UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1909:1)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XIV.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

VID

RIKETS HOFRÄTTER

/08.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1908

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen.............i—ir.

Betänkande och förslag.

Inledning............ 1. V

Hofrätternas uppgift, målens art och benämning m. m....... 6.

Hofrätternas organisation och arbetssätt.............10.

Aflöningsförhållanden.......................29.

Aflöningsvillkor.................... 75.

Till kommittén öfverlämnade handlingar..............79.

Kommitténs förslag.

I fråga om inrättandet af särskild hofrätt för Norrland.....147.

Angående ifrågasatta förändringar i de nuvarande hofrätternas

jurisdiktionsområden................... 156.

Ändringar i hofrätternas nuvarande organisation.........159.

Tillsättning af tjänster.....................215.

Ferier och semester.......................219.

Utsträckning af arbetstiden................... 230.

Förenklingar i fråga om arbetssättet............... 235.

Aflöningsförmåner för hofrätternas ordinarie personal....... 245.

Villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning vid hofrätterna

förenade aflöningsförmåner................. 268.

Anslag till arfvoden åt amanuenser, vikariatsersättningar samt gratifikationer
till extra ordinarie tjänstemän.......... 270.

Anslag till renskrifning....................281.

Öfvergångsförhållanden..................... 284.

Stater............................. 286.

Kostnadsberäkning....................... 290.

Sammanfattning............ 292.

Tabellbilaga.......................... 299.

Särskilda yttranden........................ 302.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Eders Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902
uppdragit att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering
af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., får här-,

med i underdånighet öfverlämna delen XIV af kommitténs betänkande^
innefattande förslag i nämnda hänseende beträffande rikets hofrätter.

I de arbeten, hvilkas resultat föreligga i detta betänkande, hafva
undertecknade Lagerbielke för Svea hofrätt, Nordin för Göta hofrätt samt
Petrén för hofrätten öfver Skåne och Blekinge deltagit i anledning af
Eders Kung!. Maj:ts nådiga förordnanden för oss att vara ledamöter af
kommittén under den tid de hofrätter, vi tillhöra, utgjorde föremål för
kommitténs behandling.

Vid betänkandet äro fogade särskilda yttranden, som ledamöter af
kommittén afgifvit i detta ärende.

Den 1 innevarande juli har kommittén från justitiedepartementet
mottagit åtskilliga handlingar rörande en af stadsfullmäktige i Malmö
gjord framställning om förflyttande till nämnda stad af hofrätten öfver
Skåne och Blekinge. Beträffande denna fråga aflåter kommittén särskild
skrifvelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Stockholm den 16 juli 1908.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Th. af Callekholm.

Philip Klingspor.

Johan Lagerbielke.

Alb. Nordin.

Carl Persson.

Bror Petrén.

Henrik Schultzberg.

Ivar Wijk.

Per östergren.

Rikets Hofrätter.

Inledning.

Den äldsta af rikets hofrätter, Svea hofrätt, inrättades år 1614.
Ursprungligen var det afsedt, att denna hofrätt skulle utöfva konungens
domsrätt, men då i rättegångsprocessen af år 1615 infördes stadgande om
»benificium revisionis» eller rätt att hos konungen anhålla, att han måtte
genomse hofrättens dom, kom hofrätten emellertid att blifva en mellaninstans
i rättegångsärenden. Äfven dess jurisdiktionsområde blef inom
kort inskränkt genom inrättandet af nya hofrätter, däribland en i Jönköping
år 1634 med dåvarande Götaland till jurisdiktionsområde. Detta kom sedermera
att omfatta jämväl de nyförvärfvade landskapen Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän. Från Göta hofrätts domvärjo utbrötos genom kungl.
bref den 27 oktober 1820 Malmöhus, Kristianstads och Blekinge län. Dessa
erhöllo i hofrätten öfver Skåne och Blekinge en särskild öfverdomstol, som
den 4 juli 1821 började sin verksamhet.

Gång efter annan under den därefter följande tiden hafva frågor om
förändringar i de tre hofrätternas jurisdiktionsområden .varit föremål för
statsmakternas uppmärksamhet och åtgöranden. Flera af de härom framkomna
förslagen hafva stått i samband med ifrågasatta förändringar af
rättegångsförfarandet i andra instans.

För den uppgift, som föreligger kommittén, har det synts tillräckligt
att här allenast beröra de förslag angående förändringar i hofrätternas
jurisdiktionsområden, som i en senare tid framkommit särskildt i syfte att söka
genom en ändrad fördelning af arbetsmängden hofrätterna emellan åstadkomma
mera jämnhet i tiden för målens afgörande.

Under det att i början af 1800-talet Göta hofrätt visade sig mest i
behof af lättnad i arbetet, har under senare delen af 1800-talet äfvensom

1667/o8. Lönereglering skommitténs bet. XIV.

under den följande tiden Svea hofrätt, särskilt till följd af den framskridande
odlingen och den storartade utvecklingen på det industriella
området inom de därunder lydande norrländska länen, fått sin arbetsmängd
så starkt ökad, att åtgärder måst vidtagas till förstärkande af hofrättens
arbetskrafter.

Då nya lönestater för hofrätterna fastställdes vid 1876 års riksdag,
arbetade Svea och Göta hofrätter hvardera på fem och hofrätten
öfver Skåne och Blekinge på två ordinarie afdelningar eller s. k. divisioner.
Svea hofrätt var emellertid under en del af år 1876 förstärkt med en extra
eller sjätte division, och äfven sedermera under en följd af år var en extra
division anordnad inom samma hofrätt. Kostnaden härför utgick i allmänhet
från besparingarna å riksstatens andra hufvudtitel.

Kungl. Maj:t fann sig emellertid föranlåten att inkomma till 1890
års Riksdag med framställning rörande förstärkning af Svea hofrätts arbetskrafter.
Därvid äskades, att anslaget å ordinarie stat till nämnda hofrätt
måtte höjas, särskildt för erhållande af ytterligare en ordinarie division,
äfvensom att ett extra anslag måtte beviljas till bestridande af kostnaderna
för hofrättens förstärkning jämväl under år 1891 med en öfvertalig eller
extra division för nedbringande af förefintlig stor balans af instämda och
vädjade mål. Riksdagen medgaf uppförandet på ordinarie stat af ytterligare
en division i Svea hofrätt samt beviljade äfven medel för år 1891
till en extra division därstädes. Därigenom kom Svea hofrätt att arbeta
på sju divisioner. Den sjunde divisionens verksamhet såsom extra division
fortgick sedermera med en tids afbrott till den 1 oktober 1896.

Vid 1895 års riksdag förelåg en kungl. proposition angående Värmlands
och Gottlands läns skiljande vid 1896 års början från Svea hofrätts
och förläggande under Göta hofrätts domvärjo. Då förslag i nämnda
hänseende den 5 oktober 1894 förekom till behandling i statsrådet, yttrade
chefen för justitiedepartementet, efter en redogörelse för de särskilda hofrätternas
arbetsmängd, att enligt hans åsikt antalet af de till hofrätternas
behandling inkommande mål icke vore större, än att arbetet borde utan
för parterna menlig tidsutdräkt kunna utföras af hofrätternas ordinarie
arbetskrafter, samt att den under senare åren yppade minskning i arbetsmaterialet
i öfvervägande grad tillgodokommit Göta hofrätt, som redan

förut hade lättast att medhinna behandlingen af dit inkommande mål.
Nämnda förhållanden hade gifvit departementschefen anledning ifrågasätta,
huruvida det icke skulle vara lämpligt att genom ändring i hofrätternas
jurisdiktionsområden åstadkomma en jämnare fördelning af arbetsbördan,
så att densamma ökades för Göta hofrätt, under det att Svea hofrätt
undfinge en väl behöflig lindring. Därigenom skulle Svea hofrätt antagligen
blifva i stånd ej allenast att afarbeta den balans, som kunde återstå
vid upphörandet af den extra divisionens verksamhet, än äfven att undgå
uppkomsten af nya balanser för framtiden.

Vid sistnämnda riksdag förelågo äfvenledes till behandling flera motioner
i syfte att reglera arbetet mellan de särskilda hofrätterna. Dessa motioner
afsågo dels att Värmlands och Örebro län måtte vid 1896 års början skiljas
från Svea hofrätts och förläggas under Göta hofrätts domvärjo, dels att fullständig
utredning måtte åvägabringas om lämpligheten af Hallands skiljande
från Göta hofrätts domvärjo och förläggande under hofrätten öfver Skåne och
Blekinge äfvensom sistnämnda hofrätts förflyttning till Lund, dels ock att
utredning måtte ske i fråga om förläggande af Skåne och Blekinge under
Göta hofrätt samt förflyttning'' af hofrättens i Kristianstad två divisioner
med en till hvardera af Svea och Göta hofrätter.

Riksdagen godkände emellertid ej den kungl. propositionen, liksom
den äfven afslog samtliga motionerna. I sin skrifvelse (n:r 37) i anledning
af den kungl. propositionen uttalade Riksdagen, att hänsyn till de
betänkligheter och det allmänna motstånd mot förslaget om förläggande
af Värmlands och Gottlands län under Göta hofrätts jurisdiktion, som,
enligt hvad som kommit till Riksdagens kännedom, yppats inom de båda
landskap, hvilka däraf berördes, syntes Riksdagen böra föranleda därtill,
att den ifrågasatta åtgärden icke vidtoges, därest de olägenheter, som
därigenom skulle undanröjas, kunde utan svårighet blifva afhjälpta på
annat sätt; och framhöll Riksdagen i sådant hänseende, att, såframt den
då förefintliga olikheten i arbetsbördan mellan Svea och Göta hofrätter
kunde antagas komma att allt framgent fortfara, den erforderliga utjämningen
kunde ske genom öfverflyttning af en utaf Göta hofrätts divisioner
till Svea hofrätt.

Vid 1896 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning om minskning
i anslaget till Göta hofrätt samt ökning i anslaget till Svea hofrätt i
• syfte att få en division Överflyttad från den förra till den senare. Vid
samma riksdag framkom emellertid i två motioner förslag, att Riksdagen
måtte, med afslag å Kungl. Maj:ts framställning, anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes, efter föregående utredning, till eu kommande riksdag göra framställning
om beviljande af medel för inrättande i någon af de norrländska
städerna af en särskild hofrätt för Norrland. Riksdagen afslog motionerna
samt beviljade, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag, för därmed åsyftadt
ändamål en förhöjning i anslaget till Svea hofrätt mot en minskning i anslaget
till Göta hofrätt.

Så fick Svea hofrätt sin sjunde ordinarie division; och Göta
hofrätt har från samma tidpunkt bestått af allenast fyra divisioner.
Svea hofrätts sjunde division skulle hafva till uteslutande uppgift att
behandla till hofrätten instämda eller vädjade mål. Då det emellertid
inom ganska kort tid visade sig, att balansen af dylika mål inom Svea
hofrätt ökades, tillkom den 1 september 1904, efter anvisande af nödiga
medel från andra hufvudtitelns besparingar, en extra division i syfte
att få balansen af instämda och vädjade mål nedbringad.

Sistnämnda år förelågo ånyo inför Riksdagen motioner, syftande till
inrättande af en särskild hofrätt i Norrland. Sammansatt stats- och lagutskott
föreslog i afgifvet utlåtande (n:r 3), att Riksdagen i anledning af
de väckta motionerna måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under
ompröfning frågan om inrättande af särskild hofrätt för de norrländska
länen eller vissa af dem samt efter verkställd utredning af jämväl samtliga
öfriga frågor, som kunde äga sammanhang därmed, framlägga för Riksdagen
det förslag, som kunde föranledas af utredningen. Riksdagen afslog
emellertid utskottets hemställan.

Svea hofrätts extra eller åttonde division, som från den 1 september
1904 till den 1 september 1906 upprätthållits genom anslag från andra
hufvudtitelns besparingar, har äfven efter sistnämnda tidpunkt fortfarande
varit i verksamhet, därvid dock kostnaden bestridts genom af Riksdagen
beviljade anslag å extra stat.

Sista gången frågan om hofrätternas jurisdiktionsområden gjordes
till föremål för Riksdagens pröfning var år 1907, då i motion hemställdes,
att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Ivungl. Maj:t täcktes vid utredning af frågan om inrättandet af en särskild
hofrätt för Norrland eller eventuellt vid uppkommande behof af ytterligare
förstärkning i Svea hofrätts arbetskrafter taga under öfvervägande jämväl
frågan om en reglering af hofrätternas jurisdiktionsområden enligt sådana
grunder, att — äfven efter inrättandet af en särskild hofrätt för Norrland
— hofrätternas antal fortfarande måtte blifva endast tre.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen hänvisades, framhöll uti
afgifvet utlåtande (n:r 33), att af vissa yttranden i statsverkspropositionen
till 1907 års Riksdag syntes framgå, att en utredning rörande behofvet
och lämpligheten af inrättandet af en särskild hofrätt för de norra delarna af
riket för det dåvarande påginge; och ansåg utskottet, att vid öfvervägandet
af denna fråga* Kungl. Maj:t icke torde underlåta att taga under ompröfning
andra med denna i samband stående ämnen och därvid jämväl det
uti motionen framlagda eller lämpligheten att bibehålla det nuvarande antalet
af hofrätternas jurisdiktionsområden. Då enligt utskottets mening
initiativet i berörda afseende lämpligen borde öfverlämnas till Kungl. Maj:t,
hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon Riksdagens
åtgärd. Denna hemställan bifölls af Riksdagen.

Hofrätt erna bestå alltså för närvarande af följande antal divisioner:
Svea hofrätt åtta, nämligen sju ordinarie och en extra,

Göta hofrätt fyra samt

hofrätten öfver Skåne och Blekinge två divisioner.

De särskilda hofrätternas jurisdiktionsområden äro i 8 kapitlet 3 §
rättegångsbalken fastställda sålunda:

under Svea hofrätt höra Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Gottlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län;

under Göta hofrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Alfsborgs och Skaraborgs län; samt

under hofrätten öfver Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads
och Malmöhus län.

Hofrätt som
första
instans.

Hofrätt som
andra
instans.

Hofrätternas uppgift, målens art och benämning m. m.

Hofrätternas hufvudsakligaste uppgift ligger i deras rättsskipande
verksamhet. I vissa fall utgöra de därvid första domstol. De flesta rättegångsärenden,
som komma under hofrätts pröfning, hafva dock förut
varit föremål för behandling och afgörande af domstol eller annan myndighet,
underordnad hofrätt. Man kan därför, såsom redan förut antydts,
säga, att hofrätterna i det väsentligaste äro en mellaninstans i rättegångsväg.

Förutom den rättsskipande uppgift, som sålunda åligger hofrätt, hör
till dess verksamhet äfven handhafvandet af viss uppsikt öfver underlydande
domare och deras vikarier.

Såsom domstol i första instans handlägger hofrätt vissa civila tvister,
ansökningsärenden och brottmål.

I en del fall utgör hofrätt nämligen frälsemäns forum privilegiatum, i
det att hofrätt såsom första domstol har att afdöma tvister om arf eller
testamente efter frälsemän samt handlägga ärenden rörande förmynderskap
för deras barn och arfvingar, som äro frälse, hvarjämte bouppteckningar
efter frälsemän skola ingifvas till hofrätt.

Vidare äger hofrätt att döma, bland annat, öfver stämplingar och
förgripelse!'' emot Konungen, konungahuset samt rikets frihet, brott emot
främmande makts beskickning äfvensom vissa mot domare och andra tjänstemän
begångna förbrytelser.

Till hofrätts omedelbara upptagande höra jämväl af vederbörande
åklagare väckta åtal mot vissa tjänstemän för tjänstefel. Dylika mål benämnas
jiskaliska aktioner.

I 1 kapitlet 5 § rättegångsbalken finnes stadgadt, att öfver underrätter
äro hofrätter, dit rättegångssak^- från underrätterna må komma.

Hofrätterna äro emellertid i vissa fall öfverrätter äfven i förhållande
till andra myndigheter, såsom t. ex. Konungens befallningshafvande,
magistrater och domkapitel.

Till hofrätt såsom mellaninstans inkomma rättegångsärenden, antingen
därigenom att part fullföljer talan mot domstols eller annan myndighets
beslut, eller ock därigenom att myndigheten själf i vissa angifna fall är
skyldig underställa mål hofrätts pröfning.

Rörande sättet för fullföljd af talan mot underrätts beslut äro bestämmelser
gifna i 25 kapitlet rättegångsbalken, sådant det lyder enligt lag
den 14 juni 1901. Dylik fullföljd sker antingen efter vad eller genom besvär.

Efter vad skall i allmänhet talan fullföljas mot slutligt utslag i
tvistemål af beskaffenhet att böra genom stämning anhängiggöras. Äfvenså
sökes efter vad ändring dels i slutligt utslag uti åtskilliga mål, hvilka ej
anhängiggöras medelst stämning, nämligen vissa konkurs- och boskillnadsmål
äfvensom mål rörande jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, dels
ock i sådant beslut uti tvistemål, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed.

De sålunda efter vad till hofrätt fullföljda målen benämnas vädjade mål.

I annat tvistemål däremot äfvensom i ärende, hvilket genom ansökning
eller annorledes kommit under behandling af underrätt, skall klagan
öfver dess slutliga utslag föras genom besvär.

Enahanda är förhållandet rörande fullföljd af talan mot vissa slutliga
utslag i instämda tvistemål. Så t. ex. då underrätt förklarat sig obehörig
eller stämning ogill.

Mot alla i tvistemål under rättegången meddelade beslut, hvilka
få särskildt öfverklagas, skall, med undantag för beslut hvarigenom värjemålsed
ådömts, klagan föras genom besvär.

Äfven mot öfverexekutors beslut i utsökningsmål fullföljes talan i
hofrätt genom besvär.

De sålunda från underrätt eller öfverexekutor genom besvär till
hofrätt inkommande målen benämnas civila besvärsmål.

Vidkommande brottmål skall ändring i underrätts slutliga utslag
sökas genom besvär. Sålunda till hofrätt inkommande mål benämnas
kriminella besvärsmål.

De till hofrätt genom besvär inkomna målen kunna antingen afgöras,
utan att den klagandes vederpart höres, eller ock kan hofrätten förordna,
att motparten skall höras.

Det senare blir händelsen, då anledning synes förefinnas till ändring
i öfverklagade utslaget. Utslag i mål af ifrågavarande beskaffenhet kan
nämligen i allmänhet ej af hofrätt ändras, så framt ej tillfälle lämnats
den klagandes vederpart att förklara sig öfver besvären.

I sistnämnda fall äfvensom då hofrätt infordrat förklaring i mål eller
ärende, hvarmed hofrätt såsom första domstol skall taga befattning, benämnas
målen, allt efter sin art, civila eller kriminella skriftväxlingar.

Beträffande underställningsmål finnes i 25 kapitlet 9 § rättegångsbalken
stadgadt, att, då någon är af underrätt dömd till döden eller till
straffarbete på lifstid eller till förlust af medborgerligt förtroende för alltid
eller förklarad skyldig att fortsätta honom förut ådömdt straffarbete på
lifstid, målet skall, i hvad honom rörer, underställas hofrättens pröfning.

Därjämte skola tryckfrihetsmål och vissa af domkapitel meddelade
utslag rörande förbrytelse af präst underställas hofrätts pröfning.

Uti § 5 af promulgationslagen till ofvannämnda lag af den 14 juni
1901 är intagen bestämmelse därom, att hvad i sistberörda lag finnes
stadgadt rörande fullföljd af talan mot allmän underrätts beslut skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om klagan öfver annan världslig domstols
eller myndighets beslut i mål, som enligt lag eller särskild författning må
fullföljas i allmän öfverrätt och ej är att hänföra till utsökningsmål.

Talan mot domkapitels utslag, i den mån sådan får i hofrätt fullföljas,
sker, enligt särskildt stadgande, medelst besvär.

H0tiktttSöfZP'' Uti rattegångsbalken stadgas i 8 kapitlet 1 §, att hofrätt äger hafva

underdomare uppsikt och vård, att i de domstolar, som därunder höra, rätt skipas efter
vikarier8 ^ag ocb dess råtta förstånd; och i 1 kapitlet 10 § samma balk bestämmes,
att då häradshöfding har förfall, så att han ej kan förrätta sin tjänst,
han skall kungöra hofrätten detta. Pröfvar hofrätten förfallet lagligt, äger
den förordna en skicklig man, som förestår tjänsten i häradshöfdings ställe.
Då borgmästare åstundar ledighet från sin tjänst under tid, öfverstigande
14 dagar, äger jämväl hofrätt, då skäl förefinnes, bevilja ledighet.

Enär hofrätt icke i allmänhet äger tillfälle att genom inspektioner utöfva
berörda uppsikt öfver underdomare, kan följaktligen ett ingripande från hofrättens
sida gentemot dessa, undantagandes de fall då vederbörande åklagare på -

kallar sådant, i allmänhet ej föranledas af annat an anförda klagomål eller
däraf att hofrätt i något under dess pröfning draget mål finner skäl till
åtals anställande eller annan åtgärd. Emellertid har hofrätt vid förordnande
af vikarier i sin hand att tillse, dels att dessa kunna antagas äga, förutom
författningsenliga kvalifikationer, nödig erfarenhet, förvärfvad under viss
tids praktisk tjänstgöring, dels ock att personer, som under förut meddelade
förordnanden visat sig olämpliga att sköta domarbefattning, ej vidare
få befatta sig därmed.

I detta sammanhang torde böra erinras, att i allmänhet talan mot Hofrätt i vissa
0 # fall sista

hofrätts slutliga utslag får fullföljas hos Konungen i dess högsta domstol, instans.

Undantag härifrån utgöra hofrätts utslag dels i mål rörande lagsökning
för gäld, om hvilka förmäles i 2 kapitlet utsökningslagen, dels ock i
anledning af klagan rörande vissa invändningar i rättegången m. m.; hvarjämte
inskränkning i rätten att fullfölja talan mot hofrätts utslag i brottmål
är stadgad för allmän åklagare.

1667/os. Löneregleringskommittént bet.

XIV.

10 •

Hofrätternas

ordinarie

tjänste manna personal.

Amanuenser.

Vaktbetjä ning.

Hofrätternas organisation och arbetssätt.

För hofrätterna gällande arbetsordning är af Kungl. Maj:t utfärdad
den 29 november 1901 (svensk författningssamling n:r 102).

Då en sammanhängande redogörelse för arbetsordningens hufvudsakliga
innehåll synts kommittén lämpligen böra föregå dess vidare framställning,
lämnas här nedan under särskilda rubriker en dylik redogörelse,
fullständigad med några uppgifter, hvilka ansetts böra i detta sammanhang
meddelas.

I en hvar af rikets tre hofrätter finnes en president.

Dessutom bestå:

Svea hofrätt af 14 hofrättsråd, 21 assessorer, 1 sekreterare, 1 advokatfiskal,
1 aktuarie, 1 arkivarie, 6 fiskaler och 14 notarier;

Göta hofrätt af 8 hofrättsråd, 12 assessorer, 1 sekreterare, 1 advokatfiskal,
1 aktuarie, 1 arkivarie, 4 fiskal er och 8 notarier; samt

hofrätten öfver Skåne och Blekinge af 4 hofrättsråd, 6 assessorer,
1 sekreterare, 1 advokatfiskal, 1 aktuarie, tillika arkivarie, 2 fiskaler och
4 notarier.

Af hofrätterna äro förordnade amanuenser till ett antal af:
vid Svea hofrätt 5, nämligen till biträde åt en hvar af sekreteraren,
advokatfiskal en, aktuarien och arkivarien äfvensom åt fiskalerna;

vid Göta hofrätt 4, nämligen till biträde åt en hvar af sekreteraren,
advokatfiskal, aktuarien och arkivarien; samt

vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge 2, till biträde den ene åt
sekreteraren samt den andre åt advokatfiskal och aktuarien.

Yaktbetjäningen utgöres af:

vid Svea hofrätt 1 vaktmästare och 10 hofrättsposter;
vid Göta hofrätt 1 vaktmästare och 5 hofrättsposter; samt
vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge 1 vaktmästare och 2 hofrättsposter.

Från den 1 september 1904 tjänstgör, såsom å sid. 4 är nämndt, pe™fnäJ[i9jd
vid Svea hofrätt äfven en extra division. För sådant ändamål äro anvisade Svea hofrätt
arfvoden till fem adjungerade ledamöter, två notarier och en hofrättspost.

Kamel. Makt utnämner presidenter, hofrättsråd, assessorer, sekrete- Tillsättning

, j , . i , , af tjänste rare

och advokatfiskal. befattningar.

Hofrätterna tillsätta öfriga tjänstemän äfvensom vaktbetjäning samt Arbetsordn.
äga dessutom att antaga extra ordinarie tjänstemän.

Hofrätterna fördelas i divisioner med fem ledamöter å hvarje. Dessa Fördelning å
divisioner arbeta å särskilda arbetsrum med undantag allenast vid benand- § 2.
ling af vissa ärenden, som skola handläggas i plenum eller, hvad Svea hofrätt
angår, af två divisioner samfälldt.

Vid hvarje division äro anställda en fiskal och två notarier med undantag
inom Svea hofrätt för en ordinarie division och ofvannämnda extra
division, å hvilka såsom uteslutande handläggande vädjade och instämda
mål någon fiskal ej är anställd.

Hofrätterna hålla sammanträden å sina ämbetsrum fyra timmar hvar Samman p

, traden.

helgfri måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, med undantag åt pask- § 3
och julferier, som infalla, de förra emellan tisdagen före och måndagen
efter påsk samt de senare emellan den 20 december och den 14 januari.
Presidenten kan dock från sammanträden å onsdagarna befria division,
som därför bereder det allmänna full ersättning genom hemarbete. I Svea
hofrätt kan presidenten under samma villkor från sammanträden å ytterligare
en dag i veckan befria division, som handlägger uteslutande vädjade
och instämda mål. Skulle mellan sessionsdagarna förekomma ärende af
så brådskande beskaffenhet, att med dess handläggning ej kan anstå till
nästa sessionsdag, skall extra sammanträde hållas.

Ordinarie session, då alla divisionerna samtidigt tjänstgöra, hålles
under tiden från och med den 14 januari till och med den 31 maj samt
från och med den 1 oktober till och med den 20 december.

Under sommarferierna skall hvarje division tjänstgöra två månader,
i den ordning hofrätterna hvar för sig bestämma. Under jul- och påskferierna
sammanträder en division, så ofta sådant erfordras för behandling
af vissa mål rörande häktade samt af löpande ärenden. Sistnämnda

Ledighet och
förordnanden.

§ 4.

§ 5.

§ 6.

§ 42.

Pleniärenden.
§ 7.

tjänstgöringsskyldighet fördelas i tur emellan divisionerna efter som hofrätterna
hvar för sig bestämma.

Presidenterna åtnjuta årligen under sommarferierna två månaders
ledighet å den eller de tider, de hvar för sig bestämma; och äger president
tillika att för enskilda angelägenheter vara befriad från ämbetsutöfning
högst fjorton dagar under hvarje session, då han finner sig däraf vara
i behof. Då president begagnar sig af dessa förmåner, bör han göra
anmälan därom hos chefen för justitiedepartementet.

En hvar ledamot åtnjuter årligen två månaders ledighet under sommarferierna;
och må hofrätten jämväl bevilja ledamot för vårdande af enskilda
angelägenheter ledighet, i mån af behof, under högst fjorton dagar
hvarje session.

Hofrätten äger, då ledamot åtnjuter tjänstledighet eller behof annorledes
inträffar, till adjungerad ledamot under högst sex veckor förordna
någon af sina ordinarie tjänstemän eller häradshöfding eller borgmästare
eller någon, som inom hofrätten är eller varit tillförordnad fiskal, så ock
annan person, därest han förut varit adjungerad i hofrätt. Är fråga om
förordnande under längre tid eller att annan person, än nu är nämnd,
skall förordnas, åligger det hofrätten att göra hemställan därom hos
Kungl. Maj:t.

Sekreteraren, advokatfiskal, aktuarien och arkivarien äga att årligen
å den tid, sådant utan olägenhet kan ske, erhålla en och en half
månads frihet från tjänstgöring med skyldighet att själfva bekosta vikarie.
Fiskaler och notarier åtnjuta högst två månaders ledighet efter som hofrätten
bestämmer. Annan tjänstledighet må hofrätten vid förefallande
behof bevilja åt nämnda tjänstemän; dock att, då fråga är om ledighet
under längre tid än sex månader från sekreterar- eller advokatfiskalsbefattning,
underdånig hemställan därom skall göras hos Kungl. Maj:t. Då
tjänst, hvarom i detta stycke förmäles, är ledig, eller vid inträffande behof
af vikarie för dylik tjänsteman, må hofrätten till tjänstens bestridande
förordna lämplig person, där ej, enligt hvad nyss är sagdt, hemställan om
ledighet blifvit gjord hos Kungl. Maj:t.

I plenum handläggas åtskilliga Kungl. Maj:ts remisser samt frågor
om tjänsters tillsättande, om afsked och tjänstledighet, om adjunktion och

förordnande att bestrida annan tjänstgöring i hofrätten äfvensom allmänna
ärenden af ekonomisk och administrativ natur m. m.

Hvad angår frågor om tjänstledighet för underdomare och om förordnande
af vikarier för dem, handläggas dessa frågor uti Göta hofrätt
samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge i plenum. I Svea hofrätt ankomma
däremot dessa frågor på samfälld handläggning af två bland hofrättens
divisioner, hvilka af Kungl. Maj:t därtill förordnas för löpande året
efter förslag af hofrätten.

För behandling af åtskilliga pleniärenden erfordras dock icke, att
hofrätten sammanträder i plenum, utan kan beslut i dessa ärenden fattas
efter föredragning å samtliga divisionerna hvar för sig.

Alla ordinarie ledamöter, som vistas i den stad, där hofrätten sitter,
och icke enligt särskildt af Kungl. Maj:t eller hofrätten meddeladt beslut
äro befriade från tjänstgöring, böra såväl under ferier som under sessioner
efter kallelse infinna sig i plenum. I Svea hofrätt äger dock presidenten
från deltagande i plenisammanträden befria ledamöter å division, som handlägger
uteslutande vädjade och instämda mål.

I behandling af vissa pleniärenden deltager adjungerad ledamot.
Så är förhållandet med, bland annat, Kungl. Maj:ts remisser angående
stiftande eller ändring af lag eller författning, hofrätternas arbetsordning
däri inbegripen, så ock med frågor om tjänstledighet för underdomare och
om förordnande af vikarier för dem.

I öfrigt handläggas pleniärenden endast af de ordinarie ledamöterna;
dock må för handläggning af sådant ärende, som ej tål uppskof, adjungerad
ledamot tillkallas, därest icke minst fem ojäfviga ordinarie ledamöter äro
tillstädes.

Sex divisioner i Svea hofrätt samt de andra hofrätternas divisioner
arbeta under sessionerna en vecka i sänder och i tur hvar efter annan å
de sessionsrum, som här nedan omförmälas.

Den sjunde ordinarie divisionen i Svea hofrätt äfvensom den extra divisionen
därstädes,'' hvilka båda ej deltaga i flyttning, handlägga uteslutande vädjade
och instämda mål. I öfrigt förekomma i Svea hofrätt under sessionerna:
å stora sessionsrummet upprop till domars utgifvande, civila mål och ären -

§ 8.

§ 7.

Divisioners

cirkulering.

§ 9-

Ärendenas
fördelning.
§ 10.

den, som ej äro lottade, Kungl. Maj:ts remisser samt fiskalisk^ aktioner; å
ett rum (det s. k. kriminalrummet) brottmål rörande häktade personer; å
nämnda två rum och ytterligare ett rum (det s. k. andra kriminalrummet)
öfriga brottmål; samt å de tre återstående rummen (de s. k. referentrummen)
vädjade och instämda mål äfvensom skriftväxlingar i civila mål och
ärenden.

I Göta hofrätt förekomma under sessionerna: å stora sessionsrummet
upprop till domars utgifvande, civila mål och ärenden, som ej äro lottade,
Kungl. Maj:ts remisser samt fiskaliska aktioner; å ett rum brottmål rörande
häktade personer; å båda nu omförmälda rum jämväl öfriga brottmål; samt
å de återstående två rummen vädjade och instämda mål äfvensom skriftväxlingar
i civila mål och ärenden.

Under sommarferierna skola i Svea och Göta hofrätter å störa sessionsrummet
handläggas såväl de mål och ärenden, hvilka under sessionerna
förekomma uteslutande å sagda rum, som ock kriminella besvärsmål,
underställda eller omedelbart i hofrätten anhängiggjorda brottmål
samt skriftväxlingar angående häktade personer. A de öfriga rummen
handläggas instämda och vädjade mål samt skriftväxlingar i civila mål
och ärenden äfvensom i brottmål, däri ej någon hålles häktad.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge förekomma: å stora sessionsrummet
upprop till domars utgifvande, civila mål och ärenden, som ej
efter vad eller stämning till hofrätten fullföljas, brottmål och fiskaliska
aktioner; samt å andra rummet vädjade och instämda mål.

Dessa föreskrifter hindra likväl icke, att handläggning af mål, som
börjats å ett rum, må å annat rum fortsättas och afslutas, att å hvad rum
som helst mål förekommer, som företrädesvis bör skyndsamt behandlas,
eller åtgärd vidtages, som erfordras i något ärende före dess hufvudsakliga
föredragning, eller att i brist på mål, som till handläggning egentligen
borde förekomma, annat i stället föredrages.

Under ferier skall alltid en division tjänstgöra å störa sessionsrummet.

Brottmål rörande häktade personer fördelas under sessionerna sålunda,
att hvar division erhåller alla sådana mål, som till hofrätten inkommit
under den kalendervecka, hvilken infaller näst före den, då divi -

sionen börjar tjänstgöra å det för handläggning af dessa mål bestämda
sessionsrum. Rörande fördelningen af dessa mål under ferier gälla särskilda
bestämmelser.

Därest i mål af förenämnda beskaffenhet förklaring infordrats, skall § 12.
målet afgöras å den division, som har att handlägga sådana mål, inkomna
på den tid, när förklaringen kom in till hofrätten eller målet blef i skick
att kunna, utan hinder af förklarings uteblifvande, med slut afhjälpas.

Brottmål, däri ej någon hålles häktad, lottas under sessionerna, efter § H.
hand som de inkomma, mellan samtliga divisioner, som deltaga i behandling
af sådana mål. Rörande fördelningen af dessa mål under sommarferierna
gälla särskilda föreskrifter. Sedan mål af sådan beskaffenhet till- § 13.
fallit en division, skall målet afgöras å samma division, ändå att förklaring
däri infordras.

I fråga om fördelning af civila besvärsmål och ansökningsärenden § ligälla
för Svea hofrätt under sessionerna enahanda och under ferierna i hufvudsak
samma bestämmelser, som i § 10 angifvits för brottmål rörande häktade.

I Göta hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge skola åter dylika
mål och ärenden så snart lagligen ske kan föredragas inför den å stora
sessionsrummet tjänstgörande divisionen.

I allmänhet gäller beträffande alla slags mål och ärenden, att, där om- § 15.
ständigheterna påkalla ofördröjlig handläggning, men den division, målet
eller ärendet skulle tillhöra, ej är i tjänstgöring, detsamma skall tillfalla
den å stora sessionsrummet tjänstgörande divisionen.

Kungl. Maj:ts remiss i anledning af förd klagan öfver något hof- § 16-

rättens beslut tillfaller den eller de divisioner, som meddelat samma
beslut.

Andra Kungl. Maj:ts remisser samt vädjade och instämda mål, §117.

skriftväxlingar i civila mål och ärenden äfvensom fiskaliska aktioner lottas
emellan ledamöterna, med undantag af dem som äro ordförande å divisionerna,
dock att ledamöterna å den ordinarie division i Svea hofrätt,
som handlägger uteslutande vädjade och instämda mål, äfvensom å den
extra divisionen i samma hofrätt endast deltaga i lottning af dylika mål,
samt att å dessa båda divisioner jämväl ordförandena skola till hälften mot
öfriga ledamöter å divisionen deltaga i lottningen.

§ 20.

§ 21.

§ 23.

Ordning för
ärendenas
föredragning.
§ 24.

Mål, på hvars utgång något af hofrätten fattadt beslut kan inverka,
så ock särskilda mål, som angå samma part och äga sammanhang med
hvarandra eller som äro af lika beskaffenhet, må tilldelas samma division
eller samma referent, och äger hofrätten jämväl i öfrigt att för beredande
af lättnad i arbete föreskrifva, att mål skall till viss division eller viss
referent öfverlämnas.

Anmälan af missnöje med hofrättens dom, så ock ansökan om utbekommande
af handlingar i afgjordt mål eller ärende tillfaller den division,
därå målet eller ärendet afgjorts, så framt sagda division är tjänstgörande,
men eljest den division, som tjänstgör å stora sessionsrummet.

Fiskalisk aktion, som föranledts af hofrättens å division meddelade
beslut om åtals anställande eller handlingars öfverlämnande till advokatfiskal,
må ej tilldelas ledamot, som tillhör den division, hvarå beslutet
fattats.

Skulle i följd däraf, att någon division varit mera än andra betungad
med arbete, oafgjorda brottmål hafva hopats å divisionen, så att brottmåls
afgörande å nämnda division ansenligt fördröjes, må presidenten bestämma,
att divisionen skall under viss tid befrias från skyldigheten att deltaga i
lottning af kriminella besvärsmål.

Hvarje föredragande åligger iakttaga, att mål och ärenden, som ankomma
på hans föredragning, varda, i den ordning de inkommit, anmälda
till föredragning, så vidt ej afvikelse från nämnda ordning påkallas af
lag eller särskilda omständigheter eller finnes nödig för arbetets jämna
gång.

Skriftväxlingar i civila mål och ärenden skola äga företräde framför
instämda och vädjade mål och bland dessa de instämda framför de
vädjade. Bland vädjade mål skola framför öfriga föredragas växel-, sjörätts-,
konkurs- och boskillnadsmål äfvensom tvister angående hushyra i
stad eller skyldighet för hyresman eller landbo att afflytta från upplåten
fastighet.

Bland brottmål, som ej angå häktade personer, skola underställningsmål
och besvärsmål anmälas före skriftväxlingar, och bland dessa framför
andra sådana, däri någon är dömd till urbota bestraffning eller genom beslut
under rättegången fälld till vite eller till böter för uteblifvande.

Innan division under sommarferier kommer i åtnjutande af ledighet,
skola samtliga på divisionens handläggning ankommande kriminella besvärsmål
och underställningsmål, så ock skriftväxlingar angående häktade personer
samt i Svea hofrätt jämväl civila besvärsmål och ansökningsärenden
föredragas, där ej laga hinder därför möter.

Presidenten är Kungl. Maj:t ansvarig för ärendenas jämna gång och
skall således tillse, att en hvar af hofrättens ledamöter och öfriga tjänstemän
fullgör sina åligganden.

Förutom hvad redan i det föregående blifvit i vissa hänseenden
omnämndt, tillhör det presidenten vidare: att öppna till hofrätten ankommande
bref; att, då omständigheterna därtill föranleda, utfärda kallelse till
plenum eller till extra sammanträde å division eller, hvad Svea hofrätt
angår, till sådant sammanträde af två divisioner, som omnämnes i § 8; att
föra ordet i hofrättens plenum och på den division, där han för tillfället
deltager i arbetet, samt, i Svea hofrätt, vid behandlingen af ärenden, som
afses i § 8; att, äfven i de fall då af Kungl. Maj:t infordradt utlåtande icke
skall afgifvas i plenum, deltaga i besvarandet af Kungl. Maj:ts remisser,
de där icke angå något i presidentens frånvaro å division handlagdt mål;
att vid början af hvarje år aflämna till chefen för justitiedepartementet
uppgift å dem, som hofrätten under nästföregående år förordnat till adjungerade
ledamöter; att underteckna de expeditioner, som böra underskrifvas
på hofrättens vägnar; samt att bestämma ledamöters och andra tjänstemäns
fördelning till tjänstgöring på divisionerna, dock med iakttagande dels att
de äldsta hofrättsråden blifva ordförande å division och, hvad beträffar
Svea hofrätt, bland dem de yngste ordförande på de divisioner, som handlägga
uteslutande vädjade och instämda mål, dels ock att ledamot icke
å annan tid än vid sessions början må flyttas från en till annan division,
utan att hofrätten i plenum godkänner sådant.

År presidenten frånvarande, bestridas hans åligganden af den äldste
tjänstgörande ledamoten, dock att härutinnan i Svea hofrätt för ärenden,
som afses i § 8, gälla särskilda regler.

Ordförande å division har i sådan egenskap att utöfva närmaste tillsynen
därå, att beslut i mål och ärenden, som icke annan ledamot föredragit,
varda, så fort ske kan, i behörig ordning uppsatta och expedierade;

166,/o8 Löneregleringskommitténs bet. XIV. 3

§ 25.

De särskilda
tjänstinnehalvarnas

åligganden.

President.

§ 26.

§ 27.

Ordförande
å division.
§ 28: 1.

och bör ordföranden i öfrigt tillse, att stadgad ordning vid arbetet iakttages
samt att vederbörande expeditionshafvande och andra tjänstemän
fullgöra sina skyldigheter, såvidt divisionen angår.

Öfriga leda- Hofrätts öfriga ledamöter hafva, med det undantag för Svea hof ™28f2

rätt som framgår af föreskrifterna i § 8, lika tjänstgöringsskyldighet; och
åligger dem äfvensom ordförandena på de divisioner i Svea hofrätt, som
handlägga uteslutande vädjade och instämda mål, att, en hvar i afseende
å de honom såsom referent tillhörande mål,

dels skyndsamt bereda, det målen komma i skick att kunna med slut
afhjälpas, för hvilket ändamål referenten, bland annat, bör, så snart ske
kan, anmäla hos hofrätten, om beslut tarfvas öfver invändning eller annan
fråga i rättegången, innan dom eller utslag meddelas i hufvudsaken, om
anledning förekommer att hålla förhör med parter eller vittnen, eller om
eljest någon hofrättens åtgärd erfordras, innan målet företages till hufvudsaklig
pröfning, samt verkställa den föredragning, som i sådant afseende
finnes nödig;

dels, sedan alla förberedande åtgärder ägt rum, föredraga målen till
afgörande, hvilket bör ske i tur ledamöterna emellan;

dels granska protokoll, bref och andra expeditioner, innan de anmälas
till justering;

dels ock hafva närmaste tillsynen därå, att besluten, så fort ske kan,
uppsättas och expedieras, och att i de mål, däri anmälan af missnöje med
hofrätts utslag enligt 30 kapitlet 12 § rättegångsbalken skett, handlingarna
insändas till Kungl. Maj:ts nedre justitierevision.

Då mål föredrages till afgörande, skall förslag till rubrik å dom eller
utslag i målet vara af referenten uppsatt och underskrifvet.

Vid förhör i vädjadt mål föres ordet af referenten; dock tillkommer
divisionens ordförande att afkunna beslut, som meddelas vid förhör.

För måls beredande till föredragning och afgörande må division
lämna en ledamot under högst en vecka i sänder befrielse från tjänstgöring
å ämbetsrummet, dock endast i fall divisionen enhälligt finner det
vara erforderligt och det icke föranleder till behof af ledamots adjungerande
eller eljest vållar hinder i det gemensamma arbetets gång.

Alla slutligen föredragna mål och ärenden skola, så vidt ske kan,
afgöras före slutet af den session, hvarunder föredragningen skett; men om
hinder därför inträffar, skall sådant antecknas i protokollet.

Sekreteraren åligger:

att föredraga civila mål och ärenden samt fiskaliska åtal, som icke
äro lottade;

att uppsätta och till expedition befordra hofrättens i plenimål samt i
Svea hofrätt jämväl dess enligt § 8 fattade beslut, då de ej genom
protokollsutdrag utfärdas, stämningar, förordnanden, som ej genom utdrag
af protokollet meddelas, kungörelser och bevis angående förmynderskap
samt skrivelser och utlåtanden i civila mål och ärenden, som beslutas å
division och icke afse endast öfversändande af expeditioner eller blott
innefatta föreskrift om insändande af handlingar;

att kontrasignera alla utgående expeditioner, som af hofrätten eller
å dess vägnar underskrifvas;

att ombesörja lottning af Kungl. Maj:ts remisser, skriftväxlingar i civila
mål och ärenden äfvensom fiskaliska aktioner samt upprättande af rotlar
däröfver och öfver de ärenden, som föredragas af sekreteraren;
att verkställa upprop till utgifvande af domar;

att, då i vädjadt mål part söker anstånd, eller vid utgången af tiden
för ingifvande af inlagor från kärandens sida protokoll eller vadebevis
felas, om förhållandet göra anmälan hos hofrätten;

att, på grund af uppgifter från vederbörande expeditionshafvande,
hvarje vecka upprätta och till allmänna tidningarna insända förteckning å
vissa af hofrätten meddelade utslag, efter hvad därom är särskildt stadgadt;

att hålla förteckningar dels öfver hofrättens tjänstemän och auskultanter,
dels öfver förmyndare, som af hofrätten förordnas eller entledigas,
dels öfver hofrättens beslut angående beviljad tjänstledighet för underdomare
och förordnande för andra personer att förvalta deras ämbeten
och dels öfver dem, som genom anmälan till hofrätten ställt ombud för
besvärshandlingars mottagande; samt

att låta upprätta hofrättens arbetsförteckning och tillse, att de uppgifter,
som i öfrigt böra aflämnas från hofrätten, blifva behörigen expedierade.

§ 29.

Sekreterare.
§ 35.

Sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge åligger därjämte
dels att emottaga och i diarierna anteckna inkommande handlingar, med
undantag af dem som aflämnas vid förhör, och dels att verkställa beläggning
med stämpelpapper af hofrättens utgående expeditioner, tillhandahålla
dem åt vederbörande och redovisa de för dem inflytande medel.

Advokat- Advokatfiskal är kronans ombudsman och allmän åklagare i hof fiskal.

. °

§ 36. rätten och har i denna egenskap att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som äro gifna i lag och särskilda författningar eller meddelas
honom af vederbörande.

Honom åligger vidare:

att tillse, dels att renoverade exemplar af underrätternas protokoll
och domböcker varda inom föreskrifven tid insända till hofrätten och i
behörig ordning förvarade, dels att fångförteckningar i stadgad ordning
inkomma och granskas, dels att behöriga utdrag af saköreslängd varda
i rätt tid öfversända till vederbörande för böternas uttagande, och dels,
på grund af inkomna förteckningar å döda personer af frälseståndet, att
bouppteckningar i rätt tid ingifvas till hofrätten;

att i hofrätten inlämna besvär eller andra handlingar, som för sådant
ändamål varda honom tillsända af allmän åklagare;

att, då allmän åklagare vill hos j ustitiekanslern hemställa om fullföljd
af talan mot hofrättens utslag i brottmål, tillhandagå åklagaren med handlingars
uttagande och öfversändande till j ustitiekanslern efter hvad därom
särskildt stadgas;

att hafva vård om hofrättens boksamling och öfriga tillhörigheter; samt
att hålla diarier och förteckningar öfver alla till hans handläggning
hörande mål och ärenden.

Aktuarie. Aktuarien skall utfärda anslag om upprop till domars utgifvande,

^ 37 ordna handlingar i vädjade mål, verkställa lottning af instämda och vädjade
mål, upprätta rotlar däröfver samt öfverlämna emottagna handlingar
till vederbörande föredragande.

I Svea och Göta hofrätter åligger ock aktuarien:
att mottaga och i diarierna anteckna inkommande handlingar, undantagandes
sådana som aflämnas vid förhör äfvensom, hvad Svea hofrätt
angår, handlingar i brottmål;

att, då i vädjadt mål part söker anstånd, eller vid utgången af tiden
för ingifvande af inlagor från kärandens sida protokoll eller vadebevis
felas, ofördröjligen gifva sådant tillkänna för sekreteraren; samt

att verkställa beläggning med stämpelpapper af hofrättens utgående
expeditioner, tillhandahålla dem åt vederbörande och redovisa de för dem
inflytande medel.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge bestrider aktuarien jämväl de
göromål, som tillhöra arkivariens befattning.

Till arkivariens befattning hör:

att af expeditionshafvande emottaga och i behörig ordning förvara
inkomna handlingar i afgjorda mål och ärenden samt hofrättens protokoll
och inneliggande exemplar af domar, utslag, bref, utlåtanden och andra
expeditioner;

att hafva närmaste tillsyn öfver arkivet, föra förteckning öfver dess
innehåll samt minst fyra timmar hvarje söckendag hålla arkivet öppet;

att i mål, däri missnöjesanmälan enligt 30 kapitlet 12 § rättegångsbalken
skett, insända till nedre justitierevisionen de till hofrätten inkomna
och icke af parterna uttagna handlingar; samt

att expediera utdrag af protokoll i afgjorda mål äfvensom afskrifter
af andra till arkivet hörande handlingar.

Fiskalerna föra rotlar angående brottmål och verkställa lottning af
dessa mål, där sådan skall ske, föredraga alla dylika mål och ärenden samt
uppsätta och expediera hofrättens däri beslutade utslag, skrivelser och
utlåtanden, med undantag af sådana utslag som meddelas i anledning af
besvär, ansökningar och andra skrifter, däröfver förklaring icke infordrats.

Fiskalerna skola jämväl granska inkomna fånglistor och däri göra
erforderliga anteckningar.

År advokatfiskalen hindrad att föra talan, som bör bevakas af advokatfiskalsämbetet,
skall någon éf fiskalerna fullgöra detta åliggande.

Därjämte åligger fiskalerna i Svea hofrätt dels att emottaga och i
diarium anteckna inkommande handlingar rörande brottmål, dels att,
då hofrätten därom förordnar, i sekreterarens ställe fullgöra den honom
åliggande skyldighet att föredraga civila besvärsmål.

Arkivarie.
§ 38.

Fiskaler.
§ 39.

Hofrätten äger förordna extra ordinarie tjänsteman att i fiskal
ställe fullgöra någon del af den honom åliggande tjänstgöringsskyldigheten,
när sådant pröfvas nödigt för arbetets jämna gång eller af annan anledning
lämpligt.

Notarier. Notarierna åligger att föra hofrättens protokoll i alla mål och ären ^

4°'' den samt uppsätta och expediera hofrättens domar och utslag i civila mål,
sådana skrifvelser i dylika mål, som ej expedieras af sekreteraren, samt
de utslag angående brottmål, som ej tillhöra fiskalernas expedition.

Särskilda Hofrätten äger förordna den eller dem af sina underlydande tjänste Ijänstemän.

män, som anses lämpliga därtill, att emottaga och förvalta expensmedel,
^ é3'' som anordnas till hofrätten, att ombesörja upphandling af skrifmaterialier
och ved samt andra inköp och arbeten, som erfordras för hofrättens räkning,
äfvensom att i öfverensstämmelse med särskild! meddelade föreskrifter
upprätta rekvisition å samt utdela och redovisa för hofrättens aflöning.

Svea och Göta hofrätter äga, om det finnes nödigt för ärendenas
obehindrade gång, uppdraga åt amanuensen hos aktuarien att i dennes
ställe emottaga och i diarium anteckna inkommande handlingar i vädjade
och instämda mål och ordna handlingarna i vädjade mål äfvensom göra
sådant tillkännagifvande hos sekreteraren, hvarom ofvan är nämndt, samt
utfärda anslag om upprop till domars utgifvande.

§ 44. Hofrätterna äga i öfrig! att hvar för sig meddela nödiga föreskrifter

angående sina underlydande tjänstemäns åligganden.

Diarier och öfver alla inkommande mål föras diarier, gemensamma för hela

rotlar.''

§ 30. hoträtten.

Dessutom skola finnas:

l:o för hvar division:

a) en rotel öfver mål och ärenden, hvilka föredragas af sekreteraren;
och

b) en rotel öfver brottmål1, upptagande i särskilda afdelningar dels
sådana, som blifvit underställda hofrättens pröfning eller tillhöra dess
omedelbara afgörande, dels besvär, ansökningar och skrifter, dels ock
Kungl. Maj:ts remisser;

1 Detta gäller icke division i Svea hofrätt, aom handlägger uteslutande vädjade och
instämda mål.

2:o för livar referent: en rotel, upptagande honom tillhörande mål
likaledes i särskilda afdelningar, nämligen dels instämda och vädjade mål,
dels skriftväxlingar i civila mål och fiskaliska aktioner, dels ock Kungl.

Maj:ts remisser.

I dessa rotlar antecknas: af den, som upprättar roteln, parterna och
hvad målet angår samt dagen, då det inkommit till hofrätten; af den, som
föredrager målet, de förberedande åtgärder, som vidtagas af hofrätten, och
dagen, då målet slutligen föredrages; af ordföranden eller föredraganden,
på sätt hvarje hofrätt för sig bestämmer, dagen då målet afgöres; och af
expeditionshafvanden dagen, då dom eller utslag utgifves eller underdånigt
utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds remiss, expedieras, öfverflyttas
mål från en rotel till en annan, verkställes anteckning af vidtagen åtgärd
i den rotel, målet tillhörde, då åtgärden vidtogs.

Vid början af hvart år skola nya rotlar upprättas och däri öfverföras
alla mål och ärenden, som icke äro afskrida i följd af återkallelse
eller blifvit slutligen afgjorda; skolande i hvar ny rotel upptagas en förteckning
å alla dithörande mål, i hvilka hufvudsakligt beslut är fattadt,
men icke blifvit expedieradt.

Öfver alla mål och ärenden, som förekomma inför hofrätten, föres Pr0}^in*h
protokoll; och böra protokoll, domar, utslag och andra expeditioner justeras §31.
inför hofrätten. Protokoll skall vara färdigt och justeradt samt i sådant
skick företes hos hofrätten inom sex veckor efter den dag, då det fördes;
börande inom samma tid af alla till protokollet hörande domar, utslag
och resolutioner de exemplar, som skola förvaras hos hofrätten, där uppvisas,
vederbörligen underskrifna. Tilländagår sådan tid under ferier, när
den division, där protokollet fördes, åtnjuter ledighet, må uppvisandet
ske, då divisionen åter sammanträder till tjänstgöring.

För tillsyn å hvad sålunda blifvit stadgadt skall ordföranden å hvarje
division föra en minnesbok, däruti för hvarje dag, divisionen håller sammanträde,
anteckning göres om: de ärenden, som handläggas; dagen för
protokollets justering; dagen, då inneliggande exemplaret af de till protokollet
hörande domar, utslag och resolutioner uppvisas; samt dagen, då
protokollet företes färdigt. När dröjsmål utöfver stadgad tid för uppvi -

Saköreslängd.

§ 32.

Arkivförteck ning.

§ 33.

sandet ägt rum, bör anledningen anmärkas i protokollet; och skall jämväl
dagen för dylik anmärkning antecknas i nämnda minnesbok.

Da hofrätten besluter infordra förklaring öfver besvär i annat mål
än utsökningsmål, skall, så framt ej särskilda omständigheter föranleda
behof af utförligare anteckningar, i protokollet omförmälas allenast den
klagandes namn och hvad eljest till hans betecknande finnes nödigt samt
hvilken underrätt eller annan myndighet meddelat öfverklagadt beslut och
dagen, då det skett, äfvensom hofrättens beslut jämte yppade skiljaktiga
meningar.

Alla böter och viten, som hofrätten ådömer och hvilka icke förut
blifvit ålagda af underrätt eller Konungens befallningshafvande, skola af
vederbörande expeditionshafvande antecknas i en för hofrätten gemensam
saköreslängd. Närmaste tillsynen å fullgörandet häraf tillkommer referent
i mål, som är lottadt på honom, och i andra mål ordföranden.

öfver hofrättens arkiv föres summarisk förteckning, rörande hvilken
hofrätten meddelar närmare bestämmelser.

förvakt 6r ^Ör vaktbetjäningen äro särskilda instruktioner utfärdade af hofrätterna.
betjäningen. Vaktmästaren i Svea hofrätt, som är de därstädes anställda hofrätts Svea

hofrätt, posternas närmaste förman, tillhör enligt instruktionen hufvudsakligen:

att vaka däröfver, att hofrättsposterna fullgöra sina skyldigheter;
att före sessionstidens början infinna sig i hofrätten och undersöka,
huruvida vädring, eldning och städning i samtliga ämbetslokaler i
behörig ordning ägt rum, samt att kvarstanna, tills ledamöterna lämnat
verket; att mellan hofrättsposterna fördela kallelser till parter eller andra;
att tillse, att föreskrifna anslagsböcker finnas på sina behöriga platser, samt
att tillhandahålla vederbörande dessa böcker; att till vård emottaga skrifmaterialier,
som upphandlas för hofrättens räkning, och i mån af behof
tillhandahålla bläck, omslagspapper med flera mindre förbrukningsartiklar
samt på rekvisition af tjänstemännen mot kvitto utlämna skrifpapper och
pennor; att emottaga och utdela till vederbörande exemplar af svensk
författningssamling; att i enlighet med föreskrifter af arkivarien ombesörja
upphandling af ved för ämbetsverket och hafva vård och uppsikt öfver vedförrådet;
samt att hafva tillsyn å hofrättens möbler och andra inventarier.

Hofrättsposternas hufvudsakliga åligganden äro:

att hvarje söckendag sist före kl. 10 f. ra. inställa sig i hofrätten
för uppassning samt kvarstanna där, tills divisionerna åtskilts; att efter
befallning uträtta tjänsteärenden jämväl utom verket; att delgifva hofrättens
kallelser åt parter och andra; att inom tilldelad trakt hembära handlingar
till hofrättens ledamöter och andra tjänstemän; samt att hvar efter annan
i fastställd ordning tjänstgöra dels en vecka såsom vakt i hofrättens ämbetslokal,
dels en vecka såsom »brefdragare» och dels en vecka å advokatfiskalsoch
arkivariekontoren samt kansliet.

I sistnämnda hänseenden skall följande iakttagas:

Den såsom vakt tjänstgörande hofrättsposten får ej lämna lokalen
under veckan mera än högst två timmar hvarje söckendags förmiddag.
Vakten har att tillåsa lokalerna, ordna under dagen ur bokförråden framtagna
böcker, tillse att lokalerna i våningen en trappa upp i vederbörlig
ordning sopas och dammas af därtill anställd person, vädra lokalerna
samt tillse eldningen, hvilken hofrätten kan uppdraga åt vakten att mot
särskild ersättning själf utföra.

Den såsom »brefdragare» anställda hofrättsposten har att hämta och
afsända samtliga bref och i förekommande fall för erhållande af ledamöters
underskrift till dem hembära och efter underskriften återställa
expeditioner.

Den på advokatfiskal- och arkivariekontoren samt kansliet tjänstgörande
hofrättsposten skall tillse, att rummen på nedra botten och två
trappor upp sopas, städas och vädras, äfvensom hålla tillsyn öfver eldningen
i dessa våningar och i trappuppgångarna med nyssnämnda skyldighet
i afseende å eldningens verkställande mot särskild ersättning.

Vid behof af kortare tids ledighet eller frihet från viss tjänstgöring
på grund af sjukdom eller annan orsak förordnar presidenten, huru tjänsten
under tiden skall uppehållas, hvaremot tjänstledighet på längre tid än en
månad sökes hos hofrätten.

I öfrigt åligger det vaktbetjäningen att ställa sig till efterrättelse
de ytterligare föreskrifter i afseende å tjänstgöringen, som kunna varda
meddelade af hofrätten eller dess president.

Vaktbetjäningen står under omedelbar tillsyn af advokatfiskal.

1667/o8 Löneregleringskommitténs bet. XIV. 4

Göta hof- Enligt instruktion är vaktmästaren vid Göta hofrätt därvarande hof rättsposters

närmaste förman och tillhör det honom hufvudsakligen:

att tillse, att hofrättsposterna fullgöra sina åligganden, och att, därest
någon af dessa skulle låta större eller upprepad försummelse komma sig
till last, göra anmälan därom hos presidenten; att hvarje söckendag från
kl. 10 f. m. till kl. 3,15 e. m. vara tillstädes i hofrätten och under sessionstiminarna
bestrida uppassningen på stora rummet, presidentens rum
samt sekreterar- och arkivariekontoren, därvid biträdd af den hofrättspost,
som är indelad på den å stora rummet tjänstgörande divisionen;
att hafva uppsikt öfver anslagstaflorna; samt att ansvara för att hofrättens
lokaler alltid äro städade och att böcker med mera dylikt finnas
på sina bestämda platser.

Af de fem hofrättsposterna äro fyra, efter presidentens bestämmande,
indelade till uppassning på de olika divisionerna, och äro de vid denna sin
tjänstgöring skyldiga att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
meddelas af divisionens ordförande. Den hofrättspost, som har uppassning på
stora rummet, skall både socken- och helgdag uppehålla sig i hofrätten såsom
vakt hela dygnet om med undantag af vissa afbrott för måltider, och
åligger det honom att besörja eldning, vädring och damning i hela öfra
våningen samt å aktuariekontoret och smårummen. Med uppassning å
fjärde rummet följer uppassning på aktuariekontoret och med uppassningen
å tredje rummet uppassningen på advokatfiskal^ntoret.

Den af hofrättsposterna, som ej är indelad till tjänstgöring å division,
åligger hufvudsakligen:

att afhämta och aflämna hofrättens post; att bära hofrättens bref till
de inom staden varande myndigheter; att i staden kringbära de handlingar,
som för underskrift eller annat ändamål hemsändas till presidenten, ledamöter
eller öfriga tjänstemän; samt att besörja eldning, vädring och damning
å nedra divisionsrummen och advokatfiskalskontoret.

Utöfver ofvan nämnda tjänstgöring hafva hofrättsposterna att äfven å
annan tid än sessionstimmarna efter vaktmästarens tillsägelse lämna det
biträde, som erfordras inom hofrätten eller arkivet.

Rörande tjänstledighet för vaktmästaren göres anmälan hos presidenten.
önskar hofrättspost, som är anställd å division, tjänstledighet för

enskilda angelägenheter, göres anmälan därom hos divisionens ordförande
och vaktmästaren.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge har vaktmästaren enligt in- öff£r(''fkfne
struktion hufvudsakligen till åliggande: och Blekinge.

att såsom hofrättsposternas närmaste förman utöfva tillsyn öfver
dessa samt, därest de genom fel eller försummelse i tjänsten göra sig
förtjänta af tillrättavisning eller ansvar, anmäla förhållandet för advokatfiskalen;
att hvarje söckendag från kl. 9,30 f. in. till sessionstidens slut
eller, då session ej hålles, till kl. 2 e. m. vara tillstädes i hofrätten;
att tillse, att vädring, eldning och städning i samtliga ämbetslokalerna i
behörig ordning ägt rum; att ombesörja uppassningen å presidentens rum
äfvensom uppassningen i öfrigt, när annan uppassningsskyldig icke är till
hands; att med biträde af hofrättsposterna ordna till hofrätten ankomna
exemplar af svensk författningssamling; att verkställa upprop till förhör
eller inställelse inför hofrätten i annat afseende äfvensom tillse, att alla
anslag varda uppsatta på anslagstaflorna; att till vård mottaga och i mån
af behof tillhandahålla vederbörande skrifmaterialier, som inköpas för hofrättens
räkning; samt att hafva tillsyn öfver hofrättens förråd af ved och
ljus äfvensom öfver möbler och andra inventarier.

De två hofrättsposterna, mellan hvilka tjänstgöringen är på visst
angifvet sätt fördelad, hafva hufvudsakligen till åliggande:

att hvarje söckendag under samma tid, som bestämts för vaktmästarens
tjänstgöring, vara tillstädes i hofrätten och därvid bestrida uppassningen
i hofrättens sessions- och expeditionsrum; att hämta den till hofrätten
och dess tjänstemän ankomna post äfvensom aflämna tjänsteförsändelser
å postkontoret och till i staden varande myndigheter; att uppfästa
anslag på vederbörliga anslagstafla; att på tillsägelse hembära handlingar
till hofrättens tjänstemän; att verkställa erforderliga kallelser; att öppna
och stänga hofrättens lokaler, ombesörja vädring af desamma äfvensom
afdamning af böcker och papper samt tillse, att samtliga lokaler
varda af därtill anställd person ordentligt aftvättade, afdammade och städade;
att verkställa eldning i hofrättens rum och vestibul, samt att utöfver
nu nämnd tjänstgöring äfven på annan tid än sessionstimmarna efter

advokatfiskal^, arkivarie^ eller vaktmästarens tillsägelse lämna det biträde,
som erfordras inom hofrätten.

I öfrigt åligger det vaktbetjäningen att ställa sig till efterrättelse de
närmare föreskrifter i afseende å tjänstgöringen, som kunna varda meddelade
af hofrätten eller dess president.

Vid behof för vaktbetjäningen af kortare tids ledighet förordnar
presidenten, huru tjänsten under tiden skall uppehållas, hvaremot tjänstledighet
på längre tid än en månad sökes hos hofrätten.

Vaktbetjäningen står under omedelbar tillsyn af advokatfiskal.

Aflöningsförliållanden.

Såsom kommittén omnämnt i delen I af sina betänkanden, beslöt Kungl.
Maj:t den 19 december 1873 uppdraga åt en kommitté att afgifva utlåtande
och förslag rörande reglering af de förvaltande ämbetsverkens och myndigheternas
löneförhållanden, med rätt att därvid jämväl, i den mån kominitterade
kunde finna det påkalladt af omständigheterna, göra framställning om förändringar
i dåvarande organisation af förvaltningspersonalen och anordning
af dess arbete. Den 25 september 1874 uppdrog Kungl. Maj:t åt nämnda
kommitté att äfven handlägga frågor om lönereglering för tjänstepersonalen
i rikets hofrätter och krigshofrätten samt om upphörande af de sportler,
som hofrätternas tjänstemän enligt då gällande föreskrifter åtnjöto.

Kommitterade afgåfvo den 12 december 1874 underdånigt betänkande
rörande samtliga hofrätter.

I detta betänkande föreslogos följande aflöningsförmåner för den ordinarie
personalen vid Svea och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne
och Blekinge.

Under erinran att samtliga dessa hofrätter föreslagit, att aflöningen
till president i hofrätt måtte höjas till 10,000 kronor, den för justitieråd
dåmera bestämda lön, förklarade kommitterade sig biträda detta förslag
och hemställde, att denna aflöning måtte fördelas i lön 7,600 kronor och
tjänstgöringspenningar 2,400 kronor.

Beträffande hofrätternas ledamöter syntes det kommitterade, att,
såsom hofrätterna ock framhållit, ledamots tjänstgöringspenningar borde
utgöra ett bestämdt belopp, lika inom alla ledamotsklasser. Såsom skäl
därför anfördes, att tjänstegöromålen för alla vore hufvudsakligen enahanda
och att i följd däraf en tillförordnad ledamot borde erhålla enahanda
godtgörelse, oafsedt om han vore förordnad för en ledamot med högre eller
lägre lön.

Kommittébetänkande

u/a 1874.

President.

Ledamöter.

För assessorsgraden hade hofrätterna föreslagit ett ålderstillägg efter
fem års tjänstgöring inom graden. Med afseende emellertid på det stora
antalet af assessorer och den mången gång fördröjda befordran från
assessors- till hofrättsrådsgraden hade det synts kommitterade billigt, att
för assessorsgraden bestämdes två ålderstillägg, ett efter fem och ''ett efter
tio års tjänst inom graden. Därigenom skulle också den första assessorslönen
kunna sättas icke obetydligt lägre, än hofrätterna antagit.

I någon mån större än hvartdera ålderstillägget var enligt kommitterades
förslag skillnaden mellan den sålunda ökade assessorslönen och lönen
för hofrättsråd. Däremot hade kommitterade ansett sig ej kunna föreslå
ålderstillägg för hofrättsråden, emedan genom ett sådant pensionen skulle
höjas till ett belopp, hvilket, om än icke för högt i förhållande till ett
hofrättsråds ställning i samhället, syntes möjligen hafva ringa utsikt att
vinna godkännande.

Aflöningen för äldre hofrättsråd borde emellertid, enligt kommitterades
åsikt, billigtvis så regleras, att de icke blefve sämre lottade än de
högst aflönade tjänstemännen inom riksbankens hufvudkontor. Kommitterade
ansågo därför, att särskilda arfvoden borde tilläggas de hofrättsråd,
som vore ordförande å divisioner, med skyldighet likväl för dem att, i den
mån sådant vore förenligt med de i arbetsordning omnämnda ordförandebestyren,
deltaga med öfriga ledamöter i föredragningen. Därvid syntes
kunna skäligen så bestämmas, att ordföranden skulle till hälften mot annan
ledamot, efter lottning, föredraga vädjade mål. Sagda arfvode borde såsom
godtgörelse för de särskilda åligganden, hvilka vore förenade med ordförandeplatsen,
alltid tillfalla den, som tjänstgjorde i nämnda egenskap, och alltså
åtnjutas under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

Kommitterade föreslogo sålunda för hofrättsråd i lön 4,600 och i
tjänstgöringspenningar 1,800 eller tillsammans 6,400 kronor samt för
assessor i lön 3,000 och i tjänstgöringspenningar 1,800 eller tillhopa
4,800 kronor. Härjämte föreslogos för assessor två ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor, efter fem och tio års tjänstgöring. Hofrättsråd, som vore
ordförande på division, skulle äga uppbära ett arfvode af 600 kronor, att
åtnjutas under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

Beträffande sekreterarens befattning anfördes, att densamma med Sekreterare.
hänsyn till dess vikt och betydelse samt därmed förenade arbete och
ansvar visserligen förtjänade att ställas högt, men att kommitterade icke
kunnat finna något tillräckligt skäl, hvarför aflöningen skulle, på sått hofrätterna
föreslagit, blifva ungefär lika med eller till och med högre än
högsta lönen för hofrättsråd.

Väl hade Svea hofrätt framhållit, att innehafvare af, bland andra
befattningar, sekreterartjänst borde tillförsäkras så nöjaktiga inkomster, att
han icke kunde finna sig föranlåten att söka förflyttning från sin plats,
men något bindande skäl för den åsikten, att en hofrättssekreterare sålunda
borde för hela sin tjänstetid kvarhållas vid denna plats, syntes kommitterade
näppeligen kunna förebringas. Närmare läge det antagandet, att den
högre inkomst, sekreterarna i följd af dem tillkommande sportler åtnjutit,
kunnat afhålla dem från att söka befordran inom hofrätterna och att därför
den antydda åsikten tillkommit därigenom, att man från ett faktiskt förhållande
velat sluta till detsammas nödvändighet.

I händelse sekreterarens aflöning blefve för framtiden bestämd i
lämpligt förhållande till aflöningen för hofrättsråd, skulle måhända befordran
från den förra till den senare befattningen kunna lättare äga rum än dittills.
Och utsikten till sådan befordran skulle, enligt kommitterades förmenande,
för sekreteraren innefatta en då saknad eggelse att genom oafbruten
uppmärksamhet på lagstiftningens och lagskipningens grundsatser
och utveckling hålla sig beredd till inträde i öfverdomarens kall.

En nedsättning i de dåvarande löneinkomsterna, särskildt för sekreteraren
i Svea hofrätt, ansågo kommitterade betingas jämväl däraf, att
denne sekreterare dåmera vunnit en väsentlig lättnad i sina tjänsteåligganden
genom befrielsen från det tidsödande bestyret att emottaga en mängd inkommande
handlingar.

Sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge hade enligt då
gällande arbetsordning att emottaga alla till hofrätten inkommande handlingar.
Det hade dock synts kommitterade fördelaktigt, om vederbörande
tjänstemäns åligganden ordnades på enahanda sätt i alla hofrätterna. Då
det därjämte, enligt kommitterades åsikt, i regel vore föga förenligt med
naturen af en hofrättssekreterares befattning såsom föredragande att tillika

Advokat fiskal.

stå till allmänhetens tjänst för emottagande af handlingar, hade kommitterade
funnit sig äga skäl förorda en sådan förändring, att sekreteraren
i sistnämnda hofrätt befriades från ifrågavarande åliggande och att detta
öfverflyttades på aktuarien. Genom en sådan anordning skulle denne sekreterares
åligganden blifva af enahanda beskaffenhet med dem, som vore
förenade med motsvarande tjänst i de öfriga hofrätterna, om de ock
komme att kräfva betydligt mindre arbete än de sekreterarbefattningen i
Svea eller Göta hofrätt tillhörande åligganden.

Med stöd af hvad kommitterade anfört och med hänsyn till beloppen
af de löner, de föreslagit för hofrättsråd och assessorer, föreslogo kommitterade
för sekreterare i Svea och Göta hofrätter i lön 3,500 och i
tjänstgöringspenningar 1,500 eller tillhopa 5,000 kronor jämte två ålderstillägg
till lönen, hvardera å 500 kronor, efter fem och tio års tjänstgöring.
För sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge föreslogs
begynnelseaflöningen till 4,000 kronor, däraf lön 2,500 och tjänstgöringspenningar
1,500 kronor, med samma ålderstillägg som för sekreterarna i
Svea och Göta hofrätter.

För den händelse emellertid Kungl. Maj:t icke skulle finna skäl
medgifva, det skyldigheten att emottaga inkommande handlingar öfverflyttades
från sekreteraren till aktuarien i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, och då nämnda sekreterare i sådant fall skulle fortfarande blifva
i åtnjutande af lösen för utgifna diariebevis, hvilken sportelinkomst syntes
kunna antagas till 500 kronor årligen, ansågo sig kommitterade icke höra
för ifrågavarande sekreterarbefattning föreslå högre aflöningsbelopp än i
lön 2,000 och i tjänstgöringspenningar 1,500 eller tillsammans 3,500 kronor
jämte enahanda ålderstillägg, som enligt det förstnämnda alternativet föreslagits
för denna befattning.

De sportler, som enligt kommitterades förslag fortfarande skulle tillkomma
advokatfiskalerna i hofrätterna, nämligen af lösen för gravationsbevis
och till följd af anmärkningar vid granskning af redogörelserna för
stämpelpapper, ansågos inflyta med så växlande belopp för hvarje år, att
någon viss inkomst såsom medeltal icke kunnat beräknas. Kommitterade
antogo, att dessa sportler i alla händelser icke komme att uppgå till någon
synnerligen stor summa. Då emellertid advokatfiskal skulle komma i

åtnjutande af någon sportelinkomst — hvaraf den med stämpelpapperskontrollen
förenade syntes böra af honom behållas vid tillfällig ledighet
— och då han, hvilken, enligt kommitterades åsikt, borde lika med
sekreteraren hafva utsikt att såsom hofrättsråd vinna en högre aflöning,
innehade en mindre ansträngande befattning än sekreteraren, ansågo kommitterade
den egentliga lönen för advokatfiskal böra sättas något lägre än
för sekreterare.

Kommitterade hemställde därför, att för advokatfiskal i Svea och
Göta hofrätter måtte bestämmas en begynnelseaflöning af 4,500 kronor,
hvaraf lön 3,000 och tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, samt för advokatfiskal
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge en begynnelseaflöning af
3,500 kronor, fördelad i lön 2,000 och tjänstgöringspenningar 1,500 kronor.
Advokatfiskal skulle äga rätt till två ålderstillägg, hvardera å 500 kronor,
efter fem och tio års tjänstgöring.

Antalet notarier ansågs af samtliga hofrätterna kunna väsentligen
minskas. Svea hofrätt hade i detta hänseende förklarat, att, om notariernas
löneförmåner bestämdes till sådant belopp, att de af sin tjänstgöring i hofrätten
kunde påräkna skäliga inkomster för en anständig bärgning, det då
normalt tjänstgörande antalet kunde nedsättas till hälften eller tio. Kommitterade,
som ! sade sig icke hafva något att erinra mot detta antagande,
ansågo sig däraf kunna draga den slutsatsen, att notariernas antal jämväl
i Göta hofrätt, där myckenheten af arbete i allmänhet snarare under- än
öfverstege hvad som förekomme i Svea hofrätt, kunde i lika mån nedsättas.
I öfverensstämmelse därmed syntes antalet notarier i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge lämpligen böra bestämmas till fyra.

Af en sådan inskränkning i antalet följde, syntes det kommitterade,
otvifvelaktigt, att notarierna komme att erhålla full sysselsättning af sina
tjänster och icke blefve i tillfälle att såsom dittills ägna sig åt enskilda
inkomstbringande bestyr, synnerligast om arbetsordningens föreskrift
följdes, att de skulle ej mindre uppsätta än äfven expediera hofrättens domar
och utslag i civila mål m. in’. Det borde, enligt kommitterades mening,
lända till fördel äfven för notarierna själfva, om de på detta sätt erhölle
full sysselsättning hos hofrätten, ty endast därigenom att berörda åliggande
blefve, mera än hvad då syntes vara förhållandet, en verklighet, kunde

1667/o8 Löner egt er ing skommittént bet. XIV. 5

Notarier.

Aktuarie.

Arkivarie.

det ofördelaktiga inflytande afvärjas, som det nära nog mekaniska arbete,
hvilket i öfrigt ålåge notarierna, nödvändigt måste utöfva. Fästade vid
hofrätten närmare än förut, såsom notarierna enligt kommitténs tanke då
skulle blifva, blefve de också, genom odeladt användande därstädes af
sin arbetskraft, bättre i tillfälle att sträfva för sin juridiska utbildning,
alltid under förutsättning att hofrättens ledamöter i sin mån
vakade öfver dessa tjänstemäns arbete. Därigenom skulle notarieplatserna
i större utsträckning åter kunna blifva, hvad de väl ursprungligen varit
afsedda att vara, förberedande tjänster för domarämbeten, vare sig i öfvereller
underrätt, och utsikten att till sådana ämbeten mera allmänt vinna
befordran i sin mån bidraga att uppmuntra innehafvarna af notariebefattningar
till nitiskt arbete och vidare förkofran.

Med hänsyn därtill och då notariebefattning icke syntes böra betraktas
såsom afslutningstjänst, föreslogo kommitterade, att en notaries
begynnelseaflöning borde sättas till 2,800 kronor, fördelad i lön 1,600 och
tjänstgöringspenningar 1,200 kronor, med två ålderstillägg, hvartdera å 500
kronor, efter fem och tio års tjänstgöring.

Enligt arbetsordningen hade fiskalerna i Svea hofrätt att emottaga
inkommande handlingar i brottmål. Kommitterade ansågo emellertid, att
detta åliggande borde öfverflyttas till aktuarien, så att en och samma
person emottoge alla till hofrätten inkommande handlingar, en anordning,
som för öfrigt redan af Rikets åren 1856—1858 församlade Ständer framhållits
såsom önskvärd.

Kommitterade, hvilka, på sätt nedan närmare förmäles, hemställde,
att dåvarande lösen för af hofrätt meddelade domar och utslag in. m.
skulle genom denna lösens förvandling till stämpladt papper indragas till
statsverket, framhöllo, att af en dylik åtgärd följde, att vid hvarje hofrätt,
med större nödvändighet än dittills, måste finnas en person, som hade sig
uppdraget att redovisa de inflytande medlen och handhafva stämpelpappersuppbörden.

Med hänsyn till de betydliga belopp, hvartill ifrågavarande medel
ansågos komma att uppgå, syntes det kommitterade ändamålsenligast, att
sagda uppdrag och därmed förenade ansvar öfverlämnades åt en af hofrättens
fast anställda tjänstemän, i hvilket hänseende aktuarien ©tvifvel -

aktivt vore den genom sina öfriga göromål art lämpligaste. Då enligt
kungl. brefvet den 9 november 1860 de tjänstemän inom rikets kollegier,
som redovisade den dit inflytande kontanta lösen för utgående expeditioner,
åtnjöte en provision af sex procent af influtna beloppet, syntes det kommitterade
vara lämpligt, att vederbörande aktuarie, hvilken i egenskap af
försäljningsman af stämpladt papper ägde uppbära stadgad godtgörelse,
tillerkändes rättighet att utöfver denna godtgörelse, som inom
hofrätt uppginge till icke obetydligt belopp, åtnjuta en provision af fem
procent utaf det belopp, som inflöte i stämpelpappersafgift för bofrättens
utgående expeditioner, emot det att han själf bekostade det biträde, hvaraf
han för stämpelbeläggning m. m. kunde blifva i behof.

Beträffande aflöningen för aktuarie- och arkivarietjänsterna ansågo
kommitterade, att densamma borde i stat bestämmas till enahanda belopp
som för notarierna, utan afräkning af de sportler, hvilka enligt kommitterades
förslag komme att kvarstå såsom en billig godtgörelse för den
med dessa tjänster förenade trägnare tjänstgöringen.

Hvad aflöningen till fiskalerna angick, sade sig kommitterade väl
hafva funnit, att någon förbättring i deras inkomster borde beredas, isynnerhet
som de enligt kommitterades förslag skulle förlora alla dittills påräkneliga
sportler. Däremot hade kommitterade, lika med hofrätterna, icke
ansett löneförbättring genom ålderstillägg böra föreslås för dessa tjänsters
innehafvare, för hvilka sådan förmån måste vara jämförelsevis mindre behöflig
i betraktande af den utsikt till snar befordran till en eller annan
befattning, som erbjöde sig för hofrätternas ifrågavarande lägst aflönade
tjänstemän. Kommitterade föreslogo för fiskal i lön 1,600 och i tjänstgöringspenningar
900 eller tillsammans 2,500 kronor.

Kommitterade ansågo sig höra, i sammanhang med de af dem framställda
förslagen rörande notariers och fiskalers aflöningsförmåner, jämväl
fästa uppmärksamheten därvid, att nämnda tjänstemän genom skyldigheten
att bekosta renskrifning af utgående expeditioner ådroges en icke obetydligutgift.
För denna borde de, då de förlorade all sportelinkomst för dylika
expeditioner, hållas skadeslösa. Det finge nämligen icke ifrågasättas, att
de kunde eller borde själfva sysselsätta sig med renskrifning i vidsträcktare

Fiskaler.

Renskrifningspenningar.

Vaktbetjänt
e.

mån, än hvad anginge det inneliggande exemplaret af dom eller utslag,
utan måste de för öfrigt renskrifningsarbete anlita särskildt biträde.

Likaledes komme utskrifningen af protokoll i revisionssaker att
ådraga arkivarien en kostnad, för hvilken han icke längre skulle hafva att
påräkna godtgörelse af de revisionssökande.

Ersättningen för sådan renskrifningskostnad hade emellertid synts
koinmitterade icke böra inberäknas bland de ordinarie löneförmånerna,
enär denna ersättning antogs i allmänhet komma att åtgå för sitt ändamål.
Ehuru ersättningen alltid borde tillfalla den, som förrättade tjänsten,
och sålunda närmast kunde betraktas såsom tjänstgöringspenningar, borde
dessa likväl icke för de särskilda befattningarna inom ifrågavarande grad
sättas till olika belopp, hvarigenom aflöningarnas likhet i hela graden
komme att rubbas. Kommitterade hemställde därför, att för bestridande
af renskrifningskostnad måtte tilldelas hvarje notarie 400 samt hvarje
arkivarie och fiskal 200 kronor årligen, att åtnjutas af den verkligt tjänstgörande.

Enligt kommitterades förslag skulle, på sätt nedan förmäles, af de
hofrätternas vaktbetjänte dittills tillfallande sportler de s. k. sigillpenningarna
upphöra och beloppet af stämpladt papper på de expeditioner, som
vore försedda med sigill, höjas i motsvarande grad. I ersättning för dessa
mistade sportler ansågos de dåvarande ordinarie löneinkomsterna böra förbättras,
men då nämnda sportler dittills icke beräknats vid pensions bestämmande,
hade kommitterade ansett, att en större del af ersättningen borde
utgå i form af tjänstgöringspenningar och de dåvarande lönerna höjas endast
i sådan mån, att någon lämplig förbättring därigenom bereddes i de då
nog knappa pensionsbeloppen.

Kommitterade hade vidare funnit sig böra sätta aflöningsbeloppen i
sin helhet för hofrättsposterna vid Göta hofrätt och hofrätten öfver Skåne
och Blekinge något högre än för dem vid Svea hofrätt, enär de förra,
enligt hvad kommitterade inhämtat, icke hade tillfälle att i nämnvärd mån
komma i åtnjutande af den förmån, som de senare ägde uti nedan närmare
omförmälda s. k. kallelsepenningar. Då sistnämnda inkomst måste
betraktas såsom tjänstgöringspenningar, föranledde detta, enligt kommitterades
mening, att, om, såsom billigt syntes vara, de egentliga lönerna

blefve lika i alla hofrätterna, tjänstgöringspenningarna i staten uppfördes
med lägre belopp för hofrättsposterna i Svea hofrätt än för deras likar i
de öfriga hofrätterna.

Tillika hade förhöjning ansetts nödig för den vid hvarje hofrätt anställda
vaktmästaren, hvilken icke åtnjöte kallelsepenningar och såsom förman
för den öfriga vaktbetjäningen syntes böra förunnas en något högre
inkomst.

Kommitterade funno sig följaktligen böra föreslå, att aflöningen
måtte bestämmas för vaktmästare till 800 kronor i lön och 300 kronor i
tjänstgöringspenningar eller tillhopa 1,100 kronor och för samtliga hofrättsposter
till 500 kronor i lön med ett ålderstillägg å 100 kronor efter
fem år. Tjänstgöringspenningarna däremot föreslogos för hofrättsposterna
i Svea hofrätt till 200 och i de båda andra hofrätterna till 300 kronor.

Mot kommitterades beslut, i hvad angick frågan om aflöningen till Visso re .

, servationer

hofrättsråden, uttalade i afgifven reservation ledamoten i kommittén, pre- vid kommitté -

sidenten i statskontoret O. F. af Sillén en skiljaktig mening.

Han framhöll, att kommitterade, afvikande från den princip, som
ansetts böra tillämpas vid regleringen af aflöningen för hofrätternas tjänstemän
och betjänte i allmänhet, nämligen bestämmandet af ålderslönetillägg
efter vissa års tjänstetid, hade för hofrättsråden i stället föreslagit
den grund för en progressiv löneförbättring, att, utöfver den för dem alla
lika aflöningen, särskilda arfvoden skulle anslås åt de äldre hofrättsråd,
som vore ordförande å division.

Denna anordning, hvilken, enligt reservantens åsikt, icke vore betingad
af större fordringar på dessa ordförandes än på de öfriga hofrättsrådens
verksamhet, ansåg reservanten i själfva verket innefatta enahanda
slags fördelning i olika löneklasser, som med skäl blifvit anmärkt såsom
mindre tjänlig och icke heller i tillämpningen alltid fullt rättvis, i anseende
därtill att uppflyttningen i högre löneklass måste blifva beroende
af hastigare eller långsammare omsättning af personalen inom denna klass.

Reservanten hemställde därför, att alla hofrättsråd måtte erhålla i
lön 4,600 och i tjänstgöringspenningar 1,800 eller tillsammans 6,400 kronor,
hvilket belopp efter fem års tjänstetid skulle kunna förhöjas med ett årligt
arfvode af 600 kronor.

betänkandet
“/« 1874.

En annan ledamot i kommittén, departementschefen i generaltullstyrelsen
Erik Ljungstedt uttalade sig ock i afgifven reservation emot
förslaget om särskilda arfvoden åt de hofrättsråd, som vore ordförande å
division. lian förklarade sig därvid ledas af den föreställningen, att
nämnda åliggande ingalunda kunde vara af den säregna vikt och beskaffenhet,
att ju icke en hvar, som pröfvades förtjänt att befordras till hofrättsråd,
borde redan genom de egenskaper, som för tjänsten i allmänhet
toges i anspråk, vara tjänlig och passande jämväl till ordförande å division.
Det syntes honom därför hvarken vara lämpligt eller behöflig!, att någon
särskild godtgörelse skulle utgå för fullgörandet af berörda åliggande.

Denne reservant ansåg, att hofrättsråd, ehvad han inträdt i utöfning
af sistnämnda bestyr eller icke, borde efter fem års anställning i graden
kunna tilldelas ålderstillägg till lika belopp som det för divisionsordförande
tillstyrkta arfvodet af 600 kronor; och kunde, enligt reservantens mening,
ett särskild! stöd för denna anordning hämtas däraf, att olikheten i tjänstgöring
mellan divisionschefer och öfriga hofrättsråd skulle komma att
icke oväsentligen utjämnas genom kommitterades förslag att på de förra
öfverflytta en del af den föredragning, från hvilken de då vore alldeles
fritagna.

Två af kommitterade, fullmäktige i Sveriges Riksbank A. W. Dufwa
och Diss Olof Larsson funno sig icke kunna instämma med kommitterades
flertal i tillstyrkande af förhöjd aflöning för presidentbefattningen i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge, hvilken befattnings obehöflighet för öfrigt
syntes dessa reservanter fullt ådagalagd. De ansågo ifrågavarande befattning
böra indragas.

Beträffande aflöningen för de hofrättsråd, som vore ordförande på
division, erinrades från dessa reservanters sida, bland annat, följande.

Det hade förr icke ansetts lämpligt, att hofrättsråd alltid skulle uppflyttas
till ordförande efter ålder i tjänsten. Det vore först genom 1858
års arbetsordning detta blifvit stadgadt, i det § 14 i nämnda arbetsordning
inskränkte presidentens befogenhet att fördela ledamöterna på divisioner
så till vida, att de äldsta skulle blifva ordförande. Att på detta sätt låta
ordförandebefattningarna tillträdas efter ålder hade — förmenade reservanterna
— tilläfventyrs med mindre olägenhet kunnat äga rum, då ord -

förandena varit befriade från all föredragning och deras egentliga åligganden
varit, enligt § 16 i arbetsordningen, att tillse, det stadgad ordning
vid arbetet inom divisionen iakttoges och att beslut i mål och ärenden,
som sekreterare eller fiskal föredragit, i behörig ordning uppsattes och
expedierades. Med dessa åligganden måste, enligt de båda reservanternas
åsikt, befattningarna, jämförda med referenternas göromål, blifva hviloplatser,
hvilka, naturligt nog, helst förunnades åt de äldre. Då likväl i
andra ämbetsverk, med arbeten likartade med hofrätternas, det icke varit
behöfligt att fritaga vissa ledamöter från föredragningsskyldighet, utan
denna kunnat fullgöras under hela tjänstgöringstiden, syntes det reservanterna
besynnerligt, om i hofrätterna ej mindre än en femtedel af ledamöternas
hela antal skulle behöfva fritagas från deltagande i de ledamöterna
egentligen åliggande göromål och åt ett så stort antal redan vid jämförelsevis
tidiga år beredas lugnare tjänstgöring. Någon verklig svårighet syntes
därför icke böra möta för ordförande att till hälften mot öfriga ledamöter
å divisionen deltaga i föredragning af lottade mål samt att därjämte tillse,
att beslut i mål och ärende, som det tillhörde divisionen att handlägga,
blefve, så fort ske kunde, i behörig ordning fattade, uppsatta och expedierade.
Men då därigenom ordförandena skulle blifva, lika med de öfriga,
arbetande ledamöter och det, enligt reservanternas mening, finge anses
gifvet, så väl att förmåga att fullgöra ordförandes åligganden icke ovillkorligen
vore alla hofrättsråd gifven, som att denna förmåga icke alltid
vid tilltagande år fortfore i tillräckligt mått, hade det synts reservanterna
lämpligast, att ordförandebefattningarna ej blefve fasta, utan att därtill
skulle utses tills vidare de mest lämpliga. Reservanterna hade därför
ansett, att kommitterade bort, i sammanhang med förslaget om arfvoden
åt ordförandena, hemställa om ofvan angifna ändringar i §§ 14 och 16 af
arbetsordningen.

Den 10 december 1875 blef kommittébetänkandet föredraget inför
Kungl. Maj:t i statsrådet, hvarvid chefen för justitiedepartementet i fråga
om aflöningen till hofrätternas personal gjorde följande erinringar.

Kommitterade hade bestämt aflöningen för de äldsta hofrättsråden
till inalles 7,000 kronor. Detta belopp kunde, enligt departementschefens

Chefens för
justitiedepartementet
yttrande
i statsråd
10/u 1875.

Ledamöter.

förmenande, icke anses för högt, vare sig att man jämförde det med hvad
som i andra yrkesgrenar för icke viktigare befattningar kunde påräknas
af män med icke större begåfning, insikter och föregående lönlös eller
lågt aflönad tjänstetid, eller man toge hänsyn till de då rådande höga
lefnadskostnaderna samt med löneregleringen förknippade minskning i
ferier och öfriga skärpta bestämmelser.

Men under antagande af detta maximum, som departementschefen
icke trodde kunna sättas högre, hade enligt hans uppfattning kommitterade
velat stadga nog många grader och villkor, innan detsamma kunde uppnås.
Syftet därmed syntes departementschefen allenast hafva varit att
genom en lång skala bringa ned mängden af ledamotslöner till ett synnerligen
lågt belopp, hvilket han ansåg vara så mycket obilligare, som alla
ledamöterna hade hufvudsakligen lika tjänstgöring. Sålunda hade kommitterade
föreslagit två ålderstillägg inom assessorsgraden, hvilket för
assessorerna vore i så måtto ofördelaktigare än de dåvarande två högre
lönegraderna, som dessa vanligen uppnåtts tidigare än ålderstilläggen finge
tillträdas. Kommitterade hade vidare fastställt två aflöningsgrader för
hofrättsråden, hvilka dittills alla åtnjutit lika aflöning.

I fråga särskilt om den högre hofrättsrådsgraden hade kommitterade
— framhöll departementschefen — frångått den öfver allt eljest genomförda
grundsatsen om ålderstillägg och i stället föreslagit ett arfvode, hvilket
under samma villkor som tjänstgöringspenningar skulle få uppbäras af den,
som vore ordförande å division. I sammanhang därmed hade kommitterade
ansett böra stadgas skyldighet för ordförande att till hälften med
annan ledamot deltaga i lottning och föredragning af vädjade mål.
Därigenom skulle sannolikt ordförandes tjänstgöring, som enligt två hofrätters
vitsord redan vore lika betungande som de öfriga ledamöternas,
blifva den mest ansträngande. En dylik anordning syntes departementschefen
icke vara lämplig, om ordförandebefattningen skulle, såsom då vore
föreskrifvet och kommitterade jämväl afsett, utöfvas af den äldste, hvilken
vanligen redan tillryggalagt sin kraftigaste ålder och snarare behöfde
minskning än tillökning i arbete. Kommitterades mening hade också
sannolikt endast varit att åstadkomma en jämvikt emellan alla ledamöternas
göromål, så att icke ordförandenas blefve väsentligen lindrigare. En sådan

jämkning, om den borde ske, syntes departementschefen emellertid desto
mindre behöfva göras till villkor för löneregleringen, som det allmänna
icke komme att skörda någon vinst därpå, enär flera mål icke hunne föredragas
under sammanträdestiden, huru än föredragningsskyldigheten
fördelades.

Gjordes ordförandens befattning icke mera betungande än de andra
hofrättsrådens, behöfdes, enligt departementschefens åsikt, icke heller för
ordföranden högre tjänstgöringspenningar än för de andra hofrättsråden.

Departementschefen ansåg, att hofrättsråds tjänstgöringspenningar icke
borde i något fall bestämmas till mera än 1,800 kronor, samt att ett ålderstillägg
till samma belopp som det af kommitterade åt divisionsordförande
föreslagna arfvode borde tillerkännas hofrättsråd; och förklarade departementschefen
sig finna kommitterades förslag angående hofrättsledamöternas
aflöning icke i öfrigt påkalla annan ändring, än att lägsta assessorslönen
borde ökas med 500 kronor, men däremot endast ett ålderstillägg inom
denna grad beviljas.

Han hemställde alltså, att ledamöternas löneförmåner måtte bestämmas
sålunda:

för assessor lön 3,500 och tjänstgöringspenningar 1,800 eller tillsammans
5,300 kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor efter fem års
tjänstgöring, samt

för hofrättsråd lön 4,600 och tjänstgöringspenningar 1,800 eller tillhopa
6,400 kronor jämte ett ålderstillägg å 600 kronor efter fem år.

Då, enligt hvad departementschefen höll före, sekreterarbefattningen
i de större hofrätterna i anseende såväl till dess vikt som till det arbete
och den ämbetsmannaskicklighet, densamma toge i anspråk, vore fullt
jämförlig med en ledamotsplats samt befordran från sekreterare till hofrättsråd
endast undantagsvis kunde komma i fråga, ansåg departementschefen,
att sekreterarnas i Svea och Göta hofrätter löneförmåner borde
bestämmas något högre än kommitterade, under andra förutsättningar, föreslagit.
Om lönen sattes till 4,000 kronor med två ålderstillägg och tjänstgöringspenningarna
till 1,800 kronor, skulle visserligen det slutliga totalbeloppet,
6,800 kronor, närma sig till den högsta hofrättsrådsaflöningen 7,000
kronor, men med beräkning att sekreteraren finge för två månaders tjänst 1667/o8

Löneregleringskommitténs let. XIV. 6

Sekreterare.

ledighet afstå 300 kronor, under det att hofrättsrådet utan afkortning åtnjöte
lika lång tids semester, blefve sekreteraren slutligen i själfva verket endast
ungefärligen likställd med de yngsta hofrättsråden, hvilket icke syntes
oskäligt.

Till kommitterades förslag, att sekreteraren i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge skulle befrias från åliggandet att emottaga till hofrätten
inkommande handlingar och detta åliggande öfverflyttas på aktuarien, ansåg
departementschefen sig icke kunna tillstyrka bifall. I en hofrätt, som bestode
af endast två divisioner, måste, enligt hans åsikt, göromålen för de
tjänstemän, som icke tillhörde viss division, vara af så mycket mindre omfång
än motsvarande göromål i hofrätter med fem divisioner, att dessa
åligganden icke kunde ordnas på enahanda sätt, så framt icke tjänstemännen
i den mindre hofrätten skulle lämnas utan full sysselsättning. Det borde
därför tillses, huru befattningar, som i de större hofrätterna måste särskiljas,
lämpligast skulle kunna i den mindre sammanslås. Då hofrätten
öfver Skåne och Blekinge vitsordat, att sekreterarens åliggande att emottaga
inkommande handlingar hvarken för det allmänna eller för enskilda
medfört någon olägenhet, men däremot förklarat, att genom bestyrets
öfverflyttande till aktuarien, hvilken dessutom skulle jämte sin dåvarande
tjänst öfvertaga arkivariebefattningen, denne svårligen skulle kunna medhinna
alla dessa göromål, syntes det departementschefen vara ändamålsenligast,
att sekreterarens befattning bibehölles oförändrad.

Ännu mindre sade departementschefen sig kunna inse, hvarför aflöningen
borde, enligt kommitterades förslag, blifva lägre, om sekreteraren
fortfarande skulle vidkännas det icke ringa besväret med inkommande
handlingars mottagande och antecknande, än om han befriades därifrån.
Lösen för diariebevis vore icke afsedd till godtgörelse för mera än besväret
med bevisens utfärdande och ersatte i ingen händelse besväret med
mottagandet och antecknandet af alla de handlingar, hvarom diariebevis
icke löstes.

Då emellertid sekreteraren i denna hofrätt till en del endast utöfvade
en registratorsbefattning och honom därför, enligt departementschefens
mening, icke skäligen kunde tilläggas lika aflöning med de andra hofrätternas
sekreterare, hvilket han, då sportlerna toges i beräkning, icke

heller dittills haft, syntes någon förhöjning af totalbeloppet i komraitterades
första alternativ icke böra begäras. Men då sekreterarens vikarie under
hans tjänstledighet finge uppbära lösen för diariebevis, syntes tjänstgöringspenningarna
lämpligen kunna minskas med 500 kronor, som i stället borde
tilläggas lönen.

Departementschefen hemställde alltså,

att sekreterare i Svea och Göta hofrätter måtte erhålla lön 4,000 och
tjänstgöringspenningar 1,800 eller tillsammans 5,800 kronor med två ålderstillägg,
hvartdera å 500 kronor, efter fem och tio års tjänstgöring, samt

att sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge måtte tillerkännas
lön 3,000 och tjänstgöringspenningar 1,000 eller tillhopa 4,000
kronor äfvenledes med två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor.

Med afseende å de sportler, som fortfarande skulle tillkomma advokatfiskalerna
och hvilka utginge under samma villkor som tjänstgöringspenningar,
ansåg departementschefen kommitterades förslag angående dessa
tjänstemäns aflöning icke påkalla någon annan ändring, än att tjänstgöringspenningarna
för advokatfiskal i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
borde minskas med 500 kronor, mot det att lönen ökades med samma belopp.

Beträffande aflöningen till notarie, aktuarie och arkivarie i hofrätt
hemställde departementschefen — som ansåg sig icke kunna biträda kommitterades
förslag, att aktuarien i Svea hofrätt skulle mottaga alla inkommande
handlingar — om sådan ändring i kommitterades förslag, att lönen
till en hvar af dessa tjänstemän måtte sättas till 2,000 kronor och ej, såsom
kommitterade föreslagit, till 1,600 kronor. De af kommitterade föreslagna
tjänstgöringspenningarna för fiskal syntes departementschefen vara
något för lågt satta, i följd hvaraf han föreslog sådan fördelning af en
fiskals aflöning, att 1,500 kronor skulle utgöra lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar.

I enlighet med departementschefens hemställan aflat Kungl. Maj:t till
1876 års Riksdag framställning angående förändrad aflöning för hofrätternas
personal. Vid behandlingen af denna framställning gjordes af statsutskottet
vissa erinringar i fråga om aflöningssatserna.

Då Kungl. Maj:t ansett, att för vissa tjänstemän i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge aflöningen kunde bestämmas lägre än för motsvarande

Advokat fiskal.

Notarier,

aktuarie,

arkivarie,

fiskaler.

Kungl. proposition
rid
1876 års
riksdag.
Stats utskottets
yttrande.

tjänstemän inom Svea och Göta hofrätter, ansåg utskottet förhållandena
äfven böra föranleda minskning i aflöningen för presidenten i förstnämnda
hofrätt. Skillnaden i hofrätternas omfång måste, enligt utskottets mening,
medföra en väsentlig olikhet i omfånget af de åt presidenten uppdragna
åligganden och i följd däraf syntes det utskottet, att aflöningen för presidenten
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge lämpligen kunde sättas till
9,000 kronor, däraf 7,000 lön och 2,000 tjänstgöringspenningar.

Vidare tillstyrkte utskottet i viss mån förändrad fördelning af aflöningen
till hofrätternas personal i lön och tjänstgöringspenningar, så att
för de högre befattningarna tjänstgöringspenningarna skulle komma att
utgå med något högre belopp, än som af Kung]. Maj:t föreslagits, eller så
att de i medeltal komme att motsvara ungefärligen en tredjedel af aflöningen.
Därigenom skulle ock pensionerna komma att blifva något lägre, än
Kungl. Maj:t ifrågasatt.

Rskrifvelse Hvad utskottet hemställt beträffande lägre aflöning för presidenten

“/» 1876- i hofrätten öfver Skåne och Blekinge än för presidenterna i de båda andra
hofrätterna vann icke Riksdagens bifall. Däremot godkände Riksdagen
den fördelning af aflöningen till hofrätternas personal i lön och tjänstgöringspenningar,
som utskottet förordat. Riksdagens beslut i ämnet innefattas
i dess skrifvelse den 11 maj 1876 n:r 36.

1 riksdag3 De aflöningsbelopp, som sålunda år 1876 fastställdes för hofrätternas

Höjning af Pcrsonal> äro fortfarande gällande med allenast det undantag, att för hof^ennl^ar''%rräHsposterna
i Svea hofrätt tjänstgöringspenningarna — hvilka, med hänfiofrättspostersyn
till påräknad inkomst af s. k. kallelsepenningar, varit bestämda till
/s,,eaAofratt-auenast 200 kronor — blefvo vid 1902 års riksdag höjda till samma belopp
som för hofrättsposter i Göta hofrätt samt hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, eller till 300 kronor.

I sistnämnda hänseende må här erinras, hurusom Svea hofrätt i skrifvelse
till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1901 anförde, att från och med år 1902
lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar af rättegångsbalken komme
att föranleda betydande minskning i hofrättsposternas berörda särskilda
inkomst dels till följd af upphörandet af de i 22 kapitlet rättegångsbalken
föreskrifna skriftliga berättelser i vissa mål, dels ock i anledning af den

genom lagen gjorda inskränkning i parternas rätt att hos hofrätt påkalla
muntligt förhör i vademål, hvilken rätt i Svea hofrätt dittills begagnats i
synnerligen stor utsträckning. Enligt uppgjord beräkning skulle sammanlagda
inkomsten af förhörskallelser och afgifter för berättelsers tillställande
hafva under åren 1898—1900 uppgått till omkring 2,000 kronor
årligen eller således till ungefär 200 kronor för hvarje hofrättspost. Då
denna inkomst från och med år 1902 komine att nedgå i så väsentlig mån,
att densamma icke vidare syntes kunna såsom ordinarie aflönings förmån
tagas i beräkning, hemställde hofrätten om vidtagande af den åtgärd, som
erfordrades, för att de till hofrättsposterna vid Svea hofrätt anslagna tjänstgöringspenningar
måtte komma att förhöjas åtminstone med 100 kronor.
Oaktadt den minskning i hofrättsposternas göromål, som blefve en följd
af den nya lagen, ansåg sig hofrätten icke kunna föreslå en nedsättning
af vaktbetjäningens antal, enär hofrätten utvidgats med två ordinarie divisioner,
utan att tillökning i den ordinarie vaktbetjäningen därvid ägt rum,
samt såväl denna omständighet som äfven hufvudstadens fortgående utvidgning
medfört, att vaktbetjäningens tjänstgöring för ämbetsverket i
väsentlig grad ökats.

Sedan Kungl. Maj:t gjort framställning till Riksdagen därom, att
tjänstgöringspenningarna för en hvar af tio vid Svea hofrätt anställda hofrättsposter
måtte höjas med 100 kronor till 300 kronor, biföll Riksdagen
denna framställning, såsom dess skrifvelse den 15 maj 1902 n:r 111 gifver
vid handen.

Enligt denna skrifvelse hade Riksdagen visserligen ansett det icke
kunna förnekas, att, på samma gång ifrågavarande hofrättsposter till följd
af de angifna omständigheterna komme att få vidkännas minskning i sina
af tjänsten härflytande extra inkomster, de ock af samma orsaker finge
åtnjuta viss lindring i afseende å göromålen; men då berörda inkomster
blifvit tagna i beräkning vid afvägandet af dessa hofrättsposters aflöningsförmåner
och därvid föranledt, att tjänstgöringspenningarna för dem blifvit
satta 100 kronor lägre än för vaktmästarna vid andra jämförliga ämbetsverk,
hade de extra inkomsternas nästan fullständiga upphörande synts
Riksdagen böra medföra, att tjänstgöringspenningarna blefve höjda med föreslaget
belopp.

Ändringar i
stater i följd
af förändringar
i antal
hofråttsdivisioner.

Nu gällande
stater.

Förutom i nyssberörda afseende hafva för tiden till och med år
1908 de vid 1876 års riksdag antagna aflöningsstaterna för rikets hofrätter
ej undergått ändringar i annan måtto, än som föranledts, dels däraf att
vid 1890 års riksdag Svea hofrätt erhöll en sjätte ordinarie division, dels ock
däraf att vid 1896 års riksdag Ivungl. Maj:ts framställning om öfverflyttning
af en division från Göta till Svea hofrätt bifölls.

De för rikets hofrätter gällande aflöningsstater hafva intill utgången
af år 1908 följande lydelse:

Svea hofrätt.

		K r o	n o r
		Tjänst-	Ren- skrif-
	Lön.	görings- pennin- gar.	nings- pennin- gar.	Summa.
1 president......	7,600	2,400	—	10,000
1 hofrättsråd.....	4,400	2,000	—	6,400	(Efter 5 år kan lönen
13 » .....	57,200	26,000	—	83,200	\| höjas med 600 kronor.
1 assessor ......	3,300	2,000	—	5,300	(Efter 5 år kan lönen
20 assessorer .....	66,000	40,000	—	106,000	\| höjas med 500 kronor.
1 sekreterare.....	3,800	2,000	—	5,800
1 advokatfiskal ....	2,800	1,700	—	4,500	Efter 5 år kan lönen
1 notarie.......	2,000	1,200	400	3,600	höjas med 500 kronor \ och efter 10 år med ytterligare 500 kro-
13 notarier......	26,000	15,600	5,200	46,800
1 aktuarie......	2,000	1,200	—	3,200	nor.
1 arkivarie ......	2,000	1,200	200	3,400
1 fiskal.......	1,500	1,000	200	2,700
5 fiskaler....... Anslag till amanuenser	7,500	5,000	1,000	13,500
och e. o. biträden . .	—	—	—	10,500
1 vaktmästare.....	800	300	—	1,100
1 hofrättspost.....	500	300	—	800	(Efter 5 år kan lönen
9 hofrättsposter ....	4,500	2,700	—	7,200	( höj as med 100 kronor.
Summa	—	—	—	314,000

Göta hofrätt,

		K. r o	n o r
	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Ren- skrif- nings- pennin- gar.	Summa.
1 president......	7,600	2,400	—	10,000
1 hofrättsråd..... 7 » .....	4,400 30,800	2,000 14,000	I	6,400 44,800	(Efter 5 år kan lönen \| köjas med 600 kronor.
I assessor...... II assessorer .....	3,300 36,300	2,000 22,000	I	5,300 58,300	(Efter 5 år kan lönen f köjas med 500 kronor.
1 sekreterare .....	3,800	2,000	—	5,800
1 advokatfiskal ....	2,800	1,700	—	4,500	Efter 5 år kan lönen
1 notarie....... 7 notarier......	2,000 14,000	1,200 8,400	400 2,800	3,600 25,200	höjas med 500 kronor ! och efter 10 år med ytterligare 500 kro-
1 aktuarie......	2,000	1,200	—	3,200
1 arkivarie......	2,000	1,200	200	3,400
1 fiskal........	1,500	1,000	200	2,700
3 fiskaler....... Anslag till amanuenser	4,500	3,000	600	8,100
och e. o. biträden . .	—	—	—	6,000
1 vaktmästare.....	800	300	—	1,100
1 hofrättspost..... 4 hofrättsposter ....	500 2,000	300 1,200	—	800 3,200	(Efter 5 år kan lönen ( höjas med 100 kronor.
Summa	—	—	—	192,400

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

		K r o	n o r
	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Ren- skrif- nings- pennin- gar.	Samma.
1 president......	7,600	2,400	—	10,000
1 hofrättsråd.....	4,400	2,000	—	6,400
3 » .....	13,200	6,000	—	19,200
1 assessor ......	3,300	2,000	—	5,300
5 assessorer ......	16,500	10,000	—	26,500
1 sekreterare .....	2,800	1,200	—	4,000
1 advokatfiskal ....	2,300	1,200	—	3,500
1 notarie.......	2,000	1,200	400	3,600
3 notarier......	6,000	3,600	1,200	10,800
1 aktuarie och arkivarie	2,000	1,200	200	3,400
1 fiskal........	1,500	1,000	200	2,700
1 »........	1,500	1,000	200	2,700
Anslag till amanuenser och e. o. biträden . .				3,500
1 vaktmästare.....	800	300	—	1,100
1 hofrättspost.....	500	300	—	800
1 > .....	500	300	—	800
Summa	—	— \|	—	104,300

Efter 5 år kan lönen
* höjas med 600 kronor.

Efter 5 år kan lönen
höjaa med 500 kronor.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 500 kronor
> och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 100 kronor.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1908 af frågor
angående regleringen af utgifterna under riksdagens andra hufvudtitel anförde
chefen för justitiedepartementet, bland annat, följande.

Uti underdånig skrifvelse den 26 november 1907 hade Svea hofrätt
gjort framställning om höjning af det på hofrättens stat uppförda anslaget
till amanuenser och extra ordinarie biträden.

Ifrågavarande anslag, hvilket vid löneregleringen 1876, då hofrätten
bestod af allenast fem ordinarie divisioner, bestämdes till 7,500 kronor,
hade sedermera icke ökats i vidare mån, än som betingats af hofrättens
förstärkning med ytterligare två ordinarie divisioner, eller med 1,500 kronor
för hvardera divisionen, i följd hvaraf anslaget utgjorde 10,500 kronor.
Härjämte vore dock af de medel, som af de senaste Riksdagarna på extra
stat anvisats för hofrättens förstärkande med en extra division, 1,200
kronor afsedda till gratifikationer åt extra ordinarie tjänstemän samt 300
kronor till ersättning åt erforderligt vaktmästarbiträde. Slutligen vore att
märka, att Kungl. Maj:t på särskilda framställningar af hofrätten alltsedan
år 1902 för beredande af dyrtidstillägg åt de hos hofrätten anställda
amanuenser anvisat 600 kronor årligen från det under riksstatens andra
hufvudtitel uppförda anslaget till extra utgifter.

Rörande dispositionen af anslaget till amanuenser och extra ordinarie
biträden upplyste hofrätten, att af detta anslag utginge i första rummet
arfvoden till amanuenser, anställda för att biträda vid gröromålen hos
sekreteraren, advokatfiskal, aktuarien och arkivarien samt å fiskalsexpeditionen.

Den del af anslaget, som icke toges i anspråk till amanuensarfvoden,
användes, jämte ett belopp af omkring 300 kronor, utgörande afkastningen
af en i hofrätten förvaltad fond, den s. k. revisionsskillingskassan, till
gratifikationer åt tillförordnade fiskaler och andra extra ordinarie tjänstemän
äfvensom åt extra ordinarie hofrättsposter.

Amanuensarfvodena blefve till beloppen fastställda af hofrätten, men
hade till följd af anslagets knapphet icke kunnat sättas högre än till 1,200
kronor årligen för hvardera af amanuenserna hos sekreteraren och arkivarien
samt till 1,000 kronor för amanuensen hos advokatfiskalen. Dessa
amanuenser hade omkring fyra timmars daglig arbetstid på tjänsterummet.

1667/o8. Lönereglering skommitténs bet. XIV. 7

1908 års
riksdag.

Htjning af
anslag till
amanuenser
och e. o.
biträden.

Svea hofrätt.

Till den på aktuariekontoret biträdande amanuensen, hvilkens tjänstgöring
vore synnerligen ansträngande, hade arfvodet plägat utgå efter
1,800 kronor under första tiden af anställningen samt, när amanuensen
efter förvärfvad större vana erhållit uppdrag att på eget ansvar handhafva
vissa göromål, omnämnda i § 43 mom. 2 af gällande arbetsordning, efter
2,400 kronor för år räknadt. Amanuensen hade i senare fallet en arbetstid,
som under vissa delar af året till följd af göromålens stora mängd
upptoge ända till tre ä fyra timmar utöfver den tid af fyra timmar, hvarunder
aktuariekontoret vore öppet för allmänheten.

Å fiskalsexpeditionen hade amanuens intill senaste tiden varit anställd
till tjänstgöring endast under den del af sommaren, hvarunder
allenast en division och samtidigt endast en fiskal vore inom hofrätten
tjänstgörande, eller från och med den 11 juli till och med den 19 augusti,
och hade arfvodet för denna tid utgått efter 100 kronor i månaden.

Sammanlagda beloppet af amanuensarfvodena hade sålunda utgjort
omkring 5,300—5,900 kronor årligen.

Hvad därefter af det ordinarie anslaget återstått att användas till
flitpenningar eller gratifikationer åt andra extra ordinarie tjänstemän samt
åt extra ordinarie hofrättsposter hade följaktligen icke uppgått till anslagets
halfva belopp. Vid fördelning af gratifikationsmedlen hade följts den regel,
att gratifikation icke tilldelats annan än den, som under året fullgjort
mera afsevärdt arbete, men med de för ändamålet tillgängliga medlen hade
ändock det på hvar och en belöpande gratifikationsbeloppet blifvit mycket
lunga i förhållande till det utförda arbetet. Endast åt extra ordinarie

tjänstemän af adlig börd hade något rikligare ersättning kunnat beredas,
till följd däraf att hofrätten hade till sitt förfogande en enskild donationsfond,
den s. k. Fredenstiernska fonden, hvars afkastning vore afsedd att
användas till förmån för frälsemän, som tjänstgjort vid protokollet eller
såsom tillförordnade fiskaler.

Under framhållande att en behöflig förhöjning af amanuensarfvodena
icke kunnat vidtagas, då en sådan förhöjning skulle medföra motsvarande
minskning i de redan förut otillräckliga gratifikationsmedlen, erinrade
hofrätten, att i dess underdåniga utlåtande den 29 april 1902 i fråga
om lönereglering för hofrätterna föreslagits höjning af anslaget till ama -

nuenser och extra ordinarie biträden hos Svea hofrätt med ett belopp af
4,500 kronor. En sådan tillökning i anslaget vore emellertid, enligt hofrättens
åsikt, icke tillräcklig under de förhållanden, som vore för handen.

Till stöd för nämnda uppfattning anfördes af hofrätten följande.

Tillgången på personer, lämpliga att vid hinder för hofrättens ordinarie
ledamöter och tjänstemän förvalta deras befattningar, vore synbarligen
stadd i minskning, och under de sista Aren hade allför ofta inträffat,
att lofvande och för hofrättstjänstgöringen utbildade unga män öfvergifvit
tjänstgöringen i hofrätten för att ägna sig åt annan, mera lönande verksamhet.
Uppenbaidigen hade statstjänsten icke vidare samma lockelse
som tillförne, och därtill koinme, att mången dugande ung jurist, som kanske
eljest velat ägna sig åt hofrättstjänstgöringen, af ekonomiska skäl tvingades
att välja annan lefnadsbana, då han under åratal erhölle alltför otillräcklig
ersättning för det arbete, han såsom extra ordinarie tjänsteman utförde.

Den årliga afgången från hofrätterna af dels ordinarie dels adjungerade
ledamöter vore betydlig, och donna afgång föranleddes till hufvudsaklig
del däraf, att hofrättsledamöter i stort antal förordnades att tjänstgöra
såsom revisionssekreterare, expeditionschefer eller i andra maktpåliggande
befattningar eller att deltaga i lagstiftningsarbetet och sedermera oftast
befordrades till ordinarie befattningar utom hofrätterna. Icke allenast för
uppehållande af lagskipningen inom hofrätterna utan äfven med hänsyn
till andra viktiga statens ändamål vore därför angeläget, att de luckor
bland ledamöterna, som sålunda ofta uppstode, städse kunde fyllas med
fullt lämpliga personer. För att detta skulle kunna ske, måste emellertid
hofrätterna hafva möjlighet att alltjämt draga till sig skickliga och i
domarevärf utbildade unga jurister i rätt stort antal. Till befordrande
däraf sjmtes, hvad Svea hofrätt beträffade, vara nödvändigt, att genom
väsentlig höjning af anslaget till amanuenser och extra biträden hofrätten
sattes i stånd att lämna de extra ordinarie tjänstemännen för deras arbete
mera tillfredsställande ersättning, än som dittills kunnat tilldelas dem.

I detta hänseende erfordrades till en början medel till höjande af
amanuensernas arfvoden. Vidare och till följd däraf att numera af vederbörande
myndigheter i synnerligen talrika fall, 8,000—9,000 om året,
rekvirerades diariebevis från hofrätten till upplysning, huruvida bötesbeslut

vunnit laga kraft., hade behof uppstått af ständig amanuens på fiskalsexpeditionen,
för hvilket nya behof medel måste beräknas, förslagsvis
omkring 1,200 kronor årligen. Sedan början af 1907 års höstsession vore
ständig amanuens å fiskalsexpeditionen anställd, men af brist på tillräckliga
medel hade åt denne ej kunnat anslås högre ersättning än efter 50
kronor för hvarje månad.

De sex fiskalstjänsterna i hofrätten hade sedan lång tid tillbaka
ständigt uppehållits genom extra ordinarie tjänstemän, hvilka för sin ansträngande
och ansvarsfulla tjänstgöring, bestående, bland annat, i föredragning
inför hofrätten af de inkommande brottmålen och uppsättande
af förslag till utslag i dylika mål, icke komme i åtnjutande af större
andel af de till fiskalstjänsterna anslagna aflöningsrnedel än de obetydliga
tjänstgöringspenningarna, 1,000 kronor för helt år. Gratifikationsmedlen
hade anlitats till beredande af ytterligare någon ersättning, men de belopp,
som kunnat från anslaget anvisas, hade varit mindre än som varit ömkligt,
och det vore, enligt hofrättens åsikt, af vikt, att dessa extra ordinarie
tjänstemän, från hvilka ledamotsgraden vanligen rekryterades, kunde beredas
ökad ersättning från ifrågavarande anslag. Därjämte måste jämväl öfriga
extra ordinarie tjänstemän, som nitiskt ägnade sig åt hofrättens tjänst, från
samma anslag lämnas rikligare ersättning, än tillgångarna dittills medgifvit.

Slutligen erinrade hofrätten i detta sammanhang, att beträffande
vaktbetjäningen det förhållande ägde rum, att, när vid förfall för ordinarie
hofrättspost hans befattning måste uppehållas af därtill förordnad extra
ordinarie hofrättspost, godtgörelsen till denne i anseende till tjänstgöringspenningarnas
låga belopp icke uppginge ens till fullt en krona för dag.
Äfven för afhjälpande af detta missförhållande måste, påpekade hofrätten,
gratifikationsmedlen tagas i anspråk.

För att någorlunda nöjaktigt kunna tillgodose de ändamål, hvilka
vore afsedda att fyllas med anslaget till amanuenser och extra ordinarie
biträden, hemställde Svea hofrätt därför, att, oberoende af frågan om den
allmänna löneregleringen för hofrätterna, framställning måtte göras hos
Riksdagen, att anslaget, efter beräkning af 3,000 kronor för en hvar af
hofrättens sju divisioner, måtte höjas från 10,500 till 21,000 kronor.

Chefen för justitiedepartementet meddelade vidare, att Göta hofrätt Osta hofi
underdånig skrifvelse den 21 november 1907 gjort likartad framställning
rörande ökning af enahanda anslag för Göta hofrätt.

Berörda anslag, som vid löneregleringen 1876, då Göta hofrätt bestod
af fem divisioner, bestämdes till 7,500 kronor, hade från och med år 1897,
sedan en af hofrättens divisioner öfverflyttats till Svea hofrätt, utgått med
allenast 6,000 kronor. Då behofvet af amanuenser i Göta hofrätt icke
genom den skedda indragningen af en division undergått någon förändring
och anslaget i anledning däraf befunnits otillräckligt, hade emellertid Kungi.

Maj:t på underdåniga framställningar af hofrätten från och med år 1903
af det på andra hufvudtitelns stat uppförda anslaget till extra utgifter årligen
ställt ett belopp af 1,000 kronor till hofrättens förfogande att användas
till det med ifrågavarande anslag afsedda ändamål.

Till stöd för den nu förevarande framställningen hade hofrätten
framhållit, att antalet af de i hofrätten tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän
under de senast förflutna tolf åren i högst afsevärd mån aftagit.

Under förra hälften af 1890-talet uppgick antalet dylika tjänstemän, hvilka
ej voro indelade till fiskals- eller amanuenstjänstgöring, under hvarje session
till tjugu eller något därunder, men efter denna tid hade nämnda
antal varit stadt i nästan oafbruten minskning, så att detsamma under
vårsessionen 1906 uppgått till två, under höstsessionen samma år till tre
och under vårsessionen 1907 likaledes till tre. Under höstsessionen 1907
hade i hofrätten tjänstgjort två extra ordinarie tjänstemän, hvilka vid sessionens
början icke varit indelade till fiskals- eller amanuenstjänstgöring.

Dessa personer hade emellertid sedermera erhållit förordnande att intill
sessionens slut bestrida hvar sin amanuensbefattning inom hofrätten.

I följd af denna minskning af de extra ordinarie tjänstemännens
antal hade hofrätten på sista tiden sett sig nödsakad att, vid uppkommet
förfall för hofrättens ledamöter och öfriga tjänstemän, i allt talrikare fall förordna
en och samma person att uppehålla två befattningar inom hofrätten.

Stundom hade det till och med inträffat, att en person måst af hofrätten
förordnas att samtidigt bestrida tre olika befattningar.

Att bristen på extra ordinarie tjänstemän medförde stora olägenheter
med afseende på hofrättsarbetets jämna och obehindrade gång, syntes

hofrätten vara uppenbart. Men denna brist, hvilken tycktes visa tendenser
att än ytterligare tilltaga, innebure därjämte en allvarlig fara för möjligheten
att i framtiden rekrytera hofrätten med fullt lämpliga och skickliga
personer. Hofrätten hade därför ansett det vara af synnerlig vikt, att
snarast möjligt ändamålsenliga åtgärder vidtoges till omförmälda missförhållandes
undanröjande och medel utfunnes att tillvinna hofrätten personer,
lämpliga att utbildas för hofrättsarbetet.

Orsaken till det minskade tilloppet till hofrätten af extra ordinarie
tjänstemän vore, enligt hofrättens mening, hufvudsakligen att söka i otillräckligheten
af de löneförmåner, som enligt den för hofrätten gällande
lönestat bestodes hofrättens personal, och en i omförmälda afseende ändamålsenlig
åtgärd hade hofrätten därför trott sig finna i en väsentlig förhöjning
af anslaget till amanuenser och extra ordinarie biträden.

De af hofrätten för det med ifrågavarande anslag afsedda ändamål
för hvarje år disponerade belopp hade plägat på det sätt användas, att till
en hvar af de i hofrätten tjänstgörande fyra amanuenser utgått arfvoden
med 1,000 kronor och återstoden i form af arfvoden eller s. k. gratifikationer
fördelats bland de i hofrätten tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän
med växlande belopp, beroende af tiden, under hvilken de tjänstgjort,
och vikten af de befattningar, de uppehållit. Så hade t. ex. under de
senare åren till de i hofrätten tjänstgörande tillförordnade fiskaler plägat
utdelas gratifikationer å högst 200 ä 300 kronor. Dessa af hofrätten utdelade
arfvoden och gratifikationer måste emellertid, enligt hofrättens
åsikt, under nuvarande förhållanden betecknas såsom alldeles otillräckliga.

Göta hofrätt hemställde därför, att anslaget till amanuenser och extra
ordinarie biträden måtte höjas till 12,000 kronor.

Hofrätten Beträffande slutligen hofrätten öfver Skåne och Blekinge hade äfven

och Blekinge, denna, efter hvad departementschefen meddelade, i underdånig skrifvelse
den 14 november 1907 gjort framställning om ökning af det i hofrättens
stat upptagna anslaget till amanuenser och extra ordinarie biträden.

Detta anslag hade alltsedan löneregleringen 1876 upptagits till oförändradt
belopp, 3,500 kronor. Enligt hvad hofrätten tillkännagaf, hade
anslaget användts sålunda, att två amanuenser, en hos sekreteraren och en
hos advokatfiskalen och aktuarien, erhållit 1,000 kronor hvardera och att

vid hvarje års slut 1,500 kronor utdelats såsom gratifikationer åt de extra
ordinarie tjänstemän, som under en större del af året ägnat sig åt arbete
inom hofrätten.

Om ifrågavarande anslag vid tiden, då det fastställdes, kunde hafva
varit för afsedda ändamålet till beloppet väl afvägdt, så vore detta, enligt
hvad hofrätten framhöll, numera icke förhållandet. Vid fördelningen af
anslaget folie nämligen så ringa belopp på en hvar af dem, som kunde
äga giltigt anspråk på att varda ihågkomna med någon del dåraf, att
ändamålet med anslaget, som väl hade varit att vid hofrätten binda du*
gande arbetskrafter i erforderlig utsträckning, endast i ringa mån uppnåddes.
Detta bekräftades af erfarenheten. Under år 1897 hade i hofrätten
funnits närmare ett tiotal till tjänstgöring anmälda extra ordinarie
tjänstemän utan stadigt förordnande, hvaremot vid början af vårsessionen
1907 icke någon sådan tjänsteman varit i hofrätten att tillgå för bestridande
af då erforderlig tjänstgöring vid protokollet, och vid påföljande
höstsessions början måste åt två extra ordinarie tjänstemän uppdragas att
sköta hvardera två ordinarie tjänstebefattningar.

Någon annan lämplig utväg att råda bot på detta för hofrättsarbetets
jämna gång skadliga missförhållande ansåg hofrätten icke vara att tillgå
än att söka åt hofrätten bereda så, tillräckliga medel till arfvoden åt extra
ordinarie tjänstemän, att dessa kunde finna med sin framtida fördel förenligt
att ägna sig åt hofrättstjänstgöring.

Hofrätten hemställde med anledning däraf om höjning af ifrågavarande
anslag till 6,000 kronor.

Hvad hofrätterna sålunda anfört syntes departementschefen till fullo
ådagalägga det oafvisliga behofvet af att rikligare medel ställdes till hofrätternas
förfogande för tillgodoseende af det med anslagen i fråga afsedda
ändamål; och med hänsyn till förhandenvarande omständigheter höll departementschefen
före, att den ökning, som af hofrätterna föreslagits, icke
kunde anses för högt tilltagen.

Sedan i öfverensstämmelse härmed framställning gjorts af Kungl.
Maj:t vid 1908 års riksdag, anförde statsutskottet, i utlåtande n:r 3, att
utskottet visserligen, med hänsyn därtill att en fullständig lönereglering

för hofrätterna inom den närmaste framtiden syntes komma att äga rum,
hyst vissa betänkligheter mot den föreslagna höjningen af ifrågavarande
anslag, men att, då af hvad i ärendet blifvit anfördt syntes framgå, att
en höjning af anslagen vore af nöden, utskottet likväl ansett sig böra
hemställa, att Riksdagen måtte höja de i staterna för nämnda tre hofråtter
uppförda anslag till amanuenser och extra ordinarie biträden på sätt Kungl.
Maj:t i enlighet med departementschefens tillstyrkan hemställt. Utskottets
hemställan bifölls.

Ifrågavarande anslag utgöra alltså från och med år 1909:

för Svea hofrätt.............. 21,000 kronor

» Göta » .............. 12,000 »

» hofrätten öfver Skåne och Blekinge .... 6,000 »

Särskilda
adjunktionsarfvoden
i
Svea hofrätt.

I detta sammanhang anser sig kommittén böra erinra därom, att, då
den 13 januari 1906 af dåvarande chefen för justitiedepartementet inför
Kungl. Maj:t föredrogs fråga om förstärkning af Svea hofrätt med en extra
division, departementschefen anmälde, att i en till Kungl. Maj:t ingifven
skrift af den 11 december 1905 tjuguen i nämnda hofrätt såsom adjungerade
ledamöter eller fiskaler tjänstgörande personer hemställt, att, därest
anslag för ifrågavarande ändamål hos Riksdagen begärdes, de nya arfvodena
måtte föreslås till samma belopp, hvartill ordinarie assessors aflöningsförmåner
uppginge.

Till stöd för denna anhållan hade, efter hvad departementschefen
meddelade, i hufvudsak anförts, att för det dåvarande icke mindre än 15
af de ordinarie ledamotsplatserna i hofrätten uppehölles af adjungerade
ledamöter, hvarjämte, i anledning af den extra divisionens upprättande,
ytterligare 5 extra ordinarie tjänstemän adjungerats. Till följd däraf utgjordes
hälften af de i hofrätten arbetande ledamöterna af adjungerade.

Beträffande löneförmånerna för dessa hade vidare anförts, att endast
6 af de 20 adjungerade ledamöterna åtnjöte till hofrättens disposition ställda
assessorslöner, 3,300 kronor, jämte assessors tjänstgöringspenningar 2,000
kronor; 6 andra åtnjöte fiskalslön, 1,500 kronor, jämte ledamots tjänstgöringspenningar
2,000 kronor, eller sålunda tillsammans 3,500 kronor.

De öfriga 8 adjungerade ledamöterna och 3 extra ordinarie tjänstemän,
som vid tillfälliga ledigheter adjungerades, men eljest tjänstgjorde
såsom fiskaler, samt 6 extra ordinarie tjänstemän, hvilka hade fiskalsförordnande
för längre eller kortare tid, eller sålunda 17 tjänstemän, erhölle
endast tjänstgöringspenningar såsom ledamöter efter 2,000 kronor eller såsom
fiskaler efter 1,200 kronor (renskrifningspenningar 200 kronor inberäknade)
för år. Dessa inkomster, som sålunda icke öfverstege 2,000 kronor
för år, vore, framhöllo sökandena, uppenbarligen otillräckliga för lefnadskostnadernas
bestridande, och till följd af den stränga tjänstgöringen i
hofrätten funnes icke tillfälle till erhållande af inkomster från annat håll.

Medelåldern för de i hofrätten tjänstgörande adjungerade ledamöter
och fiskaler öfverstege, meddelade sökandena, 34 år, ändock att i beräkningen
icke medtagits de adjungerade ledamöter, hvilka från tingsbanan inkallats
att tillsvidare tjänstgöra i hofrätten och hvilka alla voro ännu äldre.

Under loppet af den utbildning vid underdomstol, kräfvande en tid
af omkring tre år, som af hofrätten fordrades såsom förutsättning för erhållande
af fiskalsförordnande, och under den tid af i allmänhet likaledes
omkring tre år, som en extra ordinarie tjänsteman efter afslutad tingstjänstgöring
måste tjänstgöra i hofrätten, innan han ernådde fiskalsförordnande,
erbjöde sig sällan möjlighet till erhållande af nämnvärda inkomster.
Den inkomst, som erhölles, sedan ordinarie befattning såsom ledamot af
hofrätten nåtts, kunde med hänsyn till ämbetets art och vikt icke betraktas
annat än såsom ganska måttlig och lämnade en ytterst knapp ersättning
för de pekuniära uppoffringarna under den långa studie- och utbildningstiden.
Vidkommande dem, hvilka från tingsbanan inkallats i hofrätten,
erinrades om det, enligt sökandenas mening, nogsamt kända förhållande,
att på tingsbanan för uppehället tillräckliga inkomster i allmänhet ej stode
att vinna förrän tidigast några få år före utnämningen till häradshöfding,
och att sålunda de ekonomiska förhållandena för dem ej ställde sig afsevärdt
gynnsammare.

Vid en jämförelse af förhållandena vid olika tidsskeden — anfördes
det vidare i nämnda skrift — visade det sig, att medelåldern vid utnämning
till assessor vore stadd i stigande. Förhållandena ansågos vara sådana,
att en person, som saknade enskild förmögenhet, näppeligen utan att

1667/o8. Lönereglering skommittens bet. XIV. 8

för framliden få sin ekonomi undergräfd kunde ägna sig åt hofrättsbanan.
Men olägenheten af att denna bana förbehölles endast de förmögna läge i
öppen dag, helst om man besinnade, att från hofrätterna plägat utgå en
mycket stor del af landtdomarkåren och den allra största delen af högsta
domstolens ledamöter.

Hade i förevarande fall varit fråga om att allenast för några få år
extra ordinarie tjänstemän skulle för afarbetande af arbetsbalans förordnas
att tjänstgöra såsom ledamöter af hofrätten, skulle sökandena ej ansett
sig böra framkomma med erinringar i anledning af hofrättens förslag
om en extra division. Men enligt deras förmenande kunde intet tvifvel
förefinnas därom, att den åttonde eller extra divisionen för afarbetande af
förefintlig balans måste bibehållas åtminstone ett tiotal år; och då antagligen,
därest de i hofrättens framställning om den extra divisionen föreslagna
arfvoden af Riksdagen en gång beviljats, svårigheter skulle möta
att sedermera få anslaget höjdt, hade sökandena däraf funnit sig föranlåtna
att göra sin ifrågavarande framställning.

Sökandena erinrade slutligen därom, att, då fråga år 1905 förelåg
om förstärkning af nedre justitierevisionens arbetskrafter för afarbetande
af förefintlig balans, de för sådant ändamål erforderliga extra revisionssekreterare
ansågos böra erhålla enahanda löneförmåner som de konstituerade.

Med anledning af innehållet i den sålunda anmälda skriften ansåg
departementschefen sig böra erinra, att på grund af de utnämningar och
förordnanden, som af Kungl. Maj:t den 30 december 1905 meddelats, äfvensom
de dispositioner i afseende å lediga löner i hofrätten, hvilka
samma dag af Kungl. Maj:ts vidtagits, tillsvidare från den 1 januari 1906
ej mindre än 10 assessorslöner stode till Svea hofrätts förfogande att tilldelas
dem bland hofrättens adjungerade ledamöter, som hofrätten ansåge böra
däraf komma i åtnjutande. Sålunda komme från och med nämnda dag
10 adjungerade ledamöter i hofrätten att åtnjuta inkomst lika med assessor.
Med anlitande af 6 fiskalslöner, som på grund däraf blefve lediga,
komme ytterligare 6 af de adjungerade ledamöterna att en hvar erhålla
en inkomst af 3,500 kronor för år räknadt. Och slutligen funnes för
ännu en adjungerad ledamot att tillgå, utom tjänstgöringspenningarna

2,000 kronor för år räknadt, ytterligare 1,100 kronor, utgörande det belopp,
hvarmed en ledig hofrättsrådslön öfversköte hvad däraf motsvarade
en assessorslön. Följaktligen korame, enligt hvad departementschefen inhämtat,
af 17 adjungerade ledamöter en hvar åt tio ledamöter att i inkomst
erhålla 5,300 kronor, en hvar af sex 3,500 kronor samt en 3,100 kronor,
allt för år räknadt.

Då därigenom den ersättning, som bereddes hofrättens adjungerade
ledamöter, ej syntes departementschefen vara mindre än hvad under en
lång följd af år kunnat bestås dem, hvilka innehaft förordnande att vara
ledamöter i hofrätten, ansåg han, att från denna synpunkt icke kunde hämtas
någon särskild anledning att af Riksdagen begära högre anslag till den
ifrågasatta extra divisionen, än som förut utgått. Att från andra synpunkter
mycket af hvad i den ingifna skriften anförts vore synnerligen beaktansvärdt,
ville departementschefen ingalunda förneka. Men dessa synpunkter
berörde ganska nära själfva organisationen af ämbetsverken och syntes
därför departementschefen tillsvidare böra lämnas å sido, till dess en mera
omfattande undersökning af dithörande spörsmål blifvit verkställd.

Den 12 januari 1907 föredrogs af chefen för justitiedepartementet
frå^a om fortfarande behof vid Svea hofrätt af en extra eller åttonde di Ö vision.

Därvid meddelade departementschefen, att hofrätten hos Kungl.
Maj:t framhållit, hurusom en af hofrätten gjord utredning gifvit vid handen,
att starka skäl förefunnos för antagandet, att, såframt icke en ny
ordinarie division upprättades, anordningen med den extra divisionen måste
under ganska lång tid framåt blifva beståndande. Hofrätten hade därför ansett
sig böra hemställa, att, därest tiden för den extra divisionens tjänstgöring
vidare utsträcktes, de fem adjungerade ledamöter, som erfordrades
i anledning af den extra divisionens fortvara, måtte beredas för sin tjänstgöring
enahanda ersättning, som enligt stat tillkomma hofrättens assessorer
i lägsta lönegraden, eller 5,300 kronor för år.

Att den, som icke blott tillfälligt under delar af året utan år efter
år oafbrutet tjänstgjorde såsom hofrådsledamot, också borde tillmätas sådan
aflöning, som tillkomme ordinarie hofrättsledamot, kunde, enligt hofrättens
mening, icke anses annat än billigt och rättmätigt. Denna grund -

sats hade jämväl vunnit erkännande och tillämpning på det sätt, att i talrika
fall, då ordinarie hofrättsledamöter under lång tid användts för uppehållande
af ämbeten utom hofrätten eller för lagstiftningsarbeten och därvid
åtnjutit ersättning af särskilda medel, Kungl. Maj:t ställt därigenom
besparade löner på hofrättens stat till hofrättens förfogande att tilldelas
adjungerade ledamöter. Antalet på detta sätt tillgängliga löner plägade
dock ingalunda motsvara antalet af de adjungerade ledamöter, hvilka hade
stadig tjänstgöring i ordinarie ledamöters ställe. Missförhållandet mellan
antalet tillgängliga löner och antalet adjungerade ledamöter med stadigvarande
tjänstgöring blefve naturligtvis större och kännbarare, när till följd
af anordningen med den extra divisionen tillkomme ett antal af icke mindre
än fem året om tjänstgörande adjungerade ledamöter.

Enligt hvad hofrätten uppgaf, tjänstgjorde för det dåvarande af hofrättens
ordinarie ledamöter 14 utom hofrätten, nämligen ett hofrättsråd
och tretton assessorer. Af dessa ledamöter var 1 förordnad att vara
ledamot i lagberedningen, 2 tjänstgjorde såsom expeditionschefer, 1 såsom
kabinettssekreterare i utrikesdepartementet, 1 såsom chef för rättsafdelningen
i samma departement och de öfriga 9 såsom revisionssekreterare. I
stället för nämnda 14 ordinarie ledamöter voro hos hofrätfen anställda lika
många adjungerade ledamöter och med tillägg af de 5, som'' måste adjungeras
till följd af anordningen med den extra divisionen, uppgick hela
antalet adjungerade ledamöter med stadigvarande tjänstgöring till 19.

Med de lediga ledamotslöner, som ställts till hofrättens förfogande,
hade sådan aflöning, som bestodes assessor i lägsta lönegraden, ej kunnat
beredas åt flera än 9 af ifrågavarande 19 adjungerade ledamöter. Af de
öfriga 10 uppburo 4 jämte tjänstgöringspenningar hvar sin fiskalslön å 1,500
kronor och 1 erhöll utom tjänstgöringspenningar ett aflöningstillägg efter
1,100 kronor för år, utgörande det belopp, hvarmed en ledig hofrättsrådslön
öfversköt hvad som däraf motsvarade en assessorslön. Återstående 5
adjungerade ledamöter med stadigvarande tjänstgöring åtnjöto icke annan
aflöning än tjänstgöringspenningarna.

Hofrätten erinrade jämväl, att, då till förbättrande i någon mån af
aflöningen för en del adjungerade ledamöter med stadigvarande tjänstgöring
lediga fiskalslöner på omförmälda sätt måst tagas i anspråk, däraf blifvit

en följd, att, ehuru inom hofrätten samtliga de sex fiskalstjänsterna i verkligheten,
enligt hvad lång tids erfarenhet ådagalagt, måst ständigt uppehållas
af tillförordnade fiskaler, icke ens någon af dessa tillförordnade
tjänstemän kunnat för den ansträngande fiskalstjänstgöringen tilläggas större
del af de för fiskalstjänsterna afsedda aflöningsmedlen än de obetydliga
tjänstgöringspenningarna, utgående efter 1,000 kronor för helt år.

Departementschefen ansåg det vara af hofrätten ådagalagdt, att ett så
stadigvarande behof af den extra divisionen förefunnes, att denna divisions
tjänstgöring borde fortfara tillsvidare. Vid sådant förhållande syntes det
departementschefen icke vara riktigt och knappast staten värdigt, att de
personer, som i och för denna division komme att en längre tid där adjungeras
såsom ledamöter, skulle erhålla så ringa godtgörelse, som dittills utgått.
Den, hvilken år efter år såsom ledamot i hofrätten fullgjorde en
för staten oundgängligen nödig funktion, syntes departementschefen rättvisligen
äfven böra komma i åtnjutande af en mot ledamots aflöning svarande
inkomst. Då emellertid de, som erhölle förordnande till ifrågavarande
tjänstgöring, icke finge vidkännas sådant pensionsafdrag, som ordinarie
ledamot hade att erlägga, syntes arfvodet till en hvar af dem lämpligen
kunna begränsas till 5,000 kronor om året Det

i enlighet med departementschefens hemställan af Kungl. Maj:t
gjorda förslag till 1907 års Riksdag om anvisande af medel å extra stat
för fortsatt uppehållande af en extra division i Svea hofrätt blef af Riksdagen
bifallet, enligt hvad dess skrifvelse den 30 maj 1907 n:r 2 utvisar.

I detta sammanhang anser kommittén sig böra lämna en redogörelse Sportler.
för de sportler, som tillkomma vissa af hofrätternas tjänstemän och vaktbetjänte.

De kommitterade, hvilka den 12 december 1874 afgåfvo betänkande Kommittéangående
lönereglering m. m. vid hofrätterna, behandlade äfven frågan tv,, 1S74
om dylik extra inkomst.

Såvidt tjänstemännen angick, bestodo sportlerna då, likasom för närvarande,
dels i lösen, som vederbörande tjänsteman, enligt gällande förordning
angående expeditionslösen, ägde uppbära för vissa expeditioner, dels

ock för en del tjänstemän i anmärkningsarfvode, andel i böter samt stämpelprovision.

Därjämte förekom för advokatfiskal i Göta hofrätt inkomst genom
s. k. inbindnings- eller dombokspenningar.

Hvad angick vaktbetjäningen, så ägde denna, enligt då gällande
kungl. förordningen den 30 november 1855 angående expeditionslösen,
att uppbära en viss afgift, benämnd sigillpenningar, för hvarje från hofrätt
utgående, med sigill försedd expedition, hvarförutom hofrättspost,
enligt annan samma dag meddelad förordning, var berättigad till ersättning
med 25 öre för delgifning af hvarje utaf hofrätt utfärdad kallelse.

1874 års kommitterade utgingo i fråga om sportlerna från den
grundsats, att denna till beloppet obestämda och osäkra form utaf aflöning
borde i allmänhet ej komma till användning.

I sådant hänseende hemställdes, att den advokatfiskal då tillkommande
hälft af viten och ensaksböter äfvensom andel i böter, ådömda enligt
då gällande förordning angående expeditionslösen, måtte indragas,
samt att likaledes de advokatfiskalen i Göta hofrätt dittills tillgodokomna
s. k. inbindnings- eller dombokspenningar och vaktbetjäningen i hofrätterna
tillkommande s. k. sigillpenningar måtte upphöra att utgå.

Däremot syntes det kommitterade, att den då utgående anmärkningsoch
aktoratsprovisionen af undansnillade eller för ringa erlagda stämpelafgifter
samt af sådana böter, som kunde inflyta i anledning af granskning
af underdomares stämpelpappersredogörelser, borde, likasom fallet
vore med dylika sportler inom andra ämbetsverk, fortfarande utgå.

Äfvenledes höllo kommitterade före, att hofrättspost då tillkommande
kallelsepenningar, såsom utgörande godtgörelse för särskildt arbete till de
rättssökandes fördel och bekvämlighet, kunde med skäl bibehållas och måhända
icke utan skada afskaffas.

Beträffande åter lösen för expeditioner ansågo kommitterade i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de beslut, som då nyligen fattats uti
detta hänseende i sammanhang med regleringen af häradshöfdingarnas löneförmåner,
att tjänsteman vid hofrätt endast för sådana expeditioner, som
part icke vore författningsenligt pliktig att lösa, utan på grund af egen
begäran erhölle, borde åtnjuta lösen och då allenast till så stort belopp,

som antagligen motsvarade det med tillhandahållandet af dylik expedition
förenade besvär. Den lösen, som i öfrigt enligt då gällande expeditionstaxa
skulle erläggas, borde däremot — likasom ock ett sigill penningarna motsvarande
belopp — enligt kommitterades åsikt utgå i stämpladt papper.

Lösen skulle alltså, ehuru till minskadt belopp, fortfarande tillkomma
vederbörande expeditionshafvande för afskrifter samt gravations- och diariein.
fl. bevis, men ej utgå för domar och utslag in. fl. expeditioner, som
vederbörande part vore skyldig att lösa.

I enlighet med sålunda och i öfrigt uttalade grunder framställdes af
kommitterade förslag i fråga om de särskilda slag af expeditioner, hvilka
vid tiden för kommitterades arbete medförde sportelinkomst för hofrättspersonalen.
I kommitterades förslag upptogs i de fall då lösen ansågs
böra bibehållas, sådan i allmänhet till betydligt nedsatta belopp. De belopp
åter, med hvilka stämpladt papper ansågs böra utgå i stället för lösen,
upptogos i allmänhet till enahanda summor, som då gällande förordning
om expeditionslösen medgaf.

Enär emellertid en af de väsentligaste fördelar, som genom lösens
förvandling till stämpelpapper åsyftades, vore att göra godtgörelsen för
utgående expeditioner oberoende af allt hänseende till tjänstemännens
därmed förknippade intressen, och enär de belopp, som vore fastställda
genom 1855 års förordning angående expeditionslösen, dåmera måhända
ännu mindre än tjänstemännens år 1858 bestämda löner kunde antagas
representera samma värden som vid den tid, de bestämdes, syntes det kommitterade,
att indragningen till statsverket af ifrågavarande sportler borde
ske äfven af det skäl, att staten borde hafva i sin makt att ordna dessa
förhållanden för sina ändamål och att därigenom bereda sig ökade bidrag
till betäckande af de med rättsskipningen förenade kostnader.

Kommitterade framhöllo fördenskull i detta sammanhang lämpligheten
däraf, att vid den omarbetning af då gällande stämpelpappersförordning,
som syntes vara af behofvet påkallad, skälig förhöjning måtte äga
rum uti de belopp af stämpelpapper, hvarmed utgående expeditioner skulle
vara försedda.

Då vid 1876 års riksdag i propositionen n:r 1 framlades förslag
till nya stater för rikets hofrätt er, föreslog Kungl. Maj :t Riksdagen att gilla

1876 års
riksdag.

dessa stater med vissa genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 december 1875
stadgade bestämmelser och villkor för genomförandet af föreslagen förändring
i organisationen af hofrätterna och lönereglering för deras personal.

Bland dessa bestämmelser och villkor voro äfven följande:

att tjänsteman i hofrätt endast finge åtnjuta lösen för sådana expeditioner,
som part på egen begäran erhölle och eljest icke författningsenligt
vore pliktig att lösa;

att den advokatfiskal tillfallande andel i böter, ådömda enligt förordningen
om expeditionslösen, skulle indragas;

att advokatfiskal icke heller skulle erhålla andel i viten och ensaksböter;
dock att därunder icke inbegrepes böter, ådömda jämlikt förordningen
den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden;

att de sportler, som dittills tillkommit advokatfiskalen i Göta hofrätt
under namn af inbindnings- eller dombokspenningar helt och hållet skulle
upphöra; samt

att vaktbetjäningens kallelsepenningar skulle höjas från 25 till 50 öre.

Under förutsättning, att den af Kungl. Maj:t i propositionen n:r 1
föreslagna lönereglering för hofrätterna blefve af Riksdagen antagen och
således sportlerna hos hofrätterna komme att i väsentlig mån indragas och
ersättas med bestämda löneanslag, föreslog Kungl. Maj:t vidare Riksdagen
uti proposition n:r 12 att vidtaga vissa förändringar i då gällande föreskrifter
angående stämpladt papper, afseende, bland annat, att, jämte den
egentliga stämpelpappersafgiften, särskild tilläggsstämpel, motsvarande indragen
expeditionslösen och s. k. sigillpenningar, skulle åsättas vissa handlingar.

I Riksdagens skrifvelse den 16 maj 1876 n:r 87 angående stämpelpappersafgiften
anfördes, bland annat, att då vid 1874 års riksdag häradshöfdingarnas
löneförmåner reglerades och en väsentlig del af deras förra
sportler utbyttes emot fasta löneanslag, man ville bereda tillgång för bestridandet
af den ökade statsutgiften genom att förvandla den vid landtdomstolarna
nedsatta expeditionslösen till motsvarande belopp stämpelpapper.
Därigenom hade emellertid i allmänhet uppkommit en dubbel grund
för kartering af en stor del handlingar, som skulle ingifvas till eller utgif*

vas från landtdomstolarna. Men dessutom hade denna kartering invecklats
ännu mera därigenom, att samma handling, som enligt den ena grunden
borde draga lika stämpelafgift för hvarje ark, hvaraf en expedition bestode,
efter den andra grunden åter skulle beläggas med olika stämpel för
första, andra och följande ark. Handlingar, hvilka i och för sig ansetts
och ansåges böra vara fria från stämpelbevillning i allmänhet, förklarades
likväl vid landtdomstolarna så till vida stämpelpliktiga, som det belopp,
hvarmed expeditionslösen blifvit nedsatt, skulle ersättas med stämpelpapper.
Närmaste följden af denna anordning hade naturligen blifvit ett
synnerligen tidsödande och ansvarsfullt arbete för landtdomaren, såsom
tillika expeditionshafvande och ansvarig för riktig kartering; men äfven
för de rättssökande hade tillfället att förvissa sig om den påförda beskattningens
riktighet därigenom i hög grad försvårats.

Såsom i Riksdagens skrifvelse vidare framhölls, komme visserligen
genom Kungl. Maj:ts i propositionen n:r 12 innefattade förslag, likasom
vid löneregleringen för häradshöfdingarna afsetts, ersättningen till statsverket
att bestämmas med en viss aritmetisk noggrannhet, men mot
åtgärden framställde sig, om man företrädesvis hade anspråk på enkelhet
i beskattningslagens uppställning och tillämpning, samma anmärkningar,
som förut blifvit anförda i afseende å bestämmelserna angående kartering
af handlingar vid landtdomstolarna.

Om också det måste medgifvas, att de dubbla afgiftsbestämmelserna
i afseende å hofrätternas expeditioner skulle vid tillämpningen medföra
jämförelsevis mindre olägenheter, syntes likväl äfven dessa vara nog afsevärda
för att helst böra undvikas; och då hvarken ur statsverkets eller de
beskattades synpunkt kunde vara af någon vikt, att just de afgifter, som
då under olika former utginge för vissa handlingar, blefve till sammanräknade
beloppet oförändrade, uttryckte Riksdagen den åsikt, att enklare
beskattningsgrunder i stället borde, så vidt ske kunde, äfven i detta fall
uppställas.

I sådant hänseende ansåg Riksdagen särskild tilläggsstämpel kunna
undvikas därigenom, att af de expeditioner, som enligt propositionen skulle
förses med dylik stämpel, vissa handlingar blefve underkastade den stämpelafgift,
som för utgående, ej särskildt specificerade handlingar i allmänhet

16,7/o8. Lönereglerings kommitténs bet. XIV. 9

vore bestämda, samt för andra expeditioner, hvilka ansåges böra beläggas
med stämpladt papper, stämpelafgiften bestämdes till sådant belopp, att
den i det hela betäckte de olika afgifter, hvilka dittills både såsom lösen
och för stämpelpapper erlagts.

Jämlikt de af Riksdagen sålunda uttalade grunder blefvo därefter
ändringar vidtagna i då gällande stämpelpappersförordning.

I öfverensstämmelse med hvad Kungl. Maj:t, i samband med propositionen
om lönereglering för hofråtterna, utfäst, förordnades genom
kungl. kungörelse den 22 september 1876 (svensk författningssamling
n:r 38), dels att tjänsteman i hofrätt finge åtnjuta lösen endast för
sådana expeditioner, som part på egen begäran erhölle och eljest icke
författningsenligt vore pliktig att lösa, dels ock att den advokatfiskal dittills
tillfallande andel i böter, ådömda enligt kungl. förordningen den 30 november
1855 angående expeditionslösen, skulle indragas och i stället tillfalla
kronan.

Vidare förordnades genom en annan kungl. kungörelse af den 22
september 1876 (svensk författningssamling n:r 37), att advokatfiskalerna i
hofrätterna från 1877 års början icke finge erhålla andel i viten och ensaksböter,
därunder dock icke inbegripna böter, ådömda jämlikt förordningen
den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden, äfvensom att de advokatfiskalen i Göta hofrätt dittills
tillgodokomna sportler under namn af inbindnings- eller dombokspenningar
skulle från samma tid upphöra.

Nuvarande Ofvannämnda princip, att lösen får uppbäras allenast för sådan expe sportier.

gom part på egen begäran erhåller och eljest icke författnings ExPlfslen0ne''

enligt är pliktig att lösa, är bibehållen i den ännu gällande förordningen
angående expeditionslösen af den 7 december 1883.

De olika slag af lösen, som enligt denna förordning kunna hos
hofrätterna förekomma, äro:

a) lösen till den tjänsteman, under hvars vård en handling finnes,
för afskrift däraf med vidimation äfvensom lösen till vederbörande tjänsteman
för enbär vidimation af afskrifven handling;

b) lösen för diariebevis, utfärdade af den tjänsteman, som det tillkommer
att emottaga och i diarium anteckna inkommande handlingar,

(57

nämligen i Svea hofrätt vederbörande fiskal i brottmål samt aktuarien i
alla civila mål och ärenden äfvensom fiskaliska aktioner, i Göta hofrätt
aktuarien samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge sekreteraren;

c) lösen till advokatfiskal för gravationsbevis samt bevis rörande försäljning
af lösören, som kvarblifva i säljarens vård;

d) lösen för förmynderskaps- och myndighetsbevis samt stämningar,
hvilka expeditioner utfärdas af sekreteraren;

e) lösen för annat bevis, än förenämnda, åt vederbörande tjänsteman,
som utfärdar detsamma;

f) lösen till arkivarie eller vederbörande notarie för protokoll, utgifvet
till annan än part, hvilken enligt ifrågavarande förordning är utan
särskild begäran skyldig att lösa detsamma;

g) lösen till arkivarien för dom, utslag eller resolution med
rubrik, då dessa expeditioner utgifvas till annan än part, hvilken enligt
förordningen är utan särskild begäran skyldig att lösa desamma; samt

h) lösen för s. k. terminssedel (kallelse till inställelse), hvilken
lösen tillfaller vederbörande notarie.

Utom expeditionslösen förekomma, såsom nämnts, för vissa tjänstemän
i hofrätterna äfven andra extra inkomster i form af sportler.

I kungl. förordningen den 2 juni 1899 angående stämpelafgiften
finnes stadgadt, att, då renoveradt exemplar af underrätts protokoll öfver
lagfarter, inteckningar, äktenskapsförord samt bouppteckningar, testamenten,
som vid domstolen bevakas, morgongåfvebref och afhandlingar om lösöreköp
till hofrätt insändas, därvid skola fogas med n:r 2 märkta delar af
de dubbla beläggningsstämplar, med hvilka de till protokollen hörande
handlingar blifvit försedda. De insända stämpeldelarna skola i hofrätternas
advokatfiskalskontor granskas och jämföras med protokollen genom därtill
af hofrätterna förordnade tjänstemän, hvilka böra hos vederbörande advokatfiskal
anmäla förekommande felaktigheter. Föranleder dylik anmärkning, att
högre stämpelbelopp, än vid handlings stämpelbeläggning varit beräknadt,
kommer statsverket till godo, utgår anmärkningsarfvode å dessa medel med
femton procent, hvaraf ena hälften tillfaller advokatfiskal och den andra

Anmärkning
sarfvode.

Andel i böter.

Stämpel provision.

hälften den tjänsteman, af hvilken granskningen utförts. Till verkställande
af ifrågavarande granskningsarbete äro för närvarande förordnade,
i Svea och Göta hofrätter ordinarie notarie och i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge advokatfiskal.

Finner advokatfiskal anledning att mot tjänsteman anställa åtal för
fel eller försummelse i afseende å stämpelbeläggning, äger han anhängiggöra
och utföra dylik talan. Därest i sådant fall böter och annat skadestånd,
än hvarom förut är nämndt, ådömas enligt ifrågavarande förordning,
tillfaller ena hälften af böterna och skadeståndet åklagaren och den andra
hälften kronan.

Ännu ett fall, då advokatfiskal fortfarande har rätt till andel i
böter, förekommer enligt kung], förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

I sistnämnda kungl. förordning är föreskrifvet, att häradshöfding
senast tre månader efter hvarje hållet ting samt rådstufvurätt för hvarje
månad inom utgången af nästa månad därefter skola, vid bot af 1 krona
50 öre för hvarje dag, som med något protokoll uteblifves, till vederbörande
hofrätt insända renoverade exemplar af de vid rätten förda särskilda
protokoll öfver lagfarter med fång af fast egendom, inteckningar i
sådan egendom, äktenskapsförord, förmyndares tillsättande och entledigande
samt bouppteckningar m. m. äfvensom, hvad rådstufvurätt angår, jämväl
protokoll öfver förlagsinteckningar och, beträffande särskilt Stockholms
rådstufvurätt, äfvenledes protokoll öfver inteckningar i fartyg.

Vidare stadgas i samma förordning, att, för den händelse någotdera
af de ärenden, som nu nämnda protokoll omfatta, icke förevarit, skall anmärkning
därom verkställas i respektive protokoll vid påföljd för underlåtenhet
därutinnan af enahanda bot som för försummelse att insända
protokoll.

Af böter, hvartill dömes enligt ifrågavarande förordning, tillfaller
hälften kronan och hälften åklagaren.

Extra inkomster tillfalla vidare uti Svea och Göta hofrätter aktuarien
samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge sekreteraren i deras egenskap
af försäljningsman af stämplar.

Enligt § 51 i kungl. förordningen den 2 juni 1899 angående stämpelafgiften
äga dessa tjänsteman att vid redovisning för under året emottagna
stämplar såsom ersättning för besvär och kostnader räkna sig till godo
3 procent af det belopp, för hvilket stämplar försålts, till och med en
årlig försäljningssumma af 20,000 kronor. För Överskjutande belopp till
och med 200,000 kronor beräknas provisionen efter 2 procent och för belopp
utöfver 200,000 kronor efter Vio procent. 1908 års Riksdag har
emellertid nedsatt förstnämnda två procenttal till respektive 2 och 1 procent1.

Enligt arbetsordningen för hofrätterna åligger det ock bemälda
tjänstemän att inom de olika hofrätterna verkställa beläggning med stämpelpapper
af hofrätternas utgående expeditioner, tillhandahålla dem åt vederbörande
och redovisa de för dem inflytande medel. Såsom ersättning för
detta arbete är en hvar af ifrågavarande tjänstemän, enligt kungl. bref
den 8 december 1876, berättigad att utöfver den godtgörelse, han såsom
försäljningsman af stämpladt papper äger uppbära, åtnjuta 5 procents
provision utaf det belopp, som enligt redogörelse inflyter i stämpel pappersafgift
för de utgående expeditionerna.

För vaktbetjäningen i hofrätterna förekommer numera inkomst i
form af sportler endast beträffande delgifning af kallelser till förhör inför
hofrätt.

Enligt § 4 i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning
till förrättningsmän för ''utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
m. m. skall för delgifning af domstols kallelse jämte bevis om delgifningen
erläggas till betjänt, som verkställer delgifningen, 50 öre för
hvarje person, som undfår del af handlingen.

Då emellertid dylik delgifning af kallelser till förhör förekommer
allenast i Svea hofrätt, är det blott vaktbetjäningen därstädes, som åtnjuter
någon inkomst af förevarande slag.

1 Enligt införskaffade upplysningar bar den totala stämpeluppbörden inom bofrätterna
under femårsperioden 1903—1907 utgjort i medeltal för år i Svea hofrätt 164,286 kronor
34 öre, i Göta hofrätt 55,304 kronor 32 öre samt i bofrätten öfver Skåne och Blekinge
42,447 kronor 70 öre.

Ersättning
enl. k. br.
8/is 1876.

Kallelse penningar.

Uppgifter
angående
inkomst af
sportler.

Sekreterare.

Advokat fiskal.

Från de olika tjänstemän och vaktbetjänte inom hofrätterna, hvilka
sålunda kunna komma i åtnjutande af sportler, har kommittén erhållit
upplysningar angående de belopp, till hvilka deras inkomst däraf belöper
sig; och lämnas här nedan en redogörelse därför.

I Svea hofrätt har sekreteraren under åren 1903—1907 i expeditionslösen
haft en bruttoinkomst af i medeltal 170 kronor för år.
Efter afdrag för renskrifningskostnader under samma tid, i medeltal omkring
44 kronor årligen, har nettobehållningen af ifrågavarande inkomst
utgjort cirka 126 kronor för år.

Sekreteraren i Göta hofrätt har af expeditionslösen i medeltal för
hvart och ett af nämnda fem år haft en inkomst, ej öfverstigande 15 kronor.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge har sekreterarens behållna inkomst
af expeditionslösen under »de senare åren» uppgått i medeltal för
månad till omkring 50 kronor eller sålunda 600 kronor för år.

Dessutom har, såsom förut är sagdt, i sistnämnda hofrätt sekreteraren
extra inkomst i provisioner. Dylik inkomst har, omkostnader oberäknade,
åren 1903—1907 uppgått till:

År.	Provision enligt § 51 i förordn. ang. stämpelafgiften.	Provision enligt k. bref 8/n 1876.	Summa.
Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.
1903 .......	744	07	822	90	1,566	97
1904 .......	923	21	803	65	1,726	86
1905 .......	1,069	29	797	30	1,866	59
1906 .......	1,164	32	855	05	2,019	37
1907 .......	1,343	88	894	50	2,238	38

I Svea hofrätt hafva advokatfiskalens extra inkomster, utan afdrag
för omkostnader, under år 1907 uppgått till 15 kronor 85 öre i
expeditionslösen, 248 kronor 78 öre i anmärkningsarfvode samt 215 kronor
85 öre uti andel i böter eller tillhopa 480 kronor 48 öre1.

1 Nuvarande tjänstinnehafvaren utnämndes till advokatfiskal år 1907.

Advokatfiskal» i Göta hofrätt har under åren 1903 1907 uppburit

i medeltal för år 23 kronor 5 öre i expeditionslösen, 204 kronor 53 öre
i anmärkningsarfvode, 55 kronor 57 öre uti andel i böter samt 8 kronoi
såsom ersättning för arkivforskning eller tillsammans 291 kronor 15 öre.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge hafva advokatfiskalens extra
inkomster under samma tidsperiod i medeltal för år ej öfverstiga i anmärkningsarfvode
106 kronor 67 öre samt i expeditionslösen 1 krona.

I Svea hofrätt hafva under åren 1903—1907 aktuariens extra inkomster
ställt sig, såsom följande tabell utvisar:

År.	Expeditions- lösen.	Provision en-ligt § 51 i för-orda ang. stämpelaf-giften.	Provision en-ligt k. bref 8/ia 1876.	Summa extra inkomster.	Afgär för en-skilt biträde med skrifning m. m.	Behållen inkomst.
Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.
1903 ....	1,423		2,305	70	2,365	75	6,094	46	1,129	50	4,964	95
1904 ... .	1,541	—	4,066	92	2,181	05	7,788	97	1,120	—	6,668	97
1905 ... .	1,042	—	4,236	16	2,499	85	7,778	01	1,116	—	6,662	01
1906 ... .	1,384	—	2,575	89	2,525	25	6,485	14	1,123	—	5,362	14
1907 ... .	1,880	—	3,556	82	2,654	55	8,091	37	1,144	—	6,947	37

Aktuariens i Göta hofrätt extra inkomster för åren 1903—1907 utvisas
af följande tabell, i hvilken fördelningen af provision enligt § 51
i kungl. förordningen angående stämpelafgiften och enligt kungl. brefvet
den 8 december 1876 verkställts inom kommittén med ledning af aktuariens
till länsstyrelsen i Jönköping ingifna redogörelser rörande stämpel -

uppbörden.

År.	Expeditions- lösen.	Provision en-ligt § 51 i förordn. ang. stämpel-afgiften.	Provision en-ligt k. bref 8/12 1876.	Summa extra inkomster.	Afgår för arfvode till biträde.	Behållen inkomst.
Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.
1903 ....	609	50	\| 1,422	72	1,178	50	3,210	72	800		2,410	72
1904 ... .	632	25	1,108	29	1,143	05	2,883	59	750		2,133	59
1905 ....	759	25	1,673	65	1,087	80	3,520	70	600	—	2,920	70
1906 ....	795	50	1,069	69	1,135	25	3,000	44	600	—	2,400	44
1907 ... .	978	50	1 1,256	06	1,320	—	3,554	56	\| 600	—	\| 2,954	56

Aktuarie.

Arkivarie.

Notarier.

Fiskaler.

Vaktbetjä ningen.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge har innehafvaren af den gemensamma
befattningen som aktuarie och arkivarie under åren 1903—
1907 i expeditionslösen haft en bruttoinkomst af i medeltal 537 kronor
65 öre årligen. Utskriftskostnaden för samma år har i medeltal utgjort
68 kronor 50 öre, hvadan nettobehållningen uppgått till 469 kronor 15 öre.

Arkivarien i Svea hofrätt har i expeditionslösen under år 1907 uppburit
1,417 kronor 70 öre1 samt arkivarien i Göta hofrätt under åren
1903—1907 likaledes i expeditionslösen i medeltal 775 kronor 20 öre
årligen.

Under rubriken aktuarie hafva förut angifvits de extra inkomster, som
under åren 1903—1907 uppburits af innehafvaren utaf den gemensamma
aktuarie- och arkivariebefattningen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

I Svea hofrätt skall, enligt uppgift af fem ordinarie notarier därstädes,
under de senaste fem åren sportelinkomsten för hvarje notarie i
medeltal ej hafva öfverstigit 5 kronor årligen.

Dylik inkomst har i Göta hofrätt under åren 1903 — 1907 ej förekommit
för en notarie samt för öfriga notarier uppgått till belopp, växlande
mellan högst 2 och högst 10 kronor i medeltal för år.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge har under nämnda femårsperiod
notariernas behållna inkomst af sportler för år i medeltal ej öfverstigit
5 kronor för hvarje notarie.

Fiskalerna i Svea hofrätt hafva under åren 1903—1907 i expeditionslösen
tillhopa uppburit 400 å 450 kronor för år.

I de båda öfriga hofrätterna lärer fiskalernas inkomst af expeditionslösen
ej hafva för hvarje fiskal belöpt sig till mera än några kronor
för år.

I Svea hofrätt hafva under åren 1903—1907 hofrättsposterna
genom delgifning af kallelser till förhör haft en inkomst, som för hvarje
hofrättspost utgjort i medeltal 7—8 kronor för år.

1 Enär den nuvarande tjänstinnehafvaren utnämndes i juni 1906, har för tiden före
1907 vidare uppgift från honom ej kunnat meddelas, än att hans sportler å tjänsten för
tiden 25/«—81/12 1906 utgjorde 667 kronor 86 öre.

Såsom förut å sid. 67—68 Sr nämndt, utöfvas granskning af den vid k^sa?Jn;ör
underrätterna verkställda stämpelbeläggningen af vissa handlingar genom bestyr i samdärtill
af hofrätterna förordnade tjänstemän. Dessa, hvilka, såsom förut tjänst.
uppgifvits, för närvarande utgöras af i Svea och Göta hofrätter ordinarie
notarie samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge advokatfiskal^ äga att
för nämnda arbete uppbära af stämpelmedlen utgående arfvoden. I sådant
hänseende disponeras från det å sjunde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till stämpelomkostnader årligen:

af Svea hofrätt 1,800 kronor, enligt kungl. bref den 12 maj 1857,

af Göta hofrätt likaledes 1,800 kronor, enligt kungl. bref den 15
januari 1858, samt

af hofrätten öfver Skåne och Blekinge 900 kronor, enligt kungl.
bref den 21 maj 1858.

Jämlikt kungl. brefven den 12 september 1884 och den 19 april 1895
skall för det arbete, som erfordras för insamlande och bearbetande af statistiska
uppgifter öfver inkomsten af stämpelpapper, användt till beläggning
af lagfarts-, intecknings- m. fl. handlingar, till vederbörande stämpelkontrollant
eller annan till ifrågavarande arbetes utförande förordnad
tjänsteman i hofrätt utgå ett arfvode, utgörande i hvardera af Svea och
Göta hofrätter 1,000 kronor samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
300 kronor årligen. I Svea hofrätt är detta arbete för närvarande uppdraget
åt annan notarie än den, som omhänderhar stämpelgranskningen,
hvaremot i de båda öfriga hofrätterna åt vederbörande stämpelkontrollant
uppdragits att ombesörja ifrågavarande arbete. I

I detta sammanhang torde äfven böra nämnas, att hofrättsposterna
i Svea hofrätt äga tillfälle till extra inkomst på grund af där utbildad
praxis, att part eller ombud på begäran underrättas genom hofrättspost
om dagen, då hofrättens domar komma att meddelas. Enligt kommittén
lämnade upplysningar har för hvar och en af de tio hofrättsposterna i Svea
hofrätt inkomsten af dylika meddelanden under åren 1903—1907 utgjort
i medeltal 116 kronor 77 öre årligen.

Äfvenså torde böra nämnas, att i Göta hofrätt vaktbetjäningen tillagts
rätt att uppbära hyra för en i hofrättsbyggnaden befintlig källar l667/os.

Lönereglering skommitténs bet. XIV. 10

lägenhet; och har inkomsten däraf under åren 1903—1907 uppgått till
20 kronor årligen för hvar och en af vaktbetjäningen därstädes. Denna
har äfven intill midten af år 1907 ägt en extra inkomst i de s. k.
notarieafgifter, hvilka plägade erläggas af hvarje i Göta hofrätt nyinskrifven
extra ordinarie notarie. Sistnämnda inkomst uppgick under åren
1903—1906, enligt uppgift, i medeltal till 12 kronor 65 öre årligen för
hvar och en af vaktbetjäningen. Dessa notarieafgifter lära, efter tillsägelse
af hofrättens nuvarande president, hafva från och med juli 1907
upphört att utgå.

Vidare må här anmärkas, att i Svea hofrätt eldningen inom verkets
lokaler uppdragits åt de såsom vakt turvis tjänstgörande hofrättsposterna
emot en godtgörelse af tillhopa 730 kronor för år samt att i Göta hofrätt
tillsynen öfver därvarande värmeledning anförtrotts åt en med dylika göromål
förtrogen hofrättspost emot en årlig ersättning af 150 kronor.

Aflöningsvillkor.

För åtnjutande af de från 1877 års början fastställda nya löneförmånerna
för rikets hofrätter stadgades genom kungl. kungörelse den
19 maj 1876 (bihang till svensk författningssamling n:r 21) följande villkor:

att ämbets- eller tjänsteman skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en blifvande
förändrad organisation af hofrätterna eller eljest i allmänhet kan varda
stadgad;

att den, som, efter det den nya lönestaten blifvit fastställd, utnämnes
till assessor, notarie eller fiskal i hofrätt, skall, emot ersättning för flyttningskostnad,
vara underkastad skyldigheten att låta sig förflyttas till annan
hofrätt, dock att denna skyldighet endast skulle gälla för de fem yngsta
assessorerna i Svea och Göta hofrätter, de två yngsta assessorerna i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge samt de två yngsta notarierna och den
yngsta fiskalen i hvarje hofrätt;

att med ämbete eller tjänst i hofrätt icke må förenas annan tjänst
å rikets, Riksdagens eller kommuns stat; ej heller annan tjänstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen
i hofrätten; dock att tjänsteman, som vid den nya löneregleringens
inträdande redan innehade tjänst utom hofrätten, fick bibehålla densamma,
så länge den icke var hinderlig för tjänstgöringen i hofrätten;

att de med hvarje befattning förenade tjänstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare verkligen tjänstgjort
eller åtnjutit ferier eller semester, utan att annan måst under tiden för
honom förordnas, men skola för den tid, han eljest varit från tjänstgöringen
befriad, utgå till den, som förrättat tjänsten;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, äger uppbära
hela lönen; men att den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpliktas
att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket
af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att, vid sjukdomsförfall eller när det erfordras för beredande af

semester, tjänsteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han för ordnas

till högre befattning inom hofrättens tjänstemannagrader, densamma,
emot åtnjutande af därför anslagna tjänstgöringspenningar i stället
för egna, bestrida, dock ej längre än tre månader under ett år;

att, där förhöjning af lönen, efter viss tids fortsatt innehafvande

af samma tjänst, anses böra medgifvas, tidpunkten för första förhöjningen
bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren, af
denna tid, mera än fyra år själf bestridt sin egen eller, på grund af
förordnande, annan statens tjänst, dock att därvid icke må föras honom
till last den tid han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om
sådan äger rum, efter ytterligare fem år, under samma villkor, på det
sätt likväl, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början
af kalenderåret näst efter det den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd;
och borde löntagaren därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya
statens utfärdande förflutit från hans utnämning till tjänsten;

att, i fråga om ålderstillägg, notarie, aktuarie och arkivarie må
beräkna den tid, han innehaft någondera af ifrågavarande tjänster; samt
att president och ledamot skulle vara förpliktad att vid fyllda 70
års ålder afgå från tjänsten samt efter 65 lefnadsår och 35 tjänstår icke
vara ovillkorligen berättigad att för sjukdom erhålla tjänstledighet; samt
att tjänsteman skulle, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår,
vara förpliktad att afgå från tjänsten med oafkortad pension å allmänna
indragningsstaten, Kungl. Maj:t eller hofrätten, där det tillkomme denna
att utfärda afskedet, dock obetaget att låta anstå med detsamma, därest
och så länge den pensionsberåttigade pröfvades kunna i tjänsten på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig att
kvarstå i densamma.

I kungl. kungörelse den 30 maj 1890 (bihang till svensk författningssamling
n:r 34) tillkännagafs sedermera, att, järnte det till den för Svea
hofrätt gällande lönestaten af år 1876 blifvit fastställdt ett tillägg, upptagande
aflöningsförmånema för de ämbets- och tjänstemän, som skulle
tillsättas i anledning af inrättandet från och med år 1891 af en sjätte

division inom hofrätten, stadgande tillika meddelats därom, att för åtnjutande
af de sålunda fastställda löneförmånerna skola gälla enahanda villkor,
som vore föreskrifna för innehafvare af löner å 1876 års aflöningsstat,
dock att de ytterligare tre assessorer och två notarier, som genom tillämpning
af nämnda tilläggsstat komrne att inom hofrätten tillsättas,
skola vara underkastade enahanda skyldighet till förflyttning till annan
hofrätt, som enligt 1876 års aflöningsstat för Svea hofrätt föreskrifvits för
fem assessorer och två notarier vid denna hofrätt, så att, i den mån nyutnämning
ägde rum, de åtta yngsta assessorerna och de fyra yngsta
notarierna vid Svea hofrätt skulle vara underkastade sådan förflyttning.

Vidare blef genom kungl. kungörelse den 22 maj 1896 (bihang till
svensk författningssamling n:r 41) tillkännagifvet, att—jämte det till de för
Svea hofrätt gällande lönestater af åren 1876 och 1890 blifvit fastställdt
ett tillägg, upptagande från 1897 års början aflöningsförmånerna för de
ämbets- och tjänstemän, som i anledning af en divisions öfverflyttning
från Göta till Svea hofrätt blefve förflyttade till sistnämnda hofrätt
— stadgande tillika meddelats därom, att för åtnjutande af de sålunda
fastställda löneförmånerna skola gälla enahanda villkor, som föreskrifvits
för innehafvare af löner å 1876 och 1890 årens aflöningsstater, med förklaring
därjämte, att skyldighet att mot ersättning för flyttningskostnaden
låta sig förflyttas till annan hofrätt skall åligga utöfver förut stadgadt
antal tjänstemän i Svea hofrätt ytterligare en fiskal, hvadan hädanefter de
två yngsta fiskalerna i hofrätten skulle varda underkastade flyttningsskyldighet.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att, enligt § 5 i lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension,
rätt att komma i åtnjutande af hel pension för manlig tjänstinnehafvare
i allmänhet inträder vid uppnådda 67 lefnads- och 35 tjänstår.

Skyldighet att från tjänsten afgå inträder, enligt § 6 i samma lag,

a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda 70 år eller där han,
efter att hafva uppnått de i § 5 för rätt till hel pension stadgade lefnadsoch
tjänstår, oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom varit
och fortfarande finnes vara oförmögen till tjänstgöring;

b) för annan tjänstinnehafvare vid uppnående af den i § 5 stadgade
lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att
afskeda från tjänsten, den myndighet obetaget att låta anstå med afskedet,
därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre
än till fyllda 70 år;

c) för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i § 5 stadgade lefnadsålder,
där han, efter att under fem på hvarandra följande år i följd
af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara
för framtiden oförmögen till tjänstgöring;

d) för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten, där
olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.

Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden,
och har han tillika, där enligt § 5 rätt till hel pension inträder
vid 67 lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af minst 65 år, äger Konungen,
uppå därom af vederbörande myndighet gjord framställning, förklara sådan
tjänstinnehafvare skyldig att afgå från tjänsten.

I fråga om rätt till pension i de olika fallen, som omnämnas i §
6 uti ifrågavarande pensionslag, hänvisas till bestämmelserna i § 7.

Afgår tjänstinnehafvare från tjänsten utan att vara skyldig därtill
enligt bestämmelserna i § 6, är han i regel ej berättigad till pension.
Innehafvare af domarämbete, som uppnått 67 lefnads- men icke 35 tjänstår,
må dock — enligt § 81 — därest tjänståren icke understiga 10, äga
erhålla afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal.

Om och i hvad mån pensionslagens stadganden skola gälla för dem,
som vid tiden för lagens ikraftträdande, eller den 1 januari 1908, innehade
tjänster, afsedda i lagen, bestämmes i § 18.

1 Ifrågavarande § har, på förslag af Knngl. Maj:t, vid 1908 års riksdag erhållit
följande lydelse:

»Tjänstinnehafvare, som afgår från tjänsten utan att därtill vara skyldig enligt
bestämmelserna i 6 §, vare icke berättigad till pension, innehafvare af domarämbete den
honom enligt 5 § tillförsäkrade rätt dock oförkränkt; ägande innehafvare af sådant ämbete,
om han vid afgång från tjänsten uppnått sextiosju lefnads- men icke trettiofem tjänstår, åtnjuta
afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal, ifall detta icke understiger tio».

Till kommittén öfverl ämnade handlingar.

Genom kung!, cirkulär den 25 oktober 1901 anbefalldes ämbetsverk yttranden i

° c anledning åt

och myndigheter, jämväl Svea och Göta hoträtter samt hoträtten ötver kungi. cirku Skåne

och Blekinge, att hvar för sin förvaltningsgren inkomma med ut- ig01/

redning, huruvida, under angifven förutsättning, för tiden efter år 1902

ändringar i vederbörande lönestater kunde anses böra äga rum, därvid

tillika borde komma under öfvervägande, huruvida genom förenklingar i

förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster, som genom

de förändrade anordningarna kunde undvaras.

Enligt skrifvelse från chefen för justitiedepartementet till de nämnda
tre hofrätterna tingo dessa den 31 januari 1902 sig anbefalldt af Kungl. Maj:t
att vid verkställandet af den i förenämnda cirkulär omförmälda utredning
särskildt taga under ompröfning, huruvida i följd af stadgandena i lagen
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901 eller eljest
sådana förändrade förhållanden inträdt, att flera eller färre af de hos hofrätterna
inrättade notarietjänster kunde indragas.

Hofrätterna afgåfvo underdåniga utlåtanden, Svea hofrätt den 29
april, Göta hofrätt den 5 maj samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge
den 23 april 1902. Dessa utlåtanden öfverlämnades till kommittén från
justitiedepartementet med skrifvelse den 3 december 1902.

I utlåtandet den 29 april 1902 föreslogs för Svea hofrätt följande
aflöningsstat:

Svea liofrätts
utlåtande
S9,4

1902.

	Lön.	Ålders- tillägg, högst.	Hyres- bidrag.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Summa aflöning, högst.	Anmärkningar.
		K r	o n	o r.
1 president ......	7,600	_	1,400	3,000	12,000
1 hofrättsråd.....	4,400	600	1,000	2,400	8,400
13 dito .....	57,200	7,800	13,000	31,200	109,200
1 assessor ......	3,300	500	800	2,400	7,000
20 assessorer .....	66,000	10,000	16,000	48,000	140,000
1 sekreterare.....	3,800	1,000	500	2,200	7,500
1 advokatfiskal ....	2,800	1,000	800	2,000	6,600
1 aktuarie......	2,000	1,000	—	1,200	4,200
1 arkivarie......	2,000	1,000	400	1,200	4,600	Härtill komma renskrifnings-
						penningar 200 kronor.
1 notarie.......	2,000	1,000	550	1,500	5,050	jämte renskrifningspenningar
						400 kronor.
6 notarier......	12,000	6,000	3,300	9,000	30,300	jämte renskrifningspenningar 2,400 kronor.
7 notarier......		i n d	r a g a s.
1 fiskal.......	1,500	—	300	1,200	3,000	jämte renskrifningspenningar
						200 kronor.
5 fiskaler......	7,500	—	1,500	6,000	15,000	jämte renskrifningspenningar
Anslag till amanuenser och						1,000 kronor.
extra biträden . . .	—	—	—	—	15,000
Arfvoden till biträden vid
notarietj änstgöringen.	—	—	—	—	16,400	jämte renskrifningspenningar 2,800 kronor.
1 vaktmästare ....	800	—	150	400	1,350
1 hofrättspost ....	500	100	100	400	1,100
9 hofrättsposter . . .	4,500	900	900	3,600	9,900

Svea hofrätt föreslog alltså en aflöningsförhöjning af 2,000 kronor
för presidenten, 1,400 kronor för hofrättsråd och 1,200 kronor för
assessor.

I fråga om sekreteraren anfördes, att honom tillkommande sportler
beräknades i medeltal uppgå till omkring 125 kronor årligen, af hvilket
belopp större delen åtginge till gäldande af renskrifningskostnader. Med
afseende å beskaffenheten af de sekreteraren åliggande göromål samt för

ernående af ett lämpligen afvägdt förhållande mellan ledamöternas och
sekreterarens aflöningsförmåner ansåg sig hofrätten böra såsom förhöjning
i sekreterarens aflöning föreslå 700 kronor.

För advokatfiskal föreslogs en förhöjning af 1,100 kronor, hvarvid
omnämndes, att han hade sportler, uppgående, enligt hans egen uppgift,
till i medeltal omkring 250 kronor årligen.

Aktuarien åtnjöt utöfver sin fasta aflöning expeditionslösen, stämpelförsäljningsprovision
samt provision å det i stämpelafgift för hofrättens utgående
expeditioner inflytande belopp, hvilka inkomster under dåvarande aktuariens
tjänstetid, enligt af honom lämnad uppgift, uppgått till i medeltal 4,575
kronor årligen. Hofrätten ansåg sig med hänsyn till det afsevärda belopp,
hvartill aktuariens aflöningsförmåner uppginge, sakna skäl att för
honom föreslå aflöningsförhöjning.

Under erinran att arkivarien utom sin fasta aflöning uppbure såsom
renskrifningspenningar ett belopp af 200 kronor samt att de honom intill
1902 års början tillkommande sportler, enligt af honom lämnad uppgift,
uppgått till omkring 200 kronor årligen, anförde hofrätten vidare beträffande
denne tjänsteman följande.

Enligt förenämnda lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
vore part, som ville fullfölja talan mot hofrätts dom eller utslag, skyldig
att vid sin inlaga hos Kungl. Maj:t foga hofrättens protokoll i det mål,
hvaruti öfverklagade domen eller utslaget meddelats. Till följd däraf komme
arkivariens sportler att ökas med belopp, som för det dåvarande icke
kunde exakt uppgifvas men som enligt approximativ beräkning antoges
kunna uppskattas till minst 800 kronor årligen.

Därifrån borde dock afräknas den ökade renskrifningskostnaden samt
den kostnad, som ådroges arkivarien därigenom att han enligt gällande
lag vore skyldig att utan lösen lämna åklagare, som hos justitiekanslersämbetet
ville hemställa om fullföljd af talan mot hofrättens utslag i åklagarmål,
afskrifter såväl af hofrättens protokoll i målet som ock af de inlagor
och bevis, som af åklagare blifvit ingifna till hofrätten.

Berörda ökning i sportelinkomster utgjorde emellertid, enligt hofrättens
åsikt, en så betydlig förhöjning i arkivariens aflöningsförmåner,
att hofrätten, oaktadt hans göromål blifvit genom hofrättens nya arbets 1667/o8.

Lönereglering skommitténs bet. XIV. 11

ordning i viss män ökade, ansåge sig böra såsom aflöningsförhöjning för
arkivarien föreslå allenast 400 kronor.

I afseende å notarierna meddelade hofrätten, att desamma, fjorton
till antalet, vore indelade till tjänstgöring två å hvarje division. A de
sex cirkulerande divisionerna hade notarierna att turvis tjänstgöra vid
protokollet de dagar i veckan, då dessa divisioner sammanträdde till arbete
å ämbetsrummet, och att verkställa den uppsättning och expedition af
protokoll, utslag, m. in., som medföljde protokollstjänstgöringen. De å
sjunde divisionen indelade två notarier tjänstgjorde vid protokollet enligt
särskildt för denna division verkställd indelning. Därjämte vore hvarje
notarie indelad såsom referentnotarie åt två af den divisions ledamöter,
där notarien tjänstgjorde. I denna egenskap hade han att biträda med
uppsättning samt ombesörja utskrift och expedition af domar och utslag
i de å nämnda ledamöters rotlar lottade vädjade mål och civila skriftväxlingar.
För att bereda öfning åt de extra ordinarie tjänstemän, som
anmälde sig till tjänstgöring i hofrätten, plägade emellertid en del af
protokollstjänstgöringen anförtros åt dessa, dock med skyldighet för vederbörande
ordinarie notarie att öfvervaka, att den extra ordinarie tjänstemannen
behörigen fullgjorde den åt honom anförtrodda tjänstgöring, och
att tillhandagå honom med erforderliga upplysningar.

Genom förut omförmälda lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken
och genom arbetsordningen för hofrätterna den 29 november
1901 hade vissa lättnader inträdt beträffande protokollstjänstgöringen,
hufvudsakligast genom de förändrade stadganden, som meddelats i fråga om
fullföljd af talan mot hofrättens domar och utslag, i fråga om affattningen
af hofrättens protokoll i vissa besvärsmål, då förklaring infordrades, och i
fråga om muntliga förhör. Ä andra sidan borde dock icke lämnas oanmärkt,
att den förändrade lagstiftningen kunde i ett eller annat hänseende
medföra ökadt arbete för notarierna, särskildt för den händelse att, såsom
antagligt syntes, antalet af till hofrätten fullföljda kriminella besvärsmål
till följd af nyssnämnda förändrade lagstiftning komme att ökas.

Emellertid ansågs omförmälda lättnad i notariernas arbete medföra,
att en minskning af notariernas antal under vissa förutsättningar, om än
icke utan olägenhet för hofrätten, skulle kunna äga rum. Med afseende å

hofrätt ens arbetssätt och då hvarje notarie lämpligen kunde tjänstgöra
endast å eu division, syntes dock en reducering af notarietjänsterna icke
kunna verkställas, med mindre än att densamma utsträcktes så långt, att den
komme att omfatta sju af de fjorton notarietjänsterna, i hvilket fall endast
en notarie skulle komma att finnas för hvarje division.

Den protokollsföring, uppsättning af utslag m. m. samt de expeditionsgöromål,
som förekomme å en division, utgjorde likväl, enligt hofrättens
åsikt, större arbetsbörda, än som med anspråk på arbetets ordentliga
utförande lämpligen kunde läggas på en enda person. Hofrätten ansåg därför,
att, om å hvai-je division komme att finnas endast en ordinarie notarie, det
blefve oundgängligt, att denne på ett eller annat sätt bereddes stadigvarande
biträde af person med full vana vid notariegöromål. I sådant hänseende
föreslogs, att å en hvar af de sju divisionerna måtte anställas en amanuens
med angifven tjänstgöringsskyldighet. Dessa amanuensbefattningar skulle
tillsättas efter hand, i den mån genom någon af de dåvarande notariernas
afgång behof af amanuens å någon eller några divisioner uppstode.

För händelse af bifall till nämnda anordning föreslog hofrätten, att
sju notarietjänster i mån af tjänstinnehafvarnas afgång skulle indragas,
samt att notarierna måtte erhålla en aflöningsförhöjning af 850 kronor.

Arfvodet åt de föreslagna nya amanuenserna ansågs skäligen icke
höra understiga 2,400 kronor åt en hvar af de sex amanuenser, som
skulle tjänstgöra å de sex cirkulerande divisionerna, och 2,000 kronor åt
den, som blefve indelad å sjunde divisionen. Hvar amanuens borde dessutom
erhålla 400 kronor i renskrifningspenningar.

I afvaktan därå att det sålunda framställda förslaget till notarietjänstgöringens
ordnande hunnit genomföras, syntes emellertid åt notarierna,
med bibehållande af deras rätt till ålderstillägg enligt då gällande stat,
skäligen böra beviljas ett dyrtidstillägg af 600 kronor för dem hvar. Så
snart någon notarie afginge, borde den i tjänsten äldste af de återstående
öfverflyttas till den nya lönestaten, till dess sålunda de sju öfvertaliga
notariebefattningarna indragits.

För fiskalerna, af hvilka en hvar i sportler uppbar ungefär 50 kronor
årligen, föreslogs en aflöningsförhöjning af 500 kronor.

Skiljaktiga
meningar
inom Svea
hofrätt.

Från det å hofrättens stat uppförda anslag till amanuenser och extra
ordinarie biträden, 10,500 kronor, utgingo i första rummet arfvoden åt
vissa amanuenser, nämligen en hos sekreteraren med 1,200 kronor, en hos
advokatfiskalen med 1,000 kronor, en hos aktuarien med 2,400 kronor och
en hos arkivarien med 1,200 kronor, jämte arfvode efter 100 kronor i månaden
åt amanuens å fiskalsexpeditionen under tiden från och med den
11 juli till och med den 19 augusti, då allenast en fiskal var inom hofrätten
tjänstgörande. Det ifrågavarande anslaget föreslogs förhöjdt till
15,000 kronor.

För den hos hofrätten anställda vaktmästaren föreslogs en förhöjning
i aflöning af 250 kronor och för hvar och en af hofrättsposterna en förhöjning
af 200 kronor.

Vid afgifvandet af Svea hofrätts utlåtande yppade sig emellertid i
vissa hänseenden skiljaktiga meningar.

Beträffande den för sekreteraren föreslagna aflöningen ansågo presidenten
och fem ledamöter, att förhöjningen borde fastställas till 1,300
kronor, i stället för af hofrättens flertal tillstyrkta 700 kronor. I sådant
hänseende anfördes följande.

Visserligen hade efter fastställandet af 1876 års lönestat sekreterarens
tjänstgöring blifvit i viss mån lindrigare än förut, i det han befriats
från föredragning under viss tid af året utaf civila besvärsmål. Men å
andra sidan hade hans ämbetsgöromål på senare tider ökats, dels i allmänhet
på grund däraf att hofrätten erhållit icke mindre än två nya ordinarie
divisioner, dels särskildt därigenom att från och med år 1895 till följd
af de nya stadgandena angående stämpelafgiften hans arbete med beredande
till föredragning af till hofrätten för inregistrering ingifna bouppteckningar
blifvit mera betungande än förut; hvarjämte sekreteraren på
senare åren fått sig ålagdt åtskilliga andra nya, hvart för sig visserligen
mindre betydande, men tillsammans ganska tidsödande göromål.

Skäl förefunnes därför icke till rubbning uti ifrågavarande hänseende i
det vid 1876 års lönereglering fastställda förhållandet mellan ledamöternas,
sekreterarens och öfriga tjänstemäns aflöning. Hänsynen till sekreterarbefattningens
vikt och betydelse för arbetets jämna och behöriga gång i ett
ämbetsverk af den storlek som Svea hofrätt med därunder lydande många

underdomstolar samt de anspråk, som måste ställas på befattningens innehafvare,
kräfde, såsom vid nämnda reglering ock erkändes, att befattningen
ställdes jämförelsevis högt på löneskalan. Det erinrades jämväl, att
sekreteraren fortfarande såsom dittills komine att vid semester själf bekosta
ersättning till sin ställföreträdare.

Vidkommande indragningen af notarietjänster uttalades flera afvikande
meningar.

a) Tre ledamöter hemställde, att fem notarietjänster måtte indragas,
i den mån sådant genom dåvarande innehafvares afgång kunde äga rum,
dock under förutsättning dels att notaries aflöningsförmåner ökades med
af hofrättens pluralitet föreslagna belopp, dels ock att renskrifningspenningarna
bestämdes till 600 kronor för enhvar af åtta notarier och till
800 kronor för en notarie.

Enligt ifrågavarande tre ledamöters mening måste det anses olämpligt
att anordna notarietjänstgöringen så, att densamma till väsentlig del
i regel anförtroddes åt andra än ordinarie tjänstemän. Det kunde emellertid
— ansågo bemälda ledamöter — icke förnekas, att göromålens beskaffenhet
och omfattning dåmera ej påkallade så stort antal notarier,
som vore i hofrätten anställda.

A enhvar af de sex divisioner, hvilka i tur hvar efter annan arbetade
å olika sessionsrum, syntes en notarie kunna medhinna dels det
arbete, som föranleddes däraf att han tre dagar i veckan tjänstgjorde vid
protokollet, och dels erforderliga expeditionsgöromål åt tre af divisionens
föredragande ledamöter. Följaktligen skulle det för notariegöromålens
skötande å dessa divisioner vara tillräckligt, att dels en notarie anställdes
å hvarje division med nyssnämnda tjänstgöringsskyldighet, dels ock ytterligare
två notarier tilldelades samma divisioner med åliggande för en hvar
af dessa notarier att tjänstgöra vid protokollet en dag i veckan å hvarje
af tre divisioner och vara expeditionshafvande åt en ledamot å hvarje af
samma- tre divisioner. Äfven vid de tider, då divisionerna hölle session
fem dagar i veckan, syntes protokollstjänstgöringen kunna uppehållas af
de ordinarie notarierna, men vid dessa tillfällen syntes ock extra ordinarie
tjänstemän kunna tagas i anspråk i något större omfattning än eljest.

A sjunde divisionen, som handlade endast instämda och vädjade mål
och sammanträdde till session tre dagar i veckan, ansågs endast en notarie
erforderlig, hvilken dock med hänsyn till omfattningen af där förekommande
expeditionsgöromål borde erhålla renskrifningspenningar till belopp,
motsvarande det som i sådant hänseende nu åtginge till två notarier.

b) En ledamot höll före, att indragning af notarietjänster ej borde
utsträckas längre än att omfatta tre sådana tjänster och att notarietjänstgöringen
kunde i dess helhet uppehållas af återstående elfva notarier,
under förutsättning att dessa sistnämnda finge sina aflöningsförmåner
ökade i enlighet med pluralitetens förslag, dock så att i renskrifningspenningar
borde utgå 600 kronor till den notarie, som skulle tjänstgöra
uteslutande å sjunde divisionen, och 500 kronor till hvar och en af de
öfriga tio notarierna.

Ifrågavarande ledamot tänkte sig notarietjänstgöringen sålunda fördelad
mellan de elfva notarierna.

Af de sex till utnämningsdagen äldsta notarierna skulle en hvar
tjänstgöra å en af de flyttande divisionerna dels vid protokollet två dagar
i hvarje vecka dels ock såsom referentnotarie å tre referenters rotlar på
samma division.

En notarie skulle tjänstgöra å sjunde divisionen dels vid protokollet
tre dagar i hvarje vecka dels ock såsom referentnotarie å ordförandens
och två referenters rotlar.

Af tre notarier skulle enhvar dels vara referentnotarie å två referenters
rotlar å skilda divisioner dels ock tjänstgöra vid protokollet två
dagar i hvarje vecka å en af de två divisioner, där han indelats såsom
referentnotarie, och en dag i veckan å annan division.

Den elfte notarien skulle tjänstgöra dels såsom referentnotarie å två
referenters rotlar på sjunde divisionen dels ock vid protokollet tre dagar i
hvarje vecka på tre skilda divisioner.

c) Två ledamöter ansågo, att vid nuvarande antalet notarier borde
förblifva och en hvar af dem tilläggas löneförhöjning i enlighet med de
af pluraliteten föreslagna grunder.

Det syntes bemälda två ledamöter, att den jämförelsevis ringa besparing
för staten, som genom den föreslagna indragningen af notarie -

tjänster och deras ersättande med amanuensbefattningar skulle vinnas, ej
uppvägde de olägenheter, som nämnda anordning skulle medföra för hofrätten.
Dessa ledamöter funno sig därför ej kunna biträda hofrättens förslag
i denna del och enligt deras förmenande vore den åt andra ledamöter
föreslagna lösning af frågan än mera otilltredsstållande.

d) En ledamot anförde, att den tid af ej fullt fyra månader, under
hvilken lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni
1901 i hofrätten tillämpats, enligt bemälde ledamots åsikt vore alldeles
för kort, för att det skulle vara möjligt att med erforderlig tillförlitlighet
besvara frågan, huruvida i följd af stadgandena i samma lag sådana förhållanden
inträdt, att flera eller färre af de hos hofrätten inrättade notarietjänster
kunde indragas; och fann ifrågavarande ledamot sig af sådan anledning
för det dåvarande förhindrad att afgifva yttrande angående nämnda
fråga.

e) Slutligen förklarade en ledamot, att han, i hufvudsak instämmande i
hvad de tre nästföregående ledamöterna anfört beträffande frågan om indragning
af notarietjänster i hofrätten, emellertid ville erinra, att den
lindring i arbete, som notarierna skulle erhålla i följd af lagen den 14
juni 1901 och hofrättens nya arbetsordning, icke vidkomme den tidsödande,
om än icke så ansträngande, tjänstgöringen å ämbetsrummet,
hvilken blefve densamma som förut, utan allenast det arbete, som ägde
rum i hemmet och därför vore svart att kvantitativt uppskatta. Med
denna uppfattning ansåg ifrågavarande ledamot sig böra föreslå, att, med
bibehållande af notariernas antal, desamma måtte erhålla en aflöningsförhöjning
af 850 kronor.

Göta hofrätt hemställde i sitt utlåtande den 5 maj 1902, att löneförmånerna
för hofrättens president, ledamöter, öfriga tjänstemän och betjänte
måtte höjas med 20 procent, dock med undantag för sekreteraren, aktuarien
och arkivarien, i fråga om hvilka föreslogs en förhöjning för de bägge
förstnämnda med 10 procent och för den sistnämnde med 15 procent af
deras lön med ålderstillägg och tjänstgöringspenningar.

Såsom skäl för de sålunda ifrågasatta undantagen anfördes,

att sekreteraren, som hade en sportelinkoinst af i medeltal 20 kronor
årligen, enligt gällande lönestat åtnjöte i lön med ålderstillägg och tjänst -

Göta hofrätt8
utlåtande
®/s
1903.

göringspenningar 6,800 kronor eller vida mer än öfriga tjänstemän och
flertalet ledamöter;

att aktuarien såsom med tjänsten förenade sportler i medeltal för
hvarje år uppbure dels provision å stämpelpappersförsäljning 1,600 kronor
och dels lösen för diariebevis in. m. 700 kronor, eller tillhopa 2,300
kronor; och

att arkivarien genom bestämmelserna i lagen den 14 juni 1901 fått
sin inkomst af sportler ökad från cirka 150 kronor till cirka 400 kronor.

Den föreslagna förhöjningen i löneförmånerna syntes lämpligen höra
i öfverensstämmelse med 1876 års lönereglering fördelas sålunda, att
två tredjedelar lades till lönen och en tredjedel till tjänst göringspenningarna;
därvid dock föreskrift ansågs böra meddelas, att förhöjningen icke
medförde ändring i de med vederbörande tjänstebefattningar förenade pensioner.

Anslaget till amanuenser och extra ordinarie biträden, som i sammanhang
med flyttningen af en division från Göta till Svea hofrätt nedsatts
från 7,500 till 6,000 kronor, föreslogs uti ifrågavarande utlåtande
till 8,000 kronor.

Under åberopande af innehållet i en af hofrättens sekreterare, advokatfiskal,
aktuarie och arkivarie till hofrätten ingifven och utlåtandet
bilagd skrift, hemställdes, att i sammanhang med ifrågavarande lönereglering
rätt till kostnadsfri ledighet under en och en half månad årligen
måtte tillförsäkras nämnda tjänstemän och i den nya lönestaten upptagas
ett anslag, motsvarande en och en half månads tjänstgöringspenningar för
dessa tjänstemän, att, därest de begagnade sig af den dem i arbetsordningen
för hofrätterna medgifna rätt till semester, utbetalas till deras
vikarier.

Med erinran att i 1876 års lönestat för Göta hofrätt upptogs aflöning
till fem hofrättsposter eller en sådan för hvarje division, höll hofrätten
före, att, enär antalet divisioner dåmera utgjorde endast fyra, en
hofrättspostbefattning framdeles, när någon af de tjänstgörande fem hofrättsposterna
afginge, kunde utan olägenhet indragas.

Att genom förändrade anordningar i öfrigt i tjänstgöringen inom
hofrätten bereda tillfälle till indragning af tjänster ansåg hofrätten icke

lämpligen kunna ske. Ehuru genom lagen den 14 juni 1901 en del lättnader
införts i notariernas tjänsteåligganden, hade å andra sidan i vissa
afseenden ökade göromål därigenom tillförts dem; och de förändrade förhållandena
vore, enligt hofrättens åsikt, icke sådana, att de utan fara att
rubba arbetets behöriga fortgång medgåfve indragning af flera eller färre
af de befintliga notarietjänsterna. Att utbyta en del af dessa tjänster mot
amanuensbefattningar på extra stat syntes hofrätten obilligt mot de tjänstemän,
som ägnade sig åt denna gren af statens tjänst och som redan i
allmänhet finge vänta ganska länge på ordinarie anställning.

Från Göta hofrätts yttrande i ofvanberörda hänseenden förekommo Skiljaktiga
följande skiljaktigheter. inom^öta

Fem ledamöter föreslogo för sekreteraren en förhöjning af 20 procent hofratt
af dennes lön med ålderstillägg och tjänstgöringspenningar.

Fyra ledamöter ansågo, att med hänsyn till den förminskning i notariernas
göromål, som dåmera inträdt, två af notarietjänsterna i Göta hofrätt
kunde indragas.

För det fall att ingen notarietjänst komme att indragas, föreslog
en ledamot för notarierna en förhöjning af 15 procent af deras lön med
ålderstillägg och tjänstgöringspenningar.

Vid det utlåtande, som den 23 april 1902 afgafs af hofrätten öfver Hofrättens
Skåne och Blekinge, var fogadt en tablå, innefattande följande förslag till %h6Blekinge
ny lönestat för nämnda hofrätt: U^Zl902

166,/o8 LCneregleringskommiiténs bet. XIV.

	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Ren- skrif- nings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.	Summa.	Ålders- tillägg.
		K	r	n	o r.
1 president ............. 1 hofrättsråd............	7,600 4,400	3,000 2,400	—	900 700	11,500 7,500	Ett ä 600
3 dito ............	13,200	7,200	—	2,100	22,500	D:o
1 assessor ..............	3,300	2,400	—	500	6,200	Ett å 500
5 assessorer .............	16,500	12,000	—	2,500	31,000	D:o
1 sekreterare............	2,800	1,500	—	500	4,800	Två ä 500
1 advokatfiskal ...........	2,800	1,500	200	500	5,000	D:o
1 notarie ..............	2,000	1,500	800	400	4,700	D:o
1 dito ..............	2,000	1,500	800	400	4,700	D:o
1 fiskal...............	1,500	1,200	200	300	3,200
1 dito ...............	1,500	1,200	200	300	3,200
Anslag till amanuenser och extra bi-träden
en notarieamanuens......2,400	—	—	—	—	—
en dito ......2,400	—	—	—	—	—
amanuensen hos sekreteraren . . 2,400	—	—	—	—	—
amanuensen hos advokatfiskal 1,200	—	—	—	—	—
extra biträden........1,600	—	—	—	—	10,000
1 vaktmästare............	800	400	—	200	1,400
1 hofrättspost............	500	400	—	100	1,000	Ett ä 100
1 dito ............	500	400	—	100	1,000	D:o
Samma	59,400	36,600	2,200	9,500	117,700

Beträffande frågan om indragning af tjänster anfördes följande.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge vore fyra ordinarie notarier
anställda, mellan hvilka tjänstgöringen var så delad, att två voro anställda
vid hvardera af hofrättens två divisioner. De två notarierna å hvarje
division plägade alternera med hvarandra, så att en hvar af dem skötte
protokollet vid divisionens sammanträden under en vecka och var därifrån
ledig under nästföljande vecka. Dessutom hade notarierna betydande hemarbete,
bestående i uppsättande af protokoll, domar och utslag, hvartill

komme kollationerande och expedierande af utgående expeditioner. Af de
uppgifter, hofrätten i skrifvelse den 19 december 1900 lämnat Kungl.
Maj:t rörande den tid, de hos hofrätten anställda tjänstemän sysselsattes
med arbete å och utom tjänsterummet, framginge, att hvarje notarie i
medeltal behöft arbeta dagligen omkring fyra och eu half timmar utom
ämbetsrummet.

Genom lagen den 14 juni 1901 samt arbetsordningen för hofrätterna
den 29 november samma år hade notariearbetet undergått vissa
förändringar. Det förut förda s. k. kommunikationsprotokollet hade försvunnit
till ej obetydlig lättnad för notarierna. En annan lättnad för dem
föranleddes däraf, att i revisionssaker föreskrifterna om prestanda borttagits.
Enligt § 28 i arbetsordningen ålåge det referent att, då mål föredroges
till afgörande, hafva förslag till rubrik å dom eller utslag i målet
uppsatt. Genom detta stadgande hade notarierna befriats från dem förut
åliggande skyldighet att uppsätta rubriker i civila skriftväxlingar samt i
konkurs-, växel-, sjörätts- och hyresmål. A andra sidan kunde möjligen
de nya stadgandena angående muntliga förhör inför hofrätten med parter
föranleda ölcadt arbete för notarierna, då de förhör, hvilka på grund däraf
komme att hållas, antagligen blefve af vidlyftigare beskaffenhet än de, som
förut ägt rum.

På det hela taget hade, enligt hofrättens åsikt, genom den nya lagens
och den nya arbetsordningens införande notariearbetet minskats, dock
näppeligen i den grad, att hofrätten ansåge sig kunna våga föreslå en
minskning i antalet af de personer, åt hvilka detta arbete vore uppdraget.
Däremot vore arbetets beskaffenhet sådan, att det icke syntes behöfvas fyra
hvar för sig själfständiga tjänstemän till dess utförande. Kollationering
och expediering af utgående expeditioner t. ex. fordrade hufvudsakligen
noggrannhet och kunde mycket väl under notariens öfverinseende utföras
af ett honom underordnadt biträde. Det syntes därför icke vara någon
omöjlighet att indraga två af notariebefattningarna i hofrätten, så att därefter
endast en notarie å hvardera af hofrättens divisioner funnes, dock
endast under förutsättning att hvar och en af dessa notarier finge till
sitt biträde en amanuens, aflönad så, att han kunde existera å aflöningen,
eller åtminstone med 2,400 kronor om året. I sådant fall borde de

till samtliga fyra notarier utgående renskrifningspenningar till oförminskadt
belopp fördelas på de två återstående notarierna.

I denna hofrätt ålåge det, enligt § 37 i arbetsordningen, aktuarien
att bestrida jämväl de göromål, som enligt § 38 tillhörde arkivariens befattning.
Emellertid vore omfattningen af aktuariens samtliga göromål ej
större, än att de syntes kunna utan olägenhet fördelas mellan sekreteraren
och advokatfiskal. Då sekreteraren i nämnda hofrätt enligt arbetsordningen
hade sig anförtrodda åtskilliga göromål, som i de andra hofrätterna
tillhörde aktuarien, samt advokatfiskalen redan omhänderhade den
del af hofrättens arkiv, som bestode af renoverade exemplar af underrätternas
protokoll och domböcker, kunde vid fördelningen lämpligen de göromål,
som tillhörde aktuariebefattningen, tilldelas sekreteraren och de, som
folie under arkivariesysslan, läggas å advokatfiskalen.

I fråga om den sistnämnde ansåg hofrätten en dylik anordning ej
möta någon betänklighet. Hans viktigaste och i förekommande fall mest
tidsödande åliggande vore att vara kronans ombudsman och allmän åklagare
i hofrätten. Emellertid hade under de sista tio åren sammanlagda antalet
mål, i hvilka advokatfiskalen fört kronans talan, uppgått till allenast 30
och antalet fiskaliska aktioner till endast 37. Enligt de af hofrätten den
19 december 1900 lämnade uppgifter utgjorde advokatfiskal^ dagliga
arbetstid fyra timmar å tjänsterummet, under det aktuariens befattning
medförde för sin innehafvare, utom fyra timmars dagligt arbete å tjänsterummet,
omkring en timmes hemarbete.

Det syntes hofrätten, att advokatfiskalen skulle med biträde af amanuens
kunna utan svårighet medhinna att under fyra timmars dagligt arbete
å tjänsterummet sköta de löpande ärenden, som komme att åligga
honom både såsom advokatfiskal och såsom arkivarie; och det hemarbete,
som kunde erfordras för bestridande af ofri ga med dessa befattningar
förenade göromål, ansåg hofrätten ej blifva öfver höfvan betungande.

Betänkligare kunde det vara att öka arbetet för sekreteraren, hvilket
redan vore ganska drygt. En stor del af de göromål, som skulle tilläggas
sekreteraren, ansågos dock vara af beskaffenhet att under hans tillsyn
kunna skötas af den hos honom anställda amanuensen.

Hofrätten var följaktligen af den åsikten, att aktuarietjänsten borde
kunna indragas och de till densamma hörande göromålen fördelas på sätt
ofvan nämnts. Då ökningen i göromål å sekreterarexpeditionen hufvudsakligen
torde drabba amanuensen, ansåg hofrätten sig ej böra föreslå
någon ökning i sekreterarens löneförmåner utöfver den allmänna höjningen
af 15 procent, detta dock under förutsättning att de tjänsten åtföljande
sportler fortfarande komme att utgå. För advokatfiskal blefve ökningen
i göromål mera afsevärd; och ansåg hofrätten därför billigt, att hans aflöning
höjdes till enahanda belopp, som föreslagits för sekreteraren, hvarförutom
advokatfiskalen syntes böra tilläggas de renskrifningspenningar,
som uppbures af aktuarien i hans egenskap af arkivarie.

De två för det dåvarande anställda amanuenserna, en hos sekreteraren
samt en hos advokatfiskalen och aktuarien, uppburo i arfvode
hvardera 1,000 kronor. I följd af den föreslagna indragningen af aktuarietjänsten
skulle göromålen för sekreterarens amanuens betydligt ökas, så
att han blefve urståndsatt att samtidigt emottaga förordnande å annan
tjänst. Om indragningen skulle kunna verkställas, erfordrades alltså,
att denne amanuens aflönades så, att han kunde existera å aflöningen.
Hofrätten fann sig därför böra föreslå åt honom samma arfvode som åt
notariernas amanuenser eller 2,400 kronor. Äfven för amanuensen hos
advokatfiskalen skulle göromålen ökas i någon mån, hvadan hofrätten föreslog,
att hans arfvode måtte höjas till 1,200 kronor.

Anslaget till amanuenser och extra ordinarie biträden, 3,500 kronor,
föreslogs i sammanhang härmed förhöjdt till 10,000 kronor.

Under öfvergångstiden, intill dess de föreslagna indragningarna
kunde genomföras, eller för den händelse desamma ej skulle komma till
stånd, ansåg hofrätten löneförbättring, i enlighet med hvad hofrätten i
allmänhet föreslagit, höra tilldelas jämväl advokatfiskalen, aktuarien och
notarierna; hvarjämte en förhöjning efter enahanda grund i arfvodet till
amanuenserna och extra ordinarie biträden syntes lämplig.

Ofvan är nämndt, att vid Göta hofrätts utlåtande den 5 maj 1902
var fogad en af hofrätten förordad skrift från dess sekreterare, advokatfiskal,
aktuarie och arkivarie om erhållande af kostnadsfri semester.

Framställningar
om
semester åt
vissa hofrättstjänstemän.

Redan förut hade i en den 3 december 1900 till justitiedepartementet
inkommen underdånig ansökning samtliga sekreterare, advokatfiskal,
aktuarier och arkivarier i hofrätterna anhållit, att Kungl. Maj:t
måtte, för beredande från och med år 1901 åt hofrätternas ifrågavarande
tjänstemän af kostnadsfri tjänstledighet årligen under sex veckor, äska hos
Riksdagen för ändamålet erforderligt anslag.

öfver denna framställning infordrades utlåtanden från hofrätterna,
och afgåfvos sådana, af Göta hofrätt den 10, af hofrätten öfver Skåne och
Blekinge den 11 och af Svea hofrätt den 14 december 1900.

Med justitiedepartementets ofvan omförmälda skrifvelse den 3 december
1902 öfverlämnades jämväl ifrågavarande framställning jämte hofrätternas
däröfver afgifna utlåtanden till kommittén.

De af Göta hofrätt samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge i ärendet
afgifna utlåtandena innefattade tillstyrkan om bifall till den gjorda framställningen.

I utlåtandet den 14 december 1900 anfördes af Svea hofrätt, att det
syntes billigt, att åt ifrågavarande tjänstemän, hvilka vore berättigade till
frihet från tjänstgöring en och en half månad årligen, blefve — i öfverensstämmelse
med den grundsats, som i allmänhet tillämpats vid de löneregleringar,
hvilka vid statens ämbetsverk ägt rum senare än löneregleringen
för hofrätterna — beredd förmånen att komma i åtnjutande af nämnda,
för bibehållande af arbetsduglighet nödiga ledighet utan skyldighet att
afstå en del af deras fasta aflöning. Hofrätten tillstyrkte fördenskull, att
åtgärd måtte vidtagas för beredande af erforderliga medel till uppehållande
af befattningarna såsom sekreterare, advokatfiskal, aktuarie och arkivarie
vid hofrätterna under tid, då ordinarie innehafvarna af dessa befattningar
åtnjöte berörda frihet från tjänstgöring.

Från hofrättens yttrande i ärendet voro fyra ledamöter skiljaktiga.

Tre af dessa åberopade, att af det yttrande, som af justitiestatsministern
afgafs till statsrådsprotokollet den 10 december 1875 vid föredragning
af frågan rörande lönereglering för rikets hofrätter, tydligen framginge,
att de aflöningsförmåner, som i öfverensstämmelse med samma
yttrande tillädes de ifrågavarande tjänstemännen inom hofrätterna, bestämts
med fästadt afseende därå, att dessa tjänstemän, när de begagnade sig af

dem tillerkänd rätt till semester, skulle därunder afstå sina tjänstgöringspenningar.
Något giltigt stöd för rubbning i denna del af de fastställda
grunderna för den för hofrätterna gällande lönestaten hade icke blifvit af
sökandena åberopadt. Nämnda tre ledamöter ansågo därför — med erkännande
af behofvet af förbättrade löneinkomster i följd af rådande dyra
tider för åtminstone vissa af ifrågavarande tjänstemän — frågan därom
dock icke böra i den väckta ordningen framkomma. De hemställde
fördenskull, att den gjorda framställningen icke måtte vinna Kungl.
Maj:ts bifall.

En ledamot förklarade sig biträda hofrättens utlåtande, såvidt detsamma
anginge advokatfiskalerna och arkivarierna. Beträffande däremot den
af sekreterarna och aktuarierna gjorda hemställan uttalade bemälde ledamot,
att, enär frihet från tjänstgöring äfven under då rådande förhållanden
kunde beredas dem under lika lång tid, som i ansökningen afsåges,
nämnda hemställan hufvudsakligen vore att anse såsom eu begäran
om ökad aflöning. Sistnämnda tjänstemän vore emellertid, enligt bemälde
ledamots mening, med hänsyn till beskaffenheten af deras tjänsteåligganden
bättre aflönade än hofrätternas ledamöter och öfriga tjänstemän, och lönernas
belopp hade blifvit sålunda bestämda jämväl med afseende därå, att de
skulle nödgas att under semester afstå viss del af aflöningsförmånerna.
Oafsedt nämnda omständigheter skulle ifrågavarande ledamot anse anspråk
på löneförbättring från sekreterarnas och aktuariernas sida icke vara oberättigadt,
men han funne en sådan förbättring icke böra ifrågakomma utan
i sammanhang med reglering af aflöningarna för hofrätterna i deras
helhet; och han afstyrkte af sådan anledning bifall till framställningen
i denna del.

Den 15 november 1902 inkom direkt till kommittén en skrift, däri
sekreteraren, advokatfiskal, aktuarien och arkivarien i Svea hofrätt anförde,
att det syntes vara billigt, att de vid rikets hofrätter anställda
sekreterare, advokatfiskal, aktuarier och arkivarier, i likhet med hofrätternas
öfriga tjänstemän, erhölle någon tids ledighet årligen utan skyldighet
att till vikarierna afstå sina tjänstgöringspenningar. Sökandena hemställde,
att i sammanhang med förestående lönereglering måtte tagas under öfvervägande
fråga om rätt för dem till sådan ledighet under en och en half

månad årligen och att sålunda i den nya lönestaten måtte upptagas ett
anslag, motsvarande en och en half månads tjänstgöringspenningar för
deras innehafvande befattningar, att, därest de begagnade sig af den dem
i arbetsordningen för hofrätterna medgifna rätt till semester, utbetalas till
deras vikarier.

Enahanda framställning inkom den 12 december 1902 från sekreteraren,
advokatfiskalen samt aktuarien och arkivarien i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge.

Fråga om
förändrad
anordning
beträffande
presidentbefattningen
i
hofrätten
öfver Skåne
och Blekinge

Chefens för
justitiedepartementet
yttrande
22/4 1904.

Enligt af Kungl. Maj:t den 31 december 1904 meddelad föreskrift
hafva vidare till kommittén öfverlämnats handlingar rörande väckt
fråga om en sådan förändrad anordning beträffande hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, att presidenten därstädes skulle erhålla skyldighet att
tjänstgöra som ordförande å division och i samband därmed en hofrättsrådstjänst
indragas.

Af innehållet i berörda handlingar anser sig kommittén böra här
återgifva följande.

Uti statsråd den 22 april 1904 anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet,
efter erinran att presidentbefattningen i nämnda hofrätt
då blifvit ledig, att det syntes honom böra tagas i öfvervägande,
huruvida icke en förändrad anordning af denna befattning kunde genomföras.

Vid flera tillfällen hade — yttrade departementschefen — förslag
väckts att helt och hållet indraga presidentbefattningarna i hofrätterna,
särskildt presidentbefattningen uti ifrågavarande hofrätt, hvilken bestode
af allenast två divisioner. En sådan åtgärd syntes dock departementschefen
under inga omständigheter böra ifrågakomma. Han ansåg nämligen af
flera skäl uppenbart, att vare sig hofrätten bestode af flera eller färre
divisioner en chef, som vore Kungl. Maj:t ansvarig för ärendenas jämna
gång, icke kunde undvaras.

Emellertid kunde det, enligt departementschefens åsikt, icke bestridas,
att de göromål, som enligt gällande ordning vore förenade med ifrågavarande
presidentbefattning, icke lämnade dess innehafvare tillräcklig

sysselsättning. I detta hänseende behöfde endast erinras, hurusom under
år 1900 dåvarande presidenten uti infordrad uppgift om sin dagliga tjänstgöringstid
meddelat, att han uppkomroe å hofrättens störa sessionsrum
mellan kl. 12 och 1 på dagen och deltoge i där förekommande arbete
återstående sessionstiden till kl. 2, samt att hans verksamhet utom tjänsterummet
upptoge en tid af i medeltal en half timme för hvarje tjänstgöringsdag.

Ö o

Att en ökning af de presidenten åliggande göromål borde ske, ansåg
departementschefen alltså vara ställdt utom tvifvel. En sådan ökning
syntes honom lämpligast och till största fördel för statsverket kunna åstadkommas
därigenom, att presidenten förpliktades att tjänstgöra som ordförande
å division och i samband därmed en hofrättsrådstjänst indroges.

Några afsevärda olägenheter skulle, såvidt departementschefen kunde
bedöma, icke vara att befara af en dylik anordning, men för vinnande af
närmare utredning därutinnan ansåg han det vara erforderligt att inhämta
hofrättens yttrande.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört, hemställde
han, att Kungl. Maj:t måtte anbefalla hofrätten att i plenum dels afgifva
yttrande, huruvida den af departementschefen ifrågasatta anordningen
lämpligen läte sig genomföra, dels ock upprätta förslag till de ändringar
i hofrätternas arbetsordning, som af berörda anordning skulle påkallas;
och blef denna departementschefens hemställan af Kungl. Maj:t bifallen.

Hofrätten afgaf det infordrade yttrandet jämte förslag till ändringar Hofrättens
i arbetsordningen medelst underdånig skrifvelse den 1 december 1904! yttrwoå. V"

I nämnda yttrande anfördes till en början, att hofrätten för bedömande
af det till densamma hänskjutna spörsmål först tagit under öfvervägande,
på hvilket sätt en anordning uti ifrågavarande syfte med minsta
olägenhet skulle kunna åvägabringas.

Därvid hade hofrätten utgått från den förutsättning, att presidenten
alltid borde tjänstgöra såsom ordförande å stora sessionsrummet och
äldsta hofrättsrådet, frånsedt de tider då presidenten ej vore i tjänstgöring,
såsom ordförande å andra rummet.

öfriga ledamöters indelning till tjänstgöring under sessionerna skulle,
efter hvad hofrätten framhöll, kunna tänkas ordnad antingen så, att dessa

1667/o8- Lönereglering skommitténs bet. XIV. 13

ledamöter, såsom dittills, finge hvarje vecka alternera mellan de båda sessionsrummen,
eller ock så, att de, i likhet med presidenten och äldsta hofrättsrådet,
finge sin tjänstgöring å visst rum. Den ständiga växling i divisionernas
sammansättning, som den förra anordningen komme att medföra,
skulle gifvetvis verka i hög grad hämmande å arbetets jämna gång och i
all synnerhet vålla afbräck i fråga om justeringen af protokoll och expeditioner,
hvilken enligt arbetsordningen skulle äga rum inför hofrätten
och plägade upptaga en ej ringa tid. Genom den senare anordningen åter
skulle väl vissa olägenheter uppstå, men då dessa syntes hofrätten i allt
fall vara mindre väsentliga än de ofvan antydda, höll hofrätten före, att
sistnämnda anordning med divisioner, bestående af fem fast indelade medlemmar
å hvarje, skulle vara att föredraga.

Därest flyttningen mellan sessionsrummen, enligt hvad sålunda föreslagits,
skulle komma att upphöra, ansågos de gällande bestämmelserna
angående göromålens fördelning mellan de båda rummen böra undergå
förändring i syfte att bereda så stor likformighet som möjligt åt arbetet
å de skilda divisionerna.

För detta ändamål syntes det hofrätten, som om brottmål och civila
besvärsmål borde mellan divisionerna liklottigt fördelas, hvaremot till
stora sessionsrummet borde alltjämt förläggas — utom upprop till domars
utgifvande — handläggning af dels sådana Kungl. Maj:ts remisser, som
ej anginge klagan öfver något hofrättens beslut, och dels ansökningsärenden,
dit ock ansågos böra räknas fiskaliska åtal, som icke vore lottade, äfvensom
anmälningar om anstånd af part i vädjadt mål och föreläggande
för part att ingifva felande handlingar. Flertalet af förenämnda remisser,
afseende stiftande eller ändring af lag eller författning, dispenser från
stadganden i fideikommisstiftelser samt åtskilliga administrativa åtgärder
såsom organisation af städernas rådstufvurätter och magistrater och ändringar
i rikets judiciella indelning m. m., syntes nämligen hofrätten vara af den
vikt, att presidenten borde, såsom dittills, i deras behandling taga del.
önskligt hade, enligt hofrättens mening, ock varit, om jämväl afgörandet
af fiskaliska aktioner kunnat förläggas enbart å samma rum, men härför
mötte hinder i § 21 af arbetsordningen, hvilken gifvetvis ej borde ändras
endast beträffande ifrågavarande hofrätt. Hvad anginge ansökningsären -

den var hofrätten af den åsikt, att åtminstone en del af dem vore af den
art, att presidenten ej borde vara utesluten från behandlingen af desamma;
och då handläggningen af dessa ärenden lämpligen ej borde splittras å
båda rummen, hade hofrätten funnit sig böra föreslå deras förläggande
till stora sessionsrummet.

Hofrätten framhöll vidare, att den justeringsplikt, som enligt gällande
bestämmelser i första hand ålåge ordförande å division, af nära till
hands liggande skäl syntes vara alldeles oförenlig med presidentens ställning
såsom chef och fördenskull böra öfverflyttas från honom å de på
stora sessionsrummet tjänstgörande ledamöterna.

Sedan hofrätten sålunda angifvit de hufvudsakliga ändringar, som
genomförandet af den ifrågasatta anordningen, enligt dess förmenande,
borde medföra i det rådande arbetssättet, öfvergick hofrätten till att yttra
sig öfver de olägenheter, som skulle blifva en följd af anordningen, genomförd
på det af hofrätten angifna sätt.

Att en minskning i arbetsprodukten skulle inträda, syntes hofrätten
vara ställdt utom tvifvel. Den väsentliga ökning i justeringsgöromål,
som skulle uppkomma för de å stora sessionsrummet tjänstgörande
ledamöterna, måste gifvetvis verka hämmande å arbetet på detta
rum. Härtill komme, att afbrott i arbetet därstädes understundom ej
kunde undvikas vid de tillfällen, då presidenten för fullgörandet af vissa
chefssysslor vore nödsakad att lämna sessionsrummet. Från ifrågavarande
synpunkt ansågs jämväl böra framhållas, att de tillfällen, då ledamot, som
åtnjöte befrielse från tjänstgöring å tjänsterummet för beredande af mål
till föredragning och afgörande, måste tillkallas för att taga del i afgörande!
af mål, beträffande Indika skiljaktiga meningar yppat sig, efter anordningens
genomförande skulle blifva betydligt talrikare, än hvad fallet vore
förut, då i mån af presidentens deltagande i arbetet å stora sessionsrummet
dylikt tillkallande därstädes ej erfordrades.

Presidentens öfvertagande af ordförandeskapet å den på stora sessionsrummet
tjänstgörande divisionen skulle, enligt hofrättens mening, äfven
under förutsättning att han fritoges från justeringsplikt i första hand, i
allt fall medföra, att han genom att nödgas i detalj deltaga i alla de å
detta rum förekommande, synnerligen växlande göromål näppeligen skulle

100

få nödig tid öfrig till förvaltningen af de presidentbefattningen tillhörande
åligganden i fråga om verkets organisatoriska angelägenheter m. m.

Att presidentens ställning såsom chef för verket måste blifva i hög
grad lidande däraf, att han skalle hafva att i hufvudsak fullgöra enahanda
göromål, som tillkomme ett af hofrättsråden, syntes hofrätten ligga i öppen
dag; och ansåg hofrätten ock antagligt, att afsevärda svårigheter skulle
yppas i fråga om utöfvandet af den ledning inom verket, synnerligast i
administrativt hänseende, som af nära till hands liggande skäl borde vara
koncentrerad hos verkets chef.

Den betydliga minskning i befordringsutsikter, som blefve en följd
af indragningen utaf en hofrättsrådstjänst, ko mme, enligt hofrättens uppfattning,
i sin ordning att menligt inverka på den i ett så litet verk redan
förut svårlösta frågan att på ett tillfredsställande sätt ordna rekryteringen
inom verket.

En annan olägenhet af indragningen blefve, att de flesta ledamöterna
först inemot pensionsåldern, åtskilliga kanske aldrig, skulle blifva
befriade från föredragningsskyldighet, ett förhållande, som säkerligen skulle
vara till föga fromma för arbetsproduktens både kvalitet och kvantitet.

Såsom af hofrätten förut antydts, skulle därjämte särskilda olägenheter
uppstå för den händelse, att, på sätt hofrätten föreslagit, flyttning
mellan sessionsrummen ej komme att äga rum.

I detta hänseende framhöll hofrätten, att genom presidentens öfvertagande
af ordförandeskapet å den ena divisionen han blefve urståndsatt
att å andra tider, än då denna ej tjänstgjorde, taga någon som helst del
i arbetet å andra divisionen. Gifvetvis måste det vid sådant förhållande
— förmenade hofrätten — blifva presidenten synnerligen svårt att vederbörligen
tillse, huru de till tjänstgöring å sistnämnda division indelade ledamöterna
och öfriga tjänstemännen fullgjorde sina åligganden. Den kännedom,
han i detta hänseende kunde förskaffa sig, blefve nästan inskränkt
till hvad rotlarna utvisade och således ej af annan art, än att den kunde
inhämtas af de myndigheter, hvilka i allmänhet hade att öfva tillsyn öfver
domstolarna. Att presidenten sålunda skulle komma att under långa tider
vara utesluten från nära nog hvarje berörin g i arbetet med mer än halfva
antalet ledamöter och ett flertal af hofrättens öfriga tjänstemän, måste,

101

enligt hofrättens åsikt, ur flera synpunkter vara synnerligen olämpligt.
Olägenheterna däraf skulle dock kunna mildras genom att indelningen å
divisionerna regelbundet omändrades vid de särskilda sessionernas början
äfvensom vid påskferiernas slut. En dylik omflyttning å divisionerna ansåg
hofråtten för öfrig! äfven vara lämplig för utjämning af den olikhet
i arbetet å de båda rummen, som skulle uppkomma i följd af det stora
antalet ansökningsärendens och flertalet remissers förläggande enbart till
stora sessionsrummet och ökningen i justeringsgöromål för ledamöterna på
detta rum. A andra sidan komme en sådan omflyttning att verka en icke
oväsentlig inskränkning i den frihet, presidenten förut ägde att ordna
sammansättningen af divisionerna så, som han med hänsyn till för handen
varande förhållanden kunde finna vara fördelaktigast för ett fruktbringande
arbete.

Såsom en annan menlig följd af att flyttning mellan sessionsrummen
ej komme att ske framhölls, att särskildt vädjade mål, ankommande
å de på stora sessionsrummet tjänstgörande ledamöternas föredragning,
skulle förekomma till afgörande senare än enahanda mål å andra rummet.
Tydligt vore nämligen, att de förh ållanden, som, enligt hvad ofvan nämnts,
borde påkalla omflyttning å divisionerna, jämväl måste föranleda, att de å
stora sessionsrummet tjänstgörande ledamöterna ej skulle medhinna föredrasine
af mål till så stort antal som ledamöterna å andra rummet.

O o

Efter att sålunda hafva påvisat de skilda olägenheter, som, enligt
hofrättens mening, skulle blifva en följd af den ifrågasatta anordningen,
anmärkte hofrätten vidare, hurusom det vore själffallet, att presidentbefattningen
i hofrätten efter anordningens genomförande skulle blifva långt
ifrån jämbördig med enahanda befattning i de öfriga hofrätterna. Enligt
hofrättens förmenande skulle i själfva verket genom berörda anordning
presidenten, med frånseende af benämningen och olikheten i aflöning,
blifva i det allra närmaste likställd med äldsta hofrättsrådet. Sålunda
skulle exempelvis den presidenten förut tillkommande rätten att under
sommarferierna själf välja tiden för sin ledighet upphöra, i det att hans
ledighet måste inträffa å den af hofrätten, törhända mot hans önskan,
bestämda tid, då den division, han tillhörde, icke vore i tjänstgöring. I
detta sammanhang ansåg hofrätten sig tillika böra fästa uppmärksamheten

102

därå, att, om den föreslagna anordningen genomfördes, presidenten därstädes,
för att i fråga om aflöningen blifva likställd med presidenterna i
de öfriga hofrätterna, borde tillförsäkras tjänstgöringspenningar äfven för
den tid, då han begagnade sig af den honom tillkommande rätten till befrielse
från tjänsteutöfning för enskilda angelägenheter under viss del af
hvarje session.

Såsom en följd af hvad hofrätten anfört om huru, enligt dess
förmenande, presidentbefattningen skulle komma att gestalta sig genom
den ifrågasatta anordningens genomförande, ansåg sig hofrätten äga
fullgoda grunder för det antagande, att nämnda befattning skulle te sig
betydligt mindre eftersträfvansvärd ån motsvarande befattning i de öfriga
hofrätterna.

Frågan om den föreslagna anordningen lämpligen läte sig genomföra
skulle, enligt hofrättens uppfattning, rätt mycket närma sig det spörsmålet,
huruvida presidentbefattningarna och andra därmed jämförliga chefsbefattningar
öfverhufvudtaget vore öfverflödiga. Detta ifrågasattes dock
ej af chefen för justitiedepartementet, hvilken tvärtom framhållit behofvet
af ifrågavarande chefsbefattning och såsom motiv för det af honom väckta
förslaget anfört allenast, att de göromål, som enligt gällande ordning vore
förenade med nämnda befattning, icke lämnade dess innehafvare tillräcklig
sysselsättning. Det syntes dock hofrätten, att, om presidenten, såsom
borde vara fallet, under sessionstimmarna vore tillstädes i hofrätten och,
i den mån hans öfriga åligganden lämnade honom tillfälle därtill, deltoge
i handläggning och afgörande af förekommande mål, därigenom skulle beredas
honom tillräcklig sysselsättning. Skulle det åter anses önskligt ålägga
honom någon föredragningsskyldighet, tycktes detta lämpligast kunna ske
beträffande sådana Kungl. Maj:ts remisser, som ej anginge klagan öfver
något hofrättens beslut.

Med stöd af hvad sålunda anförts och under framhållande att de
olägenheter, som skulle följa af den ifrågasatta anordningen, vida öfvervägde
den däraf uppkommande, jämförelsevis obetydliga besparingen för statsverket,
hemställde hofrätten, att det väckta förslaget icke måtte föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

103

Slutligen anmärkte hofrätten, att med hänsyn till det stora antalet
särskilda bestämmelser, som erfordrades för hofrätten i händelse af den
ifrågasatta anordningens genomförande, det möjligen skulle kunna sättas
i fråga, att till vinnande af större reda och enkelhet en ny, enbart för

denna hofrätt gällande arbetsordning borde utfärdas.

Från hofrättens yttrande i ärendet voro fyra ledamöter skiljaktiga. Skiljaktiga
a) Tre af dessa förklarade sig icke dela pluralitetens mening, att inomhofrätden
ifrågasatta anordningen med minsta olägenhet skulle kunna åvägabringas
genom anordnandet af fasta divisioner med tjänstgöring för hvardera
å visst rum. De däraf härflytande, af pluraliteten angifna olägenheter
hvilka, enligt nämnda ledamöters förmenande, skulle leda därhän, att
ifrågavarande lilla hofrätt blefve uppdelad i två af hvarandra skäligen
oberoende hälfter, syntes samma ledamöter vara af den afgörande betydelse,
att det icke borde ifrågakomma att välja en dylik anordning.

• Under öfverläggningarna hade — yttrade vidare ifrågavarande .leda möter

_ jämväl föreslagits att lösa frågan genom föreskrift, att presiden''
ten skulle vara ordförande å ena divisionen och äldsta tjänstgörande ledamoten
å den andra, hvarvid divisionerna skulle alternera mellan de båda
sessionsrummen såsom dittills, men då en dylik lösning komme att i än
högre grad än den af pluraliteten föreslagna nedsätta presidentbefattningens
värdighet och försvåra dess behöriga handhafvande, kunde den, enligt bemälda
ledamöters mening, lämnas ur räkningen.

Därest den ifrågasatta indragningen skulle kunna genomföras,, aterstode
således, enligt deras förmenande, endast att välja den anordningen,
att presidenten alltid finge tjänstgöra såsom ordförande å stora sessionsrummet
och äldsta tjänstgörande ledamoten — frånsedt de tider, då presidenten
ej vore i tjänstgöring — såsom ordförande å andra rummet, under
det öfriga ledamöter finge alternera mellan sessionsrummen såsom dittills.

Genom en dylik anordning undvekes ock den föreslagna, ganska invecklade
fördelningen af målen mellan divisionerna, afsedd att gälla enbart för
ifrågavarande hofrätt.

Bemälda ledamöter sade sig ingalunda förbise de olägenheter, som
skulle följa af en dylik anordning, men de hade dock kommit till den

104

uppfattning, att. hofrätten bort i sitt yttrande utgå från att samma anordning
skulle vinna tillämpning.

I (ifrigt voro de ense med pluraliteten.

b) Den återstående ledamoten ansåg, i likhet med pluraliteten, att,
om den ifrågasatta anordningen skulle genomföras, hofrättens indelning \
två divisioner med vissa bestämda ledamöter å hvarje borde bibehållas.”

En anordning i syfte att presidenten alltid skulle tjänstgöra å hofrättens
ena sessionsrum och äldsta ledamoten å det andra samt öfriga
ledamöter alternera mellan rummen innebure, enligt denne ledamots mening,
. en genomgripande förändring i arbetssättet, hvilken skulle inverka

menligt på arbetet och svårligen kunde inrymmas i gällande arbetsordning.

Ifrågavarande ledamot ansåg sig emellertid ej kunna biträda plurahtetens
förslag, att divisionernas flyttning mellan rummen skulle upphöra.
Berörda, förslag hade nämligen, såsom af pluraliteten anmärkts, till följd, m
att vädjade mål skulle förekomma till afgörande senare å ena divisionen
än å den andra, hvilket vore en alltför stor olägenhet. Den lika fördel- /
ning af målen, som verkades genom flyttningen, kunde knappast åstadkommas
på något annat lika lämpligt sätt; och det syntes ej vara nödvändigt,
att den ledamot, som erhölle titeln president, ständigt skulle tjänstgöra” å
stora sessionsrummet.

Då emellertid flertalet af de skäl, pluraliteten anfört mot den ifrågasatta
indragningen, ägde sin giltighet, äfven om flyttningen mellan rummen
bibehölles, instämde jämväl denne ledamot i pluralitetens hemställan,
att det väckta förslaget ej måtte föranleda någon Kurigl. Maj:ts åtgärd
Cju{etitJe-r Hofrättens ofvan omförmäla yttrande jämte tillhörande förslag till
Äe<älldnngar 1 arbetsordningen anmäldes af chefen för justitiedepartementet
«/u 1904. i statsråd den 31 december 1904.

Efter att därvid hafva närmare redogjort för innehållet af berörda
handlingar yttrade departementschefen följande.

De skäl, hofrätten anfört för sitt afstyrkande af den föreslagna anordningen,
syntes departementschefen visserligen icke vara tillräckligt öfvertygande,
utan vore han fortfarande af den åsikt, att samma anordning borde
kunna genomföras utan väsentligare olägenheter.

105

Då emellertid löneregleringskommittén jämväl hade att taga under
öfvervägande, huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde
beredas till indragning af tjänster, som genom de förändrade anordningarna
kunde undvaras, syntes den af departementschefen väckta frågan lämpligen
böra hänskjutas till nämnda kommitté.

Vid sådant förhållande ansåg departementschefen skäl icke förefinnas
att låta vidare anstå med återbesättande af den lediga presidentbefattningen
i hofrätten, under förutsättning att en blifvande innehafvare
af befattningen tillförbundes att framdeles underkasta sig den förändring
i tjänstgöring och åligganden, som kunde blifva en följd af ett genomförande
af den ifrågasatta anordningen.

På hemställan af chefen för justitiedepartementet utnämnde därefter
Kungl. Maj:t sistnämnda dag till president i hofrätten den nuvarande innehafvaren
af samma befattning med skyldighet för honom att underkasta
sig den ändring i tjänstgöringsskyldighet och åligganden, som framdeles
kunde varda bestämd; och förordnades i sammanhang därmed, att handlingarna
i förevarande ärende skulle öfverlämnas till kommittén för att
vid fullgörande af dess uppdrag, i hvad det afsåge hofrätterna, tagas i
öfvervägande.

Med skrifvelse den 30 januari 1908 hafva vidare från justitie-. Mga om
departementet till kommittén öfverlämnats åtskilliga handlingar i fråga Om en särskild
inrättandet af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket. hn°orrad%rna

handlingar anser sig kommittén böra här af riket

För innehållet af dessa
lämna följande redogörelse.

Den 13 april 1905 anbefalldes Svea hofrätt dels att^ill Kungl. Maj:t
inkomma med uppgifter å antalet vädjade mål, civila besvärsmål samt
underställningsmål och besvär i brottmål, som under hvart och ett af
åren 1894 till och med 1904 inkommit till hofrätten, särskilt • från hvart
och ett af de län, som lyda under hofråttens jurisdiktion, dels ock att i
plenum afgifva utlåtande såväl beträffande behofvet och lämpligheten af
inrättandet af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket, som ock
i fråga om det jurisdiktionsområde, som borde tilläggas en dylik hofrätt,

i667/o8. Lönereglerings kommitténs bet. XIV. 14

Svea hofrätts
utlåtande
w/i»
1905.

106

den ort, å hvilken densamma lämpligen borde hafva sitt säte, det antal
divisioner, hvaraf den behöfde bestå, och det antal divisioner, som komme
att erfordras för återstoden af Svea hofrätts jurisdiktionsområde.

I det i anledning däraf den 20 december 1905 afgifna utlåtandet
erinrade hofrätten till en början, hurusom vid ärendets föredragning i
statsrådet vederbörande departementschef anfört, bland annat, att förslag
om inrättande af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket på
senare tider gång efter annan framställts; att med den starka utveckling,
hvari dessa landsdelar vore stadda, inrättandet af en sådan hofrätt syntes
departementschefen endast vara en tidsfråga; att det visat sig, att Svea
hofrätt icke med sju divisioner medhunne det arbete, hofrätten hade att
fullgöra, ity att från och med år 1901 antalet balanserade mål alltjämt
ökats och vid 1903 års slut nått en sådan höjd, att det befunnits oundgängligen
nödigt att vidtaga åtgärder för balansens minskande; att Kungl.
Maj:t därför, i enlighet med hofrättens framställning, den 27 maj 1904
förordnat om hofrättens förstärkande med en extra division under ett år
från den 1 september 1904; att, såvidt man kunde bedöma af arbetsresultatet
under år 1904, det syntes vara att befara, att, därest ej tillströmningen
af mål minskades, behofvet af den åttonde divisionen komme att
blifva konstant; samt att, då ett vidare fortgående på den förut inslagna
vägen att öka antalet divisioner i hofrätten icke syntes departementschefen
böra ifrågakomma, han ansåge tiden vara inne att taga under allvarlig
ompröfning frågan om inrättandet af en ny hofrätt.

Med öfverlämnande af uppgifter angående antalet vädjade mål,
civila besvärsmål samt underställningsmål och besvär i brottmål, som
under hvart och ett af åren 1894 till och med 1904 till hofrätten inkommit,
särskilt flan Stockholms stad samt hvart och ett af länen inom hofrättens
domvärjo, upptog hofrätten i sitt utlåtande till besvarande frågan,
huruvida behofvet af en åttonde division kunde antagas blifva konstant
eller icke. *

I sådant hänseende gjordes en jämförelse mellan de nyssberörda
uppgifterna, i hvad de angingo åren 1895—1904, och motsvarande uppgifter
för tioårsperioden 1885—1894, utvisande, att under åren 1895—1904
till hofrätten inkommit i medeltal årligen 282,i mål mindre än under åren

107

1885—1894, hvilken medelsiffra på de olika slagen af mål fördelat sig
sålunda: civila besvärsmål 149,2, brottmål 86,2 och vädjade mål 46,7.

Enligt hofrättens åsikt kunde dock af nämnda siffror ej dragas den
slutsats, att det arbetsmaterial, som inkommit till hofrätten, skulle hafva
i stort sedt minskats. I själfva verket vore förhållandet det motsatta, i
hvilket afseende anfördes följande.

Den ifrågavarande minskningen i antalet mål folie, såsom siffrorna
gåfve vid handen, till hufvudsaklig del på de i allmänhet i fråga om utgörandet
mindre tidsödande civila besvärsmål.

Af sifferuppgifterna att döma hade visserligen brottmålen äfven, ehuru
i mindre grad, nedgått i antal, men denna nedgång berodde hufvudsakligen
därpå, att i uppgifterna för den tidigare tioårsperioden bland brottmålen
inginge till ganska stort antal mål, som rört allenast straffsammanläggningar,
hvilket slag af mål genom lag den 29 maj 1896 på grund af dessa måls föga
invecklade beskaffenhet öfverlämnats till Konungens befallningshafvandes
handläggning och således icke förekomme i uppgifterna för flertalet af
åren inom den senare tioårsperioden.

Beträffande antalet af de mål, som toge hofrättens tid mest i anspråk,
eller de vädjade målen visade sig vid jämförelse mellan tioårsperioderna
i deras helhet en ringa nedgång. Men granskades förhållandet med
inkomna vädjade mål under de särskilda år, som inginge i tioårsperioden
1895—1904, befunnes däremot, att antalet dylika mål, som år 1895 uppgått
till 1,387, visserligen de nästföljande sex åren utgjort i medeltal endast
1,232,3 samt under ett af dessa år nedgått ända till 1,182, men att antalet
därefter under de tre sista åren af perioden stigit i ansenlig grad.
De hade nämligen utgjort år 1902 1,501, år 1903 1,449 och år 1904
1,507. Af dessa förhållanden, i förening med den omständigheten att under
hela tioårsperioden 1885—1894 årliga medeltalet utgjort 1,370,5, ansåg
hofrätten kunna med visshet dragas den slutsats, att det relativt
ringa antalet af vädjade mål under åren 1896—1901 måste hafva varit
beroende på tillfälliga omständigheter, antagligen på de mer än vanligt
gynnsamma ekonomiska förhållandena inom landet vid samma tid. Enligt
hofrättens mening vore det den därefter från och med år 1902 inträffade
ansenliga stegringen i de inkomna vädjade målens antal, som till hufvud -

108

saklig del orsakat, att, efter det en tidigare hos hofrätten uppkommen balans
af vädjade mål under åren före 1902 efter hand nedbringats till normal
siffra, balansen åter hastigt ökats och att hofrättens ordinarie arbetskrafter
måst förstärkas med den åttonde divisionen.

Arbetsbördans tyngd bestämdes emellertid — framhöll hofrätten —
icke uteslutande af målens antal, utan tillika och i mycket väsentlig grad
af deras beskaffenhet. Ett inveckladt och vidlyftigt mål kunde ensamt .
kräfva samma mått af tid och arbete som ett flertal andra mål af mindre
svårlöst art. Erfarenheten syntes ock gifva vid handen, att till hofrätten
mindre ofta än förr fullföljdes mål af sistnämnda slag och att särskildt
bland de vädjade målen antalet af de svårare eller eljest mera tidsödande
växte. Hofrätten antog, att förklaringen därtill förnämligast vore att söka
å ena sidan i stigande kultur och å andra sidan däri, att de ekonomiska
intressena blifvit mera omfattande och rättsförhållandena mera komplicerade.
Därigenom att allmänheten dåmera ägde större tillgång till goda
och juridiskt bildade advokater, förebyggdes äfven ofta, att rättsligt klara
fall droges under domstols pröfning. Då uppkomna stridigheter vida
oftare än förr bilades utan rättegång, syntes detta hafva till följd, att
genom frånskiljande af mindre tvistiga fall de mål, som domstolarna finge
att handlägga, komme att i större proportion än förr utgöras af sådana,
hvilka företedde verkligt svårlösta och tvifvelaktiga frågor. Till arbetets
tyngande verkade jämväl, enligt hofrättens åsikt, att bland de mål, som
fullföljdes, inginge i stigande antal tidsödande mål från rikets nordligaste
delar.

Efter en redogörelse för de under åren 1902—1904 afgjorda målen
uttalade hofrätten, att frågan om stadigvarande behof af den åttonde divisionen
kunde sägas vara hufvudsakligen beroende därpå, om i antalet
inkommande vademål, sådant det visat sig från och med år 1902, väsentlig
och bestående nedgång inträdde. Hvad intill slutet af år 1905 förekommit
syntes hofrätten icke gifva anledning att förutsätta återgång i antalet
dylika mål; och på grund af tidigare erfarenhet ansågs föga antagligt,
att med stigande folkmängd och fortgående utveckling det skulle
efter hand i det hela uppstå sådan verklig och varaktig minskning i hofrättens
arbetsmaterial, att den åttonde divisionen kunde undvaras. För

109

rättsskipningens jämna gång vore det ock enligt hofrättens åsikt af vikt, att
till dess förfogande fullt tillräckliga arbetskrafter funnes, så att icke tillfälliga
stegringar af antalet inkommande mål vållade uppkomst af stora
balanser med däraf härflytande olägenheter.

I fråga därefter om en särskild öfverdomstol för de norra delarna
af riket erinrade hofrätten, att till stöd för de tid efter annan framkomna
förslagen om inrättandet af en dylik domstol anförts, bland annat,
dels att Svea hofrätt redan med den år 1897 tillkomna sjunde
divisionen nått en omfattning, som vore ägnad att ingifva farhågor för
sammanhållningen inom verket och som i allt fall icke lämpligen kunde
ökas, utan att enheten i rättsskipningen på de olika afdelningarna äfventyrades,
dels att den hofrätten tillkommande uppsikten öfver underdomstolarna
skulle komma att slappas, i den mån verket blefve större, dels
ock att i fråga om befordringarna inom ett så stort ämbetsverk det vore
att befara, att icke samtliga ledamöter skulle besitta tillräcklig kännedom
om de personer, som sträfvade att vinna fast anställning i verket.

Beträffande den uttalade farhågan för bristande enhet i rättsskipningen
på hofrättens olika divisioner syntes det hofrätten vara uppenbart,
att, därest af de divisioner, som för hofrättens domsområde vore erforderliga,
ett antal afskildes och förlädes till annan ort för att bilda en särskild
hofrätt för de nordligare delarna af riket, enheten uti rättsskipningen i
andra instans skulle äfventyras i långt högre grad, än om samtliga divisionerna
fortfarande vore samlade på samma plats och inom en enda hofrätt.

Tillika erinrades, hurusom i den för hofrätten gällande arbetsordningen
bestämmelser funnes därom, att mål, som ägde sammanhang eller
vore af lika beskaffenhet, finge tilldelas samma division eller samma referent.
I syfte att förhindra, att hofrätten i vissa fall skulle komma att
röra sig i allt för tunga former, hade i arbetsordningen jämväl införts
stadganden, enligt hvilka åtskilliga administrativa ärenden kunde handläggas
af ett hegränsadt antal ledamöter. Sålunda hade presidenten bemyndigats
att från deltagande i plenisammanträden befria ledamöter å
division, som handlade uteslutande vädjade och instämda mål. I behandling
af frågor om tjänstledighet för underdomare och om förordnande
att förvalta underdomares ämbete, hvilka frågors afgörande bildade den

hufvudsakligaste delen af hofrättens administrativa verksamhet, deltoge endast
två af hofråttens divisioner samtidigt, Jämväl på annat sätt hade
väsentlig begränsning skett af de fall, då ärenden skulle handläggas i plenum.
I följd af dessa anordningar hade, enligt hofrättens mening, inrättandet
af den åttonde divisionen icke vållat några vidare olägenheter uti
ifrågavarande hänseende.

Vidkommande uppsikten öfver underdomare framhölls af hofrätten,
att, då nämnda uppsikt under rådande förhållanden icke kunde förverkligas
genom inspektioner, det läge i sakens natur, att hofrättens inskridande
mot underdomare, oafsedt de fall då sådant påkallades af vederbörande
åklagare, i allmänhet kunde föranledas endast af anförda klagomål eller
däraf, att hofrätten i något under dess pröfning draget mål funne skal
till anmärkning förekomma. Denna sida af hofrättens öfvervakande verksamhet
vore följaktligen icke beroende af det större eller mindre antal
divisioner, hvaraf hofrätten bestode. Däremot minskades, i samma mån
som verket tilltoge i omfattning, tillfällena för hvarje särskild hofrättsledamot
att erhålla erfarenhet om dugligheten hos underdomares vikarier
och dessas lämplighet för domarekallet. Med anledning däraf hade, då
närmare upplysningar i berörda afseende i något fall syntes vara af behofvet
påkallade, användts den utväg, att hofrättens ledamöter sammankommit,
därvid till utredning meddelats de inom hofrätten tillgängliga
upplysningar i frågan.

Beträffande slutligen farhågan, att en hofrätt, bestående af ett större
antal divisioner, skulle såsom helhet betraktad komma att sakna tillräcklig
kännedom om de personer, som önskade att vinna fast anställning inom
verket, vore, menade hofrätten, att märka, hurusom, enligt hvad erfarenheten
visade, den tid, under hvilken den extra ordinarie tjänstemannen nödgades
tjänstgöra i hofrätten, innan fråga uppstode om erhållande ens af
förordnande att såsom vikarie uppehålla ordinarie tjänst, blefve ganska
lång. Då tjänstgöring såsom fiskal eller föredragande i brottmål i regel
ledde till förordnande att biträda hofrätten i egenskap af adjungerad ledamot
och därigenom till befordran inom ledamotsgraden, vore det för hofrätten
i främsta rummet af vikt att göra ett godt urval bland dem, som
eftersträfvade fiskalsförordnande. Aspiranttiden för dessa plägade uppgå till

minst två år, ofta nog till tre år och däröfver. Det syntes hofrätten, att
cod ledning kunde vinnas för bedömande af vederbörandes större eller
mindre duglighet, under förutsättning att de träget tjänstgjorde berörda
tid. Efter erhållet förordnande koinine tjänstemannens skicklighet att
under lång tid sättas på ytterligare prof, innan han undfinge ordinarie
beställning. Olägenheter af svårare beskaffenhet kunde därför, enligt hofrättens
åsikt, ej befaras uti nämnda hänseende.

De skäl, som på grund af Svea hofrätts storlek såsom ämbetsverk anförts
för behöfligheten af hofrättens uppdelning i två öfverd o mstolar, ansågos
alltså icke ådagalägga nödvändigheten af en sådan anordning.

Det återstode därför, enligt hofrättens mening, att tillse, huruvida
inrättandet af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket ändock
kunde vara af förefintligt behof påkalladt eller eljest i och för sig lämpligt.
I sådant hänseende upptogs först till skärskådande, hvad som
blifvit anfördt därom, att de långa afstånden mellan de norrländska orterna
och hufvudstaden gjorde det svårt och synnerligen kostsamt för de rättssökande
att sammanträffa och rådgöra med de ombud, som anlitades att i
hofrätten föra deras talan, och att af samma orsak svårigheter förelåge att
anordna förhör med parter eller vittnen inför hofrätten.

I detta afseende erinrades, att proceduren inför hofrätten under nuvarande
förhållanden, då rättegångsförfarandet därstädes vore skriftligt, i
allmänhet icke påkallade vidare åtgärd från partens eller hans ombuds
sida än författande och ingifvande af nödiga skriftliga inlagor i målet och
att, såvidt erfarenheten visat, dessa inlagor vanligen författades af samma
ombud, som parten anlitat vid underrätten, eller af annan person i partens
hemtrakt.

Därigenom att en hofrätt förlädes till någon ort i Norrland vore,
syntes det Svea hofrätt, uti ifrågavarande afseende icke synnerligen mycket
vunnet. Afstånden i denna landsdel vore nämligen så stora, att någon
egentlig fördel af en särskild hofrätt därstädes icke skulle uppkomma för
andra än de parter, som vore boende i grannskapet af hofrättens förläggningsort.

Af enahanda skäl ansågs det icke heller synnerligen ofta kunna
ifrågakomma, att erforderliga förhör med parter eller vittnen komme att

O 7

112

hållas inför en särskild norrländsk hofrätt. En sådan skulle säkerligen
oftast nödgas att till inskränkande af kostnaderna för parters och vittnens
intällelse använda samma förfarande som Svea hofrätt eller att uppdraga
åt lämplig underdomstol, i regel den som förut haft befattning med målet,
att däri hålla erforderliga förhör.

Det syntes för öfrigt, att med de allt lättare och billigare järnvägskommunikationerna
emellan de norra delarna af riket och hufvudstaden
afstånden komme att få alltmer minskad betydelse i berörda hänseende;
många rättssökande skulle säkerligen anse såsom en fördel att kunna just
af någon bland hufvudstadens skickliga rättsbildade advokater vinna biträde
för talans fullföljd såväl i hofrätten som hos Kungl. Maj:t.

Såsom skäl för en hofrätts upprättande i Norrland hade ock andraga,
att Norrlands industri och de därur uppkommande affärsförhållanden
i mycket skilde sig från hvad i sådant afseende förekomme inom
öfriga delar af landet, och att rättstvister, som i Norrland uppstode, sålunda
finge en säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild
karaktär, i följd hvaraf för deras bedömande skulle fordras en djupare inblick
i och kännedom om de norrländska förhållandena. En hofrätt för
Norrland skulle därför, hade det sagts, hafva till uppgift att lämna domstolens
ledamöter tillfälle att sätta sig mera in i och erhålla en nosrsrannare
kunskap om berörda för orten speciella förhållanden än som kunde vara
m^jligt på en långt aflägsen plats, där dessa förhållanden i allmänhet vore
okända.

De rättegångsmål, som sålunda åsyftades, ansåg Svea hofrätt hufvudsakligen
vara sådana, som på ett eller annat sätt hade sammanhang med
skogshandteringen och trävaruindustrien, såsom rättegångar angående
ägande- eller nyttjanderätt till skog, oloflig skogsafverkning, flottning,
trävaruförsäljningar med mera dylikt. Mål af samma slag och liknande
beskaffenhet inkomme dock i rätt stort antal jämväl från andra landsdelar,
där skogsnäring i större skala bedrefves, såsom Dalarne och Värmland. I
de norrländska malen tvistades visserligen ofta om jämförelsevis höga
värden, men däremot kunde om samma mål knappast med skäl sägas, att
de i allmänhet i jämförelse med dylika mål från Dalarne och Värmland
vore af någon verkligt säregen karaktär.

113

Då mål af ifrågavarande art år från år och i betydande antal handlades
hos Svea hofrätt, tillägnade sig hofrättens ledamöter ganska snart
god förtrogenhet med de speciella förhållanden, som komme till synes i
sådana mål och för domaren vore af vikt att känna. En del af domstolens
ledamöter hade för öfrigt redan tidigare under tjänstgöring såsom underdomare
varit i tillfälle att förvärfva dylik erfarenhet.

Det hade anförts, att vid en öfverdomstol i Norrland domstolsledamöterna
antagligen skulle komma att besitta en mera fullständig förtrogenhet
med och större vana vid ifrågavarande slag af mål och att därigenom
målens afgörande i öfverdomstolen borde kunna underlättas. Förhållandet
vore emellertid, enligt hofrättens mening, att, såvidt den tyngande
beskaffenheten hos mål, som därvid afsåges, icke berodde mera uteslutande
på målens vidlyftighet eller däri förekommande svårlösta juridiska
spörsmål, mötande svårigheter merendels härrörde däraf, att processmaterialet,
sådant det förelåge i underrättens protokoll, icke lämnade tillräcklig
utredning beträffande de speciella omständigheter, som kunde hafva inflytande
på föreliggande frågors bedömande. Hvad i berörda afseende bruste
kunde emellertid ej ersättas blott genom erfarenhet i allmänhet om tvister
af dylika slag. Det syntes därför hofrätten, att denna erfarenhet, ehuru
nyttig, i verkligheten hade ganska underordnad betydelse såsom medel att
för öfverdomstol underlätta själfva afgörandet af målen.

De fördelar, som för den rättssökande allmänheten eller eljest ur
processuell synpunkt kunde under nu gällande rättegångsordning vinnas
genom upprättande af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket,
vore därför, enligt Svea hofrätts åsikt, alltför oväsentliga att kunna i och
för sig utgöra grand för vidtagande af en dylik genomgripande åtgärd.

Därefter berörde hofrätt en vissa omständigheter, som syntes densamma
tala emot den ifrågasatta förändringen.

Därvid anfördes, att den organisation af hofrätt i Norrland, som nu
kunde ske, antagligen icke komme att under synnerligen lång tid blifva
beståndande. En tilltänkt reform i rättegångsordningen med i regel muntliga
och omedelbara förhandlingar jämväl i mellaninstansen skulle uppenbarligen
i fråga om öfverdomstolarnas förläggning, storleken af personalen

1667/o8 Lönereglering skommitténs bet. XIV. 15

114

i hvarje sådan, domstolslokaler m. in. betinga helt andra anordningar, än
som kunde ifrågakomma under nuvarande förhållanden.

I detta sammanhang fästes ock uppmärksamheten vid en annan
fråga, som, enligt hofrättens åsikt, vore af största vikt, den nämligen
huruvida det skulle i längden låta sig göra att få på fullt tillfredsställande
sätt besatta ett större antal ledamotsplatser inom en hofrätt i Norrland.

Den första uppsättningen af en sådan hofrätt blefve visserligeu
underlättad därigenom, att enligt villkor i lönestaten för Svea hofrätt de
åtta yngsta assessorerna vore jämte de fyra yngsta notarierna och de två
yngsta fiskalerna underkastade skyldighet att låta sig förflyttas till annan
hofrätt.

De unga jurister, som efter slutad tingstjänstgöring ägnade sig åt
Svea hofrätts tjänst i syfte att därstädes vinna anställning till en början såsom
tillförordnade fiskaler och sedermera såsom ledamöter, vore emellertid under
de vanligen två till tre år, som förflöte innan fiskalsförordnande
kunde erhållas, ej sällan i tillfälle att samtidigt tjänstgöra i andra ämbetsverk
eller hos Riksdagen och därigenom bereda sig bidrag till lefnadskostnadernas
bestridande, på samma gång de till fromma för sin utbildning
förvärfvade erfarenhet inom olika områden af statsförvaltningen. Då
hofrätten i förekommande fall bland liera sökande till fiskalsförordnande
valde den eller de mest framstående, måste inträffa, att en eller annan
aspirant icke erhölle den önskade anställningen, men då han under
aspiranttiden kunnat åt sig bevara befordringstur inom annat ämbetsverk,
borde nämnda tid ändock ej vara gagnlöst förspilld. Möjligheten att under
väntetiden genom arbete utom hofrätten förskaffa sig inkomst bidroge
ock att inom hofrätten kvarhålla mången dugande ung man, som eljest
af ekonomiska skäl tilläfventyrs icke skulle kunnat afvakta tillfälle till
befordran i verket.

Till följd af sådana orsaker hade det dittills i allmänhet varit god
tillgång på aspiranter till fiskalsförordnande, och någon egentlig svårighet
hade icke mött att rekrytera Svea hofrätts personal med goda förmågor.

Hofrätten ansåg det vara uppenbart, att förhållandena skulle i ofvanberörda
hänseenden för de extra ordinarie tjänstemännen ställa sig
vida ogynnsammare i en norrländsk stad, där enahanda tillfällen till extra

115

inkomster för ett flertal unga jurister ej förekomme och där ett misslyckande
att vinna anställning inom öfverdomstolen ofta nog skulle vara
liktydigt med flera års förspilld tid.

Det vore fördenskull antagligt, att anställning vid hofrätt i norrländsk
stad i allmänhet kommc att anses mindre eftersträfvansvärd än
motsvarande anställning i de öfriga hofrätterna; och den faran läge nära
till hands, att en till stad i Norrland förlagd hofrätt, i saknad af tillfällen
till urval, alltför ofta skulle nödgas i maktpåliggande tjänstgöring använda
och sedermera bland sina ledamöter upptaga personer, som icke ägde fullgoda
kvalifikationer. Toges tillika i betraktande, att tillfälle att erhålla
förflyttning till verksamhet på sydligare platser företrädesvis komrne att
yppas för de skickligaste bland personalen och att dessa tillfällen antagligen
icke ofta skulle lämnas obegagnade, syntes det icke saknas anledning
till allvarliga farhågor uti ifrågavarande hänseende.

Af hvad sålunda anförts ansåg hofrätten framgå, att upprättandet
af särskild hofrätt för de nordligare delarna af riket ej i verkligheten
påkallades af något förefintligt oundgängligt behof eller ens kunde betecknas
såsom under förhandenvarande förhållanden i öfvervägande grad
lämpligt.

För den händelse emellertid att en motsatt åsikt skulle göra sig
gällande, ansåg Svea hofrätt sig hafva att tillse, huru en dylik hofrätt
kunde i hufvudsak böra anordnas.

Jurisdiktionsområdet för den nya öfverdomstolen borde i så fall utgöras
af Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Att under samma jurisdiktion förlägga den återstående delen af Norrland,
nämligen Gäfleborgs län, hade tillförne icke ens ifrågasatts; och länets närhet
till samt goda kommunikationer med hufvudstaden syntes uppenbarligen
göra en sådan förändring olämplig.

Däremot ansågs, att det möjligen kunde ifrågasättas att under Svea
hofrätts jurisdiktion bibehålla äfven Västernorrlands län. Därför talade
i viss män de förhållandevis goda förbindelser, som äfven sistnämnda län
ovedersägligen ägde med hufvudstaden. Tanken på en sådan anordning
måste dock öfvergifvas redan af den grund, att mål, som fullföljdes från de
återstående tre länen, eller Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

116

icke bildade tillräckligt arbetsmaterial ens för en af två divisioner bestående
hofrätt.

Vid beräkning af behofvet utaf arbetskrafter för en hofrätt, afsedd
för de fyra nordligaste länen, syntes ledning kunna hämtas i främsta
rummet från antalet under femårsperioden närmast före år 1905 till Svea
hofrätt inkomna mål af olika slag. Statistiken för denna period visade,
att det antal vädjade mål, som under perioden inkommit till hofrätton
från de fyra nordligaste länen, utgjorde i det närmaste 33,3 procent af
samtliga till hofrätten inkomna vademål. Motsvarande siffra vore i afseende
å civila besvärsmål något mindre eller 30,9 procent, men i fråga om
brottmålen högre eller 36,7 procent.

På grund däraf och med hänsyn därtill att mål från de nordligaste
länen i många fall toge öfverdomstolens tid mera i anspråk än mål från
de ofri ga länen, syntes det Svea hofrätt, att för en hofrätt med jurisdiktionsområde
bestående af Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län borde beräknas tre divisioner. För återstoden af Svea hofrätts
jurisdiktionsområde skulle fem divisioner vara erforderliga.

Vidkommande slutligen frågan om den ort, hvarest en öfverdomstol
för de fyra nordligaste länen borde hafva sitt säte, ansåg Svea hofrätt
denna ort vara att söka inom Västernorrlands län. Statistiken utvisade
nämligen, att från detta län ensamt inkomme icke obetydligt flera tvistemål
än från de tre öfriga länen tillsammans och att Västernorrlands län
af civila besvärsmål samt brottmål lämnade ett antal, motsvarande ungefär
två tredjedelar af antalet dylika mål från de öfriga länen.

Valet skulle, enligt hofrättens mening, stå mellan Härnösand och
Sundsvall, och ansågs Härnösand med afseende å dess belägenhet och egenskap
af residensstad böra lämnas företräde.

Att förlägga den norrländska öfverdomstolen till ort med så nordlig
belägenhet, att domstolens tillvaro skulle kunna blifva af verklig betydelse
jämväl för kulturutvecklingen inom rikets nordligare delar, syntes icke
kunna ifrågakomma.

Justitieom- I skrifvelse den 15 juli 1907 gjorde justitieombudsmannen fram nms7krif-

Ställning hos Kungl. Maj:t om inrättande af en särskild hofrätt för Norr -

117

Han erinrade därvid först om följande yttrande af nya lagberedningen
i dess den 6 juni 1884 afgifna betänkande i fråga om rättegångsväsendets
ombildning:

»Sedan den äldre lagberedningens första yttrande afgafs, hafva i
åtskilliga landsdelar inträdt förändringar i folkmängd, industri och samfärdsel
af den beskaffenhet, att en förändring äfven i hofrättsindelningen
synes vara, om ock ej ur processuell synpunkt ovillkorligen nödig, dock
i hög grad praktiskt lämplig och gagnelig. Särskild uppmärksamhet förtjäna
härvid de norrländska landskapen, hvilka erhållit en ständigt växande
betydelse, som för ett hälft sekel sedan knappt kunde förutses. Det beroende
i ekonomiskt afseende, hvari såväl städer som landsbygd på den
tiden stodo till hufvudstaden, har lämnat rum för eu själfståndigare ställning’,
och affärsrörelsens centrum är icke lika uteslutande som förr befintligt
i Stockholm. På sådan grund borde med allt skäl kunna antagas,
att öfvervägande fördelar skulle uppstå för den löftesrika norrländska
bygden, därest äfven rättsskipningen i högre instans flyttades närmare
affärslifvets nya hufvudplatser. Ur denna synpunkt föreställer sig beredningen,
att frågan om inrättandet af en särskild hofrätt för Norrland eller
rättare sagdt för de nordligaste länen bör utan uppskof tagas under ompröfning».

Justitieombudsmannen påpekade jämväl, att förstärkta lagberedningen
i sitt den 20 juni 1887 afgifna yttrande öfver nya lagberedningens betänkande
bitrådt förslaget uti förevarande afseende, äfvensom att den sålunda
väckta frågan om inrättande af en särskild hofrätt för de norrländska länen
eller vissa af dem sedermera vid olika tillfällen gjorts till föremål för
enskilda motionärers framställningar till Riksdagen.

I sistnämnda hänseende erinrades, hurusom, då Riksdagens båda kamrar
år 1904, emot vederbörande utskotts hemställan, afslogo motioner i
fråga om inrättande af en särskild hofrätt i Norrland, de hufvudsakliga
skäl, som därför anfördes, voro, att den ökning af antalet balanserade
mål i Svea hofrätt, som under de sist förflutna åren visat sig, kunde
anses såsom tillfällig; att, därest emellertid målens antal framdeles skulle
visa en konstant ökning, Kungl. Maj:t icke torde underlåta att för Riksdagen
framlägga förslag till nödiga åtgärder för rättsskipningens jämna

118

fortgång, hvadan det icke syntes nödvändigt, att Riksdagen i denna fråga
toge initiativet; och att dessutom, då förslag om reformerande af vår domstolsorganisation
vore att motse, det vore olämpligt att upprätta en ny
öfverdomstol, som sedermera möjligen kunde finnas obehöflig.

Justitieombudsmannen ingick därefter i bemötande af vissa delar i
Svea hofrätts förenämnda utlåtande den 20 december 1905.

Han erinrade i sådant hänseende först om hvad hofrätten anfört angående
spörsmålet, huruvida behofvet af en åttonde division inom hofrätten
kunde antagas blifva konstant eller icke, och han fästade uppmärksamheten
därå, att hofrätten sedermera uti underdånig skrifvelse den 1 oktober
1906 meddelat, att behofvet af den extra divisionen fortfarande kvarstode
och att detta behof vore så stadigvarande, att hofrätten ansett det kunna
ifrågasättas, huruvida icke åtgärd genast borde vidtagas för den extra
divisionens uppförande på ordinarie stat.

Därmed vore, enligt justitieombudsmannens mening, konstateradt, att
den ökning i Svea hofrätts arbetsbörda, som bragtes på tal vid 1904 års
riksdag, icke varit allenast tillfällig, såsom då förmenades af motståndarna
till förslaget om inrättande af en särskild hofrätt för Norrland. Följaktligen
hade också ett af de åberopade hufvudskälen mot samma förslag
bortfallit.

Justitieombudsmannen framhöll vidare, att Svea hofrätt förklarat
sig anse, dels att dess storlek icke medförde några egentliga olägenheter,
dels ock att de fördelar, som för den rättssökande allmänheten
eller eljest ur processuell synpunkt kunde under nu gällande rättegångsordning
vinnas genom upprättande af en särskild hofrätt för de norra
delarna af riket, vore alltför oväsentliga att kunna i och för sig utgöra
grund för vidtagande af en åtgärd, som icke ens kunde betecknas såsom
i öfvervägande grad lämplig.

Mot hvad hofrätten i förstnämnda hänseende uttalat, särskildt i fråga
om yppad farhåga, att en öfverdomstol, bestående af ett större antal divisioner,
skulle, såsom helhet betraktad, komma att sakna tillräcklig kännedom
om de personer, som önskade att vinna fast anställning inom verket,
anförde justitieombudsmannen följande.

119

Sedan hofrättens ifrågavarande yttrande afgifvits, hade aspiranttiden för
fiskalsförordnande något förkortats. Äfven om man finge antaga, att erhållande
af fiskalsförordnande för närvarande i allmänhet förutsatte två års föregående
tjänstgöring i hofrätten, kunde emellertid denna tid, ehuru visserligen i
och för sig ganska lång, icke vara tillräcklig för att hofrättens alla ledamöter
skulle kunna erhålla kännedom om fiskalsaspiranternas duglighet.
Under dessa två år hade nämligen vederbörande aspirant icke varit indelad
till tjänstgöring på alla divisionerna, och han hade endast i mindre omfattning
varit i tillfälle att i arbetet biträda enstaka ledamöter på de divi 0 sioner,

å hvilka han icke varit indelad. Faktiskt vore också, att allt emellanåt
inträffat, att fiskalsförordnande meddelats, ehuru ett afsevärdt antal
ledamöter för bedömande af den förordnades lämplighet varit hänvisade
uteslutande till hvad andra haft att i sådant hänseende förmäla.

Berörda omständighet, sammanställd därmed att en naturlig, för
öfrigt af erfarenheten bekräftad obenägenhet förefunnes mot att gäcka de
förhoppningar i afseende å framtida fullmakt å ledamotsbeställning, som
första fiskalsförordnandet ingifvit, måste, enligt justitieombudsmannens
mening, vara af beskaffenhet att kunna menligt inverka på hofrättens
* rekrytering.

Om man ock, då ett fiskalsförordnande ju föresatte, att den förordnades
duglighet vitsordats af åtskilliga ledamöter, i allmänhet finge
utgå från att han skulle komma att på ett försvarligt sätt fullgöra sina
åligganden, vore i allt fall den möjligheten naturligtvis icke utesluten, att
en annan, som gått miste om förordnande på den grund, att han icke
kommit i tillfälle att ägna sin arbetskraft åt inflytelserikare ledamöter och
följaktligen icke blifvit af dem känd, skulle visat sig vara vida skickligare
och i öfrigt lämpligare.

1 samma mån som hofrätten tilltagit i omfattning, hade naturligtvis
äfven för hvarje särskild ledamot tillfällena att erhålla kännedom om dugligheten
hos häradshöfdingarnas vikarier och dessas lämplighet för domarekallet
minskats. Hofrätten kunde följaktligen numera mindre än tillförne
på ett tillfredsställande sätt fylla sin särdeles betydelsefulla uppgift i afseende
å återbesättande af lediga häradshöfdingämbeten, likasom risken
att alldeles olämpliga personer erhölle upprepade förordnanden att förvalta

120

dessa viktiga ämbeten blifvit ökad. Att detta förhållande kunde innebära
fara för rättsskipningen i dess helhet, syntes justitieombudsmannen ligga
i öppen dag.

I detta sammanhang erinrades därom, att enligt hofrättens arbetsordning
endast två divisioner deltoge i behandling af frågor om tjänstledighet
för underdomare och om förordnande att förvalta underdomares
ämbeten. Denna anordning, såsom nödfallsutväg tvifvelsutan lämplig,
måste anses utgöra ett talande bevis för, att hofrätten med dess nuvarande
omfattning vore så stor, att den icke kunde såsom sig borde fullgöra alla sina
åligganden. I enahanda afseende kunde ock åberopas det stadgande i
arbetsordningen, enligt hvilket presidenten bemyndigats att från deltagande
i plenisammanträden befria ledamöter å division, som handlade uteslutande
vädjade och instämda mål.

Beträffande de olägenheter, hofrättens nuvarande storlek medförde,
erinrades slutligen, att den ledande och öfvervakande verksamhet, som
enligt hofrätternas arbetsordning tillkomme presidenterna, omöjligen kunde
blifva till så stor nytta, som afsetts, då, såsom fallet vore i fråga om Svea
hofrätt, det gällde att leda och öfvervaka arbete, som skulle utföras af ett
hundratal ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän.

Af de skäl, som andragits för en hofrätts upprättande i Norrland,
hade Svea hofrätt i sitt utlåtande till bemötande upptagit jämväl det, att
Norrlands industri och de därur uppkommande affärsförhållanden i mycket
skilde sig från hvad i sådant afseende förekomme inom öfriga delar af
landet, och att rättstvister, som i Norrland uppstode, sålunda finge en
säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild karaktär, i
följd hvaraf för deras bedömande fordrades en djupare inblick i och
kännedom om de norrländska förhållandena.

Emot hvad hofrätten i nämnda hänseende anfört anmärkte justitieombudsmannen
följande.

De inom Norrland uppkommande rättstvister, som kunde hafva eu
säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild karaktär, vore
ingalunda inskränkta till de af hofrätten angifna slag af mål. I jämbredd
med Norrlands storartade uppsving på åtskilliga områden hade där undan
för undan uppkommit komplicerade rättsförhållanden, till hvilka man i

121

allmänhet icke funne motsvarighet inom öfriga delar af vårt land. Den
särskilda lagstiftning för Norrland, som under senare tider ansetts erforderlig,
syntes för öfrigt i och för sig vara ett tillfyllestgörande bevis för,
att förhållandena där i mångt och mycket vore af säregen art.

Att eu del af de för Norrland typiska rättegångsmålen förekomma
äfven i Dalarne, likasom, fastän i mindre mån, uti Värmland, vore väl
sant. Men denna omständighet kunde tydligen desto mindre åberopas
såsom skäl mot inrättande af en särskild hofrätt för de nordligaste delarna
af riket, som inom Dalarne och Värmland någon önskan icke försports
och rimligen ej heller syntes kunna förefinnas om dessa landskaps
utsöndring från Svea hofrätts jurisdiktionsområde, dit de genom sitt läge
och sina förhållanden i öfrigt naturligen hörde.

Utan tvifvel förvarande hofrättens ledamöter med tiden en ganska
god förtrogenhet med de speciella norrlandsmålen. Men såsom liggande
i sakens egen natur borde det å andra sidan icke kunna utgöra föremål
för bestridande, att en synnerligen beaktansvärd fördel i afseende å dessa
måls materiella pröfning skulle vinnas därigenom, att afgörandet af desamma
blefve öfverlämnadt åt domare, som lefde och verkade midt i de
förhållanden, ur hvilka tvisterna uppkommit.

Riktigt kunde möjligen, såsom hofrätten anmärkt, vara, att de svårigheter,
som för närvarande mötte vid afgörande af norrlandsmålen, merendels
härrörde däraf, att handläggningen vid underrätten vore bristfällig, i det
protokollen icke lämnade upplysning om alla de faktiska omständigheter,
som kunde vara af vikt vid målens bedömande; och naturligtvis kunde
icke erfarenhet i allmänhet om mål af dylikt slag ersätta hvad i berörda
afseende bruste. Hofrätten hade emellertid i detta afseende gått vid sidan
om sakens kärna. Med otillfredsställande protokollsföring vid underrätten
riskerade man gifvetvis alltid ett materiellt otillfredsställande domslut i
hofrätten. Man måste äga utgå från, att underrättens protokoll innehölle
alla nödiga faktiska upplysningar; och om denna förutsättning vore för
handen, vore det ock uppenbarligen för rättsskipningen i hofrätten fördelaktigare,
om afgörandet anförtroddes åt ledamöter, som genom vistelse
och verksamhet i Norrland förvärfvat djupare inblick i och kännedom om
de säregna förhållandena därstädes, än om afgörandet vore öfverlämnadt

1067/os. Löneregler ing skommittén s bet. XIV. 16

122

åt ledamöter, hvilka om samma förhållanden icke hade annan kunskap än
de genom studier af rättegångshandlingar kunnat förskaffa sig.

Hofrättens uttalande innebure för öfrigt ett indirekt erkännande,
att den icke kunnat på ett tillfredsställande sätt fylla den af sina funktioner,
som ginge ut på att vaka öfver att handhafvandet af rättsskipningen
på landet icke anförtroddes åt andra ån fullt kompetenta domare; och det
af hofrätten anmärkta förhållandet utgjorde ett skäl för inrättande af en
särskild norrländsk hofrätt, hvarigenom en båttre uppsikt öfver häradshöfdingarnas
vikarier skulle möjliggöras.

Svea hofrätt hade i sitt utlåtande gifvit uttryck åt den uppfattning,
att organisationen af en hofrätt i Norrland antagligen icke komme att
synnerligen lång tid blifva beståndande, i det att en reform i rättegångsordningen
syntes förestå, hvilken skulle i flera hänseenden betinga helt andra
anordningar, än som kunde ifrågakomma under nuvarande förhållanden.

Denna invändning syntes justitieombudsmannen icke kunna tillmätas
afse värd betydelse.

Den påtänkta, af hofrätten antydda reformen hade — anförde justitieombudsmannen
— sedan lång tid tillbaka användts såsom ett bekvämt
vapen af dem, hvilka motsatt sig partiella ändringar i afseende å processförfarandet.
Men allt efter som åren gått, hade detta vapen förlorat sill
skärpa. För närvarande kunde ingen förutsäga, när ifrågavarande reform
skulle kunna genomföras. För öfrigt ansåg justitieombudsmannen det
vara uppenbart, att just denna reform skulle nödvändiggöra en särskild
öfverdomstol i Norrland, om ock helt naturligt en dylik modern domstol
i vissa mindre betydelsefulla afseenden, såsom i fråga om personalens
storlek, skulle komma att kräfva andra anordningar, än som under nuvarande
förhållanden kunde ifrågasättas. Lagberedningen hade också i sitt
ofvan nämnda utlåtande tydligen ansett sig böra tillstyrka inrättande af
en särskild hofrätt för Norrland, alldeles oafsedt om beredningens hufvudförslag
vunne bifall eller icke.

Justitieombudsmannen upptog slutligen till bemötande hvad Svea
hofrätt anfört rörande frågan, huruvida det skulle i längden låta sig
göra att fullt tillfredsställande besätta ett större antal ledamotsplatser inom
en hofrätt i Norrland.

123

De af hofrätten därvid anförda skäl mot inrättandet af dylik öfverdomstol
kunde, enligt justitieombudsmannens mening, uppenbarligen med
ungefär samma befogenhet i hufvudsak åberopas för flyttning af hofrätterna
i Jönköping och Kristianstad till Stockholm. Svea hofrätt hade visserligen
i afseende å personalens rekrytering ett visst företräde framför de öfriga
hofrätterna på grund af sin förläggning. Men justitieombudsmannen höll
före, att ingen opartisk kunde påstå, att berörda omständighet haft den
verkan, att Svea hofrätt i allmänhet lyckats förvärfva sig kunnigare,
skickligare eller i öfrigt lämpligare ledamöter än någon af de andra hofrätterna.
Och likasom det dittills icke mött någon svårighet för Göta hofrätt
eller för hofrätten öfver Skåne och Blekinge att erhålla dugliga ledamöter,
syntes man ej heller böra hysa farhågor för att svårighet därutinnan
skulle uppstå för en hofrätt i Norrland. Med erfarenhet om den
kärlek och det intresse, hvarmed de, som födts och fostrats i Norrland,
städse omfattade denna landsdel, syntes man fastmera vara berättigad till
antagande, att en till en norrländsk stad förlagd hofrätt i sinom tid med
lätthet skulle kunna rekryteras uteslutande med norrländska jurister. Den
tid, då Norrland ansåges för en obygd, vore för öfrigt förbi; och det vore
numera icke förbundet med några vanskligheter att få därstädes ledigblifna
eller nyinrättade platser på andra af statsförvaltningens områden
besatta med personer, som i nit och skicklighet godt kunde mäta sig med
sina kolleger i södra delarna af riket.

Då det för de särskilda ledamöterna i en liten hofrätt tydligen vore
lättare att inhämta kännedom om dugligheten hos de därstädes tjänstgörande
extra tjänstemännen, än hvad förhållandet vore i Svea hofrätt med
dess stora omfattning, borde också pröfvotiden för dem, som i en eventuell
norrländsk hofrätt önskade erhålla befordran till fiskal, blifva af
relativt kort varaktighet. Vunnes icke sådan befordran, borde det därför
enligt justitieombudsmannens mening — alldeles bortsedt från det gagn,
som den extra tjänstemannen i sin blifvande verksamhet måste hafva af
den juridiska erfarenhet samt den vana vid ordning, han under sin tjänstgöring
i hofrätten förvärfvat — i allmänhet icke kunna blifva tal om
flera års förspilld tid.

124

Om en särskild hofrätt för Norrland blefve inrättad, komrne naturligtvis
för de yngre mera framstående ledamöterna tid efter annan tillfällen
att erbjudas till befordran och därmed förenad förflyttning till annan
plats, särskildt Stockholm; och man hade säkerligen icke anledning
att antaga, att de synnerligen ofta skulle lämna dessa tillfällen obegagnade.
Men motsvarande hade förhållandet städse varit med ledamöterna i Göta
hofrätt och i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, och hvad anginge ledamöterna
i Svea hofrätt, som äfven utan befordran utom verket vore i
åtnjutande af den utaf många så högt uppskattade förmånen att få bo i
hufvudstaden, hade desamma i minst lika stor utsträckning som sina kolleger
i de sydligare hofrätterna mottagit förordnanden såsom revisionssekreterare
eller inom den högre administrationen in. in.; för det dåvarande
förvaltades af ifrågavarande anledning ej mindre än tretton af Svea hofrätts
assessorsämbeten af vikarier. Detta oaktadt syntes icke med fog kunna
bestridas, att hofrätterna allt hitintills i stort sedt på ett fullt nöjaktigt
sätt fyllt sin uppgift i afseende å rättsskipningen. Äfven de därutinnan
af Svea hofrätt beträffande en norrländsk hofrätt uttalade farhågor syntes
sålunda ogrundade.

I detta sammanhang fästade justitieombudsmannen uppmärksamheten
å ett annat förhållande, som enligt hans mening kunde hafva en afsevärd
betydelse i fråga om ett rättvist befordringsvägen inom hofrätterna. Dittills
hade det varit en undantagslös regel, att en ledigvorden hofrättsrådsbefattning
inom en hofrätt blifvit besatt med äldste assessorn i samma hofrätt.
Då konjunkturerna i de skilda hofrätterna tydligen kunde i följd af särskilda
omständigheter vara väsentligen olika, hade på grund af nämnda
praxis ej sällan inträffat, att till hofrättsråd utnämnts en assessor, som
varit ej obetydligt yngre än åtskilliga af assessorerna i de öfriga hofrätterna.
Ofta hade väl dessa assessorer själfva ej önskat förflyttning,
något hvarom de i allt fall icke blifvit tillfrågade, men att åtminstone
under senare tider motsatsen också ägt rum, hade justitieombudsmannen
sig bekant. Hvad sålunda yttrats om hofrättsrådsbefattning gällde ock i viss
mån om assessorstjänst, hvilken ju dock en hvar kompetent, som önskade
ifrågakomma, ägde att i stadgad ordning söka. Ytterst sällan om ens
någonsin torde det dock hafva händt, att en assessorstjänst sökts af

fiskaler i annan hofrätt. Och i åtskilliga fall hade säkerligen denna underlåtenhet
haft sin grund uteslutande däri, att vederbörande varit öfvertygade
om orubbligheten af förenämnda praxis, enligt hvilken en hvar af
hofrättcrna betraktades såsom ett från de öfriga fullständigt afskildt område.

Justitieombudsmannen antog, att ifrågavarande praxis saknade all motsvarighet.
Af densamma lede för öfrigt icke endast enskilda personer.

Det läge nämligen i sakens egen natur, att, om skälig utjämning mellan
hofrättcrna icke vore att förvänta, den hofrätt, som för tillfället hade att
bjuda på dåliga befordringsutsikter, finge mindre tillfälle till urval vid
förordnanden, som inom hofrätten yppades, och följaktligen äfven vore
utsatt för risken att i framtiden blifva till sin sammansättning försvagad.

På nyssberörda förhållande hade justitieombudsmannen ansett sig
böra ingå af den orsak, att, om en särskild hofrätt för de nordligaste
delarna af riket blefve inrättad, denna till en början antagligen komme
att hafva relativt unga ledamöter och andra tjänstemän och följaktligen vara
försatt i ogynnsamt läge i afseende å möjligheter för extra tjänstemän
till befordran.

Under senare tider hade — anförde justitieombudsmannen — för
Norrlands vidkommande antagits eller väckts förslag om åtskilliga nödiga
eller nyttiga lagar, hvilka emellertid icke mötts med gillande af alla dess
invånare. Genom inrättande af den ifrågasatta hofrätten skulle man tillmötesgå
alla samhällsklassers önskningar. Och att en dylik anordning
skulle vara Norrland till gagn, syntes ovedersägligt. Gent emot dem, som
därutinnan vore af annan uppfattning och förmenade, att inrättandet af
eu norrländsk hofrätt vore af verkligt intresse allenast för den stad, där
den blefve förlagd, framställde justitieombudsmannen det spörsmålet, om
de trodde, att en ifrågasatt indragning af Göta hofrätt eller af hofrätten
öfver Skåne och Blekinge, hvilket med tiden kanske skulle visa sig erforderligt,
icke skulle röna motstånd från annat håll än Jönköping eller
Kristianstad.

Då Svea hofrätt afgaf sitt ofvannäinnda utlåtande i fråga om sär- Särskilda
° . p , framstall skild

hofrätt i Norrland, hade hofrätten ock haft att taga i öfvervägande ningar ansärskilda
till justitiedepartementet inkomna framställningar, innefattande^»”™
önskemål angående platsen för förläggningen af en norrländsk hofrätt. landsk^hof -

126

Från lands
höfding en i
Jämtlands
län.

Från stadsfullmäktige

i Östersund.

Från stadsfullmäktige

i Umeå.

Dessa framställningar utgjordes af:

skrifvelse den 13 maj 1905 från dåvarande landshöfdingen i Jämtlands
län;

utdrag af stadsfullmäktiges i Östersund protokoll den 29 juni 1905;

skrifvelse den 26 maj 1905 från stadsfullmäktige i Umeå; samt

skrifvelse den 20 november 1905 från stadsfullmäktige i Härnösand.

I skrifvelsen från landshöfdingen i Jämtlands län erinrades, att alla
de norrländska städerna läge vid kusten, undantagandes Östersund, som
vore belägen nära 20 mil därifrån. Denna stad ägde goda järnvägsförbindelser
och syntes redan på grund däraf böra komma i åtanke bland de
orter, som kunde anses lämpliga till säte för en norrländsk hofrätt. Det
vore dock hufvudsakligen stadens läge inne i landet, som gjorde den
därtill lämplig.

I detta afseende framhöll landshöfdingen, att det syntes vara af
stor vikt, att en hofrätt icke förlädes till någon ort, som i händelse af
krig kunde blifva utsatt för fientliga anfall, kanske ock för ockupation
under längre tid, hvaraf följden kunde blifva, dels att hofrättens verksamhet
måste för längre eller kortare tid inställas, dels ock att dess dyrbara
arkiv hotades med förstöring. Enligt landshöfdingens förmenande borde
alltså Östersund vara den lämpligaste platsen för en norrländsk hofrätt.

Enligt ofvanberörda protokollsutdrag erbjödo sig stadsfullmäktige i
Östersund att, för den händelse en ifrågasatt hofrätt för Norrland komme
att förläggas till Östersund, utan ersättning upplåta för ändamålet lämplig
och välbelägen tomt.

Stadsfullmäktige i Umeå förklarade i skrifvelsen den 26 maj 1905,
att de vidblefve ett af dem den 5 december 1889 fattadt och den 1
september 1897 förnyadt beslut att kostnadsfritt tillhandahålla statsverket
tomt för uppförande å lämplig plats inom stadens område af den eller
de för en blifvande hofrätt nödiga byggnader.

Vidare anfördes, att frågan om till hvilken stad en ny hofrätt borde
förläggas visserligen icke ensamt eller ens i väsentligare mån syntes vara
beroende af kostnaderna. Ingen annan af de norrländska städerna kunde
emellertid i fråga om lämplighet såsom säte för en blifvande hofrätt täfla

127

med Umeå, om hänsyn toges till alla de faktorer, som därvid borde komma
i betraktande.

Det vore främst den rättssökande allmänhetens intresse, som måste
beaktas, därnäst hofrättspersonalens.

Anställde man med hänsyn till dessa bägge intressen en jämförelse
mellan Umeå och den enda stad för öfrigt, som varit ifrågasatt eller lämpligen
kunde ifrågasättas såsom säte för en hofrätt med de fyra nordligaste
länen såsom jurisdiktionsområde, nämligen Härnösand, syntes, från
hofrättspersonalens synpunkt, Umeå, som i likhet med Härnösand vore
residensstad och hade fullständigt högre allmänt läroverk äfvensom privat
läroanstalt för flickor och som dessutom vore förläggningsort för två regementen,
fullt ut kunna mäta sig med Härnösand.

Från den rättssökande allmänhetens synpunkt hade, enligt stadsfullmäktiges
uppfattning, Umeå ett afgjordt företräde genom sitt centrala
lägre, under det att Härnösand läge nära utkanten af den tilltänkta hofrättens
dorasområde.

Visserligen hade nya lagberedningen ansett Härnösand företrädesvis
lämpa sig till säte för en norrländsk hofrätt, men under den tid af mer än
tjugu år, som sedan dess förflutit, hade förhållandena så betydligt förändrats,
att, äfven om nya lagberedningens åsikt var riktig vid den tid, då den
uttalades — hvilket stadsfullmäktige ansågo kunna sättas i fråga — densamma
icke numera kunde äga någon giltighet.

Det vore nämligen företrädesvis de bägge nordligaste länen, som
varit skådeplatsen för den raska ekonomiska utveckling, hvilken under de
senaste decennierna ägt rum i Norrland. Och på grund af de naturliga
förhållanden, som betingade denna utveckling, komme otvifvelaktigt dessa
båda län, i synnerhet det nordligaste, att i fråga om befolkning och ekonomisk
betydelse allt fortfarande gå framåt med vida snabbare fart än
Västernorrlands och Jämtlands län. Den obetydliga skillnaden till de
förras nackdel, som ännu förefunnes mellan å ena sidan Norr- och Västerbotten
samt å andra sidan de bägge sydligare grannlänen, skulle fördenskull
i en ganska snar framtid vara ej blott utplånad, utan ersatt af ett
motsatt förhållande.

128

Från stadsfullmäktige

i Härnösand.

År 1890 öfversteg — uppgafs det i stadsfullmäktiges skrifvelse —
Jämtlands och Västernorrlands läns sammanlagda befolkningssumma med
82,000 motsvarande summa för Norr- och Västerbottens län. År 1903
hade däremot denna siffra sjunkit till 56,000 och vid tiden för aflåtandet
af skrifvelsen var den troligen ej högre än 50,000.

Om sålunda Umeås läge vore med hänsyn till befolkningsförhållandena
att anse som centralt, framstode dess företräde ännu tydligare, om man
toge de bägge nordligaste länens utsträckning samt kommunikationsförhållanden
i betraktande. Afståndet mellan Umeå och den därifrån afläggnaste
delen af Härjedalen vore ungefär detsamma som afståndet mellan
samma stad och de nordligaste trakterna af Norrbottens län, till och med
något mindre, under det afståndet mellan dessa trakter och Härnösand
vore mer än dubbelt så stort som mellan Härnösand och Härjedalens aflägsnaste
hörn. Vidare vore Umeå genom en bibana af endast tre mils
längd förbundet med norra stambanan, under det bibanan till Härnösand
hade en längd af elfva mil med mer än tjugu stationer.

Att så afsevärda afståndsförhållanden hade mycket att betyda i sådana
fall, då parter eller vittnen hade att inställa sig i hofrätten, syntes
uppenbart. För de norrbottniska domsagornas befolkning innebure därför
en ny hofråtts förläggande till Härnösand en stor olägenhet och måste förefalla
dem såsom en orättvisa, under det ingren skulle med fog'' kunna beklaga
sig öfver hofrättens förläggande till Umeå.

Samma förhållande som beträffande Härnösand förmenades ock i ännu
högre grad gälla Östersund.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställdes, att Kungl. Maj:t vid
bestämmandet af förläggningsort för en ny hofrätt måtte företrädesvis
hafva Umeå i åtanke.

Stadsfullmäktige i Härnösand uttalade i skrifvelsen den 20 november
1905, att inom Härnösand, med föreställning om lämpligheten och
fördelarna för samhället däraf att en tilltänkt hofrätt för Norrland förlädes
dit, uppstått förhoppning, att så måtte blifva händelsen. Som emellertid
förläggningsorten, enligt stadsfullmäktiges förmenande, väl i någon
mån blefve beroende af det intresse, som vederbörande städer kunde visa
frågan, samt till stadsfullmäktiges kännedom kommit, att åtminstone en

129

af Härnösands grannstäder erbjudit sig att för ändamålet upplåta fri tomt
hade stadsfullmäktige ansett ett dylikt anbud böra göras jämväl från
Härnösand.

I sådant afseende erbjödo sig stadsfullmäktige, i enlighet med
ett den 12 september 1905 fattadt beslut, att, för den händelse en ny
hofrätt förlädes till Härnösand, till plats för densamma utan ersättning
öfverlåta äganderätten till visst angifvet tomtområde. Detta erbjudande
skulle gälla två år, efter det beslutet därom vunnit laga kraft.

Genom utdrag af statsrådsprotokollet för den 22 februari 1907 anmodades
hofrätternas presidenter att vei’kställa utredning af vissa i protokollet
afhandlade frågor angående anordnandet af arbetet inom hofrätterna
och sättet för affattandet af hofrätternas domar och utslag.

Sedan dylik utredning af de tre hofrättspresidenterna verkställts, afgåfvo
de underdånigt utlåtande den 15 oktober 1907, hvilket utlåtande
ock öfverlämnats till kommittén med justitiedepartementets skrifvelse den
30 januari 1908.

I detta utlåtande behandlades först frågor rörande arbetets yttre anordnande.

Det erinrades i sådant hänseende till en början, att enligt 23 kapitlet Ordnande af
1 § rättegångsbalken fem ledamöter utgöra domfört antal i hofrätt, så ock tjenstgöring.
fyra, därest tre af dessa äro om slutet ense, samt att, till följd af denna
senare bestämmelse, af de fem ledamöter, som vore indelade på hvarje
hofrättsdivision, en i sänder kunde vara befriad från deltagande på sessionsrummet
i måls afgörande.

Därvid inträffade visserligen i ett och annat fall, att på grund af
skiljaktiga meningar bland de vid föredragningen närvarande fyra ledamöterna
den femte ledamoten måste anmodas att deltaga i afgörandet af mål,
vid hvars föredragning han ej varit tillstädes. Men anordningen medförde
dock i stort sedt ganska betydande arbetsbesparing och förskaffade ledamöterna
möjlighet att ägna mera tid, än som eljest stode dem till buds, åt måls
beredande till föredragning samt åt granskning och läsning af handlin 10a7/o8.

Löneregleringskommitténs bet. XIV. 17

Hofrättspresiden
ter nas
utlåtande
15/io 1907.

130

garna i föredragna mål m. m. dylikt, hvarigenom ökning af arbetsprodukten
befordrades. Att döma af vunnen erfarenhet, kunde anordningen
ej heller ur rättsskipningens synpunkt anses förkastlig.

Hos Svea hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge hade sedan
ganska lång tid tillbaka iakttagits det förfarande, att i allmänhet endast
fyra ledamöter samtidigt deltagit i målens afgörande. De ledamöter, som
enligt arbetsordningen hade föredragningsskyldighet, hade nämligen hvar
efter annan varit i Svea hofrätt under en sessionsdag och i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge under en vecka i sänder fritagna från deltagande i
divisionens sammanträden för att i stället kunna ägna sig åt beredande
af mål m. m. Den granskning och läsning af handlingarna i föredragna
mål, som tidigare plägade ske å sessionsrummen, hade till följd däraf
också kunnat hufvudsakligen fullgöras såsom hemarbete.

Inom Göta hofrätt hade tvekan rådt, huruvida nämnda anordning,
tillämpad såsom regel, Unge anses stå i öfverensstämmelse med den för hofrätterna
gällande arbetsordningen, men sedan början af vårsessionen 1907
hade anordningen, på det sätt densamma tillämpats inom Svea hofrätt, kommit
till användning jämväl hos Göta hofrätt, hvilket äfven haft till följd, att
arbetsprodukten därstädes under samma session varit i väsentlig mån högre
än arbetsprodukten under någon vårsession sedan 1896.

Till förebyggande för framtiden af all tvekan syntes det emellertid
lämpligt, att uttrycklig bestämmelse i ämnet blefve införd i arbetsordningen.
Denna innehölle väl i § 28 ett stadgande, enligt hvilket division
finge lämna ledamot för måls beredande till föredragning och afgörande
befrielse under högst en vecka i sänder från tjänstgöring å ämbetsrummet, i
fall divisionen enhälligt funne det vara erforderligt och det icke föranledde
behof af ledamots adjungerande eller eljest vållade hinder i det gemensamma
arbetets gång. Men i arbetsordningen funnes icke särskilt berörd frågan om
ordnande af hela divisionens tjänstgöring på sådant sätt, att de föredragande
ledamöterna regelbundet i tur och ordning vore, i den mån det kunde
ske, befriade från divisionens sammanträden mot skyldighet att i stället
utföra hemarbete.

Det syntes hufvudsakligen böra bero på mängden af mål i förhållande
till de tillgängliga arbetskrafterna, huruvida tjänstgöringen vid

131

olika tidpunkter finge vara på ifrågavarande sätt ordnad eller icke. Bedömandet
däraf borde lämpligen kunna öfverlämnas åt vederbörande hofrättspresident.

Vidare framhölls i presidenternas utlåtande, att i fråga om behand- Behandling
lingen af kriminella besvärsmål, i hvilka någon hölles häktad och förklaring »efta skriftaf
hofrätten infordrats, uti § 12 i arbetsordningen föreskrefves, att dylikt mål röramuVäkskulle
afgöras å den division, som borde handlägga besvärsmål rörande häk- tade Per''

i soner.

tade personer, inkomna å den tid, när förklaringen kom in till hofrätten
eller målet blef i skick att kunna, utan hinder af förklarings uteblifvande,
med slut afhjälpas.

Till följd af detta stadgande kunde inträffa och inträffade i de hofrätter,
som bestode af ett större antal divisioner, esomoftast, att ett och
samma mål rörande häktad person blefve föremål för pröfning af olika
divisioner, nämligen af en division, då målet utställdes till förklaring,
och af en annan, då förklaring till hofrätten inkommit eller målet blifvit
i skick att kunna, utan hinder af förklarings uteblifvande, med slut afhjälpas.

Att stadgandet ansetts icke desto mindre böra meddelas hade utan
tvifvel sin grund däri, att man befarat, att antalet vädjade mål, som afgjordes
af hofrätterna, skulle lida minskning, därest den tid, som enligt
arbetsordningen borde hufvudsakligen ägnas åt ledamöternas föredragning
af vädjade mål, finge inkräktas genom den ej sällan tidsödande föredragningen
af mål angående häktade personer.

Därest, såsom förhållandet vore i Göta hofrätt, till föredragning
af vädjade mål kunde användas jämväl en dryg del af arbetstiden å
de sessionsrum, till hvilka föredragningen af brottmål enligt arbetsordningen
vore förlagd, torde den befarade olägenheten vara utesluten och
hinder ej möta att till besparande af tid och arbetskrafter låta skriftväxlingar
angående häktade personer i regel afgöras, i likhet med öfriga
kriminella skriftväxlingar, å samma division, som infordrat förklaring.

På grund af hvad sålunda anförts hemställdes, huruvida icke till arbetsordningens
stadganden uti ifrågavarande ämne borde läggas en bestämmelse,
enligt hvilken hofrätt med presidentens godkännande finge, där
till följd af förefintliga förhållanden det kunde antagas ej medföra in -

132

Behandling
inom Göta
hofrätt af
kriminella
skriftväxlingar
rörande
icke
häktade personer.

skränkning i föredragningen af vädjade mål, besluta, att sådana besvärsmål
angående häktade personer, i hvilka förklaring infordrats, skulle afgöras
å samma division, som infordrat förklaringen, därest divisionen vore
i tjänstgöring, då målet komme i skick att kunna afgöras, och sådant fall
ej vore för handen, som nämndes i § 15 mom. 1 i arbetsordningen1. Dylik
anordning borde dock få beslutas allenast för viss tid, högst två år i sänder.

I utlåtandet omnämndes äfven, att i Göta hofrätt enligt arbetsordningen
skulle under sessionerna förekomma å ett af de fyra sessionsrummen
brottmål rörande häktade personer samt å detta rum och å stora
sessionsrummet jämväl öfriga brottmål. A sistnämnda sessionsrum skulle
därjämte förekomma civila mål och ärenden, som ej vore lottade, Kungl.
Maj:ts remisser samt fiskaliska aktioner.

Till följd af det jämförelsevis ringa antal mål af nu omförmälda
beskaffenhet, som plägade årligen inkomma till Göta hofrätt, utfylldes
dock arbetstiden å dessa båda sessionsrum ej i sin helhet med föredragning
af dylika mål. A dessa rum upptoges därför esomoftast en eller
flera af veckans arbetsdagar med föredragning af vädjade mål eller civila
skriftväxlingar.

För de föredragande ledamöterna i hofrätten borde det tjäna till
underlättande af deras arbete, därest de kunde med en viss grad af sannolikhet
beräkna att åtminstone hvar fjärde vecka under sessionerna vara
befriade från föredragning samt därigenom blifva i tillfälle att under
längre sammanhängande tid ägna sig åt utarbetande af mera tidsödande
mål; och ur denna synpunkt vore en större koncentrering af föredragningen
af brottmålen önskvärd.

Det hemställdes fördenskull om sådan ändring i arbetsordningen, att
beträffande Göta hofrätt åt presidenten måtte inrymmas befogenhet att
tillåta, det föredragningen under sessionerna af sådana kriminella skrift 1

Ifrågavarande mom. lyder sålunda:

»Om för afgörande af mål rörande häktad person eller underställningsmål, däri ej
någon hålles häktad, hinder förefunnits och fortfarande äger rum, då allenast sju dagar återstå,
till dess för den division, målet tillhör, ledighet från tjänstgöring under ^sommarferierna
inträffar, men hindret upphör, då mera än sju dagar åters å till divisionens återinträdande i
tjänstgöring, bör målet tillfalla den division, som enligt § 10 har att emottaga inkommande
mål».

133

växlingar, som ej rörde häktade personer och ej skulle enligt gällande
bestämmelser anmälas till föredragning framför andra kriminella skriftväxlingar,
finge i sin helhet förläggas till det af hofrättens sessionsrum, å
hvilket brottmål rörande häktade personer skulle förekomma.

I fråga om ordningen för företagande till behandling af mål och Ordningen
ärenden erinrades i presidenternas utlåtande om bestämmelserna i § 24 iganletiUbearbetsordningen,
enligt hvilka det ålåge hvarje föredragande att iakttaga,lMmåinoch^
att mål och ärenden, som ankomine på hans föredragning, blefve anmälda ärenden.
till föredragning i den ordning, de till hofrätten inkommit, så vidt ej afvikelse
från denna ordning påkallades af lag eller särskilda omständigheter
eller funnes nödig för arbetets jämna gång, dock att bland vädjade
mål skulle framför öfriga föredragas vissa, hvilka till följd af de i dem
förekommande tvistefrågors natur ansetts påkalla skyndsamt afgörande.

Med grunderna för de sålunda anförda bestämmelserna syntes det
presidenterna knappast stå i öfverensstämmelse, att med föredragning af
de vädjade mål, i hvilka talan fullföljts mot underrätts beslut, hvarigenom
edgång blifvit part ålagd, och hvilka sålunda för sitt slutliga afgörande
förutsatte en ytterligare pröfning af underrätten, måste anstå ända till
dess alla före dem till hofrätten inkomna och på samma föredragande ankommande
vädjade mål blifvit föredragna.

Det föreslogs därför den förändring i arbetsordningen, att icke allenast
de i § 24 nu uppräknade vädjade mål utan äfven vädjade mål, däri
talan fullföljts mot utslag, hvarigenom edgång blifvit part ålagd, skulle
med afseende å föredragningstur äga företräde framför öfriga vädjade mål.

Vidare syntes det vara i hög grad olämpligt, att på grund af den i
§24 stadgade föredragningsordningen vädjade mål, som ej blifvit i behörig
ordning fullföljda och i hvilka ändringssökandet följaktligen ej kunde upptagas
till pröfning, finge i månadtal, ja, såsom ej sällan inträffade, under
mera än ett år vänta på hofrättens afgörande, oaktadt domen ej kunde gå
ut på annat än ett fastställande däraf, att den fullföljda tvistefrågan ej
kunde blifva föremål för något hofrättens bedömande.

Likaledes syntes det olämpligt, att jämväl sådana vädjade mål, däri
part erhållit föreläggande, hvarom förmäldes i 26 kapitlet 7 § rättegångs -

134

balken1, men försummat att inom den af hofrätten utsatta tiden inkomma
med den infordrade handlingen samt allt fortfarande underläte att ingifva
densamma, skulle i månader eller år efter den utsatta tidens förlopp hvila
i afbidan på föredragning i den tur, hvari de inkommit. Erfarenheten
hade också visat, att dröjsmålet med dylika måls afgörande gifvit anledning
till missbruk. Det hade sålunda mer än en gång iakttagits, att part,
som genom underrätts utslag ålagts betalningsskyldighet i växelmål och
fullföljt målet till hofrätten, kunnat förhindra tillämpningen af de till befordrande
af sådana måls skyndsamma behandling meddelade bestämmelser,
därigenom att han undvikit att meddela upplysning om målets egenskap
af växelmål samt undanhållit underrättens utslag och protokoll.
Uppenbarligen förelåge fara, att dylika missbruk skulle blifva talrikare, i
den mån kännedom spredes om nämnda utväg att fördröja mål, som
eljest handlades med särskild skyndsamhet.

Goda skäl syntes tala för sådan ändring i arbetsordningen, att
ifrågavarande två slag af mål undantoges från det allmänna stadgandet
om vädjade måls föredragning i den ordning, hvari de inkommit till
hofrätten.

I fråga om besvärsmålen vore motsvarande ändringar i § 24 knappast
påkallade af praktiskt behof, enär dessa mål i allt fall komme till snar
föredragning. Det syntes dock vara lämpligt, att beträffande de fall, då
talan ej fullföljts i laga ordning eller parten ej ställt sig till efterrättelse
föreläggande att inkomma med felande protokoll, arbetsordningens bestämmelser
blefve likartade för samtliga slag af mål.

Ansåges ändring i § 24, på sått sålunda föreslagits, böra äga rum,
syntes i sammanhang därmed till det i § 28 meddelade stadgandet, att
ledamöternas föredragning af mål till afgörande skulle ske i tur ledamöterna
emellan, lämpligen böra läggas, att därvid dock icke finge beräknas
mål, i hvilka ändringssökandet på grund af förhållande, som nyss nämnts,
ej upptoges till pröfning.

1 Ifrågavarande lagrum lyder sålunda:

»Har käranden underlåtit att till hofrätten ingifva underrättens protokoll eller vadebevis,
och är ej det felande af annan part ingifvet, förelägge hofrätten käranden viss tid att
därmed inkomma, vid äfventyr att, där det ej är i hofrätten tillgängligt, då målet till afgörande
företages, käranden skall hafva sin talan förlorat».

135

Härefter upptogs i utlåtandet till behandling frågan om sättet för
affattande af hofrätternas domar och utslag, därvid först undersöktes, huruvida
till beredande af arbetsbesparing för de dömande de brukliga rubrikerna
kunde, såsom det blifvit ifrågasatt, borttagas eller, i annat fall,
väsentligen förkortas.

Det erinrades, att enligt 24 kapitlet 3 § rättegångsbalken i dom skulle
tydligen utsättas, bland annat, »själfva saken och målet, däri tvisten består,
med dess nödiga omständigheter». Rubriken, hvilken just innehölle dylik
redogörelse, vore följaktligen att i verkligheten anse såsom en del af själfva
domen och för uteslutande ur domen af den redogörelse, rubriken innehölle,
skulle alltså kräfvas ändring i nämnda lagrum.

Beträffande frågan, huruvida skäl för lagändring i nämnda syfte
vore för handen, erinrades till en början, att, oafsedt hvad man ville upptaga
i hofrätts dom, före dömandet naturligtvis borde vara på ett eller annat
sätt fastslaget, hvari tvisten mellan parteima bestode, och hvilka särskilda
tvistefrågor domstolen hade att afgöra, äfvensom att enligt gällande processordning
domstolen själf hade att söka klargöra tvistepunkterna. Uppgiften
löstes med lätthet i de flesta fall, men icke sällan mötte dock mer eller
mindre betydande svårigheter, härrörande oftast från brister i parternas
sätt att utföra sin talan, stundom jämväl från bristande noggrannhet
vid underrättens handläggning af målet.

I dessa fall skulle, därest hofrättens dom ej innehölle någon redogörelse
för parternas fullföljda påståenden, mången gång efteråt möta
svårighet, stundom icke ens blifva möjligt att utreda, huru vidsträckt
hofrätten i verkligheten pröfvat målet och huru domstolen i särskilda afseenden
uppfattat pai-ternas talan. Ett sådant förhållande skulle uppenbarligen
blifva föga tillfredsställande för de rättssökande samt kunna leda
till en betänklig osäkerhet, hvaraf olägenheterna ej minst komme att
framträda vid pröfningen i högsta instans af mål, som dit fullföljdes.

Ofvanberörda bestämmelse i 24 kapitlet 3 § rättegångsbalken visade
sig sålunda under nu gällande rättegångsordning vara väl grundad samt
af verklig betydelse för rättssäkerheten, och föreskriften hade naturligtvis
vunnit ökad betydelse, sedan de i 22 kapitlet rättegångsbalken gifna stad -

Sättet för
affattande
if hofrätternas
domar
och utslag.

136

ganden om utfärdande i hofrätt af skriftliga berättelser uti vädjade och
instämda mål blifvit upphäfda genom lagen den 14 juni 1901.

A andra sidan — framhölls det vidare af presidenterna — vore
det icke ens visst, att genom borttagande af inledningen eller rubriken
verklig lättnad i arbetet skulle kunna i det hela beredas hofrätterna. Enligt
arbetsordningen skulle föredragande ledamot hafva uppsatt förslag till
rubrik, innan målet föredroges till afgörande. Funnes ej rubrik till ledning,
skulle domstolsledamöterna allt för ofta blifva nödsakade att i och
för domens granskande nedlägga afsevärdt mera arbete än eljest, i det de
vore hänvisade uteslutande till att genom läsning af de ej sällan mycket
vidlyftiga handlingarna i målet söka hämta sådana upplysningar, som nu
plägade finnas i logisk ordning sammanförda i rubriken. Och i sådana
mål, i hvilka underrättens utslag ändrades af hofrätten, skulle, därest
hofrättens dom saknades den brukliga rubriken med redogörelse för tvistepunkterna
och de viktigaste sakförhållandena, i stället blifva nödvändigt,
att hofrättens yttrande öfver tvistefrågorna, för att blifva begripligt, aflfattades
med den vidlyftighet, att arbetet med domens författande blefve
vida högre grad betungande, än om de behöfliga upplysningarna förutskickats
i form af rubrik.

Jämväl i andra afseenden än de särskildt framhållna vore den öfversikt,
som meddelades i rubriken, för såväl parter och sakförare som för
domstolar och verkställande myndigheter af stort praktiskt värde.

Om således goda skäl finge anses tala för bibehållande i allmänhet
af rubrikerna, kunde dock i vissa undantagsfall rubrik utan olägenhet umbäras,
nämligen då parternas talan icke af hofrätten upptoges till pröfning,
vare sig därför att talan blifvit fullföljd för sent eller af annan formell
orsak. Utredning och fastställande af tvistefrågorna vore nämligen i dessa
fall utan ändamål för själfva rättegången, och hofrättsdomen fyllde här — i
närmaste likhet med diariebevis — sin uppgift, blott den innehölle nödiga
upplysningar om parternas namn och det öfverklagade utslaget med summariskt
angifvande af föremålet för rättegången.

I fråga om rubrikernas innehåll anfördes i presidenternas utlåtande
följande:

137

»Af de ämnen, som pläga upptagas i rubriken, synes ej något i
vanliga fall kunna helt och hållet uteslutas, så framt rubriken skall fylla
sitt ändamål. Då likväl största möjliga korthet bör eftersträfvas, har
gjorts till föremål för undersökning, bland annat, huruvida det vore lämpligt
att i allmänhet vid redogörelse för underrättens utslag utesluta de
anförda domskälen. Så har i själfva verket i Svea hofrätt plägat förfaras
i mål, uti hvilka hofrätten fastställt underrättens domslut, men för beslutet
åberopat andra skäl, än underrätten anfört. Däremot synes förfaringssättet
icke vara lika lämpligt, när underrättens domslut ändras af hofrätten.
Utom det att hofrättens yttrande vanligen måste blifva vidlyftigare, om
underrättens motivering uteslutes, bör nämligen i hofrättens dom vid
ändring af underrättens beslut ej gärna saknas upplysning om grunderna
jämväl för det ändrade beslutet. Hvad åter beträffar de talrika fall, i
hvilka hofrätten icke blott gillar underrättens beslut, utan äfven godkänner
domskälen, möter visserligen icke bestämdt hinder därför, att redogörelsen
för underrättens utslag inskränktes till anförande af själfva domslutet med
hänvisning i fråga om domskälen till underrättens utslag. Genom ett
sådant förfaringssätt skulle kunna vinnas någon, om än för de dömande
tämligen oväsentlig arbetsbesparing.

Denna fördel skulle dock köpas för dyrt. Till en början och då
bär förutsattes, att rubrikens innehåll bestämdes först sedan man efter
målets afgörande känner, om underrättens beslut och domskäl gillas af
hofrätten eller icke, skulle kräfvas uppoffrande af den nu gällande, i särskilda
afseenden gagneliga föreskriften, att rubrik till dom eller utslag i
de till ledamöternas föredragning hörande mål skall vara af dem uppsatt
redan då målen till afgörande föredragas. Vidare skulle domskälens uteslutande
medföra den olägenhet, att, sedan hofrättens dom utgifvits, upplysning
om grunderna för densamma icke kunde vinnas med mindre tillfälle
gåfves att taga del äfven af underrättens utslag, hvilket såsom bekant
vanligen icke stannar i hofrätten. Ofta är underrättens utslag därtill
af det innehåll, att just genom dess fullständiga anförande i inledningen
till hofrättens dom åstadkommes redogörelse på enklaste sätt för saksammanhanget
och kärnpunkten i tvisten. Tillräckliga skäl hafva därför ej
ansetts förefinnas till förordande af föreskrifter i här berörda syfte».

16fl7/o8. Löneregleringslcommitténs bet. XIV. 18

138

I afseende å formen för hofrätternas domar och utslag framhölls i
presidenternas utlåtande, att man borde eftersträfva ett skrifsätt, som med
bibehållande af den så kallade rubrikstilens förtjänster bättre öfverensstämde
med det allmänt brukliga. Också hade man vid samtliga hofrätterna
på senare tider börjat öfvergå till ett modernt skrifsätt.

Ansvaret för I utlåtandet erinrades vidare, hurusom i ändamål, bland annat, att

innehåll och åstadkomma inskränkning i den tid, som toges i anspråk för rubrikernas
af8desamma.justering, ändring i arbetsordningen ifrågasatts därhän, att ansvaret för
rubrikerna uteslutande lades i kriminella skriftväxlingar på den föredragande
fiskalen eller, om sådan anordning skulle anses mindre lämplig, å
ordföranden på division, i mål, som lottats till viss ledamot, å denne,
samt i öfriga mål å ordföranden, med rätt för division att, därest rubrik
befunnes i sakligt hänseende felaktig, besluta om erforderlig rättelse.

Då emellertid rubriken i verkligheten vore en del af själfva domen
och därjämte som oftast stode i oskiljaktigt sammanhang med domslutet,
syntes ansvaret för den sakliga riktigheten af rubriken icke lagligen kunna
läggas uteslutande å endast en af de dömande, ännu mindre på en tjänsteman,
som ej deltagit i domens beslutande. Men vid sådant förhållande
måste äfven samtliga de dömande lämnas tillfälle att deltaga i rubrikens
justering.

Presidenterna ansågo ej heller lämpligt, att i arbetsordningen meddelades
stadgande, hvarigenom fastsloges, att det skulle tillhöra den föredragande
ledamoten ensam att bestämma och ansvara för rubrikens affattning
i formellt hänseende och i den mån det ena eller andra skrifsättet
ej hade sakligt inflytande. Klart vore dock, att den tid, som användes
till justering, städse borde stå i rimligt förhållande till de förekommande
frågornas vikt och betydelse, och syntes det, där missförhållande yppades,
böra tillkomma i första hand vederbörande divisions ordförande samt, om
så erfordrades, presidenten att söka på lämpligt sätt åstadkomma rättelse.
Protokolls- Beträffande protokollsföringen i hofrätterna anfördes i utlåtandet, att

efter hand förenklingar införts, så att protokollen numera ingalunda fördes
med onödig vidlyftighet. Man sökte ock alltjämt iakttaga hvad som
vid protokollsföringen möjligen kunde leda till ytterligare förenkling.

139

I presidenternas utlåtande gjordes slutligen följande uttalande: Rekrytering

»Är det för vinnande af tillfredsställande arbetsprodukt af vikt, att “ temas
hofrätternas arbetskrafter på basta möjliga satt utnyttjas, så är för anda- napersonal''.
målet icke mindre maktpåliggande, att möjlighet beredes hofrätterna att
till det arbete, som skall utföras, förvärfva och bibehålla personer, som
kunna motsvara äfven högt ställda anspråk.

Det nuvarande missförhållandet mellan aflöningen och det arbete,
som måste kräfvas, bör därför icke längre få fortfara.

Tillgången på kompetenta personer att vid hinder för hofrätternas
ordinarie ledamöter och tjänstemän förvalta deras ämbeten är synbarligen
stadd i minskning samt är för närvarande ytterligt knapp. I Svea hofrätt
har under de sista åren alltför ofta inträffat, att lofvande och för hofrättstjänstgöringen
utbildade unge män oaktadt goda befordringsutsikter
öfvergifvit tjänstgöringen i hofrätten för att ägna sig åt annan mera lönande
verksamhet. I Göta hofrätt är antalet af dem, som därstädes utbilda
sig för hofrättstjänstgöring, numera i ytterlig grad inskränkt. Antalet
af under en session tjänstgörande e. o. tjänstemän, hvilka ej varit indelade
till fiskals- eller amanuenstjänstgöring, uppgick ännu för 12 å 15 år
tillbaka till 20 eller något därunder, men har sedermera ständigt varit i
aftagande, så att antalet under de tre senast förflutna sessionerna ej utgjort
mera än 2 k 3. Uti hofrätten öfver Skåne och Blekinge har äfvenledes
tillgången på e. o. tjänstemän, lämpliga att vid förefallande behof
af tjänstledighet för hofrättens ledamöter eller tjänstemän inträda såsom
vikarier, år efter år minskats. Sålunda fanns år 1897 i denna hofrätt
närmare ett tiotal till tjänstgöring anmälda e. o. tjänstemän, men vid
början af 1907 års vårsession, då behof af vikarie för en notarie förefanns,
var härtill icke någon i hofrätten att tillgå, och vid innevarande
höstsessions början måste åt två e. o. tjänstemän uppdragas att upprätthålla
hvardera två ordinarie tjänstebefattningar».

På grund af hvad sålunda anförts, framhölls i utlåtandet, att en
snar reglering af de sedan allt för lång tid tillbaka otillräckliga aflöningarna
vore synnerligen angelägen icke minst för bevarande af möjligheten
för hofrätterna att draga till sig dugande arbetskrafter i den utsträckning,
som erfordrades.

140

Framställning Uti tre särskilda i april 1908 dagtecknade, till kommittén i ron fri a

rer i hofråd skrifter hafva sexton assessorer i Svea hofrätt, elfva assessorer i Göta
tema. hofrätt samt tre assessorer i hofrätten öfver Skåne och Blekinge erinrat
om, att nya lagberedningen i sitt den 6 juni 1884 afgifna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning föreslagit, att hofrätt skulle utgöras
af ordförande (president) och lagfarna ledamöter (hofrättsråd) till erforderligt
antal, samt att ledamöterna skulle utnämnas i den ordning, som
följdes vid tillsättande af assessorstjänst.

Sökandena åberopade nya lagberedningens motivering i nämnda hänseende,
så lydande:

»Hvad öfverrätternas sammansättning angår, äro, såsom bekant,
ledamöterna för närvarande fördelade i tvenne grader med samma kvalifikationer
och tjänstgöringsskyldighet men olika titlar, rang och aflöningsförmåner,
nämligen hofrättsråd och assessorer. Denna fördelning, hvartill
någon motsvarighet numera icke förefinnes inom andra ämbetsverk, hvilar
icke på hållbara grunder. I strid mot det åskådningssätt, som eljest synes
utmärka vår tid, skapas därigenom emellan lika berättigade personer olikheter
i titlar och rang, i och för sig själfva betydelselösa men just därför
icke heller förtjänta att bibehållas. I materiellt hänseende äro olikheterna
kännbarare. Särskildt vållas genom ledamöternas fördelning i de två olika
graderna och aflöningarnas bestämmande efter olika grunder i hvardera
stundom oskäliga missförhållanden därigenom, att ålderstilläggen beräknas
inom hvarje grad men icke efter den sammanräknade tjänstetiden».

Vidare åberopades af sökandena, att i fråga om hofrättsledamöternas
löner nya lagberedningen anfört följande:

»Jämväl hvad angår personalens aflöningsförmåner hafva de nu
gällande bestämmelserna blifvit följda, utom i ett enda fall. Ledamöterna
i hofrätt bestå, såsom bekant, för närvarande af hofrättsråd och assessorer.
Med enahanda tjänstgöringspenningar till belopp af 2,000 kronor, äro aflöningsförmånerna
i öfrigt inom dessa grader olika, i det hofrättsråd åtnjuter
i lön 4,400 kronor jämte ett ålderstillägg af 600 kronor, men
assessor har i lön allenast 3,300 kronor med ett ålderstillägg af 500 kronor.
Då emellertid tjänstgöringen för bägge graderna är alldeles enahanda
och det torde vara nästan exempellöst, att assessor icke i sin tur och ord -

141

ning befordras till hofrättsråd, äger i själfva verket skiljaktighet emellan
de bägge graderna allenast rum i afseende på lönevillkoren, under det
dock den förbättring i dessa villkor, som befordran till hofrättsråd medför,
är helt och hållet beroende af äldre ledamöters afskedstagande eller bortgång
och sålunda ofta nog kommer en ledamot till godo efter långt mindre
tjänstetid än en annan. Olämpligheten häraf är så uppenbar, att beredningen
icke tvekat förorda, att, med upphäfvande af nämnda gradskillnad
emellan ledamöterna, dessas aflöning måtte bestämmas att för dem alla
utgå med lika belopp. I fråga åter om lönevillkoren böra dessa icke för
ledamöterna sättas lägre än för andra ämbetsmän, hvilka med hänsyn till
sin ställning i öfrigt äro med ledamöterna jämförliga. Ett motsatt förfarande
leder nämligen därhän, att män, hvilka företrädesvis äro för domarevärf
lämpliga, af omsorg för sin anständiga utkomst föranledas att
söka en i ekonomiskt hänseende mera betryggande befordran, än den tjänstgöringen
i hofrätt kan medföra. Ur denna synpunkt har beredningen ansett
ledamot i hofrätt böra hafva lika aflöning med ledamöterna i öfriga
kollegier och sålunda föreslagit densamma att utgå på enahanda sätt, som
nu finnes för hofrättsråd bestämdt».

Enligt sökandenas åsikt måste de af nya lagberedningen sålunda anförda
skäl för en förändrad sammansättning af hofrätterna allt fortfarande
anses vara fullt gällande; och hemställde de fördenskull, att kommittén vid
afgifvande af förslag uti ifrågavarande hänseende måtte i möjligaste mån beakta
de grunder, som af beredningen, på sätt ofvan nämnts, blifvit angifna.

I en den 16 mars 1908 daterad, likaledes till kommittén ingifven
skrift hafva nio ordinarie notarier i Svea hofrätt uttalat vissa önskemål
i fråga om aflöningsförhållanden m. in.

I skriften framhölls till en början, att för utnämning till notarie i
Svea hofrätt kräfdes icke blott juridisk ämbetsmannaexamen utan äfven
tingstjänstgöring och domaremeriter i samma omfattning, som förr erfordrades
för erhållande af vice häradshöfdingtiteln. Dessutom plägade
utnämning till notarie föregås af en i allmänhet mycket långvarig tjänstgöring
i själfva hofrätten. Under denna tjänstgöring erbjödes ytterst få
möjligheter till erhållande af någon nämnvärd inkomst inom hofrätten,
enär därstädes allenast fyra till fem amanuenser funnes anställda.

Frants fällningar
från notarier
/ Svea
hofrätt.

142

Förenäranda kompetensvillkor vore, efter hvad sökandena erinrade,
betydligt strängare än de för notarier i de centrala ämbetsverken uppställda
och hade vid föregående lönereglering i någon, ehuru för ringa
mån, beaktats, i det att notarier i hofrätt tilldelats en något högre aflöning
än tjänsteman i första lönegraden.

Frågan om notariernas i hofrätten blifvande aflöning syntes sökandena
ställa sig olika för det fall att, såsom hittills, två notarier skulle
tjänstgöra å hvarje division och för den händelse att, såsom ifrågasatts,
minskning af antalet med hälften komme att äga rum.

För det förra fallet uttalade sökandena såsom önskemål, dels att aflöningen
måtte sättas i öfverensstämmelse med de principer, som tillämpats
i fråga om aflöningsförhållandena vid statskontoret, dock med hänsyn tagen
därtill att för notarier i hofrätten fordrades högre examen än för första
gradens tjänstemän, dels ock att hofrätten måtte äga att, liksom hittills,
bestämma om tiden för notaries tjänstgöring i hofrätten.

Då sökandena emellertid föreställt sig, att kommittén, vid uppgörande
af förslag till ny lönestat för Svea hofrätt, möjligen komme att
utgå från den förutsättning, att notariernas antal borde minskas, anförde
sökandena i sådant hänseende, bland annat, följande.

De nya lagbestämmelserna om fullföljd af talan äfvensom åtskilliga
af Svea hofrätt på sista åren vidtagna förenklingar i fråga om protokollsföringen
hade medfört, att arbetet för notarierna i viss mån förminskats.
En indragning af notarietjänster hade ock af Svea hofrätt förordats.

Om man emellertid bestämde, att endast en notarie skulle tjänstgöra
å hvarje division, kunde detta tänkas ske allenast under den förutsättning,
att notarie erhölle biträde såväl, såsom hittills, af i hofrätten
tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän som ock i visst fall af en
amanuens.

För de tider, då division arbetade å stora sessionsrummet, syntes
nämligen den där tjänstgörande notarien icke kunna i sitt vid dessa tillfällen
synnerligen omfattande och brådskande arbete undvara biträde
af en för ständig tjänstgöring å stora sessionsrummet förordnad amanuens.
Det hade nämligen på senare tider visat sig, att af flera orsaker —
ej minst den att de unga juristerna funne för sig fördelaktigare att ägna

143

sig åt privat juridisk verksamhet — tillgången till extra arbetskrafter i
hofråtterna så aftagit, att erforderlig hjälp af sådana arbetskrafter icke
med säkerhet kunnat erhållas.

Under det att i midten af 1890-talet antalet extra ordinarie tjänstemän
i Svea hofrätt uppgått till 70 å 80, utgjordes det numera vanligen
af omkring 25, af hvilka flera i följd af notarie- eller fiskalsförordnanden
blefve hindrade att biträda såsom extra å den division, på hvilken de indelats
till tjänstgöring. Det vore numera icke ovanligt, att i hofrätterna
samma person uppehölle två amanuenstjänster. Och den omständigheten,
att häradshöfdingarna numera hade synnerligen svårt att erhålla tingsbiträden,
innebure, att man måste anse nedgåendet i antalet af de extra
ordinarie tjänstemännen i hofrätterna såsom konstant.

Det arbete, som, därest en notarie skulle tjänstgöra å hvarje division
komme att kräfvas af denne, blefve, oafsedt förut antydda förenklingar i
protokollsföringen, enligt sökandenas mening betydligt tidsödande.

I detta afseende framhölls, bland annat, att de civila och kriminella
mål samt ansökningsärenden, hvilka afgjordes, utan att tillfälle bereddes
vederpart till afgifvande af förklaring, och i hvilka mål det ålåge notarie
att uppsätta utslag, utgjorde bortåt hälften af hela antalet till Svea hofrätt
inkommande civila och kriminella mål samt ansökningsärenden. Efter
hvad sökandena höllo före, komme ock själfva protokollstjänstgöringen att
ökas till mer än dubbelt mot den nuvarande.

Under hänvisning till hvad sålunda och i öfrigt andragits och med
uttalande att, därest den ifrågasatta åtgärden med minskning af antalet notarier
genomfördes, möjlighet för notarierna till erhållande af inkomst genom
extra arbete vore utesluten, hemställdes, att ifrågavarande tjänster måtte
i aflöningshänseende likställas med andra gradens tjänst i de centrala ämbetsverken,
samt att begynnelseaflöningen således måtte sättas till 5,800
kronor jämte renskrifningspenningar till fullt tillräckligt belopp.

Sökandena påvisade därefter, att, medan till aflöning jämte renskrifningspenningar
åt notarier vid Svea hofrätt, ålderstilläggen oberäknade
men dyrtidstillägg inberäknade, nu åtginge tillhopa 53,400 kronor, med
de af sökandena föreslagna löneförmånerna komme att, med inberäknande
af renskrifningspenningar, men oberäknadt ålderstil]ägg, utgå till sju notarier

144

46,200 kronor, hvadan för staten sålunda skulle årligen inbesparas 7,200
kronor, hvilket belopp likväl borde minskas med skäligt arfvode till en
stadigvarande amanuens å stora sessionsrummet.

I fråga om renskrifningspenningarna framhölls, att, medan dessa,
400 kronor för hvarje notarie, förr varit icke blott fullt tillräckliga för
sitt ändamål utan äfven lämnat något öfverskott, desamma numera fullständigt
åtginge och i många fall icke ens försloge till täckande af renskrifningskostnaden.

Enligt sökandenas åsikt vore det emellertid bäst, att renskrifningen
af såväl utgående expeditioner som hofrättens inneliggande domar och
utslag äfvensom renovationer af hofrättens protokoll uppdroges åt särskilda,
fast anställda skrifbiträden.

Rörande tiden för notaries arbete å tjänsterummet uttalade sökandena
den förhoppning, att vederbörande division måtte få bestämma därom.
De principer, som beträffande djdik tjänstgöring hittills följts af
kommittén, syntes sökandena icke äga tillämpning beträffande hofrätt.
Dess verksamhet vore nämligen af helt annat slag än de centrala ämbetsverkens
och arten af en notaries verksamhet i hofrätt gjorde det ingalunda
nödvändigt, att han vare sig för hofrättens egen eller för allmänhetens
skull uppehölle sig sex timmar å tjänsterummet. Däremot kräfdes
ostördhet vid inläsandet af mål och uppsättandet af utslag in. m. Det
vore därför nödvändigt, att en afsevärd del af arbetet finge af notarie utföras
i hemmet, samt att han sålunda ej onödigtvis tvingades att, utöfver
hvad vederbörande division ansåge behöfligt, fullgöra sitt arbete i hofrättens
alltför trånga och för ändamålet mindre lämpliga kanslirum.

Beträffande den öfvergångstid, under hvilken det icke syntes kunna
undvikas, att två notarier tjänstgjorde å vissa divisioner, hemställdes slutligen,
att för notarie, som komme att tjänstgöra jämte annan notarie å
division, de nuvarande förhållandena rörande tjänstgöringstid å tjänsterummet
och rätt att jämväl ägna sig åt annat arbete måtte gälla samt
aflöningen bestämmas i enlighet med hvad som, på sätt ofvan förmäles,
begärts för det fall, att två notarier fortfarande skulle komma att tjänstgöra
å hvarje division.

145

Till kommittén har därjämte ingifvits en den 6 april 1908 daterad
skrift från ytterligare en ordinarie notarie i Svea hofrätt, hvilken däri
uttalat sig i hufvudsaklig anslutning till innehållet i sist återgifna skrift.

Af denne notarie anfördes emellertid vidare, att då antalet af
extra ordinarie tjänstemän inom Svea hofrätt under de senaste åren varit
i stadigt sjunkande samt biträde af dylika tjänstemän numera knappast
stode att erhålla inom de öfriga hofrätterna, det syntes, som om en dylik,
af växlande förhållanden beroende, oaflönad hjälp möjligen icke borde tagas
med i beräkning vid bedömande af det arbete, som det kunde ankomma
på notarier att fullgöra. Det hemställdes därför, att en amanuens måtte
anställas å hvarje division, i enlighet med hvad Svea hofrätt i sitt ofvanberörda
utlåtande af den 29 april 1902 föreslagit, eller ock att hofrätten
måtte bibehållas vid den i § 43 af arbetsordningen hofrätterna förbehållna
rätt att förordna amanuenser för dem af sina tjänstemän, som funnes
vara i behof däraf.

Det framhölls ock, att notarie i hofrätt vore i sitt arbete bunden
af de justerandes olika smak i formellt afseende äfvensom af gifna formulär,
samt att i följd däraf notarierna, hvilka icke hade något hopp om
befordran, svårligen kunde bevara intresse för och vakenhet i arbetet; och
uttalades den förhoppning, att oöfverstigliga hinder ej skulle möta för
ordnande af notarietjänsten i riktning mot större själfständighet i arbetet,
så att exempelvis notarie finge på eget ansvar föra hofrättens protokoll.

Tre notarier i Svea hofrätt hade å ifrågavarande skrift tecknat, att
de instämde i det däri uttalade önskemålet om större själfständighet i
notariernas arbete.

Genom representanten för Svea hofrätt har kommittén erhållit del Framställning
af en till samma hofrätt ställd skrift af den 12 mars 1908 från samtliga^fste^^slea
hofrättsposter därstädes. hofrätt

I denna skrift framhölls af dessa, att de ej kunde existera på de
löner, de uppbure såsom hofrättsposter, utan måste skaffa sig biinkomster
genom biträde vid servering, inkassering och dylikt. Ett afsevärdt hinder
för dem att kunna sköta dessa bisysslor vore emellertid den vakttjänstgöring
i hofrätten dygnet om, hvilken i tur och ordning måste bestridas af
hofr&ttsposterna.

1667/o8 LUtter egt ering skommitténs bet. XIV.

146

De ansåge sig genom denna tjänstgöring vara sämre ställda än vaktmästare
inom öfriga ämbetsverk med undantag af statskontoret. I dessa
förekomme nämligen — enligt hvad de uppgåfve — dylik tjänstgöring ej utan
särskild ersättning; och framställde sökandena den begäran, att hofrätten
måtte lämna dem skälig ersättning för denna vakttjänstgöring eller också
befria dem från densamma. Enligt deras förmenande skulle den lyckligaste
lösningen i nämnda hänseende vara, om, i likhet med hvad fallet vore i
alla andra ämbetsverk i hufvudstaden än de, som vore inrymda i det s. k.
gamla kungahuset å Riddarholmen, bostad i hofrätten blefve inrättad åt
vaktmästare, som ombestyrde eldning och städning samt hade tillsyn
öfver hofrättens lokaler efter den ordinarie arbetstiden.

Kommitténs förslag.

I fråga om inrättandet af särskild hofrätt för Norrland.

Under åberopande af den genom kungl. bref den 6 december 1907
kommittén gifna föreskrift att till behandling företaga, bland annat, frågorna
om reglering af löneförhållandena m. m. vid Svea och Göta hofrätter
samt hofråtten öfver Skane och Blekinge, har chefen för justitiedepartementet
med sin i det föregående omnämnda skrifvelse den 30 januari
1908 öfverlämnat till kommittén en del utredningar och öfriga handlingar,
som beröra löneregleringen vid nämnda hofrätter. Däribland äro
äfven de framställningar och yttranden i fråga om inrättandet af en särskild
hofrätt för Norrland, för hvilkas innehåll kommittén lämnat en redogörelse
å sid. 105—129.

Vid det underdåniga utlåtande, Svea hofrätt den 20 december 1905
afgaf i nyssberörda ämne, voro fogade uppgifter för vissa angifna år till
och med år 1904 angående antalet vädjade mål, civila besvärsmål samt
underställningsmål och besvär i brottmål, som inkommit till hofrätten från
Stockholms stad samt hvart och ett af länen inom hofrättens domvärjo.

Till fullständigande af dessa uppgifter har kommittén från hofrätten införskaffat
dylika uppgifter för hvart och ett af åren 1905, 1906 och 1907.

uti nämnda hänseenden för åren 1903—1907 äro sammanställda
i den vid detta betänkande fogade tabellen.

I sitt nämnda utlåtande beträffande behofvet och lämpligheten af Fråga om
en särskild hofrätt för de norra delarna af riket upptog Svea hofrätt till ttT?
besvarande frågan, huruvida behofvet af en åttonde division vid hofrätten ^°nvfd fj''a
kunde antagas blifva konstant eller icke; och ansåg hofråtten, att denna hofrätt

148

fråga kunde sägas vara hufvudsakligen beroende därpå, om väsentlig och
bestående nedgång inträdde i antalet vademål, sådant det visat sig från
och med år 1902. Hvad intill slutet af år 1905 förekommit syntes hofrätten
icke gifva anledning att förutsätta återgång i antalet dylika mål,
och det ansågs föga antagligt, att efter hand skulle i det hela uppstå sådan
verklig och varaktig minskning i hofrättens arbetsmaterial, att den
åttonde divisionen kunde undvaras.

Såsom justitieombudsmannen i sin ofvannämnda framställning af den
15 juli 1907 erinrat, har Svea hofrätt vidare i underdånig skrifvelse den
1 oktober 1906 meddelat, att behofvet af den extra divisionen fortfarande
kvarstode och att detta behof vore så stadigvarande, att hofrätten ansett
det kunna ifrågasättas, huruvida icke åtgärd genast borde vidtagas för den
extra divisionens uppförande på ordinarie stat.

Det visar sig emellertid af nu tillgängliga uppgifter, att under år
1907 till hofrätten inkommit ett ej oväsentligt mindre antal vädjade mål
än under nästföregående år äfvensom att, medan balansen af vädjade
mål vid slutet af år 1903, eller året närmast innan den nuvarande extra
eller åttonde divisionen trådde i verksamhet, utgjorde 1,147 och under de
följande åren uppgick till resp. 1,291, 1,228 och 1,277, balansen af dylika
mål vid 1907 års utgång åter nedgått till 1,168.

, Förhållandet mellan inkomna och afgjorda vädjade mål hos Svea hofrätt
under de fem åren 1903—1907 framgår af följande tabell:

År.	Från före-gående år balanserade.	Under året inkomna.	gumma.	Under året afgjorda.	Till näst-kommande år balanserade.
1903 .............	970	1,449	2,419	1,272	1,147
i 1904 .............	1,147	1,507	2,654	1,363	1,291
! 1905 .............	1,291	1,437	2,728	1,500	1,228
1906 .............	1,228	1,547	2,775	1,498	1,277
'' 1907 .............	1,277	1,433	2,710	1,542	1,168

Af de balanserade vademålen torde emellertid ett antal af ungefär
500 kunna räknas till normal balans. För att vederbörande referenter må

149

hinna att få förslag till domsrubriker i vädjade mål uppsatta och till föredragning
bereda dylika mål samt för föredragningens jämna fortgång å division
äga tillgång till vädjade mål af olika beskaffenhet och omfång, är
det nämligen fördelaktigt, att ett ej alltför ringa antal dylika mål finnas
att tillgå för. en hvar af de 34 ledamöter i Svea hofrätt, som hafva att
föredraga sådana mål. Vidare må erinras, att i den nämnda normala balansen
bör inräknas ett ej obetydligt antal till hofrätten inkomna mål,
som ej kunna företagas till afgörande, enär parternas skriftväxling, hvartill
i allmänhet åtgår högst åtta veckor, icke afslutats och målen följaktligen
ej äro färdiga att lottas.

Af andra mål än vädjade förekommer hos hofrätten i regel icke
balans af nämnvärd omfattning.

Om än följaktligen, med hänsyn till de vädjade målen, ringa utsikt
finnes, att Svea hofrätt ännu under en följd af år må kunna undvara den
åttonde divisionen, synes dock kommittén möjlighet föreligga, att, såsom i
slutet af 1890-talet ägde rum, antalet inkommande dylika mål kan åtminstone
för några år komma att nedgå och alltså den under år 1907 inträffade
minskade tillströmningen af mål fortfara.

I hvarje fall torde sistnämnda division allt för kort tid hafva varit
i verksamhet, för att ett bestämdt omdöme ännu må kunna uttalas, huruvida
behofvet af densamma kan blifva stadigvarande och divisionen fördenskull
böra uppföras å ordinarie stat.

Men om det sålunda må antagas, att Svea hofrätt, med dess nuvarande
jurisdiktionsområde, måste under den närmare framtiden arbeta på
åtta divisioner, framställer sig ock det spörsmålet, huruvida ej detta förhållande
lämpligen bör föranleda till utbrytande från nämnda hofrätt af några
divisioner för upprättande af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket.

Beträffande emellertid den farhåga, som uttalats därom, att genom trissa uttalade
Svea hofrätts storlek enheten i rättsskipningen på hofrättens olika divisioner g^Jn^åfSvea
kunde äfventyras, ansluter sig kommittén utan tvekan till den af Svea hof- hofratf*k stor''
rätt i dess utlåtande den 20 december 1905 häfdade meningen, att enhet
i rättsskipningen bättre främjas med bibehållande af hofrättens nuvarande
divisioner på samma ort.

Af ståndet
mellan de
norrländska
orterna och
Stockholm.

«r

150

Från vissa håll har ock uttryckts farhåga, att en hofrätt, bestående
af ett så stort antal divisioner som Svea hofrätt, icke skulle kunna äga
tillräcklig kännedom om de personer, som sträfvade efter att vinna fast
anställning i verket, och således ej skulle kunna °$ra ett riktigt och rättvist
urval bland de sökande. I detta afseende vill kommittén erinra, att
den tid, under hvilken den extra ordinarie tjänstemannen har att tjänstgöra
i hofrätten, innan fråga uppstår om erhållande af ett första förordnande
såsom fiskal, plägat, enligt hvad i hofrättens ofvanberörda utlåtande uppgifves,
uppgå till minst 2 år, ofta nog till 3 år och däröfver, hvilken tid
dock, såsom af justitieombudsmannen framhållits, något förkortats, sedan
hofrättens yttrande afgafs.

Det synes emellertid kommittén, som om sistnämnda förhållande ej
behöfver medföra, att ett färre antal ledamöter än förut blifva i tillfälle
att erhålla kännedom om vederbörandes duglighet. I samma mån nämligen
som en minskning inträdt i antalet af dem, som eftersträfva fiskalsförordnanden,
har, enligt kommitténs uppfattning, möjligheten för dessa
ökats att kunna samtidigt tjänstgöra på olika divisioner och såmedelst
komma i tillfälle att i arbetet biträda ett större antal ledamöter. Kommittén
har sig äfven bekant, att så varit förhållandet under de senaste
åren; och det vill därför synas kommittén, som om, äfven med en förkortad
tjänstgöringstid för erhållande af fiskalsförordnande, behörig ledning
bör kunna vinnas för bedömande af sökandes större eller mindre duglighet.
Under alla förhållanden lärer väl alltid minst ett lika stort antal ledamöter
i Svea hofrätt som i de mindre hofrätterna komma att äga personlig
kännedom om skickligheten hos dem, som söka dylikt förordnande.

De i nu nämnda hänseenden uttalade farhågorna med afseende å Svea
hofrätts storlek som ämbetsverk synas kommittén sålunda icke påkalla hofrättens
uppdelning i två öfverdomstolar. Om så anses böra ske, torde fördenskull
behofvet och lämpligheten däraf vara att söka i andra förhållanden.

I sådant afseende må erinras, hurusom ofta anförts, att på grund
af de stora afstånden mellan de norrländska orterna och hufvudstaden de
rättssökande skulle åsamkas olägenheter och dryga kostnader vid målens
utförande i Svea hofrätt, hvarjämte svårigheter skulle föreligga att anordna
förhör med parter eller vittnen inför hofrätten.

I anslutning till hvad Svea hofrätt i sitt berörda utlåtande härutinnan
andragit, håller kommittén emellertid före, att förmånen för de
rättssökande med inrättandet af en särskild hofrätt i Norrland torde blifva
inskränkt till hufvudsakligen dem, som bo i den stad, där hofrätten blefve
förlagd, och denna stads närmaste grannskap. Af huru ringa betydelse
denna förmån i öfrigt skulle blifva, torde framgå redan vid betraktande
af Norrlands ofantliga utsträckning. Så länge rättegångsförfarandet i hofrätt
är i hufvudsak skriftligt, lärer med nuvarande postförbindelser afståndet
till vederbörande hofrätt i allmänhet vara för parter af jämförelsevis
underordnad betydelse. Fördelen för de rättssökande att bland de
rättsbildade advokater, som finnas i hufvudstaden, kunna vinna biträde för
talans fullföljd såväl i hofrätten som sedermera vid behof hos Kungl. Maj:t
torde däremot vara synnerligen beaktansvård.

Att intresset för inrättandet af en särskild hofrätt för Norrland är
stort i den stad och närmaste ort däromkring, hvilkas invånare tro sig
hafva utsikt att få en dylik hofrätt förlagd dit, är ju uppenbart och
framgår för öfrigt af de framställningar i ämnet från landshöfdingen i
Jämtlands län och stadsfullmäktige i tre norrländska städer, för hvilka
redogörelse förut lämnats. Men att förevarande fråga skulle vara en
hela Norrland eller större delen däraf omfattande angelägenhet af synnerligen
stor betydelse, tillåter sig kommittén draga i tvifvelsmål. Från nationella
och kulturella synpunkter torde denna fråga lämpligen ej böra
betraktas.

Ur nu berörda förhållanden synas fördenskull öfvertygande skäl icke
heller kunna hämtas för den ifrågasatta delningen af Svea hofrätt; och kommittén
håller före, att i en vid 1908 års riksdag inträffad omständighet
ett ganska starkt talande skäl framkommit emot att för närvarande inrätta
en ny hofrätt. Kommittén syftar härvid på den omständighet, att frågan
om en modernare processordning, som länge stått på dagordningen i vårt
land, kan anses hafva ryckt ett stort steg framåt därigenom, att chefen för
justitiedepartementet ställt i utsikt, att berörda fråga skulle inom en snar
framtid blifva föremål för utredning.

I hvilken riktning processreformen beträffande mellaninstansen kommer
att gå, torde ännu ej kunna förutsägas, lika litet som de lämpligaste

Frågan om
införande af
en modernare
processordning.

152

förläggningsorterna för sådana domstolar på förhand lära kunna bestämmas.
Att emellertid under så beskaffade förhållanden för närvarande besluta inrättande
af en hofrätt i Norrland, hvars organisation, sådan den under nuvarande
ordning kunde varda bestämd, med stor sannolikhet ej komme att under
synnerligen lång tid blifva beståndande, anser kommittén ej välbetänkt.
Det kan jämväl befaras, att den plats, å hvilken lokal för en norrländsk
hofrätt med stora kostnader blefve uppförd, i en ej aflägsen framtid
komme att visa sig såsom olämplig förläggningsort för en öfverdomstol,
samt att, i sammanhang med de förändringar i organisation och verksamhetsområden,
som processreformens genomförande torde medföra, en delning
af den nu ifrågasatta hofrätten och dess arkiv Ange verkställas.

Rekfrågan9S'' En annan omständighet, som vid afgörandet af föreliggande fråga

ej torde kunna lämnas utan beaktande, är rekryteringen af hofrätternas
personal. Ehuru antagas bör, att med de förhöjda aflöningar, som kommittén
föreslår, de största svårigheterna i afseende å rekryteringen inom
de i landsorten förlagda hofrätterna skola komma att häfvas, delar kommittén
dock i hufvudsak Svea hofrätts i dess oftaberörda utlåtande gjorda
uttalanden om den större lättheten att vid en stor hofrätt i hufvudstaden
kunna draga till sig största antalet dugande extra ordinarie tjänstemän.

Om nu än, enligt kommitténs förmenande, några särskilda olägenheter
i afseende å rättsskipningens utöfvande ej torde kunna härledas från
Svea hofrätts storlek som ämbetsverk, och ej heller i öfrigt från ofvan berörda
synpunkter sedt en särskild hofrätt för de norra delarna af riket
synes erforderlig, vill kommittén dock ej bestrida, att vid frågans skärskådande
andra omständigheter blifvit framdragna eller eljest kunna anföras,
som göra, att förändringar i de bestående förhållandena måhända
kunna anses i viss mån berättigade.

Sfärfkänna En hofrätternas hufvudsakliga uppgifter är att hålla uppsikt öfver

underdomares underdomstolarna. Väl lärer, såsom redan antydts, hofrätts verksamhet i

vikarier * ''

detta hänseende endast i undantagsfall kunna komma att utöfvas genom inspektioner,
men ju mindre omfattning en hofrätt har, desto oftare får den
enskilde ledamoten tillfälle att pröfva mål från samma domsaga och därigenom
bilda sig ett omdöme om rättsskipningens allmänna tillstånd inom domsagan.

153

Af vikt är ju ock för hofrättens särskilda ledamöter att erhålla personlig
erfarenhet om dugligheten hos underdomarnas vikarier och dessas lämplighet
för domarekallet, och naturligt är, att svårigheten i nämnda hänseende
växer, i samma mån som verket tilltager i omfattning. Svea hofrätt
har sökt att minska verkningarna däraf genom att utverka sådan
ändring i arbetsordningen, att åt presidenten och två af hofrättens divisioner
uppdragits afgörandet af frågor om underdomares ledighet och om
förordnande af deras vikarier.

En sådan anordning torde dock ej kunna i längden anses tillfredsställande.
Med den omfattning hofrätten har, lärer det nämligen understundom
kunna inträffa, att pröfning af fullföljda mål till större antal
från samma domsaga kommer att tillfalla någon af de divisioner, som
under löpande arbetsåret ej deltaga i handläggningen af nyssberörda ärenden.
Vid uppkommen fråga om en föreslagen vikaries lämplighet till erhållande
af fortsatt förordnande kan alltså ett värdefullt material vara
undandraget de ledamöters kännedom, som hafva att afgöra denna fråga
och för dess rätta bedömande behöft hafva tillgång däraf.

Från anhängarna af en särskild norrländsk hofrätt har därjämte blif- s- k- speciella

. _ # ° # # ? norrlandsmal.

vit anfördt, att inom en dylik hofrätt skulle, till rättsskipningens fromma,
kunna koncentreras en noggrannare och djupare kunskap om de för Norrland
speciella förhållandena, och att för pröfningen af de speciella norrlandsmålen
det sålunda skulle vara en mycket stor fördel, om afgörandet
öfverlämnades åt domare, som lefde och verkade midt i de förhållanden,
ur hvilka tvisterna uppkommit. Hvad i sistnämnda hänseende anförts
innebär visserligen, enligt kommitténs åsikt, en betydlig öfverdrift, men
det torde dock få anses vara till gagn för rättsskipningen, att vissa hofrättsledamöter
genom att en längre tid syssla uteslutande med tvistemål
från Norrland vunne en speciell utbildning för bedömande af dylika mål,
som nog ej sällan äga sin säregna karaktär. Hvad nu sagts om tvistemål
torde däremot icke äga tillämplighet på öfriga norrländska mål, som
i hofrätt förekomma till afdömande. Dessa kunna nämligen i allmänhet
icke sägas i väsentlig grad skilja sig från sådana mål från öfriga landskap
under Svea hofrätts domvärjo.

1667/o8 Lönereglering »kommitténs bet. XIV.

154

För afhjälpande af de nu antyddä olägenheterna synes det kommittén
ingalunda nödvändigt att tillgripa en så vidtgående och kostbar åtgärd
som inrättandet af en ny hofrätt i Norrland, utan böra dessa olägenheter
kunna undanröjas eller åtminstone i betydlig mån inskränkas genom vidtagande
af särskilda anordningar inom Svea hofrätt.

Särskildafdei- Kommittén har i sådant hänseende ansett, att åt vissa divisioner i

""hofrätt för0 Svea hofrätt skulle kunna uppdragas att i främsta rummet handlägga norrV''tand
sm åi'' Ondska tvistemål samt frågor om norrländska underdomares ledighet och
förordnande af deras vikarier. Frånsedt tvistemål samt ärenden om ledighet
för underdomare och förordnande af deras vikarier, skulle dessa divisioner
lika med öfriga divisioner i hofrätten deltaga i behandling af andra
mål och ärenden. Det skulle ankomma på presidenten att tillse, att de
ledamöter, som kunna anses äga största erfarenheten beträffande de speciella
norrlandsmålen, också i främsta rummet blefve indelade på de divisioner,
som finge åt sig uppdraget att behandla dessa mål. Området för dessa
divisioners verksamhet bör emellertid, enligt kommitténs mening, begränsas
till Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

De divisioner i Svea hofrätt, hvilka ej komme att deltaga i handläggningen
af de ifrågavarande målen och ärendena från nyssnämnda län, skulle
samfälldt deltaga i behandlingen af frågor om ledighet för underdomare
och förordnande af deras vikarier inom återstående delen af Svea hofrätts
jurisdiktionsområde.

Genomförandet af dessa förändringar synes böra medföra, att ett särskilt
diarium upplägges för vädjade mål från de fyra nordligaste länen,
likasom att inneliggande exemplar af domar i mål från dessa län bindas
skilda från öfriga domar. Härigenom vunnes den beaktansvärda fördelen,
att, om inrättandet af en särskild hofrätt för ifrågavarande län i en framtid
kommer till stånd, den viktigaste delen af dess arkiv förut finnes
afskild.

I en blifvande ny arbetsordning bör, enligt kommitténs uppfattning,
äfven intagas bestämmelse i det syfte, att, därest omständigheterna föranleda
därtill, de divisioner i Svea hofrätt, som i främsta rummet syssla med
norrländska tvistemål, jämväl skola vara skyldiga att behandla tvistemål
från öfriga delar af hofrättens jurisdiktionsområde, likasom att det skall

åligga öfriga divisioner att vid behof vara behjälpliga med afgörandet af
norrländska tvistemål.

Vid beräkning af behofvet utaf arbetskrafter för en afdelning inom
Svea hofrätt, afsedd för de fyra nordligaste länen, kan ledning hämtas i
främsta rummet från antalet till hofrätten inkomna tvistemål. Af den vid
detta betänkande fogade tabellen framgår, att under femårsperioden 1903—
1907 antalet dylika mål, inkomna från nämnda fyra län, uppgått till
2,385 eller 32,35 % af hela antalet till hofrätten inkomna tvistemål. Lägges
detta till grund för bedömande af den rätta fördelningen af nuvarande
divisioner inom Svea hofrätt på de ifrågasatta särskilda afdelningarna, vill
det synas, som om afdelningen för de fyra nordligaste länen borde bestå
af tre divisioner.

Kommittén hemställer,

att inom Svea hofrätt måtte uppdragas åt vissa «
divisioner att handlägga i främsta rummet de från Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län inkommande tvistemål och frågor om underdomares
ledigheter samt förordnande af deras vikarier; äfvensom
att, med ändring af nu gällande arbetsordnings
bestämmelser, behandling af frågor om dylika ledigheter
och vikariat från den återstående delen af Svea hofrätts
jurisdiktionsområde uppdrages åt samtliga öfriga divisioner.

156

Angående ifrågasatta förändringar i de nuvarande
hofrätternas jurisdiktionsområden.

I samband med frågan om inrättande af en särskild hofrätt för Norrland
har kommittén ansett sig böra ingå på bedömande af det spörsmål,
huruvida, äfven om en särskild hofrätt i Norrland icke kommer till stånd,
en förändring af de nuvarande tre hofrätternas jurisdiktionsområden lämpligen
bör äga rum.

Såsom uti inledningen redan omförmälts, har dylikt spörsmål under
senare tider gång efter annan varit föremål för behandling, senast i anledning
af en motion vid 1907 års riksdag, och har därvid framhållits
olämpligheten i de nuvarande förhållandena med tre hofrätter af väsentligt
olika omfattning.

Under sitt arbete med hofrätternas organisations- och löneförhållanden
har kommittén jämväl kommit till insikt därom, att en större öfverensstämmelse
i afseende å de olika hofrätternas storlek vore önskvärd.
Det ligger för öfrigt i sakens natur, att om det är af vikt att en öfverdomstol
för att rätt kunna handhafva samtliga sina uppgifter icke bör
hafva alltför stor omfattning, så är det af ej mindre vikt, särskildt med
hänsyn till organisations-, rekryterings- och befordringsfrågor, att en dylik
domstol icke är till sin omfattning allt för obetydlig.

Då Svea hofrätt för närvarande består af åtta divisioner, Göta hofrätt
af fyra och hofrätten öfver Skåne och Blekinge af två divisioner, skulle
eu utjämning af hofrätternas nuvarande olika omfattning kunna tänkas
genomförd antingen på det sätt, att de båda sistnämnda hofrätterna sainmansloges,
eller ock sålunda, att, med bibehållande af det nuvarande antalet
hofrätter, dessas jurisdiktionsområden förändrades så, att arbetsmaterialet
för hvarje hofrätt blefve ungefär lika stort.

157

Beträffande först frågan om en sammanslagning af de båda mindre
hofrätterna hafva, såsom af inledningen framgår, förslag i sådant syfte
förelegat i motioner vid riksdagarna åren 1895 och 1907 men icke vunnit
Riksdagens godkännande. Den vid 1907 års riksdag väckta motionen var
föranledd af förslaget om särskild hofrätt i Norrland, och med densamma
afsåga att åvägabringa sådan omreglering af hofrätternas jurisdiktion sområden,
att, äfven efter inrättande af en särskild hofrätt i Norrland, hofrätternas
antal fortfarande blefve tre.

Jämväl i afseende å spörsmålet om sammanslagning af hofrätten
öfver Skåne och Blekinge med Göta hofrätt gäller emellertid, enligt kommitténs
uppfattning, hvad kommittén anfört såsom ett af de hufvudsakliga
skälen för sitt afstyrkande af förslaget om en särskild hofrätt i Norrland,
nämligen att frågan om en modernare processordning allt mera trädt i förgrunden;
och det vore därför mindi''e välbetänkt att för närvarande, innan
denna fråga bragts vidare till sin lösning, vidtaga en dylik sammanslagning.

Med större fog skulle möjligen kunna ifrågasättas en förändring af
hofrätternas jurisdiktionsområden och följaktligen äfven af antalet tjänstemän
inom de särskilda hofrätterna i syfte att åvägabringa större öfverensstämmelse
i afseende å deras storlek. Ehuru, såsom af kommittén redan
framhållits, det i flera afseenden vore ömkligt att åvägabringa en dylik
utjämning, har kommittén dock icke ansett sig böra utan tvingande skäl
framkomma med förslag i sådan riktning. Ett dylikt förslag skulle helt
naturligt från de orter, som häraf beröras, komma att möta det kraftigaste
motstånd. I detta hänseende må härvid endast erini’as om de bestämda
gensagor, som inlades mot det vid 1895 års riksdag framlagda förslaget
om Värmlands och Gottlands läns förläggande under Göta hofrätts
domvärjo.

Kommittén har fördenskull inskränkt sig till att undersöka, huruvida
med den nuvarande organisationen arbetsmaterialet är med hänsyn
till tillgängliga arbetskrafter någorlunda jämnt fördeladt mellan de olika
hofrätterna.

Af den vid detta betänkande fogade tabellen framgår, att af samtliga
till hofrätterna under femårsperioden 1903—1907 inkomna vademål
belöpte å Svea hofrätt 56,i °/o, å Göta hofrätt 27 %> och å hofrätten

158

öfver Skåne och Blekinge 16,9 °/o. Motsvarande siffror beträffande civila
besvärsmål utgjorde för Svea hofrätt 59,5 °/o, för Göta hofrätt 26,7 °/o och
för hofrätten öfver Skåne och Blekinge 13,8 °/o. Af underställda brottmål
och kriminella besvärsmål under samma tid belöpte på Svea hofrätt 55,8
7o, på Göta hofrätt 26,7 °/o och på hofrätten öfver Skåne och Blekinge
17,5 °/o.

Då, i förhållande till antalet divisioner inom de olika hofrätterna,
af hela arbetsmaterialet borde å Svea hofrätt komma 57,i °/o, å Göta hofrätt
28,6 %> och å hofrätten öfver Skåne och Blekinge 14,3 °/o, synes således,
att, från synpunkten af arbetets jämna fördelning mellan de olika
hofrätterna i förhållande till antalet divisioner inom hvarje hofrätt, ingen
förändring i hofrätternas nuvarande jurisdiktionsområden kan anses vara
af behofvet påkallad.

Såsom efterföljande framställning utvisar, har kommittén äfven sökt
att inom de olika hofrätterna fördela arbetsmängden så, att hvarje tjänsteman
må blifva fullt upptagen af sina åligganden; hvadan kommittén icke
heller anser, att en förändring i ena eller andra riktningen af de tre hofrätternas
jurisdiktionsområden skulle kunna medföra någon indragning af
tjänster utöfver hvad kommittén nedan föreslår.

På grund af hvad sålunda anförts har kommittén funnit sig icke
böra framkomma med något förslag om förändring af de nuvarande hofrätternas
jurisdiktionsområden.

155»

Ändringar i hofrätternas nuvarande organisation.

Då kommittén härefter öfvergår till behandling af spörsmålet, i hvad President
mån ändringar i hofrätternas nuvarande organisation kunna ifrågasättas,
anser sig kommittén först böra beröra den äfven vid sista löneregleringen
för hofrätterna väckta frågan om behöfligheten af presidentbefattningarna.

Af den förut lämnade redogörelsen för kommittébetänkandet den 12
december 1874 framgår, att två kommittéledamöter uti afgifven reservation
uttalade sig för indragning af presidentbefattningen i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge.

Nämnda reservanter framhöllo, att de med afseende å personalens
talrikhet i Svea och Göta hofrätter tvekade att förorda indragning af presidentbefattningarna
vid dessa hofrätter, men att förhållandet syntes dem
vara ett annat beträffande hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Denna
hade endast tio ledamöter och således mycket färre än högsta domstolen,
hvilken, äfven fördelad på två divisioner, icke behöfde någon särskild
president, och antalet af öfriga tjänstemän i denna hofrätt skulle, efter
kommittérades förslag, icke blifva flera än nio. Redan dessa omständigheter
skulle, efter reservanternas mening, gifva tillräcklig grund för det
antagande, att president vore obehöflig för en sålunda ordnad öfverdomstol.
Men äfven erfarenheten därom syntes dem x-edan vara vunnen.

Under åtta på hvarandra följande år hade nämligen presidenten under
vårsessionen vistats å annan ort långt ifrån hofrätten, utan att någon
annan varit förordnad att upprätthålla hans befattning. Så vidt reservanterna
kunnat erfara, hade icke mot ordning och skick inom hofrätten eller mot
rättsskipningens beskaffenhet mera varit att erinra under presidentens frånvaro,
än då han tjänstgjort. Kunde han utan olägenhet undvaras under
vårsessionen, syntes han icke kunna antagas vara mei’a behöflig under den

160

kortare höstsessionen eller under sommarferierna, då endast en division i
sänder tjänstgjorde. Då obehöfligheten af ifrågavarande presidentbefattning
sålunda tycktes reservanterna fullt ådagalagd, ansågo de densamma
böra indragas.

Nya lagberedningen ägnade ock i sitt den 6 juni 1884 afgifna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning särskild uppmärksamhet
åt förevarande fråga. Efter erinran att, enligt beredningens förslag, hofråtternas
dåvarande personal med någon tillökning skulle fördelas på fem
hofrätter i stället för tre, framhöll beredningen, hurusom det tidigare anmärkts,
att behofvet af president i synnerhet vid hofrätt med fåtaligare
personal vore tvifvelaktigt. För beredningen syntes det emellertid uppenbart,
att i en kollegial domstol, bestående af två eller flera divisioner, en
permanent ordförande, vare sig med benämning af president eller icke,
vore nödig för ledningen och sammanhållningen af det hela, i synnerhet
i administrativt hänseende. Då dessutom bland domstolens åligganden
inginge att utöfva tillsyn öfver ett större antal underdomstolar och ordna
förhållandena vid dessa, då sjukdomsfall inträffade eller eljest, ansåg beredningen
det nyttigt och nödigt, att den erforderliga tillsynen koncentrerades
hos en pei^son, helst i någon förnämligare ställning.

I enlighet med detta uttalande föreslog nya lagberedningen i sitt
betänkande, att i hvarje af de fem föreslagna hofrätterna skulle finnas
särskild ordförande (president); och biträddes detta förslag af förstärkta
lagberedningen i dess den 20 juni 1887 afgifna yttrande.

Såsom af redogörelsen för de till kommittén öfverlämnade handlingar
framgår, uttalade ock i statsråd den 22 april 1904 dåvarande chefen för
justitiedepartementet såsom sin mening, att, vare sig en hofrätt bestode
af flera eller färre divisioner, en chef, som vore Kungl. Maj:t ansvarig för
ärendenas jämna gång, icke kunde undvaras, samt att en indragning af
presidentbefattningarna i hofrätterna fördenskull icke under några omständigheter
borde ifrågakomma.

Kommittén ansluter sig i allo till den af nya lagberedningen och
chefen för justitiedepartementet sålunda uttalade uppfattning. Med hänsyn
särskildt till det inom hofrätterna rådande arbetssättet, enligt hvilket
för större delen af personalen det hufvudsakliga och mest kräfvande

161

arbetet är förlagdt utom ämbetsrummet, äfvensom med afseende å den
ständiga växling af arbetskrafter, som inom hofrätterna plägar förekomma,
synes det kommittén vara ställdt utom tvifvel, att en för arbetets behöriga
fortgång ansvarig chef icke utan afsevärd olägenhet kan för hofrätterna
undvaras.

A andra sidan anser kommittén emellertid det vara af vikt att tillse,
huruvida, till vinnande af större arbetsprodukt eller besparing af nu
befintlig arbetskraft, det låter sig göra att öfverflytta å president göromål,
som för närvarande tillkomma ledamot.

Vid öfvervägandet af denna fråga har kommittén kommit till den
uppfattning, att en dylik öfverflyttning låter sig genomföra. Emellertid
torde därvid olika anordningar böra träffas för, å ena sidan, Svea och Göta
hofrätter samt, å andra sidan, hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Hvad angår förstnämnda två hofrätter, håller kommittén före, att
presidenten därstädes lämpligen bör kunna öfvertaga föredragningsskyldighet
beträffande sådana Kungl. Maj:ts remisser, som ej angå klagan öfver något
hofrättens beslut.

Enligt af kommittén införskaffade uppgifter har antalet dylika remisser,
i hvilkas besvarande presidenten redan nu är pliktig att taga del,
för åren 1903—1907 utgjort i Svea hofrätt omkring 30 och i Göta hofrätt
omkring 15 i medeltal för hvarje år.

Såsom i hofrättens öfver Skåne och Blekinge förut återgifna yttrande
af den 1 december 1904 framhållits, afse flertalet af ifrågavarande remisser
stiftande eller ändring af lag eller författning, dispenser från stadganden
i fideikommisstiftelser samt åtskilliga administrativa åtgärder, såsom organisation
af städernas rådstufvurätter och magistrater samt ändringar i
rikets judiciella indelning m. m.; och en del af dessa remisser —framför
allt de, som angå stiftande eller ändring af lag eller författning —
kräfva af vederbörande föredragande ett synnerligen tidsödande arbete,
hvadan öfverflyttningen skulle i ej oväsentlig mån bereda vederbörande
ledamöter tillfälle att ägna ökad tid åt andra dem åliggande tjänstegöromål.

Någon vidare olägenhet däraf, att presidenten komme att öfvertaga
ifrågavarande föredragningsskyldighet, synes så mycket mindre vara att be 1687/o8

Lönereglering skommitténs bet. XIV. 21

Vid Svea
och Göta
hofrätter.

162

Vid hofrätten
öfver
Skåne och
Blekinge.

fara, som redan tidigare inom Svea hofrätt under en följd af år dåvarande
presidenten, enligt eget åtagande, fullgjort dylik föredragning.

För de fall, då remisserna tarfva besvarande å tid, när presidenten
åtnjuter ledighet under sommarferierna, lärer presidentens föredragningsskyldighet
böra öfvertagas af då tjänstgörande ledamot, därom föreskrift
torde böra inflyta i arbetsordningen.

Äfven om de i arbetsordningen stadgade åligganden för presidenterna
i Svea och Göta hofrätter sålunda ökas med berörda föredragningsskyldighet,
torde dock för dessa presidenter tid blifva öfrig att deltaga
jämväl i de egentliga domaregöromålen. Särskildt bör detta blifva förhållandet
beträffande presidenten i Göta hofrätt. Gifvetvis är presidenternas
deltagande i rättsskipningsarbetet af synnerlig nytta, och endast härigenom
torde de ock kunna vinna tillförlitlig kännedom om personalen i sina verk.
Det synes fördenskull kommittén, att presidenterna i Svea och Göta hofrätter
böra i den omfattning, deras öfriga göromål medgifva, å någon af
divisionerna taga del i handläggningen och afgörande! af där förekommande
mål.

I anslutning till hvad sålunda anförts, hemställer kommittén,

att för presidenterna i Svea och Göta hofrätter
måtte i arbetsordningen dels stadgas skyldighet att föredraga
sådana Kungl. Maj:ts remisser, som ej angå klagan
öfver något hofrättens beslut, dels ock intagas lämpliga
föreskrifter i fråga om deras deltagande i hofrätternas
rättsskipande verksamhet.

Hvad därefter angår hofrätten öfver Skåne och Blekinge, har, på sätt
redogörelsen å sid. 96—105 utvisar, frågan om beredandet af ökadt arbete
åt presidenten i nämnda hofrätt under år 1904 varit föremål såväl för
hofrättens yttrande som ock för behandling inför Kungl. Maj:t i statsrådet.

Den af dåvarande chefen för justitiedepartementet i berörda syfte
föreslagna anordning, att presidenten skulle tjänstgöra som ordförande å
division och i samband därmed en hofrättsrådstjänst indragas, finner kommittén
vara synnerligen önskvärd, för den händelse en sådan anordning
utan afsevärda olägenheter låter sig genomföra.

163

För bedömandet af detta spörsmål har kommittén funnit sig först
böra taga i närmare öfvervägande, på hvad sätt eu dylik anordning lämpligast
skall kunna genomföras.

Såsom framgår af hofrättens yttrande öfver den föreslagna anordningen,
hafva i detta hänseende tre olika meningar yppat sig inom
hofrätten. Enligt pluralitetens åsikt borde den nuvarande anordningen
med divisioner, bestående af fem fast indelade medlemmar å hvarje, bibehållas,
men divisionerna, i stället för att såsom hittills hvarje vecka flytta
mellan de båda sessionsrummen, ständigt tjänstgöra å hvar sitt bestämda
rum, med iakttagande däraf att den division, som presidenten tillhörde,
skulle halva sin tjänstgöring å stora sessionsrummet. En ledamot ansåg
visserligen den nuvarande indelningen af fem bestämda medlemmar å
hvardera divisionen böra bibehållas, men höll tillika för sin del före, att
rubbning ej borde ske i divisionernas hittillsvarande flyttning mellan de
båda sessionsrummen. Enligt den återstående, af tre ledamöter omfattade
meningen borde åter presidenten och den äldste tjänstgörande ledamoten
ständigt vara ordförande, den förre å stora sessionsrummet och den senare
å det andra rummet, under det att de öfriga åtta ledamöterna borde, såsom
hittills, hvarje vecka alternera mellan de båda rummen.

Af dessa olika förslag till genomförande af den ifrågasatta anordningen
finner sig kommittén ej kunna biträda det sist omförmälda.

Det synes nämligen kommittén i likhet med hofrättens pluralitet
vara fullt visst, att med hänsyn till arbetssättet inom hofrätten det hvarje
vecka återkommande ombytet af ordförande å division, som nämnda förslag
innebär, skulle komma att verka synnerligen menligt å arbetets
jämna gång.

Kommittén anser sig ock böra erinra, att, i händelse detta förslag,
såsom af de tre reservanterna afsetts, skulle genomföras, utan att ändring
vidtoges i nu gällande bestämmelser angående göromålens fördelning mellan
de båda sessionsrummen, följden skulle blifva den, att presidenten,
som komme att deltaga i handläggningen och afgörandet af, bland annat,
samtliga till hofrätten inkommande brottmål och civila besvärsmål, endast
i ringa utsträckning finge taga befattning med det mera kräfvande arbetet
rörande vädjade och instämda mål, medan däremot ordföranden å det

164

andra rummet komme att deltaga uteslutande i sådana mål. Af sist anmärkta
förhållande torde för öfrigt äfven böra följa, att, i händelse af
förslagets genomförande, ordföranden å det senare rummet ålades föredragningsskyldighet
i enahanda omfattning, som tillkommer ordförandena
å de båda divisioner i Svea hofrätt, hvilka handlägga enbart vädjade och
instämda mål.

Hvad härefter angår de två öfriga förslagen, hvilka båda utgå från
den jämväl af kommittén biträdda uppfattningen, att den nuvarande indelningen
af fem bestämda medlemmar å hvardera divisionen borde bibehållas,
synes det kommittén vara af mindre vikt, huruvida den hittillsvarande
flyttningen af divisionerna mellan rummen komme att fortfara
eller icke.

Skulle emellertid, i enlighet med den af hofrättens pluralitet uttalade
mening, flyttningen mellan rummen komma att upphöra, måste
gifvetvis väsentliga förändringar vidtagas beträffande fördelningen af göromålen
mellan de båda rummen.

De af plui-aliteten i sådant hänseende förslagna ändringar i arbetsordningen
afse att åstadkomma full likformighet i arbetet å de båda divisionerna,
med iakttagande dock att till den division, som presidenten
komme att tillhöra, skulle förläggas dels sådana Kungl. Maj:ts remisser,
som ej angå klagan öfver något hofrättens beslut, och dels samtliga ansöknings-
och vissa därmed likställda ärenden.

Jämte det kommittén uttalar sin anslutning till grunderna för de
sålunda föreslagna ändringarna i arbetsordningen, anser sig kommittén
tillika böra anmärka, att, äfven för den händelse att, i enlighet med hvad
af en ledamot i hofrätten föreslagits, flyttningen mellan rummen skulle
fortfara, sådana bestämmelser borde träffas, att presidenten städse komme
att deltaga i behandlingen af nämnda remisser och åtminstone vissa slag
af ofvan omförmälda ansöknings- m. fl. ärenden.

I hofrättens yttrande har vidare framhållits, att den justeringsplikt,
som enligt gällande bestämmelse i första hand åligger ordförande å division,
af nära till hands liggande skäl syntes vara alldeles oförenlig med
presidentens ställning såsom chef och fördenskull böra öfverflyttas å de
på samma sessionsrum som presidenten tjänstgörande ledamöterna.

165

Den af hofrätten sålunda åsyftade bestämmelsen i arbetsordningen
innehåller, att ordförande å division har i sådan egenskap att utöfva närmaste
tillsynen därå, att beslut i mål och ärenden, som icke annan ledamot
föredragit, varda, så fort ske kan, i behörig ordning uppsatta och expedierade.
Enligt hvad den förut lämnade redogörelsen för hofrätternas
organisation och arbetssätt utvisar, inbegripas under denna bestämmelse
dels ansökningsärenden samt civila och kriminella besvärsmål, i hvilka
uppsättandet af förslag till utslag ankommer å vederbörande notarie, och
dels kriminella skriftväxlingar och underställningsmål, i hvilka motsvarande
arbete påhvilar vederbörande fiskal.

Efter hvad kommittén inhämtat, tillämpas emellertid ifrågavarande
bestämmelse i olika utsträckning inom de särskilda hofrätterna.

Sålunda gäller inom Svea hofrätt såsom regel, att ordförande å
division i första hand justerar förslagen till utslag och i samband därmed
kontrolläser handlingarna uti ansökningsärenden samt civila och kriminella
besvärsmål, under det att enahanda arbete beträffande underställningsmål
påhvilar den yngste ledamoten å divisionen samt beträffande kriminella skriftväxlingar
fördelas, efter lottning, mellan de föredragningsskyldiga ledamöterna
å divisionen. Inom Göta hofrätt har åter den praxis utbildat sig, att ordförande
å division verkställer berörda arbete endast i hvad angår ansökningsärenden
och civila besvärsmål, under det att samma arbete påhvilar
i kriminella besvärsmål och underställningsmål den yngste ledamoten å
divisionen samt i kriminella skriftväxlingar öfriga föredragningsskyldiga ledamöter
å divisionen i tur och ordning. Inom hofrätten öfver Skåne och
Blekinge gäller såsom regel, att ordförande å division verkställer omförmäla
arbete uti samtliga de mål och ärenden, hvilka inbegripas under
ifrågavarande bestämmelse i arbetsordningen. Dock har under de senare
åren berörda arbete å den ena af sistnämnda hofrätts divisioner blifvit
efter hand till hufvudsaklig del öfverflyttadt å divisionens öfriga ledamöter.

Från synpunkten af arbetets jämna fördelning inom divisionerna och
ernåendet af största möjliga arbetsprodukt synes det kommittén angeläget,
att ifrågavarande justeringsarbete med åtföljande kontrolläsning af handlingar
i så stor utsträckning som möjligt verkställes af ordföranden å division;
och anser sig kommittén böra i detta sammanhang framhålla önsk -

166

värdheten däraf, att, i den mån berörda arbete inom de särskilda hofrätterna
påhvilar öfriga ledamöter i större omfattning, än som af förhandenvarande
förhållanden kan anses påkalladt, ändring härutinnan snarast
må ske.

Den af hofrätten öfver Skåne och Blekinge uttalade uppfattning, att
presidentens chefsställning skulle blifva lidande däraf, att han komme att
öfvertaga dylikt justeringsarbete, kan kommittén för sin del icke dela.
Visserligen skulle det med all sannolikhet ej sällan komma att inträffa,
att ledamöterna å den division, som presidenten tillhörde, vid den efterföljande
granskningen af de utslag, som af presidenten justerats i första
hand, finge anledning att påyrka jämkningar och ändringar i den affattning,
som utslagen vid nämnda justering förberedelsevis erhållit, men att
presidentens auktoritet skulle blifva lidande af ett dylikt förhållande, synes
kommittén icke vara att befara, allrahelst som, såvidt kommittén erfarit,
några nämnvärda slitningar i samarbetet mellan ordföranden och öfriga
ledamöter å division ej föranledts af det justeringsarbete i första hand, som
för närvarande verkställes af ordföranden.

Då det emellertid ej kan anses uteslutet, att för presidenten vid
utöfningen af de honom i sådan egenskap tillkommande åligganden understundom
skulle kunna yppas svårighet att medhinna ifrågavarande justeringsarbete
med åtföljande, ofta ganska tidsödande kontrolläsning af handlingar,
torde presidenten för sådana fall böra berättigas att, i den mån
han så kan finna nödigt, öfverflytta berörda arbete till ledamöterna å den
division, där han utöfvar ordförandeskapet.

Sedan kommittén sålunda uttalat sig angående det sätt, hvarpå den
ifrågasatta anordningen synes kunna lämpligast genomföras, öfvergår kommittén
att yttra sig öfver de möjliga olägenheter, som anordningen, sålunda
genomförd, skulle kunna komma att medföra.

Såsom dylika olägenheter har af hofrätten hufvudsakligen framhållits,
att presidenten näppeligen skulle få nödig tid öfrig till förvaltningen
af de presidentbefattningen tillhörande göromål i fråga om verkets
organisatoriska angelägenheter m. in.; att afsevärda svårigheter antagligen
skulle uppstå för presidenten i fråga om utöfvandet af den honom såsom
chef tillkommande ledning inom verket, synnerligast i administrativt hän -

1G7

seende; att tillsynen öfver de ledamöter och öfriga tjänstemän, med hvilka
presidenten under långa tider ej komme att få någon nämnvärd beröring
i arbetet, gifvetvis skulle blifva synnerligen försvårad; att af anordningen
komme att förorsakas, såväl att hofrättens arbetsprodukt blefve minskad,
som ock att vädjade mål skulle förekomma till afgörande senare å den
division, som presidenten tillhörde, än å den andra; att till föga fromma
för arbetsproduktens både kvalitet och kvantitet de flesta ledamöterna först
inemot pensionsåldern och åtskilliga kanske aldrig skulle blifva befriade
från föredragningsskyldighet; samt att den betydliga minskningen i befordringsutsikter,
som blefve en följd af indragningen utaf en hofrättsrådstjänst,
skulle komma att menligt inverka på rekryteringen inom verket.

Hvad först angår den förmenta svårigheten för presidenten att kunna
medhinna förvaltningen af de till presidentbefattningen hörande göromål,
synes det kommittén uppenbart, att de egentliga presidentsysslorna i en
hofrätt af så liten omfattning som denna endast i enstaka undantagsfall
kunna upptaga någon nämnvärd tid. Riktigheten af denna kommitténs
uppfattning bestyrkes dels däraf, att, på sätt två reservanter till kommittébetänkandet
den 12 december 1874 framhållit, innehafvaren af ifrågavarande
befattning under åtta på hvarandra följande vårsessioner kunnat
vistas å annan ort långt ifrån hofrätten, utan att någon varit förordnad att
uppehålla befattningen, och dels i ej mindre mån af de å sid. 97 omnämnda,
under år 1900 afgifna uppgifter angående dåvarande presidentens dagliga
tjänstgöringstid. För de fall, då emellertid berörda sysslor skulle kunna
tänkas för presidenten taga någon mera afsevärd tid i anspråk, torde,
såsom kommittén här ofvan föreslagit, presidenten böra berättigas att,
efter eget bepröfvande, öfverflytta honom såsom ordförande å division
åliggande justeringsgöromål till de å divisionen tjänstgörande ledamöterna.

Kommittén har redan såsom sin mening uttalat, att presidentens
auktoritet icke borde blifva lidande däraf, att han fullgjorde det ordförande
å division tillkommande åliggandet att i första hand justera vissa
utslag; och kommittén finner ej heller anledning vara att befara, det
presidenten i öfrigt skulle hafva att emotse svårigheter i sitt chefsskap,
därigenom att han komme att tjänstgöra såsom ordförande å division.

168

De farhågor, åt hvilka hofrätten gifvit uttryck i fråga om svårigheten
för presidenten att utöfva vederbörlig tillsyn öfver samtliga ledamöters
och öfriga tjänstemäns arbete, finner kommittén vara i väsentlig
mån öfverdrifna. Med hänsyn till det ringa antalet personer, hvaraf personalen
i denna hofrätt utgöres, skulle nämligen, enligt kommitténs förmenande,
ingen nämnvärd svårighet komma att yppas i detta hänseende,
därest, i hufvudsaklig anslutning till hvad hofrätten framhållit såsom ur
flera synpunkter önskligt, indelningen å divisionerna omändrades vid de
särskilda sessionernas början i så stor utsträckning, som lämpligen läte
sig göra.

Att någon minskning i arbetsprodukten skulle komma att inträda
på grund af den ifrågasatta anordningens genomförande, torde väl ej få
anses alldeles uteslutet, men berörda minskning skulle förvisso i allt fall
blifva af ringa omfattning. Genom att presidenten hvarje sessionsdag å
viss tillkännagifven tid före eller efter sessionstiden vore å sitt tjänsterum
tillgänglig för hofrättens personal och öfriga personer, som önskade att
samtala med honom i och för tjänsten, skulle, enligt kommitténs åsikt,
afbrott i arbetet å det sessionsrum, hvarest presidenten tjänstgjorde, icke,
på sätt hofrätten förmenat, behöfva äga rum. Vidare vill kommittén i
detta sammanhang erinra, att, såsom kommittén förut framhållit, det endast
mera sällan torde komma att för presidenten yppas behof att öfverflytta
någon del af de honom såsom ordförande å division åliggande göromål
till de å divisionen tjänstgörande ledamöterna. Den minskning i
arbetsprodukten, som möjligen vore att motse, skulle åter närmast föranledas
däraf, att presidenten hittills genom deltagande i arbetet å stora
sessionsrummet ej sällan förebyggt, att ledamot, som åtnjutit befrielse
från tjänstgöring å tjänsterummet för hemarbete, måst vid yppade skiljaktiga
meningar tillkallas såsom femte ledamot. Med ledning af för
kommittén tillgängliga uppgifter anser sig kommittén kunna för hvartdera
af åren 1906 och 1907 beräkna antalet mål, i hvilka tillkallandet
af ledamot på dylikt sätt förebyggts, till omkring 20. I samband
härmed må emellertid erinras, att, medan antalet under åren 1906
och 1907 till hofrätten inkomna vädjade mål utgjort respektive 430
och 444, antalet afgjorda dylika mål under samma år uppgått

169

till respektive 478 och 482, samt att balansen af sådana mål, som vid
1906 års ingång utgjort 412, följaktligen nedgått under sistnämnda år
till 364 och under 1907 till 326. Af dessa uppgifter anser sig kommittén
med fog kunna draga den slutsatsen, att den möjliga minskningen i
arbetsprodukt, som kan förutsättas blifva en följd af den ifrågasatta anordningens
genomförande, i allt fall icke skulle komma att i nämnvärd
mån motverka den under de sista åren i denna hofrätt inträdda nedgången
i balansen af vädjade mål.

Vidkommande de af hofrätten i öfrigt påpekade olägenheter af anordningens
genomförande må anmärkas, att kommittén i annat sammanhang
hemställer dels om införande af sådan bestämmelse i arbetsordningen,
hvarigenom en utjämning af antalet icke föredragna vädjade mål mellan
de olika ledamotsrotlarna skulle möjliggöras tid efter annan, dels om
ändring i arbetsordningen af sådan innebörd, att till ordförande å division
må af Kungl. Maj:t tills vidare på viss tid förordnas därtill lämplig ledamot,
oafsedt dennes tjänstålder, och dels att ledamöternas fördelning i två
grader måtte upphöra.

Uppenbart är, att, i den mån kommitténs framställning i dessa
afseenden kommer att vinna bifall, betydelsen af hvad hofrätten i nu
förevarande hänseenden anmärkt skulle väsentligen förminskas.

Hofrätten har slutligen framhållit, hurusom det syntes densamma
själffallet, att presidentbefattningen efter anordningens genomförande skulle
blifva långt ifrån jämbördig med enahanda befattning i de öfriga hofrätterna,
och att det på fullgoda grunder tillika kunde antagas, att förstnämnda
befattning skulle te sig betydligt mindre eftersträfvansvärd än
motsvarande befattning i de andra hofrätterna.

Af hvad kommittén ofvan anfört torde framgå, att kommittén icke
delar den af hofrätten sålunda uttalade uppfattning. Kommittén, som i
det följande hemställer om lika aflöningsförmåner för presidenterna i samtliga
hofrätterna, hyser för sin del den öfvertygelsen, att presidentbefattningen
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge icke genom den föreslagna
anordningen skulle nedsättas i värde, och att, äfven efter anordningens
genomförande, till samma befattning bör kunna förvärfvas fullt skicklig och
lämplig person.

16fl7/o8 LöneregleringsJcommitténs bet. XIV.

170

Ledamöter.

Då kommittén alltså finner den föreslagna anordningen kunna utan
nämnvärda olägenheter genomföras, hemställer kommittén,

att i ho fr ätten öfver Skåne och Blekinge den
förändring vidtages, att presidenten skall tjänstgöra som
ordförande å division och att i samband därmed en hofrättsrådstjänst
indrages; samt

att vid genomförandet af berörda anordning de
af kommittén i sådant hänseende angifna grunder mätte
beaktas.

Vid behandlingen af frågan, huruvida förändringar i hofrätternas
nuvarande organisation inom ledamotsgraderna må finnas erforderliga eller
lämpliga, har kommittén tagit under öfvervägande det af nya lagberedningen
i dess betänkande den 6 juni 1884 framställda och af förstärkta
lagberedningen utan meningsskiljaktighet biträdda förslag, att ledamöternas
fördelning i två grader — hofrättsråd och assessorer — måtte såsom icke
hvilande på hållbara grunder upphöra, samt att ledamöterna måtte med
benämning af hofrättsråd utnämnas i den för tillsättande af assessorstjänst
gällande ordning.

Såsom å sid. 140—141 är nämn dt, hafva ock ett större antal assessorer
i hofrätterna uti särskilda till kommittén ingifna skrifter hemställt,
att kommittén vid afgifvande af sitt betänkande måtte beakta de af nya
lagberedningen i ofvan berörda hänseende angifna grunder för en förändrad
sammansättning af hofrätterna.

Då assessorer med afseende å kvalifikationer äro fullt likställda med
hofrättsråd och hafva alldeles enahanda tjänstgöring som de hofrättsråd,
hvilka ej äro ordförande å division, föreligga, enligt kommitténs uppfattning,
ur principiell synpunkt giltiga skäl att låta den nuvarande fördelningen
af ledamöter i två grader bortfalla.

Någon motsvarighet till en dylik åtskillnad mellan till såväl kvalifikationer
som åligganden jämställda tjänstemän förefinnes, såsom redan af
nya lagberedningen påpekats, icke längre inom andra ämbetsverk.

171

Att för framtiden uppehålla en sådan gradskillnad enbart för hofrätterna
synes kommittén böra ske allenast för den händelse, att ur praktisk
synpunkt synnerligen vägande skäl därför kunna åberopas. Så är
emellertid, enligt kommitténs förmenande, icke i någon mån fallet.

Tvärtom har från praktisk synpunkt sedt den ifrågavarande gradskillnaden
visat sig medföra högst väsentliga missförhållanden med hänsyn
till den ojämnhet i aflöning, som däraf för ledamöterna föranledts.

Gifvet är, att då, såsom hittills nästan undantagslöst varit fallet,
assessorer i tur och ordning befordras till hofrättsråd inom den hofrätt,
de tillhöra, dylik befordran skall komma att inträffa för somliga ledamöter
efter betydligt kortare ledamotstid än för andra, samt att, ju mindre hofrätten
är, ojämnheten i berörda hänseende lätteligen blir desto mera framträdande.

Till belysning af nu nämnda förhållanden har kommittén låtit sammanställa
uppgifter rörande det antal år, de nuvarande hofrättsråden
inom de särskilda hofrätterna vid sin befordran till denna tjänst varit
assessorer. Dessa uppgifter utvisa, dels att antalet nämnda år för de särskilda
hofrättsråden utgjort: för en 4 år, en 5 år, en 6 år, tre 7 år, fem
8 år, två 9 år, fem 10 år, två 11 år, två 14 år, en 16 år, en 17 år, en
18 år och en 19 år, och dels att berörda tid växlat i Svea hofrätt mellan
7—11 år, i Göta hofrätt mellan 6—19 år och i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge mellan 4—14 år samt utgjort i medeltal för Svea hofrätt 9 år,
för Göta hofrätt 13V2 år och för hofrätten öfver Skåne och Blekinge
73A år.

På grund af den stora ojämnhet, som sålunda är rådande i fråga om
tiden för assessorernas befordran till hofrättsråd, inträffar det gifvetvis i stor
utsträckning, att somliga ledamöter få år efter år uppbära betydligt större aflöning
än vissa af deras kolleger i de andra hofrätterna med längre ledamotstid.

Att ett sådant förhållande år synnerligen ägnadt att framkalla misstämning
hos dem, som däraf beröras, ligger i öppen dag; och anser kommittén
det vara en bjudande nödvändighet, att rättelse i nu förevarande
hänseende åstadkommes.

Enligt kommitténs uppfattning låter det sig emellertid icke göra att
med bibehållande af gradskillnaden råda bot på missförhållandena i fråga.

172

Väl har det i sådant hänseende under kommitténs öfverläggningar
härom ifrågasatts, dels att låta befordran till hofrättsråd inträffa efter visst
antal års tjänstgöring som assessor, och dels att höja antalet hofrättsråd
med exempelvis en för hvarje division.

Medan emellertid den förra utvägen skulle betinga en ständig växling
i antalet hofrättsrådstjänster och fördenskull ej synes kommittén kunna
komma till användning, skulle åter den senare utvägen endast delvis förebygga
den ifrågavarande olägenheten.

En annan utväg vore, att — såsom af justitieombudsmannen i sammanhang’
med frågan om inrättandet af särskild hofrätt för Norrland ifrågasatts
— den nu rådande praxis, enligt hvilken en hvar af hofråtterna i
befordringsafseende behandlas såsom ett från de öfriga fullständigt afskildt
område, komme att frånträdas i hvad angår besättandet af hofrättsrådstjänster.

Det synes emellertid ej kommittén tillrådligt, att vid befordran till
hofrättsråd en brytning med den hittills följda praxis komme att ske i
den utsträckning, justitieombudsmannen förordat. Då nämligen en af hofrätterna
är förlagd i Stockholm, skulle med den dragningskraft, hufvudstaden
visat sig äga, besättande af ledigvordet hofrättsrådsämbete med assessor
från annan hofrätt än den, där ledighet uppstått, med visshet kunna antagas
i regel komma att inträffa allenast i hvad angår den i hufvudstaden
förlagda hofrätten. Följden däraf skulle blifva, att assessorerna vid sistnämnda
hofrätt komme att sakna tillförlitlig grund för beräknande af den
tidpunkt, då de kunde äga utsikt att vinna befordran till hofrättsråd, och
säkerligen skulle mången dugande kraft däraf föranledas att, i större omfattning
än hvad nu äger rum, till skada för rättsskipningen söka anställning
inom andra områden, hellre än att utsätta sig för risken att vid
uppkommen ledighet inom hofrättsrådsgraden blifva förbigången af en i
tjänstemeriter måhända endast obetydligt öfverlägsen assessor från annan
hofrätt. Ett genomförande af en dylik obegränsad fri förflyttning skulle
därför, enligt kommitténs förmenande, verka ojämnt i befordringsafseende
inom hofrätterna och försvåra för Svea hofrätt att kvarhålla vid verket
mången skicklig ledamot.

173

För enstaka undantagsfall åter skulle vål, enligt kommitténs uppfattning,
ett frångående af den hittillsvarande praxis med afseende å besättandet
af hofrättsrådstjänster kunna ifrågasättas.

Då emellertid därigenom i allt fall ej vunnes nödig utjämning med
afseende å tiden för assessorernas befordran till hofrättsråd, synes det
kommittén, för vinnande af erforderlig rättelse uti nu ifrågavarande missförhållanden,
allenast återstå att, i enlighet med nya lagberedningens förslag,
låta den nuvarande fördelningen af ledamöter i två grader bortfalla.

Hvad angår sättet för tillsättandet af ledamöter i hofrätt, må erinras,
att, enligt nu gällande ordning, vid uppkommen ledighet inom assessorsgraden
tjänsten anslås ledig att sökas hos vederbörande hofrätt, som efter
pröfning af de sökandes skicklighet och förtjänst uppför tre å förslag,
hvarefter med ledning däraf utnämningen verkställes af Kungl. Maj:t.
Utnämning till hofrättsråd, likasom till ledamot i kollegierna eller motsvarande
ämbetsverk, sker däremot utan ansökning, sedan Kungl. Maj:t
inhämtat yttrande från verkets chef. I detta fall lämnas öfriga ledamöter
i verket sålunda icke tillfälle att, såsom vid upprättande af tjänsteförslag
sker, uttala sig i fråga om tjänstens återbesättande.

Då det synes kommittén vara af synnerlig vikt, att vid besättandet
af ledamotsbefattning i hofrätt största möjliga trygghet ernås, för att till
befattningen ej utses annan än därtill fullt kompetent person, och såsom
en värdefull garanti i detta hänseende måste anses, att, utom verkets chef,
samtliga i tjänst varande ordinarie ledamöter beredas tillfälle att uttala
sin mening angående dem, som kunna till befattningen ifrågakomma, håller
kommittén före, att, i händelse den nuvarande gradskillnaden mellan ledamöterna
skulle upphöra, dessa böra, på sätt nya lagberedningen ock föreslagit,
utnämnas i den ordning, som för närvarande följes vid tillsättande af
assessorstjänst.

Vidkommande den benämning, som i händelse af gradskillnadens
upphörande bör komma till användning för ledamöterna, anser kommittén,
i likhet med nya lagberedningen, ledamöterna böra benämnas hofrättsråd.

Under åberopande af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén,

174

Ordförande
å division.

att deri nuvarande fördelningen af hofrätternas
ledamöter i två grader, hofrättsråd och assessorer, måtte
upphöra; samt

att ledamöterna måtte, med benämning af hofrättsråd,
utnämnas i den ordning, som för närvarande följes
vid tillsättande af assessorstjänst.

Efter genomförandet häraf äfvensom af hvad kommittén föreslagit
beträffande presidentbefattningen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
skulle antalet hofrättsråd komma att utgöra i Svea hofrätt 35, i Göta hofrätt
20 och i hofrätten öfver Skåne och Blekinge 9.

I arbetsordningen för hofrätterna är åt presidenten i allmänhet anförtrodt
att bestämma ledamöternas fördelning till tjänstgöring på divisionerna.
Därvid måste emellertid städse iakttagas, att de äldsta hofrättsråden
blifva ordförande å division.

Om än sistnämnda bestämmelse i de allra flesta fall har fog för
sig, kan det dock understundom inträffa, att ett undantag från regeln måste
anses gagneligt. För ernående af ett tillfredsställande arbetsresultat på
de särskilda divisionerna är det nämligen af stor betydelse, att ordföranden
äger förmåga att leda och öfvervaka divisionens arbete. Till
gagn för arbetets jämna gång är ock, att en viss stadga och kontinuitet
i detsamma är rådande inom hvarje division, och ordföranden,
hvilken på grund af arbetsfördelningen inom hofrätten tjänstgör hvarje
sessionsdag, är gifvetvis, såväl i följd däraf som på grund af sin ställning
i öfrigt, bäst lämpad att tillvarataga ett dylikt intresse. Ett hofrättsråd,
som t. ex. i följd af försvagad hälsa är eller kan antagas blifva i behof
af ofta återkommande ledighet, bör fördenskull ej äga rätt att allenast på
grund af sin ålder erhålla ordförandeplats å division. Ej heller bör en
divisionsordförande, som icke vidare befinnes lämplig att behörigen sköta
ordförandeskapet, hafva ovillkorlig rätt att ändock, såsom nu är fallet,
ända till afskedstagandet kvarstå i denna sin egenskap.

175

Tillfälle till pröfning i nämnda hänseenden bör därför stå öppet,
och denna pröfning torde böra förbehållas Kungl. Maj:t. Kommittén
har härvid tänkt sig, att förordnande af ifrågavarande slag bör meddelas
endast tills vidare för vissa år, exempelvis tre år i sänder, samt att yttrande
från vederbörande president gifvetvis bör föreligga, innan förordnande
att bestrida ordförandebefattning meddelas eller dylikt förordnande återkallas.

Åt vederbörande president torde kunna uppdragas att vid kortare
tids förfall för ordförande förordna ställföreträdare.

Kommittén hemställer,

att till ordförande å division i hofrätt lämplig
ledamot må, efter vederbörande presidents hörande, af
Kungl. Maj:t förordnas tills vidare på viss tid.

I detta sammanhang erinrar kommittén ock om de förändringar beträffande
ledamöternas åligganden, hvilka innefattas dels i kommitténs
ofvan upptagna förslag, att presidenterna i Svea och Göta hofrätter skola
öfvertaga den ledamöter nu åliggande föredragningsskyldigheten angående
sådana Kungl. Maj:ts remisser, som ej afse klagan öfver något hofrättens
beslut, samt att presidenten i hofrätten öfver Skåne och Blekinge skall
tjänstgöra såsom ordförande å division, dels ock i det förslag, som kommittén
här nedan kommer att framställa därom, att i Göta hofrätt och
hofrätten öfver Skåne och Blekinge skall å fiskalerna öfverflyttas den
ledamöter nu åliggande föredragningsskyldigheten beträffande skriftväxlingar
i civila mål och ärenden äfvensom fiskaliska aktioner.

* *

Vidare anser sig kommittén här böra ingå i behandling af en
fråga af största vikt för hofrätterna.

Med det antal ledamöter af de båda olika graderna, som nu är
uppfördt å hofrätternas stater, beräknas, att å hvarje division skola tjänstgöra
två hofrättsråd och tre assessorer. Så godt som utan undantag finnes
emellertid i verkligheten aldrig det beräknade antalet ordinarie ledamöter
att tillgå för sådan tjänstgöring, enär dessa i mycket stor och, såsom det

176

vill synas, alltjämt tilltagande utsträckning tagas i anspråk å andra håll
inom lagskipningens, lagstiftningens och statsförvaltningens områden.

De ordinarie ledamöternas platser måste under sådana förhållanden
uppehållas af adjungerade ledamöter på förordnanden. Fall
hafva förekommit, då i måls afgörande inom hofrätt deltagit allenast
adjungerade ledamöter, och ovanligt är ej, att af de å en division
tjänstgörande endast en varit ordinarie ledamot och de öfriga adjungerade.

För att åskådliggöra, i huru stor utsträckning ledamöters tjänster
uppehållas af vikarier, må här, efter inhämtade upplysningar, meddelas,
att vid tiden omkring den 1 maj 1908 följande antal ordinarie ledamöter
vid de särskilda hofrätterna åtnjöto längre tids frihet från tjänstgöring
därstädes af nedan angifna orsaker:

vid Svea hofrätt: 1 hofrättsråd på grund af sjukdom, 1 hofrättsråd

för bestridande af expeditionschefsbefattning, 1 assessor på grund af
sjukdom, 6 assessorer för tjänstgöring såsom revisionssekreterare, 1 assessor
för uppehållande af kabinettssekreterarbefattningen vid utrikesdepartementet,
1 assessor på grund af förordnande såsom expeditionschef, 1 assessor
såsom byråchef för lagärenden, 1 assessor såsom t. f. ledamot af
lagberedningen och 2 assessorer för fullgörande af kommittéuppdrag;

vid Göta hofrätt: 1 hofrättsråd för fullgörande af kommittéuppdrag,

1 assessor i anledning af riksdagsmannaskap, 1 assessor på grund af förordnande
såsom expeditionschef och 3 assessorer för tjänstgöring såsom
revisionssekreterare; samt

vid ho fr ätten öfver Skåne och Blekinge: 1 assessor i anledning af

riksdagsmannaskap samt 3 assessorer för tjänstgöring såsom revisionssekreterare.

Af Svea hofrätts 35 ordinarie ledamotsplatser uppehöllos följaktligen
vid nyssnämnda tidpunkt 15, af Göta hofrätts 20 ledamotsplatser 6 samt
af hofrättens öfver Skåne och Blekinge 10 ledamotsplatser 4 på förordnanden.

Härtill kommer, att vid Svea hofrätt på grund af den extra divisionen
ytterligare 5 adjungerade ledamöter tjänstgöra.

177

Vid nyssberörda redogörelse hafva ej medräknats ledigheter af mera
tillfällig beskaffenhet, utan endast upptagits mera stadigvarande sådana,
hvadan således de två hofrättsråd, hvilka såsom ledamöter för sina hofrätter
deltagit i kommitténs arbeten och af sådan-anledning åtnjutit ledighet,
ej medtagits vid beräkningarna.

Enligt kommitténs åsikt bör uppehållandet af domareverksamheten vid
mellaninstans medelst tillförordnade domare icke få fortgå i den omfattning,
som nu äger rum. Skulle hofrätternas ordinarie arbetskrafter för framtiden
i än ytterligare grad tagas i anspråk på andra områden, torde verklig
fara för rättsskipningens behöriga upprätthållande i mellaninstans kunna
uppstå. Med den för ett rätt utöfvande af domareverksamhet ytterst viktiga
grundsatsen om domares oafsättlighet lärer ock föga stämma öfverens
den osjälfständiga ställning, som innehafves af den, hvilken uppehåller en
domarebefattning på förordnande under viss tid, efter hvars förlopp förordnandet
tilläfventyrs ej varder förnyadt.

I presidenternas förenämnda utlåtande den 15 oktober 1907 framhålles
med styrka den årligen minskade tillgången på arbetskrafter, som
till fara för hofrätternas behöriga rekrytering inträdt, särskildt vid de
i landsorten förlagda hofrätterna; och ehuru hittills möjlighet funnits att
i allmänhet erhålla nödigt antal vikarier, utrustade med teoretiska kunskaper
för ett behörigt utöfvande af domarevärf vid öfverrätt, lärer
dock ej kunnat undgås, att emellanåt för adjunktion måst anlitas personer,
som ej i önskvärd grad ägt erforderlig praktisk förfarenhet, beroende
därpå att den föregående lärotiden varit för kort.

Så snart adjungerade ledamöter, vanligen efter 2 ä 3 års adjunktion,
anses hafva förvärfvat nödig erfarenhet såsom öfverrättsdomare, tagas de
merendels från hofrätterna till annan beställning, och i deras ställe inträda
nya vikarier, hvilka i sin ordning erhålla nödig utbildning. Sällan inträffar
numera ens, att ett större antal af dem, som innehafva ordinarie
fiskalsbefattningar, tjänstgöra i hofrätterna.

I sådant afseende får kommittén upplysa, att vid ofvanberörda tidpunkt
af Svea hofrätts sex ordinarie fiskaler endast en fanns tillgänglig
för adjunktion och af Göta hofrätts fyra fiskaler ingen. Af de utom hofrätterna
sysselsatta fiskalerna voro tre tjänstgörande såsom revisionssekre 1867/08

LöneregleringsJcommittén8 bet. XIV. 23

178

terare, en expeditionschef, två tillförordnade domhafvande, en biträde i
justitiedepartementet och två sekreterare i lagstiftningskommittéer.

Att en till assessor befordrad person vid utnämningen är tjänstgörande
vid hofrätten, förekommer numera i regel endast i de jämförelsevis
få fall, då någon för att kvarstanna i hofrätten vägrat mottaga förordnande
på annat håll.

Det är uppenbart, att ett sådant system, som nu skildrats, måste
verka hämmande på arbetsresultatet vid hofrätterna, likasom ock att det är
af beskaffenhet att verka slitande på de ordinarie ledamöterna.

Ett fullständigt frångående af det nu berörda vikariesystemet inom
hofrätterna skulle emellertid förutsätta en genomgripande förändring inom
många områden och kan därför här ej ifrågasättas. Äfven om vid stundande
reglering af nedre justitierevisionen, hvilken ju så godt som undantagslöst
rekryteras från hofrätterna, det skall finnas nödigt inrätta ett ökadt
antal ordinarie revisionssekreterarplatser och därigenom minskning inträda i
behofvet att för upprätthållande af dylika tjänster anlita hofrätternas
ordinarie ledamöter, kvarstå dock många platser inom lagstiftningens och
den högre administrationens områden, till hvilka, såsom hittills, det skall
anses lämpligt att i stor utsträckning hämta de nödiga krafterna från hofrätterna.
Kommittén erinrar härvid särskildt om expeditionschefsplatsema,
hvilka ju alltid uppehållas på förordnanden och ofta besättas från hofrätterna.

Näppeligen lär väl ock vara ens i hofrätternas eget intresse, att
anlitandet af adjungerade ledamöter skulle fullständigt upphöra. Förutom
det att nya impulser ofta tillföras hofrätterna genom de yngres deltagande
i rättsskipningsarbetet och dessa själfva erhålla nödig utbildning för öfverdomarens
kall, beredes genom berörda vikariesystem tillfälle för hofrättemas
presidenter och ordinarie ledamöter att lära känna förmågan
och lämpligheten hos vikarierna, innan dessa vinna befordran till ordinarie
domare, hvarigenom förebygges, att mindre skickliga personer ernå sådan
befordran. Med den sedan gammalt och med rätta högt skattade betydelse,
som ur ämbetsmannabildningens synpunkt tillagts tjänstgöring vid
hofrätt, särskildt såsom ledamot, kan ock bibehållandet af nämnda system
inom skäliga gränser lända det allmänna till gagn äfven utanför den dömande
verksamheten.

179

Men för rättsskipningens behöriga upprätthållande i niellaninstans
synes dock erforderligt, att gränser uppställas, utöfver hvilka hofrätternas
ordinarie arbetskrafter i regel ej. må tagas i anspråk utom
verket. Kommittén inser visserligen tillfullo, att bestämda föreskrifter
ej kunna i sådant hänseende uppställas, men vill dock såsom ett bestämdt
önskemål framhålla, att de ordinarie arbetskrafterna ej tagas i anspråk
för andra värf i större utsträckning, än att åtminstone i regel tre ordinarie
ledamöter må kunna indelas till tjänstgöring å hvarje division.

För sekreterarna i Svea och Göta hofrätter stadgas i arbetsordningen
enahanda åligganden. Med hänsyn till den större omfattningen af sekreterarens
i Svea hofrätt göromål har dock i arbetsordningen införts den
bestämmelsen, att det åligger fiskalerna i samma hofrätt att, då hofrätten
därom förordnar, i sekreterarens ställe fullgöra den honom åliggande skyldighet
att föredraga civila besvärsmål. Enligt hvad kommittén inhämtat,
har hofrätten med föranledande af detta stadgande uppdragit åt fiskalerna
att fullgöra denna föredragningsskyldighet, undantagandes månaderna
juni—september. Enär emellertid sekreterarens i Svea hofrätt öfriga göromål
äfven under dessa månader och särskildt under juni månad, då de
flesta af hofrättens divisioner ännu äro i tjänst, lära vara och fortfarande
torde blifva ganska omfattande, vill kommittén ifrågasätta, huruvida icke
befrielse för sekreteraren från nämnda föredragningsskyldighet bör utsträckas
att omfatta åtminstone äfven juni månad. Den lättnad i arbetet,
som beredes fiskalerna, därest kommitténs nedan framställda förslag om
öfverflyttning af diarieföring från dem till aktuarieexpeditionen vinner godkännande,
synes ock tala för eu dylik anordning. I Göta hofrätt har
sekreteraren under hela året att uppehålla föredragningen af civila besvärsmål,
hvilket i betraktande af den mindre omfattningen af hans öfriga
tjänsteåligganden måste anses berättigadt.

Enligt § 43 i arbetsordningen äger hofrätt förordna den eller dem
af sina tjänstemän, som anses lämpliga därtill, att emottaga och förvalta
expensmedel, som anordnas till hofrätten, att ombesörja upphandling af
skrifmaterialier och ved samt andra inköp och arbeten, som erfordras för
hofrättens räkning, äfvensom att i öfverensstämmelse med särskildt medde -

Sekreterare.

Vid Svea
och Göta
hofrätter.

180

lade föreskrifter upprätta rekvisition å samt utdela hofrättens aflöning och
redovisa därför. Dessa göromål äro för närvarande i Svea hofrätt fördelade
mellan advokatfiskal och arkivarien, i det att den förre har sig
ålagdt bestyret med aflöningsmedlen och den senare har sig anförtrodt
att förvalta expensmedlen samt. ombesörja uppköp och arbeten för hofrättens
räkning. Om, såsom kommittén föreslår, arbetet med granskning
af stämpelbeläggningen vid underrätterna kommer att i Svea hofrätt
öfverflyttas å dessa båda tjänstemän, torde de böra befrias från förenämnda,
uti § 43 i arbetsordningen omförmälda åligganden, Indika lämpligen
synas kunna öfverflyttas å sekreteraren.

I Svea hofrätt har den närmaste tillsynen öfver vaktbetjäningen uppdrag^
åt advokatfiskal; i Göta hofrätt däremot är någon särskild föreskrift
i detta hänseende ej meddelad. Med hänsyn till de lokala förhållandena
samt arten af sekreterarnas tjänsteåligganden i öfrigt synes det
kommittén lämpligt, att i begge dessa hofrätter åt sekreteraren uppdrages
att utöfva närmaste tillsynen öfver vaktbetjäningen.

Godkännes det förslag, som kommittén i det följande framlägger
om anställande i hofrätterna af fasta, af statsverket aflönade skrifbiträden,
och äfven sekreteraren erhåller nödig hjälp af dylikt biträde med utskrifter
in. m., torde sekreteraren i Göta hofrätt ej vidare vara i behof af amanuens.
Vid hof- Sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge har, förutom de

r(8kåne och"åligganden som i regel tillhöra motsvarande befattning i de båda andra
Blekinge, hofrätterna, ytterligare åt sig uppdraget dels att mottaga och i vederbörliga
diarier anteckna alla till hofrätten inkommande handlingar med undantag
af dem, som aflämnas vid förhör, och dels att verkställa stämpelbeläggning
af hofrättens utgående expeditioner, tillhandahålla dem åt vederbörande
och redovisa de för dem inflytande medel.

Hufvudparten af de göromål, hvilka i Svea och Göta hofrätter tillkomma
aktuarien, åligger således i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
innehafvaren af sekreterareänsten; och upptages dennes arbetstid å tjänsterummet
till större delen af just dessa göromål.

Den amanuens, som är anställd såsom biträde hos sekreteraren i
sistnämnda hofrätt, plägar utföra åtskilligt af det sekreteraren tillhörande
arbetet, såsom en del af diarieföringen och uppsättande af lagakraftbevis,

181

hvarförutom amanuensen å de tider, då sekreteraren på grund af den
honom åliggande föredragningsskyldigheten är förhindrad att uppehålla sig
å sitt tjänsterum, därstädes betjänar den rättssökande allmänheten med
mottagande och utlämnande af handlingar samt meddelande af upplysningar
in. in.

Uti hofrättens öfver Skåne och Blekinge å sid. 89—93 återgifna utlåtande
af den 23 april 1902 uttalade hofrätten såsom sin mening, att
omfattningen åt de göromål, hvilka tillhörde den förenade aktuarie- och
arkivariebefattningen i hofrätten, ej vore större, än att dessa göromål
syntes kunna utan olägenhet fördelas mellan sekreteraren och advokattiskalen;
att, då sekreteraren hade sig anförtrodda åtskilliga göromål,
hvilka i de andra hofrätterna tillhörde aktuarien, samt advokatfiskalen
redan omhänderhade den del af hofrättens arkiv, som bestode af
renoverade exemplar af underrätternas protokoll och domböcker, vid den
blifvande fördelningen de göromål, som tillhörde aktuariesysslan, lämpligen
kunde tilldelas sekreteraren och de, som folie å arkivariesysslan, läggas
å advokatfiskalen; att, medan advokatfiskalen syntes kunna utan svårighet,
med biträde af amanuens, medhinna att sköta de göromål, som komme
att åligga honom både såsom advokatfiskal och såsom arkivarie, det däremot
kunde vara betänkligt att öka sekreterarens arbete, hvilket redan
vore ganska drygt; att det fördenskull blefve nödigt att låta hufvudparten
af de göromål, hvilka skulle tilläggas sekreterarexpeditionen, utföras,
under sekreterarens tillsyn, af den hos honom anställda amanuensen; samt
att, enär denne genom den för honom sålunda inträdda ökningen i göromål
skulle blifva urståndsatt att samtidigt mottaga förordnande å annan tjänst,
en förhöjning af det till honom utgående arfvode till 2,400 kronor syntes
vara erforderligt.

Det sålunda väckta förslaget, att indraga den förenade aktuarie- och
arkivariebefattningen vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge och att uppdela
de till denna befattning hörande göromål mellan sekreteraren och
advokatfiskalen finner kommittén vara synnerligen välbetänkt och biträder
fördenskull detsamma.

För att emellertid sekreterarens arbete icke må blifva alltför betungande,
synes det vara nödigt att å annan öfverflytta någon del af

182

de sekreteraren nu åliggande göromål; och anser kommittén i detta hänseende
lämpligt föreslå, att fiskalerna skola öfvertaga föredragningsskyldighet
beträffande civila besvärsmål. Den lättnad i arbetet, som därigenom skulle
beredas sekreteraren, får anses vara ganska väsentlig. Såsom af den vid
detta betänkande fogade tabellen framgår, har nämligen antalet af de
till hofrätten under femårsperioden 1903—1907 inkomna civila besvärsmål
i medeltal för hvarje år utgjort omkring 90.

Genom en dylik öfverflyttning af föredragningsskyldighet från sekreteraren
till fiskalerna vunnes ock den beaktansvärda förmånen, att sekreteraren,
frånsedt den i allmänhet korta tid, som under sessionsdagarna
åtgår för föredragning af ansökningsärenden och vissa anmälningar, blefve
i tillfälle att, under det sekreterarexpeditionen är tillgänglig för den rättssökande
allmänheten, kunna ostördt betjäna densamma.

En ej ringa del af sekreterarens göromål torde efter de ifrågasatta
förändringarnas genomförande blifva af den beskaffenhet, att för utförandet
däraf ej kräfves juridisk bildning. Kommittén anser sig därför böra
föreslå, att amanuensbefattningen hos sekreteraren indrages och att i stället
hos honom anställes ett fast skrifbiträde, som gifvetvis, i den mån dess tid
ej kommer att tagas i anspråk för utförandet af nyssberörda göromål, bör
sysselsättas med annat lämpligt arbete efter hofrättens bestämmande.

Kommittén hemställer alltså,

att, med indragning af den förenade aktuarie- och
arkivariebefattningen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
de denna befattning nu tillhörande göromål fördelas mellan
sekreteraren och advokat fiskalen på sätt kommittén
här ofvan angifvit; samt

att den sekreteraren i denna hofrätt nu åliggande
föredragningsskyldighet beträffande civila besvärsmål
öfverflyttas å fiskalerna.

Advokatfiskal. Af den å sid. 20 lämnade redogörelsen för advokatfiskal^ åligganden

framgår, att de främsta af hans uppgifter äro att vara kronans ombudsman
och allmän åklagare i hofrätten. Emellertid är, efter hvad kom -

183

mittén inhämtat, antalet mål, i hvilka advokatfiskal sålunda har att
utföra talan, ej stort. Så t. ex. utgjorde antalet mål, däri advokatfiskalerna
vid Svea och Göta hofrätter under år 1907 utfört talan såsom kronans
ombud, resp. 34 och 20. Antalet mål, i hvilka advokatfiskal såsom allmän
åklagare utfört talan i hofrätt såsom första instans, eller de fiskaliska
aktionerna, torde ej under något af de senare åren hafva öfverstigit 30 i
samtliga tre hofrätterna. Ett ganska betydande arbete vållas dock advokatfiskal
därigenom, att, då vid den i advokatfiskalskontoret skeende granskningen
af stämpelbeläggningen vid underrätterna felaktigheter upptäckas,
rättelser däri merendels åstadkommas genom skriftväxling mellan advokatfiskalen
och vederbörande domare, utan att åtal behöfver ifrågakomma.
Omfattningen af denna skriftväxling är naturligtvis beroende på antalet
anmärkningar och dessas beskaffenhet.

Öfriga göromål, som i arbetsordningen äro ålagda advokatfiskal,
såsom tillsyn öfver renovation af underrätternas protokoll och domböcker
samt öfver inregistrering af bouppteckningar, öfversändande, af utdrag åt
saköreslängden och inlämnande af besvär eller andra handlingar i åklagaremål
från underrätterna, torde icke vara af beskaffenhet att kunna anses i
mera afsevård grad upptaga advokatfiskalens tid.

De göromål, som enligt arbetsordningen åligga advokatfiskalerna i
Svea och Göta hofrätter, hafva synts kommittén icke bereda dem full
sysselsättning, och har kommittén fördenskull ansett nödigt föreslå åtgärder
i syfte att af dessa tjänstemän må kunna utkräfvas större arbetsprodukt.

Då kommittén icke funnit det vara möjligt, hvad nyssnämnda båda
hofrätter beträffar, att, med indragning af annan ordinarie tjänstebefattning,
öfverflytta denna tillhörande göromål å advokatfiskalen, har i fråga
om det ytterligare arbete, som lämpligen må kunna uppdragas åt advokatfiskalerna
vid dessa hofrätter, kommittén riktat sin uppmärksamhet på omförmälda
granskning af stämpelbeläggningen vid underrätterna, som enligt
föreskrift i kungl. förordningen angående stämpelafgiften skall verksställas
i advokatfiskalskontoren genom därtill af hofrätten förordnade tjänstemän.

Enligt hvad å sid. 68 meddelats, verkställes nu detta granskningsarbete
i såväl Svea som Göta hofrätt af en ordinarie notarie. Denne,

Vid Svea
och Göta
hofrätter.

184

som uppbär sin lön såsom notarie, åtnjuter i ersättning för sagda arbete,
förutom andel i anmärkningsprovisionen, ett särskildt arfvode å 1,800 kronor,
som enligt föreskrift i § 41 i ofvannämnda förordning utgår af
stämpelmedel. För insamlande och bearbetande af statistiska uppgifter
öfver inkomsten af stämpelpapper, användt till beläggning af lagfarts- och
intecknings- m. fl. handlingar, utgår jämlikt kungl. brefven den 12 september
1884 och den 19 april 1895 för hvardera af dessa två hofråtter ett
arfvode af 1,000 kronor, och utföres detta arbete i Göta hofrätt af samma
notarie, som verkställer stämpelgranskningen, men i Svea hofrätt af en
annan ordinarie notarie.

Det synes kommittén särdeles lämpligt, att ifrågavarande granskningsarbete,
som står i nära sammanhang med advokatfiskalens verksamhet.
i öfrigt, öfverflyttas såsom ett tjänsteåliggande, således utan
åtnjutande af särskildt arfvode, å advokatfiskal i den mån detta, med
hänsyn till arbetets omfattning, kan låta sig göra. Vid bedömande af
arbetsmaterialets storlek kunna tjäna till ledning de uppgifter rörande
antalet lagfarts- och inteckningsärenden, hvilka finnas upptagna i chefens
för justitiedepartementet ämbetsredogörelse för år 1905, den senaste i
tryck tillgängliga. Under sagda år inkommo till domstolar under Svea
hofrätt 36,983 lagfartsärenden och 54,635 inteckningsärenden samt till
domstolar under Göta hofrätt 24,250 lagfartsärenden och 39,231 inteckningsärenden.
För jämförelsens skull må nämnas, att under samma år
inkommo till de under hofrätten öfver Skåne och Blekinge hörande
domstolar 11,514 lagfartsärenden och 20,897 inteckningsärenden.
Enligt kommittén meddelad uppgift är stämpelkontrollanten i Svea
hofrätt upptagen af detta sitt arbete minst tre timmar hvarje söckendag.

Det torde icke kunna ifrågasättas, att advokatfiskal i Svea hofrätt
jämte sina öfriga tjänsteåligganden skall kunna medhinna hela stämpelgranskningen;
men då det icke lärer möta några svårigheter att uppdela detta arbete
å två personer, har kommittén ansett sig böra föreslå, att i Svea hofrätt stämpelgranskningen
delas mellan advokatfiskalen och arkivarien, hvilken sistnämnde,
enligt hvad längre fram skall påvisas, måste antagas vara i stånd att

185

utföra mera arbete ''In hvad honom nu åligger. Beträffande fördelningen
af granskningsarbetet emellan dessa två tjänstemän torde det böra tillkomma
hofrätten att därom förordna.

I Göta hofrätt däremot bör advokatfiskal kunna medhinna ifrågavarande
stämpelgranskning i dess helhet.

Bestyret med ofvan omförmälda statistiska uppgifter, hvartill lära
åtgå i Svea hofrätt ungefär tre timmar hvarje söckendag, synes kommittén
böra i Svea och Göta hofrätter ombesörjas, under advokatfiskal^ uppsikt,
af därtill af hofrätten utsedd person mot uppbärande af stadgadt arfvode.
Då detta arbete icke torde vara af sådan beskaffenhet, att för detsamma
juridisk bildning erfordras, lärer hofrätten, om så finnes lämpligt, kunna
anförtro detsamma jämväl åt person utan dylik bildning. Icke under
några förhållanden bör, enligt kommitténs mening, detta arbete uppdragas
åt ordinarie tjänsteman i hofrätterna.

I arbetsordningen är för advokatfiskal stadgad skyldighet att hafva
vård om hofrätts boksamling och öfriga tillhörigheter. I den mån lokala
förhållanden medgifva, torde denna vårdnad böra öfverflyttas på tjänsteman,
som får hofrätts ekonomiärenden om hand. Enär de öfriga göromål, som
enligt arbetsordningen tillhöra advokatfiskalerna uti ifrågavarande båda hofrätter,
lära, jämte det nu föreslagna arbetet med stämpelgranskning och
uppsikt öfver insamlandet och bearbetandet af omförmälda statistiska uppgifter,
kunna antagas till fullo taga deras arbetstid i anspråk, men enligt
praxis och hofrätternas beslut advokatfiskalerna i dessa hofrätter jämväl
fått andra åligganden sig pålagda, har kommittén funnit nödigt, att de
befrias från sistberörda åligganden.

I detta hänseende erinrar kommittén, hurusom vid behandlingen af
sekreterarbefattningen i Svea hofrätt blifvit af kommittén föreslaget, att
bestyret med aflöningsmedlen samt tillsynen öfver vaktbetjäningen måtte
öfverflyttas från advokatfiskal till sekreteraren.

Enligt Svea hofrätts beslut den 21 mars 1898 har advokatfiskal
därstädes att upprätta de statistiska uppgifter och arbetsredogörelser angående
brottmål, som det åligger hofrätten att afgifva. Detta arbete torde
lämpligen böra öfverlämnas till fiskalerna vid denna hofrätt.

Vidare äro, antagligen till följd af den i arbetsordningen intagna
föreskriften, att det åligger advokatfiskal tillse, att inkomna renoverade

16fl7/o8 Löneregler ingskommitténs bet. XIV. 24

186

exemplar af underrätternas protokoll och domböcker varda i behörig ordning
förvarade, tillsynen och vårdnaden öfver denna del af hofrättens
arkiv tillagda advokatfiskal. Enligt af advokatfiskal i Göta hofrätt till
denna hofrätts representant inom kommittén lämnad uppgift har sedan
tio år tillbaka advokatfiskal därstädes varit sysselsatt med att ordna
och upprätta förteckningar öfver ifrågavarande del af hofrättens arkiv,
som innehåller, utom domkapitlens och 1 agmansrätternas domböcker
m. m., samtliga underdomstolars renoverade domböcker och protokoll från
början af 1600-talet till närvarande tid. Detta synnerligen vidlyftiga
arbete har emellertid hittills medhunnits allenast till en jämförelsevis
liten del. Arten af ifrågavarande arbeten synes kommittén tala för, att
desamma öfverflyttas å arkivarien.

I Göta hofrätt är därjämte åt advokatfiskal uppdraget att ombesörja
inköp och arbeten för hofrättens räkning. Dessa bestyr synas lämpligen
böra lämnas åt arkivarien i denna hofrätt.

Dessa af kommittén nu föreslagna förändringar i fråga om arbetsfördelningen
olika tjänstemän emellan inom Svea och Göta hofrätter
förutsätta inga andra ändringar i arbetsordningen, än att uttrycklig bestämmelse
meddelas, i syfte att; arkivarien skall hafva tillsyn jämväl öfver
den del af arkivet, som hittills stått under vårdnad af advokatfiskal,
samt verkställa föreskrifven förteckning däröfver, äfvensom att åt hofrätten
uppdrages att förordna den eller dem af sina tjänstemän, som därtill anses
lämpliga, att hafva vård om hofrättens boksamling och öfriga tillhörigheter.

I likhet med hvad kommittén föreslagit i fråga om indragning af
amanuensbefattningen hos sekreteraren vid Göta hofrätt, anser kommittén,
att ej heller hos advokatfiskal vid denna hofrätt amanuens bör vara behöflig,
därest jämväl advokatfiskal erhåller hjälp af ett fast skrifbiträde.

Under förutsättning att advokatfiskalerna i Svea och Göta hofrätter
varda, på sätt kommittén föreslagit, befriade från vissa dem nu åliggande
göromål, hemställer kommittén,

187

af stämpelbeläggningen af vissa handlingar vid underrätterna; att

beträffande Göta hofrätt enahanda gr önskning
sskyldighet ålägges advokatfiskal; samt

att advokatfiskal såväl i Svea som i Göta hofrätt
ålägges att hafva tillsyn öfver insamlandet och bearbetandet
af ofvanberörda statistiska uppgifter angående
stämpeluppbörden.

Advokatfiskal^! i hofrätten öfver Skåne och Blekinge har — ut- Vid hoföfver
de honom enligt arbetsordningen tillkommande göromål — sig ålagdtrskåne och
att handhafva expensmedlen och ombesörja inköp och arbeten för hofrät- Ble1cin9etens
räkning, att upprätta rekvisition å samt utdela hofrättens aflöningsmedel
och redovisa därför äfvensom att utöfva den närmaste tillsynen
öfver vaktbetjäningen. Därjämte har åt innehafvaren af advokatfiskalstjänsten
i denna hofrätt uppdragits ej mindre att, mot ett därför utgående
arfvode af 900 kronor om året, verkställa ofvannämnda granskning af
stämpelbeläggningen vid underrätterna än äfven att insamla och bearbeta
statistiska uppgifter öfver inkomst af stämpelpapper, för hvilket sistberörda
bestyr utgår ett arfvode för år af 300 kronor.

Kommittén har redan förut förklarat sig biträda det af denna hofrätt
väckta förslaget om indragning af den förenade aktuarie- och arkivariebefattningen
därstädes samt sådan uppdelning af de till berörda befattning
hörande göromål mellan sekreteraren och advokatfiskalen, att den senare
erhölle arkivariegöromålen.

I anslutning till den af samma hofrätt uttalade uppfattning, att advokatfiskalen
bör kunna utan svårighet med ett biträde n^edhinna att
sköta de sysslor, som komme att åligga honom både såsom advokatfiskal
och såsom arkivarie, håller kommittén emellertid före, att advokatfiskalen
bör kunna — äfven med bibehållandet af förutnämnda, honom särskildt
anförtrodda åligganden beträffande handhafvandet af vissa medel samt ombesörjandet
af inköp och arbeten — få nödig tid öfrig jämväl till den
granskning af stämpelbeläggningen vid underrätterna, som af den nuvarande
innehafvaren af advokatfiskalstjänsten utöfvas.

188

Endast för de mera sällan förekommande fall, att advokatfiskal
såsom ombud för Kungl. Maj:t och kronan eller såsom allmän åklagare
har att utföra talan i mål af sådan beskaffenhet, att därför kräfves ett
mera tidsödande arbete, torde svårigheter kunna för honom yppas att
medhinna öfriga göromål. För sådana fall står emellertid den i § 39 af
arbetsordningen anvisade utväg öppen att låta någon af hofrättens fiskaler
i advokatfiskalens ställe utföra samma talan.

Kommittén anser sig fördenskull böra föreslå, att stämpelgranskningen
i förevarande hofrätt öfverflyttas å advokatfiskalen såsom ett tjänsteåliggande.

Hvad åter angår bestyret med omförmälda statistiska uppgifter,
synas de lämpligen kunna i denna hofrätt utföras af ett skrifbiträde
under tillsyn af advokatfiskalen. Efter arkivariegöromålens förläggande
till advokatfiskalsexpeditionen skulle jämväl i öfrigt komma att å denna
expedition förefinnas en ej ringa mängd göromål, för hvilkas utförande
ej kräfves juridisk bildning; och hyser kommittén den öfvertygelsen, att
det må vara till fyllest, om, med indragning af den nuvarande amanuensbefattningen,
hos advokatfiskalen anställes ett fast skrifbiträde. I den
mån nämnda biträdes tid ej komme att utfyllas af arbeten å advokatfiskalsexpeditionen,
skulle biträdet naturligtvis anlitas för andra arbeten efter
hofrättens bestämmande.

Med hänvisning till kommitténs förut gjorda hemställan om öfverflyttande
å advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge af vissa
göromål, som nu tillhöra den förenade aktuarie- och arkivariebefattningen
därstädes, hemställer kommittén,

att i arbetsordningen stadgas skyldighet för bemälde
advokatfiskal att jämväl verkställa den i kungl. förordningen
angående stämpelafgiften föreskrifva granskning
af stämpelbeläggningen af vissa handlingar vid underrätterna
äfvensom att hafva tillsyn öfver insamlandet
och bearbetandet af förberörda statistiska uppgifter angående
stämpeluppbörden.

Kommittén anser sig böra erinra, att ett bifall till dess hemställan i
fråga om stämpelgranskningen — hvarigenom nu från sjunde hufvud -

189

titeln utgående arfvoden å tillhopa 4,500 kronor skulle upphöra att utgå
— betingar en ändrad lydelse af § 41 mom. 1 i kungl. förordningen angående
stämpelafgiften. Därjämte skulle ett bifall till kommitténs förslag
rörande insamlandet och bearbetandet af statistiska uppgifter föranleda
ändring i föreskrifterna uti de förut åberopade kungl. brefven den 12
september 1884 och den 19 april 1895, hvarförutom det i förstnämnda
bref för berörda arbetes utförande i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
bestämda arfvode å 300 kronor skulle upphöra att utgå.

I detta sammanhang vill kommittén ifrågasätta, huruvida ej vid berörda
stämpelgranskning, som för närvarande i allmänhet lärer ske från
synpunkten att beloppet af den erlagda stämpelafgiften ej är för lågt och
statsverket sålunda icke tillskyndas förlust, jämväl bör iakttagas, att, där
vederbörande stämpelkontrollant finner otvifvelaktigt, att den enskilde fått
erlägga mera i stämpelafgift än vederbort, sådan uppenbar felaktighet
bör anmärkas.

Det åligger aktuarien i Svea hofrätt, bland annat, att mottaga inkommande
handlingar och däröfver föra diarier äfvensom att stämpelbelägga
hofrättens utgående expeditioner, tillhandahålla dem åt vederbörande och
redovisa de för dem inflytande medel. En inskränkning i skyldigheten beträffande
diariebestyren förefinnes emellertid så till vida, att handlingar rörande
brottmål skola emottagas och i diarium antecknas af fiskalerna. Före år
1870 ingick ej heller i aktuariens åligganden att mottaga och registrera
andra i civila mål och ärenden till hofrätten inkommande handlingar än
sådana, som ingåfvos i instämda och vädjade mål. Handlingar i öfriga
civila mål och ärenden inlämnades nämligen därförut till sekreteraren.
Genom kungl. bref den 22 december 1869 förordnades dock, att till
allmänhetens bekvämlighet det tills vidare skulle åligga aktuarien att mottaga
och i diarium anteckna de till hofrätten inkommande handlingarna i
alla civila mål och ärenden samt fiskaliska aktioner.

I anslutning härtill ansågo de kommitterade, som den 12 december
1874 afgåfvo förslag angående lönereglering m. m. vid hofrätterna,
skyldigheten att mottaga i brottmål inkommande handlingar
böra öfverflyttas från fiskalerna till aktuarien, så att en och samma
person finge mottaga alla till hofrätten inkommande handlingar. Kom -

Aktuarie.

Vid Svea
hofrätt.

190

mitterade höllo i detta afseende före, att tillökningen i göromål för aktuarien
genom en dylik öfverflyttning ej skulle blifva större, än att befattningen
likasom i Göta hofrätt kunde tillfredsställande skötas, i händelse å
aktuariekontoret fortfarande bibehölles en af statsmedel aflönad amanuens
för biträde vid diarieföring och registrering samt för uppehållande af
aktuarie!] änsten vid förfall för ordinarie innehafvaren.

Vid behandlingen i statsrådet den 10 december 1875 af frågan om
lönereglering för hofrätterna anslöt sig emellertid dåvarande chefen för
justitiedepartementet till hvad Svea hofrätt uti infordradt utlåtande i anledning
af nämnda kommitterades betänkande yttrat angående omöjligheten
för aktuarien att i denna hofrätt medhinna mottagandet af alla inkommande
handlingar, och förklarade sig departementschefen fördenskull ej kunna
biträda kommitterades berörda förslag. Fiskalerna fingo alltså behålla bestyret
med diariet i brottmål.

I samband med den framställning, som Kungl. Maj:t gjorde till 1890
års Riksdag om inrättandet af en sjätte ordinarie division vid Svea hofrätt,
framlades äfven förslag till upprättandet af en andre aktuarie tjänst vid
denna hofrätt. Vid behandlingen af detta ärende i statsrådet den 11
januari 1890 åberopade chefen för justitiedepartementet hvad Svea hofrätt
i underdånig skrifvelse den 18 november 1889 anfört rörande, bland annat,
behofvet af en sådan tjänst.

I nämnda skrifvelse erinrade hofrätten först, hurusom i den skrifvelse,
hvari hofrätten hemställt om sådan förändring rörande emottagandet
af inkommande handlingar, som sedermera genom förenämnda kungl. bref
den 22 december 1869 införts, hofrätten anfört, att i anseende till den ständigt
fortgående tillväxten i antalet af de civila målen hofrätten icke kunnat med
visshet antaga, att en person skulle allt framgent medhinna att emottaga
och i diarium anteckna alla dylika mål, och att hofrätten därför ej trott
sig böra tillstyrka ett definitivt stadgande därom, intill dess erfarenheten
visat, huruvida en sådan förändring i arbetssättet läte sig utan olägenhet
verkställas.

Erfarenheten hade emellertid, fortsatte hofrätten i sin berörda skrifvelse
den 18 november 1889, ådagalagt, att förändringen visserligen varit till stor
fördel för allmänheten, men att däremot hofrättens farhåga i afseende på
möjligheten för aktuarien att hinna utföra det honom sålunda förelagda,

191

högst väsentligt ökade arbetet visat sig grundad. Svårigheten för aktuarien
att medhinna sina dels genom nämnda öfverflyttning, dels genom
tillväxten i de inkommande målens antal mer än fördubblade göromål
berodde till en del på ett för Svea hofrätt egendomligt förhållande, som
saknade motsvarighet inom de andra hofrätterna. Medan i Göta hofrätt
nästan alla handlingar ingåfves af några få, för det dåvarande fyra, vid
hofrätten anställda s. k. hofrättskommissarier, uppträdde i Svea hofrätt
parterna dels själfva, hvilket vore fallet med ett stort antal rättssökande
från Stockholm och omgifvande landsbygd, dels genom något af de många
ombud, hvilka, till stor del utan juridisk underbyggnad, i hufvudstaden
erbjöde sig till parternas tjänst och jämväl af de egentliga sakförarna
användes såsom mellanhänder vid ingifvande af handlingar i hofrätten.
Uppenbart vore, att till följd däraf den tjänsteman i Svea hofrätt, till
hvilken de rättssökande ägde vända sig för handlingars ingifvande och uttagande
samt upplysningars erhållande m. in., finge en långt besvärligare
tjänstgöring än aktuarien i Göta hofrätt. Under det att hofrättskommissarierna,
väl bekanta med förhållandena inom hofrätten, förstode att ur de
för allmänheten utan aktuariens anlitande tillgängliga anslags- och registerböckerna
inhämta nödiga upplysningar om fortgången af de mål, de hade
att bevaka, och följaktligen endast i ringa grad behöfde medelst förfrågningar
afbryta aktuariens arbete, vore de rättssökande i Svea hofrätt,
lämnade åt sig själfva, icke i stånd att förskaffa sig erforderliga upplysningar
om de till hofrättens behandling öfverlämnade mål. Aktuarien i Svea
hofrätt vore därför nästan oafbrutet under den tid af fyra timmar dagligen,
då aktuariekontoret borde hållas öppet för allmänheten, upptagen
med handlingars mottagande och utlämnande samt besvarande af de rättssökandes
frågor.

Sålunda toges i Svea hofrätt, enligt dess mening, kanske mer än
eljest någonstädes aktuariens ämbetsverksamhet i anspråk för allmänhetens
räkning. Men då hans plikter mot ämbetsverket icke finge af denna anledning
eftersättas, hade hans tjänstegöromål tagit ett sådant omfång, att
arbetstiden för honom uppginge till nio eller tio timmar dagligen.

Visserligen biträddes aktuarien af en på viss tid, vanligen ett år i
sänder, förordnad amanuens, hvilken med ett arfvode af 1,800 kronor
årligen hade till åliggande att under aktuariens tillsyn och på hans ansvar

192

föra diariet öfver vädjade mål samt lämna parter de upplysningar, som
kunde hämtas ur detta diarium. Men denne amanuens, hvilkens tjänstgöring
vid diariet icke vore af beskaffenhet att göra honom skicklig att
befordras till annan tjänst inom hofrätten än aktuariens, måste för att
förvärfva meriter till annan ordinarie befattning allt som oftast tjänstgöra
vid hofrättens protokoll och blefve därigenom hindrad att så ofta som
erfordrades vara tillstädes å aktuariekontoret. Hans ovissa ställning nödgade
honom ock att vid första tillfälle söka befordran på annat håll. Det
därigenom föranledda täta ombytet af amanuens hade ett ganska menligt
inflytande på den art af verksamhet, som på aktuariekontoret toges i anspråk.
Hofrätten ansåge sig därför böra föreslå, att aktuarien måtte erhålla
ett ständigt biträde med lön på stat, hvilket biträde kunde benämnas
andre aktuarie.

I Riksdagens skrifvelse den 14 maj 1890 n:r 51, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, anfördes emellertid,
att Riksdagen funnit den å förslaget till stat uppförda, men af den
nya divisionens inrättande icke särskildt påkallade andre aktuariebefattningen
kunna undvaras, helst om, såsom hofrätten i sitt utlåtande själf
förutsatt och hvilket Riksdagen jämväl funne skäligt, anslaget till amanuenser
och extra ordinarie biträden ökades från 7,500 till 9,000 kronor.

Då Ivungl. Maj:t till 1896 års Riksdag gjorde framställning om
öfverflyttandet af en division från Göta till Svea hofrätt, äskades, i anledning
af förnyad hemställan från Svea hofrätt, ånyo medel till en andre
aktuarietjänst vid denna hofrätt.

I statsutskottets utlåtande n:r 3 uttalades i anledning däraf, bland
annat, att utskottet, i likhet med hvad 1890 års Riksdag ansett, icke kunde
finna inrättandet af en andre, med pensionsrätt förenad aktuarietjänst inom
Svea hofrätt af något synnerligt behof påkalladt. Någon klagan från allmänhetens
sida hade ej försports öfver att aktuariegöromålen bestredes af
aktuarien med biträde af amanuens; och någon svårighet att under dåvarande
starka tillopp till den juridiska banan mot ett årligt arfvode af
2,400 kronor erhålla dugligt biträde syntes icke vara att befara, helst
som arfvodet vore dubbelt så stort som de föreslagna tjänstgöringspenningarna
för en andre aktuarie, med hvilka en vikarie under dennes ledig -

193

het skulle åt nöj as. Utskottet hade därför ansett lämpligare, att hofrättens
anslag till amanuenser och extra biträden, som för det dåvarande utginge
med 9,000 kronor eller 1,500 kronor för hvarje division, i sammanhang
med en ökning af divisionernas antal förhöjdes med 1,500 kronor.

Riksdagen afslog ånyo förslaget om en andre aktuarietjänst och beviljade
en förhöjning af 1,500 kronor i anslaget till amanuenser och extra
ordinarie biträden.

Sedan Svea hofrätts'' förenämnda yttranden rörande behofvet af en
andre aktuarie därstädes afgåfvos, har, såsom i inledningen till detta
betänkande finnes oinnämndt, antalet divisioner vid hofrätten ökats till
åtta, den extra divisionen däri inberäknad. *

Mängden af handlingar, som inkomma till hofrättens aktuarieexpedition,
har jämväl betydligt vuxit äfvensom i samband därmed aktuarie^
arbete med att tillhandagå allmänheten med upplysningar ökats,
särskildt till följd däraf att enligt lagen den 14 juni 1901 skriftväxlingen
i vädjade mål numera så godt som uteslutande sker genom handlingars
inlämnande till aktuarien, under det att före denna lags tillkomst
största delen af parternas skriftväxlingar i dylika mål ägde rum vid förhör
inför hofrätten, utan att därvid inlämnade handlingar behöfde antecknas
i vederbörligt diarium.

Enligt kommittén lämnade upplysningar har det antal nummer,
under hvilka inkommande handlingar af aktuarien i Svea hofrätt föras i
olika diarier, under åren 1903—1907 i medeltal uppgått till: i diariet
öfver civila besvärsmål samt ansöknings- in. fl. ärenden 1,957 samt i diariet
öfver instämda och vädjade mål 1,477. Antalet nummer i brottinålsdiarict
för samma år belöpte sig i medeltal till 1,532. Därvid är emellertid
att märka, att under ett och samma nummer samtliga de handlingar
diarieföras, som i samma mål ingifvas.

Om kommitténs förslag angående inrättande af en särskild afdelning
inom Svea hofrätt för vissa mål och ärenden från delar af Norrland
vinner godkännande, komma jämväl däraf aktuariens åligganden att i någon
mån ökas.

1667/08 Löneregleringslcommittiris bet. XIV.

194

Enligt § 43 i arbetsordningen äger visserligen Svea hofrätt, om det
för ärendenas obehindrade gång finnes nödigt, uppdraga åt den å aktuariekontoret
anställda amanuensen att i aktuariens ställe emottaga och i diarium
anteckna inkommande handlingar i vädjade och instämda mål. Arfvodet
till denne amanuens, hvilkens tjänstgöring är synnerligen omfattande,
har plägat utgå efter 1,800 kronor under första tiden af anställningen samt,
när amanuensen efter förvärfvad större vana erhållit uppdrag att på eget
ansvar handhafva vissa göromål, såsom ofvannäinnda diarieföring, efter
2,400 kronor för år räknadt. Enligt hvad Svea hofrätt uppgifver i sin å
sid. 49—52 omnämnda underdåniga skrifvelse den 26 november 1907, har i
senare fallet amanuensen hos aktuarien en arbetstid, som under vissa delar
af året till följd af göromålens stora mängd upptager ända till tre å fyra
timmar utöfver den tid af fyra timmar, hvarunder aktuariekontoret är öppet
för allmänheten.

Det synes emellertid kommittén mindre lämpligt att i den utsträckning,
som sålunda äger rum, använda en extra ordinarie tjänsteman till bestridande
af göromål, som tillhöra vederbörande ordinarie tjänsteman. Därtill
kommer att, då ifrågavarande amanuenstjänstgöring icke är af beskaffenhet
att utbilda till annan tjänst inom hofrätten än aktuarietjänst, det på
senare tider, med den betydligt minskade tillgången å extra ordinarie tjänstemän
i hofrätten, visat sig alltmera svårt att få denna amanuenssyssla besatt.

Såsom redan förut är nämndt, tillkommer det i Svea hofrätt fiskalerna
att emottaga inkommande handlingar i brottmål; och erhålla de därvid
biträde af en amanuens. Intill senaste tiden har dock dylik amanuens
varit anställd endast den del af sommaren, då allenast en division och
samtidigt blott en fiskal varit tjänstgörande, eller från och med den 11
juli till och med den 19 augusti, och har arfvode för denna tid utgått
efter 100 kronor i månaden. Till följd däraf att åtskilliga af de myndigheter,
som hafva att ombesörja verkställigheten af domstols utslag
i brottmål, ansett nödigt att, innan dylikt af underdomstol meddeladt
utslag verkställes, erhålla upplysning, huruvida utslaget vunnit laga kraft,
hafva under senare åren diariebevis i allt talrikare fall rekvirerats hos
hofrättens fiskalsexpedition. För närvarande uppgår antalet dylika bevis
till 8,000 å 9,000 årligen. Hufvudsakligen i följd häraf har behof upp -

195

stått af en ständig amanuens å fiskalsexpeditionen. Sedan början af
1907 års höstsession är äfven dylik amanuens året om anställd därstädes,
men af brist på tillräckliga medel har hittills ej kunnat af hofrätten
åt denne anslås högre ersättning än efter 50 kronor för hvarje
månad. Hofrätten ansåg dock i sin förenämnda skrifvelse af den 26 november
1907, att arfvodet åt denne amanuens borde beräknas till förslagsvis
omkring 1,200 kronor årligen.

Att fiskalerna skola hafva till åliggande att emottaga inkommande
handlingar, synes kommittén mindre lämpligt. Tjänstgöringen vid brottmålsdiariet
växlar nämligen med korta mellanrum högst betydligt mellan de olika
fiskalerna, och denna omständighet måste helt naturligt, såsom ock blifvit
framhållet, inverka menligt på den art af verksamhet, som diarieföringen
innebär. Dessutom torde denna diarietjänstgöring ofta inverka hinderlig!
å fiskalernas egentliga tjänsteåligganden eller beredning och föredragning
af brottmål.

Den å fiskalsexpeditionen anställde amanuensen stannar i de flesta
fall ej länge på denna plats. Hittills har han nämligen ganska snart erhållit
förordnande som fiskal; och gäller alltså rörande denna amanuensbefattning
med dess täta ombyten af innehafvare samma olägenhet, som förut
påpekats i fråga om amanuensbefattningen hos aktuarien.

Det nu skildrade arbete, som sålunda i Svea hofrätt utföres af aktuarien,
fiskalerna och nämnda två amanuenser, är, enligt kommitténs förmenande,
af sådan omfattning, att det måste anses fullt sysselsätta två
personer under en daglig arbetstid af minst sex timmar. Då nämnda
göromål dessutom, såsom framhållits, äro af sådan beskaffenhet, att de
höra utföras af personer, hvilka under en längre tidsföljd kunna oafbrutet
ägna sig däråt, synes det kommittén, att dessa göromål lämpligen böra
fördelas mellan två på ordinarie stat uppförda aktuarier. Den närmare
fördelningen af dessas tjänsteåligganden torde böra öfverlämnas åt hofrätten
eller efter dess förslag få ankomma på Kungl. Maj:t. I händelse en
ny aktuarie tjänst kommer att inrättas vid Svea hofrätt, kunna berörda
två amanuensbefattningar indragas.

För närvarande är aktuarien skyldig att själf bekosta det biträde,
han behöfver vid bestyret med hofrättens utgående expeditioner. God -

196

kännes kommitténs förslag till aflöningsbestämmelser, bör den nämnda
hjälpen lämnas vederbörande aktuarie af ett fast skrifbiträde.

Kommittén hemställer,

att å ordinarie stat måtte uppföras ytterligare en
aktuarie^dust vid Svea hofrätt; och

att i sammanhang därmed fiskalerna i nämnda
hofrätt befrias från skyldigheten att emottaga och diarieföra
handlingar i brottmål.

^hofrätta Vidkommande aktuarietjänsten i Göta hofrätt har kommittén inga

förändringar att föreslå, och anser kommittén jämväl, med hänsyn till omfattningen
af aktuariens göromål, att amanuensbefattningen hos denne
tjänsteman fortfarande bör bibehållas. Äfven aktuarien i Göta hofrätt är
skyldig att själf bekosta det biträde, han behöfver vid bestyret med hofrättens
utgående expeditioner. Därest kommitténs förslag till aflöningsbestämmelser
godkännes, bör, i likhet med hvad beträffande Svea hofrätt föreslagits,
aktuarien i Göta hofrätt för utförandet af nämnda bestyr erhålla
hjälp af ett fast skrifbiträde.

Vid hof- Såsom af det föregående framgår, har kommittén föreslagit indrag rätten

öfver njng af deri förenade aktuarie- och arkivariebefattningen i hofrätten öfver
Blekinge. Skåne och Blekinge, och hänvisar kommittén i fråga härom till sin föregående
framställning.

Kommittén har ofvan omnämnt de allt talrikare rekvisitionerna af
bevis från Svea hofrätt därom, att underrätters utslag i brottmål vunnit
laga kraft.

Enär ett fortgående på den sålunda inslagna vägen, att i alla sådana
fall, då utslag i brottmål skall verkställas, rekvirera dylika s. k. lagakraftbevis
från hofrätt, synes komma att allt för mycket inkräkta på vederbörande
tjänstemans tid för fullgörande af andra honom åliggande göromål,
anser sig kommittén böra fästa uppmärksamheten å detta förhållande,
i syfte ätt ändring härutinnan må kunna vinnas genom lagstiftningsåtgärder.

197

Å sid. 21 hafva omnämnts de göromål, som enligt arbetsordningen
åligga arkivarierna i Svea och Göta hofrätter. Dessutom har i Svea hofrätt
arkivarien handhafvandet af expensmedlen samt ombesörjandet af uppköp
och arbeten för hofrättens räkning sig anförtrodda.

Det vill synas kommittén, som om det arkivarierna i nämnda båda
hofrätter åliggande arbetet ej är af den omfattning, att det kan antagas
fullt sysselsätta dessa tjänstemän. Kommittén har därför ansett nödigt
föreslå anordningar, i syfte att deras arbetskraft må till fullo utnyttjas.

I sådant hänseende har kommittén redan i sammanhang med förslaget
om utvidgning af advokatfiskalernas tjänsteåligganden hemställt, att
i Svea hofrätt stämpelgranskningen skulle till en del öfverflyttas å arkivarien,
medan å andra sidan denne skulle befrias från handhafvande af
expensmedel samt ombesörjande af uppköp och arbeten för hofrättens
räkning. Vidare har kommittén föreslagit, att den advokatfiskal åliggande
vård och tillsyn öfver en del af hofrättens arkiv borde i Svea
och Göta hofrätter tillkomma arkivarien samt ombesörjandet af inköp
och arbeten öfverflyttas i Göta hofrätt från advokatfiskal till arkivarien.

I Göta hofrätt har hittills varit uppdraget åt en extra ordinarie
tjänsteman mot särskild ersättning att handhafva hofrättens expensmedel
äfvensom att upprätta rekvisition å hofrättens aflöningsrnedel samt
utdela och redovisa för desamma. Kommittén anser lämpligt, att dessa
göromål åläggas arkivarien. Denne tjänsteman skulle således jämte sina
egentliga arkivariegöromål få om hand samtliga ekonomiärenden. De
göromål, som sålunda skulle tillkomma honom, anser kommittén böra
kunna medhinnas utan biträde af amanuens, därest nödig hjälp af ett
fast skrifbiträde beredes honom.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge är arkivariesysslan förenad
med aktuariebefattningen. Kommittén har föreslagit indragning af den
sålunda förenade befattningen och hänvisar i fråga härom till den föregående
framställningen.

Såsom af redogörelsen för de till kommittén öfverlämnade handlingarna
framgår, har frågan om indragning'' af notarietjänster blifvit af

Arkivarie.

Notarier.

198

Kungl. Maj:t särskild! uppmärksammad och, på grund af nådig befallning
den 31 januari 1902, jämväl varit föremål för hofrätternas yttrande.

I de underdåniga utlåtanden, som afgåfvos af Svea hofrätt den 29
april 1902 samt af hofrätten öfver Skåne och Blekinge den 23 i samma
månad, hafva dessa båda hofrätter gifvit uttryck åt den uppfattning, att
genom lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
samt den nya arbetsordningen för hofrätterna den 29 november
samma år sådana lättnader beträffande notarietjänstgöringen åstadkommits,
att densamma för hvarje division skulle kunna bestridas af en notarie,
under förutsättning att denne till stadigvarande biträde hade en amanuens
med full vana vid notariegöromål, hvilken amanuens borde aflönas så, att
han kunde existera å aflöningen, eller i allmänhet med minst 2,400 kronor
om året. Göta hofrätt däremot har i sitt underdåniga utlåtande den 5 maj
1902 förklarat sig anse, att någon indragning af flera eller färre af de nu
befintliga notarietjänsterna icke kunde äga rum utan fara att rubba arbetets
behöriga gång.

Inom Svea och Göta hofrätter hade emellertid skiljaktiga meningar
yppats beträffande denna fråga, därvid af en ledamot i Svea hofrätt särskilt
framhölls, att, som vid tiden för afgifvande af hofrättens ifrågavarande utlåtande
blott några månader förflutit, sedan ofvannämnda lag af den 14
juni 1901 trädt i tillämpning, det då ännu icke vore möjligt att afgöra,
huruvida i följd af stadgandena i samma lag sådana förhållanden inträdt,
att flera eller färre af notarietjänsterna kunde indragas.

I den från nio notarier i Svea hofrätt till kommittén ingifna, ofvan
å sid. 141—144 omnämnda skriften hafva dessa uttalat som sin åsikt, att en
indragning af halfva antalet notarietjänster kunde anses tänkbar allenast
under den förutsättning, att notarie erhölle biträde icke blott, såsom hittills,
af i hofrätten tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän utan jämväl,
vid tjänstgöringen å det s. k. stora sessionsrummet, af en amanuens.
Dessa notarier hafva äfvenledes framhållit såsom ett önskemål, att renskrifningen
af såväl utgående expeditioner som hofrättens inneliggande
domar och utslag äfvensom renovation af hofrättens protokoll uppdroges
åt särskilda, fast anställda skrifbiträden.

199

Af hvad sålunda flertalet af hofrätternas ledamöter äfvensom åtskilliga
bland notarierna anfört torde otvifvelaktigt framgå, att med
det nuvarande antalet notarier dessas göromål icke bereda dem full sysselsättning.

För bedömande, i hvad mån detta förhållande bör medföra indragning
af flera eller färre af de nu befintliga notarietjänsterna, äfvensom
under hvilka förutsättningar en dylik indragning kan ske, har kommittén
emellertid funnit nödigt att ingå i en närmare undersökning rörande omfattningen
och beskaffenheten af notariernas göromål äfvensom i hvilka
afseenden under senare tider lättnader beredts dem i deras tjänstgöring
antingen i följd af förändrad lagstiftning eller genom vidtagna anordningar
i fråga om arbetssättet. Kommittén har funnit denna undersökning så
mycket angelägnare, som, enligt hvad förut meddelats, väsentligt skilda
meningar yppats inom hofrätterna i denna fråga.

- Enligt den för hofrätterna gällande arbetsordningen åligger det
notarierna att föra hofrättens protokoll i alla mål och ärenden samt upp
sätta och expediera hofrättens domar och utslag i civila mål, sådana skrivelser
i dylika mål, som ej af sekreteraren expedieras, samt de utslag
angående brottmål, som ej tillhöra fiskalernas expedition. Notarierna äro
indelade till tjänstgöring två å hvarje division och tjänstgöra i tur och
ordning under divisionens sammanträden. Skyldigheten att föra hofrättens
protokoll nödvändiggör naturligtvis notariens närvaro inom hofrättens
ämbetslokal under den tid, session pågår, men protokollsföringen är i allmänhet
icke af sådan beskaffenhet, att den påfordrar notariens oafbrutna
uppmärksamhet å förhandlingarna, hvadan han under sessionstiden är oförhindrad
att ägna sig äfven åt andra göromål än de, som härröra af protokollstjänstgöringen
för dagen.

Då i fråga om hofrätternas hufvudsakliga verksamhet, utöfvande af
domsrätt i mellaninstans, allenast skriftlig processförhandling förekommer,
utom i rena undantagsfall, är det tydligt, att i allmänhet protokollsföringen
i hofrätt är af ganska enkel beskaffenhet. När ett från underordnad
myndighet till hofrätt fullfölj dt mål blifvit af hofrätten slutligen
afgjordt, innehåller sålunda protokollet allenast ett omnämnande däraf,
att målet — som betecknas genom angifvande af parternas namn och

200

målets allmänna beskaffenhet äfvensom i allmänhet underrättens namn
och dagen för des.s beslut — blifvit föredraget och afgjordt genom dom
eller utslag. Någon redogörelse för hvad i målet förekommit eller för
innehållet af hofrättens beslut lämnas därvid icke i protokollet, utan får
denna redogörelse sökas i det hos hofrätten förvarade exemplaret af dess
dom eller utslag i målet. Yppas vid målets afgörande skiljaktiga meningar,
måste naturligtvis dessa i protokollet intagas, men affattningen af
desamma besörjes af vederbörande ledamöter, utom möjligen i synnerligen
enkla fall.

Utställer hofrätten ett mål till vederbörandes förklaring, intages hofrättens
beslut i protokollet, men någon redogörelse för hvad i målet förekommit
lämnas ej, utom beträffande utsökningsmål. För att i dessa mål,
i händelse de af klaganden för delgifning med vederparten uttagna handlingarna
icke varda till hofrätten återställda, hofrätten må till ledning för
blifvande utslag äga kännedom om hvilka vrkanden i målet framställts
äfvensom om innehållet af öfverexekutors utslag, upptages beträffande ifrågavarande
mål i allmänhet i hofrättens protokoll ett kort referat af målet,
hvilket naturligtvis kan förorsaka ett rätt afsevärdt arbete för notarien.

Beträffande öfriga civila besvärsmål äfvensom alla kriminella besvärsmål
infördes genom lagen den 14 juni 1901 den bestämmelsen, att underrättens
protokoll icke skulle delgifvas vederparten utan kvarblifva hos hofrätten.
Hofrätten har således vid meddelande af blifvande utslag i ett
dylikt mål alltid tillfälle att taga del af underrättens protokoll, hvarför
någon redogörelse för målet i hofrättens protokoll vid målets utställande
till förklaring numera icke är nödig. Också meddelades i § 31 af den
nya arbetsordningen för hofrätterna den bestämmelsen, att, då hofrätten
beslutar infordra förklaring öfver besvär i annat mål än utsökningsmål,
skall, så framt ej särskilda omständigheter föranleda behof af utförligare
anteckningar, i protokollet omförmälas allenast klagandens namn och hvad
eljest till hans betecknande finnes nödigt samt hvilken underrätt eller annan
myndighet meddelat öfverklagadt beslut och dagen, då det skett, så
ock hofrättens beslut jämte yppade skiljaktiga meningar.

Hvilken lättnad i pi-otokollsföringen, som därigenom åstadkommits,
är lätt att inse, då man betänker, att till hofrätterna årligen inkomma

201

1,400 a 1,500 kriminella besvärsmål och omkring 300 civila besvärsmål,
som ej äro utsökningsmål, samt att af samtliga dessa mål inemot hällten
utställes till vederbörandes förklaring.

Beträffande de mål, hvilka hofrätterna såsom första instans upptaga,
kan protokollsföringen naturligtvis vara något mera betungande, beroende
på i hvad man muntlig förhandling förekommer. Dock är antalet af dessa
mål synnerligen långa.

Den olikartade beskaffenheten af de hos hofrätterna till stort antal
förekommande ansöknings-, anmälnings-, förvaltnings- och ekonomiärenden
möjliggör icke här vare sig en utförligare redogörelse för desamma eller en
ingående undersökning, i hvad mån protokollsföringen beträffande det
ena eller andra ärendet är mer eller mindre kräfvande. Dessa ärenden
förekomma hufvudsakligen å stora sessionsrummet äfvensom i Svea
hofrätt beträffande frågor om tjänstledighet för underdomare och om vikarier
för desamma å de rum, där de två divisioner, som handlägga sådana
ärenden, för tillfället tjänstgöra. I allmänhet gäller äfven beträffande
samtliga dessa ärenden, att protokollsföringen är af synnerligen enkel beskaffenhet,
ehuruväl, när dylika ärenden understundom förekomma samma
dag till större antal, protokollets uppsättande tagel'' rätt mycken tid i
anspråk.

Bland de i fråga om protokollsföringen mera tidsödande ärendena
torde böra nämnas de, som röra inregistrerande af bouppteckning. Till
följd af föreskrift i kungl. förordningen angående stämpelafgiften skall
nämligen, då bouppteckning inregistreras, i protokollet upptagas ej mindre
beloppet af hvarje andel utaf boets behållning, som anses för beräkning af
stämpelafgiften böra tillkomma arfvinge eller testamentstagare, och den
stämpel, som å denna andel belöper, än äfven den stämpel, hvarmed
bouppteckningen enligt dessa grunder blifvit belagd. Uppsättandet af
protokollet i sådana ärenden torde dock väsentligen underlättas därigenom,
att vederbörande föredragande, som för stämpelns beräknande måste ägna
bouppteckningen en ingående detaljgranskning, till ledning för föredragningen
är försedd med promemoria, hvilken sedermera följes af notarien
vid protokollets uppsättande. Skulle, såsom jämväl inom ridderskapet och
adeln blifvit ifrågasatt, forum privilegium komma att upphöra och

1667/08 Löner egt er ing .skommitténs bet. XIV.

202

hofrätt således ej vidare blifva första instans i en del mål och ärenden,
komme protokollsföringen beträffande dessa mål och ärenden att försvinna.

Bland de anmälningsärenden, som förekomma mera talrikt, må ock
särskildt nämnas sådana, som röra föreläggande att ingifva felande handlingar
i till hofrätt fullföljda mål äfvensom anmälan af missnöje mot
hofrätts dom.

I allmänhet gäller om nu ifrågavarande ärenden, att vid desammas
protokollsförande vedertagna formulär kunna följas, hvilket helt naturligt i
hög grad underlättar arbetet. Beträffande en hel grupp af ärenden, nämligen
i fråga om tjänstledighet och vikarier för underdomare, har, enligt
hvad kommittén inhämtat, på senare tider vid samtliga hofrätterna
införts den förenklingen i protokollsföringen, att protokollet endast innehåller
uppgift därom, att tjänstledighet och förordnande för angifna
personer meddelats, men i fråga om det närmare innehållet af hofrättens
beslut hänvisar till det af sekreteraren förda registraturet. Då dessa ärenden
äro af synnerligen talrik beskaffenhet, har genom denna förenkling i
protokollsföringen en ej obetydlig lättnad beredts notarierna.

Genom ofvannämnda lag den 14 juni 1901 har i ett annat afseende
en ganska väsentlig lättnad i fråga om protokollsföringen inträdt.
Enligt förut gällande bestämmelser ålåg det nämligen part, som hos Kungl.
Maj:t ville söka ändring i hofrättens dom i tvistemål, att inom vissa i
lagen bestämda tider dels nedsätta revisionsskilling, dels till hofrätten aflämna
stämpladt papper till hofrättens protokoll i målet, dels ställa borgen
för kostnad och skada, som genom ändringssökandet kunde tillskyndas
motparten, och dels hos Konungens befallningshafvande eller i taka händer
nedsätta hvad dömdt blifvit eller ock styrka sin oförmåga att fullgöra
domen, allt i öfverensstämmelse med föreskrifter, som af hofrätten, på anmälan,
i hvarje särskildt fall meddelades. Det ålåg sedermera parten att
i hofrätten styrka, att han fullgjort dessa föreskrifter. Motparten skulle
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, och hofrätten skulle därefter meddela
beslut, huruvida den revisionssökande parten rätteligen fullgjort,
hvad det ålegat honom att iakttaga för talans fullföljd. Genom ofvannämnda
lag bortföllo samtliga dessa prestanda med undantag af nedsät -

203

tande af revisionsskilling, och hofrätten, som det visserligen fortfarande
åligger att på anmälan af part meddela denne besked, hvad han har att
iakttaga för fullföljd af revisionstalan hos Kungl. Maj:t, har numera icke
att taga någon befattning med granskning af prestanda. Äfven om protokoll
sföringen i dessa ärenden i de flesta fall icke var af vidare invecklad
beskaffenhet, så var den dock ganska tidsödande och kunde esomoftast,
då flera sådana ärenden förevoro samma dag, upptaga åtskilliga sidor i
protokollet. Antalet till Kungl. Maj:t fullföljda revisionssaker har utgjort
i medeltal årligen under femårsperioden 1901—1905 i Svea hofrätt 306,
i Göta hofrätt 138 och i hofrätten öfver Skåne och Blekinge 102; och
inses häraf, att genom ifrågavarande lagändring en ej obetydlig minskning
i notariernas arbetsmängd åstadkommits.

Vidare inträdde genom nyssnämnda lag, synnerligast hvad Svea hofrätt
samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge beträffar, en afsevärd minskning
i notariegöromålen därigenom, att de i vädjade mål förut tillstadda
muntliga förhören, som vid dessa hofrätter förekommo i mycket stor utsträckning
och vid hvilka protokoll skulle föras öfver hvad därvid förekom,
genom samma lag afskaffades. Väl inskränkte sig parterna eller
deras ombud vid dessa förhör i allmänhet till att åberopa innehållet uti
ingifna handlingar, hvadan protokollsföringen oftast var af ganska enkel
beskaffenhet, men mängden af dessa förhör tyngde dock ej oväsentligt på
protokollsföringen.

Å andra sidan har otvifvelaktigt i de fall, då förhör enligt nu gällande
lag förekommer inför hofrätt, protokollen däröfver blifvit både vidlyftigare
och mera invecklade, men erfarenheten har visat, att dylika förhör
ej i så särdeles stor utsträckning komma till användning.

I hofrättspresidenternas förut omnämnda utlåtande anföres, att förenklingar
i protokollsföringen efter hand införts, så att protokollen numera
ingalunda föras med onödig vidlyftighet, samt att man alltjämt söker iakttaga
hvad som vid protokollsföringen möjligen kan leda till ytterligare
förenkling. Kommittén vill också kraftigt framhålla vikten däraf, att, till
besparande af tid och arbetskrafter, i hofrätternas protokoll icke upptages
mera än som oundgängligen erfordras.

204

Enligt hvad kommittén har sig bekant, hafva under senare tider
inom hofrätterna tryckta blanketter jämväl vid protokolls uppsättning
kommit till användning i större utsträckning, än hvad förut varit fallet;
och synes det kommittén önskvärdt, att detta förfarande vinner tillämpning
i alla sådana fall, där det kan ske utan olägenhet. Härigenom
åstadkommes helt naturligt en högst afsevärd arbetsbesparing.

Utom den delen af notariernas tjänsteåligganden, som ofvan behandlats,
nämligen protokollsföringen, hafva de, såsom förut nämnts, jämväl
att uppsätta och expediera domar och utslag. Åliggandet omfattar dock
icke kriminella skriftväxlingar, underställningsmål och i hofrätt omedelbart
anhängiggjorda brottmål, i hvilka mål det tillkommer fiskal att uppsätta
och expediera utslag. I alla de mål, som föredragits af referent,
innebär notaries skyldighet i afseende å uppsättningen i själfva verket
allenast ett sammanförande af de båda delar, af hvilka, såsom nedan förmärs,
domen eller utslaget består, jämte tillägg, i förekommande fall, af
vederbörlig hänvisning för talans fullföljd. Expedieringen af dom och
utslag innefattar ombesörjande af utskrift i ett eller flera exemplar af
domen eller utslaget, kollationering af de utskrifna exemplaren samt utfärdande
af anslag om dagen, då domen eller utslaget gifves, äfvensom
införande i vederbörliga rotlar af anteckningar därom.

Beträffande författandet af dom eller utslag vill kommittén erinra
därom, att domen eller utslaget består af två delar. Den ena, den så
kallade rubriken, innehåller dels en redogörelse för hvad i målet yrkats
och grunderna därför samt emellanåt äfven för hvad som invändts, dels
ock beträffande till hofrätten fullföljda mål ett referat af öfverklagade eller
underställda utslaget. Den andra delen af domen eller utslaget, själfva
domslutet, innehåller hofrättens beslut och författas af vederbörande ledamot
eller fiskal. Enligt de bestämmelser, som gällde, innan ofvannämnda
lag af den 14 juni 1901 trädde i kraft, ålåg det hvarje föredragande att i
vädjade och instämda mål uppsätta och utfärda en så kallad berättelse, som
skulle underskrifvas af parterna, förrän målet föredrogs inför hofrätten.
Dessa berättelser voro uppsatta i sådan form, att de kunde användas såsom
rubrik i den blifvande domen. I sjörätts- och växelmål, mål angående hushyra
samt konkurs- och boskillnadsmål erfordrades dock icke berättelse. Rubri -

205

kerna i dessa mål äfvensom i alla besvärsmål och civila skriftväxlingar
ålåg det notarien att uppsätta, ehuru, hvad Svea hofrätt angick, detta åliggande
så godt som aldrig utkräfdes af notaiden i andra än besvärsmål
Genom lagen den 14 juni 1901 borttogs emellertid bestämmelsen rörande
utfärdande af berättelser i vädjade och instämda mål. I stället infördes
i den nya arbetsordningen för hofrätterna den föreskriften, att, då mål
till afgörande föredrages, förslag till rubrik å dom eller utslag i målet
skall vara af referenten uppsatt och underskrifvet. Genom denna bestämmelse
åstadkoms en högst väsentlig inskränkning i notariernas tjänsteåligganden,
enär de befriades från skyldigheten att författa rubrik icke
blott i ofvannämnda slag af vademål utan äfven i alla civila skriftväxlingar.

De mål, beträffande hvilka notarierna fortfarande hafva sig ålagdt
rubriks författande, äro således civila och kriminella besvärsmål. För ett
rätt fullgörande af hvad i nyssnämnda hänseende åligger notarie fordras,
förutom ordentlighet och noggrannhet, jämväl juridisk insikt och erfarenhet,
och uppenbart är, att, med ju större skicklighet och omsorg detta
arbete utföres af notarien, dess mera underlättas ledamöternas granskningsarbete.

I detta sammanhang må framhållas, att ärenden rörande sammanläggning
af straff, hvilka förut tillhört hofrätternas handläggning, genom
lag af den 29 maj 1896 öfverflyttats å Konungens befallningshafvande,
och att sålunda notarierna numera äro befriade från arbetet med uppsättande
af utslag i dessa talrikt förekommande ärenden.

Af den nu lämnade utredningen torde framgå, dels att notarietjänstgöringen
under de senare åren, särskild! till följd af lagen den 14 juni
1901, i högst betydlig mån minskats, och dels att en stor del af det till
notarietjänsten hörande arbete bör kunna utan svårighet under notariens
tillsyn verkställas af skrifbiträde utan juridisk kompetens.

Efter den granskning, kommittén ägnat denna fråga, har kommittén,
i likhet med Svea hofrätts pluralitet äfvensom hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, kommit till den uppfattning, att en indragning af notarietjänsterna
till halfva antalet kan äga rum, men då dessa hofrätter i sina afgifna utlåtanden
framhållit, att en dylik indragning kunde ske endast om en väl

206

Fiskaler.

Vid Svea
hofrätt.

aflönad amanuens anvisades åt hvarje notarie, anser kommittén däremot
att i stället böra anställas fasta, af statsverket aflönade skrifbiträden, hvilka
hafva att biträda notarierna icke blott med utskrift och kollationering af
utgående expeditioner utan jämväl, under notariens ledning, med uppsättande
af protokoll och expeditioner af enklare beskaffenhet äfvensom
att i öfrigt lämna honom erforderlig hjälp. Kommittén är förvissad, att,
sedan ett dylikt biträde förvärfvat någon vana och erfarenhet, det i allmänhet
ej skall för notarien möta någon svårighet att ensam bestrida
notarietjänstgöringen å en division. Med det ökade ansvaret torde äfven
följa större intresse för tjänsten, hvilken jämväl vinner i betydelse,
då notarien ej längre behöfver syssla med renskrifning och annat dylikt
arbete.

Under de tider på sommaren, då allenast en division är tjänstgörande,
torde till följd af mängden af därvid förekommande mål och ärenden
notarien, åtminstone i de båda större hofrätterna, icke utan hjälp af annan
tjänsteman kunna fullgöra sina samtliga tjänsteåligganden. För sådana
tillfällen synes lämpligt, att annan notarie kan förordnas att biträda. De
närmare bestämmelserna i detta hänseende torde få ankomma på hofrätterna
själfva.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänvisning, hvad hofrätten
öfver Skåne och Blekinge angår, till de förändringar i vissa hänseenden
beträffande notariernas och fiskalernas tjänsteåligganden, hvarom
förslag innefattas i det följande, får kommittén hemställa,

att antalet ordinarie notarier må bestämmas för
Svea hofrätt till sju, för Göta hofrätt till fyra och för
hofrätten öfver Skåne och Blekinge till två; samt

att i arbetsordningen intagas nödiga föreskrifter
rörande den ökade tjänstgöringsskyldighet för notarierna,
som föranledes af inskränkningen i deras antal.

Fiskalernas hufvudsakligaste tjänsteåliggande består i föredragning
af brottmål. Vidare hafva de att uppsätta hofrättens utslag i kriminella
skriftväxlingar, underställningsmål och i hofrätt omedelbart anhängiga brott -

207

mål. Därjämte åligger dem, såsom förut nämnts, i Svea hofrätt att emottaga
och i diarium anteckna alla inkommande handlingar i brottmål äfvensom
att, då hofrätten därom förordnar, i sekreterarens ställe fullgöra den
honom åliggande skyldigheten att föredraga civila besvärsmål.

Denna bestämmelse om föredragning af civila besvärsmål har af
Svea hofrätt tillämpats så, att åt tiskalerna uppdragits att föredraga
sådana mål, undantagandes månaderna juni—september. Under ordinarie
session hafva fiskalerna föredragningsskyldighet hvarannan vecka. För
bestridande af diarietjänstgöringen och expediering af utslag i de mål,
i hvilka skyldighet att expediera utslag åligger tiskalerna, nödgas de
därförutom nästan dagligen under en längre eller kortare tid förlägga
sina arbeten å tjänsterummet. Utöfver denna tid äro fiskalerna upptagna
af hemarbete för beredande af mål till föredragning och uppsättande
af utslag. Den tid, som därför tages i anspråk, lärer i denna
hofrätt, enligt uppgift, utgöra i medeltal omkring fem timmar dagligen.
Äfven söndagsarbete förekommer för fiskalerna, enligt uppgift till en
tid af omkring sex timmar hvarje söndag. Arbetet med berörda diarieföring,
hvilket verkställes turvis af fiskalerna å tjänsterummet, torde kunna
beräknas upptaga i regel fem timmar hvarje söckendag, stundom åtskilligt
längre tid.

Det arbete, som sålunda åligger fiskalerna i Svea hofrätt, är alltså
ganska betydligt; och i den mån, såsom kommittén i det följande förutsätter,
föredragning af brottmål kommer att äga rum jämväl å onsdag,
varder fiskalernas arbete ytterligare ökadt, äfven om sekreteraren vid dylika
tillfällen får, såsom kommittén ifrågasätter, återtaga sin föredragningsskyldighet
beträffande civila besvärsmål.

Ä andra sidan erinras, hurusom genom ett bifall till den af kommittén
gjorda hemställan, att diarieföringen rörande brottmål måtte öfverflyttas
från fiskalerna till vederbörande aktuarie, en ej obetydlig minskning i
fiskalernas åligganden komme att uppstå, hvarigenom de skulle vinna erforderlig
ökad tid för beredning till föredragning af brottmål. Tillfälle
skulle härigenom jämväl uppnås för utsträckning under åtminstone någon
del af sommarmånaderna af fiskalernas föredragningsskyldighet beträffande
civila besvärsmål, såsom å annat ställe ifrågasatts. Genom befrielsen från

208

diarieföringen böra fiskalerna jämväl medhinna att, på sätt kommittén ofvan
anfört, återtaga det med fiskalernas öfriga tjänsteåligganden nära sammanhängande
bestyret med statistiken i brottmål, hvilket genom hofrättens
beslut den 21 mars 1898 öfverflyttats på advokatfiskal.

Vid Göta I hofrättspresidenternas ofvannämnda utlåtande har särskildt fram Ufiatt

hållits, att i Göta hofrätt brottmålens antal är jämförelsevis litet. Att så
är förhållandet synes ock af de uppgifter, som lämnats å sid. 158 rörande
hvarje hofrätts relativa andel i de till samtliga hofrätterna under de senaste
fem åren inkomna brottmål.

Då det visat sig möjligt för fiskalerna i Svea hofrätt att med undantag
för sommarmånaderna medhinna fördragningen icke blott af brottmål
utan jämväl af civila besvärsmål, vill det synas kommittén, att af fiskalerna
i Göta hofrätt större arbetsprodukt skulle kunna utkräfvas, än hvad nu är
fallet. Såsom en lämplig anordning i detta syfte vill kommittén föreslå,
att fiskalerna i Göta hofrätt få sig ålagdt att föredraga skriftväxlingar i
civila mål och ärenden samt fiskaliska aktioner, hvilka mål nu föredragas
af ledamöter.

Härigenom skulle vinnas den dubbla fördelen, att ledamöterna blefve
i tillfälle att ägna mera tid åt beredande till föredragning och afgörande
af vädjade mål jämte öfrigt dem åliggande arbete, samt att fiskalerna finge
till gagn för sin utbildning syssla jämväl med andra mål än brottmål.

Kommittén hemställer alltså,

att, med ändring af arbetsordningens bestämmelser
i hithörande delar, för fiskalerna i Göta hofrätt stadgas
skyldighet att föredraga jämväl skriftväxlingar i civila
mål och ärenden samt fiskaliska aktioner äfvensom att
uppsätta och expediera hofrättens däri beslutade utslag,
skrivelser och utlåtanden.

Vid hof- Hvad angår hofrätten öfver Skåne och Blekinge, har kommittén förut

1 ''slTnzÖoch''hemställt, att till vinnande af lättnad i sekreterarens arbete må å fiskalerna
Blekinge, öfverflyttas den sekreteraren nu åliggande skyldigheten att föredraga civila
besvärsmål.

209

Det synes emellertid kommittén önskligt, att, i samband med berörda
anordning, å fiskalerna ytterligare öfverflytta^ — såsom för Göta
hofrätt här ofvan föreslagits — den ledamöter nu åliggande skyldigheten
att föredraga skriftväxlingar i civila mål och ärenden samt fiskaliska
aktioner.

Den ökning i göromål, som såmedelst skulle komma att tillföras
fiskalerna, betingar emellertid med nödvändighet, att någon lättnad i arbetet
i annan ordning beredes dessa tjänstemän; och anser sig kommittén böra
i detta hänseende föreslå, att å notarierna må öfverflyttas samma åligganden
beträffande uppsättande och expedierande af utslag i kriminella skriftväxlingar,
underställningsmål och i hofrätten omedelbart anhängiggjorda
brottmål, som påhvilar notarierna i fråga om domar och utslag i mål,
som föredragits af ledamot. I sammanhang härmed bör, enligt kommitténs
mening, för denna hofrätt i arbetsordningen införas bestämmelse
därom, att, då mål af fiskal föredrages till afgörande, förslag till rubrik å
utslag i målet skall vara af honom uppsatt och underskrifvet.

Skulle emellertid den fiskalerna tillförda ökning i göromål hafva
till följd, att deras arbete under vissa delar af året blefve alltför betungande,
står i allt fall för sådan händelse den i arbetsordningen anvisade
utväg hofrätten öppen att förordna extra ordinarie tjänsteman till fullgörande
af någon del utaf fiskalernas tjänstgöringsskyldighet.

I händelse ofvan nämnda förslag om öfverflyttning af ytterligare
föredragningsskyldighet å fiskalerna i denna hofrätt vinner godkännande,
torde däraf följa, att civila besvärsmål därstädes höra såväl fördelas
mellan divisionerna i enahanda ordning, som gäller för brottmål,
däri ej någon hålles häktad, som ock — i likhet med dylika brottmål —
äfven för de fall, att förklaring infordras, afgöras å den division, de sålunda
tillfallit.''

De af kommittén nu föreslagna förändringar i arbetssättet inom hofrätten
öfver Skåne och Blekinge, hvilka förändringar ej lämpa sig att helt
genomföra för de båda större hofrätterna, skulle enligt kommitténs uppfattning
komma att för förstnämnda hofrätt medföra ej oväsentliga
fördelar. Sålunda skulle därigenom de föredragningsskyldiga ledamöterna

I687/o8 LönengUringakommitléns let. XIV. 27

210

Amanuenser.

erhålla tillfälle att ägna mera tid åt beredande till föredragning och afgörande
af vädjade mål jämte öfrigt dem påhvilande arbete, hvarförutom
fiskalerna genom befrielsen från expeditionsgöromål äfvenledes vunne ökad
tid för beredning af den dem åliggande föredragning samt författande af
hofrättens beslut i de af dem föredragna målen. Gifvet är, att fiskalerna
såväl härigenom som till följd af utvidgningen utaf den dem åliggande
föredragningsskyldigheten skulle erhålla tillfälle till än bättre utbildning
för det kommande ledamotsarbetet. En annan fördel af de föreslagna förändringarna
är, att därigenom allt hufvudsakligt expeditionsarbete inom hofrätten
blefve samladt hos notarierna. Slutligen må ock framhållas den ej
oväsentliga arbetsbesparing, som vunnes, dels genom att skriftväxlingar i civila
mål komme att afgöras å samma division, som infordrat förklaring, och
dels genom att i de mål, hvilkas föredragning ankomme å fiskalerna, rubriken
skulle författas af föredraganden, för hvilken detta arbete gifvetvis
är mindre tidsödande än för annan tjänsteman.

Med åberopande af kommitténs förut gjorda hemställan, att skyldigheten
att föredraga civila besvärsmål måtte i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge öfverflyttas från sekreteraren till fiskalerna, och i anslutning till
hvad ofvan anförts, hemställer kommittén beträffande nämnda hofrätt,

att åt fiskalerna jämväl uppdrages att verkställa
den ledamöter nu åliggande föredragning af skriftväxlingar
i civila mål och ärenden samt fiskaliska aktioner;

att den fiskalerna nu påhvilande skyldighet att
uppsätta och expediera utslag, skrivelser och utlåtanden
öfverflyttas å notarierna; samt

att i arbetsordningen införes bestämmelse därom,
att, då mål af fiskal föredrages till afgörande, förslag
till rubrik å utslag i målet skall vara af honom uppsatt
och under skrifvet.

Vid hofrätterna äro, såsom å sid. 10 omnämnts, hos vissa tjänstemän
anställda amanuenser till ett antal af vid Svea hofrätt 5, vid Göta
hofrätt 4 samt vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge 2.

211

Det torde i förevarande sammanhang vara till fyllest att erinra,
hurusom af kommittén föreslagits, att af nämnda amanuensbefattningar
skulle indragas: vid Svea hofrätt amanuensbefattningarna hos aktuarien
och liskalerna, vid Göta hofrätt amanuensbefattningarna hos sekreteraren,
advokatfiskal och arkivarien samt vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge
båda de vid denna hofrätt inrättade amanuensbefattningarna.

Indragningen af nämnda amanuensbefattningar och inskränkningen i
notariernas antal äfvensom andra af kommittén föreslagna organisativa
förändringar hafva emellertid ansetts kunna äga rum allenast under förutsättning,
att vederbörande tjänstemän erhålla nödig hjälp af skrifbiträden.
Till frågan om sådana biträden återkommer kommittén i det följande.

Såsom redan nämnts, äro vid Svea hofrätt anställda en vaktmästare
och tio hofrättsposter, vid Göta hofrätt en vaktmästare och fem hofrättsposter
samt vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge en vaktmästare och
två hofrättsposter. Därjämte är, i anledning af Svea hofrätts förstärkning
med en extra division, därstädes anställd en extra hofrättspost.

Uti Svea hofrätts å sid. 44—45 omnämnda skrifvelse af den 31 oktober
1901 erinrades, att en minskning i hofrättsposternas extra inkomster af
omkring 2,000 kronor för dem alla eller ungefär 200 kronor för en hvar
från och med år 1902 koinme att orsakas däraf, att genom lagen den 14 juni
1901 dels de i 22 kapitlet rättegångsbalken i vissa mål föreskrifna skriftliga
berättelserna skulle upphöra, dels ock antalet af de förut i synnerligen
stor utsträckning påkallade muntliga förhören i vademålen blefve inskränkta,
hvarigenom de inkomster, som tillfallit hofrättsposterna genom
tillställande af berättelser och delgifvande af kallelser till förhör, komme att
i väsentlig mån nedgå. Oaktadt den minskning i hofrättsposternas göromål,
som blefve en följd af den nya lagen, ansåg sig hofrätten dock icke
kunna föreslå nedsättning af vaktbetjäningens antal, enär hofrätten utvidgats
med två ordinarie divisioner, utan att tillökning i den ordinarie
vaktbetjäningen därvid ägt rum, samt såväl denna omständighet som äfven
hufvudstadens fortgående utvidgning medfört, att vaktbetjäningens tjänstgöring
för ämbetsverket i väsentlig grad ökats.

Fasta skrifbiträden.

Vaktbetjänte.

Svea

hofrätt.

212

Enligt skrifvelse den 15 maj 1902 (n:r 111) biföll Riksdagen af
Kungl. Maj:t i anledning af hofrättens berörda skrifvelse gjord framställning
om höjning af hofrättsposternas tjänstgöringspenningar. Därvid framhölls
emellertid af Riksdagen, att, på samma gång ifrågavarande hofrättsposter
till följd af de angifna omständigheterna komme att få vidkännas
minskning i sina af tjänsten härflytande extra inkomster, de ock af samma
orsaker finge åtnjuta viss lindring i afseende å görornålen.

De af hofrätten i dess skrifvelse den 31 oktober 1901 åberopade
skäl för bibehållande af samma antal hofrättsposter som före 1902 synas
kommittén ej öfvertygande. Visserligen har hofrätten tillväxt med två
ordinarie divisioner förutom den extra, men då, såvidt kommittén har sig
bekant, någon anmälan om behof af ökadt antal hofrättsposter, utöfver
hvad som påkallats af den extra divisionen, ej framkommit, ligger det
antagandet nära, att hofrättsposternas arbetskrafter före hofrättens utvidgning
med de två ordinarie divisionerna ej varit i tillräcklig grad utnyttjade.

Då i ersättning för hvarje delgifning af ofvannämnda berättelser och
kallelser utgick en ersättning af 50 öre, torde det kunna antagas, att
genom den ändrade lagstiftningen hofrättsposterna befriats från besväret
med dylik delgifning i ungefär 4,000 fall om året. Att en så väsentlig minskning
i deras arbete med delgifningar i en stad af Stockholms utsträckning
synnerligen väl måste anses motivera en indragning af platser inom vaktbetjäntgraden,
torde svårligen kunna bestridas. I hvarje fall har kommittén
svårt föreställa sig, att, därest det hofrättsposterna åliggande arbetet
på ett rätt sätt fördelas och lämpliga anordningar i öfrigt vidtagas, mera
än åtta ordinarie hofrättsposter erfordras.

Kommittén vill i detta sammanhang såsom sin åsikt framhålla, att
vissa lindringar i hofrättsposternas nuvarande åligganden torde kunna
genomföras. Så synes den nu föreskrifna vakttjänstgöringen i hofrätten
dygnet om kunna borttagas eller åtminstone väsentligt inskränkas. Likaledes
bör, i möjligaste mån, inskränkning äga rum beträffande hembärning
af handlingar till hofrättens tjänstemän.

Genom tidsenliga anordningar i afseende å uppvärmningen och belysningen
af det hus, däri hofrättens ämbetslokaler äro inrymda, äfven -

213

som genom telefonförbindelse mellan dessa lokaler torde måhända ytterligare
arbetskrafter inom vaktbetjäntgraden kunna inbesparas. Bostad inom
nämnda hus bör ock kunna anordnas åt en vaktmästare, som finge närmaste
uppsikt öfver hela huset. Kommittén saknar emellertid anledning
att ingå på ett närmare bedömande, huru ett genomförande af dessa och
möjligen andra praktiska förändringar uti berörda hänseenden lämpligast
må ske.

Under nuvarande förhållanden inskränker sig kommittén till att
hemställa,

att två ordinarie hofrättspostbefattning ar vid Svea
hofrätt indragas.

Såsom af Göta hofrätt^ utlåtande den 5 maj 1902 framgår, har
denna hofrätt, med erinran att i 1876 års lönestat upptagits aflöning till
fem hofrättsposter eller en sådan för hvarje division, förklarat sig anse,
att, som antalet divisioner dåmera utgjorde endast fyra, en hofrättspostbefattning
kunde utan olägenhet indragas, när någon af de fem hofrättsposterna
afginge.

Med åberopande häraf hemställer kommittén,

att en ordinarie hofrättspostbefattning vid Göta
hofrätt indrages.

I fråga om hofrätten öfver Skåne och Blekinge anser sig kommittén Bo/rötte»

° . . . ° . . . öfver Skane

ej äga anledning föreslå någon inskränkning af den ordinarie vaktbetjänt- och Blekinge.

personalen.

För ernående af likformighet i benämningen å iämnställda stats- Vaktbetjä .

° ° . ningens

tjänare vid hofrätterna och inom administrationen hemställer kommittén, benämning.

att i blifvande lönestater de nuvarande benämningarna
ä vaktbetjäningen vid hofrätterna måtte utbytas,

»vaktmästare» mot »för ste vaktmästare* samt >hofrättsposfo
mot »vaktmästare».

Särskilda
arbetsordningar
för
de olika hoträtterna.

214

Med hänsyn till de många sinsemellan olika bestämmelser, som
skulle erfordras för de särskilda hofrätterna, därest kommitténs förslag
rörande förändringar i hofrätternas organisation varda godkända, anser
kommittén sig böra framhålla önskvärdheten däraf, att för vinnande af
större öfverskådlighet och enkelhet särskilda arbetsordningar måtte komma
att utfärdas för de olika hofrätterna.

215

Tillsättning af tjänster.

I fråga om tiden, inom hvilken ansökningar till civila tjänstebefattningar,
som af Kungl. Maj:t tillsättas, skola ingifvas till vederbörande
ämbetsinyndigheter för att från dessa efter upprättadt förslag eller afgifvet
förord insändas till Kungl. Maj:t, återfinnes det allmänna stadgandet i
kungl. förordningarna den 27 februari och den 9 maj 1739, där nämnda
tid är bestämd till två månader, hvilka, jämlikt kungl. förklaringen den
31 mars 1767, skola beräknas till 56 dagar, oberäknadt den dag, då ledigheten
inträdt.

I delen I (sid. 163) har kommittén erinrat, att numera enligt särskilda
instruktioner ifrågavarande ansökningstid för en mängd verk be*
gränsats till 30 dagar, räknade från ledighetens kungörande.

För de tjänstebefattningar inom hofrätterna, som för närvarande
tillsättas af Kungl. Maj:t efter ingifna ansökningar, eller assessors-, sekreterar-
och advokatfiskalstjänster gäller emellertid ofvanberörda generella
stadgande.

Sedan efter ansökningstidens utgång förslag till den lediga tjänstens
återbesättande af vederbörande hofrätt upprättats och till Kungl. Maj:t
insändts, äger sökande, som ej åtnöjes med förslaget, att inom 56 dagar
anföra besvär däröfver hos Kungl. Maj:t.

Det torde i allmänhet kunna beräknas, att för tillsättande af ifrågavarande
tjänstebefattningar åtgå inemot fem månader och, därest besvär
anföras öfver förslaget, ännu längre tid.

216

Här må erinras, att kommittén, i samband med sitt förslag om upphörande
af den nuvarande fördelningen af hofrätternas ledamöter i två
grader, hemställt, att ledamöterna måtte, med benämning af hofrättsråd,
utnämnas i den ordning, som för närvarande följes vid tillsättande af
assessorstjänst.

De äldre tidsbestämmelser, om hvilka nu är fråga, ägde säkerligen vid
den tid, da de tillkommo, sitt berättigande i följd af då rådande outvecklade
och långsamma kommunikationsförhållanden. Men i närvarande
tid är uppenbarligen en så långvarig procedur vid tjänstebefattningars
tillsättande ingalunda erforderlig och medför därjämte åtskilliga olägenheter.

Redan i och för sig måste det anses mindre lämpligt, att, därest ej
alldeles särskilda förhållanden äro för handen, lediga tjänster under så pass
långa tider uppehållas på förordnanden. För hofrätterna särskild^ där på
grund af förhållanden, för hvilka kommittén förut redogjort, så många
ordinarie befattningar måste, oafsedt uppkommande vakanser, skötas af
vikarier, göra omförmälda föråldrade tidsbestämmelser, hvad assessorstjänsterna
angår, nödigt att för rättsskipningens upprätthållande anlita
adjungerade ledamöter i än större utsträckning.

Enligt kommitténs åsikt måste en tid af 30 dagar för ansökningars
ingifvande till ofvanberörda tjänstebefattningar vid hofrätterna anses fullt
tillräcklig; och torde, för ernående af i möjligaste mån likartade bestämmelser
härutinnan, nämnda tidsperiod, såsom numera i många fall iakttages,
böra räknas från den dag, då ledigheten kungöres i allmänna tidningarna.

För underdåniga besvärs anförande öfver upprättadt tjänsteförslag
synes likaledes en tid af 30 dagar böra vara till fyllest. Denna tid torde
böra beräknas från den dag, då förslaget upprättades. Föreskrift i sådant
hänseende har meddelats i § 4 mom. 4 i den instruktion, som den 18
oktober 1907 utfärdats för statskontoret (svensk författningssamling n:r 82).

Ehuru beträffande de tjänstemannabefattningar, hvilka hofrätterna
äga själfva tillsätta, eller aktuarie-, arkivarie-, notarie- och fiskalstjänster
det borde vara uppenbart, att, innan tillsättningen sker, tjänsten skall i
behörig ordning anslås ledig till ansökan, har det dock visat sig, att dylik

217

tjänst blifvit besatt med ordinarie innehafvare utan att hafva varit vederbörligen
ledigförklarad.

Till förekommande häraf anser kommittén nödigt, att i arbetsordning
för hofrätterna införes uttryckligt stadgande om viss ansökningstid
till dessa tjänstebefattningar, och synes denna tid, i enlighet med
hvad ofvan framhållits, höra bestämmas till 30 dagar från det tjänsten
i allmänna tidningarna kungöres ledig.

Jämväl för klagan öfver tillsättning af dessa tjänster bör en besvärstid
af 30 dagar vara till fyllest, hvilken tid lämpligen torde böra beräknas
från den dag, meddelande om tillsättningen blifvit i allmänna tidningarna
infördt. I sistnämnda hänseende torde få åberopas § 46 mom. 2 i instruktionen
för telegrafstyrelsen den 11 oktober 1907 och § 81 i instruktionen
för järnvägsstyrelsen m. m. den 31 december samma år (svensk författningssamling
n:r 92 och n:r 148).

Ehuru det ej torde finnas behöfligt, att vid tillsättande af amanuensbefattningar
de nu föreslagna bestämmelserna vinna tillämpning, synes
det kommittén dock önskvärdt, att äfven före tillsättandet af dylik befattning,
såsom nu inom Svea hofrätt lärer iakttagas, tillkännagifvande
därom på lämpligt sätt göres.

På grund af hvad sålunda anförts, får kommittén hemställa,

att ansökningstiden till lediga ledamots-, sekreterareoch
advokatjiskalstjänster hos hofrätterna bestämmes till
30 dagar från den dag, då ledigheten kungöres i allmänna
tidningarna;

att tiden för anförande hos Kungl. Maj:t af besvär
öfver ett af vederbörande hofrätt upprättadt förslag till
sådan tjänsts återbesättande fastställes till 30 dagar
från den dag, då förslaget upprättades;

att aktuarie-, arkivarie-, notarie- och fiskalstjänster
hos hofrätterna varda, vid uppkommande ledigheter, i
behörig ordning anslagna till ansökan lediga, att sökas

1667/o8. Löneregleringskommitténs bet. XIV. 28

hos vederbörande hofrätt inom 30 dagar från den dag,
då ledigheten kungöres i allmänna tidningarna; samt

att tiden för anförande af besvär öfver tillsättandet
af sistnämnda tjänster bestämmes till 30 dagar från den
dag, då meddelande om tillsättningen blef intaget i allmänna
tidningarna.

219

Ferier och semester.

I kommittébetänkandet den 12 december 1874 angående lönereglering
in. in. vid hofrätterna erinrades, att någon tids hvila årligen från tjänstegöromålen
af ålder i flera af de gamla ämbetsverken varit medgifven åtminstone
ledamöterna och de tjänstemän, hvilkas göromål varit beroende
af ledamöternas tjänstgöring, och att medgifvandet af någon dylik ledighet
i senare tider utsträckts till tjänstemän vid åtskilliga andra verk och inrättningar.
I sättet för ordnande och beredande af denna förmån hade man
därvid gått till väga på olika sätt, i det man från äldre tider mestadels
tillåtit ämbetsverket att helt och hållet eller delvis afbryta sin verksamhet
och sålunda hålla »ferier», medan man vid de i senare tider åt vissa tjänstemannakårer
gjorda medgifvanden af »semester» ordnat saken så, att tjänstemannen
väl fått den såsom önskvärd ansedda ledigheten, men tjänstgöringen
det oaktadt oafbrutet fortgått medelst förordnande af vikarie i den
lediges ställe, därvid i de ämbetsverk, hvarest semesterrätten utsträckts
till hela personalen, hvarje tjänsteman, emot förmånen att själf åtnjuta
semester, ansetts pliktig att bestrida tjänstgöring i högre grad under
annans semester.

Kommitterade erkände billigheten däraf, att tillfälle till någon tids
ledighet årligen bereddes tjänstemännen, och uttalade, bland annat, att
detta, utfördt på sist omförmälda sätt, skulle bereda tillfälle att allmännare
pröfva de underordnade tjänstemännen i högre befattningar och därigenom
säkrare bedöma deras duglighet för befordran. Enligt kommitterades mening
lede däremot feriesystemet af betänkliga olägenheter. I sådant afseende
ansågo kommitterade det vara nog att erinra, hurusom i ett mål,
som tillhörde referent och vore på hans föredragning beroende, möjligen er -

220

forderliga förberedande åtgärder icke kunde vidtagas under hans ferietid; än
mindre kunde målet därunder företagas till afgörande. Kommitterade funno
det uppenbart, att sådant måste verka fördröjande på målens behandling.

Det framhölls ock, att icke någonstädes feriesystemet nått den utsträckning
som i hofrätterna. Utom afbrott vid jul och påsk hade hvarje
ledamot tre månaders sommarferier. I rättsskipningens intresse och då
därjämte, enligt kommitterades uppfattning, två månaders ferier, äfven om
någon del däraf skulle användas för expeditionsgöromål efter sessionen,
fullt motsvarade den tid af en och en half månads årlig ledighet, som
eljest ansetts för äldre tjänstemän tillräcklig, funno kommitterade tillfället
böra begagnas att vid beviljande af en väsentlig förbättring i aflöningarna
också vidtaga någon inskränkning i de alltför långa sommarferierna; och
hemställdes fördenskull om föreskrifter i anslutning härtill.

Äfven för presidenterna föreslogs afkortning å sommarferierna från
tre till två månader.

Genom den åt ledamöterna föreslagna ledigheten blefve jämväl ledighet
beredd åt notarier och fiskaler, hvilka enligt dåvarande arbetsordning
ägde åtnjuta högst tre månaders frihet från tjänstgöring efter hofrätts
bestämmande. Med beräkning af jul- och påskferierna samt två månader
om sommaren skulle tre månaders frihet från tjänstgöring tillgodokomma
ifrågavarande tjänstemän. Men då, enligt kommitterades åsikt, den
ledighet, som genom sommarferiernas anordnande på föreslaget sätt kunde
vinnas, vore fullt tillräcklig, syntes det kommitterade lämpligast, att bestämmelserna
i arbetsordningen därefter ändrades.

För sekreterare, advokatfiskal, aktuarie och arkivarie, hvilkas göromål
fortginge året om, hade ditintills ledighet, såvidt den ej grundats på
sjuklighet, berott därpå, att de själfva vidkänts aflöning till vikarie. I den
mån dessa tjänstemän inginge på den nya staten, ansågs emellertid skäligt,
att jämväl åt dem bereddes tillfälle att, då sådant af vederbörande hofrätt
pröfvades kunna äga rum utan olägenhet, erhålla någon tids ledighet utan
uppoffring af sina till beloppet bestämda inkomster. Enligt de grunder,
som annorstädes varit följda i dylika fall, borde denna tid bestämmas till
en och en half månad för sekreteraren och advokatfiskalen samt en månad
för aktuarien och arkivarien. Då dessa tjänstemäns ledighet blefve betyd -

221

ligt kortare än de öfrigas, ansågo kommitterade billigt, att tillfälle bereddes
hofrätterna att jämväl vid verkligt sjukdomsförfall för dessa tjänstemän
låta dem högst en månad årligen behålla tjänstgöringspenningarna.

Då kommittébetänkandet den 10 december 1875 föredrogs i statsrådet,
yttrade chefen för justitiedepartementet, att han ej kunde biträda
kommitterades förslag beträffande vikariatsersättning vid semester för sekreterare,
advokatfiskal, aktuarie och arkivarie, utan borde dessa tjänstemäns
löner något höjas och tjänstemännen förpliktas att under semester afstå
sina tjänstgöringspenningar.

I fråga om ferier och semester anförde departementschefen i öfrigt,
hurusom befogenheten af kommitterades anmärkning, att för mycken ledighet
åtnjötes af hofrätternas ledamöter och en del tjänstemän, måhända icke
kunde helt och hållet jäfvas, om man utginge från den förutsättning, att
icke mera arbete förrättades, än som i lag och arbetsordning ovillkorligen
vore förelagdt. Ty om än lagen icke kunde anses bjuda, så medgåfve den
åtminstone, att samtliga handlingar i hvarje föredraget mål fullständigt
upplästes inför hofrätten, och när detta skedde, upptoges därigenom så stor
del af tiden för hofrättens sammanträden, att, då därtill lades hvad som
åtginge till öfverläggning och justering samt andra bestyr, flera mål ej
hunne handläggas, än att måhända mer än behöflig tid återstode för hemarbete
och hvila. Men i hofrätterna åstadkommes betydligt ökadt arbete,
dels därigenom att handlingarnas läsning eller justeringen till väsentlig del
skedde hemma, dels ock därigenom att handlingarna i flera mål lästes samtidigt
i hofrätten o. s. v. En samvetsgrann ämbetsman arbetade så mycket
hans krafter medgåfve, om göromålens mängd det kräfde, men, där
pliktkänslan saknades, uträttades föga med hvilken tidsreglementering som
helst. Enligt departementschefens mening kunde någon grundad klagan i
detta afseende i allmänhet ej framställas emot hofrätterna, och med större
anspråk på ledamöternas arbetskrafter skulle antingen mångas tjänstbarhet
intill pensionsåldern äfventyras eller arbetets beskaffenhet komma att lida.

Departementschefen tvekade därför att uteslutande från nämnda synpunkt
biträda kommitterades förslag till minskning af ferier och semester,
om ej en sådan påkallades jämväl af annat skäl. På sätt kommitterade
anmärkt, kunde i ett mål, som tillhörde viss referent, icke under dennes

222

ferier utan omlottning vidtagas någon på referent beroende åtgärd, och
långa ferier måste därför synnerligen menligt verka till uppskof med
handläggningen af många mål och detta i mycket ojämn fördelning. Af
detta skäl vore den föreslagna förkortningen af ferier önskvärd. Dylik
förkortning kunde möjligen ock genomföras utan något annat ovillkorligt
vederlag, så länge handlingarnas fullständiga uppläsande inför hofrätten
kvarstode och begagnades såsom en rättighet.

I samband med yttrande angående tidsgränserna för hofrätternas sessioner
hemställde departementschefen, att hvarje division emellan vår- och
höstsessionen skulle åtnjuta, i stället för tre, endast två månaders ferier.
Han biträdde äfven kommitterades förslag i fråga om inskränkning i presidenternas
ledighet under sommarferierna likasom i afseende å ferier och
semester för hofrätternas öfriga ofvan nämnda tjänstemän, med undantag
dels, såsom förut nämnts, beträffande vikariatsersättningar, dels ock därutinnan
att han ansåg aktuarie och arkivarie böra beviljas lika lång ledighet
som sekreterare och advokatfiskal.

Kungl. Maj:t gillade departementschefens uppfattning uti ifrågavarande
hänseenden och denna vann ock Riksdagens godkännande.

o o

Att semestersystemet i och för sig, jämfördt med feriesystemet, erbjuder
fördelarna af icke ringa tidsvinst i afseende å målens afgörande och möjlighet
för ökad arbetsprodukt, är otvifvelaktigt. Ett införande af semestersystemet
för ledamöterna i hofrätterna synes emellertid ej böra ifrågakomma,
enär därigenom dessa domareämbeten skulle komma att årligen under
perioder af afsevärd längd uppehållas af adjungerade ledamöter i ännu
större omfattning än nu äger rum. Ur rättssäkerhetens synpunkt lärer
därför ej vara tillrådligt att frångå den hittills följda principen, att president
och ledamöter i rikets hofrätter böra åtnjuta ferier och ej semester.
Med hänsyn till det sätt, hvarpå arbetet inom hofrätterna är ordnadt, torde
ej heller från synpunkten af mera brådskande ärendens snara afgörande
några olägenheter uppstå vid feriesystemets tillämpning. Enär notariers
och fiskalers göromål äro beroende af ledamöternas tjänstgöring, kan
ej heller för dem något utbyte af feriesystemet mot semestersystemet
ifrågakomma. Åt öfriga tjänstemän bör däremot beredas semester, därvid

223

kommittén håller före, att, i den mån dessa tjänstemän tillträda de nya
lönestaterna, berörda ledighet bör, såsom i allmänhet numera äger rum, erhållas
utan skyldighet att afstå någon del af den fasta aflöningen.

För ett rätt bedömande, huruvida emellertid i samband med förestående
lönereglering en ytterligare inskränkning i afseende å hofrätternas
ferier må kunna med fördel genomföras, har kommittén ansett erforderligt
att något närmare redogöra för det hufvudsakliga arbete, som åligger hofrätternas
ledamöter och föredragningsskyldiga tjänstemän.

Af de fem ledamöterna å hvarje division äro, såsom redan nämnts,
numera i regel endast fyra i tjänstgöring hvarje sessionsdag. Ordföranden,
hvilken i allmänhet är befriad från föredragningsskyldighet, deltager
i arbetet å tjänsterummet hvarje sessionsdag, hvaremot på grund af nyssnämnda
anordning tillfälle beredts för en hvar af de fyra återstående, föredragningsskyldiga
ledamöterna att under vissa sessionsdagar få ägna sig
åt hemarbete. Sistnämnda ledamöter, hvilka hafva att föredraga vädjade
och instämda mål, civila skriftväxlingar, fiskaliska aktioner och Kungl.
Maj:ts remisser, skola i regel uppehålla föredragning hvarannan vecka,
ehuru ej sällan inträffar, att i brist på mål, som af andra tjänstemän skola
föredragas, ledamöternas skyldighet härutinnan tages i anspråk i långt större
utsträckning, än sålunda förutsatts.

Af de öfriga tjänstemännen är det endast fiskalerna och sekreteraren,
i hvilkas tjänsteåligganden föredragningsskyldighet ingår. Fiskalerna,
hvilka föredraga alla brottmål, hafva i allmänhet föredragningsskyldighet
under sessionerna hvarannan vecka, hvaremot sekreteraren, på hvars föredragning
såsom regel ankomma civila besvärsmål och ansökningsärenden,
föredrager nämnda mål och ärenden, efter hand som de inkomma.

Bland nu angifna olika slag af mål taga de vädjade målen hofrätternas
tid mest i anspråk.

Då ett mål blifvit lottadt å ledamot, tillkommer denne först att
undersöka, om målet är af beskaffenhet att böra utom sin tur företagas
till afgörande eller förberedande åtgärd däri behöfver vidtagas. I den
mån tillgång till extra tjänstemän finnes — hvilket för närvarande är
händelsen egentligen endast vid Svea hofrätt, ehuru äfven där i väsentligt
mindre grad än förut — lämnas därefter målet till en sådan tjänsteman

224

för uppsättande af förslag till rubrik äfvensom understundom till föredragningspromemoria
och till beslut, hvarigenom ock bästa möjliga tillfälle beredes
till pröfning af skickligheten hos dessa tjänstemän.

Sedan målet närmat sig turen att föredragas, börjar referentens förberedande
arbete till föredragningen. I förhållande till målens synnerligen växlande
omfattning och beskaffenhet blir arbetet härmed mycket olika. Efter
noggrann granskning af samtliga handlingar i målet och samvetsgrann pröfning
af ändringssökandets befogenhet, erfordras att ordna processmaterialet
och uppsätta föredragningspromemoria, hvilken, i olikhet med revisionssekreterarnas
promemorior, ej plägar innehålla afskrift af allt, hvad vid
föredragningen skall medtagas, utan hänvisar beträffande förekommande
rättshandlingar, vittnesmål, parternas anföranden o. d. till hvad därom förekommer
i de ingifna handlingarna. Härefter skall rubrik uppsättas eller
justeras och förslag till hofrättens beslut i målet författas.

Ofta inskränka sig dock förberedelserna till föredragning, särskildt
hvad de vädjade målen angår, ej endast till hvad sålunda antydts. I synnerhet
i dessa mål fordras ofta ingående studier af lagars historiska tillkomst
och motiv samt af inhemsk och utländsk litteratur, undersökning af
möjligen förut af högsta domstolen behandlade fall af likartad beskaffenhet,
utredande sammandrag af vidlyftiga räkenskaper, släktledningar,
äganderättsföljder o. d.

Uppenbart är, att i förberedelserna till föredragningen ligger det
mest kräfvande och tidsödande arbetet för ledamöterna. Arten af detta
arbete sammanfaller i stort sedt med revisionssekreterarnas arbete, ehuru
dessa ej hafva att deltaga i dömandet i de mål, de föredraga.

Sedan referenten sålunda förberedt målet, sker föredragningen däraf
inför vederbörlig division, diskussion i tveksamma delar af målet äger
rum, nya synpunkter framdragas och med ledning af allt detta fattas i vanliga
fall preliminärt beslut i målet, därvid det tillkommer referenten att
först afgifva yttrande. I mera svårlösta fall få handlingarna i målen före
besluts fattande cirkulera mellan samtliga i målet deltagande ledamöter.

Den'' förut omtalade läsningen af handlingarna å tjänsterummet förekommer
numera aldrig i Svea hofrätt och så godt som aldrig i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge samt allenast i mindre mån i Göta hofrätt,

225

utan tagas handlingarna i allmänhet, efter föredragningen, af annan ledamot
för granskning i hemmet (s. k. kontrolläsning)„hvarefter denne ledamot inför
divisionen återställer målet. Nya uppslag kunna därvid framkomma och
understundom föranleda ett frångående af det preliminärt fattade beslutet.

Efter återställandet, som esomoftast ej föranleder något tillägg till
hvad som vid föredragningen upptagits, företagas mål, som ej finnas höra
cirkulera, till afgörande och blifva referentens förslag till rubrik äfvensom
beslut i målet justerade samt lämnade åt vederbörande notarie, som har att
med ledning däraf uppsätta dom eller utslag. Det sålunda uppsatta exemplaret
af dom eller utslag, hvilket sedermera stannar i hofrätten, underskrifves först
af referenten och cirkulerar därefter, jämte alla handlingar i målet, emellan
samtliga öfriga i afgörandet deltagande ledamöter för granskning och
underskrift i hemmet. De ledamöter, som sålunda underskrift det inneliggande
exemplaret af domen eller utslaget, bära ansvar för beslutet. Efter
underskrifvandet och införandet af möjliga förslag till ändringar i expeditionen,
utskrifvas parternas exemplar och förses, efter vederbörlig kontrasignation
af sekreteraren, på hofrättens vägnar med presidentens underskrift.

Hvad sålunda är sagdt om ledamöternas arbete beträffande förberedelserna
till föredragning äger i motsvarande grad sin tillämplighet på
föredragningsskyldiga tjänstemän, fiskaler och sekreterare. I afseende å
de af dessa tjänstemän föredragna mål tillkommer ledamöterna enahanda
arbete, som ofvan beskrifvits, med kontrolläsning af handlingar, justering
m. m.

Kommittén anser sig böra erinra, att i afseende å hvad nu blifvit
skildradt rörande ledamöternas och andra föredragningsskyldiga tjänstemäns
åligganden icke i stort sedt koinme att inträda några väsentliga förändringar
genom bifall till kommitténs förslag om öfverflyttning af föredragningsskyldighet
i vissa mål och ärenden.

Beträffande målens beskaffenhet anser kommittén sig endast böra framhålla,
att högsta domstolen i särskilda yttranden under de senaste åren
vitsordat, att målen därstädes tendera att blifva allt mera invecklade, omfångsrika
och svårlösta. Då nästan alla mål hos högsta domstolen förut
passerat hofrätterna, är uppenbart, att dessa i sin ordning måst röna verkningarna
af de sålunda antydda förhållandena.

1667/o8. Löneregleringskommitténs bet. XIV.

226

Af den ofvan lämnade redogörelsen för arbetet vid hofrätterna framgår,
dels att till föredragning kräfves ett ofta vidlyftigt förberedande
arbete, dels att, sedan föredragning skett, åtskilligt efterarbete återstår.
Då arbetet vid hofrätterna oafbrutet måste fortgå ända till feriernas in•
träde och föredragningen tager sin början omedelbart efter feriernas slut,
följer däraf, såväl att mycket efterarbete oftast återstår, sedan ferierna inträda
som ock att åtskillig tid under ferierna åtgår till förarbeten. Tiden
för dessa efter- och förarbeten torde, hvad sommarferierna beträffar, ej kunna
beräknas till mindre än sammanlagdt två veckor.

Skulle för hofrätternas ledamöter ferierna under sommaren inskränkas
till den tid af en och en half månad, under hvilken tredje gradens
tjänstemän inom de administrativa ve^Jren äga att åtnjuta semester, komme
alltså hofrätternas ledamöter att erhålla kortare ledighet än nyssnämnda
tjänstemän. Men arten af domares verksamhet kräfver helt visst för dem
minst lika lång hvila som för tjänstemän af motsvarande grad i andra verk.

Äfven en annan synpunkt anser kommittén sig böra i detta sammanhang
beröra. Med det forcerade lagstiftningsarbete, som nu bedrifves,
och med det trägna arbete, som hofrättstjänstgöringen under sessionerna
innebär, måste hofrätternas ledamöter, hvilka ju på grund af sin ämbetsverksamhet
hafva att noggrant sätta sig in i en mängd nya lagar och författningar,
väl behöfva använda en del af sommarferierna för sagda ändamål.

Då kommittén alltså funnit någon ändring i nu gällande ordning beträffande
sommarferierna för hofrätternas ledamöter ej böra vidtagas, har
detta emellertid skett under uttrycklig förutsättning, att, såsom hittills, arbetet
vid hofrätterna skall fortgå oafbrutet ända till sommarferiernas inträde
samt att föredragningen skall taga sin början omedelbart efter dessa
feriers slut.

Såsom af förut lämnad redogörelse angående hofrätternas nuvarande
organisation framgår, förekomma, förutom sommarferierna, s. k. jul- och
påskferier, de förra från och med den 21 december till och med den 13
januari, de senare från och med onsdagen före påsk till måndagen efter
påsk. Huruvida ett borttagande af eller en inskränkning i tiden för dessa
afbrott lämpligen må ske, har kommittén ock haft under öfvervägande.

227

Af ofvan lämnade framställning rörande arbetssättet vid hofrätterna
torde emellertid nogsamt framgå, att dessa afbrott ej lära medföra egentlig
ledighet och att fördenskull benämningen af ferier för dem år oegentlig.

Ofta inträffar, att ett större antal föredragna mål af mera svårlöst
beskaffenhet hopar sig å eu division. Det kan ej undvikas, att, då behandling
af mål af mera brådskande beskaffenhet oafbrutet måste fortgå och
inläsning af nya mål ej kan uppskjutas, vissa af berörda svårare mål, som
ej påkalla särskild skyndsamhet, måste läggas å sido, till dess möjlighet
finnes att under en längre, från annat arbete mera ostörd tidsföljd få ägna
dessa mål nödig behandling. En sådan möjlighet yppas ofta ej förr än
under nämnda afbrott vid jul och påsk, då tillfälle jämväl beredes
för inläsning till föredragning af mål af större omfattning eller mera
invecklad beskaffenhet.

Det torde för öfrigt böra erinras, att, förutom den division, som under
dessa afbrott åligger att hålla sammanträde så ofta det erfordras, ledamöterna
å öfriga divisioner rätt allmänt särskilt vid julen sammankomma
till extra sammanträden för måls återställande och justering äfvensom för
pleniärendens behandling. Enligt den kungl. propositionen till 1908 års
Riksdag angående reglering af löneförhållandena m. in. vid kammarrätten
är det ock afsedt, att tiden för afbrott i föredragningsarbetet vid kammarrätten
under de s. k. julferierna skall fastställas i ungefärlig likhet med
hvad härutinnan nu gäller för hofrätterna; och har från Riksdagens sida
någon erinran däremot ej gjorts. Vid nyssberörda förhållande torde något
vidare yttrande i fråga om borttagande af eller inskränkning i tiden för
hofrätternas julferier ej erfordras.

Hvad angår hofrätternas påskferier, under hvilka, frånsedt onsdagar,
allenast fyra ordinarie sessionsdagar infalla, anser sig kommittén, på grund
af hvad ofvan anförts, icke böra ifrågasätta någon ändring.

Beträffande presidenterna måste gifvetvis, i händelse kommitténs förslag
rörande presidentbefattningen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
vinner godkännande, presidenten i denna hofrätt i fråga om sommarledighet
likställas med ledamöter. Presidenterna i de båda öfriga hofrätterna,
hvilkas göromål, därest kommitténs förslag därutinnan godkännes, blifva i
väsentlig grad ökade, synas ock skäligen höra åtnjuta enahanda sommar -

228

ledighet som ledamöterna. Ej heller för presidenterna ifrågakomma- någon
egentlig ledighet vid jul och påsk.

För sekreterare och advokatfiskal anser kommittén tiden för semesterledighet
fortfarande böra fastställas till en och en half månad. Såsom kommittén
förut framhållit, finnes emellertid ej, i den mån dessa tjänstemän
tillträda ny lönestat, giltig anledning att låta dem under berörda ledighet
afstå sina tjänstgöringspenningar.

Skäl synas kommittén ej föreligga, att för aktuarie och arkivarie
tiden för semesterledigheten utsträckes utöfver hvad för första gradens
tjänstemän gäller eller en månad. Ledigheten bör emellertid beredas kostnadsfritt
äfven för ifrågavarande tjänstemän.

Kommittén hemställer alltså,

att sekreterare, advokatfiskal, aktuarie och arkivarie
må årligen, när sådant kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, åtnjuta semester, sekreterare och advokatfiskal
en hvar under en och en half manad samt
aktuarie och arkivarie en hvar under en månad, utan
skyldighet att själfva bekosta vikarie.

I hofrätternas arbetsordning stadgas, att notarierna åtnjuta årligen
högst två månaders ledighet, efter som hofrätten bestämmer, men i verkligheten
kan notariernas fullständiga ledighet för närvarande anslås till

minst två månader.

Oaktadt vid bifall till kommitténs förslag om indragning af halfva
antalet notarietjänster de återstående notariernas arbete kommer att väsentligen
ökas, anser dock kommittén till fyllest, om kostnadsfri, fullständig
och alltså af efterarbeten i expeditionsväg ej upptagen ledighet en månad
under sommarferierna kommer notarierna till godo. Under den tid i öfrigt,
då den division, å hvilken notarie är indelad, har ferier, torde notaries
arbetskraft böra användas för andra erforderliga göromål.

I sådant afseende må här särskilt erinras om skyldigheten för notarie
enligt föreslagna aflöningsvillkor att mottaga förordnande å högre
eller med hans egen likställd befattning inom verket. Utom förmånen för

229

hofrätten att vid behof äga tillgång till vikarier i nämnda hänseende, beredes
därigenom tillfälle att allmännare pröfva notarierna i sådana befattningar,
som i befordringshänseende böra för dessa tjänstemän stå öppna.

Vidare erinrar kommittén om sitt i annat sammanhang framställda
förslag angående skyldighet för notarie att under sommarferierna biträda
notarie å annan division.

I anslutning till hvad sålunda anförts, hemställer kommittén,

att en hvar af notarierna må äfja att efter liofrättens
bestämmande åtnjuta kostnadsfri ledighet en månad
under sommarferierna.

För fiskalerna gälla för närvarande i afseende å rätt till ledighet
samma bestämmelser som för notarierna eller att de åtnjuta högst två
månaders ledighet, efter som hofrätterna bestämma. Det mycket ansträngande
och ofta ytterst forcerade arbete, som den dem åliggande föredragning
medför, berättigar, enligt kommitterades förmenande, till ungefär lika
lång ledighet för fiskalerna som ledamöterna. Då emellertid för hofrätterna
understundom visat sig behöfligt att för fiskalstjänstgöringens behöriga
upprätthållande vidtaga inskränkningar i fiskalernas ledighet, torde nu gällande
bestämmelser härutinnan lämpligen böra bibehållas.

230

Utsträckning af arbetstiden.

I delen I af kommitténs betänkanden bär uttalats, att till ökning af
arbetsprodukten inom de centrala ämbetsverken utsträckning af arbetstiden
därstädes borde påfordras. Kommittén har i sådant afseende ansett sig
såsom en allmän förutsättning för de löneregleringsförslag, som af kommittén
komme att afgifvas för nämnda ämbetsverk, höra antaga, att för
desamma i allmänhet borde stadgas, att samtliga ordinarie tjänstemän och
betjänte skulle, där ej för särskilda fall undantag, efter pröfning, medgåfves,
vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvar söckendag.
Denna tjänstgöringstid skulle dock utgöra allenast den minimitid, under
hvilken samtliga ordinarie befattningshafvande borde i regel finnas å
tjänsterummen tillstädes, men en hvar skulle naturligtvis därutöfver vara
skyldig att å tjänsterummet eller, där sådant kunde ske, i hemmet åt
tjänsten ägna all den tid, som kräfdes för dess behöriga skötande. I delen
III, angående kammarrätten, har kommittén emellertid framhållit, att i
nämnda ämbetsverk, med dess dubbla egenskap af domstol och förvaltande
verk, en daglig arbetstid af minst sex timmar å tjänsterummet icke
lämpligen kunde föreskrifvas för personalen i dess helhet.

Vid de löneregleringar för centrala ämbetsverk, som Riksdagen
åren 1907 och 1908 efter framställningar från Kungl. Maj:t antagit, har
äfven, såsom förutsättning för ikraftträdandet af de nya lönestaterna, i
allmänhet stadgats skyldighet för samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte,
att, i den mån ej undantag kunna anses böra stadgas eller för
särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes

231

minst sex timmar hvarje söckendag. Från detta stadgande hafva dock,
hvad kammarrätten angår, undantag^ presidenten, kammarrättsråden och
revisionskommissarierna, hvilka sistnämnda enligt Kung]. Majt:s af Riksdagen
godkända förslag, äro afsedda att blifva allenast föredragande.

Äfven hvad angår hofrätterna med deras hufvudsakligaste egenskap
af dömande verk kan för personalen i dess helhet ej föreskrifvas en daglig
minimiarbetstid af sex timmar å tjänsterummen.

I nu gällande arbetsordning är tiden för hofrätts sammanträden bestämd
till fyra timmar. Åtskilliga omständigheter påkalla emellertid ofta en ej
oväsentlig utsträckning af nämnda tid. För dem bland hofrättens tjänstemän,
som utöfva dömande verksamhet, eller president och ledamöter,
synes det kommittén ej böra ifrågasättas att föreskrifva utsträckt sammanträdestid
å tjänsterummet. Arbetet som föredragande eller bisittare torde
nämligen vara af den ansträngande art, att vederbörandes arbetskraft ej
skulle stå bi med att dagligen ett större antal timmar oafbrutet deltaga
i dylik verksamhet.

Det lärer ej heller kunna ifrågakomma att på dessa tjänstemän ställa
den fordran, att de utöfver de tider, då de hafva att närvara vid sammanträdena,
skola förlägga så stor del af sina arbeten på tjänsterummen, att
äfven för dem den dagliga arbetstiden därstädes blefve minst sex timmar.
Arbetet med målens beredande till föredragning äfvensom åtskilligt efterföljande
arbete torde nämligen utan tvifvel vara af beskaffenhet att bäst
utföras i hemmet.

Kommittén förutsätter emellertid, att af ifrågavarande tjänstemän
äskas så stor arbetsprodukt, att den kan anses skäligen betinga åtminstone
lika mycket dagligt arbete, som fordras af andra tjänstemän enligt kommitténs
förslag.

Det torde då böra tillses, huruvida höjning af arbetsprodukten står
att ernå genom ökning af sammanträdenas antal.

Nu gällande bestämmelser innehålla, såsom förut framhållits, att hofrätterna
skola hålla sammanträden hvar helgfri måndag, tisdag, onsdag,
torsdag och fredag med rätt för presidenten dels att från sammanträden
å onsdagarna befria division, som därför bereder det allmänna full

232

ersättning genom hemarbete, dels att under samma villkor från samman*
träden å ytterligare en dag i veckan befria division, som handlägger uteslutande
vädjade och instämda mål. Den åt presidenterna sålunda lämnade
rättigheten har i allmänhet i största möjliga utsträckning begagnats,
dock att städse i Svea och Göta hofrätter den å stora sessionsrummet
tjänstgörande divisionen håller sammanträde jämväl å onsdagarna.

Anordningen att lämna onsdagarna fria från sammanträden blef införd
i sammanhang med den senaste löneregleringen för hofrätterna. I kommittébetänkandet
rörande nämnda reglering yttrades, i samband med förslag om
afskaffande af läsning utaf handlingar i föredragna mål å tjänsterummet
jämte andra förslag till förenklingar i arbetets ordnande, att det syntes
antagligt, att, med iakttagande af berörda förslag, sammanträdestiden icke
blott blefve fullt tillräcklig för alla måls behandling, utan äfven kunde
minskas till beredande af någon ytterligare tid för det ökade hemarbetet.
Kunde sålunda jämte lördagen, som redan var ledig, äfven onsdagen
undantagas från sammanträden och sålunda hvar tredje arbetsdag lämnas
ostörd åt hemarbete, skulle, enligt kommitterades förmenande, lätteligen
åstadkommas lämplig tid för det ökade hemarbetet.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid föredragning af kommitterades
förslag anförde departementschefen i berörda fråga, att det vore af behofvet
påkalladt, att, till ersättning för semestrarnas förkortning, någon ytterligare
tid bereddes för det ökade hemarbete, som uppstode, om genom
minskad uppläsning af handlingarna under sammanträdena eller andra åtgärder
en tätare föredragning af mål åstadkommes; och departementschefen
uttalade den öfver ty gelsen, att arbetet inom hofrätterna ej blott skulle
underlättas utan ock vinna i mängd och beskaffenhet, om, i öfverensstämmelse
med kommitterades hemställan, utom lördagen jämväl onsdagen
undantoges från sammanträden och sålunda hvar tredje dag lämnades
ostörd åt hemarbete. På det emellertid en sådan tillåtelse icke måtte kunna
begagnas på det sätt, att arbetsprodukten därigenom förminskades i stället
för att ökas, ansåg departementschefen lämpligt att åt presidenterna, som
vore ansvariga för ärendenas gång, öfverlämnades att från sammanträde
å onsdagarna befria afdelning, som så önskade och ordnade arbetet så, att
den påräknade arbetsprodukten ej minskades.

233

Det torde ej vara tvifvel underkastadt, att den i nämnda hänseende
införda ordningen visat sig motsvara förväntningarna. En höjning af
arbetsprodukten i hofrätterna torde således ej stå att vinna genom ökning
af sammanträdenas antal. Utvägarna härför måste sökas på annat håll.
Kommittén hänvisar i sådant hänseende till sina förut framställda förslag
och önskemål i fråga om lämpligare fördelning af föredragningsskyldighet,
vissa kvalifikationer hos divisionernas ordförande, minskning i antalet adjungerade
ledamöter m. m. äfvensom till de förenklingar i arbetssättet,
som af kommittén föreslås.

Från annan synpunkt än arbetsproduktens höjande torde dock för
visst fall en ökning af antalet sammanträden böra ifrågasättas.

Det inträffar nämligen understundom i Svea hofrätt med dess mängd
af brottmål, att kriminella skriftväxlingar hopas å en division till så stort
antal, att deras afgörande fördröjes längre än vederbör.

Till förekommande häraf synes det kommittén önskvärd!, att, då ett
mera afsevärdt antal kriminella skriftväxlingar under ordinarie session
finnas å division färdiga till föredragning, presidenten, så länge sådant
erfordras för balansens nedbringande, ej begagnar sig af sin rätt att befria
jämväl sådan division från att hålla sammanträde å onsdagarna i de
veckor, då divisionen tjänstgör å rum, där brottmål förekomma till behandling.
Vid sådana tillfällen komme visserligen vederbörande fiskal att
få bestrida föredragningsskyldighet fem dagar å råd, men någon lindring
torde kunna beredas honom därigenom, att sekreteraren under tiden ålades
återtaga sin föredragningsskyldighet beträffande divisionen tillkommande
civila besvärsmål.

Ehuru, enligt kommitténs åsikt, för president likasom för ledamöter
ej bör meddelas föreskrift om utsträckt arbetstid å tjänsterummet, anser
dock kommittén, i likhet med hvad den yttrat i sitt betänkande angående
kammarrätten, att presidenten bör hvarje söckendag infinna sig i ämbetsverket,
något som icke heller nu lärer af honom underlåtas. Utan en sådan
daglig närvaro i sitt verk lärer det icke vara honom möjligt att på
ett verksamt sätt fullgöra den honom åliggande tillsynen öfver underlydande
och deras arbeten.

1667/o8. Lönereglering skommitténs bet. XIV.

234

Kommittén hemställer därför,

att för president i hofrätt måtte i arbetsordningen
stadgas skyldighet att hvarje söckendag infinna sig i
ämbetsverket.

För fiskalerna, till hvilkas hufvudsakliga åligganden hör föredragningsskyldighet,
bör, enligt kommitténs åsikt, ej heller meddelas föreskrift
om viss tids arbete å tjänsterummet.

I den mån på sekreteraren hvilar vidare föredragningsskyldighet än
beträffande ansöknings- och anmälningsärenden, synes ej böra ifrågakomma
att utkräfva af honom minst sex timmars närvaro hvarje söckendag å
tjänstelokalen, utan torde under sådant förhållande, med tillämpning af
nedan föreslagna undantagsstadgande, honom allenast åläggas att hvarje
söckendag vara under viss tid tillstädes å nämnda lokal. I annan händelse
synes däremot anledning saknas att för honom frångå regeln om
minst sex timmars arbetstid å tjänsterummet.

För'' öfriga ordinarie tjänstemän äfvensom betjänte vid hofrätterna
anser kommittén böra gälla enahanda föreskrift som vid centrala ämbetsverk
i allmänhet angående arbetstiden å tjänsterummet. Visserligen
disponera notarierna för närvarande ej i regel tillräckligt antal lokaler,
men denna olägenhet, som skulle i väsentlig mån förminskas genom den
af kommittén föreslagna inskränkningen i notariernas antal, torde i öfrigt
kunna och böra af hjälpas oberoende af kommitténs förslag.

Kommittén hemställer,

att såsom förutsättning för de blifvande aflöningsstaterna
för rikets hofrätter må uppställas, att samtliga
ordinarie tjänstemän och betjänte, undantagandes president,
ledamöter och fiskaler, skola, i den mån ej undantag
kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter
pröfning medgifvas, vara a tjänsterummet tillstädes minst
sex timmar hvarje söckendag.

235

Förenklingar i fråga om arbetssättet.

Redan i sammanhang med sitt förslag om ändringar i hofrätternas
nuvarande organisation har kommittén i afseende å arbetssättet vid hofrätterna
ifrågasatt åtskilliga förändringar, som enligt kommitténs uppfattning
innebära ej oväsentliga förenklingar och lättnader vid arbetet.
I det föregående har ock uppmärksamheten blifvit fästad å den afsevärda
tidsbesparing, som vunnits därigenom, att kontrolläsning af handlingar å
tjänsterummen numera allenast i ringa mån förekommer.

Då kommittén nu öfvergår till spörsmålet, huruvida äfven i öfrigt
förenklingar och lättnader i arbetet må kunna åstadkommas, vill kommittén
emellertid förutskicka den erinran, att kommittén ej ansett sig böra ifrågasätta
några ändringar i sjUlfva rättegångsförfarandet, sådant det blifvit
ordnadt så nyligen som genom lagen den 14 juni 1901.

I syfte af förenklingars genomförande hafva i hofrättspresidenternas
utlåtande den 15 oktober 1907 af handlats vissa frågor, Indika kommittén
här upptager till behandling hvar efter annan.

Presidenterna hafva framhållit fördelarna däraf, att åtminstone under
de tider, då målens antal är jämförelsevis stort, hofrätts arbete så ordnas,
att af de fem ledamöter, som äro indelade på hvarje division, en i sänder
befrias från deltagande på sessionsrummet i måls afgörande.

Detta förfaringssätt har, såsom presidenterna meddelat, sedan ganska
lång tid tillbaka tillämpats i Svea hofrätt och hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, men i Göta hofrätt kommit till användning först med början af
vårsessionen 1907. Att genom en sådan anordning en ökad arbetsprodukt bör
åstadkommas, synes kommittén uppenbart, och kommittén har jämväl funnit

Ordnande af
divisionstjänstgöring.

236

detta bekräftadt af uppgifter angående antalet afgjorda vädjade och
instämda mål, som från Göta hofrätt inkommit till kommittén. Under
åren 1898—1906 afgjordes sålunda i denna hofrätt årligen i medeltal 632
vädjade och instämda mål, hvaremot under år 1907, sedan arbetet ordnats
på ofvan angifna sätt, antalet afgjorda dylika mål steg till 854. I följd
häraf sjönk också antalet balanserade mål vid sistnämnda års utgång rätt
ansenligt, då däremot under föregående år, alltsedan Göta hofrätt minskades
med en division, balansen varit stadd i ständigt stigande. Äfven
erfarenheten från de andra hofrätterna gifver vid handen, att, om hofrätterna
utan förstärkning i arbetskrafter skola kunna medhinna det
arbete, som påhvilar dem, det är nödigt att ordna arbetet så, att ej större
antal ledamöter deltaga i målens afgörande än som enligt lag erfordras.
Härigenom få ledamöterna möjlighet att i hemmen ägna mera tid åt måls
beredande till föredragning samt åt justering och kontrolläsning af handlingarna
i föredragna mål, hvaraf återigen blir en följd, att arbetstiden på
tjänsterummet kan mera uteslutande ägnas åt sådant arbete, som måste
förläggas dit.

En sådan anordning, hvarigenom i regel endast fyra ledamöter
deltaga i ett måls afgörande, torde icke kunna antagas verka till minskning
af rättsskipningens säkerhet. Det visar sig nämligen, att af de till Kungl.
Maj:t från hofrätterna fullföljda mål antalet af Kungl. Maj:t fastställda
är relativt ungefär lika för alla tre hofrätterna, ehuru nämnda anordning
i Göta hofrätt tillämpats först under år 1907.

I hofrätternas arbetsordning finnes för närvarande den bestämmelsen,
att för måls beredande till föredragning och afgörande division må
lämna en ledamot under högst en vecka i sänder befrielse från tjänstgöring
å ämbetsrummet, dock endast i fall divisionen enhälligt finner det
vara erforderligt och det icke föranleder till behof af ledamots adjungerande
eller eljest vållar hinder i det gemensamma arbetets gång.

Allenast med samtliga divisionsmedlemmarnas samtycke kan således på
grund af denna bestämmelse i arbetsordningen divisionens arbete ordnas så,
att af densammas fem ledamöter en i sänder är befriad från tjänstgöring å
ämbetsrummet. Det synes emellertid kommittén icke vara riktigt, att en
åtgärd, som åsyftar det samfällda arbetets jämna och snabba fortgång,

237

skall kunna hindras därigenom, att en enda ledamot motsätter sig densamma.
Lämpligast torde vara, såsom ock presidenterna föreslagit, att åt
verkets chef uppdrages att bedöma och afgöra, huruvida med hänsyn
till arbetsmaterialets omfattning arbetet bör på nu ifrågavarande sätt
ordnas.

Kommittén får fördenskull hemställa,

att i fråga om ordnandet af divisions tjänstgöring
bestämmelse i nu angifvet syfte införes i arbetsordningen.

Såsom förut omnämnts, upptages en icke ringa del af ledamöternas
och vissa andra tjänstemäns tid med författande af de så kallade rubrikerna
till hofrättens domar och utslag. Beträffande frågan, huruvida rubrikerna
må kunna borttagas, hänvisar kommittén till hvad af presidenterna härutinnan
anförts; och anser sig kommittén, med hänsyn till hvad presidenterna
i sådant hänseende yttrat, ej kunna tillstyrka den lagändring, som
erfordras, för att vid hofrätterna rubrikerna skulle i allo försvinna.

Att ingå på en närmare undersökning, huruvida för vissa undantagsfall
rubriken skulle kunna umbäras, eller hvad i särskilda fall bör i
rubriken upptagas, finner kommittén icke lämpligt. Kommittén vill emellertid
erinra om vikten däraf, att vid rubrikernas affattande hvarje onödig
vidlyftighet undvikes.

Hvad skrifsättet i allmänhet i hofrätterna angår, har man, enligt
hvad af hofrätternas representanter inom kommittén blifvit upplyst, på
senare tider alltmera öfvergått till ett modernare skrifsätt.

Denna hofrätternas åtgärd är, enligt kommitténs förmenande, ägnad
att väcka synnerlig tillfredsställelse. Det förut inom hofrätterna och
jämväl inom andra ämbetsverk brukliga skrifsättet med dess långa, konstrikt
hopfogade satsbyggnader var för den i detta slags skrifkonst icke
skolade läsaren synnerligen svårfattligt, hvarjämte detsamma försvårade en
uttömmande domsmotivering. Uppenbart är, att för den unge juristen
det kräfdes mycken tid och möda att inlära detta skrifsätt, och äfven för
den erfarne och rutinerade hofrättsledamoten torde detsamma i allmänhet

Rubriker.

Skrifsättet.

238

Justering.

hafva tagit afsevärdt mera tid i anspråk än ett med vanligt språkbruk
mera öfverensstämmande skrifsätt. Genom reformeringen i nämnda hänseende
har sålunda, förutom andra fördelar, vunnits en ej oväsentlig arbetsbesparing,
och det rent formella vid skrifningen har i förhållande till det
sakliga innehållet blifvit reduceradt till dess rätta värde.

Justitieombudsmannen har i en den 14 december 1906 till Kungl. Maj:t
aflåten skrifvelse föreslagit, att till vinnande af inskränkning i den tid,
som tages i anspråk för justering af rubriker, ändring i hofrätternas
arbetsordning måtte vidtagas därhän, att ansvaret för rubrikerna uteslutande
lägges, i kriminella skriftväxlingar å vederbörande fiskal eller, om
sådan anordning på grund af särskilda omständigheter möjligen skulle
kunna anses mindre lämplig, å divisionsordförande, i mål, som lottats till
viss ledamot, å denne, samt i öfriga mål å ordföranden, med rätt dock
för division att, där rubrik befinnes i sakligt hänseende felaktig, besluta
om erforderlig rättelse.

Den af justitieombudsmannen sålunda föreslagna anordningen anser
sig kommittén icke kunna förorda. Då nämligen, såsom hofrättspresidenterna
framhållit, rubriken utgör en del af själfva domen och oftast står i
oskiljaktigt sammanhang med domsslutet, måste således samtliga de dömande
vara ansvariga för det rent sakliga innehållet i rubriken. Det skulle
fördenskull endast beträffande den rent formella affattningen af rubriken
kunna ifrågasättas en inskränkning af ledamöternas granskningsskyldighet.
Gränsen mellan det rent sakliga och det enbart formella torde dock ej
sällan vara svår att uppdraga, och bestämmandet häraf skulle nog ofta
vålla meningsskiljaktigheter. Det förändrade skrifsättet i hofrätterna måste
jämväl medföra, att justeringsarbetet för ledamöterna i hög grad underlättas.

Kommittén vill emellertid, i anslutning till presidenternas uttalande
i sådant hänseende, kraftigt framhålla angelägenheten däraf, att den tid,
som användes till justering, städse må stå i rimligt förhållande till de
förekommande frågornas vikt och betydelse. Tillsynen häröfver tillkommer
i första hand divisionens ordförande, hvarförutom presidenten, som är
ansvarig för den jämna gången af hofrättens arbete, naturligen kan och
bör ingripa, därest å någon division missförhållanden i förevarande afseende
skulle yppa sig.

239

Beträffande protokollsföritfgen hafva presidenterna erinrat, att efter Protokoiishand
förenklingar införts, så att protokollen numera ingalunda föras med
onödig vidlyftighet, äfvensom att man alltjämt söker iakttaga hvad som
vid protokollsföringcn möjligen kan leda till ytterligare förenkling.

Kommittén har ock vid sin framställning rörande notarierna och
deras tjänsteåligganden framhållit såsom önskemål, att protokollsföringen må
i möjligaste mån än vidare förenklas och att, då så kan ske utan olägenhet,
tryckta blanketter må komma till ytterligare användning.

En ändring af arbetsordningen i syfte att åstadkomma arbets- Behandling af
besparing har af hofrättspresidenterna i deras utlåtande föreslagits be- skriftväxiinträffande
skriftväxlingar rörande häktade personer. ^häktade6

Såsom af redogörelsen för hofrätternas arbetssätt framgår, skola personer.
kriminella skriftväxlingar i allmänhet afgöras å samma division, som infordrat
förklaring. Men hålles någon i sådant mål häktad, skall, jämlikt
§ 12 i arbetsordningen, målet afgöras af den division, som bör handlägga
de besvärsmål rörande häktade personer, som inkomma å den tid,
när förklaringen kom in till hofrätten eller målet blef i skick att kunna,
utan hinder af förklarings uteblifvande, med slut afhjälpas. Till följd af
denna bestämmelse inträffar esomoftast, att ett dylikt mål rörande häktad
person slutligen pröfvas af en annan division än den, som utställt målet
till förklaring, och att den slutliga föredragningen äfven sker af annan fiskal
än den, som förut varit föredragande.

Detta förhållande torde i allmänhet kunna anses innebära ett ödslande
med tid och arbetskrafter, i all synnerhet som ifrågavarande mål
ofta äro af vidlyftig beskaffenhet. Visserligen torde i de flesta fall en
förnyad föredragning icke kunna undvikas vid målets företagande till slutligt
afgörande, äfven om detta sker å samma division, som utställt målet
till förklaring, men det ligger i sakens natur, att för såväl ledamöter som
föredragande arbetet i väsentlig mån underlättas, därest de förut äga
kännedom om målet.

Presidenterna hafva emellertid framhållit, att ifrågavarande bestämmelse
tillkommit, för att ej tiden för föredragningen af vädjade mål skulle
inkräktas. Det kunde nämligen befaras, att, då kriminella skrifväxlingar
rörande häktade personer tarfva skyndsam behandling, antalet vädjade

240

Behandling
inom Göta
hofrätt af
kriminella
skriftväxlingar
rörande
icke häktade
personer.

mål, som afgjordes af hofrätterna, skulle lida minskning, därest den tid,
som enligt arbetsordningen borde hufvudsakligen ägnas åt ledamöternas
föredragning af vädjade mål, finge inkräktas därigenom, att den ej sällan
tidsödande föredragningen af nämnda skriftväxlingar understundom komme
att infalla å tid, då division tjänstgjorde å sessionsrum, där hufvudsakligen
vädjade mål skola handläggas.

Då kommittén icke underskattar betydelsen af detta skäl för den
nuvarande bestämmelsens bibehållande, men å andra sidan finner det önskvärdt,
att föredragning af samma mål å olika divisioner undvikes, därest
detta — såsom fallet lärer vara inom Göta hofrätt och hofrätten öfver
Skåne och Blekinge — utan olägenhet kan ske, anser sig kommittén i anslutning
till hofrättspresidenternas uttalande böra hemställa,

att till arbetsordningens stadganden uti ifrågavarande
ämne fogas en föreskrift, i syfte att president
må kunna för viss tid bestämma, att sådana besvärsmål
angående häktade personer, i hvilka förklaring infordrats,
skola afgöras å samma division, som infordrat förklaringen,
därest divisionen är i tjänstgöring, då målet
kommer i skick att kunna afgöras och sådant fall
ej är för handen, som nämnes uti § 15 mom. 1 i arbetsordningen1.

Enligt arbetsordningen skola i Göta hofrätt under sessionerna förekomma
å ett af sessionsrummen brottmål rörande häktade personer samt
å detta rum och å stora sessionsrummet jämväl öfriga brottmål. A sistnämnda
sessionsrum skola därjämte förekomma civila mål och ärenden,
som ej äro lottade, Kungl. Maj:ts remisser samt fiskaliska aktioner. Till
följd af det jämförelsevis ringa antalet mål och ärenden af nu nämnda
slag utfylla dessa dock ej helt arbetstiden å ifrågavarande två sessionsrum,
utan upptagas där esomoftast en eller flera af veckans arbetsdagar
med föredragning af vädjade mål eller civila skriftväxlingar.

1 Se noten å sid. 132.

241

Presidenterna hafva i sitt utlåtande framhållit, att för de föredragande
ledamöterna i hofråtten det borde tjäna till underlättande af
deras arbete, därest de kunde med en viss grad af sannolikhet beräkna
att åtminstone hvar fjärde vecka under sessionerna vara befriade från
föredragning samt följaktligen blefve i tillfälle att under längre sammanhängande
tid ägna sig åt utarbetande af mera tidsödande mål. Eu lämplig
åtgärd i denna riktning syntes presidenterna vara att i Göta hofrätt under
sessionerna förlägga föredragningen af vissa kriminella skriftväxlingar
rörande ej häktade personer uteslutande till det sessionsrum, där enligt arbetsordningen
brottmål rörande häktade personer skola förekomma. Som
den ifrågasatta anordningen hufvudsakligen betingades af brottmålens ringa
antal i Göta hofrätt, borde densamma icke vinna tillämpning, därest antalet
dylika mål under någon tid väsentligen stegrades; och pröfningen,
huruvida vid särskilda tider omständigheterna vore sådana, att de medgåfve
anordningen, borde lämpligen öfverlämnas åt hofrättens president.

Kommittén har vid sin framställning rörande fiskalerna och deras
tjänsteåligganden föreslagit, att i Göta hofrätt civila skriftväxlingar skola
föredragas af fiskalerna. Om detta kommitténs förslag vinner bifall, kommer
följaktligen fiskalsföredragningen att upptaga mera tid än hvad nu
är fallet, och härmed torde ock syftet med presidenternas ifrågavarande
framställning hufvudsakligen ernås. Kommittén anser sig fördenskull icke
kunna förorda den ifrågasatta anordningen, hvilken i allmänhet skulle medföra
försenadt afgörande af de kriminella skriftväxlingarna.

Till hvad kommittén nu yttrat rörande de af presidenterna ifrågasatta
förenklingar i hofrätternas arbetssätt anser sig kommittén böra för
egen del foga förslag i några hänseenden.

I delen I har kommittén såsom sin åsikt uttalat, att förberedande infordrande
åtgärder, som erfordras för att bringa ett ärende i det för dess pröfning °!utsSkningserforderliga
skick, böra utan föredragning vidtagas af vederbörande ledamot. måL

I hofrätterna förekommer en hel grupp mål, i hvilka de af vederbörande
part ingifna handlingarna uti de flesta fall kräfva komplettering,
för att målet skall kunna pröfvas af hofrätten. Kommittén syftar härmed
på de ganska talrikt förekommande utsökningsmålen, i hvilka den hos

1687/o8 Lönereglering »kommitténs bet. XIV. 31

242

öfverexekutor förda skriftväxlingen vanligen icke utlämnas till part och
följaktligen icke kan af parten med besvärshandlingarna ingifvas till
hofrätten.

I Göta hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge iakttages
det förfaringssätt, att sekreteraren i alla dylika mål infordrar skriftväxlingsakten
från öfverexekutor, innan målet föredrages för hofrätten.

I Svea hofrätt däremot beslutar hofrätten, efter målets föredragning, en
dylik åtgärd, därest densamma anses nödig, och erfordras således i dylika
fall dubbel föredragning.

Det synes kommittén, att det i Göta hofrätt och hofrätten öfver
Skåne och Blekinge brukliga förfaringssättet är ändamålsenligt och ledande
till arbetsbesparing. De fall, då skriftväxlingsakten icke erfordras för målets
profvande, torde vara jämförelsevis få, och i alla händelser är besväret
med densammas införskaffande alltför ringa, för att hänsynen därtill må
kunna hindra en åtgärd, som i de flesta fall leder till lättnad i arbetet.

Äfven om, såsom för närvarande i Svea hofrätt i allmänhet är fallet
och för hofrätten öfver Skåne och Blekinge blifvit af kommittén föreslaget,
föredragningen af dessa mål sker af fiskalerna, torde det dock vara lämpligt,
att bestyret med skriftväxlingsaktens infordrande ålägges sekreteraren,
och tillåter sig kommittén följaktligen hemställa,

att i arbetsordningen stadgas skyldighet för sekreteraren
att, när besvär i utsökningsmål inkommit till
hofrätten och den hos öfverexekutor förda skriftväxlingsakten
icke finnes bilagd besvären, ofördröjligen infordra
densamma från öfverexekutor.

Upprop till I arbetsordningen stadgas skyldighet för hofrätternas sekreterare att

“af''domar, verkställa upprop till utgifvande af domar, och skall denna procedur,
hvilken grundar sig å kungl. cirkulär den 19 augusti 1761, enligt arbetsordningens
föreskrift försiggå i samtliga hofrätterna å stora sessionsrumrnet.
Enligt hvad kommittén inhämtat, plägar därvid i Svea hofrätt tillgå så,
att, sedan dörrarna till sessionsrumrnet öppnats och allmänheten således
beredts tillträde, sekreteraren uppläser en af aktuarien uppsatt förteckning

243

å de mål, i hvilka dom samma dag meddelas. Målen angifvas genom omnämnande
af parternas namn och hemvist. I de båda andra hofrätterna
uppläses icke förteckningen, utan sekreteraren tillkännagifver endast antalet
af de mål, i hvilka domar utgifvas.

Genom det anslag om domars utgifvande, som enligt lag och arbetsordningen
skall utfärdas, erhålla vederbörande parter underrättelse om
dagen för doms meddelande. Det torde således vara uppenbart, att ifrågavarande
upprop saknar all praktisk betydelse, och ytterst sällan torde det
äfven inträffa, att någon part inställer sig vid detsamma. Att man i Göta
hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge inskränkt förfarandet till
ett omnämnande allenast af antalet domar, bekräftar jämväl kommitténs
uppfattning uti ifrågavarande hänseende.

Kommittén hemställer fördenskull,

att föreskriften om upprop till domars utgifvande
uteslutes ur arbetsordningen.

Enligt arbetsordningen skola de mål och ärenden, hvilkas föredrag- utjämning
ning ankommer å ledamöter, som ej äro ordförande å division, medelstmellan rot,ar‘
lottning lika fördelas mellan nämnda ledamöter, hvilka hafva att i tur och
ordning verkställa dem åliggande föredragning. Af skilda anledningar
inträffar dock esomoftast, att antalet oafgjorda mål och ärenden å de särskilda
ledamöternas rotlar varder ganska växlande.

Till förebyggande däraf att mål, som ungefär samtidigt inkommit,
å väsentligt olika tider förekomma till afgörande, synes det önskligt, att
genom lämpliga bestämmelser en utjämning mellan rotlarna tid efter annan
möjliggöres, och hemställer kommittén fördenskull,

att föreskrifter i sådant syfte måtte införas i
arbetsordningen.

244

Indrifning af
böter.

Slutligen anser sig kommittén ock böra i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten å den tidsutdräkt, som råder i fråga om indrifning af
böter, hvilka ålagts af hofrätt och upptagits i dess saköreslängd.

Jämlikt § 2 i kungl. kungörelsen den 29 januari 1861 angående
indrifning och redovisning af böter och viten skall nämligen utdrag af
hofrätts saköreslängd för verkställighet aflämnas till Konungens befallningshafvande
för hvarje hälft år inom två månader därefter.

Det synes kommittén i detta hänseende böra träffas förändrade bestämmelser,
på det att ifrågavarande bötesbeslut må kunna befordras till
verkställighet inom väsentligt kortare tid, än hvad sålunda för närvarande
är fallet.

245

Aflöningsförmåner för hofrätternas ordinarie personal.

Såsom framgår af den redogörelse rörande inkomst af sportler,
hvilken lämnats å sid. 61—72, blef i samband med den senaste löneregleringen
för hofrätterna en väsentlig del af då utgående sportler indragen.

Innan kommittén ingår på frågan om aflöningarna å stat vid hofrätterna,
anser sig kommittén böra upptaga till behandling, huruvida och
i hvad män ännu kvarstående sportler lämpligen böra indragas.

I sådant hänseende har det synts kommittén, att det anmärkning sarfvode,
som kan uppkomma för vissa tjänstemän i anledning af granskningen
af stämpelbeläggning vid underrätterna, ej bör borttagas, så länge dylikt
arfvode i allmänhet utgår. Kommittén vill härvid erinra om, att vid 1908
års riksdag anmärkningsarfvode för tjänstemän vid kammarrätten ansetts
böra bibehållas, ehuru med begränsning af dess storlek i vissa fall. Då
anmärkningsarfvodet i hofrätt, såsom synes af uppgifterna å sid. 70—

71, uppgår till jämförelsevis obetydliga belopp, anser kommittén sig
emellertid sakna anledning att föreslå någon begränsning däri. Godkännes
kommitténs förslag, att i Svea hofrätt advokatfiskal och arkivarien
samt i Göta hofrätt advokatfiskal en skola utföra nämnda granskningsarbete,
skulle således anmärkningsarfvodet i den förra hofrätten komma
att tillfalla till en del advokatfiskal och till en del arkivarien samt i
den senare hofrätten, likasom i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, odeladt
tillfalla advokatfiskal.

Advokatfiskal torde likaledes böra bibehållas vid den rätt till
andel i böter, som i de båda å sid. 68 angifna fallen ännu tillkommer
honom.

246

Kommittén anser sig ej heller böra ifrågasätta någon ändring beträffande
den provision, som i enlighet med förordningen angående
stämpelafgiften uppbäres i Svea och Göta hofrätter af aktuarien samt i
hofrätten öfver Skåne och Blekinge af sekreteraren i deras egenskap af
försäljningsman af stämplar.

Stämpelprovisionen för nämnda tjänstemän har under olika år växlat
ganska betydligt och i Svea hofrätt under senare år medfört, att vederbörande
tjänsteman nått en i jämförelse med öfriga hofrättstjänstemän
oskäligt hög årsinkomst. Med de ändringar rörande stämpelprovisionen,
hvilka vid 1908 års riksdag vidtagits, kommer emellertid provisionen att
väsentligt minskas och följaktligen växlingarna i dess belopp att blifva
mindre. Och därest, såsom kommittén föreslagit, en ytterligare aktuarietjänst
inrättas vid Svea hofrätt, kommer till följd däraf provisionsbeloppet
att i nämnda hofrätt fördelas mellan två stämpelförsäljare.

Om således kommittén ej finner anledning föreslå ändring beträffande
nämnda provision, synes däremot den ersättning, som enligt kungl. brefvet
den 8 december 1876 tillkommer ifrågavarande tjänstemän för det de
med stämpelpapper belägga hofrätternas utgående expeditioner, tillhandahålla
dem åt vederbörande och redovisa de för dem inflytande medel, böra
upphöra. Detta arbete, hvilket enligt arbetsordningen åligger nämnda
tjänstemän, torde nämligen böra af dem fullgöras såsom tjänsteåliggande
utan särskild godtgörelse utöfver dem på stat tillkommande aflöning.

I afseende å den inkomst, som i Svea hofrätt tillgodonjutes af vaktbetjäningen
för delgifning af kallelser till förhör (kallelsepenningar), ifrågasätter
kommittén ej någon ändring.

Beträffande expeditionslösen erinrar kommittén, att vid senaste löneregleringen
för hofrätterna dylik lösen inskränktes till de expeditioner,
som part ej är pliktig lösa utan erhåller på egen begäran. Det steg mot
afskaffandet af expeditionslösen, som då togs, synes kommittén nu böra i
största möjliga mån fullföljas. Kommittén håller nämligen före, att det
arbete, som ännu betalas med dylik lösen inom hofrätterna, i allmänhet
är af beskaffenhet att böra hänföras till de tjänsteåligganden, som skola
fullgöras mot aflöning å stat.

247

Ett undantag härifrån synes dock af billighet påkalladt beträffande
gravationsbevis. Särskild! med hänsyn därtill, att utfärdandet af dylika
bevis är förenadt med ekonomisk risk, understundom högst betydande,
anser kommittén sig ej böra föreslå borttagandet af lösen för dessa bevis.

Den i öfrigt vid hofrätterna kvarstående expeditionslösen bör däremot,
enligt kommitténs åsikt, utbytas mot stämpel till motsvarande belopp.

Kommittén hemställer,

att den godtgörelse, som enligt kungl. brefvet den 8
december 1876 tillkommer i Svea och Göta hofrätter
aktuarien samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
sekreteraren för det de med stämpelpapper belägga hofrätternas
utgående expeditioner, tillhandahålla dem åt
vederbörande och redovisa de för dem inflytande medlen,
må indragas; samt

att, med undantag af lösen för gravationsbevis,
den ännu vid hofrätterna kvarstående expeditionslösen
må upphöra och utbytas mot stämpel till motsvarande
belopp.

Af de bestyr i sammanhang med tjänst, för hvilka, enligt hvad k Visso inkomJ
° - „ in sfer, som ''or

sid. 73—74 finnes omnämndt, särskild godtgörelse nu utgar, skulle en- närvarande
ligt kommitténs förslag granskning af den vid underrätterna förekom- styr i sömmande
stämpelbeläggningen af vissa handlingar såsom tjänsteåliggande till- manhfffstmed
höra i Svea hofrätt advokat!!skalen och arkivarien samt i Göta hofrätt
och hofrätten öfver Skåne och Blekinge advokatfiskal; i följd hvaraf de
hittills på grund af kungl. brefven den 12 maj 1857 samt den 15 januari
och den 21 maj 1858 af stämpelmedel utgående arfvoden till sammanlagdt
belopp af 4,500 kronor skulle upphöra att utgå.

Det arbete, som erfordras för insamlande och bearbetande af statistiska
uppgifter öfver inkomsten af stämpelpapper, användt till beläggning af lagfarts-,
intecknings- m. fl. handlingar, skulle enligt kommitténs förslag i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge utföras af ett skrifbiträde under tillsyn
af advokatfiskal och det hittillsvarande särskilda arfvodet för detta arbete

248

i nämnda hofrätt ej erfordras. Af hvad å sid. 185 är anfördt framgår,
att i Svea och Göta hofrätter däremot de belopp, som nu disponeras för
ifrågavarande arbete, fortfarande skulle utgå.

Den vaktbetjäningen i Göta hofrätt tillagda rätt att uppbära hyra
för en i hofrättsbyggnaden befintlig källarlägenhet bör, enligt kommitténs
åsikt, gifvetvis upphöra i och med den nya löneregleringen. Det torde ock
med fog kunna ifrågasättas, att den godtgörelse, som nu tillkommer hofrättsposter
i Svea hofrätt för eldning inom hofrättens lokaler, bör upphöra.

Aflöningar
å stat.

Vid behandlingen af frågan om de aflöningsförmåner, som böra å
stat upptagas för hofrätternas ordinarie personal, har kommittén ansett
sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt ett spörsmål, som med hänsyn
till de fordringar, hvilka måste ställas å hofrätterna såsom öfverdomstolar,
år af mycket stor betydelse, nämligen rekryteringsmöjligheterna vid de
olika hofrätterna.

Af representanterna inom kommittén för Göta hofrätt och hofrätten
öfver Skåne och Blekinge hafva framhållits de synnerligen svåra förhållanden,
som inträdt för dessa hofrätter därigenom, att tillgången på extra
ordinarie tjänstemän under senare tider varit stadd i ständig minskning
och för närvarande är ytterst ringa. Till följd af denna brist på
extra ordinarie arbetskrafter har i dessa hofrätter inträffat, att personer
endast efter ett par veckors tjänstgöring i hofrätten förordnats att bestrida
fiskalstjänst och att adjunktion måst lämnas åt personer, hvilka ännu ej
hunnit förvärfva den vana och erfarenhet vid hofrättstjänstgöring, som
böra kräfvas för ledamotsarbetet.

Bristen på extra ordinarie arbetskrafter har äfven af nämnda hofrätter
kraftigt framhållits i deras under november 1907 till Kungl. Maj:t
aflåtna skrivelser om höjning af anslagen till amanuenser och extra ordinarie
biträden, hvilka skrivelser jämväl, såsom förut omnämnts, föranledt
en ökning af dessa anslag från 1909 års ingång. Sålunda har Göta hofrätt
ai antalet af i hofrätten tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän,
hvilka ej voro indelade till fiskals- eller amanuenstjänstgöring, under
vårsessionen 1906 uppgick till två, under höstsessionen samma år till tre
och under vårsessionen 1907 likaledes till tre. Under höstsessionen 1907

249

hade i hofriltten tjänstgjort två extra ordinarie tjänsteman, hvilka vid
sessionens början icke voro indelade till fiskals- eller amanuenstjänstgöring,
men sedermera erhöllo förordnande att intill sessionens slut bestrida
hvar sin amanuensbefattning inom hofriltten. Hofriltten öfver
Skåne och Blekinge har uppgifvit, att vid början af vårsessionen 1907
icke någon extra ordinarie tjänsteman varit i hofriltten att tillgå för bestridande
af då erforderlig tjänstgöring vid protokollet och att vid påföljande
höstsessions början måst åt två extra ordinarie tjänstemän uppdragas
att sköta hvardera två ordinarie tjänstebefattningar.

Bristen på extra ordinarie tjänstemän medför uppenbarligen för hofrätterna
betydande olägenheter med afseende å arbetets jämna och obehindrade
gång. Men denna brist måste jämväl, om den kommer att fortfara,
innebära fara för möjligheten att rekrytera hofrätterna med fullt
lämpliga och skickliga ledamöter, såsom jämväl af Göta hofrätt i dess förenämnda
underdåniga skrifvelse framhållits.

Äfven inom Svea hofrätt har under senare tider konstaterats en
betydlig minskning af antalet extra ordinarie tjänstemän. Att förhållandena
i detta afseende dock ännu äro bättre vid Svea hofrätt än vid de
båda andra hofrätterna synes till'' en del bero därpå, att befordringsutsikterna
äro jämnare i ett större verk än i ett mindre. Den hufvudsakliga
anledningen torde dock vara den dragningskraft, som hufvudstaden
med dess större möjligheter till befordran inom skilda områden och dess
många tillfällen till extra inkomstförvärf utöfvar på den unge juristen.
Redan i sammanhang med frågan om inrättande af en särskild hofrätt för
Norrland har kommittén haft tillfälle påpeka denna omständighet.

Kommittén, som i det följande gör framställning i fråga om anslag
till den extra ordinarie personalen, har ansett af de nu antydda förhållandena
oafvisligen följa, att aflöningen till den del af hofrätternas ordinarie personal,
som bestrider det egentliga domarekallet, nämligen president och ledamöter,
äfvensom till de tjänstemän, från hvilka ledamotsklassen i allmänhet rekryteras,
nämligen fiskalerna, ej kan sättas lägre för de båda i landsorten förlagda
hofrätterna än för Svea hofrätt, därest möjligheten för de förstnämnda
hofrätterna att till det viktiga ledamotskallet erhålla fullt skickade personer
ej skall ytterligare försvåras. Då det nämligen redan med nuvarande

184,/o8. Löneregleringskommilténs bet. XIV. 32

250

President

lika aflöningsförmåner för alla tre hofrätterna visar sig, att rekryteringsförhållandena
äro gynnsammare för Svea hofrätt än för de båda andra
hofrätterna, skulle detta otvifvelaktigt blifva än mera fallet, om till de
öfriga företräden, Svea hofrätt ur ofvan angifna synpunkter erbjuder, jämväl
komme högre aflöning för dess ifrågavarande personal.

Kommittén har fördenskull funnit sig böra för samtliga hofrätterna,
oafsedt förläggningsort och däraf betingade olikheter i lefnadskostnader,
föreslå lika aflöningsförhållanden beträffande president, ledamöter och fiskaler;
och har kommittén alltså, för främjande af ett viktigt statsintresse, beträffande
nämnda tjänstemän frångått den vid löneregleringar under åren 1907 och
1908 i allmänhet följda principen med olika aflöningsbelopp för enahanda
befattningar å skilda orter. Det må dock redan här betonas, att detta

O #

förslag icke afser att verka till höjning af de pensionsbelopp, som eljest
skulle tillkomma vederbörande.

Däremot har det synts kommittén, att tillräckliga anledningar ej
föreligga, att beträffande hofrätternas öfriga personal frångå nämnda princip.
I öfverensstämmelse med hvad i fråga om lönereglering för länsstyrelserna
beslutats vid 1908 års riksdag, har kommittén sålunda ansett ortstillägg
icke böra tillkomma sistnämnda personal vid de båda i landsorten förlagda
hofrätterna.

I öfrigt torde aflöningarna vid hofrätterna fortfarande såsom hittills
böra fördelas i lön, tjänstgöringspenningar och, i förekommande fall, ålderstilläcrg.
Af kommitténs förslag om anställande af skrifbiträden med aflöning
från statsverket följer, att den nu till vissa tjänstemän utgående
ersättningen för renskrifningskostnad skulle upphöra.

Enligt den vid 1908 års riksdag antagna aflöningsstaten för kammarrätten
skall presidenten i detta verk åtnjuta i aflöning 12,000 kronor, fördelad i lön
7,500, tjänstgöringspenningar 3,500 och ortstillägg 1,000 kronor. Kommittén
anser aflöningen för president i hofrätt äfven böra bestämmas till 12,000
kronor. Då emellertid härvidlag titeln ortstillägg ej skulle ifrågakomma,
men enligt senaste löneregleringar ortstillägg skall utgå i enahanda ordning
som lön, torde aflöningsbeloppet för president i hofrätt böra så fördelas,
att 8,500 kronor utgöra lön och 3,500 kronor tjänstgöringspenningar.

251

Kommittén hemställer alltså,

att aflöningen för en hvar af presidenterna i rikets
tre ko fr ätter må bestämmas till 12,000 kronor och i staten
uppföras med 8,500 kronor såsom lön och 3,500 kronor
såsom tjänstgöring spenningar.

Enligt kommitténs förslag skulle den nuvarande fördelningen af hof- Hofrättsråd.
rätternas ledamöter i två grader upphöra och ledamöterna med benämning
af hofrättsråd utnämnas i den ordning, som för närvarande följes vid tillsättande
af assessorstjänst.

Visserligen kan ledamotstjänst i hofrätt i fråga om vikt och betydelse
ej skattas lägre än motsvarande befattningar i centrala ämbetsverk.
Kommittén har emellertid i fråga om hofrättsrådens aflöning icke funnit
sig böra föreslå full tillämpning af de principer, som vid de nya löneregleringarna
följts beträffande tredje gradens tjänstemän i centrala ämbetsverk.
Frånsedt den afsevärda ökning i utgifterna för statsverket, som däraf
skulle föranledas, synes nämligen den omständigheten, att befordran till
ledamot i hofrätt i regel vinnes ej obetydligt tidigare än till tredje gradens
tjänst i allmänhet, utgöra ett talande skäl för, att begynnelseaflöningen
för ledamöterna i hofrätt ej sättes lika hög som för innehafvarna af
tredje gradens tjänster i centrala ämbetsverk och att genom anordnande
af flera ålderstillägg den för sistnämnda tjänstinnehafvare afsedda slutaflöningen
8,700 kronor af ledamot i hofrätt vinnes först efter längre tids
ledamotsskap. Ett dylikt aflöningssystem skulle ock mera ansluta sig till
de för ledamöter i hofrätt nu gällande aflöningsförhållanden, enligt hvilka
dessa i regel komma i åtnjutande af tre lönetillägg, nämligen ett å 500
kronor efter fem års tjänstgöring såsom assessor, ett å 600 kronor efter
utnämning till hofrättsråd och ett likaledes å 600 kronor efter fem års
tjänstgöring såsom hofrättsråd.

I öfverensstämmelse härmed har kommittén ansett sig böra föreslå,
att aflöningen för hofrättsråd bestämmes till 7,000 kronor med tre ålderstillägg
till lönen efter respektive 5, 10 och 15 år, det första å 500 kronor
och de båda öfriga hvartdera å 600 kronor. Slutaflöningen skulle således

252

Arfvode åt
divisionsordförande.

utgöra 8,700 kronor eller samma belopp som i nya lönestater är bestämdt
för tredje gradens tjänstemän. Aflöningen torde lämpligen böra fördelas
sä, att 2,500 kronor utgöra tjänstgöringspenningar och återstoden lön.

I fråga om pensionsunderlagets bestämmande bör från lönen afräknas
det belopp, 600 kronor, som i aflöningsstater för omreglerade verk upptagits
såsom ortstillägg för tredje gradens tjänstemän.

Kommittén hemställer alltså,

att aflöningen för hofrättsråd må bestämmas till

1,000 kronor, där af 4,500 kronor i lön och 2,500 kronor
i tjänstgöringspenningar, hvartill kunna komma tre
ålder stillägg till lönen, det första å 500 kronor efter
fem år, det andra å 600 kronor efter ytterligare fem
år och det tredje, äfvenledes å 600 kronor, efter än
ytterligare fem år; samt

att såsom pensionsunderlag skall för hofrättsråd
gälla det belopp, hvartill lönen uppgår efter afdrag
af 600 kronor, motsvarande eljest utgående ortstillägg.

Med särskild hänsyn till det förslag, kommittén å sid. 174—175
framställt i fråga om ordförandebefattning å division, har kommittén ansett
sig böra upptaga spörsmålet om särskild! arfvode åt ledamot i hofrätt,
som är ordförande å division. Från den föregående framställningen
må erinras, att i kommittébetänkandet den 12 december 1874 föx-eslogs,
att särskilda arfvoden borde tilläggas de hofrättsråd, som vore ordförande
å division, med skyldighet likväl för dem att, i den män sådant vore förenligt
med de i arbetsordningen omförmälda ordförandebestyren, deltaga
till hälften med öfriga ledamöter i föredragning af vädjade mål. Arfvode!
borde såsom godtgörelse för de särskilda åligganden, hvilka vore förenade
med ordförandeplatsen, alltid åtnjutas under samma villkor som tjänstgöringspenningar.
Dess belopp upptogs i förslaget till 600 kronor.

Vid föredragning i statsrådet af kommitterades förslag anförde
vederbörande departementschef, att, med den af kommittérade för

253

åtnjutande af det nämnda arfvodet ifrågasatta föredragningsskyldighet för
ordförande, dennes tjänstgöring sannolikt blefve mera ansträngande än
öfriga ledamöters. En sådan anordning syntes departementschefen icke
vara lämplig, om ordförandebefattningen skulle, såsom då vore föreskrift
och kommitterade jämväl afsett, utöfvas af den äldste, som vanligen redan
tillryggalagt sin kraftigaste ålder och snarare behöfde minskning än tillökning
i arbete.

I öfverensstämmelse med den af departementschefen sålunda uttalade
meningen upptogs ej heller det ifrågasatta arfvodet i Kungl. Maj:ts framställning
till 1876 års Riksdag angående hofrätterna.

Hufvudsakliga anledningen till att kommitterades förslag om dylikt
arfvode icke vann godkännande synes vara att söka däri, att det ansågs
mindre lämpligt att, med bibehållande af föreskriften att de äldsta
hofrättsråden städse skulle bekläda ordförandeplats å division, öka ordförandenas
arbete genom skyldighet för dem att deltaga i föredragning af
vädjade mål, och att, därest ordförandenas arbete ej blefve mera betungande
än öfriga ledamöters, giltigt skäl ansågs saknas att bereda ordförandena
högre tjänstgöringspenningar än de andra ledamöterna.

För kommittén framträder i detta sammanhang själfmant det spörsmålet,
huru divisionsordförandenas arbete, rent kvantitativt taget, ställer sig
i jämförelse med öfriga ledamöters. Enligt hvad ofvan är upplyst, är
ordföranden å division tjänstgörande å ämbetsrummet alla sessionsdagar, medan
öfriga ledamöter beredts tillfälle att hvar fjärde sessionsdag eller hvar
fjärde vecka uteslutande ägna sig åt hemarbete. Ordförande å division
deltager ej i allmänhet i föredragningen och anses ej heller skyldig att
kontrolläsa af öfriga ledamöter föredragna mål. Befrielsen från föredragningsskyldighet
för ordföranden torde kunna antagas någorlunda uppvägas
af hans åliggande att deltaga i alla måls behandling å divisionen, likasom
hans frihet från kontrolläsning af de mål, som öfriga ledamöter föredragit,
kan anses i ungefärlig grad motsvara det honom åliggande, å sid. 165—
166 närmare angifna arbete att i första hand justera utslag i vissa mål
samt kontrolläsa till dessa mål hörande handlingar.

Kan alltså divisionsordförande ej anses hafva mera betungande arbete
än öfriga ledamöter och följaktligen däraf ej hämtas stöd för att

254

tillägga honom ett särskildt arfvode, återstår att tillse, huruvida eljest
foa- må finnas för ett sådant arfvode. Af huru stor vikt för ernående

af ett tillfredsställande arbetsresultat det är, att divisionschefen äger förmåga
att på ett rätt sätt sköta ordförandeskapet på divisionen, har förut
berörts i sammanhang med kommitténs förslag, att, med frångående af
den hittills följda ordningen, de till ordförandebefattning lämpligaste ledamöter
måtte därtill förordnas. De kraf, som vid bifall till detta förslag
måste ställas på en divisionsordförande, synas kommittén tala för, att särskild
godtgörelse utgår för denna befattning. Visserligen ligger hos presidenten
den högsta öfvervakande ledningen af arbetet inom hofrätten, men
då presidenten själffallet endast undantagsvis kan öfvervara och leda arbetet
å de särskilda divisionerna, blir det så godt som uteslutande ordföranden
å division, som har sig anförtrodt chefskapet å densamma; och att
märka är, att hvarje division utgör för sig en fullt själfständig domstol.

Kommittén har fördenskull i arten och beskaffenheten af divisionsordförandes
arbete och ställning funnit giltigt skäl att återupptaga förslaget
om särskildt arfvode åt denne. I afseende å storleken af detta arfvode har
kommittén dock ansett sig böra stanna vid ett belopp af 500 kronor, som
gifvetvis bör få åtnjutas under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

Vid bifall till detta förslag skulle visserligen slutaflöningen för
vissa ledamöter i hofrätt komma att i någon mån öfverstiga hvad
tredje gradens tjänstemän i allmänhet tillagts, men detta synes kommittén
så mycket mindre obilligt, som begynnelseaflöningen för ledamot i hofrätt
enligt kommitténs förslag skulle blifva väsentligt lägre än för nämnda
andra tjänstemän. En jämförelse med aflöningsförmånerna för de flesta
häradshöfdingar, borgmästare i de medelstora och rådmän i de största
städerna torde ock i sin mån gifva stöd åt nu förevarande förslag.

I anslutning till hvad sålunda anförts, hemställer kommittén,

att till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande
å division, måtte utgå ett särskildt arfvode å
500 kronor att åtnjutas under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

255

Enligt nu gällande lönestater utgör sekreterarnas i Svea och Göta Sekreterare.
hofrätter aflöning 5,800 kronor med två ålderstillägg, hvartdera å 500
kronor, hvarförutom dessa tjänstemän åtnjuta sportler, hvilka dock, enligt
förut meddelade uppgifter, icke uppgå till några afsevärda belopp. Sekreteraren
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge åtnjuter i aflöning å stat 4,000
kronor med två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor. 1 sportler har denne
tjänsteman, enligt de förut meddelade uppgifterna, haft i behållen inkomst
under »de senare åren» för expeditionslösen i medeltal 600 kronor om
året samt under de senaste fem åren, dels såsom försäljare af stämpelpapper
dels ock för bestyr med hofrättens utgående expeditioner, provisioner
till belopp, växlande mellan 1,566 kronor 97 öre och 2,238 kronor
38 öre.

Frånsedt de med ifrågavarande befattningar förenade sportler, intaga
sålunda för närvarande sekreterarna i Svea och Göta hofrätter med hänsyn
till löneförhållanden en ställning, vida fördelaktigare än assessorernas och,
med afseende å slutaflöningen, i det närmaste likställd med hofrättsrådens.

I 1874 års kommittébetänkande hade sekreterarna i dessa båda hofrätter
ej tillerkänts en fullt så framskjuten plats på löneskalan, utan tillkommo
de nuvarande löneförmånerna på hemställan af vederbörande departementschef,
hvilken såsom skål för den af honom tillstyrkta högre aflöningen
anförde, att sekreterarbefattningen i de större hofrätterna i anseende såväl
till dess vikt som till det arbete och den ämbetsmannaskicklighet, densamma
toge i anspråk, vore fullt jämförlig med en ledamotsplats, äfvensom
att befordran från sekreterare till hofrättsråd endast undantagsvis
kunde komma i fråga.

Kommittén finner visserligen dessa två sekreterare’änster vara af stor
vikt och betydelse, men anser dock, att desamma icke höra i lönehänseende
jämställas med ledamotsbefattning.

I Svea och Göta hofrätters utlåtanden den 29 april och den 5 maj
1902 har jämväl gifvits uttryck åt en liknande uppfattning. Svea hofrätt
föreslog sålunda en aflöningsförhöjning för sekreteraren med något mer
än hälften af det belopp, som ansågs böra ifrågakomma för assessorerna,
och upptog i sitt förslag till lönestat sekreterarens slutaflöning till 7,500

256

kronor. Göta hofrätt, som för hofrättens personal i allmänhet hemställde
om en löneförhöjning med 20 procent, föreslog beträffande sekreteraren
endast 10 procents dylik förhöjning, hvadan denne tjänsteman
sålunda enligt hofrättens förslag skulle kunna uppnå en slutaflöning
af mellan 7,400 och 7,500 kronor. I det af hofrätten öfver -Skåne
och Blekinge den 23 april 1902 afgifna utlåtandet blef under förutsättning,
att de sekreterartjänsten därstädes åtföljande sportler fortfarande
skulle komma att utgå, beräknadt, att sekreterarens aflöning skulle höjas
med 800 kronor, hvarigenom han skulle uppnå en slutaflöning af 5,800
kronor förutom sportler.

Efter genomförandet af kommitténs förslag om indragning af vissa
sportler skulle af de sekreterartjänsternas innehafvare nu tillfallande
extra inkomster kvarstå allenast provision å stämpelpappersförsäljning för
sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Denna provision har,
enligt förut omnämnda uppgifter, under de senaste fem åren i medeltal utgjort
1,048 kronor 95 öre om året. Under förutsättning att stämpeluppbörden
framdeles blir lika stor som under nämnda femårsperiod, skulle till
följd af den af 1908 års Riksdag beslutade nedsättningen i provision för
försäljningsman af stämplar den sekreteraren i sistnämnda hofrätt tillkommande
provision å stämpelpappersförsäljning komma att uppgå till
allenast 624 kronor 47 öre i medeltal för år.

Med erinran att enligt kommitténs förslag sekreterare i hofrätt hädanefter
skulle komma i åtnjutande af kostnadsfri semester, håller kommittén
före, att ett lämpligen afvägdt förhållande mellan å ena sidan ledamöternas
och å andra sidan sekreterarnas i Svea och Göta hofrätter aflöningsförmåner
skulle åstadkommas, om aflöningen för sekretei’arna i dessa
båda hofrätter, frånsedt ortstillägg till sekreteraren i den förstnämnda hofrätten,
bestämmes till 6,000 kronor med två ålderstillägg till lönen, hvardera
å 500 kronor, efter 5 och 10 år. Därtill skulle för sekreteraren i
Svea hofrätt komma ortstillägg med samma belopp, som i nya lönestater
för centrala ämbetsverk är upptaget för andra gradens tjänstemän, eller
400 kronor. Likasom för närvarande är fallet, skulle af aflöningen 2,000
kronor utgöra tjänstgöringspenningar.

257

Med hänsyn därtill att sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge enligt kommitténs förslag hufvudsakligen skulle få sig anförtrodda
göromål, som i de andra hofrätterna tillkomma tjänstemän af lägre
grad. och med afseende jämväl därå, att provision fortfarande skulle tillkomma
honom såsom försäljningsman af stämpelpapper, anser kommittén,
att denne tjänstemans aflöning bör bestämmas lägre än sekreterarnas i de
bada andra hofrätterna. Det torde vara med billighet och rättvisa mest
öfverensstämmande, om sekreteraren i denna hofrätt beträffande aflöning å
stat likställes med advokatfiskal. Enligt hvad nedan föreslås, skulle dennes
aflöning, frånsedt ortstillägg i Svea hofrätt, utgöra 5,400 kronor, däraf
1,800 kronor i tjänstgöringspenningar, med två ålderstillägg till lönen,
hvartdera å 500 kronor, efter 5 och 10 år.

Kommittén hemställer alltså,

att för sekreteraren i Svea hofrätt aflöningen må
bestämmas till 6,400 kronor, däraf 4,000 kronor i lön,

2,000 kronor i tjänstgöringspenningar och 400 kronor i
ortstillägg, hvartill kunna komma två ålderstillägg till
lönen, det ena å 500 kronor efter fem år och det andra,
likaledes å 500 kronor, efter ytterligare fem år;

att för sekreteraren i Göta hofrätt aflöningen må
bestämmas till 6,000 kronor, däraf 4,000 kronor i lön
och 2,000 kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill kunna
komma tva ålderstillägg till lönen, det ena å 500 kronor
efter fem år och det andra, likaledes å 500 kronor,
efter ytterligare fem år; samt

att för sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge aflöningen må bestämmas till 5,400 kronor,
däraf 3,600 kronor i lön och 1,800 kronor i tjänstgöringspenningar,
hvartill kunna komma två ålderstillägg
till lönen, det ena å 500 kronor efter fem år och det
andra, likaledes å 500 kronor, efter ytterligare fem år.

16ö7/o8. Lönereglering skommitténs bet. XIV. 33

258

Advokatfiskal.

Enligt nu gällande lönestater tillhöra advokatfiskalerna i Svea och
Göta hofrätter, med någon afvikelse i afseende å aflöningsbeloppets fördelning,
den andra normalgraden, under det att advokatfiskalen i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge åtnjuter i aflöning 1,000 kronor mindre än
tjänstemännen i nämnda normalgrad.

Förutom aflöningen å stat uppbära advokatfiskalerna i sportler, enligt
de därom förut meddelade uppgifterna, i Svea hofrätt inemot 500 kronor,
i Göta hofrätt inemot 300 kronor och i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
omkring 100 kronor om året.

Därest kommitténs förslag angående stämpelkontrollgranskningen
godkännes, torde advokatfiskalerna i de två förstnämnda hofrätterna kunna
hvardera påräkna en förhöjning i extra inkomster till belopp af 100—200
kronor om året.

Kommittén, som erinrar därom, att enligt dess förslag advokatfiskalerna
hädanefter skulle komma i åtnjutande af kostnadsfri semester, håller
före, att i Svea och Göta hofrätter dessa tjänstemän böra, frånsedt ortstillägg
å 400 kronor för advokatfiskalen i förstnämnda hofrätt, tillgodonjuta
samma aflöning, som tjänstemännen i andra normalgraden.

Enligt kommitténs förslag i fråga om hofrätternas organisation skulle
advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge få sina göromål väsentligt
ökade, och kommittén anser fördenskull billigheten kräfva, att denne
tjänsteman tilldelas samma aflöning som advokatfiskalen i Göta hofrätt.

Kommittén hemställer,

att för advokatfiskalen i Svea hofrätt må bestämmas
en aflöning af 5,800 kronor, däraf 3,600 kronor i
lön, 1,800 kronor i tjänstgöringspenningar och 400 kronor
i ortstillägg, hvartill kunna komma två ålderstillägg till
lönen, det ena å 500 kronor efter fem år och det andra,
likaledes å 500 kronor, efter ytterligare fem år; samt

att för advokatfiskalerna i Göta hofrätt och hofrätten
öfver Skåne och Blekinge aflöningen må bestämmas
till 5,400 kronor, däraf 3,600 kronor i lön och 1,800
kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill kunna komma

259

två ålder still äg <j till lönen, det ena ä 500 kronor efter
fem är och det andra, likaledes å 500 kronor, efter
ytterligare fem år.

Aktuarie, arkivarie och notarie intaga enligt nu gällande stater en
mellanställning mellan andra och första normalgraderna. De åtnjuta sinsemellan
samma aflöning å stat, nämligen 3,200 kronor med två ålderstillägg,
hvartdera å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år, hvartill
kommer ersättning för renskrifningskostnader för arkivarie med 200 kronor
och för notarie med 400 kronor.

Kommittén anser, att innehafvare af ifrågavarande befattningar böra
sinsemellan hafva enahanda aflöningsförmåner å stat och att dessa böra
blifva desamma, som vid 1908 års riksdag tillerkänts revisorer i kammarrätten,
undantagandes att i Göta hofrätt och hofrätten öfver Skåne och
Blekinge ortstillägg ej skulle utgå.

Af det föregående inhämtas, att kommittén föreslagit indragning af
den förenade aktuarie- och arkivarie befattningen i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge, äfvensom att kommittén ansett nödigt, att för bestridande
af aktuariegöromålen i Svea hofrätt ytterligare en aktuariebefattning inrättas
därstädes.

Förutom aflöningen å stat åtnjuta emellertid för närvarande aktuarierna
i Svea och Göta hofrätter högst afsevärda inkomster i form af sportler,
för hvilka redogjorts å sid 71. Bifalles kommitténs förslag om indragning
af vissa sportler, skulle ifrågavarande tjänstemäns extra inkomster ansenligt
minskas och hädanefter komma att utgöras allenast af provision å
stämpelpappersförsäljning. Denna provision har enligt förenämnda redogörelse
under de senaste fem åren i medeltal för år utgjort för aktuarien
i Svea hofrätt 3,348 kronor 30 öre och för aktuarien i Göta hofrätt 1,306
kronor 8 öre.

Med beräkning af lika hög stämpeluppbörd som under senaste femårsperiod
skulle likväl till följd af den vid 1908 års riksdag beslutade nedsättningen
uti ifrågavarande provision inkomsten däraf komma att nedgå
i Svea hofrätt till 1,777 kronor 76 öre och i Göta hofrätt till 753 kronor
4 öre årligen. Kommittén vill härvid erinra, att, därest kommitténs för -

Aktuarie,
arkivarie
och notarie.

260

slag om inrättande af ytterligare en aktuariebefattning i Svea hofrätt bifalla,
provisionen å stämpelpappersförsäljning därstädes komme att fördelas
mellan två aktuarier. Det torde icke kunna anses obilligt, att vederbörande
aktuarier utöfver aflöningen å stat komma i åtnjutande af de extra inkomster,
som ifrågavarande provision skulle medföra. För arkivarier och
notarier skulle däremot, enligt kommitténs förslag, de nuvarande sportlerna
komma att helt och hållet upphöra; dock att arkivarien i Svea hofrätt
genom öfverflyttning till honom af en del stämpelgranskningsarbete
skulle i förekommande fall få tillgodonjuta andel i anmärkningsarfvode.

Af kommitténs förslag om anställande i hofrätterna af fasta skrifbiträden
följer, såsom förut nämnts, att de nu i lönestaterna för arkivarierna
och notarierna upptagna anslag till renskrifningspenningar komma
att försvinna.

Med erinran att enligt kommitténs förslag innehafvare af ifrågavarande
befattningar skulle komma i åtnjutande af viss tids kostnadsfri
ledighet årligen, hemställer kommittén,

att för aktuarie, arkivarie och notarie i Svea hofrätt
må bestämmas en aflöning af 4,500 kronor, däraf
2,600 kronor i lön, 1,600 kronor i tjänstgöring spenningar
och 300 kronor i ortstillägg, hvartill kunna komma tre
ålderstillägg till lönen, det ena å 500 kronor efter fem
år, det andra, likaledes å 500 kronor, efter ytterligare
fem år och det tredje, äfvenledes å 500 kronor, efter
än ytterligare fem år; samt

att för aktuarie och arkivarie i Göta hofrätt samt
notarie i sistnämnda hofrätt och i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge aflöningen må bestämmas till 4,200 kronor,
däraf 2,600 kronor i lön och 1,600 kronor i tjänstgöring
spenning ar, hvartill kunna komma tre ålderstilllägg
till lönen, det ena å 500 kronor efter fem år, det
andra, likaledes å 500 kronor, efter ytterligare fem år
och det tredje, äfvenledes å 500 kronor, efter än ytterligare
fem år.

261

Fiskalerna åtnjuta för närvarande i aflöning 2,500 kronor, eller 500
kronor mindre än första gradens tjänstemän i normalgrad, och äro ej berättigade
till ålderstillägg. Aflöningen för fiskalerna har uppenbarligen
satts så lågt med hänsyn till dessa befattningars natur af öfvergångsplatser,
hvilket jämväl framgår af hvad 1874 års löneregleringsbetänkande
innehåller i fråga om ålderstillägg för dessa tjänstemän.

Enligt kommitténs åsikt bör visserligen vid bestämmandet af aflöningen
för fiskalerna hänsyn tagas till berörda omständighet, men billighet
och rättvisa synas dock fordra, att för dessa viktiga och ansträngande
tjänstebefattningar aflöningen åtminstone ej sättes lägre än begynnelseaflöningen
för första gradens tjänstemän. Däremot torde i betraktande af den
utsikt till snar befordran, som erbjudes för fiskalerna, ålderstillägg för
dem icke böra ifrågakomma. Af hvad förut anförts i fråga om anställande
af fasta skrifbiträden följer, att fiskalerna — för hvilka enligt kommitténs
förslag rätt till extra inkomster skulle upphöra — ej heller vidare
skulle få uppbära renskrifningspenningar.

Kommittén, som, efter hvad redan är nämndt, ansett äfven fiskalerna
böra, likasom presidenter och ledamöter, tillerkännas lika aflöningsförmåner
i samtliga hofrätter, hemställer alltså,

att aflöningen för fiskal må bestämmas till 4,000
kronor, dåraf 2,500 kronor i lön och 1,500 kronor i
tjänstgöringspenningar; samt

att såsom pensionsunderlag skall för fiskal gälla
det belopp, hvartill lönen uppgår efter afdrag af 300
kronor, motsvarande eljest utgående ortstillägg.

Aflöningen å stat till vaktbetjän ingen utgår i alla tre hofrätterna
lika, med 1,100 kronor till vaktmästare och 800 kronor till hofrättsposterna,
hvartill för de senare kan komma ett ålderstillägg å 100 kronor efter 5 år.

Med tillämpning af de i stater för centrala ämbetsverk och länsstyrelserna
vid 1907 och 1908 årens riksdagar upptagna aflöningssatser
och med erinran om de af kommittén föreslagna förändringar i benämningen
å hofrätternas vaktbetj aning, hemställer kommittén,

Fiskal.

Vaktbeijä ning.

262

att ajlöningen för vaktbetjäningen i Svea hofrätt
bestämmes till följande belopp, nämligen:

för förste vaktmästaren 1,500 kronor, däraf
900 kronor i lön, 450 kronor i tjänstgöringspenningar
och 150 kronor i ortstillägg, samt
för vaktmästare 1,200 kronor, däraf 700
kronor i lön, 350 kronor i tjänstgöring spenning ar
och 150 kronor i ortstillägg, hvartill kan komma
ett ålderstillägg till lönen efter fem år med 100
kronor; äfvensom

att aflöning en för vaktbetjäningen i Göta hofrätt
och hofrätten öfver Skåne och Blekinge bestämmes till
följande belopp, nämligen:

för förste vaktmästaren 1,350 kronor, däraf
900 kronor i lön och 450 kronor i tjänstgöringspenningar,
samt

för vaktmästare 1,050 kronor, däraf 700
kronor i lön och 350 kronor i tjänstgöring spenningar,
hvartill kan komma ett ålderstillägg
till lönen efter fem år med 100 kronor.

För närvarande finnes ej i någon af hofrätterna vaktmästare eller
hofrättspost, som i sådan egenskap åtnjuter fri bostad.

Skulle framdeles förmånen af dylik bostad jämte bränsle tillerkännas
någon af vaktbetjäningen, bör naturligtvis beträffande Svea hofrätt gälla
hvad i sådant hänseende blifvit i stater för centrala ämbetsverk föreskrifvet
vid 1907 och 1908 årens riksdagar, eller att, därest vaktmästare i sådan egenskap
åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår,
ortstillägg ej utgå till honom äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

För de båda öfriga hofrätterna torde, i anslutning till hvad kommittén
föreslagit beträffande länsstyrelsernas vaktmästare (delen V sid.
225—226), få öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma det afdrag å
lönen, som skall ske, därest någon af vaktbetjäningen vid dessa hofrätter
i sådan egenskap erhåller fri bostad med bränsle.

263

Yillkor Tor åtnjutande af de med ordinarie befattning vid
hofrätterna förenade aflöningsförmåner.

A sid. 75—77 har lämnats en redogörelse för de villkor och bestämmelser,
som nu gälla för åtnjutande af de för hofrätterna fastställda
löneförmåner.

Beträffande de blifvande aflöningsstaterna synas enahanda aflöningsvillkor,
som vid 1907 och 1908 årens riksdagar antagits för statskontoret
och kammarrätten, böra i de flesta delar komma i tillämpning.

De punkter, i afseende å hvilka någon väsentlig skiljaktighet förekommer
mellan sistnämnda villkor och de nu af kommittén för hofrätterna
föreslagna, äro följande.

Vid affattandet af det första villkoret har kommittén, med aktgifvande
å de nuvarande aflöningsvillkoren för hofrätterna, ansett till
skyldigheten att vara underkastad vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden böra läggas förpliktelse att låta sig förflyttas
till annan ort, mot ersättning för flyttningskostnad; och har dylik förpliktelse
ansetts böra gälla hela den ordinarie personalen, dock att inom
vederbörande tjänstegrader förpliktelsen bör åligga de i graden yngre
framför de äldre.

Bland de nya aflöningsvillkoren har ej funnits lämpligt eller erforderligt
att intaga bestämmelser motsvarande dem, som innefattas i
stadganden därom, att tjänsteman i första lönegraden vid centralt ämbetsverk
skall vara skyldig att tjänstgöra å den särskilda befattning inom
graden, där han finnes lämplig och behöflig, samt att tjänsteman, som
har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll därå, är pliktig att begagna sig
af semester å tid af året, som af öfverordnad myndighet bestämmes.

264

Däremot har ansetts behöfligt att bland aflöningsvillkoren för hofrätterna
intaga en bestämmelse, hvarigenom förpliktelse för tjänsteman
att vid sjukdomsförfall eller semester mottaga förordnande att bestrida
högre befattning i verket utsträckes till att gälla äfven förordnande å
befattning, som är likställd med hans egen.

Beträffande ålderstillägg har det synts kommittén såsom en gifven
följd af dess förslag om upphörande af den nuvarande fördelningen af
hofrättens ledamöter i två grader, att för erhållande af ålderstillägg
enligt de nya lönestaterna hofrättsråd bör få tillgodoräkna sig sin tjänstetid
såsom assessor. Därjämte torde det vara med billighet öfverensstämmande,
att de, som vid de nya staternas trädande i kraft redan äro utnämnda
till hofrättsråd, skola anses hafva i och med utnämningen intjänat
stadgad tid för erhållande af andra löneförhöjningen.

Kommittén har i sitt under rubriken »Ferier och semester» intagna
förslag uttalat sig om de bestämmelser, som synts kommittén
skäligen böra bibehållas eller meddelas beträffande kostnadsfri ledighet
för hofrätternas tjänstemän. I öfverensstämmelse därmed äro aflöningsvillkoren
i detta ämne affattade.

I detta sammanhang anser kommittén sig böra uttala den uppfattning,
att, därest i blifvande arbetsordning bibehålies rätt för president
att, utöfver ledigheten under sommarferierna, vara för enskilda angelägenheter
befriad från ämbetsutöfning viss tid under hvarje session,
han för tid, hvarunder han begagnar sig däraf, ej bör få uppbära
några tjänstgöringspenningar, äfven om särskild vikarie ej förordnas för
honom.

I öfvergångsjjestämmelserna till de vid 1876 års riksdag antagna
lönestaterna för hofrätterna stadgades, att de af dåvarande tjänstemän
och vaktbetjänte, som inom förelagd tid förklarade sig icke vilja ingå
på ny stat, skulle bibehållas vid sina förutvarande aflöningsförmåner,
dock'' så att i stället för sportler skulle utgå godtgörelse, beräknad efter
medeltalet af den sportelinkomst, de kunde anses hafva åtnjutit under
de senast förflutna fem år, för hvilka denna inkomst vore fullständigt
känd. Då kommittén nu i viss mån annorlunda affattat sitt förslag till
motsvarande bestämmelse, har detta berott därpå, att en del tjänster

265

endast en kortare tid beklädts af sina nuvarande innehafvare och att i
anledning däraf svårigheter torde möta att erhålla kännedom om de
sportler, som under samtliga senaste fem år åtföljt nämnda tjänster.

Kommittén hemställer, att för åtnjutande af de aflöningsförmåner,
som varda upptagna i blifvande stater för rikets hofrätter, måtte fastställas
följande villkor och bestämmelser, nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning i hofrätt skall
vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden äfvensom den förflyttning till
annan ort, hvarom vid möjligen inträdande förändringar
i afseende å hof rätternas organisation eller förläggningsorter
eller eljest i allmänhet kan varda stadgadt; dock,
hvad förflyttning till annan ort angår, mot ersättning för
flyttningskostnad och med iakttagande, att inom vederbörande
tjänstegrad skyldigheten uti ifrågavarande hänseende
åligger de i graden yngre framför de äldre;

att med ordinarie befattning i hofrätt icke må förenas
annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i hofrätt ej heller må
förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot
i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts
oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag
eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, såframt
ej, hvad angår president eller ledamot, Kungl. Maj:t
och, hvad angår innehafvare af annan befattning, hofrätten
uppå därom gjord framställning och efter pröfning,
att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej
må anses inverka hederligt för tjänstgöringen i hofrätten,
finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare
mottagas och bibehållas;

att tjänstgöring spenning ar få uppbäras endast för
den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller

l6®7/08. Löneregler ing skommitténs bet. XIV. 34

åtnjutit ferier eller semester, men för den tid, han eljest
varit befriad frän tjänstgöring, skola utgå till den, som
uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg,
men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande,
enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen,
dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag
eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen,
kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöring
spenning ar afstå så mycket af lönen eller ortstilllägget,
som erfordas för befattningens uppehållande eller
eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänstinnehafvare för
tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan
att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller
kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehafvare varder af stängd från
tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke af hofrätten pröfvas böra användas till befattningens
uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida
ej hofrätten finner skäligt låta honom uppbära något
däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för
beredande af semester, tjänsteman skall vara skyldig att,
om han förordnas till högre eller med hans egen likställd
befattning i hofrätten, bestrida densamma, dock ej längre
än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;
ägande han att i stället för egna tjänstg öring spenningar
åtnjuta, om förordnandet erfordras i följd af
sjukdomsförfall, de med den tjänstlediges befattning förenade
tjänstgöringspenningar, men, då förordnandet er -

267

fordras för beredande af semester, ett mot den semesterlediges
tjänstgöringspenningar svarande belopp;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af befattning i samma lönegrad är i
staten medgifven, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes
att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren
under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med
godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt
uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till
last den tid, han åtnjutit ferier eller semester, och för
andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare
fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen,
därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes
på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar
och en af omförmälda löneförhöjningar angår, att den
högre aflöning en ej får tillträdas förr än vid början af
kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd;

att löntagare därvid bör tillgodoräknas den tid,
som före den nya aflöning sstatens trädande i kraft förflutit
från hans tillträde till befattningen, vare sig på
grund af fullmakt eller konstitutorial eller på grund af
förordnande i följd af frågan om reglering af löneförhållanden
m. m. vid rikets hofrätter;

att i fråga om rätt till löneförhöjning af omförmälda
slag hofrättsråd jämväl må räkna sig till godo
den tid, han innehaft assessorstjänst, dock att, i händelse
han före den nya statens trädande i kraft varit utnämnd
till hofrättsråd, han skall anses hafva i och med utnämningen
intjänat stadgad tid för erhållande af andra
löneförhöjningen;

att likväl löntagare, som, dä han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension,
icke må tillträda samma förhöjning'',

att president, ledamöter och fiskaler äga årligen åtnjuta
sommarferier, presidenten och en hvar af ledamöterna
två månader samt fiskalerna en hvar efter
hofrätts bestämmande högst två månader;

att notarierna äga åtnjuta kostnadsfri ledighet en
hvar en månad under sommarferierna efter hofrätts
bestämmande;

att öfrig a tjänstemän äga årligen, när sådant kan
ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta
semester, sekreterare och advokatfiskal en hvar en och en
half mdnad samt aktuarie och arkivarie en hvar en
månad;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom
ortstillägg utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad
i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning,
som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen
stadgadt; samt

att den, som tillträder ny aflöning sstat, skall vara
skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,
upphörande af eller minskning i extra inkomster, som
kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i
sammanhang därmed.

269

Därjämte torde, i anslutning till hvad som blifvit bestämdt för
statskontoret, kammarrätten in. fl. ämbetsverk, böra förklaras,

att en hvar, som med eller efter ingången af det
år, med hvars början de nya staterna träda i kraft, tillträder
befattning i någon af rikets hofrätter, skall vara
pliktig att undei''kasta sig ofvanberörda villkor och bestämmelser;
samt

att de förutvarande innehafvare af befattningar i
hofrätterna, hvilka icke före viss angifven tidpunkt anmäla,
att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke
lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna
vid dem dittills tillkommande aflöning sförmåner äfvensom,
i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnda
lag, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit
dem, dock att i stället för sportler, som i sammanhang
med löneregleringen indragas, skall utgå godtgörelse,
beräknad efter medeltalet af den inkomst, tjänstinneliafvare
må anses hafva åtnjutit af sålunda indragna
sportler under den senast förflutna tid, sävidt möjligt ej
understigande fem år, därför denna inkomst kan utrönas.

270

Anslag till arfyoden åt amanuenser, vikariatsersättningar samt
gratifikationer till extra ordinarie tjänstemän.

Enligt redogörelsen å sid. 49—56 äro de på ordinarie stat för hofrätterna
uppförda årliga anslagen till amanuenser och extra ordinarie
biträden intill utgången af år 1908 fastställda för Svea hofrätt till
10,500, för Göta hofrätt till 6,000 och för hofrätten öfver Skåne och Blekinge
till 3,500 kronor, men hafva desamma af 1908 års Riksdag höjts
för tiden från och med år 1909 till respektive 21,000, 12,000 och 6,000
kronor.

Af det statsrådsprotokoll för den 15 mars 1907, som var bilagdt den
kungl. propositionen (n:r 100) till samma års Riksdag angående ny aflöningsstat
för statskontoret, inhämtas, hurusom vid behandling af anslagstiteln
till vikariat, renskrifning, flitpenningar och extra biträden hos sistnämnda
ämbetsverk chefen för finansdepartementet erinrade, att löneregleringskommittén
i sitt allmänna principbetänkande (delen I) till behandling upptagit
frågan angående grunderna för den extra personalens i de centrala
ämbetsverken anställning och aflöning; hvarjämte departementschefen anmälde
i vissa delar en underdånig petition af den 17 maj 1905 från styrelsen
för »de extra ordinaries förening».

För egen del anförde departementschefen, bland annat, följande.

Såsom löneregleringskommittén framhållit, vore ordnandet af den
extra ordinarie tjänstemannapersonalens inom de centrala ämbetsverken
ställning såväl med afseende å sättet för denna personals antagande som
i fråga om dess tjänstgöring och aflöning utan tvifvel en angelägenhet
af icke ringa vikt ej mindre för det allmänna än äfven för tjänstemännen
själfva.

271

Att härvid en viss likformighet emellan de centrala ämbetsverken
vore önskvärd, fann departementschefen vara tydligt. Dock kunde naturligen
understundom ifrågavarande befattningar inom olika ämbetsverk vara af mer
eller mindre olikartad beskaffenhet och olikheter däraf påkallas såväl med
afseende på kompetensvillkoren för anställning i befattning af förevarande
slag och sättet för arbetets ordnande som ock med afseende å aflöningen.

Hvad särskildt aflöningsförhållanderxa beträffade, syntes det vara lämpligt,
att de allmänna grunderna för aflöningen fastställdes af Kungl. Maj:t,
om det ock naturligen måste öfverlåtas åt vederbörande ämbetsverk och
myndigheter att inom den sålunda gifna ramen närmare ordna hithörande
förhållanden.

Vidkommande de fast anställda amanuenserna, utginge arfvodena till
dessa med tämligen växlande belopp inom olika ämbetsverk, beroende af
befattningarnas beskaffenhet och omfattningen af därmed förenade göromål.
Gifvet syntes det äfven vara, att, om ock större likformighet härutinnan
vore eftersträfvansvärd, det dock icke gärna kunde komma i fråga att,
på sätt i. omförraälda petition begärts, genom en allmän bestämmelse fastslå
ett visst minimiarfvode för befattningar af ifrågavarande slag, afsedt att
under alla förhållanden tillämpas. Uti ifrågavarande befattningars natur
läge nämligen, att därtill hörande åligganden svårligen kunde annat än
efter pröfning af förhållandena inom hvarje särskildt verk bedömas. Minimiarfvodets
belopp måste alltid i viss mån blifva beroende af befattningens
art, därför erforderlig utbildning m. m.

Beträffande flertalet centrala ämbetsverk och under förutsättning
af en tjänstgöring af den omfattning, kommittén tänkt sig såsom den i
förevarande fall normala1, syntes emellertid såsom regel arfvode förtjänst
af ifrågavarande beskaffenhet icke böra beräknas lägre än till 1,200 kronor
för år räknadt, hvilket belopp redan torde tämligen allmänt betraktas såsom
minimiarfvode för befattning med en så pass utsträckt tjänstgöringsskyldighet,
som kommittén förutsatt. Om befattningen vore jämförelsevis mera kräfvande
eller tjänstetiden afsevärdt längre, än af kommittén angifvits, syntes
det dock vara uppenbart, att ett arfvodesbelopp af 1,200 kronor icke under

1 Fyra timmars arbete hvarje söckendag, förekommande hemarbete inheräknadt.

272

nuvarande förhållanden kunde anses tillräckligt. Inom vissa af statsdepartementen,
där emellertid arbetstiden för ifrågavarande amanuenser i
medeltal torde något öfverstiga hvad kommittén förutsatt såsom den normala
äfvensom inom åtskilliga andra verk, där ett liknande förhållande ägde
ruin, torde ock redan ifrågavarande arfvoden tämligen allmänt utgå med
1,500 kronor om året. Tydligt vore äfven, att dessa arfvodens belopp i
viss mån måste blifva beroende äfven af tilloppet af sökande till ämbetsverken
och möjligheten att erhålla lämpliga biträdande arbetskrafter till
erforderligt antal.

Att, på sått i omförmälda petition blifvit ifrågasatt, beträffande
ifrågavarande befattningar på förhand fastställa ålderstillägg, att utgå med
tillämpning af de för ordinarie tjänstebefattningar gällande grunder, ansåodepartementschefen
icke vara med ifrågavarande befattningars natur förenligt.
Däremot syntes honom intet hinder böra möta att, i mån som
vederbörande befattningshafvare genom ådagalagd flit och duglighet gjorde
sig däraf förtjänta, efter viss tids tjänstgöring, enligt hvad skäligt pröfvades,
höja arfvodet. Enär ofta nog två befattningar af ifrågavarande slag förenades
på samma hand, syntes — under förutsättning att begynnelselönen för
första gradens tjänst bestämdes till 4,000 kronor — en dylik förhöjning
af arfvodet, åtminstone under vanliga förhållanden och ifall arbetstiden
som regel icke ginge utöfver hvad kommittén förutsatt såsom den regelmässiga,
böra stanna vid 2,000 kronor.

I likhet med flertalet af de i ärendet hörda ämbetsverken ansåg
departementschefen skäligt, att nu ifrågavarande tjänstemän vid sjukdom,
där denna icke öfverskrede viss tid, exempelvis ett år, tillerkändes rätt
att bibehålla en del af deras arfvode, hvilken lämpligen syntes böra bestämmas
till två tredjedelar däraf. Detsamma syntes böra gälla vid sådan
tjänsteman meddeladt förordnande att sköta ordinarie tjänst under ordinarie
innehafvares semester eller tjänstledighet, i sistnämnda fall dock naturligen
med den inskränkning, som kunde föranledas däraf, att den tjänstledige
pröfvades höra till vikarien afstå någon del af lönen. Amanuens,
som åtnjöte ledighet för svag hälsas vårdande, syntes däremot böra vara
pliktig att afstå så stor del af sitt arfvode, som erfordrades för amanuensbefattningens
skötande eller eljest pröfvades skäligt.

273

Likaså fann departementschefen önskvärd! och billigt, att åt ifrågavarande
tjänstemän, hvilka i allmänhet måste tjänstgöra ganska lång tid,
innan de erhölle fast arfvode, som regel bereddes tillfälle till någon tids
ledighet under hvarje år utan skyldighet att därunder afstå någon del af
arfvodet. Dock måste naturligen alltid en dylik förmån blifva beroende
däraf, huruvida göromålen inom vederbörande ämbetsverk sådant tilläte,
äfvensom däraf, huruvida förekommande behof af vikarier för ordinarie
tjänstemän ändock kunde på lämpligt sätt tillgodoses. Därest en föreskrift i
dylik riktning ansåges böra meddelas, syntes densamma därför endast böra
erhålla formen af ett bemyndigande för vederbörande verk att, där så funnes
lämpligen kunna ske, meddela dylik ledighet åt ifrågavarande tjänstemän
med rätt för dem att under ledigheten bibehålla arfvodet.

Hvad anginge den tid, under hvilken sådan ledighet borde ifrågakomma,
framhöll departementschefen, att detta i viss mån borde bero af befattningens
beskaffenhet. Såsom regel torde densamma dock, med hänsyn därtill
att första gradens tjänsteman endast ägde rätt att åtnjuta en månads
semester, lämpligen böra begränsas till två ä tre veckor, med iakttagande att,
därest samma tjänsteman innehade mer än en befattning af ifrågavarande
slag, ledigheten vid båda befattningarna, såvidt möjligt, förlädes till
samma tid.

Då amanuens med fast arfvode för sjukdom eller eljest åtnjöte
ledighet eller förordnades att uppehålla ordinarie befattning, borde åtminstone
i regel gälla, att annan extra ordinarie tjänsteman, där lämplig sådan
funnes att tillgå, förordnades att bestrida amanuensbefattningen mot den aflöning,
hvilken inom verket ansåges böra utgöra begynnelsearfvode för sådan
befattning, som vore i fråga.

Att, såsom i petitionen blifvit ifrågasatt, extra ordinarie tjänstemän,
som icke åtnjöte fast arfvode, skulle på förhand tillförsäkras gratifikation
till visst belopp för månad, ansåg departementschefen icke kunna ifrågakomma,
då arbetet för dessa tjänstemän så till beskaffenhet som mängd
säkerligen i allmänhet måste blifva tämligen växlande. Ersättningen kunde
därför beträffande dem svårligen bestämmas att utgå efter på förhand bestämda
grunder. En annan sak vore, att det gifvetvis måste anses önskvärdt,
att vederbörande anslag tillmättes så, att desamma lämnade möjlighet

1667/o8. Löneregleringskommitténs bet. XIV. 35

274

till beredande af skälig uppmuntran och nöjaktig godtgörelse äfven åt
dessa tjänstemän.

Departementschefen framhöll slutligen, att med hvad han uttalat
angående grunderna för aflönandet af den extra ordinarie tjänstemannapersonalen
vid de centrala ämbetsverken han naturligen icke afsett, att de
af honom föreslagna grunderna skulle utan vidare komma till tillämpning
vid dessa ämbetsverk i allmänhet, helst naturligen detta beträffande hvarje
verk ytterst måste blifva beroende däraf, huruvida för ändamålet tillgängliga
medel därtill lämnade tillgång, utan han hade därmed, i det sammanhang
uttalandet skedde, endast velat utreda, i hvad mån hänsyn till
de i omförmälda petition framställda önskemål borde tagas vid beräkningen
af det för aflönande af den extra ordinarie tjänstemannapersonalen inom
statskontoret erforderliga anslag.

I öfverensstämmelse med hvad departementschefen hemställt, föreslogs
i den kungl. propositionen, att anslaget »till amanuenser, vikariatsersättning,
renskrifning och flitpenningar» vid statskontoret måtte höjas
från 25,900 till 30,700 kronor. Därvid var, såsom af statsrådsprotokollet
framgår, afsedt, att å anslaget jämväl skulle finnas medel till ersättande
af fast anställda amanuensers vikarier under sjukdom och ledighet samt
förordnande att bestrida ordinarie tjänst.

Riksdagen tillkännagaf i sin skrifvelse den 14 maj 1907 (n:r 131)
angående ny aflöningsstat för statskontoret, att Riksdagen funnit den föreslagna
förhöjningen af nämnda anslag vara af behofvet påkallad, särskild!
för beredande, på sätt föreslagits, af möjlighet att kunna höja de då i
allmänhet med 1,200 kronor utgående amanuensarfvodena till högst 2,000
kronor. Riksdagen uttalade emellertid, att, i den mån ett sådant arfvode
förhöjdes, en något längre arbetstid å tjänsterummet än den då för amanuenserna
gällande skäligen syntes kunna utkräfvas af den, som finge
uppbära det förhöjda arfvode!

Till det statsrådsprotokoll för den 13 mars 1908, som var fogadt
vid den kungl. propositionen (n:r 101) till 1908 års Riksdag angående
reglering af löneförhållandena m. m. vid kammarkollegium, har chefen för
finansdepartemetet erinrat, att rörande grunderna för aflöningen till de
mera fast anställda amanuenserna inom de centrala ämbetsverken han ut -

275

förligt uttalat sig vid föredragningen den 15 mars 1907 af frågan om ny
lönereglering för statskontoret. Han utgick därvid — framhölls vidare —
från den uppfattning, att under förutsättning af en tjänstgöring af den omfattning,
löneregleringskoinmittén syntes hafva förutsatt såsom den normala,
minimiarfvodet för amanuens i centralt ämbetsverk under vanliga förhållanden
dåmera i allmänhet icke kunde beräknas lägre än 1,200 å 1,500
kronor för år räknadt med eventuell förhöjning i mån af visad flit och
duglighet till 2,000 kronor om året.

I anseende härtill och med hänsyn till de arfvodesbelopp, som redan
utginge till amanuenserna i kammarkollegium, ansåg departementschefen
det belopp, som vid kammarkollegii nya organisation erfordrades för aflöning
åt amanuenser, icke böra beräknas lägre än kommittén föreslagit, motsvarande
i medeltal 1,800 kronor för dem hvar.

Departementschefen erinrade jämväl, att han den 15 mars 1907
i sammanhang med behandlingen af hithörande spörsmål uttalat den
mening, att fast anställd amanuens i centralt ämbetsverk äfven borde
tillerkännas rätt att vid sjukdom, ej öfverskridande viss tid, samt vid
förordnande å ordinarie tjänst under den ordinarie innehafvarens semester
eller tjänstledighet såsom regel bibehålla en del af amanuensarfvodet,
hvilken lämpligen syntes böra bestämmas till två tredjedelar, äfvensom
att dylik amanuens borde beredas tillfälle att, i den mån förhållandena
inom vederbörande ämbetsverk sådant tilläte, årligen erhålla någon
tids ledighet, förslagsvis beräknad till två å tre veckor, utan skyldighet att
afstå någon del af arfvodet. Departementschefen hade därjämte vid samma
tillfälle framhållit såsom önskvärdt, att, då amanuens med fast arfvode för
sjukdom eller eljest åtnjöte ledighet eller förordnades att uppehålla ordir
dinarie befattning, annan extra ordinarie tjänsteman, där lämplig sådan
funnes att tillgå, förordnades att bestrida amanuensbefattningen mot den
aflöning, hvilken inom verket ansåges böra utgöra begynnelsearfvode för
sådan befattning, som vore i fråga.

Detta hade, enligt hvad departementschefen tillkännagaf, tillämpats
vid beräknandet af det belopp, som vid den nya organisationen af kammarkollegium
skulle erfordras för tillgodoseende af nyss berörda ändamål.

276

Den ståndpunkt, chefen för finansdepartementet i förenämnda
hänseenden intagit i fråga om statskontoret och kammarkollegium, har han
vidhållit vid afgifvande af förslag angående reglering af löneförhållandena
in. m. vid kammarrätten, såsom synes af statsrådsprotokoll för den 3
april 1908, fogadt vid kungl. propositionen n:r 157 till 1908 års Riksdag;
och har Riksdagen uti ifrågavarande hänseenden ej haft något att
anmärka.

Här må jämväl från den vid 1908 års statsverksproposition fogade
bilagan rörande sjätte hufvudtiteln erinras, att chefen för civildepartementet,
i fråga om höjning af ordinarie anslaget till amanuenser i departementet
m. in., till statsrådsprotokollet den 13 januari 1908 dels meddelat,
att inom departementet fast anställda amanuenser gjort framställning om
förbättring i sina aflöningsförhållanden och i sådant hänseende föreslagit
ett begynnelsearfvode af 2,000 och en slutaflöning af 3,000 kronor,
dels ock beträffande arfvodena till ifrågavarande amanuenser uttalat följande: »Hvad

angår beloppet af den ifrågasatta löneförhöjningen har jag
icke ansett mig kunna undgå att taga hänsyn till hvad som uttalats i
anledning af det sistlidet års Riksdag förelagda förslaget till ny aflöningsstat
för statskontoret. Föredragande departementschefen ansåg nämligen,
att förhöjning af det lägsta amanuensarfvodet, åtminstone under vanliga
förhållanden och ifall arbetstiden som regel icke ginge utöfver hvad löneregleringskommittén
förutsatt såsom det regelmässiga — fyra timmar —
borde stanna vid 2,000 kronor. Riksdagen fann också af departementschefen
begärd förhöjning i anslaget till amanuenser in. m. vara af behofvet
påkallad, särskildt för beredande, på sätt föreslagits, af möjlighet att kunna
höja de i allmänhet med 1,200 kronor utgående amanuensarfvodena till
högst 2,000 kronor.

Samma grundsatser synas mig böra i allmänhet tillämpas inom
departementet, därvid jag emellertid tillåter mig påpeka, att den dagliga
arbetstiden för departementets amanuenser i regel öfverstiger 4 timmar,
och att i vissa fall ovanliga förhållanden kunna anses föreligga med hänsyn
till vederbörandes mer än vanligt långa tjänstetid inom departementet.
Jag anser därför arfvodet böra i ett eller annat undantagsfall kunna sättas

277

något högre än 2,000 kronor om året, exempelvis då amanuens, som afsevärdt
lång tid tillhört departementet, ägnar så godt som hela sitt arbete
åt denna tjänst».

Uti skrifvelse den 2 juni 1908 (n:r G) angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel har Riksdagen rörande ifrågavarande
arfvoden yttrat, att den föreslagna förhöjningen i desamma
afsåge, att de i allmänhet skulle komma att utgå med 2,000 kronor samt
i ett eller annat undantagsfall, såsom vid vederbörandes mer än vanligt
långa tjänstetid och trägna tjänstgöring inom departementet, med ett något
högre belopp än 2,000 kronor; och med hänsyn till hvad upplyst blifvit
angående amanuensernas dagliga arbetstid för departementets räkning, i
regeln öfverstigande fyra timmar, fann Riksdagen den sålunda föreslagna
arfvodesförhöjningen i det hela icke större än hvad af omständigheterna
under nuvarande förhållanden påkallades.

Såsom förut nämnts, har kommittén förutsatt, att af det antal amanuenser,
som för närvarande finnes vid hofrätterna, allenast fyra böra bibehållas,
nämligen en hos sekreteraren, en hos advokatfiskal och en hos
arkivarien i Svea hofrätt samt en hos aktuarien i Göta hofrätt.

Vidkommande arfvodet till dessa fyra biträdande tjänstemän har
kommittén funnit sig böra vid beräknandet af de anslag, hvarifrån nämnda
arfvoden skola utgå, ställa beräkningen efter de grunder, som följts beträffande
kammarkollegium och kammarrätten, eller till i medeltal 1,800
kronor för hvarje amanuens.

Vid regleringen år 1908 af löneförhållandena vid nyssnämnda två
ämbetsverk har för uppehållande af amanuensbefattning under sjukdom och
semester samt då amanuens förordnats att bestrida ordinarie tjänst under
innehafvarens semester och tjänstledighet beräknats omkring 450 kronor för
hvarje amanuens. Med tillämpning häraf skulle i sådant hänseende böra
beräknas vid Svea hofrätt 1,350 och vid Göta hofrätt 450 kronor.

Kommittén har föreslagit, att kostnadsfri semester skulle tillkomma
sekreterare och advokatfiskal under en och en half månad samt aktuarie
och arkivarie under en månad.

278

Då för dylika semesterledigheter måste finnas tillgång till vikariatsersättningar,
motsvarande de vederbörande tjänstemän tillkommande tjänstgöringspenningar,
har kommittén i detta hänseende beräknat för Svea
hofrätt 875 kronor och för Göta hofrätt 742 kronor samt för hofrätten
öfver Skåne och Blekinge 450 kronor.

Uti de framställningar, som af hofrätterna afgåfvos under november
månad 1907 och för hvilkas innehåll är redogjordt å sid. 49—55, har
sammanstämmande påvisats den allvarliga fara för hofrätternas behöriga
rekrytering, som ligger i den numera alltför ringa tillgången å extra
ordinarie tjänstemän, lämpliga för hofrättsarbetet. Samtidigt har framhållits,
hurusom en af de bidragande orsakerna härtill vore att söka i
otillräckligheten af den ersättning, som erbjödes den extra ordinarie tjänstemannen
för hans arbete i hofrättens tjänst.

Kommittén är äfven för sin del af den åsikt, att de gratifikationsmedel,
hofrätterna hittills ägt att disponera, icke varit tillräckliga för
godtgörande af den extra ordinarie personalen.

Såsom kommittén förut framhållit, plägar en stor del af hofrätternas
ordinarie ledamöter tagas i anspråk för skötande af befattningar utom
hofrätten eller för andra offentliga uppdrag, och uppehållas under tiden
deras befattningar i hofrätterna i allmänhet af extra ordinarie tjänstemän.
Dessa äga i ersättning för denna tjänstgöring uppbära de med ledamotsbefattning
förenade tjänstgöringspenningarna, hvilka för närvarande utgöra

2,000 kronor för år och enligt kommitténs förslag skulle höjas till 2,500
kronor.

Det lärer icke kunna bestridas, att denna ersättning ej står i rimligt
förhållande till arten och omfattningen af det ifrågavarande ai''betet. Också
har Kungh Maj:t i allmänhet, då ordinarie ledamöter användts för uppehållande
af befattningar utom hofrätt och uppburit i stat därför fastställda
aflöningar, ställt därigenom på hofrätts stat besparade löner till
vederbörande hofrätts förfogande att tilldelas adjungerade ledamöter. Som
antalet dylika löner dock icke på långt när motsvarat antalet adjungerade
ledamöter, har, enligt hvad kommittén inhämtat, fall inträffat, att adjungerade
ledamöter under längre tidsperioder, understundom flera år,

279

icke kommit i åtnjutande af annan ersättning än ledamots tjänstgöringspenningar.

Bifalles kommitténs hemställan rörande aflöningsstaterna för hofrätterna,
blir emellertid det lönebelopp, som hädanefter i förekommande
fall af Kungl. Maj:t kan ställas till hofrätternas förfogande i ofvan angifvet
syfte, så afsevärdt höjdt, att detsamma i vanliga fall lämpligen må kunna
fördelas mellan två adjungerade ledamöter.

Kommittén anser sig böra framhålla önskvärdheten däraf, att de å
hofrätternas stater upptagna aflöningarna fortfarande likasom hittills få af
hofrätterna i största möjliga utsträckning åtnjutas för uppehållande af
respektive befattningar. Iakttages detta och berättigas jämväl, såsom nyss
är antydt, hofrätterna att i förekommande fall fördela lön, som Kungl.
Maj:t ställer till hofrätts disposition, kommer således ersättningen till adjungerade
ledamöter i afsevärdt flera fall än för närvarande att utgå med
ett i förhållande till arbetet bättre afpassadt belopp. Undantagsvis lärer
det ändock komma att inträffa, att för aflönande af adjungerade ledamöter
icke finnes att tillgå annat än respektive tjänstgöringspenningar.

Jämväl till ersättning för fiskalstjänstgöringen, hvilken, såsom förut
omförmälts, för närvarande i allmänhet bestrides och fortfarande torde
komma att hufvudsakligen bestridas af vikarier, skulle i regel ej finnas
att tillgå mera än tjänstgöringspenningarna, af kommittén föreslagna till
1,500 kronor. Detta belopp torde ej kunna anses som skälig ersättning
för mera stadigvarande bestridande af denna maktpåliggande tjänst.

Kommittén anser fördenskull nödigt, att möjlighet beredes hofrätterna
att vid förefallande behof kunna disponera gratifikationsmedel till
höjande af ersättningen åt extra ordinarie tjänstemän, som på förordnande
uppehålla ledamots- eller fiskalstjänster.

Vidare erfordras vid hofrätterna likasom vid andra ämbetsverk medel
till uppmuntrande af dem, hvilka för sin utbildning ägna sig åt verket
och därunder utföra ett arbete, som kommer detta till godo, utan att de
dock ännu hafva tillfälle att medelst bestridande af tjänstebefattning inom
verket bereda sig någon mera afsevärd inkomst. Med fästadt afseende å
den minskade tillgången å extra ordinarie tjänstemän inom hofrätterna,

280

finner kommittén det vara af synnerlig vikt, att tillräckliga medel för
ifrågavarande ändamål fortfarande ställas till hofrätternas förfogande.

På grund af nu anförda omständigheter har kommittén ansett
sig böra beräkna behofvet af gratifikationsmedel till 2,000 kronor för
hvarje division, å hvilken fiskal finnes anställd, och till 1,500 kronor för
annan division. Efter denna beräkningsgrund skulle för ändamålet tillkomma
Svea hofrätt 13,500, Göta hofrätt 8,000 och hofrätten öfver Skåne
och Blekinge 4,000 kronor. Beträffande de båda sistnämnda hofrätterna
bör emellertid i detta hänseende äfven tagas hänsyn därtill, att enligt
kommitténs förslag i Göta hofrätt allenast en och inom hofrätten öfver
Skåne och Blekinge ingen amanuensbefattning skulle finnas att tilldela
extra ordinarie tjänstemän såsom en första befordran. Af denna orsak
torde gratifikationsmedlen böra ytterligare något höjas för nämnda båda
hofrätter, så att de beräknas för den förra till 9,000 kronor och för den
senare till 5,500 kronor.

Åberopande de gjorda beräkningarna, hemställer kommittén,

att i blifvande stater för hofrätterna må uppföras
i jämnade belopp följande anslag till arfvoden åt amanuenser,
vikariatser sättning ar samt gratifikationer till
extra ordinarie tjänstemän, nämligen för Svea hofrätt

21,000 kronor, för Göta hofrätt 12,000 kronor och för
hofrätten öfver Skåne och Blekinge 6,000 kronor.

281

Anslag till ren skri fn in g.

I det föregående är omnämndt, att allt för hofrätterna behöfligt
renskrifningsarbete för närvarande ombesörjes genom tjänstemännen själfva.
För bestridande af därmed förenade kostnader äro för en del tjänstemän,
nämligen notarier, arkivarier och fiskaler, renskrifningspenningar upptagna
i stat och utgå för hvarje notariebefattning med 400 kronor och för hvarje
arkivarie- och fiskalsbefattning med 200 kronor om året. I öfrigt anses
den lösen, som tjänstemän i hofrätterna enligt nu gällande föreskrifter äga
uppbära för vissa expeditioner, utgöra godtgörelse äfven för därmed förenad
renskrifningskostnad.

Redan i förut afgifna betänkanden har kommittén framhållit, att det
måste anses som en misshushållning och böra undvikas att låta tjänstemän
verkställa rent mekaniska arbeten såsom renskrifning och dylikt. Af samma
orsak har kommittén ock, hvad hofrätterna vidkommer, i det föregående
föreslagit, att tjänstemännen må för utförande af dylika arbeten äga tillgång
till fasta, af statsverket aflönade skrifbiträden.

Ur det allmännas synpunkt har kommittén ansett böra förutsättas,
att anställning såsom fast biträde ej skulle ifrågakomma annat än för biträde,
hvars arbetskraft varder, i hufvudsakligen samma omfattning som
den ordinarie personalens, utnyttjad för statstjänsten, samt att därjämte
borde för tillstånd att inrätta dylik biträdesbefattning kräfvas utredning,
att behofvet af biträdes arbetskraft till nämnda omfattning är af stadigvarande
beskaffenhet. Kungl. Maj:t bör det tillkomma att, i den mån befintliga
anslag lämna tillgång därtill, bestämma, om och i hvilken omfattning
dylika biträden må anställas inom ett ämbetsverk.

108,/o8. Lönereglering skommitténs bet. XIV.

282

Beträffande storleken af det anslag, som skulle för ifrågavarande
ändamål vara erforderligt att upptaga i staterna för de skilda hofrätterna,
har kommittén, särskildt med hänsyn till hvad ofvan vid behandlingen af
hofrätternas organisation anförts, utgått från följande beräkningar.

I Svea hofrätt torde erfordras ett skrifbiträde med hufvudsaklig
tjänstgöring å sekreterar- och aktuarieexpeditionerna, ett biträde med hufvudsaklig
skyldighet att tjänstgöra hos advokatfiskal och arkivarien, ett
biträde å fiskalsexpeditionen samt ett biträde för hvar och en af hofrättens
sju ordinarie divisioner eller sammanlagdt 10 biträden.

För Göta hofrätt har kommittén afsett ett skrifbiträde att hufvudligen
tillhandagå sekreteraren och arkivarien, ett biträde att hufvudsakligen
tjänstgöra hos advokatfiskalen och aktuarien, hvarjämte bägge dessa biträden
äfven skulle tillhandagå fiskalerna, samt fyra biträden för hofrättens
fyra divisioner eller inalles 6 dylika biträden.

Hvad hofrätten öfver Skåne och Blekinge vidkommer, hafva beräknats
ett biträde för sekreterarexpeditionen, ett biträde hos advokatfiskalen
samt två biträden för de båda divisionerna eller tillhopa 4 biträden.

Med den här ofvan uppgjorda fördelningen af biträden har kommittén
emellertid åsyftat allenast, att densamma skulle tjäna till ledning för beräknande
af anslagets storlek. Gifvetvis skulle biträdes tjänstgöring icke vara
inskränkt till endast den plats, där densamma hufvudsakligen vore förlagd,
utan hvarje biträde skulle, när helst sådant påfordrades af vederbörande,
hafva att äfven utföra annat arbete för hofrättens räkning.

Beträffande aflöningsförmånerna för dylika biträden har kommittén
i delen VII uttalat den mening, att vid nu rådande prisförhållanden i hufvudstaden
begynnelsearfvodet för fasta biträden hos myndigheter därstädes ej
bör bestämmas till lägre belopp än 1,200 kronor för år, hvilket arfvode sedermera
skulle, i den mån sådant funnes påkalladt af förhållandena, kunna
efter hand. höjas, dock icke utöfver 1,800 kronor för år. För fasta biträdesbefattningar,
hvilka inrättas hos statsmyndigheter annorstädes än i
hufvudstaden, syntes det kommittén, att arfvodet kunde på de flesta
ställen sättas något lägre, dock icke i något fall under 900 kronor
för år.

283

Kommittén har vidare i nyssnämnda betänkande hemställt, att åt biträden
af här i fråga varande slag måtte gifvas rått till vissa förmåner,
såsom semester, sjukhjälp och, i vissa fall, ålderdomsunderstöd in. m.

Till aflöning åt de af kommittén ifrågasatta biträden vid hofrätterna
och till godtgörande af vikarier för desamma vid semester samt, inom vissa
gränser, vid inträffande sjukdomsfall skulle skäligen kunna beräknas för
Svea hofrätt 17,000 kronor, för Göta hofrätt 8,100 kronor samt för hofrätten
öfver Skåne och Blekinge 5,400 kronor.

Då det lärer kunna med bestämdhet förutsättas, att ofvannämnda fasta
biträden icke skola under alla omständigheter vara i stånd att medhinna
alla för respektive hofrätter förekommande renskrifnings- och dylika arbeten,
utan att tidtals andra, tillfälliga arbetskrafter måste i större eller
mindre omfattning anlitas, har kommittén ansett, att till hofrätternas förfogande
böra ställas tillräckliga medel för godtgörelse åt dylika tillfälliga
biträden. I sådant hänseende synes skäligen böra beräknas för Svea hofrätt
3,000 kronor, för Göta hofrätt 2,000 kronor och för hofrätten öfver
Skåne och Blekinge 1,000 kronor.

Kommittén hemställer,

att i blifvande stater för hofrätterna må uppföras
följande anslag till renskrifning, nämligen för Svea hofrätt
20,000 kronor, för Göta hofrätt 10,100 kronor samt
för hofrätten öfver Skåne och Blekinge 6,400 kronor.

284

Öfvergångsförhållanden.

Kommittén har i detta betänkande föreslagit för presidenterna i Svea
och Göta hofrätter ökad tjänstgöringsskyldighet samt för presidenten i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge skyldighet att öfvertaga ordförandeskap å
en af hofrättens divisioner, i sammanhang hvarmed en hofrättsrådstjänst i
sistnämnda hofrätt skulle indragas. Den nuvarande fördelningen af hofrätternas
ledamöter i två grader skulle enligt kommitténs förslag upphöra
och ändrade bestämmelser meddelas i fråga om ledamots tjänstgöring såsom
ordförande å division. För sekreterare och advokatfiskal skulle inträda
mer eller mindre väsentliga förändringar i göromålen. I Svea hofrätt
skulle inrättas ytterligare en aktuarietjänst. För arkivarierna i Svea och
Göta hofrätter skulle tjänstgöringsskyldigheten väsentligen ökas. Den förenade
aktuarie- och arkivariebefattningen i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge skulle indragas samt antalet notarier i de särskilda hofrätterna
inskränkas till hälften. För fiskalerna i Göta hofrätt och hofrätten öfver
Skåne och Blekinge skulle arbetet ökas. I samtliga hofrätterna skulle
amanuensbefattningar indragas, men fasta, af statsverket aflönade skrifbiträden
anställas. Äfven antalet vaktbetjänte i Svea och Göta hofrätter
skulle minskas. I fråga om arbetssättet i hofrätterna hafva i flera hänseenden
förslag till förenklingar framställts.

I särskilda skrivelser den 21 mars och den 2 juni 1908 till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet har kommittén, allt efter som
dess arbeten fortgått, fästat uppmärksamheten å en del befattningar i hofrätterna,
i afseende å hvilka det kunde anses påkalladt, att, i händelse af
deras ledigblifvande före den slutliga pröfningen af frågan om regleringen
af löneförhållandena m. m. vid hofrätterna, med det definitiva återbesät -

285

tandet finge tills vidare anstå. Samtidigt med detta betänkandes öfverlämnande
aflåter kommittén en ytterligare skrifvelse i nämnda hänseende.
Enligt kommittén tillhandakommet meddelande har Kung], Maj:t ock den
27 mars 1908 funnit godt förklara, att, i afvaktan på den slutliga pröfningen
af berörda regleringsfråga, vissa befattningar vid hofrätterna
skulle vid ledigblifvande tillsättas allenast medelst förordnande tills vidare.

Enligt kommitténs åsikt vore det synnerligen önskvärdt, att det
omfattande regleringsförslag, som kommittén framställt, kunde på en gång
genomföras och alltså ej blefve i särskilda delar beroende på vederbörande
tjänstinnehafvares successiva afgång under en längre tidrymd.

Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att de tjänstinnehafvare,
för hvilka platser ej finnas i den af kommittén föreslagna
organisationen, varda såsom öfvertaliga uppförda å allmänna indragningsstaten
med rätt att uppbära de löner jämte ålderstillägg och de tjänstgöringspenningar,
hvartill de voro berättigade vid öfverflyttningen på
indragningsstat, men med skyldighet att mot åtnjutande af dessa förmåner
dels, efter Kungl. Maj:ts eller vederbörande hofrätts bestämmande, mottaga
förordnande i hofrätten å högre tjänstebefattning eller befattning, likställd
eller jämförlig med den, de vid öfverflyttningen på indragningsstat innehade,
dels, om de erhålla annan ordinarie befattning å rikets, Riksdagens
eller kommuns stat, i allo frånträda aflöningsförmånerna å indragningsstaten,
så vida de understiga eller äro lika med de nya aflöningsförmånerna,
samt, därest aflöningsförmånerna å indragningsstaten öfverstiga
berörda nya aflöningsförmåner, vidkännas mot de senare svarande afdrag,
dels ock, när de, kvarstående å indragningsstaten, uppnått 65 lefnadsår,
åtnöjas med pension å indragningsstat, motsvarande den del af aflöningsförmånerna,
som är att hänföra till lön jämte ålderstillägg.

Enligt kommitténs förmenande skulle ifrågavarande förslag, i jämförelse
med andra sätt för öfvergångsförhållandenas ordnande, icke vid
tillämpningen medföra för statsverket väsentligt ökade kostnader.

286

Stater.

De för rikets hofrätter intill utgången'' af år 1908 gällande stater
återfinnas å sid. 46—48. Vid 1908 års riksdag hafva, såsom förut omnämnts,
anslagen till amanuenser och extra ordinarie biträden höjts för
Svea hofrätt till 21,000, för Göta hofrätt till 12,000 och för hofrätten
öfver Skåne och Blekinge till 6,000 kronor.

Enligt kommitténs förslag skulle staterna få följande utseende:

Svea hofrätt.

			Tjänst-
		Lön.	görings- pen- ningar.	Arf- vode.	Orts- tillägg.	Summa.
1	president . .	8,500	3,500	—	—	12,000
1	hofrättsråd .	4,500	2,500	500	—	7,500	Efter 5 år kan lönen höjas
6		27,000	15,000	3,000	—	45,000	med 500 kronor, efter 10 . år med 600 kronor och efter 15 år med ytter-
1	»	4,500	2,500	—	—	7,000
27		121,500	67,500	—	—	189,000	ligare 600 kronor.
1	sekreterare	4,000	2,000	—	400	6,400	»Efter 5 år kan lönen höjas l med 500 kronor och efter
1	advokatfiskal .	3,600	1,800	—	400	5,800	[ 10 år med ytterligare 500 kronor.
	Transport	—	—	—	—	272,700

287

		Tjänst-
	Lön.	görings- pcn- ningar.	Arf- vode.	Orts- tillägg.	Summa.
Transport	—	—	—	—	272,700
1 aktuarie . . .	2,600	1,600	—	300	4,500
1 » ...	2,600	1,600	_	300	4,500	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor, efter 10
1 arkivarie . .	2,600	1,600	—	300	4,500	, år med ytterligare 500 kronor och efter 15 år
1 notarie . . .	2,600	1,600	—	300	4,500	med än ytterligare 500 kronor.
6 notarier . . .	15,600	9,600	—	1,800	27,000
1 fiskal ....	2,500	1,500	—	—	4,000
5 fiskaler . . . 1 förste vakt-	12,500	7,500	—	—	20,000
mästare . .	900	450	—	150	1,500
1 vaktmästare .	700	350	—	150	1,200	(Efter 5 år kan lönen höjas
7 » Till arfvoden åt	4,900	2,450	—	1,050	8,400	\| med 100 kronor.
amanuenser, vi-kariatsersättnin-gar samt grati-fikationer till extra ordinarie tjänstemän . .					21,000
För renskrifning	—	—	—	—	20,000
Summa	—	—	—	—	393,800

Anm.

1. Såsom pensionsunderlag skall för hofrättsråd och fiskal gälla det belopp, hvartill
lönen uppgår efter afdrag af 600 kronor för hofrättsråd och 300 kronor för fiskal.

2. Arfvode utgår till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och åtnjutes
under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

3. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri hostad samt bränsle, skall, så
länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100
kronor årligen.

288

Gröta hofrätt.

		Tjänst-	Arf- vode.
	Lön.	gönngs- pen- ningar.	Summa.

1 president ....	8,500	3,500	—	12,000
1 hofrättsråd ....	4,500	2,500	500	7,500	Efter 5 är kan lönen höjas
3 » ....	13,500	7,500	1,500	22,500	med 500 kronor, efter 10 år med 600 kronor och efter 15 år med ytterligare 600
1 » ....	4,500	2,500	—	7,000
15 » ....	67,500	37,500	—	105,000	kronor.
1 sekreterare ....	4,000	2,000	—	6,000	»Efter 5 år kan lönen höjas 1 med 500 kronor och efter
1 advokatfiskal . . .	3,600	1,800	—	5,400	\| 10 år med ytterligare 500 J kronor.
1 aktuarie.....	2,600	1,600	—	4,200	Efter 5 år kan lönen höjas
1 arkivarie.....	2,600	1,600	—	4,200	med 500 kronor, efter 10 år , med ytterligare 500 kronor
1 notarie.....	2,600	1,600	—	4,200	och efter 15 år med än
3 notarier.....	7,800	4,800	—	12,600	ytterligare 500 kronor.
1 fiskal......	2,500	1,500	—	4,000
3 fiskaler.....	7,500	4,500	—	12,000
1 förste vaktmästare	900	450	—	1,350
1 vaktmästare . . .	700	350	—	1,050	(Efter 5 år kan lönen höjas
3 » ... Till arfvoden åt amanu-	2,100	1,050	—	3,150	( med 100 kronor.
enser, vikariatsersätt-ningar samt gratifika-tioner till extra ordi-narie tjänstemän . .				12,000
För renskrifning . . .	—	—	—	10,100
Summa	—	—	—	234,250

Anm.

1. Såsom pensionsunderlag skall för hofrättsråd och fiskal gälla det belopp, hvartill
lönen uppgår efter afdrag af 600 kronor för hofrättsråd och 300 kronor för fiskal.

2. Arfvode utgår till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och
åtnjutes under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

3. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så
länge denna förmån kvarstår, å lönen afdragas det belopp, som af Kungl. Maj:t bestämmes.

289

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

			Tjänst-
		Lön.	görings- pen- ningar.	Arf- vode.	Summa.
1	president .....	8,500	3,500	_	12,000
1	hofrättsråd ....	4,500	2,500	500	7,500	1 Efter 5 år kan lönen höjas
		med 500 kronor, efter 10 år
1	» ....	4,500	2,500	—	7,000	> med 600 kronor och efter
7	» ....	31,500	17,500	—	49,000	15 år med ytterligare 600 ] kronor.
1	sekreterare ....	3,600	1,800	—	5,400	i Efter 5 år kan lönen höjas 1 med 500 kronor och efter
1	advokatfiskal . . .	3,600	1,800	—	5,400	[ 10 år med ytterligare 500 ’ kronor.
						Efter 5 år kan lönen höjas
1	notarie......	2,600	1,600	—	4,200	i med 500 kronor, efter 10 år l med ytterligare 500 kronor
1	» ......	2,600	1,600	—	4,200	1 och efter 15 år med än ytterligare 500 kronor.
1	fiskal......	2,500	1,500	—	4,000
1	» ......	2,500	1,500	—	4,000
1	förste vaktmästare	900	450	—	1,350
1	vaktmästare ....	700	350	—	1,050	[Efter 5 år kan lönen höjas
1	» ....	700	350	—	1,050	[ med 100 kronor.
Till arfvode!! åt ama-
	nuenser, vikariatser-sättningar samt grati-fikationer till extra ordinarie tjänstemän				6,000
För renskrifning . .	—	—	—	6,400
	Summa	—	—	—	118,550

Anm.

1. Såsom pensionsunderlag skall för hofrättsråd och fiskal gälla det belopp, hvartill
lönen uppgår efter afdrag af 600 kronor för hofrättsråd och 300 kronor för fiskal,

2. Arfvode utgår till hofrättsråd, söm tjänstgör såsom ordförande å division, och
åtnjutes under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

3. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så
länge denna förmån kvarstår, å lönen afdragas det belopp, som af Kungl. Maj:t bestämmes.

iem/oa. Löneregleringsleommitténs bet. XIV. 37

290

Kostnadsberäkning.

Medan de för rikets tre hofrätter nu gällande aflöningsstater, med
de förhöjningar som blifvit beslutade vid 1908 års riksdag, sluta å tillhopa
.......................kronor 629,700,

skulle enligt kommitténs förslag hofrätternas stater sluta å » 746,600

och således öfverstiga förstnämnda stater med 116,900

kronor.

I arfvoden åt stämpelkontrollanter i de tre hofrätterna samt för insamlande
och bearbetande af vissa statistiska uppgifter vid hofrätten öfver
Skåne och Blekinge utgå, såsom kommittén å sid. 73 meddelat, 4,800
kronor.

Under förutsättning att, förutom presidenterna, hela personalen vid
hofrätterna kommer i åtnjutande af det enligt kungl. kungörelsen den 17
juni 1908 för samma år utgående extra lönetillägget, skulle detta, enligt
kommitténs beräkning, för hofrätternas vidkommande belöpa sig till sammanlagdt
80,765 kronor.

Då dessa båda belopp, uppgående till 85,565 kronor, efter en reglering
af hofrätterna enligt kommitténs förslag, icke vidare skulle komma att
utgå och såsom en följd af kommitténs förslag om indragning af vissa
sportler en ökad inkomst af stämpelmedel skulle för statsverket inträda
med ett approximativt beräknadt belopp af 10,835 kronor, torde ofvanstående,
till 116,900 kronor uppgående skillnad mellan å ena sidan nu
gällande stater, med däri vid 1908 års riksdag beslutade förhöjningar, och
å andra sidan de af kommittén föreslagna staterna böra minskas med
96,400 kronor och således uppgå allenast till vid pass 20,500 kronor.

291

Vid denna beräkning har emellertid ej hänsyn tagits till ålderstillägg,
hvilka fortfarande såsom hittills skulle utgå af andra hufvudtitelns
gemensamma anslag till ålderstillägg. Det bör i detta sammanhang erinras,
dels att aktuarier, arkivarier och notarier skulle komma i åtnjutande
af ett ytterligare ålderstillägg, och dels att, till följd af kommitténs förslag
om upphörande af den nuvarande fördelningen af ledamöter i två grader,
i de föreslagna aflöningsstaterna upptagits tre ålderstillägg för ledamöterna.

292

Sammanfattning.

Kommitténs i det föregående framlagda förslag och i öfrigt gjorda
uttalanden kunna hufvudsakligen sammanfattas sålunda:

Beträffande spörsmålet, huruvida behofvet af en åttonde division
inom Svea hofrätt kan antagas blifva stadigvarande och divisionen fördenskull
böra uppföras på ordinarie stat, har kommittén ansett ett bestämdt
omdöme ännu ej kunna uttalas (sid. 147—149).

Kommittén, som ansett sig ej kunna tillstyrka inrättandet af en
ny hofrätt i Norrland, har däremot hemställt, att inom Svea hofrätt måtte
uppdragas åt vissa divisioner att handlägga i främsta rummet de från
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län inkommande
tvistemål och frågor om underdomares ledigheter samt förordnande af
deras vikarier, äfvensom att, med ändring af nu gällande arbetsordnings
bestämmelser, behandling af frågor om dylika ledigheter och vikariat från
den återstående delen af Svea hofrätts jurisdiktionsområde måtte uppdragas
åt samtliga öfriga divisioner (sid. 149—155).

I samband med frågan om inrättande af en norrländsk hofrätt har
kommittén ansett sig böra ingå på bedömande af det spörsmål, huruvida,
äfven om en särskild hofrätt i Norrland icke komme till stånd, en förändring
af de nuvarande tre hofrätternas jurisdiktionsomräden lämpligen
borde äga rum, men kommittén har funnit sig icke böra framkomma med
något förslag i detta hänseende (sid. 156—158).

Vid behandling af spörsmålet om ändringar i hofrätternas nuvarande
organisation har kommittén, som ansett indragning af presidentbefattningarna
icke böra ifrågakomma, hemställt, att beträffande presidenterna i
Svea och Göta hofrätter måtte i arbetsordningen dels stadgas skyldighet

293

för dem att föredraga sådana Kung]. Majrts remisser, som ej angå klagan
öfver något hofrättens beslut, dels ock intagas lämpliga föreskrifter i fråga
om deras deltagande i hofrätternas rättsskipande verksamhet, att i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge den förändring måtte vidtagas, att presidenten
skall tjänstgöra som ordförande å division och i samband därmed en hofrättsrådstjänst
indragas, samt att vid genomförandet af sistberörda anordning
vissa angifna grunder måtte beaktas (sid. 159—170).

Den nuvarande fördelningen af hofrätternas ledamöter i två grader,
hofrättsråd och assessorer, har kommittén föreslagit böra upphöra och
hemställt, att hofrätternas ledamöter måtte, med benämning af hofrättsråd,
utnämnas i den ordning, som för närvarande följes vid tillsättande af
assessorstjänst (sid. 170—174).

Den i arbetsordningen för hofrätterna meddelade bestämmelsen, att
de äldsta hofrättsråden skola vara ordförande ä division, har kommittén
ansett böra ändras därhän, att till ordförande å division i hofrätt lämplig
ledamot må, efter vederbörande presidents hörande, af Kungl. Maj:t förordnas
tills vidare på viss tid (sid. 174—175).

Med anledning af det nu rådande förhållandet, att hofrätternas ordinarie
ledamöter i mycket stor utsträckning tagas i anspråk å andra håll
inom lagskipningens, lagstiftningens och statsförvaltningens områden och
i följd däraf den dömande verksamheten i hofrätterna i alltför vidsträckt
omfattning utöfvas af adjungerade ledamöter, har kommittén velat såsom
ett bestämdt önskemål framhålla, att de ordinarie arbetskrafterna i hofrätterna
ej må tagas i anspråk för andra värf i större utsträckning, än att
åtminstone i regel tre ordinarie ledamöter må kunna indelas till tjänstgöring
å hvarje division (sid. 175—179).

Beträffande hofrättspersonalen i öfrigt har kommittén, bland annat,
föreslagit,

att, med indragning af den förenade aktuarie- och arkivariebefattningen
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, de denna befattning nu tillhörande
göromål fördelas emellan sekreteraren och advokatfiskalen därstädes,
samt att den sekreteraren i denna hofrätt nu åliggande föredragningsskyldighet
beträffande civila besvärsmål öfverflyttas å fiskalerna (sid.
180—182);

294

att i arbetsordningen stadgas skyldighet för advokatfiskal och
arkivarien i Svea hofrätt att enligt den fördelning, hofrätten bestämmer,
verkställa den i kungl. förordningen angående stämpelafgiften föreskrifna
granskning af stämpelbeläggningen af vissa handlingar vid underrätterna,
att beträffande Göta hofrätt enahanda granskningsskyldighet ålägges
advokatfiskal, samt att advokatfiskalen såväl i Svea som i Göta hofrätt
ålägges att hafva tillsyn öfver insamlandet och bearbetandet af statistiska
uppgifter angående stämpeluppbörden (sid. 182—187);

att advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge ålägges
såväl nämnda granskningsskyldighet som ock tillsynen öfver insamlandet
och bearbetandet af berörda statistiska uppgifter (sid. 187—188);

att å ordinarie stat uppföres ytterligare en aktuarietjänst vid Svea
hofrätt, och att i sammanhang därmed fiskalerna i nämnda hofrätt befrias
från skyldigheten att emottaga och diarieföra handlingar i brottmål (sid.
189—196);

att antalet ordinarie notarier bestämmes för Svea hofrätt till sju,
för Göta hofrätt till fyra och för hofrätten öfver Skåne och Blekinge till
två, samt att i arbetsordningen intagas nödiga föreskrifter rörande den
ökade tjänstgöringsskyldighet för notarierna, som föranledes af inskränkningen
i deras antal (sid. 197—206);

att, med ändring af arbetsordningens bestämmelser i hithörande
delar, för fiskalerna i Göta hofrätt stadgas skyldighet att föredraga jämväl
skriftväxlingar i civila mål och ärenden samt fiskaliska aktioner äfvensom
att uppsätta och expediera hofrättens däri beslutade utslag, skrivelser
och utlåtanden (sid. 208);

att, beträffande hofrätten öfver Skåne och Blekinge, åt fiskalerna
uppdrages att verkställa den ledamöter nu åliggande föredragning af
skriftväxlingar i civila mål och ärenden samt fiskaliska aktioner, men
att den fiskalerna nu påhvilande skyldigheten att uppsätta och expediera
utslag, skrivelser och utlåtanden öfverflyttas å notarierna, äfvensom att
i arbetsordningen för samma hofrätt införes bestämmelse därom, att, då
mål af fiskal föredrages till afgörande, förslag till rubrik å utslag i målet
skall vara af honom uppsatt och underskrivet (sid. 208—210); samt

205

att två ordinarie hofrättspostbefattningar vid Svea hofrätt och en
dylik befattning vid Göta hofrätt indragas (sid. 211—213).

För ernående af likformighet i benämningen å jämställda statstjänare
vid hofrätterna och inom administrationen har kommittén hemställt,
att i blifvande lönestater de nuvarande benämningarna å vaktbetjäningen
vid hofrätterna måtte utbytas, »vaktmästare» mot »förste vaktmästare» samt
»hofrättspost» mot »vaktmästare» (sid. 213).

I fråga om tillsättning af tjänster har kommittén hemställt om åtskilliga
förändrade bestämmelser (sid. 215—218).

Beträffande ferier har kommittén ansett någon ändring i nu gällande
ordning ej böra vidtagas, hvad presidenter, ledamöter och fiskaler angår,
men förklarat, att i fråga om sommarferierna detta skett under uttrycklig
förutsättning, att, såsom hittills, arbetet vid hofrätterna skall fortgå oafbrutet
ända till dessa feriers inträde samt att föredragningen skall taga
sin början omedelbart efter deras slut.

Vidkommande öfriga tjänstemän har kommittén hemställt, att sekreterare,
advokatfiskal, aktuarie och arkivarie må årligen, när sådant kan ske
utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester, sekreterare
och advokatfiskal en hvar under en och en half månad samt aktuarie och
arkivarie en hvar under en månad, utan skyldighet att sjålfva bekosta
vikarie, äfvensom att en hvar af notarierna må efter hofrättens bestämmande
åtnjuta kostnadsfri ledighet en månad under sommarferierna (sid.
219—229).

I fråga om utsträckning af arbetstiden har kommittén uttalat den
uppfattningen, att för president likasom för ledamöter och fiskaler icke
bör meddelas föreskrift i sådant hänseende, men har kommittén hemställt,
att för presidenten må i arbetsordningen stadgas skyldighet att hvarje
söckendag infinna sig i ämbetsverket. Såsom förutsättning för de blifvande
aflöningsstaterna för hofrätterna bör, enligt kommitténs förslag, uppställas,
att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte, undantagandes
president, ledamöter och fiskaler, skola, i den mån ej undantag kunna
anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara
å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag (sid. 230
—234).

296

Kommittén, som i sammanhang med sitt förslag om ändringar i hofrätternas
nuvarande organisation ifrågasatt åtskilliga förändringar i afseende
å arbetssättet, har jämväl i öfrigt hemställt om en del förenklingar i nämnda
hänseende (sid. 235—243).

Vid behandling af frågan om aflöning sförmånerna för ho fr ätternas
ordinarie personal har kommittén hemställt, att den godtgörelse, som enligt
kungl. bref den 8 december 1876 tillkommer i Svea och Göta hofrätter
aktuarien samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge sekreteraren för det
de med stämpelpapper belägga hofrätternas expeditioner in. in., måtte indragas,
samt att, med undantag af lösen för gravationsbevis, den ännu vid
hofrätterna kvarstående expeditionslösen måtte upphöra och utbytas mot
stämpel till motsvarande belopp (sid. 245—247).

Af anförda skäl har kommittén ansett, att aflöningen till den del
af hofrätternas ordinarie personal, som bestrider det egentliga domarekallet,
nämligen president och ledamöter, äfvensom till de tjänstemän, från
hvilka ledamotsklassen i allmänhet rekryteras, nämligen fiskalerna, ej kan
sättas lägre för de båda i landsorten förlagda hofrätterna än för Svea
hofrätt. Däremot har det synts kommittén, att tillräckliga anledningar ej
föreligga, att beträffande hofrätternas öfriga personal frångå den vid löneregleringar
under åren 1907 och 1908 i allmänhet följda principen med
olika aflöningsbelopp för enahanda befattningar å skilda orter. Kommittén
har fördenskull ansett ortstillägg icke böra tillkomma sistnämnda personal
vid de båda i landsorten förlagda hofrätterna (sid. 248—250).

Med iakttagande häraf har kommittén för hofrätternas ordinarie
tjänstinnehafvare föreslagit de aflöningsförmåner å stat, som finnas angifna
å sid. 250—262 och jämväl framgå af kommitténs förslag till stater (sid.
286-289).

För åtnjutande af de med ordinarie befattning vid hofrätterna förenade
aflöningsförmåner har kommittén föreslagit de villkor och bestämmelser,
om hvilka förmäles å sid. 263—269.

I fråga om anslag till arfvoden åt amanuenser, vikariatsersättning ar
samt gratifikationer till extra ordinarie tjänstemän har kommittén uttalat
sig å sid. 270 280 och under åberopande af gjorda beräkningar hem ställt,

att i blifvande stater för hofrätterna må uppföras i jämnade be -

297

lopp följande anslag för ifrågavarande ändamål, nämligen för Svea hofrätt
21,000, för Göta hofrätt 12,000 och för hofrätten öfver Skåne och
Blekinge 6,000 kronor.

Kommittén, som ansett, att i hofrätterna böra anställas fasta, af statsverket
aflönade skrifbiträden, med rätt till semester, sjukhjälp och, i vissa
fall, ålderdoinsunderstöd m. m., och att till hofrätternas förfogande äfven
böra ställas medel för godtgörelse åt tillfälliga skrifbiträden, har hemställt,
att i blifvande stater må uppföras såsom anslag till renskrifning för Svea
hofrätt 20,000, för Göta hofrätt 10,100 samt för hofrätten öfver Skåne
och Blekinge 6,400 kronor (sid. 281—283).

I fråga om öfvergångsförhållanden har kommittén gjort den framställning,
som innefattas å sid. 284—285.

Till kommitténs förslag till stater ansluter sig kostnadsberäkning
(sid. 290—291).

Uppgift å antalet vädjade mål, civila besvärsmål samt
underställningsmål och besvär i brottmål, hvilka till rikets
hofrätter inkommit från Stockholms stad och de skilda
länen under hvart och ett af åren 1903—1907.

300

Inkomna.		Vädjade mål.
1903.	1904.	1905.	1906.	1907.
Till Svea hofrätt:
Från Stockholms stad..............	414	415	396	431	422
» Stockholms län.............	79	95	103	101	89
> Uppsala >.............	39	43	45	58	54
» Södermanlands ».............	43	30	25	32	25
» Gottlands ».............	21	31	21	41	24
> Värmlands ».............	82	103	95	80	71
» Örebro >.............	49	54	55	55	53
> Västmanlands >.............	43	54	51	62	67
> Kopparbergs >.............	88	79	95	70	81
> Gäfleborgs ».............	148	101	97	90	88
Säger	1,006	1,005	983	1,020	974
> Västernorrlands .............	240	253	251	253	221
> Jämtlands >.............	91	84	59	123	73
> Västerbottens >.............	47	59	43	62	79
> Norrbottens >.............	65	106	101	89	86
Säger	443	502	454	527	459
Summa för Svea hofrätt	1,449	1,507	1,437	1,547	1,433
Till Göta hofrätt:
Från Östergötlands län...........	120	132	103	109	no
> Jönköpings >...........	84	78	57	71	78
> Kronobergs »...........	67	79	62	59	49
> Kalmar >...........	106	112	96	114	112
> Hallands >...........	79	50	54	45	67
> Göteborgs och Bobus >...........	155	154	146	149	152
> Alfsborgs »...........	69	84	83	76	75
> Skaraborgs >...........	51	63	81	69	56
Summa för Göta hofrätt	731	752	682	692	699
Till ho fr ätten öfver Skåne och Blekinge:
Frän Blekinge län..............	88	59	47	68	63
> Kristianstads »..............	128	137	109	115	no
> Malmöhus >..............	259	259	263	245	270
Summa för hofrätten öfver Skäne och Blekinge	475	455	419	428	443

301

Civila besvärsmål.	Underställningsmål och besvär i brottmål.
1903.	1904.	1905.	1906.	1907.	1903.	1904.	1905.	1906.	1907.
103	76	93	102	93	201	155	167	177	194
57	49	48	60	47	36	69	57	59	62
9	7	8	15	6	28	39	28	34	32
17	12	12	15	14	23	21	15	22	26
6	11	6	4	4	10	10	9	5	11
10	22	23	15	12	39	56	39	44	48
10	15	17	14	15	30	21	25	25	40
11	26	12	47	12	36	25	18	29	30
17	24	20	27	29	49	48	51	45	71
21	31	15	21	25	61	51	65	59	63
261	273	254	320	257	513	495	474	499	577 j
54	40	31	52	41	109	144	87	123	148
30	20	24	21	16	51	46	31	51	44
18	13	26	19	26	27	54	58	63	62
32	26	27	18	21	63	58	71	48	75
134	99	108	no	104	250	302	247	285	329
395	372	362	430	361	763	797	721	784	906
30	39	38	51	50	45	49	42	35 ''	53
20	12	8	21	13	43	51	41	56	45
17	14	15	16	10	26	28	26	37	35
17	13	16	22	20	43	63	55	68	63
18	10	12	11	15	38	44	24	18	38
30	40	24	33	35	59	76	86	78	93
15	18	26	24	33	46	52	52	55	62
13	15	15	15	17	26	43	28	36	39
160	161	154	193	193	326	406	354	383	428
15	17	12	8	11	40	25	36	41	58
17	20	19	20	40	71	64	78	69	71
58	49	57	52	52	142	127	155	127	140
90 \|	86	88	80	103	253 \|	216	269	237	269

302

Fördelning
af hofrätternas
ledamöter
i två
grader.

Utdrag af protokollet, hållet hos den af Kungl. Maj:t den 3
oktober 1902 tillsatta kommitté för afgifvande af förslag
rörande reglering af Statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden rn. m.

1908 den 16 juli.

Närvarande:

Herr ordföranden samt herrar Wijk, grefve Klingspor, Carl Persson,
af Callerholm och Schultzberg äfvensom herrar Lagerbielke, Nordin och
Petrén.

§ 1.

Fortsattes behandlingen af frågan om reglering af löneförhållanden
m. m. vid rikets hofrätter; och beslöt kommittén att med underdånig
skrifvelse af denna dag öfverlämna till Kungl. Maj:t utlåtande och förslag
i änpinet.

Härvid afgåfvos följande särskilda yttranden.

Hofrättsrådet Lagerbielke, med hvilken grefve Klingspor förenade
sig, yttrade:

»Kommitténs förslag om upphörande af den nuvarande fördelningen
af hofrätternas ledamöter i två grader, hofrättsråd och assessorer, kan
jag icke biträda.

Af nya lagberedningens till stöd för berörda förslag åberopade betänkande
framgår, att hufvudsakliga anledningen till beredningens förordande,
att nämnda gradskillnad skulle upphäfvas, är att söka i beredningens
åsikt, att, enär tjänstgöringen för båda gradernas befattningshafvare
vore enahanda, aflöningsförmånerna för samtliga ledamöter i hofrätt också
borde utgå med lika belopp. I afseende å storleken af detta belopp ut -

303

talade beredningen den mening, att densamma borde sattas i öfverensstämmelse
med hvad ledamöter i öfriga kollegier i sådant hänseende ägde
uppbära; och skulle aflöningen utgå på enahanda sätt, som funnes för hofrättsråd
bestämdt. Såsom något oväsentligt berörde beredningen tillika
den olikhet i titlar och rang emellan lika berättigade personer, som vållades
af omförmälda gradskillnad.

Kommittén har i sitt betänkande föreslagit, att samtliga ledamöter
i hofrätt skulle, i händelse af gradskillnadens upphörande, benämnas hofrättsråd,
och redan därigenom utmärkt nämnda ledamöters likställighet
med tjänstemän inom tredje normalgraden. Ett bestämdt uttalande i
denna riktning har kommittén gjort vid behandling af frågan om aflöning
å stat till hofrättsråd.

Den af nya lagberedningen anmärkta olikhet beträffande titlar och
rang — en olikhet, som af beredningen karakteriseras såsom betydelselös
— har kommittén alltså genom sitt förslag velat afskaffa. Men däremot
har kommittén funnit sig icke kunna följa beredningen vid genomförandet
af dess hufvudprincip, eller att åt samtliga ledamöter i hofrätt bereda lika
lön med den, nyssnämnda grads tjänstemän vanligen tillkommer. Af
kommitténs betänkande rörande aflöningarna för hofrätternas ledamöter
framgår nämligen, att dessas begynnelselön skulle sättas till 7,000 kronor
och löneförmånerna för dem först efter tre ålderstillägg uppgå till det
belopp, som för tredje gradens tjänstemäns slutaflöning fastslagits.

Visserligen finner jag de af kommittén ur principiell synpunkt
hämtade skälen för borttagandet af den nuvarande fördelningen af ledamöter
i två grader äga sin giltighet; och hade kommittén ansett sig kunna
framlägga förslag, som beträffande aflöningsförmånerna öfverensstämt med
nya lagberedningens grundsats, torde jag saknat anledning att i förevarande
ämne uttala afvikande mening från kommitténs flertal. Men då
så ej är fallet, och jag, med hänsyn till de afsevärdt ökade utgifter för
statsverket, som ett fullständigt genomförande af den ifrågasatta anordningen
skulle medföra, ej heller funnit mig med någon utsikt till framgång
kunna förorda förslagets genomförande i dess hufvudprincip, har jag
stannat vid att ej föreslå förändring i den nuvarande, från äldsta tiden
bestående fördelningen af ledamöterna i två grader. Enär enligt kommitténs

304

förslag hofrättsråd i verkligheten endast i vissa, mindre väsentliga afseenden
skulle blifva likställda med öfriga innehafvare af nämnda grads tjänst och
i det väsentliga eller beträffande aflöningsförmånerna blifva dessa betydligt
underlägsna, synes det mig lämpligare att på annat sätt, än kommittén
föreslagit, söka afhjälpa de ojämnheter i befordringsafseenden, som
hufvudsakligen föranledt kommittén att framlägga ifrågavarande förslag.

Jag förmenar tillika, att detta förslag komme att medföra åtskilliga
oegentligheter i lönehänseenden och att jämväl i öfrigt vissa betänkligheter
mot förslaget kunna framdragas.

Kommittén framhåller, att omförmälda gradskillnad mellan till såväl
kvalifikationer som åligganden jämställda tjänstemän skulle vara något
för hofrätterna enastående. Emellertid torde äfven annorstädes, och jämväl
inom det judiciella området, förefinnas motsvarande olikhet mellan i hufvudsak
likställda tjänstemän, såsom t. ex. den indelning i rådmän och
stadsnotarier, som förekommer bland domare vid rådstufvurätterna i de
större städerna.

En fullt genomförd förändring i antydd riktning uti hofrätternas
sammansättning skulle medföra en väsentlig skillnad i afseende å åldern
vid befordran till hofrättsråd och till motsvarande tredje grads tjänst i
kollegierna. Genomsnittsåldern vid utnämning för nuvarande assessorer
och hofrättsråd är respektive 361/6 år för assessorer och 45 år för hofrättsråd,
hvaremot samma ålder för tredje gradens tjänstemän i kollegierna
är 39x/4 år.

Att märka härvid är dock, att, i följd af den mot slutet af 1890-talet rådande starka tillströmningen på den juridiska banan, medelåldern
för befordran till assessor för närvarande är väsentligt högre än hvad den
var för 10 ä 15 år sedan; och med den minskade tillgången på ämbetsmannabanan,
som nu inträdt, torde en nedgång af nämnda medelålder
åter vara att motse. Emellertid kommer i hvarje fall, i händelse kommitténs
förslag i förevarande afseende godkännes, ledamot i hofrätt vid
betydligt yngre år, än tjänstemän af motsvarande grad i andra verk, att
nå den ställning, som tjänstebefattning inom tredje normalgraden medför.

Här torde jämväl böra framhållas det ovanliga i befordringsafseende,
som blefve en följd däraf, att, då ledamotsgrad i hofrätt nästan undan -

305

tagslöst rekryteras från fiskaler, ledamot i hofrätt skulle komma att från
lägsta gradens tjänst direkt förflyttas till den högsta.

Den ifrågasatta reformen synes mig ej heller böra vara från
de yngre ledamöternas egen synpunkt vidare eftersträfvansvärd. Efter
att vid jämförelsevis unga år hafva nått befordran till hofrättsråd, skulle
för dem, som kvarstanna vid hofrätterna, icke återstå att vänta vidare
befordran. Den uppmuntran och eggelse, som till gagn för arbetet i allmänhet
måste anses ligga i befordringsutsikt till högre grads tjänst efter
vissa år, skulle för ledamot i hofrätt sålunda helt och hållet försvinna.

I fråga om öfvergångsförhållandena kan också lätteligen för de äldre
assessorerna uppstå en orättvisa, som jag lättast kan belysa medelst ett
exempel. En assessor, som då nya lönestaten skall börja tillämpas, antag
i januari 1910, bestridt assessorstjänst i sju år och på grund utaf afgång
bland hofrättsråden med visshet kunnat beräkna att sistnämnda år befordras
till hofrättsråd, skulle, därest nu gällande indelning af ledamöterna i två
grader ägde bestånd, vid utnämningen komma i åtnjutande af begynnelselönen
för tredje grads tjänst eller 8,100 kronor. Med tillämpning däremot
af de utaf kommittén föreslagna lönesatserna komme en dylik ledamot
att ytterligare i tre år få vänta att uppnå nyssnämnda lönebelopp.

En olägenhet af annat slag anser jag mig i detta sammanhang höra
beröra. I allmänhet ifrågasättes ej inom statsförvaltningen, att en ordinarie
tjänsteman skall mottaga förordnande på tjänstebefattning, som är lägre
eller likställd med hans egen. Då jag antager, att jämväl för framtiden
skall visa sig erforderligt, att i stor utsträckning anlita hofrätternas yngre
ledamöter att på förordnande uppehålla befattningar utom verket, har jag
här ansett mig endast höra'' antyda de svårigheter att få dylika förordnanden
besatta, som understundom lära komma att uppstå därigenom, att
samtliga ledamöter i hofrätt på grund af sin ordinarie befattning skulle
komma att innehafva ställning, motsvarande högsta normalgradens.

I ett annat afseende framträda oegentligheterna af det ifrågavarande
förslaget särdeles skarpt. Vid de löneregleringar för olika ämbetsverk,
som under de sista åren genomförts, har en kraftig sträfvan efter största
möjliga likformighet i afseende å lönesatser, aflöningsvillkor m. m. gjort
sig gällande. Kommittén, hvilken såväl i sina föregående betänkanden

1067/o8. Löneregleringskommitténs bet. XIV. 39

306

som jämväl i öfrigt i det nu föreliggande i största möjliga mån konsekvent
häfdat en dylik princip, har emellertid i sitt förslag till aflöningar åt
ledamöter i hofrätt fullständigt frångått densamma. Ej nog med att begynnelselönen
i förslaget med 1,100 kronor understiger det i sådant afseende
för tredje normalgraden fastslagna belopp, utan antalet ålderstillägg
har, i motsats till det för nämnda grads tjänstemän vanliga eller ett, föreslagits
till tre, hvaraf det ena ej ens till lika belopp med det i tredje
normalgraden vedertagna.

Af hvad kommittén i sitt betänkande upptagit rörande sättet för
tillsättning af ledamöter i hofrätt framgår ock den olikhet, förslagets
genomförande komme att medföra i afseende å sättet för utnämning af
hofrättsråd och med dem likställda ledamöter i kollegier eller motsvarande
ämbetsverk.

Ehuru jag sålunda icke funnit mig kunna förorda den af kommittén
uti förevarande afseende ifrågasatta reformen, delar jag dock pluralitetens
mening därutinnan, att utjämning af befordringsförhållandena inom hofrätterna
är synnerligen önskvärd, men jag håller före, att en sådan förändring
lämpligare kan genomföras på grundvalen af nu bestående organisation.

Det skäl, som i verkligheten starkast talar för en dylik ändring,
ligger otvifvelaktigt däri, att, då befordran till hofrättsråd så godt som
undantagslöst sker från assessor inom samma hofrätt, där ledigheten uppkommit,
och då ålderstilläggen beräknas inom hvar och en af de båda
graderna och icke efter den sammanräknade tjänstetiden, betydlig ojämnhet
i aflönings- och befordringshänseenden kunna inträffa. Sådana missförhållanden
framträda för närvarande i synnerligen hög grad vid Göta hofrätt,
där i följd af den ringa afgång, som under närmaste framtiden kan beräknas
inom hofrättsrådsgraden, åtskilliga bland assessorerna, ehuru nästan
jämnåriga med sina närmast före i tjänsten varande kamrater, oskäligt
länge synas få vänta på befordran till hofrättsråd och i anledning däraf
på en med hänsyn till deras tjänstetids längd fullt berättigad aflöningsförhöjning.

För att i möjligaste mån under nuvarande förhållanden söka förekomma
en dylik ojämnhet i befordringsafseende, hemställer jag om en ök -

307

ning, inom de särskilda hofrätterna, af antalet hofrättsråd med ett hofrättsråd
på hvarje division och en däremot svarande minskning inom assessorsgraden.
Genom att sålunda inrätta ett större antal hofrättsrådstjänster
skulle för assessorerna yppas väsentligt större utsikter att inom skälig tid
vinna befordran och därmed komma i åtnjutande af den tillökning i aflöningsförmåner,
hvartill längre tids tjänstgöring rättvisligen berättigar.

Ett missförhållande i motsatt riktning mot det, som förefinnes vid
Göta hofrätt, äger för närvarande rum vid hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, hvarest de yngsta inom hofrättsrådsgraden vunnit befordran vid
en ålder, som ej obetydligt understiger den vanliga åldern för utnämning
till hofrättsråd. För att söka förekomma ett dylikt missförhållande har
uppmärksamheten riktats på ett önskemål, som justitieombudsmannen
framhållit i sammanhang med sin framställning om inrättande af särskild
hofrätt för Norrland, eller att för vinnande af ett så vidt möjligt rättvist
befordringsväsen inom hofrätterna den praxis bör frånträdas, enligt hvilken
en hvar af hofrätterna i befordringsafseende behandlats såsom ett från de
öfriga fullständigt afskildt område.

Enär emellertid redan enligt nu gällande ordning en hvar kompetent
person äger att i lagstadgad ordning söka en ledig assessorstjänst, erfordras
för sådant fall icke några ändrade bestämmelser; och att vid befordran till
hofrättsråd i den utsträckning, justitieombudsmannen förordat, bryta med
den hittills följda praxis, finner jag i likhet med kommitténs flertal ej
tillrådligt, men där uppenbara missförhållanden i befordringstur inom de
olika hofrätterna uppstått, bör ett frångående af hittillsvarande praxis
otvifvelaktigt äga rum.

Genom ett bifall till den af mig sålunda gjorda hemställan skulle
den af kommittén så kraftigt framhållna ojämnheten i befordringstur till
allra största delen undanröjas. Likaledes skulle genom att öka hofrättsråd
ens antal, på sätt jag föreslagit, större öfverensstämmelse kunna väntas
inträda i afseende å åldern för befordran till hofrättsråd i jämförelse med
utnämning till tredje gradens tjänst i kollegierna. Ej heller synes ett
bifall till mitt förslag komma att öka statsverkets utgifter för hofrätterna
utöfver det belopp, hvartill desamma enligt kommitterades förslag skulle
komma att uppgå.

308

Under åberopande af hvad jag ofvan anfört och med hänvisning
jämväl till hvad kommittén föreslagit beträffande presidentbefattningen i
hofrätten öfver Skåne och Blekinge, hemställer jag,

att den nuvarande indelningen af hofrätternas ledamöter
i två grader, hofrättsråd och assessorer, måtte hiheliållas;
och

att de särskilda ledamotsgradernas innehafvare
måtte bestämmas till

vid Svea hofrätt 21 hofrättsråd och 14 assessorer;

vid Göta hofrätt 12 hofrättsråd och 8 assessorer;
samt

vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge 5 hofrättsråd
och 4 assessorer.

I hvad kommittén i samband med den nu föreliggande frågan yttrat
rörande den mycket utsträckta användningen af adjungerade ledamöter
inom hofrätterna, instämmer jag till fullo och anser jämväl, att för rättsskipningens
behöriga upprätthållande gränser böra uppställas, utöfver hvilka
hofrätternas ordinarie arbetskrafter i regel ej må tagas i anspråk utom
verket. Därest den af mig föreslagna ökning af hofrättsrådsplatser kommer
till stånd, skulle en lämplig och naturlig gräns kunna vinnas för antydda
ändamål, därest såsom regel iakttages, att hofrättsråd ej användes till befattning
utom verket. Därigenom skulle — enär i allmänhet, förutom
ordföranden, endast tre ledamöter deltaga i afgörandet af mål på hvarje
division — ernås, att åtminstone alltid minst två ordinarie ledamöter med
längre tids domareerfarenhet komme att öfvervara hvarje måls bedömande.

För att vinna det sålunda afsedda målet är det likväl äfven nödigt
tillse, att i största möjliga utsträckning ett ledigblifvet hofrättsrådsämbete
besättes med sådan innehafvare, som finnes villig och är i tillfälle att
snarast möjligt tillträda befattningen.

Jag håller fördenskull före, att, därest assessor, som pröfvas stå i
tur till befordran som hofrättsråd, på förordnande bekläder befattning inom
administrationen, en sådan assessor ej bör vinna befordran till hofrättsråd,

309

med mindre han är villig lämna den anställning, han innehar inom administrationen.
År han ej villig därtill, bör han kvarstå inom assessorsgraden
med rätt likväl att vid framdeles uppkommande ledighet befordras till
hofrättsråd, därest han fortfarande befinnes lämplig därtill och då vill återgå
till tjänstgöring i vederbörande hofrätt. Att nyssberörda inskränkning i
afseende å befordran till hofrättsråd skulle utsträckas jämväl till sådana
assessorer, som vid den tidpunkt, då de stå i tur till dylik befordran,
uppehålla förordnanden eller innehafva andra offentliga uppdrag, som ej
beröra de administrativa områdena, såsom t. ex. då en assessor uppehåller
förordnande inom nedre justitierevisionen eller biträder vid lagstiftningsarbete,
synes däremot ej möjligt.

Kommittén har föreslagit, att, utan hänsyn till tjänsteålder, lämplig
ledamot må tills vidare på viss tid förordnas till ordförande å division.
Ehuru jag är öfvertygad, att endast i undantagsfall ett frångående af den nu
stadgade ordningen, att äldste hofrättsråd skola bekläda ordförandeplats å
division, kommer att inträffa, kan jag dock ej annat än motsätta mig ett
förslag, hvarigenom införes möjlighet för den yngste ledamoten att förordnas
till ordförande å division.

I detta hänseende hemställer jag, i anslutning till mitt förslag om
bibehållande af två ledamotsgrader, om den inskränkning i kommitténs
förslag,

att till ordförande ä division lämplig person inom
hofrättsrådsgraden ma, efter vederbörande presidents
hörande, af Kungl. Maj:t för ordnas tills vidare pa
viss tid.

Samtliga hofrättsråd böra, enligt min mening, i allo hänföras till
tredje gradens tjänstemän och således, i öfverensstämmelse med de af
riksdagen under åren 1907 och 1908 antagna lönestater för vissa af de
centrala ämbetsverken, åtnjuta i aflöning 8,100 kronor, däraf 5,600 kronor
i lön och 2,500 kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill efter fem år kan
komma ett ålderstillägg å 600 kronor.

Ordförande
å division.

Aflöningar
å stat till
ledamöter.

310

För min del hemställer jag alltså,

att aflöningen för hofrättsråd, må bestämmas till
8,100 kronor, däraf 5,600 kronor i lön och 2,500 kronor
i tjänstgöringspenningar, hvartill kan komma ett ålderstillägg
till lönen efter fem år med 600 kronor.

I fråga om pensionsunderlag för hofrättsråd biträder jag kommitténs
förslag.

Höjningen i aflöningsförmåner för hofrättsråd skulle följaktligen
enligt mitt förslag uppgå till 1,700 kronor. Jag anser billigt, att samma
förhöjning tillerkännes assessorerna, hvilka hafva enahanda åligganden som
de hofrättsråd, hvilka ej äro ordförande å division. Då assessorerna, som
för närvarande intaga en mellanställning mellan tredje och andra gradens
tjänstemän enligt normal typ och enligt mitt förslag fortfarande skulle bibehålla
densamma, enligt nu gällande lönestater åtnjuta i aflöning 5,300
kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor, skulle således, med iakttagande
af nämnda förhöjning, i de nya aflöningsstaterna assessorernas aflöning
sättas till 7,000 kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor. Enär tjänstgöringspenningarna
böra utgå lika för båda ledamotsklasserna, bör aflöningen
så fördelas, att 2,500 kronor utgöra tjänstgöringspenningar och
återstoden lön.

Jag hemställer alltså,

'' att aflöningen för assessor må bestämmas till 7,000

kronor, däraf 4,500 kronor i lön och 2,500 kronor i
tjänstgöringspenningar, hvartill kan komma ett ålderstillägg
till lönen efter fem år å 500 kronor.

Såsom för hofrättsråd och fiskaler bör ock, efter enahanda grund,
särskildt pensionsunderlag fastställas för assessor».

Aflönings- Härjämte tilläde grefve Klingspor för egen del i fråga om aflönings ^för^sekrete-

förmånerna för sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge följande:
rätten1 öfver »Det förslag till fördelning i lön och tjänstgöringspenningar för

Skåne och sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som kommittén upp Blekinge.

311

gjort, kan jag ej biträda. Genom en sådan fördelning skulle sagde sekreterare
ej kunna komma i åtnjutande af samma pension som sekreterarna
i de två andra hofrätterna. Då kvalifikationerna för sekreteraren i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge äro lika med kollegernas i de öfriga hofrätterna,
löneförmånerna lika och hans tid därjämte är fullt upptagen af
arbete i hofrättens tjänst, synes mig äfven, att han bör komma i åtnjutande
af samma pensionsförmåner.

Jag tillåter mig därför föreslå, att sekreteraren i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge må erhålla i lön 4,000 kronor och i tjänstgöringspenningar
1,400 kronor samt två ålderstillägg, å 500 kronor hvartdera, efter
5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring».

Hofrättsrådet Nordin anförde:

»Kommittén har hemställt, att såsom förutsättning för de blifvande
aflöningsstaterna må uppställas, att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte,
undantagandes president, ledamöter och fiskaler, skola, i den mån
ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning
medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje
söckendag.

Då med hänsyn till det sätt, på hvilket arbetet inom hofrätt är
ordnadt, ett dylikt stadgande icke i någon mån kan leda till en ökning
af arbetsprodukten, och jag ej heller kunnat finna annat giltigt skäl för
detsamma, har jag icke kunnat biträda kommitténs ifrågavarande hemställan.
Enligt mitt förmenande blir, såsom ju kommittén äfven afsett,
hvar och en af hofrättens tjänstemän fullt upptagen af sina åligganden, och
han är i sitt arbete, äfven om det sker i hemmet, underkastad sträng
kontroll. Under sadana förhallanden anser jag hvarje reglementerande
om viss tids närvaro å tjänsterummet, därest det icke påkallas af arbetets
art eller hänsyn till allmänhetens bekvämlighet, ändamålslöst och följaktligen
olämpligt.

Hvad särskildt beträffar notarierna, anser jag en dylik föreskrift
jämväl innebära en obillighet. Dessa tjänstemän äro bundna vid division,
deras arbete är i allt beroende på divisionens arbete, och omfattningen
af detsamma är högst växlande under olika tider. En anord -

Utsträckning
af
arbetstiden
å tjänsterummet.

312

Ferier.

ning, hvarigenom notarierna skulle bindas vid tjänsterummet viss tid
utöfver sessionstiden, skulle utan att medföra något gagn endast verka
hindrande för deras arbete, och jag för min del anser, att, då man så
väsentligt ökat notariernas göromål, man äfven i möjligaste mån bör bereda
dem lättnad i deras arbete.

Därtill kommer, att notarierna i Göta hofrätt sakna nödiga lokaler
inom hofrättens byggnad för att ostördt kunna ägna sig åt sitt arbete. För
närvarande disponera samtliga notarierna tillhopa ett rum å vinden till
hofrättsbyggnaden, och någon möjlighet att därstädes bereda dem ytterligare
utrymme lärer icke finnas, isynnerhet som plats skall beredas åt de skrifbiträden,
som enligt kommitténs förslag skola i hofrätten anställas. Under
alla förhållanden lärer sålunda beträffande notarierna i Göta hofrätt en
tillämpning af det af kommittén föreslagna stadgandet icke kunna ifrågakomma».

Herr Carl Persson afgaf följande yttrande:

»Kommittén har bland aflöningsvillkoren för ordinarie befattningar
vid hofrätterna föreslagit, att president, ledamöter och fiskaler äga åtnjuta
ferier en hvar under två månader.

I denna punkt har jag en från kommitténs flertal afvikande mening,
som härmed angifves.

Då under de två senaste riksdagarna flera ämbetsverks lönestater
blifvit omreglerade och ej åt några tjänstemän vid dessa verk längre
kostnadsfri ledighet än en och en half månad blifvit tillerkänd, finner jag
för min del ej skäl föreligga att för president m. fl. i rikets hofrätter
medgifva längre sommarferier ån en och en half månad efter de nya lönestaternas
trädande i kraft. Väl har kommittén i sina motiv för bibehållande
af nu medgifna två månaders ferier sökt framhålla, att såväl efter feriernas
inträde, som innan desamma gått till ända, åtskilligt efter- och förarbete
utgöres, hvilket beräknas skulle upptaga en tid af två veckor, men, såvidt
jag kan finna, är något särskild! arbete icke ålagdt tjänstemannen att utföra
under den tid af två månader, hvartill ferierna beräknats. Dessutom vill jag
erinra om hvad kommittén i delen III angående kammarrätten framhållit emot
den praxis, som därstädes tillämpats, nämligen att föredragningen legat nere

313

sista veckan före sommarferiernas början, för att icke vederbörande ledamöter
måtte varda kvarhållna efter sessionens slut för uppsättning och
justering af expeditioner i föredragna mål. Kommittén ansåg nämligen,
att föredragningsarbetet under vårsessionen borde i behörig ordning fortgå
till sessionens slut, hvarvid på vederbörande ledamöter och underlydande
tjänstemän måtte ankomma att genom ett forceradt arbete så skyndsamt
som möjligt besörja det efter föredragningen följande arbetet med uppsättning,
justering och expedition. Skulle det oaktadt i enstaka fall inträffa,
att en ledamot, hvilken ägde åtnjuta ferier omedelbart efter vårsessionens
slut, nödgades kvarstanna en eller annan dag därutöfver, torde detta ej vara
annat än hvad ganska ofta inträffade beträffande semesterlediga tjänstemän
i andra ämbetsverk. I sitt yttrande öfver kommitténs förslag sökte visserligen
kammarrätten försvara bibehållandet af antydda praxis för arbetet,
''men Ivungl. Maj:t fann likväl skäl att upptaga förslaget, som ock sedermera
af Riksdagen godkänts. Att detta bör hafva sin fulla tillämpning å
staterna för hofrätterna, finner jag vara uppenbart.

Vid nya löneregleringar har hittills såsom grundprinciper följts,
att ej flera tjänster uppföras i vederbörande stater än som för arbetets
utförande erfordras; att fullt tillräckliga löneförmåner för hvarje tjänst
bestämmas så att tjänstemannen må odeladt ägna sin tid åt verket; och att
viss bestämd tid under hvarje år medgifves, hvarunder tjänstemannen åtnjuter
kostnadsfri ledighet från tjänsten tillhörande arbete. Dessa grunder
har kommittén, hvad hofrätterna angår, sökt följa i afseende å antal tjänster
och löneförmåner, men beträffande tiden, under hvilken kostnadsfri ledighet
från arbetet medgifves, har kommittén för president, ledamöter och
fiskaler bibehållit nu gällande bestämmelser. Att på ett område, där
arbetsmaterialet hopar sig i stor mängd samt i följd däraf pröfning och afgörande
af mål väl länge fördröjes, lämna vederbörande, förutom afsevärd
lindring och frihet från arbetet under jul- och påsktiden, två månader,
d. v. s. eu sjättedel af året, fullständig ledighet utan något regleradt arbete,
finner jag vara ett slöseri med arbetskraft, som kommittén i sitt förslag
ej bort tillstyrka. Det kan ock ifrågasättas, om denna långa frihet
är nyttig eller behöflig för tjänstemännen själfva. Ingen lärer nämligen
handla efter en sådan regel att arbeta öfver höfvan i tio månader för

16®7/o8. LöneregleringsJcommitténs bet. XIV. ^

314

att få hvila i två och detta skulle ej heller stårka vare sig arbetshåg eller
arbetskraft.

Jag har därför inom kommittén yrkat, att kommittén måtte beträffande
ferier under sommarmånaderna för president, ledamöter och fiskaler i hofrätterna
föreslå samma tid som kommittén föreslagit för president och
ledamöter i kammarrätten, eller en och en half månad.

Arfvode åt Kommitténs förslag att till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ord ordförande,

förande a division, måtte utgå ett särskildt arfvode å 500 kronor, har jag
ej heller kunnat gilla. De skäl, hvilka i kommitténs betänkande anförts
för arfvodets utgående, synas mig ej öfvertygande. Vare sig någon af de
yngre ledamöterna utses såsom ordförande eller föreslagna begynnelselönen
för hofrättsråd understiger hvad tredje gradens tjänstemän i allmänhet
tillagts eller möjligen eu eller annan häradshöfdings eller borgmästares i
de medelstora städerna och rådmäns i de största städerna löneinkomster
öfverstiga hvad kommittén föreslagit för hofrättsråd, bör detta ej vara
bestämmande för ifrågavarande arfvodes utgående såsom löneförmån. Jag
har därför yrkat, att detta arfvode ej bort i kommitténs förslag
upptagas.

Aflöningen Jämväl i fråga om aflöningen till sekreteraren i hofrätten öfver

raren i hof- okåne och Blekinge har jag en annan mening, än den som finnes affattad
räSkeånefoch { kommitténs betänkande. Jag instämmer i detta hänseende i hvad
Blekinge, grefve Klingspor yttrat».

Assessor Petrén yttrade:

President- »Beträffande organisationen af hofrätten öfver Skåne och Blekinge

i^hofrätten kar kommittén, bland annat, föreslagit den förändring, att presidenten
fch Bklfngl derstädes skulle tjänstgöra såsom ordförande å division och att i samband
W. m. därmed eu hofrättsrådstjänst skulle indragas.

Uti ett den 1 december 1904 afgifvet yttrande har nämnda hofrätt,
efter en ingående pröfning af frågan om lämpligheten att tillägga presidenten
en dylik tjänstgöringsskyldighet, enhälligt afstyrkt en förändring
i sådant syfte.

Då jag inom hofrätten deltagit i afgifvandet af berörda yttrande och
alltjämt hyser den uppfattningen uti ifrågavarande spörsmål, som däri

315

blifvit uttalad, tillåter jag mig hänvisa till innehållet i samma yttrande,
hvilket återgifvits i kommitténs förevarande betänkande å sid. 97—103.

Väl skulle, på sätt kommittén erinrat, betydelsen af hvad hofrätten
uti vissa hänseenden anmärkt emot en dylik anordnings genomförande
komma att förminskas, i händelse af kommittén föreslagna ändringar i
hofrätternas nuvarande organisation och arbetssätt vinna bifall.

De hufvudskål, som legat till grund för hofrättens afstyrkande
utlåtande, skulle emellertid, enligt min mening, allt fortfarande komma
att gälla med oförminskad styrka.

Redan den olikhet i uppfattning, som inom hofrätten gjort sig
gällande i fråga om det sätt, hvarpå anordningen med minsta olägenhet
skulle kunna åvägabringas, vittnar i sin mån om svårigheten att ur rent
organisatorisk synpunkt kunna genomföra anordningen.

Till belysande af omfattningen utaf det justeringsarbete i första
hand med åtföljande kontrolläsning af handlingar, som enligt kommitténs
förslag skulle komma att åligga presidenten, anser jag mig böra framhålla,
att antalet mål, i hvilka dylikt arbete skulle komma att påhvila
presidenten, torde böra beräknas till omkring 180 om året.

Det synes mig själffallet, att, om detta arbete helt eller till hufvudsaklig
del skulle åligga presidenten, hans ställning såsom chef för vei''ket
däraf lätteligen komme att blifva lidande, synnerligast vid tilltagande
år och däraf föranledd minskning i arbetskrafter.

Likaledes är jag af den öfvertygelsen, att, äfven om, på sätt kommittén
föreslagit, aflöningen sättes lika för presidenterna i samtliga hofrätterna,
presidentbefattningen i denna hofrätt, särskildt med hänsyn till
nämnda justerings- och kontrolläsningsarbete, skall, såsom hofrätten
yttrat, komma att anses långt ifrån jämbördig med enahanda befattning
i de öfriga hofrätterna och te sig betydligt mindre eftersträfvansvärd
än dessa.

Skulle åter berörda aidbete icke åläggas presidenten, blefve följden
oafvisligen den, att arbetsprodukten å den division, hvars arbete han komme
att leda, skulle blifva högst väsentligt mindre än arbetsprodukten å den
andra divisionen. En påtaglig bekräftelse härpå lämnar den olikhet i arbetsprodukt,
som å hofrättens särskilda divisioner uppnåtts de senare åren,

316

då, såsom i betänkandet å sid. 165 omnämnts, ifrågavarande arbete å den
ena divisionen ombesörjts af ordföranden ensam och å den andra divisionen
till hufvudsaklig del af dess öfriga ledamöter.

Visserligen har, på sätt kommittén framhållit, balansen af vädjade
mål i hofrätten under de senare åren nedgått, men det synes mig i allt
fall, med hänsyn till den förefintliga balansen af dylika mål, betänkligt
att minska antalet af de i rättsskipningsarbetet deltagande personerna.

Jämväl ur en annan synpunkt är detta, enligt min uppfattning, ej
att tillråda. Den ringa utsträckning, som denna hofrätts domsområde
äger, och de goda kommunikationsförhållanden, som inom detsamma äro
rådande, göra det nämligen synnerligen ömkligt, att, då i de på hofrättens
pröfning beroende mål erfordras förhör med parter eller vittnen, dylika
förhör i regel hållas inför hofrätten. Skyldig hänsyn till den förefintliga
balansen af vädjade mål har emellertid hittills ej medgifvit ett dylikt för»
farande i den utsträckning, som varit önskvärdt, och genom nedbringandet
af antalet ledamotsplatser i hofrätten skulle möjligheten därför ytterligare
minskas.

Enligt min åsikt skulle det ur det allmännas synpunkt vara lämpligast,
att, med bibehållande af nuvarande antalet ledamöter i hofrätten,
sådana bestämmelser meddelades, hvarigenom presidenten, utan att öfvertaga
ordförandeskap å division, komme att regelbundet deltaga i rättsskipningsarbetet
inom hofrätten och såmedelst, genom däraf föi''anledd ytterligare
utsträckning af ledamöternas hemarbete, möjliggjorde ökad arbetsprodukt.
Pensionsun- Hvad angår sekreterarbefattningen i hofrätten öfver Skåne och Ble sekreteraren

kin ge anser jag, i likhet med grefve Klingspor, billighetsskäl tala därför,
öfver r<Skåne&tä imiehafvaren af denna befattning beredes samma pension som motochBlekmge.
svarande tjänstinnehafvare i de båda öfriga hofrätterna.

Då emellertid tjänstgöringspenningarna för sekreteraren i förstnämnda
hofrätt, enligt min uppfattning, böra sättas något högre än tjänstgöringspenningarna
för notarierna, indika vid förekommande förfall för sekreteraren
i regel torde förordnas att bestrida dennes befattning, kan jag ej
biträda förslaget om sådan fördelning af aflöningsbeloppet för sekreteraren,
att lönen skulle bestämmas till 4,000 kronor och tjänstgöringspenningarna
sålunda komma att utgöra allenast 1,400 kronor.

317

Enligt urin mening skulle den åsyftade likställigheten i pensionshänseende
bast ernås därigenom, att, med bibehållande af den fördelning
af aflöningsbeloppet i lön och tjänstgöringspenningar, som kommittén föreslagit
för ifrågavarande sekreterartjänst, såsom pensionsunderlag för samma
tjänst i lönestaten fastställdes det belopp, hvartill lönen, efter tillägg af
400 kronor, komme att uppgå».

Herr Wijk förklarade, att han instämde med assessor Petrén i fråga
om särskilt högre pensionsunderlag för sekreteraren i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge.

Slutligen erinrade liofrättsrådet Nordin och assessor Petrén, att de, Frågan om
med hänsyn till innehållet af de dem meddelade nådiga förordnanden, hofriiu''för
ansett sig ej böra deltaga i behandlingen af frågan om inrättandet af Aorrlandsärskild
hofrätt för Norrland.

In fidem

Per östergren.

•*