UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1911:1)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. I.

XXIV.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

VID

KUNGL. MALTS NEDRE JUSTITIEREVISION.

092161

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1910

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen..............i—n.

Betänkande och förslag.

Inledning.............................. 1.

Nedre justitierevisionens nuvarande organisation, uppgifter och aflöningsförhållanden.
....................... 18.

Till kommittén inkomna framställningar............... 65.

Kommitténs förslag......................... 79.

Organisation och aflöningsförhållanden.................. »

Eevisionssekreterarna...................... 80.

Protokollssekreterare och amanuenser.............. . 85.

Eegistratorskontoret . ...................... 91.

Skrifbiträden.......................... 96.

Vaktmästare........ 101.

Utsträckning af arbetstiden.......... 103.

Aflöning svillkor........................ 106.

Anslag till amanuenser, vikariatsersättningar m. m.........112.

Stat........................... 114.

Kostnadsberäkning.......................115.

Förslag till ändrade anordningar i öfrig! beträffande nedre justitierevisionen . 117.

Olikheten rotlarna emellan i afseende å ej föredragna mål..... »

Nedre revisionens ■»betänkandem.................126.

Promemorieskrifning........... 128.

Sid.

Infordrande af utlåtanden....................128.

»Viktigare salcen och *ringare mål» m. m..............131.

Förkortning af föredragningsperioderna..............137.

Tillfälliga hinder för revisionssekreterares fullgörande af föredragning 138.

Sättet för dagtecknande af utslag................ »

Ämbetsverkets benämning....................139.

Öfrergångsförhållanden........................141.

Antalet mål i högsta domstolen under åren 1889—1908........... 143.

Bilagor:

Uppgift å antalet inkomna, af g jorda och balanserade mål i högsta

domstolen under åren 1889—1908 ............... 144.

Grafisk framställning af antalet oafgjorda mål i högsta domstolen
under åren 1889—1908 .................... 147.

Särskild! yttrande..........................149.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering af
statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., får härmed

i underdånighet öfverlämna delen XXIV af kommitténs betänkande^ innefattande
förslag i nämnda hänseende beträffande nedre justitierevisionen.

I sammanhang därmed att Eders Kungl. Maj:t meddelade särskild
föreskrift för kommittén att till behandling upptaga frågan om reglering
af löneförhållandena in. in. vid nedre justitierevisionen, erhöll undertecknad
Warinark nådigt förordnande att vara ledamot af kommittén under den
tid nedre justitierevisionen utgjorde föremål för kommitténs behandling.

Under ärendets förberedande handläggning visade det sig, att i följd
af det nära sammanhanget mellan nedre justitierevisionen och högsta domstolen
kommitténs förslag i ämnet måste antagas komma att i en del viktiga
afseenden blifva beroende af högsta domstolens organisation och
arbetssätt, samt att det af sådan anledning var önskvärdt, att kommittén
under ärendets fortsatta behandling kunde få rådföra sig med eu ledamot
af högsta domstolen. Kommittén anhöll fördenskull i skrifvelse till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet den 17 februari 1910, att tillfälle
till sådan rådplägning måtte beredas kommittén.

I anledning däraf fann Eders Kungl. Maj:t den 18 i samma månad
godt uppdraga åt justitierådet Karl Silverstolpe att, på sätt kommittén
hemställt, deltaga i dess förhandlingar.

Vid ifrågavarande betänkande finnes fogadt särskildt yttrande af
undertecknad W armark.

Stockholm den 14 maj 1910.

	Underdånigst
	F. H. SCHLYTERN.
Th. af Calleriiolm.	Philip Ivlingspor.	Carl Persson,
Hugo Warmark.	Richard Vide.	Ivar Wijk.

Elis Sidenbladh.

Kung!. Maj:ts nedre justitierevision.

Inledning1.

Vid den tid, då rättsväsendet i Sverige nått sådan utveckling, att
det med skäl kan talas om en bestämd instansordning, var det s. k.
räfste- eller landstinget den domstol, som dömde i tredje eller sista instans.
Dessutom skulle de s. k. rättaretingen hållas, närmast såsom en form för
utöfvande af konungens egen domsrätt. Vid sidan däraf äfvensom i
deras ställe användes dock äfven andra former för samma ändamål.

Med tiden råkade räfste- och rättaretingsinrättningen i förfall. Då
förhållandena ej medgåfvo, att de till konungen från underdomstolarna
inkommande målen blefvo med tillbörlig skyndsamhet undersökta och
afgärda, fann konung Gustaf II Adolf nödvändigt inrätta en ny öfverdomstol.

Genom rättegångsordinantien den 10 februari 1614 upprättade han sålunda
sin »Konungslige Hofrätt och öfwerste dom» uti Stockholm och gaf
denna domstol befogenhet att i konungens såväl närvaro som frånvaro döma
konungs dom.

Den nya öfverdomstolen, som alltså otvifvelaktigt var afsedd att
döma i sista instans, kom emellertid ej att helt utöfva konungens domsrätt.

Redan i fullmakten för vederbörande ledamöter i hofrätten, utfärdad
den 14 februari 1614, gjordes en inskränkning i uppdraget för domstolen
att döma konungs dorn genom tillägget att konungens »rättmätige

1 I de delar häri förekommande uppgifter icke grunda sig på innehållet i riksrådets
protokoll,1 kungl. bref, instruktioner och andra författningar, hafva de hufvudsakligen hämtats
från J. A. Posse: Bidrag till svenska lagstiftningens historia, Stockholm 1850, H. Blomberg:
Om Sveriges högsta domstols statsrättsliga ställning och betydelse (Uppsala universitets
årsskrift 1880) samt C. T. Odkner: Sveriges inre historia under drottning Kristinas förmyndare,
Stockholm 1865.

1—092161. Löneregleringskommitténs bet. XXIV.

höghet att bryta skrocksoknir och offsoknir efter lagen» skulle vara »oför8
kränkt», och i den s. k. rättegångsprocess, som den 23 juni 1615 utfärdades
för hofrätten, stadgades uti 35 §: »medan wi äge högsta dom öfwer
alla domare i Sverige och oss bör om alla mål sanningen utleta, såsom
ock återbryta alle skrocksockner och offsockner: therföre må then, som
befinner sig beswärat öfwer wår Konungslige Hofrätts afsagde dom, icke
genom något wädjande, utan genom ödmjuk böneskrift gifwa om sitt
beswär tillkänna och njuta hos Oss beneficium revisionis».

Namnet revision, som användts till betecknande af den domaremakt,
konungen själf förbehållit sig, torde hafva varit afsedt att utmärka en pröfning,
hvilken ej finge grundas på nya skäl utan inskränkte sig till blotta
öfverseendet af hvad förut i målets dåvarande skick blifvit dömdt. Denna
grundsats uttalades under 1600-talet flera gånger i då utfärdade förordningar.

Under den närmaste tiden efter hofrättens inrättande handlades och
afgjordes revisionssakerna af konungen själf med anlitande af deras råd,
som honom bäst syntes. Därvid blefvo själffallet riksdrotsen och de rådsherrar,
som sutto i hofrätten, konungens förnämsta rådgifvare. Af dessa
och andra »assessores i Hofrätten» refererades, på uppdrag, målen för konungen,
då han befann sig inom landets gränser.

Förhållandena medgåfvo dock ej bibehållandet af denna form för
revisionssakernas afgörande. Under konungens frånvaro från riket öfverflyttades,
först mera tillfälligtvis, till riksrådet befogenheten att utöfva
konungens rätt att revidera hofrättens domar. Så småningom fick riksrådet
denna uppgift äfven mera stadigvarande sig anförtrodd.

Emellertid förspordes inom kort klagan öfver den betydande del
af rådets tid och omtanke, som nämnda uppgift kräfde, och det befanns
vara oafvisligen nödvändigt att vidtaga åtgärder för att åvägabringa
någon ändring därutinnan, så mycket mer som erfarenheten visade, att
de oafgjorda målen oupphörligen ökades, och långsamheten i rättsskipningen
började blifva högst besvärande.

Försök gjordes nu på olika vägar att få nödig rättelse till stånd.
I sådant afseende föreslogs, bland annat, att justitieärendena skulle afgöras

af allenast en afdelning af rådskammaren, i stället för af rådet i dess
helhet. Detta förslag blef dock till en början bestämdt afvisadt, utan
tvifvel därför att utöfningen af högsta domsrätten ansågs innefatta en så
viktig uppgift för rådet, att alla dess ledamöter borde taga del däri.

I stället valdes, på hemställan af riksdrotsen, den utväg att till lättnad
vid utöfningen af konungens domsrätt och för rättsskipningens snabbare
handhafvande uppdela arbetet sålunda, att revisionsärendenas beredning
uppdrogs åt särskilda personer, medan rådet i dess helhet bibehölls vid
ärendenas afgörande.

I enlighet därmed utsagos år 1660 vissa riksråd att, under benämningen
»revisionskommissarier», öfverse och bereda revisionssakerna i förening
med två i 1651 års kansliordning omförmälda sekreterare, som fått
dessa saker sig anförtrodda till föredragning inför Kungl. Maj:t. År
1661 utsågos två riksråd att öfvertaga nämnda bestyr, därvid tillika bestämdes,
att den uti samma års kansliordning upptagne »sekreteraren af revisionen»
skulle författa skriftlig relation eller redogörelse för innehållet
i de till vederbörande revisionssak hörande handlingar, hvilken redogörelse
sedermera underskrefs af riksråden och användes såsom föredragningspromemoria.

I öfrigt bestämdes uti en för riksdrotsen den 10 april 1661 utfärdad
instruktion den sistnämnda sekreterarens åligganden sålunda, att han med de
honom underlydande betjänter skulle vara drotsen till biträde, föredraga
justitiemålen, extrahera revisionsakterna, utfärda domarna samt hafva tillträde
till rådet, då justitieärenden där förehades.

Personer utom rådet förordnades väl någon gång under midten af
1600-talet till revisionsärendens beredning, men då endast beträffande visst
uppgifvet mål. Genom Kungl. Maj:ts instruktion den 17 juli 1663 för
den s. k. deputationen till de »justitiaä sakers öfwerseende, som för K. M:t
refereras bullra», erhöllo emellertid personer utom rådet mera stadigvarande
förordnande att bereda dylika saker.

Närmaste anledningen till vidtagandet af denna förändring angafs
uti nyssberörda instruktion vara, att de på Kungl. Maj:ts pröfning beroende
justitieärenden »för dhe senaste widlyfftighe krigztijdernes och andra
hinders skull» blifvit hopade till så stor myckenhet, att de svårligen utan

stort dröjsmål för parterna kunde afgöras, så framt icke några särskilda
åtgärder vidtoges, hvarigenom nvärket kunde så myckit, inehra lättas och
underhielpas».

På grund däraf fann Kungl. Maj:t lämpligt icke allenast för detta
ändamål förordna två »secretarios revisionis», hvilka enligt kansliordningen
egentligen skulle hafva sådana justitiesaker om händer, utan äfven anställa
en särskild deputation, bestående af en »praases» och fyra andra deputerade,
med uppdrag att »alle sådane ährender, för än dhe K. M:t refereras,
öfwersee och skiärskodha, sielfwe relationen sin emillan adjoustera» och i
synnerhet ställa sig till hörsam efterrättelse vissa angifna punkter.

Uti dessa punkter framhölls, att drotsen skulle hafva ledningen af
revisionsärendenas beredning; hvarjämte betonades, bland annat, att de
deputerade förordnats allenast för att öfverse sakerna och så affatta de
relationer, som skulle göras inför Kungl. Maj:t, att »K. M:ts tienst emoth
justitien der igenom faciliteras». De deputerade skulle fördenskull icke hafva
befogenhet att själfva afgöra något ärende, utan hemställa allt till Kungl.
Maj:ts egen resolution.

Åf instruktionens bestämmelser finner man vidare, att de två »secretarij
revisionis» särskilt hade i uppdrag att emottaga och »iordninghålla»
akter, bref och supplikationer.

Då sakerna företoges till behandling, skulle deputationens preses
fördela akterna mellan sekreterarna, så att hvar och en af dem bekomme
sitt särskilda arbete. På det att intet af det, som i saken borde efterses,
skulle blifva »af hastigheet öfwerlupit eller försummat», skulle alltid »een
af dhe andre deputerade secretario adiungeras som med honom saken på
det nogaste igenom seer och extraherar, huar effter dhe begge under
extractet sköte sättia deras nampn, och så saken in för sampteliglm deputerade
föredragha, hwilke sedhan sköte sigh wäl om sakzens beskaffenheet
så af actis som referenternes berättelse informerade giöra, granneligen
tillseendes att relation sigh grundar in actis och der medh öfvvereens
kommer».

»När extractet är aff dem richtigt befunnit, sköte deputati saken
sigh emillan ventilera och, der dhe uthi een mening kunna öfwerensstämma,
skall den samma på papperet sättias och aff prseside allena underskrifwas,

och K. M:t, när saken refereras, pr-resenteras, men wore det så, att een
eller twänne iffrån dhe andre discreperade, skole dhe sitt betänckiande
medh bijfogade skiähl opsättia, och samma gong K. M:t öfwergifwa».

För sakens bättre utredande ägde de deputerade att förhöra parterna
eller deras vittnen; och om förlikning emellan parterna kunde åvägabringas,
skulle de deputerade därom upprätta ett instrument, som skulle
förses med parternas underskrift och bifogas akten.

Därjämte stadgades uti instruktionen att, så snart de deputerade voro
färdiga med en eller annan sak, skulle de på vederbörligt sätt skaffa sig
tillträde därmed till Kungl. Maj:t.

Den anordning, som sålunda träffades, var, såsom af instruktionens
innehåll torde framgå, endast afsedd att afhjälpa olägenheten af att en
mängd justitieärenden för tillfället hopats oafgjorda. Erfarenheten visade
emellertid, att anordningen kraftigt bidrog till bättre »af hjelpande» af de
justitieärenden, som kommo inför Kungl. Maj:t. Detta framhölls särskildt
uti ingressen till den instruktion, som den 30 oktober 1669 utfärdades
för en då inrättad deputation af mera stadigvarande karaktär.

Genom denna instruktion organiserades en »deputation», bestående
af tre hofråd jämte de »ordinarie Secreterarne aff revision»; hvilka först
skulle öfverse och skärskåda »alla sådhane justithe ährender, som förmedelst
beneficium revisionis eller i annor måtto under Kgl. Maij:ts decision,
uthslagh och förklaringh sortera kunna», »sielfwa relationen, af secretarijs
effter cantzlijordningen upsatt och förfärdigat, sin emellan adjoustera», och
i synnerhet ställa sig vissa punkter till hörsam efterrättelse.

De uti denna instruktion vidare meddelade bestämmelser till efterrättelse
för de deputerade afveko i hufvudsak endast i följande hänseenden
från de uti 1663 års instruktion meddelade.

Emedan riksdrotsen ansågs vara så upptagen af öfriga till hans ämbete
hörande sysslor, att han icke kunde hafva den dagliga uppsikt öfver
»thetta justitiee wäsendet», som det fordrade, förordnades ett riksråd att
taga det under sin inspektion. Vidare förordnades ett af hofråden att vid
deputerades sammankomster föra »directionen» och »wärcket sigh egenteligen»
antaga.

Efter föregången undersökning inför deputerade enligt närmare
meddelade bestämmelser skulle de »saker, som nu på thet sättet uthi alla
requisitis processus finnas ricktige, och af the deputerade wijdare till att
öfwersees, och in för Kgl. M:t refereras optagne blifwa», med ordförandens
^vettskap och willie delas Secretarijs emellan», »hwareflter — heter det
then Secreteraren, som någon act emottager att referera, then samma medh
flijth och acktsamheet genomläsa, extrahera, och theröfver en relation opsåttia
skall, på thet sättet, att han först märcker af hwadh tillfälle och orsaak
twisten ähr parterne emellan upwuxen, sedhan huru the ifrån förste till
sidste instantiam uthi processen fortfahrit, och änteligh till revision komne
äro, sidst och för all tingh noga observerandes, hwar uthi status qvmstionis
rätteligen består, såsom och hwadh grundh och skähl then ena till sm
affirmativam dhen andre till negativam bruka och hafwa kunna, hwilcka
skähl, på thet tydeligaste skee kan, opsettias måste; nähr nu then Secreteraren
således medh actens extraherande och sin relation färdigh ähr,
skall han samma acten medh relationen till någon annan af Secretarijs,
then be:te Hoffrådet [= ordföranden] ther till nämpner, öfwerlefwerera, att
å nyjo öfwersees och collationeras; hwareffter the deputerade samptligen
samme revisions act företaga, sigh ther af i saken rätt informera, och
elfter thess debatterande sitt underdånige sentiment förfärdiga sköte, på
thet sättet, att ther the uthi een meningh kunna öfwerensstämma, skall
then samma på papperet sättias, och af Hoffrådet medh Secretario referente
underskrifwas och Kgl- M:t nähr saaken refereras presentera?;. Men vore
thet så, att een eller twenne ifrån the andre discreperade, skola the sitt
betänckiande medh bijfogade skähl å part opsåttia, och samma gångh
Kgl. M:t öfwergifwa».

I afseende å »quereler och supplicationssaaker» tillädes deputerade
vissa befogenheter, hufvudsakligen till förekommande af befarade missbi uk
vid klagomåls anförande hos Kungl. Maj:t och för befordrande af nödig
ordning i allmänhet. I

I afseende å det sätt, hvarpå revisionsärendenas beredning genom
1669 års instruktion blifvit ordnad, gjordes under en tid framåt icke
någon väsentlig förändring.

I fråga om revisionssakernas afgörande vidtogs från år 1670 den
ändringen, att sådana saker i allmänhet behandlades utaf en afdelning af
rådet, justitieafdelningen, hvilken den 12 juli 1670 erhöll instruktion.
Rådet i dess helhet afdömde dock ännu en tid framåt de viktigaste målen.

Rådet eller justitieafdelningen, såsom utöfvande högsta domsrätten i
landet, benämndes justitierevisionen. För den personal, som var anställd
för revisionsärendenas beredning, användes till en början benämningen
revisionskansliet, därefter revisionsexpeditionen och sedermera Kung!. Maj:ts
nedre justitierevision. Redan vid midten af 1700-talet skilde man emellan
»then öfva och then nedra» revisionen.

Genom kansliordningen den 26 oktober 1713 organiserades hela
Kungl. Maj:ts kansli på sex expeditioner, Indika inför Kungl. Maj:t skulle
föredraga alla inkommande ärenden.

Därvid erhöll den afdelning af kansliet, revisionsexpeditionen, som
skulle hafva justitieärendenas beredning om hand, en något förändrad
organisation. Denna expedition, hvars verksamhet skulle bestå »dels uti
justitiseförrättningar dels uti högsta ombudsförrättningar», ställdes under
ledning af högste ombudsmannen (= justi ti ekanslern), som skulle hafva
under sig — förutom vissa underordnade tjänstemän — »vid justitiseförrättningarna
uti civilväsendet» två sekreterare och uti krigsväsendet generalauditören
samt vid högsta ombudsämbetet en förste ombudsman.

Sekreterare vid revisionen hade att föredraga vederbörande mål och
ärenden antingen i rådet eller »Kungl. Maj:ts kammare».

I fråga om revisionssakerna stadgades, att, sedan parterna inkommit
med deduktion och kontradeduktion, sekreteraren skulle genomläsa akten
och författa en skriftlig berättelse om sakens rätta beskaffenhet. Denna
berättelse skulle sedermera uppläsas för högste ombudsmannen och den
andre sekreteraren. Efter det jämväl dessa sålunda blifvit väl underrättade
om sakens sammanhang samt parterna blifvit hörda, skulle sekreteraren,
medan saken ännu var i friskt minne, föredraga densamma i rådet och
efter det fallna utslaget strax uppsätta domen och uppläsa den för öppna
dörrar.

Genom kansliordningarna den 29 maj 1719 och den 14 juni 1720
gjordes ej någon mera väsentlig förändring i hvad sålunda stadgats.

Justitieärendena bereddes fortfarande till föredragning utaf en afdelning
af kansliet, som skulle bestå af justitiekanslern och två sekreterare. Den
förstnämnde både att leda de förhör, som höllos med parterna uti justitiesaker,
innan dessa föredrogos för Kungl. Maj:t. Han hade ock att vara
tillstädes uti »Justitige revisionen», när sådana ärenden afgjordes, och »derutinnan
gifva behörig uplysning», när så påfordrades. Honom ålåg äfven
att tillse, »det alle til Kongl. Justitise Revisionen inkommande och dit
hörande mål, som af Revisions-Sekreteraren och General-Auditeuren föredragas
böra, fordersamlingen afhjelpas måge och icke genom onyttiga
inkast uppehållas», samt att öfvervaka justitieprotokollens ordentliga förande
och expeditionernas utfärdande i enlighet med besluten. Domen skulle
uppsättas och expedieras af den sekreterare, som från början fått acten
»under händer», författat relation däröfver och föredragit målet i justitierevisionen
(jfr instruktion för justitiekanslern den 17 augusti 1789).

Den nu angifna ordningen för justitieärendenas beredning och föredragning
bibehölls oförändrad, till dess kansliordningen den 1 juli 1773
utfärdades. Genom denna infördes dock ej några mera anmärkningsvärda
förändringar i förut gällande bestämmelser.

O o

Nedre justitierevisionen, som fortfarande skulle vara en del af kanslikollegiet,
bestod alltjämt af justitiekanslern och revisionssekreterarna såsom
ledamöter, men var nu organiserad på tre afdelningar: justitiekanslerskontoret,
revisions- och generalauditörsexpeditionerna.

Justitiekanslern skulle, så ofta han hade tid därtill, vara tillstädes
i nedre revisionen och där föra ordet så väl vid förhör med parterna i
förekommande mål som ock då referentsaker förehades.

Revisionssakerna skulle genom lottning delas mellan revisionssekreterarna,
allt efter som dylika saker inkommit till fullt antal. På samma
sätt skulle hvarje måndag fördelning af besvärs- och ansökningsmål
äga rum.

Hvar referent i revisionssak skulle däruti författa »behörig relation
efter lag» samt utgifva densamma till parterna och på deras begäran eller
vid förekommande behof höra dem muntligen. Därpå skulle saken förehafvas
i nedre revisionen till underdånigt betänkande, hvarefter saken
skulle föredragas inför Kungl. Maj:t samt skyndsamt expedieras. Före -

dragningstiden skulle lika fördelas mellan alla revisionssekreterarna, så att
hvar och en i sin ordning erhöll en vecka. Närmare bestämmelser meddelades
äfven om den ordning, hvari målen skulle förekomma till beredning och
afgörande. I sådant afseende märkes särskildt föreskriften, att den revisionssekreterare,
»som hade veckan», skulle vid dess början föredraga gröfre
brottmål angående häktade personer.

När kanslikollegiet upplöstes den 17 februari 1801, blef nedre justitierevisionen
ett särskildt verk, ställdt under riksdrotsens uppsikt och
styrelse. Dessförinnan hade emellertid den betydelsefulla förändringen
skett, att rådets befattning med utöfningen af högsta domaremakten upphört
genom inrättandet år 1789 af en särskild Kungl. Maj:ts »Högste
Domstol eller Justi tias Revision», hvarom förordnande blifvit utfärdadt den
15 maj 1789.

I sammanhang därmed att i 1809 års regeringsform bestämmelser
meddelades rörande utöfningen af Konungens domsrätt genom dess högsta
domstol, stadgades uti § 24 i regeringsformen, att justitiemålen skulle uti
Konungens nedre justitierevision beredas till föredragning i högsta domstolen.
Vid 1840—1841 årens riksdag förändrades uttrycket »justitiemålen»
till »justitieärendena» och tillädes efter ordet »föredragning» orden »och
afgörande».

Efter tillkomsten af 1809 års regeringsform blef ny instruktion
för nedre justitierevisionen utfärdad den 3 augusti samma år. Enligt
denna instruktion skulle justitiekanslern vara ordförande i nedre revisionen,
hvars ledamöter utgjordes af revisionssekreterarna. Bland dessa skulle en,
som Konungen därtill förordnat, föredraga alla generalauditörsärenden.

Då 1734 års lag icke innehöll fullständiga bestämmelser rörande
justitieärendenas behandling i högsta instans, var man alltfort hänvisad till
att — för nödig komplettering af hvad som i nämnda lag stadgats angående
rättegångsväsendet i denna instans — anlita utvägen att meddela
närmare föreskrifter i detta hänseende, bland annat, uti instruktionen
för nedre justitierevisionen.

2—092161. Löneregleringskommiiténs bet. XXIV.

I sådant afseende stadgades uti 1809 års instruktion, att målen
skulle, innan de föredrogos i högsta domstolen, beredas uti nedre revisionen
»genom relationers författande till parternas underskrift i revisionssaker,
muntliga förhörs anställande, då de tarfvas, felande upplysningars infordrande
samt kommunikationer». Därjämte skulle nedre revisionen i revisionssaker
och »egodelningsmål» afgifva underdånigt betänkande. I denna målens
beredning ägde dock justitiekanslern ej taga del (jfr instruktionen för
justitiekanslern den 3 augusti 1809 § 12).

Minst tre ledamöter i nedre revisionen skulle öfvervara de ärenden,
som där föredrogos. Öfver kommunikationer och andra remisser, hvilka
intogos i diarium och resolutionsbok, behöfde icke något protokoll föras,
utan svarade »hvarje referent enskildt» för hvad således blefve expedieradt.

Det ålåg nedre revisionen att »låta författa rotlar på oafgjorda Revisions-
och Egodelningsmål», hvilka rotlar alltid skulle vara att tillgå i högsta
domstolen.

I följd af kungl. stadgan den 16 maj 1840 angående fördelning
af ärendena emellan statsdepartementena inträdde justitiestatsministern såsom
ordförande i nedre revisionen i stället för justitiekanslern.

Då närmare bestämmelser skulle meddelas angående behandlingen af
hvad som genom nämnda stadga tilldelats justitiedepartementet, bl ef uti
instruktionen den 3 juli 1840 för »justitiestatsdepartementet eller justitiefördelningen
af Kungl. Maj:ts kansli» förordnadt, att vid beredningen, föredragningen
och expedierandet af frågor om lejd, nåd i brottmål samt
andra dispenser och tillåtelser, hvilka efter allmänna lagen eller dithörande
författningar berodde på Kungl. Maj:ts afgörande i statsrådet, justitiestatsministern
skulle biträdas af revisionssekreterarna samt vederbörande
tjänstemän i justitierevisionsexpeditionen.

Revisionssekreterarna skulle i dessa mål författa de för justitiestatsministerns
föredragning inför Kungl. Maj:t erforderliga berättelser, hvilka
borde så inrättas, att de upptogo sakens beskaffenhet och- således alla de
omständigheter, som kunde inverka på dess afgörande, samt hvad i högsta
domstolen förekommit och blifvit tillstyrkt jämte åberopade lagrum.
Revisionssekreterarna skulle ansvara för dessa berättelsers riktighet, full -

ständio-het och enlighet med handlingarna samt i sådant afseende under o

o °

teckna desamma.

Vidare skulle revisionssekreterarna dels, när af Kungl. Maj:t så anbefalldes,
vara närvarande vid föredragningen i statsrådet, för att meddela
muntliga upplysningar, dels, då målen varit föredragna i högsta
domstolen, innan de anmäldes hos Kungl. Maj:t, jämte justitiestatsministern
kontrasignera utgående expeditioner, med ansvarighet för desammas
öfverensstämmelse med däröfver förda protokoll, dels ock slutligen hafva
tillsyn därå, att Kungl. Maj:ts beslut blefve expedierade med skyndsamhet
och i behörig ordning samt vederbörlig anteckning därom verkställd.

Jämlikt stadgande uti instruktionen för justitiedepartementet skulle
revisionssekreterarna jämte expeditionscheferna och kabinettssekreteraren
vara ledamöter i den domstol, kanslirätten, som, under justitiekanslerns
ordförandeskap, hade att döma, då kansliets ämbets- och tjänstemän tilltalades
för tjänstefel eller försummelse af svårare art m. m. Revisionssekreteramas
nyssnämnda åliggande upphörde, då kanslirätten genom
kungl. kungörelsen den 11 januari 1870 indrogs.

Såsom belysande för den uppfattning, som omkring midten af 1800-talet gjorde sig gällande i fråga om revisionssekreterarnas ställning och
betydelse för rättsskipningen i högsta instans, må här anföras Rikets Ständers
uttalande vid 1862—1863 årens riksdag. Vid denna riksdag hade
Kungl. Maj:t framlagt förslag, att samtliga revisionssekreterare, i stället
för att genom fullmakter utnämnas till ämbeten med lön på stat, skulle
tillsättas medelst förordnanden, på sätt ägde rum med de fyra revisionssekreterarbefattningar,
hvarmed nedre revisionen enligt beslut vid 1859—-1860 årens riksdag blifvit, tillökad. Till stöd för förslaget åberopades
hufvudsakligen följande.

Revisionssekreterarnas göromål påkallade ett synnerligen träget och
själsansträngande arbete samt lämpade sig därför i allmänhet icke väl för
ämbetsmän af mera framskriden ålder. Det måste inverka fördelaktigt på
lagskipningen, om de insikter, som förvärfvades under föredragningen i
högsta domstolen, oftare än som skett kunde tillgodokomma de lägre instanserna
därigenom att personer, som någon tid bestridt revisionssekreterarämbete,
öfverginge till hofrätt eller underdomstol. Någon själf -

ständig domareverksamhet tillkomme icke revisionssekreterare. De skal,
som kunde anföras mot domares försättande i en beroende ställning genom
deras förordnande att endast på viss tid eller tills vidare bestrida
sina ämbeten, vore fördenskull icke tillämpliga å ifrågavarande ämbeten.

Rikets Ständer funno sig förhindrade antaga Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag.

I sådant hänseende anfördes i skrifvelse den 17 september 1863
n:r 123 följande.

»Rikets Ständer hafva vid bedömande af förevarande vigtiga fråga
ansett i första rummet böra tagas i betraktande, att Högsta Domstolen
icke kan, såsom Hofrätterna, sysselsätta sig med fullständig läsning af alla
de handlingar, som förefinnas, utan måste i allmänhet grunda sina domslut
på den uppfattning af saken, hvartill Revisions-sekreterarens föredragning
föranleder. Den till följd af ärendenas mängd i förhållande
till arbetstiden nödvändiga ordningen tillåter icke läsning af andra handlingar,
än det öfverklagade beslutet, jemte de till Kongl. Maj:t ställda
skrifter och måhända en eller annan särskild skrift, t. ex. det kontrakt,
om hvars tydning och tillämpning tvistas, eller dylikt. Då vidare Revisions-sekreteraren
i sin föredragning icke heller skall anföra handlingarnas
hela innehåll, emedan sådant skulle dels förspilla en dyrbar tid, dels leda
till otydlighet och svårighet för sakens uppfattning hos de dömande, så
måste naturligen ärendenas behandling i icke ringa mån hvila på Revisions-sekreterarens
omdöme och hans förmåga att urskilja den större eller
mindre vigten af de omständigheter, som kunna på beslutet inverka.
Enligt den i Kongl. Instruktionen för Justitie-Stats-departementet den 3
Juli 1840 föreskrifna ordning, anmälas jemväl inför Kongl. Maj:t i StatsRådet
de till Revisions-sekreterarnes beredning hörande Justitie-ärenden,
utan att i allmänhet någon annan än Revisions-sekreteraren läst handlingarna;
föredragningen grundas på Revisions-sekreterarens skriftliga berättelse,
så att på denne embetsmans säkra urskiljning beror huruvida hvarje
på beslutet möjligen inverkande omständighet skall komma i betraktande; —
och detta äfven i mål, der öfver menniskors lif eller död bestämmes. När
så stor vigt fästes och måste fästas vid Revisions-sekreterarnes uppfattning
och föredragning af Justitie-ärendena, måste det vara i hög grad angeläget,

att dessa embeten utöfvas af män med stadgad erfarenhet och moget, utbildadt
omdöme.

Men icke blott för lagskipningens säkra gång är det nödigt, att
dessa befattningar innehafvas af synnerligen erfarne män och icke endast
såsom uppdrag för kortare tid bestridas. Äfven för ärendenas skyndsamma
afgörande kan det vara angeläget, att föredraganden besitter den
lätthet och färdighet i föredragningsmethoden, i sättet för målens ordnande
till full tydlighet och redig uppfattning, äfvensom den kännedom
af de hos Högsta Domstolen i lagskipningen antagna principer, som i
allmänhet först genom en längre tids öfning och vana förvärfvas. En
dag af Högsta Domstolens arbetstid, upptagen af vidlyftig diskussion,
uppkommen genom svårfattlig utveckling af en tvistefråga, hvilken en
mera öfvad och erfaren föredragande skulle hafva på vida kortare tid
med full tydlighet framställt, länder till verklig skada för den stora
mängd rättssökande, som afbida ett slutligt afgörande af långvariga rättegångar.
Äfven på denna grund våga Rikets Ständer icke antaga, att täta
ombyten på revisions-sekreterare-platserna skulle vara önskvärda eller att
genom denna befattnings upphäfvande såsom särskildt embete en länkkunde
utan olägenhet utbrytas ur vår nuvarande domstolsförfattning.

Såsom ett hufvudsakligt skäl för antagande af E. K. Maj:ts förslag
är anfördt, att derigenom skulle till Hof-Rätterne och Under-domstolarne
spridas de insigter, som blefve förvärfvade under föredragning i Högsta
Domstolen. Men vid den stora vigt och betydelse, som måste tillerkännas
lagskipningens upprätthållande i dess högsta instans, torde det i främsta
rummet böra afses, att ärendenas behandling i denna instans må vara betryggad
genom användande af de mest dugliga och erfarna personer, som
kunna erhållas; och Hof-Rätterne samt i allmänhet Under-domstolarne,
hvilkas beslut kunna rättas, torde derföre snarare, såsom hitintills, böra
vara bildningsskolor, från hvilka kunna hemtas skicklige föredragande till
Högsta Domstolen, än att, i omvänd ordning, tjenstgöringen i högsta instansen
i allmänhet skulle påräknas såsom ett öfningsfält, hvarifrån, genom
ofta inträffande ombyten inom föredragandenas krets, desse skulle afgå
till underordnade domareplatser.

Det har vidare blifvit anmärkt, att en Revisions-sekreterares göromål
i allmänhet icke skulle väl lämpa sig för embetsman af mera framskriden
ålder. Men då detta embete, som beskrifves redan i Kongl. Kansli-Ordningen
den 22 September 1661 och således funnits i mer än två århundraden,
hitintills utan veterlig svårighet blifvit såsom ordinarie beställning
tillsatt; då det för dess innehafvare, ganska ofta och långt före mannaålderns
gräns, ledt till vidare befordran till högre embeten, såsom StatsRåds-,
Presidents-, Justitie-Råds-, Justitie-Kanslers- och Landshöfdingeembeten;
äfvensom det visat sig, att hinder icke mött för Revisions-sekreterares
förflyttning till Häradshöfdinge-embete, då han funnit det för sig
önskligt; — i följd af hvilka förhållanden ock för närvarande, med undantag
af en Revisions-sekreterare, hvilken redan i många år för sjuklighet åtnjutit
tjenstledighet, alla nuvarande ordinarie innehafvare af Revisionssekreterare-embetet
lära vara utnämnde sedan 1859 års början, — så synes
erfarenheten icke tala lör något framstående behof af en förändring i Revisions-sekreterarnes
hittillsvarande ställning, och det så mycket mindre
som de skäl, på hvilka en sådan förändring i sistberörda afseende skulle
stödja sig, synas med lika vigt kunna gälla för de flesta andra mera betydande
statsembeten.

Men om ock några svårigheter i utöfningen af dessa besvärliga befattningar
skulle hafva funnits vid ett eller annat tillfälle möta, så böra

dock dessa, i Rikets Ständers tanke, icke föranleda till en rubbning af den
stora och vigtiga grundsats, att domare icke i andra fall, än då sådant
för kortare tider är oundvikligt, böra försättas i beroende ställning
2''enom förordnande att endast på viss tid eller tillsvidare förvalta
sina embeten.

Om äfven Revisions-sekreterarne icke i ordets egentliga mening kunna
sägas innehafva domare-embeten, ingriper likväl deras embetsåtgärd så djupt
i den högsta domaremagtens verksamhet, att deras ställning med skäl bör
anses lika med domarnes. Det lärer ock svårligen kunna förnekas, att ju
någon domareverksamhet ingår i Revisions-sekreterare-embetet. Om man
mindre vill fästa sin uppmärksamhet dervid, att, i kraft af den ofvan åberopade
Instruktionen för Justitie-Stats-departementet samt af nådiga Instruktionen
för öfriga Stats-departementens Kansli-expeditioner den 10 Juli

1840, Revisions-sekreterarne äro ständige ledamöter i den domstol: KansliRätten,
inför hvilken Kongl. Kansliets embets- och tjensteman skola tilltalas
för tjenstefel eller försummelse af svårare art, så synes den redan
anmärkta egendomliga konstruktionen af Justitie-Råds- och Revisions-sekreterare-embetenas
förenade verksamhet vara af den beskaffenhet, att detta
sednare, utan hvilket det förra vore ofullständigt, måste till natur och
ställning vara i den närmaste frändskap med det domare-embete, hvarmed
det i sin verksamhet står i så nära förbindelse.

Nedre Revisionens betänkanden, hvilka skola afgifvas i vissa vigtigare
slag af Justitie-ärenden, äro visserligen icke domslut, men de äro förslag
till domslut, afgifna till Högsta Domstolens protokoll, skriftligen uppsatta
och undertecknade af de i Nedre Revisionen beslutande; och det lärer väl
icke betviflas, att ju, såsom Rikets Ständer i deras skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 29 September 1766 (bilagd Kongl. Förordningen den 12 November
s. å.) uttryckligen förklarat, nämnde betänkanden gifvas smed diet ansvar,
som domare efter Lag undergifne ärod. Att Nedre Justitie-Revisionen, i likhet
med domstolar i lägre instans, eger anställa vittnesförhör i de fall, der
sådana i de under Högsta Domstolens pröfning hänskjuta mål kunna
förekomma, torde ock böra anses såsom ett bevis på det med domare
likställda förhållande, i hvilket Revisionssekreterarne sig befinna.

Med den anförda grundsatsen i dess djupt ingripande betydelse synes
det, vid sådana förhållanden, icke vara förenligt, att en med domare-embetet
i högsta instansen så nära införlifvad, för detsamma oundgänglig och på
dess funktioner så starkt inverkande befattning som Revisions-sekreterarnes,
ställes i det beroende, som domare-embetets natur i allmänhet förbjuder.
Den försigtighet, som afser att betrygga ovälden i domslutet, måste ock
vara nödig i anseende till ovälden i den föredragning, på hvars tillförlitlighet
domslutets rigtighet måste hvila.

I afseende på själfva sammansättningen af Konungens Nedre JustitieRevision,
i hvilken Justitie-ärendena, enligt grundlagen, skola till föredragning
och afgörande i Högsta Domstolen beredas, möter ock den betänklighet,
att, om Revisions-sekreterare-embetet såsom fast befattning skulle
försvinna, endast underordnade ordinarie embetsman komme att i detta
embetsverk qvarstå och sjelfva det i Regerings-formen otvifvelaktigt mest

afsedda ledamotsembetet öfvergå till ett tillfälligt uppdrag, som af icke
någon enda fast anställd embetsman skulle bestridas.

Det ofördelaktiga inflytande på tillämpningen af ofvan omförmälda
magtpåliggande grundsats, som den föreslagna förändringen skulle medföra,
sträcker sig likväl icke endast till kretsen af Konungens Högsta Domstol.
Äfven på Hofrätterna skulle den sannolikt hafva en mindre fördelaktig
inverkan, derigenom att ett ännu större antal af Hofrätternes domareplatser,
än för närvarande är fallet, skulle komma att förvaltas af vikarier,
och desse, i saknad af den vidsträcktare utsigt till befordran inom Hofrätterne,
som hittills varit beredd genom ledamöters afgång till ordinarie
Revisions-sekreterare, kunde i allmänhet endast såsom flyktigare sysselsättning
emottaga sådana förordnanden, under förbidan af tillfällen att
annorstädes söka ordinarie tjenst, då måhända ännu yngre och mindre
erfarna personer skulle träda i deras ställe. 1 viss mån skulle således
äfven Hofrätterna mindre än förut komma att besitta det oberoende, som
ledamöternas oafsättlighet innebär.

Det torde med sannolikhet kunna antagas, att framgent, såsom hitintills,
den i hufvudstaden förlagda Hofrätt skulle oftast se sina ledamöter
på förordnande flyttade till Nedre Revisionen och således mest blifva utsatt
för detta tätare ombyte af ledamöter. Då det är upplyst, att medelåldern
för denna Iiofrätts nuvarande tolf yngsta Assessorer vid utnämningen
varit öfver 38 år, fastän under den förflutna tiden utnämningar till ordinarie
revisions-sekreterare-embeten oftare beredt ledigheter vid Idofrättens
dombord, synes det med skäl kunna befaras, att den nu ifrågasatta förändringen,
ökande de adjungerade ledamöternas antal på samma gång
som den, genom utplånande af revisions-sekreterare-embetet, minskade
deras befordringsutsigter, skulle komma att menligt inverka på förhållandena
inom nämnda Hofrätt och i allmänhet på den embetsmannabildning,
som af den genom tjenstgöringen i sådan domstol vunna erfarenhet
är att förvänta.

Då Rikets Ständer, på nu anförda grunder, icke kunnat anse den
af E. K. Maj:t i nåder föreslagna ändring i revisions-sekreterare-cmbetenas
tillsättning och aflöning medföra fördelar, som uppväga de derifrån oskilj -

abtiga olägenheter, hafva Rikets Ständer funnit sig förhindrade att samma
förslag antaga;

Kommande således anslagsstaten för Nedre Justitie-revisionen att
förblifva oförändrad».

o—092161. Lönereglering skommitténs bet. XXIV.

Instr.
§ 1, mom.

mom. 2.

mom. 3.

§ 2, mom. .

mom. 2.
(Jämlikt k.,
27/s 1909).

Nedre justitierevisionens nuvarande organisation, uppgifter
och aflöningsförhållanden.

Efter det Kung!. Maj:t den 30 december 1876 utfärdat förnyad
instruktion för dess nedre justitierevision, tick detta ämbetsverk ny
sådan den 16 december 1901 (svensk författningssamling n:r 103).
Sistnämnda instruktion är ännu gällande och innehåller, med däri sedermera
genom kungl. kungörelserna den 13 oktober 1905 (svensk författningssamling
n:r 55) samt den 27 maj och den 17 december 1909 (svensk författningssamling
n:r 80 och 143) gjorda ändringar och tillägg, i hufvudsak
följande bestämmelser.

Nedre justitierevisionen består af revisionssekreterarna såsom ledamöter
samt omfattar jämväl justitierevisionsexpeditionen, till hvilken höra
protokollssekreterare, registrator, kanslist och amanuenser.

Kungl. Magt utnämner eller förordnar revisionssekreterare, protokollssekreterare,
registrator och kanslist, hvaremot nedre revisionen äger
förordna amanuenser samt antaga och afskeda vaktbetjäning.

Ansökning om tjänstledighet för revisionssekreterare, protokollsekreterare
eller registrator anmäles hos Kungl. Maj:t, som ock förordnar vikarie;
dock äger vid styrkt tillfälligt laga förfall för protokollssekreterare
chefen för justitiedepartementet förordna vikarie, intill dess Kungl. Maj:ts
beslut hinner meddelas.

För öfriga tjänstemän och för vaktbetjäningen må tjänstledighet
beviljas och vikarier förordnas af nedre revisionen.

r Revisionssekreterarnas allmänna uppgift angifves vara att bereda och

föredraga alla justitieärenden, som böra förekomma i högsta domstolen, samt att
biträda chefen för justitiedepartementet med beredning och vid föredragning
af vissa frågor. Revisionssekreterarnas sistnämnda åliggande, sådant det -

samma bestämts genom instruktionen för justitiestatsdepartementet den 3
juli 1840, har genom kungl. kungörelsen den 27 maj 1909 inskränkts att
afse allenast frågor om nåd i brottmål.

Till handläggning af ledamöterna i nedre revisionen förekomma § 3, mom. 2.
jämväl ärenden angående befordringar eller afsked, beviljande af tjänstledighet,
förordnande af vikarie, meddelande af betyg för tjänsteman eller
vaktbetjaning, ordnande af arbetet inom nedre revisionen, afgifvande af
infordradt underdånigt yttrande, utdelande af gratifikationer m. in. dylikt.

Till sammanträden för sistnämnda ärendens behandling skola samt- mom. 2och 3.
liga i hufvudstaden befintliga tjänstgörande revisionssekreterare kallas;
och äger chefen för justitiedepartementet, då han så önskar, att öfvervara
dessa sammanträden och att därvid föra ordet. Eljest tjänstgör vid dylika
sammanträden äldste närvarande revisionssekreteraren såsom ordförande.

I handläggningen af öfriga vid sammanträde med nedre revisionen
behandlade ärenden skola minst tre ledamöter taga del; och föres ordet
därvid af den revisionssekreterare, till hvars särskilda handläggning'' före 7

00 o

kommande ärende hörer.

När skiljaktiga meningar förekomma, tillämpas hvad lag stadgar mom. 4.
rörande omröstande till dom.

Nedre revisionen skall sammanträda hvarje helgfri onsdag och lördag mom. 1.
kl. 1 e. m. samt dessutom, på kallelse af äldste tjänstgörande revisionssekreteraren,
så ofta göromålen det fordra.

Hvarje ledamot af nedre revisionen förestår en afdelning (s. k. rotel)
i detta ämbetsverk. Emellan dessa rotlar fördelas justitieärendena efter
vissa grunder, och har sedermera hvar revisionssekreterare att bereda och
föredraga de justitieärenden, som tillfallit hans rotel.

Frånsedt ansökningsärenden och de åtal mot ämbetsmän i vissa verk,
hvilka omedelbart upptagas hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen, innefatta
de justitieärenden, med hvilka revisionssekreterama hafva att taga befattning,
anhållan om ny pröfning af beslut, meddeladt i allmänhet af hofrätt,
men i vissa fall äfven af annan myndighet, såsom rådstufvurätt (i mål
rörande klander af dispache, sjölagen den 12 juni 1891, § 330), ägodelningsrätt
(enligt §§ 134 och 135 skiftesstadgan den 9 november 18.66),

Instr.
§ 4, mom.

§ 5, mom.
{enl. k. k.13,
1905).

§ 4, mom.

§ 5, mom. •:

ägoskillnadsrätt (enligt § 23 i stadgan den 30 maj 1873 om afvittring i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker), kammarrätten (enligt § 40
uti instruktionen för detta ämbetsverk den 23 december 1908), chefen
för justitiedepartementet (i ordningsmål rörande tryckfriheten, § 4 mom. 4
tryckfrihetsförordningen), Konungens befallningshafvande och öfverståthållarämbetet
(dels rörande ådömande af tvångsarbete, § 6 i lagen den
12 juni 1885 angående lösdrifvares behandling, dels ock om återkallande
af villkorligt medgifven frihet, § 12 i lagen den 22 juni 1906 angående
villkorlig frigifning) samt vissa ämbetsverk (angående ansvar å tjänstemän
jämlikt stadgande i vederbörande instruktion).

Allt efter som beslutets pröfning påkallas genom revisionsansökning,
underställning eller besvär, benämnas justitieärendena revisionssaker, underställningsmål
och besvärsmål, bland hvilka sistnämnda särskildt märkas
krigsrättsmål, ägodelnings- och ägoskillnadsmål samt dispachemål.

Målens nu angifna olika beskaffenhet är i viss mån bestämmande för
deras fördelning mellan rotlarna och utöfvar jämväl inflytande på den
behandling, målen underkastas i nedre revisionen, innan de anmälas till
föredragning'' i högsta domstolen.

O Ö O

1 allmänhet tilldelas alla mål, som från krigsdomstolarna dragas
'' under Kungl. Maj:ts pröfning, endast en rotel i nedre revisionen, den
s. k. krigsrättsroteln, samt alla s. k. skiftesmål två rotlar, skiftesrotlarna,
i hvilka sistnämnda båda rotlar icke utan nedre revisionens särskilda beslut
°må tilldelas några andra mål.

r. Till skiftesmål räknas besvär i ägodelnings- och ägoskillnadsmål

äfvensom från allmän domstol fullföljda mål, som angå klander af landtmätare
arfvodesräkning eller åtal mot landtmätare för tjänstefel; så ock
nåd- och resningsansökningar i dylika mål.

Enligt praxis i nedre revisionen öfverlämnas jämväl alla dispachemål
till en och samma rotel.

i. Emellan samtliga rotlar, utom skiftesrotlarna, fördelas genom lottning,
som i allmänhet bör äga rum minst en gång hvarje månad, så väl alla
revisionssaker efter skriftväxlingstidens slut, som besvärs- och ansökningsmål,
hvilka icke tillhöra viss rotel, de båda sistnämnda grupperna dock
med visst undantag.

Föredraganden af krigsrättsmål äger att vid lottning af besvärsmål mom. 5.
och ansökningsärenden tillgodoräkna sig honom tilldelade krigsrättSmå-l.

Likaledes räknas vid lottning af revisionssaker vederbörande föredragande
af dispachemål tillgodo de sedan sista lottningen till honom öfverlämnade
sådana mål.

Särskilda mål, som angå samma part och äga sammanhang med mom. 6.
hvarandra eller äro af lika beskaffenhet, må tilldelas samma rotel; och
äger nedre revisionen jämväl i öfrigt att för beredande af lättnad i arbete
föreskrifva, att mål skall öfverlämnas till viss föredragande.

Allt sedan kungl. stadgan den 23 oktober 1860 trädde i tillämpning,
har högsta domstolen arbetat på af delningar. Enligt lagen den 26 maj 1909
skall högsta domstolen åtta veckor hvarje år arbeta på en afdelning, sjutton
veckor på tre afdelningar och under den öfriga tiden af året utom öfliga
jul- och påskferier på två afdelningar.

De veckor, då högsta domstolen arbetar på mera än en afdelning, skiljer
man emellan den på första, på andra eller på tredje rummet i högsta domstolen
tjänstgörande af delningen. Då högsta domstolen arbetar på allenast
en afdelning eller två afdelningar samt tre veckor af den tid, då tre afdelningar
samtidigt tjänstgöra i högsta domstolen, äro sju justitieråd indelade
till tjänstgöring på hvar och en af af delningarna. De återstående fjorton
veckorna, då tre afdelningar samtidigt tjänstgöra i högsta domstolen, äro
sju justitieråd indelade till tjänstgöring på hvardera af de å första och
andra rummet tjänstgörande afdelningarna samt fem justitieråd på afdelningen
å tredje rummet.

De i högsta domstolen tjänstgörande justitieråden äga att sig emellan
fördela tjänstgöringsskyldigheten, och sådan fördelning verkställes vanligtvis
på en gång för vissa kalenderår, hvarvid samtidigt inom de i lagen angående
högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar uppdragna gränser
bestämmas de olika afdelningarnas tjänstgöringstider under den ifrågavarande
perioden.

Föredragningen inför högsta domstolen fördelas så, att hvarje revi- Znstr. § 4,
sionssekreterare utom innehafvare af skiftesrotel har fördragningsskyldighet(e''zTk„

1905). /I0

i allmänhet under en eller två veckor i sänder. Ä tredje rummet ombesörjes
dock föredragningen i allmänhet under eu och samma vecka af
två revisionssekreterare hvar med sina föredragningsdagar i följd.

Innehafvare af skiftesrotel föredrager å sjumansafdelning eu dag
hvarannan vecka med undantag af jul- och påskferierna samt sex veckor
af sommaren.

Den revisionssekreterare, som bör föredraga inför högsta domstolen
å första rummet veckan näst efter jul- eller påskferierna, har tillika den
föredraimins, som kan ifrågakomma under nämnda ferier.

§4, mom. 3. På grundvalen af förenämnda, utaf justitieråden bestämda ordning

för högsta domstolens särskilda af delningars tjänstgöring har nedre revisionen
att, med iakttagande af de i dess instruktion stadgade grunder, årligen
uppgöra förslag till fördelning af föredragningsskyldigheten emellan
revisionsse kreterarna.

Sedan sådant förslag upprättats af äldste tjänstgörande revisionssekreteraren
och efter föregången granskning godkänts af öfriga ledamöter
i nedre revisionen, välja revisionssekreterarna efter ålder i tjänsten, den
äldre framför den yngre, föredragningstur, hvarefter förslaget underställes
Kungl. Maj :ts pröfning.

Såsom ofvan nämnts, lottas revisionssakerna efter skriftväxlingstidens
slut. Under loppet af denna tid förvaras handlingarna å nedre revisionens
registratorskontor, där den i 30 kap. 21 § rättegångsbalken afsedda skrift§
21. växling äger rum inför registrator^ hvilken det för sådant ändamål åligger
att till vederbörande parter på anmälan utlämna de afskrifter af vederparternas
inlagor, parterna äro berättigade utbekomma.

§ 6, inom. l Inkomna besvärs- eller underställningsmål äfvensom ansökningsären 1‘™l19Ö5ko

den skola, så snart de kommit i sådant skick, att föredragning kan äga
l1!''- 1909''>- rum eller förberedande åtgärd vidtagas, från registratorskontoret öfverlämnas,
därest de icke tillhöra viss rotel (såsom krigsrättsmål, skiftesmål
eller dispachemål), till den revisionssekreterare, som under andra veckan
därefter har föredragningsskyldighet hos högsta domstolen å tredje rummet,
om nämligen afdelning af högsta domstolen då tjänstgör å detta rum och

föredragningsskyldigheten därstädes ej är fördelad emellan två revisionssekreterare,
hvar med sina föredragningsdagar i följd.

År emellertid föredragningen å tredje rummet sålunda fördelad, skall
den revisionssekreterare, hvars föredragningsskyldighet först infaller, mottaga
ifrågavarande s. k. veckomål från andra veckan därförut och den andre
revisionssekreteraren veckomålen från sistförfluten veckan.

Veckomål som, efter hvad sålunda stadgats, icke skola öfverlämnas
till föredragande å tredje rummet, mottagas af den revisionssekreterare,
hvilken under andra veckan, efter det målen blifvit färdiga till föredragning
eller förberedande åtgärd, har föredragningsskyldighet å andra rummet,
eller, om icke någon afdelning af högsta domstolen då tjänstgör å detta
rum, å första rummet.

Till veckomål räknas också revisionssak, såvidt angår däri uppkommen
fråga om laga förfall för sökandens underlåtenhet att i rätt
tid inställa sig eller att ingifva revisionsinlaga, revisionsskilling eller fattigdomsbevis
eller för svarandens underlåtenhet att i rätt tid inställa sig.

De sålunda från registratorskontoret öfverlämnade målen benämnas,
såsom sagdt, veckomål, och den revisionssekreterare, till hvilken målen
öfverlämnas, säges vara veckornålsmottagare.

Af hvad ofvan blifvit sagdt framgår, att revisionssekreterarnas skyl-§ mom. a

T 1 ! o, • , IT i* ~i . (enl.k.lc.''*i 10

dighet att mottaga veckomål star i sammanhang med deras föredragnings- 1905).
skyldighet och grundar sig på en indelning af mottagningsskyldigheten
beträffande veckomål i perioder af i allmänhet en vecka.

Göres emellertid, såsom städse brukar ske, fördelning af föredragningsskyldigheten
så, att under den tid, högsta domstolen arbetar på allenast
eu afdelning, samme revisionssekreterare bär föredragningsskyldighet under
två på hvarandra följande veckor, kommer han också att mottaga veckomål
under två veckor.

För den revisionssekreterare, som veckan näst efter jul- eller påskferierna
har föredragningsskyldighet å sådant rum, att därmed följer skyldighet
att mottaga veckomål, kommer denna mottagning att omfatta
längre tid än förut blifvit sagdt, nämligen i förra fallet fyra och i senare
fallet tre veckor i följd.

Undantagsvis blir jämväl i annat fall mottagningstiden någon gång
under året längre än en vecka, likasom kortare mottagningstid än en vecka
också kan inträffa.

§ 6, inom. 3. Vederbörande veckomålsmottagare åligger vidtaga eller till nedre

revisionen hemställa om de åtgärder, som kunna erfordras för målens
beredande till föredragning.

O O

I sådant afseende tillkommer det revisionssekreteraren att noggrant
granska handlingarna i alla till honom öfverlämnade veckoinål för att
efter omständigheterna, bland annat:

§ 8. infordra handlingar i målen, där sådan åtgärd enligt lag skall

äga rum och icke ankommer på nedre revisionen,

genom remiss till vederbörande myndighet eller utfärdande afkommunikationsresolution
infordra förklaring eller utlåtande i målen,

frånskilja de handlingar, hvilka i besvärsmål böra utan framställning
af klaganden undantagas från delgifning, samt vidtaga öfriga åtgärder, som
stå i samband med eller föranledas af beslutet om handlingarnas delgifning
med vederbörande.

Bland de åtgärder, därom hemställan i veckomål skall göras till
nedre revisionen, märkas:

§ 7. föreläggande för part att inkomma med öfverldagade utslaget eller

underrättens eller hofrättens protokoll i målet eller handling, som tidigare
varit företedd i målet;

beviljande af anstånd för part i revisionssak med ingifvande af inlaga
för talans närmare utvecklande eller bemötande af hvad vederparten
anfört och i besvärsmål med fullgörande af kommunikationsåtgärd;

pröfning af dels gjord framställning om undantagande från delgifning
af vissa handlingar, dels ock fråga, huruvida i besvärsmål, som utställts
till kommunikation, sådant fall är för handen, att delgifning må ske genom
kungörelse i allmänna tidningarna;

förordnande om afskrifning af mål, däri part återkallat sin talan
och vidare pröfning ej erfordras.

Veckomålsmottagning, därifrån skiftesrotlarnas innehafvare äro befriade,
återkommer för hvar och en af öfriga revisionssekreterare i allmänhet tre

gånger om året. Med sådan mottagning är föredragning af veckomål i
viss mån förenad.

Af de veckomål, för hvilkas beredande vidare åtgärd ej anses nödig, § e, mom. 4
skola nämligen alla, som äro af beskaffenhet att företrädesvis fordra {cafw \9q5
skyndsamt afgörande — s. k. stannande veckomål — föredragas, därest °- 17;121909''>''
högsta domstolen tjänstgör å allenast ett rum, af den revisionssekreterare,
som senast haft att granska dem, men eljest af denne och af den å första
rummet samtidigt med honom föredragande revisionssekreteraren enligt
viss fördelning; dock att stannande veckomål, som till granskning mottagits
af den senare af två veckomålsmottagare å tredje rummet, fördelas
emellan denne och den revisionssekreterare, som besörjer föredragningen
å första rummet under andra veckan efter den, då målen kommit i sådant
skick, att föredragning kan äga rum.

Öfriga veckomål, för hvilka vidare förberedande åtgärd ej tarfvas,
fördelas emellan vederbörande rotlar genom lottning.

Veckomål, som ovillkorligen skola anses vara af beskaffenhet att;? 6, mom. 5
7 ö . (enl k. k.

företrädesvis fordra skyndsamt afgörande, äro, bland andra, underställnings- 13/i0 1905).

mål, besvärsmål, däri någon hålles häktad eller är dömd till urbota straff

eller åklagare eller målsägande fullföljer talan mot öfverrätts utslag,

hvarigenom den tilltalade befriats från honom ådömd urbota bestraffning,

eller däri någon är dömd till tvångsarbete eller tilltalad för brott, som i

lagen är belagdt med dödsstraff, eller för brott mot tryckfrihetsförordningen,

eller som angå gäldenär^ försättande i konkurs; vidare vissa ansöknings ärenden,

nämligen sådana som innefatta framställning om återfående af

medborgerligt förtroende, förvandling af böter eller befrielse af nåd från

straff, ådömdt genom laga kraft ägande utslag m. m.

Krigsrätts- och skiftesmål äfvensom enligt praxis dispachemål öfver- § 5, mom. l.
lämnas, så snart de inkommit, till de revisionssekreterare, hvilka hvar för
sig hafva att föredraga sådana mål.

Därest något krigsrättsmål eller skiftesmål anses företrädesvis erfordrad 4 mom. 4.
skyndsamt afgörande, har den revisionssekreterare, hvars rotel målet tillhör,
att anmäla detsamma, utan afseende därå, om hans fastställda föredragningstid
då infaller eller ej, dock att under den del af sommaren, då

4—092161. Lönereglering skommitténs bet. XXIV.

enligt indelningen nämnde revisionssekreterare är fri från föredragningsskyldighet,
dylika mål beredas och föredragas af vederbörande veckomålsernottagare.

Uti revisionssak åligger det den revisionssekreterare, hvars rotel
sådan sak tilldelats (vederbörande referent), att vidtaga eller till nedre
revisionen hemställa om de åtgärder, som erfordras för sakens beredande
till föredragning.

O O

g g, För uraktlåtenhet att fullgöra meddelad föreskrift eller efterkomma

kallelse till förhör må, där viss påföljd ej enligt lag äger rum, nedre
revisionen eller vederbörande revisionssekreterare stadga vite från och med
25 till och med 100 kronor, eller att målet ändå företages till afgörande.
I ansökningsärende, som icke afser nåd från ådömdt straff, må ock, efter
sig företeende omständigheter, den påföljd i stället stadgas, att ärendet
afskrifves. När förelagdt vite försittes eller i ansökningsärende tillämpning
af stadgad påföljd af ärendets afskrifvande ifrågakommer, äger nedre
revisionen att förordna om vitets uttagande och afskrifningspåföljdens
tillämpning.

§ 10. Föreläggande skall, där ej är i lag stadgadt om sättet för dess

meddelande eller fråga är om kallelse till inställelse inför nedre revisionen,
meddelas genom anslag, genom muntligt afsågande eller genom
delgifning medelst protokollsutdrag.

Af det arbete, som är förenadt med justitieärendenas beredning
till föredragning, torde författandet af den skriftliga sakframställningen
eller föredragningspromemorian utgöra det mest maktpåliggande och
tidsödande.

Såsom den ofvan intagna historiska utredningen gifver vid handen,
skulle extraktet ur handlingarna eller den s. k. relationen enligt 1663 års
instruktion affattas af vederbörande »secretarius revisionis» och en af de
deputerade gemensamt samt enligt 1669 års instruktion endast af vederbörande
secretarius. Relationen var sedan föremål för sorgfällig granskning,
innan föredragningen skedde.

Ändamålet med denna granskning var att undersöka, huruvida —
såsom 1663 års instruktion angifver — relationen »sigh grundar in actis
och der medh öfwereens kommer»; och granskningen verkställdes före föredragningen
enligt 1663 års instruktion af de fem deputerade och enligt
1669 års instruktion af en annan för hvarje gång därtill utsedd secretarius,
hvarjämte det ålåg alla de deputerade att af revisionsakten »sigh i saken
rätt informera».

Relationen »extraherades» äfven till parterna för att af dem granskas
och underskrifvas, innan den begagnades vid föredragningen.

I afseende å uppställningen af dessa relationer eller berättelser är
att märka, att de i allmänhet inleddes med en kort rubrik, upptagande
partemas namn jämte påståendena eller pröfningsämnena. I öfrigt utgjorde
de vanligtvis fullständiga föredragningspromemorior.

Enligt kansliordningen den 14 juni 1720, § 13, skulle uti revisionssaker,
sedan parterna ingifvit sina inlagor (deduktion och contradeduktion),
vederbörande sekreterare, som hade »Acten under händer», därur författa en
skriftlig berättelse »om Sakens egenteliga beskaffenhet» samt »i anledning
häraf formera rätta Statum quaestionis». Berättelsen skulle sedermera i
parternas närvaro uppläsas för justitiekanslern och »den andra Sekreteraren».
»Sedan de jämväl om Sakens sammanhang fått fullkomlig kunskap och
öfwer mvart omtwistade måhl hört Parterna samt gifwit dem tilfälle åt
andraga alt Invad de sielfwa eij allenast til uplysning i Saken finna tienliget,
utan ock wid den formerade Statum quaastionis hafwa åt påminna», skulle
saken, medan den ännu var i friskt minne, föredragas inför Kungl. Maj:t
i rådet.

Redan i 1713 och 1719 års kansliordningar hade uti ifrågavarande
ämne upptagits ungefär enahanda bestämmelser.

När vid 1734 års riksdag ny lag för riket antogs, stadgades däri
(rättegångsbalken, 30 kap. 13 §), att den, som skulle föredraga en revisionssak
hos Konungen i hans råd, skalle förut uppsätta en skriftlig berättelse
om sakens beskaffenhet och hvari tvisten egentligen bestode, med
skälen å båda sidor, samt låta parterna skrifva under samma berättelse.
Ville de därvid något påminna, finge det ej förvägras dem.

Ännu långt efter tillkomsten af 1734 års lag tillämpades nog
denna bestämmelse så, att själfva föredragningspromemorian utlämnades
till parternas granskning och underskrift, men med tiden blefvo så småningom
berättelsen och föredragningspromemorian fullkomligt skilda aktstycken;
och då nyss åberopade stadgandet i 30 kap. 13 § rättegångsbalken
genom lagen den 14 juni 1901, angående ändring i vissa delar af nämnda
balk, helt borttogs utan att ersättas med något annat motsvarande stadgande,
hade berättelsen såsom sådan redan för länge sedan förlorat nästan
all praktisk betydelse och tjänade i hufvudsak ej något annat ändamål än
att vara förslag till rubrik i målet.

Någon bestämmelse i lag om justitieärendenas föredragning i högsta
domstolen efter en på förhand upprättad skriftlig sakframställning eller
promemoria finnes ej.

Instr. § 13. Däremot innehåller gällande instruktion för nedre revisionen före skrift,

att i de justitieärenden, som skola i statsrådet anmälas, det åligger
den revisionssekreterare, som föredragit målen i högsta domstolen, att uppsätta
och till chefen för justitiedepartementet afiämna en skriftlig redogörelse
öfver målens innehåll, hvilken redogörelse bör upptaga alla de omständigheter,
som kunna inverka på hvarje särskilt måls pröfning, samt hvad
i högsta domstolen förekommit och blifvit tillstyrkt jämte åberopade lagrum.
För denna redogörelses riktighet, fullständighet och enlighet med
handlingarna skall revisionssekreteraren ansvara och i sådant afseende
underteckna redogörelsen.

Enligt praxis utarbetas utan undantag i hvarje mål, som skall föredragas
i högsta domstolen, en skriftlig promemoria, som följes vid föredragningen,
så noggrant förhållandena det medgifva.

Denna promemoria göres till sitt innehåll så fullständig, att revisionssekreteraren
i allmänhet under föredragningen icke i någon mån behöfver
begagna sig af de till akten hörande handlingarna.

Promemorian innefattar en noggrann, systematiskt ordnad framställning
af parternas yrkanden i målet, såvidt de fortfarande äro i fråga,
jämte förekommande bevisning och annan i målet förebragt utredning.
Vidare upptager den domstolarnas beslut jämte de skiljaktiga meningar,

■

som vid beslutens fattande anförts till protokollet. Dessutom göras i
promemorian ofta anmärkningar rörande åtskilliga andra omständigheter,
som vid närmare granskning af handlingarna framträda och kunna vara af
betydelse för en rätt uppfattning af målet.

I sammanhang med utarbetandet af föredragningspromemorian granskas
och justeras af vederbörande referent det förslag till rubrik, som, så
snart målet blir färdigt till föredragning, uppsättes af vederbörande, till
justitierevisionsexpeditionen hörande tjänsteman.

Rätteligen fullföljda revisionssaker, ägodelnings- och ägoskillnadsmål
samt dispachemål föredragas därefter, innan de hos högsta domstolen
förekomma till hufvudsaklig pröfning, i nedre revisionen, som i hvarje
sådant mål afgifver underdånigt betänkande. I detta betänkande ingår
den justerade rubriken såsom ett första moment.

Betänkande i revisionssak omförmäles redan i 1663 och 1669 års
instruktioner. Uti mom. 13 af Rikets Ständers skrifvelse till Kungl. Maj:t
den 29 september 1766, bilagd kungl. förordningen den 12 november
samma år, förklarades, att betänkandena skulle författas och underskrifvas
»med thet ansvar, som domare efter lag undergifne äro».

Enligt nu gällande instruktion skola minst tre ledamöter i nedre
revisionen öfvervara föredragningen därstädes af mål till betänkande.

Betänkande liksom rubrik i mål, däri betänkande ej bör afgifvas,
skall, underskrifvet af vederbörande revisionssekreterare, vid målets föredragning
i högsta domstolen aflämnas för att såsom bilaga åtfölja högsta
domstolens protokoll.

Sedan alla för beredningen nödiga åtgärder äro vidtagna, skall
föredraganden, när tiden för hans föredragningsskyldighet inträder, inför
högsta domstolen anmäla målen till föredragning i ordning efter tiden,
då de inkommit, därest icke lag eller särskilda omständigheter påkalla
afvikelse därifrån.

Dock skola s. k. stannande veckomål samt civila besvärsmål, mål,
som angå skillnad till säng och säte, så ock brottmål, däri någon är för
brott ställd under framtiden, eller mål, däri fråga är om beslut, hvarigenom

§ U,

mom. 2.

§ U,

mom. 1.

§ 12,
mom. 1.

§ 12.
mor.i. 2.

§ 13,
mom. 2.

§ 13.
mom. 1.

§ 14-

§ 15.

domstol under rättegången beviljat kvarstad eller skingringsförbud eller
därmed jämförlig åtgärd eller ogillat yrkande om upphäfvande af sådan
åtgärd, i allmänhet hafva företräde framför öfriga lottade mål äfvensom
skiftesmål framför revisionssaker.

Bland revisionssaker skola framför öfriga föredragas växel-, sjörätts-,
konkurs- och boskillnadssaker äfvensom tvister angående hushyra i stad
eller skyldighet för hyresman eller landbo att afflytta från upplåten fastighet.

När föredragning inför högsta domstolen skall äga rum, aflämnar
föredraganden till äldste närvarande ledamoten af högsta domstolen förteckning
öfver de mål, som anmälas till föredragning.

Förteckning öfver de ärenden, som anmälas till föredragning i statsrådet,
skall revisionssekreteraren också låta uppgöra och aflämna i det
antal exemplar, som erfordras.

Revisionssekreteraren skall, när så anbefalles, vara närvarande i
statsrådet vid föredragning af de utaf honom anmälda konseljmålen, för
att kunna muntligen meddela upplysningar.

Uti tillförordnad regering föredrager vederbörande revisionssekreterare
själf de till hans handläggning hörande konseljmål.

De i statsrådet och i högsta domstolen förda protokoll i justi tieärenden
skola före justeringen granskas af vederbörande revisionssekreterare, hvilken
ock skall vara tillstädes vid justeringen af högsta domstolens protokoll.

Sedan protokoll i statsrådet eller i högsta domstolen blifvit justeradt
och underskrifvet samt i sådant skick aflämnadt till den revisionssekreterare,
som föredragit eller till föredragning anmält målen, skall denne
ofördröjligen vidtaga de åtgärder, honom tillkomma för att till verkställighet
befordra Kungl. Maj:ts enligt protokollet fattade beslut i hvarje mål.

I detta afseende åligger revisionssekreteraren, bland annat:

att tillse, det nödiga expeditioner uppsättas i koncept, öfverensstämmande
med protokollet och jämväl i öfrigt riktiga;

att, om i något inför högsta domstolen föredraget mål synes tvifvelaktigt,
hvilken lydelse expeditionen bör äga, inför högsta domstolen uppläsa
konceptet till justering;

att å hvarje koncept utmärka antalet exemplar, som bör däraf
utskrifvas, samt anteckna, huruvida utskrift bör till part utlämnas eller
till myndighet afskickas och i senare fallet till hvilken myndighet den bör
sändas och hvilka handlingar skola åtfölja densamma;

att kontrasignera utgående expeditioner;

samt att därefter låta afl ämna till chefen för justitiedepartementet
de expeditioner, som böra med Konungens underskrift förses, och till
högsta domstolen de expeditioner, som skola under Kungl. Maj:ts sekret
utfärdas, tillika med en af revisionssekreteraren underskrifven förteckning
däröfver.

Enligt 23 § regeringsformen skola alla högsta domstolens beslut
utfärdas i Konungens namn och med dess höga underskrift eller under
dess sekret. På grund af Kungl. Maj:ts förordnande gäller i detta afseende
den ordning, att högsta domstolens beslut utfärdas under Kungl. Maj:ts sekret.

De expeditioner, som föranledas af högsta domstolens beslut, öfverlämnas
därför, behörigen kontrasignerade, jämte förteckning öfver desamma
af ofvan angifven beskaffenhet, utaf vederbörande föredragande till högsta
domstolens äldste närvarande ledamot å första rummet. Denne, som innehar
nyckeln till det förvaringsställe, hvarest det fastställda sekretet finnes inlagdt,
låter sedermera den s. k. sekreteringen verkställas. A den ingifna
förteckningen antecknar samme ledamot dagen, då detta skett, och bekräftar
det med underskrift af sitt namn.

Då mål blifvit af högsta domstolens af delningar samfälldt af dömda § 17.

eller högsta domstolen eljest finner anteckning till upplysning för framtiden
erforderlig, skola i en för högsta domstolens afdelningar gemensam minnesbok
antecknas de af högsta domstolen i förekommande mål tillämpade
rättsgrundsatser eller högsta domstolens tydning af lag eller författning.

Denna anteckning, som skall uppsättas af vederbörande protokollsförande,
granskas af föredraganden, som bestyrker riktigheten däraf medelst
sin underskrift i minnesboken.

Hvarje revisionssekreterare har att tillse, det böter och viten, som § 16
ådömas i mål, tillhörande hans föredragning, varda riktigt och i behörig

tid antecknade i högsta domstolens och nedre revisionens saköreslängder.
Honom åligger äfven att aflämna stadgade uppgifter till straffregistret.

Därjämte har revisionssekreteraren att å stadgad tid för sin rotel
afgifva föreskrifna arbets- och balansförteckningar.

Protokollssekreterarna i justiticrevisionsexpeditionen åligger enligt
instruktionen för nedre justitierevisionen:

att föra protokoll i de justitieärenden, som förekomma i statsrådet
eller i högsta domstolen;

att å tid, som högsta domstolen föreskrifver, till justering uppläsa
inför högsta domstolen där hållet protokoll och, så snart ske kan, till
högsta domstolen öfverlämna protokollet färdigskrifvet;

att, sedan protokollet vidare under den tid, högsta domstolen bestämmer,
varit därstädes tillgängligt för dess ledamöter och blifvit af
äldste närvarande ledamoten underskrifvet och med dennes sigill försedt,
skyndsamt uttaga protokollet och aflämna det till föredraganden;

att, ofördröjligen efter det all af protokollet beroende expedition
blifvit verkställd, aflämna detsamma till nedre revisionens registratorskontor
för att i arkivet inregistreras och förvaras;

att göra nödiga anteckningar i de hos högsta domstolen förvarade
protokolls- och cirkulationsböcker;

att i föredragna mål å de till Kungl. Maj:t ställda skrifter anteckna
dagen, då föredragning skett i statsrådet eller i högsta domstolen;

samt att i öfrigt vid protokollstjänstgöringen ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som af högsta domstolen eller, beträffande statsrådsprotokollen,
af chefen för justitiedepartementet meddelas.

Vidare åligger protokollssekreterarna:

att vara tillstädes i justitierevisionsexpeditionen vid mottagning af
veckomål och så ofta göromålen eljest fordra;

att uppsätta konceptexpeditioner i alla förekommande mål;
att kontrasignera nedre revisionens underdåniga betänkanden äfvensom
de förslag till rubriker, som böra biläggas högsta domstolens protokoll;

att bestyra om renskrifning af utgående expeditioner och ansvara
för deras enlighet med koncepten;

att å konceptexpeditioner och handlingar i afgjorda mål göra vederbörliga
anteckningar angående dagen för målets afgörande samt expeditionens
utlämnande eller afsändande;

att å utgående expedition anteckna för hvem den är utskrifven och
hvilka handlingar skola medfölja densamma;

att å expedition, som ej skall lösas, meddela stadgad påskrift om
frihet från afgift;

att till registratorskontoret i vederbörlig tid aflämna alla konceptexpeditioner
med dithörande handlingar samt de domar och utslag, som
skola utgifvas till parter, äfvensom i därtill inrättad anslagsbok införa underrättelse
om meddelade utslag och af vederbörande revisionssekreterare utfärdade
kommunikationsresolutioner, där sådana resolutioner skola kungöras
genom anslag;

att till vederbörande ämbetsmyndigheter afsända utskrida expeditioner
jämte handlingar;

att låta kalla parter eller deras ombud till mottagandet af dom;

att upprätta, underskrifva och till högsta domstolens protokoll aflämna
förteckning å domar, som utgifvas;

samt att jämväl i öfrigt vid målens beredning och expedierande
lämna det biträde, som påfordras.

Protokollssekreterarna indelas till tjänstgöring, hvar å en revisions- § 20.
sekreterares rotel; och har protokollssekreterare att föra protokoll i statsrådet
och i högsta domstolen, då mål där förekommer, som tillhör den
rotel, hvarå han är indelad.

Det åligger äfven protokollssekretararna att efter inbördes fördelning
föra sådant protokoll i mål, tillhörigt rotel, hvarå protokollssekreterargöromål
ombesörjas af en amanuens utan skyldighet att bestrida protokollsföring
i högsta domstolen eller statsrådet.

Protokollssekreterarnas fördelning på särskilda rotlar bestämmes för
hvarje år af nedre revisionen; ägande protokollssekreterarna att uppgöra
förslag därtill, hvilket underställes nedre revisionens pröfning.

§ 21.

Registrator!^ skyldigheter äro bland annat:

5—092161. Lönereglering slcommitténs bet. XXIV.

att hvarje helgfri dag från klockan 10 f. in. till klockan 2 e. m.,
under hvilka timmar registratorskontoret bör vara för allmänheten tillgängligt,
mottaga inkommande handlingar och bref samt öppna dessa senare
och i anledning af deras innehåll vidtaga erforderlig åtgärd;

att i föreskrifna, med register försedda diarier införa alla mål och
göra nödiga anteckningar angående åtgärder, som vidtagas med målen;

att å handlingarna göra anteckningar angående parter och ombud
eller annan, som inlämnat handlingarna, samt rörande tiden, då hvarje
inlaga eller annan handling inkommit, bilagornas antal, äfvensom huruvida
vid revisionsinlaga fogats revisionsskilling eller fattigdomsbevis;

att föra särskild förteckning öfver inkomna revisionsskillingar samt
vid slutet af hvarje månad inleverera revisionsskillingarna till statskontoret
och förete kvitto därå inför nedre revisionen;

att vid hvarje måls bokföring noga tillse, huruvida detsamma har
gemenskap med förut inkommet mål och i sådant fall göra anteckning
därom i diarium och å handlingarna;

att för vederbörande revisionssekreterare anmäla de mål och ärenden,
som påkalla åtgärd af honom eller nedre revisionen;

att till vederbörande parter, på anmälan, utlämna de afskrifter af
vederpartens inlagor, som de äro berättigade utbekomma;

att bestyra om lottning af revisionssaker och andra mål;
att tillhandagå högsta domstolens och nedre revisionens ledamöter
och tjänstemän, domstolar och ämbetsmyndigheter samt parter och andra
personer med de upplysningar i tjänsten, som äskas och registratorn är
i tillfälle att lämna;

att hålla förteckning öfver dem, som genom anmälan hos Kungl.
Maj:t ställt ombud för mottagande af besvärshandlingar i rättegångsmål; att

verkställa beläggning med stämpelpapper af Kungl. Maj:ts i justitierevisionsexpeditionen
expedierade beslut samt nedre revisionens expeditioner
och redovisa de för dem inflytande medel;

att till vederbörande utlämna de domar och utslag, som skola utgifvas
till parter, utfärda diariebevis och af tillgängliga handlingar meddela
de afskrifter, som på begäran böra expedieras, äfvensom till genom -

läsning eller afskrifning på stället, under registratorns tillsyn, tillhandahålla
sådana handlingar uppå anmälan;

att till vederbörande expediera eller utlämna remiss- och kommunikationshandlingar,
så ock förvara emottagna dubletter af remisser och
kommunikationsresolutioner;

att, sedan inkommet mål blifvit afgjordt, till part, då han därom anmäler
sig, emot kvitto utlämna de af honom ingifna protokoll och beslut i
målet jämte andra handlingar af sådan beskaffenhet, att desamma finnas
att i hufvudskrift tillgå hos offentlig myndighet;

att till hofrätt expediera rekvisitioner å handlingar;

att i behörig ordning låta utskrifva och till vederbörande ärnbetsmyndigheter
afsända utdrag af de för högsta domstolen och nedre revisionen
upprättade saköreslängder;

att uppgöra rekvisitionsförslag å aflöning för högsta domstolens och
nedre revisionens ledamöter och tjänstemän jämte vaktbetjäningen samt
till vederbörande utbetala anordnad aflöning; samt

att handhafva expensmedlen och göra de inköp af skrifmaterialier
och böcker m. m., som erfordras för högsta domstolens och nedre revisionens
behof.

Den å registratorskontoret anställda kanslisten har att gå registratorn
tillhanda vid utöfningen af hans befattning samt att sköta samma befattning
vid tillfälligt förfall för registratorn och då denne åtnjuter semester.

Särskildt åligger kanslisten:

att förteckna veckomålen och efter hvarje veckas slut i vederbörlig
rotel anteckna de veckomål, som äro bestämda att föredragas af veckomålsmottagaren; att

i de särskilda revisionssekreterarrotlarna införa jämväl öfriga dithörande
mål samt hålla dessa böcker högsta domstolen tillhanda;

att i expeditionslista införa de domar och utslag, som skola utgifvas
till parter;

att mottaga och förvara till registratorskontoret inkommande, i statsrådet,
högsta domstolen eller nedre revisionen förda protokoll äfvensom
konceptexpeditioner och handlingar i afgjorda mål;

§ -22.

att till riksarkivet öfverlämna protokoll, konceptexpeditioner och
andra handlingar, i den mån utrymmet ej medgifver deras förvarande i
nedre revisionens arkiv; samt

att förteckna och vårda nedre revisionens samling af böcker och

kartor.

§ 23. Registrator!! och kanslisten äro berättigade att hvardera årligen åt njuta

två månaders semester efter den indelning, nedre revisionen äger
verkställa.

g Enligt instruktionen skola amanuenserna, hvar å den rotel, därå han

indelats till tjänstgöring, biträda vid målens beredning och expedierande;
hvarjämte dem åligger att efter uppdrag utfärda kallelser till förhör samt
att under hvar sin vecka föra nedre revisionens protokoll och ombesörja
den af protokollet föranledda expedition samt i vederbörande anslagsbok
införa underrättelse om de beslut, som skola meddelas genom anslag.

Amanuens må endast tills vidare förordnas.

§ a5 Till extra ordinarie kanslister äger nedre revisionen antaga dem,

som efter examen, berättigande till inträde vid rättegångsverken, vilja
tjänstgöra i justitierevisionsexpeditionen. De skola indelas till arbete enligt
nedre revisionens bestämmande.

? 27. Jämte hvad instruktionen för nedre revisionen innehåller skola

tjänstemännen där ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, nedre revisionen
meddelar i afseende på tjänstgöringen i expeditionen; och skola de å
hvarje rotel anställda tjänstemän efterkomma hvad dem varder i tjänsten
anbefalldt af vederbörande revisionssekreterare. I

I gällande ordinarie stat för nedre j ustitierevisionen finnas upptagna 8
ordinarie och 6 konstituerade revisionssekreterare. Dessutom finnas emellertid
med aflöningar å extra stat 6 t. f. revisionssekreterare, hvilka

förordnats att tills vidare med egen rotel förestå en hvar ett revisionssekreterarämbete.
För närvarande är ock anställd en extra revisionssekreterare
med aflöning från besparingarna å riksstatens andra hufvudtitel.

De ordinarie revisionssekreterarnas antal har varit oförändradt sedan
det år 1840 höjdes från 6 till 8.

Revisionssekreterare, tillsatta medelst s. k. konstitutorial, tillkommo
efter beslut vid 1859—1860 årens riksdag.

I sammanhang därmed att Kungl. Maj:t då för Rikets Ständer framlade
förslag till stadga angående högsta domstolens tjänstgöring på två
afdelningar, gjordes ock i särskild proposition (n:r 104) framställning om
anvisande af de medel, som till följd af föreslagen förstärkning af högsta
domstolen (från 12 till 16 ledamöter) erfordrades till aflönande af ej
mindre nya justitieråd än ock ett förökadt antal föredragande och tjänstemän
i justitierevisionsexpeditionen.

I sistnämnda hänseende anförde justitiestatsministern, enligt det
vid propositionen fogade statsrådsprotokoll af den 13 mars 1860, bland
annat att, med afseende å möjligheten af en blifvande reduktion, den då
behöfliga förstärkningen af nedre revisionen och dess expedition lämpligast
syntes böra tillväga bringas genom förordnanden på obestämd tid. De,
som tillförordnades, däribland fyra revisionssekreterare, skulle sålunda erhålla
allenast arfvoden.

I skrifvelse den 15 september 1860 (n:r 128) anmälde Rikets Ständer,
att de för nästkommande statsregleringsperiod beviljat en tillökning i anslagen
till högsta domstolen och justitierevisionsexpeditionen till den af
Kungl. Maj:t äskade summan, samt att därvid iakttagits att, till lättnad vid
framdeles möjligen skeende indragning, endast justitieråden, Indika enligt
grundlagen icke finge innehafva annat ämbete, skulle erhålla löner, men
den behöfliga förstärkningen af nedre revisionen och dess expedition tillvägabringas
genom förordnanden på obestämd tid.

Vid 1874 års riksdag (skrifvelse n:r 33 den 17 maj samma år) blef, i
enlighet med framställning från Kungl. Maj:t, en af de konstituerade
revisionssekreterarnas beställningar indragen.

Enligt statsrådsprotokoll för den 9 januari 1874, fogadt vid Kungl.
Maj:ts proposition n:r 1 vid nyssnämnda riksdag, hade nämligen justitiestatsministern
meddelat, hurusom, i anseende till minskning i balansen af de på
högsta domstolens pröfning beroende mål, sedan några år tillbaka en
af de konstituerade revisionssekreterarnas beställningar icke varit tillsatt.
Erfarenheten under dessa år hade, enligt justitiestatsministerns åsikt,
visat, att den nedre revisionen åliggande föredragningsskyldighet kunde
under förhanden varande förhållanden medhinnas af elfva revisionssekreterare.
Fråga var visserligen då å bane om öfverflyttning till
högsta domstolen af vissa, dittills hos Kungl. Maj:t i statsrådet fullföljda
besvärsmål; och ehuru, därest förslaget därom blefve antaget, numerären
af de till nedre revisionens handläggning hörande målen skulle vinna
någon tillökning, trodde justitiestatsministern det dock kunna antagas, att
elfva revisionssekreterare skulle äfven för det sålunda ökade arbetet blifva
tillräckliga. Under förutsättning att, om nämnda antagande framdeles
skulle finnas vara oriktigt, erforderliga medel för arbetskrafternas förstärkande
då blefve beviljade, hemställde justitiestatsministern, att arfvodet
till en konstituerad revisionssekreterare för det dåvarande måtte indragas.

o I

I berättelsen vid 1894 års riksdag om hvad i rikets styrelse tilldragit
sig sedan sista Riksdags sammanträde, omförmäldes, att, i anledning däraf
att högsta domstolen under åtta månader af år 1893, med undantag af
påsk- och julferierna, hållit sammanträden jämväl hvarje måndags eftermiddag
samt tjänstgjort under pingstferierna, erforderlig tillfällig förstärkning
af nedre justitierevisionens arbetskrafter varit, under året anordnad.
För år 1894 hade medgifvits anställande af en extra revisionssekreterare.

Den anmälan från nedre revisionen, som föranledde Kungl. Maj:t
att medgifva förordnandet af nyssnämnda extra revisionssekreterare, hade biträdts
af ledamöterna i högsta domstolen under framhållande, hurusom
domstolens arbete underlättades däraf, att de föredragande icke vore för
mycket betungade i tjänsten.

Förordnande för en extra revisionssekreterare meddelades äfven under
de följande åren.

Vid 1897 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag angående
högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar, enligt hvilket förslag antalet
ledamöter i högsta domstolen skulle ökas från 16 till 18. I sammanhang
därmed gjordes ock framställning om de tillägg i anslagen under andra
hufvudtiteln, som ett godkännande af det nämnda förslaget föranledde. Så
hemställdes, bland annat, om aflöningar till ytterligare 2 konstituerade
revisionssekreterare.

I detta hänseende erinrade chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokoll
för den 14 januari 1897, hurusom föredragningen i högsta domstolen
då uppehölls af 8 ordinarie och 3 konstituerade revisionssekreterare,
hvarjämte under de senare åren en extra revisionssekreterare varit anställd
i nedre revisionen.

Departementschefen anförde vidare, att, då antalet af de på högsta
domstolens båda afdelningar belöpande föredragningsveckor för år uppginge
till sammanlagdt 68, på en hvar af de 12 revisionssekreterarna följaktligen
komme ej fullt 6 veckors föredragning. Enligt förslaget om ökning af
antalet justitieråd skulle arbetet i högsta domstolen så ordnas, att föredragningstiden
ökades med 8 veckor och, där domstolen med hänsyn till
antalet af de på dess handläggning beroende mål och ärenden funne sådant
nödigt, med ytterligare 4 veckor. Med afseende å det stora antal oafgjorda
mål, som förefunnes, kunde det med allt fog antagas, att högsta domstolen
under en följd af år komme att åt arbetet ägna hela den tid, förslaget medgåfve,
och att således föredragningstiden för år förlängdes med 12 veckor.

Enär det ej kunde ifrågasättas att å revisionssekreterarna lägga tyngre
arbetsbörda än den de då bure, ansåg departementschefen följaktligen anställande
af 2 nya revisionssekreterare icke kunna undvikas.

Enligt hvad Riksdagens skrifvelse den 20 mars 1897 n:r 15 utvisar,
medgaf Riksdagen — under förutsättning att lagen angående högsta domstolens
tjänstgöring på afdelningar, sådan denna lag af Riksdagen antagits,
blef af Kungl. Maj:t godkänd — att ytterligare två konstituerade revisionssekreterare
finge anställas.

År 1905 framlade Kungl. Maj:t för Riksdagen nytt förslag till lag
angående högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar, enligt hvilket
förslag antalet justitieråd skulle ökas från 18 till 21 intill 1908 års utgång,
hvarefter antalet justitieråd, i den mån sådant i följd af inträffade ledigheter
kunde ske, skulle nedbringas till 18.

Enär, därest den föreslagna tillfälliga ökningen af antalet justitieråd
genomfördes, en förstärkning af nedre justitierevisionens arbetskrafter komme
att blifva erforderlig under den tid, det högre antalet justitieråd bibehölles,
föreslog Kungl. Maj:t aflöningar på extra stat till, bland andra, 3
t. f. revisionssekreterare.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1905
erinrade chefen för justitiedepartementet, att då funnos å nedre revisionens
stat uppförda 8 ordinarie och 5 konstituerade revisionssekreterare.

Enär, såsom departementschefen vidare framhöll, det visat sig omöjligt
för dessa 13 revisionssekreterare att uppehålla all föredragning i högsta
domstolen, hade sedan flera år tillbaka dessutom en extra revisionssekreterare
varit förordnad. Antalet föredragningsveckor i högsta domstolen
utgjorde enligt dåvarande ordning 82 om året, och komme således på en
hvar af de 14 revisionssekreterarna i det allra närmaste 6 veckors föredragning.
Jämlikt det nya förslaget till lag om högsta domstolens tjänstgöring
skulle under den tid, justitieråden utgjorde 21, antalet föredragningsveckor
ökas med 19 om året, och komme således att erfordras minst
3 nya revisionssekreterare. Möjligen komme detta antal att visa sig icke
vara fullt tillräckligt, men i sådan händelse syntes ej erfordras annan
åtgärd, än att ytterligare en extra revisionssekreterare förordnades för
vissa tider om året, då sådant kunde finnas nödigt. Att då begära anslag
till aflöning åt mera än 3 tillförordnade revisionssekreterare ansåg departementschefen
därför icke böra ifrågakomma.

I skrifvelse den 27 april 1905 n:r 103 anmälde Riksdagen, att den antagit
Kungl. Maj:ts förslag till lag angående högsta domstolens tjänstgöring
på afdelningar, samt att Riksdagen var ense med Kungl. Maj:t därom att,
såvida ökningen af justitierådens antal skulle hafva den därmed åsyftade
verkan, antalet tillförordnade nya revisionssekreterare borde utgöra
tre.

Den sjätte af de revisionssekreterarebefattningar, hvilka tillsättas
medelst konstitutorial, tillkom i anledning af framställning från Kun <d.

. ° ° Ö

Maj:t vid 1906 års riksdag.

Då chefen för justitiedepartementet den 13 januari 1906 inför Kungl.
Maj:t föredrog de frågor, som rörde regleringen af andra hufvudtitelns
stat, framhöll han, hurusom möjligheten för nedre revisionen att kunna i
fastställd ordning uppehålla föredragningen helt och hållet vore beroende
på tillvaron af en extra revisionssekreterare. Behofvet af den förstärkning
i arbetskraft, som genom förordnande af en extra revisionssekreterare allt
sedan år 1894 oafbrutet och jämväl för år 1906 måst tillföras nedre revisionen,
finge således anses vara konstant, och frågan om åtgärders vidtagande
i syfte att ytterligare en revisionssekreterare blefve uppförd på
nedre revisionens stat syntes icke längre kunna undanskjutas.

Ehuru icke direkt inverkande på förevarande fråga, ansåg sig departementschefen
äfven böra anmärka, att förändringen år 1905 i afseende
å föredragningen i högsta domstolen medfört, oaktadt förstärkningen af
nedre revisionens arbetskrafter, en ökning i revisionssekreterarnas arbetsbörda,
hvilken ökning var i verkligheten ej oväsentligt högre, än dåvarande
departementschefens beräkning gaf vid handen.

Enligt Riksdagens skrifvelse den 19 maj 1906 n:r 138 beviljades
aflöning å ordinarie stat till en sjätte konstituerad revisionssekreterare;
hvarjämte fortfarande på extra stat anvisades aflöningar till 3 t. f. revisionssekreterare.

Vid de båda följande riksdagarna beviljades ock för åren 1908 och
1909 aflöningar på extra stat till 3 t. f. revisionssekreterare.

Vid 1909 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
framställning om anslag till förstärkning af nedre revisionens arbetskrafter.

I yttrande till statsrådsprotokoll för den 12 januari 1909 erinrade
chefen för justitiedepartementet, hurusom genom uppförandet vid 1906
års riksdag af aflöning å ordinarie stat till en sjätte konstituerad revisionssekreterare
den förut befintliga s. k. extra roteln bortföll.

Efter hvad departementschefen vidare framhöll, hade emellertid erfarenheten
bekräftat den i statsverkspropositionen till 1905 års riksdag utta 6—092161.

Löneregler ing skommitténs bet. XXIV.

lade farhågan, att den då föreslagna ökningen af revisionssekreterarnas antal
möjligen skulle komma att visa sig icke vara fullt tillräcklig. Med hänsyn
särskildt till svårigheten för innehafvare af vederbörande rotlar att, jämsides
med fullgörandet af den dem i öfrigt åliggande föredragningsskyldighet, medhinna
att inom behörig tid till föredragning bereda mål af vidlyftigare beskaffenhet,
hade därför äfven sedermera extra revisionssekreterare måst tidtals
förordnas för föredragning af dylika mål. För sådan extra föredragning hade
i de senast fastställda föredragningsordningarna beräknats 20—22 dagar för år.

Den ökning åt justitierådens antal, som vidtogs år 1905, var ursprungligen
afsedd att vara allenast tillfällig. Meningen var nämligen,
att efter 1908 års utgång antalet justitieråd skulle, i den mån sådant i
följd af inträffade ledigheter kunde ske, nedbringas till 18. Med hänsyn
till balansen af i högsta domstolen oafgjorda mål hade emellertid någon
minskning af justitierådens antal icke befunnits möjlig, utan hade det,
äfven under antagande att ifrågasatta åtgärder för beredande af lättnad i
högsta domstolens arbete blefve genomförda, beräknats, att antalet dömande
justitieråd måste fortfarande utgöra 21, intill dess balansen nedbragts till
normal storlek. I anledning däraf hade ock till 1908 års riksdag gjorts
framställning om anslag till förstärkning af nedre revisionens arbetskrafter
med 3 t. f. revisionssekreterare jämväl för år 1909. Denna framställning
hade af Riksdagen bifallits.

Det syntes departementschefen klart, att denna förstärkning vore
behöflig äfven för år 1910. Men därtill komme en annan omständighet,
som enligt hans åsikt nödvändiggjorde en ytterligare förstärkning af
nedre revisionens arbetskrafter och detta redan under år 1909. Departementschefen
åsyftade därvid det förslag om inrättande af ett lagråd, som
vid 1908 års riksdag antagits såsom hvilande till vidare grundlagsenlig
behandling.

Genom bifall till nämnda förslag komme den ^granskande verksamhet,
som ålåge högsta domstolen, att upphöra. Att högsta domstolen
sålunda icke vidare skulle i sin dömande verksamhet blifva störd af
lagstiftningsarbetet betydde redan i och för sig en ökad arbetstid af
omkring 10 veckor årligen. Dessutom borde emellertid tagas i beräkning
den lättnad i arbetet utom tjänsterummet, som friheten från

laggranskning innebure för de dömande justitieråden och som syntes kunna
medgifva någon inskränkning af deras ferier. I sistberörda afseende hade
ansetts, att, därest laggranskningen uppdroges åt ett lagråd, den årliga ledighet,
som hvar och en af domstolens ledamöter för det dåvarande åtnjöte,
kunde inskränkas med två veckor. Den arbetstid, som på nämnda sätt vunnes,
måste dock till en del tagas i anspråk för tillgodoseende af det behof af
ökade arbetskrafter, som föranleddes däraf, att genom laggranskningens
afskiljande från högsta domstolen antalet ärenden, hvilka kunde handläggas
af endast fem ledamöter, väsentligt minskades och således under
åtskilliga veckor, som då vore afsedda för tjänstgöring å femmansafdelning,
tjänstgöringen måste bestridas af sju justitieråd.

I betraktande af dessa omständigheter syntes det departementschefen
i fråga om antalet veckor för högsta domstolens tjänstgöring på särskilda
af delningar lämpligen kunna föreskrifvas, att under den del af året, som
ej upptoges af öfliga jul- och påskferier, tjänstgöring skulle äga rum 8
veckor på en afdelning, 17 veckor på tre afdelningar och den återstående
tiden på två afdelningar. Sammanlagda antalet sessionsveckor skulle enligt
en sådan bestämmelse blifva 103, hvarvid beräknats, att femmansafdelning
skulle tjänstgöra tillhopa 14 veckor.

Departementschefen erinrade, att ett förslag till lag angående högsta
domstolens tjänstgöring på afdelningar komme enligt Kungl. Maj:ts beslut
att genom särskild proposition föreläggas 1909 års Riksdag och att detta förslag
innehölle föreskrifter rörande tjänstgöringen i högsta domstolen i
öfverensstämmelse med hvad af departementschefen angifvits.

En sådan utsträckning af den tid, som i högsta domstolen kunde
ägnas åt lagskipande verksamhet, innebure emellertid å andra sidan — framhöll
departementschefen vidare — en väsentlig ökning af den arbetsbörda,
som ålåge nedre revisionens ledamöter, hvilka dädanefter icke skulle komma
i åtnjutande af den lindring i föredragningsskyldigheten, som lagföredragningen
för dem inneburit.

Departementschefen meddelade i sammanhang därmed, att en hvar
revisionssekreterare dittills enligt föredragningsordningen haft att fullgöra
föredragning under en tid, som i regel uppgått till i det närmaste 6 veckor
eller i allmänhet omkring 29 dagar årligen. Detta gällde dock icke de

båda skiftesrotlarnas innehafvare, hvilkas fördragning enligt bestämmelserna
i gällande instruktion vore begränsad till ett visst, en gång för alla fastställdt
antal dagar, nämligen för hvardera af dem 20 dagar.

Efter det departementschefen däruppå redogjort för ej mindre det
antal dagar, lagföredragning i högsta domstolen ägt rum under vissa angifna
tider, än äfven den lättnad vid föredragningsskyldighetens fullgörande,
som på grund däraf inträdt för vederbörande revisionssekreterare, framhöll
departementschefen, hurusom den lindring, som i följd af lagföredragningen
tillkommit flertalet revisionssekreterare i deras föredragningsskyldighet,
tämligen konstant utgjort i medeltal ungefär 4 dagar för år räknadt, samt
att den tid, då föredragning verkligen fullgjorts af en hvar af dessa
revisionssekreterare, följaktligen regelmässigt minskats till i genomsnitt
25 dagar, motsvarande 5 föredragningsveckor årligen.

Frågan blefve då, huruvida det kunde anses möjligt att utsträcka revisionssekreterarnas
verkliga föredragningsskyldighet utöfver nämnda tidsmått.

I detta afseende ansåg departementschefen sig böra erinra om ett,
enligt hans mening, för denna fråga ganska belysande uttalande, som
gjordes af nedre revisionen med anledning af Riksdagens skrifvelse den
11 maj 1900 i fråga om ämbets- och tjänstemännens dagliga tjänstgöringstid.

Nedre revisionen hade nämligen därvid anfört, att den visserligen ej
tilltrodde sig att — med anspråk på att framlägga ett ens något så när
exakt resultat — uppskatta det revisionssekreterarna åliggande, stor noggrannhet
fordrande arbetet till något visst antal timmar per dag, men dock
ansåge sig böra uti det afseende, hvarom fråga vore, upplysa följande.

Revisionssekreterarna vore i regel upptagna af arbete i och för tjänsten
hela dagarna med undantag af en eller annan timme för hvila och rekreation.
Det förekomme icke sällan, att tjänstearbetet upptoge äfven en
del af natten. Söndagsarbete i flera timmar hörde till regeln. Vid tider,
då revisionssekreterarna hade skyldighet mottaga och bereda veckomål samt
föredraga inför högsta domstolen, eller eljest, då arbetet vore af särskildt
brådskande natur, vore det icke ovanligt, att revisionssekreterarna finge
arbeta strängt hela den tid af dygnet, som ej vore absolut erforderlig för
ånjutande af nödig hvila. De perioder, då arbetet kunde på detta sätt
vara särskildt ansträngande, omfattade vanligen en oafbruten tid af en

månad och återkomme för hvarje revisionssekreterare tre till fyra gånger
om året, hvarvid dock borde anmärkas, att revisionssekreterarna omedelbart
efter dessa perioder hufvudsakligen vore sysselsatta med arbete på
tjänsterummen och därvid ganska ofta i tillfälle att för kortare tid, växlande
mellan en vecka och fjorton dagar, nedbringa hemarbetet till endast
några timmar om dagen samt till och med en och annan dag taga sig
helt och. hållet ledigt från hemarbetet. Revisionssekreterarna åtnjöte icke
lagstadgad semester. Dåmera, sedan högsta domstolen under maj och
oktober månader arbetade å tre afdelningar, hade det blifvit de flesta
revisionssekreterare omöjligt att förskaffa sig sådan regelbunden hvila under
sommarmånaderna, hvartill flertalet öfriga ämbets- och tjänstemän vore
berättigade. Det vore icke ovanligt, att revisionssekreterare, särskildt
sådana, som tjänstgjort i denna egenskap en följd af år, nödgades, för
undvikande af öfveransträngning och däraf följande men å hälsa, söka
tjänstledighet från någon af årets föredragningsturer samt därvid åt vikarien
afstå sina tjänstgöringspenningar för flera månader och således äfven
för tid, som åtminstone delvis måste af revisionssekreterarna själfva användas
till arbete i tjänsten.

Chefen för justitiedepartementet erinrade vidare till statsrådsprotokollet
för den 12 januari 1909, att, sedan nämnda redogörelse afgafs
af nedre revisionen, visserligen på grund af delvis ändrad arbetsordning
åvägabragts en öfver hela året jämnare fördelning af arbetet, så att de
periodvis återkommande stegringarna däri icke vore så häftiga som förr,
men att å andra sidan såväl genom berörda anordning som därigenom,
att högsta domstolen dåmera arbetade å tre afdelningar äfven största delen
af september månad, den ledighet och möjlighet till någon tids hvila under
sommarmånaderna, som förr kunde ifrågakomma, nästan bortfallit. Därtill
komme, att, enligt hvad erfarenheten gåfve vid handen, målen i genomsnitt
blefve allt mera vidlyftiga och invecklade. Den arbetsbörda, som påhvilade
revisionssekreterarna, syntes sålunda under den tid, som förflutit efter det
nedre revisionens nyssberörda utlåtande afgafs, snarare hafva ökats än
minskats.

I detta sammanhang framhölls ock af departementschefen, att utom
själfva föredragningsskyldigheten och arbetet med målens beredande till

föredragning — därvid i allmänhet IV2 veckas hemarbete beräknades åtgå
för beredande af erforderligt antal mål till en föredragningsdag — revisionssekreterarna
äfven hade andra, delvis ganska kräfvande och tidsödande
ämbetsplikter att fylla. Sålunda tillkomme dem att under visst antal
veckor hvarje år, för det dåvarande växlande mellan 3 och 7, i nedre
revisionen mottaga veckomål och i samband därmed vidtaga eller till
nedre revisionen hemställa om de åtgärder, som kunde erfordras för målens
beredande till föredragning, äfvensom att deltaga i nedre revisionens beslut,
då underdånigt betänkande afgåfves i mål, beredda af annan revisionssekreterare.
Vidare ålåge det revisionssekreterarna att biträda chefen
för justitiedepartementet med beredning af justitieärenden, som skulle anmälas
i statsrådet; att ombesörja, att Kungl. Maj:ts beslut i hvarje mål
blefve befordrade till verkställighet, in. m.

På grund af hvad departementschefen anfört ansåg han icke möjligt
att ålägga revisionssekreterarna någon ytterligare föredragningsskyldighet
utöfver den, som då faktiskt af dem fullgjordes. Enligt föredragningsordningen
hade visserligen flertalet revisionssekreterare dittills i regel
haft att föredraga i det närmaste 6 veckor hvarje år. Men att så lång
föredragningstid kunnat enligt indelningen beräknas för dessa revisionssekreterare,
hade just berott därpå, att man kunnat utgå från den förutsättningen,
att samma tid skulle genom lagföredragning icke oväsentligt
förkortas. Enda utvägen att tillgodose det genom lagföredragningens borttagande
uppkommande behofvet syntes departementschefen sålunda vara
att öka antalet revisionssekreterare.

Beträffande frågan om den erforderliga ökningens storlek erinrade han,
att antalet sessionsveckor i högsta domstolen enligt hvad föreslaget blifvit
skulle ökas till 103. Då den årliga föredragningsskvldighet, som ålåge de
båda skiftesföredragandena, vore bestämd till sammanlagdt 40 dagar, motsvarande
8 föredragningsveckor, samt en extra revisionssekreterare för föredragning
af mål af särskild! vidlyftig beskaffenhet otvifvelaktigt fortfarande
regelmässigt blefve af nöden, för hvilken såsom dittills syntes Böra beräknas
20 föredragningsdagar eller 4 föredragningsveckor för år, återstode
sålunda 91 föredragningsveckor till fördelning mellan öfriga revisionssekreterare.
Med beräkning att hvarje revisionssekreterare skulle hafva

att fullgöra föredragning under 5 veckor eller under 25 föredragningsdagar,
visade sig sålunda ett behof af 18 revisionssekreterare jämte de två
skiftesföredragandena och en extra föredragande. Departementschefen ansåg
det sålunda blifva nödvändigt att förstärka nedre revisionens arbetskrafter
med ytterligare 3 revisionssekreterare.

I afvaktan på den förestående regleringen af nedre revisionens löneförhållanden
syntes honom dessa 3 revisionssekreterare, i likhet med hvad
som skedde vid deri närmast föregående ökningen af revisionssekreterarnas
antal, höra förordnas endast tills vidare och medel till deras aflönande
äskas å extra stat.

Departementschefen framhöll tillika, att, under förutsättning af bifall
till det hyllande grundlagsändringsförslaget angående inrättande af
ett lagråd, lagföredragningen inför högsta domstolen komme att upphöra
under år 1909, samt att på grund däraf redan under årets lopp erfordrades
förstärkning af nedre revisionens arbetskrafter med tre t. f. revisionssekreterare.

Riksdagen, som antog grundlagsändringsförslaget i fråga, beslöt,
jämlikt skrifvelse den 15 april 1909 n:r 60, att till aflönande, bland
annat, af sex t. f. revisionssekreterare, däraf tre från och med den 1 april
1909, å extra stat för år 1910 anvisa visst belopp med rätt för Kungl.
Maj:t att förskottsvis af tillgängliga medel utbetala hvad, enligt angifna
grunder, däraf belöpte för år 1909.

Jämväl å extra stat för år 1911 äro medel anvisade till aflönande
af sex t. f. revisionssekreterare.

Vid 1876 års riksdag fastställdes ny stat för nedre revisionen, såsom
Riksdagens skrifvelse den 11 maj samma år n:r 36 utvisar.

Enligt denna stat, med vissa däri sedermera vidtagna ändringar,
tillkommer en hvar af de 8 ordinarie revisionssekreterarna en aflöning af
6,400 kronor, hvaraf 4,400 i lön och 2,000 i tjänstgöringspenningar, hvartill
efter fem år kan komma ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor.

Till hvar och en af de sex öfriga i lönestaten upptagna revisionssekreterarna,
hvilka äro konstituerade, en hvar att tills vidare med egen
rotel förestå ett revisionssekreterarämbete, utgår enligt staten ett arfvode
af 5,800 kronor, hvaraf 2,000 anses såsom tjänstgöringspenningar. Dessa
konstituerade revisionssekreterare åtnjuta ej ålderstillägg.

Aflöningen till de sex tillförordnade revisionssekreterarna med egen
rotel bestrides, såsom i det föregående är antydt, af medel, anvisade å
extra stat.

Denna aflöning utgick till innehafvarna af de tre revisionssekreterarbefattningar
af ifrågavarande slag, som först (vid 1905 års riksdag)
inrättades, till en början med samma belopp och med enahanda fördelning,
som enligt den ordinarie staten gällde för de konstituerade revisionssekreterarna.

Sedermera har i samband med den aflöningsförbättring af tillfällig
art, som vid riksdagarna åren 1908 och 1909 utverkats åt ordinarie och
konstituerade revisionssekreterare, en ökning jämväl skett i aflöningen till
de t. f. revisionssekreterarna med egen rotel.

Aflöningsförhållandena för dem, hvilka, såsom vikarier, på förordnande
uppehållit revisionssekreterarämbeten, hafva under skilda tider gestaltat sig
på något olika sätt. Då chefen för justitiedepartementet den 13 januari
1908 inför Kungl. Maj:t föredrog frågor angående regleringen af andra
hufvudtitelns stat för år 1909, lämnade han en redogörelse för, huru
dessa aflöningsförhållanden då voro ordnade. Departementschefen meddelade
i afseende därå följande.

En till revisionssekreterare förordnad hofrättsassessor bibehölle lönen
för assessorstjänsten, 3,300 kronor, samt finge uppbära de för revisionssekreterarämbeten
i stat anslagna tjänstgöringspenningar, 2,000 kronor. Sistnämnda
belopp vore detsamma som beloppet af assessors tjänstgöringspenningar.

Var den, som förordnades till revisionssekreterare, fiskal, hade han
i regel dessförinnan såsom adjungerad ledamot i hofrätt uppburit en af
hofrätten disponerad ledig assessorslön. Denna assessorslön miste han i

och med förordnandet till revisionssekreterare, hvarvid han i stället återse
sin fiskalslön, då utgörande allenast 1,500 kronor. I sådant fall tilldelades
honom emellertid af andra hufvudtitelns besparingar lönefyllnad
till sådant belopp, att han, med inberäkning af tjänstgöringspenningarna
(å revisionssekreterarbefattningen), komme i åtnjutande af enahanda löneförmåner
som förut. Sådan lönefyllnad lämnades dåmera alltid, i motsats
mot hvad förut varit fallet, från och med förordnandets början.

Hvad sålunda yttrats angående fiskal, gällde äfven för de dittills
dock jämförelsevis fåtaliga fall, då den till revisionssekreterare förordnade
ännu icke befordrats till fiskal, allenast med den skillnad, att den till
tjänstgöringspenningarna erforderliga lönefyllnaden i sådant fall ökades
med så stort belopp, som motsvarade en fiskalslön.

Utöfver de aflöningsförmåner, som sålunda utginge till t. f. revisionssekreterare,
hvilka icke åtnjöte arfvode på nedre revisionens stat,
finge dåmera sedan början af år 1906 de af dem, som erhållit mera
stadigvarande förordnande, ett från besparingarna utgående lönetillägg af
500 kronor för år räknadt, hvarigenom deras aflöning uppbringades till
sammanlagdt 5,800 kronor eller samma belopp, som i stat vore anslaget
för konstituerad revisionssekreterare och t. f. revisionssekreterare med
egen rotel. Den tid, efter första förordnandet, då dylikt lönetillägg
ansetts böra ifrågakomma, hade i allmänhet utgjort minst sex månader
och högst ett år. Någon höjning af löneförmånerna vunnes därefter ej
förr än i sammanhang med fullmakt såsom ordinarie revisionssekreterare.

Till dem, som förordnades såsom extra revisionssekreterare, utginge
aflöningen efter enahanda grunder som till vikarier för tjänstlediga revisionssekreterare.
Då emellertid i dylikt fall inga tjänstgö ringspenningar
funnes att tillgå, måste af besparingarna anvisas jämväl ett däremot svarande
belopp.

Det har ofvan antydts, hurusom vid riksdagarna åren 1908 och

1909 aflöningsförbättring af tillfällig art under hvartdera afåren 1909 och

1910 åvägabragtes för de ordinarie och konstituerade revisionssekreterarna.

Enligt Riksdagens skrivelser den 1 juni 1908 n:r 2 och den 22 maj

1909 n:r 2 anvisades nämligen, i anledning af framställningar från Kungl.

7—092161. Lönereglering skommitténs bet. XXIV.

Maj:t, medel å extra stat för åren 1909 och 1910 för beredande af tillfällig
löneförbättring åt en hvar af 8 ordinarie revisionssekreterare med
1,100 kronor och åt en hvar af 6 konstituerade revisionssekreterare med
1,700 kronor, af hvilka belopp 500 kronor skulle anses såsom tjänstgöringspenningar.

Genom nämnda löneförbättring höjdes aflöningen under sistnämnda
två år till 7,500 kronor såväl för de ordinarie revisionssekreterare, hvilka
ej intjänat ålderstillägg, som ock för samtliga konstituerade revisionssekreterare.
Af det nämnda beloppet 7,500 kronor utgöra 2,500 tjänstgöringspenningar.
Den olikhet i aflöningsförmåner, som det nämnda
ålderstillägget oberäknadt — förut ägt rum emellan ordinarie och konstituerade
revisionssekreterare, bortföll sålunda tills vidare.

Till stöd för det berättigade i en sådan förändring anförde departementschefen
uti sitt ofvan åberopade yttrande till 1908 års statsverksproposition,
att tjänstgöringen såsom konstituerad revisionssekreterare för
länge sedan förlorat den karaktär af proftjänstgöring, densamma tidigare
ägt. Nedanför de konstituerade revisionssekreterarna funnes ju en ny
grupp, »tillförordnade revisionssekreterare med egen rotel», och icke ens
dylikt förordnande hade i regel erhållits förr än etter ungefär två års
föregående tjänstgöring såsom revisionssekreterare.

I sammanhang därmed tillkännagaf departementschefen, att för de
tillförordnade revisionssekreterarna med egen rotel aflöningsförmånernas
belopp syntes honom, i proportion till den föreslagna ökningen af de
ordinarie och de konstituerade revisionssekreterarnas aflöning, skäligen
böra höjas till 7,000 kronor. Af dessa skulle 2,300 kronor utgöra tjänstgöringspenningar.

Enligt den ofvanberörda skrifvelsen den 1 juni 1908 n:r 2 medgaf
Riksdagen, att aflöningen åt t. f. revisionssekreterare med egen rotel förhöjdes
för år 1909 till 7,000 kronor.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1909 af frågor
angående regleringen af andra hufvudtitelns stat för år 1910 yttrade
departementschefen beträffande de tillförordnade revisionssekreterarna med

Öl

egen rotel, att, med hänsyn till att ny lönereglering för rikets hofrätter
kunde antagas komma att träda i kraft från och med den 1 januari
1910 och för ett rätt afvägande af förhållandet emellan hofrättsledamots
och revisionssekreterares aflöningsförmåner, det syntes departementschefen,
att en aflöning af 7,000 kronor till de tillförordnade revisionssekreterarna
med egen rotel ej längre vore tillfyllest utan att aflöningen
borde för år 1910 ökas till 7,500 kronor, däraf, i likhet med hvad som
gällde ordinarie och konstituerade revisionssekreterare, ett belopp af 2,500
kronor borde anses motsvara tjänstgöringspenningar.

I sammanhang därmed framhöll departementschefen, att alla dåvarande
tillförordnade revisionssekreterare med egen rotel vore assessorer,
och att detsamma gällde äfven om de närmast i tur varande vikarierande
revisionssekreterarna. Departementschefen ansåg det ock böra uppmärksammas,
att vid en blifvande definitiv lönereglering för nedre revisionen
begynnelseaflöningen för revisionssekreterare å stat åtminstone ej
kunde antagas komma att understiga 8,100 kronor.

Enligt hvad af Riksdagens skrifvelse den 15 april 1909 n:r 60
framgår, bifölls den begärda förhöjningen för år 1910 af aflöningen till
t. f. revisionssekreterare med egen rotel.

Det torde här böra omnämnas, att då frågan om aflöningstillägg åt
ordinarie och konstituerade revisionssekreterare samt t. f. revisionssekreterare
med egen rotel den 13 januari 1908 föredrogs inför Kungl. Maj:t, chefen för
justitiedepartementet ansåg sig böra framhålla, att de föreslagna löneförhöjningarna
skulle blifva till fördel äfven för de tillförordnade revisionssekreterare,
hvilka såsom vikarier förvaltade andras revisionssekreterarämbeten. Oafsedt de
högre tjänstgöringspenningar, hvaraf dessa vikarier alltid komme i åtnjutande,
skulle nämligen möjlighet kunna beredas att än ytterligare något höja de aflÖT
ningstillägg, som redan dittills af dem uppburits. Att därvidlag redan från
början fixera något visst belopp läte sig emellertid icke göra, men om den utvägen
fortfarande anlitades att låta revisionssekreterare, som för fullgörande
af annat offentligt uppdrag beviljas ledighet från revisionssekreterarämbetet,
afstå viss del af lönen, syntes dock möjlighet kunna föreligga
att i allmänhet bereda vikarierande revisionssekreterare ett aflöningrstilläars

o do

af den storlek, att deras sammanlagda löneförmåner skulle komma att
uppgå till 6,400 kronor.

Enligt meddelad upplysning uppgå de sammanlagda löneförmånerna
till vikarierande revisionssekreterare för närvarande till belopp från 6,500
till 7,000 kronor.

På grund af beslut vid 1910 års riksdag komma aflöningsförmånerna
för såväl ordinarie och konstituerade revisionssekreterare som t. f. revisionssekreterare
med egen rotel att för år 1911 blifva enahanda som för år 1910.

liden närmast före den år 1876 vidtagna löneregleringen funnos i

I ustitierevisionsexpeditionen 7 protokollssekreterare, en registrator, 12
kanslister och 11 kopister, alltså tillhopa 31 tjänstemän af nämnda slag.

Protokollssekreterarna ålåg att efter uppgjord fördelning föra protokoll
i statsrådet och i högsta domstolen och ombesörja hvad därmed stod
i närmaste samband.

Af kanslisterna var en af sedd att biträda registrator!!. Återstående

II kanslister liksom kopisterna voro indelade till biträde åt de 11 revisionssekreterarna,
eu af hvardera gruppen på hvarje revisionssekreterares
rotel. Den revisionssekreterare, å hvars rotel de voro indelade, ägde påkalla
deras medverkan för utarbetande af erforderliga föredragningspromemorior,
uppsättande af berättelser i revisionssaker samt rubriker i besvärs-
och ansökningsmål, införande i konceptexpeditionerna af besluten,
ombesörjande af expeditionernas renskrifning, kollationering och afsändande
eller aflämnande till registratorskontoret, därom erforderliga anteckningar
af ifrågavarande tjänstemän också skulle göras, å konceptexpeditionerna,
äfvensom upprättande af balansförteckningar in. m. Protokollsföringen
vid nedre revisionens sammanträden besörjdes af kopisterna.

Enligt ett inom justitiedepartementet uppgjordt förslag till ny lönestat
för justitierevisionsexpeditionen, hvilket förslag upptogs af Kungl. Maj:t i
statsverkspropositionen till 1874 års riksdag, skulle antalet ordinarie tjänste -

män i expeditionen minskas till 7 protokollssekreterare, en registrator, en
till biträde åt honom anställd kanslist samt 11 andra kanslister, indelade
en på hvarje rotel, alltså tillhopa 20 tjänstemän. Därjämte skulle på
hvarje rotel finnas åtminstone ett med säkerhet påräkneligt särskild! biträde.
Dessa biträden eller amanuenser skulle vara extra ordinarie tjänstemän,
aflönade med arfvode.

Den förändring, som den föreslagna ombildningen af justitierevisionsexpeditionen
var afsedd att medföra, bestod däri, att kopisternas göromål
skulle fördelas på kanslister och amanuenser, hvarvid de sistnämnda särskild!
skulle hafva att fullgöra kopisternas åliggande att föra protokollet i nedre
revisionen. Förslaget blef emellertid icke af Riksdagen antaget.

Sedermera utarbetades nytt förslag till omorganisation af justitierevisionsexpeditionen,
hvilket förslag framlades för 1876 års Riksdag i
statsverkspropositionen och godkändes af Riksdagen, enligt hvad dess skrifvelse
den 11 maj 1876 n:r 36 utvisar.

I yttrande, som vederbörande revisionssekreterare afgifvit beträffande
sistnämnda förslag, hade dessa förklarat, att hinder ej mötte för en ombildning
af justitierevisionsexpeditionen så, att de där anställda tjänstemännens
antal minskades, såsom ifrågasatt blifvit, från 31 till 13, under
förutsättning likväl dels att sådana föreskrifter meddelades, att de ordinarie
tjänstemännen icke komme att dela sin arbetskraft på andra anställningar
i statens tjänst, i följd hvaraf de borde erhålla sådana löner, att de kunde
uteslutande hafva sin utkomst af dessa löner, dels att nödiga anslag ställdes
till expeditionens förfogande för att användas till arfvoden åt extra ordinarie
tjänstemän och till bestridande af renskrifningskostnader, på det att
arbete, som vore af beskaffenhet att kunna verkställas af extra biträden
och renskrifvare, ej skulle komma att upptaga den tid, som de ordinarie
tjänstemännen borde ägna åt den egentliga handläggningen af målen,
dels och att några ändringar och förenklingar af arbetssättet medgåfves.

Enligt det vid 1876 års riksdag framlagda förslaget rörande justitierevisionsexpeditionen
skulle därstädes finnas 11 protokollsekreterare, indelade
en på hvarje revisionssekreterares rotel, samt en registrator och
såsom biträde till honom en kanslist.

Protokollssekreterarna skulle lämna den revisionssekreterare, på hvars
rotel de vore tjänstgörande, allt det biträde vid målens beredning och
beslutens expedierande, som dittills varit att påräkna af kanslist och kopist.
Dessutom skulle protokollssekreterarna föra protokollet i högsta domstolen
och statsrådet, en hvar vid behandlingen därstädes af de mål, som tillhörde
den rotel, hvarå protokollssekreteraren vore indelad till tjänstgöring.

Amanuenser skulle i tur och ordning föra protokollet i nedre revisionen
samt en hvar på den rotel, å hvilken han blifvit indelad, biträda med
arbetet därstädes, på sätt i det föregående vid redogörelse för nu gällande
instruktions innehåll blifvit närmare angifvet.

Vid skärskådande af frågan om den minskning i tjänstemännens
antal, som vid löneregleringen år 1876 ägde rum inom justitierevisionsexpeditionen,
torde böra beaktas dels bestämmelsen om anställande af en
extra ordinarie tjänsteman eller amanuens å hvarje rotel, dels ock de förändringar
i arbetssättet, som då genomfördes, och hvarigenom särskildt
vanns en högst afsevärd förenkling i sättet för förande af högsta domstolens
protokoll och därmed också en betydande nedsättning i den tid, som
erfordrades för uppsättande af samma protokoll.

Protokollssekreterarnas aflöning bestämdes vid löneregleringen att
utgå med 4,000 kronor, däraf 2,500 i lön, 1,200 i tjänstgöringspenningar
samt 300 i renskrifningspenningar, hvarjämte de efter fem år skulle kunna
erhålla ett ålderstillägg till lönen å 500 kronor och efter tio år ännu ett
dylikt tillägg, likaledes å 500 kronor.

Registratorn skulle uppbära 3,500 kronor, däraf 3,000 i lön och
500 i tjänstgöringspenningar, hvarjämte han liksom protokollssekreterarna
skulle kunna erhålla två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor.

Kanslistens aflöning fastställdes till 2,700 kronor, däraf 1,500 i lön
och 1,200 i tjänstgöringspenningar, med enahanda ålderstillägg som registrator
och protokollssekreterare.

Amanuenserna skulle hvar för sig äga uppbära en årlig aflöning af
1,000 kronor, hvilken aflöning upptogs i staten under rubriken »tjänstgöringspenningar».

Att för registrator!! tjänstgöringspenningarna sattes till endast 500
kronor berodde, enligt hvad statsutskottets utlåtande n:r 16 vid 1876 års
riksdag, sid. 7, gifver vid handen, därpå, att han genom lösen för diariebevis
och afskrifter åtnjöt sportler, som beräknats uppgå till omkring
1,500 kronor, så att hans tjänstgöringspenningar således i själfva verket
ansågos kunna beräknas till 2,000 kronor.

Vid 1897 års riksmöte föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att bevilja,
jämte löner till två nya justitieråd och aflöningar åt två nya konstituerade
revisionssekreterare, aflöningar till två i följd af ökningen af
revisionssekreterarnas antal erforderliga konstituerade protokollssekreterare,
till hvardera arfvode 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,200 kronor
samt renskrifningspenningar 300 kronor, således tillhopa 4,000 kronor
eller samma aflöningsbelopp, som, ålderstillägg oberäknade, utgingo till
ordinarie protokollssekreterare.

Enligt skrifvelse den 20 mars 1897 n:r 15 biföll Riksdagen endast
i så måtto Kungl. Maj:ts framställning i sistnämnda afseende, att till
hvardera af två amanuenser i nedre justitierevisionen, hvilka skulle uppehålla
protokollssekreterartjänstgöring, beviljades 1,200 kronor såsom tjänstgöringspenningar
och 200 kronor såsom renskrifningspenningar.

Klagomål öfver otillräckligheten af nyssnämnda aflöning förspordes
snart såväl från de två amanuenser, hvilka erhållit förordnande att tjänstgöra
såsom protokollssekreterare, som ock från nedre revisionens sida.

De båda amanuenserna anförde i en till Kungl. Maj:t ställd skrift den 17
oktober 1899, bland annat, att deras utgifter för utskrift af expeditioner m. in.
visat sig öfverstiga de anslagna renskrifningspenningarna med omkring
100 kronor om året; att den aflöning, de åtnjöte såsom tillförordnade
protokollssekreterare, alltså i verkligheten uppginge till allenast omkring
1,100 kronor, samt att denna aflöning uppenbarligen vore för knappt tillmätt
och ingalunda kunde anses stå i skäligt förhållande till det arbete,
som de meddelade förordnandena kräfde. Därjämte erinrades, att någon
utsikt till befordran till ordinarie protokollssekreterarbefattning icke förefunnes
förr än efter omkring tio års förlopp, om nämligen hänsyn toges

till den tid, då förutvarande protokollssekreterare komme att uppnå pensionsåldern.

Nedre revisionen anförde vid öfverlämnande till Kungl. Maj:t af
omförmålda skrift, att, då den anslagna aflöningen vore otillräcklig för
tillgodoseende af äfven de anspråkslösaste lefnadsbehof och det vid sådant
förhållande icke billigtvis kunde förvägras innehafvarna af ifrågavarande förordnanden
att för sin utkomst ägna sig åt tjänstgöring äfven inom andra verk,
följden däraf blifvit, att de revisionssekreterare, å hvilkas rotlar protokollssekreterartjänstgöringen
uppehölles af de båda tillförordnade protokollssekreterarna,
icke skäligen kunde af dessa utkräfva samma arbetsmängd,
som presterades af ordinarie protokollssekreterare.

Kungl. Maj:t fann berörda framställning ej föranleda annan åtgärd
än den, som kunde varda vidtagen till beredande af dyrtidstillägg åt
vissa statens tjänstemän.

Nya klagomål förspordes emellertid alltjämt öfver otillräckligheten
af den aflöning, som anslagits åt de två såsom protokollssekreterare förordnade
amanuenserna, och öfver de för arbetet menliga följderna däraf.

I statsverkspropositionen vid 1902 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t,
att aflöningen för ifrågavarande, såsom protokollssekreterare tjänstgörande
amanuenser måtte höjas till 3,000 kronor för dem hvar, däraf arfvode
1,500, tjänstgöringspenningar 1,200 och renskrifningspenningar 300 kronor.
Riksdagen biföll emellertid icke denna framställning.

Frågan om aflöningsförbättring för de omförmälda amanuenserna
bragtes åter å bane i statsverkspropositionen vid 1905 års riksdag. Till
statsrådsprotokoll den 14 januari samma år anförde chefen för justitiedepartementet,
att äfven efter år 1902 klagomål i ofvan angifna hänseenden
alltjämt framkommit och att dessa klagomål syntes honom befogade.

Han framhöll i detta afseende, bland annat, att, om också protokollssekreterarbefattningarna
icke vore att hänföra till de mera ansträngande
tjänsterna, ingen, som hade någon kunskap om förhållandena, kunde
påstå, att det arbete, som borde utkräfvas af en protokollssekreterare, skäligen
kunde anses vara ersatt med en aflöning, ej uppgående till 1,200 kronor.

Departementschefen, som fann en höjning i aflöningen till ifrågavarande
tjänstemän oundgängligen nödig, ansåg emellertid med hänsyn

till den ställning, Riksdagen två gånger intagit i frågan, det vara särskilt
angeläget, att höjningen begränsades till det minsta, som rimligen
kunde ifrågakomma.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kung! Maj:t
Riksdagen att tillerkänna de nämnda tjänstemännen ett arfvode af 1,200 kronor
utöfver tjänstgöringspenningarna samt en ökning af renskrifningspenningarna
till 300 kronor.

Riksdagen, som ansåg den protokollssekreterartjänstgöring, som ålåge
ifrågavarande två amanuenser, ej för det dåvarande vara af den ansträngande
och trägna art, att densamma borde betinga den af Ivungl. Maj :t föreslagna
aflöningen, biföll endast på det sätt den gjorda framställningen, att tjänstgöringspenningarna
höjdes till 1,500 kronor och renskrifningspenningarna
till 300 kronor, såsom Riksdagens skrifvelse den 19 maj 1905 n:r 139
utvisar.

Vid samma riksdag beviljades, med anledning af beslutad ökning
af antalet justitieråd, medel å extra stat till förstärkning af nedre revisionens
arbetskrafter med, jämte tre tillförordnade revisionssekreterare, sex amanuenser,
däraf tre med tjänstgöringsskyldighet som protokollssekreterare.
Därvid bestämdes aflöningen till sistnämnda tre amanuenser till enahanda
belopp som till de båda förut befintliga amanuenserna med dylik tjänstgöringsskyldighet.
Samma anslag, som för berörda ändamål beviljades år
1905, anvisades jämväl vid 1906 och 1907 årens riksdagar.

På grund af framställning i statsverkspropositionen vid 1906 års
riksdag tillkommo, i samband med inrättandet af ytterligare en revisionssekreterarbefattning
med konstitutorial, å nedre revisionens ordinarie lönestat
jämväl två amanuenser, däraf en med skyldighet att tjänstgöra såsom
protokollssekreterare. Denne sistnämnda amanuens skulle åtnjuta samma
aflöningsförmåner som de öfriga amanuenserna med sådan skyldighet.

Uti en underdånig skrift den 7 december 1907 gjorde innehafvare
af dylika amanuensförordnanden framställning om vidtagande af åtgärd
för förbättring i deras aflöningsvillkor. De åberopade, att det arbete, de

8—092161. LöneregleringsJcommitténs bet. XXIV.

på grund af förordnandena i fråga utförde, icke i något afseende skilde
sig från det, som ålåge en ordinarie protokollssekreterare. De ansågo därför
uppenbart, att deras arbete icke vore skäligen ersatt med det till dem
utgående arfvode af 1,500 kronor för år. För jämförelse erinrade de
därom, att de båda tillförordnade notarierna å den dåmera permanenta
extra divisionen i Svea hofrätt åtnjöte ett årligt arfvode af 1,800 kronor,
hvilket belopp emellertid af hofrätten föreslagits att höjas med 600 kronor.

På grund däraf hemställde ifrågavarande amanuenser, att det till dem
utgående arfvode måtte för tiden från och med den 1 januari 1908 tills
vidare utgå med åtminstone lika högt belopp som det, hvilket kunde blifva
bestämdt för de tillförordnade notarierna å omförmälda division i Svea
hofrätt, eller med det högre belopp, som Kungl. Maj:t eljest kunde finna
skäligt.

Uti statsverkspropositionen vid 1908 års riksdag gjordes framställning
om högre aflöning åt såväl de i aflöningsstaten för nedre revisionen upptagna
tre amanuenser med skyldighet att tjänstgöra såsom protokollssekreterare
som ock de tre amanuenser med enahanda skyldighet, till
hvilkas aflöning Riksdagen allt sedan år 1905 beviljat medel å extra stat.
Aflöningsförbättringen till de å ordinarie stat upptagna amanuenserna
skulle dock ej ske genom förhöjning å den ordinarie staten utan genom
tillägg å extra stat.

Såsom Riksdagens skrifvelse den 1 juni 1908 n:r 2 utvisar, bifölls
framställningen allenast i den mån, att ifrågavarande amanuensers aflöningsförmåner
för år 1909 skulle utgöra 1,800 kronor tjänstgöringspenningar,
hvartill kommo renskrifningspenningar 300 kronor.

Vid behandlingen den 12 januari 1909 inför Kungl. Maj:t af frågorna
angående regleringen af andra hufvudtitelns stat erinrade chefen för

O O o o

justitiedepartementet — sedan han, på sätt i det föregående angifvits, motiverat
nödvändigheten af att redan under år 1909 förstärka nedre revisionens
arbetskrafter med ytterligare tre revisionssekreterare — att till biträde åt
en hvar af de dåvarande tre tillförordnade revisionssekreterarna med egen
rotel vore förordnade två amanuenser, däraf den ene med tjänstgöringsskyldighet
som protokollssekreterare.

I afseende å detta amanuensbiträde hade emellertid en reducering
synts departementschefen möjlig. Under förutsättning att den jämförelsevis
tidsödande och för vederbörande amanuensers tjänstgöring annorstädes ofta
synnerligen hindrande prokollstjänstgöringen i högsta domstolen, efter
lämplig inbördes fördelning, öfvertoges af de ordinarie protokollssekreterarna
— därför enligt departementschefens åsikt något hinder på grund
af omfattningen af de dem i öfrigt åliggande tjänstegöromål icke kunde
anses föreligga — skulle otvifvelaktigt öfriga protokollssekreterar- och
amanuensgöromål på hvarje rotel kunna ombesörjas af en person.

Departementschefen föreslog fördenskull, att till biträde åt en hvar af 6
tillförordnade revisionssekreterare med egen rotel måtte förordnas 1 amanuens
med skyldighet att ombesörja de åligganden, som för det dåvarande ankomme
på såväl amanuens med tjänstgöringsskyldighet som protokollssekreterare
som annan amanuens, dock med ofvan angifna inskränkning.
Den utsträckning af de ordinarie protokollssekreterarnas tjänsteåligganden,
som en dylik anordning skulle medföra, förutsatte naturligtvis ändring af
instruktionen för nedre revisionen.

Aflöningen åt de sålunda föreslagna amanuenserna syntes departementschefen
böra utgå med samma belopp, som för det dåvarande tillkom
amanuens med tjänstgöringsskyldighet som protokollssekreterare, eller med
tillhopa 2,100 kronor. En del särskilda amanuensarfvoden å 1,000 kronor
skulle sålunda inbesparas.

I enlighet med departementschefens mening gjorde Kungl. Maj:t
framställning till 1909 års Riksdag om anvisande på extra stat för år
1910 af medel till aflöning åt sex amanuenser i nedre revisionen, däraf
tre från och med den 1 april 1909.

I skrifvelse den 15 april 1909 n:r 60 tillkännagaf Riksdagen, att
eu sådan anordning i fråga om de t. f. revisionssekreterarnas biträde,
som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle inträda från 1910 års början, syntes
Riksdagen kunna införas redan från den 1 april 1909, då det nya arbetssättet
beräknades komma i tillämpning.

Riksdagen ansåg därför, att från denna tid till biträde åt en hvar af
6 t. f. revisionssekreterare med egen rotel endast borde erfordras en amanuens,
alltså inalles 6 amanuenser, alla emellertid med en aflöning af 2,100

kronor för år räknadt, i följd hvaraf de till tre af amanuenserna då utgående
arfvoden å 1,000 kronor för år skulle höjas med 1,100 kronor för
år eller för 9 månader med 825 kronor. Därigenom skulle arfvode efter

1,000 kronor för året till tre amanuenser eller för 9 månader tillsammans
2,250 kronor besparas.

Medel anvisades alltså å extra stat för år 1910 till aflönande af 6
amanuenser samt för tillökningsarfvode åt 3 amanuenser från och med den
1 april 1909. Därjämte anvisades ett belopp af 900 kronor för beredande
af tillfällig förhöjning af de i aflöningsstaten för nedre justitierevisionen
till enhvar af tre amanuenser upptagna tjänstgöringspenningar, 1,500 kronor,
till 1,800 kronor. (Renskrifningspenningarna voro fortfarande 800 kronor.)

Enligt beslut vid 1910 års riksdag komma för år 1911 aflöningsförmånerna
för amanuenser med protokollssekreterargöromål att blifva desamma
som för år 1910.

För närvarande äro i justitierevisionsexpeditionen, frånsedt personalen
på registratorskontoret, anställda med aflöningar å ordinarie stat 11 protokollssekreterare,
3 amanuenser med skyldighet att tjänstgöra såsom protokollssekreterare
samt 14 andra amanuenser, alltså tillhopa 28 tjänstemän.
Härtill komma de 6 amanuenserna med förenade protokollssekreterar- och
amanuensgöromål, till hvilkas aflöning medel äro anvisade å extra stat,
jämväl för år 1911. I

I statsverkspropositionen vid 1902 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t,
att i den för nedre justitierevisionen fastställda stat måtte upptagas aflöning
för ytterligare en kanslist med lön 1,500 och tjänstgöringspenningar
1,200, tillhopa 2,700 kronor, jämte ålderstillägg med 500 kronor
efter fem och med ytterligare 500 kronor efter tio år.

Till stöd för denna framställning anfördes af chefen för justitiedepartementet
till statsrådsprotokoll den 11 januari 1902, att till följd
af den nya lagstiftningen om fullföljd af talan göromålen å registratorskontoret
i justitierevisionsexpeditionen otvifvelaktigt blefve för framtiden
i så väsentlig mån ökade, att förstärkning af de därstädes ständigt till -

gängliga arbetskrafterna vore oundgängligen nödig. Ytterligare en kanslist
syntes därför böra anställas där. Beträffande aflöningsförmånerna för
denne ansåg departementschefen anledning saknas att då föreslå någon afvikelse
från hvad som gällde för den förutvarande kanslistbefattningen.

1 skrifvelse den 15 maj 1902 n:r 111 meddelade Riksdagen, att
hvad i statsrådsprotokollet anförts i detta ärende synts Riksdagen gifva
vid handen, att tillämpningen af den nya lagstiftningen angående fullföljd
af talan komme att medföra, att göromålen å nedre revisionens
registratorskontor icke obetydligt ökades.

Riksdagen hade därför ansett det icke kunna undvikas, att ytterligare
arbetsbiträde där anställdes och nödiga medel därtill anvisades. Enär
emellertid tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits om den verkan uti ifrågavarande
afseende, som berörda lagändringar i verkligheten komme att
medföra, hade det icke synts lämpligt att redan då inrätta en ny ordinarie
befattning, hvadan Riksdagen ansett att de erforderliga medlen då
borde anvisas å extra stat.

På grund däraf hade Riksdagen, med anledning af Kungl. Maj:ts
framställning, på extra stat för år 1903 anvisat 2,700 kronor till bestridande
af de utgifter för anställande af ytterligare ett arbetsbiträde
vid nedre revisionens registratorskontor, som föranleddes af tillämpning
af den nya lagstiftningen om fullföljd af talan.

Detta belopp har sedermera år för år allt hitintills och jämväl för
år 1911 anvisats å extra stat för ifrågavarande ändamål.

Personalen å registratorskontoret består följaktligen för närvarande
af registrator^ den till biträde åt honom anställda kanslisten samt ett
ytterligare arbetsbiträde.

Hela antalet tjänstemän i den till nedre justitierevisionen hörande
expeditionen, med aflöningar å ordinarie eller extra stat, utgör, enligt
hvad af ofvanstående framgår, 37, däraf 7 på extra stat.

A 1876 års stat för nedre justitierevision en uppfördes 5 vaktmästare,
med en aflöning af 500 kronor i lön samt 200 kronor i tjänstgöringspenningar,
hvartill efter 5 år kunde komma 100 kronor i ålderstillägg till lönen.

I anslutning härtill torde böra nämnas, att Kungl. Maj:t den 22
september 1876, i sammanhang med vidtagen lönereglering för justitierevisionsexpeditionen
och rikets hofrätter, förordnade, att den ersättning
för kallelse in. m., hvilken enligt 4 mom. i kungl. förordningen den 30 november
1855, angående, bland annat, godtgörelse för förrättningar i enskilda
mål, då utginge med 25 öre till den, som verkställt kallelsen, finge från
1877 års början för betjänt i nämnda ämbetsverk beräknas till 50 öre.

Då chefen för justitiedepartementet den 11 januari 1902 inför Kungl.
Maj:t föredrog frågor rörande regleringen af andra hufvudtitelns stat, meddelade
han, att, enligt hvad nedre justitierevisionen anmält, de vid detta
ämbetsverk anställda ordinarie vaktmästarna erinrat, hurusom, vid tillämpning
från och med början af år 1902 af lagen den 14 juni 1901 om
ändring i vissa delar af rättegångsbalken, utfärdande och delgifvande af
berättelser i revisionssaker ej vidare komme att äga rum och att i följd
däraf ej heller parter eller ombud blefve kallade till förhör för att ingifva
och åberopa handlingar i sådana rättegångsmål. Vid fastställande af 1876 års
stat för nedre justitierevisionen hade emellertid tagits i beräkning, att vaktmästarna
genom kallelsepenningar hade en extra inkomst, med hänsyn hvartill
bestäints, att deras tjänstgöringspenningar skulle utgå med allenast 200 kronor,
under det högsta domstolens samt andra ämbetsverks vaktmästare fingo
300 kronor. För åren 1898, 1899 och 1900 hade de hos nedre revisionen
anställda vaktmästarnas inkomst i medeltal uppgått, för delgifning af berättelser
till 557 kronor och för kallelser till förhör till 494 kronor eller
tillhopa till 1,051 kronor. I följd däraf komme nedre revisionens fem ordinarie
vaktmästare, mellan hvilka berörda medel lika fördelades, att
genom dessa kallelsepenningars upphörande lida en minskning i extra inkomster
af omkring 210 kronor hvar.

På grund däraf och med hänsyn till vaktmästarnas på senare tiden
ökade göromål hade vaktmästarna anhållit, att åt en hvar af dem måtte
beredas ett tillskott i tjänstgöringspenningarna med 200 kronor, så att dessa
finge utgå med 400 kronor.

Nedre revisionen ansåg en sådan höjning af de vid ämbetsverket
anställda vaktmästarnas tjänstgöringspenningar vara af förhållandena sär -

deles påkallad och hemställde därför, att i sådant afseende erforderlig
åtgärd måtte vidtagas.

För egen del anförde departementschefen, att, enär ifrågavarande
fem vaktmästares tjänstgöringspenningar, med hänsyn till en för dem
beräknad extra inkomst, bestämts till ett belopp, som med 100 kronor
understege tjänstgöringspenningarna för vaktmästarna i de flesta öfriga
ämbetsverk, men omförmälda extra inkomst dåmera komme att i det
närmaste upphöra, billigheten syntes fordra, att tjänstgöringspenningarna
därefter utginge med lika belopp till vaktmästarna i nedre revisionen
som i flertalet öfriga ämbetsverk, eller med 300 kronor, och således höjdes
med 100 kronor.

Kungl. Maj:t föreslog i statsverkspropositionen vid 1902 års riksdag,
att de i staten för nedre justitierevisionen upptagna tjänstgöringspenningar
200 kronor för en hvar af fem vaktmästare måtte höjas till
300 kronor.

Denna framställning bifölls af Riksdagen, såsom dess skrifvelse
den 15 maj 1902 n:r 111 gifver vid handen; och har sålunda allt sedan
ingången af år 1903 ifrågavarande vaktmästares aflöning å stat utgått
med 800 kronor (500 i lön och 300 i tjänstgöringspenningar), förutom det
ålderstillägg å 100 kronor, hvarmed lönen kan höjas efter fem år. I

I fråga om bostadsförmån eller hyresersättning för en af nedre
revisionens vaktmästare torde här böra omnämnas följande.

Uti skrifvelse till chefen för finansdepartementet den 30 november
1878 erinrade dåvarande statsministern och chefen för justitiedepartementet,
att i det s. k. kanslihuset sedan lång tid tillbaka en lägenhet varit
förbehållen nedre revisionen till boställsrum åt en vaktmästare, som haft
tillsyn öfver nedre revisionens ämbetslokal samt ombesörjt städningen
däraf, men att samma lägenhet för det dåvarande disponerades på annat
angifvet sätt. Statsministern förklarade, att han ansåg berörda lägenhet dåmera
böra desto hellre tilläggas nedre revisionens förste vaktmästare såsom en
löneförmån, som denne enligt de löneregleringar, hvilka de senare åren
ägt rum, blifvit .vida sämre lottad än förste vaktmästarna i de särskilda
statsdepartementen. Han hade nämligen, lika med revisionens öfriga fyra

vaktmästare, endast tillerkänts 700 kronor med ett ålderstillägg af 100 kronor,
under det statsdepartementens förste vaktmästare erhållit 1,100 kronor.

Till svar meddelade chefen för finansdepartementet i skrifvelse
den 20 februari 1879, att han funnit skäligt förklara, att nedre revisionens
förste vaktmästare skulle från och med den 1 april 1879 vara
berättigad att tills vidare besitta ifrågavarande lägenhet.

Sedan nedre justitierevisionen fått sin ämbetslokal förlagd till
Strömsborg, fann, på förekommen anledning, nedre revisionen den 17 maj
1902 skäligt att beträffande den i sammanhang med nämnda lokal förhyrda
bostadslägenhet förklara, att nämnda lägenhet tills vidare, såsom
dittills varit brukligt, finge innehafvas af förste vaktmästaren, därest städning
af ämbetslokalen besörjdes af honom, men eljest af den af vaktmästarna,
som hade städning af ämbetslokalen sig uppdragen, dock med skyldighet
för denne att till förste vaktmästaren utgifva ersättning för bostadslägenheten
med 200 kronor om året.

Hyresersättningen utgår numera med 290 kronor om året, sedan
nedre revisionen den 23 september 1908 förklarat, att beslutet af
den 17 maj 1902 icke utgjorde hinder för förste vaktmästaren att vid
aftal med den vaktmästare, som för det dåvarande ombestyrde städningen
af nedre revisionens ämbetslokaler, uthyra bostadslägenheten för 290
kronor.

I kammarrättens revisionsafdelning har varit framställdt yrkande
att såsom vederlag för ifrågavarande bostadsförmån skulle från vederbörande
vaktmästares aflöning afdragas 150 kronor för år räknadt, men
kammarrätten har, med hänsyn till chefens för finansdepartementet ofvanberörda
skrifvelse, funnit yrkandet ej föranleda till någon kammarrättens
åtgärd.

I utkomna i ram ställningar.

Genom kung], cirkulär den 25 oktober 1901 anbefalldes ämbetsverk Nedre justitieoch
myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren inkomma med utredning, Ä
huruvida, under angifven förutsättning, ändringar i vederbörande lönestater 1902-kunde anses böra äga rum för tiden efter år 1902; hvarvid tillika borde
komma under öfvervägande, huruvida genom förenklingar i förvaltningen
tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster, som genom de förändrade
anordningarna kunde undvaras.

I anledning häraf afgaf nedre justitierevision en den 17 maj 1902
underdånigt utlåtande, hvilket sedermera från justitiedepartementet öfverlämnades
till kommittén med skrifvelse den 3 december 1902.

Uti nämnda utlåtande framhöll nedre justitierevisionen, att, med
hänsyn till lefnadskostnadernas stegring och i betraktande af det synnerligen
betungande och ansvarsfulla arbete, som ålåge revisionssekreterarna,
eu förhöjning af de ordinarie revisionssekreterarnas aflöning med 1,400
kionor icke kunde anses oskälig. l)å emellertid någon förhöjning i revisionssekreterares
pension icke syntes böra ifrågakomma, hemställde nedre
revisionen, att af den föreslagna aflöningsförhöj ningen 1,000 kronor
skulle utgå såsom »hyresbidrag», men i den ordning, som om lön vore
stadgad. Återstoden 400 kronor skulle utgå såsom tjänstgöringspenningar och
sålunda vid förfall för ordinarie revisionssekreterare tillgodokomma vederbörande
vikarie.

Afiömngsförmånerna för ordinarie revisionssekreterare skulle fördenskull
utgöra:

9—092161. Löneregleringakommittiris bet. XXIV.

lön 4,400 kronor, tjänstgöringspenningar 2,400, hyresbidrag 1,000,
tillhopa 7,800 kronor, hvartill skulle kunna komma ålderstillägg efter fem
år med 600 kronor.

Nedre revisionen förklarade sig vidare anse, att intet skäl förefunnes för
bibehållande af de konstituerade revisionssekreterarnas klass, utan hemställde,
att i staten måtte i stället för de konstituerade revisionssekreterarnas arfvoden
uppföras aflöning till motsvarande antal ordinarie revisionssekreterare.

Under uttalande, hurusom de göromål, som ålåge protokollssekreterare,
vore af beskaffenhet att kräfva synnerlig noggrannhet och vana vid tjänsten,
meddelade nedre justitierevisionen, att, om än dessa göromål icke fullständigt
upptoge tjänstinnehafvarnas tid, nedre revisionen dock icke kunde
föreslå någon minskning i protokollssekreterartjänsternas antal.

I sådant hänseende framhölls, att, på det revisionssekreterarna måtte
kunna på tillfredsställande sätt sköta sitt ansvarsfulla kall samt deras i sig
själf ansträngande arbete ej måtte blifva öfver höfvan betungande, nedre
revisionen ansåge alldeles nödvändigt, att de hade hvar och en att påräkna
ständigt biträde i sitt arbete af en ordinarie tjänsteman, försedd med
sådan aflöning, att det kunde förutsättas, att han ägnade sin hufvudsakliga
arbetskraft åt skötandet af tjänsten.

1 sammanhang därmed framhöll nedre revisionen, hurusom med
anledning af hvad lagen den 14 juni 1901, om ändring i vissa delar
af rättegångsbalken, stadgade rörande besvärsmålens handläggning större
anspråk än förr måste ställas på protokollssekreterarnas arbetskrafter, i det
att enligt den nya lagstiftningen den s. k. veckomålsmottagningen inom
nedre revisionen medförde väsentligt ökade göromål icke blott för revisionssekreterarna
utan äfven för protokollssekreterarna.

Beträffande protokollssekreterarnas aflöning hemställde nedre revisionen,
att denna måtte höjas med 500 kronor, däraf 200 syntes böra läggas
till tjänstgöringspenningarna och 300 kronor utgå under namn af hyresbidrag.

Aflöningsförmånerna för protokollssekreterare skulle sålunda blifva:

lön 2,500, tjänstgöringspenningar 1,400 och hyresbidrag 300, tillhopa
4,200 kronor; hvartill skulle komma, i enlighet med gällande bestämmelser,

två ålderstillägg, hvardera å 500 kronor, efter fem och tio år, samt
renskrifningspenningar 300 kronor.

I stället för de två af dåvarande amanuenser, hvilka hade att fullgöra
protokollssekreterartjänst, föreslog nedre revisionen inrättande af två nya
p rotokollssekreterartj änster.

Under framhaltande, att arbetet å registratorskontoret kräfde den
yttersta noggrannhet och uppmärksamhet äfvensom vana vid göroinålen
och att det därför vore af synnerlig vikt att tjänstinnehafvarna därstädes
erhölle sådan aflöning, att de funne med sin fördel förenligt att icke
söka sin befordran utom kontoret, föreslog nedre revisionen, att registratorn,
med bibehållande af begynnelselönen 3,000 kronor, skulle få samma tjänstgöringspenningar
och hyresbidrag som protokollssekreterarna, samt att för
den å registratorskontoret anställda kanslisten aflöningen måtte— frånsedt renskrifningspenningar
såttas till enahanda belopp, som föreslagits för protokollssekreterare.
Både registratorn och kanslisten skulle kunna erhålla två
ålderstillägg i enlighet med gällande bestämmelser, hvarjämte registratorn
fortfarande skulle tillgodonjuta sportler.

Beträffande sportlerna åberopades ett meddelande i en skrifvelse
af den 16 november 1901, att registratorns sportelinkomst enligt uppvisade
handlingar under de senare åren afsevärdt minskats.

Med erinran att på extra stat för år 1903 anvisats 2,700 kronor
till bestridande af de utgifter för anställande af ytterligare ett arbetsbiträde
å registratorskontoret, som föranleddes af tillämpning af den nya
lagstiftningen angående fullföljd af talan, framhöll nedre revisionen, att
enligt dess mening behofvet af en andre kanslist å registratorskontoret
kom me att blifva konstant, och hemställdes därför, att aflöningen för denne
tjänsteman måtte uppföras på ordinarie stat.

Någon minskning af antalet af de tretton amanuenser, som å stat
voro upptagna med tjänstgöringspenningar af 1,000 kronor hvar, ansåg
sig nedre revisionen ej kunna föreslå. Under de s. k. veckomålsmottagningarna
vore det nämligen för vederbörande revisionssekreterare ett oafvisligt
behof att kunna disponera öfver en amanuens och äfven under den
öfriga tiden mellan föredragningsperioderna borde revisionssekreteraren,
för att ej blifva alltför öfverhopad af arbete, äga ständig tillgång till eu

amanuens, hvilken biträdde honom med uppsättning af promemorior i
mål af mindre invecklad beskaffenhet och med en hel del annat ofta tämligen
tidsödande förarbete för målens föredragning.

Nedre revisionen fäste i detta sammanhang jämväl uppmärksamheten
å rikt eu af att, vid tillfälligt förfall för protokollssekreterarna, till vikarier
för dem kunna påräkna personer, hvilka ägde kännedom om de med protokollssekreterartjänsten
förenade göromål och vore förbundna att, med
risk att eljest varda entledigade från amanuensförordnandet, ataga sig att
uppehålla nämnda tjänst.

Jämväl dessa extra tjänstemän syntes nedre revisionen böra komma
i åtnjutande af någon aflöningsförhöjning, hvilken dock, med hänsyn till
den jämförelsevis ringa tjänstgöringen på ämbetsrummet, icke ansågs böra
föreslås till högre belopp än 100 kronor.

Enligt hvad nedre revisionen erinrade, tjänstgjorde därstädes fem
ordinarie vaktmästare, hvilkas aflöning enligt den då gällande staten utginge
med 500 kronor i lön och 200 kronor i tjänstgöiingspenningar,
hvarjemte lönen efter fem år kunde höjas till 600 kronor. Dessutom
hade, enligt chefens för finansdepartementet skrifvelse till justitiestatsminister!
den 20 februari 1879, nedre revisionens förste vaktmästare förklarats
berättigad att tills vidare besitta en bostadslägenhet i det s. k.
kanslihuset. Denna löneförmån hade därefter under den tid, nedi o rev i
sionen hade sin ämbetslokal i nämnda hus, åtnjutits af förste vaktmästaren,
och i den för nedre revisionen sedermera förhyrda lokal funnes äfven eu
för samme vaktmästare afsedd lägenhet.

Enär vid statens uppgörande de fem vaktmästarnas tjänstgöringspenningar,
med hänsyn till den extra inkomst vaktmästarna beräknats
erhålla genom delgifvande af berättelser i revisionssaker och kallelser till
förhör, bestämts till 100 kronor lägre belopp än tjänstgöringspenningarna
för vaktmästarna i de flesta andra ämbetsverk, men omförmälda extra
inkomst till följd af tillämpningen af lagen den 14 juni 1901 komme att
i det närmaste upphöra, hade Kungi. Maj:t vid 1902 års riksdag föreslagit,
att tjänstgöringspenningarna för nedre revisionens vaktmästare
måtte höjas med 100 kronor för dem hvar; hvilken framställning blifvit
af Riksdagen bifallen.

Då emellertid äfven med denna förhöjning vaktmästarnas inkomster
syntes otillräckliga för att tillfredsställa lefnadsbehofven, hemställde nedre
revisionen, att vaktmästarnas löneförmåner måtte höjas med ytterligare
300 kronor, däraf 100 kronor skulle läggas till tjänstgöringspenningarna
och 200 kronor borde utgå under titeln hyresbidrag. Fortfarande skulle
kunna erhållas ålderstillägg efter fem år med 100 kronor. Förste vaktmästaren
borde därjämte hafva fri bostad, eller, därest sådan icke kunde
beredas honom, ersättning därför med 200 kronor.

Slutligen hemställde nedre revisionen, att anslaget till gratifikationer
åt extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie vaktmästare måtte höjas
med 800 kronor till 1,500 kronor.

Med skrifvelse från finansdepartementet den 1 juli 1909 har kommittén
fått till sig öfverlämnade följande handlingar, nämligen dels till
Konungen ställda skrivelser från tjänstförrättande men icke ordinarie
revisionssekreterare af november 1905, från justitieombudsmannen af den
12 mars, den 21 april och den 4 juni 1908 samt den 25 juni 1909, äfvensom
från nedre justitierevisionen af den 16 maj 1908, dels ock en af
protokollssekreteraren Oscar Blixén afgifven promemoria.

_ _ 1 den nämnda skrivelse!! af november 1905 från tjänstförrättande Underdån.
revisionssekreterare bär framställning gjorts, bland annat, därom att Kungl. /sos''

Maj:t måtte taga under öfvervägande: från tjänst i

• ■] .i . .. förrättande

Huruvida icke ordinarie revisionssekreterarärnbeten borde inrättas revisionstill
så stort antal, som det erfordrades föredragande af justitieärenden i sekreterare''
högsta domstolen;

lämpligheten af att vid bestämmandet af antalet erforderliga tjänster
möjlighet till någon tids ledighet hvarje sommar bereddes tjänstförrättande
revisionssekreterare;

huruvida icke å nedre revisionens stat upptagen lön eller arfvode,
som revisionssekreterare i anledning af erhållet förordnande att bestrida
annat ämbete ej uppbure, kunde tilldelas den tjänstförrättande revisionssekreterare,
som ansåges därtill vara »i tur»;

om ej förhållandena kraf de. att äfven för kortare tid tillförordnad
revisionssekreterare för sitt arbete tilldelades ersättning efter en beräknad
årlig aflöning af 5,800 kronor; samt

önskvärdheten däraf att den, som i följd af erhållet uppdrag att
förvalta revisionssekreterarämbete nödgades vidkännas rese- och flyttningskostnader,
af statsmedel erhölle ersättning därför.

Justitiecm- Riksdagens justitieombudsman har i skrifvelse till Konungen den

nensTkrif- 12 mars 1908 fästat uppmärksamhet å den betydande olikheten mellan
"llos S de särskilda rotlarna inom nedre justitierevision en i afseende å antalet ej
föredragna mål. Vid 1907 års slut innehade sålunda, exempelvis, två
rott ar respektive 54 och 56 revisionssaker, medan samtidigt å två andra
rotlar dylika mål funnos till antal af respektive 105 och 116.

Denna oegentlighet kunde tydligen hafva till följd, att den lång
samhet i rättsskipningen vid högsta domstolen, hvaröfver allmänt och
med fog klagades, blefve hvad en del parter beträffade större, ån som på
grund af förefintliga förhållanden skulle vara nödigt.

Missförhållandet i fråga skulle, enligt justitieombudsmannens mening,
lätteligen kunna afhjälpas genom en anordning, enligt hvilken utjämning
af rotlarna skedde tid efter annan, exempelvis vid hvarje års slut. Motsvarande
anordning hade dåmera införts i Svea hofrätt.

Justitieombudsmannen förklarade emellertid, att han icke förbisåge,
att berörda olikhet beträffande antalet icke föredragna revisionssaker å de
särskilda rotlarna understundom kunde i viss mån vara beroende på
olika förmåga och intresse hos revisionssekreterarna, äfvensom att det i
följd däraf för en revisionssekreterare, som under året föredragit större
antal mål än kamraterna, med rätta skulle kunna kännas hårdt, om han
för behörig utjämning vore nödgad att öfvertaga mål från öfriga rotlar.
Denna omständighet måste dock, enligt justitieombudsmannens åsikt, vara
af underordnad betydelse i jämförelse med den fördel för det allmänna, som
skulle vinnas genom införande af den utaf honom ifrågasätta anordningen.

Hedra just/■ I afgifvet yttrande af den 16 maj 1908 öfver justitieombudsman nens

yttrande nens nyssberörda framställning framhöll nedre justitierevisionen, bland
»•/t 1908.

annat, att missförhållandet i fråga företrädesvis vore beroende på den
ojämna fördelningen rotlarna emellan af de s. k. veckomålen samt på saknaden
af nödig tillsyn öfver att kompensation i vederbörlig ordning ägde
rum mellan rotlarna vid utbyte af revisionssaker dem emellan. Beträffande
de två skiftesrotlarna åter läge, enligt nedre revisionens förmenande,
felet dels i bristen på tillsyn af någon ansvarsskyldig öfvervakande, dels
ock i för ofta skeende ombyte af föredragande.

Nedre revisionen, som ansåg sträfvandena för rättelses vinnande
böra i första hand inriktas på undanröjande af de viktigaste orsakerna
till missförhållandet, förklarade sig förhindrad att biträda det af justitieombudsmannen
framställda förslaget jämväl därför att, enligt nedre revisionens
åsikt, den af justitieombudsmannen föreslagna nya anordningen på
grund af sin egen beskaffenhet icke skulle komma att föra till det åsyftade
målet.

Denna anordning kunde tvärtom, enligt nedre revisionens förmenande,
komma att menligt inverka på arbetet i nedre revisionen och icke
osannolikt vålla, att det missförhållande, som kännetecknades däraf, att
yngre mål i afsevärd omfattning föredroges i högsta domstolen före äldre
inkomna, til! och med blefve mera allmänt förekommande än för det dåvarande.

I sådant afseende anförde nedre revisionen, bland annat, att den
af justitieombudsmannen föreslagna anordningen naturligtvis icke kunde afse
annat än en utjämning af de mål, som stode närmast i tur att föredragas,
således af de äldsta på rotlarna förekommande målen, och att den tvifvelsutan
svårligen kunde ske på annat sätt än genom omlottning af målen
på vissa bättre ställda rotlar eller någon därmed jämförlig anordning.
Man behöfde förmenade nedre revisionen — ej vara mycket förfaren
med förhållandena därstädes för att inse, att hufvudparten af de äldre mål,
som sålunda blefve föremål för omlottning, skulle komma att utgöras af
särdeles vidlyftiga och besvärliga mål. På grund däraf kunde de omlottade
malen i flertalet fall förväntas blifva föredragna tidigast ungefär
ett år efter omlottningen och alltså med all säkerhet först efter ett stort
antal yngre mål. Någon tidsvinst för de omlottade målen komme anordningen
därför säkerligen icke i allmänhet att medföra utan snarare tvärt -

om. Man måste också räkna med deri möjligheten, att blotta medvetandet
om att vid en på förhand bestämd tidpunkt hvarje år omlottning
af mål skulle äga rum kunde komma att i större eller mindre mån bidraga
till en obenägenhet hos revisionssekreterarna att annat än i nödfall
föredraga mera vidlyftiga och besvärliga äldre mål, åtminstone så snart föredraganden
genom att befria sin rotel från dylika mål kunde hafva grundad
anledning misstänka, att roteln kornme att hänföras till den kategori
af rotlar, som skulle deltaga i omlottningen.

Justitieom- Efter att hafva tagit del af nedre justitierevisionens yttrande hav justitie n

e ns^Sskyfve /.ombudsmannen i skrifvelse till Konungen den 4 juni 1908 erinrat, att han icke
se */« 1908. tänkt sig möjligheten af eu utjämning, som särskildt skulle afse de äldsta på
rotlarna förekommande målen. En dylik anordning borde, åtminstone i regel,
desto mindre ifrågakomma, som man måste utgå från, att dessa mål redan vore
af vederbörande revisionssekreterare beredda till föredragning. Justitieombudsmannen
hade med sin framställning afsett en efter lämpliga och
ändamålsenliga grunder samt under behörig kontroll genomförd utjämning
af rotlarna.

Nedre revisionens farhåga, att den af justitieombudsmannen föreslagna
artordningen skulle kunna föranleda till missbruk å revisionssekreterarnas
sida, vore enligt justitieombudsmannens förmenande vederlagd
genom nedre revisionens vitsordande af den »uti nedre revisionen i

allmänhet rådande goda andan och villigheten att underkasta sig det
offer, som för eu revisionssekreterare städse är förenadt med beredandet
af de å hans rotel lottade svårare målen».

Justitieombudsmannen har i slutet åt sin skrifvelse meddelat, att

1 Göta hofrätt behöflig utjämning af ledamöternas rotlar ägde rum vid
1907 års slut.

Justitieom- I skrifvelse den 21 april 1908 har justitieombudsmannen gjort fram städning,

bland annat, därom att hvad i § 12 af instruktionen för nedre
1908. justitierevisionen stadgats om företrädesrätt till föredragning för växel- och
sjörättssaker samt därmed sammanställda mål måtte utsträckas att gälla

äfven i afseende å mål om ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete, åtminstone då fråga vore om slutligt utslag.

Vidare har justitieombudsmannen i skrifvelse den 25 juni 1909 Justitieomfästat
uppmärksamhet å angelägenheten af ändring i §12 i nyssberörda skrifvelse‘ah
instruktion jämväl i ett annat afseende, så att nämligen företrädesrätt till
föredragning i högsta domstolen blefve stadgad äfven för sådana revisionssaker,
som ej blifvit i behörig ordning fullföljda och i hvilka ändringssökandet
följaktligen ej kunde upptagas till pröfning. Erfarenheten hade nämligen
ådagalagt, att dröjsmålet med dylika måls afgörande gifvit upphof till
missbruk, i ty att part, som förlorat i hofrätt, sökt, utan att nedsätta
revisionsskilling, ändring hos Kungl. Maj:t allenast i afsikt att så länge
som möjligt uppehålla motpartens rätt.

Äfven i afseende å deserta besvärsmål syntes det justitieombudsmannen,
att motsvarande ändring i instruktionen för nedre justitierevisionen
borde vidtagas.

o 1

1 den promemoria af protokollssekreteraren O. Blixén, som, enligt
hvad förut omnämnts, blifvit öfverlämnad till kommittén, har Blixén,
bland annat, anfört följande.

Den protokollssekreterare hos nedre justitierevisionen åliggande tjänstgöringsskyldighet
syntes kunna i vissa afseenderi utvidgas utöfver hvad
§ 19 i instruktionen stadgade därom.

Protokollssekreterarna borde hafva tillsyn och vård om alla till
rotlarna inkomna och där förvarade akter.

Såsom vårdare af akterna borde det jämväl åligga protokollssekreterare
att anmäla för vederbörande revisionssekreterare, om anledning
funnes, att mål skulle föredragas med förtursrätt, och om, efter det ett
mål lottats, däri ingifvits skrift eller handling, som kunde föranleda särskild
åtgärd.

Protokollssekreterare borde vidare hafva skyldighet att på eget
ansvar utarbeta de statistiska uppgifter, som årligen skola för hvarje
rotel afgifva^ af revisionssekreterarna. Såvidt Blixén hade sig bekant, ut -

Promemoria
af protokollssekreteraren

0. Blixén.

JO—092161. Löneregleringshoinmitténs bet. XXIV.

fördes redan detta arbete å flertalet, kanske till och med å alla rotlar af
protokollssekreterarna.

Enligt Blixéns mening borde protokollssekreterarnas tjänstgöring ock
ökas i fråga om de s. k. veckomålen.

Det nu använda sättet för handläggning af dessa mål syntes honom
behäftadt med vissa olägenheter.

Ifrågavarande mål handlades i föreskrifven ordning af alla revisionssekreterarna,
undantagandes innehafvarna af de båda skiftesrotlarna. Med
ett så stort antal revisionssekreterare (18), hvilka dessutom ständigt växlade,
kunde det ej vara möjligt att åstadkomma erforderlig enhet i veckomålcns
behandling.

Emellanåt, då en ung t. f. revisionssekreterare till biträde vid sina
första veckomålsmottagningar Ange en ung och oerfaren t. f. protokollssekreterare,
skedde en del mer eller mindre reparabla förbiseenden och
misstag vid mottagningarna. Anmärkningar i detta hänseende kunde
sedermera förekomma vid målens föredragning i högsta domstolen.

Det måste äfven betecknas såsom mindre god hushållning med arbetskraft
att, då samma mål ofta i olika stadier förekomma vid flera på
hvarandra följande mottagningsveckor, flera olika veckoinålsmottagare
nödgades nedlägga tid och arbete på att sätta sig in i samma mål.

För undanröjande af de väsentligaste olägenheterna föreslog Blixén,
att veekomålsmottagningen måtte uppdragas åt två af de mera erfarna
och därtill särskild! lämpliga protokollssekreterarna, hvilka, på förslag af
nedre revisionen, skulle erhålla Kungl. Maj:ts förordnande i nämnda hänseende
på, exempelvis, ett år i sänder.

De båda protokollssekreterare, åt hvilka handhafvande! af veckomålsmottagningen
sålunda anförtroddes, skulle hafva skyldighet att genomgå
inkommande veckomåi samt gemensamt vara ansvariga för dessa måls
handläggning.

I tveksamma fall eller då de veckoraålsmottagande protokollssekreterarna
vore af olika mening i fråga om ett veckomåls behandling, skulle
de vara skyldiga att hänskjuta saken till bedömande och afgörande af
den vid tillfället närvarande äldste ledamoten i nedre revisionen. Till

denne skulle äfven öfverlämnas alla veckomål, sora fordrade nedre revisionens
handläggning.

Ifrågavarande två protokollssekreterare skulle äfven hafva skyldighet
att uppsätta rubriker i alla veckomål.

I öfrigt syntes de böra vara befriade från vidare tjänstgöring i
nedre revisionen samt helt och hållet från tjänstgöring i högsta domstolen.

Såsom en fördel med den sålunda föreslagna anordningen har af
Blixén framhållits, att revisionssekreterarna skulle befrias från arbetet
med veckomålsmottagningarna, hvilket för dem vore af så mycket större
betydelse, som mottagningarna inträffade just under de perioder, då deras
krafter strängt toges i anspråk för beredning till de stundande föredragningarna
i högsta domstolen.

Genom den föreslagna anordningen skulle äfven möjliggöras en
indelning af de öfriga protokollssekreterarna till tjänstgöring dels vid
protokollet i högsta domstolen och dels på vissa rotlar i nedre revisionen.

Förutom de veckomålsmottagande protokollssekreterarna, skulle, enligt
Blixéns mening, erfordras ytterligare elfva protokollssekreterare.

För tjänstgöringen vid protokollet i högsta domstolen har Blixén
afgifvit förslag till indelning.

Hvad tjänstgöringen i nedre revisionen anginge, borde enligt Blixéns
åsikt två protokollssekreterare fortfarande indelas å skiftesrotlarnaÖfriga
nio protokollssekreterare skulle indelas till tjänstgöring hvar och
en på två rotlar.

Skulle det visa sig, att arbetet med veckomålsmottagningarna blefve
mindre betungande för de båda därmed sysselsatta protokollssekreterarna,
kunde möjligen åt dem äfven uppdragas att tjänstgöra vid protokollet i
s. k. konseljärenden, för hvilken tjänstgöring eljest särskild indelning
syntes böra äga rum.

Antalet amanuenser i nedre revisionen syntes Blixén kunna inskränkas
till tio, en hvar med skyldighet att tjänstgöra på två rotlar
samt dessutom att i tur tjänstgöra dels vid protokollet i nedre revisionen
dels ock hos de veckomålsmottagande protokollssekreterarna.

Nedre juatitie
revisionens
protokoll
>»/12 1909.

Aflöningen för protokollsekreterare borde enligt Blixéns mening
sättas till enahanda belopp som för sekreteraren hos justitiekanslersämbetet.
Semester, sex veckor, borde ock få åtnjutas af protokollsekreterare.

Äfven amanuensernas aflöning borde väsentligen höjas.

Till löneregleringskommittén har öfverlämnats utdrag af nedre
justitierevisionens protokoll den 18 december 1909.

Enligt detta hafva ämbetsverkets flesta ledamöter i hufvudsak instämt i
nedannämnda önskemål, uttalade af vederbörande föredragande, hvilken därvid
utgått från det antagandet, att, med hänsyn såväl till behofvet af någon tids
hvila för revisionssekreterarna under sommaren som ock till den genom
förlängningen af högsta domstolens arbetstid ökade föredragningen, revisionssekreterarnas
antal komme att bestämmas till 24.

Det nu existerande sambandet mellan protokollssekreterarna och
rotlama borde bibehållas, dock med väsentlig inskränkning i tjänstemännens
antal och i visst hänseende förändring af arbetskraftens beskaffenhet.

till hvarje slags arbete borde icke användas högre kvalificerad arbetskraft
än arbetet kräfde, så att arbete, som vore att hänföra till renskrifning,
skulle utföras icke af tjänstemän utan af renskrifverskor.

Tjänstgöringstiden å ämbetsrummet för vederbörande befattningshafvare
i justitierevisionsexpeditionen skulle utgöra 6 timmar hvarje söckendag.

Justitierevisionsexpeditionen skulle utgöras af protokollssekreterare
och fast anställda renskrifverskor. De med protokollssekreterartjänstgöring
ej förenade amanuensbefattningarna å roti ärna skulle indragas och de
dessa befattningar tillhörande göromål fördelas mellan protokollssekreterare
och skrifverskor, så att protokollssekreterarna Ange öfvertaga protokollstjänstgöringen
inom nedre justitierevisionen och de ifrågavarande amanuensernas
öfriga göromål fördelades mellan protokollssekreterarna och skrif
verskorna.

Protokollssekreterarna skulle vara 12 till antalet; hvarje protokollssekreterare
indelad på 2 rotlar. Antalet renskrifverskor upptogs förslagsvis till
12, motsvarande en på två rotlar. Dessa renskrifverskor skulle ombestyra
all inom justitierevisionsexpeditionen erforderlig utskrift, samt dessutom,

i den mån arbetstiden räckte, lämna revisionssekreterarna biträde med
rensk rifning.

Begynnelseafiöningen borde beräknas för protokollssekreterare till

5,000 kronor och för renskrifverska till 1,200 kronor.

Vaktmästarna hos nedre justitierevisionen hafva i en den 13 juli 1909 Framställning
till kommittén ingifven skrift pa anförda skäl anhållit att varda likställda flJ"8t^r.e

med riksbankens vaktmästare, samt att nedre revisionens förste vaktmästare revisionens
0 . 0 vaktmästare.

matte komma i åtnjutande åt samma lörinåner som motsvarande funktionärer
i andra statens ämbetsverk.

Till kommittén har den 22 april 1910 aflänmats en skrift från protokollssekreterarna
i nedre justitierevisionen.

Vid affattande! af denna skrift hafva protokollssekreterarna ansett
sig kunna utgå från den förutsättning, att vid förestående lönereglering
och omorganisation deras löneförmåner böra ökas i samma proportion som
tillämpats beträffande andra nyreglerade verk.

De åberopa, att för notarier i Svea hofrätt hade vid den nyligen
vidtagna löneregleringen för rikets hofrätter — frånsedt ålderstillägg och
renskrifningspenningar — begynnelseafiöningen ökats från 3,200 till 4,500
kronor eller med 1,300 kronor.

Protokollssekreterarna åtnjöte enligt den nu gällande staten — frånsedt
ålderstillägg och renskrifningspenningar — en begynnelseaflöning af 3,700
kronor eller 500 kronor mer än hvad notarie i Svea hofrätt ägde uppbära
i enahanda hänseende enligt den stat, som gällde intill 1909 års

Framställning
från protokollssekreterarna.

utgång.

c? £T>

Då nu protokollssekreterarna lika som notarierna i hofrätten intoge
en mellanställning mellan första och andra normalgraderna, men i aflöningshänseende
stode andra normalgraden betydligt närmare än de nämnda
notarierna, syntes — efter hvad i skriften vidare anföres — konsekvensen
kräfva, att protokollssekreterarna, »hvilka torde komma att få sitt arbete
ökadt i proportionsvis högre grad än notarierna i hofrätten», finge sin aflöning
höjd åtminstone lika mycket som notarierna, d. v. s. så att begynnelseafiöningen
sattes till åtminstone 5,000 kronor.

Efter att hafva anställt eu jämförelse mellan protokollssekreterares
och hofrättsnotariers uppgifter i tjänsten, anse sig protokollssekreterarna
icke kunna underlåta att i sin skrift framhålla, »hurusom den ökning i
tjänstgöring, som nu lär komma att föreslås, efter hvad för en hvar bör
ligga i öppen dag icke kan vara att hänföra till sådan vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden , hvarom förmäles i k. k.
den 19 maj 1876 angående villkoren för åtnjutande af 1876 års lönestat»,
samt att en dylik förändring i tjänstgöring, hvarigenom göromålen kanske
skulle mer än fördubblas och hvarigenom tjänsten blefve eu helt annan
än den, hvarå protokollsekreterare nu hade fullmakt, »icke torde kunna
åläggas nuvarande tjänstinnehafvare utan deras frivilliga åtagande i sammanhang
med en löneökning, som motsvarar det ökade arbetet». Erhölles
ej en sådan ökning — anföres vidare — »torde följden blifva, att flertalet
nuvarande ordinarie protokollssekreterare komma att finna det med sin
fördel oförenligt att ingå på en sålunda tillkommen ny lönestat».

På grund häraf hafva protokollssekreterarna hemställt, att kommittén
i sitt förslag till lönereglering för nedre justitierevisionen måtte för protokollssekreterare
upptaga en begynnelseaflöning af minst 5,000 kronor
jämte tre ålderstil lägg, hvartdera å 500 kronor.

Kommitténs förslag.

Organisation och aflöningsförhållanden.

I proposition n:r 93 vid 1907 års riksdag framlade Kungi. Maj:t
förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken,
i syfte att minska arbetsbalansen i högsta domstolen bland annat genom
att från fullföljd till högsta instans utesluta mål, då värdet af hvad som
tappats icke öfverstege 1,000 kronor, äfvensom genom att höja revisionsskillingen.

Propositionen vann emellertid icke Riksdagens bifall.

Såsom skäl därför anfördes i Riksdagens skrifvelse den 28 maj 1907
n:r 207 hufvudsakligen, att det af Kungl. Maj:t i nämnda hänseenden
föreslagna medel, hvilket så lätt framstode såsom en olikhet inför lagen,
syntes Riksdagen icke öfverensstämma med den uppfattning rörande parters
rättighet att fullfölja talan, som hos landets befolkning allmänt gjorde
sig gällande.

Riksdagen förklarade sig ock anse det icke vara uteslutet, att andra
lika verksamma medel kunde erbjuda sig till frågans lösning.

I detta afseende framhöllos särskildt såsom tänkbara åtgärder, jämte
öfverflyttandet å regeringsrätten af en del af högsta domstolens laggranskningsarbete,
att höja antalet justitieråd, att öfverlämna det på högsta domstolen
ankommande laggranskningsarbete till en särskild därmed sysselsatt
afdelning, att helt eller delvis befria högsta domstolen från dess befattning
med ansökningsärenden samt att utesluta vissa klasser af mål från
rätten till fullföljd i högsta domstolen.

Re visionssekreterarna.

Ehuru, såsom bekant, åtgärder numera vidtagits i vissa af de sålunda
af Riksdagen antydda riktningarna, har det dock fortfarande visat sig förenadt
med synnerligen stor svårighet att inom rimlig tid få till högsta
domstolen fullföljda mål, särskild! s. k. revisionssaker, med slut afhjälpta.

Då chefen för justitiedepartementet den 7 februari 1908 ånyo inför
Kungl. Maj:t anmälde afgifvet betänkande om inrättande af en regeringsrätt,
erinrade han, på tal om högsta domstolens arbetsbörda, om Kungl.
Maj:ts ofvanberörda förslag vid 1907 års riksdag samt uttalade såsom sin
mening, att verklig och varaktig bot för den öfverklagade långsamheten i
rättsskipningen uti högsta instansen ej lämpligen kunde vinnas på annan
väg än genom de af Kungl. Maj:t föreslagna inskränkningar i fullföljdsrätten
eller anordningar, som medförde liknande verkan. Departementschefen
antog dock såsom visst, att Riksdagens bifall för det dåvarande
icke vore att påräkna til! något förslag, som sökte lösa frågan på den af
Kungl. Maj:t vid 1907 års riksmöte föreslagna, ofvan angifna vägen.

Det sålunda skildrade spörsmålet har äfven varit föremål för begrundande
inom kommittén, men ej ansetts böra föranleda något vidare
yttrande från kommitténs sida, då Riksdagen så nyligen motsatt sig de
i nämnda hänseenden föreslagna anordningarna.

Emellertid synes vid sådant förhållande någon afsevärd minskning
i högsta domstolens arbetsmängd, utöfver hvad som vunnits genom regeringsrättens
och lagrådets tillkomst och vissa i sammanhang därmed utfärdade
bestämmelser, ej vara att förvänta under den närmare tiden.

Kommittén har därför vid uppgörande af sitt förslag rörande Kung].
Maj:ts nedre justitierevision ansett sig böra utgå från den förutsättningen,
att någon af minskning i högsta domstolens arbete betingad reduktion af
personalen i nedre justitierevisionen för närvarande icke kan vidtagas.

För närvarande finnas 8 ordinarie revisionssekreterare, 6 konstituerade
och 6 tillförordnade med egen rotel, alltså tillhopa ett antal af

20 revisionssekreterare på ordinarie och extra stat. Detta antal har blifvit
bestämdt så nyligen som vid 1909 års riksdag.

Det synes kommittén, att någon giltig och tillräcklig anledning icke
kan anses föreligga att nu vid uppgörande af förslag till stat för nedre
justitierevisionen ifrågasätta någon som helst förändring i revisionssekreterarnas
sålunda bestämda antal.

I sitt den 16 juli 1908 afgifna betänkande (delen XIV) angående
reglering af löneförhållanden in. in. vid rikets hofrätter har kommittén —
med erinran, hurusom nedre justitierevisionens ledamotspersonal så godt
som undantagslöst rekryterades från hofrätterna — gifvit uttryck åt den uppfattning,
att för rättsskipningens behöriga upprätthållande i mellaninstans
det syntes erforderligt, att gränser uppställdes, utöfver hvilka hofrätternas
ordinarie arbetskrafter i regel ej borde lå tagas i anspråk utom verket.

Kommittén framhöll därvid såsom ett bestämdt önskemål, att de
ordinarie arbetskrafterna ej måtte tagas i anspråk för andra värf i större
utsträckning, än att åtminstone i regel tre ordinarie ledamöter måtte kunna
indelas till tjänstgöring å hvarje hofrättsdivision.

Erfarenheten har fortfarande bekräftat, att revisionssekreterarna företrädesvis
rekryteras från hofrätterna. I den mån revisionssekreterarna
äro eller under tiden för sin tjänstgöring i nedre justitierevisionen blifva
ordinarie hofrättsråd, måste alltså deras ämbeten i bofrätten uppehållas
genom vikarier, såvida de ej genom utnämning till ordinarie revisionssekreterare
erhålla fullmakt å sådan tjänst,

Då emellertid enligt de från 1910 års början gällande stater för
Svea och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge antalet
hofrättsråd i dessa hofrätter är 64, skulle, äfven om samtliga 20 revisionssekreterarna
uttoges ur hofrättsrådens krets och tillsattes allenast på förordnande,
sådant ensamt för sig icke nödvändigt behöfva stå hindrande i
vägen för det af kommittén uttalade önskemålet i fråga om de ordinarie
arbetskrafterna i hofrätterna. Erinras bör dock, att flera åt hofrättsråden
tagas i anspråk för lagstiftningsarbeten eller såsom expeditionschefer i
statsdepartement, medan ock andra tjänstemän i hofrätterna än ordinarie
ledamöter erhålla förordnanden såsom revisionssekreterare.

11—092161. LöneregleringsJcommitténs bet. XXIV.

Tvifvelsutan finnas skäl, som kunna anses tala för en sådan anordning'',
att revisionssekreterarämbetena blefve tillsatta allenast medelst konstitutorial,
så att ämbetenas innehafvare, då de vid tilltagande ålder ej vidare
vore i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt sköta sina viktiga och ansträngande
uppgifter, kunde beredas tillfälle att återgå till sina ordinarie
befattningar.

Från skilda håll vitsordas nämligen samstämmigt, att revisionssekreterarämbetena
äro förenade med ett så uppslitande arbete, att innehafva! en
af sådant ämbete icke under några omständigheter, ej ens i enstaka undantagsfall,
kan tänkas kvarstå vid befattningens utöfning intill den vanliga
pensionsåldern för civila tjänstinnehafvare. Redan vid en uppnådd lefnadsålder
af 50 år lärer en revisionssekreterare befinnas mindre lämplig att
sköta ämbetet, och åtskilliga sakkunniga lära anse åldersgränsen böra sättas
än lägre.

De i tjänst varande revisionssekreterarnas ålder har ock i allmänhet
varierat mellan 35 och 45 år.

Kommittén har visserligen ansett sig böra föreslå årlig semester under
en och eu half månad för revisionssekreterarna och föreställer sig, att bifall
därtill skulle i betydlig mån bidraga till att göra deras ämbeten
mindre betungande. Men äfven med en sådan anordning och äfven efter
vidtagande af förenklingar i arbetssätt in. in. lärer dock med visshet kunna
antagas, att det endast blefve i mycket sällsynta undantagsfall som en levisionssekreterare
skulle kunna uppehålla sitt ämbete intill uppnådd pensionsålder.

Om alltså en person, soin erhållit fullmakt såsom ordinarie revisionssekreterare,
vid tilltagande ålder befinnes ej längre böra kvarstå vid
sin befattning, varder det nödvändigt att förse honom med ett annat arbete.

Befinnes han då lämplig att befordras till justitieråd, låter saken ju
ordna sig, under förutsättning att inom lämplig tid vakans uppstår bland
justitieråd en.

I annat fall erbjuda ej sällan de i ekonomiskt afseende gynnsammare
bland domsagorna i riket möjlighet till placering af revisionssekreterare,
och denna utväg hav också i ganska stor utsträckning anlitats,
mestadels säkerligen till fördel för rättsskipningen vid vederbörande under -

domstolar, som därigenom tillförts domare med i allmänhet framstående
kvalifikationer.

Denna praxis har emellertid medfört i betydande mån minskade
befordringsmöjligheter för det antal obefordrade jurister, som genom tjänstgöring
hos häradshöfdingar eller såsom vikarier för dessa söka meritera sig
för erhållande af domsaga. Dessas ställning skulle säkerligen betydligt
förbättras, om revisionssekreterarbefattningarna i allmänhet icke tillsattes
medelst fullmakter; det kunde då oftare inträffa, att revisionssekreterare,
som vore ordinarie hofrättsråd, efter tjänstgöring i nedre revisionen under
ett antal år återginge till hofrätten.

Vid en framdeles inträffande reglering af häradshöfdingarnas aflöningsförmåner
torde dessa tilläfventyrs komma att i någon mån utjämnas.
Det kan tänkas, att häradshöfdingarnas behållna inkomster å tjänsten då
skulle komma att i långt storm utsträckning än för närvarande understiga
revisionssekreterares aflöning. I sådant fall vore ju möjligheten att till
domsaga förflytta en revisionssekreterare mindre att räkna med.

Vare härmed huru som helst; ju högre antalet ordinarie revisionssekreterare
sättes, desto svårare blir det att placera dem, då de befinnas
mindre^ lämpliga till fortsatt arbete inom nedre revisionen.

A andra sidan får dock ej förbises, att det arbete, som revisionssekreterarna
utföra, ingalunda är af tillfällig natur, utan efter allmänt
vedertagna regler borde förrättas af ordinarie tjänstemän.

Utgående från den förutsättningen, att 20 revisionssekreterare äro af
konstant behof påkallade och att förty alla dessa böra förses antingen med
fullmakt eller med konstitutorial, har kommittén, vid öfvervägande af
samtliga ofvan berörda omständigheter, ansett en lämplig medelväg vara,
att tolf revisionssekreterare göras til! ordinarie och åtta till konstituerade.

De aflöningsförmåner, som för närvarande — då hänsyn äfven tages
till de tillfälliga löneförbättringarna å extra stat — tillkomma revisionssekreterare,
äro följande:

för ordinarie revisionssekreterare 7,500 kronor, däraf 2,500 kronor
såsom tjänstgöringspenningar, hvartill efter 5 år kan komma ett ålderstillägg
till lönen af 600 kronor, samt

för konstituerade revisionssekreterare och tillförordnade revisionssekreterare
med egen rotel likaledes 7,500 kronor, hvaraf 2,500 anses utgöra
tj änstgöri ngspenningar.

Den olikhet i afiöningsförmåner, som — det nämnda ålderstillläacret
oberäknadt — förut ägt rum mellan ordinarie och konstituerade
revisionssekreterare samt tillförordnade revisionssekreterare med egen rotel,
har sålunda numera tills vidare bortfallit.

Enligt den ordinarie staten tillkommer en hvar af de åtta ordinarie
revisionssekreterarna allenast en aflöning af 6,400 kronor, däraf 4,400
i lön och 2,000 i tjänstgöringspenningar, hvartill efter fem år kan komma
ålderstillägg till lönen å 600 kronor. 1 ill en hvar af de sex i den ordinarie
staten upptagna konstituerade revisionssekreterarna utgar enligt
samma stat ett arfvode af 5,800 kronor, hvaraf 2,000 anses såsom tjänstgöringspenningar.

Nyssberörda båda kategorier af revisionssekreterare åro sålunda i
den ordinarie staten jämnställda, de ordinarie revisionssekreterarna med hofrättsråd
och de konstituerade med hofrättsassessorer i andra lönegraden,
såsom aflöningarna till hofrättsråd och assessorer voro bestämda erdigt de
stater för hofrätterna, som gällde intill 1909 års utgång.

Det synes kommittén skäligt, att vid bestämmandet af revisionssekreterarnas
ställning i aflöningshänseende hänsyn fortfarande tages till
de aflöningar, som tillkomma hofrätternas ordinarie ledamöter, likasom ock
att, såsom tillförne, någon skillnad i afiöningsförmåner äger rum mellan
ordinarie och konstituerade revisionssekreterare.

Kommittén har ansett tillfyllest, att för de ordinarie revisionssekreterarna
begynnelseaflöningen sättes till enahanda belopp, som enligt
de nya staterna för hofrätterna tillkommer hofrättsråd i näst högsta lönegraden,
eller 8,100 kronor, hvilket belopp ju ock numera utgör bcgynnelseaflöning
för statskommissarier in. fl. tjänstemän i tredje graden inom
centrala ämbetsverk. Till denna begynnelseaflöning skulle kunna efter fem
år komma vanligt ålderstillägg i nämnda lönegrad med 600 kronor.

För konstituerad revisionssekreterare borde, enligt kommitténs mening,
aflöningen fortfarande vara 7,500 kronor, eller hvad numera utgår

till hofrättsråd i näst lägsta lönegraden (motsvarande förutvarande hofrättsassessor
i andra lönegraden).

Det är kommitténs öfvertygelse, att, om aflöningarna för revisionssekreterare
sättas till de af kommittén nu angifna beloppen, afiöningsförmånerna
skola befinnas tillräckliga för att förmå äfven ordinarie
hofrättsråd i lägsta lönegraden att ägna sig åt arbetet inom nedre justitierevisionen,
helst om i betraktande tages den utsikt till ytterligare befordran,
som ett dylikt uppdrag visat sig medföra. Och för hofrätternas
adjungerade ledamöter, livilka, på grund af de jämlikt kungl. bref den 21
januari 1910 tills vidare under år 1910 gällande föreskrifter, i allmänhet
äga uppbära arfvoden af 5,000—6,000 kronor, skulle de föreslagna aflöningsförmånerna
i nedre justitierevisionen, jämte den nämnda befordringsutsikten,
med all säkerhet utöfva än starkare lockelse.

I afseende å fördelningen på olika titlar af den ordinarie revisionssekreterare
tillkommande aflöning har kommittén icke funnit någon anledning
att, såsom beträffande hofrättsråden, afvika från hvad som i allmänhet
gäller för tjänstemän i tredje normalgraden vid nyreglerade centrala
ämbetsverk.

Kommittén hemställer alltså,

att antalet revisionssekreterare bestämmes till 20,
däraf 12 ordinarie och 8 konstituerade;

att aflöning en för ordinarie revisionssekreterare
sättes till 8,100 kronor, där af 5,000 i lön, 2,500 i tjänstgöring
spenning ar och 600 i ortstillägg, hvartill kan komma
ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter fem år; samt
att aflöningen till konstituerad revisionssekreterare
må utgå i form af arfvode och bestämmas till 7,500
kronor, däraf 2,500 skola anses såsom tjänstgöring spenningar.
I

I justitierevisionsexpeditionen äro för närvarande anställda, förutom
personalen å registratorskontoret samt vaktmästarna, följande tjänstemän,
nämligen 11 protokollssekreterare, 3 amanuenser med skyldighet att tjänst -

Protokolls sekreterare och amanuenser.

göra såsom protokollsekreterare samt 14 andra amanuenser, alla med aflöningar
å ordinarie stat och vissa äfven med aflöning å extra stat, samt
6 såsom protokollssekreterare tjänstgörande amanuenser med aflöningar
å extra stat.

Protokolls sek r eterar görom ål en å de särskilda rotlarna uppehållas dels
af en protokollssekreterare med biträde af en amanuens, dels ock af en
amanuens med protokollssekreterartjänstgöring, med eller utan biträde af
annan amanuens.

Aflöningen utgår, å ordinarie staten, till protokollssekreterare med

4,000 kronor, däraf 2,500 i lön, 1,200 i tjänstgöringspenningar och 300
i renskrifningspenningar, hvartill kunna komma två ålderstillägg till lönen,
hvartdera å 500 kronor, efter fem och tio år. Med tillämpning af gällande
allmänna grunder kunna naturligen ock extra lönetillägg tillkomma
protokollssekreterare.

Tre amanuenser med skyldighet att tjänstgöra såsom protokollssekreterare
åtnjuta å ordinarie stat 1,800 kronor, däraf 1,500 under titeln
tjänstgöringspenningar samt 300 såsom renskrifningspenningar. Dessutom
åtnjuta de å extra stat hvardera 300 kronor såsom ytterligare tjänstgöringspenningar.

Sex amanuenser med skyldighet att tjänstgöra såsom protokollssekreterare
åtnjuta å extra stat 2,100 kronor, däraf 1,800 i tjänstgöringspenningar
och 300 i renskrifningspenningar.

öfriga amanuenser åtnjuta å ordinarie stat 1,000 kronor i tjänstgöringspenningar
samt uppbära i förekommande fall extra lönetillägg efter
allmänna grunder.

Enligt gällande instruktion åligger det protokollssekreterare, bland
annat, att vid målens beredning till föredragning lämna vederbörande
revisionssekreterare det biträde, som påfordras. Att så skulle ske, lärer
hafva i väsentlig mån inverkat vid bestämmandet af protokollssekreterarnas
nuvarande aflöning å stat. I stort sedt har dock åtminstone under en
följd af år denna föreskrift endast i ringa utsträckning tillämpats; målens
beredning har så godt som helt och hållet hvilat på föredraganden.
Därigenom har emellertid kvantiteten af protokollssekreterargöromålen blifvit
väsentligt reducerad.

Till belysning af den uppfattning, som på senare tider gjort sig gällande
hos Riksdagen och på senaste tiden äfven hos Regeringen rörande
vidden och beskaffenheten af protokollssekreterargöromålen, torde här få
erinras om följande.

Vid 1897 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, såsom redan är nämndt,
att Riksdagen måtte bevilja, jämte löner till två nya justitieråd och
aflöningar åt två nya konstituerade revisionssekreterare, aflöningar till
två i följd af ökningen af revisionssekreterarnas antal erforderliga konstituerade
protokollssekreterare, till hvardera arfvode 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar
1,200 och renskrifningspenningar 300, tillhopa 4,000 kronor
eller samma belopp, som, ålderstillägg oberäknade, utgingo till ordinarie
protokollssekreterare.

I skrifvelse den 20 mars 1897 n:r 15 tillkännagaf Riksdagen emellertid,
beträffande de två föreslagna konstituerade protokollssekreterarna,
hurusom Riksdagen inhämtat, att protokollssekreterarnas tjänstgöring ej
för det dåvarande kunde anses vara af den ansträngande och trägna art,
att en ökning i deras antal vore i följd af ämbetsverkets ökning i andra
afseenden erforderlig.

Väl måste åt de nya revisionssekreterarna beredas samma slags biträde,
som de dåvarande ägde genom protokollssekreterare och amanuenser.
Men då, enligt hvad för Riksdagen var bekant, amanuenser kunde erhålla
förordnande att tjänstgöra såsom protokollssekreterare, och då de
amanuenser, som till sådant förordnande kunde ifrågakomma, säkerligen
vore de, Indika längst och bäst tjänstgjort, och Indika därför ej torde
kunna anses vara i afseende å skicklighet och vana protokollssekreterarna
afsevärdt, om ens i någon mån underlägsna, hade det synts Riksdagen,
att den ytterligare protokollssekreterartjänstgöring, som i följd af ämbetsverkets
utvidgning blefve erforderlig, lämpligen borde kunna anförtros åt
två amanuenser.

Åt dessa hade Riksdagen ansett böra gifvas en aflöning, motsvarande
hvad protokollssekreterare — hvilkas tjänst de ju koniine att förrätta —
enligt gällande stat uppbure i tjänstgöringspenningar, eller 1,200 kronor årligen.
Därjämte hade Riksdagen funnit dem böra i likhet med protokollssekreterare
uppbära ersättning för renskrifningskostnader, hvilken ersättning

dock ansetts lämpligen kunna sättas till allenast 200 kronor för hvardera
amanuensen.

Uti statsverkspropositionen vid 1905 års riksdag föreslog Kungl.
Maj:t, att Riksdagen måtte tillerkänna nyssbemälda två amanuenser med
protokollssekreterartjänstgöring ett arfvode af 1,200 kronor utöfver tjänstgöringspenningarna
samt en ökning af renskrifningspenningarna till 300
kronor.

Därjämte äskades — i samband med förslag om inrättande af tre
nya justitierådsämbeten — anslag å extra stat för aflönande af, förutom andra
tjänstemän, tre amanuenser i nedre justitierevisionen med tjänstgöringsskyldighet
såsom protokollssekreterare och med aflöning 2,700 kronor,
däraf arfvode 1,200, tjänstgöringspenningar 1,200 och renskrifningspenningar
300 kronor.

Enligt hvad Riksdagens '' skrivelser den 27 april 1905 n:r 103
och den 19 maj samma år n:r 139 gifva vid handen, ansåg Riksdagen,
att den protokollssekreterartjänstgöring, som ålåge eller komme att åligga
de ifrågavarande amanuenserna, ej kunde anses för det dåvarande vara
af den ansträngande och trägna art, att densamma borde kunna betinga
den af Kungl. Maj:t föreslagna aflöningen. Riksdagen fann aflöningen
lämpligen böra sättas till 1,500 kronor att utgå såsom tjänstgöringspenningar.
Renskrifningspenningarna sattes till 300 kronor.

Efter tillkomsten vid 1906 års riksdag å ordinarie stat af ytterligare
en amanuens med skyldighet att tjänstgöra såsom protokollssekreterare,
höjdes, såsom i det föregående är omnämndt, vid 1908 års riksdag tjänstgöringspenningarna
åt amanuenser med nämnda skyldighet till 1,800 kronor,
hvartill fortfarande kommo 300 kronor i renskrifningspenningar.

Vid behandlingen den 12 januari 1909 inför Kungl. Maj:t af frågorna
angående regleringen af andra hufvudtitelns stat erinrade, såsom ock
förut är omnämndt, chefen för justitiedepartementet — sedan han motiverat
nödvändigheten af en förstärkning af nedre justitierevisionens arbetskrafter
med ytterligare tre revisionssekreterare — att till biträde åt en
hvar af dåvarande tre tillförordnade revisionssekreterare med egen rotel
vore förordnade två amanuenser, däraf den ene med tjänstgöringsskyldighet
som protokollssekreterare.

Departementschefen ansåg emellertid en reducering i afseende å
detta amanuensbiträde möjlig.

Under förutsättning att den jämförelsevis tidsödande och för vederbörande
amanuensers tjänstgöring annorstädes synnerligen hindrande protokollstjänstgöringen
i högsta domstolen, efter lämplig inbördes fördelning,
öfvertoges af de ordinarie protokollssekreterarna — därför enligt departementschefens
åsikt något hinder på grund af omfattningen af de dem i
öfrig! åliggande tjänstegöromål icke kunde anses föreligga — syntes det
departementschefen otvifvelaktigt, att öfriga protokollssekreterar- och amanuensgöromål
på hvarje rotel skulle kunna ombesörjas af en person.

Departementschefen föreslog fördenskull, att till biträde åt en hvar
af sex tillförordnade revisionssekreterare med egen rotel måtte förordnas en
amanuens med skyldighet att ombesörja de åligganden, som för det dåvarande
ankomme på såväl amanuens med tjänstgöringsskyldighet såsom
protokollssekreterare som annan amanuens, dock med ofvan angifna inskränkning
beträffande protokollstjänstgöringen i högsta domstolen. Aflöningen
för de ifrågavarande amanuenserna skulle blifva den vid 1908
års riksdag bestämda.

Den af departementschefen sålunda föreslagna anordningen kom ock,
enligt Kungl. Majt:s hemställan och Riksdagens beslut, till stånd.

Protokollssekreteraren Blixén har i sin förut omnämnda promemoria
föreslagit, att veckomålsmottagningarna måtte uppdragas åt två protokollssekreterare,
förordnade därtill exempelvis på ett år i sänder, samt att antalet
protokollssekreterare utom dessa två måtte bestämmas till elfva, af
hvilka två borde indelas på de båda skiftesrotlarna och de öfriga till tjänstgöring
en hvar på två rotlar.

Flertalet af revisionssekreterarna hafva, enligt hvad jämväl förut anförts,
förklarat sig anse, att hvarje protokollssekreterare borde indelas på
två rotlar. Något undantag för skiftesrotlarna har därvid icke gjorts.

Vid öfvervägande af allt hvad sålunda anförts och med hänsyn jämväl
till den ökade arbetsprodukt, som efter nu förestående lönereglering
lärer böra knifvas beträffande protokollssekreterare, har det förefallit
kommittén, som skulle det af flertalet i nedre justitierevisionen tjänstgörande
revisionssekreterare omfattade förslaget, att protokollssekreterarnas

12—092161. Lönereglering skommitténs bet. XXIV.

antal borde bestämmas till hälften af revisionssekreterarnas, böra i hufvudsak
läggas till grund för regleringen af protokollssekreterarnas antal och
tjänstgöring.

Med afseende emellertid å önskvärdheten däraf, att någon af de
skickligare protokollssekreterarna må kunna få mera odeladt ägna sig åt
att biträda revisionssekreterarna vid de s. k. veckomålsmottagningarna, en
anordning, som skulle ej blott medföra en behöflig lindring i det revisionssekreterarna
åliggande arbetet, utan äfven innebära en önskvärd garanti
för att veckomålen blefve i möjligaste mån på ett likformigt sätt
handlagda inom nedre revisionen, har kommittén funnit sig böra föreslå,
att det nuvarande antalet protokollssekreterare, eller elfva, bibehålies.

Däremot skulle de högre aflönade amanuensbefattningar, med
hvilka är förenad skyldighet att tjänstgöra såsom protokollssekreterare,
försvinna; och, efter de upplysningar kommittén erhållit i fråga om de prestationer
i tjänsten, som i allmänhet kräfvas af eller utföras af öfriga amanuenser
inom nedre justitierevisionen, har kommittén funnit det uppenbart,
att äfven de flesta af dessa amanuensbefattningar kunna utan olägenhet
indragas.

Att emellertid, såsom flertalet i nedre justitierevisionen tjänstgörande
revisionssekreterare synas hafva förutsatt, inom nedre revisionen — frånsedt
registratorskontoret — ej vidare skulle finnas några amanuenser,
måste enligt kommitténs mening vara att gå längre än som kan stå tillsammans
med nödig hänsyn till ämbetsverkets kraf på tillräckligt antal
kvalificerade arbetskrafter.

För lämnande af erforderligt biträde dels vid veckomålsmottagningarna,
dels å de båda skiftesrotlarna, hvilka vid bifall till kommitténs
förslag om protokollssekreterarnas antal torde vara i behof af något extra
biträde med juridisk bildning, dels ock i allmänhet åt revisionssekreterarna,
synes ett mindre antal, förslagsvis tre, amanuenser böra bibehållas och för
sådant ändamål erforderligt belopp till arfvoden ställas till nedre revisionens
förfogande. Till detta ämne återkommer kommittén längre fram.

I fråga om den aflöning, som bör tillkomma protokollssekreterare,
har det synts kommittén som om densamma borde sättas till enahanda
belopp, som enligt den från 1910 års början gällande staten för Svea hof -

rätt tillkommer notarie därstädes, d. v. s. en begynnelseaflönirig af 4,500
kronor, däraf 2,600 i lön, 1,600 i tjänstgöringspenningar och 300 i ortstillägg,
jämte tre ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, efter resp. fem,
tio och femton år.

Det torde här böra erinras, att protokollssekreterarna enligt gällande
stat intaga i aflöningshänseende en mellanställning mellan första och andra
normalgraderna för tjänstemän hos centrala statsmyndigheter. Så var ock
redan enligt de före 1910 års början gällande stater fallet med notarierna
i rikets h of rätter.

Dessas aflöningsförmåner å stat utgjorde till 1909 års utgång lön
2,000, tjänstgöringspenningar 1,200 och renskrifningspenningar 400, tillhopa
3,600 kronor jämte två ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor,
efter fem och tio år.

Protokollssekreterarnas nuvarande aflöningsförmåner enligt den ordinarie
staten för nedre justitierevisionen utgöra, såsom redan är nämndt,
lön 2,500, tjänstgöringspenningar 1,200 och renskrifningspenningar 300,
tillhopa 4,000 kronor, jämte två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, efter
fem och tio år.

Såsom kommittén i det följande föreslår, skulle i nedre revisionen,
likasom i hofrätterna, anställas fasta skrift»träden. I följd däraf skulle
ock, såsom redan skett beträffande vederbörande tjänstemän i hofrätterna,
renskrifningspenningar å stat till protokollssekreterarna komma att försvinna.

Kommittén hemställer,

att å nedre justitierevisionens stat ma uppföras 11
protokollssekreterare, en hvar med en begynnelseaflöning
af 4,500 kronor, däraf 2,600 i lön, 1,600 i tjänstgöringspenningar
och 300 i ortstillägg, hvartill kunna
komma tre ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor,
efter respektive fem, tio och femton år.

A registratorskontoret äro anställda en registrator med 3,000 kronor Registratorsi
lön och 500 kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill kunna komma två ontoret
ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor, efter resp. fem och tio år;

en kanslist med 1,500 kronor i lön och 1,200 kronor i tjänstgöringspenningar,
hvartill ock kunna komma två ålderstillägg till lönen, hvartdera å
500 kronor, efter resp. fem och tio år; samt ett arbetsbiträde, med arfvode
på extra stat af 2,700 kronor.

Såsom förut anförts, sattes registratorns tjänstgöringspenningar till
endast 500 kronor af den anledning, att han genom lösen för diariebevis
och afskrifter åtnjöt sportler, som vid tiden för nu gällande stats tillkomst
beräknades uppgå till omkring 1,500 kronor, så att hans tjänstgöringspenningar
ansågos kunna beräknas till 2,000 kronor.

Till protokoll öfver justitiedepartementsärenden den 14 januari 1910,
som finnes fogadt vid statsverkspropositionen till samma års Riksdag,
har vederbörande departementschef (andra hufvudtiteln sid. 209) på tal
om provisoriska löneregleringar för statsdepartementen omnämnt, att, enligt
hvad honom meddelats, registrator^ i nedre justitierevisionen uppbure i
sportelinkomster omkring 3,000 kronor om året, hvartill komme stämpelprovision,
som dittills uppgått till omkring 700 kronor om året men för
framtiden på grund af ändrade bestämmelser torde komma att något
minskas. I

I en på gifven anledning den 31 augusti 1909 till nedre justitierevisionen
afgifven och därefter kommittén tillhandakommen promemoria
hafva registratorn och kanslisten i ämbetsverket anfört, bland annat, att
den arbetsbörda, som före tillämpningen af lagen den 14 juni 1901, om
ändring i vissa delar af rättegångsbalken, ålåg tjänstemännen å registratorskontoret,
var så stor, att den dagliga arbetstiden å tjänsterummet för
registratorn utgjorde 8 ä 9 timmar samt för kanslisten minst 6 timmar;
samt att efter nämnda lags trädande i kraft och den därefter skedda ökningen
af föredragande och tjänstemän i nedre revisionen arbetet å registratorskontoret
kommit att i högst afsevärd grad ökas, synnerligast i följd
däraf, att skriftväxlingen i revisionssaker, som förr till största delen ägde
rum vid förhör i nedre revisionen, därefter så godt som uteslutande skedde
genom handlingars inlämnande till registratorn, samt att det förut använda
s. k. remissförfarandet i besvärsmål omlagts till kommunikationer.

Vidare hade äfven till ökningen af arbetet å registratorskontoret
bidragit, att från hofrätterna öfverflyttats å registratorn i nedre revisionen
mottagande af och redovisning för revisionsskillingar samt att antalet inkommande
mål visat sig vara i stadigt stigande.

Beträffande revisionssakerna ålåge det registratorn att såväl i diarium
som å revisionsinlaga anteckna, förutom annat, huruvida vid densamma fogats
revisionsskilling eller fattigdomsbevis samt hofrättens dom, protokoll och
revisions utslag, antalet domboksutdrag i målet och antalet öfriera bilagor,
samt, beträffande besvärsmålen, göra anteckningar, huruvida vid besvärsskriften
fogats hofrättens utslag och protokoll, samt angående antalet domboksutdrag
och öfriga bilagor i målet.

Vidkommande besvärsmålen hade registratorn ett synnerligen betungande
arbete med utfärdandet af en mängd lagakraftbevis på begäran af
civila och militära myndigheter.

Därtill komme, att registratorns verksamhet »mer än eljest någonstädes»
toges i anspråk för allmänhetens och ämbetsverkets räkning.

Under årens lopp hade också visat sig, att registratorns åligganden
enligt instruktionen icke kunnat ens tillnärmelsevis fullgöras af honom.
En stor del af hans göromål hade därför måst öfvertagas af kanslisten.
Icke desto mindre nödgades registratorn använda söndagar och eftermiddagar
för utförande af vissa göromål.

I motsats till förhållandet i hofrätterna vore svarande och förklarande
part hos Kungl. Maj:t ej skyldig att lösa Kungl. Maj:ts domar och utslag,
hvadan alla expeditioner, som på begäran utlämnades åt nämnda parter,
ombesörjdes af registratorn. Det i sådant hänseende erforderliga kollationeringsarbete
finge till stor del utföras af registratorn å eftermiddagarna.

Registratorns dagliga arbetstid å tjänsterummet utgjorde 7—9 timmar,
hvarförutom förekomme hem- och söndagsarbete. För kanslisten
utgjorde dagliga arbetstiden å tjänsterummet 6 timmar, hvarjämte han
under januari månad hade ett par timmars hemarbete dagligen för uppläggning
af revisionssekreterarnas rotlar. Under registratorns semester
vore kanslisten skyldig sköta registratorstjänsten, hvarvid arbetstiden å
tjänsterummet ökades med några timmar dagligen. För det med arfvode

aflönade extra arbetsbiträdet å registratorskontoret vore den dagliga arbetstiden
å tjänsterummet 4 a 472 timmar.

Registrator]^ och kanslisten hafva ansett nödvändigt, att registratorsgöromålen
och ansvaret för desamma fördelades å två tjänstemän, samt
fördenskull hemställt, att å registratorskontoret måtte anställas två registratorer
jämte en kanslist.

I fråga om fördelningen af göromålen mellan dessa tjänstemän
hafva registratorn och kanslisten framlagt ett detaljeradt förslag, enligt
hvilket den ene registratorn skulle företrädesvis behandla revisionssaker
samt ombesörja verkets ekonomiska angelägenheter, den andre registratorn
företrädesvis behandla besvärsmål och ansökningsärenden, samt kanslisten
ombesörja lottning af mål, upplägga rotlar och göra vissa anteckningar i
desamma, hafva vård om handlingarna i afgjorda mål m. in.

Det arbete, som nu utföres af registratorn och kanslisten samt det
å registratorskontoret anställda extra biträdet, synes kommittén vara af
sådan omfattning, att det måste anses fullt sysselsätta två personer under
en arbetstid af minst sex timmar hvarje söckendag, äfven med fortfarande
anlitande af biträdeshjälp.

Större delen af ifrågavarande göromål äro dessutom af sådan beskaffenhet,
att de böra utföras af personer, som kunna under längre tidsföljd
oafbrutet ägna sig däråt.

Likasom vid den år 1909 vidtagna regleringen af löneförhållandena
m. in. vid Svea hofrätt det befanns nödigt att inrätta ytterligare en
aktuarietjänst därstädes, håller kommittén före, att inom nedre justitierevisionen
göromålen å registratorskontoret böra fördelas mellan två på ordinarie
stat uppförda registratorer, med biträde af eu extra ordinarie tjänsteman.

Aflöningen till de två registratorerna torde böra fastställas till
enahanda belopp, som kan varda stadgadt för protokollssekreterarna, hvaremot,
vid det förhållande att en ny ytterligare registrator bör kunna ägna
sig än mera åt tjänsten än som skäligen kan begäras af den nu anställde,
lägre aflönade kanslisten, det nuvarande extra biträdet med eu
aflöning af 2,700 kronor synes böra utan olägenhet kunna utbytas mot

en amanuens.

De extra inkomster, som nu tillfalla registratorn i nedre justitierevisionen,
utgöras dels af stämpelprovision och dels af expeditionslösen.

I följd af vidtagna ändringar i stämpel författningen beträffande
provisionen torde densamma numera få anses utgöra allenast skälig godtgörelse
för det med stämpelförsäljningen förenade bestyr och ansvar. I
hvarje fall anser kommittén sig ej äga anledning att härutinnan föreslå
någon ändring i hvad nedre justitierevisionen angår.

I fråga om expeditionslösens utbytande mot stämpelafgift erinrar
kommittén, hurusom vid senaste lönereglering för nedre justitierevisionen
dylik lösen inskränktes till de expeditioner, som part ej är pliktig
lösa utan erhåller på egen begäran. Det steg mot afskaffandet af expeditionslösen,
som då togs, synes kommittén nu, i likhet med hvad kommittén
hemställde i sammanhang med förslaget till den nya löneregleringen
för rikets hofrätter, böra fullföljas i afseende på nedre justitierevisionen.
Kommittén håller nämligen före, att det arbete, som i nedre justitierevisionen
ännu betalas med lösen, är af beskaffenhet att böra hänföras till
de tjänsteåligganden, som skola fullgöras mot aflöning å stat.

Vid bifall till kommitténs förslag i förevarande hänseende måste
naturligen ren skriftskostnad och öfriga med ifrågavarande expeditioner
förenade kostnader, såsom för papper och blankettryck, bestridas af till
ämbetsverkets förfogande ställda statsmedel.

Kommittén hemställer,

att å nedre justitierevisionens stat må uppföras
tvä registrator er, hvardera med en aflöning afl 4,500
kronor, däraf 2,600 i lön, 1,600 i tjänstgöring spenning
ar och 300 i ortstillägg, hvartill kunna komma
tre ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor,
efter respektive fem, tio och femton år; samt

att den ännu vid nedre justitierevisionen kvarstående
expeditionslösen må upphöra och utbytas mot
stämpel till motsvarande belopp.

Skrifbiträ dert.

Den 22 februari 1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommittén att yttra
sig i anledning af Riksdagens i skrifvelse den 23 maj 1906 innefattade
framställning i fråga om beredande af någon fastare anställning åt personer,
som vore hos statens ämbetsverk och myndigheter på ett stadigvarande
sätt sysselsatta med skrifgöromål och dylika sysslor.

Kommittén afgaf den 31 oktober 1907 betänkande i ämnet (delen
VII). I detta betänkande intogs en utredning angående de dåvarande
förhållandena, affattad på grund af utlåtanden från ämbetsverk och myndigheter
samt i öfrigt inhämtade upplysningar. Denna utredning afsåg
ock nedre justitierevisionen.

Såsom i nyssnämnda betänkande, sid. 14—15, återgifvits, meddelades
af nedre justitierevisionen, att enligt verkets instruktion protokollssekreterarna
hade att bestyra om renskrifning af utgående expeditioner,
samt att det dessutom ålåge dem att låta verkställa utskrift
af nedre revisionens betänkanden, de förslag till rubriker, som borde
biläggas högsta domstolens protokoll, de s. k. konseljpromemoriorna
samt de af vederbörande revisionssekreterare å tjänstens vägnar aflåtna
skrivelser m. in. I ersättning för denna renskrifningsskyldighet åtnjöte
hvarje protokollssekreterare enligt gällande lönestat renskrifningspenningar
med 300 kronor. Vidare hade registratorn att meddela och bekosta be- ,
gärda afskrifter af tillgängliga handlingar mot åtnjutande af afskriftslösen.
Amanuenserna ålåge att utan ersättning ombesörja utskrifter ur nedre
revisionens protokoll, hvilket arbete dock icke vore af någon större omfattning.

Därförutom förekomme emellertid sedan åtskilliga år tillbaka utskrift
för öfvertryck och hektografering. På framställning af högsta domstolens
ledamöter mångfaldigades nämligen ej mindre de af föredragandena uppsatta
förslag till rubriker i nästan alla mål och ärenden, som föredroges i domstolen,
än äfven för föredragningen erforderliga utredningar samt nedre
revisionens betänkanden i den mån, de innefattade förslag till ändring af
öfverklagade beslut, m. in., allt i ändamål, att en hvar af högsta domstolens
vid föredragningen närvarande ledamöter måtte erhålla sitt exemplar.
Öfvertrycket utfördes vid straffanstalten å Långholmen, hvaremot hektogra -

feringen verkställdes inom nedre revisionen. Kostnaden för såväl mån odal o digandet

som de därför erforderliga utskrifterna betaltes direkt af verkets
expensmedel.

För det dåvarande sysselsattes inom nedre revisionens lokaler tre af
ämbetsverket antagna skrifbiträden, hvilka utförde dels utskrifterna för
öfvertryck och hektografering äfvensom själfva hektograferingen, dels ock
det renskrifningsarbete, som kunde åt dem uppdragas af registratorn, protokollssekreterarna
och amanuenserna. Däremot hade biträdena icke någon
befattning med kollationeringen af de utskrifter, som af dem blifvit
verkställda. Enligt uppgift vore biträdena sysselsatta med nämnda göromål
8 å 10 timmar dagligen och uppehölle sig därvid i regel 4 timmar
hvarje söckendag i verkets lokaler.

Skrifbiträdena erhölle för vanlig utskrift 50 öre för ark samt för
den mera tidkräfvande utskriften till öfvertryck och hektografering 80 öre
för ark, hvilket sista pris äfven betaltes för hvarje ark, som hektograferades.
Den årliga inkomsten hade utgjort för det äldsta biträdet 700 — 800 kronor
och för hvar t der a af de två öfriga omkring 1,000 kronor.

Af ifrågavarande tre skrifbiträden hade ett tjänstgjort sedan år 1864,
ett sedan år 1895 och ett sedan år 1906.

Nedre justitierevisionen upplyste, att efter verkställd beräkning fem
skrifbiträden skulle hafva full sysselsättning med utförande af nedre revisionens
renskrift. Att likväl så många skrifbiträden icke antagits, hade
delvis berott därpå, att registratorn och protokollssekreterarna öfverlämnat
åtskillig renskrift till renskrifningsbyråer — hvilka utfört arbetet till
något lägre pris än det till biträdena utgående — hvarförutom en del
renskrift utförts af protokollssekreterarna själfva samt medlemmar af dei’as
familjer.

Det för nedre revisionens räkning erforderliga skrifarbetet betaltes
således blott till en mindre del direkt af staten.

Redan i förut afgifna betänkanden hade kommittén framhållit, att
det måste anses som en misshushållning och böra undvikas att låta tjänstemän
verkställa rent mekaniska arbeten, såsom renskrifning och dylikt;
och uti sitt of vanberörda betänkande af den 31 oktober 1907 föresloo O 13—092161.

Löneregleringskornmitténs bet. XXIV.

kommittén, att åt biträden, som för stadigvarande arbetsuppgifter vore hos
statsmyndigheter anställda eller därefter anställdes, måtte gifvas en fast
ställning på tillika angifvet sätt, med aflöning inom vissa minimi- och
maximibelopp (i hufvudstaden 1,200—1,800 kronor), jämte rätt till semester
samt till sjukhjälp och ålderdomsunderstöd efter vissa närmare
angifna grunder.

Frågan om dylika biträdens ställning har numera i princip kommit
under pröfning vid 1910 års riksdag, till en början vid behandlingen af
Kun öl. Maj:ts förslag rörande reglering af löneförhållanden m. in. vid
fångvårdsstyrelsen.

Kungl. Maj:t hade därvid hemställt, att bland den ordinarie personalen
i fångvårdsstyrelsen måtte uppföras ett skrit biträde med en begynnelseaflöning
af 1,200 kronor jämte två ålderstillägg.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition har
Riksdagen medgifvit, att å fångvårdsstyrelsens stat uppföres ett skrifbiträde
med en aflöning af 1,200 kronor, däraf 600 i lön, 450 i tjänstgöringspenningar
och 150 i ortstillägg, jämte två ålderstillägg till lönen, hvartdera
å 200 kronor, efter resp. fem och tio år; och skall biträde, som vid den
nya statens ikraftträdande är anställdt hos fångvårdsstyrelsen och antages
till biträde å denna stat, äga att för åtnjutande af löneförhöjning räkna
sm till godo den tid, biträdet därförinnan innehaft stadig anställning
hos styrelsen.

På grund af hvad sålunda förekommit har kommittén ansett sig
böra utgå från den förutsättningen, att så många skrifbiträden, som kunna
antagas under alla omständigheter finna full sysselsättning i ämbetsverket
under en arbetstid af minst sex timmar hvarje söckendag-, böra uppföras
å nedre justitierevisionens stat med aflöningsförmåner, motsvarande de af
Riksdagen för skrifbiträdet hos fångvårdsstyrelsen bestämda.

Beträffande det antal skrifbiträden, som kan anses erforderligt inom
nedre revisionen, erinrar kommittén dels om ämbetsverkets ofvan anförda
yttrande, enligt hvilket efter verkställd beräkning fem skrifbiträden skulle
hafva full sysselsättning med utförande af nedre revisionens renskrift, dels
ock om den af flertalet tjänstgörande revisionssekreterare till protokollet

den 18 december 1909 uttalade mening, enligt.hvilken antalet skrifbiträden
syntes böra beräknas till hälften af rotlarnas antal.

Det senare uttalandet synes vara afgifvet under den förutsättningen,
att samtliga amanuensbefattningar i ämbetsverket skulle indragas. Kommittén
har emellertid ansett sig böra föreslå bibehållandet af fyra amanuenser,
och bifall härtill torde kunna antagas i någon mån minska behofvet
af skrifbiträden, hvilka sistnämnda väl böra biträda ej blott med renskrifning
utan äfven med andra arbeten af enklare beskaffenhet.

A andra sidan ökas dock behofvet af skrifbiträden, ifall kommitténs
förslag om utbytande af expeditionslösen mot stämpel vinner bifall, i ty
att den renskrifning, som nu bekostas af registratorn mot erhållande
af lösen, då skulle komma att ombesörjas på statsverkets bekostnad.

Då kommittén i sitt betänkande den 31 oktober 1907 föreslog anställandet
af fasta biträden hos vederbörande statsmyndigheter, med angifna
förmåner, uttalade kommittén vikten af att tillse, att sådana biträdesbefattningar
inrättades endast i den mån detta kunde anses af förhållandena
verkligen betingadt. Det måste — framhöll kommittén — i sådant hänseende
förutsättas, att en dylik anställning ej ifrågakomme annat än för
biträde, hvars arbetskraft blefve, i hufvudsakligen samma omfattning som
den ordinarie personalens, utnyttjad för statstjänsten. Men det borde
därjämte kräfvas utredning därom, att behofvet för vederbörande myndighet
af dylik arbetskraft till nämnda omfattning vore af stadigvarande
beskaffenhet.

Vid öfvervägande af ofvan anförda omständigheter har kommittén
kommit till den öfvertygelsen, att inom nedre justitierevisionen åtta skrifbitiäden
under alla förhållanden kunna antagas finna full sysselsättning
med utförande af renskrifning och därmed jämförligt arbete; och kommittén
hemställer fördenskull,

att å nedre revisionens stat må uppföras 8 skrifbiträden,
hvardera med en aflöning af 1,200 kronor,
däraf 600 i lön, 450 i tjänstgöring spenning ar och 150
i ortstillägg, hvartill kunna komma två ålderstillägg till
lönen, hvardera ä 200 kronor, efter fem och tio år.

100

Enär det emellertid måste antagas, att vid tillfällen, då arbetena
äro särskildt hopade, ofvan afsedda biträden icke skola vara i stånd att
medhinna alla förekommande renskrifnings- och dylika arbeten, utan att
således tidtals andra, tillfälliga arbetskrafter måste i större eller mindre
omfattning anlitas, har kommittén ansett, att till nedre revisionens förfogande
böra ställas tillräckliga medel för godtgörelse åt dylika tillfälliga
biträden.

Renskrifnings- och därmed sammanhängande arbete för nedre justitierevisionen
kostar statsverket för närvarande dels 6,000 kronor, som utbetalas
i renskrifningspenningar till protokollssekreterarna och amanuenser
med protokollssekreterartjänstgöring, dels ock, sådana förhållandena varit
under år 1909, ett belopp af 5,870 kronor 23 öre, som utgifvits för maskinskrifning
samt för öfvertryck och hektografering in. m.

Sistnämnda belopp, hvari kostnad för maskinskrifning och annan
skrifning ingår med 375 kronor 40 öre, har utgått från andra hufvudtitelns
anslag till skrifmaterialier och expenser, ved in. in.

Vid bestämmande af det anslag, som kräfves för utförande af tillfällig
renskrifning och därmed jämförligt arbete inom nedre revisionen,
måste man taga hänsyn dels därtill att produkten af renskrifningsarbetet,
om det till väsentlig del utföres af biträden med fast aflöning och mera
begränsad arbetstid, uppenbarligen blir i förhållande till kostnaden betydligt
mindre än under nuvarande förhållanden, då arbetet utföres på beting,
dels ock därtill att, på sätt nyss framhållits, vid bifall till kommitténs
förslag om borttagande af den i nedre revisionen kvarstående expeditionslösen
statsverket måste betala all i ämbetsverket förekommande renskrifning.

I betraktande häraf har det synts kommittén, som om för nu ifrågavarande
ändamål skäligen borde beräknas ett belopp af 5,000 kronor,
hvilket belopp vid uppgörande af stat för nedre revisionen lärer böra, på
sätt inom centrala ämbetsverk i allmänhet äger rum, sammanslås med anslag
till amanuenser, vikariatsersättningar samt gratifikationer till extra
ordinarie tjänstemän och extra ordinarie vaktmästare.

Härtill återkommer kommittén i det följande.

101

Hos nedre justitierevisionen äro anställda 5 ordinarie vaktmästare,
hvilka hvardera åtnjuta en aflöning å stat till belopp af 800 kronor, däraf
500 lön och 300 tjänstgöringspenningar, hvartill kan komma ett ålderstillägg
till lönen å 100 kronor efter fem år. Därjämte åtnjuta vaktmästarna
dels förut omförmälda s. k. kallelsepenningar, enligt deras egen uppgift
utgörande omkring 100 kronor om året till en hvar af dem. En af
vaktmästarna har dessutom, på grund af chefens för finansdepartementet
förut omnämnda skrifvelse den 20 februari 1879, tills vidare bostadsförmån.

Vid nu förestående lönereglering för nedre justitierevisionen lärer,
såsom inom flertalet öfriga ämbetsverk med flera vaktmästare, en af de
hos nedre revisionen anställda vaktmästarna böra å staten uppföras såsom
förste vaktmästare.

Såväl dennes som de andra vaktmästarnas aflöning å stat torde böra
bestämmas till enahanda belopp, som enligt 1910 års Riksdags beslut
skola från och med år 1911 tillkomma motsvarande befattningshafvare i
fångvårdsstyrelsen.

Då beträffande de kallelsepenningar, som för närvarande tillkomma
vaktmästarna i nedre justitierevisionen, anledning ej lärer saknas för det
antagande, att vid förändradt sätt för utgifvande af högsta domstolens
domar nämnda kallelsepenningar inom den närmare tiden komma att försvinna,
har kommittén ansett desamma nu ej böra föranleda vidare framställning
eller yttrande från kommitténs sida än ett uttryckligt betonande,
att kallelsepenningarnas försvinnande icke må framdeles få åberopas till
stöd för anspråk från vaktmästarpersonalen i nedre justitierevisionen på
förhöjning af aflöning å stat utöfver hvad vid nu förestående lönereglering
kan varda bestämdt eller på någon som helst annan ersättning af statsmedel.

Kommittén anser sig i detta sammanhang böra fästa uppmärksamhet
därpå, att statsutskottet vid 1910 års riksdag i sitt utlåtande n:r 2 vid
behandling af frågor rörande fångvårdsstyrelsen erinrat, hurusom 1906 års
statsrevisorer anmärkt, bland annat, att de vid granskning af departementens
och de centrala ämbetsverkens räkenskaper funnit, att särskilda

Vaktmästare.

102

kostnader utgått för göromål, som skäligen bort af verkens vaktmästare
utan ersättning bestridas.

I sådant afseende hade förekommit utgifter för eldning, för hembärande
af handlingar och böcker, för hissning och skötsel af flagga med
flera dylika, bestyr. I anledning däraf hade revisorerna ifrågasatt, huruvida
icke allmänna bestämmelser borde utfärdas angående de tjänsteåligganden,
som i regeln borde tillkomma vaktmästarna.

Fångvårdsstyrelsen, som jämte öfriga centrala ämbetsverk däröfver afgifvit
yttrande, hade därvid uttalat den mening, att meddelandet af dylika
bestämmelser, om de vore behöfliga, syntes lämpligast böra ske i sammanhang:
med erforderlig allmän reglering: af vaktmästarnas löner.

I det utlåtande, som statsutskottet vid 1907 års riksdag afgifvit
med anledning af revisorernas berättelse, hade utskottet i nämnda fråga
anfört, att utskottet antoge, att, sedan uppmärksamheten blifvit fäst å denna
angelägenhet, Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter skulle komma
att taga densamma i öfvervägande och vidtaga de åtgärder, som af förhållandena
kunde befinnas påkallade.

Under åberopande däraf framhöll statsutskottet vid 1910 års riksdag
önskvärdheten af att frågan i hvad den afsåge fångvårdsstyrelsens vaktmästare
måtte, vid utfärdandet af ny instruktion för styrelsen, af Kungl.
Maj:t tagas under ompröfning.

Kommittén hemställer,

att å nedre justitierevisionens stat må uppföras
en förste vaktmästare med en aflöning af 1,500
kronor, däraf 900 i lön, 450 i tjänstgöringspenningar
och 150 i ortstillägg, hvartill efter fem år kan komma
ett ålder stillägg till lönen med 100 kronor; samt

fyra vaktmästare, hvar och en med en aflöning af
1,200 kronor, däraf 700 i lön, 350 i tjänstgöringspenningar
och 150 i ortstillägg, hvartill kunna komma tvä
ålderstillägg till lönen, hvartdera å 100 kronor, efter
fem och tio år.

103

I staten torde ock böra intagas den bestämmelse,

att, därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter
fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna förmån
kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen
af dragas 100 kronor årligen.

Vid de löneregleringar för vissa centrala ämbetsverk, som under de
senaste åren af Riksdagen antagits, har, såsom förutsättning för ikraftträdandet
af de nya lönestaterna, i allmänhet stadgats skyldighet för samtliga
ordinarie tjänstinnehafvare att, i den mån ej undantag kunna anses
böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet
tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.

Hvad kammarrätten angår, äro dock presidenten, kammarrättsråden
och revisionskommissarierna undantagna från detta stadgande.

1 fråga om hofrätterna med deras hufvudsakligaste egenskap af
dömande verk ansåg kommittén en daglig minimiarbetstid af sex timmar
å tjänsterummen ej kunna föreskrifvas för personalen i dess helhet,
utan hemställde, att såsom förutsättning för de blifvande aflöningsstaterna
för rikets hofrätter måtte uppställas, att samtliga ordinarie tjänstemän
och betjänte, undantagandes president, ledamöter och fiskaler, skulle, i
den mån ej undantag kunde anses höra stadgas eller för särskilda fall
efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar
hvarje söckendag.

I anförande till statsrådsprotokoll den 19 mars 1909 vid behandlingen
af frågan om reglering af löneförhållandena in. in. vid rikets hofrätter
tillkännagaf chefen för justitiedepartementet, att han beträffande
det föreslagna undantaget för president, ledamöter och fiskaler vore ense
med kommittén.

Hvad notarierna anginge, hade departementschefen icke ansett sig
böra biträda kommitténs förslag i förevarande afseende, utan anslöt sig
obetingadt till den uppfattningen, att en föreskrift af ifrågavarande innehåll
för notarierna med deras af de särskilda divisionernas arbete fullständigt
beroende, till såväl omfång som beskaffenhet synnerligen väx -

Usträckning
af arbetstiden.

104

lancle arbetsbörda icke allenast vore onödig och ändamålslös, utan rent af
kunde blifva till men för arbetets beskaffenhet.

Intet vore nämligen — syntes det departementschefen — i högre
grad ägnadt att slappa intresset för tjänsten, än att tjänstemannen i sin
tjänsteutöfning bundes af obilliga, för arbetet hinderliga restriktioner. Ansåges
särskilda föreskrifter erforderliga rörande tiden för notariernas tjänstgöring
å tjänsterummet, borde därför, enligt departementschefens mening,
åt vederbörande divisioner öfverlåtas att därom bestämma.

Äfven hvad anginge vaktbetjäningen hos hofrätterna syntes departementschefen
en afvikelse från kommitténs förslag af omständigheterna
påkallad.

I detta afseende erinrade departementschefen, att, då i statsverkspropositionen
till 1909 års Riksdag framställning gjordes om ny lönestat
för högsta domstolens vaktmästare, därvid förutsattes, att någon allmän
föreskrift för vaktmästarna i högsta domstolen att minst sex timmar
hvarje söckendag vara å tjänsterummet tillstädes icke skulle ifrågakomma,
utan att det skulle öfverlåtas åt domstolen att efter eget bepröfvande afgöra,
i hvad mån närvaro af vaktmästare å tjänsterummet borde påfordras
utöfver den tid af fyra timmar dagligen utom å lördagar, då domstolens
sessioner påginge. Statsutskottet hade i sitt utlåtande fästat uppmärksamhet
vid detta förhållande, men funnit detsamma påkalladt af det inom
domstolen rådande arbetssättet, och vid ärendets afgörande höjdes inom
Riksdagen ingen gensaga mot statsutskottets berörda yttrande.

Hvad sålunda anförts beträffande högsta domstolens vaktmästare
syntes departementschefen, åtminstone delvis, äga tillämplighet äfven beträffande
vaktbetjäningen i hofrätterna. Jämväl i hofrätterna vore den
dagliga sessionstiden fyra timmar och därutinnan hade kommittén icke
ifrågasatt någon förändring. Äfven under förutsättning af eu till minst
sex timmar dagligen utsträckt tjänstgöring å ämbetsrummet för vissa af
de vid hofrätterna anställda tjänstemännen syntes det departementschefen
ändamålslöst att för vaktbetjäntpersonalen i dess helhet föreskrifva samma
tid. Departementschefen ansåg sålunda, att, i öfverensstämmelse med hvad
som uttalats om vaktmästarna i högsta domstolen, det borde öfverlämnas

105

åt hofrätterna att bestämma, i hvad mån vaktmästarna därstädes borde
vara å tjänsterummet tillstädes utöfver sessionstiden.

I sin skrifvelse den 22 maj 1909 n:r 2 förklarade Riksdagen,
att den i nämnda fråga anslöte sig till hvad departementschefen uttalat.

Enligt Riksdagens beslut skulle under lönestaterna för hofrätterna
införas den bestämmelse, att vederbörande lönestat trädde i kraft den 1
januari 1910 under förutsättning, att Kungl. Maj:t dessförinnan meddelade
föreskrift därom, att sekreterarna, advokatfiskalerna, aktuarierna och arkivarierna
skulle, i den mån ej undantag kunde anses böra stadgas eller för
särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes
minst sex timmar hvarje söckendag.

I de af Kungl. Maj:t den 10 december 1909 fastställda arbetsordningarna
för rikets hofrätter hafva bestämmelser i ämnet intagits.

Hvad nedre justitierevisionen beträffar, lära revisionssekreterarna,
hvilkas arbete är af beskaffenhet att till stor del lämpligast utföras i hemmet,
icke böra åläggas att sex timmar hvarje helgfri dag vara å tjänsterummet
tillstädes.

Protokollssekreterarna och vaktmästarna i nedre revisionen synas uti
ifrågavarande hänseende kunna jämföras med hofrätternas notarier och
vaktmästare, och torde fördenskull de särskilda föreskrifter, som befinnas erforderliga
rörande tiden för ifrågavarande befattningshafvares tjänstgöring
å tjänsterummet, böra få meddelas af nedre justitierevisionen.

De .af kommittén föreslagna båda registratorerna äfvensom de skrifbiträden,
som varda uppförda å ordinarie stat, synas däremot böra vara
underkastade den vanliga föreskriften om skyldighet att, i den mån ej
undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning
medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje
söckendag.

Kommittén hemställer alltså,

att såsom förutsättning för blifvande ajlöningsstat
för nedre justitierevisionen må uppställas, att de föreslagna
registratorerna och shrif''biträdena skola, i den

14—092191. Löneregleringskommitténs bet. XXIV.

Aflönings villkor.

106

mån ej undantag hunna anses böra stadgas eller för
särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet
tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.

I kungl. kungörelse den 19 maj 1876 (bihang till svensk författningssamling
n:r 21) föreskrefs, att vid genomförande af den förändrade
löneregleringen för justitierevisionsexpeditionen skulle i tillämpliga delar
iakttagas enahanda bestämmelser och villkor, som blifvit antagna i afseende
å tjänstemännen vid rikets hofrätter.

Sedermera tillkännagafs i kungl. kungörelse den 3 april 1897 (bihang
till svensk författningssamling n:r 33), att — jämte det från 1898 års
början till nedre justitierevisionens stat af år 1876 blifvit fastställdt ett
tillägg, upptagande löneförmåner till två konstituerade revisionssekreterare
och fyra amanuenser — stadgande tillika meddelats därom, att för åtnjutande
af de sålunda fastställda löneförmånerna skulle lända till efterrättelse
enahanda villkor, som vore föreskrifna för innehafvare af de å 1876 års
stat uppförda aflöningar.

Vid affattande af förslag till aflöningsvillkor vid nu förestående
lönereglering för nedre justitierevisionen har kommittén tagit hänsyn till
hvad som blifvit stadgadt vid åtskilliga af de under senaste åren skedda
löneregleringarna.

I sådant hänseende har ock enahanda semesterförmån, som i allmänhet
medgifvits befattningshafvare i motsvarande lönegrader, föreslagits
ej blott, såsom förut antydts, för revisionssekreterare, utan äfven för
protokollssekreterare, registratorer och skrifbiträden. Hvad skrifbiträdena
angår, hänvisas i detta afseende till de vid 1910 års riksdag godkända
villkor och bestämmelser för åtnjutande af de i staten för fångvårdsstyrelsen
upptagna aflöningsförmåner.

I fråga om löns förhöjning genom ålderstillägg är bland nyssnämnda
villkor och bestämmelser intaget det särskilda stadgande, att skrifbiträde,
som vid den nya statens ikraftträdande är anställdt hos fångvårdsstyrelsen
och antages till biträde å denna stat, äger att för åtnjutande af löneförhöjning
räkna sig till godo den tid, biträdet därförinnan innehaft stadig
anställning hos styrelsen.

107

Med afseende emellertid å den särskilda ställning i afiöningshänseende,
som skrifbiträdena hos nedre justitierevisionen hittills intagit, har
det synts kommittén lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj:ts pröfning,
om och i hvad mån skrifbiträde, som vid , den nya statens ikraftträdande
är anställdt vid nedre justitierevisionen och antages till biträde å den nya
staten, må för åtnjutande af löneförhöjning genom ålderstillägg få räkna
sig till godo den föregående tjänstgöringen vid nedre revisionen.

Kommittén tillåter sig härvid, till jämförelse, erinra, hurusom i betänkandet
den 31 oktober 1907 angående fastare anställning för vissa
biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter kommittén föreslog, att,
i fråga om bekommande af ålderdoms- eller invaliditetsunderstöd, tjänstår
skulle räknas från antagandet till fast biträde, dock att på Kungl. Majrts
pröfning skulle få ankomma, om och i hvad mån därutöfver finge tillgodoräknas
föregående tjänstgöring såsom ständigt biträde hos statsmyndighet.

Vid bestämmande af villkoren för åtnjutande af de i nya stater för
ämbetsverk och myndigheter upptagna aflöningsförmåner plägar i allmänhet
i fråga om förhöjning af lön efter viss tids fortsatt innehafvande af
befattning i samma lönegrad medgifvas, att löntagare bör tillgodoräknas
den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial
eller på grund af förordnande i följd af frågan om reglering
af löneförhållandena in. in. vid ämbetsverket eller myndigheten eller i följd
af frågan om dess omorganisation.

I förslaget till aflöningsvillkor beträffande nedre justitierevisionen
har kommittén uti ifrågavarande hänseende uteslutit orden »eller konstitutorial».

Om nämligen än uttrycket »samma lönegrad», vid jämförelse med
den föreslagna staten, otvetydigt bör gifva vid handen, att en ordinarie
revisionssekreterare icke skall äga rätt att för ålderstillägg räkna sig till
godo den tid han varit konstituerad revisionssekreterare, har kommittén
dock ansett önskvärdt, att någon möjlighet till oriktig tolkning af aflöningsvillkoren
i detta hänseende icke må förefinnas. Det är af sådan
anledning som de nyssberörda orden »eller konstitutorial» uteslutits.

108

För de innehafvare af befattningar å ordinarie stat vid nedre justitierevisionen,
hvilka ej vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt därvid
fästade villkor och som icke lagligen kunna därtill förbindas, hafva
föreslagits särskilda bestämmelser, hvarvid i fråga om befrielse, i förekommande
fall, från skyldighet att bekosta renskrifning och om därmed sammanhängande
indragning af renskrifningspenningar, äfvensom i fråga om
godtgörelse för sportler, som indragas, beaktats hvad som i dessa hänseenden
stadgats vid hofrätternas öfverförande på nya stater från och med
år 1910.

Kommittén hemställer,

att för åtnjutande af de aflöningsförmåner, som
varda upptagna i blifvande stat för nedre justitierevisionen,
måtte fastställas följande villkor och bestämmelser,
nämligen:

att innehafvare af befattning på ordinarie stat i
nedre justitierevisionen skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af ämbetsverket eller eljest i allmänhet kan
varda stadgad;

att med befattning på ordinarie stat i nedre justitierevisionen
icke må förenas annan tjänst å rikets,
Riksdagens eller kommuns stat;

att med befattning på ordinarie stat i nedre
justitierevisionen ej heller må förenas vare sig uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller
bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller
blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom
tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning af hvad slag som helst, såframt ej, hvad
angår revisionssekreterare, Kungl. Maj:t och, hvad angår
innehafvare af annan befattning, nedre justitierevisionen
uppå därom gjord framställning och efter pröfning, att

109

ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses
inverka hederligt för tjänstgöringen i nedre justitierevisionen,
finner uppdraget eller befattningen kunna få
tills vidare mottagas och bibehållas;

att tjänstgöring spenning ar få uppbäras endast för
den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort
eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit
befriad från tjänstgöring, skola utgå till den, som uppehållit
befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg
eller i det fall, där afiöningen utgöres af arfvode, den
del däraf, som icke anses såsom tjänstgöring spenning ar,
men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande,
enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen,
dess utskott eller revisorer eller andra särskilda
uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen,
kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina
tjänstgöring spenning ar afstå så mycket af lönen eller
ortstillägget eller af arfvodet, som erfordras för befattningens
uppehållande eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej md utgå till tjänstinnehafvare för
Hd, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan
att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller
kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehafvare varder af stängd från
tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke pröfvas böra användas till befattningens uppehållande,
skall under tiden innehållas, såvida det ej finnes
skäligt låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för
beredande af semester, tjänstinnehafvare af lägre grad skall
vara skyldig att, om han förordmas till högre befattning

i nedre justitierevisionen, bestrida densamma mot åtnjutande,
i det förstnämnda fallet af de för befattningen
anslagna tjänstgöring spenning ar, men eljest af däremot
svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar,
dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och
samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af befattning i samma lönegrad är i
staten medgifven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes
att inträda efter fem dr, under villkor att innehafvaren
under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med
godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt
uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till
last den tid han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen,
om sådan äger rum, efter ytterligare fem år,
på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, därest
sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes
på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och en
af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre
aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd; börande löntagare därvid tillgodoräknas
den tid, som före den nya aflöning sstatens
trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen,
vare sig på grund af fullmakt eller på grund
af förordnande i följd af frågan om reglering af löneförhållanden
m. m. vid nedre justitierevisionen;

att beträffande skrifbiträde, som vid den nya
statens ikraftträdande är anställdt vid nedre justitierevisionen
och antages till biträde å denna stat, det må ankomma
på Kungl. Maj:ts pröfning, om och i hvad mån

biträdet för åtnjutande af löneförhöjning äger räkna sig
till godo den föregående tjänstgöringen vid nedre justitierevisionen; att

likväl löntagare, som, dä han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension,
icke må tillträda samma förhöjning;

att semester årligen må, när sådant kan ske utan
hinder för göromålens behöriga gäng, åtnjutas af revisionssekr
eter ärna enhvar under en och en half månad
samt af protokollssekreterarna, registrator erna och skrifbiträdena
enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd
eller kontroll ä uppbörd, är pliktig att å tid af året, som
af nedre justitierevisionen bestämmes, begagna sig af semester; att

vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom
ortstillägg eller, där aflöningen utgöres af arfvode,
den del där af, som icke anses såsom tjänstgöring spenningar,
utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad
i särskild lag angående civila tjänstinneliafvares rätt till
pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som
därejter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt;
samt

att den, som tillträder den nya aflöning sstaten,
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj ds
bestämmande, upphörande af eller minskning i extra
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå
för bestyr i sammanhang därmed.

112

Därjämte torde böra förklaras,

att en hvar, som med eller efter ingången af det
år, med hvars början den nya staten träder i kraft, tillträder
befattning å ordinarie stat vid nedre justitierevisionen,
skall vara pliktig att underkasta sig ofvanberörda villkor
och bestämmelser, samt

att de förutvarande innehafvare af dylika befattningar,
hvilka icke före viss angifven tidpunkt anmäla,
att de vilja underkasta sig den nya aflöning sstaten samt
nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
hunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem
dittills tillkommande aflöning sför maner äfvensom, i den
mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnd a
lag, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit
dem, dock att, mot befrielse från åliggande skyldighet att
bekosta renskrifning, till vissa af befattningarna i fråga
anslagna renskrifning spenning ar skola upphöra att utgå,
samt att i stället för sportler, som i sammanhang med
löneregleringen indragas, skall utgå godtgörélse, beräknad
efter medeltalet af den inkomst, tjänstinnehafvare
må anses hafva åtnjutit af sålunda indragna sportler
under den senast förflutna tid, sdvidt möjligt ej understigande
fem år, därför denna inkomst kan utrönas.

Anslag till Såsom förut nämnts, har kommittén förutsatt, att af det antal ama W1vTaHats-r''

nuenser, som för närvarande finnes vid nedre justitierevisionen, allenast

ersättningar fyra böra bibehållas.
m. m. J

Vidkommande arfvode till dessa fyra biträdande tjänstemän har
kommittén här, liksom vid Svea hofrätt, funnit sig böra vid beräknandet
af det anslag, hvarifrån nämnda arfvoden skola utgå, ställa beräkningen
uti ifrågavarande afseende efter de grunder, som vid regleringarna år 1908
följdes beträffande kammarkollegiet och kammarrätten, eller till i medeltal
1,800 kronor för hvarje amanuens.

113

Vid reglerandet af löneförhållandena vid sistnämnda två ämbetsverk
blef för uppehållande af amanuensbefattning under sjukdom och semester
samt då amanuens förordnats att bestrida ordinarie tjänst under innehafvarens
semester och tjänstledighet beräknadt omkring 450 kronor för
hvarje amanuens. Enahanda grund har synts böra tillämpas vid nedre
j ustitiere visionen.

I de nämnda hänseendena torde alltså böra för amanuensbefattningar
vid detta ämbetsverk beräknas ett belopp af 9,000 kronor.

Kommittén har föreslagit, att semester skulle, när sådant kunde
ske utan hinder för göromålens behöriga gång, få åtnjutas af revisionssekreterarna
enhvar under en och en half månad samt af protokollssekreterarna,
registratorerna och skrifbiträdena enhvar under en månad. Hvad
revisionssekreterarna angår, har kommittén tänkt sig möjligheten, att ett
mindre antal under hela året eller större delen däraf förordnade vikarier
skulle kunna fullgöra den föredragningsskyldighet, som belöper å samtliga
revisionssekreterares semester.

För den å ordinarie stat upptagna personalens semesterledigheter
måste finnas tillgång till vikariatsersättningar, i allmänhet motsvarande
vederbörande befattningshafvare tillkommande tjänstgöringspenningar, men
för vikarie för semesterledigt skrif biträde ett skäligt ansedt belopp af 75
kronor per månad. Kommittén har i dessa hänseenden beräknat ett belopp
af i rundt tal 8,600 kronor.

För utförande af tillfällig renskrifning och därmed jämförligt arbete
inom nedre revisionen har kommittén, såsom i det föregående är nämndt,
beräknat 5,000 kronor.

Till gratifikationer åt extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie
vaktmästare finnes i nu gällande stat för nedre justitierevisionen uppfördt
ett anslag af 1,400 kronor. Detta belopp torde emellertid blifva otillräckligt,
ifall kommitténs förslag om indragning af de flesta amanuenserna
vinner bifall. Kommittén finner fördenskull i detta hänseende böra beräknas
ett belopp af 2,400 kronor.

Kommittén hemställer,

att i staten för nedre justitierevisionen må till
amanuenser, vikariatsersättningar, tillfälliga skrifbiträ 15—092161.

Lönereglering slcomftiitténs bet. XXIV.

114

den samt gratifikationer till extra ordinarie tjänstemän
och extra ordinarie vaktmästare uppföras ett belopp af

25,000 kronor.

Stat Enligt kommitténs förslag skalle staten för nedre justitierevisionen

få följande utseende.

		K r o	n o r.
		Tjänst- görings-	i i
	Lön eller	pen-		Summa.
	motsva-	ningar	tillägg.
	rande.	eller motsva- rande.


1 ordinarie revisionssekreterare	5,000	2,500	600	8,100	(Efter 5 år kan lönen höjas
11 ordinarie revisionssekreterare	55,000	27,500	6,600	89,100	\| med 600 kronor.
1 konstituerad revisionssekre-terare, arfvode ..... 7 konstituerade revisionssekre-	5,000	2,500	—	7,500
terare, arfvoden.....	35,000	17,500	—	52,500
1 protokollssekreterare ....	2,600	1,600	300	4,500	(Efter 5 år kan lönen höjas
10 protokollssekreterare ....	26,000	16,000	3,000	45,000	1 med 500 kronor, efter 10 l år med ytterligare 500
1 registrator........	2,600	1,600	300	4,500	kronor och efter 15 år med än ytterligare 500
1 registrator........	2,600	1,600	300	4,500	kronor.
1 skrifbiträde.......	600	450	150	1,200	]Efter 5 år kan lönen höjas 1 med 200 kronor och efter
7 skrifbiträden.......	4,200	3,150	1,050	8,400	1 10 år med ytterligare 200 j kronor.
1 förste vaktmästare.....	900	450	150	1,500	(Efter 5 år kan lönen höjas \ med 100 kronor.
1 vaktmästare.......	700	350	150	1,200	JEfter 5 år kan lönen höjas 1 med 100 kronor och efter
3 vaktmästare....... Till amanuenser, vikariatsersätt-	2,100	1,050	450	3,600	i 10 år med ytterligare j 100 kronor.
ningar, tillfälliga skrifbiträ-den samt gratifikationer till extra ordinarie tjänstemän och				25,000
extra ordinarie vaktmästare .
Summa	-	! -	—	256,600	1

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri kostad samt bränsle, skall, sä länge denna förmån
kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

115

De aflöningsanslag, som för år 1910 utgå och jämväl för år 1911
bestämts att utgå till nedre justitierevision en, äro följande:

enligt den ordinarie staten...........kronor 161,000

och enligt den extra ordinarie staten:
till beredande af tillfällig löneförbättring åt ordinarie

och konstituerade revisionssekreterare...... » 19,000

till beredande af tillfällig förhöjning af de i den ordinarie
staten till en hvar af tre amanuenser upptagna

tjänstgöringspenningar.........i . . . > 900

till aflönande af sex tillförordnade revisionssekreterare

och sex amanuenser............. » 57,600

och till aflönande af ett biträde å registratorskontoret . » 2,700

eller tillhopa kronor 241,200

Enligt kommitténs förslag skulle aflöningsstaten

sluta å...................... » 256,600

och således öfverstiga nu utgående anslag med.....kronor 15,400.

Härvid har dock icke tagits hänsyn vare sig till de vissa befattningshafvare
i nedre revisionen tillkommande extra lönetillägg, för år 1909
utgörande 8,512 kronor 18 öre, eller till vederbörande befattningshafvare
tillkommande ålderstillägg, Indika fortfarande såsom hittills skulle utgå af
andra hufvudtitelns gemensamma förslagsanslag till ålderstillägg.

I sistnämnda afseende är att märka, att bifall till kommitténs förslå oskulle
medföra ökade utgifter från nyssberörda anslag.

Enligt nu gällande bestämmelser kunna nämligen till protokollssekreterarna,
registratorn och kanslisten utgå allenast två ålderstillägg, hvardera
å 500 kronor, medan protokollssekreterarna och de föreslagna två
registratorerna enligt kommitténs förslag skulle kunna erhålla tre ålderstillägg,
hvardera å nämnda belopp.

Likaledes skulle enligt kommitténs förslag en förste vaktmästare
kunna erhålla ett ålderstillägg å 100 kronor samt öfriga vaktmästare
ytterligare ett ålderstillägg, likaledes å 100 kronor, hvarjämte de fast anställda
skrifbiträdena skulle äga rätt till ålderstillägg.

o DO

Kostnadsbe räkning.

116

Jämväl ökningen af de ordinarie revisionssekreterarnas antal kan
antagas i någon om än ringa män komma att. öka utgifterna från berörda
förslagsanslag.

Vid kostnadsberäkningens uppgörande har naturligen hänsyn ej heller
tagits därtill, att af andra hufvudtitelns allmänna besparingar plägat anvisas
medel till arfvoden åt extra revisionssekreterare och till fyllnadsarfvoden
åt vikarierande revisionssekreterare, m. m.

Förslag till ändrade

anordningar i (ifrigt beträffande nedre
j ustitiere visionen.

Att, utöfver hvad redan i det föregående är antydt, förhållandena
beträffande nedre justitierevisionen och dess samband med högsta domstolen
böra blifva föremål för en ingående och sakkunnig granskning i
syfte att desamma må i erforderliga hänseenden bringas i mera tidsenligt
skick, har synts kommittén uppenbart och lärer äfven bestyrkas af innehållet
i flera till kommittén remitterade framställningar.

Kommittén har ansett sig böra här nedan påpeka vissa förhållanden,
som torde förtjäna att särskildt uppmärksammas vid den nämnda granskningen.

f den skrifvelse från Riksdagens justitieombudsman af den 12 mars o/ikheten rot1908,
som blifvit till kommittén öfverlämnad, har uppmärksamheten fästats/ afseende å
å den betydande olikheten mellan de särskilda rotlarna i nedre revi-ey fo^gi‘s>,a
sionen i afseende å antalet ej föredragna mål.

Af denna olikhet föranledes i åtskilliga fall, att senare inkomna, å
vissa rotlar lottade mål varda, utan att förtursrätt för dem kan åberopas,
föredragna i högsta domstolen medan samtidigt å andra rotlar befintliga
mål af äldre datum vänta på sådan föredragning.

Sålunda kan, såsom i justitieombudsmannens skrifvelse erinras, den
långsamhet i rättsskipningen vid högsta domstolen, hvaröfver allmänt klagas,
blifva, hvad en del parter beträffar, större än som på grund af förefintliga
förhållanden skulle vara nödigt.

I det yttrande, som nedre revisionen den 16 maj 1908 afgaf öfver justitieombudsmannens
framställning, har framhållits, att missförhållandet ifråga
företrädesvis vore beroende på den ojämna fördelningen rotlarna emellan

118

af de s. k. veckoraålen samt på saknaden åt nödig tillsyn öfver att kompensation
i vederbörlig ordning ägde ram mellan rotlarna vid utbyte af
revisionssaker dem emellan. Beträffande de två skiftesrotlarna åter ansågs
missförhållandet bero dels å bristen på tillsyn af någon ansvarsskyldig
öfvervakande dels ock å för ofta skeende ombyte af föredragande.

Enär den för nedre revisionen gällande instruktionen icke åt någon
af verkets ledamöter inrymmer befogenhet att utöfva ansvarig ledning inom
detsamma och tillsyn öfver förhållandena därstädes, samt instruktionen
hvarken innehåller några bestämmelser, som innebära ett verksamt
korrektiv mot uppkomsten af antydda olikhet emellan rotlarna i afseende
å antalet, ej föredragna mål, eller meddelar föreskrifter angående de åtgärder,
som böra företagas för af hjälpande af ett redan inträdt missförhållande
af angifven beskaffenhet, hafva, enligt hvad för kommittén uppgifvits,
efter hemställanden till chefen för justitiedepartementet vissa extra
ordinarie åtgärder tid efter annan företagits för astadkommande af en
utjämning mellan rotlarna.

Från nedre revisionens sida har emellertid påpekats nödvändigheten
af att, då man sökte råda bot för anmärkta missförhållandet, inrikta
de sträfvanden, som för rättelses vinnande vore af nöden, i första
hand på att få de viktigaste orsakerna till missförhållandet afhjälpta.

Det har framhållits, hurusom beträffande samtliga rotlar, utom skiftesrotlarna,
konstateradt blifvit, att anledningarna till uppkommande olikhet
rotlarna emellan i afseende på antalet ej föredragna mål hufvudsakligen
äro:

f:o) den ojämna fördelningen emellan rotlarna af sådana veckomål,
som omförmälas uti § 6 mom. 5 a) uti den för nedre justitierevisionen
gällande instruktionen;

2:o) öfverförande af mål från en rotel till en annan utan att mål
af motsvarande antal, omfattning och ålder från sistnämnda rotel lämnas
i utbyte;

3:o) vissa föredragningstekniska och andra därmed likartade skäl,

såsom:

119

angelägenheten af att på. 5-mans afdelning i högsta domstolen
ej föredraga annat än »ringare mål» (jfr § 22 regeringsformen);

behofvet af att ständigt hafva till föredragning beredda mindre och
enklare mål för att få den vederbörande revisionssekreterare åliggande
föredragningsskyldighet så nära som möjligt anpassad efter den för honom
bestämda föredragningstiden, särskild! med aktgifvande å den sista
föredragningsdagen i veckan (fredagen);

det rotlarna vid lottningen tillfallande olika antalet mål med förtursrätt;
samt

4:o) målens fördelning emellan rotlarna genom lottning, därvid
hänsyn väl tages till att antalet mål å hvarje rotel i allmänhet blir lika, men
i regel afseende ej kan fästas på målens olika beskaffenhet och omfattning.

Olikheten emellan skiftesrotlarna i afseende å ej afgjorda mål har
ansetts hufvudsakligen bero på, att tillfälliga förordnanden såsom föredragande
å dessa rotlar meddelades personer, som ej kunde ifrågasättas
komma att föredraga skiftesmål under den tid förordnandet omfattade.
I

I sitt ofvanberörda yttrande af den 16 maj 1908 framhöll nedre
revisionen, huru nödvändigt det i första hand vore, att åtgärder vidtoges
till undanröjande af de olägenheter i anmärkta hänseenden, hvilka följde
af den ojämna fördelningen af veckomålsföredragningen samt af bristen
på en fortgående enhetlig ledning inom nedre revisionen och ständig tillsyn
därstädes öfver, att förhållandena utvecklade sig i enlighet med gifna
bestämmelser och omständigheternas berättigade kraf.

Enär emellertid förändrade bestämmelser rörande nedre revisionen
jämväl i andra afseenden vore, enligt nedre revisionens åsikt, af behofvet
oafvisligen påkallade, särskild! med hänsyn till förestående lönereglering
och på grund af den inverkan, som genomförande af förslag om inrättande
af ett lagråd komme att utöfva, ansåg nedre revisionen en mera genomgripande
omarbetning af bestämmelserna uti instruktionen för ämbetsverket
då böra i ett sammanhang företagas.

Det hemställdes därför, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta därom att
efter föregången nödig utredning förslag blefve utarbetadt till förändrade

120

bestämmelser för nedre revisionen icke blott i de uti dess yttrande
närmare angifna hänseenden, utan äfven i öfriga erforderliga delar.

Tillika anhölls, att i sammanhang med vidtagande af de åtgärder,
om hvilka nedre revisionen hemställt, Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
lämplig person inom nedre revisionen att tills vidare öfvervaka ordningen
därstädes och bestyra om verkets allmänna angelägenheter äfvensom att
särskild! i samråd med de revisionssekreterare, hvilkas rotlar vore i behof
af en utjämning, som ej tålde uppskof, så fördela målen emellan
nämnda rotlar, att, så vidt möjligt, tillgodosåges parternas berättigade
anspråk på att få sina mål, äfven då de tillhörde olika rotlar, företagna
till behandling i högsta domstolen, i ordning efter som målen
till Kungl. Maj:t inkommit.

För att nu återgå till den framställning från Riksdagens justitieombudsman,
som föranledt nedre revisionens yttrande af den 16 maj
1908, har justitieombudsmannen i sin framställning ansett, att det anmärkta
missförhållandet mellan nedre revisionens rotlar lätteligen kunde
afhjälpas genom en anordning, enligt hvilken utjämning af rotlarna skedde
tid efter annan, exempelvis vid hvarje års slut.

Nedre revisionen har i sitt yttrande anfört, att det ju icke kunde
förnekas, att redan bestämmelsen om målens fördelning mellan rotlarna
genom lottning vore mindre väl ägnad att förekomma anmärkta missförhållandet
mellan rotlarna, då ju de mål, som droges under Kungl. Maj:ts
pröfning, vore af mycket växlande omfattning.

Med anledning af att justitieombudsmannen i viss mån upptagit
förhållandena i nedre revisionen och hofrätterna till jämförelse, ansåg
sig nedre revisionen emellertid böra framhålla, att anordningen med målens
fördelning mellan vederbörande föredragande genom lottning, hvilken
anordning äfven tillämpades i hofrätterna, därstädes föranledde mindre
olägenhet än i nedre revisionen.

I hofrätterna skedde nämligen målens föredragning i tur mellan
ledamöterna, så att åtminstone på samma division enhvar af ledamöterna
utom ordföranden komine att i det närmaste föredraga lika stort antal
mål. Lottningens uppgift i hofrätterna vore därför hufvudsakligen att så

121

lika som möjligt mellan ledamöterna fördela arbetet med målens beredande
och föredragning. Uppnåddes ej detta resultat, så drabbades åtminstone
parterna icke af någon kännbar olägenhet däraf.

I nedre revisionen åter gällde den ordning, att hvarje revisionssekreterare
under indelningsåret såvidt möjligt skulle föredraga lika många
dagar. Här komme påföljden af hopandet på en rotel af störa mål att
drabba icke blott föredraganden utan äfven parterna i de å roteln lottade
målen. Det förhållande, att en rotel någon gång komme att innehålla
flera vidlyftiga och besvärliga mål, under det en annan rotels mål samtidigt
öfvervägande vore af mindre omfattande art, kunde sålunda i nedre
revisionen komma att bidraga därtill, att mål å den senare roteln föredroges
tidigare än mål af samma eller äldre datum å den förra roteln.

Erfarenheten hade emellertid visat, att rotlar, som vid en eller annan
lottning fått sig tilldelade särskild! vidlyftiga och besvärliga mål,
ofta nog vid ett flertal af de följande, månatligen återkommande lottningarna
finge öfvervägande lättare mål, så att efter längre eller kortare tids
förlopp en naturlig utjämning mellan rotlarna uti ifrågavarande hänseende
inom vissa gränser plägade inträda.

I någon mån bortfölle dessutom olägenheten för en rotel att vid
lottning hafva fått sig tilldelade större mål därigenom, att de allra vidlyftigaste
och besvärligaste målen esomoftast plägade få öfverlämnas till
föredragning af särskild! tillförordnade föredragande.

Ofvanberörda, med målens lottning på rotlarna förenade olägenhet
vore därför, enligt nedre revisionens åsikt, så väl af nyssnämnda skäl som
på grund af andra omständigheter icke i så hög grad, som man möjligen
skulle kunnat vänta, bidragande till uppkomsten af anmärkta missförhållandet.

Såsom vidare erinrats uti ifrågavarande yttrande, funnes i nedre
revisionen två rotlar, nämligen skiftesrotlarna, som icke tilldelades mål
genom lottning och hvilkas innehafvare hvarken föredroge veckomål
eller tjänstgjorde å tredje rummet i högsta domstolen.

Emellan dessa rotlar, till hvilka alla inkomna skiftesmål skulle
öfverlämnas, fördelades nämnda mål så, att rotlarna omväxlande i tur

16—092161. Lönereglering skommitténs bet. XXIV.

122

efter hvarandra tilldelades de mål, som under sist förflutna månaden inkommit,
hvarefter vid kalenderårets slut en utjämning ägde rum, därvid
tillsåges, att de båda rotlarna under året erhållit ett lika stort antal mål.

Dessa rotlars inbördes ställning i afseende å skiftesmålens antal och
ålder hade sålunda icke kunnat förryckas genom olämplig inverkan af
lottning eller veckomålsföredragning. En granskning af rotlarnas ställning
utvisade emellertid en högst afsevärd olikhet emellan rotlarna ifråga.

Enligt nedre revisionens förmenande rådde det ej något tvifvel därom,
att denna olikhet till största delen vore att tillskrifva det förhållande,
att å den ena roteln (n:r 2) i stor utsträckning och betydligt mera än å
den andra roteln (n:r 6) föredragits andra mål än skiftesmål.

Det förhållande, som närmast föranledt och så att säga nödvändiggjort
föredragning af andra mål än skiftesmål å den ena skiftesroteln,
var den, särskildt för en skiftesrotel, ovanligt stora omsättning, som listan
öfver föredragande å denna rotel under sista åren företedde. Ett
obestridligt faktum vore nämligen, att hvarje ny föredragande å en skiftesrotel
med nödvändighet för att kunna föredraga skiftesmål måste hafva
fått tillgodonjuta en viss längre beredelsetid, som vid tätare ombyten af
föredragande ej kunde lämnas.

Hvad nu föredragningen å skiftesrotlarna af andra mål än skiftesmål
beträffade, stadgades uti instruktionen att, då skiftesmålen vore fördelade
å två rotlar, nedre revisionen ägde bestämma, i hvilken omfattning
andra mål än skiftesmål skulle tilldelas skiftesrotlarna.

I instruktionen hade vidare meddelats den bestämmelsen, att skiftesmål
med afseende å föredragningen i allmänhet skulle äga företräde
framför revisionssaker, hvartill komme att, på grund af det — äfven för
den i viss mån tränade skiftesmålsföredraganden — något mera betungande
arbetet med skiftesmålens beredande till föredragning och afgörande,
skiftesrotlarnas innehafvare befriats från veckomålsmottagning och
föredragningsskyldigheten för dem begränsats.

Enligt hvad nedre revisionen höll före, måste det vid sådant förhållande
— åtminstone när, såsom då var fallet, ett stort antal skiftesmål väntade
på föredragning — anses vara med instruktionens anda och mening öf -

123

verensstämmande, att nedre revisionen icke annat än ytterst sparsamt tilldelade
skiftesrotlarna andra mål än skiftesmål.

Nedre revisionen hade heller icke handlat i strid därmed, men
till följd af förbiseende utaf instruktionens bestämmelser hade revisionssaker
och sådana besvärs- och ansökningsmål, som icke voro att hänföra
till skiftesmål, kommit att utan nedre revisionens förordnande öfverföra»
från andra rotlar till skiftesrotlarna, särskildt den ena af dem.

Att näsrot sådant inträffat kunde enligt nedre revisionens förmenande
endast förklaras af den fullständiga bristen på öfvervakande ledning och
tillsyn inom nedre revisionen, en brist som särdeles under sista tiden, då
nedre revisionen betydligt utvidgats och omsättningen inom dess ledamotskår
varit mer än vanligt liflig, i flera afseenden gjort sig anmärkningsvärd!
kännbar.

Justitieombudsmannen har, såsom redan nämnts, ansett missförhållandet
mellan vederbörande rotlar i nedre justitierevisionen lätteligen kunna afhjälpas
därigenom, att en utjämning af rotlarna ägde rum tid efter annan,
exempelvis vid hvarje års slut.

Nedre revisionen åter — som antagit att den af justitieombudsmannen
föreslagna anordningen ej kunde afse annat än en utjämning af
de mål, som stodo närmast i tur att föredragas, således af de äldsta målen
på rotlarna — har ansett, att eu sådan anordning icke skulle komma att
föra till det åsyftade målet utan i stället föranleda än mera uppskof med
föredragningen af vidlyftigare och besvärligare mål, enär dessa säkerligen
framför andra komme att blifva föremål för omlottning.

Däremot har justitieombudsmannen i sin skrifvelse den 4 juni 1908
erinrat, att han icke tänkt sig möjligheten af en utjämning, som särskildt
skulle afse de äldsta på rotlarna förekommande målen. En dylik anordning
borde, åtminstone i regel, desto mindre ifrågakomma, som man måste
utgå från, att dessa mål redan vore af vederbörande revisionssekreterare
beredda till föredragning.

För kommittén vill det synas, som borde det endast i undantagsfall
få förekomma, att mål, som vid lottning tilldelats en viss föredragande,
öfverflyttas från honom till annan föredragande.

124

Ett sådant undantagsfall torde kunna anses föreligga, då en tjänstgörande
revisionssekreterare förflyttas från en till annan rotel. Det lärer
då ej sällan inträffa, att han redan till föredragning beredt en del å den
förstnämnda roteln lottade mål, Indika emellertid vid hans förflyttning ännu
ej hunnit föredragas. I sådant fall har det ansetts icke kunna eller böra
förvägras honom att medtaga och öfverflytta dessa mål till den rotel, hvarå
senaste förordnandet erhållits.

För att emellertid icke någon olägenhet däraf skall drabba parterna
i andra till sistnämnda rotel hörande mål, erfordras tydligen i normala
fall, att från denna rotel till den förstnämnda roteln lämnas mål af
i möjligaste mån samma antal, ålder och omfattning, som de öfverförda.

Att de grundsatser, som i detta hänseende böra gälla, äfven komma
i tillämpning, lärer dock ej kunna med säkerhet påräknas, därest vid utbytet
båda rotlama representeras af tillfälliga och med förhållandena i
nedre revisionen ännu ej tillräckligt förtrogna innehafvare, i all synnerhet
som i nedre revisionen icke finnes någon, som har sig anförtrodt att ordnande
ingripa för att efter fullt objektiv undersökning och''pröfning bestämma,
huru i hvarje fall bör förfaras.

Denna brist på ledning af arbetet inom nedre justitierevisionen
synes kommittén både i det nämnda afseendet och i andra hänseenden
vara alldeles uppenbar och med nödvändighet böra i möjligaste mån
afhjälpas.

Visserligen betraktas chefen för justitiedepartementet —- frånsedt
nu att han intager chefsställning till samtliga under hans departement
lydande verk och myndigheter — äfven såsom chef i mera inskränkt mening
för nedre justitierevisionen, och han äger enligt instruktionen för detta
ämbetsverk, att, då han så önskar, öfvervara och föra ordet vid nedre
revisionens sammanträden angående befordringsärenden, ordnande af arbetet,
afgifvande af infordradt underdånigt yttrande m. m. dylikt.

Det måste ju dock ligga i sakens natur, att chefen för justitiedepartementet,
hvars tid allt mer och mer torde tagas i anspråk af statsrådsämbetet
mera direkt tillhörande göromål, icke är i tillfälle att ägna
någon stadigvarande och detaljerad tillsyn åt nedre revisionen och dess
inre angelägenheter. Med hans från nedre revisionen afskeda ställning

125

måste det för honom blifva ett tidsödande och för hans betydelsefulla
ämbete synnerligen hinderligt arbete, om han skulle med jämn uppmärksamhet
följa och sätta sig in i detaljerna af nedre revisionens arbetsförhållanden.

Enligt kommitténs åsikt vore det önskvärdt, om erforderlig tillsyn och
uppsikt öfver nedre justitierevisionen anförtroddes åt ett af justitieråden
och chefen för justitiedepartementet blefve befriad från närmare chefskap
öfver detta ämbetsverk.

Det oskiljaktiga samband, som äger rum mellan högsta domstolen
och nedre justitierevisionen, samt den ständiga beröringen och växelverkan
mellan högsta domstolens medlemmar och personalen i nedre revisionen
borde väl göra det särdeles lämpligt och ändamålsenligt att från högsta
domstolens sida erforderlig tillsyn och uppsikt ägnades arbetet inom nedre
revisionen.

En sådan anordning skulle uppenbarligen göra det för högsta domstolens
ledamöter lättare att inom nedre justitierevisionen åstadkomma
erforderliga reformer i afseende å föredragnings- och arbetssätt m. m.

För närvarande kan högsta domstolen allenast i önskningsväg göra
sina meningar i dylikt afseende gällande gentemot revisionssekreterarna,
hvaremot enligt instruktionen för nedre revisionen protokollssekreterarna
åligger att vid protokollstjänstgöringen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som meddelas af högsta domstolen.

Skulle emellertid en sådan anordning, som kommittén nu ifrågasatt,
af ett eller annat skäl icke låta sig genomföras, lärer ej återstå annan utväg
än att, med bibehållande äf den nuvarande ordningen, fullständiga
densamma i så måtto, att chefen för justitiedepartementet uttryckligen i
instruktionen för nedre revisionen tillerkännes rätt att vid utöfvande af
det närmare chefskapet för detta ämbetsverk låta sig företrädas af expeditionschefen
i justitiedepartementet.

Att, såsom inom kommittén blifvit ifrågaställdt, åt en af revisionssekreterarna
öfverlämna att — med delvis befrielse från föredrao-nino-s O

skyldighet och mot åtnjutande af särskilt arfvode — utöfva det närmare
chefskapet inom nedre revisionen, har kommittén ansett sig ej kunna
tillstyrka.

126

Nedre revisionens
> be tär,
kunder*.

Kommittén hemställer,

att chefen för justitiedepartementet må befrias från
skyldighet att utöfva närmare chefskap öfver nedre justitierevisionen,
samt att det må anförtros åt det justitieråd,
Kungl. Maj:t för viss tid eller tills vidare därtill
förordnar, att utöfva tillsyn och uppsikt öfver nedre
justitierevisionen och dess arbeten.

Det påpekade missförhållandet rotlarna emellan i afseende å antalet
icke föredragna mål skulle säkerligen i någon mån undanröjas, därest
ofvan omhandlade närmare öfvervakande af ordningen inom nedre revisionen
komme till stånd.

Därutöfver lära emellertid äfven andra åtgärder varda erforderliga.
Hithörande spörsmål hafva förekommit till behandling vid utarbetande af
de nya arbetsordningar för rikets hofrätter, som blifvit af Kungl. Maj:t fastställda
den 10 december 1909. Kommittén håller före, att frågan om
erforderliga bestämmelser i detta hänseende för nedre justitierevisionen
är af den betydande vikt, att den måste uppmärksammas vid omarbetning
af instruktionen för nedre revisionen. I

I § 11 mom. 1 i instruktionen för nedre justitierevisionen föreskrifves
beträffande revisionssaker, ägodelnings- och ägoskillnadsmål samt
dispachemål, att desamma, såframt de äro rätteligen fullföljda, skola, innan
de förekomma till hufvudsaklig pröfning hos högsta domstolen, föredragas
i nedre revisionen, som i hvarje sådant mål har att afgifva underdånigt
betänkande.

Minst tre ledamöter i nedre revisionen skola öfvervara dylik föredragning.

Det har beträffande nedre revisionens ifrågavarande betänkanden
åberopats, särskildt i Rikets Ständers skrifvelse den 17 september 1863
n:r 123 (se ofvan sid. 15), att Rikets Ständer i skrifvelse till Kungl. Maj:t
den 29 september 1766 uttryckligen förklarat, att nämnda betänkanden
afgifvas »med thet ansvar, som domare efter lag undergifne äro».

127

Hvad som emellertid härvid i första rummet förefaller anmärkningsvärdt
är, att, frånsedt ägodelnings- och ägoskillnads- samt dispachemålen,
betänkande icke skall afgifvas i besvärsmål, äfven om i ett dylikt mål
den omstridda saken är värd hundratusentals kronor, hvaremot i en revisionssak
betänkande skall afgifvas, äfven om tvisten gäller en synnerligen
ringa sak, något som ej sällan förekommer.

I fråga om sättet för betänkandets tillkomst äro i hufvudsak två
möjligheter gifna.

Antingen taga de af föredraganden tillkallade två bisittarna sin
uppgift på fullaste allvar: det blir för dem då i många fall ett betydande
arbete att sätta sig in i kollegernas mål, och åliggandet att deltaga i afgifvandet
af dylika betänkanden blir ett väsentligt onus, ägnadt att i afsevärd
mån bidraga till den öfveransträngning af revisionssekreterarnas
arbetskrafter, hvarom så ofta och så mycket talats.

Eller ock underskrifva de tillkallade revisionssekreterarna allenast
efter en summarisk föredragning eller, såsom i skiftesmålen lärer ske, rent
af »på god tro» det af föredraganden uppsatta betänkandet. Värdet af
betänkandet lärer i dylika fall knappast kunna anses större, än om det
afgifvits af föredraganden ensam; hvar]ände det måste betecknas såsom
olämpligt, om på sådant sätt åstadkommes ett under domareansvar afgifvet
utlåtande.

Då det stora flertalet af de i högsta domstolen föredragna målen
ändock pröfvas i tre instanser, torde det knappast kunna anses behöfligt
att, genom bibehållandet af nedre revisionens betänkanden, låta revisionssakerna
i själfva verket undergå behandling i fyra instanser. Högsta domstolens
ledamöter torde utan tvifvel kunna, med ledning af en revisionssekreterares
förslag, bilda sig ett omdöme äfven i revisionssaker och därmed
jämställda mål.

Det har emellertid framhållits för kommittén, hurusom bestämmelsen
om betänkandens afgifvande i de nämnda målen för en ung revisionssekreterare
innebär den beaktansvärda fördelen, att han vid målens beredning
kan komma i åtnjutande af stöd från äldre och mera erfarna kamraters sida.

Utan att förringa värdet af ett sådant stöd, har kommittén dock
trott sig böra fästa uppmärksamheten å ifrågavarande förhållande, för att

128

det må tagas under öfvervägande, huruvida ej stadgandet i § 11 mom. 1
af ofvanberörda instruktion i fråga om skyldighet för nedre revisionen att
afgifva betänkanden i revisionssaker samt vissa andra mål må kunna upphäfvas.

Promemoria- Såsom förut anförts, finnes icke någon föreskrift om justitieärendens

skrifning. före(jragning } högsta domstolen efter en på förhand upprättad skriftlig
sakframställning eller promemoria.

Enligt praxis utarbetas emellertid utan undantag i hvarje mål, som
skall föredragas i högsta domstolen, en skriftlig promemoria, som följes
vid föredragningen, så noggrant förhållandena det medgifva.

Denna promemoria göres så fullständig, att revisionssekreteraren i
allmänhet under föredragningen icke i någon mån behöfver begagna sig
af de till målet hörande handlingarna.

Utarbetandet af dylika fullständiga promemorior är uppenbarligen
ett synnerligen betungande arbete, som enligt kommitténs förmenande borde
kunna väsentligen förenklas, särskild! genom att i promemorian göra hänvisningar
till sådana delar af akten, som måste mer eller mindre fullständigt
refereras.

Kommittén har visserligen därvid ej förbisett, att en förenkling af
promemoriorna i nu antydd riktning kunde komma att i någon mån
försvåra den s. k. kontrolläsning af målen, som nu med ledning af promemoriorna
äger rum inom högsta domstolen, men kommittén har dock
ansett saken vara af den betydenhet, att uppmärksamheten bort fästas
därå, i syfte att de förenklingar uti ifrågavarande hänseende, som utan
fara för rättssäkerheten kunna åstadkommas, må varda vidtagna.

infordrande I vissa fall infordrar vederbörande föredragande i nedre revisionen

af utlåtanden. antingen på grund af gifven föreskrift eller enligt häfdvunnen praxis)
utlåtande från viss myndighet öfver ett till hans handläggning hörande mål.

Så t. ex. äger han, enligt § 8 i instruktionen, genom remiss till
vederbörande myndighet eller utfärdande af kominunikationsresolution infordra
förklaring eller utlåtande i besvärsmål och ansökningsärenden.

129

Genom kungl. bref den 8 mars 1814, angående hvad iakttagas
bör vid tvister om kronans parker och allmänningar, har föreskrifvits,
att, då mål af sådan beskaffenhet inkommer till Kungl. Maj:ts pröfning,
föredraganden i nedre justitierevisionen skall däröfver infordra kammarkollegiets
underdåniga utlåtande.

Vidare har i skiftesmål den praxis utvecklat sig, att föredraganden
i vissa fall — såsom då olika uppfattningar i fråga om skiftesläggningen
gjort sig i målet gällande emellan förrättningsmannen och ägodelningsrätten,
då utredningen i ett eller annat hänseende är otillräcklig, m. in. —
infordrar landtmäteristyrelsens utlåtande.

Frånsedt dylika fall, förutsattes för åtgärd, hvarigenom myndighets
utlåtande infordras uti ett på högsta domstolens pröfning beroende mål,
att målet föredrages i högsta domstolen och beslut där fattas om utlåtandes
infordrande.

Denna ordning föranleder att, äfven i fall, där enligt föredragandens
uppfattning utlåtande i målet bör infordras, målet i sin helhet ändock
måste beredas för föredragning i högsta domstolen, hvilket i vidlyftigare
mål naturligen medför ett mycket betydande arbete för föredraganden.

Beslutar så högsta domstolen, efter målets föredragning, infordrande
af utlåtande däri, exempelvis från patent- och registreringsverket eller tekniska
högskolan i patentmål eller från kammarkollegiet eller landtinäteristyrelsen
i tvister om fast egendom, lärer det i regel icke vara att förvänta,
att målet blir i skick att kunna ånyo föredragas förrän efter ett
eller ett par års förlopp. Äfven om då samme revisionssekreterare, som
förut handlade målet, fortfarande skulle vara tjänstgörande i nedre revisionen
och ånyo få handlägga detta mål, torde efter så pass lång tid värdet
för honom af det arbete, han förut nedlagt å målet, vara i afsevärd
grad reduceradt. För en ny föredragande åter är samma arbete af
än mindre värde.

Genom målets föredragning två gånger i högsta domstolen föranledes
ock, kanske utan något verkligt gagn, betydande intrång å högsta
domstolens dyrbara, för pröfningen af andra mål väl behöfliga arbetstid.

Och hvad slutligen vidkommer parterna i mål, hvari utlåtanden behöfva
infordras, så vållas dem afsevärda olägenheter däraf, att för vid 17—092161.

Löneregleringskommitténs bet. XXIV.

130

tagande af sådana åtgärder förutsättes målens fullständiga beredning och
föredragning i högsta domstolen. Den nu gällande instruktionens bestämmelser
medgifva nämligen icke, att ett mal far förtursrätt till fördragning
af den anledningen att med större eller mindre sannolikhet föreskrift
kommer att af högsta domstolen meddelas om infordrande af myndighets
utlåtande i målet.

Under nuvarande förhållanden kan det inträffa, att målet, om laga
anledning till förtursrätt för detsamma ej föreligger, får hvila i nedre
revisionen ungefär två år. Om sedermera, efter föredragning af målet,
utlåtande däri infordras från myndighet, vållar sådant i regel uppskof med
målets vidare föredragning under ett eller ett par år.

Då utredningen i ett mål ej sällan torde vinna därpå, att utlåtande
däri meddelas af vederbörande myndighet, och då en sådan åtgärd, om
den företages i tid, i de flesta fall ej behöfver i nämnvärd grad fördröja
målets afgörande, torde af ett stadgande om befogenhet för vederbörande
revisionssekreterare att från myndighet infordra yttrande i mål ej vara
att befara annan olägenhet än att myndigheterna möjligen något oftare
än nu är händelsen besväras med utlåtandes afgifvande.

De här ofvan skildrade olägenheterna af det uti ifrågavarande hänseende
nu använda förfaringssättet synas emellertid kommittén så stora,
att kommittén icke tvekar att tillstyrka en förändring i antydd riktning.
Revisionssekreterarnas utbildning och ansvarskänsla måste väl antagas vara
sådana, att man bör kunna medgifva dem befogenhet i nämnda hänseende.

Kommittén hemställer därför,

att revisionssekreterare må bemyndigas att från
vederbörliga myndigheter infordra utlåtanden i mai, som
äro beroende på föredragning af honom.

Skulle emellertid denna hemställan anses icke kunna bifallas, finner
sig kommittén, med hänsyn till sakens stora betydelse, böra alternativt
föreslå, att ett dylikt bemyndigande må lämnas nedre justitierevisionen,
d. v. s. föredraganden jämte två andra revisionssekreterare, eller ock, om
ej heller detta skulle '' låta sig genomföras, att föreskrift må meddelas i

131

syfte att, om vederbörande revisionssekreterare anser utlåtande i en revisionssak
böra infordras, saken må på ett tidigare stadium än nu sker
kunna i berörda afseende underställas högsta domstolens pröfning.

Kommittén tillåter sig till jämförelse härvid erinra, hurusom det,
jämlikt § 36 af arbetsordningen för Svea hofrätt den 10 december 1909
(svensk författningssamling n:r 139), åligger vederbörande hofrättsledamot
i afseende å de honom såsom föredragande tillhörande mål och ärenden
att, så snart ske kan, hos hofrätten anmäla, om beslut öfver invändning
eller annan fråga i rättegången tarfvas, innan dom eller utslag i hufvudsaken
meddelas, om anledning förekommer att med parter eller vittnen
hålla förhör, eller om eljest någon hofrättens åtgärd erfordras, innan målet
till hufvudsaklig pröfning företages, samt verkställa den föredragning, som
i sådant afseende finnes nödig.

I sitt den 18 juni 1904 afgifna betänkande (delen III) angående
reglering af löneförhållanden in. in. vid kammarrätten anförde kommittén,
hurusom vid öfvervägande af de förändringar, som till förenkling och
tidsvinst kunde finnas påkallade i de former, under hvilka kammarrättens
ämbetsverksamhet utöfvades, för kommittén såsom synnerligen viktig framställt
sig den frågan, huruvida icke beträffande vissa af de kammarrätten
tillhörande mål och ärenden någon eftergift kunde ske i gällande bestämmelser
rörande domfört antal ledamöter därstädes.

Dessa bestämmelser — yttrade kommittén vidare — hade uppenbarligen
sin grund i det åskådningssätt, som föranledt användande af den
kollegiala formen öfver hufvud taget, nämligen att säkerheten för ett
ärendes riktiga afgörande ansetts blifva större i samma mån antalet af
de i handläggningen deltagande ökades.

Om nu än denna uppfattning ägde giltighet inom vissa gränser,
så finge å andra sidan anses erkändt, att den omgång, som den kollegiala
formen förde med sig, blefve mera kännbar, ju större antalet i pröfningen
deltagande sattes. Det vore därför af vikt att tillse, att i de särskilda
fallen ej den gräns öfverskredes, som bestämdes af, å ena sidan, rättssäkerhetens
behöriga kraf och, å andra sidan, gagnet så för det allmänna

> Viktigare
saker» och
»ringare
mål» m. m.

132

som för de enskilda af att ärendenas afgörande icke allt för mycket
fördröjdes.

I detta hänseende erinrades, hvad kammarrätten anginge, om ett i
kungl. bref den SO april 1799 gjordt uttalande, att »erfarenheten wisar,
åt flere Personers deltagande i Collegiale öfwerläggningar än behofwet
egentligen fordrar, merendels werkar en trögare Arendernas gång, utan
motsvarande förbättring i besluten».

Kommittén ansåg sig emellertid ej böra ifrågasätta någon ändring
i afseende å domfört antal ledamöter i de mål, i hvilka kammarrätten
enligt kommitténs förslag skulle blifva sista instans. Ett antal af fyra,
hvilket enligt då gällande bestämmelser var det minsta för att kammarrätten
skulle vara domför, syntes alltså kommittén icke utan fara kunna
underskridas i dessa mål.

Äfven beträffande vissa andra angifna mål ansåg kommittén nödig
varsamhet mana att icke för det dåvarande vidtaga någon ändring uti
ifrågavarande afseende.

I fråga åter om öfriga till kammarrätten hörande mål och ärenden,
undantagandes s. k. plenimål, syntes det kommittén, att deras afgörande
skulle kunna utan olägenhet eller våda anförtros åt tre ledamöter; och
gjordes fördenskull hemställan om ändring i sådant syfte af då gällande
bestämmelser.

Det af kommittén sålunda väckta förslaget vann icke understöd af
kammarrätten.

Detta ämbetsverk erinrade, att förslaget innebure ett afsteg från
en länge tillämpad grundsats.

Den anordning, enligt hvilken formerna för ärendenas afgörande hos
ämbetsverket blifvit reglerade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
för andra öfverrätter gällande föreskrifter i ämnet, hade enligt kammarrättens
uppfattning sin grund dels i vissa af dessa domstolar handlagda
måls likartade beskaffenhet med dem, som ankomme på kammarrättens
pröfning, dels ock i afsikten att trygga rättssäkerheten vid afgörandet af
de icke oviktiga mål, som utgjorde föremål för kammarrättens pröfning.

För att en afvikelse från denna grundsats skulle kunna anses befogad,
borde man vara berättigad uppställa den fordran, att därigenom

133

någon mera afsevärd förmån verkligen stode att vinna, likasom äfven
sorgfälligt måste undersökas, att icke genom en dylik förenkling rättssäkerheten
rubbades. Därvid ville det synas kammarrätten, som om den
förenkling och tidsvinst, förslagets godkännande kom me att medföra, skulle
vara af ganska underordnad betydelse.

Till det protokoll öfver finansärenden, som var bilagdt Kungl. Maj:ts
proposition den 3 april 1908 n:r 157, angående reglering af löneförhållandena
in. in. vid kammarrätten, anförde vederbörande departementschef,
att han lika med kammarrätten hölle före, att en anordning i det af
kommittén förordade syfte icke borde komma till stånd på rättssäkerhetens
bekostnad.

Med denna uppfattning ansåg han det icke höra ifrågakomma att i
någon mån rubba villkoren för beslutmässigheten i de mål, för hvilka
kammarrätten utgjorde sista instans.

Ej heller syntes så böra ske i fråga om vissa andra mål, som
äfven kommittén ställt utanför tillämpningen af den ifrågasatta anordningen.
Dit hörde balansmål, tvister om ansvarighet på grund af borgen
för kronans uppbördsman och redogörare samt fiskaliska aktioner, som
ankoinme på kammarrättens handläggning.

Jämväl för anmärkningsmålens vidkommande samt beträffande besvär
i anmärknings- och redogörelsemål hyste departementschefen betänklighet
att tillråda den ifrågasatta anordningen.

Beträffande taxeringsmålen — anförde departementschefen vidare
hade kommittén ej afgifvit förslag om minskning i domfört antal ledamöter,
hvilket finge anses äga sin förklaring däri, att kommittén förordat
kammarrätten såsom sista instans för ifrågavarande mål. Med anledning:
däraf förelåge ej heller från kammarrätten något uttalande beträffande
dessa mål i det afseende, hvarom fråga vore.

Departementschefen antog för egen del, att det utan förfång för
rättssäkerheten borde kunna anförtros åt tre kammarrättsledamöter att
afgöra dessa mål. I sin mån skulle denna anordning främja ett påskyndadt
afgörande af dessa mål till båtnad för de skattskyldige; och då taxeringsmålen
tillförde kammarrätten en betydande del af dess arbetsmängd, skulle
ock åtskillig tidsvinst för ämbetsverket ställas i utsikt med reformens

134

genomförande, hvilken tidsvinst lämpligen kunde tagas i anspråk för vården
af andra ämbetsuppgifter.

Departementschefens tillstyrkande af ifrågavarande reform för taxeringsmålens
vidkommande skedde emellertid under förutsättning att kammarrätten
icke gjordes till sista instans i dessa mål.

Under enahanda förutsättning tillstyrkte han likaledes, att mål om
debetsedelslösen samt om böter enligt skattelagarna, debiteringsmål samt
mål om afkortning och restitution måtte få afgöras af tre ledamöter.

För de mål, som omförmäldes i § 1 mom. 8 af instruktionen (besvär
öfver Konungens befallningshafvandes förordnanden, som anginge
utfordrande af kronans räntor och ingälder samt afsåge beskattningsförfattningarnas
tillämpning och verkställighet, då fråga icke var om hvad
utmätas skulle eller om förment olaglighet vid själfva utmätningen), hade
kommittén ej velat ifrågasätta ändring i förevarande afseende. Dessa mål
vore emellertid enligt departementschefens åsikt af samma natur som
vanliga debiteringsmål. Vid sådant förhållande syntes det departementschefen
riktigt, att reformen vunne tillämpning äfven å ifrågavarande
mål.

Enligt hvad Riksdagens skrifvelse den 1 juni 1908 n:r 7 utvisar,
lämnade Riksdagen utan anmärkning de af departementschefen i ofvanberörda
hänseenden uttalade åsikter.

Bestämmelser i ämnet hafva sedermera meddelats i § 4 af den för
kammarrätten den 23 december 1908 utfärdade instruktion (svensk författningssamling
n:r 159).

Uti högsta domstolen kunna jämlikt § 22 regeringsformen ringare
mål pröfvas och afgöras af fem ledamöter, så ock af fyra, där alla fyra
äro om beslutet ense, men öfver viktigare saker skola minst sju döma.

Enligt lagen den 26 maj 1909 angående högsta domstolens tjänstgöring
på afdelningar äro under 14 veckor om året allenast fem justitieråd
indelade till tjänstgöring på den å tredje rummet i högsta domstolen
arbetande afdelningen; och då endast »ringare mål» få pröfvas och afgöras
af fem ledamöter, äro alltså åtskilliga mål uteslutna från att till slutlig
behandling företagas å tredje rummet, då 5-mans afdelning där tjänstgör.

135

Nåerra i lag meddelade bestämmelser om hvilka mål som äro att hänföra
till. »ringare mål» eller till »viktigare saker», finnas ej.

Uti en af ledamöter i högsta domstolen utarbetad promemoria, som
tillställts nedre revisionen, har närmare angifvits de mål, som enligt justitieråd
ens uppfattning äro af beskaffenhet att få föredragas å 5-mans afdelning
på tredje rummet.

Till denna kategori, som alltså, frånsedt krigsrättsmål, är afsedd att
omfatta »ringare mål», hafva i sådant afseende hänförts, förutom de i § 6
mom. 5 b) i instruktionen för nedre revisionen upptagna s. k. stannande
veckoraål, följande mål och ärenden, nämligen:

ansökningsärenden,

besvärsmål, med undantag af dels mål, däri någon är tilltalad för
brott, hvarå straffarbete på lifstid eller förlust af medborgerligt förtroende
för alltid efter lag kan följa, dels ock skiftesmål, dispachemål, mål angående
likvid af köpeskilling för exekutivt försåld fastighet samt fiskaliska
åtal, och

enklare revisionssaker, där hufvudsaken endast angår utbekommande
af penningbelopp, understigande 1,000 kronor.

Härigenom har en mycket stark begränsning gjorts i fråga om de
revisionssaker, som få föredragas å 5-mans afdelning på tredje rummet.
Huruvida för öfrigt begränsningen är lyckligt vald, kan ju vara föremål
för olika meningar. Till följd af begränsningen nödgas emellertid
den föredragande ofta göra betydande afvikelse från regeln att anmäla
revision ssakerna till föredragning i ordning efter tiden då de inkommit.

Såsom exempel på huru regeringsformens ofvanberörda bestämmelse
kan tillämpas, tillåter sig kommittén erinra om följande två rättsfall.

Genom en »af högsta domstolen den 20 februari 1908 beslutad
dom (Nytt juridiskt arkiv, referat n:r 43) ogillade högsta domstolen ett
af kronan mot ägarna af Tunabergs kopparverk framställdt yrkande, att
en till kopparverkets ägare upplåten del, 1,095 hektar 71,i ar, af Tima
bergslags allmänning måtte afträdas till kronans fria disposition.

1 målets afgörande deltogo allenast sex justitieråd, ehuru värdet af
den omtvistade marken uppgick till hundratusentals kronor. Tre justitieråd
ogillade kronans talan, de öfriga tre justitieråden gillade densamma,

136

i enlighet med nedre revisionens hemställan. Domen affattades så, att
kronans talan ogillades.

På 7-mans afdelning i högsta domstolen beslöts däremot den 20
oktober 1908 ett utslag, hvarigenom ogillades ett af advokatfiskal i Svea
hofrätt framställdt yrkande om åläggande för en domhafvande att till hofrätten
insända renoveradt exemplar af ett protokoll (Nytt juridiskt arkiv,
referat n:r 203).

Enligt § 22 regeringsformen kunna i regeringsrätten mål pröfvas

och afgöras af fem ledamöter, så ock af fyra, där tre af dem äro om

slutet ense.

Det förefaller kommittén, som skulle någon fara för rättssäkerheten

icke uppstå, om i högsta domstolen andra än »ringare mål» finge pröfvas

och afgöras af fem ledamöter.

Genom en sådan förändring skulle, enligt kommitténs mening, ett
betydande steg tagas till undanröjande af den ofta och med fog öfverklagade
långsamheten i högsta domstolens rättsskipning. Högsta domstolen
skulle nämligen därigenom sättas i stånd att arbeta på två eller tre afdelningar
under längre tid än nu är förhållandet. Genom minskning af
antalet i besluten deltagande ledamöter skulle sannolikt ock målens afgörande
i någon mån direkt påskyndas.

Den större arbetsprodukt, som genom en förändring i berörda syfte
skulle vinnas, kunde val tänkas under öfvergångstiden, intill dess balansen
af mål hunnit afarbetas, medföra behof af tillfällig förstärkning af nedre
revisionens arbetskrafter. Om storleken däraf är det svårt att nu uppgöra
någon beräkning. Behofvet i nämnda hänseende torde emellertid böra tillgodoses
genom anslag å extra stat. Något förslag härutinnan från kommitténs
sida lärer icke i sakens nuvarande skick påfordras.

Med hänsyn till hvad ofvan anförts har kommittén ansett det kunna
ifrågasättas, huruvida ej § 22 regeringsformen borde ändras därhän, att i
högsta domstolen andra än »ringare mål» kunde pröfvas och afgöras af
fem ledamöter.

137

Skulle så ej kunna ske, vore det enligt kommitténs åsikt synnerligen
önskvärd!, att spörsmålet om betydelsen och innebörden af begreppen
»ringare mål» och »viktigare saker» blefve i behörig ordning föremål
för närmare skärskådande.

Inom kommittén har dryftats frågan, huruvida ej en förkortning af
de nuvarande, i regeln fem dagar i sänder omfattande föredragningsperioderna
skulle vara ägnad att i någon mån underlätta revisionssekreterare as
arbete. Tanken härpå har emellertid mött motstånd från sakkunnigt håll.
Såsom skäl härför har anförts, bland annat, följande.

I ju kortare perioder föredragningsskyldigheten för en rotels innehafvare
är fördelad, ju större blir också föredragandens behof af smärre
beredda mål att anlitas vid förekommande fall för att på lämpligt sätt
utfylla föredragningstiden vid hvarje periods slut.

Före år 1906 fördelades föredragningsskyldigheten mellan revisionssekreterarna
hufvudsakligen i perioder om två veckor i sänder. Sedermera
hafva perioderna i allmänhet förkortats till eu vecka. Föredragningsskyldighetens
fullgörande i än kortare perioder skulle i någon mån ytterligare
öka behofvet af att till föredragning bereda särskild! de mindre
och lättare målen å roteln.

Då nu allenast ett begränsadt antal sådana mål finnes och en del
af dem måste disponeras vid föredragningsturer å tredje rummet inför
5-mans afdelning, skulle ett sålunda ökadt behof i sin män också ledatill
oftare förekommande afvikelser från regeln, att målen på roteln skola
anmälas till föredragning i ordning efter tiden då de inkommit, hvaraf
åter ökadt uppskof med äldre måls afgörande måste blifva följden.

Kommittén har visserligen ej kunnat frigöra sig från den tanken, att
kortare föredragningsperioder skulle i någon mån lindra revisionssekreterarnas
arbete, hvithet äfven förtynges däraf, att enligt gammal praxis
re vis i ori ssekret erarna skola, utom i vissa undantagsfall, i stående ställning
fullgöra sin föredragning inför högsta domstolen. Med hänsyn till hvad
som anförts mot föredragningsperiodernas förkortning, har kommittén lik 18—092161.

Lönereglering skommitténs bet. XXIV.

Förkortning
af foredragningsperioderna.

138

Tillfälliga hinder
för revisionssekreterares
fullgörande
af föredragning.

Sättet för
dagtecknande
af utslag.

vill ansett sig icke böra framställa något förslag i sådant syfte, utan endast
velat fästa uppmärksamheten å förhållandet.

Understundom förorsakas ur lokal synpunkt hinder för högsta domstolens
verksamhet, ity att dess afdelningars sessionsrum å Stockholms
slott tagas i anspråk för annat ändamål, såsom vid riksdags öppnande
och afslutande samt vid större hotfester.

Det kan sålunda inträffa, att af dylik anledning högsta domstolens
arbeten, till och med på tre afdelningar, måste inställas under en eller
två dagar till men jämväl för parter i mål tillhörande de rotlar inom
nedre justitierevisionen, hvilkas innehafvare på grund af nu anförda omständighet
få sin föredragning under löpande föredragningsperiod förkortad
och fördenskull ej hinna under perioden få fram till afgörande
alla de mål, på hvilkas föredragande de beredt sig.

Å nu anförda förhållande har kommittén ansett sig böra fästa uppmärksamheten.

Kungl. Maj:ts i högsta domstolen beslutade utslag dateras i allmänhet
den dag, då målet föredragits inför högsta domstolen eller efter cirkulation
dit återställts. Därefter kan emellertid förflyta en afsevärd tid,
innan utslaget kan hållas parterna tillhanda. Detta förfarande kan medföra
betydande olägenheter. Såsom exempel härå må anföras följande fall.

Besvär i ett mål, däruti en i allmän tjänst anställd person tilltalats
för brott, hvarå kan följa afsättning, föredragas å eu af högsta domstolens
afdelningar en måndag under sista veckan af en månad. Vid föredragningen
äro ledamöterna å afdelningen icke beredda att definitivt uttala
sig, utan målet »står öppet» till justeringsdagen, påföljande måndag. Enligt
högsta domstolens ledamöters då till protokollet uttalade mening skall
Kungl. Maj:ts utslag i målet så afmattas, att den tilltalade dömes till afsättning.
Högsta domstolens protokoll får emellertid icke uttagas och till
föredraganden aflämnas förrän påföljande fredags middag, intill hvilken
tid detsamma skall i högsta domstolen vara tillgängligt för dess ledamöter.
Först måndagen därpå, fjorton dagar efter föredragningen, kan utslag i
målet efter anslag utfärdas. Enligt detta utslag, som dagtecknas för den

139

dag då målet föredrogs, fastän då ännu ej beslut i målet fattats eller
konceptexpedition däri uppsatts, är den tilltalade under föregående månad
dömd till afsättning. Han har emellertid ej varit afstängd från tjänstgöring
och den 1 uti då innevarande månad i behörig ordning uppburit sin
aflöning samt befinnes sedermera vid utmätningsförsök sakna tillgång: att

0 O o o

återbära lönemedlen.

Fall, sådana som det nu refererade, lära många gånger hafva inträffat,
särskildt i krigsrättsmål.

Tydligtvis föreligger en oegentlighet i att dagteckna afsättningsbeslutet
för en dag, då ännu intet definitivt beslut därom fattats af de dömande.

Härå har kommittén velat fästa uppmärksamheten i syfte att rättelse
må kunna vidtagas i sammanhang med utfärdande af ny instruktion
för nedre justitierevisionen.

Det bar ofvan i inledningen omnämnts, hurusom på 1660-talet, till Ämbetsverkets
lättnad vid utöfningen af konungens domsrätt och för rättsskipningens benamnmgsnabbare
handhafvande, arbetet med de till Konungens revision inkomna
justitieärendena uppdelades sålunda, att beredningen uppdrogs åt särskilda
personer, medan ärendenas afgörande var riksrådet förbehållet.

1 fråga om revisionssakernas afgörande vidtogs emellertid från år
1670 den anordningen, att sådana saker i allmänhet behandlades utaf en
afdelning af rådet, justitieafdelningen, dock med den inskränkningen, att
rådet i dess helhet ännu en tid framåt afdömde de viktigaste målen.

Rådet eller justitieafdelningen, som utöfvade högsta domsrätten i
landet, benämndes justitierevisionen.

För den personal, som var anställd för revisionsärendenas beredning,
användes till en början benämningen revisionskansliet, därefter revisionsexpeditionen
och sedermera Kungl. Majtts nedre justitierevision.

Redan vid midten af 1700-talet skilde man mellan »then öfra och
then nedra» revisionen.

På detta sätt har alltså den ännu brukliga benämningen »Kungl.

Majts nedre justitierevision» uppkommit.

Kommittén har trott sig böra ifrågasätta, huruvida anledning numera
förefinnes att i ämbetsverkets benämning bibehålla uttrycket »nedre»,

140

i synnerhet som någon motsvarighet därtill icke linnes i den nuvarande
benämningen på den högsta dömande myndigheten. Det förefaller kommittén
som skulle det ifrågavarande ämbetsverkets benämning lämpligen
kunna förkortas till »Kungl. Maj:ts justitierevision» eller »Kung!, justitierevisionem.

Of vergångsf örliåll anden.

Enligt kommitténs förslag skulle någon indragning icke äga rum af
andra å nedre justitierevisionens ordinarie stat uppförda befattningsliafvare
än vissa amanuenser; hvarjämte, i stället för kanslisten å registratorskontoret,
skulle anställas ytterligare en registrator.

Ifrågavarande amanuenser, hvilkas aflöningar äro i staten uppförda
såsom tjänstgöringspenningar med tillägg, för vissa af dem, af inskrifningspenningar,
äro sålunda icke att anse såsom ordinarie tjänstemän och
kunna fördenskull icke äga författningsenligt anspråk på att, i sammanhang
med ämbetsverkets öfverförande på ny stat, varda uppförda å öfvergångsstat.

Hvad däremot beträffar kanslisten, är han ordinarie tjänsteman i
vanlig mening, med rätt till lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg.

För den händelse han icke vid den nya statens trädande i kraft
blir befordrad till registrator, lärer han alltså vara berättigad att med
fortfarande tjänstgöringsskyldighet uppbära å öfvergångsstat aflöning enligt
nu gällande stat.

Vid sådant förhållande torde ock böra — i öfverensstämmelse med
hvad som i liknande fall skedde, då Riksdagen år 1908 antog ny stat för
kammarkollegiet — stadgas, att, därest och så länge ifrågavarande kanslist,
efter ikraftträdande af ny stat för nedre justitierevisionen, såsom öfvertalig
men med fortsatt tjänstgöringsskyldighet kvarstår i tjänsten, skall å anslaget
till amanuenser, vikariatsersättningar m. in., för år räknadt, besparas
statsverket ett belopp af 2,125 kronor, motsvarande beräknadt arfvode
till en amanuens jämte vikarie för honom.

I enlighet med hvad som medgifvits i vissa andra likartade fall (jfr
särskild! Riksdagens skrifvelse den 9 april 1910 nr 67), lärer kanslisten
under ofvan angifna förutsättning böra komma i åtnjutande af extra Inne -

142

tillägg, i den mån sådant fortfarande kommer att utgå till andra statens
tjänstemän med oreglerade löneförhållanden.

I den skrift från protokollssekreterarna i nedre justitierevisionen,
som den 22 april 1910 aflämnats till kommittén, har, såsom förut omnämnts,
framhållits, hurusom den ökning i deras tjänstgöring, hvilken de antagit
komma att föreslås, »icke kan vara att hänföra till sådan Vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden’, hvarom förmäles i
k. k. den 19 maj 1876 angående villkoren för åtnjutande af 1876 års
lönestat».

I anledning däraf må här erinras, hurusom på grund af bestämmelser
i nyssberörda kungl. kungörelse — som afsåg villkoren för, åtnjutande
af de från 1877 års början fastställda nya löneförmåner för justitiekanslern,
justitierevisionsexpeditionen, rikets samtliga hofrätter och krigshofrätten
— protokollssekreterarna i nedre justitierevisionen äro underkastade
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid en blifvande förändrad organisation af ämbetsverket eller
eljest i allmänhet kan varda stadgad.

Att de arbetsprestationer, som under en följd af år utkräfts och
fortfarande utkräfvas af protokollssekreterarna, i regel icke på långt när
motsvara hvad som.afsågs vid fastställandet af deras nuvarande aflöningsförmåner,
lärer ej kunna bestridas.

Äfven om flertalet nuvarande ordinarie protokollssekreterare skulle,
såsom i den ofvanberörda skriften ställts i utsikt, komma att kvarstå å
hittillsvarande stat, lära de i allt fall — med den lydelse det ifrågavarande
villkoret enligt 1876 års kungörelse har — vara underkastade den ökning
i tjänstgöring, som kan blifva eu följd af bifall till kommitténs nu föreliggande
förslag.

Kommittén har fördenskull ansett några särskilda öfvergångsbestämmelser
icke vara erforderliga beträffande protokollssekreterarna.

Antalet mål i högsta domstolen under åren 1889—1908.

För att i någon mån åskådliggöra det arbetsmaterial, som utgör
föremål för nedre justitierevisionens verksamhet, har kommittén ansett sig
böra i efterföljande två bilagor lämna dels en tabellarisk uppgift å antatalet
inkomna, afgjorda och balanserade mål i högsta domstolen under
åren 1889—1908 (bil. A), dels oek en grafisk framställning af antalet
oafgjorda mål i högsta domstolen under samma år (bil. B).

Af dessa bilagor framgår, att antalet af de inkomna målen, särskild!
revisionssakerna, visat någon tendens till ökning, att antalet afgjorda mål
i stort sedt hållit sig tämligen konstant, att antalet oafgjorda revisionssaker
under ifrågavarande tjugu år mer än tredubblats, samt att balansen
i dess helhet under samma tid blifvit i det närmaste fördubblad.

144

Bil. Å.

Uppgift å antalet inkomna, afbörda och balanserade

	1889.	1890.	1891.	1892.	1893.	1894.	1S95.
Inkomna
revisionssaker..............	441	466	495	471	457	524	454
skiftesmål................	88	79	65	62	72	67	66
andra besvärsmål och underställda mål . . .	858	861	817	774	756	721	708
ansökningar...............	549	623	529	G61	663	600	584
Summa	1,930	2,029	1,908	1,968	1,948	1,912	1,812
Afbörda
revisionssaker..............	441	397	424	495	465	432	429
skiftesmål................	83	75	73	60	60	41	68
andra besvärsmål och underställda mål . . .	867	823	821	837	794	671	665
ansökningar...............	523	609	562	650	657	581	605
Summa	1,914	1,904	1,880	2,042	1,970	1,725	1,767
Balanserade
revisionssaker..............	379	448	519	495	487	579	604
skiftesmål .................	66	70	62	64	76	102	100
andra besvärsmål och underställda mål . . .	491	529	525	462	424	474	517
ansökningar ...............	87	101	68	79	85	104	83
Summa	1,023	1,148	1,174	1,100	1,072	1,259	1,304

145

mål i högsta domstolen under åren 1889—1908.

1896.	1897.	1898.	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.	1905.	1906.	1907.	1908.
510	471	537	543	546	496	479	553	557	597	590	635	615
60	70	61	57	89	85	102	100	98	128	81	93	71 ;
763	622	595	549	562	591	651	618	613	616	667	653	720
553	609	601	630	653	602	575	629	637	630	667	678	694 !
! 1,886	1,772	1,794	1,779	1,850	1,774	1,807	1,900	1,905	1,971	2,005	2,059	2,100 \|
352	516	469	630	561	548	426	514	356	479	594	520	510
81	72	94	65	61	75	55	84	84	99	109	105	96
620	854	616	628	557	581	542	563	544	605	691	662	705
546	605	614	648	634	626	562	618	609	648	687	656	707
1,599	2,047	1,793	1,971	1,813	1,830	1,585	1,779	1,593	1,831	2,081	1.943	2,018
762	717	785	698	683	631	684	723	924	1,042	1,038	1,153	1,258
79	77	44	36	64	74	121	137	151	180	152	140	115
660	428	407	328	333	343	452	507	576	587	563	554	569
90	94	81	63	82	58	71	82	no	92 1	72	94	81
1,591	1,316	1,317	1,125	1,162	1,106	1,328 !	1,449	1,761	1,901	1,825	1,941	2,023

19—092161. Löneregleringshommitténs bet. XXIV.

2000

1900

1800

1700

1600

SkiftesmdL,

1500

1400

1500

iHii

1200

IIOO

lOOO

■■I

“ : ''f

1»

ÄHH:

;

!»aKm|«

■zmmm

fe ■ i. ft :

■

!Äp!ÉÄ®p

■

npj

lllllii;-

i§É§pippMi

i m

Ansökningar, under
ställda mål och.
besvärsmål, (utom
skiftesmdLJ

Oalgjorda mai

HÖGSTA DOMSTOLEN

area

1889-1908

tteyisixmssaJcer.

1908

700

200

1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907

6EN. STAB. LIT.ANST.

149

Utdrag af protokoll, hållet hos den af Kungl. Maj:t den 3 oktober
1902 tillsatta kommitté för afgifvande af förslag
rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden m. m.

1910 den 14 maj.

Närvarande:

Herr Ordföranden samt Herrar Wijk, Grefve Klingspor, Carl Persson,
af Callerholm och Vide, äfvensom Herr Warmark.

§ 1.

Behandlades frågorna om reglering af löneförhållanden m. m. beträffande
Kungl. Maj:ts nedre justitierevision; och beslöt kommittén att
med underdånig skrifvelse af denna dag till Kungl. Maj:t öfverlämna förslag
i ämnet, innefattadt i delen XXIV af kommitténs betänkanden.

Herr Warmark afgaf Scärskildt yttrande af följande lydelse:

»Den öfvertygelse, kommittén i sitt betänkande gifvit uttryck åt, att Bevisionsde
af kommittén föreslagna aflöningsbeloppen för revisionssekreterarna se^reteskola
befinnas vara tillräckliga att förmå icke blott hofrätternas adj unge- förmåner.
rade ledamöter utan äfven ordinarie hofrättsråd i lägsta lönegraden att
ägna sig åt arbetet inom nedre revisionen, finner jag icke vara välgrundad.

Denna min uppfattning stöder jag på i hufvudsak följande skäl:

Då chefen för justitiedepartementet den 13 januari 1908 inför Kungl.

Maj:t föredrog frågan om tillfälligt aflöningstillägg åt ordinarie och kon 20

092161. Löner eglerin g skommitténs bet. XXIV.

150

stituerade revisionssekreterare, fäste han uppmärksamheten på de afsevärda
svårigheter, som på senare tid yppats att i erforderligt antal erhålla tillräckligt
förfarna personer för revisionssekreteraretjänstgöringen.

Den hufvudsakliga anledningen till dessa svårigheter fann departementschefen
vara att söka däri, att det under de senare åren i allt talrikare
fall inträffat, att erbjudet revisionssekreterareförordnande af vederbörande
afböjts eller att, efter någon tids tjänstgöring såsom revisionssekreterare,
vederbörande afsagt sig vidare förordnande.

Det konstaterades tillika af departementschefen, att ett förordnande
som revisionssekreterare i allmänhet icke för hofrättsledamoten annat än
under viss närmare angifven förutsättning erbjöd någon väsentlig lockelse,
så framt icke genom detta förordnande i och för sig bereddes honom sådan
ekonomisk fördel, vare sig omedelbart eller åtminstone inom den närmaste
framtiden, att den kunde anses motväga den ökade arbetsbörda, som genom
förordnandets mottagande ålades honom.

Enligt departementschefens åsikt medförde ett revisionssekreterareförordnande
vid nu angifna tidpunkt icke en sådan fördel för den förordnade.
En väsentlig förbättring af revisionssekreterarnas aflöningsförmåner
ansågs därför då vara af behofvet oundgängligen påkallad inom den
närmaste tiden.

Riktigheten af dessa departementschefens uttalanden torde icke
kunna bestridas af någon med förhållandena i nedre revisionen närmare
förtrogen.

Då de åberopade uttalandena gjordes, utgick aflöningen till ordinarie
revisionssekreterare med 6,400 kronor, till konstituerad revisionssekreterare
med 5,800 kronor samt till vikarierande revisionssekreterare med högst
5,300 kronor. Dessa tre belopp motsvarade i nu nämnd ordning de dåvarande
aflöningsförmånerna för hofrättsråd utan ålderstillägg, assessor
med ålderstillägg och assessor utan dylikt tillägg.

I fråga om revisionssekreterarnas arbetsbörda har kommittén i
betänkandet framhållit, att revisionssekreteraretjänstgöringen är ett mycket
uppslitande arbete. Att denna tjänstgöring är af vida mer ansträngande
beskaffenhet än tjänstgöringen i hofrätt, därifrån såsom bekant revisionssekreterarna
företrädesvis rekryteras, lärer vara allmänt erkändt.

151

Härtill kommer, hvad beträffar de utom Stockholm förlagda hofrätterna,
att ett förordnande för någon af deras ordinarie eller tillförordnade
ledamöter att tjänstgöra såsom revisionssekreterare medför icke obetydliga
utgifter, för hvilka statsverket icke lämnar någon ersättning. Till
dessa utgifter äro särskildt att hänföra rese- och flyttningskostnader samt
de af revisionssekreterareförordnandet föranledda betydligt förhöjda lefnadsomkostnader,
hvilka i all synnerhet drabba den gifte hofrättsledamoten,
när han under en tidrymd af ända till ett år och därutöfver nödgas hafva
bostad och hushåll å skilda orter.

Den inverkan, sist angifna förhållande utöfvar på villigheten att mottaga
ett erbjudet revisionssekreterareförordnande, framgår af den redogörelse,
chefen för justitiedepartementet uti sitt ofvan åberopade anförande
lämnat för de fall under den förflutna tiden, då från ledamöter i Göta
hofrätt eller hofrätten öfver Skåne och Blekinge afböjande svar ingått på
förfrågan, om de vore hågade mottaga förordnande att tjänstgöra såsom
revisionssekreterare. Den bristande lust att ägna sig åt arbetet inom
nedre revisionen, som denna redogörelse åskådliggör, bestyrker i sin mån
också riktigheten af hvad ofvan sagts därom att, därest ett förordnande
som, revisionssekreterare icke i och för sig bereder den, som ifrågasatts till
erhållande af detsamma, omedelbar ekonomisk fördel, det i allmänhet icke
utöfvar tillräcklig lockelse för vederbörande att åtaga sig det med förordnandet
förenade arbetet.

Faran af att vid aflöningsförmånernas bestämmande icke lyckas
åvägabringa en dylik lockelse innebär, enligt hvad departementschefen
förklarat vara hans bestämda öfvertygelse, att det i sådant fall kan förväntas
komma att uppstå så stora svårigheter att till bestridande af revisionssekreterareförordnande
erhålla tillräckligt kvalificerade personer, liksom
äfven att förmå tjänstgörande revisionssekreterare att så länge som det
vore önskvärdt kvarstå i tjänst, att det icke i längden blifver möjligt att
i den omfattning, som erfordras, uppehålla föredragningen i högsta domstolen.

Beloppet af den tillfälliga löneförbättring, som till förebyggande af
denna ödesdigra eventualitet ansågs oundgängligen nödvändig år 1908,
bestämdes af departementschefen till storleken så, att de konstituerade

152

revisionssekreterarna, hvilken grupp jag af nedan angifna skäl här särskild!
vill fästa uppmärksamheten på, skulle komma att i aflöning åtnjuta
7,500 kronor.

Den uppfattning af förhållandena i nedre revisionen, som departementschefen
uti sitt anförande till statsrådsprotokollet sålunda gifvit uttryck
åt, delades efter allt att döma af 1908 års Riksdag, som i enlighet
med Kungl. Maj:ts framställning anvisade medel för bland annat beredande
åt de konstituerade revisionssekreterarna af löneförbättring under år
1909 till sådant belopp, att deras sammanlagda årliga löneförmåner uppgingo
till 7,500 kronor.

Löneförbättring till enahanda belopp har sedermera genom beslut
vid 1909 och 1910 årens riksdagar åvägabragts under åren 1910 och 1911
icke blott för de konstituerade revisionssekreterarna utan äfven för de
tillförordnade revisionssekreterarna med egen rotel.

Samtidigt bereddes äfven de ordinarie revisionssekreterarna någon
löneförbättring, hvilken dock —- med hänsyn bland annat till att denna
grupp genom fullmakt var tillförbunden att kvarstå i tjänst och alltså
icke genom löneförbättring behöfde förmås därtill — icke, då det gällde
en blott provisorisk anordning, ansågs med nödvändighet böra sättas högre,
än att löneförmånerna för ordinarie och konstituerade revisionssekreterare
blefvo desamma.

I enlighet med den sålunda verkställda regleringen af löneförhållandena
för nu nämnda grupper af revisionssekretarare har aflöningen för
de vikarierande revisionssekreterarna kommit att utgå med belopp, växlande
emellan 6,500 kronor och 7,000 kronor.

Vid en tidpunkt, då den ordinarie hofrättsledamot i lägsta lönegraden
tillkommande aflöning utgjorde 5,300 kronor, innebar det tydligtvis
en i ekonomiskt hänseende högst afsevärd förbättring att mottaga ett förordnande
såsom revisionssekreterare, hvarmed voro förenade löneinkomster
af lägst 6,500 kronor.

Genom den vid 1909 års riksdag antagna löneregleringen för hofrätterna
har från och med den 1 januari 1910 aflöningen för hofrättsledamot
i lägsta lönegraden bestämts till 7,000 kronor.

153

Vid sådant förhållande synes det mig af ofvan anförda skäl vara
utaf behofvet påkalladt att jämväl i någon män höja revisionssekreterarnas
aflöningsförmåner utöfver de belopp, som provisoriskt fastställts med
hänsyn bland annat till de före 1910 gällande aflöningsförhållandena för
hofrättsledamot.

Att, såsom kommittén gjort, föreslå att för konstituerad revisionssekreterare
aflöningen fortfarande skulle utgöra 7,500 kronor, däraf i sin ordning
lärer följa, att vikarierande revisionssekreterares aflöningsförmåner torde
komma att uppgå till högst 7,000 kronor, anser jag ej vara tillrådligt,
särskildt med hänsyn till de förut antydda svårigheter, som kunna befaras
härigenom komma att uppstå vid rekryteringen af ledamotsgraden i nedre
revisionen.

Med de lönesatser, kommittén föreslagit, kommer enligt min åsikt
ledamot i nedre revisionen i allmänhet att blifva ställd sämre uti aflöningshänseende
än ledamot i hofrätt.

Kommittén har tänkt sig, att antalet rotlar i nedre^revisionen skulle
komma att uppgå till 20, af hvilkas innehafvare 8 skulle vara konstituerade
och 12 ordinarie revisionssekreterare.

Förutom dessa 20 rotlar och deras innehafvare lärer man emellertid,
fortfarande liksom hitintills, få räkna med den s. k. extra roteln och
dess innehafvare. I allt fall torde dock för upprätthållande af de 20 revisionssekreterareämbetena
under semester för deras innehafvare åtgå minst
3 tillförordnade revisionssekreterare, af hvilka två skulle hafva årsförordnande.

I själfva verket blir antalet revisionssekreterare sålunda åtminstone
23, däraf endast 12 eller föga mer än hälften äro ordinarie.

Nu är det emellertid vidare att vänta, att liksom hitintills ett ganska
afsevärdt antal af nedre revisionens ledamöter, med bibehållande af revisionssekreterarebefattningen,
komma att förordnas att förestå annan tjänst
eller erhålla annat offentligt uppdrag af längre eller kortare varaktighet.
Härigenom uppstår i sin ordning behof af ökadt antal vikarierande revisionssekreterare.

Den tid, en ledamot af nedre revisionen i genomsnitt måste tjänstgöra
såsom vikarierande och konstituerad revisionssekreterare, blir under
sådana förhållanden proportionsvis mycket lång. Revisionssekreterarnas

154

ämbetsverksamhet lämpar sig emellertid, såsom kommittén också antyd t r
endast för personer i deras mera kraftiga lefnadsålder; och det torde därför
näppeligen kunna förutsättas, att revisionssekreterare i allmänhet
komma att kvarstå såsom föredragande i högsta domstolen mera än omkring
tio år. Häraf följer åter, att en revisionssekreterare, sedan han erhållit
fullmakt å sitt ämbete, icke annat än i undantagsfall kommer att
ytterligare tjänstgöra i nedre revisionen under så lång tid, som erfordras
för att komma i åtnjutande af ålderstillägg.

I detta hänseende är det ganska upplysande att här konstatera, hurusom
ingen såsom föredragande i högsta domstolen tj änstgörande revisionssekreterare
allt sedan år 1900 uppburit ålderstillägg.

I själfva verket få de tjänstförrättande revisionssekreterarna sålunda
eu begynnelseaflöning af 7,000 kronor eller därunder och uppnå faktiskt
icke högre lönebelopp än 8,100 kronor eller samma belopp, som numera
utgör begynnelseaflöning för statskommissarier m. fl. tjänstemän i tredje
graden inom centrala ämbetsverk.

Hvad åter beträffar hofrätternas ordinarie ledamöter, till hvilkas aflöningar
kommittén förklarat hänsyn böra tagas vid bestämmande af revisionssekreterarnas
ställning i aflöningshänseende, så har kommittén uti sitt
betänkande om reglering af löneförhållandena in. m. vid rikets hofrätter
såsom motiv för sitt sedermera antagna förslag om arfvode åt ordförande
på hofrättsdivision bland annat anfört, att, ehuru, vid bifall till nu nämnda
förslag, slutaflöningen för vissa ledamöter i hofrätt skulle komma att i
någon mån öfverstiga hvad tredje gradens tjänstemän i allmänhet tillagts,
detta dock synts kommittén så mycket mindre obilligt som begynn elseaflöningen
för ledamot i hofrätt enligt kommitténs förslag skulle blifva
väsentligt lägre än för nämnde andra tjänstemän.

I stället för att nu, på sätt vid löneregleringen för hofrätterna skett
i afseende å hofrättsråden, tillägga innehafvarne af revisionssekreterareämbetena
— till hvilka befordran från hofrättsrådsbefattningarna i normala
fall förutsättes skola ske — något vederlag för det begynnelseaflöningen
för revisionssekreterarna satts väsentligt lägre än för tredje gradens tjänstemän,
har kommittén, såsom af det ofvan anförda torde framgå, bestämt
revisionssekreterarnas aflöningsförmåner så, att de äro ofördelaktigare än

155

icke blott hofrättsrådens utan äfven tredje gradens tjänstemäns i allmänhet.

Den underbetalning af revisionssekreterarnas arbete, som enligt min
mening skulle komma att äga rum, i händelse de lönesatser, kommittéförslaget
upptager, blefve gällande, synes mig kommitténs majoritet i viss mån
hafva beaktat men i hvarje fall ansett motvägas af den utsikt till ytterligare
befordran, som ett revisionssekreterareförordnande visat sig medföra.

Utan att yttra mig om, huru med dessa befordringsutsikter i allmänhet
förhållit sig under en framfaren tid, anser jag mig dock böra fästa
uppmärksamheten på, att, därest vid reglering af löneförhållandena m. in.
inom ett ämbetsverk hänsyn skall tagas till en påräknelig utsikt till befordran
— hvilket åtminstone icke torde vara lämpligt och tidsenligt i det fall,
att ett sådant hänsynstagande är ägnadt att i någon mån förrycka principen,
att all befordran bör grundas på förtjänst och skicklighet men icke
på annan företrädesrätt — det afgörande lärer vara, hurudan denna utsikt
för framtiden kan väntas komma att gestalta sig.

Då kommitténs majoritet behandlat frågan om de möjligheter till
befordran eller eljest till förflyttning från nedre revisionen, som erbjuda
sig för de revisionssekreterare, hvilka tjänstgjort därstädes så lång tid, att
de på i kommittébetänkandet angifna skäl borde kunna räkna på att vinna
befrielse från fortsatt arbete i nämnda ämbetsverk, hafva blott två möjligheter
berörts, nämligen dels befordran till justitieråd och dels utnämning till
häradshöfding.

Hvad beträffar utsikten för revisionssekreterarna att vinna befordran
till justitieråd beror den enligt kommittébetänkandet såväl på vederbörandes
lämplighet för justitierådsämbetet som på förutsättningen att inom
lämplig tid vakans uppstår bland justitieråden.

I fråga härom förtjänar det tagas i beaktande, hurusom utaf de
nuvarande 24 justitieråden icke mindré än 16 utnämnts från och med
1905 eller sålunda i rundt tal under de senaste 5 åren.

Trots detta osedvanligt stora antal vakanser har vid befordran till
justitieråd under denna tid icke ifrågakommit någon enda tjänstgörande
revisionssekreterare och i allmänhet icke ens någon, som längre tid varit
tjänstgörande som sådan.

156

Af nyss nämnda 16 justitieråd hafva nämligen 6 icke någonsin
tjänstgjort såsom föredragande i högsta domstolen för justitieärenden och
beträffande öfriga 10 uppgår i medeltal tiden för tjänstgöringen såsom
ledamot i nedre revisionen icke till mera än något öfver 2 år.

nu kommitténs majoritet vidare förklarat, att under gifven förutsättning,
som uti kommittébetänkandet angifves såsom sannolik, möjligheten
att till domsaga förflytta en revisionssekreterare för framtiden vore
mindre att räkna med, synas utsikterna för de revisionssekreterare, som
år efter år förrätta det med deras ämbete förenade uppslitande arbetet,
att vinna befordran eller erhålla annan eftersträfvansvärd förflyttning från
nedre revisionen, vara ganska ringa. Icke osannolikt komma därför många
revisionssekreterare framdeles — såsom komitténs majoritet också ställt° i
utsikt — att finna sig vara nödsakade att efter tjänstgöring i nedre revisionen
under ett antal år återgå till vederbörande hofrätt.

En sådan framtidsutsikt lärer dock rimligtvis icke utgöra skälig anledning
till att bestämma lönebeloppen för revisionssekreterarna särskildt
låga.

Af i hufvudsak ofvan angifna skäl har jag ansett, att kommittén
bort föreslå dels att aflöningen för ordinarie revisionssekreterare bestämmes
till 8,700 kronor, däraf 5,600 kronor i lön, 2,500 kronor i tjänstgöringspenningar
och 600 kronor i ortstillägg, men att ålderstillägg till lönen
icke skulle komma i fråga, dels ock att aflöningen till konstituerad revisionssekreterare
måtte utgå i form af arfvode och bestämmas till 8,100
kionor, däraf 2,500 kronor anses såsom tjänstgöringspenningar.

Det s. k. Kommittén har uti betänkandet förklarat sig utgå från den förut ellerjustitie-

sättningerr, att så många biträden, som kunna antagas under alla omstän expeditionen

finna full sysselsättning i nedre revisonen, böra uppföras å äm utom

regi- betsverkets stat.

kontoret. Beträffande det antal skrifbiträden, som kan anses erforderligt inom

nedre revisionen, har kommittén uttalat den öfvertygelsen, att åtta dylika
biträden under alla förhållanden kunna antagas finna full sysselsättning
med utförande af renskrifning och därmed jämförligt arbete. Kommittén
har i anslutning härtill hemställt, att å nedre revisionens stat måtte uppföras
allenast 8 skrifbiträden.

157

Af hvad kommittebetänkandet sålunda innehåller drager lag1 den
slutsatsen, att kommittén ansett att icke mera än 8 biträden kunna antagas
i nedre x-evisionen få full sysselsättning under alla omständigheter.

Riktigheten af den beräkning, som lagts till grund för bestämmande
af detta antal, måste jag bestrida, under förutsättning likväl att kommittén
uti orden »under alla omständigheter» icke inlagt en betydelse, som t. o. m.
skulle göra det af kommittén föreslagna antalet öfverdrifvet stort.

Af den i kommittebetänkandet intagna redogörelsen för nedre revisionens
nuvarande organisation framgår, att under fem veckor af året
föredragning af justitieärenden i högsta domstolen icke äger rum, samt
att årligen under åtta veckor föredragning därstädes pågår allenast å en
afdelning. Under återstående delen af året sker föredragning i allmänhet
omväxlande på två eller tre afdelningar samtidio-t.

Dessa växlingar uti högsta domstolens tjänstgöring återverka naturligtvis
i sin mån på det uti nedre revisionen å skilda tider tilUäncdia-a
skrifarbetet.

Jag förutsätter nu, att kommitténs beräkningar icke grundats på den
mängd dylikt arbete, som förekommer uti nedre revisionen delvis under
och delvis något efter den tid, då föredragning i högsta domstolen ej pågår,
eller då föredragning därstädes äger rum å allenast en afdelning —
hvilka tider enligt mitt förmenande erbjuda lämpligt tillfälle att successivt
bereda skrifpersonalen dem tillkommande semesterledighet, hvarvid
något behof af vikarier för lediga biträden icke förefinnes — utan att beräkningarna
basera sig å arbetsmaterialet för skrifbiträdena under öfriga
tider på året, då detta material i allmänhet förekommer jämnt fördeladt.

Till stöd för min åsikt angående behöfligt antal skrifbiträden i nedre
revisionen ligga efterföljande beräkningar.

Enligt uppgifter, som hösten 1906 på förekommen anledning afgåfvos
rörande totalmängden af det renskrifningsarbete, som utfördes genom
registratorns och protokollssekreterarnas försorg, kunde samma arbete i
medeltal för år då beräknas till:

för registratorn............ 4,500 sidor och för

hvar af protokollssekreterarna..... 1,840 »

21—092161. Lönereglering skommitténs''b et. XXIV.

158

Sedan dessa uppgifter afgåfvos, har emellertid föredragningstiden i
högsta domstolen utsträckts dels genom laggranskningens borttagande och
dels genom förlängning af arbetstiden för högsta domstolens ledamöter
med två sessionsveckor.

Den utsträckning, som sålunda skett, motsvarar tre revisionssekreterares
arbete eller renskrift för ytterligare tre protokollssekreterare utöfver
de 17, som funnos 1906. Denna ökning föranleder också stegring i mängden
af det renskrifningsarbete, som bekostas af registratorn. Detta arbete
utgöres nämligen i hufvudsak af svarandeexpeditioner; och då totalmängden
expeditioner ökas, uppstår naturligtvis också proportionsvis större antal
svarandeexemplar däraf.

För registratorn torde renskrifningsarbetet, enligt af

honom meddelad uppgift, nu med säkerhet kunna beräknas

årligen uppgå till................... 5,000 sidor

För 20 protokollsekreterare åter kan renskrifningsarbetet
under ett år beräknas uppgå till (20 X 1,840) .... -3)^800_____»____

eller tillhopa 41,800 sidor.

Utskrift för öfvertryck och hektografering uppgick 1906 enligt uppgift
till omkring 7,000 sidor per år. Detta skrifarbetes mängd står i direkt
förhållande till antalet rotlar och måste med nuvarande 20 rotlar
anses uppgå till minst 8,200 sidor. Totalsumman skrifsidor per år blir
då 41,800 -f- 8,200 eller 50,000, motsvarande 12,500 ark.

Enligt upplysning från nedre revisionens skrifbiträden, åberopad till stöd
för de 1906 af nedre revisionen afgifna uppgifterna, bör en van och arhetskraftig
skrifverska kunna skrifva i medeltal 5 å 6 ark per dag vanlig,
i nedre revisionen förekommande utskrift samt hälften så mycket utskrift
för öfvertryck och hektografering. För en sådan arbetsprodukt kräfves
dock en arbetsid af 8 å 10 timmar dagligen.

För en 6 timmars arbetsdag, som löneregleringskommittén uti del
VII af sina betänkanden ifrågasatt och äfven beträffande nedre revisionen
synes vidhålla, blir då — om man med ledning af skrifbiträdenas förenämnda
uppgifter utgår från en skrifprodukt åt i medeltal per dag 5Vz
ark vanlig utskrift under en 9 timmars arbetsdag — arbetsresultatet 32/3
ark vanlig utskrift men för öfvertryck och hektografering blott U/6 ark.

159

41,800 sidor eller 10,450 ark vanlig utskrift representerar
alltså.................. 2,850 arbetsdagar

och 8,200 sidor eller 2,050 ark utskrift för öfvertryck
något mera än...............1,118 »

eller tillhopa 3,968 »

Under förutsättning af 278 arbetsdagar om året för ett skrifbiträde
(= årets 365 dagar, minskade med sön- och helgdagar — i medeltal beräknade
till 61 om året — samt en månads semester) uppstår för nedre
revisionen behof af minst 14 skrifbiträden, eller närmare angifvet. 14 skrifbiträden
samt ett dylikt biträde med 76 arbetsdagar.

Härvid är emellertid att märka, hurusom vid förestående beräkningar
hänsyn icke tagits till den i sammanhang med tjänstgöringsskyldighet vid
nedre revisionens protokoll förekommande utskrift, som det nu åligger
amanuenserna att på egen bekostnad ombesörja.

Denna utskrift omfattar protokoll rörande: föreläggande i mål, som
enligt instruktionen skola handläggas inför nedre revisionen, vittnesförhör
inför nedre revisionen, förordnande om sådant förhörs hållande inför annat
forum och om handlingars undantagande från delgifning, meddelande af
anstånd i förekommande fall med vidtagande af åtgärd, som enligt lag
åligger part, delgifnmg af besvär genom kungörelse, afskrifning af mål,
utbekommande i vissa fall af handlingar, pleniärenden jämte af pleniprotokollen
beroende expedition såsom utlåtanden, tjänstgöringsbevis, bref o. s. v.

Att, såsom kommitténs flertal gjort, under nu angifna förhållanden
beräkna antalet skrifbiträden, hvilka böra uppföras å nedre revisionens stat
med afiöningsförinåner, motsvarande de af Riksdagen för skrifbiträde hos
fångvårdsstyrelsen bestämda, till allenast åtta och att förutsätta, att detta
antal — som, enligt hvad kommittébetänkandet angifver, skulle bestämts
så rundligt, att skrifbiträdena skulle blifva i tillfälle att biträda icke blott
med renskrifning utan äfven med andra arbeten af enklare beskaffenhet —
skulle visa sig så tillräckligt, att endast vid tillfällen, då arbetena vore
särskildt hopade, tillfälliga arbetskrafter behöfde anlitas, har jag icke kunnat
finna vara riktigt.

Jag har på grund af de beräkningar, för hvilka jag här ofvan redogjort,
ansett mig för min del nödsakad utgå från, att ett icke oväsentligt

160

högre antal skrifbiträden, än kommittéförslaget upptager, måste uppföras
å nedre revisionens stat.

Därvid har jag ej heller förbisett, att produkten af renskrifningsarbetet,
om det utföres af biträden med fast aflöning och begränsad arbetstid,
uppenbarligen blir proportionerligt mindre än under nuvarande förhållanden,
då arbetet utföres på beting.

Såsom ofvan nämnts, omfattar det renskrifningsarbete, som protokollssekreterarna
nu äro skyldiga att låta ombesörja och med dem tilldelade renskrifningspenningar,
tillhopa 6,000 kronor, bekosta, årligen cirka 36,800 sidor,
motsvarande 9,200 ark och representerande ungefär 2,509 arbetsdagar.

För fullgörande af omförmälta skrifarbete kräfves alltså något mera
än 9 skrifbiträden eller närmare angifvet 9 dylika biträden och ett biträde
med 7 arbetsdagar.

Därest nu aflöningen till skrifbiträdena skall utgå med de belopp,
som kommittén föreslagit, eller 1,200—1,600 kronor, och man alltså torde vara
nödsakad att räkna med en medelkostnad per biträde af 1,400 kronor,
kommer det renskrifningsarbete, som protokollssekreterarna, såsom nämndt,
mot en ersättning af 6,000 kronor om året nu låta verkställa, att kosta
staten omkring 12,600 kronor.

Räknar man emellertid icke med högre medelkostnad för staten än

12,000 kronor, uppgår dock renskrifningskostnaden i allt fall för de 9,200
ark, som skulle skrifvas, till något mera än en krona 30 öre för ark, under
det att renskrifningsbyråerna nu utföra renskrifning mot en på senare
tiden till 50 öre per ark förhöjd afgift.

Detta förhållande synes helt naturligt böra leda till en sträfvan att
genom öfverflyttande på nu ifrågavarande biträden, där så lämpligen ske
kan, jämväl af uppgifter utaf något högre art än rent mekaniskt skrifarbete
söka bereda staten nödig godtgörelse för aflöningsbelopp, som, sedda
från synpunkten af nu rådande prisförhållanden i hufvudstaden och häraf
beroende existensminimum, väl låta försvara sig, men som, beräknade för
uteslutande mekaniskt skrifarbete, otvifvelaktigt innefatta en alltför högt
tilltagen prisförhöjning för vanligt renskrifningsarbete.

Inom den del af justitierevisionsexpeditionen, till hvilken registratorskontoret
icke hör och som jag för korthetens skull här vill benämna

161

kansliet, förekomma göromål af mycket skiftande art från vissa protokollssekreterarna
åliggande sysslor af beskaffenhet att nödvändigt kräfva juridisk
underbyggnad samt synnerlig noggrannhet och vana vid tjänsten
successivt ned till det rent mekaniska skrifarbetet.

Det kan vid en ifrågasatt omorganisation af kansliet naturligtvis
icke ens allvarligen tagas i öfvervägande att inrätta en serie olikartade
tjänster, så nära som möjligt anpassade efter förekommande skilda uppgifter.

Att emellertid bland befattningshafvarna göra en åtskillnad emellan sådana,
hvilka med hänsyn till dem åliggande göromål förutsättas äga speciell
juridisk underbyggnad, å ena sidan, samt befattningshafvare med tjänsteåligganden,
som icke kräfva dylik kompetens, å den andra, torde enligt
min åsikt väl låta försvara sig.

För hvar och en af dessa olika grupper befattningshafvare måste
sedermeia fastställas vissa hufvuduppgifter och till dessa hufvuduppgifter
få i sin ordning — allt efter arbetets olika art — fogas mellanliggande
uppgifter på sätt lämpligast ske kan.

Med den anordning, som hittills gällt inom nedre revisionen, har
om man frånser skrifarbetet — alla öfriga uppgifter utförts af examinerade
jurister.

En förändring härutinnan lärer tvifvelsutan ur kostnadssynpunkt
vara högeligen önskvärd och torde inom vissa gränser icke erbjuda några
mera afsevärda praktiska svårigheter. Vid en sådan förändrings genomförande
år det naturligtvis icke tillräckligt, om syftet med förändringen
skall uppnås, att uppgifter, mera kräfvande än det rent mekaniska arbetet,
allenast i mycket begränsad omfattning tilldelas den personal, hvars
hufvudsakligaste uppgift dock blir renskrifning.

Göres däremot denna förändring tillräckligt genomgripande, och
sker arbetets fördelning tillika på ett sådant sätt, att den ej föranleder
därtill, att för sistnämnda grupp befattningshafvare behöfver bestämmas
högre lönebelopp, än ofvan nämnts, får staten också — därigenom
att behofvet af högre kvalificerad arbetskraft minskas i samma
mån som en öfverflyttning af vissa uppgifter sker till nu ifrågavalande
grupp befattningshafvare — en välbehöflig godtgörelse för den
okade kostnad, som, på sätt ofvan visats, skulle komma att uppstå,

162

i händelse denna grupp skulle uteslutande eller så godt som uteslutande
sysselsättas med rent mekaniskt skrifarbete.

Af nu angifna skäl synes mig 4 viss mån en förändrad organisation
af kansliet vara utaf behofvet påkallad.

Men äfven från annan synpunkt sedt lärer en omgestaltning af de
nuvarande formerna för kansliets verksamhet näppeligen kunna undvikas.

Under behandlingen af frågan om reglering af lönerna för den
till justitierevisionsexpeditionen hörande personalen har det — med hänsyn
särskilt till den ökade arbetsprodukt som lärer böra kräfvas af befattningshafvarna
i kansliet — framträdt såsom en bjudande nödvändighet
att frångå det nu rådande systemet med minst en juridiskt bildad tjänsteman
å hvarje rotel.

Kommitténs flertal, som i själfva verket synes hafva bibehållit den nuvarande
anordningen, i hvad den innefattar att gör omålen å kansliet utom
utskrift af expeditioner och afskrift af handlingar för mångfaldigande skola
utföras af juridiskt bildad personal, har ansett, att den hufvudsakligaste delen
af denna personal skulle utgöras af protokollssekreterare, hvilkas antal borde
bestämmas till hälften af revisionssekreterarnas d. v. s. 10 stycken, hvartill
ytterligare skulle komma en protokollssekreterare, som mera odeladt hade att
ägna sig åt att biträda revisionssekreterarna vid veckomålsmottagningarna.
Det nuvarande antalet protokollssekreterare, eller elfva, skulle sålunda bibehållas.

Återstående delen af den för kansliet afsedda juridiskt bildade
personalen skulle utgöras af tre amanuenser.

Sammanlagdt skulle alltså enligt kommitténs förslag personalen å
kansliet komma att utgöras af elfva protokollssekreterare och tre amanuenser
eller fjorton juridiskt bildade be fattning skaf vare, hvartill skulle komma ett
antal skri!''biträden, hvilket, med hänsyn till att åtminstone ett dylikt biträde
lärer erfordras för registratorskontorets behof, icke kan sättas högre än sju.

Till jämförelse torde här böra framhållas, hurusom den nuvarande
organisationen af kansliet kräfver elfva protokollssekreterare, tre amanuenser
med skyldighet att tjänstgöra såsom protokollssekreterare, sex amanuenser
med förenade protokollssekreterar- och amanuensgöroinål samt fjorton andra
amanuenser eller alltså tillhopa trettiofyra befattningshafvare med juridisk

163

examen, hvartill torde få läggas för utförande af till kansliet hörande skrifart)^
ett antal skrifbiträden med sex timmars daglig arbetstid, hvilket antal
enligt ofvan gjorda beräkningar icke torde kunna sättas lägre än tretton.

Det kanslipersonalen åliggande arbete, som alltså för närvarande
kräfver fyrtiosju olika funktionärer, skulle enligt kommitténs förslag lämpligen
kunna utföras med tillhopa allenast tjugoen.

Att ifrågasätta en så betydande reduktion af personalen anser jag
icke vara tillrådligt, äfven om, såsom i kommittébetänkandet antydes,
för en sådan åtgärd kan hämtas stöd af ett utaf flertalet i nedre revisionen
den 18 december 1909 tjänstgörande revisionssekreterare omfattadt förslag,
därför i kommittébetänkandet närmare redogöres.

Enligt min bestämda öfvertygelse, grundad på erfarenhet om förhållandena
i nedre revisionen sedan nära nio år tillbaka, kan det befaras,
att såväl genom den ifrågasatta minskningen af kanslipersonalen som
genom den sammansättning, denna personal enligt kommittéförslaget skulle
få, arbetets jämna gång i ämbetsverket äfventyras, i det att de på personalen
ankommande göromålen näppeligen torde kunna utföras med den
skyndsamhet och säkerhet, som förhållandena obetingadt kräfva.

Kommittéförslaget lärer förutsätta, att det nu existerande sambandet
emellan protokollssekreterarna och rotlarna bibehålies. Ett dylikt samband
kan dock enligt mitt förmenande icke utan högst afsevärda olägenheter
äga rum, sedan man ej längre kan räkna på en protokollssekreterare eller
annan motsvarande tjänsteman för hvarje rotel.

Sambandet i fråga, sådant som det finnes angifvet i nu gällande
instruktion för nedre revisionen, består i hufvudsak däruti, att hvarje
protokollssekreterare skall föra protokoll i statsrådet och högsta domstolen,
då där förekommer mål, tillhörande den rotel, hvarå protokollssekreteraren
är indelad till tjänstgöring, att han skall uppsätta rubrik och konceptexpedition
i alla dylika mål samt deltaga i arbetet med förekommande
expedition i målen, äfvensom att han skall biträda rotelinnehafvaren vid
målens beredning.

Hv^ka de fördelar nu än må vara, som rent praktiskt sedt genom
nyssberörda anordning äro att vinna, säkert torde dock vara att en bestämd
förutsättning för att anordningen i fråga skall verka till gagn,

164

är, att ombyte af protokollssekreterare å rotlarna icke sker annat än i
undantagsfall, något som hittills ej heller förekommit.

För att protokollssekreteraren skall kunna fullgöra honom åliggande
tjänstgöringsskyldighet för de två rotlar, hvarå han är indelad, erfordras
först och främst, att rotlarnas innehafvare hafva sin föredragningsskyldighet
i högsta domstolen så anordnad, att icke härigenom protokollssekreterarens
ifrågaravarande tjänstgöring omöjliggöres eller störes.

Huruvida åter för alla rotlarna en så beskaffad indelning af föredragningsskyldigheten
kan göras, att hvarje protokollssekreterares af denna
indelning beroende tjänstgöring för den ena af hans tva rotlar icke hindi ar
hans tjänstgöring för den andra, lärer vara svårt att afgöra utan föregående
praktiskt utfördt försök i sådan riktning. I hvarje fall erbjuder dock
en dylik indelning utan tvifvel mycket stora svårigheter. Säkert är emellertid
att, med protokollssekreterarnas indelning till tjänstgöring på två
rotlar, icke kan upprätthållas den revisionssekreterarna nu tillkommande
rätten att i viss inbördes ordning åt sig utse lämplig föredragningstur.
Genom en dylik indelning af protokollssekreterarna komma äfven af sjukdom
eller annat laga förfall för revisionssekreterarna föranledda nödiga ändringar
under indelningsåret i den uppgjorda föredragningsplanen att försvåras om
ej helt omöjliggöras, så framt nämligen sambandet emellan protokollssekreterarna
och rotlarna i afsedd omfattning skall hållas vid makt.

Protokollssekreterarnas indelning till tjänstgöring på två rotlar lärer
äfven kunna väntas komma att verka hindrande för dem att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra rubrikskrifningen för båda rotlarna.

Lottning af mål äger nu rum en gång hvarje månad. År protokollssekreteraren,
såsom ofta torde vara fallet, då lottningen företages och
någon tid därefter, upptagen af tjänstgöring för den ena af sina rotlar,
lärer han i allmänhet näppeligen hinna att i tillräckligt god tid före den
andra rotelns närmast förestående föredragningstur, under hvilken borde förekomma
till föredragning och afgörande åtminstone de bland de lottade målen,
som skola äga förtursrätt vid föredragningen, uppsätta rubriker i dessa mål.

Bibehållande af sambandet emellan protokollssekreterarna och rotlarna
utgör vidare ett hinder för genomförande af en förändring i riktning att
åvägabringa en fullt effektiv arbetsfördelning bland kanslipersonalen äfven -

165

som för tillgodoseende af det berättigade krafvel att för mindre maktpaliggande
arbete icke matte användas högre kvalificerad arbetskraft än
nödigt är.

Af dessa och jämväl andra skäl, för hvilka”det här skulle blifva alltför
vidlyftigt att närmare redogöra, har jag ansett mig ej kunna biträda
kommitténs förslag i afseende å regleringen af kanslipersonalen till antal
och sammansättning.

Enligt min åsikt bör kansliets organisation ske efter i hufvudsak
följande grunder nämligen, att ett något reduceradt antal protokollssekreterare,
förslagsvis nio stycken, anställes, hvilka protokollssekreterare
liksom före 1877 skola tjänstgöra utan att vara fastade vid viss rotel; att
af dessa protokollssekreterare skola — såsom biträde åt vederbörande
veckomålsmottagare vid granskning och behandling af inkommande veckomål
alternerande tjänstgöra två af nedre revisionen därtill utsedda, den ene
efter den andre under viss lika lång tidsperiod; att för tjänstgöring vid
nedre revisionens protokoll äfvensom för biträde såväl åt revisionssekreterarna
som vid arbetet i kansliet skulle anställas fyra amanuenser, hvilka
jämväl skulle vara pliktiga att i mån af behof efter förordnande tjänstgöra
såsom vikarier för lediga protokollssekreterare; samt att det hitintills städse
tillgodosedda krafvel på åtminstone ett särskilt^ tjänstebiträde för hvarje
rotel skulle upprätthållas i så måtto, att till tjänstgöring å hvarje rotel i
nedre revisionen skulle indelas ett dylikt biträde. För sist nämnde befattningshafvare
skulle icke uppställas förutsättningen att hafva aflagt
juridisk examen.

Rörande arbetets fördelning på den ofvan angifna reducerade kanslipersonalen
äfvensom det af mig ifrågasatta organisationsförslagets öfriga
detaljer hänvisas till nedanstående i viss mån jämförande framställning
emellan de förhållanden, som nu råda, å ena sidan, samt de tilltänkta
anordningarna enligt det åberopade förslaget, å den andra. Jag förbiser
naturligtvis icke vid redogörelsen för dessa anordningar, att med all sannolikhet
vissa modifikationer och ändringar däri torde kunna befinnas vara
nödiga och lämpliga, om förslaget skulle komma att läggas till grund för
kansliets omorganisation.

22—092161. Löneregleringslcommitténs bet. XXVI.

166

Vederbörande befattningshafvares uppgifter:

A. i afseende å rubriker, öfvertryck m. m.

Enligt nu gällande ordning åligger det protokollssekreterarna:

1. att uppsätta rubriker i förekommande mål;

2. att ombestyra utskrift af betänkande!! och de rubriker, hvilka
såsom bilagor skola fogas vid högsta domstolens protokoll;

3. att träffa anstalt för mångfaldigande af rubrikerna äfvensom af
uppsatta tablåer, utredningar in. in. till ledning för högsta domstolens
ledamöter vid föredragningen;

4. att kollationera betänkande^, rubriksbilagorna och öfvertrycket;
samt

5. att kontrasignera betänkandena och rubriksbilagorna.

Enligt den föreslagna nya ordningen skulle för protokollssekreterarna
göromålen under 2, 3 och 5 bortfalla.

Vederbörande till tjänstgöring å viss rotel indelade biträde skulle
nämligen verkställa utskrift af betänkanden och rubriksbilagor äfvensom
af samtliga för mångfaldigande afsedda handlingar uti roteln tillhörande
mål. Kontrasignation af betänkanden och rubriksbilagor åter skulle, såsom
icke nödvändig, ej vidare äga rum.

Äfven arbetet under 4. skulle upphöra för protokollssekreterarna.
All kollationering af betänkanden, rubriksbilagor och öfvertryck skulle
nämligen verkställas af vederbörande amanuenser med tillhjälp af biträdet
å den rotel, målet i fråga tillhörde.

Närmare bestämmelser om fördelningen emellan amanuenserna af
arbetet härmed skulle i händelse af behof meddelas af nedre revisionen.

Tydligt kollationeringsmärke af amanuens skulle finnas å all förekommande
utskrift af nu angifven beskaffenhet.

Hvad arbetet under 1. beträffar, skulle rubrikuppsättningen verkställas
af protokollssekreterarna med undantag af den, som biträdde vid
veckomålsmottagningen, eller alltså af åtta protokollssekreterare samtidigt.

Så snart skriftväxling i revisionssak afslutats samt uti besvärs- eller
ansökningsmål vederbörande veckomålsinottagare resolverat, att mål skulle

167

lottas, skulle fördelning af målen emellan protokollssekreterarna omedelbart
verkställas.

Lämpligast torde härvid vara, att denna fördelning af målen för
hvarje vecka verkställdes emellan de protokollssekreterare, som ej hade domstolstjänstgöring
eller expedieringsvecka eller under sommarmånad åtnjöte
semesterledighet, och att behöflig utjämning sedermera vid lämpligt tillfälle
skedde emellan protokollssekreterarna.

Vid fördelningen skulle tillses, att skiftesmålen delades lika emellan
de två protokollssekreterare, som nedre revisionen utsett till uppsättande
af rubriker i skiftesmål, samt att krigsrättsmål och dispachemål tilldelades
den eller de protokollssekreterare, som enligt nedre revisionens föreskrift
hade att syssla med rubrikuppsättning i dylika mål.

Ofriga mål skulle för rubrikuppsättning fördelas emellan samtliga
protokollssekreterare.

I syfte att arbetet med rubrikuppsättningen så jämnt som möjligt
skulle komma att hvila på vederbörande befattningshafvare, skulle nedre
revisionen bestämma, i hvad män de protokollssekreterare, som fått sig anvisadt
att uppsätta rubriker i skiftes-, krigsrätts- och dispachemål, skulle
få räkna sig dem tilldelade dylika mål tillgodo vid fördelningen af andra mål.

Den första åtgärden, protokolls sekreterare hade att vidtaga med
honom tilldeladt mål, skulle innefatta en granskning af detta för utrönande,
huruvida målet vore i komplett skick och om det skulle hafva förtursrätt
vid föredragningen.

Uti alla förtursmål, som voro så kompletta, att rubrik i dem kunde
uppsättas, skulle detta, så skyndsamt förhållandena det medgåfve, ske,
hvarefter lottning af dessa mål särskild! för sig skulle äga rum inom tid,
som bestämdes uti instruktionen.

I ändamål att kontroll uti nedre revisionen skulle kunna utöfvas
rörande protokollssekreterarnas arbete, skulle hvarje rubrik förses med den
protokollssekreterares namn, som uppsatt rubriken. Vid målens fördelning
emellan protokollssekreterarna skulle registratorn tillika i fråga om hvarje
mål i diariet utmärka, hvilken protokollssekreterare målet tilldelats.

Saknades protokoll eller utslag i målet, skulle vederbörande protokollssekreterare
uppsätta koncept till föreläggande för part att inkomma

168

med felande handlingar. Konceptet skulle läggas i akten och utmärkas
med protokollssekreterarens namn.

Kunde till följd af handlingarnas ofullständiga skick rubrik i målet
ej uppsättas, skulle detta utan rubrik lottas med förtursmålen. Det skulle
sedermera tillkomma den revisionssekreterare, hvilken målet tillfallit, att,
så snart ske kunde, justera konceptet till föreläggandet och öfverlämna
detsamma till den amanuens, som under veckan vore protokollsförande i
nedre revisionen. Denne ålåge det därefter att genom biträdet å vederbörande
rotel låta verkställa utskrift af konceptet samt att ombestyra expedition
af föreläggandet.

Sedan de infordrade handlingarna inkommit eller tiden för deras
ingifvande tilländagått, skulle målet ånyo öfverlämnas till den protokollssekreterare,
som för rubrikuppsättning redan fått målet sig tilldeladt, för
affattande af rubrik i målet.

1 sammanhang med rubrikens uppsättande hade vederbörande protokollssekreterare
att å'' konceptet till rubriken göra nödiga anteckningar till
ledning vid afgifvande af arbets- och balansförteckningar. Då sedermera
Kungl. Maj:ts beslut uti ifrågavarande mål expedierades, skulle anteckningarna
af expeditionshafvanden kompletteras med de uppgifter, som först
då kunde lämnas.

Efter rubrikuppsättningen eller, där sådan på grund af felande
handlingar ej kunde äga rum, sedan koncept till föreläggande uppsatts,
skulle lottning af målen äga rum, hvilken såsom hitintills skulle ombestyras
och verkställas genom personalen på registratorskontoret. Lottning af förtursmål
skulle i allmänhet företagas, så snart tillräckligt antal sådana mål
samlats. De mål, som vid lottningen tillfallit respektive rotlar, skulle på
reffistratorskontoret införas uti de s. k. officiella revisionssekreterarerotlarna.

Härefter skulle målen upplämnas å rotlarna, hvarest det där tjänstgörande biträdet
hade att mottaga målen och inlägga dem uti roteln tillhörande skåp.

Å roteln skulle liksom nu föras en »privat revisionssekreterarerotel»,
däri målen af biträdet infördes efter den »officiella revisionssekreterareroteln».
De å rubrikskoncepterna förekommande beteckningarna (bokstäfver
och siffror) till ledning för uppsättande af statistiska uppgifter skulle
därvid antecknas af biträdet uti den privata roteln.

169

Till revisionssekreterarens ledning skulle af biträdet jämväl upprättas
en revisionssekreterarerotel att vara för revisionssekreteraren tillgänglig
vid hemarbetet.

Uti revisionssekreterareroteln å ämbetsrummet skulle biträdet göra
anteckningar om alla mål, som af revisionssekreteraren hemtoges för att
beredas till föredragning. Likaledes skulle biträdet däri verkställa anteckningar
om de mål, som vederbörande registrator rekvirerat från roteln
antingen i syfte att målen på därom gjord framställning måtte hållas
parterna tillhanda eller för annat ändamål å registratorskontoret begagnas
eller ock för att öfverlämnas till annan revisionssekreterare, som därom
framställt önskan.

Under målens beredning skulle biträdet tillhandagå revisionssekreteraren
med skrifarbete, i den mån biträdets tid icke upptoges af andra
göromål i tjänsten.

Så snart revisionssekreteraren justerat konceptrubriken i ett beredt
mål, hade han att öfverlämna densamma till biträdet för utskrift och för
att i ubriken matte skrifvas med sådant bläck, som erfordras för rubrikens
mångfaldigande.

A ämbetsrummet skulle för hvarje rotel föras förteckning öfver af
revisionssekreteraren sålunda aflämnade konceptrubriker med särskilda anteckningar
om tiden, då de lämnats till biträdet samt då rubrik för mångfaldigande
sändts till den plats (nu Långholmen), där mångfaldigandet
ägde rum, eller därifrån återbekommits.

För kollationering af utskriften och skriften för rubrikens mångfaldigande
skulle, såsom förut nämnts, en af amanuenserna tillhandagå,
hvilken hade att med sitt kollationeringsmärke signera det kollationerade.

Skulle undei mals beredning till föredragning för revisionssekreteraren
uppstå behof af biträde, exempelvis för anskaffande af upplysningar
från annat ämbetsverk eller dylikt, och kunde detta biträde, med
hänsyn till de afsedda upplysningarnas beskaffenhet m. m., icke lämnas
af annan än juridiskt bildad person, skulle revisionssekreteraren äga att
för ändamålet begagna sig af en utaf amanuenserna.

Skyldigheten att, på sätt nu antydts, stå vederbörande föredragande till
tjänst skulle amanuenserna — med förpliktelse att för detta ändamål å viss

170

fastställd tid vara i nedre revisionen tillstädes — fullgöra i tur och ordning
efter lämplig inbördes fördelning, som nedre revisionen godkänt.

B. i afseende å v echo målsmottag ning en.

Enligt det af mig förordade förslaget skulle granskningen af veckomålen
fortfarande verkställas af revisionssekreterarna; och skulle bestyret härmed
fördelas mellan dem hufvudsakligen på samma sätt, som nu äger rum.

Såsom biträde vid veckomålsmottagningen skulle enligt förslaget
tjänstgöra en protokollssekreterare, hvarför en nionde protokollssekreterarebefattning,
såsom nämndt, skulle inrättas.

Dådet ej synes böra] ifrågasättas, att en och samma protokollssekreterare
utan afbrott år efter år skulle sysselsättas med denna tjänstgöring,
innefattar förslaget, att två af protokollssekreterarna, som nedre
revisionen därtill utsett, skulle alternerande biträda revisionssekreterarna
vid granskning och behandling af veckomål. Tidslängden af hvardera
protokollssekreterarens tjänstgöringstur såsom dylikt biträde torde
likaledes böra af nedre revisionen bestämmas, efter som med stöd af gjord
erfarenhet finnes vara lämpligast.

Vid veckomålsmottagningen skulle vederbörande tjänstebiträde lämna
all den hjälp, som af biträdet kunde presteras och som rotelns innehafvare
påkallade.

C. i afseende ä dels protokollsföringen i högsta domstolen och statsrådet
jämte hvad därmed står i samband, dels ock den af vederbörande protokoll
beroende expedition.j

Protokollssekreterarna, utom den vid veckomålsmottagningarna biträdande,
skulle enligt förslaget årligen indelas till tjänstgöring vid högsta
domstolens protokoll, hvardera under en vecka i sänder.

Vid all af ett protokoll beroende expedition skulle sedermera den
protokollssekreterare biträda, som fört samma protokoll.

Med stöd af en för indelningsåret 1 maj 1910—29 april 1911
förslagsvis uppgjord indelning af protokollssekreterarna till tjänstgöring
vid högsta domstolens protokoll har det konstaterats, att tiden emellan
två hvarandra närstående protokollsturer för en och samma protokolls -

171

sekreterare, om man utgår från ett antal af åtta dylika tjänstemän, kommer
att uppgå till minst två veckor. I nära halfva antalet fall skulle
dock längre tid emellan protokollsturerna komma att förflyta.

Vid nu ifrågavarande tjänstgöring för protokollssekreterarna skulle
enligt förslaget de hittills rådande formerna i hufvudsak bibehållas
oförändi-ade.

Sedan protokollssekreteraren på justeringsdagen (i regel måndagen
efter föredragningsveckan, om helgdag då ej infaller; infaller helgdag på
måndagen, framflyttes justeringsdagen en dag) aflämnat sitt protokoll till
högsta domstolen, återtager han sitt af protokollsföringen afbrutna arbete
i nedre revisionen med rubrikuppsättning.

På fredag i justeringsveckan, då protokollen återkommit från högsta
domstolen, påbörjar protokollssekreteraren omedelbart arbetet med att i
konceptrubrikerna dels införa af högsta domstolen beslutade ändringar i
rubriksbilagorna eller rubrikerna till betänkandena samt dels inskrifva förslag
till beslutets lydelse i den utgående expeditionen, hvarefter konceptexpeditionen
granskas af vederbörande revisionssekreterare, som å konceptet
utsignerar det antal expeditioner, som skola utskrifvas, samt gör
öfriga föreskrifna anteckningar å konceptet.

Härefter verkställes omedelbart utskriften. För denna äger protokollssekreteraren
i första hand att disponera biträdet å den rotel, till
hvilken målet hör.

Till hjälp vid utskriften, så att denna kan verkställas så tidigt, att
domar och utslag i allmänhet hinna gifvas senast måndagen i protokollssekreterarens
nästa protokollstur i högsta domstolen, indelas genom föreskrifter,
som nedre revisionen meddelar, biträden jämväl från andra rotlar.

I afsende härå lärer det böra påpekas, att utan olägenhet för vederbörande
revisionssekreterare i allmänhet torde kunna disponeras biträdena
å de rotlar, hvilkas innehafvare under näst föregående vecka haft eller
under den ifrågavarande veckan hafva föredragningsskyldighet i högsta
domstolen.

På detta sätt kommer i regel för alla de fall, då protokollssekreteraren
mellan två protokollsturer endast har en mellantid af två veckor,
tre biträden att stå hvarje rotel till buds för utskrift.

172

Vid gjord beräkning har jag funnit, att man utan fara för att
misstaga sig kan förutsätta, att i hvarje fall tre biträden med lätthet på
sju dagar kunna utföra erforderlig utskrift för en rotel, belöpande på fem
dagars föredragning i högsta domstolen af rotelns innehafvare. I regel
torde dock ej behöfvas så många biträden för hvar rotel, utan exempelvis
tillhopa högst åtta, då föredragning å tre rum samtidigt pågått.

Protokollsföringen, så ordnad som förslaget innefattar, utgör följaktligen
intet hinder för vederbörande protokollssekreterare att biträda vid
expedition, som är beroende af de protokoll, hvilka han fört i högsta
domstolen.

I samband med expedieringen skulle vederbörande protokollssekreterare
dessutom lämna revisionssekreteraren det biträde vid straffuppgifters
meddelande och afsändande, som erfordras och påkallas.

Protokollsföringen i konseljen, hvilket arbete numera är af ganska
ringa omfattning, torde — i olikhet mot hvad nu är förhållandet — böra
ombesörjas af protokollssekreterarna i tur och ordning efter lämplig inbördes
fördelning utan hänsyn till hvem af dem, som fört protokollet i
högsta domstolen, då konseljärendena där förekommit.

Uti dessa ärenden torde förekommande expedition böra ske med
biträde af den, som i ärendena fört protokoll uti konseljen.

D. i afseende å skyldigheten att biträda revisionssehr eter urna vid deras arbete.

Vid löneregleringen år 1876 för justitierevisionsexpeditionen afsågs
tydligen att det biträde, protokollssekreteraren skulle lämna sin revisionssekreterare
vid målens beredning till föredragning, jämväl skulle bestå i
utarbetande åt revisionssekreteraren af för föredragningen erforderliga promemorior.

Enligt hvad som framgår af tillgängliga handlingar rörande nu nämnda

O O o o o o

lönereglering skulle nämligen protokollssekreterarne bland annat lämna revisionssekreterarne
enahanda biträde vid målens beredning, som dittills kunnat
påräknas af kanslist och kopist. Kanslist och kopist åter hade obestridligen
haft till åliggande att biträda den revisionssekreterare, å hvars rotel
de voro indelade, med utarbetande af för föredragningen erforderliga pro -

173

memorior. (Se justitiestatsministerns anförande till statsrådsprotokollet för
den 9 januari 1874.)

Frånsedt undantagsfall torde emellertid, åtminstone under sistförflutna
tio åren, något sådant biträde af protokollssekreterarna icke hafva påfordrats
i nämnvärd omfattning.

Att förhållandet äfven dessförinnan i hufvudsak varit enahanda,
framgår af hvad nedre revisionen uti vördsam promemoria den 16 december
1896 yttrat rörande den lättnad i revisionssekreterarnas arbetsbörda,
som dittills åstadkommits genom protokollssekreterarnas och amanuensernas
biträde.

Anledningen till nu nämnda förhållande torde i hufvudsak vara, att
det biträde, som lämpligen kan lämnas revisionssekreterarna vid promemorieskrifningen,
knappast är af annan beskaffenhet än rent mekaniskt
skri fårbete.

Utvecklingen har också alltmer gått i den riktning att, där revisionssekreteraren
af en eller annan anledning sett sig ur stånd att hinna
med egen hand skrifva föredragningspromemorior i alla sina mål, han
begagnat sig af utvägen att i vissa därför lämpade mål uppsätta s. k.
stommar till föredragningspromemorior, med i dessa stommar meddelad
hänvisning till akten för allt hvad därur lämpligen bör afskrifvas, hvarefter
han öfverlämnat promemorians utskrifvande enligt dessa stommar på
egen bekostnad åt någon vid sådant arbete van maskinskrifverska.

Sistnämnda förfarande har visat sig medföra en afsevärd lättnad i
revisionssekreterarnas arbetsbörda och icke ringa besparing i arbetskraft
för dem. En dylik besparing vid promemorieskrifningen har genom den
nyss angifna arbetsmetoden kunnat vinnas äfven i åtskilliga revisionssaker.
Genom maskinskriften har därjämte studiet af promemorian i många fall
betydligt underlättats för ledamöterna i högsta domstolen.

Vid valet af de uti mitt förslag upptagna organisationsformerna för
kansliet har den erfarenhet, som, enligt hvad ofvan visats, blifvit i nedre
revisionen gjord i fråga om det lämpligaste sättet, hvarpå biträde åt revisionssekreterarna
i deras arbete kan lämnas, såvidt ske kunnat, fått vara
vägledande.

23—092161. Löneregleringskommitténs bet. XXIV.

174

Denna erfarenhet har, såsom af hvad nyss blifvit sagdt torde framgå,
gifvit vid handen, att någon annan utväg att på ett verksamt sätt bereda
revisionssekreterarna lättnad i deras arbetsbörda näppeligen erbjuder sig
än att, i den mån sådant är möjligt, befria revisionssekreterarna från niet
under alla tider öfverklagade myckna afskrifningsarbete, som är förenadt
med målens beredning» — för att nu använda ett uttryck, som redan
förekommer uti nedre revisionens förut omnämnda vördsamma promemoria
af den 16 december 1896.

En riktig föreställning rörande omfattningen af det rent mekaniska
skrifarbete, som revisionssekreteraren i tjänsten måste utföra, erhålles bäst,
om man tager i betraktande, att enligt hittills i nedre revisionen vunnen
erfarenhet en revisionssekreterare, för att vara nöjaktigt beredd, i allmänhet
måste vara försedd med ett antal promemoriesidor, som är så stort, att
af detsamma, fördeladt på de föredragningsdagar, som respektive föredragningstur
omfattar, 40 promemoriesidor i medeltal belöpa på hvarje
föredragningsdag.

För hvarje dags föredragning i högsta domstolen beräknas i medeltal
en beredelsetid af en och en half vecka d. v. s. 9 söckendagar. Häraf
torde ungefär 4 dagar upptagas med själfva skrifarbetet. En skrifprodukt
af tio sidor föredragningspromemoria om dagen är nämligen — med hänsyn
till den koncentration som vid promemorieskrifningen iakttages och
måste förutsättas — så stor, att mera än detta sidtal, åtminstone såsom
medeltalssiffra, icke skäligen kan ifrågasättas.

Nära nog hälften af den beräknade beredelsetiden upptages alltså
med skrifarbete, en omständighet, som enligt mitt förmenande i och för
sig gifver en ganska tydlig anvisning om, i hvilket hänseende biträde i
arbetet lämpligen bör kunna lämnas revisionssekreterarna.

Det har ofvan beräknats att för* fullgörande af dels det renskrifningsarbete,
som protokollssekreterarna nu äro förbundna att låta ombesörja
och med dem tilldelade renskrifningspenningar bekosta, dels ock erforderligt
skrifarbete för öfvertryck och hektografering skulle kräfvas 13 skrifbiträden,
åt hvilka — om de befriades från utskrift af konseljlistor, som
jag förutsätter alltjämt skola, på sätt nu äger rum, verkställas af ett sär -

175

skildt i maskinskrift kunnigt kvinnligt skåf biträde — i stället skulle kunna
anförtros den utskrift, som, enligt hvad förut närmare angifvits, förekommer
i samband med amanuensernas tjänstgöring.

Det af mig framställda organisationsförslaget innefattar i anslutning
härtill, såsom redan förut blifvit nämndt, att till tjänstgöring på hvarje
rotel i nedre revisionen skulle indelas ett biträde, hvilka biträdens hufvudsakligaste
uppgift skulle vara att utföra förekommande skrifarbete af
nyss antydt slag.

Därjämte skulle emellertid dessa biträden, på sätt ofvan blifvit antydt,
vara att disponera för visst slag af kollationeringsarbete och för
tills}m å roteln jämte därmed i samband stående sysslor, såsom upprättande
af vissa rotlar öfver mål och verkställande af anteckningar i dessa
rotlar m. m. äfvensom för biträde vid veckomålsmottagning.

Hvad af tjänstebiträdets tid, som icke utfylldes med ofvan angifna
arbete, skulle revisionssekreteraren äga förfoga öfver för att därmed bereda
sig lättnad vid promemorieskrifningen.

Härigenom skulle, enligt af mig gjord beräkning, till revisionssekreterarens
förfogande antagligen komma att stå i allmänhet mellan 50
och 60 arbetsdagar om året, motsvarande något mera än 2 dagar för
hvarje på revisionssekreteraren belöpande föredragningsdag under indelningsåret.

Någon berättigad anledning till antagande, att revisionssekreteraren
icke skulle vara i stånd att lämna tjänstebiträdet å roteln full sysselsättning
under allra minst så lång tid, synes mig näppeligen kunna uppstå.

Det arbete, som af revisionssekreteraren skulle komma att anförtros
åt detta biträde, är tillika af sådan beskaffenhet, att det synnerligen val
lämpar sig för utfyllande af biträdets arbetstid, så att inga sysslolöshetsperioder
då och då borde vara att befara.

För högsta domstolens vidkommande skulle genom nu nämnda anordning
därjämte vinnas förmånen af att i allmänhet äga tillgång till
redigt utskrifna promemorier.

Ehuru statsverkets kostnad för biträde åt revisionssekreteraren uti
hans arbete genom den ifrågasatta anordningen endast komme att utgöra

176

en bråkdel, af hvad som nu utgifves för samma - ändamål, torde dock den
lättnad i arbetet, som revisionssekreteraren skulle hafva att förvänta af det
i utsikt ställda biträdet å roteln, långt ifrån vara mindre än den reduktion
i revisionssekreterarens arbetsbörda, som nu faktiskt åstadkommes
med de härför afsedda arbetskrafterna.

Härtill kommer, att revisionssekreterarna, på sätt förut nämnts, i vissa
fall skulle kunna äga förvänta biträde af amanuenserna för upplysningars
inhämtande, hvarjämte och då medel alltjämt måste finnas till nedre
revisionens förfogande för, bland annat, arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän
därstädes, revisionssekreterarna fortfarande i någon om ock ringa
mån torde kunna påräkna hjälp i sitt arbete af e. o. kanslister, indelade
till arbete enligt nedre revisionens bestämmande.

Slutligen torde böra påpekas, att enligt förslaget lämplig sommarledighet
under året utan särskild kostnad för statsverket skulle kunna
beredas kanslipersonalen, med undantag däraf att semesterarfvode torde
behöfvas för att åt en af de protokollssekreterare, som har befattning
med mottagning af veckornål, förskaffa nödig ledighet.

Kostnaden för den af mig föreslagna organisationen af kansliet
torde näppeligen komma att öfverstiga de utgifter, som äro förenade med
kommittémajoritetens förslag.

Väl innefattar mitt förslag — om man, såsom kommitténs flertal
gjort, räknar med 20 rotlar i nedre revisionen — att ett lika stort antal
tjänstebiträden skulle anställas, under det att i kommittébetänkandet endast
förutsättas sju skrifbiträden; men härvid är dock att märka, hurusom
sistnämnda antal biträden uppenbarligen är otillräckligt för utförande
af allt kansliet tillhörande skrifarbete, hvilket enligt den beräkning,
som kan göras, kräfver tretton skrifbiträden.

Skillnaden mellan förslagen härutinnan består i själfva verket däri,
att enligt den organisation af kansliet, som jag förordat, biträdenas antal
skulle ökas med sju.

A andra sidan upptager emellertid mitt förslag två protokollssekreterare
mindre än kommittéförslaget, en besparing som — med hänsyn till

177

den häraf under ett år föranledda minskade utgiften till löner — är större
än den ifrågasatta årliga kostnaden för sju tjänstebiträden.

Vidkommande antalet amanuenser har jag förutsatt behofvet af en
amanuens mera än kommitténs flertal.

Att det af mig föreslagna antalet amanuenser verkligen är utaf behofvet
påkalladt, torde framgå af en sammanfattning utaf de göromål, som,
enligt den organisation jag förordat, skulle komma att åligga amanuenserna.

Amanuenserna skulle nämligen först och främst i tur och ordningunder
hvar sin vecka föra nedre revisionens protokoll och ombesörja den
af nämnda protokoll föranledda expeditionen äfvensom i vederbörande anslagsbok
införa underrättelse om de beslut, som skola meddelas genom anslag.

Vidare skulle amanuenserna i förut angifven omfattning dels utföra
kollationeringsarbete, dels ock lämna vederbörande revisionssekreterare nödigt
biträde i vissa hänseenden. Det torde böra omnämnas, att till sådant
biträde då också får räknas bland annat, att amanuenserna, efter uppdrag,
skulle utfärda kallelser till förhör.

Amanuens skulle därjämte, såsom redan förut blifvit anmärkt, vara
pliktig att i mån af behof efter förordnande tjänstgöra såsom vikarie för
protokollssekreterare. För att kunna vara skickad mottaga dylikt förordnande
skulle amanuens, i den män hans arbetstid icke upptoges af ofvan
angifna göromål, biträda vid rubrikskrifning och förekommande expedition.

I detta sammanhang torde uppmärksamheten böra fästas därpå, att
enligt kommittéförslaget protokollsföringen i nedre revisionen icke vidare
skulle komma att åligga amanuenserna. Hvilka som i deras ställe skulle
öfvertaga bestyret härmed, angifves visserligen ej i kommittébetänkandet,
men lärer dock icke kunna vara några andra än protokollssekreterarna.

Eu sådan anordning — som medverkat till obenägenheten hos mig att
biträda kommittéförslaget rörande kansliets organisation — finner jag mig
icke kunna tillråda.

Kostnaden för den amanuensbefattning, jag ifrågasatt utöfver de
tre dylika befattningar, som kommittéförslaget upptager, lärer emellertid i
hvarje fall fullt motvägas däraf, att enligt mitt förslag med visst förut angifvet
undantag icke erfordras tillgång till vikariatsersättningar för semesterledig*
het åt protokollssekreterare och skrifbiträden.

178

Åberopande hvad här ofvan af mig anförts i fråga om kansliets
organisation har jag, som icke ansett mig kunna instämma i det förslag,
kommitténs flertal härutinnan framställt, inom kommittén förordat en organisation,
utförd i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, för hvilka
jag nu redogjort.

Reaistra- Kommitténs förslag beträffande återstående delen af justitierevisions tor

skönt otc t. eXpe(]jtionen eller det s. k. registratorskontoret kan jag icke heller biträda
dels såvidt angår aflöningsförmånerna för den nuvarande registratorsbefattningen,
dels ock i hvad förslaget innefattar, att det arbetsbiträde å registratorskontoret,
för hvilket biträde Riksdagen oafbrutet från och med 1903
på extra stat anvisat, medel, motsvarande den nuvarande kanslistens lön eller
2,700 kronor, skulle utbytas mot en amanuens.

Jämte det jag, lika med kommitténs öfriga ledamöter, ansett att en ny
registratorsbefattning i nedre revisionen borde inrättas, hvars innehafvare
i aflöningshänseende kunde likställas med protokollssekreterarna, har jag
funnit erforderligt, att den nuvarande registratorsbefattningen, med hvilken
för närvarande äro förenade aflöningsförmåner, som, frånsedt ålderstillägg
och stämpelprovision, uppgå till 6,500 kronor om året, förändras
till en förste registratorstjänst, hvars innehafvare borde åtnjuta åtminstone
samma löneinkomster som en andra gradens tjänsteman.

Till stöd för detta yrkande åberopas behofvet att för båda registratorsbefattningarna
— på hvilkas innehafvare obestridligen i allmänhet måste ställas
större anspråk än på justitierevisionsexpeditionens öfriga tjänstemän —
äfvensom i all synnerhet för den ena af dessa befattningar, hvars innehafvare
på grund af förhållandenas beskaffenhet torde få en mera ansvarsfull
ställning, kunna påräkna arbetskrafter, som fylla måttet för det nu ifrågavarande
befattningshafvare tillkommande maktpåliggande arbetet.

Härvid torde särskildt böra uppmärksammas, att nedre revisionen
med sina tjugu ledamöter på ordinarie stat samt sin icke ringa tjänstemannapersonal
och vaktbetjäning i själfva verket saknar en chef, som kan
ägna ämbetsverket daglig tillsyn och inom detsamma utöfva en fortgående
enhetlig ledning, a,it omsättningen bland ledamöterna i nedre revisionen
är betydligt större än i något annat därmed jämförligt ämbetsverk;

179

att ledamöterna under den tid, de tillhöra nedre revisionen, i regel äro
alltför strängt upptagna af dem hvar för sig åliggande tjänstegöromål för
att kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet åt ämbetsverkets allmänna angelägenheter,
att därför inom nedre revisionen, som icke har någon befattningshafvare
med ställning motsvarande den, vederbörande sekreterare
intaga i andra ämbetsverk, föreligger ett bestämdt behof af att på tjänstemannasidan
äga någon, som med nödig auktoritet inom ämbetsverket kan
representera kontinuiteten därstädes samt för den såsom ordförande mer
eller mindre tillfälligt tjänstgörande revisionssekreteraren kan utgöra ett värdefullt
biträde vid ärendenas behandling, äfvensom att innehafvaren af
förste registratorsbefattningen i nedre revisionen framför någon annan
•* tjänsteman därstädes lämpar sig för intagande af en dylik ställning.

Vidkommande det på registratorskontoret för närvarande anställda
tjänstebiträdet, så märkes bland de göromål, som anvisats till utförande
> af detta biträde, särskildt åliggandet att till vederbörande parter i afgjorda

mål utlämna sådana handlingar, som de äro berättigade att utbekomma.

För att denna uppgift må på ett för den rättssökande allmänheten
tjänligt sätt fullgöras erfordras en tjänstgöringstid för nu nämnda biträde
af enahanda utsträckning som expeditionstiden å registratorskontoretAtt
med en amanuensbefattning förena daglig tjänstgöringsskyldighet under
så lång tid lärer emellertid rimligtvis icke kunna ifrågasättas.

Såväl på grund häraf som med hänsyn till nödvändigheten att på
registratorskontoret äga tillgång till nödig arbetskraft för de därstädes
till följd af lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
i väsentlig mån ökade göromålen erfordras enligt mitt förmenande,
att den nuvarande e. o. kanslistbefattningen å registratorskontoret
öfverflyttas på ordinarie stat, hvarvid lönen för denna befattning, hvarmed,
såsom förhållandena nu ordnats, hufvudsakligen äro förenade göromål
af beskaffenhet att tillhöra arkivarie^änst, torde böra bestämmas till
samma belopp som för tjänsteman i första lönegraden.

Lika med kommitténs öfriga ledamöter anser jag den anmärkta
bristen på ledning af arbetet inom nedre revisionen med nödvändighet Jwst}tierevi o

sionen.

180

böra afhjälpas. Jag delar järn vill dessa ledamöters uppfattning i fråga
om önskvärdheten däraf att ledningen af och uppsikten öfver detta ämbetsverk
uppdrages åt någon annan än chefen för justitiedepartementet,
som icke är i tillfälle att ägna någon stadigvarande och detaljerad tillsyn
åt nedre revisionen och dess ini''e angelägenheter.

Från de förpliktelser, som enligt sakens natur måste vara förenade
med uppdraget att i nu nämnd omfattning utöfva chefskapet inom nedre
revisionen, lärer enligt min uppfattning icke lämpligen böra utsöndras skyldigheten
att med oafbruten uppmärksamhet följa, det förhållandena i allmänhet
inom ämbetsverket utveckla sig i enlighet med gifna bestämmelser
och omständigheternas berättigade kraf, att öfvervara nedre revisionens plenisammanträden
och därvid föra ordet, att bereda och föredraga de vid sammanträdena
förekommande ärendena, att ombestyra det skriftliga affattande!
af nedre revisionens beslut, att öfvervaka expedierandet af besluten och å
nedre revisionens vägnar underteckna afgående skrivelser och utlåtanden,
att, om ett större antal mål och ärenden af likartad beskaffenhet förekommer
till lottning, verkställa deras beräkning till visst mindre antal, att uppgöra
förslag till fördelning af föredragningsskyldigheten emellan revisionssekreterarna,
att å nedre revisionens vägnar månatligen verkställa föreskrifven
granskning för utöfvande af nödig kontroll att inkomna revisionsskillingar
varda i behörig ordning inlevererade till statskontoret, att öfvervaka den
inom ämbetsverket förekommande ekonomiska förvaltningen in. m.

Under senare tider hafva ofvan angifna angelägenheter inom nedre
revisionen hufvudsakligen ombestyrts af äldste tjänstgörande revisionssekreteraren,
hvilken på grund häraf, efter föregången anmälan, af Kungl.
Maj:t beredts nödig ledighet från revisionssekreterareämbetet i öfrigt åliggande
göromål. Den såsom ordförande i nedre revisionen mera varaktigt
tjänstgörande revisionssekreteraren har nämligen funnits icke kunna, jämsides
med fullgörandet af uppgifterna såsom ordförande — Indika i samband
med den fortgående ökningen af arbetskrafterna i nedre revisionen och där
i öfrigt inträdda förändrade försållanden kommit att kräfva mycket arbete
och upptaga ojämförligt längre tid än förr — bära den arbetsbörda, som
åligger honom såsom ledamot af nedre revisionen och innehafvare af en
rotel därstädes.

181

Att utom revisionssekreterarnas krets finna någon, som lämpligen
kan anförtros uppgiften att tjänstgöra såsom ordförande i nedre revisionen
med skyldighet att ombesörja hvad därmed, på sätt ofvan antydts, bör stå
i samband, torde svårligen låta sig göra.

Särskilt synes mig ställningen såsom ledamot af högsta domstolen
eller expeditionschef i justitiedepartementet icke lämpa sig för utöfvande
af chefskapet öfver nedre revisionen. En hemställan om en dylik anordning
hvilar i hvarje fall på alldeles nya och hittills opröfvade grunder och
kan icke af mig biträdas.

Enligt den åsikt, som jag representerat inom kommittén, torde bästa
utvägen för att tillfredsställande ordna de förhållanden inom nedre revisionen,
hvarom nu är fråga, vara att i anslutning till den praxis, som
under den gångna tiden utbildat sig, åt Kungl. Maj:t uppdraga att för
viss tid förordna någon lämplig ledamot af nedre revisionen att tjänstgöra
såsom ordförande därstädes med skyldighet att i ofvan angifven omfattning
handhafva ledningen inom ämbetsverket.

Behofvet af den ledighet från revisionssekreteraregöromålen, som med »

nödvändighet föranledes af nämnda uppgifts fyllande, lärer lämpligast böra,
efter vederbörandes framställning i hvarje särskildt fall, pröfvas utaf Kungl.

Maj:t, till hvars förfogande visst årligt belopp torde böra ställas i ändamål
att, då befrielse för ordföranden från tjänstgöringsskyldighet såsom revisionssekreterare
finnes vara nödig, användas till aflönande af vikarie för honom.

De kraf, som måste ställas på nedre revisionens ordförande, liksom
arten och beskaffenheten af de uppgifter, han har att fylla, och den ställning,
han i öfrigt intager, synes mig obetingadt berättiga honom — tvifvelsutan
i högre grad än ordförande å division i hofrätten — att komma i åtnjutande
af särskild ersättning för sitt uppdrag,

Beloppet af en sådan ersättning anser jag icke böra sättas lägre
än 600 kronor om året eller 50 kronor i månaden att åtnjutas under
samma villkor som tjänstgöringspenningar.

Skiljaktighet
i fråga om

Under rubriken »förslag till ändrade anordningar i öfrigt beträffande ändrade an °

. , -no irix ordningar

nedre justitierevisionen» har kommittén — utom i iråga om chetskapet öfrigt inom

nedre revi 24—092161.

Lönereglering slcommitténs bet. XXIV. sionen.

182

öfver nedre revisionen — hemställt om vissa ändringar uti instruktionen för
ämbetsverket eller uttalat önskvärdheten af, att sådana måtte tagas under
öfvervägande.

Jag har ansett mig böra gifva tillkänna, att jag härutinnan är i följande
hänseenden af en från kommittémajoriteten skiljaktig mening, nämligen
i fråga om lämpligheten att upphäfva stadgandet i § 11 mom. 1 af
instruktionen beträffande skyldigheten för nedre revisionen att afgifva betänkanden
i revisionssaker och vissa andra mål, att förenkla föredragningspromemorian
genom hänvisningar däri till vissa delar af akten samt att
ändra § 22 regeringsformen därhän, att i högsta domstolen andra än
ringare mål kunde pröfvas och afgöras af fem ledamöter.

Uti kommitténs uttalande rörande förkortning af föredragningsperioderna
anser jag mig ej häller kunna instämma, såvidt därigenom antydts, att
kortare föredragningsperioder än de nu förekommande i allmänhet skulle
medföra en lindring i revisionssekreterarnas arbete.»

In fidem:

Elis Siclenbladh.