UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1910:7)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

LULL]

XIX.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

FÖR

STATENS LANDTBRUK8INGENJÖRER, EXTRA LANDTBRUKS1NGENJÖRER
OCH LAN DTBRUKSST1PENDI ÅTER.

09 ISS6

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1909

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen..............i—n.

Betänkande och förslag.

Inledning.............................. 1.

Statens landtbruksingenjörers, extra landtbruksingenjörers och landtbruksstipendiaters
tjänsteåligganden m. m......... ... 8.

inkomna framställningar......................10.

Infordrade uppgifter från statens Iandtbruksingenjörer.......28.

Kommitténs förslag.........................32.

Aflöningsförmåner u stat....................»

Aflöning svillJcor.........................39.

Stat..............................42.

Kostnadsberäkning......•................43.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, som Eders Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatte
för afgifvande af utlåtande och förslag rörande reglering af statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. in., öfverlämnade med

underdånig skrifvelse den 22 juni 1909 betänkande, delen XVIII, angående
statens uppfostringsanstalt å Bona.

Sedermera bär kommittén den 29 oktober 1909 afgifvit infordradt
underdånigt yttrande i anledning af framställningar från statskontoret om
förstärkning af dess arbetskrafter.

Kommittén får härmed i underdånighet öfverlämna delen XIX af

dess betänkande!!, innefattande utlåtande och förslag rörande reglering af
löneförhållanden m. m. för statens landtbruksingenjörer, extra landtbruksingenjörer
och landtbruksstipendiater.

Stockholm den 17 november 1909.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Tii. af Callerholm. Philip
Richard Vide.

Klingspor. Carl Persson.
Ivar Wijk.

Elis Sidenbladh.

Statens landtbruksingenjörer,
extra landtbruksingenjörer

och

landtbruksstipenöiaten

Inledning.

Af statsmedel aflönad kringresande agronom fanns redan på 1830-talet. Småningom tillkommo flera agronomer, och vid 1865—1866 årens 1865-1866

°, -i . ,, , årens riksdag.

riksdag bestämdes antalet sadana tjänstemän, eller, såsom de da började
benämnas, landtbruksingenjörer, till tolf, hvarjämte medel anslogos till
understöd åt tre biträden eller landtbruksstipendiater.

Aflöningen till agronom utgjorde då 1,500 riksdaler. Enligt beslut
vid nämnda riksdag bibehölls detta belopp såsom begynnelseaflöning för
landtbruksingenjör, men därtill skulle kunna komma tre ålderstillägg,
hvartdera å 500 riksdaler, efter resp. fem, tio och femton år. Till landtbruksstipendiaterna
skulle utgå årligt understöd, till den äldste stipendiaten
med 1,000 riksdaler, till den andre med 800 och till den tredje med 600
riksdaler, mot skyldighet för dem att, då de därtill funnes kompetenta —
utan något vidare tillskott eller arfvode än ersättning för resekostnader
och dagtraktamente i likhet med hvad som tillkomma landtbruksingenjörerna
— tjänstgöra såsom extra ingenjörer vid de tillfällen, då antingen
rekvisitionernas antal eller förfall för någon af de ordinarie ingenjörerna
kunde påkalla särskild! förordnande för extra landtbruksingenjör.

Vid 1874 års riksdag fastställdes nya aflöningsgrunder, och dessa äro 1874 års
fortfarande gällande. Enligt dessa grunder utgör första gradens aflöning nksda9-för statens landtbruksingenjörer 2,000 kronor. Efter innehafvares af sådan
beställning väl vitsordade tjänstgöring under en tid af fem år, räknad
från och med året näst efter det, då han blifvit antagen, kan aflöningen
ökas med 500 kronor och således årligen utgå med 2,500 kronor, vidare
efter fem års sådan tjänstgöring höjas till 3,000 kronor och slutligen efter

1—091886 LöneregleringsTcommitténs bet. XIX.

ytterligare fem års enahanda tjänstgöring höjas till 3,500 kronor. För
landtbruksstipendiat utgör det årliga understödet 1,000 kronor.

1876 års På framställning af Kungl. Maj:t medgaf 1876 års Riksdag, att

riksdag. ]an(Jtbruksingenjörerna ägde undfå pension å allmänna indragningsstaten
efter de grunder, som i sådant hänseende vore för civila ämbets- och
tjänstemän i allmänhet gällande, med berättigande därjämte för landtbruksingenjör
att redan vid 60 års ålder kunna komma i åtnjutande af sådan
pension, så vida han efter minst 30 års anställning som landtbruksstipendiat
eller landtbruksingenjör befunnes vara till hälsa och kroppskrafter så
försvagad, att han icke längre kunde på tillfredsställande sätt utöfva sin
befattning.

Såsom villkor för allt detta stadgades dock, att ifrågavarande tjänstemän
skulle vara underkastade att, när de funnes berättigade att komma
i åtnjutande af pensionen, kunna utan ansökning om entledigande från sin
befattning öfverflyttas å indragningsstaten, vederbörande, hvilken det tillkomme
att meddela entledigandet, obetaget att låta med detsamma anstå,
därest och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna i befattningen
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och han funnes villig att
kvarstå i densamma.

Vid samma riksdag anvisades äfven medel till aflönande af ytterligare
två landtbruksingenjörer.

1880 m. ti. Antalet landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater ökades seder ars

riksdagar.mera på grund af beslut vid 1880 års riksdag med två landtbruksingenjörer
och tre landtbruksstipendiater, vid 1883 års riksdag med två landtbruksingenjörer,
vid 1884 års riksdag med två landtbruksingenjörer samt
vid 1892 års riksdag med en landtbruksingenjör. Aflöningar utgingo
sålunda från 1893 års ingång till 21 landtbruksingenjörer och 6 landtbruksstipendiater.

iso? års Uti underdånig skrifvelse den 31 maj 1905 gjorde landtbruksstyrel riksdag

gen framställning om beredande af förbättrad ställning för vissa af landtbruksstipendiaterna,
och anförde styrelsen därvid, bland annat, följande.

Under den tid, som förflutit, sedan den för landtbruksingenjörer och
landtbruksstipendiater dittills gällande organisation på ett afstötande sätt
genomförts, hade så småningom den förändring.inträdt, att landtbruksstipendiaterna,
från att samtliga vara elever eller biträden åt landtbruksingenjörerna,
i allt högre grad kommit att användas till själfständigt arbete.

Sålunda hade landtbruksstyrelsen med den styrelsen tillkommande befogenhet
förordnat landtbruksstipendiat att, då han därtill funnits kompetent,
utan något vidare tillskott eller arfvode än ersättning för resekostnad
och dagtraktamente i likhet med hvad som tillkomme landtbruksingenjörerna,
tjänstgöra såsom extra landtbruksingenjör vid de tillfällen, då antingen
rekvisitionernas antal eller förfall för någon af de ordinarie ingenjörerna
kunde påkalla särskildt förordnande för extra landtbruksingenjör.
Vidare hade styrelsen vid tjänstledighet för ordinarie landtbruksingenjör
eller då dylik befattning varit ledig förordnat landtbruksstipendiat att
uppehålla befattningen.

Till en början hade de förra slagen af förordnanden varit mindre
vanliga, men under de senaste tio åren hade de allt oftare förekommit.
Under de senaste fem åren hade minst 3, oftast flere, af landtbruksstipendiaterna
hela året uteslutande varit tjänstgörande såsom antingen
extra eller tillförordnade landtbruksingenjörer.

Alltifrån stipendiatinstitutionens inrättande hade stipendiaterna förordnats
endast för ett år i sänder. De hade på grund däraf och oaktadt
förhållandena ändrats kommit att bibehålla en ställning, som dåmera, åtminstone
hvad anginge de äldre bland dem, ej längre kunde anses motsvara
vikten af deras befattningar.

De äldre af landtbruksstipendiaterna hade nämligen dåmera ständigt
förordnande såsom landtbruksingenjörer och staten kunde ej undvara
biträde af dem i denna egenskap. Det syntes därför icke med billighet
och rättvisa öfverensstämmande, att dylika personer vidare antoges för
endast ett år i sänder eller ens tills vidare, utan borde åt dem beredas
en ordinarie ställning i statens tjänst. Landtbruksstyrelsen hade ansett
detta vara så mycket angelägnare, som det äfven från statens synpunkt
vore af intresse att med säkerhet kunna för dylika förordnanden påräkna
vederbörligen utbildade personer.

Att för dessa förordnanden, hvilka kunde sägas ingå såsom ett moment
i organisationen af landtbruksingenjörskåren, helt och hållet vara
hänvisad till och nödgas lita på årligen eller tills vidare antagna personer
utan fast anställning skulle enligt styrelsens mening i längden vara förenadt
med vanskligheter. Det kunde nämligen, helst sedan inom de enskilda
affärsgrenarna behof af tekniskt bildade personer i allt högre grad
gjorde sig gällande, lätt leda därhän, att staten såge sig beröfvad möjligheten
att vid behof hafva tillgång till erforderligt antal dylika personer
och allmänheten således betoges möjligheten att erhålla erforderligt biträde
af fullt kompetenta förrättningsmän.

Landtbruksstyrelsen hade därför ansett önskvärdt, att tre af landtbruksstipendiaterna
kunde anställas såsom ordinarie tjänstemän i egenskap
af extra ordinarie landtbruksingenjörer, hvilka, utan egna distrikt,
skulle vara skyldiga att tjänstgöra såsom landtbruksingenjörer inom de
distrikt hvarest och vid de tillfällen då behof af extra eller tillförordnad
landtbruksingenjör gjorde sig gällande.

De skäl, som anförts mot anställande af ett större antal ordinarie
landtbruksingenjörer, borde enligt styrelsens åsikt ej kunna åberopas emot
en sådan anordning. Denna syntes nämligen fullständiga organisationen
af denna gren af förvaltningen och utgöra en lämplig och erforderlig
fyllnad till minskande åt de olägenheter, som, jämte de många fördelarna,
förefunnes beträffande tilldelandet af särskilda tjänstgöringsdistrikt åt landtbruksingenjörerna.

Hvad lönerna för ifrågavarande tjänstemän anginge, erinrade landtbruksstyrelsen,
hurusom bestämmandet af landtbruksingenjörernas löner till
de jämförelsevis obetydliga belopp, därtill desamma uppginge, haft sin
grund i den omständigheten, att det ansetts önskvärdt, att dessa tjänstemäns
inkomster gjordes beroende af det förtroende, de kunde vinna hos
den jordbrukande allmänheten. Ersättningen för landtbruksingenjörernas
arbeten bestriddes därför också ofta till största delen af dem, som sökte
och erhölle deras biträde, och bestämdes genom af Kungl. Maj:t i sådant
afseende fastställda arfvodestaxor. Det finge anses vara själfklart, att
den ordinarie landtbruksingenjören, som hade sig anvisadt ett bestämdt
tjänstgöringsdistrikt, inom hvilket lian vore i tillfälle att göra sig känd

och vinna förtroende, skulle i regel kunna erhålla säkrare och större inkomst
än en extra landtbruksingenjör, hvilkens tjänstgöring vanligen
komrae att i nästan ständig växling falla inom skilda delar af landet.

Landtbruksstyrelsen ansåg fördenskull lämpligt, att lönen för den
extra landtbruksingenjören bestämdes lika med den ordinarie ingenjörens
begynnelselön och således komme att utgöra 2,000 kronor, med rätt för
extra ordinarie landtbruksingenjör att i fråga om åtnjutande af ålderstillägg
få, då han utnämndes till ordinarie landtbruksingenjör, räkna sig
till godo den tid, han tjänstgjort såsom extra ordinarie landtbruksingenjör.
Arfvodestaxorna för de ordinarie landtbruksingenjörerna borde, liksom för
det dåvarande, gälla äfven för de extra ordinarie landtbruksingenjörerna.

Styrelsen hemställde, att Ivungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, jämte höjande af anslaget till landtbruksingenjörer och deras biträden
med 3,000 kronor, medgifva, att med anlitande af nämnda anslag
finge anställas, förutom såsom dittills 21 landtbruksingenjörer, 3
extra ordinarie landtbruksingenjörer samt 3 landtbruksstipendiater, de
förra med en aflöning af 2,000 kronor för en hvar af dem och de senare
med ett arfvode till en hvar af 1,000 kronor, allt på sätt styrelsen föreslagit.

Vid föredragning af ifrågavarande ärende inför Kungl. Maj:t den
12 januari 1907 yttrade vederbörande departementschef, att de af landtbruksstyrelsen
framhållna skälen syntes honom ådagalägga behofvet af
att möjlighet till en i någon mån förbättrad ställning bereddes sådana
landtbruksstipendiater, som gjort sig förtjänta däraf genom en längre
tids väl vitsordad tjänstgöring. Styrelsen hade såsom lämpliga åtgärder i
sådant syfte ifrågasatt dels fastare anställning och dels ökad aflöning.

Beträffande förstnämnda förslag förklarade sig departementschefen
väl inse, att för personer vid den ålder, hvarom fråga vore (medelåldern
för dem, som efter år 1895 utnämnts till ordinarie landtbruksingenjörer,
hade varit 40 år 10 V2 månad), och hvilka i regel hunnit bilda
familj, en så löslig anställning som förordnande för allenast ett år i sänder
icke vore en lämplig anställningsform, och att staten därigenom, såsom
ock landtbruksstyrelsen framhållit, i längden måste komma i en ogynnsam
ställning i konkurrensen om de dugligare arbetskrafterna.

Departementschefen kunde dock icke finna erforderligt eller lämpligt
att, såsom styrelsen föreslagit, förvandla vissa af nämnda stipendiatbefattningar
till ordinarie tjänster. I sådant fall borde också enligt senare tiders uppfattning
med befattningarna förenas rätt till ålderstillägg och till pension,
men dylik rätt syntes, såsom ock styrelsen ansett, icke böra ifrågakomma, då
ju dessa befattningar till sin natur måste vara öfvergångsbefattningar till
ordinarie landtbruksingenjörstjänst.

Den ökade stadgan i anställningen syntes departementschefen kunna
på ett tillfyllestgörande sätt vinnas, om en uppdelning af de 6 landtbruksstipendiatbefattningarna
gjordes sålunda, att för framtiden i stället inrättades
3 extra landtbruksingenjörsbefattningar och 3 stipendiatbefattningar,
med den åtskillnad i anställningssättet, att de extra landtbruksingenjörerna
antoges på förordnande, icke för ett år i sänder, utan tills vidare, liksom
fallet vore med exempelvis fiskeriingenjören in. fl. ämbete- och tjänstemän,
hvilka tillsattes medelst s. k. konstitutorial, under det att stipendiaterna
fortfarande komme att anställas i samma ordning som dittills.

Hvad åter den ifrågasatta aflöningsförbättringen anginge, fann departementschefen
sig böra tillstyrka, att för de extra landtbruksingenjörerna
aflöningen, som syntes böra formellt bibehålla karaktären af arfvode, höjdes
till den af landtbruksstyrelsen föreslagna summan af 2,000 kronor.
Han biträdde äfven förslaget, att ifrågavarande tjänstemän måtte i afseende
å resekostnads- och traktamentsersättning samt arfvode enligt arfvodestaxa
likställas med ordinarie landtbruksingenjörer.

Däremot ansåg departementschefen, i motsats mot landtbruksstyrelsen,
att åt nämnda tjänstemän icke borde tillerkännas rätt att, efter befordran
till ordinarie landtbruksingenjörer, i afseende å ålderstillägg tillgodoräkna
sig tjänstetid uti ifrågavarande befattningar. En sådan anordning syntes
departementschefen nämligen icke böra tillgripas annat än vid alldeles särskilda
fall; och något sådant förelåge, enligt hans åsikt, icke här.

I öfrigt borde det enligt hans åsikt tillkomma Kungl. Maj:t att
genom instruktion ordna ifrågavarande tjänstemäns ställning.

I öfverensstämmelse med hvad departementschefen sålunda hemställt,
föreslog Kungl. Magt uti den vid 1907 års riksdag aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof, att Riksdagen måtte

dels besluta, att i stället för dittillsvarande sex landtbruksstipendiater
från och med år 1908 skulle anställas tre extra landtbruksingenjörer
och tre landtbruksstipendiater, samt att extra landtbruksingenjör
skulle äga uppbära ett årligt arfvode af 2,000 kronor;

dels ock, vid bifall därtill, höja anslaget till landtbruksingenjörer
och deras biträden med 3,000 kronor.

Uti skrifvelse den 30 maj 1907, n:r 9, anmälde Riksdagen, att den
beslutat i enlighet med Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Det torde här böra erinras, att jämlikt den vid 1907 års riksdag
antagna, den 11 oktober samma år utfärdade lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension landtbruksingenjörer äro berättigade att
komma i åtnjutande af hel pension vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår.

För beredande af ökadt biträde af landtbruksingenjör inom Norrbottens
och Västerbottens län beviljades vid 1908 års riksdag medel till
aflönande af ytterligare en landtbruksingenjör, och bestämdes anslaget till
landtbruksingenjörer och deras biträden att från och med år 1909 utgå
med 54,500 kronor.

1908 års
riksdag.

Statens landtbruksingenjörers, extra 1 an (It)) ru k sin gen, j örers
och landtbruksstipendiaters tjänsteåligganden in. m.

Bestämmelser rörande statens landtbruksingenjörers, extra landtbruksingenjörers
och landtbruksstipendiaters tjänsteåligganden äro meddelade
i det för nämnda befattningshafvande den 22 november 1907 utfärdade
reglementet (svensk författningssamling n:r 133).

§ l. Landtbruksingenjörerna äro enligt detta reglemente skyldiga, hvar

inom sitt distrikt, att, efter hvad i reglementet sägs, uppgöra planer till
och leda utförande af företag, som afse afdikning, sjösänkning eller annan
vattenafledning, invallning, ängsvattning, odling och åkeromläggning samt
jords indelning till omloppsbruk m. m. dylikt, äfvensom att i öfrigt tillhandagå
med råd och upplysningar rörande jordbruket. Landtbruksingenjör
är jämväl pliktig att efter förordnande af landtbruksstyrelsen, inom
eller utom sitt distrikt, verkställa inspektion eller afsyning af själfva odlingsarbetet
till företag, för hvilket lån beviljats från odlingslånefonden.

Extra landtbruksingenjör är skyldig att efter landtbruksstyrelsens
förordnande dels, då landtbruksingenjörsbefattning är ledig eller vid förfall
för landtbruksingenjör, upprätthålla dylik befattning, dels ock vid behof
utföra landtbruksingenjör åliggande särskild förrättning.

Landtbruksstipendiat åligger att, för erhållande af praktisk utbildning,
tjänstgöra såsom biträde hos den landtbruksingenjör, som landtbruksstyrelsen
bestämmer, samt att, då han fullgjort villkoren för att
kunna utnämnas eller förordnas till landtbruksingenjör eller extra landtbruksingenjör,
efter förordnande af landtbruksstyrelsen tjänstgöra i nämnda
egenskaper.

Landtbruksingenjörerna utnämnas af Kungl. Maj:t, på förslag af § s.
landtbruksstyrelsen.

För att kunna antagas till landtbruksingenjör erfordras att hafva: § 3.

l:o) minst två år haft anställning såsom landtbruksstipendiat i statens
tjänst,

2:o) minst ett år varit anställd i praktisk tjänstgöring vid större,
med allmänna medel understödt vattenafledningsföretag, som af landtbruksstyrelsen
pröfvats vara lämpligt för hans utbildning,

3:o) erhållit afgångsbetyg med goda vitsord från fackskolan för vägoch
vattenbyggnadskonst vid tekniska högskolan eller enligt landtbruksstyrelsens
bestämmelser genomgått annan af styrelsen föreskrifven teknisk
lärokurs, samt

4:o) efter vunnen kompetens till anställning såsom landtbruksstipendiat
tjänstgjort antingen minst tre år hos någon statens landtbruksingenjör
eller minst samma tid dels hos dylik landtbruksingenjör och dels såsom
tekniskt biträde hos öfveringenjören i landtbruksstyrelsen, häraf minst
två år hos landtbruksingenjör, samt i tjänstgöring, som nu nämnts, förvärfvat
praktisk erfarenhet och skicklighet i alla de verksamhetsgrenar,
hvilka tillhöra landtbruksingenjörsbefattning.

Landtbruksingenjörs tjänstgöringsdistrikt och station, hvilken senare § 4.
skall vara belägen inom distriktet, bestämmas af Kungl. Maj:t efter förslag
af landtbruksstyrelsen; och är landtbruksingenjör pliktig att underkasta sig
de förändringar i afseende å station eller tjänstgöringsdistriktets gränser,
hvilka Kungl. Maj:t kan finna skäligt föreskrifva, äfvensom att efter förordnande
af Kungl. Maj:t tjänstgöra äfven inom annat distrikt.

Landtbruksingenjörerna stå under inseende af landtbruksstyrelsen § 5.
och hafva i fråga om sättet för verkställande af undersökningar och upprättande
af planer till de i 1 § afsedda företag äfvensom eljest i tjänsten
att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som af landtbruksstyrelsen
meddelas; dock att beträffande syn, som afses i 27 § af lagen den 20 juni
1879 om dikning och annan afledning af vatten, samt undersökning enligt
4 § i kungl. kungörelsen den 31 december 1879, angående vissa villkor
för tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning m. in., för landtbruksingenjör
gäller hvad i nämnda författningar är stadgadt.

2—091886 Löneregleringslcommitténs bet. XIX.

§ 6. Den, som önskar erhålla biträde af landtbruksingenjör för något af

de i 1 § afsedda ändamål, har att, .såvidt möjligt, inom utgången af december
månad året näst före det, för hvilket biträdet åstundas, till Konungens
vederbörande befallningshafvande ingifva rekvisition, innehållande
uppgift å ändamålet med och stället för förrättningen, närmast därintill
belägna skjuts-, järnvägs- eller ångbåtsstation, företagets ungefärliga omfattning
samt det antal dagar, rekvirenten anser för förrättningen erforderligt.

Konungens befallningshafvande öfverlämnar i början af påföljande
januari de inkomna rekvisitionerna till vederbörande landtbruksingenjör,
hvarefter det åligger denne att inom utgången af samma månad till landtbruksstyrelsen
insända rekvisitionerna för året, ordnade efter förrättningsställenas
belägenhet och åtföljda af landtbruksingenjörens förslag till resplan.

Därefter bestämmer landtbruksstyrelsen hvilka förrättningar, som
böra under året utföras, samt tidsföljden för dem och fastställer i öfverensstämmelse
därmed plan för hvarje landtbruksingenjörs resor under året.
Dessa resplaner lända till efterrättelse för landtbruksingenjörerna och skola
genom landtbruksstyrelsens försorg delgifvas Konungens vederbörande befallningshafvande
för att på lämpligt sätt bringas till rekvirenternas kännedom.

Önskar någon att under samma år erhålla biträde af landtbruksingenjör,
må sådan skriftlig rekvisition, som omförmäles i första stycket
af 6 §, insändas till landtbruksstyrelsen, hvilken äger efter pröfning föreskrifva,
huruvida i sådan rekvisition afsedd förrättning skall upptagas i
resplan för att handläggas af landtbruksingenjören. Bifalles rekvisitionen,
skall underrättelse därom meddelas sökanden af förrättningsmannen.

Det åligger förrättningsmannen att såvidt möjligt i god tid förut
underrätta rekvirent om dagen för inställelsen å förrättningsstället.

Inträffar till följd af tillfälliga omständigheter rubbning i fastställd
resplan, skall vederbörande rekvirent genom landtbruksingenjörens försorg
underrättas om däraf föranledda ändringar i tiderna för förrättningarna
samt ankomsten till förrättningsstället.

§ 7. Blifver förrättning, som är upptagen i resplan, på rekvirentens be gäran

eller eljest genom hans förvållande inställd eller åtgår till sådan för -

rättning kortare tick än som därtill anslagits, må landtbruksingenjören
efter egen pröfning använda den tid, som därigenom vinnes, antingen till
andra i resplanen upptagna förrättningar eller till särskilda däri ej omnämnda
arbeten, hvarom han kan blifva anmodad, dock att resplanen därigenom
ej väsentligen rubbas.

Landtbruksingenjör är pliktig att enligt landtbruksstyrelsens bestäm- § 8.
mande använda landtbruksstipendiat såsom biträde samt därvid lämna
denne praktisk handledning i de arbeten, som tillhöra landtbruksingenjörer.
Landtbruksstipendiat, som ej är behörig att kunna antagas till landtbruksingenjör,
må icke, utan att landtbruksingenjören utöfvar tillsyn å
arbetet, användas vid ägograderingar eller vattenverksvärderingar.

Om landtbruksstipendiats äfvensom annat hos landtbruksingenjör
anställdt tekniskt biträdes uppförande, flit och framsteg har landtbruksingenjören
att på begäran lämna landtbruksstipendiaten eller biträdet intyg
och i sammanhang med afgifvande af den i 10 § nämnda årsberättelse
meddela landtbruksstyrelsen underrättelse.

Förutom landtbruksstipendiat må landtbruksingenjör vid undersök- § 9.
ningar ej använda till tekniskt biträde annan än den, som därtill blifvit
godkänd af landtbruksstyrelsen.

Öfver de i resplanen upptagna förrättningar, som verkställas af land!- § 10.
bruksingenjör, skall denne föra dagbok enligt formulär, som fastställes af
landtbruksstyrelsen. Denna dagbok bör till styrelsen insändas samtidigt
med reseräkning för året.

Äfvenledes skall fullständig berättelse öfver handlagda förrättningar
under året af landtbruksingenjör afgifvas till landtbruksstyrelsen före mars
månads början nästpåföljande år, med uppgift tillika om de i resplanen
upptagna förrättningar, som blifvit inställda eller icke till slut utförda,
samt om anledningarna därtill. Berättelsen skall åtföljas af sammandrag
öfver årets förrättningar enligt därför af landtbruksstyrelsen utfärdadt
formulär.

Landtbruksstyrelsen äger meddela landtbruksingenjör tjänstledighet § lipa
högst sex månader samt för lika lång tid förordna behörig person att
uppehålla landtbruksingenjörstjänst. Ifrågakommer tjänstledighet eller förordnande
för längre tid, underställes frågan Kungl. Maj:ts afgörande.

§ 13.

§ m.

S 17.

8 18.

§ 19.

§ SO.
S 33.

Ansökning om afsked för landtbruksingenjör skall, ställd till Kungl.
Maj:t, ingifvas till landtbruksstyrelsen, som öfverlämnar densamma till
Kung!. Majrts afgörande.

Extra landtbruksingenjör antages på förordnande tills vidare af landtbruksstyrelsen,
som ock äger entlediga honom från befattningen.

För att kunna antagas till extra landtbruksingenjör gälla enahanda
villkor, som i sådant afseende blifvit uti 3 § stadgade för landtbruksingenjör.

Vidkommande extra landtbruksingenjörs tjänstgöring skall gälla hvad
som blifvit stadgadt om landtbruksingenjör i 5, 7 och 10 §§ samt i tillämpliga
delar jämväl i 6 §. Vill extra landtbruksingenjör vid undersökningar
använda tekniskt biträde, skall han göra ansökning hos landtbruksstyrelsen
om dylikt biträdes godkännande.

Landtbruksstyrelsen äger meddela extra landtbruksingenjör tjänstledighet
samt förordna behörig person att under tjänstledigheten uppehålla
de med befattningen förenade göromål.

Landtbruksstipendiaterna antagas för ett år i sänder af landtbruksstyrelsen.

För att kunna antagas till landtbruksstipendiat erfordras att hafva:

l:o) styrkt sig äga god frejd samt frisk och god kroppskonstitution
jämte god synförmåga,

2ro) genomgått tvåårig kurs vid ett af statens landtbruksinstitut och
vid afgångsexamen därifrån erhållit minst betyget godkänd i jordbrukslära,
läran om jords torrläggning och bevattning, geologi, kemi, fysik,
meteorologi, botanik, lineamätning, fältmätning och afvägning,

3:o) minst ett år tjänstgjort såsom elev hos i statens tjänst anställd
landtmätare samt därunder inhämtat fullständig kännedom och färdighet
uti allt hvad till landtmäteriets praktiska utöfning hör, kartritning däruti
inbegripen, samt

4:o) aflagt godkänd landtmäteri examen.

Den, hvars ålder öfverstiger 30 år och som icke förut innehaft anställning
såsom landtbruksstipendiat, må icke antagas till sådan stipendiat,
därest icke särskilda förhållanden, såsom genomgången fullständig kurs i
väg- och vattenbyggnadskonst vid tekniska högskolan eller godkänd högre

kurs i kulturteknik vid utländsk läroanstalt, böra föranleda undantag från
denna regel, hvarvid, i den mån förekommande förhållanden därtill gifva
anledning, åldersgränsen för antagande må höjas, dock icke i någon händelse
utöfver 35 år.

Landtbruksstipendiat är pliktig att ställa sig till efterrättelse de § 23.
föreskrifter, landtbruksstyrelsen meddelar honom i tjänsten, att med uppmärksamhet
och flit begagna sig af den ledning, som lämnas honom af
den landtbruksingenjör, hos hvilken han är anställd såsom tjånstemedhjälpare,
samt att biträda landtbruksingenjören ej mindre vid dennes förrättningar
ute å fältet än äfven vid utarbetandet af sådana ritningar och handlingar,
hvilka tillhöra landtbruksingenjörernas verksamhet.

Om landtbruksstipendiats användande vid undersökningar, ägograde- § 24.
ringar och vattenverksvärderingar gäller hvad i 8 § finnes stadgadt i sådant
afseende.

Landtbruksstipendiat, som jämlikt föreskriften i 3 § 2:o) önskar att, § 25.
för vinnande af behörighet att kunna antagas till landtbruksingenjör, varda
anställd i praktisk tjänstgöring vid sådant större vattenafledningsföretag,
som understödes med bidrag af allmänna medel, skall, med bifogande af
uppgift å såväl det arbetsföretag, vid hvilket stipendiaten önskar vinna
anställning, som den arbetschef, under hvilken arbetet utföres, anmäla sig
för tillstånds erhållande hos landtbruksstyrelsen, som efter pröfning af
förekommande omständigheter bifaller eller afslår framställningen.

Räkning å resekostnadsersättning till landtbruksstipendiat skall, in- § 27.
nan den aflämnas till statskontoret, vara försedd med attest af den landtbruksingenjör,
under hvilken stipendiaten tjänstgjort.

Med ledning af landtbruksingenjörernas och extra landtbruksingen- § 28.
jörernas årsberättelser afgifver landtbruksstyrelsen för hvarje år till Kungl.

Magt berättelse om de af dessa tjänstemän utförda förrättningar samt om
landtbruksstipendiaternas verksamhet.

För förrättning äger landtbruksingenjör åtnjuta ersättning enligt den
af Kungl. Maj:t den 1 oktober 1886 utfärdade arfvodestaxa för de i statens
tjänst anställda landtbruksingenjörer (svensk författningssamling n:r
72) med de ändringar däri, som innefattas i kungl. kungörelsen den 13

juni 1890 (svensk författningssamling n:r 32). Denna taxa äger jämlikt
kungl. kungörelse den 22 november 1907 (svensk författningssamling n:r
133 sid. 8) äfven tillämpning å statens extra landtbruksingenjörers förrättningar.

Enligt § 11 af arfvodestaxan afser emellertid hvad i taxan stadgats
icke godtgörelse för sådan syneförrättning, som omförmäles i 27 § af
lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af vatten, eller
för undersökning enligt 4 § i kungl. kungörelsen den 31 december 1879
angående vissa villkor för tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning
m. in. I afseende å det arfvode, som tillkommer landtbruksingenjör
för dylik förrättning, skola jämlikt kungl. kungörelse den 30
april 1880 (svensk författningssamling n:r 14 sid. 2) tillämpas de i
fråga om arfvode för landtmäteriförrättnirigar gällande bestämmelser.

De för statens landtbruksingenjörer bestämda distrikten äro för närvarande
följande:

Stockholms län (med station i Stockholm),

Uppsala län (Uppsala),

Södermanlands län och Kalmar läns norra del (Nyköping),
Östergötlands län (Linköping),

Jönköpings län (Jönköping),

Kronobergs län (Växjö),

Kalmar läns södra del och Blekinge län (Kalmar),

Gottlands län (Visby),

Kristianstads län (Kristianstad),

Malmöhus län (Hör),

Hallands och Skaraborgs län (Mariestad),

Göteborgs och Bohus samt Älfsborgs län (Vänersborg),

Värmlands län (Karlstad),

Örebro län (Örebro),

Västmanlands län (Västerås),

Kopparbergs län (Falun),

Gäfleborgs län (Galle),

Västernorrlands län (Härnösand),

Jämtlands län (Östersund),

Västerbottens läns södra del (Umeå),

Västerbottens läns norra del och Norrbottens läns södra del (Skellefteå
distrikt, Skellefteå) samt
Norrbottens läns norra del (Luleå).

Inkomna framställningar.

Genom kungl. cirkulär den 25 oktober 1901 anbefalldes ämbetsverk
och myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren inkomma med utredning,
huruvida, under angifven förutsättning, ändringar i vederbörande
lönestater kunde anses böra äga rum för tiden efter år 1902.

I anledning däraf afgaf landtbruksstyrelsen den 31 maj 1902 under -

styre/sens 0 ° J J

utlåtande dånigt utlåtande, hvilket från jordbruksdepartementet öfverlämnades till
/5 1902'' kommittén med skrifvelse den 19 november 1902.

Beträffande behofvet af ändringar i gällande lönestater för styrelsen
underlydande tjänstemän, bland dem statens landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater,
anförde landtbruksstyrelsen i nämnda utlåtande, att, enär
lefnadskostnaderna i allmänhet från den tid, efter hvars förhållanden i detta
afseende aflöningarna bestämts, kunde anses hafva ökats med 15 å 20 procent,
styrelsen funne erforderligt, att då gällande aflöningsstater för ifrågavarande
tjänstemän borde höjas med omkring 15 procent af dåvarande
högsta aflöningssumma, men, där lönegraderna vore fyra, af näst högsta
aflöningssumman. 1 enlighet därmed skulle aflöningen för landtbruksingenjörerna
höjas till 2,400 kronor förutom stadgade ålderstillägg samt för
landtbruksstipendiaterna till 1,200 kronor.

Framställning Uti en till Kungl. Maj:t ingifven, den 29 maj 1909 dagtecknad skrift

ingenjörer anhöllo landtbruksingenjörerna Daniel Wedblad, Adolf Roos och John
bruksstipen- Conrad Wellenius, under åberopande af dem vid sammanträde mellan
a9/f/sos landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater den 18—21 november 1908
gifvet uppdrag, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå 1910 års Riksdag:

l:o) att aflöningen till statens landtbruksingenjörer måtte utgå med
en grundlön af 4,000 kronor jämte tre ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor;

2:o) att detta aflöningsbelopp ej måtte uppdelas i lön och tjänstgöringspenningar,
utan anses endast utgöra lön, samt att dagtraktamenten
och expeditionslösen måtte räknas som tjänstgöringspenningar;

3:o) att lönen med därtill hörande ålderstillägg måtte utgöra pensionsunderlag; 4:o)

att ortstillägg till lönen måtte utgå till landtbruksingenjören i
Stockholms län med 400 kronor samt till landtbruksingenjörerna i Malmöhus
län, Göteborgs och Bohus län, Jämtlands län, Västernorrlands län,
Västerbottens norra och södra distrikt samt Norrbottens län med 200
kronor;

5:o) att aflöningen för extra landtbruksingenjör måtte utgöra 3,500
kronor; och

6:o) att aflöningen till landtbruksstipendiat måtte utgå med 2,000
kronor.

Till stöd för den underdåniga framställningen åberopades en af
nämnda delegerade upprättad utredning af i hufvudsak följande innehåll.

De fordringar, som ställdes på den blifvande landtbruksingenjörens
utbildning, för att göra honom berättigad erhålla ordinarie anställning,
vore ganska vidtomfattande, och deras fullgörande kräfde lång tid. Efter
aflagd mogenhetsexamen å reallinjen vid högre allmänt läroverk, eller efter
annan examen, som berättigade till antagande som elev vid landtmäteriet,

vore studieplanen sålunda utstakad:

elev å större jordbruksegendom..........1 år

elev vid landsbruksinstitut med fullständig afgångsexamen 2 år

elev hos landtmätare...............1 år

kurs för landtmäteriexamen . . . •........ 9 månader

teknisk kurs vid tekniska högskolan (undantagsvis 4 år) 9 månader

tjänstgöring vid större vattenbyggnadsarbete.....1 år

tjänstgöring hos landtbruksingenjör som stipendiat minst 2 år

tillsammans 8 år 6 månader.

3—091886 Löneregleringslcommitténs bet. XIX.

Därtill komme, att med den befordringsmöjlighet,
som funnes, aspiranten finge tjänstgöra

som extra biträde, dock med någon inkomst, hos

landtbruksingenjör under i medeltal........6 år

som extra eller ordinarie stipendiat, utom förut

upptagna 2 år, ytterligare............3 år

som tekniskt biträde i landtbruksstyrelsen 1 å
IV2 år eller i medeltal..............1 år 3 månader

tillsammans 18 år 9 månader

som extra landtbruksingenjör med aflöning 3—4
år eller i medeltal................3 år

tillsammans i allt 21 år 9 månader.

Af denna utbildning måste den del, som berättigade till antagande
som stipendiat, vara fullbordad före uppnådda 30 år. Om nämligen denna
åldersgräns öfverskridits, utan att aspiranten, till följd däraf att ingen
af de tre stipendiatplatserna varit ledig eller på grund af andra orsaker,
antagits till stipendiat, riskerade lian att ej kunna vinna befordran till
stipendiat eller ingenjör.

Medelåldern för befordran till extra landtbruksingenjör hade under
tiden 1893—1909 varit 37,5 år och medelåldern under samma tidsperiod
vid utnämningen till ordinarie ingenjör 40,3 år.

Aflöning af staten åtnjötes för närvarande af 22 landtbruksingenjörer
med en grundlön af 2,000 kronor och 3 ålderstillägg ä 500 kronor,
af 3 extra landtbruksingenjörer med en aflöning af 2,000 kronor, samt af
3 stipendiater med 1,000 kronor hvar. Hvad de därutöfver behöfde för
sitt och de sinas lefnadsbehof vore de hänvisade att förvärfva vid förrättningar
å landet.

För dessa förrättningar utginge arfvode dels med 4 kronor 50 öre
per dag jämte expeditionslösen efter låg taxa och dels enligt landtmäteritaxan.
Af delegerade insamlade uppgifter gåfve vid handen, att förrättningar,
som betalats efter den lägre taxan, inbringat ungefär en fjärdedel
af nettoinkomsten, och, då nettoinkomsten i medeltal för alla ingenjörerna

under senaste 10-års period utgjort 3,900 kronor årligen, kornme sålunda
på förrättningar enligt landtmäteritaxan (s. k. laga syner) en årlig medelnettoinkomst
af 2,925 kronor.

Sedan Riksdagen antagit Kungl. Maj:ts proposition om ny aflöningsstat
för landtmätarna i riket, under villkor att landtmäteritaxan sänktes i
öfverensstämmelse med vid propositionen fogadt förslag till ny arfvodestaxa,
finge statens landtbruksingenjörer motse eu ganska afsevärd minskning
i sina inkomster, motsvarande, efter af delegerade verkställd utredning,
i medeltal 1,100 kronor årligen.

För att hålla inkomsterna vid dåvarande nivå vore sålunda nödvändigt
att, efter denna taxereduktion, lönen höjdes med 1,100 kronor.

Därmed hade dock ej landtbruksingenjörerna erhållit någon förhöjning
i sina löneförmåner i likhet med hvad för andra tjänstemän föreslagits
eller bestämts, utan deras inkomster skulle blifva lika med hvad de
varit under senaste 30 åren, oaktadt under denna tid utgifterna för biträden,
lefnadsförnödenheter, hyror in. m. stigit i oroväckande grad.

Skulle landtbruksingenjörerna komma i åtnjutande af liknande förmån,
som beredts andra tjänstemän, borde lönen ytterligare ökas med belopp,
motsvarande ökningen inom andra kårer, eller med omkring 700 kronor.

I detta sammanhang erinrades, att de flesta landtbruksingenjörerna
under senaste åren varit berättigade erhålla extra lönetillägg.

Landtbruksingenjörerna hade dittills ägt rätt uppbära pension från
allmänna indragningsstaten utan att de själfva behöft betala pensionsafgifterna.
Då lönen blifvit reglerad, komme de emellertid, i likhet med
öfriga tjänstemän, att själfva få bidraga till sin pensionering, och, då detta
gifvetvis medförde en minskning af inkomsterna, borde hänsyn tagas därtill
vid löneregleringens fastställande.

Hänvisande till den sålunda lämnade utredningen i ärendet, framhöllo
delegerade, att en begynnelselön af 4,000 kronor med 3 ålderstillägg
ä 500 kronor borde anses fullt berättigad för statens ordinarie landtbruksingenjörer,
om de skulle komma i åtnjutande af liknande löneförbättring,
som beredts andra statens tjänstemän, och om de skulle hållas skadeslösa
för den minskning i nettoinkomsterna, som blefve en följd af landtmäteritaxans
reducering och utgifterna för pensioneringen.

Hvad i öfrigt regleringen af lönen anginge, höllo delegerade före,
att, i likhet med hvad som bestämts vid reglering af landtmätarnas löner,
inkomsterna af förrättningar och expeditionslösen borde få anses motsvara
de för andra tjänstemän medgifva tjänstgöringspenningarna och aflöningen
i sin helhet betraktas som lön samt lönen med därtill hörande tre
ålderstillägg utgöra pensionsunderlag.

Landtbruksingenjörernas nuvarande pensionsbelopp utgjorde 3,000
kronor, hvilken tillkommit dem, utan erläggande af pensionsafgifter, vid
fyllda 60 lefnadsår samt efter 30 tjänsteår, då äfven stipendiattiden ingått
i tjänstårsberäkningen.

Pensionen hade dittills i ganska ringa grad betungat statsverket.
Af de 18 landtbruksingenjörer, hvilka sedan kårens upprättande afgått,
hade endast en uppburit pension under någon längre tid, nämligen landtbruksingenjören
A. G. R. Kempff, som innehaft pension i 25 år. Sju
hade aflidit före pensionsåldern, två befordrats till annan tjänst och nio
åtnjutit pension under i medeltal 8 år. Af dessa senare vore fem aflidna,
och för det dåvarande uppbures pension af endast fyra landtbruksingenjörer,
af hvilka en, som förut nämnts, innehaft pension i 25 år, två i 4
år och en i 2 år; detta, oaktadt pensionsåldern varit bestämd till endast
60 år. Den ovanligt ansträngande sysselsättningen hade nämligen gjort
flera ingenjörer otjänstbara före uppnådd pensionsålder. Enär dåmera
tiden för pensionens inträdande framflyttats till 65 lefnadsår, syntes
det delegerade, att ytterst få skulle komma i åtnjutande af en pension,
till hvilken de dock under sin långa tjänstetid fått verkställa inbetalning.

Under uppgift att landtbruksingenjörerna ej medgåfves rätt att bosätta
sig hvar de ville inom sitt distrikt, utan vore ålagda hafva sin
bostad i respektive residensstäder, samt med hänvisande till hvad förut
blifvit bestämdt för förste landtmätare och för tjänstemän, hvilkas löner
reglerats vid 1907 års riksdag, höllo delegerade före, att ett ortstillägg
till lönen, normeradt efter de olika residensstädernas större eller mindre
lefnadskostnader, borde med angifna belopp tillerkännas jämväl vissa landtbruksingenj
örer.

De extra landtbruksingenjörerna vore uppförda med samma grundlön
som de ordinarie ingenjörerna. De skäl, som anförts för förbättrande af

de senares löneförmåner, gällde enligt delegerades mening äfven för höjande
af de förras.

Under uppgift att äfven de extra ingenjörerna under senare åren
erhållit extra lönetillägg, och med fästadt afseende därpå, att deras inkomster
komme att afsevärdt minskas genom landtmäteritaxans reduktion,
ansågo delegerade en lön af 3,500 kronor böra tillerkännas de extra
landtbruksingenjörerna, om de ej i framtiden skulle få sämre ekonomiska
villkor än för det dåvarande.

Beträffande stipendiaterna framhöllo delegerade, att med hänsyn till
den långa studie- och utbildningstiden, ovissheten om befordran och den
obetydliga aflöningen af 1,000 kronor tillräckliga lockelser ej funnes för
att få begåfvade unge män att, efter afslutade skolstudier, söka sin utkomst
på landtbruksingenjörsbanan. Enligt af delegerade verkställd utredning
hade medelåldern vid antagandet till ordinarie stipendiat med lön under
perioden 1893—1909 för 11 befordrade stipendiater varit 31,7 år, och ingen
utsikt förefunnes, att denna ålder i framtiden komme att blifva lägre.

Lades därtill, att lefnadsomkostnaderna för stipendiaterna genom
deras tjänstgöring ett och samma år inom vidt skilda delar af landet blefve
synnerligen höga, syntes äfven detta tala för en behöflig höjning af aflöningen,
hvilken i intet fall borde sättas lägre än 2,000 kronor, om man
ej skulle löpa fara att utestänga möjligheterna att få landtbruksingenjörskåren
rekryterad med framstående förmågor.

Med förmälan, att vid landtmäterikårens nyligen verkställda omorganisation
i flera utredningar framhållits, att landtmätarna i bildningsgrad
och verksamhet vore fullt likställda med statens landtbruksinsrenjörer
och därför borde erhålla lika lön med dem, ansågo delegerade sig
böra erinra därom, att studietiden för blifvande landtmätare vore inskränkt
till 2 års elevtid och 9 månaders kurs för landtmäteriexamen, under det
att för en aspirant på landtbruksingenjörsbanan själfva studietiden, oafsedt
elevtid hos landtbruksingenjör, utgjorde minst 6 Va år. Landtmätaren
hade sedan under sin verksamhet att handlägga rena landtrnäterigöromål,
hvaremot land tbruksingenj örens arbete vore inriktad t på en mångfald
olika områden, hvilka hvar för sig kräfde ingående specialstudier och
långvarig praktisk erfarenhet.

Landtbruksstyrelsens

utlåtande
2S/a 1909.

Få tjänster kräfde enligt delegerades mening så helt sin man och ställde
så af sevärda kraf på verklig duglighet som en statens landtbruksingenjörstjänst,
och viktigt vore fördenskull att få dessa platser besatta med teoretiskt
och praktiskt skickliga och erfarna personer. Enda möjligheten därför
vore att bereda utsikt till fullt nöjaktiga löneförmåner.

Efter remiss afgaf landtbruksstyrelsen den 22 juni 1909 underdånigt
utlåtande öfver den gjorda framställningen.

Styrelsen erinrade därvid, hurusom uti ofvanberörda af styrelsen
med anledning af kungl. cirkuläret af den 25 oktober 1901 afgifna utlåtande
förutsatts, att den förhöjning af lönen, som kunde föranledas af
under senare tid ökade lefnadskostnader, utgjorde minst 15 procent af
lönebeloppet i högsta lönegraden, där lönegraderna utgjorde allenast tre,
men af beloppet i näst högsta lönegraden, där dessas antal uppginge till
fyra.

Enligt denna grund skulle lönen för landtbruksingenjörerna ökas
från 2,000 till 2,400 kronor, hvartill såsom förut skulle komma tre ålderstillägg
å 500 kronor, samt för landtbruksstipendiaterna från 1,000 till
1,200 kronor.

Visserligen hade 1907 års Riksdag beviljat löner till tre extra landtbruksingenjörer
och 1908 års Riksdag anslagit lön till en ny landtbruksingenjör,
men någon lönereglering för landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater
hade ännu icke kommit till stånd, oaktadt en sådan redan
länge varit väl behöflig.

För en förhöjning af de för landtbruksingenjörerna år 1874 bestämda
löneförmåner talade nämligen enligt landtbruksstyrelsens mening flera skäl.

Genom reglementet af den 22 november 1907 för de i statens tjänst
anställda landtbruksingenjörer, extra landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater
hade de redan förut höga kompetensfordringarna för dessa
tjänstemän ytterligare skärpts.

För att tillgodose de alltjämt ökade krafven på landtbruksingenjörernas
tekniska utbildning skulle nämligen jämlikt 3 § 8 mom. i sagda
reglemente den, som icke genomgått fullständig, fyraårig lärokurs vid tekniska
högskolan (fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst), i stället

genomgå eu af landtbruksstyrelsen bestämd särskild teknisk lärokurs (omförmäld
i kungörelse den 13 november 1908, bihang till svensk författningssamling
n:r 85) af betydligt större omfattning än den förut föreskrifna.
Därförutom borde jämlikt 3 § 4 mom. i reglementet landtbruksstipendiat
för sin vidare utbildning tjänstgöra minst ett år såsom tekniskt
biträde hos öfveringenjören i landtbruksstyrelsen.

För att uppmuntra aspiranter till än vidare studier än de i 3 §
föreskrifna hade därjämte bestämts genom 22 §, att den, som genomgått
fullständig kurs i väg- och vattenbyggnadskonst vid tekniska högskolan
eller godkänd högre kurs i kulturteknik vid utländsk läroanstalt, kunde
erhålla en respittid af högst 5 år utöfver den åldersgräns af 30 år, som
eljest gällde såsom den högsta för erhållande af anställning såsom landtbruksstipendiat.

Lefnadskostnaderna hade högst väsentligt stegrats under den tid af
35 år, som förflutit efter den senaste löneregleringen för landtbruksingenjörerna,
och jämväl sedan den för dem ännu gällande arfvodestaxan af år
1886 fastställdes.

# Anledningen därtill, att någon ny definitiv lönereglering för landtbruksingenjörerna
ännu icke skett, hade varit, att frågan om ändring af
landtmäteritaxan länge stått på dagordningen samt att sättet, hvarpå denna
fråga löstes, skulle komma att i hög grad inverka äfven på landtbruksingenjörernas
förmåner, enär dessa tjänstemän för vissa af sina förrättningar
vore underkastade tillämpningen af nämnda taxa.

T sammanhang med landtmäterikårens omorganisation och löneregleringen
för denna kår hade sistberörda fråga blifvit afgjord af 1909 års
Riksdag, som bifallit Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, under förutsättning
att ett förslag till ny landtmäteritaxa, bifogadt den kungl. propositionen,
blefve godkändt.

Detta taxeförslag innebure en nedsättning af i medeltal omkring en
tredjedel af dittills gällande arfvodesbelopp och mer än en tredjedel beträffande
just sådana arbeten, som i främsta rummet upptoge landtbruksingenjörernas
tid, nämligen planmätningar (kartläggningar) och graderingar
(jordvärderingar).

Då det ej vore tvifvel underkastadt, att denna nya taxa blefve
fastställd, och landtmätarna erhölle ersättning i form af nya eller förhöjda
löner för den förlust, de skulle lida genom landtmäteritaxans nedsättning,
syntes rättvisan uppenbarligen fordra, att en motsvarande ersättning
komine äfven landtbruksingenjörerna till del; och då de extra landtbruksingenjörerna
åtnjöte godtgörelse enligt samma taxor som de ordinarie,
borde enahanda ersättning äfven komma de tre extra landtbruksingenjörerna
till godo.

Hade det — såsom landtbruksstyrelsen ansåg, med fullt skäl —
funnits befogad!, att en sådan ersättning kommit landtmätarna till del,
ehuru de hade uteslutande rätt till handläggande af skiftesförrättningar
och dylikt, finge det väl anses än mera befogadt, att ersättningen äfven
tillerkändes landtbruksingenjörerna, hvilka, oaktadt sin vida högre utbildning
och kompetens beträffande vattenafledningsföretag och dylikt, icke
hade uteslutande rätt till sådana förrättningars handläggande, utan måste
vara beredda på en ej i alla afseenden nyttig konkurrens om sådana.

Att alltjämt stegra fordringarna på landtbruksingenjörernas utbildning:
utan att i samma mån bereda dem ökade förmåner måste gifvetvis
till slut afskräcka dugliga unga män att välja denna för vår modernäring
så betydelsefulla lefnadsbana; och likväl vore den fullständiga tekniska
utbildningen nödvändig, om förrättningsmannen skulle kunna på ett för
det allmänna nyttigt och lyckligt sätt fylla sin uppgift.

Vitsordande riktigheten af den utaf landtbruksingenjörerna åstadkomna
utredningen, så långt det varit landtbruksstyrelsen möjligt att
kontrollera denna, förordade styrelsen på det varmaste, att begynnelselönen
för landtbruksingenjörerna måtte blifva höjd från 2,000 till 4,000
kronor. Uti denna förhöjning skulle då vara inberäknad ersättning såväl
för minskade inkomster enligt taxa som för nya, landtbruksingenjörerna
dittills ej åliggande pensionsafgifter samt för de i alla afseenden betydligt
ökade lefnadskostnader och dylikt, som blifvit rådande under de 35 år,
hvilka förflutit, sedan deras löner senast reglerades.

Sistnämnda omständighet kunde enligt styrelsens mening med skäl
åberopas icke allenast för landtbruksingenjörernas utan äfven för landtbruksstipendiaternas
löneförhöjning, synnerligast som det på senare tid

blifvit, till följd af det allmänna behofvet hos landtbruksingenjörerna af
sådana tjänstebiträden, nödvändigt att upprepade gånger under årets lopp
sända stipendiaterna till olika orter, hvarigenom lefnadskostnaderna för
dem blefve högre, än om de finge åtnjuta stadigvarande bostad. Det
syntes styrelsen lämpligt att, såsom förut, landtbruksstipendiats årsarfvode
utgjorde hälften af landtbruksingenjörs begynnelselön, eller 2,000 kronor.

För extra landtbruksingenjör ansåg styrelsen den fasta lönen böra,
såsom dittills varit fallet, bestämmas till samma belopp, som föreslagits
för de ordinarie landtbruksingenjörerna, eller 4,000 kronor. Endast de
ordinarie landtbruksingenjörerna borde emellertid såsom dittills äga rätt
till ålderstillägg å lönen samt till pension enligt nya pensionslagen, därvid
hela lönen med ålderstillägg syntes böra utgöra pensionsunderlag.

Då en betydlig del af landtbruksingenjörernas inkomster, ofta uppgående
till ungefär samma belopp som den föreslagna fasta begynnelselönen,
utgjordes af ersättning enligt taxa, och denna ersättning upphörde
att utgå, så snart ingenjören ej vidare kunde tjänstgöra, syntes det styrelsen
ej vara skäligt, att någon del af den fasta aflöningen räknades såsom
tjänstgöringspenningar. Detta hade också iakttagits vid den nyligen
genomförda omorganisationen af landtmäteristaten och bestämmande af
distriktslandtmätarnas löner. Där hade nämligen arfvodena, men ingen del
af den fasta aflöningen, betraktats såsom tjänstgöringspenningar.

Sjuka landtbruksingenjörer hade synnerligen hårdt drabbats af det
dittills vanliga sättet att afdraga en viss del af den lilla lönen till ersättning
åt vikarie, ehuru denne komme i åtnjutande af alla förrättningsarfvoden
och dylikt.

1 detta afseende ansåg styrelsen böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad som bestämts beträffande landtmäteristaten, gälla, att den,
som af sjukdom hindrades att förrätta sin befattning, ägde uppbära hela
lönen, men att den, som undfinge ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda
angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer
eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstängdes från
tjänstgöring eller eljest vore lagligen förhindrad att sköta befattningen,
kunde förpliktas att under ledigheten, utöfver arfvode enligt taxa, hvilket

4—091886 Löneregleringshommitténs bet. XIX.

belöpte å de af vikarien verkställda tjänstegöromål, afstå så mycket af lönen,
som erfordrades för tjänstens uppehållande eller eljest pröfvades skäligt.

Däremot syntes det landtbruksstyrelsen icke vara lämpligt, att, såsom
fallet blefve vidkommande distriktslandtmätare, landtbruksingenjörern askulle
äga rätt att vid tjänstledighet träffa aftal med vikarien, huruvida sagda
arfvode eller de! däraf skulle afstås till vikarien, utan borde det arfvode
enligt taxa, hvilket belöpte å de af vikarien verkställda tjänstegöromål, alltid
afstås till vikarien. Sagda arfvode ägde för distriktslandtmätare eu mycket
större betydelse än för lan dt br uksingenj örerna, hvilkas begynnelselöner
föreslagits skola blifva dubbelt så stora som distriktslandtmätarnas.

Hvad slutligen beträffade de af landtbruksingenjörerna ifrågasatta
ortstilläggen, erinrade landtbruksstyrelsen, att det ej under alla omständigheter
vore nödvändigt, att landtbruksingenjör vore bosatt i residensstad,
utan att hans station kunde bestämmas till och ofta utgjort annan
central och för allmänheten lätt tillgänglig plats. Landtbr uksingenj ören
i Göteborgs och Bohus län vore ej bosatt i Göteborg utan i Vänersborg,
sedan Alfsborgs län förenats med förstnämnda län till ett distrikt, och
landtbruksingenjören i Malmöhus län vore ej bosatt i Malmö, utan i Hör.

Lefnadskostnaderna i de fyra nordligaste länen vore visserligen högre
än i de flesta andra delar af riket, men å andra sidan vore s. k.
syneförrättningar enligt gällande dikningslag, hvilka betalades enligt
landtmäteritaxan, icke så talrika i dessa län som i mellersta och södra
Sverige, hvadan i nämnda län anställda fem landtbruksingenjörer icke
komrne att lida lika stor förlust genom landtmäteritaxans nedsättning som
deras kolleger i öfriga delar af riket.

Landtbruksstyrelsen ansåg fördenskull, att ortstillägg hade fog för sig
endast beträffande landtbruksingenjören i Stockholms län, och syntes det
styrelsen, att det för honom föreslagna beloppet, 400 kronor, ej vore för
högt tilltaget På

grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då landtbruksingenjörernas
arbeten icke allenast hade stor betydelse för jordbrukets utveckling,
utan äfven vore i hög grad ansträngande och profvande för deras
hälsa, hemställde landtbruksstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte till 1910 års
Riksdag aflåta proposition om lönereglering för statens landtbruksingen -

jörer, extra landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater i öfverensstämmelse
med det af styrelsen framställda förslag.

Genom kungl. remiss den 1 juli 1909 öfverlämnades ofvanberörda
framställning från landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater samt
landtbruksstyrelsens däröfver afgifna utlåtande till kommittén för att tagas
i öfvervägande vid fullgörandet af det kommittén gifna uppdrag i fråga om
reglering af löneförhållandena för statens landtbruksingenjörer m. fl.

Infordrade uppgifter från statens landtbriiksingenjörer.

I ändamål att utröna, i hvad mån statens landtbriiksingenjörer —
utöfver aflöningen på stat samt frånsedt resekostnads- och traktamentsersättning
enligt resereglementet för resor till och från förrättning — åtnjöte
inkomster af arbete i eller utom tjänsten, begärde kommittén från dem
följande uppgifter, hvilka skulle afse hvart och ett af åren 1906, 1907 och
1908, nämligen:

1) angående sammanlagda bruttobeloppet af inkomster utaf förrättningar
i landtbruksingenjörstjänsten, utan afdrag af de under 3) och 4)
bär nedan omförmälda utgifter;

2) huru stort belopp af de under 1) upptagna inkomstsummor utgått
enligt taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar;

3) angående godtgörelse af olika slag till tekniskt biträde;

4) rörande de ungefärliga utgifterna för rit- och skrifbiträde, ritmaterialier,
kontorshyra o. d.;

5) huruvida landtbruksingenjör innehade någon annan tjänstebefattnino-
— allmän eller enskild — och huru stor i sådant fall inkomsten däraf

varit;

6) angående ungefärliga beloppet af inkomst af annan sysselsättning,
än som inginge under 5), af hvad slag som helst utom landtbruksingenjörstjänsten
(t. ex. såsom sakkunnigt biträde vid syner, privata konsultationer
m. m.).

Härjämte anhöll kommittén, att, därest nuvarande innehafvare af
landtbruksingenjörstjänst icke innehaft befattningen så lång tid, som afväges
i de infordrade uppgifterna, denne måtte införskaffa uppgifter för den
tid, han ej själf kunde meddela äskad upplysning.

Rörande de af kommittén framställda frågorna inkommo svar från
samtliga distrikt med undantag af Jönköpings län, hvarifrån icke någon
uppgift kunnat erhållas. Ordinarie innehafvare!! af landtbruksingenjörstjänsten
i Hallands och Skaraborgs län har icke lämnat någon uppgift,
men hafva vissa upplysningar, afseende åren 1907 och 1908, meddelats af
vikarien. På grund af landtbruksingenjörens i Värmlands län frånfälle
hafva uppgifterna beträffande honom i vissa afseenden blifvit ofullständiga.

Det torde böra erinras, att det distrikt, som omfattar Västerbottens
läns norra del och Norrbottens läns södra del, tillkommit med 1909 års
början och är bildadt af delar utaf de tvenne distrikt, som dittills bestått
af hela Västerbottens län och hela Norrbottens län. Uti här nedan gjorda
sammanställningar afse alltså uppgifterna för de nordligaste distrikten i
riket Västerbottens läns distrikt och Norrbottens läns distrikt odelade.

Med ledning af de inkomna svaren har kommittén uppgjort följande
tabell, som utvisar statens landtbruksingenjörers inkomster och utgifter
på grund af förrättningar i tjänsten.

		Medeltal	för åren 1906—1908.
Distrikt.	Bruttoinkom-sten af förrätt-ningar i landt-bruksingenjörs-tjänsten — aflö-ningen å stat oberäknad —	Af bruttoinkomsten belöpte å förrättningar enligt landtmäteri-t ax a n	Utgifter för tekniskt biträde samt rit- och skrifbiträde, ritmaterialier, kontorshyra o. d.	Nettoinkomsten af förrättningar i landtbruks-ingenjörs-tjänsten — af-löningen å stat oberäknad —
	kronor.	kronor.	[ procent.	kronor.	kronor.
1 Stockholms lön......	3,684	2,529	69	1,200	2,484
i Uppsala län........	6,065	5,505	91	2.900	3,165
! Södermanlands län och Kalmar läns norra del .......	4,758	3,629	76	1,200	3,558
i Östergötlands län......	13,067	7.867	60	5.833	7,234
i Jönköpings län......	—	—	■-	_	_
1 Kronobergs län ....	6,032	5,270	87	1.910	4.122
] Kalmar läns södra del och Ble-j kinge län .......	9,607	7,867	82	8,708	5,899
1 Gottlands län.......	6,415	4,343	68	2,425	3,990
1 Kristianstads län.....	9,531	4,724	50	5,882	3,649
Malmöhus län......	3,902	2,826	73	2,132	1,770
Hallands och Skaraborgs län .	8,331	7,750	93	3,425	4.906
Göteborgs och Bohus samt Älfs-borgs län.........^	9,133	3,533	39	5,000	4,133
Värmlands län......	—	—	—	4,401	3,823 1
[ Örebro län......	5,967	1,167	19	3.667	2,300
Västmanlands län......	5,152	3.767	73	1,257	3,895
Kopparbergs län.......\|	6,036	1.354	22	1,472	4.564
1 Gäfleborgs län ....	1,607	1,125	70	1.312	295
Västernorrlands län.....	6,733	3,830	57	3,200	3,533
Jämtlands län ....	9,407	0	0	5,508	3,899
Västerbottens län2 . . . .	7,483	° 1	0	2,567	4,916
Norrbottens län2.....	8,282	1.427 j	17	4,032 \|	4,250

1 I detta belopp ingår möjligen äfven inkomst af annan sysselsättning utom landtbruksingenjörs *

Uppgifterna afse Västerbottens läns och Norrbottens läns distrikt odelade.

Af de erhållna svaren framgår vidare, att, under det 16 landtbruksingenjörer
under åren 1906—1908 icke åtnjutit några inkomster af annan
allmän eller enskild tjänstebefattning, sådana inkomster under nämnda
år uppburits af 2 landtbruksingenjörer till belopp i medeltal ej öfverstigande
320 kronor samt af 1 landtbruksingenjör till ett belopp i medeltal
af 3,400 kronor.

De infordrade uppgifterna beträdande det ungefärliga beloppet af
inkomster af annan sysselsättning än som nyss blifvit nämnd, af hvad
slag som helst utom landtbruksingenjörstjänsten, under åren 1906—1908
utvisa, att 6 landtbruksingenjörer icke haft någon sådan inkomst. I öfriga
distrikt, från hvilka uppgifter erhållits, hade inkomsterna af nu ifrågavarande
slag i årligt medeltal utgjort:

i 5 distrikt.......... 100— 500 kronor

>3 » 501—1,000 »

>2 » .......... 1,001—1,100 >

»1 » .......... 2,100 »

» 1 > 3,200 »

Sammanräknas landtbruksingenjörernas samtliga ofvanberörda inkomster,
dock med afdrag af de omförmälda utgifterna, befinnes, att nettoinkomsten
af arbete — utöfver aflöningen å stat — i årligt medeltal för
åren 1906—1908 uppgått till:

inom 1 distrikt
» 2 >

» 5 »

» 7 »

» 2 »

» 1 »

295 kronor
. 2,001—3,000 »

. 3,001—4,000 »

. 4,001—5,000 >

. 6,001—6,100 »

. 7,001—7,500 »

8,400

Kommitténs förslag.

^förmåner Såsom förut är nämndt, åtnjuta enligt de vid 1874 års riksdag fast o°

stat. stånda och fortfarande gällande aflöningsgrunder statens landtbruksingenjörer
en aflöning å stat af 2,000 kronor, hvartill kunna komma tre ålderstillägg,
hvartdera å 500 kronor, efter respektive 5, 10 och 15 år.

Utöfver aflöningen å stat äger, såsom jämväl förut omförmälts, landtbruksingenjör
uppbära ersättning för förrättningar i tjänsten, och utgår
sådan ersättning, allt efter förrättningens art, antingen enligt den särskilda
arfvodestaxan för landtbruksingenjörer eller enligt landtmäteritaxan.

I fråga om landtbruksingenjöremas inkomster i tjänsten tillåter sig
kommittén erinra om hvad landtbruksstyrelsen i detta hänseende på sin tid
yttrade uti skrifvelse till Kungl. Maj:t den 30 oktober 1897 angående förhöjning
af anslaget till styrelsen.

Under framhållande att dåvarande löneförmåner för styrelsens chef
och ledamöter icke vore tillräckliga, anförde styrelsen, hvad särskildt öfveringenjörsbefattningen
angick, att, enär en skicklig landtbruksingenj ör dåmera
kunde förtjäna i netto 8,000 till 10,000 kronor och därutöfver för
år, stor svårighet måste yppas att förmå en dylik ingenjör att lämna sin
inbringande verksamhet i landsorten för att öfvertaga öfveringenjörsbefattningen
i landtbruksstyrelsen mot erhållande, såsom då var fallet, af endast
4,000 kronor i årlig aflöning, äfven om därtill i sinom tid lades två ålderstillägg,
hvartdera om 500 kronor.

Jämväl de utaf kommittén infordrade uppgifterna från statens landtbruksingenjörer
gifva vid handen, att deras sammanräknade inkomster af
aflöning å stat och af förrättningar fortfarande äro i vissa fall mycket
betydande.

Då nu .emellertid framställning gjorts om förhöjning af aflöningen å
stat, har såsom skäl därför särskildt framhållits, att landtbruksingenjörerna
skulle genom den nedsättning i gällande landtmäteritaxa, som är afsedd
att tillämpas från 1910 års ingång, lida afsevärd minskning i inkomster.

Kommittén anser sig i detta hänseende böra erinra om följande.

f sammanhang med frågan angående omorganisation af landtmäteristaten
erhöll landtmäteristyrelsen, genom skrifvelse den 5 november 1907
från dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, uppdrag att, med särskildt
iakttagande af största möjliga förenklingar i uppställning och
arfvodesberäkning, utarbeta förslag till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar.
Departementschefen framhöll i samband därmed önskvärdheten
af att taxeförslaget blefve så upprättadt, att arfvoden, beräknade
efter det sålunda uppgjorda förslaget, komme att uppgå till ett
belopp, som med en tredjedel understege hvad som utginge enligt då gällande
landtmäteritaxa.

Med anledning däraf öfverlämnade landtmäteristyrelsen, med underdånig
skrifvelse den 14 december 1907, förslag till landtmäteritaxa.

Beträffande de hufvudgrunder, landtmäteristyrelsen tillämpat vid taxeförslagets
utarbetande, meddelade styrelsen, bland annat, att vissa arfvoden
bibehållits vid då utgående belopp, under det att andra sänkts med väsentligt
mer än den ifrågasatta tredjedelen. Sistnämnda förhållande ägde rum
beträffande de på det hela så betydande arfvodesposterna för mätning,
gradering och delning, på hvilka uti anförda exempel sänkningen i genomsnitt
belöpte sig till respektive 36,35, 36,85 och 39,so procent.

Nedsättningen belöpte sig i medeltal till minst 33,3 procent, men i
de fall, där mätning, gradering och delning inginge såsom hufvudsakliga
poster i en arfvodesräkning, blefve, såsom förut antydts, nedsättningen ej
obetydligt större än den ifrågasatta tredjedelen.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 februari 1909 af frågan
om omorganisation af landtmäteristaten i orterna yttrade vederbörande
departementschef, bland annat, att han funne sig i princip kunna tillstyrka

5—091886 Lönereglering skommitténs bet. XIX.

ofvanberörda af landtmäteristyrelsen uppgjorda förslag till ny landtmäteritaxa,
dock med några mindre jämkningar.

I sammanhang därmed att departementschefen hemställde om aflåtande
af proposition till Riksdagen angående fullföljande af den år 1908 påbörjade
omorganisationen af landtmäteristaten i orterna, tillstyrkte han, att
Kungl. Maj:t måtte förklara sig vilja, därest hvad i propositionen föreslagits
blefve bifallet af Riksdagen, utfärda ny taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar,
att träda i kraft samtidigt med den nya aflöningsstaten,
i hufvudsaklig öfverenstämmelse med det af landtmäteristyrelsen den 14
december 1907 i sådant hänseende afgifna förslag.

Hvad departementschefen sålunda hemställt och tillstyrkt gillades af
Konungen, och afläts proposition (n:r 38) i ämnet till 1909 års Riksdag.

Enligt skrifvelse den 22 maj 1909 (n:r 9) förklarade sig Riksdagen
hafva i hufvudsak bifallit omorganisationsförslaget, dock under den gifna
förutsättningen, att den i utsikt ställda nedsättningen af taxan för landtmäteriförrättningar
komme till stånd.

Såsom skäl för en aflöningsförhöjning för statens landtbruksingenjörer
hafva ofvanbemälda delegerade jämväl åberopat den betydande stegring i
utgifter för biträden, lefnadsförnödenheter, hyror, o. d., som gjort sig gällande
sedan ifrågavarande tjänstemäns löner senast bestämdes.

Men då deras inkomster i allmänhet varit afsevärda och i vissa fall
mycket betydande, samt intresset för arbeten i deras fack synes vara i
tilltagande och sålunda torde erbjudas dem allt flera tillfällen till lönande
arbeten, torde hänsyn endast i mindre grad böra tagas till den åberopade
utgiftsstegringen.

Delegerade hafva, på i förenämnda hänseenden anförda skäl samt
under erinran att de ordinarie landtbruksingenjörerna i sammanhang med
blifvande lönereglering skulle blifva pliktiga att bidraga till sin egen
pensionering, föreslagit, att begynnelseaflöningen å stat skulle för ordinarie
landtbruksingenjör höjas från 2,000 till 4,000 kronor och slutaflöningen
från 3,500 till 5,500 kronor.

En förhöjning af dessa tjänstemäns aflöning å stat finner äfven kommittén
äga fog för sig, särskilt med hänsyn till nedsättningen i landtmäteritaxan,
men att såsom delegerade föreslagit, hvaruti jämväl landtbruksstyrelsen
instämt, fördubbla de ordinarie landtbruksingenjörernas begynnelseafiöning
har kommittén icke kunnat biträda. Enligt kommitténs mening

O o

torde det vara till fyllest att höja begynnelseaflöningen med 1,500 kronor
eller till 3,500 kronor.

De för landtbruksingenjörerna föreslagna tre ålderstilläggen, hvartdera
å 500 kronor, har kommittén ansett böra inskränkas till allenast två sådana
tillägg. Kommittén har så mycket mera funnit anledning härtill,
som, enligt hvad kommittén inhämtat, framstående landtbruksingenjörer
icke sällan efter någon tids tjänstgöring inom distrikt med mindre inkomstmöjligheter
beviljas transport till annat distrikt, som lämnar landtbruksingenjören
tillfälle att förskaffa sig högre inkomster.

Den af kommittén föreslagna begynnelseaflöningen af 3,500 kronor
för ordinarie landtbruksingenjörer har synts kommittén böra fördelas i lön
och tjänstgöringspenningar.

Den åberopade jämförelsen med distriktslandmätarna, hvilkas aflöning
enligt den vid 1909 års riksdag antagna stat skall i sin helhet utgöra
lön, har kommittén ansett icke vara tillämplig på statens landtbruksingenjörer.
Då nämligen distriktslandtmätarnas begynnelseaflöning satts allenast
till 2,000 kronor, torde det hafva befunnits, att densamma ej
kunde tåla något afdrag i de fall, då tjänstgöringspenninger eljest
skola afstås.

Vid fördelning af statens landtbruk singenjörers aflöning i lön och
tjänstgöringspenningar bör emellertid nogsamt beaktas, att dessa befattningshafvares
inkomster i tjänsten till betydlig del utgöras af ersättning
för förrättningar. Kommittén har fördenskull ansett, att endast 500
kronor af begynnelseaflöningen böra utgöra tjänstgöringspenningar.

Såsom exempel på ett med nu förevarande fall liknande förhållande
må anföras hvad som i detta hänseende gäller beträffande registratorn i
justitierevisionsexpeditionen. Dennes aflöning utgöres nämligen af 3,000
kronor i lön och 500 kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill kunna
komma två ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor. Vid be -

stämmande af sistnämnde tjänstemans aflöning ansågs, att han genom
lösen för diariibevis och afskrifter åtnjöte sportler, som beräknades uppgå
till omkring 1,500 kronor, så att hans tjänstgöringspenningar således i
själfva verket kunde beräknas till 2,000 kronor.

Frågan om aflöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar
sammanhänger i viss mån med bestämmandet af pensionens belopp.

Enligt delegerades hemställan, hvilken jämväl i denna del biträdts
af landtbruksstyrelsen, skulle hela den af dem för ordinarie landtbruksingenjörer
föreslagna afiöningen å stat med däri ingående ålderstillägg
utgöra pensionsunderlag. Pensionen skulle enligt nämnda förslag kunna
komma att uppgå till 5,500 kronor, ett belopp, som med endast 500
kronor understiger de högsta pensioner som enligt civila pensionslagen
kunna utgå.

Att det sålunda för landtbruksingenjörerna ifrågasatta högsta pensionsunderlaget
är öfver höfvan högt tilltaget, synes kommittén äfven
framgå vid en jämförelse med de högsta pensionsunderlag, som på grund
af de under senare År verkställda löneregleringar skola gälla, exempelvis,
för distriktslandtmätare, eller 3,200 kronor, för fiskeriintendenter, statskonsulenter
i boskapsskötsel och mejerihushållning samt jägmästare, eller
3,500 kronor, äfvensom för statsgeologer, eller 4,000 kronor.

Vid bifall till kommitténs förslag i fråga om afiöningen till statens
landtbruksingenjörer skulle högsta pensionsunderlaget för dessa tjänstemän
komma att efter vanliga regler uppgå till 4,000 kronor, ett belopp,
som synts kommittén vara till fyllest.

Såsom förut blifvit nämndt, har af ofvanbemälda delegerade föreslagits,
att de ordinarie landtbruksingenjörerna i Stockholms, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län äfvensom i de fyra nordligaste länen i
riket skulle åtnjuta ortstillägg.

I fråga om detta förslag har landtbruksstyrelsen erinrat, att det ej
under alla omständigheter vore nödvändigt, att landtbruksingenjör vore
bosatt i residensstad, utan att hans station kunde bestämmas till och ofta
utgjort annan central och för allmänheten lätt tillgänglig plats. Den

landtbruksingenjör, hvars distrikt omfattade jämväl Göteborgs och Bohus
län, vore numera ej bosatt i Göteborg utan i Vänersborg och landtbruksingenjören
i Malmöhus län vore bosatt ej i Malmö utan i Hör.

Beträffande landtbruksingenjörerna i de fyra nordligaste länen har
landtbruksstyrelsen framhållit, att visserligen lefnadskostnaderna där vore
högre än i de flesta andra delar af riket, men att, å andra sidan, de
nämnda landtbruksingenjörerna på grund af arten af i dessa län förekommande
förrättningar icke komme att till följd af landtmäteritaxans nedsättning
lida så stor minskning i sina inkomster af förrättningar.

Landtbruksstyrelsen har ansett, att ortstillägg hade fog för sig
endast beträffande landtbruksingenjören i Stockholms län, och har styrelsen
tillstyrkt, att ortstillägget till denne måtte utgå med föreslaget belopp,
400 kronor.

Lika med landtbruksstyrelsen anser kommittén ortstillägg endast
böra ifrågakomma beträffande lan dtbruksingenj ören i Stockholms län.
Enligt kommitténs bestämda uppfattning bör emellertid ortstillägg till
denne utgå allenast för så vidt hans stationeringsort utgör Stockholms stad.
Mot det föreslagna beloppet, 400 kronor, hvilket öfverensstämmer med det
för förste landtmätaren i Stockholms län bestämda, har kommittén icke
funnit anledning till anmärkning.

Jämväl för de extra landtbruksingenjörerna synes en förhöjning
af aflöningen å stat äga fog för sig, särskildt med hänsyn till ned^ättningen
i landtmäteritaxan.

Denna aflöning utgår för närvarande, jämlikt beslut vid 1907 års
riksdag, med samma belopp som de ordinarie landtbruksingenjörernas begynnelseaflöning.

De extra landtbruksingenjörernas aflöning utgöres emellertid och
bör enligt kommitténs förslag fortfarande utgöras af arfvode. 1 följd
däraf skulle de vid förestående lönereglering ej behöfva vidkännas bidrag
till pensionering.

Vid sådant förhållande och då det ock torde vara lämpligt, att en
extra landtbruksingenjör vid befordran till befattning såsom ordinarie
landtbruksingenjör kommer i åtnjutande af någon förhöjning i aflöning,

har kommittén ansett sig böra föreslå, att arfvodet till extra landtbruksingenjör
må bestämmas til! 3,000 kronor eller 500 kronor lägre än
den af kommittén ifrågasatta begynnelseaflöningen för ordinarie landtbruksingenjör.

Landtbruksstipendiat äger enligt gällande bestämmelser åtnjuta ett
årligt understöd af 1,000 kronor. Det af landtbruksstyrelsen åberopade förhållandet
att landtbruksstipendiaternas lefnadskostnader väsentligen ökas däraf
att stipendiaterna upprepade gånger under året nödgas byta tjänstgöringsort,
synes jämväl kommittén tala för en förhöjning af det nu till stipendiat
utgående understödet, och har kommittén ansett detta böra bestämmas
till 1,800 kronor.

Under åberopande af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén,

att en hvar af statens landtbruksingenjörer ma
åtnjuta en aflöning ä stat afl 3,500 kronor, däraf 3,000
i lön och 500 i tjänstgöring spenningar, hvartill kunna
komma två ålder stillägg till lönen, det ena med 500 kronor
efter fem år och det andra, likaledes med- 500 kronor,
efter ytterligare fem är;

att dessutom ett ortstillägg å 400 kronor må tilläggas
statens landtbruk singenjör i Stockholms län, för
sä vidt hans stationer ing sort utgör Stockholms stad;

att extra landtbruksingenjör må tillerkännas ett
arfvode af 3,000 kronor; samt

att understöd till landtbruksstipendiat må utgå
med 1,800 kronor.

Kommittén, som anser att arfvodestaxan för de i statens tjänst anställda
landtbruksingenjörer fortfarande bör äga tillämpning äfven å de
extra landtbruksingenjörernas förrättningar, vill emellertid uttala, att kommittén
vid framläggandet af sitt förslag förutsatt, att de ersättningar, som
lör närvarande utgå enligt nämnda taxa, åtminstone icke varda i afsevärd
mån förhöjda.

Vid uppgörande af förslag till aflöningsvillkor för statens landtbruksingenjörer
har kommittén tagit behörig hänsyn i tillämpliga delar till de
bestämmelser, som vid de senare årens riksdagar fastställts i afseende å
åtskilliga då beslutade löneregleringar. Därvid har kommittén särskildt
beaktat de aflöningsvillkor, som stadgats för distriktslandtmätare.

Emellertid har kommittén, i likhet med landtbruksstyrelsen, funnit
det icke vara lämpligt, att landtbruksingenjörerna skulle förklaras berättigade
att vid tjänstledighet träffa aftal med vikarien därom, att arfvodet
för de förrättningar, som verkställas af vikarien, eller del däraf skall afstås
till den tjänstledige. Arfvodet för förrättningar synes nämligen kommittén
böra tillfalla den, som bestrider tjänsten.

Kommittén tillåter sig nu hemställa,

att för åtnjutande af de ofvan för ståtelig landtbruksingenjör
er föreslagna aflöning sförmåner ''måtte fastställas
följande villkor och bestämmelser, nämligen:

att landtbruksingenjör skall vara underkastad såväl
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, jämväl utom
sitt distrikt, och den jämkning i åligganden som ock den
reglering af tjänstgöring sområde, som kunna varda föreskri
fria;

att med landtbruksingenjör stjänst icke må förenas
annan tjänst ä rikets, Riksdagens eller kommuns
stat;

att med landtbruksingenjör stjänst ej heller må förenas
vare sig uppdrag ''såsom ordförande eller ledamot i
styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts
oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag
eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst,
såframt ej landtbruksstyrelsen uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag
eller tjänstebefattning ej må anses inverka /underligt för

Af Våning svillkor.

tjänstgöringen såsom landthruksingenjör, finner uppdraget
eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas och
bibehållas;

att de med landtbruksingenjörsbefattning förenade
tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid,
befattningens innehafvare verkligen tjänstgjort, men för
den tid, han varit befriad frän tjänstgöring, skola utgå
till den, som uppehållit befattningen;

att landtbruksingenjör, som åtnjuter tjänstledighet,
skall till vikarien afstå det arfvode enligt taxa, hvilket
belöper ä de af vikarien verkställda tjänstegöromål;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg, där
sådant utgår, men att den, som undfår ledighet för svag
hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring
hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra
särskilda uppdrag eller i behörig ordning af stäng es från
tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta
befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöfver
sina tjänstgöringspenningar och arfvode enligt taxa, hvarom
nyss är stadgadt, afstå så mycket af lönen eller
ortstillägget, som erfordras för befattningens uppehållande
eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänstinnehafvare för
tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan
att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehafvare varder af stängd från
tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke pröfvas böra användas till befattningens uppehållande,
skall under tiden innehållas, såvida ej landtbruksstyrelsen
finner skäligt låta honom uppbära något dåra/;

att beträffande förhöjning af lönen efter viss tids
fortsatt innehafvande eif landtbrulcsing enjör stjänst tid -

punkten för första förhöjningen bestämmes att inträda
efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer
än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för
att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens
tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och för
andra förhöjningen efter ytterligare fem år, på samma
villkor, under iakttagande, hvad hvar och en af omförmäla
löneförhöjningar angår, att den högre afiöningen
ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst
efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit
■uppnådd; börande löntagare därvid tillgodoräknas den
tid, som före den nya aflöning sstatens trädande i kraft
förflutit från hans tillträde till befattningen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension,
icke må tillträda samma förhöjning;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen
utgår till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad
i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som
därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt;
samt

att den, som tillträder den nya aflöning sstaten,
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, omreglering af extra inkomster, som kunna
åtfölja landtbruksingenjörsbefattning eller utgå för bestyr
i sammanhang därmed.

6—091886 Lönereglering skommitténs bet. XIX.

Därjämte torde böra förklaras,

att en livar, som med eller efter ingången af det år,
med hvars början den nya staten träder i kraft, tillträder
landtbruksingenjörsbefattning, skall vara pliktig att underkasta
sig ofvanberörda villkor och bestämmelser; samt

att de förutvarande innehafvare af landtbruksingenjör
sbefattningar, hvilka icke före viss angifven tidpunkt
anmäla, att de vilja underkasta sig den nya
aflöning sstat en samt nämnda villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda
bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöning sför maner
äfvensom, i den män ej annat föranledes af bestämmelserna
i förenämnda lag, vid den rätt till pension,
som dittills tillkommit dem.

Enligt kommitténs förslag skulle aflöningsstaten för statens landtbruksingenjörer,
extra landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater få följande
utseende:

		Krön	o r.
	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Orts- till- lägg.	Summa.
1 landtbruksingenjör i Stock-holms län....... 1 landtbruksingenjör . . . 20 landtbruksingenjörer. . 1 Arfvoden åt 3 extra landt-bruksingenjörer, å 3,000 kronor åt dem hvar . . . Understöd åt 3 landtbruks-stipendiater, ä 1,800 kro-nor åt dem hvar ....	3,000 3,000 60,000	500 500 10,000	400*	3,900 3,500 70,000 9,000 5,400	1 Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kro-> nor och efter 10 [ år med ytterligare ] 500 kronor.
Summa	—	—	—	91,800

* Ortstillägget utgår endast för så vidt landtbruksingenjörens stationeringsort utgör

Stockholms stad.

Aflöningen å stat till statens landtbruksingenjörer, extra landtbruks- Kostnadsingenjörer
och landtbruksstipendiater uppgår enligt gällande bestämmelser heräknin9-

........................kronor 53,000.

Den af kommittén föreslagna staten slutar å . . . » 91,800.

Sammanställas dessa båda belopp, synes det som om statsverkets
utgifter för ifrågavarande ändamål skulle behöfva ökas med 38,800 kronor.

Härvid bör emellertid till en början erinras, att, under det för
statens landtbruksingenjörer af kommittén föreslagits allenast två ålderstilllägg,
hvartdera å 500 kronor, enligt nu gällande bestämmelser kunna till
dem utgå tre ålderstillägg, hvartdera å nämnda belopp.

Kommitténs förslag i sistnämnda hänseende skulle; för statsverket
medföra minskade utgifter från nionde hufvudtitelns gemensamma
förslagsanslag till ålderstillägg. Denna minskning i utgifter skulle, om nuvarande
förhållanden beträffande intjänade ålderstillägg för åtskilliga landtbruksingenjörer
läggas till grund för beräkningen, belöpa sig till 5,500 kronor.

Beaktas bör ock, att för år 1908 till vissa landtbruksingenjörer utgått
extra lönetillägg, af kommittén approximativt uppskattade till ett
sammanlagdt belopp af 5,025 kronor.

Härtill kommer ännu en omständighet. Det ordinarie anslaget under
nionde hufvudtiteln till landtbruksingenjörer och deras biträden utgör
för närvarande 54,500 kronor. Däraf äro, såsom ofvan anförts,

53,000 kronor afsedda för aflöning till statens landtbruksingenjörer, extra
landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater. Återstoden af anslaget,

1,500 kronor, är i den uti statskontorets riksbokslutsbyrå upprättade liggaren
öfver statsverkets specialutgiftsstater utförd »till Kungl. Maj:ts disposition».
Efter hvad kommittén inhämtat, lärer sistnämnda belopp åtminstone
i en senare tid icke hafva användts för något till anslagstiteln
hänförligt ändamål. Det torde fördenskull hafva ingått bland hufvudtitelns
allmänna besparingar. Vid sådant förhållande synes det kommittén, att
beloppet vid nu förestående reglering bör uteslutas.

Då nu vid den ofvan gjorda sammanställningen af aflöningen å stat
enligt gällande bestämmelser och slutsumman af den stat, kommittén föreslagit,
hänsyn icke tagits vare sig till ålderstillägg eller till extra löne -

tillägg, torde — om förenämnda 1,500 kronor uteslutas från staten —
det ordinarie anslaget till landt-bruksingenjörer och deras biträden vid
antagande af kommitténs förslag böra höjas med 37,300 kronor eller från
nuvarande 54,500 till 91,800 kronor.