UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1909:1)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

REGLERING f

XIII.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

VID

JUSTITIEKANSLERSÄMBETET

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT k SÖNER

1908

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen..............1—n Betänkande

och förslag.

Justitiekanslersämbetets organisation och ämbetsuppgifter..... 1.

Förhållandet mellan justitiekanslern och justitieombudsmannen i

afseende å deras ämbetsutöfning...............11.

Aflöningsförhållanden vid justitiekanslersämbetet.........13.

Till kommittén öfverlämnade handlingar..............20.

Summariska uppgifter angående antalet till justitiekanslersämbetet

inkomna mål ..........................25.

Kommitténs förslag.

Justitiekanslerns ämbetsverksamhet................27.

Justitiekanslerns aflöning....................31.

Den öfriga ordinarie personalen vid justitiekanslersämbetet .... 32.

Utsträckt arbetstid........ 35.

Aflöning svillkor........................36.

Anslag till arfvoden åt amanuenser, vikariatsersättningar, renskrifning

m. ............................40.

Stat..............................50.

Kostnadsberäkning.......................51.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Eders Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902
uppdragit att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering
af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., får här -

med i underdånighet öfverlämna delen XIII af kommitténs betänkanden,
innefattande förslag i nämnda hänseende beträffande justitiekanslersämbetet.

Undertecknad Sjöberg, som på grund af Eders Kungl. Maj:ts nådiga
förordnande varit ledamot af kommittén under det att justitiekanslersämbetet
utgjort föremål för kommitténs behandling, har ansett sig icke
böra deltaga i kommitténs beslut, i hvad det rörer löneförmåner åt
justitiekanslern.

Stockholm den 22 maj 1908.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Th. af Callerholm. Philip Klingspor. Carl Persson.
Henrik Schultzberg. Emil Sjöberg. Ivar Wijk.

Per östergren.

Justitiekanslersämbetet.

Justitiekanslersämbetets organisation och ämbetsuppgifter.

Regeringsformen innehåller i § 27 den bestämmelsen, att Konungen
må till justitiekansler nämna en lagfaren, skicklig och oväldig man, som
i domarevärf varit nyttjad, och att honom, såsom Konungens högste ombudsman,
åligger förnämligast att föra eller genom de under honom ställda
fiskaler låta föra Konungens talan i mål, som röra allmän säkerhet och
kronans rätt, samt att å Konungens vägnar hafva tillsyn öfver rättvisans
handhafvande och i sådan egenskap beifra fel, som af domare och ämbetsmän
blifva begångna.

I fråga om justitiekanslerns befattning med tryckfrihetsärenden
stadgar tryckfrihetsförordningen i §§ 4 och 5, bland annat, att det åligger
justitiekanslern att, så snart förbrytelse mot nämnda förordning blifvit
hos honom anmäld af chefen för justitiedepartementet, låta genom tillförordnad
aktor vid behörig domstol åtala förbrytelsen, och att det ankommer
på justitiekanslerns ämbetsåtgärd och ansvar, att sådana mål
varda lagligen handhafda. Dessutom har han att för egen del öfva tillbörlig
uppsikt öfver tryckfrihetens lagliga bruk.

Enligt den af Kungl. Maj:t den 29 november 1878 för justitiekanslersämbetet
utfärdade, ännu gällande instruktion äger justitiekanslern
ensam beslutanderätt i de till ämbetet hörande ärenden och biträdes vid
dess förvaltande af en sekreterare och en registrator, hvarjämte amanuenser
få antagas efter behof. Vid justitiekanslersexpeditionen är enligt stat
anställd en ordinarie vaktmästare. I

I § 3 af instruktionen stadgas i afseende å justitiekanslerns ämbetsplikter
följande.

651/o8 Löneregleringskommitténs bet. XIII.

Han är Kungl. Maj:ts högste ombudsman och skall i denna egenskap
hafva tillsyn däröfver, att alla lagar, författningar och instruktioner
varda iakttagna och efterlefda samt att hvar och en i sitt ämbete fullgör
sin skyldighet, och åligger det honom att föra eller genom de under honom
ställda fiskaler låta föra Kungl. Maj:ts talan i mål, som röra allmän säkerhet
och kronans rätt, samt beifra eller låta beifra fel, som begås af domare
och ämbetsmän.

Justitiekanslern äger att, när han finner det nödigt, öfvervara högsta
domstolens samt alla andra domstolars, kollegiers och ämbetsverks öfverläggningar,
dock utan att yttra sin mening; och skall tillgång lämnas honom
till alla domstolars, kollegiers och andra ämbetsverks protokoll och handlingar.
Alla Kungl. Maj:ts ämbetsmän höra lämna justitiekanslern det
lagliga biträde och de upplysningar, han af dem äskar; och det är honom
tillåtet att vid förklaringars och underrättelsers infordrande förelägga
ämbetsmän till och med Konungens befallningshafvande samt underdomare
viten till högst etthundra kronor, hvilka, då de blifvit försutna, vederbörande
hafva att på justitiekanslerns begäran uttaga.

Alla fiskaler samt ombudsmän, som hafva lika befattning med dem
i ett eller annat afseende, åligger det att efterkomma och lyda hvad
justitiekanslern å ämbetets vägnar befaller dem; viljande Kungl. Maj:t vid
bortgifvande af sådana fiskalssysslor, som af Kungl. Maj:t tillsättas, inhämta
justitiekanslerns yttrande om hvilken af de därvid i fråga varande kan till
ett sådant ämbete vara skickligast.

Hvad angår fiskalssysslor, hvilka icke tillsättas af Kungl. Maj:t eller
af justitiekanslern, bör, innan någon utnäinnes till sådan syssla, justitiekanslerns
utlåtande inhämtas af vederbörande, som bortgifva sådana tjänster;
dock gäller detta icke hofrätternas fiskaler.

Justitiekanslern tillsätter stadsfiskaler och äger rättighet att på viss
tid eller för alltid skilja från tjänsten den, som finnes hafva gjort sig
därtill skyldig. Därifrån äro dock undantagna stadsfiskalerna i Stockholm.
Justitiekanslern äger att till landsfiskal^ änsters bestridande förordna
lämpliga personer och skilja dem från förordnandet, när sådant pröfvas
skäligt, äfvensom att, där någon extra fiskals tillsättande finnes nödigt,
förordna sådan.

Till j ustitiekanslerns ämbetsplikter hör vidare, enligt § 4 i instruktionen:
att på behörig ort utföra eller låta utföra de mål, Kungl. Maj:t
öfverlämnar till hans handläggning, samt de åtal mot ämbetsmän och enskilda,
som Kungl. Maj:t finner böra anställas, hvarom befallning meddelas
genom utfärdad remiss eller utdrag af det inför Kungl. Maj:t förda protokoll;
åliggande det justitiekanslern att själf föra talan i de mål, som hos
Kungl. Maj:t omedelbarligen upptagas och utföras, äfvensom vid riksrätt,
när den varder på hans begäran förordnad;

att afgifva underdåniga utlåtanden i mål och ärenden, i hvilka Kungl.
Maj:t finner lämpligt höra justitiekanslern;

att, på sätt i kungl. kungörelsen den 16 maj 1827 och kungl. skrifvelsen
den 8 december 1848 stadgas, besluta angående fullföljd af talan
i kronan rörande rättegångar;

att, på sätt i tryckfrihetsförordningen stadgas, vaka öfver tryckfrihetens
rätta bruk och åtala dem, som förbryta sig däremot;

att med uppmärksamhet följa alla oafgjorda kronobalansmål och tillse,
att kronans rätt varder behörigen iakttagen; i hvilket afseende vederbörande
myndigheter hafva att årligen inkomma till justitiekanslern med erforderliga
upplysningar;

att på anmälan förordna särskild åklagare i krigsrättsmål af beskaffenhet,
att deras utförande ej lämpligen kan anförtros åt väbel eller
underofficer;

att mottaga af Hans Maj:t Konungen alla ansökningar, som lämnas
i Hans Maj:ts egna händer, och ombesörja, att de varda ingifna å vederbörlig
ort;

att, när det visat sig, att någon förordning genom tidens förändring
kommit ur bruk, så att den ej vidare efterlefves, inkomma till Kungl.
Maj:t med berättelse därom och förslag till rättelse;

att granska hofrätternas, kollegiers och Konungens befallningshafvandes
årliga arbetsredogörelser, jämte de från andra ämbetsverk och
myndigheter afgifna arbetsförteckningar, hvilka Kungl. Maj:t för sådant
ändamål öfverlämnar till justitiekanslern, äfvensom de ägodelningsrättsdagböcker,
fånglistor, arbetsredogörelser från fiskaler, in. m., som enligt
särskilda författningar inkomma till justitiekanslern; åliggande det stads -

fiskalerna, med undantag af dem i Stockholm, att halfårsvis insända
till justitiekansler^ sina arbetsredogörelser, för förra halfåret före
den 1 augusti samma år och för senare halfåret före den 1 februari påföljande
året;

att hvarje år till Kungl. Maj:t ingifva:

a) förteckning å de af Kungl. Maj:t till justitiekanslerns handläggning
öfverlämnade äldre och nyare oafgjorda mål med uppgift för hvart
och ett om hvad därvid blifvit tillgjordt,

b) berättelse angående kronobalansmålen och hvad i afseende å dem
förekommit,

c) berättelse om granskningen af hofrätternas, kollegiers och Konungens
befallningshafvandes arbetsredogörelser, och

d) särskild förteckning öfver alla de af justitiekanslern under föregående
året handlagda mål och ärenden af olika slag; samt slutligen *

att jämväl i de fall, som ej finnas särskildt nämnda i instruktionen,
ställa sig till efterrättelse hvad i lag och författningar med afseende å
justitiekanslerns befattning och i öfrigt finnes föreskrifvet eller framdeles
kan varda stadgadt. I

I sistnämnda hänseende må här särskildt erinras,

att enligt instruktionen för kammarrätten den 14 november 1879
åtal för fel och försummelser i afseende å uppbörden, förvaltningen och
redovisningen samt kontrollen och tillsynen beträffande medel och persedlar,
för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning, äfvensom
de af nämnda revisionsafdelning eller kammarrättens advokatfiskal med
anledning af räkenskapernas granskning framställda anmärkningar skola,
då de afse rikets hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marinförvaltningen,
af kammarrätten öfverlämnas till justitiekanslersämbetets
handläggning, och

att enligt 30 kap. 7 § rättegångsbalken, sådan denna § lyder
enligt lag den 14 juni 1901, i brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit
dess pröfning underställdt, allmän åklagare ej äger i annat hänseende än
såvidt angår ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom själf söka
ändring i hofrättens utslag, där han ej tillika är målsägande, men att, därest

justitiekansler», på framställning af åklagaren eller eljest, finner sådana
omständigheter vara för handen, att talan mot hofrättens utslag bör fullföljas,
justitiekansler» äger därom förordna.

1 den ofvanberörda kungl. kungörelsen den 16 maj 1827, angående
åtskilliga föreskrifter för bevakandet af kronans rätt i de henne rörande
rättegångar vid domstolarna, förordnades, att, då kronan tappat vid underdomstol,
kronoombudet, vid ansvar, alltid skall i behörig tid i laga ordning
förvara kronans rätt till dess talans fullföljande, samt därefter, med
handlingarnas öfverlämnande, af det ämbetsverk, som förordnat honom,
begära föreskrift, huruvida målet skall fullföljas. Nämnda ämbetsverk bör
föranstalta, att målet alltid varder fullföljdt till hofrätt, såvida ämbetsverket
icke skulle finna laga skäl därtill saknas; dock att i mål, där Konungens
befallningshafvande förordnat kronans ombud, anmälan därom bör, med
handlingarnas öfverlämnande, göras hos justitiekanslersämbetet, som förordnar
om målets fullföljd eller nedläggande. På lika sätt skall, då
målet i hofrätt blifvit afgjordt och kronan tappat, advokatfiskal därstädes
eller den, som särskildt kan vara förordnad till målets utförande i samma
rätt, alltid i behörig tid och ordning anmäla och utverka tillstånd till
målets dragande under Konungens pröfning, hvarefter fullföljden af ändringssökandet,
efter kronoombudets därom gjorda förfrågan, beror på justitiekanslersämbetets,
och, där kronoombudet blifvit förordnadt af något utaf
rikets kollegier, på dess pröfning.

Genom den ofvannämnda kungl. skrifvelsen den 8 december 1848
förklarades, bland annat, att kungl. kungörelsen den 16 maj 1827, angående
bevakande af kronans rätt i de henne rörande rättegångar, äfven
skall tillämpas i alla synemål, då kronan är af- eller tillträdare eller de
vid synen vidtagna åtgärder och beslut annorlunda röra dess rätt, dock
att de i samma kungörelse föreskrifna anmälanden hos justitiekanslern
skola i berörda mål ske hos det ämbetsverk, som har högsta inseendet
öfver bostället eller lägenheten.

Enligt kungl. kungörelsen. den 9 november 1906, angående fångförteckningar
och rapporter från fängelserna och tvångsarbetsanstalterna

i riket, skola i allmänhet fångförteckningar från län sfängelser, krono-, stads-,
polis- och häradshäkten samt militära häkten och arrester, efter det de
granskats och kompletterats i hof- och öfverrätter, inom slutet af februari,
maj, augusti och november månad för nästföregående kvartal insändas,
från Svea hofrätt för hvarje år, hvars sifferbeteckning slutar med jämnt tal,
till justitiekanslern och för hvarje år med udda tal till justitieombudsmannen
samt från öfriga hof- och öfverrätter för hvarje år med jämnt tal till
justitieombudsmannen och för hvarje år med udda tal till justitiekanslern.

I afseende å sådana i Stockholms stads rannsakningsfängelse och
länsfängelse i Göteborg intagna personer, hvilka äro ställda under tilltal
eller eljest undergå förhör vid nämnda städers poliskammare eller vid
polisdomstolen i Stockholm, skall, enligt § 9 i kungörelsen, särskild förteckning
upprättas. Ifrågavarande förteckningar insändas inom utgången
af månaden näst efter den, för hvilken de afgifvits, af öfverståthållarämbetet
för hvarje år, hvars sifferbeteckning slutar med jämnt tal, till
justitiekanslern och för hvarje år med udda tal till justitieombudsmannen
samt af Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län för
hvarje år med jämnt tal till justitieombudsmannen och för hvarje år med
udda tal till justitiekanslern.

Uti 10 § innehållas följande föreskrifter.

När de fångförteckningar, som blifvit öfverlämnade till justitiekanslern,
där undergått granskning, skola de kvartalsvis inom den 15 juli,
den 15 oktober, den 15 januari och den 15 april af justitiekanslern tillställas
justitieombudsmannen; och lärer denne — heter det — på motsvarande
sätt förfara i afseende å de fångförteckningar, som till honom i
första hand inkommit.

Finner justitieombudsmannen nödigt att för slutlig behandling af
anmärkning, som vid den hos honom verkställda granskning förekommit,
äga tillgång till fångförteckning, som af honom öfverlämnats till justitiekanslern,
är den sistnämnde pliktig att vid anfordran genast tillhandahålla
justitieombudsmannen sådan förteckning, likasom äfven justitieombudsmannen
lärer på enahanda sätt tillhandagå justitiekanslern.

De till justitiekanslern och justitieombudsmannen insända fångförteckningarna
skola, sedan de undergått granskning hos båda, förvaras i

justitieombudsmansexpeditionens arkiv, intill dess justitieombudsmannen
finner dem kunna till riksarkivet öfverlämnas.

öfver fångar, som i centralfängelserna undergå dem ådömd bestraffning,
skall, enligt § 11 mom. 1, hvarje år inom en månad efter förrättad
mönstring ett exemplar af mönsterrullan genom fångvårdsstyrelsens försorg
insändas till justitiekanslern, som efter verkställd granskning öfverlämnar
den till justitieombudsmannen.

Till justitiekanslern och justitieombudsmannen skall vederbörande
direktör vid centralfängelse, jämlikt § 11 mom. 2, för hvarje månad inom
utgången af därpå följande insända rapport öfver fångar, som under
månaden afgått och tillkommit.

Enligt § 12 skall öfver personer, som vid allmän tvångsarbetsanstalt
eller i centralfängelse hållas till tvångsarbete, mönsterrulla aflämnas i enahanda
ordning, som i § 11 mom. 1 är föreskrifven i fråga om straffångar.

Den justitiekanslern åliggande tillsynen öfver rättvisans handhafvande
och öfver lagars och författningars efterlefnad af tjänstemän samt andra
medborgare utöfvas, bland annat, dels genom granskning af de arbetsredogörelser
och fånglistor m. m., som hvarje år inkomma till justitiekanslern,
och dels genom årliga inspektionsresor.

Om nyssberörda, inom justitiekanslersexpeditionen bedrifna granskningsarbete
torde följande närmare upplysningar böra meddelas.

Granskningen af arbetsredogörelserna från rikets kollegier eller i
deras ställe inrättade verk (arméförvaltningen, marinförvaltningen, kammarkollegium,
statskontoret, kommerskollegium och kammarrätten) afser
att följa och öfvervaka arbetets gång hos dessa ämbetsmyndigheter, för
hvilket ändamål tabell årligen upprättas öfver de hos dem afgjorda och
balanserade målen under senaste tioårsperiod. Särskildt tillses, att målens
afgörande icke oskäligen uppskjutes; och pläga uppkommande anmärkningar
rörande oafgjorda äldre mål under hand delgifvas vederbörande för rättelses
vinnande.

Granskningen af arbetsredogörelserna från rikets hofrätter och krigshofrätten
har liknande ändamål, och upprättas rörande hofrätterna årligen,
förutom motsvarande tabeller öfver afgjorda och balanserade mål under

senast förflutna tio år, jämväl särskilda tabeller, utvisande arbetets gång
under det år, arbetsredogörelserna omfatta.

Vidkommande de från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande
inkommande arbetsredogörelserna afser deras granskning
äfvenledes att följa och öfvervaka arbetets gång hos dessa myndigheter.
Till möjliggörande däraf upprättas inom justitiekanslersexpeditionen, bland
annat, dels särskilda sammandrag af samtliga arbetsredogörelserna för
jämförande af den olika arbetsmängden hos ifrågavarande myndigheter
icke allenast det år, arbetsredogörelserna afse, utan äfven senaste femårsperiod,
och dels en tabell utvisande tiden, då de balanserade målen
inkommit, och i hvad mån balansen under det år, arbetsredogörelserna
omfatta, ökats eller minskats hos ifrågavarande myndigheter. Nu omförmälda
granskning plägar vanligen föranleda till aflåtandet af ett flertal
skrivelser, hvarigenom de äldre balanserade målens afgörande påskyndas.

Kungl. Maj:t har hittills öfverlämnat till justitiekanslern för granskning
arbetsredogörelser från lotsstyrelsen och domänstyrelsen. Granskningen
af dessa arbetsredogörelser och af landtmäteristyrelsens arbetsredogörelse,
hvilken, jämlikt föreskrift i styrelsens instruktion, insändes till
justitiekanslern, åsyftar likaledes att tillse, att arbetet hos dessa myndigheter
behörigen bedrifves.

Från advokatfiskalerna hos rikets hofrätter, kammarkollegium, kammarrätten
och marinförvaltningen samt från landtmäterifiskalen, landsfiskaler
äfvensom samtliga stadsfiskaler, utom de i Stockholm, inkomma äfven arbetsredogörelser,
hvilkas granskning har till syftemål att följa och öfvervaka
nämnda fiskalers verksamhet. Då de af hofrätternas advokatfiskal
afgifna arbetsredogörelser redovisa samtliga af dem anställda åtal, blir
justitiekanslern sålunda i tillfälle att bilda sig ett omdöme om domares
och andra med dem likställda tjänstemäns förvaltning i allmänhet. Stadsfiskalernas
arbetsredogörelser lämna i viss mån en öfversikt öfver rättsskipningen
i brottmål inom städerna.

Vid granskningen af de till justitiekanslern inkommande fånglistorna
tillses hufvudsakligen, att de afkunnade utslagen och meddelade straffbesluten
äro lagligen grundade, samt att de ådömda straffen blifva rätt verkställda.
Denna granskning, som äfvenledes lämnar tillfälle att följa rätts -

skipningen i brottmål inom landet, föranleder åtskillig skriftväxling och
understundom anställande af åtal. Sedan några år tillbaka upptagas i de
från militärhäktena inkommande fånglistorna äfven de fångar, som af militär
befälhafvare ålagts disciplinär bestraffning. Därigenom hafva dessa
listors omfång och arbetet med deras granskning betydligt ökats.

Den inom justitiekanslersexpeditionen skeende granskning af ägodelningsrätters
dagböcker afser tillsyn däröfver, att handläggningen af ägostyckningar,
laga skiften, hemmansklyfningar och vissa andra landtmäteriförrättningar
icke af ägodelningsrätterna eller domhafvandena oskäligen fördröjes,
samt att inkomna handlingar varda till vederbörande inom föreskrifven tid
återställda.

Granskningen af de från öfverståthållarämbetet och Konungens
befallningshafvande inkommande förteckningar öfver ej slutbehandlade
ärenden angående verkställighet af domstols utslag, hvarigenom frihetsstraff’
ådömts icke häktade personer, afser att tillse, att utslagen i rätt tid
af vederbörande under- och öfverdomstolar afsändts till öfverståthållarämbetet
eller Konungens befallningshafvande, äfvensom att sistnämnda
myndigheter vidtaga åtgärder för utslagens bringande till verkställighet.

De af justitiekanslern företagna inspektionsresorna vara fem eller sex
veckor hvarje år och omfatta i regel tre län årligen. Under resorna förrättas
inspektion samt granskas diarier och handlingar hos läns- och stiftsstyrelser,
rådstufvurätter och magistrater, häradsrätter och domhafvande å
landet, krigsrätter, lands- och stadsfiskaler samt vid fängelser och häkten.

Sekreteraren vid justitiekanslersämbetet åligger enligt instruktionen

att biträda vid utarbetandet af de från Kungl. Maj:t till justitiekanslern
remitterade ärenden samt uppsätta de skrifvelser, som däraf
föranledas, äfvensom memorial i såväl dessa som andra ärenden, hvilka
det tillkommer justitiekanslern att anmäla hos Kungl. Maj:t;

att uppsätta de förteckningar och berättelser, hvilka enligt instruktionen
böra årligen ingifvas till Kungl. Maj:t;

att författa afgående bref och skrifvelser i öfriga ärenden, som förekomma
hos justitiekanslern;

651/os Lönereglering skommitténs bet. XIII.

att ansvara för arkivet, registraturets ordnande och inbindning, registers
författande, där sådant erfordras, med mera dylikt;

att hålla noggrann reda och förteckning på alla hos justitiekanslern
anhängiga, ännu oafgjorda ärenden och vid hvarje månads slut aflämna
uppgift på de infordrade svar och upplysningar, som uteblifvit, äfvensom
att anmäla, där sådana handlingar, h vilka böra insändas till justi tiekanslern,
icke inkommit inom behörig tid;.

att ombesörja rekvisition från statskontoret af de till justitiekanslern
och hans expedition utgående löner och arfvoden, m. m.;

att kontrasignera afgående memorial, bref och expeditioner; samt
att mellan amanuenserna fördela de göromål, som böra verkställas
af dem.

Regis trätorn tillhör hufvudsakligen

att föra de hos justitiekanslern brukliga diarier äfvensom särskild
lista eller matrikel öfver lands- och stadsfiskalerna i riket, däri anteckning
bör ske angående meddelad tjänstledighet och dylikt;

att ombesörja expeditionen af afgående bref och skrivelser;
att såsom antagen redogörare uppbära och utdela löner och arfvoden,
besörja uppköp för expeditionens räkning, in. m., samt efter hvarje års
slut aflämna redogörelse dels för löner och arfvoden, dels för expensmedlen; att

föra saköreslängd öfver de af justitiekanslern ålagda viten; samt
att biträda vid granskningen af fånglistor, arbetsförteckningar, redogörelser,
dagböcker, m. m.

Amanuenserna biträda vid granskning af fånglistor, arbetsredogörelser
och dylikt samt deltaga i öfrigt i förekommande göromål efter vederbörande
förmäns föreskrifter.

Förhållandet mellan justi tiekanslern och justitieombudsmannen
i afseende å deras ämbetsutöfning.

Såsom de för justi tiekanslern och justitieombudsmannen gällande
instruktioner utvisa, omfattar den förres ämbetsförvaltning ett vida större
område än den senares.

Båda utöfva funktion såsom högste allmänna åklagare, menjustitiekanslern
åligger ock att afgifva underdåniga utlåtanden i de många olika
ärenden, hvilka af Kungl. Maj:t remitteras till honom, att såsom chef för
stads- och landsfiskaler tillsätta dessa (undantagandes hvad Stockholm angår),
på ansökan bevilja dem ledighet och meddela däraf föranledda förordnanden,
att pröfva hvilka brottmål skola fullföljas hos Kungl. Maj:t, att öfvervaka
och utföra kronans civila rättegångar i vissa fall, att granska hofrätters
och kollegiers med flera myndigheters årliga arbetsredogörelser, m. m.

Men äfven mellan justitiekanslerns och justitieombudsmannens
ämbetsställning och befogenhet såsom åklagare förefinnes en väsentlig
skillnad. Denna skillnad framgår, förutom af hvad regeringsformen därom
innehåller, jämväl af deras instruktioner.

I instruktionen för justitiekansler! heter det, såsom ofvan är
nämndt, att han är Kungl. Maj:ts högste ombudsman och i denna egenskap
skall hafva tillsyn däröfver, att alla lagar, författningar och instruktioner
varda iakttagna och efterlefda samt att hvar och en i sitt ämbete
fullgör sin skyldighet, äfvensom att det åligger justi tiekanslern att föra
eller genom de under honom ställda fiskaler låta föra Kungl. Maj:ts talan
i mål, som röra allmän säkerhet och kronans rätt, samt beifra eller låta
beifra fel, som begås af domare och ämbetsmän.

I instruktionen af den 1 mars 1830 för justitieombudsmannen säges
det, att han skall hafva en allmän tillsyn öfver lagars, författningars och
instruktioners efterlefnad af domare, ämbets- och tjänstemän samt, om de i

sina ämbetens utöfning begå någon olaglighet eller underlåta att behörigen
fullgöra sina ämbetsplikter, tilltala eller låta tilltala dem.

Justitiekanslern utöfvar således den högsta åklagarmakten i hela
dess utsträckning samt äger åtala eller låta åtala förseelser och brott icke
allenast af ämbets- och tjänstemän utan äfven af andra medborgare, medan
justitieombudsmannens befogenhet såsom åklagare är inskränkt till förseelser
och brott af domare samt andra ämbets- och tjänstemän, och denna
befogenhet har i praxis ansetts icke omfatta kommunala myndigheter och
tjänstemän.

Instruktionen för justitieombudsmannen innehåller ock i §§ 2 och 3,
att han bör förnämligast anmärka och beifra sådana af domare, ämbetsoch
tjänstemän begångna fel, som synas honom antingen härröra från
egennytta, vrångvisa, vald eller grof försumlighet eller bereda en allmän
osäkerhet för medborgares rättigheter. Förmärker däremot justitieombudsmannen,
att någon domare, ämbets- eller tjänsteman, utan vrång afsikt,
endast af ovarsamhet felat, må han sådant hos justitiekanslern vid handen
gifva, likväl utan att beledsaga sitt tillkännagifvande med något påstående.

Har justitiekanslern lämnat utan afseende någon hos honom omedelbarligen
eller, efter justitieombudsmannens hänvisning, af enskild man
anmäld klagan, hvilken justitieombudsmannen anser vara på goda skäl
grundad, åligger det, enligt § 10 i instruktionen för den sistnämnde,
denne att efter den tids förlopp han pröfvar nödig, ehvad målet är af
allmän vikt eller icke, och sedan han i justitiekanslersämbetets expedition
inhämtat behörig kännedom af sakens tillstånd, gifva den klagande det
lagliga biträde, som han finner omständigheterna fordra.

AflöningsförMllanden vid justitiekanslersämbetet.

Enligt gällande stat åtnjuter justitiekanslern en aflöning af 8,000
kronor, fördelad i lön 6,000 och tjänstgöringspenningar 2,000 kronor.
Beslut därom fattades vid 1876 års riksdag.

Kungl. Maj:t hade föreslagit 9,000 kronor. Chefen för justitiedepartementet
hade i detta hänseende erinrat, att den till justitiekanslern då utgående
lön utgjorde 7,000 kronor, men att, sedan Kungl. Maj:t beslutat
för de äldsta revisionssekreterarna och hofrättsråden föreslå en aflöning,
uppgående till lika stort belopp, hänsynen till förhållandet mellan dessa
sistnämnda befattningar och justitiekanslerns ämbete syntes göra en förhöjning
i justitiekanslerns löneförmåner nödvändig, äfven om densamma
icke eljest påkallades däraf, att lefnadskostnaderna i hög grad stegrats,
sedan den då utgående lönen bestämdes.

I skrifvelse den 11 maj 1876 (n:r 36) anförde emellertid Riksdagen,
att, då de med justitiekanslerns ämbete förenade göromål, om än viktiga,
ej kunde anses vara af synnerligen ansträngande beskaffenhet, den af
Kungl. Maj:t ifrågasatta tillökningen i aflöning syntes vara högre än nödvändigheten
kräfde. Genom aflöningens förhöjning till 8,000 kronor, eller
enahanda belopp, hvartill densamma under år 1875 med då utgående dyrtidstillägg
uppgått, syntes det Riksdagen att alla billiga anspråk kunde
anses uppfyllda.

Enligt kungl. kungörelsen den 19 maj 1876 angående villkoren för
åtnjutande af de från 1877 års början fastställda nya löneförmåner för, bland
andra, justitiekanslern och rikets samtliga hofrätter (bihang till svensk
författningssamling n:r 21) skulle justitiekanslerns nya löneförmåner utgå
med iakttagande i tillämpliga delar af enahanda bestämmelser och villkor,
som för hofrätternas ämbetsmän blifvit godkända.

Den öfrig» ordinarie. personalen vid justitiekanslersämbetet åtnjuter
följande aflöning å stat:

sekreteraren samma aflöning som vid 1870-talets löneregleringar
fastställdes för tjänstemän i andra normalgraden vid de centrala ämbetsverken,
nämligen lön 3,000 och tjänstgöringspenningar 1,500, tillhopa

4,500 kronor, hvartill kunna komma två ålderstillägg till lönen, hvardera
å 500 kronor, efter 5 och 10 år,

registrator!! samma aflöning som vid nämnda regleringar fastställdes
för tjänstemän i den första eller lägsta normalgraden, nämligen lön 1,800
och tjänstgöringspenningar 1,200, tillhopa 3,000 kronor, hvartill kunna
komma två ålderstillägg till lönen, hvardera å 500 kronor, efter 5 och
10 år, samt

vaktmästaren samma aflöning som vaktmästare i allmänhet vid centrala
ämbetsverk, nämligen lön 500 och tjänstgöringspenningar 300, tillhopa
800 kronor, hvartill kan komma efter 5 år ett ålderstillägg till
lönen å 100 kronor.

Aflöningarna för ifrågavarande personal bestämdes vid 1878 års riksdag
(enligt Riksdagens skrifvelse den 10 maj samma år n:r 31). Riksdagens beslut
i detta hänseende skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag däruti, att detta
förslag för sekreteraren upptog lönen 500 kronor högre och att begynn el seaflöningen
till registratorn var i Kungl. Maj:ts förslag annorlunda fördelad,
nämligen i lön 2,000 och tjänstgöringspenningar 1,000 kronor.

I kungl. kungörelsen den 12 juli 1878 angående villkoren för åtnjutande
af de från 1879 års början fastställda nya löneförmånerna för alla
statsdepartementens, utom utrikesdepartementets, afdelningar af Kungl.
Maj:ts kansli äfvensom för justitiekanslersexpeditionen, m. fl. föreskrefs,
att för åtnjutande af de nya löneförmånerna inom justitiekanslersexpeditionen
skulle gälla i tillämpliga delar hvad som stadgades för de nämnda
departementen.

Vid efterfrågan, om och i hvad mån sportler förekomme inom
justitiekanslersexpeditionen, har det meddelats kommittén, att under åren
1903—1907 lösen för afskrifter och diariebevis efter afdrag för renskrifningskostnader
kan anses hafva medfört för registratorn en inkomst af
15 k 25 kronor årligen.

Vid 1898 års riksdag väcktes inom Företa kammaren motion (n:r 14)
därom, att Riksdagen ville besluta, att den lön af 8,000 kronor, som justitieombudsmannen
åtnjuter, skulle från och med år 1899 utgå med ett till
12,000 kronor höjdt belopp, samt, för den händelse Riksdagen skulle anse
§97 i regeringsformen därtill föranleda, att justitiekanslerns lön från
samma tid skulle utgå med 9,000 kronor och hans tjänstgöringspenningar
med 3,000 kronor.

Det åsyftade stadgandet i § 97 uti regeringsformen innehåller, att
Riksdagens justitieombudsman skall, så länge han innehar ämbetet, i alla
afseenden anses lika med Konungens justitiekansler.

I Andra kammaren väcktes vid samma riksmöte en motion (n:r 128),
innefattande, bland annat, förslag därom, att justitieombudsmans- och
justitiekanslersbefattningarna skulle från och med 1899 års ingång aflönas
med 10,000 kronor årligen.

Motionären i Första kammaren framhöll i sin motion, att Riksdagen
i allmänhet vid bestämmandet af justitieombudsmannens lön låtit sig
ledas af orden i § 97 af regeringsformen, att nämnda ämbetsman »skall
i alla afseenden anses lika med Konungens justitiekansler», och alltså fastställt
lönen till likhet med den sistnämndes. Så skedde redan vid 1809 1810

årens riksdag, hvarvid statsutskottet, sedan konstitutionsutskottet afböjt
att därom utlåta sig, yttrade, att det »trott sig icke böra eller kunna
föreslå mindre lönevillkor för justitieombudsmannen än hvad justitiekanslern
åtnjuter».

Motionären i Andra kammaren afsåg ock med sitt förslag närmast
justitieombudsmannen, men — såsom i motionen uttalas »alldenstund
justitieombudsmannen och justitiekanslern enligt grundlagen skola vara
likställda», fick förslaget gälla båda dessa tjänstebefattningar.

I det utlåtande i ämnet (n:r 43), som statsutskottet afgaf vid 1898
års riksdag, vitsordade utskottet, att med föranledande af det nämnda
stadgandet i § 97 i regeringsformen redan från det nya statsskickets början
aflöningen för justitieombudsmannen och justitiekanslern varit bestämd
till enahanda belopp.

Utskottet ansåg sig emellertid ej hafva skäl att tillstyrka förhöjning
af justitieombudsmannens aflöning och vid sådant förhållande, säges det,

hade utskottet gifvetvis ej heller anledning förorda den ökning af justitiekanslerns
aflöning, som i sammanhang med den ifrågasatta löneförhöjningen
för justitieombudsmannen föreslagits endast på den grund, att
dessa ämbetsmän enligt grundlagens stadgande skulle anses i allo lika.

Då vid 1878 års riksdag ny stat antogs för justitiekanslersexpeditionen,
uppfördes å denna stat, i stället för två indragna kopisttjänster, till justitiekanslerns
förfogande för befrämjande af göromålens gång ett anslag af

2,500 kronor under titeln still amanuenser, vikariatsersättning, renskrifning
in. m.»

Den 31 december 1900 beslöt Kungl. Maj:t att till»1901 års Riksdag
aflåta proposition om antagande af förslag till lag angående ändring i vissa
delar af rättegångsbalken, hvilket förslag innehöll, bland annat, att i
brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt,
allmän åklagare allenast i vissa angifna undantagsfall ägde söka ändring
i hofrättens utslag, men att justitiekanslern, där han, på framställning af
åklagaren eller eljest, funne sådana omständigheter Vara.för handen, att talan
mot hofrättens utslag borde fullföljas, ägde därom förordna.

I anledning af berörda beslut och enär det syntes vara att förutse,
att den uppgift, som i nämnda hänseende skulle tillkomma justitiekanslern,
komme att för honom medföra behof af ökadt arbetsbiträde, anbefalldes
justitiekanslersämbetet att afgifva underdånigt utlåtande angående det
belopp, som kunde anses erforderligt för beredande af sådant ökadt arbetsbiträde.

Den 4 januari 1901 afgafs det infordrade utlåtandet. Däri anfördes,
att i lagbyrån undersökningar gjorts rörande de under femårsperioden
1891 1895 i högsta domstolen afgjord;! brottmål af ifrågavarande slag, i

hvilka underdåniga besvär fullföljts af allmän åklagare, och att dessa mål
befunnits utgöra i medeltal omkring 97 om året. Justitiekanslersämbetet
hade låtit genomgå de å nedre j ustitierevisionens registratorskontor förda
diarier öfver besvärs- och ansökningsmål för åren 1896—1900 och hade
därvid befunnits, att antalet mål af ifrågavarande beskaffenhet, som af
allmän åklagare fullföljts hos Kungl. Maj:t, under sistnämnda femårsperiod
utgjort i medeltal omkring 95 om året.

Äfven om, såsom i motiven till det omförmälda lagförslaget förutsattes
skola ske, antydan meddelades åklagarna, att hemställan hos justitiekanslern
om talans fullföljande borde ske endast i sådant fall, där det
med hänsyn till yppad ny bevisning eller af annan särskild orsak vore
angeläget, att talan fullföljdes, antog dock justitiekanslersämbetet, att antalet
fall, då dylik hemställan blefve gjord hos justitiekanslern, åtminstone
det första året efter lagens trädande i kraft komme att närma sig sistnämnda
medeltalssiffra, 95. Däremot ansåg ämbetet sannolikt, att antalet
därefter blefve förminskadt. Huru stor denna minskning kunde blifva, läte
sig emellertid ej förutse; att antalet skulle minskas med mera än hälften,
vågade ämbetet ej antaga.

För att kunna bedöma, huruvida ett mål borde fullföljas i högsta
instans, erfordrades, bland annat, eu noggrann granskning af underdomstolens
ofta vidlyftiga protokoll, de till hofrätten ingifna skrifterna och
öfriga handlingar i målet. En sådan granskning af handlingarna uti
ifrågavarande mål kunde ej medhinnas af justitiekanslern själf utan åsidosättande
af öfriga honom åliggande göromål. Det ansågs därför blifva
nödvändigt att i justitiekanslersexpeditionen anställa en särskild tjänsteman,
hvilken skulle hafva att verkställa denna granskning och att därefter inför
justitiekanslern föredraga målen i de delar, som erfordrades för bedömande
af frågan, huruvida målen borde fullföljas eller icke, äfvensom att biträda
vid författande af underdåniga besvär i de mål, som befunnos böra dragas
under högsta domstolens pröfning.

Till en dylik befattning i justitiekanslersexpeditionen syntes det
önskvärdt att erhålla en person, som tjänstgjort i hofrätt såsom fiskal och
därunder förvärfvat vana vid brottmåls inläsande och föredragning. De
ordinarie hofrättstjänstemännen vore emellertid därvid ej att påräkna. För
att förmå någon af de extra ordinarie tjänstemännen, hvilka tjänstgjort
såsom fiskaler, att mottaga förordnande i justitiekanslersexpeditionen,
ansågs det blifva af nöden att erbjuda honom något högre löneförmåner
än dem han åtnjöte i hofrätten och att inskränka förordnandet till viss
kortare tid, ett hälft eller ett helt år, efter hvars förlopp han kunde återgå
till sin tjänstgöring i hofrätten. Under förmälan att de exti’a ordinarie
hofrättstjänstemän, hvilka sålunda kunde komma i fråga, uppbure aflöning

651/o8 Lönereglering skommitténs bet. XIII. . 3

intill ett belopp af 3,500 kronor om året, ansåg justitiekanslersämbetet,
att, på det en till den ifrågasatta tjänstgöringen fullt kvalificerad person
skulle med säkerhet kunna påräknas, ett belopp af 4,000 kronor för det
första året borde ställas till justi ti ekanslerns förfogande.

Till det nämnda beloppet borde emellertid läggas ett mindre belopp
till bestridande af ökade renskrifningskostnader och skälig ersättning till
den i justitiekanslersexpeditionen anställde amanuens, som af justitiekanslern
förordnades att fullfölja de mål, i hvilka klagan funnes höra äga
rum. Detta belopp ansågs tills vidare kunna bestämmas till 500 kronor
om året.

Vid ärendets föredragning inför Ivungl. Maj:t den 11 januari 1901
åberopade chefen för justitiedepartementet hvad justitiekanslersämbetet
anfört; och då, innan nödig erfarenhet vunnits angående omfattningen af
de göromål, som på föreslaget sätt skulle tilldelas justitiekanslersämbetet,
något ordinarie anslag ej syntes böra ifrågasättas, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, under förutsättning
att propositionen med förslag till lag angående ändring i vissa delar af
rättegångsbalken blefve af Riksdagen bifallen, till ökadt arbetsbiträde åt
justitiekanslersämbetet anvisa på extra stat för år 1902 ett belopp af

4,500 kronor.

Efter det framställning i sådant hänseende gjorts vid 1901 års riksmöte,
meddelade Riksdagen i skrifvelse den 29 maj samma år (n:r 97),
att, då de af Kungl. Maj:t föreslagna ändringar i rättegångsbalken, som
skulle ålägga justitiekanslersämbetet det angifna ökade arbetet, bifallits af
Riksdagen, denna ansett däraf följa, att i någon mån ökade arbetskrafter
borde ställas till nämnda ämbetes förfogande. Med hänsyn till antalet af
de mål, som, enligt hvad de gjorda beräkningarna gåfve vid handen, sannolikt
komme att af sådan anledning blifva föremål för ämbetets pröfning,
syntes det Riksdagen emellertid, att det ökade arbetsbiträdet kunde vinnas
för mindre kostnad för statsverket än den Kungl. Maj:t ifrågasatt, och
höll Riksdagen före, att ett belopp af 3,500 kronor skulle därtill visa sig
fullt tillräckligt. Framställningen hade därför på det sätt bifallits, att
Riksdagen till ökadt arbetsbiträde åt justitiekanslersämbetet på extra stat
för år 1902 anvisat ett anslag af 3,500 kronor.

Samma belopp har på enahanda satt anvisats för åren 1903—1908
och är jämväl beviljadt för år 1909.

För år 1907 hafva de vid justitiekanslersexpeditionen anställda amanuenser
fått uppbära:

en amanuens i arfvode 100 kronor i månaden samt

en gratifikation af 250 kronor, tillhopa.........kronor 1,450

en amanuens i arfvode 75 kronor i månaden samt en

gratifikation af 160 kronor, tillhopa.......... * 1,060

de amanuenser, som biträdt med föredragning af besvärsmål,
sammanlagdt................ * 2,400

I det underdåniga betänkande (delen VII), som kommittén den 31
oktober 1907 afgifvit i anledning af Riksdagens skrifvelse den 23 maj 1906
i fråga om beredande af någon fastare anställning åt personer, som äro
hos statens ämbetsverk och myndigheter pa ett stadigvarande sätt syssel
satta med skrifgöromål och dylika sysslor, har kommittén, sid. 8 48,

lämnat en utredning angående nuvarande förhållanden uti detta afseende.

Därvid har bland statsmyndigheter, som ej hafva ständiga biträden
af ifrågavarande slag, äfven upptagits justitiekanslersämbetet; och har
kommittén särskild^ exempelvis, anfört, sid. 10 11, huru hos justitiekanslers ämbetet

hithörande förhållanden ordnats. Renskrifningen verkställdes där
tillförne af amanuenser, men sedan göromålen väsentligen ökats, har
justitiekanslern vidtalat en renskrifverska från en af Stockholms renskrifningsbyråer
att, mot en ersättning af 30 kronor i månaden, hvarje söcken
dag två timmar uppehålla sig i ämbetets lokal för att verkställa förekommande
renskrifning. Vissa dagar är hon icke under dessa två timmar
helt och hållet sysselsatt med skrifning för ämbetets räkning och är då
oförhindrad använda tiden till renskrifning för sin byrås räkning. Ibland
inträffar åter, att så mycket renskrifningsarbete hopar sig, att det icke
medhinnes på de två timmarna, i hvilket fall renskrifningsbyrån anlitas
mot särskild godtgörelse.

Till kommittén öfverlämnade handlingar.

Genom kungl. cirkulär den 25 oktober 1901 anbefalldes ämbetsverk
och myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren inkomma med utredning,
huruvida, under angifven förutsättning, för tiden efter år 1902
i vederbörande lönestater kunde anses böra äga rum, därvid

ändringar

tillika borde komma under öfvervägande, huruvida genom förenklingar *
förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster, som genom
de förändrade anordningarna kunde undvaras.

Uumtandil 1 anledning däraf afgaf justitiekanslersämbetet den 25 oktober 1902
ss i» 1902. underdånigt utlåtande, som med skrifvelse den 3 december samma år från
justitiedepartementet öfverlämnades till kommittén.

Uti detta utlåtande har, i sammanhang med redogörelse rörande aflöningen
å stat för den ordinarie personalen vid justitiekanslersämbetet,
erinrats, att justitiekanslern och de hos honom anställda ordinarie tjänstemän
icke tillagts rätt till semester och att de därför måste för erhållande
af ledighet lika lång tid, som andra tjänstemän åtnjuta semester, afstå
från sina tjänstgöringspenningar under ledighetstiden.

Under åberopande af lefnadskostnadernas stegring, påpekas i utlåtandet
jämväl, att göromålen i justitiekanslersexpeditionen väsentligen ökats.

Aren 1871 1875 utgjorde de till justitiekanslern för underdånigt ut låtandes

afgifvande inkomna kungl. remisser i medeltal omkring 21, under
åren 1897 1901 däremot 50 om året. Öfriga diarieförda mål utgjorde åren

1871—1875 i medeltal omkring 276, men åren 1897—1901 omkring 422
om året. Därtill komme från Hans Maj:t Konungen till justitiekanslern
öfverlämnade supplikärenden till ett antal af omkring 120 om året. Rörande
dessa sistnämnda ärendens antal under åren 1871—1875 kunde uppgift ej
lämnas, enär de då ej diariefördes.

Beträffande de brottmål, som enligt lagen den 14 juni 1901 ej finge
fullföljas till högsta domstolen utan justitiekanslerns förordnande, uppgifves
i utlåtandet den 25 oktober 1902, att från och med 1902 års början
till den 1 oktober samma år från allmänna åklagare inkommit framställningar
om underdånig talans fullföljande i 39 besvärsmål; i 14 af dessa
hade justitiekanslern förordnat om talans fullföljande.

Vidkommande själfva löneregleringen a-nföres i utlåtandet, att det
icke syntes oskäligt, att, såsom i Riksdagen jämväl varit ifrågasatt, justitiekanslern
i aflöningshänseende blefve likställd med ledamöterna i högsta
domstolen. Löneförmånerna för sekreteraren, registratorn och vaktmästaren
vid justitiekanslersexpeditionen syntes böra bestämmas i öfverensstämmelse
med hvad motsvarande tjänstemän och betjänte i andra statens ämbetsverk
kunde varda vid allmän lönereglering tillagdt; hvarvid jämväl frågan om
rätt till semester utan afdrag å tjänstgöringspenningarna för bemälde
sekreterare och registrator ansågs böra komma under öfvervägande. I
sammanhang därmed erinras, att Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 9
februari 1858, med afseende å vikten och mångfalden af de ärenden, som
förekomme till sekreterarens behandling, förklarat honom vara expeditionssekreterare
i Kungl. Maj:ts kansli.

Beträffande det i staten för justitiekanslersexpeditionen upptagna
belopp af 2,500 kronor till amanuenser in. in. upplystes, att detta belopp
de senaste åren fördelats mellan två amanuenser och en extra vaktmästare.
Beloppet ansågs böra i icke oväsentlig mån ökas med afseende å den betydliga
tillökning i arbetet inom expeditionen, som ägt ruin, sedan beloppet
först fastställdes, äfvensom å nödvändigheten att för arbetets behöriga
gång minst 2 amanuenser samtidigt funnes för tjänstgöring tillgängliga,
samt med hänsyn därjämte till de stegrade lefnadskostnaderna.

Med det å extra stat från 1902 års början anvisade belopp å 3,500
kronor hade aflönats eu nyantagen amanuens, som inläst och för justitiekanslern
föredragit de besvärsmål, i hvilka allmänna åklagare gjort hemställan
om underdånig talans fullföljande hos Kungl. Maj:t. Dessa mål hade, såsom
redan nämnts, från årets början till den 1 oktober utgjort 39 stycken, och
ehuru åtskilliga af dem varit af ganska vidlyftig beskaffenhet, hade de
dock icke fullt upptagit den nyantagne amanuensens tid. I det ofvan

omnämnda underdåniga utlåtandet den 4 januari 1901 hade justitiekanslersämbetet
framhållit, att för ifrågavarande besvärsmåls inläsande
och föredragning erfordrades en särskild! för denna tjänstgöring kvalificerad
amanuens. De därför i utlåtandet anförda skäl kvarstode fortfarande.
Däremot ansågs det af Riksdagen för 1902 och 1903 å extra stat anvisade
beloppet å 3,500 kronor om året ej behöfva helt och hållet tagas i
anspråk för den nyantagne amanuensens aflönande, beroende därpå, att
ifrågavarande besvärsmåls antal åtminstone dittills icke hindrat honom att
ägna sig äfven åt annan tjänstgöring, ett förhållande, som sannolikt icke
heller i den närmaste framtiden komme att förändras.

Då emellertid det i ordinarie staten till amanuenser m. in. upptagna
belopp ansågs otillräckligt och behöfva icke obetydligt höjas, syntes det justitiekanslersämbetet,
att det å extra stat uppförda anslaget å 3,500 kronor borde
öfverföras på ordinarie stat och läggas till det redan befintliga anslaget å

2,500 kronor. Genom denna anordning skulle nödiga medel finnas att
tillgå ej mindre till aflönande af den för ofvannämnda besvärsmåls beredande
och föredragning anställde amanuens, hvilken då jämväl kunde biträda
med andra göromål inom expeditionen, än äfven till erforderlig
förbättring af öfriga i justitiekanslersexpeditionen tjänstgörande amanuensers
aflöningsvillkor.

Enär, efter det de hos justitiekanslern anställda ordinarie tjänstemännens
antal vid föregående lönereglering inskränkts till två, göromålen i
justitiekanslersexpeditionen väsentligen ökats, ansågs uppenbart, att någon
ytterligare indragning af tjänster inom expeditionen ej kunde äga rum.

^*ffil907 Med skrifvelse den 30 januari 1908 har från justitiedepartementet

jämte en till kommittén öfverlämnats, jämte andra handlingar, en skrifvelse till
promemoria. chefen för departementet den 12 oktober 1907 från justitiekanslersämbetet
angående, bland annat, reglering af justitiekanslerns löneförmåner. Vid
sistnämnda skrifvelse var fogad afskrift af en promemoria, som justitiekanslern
aflämnat till expeditionschefen i justitiedepartementet.

I denna promemoria erinras om det skäl, på grund hvaraf Riksdagen
år 1876 satte justitiekanslerns aflöning till det nuvarande beloppet
8,000 kronor, i stället för de af Kungl. Maj:t föreslagna 9,000. Riksdagen

uttalade nämligen, såsom redan är nämndt, då den uppfattningen, att de
med ifrågavarande befattning förenade göromål, om än viktiga, ej kunde
anses vara af synnerligen ansträngande beskaffenhet.

Detta skäl hade — säges i promemorian — förlorat sin giltighet.
Justitiekanslerns göromål hade nämligen ökats till den grad, att om dem
numera ej kunde sägas, att de icke äro af synnerligen ansträngande beskaffenhet.

De af justitiekanslern handlagda ärendena utgjorde under femårsperioden
1871—1875 i medeltal, de i »allmänna diariet:» upptagna 276,4
och de i »kungl. remissdiariet» 21,8. För perioden 1901—1905 gestaltade
sig däremot medeltalssiffrorna sålunda:

allmänna diariet.......... 466,8

kungl. remissdiariet.........55,8

supplikdiariet...........157,6

besvärsdiariet...........50,5

Till målen i allmänna diariet hörde de rättegångar, i hvilka justitiekanslern
hade att bevaka kronans rätt. Bland dem hade särskildt de s. k. vattenmålen
ökats. På senare åren hade nämligen de i enskild ägo befintliga
vattenfallen börjat begagnas och bebyggas; de allmänna ombuden vid
vattensynerna erlade i regel vad mot underrättens utslag; med anledning
däraf komme vattenmålen nästan utan undantag under justitiekanslerns
pröfning. I dessa mål, likasom i allmänhet i kronans öfriga rättegångar,
gällde det att iakttaga och bevaka viktiga allmänna intressen, och målen
vore både vidlyftiga och svåra samt toge mycken tid i anspråk.

De ärenden, hvilka från de särskilda statsdepartementen remitterades
till justitiekanslern för utlåtandes afgifvande, hade mer än fördubblats.
I dessa ärenden framställdes rätt ofta till justitiekanslern spörsmål, för hvilkas
besvarande fordrades mycket arbete och eftertanke samt ej sällan åstadkommande
af ytterligare utredning. Koncepten till dessa underdåniga
utlåtanden uppsattes äfven egenhändigt af justitiekanslern, enär hjälp därtill
i allmänhet ej kunde påräknas af sekreteraren, hvilken vore sysselsatt
med granskning af arbetsredogörelserna från de centrala ämbetsverken och
Konungens befallningshafvande, fånglistor och mera dylikt.

I supplikdiariet intoges de ärenden, hvilka af Hans Maj:t Konungen
öfverlämnades till justitiekansler!!. Dessa ärenden, hvilka tillförne voro
fåtaliga och då ej diariefördes, vore visserligen i regel ej af synnerligen
svår eller vidlyftig beskaffenhet, men de toge dock tid, enär supplikanterna
ofta hänvisades att personligen söka justitiekanslern, som då tillhandaginge
dem med råd och upplysningar samt skriftväxling i deras angelägenheter.

Från och med år 1902 hade justitiekanslern ålagts pröfva, huruvida
allmän åklagare borde hos Kungl. Maj:t fullfölja talan i brottmål. Dessa
mål, i hvilka justitiekanslern emellertid hade att påräkna hjälp af en för
ändamålet anställd amanuens, hade äfven bidragit att öka göromålen.

Då justitiekanslern icke vore tillförsäkrad rätt till semester, nödgades
han, för erhållande af motsvarande frihet från göromålen, begära
tjänstledighet, hvarvid han ginge miste om sina tjänstgöringspenningar.
Man kunde således säga, att hans löneförmåner i verkligheten icke uppginge
ens till 8,000 kronor.

I promemorian uttalas ock, att ingen annan ämbetsman i motsvarande
ämbetsställning vore så lågt aflönad som justitiekanslern. Med hänsyn
såväl därtill som till de ökade göromålen och de stegrade lefnadskostnaderna
måste säges det vidare — en reglering af justitiekanslerns
löneförmåner anses af behofvet påkallad. Och på grund af hans åmbetsställning
samt hans viktiga och numera mycket omfattande göromål syntes
det kunna ifrågasättas, huruvida han icke borde i aflöningshänseende likställas
med justitieråden.

Summariska uppgifter angående antalet till justitiekansler»

ämbetet inkomna mål.

Sedan framställning gjorts om erhållande af en jämförande sammanställning
rörande antalet ärenden, som till justitiekanslersämbetet inkommit
under en del år från den tidpunkt, då nuvarande aflöningsförmåner fastställdes
för justitiekanslern och den vid hans expedition anställda ordinarie
personal, har kommittén fått mottaga de uppgifter, som innefattas i följande
tabeller. Uppgifterna äro meddelade i öfverensstämmelse med årsförteckningar,
afgifna till Kungl. Maj:t rörande de af justitiekanslern handlagda
mål och ärenden af olika slag.

År.	Kungl. Maj:ts remisser.	Från Hans Maj:t Konungen öfverläm-nade sup-plikmål	Krono- mål.	Angifvelser och anmälan-den af myn-digheter och enskilda för åtal samt in-om justitie-kanslersäm-betet gjorda anmärk-ningar.	Ärenden rörande lands- och stads- flskaler.	Fram-ställningar om full-följande af under-dåniga besvär i brottmål.	Öfriga af justitie-kanslers-ämbetet handlagda ärenden.	Summa.
1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
1876 .....	32		17	56	81		74	260
1877 .....	28	—	22	62	78	—	78	268
1878 .....	25	—	19	56	62	—	82	244
1883 .....	29	—	24	46	80	—	126	305
1888 .....	41	97	34	112	133	—	119	536
1893 .....	44	106	22	73	167	—	100	512
1898 .....	60	108	37	75	197	—	107	584
1903 .....	61	171	35	113	213	47	129	769
1904 .....	82	169	16	118	193	61	138	777
1905 .....	64	152	21	106	187	48	125	703
1906 .....	134	189	26	90	202	48	149	838
1907 .....	92	119	25	140	225	49	173	823

“Vo» Löneregleringskommilténs bet. XIII.

I tabellen å sid. 25 under 1 och 4 upptagna mål hafva föranledt åtal

till följande antal.

	Tryck- frihets- åtal.	Annat åtal.	Summa.			Tryck- frihets- åtal.	Annat åtal.	Summa.
• År 1876 ......		6	6	År 1898 ......	3	8	11
> 1877 ......	3	*) 36	39	1	1903 ......	1	7	8
> 1878 ......	—	6	6	>	1904 ......	2	12	14
> 1883 ......	4	8	12	>	1905 ......	4	2	6
> 1888 ......	18	11	29	>	1906 ......	12	6	18
> 1893 ......	8	5	13	>	1907 ......	4	8	12

*) Den höga siffran beror därpå, att dåvarande sundhetskollegium till åtal anmälde ett större
antal apotekare.

Kommitténs förslag.

Af hvad i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen samt i in- justitiekansstruktion
och i andra författningar finnes stadgadt angående justitiekanslern ''Verksamhet
samt hans åligganden och uppgifter framgår nogsamt den stora vikt och
betydelse, som fästats vid den honom anförtrodda ämbetsbefattning.

Den redogörelse, kommittén ofvan lämnat dels angående justitiekanslerns
ämbetsuppgifter dels ock rörande innehållet af vissa till kommittén
öfverlämnade handlingar, och de å sid. 25 intagna summariska uppgifter
angående antalet till justitiekanslersämbetet inkomna mål torde ock ådagalägga
både omfattningen och mångfalden af de till justitiekanslerns ämbetsverksamhet
hörande göromålen äfvensom huruledes dessa i senare tider ökats.

Såsom Konungens högste ombudsman har justitiekanslern att å Konungens
vägnar utöfva funktion såsom högste allmän åklagare och hafva
tillsyn öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad.

Alla fiskaler samt ombudsmän, som hafva lika befattning med dem
i ett eller annat afseende, åligger det att efterkomma och lyda hvad justitiekanslern
å ämbetets vägnar befaller dem.

Han tillsätter stadsfiskaler, undantagandes dem i Stockholm; han
äger att till landsfiskalstjänsters bestridande förordna lämpliga personer.

Han har att, på framställning af åklagare, pröfva, huruvida i brottmål
talan mot hofrätts utslag bör fullföljas; han har ock att i åtskilliga
fall besluta angående fullföljd af talan i kronans civila rättegångar.

Det åligger honom att granska hofrätters, kollegiers och Konungens
befallningshafvandes arbetsredogörelser, jämte de från andra ämbetsverk
och myndigheter afgifna arbetsförteckningar, hvilka Kungl. Maj:t för sådant
ändamål öfverlämnar till honom, äfvensom ägodelningsrätters dagböcker,
fånglistor, arbetsredogörelser från fiskaler, o. s. v.

Han har ock vidare, förutom annat hvarom i instruktion och författningar
förmäles, att afgifva underdåniga utlåtanden i mål och ärenden,
i hvilka Kungl. Maj:t finner lämpligt höra honom.

I sistnämnda hänseende synes justitiekanslern i en senare tid alltmera
tagits i anspråk af regeringen. Under det att år 1878 — då den
nu gällande instruktionen för justitiekanslersämbetet utfärdades — antalet
till justitiekanslern ankomna kungl. remisser utgjorde 25, belöpte de sig
år 1906 till 134 och år 1907 till 92.

Såsom ofvan erinrats, utöfvas den justitiekanslern åliggande tillsynen
öfver rättvisans handhafvande och öfver lagars och författningars efterlefnad,
bland annat, genom granskning af arbetsredogörelser och fånglistor
m. m.

Angående nämnda granskningsarbete inom justitiekanslersexpeditionen
har kommittén å sid. 7—9 meddelat närmai’e upplysningar, som inhämtats
från berörda expedition.

De sålunda inhämtade upplysningarna gifva vid handen, att granskningen
af arbetsredogörelserna från ämbetsverk och myndigheter afser atit
följa och öfvervaka arbetets gång och att tillse, att målens afgörande icke
oskäligen uppskjutes. Af granskningen föranledas muntliga erinringar eller
aflåtande af skrivelser till vederbörande för påskyndande af äldre balanserade
måls afgörande.

Det har ådragit sig kommitténs uppmärksamhet, att, under det hofrätter,
Konungens befallningshafvande och vissa centrala ämbetsverk äro skyldiga
att till justitiekanslern insända arbetsredogörelser eller arbetsförteckningar
samt därjämte från två andra dylika ämbetsverk arbetsförteckningar af
Kungl. Maj:t öfverlämnas till justitiekanslern för granskning, en del andra
centrala ämbetsverk, t. ex. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
öfverintendentsämbetet och landtbruksstyrelsen, icke hafva någon
skyldighet i nämnda hänseende.

Att för styrelserna för de stora kommunikationsverken — statens
järnvägar, post- och telegrafverken — samt för generaltullstyrelsen det skulle
blifva alltför betungande att till justitiekanslern afgifva arbetsredogörelser,
synes uppenbart. Men äfven hvad dessa styrelser angår lärer det väl för

deras chefer få anses af vikt att från olika afdelningar eller byråer erhålla
kortfattade relationer angående balanserade mål; och af sådana relationer,
afgifna rörande ställningen vid årsskifte, borde väl afskrift kunna tillställas
justi tiekanslern. ~~

Kommittén tillåter sig uti ifrågavarande hänseende hemställa,

att det måtte göras till föremål för utredning af
vederbörande statsdepartement, huruvida ej äfven andra
ämbetsverk än de, frän livilka nu arbetsredogörelser eller
arbetsförteckningar öfverlämnas till justitiekanslern för
granskning, må böra åläggas att till justitiekanslersämbetet
aflämna antingen dylika redogörelser eller förteckningar
eller åtminstone kortfattade relationer angående
balanserade mål.

Det är förut antydt, att i en senare tid justitiekanslern alltmera
anlitats af regeringen för afgifvande af underdåniga utlåtanden i mål och
ärenden.

Kommittén tillåter sig att i detta hänseende uttala ett särskildt
önskemål.

I delen I af kommitténs betänkanden, innefattande allmänna förutsättningar
och grunder för en reglering af löneförhållanden m. m. inom
de centrala ämbetsverken, ägnade kommittén en särskild afdelning (sid.
161—167) åt frågan om revision af instruktionerna för nämnda ämbetsverk
i syfte att åstadkomma förenkling och önskvärd likformighet.

Kommittén tillkännagaf där, att den ansett sig, ur mera allmän
synpunkt, böra i förenklingshänseende företaga en jämförande granskning
af då gällande instruktioner för de centrala ämbetsverken och att vid
denna granskning kommittén trott sig finna, att mellan dessa å olika tider
och under olika förhållanden samt på olika departements föredragning tillkomna
instruktioner förekomme skiljaktigheter äfven i sådana afseenden,
där, enligt kommitténs uppfattning, det vore önskvärdt, att bestämmelserna
såvidt möjligt vore af enahanda innehåll.

I sådant hänseende fästade kommittén uppmärksamheten å vissa
särskilda punkter, där genomförande af likformighet i bestämmelser skulle

kunna, mer i stort sedt, bidraga till att förenkla eller inskränka arbetet
inom vederbörande ämbetsverk, understundom äfven inom statsdepartement
och för Kungl. Maj:t.

Men i sammanhang därmed tillät sig kommittén ock att fästa uppmärksamheten
på angelägenheten af en genomgående granskning af bestämmelserna
rörande ämbetsverkens disciplinära domsrätt. Endast exempelvis
anfördes därvid följande:

»Enligt vissa instruktioner — såsom det vill synas utan fasthållande
af skillnaden mellan straffet suspension och säkerhetsåtgärden afstängning
från tjänsteutöfning — kan suspension gå i verkställighet utan hinder af
besvärs anförande.

Understundom angifves ej maximum för böter eller suspension,
någon gång kan maximum af böter vara 3 månaders aflöning, i andra
fall åter 1 månads lön eller arfvode. Ibland förekomma ej böter såsom
form för disciplinär bestraffning, men väl andra strafformer.

Hvarthän talan skall från vederbörande ämbetsverk fullföljas i disciplinära
bestraffningsmål, är ock föremål för skiljaktiga bestämmelser till
och med beträffande verk, för hvilka någon anledning till olika bestämmelser
i detta hänseende väl näppeligen förefinnes. Så fullföljas besvär
mot beslut i dylika mål, meddelade af öfverbibliotekarien i kungl.
biblioteket och intendenten vid nationalmusei konstafdelning, i justitierevisionsexpeditionen
för afgörande af Kungl. Maj:t i dess högsta domstol,
under det att besvär mot enahanda beslut, meddelade af riksarkivarien,
fullföljas i ecklesiastikdepartementet, för att af göras af Kungl. Maj:t i
statsrådet».

Beträffande forum för de till domstol hänskjuta mål om brott i
tjänsten ansåg kommittén med fog kunna ifrågasättas, om dåmera verkligen
skäl förefunnes för att generaldirektörer inom vissa verk (med till
och med lägre aflöning än vissa andra generaldirektörer) skola för ämbetsfel
åtalas inför Kungl. Maj:t i dess högsta domstol, under det att för
öfriga generaldirektörer Svea hofrätt är laga forum. Kommittén erinrade
äfven, att, medan underordnade tjänstemän inom vissa ämbetsverk hade
hofrätt till forum, motsvarande tjänstemän inom andra verk hade till forum
allmän underdomstol.

Det är kommitténs öfvertygelse, att en revision af gällande instruktionsbestämmelser
för centrala ämbetsverk, särskildt i hvad angår disciplinär
domsrätt och forum för till domstol hänskjutna mål rörande tjänsteförseelser,
fortfarande är af behof påkallad.

Intill dess en sådan revision kan anses böra vidtagas, skulle det
emellertid enligt kommitténs åsikt vara synnerligen lämpligt, om, då till
vederbörande statsdepartement från ämbetsverk eller myndighet inkommer
instruktionsförslag, hvari finnas upptagna bestämmelser rörande disciplinär
domsrätt och rörande forum för till domstol hänskjutna mål beträffande
tjänsteförseelser, förslaget, före dess pröfning hos Kungl. Maj:t, blefve remitteradt
till utlåtande af justitiekanslern i nyssberörda delar. Han bör
ju få anses särskildt sakkunnig i detta hänseende, allrahelst som det redan
är honom pålagdt såsom Konungens högste ombudsman att hafva tillsyn
däröfver, att alla instruktioner varda iakttagna och efterlefda.

Såsom redan är nämndt, föreslog Kungl. Maj:t vid 1876 års riksdag, Justitiekanaatt
justitiekanslerns aflöning måtte bestämmas till 9,000 kronor, d. v. s.,erM ammn9-samma belopp, som sedermera kom att utgöra aflöningen till generaldirektörer
i normalgrad.

Riksdagen fann emellertid aflöningen till justitiekanslern ej böra
sättas högre än till 8,000 kronor. Enligt Riksdagens uppfattning kunde
nämligen de med j ustitiekanslerns ämbete förenade göromål, om än viktiga,
ej anses vara af synnerligen ansträngande beskaffenhet.

Med de kraf, som numera ställas och än vidare må böra ställas på
innehafvaren af justitiekanslersbefattningen, vill det synas kommittén, som
om vid nu förestående lönereglering aflöningen till justitiekanslern bör
sättas lika med hvad som anses skäligt för generaldirektörer i normalgrad.

Och enär aflöningen för dessa blifvit vid löneregleringar, som af Riksdagen
beslutats åren 1907 och 1908, bestämd till 11,000 kronor, däraf 7,000 i
lön, 3,000 i tjänstgöringspenningar och 1,000 i ortstillägg, har kommittén ansett
sig böra för justitiekanslern föreslå enahanda aflöning, på lika sätt fördelad.

Kommittén hemställer alltså,

att justitiekanslern må erhålla en aflöning afl
11,000 kronor, däraf 7,000 i lön, 3,000 i tjänstgöringspenningar
och 1,000 i ortstillägg.

flen of riga ordinarie
perso
nalen vid justitiekanslers

ämbetet.

Sedan vid 1878 års riksdag två förutvarande kopisttjänster vid justi-
tiekanslersexpeditionen indragits, utgöras de biträdande ordinarie tjänste''
männen därstädes af en sekreterare och en registrator. En ordinarie vaktmästare
finnes ock vid expeditionen.

I det underdåniga utlåtande, som justitiekanslern afgaf den 25 oktober
1902 i anledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901, uttalade
han att, enär, efter det de hos justitiekanslern anställda ordinarie tjänstemännens
antal vid föregående lönereglering inskränkts till två, göromålen i
justi tiekanslersexpeditionen väsentligen ökats, det syntes honom uppenbart, att
någon ytterligare indragning af tjänster inom expeditionen ej kunde äga rum.

Kommittén har ej heller tänkt sig ytterligare indragning af någon
ordinarie tjänst vid justitiekanslersexpeditionen. Men kommittén vill
uttala såsom sin bestämda uppfattning, att, därest aflöningen för sekreteraren
och för registratorn varder förhöjd, på sätt och med de villkor
kommittén nedan föreslår, och därest såsom en förutsättning därför jämväl
stadgas den normalarbetstid å tjänsterummet, som är afsedd för flertalet
centrala ämbetsverk, af bemälda sekreterare och registrator må kunna
förväntas en väsentligt ökad arbetsprodukt och i följd däraf behofvet af
amanuenser väsentligen förminskas.

Justitiekanslern har i den promemoria, för hvars innehåll redogöres
å sid. 22—24, meddelat, att i de ärenden, hvilka från de särskilda statsdepartementen
remitteras till justitiekanslern för utlåtandes afgifvande, rätt
ofta till honom framställas spörsmål, för hvilkas besvarande fordras mycket
arbete och eftertanke samt ej sällan åstadkommande af ytterligare utredning,
och att koncepten till dessa underdåniga utlåtanden uppsättas
egenhändigt af justitiekanslern, enär hjälp därtill i allmänhet ej kan påräknas
af sekreteraren, hvilken är sysselsatt med granskning af arbetsredogörelserna
från centrala ämbetsverk och Konungens befallningshafvande,
fånglistor och mera dylikt.

Enligt gällande instruktion för justitiekansler sämbetet åligger det
emellertid sekreteraren att biträda vid utarbetandet af de från Kungl. Maj:t
till justitiekanslern remitterade ärenden samt uppsätta de skrivelser, som
däraf föranledas, äfvensom memorial i såväl dessa som andra ärenden,
hvilka det tillkommer justitiekanslern att anmäla hos Kungl. Maj:t.

Bland de åligganden, som tillhöra registratorn, förekommer ock
skyldighet att biträda vid granskningen af fånglistor, arbetsförteckningar,
redogörelser, dagböcker m. m.;

hvarjämte i instruktionen stadgas, att amanuenserna skola biträda
vid granskning af fånglistor, arbetsredogörelser och dylikt.

Huru än, af en eller annan anledning, arbetet hittills ansetts
böra fördelas mellan tjänstemännen vid justitiekanslersexpeditionen,
håller kommittén dock före, att efter skedd lönereglering arbetet bör så
ordnas, att justitiekanslern må erhålla kraftigt och värdefullt biträde af
sekreteraren vid de utrednings- och uppsättningsgöromål, som föranledas
af de från Kungl. Maj:t till justitiekanslern remitterade ärenden. Och då
enligt den för statskontoret den 18 oktober 1907 utfärdade instruktion, §
7 mom. 3, sekreteraren i nämnda verk kan åläggas föredragningsskyldighet,
vill det synas kommittén, att i den nya instruktion, hvilken efter löneregleringen
säkerligen kommer att utfärdas för justitiekanslersämbetet, en föreskrift
bör intagas, på grund hvaraf sekreteraren må kunna åläggas att
öfvertaga den föredragning inför justitiekanslern af brottmål, hvilken
kräfves för bedömande, huruvida talan må böra fullföljas mot hofrätts utslag.
Därigenom skulle inbesparas arfvode till en för sådan föredragning anställd
särskild amanuens.

I den nya instruktion, som må komma att utfärdas för justitiekanslersämbetet,
bör enligt kommitténs åsikt äfven beträffande registratorn
gifvas uttryck åt krafvet på ökad tjänstgöringsskyldighet.

Till jämförelse i detta hänseende må här erinras om bestämmelser
för vissa andra myndigheter.

I instruktionen för försäkringsinspektionen den 31 december 1903
(svensk författningssamling n:r 138) finnes i § 18 stadgadt, att registratorn
hos nämnda myndighet åligger, utöfver särskildt angifna göromål beträffande
diarieföring, bearbetning af statistiskt material m. m., förrätta de
göromål, hvilka inspektionen kan finna lämpligt att uppdraga åt honom.

Enligt de jämlikt kungl. bref den 10 november 1882 (svensk författningssamling
n:r 59) för domänstyrelsen gällande föreskrifter är revisorn
hos nämnda styrelse skyldig att jämte revisions- och kassagöromål
biträda med notariegöromål i den mån sådant af honom påkallas, samt

M1/o8 LöneregleringskommUténs bet. Xlll. 5

bokhållaren pliktig att jämte förandet af räkenskaper biträda med notariegöromål
och revision af räkenskaper.

Efter hvad förut är nämndt, åtnjuta sekreteraren, registratorn och
vaktmästaren vid justitiekanslersämbetet enahanda aflöningar å stat,
som vid 1870-talets löneregleringar fastställdes för vederbörande normalgrader
vid centrala ämbetsverk; och då vid nu förestående lönereglering
ifrågavarande befattningar enligt kommitténs åsikt böra bibehållas i motsvarande
normalgrader, sådana de blifvit vid 1907 års riksdag fastställda
för statskontoret och arméförvaltningen samt vid 1908 års riksdag för
vissa andra ämbetsverk, hemställer kommittén beträffande sekreteraren,
registratorn och vaktmästaren vid justitiekanslersämbetet,

att sekreteraren må fortfarande hänföras till andra
normalgraden för tjänstemän i centrala ämbetsverk med
en aflöning af 5,800 kronor, däraf 3,600 i lön, 1,800
i tjänstgöringspenningar och 400 i ortstillägg, hvartill
kunna komma två ålderstillägg till lönen, det ena med
500 kronor efter fem år och det andra, likaledes med
500 kronor, efter ytterligare fem år;

att registratorn såsom tjänsteman i första normalgraden
må tilldelas en aflöning af 4,000 kronor, däraf
2,200 i lön, 1,500 i tjänstgöringspenningar och 300 i
ortstillägg, hvartill kunna komma tre ålderstillägg till
lönen, hvart och ett å 500 kronor, det första efter fem
år, det andra efter ytterligare fem år och det tredje efter
än ytterligare fem år;

att aflöningen till vaktmästaren må utgöra 1,200
kronor, däraf 700 i lön, 350 i tjänstgöringspenningar
och 150 i ortstillägg, hvartill kan komma ett ålderstillägg
till lönen efter fem år med 100 kronor; samt

att i blifvande stat den bestämmelsen intages, att,
därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad
samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår,
ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas
100 kronor årligen.

I skrivelser den 14 maj 1907 n:r 131, angående ny aflöningsstat
för statskontoret, och n:r 145, angående organisation af arméns centrala
förvaltningsmyndighet, tillkännagaf Riksdagen, att den såsom förutsättning
för sitt godkännande af de föreslagna nya aflöningsstaterna för statskontoret
och arméförvaltningen uppställt, att Kungl. Maj:t före den 1 januari
1908, då staterna skulle träda i kraft, meddelat föreskrift därom, att samtliga
ordinarie tjänstemän och betjänte skola, i den mån ej undantag kunna
anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å
tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar hvarje söckendag.

Vidkommande uttrycket »i den mån ej undantag kunna anses böra
stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas» säges i Riksdagens
skrifvelse angående statskontoret, hurusom det afsetts, att under det senare
fallet skulle inrymmas t. ex. de tillfällen, då en tjänsteman för utförande
af ett eller annat arbete i tjänsten å annan plats än tjänstelokalen, såsom
i annat ämbetsverk, arkiv eller dylikt, under en eller flera timmar måste
vara från tjänstelokalen frånvarande. Med uttrycket »i den mån ej undantag
kunna anses böra stadgas» hade Riksdagen afsett, bland andra, de fall,
då en mera allmän föreskrift om inskränkning i arbetstiden, afseende t.
ex. en längre tidsperiod och hela ämbetsverket, funnes böra medgifvas.
Riksdagen hade därvid i första rummet haft sin uppmärksamhet riktad på
tjänstgöringen under sommarmånaderna. Då nämligen erfarenheten gåfve
vid handen, att ett behörigt skötande af tjänsten under denna del af året,
på grund af det i allmänhet i något mindre mängd inkommande arbetsmaterialet,
ställde mindre kraf på arbetsintensiteten inom ämbetsverken
än under året i öfrigt, och då därtill komme, att ett strängt fasthållande
af regeln om 6 timmars tjänstgöring under ifrågavarande tid otvifvelaktigt
i många fall skulle ställa sig hindrande i vägen för tjänstemannen att
tillbringa den tjänstefria delen af dygnet på landet, hade Riksdagen ansett,
att möjlighet borde förefinnas att under exempelvis tiden juni—augusti
medgifva skälig nedsättning i ifrågavarande tjänstgöringstid.

Beträffande frågan, af hvilken myndighet och i hvilken ordning pröfningen
af omhandlade undantagsfall skulle verkställas, hade Riksdagen
funnit lämpligast, att föreskrifter i detta afseende meddelades af Kungl.
Maj:t i ämbetsverkets instruktion. Bestämmelser i ämnet hafva sedermera

Utsträckt

arbetstid.

intagits i de instruktioner, som den 11 och 18 oktober 1907 utfärdats för
arméförvaltningen och statskontoret.

Vid antagandet år 1908 af nya aflöningsstater för vissa andra ämbetsverk
har Riksdagen ansett sig böra, i öfverensstämmelse med hvad år 1907
beslöts vid löneregleringen för statskontoret och arméförvaltningen, uppställa
föreskrift i ofvan angifna riktning såsom förutsättning för ikraftträdandet
af de nya staterna.

Under åberopande af hvad sålunda förekommit, tillåter sig kommittén
jämväl hvad justitiekanslern och den öfriga till justitiekanslersämbetet
hörande ordiharie personalen angår hemställa,

att såsom förutsättning för den blifvande nya aflöningsstaten
uppställes, att samtliga ordinarie tjänstinnehafvare
skola, i den mån ej undantag kunna anses böra
stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas,
vara ä tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar hvarje
söckendag.

Aflön/ngsfillkor.

Såsom förut är nämndt, innefattas nu gällande aflöningsvillkor
för justitiekanslern uti kungl. kungörelsen den 19 maj 1876 och för öfriga
ordinarie tjänstinnehafvare vid justitiekanslersämbetet i kungl. kungörelsen
den 12 juli 1878.

Vid den blifvande nya staten synas kommittén böra i tillämpliga
delar fästas enahanda aflöningsvillkor, som vid 1907 års riksdag antogos
för statskontoret. I sådant hänseende lära ock justitiekanslern samt hos
honom anställda sekreterare och registrator böra få komma i åtnjutande af
den semesterförmån, som tillkommer tjänstemän inom motsvarande lönegrader
i statskontoret m. fl. ämbetsverk.

Kommittén hemställer,

att för åtnjutande af de aflöning sförmåner, som
för justitiekanslern och den öfriga till justitiekanslersämbetet
hörande ordinarie personalen varda upptagna i
blifvande ny stat, måtte fastställas följande villkor och
bestämmelser, nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning vid ifrågavarande
ämbetsverk skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af ämbetsverket eller eljest i allmänhet kan varda stadgad,
samt i sådant hänseende vara pliktig att, med bibehållande
af den tjänstegrad och den aflöning han innehar, efter
ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningen
förenade göromål;

att med ordinarie befattning vid ifrågavarande
ämbetsverk icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens
eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk
ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad
slag som helst, såframt ej, hvad angår justitiekanslern,
Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan
befattning, justitiekanslern uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag
eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för
tjänstgöringen i ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen
kunna fä tills vidare mottagas och bibehållas;

att tjänstgöring spenning ar få uppbäras endast för
den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från
tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit
befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning
förrätta, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget, men
att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande,
enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess

utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller
i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest
är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
att under ledigheten utöfver sina tjänstg öring spenningar
afstå så mycket af lönen eller ortstillägget,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt;

att aflöning ej md utgå till tjänsteman eller vaktmästare
för tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller vaktmästare varder afstängd
från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af
hans aflöning, som icke pröfvas böra användas till befattningens
uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida
det ej befinnes skäligt låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för
beredande af semester, registratorn skall vara skyldig att,
om han förordnas till sekreterarbefattningen, densamma,
mot åtnjutande i förstnämnda fall af de för befattningen
anslagna tjänstg öring spenning ar, men i senare fallet af
däremot svarande belopp i stället för egna tjänstg öringspenningar,
bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre
månader under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af befattning är i staten medgifven,
tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda
efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer
än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för
att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens
tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att
härvid icke må föras honom till last den tid han åtnjutit
semester, och för andra förhöjningen, om sådan äger

rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt
för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än
ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under
iakttagande, hvad hvar och en af omförmäla löneförhöjningar
angår, att den högre aflöning en ej får tillträdas
förr än vid början af kalenderåret näst efter det,
hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd;
börande löntagare därvid tillgodoräknas den tid, som
före den nya aflöning sstatens trädande i kraft förflutit
från hans tillträde till befattningen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension,
icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan
hinder för gör omålens'' behöriga gång kan ske, åtnjuta
semester, justitiekanslern och sekreteraren hvardera under
en och en half månad, samt registratorn under en månad
att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom
ortstillägget utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad
i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning,
som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen
stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöning sstaten,
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, upphörande af eller minskning i extra
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå
för bestyr i sammanhang därmed.

Därjämte torde, likaledes i öfverensstämmelse med hvad som blifvit
bestämdt för statskontoret, höra förklaras,

att enhvar, som med eller efter ingången af det
år, med hvars början den nya staten träder i kraft,
tillträder befattning vid ifrågavarande ämbetsverk, skall
vara pliktig att underkasta sig ofvanberörda villkor och
bestämmelser, samt

att de förutvarande innehafvare af befattningar
vid ämbetsverket, hvilka icke före viss angifven tidpunkt
anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som
icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna
vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner
äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna
i förenämnda lag, vid den rätt till pension, som
dittills tillkommit dem.

arf!oden''åt ^ den ordinarie staten för justitiekanslersexpeditionen finnes, såsom

amanuenser, förut är antydt, uppfördt ett anslag å 2,500 kronor »till amanuenser, vikasättningar,
riatsersättning, renskrifning m. in.»; hvarjämte år efter år alltifrån 1902
renm.r''m.''n9 funnits på extra stat anvisadt ett belopp af 3,500 kronor till ökadt arbetsbiträde
åt justitiekanslersämbetet.

Det statsrådsprotokoll för den 15 mars 1907, som var bilagdt den
kungl. propositionen (n:r 100) till samma års Riksdag angående ny aflöningsstat
för statskontoret, gifver vid handen, att vid behandling af anslagstiteln
till vikariat, renskrifning, flitpenningar och extra biträden hos sistnämnda
ämbetsverk chefen för finansdepartementet erinrade, att löneregleringskommittén
i sitt allmänna principbetänkande (delen I) till behandling upptagit
frågan angående grunderna för den extra personalens i de centrala
ämbetsverken anställning och aflöning; hvarjämte departementschefen anmälde
i vissa delar en underdånig petition af den 17 maj 1905 från styrelsen
för »de extra ordinaries förening».

För egen del anförde departementschefen, bland annat, följande.

Såsom löneregleringskommittén framhållit, vore ordnandet af den extra
ordinarie tjänstemannapersonalens inom de centrala ämbetsverken ställning
såväl med afseende å sättet för denna personals antagande som i fråga
om dess tjänstgöring och aflöning utan tvifvel en angelägenhet af icke
ringa vikt ej mindre för det allmänna än äfven för tjänstemännen själfva.

Att härvid en viss likformighet emellan de centrala ämbetsverken
vore önskvärd, fann departementschefen vara tydligt. Dock kunde naturligen
understundom ifrågavarande befattningar inom olika ämbetsverk vara af mer
eller mindre olikartad beskaffenhet och olikheter däraf påkallas såväl med
afseende på kompetensvillkoren för anställning i befattning af förevarande
slag och sättet för arbetets ordnande som ock med afseende å aflöningen.

Hvad särskildt aflöningsförhållandena beträffade, syntes det vara lämpligt,
att de allmänna grunderna för aflöningen fastställas af Kungl. Maj:t,
om det ock naturligen måste öfverlåtas åt vederbörande ämbetsverk och
myndigheter att inom den sålunda gifna ramen närmare ordna hithörande
förhållanden.

Vidkommande de fast anställda amanuenserna, utginge arfvodena till
dessa med tämligen växlande belopp inom olika ämbetsverk, beroende
af befattningarnas beskaffenhet och omfattningen af därmed förenade göromål.
Gifvet syntes det äfven vara, att, om ock större likformighet härutinnan
vore eftersträfvansvärd, det dock icke gärna kunde komma i fråga att,
på sätt i omförmälda petition begärts, genom en allmän bestämmelse fastslå
ett visst minimiarfvode för befattningar af ifrågavarande slag, afsedt att
under alla förhållanden tillämpas. Uti ifrågavarande befattningars natur
läge nämligen, att därtill hörande åligganden svårligen kunna annat än
efter pröfning af förhållandena inom hvarje särskildt verk bedömas. Minimiarfvodets
belopp måste alltid i viss mån blifva beroende af befattningens
art, därför erforderlig utbildning m. m.

Beträffande flertalet centrala ämbetsverk och under förutsättning
af en tjänstgöring af den omfattning kommittén tänkt sig såsom den i
förevarande fall normala1, syntes emellertid såsom regel arfvode för tjänst
af ifrågavarande beskaffenhet icke böra beräknas lägre än till 1,200 kronor

1 Fyra timmars arbete hvarje söckendag, förekommande hemarbete inberäknadt.

681/o8 Lönereglering skommitténs bet. XIII. 6

för år räknadt, hvilket belopp redan torde tämligen allmänt betraktas såsom
minimiarfvode för befattning med en så pass utsträckt tjänstgöringsskyldighet,
som kommittén förutsatt. Om befattningen vore jämförelsevis mera kräfvande
eller tjänstetiden afsevärdt längre, än af kommittén angifvits, syntes
det dock vara uppenbart, att ett arfvodesbelopp af 1,200 kronor icke under
nuvarande förhållanden kunde anses tillräckligt. Inom vissa af statsdepartementen,
där emellertid arbetstiden för ifrågavarande amanuenser i
medeltal torde något öfverstiga hvad kommittén förutsatt såsom den normala,
äfvensom inom åtskilliga andra verk, där ett liknande förhållande ägde
rum, torde ock redan ifrågavarande arfvoden tämligen allmänt utgå med
1,500 kronor om året. Tydligt vore äfven, att dessa arfvodens belopp i
viss mån måste blifva beroende äfven af tilloppet af sökande till ämbetsverken
och möjligheten att erhålla lämpliga biträdande arbetskrafter till
erforderligt antal.

Att, på sätt i omförmälda petition blifvit ifrågasatt, beträffande
ifrågavarande befattningar på förhand fastställa ålderstillägg, att utgå med
tillämpning af de för ordinarie tjänstebefattningar gällande grunder, ansåg
departementschefen icke vara med ifrågavarande befattningars natur förenligt.
Däremot syntes honom intet hinder böra möta att, i mån som
vederbörande befattningshafvare genom ådagalagd flit och duglighet gjorde
sig däraf förtjänta, efter viss tids tjänstgöring, enligt hvad skäligt pröfvas,
höja arfvodet. Enär ofta nog två befattningar af ifrågavarande slag förenas
på samma hand, syntes — under förutsättning att begynnelselönen för
första gradens tjänst bestämdes till 4,000 kronor — en dylik förhöjning
af arfvodet, åtminstone under vanliga förhållanden och ifall arbetstiden
som regel icke ginge utöfver hvad kommittén förutsatt såsom den regelmässiga,
böra stanna vid 2,000 kronor.

I likhet med flertalet af de i ärendet hörda ämbetsverken ansåg
departementschefen skäligt, att nu ifrågavarande tjänstemän vid sjukdom,
där denna icke öfverskrede viss tid, exempelvis ett år, tillerkännas rätt
att bibehålla en del af deras arfvode, hvilken lämpligen syntes böra bestämmas
till två tredjedelar däraf. Detsamma syntes böra gälla vid sådan
tjänsteman meddeladt förordnande att sköta ordinarie tjänst under ordinarie
innehafvares semester eller tjänstledighet, i sistnämnda fall dock na -

turligen med den inskränkning, som kunde föranledas däraf, att den tjänstledige
pröfvas böra till vikarien afstå någon del af lönen. Amanuens,
som åtnjuter ledighet för svag hälsas vårdande, syntes däremot böra vara
pliktig att afstå så stor del af sitt arfvode, som erfordras för amanuensbefattningens
skötande eller eljest pröfvas skäligt.

Likaså fann departementschefen önskvärdt och billigt, att åt ifrågavarande
tjänstemän, hvilka i allmänhet måste tjänstgöra ganska lång tid,
innan de erhålla fast arfvode, som regel beredes tillfälle till någon tids
ledighet under hvarje år utan skyldighet att därunder afstå någon del af
arfvodet. Dock måste naturligen alltid en dylik förmån blifva beroende
däraf, huruvida göromålen inom vederbörande ämbetsverk sådant tillåta,
äfvensom däraf, huruvida förekommande behof af vikarier för ordinarie
tjänstemän ändock kan på lämpligt sätt tillgodoses. Därest en föreskrift i
dylik riktning ansåges böra meddelas, syntes densamma därför endast böra
erhålla formen af ett bemyndigande för vederbörande verk att, där så funnes
lämpligen kunna ske, meddela dylik ledighet åt ifrågavarande tjänstemän
med rätt för dem att under ledigheten bibehålla arfvodet.

Hvad angår den tid, under hvilken sådan ledighet bör ifrågakomma,
framhöll departementschefen, att detta i viss mån bör bero af befattningens
beskaffenhet. Såsom regel torde densamma dock, med hänsyn därtill
att första gradens tjänsteman endast äger rätt att åtnjuta en månads
semester, lämpligen böra begränsas till 2 a 3 veckor, med iakttagande att,
därest samma tjänsteman innehar mer än en befattning af ifrågavarande
slag, ledigheten vid båda befattningarna, såvidt möjligt, förlägges till
samma tid.

Då amanuens med fast arfvode för sjukdom eller eljest åtnjuter
ledighet eller förordnas att uppehålla ordinarie befattning, borde åtminstone
i regel gälla, att annan extra ordinarie tjänsteman, där lämplig sådan
finnes att tillgå, förordnas att bestrida amanuensbefattningen mot den aflöning,
hvilken inom verket anses böra utgöra begynnelsearfvode för sådan
befattning, som är i fråga.

Att, såsom i petitionen blifvit ifrågasatt, extra ordinarie tjänstemän,
som icke åtnjuta fast arfvode, skulle på förhand tillförsäkras gratifikation
till visst belopp för månad, ansåg departementschefen icke kunna ifråga -

komma, då arbetet för dessa tjänstemän så till beskaffenhet som mängd
säkerligen i allmänhet måste blifva tämligen växlande. Ersättningen kunde
därför beträffande dem svårligen bestämmas att utgå efter på förhand bestämda
grunder. En annan sak vore, att det gifvetvis måste anses önskvärd^
att vederbörande anslag tillmätas så, att desamma lämna möjlighet
till beredande af skälig uppmuntran och nöjaktig godtgörelse äfven åt
dessa tjänstemän.

Departementschefen framhöll slutligen, att med hvad han uttalat
angående grunderna för aflönandet af den extra ordinarie tjänstemannapersonalen
vid de centrala ämbetsverken han naturligen icke afsett, att de
af honom föreslagna grunderna skulle utan vidare komma till tillämpning
vid dessa ämbetsverk i allmänhet, helst naturligen detta beträffande hvarje
verk ytterst måste blifva beroende däraf, huruvida för ändamålet tillgängliga
medel därtill lämnade tillgång, utan han hade därmed, i det sammanhang
uttalandet skedde, endast velat utreda, .i hvad mån hänsyn till
de i omförmälda petition framställda önskemål borde tagas vid beräkningen
af det för aflönande af den extra ordinarie tjänstemannapersonalen inom
statskontoret erforderliga anslag.

I öfverensstämmelse med hvad departementschefen hemställt, föreslogs
i den kungl. propositionen, att anslaget »till amanuenser, vikariatsersättning,
renskrifning och flitpenningar» vid statskontoret måtte höjas
från 25,900 till 30,700 kronor. Därvid var, såsom af statsrådsprotokollet
framgår, afsedt, att å anslaget jämväl skulle finnas medel till ersättande
af fast anställda amanuensers vikarier under sjukdom och ledighet samt
förordnande att bestrida ordinarie tjänst.

Riksdagen tillkännagaf i sin skrifvelse den 14 maj 1907 (n:r 131)
angående ny aflöningsstat för statskontoret, att Riksdagen funnit den föreslagna
förhöjningen af nämnda anslag vara af behofvet påkallad, särskildt
för beredande, på sätt föreslagits, af möjlighet att kunna höja de då i
allmänhet med 1,200 kronor utgående amanuensarfvodena till högst 2,000
kronor. Riksdagen uttalade emellertid, att, i den mån ett sådant arfvode
förhöjdes, en något längre arbetstid å tjänsterummet än den då för amanuenserna
gällande skäligen syntes kunna utkräfvas af den, som finge
uppbära det förhöjda arfvodet.

Till det statsrådsprotokoll för den 13 mars 1908, som finnes fogadt vid
den kungl. propositionen (n:r 101) till 1908 års Riksdag angående reglering
af löneförhållandena m. m. vid kammarkollegium, har chefen för finansdepartementet
erinrat, att rörande grunderna för aflöningen till de mera
fast anställda amanuenserna inom de centrala ämbetsverken han utförligt
uttalat sig vid föredragningen den 15 mars 1907 af frågan om ny
lönereglering för statskontoret. Han utgick därvid framhölls vidare •
från den uppfattning, att, under förutsättning af en tjänstgöring af den
omfattning löneregleringskommitten syntes hafva förutsatt såsom den normala,
minimiarfvodet för amanuens i centralt ämbetsverk under vcinligci
förhållanden numera i allmänhet icke kunde beräknas lägre än 1,200 a 1,500
kronor för år räknadt med eventuell förhöjning i mån af visad flit och
duglighet till 2,000 kronor om året.

I anseende härtill och med hänsyn till de arfvodesbelopp, som redan
nu utgå till amanuenserna i kammarkollegium, ansåg departementschefen
det belopp, som vid kammarkollegii nya organisation erfordras för aflöning
åt amanuenser, icke böra beräknas lägre ån kommittén föreslagit, motsvarande
i medeltal 1,800 kronor för dem hvar.

Departementschefen erinrade jämväl, att vid berörda tillfälle den 15
mars 1907 han i sammanhang med behandlingen af hithörande spörsmål
uttalade den mening, att fast anställd amanuens i centralt ämbetsverk äfven
borde tillerkännas rätt att vid sjukdom, ej öfverskridande viss tid, samt vid
förordnande å ordinarie tjänst under den ordinarie innehafvarens semester
eller tjänstledighet såsom regel bibehålla en del af am anuen sarfvodet, hvilken
lämpligen syntes böra bestämmas till två tredjedelar, äfvensom att dylik
amanuens borde beredas tillfälle att, i den mån förhållandena inom vederbörande
ämbetsverk sådant tilläte, årligen erhålla någon tids ledighet, förslagsvis
beräknad till 2 å 3 veckor, utan skyldighet att afstå någon del af
arfvodet. Departementschefen hade därjämte vid samma tillfälle såsom önskvärdt
framhållit, att, då amanuens med fast arfvode för sjukdom eller eljest
åtnjöte ledighet eller förordnades att uppehålla ordinarie befattning, annan
extra ordinarie tjänsteman, där lämplig sådan funnes att tillgå, förordnades
att bestrida amanuensbefattningen mot den aflöning, hvilken inom verket
ansåges böra utgöra begynnelsearfvode för sådan befattning, som vore i fråga.

Detta hade, enligt hvad departementschefen tillkännagaf, tillämpats
vid beräknandet af det belopp, som vid den nya organisationen af kammarkollegium
skulle erfordras för tillgodoseende af nyssberörda ändamål.

Den ståndpunkt, chefen för finansdepartementet i förenämnda hänseenden
intagit i fråga om statskontoret och kammarkollegium, har han vidhållit
vid afgifvande af förslag angående reglering af löneförhållandena
•in. m. vid kammarrätten, såsom synes af det statsrådsprotokoll för den 3
april 1908, som finnes fogadt vid den kungl. propositionen n:r 157 till
1908 års Riksdag.

Här må jämväl från den vid 1908 års statsverksproposition fogade
bilagan rörande sjätte hufvudtiteln erinras, att chefen för civildepartementet,
i fråga om höjning af ordinarie anslaget till amanuenser i
departementet m. in., till statsrådsprotokollet den 13 januari 1908 dels
meddelat, att inom departementet fast anställda amanuenser gjort framställning
om förbättring i sina aflöningsförhållanden och i sådant hänseende
föreslagit ett begynnelsearfvode af 2,000 och en slutaflöning af
3,000 kionor, dels och beträffande arfvodena till ifrågavarande amanuenser
uttalat följande:

»Hvad angår beloppet af den ifrågasatta löneförhöjningen har jag
icke ansett mig kunna undgå att taga hänsyn till hvad som uttalats i
anledning af det sistlidet års Riksdag förelagda förslaget till ny aflöningsstat
för statskontoret. Föredragande departementschefen ansåg nämligen,
att förhöjning af det lägsta amanuensarfvodet, åtminstone under vanliga
förhållanden och ifall arbetstiden som regel icke ginge utöfver hvad löneregleringskommitten
förutsatt såsom det regelmässiga — 4: timmar *—
borde stanna vid 2,000 kronor. Riksdagen fann också af departementschefen
begärd förhöjning i anslaget till amanuenser m. m. vara af behofvet
påkallad, särskildt för beredande, på sätt föreslagits, af möjlighet
att kunna höja de i allmänhet med 1,200 kronor utgående amanuensarfvodena
till högst 2,000 kronor.

Samma grundsatser synas mig böra i allmänhet tillämpas inom
departementet, därvid jag emellertid tillåter mig påpeka, att den dagliga
arbetstiden för departementets amanuenser i regel öfverstiger 4 timmar,

och att i vissa fall ovanliga förhållanden kunna anses föreligga med hänsyn
till vederbörandes mer än vanligt långa tjänstetid inom departementet.
Jag anser därför arfvodet böra i ett eller annat undantagsfall kunna sättas
något högre än 2,000 kronor om året, exempelvis då amanuens, som afsevärdt
lång tid tillhört departementet, agnar så godt som hela sitt arbete
åt denna tjänst».

Uti statsutskottets utlåtande (n:r 7) vid 1908 års riksdag angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel yttrades rörande
ifrågavarande arfvoden, att den föreslagna förhöjningen i desamma
afsåge, att de i allmänhet skulle komma att utgå med 2,000 kronor samt
i ett eller annat undantagsfall, såsom vid vederbörandes mer än vanligt
långa tjänstetid och trägna tjänstgöring inom departementet, med ett något
högre belopp än 2,000 kronor; och med hänsyn till hvad upplyst blifvit
angående amanuensernas dagliga arbetstid för departementets räkning, i
regeln öfverstigande fyra timmar, hade utskottet funnit den sålunda föreslagna
arfvodesförhöjningen i det hela icke större än hvad af omständigheterna
under nuvarande förhållanden påkallades.

Det har ofvan å sid. 19 omnämnts, hvilka belopp för år 1907 utgått
dels i arfvoden dels ock såsom gratifikationer till amanuenser vid justitiekanslersexpeditionen.
Dessa belopp utgöra tillhopa 4,910 kronor.

Såsom redan blifvit uttaladt, har kommittén den uppfattningen, att,
därest aflöningarna för sekreteraren och registratorn vid justitiekanslersexpeditionen
varda förhöjda, på sätt och med de villkor kommittén
föreslagit, och därest såsom en förutsättning därför jämväl stadgas den
normalarbetstid å tjänsterummet, som är afsedd för flertalet centrala ämbetsverk,
af bemälda sekreterare och registrator må kunna förväntas en
väsentligt ökad arbetsprodukt och i följd däraf behofvet af amanuenser
väsentligen förminskas.

Kommittén har jämväl uttryckt den mening, att i den nya instruktion,
som efter löneregleringen säkerligen kommer att utfärdas för
justitiekanslersämbetet, en föreskrift torde böra intagas, på grund hvaraf
sekreteraren må kunna åläggas att öfvertaga den föredragning inför

justitiekansler!! af brottmål, hvilken kräfves för bedömande, huruvida
talan må böra fullföljas mot hofrätts utslag. Därigenom skulle kunna
inbesparas arfvode till en för sådan föredragning anställd särskild
amanuens.

Godkännes kommitténs uppfattning i nu antydda hänseenden, måste
antalet amanuenser vid justitiekanslersexpeditionen med all säkerhet kunna
begränsas'' till två.

Visserligen möter svårighet att nu afgöra, huruvida under ofvanberörda
förutsättningar städse må kunna för två amanuenser förefinnas
sysselsättning till den omfattning, att arfvode må böra till hvar och en
af dem utgå i öfverensstämmelse med hvad redan blifvit och än vidare må
blifva bestämdt för normal tjänstgöring vid centrala ämbetsverk och statsdepartement.

Men då kommittén anser sig böra utgå från det antagandet, att
göromålen för de biträdande tjänstemännen, ordinarie och extra, vid justitiekanslersexpeditionen
komma att ökas såväl beträffande granskningen
af arbetsredogörelser m. m. från vederbörande ämbetsverk och myndigheter
som ock beträffande utrednings- och uppsättningsarbeten, särskildt
i följd af kungl. remisser, har kommittén funnit sig böra vid beräknandet
af det anslag, hvarifrån arfvoden till amanuenser vid justitiekanslersexpeditionen
skola utgå, ställa beräkningen i sistnämnda hänseende efter de
grunder, som chefen för finansdepartementet följt beträffande kammarkollegium
och kammarrätten.

Kommittén har därför i sin kalkyl upptagit arfvoden för två
amanuenser vid justitiekanslersexpeditionen efter ett medeltal af 1,800
kronor för hvar.

I sitt förslag till aflöningsvillkor för den ordinarie personalen vid
justitiekanslersämbetet har kommittén utgått från den förutsättning, att
justitiekanslern samt hos honom anställda sekreterare och registrator höra
få komma i åtnjutande af den semesterförmån, som tillkommer tjänstemän
inom motsvarande lönegrader i statskontoret m. fl. ämbetsverk. Justitiekanslern
och sekreteraren skulle sålunda få åtnjuta semester hvardera under
en och en half månad samt registratorn under en månad.

För dessa semesterledigheter likasom för den tid, beräknad till 1 V2
månad årligen, då justitiekanslern befinner sig på inspektionsresor, erfordras
vikariatsersättningar, motsvarande de vederbörande tjänstemän tillkommande
tjänstgöringspenningar. I detta hänseende har beräknats ett sammanlagdt
belopp af 1,100 kronor.

Vid afgifvande! af de 1908 års Riksdag förelagda förslagen till reglering
af löneförhållandena m. in. vid kammarkollegium och kammarrätten
har för uppehållande af amanuensbefattning under sjukdom och semester
samt då amanuens förordnats att bestrida ordinarie tjänst under innehafvares
semester eller tjänstledighet beräknats omkring 450 kronor för
hvarje amanuens. Med tillämpning häraf skulle i sådant hänseende vid
justitiekanslersexpeditionen kunna beräknas 900 kronor.

Vid nämnda expedition behöfves, såsom förut är nämndt, icke något
fast anställdt biträde för renskrifning. Sådant arbete besörjes, enligt
öfverenskommelse, af en renskrifverska från en af Stockholms renskrifningsbyråer.
För detta ändamål uppehåller hon sig hvarje söckendag i
justitiekanslersämbetets lokal under två timmars tid. Finnes ej tillräckligt
arbete för henne under nämnda tid, är hon oförhindrad att sysselsätta sig
med renskrifning för sin byrås räkning. I den händelse det för ämbetets
räkning behöfliga renskrifningsarbetet ej medhinnes under de två timmarna,
anlitas renskrifningsbyrån mot särskild godtgörelse.

Med ledning af erhållna uppgifter har kommittén ansett för renskrifning
för justitiekanslersämbetets räkning höra beräknas ett belopp per
år af 500 kronor.

Slutligen har, i betraktande däraf att vid justitiekanslersämbetet
finnes allenast en ordinarie vaktmästare, ansetts böra till gratifikation åt
extra vaktmästare beräknas ett belopp af 300 kronor.

Kommittén hemställer alltså,

att i blifvande stat för justitiekansler sämbetet må
uppföras ett anslag af 6,400 kronor till amanuenser,
vikariatsersättningar, renskrifning m. m.

651/o8 Lönereglering skommitténs bet. XIII.

stat För närvarande gäller för justitiekanslersämbetet följande stat:

	Krono	r.
	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Summa.
Justitiekanslern . . . Sekreteraren..... Registratorn..... 1 vaktmästare .... Till amanuenser, vika-	6,000 3,000 1,800 500	2,000 1,500 1,200 300	8,000 4,500 3,000 800	[Efter 5 år kan lönen höjas med 500 1 kronor och efter 10 år med ytter-\| ligare 500 kronor. /Efter 5 år kan lönen höjas med 100 \ kronor.
riatsersättning, ren-skrifning m. m. . . .	_	_	2,500
Summa	—	—	18,800

Enligt kommitténs förslag skulle staten få följande utseende:

		K r o	n o r.
	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tillägg.	Summa.
Justitiekanslern..... Sekreteraren......	7,000 3,600	3,000 1,800	1,000 400	11,000 5,800	(Efter 5 år kan lönen höjas I med 500 kronor och efter j 10 år med ytterligare 500 [ kronor.
Registratorn......	2,200	1,500	300	4,000	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor, efter 10 år med ytterligare 500 kronor och efter 15 år med än ytterligare 500 kronor.
Vaktmästaren..... Till amanuenser, vikariats-	700	350	150	1,200	/Efter 5 år kan lönen höjas \ med 100 kronor.
ersättningar, renskrifning
m. m.........	—	—	—	6,400
Summa	—	—	—	28,400

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge
denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Om till slutsiffran å den nu gällande staten . . . kronor 18,800

llgges dels det belopp af............... » 3,500

som alltifrån år 1902 på extra stat utgått till ökadt arbetsbiträde
åt justitiekanslersämbetet,

dels ock utbetaldt dyrtidstillägg för år 1907 ...... »__80

skulle alltså anslagsbeloppen på ordinarie och extra stat för

år utgöra tillhopa...............kronor 22,380

Då afsedt är, att vid tillämpning af kommitténs förslag hittillsvarande
anslag till justitiekanslersämbetet på extra stat ej vidare skulle
utgå, skulle den af kommittén föreslagna statens slutsumma, 28,400 kronor,
med allenast 6,020 kronor komma att öfverstiga summan af ofvanstående
särskilda anslagsbelopp på ordinarie och extra stat.

Vid denna beräkning har emellertid ej hänsyn tagits till ålderstillägg,
hvilka fortfarande såsom hittills skulle utgå af andra hufvudtitelns gemensamma
anslag till ålderstillägg.

I detta hänseende bör emellertid erinras, att ålderstilläggen till
sekreteraren och vaktmästaren vid justitiekanslersämbetet skulle blifva desamma
som hittills, men att registratorn såsom tjänsteman i första normalgraden
skulle enligt den nya staten erhålla efter femton år ett ytterligare
(tredje) ålderstillägg.

Kostnads beräkning.