UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1908:9)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGrL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

BÖRANDE

vin.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

VID

LANDTBRUKSSTYRELSEN

2767/

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1907

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen..................

Betänkande och förslag.

Historisk öfversikt.................... -[

Landtbruksstyrelsens ämbetsverksamhet och organisation i allmänhet 13.

Kommitténs förslag.

I fråga om öfverflyttning af civila veterinärväsendet till landtbruks styrelsen.

...................... 25

I fråga om öfverflyttning af ärenden rörande hästafvel till landt bruks

styr elsen..................... gj

Aflöning sförmånerna för landtbruksstyrelsens ordinarie personal . . 54.

Utsträckt arbetstid................... 00

Aflöning svillkor för landtbruksstyrelsens ordinarie personal.....62.

Anslag till extra biträden, vikariatsersättning och expenser .... 66.

Nuvarande stat...................... 72

Förslag till stat....................... 7g

Kostnadsberäkning.........................

I fråga om förenklingar i arbetssätt...............7g,

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Eders Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902
uppdragit att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering
af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden in. in., får

härmed i underdånighet öfverlämna delen VIII af kommitténs betänkande^
innefattande förslag i nämnda hänseende beträffande landtbruksstyrelsen.
Stockholm den 2 november 1907.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Fredrik Egerström. Philip Klingspor.
Henrik Schultzberg. Johan Widén.

Carl Persson.
Ivar. Wijk.

Allan Cederborg

Reglering af löneförhållanden m. m.

vid

landtbruksstyrelsen.

Historisk öfvers i kt,

I kungl. kansliordningen den 23 oktober 1809 föreskrefs, att till
kansliets kammarexpedition skulle höra alla mål, som rörde landthushållningen.
Och då sedermera år 1840 departementalstyrelse infördes, blef
genom kungl. stadgan den 16 maj samma år angående fördelning af ärendena
emellan statsdeparternenten förordnadt, att frågor om landthushållning
skulle tillkomma civildepartementet.

Till detta departement hörde, enligt nämnda stadga, jämväl landtbruksakademien.
Denna hade stiftats genom kungl. kungörelse den 28
december 1811. Enligt ingressen till denna kungörelse skulle akademien
med sin uppmärksamhet följa och med sin omsorg befordra landthushållningens
framsteg i fäderneslandet jämte de föremål, som därmed ägde
närmaste samband. Ställd mellan regeringen och landets odlare skulle
den för den förra framlägga täflan af landtbrukets tillstånd, behof och
brister och för de senare bereda och lätta utförandet af regeringens beslut,
till ökande af deras trefnad och välmakt. Och uti § 2 af de genom
samma kungörelse fastställda stadgar för akademien angafs dess bestämmelse
vara »att tända och sprida upplysning, för att befrämja undervisningen,
uppmuntra idogheten, stadga erfarenheten, lätta utöfningen och afhjälpa
hindren i alla delar af landthushåilningen i fäderneslandet».

Enligt samma stadgar ägde landtbruksakademien för utöfning af de
densamma ålagda skyldigheter erhålla nödiga upplysningar och biträde af
rikets publika verk och ämbetsmän. Den skulle söka befordra inrättande
åt hushållningssällskap och med dessa underhålla förening genom brefväx 2767/o7.

Löneregleringskommitténs bet. Vill. 1

ling. Inom tre månader efter hvarje års förlopp ägde akademien till Kungl.
Maj:t ingifva berättelse om sina arbeten och företag under det gångna
året, om hushållningssällskapens framsteg samt om landthushållningens
allmänna tillstånd.

I de af Kung!. Maj:t den 3 december 1812 fastställda stadgar för
akademiens inre förvaltning föreskrefs inrättande inom akademien af en
verkställande eller förvaltningskommitté, hvilken skulle hafva att till verkställighet
befordra de nyttiga inrättningar och företag, som stadgarna
föreskrefve eller akademien, efter förslag, gillade och antog, att förbereda
ärendena och att handhafva inseendet öfver akademiens ekonomiska angelägenheter
m. in. Enahanda bestämmelser återfinnas i de för akademien
den 28 augusti 1841 fastställda förnyade stadgar.

En utvidgad befogenhet tillädes landtbruksakademiens förvaltningskommitté
genom kungl. bref den 12 januari 1849. Enligt detta skulle
kommittén närmast under chefen för civildepartementet handhafva öfverinseendet
och kontrollen ej mindre öfver landtbruksinstituten samt alla
med bidrag af allmänna medel inrättade lägre landtbruksskolor än ock
i afseende på kronans stamschäferier äfvensom de personer, hvilka blifvit
antagna för att mot ersättning af statsverket sprida kännedom om jordbrukets
förbättring medelst vattenaftappningar, ängsvattningar m. in. Därjämte
skulle kommittén, på anmodan, gå departementschefen till hända
med upplysningar och yttranden i förekommande ärenden, som rörde landtbruket
och dess binäringar eller eljest ägde gemenskap med kommitténs
verksamhet.

Sedan tid efter annan anförtrotts förvaltningskommittén allt flera
statsadministrativa bestyr, framlades af Kungl. Maj:t till 1885 års riksdag
förslag om inrättande af ett nytt departement, benämndt landtbruks-,
industri- och handelsdepartementet, till hvilket skulle från civildepartementet
öfverflyttas, bland annat, alla frågor angående landtbruket. Till en byrå
under det sålunda föreslagna nya departementet skulle förläggas den administrativa
verksamhet, som då tillkom ofvannämnda förvaltningskommitté.
Förslaget i fråga antogs såsom hvilande vid 1885 års riksdag, men förföll
vid 1888 års riksdag på grund af kamrarnas skiljaktiga beslut.

Under erinran härom anförde chefen för civildepartementet till
statsrådsprotokollet den 12 januari 1889, att han funnit sig böra tillse,
huruvida icke näringarnas befogade kraf på en lämplig statsadministration
kunde på annat sätt tillgodoses. Hvad särskildt angick jordbruket och
dess binäringar, syntes honom de former, hvari den centrala statsadministrationen
i afseende därå verkade, ingalunda tillfredsställande. Den utöfvades
egentligen af landtbruksakademiens förvaltningskommitté, hvilken institution,
från början af sin tillvaro afsedd för helt andra ändamål, af omständigheternas
makt och till följd af bristen på någon annan lämplig administrativ
myndighet nödgats öfvertaga en myckenhet rena ämbetsmannagöromål,
som hvarken öfverensstämde med kommitténs organisation eller det sätt,
hvarpå dess verksamhet utöfvades.

Departementschefen föreslog i stället att anordna en särskild fristående
myndighet, landtbrulcsstyrelsen, hvilken skulle öfvertaga dels förvaltningskommitténs
statsadministrativa befogenhet jämte alla därmed förenade
åligganden äfvensom ärenden rörande fiskerinäringen, med undantag af
nordsjöfisket, dels ock vissa chefen för civildepartementet samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen då tillhörande åligganden. I spetsen för ämbetsverket
skulle stå en af Ivungl. Maj:t utsedd chef med titel öfverdirektör,
hvilken skulle vara allena beslutande i förekommande ärenden och hvars
aflöning skulle utgå med 7,000 kronor. Närmast under denna chef skulle
ställas såsom föredragande en fiskeriinspektör och två byråingenjörer,
samtliga i andra allmänna lönegraden vid de centrala ämbetsverken. Därutöfver
skulle finnas allenast en ordinarie tjänsteman, nämligen en sekreterare
i första allmänna lönegraden. Hos landtbruksstyrelsen skulle jämväl
anställas en vaktmästare med samma aflöningsförmåner som vaktmästare i
allmänhet inom de centrala ämbetsverken.

Hvad sålunda af departementschefen hemställts, bifölls af Kungl.
Maj:t; och skedde, i enlighet därmed, framställning i ämnet vid 1889 års
riksdag. Riksdagen godkände framställningen uti omförmälda afseenden
utan annan ändring, än att aflöningen för en hvar af de tre föredragandena
nedsattes med 500 kronor, hvarigenom densamma bragtes i öfverensstämmelse
med de för kanslisekreterare och vissa andra tjänstemän i
statsdepartementen utgående aflöningsförmåner.

Den 13 december 1889 utfärdades därpå för det nya ämbetsverket
instruktion, i hvilken de två byråingenjörerna blefvo benämnda den ene
öfveringenjör och den andre landtbruksinspektör.

Efter förslag af Kungl. Maj:t beslöts vid 1894 års riksdag den ändring
i landtbruksstyrelsens organisation, att sekreteraren skulle vara ledamot
af styrelsen med enahanda aflöning som dess förutvarande ledamöter.

1 skrifvelse till Kungl. Maj:t den 30 oktober 1897 gjorde landtbruksstyrelsen
framställning om höjning i anslaget till styrelsen.

Styrelsen anförde därvid, bland annat, att redan vid dess inrättande
farhågor yppats, att de beviljade löneförmånerna icke voro tillräckliga för
att utsikt skulle finnas, att styrelsen med dem i längden kunde tillförsäkras
fullt dugliga arbetskrafter. Det visade sig också snart efter det
styrelsen trädt i verksamhet, att dessa farhågor icke saknade grund.

I sådant hänseende meddelade styrelsen, att, då landtbruksinspektörsbefattningen
efter förste innehafvarens frånfälle år 1892 blifvit ledig
och platsen kungjorts till ansökning, ingen af de tre sökande, Indika inom
ansökningstidens utgång anmält sig till erhållande af befattningen, fanns
hafva i allo uppfyllt de stadgade villkoren för behörighet till densamma.
Därför blef det nödigt att ånyo kungöra platsen till ansökning ledig. Det
var icke heller utan stor svårighet som befattningen den gången kunde tillsättas,
i det alla de, hvilka särskildt uppmanats att söka densamma, förklarade
sig på grund af löneförmånernas ringa belopp icke kunna mottaga
den. Hänsyn till svårigheten att värdigt återbesätta öfveringenjörsbefattningen
hade också föranledt styrelsen att, ej långt innan innehafvaren af
sistnämnda befattning skulle uppnå 65 lefnadsår, vid hvilken ålder ledamot
var skyldig att från tjänsten afgå, hos Kungl. Maj:t hemställa, att med afsked
för bemälde tjänsteman finge tillsvidare anstå; och blef denna hemställan
af Kungl. Maj:t för två år beviljad. Samma hänsyn hade förmått
styrelsen att, sedan densamma hört sig för hos kompetent person, om han
ville åtaga sig befattningen, men på grund af den otillräckliga lönen erhållit
afböjande svar, ingå med förnyad framställning till Kungl. Maj:t, som den 8
oktober 1897 beviljade anstånd med afskedstagandet intill slutet af år 1898.

Det borde också, framhöll styrelsen vidare, kunna anses själfklart,
att med de anspråk, som ställdes och måste ställas på styrelsens chef
och ledamöter, det icke läte tänka sig, att personer, som voro i stånd
att fylla dessa befattningar, skulle framdeles finnas villiga att mottaga
desamma med de löneförmåner, som den för styrelsen gällande
stat erbjöd, lika litet som det kunde finnas möjligt att i enskild tjänst
dåmera erhålla lämpliga personer, utan att tillräckliga aflöningsförmåner
erbjödos.

Vid bestämmandet af beloppet af lönerna för de särskilda befattningarna
borde naturligtvis all möjlig hänsyn tagas till erforderlig sparsamhet
med statens medel, men denna hänsyn finge gifvetvis icke sträcka sig ända
därhän, att vinnandet af ändamålet med medlens utgifvande äfventyrades,
eller, med andra ord, befattningarna borde icke aflönas på det sätt, att det
med skäl kunde befaras, att lämpliga personer icke stode att med de erbjudna
lönerna erhålla.

En person, som kunde gentemot det svenska landtbruket och dess
intressen intaga en ställning sådan som chefens i landtbruksstyrelsen, och
därför i de flesta fall måste, redan innan han kunde komma i fråga att
erhålla denna befattning, hafva utöfvat en verksamhet af betydenhet, syntes
styrelsen endast undantagsvis kunna finnas villig att mot erhållande af en
årlig lön af allenast 7,000 kronor åtaga sig detta chefskap med dess stora
ansvar och många skyldigheter.

Och enär en skicklig landtbruksingenjör dåmera kunde förtjäna i netto
8,000 till 10,000 kronor och härutöfver för år, måste lika stor svårighet
yppas att förmå en dylik ingenjör att lämna sin inbringande verksamhet i
landsorten för att öfvertaga öfveringenjörsbefattningen i landtbruksstyrelsen
mot erhållande af endast 4,000 kronor i årlig lön, äfven om därtill i sinom
tid skulle läggas två ålderstillägg, hvardera om 500 kronor.

Den, som innehade den kompetens, som erfordrades för att antagas
till landtbruksinspektör och således måste ej mindre vara i landthushållning
erkändt kunnig och förfaren utan äfven innehafva den förmåga och
erfarenhet, att han kunde inom förvaltningen blifva landtbruket till verklig
nytta, kunde i de flesta tall svårligen anse med sin fördel förenligt att
inträda i landtbruksstyrelsen under sistnämnda villkor.

Det kunde icke heller vara särdeles välbetänkt att aflöna fiskeriinspektörsbefattningen
så lågt, att personer med förmåga icke ansågo det lönande
att utbilda sig för att blifva kompetenta till dess skötande.

Och då den juridiskt utbildade ledamoten i styrelsen måste för ett
lyckligt resultats ernående samarbeta med samtliga de öfriga ledamöterna
och hans arbete således måste anses minst lika maktpåliggande och drygt
som de öfriga ledamöternas, måste den dåvarande lönen ej mindre för denne
än för de öfriga ledamöterna anses otillräcklig.

Visserligen kunde det icke betvifla^ att, om fordringarna på ämbetsmännen
i verket ställdes lågt, befattningarna ändock kommc att äfven framdeles
kunna besättas, men det kunde med bestämdhet förutses, att det
svenska landtbrukets intressen i sådant fall icke komme att på ett nöjaktigt
sätt tillvaratagas, och att de belopp, som inbesparades genom att
lönerna bestämts så knappt som skett, icke i någon mån komme att uppväga
de förluster för landtbruket, Indika otvifvelaktigt måste blifva följden
af en mindre lämplig administration.

Enligt hvad styrelsen ytterligare framhöll, borde vid bestämmandet
af aflöningarna åt landtbruksstyrelsens chef och ledamöter icke lämnas obeaktadt,
att dessas verksamhet, i olikhet med hvad som gällde åtskilliga
motsvarande befattningsinnehafvare inom andra verk, ej kunde anses strängt
begränsad till någon rent teknisk detalj, utan att hvarje ämbetsinnehafvares
uppgift omfattade, låt vara i vissa fall endast från en synpunkt, hela
näringen, hvarför också verksamheten borde ledas af och således förutsatte
omfattande insikter om det ekonomiska samhällslifvet i dess helhet och
lagarna för detta. Med anledning däraf borde ifrågavarande ämbetsinnehafvare
närmast likställas med kommerskollegii motsvarande ämbetsmän.

Häraf syntes det emellertid styrelsen följa, att löneförmånerna för dess
chef och ledamöter rätteligen borde bestämmas i likhet med dem, som voro
förenade med motsvarande befattningar inom kommerskollegium och hvilka
icke kunde anses högre, än förhållandena oundgängligen påkallade. Att
bestämma ifrågavarande löner lägre kunde icke anses ur någon synpunkt
lämpligt, då befattningarna icke voro afsedda att vara några öfvergångsbefattningar
och till hvar och en af desamma erfordrades personer med redan
vunnen erfarenhet och speciell utbildning, samt i hvarje händelse mindre

lönebelopp för befattningarna icke kunde antagas tillförsäkra landtbruksstyrelsen
fullt dugande arbetskrafter för någon af ifrågavarande beställningar.

Det var också enligt styrelsens åsikt i högsta grad olämpligt att bestämma
lönerna för de särskilda ledamotsbefattningarna olika, enär de fordringar,
som på en hvar af dem måste ställas, voro lika stora, så att någon
skillnad i detta afseende ej kunde göras. Hvad de tekniskt utbildade
ledamöterna angick, var detta tämligen själfkart. Men det gällde äfven
den juridiskt utbildade ledamoten, enär i ett verk, sådant som landtbruksstyrelsen,
administrativ erfarenhet och förvalta ingskunskap icke i någon
högre grad kunde förutsättas hos annan ledamot än denne, och ämbetsverkets
förmåga att väl fylla sin uppgift var i väsentlig mån beroende
däraf, att sådan erfarenhet och insikt städse fanns inom verket att tillgå,
hvarigenom arbetet inom styrelsen äfven vann i enhet och chefen blef i
tillfälle att mera odeladt ägna tid och krafter åt sin egentliga uppgift.

Beträffande omfattningen af landtbruksstyrelsens verksamhet och den
tillväxt denna sedan styrelsens inrättande vunnit, kunde, enligt hvad styrelsen
anförde, någon fullt tydlig föreställning icke erhållas vare sig genom
antalet af inkomna mål och ärenden, hvilket kunde bero på sättet att föra
styrelsens diarium, eller genom antalet utgångna skrivelser, hvilket åter
rönte inflytande af angifna tillfälliga omständigheter. Men om sålunda den
ökning, som i båda dessa afseenden skulle kunna påvisas, icke finge tillmätas
någon afgörande betydelse i detta fall, syntes däremot antalet af de
institutioner, som förlagts under styrelsen, samt de uppdrag, som gifvits
densamma, lämna säker ledning för bedömandet af omfattningen af styrelsens
verksamhet. I sådant afseende hänvisades till, bland annat, den af
styrelsen utgifna berättelsen om dess verksamhet för åren 1890—1894.

Styrelsen föreslog sådan förändring i dess stat, att aflöningarna
skulle bestämmas för chefen till 9,000 kronor, däraf 6,200 kronor lön
och 2,800 kronor tjänstgöringspenningar, samt för ledamot till 6,400 kronor,
däraf 4,400 kronor lön och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar, med
ett ålderstillägg till lönen om 600 kronor efter fem år.

Vid föredragning hos Kungl. Maj:t den 14 januari 1898 af landtbruksstyrelsens
ifrågavarande framställning anförde vederbörande departe -

mentschef, att, på sätt styrelsen framhållit, omfattningen af dess göromål
under den tid, den varit i verksamhet, utvecklat sig i afsevärd mån och
nått en vidd, som af styrelsens ämbets- och tjänstemän bräfde lika sträng
tjänstgöring som den, andra ämbetsverks bättre aflönade tjänstemän hade
att fullgöra.

Departementschefen ansåg det ock otvifvelaktigt, att styrelsens göromål
blefve än ytterligare ökade genom de anordningar, som kunde komma
att vidtagas för att tillmötesgå Riksdagens år 1896 uttalade önskningar
om beredande af möjlighet för strandägare att i vidsträcktare mån, än då
var medgifvet, tillgodogöra sig vattenkraften i landets forsar och vattenfall.

Och då därtill komme, att, enligt hvad erfarenheten redan visat, med
bibehållande af de dåvarande aflöningarna stora svårigheter måste möta att
vid inträffande ledigheter återbesätta ledamotsplatserna inom styrelsen med
kompetenta personer samt det alltså kunde äfventyras, att styrelsen blefve
urståndsatt att behörigen fylla sin uppgift, men detta förhållande i mer
än ett afseende skulle menligt inverka på de för Sveriges hela ekonomiska
och sociala utveckling så viktiga näringar, hvilkas intressen styrelsen hade
att tillgodose, tvekade departementschefen icke att förorda den af styrelsen
föreslagna förhöjningen i lönerna för dess chef och ledamöter.

I sammanhang med denna aflöningsförhöjning och med hänsyn jämväl
till den ytterligare utvidgning af landtbruksstyrelsens verksamhetsområde
genom veterinärärendens ditförande, livarom departementschefen samtidigt
gjorde framställning och hvarom nedan vidare meddelas, syntes det
departementschefen vara lämpligt, att landtbruksstyrelsens chef benämndes
generaldirektör, liksom ock styrelsens ledamöter borde erhålla benämningen
byråchefer.

Hvad departementschefen sålunda hemställt vann Kungl. Maj:ts bifall;
och gjordes, i enlighet därmed, vid 1898 års riksdag framställning
därom, att i den för landtbruksstyrelsen fastställda stat skulle, i stället för
däri upptagna aflöningar för öfverdirektören och chefen samt de fyra ledamöterna,
men med bibehållande af gällande villkor för atlöningars åtnjutande,
uppföras aflöningar för en generaldirektör och chef med 9,000 kronor,
däraf 6,200 kronor i lön och 2,800 kronor i tjänstgöringspenningar,
samt för en hvar af fyra byråchefer med 6,400 kronor, däraf 4,400 kronor

i lön, som efter 5 år kunde höjas med 600 kronor, och 2,000 kronor i
tj änstgöringspenningar.

f sammanhang med frågan om aflöningsförhöjning för landtbruksstyrelsens
chef och ledamöter framlades af departementschefen förslag, att
nämnda styrelse skulle öfvertaga den centrala handläggningen af civila veterinärärenden.
Medicinalstyrelsen, till hvars handläggning veterinärväsendet
hörde, hade själf hemställt om dess öfverflyttande till annan myndighet.
Uti underdånigt utlåtande den 30 oktober 1897 biträdde landtbruksstyrelsen
denna hemställan samt anförde i sådant hänseende, att, då det förslag,
som framställts om veterinärärendenas öfverlämnande till veterinärinstitutets
lärarkollegium eller delegation däraf, ej kunde af styrelsen förordas,
och då enligt styrelsens mening något särskildt ämbetsverk för ändamålet
icke borde ifrågakomma, annan utväg ej syntes återstå, än att veterinärärendena
öfverflyttades till landtbruksstyrelsen, dock med undantag af de
militära veterinärärendena, hvilka borde öfverlämnas till arméförvaltningens
sjukvårdsbyrå. Härför erfordrades emellertid, att i landtbruksstyrelsen anställdes
en fullt skicklig och erfaren veterinär såsom föredragande för sagda
ärenden samt att åt denne bereddes enahanda aflöning, som styrelsen föreslagit
för dess öfriga ledamöter, eller 6,400 kronor förutom ålderstillägg.

Kungl. Maj:t hemställde ock vid 1898 års riksdag, i sammanhang
med ofvanberörda förslag om löneförhöjning åt landtbruksstyrelsens chef
och ledamöter, att anslag måtte anvisas till en veterinärledamot i nämnda
styrelse.

I afgifvet utlåtande (n:r 7) anförde statsutskottet, att frågan om inrättande
af ett nytt statsdepartement, där jordbrukets intressen särskildt
skulle tillgodoses, redan länge stått på dagordningen och i väckta motioner
vid 1898 års riksmöte ånyo dragits under Riksdagens pröfning, samt
att, enär åsikten om lämpligheten af jordbruksnäringens förläggande under
ett särskildt departement syntes vara ganska allmän, före frågans närmare
utredning, och på det ej dess lyckliga lösning skulle på något sätt förhindras,
några åtgärder då icke borde vidtagas för en omorganisation af det
ämbetsverk, som hade förvaltningen af jordbruksärendena sig anförtrodd.

2757/o7. Lönereglering skommitténs let. Vill. 2

Utskottet hade fördenskull icke funnit sig kunna tillstyrka vare sig den
föreslagna öfverflyttningen af de civila veterinär ärendena till landtbruksstyrelsen
och däraf följande ökning af ämbetsverkets personal eller den
ifrågasatta höjningen af lönerna till chefen och ledamöterna med hvad i
sådant afseende i propositionen hemställts.

Beträffande förslaget om de civila veterinärärendenas öfverflyttning
uttalade statsutskottet, bland annat, sin tvekan såväl i fråga. om lämpligheten
att helt och hållet skilja administrationen af den veterinära sjukvården
från den myndighet, som handhade sjukvården och hygienen i allmänhet,
som om ändamålsenligheten af att från hvarandra skilja det civila och
det militära veterinärväsendet.

Hvad aflöningarna till landtbruksstyrelsens personal angick, hade
utskottet, ehuru det ej funnit lämpligt, att styrelsen tillkommande aflöningar
höjdes till de af Kungl. Maj:t föreslagna belopp, likväl beträffande
ledamöterna i styrelsen ansett, att dessa tjänstemän, i öfverensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag vid 1889 års riksdag, borde för vinnande af
likställighet med andra statens tjänstemän, med hvilka jämförelse syntes
kunna ifrågakomma, erhålla en till 4,500 kronor förhöjd begynnelseaflöning;
och gjorde utskottet härom hemställan.

Vid det af utskottet afgifna utlåtandet voro, i fråga om förhöjdt
anslag till landtbruksstyrelsen, fogade eller anmälda reservationer af tolf
bland utskottets ledamöter.

Elfva af dessa ansågo, att utskottet bort på de af Kungl. Maj:t anförda
skäl hemställa, att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
måtte medgifva i ofvan omförmälda hänseenden:

l:o) att i den för landtbruksstyrelsen fastställda stat måtte, i stället
för den för öfverdirektören och chefen upptagna aflöning, med bibehållande
af gällande villkor för aflönings åtnjutande uppföras aflöning för generaldirektör
och chef med 9,000 kronor, däraf 6,200 kronor i lön och 2,800
kronor i tjänstgöringspenningar;

2:o) att i nämnda stat måtte, i stället för då upptagna aflönmgar
för fiskeriinspektören, två byråingenjörer och sekreteraren, med bibehållande
af gällande villkor för aflöningars åtnjutande uppföras aflöningar för en
hvar af fyra byråchefer med 6,400 kronor, däraf 4,400 kronor i lön, som

efter fem år kunde höjas med 600 kronor, och 2,000 kronor i tjänstgöringspenningar;
och

3:o) att i staten för landtbruksstyrelsen måtte upptagas aflöning för
ytterligare en byråchef till samma belopp och med enahanda ålderstillägg
som för öfriga byråchefer i styrelsen.

Vid behandlingen inom Riksdagens kamrar af statsutskottets ofvannämnda
utlåtande godkände Andra kammaren, i hvad alla de nyss angifna
tre punkterna angick, statsutskottets hemställanden. Första kammaren däremot
biföll de elfva reservanternas förslag, i hvad de två första punkterna
angick, men godkände utskottets hemställan, i hvad den tredje punkten beträffade.

I de skiljaktiga delarna blef sedermera vid gemensam omröstning den
af Andra kammaren omfattade meningen Riksdagens beslut.

Kungl. Maj ds ifrågavarande framställning hade sålunda, beträffande
såväl veterinärärendens öfverflyttning som höjning af aflöningen till landtbruksstyrelsens
chef, blifvit af Riksdagen afslagen, hvaremot aflöningarna till
styrelsens fyra ledamöter blifvit höjda i enlighet med statsutskottets förslag.

Sedan jordbruksdepartementet år 1900 blifvit inrättadt, kom landtbruksstyrelsen
att lyda under detta departement.

Någon förändring i afseende å styrelsens ordinarie personal har därefter
ej ägt rum. Styrelsen består sålunda för närvarande af en chef
med titel öfverdirektör samt fyra ledamöter, fiskeriinspektören, öfveringenjören,
landtbruksinspektören och sekreteraren.

Utöfver den ordinarie tjänstemannapersonalen har emellertid Kungl
Maj:t, första gången den 15 oktober 1897 för tiden intill den 1 januari
1899 och sedermera år för år, förordna! eu legitimerad veterinär att såsom
ledamot af landtbruksstyrelsen handlägga och föredraga ärenden rörande
försök med tuberkulin och däraf betingade åtgärder. Till denna extra
ledamot utgår numera ett arfvode af 4,500 kronor årligen, hvartill medel
tagas af det anslag, som Riksdagen år för år anvisat på extra stat till förekommande
och hämmande af tuberkel^ukdomar hos nötkreaturen.

Då landtbruksstyrelsen den 31 maj 1902 afgaf utlåtande i anledning
åt Kungl. Maj:ts cirkulär den 25 oktober 1901 rörande behofvet af änd -

ringar i gällande lönestater in. in., hemställde styrelsen om viss förhöjning
i de till dess ordinarie personal utgående aflöningar på grund af lefnadskostnadernas
stegring, men erinrade tillika om sin ofvannämnda undeidåniga
skrifvelse af den 30 oktober 1897 samt framhöll, att styrelsen fortfarande
ansåg det vara af synnerligt behof påkalladt, att dess löneförmåner
komme att bestämmas enligt de grunder, som Kungl. Maj:t kunde
finna lämpligen böra fastställas för de ämbetsverk, med hvilka landtbruksstyrelsen
ansett sig böra i detta afseende likställas.

Ofvan är nämndt att instruktion för landtbruksstyrelsen utfärdats
den 13 december 1889. I denna instruktion hafva sedermera vidtagits
ändringar den 23 november 1894, den 28 maj 1897, den 7 mars 1902
och den 26 juni 1903.

Lan dtbru ksstyrelsens äm bets verksam lic t och organisation

i allmänhet.

I deri för landtbruksstyrelsen den 13 december 1889 utfärdade instruktionen
föreskrifves, att det skall åligga styrelsen att med uppmärksamhet
följa landtbrukets och dess binäringars samt fiskerinäringens tillstånd och
att, efter omständigheterna, själf vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de
åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för dessa näringars befrämjande.

Styrelsen hade att från 1890 års början öfvertaga landtbruksakademiens
förvaltningskommittés befattning i afseende å landtbruksläroverk, mejeriundervisning,
statens landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater,
fiskeriassistenter, instruktörer eller undervisare i särskilda delar af landthushållningen
samt i husslöjd och i fiskodling, agenter för befrämjande
af mejeri- och fiskeriprodukters afsättning, kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnas behof, frökontrollanstalter, reseunderstöd för landtbrukets
studerande, äfvensom fonden för svenska hornboskaps- och fårafvelns förädling,
utom beträffande medelförvaltningen, som tillhör statskontoret.

Med länens hushållningssällskap bör landtbruksstyrelsen stå i oafbruten
förbindelse och äger från dem och deras förvaltningsutskott infordra
erforderliga yttranden och upplysningar, liksom å andra sidan styrelsen
bör meddela hushållningssällskapen kännedom om sådant, som kan
vara af vikt för befrämjande af sällskapens ändamål, samt hos sällskapen
göra framställningar och väcka förslag i ämnen, som bei’öra sällskapens
verksamhet.

Landtbruks styrelsens ämbets verksamhet.

Gemensamt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har landtbruksstyrelsen
att till Kungl. Maj:t afgifva utlåtande i, frågor, som röra statsunderstöd,
i form af lån, anslag eller andra förmåner, för afdikningseller
odlingsföretag eller arbeten, som afse minskande af frostländighet.

I afseende å företag, för hvilket lån från odlingslånefonden beviljats,
tillhör det landtbruksstyrelsen att gemensamt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bestämma tiden, inom hvilken företaget skall vara fullbordadt.
Landtbruksstyrelsen skall ock hafva tillsyn öfver själfva odlingsarbetets
utförande i enlighet med fastställd plan och gifna föreskrifter,
så att inga väsentliga ändringar må äga rum utan anmälan och vederbörligt
tillstånd; styrelsen medgifvet att tillåta eller föreskrifva sådana mindre ändringar
i den för odlingsarbetet fastställda planen, som leda till dess förbättring.
Styrelsen tillkommer ock att meddela slutligt godkännande af
själfva odlingsarbetet; och bör den, så snart dylikt godkännande lämnats,
därom underrätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Särskildt angifves i instruktionen, att landtbruksstyrelsen icke äger
taga befattning med frågor rörande hästafveln, utan skola ärenden angående
denna näring fortfarande behandlas af stuteriöfverstyrelsen.

Enligt instruktionens ursprungliga lydelse skulle jämväl ärenden
angående hafsfiske! vid rikets västra- kuster tills vidare vara undantagna
från landtbruksstyrelsens ämbetsbefattning. Dessa sistnämnda ärenden voro
då lagda till kommerskollegium.

I instruktionen var ock till en början föreskrifvet, att styrelsen årligen
skulle till chefen för civildepartementet afgifva berättelse om hushållningssällskapens
verksamhet under det nästförutgångna året.

De sålunda i instruktionen meddelade bestämmelser rörande landtbruksstyrelsens
allmänna ämbetsverksamhet hafva sedermera ej undergått
andra förändringar, än att dels det ålagts styrelsen att till Kungl. Maj:t årligen
afgifva berättelse rörande ej allenast hushållningssällskapens utan äfven de styrelsen
underlydande tjänstemäns samt de under dess inseende ställda läroverks
och andra anstalters verksamhet under det nästförflutna året, dels ock till landtbruksstyrelsen
öfverflyttats ärenden angående hafsfiske! vid rikets västra kuster,
hvilken öfverflyttning tillfört styrelsen eu väsentlig ökning af dess arbeten.

Inom den i instruktionen gifna yttre ramen för landtbruksstyrelsens
verksamhet har emellertid under den tid, som förflutit från styrelsens inrättande,
pågått å olika områden ett delvis ganska betydande utvecklingsoch
nydaningsarbete, som på styrelsen ställt ökade kraf.

För att af styrelsens ämbetsverksamhet, sådan den numera gestaltar sig,
gifva en något fylligare bild, än som framgår af instruktionens bestämmelser,
må här meddelas följande från landtbruk sstyrelsen erhållna uppgifter.

Förutom hvad styrelsen enligt instruktionen åligger i förhållande
till hushållningssällskapen — numera 26 till antalet — har styrelsen att
yttra sig öfver alla ändringar i dessa sällskaps stadgar och samverkar med
sällskapens hvartannat år sammanträdande ombud.

De undervisningsanstalter å landtbrukets område, hvilka stå under
landtbruksstyrelsens öfverinseende, utgöras af landtbruksinstitutet vid Ultima,
landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, 27 landtmannaskolor,
hvilka årligen erhålla statsunderstöd samt få för sig af landtbruksstyrelsen
fastställda undervisningsplaner, 20 landtbruksskolor, 1 mejeriskola, 26 mejeristationer
för kvinnliga elever, 1 torfskola och 1 trädgårdsskola.

Å styrelsen ankommer vidare tillsynen öfver 2 fiskarskolor och 5
kurser för utbildande af kontrollassistenter.

Beträffande kontroll- och försöksväsendet har styrelsen under sitt
inseende 8 kemiska stationer, 1 kemisk-växtbiologisk anstalt, 18 frökontroll -anstalter samt 2 profningsanstalter för maskiner och redskap för landtbrukets
behof äfvensom de med statsmedel understödda enskilda föreningar
för utöfvande af försöksverksamhet, däribland svenska mosskulturföreningen
och Sveriges utsädesförening.

Likaså har styrelsen inseendet öfver statens 21 landtbruksingenjörer
och 6 landtbruksstipendiater1, hvilkas verksamhet årligen bestämmes af
styrelsen genom fastställande af resplaner och andra föreskrifter samt
inspekteras och följes af styrelsen.

1 På hemställan af Kungl. Maj:t är vid 1907 års riksdag beslutadt, att, i stället för
nämnda sex landtbruksstipendiater, skola från och med år 1908 anställas tre extra landtbruksingenjörer
och tre landtbruksstipendiater.

Vidare tillkomma styrelsen vissa åligganden i afseende å de s. k.
ineliorationsfonderna — odlingslånefonden, allmänna frostminskningsanslaget,
norrländska afdikningsanslaget samt norrländska nyodlingsfonden.
Dessa fonder och. anslag stå, hvad medelförvaltningen angår, under statskontoret,
men ärenden om lån och anslag från desamma handläggas hvad
norrländska nyodlingsfonden angår af landtbruksstyrelsen ensam samt beträffande
de öfriga af landtbruksstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gemensamt, därvid föredragning och expedition ankomma på
landtbruksstyrelsen. De år 1907 å ifrågavarande fonder och anslag tillgängliga
medlen utgöra resp. 1,000,000, 200,000, 500,000 och 100,000
kronor.

Beträffande det norrländska afdikningsanslaget har ansetts böra erinras,
att detsamma, enligt Riksdagens beslut, för år 1908 kommer att höjas
till 700,000 kronor. Lägges därtill allmänna frostminskningsanslaget, 200,000
kronor, varda för de med dessa båda anslag afsedda ändamål tillgängliga
900,000 kronor. Under landtbruksstyrelsens första verksamhetstid uppgingo
motsvarande medel till allenast 50,000 kronor. Antalet s. k. frostplaner,
som år 1891 utgjorde 20, uppgingo år 1906 till 165.

För nötboskaps-, svin- och fårafvelns höjande finnas anställda 2 statskonsulenter
och 1 undervisare äfvensom 1 elev. Jämväl deras verksamhet
regleras och öfvervakas af landtbruksstyrelsen. Dessutom har styrelsen
att handlägga ärenden angående fonden för svenska hornboskaps- och fårafvelns
förädling, att leda verksamheten vid landets 16 afvelscentra för nötboskap,
att handhafva hela den med statsmedel understödda nötboskapspremieringen,
som numera utsträckts till samtliga hushållningssällskapens
områden, samt att bestämma och reglera förandet af riksstamboken öfver
svensk ayrshireboskap. Äfvenså har styrelsen att med uppmärksamhet
följa och yttra sig i frågor angående köttbesiktning och slakthus.

Vidkommande mejerihan dteringen har landtbruksstyrelsen att reglera
den verksamhet, som öfvas af statskonsulenten i mejerihushållning jämte
1 elev, att ordna och leda de svenska smörprofningarna samt att öfva
inseende öfver Sveriges landtbrukskonsulent i England i syfte att befordra
afsättningen därstädes af svenska mejeriprodukter.

De för husslöjden anställda 2 instruktörer äro i sin verksamhet
underkastade styrelsens ledning, likasom styrelsen äfven eljest har att ordna
och leda åtgärder för husslöjdens befordrande.

Beträffande skyddsväsendet har styrelsen att med uppmärksamhet
följa allt hvad som angår veterinärväsendet och husdjurssjukdomarna samt
särskildt att ansvara för och leda åtgärderna mot tuberkelsjukdomar hos
nötkreaturen. Dessa sistnämnda ärenden föredragas, enligt hvad ofvan
nämnts, hos styrelsen af en därtill af Kungl. Maj:t förordnad veterinär såsom
extra ledamot.

De kraftiga och omfattande åtgärder, som under senare tid från det
allmännas sida vidtagits för att höja det mindre jordbruket, hafva för
landtbruksstyrelsen medfört ett betydande arbete. Styrelsen har nämligen
att öfva den centrala ledningen af dessa åtgärder, hvilka numera omfatta
premiering af mindre jordbruk, understöd åt kontrollföreningar samt studieresor
och undervisning för kikare af mindre jordbruk.

Äfven torfindustriens höjande tillhör numera landtbruksstyrelsens
omsorg, och handhafver styrelsen inseendet öfver statens 2 torfingenjörer
och dess torfassistenter x, hvarjämte styrelsen gemensamt med kommerskollegium
afgifver yttranden rörande lån från fonden för torfindustriens
befrämjande. Dessa lånefrågor föredragas af ledamot från landtbruksstyrelsen.

Vidkommande fisket har landtbruksstyrelsen öfverinseendet öfver statens
fiskeriadministration, som enligt Riksdagens beslut kommer att bestå
af 6 fiskeriintendenter, 1 fiskeriassistent, 1 fiskeriingenjör och 2 fiskeristipendiater.
Styrelsen handlägger ock ärenden angående fonden för fiskerinäringens
befrämjande äfvensom angående anslagen till fiskeriadministrationen
och fiskets befrämjande å olika orter samt belöningar för sälars dödande
samt handhar förvaltningen af anslaget till fiskeriförsök och af fiskodlingsanstalten
vid Finspång.

1^På förslag af Kungl. Maj:t har vid 1907 års riksdag beviljats för år 1908 ett
anslag på extra stat för anställande af en förste och en andre torfingenjör samt tre torfassistenter,
med rätt för Kungl. Maj:t att, för anställande från och med den 1 juli 1907
af en tredje torfassistent, låta förskottsvis under samma år af tillgängliga medel utanordna
visst belopp.

2757/o7. LöneregleringsJcommitténs bet. VIII.

Fördelningen

aflandtbruks styrelsens ämbets äligganden.

Jämväl åtgärderna i afseende å stormvarningar höra i hufvudsakliga
delar under landtbruksstyrelsen.

Enligt landtbruksstyrelsens instruktion är öfverdirektören Kungl.
Maj:t i första rummet ansvarig för uppfyllandet af styrelsens åligganden.
Han äger ensam besluta i alla hos styrelsen förekommande ärenden och
må, när han så nödigt finner och hans öfriga tjenstegöromål det medgifva,
företaga tjänsteresor ej mindre för att inspektera de under styrelsens inseende
ställda läroverk och andra anstalter samt den styrelsen underlydande
personal och dess tjänsteförrättningar än äfven för att bereda sig
kännedom om de näringars tillstånd inom landet, hvilka utgöra föremål
för styrelsens ämbetsbefattning.

Fiskeriinspektören handlägger såsom föredragande ärenden rörande
fiskerinäringen eller fiskeritjänstemännen. Dessutom har han att, själf
eller med biträde af vederbörande underlydande tjänstemän, efter hand
åstadkomma utredning om de lämpligaste åtgärderna för fiskets ändamålsenliga
befrämjande i de särskilda fiskevattnen; att närmast under styrelsen
leda och öfvervaka beinälda tjänstemäns och öfriga för fiskerinäringens
befrämjande med bidrag af -statsmedel anställda personers verksamhet och
af dem infordra upplysningar; samt att, i den mån hans öfriga göromål
det tillåta, tillhandagå hushållningssällskapen och andra med råd och anvisningar
i frågor rörande fiskerinäringen. För fullgörande af de honom
sålunda tillhörande åligganden äger fiskeriinspektören, efter inhämtande
af öfverdirektörens tillstånd, företaga tjänsteresor.

Till öfveringenjörens handläggning höra ärenden rörande afdikningsoch
odlingsföretag samt arbeten, som afse minskande af frostländighet, äfvensom
ärenden angående landtbruksingenjörerna och landtbruksstipendiaterna.

Sekreteraren åligger att såsom föredragande i styrelsen handlägga
frågor om styrelsens organisation och arbetsordning, om antagande af extra
ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte hos styrelsen samt om deras tjänstgöring,
om tjänstledighet för styrelsens personal och förordnanden i anledning
däraf, om afsked och pension för befattningshafvande hos styrelsen
samt om tjänstefel af extra ordinarie tjänstemän och af vaktbetjänte äfvensom
styrelsens ekonomiska ärenden.

Landtbruksinspektören tillhör det att handlägga de ärenden, som icke
höra till annan ledamots handläggning, d. v. s. de egentliga landtbruksärendena.
Enligt hvad förut blifvit nämndt, ankomma dock ärenden angående
försök med tuberkulin och däraf betingade åtgärder på en veterinär
såsom extra ledamot.

Åt ledamot i styrelsen äger enligt instruktionen öfverdirektören, när
omständigheterna därtill föranleda, uppdraga att i hans ställe företaga resa
i inspektionsändamål.

Vid föredragningen inför öfverdirektören erfordras i allmänhet ej
närvaro af annan ledamot än föredraganden. Undantag härifrån utgöra
dock ärenden, som angå styrelsens organisation och arbetsordning, utfärdande,
ändring, allmän förklaring eller upphäfvande af reglementen, instruktioner
eller andra allmänna föreskrifter, tillsättande af tjänstemän,
tjänstefel af den styrelsen underlydande personal och afgifvande af underdåniga
utlåtanden i besvärsmål, samt andra ärenden af den beskaffenhet,
att öfverdirektören anser sig böra före deras afgörande inhämta yttrande
jämväl af annan ledamot än föredraganden. Vid föredragning af dessa
ärenden skall, utom föredraganden, minst en af de andra ledamöterna
närvara samt deltaga i handläggningen.

Särskild! är stadgadt, att, då af annan ledamot föredragas ärenden,
som angå utfärdande, ändring, allmän förklaring eller upphäfvande af reglementen,
instruktioner eller andra allmänna föreskrifter eller som röra tjänstefel
af den styrelsen underlydande personal eller afgifvande af underdåniga
utlåtanden i besvärsmål, sekreteraren skall närvara och deltaga i ärendets
behandling.

Under öfverdirektörens ämbetsresor och semester eller då han under
viss kortare tid är förhindrad att förrätta sitt ämbete, skola, med vissa
inskränkningar, ärendena, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, afgöras
af styrelsens ledamöter. Därvid fordras för besluts fattande, att, jämte
föredraganden, minst en af de öfriga ledamöterna är tillstädes.

Förutom den ledamöterna tillhörande skyldighet att bereda och föredraga
vissa grupper af ärenden åligger en hvar af dem att i såväl dessa
som öfriga ärenden, vid hvilkas handläggning han är närvarande, uttala
sin mening och, om beslutet blifver därifrån afvikande, låta anteckna den -

Kompetens villkor.

samma i protokollet, att afgifva förslag till beslut i de af honom föredragna
ärenden samt tillse, att besluten varda vederbörligen expedierade, äfvensom
att i vissa fall, efter styrelsens uppdrag, bestrida jämte egen tjänst annan
ledamots åligganden.

Sekreteraren är särskilt ålagdt att föra styrelsens pi’otokoll, ansvara
för uppsättningen af samt till styrelsens granskning öfverlämna koncept
till expeditioner i de mål och ärenden, hvilka hos styrelsen föredragits,
att uppbära och handhafva till styrelsen inkommande medel, utbetala dem
till vederbörande och i laga ordning redovisa desamma samt att besörja
verkställigheten af styrelsens beslut i ekonomiska angelägenheter.

Äfvenledes skall sekreteraren hafva uppsikt öfver samt ansvara för
registrators- och aktuariegöromålens behöriga skötande samt fördenskull
tillse, att vederbörliga diarier föras och register därtill upprättas, att remisser
och utgående expeditioner blifva behörigen afsända eller utlämnade,
att förteckning öfver de vid kalenderårs utgång balanserade mål upprättas,
att expeditionslistor, protokoll, konceptexpeditioner och handlingar
i afgjorda mål ordnas och förvaras äfvensom att styrelsens arkiv hålles i
behörigt skick in. m.

I kungl. kungörelsen den 23 november 1894, angående vissa ändringar
i den för landtbruksstyrelsen gällande instruktion, meddelades, i afseende
å kompetensvillkor för styrelsens ledamöter, följande bestämmelser:

»För att kunna föreslås till fiskeriinspektör fordras såväl att hafva
ådagalagt goda vetenskapliga kunskaper om fiskarterna och deras lefnadsförhållanden,
som ock att hafva minst fem år tjänstgjort såsom fiskeriassistent
eller ock annorledes förvärfvat omfattande praktisk erfarenhet i
de ämnen, som tillhöra fiskeriinspektörens verksamhet.

För behörighet till öfveringenjörsbefattningen fordras att hafva fullgjort
hvad för kompetens till landtbruksingenjörstjänst är föreskrifvet samt
att hafva under minst fem år tjänstgjort såsom landtbruksingenjör.

Till landtbruksinspektör må ej föreslås annan än den, som aflagt afgångsexamen
vid högre allmänt läroverk samt fullständigt och med goda
vitsord genomgått ett af rikets landtbruksinstitut och är i landthushållning
erkändt kunnig och förfaren.

Till sekreterare må ej annan föreslås än den, som aflagt examen för
inträde i rikets rättegångsverk eller Kungl. Maj:ts kansli.»

Till utredning angående omfattningen af landtbruksstyrelsens ämbetsåligganden
vid olika tider må här meddelas följande hos styrelsen uppgjorda
tabellariska öfversikt rörande antalet under nedannämnda år inkomna
mål och ärenden samt deras fördelning å de olika föredragandena.

Till landtbruksstyi-elsen inkomna mål och ärenden

tillhörande föredragning af	1890.	1895.	Å r 1900.	1905.	1906.
fiskeriinspektören.................	in	145	171	307	348
öfveringenjören..................	171	854	534	625	989
landtbruksinspektören "...............	707	887	952	1,552	1,686
sekreteraren....................	—	72	116	103	140
t. f. tnberkulinföredraganden............	—	—	4,106	4,645	4,590
Summa	989	1.458	5,879	7,232	7,753

I fråga om den mängd, hvari särskilda grupper af ärenden hos lärdtbruksstyrelsen
förekomma, hänvisas till följande likaledes hos styrelsen
uppgjorda sammanställning rörande de under nedan angifna år föredragna
mål och ärenden.

Summariska

uppgifter

angående

landtbruks styrelsens ämbets verksamhet -

Föredragna mål och ärenden

angående	1890.	1895.	Å r 1900.	1905.	1906.
1. Styrelsens personal m. m............	35	25	14	13	16
2. Hushållningssällskapen............	10	3	14	2	1
3. Underlydande personal.............	116	72	no	191	180
4. Påkallande af underlydandes biträde......	29	157	138	228	281
5. Resplaner för underlydande..........	35	39	34	47	47
6. Landtbruksinstitut..............	9	25	23	51	25
7. Landtmannaskolor...............	21	38	34	69	85
8. Landtbruksskolor...............	19	39	23	28	13
9. Mejeriskolor.................	5	4	4	4	5
10. Mejeristationer................	68	33	37	18	25
11. Kemiska stationer...............	19	21	30	22	18
12. Kemisk-växtbiologiska anstalten........	—	9	5	3	4
13. Mosskultur-, utsädes- m. fl. föreningar.....	11	7	14	37	30
14. Försöksanstalter för jordbruk m. m.......	—	2	—	—	2
15. Maskin- och redskapsprofningsanstalter.....	—	4	7	3	4
16. Frökontrollanstalter..............	26	26	32	35	24
17. Fröodling och fröhandel............	—	—	—	—	28
18. Trädgårdsundervisning............	—	—	—	9	8
19. Nötboskapsafvel................	19	3	5	—	4
20. Nötboskapspremiering.............	3	63	70	48	68
21. Riksstambok.................	—	—	—	4	3
22. Afvelscentra.................	—	—	—	3	22
23. Kontrollassistentkursers anordnande in. m. ...	—	—	2	12	10
24. Fårafvel...................	1	—	2	3	—
25. Stuteriväsendet................	—	5	—	2	—
26. Fjäderfäafveln''................	—	—	—	2	3
27. Husdjurssjukdomar..............	1	6	1	1	2
28. Tuberkulos..................	—	9	—	—	—
a) anslag till åtgärder ............	—	—	5	8	8
b) rekvisitioner af tuberkulin.........	—	—	2.118	2,055	1,955
Transport	427	590	2,722	2,898	2,871

angående			Å r
	1890.	1895.	1900.	1905.	1906.
Transport c) förnyade undersökningar..........	427	590	2,722 399	2,898 707	2,871 761
d) belöningar eller understöd .........	—	—	28	3	5
c) räkningar.................	—	—	1,419	1,480	1,493
f) temperaturlistor..............	—	—	100	141	137
g) biträde af tuberkuloskonsulent........	—	—	—	65	40
h) utrönande af orsak till tuberkulos......	—	—	—	10	—
i) ympningsförsök..............	—	—	—	11	23
j) diverse ..................	—	—	14	10	86
29. Mejerihushållning...............	4	—	4	10	49
30. Konstgjorda gödselmedel............	2	3	2	2	—
31. Afsättning af landtbruks- o. fiskeprodnkter i utlandet	10	13	6	5	9
32. Skadeinsekter o. dyl..............	15	3	14	7	23
33. Husslöjd...................	9	30	30	30	31
34. Margarin...................	2	2	12	13	4
35. Reseunderstöd................	67	70	78	in	116
36. Järnvägsfrakter................	3	—	—	1	1
37. Möten och utställningar............	9	64	31	55	39
38. Landtbruksråd................	1	—	—	—	—
39. Smörprofningar................	—	32	6	11	6
40. Särskilda undervisningskurser.........	—	1	—	6	9
41. Läroböcker..................	—	—	6	8	16
42. Mindre jordbruk...............	—	—	—	104	116
43. Torfindustri.................	—	—	—	14	9
44. Torflån ...................	—	—	—	15	29
45. Torfskola..................	_	—	—	5	7
46. Torfmaskinsprofningar.............	—	—	—	—	8
47. Ekonomisk kartläggning............	—	—	—	—	26
48. Jordbrukskrediten...............	—	—	—	—	2
49. Norrländska nyodlingsfonden.........	—	—	—	—	1
50. Odlingslåneföretag; a) lån...........	38	39	37	53	65
b) godkännande af arbete . .	10	25	11	21	17
c) förlängd arbetstid ....	—	14	23	39	64
Transport	597	886	4.942	5,835	\| 6,063

angående			Å r
i 1890.	1895.	1900.	1905.	1906.
Transport	597	886	4,942	5,835	6,063
d) befrielse från odling . . .	—	9	2	15	3
e) ändring i villkor för lån .	—	_	41	—	—
f) diverse .........	4	6	10	12	14
51. Frostförminskningsföretag: a) anslag.......	25	48	no	132	182
6) godkännande af arbete	—	—	—	5	20
c) förlängd arbetstid . .	—	3	22	58	69
d) diverse ......	2	1	7	7	10
52. Kolonisation.................	—	—	3	2	2
53. Fiskestadgar.................	2	10	15	21	26
54. Fiskeförsök.................	1	—	—	2	12
55. Fiskodlingsanstalt...............	3	3	2	2	3
56. Understöd till fiske inom orterna........	12	27	54	29	32
57. Armeradt fartyg till fiskets skydd.......	1	—	4	4	5
58. Tjänstebåt..................	1	2	2	—	1
59. Sälar ....................	1	1	22	16	15
60. Fiskerifonden.................	—	—	6	26	49
61. Fiskarskola..................	—	—	__	4	5
62. Knngsådra..................	—	—	—	13	7
63. Undervisningskurser i navigation för bohuslänska fiskare ..................	_	_	_	5	5
64. Stormvarningar................	—	—	—	14	8
65. Fiskehamnar.................	—	—	—	2	9
66. Rekvisition af medel.............	—	57	65	68	81
67. Anslag till tryckning af meddelanden in. m. . .	—	5	3	11	4
68. Bidrag af hushållningssällskap och enskilda till olika ändamål..............	__	26	_	2	_
69. Utbetalning af kontraherade ersättningar ....	—	OO OO	55	69	68
70. Kalenderarbeten................		1	2	1	2
71. Likvid af räkningar.............		279	296	485	579
72. Diverse...................	11	28	22	53	99
73. Berättelser..................	94	193	227	315	354
Summa	754	1,618	5,912	7,208	7,727

Slutligen må meddelas, att antalet från landtbruksstyrelsen utgångna
expeditioner utgjorde år 1890 1,004, år 1895 1,375, år 1900 2,143, år 1905
2,979 och år 1906 3,045.

Kommitténs förslag;*

Då kommittén nu öfvergår till att redogöra för sin egen ställning
till frågan om reglering af löneförhållanden m. in. vid landtbruksstyrelsen,
anser sig kommittén böra till en början beröra vissa spörsmål om utvidgning
af området för nämnda styrelses ämbetsverksamhet, nämligen om
öfverflyttning till landtbruksstyrelsen af civila veterinärväsendet och ärenden
rörande hästafveln.

A sid. 9 är omnämndt, att, i sammanhang med fråga om aflönings- / fråga om
förhöjning för landtbruksstyrelsens chef och ledamöter, chefen för civildepartementet
den 14 januari 1898 underställde Kung!. Mahts nröfmns'' rinJ,r/?sZdet
lorslag att till landtbruksstyrelsen förlägga den centrala förvaltningen af bruksstyreidet
civila veterinärväsendet. sen''

Såsom departementschefen därvid erinrade, hade, alltsedan ett ordnadt
veterinärväsende i Sverige tillkom, de veterinära angelägenheterna
varit anförtrodda åt samma myndighet, som haft öfverinseendet öfver hälsovaiden
i riket, nämligen först sundhetskollegium och sedermera medicinalstyrelsen.
Åtskilliga gånger under de senare årtiondena hade emellertid
föi slag blifvit framställda i syfte att handläggningen af veterinärärendena
skulle öfverflyttas till annan myndighet.

Redan den kommitté, som år 1863 tillsattes för att afgifva förslag
till fullständigt ordnande af veterinärväsendet i riket, föreslog i sitt år
1865 afgifna betänkande, att för de veterinära angelägenheterna en särskild
under civildepartementet lydande styrelse skulle inrättas. Denna veterinärstyrelse
skulle utgöras af en generaldirektör och chef samt två ledamöter,
hvarjämte hos styrelsen skulle vara anställd en sekreterare och ombudsman.

Af ledamöterna skulle den ena, benämnd öfverfältveterinären, utöfva närmaste
chefskapet för det militära veterinärväsendet samt den andra,
benämnd öfverlandsveterinären, jämte det han skulle vara professor i hus 2767/07

Lönereglering skommitténs let. VIII. 4

djursskötsel vid veterinärläroverket i Stockholm, tillika vara civilveterinärernas
chef.

Kommitténs förslag i nämnda del föranledde icke till någon vidare
åtgärd.

Vid hushållningssällskapens ombuds möte år 1893 väcktes förslag till
åtgärder för veterinäs-väsendets ställande under landtbruksstyrelsens inseende.
Det utskott, som behandlade förslaget, hemställde, att ombuden måtte ingå
till Kungl. Magt med anhållan att taga i öfvervägande, huruvida ej åtgärder
borde vidtagas för att åt landets veterinärväsende bereda fullt sakkunnig
ledning och huruvida detta ej kunde ske därigenom att denna ledning
anförtroddes åt landtbruksstyrelsen, hvarest för detta ändamål borde insättas
en uti veterinärväsendet fullt hemmastadd tjänsteman.

I underdånig skrifvelse den 14 november 1893 anhöllo hushållningssällskapens
ombud, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida
ej åtgärder borde vidtagas för att åt landets veterinärväsende bereda en
fullt sakkunnig och ändamålsenlig ledning.

I anledning af denna framställning inkom medicinalstyrelsen, till
följd af kungl. remiss, med yttrande af direktionen för veterinärinstitutet
i Stockholm samt eget underdånigt utlåtande af den 2 februari 1894.

Direktionen för veterinärinstitutet, som i ärendet hört jämväl institutets
lärarkollegium, hemställde, i likhet med nämnda kollegium, att
veterinärväsendet fortfarande måtte höra under medicinalstyrelsen samt
att såsom ledamot af denna styrelse måtte anställas en veterinär med
åliggande; att bereda och inför styrelsen föredraga alla veterinärväsendet
rörande ärenden, i öfverläggningar och beslut därom deltaga samt taga
initiativ till förbättringar i hithörande angelägenheter.

Medicinalstyrelsen själf föreslog, på anförda skäl, att handläggningen
af veterinärärendena måtte, »därest sådant funnes ändamålsenligt», öfverflyttas
till annan myndighet, antingen landtbruksstyrelsen eller veterinärinstitutets
lärarkollegium eller vissa af dess ledamöter. Skulle (''medlertid
intet af dessa förslag pröfvas vara lämpligt och det fortfarande förblifva
ett åliggande för medicinalstyrelsen att handlägga veterinärärenden, hade
styrelsen för sin del intet att invända mot anställandet af en veterinär
inom styrelsen.

Landtbruksstyrelsen, som jämväl hördes i ärendet och den 10 februari
1894 afgaf underdånigt utlåtande, fann sig icke kunna tillstyrka ifrågavarande
ärendens förläggande under veterinärinstitutets lärarkollegium
eller någon del däraf. Däremot sade sig landtbruksstyrelsen under viss
förutsättning icke hafva något att erinra mot veterinärväsendets förläggande
under styrelsen, om dess organisation underginge den förändring, att en
ledamot med speciell veterinärutbildning komme att däri anställas. För
det dåvarande afstyrkte styrelsen dock frågans lösning på detta sätt, af det
skal att, da den ledamot, som i sadant fall skulle ingå i styrelsen såsom
föredragande af veterinärärenden, icke skulle kunna beredas större fördelar
ån styrelsens öfriga ledamöter, någon skicklig och lämplig person inom
veteiinärfacket efter all sannolikhet icke skulle kunna förmås att mottaga
eu dylik befattning. Och någon annan utväg för frågans lösning syntes
landtbruksstyrelsen då icke finnas, än att veterinärväsendet fortfarande
finge höra under medicinalstyrelsen, där en ledamot med speciell veterinär
bildning kunde pa förordnande inga, intill dess frågan finge sin slutliga
lösning.

Den 18 maj 1894 föreskrefs, att en af Kung!. Maj:t därtill särskild!
förordnad legitimerad veterinär skulle hos medicinalstyrelsen deltaga i
handläggningen af veterinärärenden.

I underdånig skrifvelse den 14 april 1897 väckte medicinalstyrelsen
anyo fråga om befrielse för styrelsen från handläggningen af veterinär-,
äiendena. Från medicinalstyrelsens beslut om aflåtande af denna skrifvelse
var dåvarande föredraganden för veterinärärenden i så måtto skiljaktig, att
han ansåg styrelsen böra förorda, att för handläggningen af de civila
veterinärärendena skulle inrättas en särskild byrå, där eu framstående veterinär
borde anställas såsom byråchef med biträde af en yngre veterinär
såsom amanuens, samt att denna byra äfven skulle få i uppdrag att ordna
de ifrågasatta åtgärderna till tuberkulosens bekämpande bland husdjuren.

Sedan medicinalstyrelsens ifrågavarande skrifvelse inkommit till Kung!
Maj.t, gjoides framställningar i ämnet af svenska veterinärläkarföreningen
och Stockholms veterinärsällskap.

Veterinärläkarföreningen ansåg önskvärd!, att, för den händelse eu
reorganisation af den veterinära ledningen komme att genomföras, den

veterinära administrationen anförtroddes åt en direkt under civildepartementet
subordinerande och af fackmän sammansatt veterinärstyrelse eller,
om detta icke funnes lämpligt, att veterinärärendena fortfarande finge
handläggas uti medicinalstyrelsen och där föredragas af fackman, som uteslutande
hade att ägna sig åt detta uppdrag.

Stockholms veterinärsällskap framhöll önskvärdheten af att, därest
en förändring komme till stånd, en särskild styrelse eller byrå under civildepartementet
inrättades, samt att till denna äfven öfverlämnades ledningen
af försöken med tuberkulin och därmed sammanhängande åtgärder.

Efter kungl. remiss afgaf landtbruksstyrelsen den 30 oktober 1897
underdånigt utlåtande i ärendet, samtidigt därmed att styrelsen, såsom å
sid. 4—7 är omnämndt, gjorde framställning om ökade löneförmåner för
dess chef och ledamöter. Med hänsyn till denna framställning och då
styrelsen medelst erbjudande af däri för ledamot föreslagen aflöning ansåg
sig kunna förvärfva en lämplig person att i styrelsen föredraga veterinärärendena,
fann styrelsen sig, under förutsättning att samma löneförmåner
beviljades ifrågavarande ledamot som styrelsens öfriga ledamöter, dåmera
sakna anledning att afstyrka öfverflyttandet af veterinärärendena till styrelsen.
De militära veterinärärendena borde dock öfverlämnas till arméförvaltningens
sj ukvårdsbyrå.

Frågan om ordnande af den centrala ledningen af veterinärväsendet
var äfven föremål för behandling vid hushållningssällskapens ombudsmöte
i Stockholm år 1897. Uti en vid mötet väckt motion föreslogs, att ombuden
måtte besluta en underdånig skrifvelse med anhållan, att Kungl. Maj:t
täcktes med första och helst redan under näst sammanträdande riksdag
framlägga sådant förslag, som afsåge den veterinära administrationens anförtroende
åt en direkt under civildepartementet subordinerande, af tre
fackmän bestående styrelse. Det utskott, till hvars behandling nämnda
motion öfverlämnades, uttalade sig jämväl uti den af motionären angifna
riktning.

Då utskottets utlåtande den 8 november 1897 af ombuden förehades
till behandling, blefvo såväl motionen som utskottets hemställan utan
votering afslagna, sedan upplysning lämnats därom, att landtbruksstyrelsen
redan ingått till Kungl. Maj:t med framställning om sådan omorganisation

af styrelsen, att den skulle kunna emottaga behandlingen af veterinära
ärenden.

Vid 1898 års riksmöte gjorde Kungl. Maj:t framställning om anvisande
af anslag till en veterinärledamot i landtbruksstyrelsen i sammanhang
med förslag om de civila veterinärärendenas öfverflyttande
till nämnda styrelse. Därvid var afsedt, att förutom de göromål beträffande
det civila veterinärväsendet, som ålegat föredraganden af veterinärärenden
i medicinalstyrelsen, den nya ledamoten i landtbruksstyrelsen
jämväl skulle komma att öfvertaga handläggningen af ärenden rörande
försök med tuberkulin och däraf betingade åtgärder, för hvilka sistnämnda
ärendens behandling Kungl. Maj:t den 15 oktober 1897 förordnat en legitimerad
veterinär att intill den 1 januari 1899 tjänstgöra såsom ledamot
i landtbruksstyrelsen. Den af Kungl. Maj:t gjorda framställningen bifölls
emellertid ej af Riksdagen.

Frågan om den centrala veterinäradministrationens tidsenliga ordnande
blef af medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 30 september
1898 åter dragen under Kungl. Maj:ts pröfning. I denna skrifvelse hemställdes
om framställning till Riksdagen därom, att i den för medicinalstyrelsen
fastställda stat måtte för en ny ledamot med benämning veterinärråd
upptagas aflöning till samma belopp och med enahanda ålderstillägg
och öfriga förmåner, som bestämts för medicinalråd.

En från medicinalstyrelsens hemställan i viss mån afvikande mening
uttalades af föredraganden för veterinärärenden, hvilken ansåg, bland annat,
att inom medicinalstyrelsen borde bildas en veterinärbyrå med säi*skild
notarie. En bland styrelsens ledamöter fann sig ej kunna biträda styrelsens
förslag, enär han befarade, att detsamma skulle medföra ett undanträngande,
af de medicinska ärendena, hvilkas handläggning dock borde
anses vara medicinalstyrelsens främsta och egentliga uppgift.

Då medicinalstyrelsens sistberörda framställning icke föranledde kungl.
proposition till 1899 års riksdag, påkallade styi’elsen i underdånig skrifvelse
den 25 september 1899 ånyo Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för ifrågavarande
angelägenhet.

Vid ärendets anmälan inför Kung!. Maj:t den 13 januari 1900
uttalade vederbörande departementschef, att, då Kungl. Maj:ts förslag
att till landtbruksstyrelsen öfverflytta de civila veterinärärendena icke
vunnit Riksdagens bifall, någon annan utväg att på ett tillfredsställande
sätt lösa den så länge på dagordningen befintliga frågan om den
centrala veterinäradministrationens tidsenliga ordnande icke syntes departementschefen
återstå än att låta hithörande ärenden fortfarande handläggas
af medicinalstyrelsen. Enligt hvad departementschefen höll före, omfattades
denna mening dåmera nästan enhälligt af de sakkunniga i landet.
Med hänsikt därtill och på de af medicinalstyrelsen i dess underdåniga
skrivelser den 30 september 1898 och den 25 september 1899 anförda
skäl ansåg departementschefen den provisoriska anordning, som under de
senare åren vidtagits för ifrågavarande ärendens beredning och föredragning
inom medicinalstyrelsen, böra utbytas mot en fastare organisation i
den af styrelsen antydda riktning. Därför erfordrades uppförande i medicinalstyrelsens
stat af aflöning åt en föredragande för veterinärärenden,
hvilken i likhet med de öfriga civila ledamöterna af sagda styrelse syntes
böra benämnas medicinalråd och äga åtnjuta enahanda löneförmåner som
dessa ledamöter.

I öfverensstämmelse därmed gjordes af Kungl. Maj:t framställning
vid 1900 års riksmöte, hvilken framställning bifölls af Riksdagen.

Den 31 december 1900 utfärdade Kungl. Maj:t förnyad instruktion
för medicinalstyrelsen. Enligt § 1 i denna instruktion skall ett af medicinalråden
vara legitimerad veterinär.

I anledning af kungl. proposition angående organisation af arméns
centrala förvaltningsmyndighet har vid 1907 års riksmöte blifvit af
Riksdagen godkänd ny aflöningsstat för arméförvaltningen, i hvilken stat
jämväl finnes upptagen en särskild myndighet för arméns sjukvårds- och
veterinärärenden, med benämning »arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse».
I denna styrelse skall öfverfältläkaren vara chef, med öfverstes lön. Där
skola ock finnas två föredragande, nämligen en fältläkare för sanitetsärenden,
med öfverstelöjtnants lön, samt en fältveterinär för veterinärärenden, med
majors lön.

I det anförande till protokoll öfver landtförsvarsärenden, som finnes
bilagdt den kungl. propositionen, har chefen för landtförsvarsdepartementet
framhållit behofvet af att till en särskild myndighet för arméns sjukvårds-
och veterinärärenden förena öfverfältläkarbefattningen och den hittillsvarande
sjukvårdsbyrån inom arméförvaltningens intendentsdepartement,
»dock under förutsättning» — heter det — »att, på sätt medicinalstyrelsen
föreslagit, uti vissa frågor, nämligen rent hygieniska frågor,
befordringsfrågor och tillsynen öfver militärläkarnas och militärveterinärernas
medicinska verksamhet i fredstid, ett med hänsyn till dessa frågors
natur erforderligt samband mellan medicinalstyrelsen och den nya
sjukvårdsstyrelsen kommer att förefinnas».

Det har varit föremål för öfverläggning inom kommittén, huruvida
vid behandlingen af landtbruksstyrelsen kommittén borde ånyo upptaga
spörsmålet om de civila veterinärärendenas öfverflyttande från medicinaltill
landtbruksstyrelsen. Men då frågan om dessa ärendens förblifvande
tillsvidare hos medicinalstyrelsen så pass nyligen som år 1900 varit föremål
för Kungl. Maj:ts och Riksdagens samfällda pröfning och någon särskild
framställning om förändring därutinnan ej finnes bland de till
kommittén från Kungl. Maj:t eller vederbörande statsdepartement remitterade
handlingar, har kommittén ansett sig ej böra vidare inlåta sig på
nämnda spörsmål.

Enligt

gällande

instruktion

äger

rörande hästafreln
till
landtbruksstyrelsen.

landtbruksstyrelsen icke att taga / fråga om
befattning med frågor rörande hästafvel^ utan skola ärenden angående ^äreUdén9
denna näring fortfarande behandlas af stuteriöfverstyrelsen.

Genom remiss den 4 mai 1907 hafva emellertid till kommittén öfverlämnats
handlingar i fråga om förändrad organisation af den centrala myndigheten
för ledning af landets hästväsende, för att tagas i öfvervägande
vid afgifvande af infordrade utlåtanden angående lönereglering för under
jordbruksdepartementet lydande ämbetsverk.

1 dessa handlingar förekommer jämväl spörsmål därom, huruvida ej
den centrala ledningen af hästväsendet må böra anförtros åt landtbruksstyrelsen,
och har kommittén därför ansett sig böra, med ledning af de

vidlyftiga handlingarna, har lämna en i möjligaste mån kortfattad redogörelse
i ämnet.

öfverstyrel- Enligt ännu gällande instruktion för stuteriöfverstyrelsen af den 18

sens instruk- mai 1887 är denna styrelse anförtrodd åt en tills vidare förordnad chef,
tio?1 $r 18/5 j 7

1837. '' biträdd i expeditionsgöromålen af en tills vidare konstituerad sekreterare.

Stuteriöfverstyrelsens ändamål angifves i instruktionen vara »att i
en föreningspunkt verka sammanhållning i det hela och gifva kraft åt
verkställigheten i det speciella af alla de anstalter, som å statens sida vidtagas
till inhemska hästafvelns förkofran».

Styrelsen åligger tillse, »det alla för hästafvelns befrämjande vidtagna
anstalter blifva på ändamålsenligaste sätt ordnade, med uppmärksamhet
följa den verkan dessa medföra samt hos Kungl. Maj:t föreslå de förändringar
och ytterligare åtgärder i afseende därå, hvilka kunna pröfvas
nyttiga». Styrelsen »bör således» — heter det vidare — »taga kännedom
om de försök och rön, som tid efter annan i främmande länder kunna
göras i hästkulturen, och om de åsikter, som i följd däraf därstädes gjort
sig gällande».

Sedan vissa af Kungl. Maj:t den 12 september 1868 förordnade
kommitterade, till fullgörande af lämnadt uppdrag att utarbeta förslag till stuteriväsendets
ändamålsenliga ordnande, den 17 december 1869 i ämnet afgifvit
betänkande och däri jämväl framställt förslag till åtskilliga nya bestämmelser
i afseende å den chefen för stuteriöfverstyrelsen anförtrodda ledning
och förvaltning af de å statens sida vidtagna anstalter till den inhemska
hästafvelns förkofran, blef jämlikt kungl. skrifvelse till nämnda chef den
K1872 n * november 1872 (svensk författningssamling n:r 74), med tillägg och
ändring i ofvannämnda instruktion för stuteriöfverstyrelsen, förordnadt,

, att, på det såväl landtförsvarets som ock jord- och bergsbrukets samt

öfriga näringars behof af lämpliga och för ändamålet tjänliga hästar måtte
varda behörigen tillgodosedda, två i hästafveln med hvad därtill hörer
erfarna och kunniga män, hvilka Kungl. Maj:t ville för viss tid utse, borde,
så ofta hos styrelsen till afgörande förekomme frågor om förändringar i
stuteriernas hästbesättning, ombyte af raser därstädes, uppköp af hästar
från utlandet, uppgörande af inkomst- och utgiftsstater, reglementen och
instruktioner för stuterier eller hingstdepåer samt för därvid anställda

tjänstemän och betjänte, åtgärder till landthästafvelns befordran, äfvensom
andra hästafveln i allmänhet rörande viktigare frågor, med chefen för
stuteriöfverstyrelsen, såsom ordförande, sammanträda till en stuterikommission,
i hvilken bemälda styrelses sekreterare skulle föra protokoll;

att denna kommission skulle minst en gång om året på chefens
kallelse sammanträda antingen i hufvudstaden eller ock vid stuteri eller
hingstdepå, samt att chefen för stuteriöfverstyrelsen skulle äga att till
sådant sammanträde, därest nödigt funnes, kalla en eller flera af stuteriernas
eller hingstdepåernas chefer för meddelande af erforderliga upplysningar;

att ledamöterna i kommissionen skulle äga att i sådana ämnen, som
tillhörde kommissionens handläggning, icke allenast meddela råd och upplysningar
utan ock själfständigt väcka förslag, de där skriftligen affattade
borde till chefen för stuteriöfverstyrelsen ingifvas;

att, sedan förekommande ärende blifvit af bemälde chef föredraget,
ledamöterna fått däröfver till protokollet afgifva de upplysningar, råd och
yttranden, hvartill de funne sig befogade, samt ärendet sålunda genom
rådplägning i kommissionen vunnit tillfyllestgörande utredning, chefen för
stuteriöfverstyrelsen, som fortfarande såsom dittills ensam ägde beslutanderätt,
skulle till protokollet meddela sitt beslut, hvilket skulle såsom
styrelsens i vanlig ordning expedieras, hvaremellertid ledamöterna ägde
att mot chefens sålunda fattade beslut till protokollet afgifva reservation;
samt

att ledamöterna skulle under deltagande i kommissionens förhandlingar
äfvensom på resa till och från den ort, hvarest kommissionen sammanträdde,
åtnjuta visst dagtraktamente jämte ersättning för resekostnaderna
efter de i gällande resereglemente för viss angifven klass meddelade bestämmelser.

Det toi’de här böra erinras därom,

att genom kungl. skrifvelsen den 1 november 1872 jämväl bestämdes,
att stuteriet vid Strömsholm skulle i angifven ordning öfvergå till
uteslutande hingst- eller landtbeskällardepå;

att, sedan Kungl. Maj:t den 13 april 1886 tillsatt en kommitté med
uppdrag att uppgöra förslag till de förändrade anordningar i afseende å

2,6V07. Lönereglering skommitténs bet. Vill. 5

statens stuteriinrättningar, som för vinnande af ett ändamålsenligare användande
af de till hästafvelns förbättrande anslagna tillgångar kunde
finnas af förhållandena påkallade, nämnda kommitté i sitt den 13 oktober
1886 afgifna betänkande föreslog, bland annat, indragning af Ottenby och
Flyinge stuterier samt jämväl af hingstdepåen vid Ottenby; och

K. hr. s;6 att genom nådigt bref till stuteriöfverstyrelsen den 3 juni 1887

1887 och ° ~ j ^

25/e 1892. Kungl. Maj:t förordnade, att stuteriet vid Flyinge skulle upphöra och därstädes
dädanefter finnas endast hingstdepå; hvarpå i kungl. bref den 25 juni
1892 meddelades beslut om indragning af Ottenby stuteri med hingstdepå.

Möte i Vid ett möte mellan hästuppfödare och hästvänner, som år 1893 på

föranstaltande af chefen för stuteriöfverstyrelsen och andra för saken intresserade
hölls i Malmö, väcktes fråga om behofvet af en förändrad organisation
af den centrala ledningen af landets hästväsende och mötet utta -

lade sig äfven därför.

Hushåll- Hushållningssällskapens ombud behandlade samma fråga vid möte

skapens om-i Stockholm år 1893 och ansågo, att i stället för stuterikommissionen
bud åt 189o. ])ort]c såsom rådgifvande myndighet under chefen för stuteriöfverstyrelsen
ställas en kommission så sammansatt, att samverkan och arbetsfördelning
kunde uppnås emellan alla på hästafvelns förbättrande arbetande institutioner.
1 skrifvelse den 14 november 1893 hemställde ombuden, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida för vården af landets
hästafvel vore lämpligt att tillsätta en kommission för hästafvelns befrämjande,
hvilken såsom rådgifvande församling ställdes under chefen för stuteriöfverstyrelsen
och sammanträdde hvart femte år, eller dessemellan, när
chefen för nämnda styrelse ansåge det nödigt, samt under hans ordförandeskap
sammansattes sålunda:

öfverdirektören i landtbruksstyrelsen, cheferna för statens hingstdepåer,
chefen för remonteringsväsendet, ordförandena i statens premieringsnämnder
samt ett ombud från hvart och ett af rikets hushållningssällskap.

Stuteri- Stuteriöfverstyrelsen, i ärendet hörd, förklarade i underdånigt ut 0{ensSutlå-

låtande den 7 december 1894, att den ansett sig icke kunna förorda utbyte
tai894 ^2 eHer omorganisation af den hittillsvarande stuterikommissionen. Under

förutsättning emellertid att denna oförändrad bibehölles, syntes det styrelsen,
att en rådplägande församling af den omfattning, ombuden föreslagit,
borde kunna blifva af nytta för det uppgifna ändamålet. Därvid
ansåg sig styrelsen likväl böra framhålla önskvärdheten däraf, att såsom
ledamöter i denna församling måtte, förutom de af ombuden föreslagna,
jämväl förordnas stuterikommissionens ledamöter äfvensom några representanter
för de beridna truppförbanden, samt att, till undvikande af
namnförväxling med den hittillsvarande stuterikommissionen, den föreslagna
församlingen måtte benämnas stuterikommitté.

I enlighet med stuterikommissionens i ärendet yttrade mening, hemställde
stuteriöfverstyrelsen, att Kungl. Magt täcktes förordna, att eu kommitté
skulle hvart femte år eller däremellan å tider, som af Kungl. Maj:t
bestämdes, på kallelse af chefen för stuteriöfverstyrelsen sammanträda i
hufvudstaden för att öfverlägga om landets hästafvel i allmänhet rörande
frågor, samt att denna kommitté skulle, med chefen för stuteriöfverstyrelsen
såsom ordförande, bestå af följande ledamöter, nämligen

stuterikommissionens ledamöter, cheferna för statens hingstdepåer,
ordförandena i de af Kungl. Maj:t förordnade nämnderna för prisbelönande
af hästar, ordföranden i remonteringskommissionen, chefen för landtbruksstyrelsen,
tre af chefen för landtförsvarsdepartementet utsedda representanter
för de beridna truppförbanden vid armén samt ett ombud för
hvarje hushållningssällskap, som åstundade att vid kommitténs förhandlingar
låta sig representeras.

Efter erhållen remiss afgaf landtbruksstyrelsen underdånigt utlåtande
i ärendet den 30 maj 1895. Styrelsen uttalade däri såsom sin öfvertygelse,
att den fråga, som af hushållningssällskapens ombud blifvit väckt,
hvilade på den fullt riktiga förutsättningen, att något ytterligare behöfcle från
det offentligas sida inom vårt land göras för åstadkommande af eu höjning
eller förbättring i landets hästafvel. Huruvida emellertid den föreslagna
åtgärden var den, som i sådant hänseende då borde anses mest önskvärd,
kunde däremot efter landtbruksstyrelsens uppfattning vara tvifvel underkasta^.
Det beslut, hvarpå ifrågavarande framställning grundade sig,
fattades af hushållningssällskapens ombud ej heller enhälligt utan genom
votering med 12 röster mot 9, hvilka afgåfvos för väckt förslag om aflå -

Landtbrulcs
styrelsens
utlåtande
S0/5 1895.

tande af skrifvelse, med begäran att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervätrande,
huruvida icke handhafvande! af vården om landets hästafvel borde
öfverlämnas till en särskild efter dess maktpåliggande och ansvarsfulla
uppgift afiönad styrelse.

Orsaken, hvarför de redan befintliga institutionerna för hästafvelns
främjande icke ansetts tillfyllestgörande, hade, enligt landtbruksstyrelsens
åsikt, varit den, att, oaktadt under en lång följd af år icke oansenliga
belopp af statsmedel anvisats för hästafvelns höjande, samma afvel ännu
icke kunde sägas hafva erhållit den karaktär af enhet och sammanhang,
som utgjorde ett väsentligt villkor för dess varaktiga förbättring. Detta
hade med styrka framhållits i den vid hushållningssällskapens ombuds
senaste sammanträde väckta motion, hvari förevarande fråga bragts på tal.
För åstadkommande af en för landets hästafvel önskvärd enhet fordrades ett
oaflåtlig! arbete under en längre tid, och inom vårt vidsträckta land kunde,
enligt landtbruksstyrelsens mening, det önskvärda resultatet vinnas endast
genom den ledning, som en central styrelse däråt kunde lämna. På den
centrala myndighetens egen handlingskraft och förmåga att fylla sin uppgift
måste framgången af statens bemödanden för hästafvel ytterst bero.
Den organisation, stuteriöfverstyrelsen erhållit, kunde ej vara för ändamålet
tillfyllestgörande.

Med afseende å den ekonomiska betydelse, hästafveln ägde för landtbruket,
borde denna angelägenhet — anförde landtbruksstyrelsen vidare — ses
hufvudsakligen från ekonomisk synpunkt, d. v. s. från landtbruksnäringens
egen. Hästafveln inom landet kunde icke höjas på annat sätt än genom
landtmannens biträde och detta kunde icke vinnas, utan att hans eget intresse
därmed förknippades. Däraf följde, att den myndighet, som handhade
landets hästafvel, borde äga på samma gång den noggrannaste inblick i
landtbrukets ekonomi som den tillförlitligaste kännedom om dettas intressen
och medlen, huru de befordrades. Stuteriöfverstyrelsens organisation erbjöde
icke någon säkerhet för, knappast någon möjlighet till erhållande af
nämnda inblick och kännedom.

Den brist hos landets hästafvel, som föranledt hushållningssällskapens
ombud till framställande af ifrågavarande förslag, kunde fördenskull
icke afhjälpas annorledes än genom öfverlämnandet af vårdnaden om häst -

afveta åt ett på lämpligt sätt organisera^ ämbetsverk. Under förutsättning
att detta skedde, syntes det landtbruksstyrelsen kunna ifrågasättas,
huruvida inrättandet af en särskild representation för hästafvel!! kunde
anses vara af behofvet påkalladt.

Beträffande frågan åt hvilket ämbetsverk omförmälda ärenden lämpligen
borde öfverlämnas, så, enär hvarken dessas beskaffenhet eller myckenhet
kräfde upprättandet af ett särskildt nytt ämbetsverk, samt befrämjandet
af hästafveln gifvetvis skulle ålegat landtbruksstyrelsen, därest icke
i dess instruktion denna gren af landthushållningen uttryckligen undantagits
från dess ämbetsbefattning, syntes förhållandena själfva hänvisa till
vidtagande af den åtgärd, som landtbruksstyrelsen för sin de], i likhet
med hvad som föreslagits i ofvanberörda motion, ansåg vara den uti ifrågavarande
afseende naturligaste och lämpligaste, eller att ärenden rörande
hästafveln öfverlämnades till landtbruksstyrelsen.

1 sådan händelse borde emellertid särskilda fackmän inom styrelsen
anställas såsom föredragande af hit hörande frågor. Ehuru hästafvelns skilda
ändamål rätteligen kunde sammanfattas i en enda uppgift, nämligen att under
de i ekonomiskt afseende mest fördelaktiga villkor framalstra de bästa för
vårt land erforderliga hästar af hvad slag och beskaffenhet de eljest månde
vara, syntes dock landtförsvarets behof att erhålla dugliga remonter och
den vikt, detta intresse ägde för landet i sin helhet, kunna anses betinga,
att dithörande och därmed i närmare sammanhang stående frågor betraktades
såsom en af hufvudafdelningarna af den grupp af ärenden, som
anginge hästafveln. Dylika ärenden borde därför handläggas af en föredragande,
under det att öfriga hästafveln angående frågor lämpligen behandlades
af en annan. Enligt landtbruksstyrelsens mening borde likväl
dessa befattningar tillsvidare bestridas på förordnande af lämpliga personer
emot åtnjutande af skäligt arfvode jämte rese- och traktamentsersättning.
För den händelse konsulenter för hästafveln komme att införas, syntes
den ena föredraganden kunna utses bland dessa.

Landtbruksstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte, med anledning
af den förevarande framställningen, förordna, att stuteriöfverstyrelsens
och stuterikommissionens befattning med ärenden angående hästafveln
skulle från den tidpunkt, Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma,

Kavalleriinspektörens

utlåtande
sl/io 1895.

upphöra, samt att frågor angående hästafvel skulle från samma tidpunkt
behandlas af landtbruksstyrelsen.

Den 31 oktober 1895 afgaf dåvarande inspektören för kavalleriet
underdånigt utlåtande i ärendet. 1 detta utlåtande uttalade bemälde inspektör,
att planmässighet och kontinuitet utan tvifvel voro bland de
viktigaste villkoren för en rationell utveckling af vårt lands hästafvel, och
att dessa villkor endast kunde uppfyllas, om inseendet öfver densamma
anförtroddes åt en lämpligt organiserad myndighet, inom hvilken fackmannainsikter
och erfarenhet med säkerhet alltid funnes att påräkna. Och
enär utvecklingen af vår hästafvel hufvudsakligen borde betraktas ur ekonomisk
synpunkt, i det att äfven arméns behof af remonter kunde tillgodoses
inom landet, endast om landtbrukaren funne med sin fördel
förenligt att ägna sig åt hästafvel!!, måste, såsom landtbruksstyrelsen påvisat,
ett eftersträfva!! svärdi'', mål vara att åstadkomma största möjliga samverkan
mellan den hästafvel företrädande myndigheten och sagda styrelse,
som var afsedd att företräda landtbruket jämte dess binäringar.

En dylik samverkan ansåg kavalleriinspektören lämpligast kunna
vinnas på det sätt, att till landtbruksstyrelsen öfverflyttades den nuvarande
stuteriöfverstyrelsen under namn af stuteristyrelse, hvars chef med
bibehållande i hufvudsak af den maktbefogenhet med afseende å hästafvel!!
och stuteriväsendet, som i gällande instruktion vore honom tillerkänd,
sålunda skulle göras till en under landtbruksstyrelsen lydande ämbetsman,
underordnad med hänsyn till sin verksamhet ett ämbetsverks mera bindande
former.

Däremot fann sig kavalleriinspektören på intet vis kunna biträda
landtbruksstyrelsens förslag att ersätta den nuvarande stuteriöfverstyrelsen
med två föredragande i förstnämnda styrelse, af hvilka den ene hufvudsakligen
för remontuppfödningen och därmed i sammanhang stående frågor.
I främsta rummet kunde den anmärkningen mot ett sådant förslag framställas,
att det syntes ytterst betänkligt att på två personer, om hvilkas
samarbete man aldrig på förhand kunde vara förvissad, uppdela en verksamhet,
som ej vore möjlig att särskilja i två sinsemellan strängt begränsade
områden; ett försök därtill skulle säkerligen gifva anledning till för

hästafvelns utveckling i dess helhet hämmande rubbningar, ensidigt åt det
ena eller andra af de båda områdena.

Kavalleriinspektören ansåg äfven, att af den väsentligt försvagade
ställning och inskränktare maktbefogenhet, som enligt landtbruksstyrelsens
förslag skulle komma att gifvas åt hästafvelns fackmän i denna
styrelse, en gifven följd skulle blifva, att på ifrågavarande styrelses chef
öfverflyttades det hufvudsakliga ansvaret för hästafvelns utveckling, under
det att de båda föredragandena, endast blefve rådgifvare och expeditionshafvande,
på samma gång det oafbrutna samarbetet med landets hästuppfödare
säkerligen ej kunde med erforderlig kraft upprätthållas.

Någon verklig jämförelse kunde, eldigt kavalleriinspektörens mening,
från statens synpunkt ej med fog göras mellan hästafvel]! och boskapsskötseln
för att därmed motivera eu för dem båda likartad administration
i landtbruksstyrelsen; staten hade nämligen genom sitt preinieringsväsende
och genom sina hingstdepåer betydligt mera beslutanderätt och ansvar med
afseende på hästafvel)! än åtminstone för det dåvarande med afseende på
boskapsskötseln samt'' var dessutom i och för försvarsväsendet i hög grad
beroende af landets hästafvel ej blott i fred såsom den störste uppköparen
genom remonteringsväsendet utan äfven i krig, dä med stöd af rekvisitionslagarna
eu del af hästarna inom hela landet måste tagas i anspråk.

Kavalleriinspektören höll före, att därför ansvaret ock borde helt
läggas på den fackkunnige målsmannen, som ägnade sitt hufvudsakliga
arbete åt hästafvel]!, och att fördenskull äfven borde åt honom gifvas
vederbörlig sjanständighet och maktbefogenhet inom hans verksamhetsområde.

Endast genom eu ständig och nära beröring med representanter för
hästafvelns olika grenar blefve emellertid, enligt kavalleriinspektörens
åsikt, chefen för stuteristyrelsen i stånd att vidtaga de åtgärder, som vore
lämpade efter de olika ändamålens och de olika landsdelarnas särskilda
kraf. Detta syntes honom bäst ernås genom att dels, liksom hittills i
stuteriöfverstyrelsen, två fackmän, på viss tid utsedda af Kungl. Maj:t,
ställdes till chefens för den föreslagna stuteristyrelsen förfogande, dels
chefen för remonteringsväsendet dessutom inginge såsom ledamot i stuteristyrelsen.
Denne kom nämligen genom sin verksamhet såsom landets

störste uppköpare af lättare hästar i den närmaste beröring med dess
hästuppfödare och blef därigenom i tillfälle att förvärfva sig den
vidsträcktaste erfarenhet med afseende på den för vårt lands behof i
allmänhet mest passande medeltypen. På det sålunda framställda sättet
kunde landthruksstyrelsens förslag till rådgifvande målsmän, dels för den
varmblodiga och dels för den kallblodiga typen, i viss mån komma till
uttryck, utan att likväl den beslutande och ansvariga fackkunniga myndigheten
blefve splittrad eller försvagad.

Hvad angick den af hushållningssällskapens ombud föreslagna kommissionen
för hästafvelns befrämjande, ansåg kavalleriinspektören en dylik
kommission vara af synnerligt stort värde vid sidan af den af honom
föreslagna stuteristyrelsen.

Såsom sammanfattning af hvad han i sitt utlåtande anfört, föreslog
kavalleriinspektören, bland annat, att stuteriöfverstyrelsen skulle organiseras
såsom ett ämbetsverk, under namn af stuteristyrelsen, och underordnas
landtbruksstyrelsen såsom en själfständig underafdelning; att chefen för
remonteringsväsendet skulle ingå såsom ledamot i stuteristyrelsen jämte
de två förutvarande af Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna; samt att en
kommission skulle hvart femte år eller däremellan å tider, som af Kungl.
Maj:t bestämdes, på kallelse af chefen för landtbruksstyrelsen sammanträda
i hufvudstaden för att öfverlägga om landets hästafvel jämte dithörande
frågor, och att såsom ledamöter i denna kommission skulle ingå chefen
för landtbruksstyrelsen, stuteristyrelsens chef och ledamöter, cheferna för
statens hingstdepåer, ordförandena i de af Kungl. Maj:t förordnade nämnderna
för prisbelönande af hästar, tre af chefen för landtförsvarsdepartementet
utsedda representanter för de beridna truppförbanden samt ett
ombud för hvarje hushållningssällskap, som åstundade att låta representera
sig vid kommissionens förhandlingar.

Grenom kungl. remiss den 2 november 1895 anbefalldes landtbruksstyrelsen
att lämna hushållningssällskapens ombud tillfälle att vid deras
i sistnämnda månad infallande sammanträde afgifva yttrande i anledning
af hvad vederbörande i detta ärende anfört samt därmed och med det
utlåtande, som däraf kunde föranledas, till Kungl. Maj:t inkomma.

O-.

o’

Sedan ärendet blifvit, i öfverensstämmelse med nämnda befallning
af landtbruk sstyrelsen öfverlämnadt till behandling af hushållningssäll
skapens ombud, inkommo dessa till nämnda styrelse med yttrande, åtföljdt
af utdrag ur ombudens protokoll.

I detta yttrande, dateradt den 13 november 1895, meddelade ombuden,
att beträffande förslaget om inrättande af en kommission för hästafvel^
befrämjande — eller, såsom stuteriöfverstyrelsen föreslagit dess benämning,
stuterikommitté — ombuden ansågo, att denna stuterikommittés verksamhet
kunde blifva af allra största betydelse för den svenska hästafvelns utveckling.
Rörande kommitténs sammansättning ansågo ombuden den af inspektören
för kavalleriet föreslagna bäst uppfylla sitt ändamål att kunna
gagna landets hästafvel i dess helhet.

Beträffande förslaget om omorganisation af stuteriöfverstyrelsen framhöllo
ombuden, bland annat,

Hushållning
ssällskajpens
ombud
år 1895.

att de, i likhet med landtbruksstyrelsen och inspektören för kavalleriet,
funnit den nuvarande organisationen af stuteriöfverstyrelsen otillfredsställande,
hvarför de, instämmande med bemälde inspektör, höllo före, att
detta »qvasiämbetsverk» borde organiseras såsom ett verkligt sådant, hvars chef
borde aflönas i förhållande till omfånget af den honom åliggande verksamhet,
och hvaruti såsom ledamöter borde ingå chefen för remonteringsväsendet
jämte två af Kungl. Maj:t utsedda ledamöter,

att ombuden ej kunde tillstyrka landtbruksstyrelsens förslag, att
frågor angående hästafveln skulle från den tidpunkt, Kungl. Maj:t förordnade,
behandlas af landtbruksstyrelsen, emedan vid eu organisation, sådan
som af landtbruksstyrelsen föreslagits, den enhet, som borde förefinnas uti
ledandet af rikets hästafvel, skulle gå helt förlorad, men att ombuden ansågo,
att om möjligt, i likhet med hvad af inspektören för kavalleriet föreslagits,
stuteristyrelsen skulle inordnas under landtbruksstyrelsen från den tidpunkt,
Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Enligt bifogadt protokollsutdrag hade sju af ombuden anmält reservation
och i sådant hänseende förklarat, att de ansett sig icke kunna
biträda inspektörens för kavalleriet förslag, att stuteristyrelsen, så sammansatt
som af inspektören föreslagits, skulle inordnas under landtbruksstyrelsen,
utan var dessa ombuds mening den, att den omorganiserade sty 27o,

/o7. LöneregUringskommitténs bet. Vill. 6

Landtbruksstyrelsens

utlåtande
16/i2 1895.

relsen borde erhålla en såvidt möjligt sjelfständig ställning och sortera
omedelbart under vederbörande statsdepartement.

Med anledning af hvad som blifvit anfördt i det senaste yttrandet
af hushållningssällskapens ombud, framhölls i det af landtbruksstyrelsen
den 16 december 1895 afgifna vidare utlåtande i ärendet, att det af ombuden
framställda förslaget beträffande stuteristyrelsen var ofullständigt
i det afseendet, att ombuden icke på något sätt angifvit, i hvad mening
eller på hvad sätt den föreslagna stuteristyrelsen skulle inordnas under
landtbruksstyrelsen.

Då landtbruksstyrelsen i sitt förra utlåtande föreslagit, att, för tillgodoseende
af landtförsvarets behof af dugliga remonter, dithörande och därmed
i närmare sammanhang stående frågor borde handläggas af en föredragande
inom landtbruksstyrelsen, under det att öfriga hästafveln angående
ärenden lämpligast behandlades af en annan, hade därmed icke afsetts
annat än att frågor angående hästafveln, hvilka direkt berörde landtförsvarets
intressen, d. v. s. sådana, som inkommit från militära myndigheter,
skulle behandlas af en särskild för sådant ändamål inom styrelsen
anställd ledamot eller föredragande, hvilken för öfrigt inom styrelsen i
allmänhet skulle hafva till uppgift att bevaka landtförsvarets intresse
med hänsyn till hästafveln. Hela anledningen, hvarför hästafveln icke
kunde i administrativt hänseende behandlas i fullständig öfverensstämmelse
med den öfriga husdjursafveln, var att söka i landtförsvarets
fordran, att inom landet städse skulle finnas tillräckligt antal hästar, passande
för dess behof. Därför hade äfven särskilda anstalter för detta
ändamål inom olika länder vidtagits i syfte att tillgodose detta intresse,
såsom stuteriers eller hingstdepåers inrättande, vissa bestämmelser vid
prisbelönandet af hästar o. s. v. Att emellertid låta detta intresse verka därhän,
att frågor angående hästafveln måste lösryckas från andra landtbruket
rörande frågor och sålunda icke ansåges lämpligen kunna behandlas af
samma centrala myndighet som dessa, syntes landtbruksstyrelsen vara att
sträcka omsorgen om det militära ändamålet så långt, att detta själft däraf
komme att lida tillika med den näring, som hade till sin uppgift att förse
statens ifrågavarande behof. Enda sättet att betrygga förhandenvaron
inom landet af det hästmaterial, som för landtförsvaret erfordrades, bestod

nämligen däri att göra landtinannen intresserad för dess fyllande. Detta
syntes landtbruksstyrelsen ej kunna ske på bättre sätt, än att ledningen
af hästafveln öfverlämnades åt den styrelse, som just hade att bevaka och
befrämja landtbrukets intressen.

Den af hushållningssällskapens ombud uttalade farhåga, att vid den
af landtbruksstyrelsen föreslagna organisationen den enhet, som borde
förefinnas uti ledandet af rikets hästafvel, skulle gå helt förlorad, ansåg
styrelsen vara i förevarande fall ogrundad. Sättet för föredragningen
inom landtbruksstyrelsen af frågor angående hästafveln var dock alldeles
icke afgörande för hufvudfrågan om lämpligheten af sagda ärendens förläggande
under styrelsen, ty denna föredragning kunde mycket väl ordnas
på flera sätt. Det kunde nämligen ock tänkas, att all föredragning
af hästfrågor inom styrelsen öfverlämnades åt den ene ledamoten och
att den andres verksamhet hufvudsakligen komine att bestå i yttrandens
afgifvande i vissa frågor.

Beträffande själfva chefskapet, så huru skicklig fackman i fråga om
hästafveln en chef för en särskild stuteristyrelse än kunde tänkas vara, var
det dock efter landtbruksstyrelsens uppfattning föga troligt, om ens möjligt,
att han för att väl kunna sköta förvaltningen i fråga om hästafveln
skulle kunna äga lika stora förutsättningar i administrativt afseende som
den, hvilken såsom chef för landtbruksstyrelsen måste tänkas äga tillgång
till alla de insikter och upplysningar, som erfordrades för ett riktigt bedömande
af hästafveln såsom en gren af landtbruksnäringen.

Landtbruksstyrelsen ansåg sig ock i sitt senare utlåtande höra lämna
en i edogörelse för det sätt, hvarpå styrelsen under den nya organisationen
tänkt sig inköpen af hästar för hingstdepåernas behof. Sådana inköp
borde bestämmas af styrelsen, och för den händelse de icke skedde genom
någon af de föreslagna ledamöterna, hvilken i sådant fall borde därom erhålla
säiskildt uppdrag för viss tid eller tillfälle, borde desamma på enahanda
sätt uppdragas åt någon af de konsulenter för hästafveln, hvilka
föreslagits till inrättande.

Styrelsen hemställde om åtgärders vidtagande i syfte att stuteriöfverstyrelsens
och stuterikommissionens befattning med ärenden angående hästafveln
måtte komma att upphöra och frågor angående hästafveln behandlas

1896 åra
kommitté.

af landtbruksstyrelsen samt ett belopp af 4,000 kronor årligen varda tillgängligt
af anslaget till hästafvelns befrämjande för att användas till
arfvoden, hvartdera om 2,000 kronor, åt två på förordnande tillsatta
föredragande inom landtbruksstyrelsen af frågor angående hästafveln,
hvilka föredragande därjämte borde äga åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
att i likhet med ötriga ledamöters i landtbruksstyrelsen
utgå enligt tredje klassen af gällande resereglemente.

Den 28 mars 1896 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté för att taga
i öfvervägande, huruvida en förändrad organisation af den myndighet, åt
hvilken den centrala ledningen af landets hästväsende var anförtrodd, vore
af verkligt behof påkallad, och att, därest efter omsorgsfull utredning så
befunnes, afgifva af underdånigt betänkande i ämnet åtföljdt förslag därom.

Uti sitt den 18 november 1896 afgifna betänkande uttalade sistnämnda
kommitté den mening, att det vidlyftiga arbetet till främjande af Sveriges
hästafvel ej blifvit nog planmässigt bedrifvet och att eu tillräckligt sammanhållande
och ordnande kraft saknats. Stuteriöfverstyrelsen hade visserligen
i sin instruktion haft sig ålagdt att äfven bevaka hästafvelns intresse
i allmänhet och följa dess utveckling i landet, men den hade dock i
främsta rummet haft sig det särskilda uppdraget anförtrodt att sköta statens
inrättade stuterier, så länge sådana funnos, och därefter de efter hand
i deras ställe anordnade hingstdepåerna. Samverkan mellan denna styrelse
och den hästuppfödande allmänheten samt särskildt de institutioner, som
hade att bevaka landtbrukets intressen, hade, om också ej fullkomligt
saknats, dock varit otillräcklig. Utan att vilja på något sätt underskatta
betydelsen af statens hingsthållning såsom medel för hästafvelns förkofran,
finge man väl dock — menade kommitterade — erkänna, att ett kraftigt understödjande
och en klok ledning af enskildes och korporationers åtgärder
för hästafveln vore af stor vikt, och det syntes därför, som om allt borde
göras för att bereda dessa tillfälle att från en erfaren styrelse erhålla råd
och upplysningar och på allt sätt underlätta ett verkligt samarbete i detta
afseende.

Kommitterade sade sig därför ej heller tveka, att, med allt erkännande
af att stuteriöfverstyrelsen, jämlikt sin instruktion och föregående

kommittéers framhållna grundsatser, verksamt arbetat och bidragit till hästafvelns
förkofran, dock instämma i den från flera håll uttalade åsikten, att
de uti så många afseenden förändrade förhållandena nödvändiggjorde en något
förändrad organisation och en utförligare instruktion för den styrelse, som
skulle hafva sig anförtrodd ledningen af landets hästväsende.

Och ehuru erkännas måste, att det skulle ligga mycket nära till
hands att utan vidare lägga hästafvelns ledning under den styrelse, som
åt sig hade anförtrodt att bevaka landtbrukets öfriga intressen, då onekligen
hästafveln måste räknas till en af landtbrukets binäringar och för
landtbruket hade en synnerligt stor betydelse samt borde vara en inkomstbringande
gren af detsamma, höllo kommitterade, under då varande förhållanden,
före, att ledningen af hästafveln borde anförtros åt en särskild
själfständig styrelse — »styrelsen för landets hästväsende» — ställd under
det departement, som handhade landtbruksfrågor i allmänhet.

Kommitterade ansågo det nämligen vara svårt att behandla hästafveln
såsom en uteslutande landtbruksfråga. Betydelsen af att vår armé ständigt
skulle inom landet äga tillgång för sitt behof af hästar ej blott
under fredstid men äfven under oroliga krigstider talade, enligt kommitterades
åsikt, för att ej denna angelägenhet helt och hållet öfverlämnades
åt en styrelse, hvars fredliga verksamhet skulle kunna föranleda densamma
att ej tillräckligt noga beakta detta viktiga och för landets själfständighet
betydelsefulla statsintresse. Däruti måste man ock se anledning nog för den
särskilda undantagsställning, som hästafveln ej blott i vårt land utan äfven
i utlandet alltid ägt och säkerligen till en stor del alltid måste fortfara att
intaga. Med den organisation, som landtbruksstyrelsen ännu hade, skulle
det ej heller låta sig göra att, såsom kavalleriinspektören föreslagit, uppdraga
ledningen af hästafveln åt en särskild under landtbruksstyrelsen ställd
styrelse, ty denna nya styrelse skulle då få en uti vår administration ännu
okänd och äfven olämplig undantagsställning.

Af kommitterade framhölls, hurusom mer än uti många andra grenar
af landtbruket erfordrades hos den person, hvilken såsom chef skulle handhafva
ledningen af landets hästväsende, stor fackkunskap och erfarenhet.
Det vore af stor betydelse, att en särdeles framstående fackman uppsöktes
till chef för eu blifvande styrelse. Kommitterade tänkte sig, att ersättning

till denne chef skulle utgå i form af arfvode. Han skulle endast tillsättas
på förordnande samt ej åläggas att vara bosatt i hufvudstaden utan fritt få
välja bostadsort, ehuru alltid själfva expeditionen och styrelsens byrå skulle
förläggas till Stockholm.

För bemälde chef föreslogo kommitterade benämningen öfverlandtstallmästare
samt ett arfvode af 6,000 kronor. 1 sistnämnda hänseende
hade kommitterade särskildt tagit hänsyn därtill, att chefen mycket ofta
måste företaga resor mellan sin vistelseort och hufvudstaden, där styrelsen
skulle hafva sitt säte, samt att för dessa resor särskild reseersättning ej
kunde för hvarje gång utgå, hvadan han för dessa resor borde kunna
påräkna ersättning genom de aflöningsförmåner, som kommo honom
till del.

Ehuru, enligt kommitterades åsikt, chefen i sin ämbetsutöfning
borde beklädas med stor makt och i alla frågor vara ensam beslutande,
måste han dock — anförde kommitterade vidare — alltid vara i tillfälle
och till och med i vissa frågor tvungen att rådföra sig med andra tillgängliga
erfarna personer, hvilka äfven i sin egenskap af representanter för
hästuppfödare skulle på detta sätt hafva tillfälle att för chefen få framlägga
sina önskningar om hästafvel^ behof. Vid chefens sida borde därför
ställas två ledamöter — förordnade på tre år — hvilka, ehuru endast
rådgifvande, dock skulle hafva skyldighet att till protokollet anföra sina
särskilda meningar, såvida de vore afvikande från chefens och det af denne
fattade beslutet.

Då emellertid dessa personers ämbetsutöfning ej kunde behöfva påkallas
i alla frågor och fördenskull, ehuru ansvarsfull, dock ej blefve så
maktpåliggande, borde de (dem skulle nämligen ock vara obetaget att hafva sitt
hemvist på annat ställe än i hufvudstaden) kunna ägna sig äfven åt annan
verksamhet, och kommitterade ansågo därför, att endast ett mindre arfvode,
dock ej lägre än 500 kronor, kunde behöfva beräknas för dessa ledamöter,
hvarförutom de borde tillförsäkras reseersättning och dagtraktamente, så
att de befriades från särskilda kostnader för sin ämbetsutöfning.

För att handhafva expeditionen och för öfrigt biträda chefen borde
en aflönad sekreterare vara anställd hos styrelsen. I arfvode till honom
föreslogos 2,000 kronor.

Med visst undantag, skulle chefen själf inför styrelsen föredraga alla förekommande
ärenden.

På anförda skäl uttalade kommitterade äfven den åsikt, att styrelsen
för landets hästväsende borde hafva tillfälle att årligen sammanträffa med
ordförandena i de olika premieringsdistrikten, hvilka då ock sinsemellan
skalle kunna få utbyta åsikter uti hithörande frågor. Vid en sådan öfverläggning
borde ock chefen för remonteringsstyrelsen vara närvarande för
att gifva tillkänna sina erfarenheter och önskningsmål. Kommitterade föreslogo
alltså, att styrelsen en gång årligen skulle sammankalla ordförandena
i de olika prisbelöningsnämnderna jämte chefen för remonteringsstyrelsen
till ett gemensamt sammanträde inför styrelsen.

Beträffande den af hushållningssällskapens ombud vid sammanträdet
år 1893 föreslagna särskilda kommissionen, ansågo kommitterade förslaget
därom särdeles beaktansvärdt. Då hästafveln onekligen var en gren af jordbruksnäringen,
borde landtbruksstyrelsens chef deltaga i denna kommissions
förhandlingar, hvarjämte statens militära intresse borde därvid bevakas ej
blott af chefen för remonteringsstyrelsen utan äfven af ytterligare en särskild
för ändamålet af chefen för landtförsvarsdepartementet utsedd representant för
armén. Hushållningssällskapen syntes kommitterade vid en sådan kommission
vara bäst företrädda genom de ombud, hvilka de valt för att å deras
vägnar tillhöra prisbelöningsnämnderna. Kommitterade föreslogo, att hvart
femte år under ordförandeskap af chefen för styrelsen för landets hästväsende
och inför denna styrelses öfriga ledamöter en kommission skulle
sammanträda i hufvudstaden, bestående af cheferna för hingstdepåerna,
ordförandena i prisbelöningsnämderna, chefen för remonteringsstyrelsen, chefen
för landtbruksstyrelsen, en särskild af chefen för landtförsvarsdepartementet
utsedd representant för armén samt de inom de olika länen till
medlemmar af prisbelöningsnämnderna utsedda personer.

Öfver kommitterades betänkande afgåfvos underdåniga utlåtanden den
19 januari 1897 af dåvarande t. f. kavalleriinspektören och den 30 oktober
samma år af landtbruksstyrelsen.

Kavalleriinspektören framhöll, bland annat, att i den föreslagna stv- Kavalleri ö

J ITlSVCkt OT&t%S

relsen för landets hästväsende chefen för remonteringsstyrelsen borde ingå utlåtande .

° J ® I9/i 1897.

Landtbrulcsstyrelsens

utlåtande
so/io 1897.

såsom ledamot, samt att i den kommission, som föreslagits att sammanträda
hvart femte år, tre af chefen för landtförsvarsdepartementet utsedda ledamöter
borde deltaga.

Landtbruksstyrelsen vidhöll sin förut uttalade uppfattning, att ledningen
af hästafvel borde anförtros åt den styrelse, som hade öfriga
landtbruksangelägenheter om hand. Med anledning däraf att kommitterade
framhållit den stora betydelsen af att en särdeles framstående
fackman uppsöktes till chef för den ifrågasatta nya styrelsen, framhöll
landtbruksstyrelsen, att den erforderliga fackkunskapen kunde förskaffas
landtbruksstyrelsen därigenom, att en dylik fackman anställdes såsom ledamot
i styrelsen. Och då kommitterade afisett, att en sådan fackmans aflöning,
om han blefve chef för den af kommitterade föreslagna styrelsen,
icke behöfde sättas högre än till 6,000 kronor, syntes det icke vara
omöjligt för landtbruksstyrelsen att kunna förvärfva en dylik persons biträde
i egenskap af ledamot med den aflöning, 6,400 kronor, som styrelsen
i särskilt samma dag aflåten underdånig skrifvelse föreslagit för styrelsens
samtliga ledamöter. För öfrig! kunde det enligt landtbruksstyrelsens
mening ej förutsättas annat än att styrelsens chef skulle äga kännedom
om hästafvel tillhörande frågor, om det också icke kunde beräknas,
att han i regeln skulle vara framstående fackman inom detta område. Det
borde icke betviflas, att den, som erhölle förtroendet att vara chef för landtbruksstyrelsen,
skulle kunna, med en framstående fackman vid sin sida,
vara i stånd att fullt bedöma äfven frågor om hästafveln. Och vidkommande
den skyndsamhet, hvarmed vissa af ifrågavarande ärenden borde afgöras,
såsom t. ex. inköp af hingstar, så lämnade landtbruksstyrelsens organisation
i detta fall intet öfrigt att önska, helst hinder icke förelåge för
att den framstående fackman, som i sådant fall skulle blifva ledamot i
styrelsen, kunde för längre eller kortare tid eller för visst fall handla
med styrelsens makt och myndighet vid ifrågavarande åtgärders vidtagande.

Förut hade landtbruksstyrelsen förordat anställandet inom styrelsen
af två t. f. föredragande, af Indika den ena hufvudsakligen skulle hafva att
företräda arméns intressen beträffande hästafveln, den andra däremot vara
den egentlige föredraganden af hästafveln angående frågor. Visserligen kunde

styrelsen ej biträda den invändning, som gjorts mot nämnda förslag, men
styrelsen förklarade dock tillika, att den icke kunde anse denna lösning af
frågan vara den enda möjliga. Styrelsen hade fördenskull dåmera tänkt
sig, att den speciella fackkunskapen angående ifrågavarande ärenden skulle
inom styrelsen företrädas genom anställande såsom ledamot af eu särdeles
framstående fackman, aflönad i likhet med hvad som föreslagits beträffande
öfriga ledamöter. Denna ledamot skulle mycket väl kunna föredraga samtliga
frågor angående hästafveln. För såvidt emellertid det skulle finnas
erforderligt, att för tillgodoseende af arméns intressen i fråga om hästafveln
någon ytterligare åtgärd vore af nöden, ansåg landtbruksstyrelsen
den utvägen kunna väljas, att Kungl. Maj:t för viss tid eller tillfälle
förordnade särskild person att inom styrelsen bevaka samma intressen,
dock icke såsom föredragande utan endast såsom ombud för Kungl. Maj:t
och kronan samt med särskild instruktion att för styrelsen anmäla arméns
behof i ett eller annat afseende.

Beträffande kommitterades förslag om inrättandet af en hvart femte
år sammanträdande representation för behandling af frågor angående hästafveln
gjorde landtbruksstyrelsen i detta utlåtande allenast ett par erinringar.
Den ena gällde den ställning, styrelsens chef borde intaga inom
denna representation. Den andra gällde frågan om vidsträcktare befogenhet
för hushållningssällskapen vid val af ombud till nämnda representation.

Stuteriöfverstyrelsen fick sedermera genom kungl. remiss befallning
att afgifva underdånigt utlåtande i ärendet. Detta utlåtande afgafs den
31 augusti 1898, efter stuterikommissionens hörande.

1 detsamma uttalade stuteriöfverstyrelsen, att den funnit kommitterades
betänkande i flera afseenden förtjäna erkännande. Åtskilliga, erinringar framställdes
dock beträffande detaljer af förslaget; hvarjämte stuteriöfverstyrelsen
Särskildt yttrade sig mot det af landtbruksstyrelsen senast afgifna utlåtandet.
I detta hänseende anfördes, bland annat, att, äfven om det, såsom
landtbruksstyrelsen tycktes taga för gifvet, kunde med säkerhet påräknas,
att chefen för landtbruksstyrelsen alltid koinme att äga någon kännedom
om hästafveln tillhörande frågor, stuteriöfverstyrelsen emellertid ansåg det
vara en i hög grad betänklig anordning, att chefen för den styrelse, som
skulle handhafva vården om landets hästafvel, i alla frågor, hvilka kräfde

2757/o7. Löneregleringslommitténs bet. VIII. 1

Stuteriöfverstyrelsens
utlåtande
3I/8
1898.

grundliga hippologiska kunskaper, icke sjelfständigt kunde uttala sig i dylika,
utan måste öfverlämna åt sin hippologiska rådgifvare att diktera styrelsens
beslut. Om nu också ett sådant tillvägagående ej ansåges medföra
några större olägenheter, när det gällde att fatta beslut i mejeri- in. fl.
frågor, syntes det dock stuteriöfverstyrelsen ej rådligt att tillämpa detsamma
äfven vid ledningen af landets hästafvel. »Ty den ytliga kunskap
i afvelsfrågor, som enligt landtbruksstyrelsens underdåniga utlåtande torde
kunna förutsättas hos chefen för nämnda styrelse, skulle för visso icke
vara denne till någon nytta utan fasthellre i många fall inverka förvillande
på hans omdöme och beslut i dylika frågor, af hvilka t. ex. sådana, som
angå fullblodsafveln, för insiktsfullt bedömande fordra eu mannaålders djuptgående,
trägna studier i ämnet». »Härtill komme ytterligare, att hvarje
missgrepp, som begås på afvelns område, medför djupt gripande följder,
hvilka hvarken snart eller lätt kunna godtgöras».

Enligt stuteriöfverstyrelsens åsikt kunde det fördenskull ej anses likgiltigt,
om landets hästafvel leddes af en framstående fackman eller af en
ämbetsman, hvilken i allt hvad som rörde hästkulturen måste lita på sin
rådgifvares uppgifter. Den af landtbruksstyrelsen föreslagna administrationen
af landets hästväsende skulle — menade stuteriöfverstyrelsen — på
grund af den ledande personens, chefens, brist på omfattande fackkunskap
och däraf nödvändigtvis uppkommande beroende af en fackkunnig rådgifvare,
utesluta all den enhet och själfständighet, som däremot enligt kommitterades
förslag syntes kunna uppnås. Stuteriöfverstyrelsen sade sig
hålla före, att det för ifrågavarande administrations omfattning just torde
vara ett hufvudvillkor, att densamma ledes på ett fullt fackmannamässigt
sätt.

Stuteriöfverstyrelsen hemställde, att det af landtbruksstyrelsen framställda
förslag till ordnande af ledningen af landets hästväsende ej måtte
vinna Kungl. Maj:ts bifall, samt att, innan kommitterades i dylikt afseende
framställda förslag upptoges till slutlig pröfning, Kungl. Maj:t måtte låta
vidtaga de ändringar och tillägg därtill, som med anledning af stuteriöfverstyrelsens
yttrande kunde finnas erforderliga.

Efter det genom kungl. stadgan den 31 mars 1900 ärenden rörande
statens stuteriväsende och hästafvelns förbättrande öfverflyttats från civildepartementet
till det nyinrättade jordbruksdepartementet samt tillika bestämts,
att till sistnämnda departement skulle anses höra såväl landtbruksstyrelsen
med åtskilliga underlydande som ock stuteriöfverstyrelsen med
stuterikommissionen och stuteristaten, anbefalldes genom kungl. remiss den
15 oktober 1901 landtbruksstyrelsen att lämna hushållningssällskapens under
nästföljande november månad i Stockholm sammanträdande ombud tillfälle
att yttra sig i förevarande ärende samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma
med ombudens yttrande.

Med underdånig skrifvelse den 6 december 1901 öfverlämnade landtbruksstyrelsen
ombudens yttrande.

I detta yttrande, dateradt den 11 november 1901, anfördes, att ombuden,
hvilkas intresse i föreliggande fråga väl torde framgå af deras föregående
underdåniga skrifvelser den 14 november 1893 och den 13 november
1895, tagit del af såväl kommitterades förslag som de af vederbörande
myndigheter däröfver afgifna yttranden, och att ombuden ej kunde finna
annat än att det af kommitterade afgifna förslag i hufvudsak fullt motsvarade
hvad ombuden i sina ofvanberörda skrifvelser velat ernå och hvad
för närvarande torde kunna åtgöras för befrämjande af landets hästväsende.

Beträffande särskilt själfva hufvudgrunden i förslaget eller att ärenden
rörande landets hästväsende skola behandlas af en själfständig, direkt under
Kungl. Maj:t i det dåmera inrättade jordbruksdepartementet lydande styrelse,
ansågo ombuden, att frågan därom blifvit på ett lyckligt sätt löst i förslaget,
och afstyrkte de, att ärenden af denna art skulle indragas under
landtbruksstyrelsens förvaltning. Ombuden sade sig väl finna några
af de utaf stuteriöfverstyrelsen framställda detaljanmärkningar i viss mån
befogade, men att för öfrigt de ansett sig endast böra yttra sig i den del
af förslaget, där, så att saga, ombudens intressen särskildt berördes, nämligen
beträffande den representation, som föreslagits att sammanträda hvart
femte år för öfverläggning om frågor rörande hästafveln. I detta hänseende
framhöllo ombuden såsom välbetänkt bestämmelsen därom, att ombud
för hushållningssällskap borde vara den af sådant sällskap valda ledamoten
i prisbelöningsnämnd, dock med det tillägg att det borde stå veder -

Hushållningssällskapens
ombud
år 1901.

börande hushållningssällskap fritt att i händelse af förfall för dylik ledamot
eller dennes suppleant sända annan af hushållningssällskapet vald
ledamot till sammanträdet.

Ombuden hemställde, att Kung]. Maj:t måtte i hufvudsak godkänna
det af kommitterade afgifna förslaget till instruktion för styrelsen för landets
hästväsende, med det af ombuden föreslagna tillägget.

19 oa års
riksdag.

Bland de handlingar, som löneregleringskommittén med ofvannämnda
remiss den 4 maj 1907 fått emottaga, befinnes äfven en af stuteriöfverstyrelsen
den 14 december 1901 till Kung]. Maj:t aflåten skrifvelse, däri, på
anförda skäl, hemställes om proposition till Riksdagen angående förhöjning
af arfvodet till styrelsens sekreterare från 1,500 till 3,000 kronor.

Denna skrifvelse föranledde framställning från Kung!. Maj:t vid
1902 års riksdag ej mindre därom att det från reservationsanslaget till
hästafvelns förbättrande utgående arfvodet till stuteriöfverstyrelsens sekreterare
måtte höjas på sätt styrelsen föreslagit, utan äfven att styrelsens
chef måtte, i stället för den till honom utgående ersättningen för expenser,
600 kronor, åtnjuta från nyssberörda anslag ett arfvode af 2,000 kronor,
för år räknadt.

Då chefen för jordbruksdepartementet den 11 januari 1902 inför
Kungl. Maj:t föredrog omförmälda skrifvelse från stuteriöfverstyrelsen af
den 14 december 1901, erinrade han, att förslag till omorganisation
af nämnda styrelse var på Kungl. Maj:ts pröfning beroende, och att olika
åsikter angående lämpligaste sättet för ordnandet af den styrelse, åt hvilken
ledningen af landets hästväsende borde anförtros, fortfarande gjorde sig
gällande.

Vid sådant förhållande och då, enligt departementschefens åsikt,
genom jordbruksdepartementets inrättande frågan finge anses hafva kommit
uti ett i viss mån förändradt läge, fann departementschefen önskligt, att
med den definitiva lösningen af frågan om ordnandet af den centrala ledningen
af landets hästväsende finge anstå, till dess genom någon tids erfarenhet
kunde tillförlitligen bedömas, hvilket inflytande tillvaron af ett
särskildt jordbruksdepartement borde tillmätas vid bestämmandet af arten

och omfattningen af den ämbetsverksamhet, som skulle tillkomma den
myndighet, åt hvilken nämnda ledning anförtroddes.

Och då departementschefen sålunda ansåg, att den nuvarande organisationen
af stuteriöfverstyrelsen borde, åtminstone för en tid framåt, bibehållas
oförändrad, sade han sig finna nödvändigt, att de ändringar uti
aflöningsstaten för styrelsen, hvilka med hänsyn till rådande förhållanden
voro af behof påkallade, blefve utan afvaktan på organisationsfrågans utgång
vidtagna.

Hvad särskilt aflöningen till styrelsens chef angick, yttrade departementschefen,
bland annat, att, om fråga vore att definitivt fastslå stuteriöfverstyrelsens
nuvarande organisation, han antagligen icke skulle hafva
funnit sig kunna underlåta att åt styrelsens chef föreslå ett arfvode, närmande
sig det af 1896 års kommitterade ifrågasatta, såsom en mot dennes
arbete och ansvar svarande aflöning. Men då departementschefen förutsatte,
att de nuvarande förhållandena blott tills vidare koinme att fortfara
i afvaktan på frågans slutliga lösning, fann han sig böra stanna vid
ett ersättningsbelopp, som kunde beräknas fullt täcka de för chefen i anledning
af tjänsten uppkommande utgifter och därutöfver lämna någon
* godtgörelse för hans arbete.

Enligt skrifvelse den 15 maj 1902 (n:r 118) biföll Riksdagen på
det sätt Kungl. Maj:ts framställning, att i arfvode tillerkändes chefen för
stuteriöfverstyrelsen 1,500 kronor och styrelsens sekreterare 2,500 kronor.

I sammanhang härmed torde böra omnämnas, att vissa förhöjningar
i staten för stuteriöfverstyrelsen blefvo, på förslag af Kungl. Maj:t, vidtagna
vid 1907 års riksdag.

På det att sekreteraren måtte kunna erhålla kostnadsfri semester
under en månad årligen och på det att han under vissa tider af året måtte
blifva i tillfälle att utan egna kostnader anlita hjälp i sitt arbete af skrifoch
läskunnig person, medgafs, att i styrelsens stat finge från och med år
1908 uppföras ett anslag å 400 kronor till semesterarfvode och extra biträde.

I den för styrelsen gällande staten har sedan lång tid tillbaka varit
åt sekreteraren anvisadt ett belopp af 150 kronor för expenser och till aflöning
åt vaktmästare; hvarjämte styrelsen för täckande af dylika behof

1907 års
riksdag.

Löneregleringskommittens

ställning
till ifrågavarande

spörsmål.

Aflöningsförmånerna
för
landtbruksstyrelsens
ordinarie
personal.

jämväl haft till sin disposition ett belopp af 150 kronor, som Kung!.
Maj:t genom nådigt bref den 5 november 1875 ställt till styrelsens förfogande
från det till premieringar och däraf härflytande kostnader anvisade
reservationsanslag.

Efter det styrelsen fått åt sig upplåten egen lokal inom det s. k.
Arffurstens palats, hade Kungl. Maj:t ansett, att, under förutsättning att
nyssnämnda från anslaget till premieringar in. m. utgående 150 kronor
fortfarande finge stå till styrelsens disposition, det förstnämnda anslaget i
staten till expenser och aflöning åt vaktmästare borde höjas från och med
år 1908 till 600 kronor. Denna förhöjning medgafs ock af Riksdagen.

Vid öfvervägande af hvad på den ena och på den andra sidan blifvit
anfördt i fråga om den myndighet, åt hvilken den centrala ledningen af
landets hästväsen bör vara anförtrodd, har löneregleringskommittén för sin
del, med hänsyn till de särskilda intressen, som äro förknippade med vårdnaden
om hästafveln, ansett klokast och lämpligast, att hithörande ärenden
handläggas af en särskild styrelse och alltså fortfarande undantagas från
landtbruksstyrelsens ämbetsbefattning.

Beträffande nämnda särskilda styrelse får kommittén tillfälle att
vidare yttra sig i det betänkande, kommittén på grund af kungl. bref
den 3 maj 1907 kommer att afgifva i fråga om reglering af löneförhållanden
m. m. vid stuteriöfverstyrelsen och stuteristaten.

Enligt kommitténs mening förefinnes sålunda ej anledning, åtminstone
för närvarande, att öfverflytta till landtbruksstyrelsen vare sig
frågor rörande hästafveln eller det civila veterinärväsendet; och någon
annan förändring beträffande området för styrelsens ämbetsverksamhet
har hvarken från styrelsens egen sida eller eljest ifrågasatts, likasom ej
heller från styrelsen föreligger någon framställning om ökning af dess
ordinarie personal.

Vid sådant förhållande har kommittén, med afseende å frågan om
reglering af löneförhållanden in. m. vid landtbruksstyrelsen, funnit sig
böra utgå från förutsättningen, att styrelsens ordinarie personal blifver
oförändrad.

I det föregående, sid. 21—24, har kommittén meddelat vissa hoslandtbruksstyrelsen
uppgjorda tabellariska öfversikter beträffande omfattningen
af styrelsens arbete.

Enligt de sålunda meddelade uppgifterna hafva de hos nämnda styrelse
föredragna ärendena vuxit från 754 år 1890 — det år, då styrelsen
började sin verksamhet — till 7,727 år 1906.

I det sistnämnda antalet ingå visserligen såsom eu väsentlig del
ärenden angående tuberkulosens utrotande ur ladugårdarna, hvilka ärenden
från och med oktober månad 1897 handlagts af landtbruksstyrelsen och
för hvilka en särskild föredragande årligen förordnats. Men äfven om
dessa ärenden frånräknas, har antalet ärenden hos styrelsen betydligt
vuxit. I tabellen öfver föredragna ärenden finnas för år 1906 upptagna
tuberkulinärenden till ett antal af 4,508. Om detta antal frånräknas
sammanlagda antalet ärenden för samma år, komma öfriga föredragna
ärenden att för år 1906 utgöra 3,219, eller mera än fyra gånger det antal,
som föredrogs under det första året af styrelsens verksamhet.

Antalet expeditioner, i hvilket tuberkulinärendena ingå med en
jämförelsevis obetydlig siffra, har vuxit från 1,004 år 1890 till 3,045 år
1906, hvadan detta antal under årens lopp mer än tredubblats.

Af tabellen öfver inkomna ärenden framgår visserligen en betydande
olikhet i antalet på de särskilda ledamöternas föredragning ankommande
ärenden, men för de ordinarie ledamöterna hafva dock under
tiden från början af styrelsens verksamhet ärendena betydligt, om ock ej
i samma proportion för hvar och en, vuxit.

Den redogörelse för landtbruksstyrelsens ämbetsverksamhet, som
kommittén sökt gifva å sid. 15—18, torde ock visa den mångskiftande
karaktären däraf.

Till denna verksamhet hörer i allmänhet hvad som från statens
sida åtgöres för landtbrukets och fiskets förkofran. Verksamheten omfattar frågorna

om landtbruksförvaltningens och fiskeriförvaltningens organisation,
ej blott den egentliga statsförvaltningens utan äfven hushållningssällskapens,

frågor beträffande landtbruksundervisningen, den högre såväl som den
lägre, den allmänna såväl som den speciella,

frågor angående kontroll- och försöksväsendet (kemiska stationer,
frökontrollanstalter, profningsanstalter för maskiner och redskap för landtbrukets
behof in. in.),

åtgärder till höjande af landets odlingsgrad, såväl genom underlydande
tjänstemäns, landtbruksingenjörernas, verksamhet som genom de
s. k. meliorationsfonderna,

åtgärder till höjande af det mindre jordbruket (premiering af mindre
jordbruk, understöd åt kontrollföreningar, anordnande af undervisning för
mindre jordbrukare, in. in.),

åtgärder till höjande af torfindustrien, såväl genom underlydande
tjänstemän, torfingenjörer och torfassistenter, som genom torflånefond, torfskola,
in. in.,

åtgärder till höjande af nötboskaps-, svin- och får- samt fjäderfäafveln
genom kringresande undervisare, fonden för svenska hornboskaps- och fårafvelns
förädling, afvelscentra för nötboskap, nötboskapspremiering, förandet
af riksstambok öfver svensk ayrshireboskap, m. in.,

åtgärder till höjande af mejerihandteringen genom kringresande
undervisare, smörprofningar, m. m.,

åtgärder till befrämjande af husslöjden,

skyddsåtgärder mot kreaturssjukdomar, för såvidt dessa åtgärder
hänföra sig till landtbrukets intressen,

åtgärder till befordrande af den inre kolonisationen och beredande
af tillfälle åt mindre bemedlade eller obemedlade att bilda egna jordbruk
eller egna hem, hvilka sistnämnda frågor under nuvarande förhållanden
påkalla stor uppmärksamhet, samt

åtgärder till höjande af fisket, hvartill hör, förutom frågorna om fiskeriadministrationen,
allt annat, som kan ankomma på statsförvaltningen
med afseende på ifrågavarande näring, vare sig genom direkta eller indirekta
åtgärder, eller genom allmänna eller för särskilda orter gällande
stadgar rörande fisket.

Enligt kommitténs uppfattning bör det icke kunna betviflas, att
staten har genom den gren af dess förvaltning, som är åt landtbrukssty -

relsen anförtrodd, en stor uppgift att fylla, och att på det sätt, hvarpå
denna uppgift varder löst, i ej oväsentlig mån beror vårt lands utveckling
icke blott i ekonomiskt utan äfven i socialt afseende.

Landtbruket ensamt föder för närvarande omkring hälften af landets
befolkning, och enligt officiella statistiska beräkningar utgjorde värdet
af skörden i Sverige i medeltal för åren 1899—1903 öfver 615 millioner
kronor samt värdet af exporten af svenskt smör för år 1905 öfver
35 millioner kronor. Det svenska fisket kan beräknas lämna en årlig afkastning
af omkring 12 millioner kronor. Häraf torde framgå, hvilken
stor ekonomisk betydelse för vårt land landtbruket och äfven fisket äger,
samt vikten däraf, att dessa näringar bedrifvas på ett sätt, som lämnar
det största möjliga utbyte, äfvensom hvilken förlust som uppkommer genom
försummelser härutinnan.

Det måste, enligt kommitténs åsikt, ligga stor vikt uppå, att den
statsmyndighet, som inom den centrala förvaltningen har att särskilt företräda
sagda intressen, är sammansatt pa ett sätt, som erbjuder full garanti
för ett verkligt sakkunnigt och omsiktsfullt handhafvande af dessa angelägenheter,
samt att för sådant ändamål äfven rekryteringen af verkets
arbetskrafter kan försiggå på ett tillfredsställande sätt.

Med afseende å ej mindre de ändrade förhållanden, som numera
råda beträffande lefnadskostnaderna i hufvudstaden, än ock de större anspråk,
som numera maste ställas pa tjänstemännens arbete och deras tjänstgöringstid
på tjänsterummet, lärer det fördenskull befinnas oundgängligt, att
aflöningarna både för landtbruksstyrelsens chef och för dess ordinarie
ledamöter väsentligen ökas.

I delen I af sina betänkande^ innefattande allmänna förutsättningar
och grunder för en reglering af löneförhållanden m. m. inom de centrala
ämbetsverken, har kommittén såsom tillhörande normala lönegrader upptagit
öfverdirektörer och andra därmed jämförliga chefer, hvilka åtnjuta
en aflöning af 7,000 kronor. Till denna grupp hör äfven chefen för
landtbruksstyrelsen.

Det finnes emellertid öfverdirektörer och därmed jämförliga chefer,
som åtnjuta högre aflöning än den nämnda normala.

2757/07. Löner egt tving skommitténs bet. Vill.

Så utgör aflöningen till

öfverdirektören vid försäkringsinspektionen ...... 10,000 kronor,

öfverdirektörerna i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vid
riksförsäkringsanstalten och i öfverstyrelse!! för rikets

allmänna läroverk samt justitiekanslern ..... 8,000 »

riks arki varien................. 7,500 »

Kommittén hänförde i sitt nyssnämnda betänkande till normala
lönegraderna äfven de generaldirektörer, hvilka för närvarande uppbära i
aflöning 9,000 kronor (till hvilken grupp ock höra generaldirektören i statskontoret
och generalkrigskommissarien);

och föreslog kommittén för generaldirektör i normalgrad en aflöning
af 10,000 kronor samt för öfverdirektör och annan därmed jämförlig chef
i normalgrad 8,000 kronor.

Vid 1907 års riksmöte blef emellertid, på förslag af Kungl. Maj:t,
aflöningen för generaldirektören i statskontoret och för generalkrigskommissarien
bestämd till 11,000 kronor, däraf lön 7,000, tjänstgöringspenningar
3,000 och ortstillägg 1,000 kronor.

Då därmed lärer få anses medgifvet, att aflöningen till generaldirektör
i normalgrad bör vid förestående löneregleringar sättas 2,000
kronor högre än den för närvarande utgör, borde väl ock aflöningsförhöjningen
för öfverdirektör i normalgrad bestämmas till 2,000 kronor och dennes
aflöning alltså höjas till 9,000 kronor.

Med afseende emellertid å betydelsen af landtbruksstyrelsens verksamhet
och de kraf, som måste ställas på dess chef i fråga om ej blott
kunskaper utan äfven praktisk duglighet och förfarenhet, har kommittén
funnit en aflöning af 9,000 kronor ej vara till fyllest för denne.

Att hänföra honom till generaldirektörer i normalgrad har kommittén
dock ej velat ifrågasätta, i hvilket hänseende kommittén tillåter
sig erinra, att chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen allenast är
öfverdirektör (dock med högre aflöning än i normalgrad), oaktadt
af ledamöterna i sistnämnda styrelse två tillhöra tredje normalgraden
(byråchefer).

Kommittén har fördenskull ansett sig böra föreslå, att chefen för
landtbruksstyrelsen, med fortfarande benämning af öfverdirektör, må

erhålla en aflöning till samma belopp, som tillerkänts öfverdirektören
för försäkringsinspektionen, eller 10,000 kronor, hvilket belopp emellertid
bär, med beaktande af den indelning i afiöningstitlar, som för statskontoret
och arméförvaltningens civila personal godkänts vid 1907 års riksdag
skulle kunna fördelas sålunda:

lön 6,200, tjänstgöringspenningar 2,800 och ortstillägg 1,000 kronor.

Beträffande därefter landtbruksstyrelsens fyra ordinarie ledamöter,
har kommittén, med hänsyn till de anspråk på insikter och duglighet,
som på dem måste ställas, samt den arbetsmängd, som hvilar på dem,
funnit sig böra tillstyrka, att ifrågavarande ledamöter, med benämning af
byråchefer, hänföras till den tredje normala lönegraden för tjänstemän vid
de centrala ämbetsverken.

För dessa fyra byråchefsbefattningar i landtbruksstyrelsen har kommittén
tänkt sig aflöningen böra bestämmas i likhet med hvad som vid 1907
års riksdag medgifvits motsvarande befattningar i statskontoret och arrnéförvaltningen,
nämligen:

lön 5,000, tjänstgöringspenningar 2,500 och ortstillägg 600 eller tillhopa
8,100 kronor, hvartill kan komma ett ålderstillägg till lönen efter 5
år med 600 kronor.

1 landtbruksstyrelsen finnes för närvarande och skulle fortfarande
finnas en ordinarie vaktmästare. Enligt stat tillkomma denne samma aflöningsförmåner
som vaktmästare i allmänhet inom de centrala verken,
nämligen lön 500 och tjänstgöringspenningar 300, tillhopa 800 kronor.
Efter fem år kan lönen höjas med 100 kronor. Åtnjuter vaktmästaren i
sådan egenskap fri bostad, skall, så länge denna förmån kvarstår, lönen
minskas med 150 kronor.

Äfven för vaktmästaren i landtbruksstyrelsen föreslår kommittén
enahanda aflöning, som vid 1907 års riksdag medgifvits vaktmästare i
allmänhet uti statskontoret och arméförvaltninsren, nämligen lön

700, tjänstgöringspenningar 350, ortstillägg 150 eller tillhopa
1,200 kronor, hvartill kan efter 5 år komma ett ålderstillägg till lönen
af 100 kronor;

Utsträckt

arbetstid.

skolande, därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad
samt bränsle, till honom, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej
utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Under åberopande af hvad ofvan blifvit anfördt, får kommittén beträffande
aflöningsförhållandena inom landtbruksstyrelsen hemställa,

att chefen, med benämning af öfverdirektör, må erhålla
en aflöning af 10,000 kronor, där af 6,200 i lön,
2,800 i tjänstgöring spenning ar och 1,000 i ortstillägg;

att styrelsens fyra ordinarie ledamöter må, med
benämningen byråchefer, hänföras till den tredje normalgraden
för tjänstemän vid de centrala ämbetsverken;

att till hvar och en af dessa byråchefer aflöningen
må utgå med 8,100 kronor, där af5,000 i lön, 2,500 i tjänstgöring
spenning ar och 600 i ortstillägg, hvartill kan komma
ett ålderstillägg till lönen efter fem är med 600 kronor;

att vaktmästaren tilldelas en aflöning af 1,200 kronor,
där af 700 i lön, 350 i tjänstgöring spenning ar och
150 i ortstillägg, hvartill kan komma ett ålderstillägg till
lönen efter fem år med 100 kronor; samt

att i blifvande stat för verket den bestämmelsen
intages, att, därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter
fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna förmån
kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen
afdragas 100 kronor årligen.

I skrivelser den 14 maj 1907 n:r 131, angående ny aflöningsstat
för statskontoret, och n:r 145, angående organisation af arméns centrala
förvaltningsmyndighet, har Riksdagen tillkännagifvit, att den såsom förutsättning
för sitt godkännande af de föreslagna nya aflöningsstaterna för
statskontoret och arméförvaltningen uppställt, att Kungl. Maj:t före den
1 januari 1908, då staterna skulle träda i kraft, meddelat föreskrift därom,
att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola, i den mån ej undan -

tåg kunna anses höra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning
medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar hvarje
söckendag.

Vidkommande uttrycket »i den mån ej undantag kunna anses böra
stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas» säges i Riksdagens
skrifvelse angående statskontoret, hurusom det afsetts, att under det senare
fallet skulle inrymmas t. ex. de tillfällen, då en tjänsteman för utförande
af ett eller annat arbete i tjänsten å annan plats än tjänstelokalen,
såsom i annat ämbetsverk, arkiv eller dylikt, under en eller flera timmar
måste vara från tjänstelokalen frånvarande. Med uttrycket »i den mån
ej undantag kunna anses böra stadgas» hade Riksdagen afsett, bland andra,
de fall, då en mera allmän föreskrift om inskränkning i arbetstiden, afseende
t. ex. en längre tidsperiod och hela ämbetsverket, funnes böra
medgifvas. Riksdagen hade därvid i första rummet haft sin uppmärksamhet
riktad på tjänstgöringen under sommarmånaderna. Då nämligen
erfarenheten gåfve vid handen, att ett behörigt skötande af tjänsten under
denna del af året, på grund af det i allmänhet i något mindre mängd inkommande
arbetsmaterialet, ställde mindre kraf på arbetsintensiteten inom
ämbetsverken än under året i öfrigt och då därtill komme, att ett strängt
fasthållande af regeln om 6 timmars tjänstgöring under ifrågavarande tid
otvifvelaktigt i många fall skulle ställa sig hindrande i vägen för tjänstemannen
att tillbringa den tjänstefria delen af dygnet på landet, hade
Riksdagen ansett, att möjlighet borde föreflnnas att under exempelvis
tiden juni—augusti medgifva skälig nedsättning i ifrågavarande tjänstgöringstid.

Beträffande frågan af hvilken myndighet och i hvilken ordning
pröfningen af omhandlade undantagsfall skulle verkställas, hade Riksdagen
funnit lämpligast, att föreskrifter i detta afseende meddelades af Kungl.
Maj:t i ämbetsverkets instruktion.

Kommittén tillåter sig jämväl hvad landtbruksstyrelsen angår hemställa,

att såsom förutsättning för den blifvande nya aflöning
sstaten uppställes, att samtliga ordinarie tjänstinnehafvare
skola, i den mån ej undantag kunna anses

AflSningsvillkor
för
landtbruksstyrelsens

ordinarie
personal.

höra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas,
vara å tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar
hvarje söckendag.

Nu gällande aflöningsvillkor för landtbruksstyrelsen finnas intagna
i kungl. kungörelsen den 7 juni 1889, angående villkoren för åtnjutande
af de från och med år 1890 fastställda löneförmåner för landtbruksstyrelsen
(bihang till svensk författningssamling n:r 52), samt kungl. kungörelsen
den 23 november 1894, angående ändring i villkoren för åtnjutande
af de för landtbruksstyrelsen fastställda löneförmåner (bihang
till författningssamlingen n:r 103).

Vid den blifvande nya staten för landtbruksstyrelsen synas kommittén
böra i alla tillämpliga hänseenden fästas enahanda aflöningsvillkor, som
vid 1907 års riksdag antogos för statskontoret, och hemställer kommittén
fördenskull,

att för åtnjutande af de aflöningsförmaner, som
varda upptagna i blifvande ny stat för landtbruksstyrelsen,
måtte fastställas följande villkor och bestämmelser,
nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning i landtbruksstyrelsen
skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som
vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af ämbetsverket eller eljest i allmänhet kan varda
stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest
ärAbetsverkets ställning inom statsförvaltningen så förändras,
att detsamma ej längre kan såsom själfständigt
ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande
ämbetsverk tillhörande göromål öfver flyttas till annat
ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande af den
tjänstegrad och den aflöning han innehar, efter ny eller
förändrad arbetsordning sköta de med, befattningen förenade
göromål eller, efter Kungl. Maj ds förordnande,

tjänstgöra i det verk, till hvithet göromålen öfverlämnas; att

med ordinarie befattning i landtbruksstyrelsen
icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller
kornmuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk
ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj ds oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i
sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af
hvad slag som helst, såframt ej, hvad angår chef eller ledamot,
Kungl. Maj:t och, hvad angår annan tjänstinnehafvare,
landtbruksstyrelsen, uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag
eller tjänstebefattning ej må anses inverka hederligt för
tjänstgöringen i ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen
kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att tjänstgöring spenning ar få uppbäras endast för
den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från
tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som erhållit
förordnande att uppehålla befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning
förrätta, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget,
men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande,
enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen,
dess utskott eller revisorer eller andra särskilda
uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen,
kan förpliktas att under ledigheten utöfver
sina tjänstgöring spenningar afstå så mycket af lönen
eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras
eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej mä utgå till tjänsteman eller betjänt
för hd, hvarunder han af hållit sig från tjänstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder af stängd
från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans
aflöning, som icke af landtbruksstyrelsen pröfvas böra
användas till befattningens uppehållande, skall under
tiden innehållas, såvida ej landtbruksstyrelsen finner
skäligt låta honom uppbära något däraf;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids
fortsatt innehafvande af befattning i samma lönegrad
är i staten medgifven, tidpunkten för förhöjningen bestämmes
att inträda efter fem år, under villkor att innehaf
varen under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med
godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt
uppdrag, dock att härvid icke mä föras honom till last den
tid han åtnjutit semester, under iakttagande att den högre
aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
biff vit uppnådd; börande vaktmästaren hos styrelsen
därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya
aflöning sstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde
till befattningen, vare sig på grund af fullmakt
eller konstitutorial eller på grund af förordnande i
följd af frågan om reglering af löneförhållandena m. m.
vid landtbruksstyrelsen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension,
icke mä samma förhöjning tillträda;

att styrelsens chef och ledamöter äga årligen, när
sadant utan hinder för göromålens behöriga gång kan
ske, åtnjuta semester, en hvar under en och en half
månad;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom.
; ortstillägget utgå till månadens slut-,

att i fråga om skyldighet att frän tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till ;pension skall gälla hvad
i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning,
som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen
stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöning sstaten,
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, upphörande af eller minskning i extra,
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå
för bestyr i sammanhang därmed.

Därjämte torde, likaledes i öfverenstämmelse med hvad som blifvit
bestämdt för statskontoret, böra förklaras,

att enhvar, som med eller efter ingången af det
är, med hvars början den nya staten träder i kraft, tillträder
befattning i la ndtbruksstyrelsen, skall vara pliktig
att underkasta sig ofvanberörda villkor och bestämmelser,
samt

att de förutvarande innehafvare af befattningar i
nämnda styrelse, hvilka icke före viss angifven tidpunkt
anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som
icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna
vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner

2757/o7. Löner egl er ing skommitténs bet. Vill. 9

Anslag till
extra biträden,
vikariatsersättning

och expenser.

äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna
i förenämnda lag, vid den rätt till pension, som
dittills tillkommit dem.

I den stat, som vid 1889 års riksdag fastställdes för den då inrättade
landtbruksstyrelsen, var, i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts
förslag, »till extra biträden, vikariatsersältning och expenser» upptaget ett
anslagsbelopp af 5,000 kronor.

Detta anslag höjdes vid 1898 års riksdag till 6,000 och vid 1904
års riksdag till dess nuvarande belopp 9,000 kronor.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 23 maj 1906 anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån personer,
som äro hos statens ämbetsverk och myndigheter på ett stadigvarande sätt
sysselsatta med skrifgöromål och dylika sysslor, må kunna erhålla någon
fastare anställning, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
denna utredning kunde föranleda, anbefalldes, bland andra myndigheter,
äfven landtbruksstyrelsen att häröfver afgifva underdånigt utlåtande.

I detta utlåtande, som afgafs den 10 oktober 1906, erinrar styrelsen,
att det enligt gällande instruktion åligger den bland styrelsens ledamöter,
hvilken benämnes sekreterare, att, utom annat, ansvara för uppsättning af
samt till styrelsens granskning öfverlämna koncept till expeditioner i alla
ärenden, som hos styrelsen föredragits, äfvensom att hafva uppsikt öfver
och ansvara för registrator- och aktuariegöromålens behöriga skötande.
Honom åligger i sådant hänseende tillse, att öfver inkommande handlingar
samt utgående expeditioner föras särskilda diarier, att register därtill upprättas,
att till styrelsen inkommande handlingar behörigen emottagas, att
remisser och expeditioner behörigen afsändas eller till vederbörande utlämnas,
att expeditionslistor, protokoll, konceptexpeditioner och handlingar
i afgjorda mål ordnas och förvaras, att styrelsens arkiv hålles i behörigt
skick m. m.

Enligt hvad styrelsen vidare erinrar, finnes till handläggande af
ofvan uppräknade göromål icke, förutom sekreteraren, anställd någon annan
vare sig ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman eller något annat man -

ligt biträde, utan har styrelsen funnit med sin fördel mest förenligt att i
stället hos sig anställa kvinnliga biträden, af hvilka två kunna anses hafva
stadigvarande, regelbundet arbete hos styrelsen.

Det ena af dessa båda biträden, som alltsedan styrelsens inrättande
år 1890 varit därstädes anställdt, har sysselsatts med skrifgöromål, diarieoch
registerföring, uppsättande af lättare expeditioner, expeditionsgöromål,
verkställande vid behof af kalender- och andra statistiska arbeten, upprättande
af styrelsens årsräkenskaper m. m. Det andra biträdet har varit
sysselsatt hufvudsakligen med skrifgöromål äfvensom med diarieföring. Den
för dessa båda biträden bestämda arbetstiden på tjänsterummet har utgjort
för det förra biträdet omkring 6 och för det senare omkring 4 timmar
dagligen.

o O

Styrelsen säger sig kunna med verklig tillfredsställelse vitsorda den
ordning och noggrannhet, hvarmed dessa kvinnliga biträden utfört sina
göromål, samt särskildt den synnerliga skicklighet, det äldre biträdet ådagalagt
vid fullgörandet af de delvis ganska maktpåliggande och kräfvande
göromål, som åt henne anförtrotts, och anser styrelsen det vara dess skyldighet
att söka bereda åt dessa och dylika, vare sig manliga eller kvinnliga
biträden, som framdeles kunna komma att anställas hos styrelsen, en
fast anställning, liksom äfven under vissa villkor pension vid viss framskriden
ålder. Enligt styrelsens mening står för vinnande af detta ändamål
icke någon lämpligare utväg till buds, än att i styrelsens stat för två
ordinarie biträden upptagas aflöningar, fördelade i lön och tjänstgöringspenningar.

Till ledning för bestämmande af de belopp, hvarmed aflöningarna
borde utgå, meddelar styrelsen, att det äldre biträdet åtnjöte ett »ordinarie
arfvode» af 125 kronor i månaden eller 1,500 kronor för år, hvarjämte
samma biträde tillförsäkrats gratifikationer om tillhopa 300 kronor samt
erhållit dyrtidstillägg med tio procent å såväl arfvodet som gratifikationerna,
alltså tillsammans 1,980 kronor för år. Det andra biträdet åtnjöt
vid tiden för utlåtandets afgifvande ett »ordinarie arfvode» af 50 kronor i
månaden, gratifikationer om 100 kronor samt dyrtidstillägg med tio procent
å arfvodet eller inalles 760 kronor för år.

Enligt hvad styrelsens representant i kommittén meddelat, har emellertid
aflöningen till det senare biträdet från och med ingången af år 1907
höjts, i det att arfvodet satts till 75 kronor för månad eller 900 kronor
för år. Däremot skall biträdet icke vidare komma i åtnjutande af dyrtidstillägg.
I gratifikation hade samma biträde vid midsommaren 1907 bekommit
ett belopp af 50 kronor.

Det är vidare att omförmäla, att enligt uppgift från det äldre biträdet
hos landtbruksstyrelsen hon, utöfver ofvannämnda inkomst af 1,980
kronor för år, åtnjuter särskild ersättning för öfvertidsarbete, och att på
grund däraf hela hennes inkomst af arbete för ämbetsverkets räkning år
1906 utgjort 2,580 kronor 50 öre.

I ofvanberörda underdåniga utlåtande föreslår styrelsen sådan
höjning af biträdenas aflöning, att dem tilldelas en lön afl 500 kronor
jämte två ålderstillägg till lönen, hvartdera om 100 kronor, samt att tjänstgöringspenningar
beräknas för det ena biträdet till 6 kronor för arbetsdag
eller 1,800 kronor för år och för det andra till 2 kronor 40 öre för arbetsdag
eller 720 kronor för år.

För den händelse att styrelsens i nämnda hänseende framställda förslag
skulle vinna bifall, har styrelsen ansett, att det i ämbetsverkets stat
för närvarande upptagna anslag å 9,000 kronor till extra biträden, vikariatsersättning
och expenser skulle kunna minskas med ett i förhållande till
de nämnda biträdenas aflöningsförmåner afpassadt belopp, som dock till
följd af den oafbrutet fortgående utvecklingen af styrelsens verksamhet
syntes ej böra bestämmas till mer än 2,000 kronor. Styrelsen hemställer
fördenskull, att ifrågavarande anslag måtte i styrelsens stat upptagas med
ett belopp af 7,000 kronor.

Efter det till Kungl. Maj:t inkommit utlåtanden från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter i anledning af Riksdagens ofvannämnda skrifvelse
af den 23 maj 1906, har Kung]. Maj:t öfverlämnat handlingarna i
ärendet till kommittén med uppdrag att yttra sig i ämnet; och har utlåtande
och förslag i sådant hänseende af kommittén afgifvits den 31 oktober
1907 i delen VII af kommitténs betänkanden.

I nyssberörda betänkande har kommittén hemställt, att åt biträden,
som för stadigvarande arbetsuppgifter äro hos statsmyndigheter anställda
eller hädanefter anställas, må gifvas en fast ställning, hvarmed skulle
följa förutom aflöningen jämväl rätt till vissa andra förmåner, såsom semester,
sjukhjälp och, i vissa fall, ålderdomsunderstöd in. m. Det skulle
bero på Kungl. Maj:t att, i den mån befintliga anslag därtill lämna tillgång,
bestämma, om och i hvilken omfattning dylika biträden må inom
ett ämbetsverk anställas; och skulle såsom fasta biträden i regel anställas
endast kvinnor.

Ur det allmännas synpunkt har kommittén ansett böra förutsättas,
att anställning såsom fast biträde ej skulle ifrågakomma annat än för
biträde, hvars arbetskraft varder, i hufvudsakligen samma omfattning som
den ordinarie personalens, utnyttjad för statstjänsten, samt att därjämte
borde, för tillstånd att inrätta dylik biträdesbefattning, kräfvas utredning,
att behofvet af biträdes arbetskraft till nämnda omfattning är af stadigvarande
beskaffenhet.

Beträffande aflöningen för dylika biträden har kommittén anfört, att
vid nu rådande prisförhållanden i hufvudstaden begynnelsearfvodet för
fasta biträden hos myndigheter därstädes ej bör bestämmas till lägre belopp
än 1,200 kronor för år, hvilket arfvode sedermera skulle, i den mån sådant
funnes af förhållandena påkalladt, kunna efter hand höjas, dock icke utöfver
1,800 kronor för år. Grunderna för aflöningen till ifrågavarande
biträden skulle bestämmas af Kungl. Maj:t, på förslag af vederbörande
ämbetsverk, inom de af kommittén angifva minimi- och maximibelopp.

I landtbruksstyrelsens ofvannämnda utlåtande af den 10 oktober
1906 har styrelsen uttalat sin tillfredsställelse med det sätt, hvarpå de
hos styrelsen anställda kvinnliga biträden löst de dem anförtrodda uppgifter.
Ett oförtydbart erkännande häraf ligger ock däri, att, vid behandlingen
af frågan om reglering af löneförhållandena m. m. hos landtbruksstyrelsen,
nämnda styrelse icke ansett sig böra ifrågasätta anställning af
biträdande ordinarie eller extra tjänstemän utan tilltrott sig att kunna
fortfarande tills vidare besörja de styrelsen åliggande göromål med anlitande
af enahanda slags biträden som hittills.

Att vid dylikt förhållande hos landtbruksstyrelsen skall finnas full och
stadigvarande sysselsättning för två fasta biträden, synes kommittén uppenbart.

För dessa befattningar skulle gälla hvad kommittén rörande
dylika fasta biträden i allmänhet uti delen VII föreslagit eller till
beaktande framhållit. I afseende å aflöningsförmånerna lärer emellertid
finnas påkalladt att göra undantag för det äldsta af de nuvarande
biträdena, under förutsättning att hon varder till fast biträde antagen.
Det är nämligen upplyst, att hon, som tjänstgjort hos styrelsen allt från
dess inrättande, har sig anförtrodda uppgifter, mera kräfvande och mångsidiga
än de, som i allmänhet plägat åläggas dylika biträden. Med afseende
härå åtnjuter hon redan nu högre aflöning för år än hvad kommittén
tänkt sig som maximiarfvode för fasta biträden i allmänhet, och
har landtbruksstyrelsen i sitt utlåtande af den 10 oktober 1906 för henne
föreslagit en aflöning, slutande å 2,500 kronor. I betraktande häraf har
kommittén icke funnit något att erinra vid, att för henne personligen det
fasta arfvodet bestämmes att utgå med högst 2,500 kronor för år, dock att
därå icke må grundas någon rätt för henne till högre ålderdomsunderstöd
än det belopp, som i sådant hänseende kan komma att högst utgå enligt
de af kommittén för fasta biträden i allmänhet föreslagna bestämmelser
eller 900 kronor för år.

Med iakttagande häraf anser kommittén att till arfvoden åt fasta
biträden i landtbruksstyrelsen bör beräknas ett belopp af högst 4,300
kronor för år. Härutöfver torde för tillfälliga biträden böra afses ett
belopp af omkring 1,700 kronor, äfvensom för särskild! anlitade sakkunniga
biträden 1,000 kronor. I sistnämnda hänseende må erinras, att i
instruktionen är medgifvet att, därest för något ärende erfordras utredning,
som icke står att vinna inom styrelsen eller hos därunder lydande tjänstemän,
styrelsen äger för sådant ändamål anlita särskild! sakkunnigt biträde.

Enligt den för landtbruksstyrelsen gällande instruktion skola under
öfverdirektörens ämbetsresor och semester, eller då han under viss kortare tid
är förhindrad att förrätta sitt ämbete, ärendena, med vissa inskränkning?^,
afgöras af styrelsens ledamöter, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.
I regel finnes sålunda ej särskild vikarie för chefen under dennes frånvaro.

o ''

Åt ledamot äger styrelsen bevilja tjänstledighet för högst en månad.
Under ledamot sålunda beviljad tjänstledighet eller när ledamot befinner
sig på ämbetsresor, begagnar semester eller är jäfvig att taga del i ett
ärendes behandling eller när ledamotsplats är ledig, äger styrelsen antingen
uppdraga åt annan ledamot att, jämte sin egen tjänst, bestrida den
förres åligganden eller ock meddela förordnande å tjänsten åt person,
som styrelsen undfått Kungl. Maj:ts bemyndigande att vid förefallande
behof förordna till tjänstens uppehållande. Enligt hvad kommittén inhämtat,
har under semester för någon af de tekniska ledamöterna städse annan
ledamot uppehållit, jämte egen tjänst, den lediges befattning; endast vid
semester för sekreteraren har hittills särskild vikarie förordnats.

Uti hvad sålunda gäller i ofvanberörda hänseenden har någon ändring
icke ifrågasatts från landtbruksstyrelsens sida, och, med afseende å de
särskilda förhållanden, som föreligga beträffande detta ämbetsverk, bär
kommittén ansett sig icke äga anledning till erinran vid den nämnda ordningen.
Af denna följer, att till vikariatsersättning under semester för
styrelsens ordinarie tjänstemän endast behöfver beräknas ett mindre belopp.

Därutöfver måste dock, i den händelse, med godkännande af kommitténs
förslag, två fasta biträden varda anställda hos landtbruksstyrelsen,
beredas medel för aflönande af vikarier för dessa under semester och,
inom de i delen VII angifna gränser, vid förekommande sjukdomsfall.

För vikariatsersättning i det hela torde dock ej behöfva beräknas
mer än 1,000 kronor.

Enligt hvad från landtbruksstyrelsen meddelats, hafva de öfriga
utgifter, som bestridts af ifrågavarande anslag, under åren 1904, 1905 och
1906 utgjort resp. kronor 4,8 9 0: 89, 5,0 1 6 : 30 och 4,6 5 8 : 93 eller i medeltal
för dessa tre år kronor 4,855: 37. Med afseende härå och för att tillgodose
behofvet någon tid framåt torde för enahanda ändamål böra beräknas ett
belopp af 6,000 kronor.

För ofvan angifna särskilda ändamål skulle sålunda i landtbruksstyrelsens
stat böra uppföras ett årsanslag af 14,000 kronor. Kommittén
hemställer,

Stat.

att hos landtbruksstyrelsen må anställas två fasta
biträden, beträffande hvilka skall gälla hvad för sådana
biträden i allmänhet varder stadgadt, dock med den afvikelse
att, under ofvan angifven förutsättning, arfvodet
för det äldsta biträdet personligen må utgå med högst
2,500 kronor för är, utan att emellertid därå må grundas
rätt till högre ålderdomsunderstöd än det belopp,
som i sådant hänseende kan komma att högst utgå enligt
de af kommittén för fasta biträden i allmänhet föreslagna
bestämmelser eller 900 kronor för år;

samt att till extra biträden, vikariatsersättning och
expenser i landtbruksstyr elsen må uppföras ett årsanslag
af 14,000 kronor.

För närvarande gäller för landtbruksstyrelsen följande stat:

	B	r o n o	r.
Öfverdirektören och che-fen ........ Fiskeriinspektören . . . 1 byråingenjör .... 1 d:o .... 1 sekreterare ..... 1 vaktmästare .... Till extra biträden, vika-riatsersättning och ex-penser .......	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Summa.
5.000 3.000 3,000 3,000 3,000 500	2,000 1,500 1,500 1,500 1,500 300	7.000 4,500 4,500 4,500 4,500 800 9.000	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 '' kronor och efter 10 år med ytter-ligare 500 kronor. Efter 5 år kan lönen höjas med 100 kronor och skall, om vaktmästaren i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, lönen, så länge denna förmån kvar-står, minskas med 150 kronor.
Summa	—	—	34,800

Enligt kommitténs förslag skulle staten för landtbruksstyrelsen få
följande utseende:

		K r o	n o ib
Öfverdirektören och	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tillägg.	Summa.

chefen .....	6,200	2,800	1,000	10,000
i 1 byråchef ....	5,000	2,500	600	8,100	lEfter 5 år kan lönen höjas med
3 byråchefer . . .	15,000	7,500	1,800	24,300	j 600 kronor. /Efter 5 år kan lönen höjas med \ 100 kronor.
1 vaktmästare . . .	700	350	150	1,200
Till extra biträden, vikariatsersättning
och expenser . .	—	—	—	14,000	\|
Summa	—	-	_	57,600

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna
förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Medan den nu gällande staten slutar å......kronor 34,800, Kostnads skulle

enligt kommitténs förslag staten för landtbruks- beräkning.

styrelsen sluta å................ » 57,600

och således öfverstiga den nuvarande med 22,800 kronor. Erinras må
emellertid, att hänsyn härvid icke tagits till ålderstillägg.

I delen I (sid. 152—160) har kommittén behandlat frågan om för- / fråga om
enkling i vissa hänseenden af arbetssättet hos de centrala ämbetsverken och ^arbetssätt. ''
därvid, med framhållande af åtskilliga synpunkter, uttalat den uppfattningen,
att vid utarbetande af instruktioner eller arbetsordningar för nämnda
ämbetsverk afseende bör i görligaste mån fästas å angelägenheten af att
åstadkomma sådana förenklingar i arbetssättet, som kunna finnas erforderliga
och ändamålsenliga.

2767/o7. LöneregleringsJcommitténs bet. Vill.

I öfverensstämmelse härmed har i kommitténs betänkanden rörande
särskilda centrala ämbetsverk hemställts om eller till beaktande framhållits
vissa till förenkling syftande förändringar i arbetssättet hos dessa ämbetsverk.

Då kommittén i förevarande betänkande angående landtbruksstyrelsen
icke gjort någon särskild hemställan i sådant hänseende, har detta ingalunda
sin grund däri, att kommittén skulle i någon måtto hafva frångått
sin i delen 1 uttalade uppfattning, och lika litet däri, att vid landtbruksstyrelsen
icke skulle finnas i ett eller annat hänseende önskvärda förenklingar
i arbetssättet. Men då numera behofvet af dylika förenklingar
blifvit allt mera allmänt erkändt och samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter
jämväl fått från Kungl. Maj:t mottaga cirkulär af den 22 mars 1907
angående affattandet af utlåtanden, skrivelser m. in. i ämbetsärenden (bihang
till svensk författningssamling n:r 13), har kommittén ansett sig kunna
förutsätta, att, i den mån jämväl de i öfrigt af kommittén förordade förenklingar
finnas böra vinna tillämpning och komma till uttryck i instruktioner
för vederbörande myndigheter, sådant äfven varder beaktadt vid
utfärdande af ny instruktion för landtbruksstyrelsen, samt att denna styrelse
jämväl i andra hänseenden skall låta sig angeläget vara att tillse,
det arbetssättet därstädes varder, i all den mån ske kan, förenklad!. Och
vid sådant förhållande har det synts kommittén icke vara af nöden här
inlåta sig vidare å frågan, i all synnerhet då de förenklingar, som må
kunna vidtagas, icke under något förhållande kunna tänkas föranleda minskning
af den ordinarie personalen vid landtbruksstyrelsen.