UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1912:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XXXI.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN

BETRÄFFANDE

DEN CIVILA PERSONALEN

VID

SJ ÖKARTE VERKET.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1911

[111875]

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen..............I—Il Betänkande

och förslag.

Inledning............................. 1-

Sjökarteverkets organisation, nu gällande stat, m. m........ 18.

Till kommittén öfverlämnade framställningar........... 25.

Kommitténs förslag........................ 80.

I fråga om ordinarie anställning för ciyil personal vid sjökarteverket . . »

Särskilda ordinarie befattningar, konipetensfordringar, aflöningsförmåner å

stat.......................... 91.

Aktuarie.......................... *

Manliga ritare och gravörer samt kvinnliga biträden..... Do.

Arbetsledare........................104.

Tryckeriföreståndare.................... »

Vaktmästare........................109.

Hemställan......................... *

Tillsättning af tjänster......................Ul Utsträckt

arbetstid........................ s

Semester och annan tjänstledighet in. in...... 113.

Pensionsförhållanden.......................115-

Aflöningsvillkor.........................119.

Ersättning under resor och sjömätningsarbeten in. in..... 124.

Anslag till arfvoden åt extra personal, gratifikationer- och vikariat sersättningar
...........................120.

Stat..............................128.

Kostnadsberäkning in. in......................129.

Öfvergångsförliållanden......................131.

I fråga om ordnandet af försäljningen af sjökort ocli segiingsbeskrifningar »

Säi%kildt yttrande.........................135.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Kung!. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering af
statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. in., får härmed

i underdånighet öfverlämna delen XXXI af kommitténs betänkande^ innefattande
förslag i fråga om reglering af löneförhållandena för den civila
personalen vid sjökarteverket.

I behandlingen af detta ärende inom kommittén har undertecknad
Dahlgren deltagit såsom särskild ledamot på grund af Eders Kungl. Maj:ts
nådiga förordnande af den 19 maj 1911.

Vid betänkandet är fogadt särskildt yttrande af undertecknad Dahlgren.

Stockholm den 14 december 1911.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Olof Björklund. Til af Callerholm. P. Dahlgren.

A. E. M. Ericsson. Philip Klingspor. Carl Persson.

Elis Sidenblad It.

Den civila personalen vid
sjökarteverket.

Inledning.

Såsom det äldsta svenska sjökortet anses det »Passkort» öfver Östersjön,
som år 1645 utgafs af dåvarande amiralitetskaptenen och »ålderstyrmannen»
(numera motsvarande generallotsdirektören) Johan Månsson.

Nya sjökort öfver olika delar af Östersjön, Bälten och Skagerrack
utgåfvos på enskildt initiativ åren 1694 och 1737.

Genom kungl. bref den 26 juli 1756 anbefalldes amiralitetskollegium
att utföra sjömätningar och observationer för upprättande af nya sjökort.

År 1772 förordnades konteramiralen J. Nordenankar att tillse arbetenas
skyndsammare bedrifvande samt sjökartors konstruerande och gravering.
Utgifningen af kartorna började år 1785 och skedde till en början på statens
bekostnad, men blef år 1798 på entreprenad öfverlämnad till dåvarande
kaptenen Gustaf af Klint, hvilken äfven skulle äga uppbära inkomsterna
af kartornas försäljning. Efter vice amiralen Gustaf af Klints
död år 1840 öfvertogs utgifningen af hans son kaptenen Erik Gustaf af
Klint. Sedan jämväl den sistnämnde aflidit år 1846, inlöste staten år 1848
äganderätten till det s. k. sj ökarte verket med alla dess tillhörigheter mot
en summa af 36,000 riksdaler banko (54,000 kronor).

År 1809 hade emellertid inrättats den s. k. sjömätningskåren, med
åliggande att utföra mätningar för upprättandet af en sjökartesamling öfver
rikets kuster.

Enligt instruktionen för nämnda kår af den 24 februari 1809 skulle
chefen tillika alltid vara öfverdirektör vid lotsverket; och i denna egenskap
samt såsom ständig ledamot af förvaltningen af sjöärendena skulle
det tillhöra honom att på allt upptänkligt sätt söka förbättra och fullkomna
ifrågavarande inrättning, sä att den måtte blifva ej allenast för rikets handels 1—111875

Lönereglering skommitténs bet. XXXI.

rörelse alltmera gagnelig utan ock för kronans behof, både i fred och krig,
fullkomligt svarande mot sitt ändamål.

Sjömätningskåren skulle utom chefen bestå af en major och två kaptener,
hvarjämte skickliga sjöofficerare finge beordras till mätningars och
ritningars verkställande. Chefen skulle hafva en viss kontroll öfver den då

till enskild entreprenör öfverlåtna utgifningen af sjökort.

* Sedan sjömätningskåren år 1824 blifvit upplöst, inrättades ett sjökartearkiv,
hvilket under chefskap af öfverdirektören för lotsverket och med
tjänstgörande personal från flottan skulle ombesörja de hydrografiska angelägenheterna.

Sjökartearkivet efterträddes af sjökartekontoret, hvilket den 27 juni
1849 erhöll sin organisation. Kontoret skulle förestås af en särskild chef,
som i frågor rörande sjömätningar och sjökartearbeten var föredragande*
ledamot i förvaltningen af sjöärendena. Instruktion för sjökartekontoret utfärdades
den 21 juli 1854 (ej införd i svensk författningssamling).

inslag å 5-te Vid 1869 års riksdag beslöts, efter framställning af Kungl. Maj:t,

tiTsjökarie- upphörande af anslag på sjätte hufvudtiteln till handels- och sjöfartsfonverket.
deri emot det att såsom vederlag för de bidrag, som utgått från nämnda
fond till åtskilliga statsbehof, däribland 60,000 riksdaler »till underhåll af
Sjökartekontoret», anslag uppfördes å vederbörande hufvudtitlar. I sådant
hänseende uppfördes å femte hufvudtiteln såsom årligt anslag 60,000
riksdaler under titeln: »för sjömätningar och sjökartekontorets verksamhet»
(jfr Riksdagens skrivelser n:r 71 och 76).

Sistberörda anslag uppfördes jämlikt beslut vid 1870 års riksdag
(skrifvelse n:r 38) såsom reservationsanslag.

Titeln å ifrågavarande anslag utbyttes vid 1885 års riksdag mot
titeln »sjökarteverket».

Vid 1899 års riksdag höjdes anslaget till 65,000 kronor.

I statsverkspropositionen vid samma riksdag hade Kungl. Maj:t föreslagit,
att anslaget skulle höjas med 10,000 kronor, eller till 70,000 kronor.

I yttrande till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvar särenden den 13
januari 1899, bifogadt ifrågavarande proposition, framhöll vederbörande

departementschef, att anslagets otillräcklighet syntes vara föranledt af höjda
pris på stenkol och öfriga förnödenheter.

Visserligen hade besparingar alltjämt blifvit öfverförda från ett år
till ett annat; men detta, yttrade departementschefen, hade haft sin grund
däri, att medel måst afses för vissa större, icke årligen återkommande utgifter,
såsom för anskaffande af dyrbarare ny materiel, vidlyftigare underhållsarbeten
och dylikt, hvarför inskränkningar måst göras med afseende
på själfva expeditionerna för att åstadkomma nödiga besparingar för bestridande
af oundgängliga, stundom icke på förhand beräkneliga utgifter.

Under de båda senaste åren (1897 och 1898) hade mätningsarbetena
kunnat i önskvärd omfattning bedrifvas endast därigenom, att från handelsoch
sjöfartsfonden anvisats ett belopp af 25,000 kronor för påskyndande af upp*
mätning och kartläggning af farlederna till hamnarna å norrländska kusten.

För sjömätningarnas uppehållande under år 1899 hade i den af Kungl.
Maj:t för samma år fastställda staten för sjökarteverket måst till betäckande
af kostnaderna för själfva sjömätningsexpeditionerna beräknas, utöfver
hvad som kunnat utgå af årsanslaget, ett belopp af 6,000 kronor att
utgå af de vid 1898 års slut å anslaget befintliga besparingar. Dessa besparingar,
hvilka beräknats till omkring 13,000 kronor, syntes således vid
utgången af år 1899 komma att nedgå till ett belopp, som, med hänsyn
till förutnämnda utgifter för nyanskaffning och underhåll af materiel m. in.,
ansågs icke böra ytterligare minskas.

Vid sådant förhållande och då bidrag för ändamålet från handelsoch
sjöfartsfonden icke syntes vidare vara att påräkna, ansåg departementschefen
det uppenbart, att mätningarna redan under år 1900 icke kunde
fortsättas i samma omfattning som förut, än mindre påskyndas.

Då emellertid, enligt departementschefens åsikt, påskyndandet af
mätningarna, särskildt vid den norrländska kusten med afseende å den
ökade sjöfarten till hamnarna vid nämnda kust, vore synnerligen angeläget
och därjämte af stor vikt för flottan, tillstyrkte han anslagets förhöjning
från 60,000 till 70,000 kronor.

I skrifvelse den 14 maj 1899, n:r 64, anförde Riksdagen följande.

Af hvad i ärendet förekommit hade Riksdagen funnit behöfligheten
af någon ökning i anslaget till sjökarteverket vara ådagalagd. Då emeller -

tid den verksamhet, som utöfvades af sjökarteverket, vore af högst väsentlig
betydelse för handel och sjöfart, syntes det Riksdagen kunna ifrågasättas,
huruvida icke nämnda verksamhet lämpligen kunde på ett kraftigare
och mera stadigvarande sätt ån dittills understödjas af medel, som
kunde af Kungl. Maj:t disponeras för nämnda näringars befordrande, t. ex.
från handels- och sjöfartsfonden. Riksdagen hade under sådana förhållanden
ansett, att det ifrågavarande anslaget till sjökarteverket icke behöfde
ökas med så stort belopp, som af Kungl. Maj:t föreslagits, utan hade i
riksstaten för år 1900 uppfört reservationsanslaget till sjökarteverket till
ett med 5.000 kronor förhöjdt belopp, eller till 65,000 kronor.

Skrivelser I underdånig skrifvelse den 10 december 1900 framhöll chefen för

"chefen för"flottans stab behofvet af ökadt anslag till sjökarteverket för sjömätningarflo,
ttc?ns nas snabbare bedrifvande. Han hemställde, att åtgärder måtte vidtagas
från chefen för dels för höjning af anslaget till sjökarteverket till 101,000 kronor, dels
teverket anvisande af en summa för en gång af 18,000 kronor till sjömätningsmateriel.

öfver denna framställning infordrades yttrande från chefen för sjökarteverket,
hvilken i underdånig skrifvelse den 22 december 1900, med
tillstyrkan af chefens för flottans stab förslag, i öfrigt anförde följande.

För att så fort som möjligt erhålla färdiga sjökort öfver nymätta
trakter för såväl flottans som allmänna sjöfartens behof, och då till föreslagna
kraftigare bedrifvandet af sjömätningsarbetena kräldes vidlyftiga förberedande
åtgärder med triangelmätning samt beräknande och konstruerande
af orginalmätningskartor, ansåg chefen för sjökarteverket lämpligast
att koncentrera hela arbetspersonalen på samma trakt.

Norrlands kust, såsom varande med afseende å mätningen den ofullständigaste,
borde enligt hans åsikt först afslutas, hvarefter Södermanlands
läns samt Göteborgs och Bohus läns skärgårdar borde ommätas.

Det syntes kartverkschefen ej vara skäl att så långt i förväg bestämma
den trakt, som efter sistnämnda skärgårds afsilande borde ifrågakomma
till mätning.

På grund af sjömätningsarbetets kraftigare bedrifvande behöfde större
personal anställas vid sjökarteverket för sommararbetets inläggning å ori -

ginalmätningskartorna, dessas kopiering och transportering, konstruerandet
och ritandet af sjökort, rättelsers inläggning å äldre sjökort ra. ra.

Kartverkschefen ansåg fördenskull sjökarteverkets personal behöfva
ökas med minst en officer och en ritare, hvartill förslagsvis beräknades

2,000 kronor.

Någon kungl. proposition i ämnet afläts emellertid icke till 1901 års
Riksdag.

I skrifvelse den 19 november 1901 hemställde chefen för sjökarte- Anslag till påverket,
att det anslag, som för år 1903 komme att af Riksdagen äskas för sjömätningår.
sjökarteverket, måtte upptagas till 106,000 kronor, hvartill borde komma
ett anslag för en gång af 13,500 kronor till sjömätningsångslupar och instrument.
Vid bifall därtill skulle, enligt chefens beräkning, sjömätningspersonalen
kunna ökas med tre officerare och sjökarteverkets personal med
en officer och en ritare, hvarigenom det utomordentligt viktiga hastigare
bedrifvandet af sjömätningsarbetet jämte utgifvandet af nya sjökort skulle
väsentligen befrämjas.

Lotsstyrelsen framhöll uti afgifvet yttrande det trängande behofvet
af att sjömätningarna å Sveriges kuster blefve under den närmaste framtiden
fullföljda efter en utvidgad plan samt i så stor utsträckning som
möjligt.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj: t den 11 januari 1902
yttrade vederbörande departementschef, bland annat, följande.

Den af cheferna för flottans stab och för sjökarteverket samt af lotsstyrelsen
ur såväl den allmänna sjöfartens som sjöförsvarets synpunkt framhållna
angelägenheten däraf, att de pågående sjömätningarna vid våra kuster,
särskildt vid den norrländska kusten, under den närmaste framtiden kraftigt
påskyndades, syntes departementschefen böra föranleda därtill, att medel
för ändamålet anvisades så snart som möjligt.

Från handels- och sjöfartsfonden hade visserligen vid särskilda tillfällen
anvisats medel för dylikt ändamål; men denna fonds tillgångar ansågos
icke medgifva, att densamma anlitades för mätningarnas påskyndande
i sådan omfattning, som på fullgoda skäl blifvit ifrågasatt. Departementschefen
höll fördenskull före, att medel för ändamålet borde äskas af Riksdagen.

Det syntes därvid departementschefen, att arten af det föreliggande
behofvet i sin helhet snarare borde föranleda till anvisande af extra anslag
för ändamålet än till höjning af det ordinarie anslaget till sjökarteverket.
Af den verkställda utredningen framginge visserligen, att medel
till sjömätningsarbetenas fullföljande efter utvidgad plan kunde antagas
blifva erforderliga under åtminstone tio år framåt, men huruvida medelsbehofvet
därefter skulle förblifva detsamma, syntes för det dåvarande icke
kunna beräknas.

I fråga om det belopp, som borde för ändamålet äskas, ansåg departementschefen
de af chefen för sjökarteverket senast gjorda beräkningarna
af anslagsbehofvet, hvilka afsågo en höjning af det ordinarie anslaget
med 41,000 kronor och ett anslag för en gång af 13,500 kronor, böra
läggas till grund.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till påskyndande af sjömätningarna vid rikets kuster på extra
stat för år 1903 bevilja ett anslag af 54,500 kronor.

Kungl. Maj:ts framställning i ämnet, hvilken öfverensstämde med
departementschefens förslag, blef af Riksdagen bifallen (skrifvelse n:r 114).

För hvart och ett af åren 1904—1909 anvisade Riksdagen på extra
stat ett belopp af 41,000 kronor till påskyndande af sjömätningarna vid
rikets kuster.

Bidrag från Från handels- och sjöfartsfonden hafva åt sjökarteverket anvisats för

sjsfartsfon- hvart och ett af åren 1903—1905 5,000 kronor samt från och med år
den- 1907 årligen 21,000 kronor.

utlåtande Enär frågan om våra kustfarvattens uppmätning och kartläggning

styreisenScle- ansågs vara af den största betydelse såväl för försvaret som för handels^stab
sjöfarten samt en planläggning af dessa arbeten för en längre tid framåt

syntes vara önskvärd, hade redan i skrifvelse den 28 december 1906 dåvarande
chefen för sjöförsvarsdepartementet uppdragit åt lotsstyrelsen att
gemensamt med chefen för flottans stab, inspektören af flottans öfningar
till sjöss och chefen för sjökarteverket verkställa, bland annat, utredning

rörande den ordning och omfattning, hvari sjömätningarna å rikets olika
kuststräckor borde bedrifvas under åren 1908—1913.

I anledning däraf afgåfvo nämnda myndigheter den 15 april 1908
utlåtande i berörda hänseende och anförde därvid hufvudsakligen följande.

Ehuru sjömätningar under en lång följd af år bedrifvits vid våra
kuster, var det först efter år 1876, som de börjat utföras efter moderna
och fullt rationella principer. Med den bristfälliga och föga ändamålsenliga
materiel, bestående af segelfartyg och öppna roddbåtar, samt de primitiva
arbetsmetoder och instrument, som stodo äldre tiders sjömätare till
buds, var det uppenbart, att resultatet af arbetet blef ofullständigt och
föga tillförlitligt. Först sedan förbättrade arbetsmetoder börjat tillämpas
samt bättre instrument och materiel ställts till sjömätningens förfogande,
hade ett godt och tillförlitligt resultat af mätningen kunnat ernås.

För att gifva en närmare föreställning om beskaffenheten af våra
äldre sjökort hade inom sjökarteverket å fem sjökort utmärkts de grund
och förändringar af grundkonturer, som tillkommit efter kortens utgifvande,
och framginge däraf tydligt de äldre sjökortens otillförlitlighet
jämte behofvet af en snar ommätning af ännu ej nymätta områden.
Ehuru de moderna mätningarna fortgått i öfver 30 år, återstode mera än
hälften af våra kust- och inomskärsfarvatten samt alla insjöarna att nymäta
enligt moderna principer.

Följderna af de äldre mätningarnas beskaffenhet framstode också tydligt
nog. Vissa områden af våra farvatten vore ännu på grund af sin
osäkerhet otillgängliga för vår egen flottas fartyg. Åtskilliga behjärtansvärda
fyrbelysningsförslag kunde icke af lotsstyrelsen förordas till utförande,
emedan farvattnen ej vore tillräckligt noggrant kända; och våra
allmänna farleder kunde af samma skäl ofta icke till hela sin utsträckning
utnyttjas.

Vid våra kuster inträffade årligen sjöolyckor, föranledda af dittills
okända eller otillräckligt kända grund, ej blott i afsides belägna, föga trafikerade
farvatten utan jämväl i öppna sjön eller uti allmänt trafikerade
farleder, detta visserligen ofta beroende därpå, att ej blott trafiken utan
jämväl dimensionerna hos de trafikerande fartygen befunne sig i ett oaflåtligt
stigande.

Bristerna inskränkte sig emellertid icke därtill, att djupförhållandena
och grunden i farvattnen vore ofullständigt kända, utan fastlandets, öarnas
och skärens relativa lägen och form vore mer eller mindre felaktigt
angifna, stundom rent af vilseledande. Såsom ett belysande exempel härå
anfördes, att läget af skäret Bonden i norra K varken, hvilket skär för
navigeringen i detta farvatten vore af stor betydelse, varit så felaktigt angifvet,
att divergensen utgjorde omkring 1,100 meter. Själfva det geodetiska
triangelnätet, som utgjorde stommen, hvarpå våra äldre sjömätningar
grundade sig, vore felaktigt och olämpligt för vidare bruk.

Vid utredandet af den ordning och omfattning, hvari sjömätningarna
borde bedrifvas under åren 1908—1913, hade på oförtydbart sätt framgått
nödvändigheten af sjökarteverkets utvidgning. Arbetsfältet vore nämligen
allt för stort för att arbetet med tillgängliga arbetskrafter och materiel
skulle kunna inom en rimlig tid medhinnas. Med det betydelsefulla
uppsving, som ej blott vårt sjöförsvar utan hela vår sjöfart under de senare
åren erhållit, kunde det icke vara välbetänkt att låta förnyelsen af
våra sjökort samt farvattnens hydrografiska undersökning fortgå i den
ringa utsträckning, som dittills ägt rum.

För att så icke skulle blifva fallet och en af de viktigaste förutsättningarna
för en tryggad samfärdsel längs våra kuster oskäligt länge fördröjas,
vore det oundgängligen nödvändigt, att sjömätningarna redan under
den närmaste framtiden bedrefves i större utsträckning; men, om de med
mätningsarbetet vunna resultaten skulle hinna att vederbörligen bearbetas
och tillgodogöras för den sjöfarande allmänheten, behöfde dessutom sjökarteverket
utvidgas med hänsyn till utrymme och arbetskrafter.

Den personal, som hade till åliggande att utföra själfva sjömätningsarbetet,
syntes fortfarande böra erhållas från flottan; antalet ritare och
gravörer borde ökas, och dem beredas fast anställning vid verket med
däraf följande förmåner äfvensom möjlighet till erhållande af pension.

ökadt utrymme borde beredas genom påbyggnad af en tredje våning
å sjökarteverkets hus å Skeppsholmen. Enligt uppgjord kostnadsberäkning
jämte tillhörande ritning uppginge kostnaden härför till 53,000 kronor.
För införande af elektriskt ljus och elektrisk kraft för drifvandet af tryck -

pressar och för galvanoplastik! ändamål ansågs ett belopp af 8,560 kronor
blifva erforderlig!.

Vidare borde af Riksdagen äskas medel till två nya sjömätningsfartyg
och tio motorbåtar, till det ena fartyget och fem motorbåtar af
1909 års Riksdag för att kunna tagas i bruk vid sjömätningarna år 1910
och till det andra fartyget jämte fem motorbåtar af 1910 års Riksdag.
Kostnaden för fartygen och motorbåtarna var beräknad till 260,000 kronor.
Därtill kom instrumentutredning för 22,000 kronor.

Vid ifrågavarande utlåtande voro fogade, bland annat, dels en plan
för sjömätningarnas bedrifvande under hvart och ett af åren 1909—1913,
utarbetad under förutsättning att sjökarteverket bereddes möjlighet till
sjömätningarnas bedrifvande i större omfattning och till mätningsresultatens
bearbetning inom rimlig tid, dels ock ett förslag till ny stat för sjökarteverket.

1 denna stat voro upptagna 1 förste ritare, 2 andre ritare och 2
extra ritare med lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg af tillhopa, för
förste ritaren 4,000 kronor, för andre ritare 2,800 kronor och för extra
ritare 2,300 kronor, samt med rätt för samtliga till tre ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor,

2 elever med arfvode 1,200 kronor,

1 redogörare med arfvode 2,500 kronor, hvilket dock skulle nedsättas
till 1,500 kronor, om befattningen innehades af pensionerad underofficer,

4 gravörer med arfvode, lägst 1,200 högst 2,500 kronor,

1 tryckeriföreståndare med arfvode 2,000 kronor och

1 vaktmästare med lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg af tillhopa
1,200 kronor med rätt till ett ålderstillägg å 100 kronor.

Såsom allmänna utgifter, livilka afsågo sjömätningsexpeditioner under
572 månader, fartygens underhåll å varf jämte rustnings- och afrustningskostnader,
tryckningskostnader, nygravering och rättelse af plåtar,
inköp och underhåll af instrument, extra arbeten för rättelse af militärspecialer
och farledsbeskrifningar, underhåll af sjökarte verkets hus, ved och
ljus samt expenser, var i statförslaget upptaget ett belopp af 173,900 kro 2—111875

Lönereglcringslcommitténs bet. XXXI.

nor, hvilket belopp skulle ökas med 34,000 kronor, sedan det ena, och med
ytterligare 39,000 kronor, sedan det andra af de båda ifrågasatta nya sjöinätningsfartygen
kommit i bruk.

Aflöningen till chefen och till de flottans officerare, som vore fast
anställda vid sjökarteverket, ansågs böra utgå från flottans aflöningsstater.

utlåtande öfver de sålunda framlagda förslagen infordrades yttrande från kom kommissionen

missionen för de allmänna kartarbetena, som i afgifvet utlåtande den 17
kartarbetena, november 1908 tillstyrkte bifall till desamma.

Därvid påpekade kommissionen emellertid, att i förslaget till stat
för sjökarteverket andra grunder i fråga om aflöningen till ritare och gravörer
gjort sig gällande än de, som tillämpats i den af Kungl. Maj:t den
17 juni 1908 fastställda stat för rikets allmänna kartverk; och uttalade
kommissionen, hurusom olika principer för aflöningen vid två hvarandra
så nära stående verk som rikets allmänna kartverk och sjökarteverket skulle
kunna leda till en olämplig konkurrens emellan de båda verken. Detta
kommissionens uttalande biträddes dock icke af en af dess ledamöter, nämligen
chefen för sjökarteverket.

Framställning Den 30 november 1908 ingafs till Kungl. Maj:t en den 25 i samma

från styreUen m&nad dagtecknad skrift, däri styrelsen för Sveriges allmänna sjöfartsförför
Sveriges ening, efter uppdrag af föreningen å dess årsmöte i april 1908, hemställde,

allmänna sjö- ° ° in ...t, e • c

fartsförening, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att till fromma för sjöfarten
möjliggöra ett snabbare utgifvande af förbättrade svenska sjökort.

I denna skrift framhölls, bland annat, hurusom dels mätningar, verkställda
enligt äldre metoder, visat sig vara så otillförlitliga, att stora fjärdar,
som på grund af dylika mätningar betecknats fria från grund, vid
verkställd ommätning befunnits vara uppfyllda med farliga grund, dels
ock mätningar, verkställda under jämförelsevis senare tider, visat sig otillfredsställande
närmast af den anledning att fartygens djupgående ökats.
Under det man nämligen förr ansåg ett djupgående af åtta meter vara
det högsta, som gärna kunde komma i fråga, måste man nu räkna med
ända till tio meters djup i farlederna för att med säkerhet kunna manövrera
de största fartyg.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1909 af ifrågavarande
ärende yttrade vederbörande departementschef följande.

De medel, hvilka för det dåvarande vore tillgängliga för bestridande
af de med sjömätningarna förenade årliga kostnaderna, utgjordes af dels ett
å ordinarie stat uppfördt reservationsanslag å 65,000 kronor, dels ett af
Riksdagen för påskyndande af sjömätningarna vid rikets kuster på extra
stat anvisadt belopp af 41,000 kronor, dels bidrag från handels- och sjöfartsfonden,
21,000 kronor, och dels beräknad inkomst å kartförsäljning.

Det extra ordinarie anslaget hade årligen utgått alltsedan år 1903;
dock utgjorde anslaget sistnämnda år 54,500 kronor, däraf 13,500 kronor
voro afsedda för anskaffande af ångslupar samt instrumenter och öfrig utredning.
Under tiden därefter hade såväl sträckor af norrländska kusten
som delar af västra kusten varit föremål för mätning.

Med den betydande utveckling, som sjöfarten under de senare åren
undergått, och hvilken utveckling syntes med visshet fortfarande komma
att pågå, ansåg departementschefen det vara en angelägenhet af största
vikt, att ett än ytterligare påskyndande af sjömätningarna vid våra kuster
komme att äga rum. Såväl sjöförsvarets som den allmänna sjöfartens
målsmän hade äfven kraftigt framhållit det oafvisliga behofvet däraf.

O O

Därtill komme, att på grund af betydande prisstegring å en hel del
förnödenheter, som för sjömätningarna erfordrades, omkostnaderna för dessa
blifvit så ökade, att de för ändamålet för det dåvarande tillgängliga medel
visat sig icke förslå för mätningarnas bedrifvande i den omfattning, som
under senare åren ägt rum. Därest icke höjning i anslagen till sjömätningarna
skulle beviljas, blefve således en tillbakagång i sjömätningsarbetet
nödvändig.

De åtgärder, som uti ifrågavarande hänseende föreslagits att närmast
vidtaga, vore anskaffande af'' ett nytt sjömätningsfartyg samt af fem nya
motorbåtar och instrumenter, höjning af det ordinarie anslaget till sjökarteverket
samt påbyggnad af sjökarteverkets hus å Skeppsholmen.

Hvad då först anginge anskaffande af ny fartygsmateriel, höll departementschefen
visserligen före, att det vore önskvärdt, att detta kunde ske i
den utsträckning, som föreslagits; men då andra viktiga anslagskraf måste
fyllas och då ytterligare ett af flottans äldre fartyg syntes kunna ställas

1909 ån
riksdag.

till förfogande för sjömätningarna — visserligen icke, såsom med ett nytt
fartyg varit afsedt, för utsjölodningar — hade han ansett sig böra inskränka
sitt tillstyrkande i denna del därtill, att medel måtte äskas till anskaffande
af de fem motorbåtarna, hvarför kostnaden beräknats till 21,100 kronor,
och af därför erforderlig instrumentutredning, hvarför kostnaden uppginge
till 4,500 kronor.

Beträffande därefter höjning af det ordinarie anslaget till sjökarteverket,
hade — yttrade departementschefen vidare — uppgjorts förslag till
stat för detta ämbetsverk, däri till en början, för att bereda personalen en
fastare anställning och möjlighet till pension, aflöningsförinånerna till ritarna,
som för det dåvarande utginge i form af arfvoden, upptagits såsom
fast lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg. Kommissionen för de allmänna
kartarbetena hade vid granskning däraf erinrat, att därigenom olika
principer skulle komma att gälla för aflöningen vid sjökarteverket och vid
rikets allmänna kartverk, hvarest arfvoden utginge till ritarna, samt att
detta kunde leda till en olämplig konkurrens mellan de båda närstående
verken. Departementschefen förklarade sig finna denna erinran beaktansvärd.

Vidare vore i statförslaget för gravörer upptaget ett arfvode, lägst
1,200 kronor högst 2,500 kronor. För det dåvarande utginge aflöningen
till gravörerna enligt ackord eller, om det vore fråga om rättelse i kartplåtar,
på grund af särskildt upprättadt kontrakt. Eu gravör kunde förtjäna
högst omkring 3,500 kronor om året. Gravörerna vid rikets allmänna
kartverk åtnjöte, i likhet med ritarna, arfvode, lägst 1,200 kronor
med sex ålderstillägg, hvart och ett å 300 kronor, att utgå efter hvart
tredje år; hvarförutom dem tillkomme särskild ersättning för öfvertidsarbete,
högst 1,000 kronor. Vid personlig öfverläggning med chefen för sjökarteverket
hade denne förklarat sig anse, att aflöningen till gravörerna vid
sistnämnda verk fortfarande borde utgå enligt ackord och att de i staten
upptagna arfvodena följaktligen endast vore att betrakta såsom minimibelopp,
hvilka skulle gå i afräkning å de ackordsvis bestämda beloppen.

I statförslaget vore äfven upptagen en tryckeriföreståndare med ett
arfvode af 2,000 kronor. Angående honom gällde detsamma som sagts om
gravörerna.

Med hänsyn till hvad sålunda förekommit fann departementschefen
de föreslagna ändringarna uti ifrågavarande hänseenden lämpligen icke böra
äga rum.

Att för vinnande af ett ökadt resultat af sjömätningsarbetet en ökad
personal inom sjökarteverket vore erforderlig, syntes departementschefen
emellertid vara tydligt. Det vore icke nog, att själfva mätningarna verkställdes
i större omfattning; bearbetandet af det därvid samlade större materialet
kräfde gifvetvis ökade arbetskrafter. För öfrigt vore att märka, att
redan en hel del material funnes, som icke ännu bearbetats. En ökning af
personalen inom sjökarteverket — för det dåvarande vore i allmänhet 6
ritare och 4 gravörer sysselsatta därstädes — vore således i hög grad ägnad
att påskynda sjömätningsarbetet.

För beredande af medel därtill äfvensom till bestridande af de ökade
omkostnader, som på grund af nyanskaffad fartygsmateriel eller eljest vore
oundvikliga, hade föreslagits en höjning af det ordinarie anslaget till sjökarteverket.
Det syntes departementschefen dock näppeligen lämpligt att
anlita en dylik utväg.

Då fråga om ökade medel för sjömätningarnas påskyndande i början af
1900-talet hade uppstått, föreslogs jämväl för sådant ändamål en höjning af
det ordinarie anslaget till sjökarteverket; men vederbörande departementschef
hade yttrat, att det syntes honom, att arten af det föreliggande behofvet
i sin helhet snarare borde föranleda till anvisande af extra anslag för
ändamålet än till höjning af. det ordinarie anslaget till sjökarteverket. I
öfverensstämmelse därmed hade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att på
extra stat anvisa de medel, som ansågos erforderliga utöfver det ordinarie
anslaget; och blef detta förslag af Riksdagen bifallet. Den dåmera ifrågasatta
höjningen i anslaget vore betingad af alldeles samma skäl, som föranledde
det extra anslagets beviljande år 1902.

Ännu en omständighet syntes departementschefen tala för, att de
erforderliga medlen blefve beviljade på extra stat. Då nämligen Kungl.
Maj:t vid 1899 års riksdag aflåtit proposition om ökning af det ordinarie
anslaget till sjökarteverket med 10,000 kronor, anförde Riksdagen i skrifvelse
den 14 maj 1899, att Riksdagen funnit behöfligheten af någon ökning
i samma anslag vara ådagalagd, men att, då den verksamhet, som

utöfvades af sjökarteverket, vore af högst väsentlig betydelse för handel
och sjöfart, det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke denna verksamhet
lämpligen kunde på ett kraftigare och mera stadigvarande sätt än dittills
understödjas af medel, som kunde af Kungl. Maj:t disponeras för
nämnda näringars befordrande, t. ex. från handels- och sjöfartsfonden; och
hade Riksdagen under sådana förhållanden höjt anslaget med endast 5,000
kronor.

Då en väsentlig höjning i anslagen till sjömätningarna nu visade
sig erforderlig, syntes det departementschefen, att fog funnes för, att
jämväl det från handels- och sjöfartsfonden för ifrågavarande ändamål utgående
årsbidraget, 21,000 kronor, i någon mån höjdes. Denna fond vore
emellertid för det dåvarande så hårdt anlitad, att någon ökning i nämnda
bidrag under de närmaste åren icke syntes vara möjlig att påräkna. En
ändring däri kunde ju dock inträffa; och skulle då statsbidraget kunna i
motsvarande grad minskas.

Chefen för sjökarteverket hade på departementschefens begäran verkställt
en beräkning af kostnaderna för sjömätningarna under år 1910 under
förutsättning att någon förändring i aflöningsförhållandena för personalen
vid sjökarteverket icke ägde rum samt att fem nya motorbåtar anskaffades
och ett flottans fartyg användes såsom moderbåt åt desamma.

Denna beräkning slutade på ett belopp af 218,000 kronor, hvaraf
till aflöningar 10,305 kronor eller samma belopp som enligt 1909 års stat,

40,000 kronor till inköp och underhåll af materialier, instrument och inventarier,
ersättning för ritning, gravering, guillochering, fotografering och
extra arbeten samt för koppartryckeriet och för underhållet af sjökarteverkets
hus, 165,000 kronor till fartygens ut- och afrostning och till sjömätningsexpeditioner
samt 2,695 kronor till skrifmaterialier och expenser.

För bestridande af dessa kostnader skulle följande tillgångar finnas
tillgängliga: det ordinarie anslaget till sjökarteverket, 65,000 kronor, bidrag
från handels- och sjöfartsfonden, 21,000 kronor, beräknad inkomst
af kartförsäljning, 28,000 kronor, eller tillhopa 114,000 kronor. Återstoden,
104,000 kronor, skulle således behöfva fyllas medelst ett extra anslag.
Då dessa beräkningar blifvit gjorda med iakttagande af största möjliga
sparsamhet och då sjömätningarnas påskyndande tjänade ett synnerligen

viktigt intresse, ansåg departementschefen sig böra tillstyrka äskande hos
Riksdagen af nyssnämnda belopp, 104,000 kronor.

Slutligen hade äfven förslag framställts om påbyggnad å sjökarteverkets
hus å Skeppsholmen af en tredje våning för en beräknad kostnad
af 53,000 kronor samt införande i nämnda hus af elektriskt ljus och
elektrisk kraft till drifvande af tryckpressar och för galvanoplastiskt ändamål
för en beräknad kostnad af 8,560 kronor.

Hvad sålunda föreslagits syntes departementschefen vara ett viktigt
led i de anordningar, som vore af nöden för att sjömätningarna skulle
kunna bedrifvas i ökad utsträckning. Redan för det dåvarande vore utrymmet
i sjökarteverkets hus otillräckligt, och någon möjlighet att i dåvarande
lokalerna bereda plats åt nytillkommen pei’sonal funnes icke.

Beträffande anbringande af elektrisk kraft i sjökarteverkets hus
påpekade departementschefen, att för det dåvarande tryckpressen sköttes
för hand. Att genom pressens drifvande med elektrisk kraft utbytet skulle
blifva väsentligt större, syntes utan vidare vara tydligt. Hvad belysningen
anginge, vore det äfven klart, att särskildt i ett verk sådant som sjökarteverket
densamma borde göras så effektiv som möjligt. För det dåvarande
användes fotogenlampor utom i ett par rum, där gasarmar vore
uppsatta.

Vid dessa förhållanden tillstyrkte departementschefen jämväl bifall
till förslaget om äskande hos Riksdagen af 61,560 kronor för ifrågavarande
ändamål.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
uti statsverkspropositionen vid 1909 års riksdag, att Riksdagen måtte för
påskyndande af sjömätningarna vid rikets kuster bevilja på extra stat för
år 1910 ett anslag af 191,160 kronor.

I skrifvelse den 22 maj 1909, n:r 5, anmälde Riksdagen — med särskildt
framhållande däraf, att ifrågavarande anslag jämväl ur handelns och
näringarnas synpunkt vore behöfligt — att Riksdagen bifallit hvad Kungl.
Maj:t föreslagit.

På framställning af Kungl. Maj:t beviljade 1910 års Riksdag (skrifvelse
n:r 5) för påskyndande af sjömätningarna vid rikets kuster på extra

1910 års
riksdag.

1911 års
riksdag.

stat för år 1911 ett anslag af 104,000 kronor. Nämnda belopp afsåg fyllande
af kostnaderna för sjömätningarnas utförande, hvaremot icke något
belopp beräknats för anskaffning af fartygsmateriel.

Uti afgifvet förslag till beräknande af utgifterna för sjökarteverket
för år 1912 hemställde chefen för sjökarteverket, att medel måtte beredas
sjökarteverket för anskaffning af viss fartygsmateriel.

För utförande af sjömätningarna under år 1912 vore, enligt kartverkschefens
mening — utöfver det å ordinarie stat uppförda anslaget
till verket 65,000 kronor — erforderlig enahanda anvisning från femte
hufvudtiteln som för år 1911 eller till ett belopp af 104,000 kronor,
därest inätningsarbetet skulle kunna bedrifvas enligt den vidgade plan, som
förutsatts i 1908 års ofvan omförmälda utlåtande.

Då emellertid aflöningar eller intjänta ackordsersättningar till vid
sjökarteverket anställda personer redan uppginge till omkring 30,000 kronor
årligen och verkets konstanta utgifter för inköp af materialier samt
underhåll af fartyg och fastighet icke kunde beräknas under normala förhållanden
understiga 85,000 kronor, syntes det kartverkschefen förefinnas
skäl att med år 1912 vidtaga sådan reglering af sjökarteverkets stat, att
ett större belopp än dittills upptoges såsom ordinarie anslag, under det
att det extra anslaget underginge motsvarande minskning.

Därför hemställdes, att det ordinarie anslaget måtte höjas med 35,000
kronor till 100,000 kronor samt det extra ordinarie anslaget upptagas
med, i afrundadt belopp, 70,000 kronor.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1911
anförde vederbörande departementschef, bland annat, att med nyanskaffning
af ett speciellt sjömätningsfartyg syntes ej längre böra uppskjutas.
Chefen för sjökarteverket hade i främsta rummet förordat byggande af ett
större sådant fartyg, men, enär vid ett fortsatt användande af flottans fartyg
ett mindre och billigare fartyg skulle, enligt kartverkschefens uttalande,
kunna med stor fördel användas, syntes det departementschefen, att ett
dylikt mindre fartyg nu först borde förvärfvas för sjökarteverket.

De medel, som då vore tillgängliga för bestridande af de med
sjömätningarna förenade årliga kostnaderna, utgjordes af dels det å femte
hufvudtiteln uppförda ordinarie anslaget å 65,000 och extra ordinarie
anslag å 104,000 kronor, dels bidrag från handels- och sjöfartsfonden,

21,000 kronor, och dels beräknad inkomst af sjökarteförsäljning.

För sjömätningsarbetets utförande i önskvärd omfattning under år
1912 syntes departementschefen enahanda penningtillgång vara erforderlig;
och ansåg han därvid femte hufvudtiteln ej kunna undgå att bidraga
i samma utsträckning som under år 1911.

Kartverkschefen hade föreslagit, att ordinarie anslaget till sjökarteverket
måtte höjas medelst öfverföring dit af ett belopp från anslaget
å extra stat. Men då för närvarande fråga om verkets omorganisation
vore under utredning, fann departementschefen redan på denna grund,
att någon ökning af det ordinarie anslaget nu icke borde förekomma.
Departementschefen ansåg således, att ordinarie anslaget borde uppföras
med oförändradt belopp samt att å extra stat borde anvisas, förutom nödiga
medel, 88,000 kronor, till anskaffning af ett mindre sjömätningsfartyg,
ytterligare 104,000 kronor för mätningsarbetets utförande.

I statsverkspropositionen vid 1911 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t,
i enlighet med departementschefens hemställan, att Riksdagen måtte för
påskyndande af sjömätningarna vid rikets kuster på extra stat för år 1912
bevilja ett anslag af 192,000 kronor.

I skrifvelse den 31 maj 1911, n:r 5, tillkännagaf Riksdagen, att den
icke haft något att erinra mot det för själfva mätningsarbetets utförande
afsedda anslagsbeloppet, 104,000 kronor, men att, då behofvet af sjömätningsfartyg
tills vidare syntes kunna afhjälpas genom användande af vissa
bland flottans äldre, för ändamålet användbara fartyg, Riksdagen icke ansett
sig böra bevilja det till anskaffning af ett sjömätningsfartyg äskade
beloppet.

För påskyndande af sjömätningarna vid rikets kuster beviljade Riksdagen
alltså på extra stat för år 1912 ett anslag af 104,000 kronor.

3—111875 Löneregleringskommitténs bet. XXXI.

Sjökarteverkets organisation, nn gällande stat, in. in.

För sjökarteverket gäller ännu ett af Kungl. Maj:t den 21 december
1871 fastställdt reglemente (intaget i svensk författningssamling för samma
år, n:r 75). Förslag till ny instruktion för verket har afgifvits af nuvarande
kartverkschefen och är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Enligt det nämnda reglementet lyder sjökarteverket i militäriskt och
tekniskt hänseende omedelbart under chefen för sjöförsvarsdepartementet,
hvarför alla detta verk rörande ärenden, hvilka skola komma till bemälde
departementschefs kännedom eller pröfning, skola af kartverkschefen föredragas
hos departementschefen.

Sjökarteverkets personal utgöres af, förutom chefen, dels militär och
dels civil personal.

Till tjänstgöring vid förefallande mätningsexpeditioner kommenderas
dessutom militär personal vid flottan, efter därom af verkets chef hos chefen
för sjöförsvarsdepartementet gjord anmälan.

Vid inträffande förhinder för chefen öfvertages, så vida icke annorlunda
af Kungl. Maj:t förordnas, vården om verkets tillhörigheter af den
äldste tjänstgörande officeren, hvilken då såsom tjänstförrättande chef inträder
i chefens ställe.

Om utan göromålens eftersättande så kan ske, må chefen för sjöförsvarsdepartementet
lämna sjökarteverkets chef ferier på 6 veckor årligen.

Vid sjökarteverket tjänstgörande personer kunna af dess chef erhålla
högst 14 dagars tjänstledighet; anhållan om längre tjänstledighet insändes
af honom till chefen för sjöförsvarsdepartementet.

Chefen för sjökarteverket äger att hos marinförvaltningen såsom
förskott rekvirera för verket erforderliga expensmedel.

Räkningar å utgifter för sjökarteverket, inom det belopp staten består,
likvideras af marinförvaltningen, sedan de blifvit attesterade af sjökarteverkets
chef och granskade i marinförvaltningens kameralbyrå.

Rekvisitioner å förskott för sjömätningsexpeditioner eller andra arbeten
för sjökarteverkets räkning, attesterade af dess chef, utbetalas af
marinförvaltningen, hos hvilket ämbetsverk dessa förskott sedermera
skola redovisas. För sådant ändamål skall redovisningen dit insändas af
sjökarteverkets chef.

Såsom sjökarteverkets hufvudsakliga åligganden angifvas i 1871 års
reglemente:

sjömätning m. m., bestående af uppmätning, i tjänliga skalor,
af rikets kuster och större, segelbara insjöar, fjärdars och nämnda sjöars
upplodning, äfvensom upplodning af till sjöss belägna grund och bankar
samt i allmänhet undersökning af de riket omgifvande farvattens beskaffenhet,
i den mån sådant är för sjöfarten eller försvarsväsendet behöfligt;
hvarjämte dithörande förberedande arbeten, såsom triangel mätningar, magnetiska
observationer in. m., äfven höra af sjökarteverket utföras, då dylika
arbeten äro för dess verksamhet nödvändiga och icke förut blifvit med erforderlig
noggrannhet utförda;

karteutgifning in. in., bestående i konstruerande af originaler
till kartor, samt reproducerande af sådana på lämpligaste sätt, vare sig
genom gravyr eller annorledes, för att publiceras och tillhandahållas
sjöfarten, samt författande och publicerande af seglingsbeskrifningar
in. m.

Bland chefens för sjökarteverket åligganden må här nämnas följande.
1 ill chefen för sjöförsvarsdepartementet skall kartverkschefen ingifva
förslag till plan för sjökarteverkets arbeten under det kommande
året samt

förslag till utgiftsstat för verket.

Hos bemälde departementschef skall chefen för sjökarteverket jämväl
anmäla hvilka sjökort böra konstrueras för gravering och hvilka
seglingsbeskrifningar m. in. skola författas samt

göra hemställan om nya sjökorts gravering och böckers tryckning.
Till marinförvaltningen skall chefen för sjökarteverket årligen afgifva
redovisning öfver de, i och för verkets behof, under sistförflutna
året från marinförvaltningens kassa förskottsvis uppburna penningemedel, och,
sedan för kart- och bokförsäljningen antagen agent inkommit med
sina redovisningar, en af sjökarteverket uppgjord summarisk redogörelse
öfver föregående årets kart- och bokförsäljning, efter hvilken redogörelses
granskning i marinförvaltningens kameralbyrå de behållna medel, som åt
chefen för sjökarteverket inlevererats, upptagas bland verkets inkomster.

Chefen för sjökarteverket har befälet öfver de vid verket tjänstgörande
officerare och andra personer, fördelar bland dem, på lämpligaste
sätt, verkets olika arbeten, har tillsyn öfver att göromålen med nit, ordning
och noggrannhet utföras, utfärdar instruktioner för cheferna å mätningsexpeditionerna
samt antager och uppsäger eller afskedar den för
gravering, tryckning, försäljning och uppassning behöfliga personalen.

Af chefen för sjökarteverket tillses

att efter sjömätningsexpeditioner mätningskartor blifva uppritade
och nödiga beskrifningar upprättade inom så kort tid som möjligt, under
uppsikt af den officer, som varit chef å ifrågavarande expedition;

att mätningskartorna eller kopior däraf förvaras uti verkets brandfria
hvalf;

att rättelser å kartplåtarna blifva införda, så-snart tillförlitliga upplysningar
vunnits om upptäckt af nya grund, nybyggnad eller förändringar
af sjömärken m. in., samt att ett för afsedda behof tillräckligt kartlager
icke saknas;

att hos verket förvarade originalmätningskartor öfver rikets kuster,
insjöar, farleder och hamnar, jämte kopior däraf, hvilka icke äro tillåtna
att genom tryck allmängöras, äfvensom litograferade eller på annat sätt
tryckta kartor och beskrifningar m. m., tillkomna uteslutande för militäriska
behof, såsom hemliga handlingar omsorgsfullt vårdas och icke, vid
laga ansvar, utlämnas eller kopieras utan vederbörligt tillstånd;

att öfver de hos verket förvarade originalmätningskartor och andra
in- och utländska kartor, böcker, handlingar in. m. föras särskilda registerböcker
äfvensom förteckningar öfver instrument, kartplåtar, koppartryckerieffekter,
husgeråd samt lokalen tillhörande inventarier; samt

att register och diarier föras öfver till verket inkomna mål samt

De till sjökarteverkets ständiga personal hörande eller tillfälligtvis
kommenderade officerare eller andra personer skola utföra de arbeten, som
förekomma i verket eller blifvit dem uppdragna af chefen.

Tjänstgöringen i verket fortgår hvarje söckendag under den tid, som
af chefen bestämmes.

Chef för sjömätningsexpedition, som under densamma biträdes af
medkommenderade officerare, ställda under hans order, öfvervakar sjörnätningens
noggranna och ordentliga utförande och tillser, att ingenting underlåtes
för fullständigt ernående af det åsyftade ändamålet. Han tillser äfven,
att originalmätningskartorna blifva under expeditionen eller efter slutad
expedition uppritade och slutligen konnekterade samt hydrografiska beskrifningar
sammanfattade, i öfverensstämmelse med föreskrifterna i den för
expeditionen utfärdade instruktion. Efter af slutandet öfverlämnas hela
arbetet till sjökarteverkets vård.

* *

Den för år 1911 gällande staten för sjökarteverket, af Ivungl. Maj:t
fastställd den 25 november 1910, är af följande lydelse:

			Kronor.
l:o. Aflöningar:
Arfvode till förste ritaren..............		2.500
Arfvoden till sju extra ritare, förslagsvis.........	»	8,800
D:o > fyra gravörer, förslagsvis.......	.	10,600
Inkvarteringsbidrag till flaggunderofficeren A. F. Wintzell . .	,	60
Arfvode till en bokförare............	»	1,320
D:o > vaktmästaren............	>	700
Till elever och extra biträden, förslagsvis.....	>	4,000	27,980
2:o. Allmänna utgifter:
Till inköp och underhåll af materialier, instrument och inventarier, under-
håll af kartverkets fastighet, tryckningskostnader och extra arbeten m. m.	kr.	46,100
Till fartygs underhåll och utrustning samt till sjömätningsexpeditioner och
resekostnader............	>	140.000
Till skrifmaterialier och expenser..............	>	3,920	190,020
Summa kronor	218,000

Anmärkning:

Tillgångar till bestridande af ofvanstående kostnader, 218,000 kronor, äro: ordinarie anslag till
sj ökarte verket 65,000 kronor, extra ordinarie anslag till påskyndande af sjömätningarna vid
rikets kuster 104,000 kronor, beräknad inkomst af sjökortförsäljningen under år 1910
28,000 kronor samt beräknadt anslag från handels- och sjöfartsfonden 21,000 kronor.

Det af chefen för sj ökarte verket till Kungl. Maj:t ingifna förslaget
till stat för år 1912 lyder som följer:

			Kronor.
l:o. Aflöningar:
Arfvode till förste ritaren......................	kr.	2,500
Arfvoden till sju extra ritare, förslagsvis...............	>	9,600
D:o > fyra gravörer, förslagsvis................	>	10,700
Inkvarteringsbidrag till flaggunderofficeren A..F. Wintzell.......	>	60
Arfvode till en bokförare..................... •	>	1,320
D:o > vaktmästaren......................	>	700
Till elever och extra biträden, förslagsvis...............	>	6,120	31,000
2:o. Allmänna utgifter:
Till inköp och underhåll af materialier, instrument och inventarier, under-håll af kartverkets fastighet, tryckningskostnader och extra arbeten	kr.	42,000
Till fartygs nnderhåll och utrustning samt till sjömätningsexpeditioncr och	»	145,000
	>	4.000	191,000
Summa kronor	222,000

An märkningar:

l:o. Tillgångar till bestridande af ofvan beräknade kostnader, 222,000 kronor, äro: ordinarie
anslag till sjökarteverkct 65,000 kronor, extra ordinarie anslag till påskyndande af sjömätningarna
vid rikets kuster 104,000 kronor, beräknad inkomst af sjökortförsäljningen
under år 1911 32,000 kronor samt beräknadt anslag från handels- och sjöfartsfonden 21,000
kronor.

2:o. Därest behållningen af sjökortförsäljningen skulle komma att öfverstiga ofvan beräknade
beloppet 32,000 kronor, må öfverskottet användas till främjande af kartverkets verksamhet.

3:o. Besparingar å i denna stat upptagna anvisningar må under kommande år användas för det
med hvarje anvisning afsedda ändamål.

4:o. Därest i staten anvisadt belopp icke skulle åtgå för afsodt ändamål, må det användas för
annat i staten angifvet ändamål.

Beträffande nu utgående aflöningsförmåner till den civila personalen
vid sjökarteverket, tillåter sig kommittén till en början erinra, att i den
af Kungl. Maj:t fastställda staten endast för den s. k. förste ritaren, bokföraren
och vaktmästaren upptagits bestämda arfvodesbelopp.

För närvarande utgå till civila ritare, gravörer och för rit- och
gravörarbete afsedda elever de arfvodesbelopp, som äro uppförda i nedanstående
öfversikt, hvari tillika angifvits det år, då vederbörande vunnit anställning
vid sjökarteverket.

1 ............. 3,600 kronor. Anställd år 1865

1 ............. 2,760 » > » 1908

1 ............. 2,640 » . . 1909

1 . . . ,......... 2,500 » » » 1881

1 ............. 1,620 » > » 1907

1 ............. 1,560 » » » 1907

1 ............. 1,500 » » > 1907

1 ............. 1,260 > > » 1908

1 ............. 1,200 . » > 1909

1 ............. 900 » > > 1910

1 ............. 840 > > » 1910

1 ............. 840 » > > 1911

1 ............. 720 > » » 1911

1 ............. 600 > > » 1911

Af två vid kartverket anställda kvinnliga biträden åtnjuter det ena
en aflöning af 1,200 kronor och det andra en aflöning af 1,020 kronor,
allt för år räknadt.

En bokförare erhåller i arfvode 1,320 kronor om året.

Karttryckaren (tryckeriföreståndaren) ersättes efter ackord, med
skyldighet att själf aflöna erforderliga biträden.

Vaktmästaren åtnjuter ett arfvode af 700 kronor om året jämte
fri bostad.

Till kommittén öfverlämnade framställningar.

Genom kungl. cirkulär den 25 oktober 1901 anbefalldes ämbetsverk
och myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren inkomma med utredning,
huruvida, under angifven förutsättning, ändringar i vederbörande lönestater
kunde anses böra äga rum för tiden efter år 1902.

I anledning däraf afgaf dåvarande chefen för sjökarteverket den 29
maj 1902 underdånigt utlåtande, hvilket från sjöförsvarsdepartementet öfverlämnades
till kommittén med skrifvelse den 21 november 1902.

Kartverkschefen anförde i berörda utlåtande, att, sedan Riksdagen
beviljat anslag till ny lönestat för flottans officerskår, någon ändring i lönestaten
för vid sjökarteverket tjänstgörande officerare ej ansåges böra äga rum.

Hvad åter den vid sjökarteverket tjänstgörande civilpersonalen beträffade,
syntes det chefen, att en löneförbättring i likhet med hvad som
blefve bestämdt för öfriga statens tjänstemän och betjänte vore önsklig.

Någon indragning af tjänster kunde, enligt chefens mening, så mycket
mindre äga rum, som anslag till anställande vid sjökarteverket af ytterligare
en officer och en ritare beviljats vid 1902 års riksdag.

% *

Chefen för sjökarteverket har i underdånig skrifvelse den 26 januari
1910 framlagt förslag till lönereglering för den civila personalen vid
verket.

I berörda skrifvelse erinras till en början, hurusom den 28 december
1906 chefen för sjöförsvarsdepartementet uppdrog åt lotsstyrelsen att gemensamt
med chefen för flottans stab, inspektören af flottans öfningar till sjöss

4—111875. Lomme Iller ing ^kommittén?. bet. XXXI

Utlåtande
9/s 1902från
chefen för
sjökarteverket.

Skrifvelse
«/. 1910från
chefen för
sjökarteverket.

och chefen för sjökarteverket verkställa vissa utredningar angående sjökarteverkets
verksamhet in. m.; att i sitt den 15 april 1908 afgifna utlåtande
nämnda myndigheter framlade förslag till ny stat för sjökarteverket, afseende
jämväl reglering af aflöningen för verkets civila personal; samt att
såsom motivering i detta hänseende uti utlåtandet anfördes följande:

»För att inom en icke allt för aflägsen tidrymd kunna å sjökarteverket
medhinna bearbetningen af de genom mätningsexpeditionerna vunna
resultaten erfordras därjämte en snar ökning af såväl ritarnas som gravörernas
antal, hvarjämte åt denna personal, som fyller en år från år fortgående
tjänsteförrättning, torde böra beredas fast anställning vid verket
med däraf följande förmåner äfvensom möjlighet till erhållande af pension.»

Uti skrifvelsen den 26 januari 1910 erinrade chefen för sjökarteverket
vidare, att kommissionen för de allmänna kartarbetena i sitt den
17 november 1908 afgifna utlåtande framställde betänkligheter emot nyssnämnda
förslag angående aflöningen till sjökarteverkets civila personal på
den grund att förslagets principer skilde sig från dem, som tillämpades
beträffande rikets allmänna kartverk, och fördenskull ett fastställande af
förslaget kunde befaras föranleda eu olämplig konkurrens mellan de båda
verken. Med anledning däraf och efter hörande af dåvarande chefen för
sjökarteverket hade ock Kungl. Maj:t ansett, att de föreslagna ändringarna
icke borde äga rum.

Emellertid vore det enligt den nuvarande chefens åsikt ett oafvisligt
behof för sjökarteverket, att inom närmaste tid aflöningsförhållandena
för dess civila personal reglerades och gåfves en fastare form än dittills.
Sedan 1909 års Riksdag genom ökadt extra anslag till påskyndande af sjömätningarna
vid rikets kuster ådagalagt sin beredvillighet att främja sjökarteverkets
verksamhet, och under förutsättning att verket jämväl framgent
skulle kunna påräkna samma intresse från statsmakternas sida, kunde
nämligen mätningsarbetena bedrifvas med betydligt större kraft än dittills.

Kartverkschefen erinrade i detta sammanhang, att uti det ofvan
nämnda utlåtandet den 15 april 1908 beräknades, att antalet mätningsförrättare
— som år 1909 uppgått till 15 — år 1913 skulle komma att uppgå
till 27.

Ökad aktivitet på mätningsområdena måste, framhöll chefen vidare,
förutsättas framkalla ökad verksamhet äfven inom kartverket, därest de
vunna arbetsresultaten skulle kunna fortast möjligt tillgodogöras den sjöfarande
allmänheten. Men den vid sjökarteverket förefintliga civila personalen
vore otillräcklig, äfven för verkets dåvarande arbetsmängd. Fördenskull
kunde för framtiden med visshet förutses växande svårigheter att
medhinna byråarbetet vid verket, därest icke personalen i god tid organiserades
för det kommande arbetet.

En icke oväsentlig ökning i arbetskraft hade vunnits därigenom,
att med år 1910 arbetstiden för ritare och gravörer utsträckts från 5 till
6 timmar på arbetsrummet. Men den därigenom vunna ökningen i arbetskraft
beräknades af chefen ej ens motsvara den brist i arbetskraft, som förut
gjort sig bemärkt, och kunde icke i någon mån tagas i beräkning för
fyllande af verkets på grund af förutsatt vidgad verksamhet ökade behof
af arbetskraft. Sistnämnda behof syntes kunna beräknas något så när
proportionellt emot de beviljade anslagen.

Enligt 1909 års stat disponerade sjökarteverket 155,000 kronor för
sin verksamhet. År 1910 funnes för samma ändamål 218,000 kronor.
Dessa belopp förhölle sig ungefär såsom 3 : 4. Nuvarande antalet ritare
och extra ritare uppginge till 6; antalet gravörer och extra gravörer
till 5, hvarjämte ytterligare extra arbetskraft därutöfver stundom anlitades.

Det funnes sålunda, enligt kartverkschefens mening, fog för antagandet,
att antalet vid verket anställda ritare och gravörer skulle komma
att under närmaste tid behöfva ökas från sammanlagdt 11 till sammanlagdt
15, sålunda med 4 nya tjänstemän, och denna ökning ansåg han böra
förberedas i tid, därest verket skulle kunna påräkna att, då behofvet faktiskt
inträdde, äga tillgång till kvalificerad arbetskraft.

Enligt gällande reglemente för sjökarteverket, § 4 mom. 4, antoges
civil personal af chefen för verket jämlikt af chefen för sjöförsvarsdepartementet
bestämda villkor. Antagning af ritare omnämndes emellertid
icke i reglementet. Några särskilda antagningsvillkor eller aflöningsbestämmelser
funnes icke heller stipulerade, utan syntes bestämmelser därom
hittills hafva i särskilda fall träffats efter aftal under hand mellan chefen

för sjöförsvarsdepartementet och chefen för sjökarteverket. Några kontrakt
hade i regel icke upprättats mellan kartverkschefen och de antagna.

Det vore emellertid enligt kartverkschefens mening uppenbart, att
fortvaron af dylika obestämda förhållanden knappast kunde vara till fördel
för verket. A ena sidan medgåfve de visserligen en värdefull obundenhet
åt den antagande och afskedande myndigheten, men å andra sidan vore
att befara, att de kunde afhålla omtänksamma personer från att söka sin
utkomst vid eu institution, där inga som helst framtidslöften gåfves.

Den bästa utvägen att rekrytera nu ifrågavarande personal vore otvifvelaktigt
att antaga elever med fallenhet för arbetet och sedan lära upp dem.
Därigenom försäkrade man sig dessutom om att äga en tillgänglig reserv
af anställningshågade aspiranter, som vid behof kunde rycka in.

Olägenheten af att icke äga en sådan reserv hade visat sig, då t. ex.
under åren 1908 och 1909 två nya gravörer antagits, hvarvid dessas anställande
måst ske på för sjökar te verket så till vida ogynnsamma villkor, att de
antagna kunnat betinga sig högre aflöning, än som vid en väl ordnad
rekrytering bort ifrågakomma. Betydelsen däraf vore desto mera värd
beaktande, som följderna antagligen gjorde sig kännbara äfven inom andra liknande
verk, i det att dessas personal kunde antagas begagna en tillfälligt
framtvungen aflöningsförhöjning vid sjökarteverket såsom anledning att
för sin del framställa kraf på motsvarande förhöjning.

För att personer skulle finnas benägna att aspirera på anställningar vid
sjökarteverket, syntes det vara nödvändigt att det funnes en aflöningsplan,
så att hugade sökande kunde bedöma sina framtidsutsikter i händelse af
anställning vid verket. Då det icke tillkomme verkets chef att ensam bestämma
därom, hade kartverkschefen ansett sig böra genom hänvändelse
till Kung]. Maj:t återupptaga frågan. Spörsmålet gällde hufvudsakligen
den personal, som utförde rit- eller gravörarbeten. Beträffande den vid
verket tjänstgörande militära personalen förutsattes, att denna såsom dittills
skulle förordnas eller kommenderas af Kungl. Maj:t.

1 det förslag till aflöningsstat, som den 15 april 1908 afgals af
vissa myndigheter, hade beträffande ritare föreslagits, att staten skulle
omfatta 1 förste ritare, 2 andre ritare, 2 extra ritare och 2 ritelever och att
aflöningen till dessa, inberäknadt tre ålderstillägg, hvardera å 500 kronor, till

de fem först nämnda, skulle kunna stiga till resp. 5,500 kronor för förste
ritare, 4,300 kronor för andre ritare och 3,800 kronor för extra ritare.
Elevernas aflöning hade upptagits till 1,200 kronor för hvardera.

Kartverkskommissionen hade i sitt utlåtande den 17 november 1908
erinrat, att de aflöningsprinciper, som tillämpats i förslaget af den 15
april samma år, skilde sig från dem som tillämpades vid rikets allmänna
kartverk.

Kärnan i denna erinring antog chefen för sjökarteverket ligga däri,
att den slutaflöning, som enligt nyssnämnda förslag skulle kunna ernås af
de ordinarie ritarna vid sjökarteverket, icke oväsentligt öfverstege hvad
som kunde uppnås af ritare vid allmänna kartverket.

Denna erinran fann han befogad och ansåg jämväl, att normala
slutaflöningar om 5,500 och 4,300 kronor kunde betecknas såsom högre än
förhållandena kräfde, då icke samtidigt uppställdes fordran på aflagda
kunskapsprof vid anställningen och icke heller på någon viss, längre daglig
arbetstid.

I detta sammanhang omnämndes, att årliga aflöningen till en marinintendent
af l:a graden — den högsta tjänsteställning, hvartill en marinintendent
såsom regel kunde komma — vid Stockholms station uppginge
i l:a löneklassen till allenast 5,360 kronor och i 2:a löneklassen till 4,360
kronor. Upplysningsvis anfördes jämväl, att den högst aflönade ritaren å
ingenjörafdelningens ritkontor i marinförvaltningen hösten 1909 uppburit
en månadslön af 350 kronor, utgörande 4,200 kronor pr år, dock utan
pensionsrätt.

Sedan kartverkskommissionen afgaf sitt utlåtande af den 17 november
1908 hade chefen för rikets allmänna kartverk i underdånig skrifvelse
den 23 februari 1909 föreslagit eu lönereglering för sistnämnda kartverks
ritare och gravörer.

Enligt detta förslag skulle efter genomgången tvåårig elevtid manlig
ritare (och gravör), som fast anställdes med 6 timmars daglig arbetsskyldighet
å tjänsterummet, erhålla en begynnelseaflöning om 1,440 kronor.
Denna aflöning skulle efter förloppet af tre år ökas med 360 kronor, och
efter en hvar af ytterligare fem treårsperioder jämväl ökas med 360 kronor,
tills den uppnått 3,600 kronor. Därjämte ställdes för personalen i utsikt

att genom öfvertids- eller betingsarbete kunna erhålla ytterligare något
aflöning-stillägg.

O t?o

Chefen för sjökarteverket sade sig för sin del icke hafva något emot
att förorda ett hufvudsakligen liknande aflöningssystem för sjökarteverkets
ritare. Det syntes honom dock kunna med fog invändas mot nyssnämnda
förslag, att maximiaflöningen skulle komma att inträda vid en väl tidig
ålder, omkring 40 år, hvarefter någon vidare ökning icke kunde ifrågakomma.
Det vore emellertid enligt hans mening att förutse, att eu tjänstinnehafvare,
som redan vid 38 k 40 års ålder uppnått sin maximiinkomst,
efter några år skulle känna behof af ytterligare ökning; och syntes det
därför vara lämpligare att fördela tillväxten i aflöning på en längre period
ån c:a 18 år.

Då sagda förslag såväl som det, hvilket af chefen för sjökai''teverket
nu framlades, därjämte åsyftade att åt de anställda bereda pensionsrätt,
ansåg chefen för sjökarteverket det knappast vara tillrådligt, att redan den
första fullmakten, som komme att erhållas vid 20 å 21 års ålder efter
genomgången elevtjänstgöring, skulle vara tillräcklig för att bereda tillträde
till högsta aflöningsgraden.

Ur statsintressets synpunkt skulle det vara fördelaktigare, att, ungefär
så som föreslagits i utlåtandet den 15 april 1908, uppdela de fasta
ritaretjänsterna i två lönegrader, än att anlita den väg, som ifrågasatts
beträffande allmänna kartverket. Därigenom skulle de yngre sporras att
utmärka sig genom nit och skicklighet och att göra sig förtjänta af befordran
till den högre lönegraden.

Enär dessutom det framtida behofvet af ritare icke kunde med osviklig
säkerhet fastställas, så länge sjökarteverkets verksamhet till stor del uppehölles
genom extra anslag, och så länge man hvarken kunde fullt skönja
utvecklingen af det militära sjökortväsendet eller sjökarteverkets framtida
befattning därmed, ansåg sjökarteverkets chef, att varsamhet med fast anställande
af ritare borde iakttagas.

De stora, alldeles oafvisliga allmänna arbetsuppgifter, som förelåge
för sjökarteverket, innebure visserligen full trygghet för att intensiteten i
verkets arbeten, åtminstone icke inom tre kvarts sekel, behöfde afmattas.
I betraktande emellertid å andra sidan däraf att de vid verket nu an -

ställda extra ritarna, hvilka väl finge antagas hufvudsakligen blifva de, som
närmast komme att nämnas till innehafvare af fasta tjänster, vore helt
unga, syntes det icke nödvändigt att redan nu bestämma inrättandet af
uteslutande fasta ritaretjänster, utan borde, åtminstone tills vidare, fortfarande
ett par tjänster afses för extra ritare. Så snart det emellertid
efter några års förlopp kunnat konstateras, att äfven dessa tjänster vore
oumbärliga för verket, borde desamma öfverföras till fasta.

Antalet ritare och extra ritare vid verket uppginge för det dåvarande
till 6. Det hade af chefen beräknats, att ytterligare ett antal af
sammanlagdt 4 ritare och gravörer skulle komma att under närmaste tid
behöfva anställas vid verket. Med beräkning att behofvet af förstärkning
af ritarekrafterna vore större än behofvet af gravörpersonalens förstärkning,
ansåg chefen för sjökarteverket, att antalet ritare borde ökas med 3 och
antalet gravörer med 1. Antalet ritare borde sålunda utgöra 9, utom
elever.

Enär vid verket då vore, utom elever, anställda inalles 6 ritare samt
verket ej kunde tillfredsställande fungera med ett mindre antal ritare ån
detta, borde enligt chefens åsikt de 9 ritaretjänsterna sålunda regleras,
att 6 blefve fasta med innehafvare anställda medelst fullmakt och 3 extra
med innehafvare anställda medelst förordnande med viss uppsägningstid.

Af de 6 fasta ritarna borde åt 4 beredas rum i högre graden och
åt 2 i lägre graden.

Anställande såsom ritare borde i allmänhet hafva föregåtts af elevtjänstgöring
vid verket, hvars varaktighet skulle bestämmas af chefen,
men som i allmänhet borde fortgå minst 2 år.

Dittills hade icke några yrkesprof stadgats för den, som antoges
till ritareelev vid sjökarteverket, utan hade utbildningen för tjänsten skett
vid verket. Någon annan ändring i detta förhållande syntes chefen icke
för närvarande böra ifrågasättas, än att företräde borde lämnas sådan sökande,
som jämte fbretedt bevis på anlag för teckning och välskrifning
kunde styrka sig hafva aflagt realskoleexarnen eller äga därmed jämförliga
kunskaper.

För anställning såsom ritare med fullmakt eller extra ritare borde
fordras att hafva ådagalagt färdighet i vid kartverket förekommande rit -

arbeten; och borde till högre graden befordras endast sådana, som
visat sig äga förmåga att sjelfständigt utföra mera maktpåliggande uppgifter.
För anställning såsom ritare med fullmakt borde dessutom erfordras
att hafva fyllt 22 år och undergått åliggande värnpliktstjänst eller åtminstone
första värnpliktstjänstgöring.

Såsom elever, extra ritare och andre ritare borde kunna antagas
kvinnor, till antalet icke öfverstigande hälften af antalet manliga tjänstinnehafvare
af samma kategori.

Aflöningen till ritarna ansåg kartverkschefen höra utgå i form af
begynnelseaflöning och ålderstillägg. Af sammanlagda aflöningen borde
två tredjedelar räknas såsom lön och resten såsom tjänstgöringspenningar.

För att maximiaflöningen icke skulle uppnås vid allt för tidig
ålder, syntes det chefen lämpligt att, i stället för att bestämma ålderstilläggens
storlek till 360 kronor, fixera dem till 300 kronor, men öka
deras antal, så att samma slutaflöning kunde uppnås. Genom att såsom
villkor för utnämning till ritare med fullmakt uppställa fordran på att
hafva fyllt 22 år, komtne dessutom uppnåendet af maximilönen att ytterligare
något försenas.

Beträffande ritare i lägre graden föreslogs en begynnelseaflöning
af 1,500 kronor för år samt fyra ålderstillägg å 300 kronor att inträda
efter förloppet af 3-årsperioder och med rätt att för beräknande af
ålderstillägg jämväl få tillgodoräkna tjänstetid efter fyllda 22 år såsom
extra ritare.

I fråga om ritare i högre graden föreslogs en begynnelseaflöning
af 2,700 kronor samt tre ålderstillägg å 300 kronor att inträda efter
förloppet af 3-årsperioder.

För fullmakt i den sistnämnda graden borde i regel erfordras att
hafva vid verket tjänstgjort såsom ritare i lägre graden eller såsom extra ritare
i 12 år efter fyllda 22 år; och borde den, som vid utnämning till förste
ritare innehade längre sådan tjänstetid än 12 år, få tillgodoräkna sig den
öfver skjutande tiden vid beräknande af ålderstillägg för tjänsten i den
högre graden.

O O

Extra ritare, som ej fyllt 22 år, borde få af chefen tillerkännas
arfvode, beräknadt efter högst 1,500 kronor för år. Extra ritare, som fyllt
22 år, borde få tilldelas arfvode till belopp, motsvarande hvad han skulle
åtnjutit i aflöning, därest han vore anställd med fullmakt i lägre
graden.

Antalet extra ritare borde hållas fulltaligt endast i den mån
arbetet vid verket oundgängligen kräfde detta. Då fråga uppstode om
anställandet af extra ritare, borde tagas under öfvervägande, huruvida
icke det arbete, som skulle utföras, hellre kunde uppdragas åt vid verket
anställd personal att utföras såsom öfvertidsarbete.

Ritareelever borde få anställas i mån af behof och af chefen vid
första anställningen tilldelas någon mindre månadslön, hvilken i mån af
tilltagande förmåga att utföra förefallande arbeten skulle kunna efter hand
höjas till högst 100 kronor i månaden.

Då anledning förekomme att beordra ritare eller ritareelev att företaga
resa eller deltaga i sjömätningsexpedition, borde resekostnadsersättningen
få utgå enligt 5:e klassen i gällande resereglemente samt dagtraktamente
under resa utgå till den förre med 6 kronor och till den senare
med 4 kronor och under uppehåll ombord med 4 kronor för båda kategorierna,
med skyldighet att därför bestrida kostnaden för kost ombord i
underofficersmässen.

Fullmakt för ritare syntes höra utfärdas af chefen för sjökarteverket,
som jämväl borde utfärda förordnande för extra ritare. Funne chefen
anledning att vid utnämning frångå de för befordran ofvan angifna grunder,
borde Kungl. Maj:ts medgifvande därtill inhämtas.

Vid eventuell lönereglerings genomförande förutsattes, att två ritare,
som varit i verkets tjänst anställda under angifna längre tider, skulle
kunna genast utnämnas i den högre graden.

I det ofvan åberopade utlåtandet den 15 april 1908 förutsattes, att
gravörerna skulle vara till antalet fyra, aflönade med arfvoden, lägst 1,200
högst 2,500 kronor. De för gravörerna i statförslaget upptagna arfvodena
voro dock blott att betrakta såsom minimibelopp, hvilka borde gå i afräkning
å ackordsvis bestämda ersättningsbelopp. Dåvarande chefen för

5—111875. Lönereglering skommitténs bet, XXXI.

sjökarteverket ansåg nämligen, att gravörernas aflöning, såsom tillförne
skett, borde hufvudsakligen utgå enligt ackordssystem.

Enligt den nuvarande chefens förmenande skulle detta aflöningssystem
ställa sig fördelaktigt för verket, om gravörarbetet hufvudsakligen
ginge ut på utarbetande af nya sjökort; men så vore icke fallet, utan
mesta arbetstiden åtginge till kompletterande och rättande af äldre kartplåtar.

Det hade befunnits, att beträffande sådant arbete beräkningen af
ackordsprisen samt kontrollen af arbetet icke blott kräfde en oproportionerligt
stor del af arbetstiden, utan i vissa fall vore nästan omöjliga att
exakt utföra. Dessutom förhölle det sig måhända så, att hvad som i detta
fall möjligen kunnat befinnas lämpligt, så länge gravörernas antal varit
två eller tre, visade sig mindre lämpligt, då antalet blefve större. I detta
hänseende erinrades, att af de under sommaren och hösten 1909 vid verket
arbetande fem gravörerna endast de två äldsta aflönades enligt ackordssystemet
och de öfriga med månadslön.

Vid rikets allmänna kartverk hade man sett sig föranlåten att öfvergå
från ackordsarbete till arbete på viss tid. Chefen för sjökarteverket
höll före, att så borde ske äfven vid sistnämnda verk. Dock syntes det
honom, att ackordsarbete fortfarande borde såsom uppmuntran till flit utlämnas,
när det vore fråga om nygravyr. Därvid intjänta ersättningsbelopp
borde, i den mån de öfversköte den ordinarie aflöningen, betraktas
och utgå såsom ersättning för öfvertidsarbete.

Chefen hade antagit, att sjökarteverket skulle komma att under närmaste
tid behöfva sex gravörer. I enlighet med de synpunkter, som legat till
grund för hans förslag i hvad det afsåge ritare, föreslog han, att, då verket
redan sysselsatte fem gravörer, tre gravörstjänster måtte få aflönas i
högre klass och två i lägre klass samt att en tjänst finge beräknas för en
extra gravör.

Anställning af och aflöning till gravörer och gravörelever borde för
öfrigt ske efter samma grunder som beträffande ritare af motsvarande
tjänsteställning; dock att kvinnor icke syntes böra anställas såsom gravörer.
Gravöreleverna förutsattes komma att först utbildas för ritarbete och
därunder pröfvas med hänsyn äfven till lämplighet såsom gravörer. De,

som därvid visade tydliga anlag för gravyr, skulle uttagas för vidare utbildning
till gravörer.

Vid verket vore för det dåvarande anställda endast två äldre gravörer,
hvilkas yrkesskicklighet borde berättiga dem till anställning i högre
graden. Men då den ene nått sådan ålder, att beträffande honom framställning
gjorts om beredande af pension, samt den andre redan fyllt 65
år, syntes det chefen, att knappast någondera kunde ifrågakomma till erhållande
af fullmakt i nämnda grad. Den sistnämnde ansågs dock vid
eventuell lönereglering böra, så länge han med obruten kraft kvarstode
vid verket, få såsom arfvode uppbära aflöningsförmåner motsvarande högre
gradens tjänst.1

Öfriga tre gravörer vore jämförelsevis nyligen anställda vid verket,
sedan de annorstädes utbildat sig i yrket. Beträffande dessa kunde de
föreslagna villkoren för anställning icke med fog göras gällande, utan
syntes vid eventuell lönereglering deras införlifvande i ny lönestat böra
enligt uppgörelse med dem ske på något sätt, som gradvis bringade deras
löneförmåner i öfverensstämmelse med den nya staten.

Chefen för sjökarteverket ansåg jämväl böra tagas under öfvervägande,
huruvida icke, då nu sjökarteverkets verksamhet tilltoge i omfattning
och personalen tillväxte, bland den civila personalen borde finnas
någon befattningshafvare med vetenskaplig bildning (geodet).

Vid rikets allmänna kartverk vore för de geodetiska arbetena anställda
åtta geodeter och enligt den plan för reglering af tjänsterna vid sistnämnda
kartverk, som innehölles i kartverkschefens underdåniga skrifvelse den 23
februari 1909, borde två af sagda geodeter innehafva filosofie licentiats kvalifikationer
och de öfriga sex hafva aflagt filosofie kandidatexamen, öfver dessa
stode dessutom en professor, som dels ledde dels själf utförde erforderliga
astronomiska och geodetiska bestämningar samt basmätningar och vinkelobservationer.

Det för sjömätningarna grundläggande geodetiska arbetet hade dittills
utförts af vid sjökarteverket tjänstgörande sjöofficerare, som för sin
utbildning därför genomgått någon lämplig kurs.

1 Åt ifrågavarande två gravörer har numera af Riksdagen beviljats pension.

De geodetiska bestämningarna både för sjökarteverkets del hufvudsakligen
inskränkt sig till bestämmande af triangelpunkter af första och
andra ordningen, vanligen med utgående från triangelnät, hvilka blifvit
bestämda genom allmänna kartverkets geodetiska afdelning. Detta samarbete
mellan de båda kartverken hade visat sig fördelaktigt och syntes
icke böra afbrytas. Efter hvad chefen för sjökarteverket kunnat inhämta,
hade jämväl det af sistnämnda verk dittills utförda geodetiska arbetet
visat sig för ändamålet fullt tillfredsställande.

I den mån sjökarteverket blefve satt i tillfälle att utvidga sin verksamhet
och i sammanhang därmed trianguleringsarbetet. tilltoge i omfattning,
kunde emellertid vara att befara, att verkets i mätningsarbete förfarna
officerare icke utan olägenhet skulle kunna dragas ifrån det egentliga
sjömätningsarbetet för att utföra triangelmätningar.

Under senare år hade dessa i allmänhet utförts tidigt på våren, innan
det egentliga sjömätningsarbetet kunnat taga sin början; men i den
mån det eller de områden, som vore att årligen triangelmäta, blefve större,
kunde det blifva nödvändigt att förlägga åtminstone någon del af arbetet
till sommarmånaderna.

Det kunde då vara förmånligt, om detsamma utan störande af sjömätningarna
kunde utföras af någon vid verket tjänstgörande geodetiskt
bildad person, som dels under detalj sjömätning och dels såsom biträdande
vid triangelmätningar förvärfvat sig fullständig kännedom om de synpunkter,
som borde vara ledande vid triangelmätningar för sjökarteverkets behof.
Denna person behof de icke nödvändigtvis vara sjöofficer.

Beräkning och konstruktion af nya sjökort hade tillförne i allmänhet
utförts af verkets officerare, som jämväl, i den mån tiden medgifvit,
ritat nya kort. För det dåvarande vore officerarna under vintern så pass upptagna
af såväl geodetiska som andra beräkningar och byråarbete, att någon
afsevärd tid icke blefve öfrig för framställande af nya sjökort.

En ändring i detta förhållande skulle vinnas genom anställande vid sjökarteverket
af en geodet. Därigenom skulle officerarna kunna befrias från de
tidsödande geodetiska beräkningarna och blifva mera användbara för uppgifter,
där deras nautiska erfarenhet kunde göra sig gällande.

Ett ändradt förhållande skulle visserligen också vinnas genom kommenderande
af ett större antal officerare för byråtjänstgöring vid verket.

Däremot kunde dock invändas, att officerarnas dyrbara utbildning
borde så vidt möjligt direkt tillgodogöras flottan och kommendering till fast
tjänstgöring vid sjökarteverket ske med stor varsamhet samt hufvudsakligen
omfatta de officerare, som vore afsedda för chefsbefattningar å mätningsfartyg.

Officers byråtjänstgöring vid verket kunde ock förutsättas fortgå
endast under vintermånaderna; hvadan under sommarmånaderna, då jämsides
med byråarbetet sjömätningarna påginge, det lätt skulle kunna inträffa,
att chefen icke för byråarbete förfogade öfver någon person med
geodetisk kompetens. Enahanda kunde förhållandet också blifva, därest
i händelse af mobilisering samtliga officerare bortkommenderades från
verket.

■Dessutom finge, enligt hvad chefen för sjökarteverket vidare framhöll,
icke förbises, att, äfven om en del af de vid verket anställda officerarna
inhämtade nöjaktig kännedom om för verket erforderliga beräkningsoch
mätningsmetoder, det dock alltid vore ovisst, huru länge verket kunde
få draga nytta af denna färdighet. Officerare vid verket ombyttes ju,
hvarvid nya officerare måste inläras.

Detta förhållande innebure icke säkerhet för arbetets kontinuitet;
och liknande förhållanden hade vid rikets allmänna kartverk ledt därtill,
att man där numera icke använde officerare för triangulering.

Dylika ombyten gåfve icke heller säkerhet för att den vetenskapliga
nivån hölles i jämnhöjd med främmande kartverks eller att sjökarteverket
öfver hufvud taget hölles ä jour med de matematiska och astronomiska
vetenskapernas tillämpning på sjökarteväsendets område.

På detta område syntes det vara lika nödigt som på andra specialområden
inom marinen att icke nöja sig med tillfälligt utbildade officerare,
utan söka förvärfva någon fackmässigt utbildad person, som hölle tillsammans
det år från år fortgående arbetet.

En sådan tjänsteman borde dock icke redan från sin första anställning
tilldelas en ledande ställning beträffande sjökarteverkets triangelraät -

ningar, utan till en början biträda den eller de officerare, som förut arbetat
därmed.

Anställandet af en geodet finge dessutom icke utesluta, att äfven
officerare fortfarande ägnade sig åt sådant arbete. Dels kunde nämligen
under sjömätningsexpedition förekomma, att något förut ej inmätt föremål
behöfde intrianguleras, dels måste det finnas personer, som vid förfall för
"eodeten kunde öfvertaga dennes arbete.

Sjökarteverket hade hittills endast i ringa grad å sina sjökort anbragt
s. k. terrängbeteckning. Då emellertid krafvet på att erhålla dylik
beteckning syntes växa sig starkare år från år, kunde det förutses, att
sådan förr eller senare komme att inläggas i sjökorten.

Vid nymätning kunde mätningsförrättarna i sina kartor upptaga
beteckningen, men vid inläggandet af sådan beteckning å äldre sjökort
komme det säkerligen ofta att visa sig nödigt att verkställa särskild rekognoscering
för ändamålet och möjligen företaga afvägningar. För dylika
arbeten syntes det vara mera ändamålsenligt att använda en särskilt anställd
person, än att använda sjöofficer, inom hvars fackområde sådant
arbete icke kunde anses ligga. Fn geodet skulle däremot utan svårighet
kunna utbildas för arbetet i fråga.

Fullgörandet af sjökarteverkets uppgift att framställa sjökort och
seglingsbeskrifningar kunde icke ske utan att hänsyn toges till sådana
fenomen som kompassens missvisning samt hafsströmmar och vindar.

Under den tid, nautisk-meteorologiska byrån stod i närmare kontakt
med sjökarteverket, hade antagligen sistnämnda verk vid behandling
af spörsmål rörande nyss sagda ämnen haft mera stöd af förefintlig erfarenhet
inom sagda byrå, än hvad nu kunde ifrågasättas, sedan byråns
organisation aflägsnat den från sjökarteverket.

Så länge emellertid byråns tjänstclokal kunde förblifva inrymd i
sjökarteverkets hus, kunde ännu något samarbete påräknas; men sedan
detta gemensamhetsband efter förloppet af ett fåtal år antagligen upphört,
komme säkerligen utsikterna för samarbetets fortgång att minskas.

Visserligen innehölles i byråns instruktion ett bestämdt löfte, att
sjökarteverket årligen skulle före den 1 februari erhålla isogonkartor för
löpande året. Men äfven då sådana kartor erhölles färdigarbetade, erford -

rades för deras bedömande inom sjökarteverket en sakkunskap, hvars värde
stode i förhållande till det vetenskapliga underlag, hvarpå den hvilade.

På anförda grunder ansåg chefen för sjökarteverket, att på detta
verks stat borde upptagas en tjänsteman med vetenskaplig utbildning.

Denne borde planlägga och utföra för verket erforderliga geodetiska
beräkningar och mätningar samt omhänderhafva det därvid upprättade
räknematerialet.

Han borde vidare följa den geodetiska vetenskapens utveckling och
tillämpningsmetoder samt gjorda iakttagelser på de jordmagnetiska och
meteorologiska områdena, i den män de berörde farvatten, som folie inom
området för sjö karte ver hets verksamhet.

Därutöfver borde han användas för att, i den mån hans tid medgåfve,
beräkna och konstruera sjökort eller för annat förefallande byråarbete.
I sistnämnda hänseende hade chefen särskildt tänkt sig, att tjänstemannen
i fråga borde omhänderhafva biblioteket och kartverkets dyrbara
samling af äldre kartor.

Denne tjänsteman, hvars benämning syntes chefen kunna fastställas
till sjökarteverkets geodet eller eventuellt aktuarie, borde för erhållande af
anställning hafva aflagt kandidatexamen inom filosofisk fakultets matematisk-naturvetenskapliga
sektion, med ämnena matematik, astronomi och
fysik, och därvid hafva erhållit minst betyget med beröm godkänd i ettdera
af de båda förstnämnda ämnena, samt därefter hafva undergått godkänd
proftjänstgöring vid sjökarteverket.

Aflöningen för geodeten syntes chefen för sjökarteverket kunna bestämmas
med ledning af hvad chefen för rikets allmänna kartverk uti sin
skrifvelse den 23 februari 1909 föreslagit beträffande vid sistnämnda
kartverk anställda »geodeter» och »observatörer».

■ Såsom begynnelseaflöning hade föreslagits för de förre 3,000 kronor1
och för de senare 4,000 kronor, hvarjämte båda kategorierna tjänstemän
skulle kunna erhålla fyra ålderstillägg ä 500 kronor.

Då på sjökarteverkets geodet skulle komma att ställas samma fordringar
med afseende på vetenskaplig kompetens som på de förstnämnda,

1 Motsvarande begynnelseaflöningen för adjunkt vid rikets allmänna läroverk.

kunde det ifrågasättas att för sj Okär te verkets geodet bestämma aflöningen
till samma belopp, som föreslagits för allmänna kartverkets geodeter.

Sistnämnda kartverks geodeter förutsattes emellertid komma att årligen
m k ring fem månader sysselsättas med fältarbeten, för hvilka särskild ersättning
utginge, under det att sj ökarte verkets geodet, så vidt nu kunde
förutses, endast under en å högst två månader af året komme att användas
för motsvarande arbete. Adjunkt vid allmänt läroverk åtnjöte, utom

3.000 kronor i begynnelseaflöning, hyresbidrag af kommun.

Det syntes fördenskull skäligt, att åt sj ökarte verkets, geodet, som i
regel icke kunde påräkna något avancement, i stället bereddes något högre
fast aflöning; och föreslog chefen fördenskull, att denne geodets begynnelseaflöning
måtte få bestämmas till 3,400 kronor, däraf 2,300 kronor lön och

l, 100 kronor tjänstgöringspenningar, med rätt att efter resp. 5, 10, 15 och
20 års väl vitsordad tjänstgöring bekomma ålderstillägg, hvartdera å 500
kronor, samt att af sammanlagda beloppet af aflöning jämte ålderstillägg
två tredjedelar måtte räknas såsom lön och en tredjedel såsom tjänstgöringspenningar.

Sjökarteverkets geodet förutsattes hafva före sin fasta anställning
vid verket tjänstgjort såsom geodetaspirant. Denna tjänstgöringstid borde
i allmänhet räcka minst två år, men skulle kunna inskränkas, därest aspiranten
förut inhämtat praktisk färdighet i geodetiska mätningar. I likhet
med hvad som af chefen för rikets allmänna kartverk föreslagits,
borde äfven vid sjökarteverket geodetaspirant få åtnjuta ett årsarfvode om

2.000 kronor.

\ id utförande af tjänsteuppdrag utom Stockholm borde såväl geodet
som geodetaspirant få tillgodoräkna sig rese- och traktamentsersättning

m. m. enligt fjärde klassen i resereglementet. Vid deltagande i sjömätningsexpedition
borde under uppehållet ombord traktamente få utgå med
6 kronor per dag till geodet och med 5 kronor per dag till geodetaspirant,
med skyldighet för befattningshafvaren att själf bekosta erhållen
kost ur oflicersmässen. Skulle till geodet eller geodetaspirant någon
särskild ersättning behöfva förekomma vid arbeten på fältet, finge
chefen för sjökarteverket därom framdeles inkomma med underdånigt
förslag.

Beträffande den föreslagna geodeten anfördes slutligen af chefen
för sjökarteverket, att det arbete, som af geodeten skulle utföras, icke
kunde antagas blifva bättre eller för statsverket billigare utfördt genom
att därtill användes officer, hvilken i regel kunde förutsättas vara af kaptens
grad.

Hvad därefter vidkomma öfriga tjänster vid sjökarteverket, hade
— erinrade chefen — i det vid förut åberopade utlåtandet den 15 april
1908 fogade förslag till lönestat för verket jämväl upptagits arfvode till
en redogörare, samtidigt uppbördsman och skrifbiträde.

För en sådan tjänsteman skulle visserligen icke saknas arbete, men
å andra sidan hade nuvarande chefen för sjökarteverket icke ännu vunnit
öfvertygelse om att åt en dylik tjänsteman skulle kunna beredas full sysselsättning.

Äfven om skyldigheten att redovisa till sjökarteverket anvisade medel
öfverflyttades från marinförvaltningen till chefen för sjökarteverket,
hvartill skäl möjligen kunde förefinnas, skulle detta, enligt kartverkschefens
mening, icke i afsevärd mån skärpa behofvet af en redogörare.

Enligt den uppfattning, den nuvarande chefen kunnat bilda sig,
skulle chefen för sjökarteverket till sitt biträde behöfva dels en redogörare
och uppbördsman dels en adjutant eller sekreterare, utan att det dock
skulle vara full sysselsättning för någondera, hvaremot möjlighet att bereda
full sysselsättning skulle kunna ernås, därest båda befattningarna
kunde förenas hos en person.

Då detta emellertid knappast läte sig göra, ansåg chefen lämpligt,
att frågan om anställande af redogörare tills vidare finge anstå, samt
att, såsom dittills, de göromål, hvilka skulle ankomma på redogöraren,
fördelades på vid verket anställda ritare. En sådan anordning blefve för
statsverket minst kostsam och medförde fördelen att därigenom undvekes
att vid verket anställa en person, som icke vore användbar för dess kartografiska
verksamhet.

Skulle emellertid behofvet af en särskild redogörare blifva trängande,
förutsatte chefen, att hinder icke mötte att mot skälig ersättning af sjökarteverkets
medel anställa en sådan, tills han kunde varda upptagen i

6—111S75. Lönereglering skommitténs bet. XXXI.

verkets stat. Då sålunda krafvet på anställande af en redogörare nu
undanskötes, skedde detta emellertid under förutsättning, att det af chefen
föreslagna antalet ritare och extra ritare upptoges i sjökarteverkets stat.

I det till utlåtandet den 15 april 1908 fogade förslaget till lönestat
hade äfven upptagits arfvode till en tryckeriföreständare.

En sådan vore för verket oumbärlig, och tjänsten funnes redan samt
vore försedd med en innehafvare, som mot öfverenskomna ackordspriser
ansvarade för utförandet af allt arbete på tryckeriet.

Arbetena på tryckeriet och i laboratoriet svällde tidtals ut till sådan
omfattning, att stor brådska vore rådande och föreståndaren behöfde anlita
ända till tre biträden för att medhinna desamma; någon gång sjönke de
så, att fullt arbete knappast förefunnes ens för tryckeriföreståndaren.

I betraktande däraf att en god tryckeriföreståndare kunde vara synnerligen
svår att ersätta, vore det för verket angeläget att kunna bereda
en sådan tjänsteman fast anställning.

Tryckning af så stora koppargravyrer som sjökarteverkets förekomme
antagligen icke annorstädes inom vårt land än vid sjökarteverket, hvarför
någon van sådan koppartryckare i regel icke stode att erhålla. Förjärningen
af de dyrbara kartplåtarna vore dessutom en förrättning som, om
den icke sköttes rätt, kunde förorsaka skada på plåtarna.

För att vara säkerställdt mot afbrott i tryckeriarbetet borde sjökarteverket
egentligen förfoga öfver två fast anställda koppartryckare,
såsom förhållandet vore vid det ''danska sjökortarkivet, där dock årligen
trycktes endast ungefär hälften så många kort som vid det svenska sjökarteverket.

Kartverkschefen ansåg fördenskull, att tryckeriföreståndaren borde
vara fast aflönad, dock icke högre än att den fasta afbön limon
endast borde utgöra en stomme, till hvilken han genom flitigt ackordsarbete
borde kunna lägga ytterligare förtjänst. Ackordsarbetet borde beräknas
så, att han kunde skaffa sig en sammanlagd årsinkomst om 3,000
å högst c:a 4,000 kronor, utom hvad som tillflöte honom för aflönande
af biträden.

Frågan om anställande af ersättningsman för tryckeriföreståndaren
ansåg chefen böra lösas på det sättet, att föreståndaren såsom villkor

för fast anställning utfäste sig att i sin tjänst använda ett biträde som
skulle vara fullt förtroget med koppartryckeriets samtliga arbetsmetoder,
och som vid tillfälligt förfall för föreståndaren kunde intaga dennes plats.

Aflöningen till tryckeriföreståndaren hade i utlåtandet den 15 april
1908 föreslagits till 2,000 kronor per år att utgå såsom arfvode. För att
äfven denne måtte blifva i tillfälle att erhålla pensionsrätt, hemställdes nu af
chefen, att tryckeriföreståndarens aflöning måtte få utgå i form af lön och
tjänstgöringspenningar. Aflöningen, som borde utbetalas i afräkning på
ackordsvis intjänta belopp, syntes chefen böra utgå efter samma grund,
som han föreslagit beträffande ritare och gravörer i lägre graden, nämligen
begynnelseaflöning om 1,500 kronor och fyra ålderstillägg å 300
kronor. Af sammanlagda aflöningen skulle en tredjedel räknas såsom
tjänstgöringspenningar.

Innan tryckeriföreståndare erhölle fullmakt, borde han hafva tjänstgjort
c:a två år vid verket på förordnande.

Utlåtandet den 15 april 1908 hade jämväl upptagit förslag till förbättrade
löneförmåner för sjökarteverkets vaktmästare. Detta förslag innefattade
lön 700 kronor, tjänstgöringspenningar 350 kronor och ortstillägg
150 kronor samt rätt till ett .ålderstillägg å 100 kronor.

Särskild! med hänsyn till den synnerligen väl förtjänte nuvarande
innehafvaren af tjänsten tillstyrkte chefen nu detta förslag; dock med den
förändring att, i öfverensstämmelse med hvad Kungl. Maj:t år 1910 föreslagit
beträffande vaktmästare vid marinstaben, i sjökarteverkets stat måtte
för vaktmästaren, i stället för ett ålderstillägg å 100 kronor, få upptagas
två ålderstillägg å 150 kronor.

Äfven om den af kartverkschefen nu gjorda framställningen
i öfrigt icke skulle kunna på föreslaget sätt förverkligas, uttryckte
han den förhoppning, att vaktmästaren måtte få sina aflöningsförinåner
reglerade till mera likhet med andra vaktmästares aflöning.

Förutom ofvan nämnda aflöningar anhöll chefen, att i staten måtte
få uppföras ett belopp af 600 kronor såsom arfvode till en arbetsledare.
Detta arfvode borde icke vara fast utan utgå per månad till den vid verket
tjänstgörande officer eller ritare, som chefen ansåge äga största förut -

sättningen att kunna med drift och skicklighet leda och fördela de arbeten,
som ankomme på ritare och gravörer.

Det förutsattes af chefen, att, förutom ofvan upptagna aflönade
tjänster, extra arbetskraft skulle kunna i mån af tillgängliga medel få anlitas
äfvensom att kartverkschefen skulle kunna uppdraga arbeten åt vid
verket anställda personer, för att mot särskild ersättning utföras på tid utöfver
den dagliga arbetstiden af sex timmar.

I fråga om ''pensionsförmåner hade redan uti utlåtandet den 15 april
1908 framhållits önskvärdheten att den civila personalen vid sjökarteverket
bereddes pension, dock utan att i nämnda utlåtande angafs den väg, hvarpå
pensionsfrågan borde lösas.

Enligt den nuvarande chefens uppfattning kunde lösningen sökas på
två vägar, den ena, att pensioneringen skedde i likhet med hvad som för
civila tjänstinnehafvare stadgades i pensionslagen den 11 oktober 1907, den
andra, att pensioneringen skedde genom flottans pensionskassa.

Den här ifrågavarande personalens fullt civila ställning syntes chefen
gifva anledning till frågans lösande på den förra vägen.

Visserligen kunde den omständigheten att två af personalen, nämligen
en ritare och vaktmästaren, redan vore tillförsäkrade pensionsrätt i
flottans pensionskassa, gifva stöd för uppfattningen, att pensioneringen
jämväl af den öfriga personalen borde ske genom sistnämnda kassa.

I sammanhang därmed erinrade chefen, att äfven lotsstyrelsens,
med sjökarteverkets i detta fall jämförliga personal pensionerades genom
sist sagda kassa. Det historiska stödet för pensionerandet af såväl sjökarteverkets
som lotsstyrelsens och lotsverkets personal genom flottans
pensionskassa vore att söka i den omständigheten, att dessa organisationer
tidigare stått i ett nära samband med marinförvaltningen, hvars personal
af ålder pensionerats genom flottans pensionskassa (amiralitetskrigsinanskassan).

Sedan emellertid marinförvaltningens civila personal numera pensionerades
enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension, ansåg sig chefen för sjökarteverket böra föreslå, att
jämväl sjökarteverkets civila personal måtte pensioneras enligt sagda lag.

Den ålder, då rätt att komma i åtnjutande af hel pension borde
inträda, syntes chefen, med hänsyn till det för ögonen ansträngande arbetet,
böra för manlig ritare och gravör bestämmas till 60 lefnads- och
35 tjänstår samt för kvinnlig ritare till 55 lefnads- och 30 tjänstår.
För öfriga tjänstinnehafvare borde rätt till pension inträda vid 67 lefnadsoch
35 tjänstår.

Beträffande de tjänstinnehafvare, som redan erhållit pensionsrätt i
flottans pensionskassa, ansåg chefen för sjökarteverket böra stadgas skyldighet
att såsom villkor för öfverföring på ny stat frånträda sagda pensionsrätt
utan att behöfva erlägga någon retroaktivafgift för den nya pensionsrätten,
samt med rättighet att frånträda jämväl delaktighet i flottans
pensionskassas gratialfond, därest de så önskade.

Beträffande tjänstledighet m. m. anförde kartverkschefen följande.

Då arbetenas behöriga gång det tilläte, borde geodet vara berättigad
att åtnjuta tjänstledighet under en månad samt öfrig civil personal med
fullmakt vara berättigad till tjänstledighet under högst en månad vid
otjänstbarhet på grund af styrkt sjukdom, men eljest till ledighet under
14 dagar, allt årligen och utan mistning af tjänstgöringspenningar.

Längre tjänstledighet borde af chefen, efter förekomna omständigheter,
få beviljas intill högst två månader.

Vid tjänstledighet utöfver den tid, hvartill ifrågavarande personal
vore berättigad utan mistning af tjänstgöringspenningar — vare sig tjänstledigheten
beviljats för svag hälsas vårdande eller egna angelägenheter
eller befattningshafvaren på grund af sjukdom eller annan omständighet
vore lagligen förhindrad att uppehålla sin tjänst — skulle icke utbetalas
den del af aflöningen, som beräknades såsom tjänstgöringspenningar eller
som utgjordes af ortstillägg.

Till tjänsteman eller vaktmästare, som afhölle sig från tjänstgöring
utan i vederbörlig ordning beviljad tjänstledighet eller styrkt giltigt förfall,
borde aflöning icke utbetalas för den tid, han varit frånvarande.

Innehafvare af anställning med fullmakt borde vara underkastad den
vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden eller förflyttning
till annan motsvarande tjänst, som vid möjligen inträdande föränd -

råd organisation af kartverket kunde varda stadgad, dock med bibehållande
af den aflöning, han innehade.

Innehafvare af anställning med fullmakt skulle icke med sin befattning
få förena annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat. Ej
heller skulle han med sin befattning få förena annan tjänstebefattning,
med mindre chefen, uppå därom gjord framställning och efter pröfning,
funne uppdraget eller befattningen icke inverka hinderligt på tjänstgöringen
vid sjökarteverket.

Vid bifall till hvad i ofvanberörda hänseenden blifvit föreslaget
skulle aflöningsstaten för sjökarteverket få det utseende, som framginge
af en vid chefens ifrågavarande skrifvelse fogad bilaga.

Tjänsterna skulle dock icke komma att besättas förr än i mån af
tillgång till kompetent innehafvare, hvadan statförslaget tills vidare endast
vore att betrakta såsom en plan för aflöningen.

Under förutsättning att staten godkändes af 1911 års Riksdag, beräknades
följande tjänster kunna besättas eller vara besatta med ingången

af år 1912:

Aflöning,

inberäkna^

ålderstillägg.

1 geodetaspirant............... 2,000 kr.

2 ritare i högre graden å 3,600 7,200 »

2 » d lägre » » 1,800 3,600 »

1 > » > »............. 1,500 j

2 extra ritare k 1,500 ............. 3,000 »

1 gravör i högre graden (såsom arfvode)..... 3,600 »

1 » » » »............ 2,700 »

1 » » lägre »............ 2,700 »

1 extra gravör ................ 1,800 »

1 tryckeriföreståndare............. 1,500 »

2 elever å ungefärligen 720 .......... 1,440 >

1 arbetsledare................ 600 >

1 vaktmästare (med afdrag för bostad)...... 1,250 »

Summa 32,890 kr.

Detta belopp — framhöll chefen — angåfve emellertid, såsom helhet
betraktadt, endast delvis nytt utgiftsbelopp.

Äfven om ny stat icke blefve fastställd, finge nämligen det öfvervägande
antalet af nämnda befattningshafvare antagas åtnjuta arfvoden
till ungefär samma belopp, som ofvan angåfves.

Alldeles ny utgift vore arfvodet till geodetaspiranten och arbetsledaren.
Därjämte skulle vissa förhöjningar inträda uti aflöningsbeloppen
till de personer, hvilka komme att utnämnas till ritare i högre graden, samt
vaktmästaren.

Den för statsverket mest kännbara utgiftsökningen innefattades uti
den föreslagna förpliktelsen att till den med fullmakt försedda personalen
utbetala pension.

Chefen anhöll emellertid, att vid bedömandet däraf hänsyn måtte
tagas till det förhållandet, att denna förpliktelse redan kunde anses i princip
godkänd af statsmakterna, sedan pension år 1907 tillerkänts tryckeriföreståndaren
Aurell. Skillnaden vore formellt endast den, att personalen,
enligt hvad af chefen föreslagits, skulle tillförsäkras hvad som eljest sannolikt
skulle tillfalla den såsom en belöning för trogen tjänst.

För sjökarteverket och personalen hade emellertid frågan en afsevärd
betydelse.

Gåfves icke något bestämdt löfte om statspension, utan pensionens
förverkligande såväl som bestämmandet af dess belopp undanskötes för att
framdeles blifva en konjunkturfråga, komme de af chefen föreslagna aflöningsbeloppen
med säkerhet att visa sig otillräckliga, om kartverket skulle
påräkna att kunna i sin tjänst behålla en pålitlig och duglig civil personal.

Särskildt krafvet på pålitlighet och noggrannhet måste vid sjökarteverket
ställas synnerligen högt, först och främst med hänsyn därtill, att allt
grundläggande arbetsmaterial vore af hemlig natur, vidare därför, att en
stor del af de inom verket producerade eller handlagda arbetena också vore
af hemlig natur, samt slutligen därför, att hvarje felaktighet uti ett sjökort
kunde för sjöfarten innebära allvarlig våda.

Hvad särskildt gravörer beträffade, vore sjökarteverket — erinrade
chefen — för sin verksamhet mycket beroende af att kunna uppehålla en
god, fast stam. Skulle befintliga gravörer tröttna vid och lämna arbetet,

O ’ O O

funnes antagligen för närvarande inom landet icke någon van sjökortgravör
att tillgå, utan det blefve nödigt att, såsom förr skett, inkalla utländska
gravörer eller sända kartplåtarna till utlandet för gravyr, hvilket sistnämnda
måste betecknas såsom vanskligt och, med hänsyn till hemliga kartplåtar,
ogörligt.

Att fordra det så grannlaga uppgifter som sjökarteverkets skulle
fullföljas med en löst anställd personal, vore måhända också att lägga ett
större ansvar på kartverkets ledning, än som kunde anses skäligt och ur
statsintressets synpunkt försvarbart.

Till hvad förut anförts, ansåg chefen sig böra tillfoga, att det aflöningsförslag,
som af honom afgifvits, vore afvägdt med hänsyn till såväl
fordran på yrkesskicklighet och ansvarskänsla hos personalen som dess
behof af skälig utkomst enligt nutida lefnadsstandard. Med afseende å
beloppens storlek betraktade chefen aflöningsförslaget såsom ett minirniförslag,
i hvilket någon nedsättning icke kunde ske utan skada för sjökarteverket.
I detta sammanhang erinrades ock, att vissa tjänstemän vid verket
redan uppbure högre arfvoden än den aflöning, hvartill förslaget skulle
berättiga.

Vid öfvergång till en fast lönestat kunde ej undvikas, att några
mindre orégelbundenheter uppstode dels vid beräknandet af ålderstillägg
för de nyutnämnda dels på den grund att t. ex. två af gravörerna, som
antagits färdigutbildade utan föregående elevtjänstgöring vid verket, uppbure
något högre aflöning, än hvartill de enligt den föreslagna lönestaten
skulle varit berättigade.

Det syntes fördenskull blifva nödigt, att åt chefen bereddes någon
frihet att vid första uppsättningen förfara efter omständigheterna; och hemställdes
därför, att, med hänsyn till första uppsättningen, chefen för sjökarteverket
måtte erhålla bemyndigande dels att vid bestämmandet af lönegrad
och ålderstillägg för de vid verket redan tjänstgörande ritarna, gravörerna
och vaktmästaren få tillgodoräkna dessa sådan upplupen tjänstetid vid
verket som enligt de befordringsgrunder, hvilka i förslaget angåfves, borde
medräknas, dels ock att, beträffande fordran på viss tjänstetid såsom villkor
för erhållande af viss lönegrad eller ålderstillägg, göra de eftergifter,
som af öfvergångsförhållandena skäligen påkallades, dock att icke någon

som öfverfördes på den nya staten finge tillerkännas högre aflöning, inberäknadt
ålderstillägg, än som enligt staten motsvarade hans tjänst.

Såväl vid öfvergången till ny stat som ock framdeles syntes kunna inträffa,
att tjänst i viss lönegrad icke kunde tillsättas på grund af brist på
kompetent person för dess besättande. Det förutsattes, att vid sådant fall
chefen skulle äga befogenhet att disponera den lediga aflöningen för anställande
af person i lägre tjänst, tills den förra befattningen kunde
besättas.

Slutligen erinrades, att såsom ordinarie anslag till sjökarteverket
vore uppfördt endast ett belopp af 65,000 kronor, samt att enligt den
föreslagna aflöningsstaten i en framtid, och under den visserligen icke sannolika
förutsättningen att alla ålderstillägg samtidigt utginge, aflöningarna
kunde komma att uppgå till c:a 57,000 kronor, obcräknadt arfvoden till
elever.

Godkändes denna aflöningsstat, syntes det chefen böra ifrågasättas,
huruvida icke samtidigt något belopp borde öfverföras från extra anslag
till ordinarie, så att det ordinarie anslaget till sj ökarte verk et komine att
uppgå till högre belopp än nu, exempelvis till 100,000 kronor.

* *

Kommissionen för de allmänna kartarbetena har den 16 mars 1910 Utlåtan •

de *®/s

afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ärendet. I9i0afk<m I

detta utlåtande erinrade kommissionen till en början, hurusom, då den - f™Saiimänsarnrna
den 17 november 1908 hade att yttra sig öfver ett då till densamma na kart J

° t # arbetena.

remitteradt förslag till lönestat för sjökarteverket, kommissionen funnit sig för anlåten

att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att sagda lönestat i afseende
å ritare och gravörer ej oväsentligt skilde sig ifrån den lönestat, som Kungl.

Maj:t den 17 juni 1908 efter Riksdagens pröfning fastställt att gälla för rikets
allmänna kartverks ritare och gravörer. Kommissionen hade nämligen funnit
det mindre lämpligt, att olika principer skulle tillämpas för aflöningen
till ritare och gravörer vid två hvarandra så närstående verk som rikets
allmänna kartverk och sjökarteverket, enär olika principer i detta hänseende
skulle kunna leda till olämplig konkurrens emellan de båda verken. Kungl.

7—111875. Löneregleringskommitténs bet. XXXI.

Maj:t hade ock, efter hörande af dåvarande chefen för sjökarteverket, ansett,
att de föreslagna ändringarna icke borde äga rum.

Beträffande det af nuvarande chefen för sjökarteverket den 26 januari
1910 afgifna förslaget, sade sig kommissionen hafva funnit dess bestämmelser
i princip öfverensstämmande med det af chefen för rikets allmänna
kartverk den 23 februari 1909 afgifna förslag till lönereglering för den civila
personalen vid sistnämnda kartverk.

De skiljaktigheter, som i vissa detaljer fqrefunnes emellan de båda
förslagen, fann kommissionen i allmänhet dels icke vara af den beskaffenhet,
att de borde föranleda till ändringsförslag från kommissionens sida,
dels vara af chefen för sjökarteverket väl motiverade såsom beroende af
den olika naturen hos arbetena inom de båda verken.

Kommissionen hade likväl i åtskilliga fåll ansett sig böra föreslå
vidtagande af förtydliganden och tillägg uti det af chefen för sjökarteverket
afgifna förslaget äfvensom framställa förslag till vissa åtgärder
afsedda att befordra arbetet inom sjökarteverket.

Tillstyrkande bifall till förslagets hufvudprinciper, anförde kommissionen
i afseende å nedannämnda detaljer följande.

I det förslag till anställnings- och befordringsvillkor för ritare, som
af kartverkschefen framställts, yttrades:

»För anställning såsom ritare med fullmakt bör dessutom erfordras
att hafva fyllt 22 år och undergått åliggande värnpliktstjänst eller åtminstone
första värnpliktstjänstgöringen.»

Genom dessa ordalag skulle den uppfattningen kunna göra sig gällande,
att de uppställda fordringarna icke skulle tillämpas vid befordran.

Enär emellertid upplyst blifvit, att detta icke vore meningen, ansåg
kommissionen, att uttrycket borde omformuleras till: »För anställning såsom
eller för befordran till ritare med fullmakt» etc.

I afseende å aflöningsförhållandena för ritare och ritareelev vid deltagande
i sjömätningsexpedition hade föreslagits, att dagtraktamente under resa
skulle utgå »till den förre med 6 kronor och till den senare med 4 kronor ocli
under uppehåll ombord med 4 kronor för båda kategorierna, — —».

Då meningen icke vore att under uppehåll ombord ett dagtraktamente
af 4 kronor skulle uppbäras utöfver resp. 6 och 4 kronor, syntes

orden »och under uppehåll ombord» böra ändras till »eller under uppehåll
ombord».

I motsats till hvad chefen för sjökarteverket föreslagit, ansåg kommissionen,
att kvinnor borde kunna antagas äfven till gravörer.

Chefen för sjökarteverket hade föreslagit anställande af en geodet.
Af motiveringen för denna befattning framginge, att geodeten, förutom
för de tjänsteåligganden, som i rent geodetiskt hänseende skulle tillkomma
honom, äfven skulle tagas i anspråk för meteorologiska, topografiska och
arkivgöromål.

Kommissionen, som fann behofvet af en geodet val motiveradt enbart
ur geodetisk synpunkt och därför tillstyrkte anställande af en dylik,
ansåg sig icke kunna underlåta att uttala en tvekan, huruvida han skulle
kunna uppfylla alla de i flera afseenden synnerligen maktpåliggande
fordringar, som enligt förslaget skulle komma att ställas på honom.

Chefen för sjökarteverket hade i sin underdåniga skrifvelse, ehuru
under någon tvekan, ansett lämpligt att tills vidare undanskjuta frågan om
anställande vid verket af en redogörare och uppbördsman.

Kommissionen hade tagit denna fråga under öfvervägande och därvid
funnit, att en del af de göromål, som enligt kartverkschefens förslag skulle
uppdragas åt geodeten, såsom att »omhänderhafva biblioteket och kartverkets
dyrbara samling af äldre kartor», lämpligen kunde öfverflyttas till en
särskild person.

Med hänsyn till sjökarteverkets omfattande verksamhet ansåg kommissionen
det dessutom böra bidraga till fasthet i förvaltningen, om chefen
förfogade öfver ett fast biträde för tillsyn öfver inventarier och arbetsmaterialier
samt för förandet af räkenskaper, diarier och korrespondens.

Därigenom skulle chefen vinna frihet från personligt handläggande
af en del oväsentligare tjänsteärenden, till vinst för verkets vetenskapliga
och tekniska uppgifter.

Visserligen skulle, på sätt chefen i sin underdåniga skrifvelse
antydt — och såsom dittills förfarits — de uppgifter, som borde tillkomma
en redogörare, kunna utföras af andra tjänstemän vid verket.

Men då verkets kvalificerade arbetskrafter vore otillräckliga, under
det att verket för närvarande vore under stark utveckling och arbetsbördan

i tilltagande, syntes det kommissionen vara mest ändamålsenligt att använda
den kartografiska personalen uteslutande för sina uppgifter och anställa
en särskild person för det administrativa arbetet inom verket.

•Genom en sådan anordning skulle jämväl väg kunna beredas för
ett öfverflyttande i sin helhet från marinförvaltningen till sjökarteverkets
chef af redovisningsskyldigheten för verkets medel, hvilken skyldighet
nu endast till mindre del ålåge chefen.

Då den af kommissionen sålunda föresla°;na redogörarebefattningen
synnerligen väl lämpade sig för en pensionerad tjänsteman, officer eller
underofficer, syntes frågan enklast lösas genom anställande af en dylik
person mot ett mindre arfvode.

Kommissionen, som ansåg detta arfvode kunna bestämmas till 1,500
kronor, hemställde fördenskull, att uti den af. chefen föreslagna staten
måtte närmast ofvanför »^vaktmästare» införas: »redogörare och uppbördsman
tillika skrifbiträde arfvode 1,500 kronor», i sammanhang hvarmed slutsumman
borde undergå motsvarande förhöjning.

I hvad den föreslagna staten afsåg tryckeriföreståndaren, tillstyrkte
kommissionen densamma, under förutsättning att ackordet afpassades så,
att tryckeriföreståndaren, efter afdrag af hvad han behöfde använda till
aflönande af egna biträden, kunde skaffa sig en sammanlagd årsinkomst om

3,000 högst omkring 4,000 kronor, däruti inberäknadt fast aflöning med
ålderstillägg.

Uti sitt förslag hade kartverkschefen äfven vidrört frågan om ersättning
för öfvertidsarbete, i det han yttrat: »Förutom här ofvan upptagna aflönade
tjänster förutsattes att extra arbetskraft må kunna i mån af tillgängliga
medel anlitas äfvensom att kartverkschefen må kunna uppdraga arbeten
åt vid verket anställda personer, för att mot särskild ersättning utföras på
tid utöfver den dagliga arbetstiden af sex timmar».

Beträffande frågan om ersättning för öfvertidsarbete åt ordinarie
personal, hvars arbetstid efter omreglering bestämts till minst ett visst
antal timmar, hade kommissionen ansett sig böra ingå på en närmare
utredning af förhållandena i detta afseende vid kartverken.

Det syntes kommissionen i allmänhet vara tydligt, att, om arbetena
vid ett ämbetsverk tidtals fordrade användande af längre dagsarbete än

det fastställda, chefen ägde befogenhet att ålägga honom underställda tjänstemän
det öfvertidsarbete, arbetenas behöriga gång kräfde, och detta utan
särskild ersättning för detsamma.

Men under sådant förhållande måste förutsättas, att löneförhållandena
så ordnades och gjordes så förmånliga, att personer, som eljest skulle
söka anställning vid verket, icke afskräcktes därifrån, då de fingo kännedom
om, att arbetstiden kunde på detta sätt tidtals ökas utöfver den
ordinarie tiden, utan att motsvarande ersättning bereddes dem.

Vid ämbetsverken i allmänhet kunde också efter skedd reglering
löneförmånerna anses vara så goda, att ett någon gång påkommande
öfvertidsarbete borde kunna utföras utan extra ersättning. Men att så
tilltaga lönerna, att de ersatte det öfvertidsarbete, som i betydlig grad
tidtals ifrågakomme vid landt- eller sjökarteverken, kunde, enligt kommissionens
mening, icke anses vara för statsverket förmånligt.

Arbetsförhållandena vid dessa båda verk kunde icke jämföras med
dem vid öfriga ämbetsverk. Arbetena vid de båda kartverken vore nämligen
af hufvudsakligast teknisk natur. För att desamma skulle kunna fortskrida
jämnt och lugnt, så att dels alla tjänstemän ständigt vore försedda
med arbete, dels vissa nödvändiga förarbeten i rätt tid blefve utförda med
risk att eljest däraf beroende viktiga arbeten afstannade, måste antingen
en del tjänstemän tagas i anspråk i afsevärd grad för arbete på extra tid
eller ock den ordinarie personalen förstärkas.

Då emellertid anhopning af arbeten — mestadels förarbeten till gravyroch
reproduktionsarbeten — som tvingade till öfvertids användande, endast
tidtals förekomme, hade det synts kartverkscheferna vara för statsverket
förmånligare, att det arbete, som ej på den vanliga arbetstiden medhunnes,
utfördes af den ordinarie personalen på extra tid. Och då i allmänhet de
för gravyr- och reproduktionsarbetena erforderliga förarbetena vore af synnerligen
maktpåliggande natur och kräfde de skickligaste arbetskrafterna,
följde, att det vore just dessa arbetskrafter, som komme i fråga till öfvertidsarbete.

Att under sådana förhållanden den skickligare delen af den ordinarie
personalen skulle komma att utan ersättning betungas med extra_
arbete, syntes kommissionen ej vara med rättvisa förenligt. Kommissionen

hade därför ansett sig äga befogade skäl att instämma uti ofvan anförda
yttrande af chefen för sjökarteverket.

Under rubriken »tjänstledighet m. in.» hade chefen för sjökarteverket
föreslagit eu del villkor och bestämmelser att gälla för åtnjutande af de
nya aflöningsförmånerna.

Bland dessa villkor hade kommissionen icke återfunnit flera af dem,
som innehölles uti kungl. kungörelser angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande af fastställda nya aflöningsförmåner inom andra reglerade
ämbetsverk, och hvilka vore tillämpliga äfven för sjökarteverket.

Kommissionen ville därför framhålla, att dess tillstyrkande af det
förevarande förslaget skedde under förutsättning att i tillämpliga delar
för åtnjutande af föreslagna löneförmåner vid sjökarteverket fastställdes
samma villkor och bestämmelser, som blifvit fastställda för öfriga reglerade
ämbetsverk.

Vid förslaget hade såsom bilaga fogats en stat för sjökarteverket.

Kommissionen, som ansett detta statförslag icke vara att betrakta annorlunda
än såsom ett förslag till aflöning sstat för den civila personalen, uttalade
den meningen, att i staten äfven bort upptagas sådana arfvoden och
ersättningsbelopp, som af chefen för sjökarteverket blifvit omnämnda i hans
underdåniga skrifvelse, såsom: ersättning för ackordsarbeten, öfvertids- och
extra arbeten, traktamentsersättning vid personalens kommendering ombord
eller särskild ersättning för arbete på fältet m. m., hvilka belopp, enligt
hvad kartverkschefen under förhandlingarna inom kommissionen uppgifvit,
kunde antagas uppgå till förslagsvis 11,000 kronor.

Särskild
mening af
en ledamot i
kartverkskommissionen.

Vid kartverkskommissionens utlåtande var fogad en särskild mening
af chefen för rikets allmänna kartverk, öfversten E. Melander.

Det erinrades af denne, att han i underdånigt förslag den 23 februari
1909 till lönereglering för den civila personalen vid rikets allmänna
kartverk framlagt sina åsikter angående lämpliga aflöningsformer och aflöningsbelopp
vid nyssnämnda med sjökarteverket nära besläktade verk;
och då, enligt hans uppfattning, vid båda verken enahanda aflöningsprinciper
borde följas i alla de fall, där arbetenas natur ej betingade olikhe -

ter, hade han ansett sig böra uttala en från kartverkskommissionens yttrande
afvikande mening.

Beträffande ritarna utgjorde — enligt hvad reservanten framhöll —
den väsentliga skiljaktigheten mellan chefens för sjökarteverket af kartverkskommissionen
förordade förslag och reservantens ofvan nämnda förslag,
att enligt det förra fast anställda ritare skulle indelas i två lönegrader,
därvid inom den lägre skulle, med en begynnelseaflöning af 1,500
kronor, utgå fyra lönetillägg å 300 kronor och inom den högre, med begynnelseaflöning
2,700 kronor, utgå tre lönetillägg äfvenledes å 300 kronor,
samtliga efter treårsperioder af väl vitsordad tjänstgöring, under det
att vid rikets allmänna kartverk någon dylik indelning i lönegrader ej
föreslagits, hvarjämte i det sistnämnda verket samtliga ritare med en begynnelseaflöning
af 1,440 kronor — eller 120 kronor i månaden — genom
sex ålderstillägg, hvardera å 360 kronor, skulle kunna vid väl vitsordad
tjänstgöring nå samma maximiaflöning 3,600 kronor som sjökarteverkets
högst aflönade ritare.

Då chefen för sjökarteverket emellertid under förhandlingarna angifvit,
att kompetensfordringarna på ritare i de för sjökarteverket föreslagna olika
löneklasserna vore olika, i det han af ritarna i den lägre klassen ej fordrade
kompetens att utföra själfständiga arbeten, hvilket däremot fordrades
i högre klassen, hade reservanten för sin del ej något att erinra mot
en dylik indelning af ritarna vid sjökarteverket.

Att en sådan indelning ej förekomme i den af reservanten föreslagna
staten för rikets allmänna kartverks civila personal, sammanhängde därmed
att ritarna vid sistnämnda kartverk — hvilka alla vore heliogravyrritare
— måste kunna utföra mer eller mindre själfständiga arbeten, och
att reservanten af denna anledning ej antoge andra än sådana, som vore
kompetenta därtill.

Det syntes honom dock, att den vid sjökarteverket föreslagna
indelningen i två lönegrader ej behöfde medföra, att ålderstilläggen sammanlagdt
blefve flera än som vid rikets allmänna kartverk af Konung
och Riksdag vore fastställdt och äfven i reservantens förslag återfunnes,
nämligen sex, eller af annat belopp än 360 kronor hvarje gång.

Enligt hans mening borde fördenskull, för likhets vinnande och för
undvikande af konkurrens mellan de båda verken, vid sjökar te verket fyra
(eller tre) ålderstillägg, hvartdera om 360 kronor, utgå inom den lägre
löneklassen och de återstående två (eller tre) inom den högre.

Därest det voi*e önskligt att försena uppnåendet af de högsta ålderstilläggen,
kunde detta enligt reservantens förmenande ske därigenom att
alla, för vinnande af fast anställning, under lämplig tid tjänstgjorde såsom
extra ritare — en klass, som på grund af arbetenas beskaffenhet ej kunde
komma till användning vid rikets allmänna kartverk.

Eleverna syntes reservanten vara enligt chefens för sjökarteverket
förslag något annat än hvad därmed menades vid rikets allmänna kartverk.

Vid detta senare förstodes därmed sådana personer, som vore under
utbildning; och erhölle de såsom uppmuntran för visade framsteg en
gratifikation af omkring 200 kronor årligen, till dess de kunde fast anställas
såsom ritare.

I chefens för sjökarteverket förslag förutsattes de däremot redan
under elevtiden kunna »utföra förefallande arbeten» och hade fördenskull
äfven ansetts kunna komma upp till en ersättning därför af ända till 1,200
kronor årligen.

Då enligt reservantens förmenande namn och gagn alltså ej motsvarade
hvarandra och »elevernas» betydligt fördelaktigare ställning enligt
chefens för sjökarteverket förslag kunde visa sig menlig, när det gällde
antagandet af dylik personal vid rikets allmänna kartverk, ansåg reservanten
sig ej kunna förorda förslaget i nyssnämnda hänseende, utan ville i
stället föreslå, att verkliga elever i sjökarteverket antoges på samma villkor
som i rikets allmänna kartverk, hvaremot sådan personal, som kunde användas
för sjökartcverkets nytta, men af någon anledning ej kunde uppföras
på ordinarie stat, finge anställas såsom »extra ritare», samt att, om detta
på grund af praxis ej genast kunde verkställas, förfarandet dock måtte
i organisationen fastslås.

Reservanten framhöll, att då gravörerna vid sjökarteverket enligt dess
chefs förslag skulle aflönas efter samma grunder som ritarna, reservantens
mening beträffande dessa äfven afsåge gravörpersonalen.

•57

Beträffande den af chefen för sjökarteverket föreslagna geocleten hade
kartverkskommissionen hemställt, att till dennes åliggande uteslutande eller
så godt som uteslutande skulle höra utförande af geodetiska arbeten.

Reservanten ansåg, att en dylik reduktion i de af chefen för sjökarteverket
föreslagna göromålen äfven borde medföra en minskning i avlöningsförmånerna
till likhet med hvad som skulle gälla för geodet vid
rikets allmänna kartverk enligt det af reservanten afgifna löneregleringsförslaget.

Chefen för sjökarteverket hade emellertid ansett en högre aflöning
betingad äfven däraf, att detta verks geodet under afsevärdt kortare tid
än motsvarande tjänsteman vid allmänna kartverket skulle användas till
fältarbeten och alltså hafva mindre inkomst däraf.

Oafsedt att reseersättning och fältaflöning afsåges att betacka reseoch
högre lefnadskostnader vid frånvaro från hemorten och alltså syntes
reservanten ej böra medtagas vid jämförelser mellan olika aflöningsbelopp,
skulle enligt reservantens förmenande den föreslagna geodeten Vid sjökarteverket,
som blefve ensam i sitt slag, säkerligen komma att tagas i anspråk
för så mycket geodetiskt fältarbete, att hans tjänstgöring, praktiskt
taget, blefve af enahanda beskaffenhet med geodets vid rikets allmänna
kartverk, både hvad art och tid beträffade, hvadan något skäl ej syntes
finnas till att hans aflöning bestämdes till annat belopp.

Marinförvaltningen har uti ett den 18 augusti 1910 afgifvet underdånigt
utlåtande i ärendet yttrat följande.

I likhet med chefen för sjökarteverket fann marinförvaltningen nödigt
att, då det syntes kunna med säkerhet förutsättas, att sjökarteverkets
verksamhet för obestämbart lång tid framåt komme att ökas och utvidgas,
sjökarteverket erhölle en fast organisation.

Behofvet af ökad civil arbetskraft inom sjökarteverket syntes marinförvaltningen
styrkt genom hvad .kartverkschefen i detta afseende
anfört.

8—111875. Lönereglering skommitténs bet. XXXI.

Utlåtande
l8/s 1910 af
marin förvaltningen.

58-

Likaså ansåg marinförvaltningen sig böra instämma med nämnde
chef i fråga om nödvändigheten däraf, att de vid verket anställda civila
personer erhölle fast anställning och tryggande ekonomiska förhållanden,
så att för fyllandet af sjökarteverkets viktiga uppgifter skicklig och intresserad
personal städse funnes att tillgå.

Det i de remitterade handlingarna omförmälda, af vissa myndigheter
den 15 april 1908 afgifna förslag till ny stat för sjökarteverket, hvaröfver
kommissionen för de allmänna kartarbetena den 17 november samma
år afgaf infordradt utlåtande, upptog ett mindre antal ritare och gravörer
än nu föreslagits, hvaremot aflöningsförmånerna beräknades för de
förre högre än nu ifrågasatts och för de senare lägre, dock under förutsättning
att utöfver aflöningen å stat inkomst skulle beredas gravörerna genom
ersättning för på ackord utfördt graveringsarbete.

Berörda förslag af den 15 april 1908 ansågs dock icke böra föranleda
till vidare åtgärd af den anledning att lönestaten i afseende å aflöningen
för ritare och gravörer ej oväsentligt skilde sig från den stat,
som blifvit fastställd för rikets allmänna kartverk.

Under nu förändrade förhållanden kunde emellertid, enligt chefens
för sjökarteverket af kartverkskommissionen understödda åsikt, det ökade
arbetet inom verket, äfven med en till 6 timmar om dagen nyligen utsträckt
ordinarie arbetstid, icke behörigen förrättas utan ökning af antalet
ritare och gravörer.

Såvidt marinförvaltningen kunde yttra sig i dessa afseenden, syntes
det nu föreslagna antalet af sådana tjänstemän böra möjliggöra en i rätt
betydlig mån ökad verksamhet inom sjökarteverket, utan att dock kunna,
åtminstone för mycket lång tid framåt, anses öfverflödigt stort.

I fråga om kompetens för anställning vid sjökarteverket såsom ritare
eller gravör ansåg marinförvaltningen sig böra till en början framhålla,
att beträffande de personer, som redan vunnit inträde i verket,
några särskiida fordringar i detta afseende ej borde uppställas hvarken
för erhållande af fast anställning med fullmakt eller för vinnande af
ytterligare befordran.

Det syntes marinförvaltningen emellertid, att vissa, ej alltför lågt
ställda kraf på teoretisk utbildning både kunde och borde i öfrigt uppe -

hållas vid antagning till ordinarie eller extra ordinarie beställning vid
sjökarteverket.

Dels vore nämligen för ett verkligt insiktsfullt utförande af de arbeten,
som ålåge en ritare eller gravör vid detta kartverk, ett icke obetydligt
mått af allmänt vetande ej blott önskvärdt utan äfven i själfva
verket erforderligt, dels syntes de förmåner, som i fast anställning med
fullmakt, rätt till pension och jämförelsevis god aflöning komme att erbjudas
den civila personalen, böra föranleda därtill, att måttliga fordringar
i nämnda afseende uppfylldes af de inträdessökande.

Att under alla förhållanden såsom villkor för anställning vid sjökarteverket
förutsätta aflagd realskoleexamen, ansåg dock marinförvaltningen
knappast vara erforderligt.

Ämbetsverket höll sålunda före, att kartverkschefen funnit det rätta,
då han föreslagit, att företräde till anställning borde lämnas sådan sökande,
som styrkte sig hafva aflagt realskoleexamen eller äga motsvarande
kunskaper. Att först och främst måste fordras, att sökande ådagalagt bestämda
anlag för teckning och välskrifning, folie af sig själft.

Vid valet mellan den af chefen för rikets allmänna kartverk föreslagna
aflöningstypen med grundlön och 6 ålderstillägg å högre belopp
och den af sjökarteverkets chef förordade med 2 lönegrader och inom
hvardera ålderstillägg, tillhopa 7, hvardera å något lägre belopp, ansåg
marinförvaltningen sig böra på de åt chefen för sjökarteverket anförda
skäl ansluta sig till det sistnämnda förslaget.

Liksom anordningen med lönegrader syntes marinförvaltningen erbjuda
ej blott sjökarteverket utan äfven dess civila personal högst afsevärda
fördelar, måste äfven de föreslagna lönesatserna enligt marinförvaltningens
åsikt anses synnerligen väl afvägda; och biträdde sålunda
ämbetsverket för sin del kartverkschefens förslag i detta afseende.

Såsom af det uppgjorda förslaget till aflöningsstat framginge, hade,
med undantag beträffande vaktmästaren, aflöningsförinånerna icke uppdelats
i, förutom lön och tjänstgöringspenningar, jämväl ortstillägg.

Oaktadt vid senare omregleringar af ämbetsverk ortstillägg uppförts
i staterna såsom utgörande en del af aflöningsförinånerna, hade dock
marinförvaltningen kommit till den uppfattningen, att med afseende å sjö -

karteverket och dess säregna ställning och förhållanden befogade invändningar
mot den vidtagna anordningen icke kunde göras.

Hvad i detta hänseende först anginge geodetbefattningen, hade för
densamma ortstillägg ej uppförts i staten utan tvifvel af den anledning,
att de med denna tjänst förenade lönevillkor — enligt marinförvaltningens
mening på goda grunder — ansetts böra bestämmas med hänsyn till
de allmänna läroverkens adjunkter bestådda förmåner, bland hvilka ortstillägg
ej inginge.

I fråga åter om de för ritare och gravörer af bägge lönegraderna
samt tryckeriföreståndaren föreslagna löneförmånerna hade ortstillägg icke
i staten uppförts af, såsom marinförvaltningen förmenade, rena sparsainhetsskäl.
Icke minst med afseende därå att för förvärfvande af åtminstone
ett högre mått af skicklighet å beställning af förevarande art utan tvifvel
måste förutsättas i viss mån konstnärliga anlag, höll ämbetsverket före,
att å den ena sidan löneförmånerna och å den andra pensionsbeloppen
hvarken kunde eller borde sänkas under de af kartverkschefen förordade.
Under sådana förhållanden syntes, vid fördelandet af den totala löneinkomsten
i särskilda slag af aflöningsförmåner, klok sparsamhet ej kunna
lämna rum för ortstilläg£.

I öfrigt erinrades af marinförvaltningen i detta sammanhang, att
ortstillägg icke vid alla omregleringar upptagits såsom särskild form för
aflöningsförmån.

Så hade, då 1910 års Riksdag antagit förslag till tandläkarinstitutets
omreglering, endast för vaktmästaren aflöningsformen ortstillägg blifvit
i stat uppförd. Likaså hade af samma Riksdag godkänts förslag angående
lönereglering för landtbruksingenjörer, enligt hvilket förslag ortstillägg
ifrågakommc för allenast en af 22 ordinarie dylika ingenjörer, och
i detta fall endast eventuellt.

Utan tvifvel med särskild hänsyn till förevarande ämne hade kommissionen
för de allmänna kartarbetena förklarat sig anse skiljaktigheterna
mellan chefernas för allmänna kartverket och sjökarteverket förslag till
lönestater dels icke vara af beskaffenhet att föranleda till ändringsförslag,
dels, hvad sjökarteverket anginge, väl motiverade. Kommissionen hade
sålunda i hufvudsak tillstyrkt det sistnämnda förslaget.

Chefen för allmänna kartverket hade ock uti särskildt yttrande förmält
sig med afseende å förhållandena inom sjökarteverkct icke hafva något
att erinra mot indelandet af ritare- och gravörbeställningarna därstädes i två
lönegrader, hvaremot han vidhållit sin mening beträffande ålderstilläggens
lämpliga anordnande. Det syntes emellertid marinförvaltningen vara ögonskenligt,
att högsta aflöningen icke borde uppnås vid alltför unga år.

Att beställningar tills vidare afsetts för tre extra ritare och en extra
gravör, syntes marinförvaltningen välbetänkt, då äfven dessa funktionärer
enligt förslaget skulle kunna komma i åtnjutande af ålderstillägg.

Chefen för rikets allmänna kartverk, som ansåg elevernas arbete ersatt
med gratifikation af omkring 200 kronor årligen, hade vändt sig mot
ett förslag af sj ökarte verkschefen, enligt hvilket elever skulle få tilldelas
arfvoden å 30 till 100 kronor i månaden.

Marinförvaltningen ansåg däremot, att, under förutsättning att elev
kunde utföra för sjökarteverket nyttigt arbete, minimiaflöningen blifvit åt
chefen för sjökarteverket i nämnda förslag satt för låg.

Den ökning i aflöningsstaten, som lägsta elevarfvodets höjande till
exempelvis 50 kronor i månaden skulle medföra, fann marinförvaltningen
för sin del mindre afsevärd i jämförelse med den i betydlig mån ökade
tryggheten för en god rekrytering, som antagligen därigenom skulle
ernås.

1 fråga om beloppet af dagtraktamente för tjänstgöring ombord ansåg
marinförvaltningen kartverkskominissionens erinran befogad.

Med hänsyn till sättet för ersättningens utgående till gravörer hade
marinförvaltningen ingalunda känt sig öfvertygad af de skäl, kartverkskommissionen
anfört för sin åsikt, att gravörerna borde få utöfver den
fasta aflöningen uppbära betalning för ackordsarbete. Icke ens kartverkschefens
förslag, ''att i visst fall — i fråga om nygravyr — och i öfrigt
mera undantagsvis ackordsarbete skulle uppdragas åt gravörer, kunde marinförvaltningen
biträda.

För denna sin mening ville ämbetsverket anföra — förutom hänsynen
till det lämpliga — ett särskildt skäl.

Uti afgifven underdånig skrifvelse hade chefen för sjökarteverket
hemställt, bland annat, att honom måtte tillerkännas befogenhet i vissa

fall att åt någon vid verket tjänstgörande officer, ritare eller gravör uppdraga
att utföra arbete för verkets räkning på öfvertid mot öfverenskommen
ersättning.

Genom nådigt bref den 8 april 1910 hade Kungl. Maj:t förklarat,
att hinder icke mötte för nämnde chef att, när han funne sådant vara
nödvändigt, lämna dylikt uppdrag åt civil ritare eller gravör.

Förutsättningen för att ett sådant medgifvande lämnades, nämligen
att fråga vore om extra ordinarie personal, bortfölle dock, därest nu
ifrågasatta omorganisation blefve genomförd, enär i sådant fall ritare och
gravörer komme att förses med fullmakter.

Det kunde till och med, icke utan fog, ifrågasättas, huruvida i angifna
fall sådant extra arbete kunde anförtros ens extra ritare eller gravör,
därest sådan funktionär, såsom af chefen för sjökarteverket föreslagits,
komme att såsom arfvode erhålla lika höga aflöningsförmåner som
ritare eller gravör af lägre lönegraden och jämväl arfvodesförhöjning motsvarande
åld erstil lägg.

Ett sådant bemyndigande för chefen i förhållande till den extra
personalen skulle nämligen komma att. i viss mån innebära eu orättvisa
mot den ordinarie personalen och kanske rent af kunna förhindra omorganisationens
faktiska genomförande inom skälig tid.

Endast med hänsyn till tryckeriföreståndaren, hvilken i lönestaten
upptagits hufvudsakligen i ändamål att honom måtte beredas pension,
borde tilläfventyrs chefen för framtiden äga sådant bemyndigande, men i
.sådant fall borde i aflöningsstaten, såsom jämväl af kartverkskommissionen
för motsvarande fall påyrkats, viss ersättning för särskilda ackordsarbeten
upptagas.

Rörande kvinnors anställning och befordran vid sjökarteverket hade
kartverkskommissionen och kartverkschefen hyst delade meningar. Den
senare hade föreslagit, att såsom elever, extra ritare och ritare i lägre
lönegraden måtte få antagas kvinnor, till antalet icke öfverstigande hälften
af de manliga tjänstinnehafvarna af samma kategori, hvaremot han ansett
kvinnor ej böra erhålla befordran till förste ritare och öfver hufvud taget
till gravörer. Kommissionen däremot hade ansett, att kvinnor borde kunna
antagas äfven till gravörer.

Marinförvaltningen höll för sin del före, att vid anställande och
befordran af personal vid sjökarteverket, hvars arbeten i allmänhet syntes
jämförelsevis synnerligen väl lämpade att utföras af kvinnor, hänsyn icke
borde tagas till annat än de sökandes skicklighet och nit, men att i öfrigt
det dock vore uppenbart, att nödvändigheten eller lämpligheten af att
kunna använda personalen jämväl vid sjömätning måste vid rekryteringen
vinna behörigt beaktande.

Det syntes marinförvaltningen emellertid som om för kvinnliga
tjänstinnehafvare lönesatserna kunde och borde sättas något lägre, för att
icke det af kvinnor förrättade arbetet skulle ställa sig dyrare för staten
än det af manliga befattningshafvare utförda, med hänsyn därtill att å
ena sidan för kvinnor pensionsåldern måste sättas afsevärdt lägre än för
män och å andra sidan pension kunde med visshet beräknas komma att
utgå för kvinnor till betydligt högre lefnadsålder än för män skulle ifrågakomma.

Behofvet af en geodets anställande vid sjökarteverket syntes marinförvaltningen
hafva blifvit af kartverkschefen synnerligen kraftigt motiveradt,
och ansåg marinförvaltningen jämväl de kvalifikationer för denna
tjänst, som af kartverkschefen fordrats, ingalunda vara för höga.

Marinförvaltningen ansåg vidare, på de af kartverkschefen anförda
skäl, de för geodeten föreslagna aflöningsförmånerna böra tillstyrkas.
Då för geodeten upptagits något högre aflöning än den som tillkomme
läroverksadjunkt, fann marinförvaltningen sig böra erinra därom,
att geodeten skulle komma att få i flera afseenden längre tjänstetid än
adjunkt.

Kartverkskommissionen och chefen för rikets allmänna kartverk syntes
anse, att geodetens arbetstid skulle komma att nästan uteslutande upptagas
för rent geodetiska tjänsteåligganden, och att han fördenskull icke,
såsom blifvit satt i utsikt, finge tid ägna sig jämväl åt arbeten af annan
art, särskildt arkivets vård. För sådant fall antog marinförvaltningen
behofvet af en bokhållare, som bland annat skulle biträda vid arkivgöromålen,
så mycket kraftigare göra sig gällande.

I det förut omnämnda, äldre förslaget till ny stat för sjökarteverket
hade upptagits en redogörare, uppbördsman och skrifbiträde. I ett af

nuvarande kartverkschefen afgifvet förslag till instruktion för verket hade
emellertid förutsatts, att chefen skulle omhänderhafva kassavården, hvilket
i annat utlåtande af den 18 augusti- 1910 blifvit af marinförvaltningen
tillstyrkt.

Kartverkskommissionen hade däremot fasthållit vid det tidigare förslaget
och såsom skäl för anställandet af eu särskild tjänsteman för det
administrativa arbetet inom sj ökarte ver ket anfört, att därigenom chefen
till vinst för verkets vetenskapliga och tekniska uppgifter skulle vinna frihet
från personligt handläggande af eu del mindre väsentliga tjänsteärenden.

Då hvad kommissionen sålunda anfört, enligt marinförvaltningens
åsikt, i själfva verket hade lika goda skäl för sig äfven under den förutsättning,
att biträdet i fråga icke vore redogörare, höll marinförvaltningen
före, att i staten borde upptagas arfvode för en bokhållare.

Enär det syntes vara meningen, att kartverket själft hädanefter skulle
utan mellanhand ombesörja kartförsäljningen, en anordning som marinförvaltningen
för sin del på det kraftigaste förordade, skulle den föreslagna
bokhållarens förnämligaste uppgift antagligen blifva handhafvande! af
denna viktiga detalj. Därest, såsom marinförvaltningen ansåg, ifrågavarande
syssla kunde väl skötas af en pensionerad underofficer, syntes arfvodet
böra sättas till det af kartverkskommissionen föreslagna belopp, 1,500 kronor.

Hvad kartverkschefen föreslagit beträffande tryckeriföreståndaren,
hade af kartverkskommissionen tillstyrkts och föranledde ej någon erinran
från marinförvaltningen.

Vaktmästarens förmåner syntes marinförvaltningen böra likställas
med dem, som förunnats vaktmästare vid de ämbetsverk, som nyreglerats
vid 1910 års riksdag.

Kartverkschefens förslag till aflöningsstat upptoge jämväl ett arfvode
till en arbetsledare å 600 kronor. Detta syntes komma att motsvara de
vid rikets allmänna kartverk för det dåvarande med 500 kronor utgående
»förmansarfvoden», och ansåg marinförvaltningen intet vara att erinra med
afseende å detta förslag.

De i förslaget till aflöningsstat upptagna löneförmånerna afsåge att
utgöra ersättning för en daglig tjänstgöringstid å tjänsterummet af 6 tim -

mar. Skulle emellertid, såsom beträffande större delen af allmänna kartverkets
civila tjänstepersonal varit förhållandet från och med början af
år 1908, finnas lämpligt eller nödigt, att arbetet å sjökarteverket utsträcktes
till 7 timmar om dagen, syntes det marinförvaltningen, att lönesatserna
borde i skälig mån höjas utöfver de föreslagna.

De pensioner, som — med tillämpande af den grundsatsen att af
sammanlagda aflöningen, hvari ålderstillägg inginge, 2/3 skulle utgöra lön
och 1/3 tjänstgöringspenningar — under vanliga förhållanden skulle efter
erhållet afsked tillgodokomma den civila personalen vid sjökarteverket,
syntes marinförvaltningen utmätta till lämpliga belopp.

I öfverensstämmelse med hvad af chefen för sjökarteverket föreslagits,
ansåg äfven marinförvaltningen pensionerna böra utgå från allmänna indrasmin^sstaten
äfvensom till änkor och barn från civilstatens änke- och

Ö Ö

pupillkassa.

Beträffande de befattningshafvare inom sjökarteverket, hvilka vunnit
inträde i flottans pensionskassa, borde enligt marinförvaltningens mening
samma föreskrifter förklaras gällande, som rörande befattningshafvares vid
marinförvaltningens civilafdelning delågareskap i nämnda kassa meddelats
genom kung!, kungörelse den 23 december 1908.

I fråga om de villkor och förutsättningar, under hvilka vid afgång
från tjänst pension finge tillgodonjutas, borde de i lagen angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1901 gifna föreskrifter
tillämpas.

Med hänsyn till det för ögonen ansträngande arbetet för ritare och
gravörer hade chefen för sjökarteverket föreslagit, att pensionsåldern för
manliga sådana befattningshafvare skulle sättas till 60 år.

Därvid vore dock enligt marinförvaltningens åsikt att bemärka, dels
att pensioner beviljats af 1907 års Riksdag åt tryckeriföreståndaren A. J.
Aurell efter 67 samt af 1910 års Riksdag åt gravören A. T. Lilja efter
66 lefnadsår, dels ock att kartverkschefen själf föreslagit, att en ännu vid
kartverket tjänstgörande, redan 65-årig gravör skulle äga att efter omregleringen
kvarstå i tjänst med arfvode motsvarande högre gradens aflöningsförmåner.

9—111875. Löneregleringskommitténs bet. XXXI.

Med afseende å dessa förhållanden fann marinförvaltningen sig förhindrad
att beträffande den lefnadsålder, då rätt till åtnjutande af full pension
borde inträda, för sjökarteverkets personal förorda något undantag
från den i § 5 af pensionslagen stadgade allmänna regeln.

Beträffande pensionsbeloppen syntes det marinförvaltningen böra anmärkas
att, under det enligt chefens för sj ökarte verket förslag högsta pension
skulle till ritare och gravör af l:a lönegraden utgå med 2,400 kronor
samt till dylik tjänsteman af 2:a lönegraden och tryckeriföreståndaren med
1,800 kronor, ofvanberörda, af Riksdagen beviljade pensioner bestämts till

2,000 kronor.

Sålunda hade i förslaget pensionerna satts till delvis något högre, delvis
något lägre belopp än det af Riksdagen anvisade.

Då emellertid de pensionärer, som af Riksdagen tillagts pension,
icke fått vidkännas någon som helst kostnad för pensions erhållande, men
däremot efter den föreslagna omorganisationens genomförande tjänstemännen
vid sjökarteverket naturligtvis skulle i enlighet med grunderna för
pensionslagen bidraga till sin egen pensionering, syntes i själfva verket
den föreslagna pensioneringen ej komma att för det allmänna draga i någon
afsevärd mån högre kostnader, än som skulle förorsakas genom att
fortsätta på den redan inslagna vägen.

Marinförvaltningen ansåg sig med afseende å förevarande ämne böra
på det kraftigaste framhålla den utomordentliga betydelsen ej blott för
tjänstemännen men äfven för sjökarteverket och dess uppgift däraf, att
pension tillkomme personalen såsom en rättighet.

Vid granskning af de förslag till bestämmelser, som meddelats
under rubriken: »Tjänstledighet in. m.», hade marinförvaltningen ansett

sig böra hemställa om ändringar i syfte, dels att all ordinarie civil personal
med undantag af vaktmästaren tillerkändes en månads semester årligen,
dels ock att föreskrifterna därom, att vid tjänstledighet på grund
af sjukdom under en månad förlust af tjänstgöringspenningar ej skulle
inträda, samt att vid tjänstledighet för svag hälsas vårdande, egna angelägenheter
eller på grund af sjukdom för längre tid än en månad ortstilllägg
ej skulle utbetalas, måtte utgå.

I och för genomförandet af den föreslagna nyregleringen hade kartverkschefen
hemställt om vissa befogenheter för chefen för sjökarteverket,
såsom att få tillägga den redan vid kartverket tjänstgörande personalen
lönegrad samt ålderstillägg i mån af vid verket tillbragta tjänstår äfvensom
att få göra de eftergifter i sistnämnda afseende, som af öfvergångsförhållandena
kunde skäligen påkallas, m. m.

Allt sådant syntes emellertid marinförvaltningen höra med Riksdagens
medgifvande ordnas af Kungl. Maj:t på förslag af kartverkschefen.

I staten borde enligt marinförvaltningens mening föreskrifvas, att,
därest sjökarteverkets behållning af försäljningen af kartor m. in. skulle
komma att öfverstiga det i samma stat beräknade belopp, öfverskottet
finge med Kungl. Maj:ts medgifvande användas till främjande af sjökarteverkets
verksamhet.

Uti särskild kungörelse angående villkor och bestämmelser för åtnjutande
af de nya aflöningsförmånerna för sjökarteverket borde, erinrade
marinförvaltningen vidare, intagas samtliga de stadganden, som beträffande
nyreglerade ämbetsverk plägade sammanföras i dylika författningar. Bestämmelser
i sådana ämnen borde sålunda utgå ur såväl aflöningsstaten som
instruktionen.

Marinförvaltningen hemställde slutligen, att statförslaget måtte återremitteras
till chefen för sjökarteverket för fullständigande med de bestämmelser
i fråga om kartförsäljningen, som befunnes erforderliga, för upprättande
vidare af förslag till en verklig stat för verket, ej blott till
aflöningsstat, samt i öfrigt för vidtagande af de ändringar, som af de
afgifna underdåniga utlåtandena öfver förslaget kunde föranledas.

* *

Anbefalld att inkomma med förnyadt yttrande i ärendet, har chefen
för sjökarteverket uti underdånigt yttrande af den 8 april 1911 anfört följande.

Han erinrade till en början, hurusom beträffande de af honom
föreslagna kompetensvillkoren för anställning vid sjökarteverket såsom ritare
eller gravör marinförvaltningen framhållit, att i fråga om de personer,

Yttrande ®/4
1911 af chefen
för sjökarteverket.

som redan vunnit inträde i kartverket, några särskilda bestämmelser i detta
afseende icke borde uppställas hvarken för erhållande af fast anställning
med fullmakt eller för vinnande af ytterligare befordran.

Då emellertid sjökarteverkets ritare- och gravörpersonals nuvarande
tjänsteanställning vid verket ej vore af den natur, att den grundade några
för framtiden bestående rättigheter, syntes det kartverkschefen, att
skäl ej förefunnes för honom att biträda denna marinförvaltningens
uppfattning.

Konsekvensen däraf skulle blifva, att den föreslagna löneregleringen
ej finge — såsom dock i några fall måste förutsättas kunna blifva förhållandet
— medföra sänkning i löneförmåner, som dittills af denna personal
åtnjutits.

Kartverkschefen borde gifvetvis jämväl beträffande den redan anställda
personalen vara tillförsäkrad rätten att, med hänsyn till ådagalagd färdighet
i vid verket förekommande arbeten, bestämma, om och när vederbörande
lämpligen må vinna anställning med fullmakt.

I kartverkschefens förslag hade också förutsatts, att ifrågavarande
kompetensfordringar, exempelvis villkoret om viss lefnadsålder och fullgjord
värnpliktstjänstgöring för erhållande af första anställning med fullmakt
samt villkoret angående viss tids tjänstgöring vid verket för vinnande
af befordran till högre graden, borde få tillämplighet äfven i fråga
om den personal, som för det dåvarande vore anställd vid sjökarteverket.

öfvergång sbestämmelser ansåg dock kartverkschefen vara i vissa hänseenden
lämpliga och önskvärda beträffande denna personal.

De nuvarande ritarna och gravörerna syntes honom, med afseende
å sin tjänsteställning, närmast vara att jämföra med de föreslagna extra
ritarna och gravörerna. De borde därför få efter de af honom föreslagna
grunder räkna sådan tjänstgöring — efter fyllda 22 år — sig till godo dels
för tillgodonjutande af ålderstillägg i ordinarie befattning dels för vinnande
af befordran till befattning: i högre graden.

Såsom kartverkschefen redan nämnt i sitt förslag af den 26 januari
1910, blefve det dock i vissa fall, med afseende å den nu anställda personalens
öfvergång till ordinai-ie stat, nödvändigt att till en början medgifva
afvikelser från blifvande bestämmelser, enär det eljest kunde inträffa, att

sjökarteverket ej finge behålla en och annan af sina skickligaste ritare och
gravörer.

I fråga om skälen för att i kartverkschefens förslag till ny stat ortstilllägg
— utom för vaktmästaren — ej upptagits bland personalens löneförmåner,
erinrade han, utöfver hvad marinförvaltningen redan anfört till stöd för
hans förslag i detta hänseende, därom, att, då ritarna och gravörerna vid
sjökarteverket dels icke vore att jämföra med någon af de tjänstemannagrupper,
för hvilka inom en del andra ämbetsverk på senare tid ortstilllägg
upptagits i stat, dels samtliga hade sin tjänstgöring förlagd till en
och samma ort, nämligen Stockholm, han ansett sig sakna anledning att
för dem föreslå ortstillägg, hvarigenom enligt hans uppfattning fördelningen
af deras löneförmåner endast skulle onödigtvis invecklas.

Beträffande däremot vaktmästaren, hvilken vore att jämföra med
motsvarande befattningshafvare vid de centrala ämbetsverken, fann kartverkschefen
det riktigast, att åt denne bereddes full likställighet med hans kamrater
i andra verk äfven med afseende å aflöningsförmånerna. I öfverensstämmelse
med hvad 1910 års Riksdag beslutat beträffande ålderstillägg
åt vaktmästare vid fångvårdsstyrelsen, generaltullstyrelsen och marinstaben,
ansåg kartverkschefen sig därför numera böra föreslå, att ålderstillägg till vaktmästaren
vid sjökarteverket finge utgå efter 5 år med 100 kronor och
efter 10 år med ytterligare 100 kronor.

Den föreslagna minimi aflöning en till elev, 30 kronor per månad, hade
af marinförvaltningen ansetts för låg »under förutsättning att elev kunde
utföra för sjökarteverket nyttigt arbete».

Däremot erinrade kartverkschefen, att han, just på den grund att
eleven vid anställningen och under första tiden därefter i allmänhet endast
i mycket ringa grad kunde utföra ett sådant nyttigt arbete, ansett
sig böra beräkna minimiarfvodet på föreslaget sätt.

Det syntes honom ej behöfva framhållas, att afsedt vore det elevens
aflöning skulle höjas, i den mån denne visade sig kunna genom sitt arbete
gagna verket. Förbises finge ej heller, att elevtiden i främsta rummet
vore en lärotid, hvilken i och för sig icke grundade rättighet till fortsatt
anställning i verket, samt att möjlighet borde finnas att från ett lågt be -

gynnelsearfvode gradvis genom större och mindre förhöjningar uppmuntra
visade framsteg hos eleverna.

Mot den af kartverkskommissionen föreslagna och af marinförvaltningen
förordade affattningen af bestämmelsen om dagtraktamente under
tjänstgöring ombord hade kartverkschefen intet att erinra.

Marinförvaltningen hade — under erinran om att chefen för sjökarteverket
på sin tid i underdånig skrifvelse anhållit om bemyndigande att åt
vid verket tjänstgörande officer, ritare eller gravör uppdraga att på Övertid
utföra visst arbete mot öfverenskommen ersättning, samt att i anledning
däraf Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 8 april 1910 förklarat
hinder icke möta för nämnde chef att lämna dylikt uppdrag åt civil ritare
eller gravör — velat göra gällande, att, därest nu ifrågavarande omorganisation
blefve genomförd och sålunda ritare och gravör förseddes med fullmakter,
någon öfvertidsersättning icke vidare borde ifrågakomma för vare
sig ordinarie eller extra sådan personal.

Med anledning däraf ansåg sig kartverkschefen böra till en början
anföra, att han i motsats till marinförvaltningen ansåge, att, då det
åberopade kungl. brefvet uttryckligen hade afseende å civila ritare och
gravörer, chefen för sjökar te verket borde, till dess annorlunda blefve stadgadt,
anses äga befogenhet att, äfven efter eventuellt genomförande af en ny
organisation i föreslagen riktning, fortfarande till sådan personal — ordinarie
eller extra ordinarie — utbetala särskild ersättning för utfördt
öfvertidsarbete.

Enligt kartverkschefens förmenande skulle det ock medföra olägenheter
och lända till förfång för statsverket, om denna befogenhet fråntoges
chefen för sjökarteverket.

Redan den begränsning till blott civil personal, som kungl. brefvet
den 8 april 1910 innebure, hade, såsom kartverkschefen förut vid flera tillfällen
framfört till Kungl. Maj:t, verkat hämmande på kartverkets förmåga
att nöjaktigt fullgöra sina uppgifter.

Därigenom hade nämligen blifvit nödvändigt att — i den mån den
militära arbetskraften för närvarande kunde ersättas med civil — i så
mycket större utsträckning använda civil personal till öfvertidsarbete.

Vid afgifvande af sitt förslag den 26 januari 1910 rörande bland
annat personalbehofvet för verket hade kartverkschefen ej kunnat taga hänsyn
till detta större behof af civil arbetskraft; och, ehuru verkningarna
däraf för framtiden gifvetvis ännu icke läte sig fullt öfverskadas, syntes
det honom kunna ifrågasättas, huruvida icke, på grund af detta förut ej
beräknade förhållande, behofvet af civil personal bort upptagas något större
än hvad som skett i hans berörda förslag.

Skulle emellertid kartverkschefen komma att betagas möjligheten att
för erforderligt öfvertidsarbete tillgodogöra sig ritarnas och gravörernas
arbetskraft, ansåg han det blifva nödvändigt att i staten för verket uppföra
ytterligare två ritare, förslagsvis eu i högre och en i lägre graden,
och sannolikt en gravör.

I detta sammanhang erinrades, att den för sjökarteverket af kartverkschefen
för ritning och expeditionsarbeten m. m. beräknade personalen icke
vore större än den personal, som disponerades af, exempelvis, det norska
sjökarteverket, hvilket under vintern 1909—1910 för ritning och andra
vid tjänstgöring i land förekommande arbeten hade 13 officerare och 4
civila personer till sitt förfogande.

Äfven i anseende till själfva arbetets beskaffenhet syntes det kartverkschefen
nödvändigt, att principen om öfvertidsarbete mot särskild ersättning
under tjänstgöring i land upprätthölles beträffande sjökarteverkets
ritare- och gravörpersonal, och hänvisade han i detta afseende till hvad
kartverkskommissionen anfört i ämnet. Därutöfver framhöll han för egen
del, hurusom kartverkspersonalens arbete snarast vore att betrakta såsom ett
konstnärligt handtverk och äfven på den grund ej vore att jämföra med
arbetet i allmänhet inom de centrala verken.

Den omständigheten att ritaren eller gravören erhölle fullmakt på
ordinarie tjänst, förändrade ej hans karaktär af arbetare, som mot erbjuden
ersättning åtagit sig att lämna arbete under visst antal timmar. Hans
aflöningsförmåner vore ej heller tilltagna till sådant mått, att på honom
skäligen syntes kunna ställas det anspråk, att han skulle utan ersättning
ägna sin lediga tid åt arbete för verket.

Vidare påpekade kartverkschefen, att arbetet vid sjökarteverket vore
af säregen natur äfven i sådant hänseende, att där i stor utsträckning

förekomme s. k. säsongarbete, soin icke kunde fördelas öfver en längre
period, utan för hvars behöriga utförande kräfdes antingen att personalens
arbetstid utsträcktes eller att arbetskrafterna förstärktes.

Vid årsskiftet rådde till exempel alltid stor brådska för klargörande af
nya kartupplagor, hvilket arbetes snara utförande vore af största vikt för såväl
flottan som den sjöfarande allmänheten. Under januari och februari månader
1911 hade sålunda samtliga ritare och flertalet gravörer utfört öfvertidsarbete
en å två timmar om dagen mot ersättning enligt kungl. brefvet den 8

o o o o

april 1910.

Stundom inträffade, att ett kartarbete för flottans räkning kunde
kräfva ett särskildt snabbt utförande. En gravör hade sålunda vid ett
tillfälle arbetat 14 å 15 timmar om dygnet för att på kortast möjliga tid
färdigställa en för flottan afsedd kartplåt. Uppenbarligen kunde det ej rimligtvis
begäras, att ett så forceradt extra-arbete skulle utföras utan särskild
ersättning.

Att för en tjänsteman med den relativt blygsamma aflöning, som
ifrågasatts för sjökarteverkets ritare och gravörer, ej endast borttaga möjligheten
till extraförtjänst genom öfvertidsarbeten utan ock måhända
kräfva dylikt arbete utan ersättning, vore enligt kartverkschefens åsikt ej
blott obilligt utan ock oklokt, då därigenom en god rekrytering af denna
personal för visso skulle äfventyras. Det kunde nämligen med säkerhet förutsättas,
att dylika tjänstgörings- och aflöningsvillkor icke skulle locka de
dugligaste aspiranterna till att söka fast anställning i sjökarteverket.

I hvarje fall syntes det vara mest förenligt med statens eget välförstådda
intresse att för det arbete, som måste utföras, i största möjliga
grad tillgodogöra sig just den inom det egna verket tillgängliga arbetskraften,
hvilken merendels ock vore den bästa till buds stående.

I detta sammanhang framhölls af kartverkschefen en synpunkt, som
han ansåg böra ej endast i förevarande utan ock i andra hänseenden
vara bestämmande vid organiserandet af sjökarteverket, nämligen att detta
verk i nåo;on mån måste betraktas såsom ett för affärsverksamhet afsedt
företag och att arbetet därstädes borde organiseras med hänsyn tagen
därtill. För att verket då skulle kunna fylla sitt ändamål kräfdes något
friare former äfvensom större beslutanderätt för chefen i rena för -

valtningsfrågor, än hvad som vore lämpligt vid statens centrala äm
betsverk.

Kartverkschefen anmärkte ock, att, om med införande enligt marinförvaltningens
förslag af kostnadsfri ledighet under en månad årligen för
ritare- och gravörpersonalen skulle följa skyldighet att under viss kortare tid
af året, enligt chefens bestämmande, arbeta 7 timmar i stället för, såsom
för det dåvarande, 6 timmar om dagen, någon inskränkning gifvetvis skulle
inträda i det vid sjökarteverket nu förekommande öfvertidsarbetet.

Då marin förvaltningen i sitt underdåniga utlåtande syntes hafva
gifvit uttryck åt den mening, att inom statsförvaltningen skulle såsom
en allmän princip gälla, att öfvertidsersättning icke borde utgå till tjänstemannapersonal
med ordinarie anställning, ansåg sig kartverkschefen ej
kunna underlåta att framhålla, hurusom, enligt hvad han hade sig bekant,
så åtminstone icke vore förhållandet inom det ämbetsverk, som inom
statsförvaltningen räknade den ojämförligt största tjänstemannapersonalen,
nämligen järnvägsstyrelsen.

Där förekomme i ganska stor utsträckning öfvertidsarbete mot särskild
ersättning, bland annat vid kontrollkontoret, statistiska kontoret samt
de tekniska byråerna. Den personal, som komme i åtnjutande af öfvertidsersättning,
vore bokhållare, kontorsskrifvare och ritare, hvilka samtliga
uppbure en aflöning enligt stat, lika stor som eller öfverstigande den, som
föreslagits för sjökarteverkets ritare. Beträffande tjänstemän med ställning
och aflöning, motsvarande l:a lönegradens tjänstemäns och därutöfver vid
de öfriga centrala verken, förekomme däremot inom järnvägsstyrelsen
ingen öfvertidsersättning.

Det nämndes ock af kartverkschefen i förevarande afseende, att
denna ersättning inom järnvägsstyrelsen utginge dels i vissa fall med en efter
den ordinarie lönen beräknad timlön dels ock i mycket stor utsträckning (dock
ej för ritare) efter ackord.

Vid fastställande af ny stat för tullverket hade 1910 års Riksdag
godkänt den principen, att vid arbete på öfvertid särskild ersättning skulle
uteå till den vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen
anställda personalen.

10—111875. Löneregleringskommitténs bet. XXXI.

Dessa af kartverkschefen anförda exempel hade styrkt honom i den
uppfattningen, att vid ämbetsverk, som måste drifvas affärsmässigt, arbete
på öfvertid mot öfvertidsersättning ej lämpligen kunde undvikas.

Marinförvaltningen hade anfört, att, om ersättningen till tryckeriföreståndaren
skulle utgå ackordsvis, viss ersättning för särskilda ackordsarbeten
borde upptagas i aflöningsstaten; och hade ämbetsverket därvid
hänvisat till hvad kartverkskommissionen i detta hänseende påyrkat.

Enligt hvad chefen för sjökarteverket framhöll, hade kommissionen
dock icke, såsom marinförvaltningen syntes antaga, afsett, att visst belopp
för enbart ackordsersättningar skulle inflyta i staten, än mindre att de
olika ackordspriserna skulle däri specificeras.

Däremot hade kommissionen ifrågasatt, att alla vid sjökarteverket
förekommande ersättningar för ackordsarbeten, öfvertids- och extra-arbeten
och dylikt skulle med förslagsvis beräknadt totalbelopp beräknas i aflöningsstaten.
Så hade jämväl skett i det nya statförslag, som af chefen
för sjökarteverket uppgjorts och bilagts hans förnyade yttrande i ärendet.

Kommissionen torde emellertid hafva förutsatt, att, såsom dittills
ägt rum, kartverkschefen skulle efter föreliggande omständigheter bestämma
grunderna och ersättningen för ackordsarbete.

Denna ersättning utginge efter styckpris, så att, exempelvis, 1 öre
betalades per sjökort för skärning, 38 öre för klistring af ett militärspecial
med hel baksida och 1 krona 57 öre för klistring af ett militärspecial
med delad baksida o. s. v.

Dessa ackordspriser måste emellertid på grund af inträdande ändrade
förhållanden tid efter annan undergå jämkning. Med hänsyn därtill skulle
det möta svårighet och vara opraktiskt att i aflöningsstaten upptaga specifika
belopp för dylika ersättningar.

Beträffande särskildt tryckeriföreståndaren ansåg kartverkschefen
det böra bemärkas, att i det ackordsbelopp, som till honom utbetalades,
inginge ersättningen för det arbete, som utfördes af hans biträden.

Skulle ackordssystemet befinnas olämpligt för aflönande af tryckeripersonalen,
måste dels föreståndaren i staten uppföras med full lön, dels
för tryckeribiträdena, hvilka för sjökarteverket ej kunde undvaras, liksom
för extra ritare och gravörer beräknas i staten visst belopp till arfvoden.

För sådant fall syntes för tryckeriföreståndaren böra beräknas samma
aflöningsförmåner som för ritare i högre graden.

Såsom ersättning till biträdena, hvilka syntes böra antagas såsom
månadslönare genom kontrakt, borde lämpligen tills vidare utgå arfvoden

till ett biträde af 150 kronor per månad
och t> » » » 90 j » »

Aflöningen för tryckeripersonalen borde i så fall afse en beräknad

arbetstid af 8 timmar om dagen.

I detta sammanhang anmärktes slutligen, att, enär arbetet i tryckeriet
stode i direkt förhållande till sjökortomsättningen, hvilken icke kunde i föiväg
exakt beräknas, den rationellaste lösningen af frågan om aflöningen till
tryckeripersonalen syntes chefen vara, att kostnaden därför såväl som för
själfva tryckningen finge direkt bestridas af inkomsterna af kartförsäljningen,
i hvilket fall för dessa kostnader något belopp ej behöfde uppföras
i stat. Eu så rent affärsmässig lösning af denna fråga hade han dock
ej nu ansett sig böra föreslå.

Rörande kvinnors anställning och befordran vid sjökarteverket hade,
erinrade kartverkschefen, såväl marin förvaltningen som kartverkskommissionen
uttalat en från hans förslag afvikande mening, så tillvida att de
ansett kvinnlig personal böra kunna anställas och befordras äfven såsom
gravörer.

Skälet till att kartverkschefen funnit en skillnad i detta fall böra
göras mellan ritare- och gravöranställning, hade uteslutande varit, att han
ansåge gravyrarbetet vid sjökarteverket vara af den beskaffenhet, att kvinn
lig arbetskraft vore mindre tjänlig för dess utförande.

Därmed hade han dock ingalunda förbisett, att gravyrarbete i allmänhet
och äfven vid rikets allmänna kartverk mycket väl kunde verkställas
af för yrket utbildade kvinnor.

Men gravyrplåtarna vid sjökarteverket vore i motsats till hvad
fallet vore vid allmänna kartverket — af en sådan storlek och tyngd, att
deras bearbetning, enligt hvad ock erfarenheten utvisat, folie sig synnerligen
obekväm för en kvinna, samtidigt som förekommande lyftning
eller transport af sådana plåtar icke lämpligen kunde ombesörjas af en
kvinna.

En olägenhet, med hvilken man enligt kartverkschefens åsikt gifvetvis
alltid hade att räkna, då det gällde kvinnlig arbetspersonal, vore, att
denna stundom på grund af äktenskap frånträdde sin anställning. Detta
kunde för arbetsgifvaren blifva särskildt kännbart just i fråga om gravyrarbete.
Då handlaget hos olika gravörer oftast vore synnerligen olika,
blefve det lätt förenadt med svårighet och tidsförlust att få ett afbrutet
gravyrarbete fullbordadt af annan lämplig person. Vid sjökarteverket
hade en dylik erfarenhet vunnits i det enda fall, då kvinnlig gravör
där användts.

På grund af hvad sålunda anförts, ansåg chefen för sjökarteverket,
att han måste i princip vidhålla sin i frågan förut uttalade åsikt.

Men under förutsättning att, såsom han ifrågasatt, för vinnande
af anställning såsom gravör uppställdes villkor om ådagalagd lämplighet
för dylikt arbete vid verket, syntes det honom, att möjlighet till sådan
anställning utan olägenhet kunde lämnas öppen äfven för kvinnliga sökande.
Kvinna, som jämte den erforderliga skickligheten och erfarenheten inom
yrket innehade läkarebetyg om lämplig kroppsbeskaffenhet samt visade sig
besitta tillräckliga kroppskrafter, kunde ju befinnas fullt lämplig för anställning
af ifrågavarande slag. Enligt chefens förmenande skulle det
under dylika förutsättningar dock endast i sällsynta undantagsfall komma
att inträffa, att kartverkschefen för sådant arbete anlitade kvinnlig arbetskraft.

I fråga om aflöning en till de kvinnliga tjänstemännen vid sjökarteverket
hade marinförvaltningen mot kartverkschefens förslag anmärkt, att
med hänsyn till beräknad lägre pensionsålder för kvinna, och då pension
komme att i regel utgå till i genomsnitt högre lefnadsålder för kvinna än
för man, lönesatserna kunde och borde sättas något lägre för kvinna.

Sedan kartverkschefens förslag och däröfver infordrade yttranden afgifvits,
hade, erinrade han, lönereojerinsjskommittén afjdfvit underdånigt
förslag angående, bland annat, löneberäkningen för kvinnliga statstjänstemän;
och syntes kommitténs majoritet i detta ämne hafva uttalat en mening,
som i hufvudsak öfverensstämde med den af marinförvaltningen angifna
grundsatsen. Reservanter inom kommittén hade dock gjort gällande, att
begynnelselönen för man och kvinna borde vara lika.

Innan denna fråga ännu nått sin slutgiltiga lösning, fann kartverkschefen
ej skäl att nu frångå sitt förslag i ämnet. Han hade dock därför
icke bortsett från att, såsom marinförvaltningen påpekat, kvinnlig arbetskraft
kunde blifva i någon mån dyrare för staten än manlig. Men han
ansåg, att detta faktum till en viss grad borteliminerades däraf att de
kvinnliga tjänstemännen oftare än männen frånträdde tjänsten före uppnådd
pensionsålder och i sådant fall utan eget gagn och utan möjlighet till
restitution fått erlägga pensionsafgifter.

Genom sitt förslag om att kvinnlig ritare skulle stanna i den lägre
graden, hade kartverkschefen emellertid ansett, att de af marinförvaltningen
anförda synpunkterna skulle vinna vederbörligt beaktande. I hvarje
fall fann han för sin del en sådan lösning af frågan vara för den relativt
fåtaliga kvinnliga personal, som kunde ifrågakomma vid sjökarteverket,
betydligt mera enkel och ändamålsenlig än systemet med olika löneskala
för man och kvinna.

Kartverkschefen erinrade ock, hurusom, då han vid afgifvande af sitt
förslag den 26 januari 1910 ifrågasatte, att det vid sjökarteverket förekommande
bokförings- och skrifarbetet skulle tills vidare ombesörjas af
tillgänglig arbetskraft bland ritarepersonalen, han naturligt nog ej tagit
hänsyn till den inskränkning i den militära arbetskraften, som Kungl.
Maj:ts beslut af den 8 april samma år faktiskt medförde.

Då ritarna numera i allt högre grad måste tagas i anspråk för ritarearbete,
syntes det kartverkschefen ock blifva nödvändigt, att för ifrågavarande
förvaltningssysslor hädanefter finge disponeras ett särskildt biträde.

Enligt bemyndigande genom kungl. bref den 10 juni 1910 hade
ock kartverkschefen för sådant ändamål anställt eu pensionerad underofficer
såsom bokförare, för hvilken i 1911 års stat vore upptaget ett arfvode
af 1,320 kronor, för år räknadt. I det förslag till stat för sjökarteverket,
som vidfogats chefens förnyade yttrande, hade upptagits ett arfvode till en
bokförare å 1,500 kronor.

Beträffande de sjökarteverket tillhörande befattningshafvare, som redan
grundlagt pensionsrätt i flottans pensionskassa, ansåg sig kartverkschefen,
i anledning af hvad marinförvaltningen anfört i ämnet, böra med
frångående af sitt ursprungliga förslag föreslå, att föreskrifter motsvarande

dem, som innehölles i kungl. kungörelsen den 23 december 1908 angående
befattningshafvares vid marinförvaltningens civilafdelning delägarskap
i flottans pensionskassa, måtte utfärdas beträffande de befattningshafvare
vid sj ökarte ver ket, som vunnit inträde vid nämnda kassa.

Kartverkschefen hemställde därför, att, därest ny organisation för
verket fastställes, föreskrift måtte af Kungl. Maj:t utfärdas därom, att befattningshafvare,
som vid utgången af året närmast före denna organisations
ikraftträdande redan vore delägare i flottans pensionskassa, skulle kvarstå
såsom delägare i nämnda kassa, såvidt anginge gratial åt änka och barn,
och förty fortfarande vara skyldig att till kassan erlägga stadgade gratialafgifter,
till följd hvaraf sådan befattningshafvare icke skulle vara skyldig
att inträda såsom delägare i civilstatens änke- och pupillkassa.

Beträffande pensionsåldern för civila befattningshafvare vid sjökarteverket
hade marinförvaltningen — med fästadt afseende bland annat därå,
att tryckeriföreståndaren Aurell och gravören Lilja af Riksdagen beviljats
pension vid resp. 67 och 66 lefnadsår, samt att kartverkschefen föreslagit,
att en ännu vid kartverket anställd, redan 65-årig gravör skulle äfven
efter omregleringen tills vidare få kvarstå — förklarat sig förhindrad att
för sjökarteverkets personal förorda något undantag från den i § 5 af
pensionslagen stadgade allmänna regel.

Enligt kartverkschefens förmenande gåfve emellertid de af marin -förvaltningen åberopade fallen allenast vid handen, att äfven tjänstemän
af en ålder, öfverstigande pensionsåldern, stundom kunde besitta en för
tjänsten fullt tillräcklig arbetsförmåga. Sådant hade också i pensionslagen
förutsatts, då i § 6 b) stadgades, att med afskedet kunde få anstå, så
länge tjänstinnehafvaren pröfvades kunna i tjänsten på ett tillfredställande
sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda 70 år.

Från kartverkets egen synpunkt vore det ock fördelaktigast, att verket
tillgodogjorde sig tjänstemännens erfarenhet och skicklighet inom yrket
äfven sedan de uppnått pensionsålder, så länge full arbetsförmåga hos
dem funnes.

Det vid sjökarteverket förekommande ritare- och gravyrarbetet vore
emellertid, såsom erfarenheten utvisat, synnerligen ansträngande för ögonen.
Man måste ovillkorligen räkna med möjligheten, att synförmågan

hos personalen vid äldre år kunde komina att nedgå i en grad, som gjorde
personalen mindre tjänlig för arbetet.

Vid sådant förhållande hade det ock synts chefen principiellt såväl
som praktiskt sedt vara det enda riktiga att rätten till full pension såväl
som skyldigheten att från tjänsten afgå inträdde vid den tidigare åldersgräns,
då denna nedsättning af arbetsförmågan kunde beräknas i allmännare
grad inställa sig.

På anförda skäl ansåg han sig böra vidhålla sitt förslag i afseende
å pensionsålder för sjökarteverkets civila personal.

De af marinförvaltningen ifrågasatta ändringarna i de under rubriken
tjänstledighet m. in. af kartverkschefen föreslagna bestämmelser hade
han, ehuru endast med tvekan, ansett sig böra biträda.

Det syntes honom vara tvifvel underkastadt, huruvida vid sjökarteverket,
hvars verksamhet icke kunde förliknas med ett ämbetsverks, vore
behöfligt att för ritare- och gravörpersonalen fastslå en semestertid på en
månad.

Då han icke motsatte sig marinförvaltningens förslag i detta hänseende,
hade han dock föreställt sig, att den arbetstid, som därigenom beröfvades
sjökarteverket under de 15 dagar, hvilka skulle tillkomma utöfver den
af honom för ritare och gravörer tilltänkta semestertiden, lämpligen kunde
tillgodogöras verket genom att under tre månader af året öka den dagliga

un ö O O

arbetstiden på tjänsterummet från 6 till 7 timmar.

En sådan ökning af tjänstgöringstiden skulle för sjökarteverket blifva
särskildt värdefull, om den förlädes till årets tre första månader, då arbetsbördan
inom verket vore drygast. Det just vid nämnda tid förekommande
öfvertidsarbetet skulle därigenom kunna ganska afsevärdt nedbringas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde kartverkschefen alltså,
att, därest åt ritare- och gravörpersonalen vid sjökarteverket bereddes förmånen
af en hel månads kostnadsfri ledighet årligen, kartverkschefen måtte
erhålla bemyndigande att under tre månader årligen, vid den tid han funne
lämpligt, utsträcka denna personals arbetstid på tjänsterummet till 7 timmar.

Hvad marinförvaltningen och kartverkskommissionen anfört rörande
sammanförandet i en kungörelse af samtliga aflöningsbestämmelser för sjökarteverkets
personal hade föranledt kartverkschefen att, i hufvudsaklig

anslutning till gällande föreskrifter i liknande kungörelser som af Kungl.
Maj:t på senare tid utfärdats för nyreglerade verk, utarbeta ett vid det
förnyade yttrandet fogadt förslag till kungörelse angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande af de nya aflöningsförmåner, som blefve fastställda
för sj ökarte verkets civila personal. I detta förslag till kungörelse
återfunnes också föreskrifter rörande dels semester och tjänstledighet dels
sättet för beräknande af tjänstetid för ålderstillägg åt den före omorganisationen
vid verket anställda personalen.

I detta sammanhang ansåg kartverkschefen sig böra beröra en fråga,
åt hvilken i hans förslag af den 26 januari 1910 ej ägnats tillräcklig uppmärksamhet.

Föreskriften i statförslaget därom, att af sammanlagda aflöningsbeloppet,
inberäknadt ålderstillägg, två tredjedelar skulle räknas såsom lön
och en tredjedel såsom tjänstgöringspeningar, hade, enligt hvad han framhöll,
tillkommit uteslutande för att tjäna till grundval för beräknande af
pensionsbeloppet för de olika befattningshafvarna, och ur donna synpunkt
var han fortfarande af den mening, att fördelningen vore lämplig.

Man hade emellertid därvid'' förbisett, att denna fördelning kunde
verka onödigt betungande, i det att tjänstemännen vid inträffande tjänstledighet
på grund af sjukdom eller andra omständigheter nödgades afstå
oskäligt stor del af sina aflöningsförmåner.

Denna olägenhet syntes honom kunna afhjälpas antingen därigenom
att fördelningen af lön och tjänstgöringspenningar finge beräknas efter en
för personalen fördelaktigare norm, i hvilket fall pensionsunderlaget för dem
likväl borde fastställas till skäliga efter annan grund beräknade belopp,
eller ock därigenom att personalen vid ofvanberörda ledighet finge behålla,
utöfver lönen, äfven en del af tjänstgöringspenningarna. Utan att uttala
någon mening, i hvilken af dessa riktningar frågan lämpligen borde lösas,
hade kartverkschefen velat påpeka önskvärdheten åt att dessa synpunkter
vid ärendets slutliga, afgörande måtte vinna nödigt beaktande.

Det af kartverkschefen ursprungligen uppgjorda statförslaget hade,
såsom ock kartverkskommissionen påpekat, utgjort ett förslag till aflöningsstat
för sj ökarte verket.

Ehuru kartverkschefen ansåg, att, då förevarande uppgift varit begränsad
att omfatta endast själfva organisationen af sjökarteverket och
därmed sammanhängande reglering af dess civila tjänstepersonal, allenast
ett förslag till aflöningsstat varit af omständigheterna direkt påkalladt,
hade han dock nu, med tillmötesgående af de utaf marinförvaltningen i
detta afseende framhållna synpunkter, upprättat förslag till fullständig stat
för sjökarteverket, hvilket förslag närslöts.

Detta förslag vore beträffande »allmänna utgifter» upprättadt med
hänsyn till beräknade anslagsbebof för år 1912, men vore i fråga om de
under »aflöningar till ordinarie personal» samt »arfvoden och ersättningar»
upptagna beloppen att anse såsom en normalstat att tillämpas sedan den
nya organisationen biff vit fullständigt genomförd.

I den del af staten, som rörde arfvoden och ersättningar, hade upptagits
arfvode till en bokförare med 1,500 kronor samt arfvoden och ersättningar
till elever, för tillfälliga arbeten samt till tryckeripersonalen m.
in. med förslagsvis beräknadt belopp af 11,000 kronor.

Sistnämnda belopp hade därvid endast öfverflyttats från den post
under »allmänna utgifter», hvarunder det förut ingått i staten.

Däremot hade i staten ej medräknats de ersättningar eller arfvoden,
som kunde komma att utgå till personal för omhänderhafvande af sjökortförsäljningen,
därest denna, såsom af kartverkschefen i annat sammanhang
föreslagits, skulle komma att öfvertagas af kartverket. Sådana kostnader
borde nämligen, enligt hans förmenande, bestridas af försäljningsmedlen.

Ej heller hade i staten upptagits kostnaderna för den ytterligare
personal, som kunde befinnas erforderlig, därest, såsom blifvit ifrågasatt,
bestyret med rättning af flottans stationers sjökortsförråd öfverflyttades till
sjökarteverket.

För vinnande af större reda och öfverskådlighet hade under den
särskilda rubriken: »arfvoden och ersättningar» sammanförts alla de i själfva
aflöningsstaten ingående belopp, som ej utgjorde aflöning åt personal med
fullmakt.

Vidare hade kartverkschefen, i motsats till sitt föregående förslag,
ej i statförslaget upptagit visst antal extra ritare och extra gravörer eller
angifvit bestämda arfvodesbelopp för dem.

11—111875. Lönereglering skommitténs bet. XXXI.

Han hade nämligen vid närmare eftertanke funnit det vara för verket
förmånligast, att antalet dylik extra personal gjordes beroende af föreliggande
behof och att kartverkschefen jämväl finge äga fria händer att,
inom fastställda gränser, bestämma rörande begynnelsearfvodcn och ålderstillägg
åt denna personal. Medelsbehofvet för detta ändamål hade i normalstaten
upptagits till, i rundt tal, 10,000 kronor; och hade kartverkschefen
därvid beräknat lägsta arfvodesbeloppet till 1,200 kronor och det
högsta, som skulle kunna ifrågakomma, till 2,700 kronor.

Beträffande de olika anvisningarna till allmänna utgifter hade, enligt
hvad kartverkschefen påpekade, posten »till inköp och underhåll» etc. genom
öfverflyttningen af vissa kostnader till aflöningsstaten samt efter under
senaste året vunnen erfarenhet kunnat afsevärdt nedbringas. De ofri ga
posterna hade däremot efter en approximativ beräkning af anslagsbehofven
för år 1912 upptagits med förhöjda belopp.

Statförslaget i sin helhet öfverstege gällande stat med sammanlagdt
11,600 kronor.

Vid beräknande af kostnaderna för den nya föreslagna organisationen
tillkomine emellertid utgifterna för ålder stillägg. Dessa syntes kartverkschefen
böra inflyta i särskild stat och dess slutsumma blifva beroende
af de öfvergångsbestämmelser, som kunde komma att utfärdas rörande
den vid kartverket nu anställda personal, samt af tiden, då den nya organisationen
koinme att träda i kraft.

Kostnaderna för aflöning och ålderstillägg åt personalen koinme emellertid
— framhöll kartverkschefen — under de första åren efter nämnda
tidpunkt att vida understiga normalstatens belopp. Aflöningsmedlcn blefve
nämligen under öfvergångsåren endast efter hand tagna i anspråk. En
af kartverkschefen för år 1912 uppgjord förslagsberäkning hade gifvit vid handen,
att aflöning samt arfvoden och ersättning för extra arbeten, tryckning
m. m. skulle för nämnda år uppgå till c:a 40,000 kronor samt ålderstillägg
till c:a 4,800 kronor eller sammanlagda aflöningskostnadcrna alltså i rundt
tal utgöra 45,000 kronor.

Kartverkschefen erinrade, att bland anmärkningarna under staten han
i sitt sista förslag, i öfverensstämmelse med hvad såväl marinförvaltningen
som kartverkskommissionen föreslagit, infört en bestämmelse om, att, därest

behållningen af sjökortförsäljningen skulle komma att öfverstiga det i stat
beräknade beloppet, öfverskottet finge användas till främjande af sjökarteverkets
verksamhet.

Därjämte hade han föreslagit, att, på sätt i gällande stat för nautiskmeteorologiska
byrån vore föreskrifvet, såsom anmärkningar i staten för
kartverket måtte intagas bestämmelser om att under ett år uppkomna besparingar
å i staten upptagna anvisningar finge under kommande år användas
för det med hvarje anvisning afsedda ändamål, äfvensom att, i den
mån de i staten till annat än aflöning anvisade beloppen icke skulle åtgå
till afsedda ändamål, de måtte kunna användas för annat i staten angifvet
ändamål utom till aflöning åt i staten omförmäld personal.

Det framhölls ock af kartverkschefen, hurusom marinförvaltningen i
sitt underdåniga utlåtande erinrat därom att kartverkschefens den 26 januari
1910 afgifna förslag till aflöningsstat ej lämpats efter ett den 11 juni
samma år af honom afgifvet förslag till instruktion för sjökarteverket.

Med anledning däraf anförde kartverkschefen, att han för sin del
ansett, att en blifvande instruktion för verket tvärtom borde lämpas efter
den aflöningsstat, som kunde komma att godkännas af Kungl. Maj:t och r

Riksdagen, samt efter den organisation af verket och dess civila personal,
hvilken i samband därmed kunde blifva fastställd. Han fann sig på den
grund icke vara i stånd att i detta afseende efterkomma marinförvaltningens
ifrågavarande antydan.

Sistnämnda ämbetsverk hade vidare uttalat, att det ansåge kartverkschefens
första förslag böra fullständigas med bestämmelser rörande kartförsäljningen.

Under anmärkning 8:o i det nu öfverlämnade förslaget till stat för
verket hade kartverkschefen infört vissa föreskrifter rörande bestridandet
af kostnaderna för denna försäljning och användandet af de å försäljningsmedlen
uppkomna öfverskott. Dessa föreskrifter skulle innebära endast
ett stadfästande af hvad i detta hänseende antingen redan tillämpades eller
förut af kartverkschefen föreslagits i skrifvelse den 26 september 1910 till
chefen för sjöförsvarsdepartementet.

I den mån det varit marinförvaltningens mening att dylika bestämmelser,
utöfver hvad berörda af kartverkschefen föreslagna anmärkning 8:o

innehölle, skulle intagas i staten för sjökarteverket, ansåg han sig, da
en sådan åtgärd syntes honom ändamålslös, icke kunna biträda ämbetsverkets
förslag. En blifvande instruktion för sjökarte ver ket skulle däremot
komma att påverkas af det beslut, som framdeles kunde varda meddeladt
rörande frågan om kartförsäljningens ordnande.

* «

T*™* Marinförvaltningen, hvars förnyade yttrande i ärendet infordrades,

marinför- anförde i skrifvelse den 12 maj 1911, hurusom marin förvaltningens
vattningen. Uppmär]tgam}iet blifvit fäst därpå, att löneregleringskommittén, på sätt
ämbetsskrifvelse den 21 november 1902 från sjöförsvarsdepartementet
gåfve vid handen, redan syntes innehafva uppdrag i förevarande ämne,
äfvensom att kommittén till behandling förehade frågan om reglering af löneförhållandena
för den civila personalen vid rikets allmänna kartverk.

På grund däraf och då de synpunkter, som beträffande sistnämnda
ärende gjorde sig gällande, enligt marinförvaltningens uppfattning i tilllämpliga
delar jämväl borde vinna afseende vid en reglering af löneförhållandena
för den civila personalen vid sjökarteverket, hade marinförvaltningen
ansett sig böra föreslå, att samtliga handlingarna i förevarande
ärende måtte öfverlämnas till löneregleringskommittén.

Kung!, re- Vid anmälan af ärendet fann Kungl. Maj:t den 19 maj 1911 godt

m*1911 5 förklara, att kommittén skulle hafva att, i samband med fullgörandet
af det kommittén enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1910
meddelade uppdrag med afseende å lönereglering för den civila personalen
vid rikets allmänna kartverk, till behandling upptaga jämväl frågan
om reglering af löneförhållandena för den civila personalen vid sjökarteverket
äfvensom att inkomma med underdånigt utlåtande och förslag i
sistberörda ämne.

I skrifvelse till chefen för sjöförsvarsdepartementet den 26 septem- Kartverk»-ber 1910 har chefen för sjökarteverket framlagt förslag rörande ordnande c8i%gen*t {910
af försäljningen af de utaf detta verk utgifna sjökort och seglingsheskrif- om försälj .

TllYlQBYb O/J

nmgar. sjökort och

Kartverkschefen har i detta hänseende erinrat, bland annat, attjjjfångar.
genom kungl. bref den 26 oktober 1871, hvilket ännu länder till efterrättelse,
chefen för det dåvarande sjökartekontoret bemyndigades att med
en agent i Stockholm uppgöra öfverenskommelse om verkställande af all
försäljning af sjökort och seglingsbeskrifningar mot så billig provision, som
kunde betingas. Denna agentur innehades af en vid sjökarteverket anställd
tjänsteman, med hvilken kontrakt upprättats den 31 januari 1907. För
ifrågavarande uppdrag åtnjöte agenten försäljningsprovision, beräknad efter
30 procent af försäljningsvärdet.1

Enligt hvad kartverkschefen vidare meddelat, tillginge försäljningen
sålunda, att agenten, på rekvisition, från sjökarteverket bekomme behöfliga
sjökort och böcker samt försålde dessa, dels själf i Stockholm
genom det s. k. nautiska magasinet (som innehades af den nuvarande
agenten), dels i landsorten genom af honom antagna underagenter. Alla
kostnader för försäljningen bestredes af agenten eller hans underagenter.
Kommission slager finge icke utlämnas till underagenterna, utan hade dessa
att för de mottagna publikationerna erlägga kontant betalning, hvarvid
de af agenten erhölle en provision af 15 procent. Efter hvarje års slut
skulle agenten till chefen för sjökarteverket afiämna redovisning öfver försäljningen
under året och inleverera influtna medel med afdrag af provision.

Mot det nuvarande sättet för kartförsäljningen hade, efter hvad kartverkschefen
anförde, i åtskilliga hänseenden framställts anmärkningar, och
i en till sjökarteverket ställd, den 3 september 1910 daterad skrift hade
centralstyrelsen för svenska sortimentsbokhandlareföreningen uttalat vissa
önskemål rörande ifrågavarande försäljning.

I sin förevarande skrifvelse har kartverkschefen lämnat eu ingående
utredning i fråga om de framkomna anmärkningarnas berättigande och

1 Från och med år 1911 utgår emellertid försäljningsprovisionen efter 271/2 procent
af försäljningsvärdet.

framställt vissa förslag till afhjälpande af de olägenheter, som i afseende
å kartförsäljningen gifvit sig tillkänna.

Hvad särskildt angår partiförsäljningen af ifrågavarande publikationer,
anser chefen, att denna försäljning icke längre bör omhänderhafvas
af en agent utan öfvertagas af sjökarteverket själft.

Genom öfvertagande af partiförsäljningen skulle emellertid, anför
chefen, kartverket åtaga sig ökadt arbete. Det vore dock knappast
troligt, att någon särskild arbetskraft skulle behöfva för ändamålet anställas.
För en sådan försäljning behöfdes eu person, som med själfständigt
uppdrag öfvervakade och ledde försäljningen samt skötte korrespondensen,
men denna person blefve ej hela året om helt upptagen däraf, utan kunde
därjämte utföra annat arbete åt kartverket. För försäljningen borde föras
särskild räkenskap, som syntes kunna ombesörjas af kartverkets bokhållare.
Vid expediering af sjökort kunde användas vid kartverket anställda extra
ritare eller elever, hvilka lämnade en jämförelsevis billig, men för ändamålet
fullt nöjaktig arbetskraft.

Det syntes kartverkschefen lämpligt, att åt den tjänsteman vid sjökarteverket,
som för det dåvarande innehade försäljningsagenturen, bereddes
tillfälle att, om så läte sig göra, inom verket leda partiförsäljningen och
tillgodoräkna sig någon provision däraf (5 procent).

Detta sätt att medgifva provision ansåg kartverkschefen fullt berättigadt
ur den synpunkten, att själfva kartförsäljningen måste betraktas såsom
en verksamhet, hvilken i och för sig borde bedrifvas såsom en affärsrörelse,
och det icke kunde med säkerhet förväntas, att vare sig kartverkets
chef eller dess personal i allmänhet kunde äga intresse eller lämplighet
härför. I detta sammanhang erinrade chefen, att räkenskapsförare!!
vid) danska sjökortarkivet utom en årslön om 3,000 kronor erhölle 10
procents provision på de sjökort, som genom honom försåldes till underkommissionärer.

Därest sjökarteverket själft öfvertoge partiförsäljningen, borde det
ekonomiska ansvaret därför åligga den person, som inom verket utöfvade
närmaste ledningen af försäljningen, och denne skulle äfven afgifva särskild
redovisning rörande försäljningsmedlen. Dock borde kartverkschefen

öfvervaka försäljningen och vara ansvarig för det sätt, hvarpå försäljningen
anordnades och omhänderhades.

Vid kartverkschefens ifrågavarande skrifvelse har fogats förslag till
»grunder för ordnandet af försäljningen af sjökort och seglingsbeskrifninear»,
och hemställes i skrifvelsen, att kartverkschefen inåtte erhålla bemyndigande
att ordna försäljningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
dessa grunder.

Enligt hvad i det nämnda förslaget ifrågasattes, borde chefen för
sjökarteverket äga att utse den tjänsteman, som inom verket skulle omhänderhafva
sjökortförsäljningen. I sådan egenskap skulle denne tjänsteman
erhålla benämningen »föreståndaren för kungl. sjökarteverkets försäljningskontor».
Om möjligt borde därtill icke utses officer eller underofficer med
lön på stat.

Detaljförsäljning på olika platser af sjökarteverkets publikationer
borde ske genom ombud, som antoges af verkets chef.

På anmodan af chefen för sjöförsvarsdepartementet afgaf marinför- äfann/ör-^
valtningen den 12 maj 1911 yttrande i ärendet och anförde därvid bland yttrande *’/»
annat, att kartverkschefens förevarande förslag syntes marinförvaltningen 1911
innebära ett i det stora hela synnerligen lämpligt uppslag till ordnande
af sjökortförsäljningen.

Därigenom att sjökarteverket, på sätt föreslagits, dels genom en
bland dess egen personal antagen, under chefens öfverinseende ställd föreståndare
ombesörjde själfva partiförsäljningen dels i yttersta hand reglerade
och öfvervakade detaljförsäljningen, skulle enligt marinförvaltningens förmenande
organisationen af denna verksamhet erhålla nödig centralisation
och fasthet.

Beträffande förslagets detaljer framställde dock marinförvaltningen
vissa erinringar.

Hvad särskildt angår partiförsäljningen, ansåg ämbetsverket visserligen,
i likhet med kartverkschefen, ändamålsenligt, att föreståndaren för
sjökortförsäljningen utsåges bland sjökarteverkets egen personal och att
denna personal jämväl ombesörjde det expeditions- och bokföringsarbete,

som kunde ifrågakomma. Därigenom skulle kostnaderna för partiförsäljningen
kunna nedbringas till det minsta möjliga och för återförsäljarna i
stället beredas de förmånligare villkor, som tvifvelsutan vore nödvändiga
för uppnående af verkligt fruktbringande resultat af detaljförsäljningen.

Med hänsyn därtill och då föreståndaren, hvilken redan i sin egenskap
af tjänsteman vid sjökarteverket skulle uppbära full aflöning, finge,
i den män sådant erfordrades, disponera hela sin arbetstid å tjänsterummet
till fullgörande af nu ifrågavarande uppdrag, syntes det emellertid marinförvaltningen,
att den af kartverkschefen ifrågasatta ersättningen till föreståndaren,
5 procent å bruttoförsäljningssumman för försålda sjökort, vore
— ehuru grundad på fullt riktiga principer — väl högt beräknad. Med tilllämpning
på inkomstbeloppet af sjökortförsäljningen år 1910 skulle nämligen
denna provision hafva utgjort 2,348 kronor 35 öre. En försäljningspx^ovision,
beräknad endast efter 2 procent å samma belopp, skulle tillföra
bemälde tjänsteman den ingalunda obetydliga extra inkomsten af 939
kronor 34 öre.

Under sådana förhållanden och med afseende därå att försäljningsbeloppet
för de af sjökarteverket utgifna publikationer kunde väntas för
framtiden komma att i afsevärd mån stiga, ansåg marinförvaltningen en
provision till föreståndaren af 2 procent af bruttoinkomsten för sjökort
och böcker fullt tillräcklig.

Att, såsom kartverkschefen föreslagit, föreståndaren för sjökortförsäljningen
och ej chefen för sjökarteverket skulle uppbära det ekonomiska
ansvaret för denna försäljningsrörelse, syntes marinförvaltningen riktigt
och ändamålsenligt. Därest redovisning för influtna försäljningsinedel,
enligt kartverkschefens förslag, afgåfves för hvarje månad, borde enligt
marinförvaltningens åsikt ett sammandrag af de månatliga redovisningarna
vara tillräckligt för att gifva kartverkschefen en önskvärd öfverblick öfver
det ekonomiska resultatet af ett verksamhetsår.

Då de uti ifrågavarande skrifvelse från kartverkschefen behandlade
spörsmålen syntes marinförvaltningen vara af betydelse för pröfningen
af frågan om ny stat för sjökarteverket, samt marinförvaltningen
i särskild skrifvelse till Konungen jämväl af den 12 maj 1911 föreslagit, att
sistnämnda fråga skulle öfverlämnas till löneregleringskommittén, hemställde

marinförvaltningen, att äfven detta ärende måtte bänskjutas till kommittén
för behandling i samband med frågan om organisationen af sjökarteverkets
personal.

Jämlikt ämbetsskrifvelse från chefen för finansdepartementet den 30
juni 1911 har Kungl. Maj:t funnit godt förklara, att kommittén skulle
hafva att i samband med frågan om reglering af löneförhållandena för den
civila personalen vid sjökarteverket pröfva jämväl förevarande ärende angående
ordnande af försäljningen af sjökort och seglingsbeskrifningar, i
hvad samma ärende berörde frågan om sjökarteverkets lönereglering.

Remiss till
kommittén
s% 1911.

12—111875. Lijner eyl tving sko mini iténs bet. XXXI.

Kommitténs förslag.

/ fråga om I den till kommitténs handläggning remitterade framställningen af

ställning Zr den 26 januari 1910 från nuvarande chefen för sjökarteverket har denne
Cyid sjskarte- eiinra^> hurusom redan i det yttrande angående verket, som, efter
verket uppdrag af chefen för sjöförsvarsdepartementet, den 15 april 1908 afgafs
af lotsstyrelsen, chefen för flottans stab, inspektören af flottans öfningar
till sjöss och chefen för sjökarteverket, uttalades den uppfattning, att, då
ritar- och gravörpersonalen vid sjökarteverket fyllde en år från år fortgående
tjänsteförrättning, åt denna personal syntes böra beredas fast
anställning vid verket med däraf följande förmåner äfvensom möjlighet till
erhållande af pension.

Den nuvarande kartverkschefen har ock för egen del uti framställningen
af den 26 januari 1910 framhållit, att det vore ett oafvisligt
behof för sjökarteverket, att inom närmaste tid aflöningsförhållandena för
dess civila personal reglerades och gåfves en fastare form än dittills.

Sedan nämligen 1909 års Riksdag genom ökadt extra anslag till
påskyndande af sjömåtningarna vid rikets kuster ådagalagt sin beredvillighet
att främja sjökartcverkets verksamhet, och under förutsättning att verket
jämväl framgent skulle kunna påräkna samma intresse från statsmakternas
sida, kunde mätningsarbetena bedrifvas med betydligt större kraft än dittills.
Men, såsom kartverkschefen vidare framhöll, måste ökad aktivitet
på mätningsområdena förutsättas framkalla ökad verksamhet äfven inom
kartverket, därest de vunna arbetsresultaten skulle kunna fortast möjligt
tillgodogöras den sjöfarande allmänheten.

Det syntes emellertid kartverkschefen vara att befara, att fortvaron
af nuvarande obestämda förhållanden för sjökartcverkets civila personal i

afseende å såväl antagningsvillkor som aflöningsbestämmelser kunde afhålla
omtänksamma personer från att söka sin utkomst »vid en institution, däi

inga som helst framtidslöften gåfves».

För att personer skulle finnas benägna att aspirera på anställningai
vid sjökarteverket vore det, enligt kartverkschefens mening, nödvändigt,
att det funnes en aflöningsplan, så att hugade sökande kunde bedöma sina
framtidsutsikter i händelse af anställning vid verket.

Uti sitt utlåtande af den 18 augusti 1910 öfver kartverkschefens
nyssberörda framställning har marinförvaltningen uttalat, att den i likhet
med bemälde chef fann nödigt, att sjökarteverket erhöllc en fast organisation,
alldenstund det syntes kunna med säkerhet förutsättas, att dess verksamhet
för obestämbart lång tid framåt komme att ökas och utvidgas.

Likaså ansåg marinförvaltningen sig böra instämma med nämnde
chef i fråga om nödvändigheten däraf, att vid sjökarteverket anställda
civila personer erhölle fast anställning och tryggande ekonomiska förhållanden,
så att för fyllandet af verkets viktiga uppgifter skicklig och intresserad
personal städse funnes att tillgå.

Äfven för kommittén har det framstått såsom en angelägenhet af
synnerlig vikt, att sjökarteverket må erhålla en fast organisation och att
åt civil personal vid verket må, i tillräckligt antal, beredas ordinarie anställning.

Beträffande de särskilda civila befattningar vid sjökarteverket, som torde
böra uppföras å ordinarie stat, ma först erinras, att verkets chef ansett det
böra tagas under öfvervägande, huruvida icke, då nu sjökarteverkets verksamhet
'' tilltoge i omfattning och personalen tillväxte, bland den civila
personalen borde finnas någon befattningshafvare med vetenskaplig bildning.

Enligt kartverkschefens mening borde en sådan befattningshafvare
planlägga och utföra för verket erforderliga geodetiska beräkningar och
mätningar samt omhänderhafva det därvid upprättade räknematerialet.

Han borde vidare följa den geodetiska vetenskapens utveckling och
tillämpningsmetoder samt gjorda iakttagelser på de jordmagnetiska och

Särskilda
ordinarie befattningar,

kompetensfordringar,

aflöningsförmåner
å stat.
Aktuarie.

meteorologiska områdena, i den mån de berörde farvatten, som folie inom
området för sjökarteverkets verksamhet.

Därutöfver borde han användas för att, i den mån hans tid medgåfve,
beräkna och konstruera sjökort eller utföra annat förefallande
byråarbete. I sistnämnda hänseende hade kartverkschefen särskildt tänkt
sig, att tjänstemannen i fråga borde omhänderhafva sjökarteverkets bibliotek
och verkets dyrbara samling af äldre kartor.

För kompetens till ifrågavarande befattning har kartverkschefen ansett
böra fordras att hafva aflagt kandidatexamen inom filosofisk fakultets
matematisk-naturvetenskapliga sektion, med ämnena matematik, astronomi
och fysik, och att därvid hafva erhållit minst betyget med beröm godkänd
i ettdera af de båda förstnämnda ämnena, samt att därefter hafva undergått
godkänd proftjänstgöring vid sjökarteverket.

I det af kartverkskommissionen den 16 mars 1910 afgifna utlåtandet
uti förevarande ärende har, beträffande förslaget om anställandet af
en vetenskapligt bildad civil tjänsteman vid sjökarteverket, kommissionen
förklarat sig finna behofvet af en sådan tjänsteman väl motiveradt enbart
ur geodetisk synpunkt. Emellertid ansåg sig kommissionen icke kunna
underlåta att uttala en tvekan, huruvida nämnde tjänsteman skulle
kunna uppfylla alla de i flera afseenden synnerligen maktpåliggande
fordringar, som enligt kartverkschefens förslag skulle komma att ställas på
honom.

Marinförvaltningen har i sitt utlåtande den 18 augusti 1910 uttalat,
att behofvet af den ifrågavarande befattningshafvarens anställande vid sjökarteverket
syntes marinförvaltningen hafva blifvit af kartverkschefen synnerligen
kraftigt motiveradt; och ansåg marinförvaltningen jämväl de kvalifikationer
för denna befattning, som af kartverkschefen befunnits erforderliga,
ingalunda vara för höga.

Att sjökarteverket har behof af en civil tjänsteman med vetenskaplig
utbildning, anser kommittén ställdt utom allt tvifvel.

Till jämförelse må erinras, hurusom redan nu vid rikets allmänna
kartverk tjänstgöra 8 geodeter, samt att, enligt det af kommittén uti delen
XXX af sina betänkanden framlagda förslag till lönereglering för

O O tJ O

den civila personalen vid sistnämnda kartverk, skulle där finnas för utförande
af de geodetiska arbetena anställda åtta tjänstemän med vetenskaplig
utbildning, nämligen två observatörer och sex geodeter. Tillika
torde vara att märka, att professorn vid generalstaben leder och deltager
i berörda arbeten vid rikets allmänna kartverk.

Nu ifrågavarande tjänsteman vid sjökarteverket, som skulle vara den
ende vetenskapligt bildade bland verkets ordinarie civilpersonal, skulle enligt
kartverkschefens förslag hafva till åliggande att utföra icke blott rent
geodetiska utan äfven andra vetenskapliga arbeten äfvensom att handhafva
bibliotekarie- och arkivariegöromål.

Vid sådant förhållande har kommittén ansett aflöningen till bemälde
tjänsteman icke böra sättas lägre än den för tjänsteman i l:a lönegraden
i centralt ämbetsverk bestämda, och synes tjänstemannen i fråga lämpligen
kunna, såsom ock af chefen för sjökarteverket eventuellt föreslagits, benämnas
aktuarie.

Mot de af bemälde chef ifrågaställda kompetensfordringarna för
nämnde tjänsteman har kommittén icke haft något att erinra.

Kartverkschefen har i sin framställning den 26 januari 1910 framhållit,
att den vid sjökarteverket förefintliga civila personalen var otillräcklig,
äfven för verkets dåvarande arbetsmängd.

Det framtida behofvet af ritare kunde emellertid icke med osviklig

Manliga
ritare och
gravörer
samt kvinnliga
biträden.

säkerhet fastställas, så länge sjökarteverkets verksamhet till stor del uppehölles
genom extra anslag, och så länge man hvarken kunde fullt skönja
utvecklingen af det militära sjökortsväsendet eller sjökarteverkets framtida
befattning därmed. Kartverkschefen ansåg fördenskull, att varsamhet med

fast anställande af ritare borde iakttagas.

De stora, alldeles oafvisliga allmänna arbetsuppgifter, som förelåge
för sjökarteverket, innebure visserligen enligt kartverkschefens mening
full trygghet för att intensiteten i verkets arbeten, åtminstone icke inom
tre kvarts sekel, behöfde afmattas. Det syntes dock kartverkschefen ej vara
nödvändigt att redan då bestämma inrättandet af uteslutande fasta ritartjänster,
utan borde, åtminstone tills vidare, fortfarande ett par befattningar
afses för extra ritare. Så snart efter några års förlopp kunnat konstateras,

att äfven dessa befattningar vore oumbärliga för verket, borde desamma
öfverföras till fasta.

Det hade af chefen beräknats, att, utöfver då befintliga 6 ritare och 5
gravörer, ytterligare ett antal af sammanlagdt 4 ritare och gravörer skulle
komma att under närmaste tid behöfva anställas vid sjökarteverket.

Med beräkning, att behofvet af förstärkning af ritarekrafterna vore
större än behofvet af gravörpersonalens förstärkning, ansåg kartverkschefen,
att antalet ritare borde ökas med 3 och antalet gravörer med 1. Antalet
ritare borde sålunda utgöra 9, utom elever.

Enligt kartverkschefens åsikt borde de 9 ritarebefattningarna sålunda
regleras, att 6 blefve fasta med innehafvare anställda medelst fullmakt och
3 extra med innehafvare anställda medelst förordnande med viss uppsägningstid.

I detta sammanhang meddelade kartverkschefen, att verket ej kunde
tillfredsställande fungera med ett mindre antal ritare än 6, eller det antal,
för hvilket han föreslagit fast anställning.

Af de 6 fasta ritarna borde, enligt det i kartverkschefens framställning
af den 26 januari 1910 innefattade förslaget, åt 4 beredas rum i
högre grad och åt 2 i lägre grad.

Anställande såsom ritare borde i allmänhet hafva föregåtts af elevtjänstgöring
vid verket, hvars varaktighet skulle bestämmas af chefen.

Dittills hade icke några yrkesprof stadgats för den, som antoges till
ritareelev vid sjökarteverket, utan hade utbildningen för tjänsten skett
vid verket. Någon annan ändring i detta förhållande syntes icke för det
dåvarande böra ifrågasättas, än att företräde borde lämnas sådan sökande, som
jämte företedt bevis på anlag för teckning och välskrifning kunde styrka
sig hafva aflagt realskoleexamen eller äga därmed jämförliga kunskaper.

För anställning såsom ritare med fullmakt eller extra ritare borde
fordras att hafva ådagalagt färdighet i vid kartverket förekommande ritarbeten.
Till den högre graden borde befordras endast sådana, som
visat sig äga förmåga att själfständigt utföra mera maktpåliggande uppgifter.
För anställning såsom ritare med fullmakt borde dessutom erfordras
att hafva fyllt 22 år och undergått åliggande värnpliktstjänst eller åtminstone
första värnpliktstjänstgöring.

Såsom elever, extra ritare och ritare i den lägre graden borde kunna
antagas kvinnor, till antalet icke öfverstigande hälften af antalet manliga
tjänstinnehafvare af samma kategori.

Antalet extra ritare borde hållas fulltaligt endast i den mån arbetet
vid verket oundgängligen kräfde detta. Då fråga uppstode om anställandet
af extra ritare, borde tagas under öfvervägande, huruvida icke det
arbete, som skulle utföras, hellre kunde uppdragas åt vid verket anställd
personal att utföras såsom öfvertidsarbete.

Fullmakt för ritare syntes böra utfärdas af chefen för sjökarteverket,
som jämväl borde utfärda förordnande för extra ritare. Funne chefen
anledning att vid utnämning frångå de för befordran angifna grunder,
borde Kungl. Maj:ts medgifvande därtill inhämtas.

Vid sjökarteverket skulle, enligt hvad chefen antog, komma att
under närmaste tid behöfvas 6 gravörer. I enlighet med de synpunkter,
som legat till grund för hans förslag i hvad det afsåge ritare, har han
föreslagit, att, då verket redan sysselsatte 5 gravörer, 3 gravörstjänster
måtte få aflönas i högre klass och 2 i lägre klass samt att en befattning
finge beräknas för en extra gravör.

Anställning af gravörer och gravörelever borde för öfrigt ske efter
samma grunder som beträffande ritare af motsvarande tjänsteställning;
dock att kvinnor icke syntes böra anställas såsom gravörer. Gravöreleverna
förutsattes komma att först utbildas för ritarbete och därunder
pröfvas med hänsyn äfven till lämplighet såsom gravörer. De, som därvid
visade tydliga anlag för gravyr, skulle uttagas för vidare utbildning till
gravörer.

I fråga om sättet för aflöningens utgående till gravörer framhöll
chefen för sjökarteverket, att enligt hans mening ackordsarbete fortfarande
borde såsom uppmuntran till flit utlämnas, när det vore fråga om nygravyr.
Därvid invänta ersättningsbelopp borde, i den mån de öfversköte
den ordinarie afiöningen, betraktas och utgå såsom ersättning för öfvertidsarbete.

Kartverkskommissionen har i sitt utlåtande i ärendet, i motsats till
chefen för sjökarteverket, uttalat den uppfattningen, att kvinnor borde

kunna antagas äfven till gravörer. Kommissionen har ock yttrat sig i
frågan om ersättning för öfvertidsarbete.

Vid kommissionens utlåtande är fogadt ett särskildt yttrande af chefen
för rikets allmänna kartverk, öfversten E. Melander. Det har erinrats
af denne, att han i underdånigt förslag den 23 februari 1909 till lönereglering
för den civila personalen vid rikets allmänna kartverk framlagt sina
åsikter angående lämpliga aflöningsformer och aflöningsbelopp vid sistnämnda
med sj ökarte verket nära besläktade verk, och då, enligt hans uppfattning,
vid båda verken enahanda aflöningsprinciper borde följas i alla de fall, där
arbetenas natur ej betingade olikheter, hade han ansett sig böra i vissa
an infria hänseenden uttala en från kartverkskominissionens yttrande afvibände
mening.

Marinförvaltningen har i fråga om kvinnors användning uttalat den
uppfattning, att vid anställande och befordran af personal vid sjökarteverket,
hvars arbeten i allmänhet syntes jämförelsevis synnerligen väl lämpade
att utföras af kvinnor, hänsyn icke borde tagas till annat än de sökandes
skicklighet och nit, men att i öfrigt det dock vore uppenbart, att
nödvändigheten eller lämpligheten af att kunna använda personalen jämväl
vid sjömätning måste vid rekryteringen vinna behörigt beaktande.

På anförda skäl ansåg marinförvaltningen emellertid lönesatserna
kunna och böra för kvinnliga tjänstinnehafvare sättas något lägre än för
manliga.

Marinförvaltningen har särskildt uttalat sig emot, att gravörer
skulle kunna få utöfver den fasta aflöningen uppbära betalning för ackordsarbete.

Då kommittén nu öfvergår att framlägga sitt förslag i fråga om
ritar- och gravörper son alen vid sjökarteverket, tillåter sig kommittén erinra,
hurusom i det utlåtande, som den 17 november 1908 afgafs af kartverkskommissionen
öfver ett då föreliggande förslag till ny stat för sjökarteverket,
uttalades, att olika principer för aflöningen vid två hvarandra så nära
stående verk som rikets allmänna kartverk och sjökarteverket skulle kunna
leda till en olämplig konkurrens emellan de båda verken. Chefen för
sjöförsvarsdepartementet hade ock funnit nämnda uttalande beaktansvärdt.

Att såvidt möjligt enahanda principer böra tillämpas vid reglering af
löneförhållandena för civila befattningshafvare vid, å ena sidan, rikets
allmänna kartverk och, å andra sidan, sjökarteverket, anser äfven kommittén
synnerligen önskvärdt.

Kommittén har fördenskull vid upprättandet af sina förslag i nämnda
hänseende haft uppmärksamheten fästad vid förhållandena inom de bägge
ifrågavarande kartverken.

Efter det under år 1910 en gravör afgått med pension, äro för närvarande
vid sjökarteverket anställda 9 manliga civila ritare och gravörer
samt 2 kvinnliga biträden, hvarjämte en underofficer vid flottan tjänstgör
såsom ritare. Därförutom äro emellertid anställda 5 mer eller mindre
utbildade manliga biträden, hvilka sysselsättas med enklare rit- och gravyrarbeten.

För utförande af löpande ritarbeten, som eljest icke skulle i behörig
ordning medhunnits, hafva, efter hvad för kommittén meddelats, ytterligare
— i brist på erforderligt antal kunniga civila sjökortritare — under innevarande
och nästföregående vinter en officer och en underofficer från flottan
varit kommenderade vid sjökarteverket utöfver det eljest vanliga antalet
militär personal.

Chefens för sjökarteverket förslag i fråga om de ordinarie ritaroch
gravörbcställningarna vid detta verk innebär, att dessa befattningar skulle
indelas i två tjänstegrader och att, hvad ritarbefattningarna angår, i den
lägre graden skulle kunna anställas icke blott män utan äfven kvinnor.

Enligt hvad kommittén inhämtat, lärer emellertid för fullgörande af
de åligganden, som skulle tillkomma ifrågavarande ritare, någon vana vid
sjömätningar vara af stort värde, och chefen för sjökarteverket anser
därför önskligt, att ritare vid verket må komma att deltaga i sjömätningsexpeditioner.
Det torde fördenskull icke kunna anses lämpligt, att
kvinna anställes i ritarbefattning, hvarom nu är fråga.

Att, såsom kartverkskommissionen föreslagit, kvinna skulle kunna
antagas jämväl till gravör vid sjökarteverket, anser kommittén icke heller
böra ifrågakomma.

13—111875. Löneregleringskommitténs bet. XXXI.

Chefen för verket har i sin skrifvelse den 26 januari 1910 förutsatt,
att elever skulle komma att först utbildas för ritarbete och därunder
pröfvas med hänsyn äfven till lämplighet såsom gravörer och att de, som
därvid visade tydliga anlag för gravyr, skulle uttagas för vidare utbildning
till gravörer.

Han har vidare i sitt yttrande den 8 april 1911 framhållit, bland
annat, att han ansåge gravyrarbetet vid sjökarteverket vara af den beskaffenhet,
att kvinnlig arbetskraft vore mindre tjänlig för dess utförande.
Gravyrplåtarna vid sjökarteverket hade, i motsats till hvad fallet vore vid
allmänna kartverket, en sådan storlek och tyngd, att deras bearbetning
folie sig synnerligen obekväm för en kvinna, samtidigt som förekommande
lyftning eller transport af sådana plåtar icke lämpligen kunde
ombesörjas af en kvinna.

Äfven vid sjökarteverket finnas dock åtskilliga göromål, som med
fördel kunna utföras af kvinnor.

Rörande spörsmålet, huruvida kvinna må böra åtnjuta samma aflöning
som man i motsvarande .befattning, hafva skiljaktiga meningar yppat sig
mellan chefen för sjökarteverket och marinförvaltningen. På detta spörsmål
anser kommittén sig icke behöfva här ingå. Kommittén har haft tillfälle
att i detta ämne uttala sin mening i sitt betänkande (delen XXVII)
den 13 januari 1911 med förslag till grunder, med tillämpning af hvilka
infödda svenska kvinnor må kunna af Konungen utnämnas och befordras
till vissa befattningar.

Vid ofvan antydda förhållanden har kommittén emellertid ansett,
att vid sjökarteverket de befattningar, i hvilka kvinnor äro afsedda att
användas, böra alldeles skiljas från de manliga ritare- och gravörbefattningarna.

En sådan skillnad äger rum vid rikets allmänna kartverk och har
af kommittén bibehållits uti dess betänkande, delen XXX, angående den
civila personalen vid sistnämnda kartverk.

I fråga om det antal manliga civila ritare och gravörer samt kvinnliga
biträden, som må böra erhålla ordinarie anställning vid sjökarteverket, har
kommittén på grund af erhållna upplysningar funnit stadigvarande behof
föreligga af 6 manliga ritare, 5 manliga gravörer och 2 kvinnliga biträden.

Utöfver nämnda befattningshafvare torde dock åtminstone tidtals erfordras
ytterligare extra civila arbetskrafter.

Beträffande aflöningsförmånerna å stat för de civila manliga ritarna

O o

och gravörerna vid sjökarteverket synas kommittén icke tillräckliga skäl
föreligga att afvika från hvad kommittén föreslagit i afseende å manliga
ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk.

I sådant hänseende vill kommittén till en början erinra, att beträffande
manliga ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk kommittén,
lika med chefen för sistnämnda kartverk, hänfört desamma till en
och samma tjänstegrad.

I fråga om själfva aflöningen å stat åt omförmälda ritare och gravörer
vid rikets allmänna kartverk uttalade kommittén emellertid, att ett af
chefen för nämnda kartverk föreslaget aflöningssystem med dels fast aflöning
för en arbetstid af sex timmar och dels särskild ersättning för
öfvertidsarbete syntes kommittén stå i strid mot de principer, som eljest
i allmänhet gälla i fråga om ordinarie befattningshafvares aflöning enligt
löneregleringar, som på senare åren blifvit, efter framställningar från
Kungl. Maj:t, fastställda af Riksdagen.

Då likväl, yttrade kommittén vidare, enligt nyssnämnda kartverkschefs
bestämda mening förelåge ett stadigvarande behof af att för arbetenas
behöriga bedrifvande kunna påräkna en till sju timmar utsträckt arbetstid för
ifrågavarande ritare och gravörer och, enligt hvad kommittén inhämtat, vissa
motsvarande befattningshafvare i privat tjänst hade en arbetstid af åtta
timmar, hade kommittén ansett sig böra utgå från den förutsättningen,
att den normala arbetstiden skulle för ordinarie manliga ritare och gravörer
vid rikets allmänna kartverk sättas till sju timmar per söckendag och att
aflöningen å stat skulle bestämmas därefter.

De till kommittén remitterade handlingar i nu förevarande ärende
gifva vid handen, att chefen för sjökarteverket ifrågasatt, att i vissa fall
utöfver aflöning å stat äfven skulle kunna utgå ersättning för öfvertidsarbete
till civil personal vid sjökarteverket. Därvid har sjökarteverkets
chef utgått från en ordinarie arbetstid af 6 timmar per söckendag.

100

Uti sitt den 8 april 1911 afgifna yttrande har chefen för sjökarteverket
påpekat, att vid nämnda kartverk i stor utsträckning förekomme s.
k. säsongarbete, som icke kunde fördelas öfver en längre period, utan för
hvars behöriga utförande kraf des antingen att personalens arbetstid utsträcktes
eller att arbetskrafterna förstärktes. Emellertid har bemälde chef
i samma yttrande tillika anmärkt, att, om med införande af kostnadsfri
ledighet under en månad årligen för ritare- och gravörpersonalen skulle
följa skyldighet att under viss kortare tid af året, enligt chefens bestämmande,
arbeta 7 timmar i stället för, såsom för närvarande, 6 timmar om
dagen, någon inskränkning gifvetvis skulle inträda i det vid sjökarteverket
nu förekommande öfvertidsarbetet.

Det har synts kommittén, att äfven vid sjökarteverket arbetstiden å
tjänsterummet för den ordinarie manliga ritar- och gravörpersonalen borde
sättas till i allmänhet minst sju timmar per söckendag utan ersättning för s. k.
öfvertidsarbete. Därigenom skulle, enligt kommitténs åsikt, vinnas ej obetydligt
för det arbete, som kan någorlunda jämnt fördelas under längre
perioder.

Därest under någon afsevärd del af året tjänstgöringen måste, på
grund af hopadt arbete, utsträckas väsentligen öfver sju timmar, torde i
stället skälig inskränkning af arbetstiden kunna medgifvas, när arbetet är
mindre brådskande.

Ett dylikt förfaringssätt synes kommittén icke innebära någon afvikelse
från hvad eljest vid löneregleringar under de senare åren för ett
flertal ämbetsverk blifvit bestämdt i enahanda hänseende.

Riksdagen har nämligen uppställt såsom förutsättning för godkännande
af en mängd lönestater, att Kungl. Maj:t före den tidpunkt, då
staterna skulle träda i kraft, meddelat föreskrift därom, att samtliga ordinarie
tjänstinnehafvare skola, i den mån ej undantag kunna anses
böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas,
vara å tjänsterummet tillstädes viss minimitid hvarje söckendag. Erforderliga
bestämmelser i sådant hänseende äro ock meddelade i de sedermera
af Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner för vederbörande verk.

Med utgående från att eu minimiarbetstid af i allmänhet sju timmar
per söckendag varder föreskrifven för ordinarie manliga ritare och gravörer

101

vid sjökarteverket, anser kommittén aflöningsförmånerna å stat för nämnda
befattningshafvare kunna bestämmas till enahanda belopp, som af kommittén
föreslagits för motsvarande befattningshafvare vid rikets allmänna
kartverk, eller en begynnelseaflöning af 2,400 kronor, däraf 1,300 i lön,
800 i tjänstgöringspenningar och 300 i ortstillägg, hvartill skulle kunna
komma fyra ålderstillägg efter resp. 5, 10, 15 och 20 år, hvart och ett
ålderstillägg å 400 kronor, däraf 300 skulle utgöra lön och 100 tjänstgöringspenningar.
Slutaflöningen skulle alltså blifva 4,000 kronor och
högsta pensionsunderlaget uppgå till 2,500 kronor.

Mot de af chefen för sjökarteverket föreslagna kompetensfordringarna
beträffande ritare och gravörer är från kommitténs sida icke något att
erinra.

Bemälde chef har likaledes såsom villkor för erhållande af ordinarie
anställning såsom ritare eller gravör föreslagit, att sökande skall hafva
fyllt 22 år. Kommittén anser detta synnerligen lämpligt, och har i sitt
förslag beträffande rikets allmänna kartverk äfven upptagit detta villkor
för motsvarande befattningshafvare vid sistnämnda kartverk.

Såsom redan blifvit antydt, har kommittén ansett, att vid sjökarteverket
förefinnes stadigvarande behof af två kvinnliga biträdesbefattningar.

I fråga om dessa befattningar och de aflöningsförmåner, som må
böra bestämmas för befattningarnas innehafvare, tillåter sig kommittén
erinra om följande.

Genom nådig remiss den 22 februari 1907 fick kommittén i uppdrag
att yttra sig i anledning af den i Riksdagens skrifvelse den 23 maj
1906, n:r 171, innefattade framställning i fråga om beredande af någon
fastare anställning åt personer, som vore hos statens ämbetsverk och myndigheter
på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål och dylika
sysslor.

I det betänkande (delen VII), som kommittén den 31 oktober 1907
afgaf i ämnet, hemställde kommittén, att åt biträden, som för stadigvarande
arbetsuppgifter vore hos statsmyndigheter anställda eller därefter
anställdes, måtte gifvas en fast, dock icke ordinarie, anställning på sätt i
betänkandet närmare utvecklades och föreslogs.

102

Emellertid medgaf 1910 års Riksdag, på framställningar af Kungl.
Maj:t, att på ordinarie stat Unge uppföras hos fångvårdsstyrelsen 1 skrifbiträde
och hos generaltullstyrelsen 2 kvinnliga skrifbiträden. Sedermera
har vid 1911 års riksdag, likaledes på framställningar af Kungl. Maj:t,
bifallits uppförande å ordinarie stat af 12 skrifbiträden hos nedre justitierevisionen,
1 kvinnligt skrifbiträde hos direktionen öfver folkskollärarnas
pensionsinrättning m. fl. pensions- och understödsanstalter äfvensom 5
kvinnliga biträdesbefattningar hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Aflöningen till dessa biträden är bestämd till 600 kronor i lön,
450 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg, hvartill
kunna komma två ålderstillägg till lönen, hvardera å 200 kronor, efter
fem och tio år.

I det omfattande yttrande i detta ämne, som chefen för justitiedepartementet
den 14 januari 1910 afgaf till statsrådsprotokollet vid behandling
inför Kungl. Maj:t af frågan om skrifbiträdet hos fångvårdsstyrelsen,
förklarade bemälde departementschef, att han delade kommitténs
åsikt därom, att fasta biträdesbefattningar böra inrättas, endast när
för vederbörande myndighet föreligger ett verkligt och stadigvarande behof
åt biträde samt myndigheten kan för statstjänsten uttnyttja biträdets arbetskraft
helt eller i hufvudsakligen samma omfattning som den ordinarie
personalens.

Departementschefens slutord i nu förevarande hänseende lyda sålunda:

»Sammanfattande hvad jag ofvan yttrat, anser jag sålunda, att,
när för en myndighet föreligger ett verkligt och stadigvarande behof af
biträde samt myndigheten kan för statstjänsten utnyttja biträdets arbetskraft
i hufvudsakligen samma omfattning som den ordinarie personalens,
bör en dylik biträdesbefattning uppföras å myndighetens ordinarie stat.»

Så vi dt kommittén kunnat finna, har den af chefen för justitiedepartementet
i nyssnämnda hänseende häfdade allmänna princip blifvit af
både Konung och Riksdag godkänd.

Med den uppfattning, som sålunda numera gjort sig gällande, torde
här ifrågavarande kvinnliga biträdesbeställningar vid sjökarteverket vara
att hänföra till sådana befattningar, som böra ifrågakomma till uppförande
såsom ordinarie tjänster.

103

Efter erhållet uppdrag har kommittén uti ett den 29 juni 1911 afgifvet
betänkande (delen XXIX) framlagt förslag i fråga om uppförande
å ordinarie stat af vissa kvinnliga biträden hos ämbetsverk och myndigheter.

Enligt berörda förslag skulle aflöningarna till de biträden, för hvilka
den normala arbetstiden kommer att utgöra sex timmar hvarje söckendag,
uppdelas i två typer, en normal (motsvarande den vid 1910 och 1911
årens riksdagar för fångvårdsstyrelsen m. fl. verk antagna) och en afsedd
för biträden med mera kvalificerade uppgifter.

Den senare typen har kommittén ansett böra bestämmas till 800
kronor i lön, 650 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg,
där sådant utgår med fullt belopp, eller sammanlagdt 1,600 kronor,
hvartill skulle kunna komma två ålderstillägg till lönen, hvardera å 200
kronor, efter fem och tio år. Slutaflöningen blefve då 2,000 kronor och
i pension skulle kunna erhållas 1,200 kronor.

Uti sistnämnda betänkande har kommittén föreslagit, att å domänstyrelsens
stat måtte uppföras ett biträde och å landtmäteristyrelsens stat
likaledes ett biträde med nyssberörda för biträden med mera kvalificerade
arbetsuppgifter afsedda aflöning.

Det förra af dessa två biträden skulle hafva till uppgift att upprätta
situationskartor öfver allmänna skogar och kopiering af skogskartor;
det senare biträdet skulle hufvudsakligen sysselsättas med kartritning, särskilt
kopiering af hos landtmäteri styrelsen förvarade kartor.

Beträffande kvinnliga ritare vid rikets allmänna kartverk har kommittén
uti delen XXX af sina betänkanden uttalat, att, då dessa ritaresyntes
kunna jämnställas med de nyss omförmälda biträdena hos domänstyrelsen
och landtmäteristyrelsen, samt den normala arbetstiden för de
kvinnliga ritarna vid rikets allmänna kartverk syntes böra sättas till 6
timmar, kommittén ansåg sig böra för kvinnlig ritare vid sistnämnda kartverk
föreslå enahanda aflöning, som kommittén i sitt ofvanberörda betänkande
den 29 juni 1911 ifrågasatt för biträden med mera kvalificerade
arbetsuppgifter.

Hvad de bägge kvinnliga biträdena vid sjökarteverket angår, anser
kommittén det ena vara att hänföra till biträden med mera kvalificerade

104

Arbetsle dare.

Tryckeri förestån dare.

arbetsuppgifter, under det att det andra är att jämnställa med vanligt
skrifbiträde.

Vid sådant förhållande och då den normala arbetstiden för dessa
bägge biträden synes böra bestämmas till 6 timmar, torde aflöningen för
det ena biträdet kunna sättas lika med den för kvinnlig ritare vid rikets
allmänna kartverk föreslagna och för det andra biträdet böra utgå i enlighet
med den af Riksdagen godkända typen för kvinnligt biträde vid
fångvårdsstyrelsen och generaltullstyrelsen m. fl. verk.

Äfven beträffande de kvinnliga biträdena vid sj ökarte verket synas
kommittén böra beaktas vissa allmänna principer, som kommittén framhållit
uti delen XXIX af sina betänkanden under rubriken »Allmänna
erinringar och förslag» (jfr sid. 32—65 i samma betänkande).

Chefen för sjökar te verket har ock hemställt, att i staten måtte
få uppföras ett belopp af 600 kronor såsom arfvode till en arbetsledare.
Detta arfvode borde icke vara fast utan utgå per månad till den vid verket
tjänstgörande officer eller ritare, som chefen ansåge äga största förutsättningen
att kunna med drift och skicklighet leda och fördela de arbeten,
som ankomme på ritare och gravörer.

Enligt kommitténs mening bör gifvetvis vid sjökarteverket finnas
någon bland verkets personal, soin under chefen närmast utöfvar ledningen
af rit- och gravyrarbetena samt svarar för dessas behöriga gång.
I förbigående må här erinras, att vid rikets allmänna kartverk för närvarande
en generalstabsofficer af regementsofficersgrad är föreståndare för
den topografiska afdelningens reproduktionsdetalj, inom hvilken enligt gällande
instruktion »alla sådana rit-, gravyr- och korrekturläsningsarbeten
utföras, hvilka afse konceptkartornas bearbetning för utgifning».

Beträffande beloppet af det föreslagna arfvodet till en arbetsledare
vid sjökarteverket har kommittén ansett någon erinran ej skäligen kunna
göras.

Uti det af chefen för sjökarteverket den 26 januari 1910 framlagda
löneregleringsförslaget har bland ordinarie befattningshafvare äfven upptagits
en tryckeriföreståndare,

105

Till stöd därför har kartverkschefen yttrat hufvudsakligen följande.

En tryckeriföreståndare vore för verket oumbärlig, och tjänsten
funnes redan samt vore försedd med en innehafvare, som mot öfverenskomna
ackordspriser ansvarade för utförandet af allt arbete på tryckeriet.

I betraktande däraf att eu god tryckeriföreståndare kunde vara synnerligen
svår att ersätta, vore det för verket angeläget att kunna bereda
en sådan tjänsteman fast anställning.

Tryckning af så stora koppargravyrer som sjökarteverkets förekomme
antagligen icke annorstädes inom vårt land än vid detta verk, hvarför
någon van sådan koppartryckare i regel icke stode att erhålla. Förjärningen
af de dyrbara kartplåtarna vore dessutom en förrättning, som, om
den icke sköttes i''ätt, kunde förorsaka skada på plåtarna.

För att vara säkerställdt mot afbrott i tryckeriarbetet borde sjökarteverket
egentligen förfoga öfver två fast anställda koppartryckare, såsom
förhållandet vore vid det danska sjökortarkivet, där dock årligen trycktes
endast ungefär hälften så många kort som vid det svenska sjökarteverket.

Chefen för sjökarteverket ansåg fördenskull, att tryckeriföreståndaren
borde vara fast aflönad, dock icke högre än att den fasta aflöningen
endast borde utgöra en stomme, till hvilken han genom flitigt ackordsarbete
borde kunna lägga ytterligare förtjänst. Ackordsarbetet borde beräknas
så, att han kunde skaffa sig en sammanlagd årsinkomst om 3,000
å höo-st c:a 4,000 kronor, utom hvad som tillflöte honom för aflönande
af biträden.

Frågan om anställande af ersättningsman för tryckeriföreståndaren
ansåg chefen böra lösas på det sättet, att föreståndaren såsom villkor för
fast anställning utfäste sig att i sin tjänst använda ett biträde, som skulle
vara fullt förtroget med koppartryckeriets samtliga arbetsmetoder, och som
vid tillfälligt förfall för föreståndaren kunde intaga dennes plats.

Aflöningen till tryckeriföreståndaren hade i det af vederbörande
myndigheter den 15 april 1908 afgifna förslaget till ny stat för sjökarte 14—111875.

Löneregler ing skommitténs bet. XXXI.

106

verket upptagits till 2,000 kronor per år att utgå såsom arfvode. För
att äfven han måtte blifva i tillfälle att erhålla pensionsrätt, har af kartverkschefen
uti skrifvelsen den 26 januari 1910 hemställts, att tryckeriföreståndarens
aflöning måtte få utgå i form af lön och tjänstgöringspenningar.
Aflöningen, som borde utbetalas i afräkning på ackordsvis intjänta
belopp, syntes chefen böra utgå efter samma grund, som han föreslagit
beträffande ritare och gravörer i lägre grad.

Kartverkskommissionen har uti sitt utlåtande i förevarande ärende
förklarat, att kommissionen, i hvad den föreslagna staten afsåg tryckeriföreståndaren,
tillstyrkte densamma, under förutsättning att ackordet afpassades
så, att tryckeriföreståndaren, efter afdrag af hvad han behöfde
använda till aflönande af egna biträden, kunde skaffa sig en sammanlagd
årsinkomst om 3,000 högst 4,000 kronor, däruti inberäknad t fast aflöning
med ålderstillägg.

Marinförvaltningen har visserligen uti sitt utlåtande den 18 augusti
1910 såsom regel afstyrka att chefen för sjökarteverket skulle erhålla bemyndigande
att kunna i vissa fall åt tjänstinnehafvare vid verket uppdraga
att utföra arbete mot särskildt öfverenskommen ersättning. Beträffande
tryckeriföreståndaren höll marinförvaltningen dock före, att chefen
för sjökarteverket tilläfventyrs borde för framtiden äga sådant bemyndigande,
enär tryckeriföreståndaren upptagits i lönestaten hufvudsakligen i
ändamål att honom måtte beredas pension. I aflöningsstaten borde'' likväl
i sådant fall, såsom jämväl af kartverkskommissionen för motsvarande fall
påyrkats, viss ersättning för särskilda ackordsarbeten upptagas.

Chefen för sjökarteverket har uti sitt den 8 april 1911 afgifna yttrande
i ärendet framhållit, att, enligt hans förmenande, kartverkskommissionen
icke, såsom marinförvaltningen syntes antaga, afsett, att visst belopp
för enbart ackordsersättningar skulle inflyta i staten, än mindre att de
olika ackordspriserna skulle däri specificeras.

Däremot hade kommissionen ifrågasatt, att alla vid sjökarteverket
förekommande ersättningar för ackordsarbeten, öfvertids- och extra-arbeten
och dylikt skulle med förslagsvis beräknadt totalbelopp upptagas i aflöningsstaten.
Så hade jämväl skett i det nya statförslag, som af kartverkschefen
uppgjorts och bilagts hans förnyade yttrande i ärendet.

107

Kommissionen syntes emellertid hafva förutsatt, att, såsom dittills
ägt rUm, kartverkschefen skulle efter föreliggande omständigheter bestämma
grunderna och ersättningen för ackordsarbete.

Ackordspriserna måste på grund af inträdande ändrade förhållanden
tid efter annan undergå jämkning. Med hänsyn därtill skulle det möta
svårighet och vara opraktiskt att i aflöningsstaten upptaga specifika belopp
för dylika ersättningar.

Beträffande särskildt tryckeriföreståndaren ansåg kartverkschefen det
böra bemärkas, att i det ackordsbelopp, som till denne utbetalades, inginge
ersättningen för det arbete, som utfördes af hans biträden.

För sådant fall syntes för tryckeriföreståndaren böra beräknas samma
aflöningsförmåner som för ritare i den föreslagna högre graden.

Såsom ersättning till biträdena, hvilka syntes böra antagas såsom
månadslönare genom kontrakt, borde lämpligen tills vidare utgå arfvoden

till ett biträde af 150 kronor per månad

och » ■ » d j> 90 » » >

Aflöningen för tryckeripersonalen borde i så fall afse en beräknad
arbetstid af 8 timmar om dagen.

I detta sammanhang anmärktes slutligen, att, enär arbetet i tryckeriet
stode i direkt förhållande till sjökortomsättningen, hvilken icke kunde i
förväg exakt beräknas, den rationellaste lösningen af frågan om aflöningen
till tryckeripersonalen syntes chefen vara, att kostnaden därför såväl som
för själfva tryckningen finge direkt bestridas af inkomsterna »af kartförsäljningen,
i hvilket fall för dessa kostnader något belopp ej behöfde uppföras
i stat. En så rent affärsmässig lösning af denna fråga hade han
dock ej ansett sig böra föreslå.

För egen del tillåter sig kommittén erinra, hurusom det för sjökarteverket
erforderliga trycket af sjökort och därmed sammanhängande arbete
ut föres genom verkets egen försorg och inom dess lokaler.

108

Såsom af det föregående framgår, utlämnas emellertid arbetet på
ackord till den vid verket anställde tryckeriföreståndaren, hvilken åligger
att själf aflöna erforderliga biträden.

Omfattningen af arbetet är dock synnerligen växlande allt efter
olika årstider och på grund af tidtals ingående större beställningar å sjökort.
Under det att nämligen stundom sysselsättning knappast kan beredas
tryckeriföreståndaren själf, fordras däremot tidtals, särskildt kort före
seglationstidens början, ett synnerligen forceradt arbete af tryckeriföreståndaren,
hvilken då kan behöfva anlita ända till tre biträden.

Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att vid rikets allmänna
kartverk tryckningen af detta verks kartor är öfverlämnad till enskildt
företag, »generalstabens litografiska anstalt». Erforderligt koppartryck verkställes
dock inom kartverkets lokaler, men af nyssnämnda anstalts personal;
öfrigt karttryck äger rum vid anstalten. Äfven kartornas distribution ombesörjes
af samma anstalt.

Det skulle måhända kunna ifrågasättas, att äfven tryckningen af
sjökort blefve öfverlämnad till enskildt företag.

Afsevärda olägenheter lära emellertid vara förenade med en dylik
anordning; frågan är dock föremål för utredning inom sjökarteverket.

Då under antydda förhållanden spörsmålet om förändrade anordningar
för utförande af trycknings- och därmed sammanhängande arbeten för
sjökarteverket synes kommittén böra tills vidare lämnas öppet, har kommittén
ansett sig icke kunna tillstyrka, att tryckeriföreståndaren nu erhåller
ordinarie anställning vid sjökarteverket.

Skulle emellertid jämväl framdeles en tryckeriföreståndare komma
att kvarstå i verkets tjänst så länge, att han enligt de för ordinarie befattningshafvare
i allmänhet gällande grunder skulle vara berättigad till
pension, lärer väl Riksdagen icke undandraga sig att, på särskild framställning,
bevilja tryckeriföreståndaren skälig pension, såsom skett då förre
tryckeriföreståndaren vid sjökarteverket A. J. Aurell vid 1907 års riksdag
beviljades en årlig pension af 2,000 kronor.

Då kommittén sålunda ansett sig icke böra föreslå någon ändring i
tryckeri föreståndarens ställning, synes det nuvarande aflöningssättet böra
kunna bibehållas och alltså ersättningen till tryckeriföreståndaren utgå

109

efter ackord, med åliggande för denne att aflöna af honom använda
biträden.

Vid sjökarteverket finnes anställd en vaktmästare. Vakt I

det förslag till stat, som den 15 april 1908 afgafs af vederbörande mattare
myndigheter, upptogs 1 vaktmästare med lön, tjänstgöringspenningar och
ortstillägg af tillhopa 1,200 kronor och med rätt till ett ålderstillägg å
100 kronor, d. v. s. samma aflöningsbelopp, som vid den af 1907 års Riksdag
antagna löneregleringen för statskontoret bestämdes för vaktmästare i
allmänhet vid centralt ämbetsverk.

Uti sin framställning den 26 januari 1910 har chefen för sjökarteverket
äfven framlagt förslag till förbättrade aflöningsförmåner för vaktmästaren.
Kartverkschefen har därvid uttryckt den förhoppningen att,
äfven om hans löneregleringsförslag i öfrig! icke skulle kunna förverkligas
på sätt han tänkt sig, vaktmästaren i allt fall måtte få sina aflöningsförmåner
reglerade till mera likhet med andra vaktmästares aflöning.

Marinförvaltningen har i sitt yttrande i förevarande ärende uttalat,
att vaktmästarens förmåner syntes böra likställas med dem, som
förunnats vaktmästare vid de ämbetsverk, som nyreglerats vid 1910 års
riksdag.

Chefen för sjökarteverket har uttalat sig i samma riktning i sitt
yttrande den 8 april 1911.

Då vid sjökarteverket gifvetvis förefinnes stadigvarande behof af en
vaktmästare, anser sig kommittén böra, under förutsättning att äfven åt
andra civila befattningshafvare vid sjökarteverket gifves ordinarie anställning,
tillstyrka, att en ordinarie vaktmästarbefattning .varder uppförd å
sjökarteverkets stat med de aflöningsförmåner, som vid 1910 och 1911
årens riksdagar bestämts för andre vaktmästare vid statskontoret in. fl.
centrala ämbetsverk.

Under åberopande af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén, Hemställan.

att vid sjökarteverket må inrättas följande ordinarie
befattningar med nedannärnnda aflöningsförmåner å stat,
nämligen

I aktuariebefattning med aflöning af 4,000 kronor,
dåraf 2,200 i lön, 1,500 i tjänstgöring spenning ar och
300 i ortstillägg, hvartill kunna komma tre ålderstillägg
till lönen, hvart och ett å 500 kronor, det första efter
fem år, det andra efter ytterligare fem år och det tredje
efter än ytterligare fem år;

II manliga ritar- och gravörbefattningar med aflöning
af 2,400 kronor, däraf lön 1,300, tjänstgöringspenningar
800 och ortstillägg 300 kronor, hvartill kunna
komma fyra ålderstillägg, hvart och ett å 400 kronor,
efter respektive fem, tio, femton och tjugu år; skolande
af hvarje ålderstillägg 300 kronor utgöra lön och 100
kronor tjänstgörings penningar;

1 kvinnlig biträdesbefattning med aflöning af 1,600
kronor, däraf 800 i lön, 650 i tjänstgöringspenningar
och 150 i ortstillägg, hvartill kunna komma två ålderstillägg
till lönen, det ena med 200 kronor efter fem år
och det andra, likaledes med 200 kronor, efter ytterligare
fem år;

1 kvinnlig biträdesbefattning med aflöning af 1,200
kronor, däraf 600 i lön, 450 i tjänstgöringspenningar
och 150 i ortstillägg, hvartill kunna komma tvä ålderstillägg
till lönen, lwartdera å 200 kronor, efter respektive
fem och tio år; samt

1 vaktmästarbefattning med aflöning af 1,200 kronor,
däraf lön 700, tjänstgöringspenningar 350 och ortstillägg
150 kronor, hvartill kunna komma tvä ålderstillägg
till lönen, det ena med 100 kronor efter fem år och
det andra, likaledes med 100 kronor, efter ytterligare fem år;

börande bestämmelse intagas i staten därom, att,
därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad
samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår,
ortstillägg ej utgå till honom äfvensom å lönen af dragas
100 kronor årligen.

Härjämte torde böra medgifvas,

att till den af sjökarteverkets personal, som förordnas
att leda och öfvervaka rit- och gravyrarbetena,
må utgå arfvode, beräknadt efter 600 kronor om året.

Såsom i det föregående omförmälts, har chefen för sjökarteverket
föreslagit uppställande af vissa kompetensfordringar för erhållande af aktuarie-
samt ritare- och gravörbefattningar vid detta kartverk. Föreskrifter
härom torde böra inflyta i blifvande ny instruktion för verket.

Till det instruktionsförslag, som, efter hvad förut nämnts, redan
öfverlämnats till Kungl. Maj:ts pröfning, lära, efter tillkomsten af den
ifrågasatta löneregleringen för sjökarteverkets civila personal, vissa kompletterande
tillägg finnas erforderliga. Därvid torde ock blifva tillfälle för
kartverkschefen att föreslå de ytterligare bestämmelser i fråga om kompetensfordringar,
som må kunna befinnas önskvärda.

Beträffande tillsättning af manliga ritare- och gravörbefattningar
anser sig kommittén böra särskilt framhålla, att, på sätt ofvan antydts,
bestämmelse torde böra meddelas i syfte att ordinarie anställning såsom
sådan befattningshafvare icke må kunna erhållas förr än efter fyllda 22 år.

I fråga om sättet för tillsättning af aktuariebefattningen vid sjökarteverket
vill kommittén i detta sammanhang erinra, att chefen för
rikets allmänna kartverk ansett observatorsbefattning vid sistnämnda
kartverk böra tillsättas af Kungl. Maj:t samt att kommittén uti sitt betänkande
rörande samma kartverk på anfördt skäl uttalat såsom sin åsikt,
att så borde ske äfven beträffande geodeter och kartografer.

Därest hvad i berörda hänseende föreslagits beträffande rikets allmänna
kartverk vinner bifall, synes det kommittén, att jämväl aktuarie
vid sjökarteverket borde utnämnas åt Kungl. Maj:t.

Vid löneregleringar under de senare åren för ett flertal ämbetsverk
har Riksdagen uppställt såsom förutsättning för godkännande af lönestaterna,
att Kungl. Maj:t före den tidpunkt, då staterna skulle träda i
kraft, meddelat föreskrift därom, att samtliga ordinarie tjänstinnehafvare

Tillsättning
af tjänster.

Utsträckt

arbetstid.

112

skola, i den mån ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda
fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes viss minimitid
hvarje söckendag.

Vid affattandet af de föreskrifter, som i nämnda hänseende meddelats
i utfärdade instruktioner, har särskildt tagits hänsyn därtill, huruvida
minimiarbetstiden inom vederbörande verk i regeln bestämts till 6
eller till 7 timmar.

Hvad sjökarteverket beträffar, har den normala arbetstiden i verkets
lokaler för manliga ritare och gravörer under de senaste åren utsträckts
från fem till sex timmar per söckendag; därvid dock är att märka, att
tidtals förekommit arbete å öfvertid mot särskild ersättning.

Beträffande arbetet inom sj ökarte verkets lokaler får kommittén —
under hänvisning i afseende å manliga ritare och gravörer till hvad i det
föregående blifvit af kommittén i detta hänseende anförd t samt i fråga
om kvinnliga biträden till det af kommittén i delen XXIX af dess betänkanden
(sid. 47—52) gjorda uttalande i ämnet — hemställa,

att såsom förutsättning för godkännande af den
blifvande nya aflöning sstaten för den civila personalen
vid sjökarteverket uppställes, att, för så vidt tjänstgöringen
är förlagd till verkets lokaler i Stockholm, ordinarie tjänstinnehafvare
skola, i den mån ej undantag kunna anses
böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas,
vara å tjänsterummet tillstädes, manliga ritare
och gravörer minst 7 timmar och öfriga tjänstinnehafvare
minst 6 timmar hvarje söckendag, dock att arbetstiden
för kvinnlig befattningshafvare icke må i något fall
utsträckas med mera än en timme.

Under pågående sjömätnings- och därmed sammanhängande arbeten
lärer arbetstiden för den i dessa arbeten deltagande personalen väsentligt
öfverstiga den för arbeten i verkets lokaler i Stockholm bestämda
arbetstiden.

Några särskilda föreskrifter om arbetstiden under dylika arbeten
anser sig kommittén icke böra föreslå beträffande sjökarteverket, lika litet

113

som beträffande rikets allmänna kartverk i fråssa om arbetstiden under

fältarbeten.

I sammanhang med upptagande af ett antal civila befattningar vid Semester och
sjökarteverket såsom ordinarie tjänster torde innehafvarna af nämnda be- ledighet
fattningar böra tillerkännas semesterförmån, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad i . andra nyreglerade verk i allmänhet medgifvits motsvarande
eller jämförliga befattningshafvare. Dock torde, i likhet med hvad
som gäller för geolog, böra föreskrifvas, att under pågående sjömätningar
och andra därmed sammanhängande utarbeten semester i regel ej må
åtnjutas af däri deltagande personal.

Semestertiden torde böra bestämmas till eu månad för aktuarien
samt för manliga ritare och gravörer äfvensom för kvinnliga biträden.

I fråga om semester för vaktmästare tillåter sig kommittén erinra,
hurusom Riksdagen i skrifvelse den 24 maj 1909 n:r 206 anhöll, att
Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning om, huruvida och i hvad mån
vaktbetjänte och med dem likställda statstjänare i de centrala ämbetsverken
och hofrätterna må komma i åtnjutande af semester, samt därefter för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en d)dik utredning kunde föranleda.

Sedan vederbörande ämbetsverk och myndigheter afgifvit infordrade
underdåniga utlåtanden i ärendet, förordnade Kungl. Maj:t, att Riksdagens
nyssberörda skrifvelse äfvensom de från ämbetsverk och myndigheter afgift^
utlåtanden skulle öfverlämnas till löneregleringskommittén med befallning
till kommittén att afgifva underdånigt utlåtande och förslag i
ärendet.

Uti sitt i ärendet den 29 juni 1911 afgifna underdåniga yttrande
har kommittén beträffande vaktmästare och med dem likställda statstjänare
vid vissa centrala ämbetsverk äfvensom vid hofrätterna tillstyrkt, att någon
tids ledighet årligen beredes nämnda funktionärer utan afstående af någon
del af dem tillkommande aflöning å stat.

Med afseende ej mindre å beskaffenheten af de sysslor, som af dessa
funktionärer bestridas, än äfven därå att ledighet af ifrågavarande slag
för motsvarande befattningshafvare vid statens järnvägar, telegrafverket,
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, fångvårdsstaten,

15—111875. Lönereglering skommitténs bet. XXXI.

114

riksbanken och riksgäldskontor begränsats till 15 dagar eller en half
månad hvarje år, ansåg kommittén dylik ledighet för de i dess yttrande
omhandlade statstjänare ock böra begränsas till 15 dagar, att åtnjutas
under enahanda förutsättning, som gäller i fråga om rätt till semester i
allmänhet, d. v. s. att dylik förmån får åtnjutas i den män sådant kan
ske utan hinder för göromålens behöriga gång.

Tillika uttalade kommittén att, därest semestertiden blefve begränsad
till 15 dagar, borde i ämbetsverk, där flera än en vaktmästare finnas och
göromålen under viss del af året äro af väsentligt mindre omfattning än
eljest, kunna i allmänhet så ordnas med semester för vaktmästare och
med dem likställda statstjänare, att särskild vikarie för den semesterledige
ej må behöfva förordnas. En bestämmelse i sådant syfte finnes, erinrade
kommittén, intagen uti § 9 i aflöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910.

För den händelse emellertid att vid ledighet af nu ifrågavarande
slag vikarie, erfordras, syntes kommittén denne höra, på sätt för närvarande
äger rum vid riksbanken och riksgäldskontoret, aflönas med högst 3
kronor om dagen, att utgå af vederbörande verks till vikariatsersättningar
och extra biträden afsedda medel.

I enlighet med sitt berörda förslag anser kommittén vaktmästaren
vid sjökarteverket böra tillerkännas 15 dagars årlig semester.

Hvad kommittén ofvan anfört beträffande semester för civila befattningshafvare
vid sjökarteverket har af kommittén iakttagits vid framläggandet
af förslag till aflöningsvillkor för nämnda personal.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig — på sätt äfven skett
uti kommitténs betänkande beträffande den civila personalen vid rikets
allmänna kartverk — böra något beröra frågan om ordningen för beviljande
af annan tjänstledighet än semester åt den civila personalen vid
sjökarteverket.

Chefen för sjökarteverket har uti skrifvelsen af den 26 januari 1910
uttalat såsom sin åsikt, att sådan tjänstledighet borde af chefen, efter
förekomna omständigheter, få beviljas intill högst två månader.

115

Ett stadgande af sådant innehåll skalle alltså föranleda, att vid
uppkommande fråga om tjänstledighet för längre tid än två månader
framställning i ämnet måste öfverlämnas till vederbörande statsdepartement.

Uti delen I af kommitténs betänkande!!, innefattande allmänna förutsättningar
och grunder för en reglering af löneförhållanden m. m. inom

o O o o

de centrala ämbetsverken, förordade kommittén (sid. 161) en revision af
gällande instruktioner för dessa ämbetsverk i syfte att åstadkomma förenkling
och önskvärd likformighet i vissa angifna hänseenden.

Kommittén fäste därvid särskildt uppmärksamheten å en del punkter
(däribland frågor om tjänstledigheter och däraf föranledda vikariatsförordnanden),
där genomförande af likformighet i bestämmelser skulle
kunna, mer i stort sedt, bidraga till att förenkla eller inskränka arbetet
inom vederbörande ämbetsverk, understundom äfven inom statsdepartement
och för Kungl. Maj:t.

Det synes kommittén, att vid utfärdande af ny instruktion för sjökarteverket
bestämmelsen i fråga om tjänstledighet för civil personal borde
gifvas den affattning, att kartverkschefens befogenhet att meddela sådan
tjänstledighet kunde omfatta äfven längre tid än han i skrifvelsen den 26
januari 1910 ifrågasatt.

I blifvande ny instruktion torde ock böra intagas föreskrifter i fråga
om chefens disciplinära myndighet öfver verkets civila personal.

Därest ordinarie anställning beredes vissa civila befattningshafvare
vid sjökarteverket, kommer däraf ock att följa rätt till pension.

Enligt hvad chefen för sjökarteverket meddelat, äro en ritare och
vaktmästaren vid verket redan delägare i flottans pensionskassa.

Såväl bemälde chef som marinförvaltningen hafva emellertid ansett
den ordinarie civila personalen vid sjökarteverket böra i afseende å såväl
egen pensionering som pensionering af änkor och barn likställas med
civila befattningshafvare i allmänhet.

Beträffande de civila befattningshafvare inom sj ökarteverket, hvilka
redan vunnit inträde i flottans pensionskassa och som må erhålla ordinarie

PensionsfSr hållanden.

116

befattning vid verket, har marinförvaltningen ansett samma föreskrifter böra
gälla, som rörande befattningshafvares vid marinförvaltningens civilafdelning
delägareskap i nämnda kassa meddelats genom kungl. kungörelse
den 23 december 1908 (svensk författningssamling n:r 157, sid 3.)

Mot hvad sålunda blifvit i pensionshänseende föreslaget beträffande
ordinarie civila befattningshafvare vid sj ökarte verket synes kommittén
ej vara något att erinra.

Vidkommande spörsmålet om den lefnadsålder, vid hvilken ordinarie
civila befattningshafvare vid sjökarteverket böra vara skyldiga att afgå
från tjänsten, tillåter sig kommittén erinra om följande.

Enligt lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den
11 oktober 1907, sådan denna lag lyder med vissa däri sedermera gjorda
ändringar, inträder i allmänhet, jämlikt 5 §, rätt till hel pension för manlig
tjänstinnehafvare vid uppnådda 67 lefnads- och 35 tjänstår samt för
kvinnlig tjänstinnehafvare vid 60 lefnads- och 30 tjänstår.

1 fråga om vissa kategorier tjänstinnehafvare har emellertid, på
grund af tjänstens särskilda beskaffenhet och de kraf, densamma ställer
på vederbörandes krafter, eller af andra orsaker, medgifvits rätt till hel
pension vid lägre lefnads- eller tjänstålder.

Så är, bland annat, stadgadt, att för geologer vid Sveriges geologiska
undersökning, landtbruksingenjörer och distriktslandtmätare samt betjänte
vid tullverkets lokalförvaltning äfvensom tjänstemän och betjänte vid den
lokala skogsförvaltningen rätt till hel pension inträder vid 65 lefnadsoch
35 tjänstår.

Beträffande skyldighet att afgå från tjänsten gäller i allmänhet enligt
6 § i berörda lag, att tjänstinnehafvare är pliktig att afgå vid uppnående
af den i 5 § för rätt till hel pension stadgade lefnadsålder, Konungen
eller, där viss äinbetsmyndighet äger att från tjänsten afskeda, den
myndighet obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren
pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år.

Såsom undantag från den allmänna regeln inträder emellertid enligt
6 § för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § för rätt till hel

117

pension stadgade lefnadsålder, skyldighet att afgå, därest han, efter att
under fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller
lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden oförmögen
till tjänstgöring.

I 6 § är ock stadgadt, att, om tjänstinnehafvare befinnes vara af
sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänståligganden, och han tillika antingen, där enligt
5 § rätt till hel pension inträder vid 67 lefnadsår, uppnått en lefnadsålder
af minst 65 år eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension
inträder vid 62 år, uppnått en lefnadsålder af minst 60 år eller ock, där
fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen eller betjänte
vid tullverkets lokalförvaltning, uppnått en lefnadsålder af minst 63
år, Konungen äger, uppå därom af vederbörande myndighet gjord framställning,
förklara sådan tjänstinnehafvare skyldig att afgå från tjänsten.

Rörande pensionens belopp i nämnda undantagsfall stadgas i 7 §
af lagen.

Chefen för sjökarteverket har i sin framställning af den 26 januari
1910 uttalat såsom sin mening, att den ålder, då rätt att komma i
åtnjutande af hel pension skulle inträda, borde, med hänsyn till det för
ögonen ansträngande arbetet, för manlig ritare och gravör bestämmas till
60 lefnads- och 35 tjänstår samt för kvinnlig ritare till 55 lefnads- och
30 tjänstår. För öfriga tjänstinnehafvare borde rätt till pension inträda
vid 67 lefnads- och 35 tjänstår.

Vidkommande kartverkschefens förslag i detta hänseende har marinförvaltningen
i sitt utlåtande af den 18 augusti 1910 anmärkt, dels att
pensioner beviljats af 1907 års Riksdag åt tryckeriföreståndaren A. J.
Aurell efter 67 samt af 1910 års Riksdag åt gravören A. T. Lilja efter
66 lefnadsår, dels ock att kart verkschefen själf föreslagit, att en ännu vid
kartverket tjänstgörande, redan 65-årig gravör skulle äga att efter omregleringen
kvarstå i tjänst med arfvode motsvarande den af kartverkschefen
föreslagna högre gradens aflöningsförmåner.

Med afseende å dessa förhållanden har marinförvaltningen funnit
sig förhindrad att beträffande den lefnadsålder, då rätt till åtnjutande af

118

full pension borde inträda, för sjökarteverkets personal förorda något
undantag från den i § 5 af pensionslagen stadgade allmänna regeln.

I detta sammanhang tillåter sig kommittén erinra, hurusom chefen
för rikets allmänna kartverk beträffande detta verks civila tjänstemannapersonal
föreslagit, att densamma måtte i fråga om skyldighet att afgå från
tjänsten jämnställas med landtbruksingenjörer.

Till stöd därför har han åberopat fältmätningspersonalens ofta synnerligen
ansträngande arbeten under de af denna personal utförda mätningarna
äfvensom däraf följande kraftförbrukning samt svårigheten för
en ritare eller gravör att efter 65 år utföra ett fullgodt arbete i
sitt fack.

Manliga ritare och gravörer vid topografiska afdelningen af rikets
allmänna kartverk hafva emellertid mot kartverkschefens nyssberörda förslag
framhållit, att det svårligen syntes låta sig göra att nöjaktigt utföra arbetet
för topografiska kartors reproduktion, i all synnerhet heliogravyrritning,
efter 60 års ålder. De hafva fördenskull ansett, att 60 år vore
den ålder, då vid kartverket anställd ritare eller gravör lämpligen borde
vara berättigad att erhålla pension.

Uti sitt betänkande beträffande den civila personalen vid rikets allmänna
kartverk har kommittén framhållit såsom önskligt, att beträffande
observatörer, geodeter, kartografer samt manliga ritare och gravörer vid
sistnämnda kartverk den lefnadsålder, vid hvilken rätt till hel pension inträder,
måtte sättas lägre än 67 år.

Att emellertid bestämma nämnda lefnadsålder till 60 år, såsom af
de nämnda ritarna och gravörerna blifvit ifrågasatt, ansåg kommittén
sig icke kunna tillstyrka, då erfarenheten gifvit vid handen att i flera
fall befattningshafvare af de kategorier, om hvilka det var fråga, varit
tjänstbara vid en väsentligt högre ålder.

Den af chefen för rikets allmänna kartverk föreslagna lefnadsåldern
af 65 år syntes kommittén däremot i regel kunna anses lämplig, i all
synnerhet om, på sätt enligt 6 § af ofvanberörda lag gäller beträffande
tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen, möjlighet bereddes att
redan före uppnådda 65 lefnadsår kunna pensionera befattningshafvare,

119

som befunnes vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urstandsatt att
på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden.

För arbetschefen vid den ekonomiska afdelningen af rikets allmänna
kartverk, för kvinnliga ritare vid samma afdelning samt för vaktmästarna
vid verket borde, enligt kommitténs uppfattning, uti ifrågavarande hänseende
gälla samma bestämmelser som för civila tjänstinnehafvare i allmänhet.

Beträffande den föreslagna aktuarien vid sjökarteverket, hvilken
skulle hafva att utföra geodetiska arbeten, synas kommittén vägande skäl
tala för att i nu ifrågavarande hänseende må för honom gälla samma bestämmelser
som af kommittén föreslagits i afseende å observatörer och
geodeter vid rikets allmänna kartverk.

Äfven manliga ritare och gravörer vid sjökarteverket synas kommittén
böra likställas med motsvarande befattningshafvare vid rikets allmänna
kartverk.

För kvinnlig befattningshafvare och vaktmästare vid sjökarteverket
torde böra uti antydda hänseende kunna tillämpas samma bestämmelser
som gälla för civila befattningshafvare i allmänhet.

Kommittén hemställer,

att för aktuarie samt manliga civila ritare och gravörer
vid sjökarteverket skall i fråga om skyldighet att afgå
från tjänsten äfvensom i fråga om rätt till pension gälla
hvad enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension, och särskilt 5 och 6 ,§,§ i nämnda lag,
gäller beträffande tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen.

Vid uppgörande af förslag till aflöningsvillkor för ordinarie civila
befattningshafvare vid sjökarteverket har kommittén tagit hänsyn i tillämpliga
delar till de bestämmelser, som vid senare årens riksdagar fastställts
i afseende å åtskilliga då beslutade löneregleringar, äfvensom till hvad kommittén
föreslagit för civila befattningshafvare vid rikets allmänna kartverk.

120

I sistnämnda hänseende torde emellertid böra särskild! uppmärksammas,
att vid sjökarteverket ej förefinnas sådana speciella förhållanden, som
föranledde kommittén att för civila befattningshafvare vid rikets allmänna
kartverk föreslå en utvidgning i affattningen af det i allmänhet vid löneregleringar
förekommande aflöningsvillkoret för befattningshafvare att underkasta
sig utsträckning eller förändring i tjänstgöringsskyldighet eller jämkning
i åligganden.

Vid sjökarteverket har kommittén, i anslutning till en bestämmelse,
beträffande skrifbiträden, i de vid 1911 års riksdag antagna aflöningsvillkoren
för nedre justitierevisionen, ansett det böra få ankomma på Kungl.
Maj:ts pröfning, om och i hvad mån befattningshafvare, som vid den nya
statens ikraftträdande är anställd vid sjökarteverket och antages till ordinarie
befattningshafvare å den nya staten, må för åtnjutande af aflöningsförhöjning
genom ålderstil]ägg äga räkna sig till godo den föregående tjänstgöringen
vid sjökarteverket. Därvid bör dock manlig ritare eller gravör
ej i något fall tillgodoräknas tjänstgöring före det han fyllt 22 år.

Kommittén har föranledts att föreslå en dylik bestämmelse med
hänsyn till den mindre fasta anställning, som flertalet civila befattningshafvare
vid sjökarteverket hittills innehaft.

Kommittén hemställer,

att för åtnjutande af de aflöningsförmaner, som i
blifvande aflöningsstat varda upptagna för ordinarie
civila befattningshafvare vid sjökarteverket, måtte fastställas
följande villkor och bestämmelser, nämligen:

att innehafvare af ordinarie civil befattning vid
nämnda verk skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som
vid en möjligen inträdande förändrad organisation af
verket eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt i
sådant hänseende, äfvensom därest verkets ställning inom
statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej längre
kan anses såsom själfständigt verk, eller därest vissa
ifrågavarande verk tillhörande göromål öfverflyttas till

121

annat verk, vara pliktig att, med bibehållande af den
tjänstegrad och den aflöning han innehar, efter ny eller
förändrad arbetsordning sköta de med befattningen förenade
göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra
i det verk, till hvilket gör omålen öfverlämnas;

att med ordinarie civil befattning vid sjökarteverket
icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens
eller kommuns stat;

att med ordinarie civil befattning vid sjökarteverket
ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i
sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af
hvad slag som helst, såframt ej sjökarteverkets chef uppå
därom gjord framställning och efter pröfning, att ifrågavarande
uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses
inverka hinderligt för tjänstgöringen vid sjökarteverket,
finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare
mottagas och bibehållas;

att tjänstgöring spenning ar få uppbäras endast för
den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg,
men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande,
enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen,
dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag
eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller
eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan
förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenninqar
afstå så mycket af lönen eller ortstillägg et,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
prof vas skäligt;

16—111875. Lönereglering skommitténs bet. XXXI.

citt aflöning ej må utgå till tjänstinnehafvare för
tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan
att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller
kunna styrka giltigt förfall-,

att, därest tjänstinnehafvare varder afstängd från
tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke pröfvas böra användas till befattningens uppehållande,
skall under tiden innehållas, såvida ej pröfvas
skäligt låta honom uppbära något däraf;

att, därest förhöjning af aflöning efter viss tids
fortsatt innehafvande af befattning är i staten medgifven,
tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter
Jern ar, under villkor att innehajvaren under mer än
fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att
vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin
egen eller, pa grund af förordnande, annan statens tjänst
eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid
icke ma föras honom till last den tid, han åtnjutit semester,
och

för andra förhöjningen efter ytterligare fem år,
på samma villkor,

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter
ytterligare fem år, på samma villkor, samt

för fjärde förhöjningen, där sådan förekommer,
efter ytterligare fem år, på samma villkor;

under iakttagande, hvad hvar och en af omförmäla
aflöningsförhöjningar angår, att den högre aflöning
en ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd;

att beträffande befattningshafvare, som vid den
nya statens ikraftträdande är anställd vid sjökarteverket
och antages till ordinarie befattningshafvare å denna

123

stat, det må ankomma på Kungl. Maj:ts -profning, om
och i hvad män befattning skafvaren för åtnjutande af
aflöningsför höjning äger räkna sig till godo den föregående
tjänstgöringen vid sjökarteverket; dock att manlig ritare
eller gravör icke må i något fall tillgodoräknas tjänstgöring
före det han fyllt 22 år;

att emellertid löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande af aflöningsför höj ning, redan uppnått
den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till
pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att semester årligen må, när sådant kan ske utan
hinder för göromålens behöriga gång, åtnjutas aj akiuarien,
de manliga ritarna och gravöverna äfvensom de
kvinnliga biträdena en hvar under en månad samt af
vaktmästaren under femton dagar; börande dock iakttagas
att, hvad beträffar personal, som deltager i sjömätningsoch
därmed sammanhängande arbeten, semester i regel
ej må åtnjutas under den tid, dä sådana arbeten
pågå;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom
ortstillägg utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad
i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension är vid tiden för den vya aflöning sstatens
ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning,
som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen
stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöning sstaten,
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster,
som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå
för bestyr i sammanhang därmed.

124

Ersättning Af den civila personalen vid sjökarteverket skulle den föreslagna

och e$jömät- aktuarien äfvensom, enligt hvad kartverkschefen tänkt sig, i vissa fall mannm9marmten
%a ritare komma att deltaga i sjömätnings- och därmed sammanhängande
arbeten.

KartverkschefeD har beträffande aktuarien uti sin framställning den

26 januari 1910 hemställt, att denne tjänsteman vid utförande af tjänsteuppdrag
utom Stockholm skulle få tillgodoräkna sig rese- och traktamentsersättning
enligt 4:e klassen i gällande resereglemente. Vid deltagande i
sjömätningsexpedition borde emellertid under uppehållet ombord traktamentet
utgå med endast 6 kronor (i stället för 8 kronor) för dag, med
skyldighet för befattningshafvaren att själf bekosta erhållen kost ur officersmässen.

Därjämte har kartverkschefen uttalat, att, därest till nu ifrågavarande
tjänsteman skulle anses behöfva förekomma särskild ersättning vid arbeten
på fältet, kartverkschefen finge därom framdeles inkomma med underdånigt
förslag.

Då anledning förekomme att beordra ritare att företaga resa eller
deltaga i sjömätningsexpedition, borde enligt kartverkschefens mening resekostnadsersättningen
få utgå enligt 5:e klassen i resereglementet samt dagtraktamente
under resa med 6 kronor (alltså samma dagtraktamente som
enligt 5:e klassen i resereglementet) och under uppehåll ombord med 4
kronor, med skyldighet för befattningshafvaren att bestrida kostnaden för
kost ombord i underofficersmässen.

Hvad kartverkschefen sålunda föreslagit i fråga om rese- och traktamentsersättningar
under tjänsteresor samt sjömätningsexpeditioner och
därmed sammanhängande arbeten har gifvit kommittén anledning till
allenast den erinran, att, då den föreslagna aktuarien i allmänhet ej
torde komma att vistas ombord på sjömätningsfartyg, det synes kommittén,
att dagtraktamente till nämnda befattningshafvare skäligen bör kunna
lå utgå med samma belopp under vistelse ombord som under resor eller
arbeten i land.

I detta sammanhang tillåter sig kommittén erinra, att i betänkandet
beträffande den civila personalen vid rikets allmänna kartverk af kommit -

125

tén föreslagits, att civil befattningshafvare vid sistnämnda kartverk, hvilken
förrättar geodetiska fältarbeten, må utöfver resekostnads- och traktainentsersättning
enligt resereglementet under dylika arbeten åtnjuta särskild
godtgörelse med 1 krona 50 öre om dagen.

Denna särskilda ersättning, hvilken sedan längre tid tillkommit dem,
som förrättat geodetiska fältarbeten för rikets allmänna kartverk, har kommittén
ansett motiverad af dessa arbetens särskildt ansträngande beskaffenhet
och af nödvändigheten för geodetpersonalen att under fältarbeten ständigt
ombyta kvarter.

Däremot har kommittén ansett, att den ersättning för uppmätt ytvidd
och den godtgörelse för utstakade och mätta triangelpunkter, som
hittills tillkommit civila befattningshafvare vid rikets allmänna kartverk,
böra i sammanhang med den af kommittén föreslagna löneregleringen för
sistnämnda personal indragas.

Hvad aktuarien vid sjökarteverket beträffar, synes kommittén icke anledning
förefinnas att, utöfver resekostnadsersättningen och dagtraktamentet
enligt resereglementet, föreslå för honom någon särskild godtgörelse under
geodetiska arbeten.

Lika litet som för den civila geodetpersonalen vid rikets allmänna
kartverk anser kommittén böra för aktuarien vid sjökarteverket ifrågakomma
ersättning för uppmätt ytvidd eller godtgörelse för utstakade och
mätta triangelpunkter.

Kommittén hemställer,

att under sjömätnings- och därmed sammanhängande
arbeten samt vid resor till och från arbetsorterna
aktuarie samt, i förekommande fall, manlig
civil ritare vid sjökarteverket må äga uppbära resekostnads-
och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente,
aktuarie enligt fjärde klassen och ritare enligt
femte klassen i reglementet, dock att under uppehåll ombord
å sjömätning sfartyg dagtraktamente till ritare skall
utgå med 4 kronor.

126

Anslag till
arfvoden åt
extra personal,
gratifikationer
och
vikariatsersättningar.

Då kommittén i det föregående framlagt förslag till beredande af
ordinarie anställning åt ett angifvet antal civila befattningshafvare vid sjökarteverket,
har kommittén förutsatt, att utöfver nämnda ordinarie personal
skulle kunna finnas extra civil personal för arbetets behöriga gång
samt för rekrytering af den ordinarie personalen.

Chefen för sj ökarte verket har uti sin framställning af den 26 januari
1910 beträffande den tjänsteman vid sjökarteverket, som uti kommitténs
föreliggande förslag benämnes aktuarie, uttalat, att han före sin fasta
anställning vid verket borde hafva tjänstgjort såsom aspirant. Tjänstgöringstiden
som aspirant skulle i allmänhet räcka minst två år, men skulle kunna
inskränkas, därest aspiranten förut inhämtat praktisk färdighet i geodetiska
mätningar. I likhet med hvad som af chefen för rikets allmänna kartverk
föreslagits beträffande geodetaspirant, borde enligt chefens för sjökarteverket
mening äfven nu ifrågavarande aspirant få åtnjuta ett årsarfvode
af 2,000 kronor.

Att för rekrytering af aktuariebefattningen vid sjökarteverket det
må blifva nödigt att understundom anställa en aspirant, synes kommittén
vara otvifvelaktigt. Att åter ständigt hafva tillgång till en dylik aspirant
lärer ej vara af behof påkalladt.

Vidkommande ersättningen till dylik aspirant i de fall, då en sådan
befinnes böra antagas, anser sig kommittén böra, i anslutning till hvad
som skett i kommitténs betänkande beträffande den civila personalen vid
rikets allmänna kartverk, uttala, att enligt kommitténs mening arfvode
till nämnda aspirant icke bör bestämmas till fixt belopp utan till en
början utgå med ett relativt lägre belopp och sedan kunna höjas, dock
icke utöfver ett visst belopp, hvilket synes kommittén lämpligen kunna
sättas till 2,000 kronor.

I sj ökarte verkets stat för år 1911 är uppfördt ett belopp af 1,320
kronor till aflönande af en bokförare.

Vid uppgörandet af det förslag till aflöningsstat, som nu af kommittén
framlägges, har kommittén ansett sig böra beräkna ett belopp för
anställande af ett biträde vid sjökarteverket med åliggande att föra
räkenskaper och diarier samt att hafva tillsyn öfver verket tillhöriga

127

inventarier och arbetsmaterialier äfvensom att biträda vid korrespondens
o. d.

Det skulle till äfventyra kunna, ej utan fog, ifrågasättas att vid
sjökarteverket inrätta en ordinarie befattning för utförande af nu antydda
göromål. Då emellertid någon ytterligare och närmare erfarenhet torde
böra vinnas dels angående de kvalifikationer, som må böra fordras i afseende
å nu ifrågavarande befattningshafvare, och dels beträffande omfattningen
af de göromål, som må kunna honom anförtros, har kommittén
ansett lämpligast, att de ofvannämnda göromålen tills vidare bestridas
af extra arbetskraft.

Enligt hvad för kommittén uppgifvits, lärer det emellertid under
vissa förhållanden blifva erforderligt att för aflönande af ett tillräckligt
kvalificeradt biträde med nyssberörda göromål hafva tillgång till ett belopp
af ända upp till 2,500 kronor; och då, vid bifall till hvad kommittén i det
följande föreslår, grunderna för aflöningen till extra civil personal vid sjökarteverket
skulle bestämmas af Kungl. Maj:t, har kommittén ansett sig kunna
för nu ifrågavarande ändamål beräkna ett belopp af högst 2,500 kronor.

För beredande af extra civila arbetskrafter vid utförandet af ritoch
gravyrarbeten har kommittén afsett ett belopp af 5,500 kronor.

Redan uti delen I af sina betänkande^ innefattande allmänna förutsättningar
och grunder för en reglering af löneförhållanden m. m. inom
de centrala ämbetsverken, har kommittén uttalat såsom sin mening, att
grunderna för aflöningen till extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie
vaktbetjänte inom de centrala ämbetsverken i allmänhet böra bestämmas
af Kungl. Maj:t på förslag af vederbörande ämbetsverk.

Det har synts kommittén, att jämväl i fråga om aflöningen till
vederbörande extra personal vid sjökarteverket grunderna må böra bestämmas
af Kungl. Maj:t på förslag af kartverkschefen. Äfven beträffande
grunderna för rese- och traktamentsersättning till den nämnda extra
personalen under sjömätnings- och därmed sammanhängande arbeten torde
Kungl. Maj:t böra lämna erforderliga föreskrifter.

Till gratifikationer åt ritar- och gravörelever vid sjökarteverket har
kommittén beräknat ett belopp af 400 kronor.

128

Vid rikets allmänna kartverk hafva hitintills ritar- och gravörelever
plägat under sin utbildningstid vid verket erhålla årlig gratifikation
af omkring 200 kronor såsom uppmuntran för visade framsteg. Dessa
sistnämnda elever anses icke under sin tvååriga utbildningstid kunna utföra
något i egentlig mening för kartverket nyttigt arbete, och har fördenskull
endast gratifikation ansetts böra utgå till dem.

Vid sjökarteverket däremot kunna elever efter någon kortare öfningstid
användas till enklare arbeten vid verket.

I den mån elever vid sjökarteverket sålunda må komma att utföra
för verket nyttigt arbete, torde åt dem såsom ett slags extra ritare
kunna beredas skälig ersättning af de medel, som afsetts för extra arbetskrafter
vid utförandet af rit- och gravyrarbeten.

För samtliga ordinarie civila befattningshafvare vid sjökarteverket
har kommittén föreslagit semesterledighet.

Till vikariatsersättningar under sådana ledigheter äfvensom till erforderliga
fyllnadsbelopp för ersättande af vikarier för vissa lägre aflönade
befattningshafvare under sjukdomsfall har kommittén i sin beräkning af
nu ifrågavarande anslag upptagit ett belopp af 2,400 kronor.

Det torde höra påpekas, att kommittén vid beräknandet af nämnda
ersättningar utgått från att, därest vikarie förordnas för kvinnligt biträde,
vikarie för biträde i den högre gradeiSbör erhålla ett skäligt ansedt belopp
af 100 kronor per månad och vikarie för biträde i den lägre graden
ett belopp af 75 kronor per månad, samt att till vikarie för vaktmästaren
må utgå en ersättning af högst 3 kronor om dagen.

Med afseende å hvad sålunda anförts, hemställer kommittén,

att i blifvande aflöning sst åt för den civila personalen
vid sjökarteverket vid till arfvoden åt extra personal,
gratifikationer åt ritar- och gravörelever samt vikariatsersättningar
uppföras ett anslag af 12,800 kronor.

Stat.

I anslutning till hvad kommittén i det föregående anfört och med
tagen hänsyn till uppställningen af den aflöningsstat, kommittén föreslagit

129

för den civila personalen vid rikets allmänna kartverk, har kommittén utarbetat
följande förslag till aflöningsstat för den civila personalen vid
sjökarteverket.

	Lön.	Tjänstgö- ringspen-	Orts- tillägg.	Summa.
		ningar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	K ronor. 1
I. Bestämdt anslag''.				\|	Efter 5 år kan lönen
				höjas med 500 kronor,
1 aktuarie..........	2,200	1,500	300	4,000	efter 10 år med ytter-\| ligare 500 kronor och efter 15 år med än yt-[ terligare 500 kronor.
					Härtill kunna komma fyra
1 manlig ritare eller gravör . . 10 manliga ritare eller gravörer	1,300 13,000	800 8,000	300	2,400 \|	ålderstillägg, hvart och ett å 400 kronor, efter respektive 5, 10, 15 och 20 år. Af hvarje ålders-
3,000	24,000 \|
tillägg utgöraoOO kronor lön och 100 kronor tjänst-göringspenningar.


			150	1,600 v	(Efter 5 år kan lönen
1 kvinnligt biträde......	800	650	) höjas med 200 kronor
1 > » ......	600	450	150	1,200 J	j och efter 10 år mod i ytterligare 200 kronor.
					(Efter 5 år kan lönen
1 vaktmästare........	O o t-	350	150	1,200	I höjas med 100 kronor \| och efter 10 år med \| ytterligare 100 kronor.

Till arfvode åt den, som förord-
nas att leda och öfvervaka rit- och gravyrarbetena . . .	—	•—	—	600
Till arfvodcn åt extra personal,
gratifikationer åt ritar- och gravörelever samt yikariatser-sättningar.........				12,800
Säger	—	—	—	47,800
II. Förslagsanslag.
! Till ålderstillägg.......	-	—	—	5,000
Summa	_	— \| —	52,800

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge
denna förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå till honom äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

För sjökarteverket är i riksstaten för år 1911 anvisadt dels å ordinarie Kvstnadsbestat
under titeln »sjökarteverket» ett reservationsanslag å 65,000 kronor, räknw9m-m 17—111875.

Luneregleringskommitténs bet. XXXI.

dels och å. extra stat under titeln »till påskyndande af sjömätningarna vid
rikets kuster» ett belopp af 104,000 kronor.

Enahanda belopp å såväl ordinarie som extra stat äro ock beviljade
för år 1912.

Den för sj ökarte verket för år 1911 af Kungl. Maj:t fastställda staten
upptager under rubriken »aflöningar» ett sammanlagdt belopp af 27,980
kronor. Nämnda belopp motsvaras uti det af kartverkschefen till Kungl.
Maj:t afgifna statförslaget för år 1912 af summan 31,000 kronor.

»Allmänna utgifter» upptagas i nyssberörda stat för år 1911 till
sammanlagdt 190,020 kronor och äro i statförslaget för år 1912 uppförda
med ett belopp af tillhopa 191,000 kronor.

Utgiftsstaten för år 1911 slutar alltså på en summa af 218,000 kronor
och enligt förslaget för år 1912 på ett sammanlagdt belopp af 222,000
kronor.

Till bestridande af dessa kostnader äro afsedda dels förenämnda
anslag å riksstaten, dels beräknad inkomst af sjökortförsäljningen under nästföregående
år, dels ock beräknadt anslag från handels- och sjöfartsfonden.

Det af kommittén upprättade förslaget till aflöningsstat för sjökarteverkets
civila personal slutar å ett belopp af 52,800 kronor.

Då sjökarteverkets ordinarie anslag lärer i första hand böra afses
för aflöningar jämte ålderstillägg, skulle, därest vid en jämförelse till utgångspunkt
tages det i den af Kungl. Maj:t fastställda staten för år 1911
under »aflöningar» upptagna beloppet 27,980 kronor, kommitténs förslag
föranleda en förhöjning i ordinarie anslag med 24,820 kronor.

Utgår man från kartverkschefens statförslag för år 1912, hvilket under
rubriken »aflöningar» upptager ett belopp af 31,000 kronor, skulle förhöjningen
blifva 21,800 kronor.

Af kommitténs förslag torde däremot icke föranledas någon afsevärd
förändring af de hittills i vederbörande stater under rubriken »allmänna
utgifter» uppförda utgiftsposterna.

Det å ordinarie stat nu utgående anslaget till sjökarteverket är af
reservationsanslags natur.

131

Då kommittén antagit, att ordinarie anslag till sjökarteverket hädanefter
böra, i hvad anslagens natur angår, utgå efter i hufvudsak enahanda
grunder som motsvarande anslag till rikets allmänna kartverk, skulle, vid
bifall till kommitténs förslag till aflöningsstat, 47,800 kronor böra utgå
såsom bestämdt anslag och 5,000 kronor — till ålderstillägg såsom
förslagsanslag. Återstoden af det belopp, som ma anses böra uppföras a
ordinarie stat, torde böra bibehålla karaktären af reservationsanslag.

I detta sammanhang tillåter sig kommittén hemställa till öfvervägande,
i hvad mån det extra anslaget till påskyndande af sjömätningarna
vid rikets kuster må böra öfverföras till anslag å ordinarie stat.

Vid sjökarteverket tjänstgöra för närvarande två gravörer, anställda öhergångsJ
'''' ° „„„ . , . n• förhållanden.

den ene År 1908 och den andre år 1909, hvilka åtnjuta i aflöning resp.

2,760 och 2,640 kronor om året.

För den händelse att nämnda två gravörer erhålla ordinarie anställning
vid verket, skulle — därest de af kommittén för dylika befattningshafvare
föreslagna aflöningsförmånerna blcfve godkända — ifrågavarande två
gravörer få sina aflöningar minskade med resp. 360 och 240 kronor om
året, intill dess de intjänat första ålderstillägget. Härvid har icke tagits i
beräkning den ytterligare minskning, som föranledes af skyldighet för vederbörande
att erlägga bidrag till egen pensionering.

Billigheten torde emellertid kräfva, att till undvikande af förberörda
aflöningsininskning gravörerna i fråga må, så länge de endast åro berättigade
till begynnelseaflöning, erhålla personliga aflöningstillågg till skäliga,
af Kungl. Maj:t bestämda belopp.

Det synes kommittén som skulle dessa aflöningstillågg kunna anvisas
att utgå bland sjökarteverkets allmänna utgifter, då det knappast kan vara
lämpligt att allenast för detta ändamål uppgöra särskild öfvergångsstat.

Då kommittén slutligen går att yttra sig beträffande det af / fråga om
chefen för sjökarteverket i skrifvelse till chefen för sjölörsvarsdeparteinen- försäljningen
tet, den 26 september 1910 framlagda förslaget rörande ordnandet af asegiingsbeförsäljningen
af de utaf sjökarteverket utgifna sjökort och seglingsbeskrif- skrifningar.
Mineral'', tillåter sig kommittén erinra, att nämnda ärende blifvit till kom -

132

mitten remitteradt endast i hvad detsamma berör frågan om sjökarteverkets
lönereglering.

O O

Enligt hvad kartverkschefen omnämnt, blef genom kungl. bref den
26 oktober 1871, hvilket ännu länder till efterrättelse, chefen för det dåvarande
sjökartekontoret bemyndigad att med en agent i Stockholm uppgöra
öfverenskommelse om verkställande af all försäljning af sjökort och
seglingsbeskrifningar mot så billig provision, som kunde betingas.

Denna agentur innehafves för närvarande af en vid sjökarteverket
anställd tjänsteman. För ifrågavarande uppdrag åtnjuter agenten försäljningsprovision,
numera beräknad efter 27,5 procent af försäljningsvärdet.

Försäljningen tillgår sålunda, att agenten, på rekvisition, från sjökarteverket
bekommer behöfliga sjökort och böcker samt försäljer dessa,
dels själ!'' i Stockholm genom det s. k. nautiska magasinet (som innehafves
af den nuvarande agenten), dels i landsorten genom af honom antagna
underagenter. Alla kostnader för försäljningen bestridas af agenten
eller hans underagenter. Kommissionslager få icke utlämnas till underagenterna,
utan hafva dessa att för de mottagna publikationerna erlägga
kontant betalning, hvarvid de af agenten erhålla en provision af 15 procent.
Efter hvarje års slut aflämnar agenten till chefen för sjökarteverket redovisning
öfver försäljningen under året och inleverar influtna medel med
afdrag af provision.

Mot det nuvarande försäljningssättet hafva i åtskilliga hänseenden
framställts anmärkningar.

Det af chefen för sjökarteverket i skrifvelsen den 26 september 1910
framlagda förslag i ämnet är afsedt att afhjälpa de olägenheter, som visat sig.

Enligt kartverkschefens åsikt bör partiförsåljningen af ifrågavarande
publikationer icke längre omhänderhafvas af en agent utan öfvertagas af
sjökarteverket själft.

Genom öfvertagande af partiförsäljningen skulle emellertid kartverket
åtaga sig ökadt arbete. Chefen anser dock det knappast vara troligt, att någon
särskild arbetskraft skulle behöfva för ändamålet anställas. Det behöfdes
eu person, som med själfständigt uppdrag öfvervakade och ledde försäljningen
samt skötte korrespondensen, men denna person blefve ej hela
året om helt upptagen däraf, utan kunde därjämte utföra annat arbete åt

133

kartverket. För försäljningen borde föras särskild räkenskap, soin syntes
kunna ombesörjas af kartverkets bokhållare. Vid expediering af sjökort
kunde användas vid kartverket anställda extra ritare eller elever, hvilka
lämnade en jämförelsevis billig, men för ändamålet fullt nöjaktig arbetskraft.

Det syntes Fartverkschefen lämpligt, att åt den tjänsteman vid sjökarteverket,
som för närvarande innehade försäljningsagenturen, bereddes
tillfälle att, om så läte sig göra, inom sjökarteverket leda partiförsäljningen
och tillgodoräkna sig någon provision däraf (5 procent).

I hvarje fall borde åt chefen för sjökarteverket anförtros att utse
den tjänsteman, som inom sjökarteverket skulle omhänderhafva sjökortförsäljningen.
I sådan egenskap skulle denne tjänsteman erhålla benämningen
»föreståndaren för kungl. sjökarteverkcts försäljningskontor». Om
möjligt borde därtill icke utses officer eller underofficer med lön på stat.

Detaljförsäljning på olika platser af sjökarteverkets publikationer
borde ske genom ombud, som antoges af verkets chef.

Marinförvaltningen har i sitt den 12 maj 1911 afgifna yttrande i
ärendet uttalat, att kartverkschefens förslag syntes marinförvaltningen
innebära ett i det stora hela synnerligen lämpligt uppslag till ordnande
af sjökortförsäljningen.

Beträffande förslagets detaljer har marinförvaltningen emellertid
anmärkt, bland annat, följande.

Visserligen ansåge marinförvaltningen ändamålsenligt, att föreståndaren
för sjökortförsäljningen utsåges bland sjökarteverkets egen personal
och att denna personal jämväl ombesörjde det expeditions- och bokföringsarbete,
som kunde ifrågakomma.

Då likväl föreståndaren, hvilken redan i sin egenskap af tjänsteman
vid sjökarteverket skulle uppbära full aflöning, finge, i den mån sådant
erfordrades, disponera hela sin arbetstid å tjänsterummet till fullgörande
af nu ifrågavarande uppdrag, syntes det marinförvaltningen, att den af
kartverkschefen ifrågasatta ersättningen till föreståndaren, 5 procent å
bruttoförsäljningssumman för försålda sjökort, vore väl högt beräknad.
Med tillämpning på inkomstbeloppet af sjökortförsäljningen år 1910 skulle
nämligen denna provision hafva utgjort 2,348 kronor 35 öre. En

134

försäljningsprovision, beräknad endast efter 2 procent å samma belopp,
skulle tillföra bemälde tjänsteman den ingalunda obetydliga extra inkomsten
af 939 kronor 34 öre.

Under sådana förhållanden och med hänsyn därtill att försäljningsbeloppet
för de af sjökarteverket utgifna publikationer kunde väntas för
framtiden komma att i afsevärd mån stiga, ansåg marinförvaltningen en
provision till föreståndaren af 2 procent af bruttoinkomsten för sjökort
och böcker fullt tillräcklig.

För egen del får kommittén anföra, att det af kartverkschefen
framlagda förslaget att partiförsäljningen af sjökarteverkets publikationer
skulle omhänderhafvas af verket själft, synes kommittén ändamålsenligt.

Kommittén anser sig dock böra uttala den uppfattning, att ifrågavarande
partiförsäljning icke bör uppdragas åt någon bland den ordinarie
civilpersonalen vid verket.

Vid bestämmande af det antal befattningshafvare, som borde af
kommittén föreslås till ordinarie anställning, har kommittén nämligen utgått
därifrån, att dessas arbetstid vid verket skulle vara behöflig för de
uppgifter, som särskildt afsetts för deras ordinarie befattningar.

Däremot torde till föreståndare för ifrågavarande försäljning kunna
förordnas, någon vid verket anställd extra tjänsteman eller annan lämpligperson,
exempelvis pensionerad officer eller underofficer, hvilken förut
tjänstgjort vid verket. Officer eller underofficer med lön å stat anser
kommittén, likasom kartverkschefen, icke böra ifrågakomma vid besättande
af nämnda befattning.

Därest befattningen såsom »föreståndare för kungl. sjökarteverkets
försäljningskontor» anförtros åt person, som icke uppbär lön på stat, synes
en provision af högst 5 procent å bruttoförsäljningssumman kunna tills
vidare vara en lämplig ersättning.

Då provision såväl till föreståndaren för partiförsäljningen som till detaljförsäljare
torde böra utgå direkt af försälj ningsmedlen, skulle en omläggning
af försäljningen på sätt blifvit antydt icke hafva någon inverkan
på den af kommittén föreslagna aflöningsstaten för den civila personalen
vid sjökarteverket.

135

Utdrag af protokoll, hållet hos den af Kungl.
Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta kommitté för afgifvande
af förslag rörande reglering af statens ämbetsverks
och myndigheters löneförhållanden m. in.

1911 den 14 december.

Närvarande:

Herr Ordföranden samt Herrar grefve Klingspor, Björklund, Carl
Persson, af Callerholm och Ericsson äfvensom Herr Dahlgren.

§ I Behandlades

frågan om reglering af löneförhållanden beträffande
den civila personalen vid sjökarteverket; och beslöt kommittén att med
underdånig skrifvelse af denna dag öfverlämna till Kungl. Maj:t förslag i
ämnet, innefattadt i delen XXXI af kommitténs betänkanden.

Herr Dahlgren afgaf därvid följande särskilda yttrande:

»Då jag anslutit mig till kommitténs förslag, ehuru detsamma i
väsentliga delar afviker från det af mig i egenskap af chef för sjökarteverket
afgifna organisationsförslaget, har detta skett under full öfvertygelse
om att det förslag, som nu afgifves, i stort sedt innebär afsevärda förbättringar.

Beträffande kommitténs uppskattning af det manliga ritarbetet i jämförelse
med det kvinnliga kan jag emellertid icke till fullo instämma med
kommitténs flertal, i det jag anser, att det kvinnliga arbetet blifvit för

136

lågt värdesatt. I betraktande af att vid inträde i tjänst den manliga och
den kvinnliga riteleven i regel besitta samma förutsättningar för skälfva
ritarbetet, synes det mig som om åtminstone det mera kvalificerade kvinnliga
ritbiträdet, hvilket enligt kommitténs förslag skulle få anställas vid
kartverket, borde kunna uppnå en slutaflöning, hvilken icke allt för mycket
understege, hvad kommittén vill tillerkänna den manliga ritaren redan
såsom begynnelseaflöning och vare sig han är familjeförsörjare eller
icke. Med hänsyn till arbetenas beskaffenhet och förhållandena i öfrigt
anser jag därför, att de kvinnliga biträdena vid sjökarteverket bort tillerkännas
tre ålders tillägg.

O “

I några andra punkter, där för mig anledning förefinnes till någon
tvekan rörande lämpligheten af kommitténs beslut — såsom beträffande
den i mitt tycke väl sena pensionsåldersgränsen för ritare och gravörer
— är denna tvekan icke tillräckligt stark att på grund däraf anföra skiljaktig
mening.»

In fidem:

Elis Sidenbladh.