lika belopp utgå från statsverket och från
sjukhusets stat, ville direktionen i det förslag till stat, som den jämlikt
§ 5 i gällande sjukhusreglemente hade att årligen uppgöra och inlämna
till pröfning af universitetets drätselnämnd samt slutligt fastställande af
det mindre akademiska konsistoriet, föreslå den afsedda förhöjningen.

200

Eventuell brist i sjukhusets stat skulle emellertid i viss ordning
betäckas af ett för ändamålet under riksstatens åttonde hufvudtitel uppfördt
ordinarie förslaganslag å 10,000 kronor.

Beträffande detta anslag erinrade departementschefen, att detsamma
på framställning af Kungl. Maj:t år 1904 af Riksdagen beviljats att användas
sålunda, att, därest brist uppstode i kostnaderna för vård vid
sjukhuset af sjuka från Uppsala läns landstingsområde — hvilket vore
pliktigt att ersätta universitetet med viss bestämd afgift för hvarje sjukdag
af dylika sjuka — af anslaget finge utgå dels hälften af samma brist
intill ett belopp af 7,500 kronor, dels ock därutöfver det belopp, hvarmed
bristen öfverstege 15,000 kronor.

Departementschefen ansåg hvad i ärendet förekommit gifva honom
anledning till det förslag, att man för det dåvarande borde hos Riksdagen
å extra stat begära allenast 1,500 kronor till arfvode åt ifrågavarande
assistent, under förutsättning därvid, att ett lika belopp komme honom
till del från akademiska sjukhusets stat.

Visserligen hade departementschefen sig bekant, att förberörda förslagsanslag
till det akademiska sjukhuset under de senaste åren betydligt
öfverskridits, hvilket syntes påkalla vissa åtgärder från det allmännas sida;
och det kunde då synas betydelselöst, om någon del af assistentens aflöning
utginge på sjukhusets stat, då beloppet ju i hvarje fall åtminstone för
det dåvarande skulle komma att utgå af statsmedel. Men dels syntes
det departementschefen principiellt riktigt, att en del af assistentens verksamhet,
som ju vore af den största betydelse för den egentliga sjukvården,
betalades af sjukhuset, såsom ock dittills skett, dels ämnade departementschefen
i afseende å föreståndaren för röntgenlaboratoriet vid Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningar i Lund, hvilka icke hade tillgång till något
statsanslag, föreslå en motsvarande anordning.

Sedan Kungl. Maj:t enligt departementschefens hemställan beslutat
i förevarande ärende framlägga förslag till 1910 års Riksdag, beslöt Riks i -

201

dagen att på extra stat för år 1911 anvisa såsom bidrag åt en assistent å
akademiska sjukhusets i Uppsala röntgenafdelning, med den tjänstgöring
som af Kungl. Maj:t bestämdes, ett anslag af 1,500 kronor, med villkor
att för ifrågavarande assistents aflöning ett lika stort belopp utginge från
akademiska sjukhusets stat.

Enahanda anslag har, med samma villkor, anvisats på extra stat
äfven för år 1912.

Hvad beträffar det vid klinikerna i Lund inrättade röntgenlaboratoriet,
meddelade professor Borelius till medicinska fakultetens protokoll den
26 maj 1909, att, sedan vid 1900 års riksdag anslag beviljats till inredning
och utrustning af ett kliniskt laboratorium vid sjukvårdsinrättningarna i
Lund, hade af donna summa en mindre del afsatts till anskaffande af en
i öntgenapparat, som också vid den tiden uppsatts på kirurgiska kliniken.
Så småningom hade senare behöfliga apparater tillkommit, och särskildt
år 1909 hade — genom anslag ur universitetets reservfond för utrustningen
och ur lasarettets medel för driften — utrustningen och arbetsmöjligheterna
blifvit sådapa, att man då kunde tala om ett verkligt litet röntgeninstitut,
disponerande två rum i kirurgiska klinikens byggnad.

Med den sakkunniga skötseln hade det däremot tills vidare varit klent
beställdt. Från början af år 1909 vore därmed så anordnadt, att lasarettet
i Lund och sjukhuset i Malmö gemensamt öfverenskommit med en i
Malmö bosatt privat röntgenspecialist att mot ett arfvode af 1,500 kronor
fiån hvartdera sjukhuset 2—3 gånger i veckan besöka sjukhuset och utöfva
ledningen öfver röntgenarbetet.

Det vore lätt att inse, att detta endast kunde vara ett provisorium
och att, å ena sidan, en röntgenspecialist endast för en kort tid kunde
finna med sin fördel förenligt att för ett sådant arfvode behålla ett dylikt
uppdrag, och å andra sidan ett kliniskt sjukhus icke kunde åtnöjas med
en sådan anordning, då tydligtvis uppdraget endast kunde omfatta undersökningar,
som vore för sjukvården behöfliga, men ej undersökningar
för den kliniska undervisningen och öfriga undersökningar i vetenskapligt
syfte.

26—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXI II.

202

Därest behofvet af en dylik föreståndare för röntgenlaboratoriet sålunda
vore visadt, uppkomme frågan om storleken af den lön eller det
arfvode, som borde tillkomma en dylik funktionär. Af förut vid landets
kliniska anstalter befintliga funktionärer funnes egentligen två, som kunde
jämnställas i uppgifter och ställning med den då i Lund föreslagna, nämligen
föreståndaren för serafimerlasarettets röntgeninstitut och den kliniske
laboratorn vid karolinska institutet, äfvenledes anställd vid serafimerlasarettets
kliniker. Den förre hade 3,000, den senare 4,000 kronor i lön.

Om man toge i betraktande, att röntgenföreståndaren måste vara en
specialist, som offrat tid och kostnad på sin specialutbildning och som besluta
helt ägna sig åt detta fack, och då man visste, huru särskildt kräfvande
denna verksamhet vore och hvilka obehag och speciella, delvis ännu
ej fullt kända faror för hälsan, som vore förenade därmed, syntes det
nödigt, att en skälig lön beräknades för en dylik mans arbete, och det
vore obetingadt rättvist och billigt att af de angifna båda summorna taga
den större.

203

Universitetskanslern erinrade i skrifvelse till Konungen den 11 oktober
1909, angående riksdagspetita för Lunds universitet, att det från Lund
begärda beloppet till aflöning åt en föreståndare för röntgenlaboratoriet
vore detsamma, som kanslern i annan skrifvelse samma dag förordat
såsom arfvode å motsvarande befattning vid universitetet i Uppsala, hvarest
dock 500 kronor kunde bestridas af akademiska sjukhuset och statsmedel
sålunda erfordrades blott till belopp af 3,500 kronor.

I detta ärende anförde chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1910, bland annat, att redan för handen
varande förhållanden syntes, beträffande den ifrågavarande befattningshafvaren
vid röntgenlaboratoriet i Lund, inbjuda till en liknande anordning
som den, hvilken af departementschefen föreslagits med afseende å röntgenafdelningen
i Uppsala.

Enligt hvad ett från professor Borelius till ecklesiastikdepartementet
ingånget meddelande gåfve vid handen, borde emellertid kombinationen
med sjukhuset i Malmö, beläget såsom det vore å annan ort, för framtiden
lämnas ur räkningen.

Samma meddelande utvisade, att däremot det anslag å 1,500 kronor,
som enligt upplysning af Borelius genom särskildt landstingsbeslut för
det dåvarande utginge på sjukvårdsinrättningarnas stat, borde kunna fort -

204

farande påräknas. Detta anslag beviljades, enligt hvad professor Borelius
i nämnda meddelande sagt, af landstinget för ett år i sänder och kunde
beräknas komma att utgå äfven till en med statsmedel aflönad röntgenföreståndare.
Då komme emellertid obetingadt att vid detsamma fästas det
villkoret, att tjänstinnehafvaren äfven under de akademiska ferierna funnes
att tillgå för de för sjukvårdens tidsenliga skötande äfven under denna
tid nödiga röntgenundersökningar.

Utgående från den förutsättningen, att godtgörelse till belopp åt
minst 1,500 kronor komme ifrågavarande befattningshafvare till godo å
staten för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, ville departementschefen
söka medverka till att å extra stat bereddes samma befattningshafvare
ett arfvode af statsmedel till belopp af 1,500 kronor. Likasom departementschefen
föreslagit i afseende å assistenten i Uppsala, syntes bestämmelser
rörande den nu ifrågavarande assistentens tjänstgöring böra, efter
förslag af vederbörande, fastställas af Kungl. Maj:t.

Efter det förslag i ärendet förelagts 1910 års Riksdag, beslöt Riksdagen
att såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets
i Lund kliniker inrättade röntgenlaboratoriet, med den tjänstgöring som
af Kungl. Maj:t bestämdes, på extra stat för år 1911 anvisa ett anslag
af 1,500 kronor, under villkor att Malmöhus läns landsting med lika stort
belopp bidroge till ifrågavarande assistents aflöning.

Äfven för år 1912 har enahanda anslag, med nu angifvet villkor,
blifvit af Riksdagen på extra stat anvisadt,

I frå^a slutligen om röntgeninstitutet å serafimerlasarettet är först
att nämna,° att Riksdagen år 1899 beviljade ett anslag af 3,000 kronor
på extra stat för år 1900, till anskaffande för klinikerna å serafimerlasarettet
af en fullständig s. k. röntgenapparat jämte apparater för fotografering.

Sedermera har på extra stat för åren 1908—1912 anvisats dels till
arfvode åt en föreståndare för röntgeninstitutet å serafimerlasarettet ett
belopp af 3,000 kronor, dels ock till aflöning åt erforderligt biträde åt
föreståndaren och till underhåll af röntgeninstrumentariet 2,000 kronor,
eller sålunda tillhopa 5,000 kronor.

205

Af nyssberörda anslag å 2,000 kronor har, såsom framgår af den
vid skrifvelse från karolinska institutets lärarekollegium till universitetskanslern
den 10 september 1908 fogade utredning, ett belopp af 1,000
kronor afsetts till arfvode åt en amanuens vid röntgeninstitutet.

Enär denne amanuens hade mindre tjänstgöring än de kliniska amanuenserna
äfvensom tillfälle till vissa biinkomster, ansåg lärarekollegiet
aflöningen för amanuensen vid röntgeninstitutet böra bestämmas till allenast

1,500 kronor i stället för det belopp af 2,000 kronor, som enligt kollegiets
förslag skulle tillkomma de kliniska amanuenserna (underläkarne). I sådant
hänseende hemställde lärarekollegiet i sin skrifvelse den 10 september
1908, att anslagen till serafimerlasarettets röntgeninstitut måtte å extra
stat upptagas med ett belopp af 5,500 kronor, däraf 3,000 kronor till
föreståndaren samt 2,500 kronor till biträdet och till instrumentariets
underhåll.

Sedan denna framställning uppi-epats i lärarekollegiets skrifvelse den
9 september 1909, anförde chefen för ecklesiastikdepartementet i yttrande
till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910, att spörsmålet om det ifrågavarande
biträdets aflöning vore innefattadt i ärendet om allmän lönereglering
för amanuenser m. fl. vid institutet och universiteten och att framställningen
om förhöjdt arfvode fördenskull syntes icke då böra af Kungl.
Maj:t upptagas. I enlighet med denna departementschefens mening blef
frågan om förhöjning af of vanberörda anslag då icke underställd Riksdagens
pröfning.

I de kliniska och polikliniska amanuensernas petition af november
1911 har begärts, att anslaget till serafimerlasarettets röntgeninstitut måtte
höjas till 6,000 kronor, på det att ett arfvode af 2,000 kronor måtte kunna
utgå till en klinisk underläkare vid nämnda institut.

Enligt hvad kommittén inhämtat, har det bidrag till aflönande af
röntgenassistenten i Uppsala, som skall utgå från akademiska sjukhuset
därstädes, fastställts till 2,000 kronor i stället för det i Riksdagens beslut
förutsatta beloppet af 1,500 kronor. Tillsammans med statsbidraget,

1.500 kronor, utgör således denne befattningshafvares kontanta aflöning

3.500 kronor.

206

Såsom framgår af chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande till
statsrådsprotokollet den 14 januari 1910, var det afsedt, att den lönereglering,
som vid nämnda års riksdag genomfördes för röntgenassistenterna
i Uppsala och Lund, skulle vara af mera provisorisk karaktär.

I fråga om aflöningens belopp yttrade sålunda departementschefen,
hvad särskildt angick röntgenassistenten i Uppsala, att, om man stannade
vid ett belopp af 3,000 kronor, man svårligen öfverskridit hvad som
med hänsyn till de förhållanden, hvilka redan rådde i afseende å denna
befattning, i aflöningsväg kunde ifrågasättas vid en definitiv lönereglering.

Kommittén har för sin del icke kunnat finna, att redan nu, föga
mer än ett år efter det den vid 1910 års riksdag beslutade löneregleringen
för dessa befattningshafvare trädt i kraft, tiden kan vara inne att för dem
genomföra den definitiva lönereglering, som år 1910 antyddes af departementschefen.
Såvidt kommittén af de föreliggande framställningarna och
eljest kunnat inhämta, är röntgentekniken, och särskildt dess användning
för sjukvårdsändamål, stadd i alltjämt fortgående utveckling, och det
måste under sådana förhållanden vara vanskligt att nu söka på ett mera
definitivt sätt bedöma, hvilken ställning i aflöningshänseende bör tillkomma
de särskilda representanterna för ifrågavarande speciella undersökningsoch
behandlingsmetoder.

Under dessa förhållanden och med hänsyn jämväl därtill, att från
karolinska institutet någon framställning icke gjorts beträffande aflöningsreglering
för föreståndaren vid röntgeninstitutet i Stockholm, har kommittén
ansett sig icke böra nu föreslå någon ändring i fråga om de statsanslag,
som för närvarande utgå till aflönande af de olika röntgeninstitutens
föreståndare.

Hvad däremot angår amanuensen vid röntgeninstitutet i Stockholm,
har kommittén funnit sig kunna biträda vederbörande myndigheters förslag
därom, att aflöningen till denne befattningshafvare bestämmes till 1,500
kronor, motsvarande det belopp, som af kommittén föreslås såsom arfvode
till de polikliniska amanuenserna.

207

Kommittén hemställer fördenskull,

att, för beredande af arfvode å 1,500 kronor åt
amanuensen vid röntgeninstitutet å serafimerlasarettet, det
å extra stat utgående anslaget till arfvode åt en föreståndare
för nämnda institut, till aflöning åt erforderligt
biträde åt föreståndaren och till underhåll af röntgeninstrumentariet,
tillhopa 5,000 kronor, må höjas till

5,500 kronor.

Vid teoretiskt-medicinska institutioner äro anställda tillhopa 23 ^Assistenter^
befatta i ngshafvare af nu ifrågavarande slag, nämligen i Uppsala 1 assistentser vid teoreoch
6 amanuenser, i Lund likaledes 1 assistent och 6 amanuenser samt Jnskainstituvid
karolinska institutet 9 amanuenser. tioner.

Af de nämnda sju befattningshafvarna i Uppsala tjänstgöra vid
anatomiska institutionen två amanuenser, vid patologiska institutionen en
assistent och en amanuens, vid fysiologiska institutionen en amanuens,
vid institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi en amanuens samt
vid farmakologiska institutionen likaledes en amanuens.

Assistenten vid patologiska institutionen åtnjuter af allmänna medel
en kontant aflöning af 1,500 kronor samt därutöfver två famnar ved, till
värde af 30 kronor, och boställsrum. Till en amanuens vid anatomiska
institutionen utgår af allmänna medel aflöning af 950 kronor, hvartill
kommer ved och boställsrum. Amanuenserna vid patologiska och fysiologiska
institutionerna samt vid institutionen för medicinsk och fysiologisk
kemi uppbära af allmänna medel aflöning med 500 kronor till en hvar
jämte ved och boställsrum. En amanuens vid anatomiska institutionen
uppbär af allmänna medel en aflöning af 500 kronor, hvartill kommer
boställsrum. Till amanuensen vid farmakologiska institutionen utgår slutligen
en aflöning af 500 kronor, däraf 350 kronor ränta från Wahlenbergs
amanuensfond.

Åtskilliga amanuenser och f. d. amanuenser vid de teoretiskt-medicinska
institutionerna i Uppsala hafva i en till Konungen ställd skrift,
som ingafs till ecklesiastikdepartementet den 11 juli 1907, anhållit, att

208

arfvodet för amanuenserna vid anatomiska, fysiologiska och medicinsktkemiska
institutionerna vid universitetet måtte höjas till 1,200 kronor.

Sökandena hafva i sådant hänseende anfört, bland annat, att enligt
en af sökandena företagen utredning »minimiomkostnaderna för en medicine
studerande» uppginge, oberäknadt hyra och räntor å studieskulder, till
1,200 kronor om året, samt att med befattningarna vore förenadt så
mycket arbete, att de i regel toge sin innehafvare helt i anspråk och ej
lämnade någon tid öfrig till studier för examen.

Vidare har i en den 1 augusti 1907 dagtecknad skrift från underläkaren,
underkirurgen m. fl. befattningshafvare i Uppsala framställning
gjorts bland annat därom, att de kontanta löneförmånerna måtte få utgå
med 2,500 kronor för assistenten vid den patologiska institutionen och
med 2,000 kronor för amanuensen vid samma institution.

Rörande dessa framställningar har medicinska fakulteten i Uppsala
i sitt utlåtande af den 30 september 1907 anfört bland annat, att inom
den medicinska fakulteten undervisningen allt mer utvecklat sig därhän,
att tyngdpunkten af studiet förlagts till institutionens lärosalar och laboratorier,
hvarigenom otvifvelaktigt i många fall amanuensens arbete ökats.

Vid frågans allmänna bedömande borde ej heller lämnas ur räkningen
den tendens till starkare koncentrering af studiearbetet, som under
senare år gjort sig gällande och som ledt till en väsentlig förkortning
i tiden för särskildt medicine kandidatexamens afläggande.

Denna koncentrering af studiearbetet till kortare tid påverkade
emellertid amanuensens ställning i dubbelt afseende. A ena sidan ställde
undervisningens intensivare bedrifvande i många fall på honom ökade
arbetskraf i hans egenskap af amanuens; å andra sidan blefve den tidsförlust,
som amanuensuppdraget medförde, relativt större än förut, eller, om
man så ville uttrycka det, den tid ett amanuensförordnande toge i anspråk
representerade för amanuensen själf under sådana förhållanden ett
större värde, då han därunder af sina jämnåriga i examensstudierna distanserades
mer än under förr härskande studieanordning var fallet. Detta
hade i alldeles särskild grad sin betydelse för de teoretiskt-medicinska institutionerna,
där de under amanuensåret inhämtade kunskaperna i det
speciella ämnet ej i samma grad som inom de praktiska disciplinerna

209

kunde förutsattas direkt komma till användning vid den framtida utöfningen
af läkarkallet.

Beträffande de ifrågavarande amanuensernas åligganden meddelade
fakulteten, att den högre aflönade amanuensen vid anatomiska institutionen
i stor utsträckning biträdde vid den muntliga undervisningen på anatomisalen
under hela den tid af året denna undervisning varade, eller från
den 1 september till den 31 maj, med undantag allenast för tiden 22 december—8
januari. Han både vidare att biträda de två professorerna i
makroskopisk anatomi vid dissektioner och andra förberedelser till deras
föreläsningar, och slutligen ålåge honom att ombesörja den vidlyftiga och
tidsödande bokföringen af dissektionspartier och dissektionsafgifter. Hela
hans dag vore strängt upptagen af detta arbete och hans dagliga tjänstgöring
torde i medeltal belöpa sig till bortåt 7 timmar.

höfliga preparaten.

Detta arbete lämnade under den tid af 472 månad, under hvilken
undervisningen dagligen påginge, amanuensen ingen ledig tid.

Under återstoden af läsåret utgjordes arbetet hufvudsakligen af preparationer
samt katalogisering och ordnande af samlingarna, hvilket arbete
knappt upptoge mer än ett par timmar dagligen.

Beräknadt på läsårets åtta månader kunde denne amanuens antagas
i medeltal hafva en tjänstgöringstid af omkring 6 timmar om dagen.
Fakulteten hade också på sin tid för denne amanuens begärt samma af 27—120081.

Löneregleringskommitténs bet. XXXI11.

210

limning som för den först omnämnde eller 950 kronor, ehuru Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet då ej vann Riksdagens bifall.

Amanuensen i fysiologi hade att assistera vid professorns och laboratorns
föreläsningar samt vid förberedelserna till dessa. Han biträdde
likaledes vid de af laboratorn ledda laborationsöfningarna. Därtill komme
assistens vid de ordinarie lärarnas vetenskapliga arbeten, experiment o. d.,
en uppgift, som under olika omständigheter kunde taga ganska olika tid
i anspråk.

I medeltal för hela läsåret kunde man anslå den dagliga tjänstgöringen
för denne amanuens till omkring 2 timmar. I och med den nya
examensstadgans ikraftträdande och förläggandet af undervisning i fysik
till fysiologiska institutionen komme dock denna arbetstid sannolikt att ökas.

Amanuensen vid medicinsk-kemiska institutionen intoge en ställning
nära jämförlig med den sist angifna. Hans arbetsuppgift bestode
närmast i att assistera vid de båda professorernas föreläsningar och vid
förberedelserna till dessa samt vid laborationsöfningarna. Hans åligganden
å institutionen syntes kunna i medeltal per dag beräknas till mer än 2
timmar under läsårets 8 månader.

Af hvad som anförts ansåg fakulteten framgå, att en afsevärd
skillnad i de ifrågavarande amanuensernas göromål förefunnes.

Fakulteten hemställde, att de vid anatomiska institutionen anställda
amanuenserna måtte tillerkännas arfvode efter 1,200 kronor per år
hvardera jämte ''ved och bostad såsom dittills, samt att amanuensen vid

211

fysiologiska och amanuensen vid medicinsk-kemiska institutionen måtte
erhålla förhöjdt arfvode, hvilket fakulteten med afseende å såväl arbetets
art och lefnadskostnadernas stegring som hvad matematisk-naturvetenskapliga
sektionen för vissa amanuenser förordade, ansåg icke böra sättas
lägre än till 800 kronor.

I anledning af petitionen hemställde fakulteten vidare, att den vid
farmakologiska institutionen anställde amanuensen, ehuru han icke deltagit
i petitionen, måtte tillerkännas löneförökning till motsvarande kontanta
belopp, som föreslagits för amanuenserna vid fysiologiska och medicinskkemiska
institutionerna.

I fråga om arbetstid och arbetsuppgifter vore amanuensen vid den
farmakologiska institutionen nära jämnställd med de två nyssnämnda
befattningshafvarna, men han vore i ekonomiskt hänseende så till vida
mindre gynnsamt situerad, som han icke ägde rätt till fri bostad och ved.
Det vore ock att förutse, att äfven denne amanuens med den nya examensstadgans
ikraftträdande måste blifva ytterligare tagen i anspråk för
undervisningens behof.

Assistenten vid patologiska institutionen hade, enligt hvad fakulteten
meddelade, följande uppgifter:

att assistera vid obduktionerna och, om mer än en sådan gjordes
samtidigt — hvilket ej sällan skedde — själfständigt leda samt författa
protokoll öfver den ena obduktionen; att iordningställa demonstrationsmaterialet
till professorns föreläsningar; att förarbeta (härda, skära och
färga) det material, som tillvaratoges vid obduktionerna i och för närmare
mikroskopisk undersökning; att på samma sätt sköta allt det material,
som från akademiska sjukhusets olika afdelningar inlämnades till mikroskopisk
undersökning, samt ägna detsamma en förberedande undersökning
för diagnosens fastställande; att själfständigt utföra de bakteriologiska
undersökningarna för klinikernas och poliklinikernas räkning; att utföra
större delen af obduktionerna å Uppsala hospital och asyl; samt att under
ferierna ensam verkställa obduktionerna och sköta de löpande undersökningarna.

Då obduktionernas årliga antal vore omkring 300 samt de diagnostiska
undersökningarnas omkring. 600, syntes det fakulteten vara lätt att

212

inse, att assistentens arbete vore synnerligen betungande. Hans dagliga
arbetstid vore ock nästan undantagslöst från kl. V2 9 f. m. till kl. V2 9 e. in.
med afbrott endast för måltiderna.

Amanuensen vid patologiska institutionen hade att biträda vid den
bakteriologiska kursen under höstterminen samt vid den patologisk-histologiska
kursen under vårterminen. Han hade vid dessa kurser ej endast
att iordningställa material till demonstrationer och öfningar utan måste
ock på grund af det stora antalet deltagare i kurserna direkt deltaga i
undervisningen och med kursledaren dela arbetet med demonstrationerna
vid mikroskopet samt handleda vid preparationsöfningarna. Han toges sålunda
i anspråk äfven såsom lärare, hvilket gjorde hans ställning maktpåliggande
och medförde, att han utöfver sin arbetstid på institutionen
ock måste förbereda sig till lektionerna.

213

löpte under hela året utan något afbrott för jul- och sommarferier, syntes
det fakulteten skäligt, att assistenten och amanuensen å den patologiska
institutionen beträffande löneförmåner jämnställ des med kamraterna på sjukhuset,
assistenten med underläkarna och amanuensen med amanuenserna.

Medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrkte alltså, att, med bibehållande
af dittills varande naturaförmåner, den kontanta aflöningen måtte höjas
till följande belopp, nämligen

för två amanuenser vid anatomiska institutionen till 1,200 kronor för
hvardera,

för amanuensen vid fysiologiska institutionen och amanuensen vid
medicinsk-kemiska institutionen till 800 kronor för hvardera,

för assistenten vid patologiska institutionen till 2,500 kronor samt
för amanuensen vid- patologiska institutionen till 2,000 kronor,
äfvensom att arfvodet till amanuensen vid farmakologiska institutionen
måtte höjas till 800 kronor.

Hvad sålunda föreslagits af medicinska fakulteten i Uppsala har
biträdts af det större akademiska konsistoriet i skrifvelse till universitetskanslern
den 2 november 1907, hvarvid dock konsistoriet, i anslutning
till ett af universitetets drätselnämnd afgifvet yttrande i ärendet, hemställt,
att vid löneförhöjning för ifrågavarande befattningar den till dem
utgående förmånen af ved in natura måtte indragas.

Beträffande motsvarande befattningshafvare vid universitetet i Lund
torde här få erinras, att vid anatomisk-histologiska institutionen äro anställda
två amanuenser, nämligen en på anatomiska och en på histologiska afdelningen,
vid fysiologiska institutionen en amanuens, vid medicinskt-kemiska
institutionen likaledes en amanuens samt vid patologiskt-anatomiska institutionen
en assistent och två amanuenser, däraf en vid patologiska och en
vid bakteriologiska afdelningen.

Aflöningen utgör för assistenten vid den patologiskt-anatomiska institutionen
1,500 kronor, för amanuensen vid samma institutions patologiska
afdelning 900 kronor, hvartill kommer fri bostad med bränsle, för
en hvar af amanuenserna vid anatomiskt-histologiska, fysiologiska och
medicinskt-kemiska institutionerna 500 kronor, jämte fri bostad med

214

bränsle, samt för amanuensen vid den bakteriologiska afdelningen å patologiskt-anatomiska
institutionen 500 kronor, utan några naturaförmåner.

Af medicinska fakulteten i Lund anfördes i yttrande den 20 maj 1908,
att bland dessa befattningshafvare assistenten vid patologiskt-anatomiska
institutionen intoge en särställning därigenom, att han meddelade fullkomligt
själfständig undervisning åt medicine studerande och medicine
kandidater. För dessa hade han nämligen att under exainensperioder och
julferier samt dessutom äfven allt emellanåt under terminerna demonstrera
förefallande obduktioner. Därförutom bearbetade han under professorns
ledning mikroskopiskt från patologiska institutionen och hospitalet stammande
obduktionsmaterial och från klinikerna inkommet svulstmaterial
o. d. samt undersökte och bearbetade material för de patologiskt-anatoiniska
samlingarna.

Den dåvarande assistenten hade en arbetstid af ungefär 8 timmar
dagligen. I betraktande af den för befattningen nödvändiga långa specialutbildningen
och de fordringar i öfrigt, som ställdes på befattningens
innehafvare, föreslog fakulteten, att aflöningen måtte höjas till 2,500
kronor.

Beträffande amanuensen vid den bakteriologiska afdelningen af patologiskt-anatomiska
institutionen yttrade fakulteten, att redan i slutet af
1880-talet ämnet bakteriologi infördes som undervisningsämne inom fakulteten.
Allt sedan dess hade kurser i detta ämne årligen förekommit;
och då detta från praktisk synpunkt så viktiga ämne oupphörligt varit
och fortfarande vore i hastig utveckling, hade följaktligen undervisningen
måst afsevärdt vidgas. Behofvet af en särskild amanuens i ämnet blef
allt större, helst de studerande under arbetet med sjukdomsalstrande bakterier
vore i ständigt behof af handledning och öfvervakande. Fn sådan
amanuensbefattning inrättades ock år 1896 med en aflöning af 500 kronor.

215

För att emellertid den bakteriologiska afdelningen skulle kunna
funktionera på tillfyllestgörande sätt, erfordrades äfven ett afsevärdt arbete
under tiderna mellan undervisningskurserna, i det att befintliga kulturer
ständigt måste skötas, pröfvas på renhet, virulens m. in. samt en
del sera för diagnostiskt ändamål, såsom kolera- och tyfussera, måste beredas
och pröfvas, hvarjämte diagnostiska och andra bakteriologiska metoder
måste pröfvas, på det att framstegen inom vetenskapen måtte komma
undervisningen till godo.

Tack väte sådant arbete hade institutet äfven kunnat verksamt deltaga
i bekämpandet af förekommande tyfoidepidemier, och senast sommaren
1907 hade institutet haft tillfälle att i nämnda hänseende vara den
militära sjukvården behjälplig.

Arbetet å den bakteriologiska afdelningen vore därför kräfvande och
synnerligen ansvarsfullt.

Amanuensbefattningen där vore dock sämst lönad af alla amanuensbefattningarna.
Till ifrågavarande befattning måste emellertid medicine
kandidat användas, dels enär medicine studerande med bakteriologisk
underbyggnad ej funnes att tillgå, dels på grund däraf att bakteriologiskt
arbete fordrade en större mognad i medicinskt hänseende, än hvad
medicine studerande i allmänhet ägde, och äfven någon klinisk erfarenhet.

För att till amanuenser få medicine kandidater hade ämnesläraren
i bakteriologi måst förplikta sig att taga deras tid i anspråk så litet som
möjligt och sålunda måst använda en stor del af sin egen arbetstid till
amanuenssysslor. Detta oaktadt hade den dåvarande amanuensen varit
upptagen cirka fem timmar dagligen under läsåret; men det vore behöfligt
att framdeles mera än dittills taga amanuensens arbetskraft i anspråk,
och hans arbetstid komrne därigenom att afsevärdt förlängas.

Under sådana förhållanden ansåg fakulteten det billigt, att äfven
denne amanuens, som alltid vore medicine kandidat, i afiöningshänseende
likställdes med de öfriga amanuenser, som aflagt samma examen.

Amanuensen vid patologiska afdelningen af patologiskt-anatomiska
institutionen ålåge att biträda vid samtliga förekommande obduktioner samt
att, i händelse flera obduktioner samtidigt förekomme, själfständigt utföra
och protokollera dem, som professor eller assistent ej kunde med -

216

hinna. Han hade vidare att iordningställa materiel för de patologiska
föreläsningarna och öfningarna, att därvid deltaga i undervisningen vid
mikroskopet äfvensom att deltaga i arbetet med tillvaratagandet af obduktionsmateriel
och med mikroskopiska undersökningar.

Detta allt gjorde, att hans arbetstid, som fortginge äfven under julferierna,
under de senare åren uppgått till i medeltal 7 timmar om dagen.

Sedan denne amanuens blifvit i aflöningshänseende jämnställd med
de kliniska amanuenserna, hade platsen till fördel för institutionen alltid
varit beklädd af medicine kandidater, hvilka antingen helt eller i det allra
närmaste afslutat sina kliniska tjänstgöringar.

För nyssnämnda två amanuenser vid patologiska och bakteriologiska
afdelningarna af den patologiskt-anatomiska institutionen har fakulteten
föreslagit enahanda aflöning som för de kliniska amanuenserna, nämligen
1,800 kronor till en hvar.

Amanuenserna i anatomi, histologi, kemi och fysiologi vore alla
medicine studerande. Därutinnan ville fakulteten emellertid föreslå en
modifikation beträffande amanuensen i anatomi.

Då dissekanternas antal tidtals vore mycket stort, kunde professorn
omöjligen medhinna alla demonstrationerna och förhören på anatomisalen,
utan en del måste göras af amanuensen. Därvid vore det från undervisningssynpunkt
synnerligen önskvärdt, att amanuensen besutte större medicinsk
underbyggnad än en medicine studerande, eller med andra ord att
han aflagt medicine kandidatexamen och genomgått sina kliniska tjänstgöringar,
så att han vid förhören kunde vara i stånd att för de studerande
framhålla de synpunkter, som från kliniskt, medicinskt och kirurgiskt håll
anlades på anatomien. Detta vore för blifvande läkare af största vikt.

Att nå detta önskemål vore säkerligen ogörligt utan att aflöna
nämnda amanuens med det belopp, som föreslagits för kliniska m. fl.
amanuenser, d. v. s. 1,800 kronor.

217

Då fakulteten emellertid var öfvertygad att, äfven om detta medgåfves,
det ändock ej alltid skulle lyckas att förvärfva lämpliga medicine kandidater
med afslutade kliniska tjänstgöringar för denna amanuensplats, utan
att man ofta finge nöja sig med medicine studerande, ansåg fakulteten, att
i sist antydda fall innehafvaren af denna amanuensbefattning äfven borde
afiönas i likhet med andra af medicine studerande beklädda amanuensbeställningar.

Amanuensen i anatomi vore, efter hvad fakulteten meddelade, sysselsatt
i medeltal 6 ä 7 timmar dagligen, och hans arbetstid skulle blifva
än längre, om ej frivilliga extra ordinarie amanuenser »i hopp om efterträdarskap»
aflyfte en del af hans börda.

Amanuensens i histologi arbetstid belöpte sig för det dåvarande till
5 å 6 timmar i medeltal. Äfven hans arbetsbörda skulle dock blifva
ökad, om ej frivilliga extra ordinarie amanuenser delade arbetet med
honom.

Amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi hade dittills varit
upptagna af sina sysslor ungefär 3 timmar dagligen under arbetsåret.

I betraktande af den relativt ringa arbetsbörda, som sålunda dittills
fallit på dessa amanuensers lott, kunde man — anförde fakulteten —
kanske tänka sig möjligheten att deras aflöning blefve satt något lägre än
aflöningen för de med dem eljest likställda amanuenserna i anatomi och
histologi, och ett dylikt förslag hade af medicinska fakulteten i Uppsala
framställts rörande motsvarande amanuensbefattningar i Uppsala.

Redan under dåvarande förhållanden, med full likställighet i aflöningshänseende
mellan amanuenserna i anatomi, histologi, kemi och fysiologi,
hade de bägge sistnämnda amanuensplatserna visat sig vanskliga att få
besatta med dugligt folk.

Detta berodde dels därpå, att de studerande ej ansåge sig hafva
samma fördelar för sin framtida läkarverksamhet af dessa platser som af

28—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXIII.

218

amanuensplatserna i anatomi och histologi, dels ock på den omständigheten
att de medicine studerandena, när de hunnit så långt i sina studier,
att de kunde komma i fråga till amanuensplatserna i medicinsk
kemi och fysiologi, vore så pass nära medicine kandidatexamen, att de
ej vore synnerligen benägna att åtaga sig amanuensbefattningar i dessa
ämnen, hvarigenom deras då närliggande examen komme att uppskjutas.

I sådant fall komme det behof af ökad arbetshjälp vid institutionernas
skötsel och vid de vetenskapliga arbetena å institutionerna, som
förefunnes och starkt gjort sig gällande, att allt jämt blifva otillfredsställdt.

Att amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi ej användts i
större utsträckning sammanhängde, enligt hvad respektive lärare i dessa
ämnen meddelat, därmed, att det ej synts dessa lärare lämpligt att med
dåvarande låga löneförmåner upptaga amanuensernas tid med annat än
de för undervisningen nödvändiga arbetena och att amanuenserna därför
endast undantagsvis tagits i anspråk vid de vetenskapliga undersökningarna
å institutionerna och ej alls vid öfriga förekommande institutionsgöromål.

Det vore emellertid från vetenskaplig synpunkt och från institutionssynpunkt
önskvärdt, att dessa amanuenser aflönades så, att institutionsföreståndarna
kunde med godt samvete fordra, att amanuenserna ägnade sitt
amanuensår åt sin tjänst.

Då fakulteten ej ville för amanuensen i anatomi och för amanuensen
i histologi föreslå högre aflöning, än att nämnda princip tillfredsställdes,

219

ansåg fakulteten, såsom redan nämnts, att alla ifrågavarande amanuenser
(i anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi), om de vore medicine
studerande, borde vara likställda i fråga om aflöning.

Fakulteten föreslog sålunda, att amanuensen i anatomi, för den
händelse han vore medicine kandidat och afslutat sina kliniska tjänstgöringar,
skulle erhålla i aflöning 1,800 kronor och fri bostad samt, om han
vore medicine studerande, 1,000 kronor och fri bostad, äfvensom att
amanuenserna i histologi, medicinsk kemi och fysiologi hvar och en måtte
tillerkännas en aflöning af 1,000 kronor jämte fri bostad.

Det större akademiska konsistoriet i Lund har förordat de förslag.

som i förevarande afseenden framställts af medicinska fakulteten.

Af de nio amanuenser, som äro anställda vid karolinska institutets
teoretiskt-inedicinska institutioner, tjänstgöra en vid anatomiska, en vid
histologiska, en vid kemiska, en vid fysiologiska, två vid patologiskt-anatomiska,
en vid rättsmedicinska och en vid hygieniska institutionen, hvartill
kommer en amanuens med skyldighet att å pediatriska kliniken verkställa
och demonstrera liköppningar.

Den kontanta aflöningen utgör för amanuensen vid anatomiska institutionen
och för den amanuens, som har till åliggande att å den pediatriska
kliniken verkställa och demonstrera liköppningar, 1,000 kronor till
en hvar, för amanuenserna vid histologiska, kemiska, fysiologiska och hygieniska
institutionerna samt för en amanuens vid patologiskt-anatomiska
institutionen 900 kronor till en hvar, för amanuensen vid rättsmedicinska
institutionen 600 kronor och för en amanuens vid patologiskt-anatomiska
institutionen 500 kronor.

För alla dessa befattningshafvare tillkommer eventuellt fri bostad.

Genom kungl. bref till kanslersämbetet den 11 juni 1887 är i detta
hänseende förordnadt, att uti den på västra delen af institutets tomt befintliga
byggnad skola hållas tillgängliga »bostäder för amanuenserna vid

220

de institutioner, som fått sig lokaler anvisade å institutets tomt och å
hvilka arbetena pågå största delen af dagen, äfvensom för amanuensen
vid pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka
barn, allt i den utsträckning utrymmet medgifver och på sätt rektor efter
samråd med vederbörande professor bestämmer».

Enligt hvad kommittén inhämtat, äro i den ifrågavarande byggnaden
bostäder anordnade för tillhopa sex amanuenser.

Beträffande de vid teoretiskt-inedicinska institutioner anställda amanuenserna,
har karolinska institutets lärarekollegium i skrifvelse den 29
oktober 1908 åberopat en af särskilda delegerade verkställd utredning,
hvari bland annat meddelades följande.

Vid karolinska institutets kemiska laboratorium vore amanuensen
vida mer upptagen, än hvad fallet syntes vara vid det medicinsk-kemiska
laboratoriet i Uppsala. Hans arbetstid syntes böra uppskattas till mer än
tre gånger den från Uppsala uppgifna tiden af två timmar dagligen. Han
hade varit så upptagen af sina göromål vid de studerandes praktiska öfningar,
att det, särskild! vid den på sista tiden inträdda stegringen af de
studerandes antal, varit uteslutet att af honom erhålla den hjälp vid förberedelserna
till föreläsningarna, hvilken man åtminstone i någon mån
skulle vara berättigad att af honom hoppas.

Med afseende på den arbetsbörda, som han hade att bära i och för
de studerandes öfningar, syntes karolinska institutets amanuens i kemi
fullt kunna jämföras med amanuenserna vid laboratoriet för allmän kemi
i Uppsala. Det syntes således fullt berättigad! att äfven för denne amanuens
begära ett arfvode, motsvarande det som begärdes för amanuenserna
vid laboratoriet för allmän kemi i Uppsala.

Amanuensen i fysiologi hade dittills haft föga att göra med de studerandes
praktiska öfningar på institutionen, men detta komme utan/tvifvel
att ändras, då han sannolikt komme att få arbete med den undervisning
i fysik, hvilken på grund af den nya examensstadgan behöfde ingå
såsom ett moment i dessa öfningar.

221

Dittills hade hans verksamhet till stor del varit bunden vid de vetenskapliga
arbetena å institutionen. Hans verksamhet af denna art kunde
växla betydligt vid olika tillfällen. Såsom från Lund framhållits beträffande
dåvarande amanuens å den fysiologiska institutionen, borde icke heller
den vid karolinska institutet anställde amanuensen i fysiologi sättas efter
andra amanuenser med afseende på aflöningsvillkor, helst det visat sig
vara svårt att med den då bestämda svaga aflöningen finna någon person,
som verkligen vore vuxen de å ifrågavarande befattning Infilande speciella
uppgifterna.

På patologiskt-anatomiska institutionen funnes två amanuenser. Den
ene af dem vore i sin verksamhet närmast att jämföra med »assistenterna»
å motsvarande institutioner i Uppsala och Lund. För att fylla sin plats
behöfde han vara långt avancerad mot licentiatexamen. Det skulle därför
med fog kunna ifrågasättas, att han finge högre aflöning än öfriga, nyss
omnämnda amanuenser. Delegerade ansågo emellertid, att man för det
dåvarande borde nöja sig med att för honom begära samma förhöjning,
som i allmänhet skulle komma de nu ifrågavarande amanuenserna till del.

Den andre amanuensen å denna institution hade lägre aflöning än
öfriga amanuenser. De skäl därför, som möjligen förut kunnat finnas,
ägde dåmera ej giltighet. Han vore icke att betrakta såsom andre man
inom den förstnämnda amanuensens verksamhetsområde, utan vore liksom
andra amanuenser ensam om sin uppgift. Han vore nämligen amanuens
vid bakteriologiska laboratoriet samt biträdde tillika den dåvarande e. o.
professorn i patologisk anatomi.

I betraktande däraf, att bakteriologien alltjämt ökades i omfattning
och betydelse, samt att det ämne, som för det dåvarande förestodes af e. o.
professorn i patologisk anatomi, genom den nya examensstadgans benämning
»patologi» afgränsats, syntes det fullt befogadt, att äfven sistnämnde amanuens
i lönevillkor likställdes med öfriga amanuenser, såsom lärarekollegiet
ock begärde vid platsens inrättande.

222

förändringar inom den patologiskt-anatomiska undervisningen. Tills vidare
syntes det lämpligt, att han erhölle samma löneförmåner som öfriga nu
ifrågavarande amanuenser.

Amanuensbefattningen inom rätts- och statsmedicin vore en af de äldsta
vid institutet, hvilket förhållande nog icke hade varit utan inflytande på
att arfvodet för denne amanuens satts så lågt. Detta kunde nämligen icke
motiveras med betydelsen af hans tjänst, ty denna ställde stora kraf på
honom.

Han måste nämligen hafva särskilda kunskaper och utbildning i patologisk
anatomi. Vanligen hade han förut varit amanuens i detta ämne.
Han måste därför åtminstone vara medicine kandidat och icke hafva långt
kvar till licentiatexamen. Helst borde han, såsom också ofta varit fallet,
vara licentiat. Med hänsyn till de rättsmedicinska obduktionerna hade han
ofta ett ansvarsfullt arbete.

Oaktadt alla dessa anspråk på sagde amanuens syntes man tills vidare
böra nöja sig med att för honom begära samma arfvode som för öfriga
nu ifrågavarande amanuenser. Frågan om hans verksamhet och aflöning
komme nämligen snart ånyo att blifva aktuell i samband med den utvidgning
af verksamheten å den rättsmedicinska afdelningen, hvilken syntes
komma att föranledas af föreliggande förslag angående de rättsmedicinska
obduktionerna m. in.

Delegerade, som ansågo det från Uppsala framställda kraf vet på 1,200
kronors arfvode för amanuenser af denna klass icke vara för högt tilltaget,
föreslogo för de ofvannämnda amanuenserna detta belopp, dock med
det tillägg, som kunde motiveras af de högre lefnadskostnaderna i hutvudstaden.
Dessa hade nämligen redan förut gifvit anledning till att amanuensaflöningarna
i Stockholm varit högre än aflöningarna för motsvarande
amanuenser af berörda klass i Uppsala.

22S

Denna olikformighet mellan Uppsala och Stockholm skulle enligt
delegerades mening lämpligast utjämnas genom ett ortstillägg för amanuenserna
i Stockholm. Visserligen hade dessa i de flesta fall tillfälle att
bo i något af de rum, som funnes vid karolinska institutet, men detta
syntes icke böra utgöra hinder för att gifva dem ortstillägg. Dels vore
nämligen dessa rum och i synnerhet några af dem mycket torftiga, så att
de ofta blifvit försmådda, och dels vore bostadskostnaden ingalunda den
enda faktor, som fördyrade vistelsen i hufvudstaden.

Då institutets betjänte hade ett ortstillägg af 150 kronor, syntes amanuensernas
höra bestämmas till 200 kronor.

Delegerade — och i anslutning till dem karolinska institutets lärarekollegium
— hafva sålunda föreslagit, att amanuenserna vid anatomiska,
histologiska, kemiska, fysiologiska, patologisk-anatomiska (två), rättsmedicinska
och hygieniska afdelningarna samt den amanuens, som hade att förrätta
och demonstrera obduktionerna vid den pediatriska kliniken, måtte
erhålla ett arfvode af 1,200 kronor årligen och ett ortstillägg af 200 kronor.

Kollegiet har vidare i skrifvelse till universitetskanslern den 9 september
1909 hemställt, att en ny amanuensbefattning måtte få inrättas vid
farmakologiska institutionen.

Därvid erinrades, att ett nytt farmakologiskt laboratorium antogs
blifva färdigt under loppet af läsåret 1909—1910, så att undervisning
och vetenskapligt arbete där kunde taga sin början.

Amanuensen å den farmakologiska institutionen skulle hafva till uppgift
att biträda professorn vid ordnande af undervisningsmaterielen till
föreläsningarna och vid anställande af experiment under dessa, att vid
behof assistera vid vetenskapliga försök å laboratoriet samt att i mån af
tid själf utföra vetenskapligt arbete. Amanuenser, likställda med den nu
föreslagna, hade för det dåvarande en årlig aflöning af 900 kronor, men
af samma skäl, som föranledt lärarekollegiet att framställa förslag om höjning
till 1,400 kronor af dessa amanuensers arfvoden, ansågs arfvodet äfven
för amanuensen vid farmakologiska institutionen böra bestämmas till sistnämnda
belopp, däraf 200 kronor skulle anses motsvara ortstillägg.

Ifrågavarande framställning har af lärarekollegiet upprepats i skrifvelse
till universitetskanslern den 31 augusti 1911.

224

I sitt utlåtande den 6 mars 1909 har universitetskanslern biträdt
hvad af vederbörande universitetsmyndigheter och karolinska institutets
lärarekollegium föreslagits angående lönereglering för amanuenserna vid de
teoreti skt-m edicinska in stitutionern a.

Beträffande lärarekollegiets begäran om anslag till en amanuens vid
karolinska institutets farmakologiska institution har universitetskanslern i
skrifvelse till Konungen den 16 oktober 1911 framhållit, att, sedan denna
institution dåmera erhållit ett eget, rätt stort laboratorium, behofvet af en
amanuens framträdt allt starkare.

Erfarenheten hade, enligt hvad kanslern inhämtat, redan visat, att
saknaden af en amanuens vid nämnda institution medfört, att läraren måste
af sin tid offra rätt mycket på sådant arbete, som lämpligare borde utföras
af en amanuens, såsom framtagande af undervisningsmateriel till föreläsningarna,
förberedelse till och assistens vid experiment för undervisningen,
beredande af lösningar m. m., som behöfdes såväl vid dylika experiment
som för det vetenskapliga arbetet vid laboratoriet. En del af detta arbete,
som amanuensen borde utföra, kunde för en ung studerande vara ganska
instruktivt, medan det för läraren måste innebära uteslutande tidsförlust.

För att öka den farmakologiska undervisningens effektivitet och intresse
vore det vidare ett önskemål, om, vid sidan af de offentliga föreläsningarna
och utan minskning af deras antal, för de studerande kostnadsfria
demonstrationskurser kunde anordnas, vid hvilka, läraren utförde
instruktiva experiment. Dessa toge så mycken tid i anspråk, att de icke
lämpligen borde, såsom dittills i viss omfattning skett, förläggas till de
offentliga föreläsningstimmarna. Vid anordnandet af dessa experiment vore
det för läraren af särskildt behof påkalladt att kunna påräkna biträde af
en amanuens.

225

I likhet med nyssnämnda två amanuenser borde den nu ifrågavarande
amanuensen erhålla ett årsarfvode af 900 kronor, hvilket belopp dock gifvetvis
borde, för den händelse den begärda löneregleringen för underläkare
och amanuenser in. fl. komrne till stånd, höjas till samma belopp,
som begärts för öfriga amanuenser vid karolinska institutets teoretiska institutioner,
nämligen 1,400 kronor årligen. Den förmån af boningsrum
vid karolinska institutet, som tillkomme amanuenserna vid fysiologiska och
histologiska institutionerna, kunde däremot, enligt hvad universitetskanslern
inhämtat, i regel icke beredas en amanuens vid farmakologiska institutionen.

Beträffande dessa befattningshafvare vid de teoretiskt-medicinska
institutionerna torde kommittén först få yttra sig angående dem, som äro
anställda vid universitetens patologiska (patologiskt-anatoiniska) institutioner,
nämligen i Uppsala en assistent och en amanuens samt i Lund en
assistent och två amanuenser.

Genom hvad i de inkomna framställningarna meddelats angående
nämnda befattningshafvares åligganden har kommittén blifvit öfvertygad
därom, att såväl den med assistentbefattningarna förenade aflöningen
kräfver en afsevärd förhöjning som ock att aflöningen å amanuensbefattningarna,
med hänsyn till såväl arten som omfattningen af det med dem
förenade arbetet, bör fixeras till ett väsentligt högre belopp, än som eljest
i allmänhet skulle utgå till motsvarande befattningshafvare vid de teoretiskt-medicinska
institutionerna. Kommittén har fördenskull, i nära
anslutning till hvad af universitetsmyndigheterna föreslagits, ansett sig
böra förorda, att aflöningen till hvardera af de två assistenterna vid den
patologiska institutionen i Uppsala och den patologiskt-anatoiniska institutionen
i Lund bestämmes till 2,500 kronor eller enahanda belopp, som
af kommittén föreslagits för vissa underläkare, samt att aflöningen till
en hvar af de tre amanuenserna vid samma institutioner bestämmes till
2,000 kronor, motsvarande det af kommittén för de kliniska amanuenserna
föreslagna normalbeloppet.

Med sistnämnda tre befattningshafvare synes böra i viss mån jämnställas
amanuensen på anatomiska afdelningen af anatomisk-histologiska

29—120081. Lönercglerinyslcommitténs bet. XXXIII.

226

institutionen i Lund. I fråga om denne funktionär framträder det principiella
spörsmålet, huruvida, i enlighet med universitetsmyndigheternas
förslag, aflöningen å denna befattning bör utgå med olika belopp, allt
efter som innehafvaren är medicine kandidat med afslutade kliniska tjänstfföringar
eller endast medicine studerande.

Ö O .. #

Äfven beträffande de kliniska och polikliniska amanuenserna har
kommittén tagit under öfvervägande, huruvida anledning funnes att fastställa
olika aflöningsbelopp allt efter befattningshafvarnas olika kompetens.

I sådant hänseende skulle väl, hvad angår de kliniska och polikliniska
amanuensbefattningarna, närmast blifva afgörande, huruvida innehafvaren
vore legitimerad läkare eller icke. En dylik anordning, som visserligen
har sin motsvarighet i fråga om aflöningen å en del läkareplatser vid
rikets hospital, har kommittén emellertid icke funnit sig böra tillstyrka
beträffande de kliniska och polikliniska amanuenserna, så mycket mindre
som något förslag i detta syfte icke framkommit från de i ärendet hörda
myndigheterna.

Att nu ensamt för den ifrågavarande amanuensen vid anatomiskhistologiska
institutionen i Lund införa en dylik aflöningsbestämmelse
torde icke lämpligen kunna ifrågakomma. Då emellertid vid Lunds universitet
icke, såsom i Uppsala och vid karolinska institutet är fallet* finnes
någon särskild prosektor i anatomi, har det synts kommittén antagligt, att
fordringarna på den ifrågavarande amanuensen i Lund böra ställas jämförelsevis
högt, och har fördenskull kommittén icke tvekat att tillstyrka,
att aflöningen för denne amanuens fastställes till enahanda belopp, som
af kommittén föreslagits såsom arfvode till flertalet kliniska amanuenser,
eller 2,000 kronor för år.

Kommittén har trott sig kunna antaga, att med denna aflöning
det i regel skall visa sig möjligt att för den ifrågavarande amanuensbefattningen
förvärfva lämplig medicine kandidat, som afslutat sina kliniska
tjänstgöringar och som följaktligen motsvarar de af medicinska fakulteten
i Lund angifna högre kompetensfordringarna. Därest emellertid
i något fall detta ej skulle låta sig göra och till följd däraf befattningen
kommer att under längre eller kortare tid uppehållas af person, som icke
besitter den önskvärda kompetensen, lärer det höra bero på Kungl. Mai:ts

227

pröfning, huru stor del af den å staten uppförda aflöningen bör under
ifrågavarande tid utgå till den, soin bestrider befattningen.

Hvad därefter angår öfriga amanuenser vid de teoretiskt-medicinska
institutionerna, möter man ännu en fråga af principiell innebörd, nämligen
huruvida, på sätt af karolinska institutets lärarekollegium ifrågasatts, amanuenserna
vid institutets teoretiskt-medicinska institutioner böra, med afseende
å de högre lefnadskostnaderna i hufvudstaden, tillerkännas särskilda
ortstillägg.

Af hvad kommittén i det föregående yttrat angående lönereglering
för de kliniska och polikliniska amanuenserna lärer framgå, att kommittén
i fråga om dessa befattningshafvare icke ansett sig kunna förorda ett
aflöningssystem, hvari ortstillägg skulle ingå. Något förslag därom har
heller icke framkommit från de myndigheter, som yttrat sig i ärendet.

Under dessa förhållanden har kommittén funnit sig hindrad att tillstyrka,
att ensamt för amanuenserna vid de teoretiskt-medicinska institutionerna
i Stockholm skulle införas en aflöningstitel, som icke komme att
äga sin motsvarighet beträffande andra befattningar, om hvilka kommittén
har att i detta betänkande yttra sig.

I fråga om de förslag, som från de olika läroanstalterna framställts
beträffande aflöningen till amanuenser vid de teoretiskt-medicinska institutionerna
— med undantag af de fyra amanuenser, om hvilka kommittén
här förut särskildt yttrat sig — gifver sig i öfrigt den olikheten tillkänna,
att såvill myndigheterna i Lund som karolinska institutets lärarekollegium,
hvar för sin läroanstalt, föreslagit samma belopp för alla befattningshafvare
inom gruppen, nämligen 1,000 kronor till dem i Lund och

1,200 kronor jämte ortstillägg till dem i Stockholm, under det att vederbörande
myndigheter i Uppsala här velat göra en åtskillnad, så att amanuenserna
vid den anatomiska institutionen skulle erhålla en hvar 1,200
kronor och amanuenserna vid de fysiologiska, medicinskt-keiniska och farmakologiska
institutionerna allenast 800 kronor för hvarje.

Äfven beträffande amanuenserna vid universitetens naturvetenskapliga
institutioner — om hvilka befattningshafvare kommittén yttrar sig
i det följande — har en liknande uppdelning som den nyssberörda ifra -

228

»asatts, i det att för flertalet af dessa amanuenser i de inkomna framställningarna
föreslagits en aflöning af antingen 1,200 eller 800 kronor.

Enligt hvad medicinska fakulteten i Uppsala meddelat, hafva amanuenserna
vid deri fysiologiska och den inedicinskt-kemiska institutionen
därstädes väsentligt kortare tjänstgöring än den, som åligger amanuenserna
vid den anatomiska institutionen. Af hvad medicinska fakulteten i
Lund yttrat i detta ärende framgår, att äfven vid den fysiologiska och
den medicinskt-kemiska institutionen i Lund amanuenstjänstgöringen är
af vida mindre omfattning än vid universitetets anatomisk-histologiska
institution.

På grund däraf har kommittén ansett det vara rättvist, att aflöningen
å de nu ifrågavarande befattningarna fastställes till samma belopp
för motsvarande befattningshafvare vid de båda universiteten, nämligen
till 1,200 kronor för en hvar af två amanuenser vid den anatomiska
institutionen i Uppsala och för en amanuens på histologiska afdelningen
af anatomisk-histologiska institutionen i Lund samt till 800 kronor för
en amanuens vid fysiologiska institutionen Uppsala och en amanuens vid
motsvarande institution i Lund, för eu amanuens vid institutionen för
medicinsk och fysiologisk kemi i Uppsala och en amanuens vid motsvarande
institution i Lund äfvensom för en amanuens vid farmakologiska
institutionen i Uppsala. I aflöningen till sistnämnde befattningshafvare
lärer emellertid böra inräknas räntemedel, för närvarande utgående med
350 kronor, från Wahlenbergs amanuensfond.

Hvad därefter angår amanuenserna vid karolinska institutets teoretiska
institutioner, har kommittén, i enlighet med hvad redan antydts,
ansett, att arfvodet till dessa befattningshafvare för närvarande bör begränsas
till 1,200 kronor, d. v. s. det af lärarekollegiet föreslagna beloppet,
med frånräknande af det ifrågasatta ortstillägget.

Visserligen har det synts kommittén antagligt, att den arbetsmängd,
som för närvarande åligger vissa amanuenser vid nyssnämnda institutioner,
skulle kunna motivera en något högre aflöning, än hvad sålunda af
kommittén föreslås. Fråga har emellertid, enligt hvad som meddelats af
karolinska institutets lärarekollegium, förevarit om mer eller mindre vidtgående
förändringar i verksamheten vid en del af dessa institutioner.

229

Vid sådant förhållande och då det äfven lärer böra tagas under ompröfning,
huruvida icke det behof af ökadt arbetsbiträde, som tilläfventyrs kan
förefinnas vid vissa institutioner, skulle kunna med större fördel tillgodoses
genom inrättande af en eller annan ny amanuensbefattning än genom
ytterligare höjning af den å redan befintliga befattningar utgående
aflöningen, har kommittén funnit sig böra stanna vid att för de nu ifrågavarande
befattningshafvarna föreslå en aflöning af 1,200 kronor till
en hvar.

Enahanda aflöningsbelopp torde ock böra utgå å den af vederbörande
myndigheter föreslagna nya amanuensbefattningen vid karolinska
institutets farmakologiska institution, mot hvars inrättande kommittén icke
funnit sig böra göra någon erinran.

Beträffande slutligen den bostadsförmån, som för närvarande tillkommer
åtskilliga af ifrågavarande befattningshafvare vid universitetens
och karolinska institutets teoretiskt-inedicinska institutioner, har kommittén
icke funnit något att erinra mot att, därest det ur vederbörande institutions
synpunkt befinnes önskvärdt, att assistent eller amanuens har sin
bostad förlagd i sammanhang med institutionens lokaler, sådan bostad
må kunna åt honom kostnadsfritt upplåtas. Gifvetvis bör emellertid
under sådana förhållanden befattningshafvare, om hvilken nu är fråga,
själf bebo lägenheten och icke äga att upplåta densamma till annan person.

På grund af föreliggande upplysningar om beskaffenheten af vissa
bland nu tillgängliga bostäder har kommittén velat framhålla angelägenheten
af att de lägenheter, som äro afsedda att sålunda upplåtas till bostäder,
anordnas och underhållas så att de äro för sitt ändamål fullt
lämpliga.

I anslutning till hvad af universitetsmyndigheterna i Uppsala föreslagits
beträffande där anställda befattningshafvare, om hvilka i förevarande
betänkande är fråga, har kommittén funnit sig böra förorda, att
den förmån af fritt bränsle, som tillkommer vissa befattningshafvare i
Uppsala såväl som i Lund, må i sammanhang med nu förevarande lönereglering
indragas.

Vid bifall till hvad kommittén ofvan tillstyrkt beträffande naturaförmåner
å sådana befattningar, som nu afses, torde de anteckningar rörande

230

dylika förmåner, som i detta hänseende för närvarande förekomma i staterna
för universiteten, böra ur staterna utgå.

Kommittén hemställer sålunda

1) beträffande Uppsala universitet:

att arfvodena för nedannämnda befattning skaf -vare må å universitetets stat uppföras med följande belopp,
nämligen

för två amanuenser vid anatomiska institutionen

1,200 kronor till hvardera,

för en assistent vid patologiska institutionen 2,500
kronor,

för en amanuens vid patologiska institutionen 2,000
kronor,

för en amanuens vid fysiologiska institutionen
800 kronor,

för en amanuens vid institutionen för medicinsk
och fysiologisk kemi 800 kronor, och

för *en amanuens vid farmakologiska institutionen
likaledes 800 kronor, däri inberäknadt ränta från
Wahlenbergs amanuensfond, kronor 350, samt

att de i\ universitetets stat förekommande anteckningarna
om boställsrum och ved för vissa af dessa
befattning skafvare må ur staten utgå;

2) beträffande Lunds universitet:

att arfvodena för nedannämnda be fattning skaf vare
må å universitetets stat uppföras med följande belopp,
nämligen

för en amanuens på anatomiska af delningen af
anatomisk-histologiska institutionen 2,000 kronor,

för en amanuens på histologiska af delningen af
samma institution 1,200 kronor,

för en amanuens vid fysiologiska institutionen
800 kronor,

231

för en amanuens vid medicinskt-kemiska institutionen
800 kronor,

för en assistent vid patologiskt-anatomiska institutionen
2,500 kronor,

för en amanuens vid patologiska afdelning en af
samma institution 2,000 kronor, och

för en amanuens vid bakteriologiska afdelninqen
af samma institution 2,000 kronor, samt

att de i universitetets stat förekommande anteckningarna
om fri bostad med bränsle för vissa af dessa
befattningshafvare må ur staten utgå; samt

3) beträffande karolinska institutet:
att arfvodet till en hvar af nedannämnda befattningshafvare
må ä institutets stat uppföras med ett till

1,200 kronor förhöjdt belopp, nämligen

för en amanuens vid anatomiska institutionen,
för en amanuens vid histologiska institutionen,
för en amanuens vid kemiska institutionen,
för en amanuens vid fysiologiska institutionen,
för två amanuenser vid patologiskt-anatomiska institutionen,

för en amanuens vid rättsmedicinska institutionen,
för en amanuens vid hygieniska institutionen, och
för en amanuens med skyldighet att verkställa och
demonstrera liköppningar (å pediatriska kliniken); samt
att å institutets stat må uppföras en amanuens
vid farmakologiska institutionen med arfvode af 1,200
kronor.

Kommittén öfvergår härefter till att yttra sig rörande de vid uni- Assistenter
versitetens naturvetenskapliga institutioner anställda befattningshafvare, om ffser^iTnahvilka
nu är fråga. Deras nuvarande antal är tillhopa 26, nämligen i ^rvetenskap TT

1 1 J . r 1 „ 1 ° liga wstitu Uppsala

14 amanuenser samt i Lund 3 assistenter och 9 amanuenser. tioner.

232

Af de fjorton amanuenserna i Uppsala tjänstgöra fyra vid institutionen
för allmän och analytisk kemi, två vid mineralogisk-geologiska institutionen,
två vid fysiska institutionen, en vid astronomiska institutionen,
en vid meteorologiska institutionen, en vid botaniska trädgården, en vid
botaniska laboratoriet, en vid zoologiska museet och en vid zootomiska
laboratoriet.

Eu hvar af dessa befattningshafvare, med undantag af amanuensen
vid botaniska trädgården, åtnjuter af allmänna medel en kontant aflöning
af 500 kronor. Till amanuensen vid botaniska trädgården utgår af allmänna
medel ett belopp af 380 kronor samt därutöfver af räntemedel från
Wahlenbergska fonden 120 kronor.

Amanuensen vid astronomiska institutionen uppbär, jämte 500 kronor
af allmänna medel, 44 kronor från räntemedel å Melanderhjelmska, Malletska,
Prosperinska och Bredmanska amanuensfonden.

Utöfver den kontanta aflöningen utgå vissa naturaförmåner till flertalet
af nu ifrågavarande funktionärer, nämligen två famnar ved, till värde
af 30 kronor, och boställsrum till en hvar af amanuenserna vid kemiska
institutionen, till en amanuens vid mineralogisk-geologiska institutionen,
till en amanuens vid fysiska institutionen och till amanuensen vid astronomiska
institutionen; två famnar ved till en amanuens vid mineralogiskgeologiska
institutionen och till amanuensen vid zoologiska museet; samt
boställsrum till en amanuens vid fysiska institutionen och amanuensen vid
meteorologiska institutionen. Några naturaförmåner tillkomma däremot
icke de två amanuenserna vid botaniska institutionen eller amanuensen
vid zootomiska laboratoriet.

I en den 14 september 1907 till ecklesiastikdepartementet ingifven
underdånig framställning anhöllo amanuenser vid ifrågavarande institutionei,
att arfvodena måtte höjas till 800 kronor för amanuenserna vid geologiska
institutionen och vid astronomiska observatoriet, till 1,200 kronor för
amanuenserna vid meteorologiska institutionen, botaniska trädgården samt
zoologiska och fysiska institutionerna och till 1,500 kronor för amanuenserna
vid kemiska institutionen.

233

Lnder åberopande af bifogade utredningar framhöllo sökandena, att
ensamt lefnadskostnadernas stegring betingade en arfvodesförhöjning af
300 kronor eller till 800 kronor, och att därutöfver ytterligare höjning
för flertalet af ifrågavarande befattningsbafvare påkallades af arbetsmängdens
ökning.

Af de utaf sökandena åberopade utredningarna framgick bland annat
följande.

Vid den meteorologiska institutionen hade amanuensen icke något att
göra med den egentliga undervisningen, hvilket berodde på meteorologiens
särskilda ställning.

Det arbete, som denne amanuens hade att fullgöra, måste dock
anses synnerligen kräfvande och betydelsefullt, då det bland annat gällde
att hålla de dagliga meteorologiska observationerna i gång vid den enda
station i Sverige (förutom det enskilda företaget i Vassijaure), där regelbundna
och fullständiga timobservationer utfördes.

Tjänstgöringstiden för amanuensen vid den meteorologiska institutionen
uppginge till cirka 13 timmar i veckan, och detta året om. För
t. ex. amanuenserna vid den kemiska institutionen hade tjänstgöringstiden

, n . O O

angifvits till cirka 31 timmar i veckan under den tid kurser därstädes
påginge, d. v. s. 15 september—1 december och 1 februari—15 maj.
Sammanförd till motsvarande tidrymd, 6 månader, uppginge tjänstgöringstiden
för amanuensen vid den meteorologiska institutionen till cirka 26
timmar i veckan.

Den omständigheten, att arbetet vid meteorologiska institutionen påginge
hela året om och icke kunde sammanföras till en kortare tid under
läseterminerna, finge anses vara särskildt betungande. Amanuensen vid
denna institution blefve på detta sätt bunden i Uppsala hela året och åtnjöte
icke någon annan ledighet än den han kunde skaffa sig därigenom
att de andra tjänstemännen vid institutionen åtoge sig ökad tjänstgöring,
eller därigenom att han själ!'' aflönade särskild vikarie.

30—120081. Löneregler ing skommitt eris bet. XXXIII.

234

hölle till största delen samma växter och dessa ej borde behöfva ånyo
granskas. Förhållandet vore emellertid ett annat, ty dels funnes det
många 1- å 2-åriga växter, som i Uppsala botaniska trädgård ej satte
moget frö och därför måste på nytt anskaffas från utländska trädgårdar,
dels vore trädgårdens årliga nyanskaffning äfven af fleråriga växter ganska
betydande.

Fn hvar, som haft något att skaffa med vården åt eu botanisk tiädgård,
visste af erfarenhet, i huru hög grad de utifrån rekvirerade växterna
vore i behof af granskning. I själfva verket vore detta arbete i en trädgård
af det omfång, som Uppsala botaniska trädgård ägde, så tidsödande,
att en amanuens aldrig kunde helt utföra detsamma, utan hade man mast
åtnöja sig med att af amanuensen begära blott det allra nödvändigaste
arbetet.

Dit hörde framför allt granskningen af de till vid pass 1,700 parceller
uppgående systematiska afdelningarna för örtartade växter, hvilket
arbete förutom kortare tider på våren och försommaren tagit amanuensens
tid i anspråk under minst en månad på eftersommaren med 9 timmars
arbete om dagen. För eu ovan växtbestämmare skulle långt mera tid
erfordras.

Under hela sommaren måste amanuensen för trängande arbeten på
frilandsafdelningarna lämna växthusen så godt som alldeles åt sitt öde.
Under den öfriga delen af året hade han att där utföra växtbestämningar,
allt efter som växterna komme till blomning; dock hade da ej kunnat på
läggas honom mera än en liten del af det arbete, som rätteligen borde
utföras. Likaså måste försöksafdelningen med flera afdelningar behandlas
mycket knapphändigt.

Trots de nämnda, under förhandenvarande förhållanden nödtvungna
inskränkningarna i arbetsbördan vore eu mycket stor del af amanuensens
tid upptagen. Allt som allt beräknades det minimiarbete, som af honom
fordrades, icke understiga 500 å 600 timmar, för år räknadt.

235

Som en särskild olägenhet tillkomme, att innehafvaren af ifrågavarande
amanuensbefattning på grund af arbetets natur ej endast vore bunden
att vistas i Uppsala under läseterminerna, utan nödgades kvarstanna också
största delen af ferierna. Eu och en half inånads ledighet hade ansetts
kunna tillkomma honom under sommaren, likväl under förutsättning, att
tiden för ledigheten valdes med hänsyn till arbetet i trädgården. Under
julferierna kunde en kortare ledighet beviljas; dock vore amanuensens närvaro
nödvändig strax efter juldagarna för frökatalogens upprättande.

Nya uppdrag hade därjämte tillkommit.

236

ur biblioteket upptoge mycken tid för ifrågavarande amanuens. Äfven
hade inrättats en läsesal, där den till institutionens bibliotek, nyinkomna
litteraturen och de till universitetsbiblioteket hörande zoologiska tidskrifterna
under eu kortare tid hölles tillgängliga för dem, som arbetade på
institutionen. Tillsynen öfver och utläggandet af dessa tidskrifter ombesörjdes
af bemälde amanuens.

Den andre af den zoologiska institutionens amanuenser, nämligen
den vid zootomiska laboratoriet, ålåge det mesta arbetet med skötseln af
den stora och rikhaltiga preparatsamlingen, förfärdigandet af nya preparat,
iordningställandet af den för undervisningen nödvändiga attiraljen och
tillsynen öfver materialsamlingarna. Vid det nämnda laboratoriet saknades
en konservator, hvarför amanuensen äfven finge sköta eu sådan befattningshafvares
göromål.

ö 7

aflöning.

Under de senaste åren hade tjänstgöringstiden uppgått till ungefär
4 timmar om dagen för en hvar af dessa amanuenser.

Hvad arbetet vid den fysiska institutionen beträffade, hade det på
alla händer högst väsentligt ökats genom den betydande utveckling institutionen
undergått.

Det ålåge institutionens båda amanuenser att biträda vid handledningen
af de nämnda öfningslaborationerna, Indika för det dåvarande under
läsårets 8 månader fortginge två dagar i veckan med 8 timmar hvarje gång.
Amanuenserna vore med andra ord skyldiga att 16 timmar i veckan biträda
vid undervisningen på laboratoriet. Därtill komme annat institutionsarbete,
uppgående till cirka 4 timmar i veckan, såsom tillsyn och vård af
institutionens ackumulatorbatterier.

237

Amanuenserna kunde ej fullt fritt förfoga öfver ferierna, enär de ej
båda finge samtidigt vara borta från institutionen.

Kompetensfordringarna på en amanuens vid den fysiska institutionen
vore fördenskull ingalunda så obetydliga, som det ringa arfvodet kunde
antyda. Han hade valts och valdes fortfarande bland duktigare filosofie
kandidater eller helst licentiater (event. docenter), hvilka fullgjort sina
laborationsöfningar och helst någon tid sysslat med själfständigt arbete
samt på grund däraf vore nog skickliga att kunna biträda vid undervisningen
af yngre studerande. Amanuensen måste tydligen besitta icke
blott samma, utan snarare större akademisk utbildning, än hvad man i
allmänhet kräfde i fysik af eu adjunkt eller extra ordinarie lärare vid
rikets allmänna läroverk.

Under den tid, som förflutit från det amanuensbefattningarna vid
institutionen för allmän och analytisk kemi inrättades, hade arbetet vid
institutionen ofantligt ökats. Arbetskrafterna hade visserligen också under
årens lopp i någon mån ökats, men denna ökning motsvarade ingalunda
den tillväxt i arbetet, som blifvit en naturlig följd af utvecklingen i institutionens
verksamhet.

Laborantantalet hade varit i ständigt stigande och nya kurser hade
måst inrättas dels för att tillfredsställa de kvantitativt ökade undervisningsfordringarna,
dels för att såvidt möjligt äfven kvalitativt hålla undervisningen
i nivå med vetenskapens hastiga framsteg.

Arbetsbördan hade därigenom högst betydligt ökats för institutionens
samtliga tjänstemän, speciellt för amanuenserna. Deras åligganden hade
också genom det ökade arbetet vid institutionen i väsentlig mån blifvit af
annan art, i det att amanuenserna, från att ursprungligen endast hafva
varit ämnade till mera tillfälligt och omedelbart biträde åt professorerna,
så småningom fått en icke oväsentlig del af den direkta undervisningen
på sin lott.

238

Kurserna vid den kemiska institutionen påginge under hela läsåret
med undantag af examensperioderna, d. v. s. under höstterminen frän
den 15 september till den 1 december och under vårterminen från den 1
februari till den 15 maj.

Under denna tid toges i allmänhet, amanuenserna i anspråk för daglig
tjänstgöring, nämligen 5 ä 6 timmar måndagar, tisdagar, torsdagar och
fredagar samt 4 ä 5 timmar onsdagar och lördagar. Detta vore dock
approximativa medelsiffror, i det att arbetet vid de olika kurserna och
för de olika amanuenserna ställde sig något olika hvad både intensitet och
kvantitet beträffade. Sålunda kunde arbetet vid vissa tillfällen för en och
annan amanuens något sjunka, under det att arbetet vid andra tider kunde
stiga till 7 k 8 timmar dagligen. När arbetstiden vore kortare, vore emellertid
arbetet i allmänhet så mycket mera ansträngande och ansvarsfullt.

Utöfver den kontanta årsaflöningen och bostadsförmån åtnjöte dessa
amanuenser eu extra inkomst af säi-skilda afgifter, som af gammalt erlades
af laboranterna på vissa kurser. Under läsåret 1906—1907 belöpte
sig dessa afgifter till 996 kronor, hvilken summa fördelats mellan de fyra
amanuenserna.

Då ifrågavarande framställning behandlades hos matematisk-naturvetenskapliga
sektionen i Uppsala den 25 september 1907, anförde professor
Widinan, hvad den kemiska institutionens amanuenser beträffade,
bland annat, att under årens lopp det visat sig allt svårare att finna lämpliga
personer villiga att för det oproportionerligt låga arfvodet åtaga sig
den högst betungande amanuenstjänstgöringen, och att det visat sig än
svårare att få behålla samma person någon längre tid.

Då en nyblifven amanuens först efter en termins eller ett års tjänstgöring
i allmänhet kunde beräknas hafva uppnått den erfarenhet och den
mognad i kunskaper, som behöfdes för ett fullt nöjaktigt deltagande i
laboratorieundervisningen, blefve ett tätt ombyte af amanuenser i hög
grad menligt för undervisningens normala gång och kvalitet. Men därtill
komme, att tillgången på mera försigkomna kemie studerande ingalunda
vore så stor, att det öfver hufvud taget vore möjligt att för hvarje år
nyrekrytera en stab af 5 ä 6 amanuenser.

239

För institutionens tillbörliga skötande vore det därför af trängande
behof påkalladt att få amanuensarfvodena rätt väsentligt höjda.

Under en förberedande diskussion öfver detta ärende bland sektionens
medlemmar hade den uppfattningen uttalats, att man icke borde
ålägga en amanuens så ansträngande tjänstgöring, som dittills skett vid den
kemiska institutionen. Denna åsikt delade äfven professor Widman, ehuru
förhållandena vid institutionen dittills omöjliggjort dess praktiserande. Ett
tillfälle till förändring i denna riktning syntes nu erbjuda sig.

Kemiska institutionens amanuenser hade begärt, att det kontanta
arfvodet för fyra amanuenser för framtiden måtte få utgå med tillsammans
6,000 kronor. Om man emellertid uppdelade arbetet och arfvodet
på fem i stället för fyra amanuenser, blefve utgiften för statsverket densamma.
I stället för 1,500 kronor Unge då hvarje amanuens 1,200 kronor,
men i ersättning kunde han disponera mera tid för egna studier, hvilket
för honom vore till bestämd fördel. På detta sätt kunde äfven institutionsarbetena
ordnas mera ändamålsenligt.

Då t. ex. under förhand en varan de förhållanden olika amanuenser
vid olika tider af läsåret biträdde vid undervisningen i kvantitativ analys,
kunde, om antalet amanuenser höjdes till fem, en amanuens under hela
läsåret fast anställas vid denna afdelning. Detta skulle uppenbart bidraga
till större enhet och reda i kursens ledande.

Arfvodet för den kemiska institutionens amanuenser komme, vid bifall
till professor Widmans förslag, att utgå med samma belopp, som föreslagits
för de flesta af matematisk-naturvetenskapliga sektionens öfriga amanuenser.

Professor Widman tillstyrkte sålunda för sin del den ifrågavarande
petitionen, dock med den förändring beträffande amanuenserna vid den
kemiska institutionen, att deras kontanta arfvode borde bestämmas till

1,200 kronor i stället för af dem begärda 1,500 kronor per år, hvaremellertid
en lättnad i deras tjänstgöring borde beviljas dem genom inrättande
på ordinarie stat af eu ny amanuensbefattning med likaledes 1,200 kronors
kontant arfvode.

Vid bifall till detta förslag borde de afgifter till amanuenserna, som
allt sedan 1860-talet upptagits af deltagarna i vissa elementära laborationskurser,
därefter upphöra.

240

I professor Widmans yttrande förklarade sig adjungerade ledamoten,
dåvarande docenten Strömholm till alla delar instämma.

Professorn i botanik Juel meddelade, att amanuensen vid botaniska
trädgården icke biträdde vid undervisningen, men att hans väsentliga
åliggande, hvilket bestode i att tillse, att växterna i trädgården blefve
försedda med riktiga namn, dock indirekt vore af stor vikt för den botaniska
undervisningen.

Från botaniska institutionens synpunkt skulle det emellertid vara af
obestridlig fördel, om trädgårdsamanuensen äfven under öfriga delar af
året kunde tagas i anspråk för växtbestämning. De i växthusen odlade
växterna hade nämligen dittills måst blifva tämligen försummade med
hänsyn till kontrollering af namnens riktighet. Utförandet af uppgiften i
detta hänseende vore ofta svårare och mera tidsödande än bestämning af
frilandsväxter, men dess resultat vore också mera värdefullt, om man toge
i betraktande den möda och kostnad, som nedlagts på en i ett växthus
uppdragen växt.

Med en sådan tjänstgöringsskyldighet vore den i föreliggande petition
begärda aflöningen för amanuensen vid botaniska trädgården, eller

1,200 kronor, säkerligen icke för högt tilltagen.

Sektionen tillstyrkte den föreliggande framställningen, i hvad den
alsåg amanuenserna vid geologiska, astronomiska och meteorologiska institutionerna,
botaniska trädgården samt zoologiska och fysiska institutionerna.

241

1,200 kronor årligen för dem hvar och att en ny amanuensbefattning vid
nämnda institution måtte uppföras på ordinarie stat med ett kontant arfvode
af likaledes 1,200 kronor.

Hvad af matematisk-naturvetenskapliga sektionen i nämnda hänseende
föreslagits har biträdts af större akademiska konsistoriet i Uppsala,
dock med det tillägg att — på sätt universitetets drätselnämnd hemställt
— vid löneförhöjning för ifrågavarande befattningar den dittills utgående
förmånen af ved in natura borde indragas.

Jämte det att sålunda, på sätt af det föregående framgår, från Uppsala
begärts anslag till aflönande af en ny amanuens vid institutioner
för allmän och analytisk kemi, har sedermera framställning gjorts därom,
att anslag måtte beredas till inrättande af en ny amanuensbefattning äfven
vid samma universitets geografiska institution.

Vid vederbörande sektions sammanträde den 6 september 1910 anförde
i detta ärende professor Iiamberg, att behofvet af en amanuens vid
geografiska institutionen särskildt under de praktisk-geografiska öfningarna
visat sig vara mycket kännbart. 1 dessa öfningar deltoge ofta omkring
30 studerande, och det vore för professorn ej möjligt att ensam på ett
effektivt sätt handleda ett så stort antal samtidigt. Med hjälp af en amanuens,
som kunde bistå med öfvervakandet af de studerandes arbeten,
skulle detta däremot rimligen kunna göras.

För öfrigt förekom me vid geografiska institutionen en mängd praktiska
bestyr såsom böckers katalogisering, samlingars etikettering, uppsikt
öfver utlåning af böcker, kartor och instrument, skötsel af instrument,
mindre inköp in. in. Dessa göromål skulle till stor del kunna under professorns
uppsikt skötas af en amanuens och därigenom för professorn eu
afsevärd tid besparas, hvilken i stället kunde komma undervisningen och
andra rent vetenskapliga uppgifter till godo.

31—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXI11.

242

Till utförande af en del af dessa göromål under en kortare tid hade
understundom en eller annan student visat sig villig utan annan ersättning
än en ringa gratifikation samt titeln af e. o. amanuens. Det vore
emellertid klart, att en sådan person ej kunnat åläggas några större
arbetsprestationer och ej heller kunnat anmodas att deltaga i undervisningen,
isynnerhet som vid universitetets andra institutioner amanuenserna
åtnjöte aflöning.

Med bifall till det förslag, som af professor Hamberg i förevarande
afseende framställdes, beslöt sektionen bland sina riksdagspetita upptaga
ett® anslag till aflöning åt eu amanuens vid den geografiska institutionen
med samma löneförmåner af allmänna medel, som komme amanuensen vid
astronomiska observatoriet till del.

Vid ärendets behandling den 1 oktober 1910 beslöt det större akademiska
konsistoriet att förorda utverkande af löneförmåner till eu amanuens
vid den geografiska institutionen med kontant aflöning af 500 kronor
jämte boställsrum, som funnes tillgängligt, samt att, för den händelse
den på pröfning beroende framställningen om förhöjda löneförmåner för
amanuenserna m. fl. ledde till åsyftadt resultat, hemställa, att amanuensen
vid den geografiska institutionen måtte i löneförmåner likställas med
amanuensen vid det astronomiska observatoriet.

Universitetskanslern har i sitt utlåtande den 6 mars 1909 anslutit
sig till det större akademiska konsistoriets dittills afgifna förslag.

Likaledes har kanslern sedermera i skrifvelse den 17 oktober 1910
tillstyrkt, att anslag måtte beviljas för anställande vid geografiska institutionen
af en amanuens med enahanda aflöning som amanuensen vid den
astronomiska institutionen.

Slutligen hafva i en till chefen för ecklesiastikdepartementet ställd,
den 20 november 1911 daterad skrift amanuenser vid Uppsala universitets
naturvetenskapliga institutioner anhållit om departementschefens
medverkan till att den förbättring i aflöningsförhållandena för ifrågavarande
amanuensbefattningar, som af universitetskanslern föreslagits i
skrifvelse den 6 marg 1909, snarast möjligt måtte vidtagas.

243

Af sökandena anfördes, att under den tid, som förflutit sedan innehafvarna
af ifrågavarande amanuensbefattningar i september 1907 hos
Kungl. Maj:t gjorde framställning i ärendet, förhållandena naturligen i
någon mån hade ändrats. Sökandena vågade dock påstå, att i intet fall
någon verklig minskning af arbetsbördan ernåtts. Däremot hade den med
vissa amanuensbefattningar förenade undervisningsskyldigheten ytterligare
ökats, beroende dels på att antalet studerande inom de naturvetenskapliga
ämnena oafbrutet tilltagit, dels ock därpå att bestämmelserna i den nya
examensstadgan af den 1 november 1907 medfört, att de studerande i
långt större utsträckning än förr arbetade på högre betyg i de naturvetenskapliga
ämnena. En följd däraf vore, att laborantantalet, i all
synnerhet inom de för högre betyg afsedda kurserna, högst betydligt
tilltagit.

Af motsvarande befattningshafvare vid universitetet i Lund, tillhopa
tolf, tjänstgöra vid astronomiska observatoriet en amanuens, vid botaniska
institutionen en assistent (vid växtfysiologiska laboratoriet) och två amanuenser
(den ena vid växtfysiologiska afdelningen och den andra i systematisk
botanik), vid fysiska institutionen en assistent och en amanuens,
vid geologisk-mineralogiska institutionen likaledes en assistent och eu
amanuens samt vid en hvar af kemiska och zoologiska institutionerna två
amanuenser.

Den kontanta aflöningen utgör för assistent 1,500 kronor och för
amanuens 500 kronor.

Samtliga amanuenser, med undantag af dem vid zoologiska institutionen,
åtnjuta därjämte fri bostad med bränsle.

Frågan om aflöningsreglering för dessa befattningshafvare förekom
vid sammanträde med den matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund
den 3 september 1908.

Därvid föreslog professor Murbeck, att arfvodet för amanuensen
vid den botaniska institutionens systematiska afdelning måtte — med hänsyn
till penningevärdets fall under de senaste decennierna och det ökade
arbetet för denne amanuens -— höjas till ett belopp åt 800 kronor.

244

Professor Rydberg anförde, att då den vid fysiska institutionen anställda,
aflönade personalen icke kunnat räcka till att sköta undervisningen
och alla vid institutionen nödvändiga göromål, den utvägen måst
tillgripas att genom anställande af först en och sedermera två extra ordinarie
amanuenser anskaffa ytterligare biträde vid laborationsöfningarna.
Den äldre af dessa extra ordinarie amanuenser hade å institutionen åtnjutit
fri bostad; den andre hade däremot icke haft någon ersättning för
sitt arbete.

Om undervisningen i fysik skulle kunna fortgå såsom dittills, vore
det nödvändigt att öka löneförmånerna för assistenten och amanuensen
vid fysiska institutionen i Lund.

Behofvet deraf framträdde just då i dubbel måtto. På grund af
den nya examensordningen och hvad därmed stode i samband hade icke
blott laborationsarbetena ökats genom införande af öfningar äfven för
betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen
samt något höjda fordringar för andra betyg, utan äfven de propedeutiska
kurserna, hvilka måste fortgå under hela läsåret, utvidgats. För dessa
kurser funnes icke någon annan lärare att anlita än assistenten, enär professorn
vore fullt upptagen af de offentliga föreläsningarna, ledningen af
laborationsöfningarna och examinationen samt Lunds universitet icke, såsom
universitetet i Uppsala, ägde någon laborator i fysik.

Professor Rydberg hemställde, att den kontanta aflöningen måtte
höjas för assistenten till 2,500 kronor och för den å staf uppförda amanuensen
till 1,000 kronor samt att de dåvarande extra ordinarie amanuenserna
måtte tillerkännas en aflöning af 500 kronor till hvardera. Därjämte
skulle de två amanuenser, som dittills haft fri bostad, fortfarande
åtnjuta denna förmån.

Beträffande assistenten vid universitetets geolog isk-mineralogiska institution
anförde professor Moberg, att denne assistent i fråga om tjänsteåligganden
intoge eu alldeles särskild ställning, i det att undervisningen i
mineralogi helt och hållet hvilade på honom.

Han hade nämligen att föreläsa i mineralogi och ensam leda alla
öfningar i ämnet, hvarjämte han biträdde vid de mineralogiska samlingarnas
ordnande och vård. Det vore sålunda en ganska ansträngande och syn -

245

nerligen ansvarsfull post han beklädde, och därtill kräfde denna post af
sin innehafvare en betydande skicklighet.

I fråga om amanuensaflöningen vid den gcologisk-mineralogiska

o o o o

institutionen anförde professor Moberg, att vid denna institution vore
anställda två amanuenser, af hvilka dock den ene vore allenast extra ordinarie,
således oaflönad. Med dessa amanuensers tillhjälp skulle alla samlingar,
såväl äldre som nytillkommande, prepareras, bestämmas, katalogiseras,
ordnas och monteras.

Då föreståndaren måste, för vetenskapens främjande, tid efter annan
ägna sig, utom åt sin egentliga lärareverksamhet, åt författareverksamhet,
vore det nödvändigt att periodvis öfverlåta allt museiarbete åt amanuenserna.
Åtminstone eu af dessa måste vara så pass hemmastadd i ämnet
och så förtrogen med såväl samlingar som preparering och bestämning
af materialet, att ett dylikt arbete utan risk kunde anförtros åt
honom. Därtill kräfdes så pass stora förkunskaper, att det endast kunde
vara en äldre eller mera försigkommen studerande, som vore i stånd att.
tillfredsställande utföra alla förekommande arbeten. Med hänsyn därtill
att samlingarnas försvarliga vård måste taga minst omkring fyra timmars
daglig arbetstid, ansåg professor Moberg, att arfvodet åt denne
förste amanuens ej kunde sättas lägre än till 1,200 kronor, helst som bostad
och därmed följande förmåner för det dåvarande ej kunde beredas honom.

24(5

ifrågavarande andre amanuensen visserligen finge göra verklig tjänst, men
å andra sidan mindre fackkunskap behöfde fordras af honom, ansågs en
aflöning af 800 kronor vara tillräcklig för honom.

I den mån samlingarna ökades, växte också krafven på nödig arbetskraft
för deras vårdande, och professor Moberg hade för länge sedan funnit,
att arbetet med dem började växa honom öfver hufvudet. I Uppsala,
där den geologisk-mineralogiska institutionens samlingar ingalunda kunde
sägas vara större utan, efter hvad professor Moberg trodde, snarare mindre
än samlingarna i Lund, hade man redan två amanuenser på ordinarie stat,
förutom en särskild preparator.

Professor Charlier erinrade, att förutom den ordinarie amanuensen,
som vore aflönad med 500 kronor, funnes vid astronomiska observatoriet två
amanuenser utan aflöning. Professorn anhöll, att sektionen måtte tillstyrka,
att arfvodet för den ordinarie amanuensen blefve höjdt till 800 kronor.
Denna ökning i anslag för ifrågavarande ändamål kunde för det dåvarande
anses tillfredsställande, under förutsättning att gjord framställning om
anslag till räknebiträden vunne statsmakternas bifall. (Det begärda anslao-et
för anställande af räknebiträden vid astronomiska observatoriet blef

sedermera beviljadt vid 1911 års riksdag.)

Beträffande amanuenserna vid den kemiska institutionen anförde
professor Loven, att efter hand större anspråk måst ställas på ifrågavarande
tjänstemän, hvad beträffade såväl kompetens som arbetskraft och tid.

Det hade emellertid på senare tid visat sig svårt att finna yngre
personer, som vore på samma gång villiga och lämpliga att åtaga sig amanuensförordnanden
vid institutionen. Man kunde ej heller förtänka en
amanuens, om han, så snart tillfälle erbjöde sig, utbytte sin ansträngande
men svagt aflönade tjänst mot ett åtminstone ekonomiskt bättre uppdrag,
t. ex. ett lärarevikariat.

Professor Loven hemställde, att de vid kemiska institutionen anställda
två amanuensernas aflöning måtte höjas till 1,200 kronor för hvardera,
förutom fri bostad å institutionen.

247

Professor Bergendal yrkade, att. vid zoologiska institutionen — där
en amanuens då var anställd och, vid bifall till gjord framställning,
ytterligare en amanuens skulle komma att anställas — arfvodena måtte
bestämmas till 1,200 kronor för den ene och 800 kronor för den andre
amanuensen.

I fråga om assistentbefattningen i experimentell växtfysiologi vid botaniska
institutionen anförde professor Jönsson, att innehafvaren af denna
befattning hade varit docent vid universitetet och hade såsom uppgift haft
sig förelagdt att såväl teoretiskt som praktiskt handleda öfningar i ämnet.
Med de ökade kraf på ersättning för utfördt arbete vid universiteten, som
tiden och lefnadsomkostnaderna fört med sig, syntes det vara klart, att
den dåvarande aflöningen ingalunda motsvarade berättigade fordringar,
allra helst om man betänkte de vetenskapliga anspråk, som måste ställas
på innehafvaren af en dylik befattning.

Dessa anspråk folie inom ramen för professors kompetens och arbete,
alldenstund assistenten ej blott såsom dittills måste leda öfningar, utan dessutom
efter införandet af ändrad undervisning vid universiteten hade till
uppgift att i sammanhang med öfningarna hålla föreläsningar i växtfysiologi,
motsvarande fordringarna till betyget med beröm godkänd för filosofisk
ämbetsexamen.

Nämnda omständigheter i förening med den omfattande undervisningstid,
som följde med befattningen och som kunde uppskattas närmast
till 200 timmar per läsår, kräfde med nödvändighet ökad aflöning, för så
vidt man ville tillförsäkra sig vetenskaplig kompetens och framstående
förmåga hos platsens innehafvare. Gjorde man en jämförelse med den
ersättning, som vid universitetet utginge å lärarebefattningar af liknande
art och omfattning inom andra läroämnen, kunde eu tillökning i aflöning
till assistenten i fråga ej sättes lägre än till 1,000 kronor, hvarigenom
aflöningen i sin helhet skulle blifva 2,500 kronor per år.

Hvad anginge den ordinarie amanuensen vid botaniska institutionens
fysiologiska afdelning, hade erfarenheten visat, att aflöningen till denne
befattningshafvare vore för ringa för att institutionsföreståndaren skulle
med skäl kunna af honom fordra den tjänstgöring, som vore behöflig för

248

preparationer till föreläsningar och för biträde vid ordnandet och vården
af det med samma institution förenade biologiska museets samlingar.

Lades så därtill, att arbetet vid institutionen måste i följd af förändrade
undervisningsförhållanden väsentligen ökas och att behofvet af
hjälp från amanuensens sida i sammanhang därmed blefve större, blefve
aflöningens otillräcklighet ännu mera i ögonen fallande och förhöjning i
årsanslaget ännu mera behöflig. En ökning af den kontanta ersättningen
med 300 kronor Unge därför anses såsom den minsta möjliga i detta
hänseende, för att arbete och ersättning skulle något så när motsvara
hvarandra.

Den matematisk-naturvetenskapliga sektionen tillstyrkte för sin del,
att anslag måtte äskas till det belopp, som erfordrades dels för att höja de
årliga kontanta arfvodena för en amanuens vid astronomiska observatoriet
till 800 kronor, en assistent vid fysiska institutionen till 2,500 kronor, en
amanuens vid samma institution till 1,000 kronor, eu assistent i mineralogi
till 2,500 kronor, en amanuens vid geologiska institutionen till 1,200
kronor, två amanuenser vid kemiska institutionen till 1,200 kronor för
hvardera, en assistent i experimentell växtfysiologi till 2,500 kronor, en
amanuens vid botaniska institutionens fysiologiska afdelning till 800 kronor,
en amanuens vid samma institutions systematiska afdelning till 800
kronor, eu amanuens i zoologi till 1,200 kronor och en amanuens i zoologi
till 800 kronor, dels för nyinrättande af två amanuensbefattningar
vid fysiska institutionen med 500 kronors aflöning till hvardera och en amanuensbefattning
vid geologiska institutionen med en aflöning af 800 kronor.

Detta sektionens förslag vann äfven det större akademiska konsistoriets
förord.

1 sammanhang med riksdagspetita för 1911 och 1912 årens riksdagar
har af professor Moberg föreslagits, att assistentbefattningen vid den geologisk-mineralogiska
institutionen i Lund måtte ombildas till en laboratorsbefattning
med de för laboratorer gällande löneförmåner. I sådant hänseende
har af professor Moberg anförts bland annat följande.

Ämnet geologi och mineralogi med därtill hörande hjälpvetenskaper
paleontologi, kristallografi och petrografi representerade redan i och för

249

sig ett mycket stort ämnesområde. Då därtill komme, att geologen måste,
där grundligare undersökningar skulle göras, hålla sig ä jour med samtliga
öfriga naturvetenskapers landvinningar, läge det i öppen dag, att det
vore omöjligt för en enda person att förvärfva och vidmakthålla tillräckliga
kunskaper för att kunna meddela en någorlunda tidsenlig undervisning
inom ämnets samtliga hufvudgrenar.

Såväl i Uppsala som vid Stockholms högskola företräddes ämnet af
två professorer, af hvilka dock den ena professorn i Uppsala vore innehafvare
af en personlig professur.

Vid Lunds universitet funnes däremot för ämnesgruppen i fråga
endast en professur, hvars innehafvare till sitt biträde hade en assistent
med 1,500 kronors årlig aflöning. Nämnde assistent hade till åliggande
att hvarje vecka hålla en föreläsning och meddela fyra timmars öfningsundervisning,
hvarjämte han hade att ägna tillsyn åt och deltaga i ordnandet
af den ej obetydliga mineralsamlingen. Endast en aflönad amanuens
funnes och dennes arbetstid upptoges fullständigt af boksamlingens skötsel,
framtagande och återinsättande af undervisningsmaterial in. fl. löpande
göromål, som ej af professorn medhunnes.

Att med sagda lön för assistentens angifna tjänstgöring få någon
mera erfaren person att åtaga sig befattningen vore — fortsatte professor
Moberg — naturligtvis ogörligt.

Dittills hade professorn också sökt hjälpa sig fram på det sätt, att
någon kandidat, som ännu ej afslutat sina geologiska studier för högre
examen, vidtalats att på egen bekostnad uppehålla sig någon tid vid utländskt
universitet, där mineralogien varit väl företrädd, för att sedermera
i sin ordning inträda som assistent vid institutionen i Lund.

Så snart en sådan person hunnit gradueras, ville han emellertid
söka sådan anställning, att han på den kunde existera, och det syntes därmed
gifvet, att, äfven om han skulle vara docentmässig, han måste söka sig
bort såsom lektor eller statsgeolog eller till någon annan i löneförmåner
därmed likställd befattning.

Just då mognad och full kompetens vunnits, hade assistenten dittills
utan undantag lämnat befattningen och sålunda ny lärare måst uppsökas,
hvilket ofta varit förenadt med stora svårigheter.

32—120081. Lönereglering skommitténs let. XXXIII.

250

Enda möjligheten att kvarhålla kompetent person vid lärarebefattningen
i fråga vore sålunda, enligt professor Mobergs mening, att denna
befattning erhölle samma ställning som laborators- eller observatorsbefattningarna
vid universitetet. Den ämnesgrupp, som af befattningens innehafvare
skulle handhafvas, nämligen mineralogi, petrografi och kristallografi,
vore af så stor vikt såväl för geologien i allmänhet som ock delvis
för kemien, att en laboratorslön med fullt skäl kunde fordras.

Att professor Moberg ej ifrågasatte svårigheternas lösande genom
upprättande af en ny professur för ämnesgruppen, berodde dels därpå,
att han ansåge, att anställandet af en laborator redan med mindre kostnad
lämnade en fullt tillfredsställande lösning af lärarefrågan, dels därpå att
man, enligt professorns förmenande, på detta sätt bäst bevarade sambandet
mellan geologien i allmänhet och de nu speciellt ifrågavarande ämnena,
något som hade största betydelse för geologiens allsidigt fruktbärande
bedrifvande.

Professor Mobergs förslag om inrättande af en laboratorstjänst vid
ifrågavarande institution har icke vunnit det större akademiska konsistoriets
understöd.

Konsistoriet har emellertid — med hänsyn till de svåra förhållanden
beträffande arbetskrafterna, under hvilka den geologisk-mineralogiska
institutionen fungerade, och med framhållande af vikten af att genom
förbättrade löneförhållanden erhålla fullt kompetenta och för arbetet lämpliga
personer — i skrifvelse den 7 oktober 1911 hemställt, att arfvodet till
assistenten vid nämnda institution måtte höjas från 1,500 till 3,500 kronor.

Beträffande den fysiska institutionen i Lund hade, såsom nyss är
nämndt, år 1908 af universitetsinyndigheterna begärts, bland annat,
att vid institutionen måtte inrättas två nya amanuensbefattningar, en hvar
med 500 kronors kontant aflöning.

Frågan om personalförstärkning vid den fysiska institutionen återupptogs
af professor Rydberg i skrifvelse till det större akademiska konsistoriet
den 6 maj 1911.

I denna skrifvelse meddelade professor Rydberg, att dåmera vore vid
institutionen anställda fyra extra ordinarie amanuenser samt att, för att i

251

någon mån ersätta detta extra arbete, under de senaste åren anslag, till
belopp af 1,250 kronor årligen, sökts och erhållits ur fonden af besparade
docentstipendier.

Professor Rydberg anhöll, att konsistoriet ville bland årets riksdagspetita
upptaga för fysiska institutionen: till en ny assistentbefattning
med särskild uppgift att biträda vid ledningen af de fysikaliskt-tekniska
laborationsöfningarna 1,500 kronor årligen och till en ny amanuensbefattning
500 kronor årligen, eller tillsammans ett nytt årligt anslag af 2,000
kronor.

Professor Rydbergs framställning, som tillstyrktes af matematisknaturvetenskapliga
sektionen, har biträdts äfven af det större akademiska
konsistoriet.

Universitetskanslern har i sitt utlåtande den 6 mars 1909 och i senare
afgifna yttranden biträdt hvad af universitetsmyndigheterna föreslagits
angående lönereglering för assistenter och amanuenser vid de naturvetenskapliga
institutionerna i Lund samt angående inrättande af vissa nya
befattningar vid dessa institutioner.

Beträffande först assistenten vid den geologisk-mineralogiska institutionen
i Lund har kommittén funnit hvad i ärendet anförts icke utgöra
tillräcklig anledning att, på sätt ifrågasatts, för denne befattningshafvare
bestämma en väsentligt högre aflöning, än som skulle tillkomma öfriga
assistenter vid universitetens ifrågavarande institutioner. Kommittén har
därför ansett sig böra förorda, att för såväl assistenten vid den geologisk-mineralogiska
institutionen i Lund som för en hvar af de båda
assistenterna vid botaniska och fysiska institutionerna därstädes aflöningen
fastställes till 2,500 kronor eller enahanda belopp, som af kommittén
föreslagits för assistenterna vid den patologiska institutionen i Uppsala
och den patologiskt-anatomiska institutionen i Lund.

252

Hvad af vederbörande myndigheter föreslagits därom, att aflöningen
till de vid universitetens kemiska institutioner anställda amanuenserna,
fyra i Uppsala och två i Lund, höjes till 1,200 kronor för en hvar, har
kommittén funnit sig kunna biträda, och likaledes är från kommitténs
sida intet att erinra mot att ytterligare en amanuens med samma aflöning
anställes vid den kemiska institutionen i Uppsala.

I fråga därefter om amanuenserna vid de geologisk-mineralogiska
institutionerna har kommittén funnit sig böra tillstyrka, att aflöningen
höjes för eu hvar af de två amanuenserna i Uppsala till 800 kronor samt
för amanuensen i Lund till 1,200 kronor äfvensom att vid den geologiskmineralogiska
institutionen i Lund anställes ytterligare en amanuens med
800 kronors aflöning.

Likaledes biträder kommittén den föreslagna höjningen till 1,200
kronor af arfvodet för eu hvar af de två amanuenserna vid den fysiska
institutionen i Uppsala.

Däremot har kommittén icke, hvad angår den fysiska institutionen
i Lund, kunnat understödja det år 1911 framställda äskandet, att vid
nämnda institution måtte inrättas en assistentbefattning utöfver den, som
redan finnes vid institutionen.

Det har synts kommittén antagligt, att behofvet af ökade arbetskrafter
vid denna institution för närvarande skulle kunna på ett nöjaktigt
sätt tillgodoses därigenom, att, med bifall i viss mån till de inkomna
framställningarna, ytterligare en aflönad amanuens anställes vid institutionen,
jämte det att tillräcklig ersättning beredes den ifrågavarande
personalen. Kommittén, som förut yttrat sig angående den för närvarande
å institutionen anställda assistenten, har fördenskull funnit sig böra tillstyrka,
att för såväl den nuvarande ordinarie amanuensen som för den
befattningshafvare, hvilken vid bifall till kommitténs förslag skulle komma
att ytterligare anställas vid institutionen, aflöningen måtte bestämmas till
1,200 kronor för år.

Hvad i öfrigt föreslagits rörande aflöningsreglering för amanuenser
vid de naturvetenskapliga institutionerna har icke gifvit kommittén anledning
till någon erinran. Kommittén tillstyrker sålunda, att aflöningen
måtte bestämmas för en amanuens vid astronomiska institutionen i Upp -

253

sala och en amanuens vid astronomiska observatoriet i Lund till 800
kronor för hvardera, för en amanuens vid meteorologiska institutionen i
Uppsala till 1,200 kronor, för en amanuens vid botaniska trädgården i
Uppsala till 1,200 kronor, för två amanuenser vid botaniska institutionen
i Lund till 800 kronor för hvardera, för två amanuenser vid zoologiska
institutionen i Uppsala till 1,200 kronor för hvardera samt för två amanuenser
vid zoologiska institutionen i Lund till 1,200 kronor för den ene
och 800 kronor för den andre.

De till kommittén öfverlämnade handlingarna innehålla icke något
förslag till lönereglering för amanuensen vid botaniska laboratoriet i Uppsala.
Ifrågavarande befattning tillkom genom beslut vid 1909 års riksdag
och ansågs då vara närmast jämförlig med amanuensbefattningen vid
universitetets zootomiska laboratorium. Då kommittén, i enlighet med
myndigheternas förslag, funnit sig böra nu hemställa, att för sistnämnda
befattning måtte bestämmas en aflöning af 1,200 kronor, har det synts
kommittén billigt, att enahanda aflöning må tillerkännas äfven amanuensen
vid botaniska laboratoriet.

Beträffande vidare den geografiska institutionen i Uppsala har förslaget
om inrättande af en amanuensbefattning vid denna institution synts
kommittén vara väl grundadt, och torde aflöningen för befattningens
innehafvare böra, på sätt föreslagits, bestämmas till 800 kronor.

Såsom förut är nämndt, ingå i vissa fall räntemedel eller naturaförmåner
bland aflöningsförmånerna för befattningshafvare vid universitetens
naturvetenskapliga institutioner. I dessa hänseenden torde det tillåtas
kommittén att hänvisa till hvad kommittén i det föregående anfört dels,
beträffande räntemedel, under rubriken »kliniska amanuenser» och dels,
beträffande naturaförmåner, under rubriken »assistenter och amanuenser
vid teoretiskt-medicinska institutioner». *

Under åberopande af hvad nu anförts hemställer kommittén,

1) beträffande Uppsala universitet:
att arfvodena för nedannämnda befattningshafvare
må å universitetets stat uppföras med följande
belopp, nämligen

för fyra amanuenser vid institutionen för allmän
och analytisk kemi 1,200 kronor till en hvar,

för två amanuenser vid mineralogisk-geologiska
institutionen 800 kronor till en hvar,

för två amanuenser vid fysiska institutionen 1,200
kronor till en hvar,

för en amanuens vid astronomiska institutionen
800 kronor, däri inheräknadt ränta å Melanderhjelmska,
Malletska, Prosperinska och Bredmanska amanuensfonden,
kronor 44,

för en amanuens vid meteorologiska institutionen
1,200 kronor,

för en amanuens vid botaniska trädgården 1,200
kronor, däri inheräknadt ränta från Wahlenbergska
fonden, kronor 120,

för en amanuens vid botaniska laboratoriet 1,200
kronor,

för en amanuens vid zoologiska museet 1,200
kronor, och

för en amanuens vid zootorniska laboratoriet likaledes
1,200 kronor;

att de i staten förekommande anteckningarna om
boställsrum och ved för vissa af dessa befattning skafvare
må ur staten utgå; samt

att å universitetets stat må uppföras dels ytterligare
en amanuens vid institutionen för allmän och analytisk
kemi med arfvode af 1,200 kronor, dels en amanuens
vid geografiska institutionen med arfvode af 800 kronor;

2) beträffande Lunds universitet:

att arfvodena för nedannämnda befattning skafvare
må å universitetets stat uppföras med följande
belopp, nämligen

för en amanuens vid astronomiska observatoriet
800 kronor,

255

för en assistent vid botaniska institutionens växtfysiologiska
laboratorium 2,500 kronor,

för en amanuens vid växtfysiologiska afdelningen
af botaniska institutionen 800 kronor,

för en amanuens i systematisk botanik vid botaniska
institutionen 800 kronor,

för en assistent vid fysiska institutionen 2,500
kronor,

för en amanuens vid fysiska institutionen 1,200
kronor,

för en assistent vid geologisk-mineralogiska institutionen
2,500 kronor,

för en amanuens vid geologisk-mineralogiska institutionen
1,200 kronor,

för två amanuenser vid kemiska institutionen 1,200
kronor till en livar,

för en amanuens vid zoologiska institutionen 1,200
kronor, och

för en amanuens vid zoologiska institutionen 800
kronor;

att de i staten förekommande anteckningarna om
fri bostad med bränsle för vissa af dessa befattningsliafvare
må ur staten utgå; samt

att å universitetets stat må uppföras dels ytterligare
en amanuens vid fysiska institutionen med arfvode
af 1,200 kronor, dels ytterligare en amanuens vid
geologisk-mineralogiska institutionen med arfvode af 800
kronor.

Vid institutioner, hörande under universitetens humanistiska sektioner, Amanuenser
tjänstgöra tillhopa fem amanuenser, nämligen i Uppsala en amanuens vid de humanismyntkabinettet,
en amanuens vid museet för nordiska fornsaker och en hörande
amanuens vid Viktoriamuseet för egyptiska fornsaker samt i Lund en institutioner.

256

amanuens vid historiska museet (äfven tjänstgörande vid mynt- och medalj
kabinettet) och en amanuens vid konstsamlingarna.

De fyra förstnämnda amanuenserna äro uppförda på ordinarie stat.

Amanuensen vid museet i Uppsala för nordiska fornsaker uppbär
af allmänna medel ett belopp af 200 kronor samt därutöfver ersättning
för boställsrum 120 kronor och två famnar ved, till värde af 30 kronor,
eller tillhopa 350 kronor; en hvar af öfriga tre amanuenser åtnjuter en
aflöning af 500 kronor.

Till amanuensen vid konstsamlingarna i Lund utgår på extra stat
ett arfvode af 500 kronor.

Beträffande de ifrågavarande befattningshafvarna i Uppsala har någon
framställning angående lönereglering icke kommit kommittén tillhanda.

Däremot har det större akademiska konsistoriet i Lund i skrifvelse
den 22 september 1909 anhållit, att, därest förut ifrågasatt höjning af arfvodena
till amanuenser vid medicinska fakultetens och matematisk-naturvetenskapliga
sektionens institutioner blefve beviljad, arfvodet för de två
amanuenserna vid historiska museet och konstsamlingarna måtte höjas från
500 till 800 kronor. Samma skäl, som kunde anföras för arfvodeshöjning
åt öfriga amanuenser, gällde nämligen äfven i fråga om amanuenserna vid
historiska museet och konstsamlingarna.

Universitetskanslern har ansett behofvet af förstärkt arfvode åt amanuensen
vid historiska museet vara ådagalagdt och tillstyrkt bifall till konsistoriets
förslag om detta arfvodes höjning till 800 kronor om året.

I fråga om förhöj dt arfvode åt en amanuens vid konstsamlingarna
har universitetskanslern erinrat om sitt i underdånigt utlåtande den 6
mars 1909 framställda löneregleringsförslag och anfört, att, därest denna
framställning vunne afseende, äfven arfvodet för nu ifrågavarande amanuens
borde höjas, i likhet med hvad som begärts till exempel för amanuensen
vid astronomiska observatoriet, eller från 500 till 800 kronor.

Beträffande de tre amanuensbefattningarna i Uppsala framgår af
universitetets katalog för vårterminen 1912, att en hvar af dessa befattningar
för närvarande bestrides af en docent vid universitetet. Befattningarna
äro sålunda närmast att anse såsom bisysslor.

257

Hvad därefter angår amanuensen vid historiska museet samt myntoch
medalj kabinettet i Lund, torde få erinras därom, att, sedan framställning
år 1909 gjordes om lönereglering för denne befattningshafvare, anslaget
till aflönande af en föreståndare för nämnda institutioner blifvit
genom beslut vid 1911 års riksdag väsentligen förhöjdt samt att, i sammanhang
därmed, bestämmelser blifvit af Kungl. Maj:t fastställda för
nämnde föreståndares tjänstgöringsskyldighet. Förhållandena vid dessa institutioner
äro sålunda numera i afsevärd mån förändrade.

I fråga slutligen om amanuensbefattningen vid konstsamlingarna i
Lund har kommittén fäst sin uppmärksamhet därvid, att äfven vid Uppsala
universitets konstmuseum en amanuensbefattning är inrättad, utan att dock
något särskildt statsanslag är anvisadt till aflönande af denne befattningshafvare.
Enligt Riksdagens år 1911 lämnade medgifvande må emellertid,
från och med höstterminen 1911 till 1914 års slut, af det med ritmästarebefattningen
vid Uppsala universitet förenade arfvode å 800 kronor ett
belopp af 300 kronor för år räknadt utgå till arfvode åt en amanuens
vid konstmuseet.

Då det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke, beträffande nu omhandlade
institutioner, tjänstgörings- och aflöningsförhållandena böra kunna
ordnas efter någorlunda ensartade grunder vid de båda universiteten, men
det knappast torde tillhöra kommittén att i ärendets föreliggande skick
därom afgifva förslag, har kommittén ansett lämpligast, att nu gällande
aflöningsbestämmelser för ifrågavarande amanuensbefattningar tills vidare
bibehållas oförändrade. Kommittén har under sålunda gifna omständigheter
icke kunnat biträda det föreliggande förslaget om lönereglering för de två
ofvannämnda amanuenserna vid universitetet i Lund.

I petitioner från kliniska och polikliniska amanuenser har gjorts
framställning om rätt till en månads årlig semester.

Med afseende å denna framställning torde kommittén få erinra därom,
att nämnda befattningshafvare för närvarande i regel förordnas för så
kort tid som ett år. Äfven om, beträffande vissa befattningar, en ändring
härutinnan skulle ske och sålunda, på sått föreslagits, förordnandena i
vissa fall komma att afse en tid af två eller tre år, torde dock jämväl i

33—120081. Lönereglering skommitténs let. XXX11I.

Fråga om
semester.

258

framtiden flertalet af ifrågavarande befattningar komma att tillsättas genom
förordnanden på ett år i sänder. Det vill under dessa förhållanden synas
kommittén, som om anledning näppeligen kan anses föreligga att tillerkänna
samtliga de befattningshafvare, om hvilka nu är fråga, rätt till viss årlig
semester, helst som, i mån af behof, kortare ledighet från göromålen torde
kunna i annan ordning beredas dem.

Enligt § 84, mom. 2, i stadgarna för karolinska institutet fortgår
den kliniska undervisningen vid medicinska, kirurgiska, pediatriska, obstetriska
och gynekologiska klinikerna året om, dock att berörda undervisning
må kunna, enligt närmare bestämmelser af kanslern, inställas under
tiden från och med den 22 december till och med den 2 januari samt
under tre dagar före och tre dagar efter påsk- och midsommardagarna.
De psykiatriska, neurologiska, oftalmiatriska och syfilidologiska klinikerna
skola, enligt samma författningsrum, fortgå under sex månader af året.

Några motsvarande bestämmelser återfinnas icke i statuterna för
rikets universitet.

Med hänsyn till den kliniska undervisningen torde det emellertid
icke möta några svårigheter, lika litet vid universitetens som vid karolinska
institutets kliniker, att bereda de befattningshafvare, som här äro i fråga,
någon kortare ledighet från göromålen, utan att däraf föranledas några
särskilda kostnader. Skulle det åter ur sjukvårdens synpunkt befinnas
nödvändigt att under sådan kortare ledighet anlita aflönad vikarie för den
ledige, torde det närmast böra bero på vederbörande sjukhusstyrelse att,
där sådant eljest finnes päkalladt, bestrida de af ledigheten föranledda särskilda
kostnaderna.

På grund af hvad nu anförts har kommittén funnit den föreliggande
framställningen om beredande af semester för de kliniska och polikliniska
amanuenserna icke böra nu föranleda någon åtgärd.

För andra befattningshafvare än de kliniska och polikliniska amanuenserna
är tjänstgöringen, med några undantag, begränsad till vissa delar
af kalenderåret. Frågan om årlig semester har således för flertalet af dessa
befattningshafvare icke någon betydelse. Äfven i sådana fall, då tjänstgöringen
hittills i regel pågått året rundt, torde det låta sig göra att, i

259

mån af behof, bereda vederbörande befattningshafvare någon kostnadsfri
ledighet från göromålen.

Såsom af den förut lämnade redogörelsen framgår, har den tjänst- Tjänstgöring,
som ålegat de i förevarande betänkande omhandlade befattnings- skyldighlt.
hafvarna, varit till sin omfattning i hög grad växlande. Medan sålunda
åtskilliga befattningshafvare haft att året rundt uppehålla en tjänstgöring,
som knappast lämnat någon del af arbetsdagen öfrig, hafva andra tjänstgjort
endast några få timmar om dagen under vissa af årets månader.

Det har visserligen synts kommittén påtagligt, att den tjänstgöring,
om hvilken här är fråga, i åtskilliga fall, och särskildt hvad angår de
kliniska och polikliniska amanuenserna, icke kan utmätas efter visst antal
timmar per arbetsdag. Kommittén har dock icke velat underlåta att här
uttala önskvärdheten af att, därest nu ifrågavarande lönereglering kommer
till stånd, närmare bestämmelser varda i vederbörlig ordning meddelade
angående de ifrågavarande befattningshafvarnes tjänstgöringsskyldighet.

Enligt hvad af handlingarna i detta ärende framgår, äger vid en af öfningsde
naturvetenskapliga institutionerna i Uppsala det förhållande rum, att de visso insult
institutionen tjänstgörande amanuenserna åtnjuta särskilda inkomster i
form af afgifter, som uppbäras från deltagarna i vissa till institutionen
förlagda öfningskurser. Af institutionens prefekt har emellertid gjorts
gällande, att, därest de ifrågavarande amanuenserna komma i åtnjutande
af förbättrad aflöning, några dylika afgifter till dem icke vidare böra utgå.

I anslutning härtill har kommittén velat såsom sin uppfattning framhålla,
att befattningshafvare, om hvilka i detta betänkande är tal, icke böra
äga att för fullgörande af åligganden, som tillhöra deras tjänst, uppbära
särskild godtgörelse af de studerande och att sålunda de laborations- och dylika
afgifter, som erläggas af deltagare i öfningskurser, icke böra få användas
till löneförbättring åt institutionernas tjänstemän. Rörande dispositionen
af dylika afgifter torde, i den mån sådant ej redan skett, erforderliga föreskrifter
böra meddelas.

I den petition från kliniska och polikliniska amanuenser, som inkom Tiden föriönetill
ecklesiastikdepartementet den 25 november 1911, har yrkats, att till re9ilrr''aft.ns

trådande.

260

en hvar af de vid de kliniska sjukhusen anställda amanuenserna fyllnadsbelopp
redan från 1912 års början måtte utanordnas, så att aflöningen
från den 1 januari 1912 komme att utgå med de belopp, som af sökandena
föreslagits såsom aflöning till klinisk resp. poliklinisk amanuens.

Därjämte har i särskilda framställningar begärts, att ökad aflöning
måtte beredas dels amanuensen vid karolinska institutets oftalmiatriska
poliklinik för tiden från den 15 oktober 1911 till läsårets slut, dels ock
amanuensen vid institutets syfilidologiska klinik å sjukhuset S:t Göran för
tiden från den 1 december 1911 likaledes till läsårets slut.

I likhet med universitetskanslern kan kommittén ej förorda bifall
till framställningen om retroaktiv tillämpning från 1912 års början af den
nu ifrågavarande löneregleringen, utan torde de föreslagna nya aflöningsförmånerna
böra utgå först från 1913 års början.

Hvad angår de nyssnämnda särskilda framställningarna rörande två
araanuensbefattningar vid karolinska institutet, synes det kommittén böra
bero på Kungl. Maj:ts pröfning af föreliggande omständigheter, huruvida
dessa framställningar må kunna i större eller mindre mån vinna afseende.

Kostnads beräkning.

För bedömande af den årliga kostnadsökning, som skulle föranledas
af ett bifall till kommitténs i förevarande betänkande framlagda förslag,
torde få hänvisas till den å sid. 261—263 införda tablå. Denna angifver för
hvarje särskild befattningshafvare dels å nuvarande stat uppfördt aflöningsbelopp,
dels det belopp, som enligt kommitténs förslag skulle uppföras i
staten, dels ock den därigenom uppkommande ökningen.

Enligt hvad tablån utvisar, skulle ökningen i statsanslag utgöra tillhopa
66,856 kronor, nämligen

i ordinarie anslag:

för Uppsala universitet
» Lunds s

» karolinska institutet

i extra anslag:

för karolinska institutet

. . . . 18,906 kronor,

. . . . 21,600 »

. . . . 21,450 »

tillhopa 61,956 kronor,

. . . . 4,900 »

Summa 66,856 kronor.

261

Tefat tningshaf vare.	Nu- varande	Före- slaget	Ök-	B efattningshafvare.	Nu- varande	Före- slaget	Ök-
	belopp.	belopp.	ning.	belopp.	belopp.	ning.
	Kr.	Kr.	Kr.		Kr.	Kr.	Kr.
A) Uppsala universitet.				Transport	12,100	20,000	7,900
Medicinska kliniken.				Farmakologiska institu-
1 amanuens, tillika under-				tionen.	500	800	300
läkare.........	700	1,250	550	1 amanuens........
1 d:o, Strandbergianus . . .	500	1,000	500	Institutionen för allmän
				och analytisk kemi.
Kirurgiska kliniken.				1 amanuens........	530	1,200	670
1 amanuens, tillika under-					1,590	2,010
kirurg .........	700	1,250	550	3 amanuenser.......	3,600
1 d:o, Nilsson-Aschanius . .	500	1,000	500	1 amanuens . .......	—	1,200	1,200
1 d:o...........	900	1,000	100	Mineralogisk-geologiska
				institutionen.
Obstetrisk-gynekologiska kliniken.				1 amanuens........	530	800	270
1 amanuens, tillika amanuens vid gynekologiska polikli-				1 d:o ........ Fysiska institutionen.	530	800	270
niken .......... Oftalmiatriska kliniken.	900	1,000	100	530	1,200	670
1 amanuens........
			1 d:o ........	500	1,200	700
1 amanuens, tillika amanuens
vid oftalmiatriska polikli-niken ..........	900	1,000	100	Astronomiska institutionen. 1 amanuens........	574	800	226
Kliniken för bröstsjuka. 1 amanuens........	900	1,000	100	Meteorologiska institu-tionen.
Medicinska poliklinikerna.				1 amanuens........	500	1,200	700
1 amanuens (vid medicinska				Botaniska institutionen.
och pediatriska poliklini-kerna) . . . ......	750	1,500	750	b) Botaniska trädgården.
1 amanuens (vid kirurgiska			1 amanuens........	500	1,200	700
polikliniken)......	750	1,500	750	c) Botaniska labora-
Anatomiska institutionen.				toriet.	500	1,200	700
980	1,200	220	1 amanuens........
1 amanuens........
1 d:o ........	500	1,200	700	Zoologiska institutionen. a) Zoologiska museet.
Patologiska institutionen. 1 assistent . .......	1,530	2,500	970	1 amanuens........	530	1,200	670
1 amanuens........	530	2,000	1,470	b) Zootomiska labora-tori et.
Fysiologiska institutionen.				1 amanuens........	500	1,200	700
1 amanuens........	530	800	270	Geografiska institutionen.
Institutionen för medicinsk				1 amanuens........	—	800	800
och fysiologisk kemi.				Summa	19,914	38,400	18,480
1 amanuens........	530	800	270	Däraf statsanslag.....	18,771-67	37,677-67
Transport	12,100	20,000	7,900	Ökning af statsanslaget . .	18,906

262

	Nuva-	Före-		.	Nuva-	Före-	Ök- ning.
Befattningshafvare.	rande be-	slaget be-	Ök- ning.	Befattningsbafvare.	rande be-	slaget be-
	lopp.	lopp.		lopp.	lopp.	i
	Kr.	Kr.	Kr.		Kr.	Kr.	Kr.
B) Lunds universitet.				Transport	9,900	22,100	12,200
Kirurqiska kliniken.				Botaniska institutionen.
j 1 amanuens..........	900	2,000	1,100	1 assistent vid växtfysiologiska laboratoriet.........	1,500	2,500	1,000
Medicinska kliniken.				1 amanuens vid växtfysiologiska
			afdelningen . . .	500	800	300
1 amanuens..........	900	2,000	1,100	1 d:o i systematisk botanik	500	800	300
Oftalmiatriska kliniken.				Fysiska institutionen.
1 amanuens..........	900	2,000	1,100	1 assistent ..........	1,500	2,500	1,000
				1 amanuens..........	500	1,200	700
Pediatriska kliniken.				1 d:o ..........	—	1,200	1,200
1 amanuens..........	900	2,000	1,100	Geologisk-mineralogiska
Obstetrislc-gynekologiska				institutionen.
kliniken.				1 assistent ..........	1,500	2,500	1,000
1 amanuens..........	900	2,000	1,100	1 amanuens..........	500	1,200	700
				1 d:o ..........	—	800	800
Anatomisk-histologiska institu-
tionen.				Kemiska institutionen.
1 amanuens på anatomiska afdel-				1 amanuens..........	500	1,200	700
ningen .....	500	2,000	1,500	1 d:o ..........	500	1,200	700
1 d:o på histologiska afdel-		1,200	700
ningen .....	500	Zoologiska institutionen.
Fysiologiska institutionen.				1 amanuens..........	500	1,200	700
	500	800	300	1 d:o ..........	500	800	300
	Summa	18,400	40,000	21,000
Medicinskt-kemiska institu-
tionen.
1 amanuens..........	500	800	300	C) Karolinska institutet.
Patologislct-anatomiska institu-				1) AJlönade från anslag å ordinarie stat.
tionen.
1 assistent..........	1,500	2,500	1,000	1 amanuens vid medicinska kli-niken ......	900	2,000	1,100
1 amanuens vid patologiska af-delningen . . . .	900	2,000	1,100	1 d:o vid d:o......		1,000	1,000
	1 d:o vid d:o......		1,00C	1,000
1 d:o vid bakteriologiska
afdelningen . . .	500	2,000	1,500	1 d:o vid kirurgiska kli-		2,00C	1,100
	niken......	90C
Astronomiska observatoriet.				1 d:o vid d:o......		1,00C	1,000
! 1 amanuens..........	500	80C	300	1 d:o vid d:o......		1,00C	1,000
Transport	9,90o\| 22,100 12,200	Transport	1,800\| 8,000\| 6,200

263

			Nu va-	Före-	Ök- ning.		Eu va-	Före-
	Befattningshafvare.	rån do be-	slaget be-	Befattningshafvare.	rande be-	slaget be-	Ök-ning. \|
			lopp.	lopp.			lopp.	lopp.
			Er.	Er.	Er.		Er.	Er.	Er.
		Transport	1,800	8,000	6,200	Transport	15,150	33,600	18,450
1	amanuens	vid nervkliniken . .	900	2,000	1,100	1 amanuens vid farmakologiska
1	d:o	vid oftalmiatriska			institutionen . .	—	1,200	1,200
		kliniken ....	900	2,000	1,100	1 d:o med skyldighet att
1	d:o	vid gynekologiska				verkställa och demonstrera lik-öppningar (ä, pediatriska kli-	1,000	1,200	200
		merlasarettet . .	900	2.000	1,100	niken) ...........
1	d:o	vid pediatriska kli-niken å allmänna barnhuset ....	900	2,000	1,100	1 amanuens (underläkare) vid ob-stetriska kliniken å allmänna barnbördshuset .......	900	2,500	1,600
1	d:o	vid psykiatriska kli-	Tillhopa	17,050	38,500	21,450
		niken ......	—	2,000	2,000
1	d:o	vid medicinska poli-
1	d:o	kliniken ....	750	1,500	750	2) AJlönade från anslag å
vid kirurgisk^ d:o .	750	1,500	750	extra stat.			1
1	d:o d:o	vid oftalmiatriska d;o vid otiatriska d:o .	750 900	1,500	750 600	1 amanuens vid gynekologiska
1	1,500	kliniken ä Sabbatsbergs sjuk-
1	d:o	vid anatomiska in-				hus.............	900	2,000	1,100
		stitutionen . . .	1,000	1,200	200	1 amanuens vid otiatriska klini-
1	d:o	vid histologiska d:o	900	1,200	300	ken å samma sjukhus ....	900	2,000	1,100
1	d:o d:o	vid kemiska d:q . . vid fysiologiska d:o	900 900	1,200 1,200	300 300	1 amanuens vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran	900	2,000	1,100
1
d:o	vid patol.-anatom. d:o	900	1,200	300	1 amanuens vid pediatriska kli-
1	niken å Eronprinsessan Lovisas
1	d:o	vid d:o d:o	500	1,200	700	vårdanstalt för sjuka barn . .	900	2,000	1,100
1	d:o	vid rättsmedicinska				1 amanuens vid seraflmerlasaret-
		d:o.......	600	1,200	600	tets röntgeninstitut.....	1,000	1.500	500
1	d:o	vid hygieniska d:o .	900	1,200	300	Tillhopa	4,600	9,500	4,900
		Transport	15,150 33,600	18,450	Summa för karolinska institutet	21,650 48,000	26,350

Enär eventuell brist i staten för Uppsala akademiska sjukhus skall i
viss ordning gäldas af statsmedel, torde i detta sammanhang äfven höra
anmärkas, att den föreslagna löneregleringen för vissa befattningshafvare
vid sjukhuset, hvilkas aflöning skulle komma att uppföras med hälften på
universitetets och hälften på sjukhusets stat, jämväl skulle föranleda en
kostnadsökning för sjukhuset, uppgående till 4,900 kronor för år.

264

Bostads förmån.

I det föregående har kommittén hemställt, att de i universitetens
stater förekommande anteckningarna angående vissa naturaförmåner för
sådana befattningshafvare, för hvilka i detta betänkande föreslagits aflöningsförbättring,
må ur staterna utgå. Kommittén har emellertid uttalat, att
kommittén icke funnit något att erinra mot att, därest det ur vederbörande
institutions synpunkt befinnes önskvärdt, att assistent eller amanuens har
sin bostad förlagd i sammanhang med institutionens lokaler, sådan bostad
må kunna åt honom kostnadsfritt upplåtas. Om denna kommitténs åsikt
vinner godkännande, torde en allmän föreskrift af nyss angifvet innehåll
böra utfärdas.

I sammanhang med den redogörelse, som i början af detta betänkande
lämnats rörande tillkomsten af de befattningar, om hvilka kommittén
haft att yttra sig, har kommittén äfven (sid. 10—11, 15—16 samt 17—18)
fäst uppmärksamheten vid vissa anslag, från hvilka ersättning utgår till
en del befattningshafvare, som tilläfventyrs skulle kunna anses såsom i
viss mån jämförliga med de å ordinarie stat uppförda assistenter och
amanuenser. Rörande dessa anslag och de från dem bestridda aflöningarna
har emellertid kommittén i det föregående icke vidare yttrat sig än i den
mån de föreliggande framställningarna därtill gifvit anledning.