UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1909:1)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AP

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XVI.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

FÖR

LÄNSVETERINÄRER.

3438

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT il SÖNER

INNEHÅLL.

ol(l.

Underdånig skrifvelse till Konungen..............i— ii.

Betänkande och förslag.

Inledning.............................1.

Länsveterinärernas tjänsteåligganden...... .........26.

Till kommitténs handläggning öfverlämnade framställningar ... 36.
Infordrade uppgifter från länsveterinärerna............42.

Kommitténs förslag.

Aflöningsförmåner ä stat...................47.

Pension...........................57

Utvidgad tjänstgöringsskyldighet................52.

Fråga om semester....................... .

Aflöning svillkor........................53

Aflöningsförmåner vid förordnande under vakans........56.

Stat.............................57_

Kostnadsberäkning......................5g_

Bilaga..............................59

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kungl. Maj:t den 17 juni 1908 anbefallt medicinalstyrelsen
att verkställa utredning och afgifva förslag till den aflöningsreglering
för länsveterinärer, som funnes af omständigheterna påkallad,

samt medicinalstyrelsen uti underdånig skrifvelse den 16 november 1908
afgifvit förslag i ämnet, har den kommitté, som Eders Kungl. Maj:t den
3 oktober 1902 tillsatt för afgifvande af utlåtande och förslag rörande
reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. in.,
jämlikt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1908 fått sig anbefalldt
att skyndsamt inkomma med yttrande och förslag uti förevarande
ärende.

Då kommittén härmed i underdånighet öfverlämnar utlåtande och
förslag i ämnet, innefattadt i delen XVI af kommitténs betänkanden, tilllåter
sig kommittén meddela, att förste revisorn i kammarrätten H. Schultzberg,
hvilken, på underdånig ansökning, den 22 januari 1909 entledigats
från uppdraget att vara ledamot af denna kommitté, deltagit i de förberedande
arbeten inom kommittén, hvilkas resultat föreligger i detta
betänkande.

Stockholm den 20 februari 1909.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Th. af Callerholm.
Carl Persson.

Philip Klingspor.
Ivar Wijk.

Elis Sidenbladh.

Länsveterinärer.

Inledning.

Med anledning af särskilda vid 1828—1830 årens riksdag väckta
motioner, angående anvisande af nödiga anslag för en djurläkares aflönande
i hvarje län, beviljade Rikets Ständer till arfvode för 24 djurläkare inom
lika många län af riket, å 50 riksdaler banko till hvardera, en summa af
1,200 riksdaler banko. Genom cirkulär den 23 januari 1830 till samtliga
Konungens befallningshafvande i länen anbefallde Kungl. Maj:t dessa att,
därest veterinärläkare ännu saknades uti något län, ofördröjligen gå i författning
om antagande af en sådan.

Sedermera höjdes arfvodet till länsdjurläkare enligt beslut vid 1853—
1854 årens riksdag till 200 riksdaler banko samt vid 1859—1860 årens
riksdag till 500 riksdaler riksmynt.

Vid 1862 1863 årens riksdag anslogos medel till aflönande af ytter ligare

4 länsveterinärer. Därjämte väcktes vid samma riksdag fråga
om ett genomgripande ordnande af veterinärväsendet i riket. I skrifvelse
den 28 februari 1863 anhöllo med anledning däraf Rikets Ständer, att
Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Ständerna framlägga ett förslag,
hvarigenom i öfverensstämmelse med tidens fordringar och landets behof
ej mindre undervisningen i veterinärkunskapen blefve höjd och utvidgad,
än äfven djurläkarnas antal förökadt och deras villkor förbättrade.

Med anledning af denna skrifvelse uppdrog Kungl. Maj:t den 13
november 1863 åt särskildt utsedda kommitterade att, i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers berörda framställning, afgifva förslag till fullständigt
ordnande af veterinärväsendet i riket.

Uti det betänkande, som af nämnda kommitterade afgafs den 24
maj 1865, föreslogs, bland annat, att för handhafvande af den civila
veterinärsjukvården skulle tjänstgöra, förutom erforderligt antal distrikts ”*®/o8

Löneregler inf/»kommitténs bet. XVI. 1

1863 års
kommitté.

1873 års
riksdag.

veterinärläkare, en länsveterinärläkare i hvarje län. Aflöningen till länsveterinärläkare
skulle enligt kommitterades förslag bestämmas till 750
riksdaler, med förhöjning af 250 riksdaler för hvart femte år intill 1,500
riksdaler, som skulle blifva det högsta belopp som en länsveterinärläkare
borde erhålla och hvaraf han efter femton års tjänstgöring skulle komma
i åtnjutande.

I fråga om de civila veterinärläkarnas pensionsrätt anförde kommitterade,
att dessa veterinärläkare icke hade sådan rätt, men att kommitterade
icke hade något att erinra mot upprättadt förslag till ordnande af civilstatens
pensionsväsende, enligt hvilket förslag i statens tjänst anställda
djurläkare skulle erhålla pension i likhet med andra statstjänare. Emellertid
hemställde kommitterade, huruvida icke ur beskaffenheten af de civila
veterinärläkarnas ansträngande och mödosamma tjänstebefattning skulle
kunna hämtas skälig anledning till en sådan tidigare pensionsberäkning,
som i det nyssnämnda förslaget blifvit ifrågasatt för åtskilliga tjänstemän
och däribland jämväl för provinsialläkare och extra provinsialläkare.

Hvad kommitterade sålunda föreslagit i fråga om länsveterinärerna
blef icke förelagdt Riksdagen till pröfning.

Uti särskilda underdåniga skrivelser den 24 oktober 1870 och den
26 oktober 1871 framställde sundhetskollegium behofvet af högre löneförmåner
för länsveterinärerna och anförde såsom stöd därför, bland annat,
att fordringarna för erhållande af kompetens till länsveterinärplatser genom
reglementet för veterinärinstitutet i Stockholm den 24 maj 1867 blifvit i
högst väsentlig mån stegrade samt att länsveterinärernas enskilda praktik
vore i väsentlig grad begränsad genom de af enskilda och kommuner,
vanligen med större löneförmåner, anställda veterinärerna.

I förnyad underdånig framställning den 28 oktober 1872 yttrade
sundhetskollegium, att samma grunder fortfarande förefunnes för löneförhöjning
åt länsveterinärerna. Med anledning däraf föreslog Kungl. Maj:t
1873 års Riksdag att bevilja erforderligt anslag för höjande af de 28
länsveterinärernas löner till 1,000 riksdaler för hvar och en. Denna Kungl.
Maj:ts framställning blef af Riksdagen bifallen.

Den 11 september 1874 uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilda kommitterade
att uppgöra förslag angående de åtgärder, hvilka kunde vara af
behofvet påkallade för att bringa rikets veterinärväsende i ett ändamålsenligt
och med tidens fordringar öfverensstämmande skick.

Uti sitt den 5 december 1874 afgifna betänkande föreslogo kommitterade,
bland annat, att i hvart och ett af rikets tjugufyra län skulle anställas
eu s. k. förste länsveterinär med lön af 1,800 kronor samt att i
åtta angifna län med större utsträckning och gles befolkning skulle antagas
en s. k. andre länsveterinär med lön af 900 kronor, hvarjämte sistnämnde
veterinär skulle af vederbörande kommun i förläggningsorten erhålla
kostnadsfri bostad.

Uti däröfver afgifvet yttrande uttalade sundhetskollegium, att behofvet
af ytterligare en länsveterinär i de föreslagna länen ej kunde bestridas,
men att tillräckliga skäl saknades att ställa andre länsveterinärernas
löneförmåner lägre än de s. k. förstes.

Kungl. Maj:t, som ej fann skäl att i det af sundhetskollegium anmärkta
afseende frånträda kommitterades förslag, aflat i enlighet med
detsamma proposition till 1875 års Riksdag. Emellertid anslöt sig
Riksdagen i fråga om ordnandet af länsveterinärstjänsterna till de af
sundhetskollegium framställda åsikter. Beträffande den lön, som borde
tillerkännas samtliga länsveterinärer — alltså 32 till antalet — ansåg
Riksdagen dock densamma böra bestämmas till allenast 1,500 kronor för
en hvar.

Uti en till Kungl. Maj:t under år 1891 ingifven skrift anhöllo samtliga
32 länsveterinärer, att Kungl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition
om höjning af deras aflöning.

Till stöd för denna framställning anförde sökandena hufvudsakligen,
att privata veterinärer till stort antal slagit sig ned ej mindre i residensstäderna
än äfven såsom distriktsveterinärer på landsbygden och att genom
den tillströmning, som sålunda allt mera ägt rum inom veterinärkåren,
länsveterinärernas arbetsområden och praktik i hög grad kringskurits. Därigenom
hade möjligheten för dem att bereda sig några afsevärda inkomster

1874 års
kommitté.

1875 års
riksdag.

Framställning
från länsveterinärerna

år 1891 om
aflöningsförhöjning.

utöfver de ordinarie löneförmånerna betänkligt inskränkts. Länsveterinärerna
finge dock icke lämna å sido den vetenskapliga utvecklingen på
deras verksamhetsområde, men för att i detta afseende följa med sin tid
kräfdes af dem icke obetydliga utgifter, hvilka de med sina dåvarande
ringa löneförmåner och öfriga inkomster hade svårt att bestrida. Till
följd af beskaffenheten af sin tjänst kunde de icke med densamma förena
någon annan inkomstbringande befattning, om någon sådan möjligen skulle
stå till buds. Utsikten för länsveterinär att en gång komma i åtnjutande
af den pension, som vore honom tillförsäkrad för ålderdomen, vore ringa,
enär högst få uppnådde den höga ålder, som därför blifvit fastställd. Med
en otillräcklig lön af staten och i saknad af ålderstillägg, som de flesta
öfriga tjänstemän åtnjöte, samt med en allt mer begränsad och kringskuren
praktik vore länsveterinärernas ekonomiska ställning särdeles bekymmersam.

Uti afgifvet utlåtande anförde medicinalstyrelsen följande.

Kompetensvillkor och skyldigheter vore desamma för läns- och
distriktsveterinärer. Länsveterinären vore icke mer än distriktsveterinären
förhindrad att med sin tjänst förena annan inkomstbringande befattning,
därest sådan stode honom till buds och båda i samma grad åtnjöte allmänhetens
förtroende. Länsveterinären vore alltså likställd med distriktsveterinären,
men ägde i motsats till denne en fastare anställning med en,
om ock otillräcklig, dock säker lön af staten samt med någon utsikt till
pension, under det att distriktsveterinären oftast antoges för viss, vanligen
kort tid med en ringa, ej alltid säker lön och därtill oftast vore bunden
af en öfverenskommen låg taxa för sina tjänsteförrättningar åt enskilda.
Länsveterinärernas ställning borde fördenskull ej vara ogynnsammare eller
sämre än distriktsveterinärernas utan tvärtom. Äfven om länsveterinärs
egentliga distrikt minskats, följde dock icke med nödvändighet däraf, att
tillfällen till inkomstbringande praktik i samma mån aftagit, enär allmänheten
dåmera vida mer än tillförne anlitade landets veterinärer.

Den anmärkta omständigheten, att privatveterinärer stundom
bosatte sig i länens residensstäder och där täflade med länsveterinärerna
om den enskilda praktiken, visade ingalunda, att länsveterinärens verk -

samhetsområde varit otillräckligt, utan snarare motsatsen, då en enskild
veterinär med lika kompetensvillkor, men utan lön, ansett sig kunna därstädes
finna sin utkomst.

Beträffande åter utsikten för länsveterinärer att komma i åtnjutande
åt dem tillerkänd pension, uttalade medicinalstyrelsen den åsikten, att
endast ett högst ringa fåtal af landets länsveterinärer kunde hoppas att
någonsin upplefva pensionsåldern, som i medeltal skulle uppgå till fulla
74 år och för två af dem kunde ernås först vid 88—89 år. En förändring
beträffande länsveterinärernas pensionering syntes medicinalstyrelsen därför
vara nödvändig och lämpligast kunna ernås, därest pensionsvillkoren blefve
i hufvudsak desamma, som vore gällande för provinsialläkares pensionering.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde medicinalstyrelsen om
proposition till Riksdagen, att anslag måtte beviljas till beredande af två
ålderstillägg, hvartdera å 300 kronor, åt i tjänst varande länsveterinärer,
att inträda, det första efter fem och det andra efter tio års väl vitsordad
tjänstgöring såsom länsveterinär efter skedd utnämning därtill, under villkor
att innehafvaren mer än fyra femtedelar af denna tid själf bestridt sin
egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst, därvid skulle
iakttagas, att ålderstillägg ej finge tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, under hvilket den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd;
och borde dåvarande länsveterinär därvid tillgodoräknas den tid, som förflutit,
från det han utnämndes till länsveterinär.

Efter det statskontoret i detta ärende afgifvit infordradt utlåtande
och därvid ansett sig sakna tillräcklig anledning att tillstyrka bifall till
den gjorda framställningen, fann Kungl. Maj:t, vid ärendets föredragning
den 30 december 1893, framställningen icke föranleda till någon åtgärd.

Uti underdånig skrifvelse den 22 november 1897 gjorde hushållningssällskapens
ombud framställning, att åtgärder måtte vidtagas till förbättrande
af läns- och distriktsveterinärernas löne- och pensionsvillkor.

Såsom stöd därför framhöllo ombuden frånvaron inom det civila
veterinärväsendet af ett lämpligt befordringssystem. Med undantag af
lärartjänsterna vid veterinärinstitutet funnes icke inom landet några
veterinärsbefattningar, som framför andra vore förenade med afsevärda

Framställning
från hushållnin
gssällskapens
ombud
år 1897.

förmåner i ekonomiskt hänseende. Den jämförelsevis ringa lön af endast
1,500 kronor, som var anvisad till hvar och en af de 32 länsveterinärstjänsterna,
och svårigheten för dessas innehafvare att annat än i undantagsfall
komma i åtnjutande af pension, gjorde, att veterinären sällan hade
anledning att särskildt eftersträfva en sådan befattning.

Ombuden framhöllo jämväl de fördelar, äfven för det allmänna, som
skulle vinnas genom förbättrande af länsveterinärernas löne- och pensionsvillkor,
i samband hvarmed emellertid ökade fordringar ansågos böra ställas
på deras tjänstgöring och kompetens. Då därigenom erhållande af länsveterinärstjänst
blefve liktydigt med en verklig befordran, finge alla dugliga
krafter inom veterinärkåren på detta sätt ett mål för sin sträfvan och
distriktsveterinärernas tjänstårsberäkning, som då syntes vara nästan utan
all betydelse för dem, blefve af verkligt värde.

Medicinalstyrelsen afgaf den 16 december 1898 utlåtande öfver ombudens
framställning och erinrade därvid, att styrelsen redan uti sitt utlåtande
öfver länsveterinärernas år 1891 gjorda framställning om förbättrade
aflöningsvillkor förordat beviljande åt dessa tjänstemän af två ålderstillägg.

Styrelsen vore fortfarande af den åsikt, att länsveterinärernas löneoch
pensionsförmåner icke motsvarade de fordringar, som ställdes på dessa
tjänstemän. I synnerhet vid utbrott af farsoter bland husdjuren vore det
nödvändigt, att Konungens befallningshafvande ägde tillgång till dugliga
och i sitt fack framstående länsveterinärer, hvilkas råd de kunde inhämta
i och för vederbörliga mått och steg och hvilka kunde leda och öfvervaka
dessa åtgärder samt hafva öfverinseende öfver öfriga veterinärers verksamhet
inom det smittade området.

Under dåvarande löne- och pensionsförhållanden vore länsveterinärstjänsterna
ej så lockande, att en duglig distriktsveterinär, som redan hade
ett godt distrikt, skulle vilja utbyta detta mot en länsveterinärstjänst; dels
vore nämligen den lön, som erbjödes honom såsom länsveterinär, icke
större än i en del bättre aflönade distrikt, och dels vore praktiken oftast
kringskuren af privatveterinärer, hvilka slagit sig ned i residensstäderna.
Därtill komme, att utsikterna att en gång erhålla pension vore på grund

af den föreskrifna höga tjänsteåldern ytterst ringa. Denna sena pensionsålder
inverkade äfven direkt skadligt på länsveterinärstjänsternas behöriga
skötande, i det att länsveterinärer, som på grund af hög ålder tydligen ej
kunde som sig borde bestrida sitt ansträngande värf, dock för sin existens
vore tvungna att bibehålla sina tjänster och därigenom hindrade deras
besättande med yngre, kraftigare veterinärer.

Beträffande de af hushållningssällskapens ombud gjorda uttalanden
om önskvärdheten af att, samtidigt med att länsveterinärernas ekonomiska
ställning tryggades, äfven ökade fordringar ställdes på deras tjänstgöring
och kompetens, erinrade medicinalstyrelsen, hvad den ökade tjänsteverksamheten
vidkomme, att frågan därom redan — i underdånig skrifvelse den
20 oktober 1897 — blifvit af styrelsen underställd Kungl. Maj:ts pröfning.
Styrelsen hade därvid hemställt, att de skyldigheter i fråga om veterinärväsendet,
som tillkomme förste provinsialläkarna, måtte öfverflyttas till
länsveterinärerna. Dessa skulle sålunda, bland annat, insamla och till en
själfständig berättelse öfver husdjurshygienen och husdj urssjukvården inom
länet eller landstingsområdet bearbeta den öfriga civila veterinärpersonalens
årsberättelser.

Styrelsen anförde äfvenledes, att till länsveterinärernas åligganden jämväl
syntes böra höra att tillhandagå Konungens befallningshafvande och
vederbörande hushållningssällskap med råd och upplysningar rörande
allmän husdj urs hygien och husdj ursafvel, att noggrant följa och, om så
påfordrades, leda de åtgärder, som inom länet vidtoges för bekämpande
af tuberkulosen i ladugårdarna, samt att med uppmärksamhet följa i länet
anställda distriktsveterinärers verksamhet.

I samma mån som ökade fordringar med fog syntes böra ställas
på länsveterinärernas tjänstgöring, borde särskilda kompetensvillkor utöfver
veterinärexamen jämväl föreskrifvas för erhållande af länsveterinärstjänst.
De åligganden, som särskild! tillkomme förste provinsialläkarna i jämförelse
med öfriga provinsialläkare och extra provinsialläkare, vore i flera hänseenden
likartade med dem, som borde tillkomma länsveterinärerna i jämförelse
med distriktsveterinärerna. Då det för behörighet till förste provinsialläkartjänst
fordrades, bland annat, intyg öfver fullgjorda speciella
studier i allmän hälsovårdslära och författningskunskap, syntes äfven af

länsveterinärerna böra i vissa ämnen, såsom författningskunskap, epizootilära
och husdjurshygien, fordras större insikter än de, som kräfdes för godkänd
veterinärexamen. Det vore äfven önskvärdt, att för behörighet till länsveterinärstjänst
fordrades vissa (t. ex. 5) års väl vitsordad tjänstgöring
såsom distriktsveterinär.

Framför allt vore det dock enligt medicinalstyrelsens åsikt nödvändigt,
att åt länsveterinärerna genom förbättrade löne- och pensionsvillkor
erbjödes en mera tryggad ställning, på det att dessa tjänster måtte blifva
begärliga för de dugligaste inom den civila veterinärkåren. Jämfördes
löneförhållandena för länsveterinärerna och för regementsveterinärerna vid
de värfvade regementena med hvarandra, funne man, att de senares löneförmåner,
hvilka uppginge till öfver 3,000 kronor, vore betydligt högre än
länsveterinärernas; och dock medgåfve regementsveterinärernas tjänstgöring
dem under större delen af året att lika väl som länsveterinärerna idka
enskild praktik.

På grund af hvad sålunda och i öfrigt anförts hemställde medicinalstyrelsen,
att länsveterinärernas lön, under förutsättning af kompetensvillkorens
skärpning i enlighet med styrelsens förslag, måtte höjas till
1,800 kronor, däraf 1,200 såsom lön och 600 såsom tjänstgöringspenningar,
samt att under alla förhållanden löneförhöjning måtte beviljas dem efter
10 års väl vitsordad tjänstgöring med 500 kronor och efter 15 år med
ytterligare 500 kronor.

I fråga om länsveterinärernas pensionering ansåg medicinalstyrelsen,
att pensionsåldern med hänsyn särskildt till deras ansträngande och
ofta hälsovådliga tjänstgöring ej borde sättas högre än 60 år, att
pension borde af dem erhållas efter 25 års tjänstgöring i statens tjänst,
af hvilka 20 år såsom länsveterinär, samt att pensionens belopp ej borde
sättas lägre än 2,000 kronor.

Statskontoi’et afgaf utlåtande i ärendet den 18 september 1900 och
öfverlämnade därvid yttranden från Konungens befallningshafvande i samtliga
län.

Beträffande den föreslagna löne- och pensionsförbättringen för länsveterinärerna
anfördes i utlåtandet, att statskontoret visserligen af de från

Konungens befallningshafvande särskild! infordrade, utlåtandet bilagda uppgifter
inhämtat, att det arbete, länsveterinärer med dåvarande organisation
af veterinärväsendet utförde för statens räkning, vore allt för ringa för att
i och för sig påkalla en löne- eller pensionsförhöjning.

Därest emellertid, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
medicinalstyrelsen ifrågasatt, länsveterinärernas kompetens och tjänsteställning
förändrades samt en väsentligen ökad tjänstgöringsskyldighet ålades
dem, ansåg statskontoret, att det icke borde motsätta sig en förbättring
jämväl i deras aflöningsförhållanden, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit.

Hvad däremot anginge förslaget om förändrade bestämmelser angående
länsveterinärernas pensionsrätt, syntes denna fråga statskontoret
lämpligen böra tagas under ompröfning i sammanhang med den allmänna
omreglering af det civila pensionsväsendet, som då förbereddes af en för
sådant ändamål tillsatt kommitté.

Uti den till 1901 års Riksdag aflåtna propositionen angående stats- Kung!, prop»-verkets tillstånd och behof föreslog Kungl. Maj:t, under nionde hufvud-S''ån riksdag*
titeln, dels att, under vissa i statsrådsprotokollet för jordbruksärenden den
11 januari 1901 angifna villkor och förbehåll, aflöningen för länsveterinärerna
måtte bestämmas att från och med år 1902 utgå med 1,800 kronor,
däraf 1,200 såsom lön och 600 såsom tjänstgöringspenningar, jämte två
ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, att tilläggas lönen, dels och att, för
beredande af tillgång till de för länsveterinärerna föreslagna aflöningar,
anslaget till »länsveterinärer och veterinärstipendiater» måtte höjas från
50,100 till 59,700 kronor eller med 9,600 kronor.

Enligt hvad nyssberörda statsrådsprotokoll gifver vid handen, yttrade
chefen för jordbruksdepartementet, vid ärendets föredragning inför Kungl.

Maj:t, bland annat följande.

Närmaste tillsynen öfver hvad till förekommande och hämmande af
smittosamma husdjurssjukdomar borde iakttagas tillkomme väl vederbörande
hälsovårds- och kommunalnämnd, men åt Konungens befallningshafvande
hade uppdragits att hafva öfverinseendet däröfver, att gällande föreskrifter
i detta afseende efterlefdes. Sålunda ankomme på Konungens befallningshafvande
icke allenast att förklara ställe såväl smittadt af smittosam kreaturs *4S8/o8

Lönereglering skommitténs bet. XVI.

sjukdom som fritt från dylik smitta, utan äfven att förordna veterinär
för tjänstgöring på stället samt att meddela föreskrifter om hvad som
borde iakttagas till sjukdomens hämmande eller till förekommande af dess
spridning.

Nödvändigheten däraf att, i händelse smittosam husdjurssjukdom
utbröte, en i veterinär sjukvård sakkunnig person funnes till vederbörande
ortsmyndigheters förfogande, hade utgjort hufvudanledningen därtill
att länsveterinärsinstitutionen af staten inrättats och vidmakthållits.

I samma mån faran för dylika sjukdomars spridande stegrats och
den ekonomiska risken af sådan sjukdoms utbrott blifvit större, hade det
jämväl blifvit af ökad vikt, att veterinärer, i sin vetenskap så förtrogna
som möjligt, skulle kunna i förekommande fall påräknas till vederbörandes
biträde.

Vid sådant förhållande och då fortfarande den af staten aflönade
länsveterinären borde vara närmast att tillhandagå Konungens befall
ningshafvande med råd och upplysningar i dithörande ämnen, ansåg
departementschefen välbetänkt, att för erhållande af läns veterinärstjänst
uppställdes högre kompetensvillkor än som gällde för legitimerad veterinär
i allmänhet.

Till medicinalstyrelsens i detta afseende framställda förslag förordade
departementschefen därför ock i allo^bifall.

I likhet med medicinalstyrelsen och efter samråd med chefen för
civildepartementet ansåg sig chefen för jordbruksdepartementet äfven böra
förorda, att den befattning med veterinärväsendet, som då tillkom förste
provinsialläkarna, blefve Överflyttad till länsveterinärerna, så att dessa,
hvar och en inom sitt distrikt, komme att handhafva inseendet öfver såväl
distrikts- som enskilda veterinärers verksamhet.

Till stöd för tillstyrkandet af en sådan öfverflyttning åberopade
vederbörande departementschef för öfrigt dels den kraftiga utveckling af
veterinärvetenskapen, som under senare tider åstadkommits, dels ock den
omständigheten att uti alla veterinärväsendet rörande frågor otvifvelaktigt
borde kunna påräknas större intresse och fackkunskap hos en länsveterinär
än hos en provinsialläkare.

Genom den förändrade ställning och det ökade ansvar, som efter
denna öfverflyttning skulle tillkomma länsveterinären med afseende å
veterinärväsendet inom hela hans distrikt, syntes det äfven kunna från
hans sida förväntas betydligt kraftigare initiativ och bemödanden till
främjande af icke blott husdjurssj ukvården utan äfven den under senare
tider med fullt skäl allt mera uppmärksammade husdjurshygienen.

Jämväl i öfrigt fann sig departementschefen kunna biträda medicinalstyrelsens
förslag beträffande länsveterinärernas åligganden.

Därest emellertid de ökade göromål, som sålunda uppkomme för
dessa tjänstemän, skulle kunna skäligen åläggas dem samt ökade fordringar
på deras kompetens därjämte uppställas, ansåg departementschefen oundvikligt,
att deras, enligt hans åsikt, äfven med dåvarande tjänsteställning
och åligganden särdeles knappa aflöningsförhållanden förbättrades.

Han hade icke något att erinra mot medicinalstyrelsens i detta afseende
framställda förslag eller att länsveterinärernas aflöning skulle ökas
från 1,500 till 1,800 kronor, däraf 1,200 såsom lön och 600 såsom tjänstgöringspenningar,
jämte två ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor,
att tillträdas, det ena efter 10 och det andra efter 15 års tjänstgöring.

Däremot ansåg departementschefen, att några förändrade bestämmelser
i afseende å länsveterinärernas pensionsrätt då icke borde ifrågakomma
i vidare mån, än att ett något förhöjdt pensionsbelopp syntes
skäligen höra tillförsäkras dem; hvarvid man dock borde stanna vid ett
belopp af 1,800 kronor.

Med det definitiva ordnandet af pensionsfrågan syntes departementschefen
böra anstå, till dess en allmän omreglering af det civila pensionsväsendet
komme till stånd. Han ansåg sig likväl icke böra underlåta att
framhålla, det han funne de af medicinalstyrelsen föreslagna villkor uti
ifrågavarande hänseende lämpliga med undantag allenast af åldersgränsen,
som syntes honom kunna höjas från 60 till 65 år.

Genom den föreslagna uppdelningen af aflöningen i lön och tjänstgöringspenningar
komme emellertid, därest ej annorlunda särskildt stadgades,
länsveterinärernas pensionsförhållanden att förändras i så måtto, att på
dem blefve tillämpliga de uti kungl. bref den 1 juni 1877 meddelade
bestämmelser, enligt hvilka pensionen skulle utgå med lönens hela belopp.

Skälen till den förordade förbättringen i länsveterinärernas aflöningsförhållanden
vore emellertid att söka mindre uti en redan befintlig missproportion
mellan deras tjänste- och aflöningsförhållanden än uti den
vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, som ansetts böra åläggas dem för
framtiden, samt de högre kompetensvillkor, som därefter skulle fordras
för erhållande af dylik tjänst. Det syntes därför departementschefen
icke böra ifrågasättas, att länsveterinär skulle i afseende å ålderstilläggs
åtnjutande få tillgodoräkna sig den tid, som från det han utnämndes till
länsveterinärstjänst förflutit före de nya löneförmånernas åtnjutande.

Vid sådant förhållande skulle likväl genom tillämpning, i fråga om
länsveterinärs pensionsförhållanden, af kungl. brefvet den 1 juni 1877
dåvarande länsveterinärer, som komme i åtnjutande af de nya aflöningsförmånerna,
men under de närmaste 10 åren, eller innan de hunnit intjäna
ålderstillägg, blefve pensionsberättigade, få åtnöjas med en mindre pension
än den, som då var tillförsäkrad dem.

A andra sidan skulle åter länsveterinär, som erhållit båda ålderstilläggen,
komma i åtnjutande af en pension å 2,200 kronor eller mera
än medicinalstyrelsen för dem ifrågasatt och departementschefen för det
dåvarande ansåg sig kunna tillstyrka.

Med afseende å det sålunda anförda fann departementschefen sig
böra föreslå, att bland villkoren för de nya löneförmånernas åtnjutande
uttrycklig föreskrift intoges därom att i afseende å länsveterinärs pensionsrätt
fortfarande skulle gälla de i detta afseende då tillämpade bestämmelser,
dock att pensionen skulle utgå med ett belopp af 1,800 kronor.

I detta sammanhang erinrade departementschefen, att enligt bestämmelserna
uti kungl. kungörelse den 31 mars 1900 den, som efter
nämnda dag utnämnts eller framdeles komme att utnämnas till länsveterinär,
vore underkastad de förändrade pensionsbestämmelser, som framdeles
kunde varda stadgade. Enahanda villkor syntes böra stadgas jämväl för
länsveterinär, utnämnd före nämnda tidpunkt.

För åtnjutande af de utaf departementschefen förordade aflöningsförmånerna
föreslog han jämväl i öfrigt vissa villkor och förbehåll.

I skrifvelse den 29 maj 1901 (n:r 104)''yttrade Riksdagen beträffande Riksdagen•
Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning, det Riksdagen icke haft annat ml.
att erinra, än att den ansett, att den inskränkning i den af Kungl. Maj:t
föreslagna löneförbättringen skulle kunna göras, att länsveterinärerna berättigades
uppbära endast ett ålderstillägg att tillträdas efter tio års tjänstgöring.
Deras aflöning skulle sålunda komma att utgöras af 1,800 kronor,
däraf 1,200 såsom lön och 600 såsom tjänstgöringspenningar, jämte ett
ålderstillägg af 500 kronor.

Enligt kungl. kungörelse den 22 november 1901 (bihang till svensk k. k.22/» 1901
författningssamling n:r 102) skulle för åtnjutande af de från och med år isnlngwWkor.
1902 fastställda aflöningsförmåner för länsveterinärer gälla följande villkor
och förbehåll, nämligen:

att länsveterinär skall vara underkastad såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
och jämkning i åligganden som ock den reglering af
tjänstgöringsområde, som kunna varda föreskrifna;

att innehafvare af länsveterinärstjänst, som utnämnts till sin befattning
före den 1 april 1900, skall vara underkastad de förändrade pensionsbestämmelser,
som kunna varda stadgade;

att med länsveterinärstjänst icke må förenas annan tjänst å rikets
eller Riksdagens stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre
medicinalstyrelsen finner densamma icke vara hinderlig för tjänstgöringen
såsom länsveterinär;

att de med länsveterinärsbefattning förenade tjänstgöringspenningar
få uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare verkligen tjänstgjort,
men skola för den tid, han varit befriad från tjänstgöringen, utgå till den,
som förrättat tjänsten;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, äger uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpliktas
att under ledigheten, utöfver sina tjänstgöringspenningar, afstå så mycket
af lönen, som erfordras för tjänstens förrättande eller eljest pröfvas skäligt;

att, där förhöjning i afföningen efter viss tids fortsatt, väl vitsordadt
innehafvande af veterinärstjänst anses böra medgifvas, tidpunkten för för -

höjningen bestämmes att inträda tio år efter utnämningen till länsveterinär,
under villkor att innehafvaren mer än fyra femtedelar af denna tid själf
bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst,
under iakttagande däraf, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än
vid början af kalenderåi’et näst efter det, under hvilket den stadgade
tjänsteåldern blifvit uppnådd; dock att för grundläggande af rätt till
ålderstillägg icke må beräknas tjänstgöring före år 1902; samt

att i afseende å länsveterinärs rätt till pension å allmänna indragningsstaten
skola lända till efterrättelse de bestämmelser, som härutinnan
förut tillämpats, med iakttagande, att länsveterinär, som fullgjort de enligt
nämnda bestämmelser gällande villkor för pensions erhållande, må vara
berättigad att komma i åtnjutande af en årlig pension å 1,800 kronor.

1901 ang f^ei1 22 november 1901 utfärdades äfven kungl. kungörelse angående

ökade kom- ändrad lydelse af vissa paragrafer i instruktionen den 19 oktober 1888
ringar m. m. för läns-, städs-, distrikts- och andra civila veterinärer (svensk författningssamling
år 1901 n:r 106).

Enligt den förändrade lydelse, som 2 § af nämnda instruktion erhöll
genom sistberörda kungörelse, skulle för att kunna uppföras å förslag
till läns veterinärstjänst erfordras att efter aflagd, godkänd afgångsexamen
vid veterinärinstitutet hafva blifvit af medicinalstyrelsen förklarad såsom
legitimerad veterinär; att sedermera efter minst två års fortsatt utöfning af
veterinärpraktik hafva med vitsord om godkända insikter genomgått särskild,
enligt af medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser anordnad utbildningskurs;
samt att hafva under minst fem år med goda vitsord tjänstgjort
såsom läns- eller distriktsveterinär, hvarvid sökande skulle få tillgodoräkna
sig den tid han i egenskap af civil veterinärstipendiat varit inkallad i
tjänstgöring.

Angående omförmälda utbildningskurs föreskrefs i medicinalstyrelsens
cirkulär den 17 februari 1902, bland annat, att för deltagande i kursen
fordrades att hafva i något till husdj urshygienen eller husdjursafveln hörande
ämne författat uppsats, som styrelsen funnit sig kunna godkänna.

Till deltagare i kursen, som skulle anordnas i Stockholm och räcka
sex veckor, skulle styrelsen, efter granskning af förenämnda uppsatser och

de sökandes öfriga meriter, antaga åtta, om så många anmält sig, hvilka
ägde att for resan till och från Stockholm samt vistelsen där under kursen
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen i gällande
resereglemente.

Genom cirkulär den 8 april 1904 meddelade medicinalstyrelsen närmare
anvisningar om hvad deltagare i nämnda utbildningskurs borde hafva
inhämtat före kursens början.

Med anledning af kungl. cirkulär den 25 oktober 1901 med befallning
till ämbetsverk och myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren tand* * It
inkomma med utredning, huruvida, under angifven förutsättning, för tiden
efter år 1902 ändringar i vederbörande lönestater kunde anses böra äga
ruin, m. in., afgaf medicinalstyrelsen den 26 maj 1902 utlåtande, hvilket
från civildepartementet öfverlämnades till löneregleringskommittén med
skrifvelse den 23.oktober 1902.

Beträffande länsveterinärerna erinrade medicinalstyrelsen uti sitt berörda
utlåtande till en början om den förändring i deras aflöningsförhållanden,
som blifvit beslutad vid 1901 års riksdag.

Att därigenom, yttrade styrelsen vidare, en rätt afsevärd förbättring af
länsveterinärernas aflöningsförhållanden åstadkommits, måste medgifvas, men
å andra sidan syntes det ej heller kunna förnekas, att den då tjänstgörande
länsveterinärkåren, hvilken, enligt styrelsens förmenande, i första
hand afsetts med framställningen om löneförbättring, ej kunde komma i
fullständigt åtnjutande af de ökade löneförmånerna. De flesta af rikets
länsveterinärer hade nämligen innehaft sina befattningar så långe, att de
skulle afgå från desamma före år 1912 — det första år, då ålderstillägg
finge, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, åtnjutas och kunde
således aldrig blifva delaktiga af något ålderstillägg. De länsveterinärer
åter, för hvilka möjlighet förefunnes att en gång komma i åtnjutande af
ålderstillägget, skulle i alla fall få vänta så länge på denna förmån, att
de rådande dyra tiderna kunde för dem blifva högst kännbara.

Då emellertid lönestaten blifvit af Riksdagen beviljad och af Kungl.

Maj:t fastställd så sent som år 1901 och endast tillämpats från 1902 års
början, ansåg styrelsen — som dock helst skulle velat att länsveterinärer -

nas löneförmåner bestämdes till de belopp, styrelsen i ofvanberörda utlåtande
den 16 december 1898 förordat — icke lämpligt att redan då föreslå
någon direkt förhöjning i denna lönestat. Men för att den redan medgifna
förhöjningen i länsveterinärernas löneförmåner skulle kunna blifva förden
dåvarande generationen af länsveterinärer fullt effektiv och lända till gagn
för just dem, som för det dåvarande vore i behof däraf, hemställde styrelsen,
det ofvan anförda bestämmelse, att för grundläggande af rätt till
ålderstillägg för länsveterinärer icke finge beräknas tjänstgöring före år
1902, måtte upphäfvas och att således redan förvärfvade tjänstår måtte
få medräknas vid bestämmandet af rätten till ålderstilläg-g-et.

Framställning Därefter gjorde svenska länsveterinärföreningen uti en till chefen för

/dn^efer/nör-jordbruksdepartementet ställd, den 28 februari 1905 dagtecknad skrift framforenJ''£jj°n*>/i
ställning om rätt för länsveterinär att för ålderstillägg få tillgodoräkna sig
tjänstetid jämväl före år 1902 på det sätt att de länsveterinärer, som till
exempel vid 1905 års slut tjänstgjort som ordinarie länsveterinärer minst
tio år, blefve berättigade att från och med år 1906 komma i åtnjutande
af ett ålderstillägg å 500 kronor.

Efter remiss afgaf medicinalstyrelsen den 12 maj 1905 utlåtande
öfver den gjorda framställningen.

Under åberopande af hvad styrelsen uti sitt ofvanberörda utlåtande
den 26 maj 1902 anfört beträffande länsveterinärerna hemställde styrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte till 1906 års Riksdag aflåta proposition med framställning
om att gällande bestämmelse, att för grundläggande af rätt till
ålderstillägg för länsveterinärer icke finge beräknas tjänstgöring före år
1902, måtte upphäfvas och i dess ställe föreskrifvas, att länsveterinär, som
varit i statens tjänst anställd i tio år, finge, med de förbehåll, som i öfrigt
funnes stadgade i kungl. kungörelsen den 22 november 1901 angående
aflöningsvillkoren för länsveterinärer, vara berättigad åtnjuta ett ålderstilllägg
å 500 kronor.

Uti utlåtande den 22 juni 1905 erinrade statskontoret, hurusom
vederbörande departementschef vid föredragning den 11 januari 1901 af

frågan om förhöjning i länsveterinärernas aflöning yttrat, att, då skälen
till den förordade förbättringen i länsveterinärernas aflöningsförhållanden
vore att söka mindre uti en redan befintlig missproportion mellan deras
tjänste- och aflöningsförhållanden än uti den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet,
som ansetts böra åläggas dem för framtiden, samt de högre
kompetensvillkor, som därefter skulle fordras för erhållande af dylik tjänst,
det icke syntes böra ifrågasättas, att länsveterinär skulle i afseende å ålderstilläggs
åtnjutande få tillgodoräkna sig den tid, som före de nya löneförmånernas
åtnjutande förflutit, från det han utnämndes till länsveterinärstjänst.

Denna uppfattning hade också blifvit godkänd af Riksdagen, som
till de af Kung]. Maj:t föreslagna villkoren för de nya löneförmånernas
åtnjutande fogade det uttryckliga stadgandet, att för grundläggande af
rätt till ålderstillägg icke finge beräknas tjänstgöring före år 1902.

Enligt statskontorets mening hade hvarken i den af svenska länsveterinärföreningen
gjorda framställningen eller i medicinalstyrelsens yttrande
eller, så vidt statskontoret hade sig bekant, eljest något förekommit, som
vore ägnadt att förringa giltigheten af det åberopade skälet till den stadgade
inskränkningen i rätt för länsveterinär att för ålderstillägg tillgodoräkna
sig föregående tjänstgöring; och fann statskontoret sig fördenskull
icke kunna tillstyrka framställningen.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 21 juli 1905 förklarade
Kungl. Maj:t framställningen icke föranleda vidare åtgärd.

Uti en till Kungl. Maj:t ställd, den 1 februari 1906 dagtecknad Framställning
skrift gjorde svenska länsveterinärföreningen ånyo framställning om för~ mnsveterinärbättrade
aflöningsförmåner. I detta afseende hemställde föreningen, att fore"gjjgn
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen bevilja ett årligt anslag af 500 kronor
såsom hyresbidrag åt hvarje länsveterinär. Till stöd för denna framställning
anfördes hufvudsakligen följande.

I sammanhang med den från och med år 1902 inträdda löneförhöjningen
för länsveterinärer hade kompetensfordringarna för länsveterinärsaspiranter
betydligt stegrats. Sålunda ålåge det dylik aspirant bland an 3438/o8

Löneregler ing skommitténs bet. XVI. 3

nät att genomgå särskild utbildningskurs. Jämväl för att antagas till
deltagande i sådan kurs kräfdes betydliga förstudier.

I betraktande såväl däraf som af de ökade krafven på länsveterinärs
tjänstgöring och då hänsyn toges bland annat till förbudet för länsveterinär
att begagna sig af annan inkomstkälla än sin länsveterinärsbefattning
med mindre medicinalstyrelsen i hvarje särskilt fall därtill lämnat medgifvande,
kunde den år 1901 fastställda aflöningen ej anses vara bättre än
den, som utgått före löneregleringen. Vid inträffadt sjukdomsfall för länsveterinär
vore den afgjordt sämre, enär tjänstgöringspenningarna då måste
afstås; och vid ledighet för svag hälsas vårdande kunde länsveterinär förpliktas
afstå äfven en del af lönen. Själfva lönen vore emellertid mindre
än före regleringen år 1901, nämligen 1,200 kronor i stället för 1,500
kronor.

Lefnadskostnaderna hade däremot högst betydligt stegrats under senare
år. Af dyrtidstillägg, som af sådan anledning beviljats, hade länsveterinärerna,
på grund af löneregleringen år 1901, icke kommit i åtnjutande.

Bland deras utgifter vore framför allt hyran betungande, dels på
grund däraf, att alla länsveterinärer utom sex hade sin bostadsort bestämd till
länens residensstäder, hvarest hyrorna i allmänhet vore jämförelsevis höga,
och dels därigenom att de för sin verksamhet ovillkorligen måste hafva
tillgång till, förutom den egentliga bostaden och tjänsterummet, ej mindre
stall med tillhörande gårdsplan i och för sjukvårdens bestridande, än äfven
lokal, där operationer och inre besiktningar af döda djur kunde företagas.
Öfver hyresutgiftevnas belopp hade uppgjorts statistik, utvisande att detta
belopp kunde för samtliga länsveterinärer — med undantag för tre, af
hvilka en vore ständigt tjänstledig och två hade fri bostad — anslås till
i medeltal 770 kronor.

Sökandena ville slutligen erinra, att samtliga provinsialläkarna sedan
länge tillerkänts hyresersättning med 750 kronor, oaktadt många af dem
vore bosatta å landsbygden.

I utlåtande den 21 september 1906 anförde medicinalstyrelsen till
en början, att det i den underdåniga ansökningen påstådda förbudet för
länsveterinär att utan särskildt tillstånd förskaffa sig annan inkomstkälla

an den hans länsveterinärsbefattning tillförde honom, icke förefunnes. I
kun<ff. kungörelsen den 22 november 1901 angående aflöningsvillkoren för
länsveterinärer vore visserligen föreskrifvet, att med länsveterinärstjän^t
icke finge förenas annan tjänst å rikets eller Riksdagens stat, ej heller
annan tjänstebefattning, med mindre medicinalstyrelsen funne densamma
icke vara hinderlig för tjänstgöringen såsom länsveterinär. Men denna
föreskrift syntes medicinalstyrelsen ingalunda kunna tolkas så, att länsveterinär
skulle vara förhindrad att genom utöfvandet af privatpraktik förskaffa
sig annan inkomst, och detta så mycket mindre, som enligt gällande
veterinärinstruktion länsveterinär hade till åliggande att mot ersättning af
vederbörande djurägare lämna denne hjälp till sjuka djurs botande in. in.

Vidkommande ansökningen i öfrig! åberopade medicinalstyrelsen hvad
styrelsen förut anfört i liknande ärenden och särskild! i sina utlåtanden
den 26 maj 1902 och den 12 maj 1905 samt framhöll vidare såsom sin
åsikt, att länsveterinärernas lönevillkor måste förbättras, därest man icke
ville äfventyra, att denna för veterinärväsendet och husdjursskötseln så
viktiga kår skulle i brist på fullt lämpliga sökande försämras. Det af
länsveterinärföreningen föreslagna sättet för löneförbättringens åstadkommande
syntes emellertid styrelsen mindre lyckligt valdt, då det innebure
införandet af en ny aflöningsform.

För sin del ansåg medicinalstyrelsen, att den ifrågasatta löneförbättringen
i stället borde beredas länsveterinärerna därigenom, att de af
dem, som med goda vitsord tjänstgjort i tio år, finge komina i åtnjutande
af det dem utaf 1901 års Riksdag beviljade ålderstiliägget oberoende däraf,
om tjänstgöringen infallit före eller efter den nya statens fastställande.

Under framhållande att styrelsen icke delade den uppfattning, som
af statskontoret uttalats i dess utlåtande den 22 juni 1905 rörande ålderstillägg
åt länsveterinärer, yttrade styrelsen vidare, att, sedan länsveterinärernas
aflöningsförmåner fastställdes af 1901 års Riksdag, förhållanden
inträffat, som mycket val motiverade upphäfvandet af den stadgade inskränkningen
i rätt för länsveterinärerna att för ålderstillägg tillgodoräkna
sig tjänstgöring före år 1902.

Ett af de skäl, som sålunda syntes styrelsen kraftigt tala för den
af länsveterinärerna önskade löneförbättringen, läge i de år från år, särskilt
i städerna, där länsveterinärerna i regel vore stationerade, stegrade
lefnadsomkostnaderna. I detta sammanhang ansåg styrelsen böra erinras,
att länsveterinärerna, enär deras aflöningsförhållanden reglerats så sent som
år 1901, icke kommit i åtnjutande af dyrtidstillägg.

Vidare borde framhållas, att länsveterinärernas inkomster af enskild
praktik mer och mer förminskats. Dels hade nämligen här och hvar
bildats nya veterinärdistrikt, hvilka inträngt på de områden, där länsveterinärerna
förr utöfvat privat verksamhet, dels hade enskilda praktiserande
veterinärer slagit sig ned i de städer, där länsveterinärerna vore
placerade.

Medicinalstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte på det sätt
bifalla föreningens framställning, att till 1907 års Riksdag aflätes proposition
därom, att gällande bestämmelse, att för grundläggande af rätt till
ålderstillägg för länsveterinärer icke tinge beräknas tjänstgöring före år
1902, måtte upphäfvas och i dess ställe föreskrifvas, att länsveterinär, som
varit i statens tjänst anställd i tio år, finge, med de i kungl. kungörelsen
den 22 november 1901, angående aflöningsvillkoren för länsveterinärerna,
i öfrigt stadgade förbehåll, vara berättigad åtnjuta ett ålderstillägg å 500
kronor.

Därefter yttrade sig statskontoret den 15 november 1906 i ärendet
och framhöll därvid, att medicinalstyrelsens förslag icke skulle förbättra
länsveterinärernas aflöningsförmåner i vidare mån än att åtskilliga af de
dåvarande länsveterinärerna skulle erhålla sina ålderstillägg ett eller flera
år tidigare än eljest, under det att ett afsevärdt antal andra af de i tjänst
varande länsveterinärerna liksom alla, hvilka därefter utnämndes, icke
skulle därigenom beredas någon som helst fördel. Uppenbart vore alltså,
att medicinalstyrelsens förslag icke vore i någon mån ägnadt att förebygga
den af styrelsen påpekade faran för kårens försämring i följd af brist på
kompetenta sökande. Då det af styrelsen nu ånyo framlagda förslaget,
såsom statskontoret i sitt utlåtande den 22 juni 1905 framhållit, strede mot
den af Kungl. Maj:t och Riksdagen år 1901 fastslagna princip och för

(ifrigt redan enligt beslut den 21 juli 1905 af Kungl. Maj:t lämnats utan
afseende, borde detsamma enligt statskontorets åsikt icke vinna bifall.

Statskontoret hade emellertid ansett, att, oaktadt så kort tid som
sedan år 1901 förflutit, efter det länsveterinärernas aflöningsförhållanden
reglerades, giltiga skäl förelåge att ånyo af Riksdagen äska förhöjd aflöning
åt dem. Formen af hyresbidrag syntes statskontoret ingalunda
olämplig.

Då nämligen, på sätt i ansökningen framhållits, länsveterinärerna
till följd af sin verksamhet måste hafva tillgång till, förutom den egentliga
bostaden och tjänsterummet, ej mindre stall med tillhörande gårdsplan
i och för sjukvårdens bestridande, än äfven lokal, hvari operationer
och inre besiktningar af döda djur kunde företagas, samt länsveterinärerna
till allra största delen hade sin station förlagd till länsresidensstäderna,
där hyrorna i allmänhet vore högre än å andra orter inom länet,
syntes hyreskostnaden utan tvifvel för länsveterinärerna utgöra en betydligare
del af deras nödvändiga lefnadskostnader än i allmänhet för tjänstemän
utom Stockholm. Därtill komme, att med hänsyn till pensionsförhållandena
det ur principiell synpunkt vore lämpligast, att den ifrågasatta
löneförbättringen icke tillädes själfva lönen. Statskontoret ansåg sig fördenskull
böra tillstyrka länsveterinärernas förslag.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift, daterad den 18 november 1907, Framställning
gjorde svenska länsveterinärföreningen förnyad framställning i ämnet. Jämt Q länsleteTinärde
skål, som förut åberopats för löneförbättring, framhölls i denna skrift,
att länsveterinärerna vore att anse såsom förmän på det civilveterinära
området och hade att verka i egenskap af statens och offentliga myndigheters
konsulenter. För de civila veterinärerna borde alltså länsveterinärstjänsterna
framstå såsom det mål, hvilket de dugligaste af dem kunde
hoppas uppnå genom energi och arbete. Därför fordrades emellertid särskild
länsveterinärexamen, hvilken i sin ordning förutsatte, att aspiranten
genom ständiga studier sökte hålla sig i nivå med vetenskapens framsteg;
och därtill komme väl i de flesta fall ett 15—20-årigt praktiskt och teoretiskt
arbete efter nämnda examens afläggande, innan länsveterinärstjänst
kunde erhållas.

Vid en jämförelse mellan länsveterinärstjänsterna och de högre anställningar,
som efter motsvarande arbete erbjödes tjänstemän på det juridiska,
teologiska eller medicinska området, framträdde skillnaden i aflöningsförmåner
särdeles skarpt. Det vore naturligen icke föreningens mening
att ens närmelsevis föreslå sådana löneförmåner, som åtnjötes af
nyssberörda tjänsteområdens främsta män. Men det finge dock anses vara
en billig begäran, att sådan aflöning medgåfves, att man kunde söka och
mottaga en länsveterinärstjänst, utan att den viktigaste frågan blefve, huruvida
man skulle på platsen kunna bereda sig så mycken extra förtjänst,
att man kunde få sin anständiga bärgning.

Föreningen hemställde, att länsveterinärerna måtte erhålla en fast
årlig aflöning af minst 3,000 kronor jämte två ålderstillägg, hvartdera å
500 kronor, efter respektive fem och tio års väl vitsordad tjänstgöring, att
räknas retroaktivt efter hvarje tjänstinnehafvares utnämningsdag.

KUsiiionPvid0 Vid föredragning af ifrågavarande ärende inför Kungl. Maj:t den

1908 års 13 januari 1908 framhöll vederbörande departementschef till statsrådspronksdag.
^okollet, hurusom de senaste framställningarna och utlåtandena syntes samstämmigt
gifva vid handen, att någon förbättring borde beredas länsveterinärerna
i deras aflöningsförhållanden. Såsom fullgoda skäl för en
aflöningsförbättring kunde, enligt departementschefens mening, åberopas
såväl de i allmänhet stegrade lefnadskostnaderna och länsveterinärernas af
deras tjänst betingade utgifter till hyra af stall m. m. som ock den minskning
i enskild praktik, som måste för dem orsakas af deras mångahanda
åligganden i afseende å den allmänna husdjurssjukvården, hvilka åligganden
vore af natur att i alltmera stegrad grad taga deras tid i anspråk.

Emellertid ansåg sig departementschefen icke kunna utan vidare tillstyrka
någon af de utvägar, som blifvit föreslagna för löneförbättringens
åvägabringande. Det syntes honom nämligen vara nödvändigt, att, innan
någon definitiv förändring fastsloges, en mera grundlig utredning verkställdes.
Då för denna utredning kräfdes tid, men behofvet af aflöningsförbättring
syntes trängande, fann departementschefen sig höra tillstyrka,
att de länsveterinärer, för hvilka den år 1901 fastställda aflöningsstaten
vore gällande, finge för år 1909 tillerkännas en tillfällig löne -

förbättring å 500 kronor. Riksdagen hade de senare åren på Kungl.

Maj:ts förslag och i afbidan på en motsedd lönereglering beviljat dylika
tillfälliga löneförbättringar åt åtskilliga tjänstemän och betjänte.

Till högre belopp än 500 kronor ansåg departementschefen denna
tillfälliga löneförbättring icke böra föreslås. Det därför erforderliga anslaget,
som syntes böra äskas å extra stat, borde oberoende af personliga
förhållanden, hvilka ju kunde undergå förändring, beräknas efter hela
antalet länsveterinärer i riket eller 32, oaktadt löneförbättringen icke borde
utgå till andra än dem, som vore underkastade den år 1901 fastställda
lönestaten. Anslagsbeloppet blefve alltså enligt denna beräkning 16,000
kronor.

I öfverensstämmelse med hvad departementschefen sålunda hemställt,
föreslog Kungl. Maj:t uti den till 1908 års Riksdag aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof, att, för beredande under
år 1909 af tillfällig löneförbättring åt länsveterinärer i enlighet med de i
statsrådsprotokollet angifna grunder, å extra stat för samma år måtte anvisas
ett anslag af 16,000 kronor.

Uti skrifvelse den 1 juni 1908, n:r 9, uttalade Riksdagen, som an- Riksdagens
såg en löneförbättring för länsveterinärerna vara af behofvet påkallad, /sos.
önskvärdheten däraf, att den af departementschefen enligt berörda protokoll
omförmälda utredningen i detta ämne och den därpå grundade löneregleringen
måtte snarligen åstadkommas. Riksdagen anmälde tillika, att,
då den icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning,
densamma blifvit af Riksdagen bifallen.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt bref till medicinalstyrelsen den 23 Medjcinalstyoktober
1908 lämnat föreskrifter i fråga om utbildningskurserna för de «/, /sos.''
veterinärer, som skola kunna uppföras a förslag till länsveterinärstjänst, har
medicinalstyrelsen, med upphäfvande af sitt ofvan a sid. 14 omförmälda
cirkulär den 17 februari 1902 i ämnet, den 15 januari 1909 utfärdat förnyadt
cirkulär till samtliga legitimerade veterinärer i riket med bestämmelser
angående utbildningskurs för länsveterinärsaspiranter (bihang till svensk
författningssamling år 1909, n:r 5).

Aflöning till
vikarierande
länsveterinär.

Enligt de i sistberörda cirkulär innefattade bestämmelser har, bland
annat, tiden för utbildningskursen utsträckts från sex till åtta veckor samt
den hittills för deltagande i kursen föreskrifna uppsatsen i något till husdjurshygienen
eller husdjursafveln hörande ämne uteslutits.

* *

Innan kommittén öfvergår till att redogöra för länsveterinärernas
tjänsteåligganden, har kommittén ansett sig böra omnämna hvad som blifvit
stadgadt i fråga om godtgörelse åt vikarierande länsveterinär.

Genom kungl. bref till sundhetskollegium den 16 december 1870
förordnades, att arfvoden för tillfälligt uppehållande af länsveterinärstjänster
skulle utgå och beräknas efter enahanda grunder, som blifvit fastställda i
afseende å landsstatstjänster.

Vidare stadgades genom kungl. cirkulär den 31 augusti 1877 till
Konungens befallningshafvande i samtliga länen, angående sättet för utbetalning
af arfvoden för förordnanden vid landsstaten (svensk författningssamling
n:r 35), att arfvode för bestridande, vare sig under vakans eller
på grund af tillfälligt förordnande, af länsveterinärsbefattning skulle af
vederbörande länsstyrelse utbetalas och, då fråga vore om förordnande under
vakans, i länsräkenskapen afföras å anslaget till »länsveterinärer», men
i fråga om tillfälligt vikariat under förskottstitel upptagas till ersättande
af statskontoret.

Uti skrifvelse till medicinalstyrelsen den 11 maj 1883, angående
förhöjda arfvoden för vikarierande länsveterinärer och extra veterinärer vid
den allmänna husdjurssjukvården (bihang till svensk författningssamling
n:r 30), förordnade Kungl. Maj:t med ändring af hvad förut varit stadgadt
i afseende å grunderna för vikarierande veterinärs aflöning, att vikarierande
äfvensom extra veterinär, som af medicinalstyrelsen förordnades
för allmän husdj urssjukvård, skulle äga att, förutom kostnadsersättning för
resorna till och från tjänstgöringsorten enligt resereglementet, för de dagar,
då han icke verkställde nämnda resor eller sådan tjänsteförrättning, hvarför
han enligt gällande författning vore berättigad till särskild ersättning,
åtnjuta dagtraktamente med fyra kronor under de tre första månaderna
af tjänstgöringstiden och därefter med tre kronor.

Sistnämnda bestämmelser ändrades genom kungl. skrifvelse till medicinalstyrelsen
den 4 juni 1897 (bihang till svensk författningssamling n:r 63).

De genom denna skrifvelse gifna stadganden, Indika i hufvudsak
äro fortfarande gällande, innehålla bland annat följande.

Tillförordnad länsveterinär skall äga åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
för resorna till och från tjänstgöringsorten. Därjämte
skall han, förutom den honom enligt gällande taxa för veterinärs tjänsteförrättningar
tillkommande ersättning, undfå dagtraktamente med fyra
kronor om dagen under hela tjänstgöringstiden, hvartill i första rummet
skall användas hvad den ordinarie länsveterinären kan vara skyldig att afstå
af sin aflöning.

Beträffande sättet, hvarpå ersättningen för ifrågavarande tjänstgöring
skulle utgå, stadgades uti 1897 års skrifvelse, att sådan ersättning skulle
utgå på sätt dittills ägt rum.

På framställning af Kungl. Maj:t medgaf 1904 års Riksdag, att af
förslagsanslaget till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren finge utgå de ersättningar, som enligt Kungl.
Maj:ts bestämmande skulle af statsmedel tillkomma tillförordnade länsveterinärer
vid andra förordnanden än under vakans, i den mån dessa
ersättningar icke gäldades med hvad vederbörande ordinarie länsveterinär
vore skyldig att under den tid, förordnandet varade, afstå af sin aflöning.

Den 17 juni 1904 utfärdades kungl. kungörelse angående ändring
i gällande bestämmelser i fråga om sättet för utbetalning af arfvoden för
bestridande, på grund, af tillfälligt förordnande, af länsveterinärstjänst
(bihang till svensk författningssamling n:r 21).

Enligt denna kungörelse gäller, att arfvode för bestridande, på grund af
tillfälligt (ej vakans-) förordnande, af länsveterinärstjänst skall af vederbörande
Konungens befallningshafvande under förskottstitel upptagas till
ersättande af medicinalstyrelsen samt att det skall åligga en hvar af Konungens
befallningshafvande att sist den 15 januari hvarje år till medicinalstyrelsen
inkomma med uppgifter å beloppen af de arfvoden af
omförmålda slag, hvilka blifvit under det nästförflutna året utanordnade
under förskottstitel.

2239 08 Lönercgleringskommitténs bet. XVI.

Instr. 1 §
o. 24 §.

2 §,

enl. k. k. ”,
1901.

K. k. 4A
1902.

Länsveterinärernas tjänsteåligganden.

Bestämmelser rörande länsveterinärernas tjänsteåligganden äro meddelade
i instruktionen för läns-, stads-, distrikts- och andra civila veterinärer
den 19 oktober 1888 (svensk författningssamling n:r 53) .med de
ändringar däri, som innefattas i kungl. kungörelsen den 22 november 1901
(svensk författningssamling n:r 106).

Jämlikt instruktionen är länsveterinär skyldig att inom sitt distrikt
utöfva närmaste inseendet öfver den allmänna och besörja den enskilda
sjukvården bland husdjuren, på sätt i instruktionen närmare bestämmes.

Genom stads- eller distriktsveterinärs anställande för en del af länsveterinärs
distrikt inskränkes eller förringas icke den senares skyldighet
att vid behof fullgöra sina åligganden inom hela distriktet, fjänsteförrättningar,
som ersättas med statsmedel, böra dock anförtros åt vederbörande
stads- eller distriktsveterinär, för så vidt ej Konungens befallningshafvande
af särskilda anledningar därtill förordnar länsveterinär.

I län, där blott en länsveterinär finnes, utgör länet hans distrikt.
Finnas två länsveterinärer anställda i samma län, bestämmer Kungl. Maj:t
omfattningen och benämningen af hvarderas distrikt.

I detta hänseende är genom kungl. kungörelse den 4 januari 1902
(svensk författningssamling n:r 4) med angifvande af de särskilda distriktens
omfattning förordnadt, att i nedan nämnda län, inom hvilka två länsveterinärer
finnas anställda, länsveterinärsdistrikten skola hafva följande benämning,
nämligen:

i Kalmar län: Kalmar läns norra länsveterinärsdistrikt och Kalmar
läns södra länsveterinärsdistrikt;

i Värmlands län: Värmlands norra lftnsveterinärsdistrikt och Värmlands
södra länsveteririärsdistrikt;

i Kopparbergs län: Dalarnes öfre länsveterinärsdistrikt och Dalarnes
nedre länsveterinärsdistrikt;

i Gäjleborgs län: Gästriklands länsveterinärsdistrikt och Hälsinglands
länsveterinärsdistrikt;

i Västernorrlands län: Medelpads länsveterinärsdistrikt och Ångermanlands
länsveterinärsdistrikt;

i Jämtlands län: Jämtlands länsveterinärsdistrikt och Härjedalens
länsveterinärsdistrikt;

i Västerbottens län: Västerbottens norra länsveterinärsdistrikt och
Västerbottens södra länsveterinärsdistrikt; samt

i Norrbottens län: Norrbottens södra länsveterinärsdistrikt och Norrbottens
norra länsveterinärsdistrikt.

Rörande tillsättande af länsveterinärstjånst är uti instruktionen stad- Instr. 2
gadt, att länsveterinär utnämnes af Kungl. Maj:t på förslag af medicinal-enl1901.
styrelsen.

För att kunna uppföras å förslag till sådan tjänst erfordras:

1) att efter aflagd, godkänd afgångsexamen vid veterinärinstitutet
hafva blifvit af medicinalstyrelsen förklarad såsom legitimerad veterinär;

2) att sedermera efter minst två års fortsatt utöfning af veterinärpraktik
hafva med vitsord om godkända insikter genomgått särskild, enligt
af medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser, för sådant ändamål anordnad
utbildningskurs; samt

3) att hafva under minst 5 år med goda vitsord tjänstgjort såsom
läns- eller distriktsveterinär, hvarvid sökanden må tillgodoräkna sig den
tid, han i egenskap af civil veterinärstipendiat varit inkallad i tjänstgöring.

Länsveterinär skall hafva sitt hemvist på den ort inom distriktet, 3 §,
som af Kungl. Maj:t bestämmes till hans station. 1m ™1

Det åligger länsveterinär förutom hvad för öfrigt i instruktionen i
särskilda afseenden föreskrifves:

1) att tillhandagå Konungens befallningshafvande, hushållningssällskap,
hälsovårds- och kommunalnämnder samt andra myndigheter med råd
och anvisningar rörande den allmänna djursjukvården äfvensom husdjursskötseln
i hygieniskt afseende samt att i öfrigt på eget initiativ till vederbörande
myndighet göra framställningar i dithörande frågor;

2) att utöfva inseendet öfver samt med uppmärksamhet följa de inom
distriktet bosatta veterinärernas civila tjänsteverksamhet;

3) att efter förordnande af medicinalstyrelsen samt enligt af samma
styrelse godkänd resplan inspektera de till distrikts-, stads- och öfriga
civila veterinärstjänster inom distriktet hörande arkiv och granska däröfver
upprättade inventarieförteckningar; samt

4) att, därest sådant finnes af Konungens befallningshafvande erforderligt,
efter förordnande af denna myndighet utöfva inspektion såväl vid
kreatursmarknader och djurutställningar, som ock af allmänna och enskilda
slakterier och korffabriker inom distriktet samt att afgifva de rapporter
och göra de framställningar, hvartill dessa inspektioner kunna föranleda.

4 §■ När länsveterinär aflägsnar sig från sitt hemvist, bör han foga an stalt

därom, att i hans bostad underrättelse må kunna erhållas om stället,
dit han rest, och om tiden, då han antages återkomma. Utom distriktet
må han ej aflägsna sig utan tillstånd af Konungens befallningshafvande,
som äger meddela honom tjänstledighet för en månad och, om så anses
nödigt, förordna annan legitimerad veterinär att under tiden bestrida
tjänsten.

Önskar länsveterinär tjänstledighet för längre tid än ofvan är nämndt,
äger medicinalstyrelsen, i händelse ansökningen därom icke afser längre
tid än sex månader, bevilja densamma och till tjänstens uppehållande under
tiden förordna annan legitimerad veterinär, därest sådant anses af behofvet
påkalladt och lämplig veterinär blifvit föreslagen eller eljest finnes
att tillgå. Är fråga om än längre ledighet, skall ärendet öfverlämnas till
Kungl. Maj:ts afgörande.

5 § l mom. Yppar sig smittosam sjukdom bland husdjuren, tillhör det länsvete rinär

att med nit och omsorg söka förekomma dess spridande; och skall

han i sådant afseende, under noggrant iakttagande af de föreskrifter gällande
författningar innehålla, efter bästa förmåga tillämpa de anvisningar,
som vetenskap och erfarenhet erbjuda.

Har länsveterinär fått kännedom därom, att sjukdom, på hvilken gäl- 2 mom.
lande författningar om hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande
af smittosamma sjukdomar bland husdjuren äga tillämpning, eller annan därmed
jämförlig smittosam sjukdom förekommer inom hans eget eller närgränsande
distrikt, skall han skyndsamt meddela underrättelse därom till
Konungens befallningshafvande och vederbörande nämnd med upplysning
tillika om sjukdomens beskaffenhet och utbredning. På enahanda sätt förfares,
därest bland husdjuren inom distriktet förekommer sådan allmännare
sjuklighet att för dess hämmande särskilda åtgärder kunna blifva behöfliga.

Efter förordnande af medicinalstyrelsen eller Konungens befallnings- 3 mom.
hafvande skall länsveterinär skyndsamt verkställa anbefallda tjänsteresor
och afgifva infordrade utlåtanden. Förordnas länsveterinär till fortsatt
tjänstgöring å smittad ort, bör han om möjligt söka erhålla bostad nära
de ställen, där sjukdomen är mest utbredd och hans hjälp bäst behöfves,
på det att sjukdomens snabba bekämpande må underlättas och statens utgifter
för förnyade tjänsteresor minskas. På liknande sätt förfares, då
länsveterinär ej på en dag kan afsluta -påbörjad förrättning, utan nödgas
fortsätta förrättningen under därpå följande dag eller dagar.

Har länsveterinär vid befaradt utbrott af boskapspest eller mjält- <? §.
brand mottagit skriftlig kallelse till tjänsteresa från ordförande i hälsovårdseller
kommunalnämnd, åligger det honom att skyndsamt afresa till ort och
ställe för nödiga åtgärders vidtagande, för så vidt nämligen den kallelsen
åtföljande beskrifningen om det sätt, hvarpå sjukdomen yttrat sig, så ock
om dess utbredning eller den kännedom om den befarade sjukdomen, länsveterinären
för öfrigt kan äga, gifver skälig anledning misstänka boskapspest
eller mjältbrand vara för handen.

Skulle upplysningarna rörande den befarade sjukdomen icke vara af
beskaffenhet, att länsveterinären finner dem böra föranleda tjänsteresa, bör
han med uppgifvande af skälen därför skyndsamt lämna nämndens ordförande
skriftlig underrättelse därom, bifogande tillika, därest sjukdomen
är af smittosam art, nödiga råd och anvisningar.

Dör husdjur, som af veterinär förklarats misstänkt för elakartad
lungsjuka eller rots, är länsveterinär ock skyldig att efter skriftlig kallelse
af ordförande i hälsovårds- eller kommunalnämnd skyndsamt afresa till
stället för undersökning, huruvida sjukdomen förefunnits.

7 § l mom. Vid förrättning, som efter medicinalstyrelsens eller Konungens be fallningshafvandes

förordnande eller enligt behörig kallelse verkställes på
grund af gällande författningar angående hvad iakttagas bör till förekommande
och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren, skall
länsveterinär besiktiga å stället befintliga sjuka, för smitta misstänkta, äfvensom
friska, för ifrågavarande sjukdom mottagliga djur och därvid noggrant
efterforska sjukdomens beskaffenhet, uppkomst och utbredning.

3 inom. Länsveterinären skall meddela nämnd och djurägare skriftligen af fattade

råd och anvisningar om sjukvård och föreskrifva åtgärder mot smittans
spridande; och äger han att af polismyndighet i stad och kronobetjänt
på landet begära all den handräckning, som erfordras för verkställigheten.

4 mom. Till förekommande af smittans utbredning bör länsveterinären genom

djurägarens försorg och efter för handen varande förhållanden låta afskilja
djur, angripet af eller skäligen misstänkt för smittosam sjukdom, från
friska, för samma sjukdom mottagliga djur. Flyttas smittadt eller för
smitta misstänkt djur från den gård, där djuret insjuknat, skall länsveterinären
föreskrifva Indika försiktighetsmått därvid skola iakttagas. Han
bör jämväl meddela de sjuka djurens vårdare och andra, som varit i beröring
med djuren eller med för dem begagnade föremål, nödiga föreskrifter
till förekommande af smittans utbredning.

5 mom. Länsveterinär skall tillika meddela djurens ägare noggrant besked

om och under hvilka villkor å smittadt ställe: a) djur må nedslaktas för
att till föda användas, b) mjölk må till föda användas och c) någon del
af dödt djur må till nytta användas; och skall länsveterinären om dessa
beslut skyndsamt lämna underrättelse till såväl Konungens befallningshafvande
som vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd.

8 §. Om vid förrättning djur förefinnes, hvilket dött eller dödats såsom

misstänkt för smittosam sjukdom, och länsveterinären har skäl antaga, att

viktiga upplysningar om sjukdomen kunna erhållas genom besiktning af
djurets inre organer, bör sådan besiktning äga rum.

Då jämlikt gällande författningar om hvad iakttagas bör till före- 9 §.

kommande och hämmande af smittosam in a sjukdomar bland husdjuren
fullständig obduktion företages, skall vid förrättningen föras protokoll af
visst angifvet innehåll.

Då husdjur dödats eller dött, angripet af sjukdom, på hvilken nyss- 10 §■
nämnda författningar äga tillämpning, äfvensom då af sådan sjukdom angripet
djur befaras komma att do, skall länsveterinären lämna djurets ägare
nödiga föreskrifter för det döda djurets skyndsamma oskadliggörande genom
nedgräfning på lämplig plats, förkolning eller förbränning, allt i öfverensstämmelse
med hvad därom är stadgadt i berörda författningar och de af
medicinalstyrelsen utfärdade råd och anvisningar eller af Konungens befallningshafvande
lämnade särskilda föreskrifter. Finnes länsveterinär å stället,
har han att öfvervälla verkställigheten däraf.

Därest fullständig rengöring och smittoförstörande behandling eller u §■
desinfektion skola företagas å smittadt ställe, skall detta ske under tillsyn
af länsveterinär, om denne tinnes å stället. Vid desinfektion förfares för
öfrigt på sätt därom är stadgadt i nyssberörda författningar samt i de af
medicinalstyrelsen utfärdade råd och anvisningar och af Konungens befallningshafvande
för särskilda fall meddelade föreskrifter. Lämnar länsveterinären
djuiHgaren särskilda bestämmelser, skola dessa lämpas efter den
för handen varande sjukdomens art och beskaffenhet samt lokala förhållanden.

Har ställe blifvit af Konungens befallningshafvande förklaradt smit- 13 §■
tadt af sjukdom, på hvilken meranämnda författningar äga tillämpning,
skall länsveterinären, sedan sjukdomen upphört, afgifva intyg därom till
Konungens befallningshafvande med angifvande tillika af de skal, på grund
hvaraf länsveterinären anser, att stället kan förklaras fritt från smitta.

öfver hvarje tjänsteförrättning, som företagits på grund af gällande 14 §■
författningar om hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af
smittosamma sjukdomar bland husdjuren, skall länsveterinären skyndsamt
afgifva till medicinalstyrelsen ställd rapport, hvilken bör innehålla uppgifter
om tid och ställe för förrättningen, sjukdomens art och de omstän--

15 §■

16 §.

17 §,

enl. k. k. 22
1901.

19 §,

enl. k. k.22
1901.

digheter, under hvilka den uppträda antalet på stället befintliga sjuka, för
smitta misstänkta och friska djur, mottagliga för samma sjukdom, befintliga
sanitära missförhållanden och med afseende därpå vidtagna åtgärder, verkställd
nedgräfning och desinfektion, där sådana åtgärder vidtagits, jämte
förslag till andra åtgärder därutöfver, därest länsveterinären anser sådana
nödiga till sjukdomens hämmande.

Länsveterinär kan erhålla Konungens befallningshafvandes förordnande
att verkställa förrättningar, anbefallda i gällande författningar angående
hvad iakttagas bör till förekommande af smittosam ma husdjurssjukdomars
införande i riket och angående hvad vid utförsel till utlandet
af kreatur bör iakttagas.

Uppå anmodan skall länsveterinär tillhandagå polismyndighet samt
hälsovårds- och kommunalnämnd vid besiktning af kött och delar af slaktadt
djur, som till salu utbjudas, äfvensom vid tillsyn däröfver, att farkoster,
vagnar och andra fordon, som begagnas till transport af husdjur, kött
in. m., blifva på ändamålsenligt sätt rengjorda och vid behof desinfekterade;
och äger länsveterinären därför åtnjuta skälig ersättning af
vederbörande.

I den mån länsveterinären är af sina allmänna åligganden därtill
11 oförhindrad, åligger det honom såväl att, på anmodan af djurägare och
mot ersättning af denne, verkställa besiktning å lefvande eller döda husdjur
samt, då sådant begäres, däröfver afgifva skriftligt intyg, som ock
att, mot ersättning af djurägaren, så fort ske kan lämna hjälp till sjuka
husdjurs botande. Han är äfven under samma förutsättning pliktig att
tillhandagå allmänheten med operationers utförande på husdjur.

Länsveterinär åligger att, så ofta tillfälle därtill gifves och i synnerhet
under tjänsteresor och förrättningar, noga underrätta sigom husdjursskötselns
tillstånd samt fästa sin uppmärksamhet på de omständigheter,
hvilka kunna befordra husdjurens sundhet eller därpå utöfva menlig
inverkan.

Han skall särskilt^ med uppmärksamhet, följa och på allt sätt
främja bekämpandet af nötkreaturstuberkulosen inom distriktet samt på
anmodan tillhandagå djurägare med råd och anvisningar rörande sjukdomens
utrotande ur ladugårdarna äfvensom mot ersättning af djurägaren,
där dylik ej utgår af statsmedel, verkställa därför erforderliga undersökningar
med tuberkulin.

Vidare bör han taga kännedom om distriktets naturbeskaffenhet,
egendomligheter i afseende på husdjurens skötsel och utfodring, ladugårdars
och stallars läge och byggnadssätt, renhållningen därstädes, förhållandet
med olika husdjursraser, tillgång eller brist på foder och tjänligt
dricksvatten in. in., i afseende å hvilket allt han äfven vid hvarje sig
erbjudande tillfälle bör upplysa om hvad nyttigt är och motarbeta hvad
olämpligt vara må samt söka undanröja förekommande fördomar och
skadliga vanor.

Då allmän foderbrist, ofördelaktigt bergningsväder eller andra ogynnsamma
förhållanden inträffa, hvilka kunna utöfva ett allmännare skadligt
inflytande på husdjurens hälsa, bör länsveterinären likaledes själfmant
meddela erforderliga råd och upplysningar.

Till länsveterinären skall en hvar annan inom hans distrikt bosatt
veterinär årligen före den 1 mars insända berättelse ej mindre om sin
civila verksamhet under det föregående året än äfven, därest han är anställd
för visst distrikt, om hälsotillståndet bland husdjuren inom distriktet
samt om hvad i öfrigt därmed kan äga sammanhang. Befinnes inkommen
årsberättelse felaktig, skall länsveterinär, som mottagit sådan
berättelse, återsända den för att ofördröjligen rättas; skulle obehörigt
dröjsmål därvid uppstå eller om årsberättelsen trots påminnelser alls icke
insändes, bör anmälan därom göras till medicinalstyrelsen.

Länsveterinär åligger att om sin verksamhet under det förflutna året
äfvensom om hälsotillståndet bland husdjuren inom distriktet utarbeta en
berättelse, äfven innefattande en bearbetning af de från distriktets öfriga
veterinärer inkomna årsberättelserna; och skall den i tvenne exemplar
aflåtande redogörelsen jämte de inkomna årsberättelserna före den 1 april
insändas till Konungens befallningshafvande, hvilken myndighet före den

22 §,

enl. k. k. nUi
1901.

si36los Löneregleringskommitténs bet. XVI.

23 §.

26 §.

1 maj afsänder det ena exemplaret jämte årsberättelserna till medicinalstyrelsen
samt, efter att af detsamma hafva tagit del, tillställer det andra
exemplaret vederbörande landsting.1

Af länsveterinär, skola föras:
diarium öfver inkomna handlingar,

konceptbok öfver tjänsterapporter, utlåtanden, berättelser, obduktionsprotokoll,
till myndigheter afgifna intyg och andra till hans tjänsteverksamhet
hörande expeditioner, samt

journal öfver den sjukvård, som af honom utöfvas.

För förrättning, som afses i 7 § 1 mom. eller 15 § af instruktionen,
äger länsveterinär åtnjuta ersättning enligt af Kungl. Maj:t fastställd taxa.

I sådant afseende gäller den af Kungl. Maj:t den 19 oktober 1888
utfärdade taxa för veterinärs tjänsteförrättningar (svensk författningssamling
n:r 54).

I detta sammanhang torde böra erinras, att bestämmelser rörande
veterinär tillkommande ersättning för vissa tjänsteförrättningar jämväl återfinnas
uti följande författningar.

a) Kungl. kungörelse den 28 september 1895 angående villkoren
för transport af idisslande djur samt häst- och svinkreatur medelst ångfärja
mellan Sverige och Danmark, 17 § (svensk författningssamling
n:r 77);

b) kungl. kungörelse den 22 januari 1898 angående hvad vid utförsel
sjöledes till utlandet af färskt kött af nötkreatur skall iakttagas, 6
§ (svensk författningssamling n:r 1);

c) kungl. kungörelse den 28 september 1906 angående hvad iakttagas
bör vid införsel sjöledes till riket af lefvande höns, gäss, ankor och
dufvor, 8 § (svensk författningssamling n:r 84);

1 Ofvannämnda bestämmelser i § 22 gälla ej i Stockholm boende veterinär, för så vidt
lian icke är anställd för Stockholms län.

d) kungl. kungörelse den 31 december 1907 angående ersättning
till veterinär, som på rekvisition af ladugårdsinnehafvare verkställt undersökning
med tuberkulin af ladugårdsbesättning (svensk författningssamling
n:r 146.)

Till kommitténs handläggning öfveiTämnade framställningar.

Sedan kommittén redan vid begynnelsen af dess verksamhet fått, så*
som å sid. 15 är omnämndt, från civildepartementet mottaga det, i anledning
af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901, af medicinalstyrelsen den
26 maj 1902 afgifna utlåtande, hvari jämväl länsveterinärernas aflöningsförhållanden
beröras, har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
med skrifvelse den 27 november 1908 öfverlämnat till kommittén dels förut
omförmälda två af svenska länsveterinärföreningen den 1 februari 1906
och den 18 november 1907 gjorda framställningar jämte öfver den förra
af dessa afgifna utlåtanden af medicinalstyrelsen den 21 september 1906
och af statskontoret den 15 november 1906, dels och en underdånig skrifvelse
från medicinalstyrelsen den 16 november 1908 jämte en samma skrifvelse
åtföljande, den 16 oktober 1908 daterad skrift från svenska länsveterinärföreningen.

Beträffande dessa handlingar med undantag af de två sistberörda har
redogörelse lämnats uti inledningen till detta betänkande, och hänvisas i
sådant afseende till sid. 15—16, 17—22 här ofvan.

Hvad angår medicinalstyrelsens skrifvelse den 16 november 1908,
var denna föranledd af Kungl. Maj:ts befallning till nämnda styrelse den
17 juni 1908 att verkställa utredning och afgifva förslag till den aflöningsreglering
för länsveterinärer, som funnes af omständigheterna påkallad.

Uti sistnämnda skrifvelse anförde styrelsen i sådant hänseende följande.

Frågan om löneförbättring åt länsveterinärerna hade under det sista
decenniet vid upprepade tillfällen varit föremål för Kungl. Majrts och Riksdagens
pröfning. Medicinalstyrelsen hade också under sagda tid alltemel -

lanåt afgifvit yttranden i ärendet, i hvilket afseende styrelsen särskildt
framhöll sina utlåtanden den 16 december 1898, den 26 maj 1902, den 12
maj 1905 och den 21 september 1906. 1 samtliga dessa utlåtanden hade

styrelsen på anförda skäl tillstyrkt, att förbättring i de vid de olika tillfällena
gällande lönestater skulle beviljas länsveterinärerna.

En sådan förbättring hade också genom 1901 och 1908 årens Riksdagars
beslut kommit länsveterinärerna till godo, dock icke i den grad,
som enligt medicinalstyrelsens förmenande varit önskvärd!. I detta afseende
erinrade styrelsen, att den redan i sitt utlåtande den 16 december
1898 hemställt, att länsveterinärernas aflöning skulle höjas till 1,800
kronor med två ålder stillä gg, hvardera å 500 kronor, att åtnjutas efter
tio och femton års väl vitsordad tjänstgöring.

Den slutliga aflöningen skulle efter sistberörda förslag kommit att
uppgå till 2,800 kronor. Jämlikt 1901 års Riksdags beslut hade länsveterinärernas
löneförmåner visserligen blifvit höjda från förutvarande
1,500 till 1,800 kronor, nämligen till 1,200 kronor i lön och 600 kronor
i tjänstgöringspenningar, men i fråga om ålderstillägg hade beslutet blifvit,
att endast ett sådant, å 500 kronor, beviljades, att utgå först från och
med år 1912 till dem, som då tjänstgjort i tio år.

Länsveterinärernas aflöning utgjorde således i verkligheten endast
1,800 kronor och från och med den 1 januari 1909, med inberäknande af
den utaf 1908 års Riksdag beviljade tillfälliga löneförbättringen, 2,300
kronor.

Denna aflöning ansåg medicinalstyrelsen alltför ringa. Styrelsen höll
nämligen alltjämt före, att länsveterinärerna, som, hvar och en inom sitt
tjänstgöringsområde, hade det närmaste inseendet öfver husdjurssjukvården,
måste erbjudas en mera tryggad ställning, om dessa tjänster skulle blifva
eftersökta af de dugligaste bland de civila veterinärerna. Det stora ansvar,
som hvilade på länsveterinären särskildt i sådana tider, då svårare
epizootier förekomme inom hans distrikt, syntes göra det till en bjudande
plikt för statsmakterna att så trygga dessa tjänstemäns existens, att verkligen
de bästa krafterna kunde erhållas för tjänsterna.

Det hade emellertid visat sig, att antalet sökande till lediga sådana
befattningar med åren alltmera nedgått, och detta äfven och särskildt efter

år 1902, från och med hvilken tid den år 1901 beviljade löneförbättringen
tillämpades.

Jämfördes antalet sökande till de 13 länsveterinärsbefattningar, som
sedan år 1902 varit lediga, med antalet sökande till de 13 närmast före
år 1902 lediga länsveterinärstjänsterna, befunnes att antalet sökande till
sistnämnda 13 länsveterinärstjänster (lediga åren 1896—1901) utgjorde i
medeltal 7,4, under det att sökandena till motsvarande antal tjänster åren
1902—1908 varit i medeltal endast 4,3. Det skulle väl kunna antagas, att
orsaken till denna minskning vore att söka däri, att antalet veterinärer,
som vore kompetenta att söka länsveterinärstjänst, blifvit ansenligt mindre,
sedan fordran på genomgången aspirantkurs uppställts såsom villkor för
kompetens till dessa befattningar. Denna fordran hade emellertid först
från och med år 1907 blifvit fullt genomförd, men redan dessförinnan
hade en afsevärd minskning af antalet sökande till länsveterinärstjänsterna
inträdt. Till de under åren 1902—1906 lediga tjänsterna hade anmält sig
i medeltal 5,i sökande. Under åren 1906—1908 hade antalet sökande nedgått
till i medeltal endast 3,6.

Orsaken till denna ganska hastiga nedgång i de sökandes antal syntes
— om ån också andra inflytelser därvid gjort sig gällande — hufvudsakligen
få tillskrifvas den omständigheten, att de länsveterinärerna erbjudna
aflöningsförmånerna icke varit afpassade efter tidens kraf och icke
stått i rimligt förhållande till de aflöningar, som å andra håll stått veterinärer
med framstående duglighet till buds.

I vissa fall ställde sig den år 1901 beslutade löneregleringen för
länsveterinärerna till och med ogynnsammare än de därförut dem tillkommande
löneförmånerna. Under det att länsveterinärernas lön var bestämd
till 1,500 *kronor per år, plägade nämligen Kungl. Maj:t vid tillfällen, då
länsveterinär var af sjukdom förhindrad att sköta sin tjänst, föreskrifva,
att denne finge åtnjuta hela lönen oafkortad. Numera däremot finge länsveterinär,
som af sjukdom hindrades att förrätta sin tjänst, jämlikt föreskrift
i kungl. kungörelsen den 22 november 1901 angående aflöningsvillkoren
för länsveterinärer, uppbära endast lönen 1,200 kronor; tjänstgöringspenningarna,
600 kronor, skulle afstås till vikarien. Vid ledighet för

svag hälsas vårdande och dylikt kunde länsveterinär förpliktas att afstå
jämväl en del af lönen.

Efter år 1901 hade också tillkommit några skäl, som, enligt medicinalstyrelsens
åsikt, talade för en förbättring af länsveterinärernas löneförhållanden.

Till dessa skäl syntes styrelsen kunna räknas icke blott de högst
afsevärdt stegrade lefnadskostnaderna utan äfven den konkurrens inom den
privata verksamheten, för hvilken länsveterinärerna blifvit utsatta såväl genom
anställandet af särskilda stadsveterinärer i residensstäderna, där länsveterinärerna
i allmänhet hade sin station, som ock därigenom att i många
fall nya distriktsveterinärstjänster inrättats antingen i residensstäderna eller
ock i desammas närhet. Därtill komine, att genom den nya härordningens
genomförande ett flertal nya militärveterinärstjänster inrättats med station
för dessas innehafvare i residensstäderna.

För utredande huru dessa förhållanden inom de olika länen kunnat
inverka hade medicinalstyrelsen redan hösten år 1907 låtit insamla erforderliga
upplysningar från länsveterinärerna. Eu med ledning af dessa
uppgifter sammanställd tabell bifogade styrelsen vid sitt utlåtande. (Denna
tabell är af kommittén intagen såsom bilaga till detta betänkande sid. 59).

Innan köttbesiktningen i de större och medelstora städerna ordnades
enligt lagen om köttbesiktning och slakthus den 22 december 1897,
hade länsveterinärerna en god biinkomst genom utöfvandet af kött- och
fläskbesiktning. Denna biinkomst hade, såsom af nyssberörda tabell framo-in^e,
redan bortfallit i en hel del städer och komme helt naturligt att
fföra det i ännu flera, enär med köttbesiktningens rationella anordnande
enligt nyssnämnda lag särskilda veterinärer blefve anställda för köttbesiktningsväsendet.

Medicinalstyrelsen, som således höll före, att förbättrade aflöningsvillkor
för länsveterinärerna vore erforderliga, ansåg emellertid, att deras
tjänstgöringsskyldighet borde samtidigt med den nya löneregleringens genomförande
något utvidgas. Detta syntes styrelsen hufvudsakligen böra ske
därigenom, att länsveterinärerna mera än hittills skett förordnades att, på
sätt föreskrefves i 3 § af gällande veterinärinstruktion, utöfva inspektion
såväl vid kreatursmarknader och djurutställningar som ock af enskilda slak -

terier och korffabriker. Äfvenså borde länsveterinärernas tid mera än hvad
nu skedde tagas i anspråk för bekämpande af tuberkulosen bland nötkreaturen.
Däremot syntes kontrollen öfver de offentliga slakthusen för framtiden
böra anförtros åt annan myndighet. Därom ämnade styrelsen emellertid
inom den närmaste framtiden afgifva särskildt förslag till Kungl.
Maj:t.

Vidkommande storleken af de aflöningsförmåner, som borde tilldelas
länsveterinärerna, syntes det styrelsen, att desamma borde sättas ungefär
lika med dem, som utginge till motsvarande grad af militära veterinärer,
nämligen regementsveterinärerna, hvilka senare åtnjöte en lön af 2,400
kronor och tjänstgöringspenningar af 1,460 kronor eller tillsammans 3,860
kronor.

Med stöd af hvad styrelsen anfört, och då styrelsen ansåg det vara
af synnerlig vikt att, särskildt vid eventuellt inträffande epizootier, skickliga
och nitiska länsveterinärer stode till veterinäradministrationens förfogande,
tillstyrkte styrelsen, att aflöningen för länsveterinärerna måtte bestämmas
till 2,000 kronor i lön och 1,000 kronor i tjänstgöringspenningar
jämte två ålderstillägg att utgå, det ena efter fem år med 500 kronor och
det andra efter ytterligare fem år likaledes med 500 kronor.

I sammanhang därmed hemställde styrelsen, att länsveterinärerna »i
likhet med så godt som alla andra statens tjänstemän» måtte tillerkännas
någon tids semester under hvarje år. Därest sådan förmån beviljades,
borde emellertid den semesterledige förpliktas att, i likhet med hvad som
beträffande provinsialläkare vore stadgadt i 40 § af läkarinstruktionen den
31 oktober 1890, åt vikarie tillhandahålla eller bekosta fri bostad under
semestern.

Styrelsen föreslog fördenskull, att länsveterinär måtte, efter därom
hos medicinalstyrelsen gjord framställning och när styrelsen pröfvade sådant
kunna ske utan hinder för tjänstens behöriga uppehållande, beviljas
dylik semesterledighet antingen årligen under en månad eller ock hvartannat
år under två månader, med skyldighet att under semestern tillhandahålla
eller bekosta vikarien fri bostad.

Uti den vid medicinalstyrelsens skrifvelse fogade skriften från svenska
länsveterinärföreningen meddelades, att föreningen vid sammanträde den
16 oktober 1908 med afseende å länsveterinärernas löneregleringsfråga enhälligt
beslutat att fasthålla vid den framställning i ärendet, som föreningen
gjort år 1907, nämligen om en minimiaflöning af 3,000 kronor jämte
två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio års
tjänstgöring, att räknas retroaktivt efter hvars och ens utnämninsrsår

34ss/os Löneregleringskommitténs bet. XVI.

Infordrade uppgifter från länsveterinärerna.

I ändamål att utröna, i hvad män länsveterinärerna — utöfver aflöningen
på stat samt frånsedt resekostnads- och traktamentsersättning enligt
resereglementet och ersättning för resekostnad samt dagtraktamente vid
utförande af tuberkulinundersökningar — åtnjöte inkomster af arbete i
eller utom tjänsten, begärde kommittén från dem följande uppgifter,
nämligen:

1) huruvida till länsveterinär i denna hans egenskap utginge särskilt
anslag af hushållningssällskap, landsting eller kommun;

2) huruvida länsveterinär såsom sådan åtnjöte fri bostad;

3) sammanlagda beloppet af extra inkomster i tjänsten,

4) ungefärliga beloppet af inkomst af enskild sjukvårds- eller annan

veterinär praktik;

5) huruvida länsveterinär innehade någon annan tjänstebefattning,
allmän eller enskild, och huru stor i sådant fall inkomsten däraf varit;

6) ungefärliga beloppet af inkomst af annan sysselsättning, än som
inginge i punkterna 4) och 5), af hvad slag som helst utom länsveterinärs
tjänsten; samt

7) antalet veterinärer — utom länsveterinären — hvilka vore bosatta
i länsveterinärens stationeringsort eller i närheten däraf och utöfvade
enskild sjukvårds- eller annan veterinär praktik.

Uppgifterna beträffande punkterna 3), 4), 5) och 6) skulle afse hvart

och ett af åren 1905, 1906 och 1907.

Härjämte anhöll kommittén, att, därest nuvarande innehafvare af
länsveterinärstjänst icke innehaft befattningen så lång tid, som i de infordrade
uppgifterna afsåges, denne måtte från företrädaren införskaffa upp -

gifter för den tid, nuvarande innehafvaren ej själf kunde meddela askad
upplysning.

Körande de af kommittén framställda frågorna inkommo svar från
samtliga 32 länsveterinärsdistrikt och lämnas här en sammanställning af
de sålunda inkomna svaren.

Af 27 länsveterinärer har meddelats, att de icke åtnjuta något an- j) Analog
slag från hushållningssällskap, landsting eller kommun. Bland de öfriga tungsam-''
i) länsveterinärerna har en meddelat, att han sedan år 1895 åtnjutit ettsk^
personligt lönetillägg af 500 kronor från länets landsting, men att detta kommun.
anslag skulle, i händelse staten beviljade länsveterinärerna löneförbättring,
minskas med motsvarande belopp.

Af en annan länsveterinär har blifvit upplyst, att länets landsting
år 1894 såsom bidrag till hans aflöning beviljat ett årsanslag af 300
kronor; att detta anslag år 1901 blifvit, under förbehåll att länsveterinären
hölle en examinerad veterinär anställd såsom assistent, höjdt till 600 kronor;
samt att, sedan länsveterinären till följd af därmed förenade stora kostnadei''
upphört att hafva assistent, anslaget från och med den 1 januari
1908 åter nedsatts till 300 kronor.

En tredje länsveterinär har meddelat, att från och med år 1908 till
honom utgått anslag af hushållningssällskapet med 300 kronor och ett
lika stort belopp af länets landsting samt att dessa anslag förut utgått
med hälften af nämnda belopp.

Till den fjärde länsveterinären hade från hösten 1908 från länets
hushållningssällskap af förslagsanslaget till undervisningskurser för jordbrukare
utgått ett anslag intill 200 kronor för år för konsulterande verksamhet
i häst-, nötkreaturs- och svinafvel (arfvode och traktamente).

Den femte länsveterinären har meddelat, att han från två kommuner
åtnjöte ett årligt anslag af tillsammans 200 kronor.

Frågan huruvida länsveterinär i denna hans egenskap åtnjöte fri 2) Fri bostad.
bostad har af 31 länsveterinärer besvarats nekande. Fn utaf dessa har
emellertid meddelat, att han åtnjöte ett hyresbidrag af 100 kronor årligen
från den stad, där han har sin stationeringsort.

Allenast en länsveterinär har fri bostad, men denna förmån medför,
enligt hvad han upplyst, skyldighet för honom att tjänstgöra »för hushållningssällskapet,
» att betala skatter, onera och brandförsäkringsafgift
för fastigheten samt att underhålla dess hus och hägnader.

3) Extra in- En sammanställning af uppgifterna angående länsveterinärernas extra

1tjänsten.* inkomster i tjänsten under åren 1905, 1906 och 1907 utvisar, att desamma
i årligt medeltal för sagda tre år uppgått till nedannämnda belopp:

inom 22 distrikt

» 6 »

» 1 »

.......ingå

. högst 100 kronor

. ... 236 »

. ... 403 »

. ... 417

. ... 502 »

4) Inkomster Såsom ofvan nämnts, hade äfven infordrats uppgift å ungefärliga

°praktikd beloppet af länsveterinärernas inkomster af enskild sjukvårds- eller annan
veterinär praktik.

Enligt de inkomna svaren uppgingo dessa inkomster i årligt medeltal
för åren 1905—1907 till följande belopp:

inom 1 distrikt .

» 3 »

» 5 »

» 12 »

» 6 »

» 5 »

. . . ingen inkomst
. . 400—500 kronor
. 501 — 1,000 »

1,001—1,500 »

1,501—2,000 »

mer än 2,0001 »

5) Inkomster
«/. annan
tjänstebefattning.

Inkomsterna af annan allmän eller enskild tjänstebefattning utvisade
för åren 1905—1907 följande årliga medeltal:

inom 9 distrikt...........ingen inkomst

» 3

högst 200 kronor

1 Resp. 2,033, 2,056, 2,217, 2,900 och 3,232 kronor.

inom 7 distrikt

»3 »

»5 »

»5 *

201—500 kronor
501—1,000 »

1,001—2,000 »

öfver 2,00g1 »

De särskilda befattningar, som af länsveterinär innehafts vid sidan
af länsveterinärstjänsten, hafva utgjort: befattning såsom distriksveterinär,
stadsveterinär, föreståndare för köttbesiktningsbyrå i stad, tillsyningsman
öfver tillsaluhållna födoämnen i stad, karantänsveterinär, konsulent eller
ombudsman hos kreatursförsäkringsbolag, kontrollant vid margarinfabrik
och mejeri samt undervisare i husdjurssjukdomar vid landtbruksskola och
folkhögskola.

En sammanställning af de inkomna svaren beträffande inkomster afö) Inkomster
annan sysselsättning lämnar i årligt medeltal för åren 1905—1907 följande %/ssT”
resultat: sättning.

inom	4	distrikt . . . .
»	3	» ....
»	12	» ....	..... 101—500 »
»	8	» ....	..... 501—1,000 »
»	1	» ....	.... 1,001—2,000
»	4	» ....

Sammanställas länsveterinärernas samtliga i punkterna 1)—6) a,i-Samtliga insedda
inkomster (utöfver den ordinarie länsveterinärsaflöningen), befinnes, arZtTut/m
att dessa inkomster i årligt medeltal för åren 1905—1907 uppgått: Aflöning

inom 3 distrikt

» 7 »

D 10 »

» 5 »

i 3 »

till 800—1,000 kronor

» 1,001—2,000 »

» 2,001—3,000 »

» 3,001—4,000 >

» 5,001—6,000 » 1 2

1 Resp. 2,833, 3,734, 3,856, 3,905 och 4,661 kronor.

2 Resp. 2,566, 3,900, 3,967 och 4,067 kronor.

inom 1 distrikt.........till 6,484 kronor

» 1 » » 7,022 »

» 1 > » 7,434 »

» 1 v » 8,533

7) Antal öf- I fråga om antalet veterinärer — utom länsveterinären — hvilka vore

närerTorten. bosätta i länsveterinärens stationeringsort eller i närheten däraf och utöfvade
enskild sjukvårds- eller annan veterinär praktik, hafva lämnats föl -

jande uppgifter:

inom 2 distrikt...............ingen

» 8 » ............... 1

» 4 » ............... 2

» 5 » • • • •............ 3

» 7 » ............... 4

» 3 » ............... 5

» 1 » ............... 7

»1 » (Malmöhus län)........ 15

»1 » (Stockholms län)........ 33

Kommitténs forsla;

Såsom förut är nämndt, åtnjuter länsveterinär, enligt de vid 1901
års riksdag antagna bestämmelser, en aflöning å stat af 1,800 kronor,
däraf 1,200 i lön och 600 i tjänstgöringspenningar, hvartill kan komma
ett ålderstillägg å 500 kronor efter 10 års tjänstgöring, dock att därvid
icke må beräknas tjänstgöring före år 1902.

Behofvet af en förbättring i de sålunda fastställda aflöningsförmånerna
har gång efter annan framhållits och har äfven erkänts af statsmakterna,
i det att för år 1909 en tillfällig löneförbättring å 500 kronor
beredts de länsveterinärer, för hvilka 1901 års aflöningsstat är gällande.
Vid beviljandet af denna tillfälliga löneförbättring uttalade Riksdagen ock,
enlio-t hvad dess skrifvelse den 1 juni 1908 utvisar, önskvärdheten däraf,
att utredning i ämnet och därpå grundad lönereglering måtte snarligen
åstadkommas.

Den ofvan å sid. 42—46 återgifna utredning, som kommittén sökt åstadkomma
angående de länsveterinärerna utöfver den ordinarie aflöningen
tillkommande inkomster af arbete i och utom tjänsten, gifver visserligen
vid handen, att under åren 1905—1907 ett flertal länsveterinärer haft
afsevärda, i vissa fall mycket betydande inkomster af enskild praktik
och andra sysselsättningar utom länsveterinärstjänsten, medan däremot,
hvad angår extra inkomster i tjänsten, under nämnda år inom ej mindre
än 22 länsveterinärsdistrikt dylika inkomster ej förekommit. Där de
förekommit, hafva de i årligt medeltal utgjort

inom 6 distrikt

»1 »

högst 100 kronor,

» 1 »

236 »

403 >

417 »

. 502 •»

Varder, såsom det blifvit ifrågasatt, i samband med aflöningsförhöjning
för länsveterinärerna deras tjänstgöringsskyldighet utvidgad och
kommer, hvilket torde vara att förvänta, ett antal nya stads- och andra
veterinärsbefattningar att under de närmaste åren inrättas inom vederbörande
länsveterinärers nuvarande verksamhetsområden, minskas säkerligen
i ej oväsentlig grad tillfällena för länsveterinärerna att förskaffa sig inkomster
utom tjänsten.

Kommittén anser sig fördenskull böra biträda den uppfattningen,
att länsveterinärerna äro i behof af förbättrade afiöningsförmåner å stat.

Beträffande storleken af den aflöning, som i sådant hänseende torde
böra tilldelas länsveterinärerna, har, såsom ofvan år nämndt, medicinalstyrelsen
i sin skrifvelse den 16 november 1908 hållit före, att länsveterinärerna
i aflöningshänseende borde i det närmaste likställas med
regementsveterinärerna, hvilka uppbära en lön af 2,400 kronor samt dagaflöning
efter 4 kronor för dag eller för år räknadt 1,460 kronor, sålunda
tillhopa 3,860 kronor.

En jämförelse af de olika anspråk i fråga om tjänstgöringsskyldighet,
som ställas på eu regementsveterinär och en länsveterinär, synes emellertid
kommittén ådagalägga, att regementsveterinären är mycket mera bunden
af sin tjänstgöring och att i följd däraf den privatpraktik, som kan utöfvas
af regementsveterinär, i regel måste blifva väsentligen mindre än länsveterinärens.
Den förre torde till och med under långa tider till följd af
manövrer, fältmarscher o. d. vara fullständigt förhindrad att sköta den
privatpraktik, som han eljest kan utöfva.

Vid en jämförelse mellan regements- och länsveterinärer torde äfven
böra beaktas, att länsveterinären i regel åtnjuter ersättning för tjänsteresor,
under det att däremot regementsveterinären icke äger under marscher
o. d. uppbära någon särskild ersättning utöfver dagaflöningen.

Medicinalstyrelsen har i sin sistberörda skrifvelse tillstyrkt, att aflöningen
för länsveterinärerna måtte bestämmas till 2,000 kronor i lön och
1,000 kronor i tjänstgöringspenningar jämte två ålderstillägg att utgå, det
ena efter fem år med 500 kronor och det andra efter ytterligare fem år,
likaledes med 500 kronor.

Eu så stor förhöjning af begynnelseaflöningen, som medicinalstyrelsens
nämnda förslag innebär, kan kommittén för sin del ej tillstyrka.

Sammanlagda beloppet af den länsveterinärer enligt 1901 års stat
tillkommande begynnelseaflöningen, 1,800 kronor, och den för år 1909 beviljade
tillfälliga löneförbättringen, 500 kronor, utgör 2,300 kronor.

Utgående från detta belopp och med tagen hänsyn jämväl till vederbörande
civila tjänstinnehafvares skyldighet, enligt lagen den 11 oktober
1907, att bidraga till sin egen pensionering, har kommittén ansett sig
böra för länsveterinärerna föreslå en till 2,500 kronor förhöjd begynnelseaflöning,
sålunda fördelad att 1,500 kronor skulle utgöra lön och 1,000
kronor tjänstgöringspenningar.

Mot medicinalstyrelsens förslag, att länsveterinär må kunna komma
i åtnjutande af två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, efter fem och
tio år, har kommittén icke funnit anledning till erinran. Till frågan om
tidpunkten, hvarifrån ålderstillägg må kunna få beräknas, återkommer
kommittén emellertid i det följande.

Under åberopande af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén,

att länsveterinär må åtnjuta en aflöning å stat af
2.500 kronor, däraf 1,500 i lön och 1,000 i tjänstgöringspenningar,
hvartill kunna komma tvä ålderstillägg
till lönen, det ena med 500 kronor efter fem år och det
andra, likaledes med 500 kronor, efter ytterligare fem av.

Kommittén vill emellertid uttala, att vid framläggandet af dess förslag
förutsatts, att de ersättningar, som enligt särskilda författningar tillkomma
länsveterinär för tjänsteförrättningar, icke varda i någon afsevärd
mån förhöjda utöfver hvad nu är bestämdt.

Bland villkoren för åtnjutandet af de från och med år 1902 fastställda
aflöningsförmånerna för länsveterinärer är i kungl. kungörelsen
den 22 november 1901 (jfr ofvan sid. 13—14) intagen den uttryckliga bestämmelsen,
att för grundläggande af rätt till ålderstillägg icke må beräknas
tjänstgöring före år 1902.

3438/08 Lönereglering skommitténs bet. XVI.

Upprepade gånger hafva framställningar gjorts om upphäfvande af
nämnda begränsning.

I fråga om anledningen till densamma må här erinras om hvad
chefen för jordbruksdepartementet den 11 januari 1901 yttrade i nämnda
hänseende till statsrådsprotokollet, då han framlade förslag till aflöningsförbättring
för länsveterinärerna.

Skälen till den förordade förbättringen i länsveterinärernas aflöningsförhållanden
vore, anförde departementschefen, att söka mindre uti en
redan befintlig missproportion mellan deras tjänste- och aflöningsförhållanden
än uti den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, som ansetts böra
åläggas dem för framtiden, samt de högre kompetensvillkor, som därefter
skulle fordras för erhållande af dylik tjänst. Det syntes därför departementschefen
icke böra ifrågasättas, att länsveterinär skulle i afseende å
ålderstilläggs åtnjutande få tillgodoräkna sig den tid, som från det han
utnämndes till länsveterinärstjänst förflutit före de nya löneförmånernas
åtnj utande.

Såsom statskontoret uti ett den 22 juni 1905 afgifvet utlåtande (jfr
ofvan sid. 17) erinrat, godkändes vederbörande departementschefs uppfattning
i nyssberörda hänseende af Riksdagen, som till de af Kungl.
Maj:t föreslagna villkoren för de nya löneförmånernas åtnjutande fogade
det ofvannämnda uttryckliga stadgandet, att för grundläggande af rätt
till ålderstillägg icke finge beräknas tjänstgöring före år 1902.

Kommittén anser sig icke äga anledning att tillstyrka upphäfvandet
af ifrågavarande bestämmelse. Därest emellertid kommitténs ofvanberörda
förslag om två ålderstillägg till länsveterinärs begynnelselön vinner bifall,
skulle det stora flertalet länsveterinärer kunna i och med den nya aflöningsstatens
trädande i kraft komma i åtnjutande af det första ålderstillägget.
Under erinran härom hemställer kommittén

om bibehållande af föreskriften att för grundläggande
af rätt till ålderstillägg för länsveterinär icke
må beräknas tjänstgöring före år 1902.

I kungl. kungörelsen den 22 november 1901 angående aflöningsvillkoren
för länsveterinärer stadgades, att innehafvare af länsveterinärstjänst,
som utnämnts till sin befattning före den 1 april 1900, skulle vara
underkastad de förändrade pensionsbestämmelser, som kunde varda stadgade,
samt att i afseende a länsveterinärs rätt till pension å allmänna indragningsstaten
skulle lända till efterrättelse de bestämmelser, som därutinnan
förut tillämpats, med iakttagande att länsveterinär, som fullgjort de enligt
nämnda bestämmelser gällande villkor för pensions erhållande, må vara
berättigad att komma i åtnjutande af en årlig pension å 1,800 kronor.

Det torde här böra erinras, att, enligt 5 § i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension, länsveterinärer
äro berättigade att komma i åtnjutande af hel pension vid 65 lefnads- och
25 tjänstår.

Jämlikt 18 § i samma lag är tjänstinnehafvare, som är underkastad
lagens bestämmelser och med hvars tjänst redan före lagens trädande
i kraft varit förenad rätt till pension, befriad från att erlägga i
lagen stadgad pensionsafgift, om han för tjänsten uppbär aflöning enligt
lönestat, fastställd efter den 1 april 1900 men före den 1 januari 1907,
så länge hans aflöning uppgår till samma belopp, som före sistberörda
das:, därest icke vid lönestatens fastställande bland villkoren för denna
aflöning» åtnjutande gjorts uttryckligt förbehåll, att löntagare skall vara
skyldig att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen.

Enligt 3 § i pensionslagen skall, där ej särskildt pensionsunderlag
blifvit fastställdt i lönestaten, såsom underlag för bestämmande af pensions
belopp tjäna för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar äro
förenade, hela lönen. I 18 § säges emellertid, att för länsveterinär pensionsunderlaget
skall,, intill dess ny lönestat må varda fastställd, utgöra det
belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit bestämdt såsom pension för
nämnda tj änstinn ehafvare.

I regel utgör, enligt 4 §, hel pension samma belopp, som det för
tjänstinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.

I enlighet härmed skulle alltså, med tillämpning af medicinalstyrelsens
i skrifvelsen den 16 november 1908 innefattade förslag till aflöning

Pension.

Utvidgad

tjänst görings skyldighet.

Fråga om
semester.

å stat för länsveterinärer, hel pension för dessa, efter intjänade två ålderstillägg,
utgöra 3,000 kronor; enligt kommitténs ofvanberörda förslag åter
2,500 kronor.

Då i betraktande tages, att länsveterinär, när han vid uppnådda
65 lefnadsår afgår från tjänsten, säkerligen i de flesta fall bibehåller
åtminstone en del af den privatpraktik, han innehaft under sin tjänstetid,
synes ett från 1,800 till 2,500 kronor förhöjdt belopp vara till
fyllest såsom pension för länsveterinär, som vid afskedstagandet är berättigad
att åtnjuta hel pension. Någon anledning att i blifvande ny
lönestat fastställa särskild! pensionsunderlag för länsveterinärer förefinnes,
enligt kommitténs åsikt, ej.

Därest förbättrade aflöningsförmåner komma länsveterinärerna till del,
har medicinalstyrelsen, såsom ofvan är nämndt, ansett, att i sammanhang
därmed deras tjänstgöringsskyldighet borde något utvidgas:

Äfven kommittén anser en utvidgning af länsveterinärernas tjänstgöringsskyldighet
böra äga rum i sammanhang därmed, att de erhålla förhöjd
aflöning å stat. Kommittén har därvid närmast haft sin uppmärksamhet
fästad på bekämpandet af tuberkulosen bland nötkreaturen. Detta
torde mer än hvad nu år fallet böra göras till föremål för länsveterinärernas
verksamhet.

Såsom förut omnämnts, har förslag väckts därom, att länsveterinärerna
måtte komma i åtnjutande af semester.

Enahanda spörsmål förelåg för kommittén, då den hade till behandling
frågorna om reglering af löneförhållanden m. in. för den till
landsstaten hörande fögderiförvaltningen äfvensom den vid skogsstaten
anställda personalen; och kommittén ansåg sig ej kunna tillstyrka medgifvande!
af semester inom dessa tjänstegrupper.

Vid den slutliga behandlingen år 1908 af löneregleringen för skogsstaten
godkändes kommitténs uppfattning i nämnda hänseende.

För den till landsstaten hörande fögderiförvaltningen kom, såsom
bekant, någon definitiv lönereglering icke till stånd vid 1908 års riksdag,
men i den kungl. propositionen vid nämnda riksdag angående löneregle -

ring för landsstaterna i länen m. in. var ej upptagen semesterförmån för
de till fögderiförvaltningen hörande tjänstemän. Sådan förmån är ej heller
upptagen i den proposition, Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag aflåtit angående
lönereglering för fögderiförvaltningen.

I enlighet med den ståndpunkt, kommittén intog beträffande fögderiförvaltningen
och skogsstaten, samt med hänsyn till beskaffenheten af
länsveterinärs tjänstgöring och den svårighet, som tvifvelsutan ej sällan
skulle möta att anskaffa lämpliga vikarier, har kommittén ansett sig icke
kunna biträda förslaget om semesterförmån för länsveterinärerna.

De villkor och förbehåll, som enligt kungl. kungörelsen den 22 no- Afl^j^-vember 1901 bestämdes för åtnjutande af de från och med år 1902 fastställda
aflöningsförmånerna för länsveterinärer, äro återgifna å sid. 13—14.

Vid affattande af förslag till villkor och bestämmelser för tillgodonjutande
af de aflöningsförmåner, som blifvit af kommittén föreslagna
för länsveterinärerna, har kommittén dels beaktat ofvanberörda
bestämmelser, dels ock tagit behörig hänsyn i tillämpliga delar till de
aflöningsvillkor, som vid 1907 och 1908 årens riksdagar fastställts vid åtskilliga
då beslutade löneregleringar. Särskildt hafva uppmärksammats de
föreslagna aflöningsvillkoren för tjänstebefattningar vid landsstaten.

Kommittén tillåter sig nu hemställa,

att för åtnjutande af de ofvan för länsveterinärer
föreslagna aflöningsförmåner mätte fastställas följande
villkor och bestämmelser, nämligen:

att länsveterinär skall vara underkastad såväl den
vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden
som ock den reglering af tjänstgöring sområde,
som hinna varda föreskrifna;

att med länsveterinär stjänst icke må förenas annan
tjänst å rikets eller Riksdagens stat;

att med länsveterinär stjänst ej heller må förenas
vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse
för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts

oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag
eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst,
såframt ej medicinalstyrelsen uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag
eller tjänstebefattning ej må anses inverka /underligt för
tjänstgöringen såsom länsveterinär, finner uppdraget eller
befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas; att

de med länsveterinärsbefältning förenade tjänstgöring
spenning ar få uppbäras endast för den tid, befattningens
innehafvare verkligen tjänstgjort, men för den
tid, han varit befriad frän tjänstgöring, skola utgå till
den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen, men att den, som
undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning
afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under
ledigheten utöfver sina tjänstgöring spenning ar afstå
så mycket af lönen som erfordras för befattningens uppehållande
eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänstinnehafvare för
tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan
att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehafvare varder af stängd frän
tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke pröfvas böra användas till befattningens uppehållande,
skall under tiden innehållas, såvida ej finnes
skäligt låta honom uppbära något däraf;

att beträffande förhöjning af lönen efter viss tids
fortsatt innehafvande af länsveterinär stjänst tidpunkten

för första förhöjning eu bestämmes att inträda efter fem
är, under villkor att innehafvaren under mer än fyra
femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna
nämnda förhöjning, med: godt vitsord, bestrida sin egen
eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller
fullgjort annat offentligt uppdrag, och för andra förhöjningen
efter ytterligare fem år, pa samma villkor,
under iakttagande, hvad hvar och en af omförmäla
löneförhöjningar angår, att den högre aflöning en ej får
tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter
det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd;
dock, att för grundläggande af rätt till löneförhöjning
icke må beräknas tjänstgöring före år 1902;

att likväl löntagare, som, dä han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension,
icke må tillträda samma förhöjning;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen utgår
till månadens slut-,

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad
i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, sävidt angår innehafvare af befattning, som
därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt;
samt

att den, som tillträder den nya aflöning sstaten,
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, omreglering af extra inkomster, som kunna
åtfölja länsveterinär sbefattning eller utgå för bestyr i
sammanhang därmed.

Därjämte torde böra förklaras,

att en hvar, som med eller efter ingången af det
är, med hvars början den nya staten träder i kraft,
tillträder länsveterinär sbefattning, skall vara pliktig att
underkasta sig ofvanberörda villkor och bestämmelser;
samt

att de förutvarande innehafvare af länsveterinärsbefattningar,
hvilka icke före viss angifven tidpunkt anmäla,
att de vilja underkasta sig den nya aflöning sstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid
dem dittills tillkommande aflöning sförmåner äfvensom, i
den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnda
lag, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit
dem.

Afiöningsför- I delen I af sina betänkanden (sid. 134) bär kommittén uttalat

maner vid m _

förordnande önskvärdheten däraf, att för de centrala ämbetsverken i allmänhet måtte
un er ra ans. utfär(jas bestämmelse därom att den, som på förordnande förvaltar ledig
tjänst, skall under tiden åtnjuta de med densamma förenade aflöningsförmåner.
Det omnämndes tillika, att, i enlighet med hvad sedan lång
tid tillbaka gällt inom postverket, en dylik bestämmelse intagits i de vid
1902 års riksdag antagna aflöningsreglementena för tjänstemän och betjänte
vid post- och telegrafverken.

Kommittén upptog detta ämne till behandling äfven i sitt betänkande,
delen V, angående landsstaten (sid. 285—286) och uttalade därvid, att
enligt kommitténs uppfattning det vore såväl i det allmännas intresse för
erhållande af dugande vikarier å vakanta tjänster som ock i öfverensstämmelse
med billighet mot vederbörande vikarier, att jämväl för landsstaten
blefve uti ifrågavarande hänseende gällande hvad som på Kungl. Maj:ts
förslag blifvit af Riksdagen antaget och godkändt för post- och telegrafverken.

I delen VI (sid. 233—234) omnämndes, att inom skogsstaten redan
gällde beträffande kronojägarbefattningar, att, då sådan befattning vore

vakant, den, som förordnades att under vakanstiden uppehålla befattningen,
skulle äga att uppbära full kronojägaraflöning, hyresersättning jämväl
däri inbegripen, därest sådan förekomme. I anslutning till hvad som
gällde inom post- och telegrafverken samt hvad af kommittén föreslagits
för centrala ämbetsverk i allmänhet och för landsstaten, höll kommittén
före, att äfven vid skogsstaten ett stadgande af ifrågavarande innebörd
borde finnas, ej blott, såsom för det dåvarande, beträffande kronojägarbefattningar,
utan äfven beträffande öfverjägmästar- och jägmästartjänster.

Beträffande länsveterinärer gäller jämlikt ofvan omförmälda kungl.
cirkulär den 31 augusti 1877 och kungl. skrifvelse den 4 juni 1897, att
tillförordnad länsveterinär — såväl under vakans som vid tillfälligt förordnande
— äger undfå, förutom resekostnads- och traktamentsersättning
för resorna till och från tjänstgöringsorten samt den honom enligt gällande
taxa för veterinärs tjänsteförrättningar tillkommande ersättning, dagtraktamente
med fyra kronor om dagen under hela tjänstgöringstiden; och
skall sådant arfvode för bestridande af länsveterinärsbefattning under
vakans utgå af anslaget till länsveterinärer:

Åberopande hvad ofvan anförts, tillåter sig kommittén hemställa,

att föreskrift måtte meddelas därom, att den, som
på förordnande förvaltar vakant länsveterinärstjänst, skall
under tiden åtnjuta de med tjänsten förenade aflöningsförmåner.

Enligt kommitténs förslag skulle staten för länsveterinärerna få
följande utseende:

	K	ron	o r.
	Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Summa.
1 länsveterinär.....	1,500	1,000	2,500
31 länsveterinärer ....	46,500	31,000	77,500
Summa	—	—	80,000

Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor och efter
10 år med ytterligare 500
kronor.

Anm. För grundläggande af rätt till ålderstillägg må icke beräknas tjänstgöring före år 1902.
8488 ds Lvneregleringskommittins bet. XVI. 8

Stat.

Koatnadabe räkning.

Enligt bestämmelserna vid 1901 års riksdag utgör för närvarande
aflöningen å stat till 32 länsveterinärer å 1,800 kronor . kronor 57,600.

Den af kommittén föreslagna staten, slutande å . . . » 80,000,

öfverstiger alltså förstnämnda summa med 22,400 kronor, med hvilket
belopp det under nionde hufvudtiteln uppförda ordinarie anslaget till länsveterinärer
och veterinärstipendiater skulle vid antagande af kommitténs
förslag behöfva höjas, eller från 60,500 till 82,900 kronor.

Tages emellertid i betraktande, att det af 1908 års Riksdag å extra
stat för år 1909 beviljade anslaget till tillfällig löneförbättring åt länsveterinärer
å 16,000 kronor icke vidare skulle behöfva utgå, skulle vid bifall
till kommitténs förslag den verkliga ökningen i utgifter blifva allenast
6,400 kronor.

Vid beräkningen har dock hänsyn icke tagits till ålderstillägg,
hvilka skulle utgå af nionde hufvudtitelns gemensamma anslag till ålderstillägg.

Bilaga

till medicinalstyrelsens skrifvelse den 16 november 1908.

(Jfr ofvan sid. 39.)

Omständigheter, som sedan år 1901 inträffat, hvilka kunna motivera en löneför -

öjning för länsveterinärerna.

Eldigt länsveterinärernas egna år 1907 insamlade uppgifter, delvis kompletterade.

Länsveterinärsdistrikt.	Nya civila veterinärsbefattningar.	Nya militära veterinärs-befattningar.	Hyrors stegring sedan år 1901.	L ifsmedelsprisens ökning sedan år 1901.
Stockholms . . . •	Legit. vet. 1901: 18 st.; 1907: 29 st.	1 bat.vet.tjänst, Art. 9.	1894—1905 52 %.	Betydlig.
Uppsala......	Särskild distr.vet. ifrågasatt.	2 mil. vet.tjänster, Art. 5.	c:a 50 %.	c:a 50 %.
Södermanlands . .	—	—	c:a 25 ä 30 %.	c:a 25 ä 30 %.
Östergötlands . . .	—	1 bat.vet.tjänst, T. 6.	c:a 30 %.	--
Jönköpings ....		1 > » > , Art. 6.	c:a 25 %.	e:a 25 ä 30 %.
Kronobergs ....	Distr.vet. i Växjö.	—	c:a 30	ä 40 fi.
Kalmar läns södra .	—	—	Lefnadskostnaderna stigit med c:a 50 %.
> > norra .	—	—	c: a 25 %.	—
Gottlands.....	En privatveterinär.	1 bat.vet.tjänst, Art. 7.	—	minst 30 %.
Blekinge.....	—	—	c:a 15 %.	Lifsmedel »stigit».
Kristianstads . . .	(Legit. vet. 1901: 5:1907: 10: särsk.j	—	c:a 20 %.	c:a 30 %.
Malmöhus.....	< stadsveterinär, slakthus- och kött- > besiktningstvång.	—		—
Hallands.....	—	—	Lefnadskostnaderna 50—100 /■
Göteborgs o. Bohus.	Slakthus- o. köttbesiktningstvång.	1 bat.vet.tjänst. Art. 2.	c:a 27 %.	—
Älfsborgs.....	—	—	_	_
Skaraborgs ....	'' —	—	c:a 10 %.	c:a 33 %.
Värmlands södra . .	Särskild stadsveterinär i Karlstad.	—	c:a 25 %.	_
» norra . .	—	—	—	_
iJÖrebro......	—	1 bat.vet.tjänst, T. 1.	Afsevärd	stegring.
Västmanlands . . .	Särskild stadsveterinär.	—	c:a 30 %.	c:a 50 %.
Dalarnes nedre . .	—	—	c:a 50 %.	c:a 25 ä 30 %.
> öfre . . .	—	—	—	c:a 10 ä 20 %.
\|Gästriklands . . .	Särskild stadsveterinär.	—	c:a 10 %.	c:a 10 %.
“Hälsinglands . . .	Distr.vet. Ljusdal.	—	»Stigit åtskilligt».
Ångermanlands . .	Särskild stadsveterinär (08).	—	Höga lefnadskostnader.
Medelpads ....	—	—	c:a 10 %.
Jämtlands.....	Ny distr.vet. tjänst.	1 bat.vet.tjänst, Art. 4.	_	__
Härjedalens ....	—	—		_
Västerbottens södra	2 nya distr.vet. tjänster.	1 reg.vet.tjänst, K. 8.	»Allting dyrare».
> norra	3 > > >	—	— 1	_
Norbottens södra	4 > > >	—	»Stor stegring».
> norra .	1 > > >	—	»Alltjämt fördyrade».