UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1908:9)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

T)EN AF KUNG-L. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

VI.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

VID

SKOGSSTATEN OCH DE ALLMÄNNA SKOGSLÄROVERKEN.

STOCKHOLM

KUKGI» BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1907

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse ti i I Konungen..............i—ii.

Betänkande och förslag.

Skogsstaten.

Skogsstatens organisation i äldre och nyare tid.......... 1.

Skogsstatens tjänsteåligganden................... 39.

Tillkomsten af nuvarande aflöningsförmåner för ordinarie tjänstemän

och betjänte vid skogsstaten................. 53.

Nu gällande villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning

vid skogsstaten förenade aflöningsförmåner.......... 97.

Skogsingenjörer..........................103.

Statens skogsförsöksanstalt....................no.

Från vederbörande statsdepartement till kommittén öfverlämnade

handlingar....................''.......121.

Infordrade uppgifter in. in. för kommitténs förslag.........137.

Kommitténs förslag.

Skogsstatens organisation.....................167.

Förändrade anordningar af arbetet hos distrikts- och revirförvaltningarna 174.
Aflöningsförmåner för ordinarie tjänstemän och betjänte vid skogsstaten 202.
Aflöning svillkor för ordinarie tjänstemän och betjänte vid skogsstaten 221.

Extra jägmästare och extra kronojägare.............. 230.

Aflöningsförmåner vid förordnande å slcogsstatstjänst under vakans . . 233.
Skogsingenjör. Statens skogsförsöksanstalt............. 235.

De allmänna skogsläro verken.

Skogsinstitutet.

Historik in. m........................... 237.

Kommitténs förslag........................262.

Skogsskolorna.

Historik m. in............. 270.

Kommitténs förslag........................ 303.

Sammanfattning..........................311.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, som Eders Kungl. Maj:t den 3 oktober 3 902 tillsatte
för afgifvande af utlåtande och förslag rörande reglering af statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden in. m., fick genom nådigt

bref deri 2 mars 1906 sig anbefalla att, sedan den afslutat sina arbeten
angående landsstaten, öfvergå till behandling af frågan om reglering vid
skogsstaten och de allmänna skogsläroverken; och förordnade Eders Kungl.
Maj:t i sammanhang därmed undertecknade Wallmo och Wedholm att
under den tid, sistnämnda fråga utgjorde föremål för kommitténs behandling;,
vara ledamöter af densamma.

Kommittén får härmed i underdånighet rörande reglering af löneförhållandena
in. in. vid skogsstaten och de allmänna skogsläroverken
öfverlämna utlåtande och förslag, utgörande delen VI af kommitténs betänkanden.

I den slutliga justeringen af ifrågavarande betänkande har kommitténs
ledamot landshöfdingen in. in. Fredrik Emil Pettersson i följd af
sjukdom ej kunnat deltaga.

Stockholm den 9 mars 1907.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Carl Persson. Henrik Schultzberg.

Ivar Wijk. Johan Widén. Uno Vallmo. Harald Wedholm.

Allan Cederborg.

Skogsstaten.

Skogsstatens organisation I äldre och nyare tid \

Medan i andra europeiska länder och äfven i våra grannländer Norge
och Danmark jämförelsevis tidigt gjordes gällande ett ganska vidsträckt
skogsregale, förekomma endast sparsamt spår af en dylik uppfattning i
de svenska landskapslagarna och landslagarna. Visserligen finnas i landslagarna
omförmälda »Konungens parker», men därmed förstodos endast
sådana skogar, som tillhörde »Konungens enskyllogha äghor», och detsamma
torde hafva afsetts med den i östgötalagen omförmälda »Kununger
Almasning». Några kronan särskildt förbehållna skogar funnos icke,
utan var skogen antingen tillhörig viss person — vare sig konung eller
undersåte — eller ock allmänning. Af allmänningar funnos dels den s. k.
norra allmänningen, omfattande de stora ödeskogarna i Norrland, hvilka
icke voro någons tillhörighet utan upplåtna till fri odling, i den mån det
kunde ske utan förutvarande odiares förfång, samt med viss begränsning
af den skogsvidd, som fick på en gång intagas, dels ock i mellersta och
södra Sverige lands-, härads- och byallmänningar, hvilka sistnämnda emellertid,
i mån af byarnas förening i socknar, ersattes af sockenallmänningar.
En af de få antydningarna till mera feodala grundsatser var, att i vissa
landskap inom Götaland konungen var tillförsäkrad en tredjedel af allmänningsafraden,
en rätt, som sedermera genom landslagarna utsträcktes

1 I de delar, uppgifterna angående skogsstatens organisation och ämbetsuppgifter i
äldre tid icke grunda sig å kungl. bref, instruktioner och andra författningar (särskildt den
åt öfverjägmästaren M. H. Brummer år 1787 utgifna samlingen), hafva de hämtats från
J. J. Nordströms «Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia», lista afd., Hälsingfors
1839, P. E. Bergfalks »Om svenska jordens beskattning till och med början af 17:de
århundradet», Uppsala 1852, Ii. L. Kydins »Bidrag till svenska skogs-lagstiftningens historia»,
Uppsala 1853, L. G. Lindes »Sveriges finansrätt», Stockholm 1887, samt de af 1856 och
1896 årens skogskommittéer afgifna betänkanden.

Löneregleringskommitténs bet. VI.

att gälla härads- och troligen äfven landsallmänningarna inom riket i dess
helhet.

Den konungen sålunda tillerkända andel i allmänningsafraden gaf
snart upphof till den åsikten, att konungen vore till lika stor del ägare af
allmänningarna. Och under intrycket af den i andra länder gängse uppfattningen
rörande statens rätt till skogarna utvecklades småningom äfven
här, vid sidan af gällande lag, den uppfattning, som tog sig uttryck i
särskilda kungl. bref och förordningar, att konungen och kronan ägde
såväl allmänningarna i mellersta och södra Sverige i deras helhet som ock
de stora ödeskogarna i Norrland. Det var följaktligen i viss mån endast
ett uttryck för en redan gängse uppfattning, som gafs, då konung Gustaf
Vasa i sitt bekanta bref den 20 april 1542 förklarade, att »sådane ägor,
som obygde liggie, höre Gud, Oss och Sverigis Crone til».

De betydande skogstillgångar, hvilka kronan sålunda lagt under sig,
tillgodogjordes dels genom upplåtande på olika villkor af mark för odling,
dels genom försäljning af virke eller dess användning för bergsbrukets och
sjöfartens behof. Men därjämte spelade jakten en vida mera betydande
roll än nu. Uti bref och mandat, hvilka konung Gustaf Vasa å olika tider
utfärdade rörande kronans skogar, förbjöds särskildt jakt å desamma efter
högdjur, jämte det ock förbud meddelades mot fällande af bärande träd,
i främsta rummet ek och bok.

Tillsynen öfver efterlefnaden af nämnda bestämmelser var uppdragen
åt konungens djureskyttar. Under Carl IX:s regering förordnades sedermera
om anställande i landsorterna af skogvaktare och jägeribetjäning med uppgift
att dels skjuta för kronans räkning och leverera skinnen i kronans skinkammare,
dels ock hindra oloflig jakt. Och år 1613 anställdes en öfverjägmästare,
som skulle hafva högsta inseendet öfver konungens jakter och
djurgårdar samt särskildt förekomma fällande af ek och olofligt jagande
å kronans egendomar. Till sitt biträde ägde öfverjägmästaren förordna
två djurskyttar i hvarje fögderi.

En fullständigare organisation erhöll jägeristaten enligt den instruktion,
som den 30 maj 1638 utfärdades för riksjägemästaren eller, såsom
han äfven kallades, öfver-riks-jägemästaren eller riks-öfv er-jägmästaren -

I denna instruktion nämnas såsom underlydande befattningshafvande dels
underjägmästare, dels heideridare, tjugusju till antalet, för kronans »fredkallade
parker», och skogswaktare, en uti hvarje härad, dels ock djur- och
foglaskyttar, djurgårdswaktare, skallfogdar och räfwefdngare.

Enligt ifrågavarande instruktion skulle riksjägmästaren »hafwa en
noga uppsigt å alla Kungl. Maj:ts och Kronans parker, jageplatser, djurgårdar,
skogar och lundar, men i synnerhet å de fridkallade och Kronans
enskylte Parker» samt tillse, »åt ingen, adel eller oädel, må fördrista sig,
egenwilligt på et eller annat sätt, tilfoga Kronan någon skada, intrång
eller prejudice». Han skulle ock, bland annat, hafva »den nogaste upsigt,
det inga kronans bärande skogar olofligen uthuggna warda», samt genom
»sina underhafvande» öfvervaka efterlefnaden af den befallning, Kungl.
Maj:t låtit till landshöfdingarna utgå, »det hädanefter inga torp eller nybyggen
å kronans enskilta skogar och egendomar, tils widare ordres, får
anläggas eller swedjeland, större eller smärre, huggas och brännas, antingen
af nybyggare eller kronans åboar».

Sistnämnda bestämmelse torde hafva haft sin grund i den fruktan,
som vid denna tid började göra sig gällande, att skogarna, genom den
ständigt ökade svedjningen, kolningen och afverkningen, icke skulle i
längden finnas tillräckliga för de bergsnäringens, handelns och sjöfartens
behof, hvilka man ansåg nödigt tillgodose. Och eu ytterligare åtgärd i
enahanda riktning vidtogs följande år 1639, då förbud utfärdades mot
svedjande på de skogar, som lydde under bergsbruken, och mot »skadeligt
skogsbruk» å desamma.

Den 22 mars 1647 utfärdades den första allmänna skogsordningen
eller, som dess titel lyder, »Kongl. Maj:ts stadga och ordning om Skogarne
uti Riket, huruledes de skola nyttjas och wårdas». Denna författning afsåg
emellertid ej krön oparkerna — för hvilkas skötsel således fortfarande
skulle i allmänhet lända till efterrättelse 1638 års instruktion — men väl,
förutom enskildas skogar, öfriga allmänna skogar, däribland lands-, häradsoch
sockenallmänningar. Angående äganderätten till dessa gjordes visserligen
ej något uttalande, men uppfattningen af kronan såsom desammas
ägare tog sig uttryck däri, att läns-, härads- eller sockenborna tillerkändes
blott nyttjanderätt till allmänningarna, en rätt, som därtill i åtskilliga

afseende!! var ganska begränsad och ej fick utöfvas utan särskildt tillstånd
samt i intet fall sträckte sig längre än till husbehofvet.

Några bestämmelser rörande bevakningen eller den ordentliga vården
af allmänningsskogarna meddelades ej i skogsordningen, utan fick i sådant
hänseende bero vid den uppsikt, som tillhörde landshöfding och kronobetjänte
samt, för vissa fall, lagman och häradshöfding. Uti ett särskildt
hänseende hade emellertid äfven riksjägmästaren och hans underhafvande
att öfva inseende å allmänningsskogarna. Enligt »Kongl. Maj:ts Ordning
och Stadga öfwer allahanda bärande skogsträn i Riket och deras plantering»,
gifven samma dag som skogsordningen eller den 22 mars 1647, ägde
nämligen ej blott kronobetjäningen utan äfven riksjägmästaren och hans
underhafvande angifva och åtala brott mot nämnda författning, hvilken
jämväl innefattade förbud mot fällande af bärande träd å allmänning.

Jägeristatens uppsikt öfver bärande träd var ej inskränkt till de
allmänna skogarna. Samma författning innehåller äfven, bland annat, stadgande
därom, att skattebonde ej hade rätt att å sina ägor fälla bärande träd.

Under samma dag som skogsordningen och förordningen om bärande
träd utfärdades jämväl »Ordning och stadga, huru alla Rikets Inbyggare
sig förhålla skola, med Jagter, Diurfång och Fogelslriutande», enligt hvilken
författning allmogen i allmänhet ägde blott en mycket begränsad rätt till
jakt å egen mark och jakten å häradsallmänningar förbehölls frälsemännen.
Äfven uppsikten öfver denna författnings efterlefnad torde hafva tillhört
jägeristaten.

Den 29 augusti 1664 utfärdades ny skogsordning, förordning om
bärande träd och jaktstadga, hvilka författningar såväl i afseende å jägeristatens
åligganden som för öfrigt i allt hufvudsakligt öfverensstämde
med motsvarande författningar af år 1647. En ytterligare utvidgning af
jägeristatens åligganden medförde däremot det år 1668 fattade beslutet om
skyldighet för skattebonde att hembjuda kronan å hans ägor befintliga
masteträd samt kronans därefter vidtagna åtgärder att i vissa delar af
landet förklara masteskogar i deras helhet för omistligt regale.

Genom kungl. resolutionen den 14 augusti 1682 erhöll jägeristaten
förändrad organisation. Riksjägmästarsysslan indrogs, och i stället upp -

drogs åt fyra jägerifiskaler att, jämte landshöfdingarna, hafva uppsikt öfver
jägeribetjaningen. I spetsen för denna ställdes inom hvarje län en öfwerjägemästare.

Under de närmast, följande årtiondena meddelades allenast åtskilliga
mera speciella stadganden rörande skogarnas vård och nyttjande, af Indika
bär torde behöfva omförmälas endast kung!, förordningen den 3 februari
1691 »om skogarnas rätta wård uti Skaraborgs län», i hvilken förordning
skyldighet att plantera bärande träd ålades icke blott, såsom dittills i skilda
författningar skett, den som afverkade dylikt träd, utan allmogen i gemen
och jämväl jägeribetjäningen, för hvilken betjäning försummelse därutinnan
skulle medföra så allvarlig påföljd som förlust af ett tredjedels års lön.

Den 12 december 1734 utfärdades ny förordning om skogarna i riket,
enligt hvilken landshöfdingarna ålades att »noga tilse och påskynda, det
inom fyra års tid alla almänningar behörigen och lagligen ''varda afvittrande
från nästgränsande byägor, samt Kronopark^’, Lands- härads- och soknealmänningar
behörigen rörlagde». Kronans rätt öfver allmänningarna utvidgades
nu därhän, att allmänningar kunde helt eller delvis af kronan
disponeras för bergsbrukets behof. Uppsikten öfver kronoparker och allmänningar
utöfvades af jägerie- och skogsbetjening en, hvilken angafs såsom
inom hvarje län bestående af öfwer-jägemästare, jägemästare och, å allmänningarna,
skogwaktare. Därjämte ägde häradsrätt att bland nämnden och
härads- eller sockenborna förordna vissa ^syningsmän att kontrollera
allmänningars vård.

Uti kungl. förklaringen öfver sistnämnda skogsordning den 5 april 1739
stadgades sedermera, att häradsrätterna skulle årligen jämväl för kronoparkerna
utse två utsyningsman. Sin egentliga betydelse äger emellertid
sagda förklaring i ett annat hänseende. Vid denna tid hade nämligen
röster börjat göra sig hörda, som förfäktade, att de samfällda skogarna
vållade olägenhet utan motsvarande fördel, och af sådan anledning påyrkade
allmänningarnas delning. Dessa yrkanden, som gällde härads- och sockenallmänningarna,
rönte beträffande de förra ej någon framgång, men hade
i vissa särskilda fall föranledt villkorliga medgifvanden till delning af
sockenallmänningar. Genom ofvannämnda förklaring af år 1739 lämnades
nu dylikt medgifvande för landet i dess helhet, och anfördes som skäl för

denna åtgärd den förbättrade skogshushållning, som väntades där af följa,
med afseende hvarå äfven landshöfdingar och häradsrätter anbefalldes att påskynda
dylika delningar, som dock ej fingo äga rum mot alla delägarnas vilja.

Jämväl de skarpt restriktiva bestämmelser, som vid denna tid gällde
i afseende på allmogens nyttjanderätt till egen skog, väckte efter hand
allt starkare opposition och föranledde vid 1765 års riksdag beslut om
jägeristatens upplösning och borttagande af dess uppsikt öfver skatteskogarna.
Genom kungl. bref den 7 februari 1770 blef emellertid jägeristaten
återställd för vård af de allmänna skogarna samt bärande träd och
masteträd, men förbjöds densamma vid vite »åt sig någon tilsyn tilägna
öfwer skattemanna skog».

Den 4 januari 1780 utfärdades af Kungl. Maj:t instruktion fördess
öfreer-liof-jägmästare, i hvilken instruktion omförmäldes, att Kungl. Maj.t
»warit omtänkt åt åter uptaga det fordna Riks-Jägmästare-Embetet», men
att, intill dess sådant kunde ske, Kungl. Maj:t åt öfverhofjägmästaren uppdrog
de göromål och rättigheter, hvilka tillkommit riksjägmästaren.
Öfverhofjägmästaren skulle således hafva »en noga upsigt uppå kronans
regalier och rättigheter öfwer alla des parker, jageplatser, djurgårdar, skogar
och lundar kring hela Riket, särdeles de fredkallade och Kronans enskilta
parker». Häri skulle han biträdas af öfverjägmästarna och jägeribetjäningen.

Enligt kungl. författning den 10 mars 1790 upphörde skogs- och
jägeristatens befattning med skogsvården, efter det kåren förvandlats till en
jägarkår, som under konung Gustaf III:s tid användes i krig. Men genom
skogsordningen den 10 december 1793 uppdrogs ånyo åt skogs- och
jägeribetjäningen vården af kronoparkerna, hvilka fortfarande stodo under
öfverhofjägmästarens uppsikt, äfvensom af de under Konungens befallningshafvandes
öfverinseende ställda lands- och häradsallmånningai samt
»kronoskogar», hvilka sistnämnda nu för första gången omförmäldes i skogsordning
och torde hafva ursprungligen utgjort landsallmänningar eller delar
däraf, som kronan tillägnat sig. Uppsikten öfver sockenallmänningarna åter, i
den mån sådana funnos kvar oskiftade, blef öfverlåten åt intressenterna själfva.
Till införande af en bättre ordning beträffande de under skogs- och jägeri -

statens vård ställda skogar stadgades, att hvar och en jägeri- eller skogshemman!
skulle hafva uppsikt öfver ett visst distrikt, hvarest det ålåg honom
att vårda och hafva tillsyn öfver vissa planterhagar under öfverjägmästarens
ledning.

Den 1 augusti 1805 utfärdades ny skogsordning, enligt hvilken fortfarande
länsstyrelserna hade öfverinseendet å lands- och häradsallmänningar
samt kronoskogar, men öfverhofjägmästaren å kronans »Parker, Gehäg
och Djurgårdar». Tillsynen och den närmare bevakningen öfver allmänningarna
och kronoskogarna var uppdragen åt den af vederbörande länsstyrelse
tillsatta skogsbetjäningen, medan vården och bevakningen af kronoparkerna
handhades af den af öfverhofjägmästaren förordnade jägeribetjäningen.
Det närmaste förmanskapet öfver såväl skogs- som jägeribetjäningen
utöfvade de af Kungl. Maj:t tillsatta öfverjägmästarna, hvilka
i sin hand förenade skötseln af såväl allmänningar och kronoskogar som
kronoparker och hade att för sin förvaltning göra redo inför både vederbörande
länsstyrelser och öfverhofjägmästaren.

I öfrigt är från nyssnämnda skogsordning att anteckna, att, beträffande
skattemans rätt öfver skogen å hans jord, honom medgafs fri dispositionsrätt
öfver bokskogen, medan ek fick fällas efter utsyning samt master och
spiror eller s. k. storverksträd efter hembud; och stadgades därjämte, att
ersättning skulle lämnas för ekvirke eller storverksträd, som togs i anspråk
för kronans behof. I § 1 heter det ock uttryckligen: »warandes det i
öfrigt både skogs- och jägeribetjente förbudit, åt något inseende öfwer
Skattemanna-Skogen, undantagande Ekeskogen, sig tillvälla».

Den skogspolitik, som från statens sida drifvits allt ifrån slutet af
medeltiden, att lägga så stor del som möjligt af landets skogar under
kronan eller åtminstone tillförsäkra denna en långt drifven kontroll öfver
skogen, hade emellertid icke burit de frukter, man däraf hoppats.

Såsom i det föregående nämnts, hade redan under frihetstiden framkommit
yrkanden på skiftande af allmänningar, särskildt i skogsvårdens
intresse; och hade dessa yrkanden ledt till medgifvande att skifta socken -

allmänningarna. I början af 1800-talet spordes, under inflytande af nya
nationalekonomiska strömningar i utlandet, ett allt starkare tvifvel på det
sragneliffa af egendomar i statens hand — allt borde öfverlämnas åt det
enskilda initiativet och den enskilda omtanken. Det dåliga tillstånd, hvari
vid denna tid de allmänna skogarna befunno sig, syntes gifva stöd för de
nya åsikternas riktighet. Men härtill kom eu annan faktor af stor betydelse.
Efter 1809 års olyckliga krig och Gustaf IV Adolfs afsättning befann
sig landet inför en synnerligen hotande statsbrist. Under inverkan
af dessa olika omständigheter väcktes vid 1809—1810 årens riksdag förslag
om försäljning af, förutom andra statsegendomar, äfven skogarna.
Genom en dylik försäljning skulle man vinna å ena sidan en inkomst
till statsbristens fyllande, å andra en minskning i utgifter, i det jägeribetjäningen
blefve öfverflödig. Förslaget föranledde en Rikets Ständers
skrifvelse den 26 april 1810, hvari anhölls, att Konungen, efter nödiga
upplysningars infordrande, måtte bestämma, hvilka och huru stora kronans
parker och skogar borde för allmänt behof kvarblifva, samt låta försälja
de öfriga för allmän räkning genom auktion till den mestbjudande, som
därå skulle njuta full äganderätt mot erläggande af en viss grundränta.

Innan regeringen fattade något beslut med anledning af denna skrifvelse,
väcktes vid 1818 års riksdag ånyo fråga om kronoskogarnas försäljning;
och beslöto Rikets Ständer skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t.
Af denna skrifvelse föranleddes en kungl. proposition till 1823 års riksdag,
hvilken proposition med några få förändringar och tillägg antogs;
och utfärdades därefter rörande de antagna grunderna för reglering af
kronans skogar kungl. bref den 16 mars 1824, kungjordt genom kammarkollegii
cirkulär den 14 april samma år. Enligt sålunda meddelade bestämmelser
ställdes kronoparkerna åter under Konungens befallningshafvandes
öfverinseende. Beträffande öfverloppsmarkerna i de sex norra länen förklarades,
att desamma fortfarande skulle användas till anläggning af nya
hemman. I fråga om kronoparkerna åter och de andra allmänna skogar,
till hvilka kronan hade ägande- och dispositionsrätt, stadgades, att de af
dessa skogar eller delar däraf, som för flottornas eller andra kronans behof
befunnes nödiga, skulle bibehållas under kronans disposition och förvaltas
af skogsbetjänte, men att de öfriga skogarna skulle försäljas, därest icke

därigenom för de hemman, som å skogarna kunde äga laglig rätt till bete
och skogsfång, verkligt, för hemmanens bestånd kännbart lidande skulle
tillskyndas, i hvilket fall äfven dessa skogar borde i sitt förra skick förblifva
och nödiga åtgärder vidtagas för en förbättrad hushållning med desamma,
likasom med de för kronan bibehållna skogarna. Lands- och häradsallmänningarna
skulle få mellan intressenterna fördelas, efter ansökning
hos Kungl. Maj:t, men, därest så ej skedde, kunde de antingen öfverlämnas
till intressenternas gemensamma disposition eller ock kvarblifva under
allmän vård, då med deras skötsel och hushållning komme att förfaras
som vid de behållna kronoparkerna.

Härmed hade sålunda lagstiftningen rörande de allmänna skogarna,
från att hafva allt mer och mer inskränkt nyttjanderätten till desamma,
slutat med att öfverlåta dem åt enskilda eller ock bereda utväg för sådan
öfverlåtelse. Under de följande åren därefter lämnades äfven ökade friheter
i fråga om nyttjanderätten till enskild skog. Så medgafs år 1830
skatteman att mot lösen erhålla fri dispositionsrätt öfver ek och storvirksträd.

Men vid sidan af dessa åtgärder träffades äfven andra för tillgodoseende
af skogshushållningens intressen. I sådant syfte och för att bilda
eu skicklig och kunnig skogs- och jägeribetjaning inrättades ett skogsinstitut,
för hvilket stadgar utfärdades den 15 oktober 1828. Och därefter
verkställdes en omreglering af skogs- och jägeribetjäningen, i samband
hvarmed den 16 mars 1838 utfärdades instruktion för skogs- och jägeristaten
i riket.

Denna stat skulle enligt nämnda instruktion utgöras af dels förvaltande,
dels bevakande personal.

Den förra skulle bestå af öfverjägmästare, såsom chef för öfriga
skogs- och jägeristaten inom sitt distrikt, jägmästare, med enahanda chefskap
i de distrikt, där öfverjägmästare icke fanns, samt öfverjägare, tjänstgörande
under de förras befäl inom en viss del af distriktet.

Den senare eller bevakande personalen åter skulle bestå af underjägare,
anställda vid kronoparkerna, skogvaktare vid de åt enskilda menigheter
upplåtna, under allmän vård och uppsikt bibehållna lands- och
häradsallmänningar, samt plantering sv aktar e vid de under sådant inseende

Löneregleringshommitténs bet. VI.

ställda, till större delen på allmän bekostnad anbragta flygsandsplanteringår
i vissa län.

Nämnda skogs- och jägeristat skulle stå under Konungens befallningshafvandes
lydnad och befäl i det eller de län, där den till tjänstgöring
blifvit anställd.

Den frihet, hvilken under förra hälften af 1800-talet medgifvits i
afseende å skogshushållningen, befanns emellertid snart, under inverkan
jämväl af en hastig stegring af skogsprodukternas värde, leda till missförhållanden,
ägnade att väcka oro för skogarnas bestånd. I anledning
häraf vidtog under århundradets senare hälft åter ett ganska omfattande
lagstiftningsarbete i ändamål att — med återupptagande af statens
äldre skogspolitik — bevara och öka statens skogstillgångar samt äfven
i öfrig! kontrollera skogshushållningen.

I sådant syfte stadgades, hvad själfva skogshushållningen angår, genom
kungl. bref den 25 maj 1860, att i de norrländska länen undersökning
skulle verkställas, i hvad mån de afvittrade öfverloppsmarkerna därstädes
borde bibehållas såsom kronoskogar, samt att, intill dess sådan
undersökning ägt rum, icke några upplåtelser af nybyggen å nämnda marker
Unge verkställas. I kungl. förordning den 21 december 1865 anbefalldes
undersökning i enahanda syfte å såväl öfverloppsmarker som oafvittrade
skogar i de norrländska länen och Kopparbergs län, i sammanhang
hvarmed förbudet mot nybyggens upplåtande utsträcktes till de oafvittrade
skogarna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. Samtidigt
med utfärdande den 29 juni 1866 af kungl. förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket medgafs väl åter genom
en kungl. kungörelse upplåtelse af nybyggen såväl å oafvittrade skogar som
ä sådana öfverloppsmarker, hvilka befunnits otjänliga till bildande af kronoparker,
men genom annan kungl. förordning af samma dag erhöllo de skattehemman,
som sålunda af nybyggen uppkommo,.allenast en inskränkt dispositionsrätt
till skogen, ityatt afverkning utöfver husbehofvet fick ske allenast efter
utsyning och ej i vidare mån, än som var förenligt med skogens framtida
bestånd. Detsamma skulle gälla hemman, uppkomna af äldre nybyggen, för

hvilka föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter ickeblifvit inom behörig
tid verkställda; och enligt kungl. stadgan om afvittring i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873 föreskrefs enahanda inskränkning
för samtliga hemmansägare i dessa orter. Liknande bestämmelse äger
enligt kungl. bref den 27 juni 1879 tillämpning äfven inom Sårna socken med
Idre kapellag af Kopparbergs län. Genom kungl. förordningar den 29 september
1874, den 23 juni 1882, den 19 mars 1888 och den 24 juli 1903 träffades
bestämmelser mot afverkning af virke under vissa dimensioner i Norrbottens
och Västerbottens läns kustland, och för Gottlands län stadgades dels
genom förordning den 10 september 1869 förbud mot afverkning, hvarigenom
skogens återväxt omöjliggöres eller äfventyras, dels ock genom lag den
30 mars 1894 förnyadt dylikt förbud äfvensom förbud mot utförsel af barrträd
under vissa dimensioner. Den 26 januari 1894 utfärdades ny förordning
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Och den
24 juli 1903 utfärdades särskilda lagar angående vård af enskildes skogar
och angående skyddsskogar äfvensom förordning angående förvaltningen
af städernas skogar. För innehållet af ofvannämnda författningar, i den
mån de ännu äro gällande, varder i erforderliga delar redogjordt i det
följande.

Förutom hvad sålunda i lagstiftningsväg åtgjorts, hafva inköpts betydande
arealer skogsmark för bildande af nya eller utvidgning af äldre
kronoparker, hvartill medel erhållits dels genom försäljning af en mängd,
hufvudsakligen smärre kronoegendomar, dels genom särskilda anslag. Och
därjämte är att erinra, att, till fortvarande båtnad för skogshushållningen
i vissa delar af landet, nybildats betydande samfällda skogar, de s. k.
besparingsskogarna eller allmänningarna i Kopparbergs och Gäfleborgs län
samt sockenallmänningarna i Norrbottens län.

Jämsides med de åtgärder, hvilka i ofvan berörda hänseenden vidtagits
för bevarande och ökande af statens skogstillgångar samt för kontroll
äfven å den enskilda skogshushållningen, hafva tid efter annan meddelats
nya bestämmelser i syfte att tillgodose de stegrade krafvel! å de allmänna
skogarnas bevakning och vård. I den mån dessa bestämmelser afse inrättande
af läroanstalter för utbildning af den nödiga personalen, förbigås desamma

bär, då redogörelsen i sådant hänseende lämpligen får sin plats i den särskilda
afdelning af detta betänkande, som ägnas åt frågan om reglering
af löneförhållandena m. m. vid de allmänna skogsläroverken i riket.
Däremot skall här mera utförligt redogöras för hvad som förekommit i
afseende å organisationen af statens skogspersonal och därmed sammanhängande
frågor.

Sedan, i anledning af förslag från Kungl. Maj:t till 1856—1858
årens riksdag, Rikets Ständer i skrifvelse den 16 februari 1858 tillkännagifvit,
att Ständerna, lika med Kungl. Maj:t, ansett vården om rikets skogar kräfva
inrättande af en särskild skogsstyrelse i hufvudstaden, meddelades i kungl.
bref till kammarkollegium den 21 januari 1859, att Kungl. Maj:t, utan
att för det dåvarande definitivt besluta angående den nya styrelsens .sammansättning
eller annorlunda än till sina hufvudgrunder bestämma dess
verksamhet, funnit godt förordna om inrättande i hufvudstaden af en
skogsstyrelse, hvilken ålåge, bland annat, att såsom öfverstyrelse ordna och
öfvervaka den egentliga skogshushållningen vid alla under statens disposition,
förvaltning eller uppsikt stående skogar och flygsandsfält, att handhafva
den allmänna tillsynen öfver tillämpningen af de stadgar, som rörde
jakt och djurfångst, samt att utöfva öfverinseende och befäl öfver de vid
skogs- och jägeristaten anställda tjänstemän och betjänte.

Efter det Kungl. Maj:t den 24 februari 1865 förordnat, att en särskild
tjänsteman under benämning af skogsinspektör skulle för Norrbottens
och Västerbottens län tillsvidare anställas i hufvudsakligt ändamål att utöfva
en allmän tillsyn och kontroll öfver skogsförvaltningen inom dessa
län, meddelades i kungl. bref till skogsstyrelsen den 31 mars samma år
(i transumt intaget i svensk författningssamling för nämnda år n:r 28)
närmare föreskrifter angående denna tjänstemans särskilda åligganden.

Genom kungl. bref till skogsstyrelsen den 11 maj 1866 förordnades
därpå, att en ny skogsinspektörsbefattning med enahanda åligganden skulle
inrättas för Västernorrlands, Jämtlands och Gäfleborgs län samt den del
af Västerbottens län, som omfattade Nordmalings och Bjurholms socknar
jämte Asele lappmark, hvilken andel af sistnämnda län följaktligen komme
att frånskiljas skogsinspektörens i Norr- och Västerbottens län tjänstgöringsdistrikt.

Den 19 november 1869 utfärdades instruktion för skogsstyrelsen och
skogsstaten, att lända till efterrättelse från ingången af år 1870, vid hvilken
tid 1838 års ofvannämnda instruktion skulle upphöra att vara gällande.

Under skogsstyrelsens befäl och öfverinseende skulle skogsstaten i
orterna enligt 1869 års instruktion utgöras af sko g sinspektör er såsom kontrollerande,
jägmästare såsom förvaltande och krotiojägare såsom bevakande
personal.

Skogsinspektör, som förordnades på viss tid af Kungl. Maj:t efter
skogsstyrelsens förslag, skulle inom sitt distrikt vara chef för den öfriga
där anställda skogsstatspersonalen. Hvarje skogsinspektörsdistrikt skulle
bestå af flera revir, hvilka skulle utgöra tjänstgöringsområden, hvart och ett
för en jägmästare. Kronojägaren skulle vara vaktare och uppsyningsman
inom den del af ett revir, hvilken blifvit honom såsom b ev åkning strakt
anvisad.

Hvad särskildt angår skogsinspektör, skulle han oaflåtligen öfvervaka,
att honom underlydande tjänstemän och betjänte med nit och omsorg
fullgjorde sina åligganden. I sådant afseende hade han icke allenast
att granska de kvartalsrapporter och årsberättelser, som från jägmästarna
i distriktet till honom ingåfvos, utan äfven och i synnerhet att årligen
företaga inspektionsresor till särskilda delar af distriktet och därvid genom
undersökning på stället inhämta noggrann kännedom om, huru gällande
författningar eller eljest meddelade föreskrifter beträffande de allmänna
skogarnas förvaltning samt skogs- och jaktväsendet i öfrigt af vederbörande
efterlefdes. Befanns i något hänseende oriktighet, försummelse
eller öfverträdelse hafva ägt rum, skulle åtgärder vidtagas till rättelse;
hvarjämte i viktigare fall förhållandet genast skulle anmälas hos skogsstyrelsen.

Skogsinspektören hade hvarje år att inom november månads utgång
hos skogsstyrelsen föreslå och styrelsen att därefter bestämma de
skogar, som af honom skulle inspekteras under det påföljande året; och
borde skogsinspektören tillika, där förekomna särskilda anledningar funnos
påkalla inspektion under året jämväl å andra allmänna skogar inom distriktet,
verkställa sådan inspektion, hvarförutom hvarje jägmästarexpedition

inom distriktet skulle minst en gång hvart tredje år, och därvarande skogsskolor
minst en gång hvarje år besökas af skogsinspektören. Under dennes
resor skulle föras protokoll, hvaruti allt anmärkningsvärdt, som vid
skogsinspektionerna förekommit, skulle antecknas; och borde detta protokoll,
sedan resorna för året afslutats, insändas till skogsstyrelsen före påföljande
mars månads ingång. Då skogsinspektörens yttrande angående
verkställd skogsindelning, indelningsrevision eller annat ämne infordrades
af skogsstyrelsen, ålåg det honom att, där så erfordrades, innan yttrandet
afgafs, på stället förskaffa sig kännedom om de förhållanden, som voro
i fråga.

Den aflöningsstat för skogsstaten, som år 1869 antogs att gälla från
och med år 1870, upptog 6 skogsinspektörer, 75 jägmästare och 160 kronojägare.
Efter partiella förändringar vid 1872 och 1873 årens riksdagar,
fastställdes år 1874 ny aflöningsstat, hvilken upptog 7 skogsinspektörer,
80 jägmästare och 191 kronojägare.

Sedan därefter vid vissa af de följande riksdagarna medgifvits inrättande
af en del nya skogsinspektörs-, jägmästar- och kronojägarbefattningar
samt från och med år 1883 den nyinrättade domänstyrelsen öfvertagit
de skogsstyrelsen förut tillhörande åligganden i afseende å statens
och andra allmänna skogar samt skogsväsendet i allmänhet, afgaf domänstyrelsen
i underdånig skrifvelse den 30 oktober 1884 förslag till förändrad
reglering af skogsstaten.

Då, efter åtskilliga myndigheters hörande, nyssberörda förslag den
11 december 1885 föredrogs inför Kungl. Maj:t, beslöts, på hemställan af
chefen för finansdepartementet, att en omarbetning af förslaget, i hvad det
rörde revirförvaltarna och skogsbetjaningen, skulle med iakttagande af
vissa angifna grunder företagas af domänstyrelsen, men att däremot den
delen af förslaget, som angick skogsinspektörerna, skulle till vidare pröfning
inför Kungl. Maj:t anmälas i sammanhang med öfriga 1887 års statsreglering
rörande frågor.

Vid förnyad anmälan den 11 januari 1886 erinrade chefen för
finansdepartementet, att genom 1869 års instruktion skogsinspektörernas
uppgift i det väsentligaste blef begränsad till utöfvande af

kontroll öfver det sätt, hvarpå underlydande skogstjänstemän och
skogsbetjänte fullgjorde sina åligganden, hvaremot den egentliga skogsförvaltningen
uppdrogs åt jägmästarna, utan tillfälle för skogsinspektörerna
att däri ingripa under andra förhållanden, än då fel eller försummelser af
underlydande gåfvo anledning därtill. Redan den s. k. norrländska skogskommittén
hade i sitt den 21 december 1870 afgifna betänkande anmärkt,
att den ställning, som sålunda blifvit skogsinspektörerna anvisad, icke
satte dem i stånd att utöfva något verksammare inflytande på skogshushållningen
och att, därest den större erfarenhet, det mognare omdöme och
de mera odlade insikter, skogsinspektörerna måste förutsättas äga, skulle
kunna tillgodogöras på ett för det allmänna fullt tillfredsställande sätt,
en vidsträcktare befogenhet borde tilläggas dem, så att de erhöllo ett
effektivt chefskap öfver skogspersonalen i orterna och i alla afseenden
blefvo en mellanlänk mellan denna och den centrala styrelsen. Väl hade
sedermera en och annan åtgärd vidtagits i den af norrländska skogskommittén
anvisade riktning, men i hufvudsak var skogsinspektörernas ställning
ännu densamma, som tillädes dem genom 1869 års instruktion.

I motiverna till sitt regleringsförslag hade domänstyrelsen fästat
uppmärksamheten därpå, att den alltför stora centralisation, som ägde rum
inom skogsförvaltningen, vållade betydande olägenheter, och hade styrelsen
uttalat sig, lika med den norrländska skogskommittén, för en utvidgning
af skogsinspektörernas befogenhet i syfte såväl att lätta ärendenas
tryck på centralstyrelsen som att göra skogsinspektörernas erfarenhet och
insikter mer fruktbärande för statens skogshushållning. Att en så beskaffad
förändring i skogsinspektörernas ställning skulle för skogsväsendet medföra
väsentligt gagn, syntes departementschefen uppenbart. Domänstyrelsen skulle
därigenom befrias från en mängd detaljfrågor, hvilka onödigtvis upptogo dess
tid, och vid behandlingen af en del andra ärenden skulle styrelsen genom ärendenas
föregående utredning af skogsinspektörerna erhålla ett kraftigare stöd
för sina åtgöranden. Skogsinspektörerna åter skulle i följd af den mer praktiska
riktning, som komrne att gifvas åt deras verksamhet, vinna ökadt inflytande
på skogsförvaltningen i orterna och äfven blifva i tillfälle att, till gagn
för det allmänna, i större grad vidga sin egen erfarenhet, på samma gång
den lifligare förbindelse, hvilken komme att äga rum mellan dem och den

underlydande skogsstaten, utan tvifvel skulle verksamt bidraga till den
senares utbildning i yrket. Departementschefen fann det därför önskvärd^
att domänstyrelsens regleringsförslag, i hvad det angick skogsinspektörerna,
måtte snarast möjligt komma till utförande.

Men äfven en annan anledning att oberoende af det uppskof, som
ansetts erforderligt med löneregleringen för den öfriga skogsstaten, företaga
nyssberörda del af regleringsförslaget till behandling förelåg, enligt departementschefens
mening, däri att, då skogsinspektörerna, som fallet var,
tillsattes endast medelst förordnande på viss tid, det icke alltid kunde påräknas
att till innehafvare af dessa viktiga befattningar, med hvilka icke
finge förenas skogsförrättningar åt enskilda, erhålla de skickligaste och
därtill mest lämpliga skogstjänstemännen. Domänstyrelsen hade ur denna
synpunkt ansett det nödvändigt att gifva skogsinspektörerna den tryggade
ställning, som innehafvandet af ordinarie tjänst medförde; och departementschefen
förenade sig desto hellre i denna styrelsens åsikt, som det
dåvarande förhållandet äfven i det hänseendet var förenadt med olägenhet, att
jämväl de ordinarie befattningar vid skogsstaten, hvilka innehades af skogsinspektörerna,
måste uppehållas genom vikarier.

Skogsinspektörerna voro då nio till antalet, och domänstyrelsen hade
ej ifrågasatt någon förändring därutinnan; men i betraktande däraf att
dessa tjänstemäns befattning enligt det föreliggande förslaget skulle upphöra
att vara endast inspekterande och att skogsinspektörstiteln, som icke
kunnat vinna burskap, gifvit anledning till förväxling, hade styrelsen
ansett skogsinspektörerna böra för framtiden benämnas öfverjägmästare.
Departementschefen instämde med domänstyrelsen i fråga om den föreslagna
benämningen.

Efter det Kungl. Maj:t till 1886 års riksdag gjort framställning
om reglering af skogsinspektörsbefattningarna, anmälde Riksdagen i skrifvelse
den 11 maj 1886 (n:r 44), att enär nämnda reglering utgjorde
endast en del af en snart förestående omfattande reglering af hela skogsstaten,
samt några särskilda skäl ej förelåge till det antagande, att
den ifrågasatta regleringen af skogsinspektörsbefattningarna icke skulle
kunna utan synnerlig olägenhet uppskjutas, till dess att tillfälle blefve
beredt att pröfva och afgöra frågan på en gång i hela dess vidd,

Riksdagen funnit sig icke böra bifalla Kung!. Maj:ts i regleringsfrågan
framställda förslag; på grund hvaraf något uttalande från Riksdagens sida
om samma förslags detaljer icke ansågs erforderligt.

Det af domänstyrelsen den SO oktober 1884 afgifna regleringsförslaget
för skogsstaten förekom ånyo till behandling inför Kung!. Maj:t den
25 april 1887 i sammanhang med ett ytterligare förslag, som domänstyrelsen
afgifvit den 15 november 1886.

Därvid erinrade föredragande departementschefen om vissa hufvuddrag
i förslaget, såsom att skogsinspektörerna skalle ersättas med fast
tillsatta öfverjägmästare, hvilka borde ställas i spetsen för skogsförvaltningen,
hvar inom sitt tjänstgöringsområde, och erhålla ett verkligt chefskap
öfver dåvarande skogspersonal, i sammanhang hvarmed åtskilliga
ärenden, hvilka dittills dragits under den centrala styrelsens pröfning,
skulle öfverlämnas till öfver]ägmästarnas afgörande; att den egentliga skogsförvaltningen
i orterna skulle såsom dittills besörjas af jägmästarna, men
gifvas en större omfattning därigenom att, till skogsvårdens förbättrande
å civila och ecklesiastika boställen samt utarrenderade kronoegendomar,
all skogsodling å dessa egendomar öfvertoges af skogsstaten och jämväl
ledningen af afverkningen därstädes i vidsträcktare mån än då var fallet
öfveilämnades åt jägmästarna; samt att, med bibehållande af skogsinspektörernas
eller öfverjägmästarnas antal oförändradt, antalet jägmästarbefattningar
skulle, i samband med en förändrad reglering af reviren, minskas,
men däremot skogsbetjäningen ökas.

Såsom departementschefen vidare erinrade, upptog den för skogsväsendet
gällande staten 9 skogsinspektörer, 85 jägmästare eller revirförvaltare
och 211 kronojägare, under det att det förslag till stat för
skogsförvaltningen i orterna, som domänstyrelsen framställt i sin underdåniga
skrifvelse den SO oktober 1884 och hvilkei styrelsen, under angifven
föi utsättning, oförändradt framlagt i underdånigt utlåtande den 15 november
1886, upptog
jägare.

Bland de förändringar i skogsförvaltningen, som blifvit af domänstyrelsen
ifrågasätta, syntes departementschefen i främsta rummet böra tagas i be Lönereglering

skommitténs bet. VI. q

eg 9 öfverjägmästare, 74 jägmästare och 263 krono -

traktande hvad som föreslagits beträffande skogsodling och afvexling å
boställen och utarrenderade kronoegendomar. Styrelsen hade i fråga
därom framhållit, att för bibehållande och förökande af de allmänna
skogarnas afkastningsförmåga det var af synnerlig vikt, att den skogsodling,
som erfordrades å dessa skogar, blefve på ett fullt ändamålsenligt
sätt verkställd, men att oaktadt de föreskrifter i fråga om beredande af
skogsåterväxt, hvilka meddelades vid fastställandet af indelningsplaner för
skogarna å statens till boställen upplåtna eller utarrenderade egendomar,
det icke kunde påräknas, att därstädes erforderliga skogsodlingsarbeten,
hvilka i allmänhet påkallade fackmannens omdöme och erfarenhet, skulle
leda till åsyftadt resultat, så länge dessa arbetens utförande var öfverlämnadt
åt indelningshafvare och arrendatorer. Ett ingripande därutinnan
från skogsförvaltningens sida hade därför synts styrelsen af högsta
behof påkalladt. Enahanda var äfven förhållandet i afseende å afverkningen
på dylika skogar, hvilken icke heller kunde anses tillräckligt reglerad0
genom föreskrifter vid skogsindelningen. Särskilt erfordrades
större urskilning, än som i allmänhet kunde påräknas hos boställshafvare
och arrendatorer, när i följd af skogens beskaffenhet eller af annan anledning
berednings-, blädning^- och röjningshuggning eller hjälpgallring
borde äga ruin. Med hänsyn till den betydande skada, som förorsakades
af illa utförda skogsodlingar och afverkningar, hade domänstyrelsen ansett,
att all skogsodling å de till civila eller ecklesiastika boställen eller till utarrenderade
egendomar hörande skogar, och således äfven å dem, hvilka
icke blifvit ställda under skogsstatens omedelbara förvaltning, borde besörjas
af denna stat, samt att jämväl afverkningen å dylika skogar, i den
mån denna icke redan, i följd däraf att boställes afkastning öfversteg
husbehofvet eller särskilda föreskrifter vid skogens upplåtelse lämnats, var
beroende af föregången ^stämpling, borde regleras genom skogsstatens
åtgärder, vare sig genom utsyning eller genom lämpliga anvisningar.

Fördelarna ur skogsvårdens synpunkt af en sådan anordning voro,
enligt departementschefens åsikt, påtagliga, och domänstyrelsens förslag
därom hade också redan vid ärendets behandling den 11 december
1885 tillvunnit sig Kung!. Maj:ts gillande, endast med den modinsation
i fråga om skogar, hvilka brukades af indelningshafvare, att skogs -

statens ingripande vid afverkningen icke borde ifrågakomma i de fall, då
denna skedde endast för husbehof, enär därigenom för boställshafvarna
skulle vållas mycken omgång och understundom verkliga olägenheter, som
icke kunde undgå att menligt inverka på förhållandet mellan skogsstaten
och boställenas innehafvare.

Hvad domänstyrelsen föreslagit rörande skogsstatens organisation
syntes departementschefen böra vinna godkännande. Jämfördes skogspersonalen
enligt då gällande stat med samma personal enligt den af styrelsen
föreslagna staten och fäste man tillika behörigt afseende vid den betydande
utveckling skogsväsendet vunnit såväl hvad angick omfattningen af
de skogar, hvilka utgjorde föremål för förvaltningen, som i fråga om skogsvårdens
intensitet, kunde det, enligt departementschefens uppfattning,
icke sägas annat, än att det föreliggande förslaget inskränkte skogspersonalen
till det minsta, som var möjligt med bibehållande af skogsstatens
förmåga att fylla den icke oväsentligt utvidgade uppgift, som enligt
förslaget skulle komma att tillhöra densamma.

Vid 1887 års riksdag framlade Kungl. Maj:t regleringsförslag för
skogsstaten, men förslaget vann icke godkännande. Enligt hvad skrifvelse
den 7 juli 1887 (n:r 30) utvisar, hade Riksdagen visserligen funnit
Kung!. Maj:ts framställning i flera delar innebära förbättringar i då
rådande förhållanden beträffande förvaltningen af den värdefulla statsegendom,
hvarom fråga var, men i detaljerna ansågs en eller annan
ändring samt ytterligare utredning erfordras. Bland annat erinrades, att
statistiken öfver inkomsterna från olika revir gaf vid banden, att många
revir funnos, särskildt i rikets södra och mellersta delar, där inkomsterna
voro så små, att de ej kunde anses stå i skäligt förhållande till
förvaltningsutgifterna. Detta förhållande syntes Riksdagen böra gifva anledning
till undersökning, huruvida icke en sammanslagning af revir, som
lämnade obetydliga eller inga inkomster, skulle kunna äga rum, så att
reviren blefve större, hvarigenom någon besparing kunde göras. I samma
syfte borde ock utredas, huruvida icke en jämkning af öfverjägmästardistrikten
kunde åstadkommas.

I anledning af Riksdagens beslut i nämnda hänseende anbefallde
Kungl. Maj:t domänstyrelsen att, efter utredning i antydda hänseenden,

•20

utlåta sig rörande de förändringar, som af den sålunda verkställda utredningen
eller eljest förändrade förhållanden kunde påkallas i det regleringsförslag,
som varit 1887 års riksdag förelagdt.

Enligt hvad chefen för finansdepartementet den 12 januari 1889 inför
Kung!. Maj:t anmälde, afgaf domänstyrelsen den 15 oktober 1888 vidare
utlåtande i förenämnda ärende.

Däri erinrade styrelsen, att de inkomster, som inflöto under titeln
»statens skogsmedel», icke utgjorde all den afkomst, de allmänna, under
skogsstatens vård eller uppsikt ställda skogarna lämntide, alldenstund af
kastningen från en stor del af dessa skogar inflöt under andra inkomsttitlar,
såsom till vissa allmänna fonder, eller tillföll boställshafvare, eller
ock, såsom fallet var med afkastningen af de betydliga häradsallmänningarna,
tillgodonjöts af vissa kommuner.

Eu vid utlåtandet fogad tablå visade visserligen, att utgifterna
öfverstego inkomsterna inom vissa revir i landets sydliga och mellersta
delar, men inom de flesta af dessa revir fortgingo nya skogsanläggningar,
hvilka, på samma gång de kräfde dryga utgifter för skogsodlingen, jämväl
påkallade jägmästarnas arbete i lika hög grad som i de revir, där betydligare
virkesförsäljningar kunde ske. Utmarkernas till boställena i allmänhet
spridda läge medförde i samtliga orter större arbete vid skogsförvaltningen,
än om skogarna förekomma i sammanhängande komplexer, och,
äfven om genom afyttring af en del mindre kronoegendomar ett bättre
förhållande därutinnan kunde anses i någon män ernås, blefve, enligt
domänstyrelsens mening, minskningen i arbete dåraf ej särdeles betydlig
och komme till fullo att ersättas af den skogsstatens verksamhet, som påkallades
å de genom inköp af mark vunna områden, hvadan styrelsen ansåg
den då pågående afyttringen af mindre kronoegendomar ej kunna gifva
anledning till vidare indragning af jägmästareän ster ån den redan ifrågasatta.

Vederbörande skogsinspektörer, hvilkas yttranden infordrats af domänstyrelsen,
hade ock, jämte framhållande att eu minskning i det föreslagna
antalet öfverjägmästardistrikt icke kunde äga ram, därest öfverjägmästarna
skulle medhinna att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden, enstämmigt uttalat den meningen, att indragning af flera
revir i landets södra och mellersta delar än de af domänstyreisen före -

slagna icke lät sig göra; och styrelsen ansåg denna minskning af jägmästarnas
antal, samtidigt med att skogsstatens tjänsteåligganden skulle
i betydlig grad ökas, varda möjlig endast under förutsättning, att de
ordinarie kronojägarnas antal ökades, för clet dåvarande med 52 stycken
för nyssberörda landsdelar.

livad förhållandet mellan inkomster och utgifter inom reviren i
de norra orterna beträffade, öfverstego de förra betydligt de senare, om
än för något år i följd af virkesförsäljnings inställande, föranledt af för
låga auktionsanbud, inkomsterna i ett eller annat revir kunnat synas
obetydliga.

Såsom resultat af den verkställda utredningen i hvad organisationen
angick ansåg domänstyrelsen framgå, att indragning af &flera
jägmästartjänster, än. i det Riksdagen år 1887 förelagda regleringsförslaget
redan ifrågasatts, icke lät sig förena med ett nöjaktigt handhafvande af
statens skogsförvaltning, samt att minskning eller jämkning af öfverjägmästarnas
distrikt ej heller lät sig verkställas.

Vederbörande departementschef fann det vara genom den verkställda
utredningen nöjaktigt ädagalagdt, att någon ytterligare reduktion af skogsstatstjänstemännens
distrikt, utöfver den, som redan iakttagits i det Riksdagen
förelagda regleringsförslaget, icke utan men för skogsadministrationen
kunde äga rum. lian ansåg sig därför sakna anledning att i detta afseende
förorda någon ändring i det uppgjorda statsförslaget och hemställde,
att jämväl i öfrig! detsamma måtte oförändradt föreläggas näst sammanträdande
Riksdag.

I sammanhang härmed erinrade han om den mot äldre tiders förhållanden
väsentligt förändrade ställning, skogsväsendet dåmera intog i
statens hushållning. Ännu i en icke synnerligen aflägsen tidpunkt kunde
statens betydande skogstillgångar till följd af dåliga kommunikationer och
låga värden å skogsprodukter till stor del betraktas såsom ett dödt kapital.
Förbättrade afsättningsförhållanden, stegrade pris å trä varumarknaden
samt icke minst en insiktsfull, på rationella grunder fotad skogshushållning
hade medfört en annan sakernas ordning. Skogsmedlen utgjorde
en betydande inkomstpost i budgeten; i den mån skogstillgången å enskildas
egendomar förminskats genom en alltjämt fortgående misshushåll -

ning därmed, hade statens i olika landsdelar spridda, omfattande skogsdomäner
erhållit ökad betydelse för inbyggarnas förseende med deras behof
af skogsprodukter; och slutligen utgjorde det insiktsfulla sätt, hvarpå
staten "förvaltade sina skogar, eu välbehöflig föresyn för enskilda skogsägare
i vederbörande orter. I alla dessa afseenden hade betydande
resultat redan blifvit uppnådda, men otvifvelaktigt borde i det skede af
stark utveckling, hvari skogsväsendet då befann sig, ännu större kunna
inom jämförelsevis kort tid vinnas. Särskildt syntes det departementschefen,
att eu betydelsefull uppgift förelåge statens skogsförvaltning på ett fält,
som dittills endast i mera underordnad mån fallit inom omfånget af
dess verksamhet. Departementschefen förmenade nämligen, att statens
skogsförvaltning skulle kunna på ett mera direkt sätt än dittills vinnlägga
sig om befordrandet af den enskilda skogsvården i riket. Om nyttan och
lämpligheten af statens ingripande genom lagstiftningsåtgärder i denna
skogsvård rådde synnerligen delade meningar; men äfven utan sådan lagstiftning
kunde staten genom att för billigt pris tillhandahålla skogsfru och
plantor, genom att lämna handledning vid skogssådd och skogsplantering
och i allmänhet genom meddelande af råd och upplysningar i fråga om
skogshushållning kraftigt medverka till vinnandet af målet, en förbättrad
enskild skogshushållning. Staten hade redan beträdt denna väg genom att
till biträde åt enskilda anställa skogsingenjörer, men mera kunde göras.
Departementschefen fästade uppmärksamheten därpå, att med den utsträckning
af skogspersonalens verksamhet, som i sammanhang med och såsom
följd af den föreslagna löneregleringen skulle äga ruin, ett icke oviktigt
steg i den af honom antydda riktningen skulle komma att tagas, i det
nämligen därigenom statens direkta skogsvård skulle komma att på ett
mera effektivt sätt än dittills utsträckas till skogar, som i visst afseende
intogo en mellanställning mellan offentliga och enskilda, nämligen de betydliga
skogsarealerna å boställen och utarrenderade kronodomäner. . Skogsstatens
uppsikt öfver vården af dess;! skogar hade visserligen alltid varit
lagstadgad, och i senare tider hade densamma otvifvelaktigt blifvit mera
verksam därigenom att dels hushållningsplaner blifvit fastställda, dels
äfven icke obetydliga områden blifvit ställda under skogsstatens omedelbara
vård; men först därigenom att, på sätt föreslaget blifvit, skogsodling

och aftorkning på de områden, som ännu befunne sig under boställshafvares
och kronoarrendatorers egen vård, ombesörjdes af skogsstatens personal,
kunde ett mera positivt innehåll sägas hafva blifvit gifvet åt den skogsstaten
lagligen tillkommande uppsiktsrätt.

I anledning af Kung!. Majds framställning i ämnet förklarade
Riksdagen i skrifvelse den 16 maj 1889 (n:r 68), att den för sin del
funnit den föreslagna utsträckningen af skogsförvaltningens åtgöranden å
civila och ecklesiastika boställen samt utarrenderade kronoegendomar synnerligen
ändamålsenlig, samt att de erinringar, Riksdagen år 1887 framställde
mot det då framlagda, med det vid 1889 års riksmöte föreliggande
i allt väsentligt öfverensstämmande regleringsförslaget jämväl i de delar,
där desamma icke föranledt ändring, synts Riksdagen, efter den utredning,
som åstadkommits, icke vidare böra utgöra hinder för lösningen af den
enligt Riksdagens förmenande angelägna regleringsfrågan.

Den 29 november 1889 aflat Kungl. Maj:t skrifvelse till domänstyrelsen
angående ny reglering af skogsstaten m. m. I denna skrifvelse,
hvaraf transumt är intaget i svensk författningssamling för samma år
n:r 68, förklarades,

att skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötsel^ främjande å
de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar dädanefter skulle
ombesörjas af skogsstaten, som jämväl borde öfvertaga ledningen af skogsafverkningen
därstädes; dock att, i händelse skogens afkastning blifvit mot
skogsarrende upplåten åt arrendator, det fortfarande skulle åligga arrendatorn
att verkställa och bekosta för skogens skötsel i fastställd skogshushållningsplan
eller eljest i vederbörlig ordning föreskrift^ arbeten, samt

att skogsstaten likaledes skulle ombesörja skogsodlings- och andra
arbeten för skogsskötsel^ främjande å ecklesiastika och civila boställen
samt öfvertaga ledningen af skogsafverkningen därstädes, dock med undantag
af de fall, da boställshafvare a boställe, hvars skog stod under hans
skötsel och vård, påfordrade att under löpande skogsindelningsperiod själf
få verkställa skogsodlingsarbete, då å ecklesiastikt hemman eller lägenhet
arrendator ägde att mot skogsarrende disponera skogens afkastning, då
ecklesiastikt hemman eller lägenhet af församling innehades under äganderätt
eller blifvit af enskild till församlingen doneradt och för skogsodling

erforderliga medel icke genom vederbörandes försorg tillhandahölles samt,
hvad särskild t skogsafverkningen angick, då ä boställsskog, som af indelningshafvare
brukades, afverkning skedde endast för husbehof.

Jämlikt den från och med år 1890 gällande nya lönestaten voro
öfver jägmästarna 9 till antalet, jägmästarna eller revirförvaltarna 74 samt
kronojägarna 263, däraf 129 i de sex norra länen och 134 i de mellersta
och södra delarna af landet.

De nio öfver] ägmästardistrikten skulle benämnas Norrbottens, Västerbottens,
Mellersta Norrlands, Gäfle-Dala, Bergslags, Östra, Västra, Smålands
och Södra distrikten samt omfatta
Norrbottens distrikt Norrbottens län,

Västerbottens distrikt Västerbottens län,

Mellersta Norrlands distrikt Jämtlands och Västernorrlands län,
Gäfle-Dala distrikt Gäfleborgs och Kopparbergs län,

Berg slagsdistriktet Värmlands, Örebro, Västmanlands och Uppsala län,
Östra distriktet Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Gottiands
län,

Västra distriktet Skaraborgs, Älfsborgs samt Göteborgs och Bohus lån,
Smalands distrikt Kalmar, Jönköpings och Kronobergs län samt
Södra distriktet Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.
Reviren och kronojägarna skulle mellan de särskilda öfverjägmästardistrikten
fördelas sålunda:

distrikt

Norrbottens . . . .

Västerbottens . ■ ■

Mellersta Norrlands
Gäfle-Dala . . .

Bergslags . . . .

Ostra, ......

Västra, .....

Smalands ....

Södra .....

revir

7
9

__4

kronojägare

_18

263

I underdånig skrifvelse den 25 oktober 1898 angående anslagsbehof
för år 1900 väckte domänstyrelsen fråga om ökning af den ordinarie skogspersonalem
inom Bergslagsdistriktet.

Vid anmälan däraf inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1899
erinrade vederbörande departementschef, att vid den år 1889 fastställda
regleringen af skogsstaten de två förutvarande jägmästartjänsterna inom
Örebro län bibehölios, under det att en af de dittillsvarande tre jägmästartjänsterna
inom Västmanlands län indrogs, enär förvaltningen af
och kontrollen öfver de i sistnämnda län befintliga allmänna skogar ansågs
under dåvarande förhållanden kunna handhafvas af endast två revirförförvaltare.
Under de senare åren hade emellertid för statsverkets räkning
förvärfvats äganderätt till vidsträckta områden inom Örebro och Västmanlands
län, af hvilka områden bildats nya kronoparker. Samtliga dessa
egendomar, hvilka i inköp betingat 1,268,000 kronor, tillhörde dels Örebro
och dels Köpings revir. Genom dessa inköp af mark för statsverkets räkning
hade förhållandena inom nämnda revir särskildt under senaste året högst
väsentligt förändrats. Sedan öfverjägmästaren i Bergslagsdistriktet hos domänstyrelsen
framhållit nödvändigheten däraf, att, efter det inköp af Uttersbergs
område kommit till stånd, ett nytt revir bildades af samtliga i denna
ort nvförvärfvade kronoparker, samt tillika hemställt, att, intilldess så
kunde ske, eu biträdande jägmästare måtte inom sagda revir anställas och
stationeras vid Grönbo egendom, hade Kung]. Maj:t enligt nådigt bref
den 30 september 1838 bemyndigat domänstyrelsen att tillsvidare intill
slutet af samma är anställa cn biträdande jägmästare i Örebro och Köpings
revir; och var i fastställdt generalförslag för år 1899 äfven uppfördi arfvode
till en biträdande jägmästare i nyssberörda två revir. 1 sin underdåniga
skrifvelse den 25 oktober 1898 hade domänstyrelsen framhållit
behofvet af det ifrågasatta nya revirets bildande. De förvärfvade kronoparkernas
behöriga skötsel och vård kunde nämligen icke tillgodoses, utan
att en revirförvaltare vore i orten boende och åt kronoparkerna ägnade
sin tid, hvilket icke utan skada för skogsskötsel!! kunde uppdragas åt
förutvarande revirförvaltare. Ett ganska stort antal mindre hemmansbruk,
torp och lägenheter ä de nya kronoparkerna var utarrenderadt mot fasta
penningarrenden, men nästan samtliga arrendator måste till stor del

Lönereglering skommitténs bet. VI. 4

intjäna dessa arrenden genom arbeten med kolning, virkesforsling, dikning
in. in. å kronoparkerna. Revirförvaltaren måste anordna och öfvervaka
alla dessa arbeten samt handhafva den däraf beroende ekonomiska förvaltningen.
För de nya kronoskogarnas bevakning erfordrades, förutom en å
Grönbo kronopark redan stationerad kronojägare, ytterligare fyra ordinarie
kronojägare, motsvarande förutvarande antalet skogvaktare därstädes.
Domänstyrelsen hade fördenskull hemställt, att inom Örebro och Västmanlands
län måtte inrättas dels en ny jägmästartjänst, dels ock fyra nya
kronojägarbefattningar.

Departementschefen biträdde domänstyrelsens förslag om uppförande
i gällande stat af ytterligare en jägmästare och fyra kronojägare; och
på framställning af Kung!. Maj:t bifölls detta af Riksdagen, enligt skrifvelse
den 14 maj 1899 (n:r 66).

Till 1900 års riksdag gjorde Kung! Maj:t framställning om en betydande
tillökning af den ordinarie skogsstatspersonalen.

Såsom chefen för finansdepartementet vid behandling af frågan om
reglering af utgifterna under riksstatens sjunde hufvud titel erinrade till
statsrådsprotokollet den 13 januari 1900, hade domänstyrelsen i skrifvelse
den 1 november 1897 framlagt detaljeni dt förslag till ökning af nämnda
personal in. m.

I denna skrifvelse hade domänstyrelsen framhållit, att med
statsskogarnas starka utveckling och med de i flera hänseenden däraf föranledda
ökade arbeten för skogspersonalen följde behofvet af denna
personals förstärkning. Också hade på styrelsens framställningar i
sammanhang med de årliga utgiftsförslagen efter hand från skogsväsendets
reservationsanslag anvisats ganska betydliga belopp för anställande
af extra kronojägare eller bevakare samt, i synnerhet inom de
norra orterna, af extra skogstjänstemän i egenskap af biträdande jägmästare
eller aflönade assistenter. Att denna i män af ökade arbeten
efter hand tillkomna extra personal äfven för framtiden var omistlig och
för statsskogarnas tidsenliga förvaltning och skötsel därjämte behof de
kompletteras och fastare organiseras, ansåg styrelsen med hänsyn till den
skedda utvecklingen af statens skogsväsende ligga för öppen dag. Den

allmänna stegring i skogsvärdet, som inträda hade äfven sträckt sig till
de norra orterna och där framkallat en lifligare efterfrågan af kronans
virke jämväl af mindre virkesdimensioner och virkessortiment, hvarigenom
för ett noggrannare tillgodogörande af skogen och en ändamålsenligare
vård om densamma yppats tillfällen och möjligheter, indika förut
ej funnits, men hvilkas begagnande måste för skogarnas afkomst och
framtida afkastning vara af betydelse. Styrelsen ansåg sig fördenskull
böra anmäla behofvet af den ordinarie skogspersonalens förstärkning.

Enligt ett vid styrelsens skrifvelse fogadt förslag till reglering
af skogsstatens tjänstgöringsområden i de norra orterna skulle med hänsyn
till dåvarande förhållanden erfordras följande antal nya revir, nämligen:
inom Norrbottens län 5, inom Västerbottens 5 samt inom Kopparbergs
1. Beträffande sistnämnda län var afsedt, att Särna revir skulle
delas i två. Vid revirregleringen uti ifrågavarande landsdelar ansåg styrelsen
emellertid icke kunna undvikas, att det ena reviret erhöll större statsskogsareal
än det andra. Orsaken därtill lag däri, att hänsyn måste
tagas ej allenast till skogarnas areal, utan äfven till såväl deras belägenhet
i allmänhet och särskildt vid flottlederna som ock till deras beskaffenhet,
afsättningsförhållandena, befintliga vägar med flera omständigheter, hvilka
inverkade på skogarnas gruppering i förvaltningsområden. Ett, revir i
nedre landet, där skogarna merendels voro mera spridda, kunde exempelvis
icke tilldelas lika stor areal som ett revir inom öfre landet, där
skogarna bildade större, sammanhängande komplex, ehuru förhållandena
äfven där kunde i något fall betinga revirets mindre omfattning. I Norrbottens
län lågo kronoskogarna i allmänhet samlade i större komplexer,
hvarför reviren i detta län kunnat tilldelas större areal än i Västerbottens
län.

I det nämnda regleringsförslaget fanns för hvarje revir angifvet
dess areal af kronopark^’ och öfverloppsmarker äfvensom arealen af öfriga
allmänna skogar, hvaremot i detta förslag icke upptagits och på reviren
uppdelats de hemmans- och nybyggesskogar, hvilka enligt gällande författningar
voro underkastade utsyning, enär nödiga kartor och handlingar
icke voro tillgängliga för styrelsen. Eu sådan uppdelning syntes
styrelsen ej heller vara af nöden för den föreliggande regleringens

bedömande, då det hufvudsakliga bestyret med dessa skogar enligt styrelsens
mening fortfarande borde omhänderhafvas af särskilda extra skogsbiänstemän.

Deri föreslagna revirregleringen inom Norrbottens, Västerbottens och
Kopparbergs län af såg att bereda nödiga arbetskrafter för en tidsenlig
utveckling af vården om kronans genom afvittring dåmera bestämda, högst
betydande skogstillgångar i dessa län. Enligt hvad styrelsen erinrade,
kunde det därför öfver hufvud taget ej utan skäl anmärkas, att reviren
i allmänhet erhållit för stor areal för att af revirförvaltaren på ett fullt
tillfredsställande sått kunna skötas; styrelsen hade emellertid vid denna
reglering utgått från den förutsättningen, att aflönade assistenter fortfarande
komme att biträda, där så erfordrades.

Denna från och med år 1890 tillämpade anordning med aflönade
assistenter hade nämligen enligt styrelsens uppfattning visat sig ändamålsenlig
och lämplig, ehuru densamma i vissa hänseenden tarfvade komplettering.
Utom biträde vid vissa göromål å kronoparker, nämligen uppskattning
och indelning, utsyning, uppgörande af planer för torrläggning af sankmark
och öfvervakande af torrläggningsarbetenas utförande samt besiktning
och kartläggning af inom kronoparker befintliga torplägenheter, ålåg
det assistenterna att verkställa uppskattning och utsyning å hemmansskogar
i lappmarkerna och i Sårna socken af Kopparbergs län äfvensom att utföra
de undersöknings- och utstämplingsförrättningar, som föranleddes af
1888 års förordning till förekommande af öfverdrifven afverkning af ungskog
i Norrbottens och Västerbottens läns kustland; och utfördes alla
dessa förrättningar efter en af öfver]ägmästaren för hvarje år uppgjord
arbetsfördelning mellan revirförvaltare och assistent.

Då hemmansutsyningarna voro till sin omfattning beroende på fortskridandet
af laga skiften, i det att delägarna i byaskogar, så länge skogen
var oskiftad, bekommo utsyning gemensamt, men efter skiftet måste påkalla
utsyning hvar för sig, och då de på grund af 1888 års förordning förekommande
undersöknings- och utstämplingsförrättningarna växlade efter
konjunkturerna, kunde den personal, som för enskilda skogsägares betjänande
vid dessa förrättningar erfordrades, icke till antalet på förhand beräknas;
och det skulle därför möta stora svårigheter att på ändamålsenligt

sätt reglera reviren, därest revirförvaltaren ensam skulle utföra alla dessa
år från år till antal och omfattning växlande förrättningar, livilka därför
enligt domänstyrelsens mening fortfarande borde till hufvudsaklig del omhänderhafvas
af assistenter, som anställdes efter förefallande behof. Ått
däremot helt och hållet skilja ifrågavarande förrättningar från revirförvaltningen
ansåg styrelsen icke vara ändamålsenligt, då besparing i tid
och resekostnad vunnes därigenom, att samma tjänsteman, som utförde
förrättning å kronopark, jämväl verkställde utsyning å hemmansskog,
hvilken låg inom parken eller angränsade densamma.

Om än assistentorganisationen i hufvudsak visat sig ändamålsenlig,
tarfvade densamma dock i vissa delar komplettering, så att å kronoparkerna
ej allenast de ofvan omförmälda förrättningarna, utan äfven
andra förefallande arbeten finge af assistenterna utföras och i första rummet
sådana, som afsågo skogsåterväxtens främjande efter timmerblädning,
såsom anordnandet af hyggesrensningar, markberedningar, skogssådder m.
m., hvarigenom dylika arbeten kunde till fromma för skogens framtida
afkastning bedrifvas i större omfattning, än hvad den ordinarie revirförvaltaren
ensam skulle kunna medhinna. Det ansågs ock vara önskligt
för dylika arbetens åvägabringande äfven å kemmansskogarna, att
assistenterna finge anlitas för att i sammanhang med där skeende utsyningar
lämna råd och anvisningar. A andra sidan skulle, därest det af domänstyrelsen
afgifna förslaget om revirens reglering och nya jägmästartjänsters
inrättande blefve godkändt, assistenters och biträdande jägmästares
antal kunna något minskas.

Genom den af styrelsen föreslagna revirökningen skulle Norrbottens
öfv erj ägmästar distrikt erhålla 18 (i stället för 13) och Västerbottens
13 (i stället för 8) revir. Det hade emellertid, efter hvad styrelsen
framhöll, redan visat sig, att de med öfver] ägmästarbefattningen i Norrbottens
distrikt förenade göromål voro af den omfattning, att de af en
öfverjägmästare icke kunde medhinnas, hvartill ej minst bidragit distriktets
alltför störa ytvidd med däraf föranledda tidsödande resor. Och då
därjämte, i betraktande af såväl kronoskogarnas betydande ökning i detta
och v ästerbottens distrikt som ock själfva skogshushållningens utveckling,
krafvet på öfverjägmästarnas verksamhet allt mer stegrades, ansåg sty -

relsen clet vara nödvändigt, att de ifrågavarande två distrikten delades i
tre samt att en ny öfver)ägmästarbefattning inrättades. De blifvande tre
distrikten syntes styrelsen lämpligen kunna uppkallas efter hufvudälfvarna,
Lule, Skellefte och Ume alfvar, och skulle distrikten enligt regleringsförslaget
omfatta: Luleå distrikt 12, Skellefteå 8 och Umeå distrikt 10
revir. Till Mellersta Norrlands distrikt, hvilket enligt styrelsens åsikt
borde uppkallas efter de län, af hvilka det bestod, och sålunda benämnas
Västernorr lands-Jämtlands distrikt, skulle däremot hänföras ett af en socken
i Västerbottens län och af tre socknar i Västernorr lands län bildadt nytt
revir, Tåsjö revir. Det nya reviret i Sårna borde, liksom öfriga revir
i Kopparbergs län, tillhöra Gäfle-Dala distrikt.

Hvad den bevakande personalen beträffade, ansåg styrelsen det ligga
i sakens natur, att statsskogsväsendets utveckling påkallade jämväl inom
denna personal en väsentlig förstärkning, och detta ej allenast i de norra
orterna, där kronojägarpersonalen vid senaste reglering till antalet bibehölls
oförändrad, utan äfven i de öfriga delarna af landet, där nämnda
personal förstärktes med 52 krono] ägare.

Orsaken, hvarför i de norra orterna kronojägarnas antal vid senaste
reglering icke ökats, var den, att kronans skogar i lappmarkerna då ej
ännu voro genom afvittring bestämda och reviren följaktligen icke kunde
indelas i definitiva bevakningsområden, utan bevakningen tillsvidare måste
tillgodoses medelst extra kronojägare eller bevakare med mera ambulatorisk
tjänstgöring; och voro då, utom mera tillfälliga på kortare tider antagna
biträden, extra kronojägare och bevakare anställda i stort antal. Sedan
kronoskogarna emellertid i de flesta lappmarkssocknar erhållit bestämda
gränser, kunde krafvet på eu ordnad och fullt verksam tillsyn såväl i
fråga om skogarnas fredhållning som ock beträffande afverkningen och de
särskilda arbeten, såsom skogsodling, byggesrensning, markberedning, dikning,
fiottledsrensning m. in., hvilka genom skogsförvaltningens försorg
utfördes, ej längre undanskjutas, hvadan och då erfarenheten visat,
att en sådan tillsyn icke vunnes genom tillfälliga bevakare, utan kräfde
inom hvarje revir en stam af fast anställda kronojägare, förslag till eu
sådan stam blifvit efter verkställd utredning i sammanhang med revirens
reglering upprättad, och hade det ansetts nödvändigt, att på ordinarie

stat uppfördes tillsammans 51 nya kronojägarbefattningar inom Luleå,
Skellefteå, Umeå, Västernorrlands-Jämtlands och Gäfle-Dala distrikt.

För de fem sydliga distrikten ansåg styrelsen 15 nya kronojägarbefattningar
böra uppföras på ordinarie stat. Därvid åberopades, bland annat,
att till följd af betydande skogsmarksinköp extra kronojägare måst anställas
å åtskilliga af de nybildade kronoparkerna mot arfvode, i det närmaste
motsvarande ordinarie kronojägares aflöning, hvarjämte inom en
del revir de ökade göromålen å förutvarande statsskogar kraft större
personal.

Vid underdånig föredragning den 14 januari 1898 af domänstyrelsens
omförmälda skrifvelse ansågs emellertid det däri framlagda förslaget
till ändringar i skogsstatens reglering ej böra blifva föremål för närmare
pröfning. Kungl. Maj:t hade nämligen den 16 oktober 1896 tillsatt en
kommitté med uppdrag att utreda frågan, hvilka åtgärder lämpligen kunde
vidtagas för vinnande af eu tillfredsställande vård af de enskilda skogarna;
och åt denna kommitté hade tillika uppdragits att behandla frågan angående
statens skogsförvaltnings medverkan för främjande af enskilda jordägares
skogsvård. Med ändringar i staten för den ifrågavarande skogspersonalen
syntes fördenskull böra anstå intilldess, förutom annat, äfven de på frågan
inverkande förhållanden, som kunde härröra af nyssnämnda kommittéarbete,
förelåge till bedömande.

I skrifvelse den 25 november 1899 anförde domänstyrelsen, att
omförmälda kommitté dåmera afgifvit sitt betänkande och därvid bland
annat föreslagit inrättande af särskilda skogsvårdsstyrelser inom länen
för att omhänderhafva såväl tillsynen och kontrollen öfver skötseln af
enskildas skogar som ock främjande och understödjande af den enskilda
skogshushållningen i allmänhet, men däremot icke för statens skogspersonal
ifrågasatt göromål i och för den enskilda skogsvården i den omfattning,
att af sådan orsak ökning i personalen påkallades. Då vid sådant
förhållande anledningen till uppskofvet med pröfningen af domänstyrelsens
förberörda underdåniga förslag syntes hafva bortfallit, ville styrelsen,
efter att hafva öfverlagt med vederbörande öfverjägmästare om hithörande
förhållanden, innan förslaget upptogs till nådig pröfning, föreslå de
jämkningar och tillägg däri, som ändrade tidsförhållanden befunnits påkalla.

Genom Konungens befallningshafvandes i Norrbottens län afvittringsutslag
för Juckasjärvi socken hade en areal af 165,000 hektar blifvit i
sagda socken afsatt till kronopark, och genom kung!, bref angående dispositionen
af de efter afvittringen i Arvidsjaurs socken uppkomna öfverloppsmarker
hade en areal af 390,000 hektar likaledes blifvit inom sistnämnda
socken till kronopark afsatt. För vården af dessa skogar,
hvilka förut icke varit från enskildas marker skilda, men då blifvit till
sina gränser fullt bestämda och ställda till kronans fria förfogande,
erfordrades ytterligare förstärkning af den ordinarie förvaltande personalen;
och ifrågasattes i sådant hänseende inrättandet af ytterligare två
nya revir.

Vidare hade genom köp af Klotens och Malingsbo egendomar i
Kopparbergs och Örebro län eu sammanhängande komplex af 35,285 hektar
förvärfvats till kronopark. För denna kronoparks förvaltning hade en
biträdande jägmästare måst anställas. Domänstyrelsen ansåg det uppenbart,
att denna befattning för förvaltningen af Klotens kronopark måste, såsom
för framtiden oumbärlig, uppföras på ordinarie stat. A nämnda kronopark
komme nämligen kolning och timmerafverkning, skogsodling med flera
skogsarbeten att bedrifvas i ganska stor omfattning. De egendomen underlydande
talrika arrendegårdar kräfde ock mycken tillsyn.

Äfven inom Vadsbo revir befunnos förhållandena påkalla en revirdelning.
Inom nämnda revir hade de allmänna skogarnas areal under de senare
åren genom inköp och afsättande af mark till kronopark alltjämt ökats.
Dessa skogar utgjordes af 11 under skogsstatens vård och förvaltning
ställda samt 115 andra allmänna skogar. Med dessa skogars intensivare
skötsel genom skogsodling, vägbyggnad och dikning samt med virkets
förädlande genom försågning å kronans sågverk eller kolning följde arbeten
till den omfattning, att revirets förvaltningsutgifter stigit frän 6,946
kronor år 1889 till 45,512 kronor år 1899, påkallande en vidlyftig bokföring
bland annat med ett sjuttiotal arrendatorer af torp och lägenheter
å kronoparkerna. Från år 1893 hade revirförvaltaren haft till sin hjälp
en biträdande jägmästare. Öfverjägmästaren i distriktet ansåg, att, då
revirgöromålen genom de stora markförvärfven högst betydligt ökats, det
ur skogshushållningens synpunkt var nödigt, att Vadsbo revir delades i

två. Domänstyrelsen delade denna mening och höll före, att genom en sådan
delning stora fördelar vid skogarnas förvaltning skulle vinnas.

Utöfver de år 1897 begärda 11 jägmästarbefattningarna ansågos
alltså nu ytterligare 4 dylika befattningar erforderliga; hvarjämte den
föreslagna ökningen af reviren i Norrbottens län ansågs påkalla jämkning
i 1897 års förslag till distriktsindelning, så att de särskilda distrikt, som
dåmera voro afsedda att regleras, komme att omfatta: Luleå distrikt 13
revir, Skellefteå 10, Umeå 10, Mellersta Norrlands 8, Galle—Dala 9 och
Västra distriktet 10 revir.

Vidkommande den erforderliga ökningen af den bevakande personalen,
hvilken ökning i 1897 års förslag beräknades till 51 kronojägare i de
sex norra länen och 15 i de öfriga eller sammanlagdt 66 kronojägare,
påkallades, enligt domänstyrelsens uppfattning, i de sex norra länen
en ytterligare ökning af 31 kronojägare. Orsaken därtill var dels den betydliga
ökningen af kronoparkerna i Norrbottens och Kopparbergs län, dels
ock den under de senare åren inträffade stegringen i arbetsprisen. Till
följd af denna stegring hade det visat sig omöjligt att, mot samma arfvode
eller dagspenning som förut, erhålla dugliga extra skogsbevakare och biträden,
hvilkas anskaffande under sådana förhållanden icke föll sig billigare,
utan snarare blef dyrare än en på ordinarie stat anställd, särskilt
utbildad och mera pålitlig personal.

Då chefen för finansdepartementet den 13 januari 1900 underställde
Kungl. Maj:t det af domänstyrelsen den 1 november 1897 afgifna förslaget
med däri af styrelsen sedermera gjorda ändringar och tillägg, erinrade
han om den väsentliga ökning i areal, kronoskogarna vunnit sedan år
1884, då domänstyrelsen först afgaf förslag till den reglering af skogsstaten,
som år 1889 fastställdes. För att det betydande kapital, statens
skogar representerade, skulle blifva så inkomstbringande som möjligt,
fordrades, att dessa skogar sköttes på ett sätt, som kunde anses motsvara
nutidens anspråk på en rationell skogshushållning. Detta åter förutsatte,
att staten ägde till sitt förfogande en icke blott duglig och erfaren,
utan äfven tillräckligt talrik ordinarie skogspersonal. Utgick man då
från den förutsättningen, att den ordinarie skogspersonalens antal vid
tiden för 1889 års reglering val* afpassadt efter dåvarande förhållanden,

Löneregleringslcommitténs bet. VI. 5

syntes det uppenbart, att denna personal, äfven med den obetydliga
tillökning i densamma, Riksdagen år 1899 beviljat, icke längre kunde
vara tillräcklig för att fylla de uppgifter, som ställdes på densamma.
Domänstyrelsen hade därför också föreslagit, att berörda personal måtte
ökas med 1 öfverjägmästare, 15 jägmästare och 97 kronojägare, och, i betraktande
såväl af den redan inträdda och alltjämt fortgående ökningen af
kronoparkernas areal, som ock af de allt större fordringar, som ställdes
på dessa skogars skötsel och vård, ansåg departementschefen, äfven med
antagande att extra skogspersonal jämväl framdeles komme att tagas i anspråk,
om också icke i samma utsträckning, den sålunda föreslagna ökningen
vara väl behöflig.

Efter framställning i ämnet från Kungl. Maj:t yttrade Riksdagen i
skrifvelse den 9 maj 1900 (n:r 78), att de högst betydliga skogsmarker,
som under senare åren dels efter afvittring tillfallit kronan, dels blifvit
för kronans räkning inköpta, syntes Riksdagen med nödvändighet påkalla
en ökning i såväl förvaltnings- som bevakningspersonalen inom skogsstaten,
och då den af Kungl. Maj:t tillsatta skogskommittén, i afvaktan på hvars
utlåtande hithörande frågor förut blifvit undanskjutna, dåmera afgifvit
betänkande och förslag, hvilka icke förutsatte sådant ingripande af statens
skogspersonal i den enskilda skogsvården, att däraf någon förändring i
denna personals organisation skulle föranledas, hade Riksdagen funnit frågan
om ökning af den ordinarie skogspersonalen lämpligen böra till behandling
upptagas.

Och enär, hvad Norrland och Dalarne beträffade, ej allenast på
grund af järnvägsanläggningarna, utan äfven genom flottledernas upprensning
ökade förutsättningar för eu intensivare skogsskötsel syntes hafva
framkallats, ansåg Riksdagen skogspersonalen i dessa delar af landet böra
i främsta rummet ökas och hade därför funnit sig böra biträda Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande därstädes af 13 nya jägmästarbefattningar,
däraf 12 i Norrland och 1 i Kopparbergs län. Denna tillökning på en gång
i den förvaltande personalen hade Riksdagen visserligen ansett betydlig;
men då den uppgjorda revirindelningen för denna del af landet syntes
vara med mycken omsorg upprättad samt ådagalägga behofvet af dessa nya
jägmästarplatser, hade Riksdagen icke tilltrott sig böra göra någon för -

ändring i Kungl. Maj:ts förslag, men dock velat uttala den mening, att
det borde kunna emotses, att den uppgjorda revirindelningen borde tillfredsställa
behofvet af förvaltningspersonal för en lång följd af år.

Likaledes ansåg Riksdagen, att förvärfvandet för kronan af Klotens
och Malingsbo betydande egendomar i Kopparbergs och Örebro län borde,
på sätt Kungl. Maj:t föreslagit, föranleda ett nytt revirs bildande af denna
sammanhängande skogskomplex; hvaremot, och då beträffande Kungl.
Maj:ts förslag om Vadsbo revirs delande i två behofvet däraf ej synts
vara till fullo ådagalagdt, Riksdagen fann sig icke böra bifalla förslaget i
denna del.

Vidkommande förslaget, att Norrbottens och Västerbottens distrikt
måtte delas i tre samt en ny öfverjägmästarbefattning inrättas, ansåg
Riksdagen denna distriktsindelning icke vara af så trängande behof påkallad,
att ej med densamma jämte den däraf föranledda nya öfverjägmästarbefattningens
inrättande kunde tills vidare anstå.

Beträffande slutligen de föreslagna nya kronojägarbefattningarna höll
Riksdagen före, att antalet sådana för de sex norra länen och Värmland
afsedda nya befattningar skäligen borde kunna i någon mån begränsas,
och att, därest den i 1897 års fullt utarbetade förslag upptagna ökningen
med 52 kronojägare (51 i de sex norra länen och 1 i Värmland) togs till utgångspunkt
och därtill lades det antal nya kronojägare, som på grund af den
nya revirindelningen och inköpta skogsmarker kunde befinnas erforderligt
och som Riksdagen beräknat till 14, ett sammanlagdt antal af 66 nya
kronojägare borde kunna antagas för det dåvarande tillfredsställa behofvet
af ökad ordinarie bevakningspersonal i dessa delar af riket. Då Riksdagen
biträdt förslaget om anställande af 14 nya kronojägare i de öfriga länen,
komme alltså hela ökningen att uppgå till 80.

Med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad desamma afveko från
Kungl. Maj:ts förslag, aflat Kungl. Maj:t den 1 juni 1900 skrifvelse till
domänstyrelsen angående de för förvaltningen af statens domäner för år
1901 anvisade anslag m. m., hvarefter i skrifvelse till samma styrelse
den 20 juli 1900 meddelades föreskrifter angående förändrad revirindelning
i norra distrikten äfvensom angående omfattningen af Örebro revir inom

Bergslagsdistriktet. Bägge dessa skrivelser finnas i transumt intagna i
svensk författningssamling för år 1900 n:r 66.

I underdånig skrifvelse den 16 oktober 1901, angående anslagsbehof
för år 1903, förnyade domänstyrelsen sin framställning om de två nordligaste
distriktens delning i tre och inrättande för detta ändamål af en ny
öfverjägmästarbefattning. Därvid framhöll styrelsen, under åberopande
af hvad i samma fråga förut förekommit, att de skogsdomäner, hvilkas
förvaltning frågan här gällde, ej allenast voro af synnerligen stor omfattning
— kronoparker och öfverloppsmarker, förutom fjällskogar, belöpte sig
nämligen till mer än fyra millioner hektar, belägna inom de två nordligaste
länen, hvilkas sammanlagda ytvidd utgjorde nära en tredjedel af
hela rikets — utan äfven, oaktadt det nordliga läget, voro af högt värde
såsom lämnande en årsafkastning under de senaste tre åren af omkring
fyra millioner kronor. Den lokala ledningen af skogsförvaltningen inom
dessa vidsträckta distrikt, hvilken ledning redan från början ställt störa
anspråk på ifrågavarande tjänstemän, särskildt till följd af de långa afstånden
samt den tidsutdräkt, resorna inom distrikten kräfde, hade alltmer
visat sig endast med svårighet kunna utöfvas, mången gång blott med
eftersättande af en del ganska viktiga uppgifter. Utom de förslag till
skogsindelnings-, utsynings-, flottledsreglerings-, diknings-, förvaltningsm.
fl. åtgärder, som öfverjägmästaren årligen hade att med ledning af
revirförvaltarnas primära uppgifter och förslag utarbeta och till domänstyrelsen
ingifva, ålåg det honom att a ort och ställe närmare undersöka,
huru skogarnas förvaltning och skötsel handhades, samt att efter öfverläggningar
med revirförvaltarna lämna dessa sistnämnda besked om hvad
till skogsskötselns främjande borde vidtagas. För en framgångsrik förvaltning
af statsskogarna vore denna öfver]ägmästarens verksamhet af den
största betydelse och kunde ej utan väsentlig skada för det hela eftersättas.
Då numera afvittringen framskridit nära sin fullbordan, samt därigenom och
medelst nya flottleders inrättande förut otillgängliga delar af kronoskogarna
blifvit föremål för ordnad afverkning och öfverjägmästarens arbetsfält
alltså ytterligare ökats i de ifrågavarande distrikten, inom hvilka dessutom
nya uppgifter tillkomme i den mån skogsskötsel!! där utvecklades, kunde

distriktens delning ej utan väsentligt men för skogarnas förvaltning längre
uppskjutas.

\ id anmälan den 11 januari 1902 af domänstyrelsens ifrågavarande
underdåniga skrifvelse anförde chefen för jordbruksdepartementet för egen
del, att den alltjämt fortgående utvecklingen af statens skogshushållning i de
två nordligaste distrikten under den tid, som förflutit efter det Kungl.°Maj:t
hos Riksdagen gjorde framställning om delning af samma distrikt i tre nya
sådana och om inrättande af en ny öfverjägmästarbefattning, alltmer ådagalagt
vikten af att åt kronans värdefulla skogstillgångar i dessa trakter
ägnades så noggrann och sakkunnig vård som möjligt, på det att de måtte
blifva till största möjliga gagn för statsverket och för landet i dess helhet.
Med hänsyn till den betydelsefulla uppgift, som i detta afseende tillkomme
öfverjägmästarna, och då dessa för det dåvarande uti ifrågavarande distrikt
endast med svårighet och mången gång blott med eftersättande af en del
ganska viktiga arbeten kunnat utöfva den dem åliggande lokala ledningen
af skogsförvaltningen inom distrikten, ansåg departementschefen, i likhet
med domänstyrelsen, att med den ifrågasatta delningen af de bägge distrikten
ej längre kunde utan verklig skada för skogsförvaltningen i dessa
trakter anstå. På grund däraf och på de skäl, som i öfrigt af domänstyrelsen
anförts, tillstyrkte departementschefen, att frågan om distriktens
delning och om inrättande för sådant ändamål af en ny öfverjägmästarbefattning
inom de två nordligaste länen ånyo måtte föreläggas Riksdagen,
och biträdde han därvid hvad domänstyrelsen föreslagit i afseende å delningens
verkställande.

Riksdagen meddelade i skrifvelse den 29 april 1902 (n:r 54), att
den funnit den fortgående utvecklingen af statens skogshushållning i de
två nordligaste länen påfordra, att ifrågavarande, af Kungl. Maj:t föreslagna
förstärkning i skogsförvaltningspersonalen därstädes icke längre
undanskötes, samt att Riksdagen därför beslutat att i den för skogsstaten
gällande stat uppföra ytterligare en öfverjägmästare.

Därefter förordnade Kungl. Maj:t i skrifvelse till domänstyrelsen den
9 maj 1902 (transumt i författningssamlingen n:r 51), att Norrbottens,
Västerbottens och Mellersta Norrlands dåvarande distrikt från och med
ingången af år 1903 skulle vara fördelade i fyra distrikt: Luleå distrikt,

omfattande 13 angifna revir i Norrbottens län; Skellefteå distrikt, omfattande
7 revir i Norrbottens och 3 revir i Västerbottens län; Umea distrikt,
omfattande 9 revir i Västerbottens och 1 revir i Västernorrlands län;
samt Mellersta Norrlands distrikt, omfattande 1 revir i Västerbottens och
Västernorrlands län, 3 revir i Västernorrlands län samt 4 revir i Jämtlands
län.

Vid 1905 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, i anledning af framställning
från domänstyrelsen, uppförande i stat af ytterligare 35 kronojägare
med tjänstgöring, 18 i de sex norra länen och Värmland samt
17 i landets öfriga delar. I skrifvelse den 4 april 1905 (n:r 53) anmälde
Riksdagen, att den icke haft något att erinra mot nämnda förslag, då den
betydande areal skogsmark, som sedan år 1900, då denna personals antal
senast blef af Riksdagen bestämdt, dels för statsverkets räkning inköpts,
dels från att förut hafva varit utarrenderad ställts under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning, syntes göra en sådan ökning i bevakningskrafterna
erforderlig.

Gällande instruktion för skogsstaten är utfärdad den 29 november
1889. Enligt § 1 af denna instruktion höra till nämnda stat, förutom
öfverjägmästare, jägmästare och kronojägare, äfven extra jägmästare och
extra kronojägare samt kronoskogvaktare, de sistnämnda anställda å de af
skogsstaten förvaltade häradsallmänningar, statens till bergshandteringens
understöd anslagna skogar samt vissa boställsskogar. Beträffande kronoskogvaktarna
är emellertid att märka, att deras aflöning ej utgår af statsmedel,
hvadan kommitténs i det följande framställda regleringsförslag
rörande skogsstaten icke omfattar dessa skogsbetjänte.

Skogsstatens tjänsteåligganden.

Bestämmelser rörande skogsstatens tjänsteåligganden äro meddelade
dels mera allmänt i instruktionen den 29 november 1889 och kungl. förordningen
den 26 januaiå 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket, dels ock i specialförfattningar angående vissa slag af
skogar samt, för några särskilda fall, i författningar inom andra till
näringsrätten hörande områden.

lgg£

__;anden är att märka, Skogsstatens

befattning är väsentligen olika beträffande olika slag af skogar, Allmänhet''

med olika
slag af
skogar.

Vid en redogörelse för skogsstatens tjänsteåli
att dess

allmänna och enskilda.

Af de allmänna skogarna, till hvilka här ock hänföras menigheters
skogar, stå vissa alltid under skogsstatens omedelbara vård och
förvaltning. De öfriga åter stå, med vissa undantag, under skogsstatens
tillsyn och kontroll, medan förvaltningen af desamma kan besörjas af
vederböran de skogsbi trassent er.

De allmänna skogar, hvilka alltid stå under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning, äro kronoparker och kronans fly g sands fält, enligt bestämmelser
i ofvannämnda förordning den 26 januari 1894, samt statens
till bergshandteringens understöd anslagna skogar, enligt föreskrift i kungl.
förordningen den 27 maj 1898 angående förvaltningen af dylika skogar.
Enahanda är förhållandet med de under senare tider bildade allmännin -

garna i Norrbottens län.

Beträffande öfriga allmänna skogar gäller, såsom nämndt, att desamma,
med vissa undantag, stå under skogsstatens tillsyn och kontroll,
men att förvaltningen kan besörjas af skogsintressenterna.

I sådant hänseende stadgas beträffande häradsallmänning ar i förordningen
den 26 januari 1894, att, om delägarna vilja själfva öfvertaga all -

männings vård och förvaltning, de äro därtill berättigade under villkor,
att reglemente och hushållningsplan blifvit fastställda samt de för indelningen
nödiga arbeten på delägarnas bekostnad utförda, men att, om delägarna
ej öfvertagit allmännings vård och förvaltning, densamma skall
ombesörjas af skogsstaten. Därjämte är stadgadt att, om delägarna vid
förvaltning af allmänning icke noggrant iakttaga de i afseende å skogshushållningen
meddelade föreskrifter och rättelse ej vidtages inom af
Konungens befallningshafvande förelagd tid, eller om å allmänning sker
större afverkning, än enligt hushållningsplanen är tillåtet, Konungens befallningshafvande
äger förordna om allmänningens ställande under skogsstatens
vård och förvaltning. Pa samma sätt som häradsallmänningar förvaltas
Svärdsjö och Envikens socknars allmänningar i Kopparbergs län.

1 afseende å skogar, hörande till kronans jordbruksdomäner, stadgas
i kungl. kungörelsen den 10 november 1882 angående förändrade grunder
för förvaltningen af dylika domäner, att, innan utarrendering af sådan
egendom sker, skogsmarken skall därifrån skiljas, såframt densamma, till
fördel för kronan, kan ensam för sig eller tillsammans med annan kronans
skogsmark förvaltas såsom kronopark och ej ligger i samfällighet med enskild
egendom, samt att skogen äfven eljest, där den är af betydenhet,
kan undantagas från arrendet, men att i andra fall skogen skall jämte
jordegendomen upplåtas på arrende. Äfven i sistnämnda fall skola
emellertid, enligt föreskrift i förordningen den 26 januari 1894, skogsodlings-
och andra arbeten för skogsskötselns främjande ombesörjas af skogsstaten.
År emellertid skogsafkastningen emot särskildt skogsarrende upplåten
åt arrendator^ åligger det honom att verkställa de för skogens skötsel
i fastställd hushållningsplan eller eljest i vederbörlig ordning föreskrifna
arbeten.

Uti sistnämnda förordning stadgas vidare, beträffande boställsskogar,
att, om boställes virkesafkastning i betydligare mån öfverstiger
dess behof af skogsfång, Kungl. Maj:t vill på domänstyrelsens hemställan
förordna, att skogen i sin helhet eller lämplig del däraf skall ställas under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, såsom om kronoparker
är stadgadt, men att eljest det åligger boställshafvaren att bevaka och
sköta skogen med iakttagande af vederbörligen fastställd hushållningsplan;

dock att å civila och ecklesiastika boställen skogsodlings- och andra arbeten
för skogsskötselns främjande skola, utom i vissa undantagsfall, ombesörjas
af skogsstaten.

Vidkommande skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke
innehafvas med stadgad åborätt, gäller i allmänhet, att desamma skola
förvaltas under inseende af den styrelse eller myndighet, hvarunder egendomen
lyder, men, om förvaltningen ej af nämnda styrelse eller myndighet
uppdrages åt en från skogsinstitutet utexaminerad person eller om
skogens skötsel icke varder nöjaktigt utförd, kan densamma, enligt föreskrift
i kap. V uti förordningen den 26 januari 1894, sådant detta kapitel
lyder jämlikt kungl. förordning den 24 juli 1903, af Kungl. Maj:t ställas
under skogsstatens vård och förvaltning.

Någon dylik befattning tillkommer däremot ej skogsstaten i afseende
å skogar å krono- samt allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som
innehafvas med stadgad åborätt, men är i förordningen den 26 januari
1894 stadgadt att, därest å dylika hemman — med undantag af sådana
i de norra länen, hvarom nedan förmäles — medgifvits åbo rätt att begagna
skogen äfven till afsalu, hushållningsplan för skogen skall fastställas,
hvarefter det åligger såväl skogsstatens tjänstemän som kronobetjäningen
att hålla tillsyn öfver den fastställda hushållningsplanens iakttagande.

Å kronohemmans eller krononybyggens områden, kr onoöfv erlopp smarker,
oafvittrade skogar och sågverkens mot skog sränta utbrutna områden i
de sex norra länen må enligt förordningen den 26 januari 1894 afverkning
utöfver husbehofvet. i regel ske allenast efter utsyning af skogsstatsfunktionär.
Vid sådan utsyning skall tillses, att skogen ej anlitas hårdare, än
med dess bestånd i framtiden är förenligt.

Beträffande städernas skogar är i kungl. förordning den 24 juli
1903 stadgadt, att, där förvaltningen af sådan skog ej af vederbörande
stads drätselkammare uppdragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad
person, eller om skogens skötsel icke varder nöjaktigt utförd, sådan
skog må af Kungl. Maj:t ställas under vård och förvaltning af skogsstaten.

I afseende å vissa besparing sskog av eller allmänning ar i Kopparbergs
och Gäfleborgs län äger det undantagsförhållandet rum, att desamma ej

Löner egt eringsJcommitténs bet. VI. 6

äro underkastade tillsyn från skogsstatens sida, utan deras skötsel
handhafVes sjelfständigt af vederbörande allmänningsstyrelse och den antagne
skogsförvaltaren.

Hvad enskilda skogar angår, är vederbörande vid skogsstaten, enligt
instruktionen, i allmänhet ålagdt endast att med uppmärksamhet följa utvecklingen
af den enskilda skogshushållningen. Sedan längre tid har
emellertid tillkommit skogsstaten att öfva tillsyn och kontroll öfver enskildas
flygsands fält; och enligt lag den 24 juli 1903 är denna tillsyn
och kontroll utsträckt att gälla »skogar, hvilkas bestånd erfordras
till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående» eller s. k. skyddsskogar,
å hvilka skogar annan afverkning än till husbehof må äga rum
endast efter utsyning, som på statens bekostnad verkställes af skogsstatens
tjänstemän. En liknande befattning tillkommer skogsstaten, enligt kungl.
förordningen den 26 januari 1894, i afseende å skogen å vissa skattehemman
i de norra länen samt, jämlikt kungl. stadgan om afvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873, beträffande
enskild skog i allmänhet inom dessa lappmarker äfvensom, enligt kungl.
bref den 27 juni 1879, beträffande enskild skog inom Särna socken med
Idre kapellag af Kopparbergs län; och de bestämmelser, som finnas meddelade
uti kungl. förordning den 24 juli 1903 angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom de delar af Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, och uti lag
den 30 mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse
inom Gottlands län, ställa likaledes i viss mån den enskilda skogen under
skogsstatens tillsyn och kontroll.

Tillser man nu närmare, huru skogsstatens åligganden i sina hufvuddrag
gestalta sig, så besörja enligt den nuvarande organisationen jägmästarna
den egentliga skogsförvaltningen i orterna, hvar inom sitt revir,
med biträde af kronojägare, en för hvarje bevakningstrakt, och för vissa
särskilda skogar kronoskogvaktare samt, i förekommande fall, af extra
jägmästare och extra kronojägare, och är öfver denna personal inom hvarje
distrikt ställd en öfverjägmästare såsom ledare af skogsförvaltningen och
närmaste chef öfver distriktets skogspersonal.

Hvad då först jägmästare angår, så tillhör honom att handhafva den Jägmästares
omedelbara skötseln och vården af de allmänna skogar inom reviret, som all9Sandenstå
under skogsstatens förvaltning, och för sådant ändamål hvarje år, så Instr- §uofta
det erfordras, besöka hvarje sådan skog eller, om flera skogar äro
sammanförda till ett afverkningsblock, hvarje sådant. Beträffande öfriga
allmänna skogar samt de enskilda skogar eller delar däraf, som stå under
skogsstatens tillsyn, har han att öfvervaka, att de för dem meddelade föreskrifter
behörigen iakttagas. Där, såsom regeln är, arbetena till skogsskötselns
befrämjande å kronans utarrenderade egendomar äfvensom å civila
och ecklesiastika boställen åligga skogsstaten, har jägmästaren att ombesörja
skogsodling m. in. och leda afverkningen. Vidkommande de skogar, hvilka
stå under skogsstatens tillsyn, åligger honom särskildt att minst hvart
tredje år undersöka, huruvida skogsåterväxten är fullt tillfredsställande. I
detta sammanhang torde böra erinras, att, enligt de af domänstyrelsen
den 2 december 1895 utfärdade reglementariska föreskrifter till efterrättelse
vid skogsstatens tjänsteförvaltning, med sedermera gjorda tillägg
och ändringar, det tillhör jägmästaren att på det sorgfälligaste iakttaga Re^l.Jöreoch
beflita sig om att afverkningarna å de allmänna skogarna verkställas pakterna
på sådant sätt, att själfsådd främjas, hvarjämte han genom uppmärksamt 72’ 7Saktgifvande
på och vårdande af skogsbestånden bör söka afvinna dem
största ekonomiska utbyte.

Efter domänstyrelsens förordnande åligger jägmästare att i enlighet instr. § 16.
med gällande föreskrifter till ordnad hushållning indela allmän skog inom
reviret; och har han, enligt de nämnda reglementariska föreskrifterna, att
till öfverjägmästaren årligen insända förslag å de allmänna skogar, för Regi. förehvilka
skogshushållningsplaner böra upprättas eller revideras under näst- sk^)lft7er
påföljande år.

Till öfverjägmästaren skall jägmästaren vidare årligen ingifva dels i instr. § 17.
tre exemplar utsyningsförslag, upptagande det virke, som under nästpå- ^krifte^p.
följande år bör från allmänna skogar försäljas och därför försäljningsmedel 19> 34>d2-

ingå till statsverket eller under statens förvaltning ställd fond eller till
vissa boställshafvare eller församlingar, dels i tre exemplar förslag å grässlätter,
odlingslägenheter och mulbete samt torf- och grustäkt med mera
dylikt, som kan för kronans eller allmän fonds räkning för året upplåtas,

dels ock i två exemplar förslag till de förvaltningsåtgärder, hvilka under
nästpåföljande år böra genom hans försorg vidtagas, med specificerad beräkning
af kostnaderna för sådana åtgärder, som erfordra kontanta utgifter,
samt med angifvande, i förekommande fall, af beräknad bruttoinkomst.

Dessa förslag pröfvas slutligen af domänstyrelsen, som därvid bestämmer,
bland annat, huruvida försäljning af virke och upplåtelse af
grässlätter, odlingslägenheter och dylikt skall ske å offentlig auktion, som
hålles i orten eller inför Konungens befallningshafvande eller ock samtidigt
på båda ställena, eller om sådan försäljning eller upplåtelse må äga
rum under hand genom jägmästarens försorg. Sedan domänstyrelsens beInsir.
§ 18. slut genom öfverjägmästaren kommit jägmästaren tillhanda, har denne att
vidtaga de åtgärder, som på honom bero, samt att, i mån af behof, rekvirera
därför erforderliga medel, i fråga om häradsallmänning hos allmänningens
styrelse, för statens till bergshandteringens understöd anslagen skog hos
nyttjanderättsinnehafvarna och beträffande allmän inrättnings hemman hos
den styrelse eller myndighet, som öfver hemmanet har inseende, men i
öfriga fall hos öfverjägmästaren.

Regi. före- Med ledning af beslutet rörande de afgifna utsyningsförslagen hafva

''medJägmästärna att, inom de fem nordliga distrikten före den 1 augusti och
cirkel 1903). i öfriga distrikt före den 15 oktober, utsyna och utstämpla det till afIRegi
före- vei’kning och försäljning bestämda virket. Öfver det till försäljning be -

Instr. § ai. Sker å allmän skog utsyning af virke, som tillkommer menighet,

enskilda, arrendator, boställshafvare eller åbo, skall öfver de dem tilldelade
träden utan afgift lämnas skriftlig förteckning.

Instr. § 24. Vid i orten hållen auktion för försäljning af virke eller upplåtelse

fkfift{°rp. af mulbete, odlingslägenhet eller dylikt å allmän skog för statsverkets eller
109- under statens förvaltning ställd fonds räkning skall jägmästaren närvara
för att tillhandagå med erforderliga upplysningar; ägande han dock, i händelse
af laga hinder eller därest annan förrättning i statens tjänst, som ej
kan uppskjutas, måste verkställas, skriftligen uppdraga åt assistent eller
skogsbetjänt att i hans ställe tillstädeskomma.

27 29 so s"‘:lirula vlI>bet har jägmästare att i tre exemplar upprätta och till ötver(cirk.
jägmästaren insända stämplingslängd med uppgift å värdet af det utstämpA
1903). jacje vjrpe^ jämte förslag till auktionsvillkor.

I vissa fall, då, efter utsyningsförslags ingifvande, å skog, från instr. § 85.
hvilken försäljningsmedel ingå till statsverket eller under statens förvaltning
ställd fond, virke bör försäljas utan afvaktan å nästföljande års
utsyningsförslag, åligger det jägmästare att i behörig ordning ombestyra
försäljningen å auktion eller under hand.

Förutom den årliga utsyningen af det till afverkning och försäljning
för kronans eller allmän fonds eller boställshafvares eller församlings
räkning bestämda virke har jägmästaren att verkställa utsyning
å allmänna skogar i gemen af allt virke för afverkning utöfver hus- K. F.
behofvet, dock med några undantag. Å kronans utarrenderade jordbruksdomäner
och sådana civila eller ecklesiastika boställen, som icke
brukas af boställshafvare, äger jägmästaren leda äfven sådan afverkning,
som sker till husbehof. I hushållningsplaner för boställsskogar plägar
ock intagas föreskrift därom, att jägmästare har att anvisa allt virke, som x Stadga
enligt hushållningsplan afverkas utom trakthygge, och detta vare sig afverkningen
sker till husbehof eller försäljning. Honom åligger likaså att ”A 1879.
å de enskilda skogar i vissa delar af riket, där afverkning utöfver hus- Lagen ang ''.
behofvet må ske allenast efter utsyning, förrätta sådan. $s]wgar

Där, på grund af allmän författning, arrendekontrakt eller särskild Instr. §§ 19,
föreskrift, afverkning å allmän skog ej må ske annorlunda än efter utsy- S0''
ning, skall, förutom i vissa angifna fall, jägmästaren själf verkställa utsyningen
och personligen å stället öfvervaka utstämplingen af de träd, som
skola åsättas kronomärke, samt ansvara för stämplingens rätta utförande.

Hvad sålunda är stadgadt gäller ock i fråga om sådan enskild skog, där
på grund af allmän författning afverkning endast får äga rum efter utsyning
och stämpling.

De restriktiva bestämmelser i öfrigt rörande enskild skog, som finnas Lag so/a 1894.
meddelade, förutsätta likaså tjänstebiträde af jägmästare. Så åligger det ^1903 ^
vederbörande jägmästare å Gottland att, vid yppad fara för skogsförödelse La&e? ang:
därstädes eller då ansökning göres om afverkning af undermåligt virke för enskildas
skeppning, verkställa erforderliga undersökningar m. m. Då i Norrbottens och skogar''
Västerbottens läns kustland äskas tillstånd att få annorledes än till husbehof
afverka undermåligt virke, vare sig för skogens ordentliga skötsel och vård
eller för skogsmarks uppodling till åker eller äng, har vederbörande jäg -

mästare, därest ej annan skogstjänsteman i hans ställe förordnas, att undersöka
skogen samt i förra fallet afgöra frågan, i senare fallet däröfver
afgifva besiktningsinstrument och yttrande till Konungens befallningshafvande.
Och därest på enskild skog, å hvilken lagen den 24 juli 1903 angående
vård af enskildas skogar äger tillämpning, undersökning skall
verkställas för utrönande, huruvida skogen, i strid mot angifna bestäm -

Instr. § 26.

Instr. §§
27, 28.
Regi. föreskrifter
p.
44, 46, 50,
60—63.

melser, utsatts för vanskötsel, äger Konungens befallningshafvande därtill
förordna jägmästare eller annan skogsstatens tjänsteman.

Angående huggning och afforsling af virke samt afhämtning af andra
skogsapel'' å allmän skog har jägmästaren att vid utsyningen eller eljest
på lämpligt sätt meddela erforderliga föreskrifter.

Jägmästaren åligger att föra erforderliga räkenskapsböcker, upptagande
såväl de penningmedel, han i tjänsten får om händer, som ock de skogseffekter,
hvilka utsynats eller afyttrats; och har han att för hvarje kalenderår
till öfverjägmästaren afgifva på denna bokföring grundade, af verifikationer
åtföljda kassaredogörelser. Särskild kassaredogörelse lämnas i två
exemplar för hvarje af skogsstaten förvaltad häradsallmänning, äfvensom
för hvarje statens till bergshandteringens understöd anslagen eller allmän
inrättnings hemman tillhörande, under skogsstatens förvaltning ställd skog.
All öfrig penningredovisning sammanfattas uti en gemensam redogörelse,
som afgifves i endast ett exemplar; dock skall, när sistnämnda redogörelse
omfattar jämväl sådana ecklesiastika boställsskogar, som äro ställda under
skogsstatens omedelbara förvaltning, biläggas ytterligare i ett exemplar skild
redogörelse för hvarje sådant boställes skog. Vid kassaredogörelse fogas i
två exemplar inventarieförteckning och fröräkning samt i ett exemplar förteckning
öfver skogsmedel, som indrifvas genom uppbördsförvaltningen,
räkningar å sådana förrättningar på ecklesiastika boställen, för hvilka ersättning
tillkommer statsverket, äfvensom, i de norra länen, afskrift af
förteckning öfver utsyningsafgifter. Med hvarje brukare å hemman eller
lägenhet, som upplåtits för skogsväsendets räkning mot penningarrende att
uppbäras af jägmästaren, skall denne föra särskild räkning och såsom verifikation
till kassaredogörelse foga därpå grundad, af vederbörande brukare

till riktigheten erkänd s. k. likvidationsräkning.

Jägmästare är jämväl skyldig att till öfverjägmästaren insända virkesred
ogör el ser med tillhörande verifikationer rörande sådana häradsallmänningar,
till bergshandteringens understöd anslagna skogar, allmänna inrättningar
tillhöriga hemmans och ecklesiastika boställens skogar, som äro
ställda under skogsstatens omedelbara förvaltning.

Jägmästaren har att tillse, att kronojägare tilldelade boställen och lägen-Instr. § 30.
heter, äfvensom åt bevakare å häradsallmänning upplåtna, kronan tillhöriga fkriftlrj.
hemman och lägenheter, samt annan sådan kronans egendom eller lägenhet, ,fj[ $$
som är för skogsväsendets räkning upplåten eller utarrenderad, till byggnad
och häfd behörigen underhållas; och åligger det jägmästaren att hvart femte

ar ellei oftare, om sa erfordras, halla besiktning å berörda fastigheter och
insända instrumentet däröfver till öfverjägmästaren. Vid af- och tillträdessyn,
som jägmästare skall hålla å för skogsväsendets räkning utarrenderadt
hemman eller lägenhet, skall jämväl ett exemplar af syneinstrumentet
tillsändas öfverjägmästaren; börande jägmästaren, då byggnad eller reparation
förestår, därom ingifva af ritning åtföljdt förslag samt sedermera leda
och öfvervaka arbetenas noggranna utförande. Äfven vid af- och tillträdessyner,
som icke af jägmästaren själf hållas, eller vid andra laga syner
å nämnda fastigheter skall jägmästaren närvara. Då utarrendering af kronan
tillhörig egendom eller lägenhet för skogsväsendets räkning förestår, har
jägmästaren att i god tid förut göra anmälan därom hos öfverjägmästaren
samt, då fråga är om torp och mindre lägenheter, tillika öfverlämna förslag
såväl till kontraktsbestämmelser som ock å brukare.

\ idare har jägmästaren att inställa sig vid sammanträde med del- Instr. §§
ägare i eller styrelse för under skogsstatens förvaltning stående allmänning, FMtningt
då viktigare frågor om dess skötsel och vård skola till behandling före- s%d89™§
komma, samt att efter förordnande eller kallelse närvara vid syner i vissa
fall å boställen och utarrenderade kronoegendomar, vid vissa med afvittring
sammanhängande förrättningar, vid landtmäteriförrättning å boställe eller
annan statens fastighet, där ståndskogslikvid ifrågakommer, vid syner och
sammanträden i fråga om vattendrags upplåtande till allmän flottled, in. in.

Vid kyrko- och kommunalstämma, landtmäterisammanträde och annan
förrättning i orten tillkommer det vederbörande jägmästare att för under
hans förvaltning stående, kronan tillhörande fastighet bevaka kronans rätt.

Instr. §§ Det åligger jägmästare att främja en ändamålsenlig jaktvård inom

i6, 45'' reviret samt att vid skogseld å allmän skog begifva sig till brandstället
och öfvertaga befälet öfver släckningsmanskapet.

I sammanhang med hvad i sistnämnda hänseende anförts, kan ock
erinras om ett stadgande i byggningabalken af allmänna lagen, kap. 15,

§ 6, jämlikt hvilket ej blott »härads- och bergsfogdar» utan äfven jägmästare
och »landtjägare» ansetts skyldiga att inställa sig vid skogseld,
»när de den varse blifva, eller bud därom få».

Instr. § 37. Jägmästaren skall vid resor i tjänsten föra resjournal. Vid hvarje

skrifteVpe''2. kvartals slut skall han till öfver]ägmästaren insända såväl resjournalen
som ock rapport om hvad under det förflutna kvartalet i tjänsten för öfrig!
förefallit. I denna s. k. kvartalsrapport redogöres för, huruledes föreskrifna
arbeten å de allmänna skogarna fortskridit eller fullbordats samt
huruvida åverkningar, skogseldar, storm- och insekthärjningar förekommit,
för beloppet af de medel, som i tjänsten uppburits, samt hvad däraf blifvit
utgifvet, äfvensom för jägmästarens underhandsförsäljning. Viktigare tilldragelser,
såsom betydligare skogseld och stormskada, med mera dylikt, skola
genast inberättas såväl till öfverjägmästaren som till domänstyrelsen.

Instr. § 38. Yttermera har jägmästaren att för hvarje år till öfverjägmästaren

?hrif£rp. insända berättelse om skogs- och jaktväsendet inom reviret, åtföljd af
120-m. tabellariska, bilagor. I denna berättelse skall redogöras för de allmänna
skogarnas ytvidd och förändringar däri, för afverkning, virkesförsäljning
och utsyning, skogsodlings- eller markförbättringsarbeten å dylika skogar
äfvensom för deras rågångar, lmgnader och vägar, för virkespris och virkets
utdrifning, för skador å sådana skogar m. m. Vidare skola lämnas
upplysningar angående den enskilda skogshushållningen, angående jaktförhållandena,
angående skogsadministrationen inom reviret samt angående
statsverkets inkomster af och utgifter för reviret.

Kronojägares Kronojägare och kronoskogvaktare skola hvar inom sin bevaknings skogvaktares

trakt handhafva den närmaste tillsynen öfver de dem anvisade skogar, utåiigganden.
gfva personlig uppsikt öfver skogsodling och plantskolors skötsel samt därvid
biträda äfvensom tillse, att gifna föreskrifter för afverkning och afforsling
af skogsalster samt för andra skogsarbeten iakttagas. Dem åligger

ock att biträda jägmästaren vid utsyningsrörrättningar inom bevakningstrakten
samt att verkställa afsyning och uppmätning af virke äfvensom
andra arbeten, hvilka dem i tjänsten af jägmästaren åläggas. Vid skogseld
eller i andra trängande fall äfvensom vid större afverkningar och skogsodlingar,
där jägmästaren finner sådant nödigt, är kronojägare skyldig att
tjänstgöra äfven utom den honom anvisade bevakningstrakten.

Extra jägmästare kan af domänstyrelsen förordnas att verkställa viss
förrättning, hvars utförande eljest tillhör ordinarie skogsstatstjänsteman,
samt att vara assistent hos öfverjägmästare eller i visst revir. I det sistnämnda
fallet har han att på jägmästarens ansvar biträda vid revirets förvaltning.

Vid resor och förrättningar i tjänsten skall assistent fora resjournal,
som efter hvarje kvartals slut genom jägmästaren insändes till öfverjägmästaren.

Ofverjägmästaren skall såsom chef för skogspersonalen inom hans
distrikt oaflåtligen öfvervaka, att de honom underlydande tjänstemän och
betjänte på föreskrifvet sätt med noggrannhet fullgöra sina åligganden; och
skall han i nämnda syfte, äfvensom för att genom undersökning på stället
inhämta kännedom om de allmänna skogarnas förvaltning och skötsel samt
om skogs- och jaktväsendet i Girigt, företaga inspektionsresor och för öfverläggning
med jägmästare om hvad som med revirets förvaltning äger sammanhang,
såvidt möjligt årligen, besöka hvarje revir inom distriktet. Vid
inspektion föres protokoll och vid tjänsteresor resjournal, hvilka handlingar
insändas till domänstyrelsen. Om vid besiktning å stället öfverjägmästaren
finner jämkningar eller mindre afvikelser från fastställdt förslag
eller hushållningsplan för allmän skog inom distriktet vara af omständigheterna
påkallade och hans åsikt derutinnan delas af jägmästaren, må sådana
af öfverjägmästare!! omedelbart föreskrifvas, under villkor att, om enskild
persons rätt häraf beröres, denne förklarar sig nöjd med ändringen.
Domänstyrelsen skall emellertid genast underrättas om åtgärden.

När ny skogsindelningsplan för allmän skog inom distriktet blifvit
upprättad eller revision eller komplettering af förut varande skogsindel Löneregleringskommitténs

ost. VI. 7

Extra jägmästares

åligganden.

Instr. §§
39, 58.

Öft/erjäg mästares åligganden.

Instr. § 3.

Instr. § 4.

Instr. § 7.

Instr. §§
8, 25.
Regi. föreskrifter

p. 32.

Regi. föreskrifter
p.
117, cirk.
*”/12 1905.

Instr. § 9.

ningsplan verkställts, har öfver]ägmästaren att granska de därvid uppgjorda
förslagen och, där så erfordras, jämväl på stället undersöka förslagens
lämplighet. Förslag till revision eller komplettering af förut varande skogsindelningsplan
äger han att pröfva och till efterrättelse fastställa, såvida
ej enskild, hvars rätt däraf beröres, framställt anmärkning mot förslaget
eller virkesöfverskott beräknats uppkomma, i hvilka fall, liksom då ny skogsindelning
ägt rum, ärendet skall underställas domänstyrelsens pröfning.

Med ledning af de från jägmästarna ingående utsyningsförslag, förslag
till upplåtelse af grässlätter, odlingslägenheter m. m. och förslag till
förvaltningsåtgärder, skall öfverjägmästaren årligen upprätta och till domänstyrelsen
ingifva förslag såväl till de åtgärder, som böra vidtagas å de
allmänna skogarna inom distriktet, som ock till de utgifter, hvilka för ändamålet
erfordras.

Sedan nyssnämnda förslag blifvit af domänstyrelsen pröfvade, har
öfverjägmästaren dels att i enlighet med de af domänstyrelsen fastställda
förslagen till vederbörande länsstyrelse lämna uppgift å virke, grässlätter,
mulbete, odlingslägenhet med mera dylikt, som skall å auktion säljas eller
upplåtas, och därvid tillika föreslå villkor för försäljningen eller upplåtelsen
samt tid och ort för auktionerna, dels ock att på jägmästares rekvisition
och i. mån af behof hos vederbörande länsstyrelse begära förvaltningsmedels
remitterande direkt till jägmästaren. Beträffande försäljning
af virke å auktion inom distriktet skall öfverjägmästaren pröfva värdet
af hvarje försäljningspost samt, i förekommande fall, underrätta jägmästaren
om det pris, under hvilket virket ej må säljas.

Om tiden medgifver auktionsförsäljning åt virke, som omförmäles
i första stycket af § 25 i instruktionen, skall jägmästaren för försäljningen
inhämta öfverjägmästarens tillstånd i de fall, då virkesbeloppets värde
öfverstiger 200 kronor.

Infördradt anbud å sådant virke, som jägmästaren enligt nyssnämnda
stycke af § 25 äger sälja under hand, skall, då virkets värde öfverstiger
200 kronor, äfvenledes pröfvas af öfverjägmästaren.

öfver]ägmästaren skall granska jägmästarnas kassa- och virkesredogörelser
samt därefter öfverlämna de med verifikationer försedda exemplaren
af de redogörelser, som afse häradsallmänningar och statens till bergshand -

teringens understöd anslagna skogar, till vederbörande länsstyrelse och af
de redogörelser, som röra allmänna inrättningars hemman, till den styrelse
eller myndighet, som har inseende öfver hemmanet. För de under skogsstatens
förvaltning ställda ecklesiastika boställsskogar öfverlämnar öfverjägmästaren
till vederbörande domkapitel jägmästarnas kassa- och virkesredogörelser,
de senare försedda med verifikationer. Samtliga öfriga redogörelse- Instr. § 8,
handlingar med därvid till äfventyrs gjorda anmärkningar skall öfverjägmästaren
insända till domänstyrelsen. Till denna insändes ock, sedan vir- s‘lrif^r
kesförsäljningarna försiggått, ett exemplar af jägmästarnas stämplingslängder,
med anteckning om de köpeanbud, som blifvit antagna.

Ofv erjägmästaren skall hafva inseende öfver undervisningen vid sta- Instr. § 10.
tens skogsskolor inom distriktet äfvensom vid de enskilda skogsskolor därstädes,
som åtnjuta understöd af statsmedel; och har han att minst en
gång om året besöka de förstnämnda skogsskolorna.

Beträffande de till skogspersonalen inom distriktet upplåtna, kronan Instr. § it
tillhöriga boställen och lägenheter äfvensom de för skogsväsendets räkning
utarrenderade egendomar och lägenheter skall öfverjägmästaren öfvervaka,
att desamma till byggnad och häfd behörigen underhållas. För sådant
ändamål åligger det honom att ej mindre hvart femte år eller oftare, om
så erfordras, besiktiga de till jägmästare, skogsskolor och dessas föreståndare
upplåtna boställen och lägenheter än äfven öfvervaka, att å öfriga
ofvan omförmälda egendomar och lägenheter besiktningar behörigen verkställas.
Vid af- och tillträdessyner eller andra laga syner å till jägmästare,
skogsskola eller dess föreståndare upplåtet boställe eller lägenhet har öfverjägmästaren
att närvara. I vissa viktigare fall meddelas af domänstyrelsen
förordnande för öfverjägmästare att själf hålla af- och tillträdessyn å för
skogsväsendets räkning utarrenderadt hemman eller lägenhet.

Då utarrendering af egendom, tillhörande skogsväsendet, förestår, skall
öfverjägmästaren dårom i god tid förut göra anmälan hos domänstyrelsen
samt, eftei säl skild undersökning pa stället, om styrelsen pröfvar sådan
nödig, uppgöra xörslag till sättet för egendomens utarrendering, till arrendevillkoren
samt till arrendeafgift.

Sedan emellertid domänstyrelsen vid först skeende utarrendering af Re9i.förstora
eller lägenhet å kronoparker eller under skogsstatens förvaltning och p. ^6^

(cirk. ä7/i
1903).

Instr.
§§ 12, 13.

vård ställda, för statsverkets räkning utarrenderade kronoegendomar pröfvat
såväl arrendebeloppets storlek som öfriga kontraktsvillkor, tillkonimei
det öfverjägmästaren att antaga brukare och med denne aisluta kontrakt
samt uppå ansökning transportera sådant kontrakt å annan person, att,
där fog därtill finnes, i laga ordning uppsäga brukaren till afflyttning och
antaga ny brukare, att granska rörande torp och lägenheter af nämnda
SW upprättade syne- och besiktningsinstrument och vidtaga åtgärd för
rättelse af dylikt, om så finnes behöfiigt, samt dem förvara och att inom
vissa maximigränser vidtaga åtgärder för utförande åt i syneinstrumentet
bestämda reparationer. För hvarje år skall öf verj ägmästaren till domänstyrelsen
ingifva fullständig förteckning å de sålunda verkställda förbättringarna
å torpen och lägenheterna samt de afkortningar eller afdrag å
arrendena, som däraf föranledas. Hvad i nämnda hänseenden är föreskrifvet
äger dock ej tillämpning på de å kronoparker i Västerbottens och

Norrbottens län anlagda skogstorp.

Öfver de medel, öfverjägmästaren i tjänsten far om hander, skall
han årligen till domänstyrelsen afgifva af verifikationer åtföljd redogörelse.
Likaledes skall till domänstyrelsen årligen af honom afgifvas berättelse öfver
skogs- och jaktväsendet inom distriktet, åtföljd af jägmästarnas årsberättelser.

Tillkomsten af nuvarande afton!ngsförmåner
för ordinarie tjänstemän och betjänts vid

skogsstaten.

Då chefen för finansdepartementet den 5 januari 1869 underställde»»» års 13-Kungl. Maj:ts pröfning de delar af statsregleringen vid nämnda års nere3''enns
riksdag, hvilka tillhörde finansdepartementets föredragning, erinrade han,
att Kung!. Maj:t samma dag, vid pröfning af förslag till instruktion för
skogsstyrelsen och skogsstaten samt till aflöningsstater för skogsstyrelsen,
skogsstaten och skogsläroverken, för sin del godkänt berörda aflöningsstater,
sådana de blifvit af departementschefen förordade, men med
föreskrift, att desamma borde, i likhet med hvad i afseende å andra
dylika stater ägde rum, framläggas till pröfning jämväl af Riksdagen,
äfvensom i fråga om den nya instruktionen förklarat, att Kung!. Maj:t,
med gillande, såvidt på Kung!. Maj:t ankomme, af det inom finansdepartementet
därtill uppgjorda förslagets hufvudgrunder, likväl fann den
slutliga pröfningen däraf böra uppskjutas i afvaktan på Riksdagens beslut
rörande såväl aflöningsstaterna som åtskilliga af instruktionsförslaget
förutsatta förändringar i sättet för bestridande af de för skogsväsendet
nödiga statsutgifterna, hvilka förändringar voro af beskaffenhet att erfordra
Riksdagens medverkan.

I fråga om sålunda åsyftade förändringar och därmed sammanhängande
omständigheter erinrade departementschefen vidare, att statens
utgifter för förvaltningen och vården af dess skogar icke bestredos —
åtminstone icke omedelbart — från något å riksstaten uppfördt anslag,
utan från särskilda under Kungl. Maj:ts disposition stående fonder, nämligen
i främsta rummet skogsplanteringskassan, med hvilken den s. k.

Kristianstads läns flygsandsplanteringsfond syntes vara af hufvudsakligen
enahanda egenskap, samt, i fråga om ekplanteringarna, den s. k. ekplanteringsfonden.

Efter att därpå hafva redogjort för sagda fonder anförde departementschefen,
att han ansåg det vara med god ordning öfverensstämmande,
att statens utgifter för dess skogsförvaltning icke besörjdes från särskilda
kassör eller fonder, utan lika med kostnaderna för statens öfriga förvaltningar
uppfördes å rikets allmänna utgiftsstat. Departementschefen fann,
med afseende därå att nya aflöningsstater för skogspersonalen voro under
fastställelse, tidpunkten vara synnerligen lämplig för vidtagande af en
dylik förändring; och hemställde han, det Kungl. Maj:t täcktes hos
Riksdagen föreslå, att, mot öfverlämnande till dess disposition af förenämnda
kassa och fonder, samt mot det att dels ett å riksstaten för
skogsplanteringskassan uppfördt ersättningsanslag upphörde, dels ock öfriga
till sagda kassa och fonder ingående inkomster för framtiden upptoges
bland de ordinarie statsinkomsterna, ett anslag under sjunde hufvudtiteln
uppfördes till bestridande af samtliga utgifter för statens skogsväsende.
I enlighet därmed gjordes ock äskande i den af Kungl. Maj:t
till 1869 års riksdag afgifna proposition angående statsverkets tillstånd
och behof.

Uti särskild proposition af den 19 februari 1869 (n:r 21) framlade
Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning ofvannämnda af Kungl. Maj:t för
dess del godkända förslag till utgiftsstater för skogsstyrelsen, skogsstaten
och skogsläroverken, att gälla från och med år 1870. Enligt den framlagda
aflöningsstaten för skogsstaten skulle denna komma att utgöras af
6 skogsinspektörer, 75 jägmästare och 160 kronojägare.

Beträffande skogsinspektörerna föreslogs, att aflöningen till dem
skulle utgöras af lön och respenningar, på sätt fallet varit med två motsvarande
tjänstemän med sagda benämning, som redan funnos anställda
i Norrland. Skogsinspektörerna i de båda förutvarande distrikten ansågos
böra bibehållas vid samma aflöning, som då tillkom dem, nämligen lön
4,000 riksdaler samt respenningar, i ena distriktet 1,000 och i det andra
750 riksdaler. För de fyra nya skogsinspektörerna föreslogs 3,000 riksdaler
i lön; hvarjämte respenningarna ansågos kunna bestämmas för

ett distrikt till 750 samt för hvardera af de tre återstående till 500
riksdaler.

I fråga om jägmästarna hade Kung!. Maj:t för sin del stannat i
det beslut, att de skulle fördelas i fem löneklasser med 15 i hvarje klass
och att i dessa klasser, mellan Indika successionen borde ske efter tur och
anciennitet i mån af inträffande ledigheter, lönerna skulle bestämmas till
respektive 900, 1,000, 1,200, 1,500 och 2,000 riksdaler. Genom en sådan
anordning ansågos ifrågavarande löner kunna åtminstone tillsvidare blifva
någorlunda tillräckliga, »särdeles som jägmästarna därutöfver borde kunna
påräkna någon biförtjänst af extra förrättningar».

Vidkommande jägmästarna erinrades ock, att särskildt anslag till
respenningar åtnjöts endast af revirförvaltarna i de norrländska länen.
Dessa anslag, hvilka beviljades genom kungl. bref den 11 maj 1866
»såsom ersättning för alla af Utsyningsförordningen och Förordningen om
Kronoparkers bildande föranledda resor och förrättningar å de allmänna
skogarne» i nämnda län, utgingo med 400 riksdaler till öfverjägare och
med 500 a 600 riksdaler till jägmästare; hvarförutom emellertid revirförvaltarna
uti ifrågavarande lån på grund af Kungl. Maj:ts medgifvande!!
år efter ar från och med år 1866 ägt att särskildt enligt resereglementet
erhålla ersättning för af dem, på vederbörande länsstyrelses förordnande,
för upptäckande af åverkningar och beslagtagande af åverkadt virke företagna
s. k. kontrollresor.

Skogsstyrelsen hade uti ett år 1867 afgifvet förslag, utan att omnämna
nyssberörda kontrollresor, hemställt, dels att i de norra länen
respenningarna för revirförvaltare måtte bestämmas till 400 riksdaler för
hvar och dels att revirförvaltarna äfven i de öfriga länen måtte tilläggas
sadana respenningar likväl endast till hälften så stort belopp, eller 200
riksdaler, i anseende till inskränktare tjänstgöringsområden och lättare
kommunikationsmedel i sistnämnda län.

Ett år 1868 församladt möte af skogstjänstemän hade däremot uttryckt
den åsikt, att i de norra länen kontrollresorna fortfarande borde
ersättas enligt resereglementet och öfriga reseanslaget utgöra ett fast belopp
af 400 riksdaler, samt att i södra och mellersta Sverige berörda anslag
borde bestämmas till ett belopp af mellan 200 och 600 riksdaler.

I anledning däraf hade skogsstyrelsen yttrat, att visserligen för det
dåvarande, medan talrika och djärfva skogsåverkningar föranledde oftare
upprepade resor, den då i de norra länen utgående fasta reseersättningen
af 400 riksdaler årligen ej ensamt för sig var tillräcklig, hvarför ock
den årliga kontrollresan särskildt blifvit enligt resereglementet ersatt, men
att, för så vidt det lyckades att i någon mån stäf ja åverkningarna, nämnda
särskilda ersättning ej torde längre blifva behöflig. För revirförvaltarna i
södra delen af landet skulle väl också den af skogsstyrelsen föreslagna
fasta reseersättningen af 200 riksdaler kunna sägas vara för knapp, därest
jämväl de af 1866 års skogsförordning föranledda resorna i och för afstämpling
af saluvirke å b o ställsskogar därmed skulle anses ersatta, men,
om, såsom styrelsen föreställde sig, stadgandet i § 24 af nyssnämnda
förordning finge tolkas på det sätt, att, i och för utstämpling, till dylika
skogar företagna resor borde af skogsafkastningen efter någon lämplig beräkningsgrund
ersättas, syntes berörda fasta ersättningsbelopp ej tarfva
förhöjning.

I den kung!, propositionen framhölls, att, om den af Kungl. Maj:t ''för
dess del medgifna förbättring i jägmästarnas löner jämväl af Riksdagen bifölles,
behofvet af särskild ersättning för omförmälda s. k. kontrollresor blefve
mindre än förut och att det i allt fall icke syntes vara nödigt att då afgöra
frågan, huruvida sådan ersättning äfven framgent skulle utgå, helst Kungl.
Maj:t, därest omständigheterna på ett eller annat ställe fortfarande skulle påkalla
dylika resor, ansåg sig vara oförhindrad att till ersättning för därmed
förenade kostnader, om sådana funnes höra utgå, anvisa medel af de
tillgångar, som för skogsväsendet kunde utöfver aflöningsstaternas belopp
varda ställda till Kungl. Maj:ts disposition, samt att därjämte, hvad länen
i södra och mellersta Sverige angick, reseanslag till belopp af 200 riksdaler
syntes, äfven om därmed skulle anses godtgjorda resorna för utstämpling
af saluvirke å boställsskogarna, kunna för de i nämnda län anställda
jägmästare, hvilka dittills icke åtnjutit förmanen af något sådant
anslag, antagas vara till en början fullt tillräckliga. Kungl. Maj:t ha,de
därför för sin del rörande förevarande fråga då bestämt allenast, att respenningar
skulle till jägmästarna utgå i Kopparbergs län och de norrländska
länen med 400 riksdaler och i riket för (ifrigt med 200 riksdaler till hvar.

Hvad angår kronojägarna, anfördes i den kung!, propositionen, att
på grund af kungi. bref den 11 maj 1866 aflöningen till de s. k. skogsuppsyningsmännen
i Kopparbergs län och de norrländska länen utgick
med 250 riksdaler i lön, 100 riksdaler i reseersättning och 50 riksdaler
i hyresersättning eller med tillsammans 400 riksdaler till hvar, samt
att skogsstyrelsen uti sitt år 1867 afgifna förslag ansett kronojägarna
höra i nämnda län få behålla samma aflöningsvillkor, som då tillämpades
för dåvarande skogsuppsyningsmän, och i öfriga delar af
riket tilläggas lika stor lön eller 250 riksdaler, men ingen rese- eller
hyresersättning i anseende dels till det jämförelsevis ringa omfånget af
bevakningstrakterna i de sydligare länen och dels därtill att dervarande
bevakare i allmänhet voro försedda med boställen eller ansågos böra
därmed förses. 1868 års skogsmöte hade däremot uttalat den mening,
att den bevakande personalen borde i Norrland erhålla i lön 400 riksdaler,
i hyres- och reseersättning 100 riksdaler samt ytterligare 100 riksdaler
såsom gratifikation, i den mån sådan vore förtjänt, och i det öfriga riket
tilläggas en aflöning af minst 100 och högst 500 riksdaler, hvarefter skogsstyrelsen
i denna fråga anfört, att den till skogsuppsyningsmännen i de
norra provinserna då utgående aflöning af tillhopa 400 riksdaler för hvar,
genom de alltför ofta förekommande ansökningarna om afsked från
dessa befattningar, visat sig i jämförelse med de betydliga arfvoden, som
bestodos sågverkens enskilda skogs- och flottningsbetjäning, icke vara
tillräcklig. Styrelsen hade därför tillstyrkt, att berörda aflöning måtte
förhöjas med 100 riksdaler under form af tjänstgöringspenningar, hvaremot
styrelsen ansett, att för den bevakande personalen i södra Sverige
eu tillökning af 50 riksdaler såsom tjänstgöringspenningar, utöfver den
af styrelsen till 250 riksdaler föreslagna lönen, i allmänhet borde vara
tillräcklig. Därest omständigheterna för något fall skulle påkalla ytterligare
förhöjning, kunde däremot, enligt styrelsens åsikt, i andra fall
minskning äga rum, så att medelinkomsten ändock förblefve 800 riksdaler.

Och som det syntes ligga synnerlig vikt därpå, att krono]ägarnas
aflöningsförmåner bestämdes så tillräckliga, att man till denna befattning
kunde påräkna fullt pålitliga personer, ansåg Kung!. Maj:t sig böra gilla

Löneregler ing sJconimitté ris bet. VI. <3

skogsstyrelsens senaste förslag och således för sin del bifalla, att samtliga
krono]ägare måtte i staten uppföras att hvar för sig erhålla i lön 250
riksdaler samt därutöfver i Kopparbergs och de norrländska länen ett
lika belopp eller 250 riksdaler såsom res- och tjänstgöringspenningar
samt hyresersättning och i de öfriga länen 50 riksdaler såsom tjänstgöringspenningar;
hvarjämte Kung!. Maj:t äskade Riksdagens bemyndigande
att, därest på något ställe utom Kopparbergs och de norrländska länen
eu kronojägarbefattning funnes lämpligen kunna aflönas med mindre belopp
än 300 riksdaler, den därigenom uppkomna besparing finge af Kung].
Maj:t användas till förhöjning af aflöningen för enahanda befattningar på
andra ställen utom nämnda län, där en sådan förhöjning kunde finnas
vara af omständigheterna påkallad.

Enligt hvad Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1869 (n:r 78) utvisar,
fann Riksdagen icke något att erinra vid den af Kungl. Maj:t föreslagna
åtgärd, att inkomsterna af statens skogar skulle upptagas biand de
allmänna statsinkomsterna samt ofvan omförmälda kassa och fonder öfverlärnnas
till Riksdagens disposition. Såsom tillika anmäldes, ansåg Riksdagen
alla ärnbets- och tjänstemän vid såväl skogsstyrelsen som skogsstaten
för det dåvarande höra tillsättas endast på förordnande samt med
skyldighet därjämte att underkasta sig den förändrade tjänstgöring, som
framdeles kunde ifrågakomma. I öfrig! hade Riksdagen icke haft något
att erinra mot hvad Kungl. Maj:t föreslagit angående skogsstatens organisation
och aflöning.

Partiella för- Till statsrådsprotokollet den 9 januari 1872 anförde chefen för

aniiri872. Ur finansdepartementet, hurusom den genomförda ombildningen af skogsväsendet
visat det lyckliga resultat, att inkomsterna af statens skogar,
som förut, med växlande belopp, hållit sig vid en summa af omkring
200,000 riksdaler om året, däremot från och med år 1868 varit i ständigt
och starkt stigande, så att de under år 1871 kunde antagas
hafva uppgått till närmare 500,000 riksdaler och säkerligen komme
att i framtiden vinna en ytterligare betydande förökning. Tiden syntes
därför departementschefen vara inne att vidtaga åtgärder för vidare
utveckling af en organisation, som lämnat ett så gynnsamt resultat; och
hade han därvid funnit eu del af de i sådant hänseende af skogsstyrelsen

framställda förslag vara af beskaffenhet att förtjäna nådigt afseende.

Han tillstyrkte, bland annat,

att, enär förhöjning af dåvarande respenninganslag för jägmästarna i
Norrland och Kopparbergs län syntes vara af verkligt behof påkallad och de af
skogsstyrelsen i sådant afseende uppgifna belopp af 200 riksdaler för hvarje
jägmästare i Norr- och Västerbottens län samt 100 riksdaler för hvarje dylik
tjänsteman i de öfriga ifrågavarande länen icke kunde anses för höga, Kungl.

Maj:t täcktes af Riksdagen äska anslag till förhöjande med nämnda belopp af
respenningarna för jägmästare i de norrländska länen och Kopparbergs län, samt

att då utgående aflöning till kronojägare i Norrland och Kopparbergs
län måtte förhöjas med 50 riksdaler för hvardera.

Kungl. Maj:t gjorde framställning i ämnet till Riksdagen, som, jämlikt
skrifvelse den 8 maj 1872 (n:r 15), biföll framställningen.

Vid 1874 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till ny aflönings-1874 års töneStat
för skogsstaten. reglering.

Beträffande skogsinspektörerna, 7 till antalet, var i statsförslaget
upptaget:

för en dylik tjänsteman arfvode.........kronor 8,600

tjänstgöringspenningar ... > 1,200 4,800

för 5 tjänstemän, arfvode....... » 2,850

tjänstgöringspenningar ... s 950 8,800

För en, nämligen den dåvarande skogsinspektören i Södra Norrlands
distrikt, hade måst göras ett personellt undantag. Han innehade nämligen
konstitutorial å sin tjänst och ansågs därför böra fortfarande få behålla
sin dåvarande lön 4,000 kronor, med tillägg af föreslagna 800 kronor
såsom tjänstgöringspenningar.

Enligt det ifrågavarande förslaget skulle för samtliga jägmästare,

80 till antalet, lönen blifva 1,125 kronor, hvartill skulle komma 375
kronor i tjänstgöringspenningar samt tre ålderstillägg å 500 kronor
efter 10, 15 och 20 års tjänst. Af ålderstilläggen skulle tre fjärdedelar
räknas såsom lön och en fjärdedel såsom tjänstgöringspenningar.

1888 års lönereglering.

För krono]ägarna föreslogs följande:

120 krono]ägare i de sex norra länen,

lön, däri inbegripen 50 kronor hyresersättning, .... kronor 450

tjänstgöringspenningar ............... _j>_150 600

71 kronojägare i de öfriga länen,

lön ....................... » 375

tjänstgöringspenningar .............. ? 125 500

Dessutom upptogos respenningar till nedannämnda belopp:

2 skogsinspektörer, enhvar . ............kronor 1,000

2 » » » 750

3 » » ............. » 600

21 jägmästare i Norrbottens och Västerbottens län, .... » 600

15 » i de andra norrländska länen och Kopparbergs

län,................ » 500

44 » i de öfriga länen,.......... » 200

120 kronojägare i de sex norra länen,....... » 100

I skrifvelse den 18 maj 1874 (n:r 38) yttrade Riksdagen, att behofvet
af förbättrade löneförmåner för de vid skogsstaten anställda tjänstemän
och betjänte redan flera år varit kännbart och att, på sätt skogsstyrelsen
upplyst, framställningar i detta afseende vid flera tillfällen biff vit
gjorda. Vid den utveckling skogsväsendet redan nått, och framför allt
med afseende å denna förvaltningsgrens framstående betydelse för landet,
syntes böra tillses, att den därvid anställda personalens aflöning motsvarade
deras tjänsteåligganden och de dåvarande lefnadskostnaderna. I betraktande
däraf hade Riksdagen ansett ett tillfälligt dyrtidstillägg för denna
personal icke vara tillfyllestgörande; och vid öfvervägande af den utaf
Kungl. Maj:t då föreslagna lönereglering hade Riksdagen icke funnit skäl
att deruti göra någon ändring.

Såsom å sid. 14 omförmälts, afgaf domänstyrelsen den 30 oktober
1884 förslag till förändrad reglering af skogsstaten. I aflöningshänseende
gick detta förslag ut därpå,

att med hänsyn till den ansenliga tillökning i göromål, som uppstått,
sedan skogs,staten senast reglerades, samt det ytterligare arbete, de i
sammanhang med den föreslagna regleringen ifrågasatta förändringarna
komme att för skogstjänstemännen medföra, förbättrade afiöningsförmåner
skulle beredas skogspersonalen i dess helhet; samt

att därvid, hvad angick jägmästarna, under den fasta aflöningen borde
inbegripas äfven godtgörelse för vissa extra ersättningar, hvilka dittills åtnjutits
af jägmästarna, men borde upphöra att utgå eller, där desamma
erlagts af enskilda, indragas till statsverket.

Domänstyrelsen förutsatte, att af de ökade medel, som erfordrades
för genomförande af en dylik reglering, eu del skulle tillskjutas
af de ecklesiastika boställena, samt hemställde — under erinran att den
dittills af statsverket ensamt afiönade skogsstaten redan då var starkt anlitad
för de ecklesiastika skogarnas vård och, om styrelsens förslag vunne
godkännande, komme att ytterligare därför tagas i anspråk — att af den
andel i de ecklesiastika skogarnas behållna afkastning, hvilken då tillföll
prästerskapets löneregleringsfond, hälften, beräknad att för år uppgå till
lägst 40,000 kronor, måtte indragas till statsverket.

Öfver denna hemställan inhämtades yttranden af domkapitlen i riket
samt kammarkollegium och statskontoret, hvarvid flertalet af dessa myndigheter
väl erkände såsom billigt, att staten erhölle någon ersättning för
sina åtgärder till de ecklesiastika skogarnas vård, men likväl, på anförda skal,
afstyrkte bifall till domänstyrelsens framställning.

Då detta ärende den 11 december 1885 anmäldes inför Kungl. Maj:t
af chefen för finansdepartementet, yttrade denne, att han för sin del var
med domänstyrelsen fullt ense om befogenheten häraf, att det arbete, som
skogsstaten nedlade på de ecklesiastika boställsskogarna, icke borde lämnas
utan godtgörelse från samma, skogars afkastning. Han ansåg sig dock icke
kunna förorda en dylik godtgörelses utgående under den form, domänstyrelsen
föreslagit.

Däremot syntes det honom med allt skäl kunna ifrågasättas, att,
när å ecklesiastikt boställes skog genom skogsstaten utfördes arbete, hänförligt
till skogsskötsel^ detta arbete blefve ersatt i. enahanda ordning
som öfriga omkostnader för skogens skötsel och således, lika med dessa.

gäldades af inflytande skogsförsäljningsmedel, innan någon del däraf tillföll
vare sig boställshafvaren eller prästerskapets löneregleringsfond. Enligt
departementschefens mening borde en sådan anordning på intet sätt
kunna anses stridande mot de för dispositionen af de ecklesiastika boställsskogarnas
afkastning då gällande grunder, hvilka uttryckligen innehöllo,
att af denna afkastning i främsta rummet skulle gäldas kostnaden
för skogens skötsel. Och, när å boställe af ifrågavarande slag afkastningen
icke öfversteg husbehofvet och således icke lämnade tillgång till ersättande
af skogsstatens åtgärder för skogsskötseln, syntes någon betänklighet icke
böra möta att för detta ändamål anlita de ecklesiastika boställenas sköns Ö fond,

med hvars bildande just varit åsyftadt att utveckla skogsvården å
sådana ecklesiastika boställsskogar, hvilka icke själfva förmådde att därför
bestrida omkostnaderna.

Departementschefen erinrade vidare, att, därest de åsikter, han sålunda
uttalat, godkändes och i öfverensstämmelse därmed en del af den
inkomst för skogspersonalen, domänstyrelsen beräknat såsom fast aflöning,
ansåges böra ersättas med godtgörelse i eu eller annan form för särskilda
förrättningar, hvilkas antal och omfattning komrne att växla betydligt för
olika orter, en väsentlig omarbetning af regleringsförslaget måste äga rum.
Därvid borde jämväl tagas i öfvervägande, om och i hvad mån skogsstatens
förvaltningsåtgärder å en del andra allmänna skogar, från hvilka
afkastningen icke ingick till statsverket, kunde böra af skogsafkastningen
godtgöras. På ytterligare anförda skäl ansåg departementschefen likväl
böra från en sådan omarbetning undantagas den del af förslaget, som
angick skogsinspektörerna.

Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att, i öfverensstämmelse med
de af chefen för finansdepartementet angifna grunder, utarbeta nytt förslag
till lönereglering för revirförvaltarna och skogsbetjäningen.

Det förslag till reglering af skogsinspektörsbefattningarna, som af
Kungl. Maj:t förelädes 1886 års riksdag, blef, såsom förut å sid. 16—17
är nämndt-, icke af Riksdagen bifallet. I den skrifvelse af den 11 maj
1886, hvari Riksdagen hos Kungl. Maj:t gjorde anmälan därom, meddelade
Riksdagen emellertid, att den funnit det på pröfning beroende förslaget
om ersättning åt staten för vården af ecklesiastika boställsskogar,

sådant detsamma i statsrådsprotokollet den 11 december 1885 blifvit till
sina hufvuddrag angifvet, vara förtjänt af stor uppmärksamhet, dock att
vid blifvande pröfning af detsamma, sedan detaljerna hunnit utarbetas,
synnerligt afseende borde fästas därå, att församlingarnas rätt att från
ifrågavarande skogar erhålla virke till byggnader och reparationer å boställen
och kyrka tillräckligt tillgodosåges.

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse anbefallde Kung!.
Maj:t den 4 juni 1886 domänstyrelsen att vid afgifvande af det nya förslaget
till lönereglering för revirförvaltarna och skogsbetj aning en taga i
öfvervägande, hvad Riksdagen sålunda anfört, samt därvid jämväl utlåta
sig, huruvida i följd däraf eller eljest någon ändring kunde anses påkallad
i det förslag till reglering af de dåvarande skogsinspektörsbefattningarna,
som varit Riksdagen förelagdt.

Till fullgörande af de föreskrifter, som sålunda den 11 december
1885 och den 4 juni 1886 blifvit domänstyrelsen meddelade, afgaf nämnda
styrelse den 15 november 1886 underdånigt utlåtande och förslag, hvilket,
tillika med det förut omförmälda regleringsförslaget af den 30 oktober
1884, den 25 april 1887 underställdes Kungl. Maj:ts pröfning.

Därvid erinrade chefen för finansdepartementet, att i hufvudsak
skogsstatens dåvarande organisation var grundad på den reglering, som
ägde rum vid 1874 års riksdag, men att sedan dess statens skogsväsen vunnit
en ganska betydande utveckling. I sådant hänseende anfördes, bland annat,
att kronoparkernas areal, som år 1874 utgjorde 1,538,285.30 hektar, vid
1885 års utgång uppgick till 2,734,252.42 hektar, och att statsverkets
kontanta inkomster af skogarna — oberäknadt afkastning^! af utarrenderade
hemman och lägenheter — hvilka åren 1870—1874 i medeltal utgjorde
775,515 kronor 19 öre, under åren 1880—1885 i medeltal influtit
med 1,706,210 kronor 63 öre. För år 1886 uppgingo skogsmedlen till
1,711,211 kronor Öl öre.

De af departementschefen anförda siffror ådagalade, enligt hans uppfattning,
tydligt nog, i hvilken grad det arbete, som ålåg skogsstaten,
under de senare åren ökats. Om således redan i dåvarande förhållanden
anledning utan tvifvel förelåg att förbättra de löneförmåner, hvaraf skogsstatspersonalen
var i åtnjutande, blefve detta, efter hvad departements -

chefen höll före, i än högre grad påkalladt, om de förändringar i skogsförvaltningen
och skogsstatens organisation, hvilka domänstyrelsen ställt i
samband med en åsyftad löneförbättring, skulle komma till stånd.

Departementschefen erinrade vidare, att Kungl. Maj:t ålagt domänstyrelsen
uppgöra förslag, i syfte att statsverket för den omvårdnad, som
genom skogsstaten ägnades de ecklesiastika boställsskogarna, skulle beredas
någon ersättning, men icke under form af visst bidrag från de ecklesiastika
boställenas behållna afkastning, utan såsom godtgörelse för de till
skogsskötsel å dessa boställen hänförliga arbeten, som af skogsstaten
utfördes.

Enligt hvad departementschefen meddelade, hade domän styrelsen
i detta hänseende anfört, att, enär de ecklesiastika boställsskogarna
uppgingo till ett antal af 2,513 och innehöllo en areal af 326,084 hektar,
skogstjänstemännens och skogsbeteäningens tid komme att, företrädesvis i
landets södra och mellersta delar, i hög grad tagas i anspråk ej mindre för
särskilda skogsförrättningar och häraf föranledda resor, än ock, hvad tjänstemännen
beträffade, genom omfattande expeditionsgöromål, såsom för upprättande
af årliga afverknings och skogsodlings- in. fl. förvaltningsförslag
samt redovisningar m. ro. Det hade därför synts styrelsen önskligt, att
alla statsverkets utgifter för skogsstatens aflöning, i hvad de belöpte på de
ecklesiastika boställenas skogar, skulle inom viss gräns ersättas af dessa
boställens behållna skogsafkastning. Med tillämpning af de för regleringsförslagets
omarbetning angifva grunder syntes dock sådan ersättning
icke kunna ifrågasättas i vidsträcktare mån än för sådant arbete, som af
revirförvaltare och kronojägare genom särskild, förrättning å stället utfördes
och därför kostnaden kunde viss skog efter rese- och traktamentsräkning
påföras, hvaremot åt statsverket på denna väg ej kunde beredas
ersättning för skogsinspektöremas och jägmästarnas åligganden i öfrig!.
Till följd häraf måste de ecklesiastika skogarnas bidrag till skogsstatens
aflöning blifva väsentligt mindre, än hvad domänstyrelsen förut
beräknat.

Beträffande sättet för beräknande af godtgörelsen för jägmästares förrättningar
å ifrågavarande skogar både det synts styrelsen lämpligast, att
denna godtgörelse, i öfverensstämmelse med hvad i 1 och 4 §§ af gällande taxa

för skogsförrättningar den 12 november 1875 var stadgadt, komme att utgå
såsom reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente, med
iakttagande att resorna till förrättningsställen i samma ort, såvidt möjligt,
företoges i sammanhang. Om emellertid dessa ersättningar, såsom i statsrådsprotokollet
för den 11 december 1885 blifvit antydt, skulle tillfalla jägmästarna,
emot det att den för dem eljest ifrågasatta fasta aflöningen
minskades i mån, som ansåges motsvara den enhvar tillfallande ersättning,
skulle, såsom anställda försök att beräkna dessa kostnader utvisade,
äfventyras, att antingen jägmästarna genom för stor minskning i aflöningen
blefve lidande eller ock statsverket finge vidkännas större utgifter
för jägmästarnas lönande, än som, med hänsyn till dem tillfallande
inkomst från de ecklesiastika skogarna vore tillbörligt.

För att undvika dessa olägenheter hade domänstyrelsen hemställt,
att regleringen af jägmästarnas aflöning måtte få ske oberoende af deri
ersättning, som de ecklesiastika skogarna skulle komma att få vidkännas
för jägmästarnas arbeten å dessa skogar, samt att berörda ersättning, i
stället för att. tillfalla jägmästarna, finge direkt tillgodoföras statsverket
sålunda, att vid hvarje års bokslut skulle af influtna skogsmedel från de
ecklesiastika boställena, innan fördelning af behållna afkastningen ägde
rum mellan vederbörande boställshafvare och prästerskapets löneregleringsfond,
eller, om vid dylikt boställe virkesförsäljning under året icke ägt
rum eller försäljningsmedlen därtill vore otillräckliga, från de ecklesiastika
boställenas skogsfond till statsmedel omföras hvad som, efter behörig fördelning,
^ motsvarade kostnaden för de af jägmästare å berörda skogar
under aret utförda arbeten, å Indika för sådant ändamål jägmästarna
skulle hafva att till domänstyrelsen ingifva på resereglementet grundade
räkningar. Med ledning af vederbörandes uppgifter hade styrelsen beräknat
den summa, hvilken sålunda årligen skulle komma statsverket till codo
till lägst 22,800 kronor. ’

Vidkommande åter kronojägarnas förrättningar å de ecklesiastika skogarna
var i det ursprungliga förslaget afsedt, att kronojägarna till någon
förbättring i deras dåvarande inkomster skulle för dylika förrättningar få
uppbära dagarfvoden af 2 kronor 50 öre, hvilka arfvoden dock, under den
å gjorda förutsättningen att godtgörelse för skogsstatens åtgöranden å dessa

Löneregleringskommitténs bet. VI. „

skogar skulle komma statsverket till godo genom visst årligt tillskott al
samma skogars behållna afkastning, antagits böra utgå af reservationsanslaget
till skogsväsendet. Däri hade domänstyrelsen föreslagit endast
den ändring, att berörda dagarfvoden skulle, i stället för att utgå
från nyssnämnda anslag, påföras de ecklesiastika skogarna såsom en utgift
för skogsskötseln och utbetalas af inflytande skogsförsäljningsmedel eller, i
förekommande fall, af de ecklesiastika boställenas skogsfond. Beloppet af
den ersättning, som de ecklesiastika boställena eller dessa boställens skogsfond
sålunda skulle få vidkännas för kronojägarnas förrättningar, hade,
enligt hvad domänstyrelsen meddelade, af skogsinspektörerna beräknats till
omkring 10,000 kronor årligen.

Departementschefen ansåg sig böra förorda hvad domänstyrelsen hemställt
i den omhandlade frågan, endast med erinran, att, därest boställshafvare
skulle påfordra att själf få utföra skogsodlingsarbete, sådant
syntes icke kunna dåvarande boställshafvare för då löpande skogsindelningsperiod
förvägras, när fastställelsen å indelningsplanen innehöll, att
bostället bibehölls under boställshafvarens skötsel och vård.

1 sitt regleringsförslag hade domänstyrelsen utgått, bland annat,
från den förutsättning, att jägmästarnas rätt till ersättning för extra förrättningar
borde inskränkas. Styrelsen hade sålunda, enligt hvad departementschefen
påpekade, ansett, att rättigheten till särskild ersättning borde upphöra:

l:o vid utstämpling af kronans ekar och till master och spiror

användbar furuskog å mark af krononatur;

2;o vid utsyning af bok till husbehof å kronohemman eller boställe;

3:o vid utsyning af skadadt virke å allmänna hemmans skogar,

hvilka ej blifvit till ordnad hushållning indelade;

4:o vid utsyning och försäljning af sådant virke, som å indelad
skog till följd af eld- eller stormskada måste skyndsamt tillgodogöras
utan sammanhang med den ordinarie skogsafverkningen; samt

5:o då utsyning i de sex nordligaste länen ägde rum åt därtill
berättigade å kronohemman, nybyggen, stockfångstskogar, upplåtna till privilegierade
sågverk, oafvittrade skatte- och frälsehemman, vissa afvittrade
skattehemman med inskränkt dispositionsrätt öfver skogen, hemman emot
tillökning i mantal och ränta af öfverloppsinarker tillagda skogstrakter,

med skogsränta belagda och sålda öfverloppsmarker, skatte- och frälsehemman
i Sårna socken med Idre kapellag äfvensom i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, samt vid storskifte eller afvittring bildade allmänningar
i de norra länen.

Af dessa ersättningar voro endast de, som uppburos för ekutstämpling
samt för utsyningsåtgärder enligt punkten 5:o, af någon större betydenhet.
Statsverkets utgifter för ekutstämplingar uppgingo, enligt hvad
domänstyrelsen meddelat, till omkring 5,000 kronor årligen; och de utsyningsafgifter,
jägmästarna i de sex norra länen i de under punkten 5:o
berörda fall uppburit af dem, för hvilkas räkning utsyningen skedde, hade
under åren 1875—1884 i medeltal för år utgjort något mer än 42,000
kronor samt uppgingo år 1885 till 48,642 kronor 84 öre.

Departementschefen förklarade sig ense med domänstyrelsen därom,
att jägmästarna, likasom skogspersonalen i allmänhet, borde i möjligaste
mån ersättas med en efter deras arbete afpassad bestämd lön, och
han fann således icke något att erinra mot hvad styrelsen hemställt i fråga
om upphörande af omförmälda extra ersättningar. Han påpekade emellertid,
att, äfven efter indragning af nämnda extra ersättningar, en
del sådana komme att kvarstå, men att, efter hvad han inhämtat, dessa
afsågo — om ersättning för skogsindelningar, hvilka dåmera i allmänhet
uppdrogos åt extra jägmästare, undantogos — förrättningar, som mera
sällan förekoinmo och hvaraf någon afsevärd inkomst icke kunde beredas.

Domänstyrelsen hade vidare såsom grund för den föreslagna regleringen
uppställt, att rättigheten för jägmästare att åtaga sig skogsförrättningar
åt enskilda borde begränsas i enlighet med de bestämmelser,
styrelsen borde äga att därom meddela.

Det förslag till stat för skogsförvaltningen i orterna, domänstyrelsen
framställt i skrifvelse den 30 oktober 1884, hade styrelsen,
under förutsättning af godkännande till hvad senast hemställts rörande
sättet för godtgörande af skogsstatens åtgöranden å de ecklesiastika
skogarna, oförändradt framlagt i det underdåniga utlåtandet den 15 november
1886.

Såsom redan till 1886 års riksdag blifvit föreslaget, med framhållande
att det för skogsinspektörerna stadgade förbudet att åtaga sig skogsför -

rättningar åt enskilda borde blifva gällande äfven för öfverjägmästarna,
så var ock fortfarande afsedt,

att en hvar af öfverjägmästarna skulle i aflöning erhålla 4,800 kronor,
däraf 3,200 kronor såsom lön och 1,600 kronor såsom tjänstgöringspenningar,
med rätt att efter intjänta fem år erhålla ålderstillägg,å 600 kronor; samt

att respenningar, afsedda att motsvara de kontanta utgifterna för
fortskaffning och bostad under tjänsteresor, skulle anvisas åt öfverjägmästaren
i Norrbottens distrikt med 1,000 kronor, åt öfverjägmästarna i
Västerbottens, Mellersta Norrlands, Gäfle-Dala och Bergslagsdistrikten med
800 kronor till hvardera samt åt öfverjägmästarna i Östra, Västra, Smålands
och Södra distrikten med 700 kronor till enhvar, allt för år räknadt.

Därjämte var förutsatt, att, med hänsyn till den omfattande skriftväxling,
som komme att blifva förenad med öfverjägmästarbefattningarna,
&och det arbete med granskning af skogsindelningsplaner, som enligt
regleringsförslaget skulle öfverflyttas från domänstyrelsen på innehafvarna
af dessa befattningar, ett efter förhållandena i de särskilda distrikten
lämpadt årligt expensanslag skulle af reservationsanslaget till skogsväsendet
ställas till öfverjägmästarnas förfogande, att emot redovisning
användas till skrifbiträde och skrifmaterialier m. in.

Aflöningen för jägmästare var af domänstyrelsen föreslagen till
lägst 2,500 kronor, däraf 1,500 kronor i lön och 1,000 kronor i tjänstgöringspenningar,
hvartill skulle komma tre ålderstillägg å 500 kronor,
att uppbäras efter fem, tio och femton års väl vitsordad tjänstgöring.

De påfallande olikheter, som med hänsyn till tjänstgöringsområdets
utsträckning, kommunikationer, klimat och lefnadsomkostnader ägde rum
mellan, å ena sidan, reviren i de sex norra länen och särskildt de nordligare
bland dessa, samt, å den andra, reviren i det öfriga landet, äfvensom
den betydande minskning i inkomst, som indragningen till statsverket
af ut sy ningsafgifterna i Kopparbergs och de norrländska länen komme att
medföra för revirförvaltare i dessa orter, uppgående i vissa fall till 2,000
kronor och därutöfver för år, ansågos emellertid betinga, att aflöningen
för jägmästarna i de sex norra länen i allmänhet bestämdes något högre,
än för de öfriga, och äfven att gradationer vidtoges i de förras aflöning,
lämpade efter olika ortförhållanden.

Den olikhet i löneförmåner, som däraf påkallades, borde efter domänstyrelsens
åsikt lämpligast förläggas till tjänstgöringspenningarna; och
hade styrelsen på grund däraf föreslagit, att tjänstgöringspenningarna,
afsedda att för samtliga reviren i södra och mellersta delarna af landet,
ett revir i Kopparbergs och två revir i Gäfleborgs län, eller tillsammans
41 ievir, utgå med 1,000 kronor årligen, skulle, hvad angick öfriga revir,
bestämmas för 10 revir till 1,200 kronor, för 13 revir till 1,400 kronor
och för 10 revir till 1,600 kronor.

Jägmästarnas respenningar föreslog styrelsen i 27 revir till 600, i
24 revir till 500, i 18 revir till 400, i 3 revir till 300, i 1 revir (Gottlands)
till 200 och i 1 revir (Ölands) till 100 kronor.

I den fasta aflöningen för kronojägarna ifrågasatte styrelsen icke
annan förändiing, ån dels att förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar
skulle något jämkas, så att den förra blefve lika för alla
kronojägare och, där ortförhallanden påkallade högre löneförmåner, förhöjningen,
i likhet med hvad som iakttagits rörande jägmästarna, komme
att. falla på den del af aflöningen, som alltid uppbars af den verkligen
tjänstgörande, eller tjänstgörings- och respenningarna, dels ock att hyresersättning,
som icke vidare borde hänföras till lönen utan upptagas särskildt,
skulle tilläggas alla kronojägare, hvilka icke innehade boställen.
Denna hyresersättning skulle utgå med belopp, som kunde anses motsvara
de fördelar af boställslägenhet, hvilka icke plägade tagas i beräkning vid
uppskattning af kronojägarboställes afkomst för bestämmande af det löneafdrag,
innehafvaren fick vidkännas, eller den fria bostaden och i allmänhet
äfven bränsle.

I öfverensstämmelse härmed hade domänstyrelsen föreslagit, att för
kronojägare lönen matte bestämmas till 400 kronor samt tjänstgöringspenningarna,
om han var anställd i något af de sex nordligaste länen, till 150
kronor, men eljest till 100 kronor, att respenningar måtte få uppbäras af
kronojägare i de norrländska länen samt Kopparbergs och Värmlands län
med 100 kronor för år, äfvensom att enhvar kronojägare, som var i saknad
af boställslägenhet, skulle få uppbära hyresersättning med 100 kronor.

Någon annan tillökning i kronojägarnas löneinkomster skulle genom
detta förslag icke åstadkommas, än dels att respenningar, som dittills ut -

gått endast till kronojägare i de sex nordligaste länen, skulle tillkomma
äfven kronojägare i Värmlands län, dels att hyresersättningen för kronojägare,
hvilka redan uppburo sådan, skulle komma att från det dåvarande
beloppet, 50 kronor, höjas till 100 kronor och att dylik ersättning till
enahanda belopp skulle komma äfven de med boställslägenhet icke försedda
kronojägare till del, hvilka dittills icke varit i åtnjutande af hyiesersättning.

Domänstyrelsen hade emellertid framhållit, att det var af behof
vet påkalladt att därutöfver bereda krono] ägarpersonalen någon ökning i
inkomst. I detta syfte hade, på sätt redan antydts i fråga om skogsstatens
förrättningar å ecklesiastika skogar, kronojägare ansetts böra få
uppbära dagarfvode med 2 kronor 50 öre, då han efter jägmästares bestämmande
ledde afverkning, skogsodling eller annat arbete å allmän skog,
som icke stod under skogsstatens förvaltning. Enär dylika förrättningar
icke kunde i de nordligare länen, där boställen och utarrenderade kronoegendomar
voro färre till antalet, förekomma i samma omfattning som i
de sydligare, hade domänstyrelsen ansett kronojägare i Kopparbergs och
de norrländska länen böra. tilläggas enahanda dagarfvode af 2 kronor 50
öre, då han biträdde vid där förekommande utsyningsförrättning, för hvilken
utsyningsafgift erlades af enskilda.

Genom dessa dagarfvoden, hvilka, när förrättningen ägde rum å ecklesiastikt
boställe, syntes böra godtgöras antingen af dettas afkastning eller
af de ecklesiastika boställenas skogsfond, men eljest utgå af reservationsanslaget
till skogsväsendet, skulle, enligt i domänstyrelsen gjord beräkning,
en tillökning i inkomst beredas kronojägarna, växlande från lägre belopp
intill högst 120 kronor årligen.

I domänstyrelsens förslag ingick också, att återstående jägmästarboställen
borde indragas till statsverket, såvidt icke särskilda anledningar
påkallade deras bibehållande för skogsväsendet.

Bland de dåvarande kronojägarna innehade 100 boställslägenheter.
Med hänsyn till den svårighet, som för innehafvarna af dessa kronojägarbefattningar
skulle möta att i närheten af deras bevakningstrakter förhyra
lämplig bostad, hade det synts domänstyrelsen i allmänhet vara oundgängligen
af behofvet påkalladt, att dessa oftast obetydliga boställen bibehöllos
för sitt ändamål.

Beträffande det afdrag å aflöningen, innehafvare af boställe fick
vidkännas, var det en antagen regel, att detta afdrag skedde å själfva
lönen. Då emellertid en eller annan kronojägare innehade boställe af
den beskaffenhet, att uppskattade afkomsten däraf kunde förutsättas vid
ny uppskattning komma att öfverstiga kronojägarlönen, hade domänstyrelsen
funnit det böra stadgas, att i dylikt fall, då öfverskottet syntes
böra afräknas å tjänstgörings- och respenningarna, indelningshafvaren
skulle under ledighet vara skyldig att, jämte afstående af de tjänstgörings-
och respenningar, han ägde uppbära kontant, till vikarien utgifva
hvad som därutöfver erfordrades till fyllnad i det belopp, hvartill tjänstgörings-
och respenningarna enligt stat borde uppgå.

Hvad domänstyrelsen föreslagit rörande skogsstatens aflöningsförmåner
syntes departementschefen i allt väsentligt böra vinna godkännande.

Det var egentligen endast i ett hänseende han ansåg sig böra tillstyrka
en afvikelse från styrelsens förslag. Enligt detta hade nämligen
de ålderstillägg, hvilka skulle tillkomma öfverjägmästare och jägmästare,
varit afsedda att i deras helhet tilläggas tjänstinnehafvarens lön. En sådan
anordning ansåg departementschefen medföra olägenhet i så måtto, att,
om lönen, såsom styrelsen åsyftat, lades till grund för beräkningen af
pension vid tjänstemans afgång, pensionen höjdes utöfver hvad som kunde
anses nödigt. Departementschefen hemställde därför, att, på samma sätt
som iakttagits med jägmästarnas dåvarande ålderstillägg, tre fjärdedelar af
de i den föreslagna nya staten upptagna ålderstillägg för öfverjägmästarna
och jägmästarna måtte hänföras till lönen samt en fjärdedel anses såsom
tjänstgöringspenningar.

Det hade vidare förefallit departementschefen mindre lämpligt, att
kronojägare skulle innehafva boställe af den betydenhet, att afkomsten
öfverstege hans till 400 kronor föreslagna lön, då under sådant förhållande
hans uppmärksamhet möjligen skulle för jordbrukets skötande tagas i anspråk
mer, än som var nyttigt för tjänsten. Efter hvad departementschefen
inhämtat, kunde det emellertid endast i några få undantagsfall
förväntas, att kronojägarboställes afkomst skulle vid uppskattning kunna
upptagas till ett så högt belopp. När sådant inträffade, syntes det departementschefen
böra göras beroende af Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida

bostället borde för sitt ändamål bibehållas eller till statsverket indragas och
annan utväg vidtgaas för att bereda innehafvaren lämplig boställslägenhet.

I detta sammanhang torde böra omförmälas, att chefen för finansdepartementet
vid beräknandet af den ökade utgift, som, för skogsstatens
reglering på föreslaget sätt, skulle drabba statsverket, ansåg, att, då
häradsallmänning stod under skogsstatens förvaltning, ersättning för jägmästares
förrättningar därstädes skulle godtgöras statsverket i enahanda
ordning, som föreslagits beträffande jägmästares förvaltningsåtgärder å
ecklesiastika skogar.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,

att — under förutsättning att, på sätt angifvet blifvit, godtgörelse
för skogsstatens förvaltningsåtgärder å ecklesiastika skogar och häradsallmänningar
komme statsverket till godo och att vissa, jägmästarna då
tillkommande extra ersättningar upphörde att utgå eller, där de utgjordes
af enskilda, indroges till statsverket — godkänna föreslagen stat för skogsförvaltningen
i orterna och de villkor för den nya aflöningens åtnjutande,
hvilka i sammanhang därmed tillstyrkts;

att därjämte besluta, att de till jägmästare anslagna boställen, hvilka
Kungl. Maj:t icke funne böra för ändamålet eller eljest för skogsväsendet
bibehållas, skulle till statsverket indragas vid viss tidpunkt; dock med
iakttagande dels att indelningshafvare finge, om han så önskade, under
sin återstående tjänstetid och, med fardagsrätt enligt § 62 i den för skogsstaten
då gällande instruktion för sig eller stärbhus, fortfarande såsom
löneförmån åtnjuta sitt boställe mot det afdrag å den kontanta lönen, som
efter uppskattning kunde blifva bestämdt, dels ock att staten, då den från
vederbörande indelningshafvare eller hans stärbhus öfvertoge boställe, efter
värdering vid syn jämväl öfvertoge sådana å bostället befintliga, indelningshafvaren
tillhöriga åbyggnader, som vid synen ansåges vara för bostället
nyttiga; och

att vidare medgifva, att, därest löneregleringen icke kunde omedelbart
i alla dess delar genomföras, uppkommande behållningar å de nya
aflöningarna finge af Kungl. Maj:t disponeras för bestridande af aflöningen
för å gammal stat kvarstående löntagare.

I öfverensstämmelse med hvad chefen för finansdepartementet hemställt,
afgaf Kungl. Maj:t år 1887 till Riksdagen förslag till lönereglering
för skogsstaten. Detta förslag blef emellertid icke bifallet af Riksdagen.

CD CD CD

Den 15 oktober 1888 afgaf domänstyrelsen vidare utlåtande i ämnet.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1889 af sistberörda
utlåtande anförde chefen för finansdepartementet i anledning af uppkommen
fråga om statens rätt att fordra ersättning för dess befattning
med skogsvården å sådana ecklesiastika boställen, som voro församlingarnas
enskilda egendom, att han var ense med domänstyrelsen däruti,
att, då, enligt § 22 i förordningen angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket den 29 juni 1866, jämförd med § 15 i samma
förordning, regelbunden skogshushållning skulle införas å samtliga åt
ecklesiastikstaten anslagna boställsskogar, utan att skillnad därvid blifvit
gjord mellan de fall, då boställena anslagits af staten, och dem, då boställena
donerats af församlingarna eller af enskilda, och, enligt § 24
mom. 2 i åberopade författning, af boställsskogs afkastning skulle i främsta
rummet gäldas kostnaden för dess skötsel, hinder icke fanns för staten
att beräkna godtgörelse för de till skogsskötseln hörande arbeten, som
af skogsstaten å dessa boställen utfördes, för så vidt nämligen boställets
skogsafkastning öfversteg husbehofvet.

Om däremot boställsskogens afkastning icke lämnade öfverskott,
blef enligt departementschefens åsikt förhållandet ett annat. För detta
fall var i det 1887 års riksdag förelagda regleringsförslaget förutsatt, att
godtgörelsen för skogsstatens åtgärder skulle utgå af de ecklesiastika
boställenas skogsfond. Därvid förekom emellertid, att sådana ecklesiastika
boställen, som utgjorde någon viss församlings enskilda egendom,
icke lämnade bidrag till ifrågavarande fond. Då på Kungl. Maj:ts framställning
vid 1874 års riksdag medgafs, att från ecklesiastika boställen inflytande
försäljningsmedel för vissa besparade skogstillgångar, som icke kunde
anses tillhöra skogens reguljära årliga afkastning, skulle få af Kungl. Maj:t
disponeras till bekostande af skogsindelning och erforderliga skogsodlingsarbeten
å andra ecklesiastika boställsskogar, ansåg man sig nämligen icke
kunna till ett för församlingen främmande ändamål disponera öfver för Lönereglering

skommitténs bet. VI. 10

säljningsmedel från skog å boställe, som utgjorde församlings enskilda
egendom, hvarför från tillämpning af beslutet uttryckligen undantogos
boställen af sistnämnda slag.

Den på grund af Kungl, Maj:ts och Riksdagens nyssberörda beslut
bildade fond, som jämlikt kungl. bref den 31 mars 1876 erhållit benämningen
»de ecklesiastika boställenas skogsbinda, hade i öfverensstämmelse
därmed ej heller ansetts kunna anlitas för bekostande af skogsarbeten å
boställen, som tillhörde församling under enskild äganderätt. Det syntes
departementschefen icke heller då böra ifrågasättas att af fondens tillgångar
bestrida sådan kostnad för ifrågavarande boställen, för hvilka delaktighet
i fonden icke ägde rum. Däraf uppkom visserligen den oegentlighet, att,
medan kronan i allmänhet ansetts böra äga att tillgodoräkna sig ersättning
för de arbeten, som af skogsstaten utfördes å ecklesiastika boställen, ett
undantag från denna regel skulle uppkomma i fråga om sådana ecklesiastika
boställen, hvilka utgjorde viss församlings enskilda egendom och hvilka
icke lämnade virkesöfver skott till försäljning. Men då, enligt hvad domänstyrelsen
upplyst, af samtliga ecklesiastika boställen endast 68 med en
skogsareal af sammanlagdt 3,912 hektar tillhörde ifrågavarande kategori,
blefve undantaget icke af synnerlig betydenhet.

Såsom förut är antydt, ansåg departementschefen sig ej äga anledning
föreslå någon förändring i det Riksdagen år 1887 förelagda förslaget
till stat för skogspersonalen, utan hemställde, att detsamma måtte oförändradt
föreläggas näst därefter sammanträdande Riksdag. Denna hemställan bifölls
ock af Kungl. Maj:t.

1 skrifvelse den 16 maj 1889 meddelade Riksdagen, att vid granskning
af den af Kungl. Maj:t då föreslagna lönestaten Riksdagen funnit
där upptagna aflöningar i allmänhet motsvara hvad billigheten kräfde,
men i fråga om jägmästarna trott sig finna, att för dem ifrågasatts högre
löneförmåner än hvad, med hänsyn till dessa tjänstemäns verksamhet och
lefnadsförhållanden i öfrigt, kunde anses skäligt. Enligt Riksdagens åsikt
borde därför nedsättning ske i de för jägmästarna föreslagna a.flöningarna,
och denna syntes Riksdagen lämpligen kunna äga rum å ålderstilläggen,
sålunda, att jägmästare skulle äga rätt att åtnjuta allenast två ålderstillägg,

hvardera å 500 kronor, hvilka skulle inträda det första efter fem år och
det andra efter ytterligare fem år.

De bestämmelser i fråga om godtgörelse för skogsstatens förvaltningsåtgärder
å ecklesiastika skogar och häradsallmänningar samt beträffande
upphörande eller indragning till statsverket af vissa, jägmästarna då tillkommande
extra ersättningar, hvilka Kungl. Maj:t ansett böra utgöra förutsättning
för ett fastställande af den föreslagna lönestaten, hade Riksdagen
funnit böra från dess sida godkännas.

Mot hvad Kungl. Maj:t föreslagit i fråga om indragning till statsverket
af vissa, jägmästare då anslagna boställen samt rörande rätt för Kungl.
Maj:t att för visst ändamål disponera uppkommande behållningar å de nya
aflöningarna hade Riksdagen icke heller något att erinra.

Såsom å sid. 23 är omnämndt, aflat Kungl. Maj:t den 29 november
1889 skrifvelse till domänstyrelsen angående ny reglering af skogsstaten
m. m. Ur denna skrifvelse må i detta sammanhang anföras följande.

Kungl. Maj:t förklarade i densamma,

att kostnaden för skogsodling, som genom skogsstatens försorg verkställdes,
skulle å ecklesiastika och civila boställen, där skogsafkastningen
öfversteg husbehofvet, enligt § 24 af kungl. förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket den 29 juni 1866 bestridas
af skogsafkastningen, innan fördelning däraf mellan boställshafvaren, å
ena, och prästerskapets löneregleringsfond eller statsverket, å den andra
sidan, ägde rum, å ecklesiastika boställen, där skogsafkastningen antingen
icke lämnade öfverskott eller detta befanns vara för ändamålet otillräckligt
och bostället icke utgjorde viss församlings enskilda egendom eller blifvit
till församlingen doneradt, gäldas af de ecklesiastika boställenas skogsfond,
samt å civila boställen, hvilkas afkastning icke öfversteg husbehofvet,
äfvensom å utarrenderade kronoegendomar utgå af reservationsanslaget till
kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet;

att för förrättning, som i och för skogsodling eller afverkning af jägmästare
verkställdes å ecklesiastik boställsskog, godtgörelse skulle, utom
i det fall att bostället utgjorde viss församlings enskilda egendom eller
blifvit till församlingen doneradt och icke lämnade virkesöfverskott, i
öfverensstämmelse med §§ 1 och 4 i taxan på arfvode för skogsförrättnin -

gar den 12 november 1875 utgå med reseersättning och dagtraktamente
enligt gällande resereglemente; och skulle i fråga om dessa förrättningar
iakttagas, att resor till förrättningsställen i samma ort, såvidt möjligt, företoges
i sammanhang;

att godtgörelsen för nyssnämnda förrättningar, å hvilken jägmästarna
skulle uppgöra och till domänstyrelsen insända behöriga räkningar, icke
fick af jägmästarna uppbäras, utan skulle statsverket tillgodoföras; för
hvilket ändamål domänstyrelsen ägde att vid hvarje års bokslut af influtna
skogsmedel från de ecklesiastika boställena, innan fördelning af behållna
af kastningen ägde rum mellan vederbörande boställshafvare och prästerskapets
löneregleringsfond, eller, om vid dylikt boställe virkesförsäljning
under året icke ägt rum eller försäljningsmedlen voro för ändamålet otillräckliga,
från de ecklesiastika boställenas skogsfond till statsmedel omföra
hvad som, efter behörig fördelning, motsvarade kostnaden för de af jägmästarna
å berörda skogar under året verkställda förrättningar;

att kronojägare, då han på jägmästares order biträdde med afverkning,
skogsodling eller annat arbete å ecklesiastikt boställes skog, som icke
stod under skogsstatens förvaltning, skulle, utom i det fall att bostället
utgjorde viss församlings enskilda egendom eller blifvit till församlingen
doneradt och icke lämnade virkesöfverskott, äga att därför åtnjuta dagarfvode
med 2 kronor 50 öre; och skulle dessa dagarfvoden, i likhet med
kostnaden för skogens skötsel, gäldas af skogens afkastning eller, i händelse
skogen icke lämnade öfverskott eller detta icke var för ändamålet tillräckligt,
af de ecklesiastika boställenas skogsfond; samt

att för förrättning, som af jägmästare verkställdes å häradsallmänning,
hvilken stod under skogsstatens förvaltning, ersättning skulle utgå
med reseersättning och dagtraktamente samt statsverket tillgodoföras af
häradsallmänningens afkastning i den ordning, som i § 10 af förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 29 juni 1866
fanns föreskrifven.

Hvad angick jägmästares rätt till ersättning för extra förrättningar,
förklarades, att rätt för jägmästare till särskild ersättning skulle upphöra

l:o vid utstämpling, på grund af kungl. brefvet den 9 december
1870, af kronans ekar och till master och spiror användbar furuskog å

mark af krononatur, vare sig till enskildas behof eller till försäljning för
kronans räkning,

2:o vid utsyning af bok till husbehof å kronohemman eller boställe,
enligt kungl. bref vet den 12 april 1873,

3:o vid utsyning, jämlikt kungl. brefvet den 19 augusti 1873, af
skadadt virke å allmänna hemmans skogar, hvilka ej blifvit till ordnad
hushållning indelade,

4:o vid utsyning och försäljning, enligt särskilda af Kungl. Maj:t
meddelade beslut, af sådant virke, som å indelad skog till följd af eldeller
stormskada måste skyndsamt tillgodogöras utan sammanhang med
den ordinarie skogsafverkningen, samt

5:o då — på grund af förordningen den 18 september 1874 angående
utsyning och försäljning af skögsalster i Kopparbergs och de
norrländska länen samt kungl. brefvet den 26 maj 1882, förordningen den
29 juni 1866 angående dispositionsrätten till skogen å vissa skattehemman,
kungl. brefvet sistnämnda dag angående dispositionen af vissa öfverloppsmarker,
stadgan den 30 maj 1873 om afvittring i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, kungl. brefvet den 27 juni 1879 angående grunderna
för afvittring och storskifte i Särna socken med Idre kapellag samt
kungl. brefven den 21 april 1882 och den 12 september 1884 angående
grunderna för förvaltningen af Pajala och Arvidsjaurs allmänningar — utsyning
i de sex nordligaste länen ägde rum åt därtill berättigade å
kronohemman, nybyggen, stockfångstskogar, upplåtna till privilegierade
sågverk, oafvittrade skatte- och frälsehemman, vissa afvittrade skattehemman
med inskränkt dispositionsrätt öfver skogen, hemman emot tillökning
i mantal och ränta af öfverloppsmarker tillagda skogstrakter, med skogsränta
belagda och sålda öfverloppsmarker, skatte- och frälsehemman i Särna
socken med Idre kapellag äfvensom i Väster- och Norrbottens läns lappmarker,
samt vid storskifte eller afvittring bildade allmänningar i de norra länen.

Beträffande de under 5:o omförmälda utsyningsafgifter förordnades,
att dessa afgifter skulle från och med 1890 års början indragas till statsverket
och ingå bland dess skogsmedel.

Vidare fastställde Kungl. Maj:t följande lönestat för skogsstaten att
gälla från och med den 1 januari 1890:

		Lön.	Tjänst- görings-	Summa.
			penningar.
i öfverjägmästare............		3,200	1,600	4,800	(Efter 5 år kan aflöningen
8 d:o ............		25,600	12,800	38,400	\| höjas med 600 kronor.
1 jägmästare.............		1,500	1,600	3,100
9 d:o .............		13,500	14,400	27,900
1 d:o ............. 12 d:o .............		1,500 18,000	1,400 16,800	2,900 34,800	Aflöningen kan höjas efter 5 år med 500 kronor och 1 efter 10 år med ytter-ligare 500 kronor.
1 d:o ............. 9 d:o .............		1,500 13,500	1,200 10,800	2,700 24,300
1 d:o .............		1,500	1,000	2,500
40 d:o .............		60,000	40,000	100,000
1 kronojägare 1 1 . . . . i i de sex norra länen< 128 d:o \| \| . . . 1 d:o 1 ; mellersta och södra) • 133 d:o J delarna af landet (		400	150	550	)
	51.200 400 53.200	19,200 100 13,300	70,400 500 66,500	1 Där boställslägenhet sak-\ nas, utgår hyresersätt-ning med 100 kronor.
Summa	245,000	134,850	879,350
Respenningar:
1 öfverjägmästare........1,000	—	—	—	—
4 d:o .... (800 kr.) 3,200	—	—	—	—
4 d:o .... (700 » ) 2,800 27 jägmästare......(600 > ) 16,200	—	—	_	—
24 d:o ......(500 > ) 12,000	—	-	—	—
18 d:o ......(400 » ) 7,200	—	—	—	—
3 d:o ......(300 > ) 900	—	—	—	—
1 d:o ......(200 > ) 200	—	—	—	—
1 d:o ......(100 > ) 100	—	—	—	—
134 kronojägare......(100 > ) 13,400	—	—	—	57,000
Hyresersättning:
163 kronojägare (100 kr.).........		—	—	16,300
Summa kronor	—	—	452,650

Innehar jägmästare eller kronojägare boställe, skall boställets uppskattade afkomst afgå å indelnisigshafvarens
lön och, om boställsafkastningen öfverstiger denna, till öfverskjutande beloppet å tjänstgörings-
och respenningarna, med skyldighet i sistnämnda fall för indelningshafvaren att under ledighet
till vikarien kontant utgifva hvad som erfordras till tjänstgörings- och respenningarnas fyllande till
de i staten upptagna belopp.

Vidkommande de särskilda föreskrifter, hvilka kunde finnas erforderliga
för tillämpning af den nya staten, förklarades, bland annat,

att för öfverjägmästare uppförda respenningar skulle utgå i Norrbottens
distrikt med 1,000 kronor, i Västerbottens, Mellersta Norrlands,
Gäfle-Dala och Bergslagsdistrikten med 800 kronor samt i Östra,
Västra, Smålands och Södra distrikten med 700 kronor;

att af de för jägmästare i staten uppförda tjänstgöringspenningarna
jägmästarna i Gällivare, Luleå, Jockmocks, Norra Piteå, Norra Arvidsjaurs,
Södra Arvidsjaurs, Norra Lycksele, Södra Lycksele, Asele och Särna revir
skulle åtnjuta 1,600 kronor, jägmästarna i Pajala, Tärendö, Kalix, Råneå,
Södra Piteå, Arjeplogs, Skellefteå, Norsjö, Degerfors, Fredrika, Norra
Ångermanlands, Södra Ångermanlands och Österdalarnes revir 1,400 kronor,
jägmästarna i Torneå, Burträsks, Mellersta Ångermanlands, Medelpads, Norra
Jämtlands, Västra Jämtlands, Östra Jämtlands, Härjedalens, Västra Hälsinglands
och Västerdalarnes revir 1,200 kronor samt jägmästarna i öfriga
fyrtioett revir 1,000 kronor; samt

att för jägmästare uppförda respenningar skulle utgå i Pajala,
Tärendö, Torneå, Kalix, Gällivare, Råneå, Luleå, Jockmocks, Norra Piteå,
Södra Piteå, Norra Arvidsjaurs, Södra Arvidsjaurs, Arjeplogs, Skellefteå,
Norsjö, Burträsks, Degerfors, Fredrika, Norra Lycksele, Södra Lycksele,
Asele, Norra Jämtlands, österdalarnes, Särna, Älfdals, Stockholms och
Eksjö revir med 600 kronor, i Norra Ångermanlands, Mellersta Ångermanlands,
Södra Ångermanlands, Medelpads, Västra Jämtlands, Härjedalens,
Norra Hälsinglands, Västra Hälsinglands, Gestriklands, Västerdalarnes, Arvika,
Karlstads, Örebro, Ombergs, Finspångs, Kinda, Vartofta, Marks,
Svältornas, Bohus, Tjusts, Blekinge-Ahus, Ängelholms och Hallands revir
med 500 kronor, i Östra Jämtlands, Kopparbergs, Askersunds, Köpings,
Västerås, Enköpings, Örbyhus, Olands, Gripsholms, Nyköpings, Vadsbo,
Slättbygds, Dalslands, Kalmar, Jönköpings, Västbo, Sunnerbo och Värends
revir med 400 kronor, i Kinne, Hunnebergs och Malmöhus revir med 300
kronor, i Gottlands revir med 200 kronor och i Ölands revir med 100 kronor.

I afseende å kronojägarnas aflöning skulle iakttagas, att de i staten
för 134 kronojägare uppförda respenningar till belopp af 100 kronor för
hvar skulle tillkomma de kronojägare, hvilka vore förlagda i de norr -

llindska länen samt Kopparbergs och Värmlands län; hvarjemte Kungl.
Maj:t fann godt medgifva,

att kronojägare, förutom då han i ofvan omförmälda fall utförde
arbete å ecklesiastik boställsskog, som ej stod under skogsstatens förvaltning,
skulle äga att uppbära dagarfvode af 2 kronor 50 öre jämväl då
han efter jägmästares bestämmande ledde afverkning, skogsodling eller
annat arbete å annan allmän skog, som icke stod under skogsstatens förvaltning,
eller i Kopparbergs och de norrländska länen biträdde vid utsyningsförrättningar,
för hvilka utsyningsafgift erlades af enskilda,

samt att dessa dagarfvoden, hvilka för förrättningar å ecklesiastika
boställen skulle gäldas i den ordning förut var stadgadt, fingo utgå af
reservationsanslaget till skogsväsendet;

och förklarades jämväl, att, då kronojägarbefattning var vakant
eller innehafvare af sådan befattning åtnjöt ledighet för sjukdom, den,
som förordnades att under tiden uppehålla befattningen, skulle äga att
uppbära full krono]ägaraflöning, hyresersättning, där sådan förekomme,
jämväl däri inbegripen, samt att hvad för ändamålet erfordrades utöfver
tjänstgöringspenningarna fick af domänstyrelsen förskjutas af de till dess
disposition i landtränterierna innestående skogsmedel, med skyldighet för
styrelsen att årligen hos Kungl. Maj:t till ersättande anmäla de sålunda
förskjutna beloppen.

Beträffande de åt skogsstaten upplåtna boställen förordnades,
att sju uppräknade jägmästarboställen, hvilkas innehafvare kvarstodo
på den gamla staten, skulle vid dåvarande innehafvarnas afgång från tjänsten
till statsverket indragas, dock med iakttagande att boställshafvare finge för
sig eller stäi''bhus åtnjuta fardagsrätt jämlikt § 62 af kungl. instruktionen
för skogsstaten af den 19 november 1869, samt att staten, då den från
boställshafvare eller hans stärbhus öfvertog boställe, efter värdering
vid syn jämväl öfvertoge sådana å fastigheten befintliga, boställshafvaren
tillhöriga åbyggnader, som vid synen ansåges vara för fastigheten
nyttiga,

att jägmästarbostaden Visingsborg med tillhörande löningsjord i
Eksjö revir fick af domänstyrelsen för skogsväsendets räkning utarrenderas,
dock att dåvarande indelningshafvaren ägde att under sin återstå -

ende tjänstetid och med fardagsrätt för sig eller stärbhus fortfarande bibehålla
bostället mot det afdrag å den kontanta lönen, som efter ny uppskattning
kunde varda bestämdt,

att öfriga förut omnämnda jägmästarb oställen skulle bibehållas, med
skyldighet för boställshafvare att å den kontanta lönen vidkännas afdrag,
som beträffande boställe, som innehades af jägmästare, hvilka ingått på
den nya staten, blefve efter ny uppskattning fastställdt,

att de åt skogsbetjänte upplåtna boställen och bostadslägenheter
skulle, där ej i särskilt fall annorlunda blefve af Ivungl. Maj:t förordnadt,
för sitt dåvarande ändamål bibehållas, med skyldighet för innehafvarna att
efter uppskattning, som redan blifvit eller vid först inträffande ledighet
blefve bestämd, å de kontanta löneförmånerna vidkännas afdrag för boställsafkomsten
enligt den fastställda staten,

att på domänstyrelsen finge ankomma att, under förbehåll af dåvarande
indelningshafvares lagliga rätt, i sammanhang med bevakningstrakternas
reglering emellan kronojägarna, dem emellan fördela de för
• dem afsedda boställen och lägenheter,

att, därest vid inträffad ledighet kronojägarboställe skulle befinnas
såsom sådant obehöfligt eller olämpligt eller boställets afkomst vid uppskattning
beräknas uppgå till högre belopp än 400 kronor, frågan om boställets
disponerande skulle underställas Kungl. Maj:ts pröfning,

att för bestämmande af det afdrag å den kontanta aflöningen, jägmästare
eller kronojägare enligt staten skulle vidkännas för boställsafkastning,
boställets afkomst skulle uppskattas i enahanda ordning, som ägde
rum vid arrendevärdering för utbjudande på arrende af kronans jordbruksdomäner,
med skyldighet för vederbörande länsstyrelse att insända
det vid förrättningen förda protokoll jämte eget utlåtande till domänstyrelsen,
som därefter skulle äga att fastställa det belopp, hvartill boställsafkomsten
borde å aflöningen afgå,

att, intill dess afkomst af boställslägenhet blifvit på dylikt sätt bestämd,
löneafdraget skulle, därest ej för särskildt fall annorlunda förordnades,
utgå med belopp, motsvarande boställslägenhetens afkastning och
ränta enligt då gällande stat, samt

Lönereglering skommitténs bet. VI. 11

1890 års

riksdag.

att på pröfning framdeles finge bero, om och efter hvilken tid ytterligare
förnyad uppskattning af boställslägenhets afkastning borde vid ombyte
af indelningshafvare äga rum.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 29 oktober 1889, angående anslagsbehofvet
för skogsväsendet år 1891, erinrade domänstyrelsen, att den beslutade
omorganisationen af skogsstaten utgick från den förutsättning,
att ej mindre än 11 jägmästartjänster skulle indragas och med dem
förenade göromål fördelas på återstående befattningar, att på en stor mängd
skogar de hufvudsakligaste arbetena för skogsskötseln, som förut ålegat
boställshafvare och arrendator, skulle ombesörjas af jägmästarna, samt
att de sistnämnda tillkommande, inom åtskilliga revir rätt betydliga ersättningar
för vissa förrättningar skulle upphöra att till dem utgå och, då
ersättningarna af enskilda gäldades, indragas till statsverket.

Under nyssnämnda förhållanden hade, anförde styrelsen vidare, verkan
af de utaf Riksdagen vidtagna ändringarna i den af Kungl. Maj:t föreslagna ^
nya lönestaten blifvit vida större, än vid första betraktandet skulle kunnat antagas.
Äfven om aflöningen, enligt den af Riksdagen beslutade nya staten, för
yngre jägmästare i sådana revir, där de extra ersättningarna förut uppgått till
endast mindre belopp, innebar en skälig förbättring af deras villkor, kunde
flertalet af jägmästarna ej sägas komma i åtnjutande af någon afsevärd löneförbättring.
Af ordinarie i tjänst varande jägmästare hade också ej färre
än 18 förklarat sig önska kvarstå på gammal stat. De flesta bland dessa,
eller 15, voro stationerade i landets södra och mellersta delar, men dåraf
kunde ej slutas, att den nya staten ställde sig förmånligare för de norrländska
jägmästarna. Dessa hade — för att undgå den ofördelaktiga ställning,
som måste uppstå därigenom, att utsyningsersättningarna, af hvilka hämtats
väsentligt bidrag för utkomsten, äfven vid kvarståendet å gammal stat
komme att utan afsevärdt vederlag åt tjänstemännen indragas till statsverket
— så att säga tvungits att ingå på den nya staten, ehuru aflöningen
enligt denna, efter det tredje ålderstilläggets borttagande, för dem ställde sig
ofördelaktigare än gamla statens med inberäkning af utsyningsersättningarna.

Styrelsen hemställde, att för näst sammanträdande Riksdag måtte
framläggas förslag om beviljande åt jägmästare af ytterligare ett ålders -

tillägg å 500 kronor att under de villkor i Girigt, som blifvit bestämda för
ålderstilläggens åtnjutande, tillgodokomma jägmästare efter intjänta femtonår.

Kungl. Maj:t gjorde vid 1890 års riksdag framställning härom, och
blef denna bifallen, enligt hvad Riksdagens skrifvelse den 20 maj 1890
n:r 56) gifver vid handen.

Vid föredragning den 13 januari 1896 af sjunde hufvudtiteln tillhörande
regleringsfrågor berörde departementschefen äfven frågan om ersättning
för uppehållande af kronojägarbefattning under vakans eller tjänstledighet,
och erinrade han, att enligt kungl. brefvet den 29 november 1889,
angående ny reglering af skogsstaten m. m., den ändring vidtagits i förutvarande
bestämmelser i ämnet, att rätten för tillförordnad kronojägare till
fyllnadsarfvode utöfver tjänstgörings- och respenningar inskränktes till
fall af vakans eller ordinarie tjänstinnehafvares ledighet för sjukdom.

Hvad angick uppkommet spörsmål om beredande af medel till bestridande
af ifrågavarande fyllnadsersättningar syntes det departementschefen, att,
på sätt ock domänstyrelsen och statskontoret tillstyrkt, en åtskillnad borde
göras mellan de ersättningar, som påkallades af vakans i kronojägarsysslan,
och dem, som föranleddes af ordinarie tjänstinnehafvares ledighet för sjukdom.

Beträffande de förra ansåg departementschefen Kungl. Maj:t vara oförhindrad
att för deras bestridande använda den för sysslan i stat anvisade
aflöning, som i annat fall skulle ingå till hufvudtitelns allmänna besparingar.
Till bestridande af kostnaderna för fyllnadsersättningar åt vikarierna
under ordinarie tjänstinnehafvares ledighet för sjukdom hade föreslagits
att anlita reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet i allmänhet. Detta förslag syntes departementschefen
böra vinna godkännande. Riksdagens medgifvande till denna användning
af reservationsanslaget ansågs emellertid böra inhämtas.

Enligt skrifvelse den 11 maj 1896 (n:r 46) medgaf Riksdagen,
att af nämnda anslag skulle få utgå hvad som, utöfver de med kronojägarbefattning
förenade tjänstgöringspenningar, erfordrades för att åt
den, som förordnades att uppehålla sådan befattning under tid, då befattningens
innehafvare åtnjöt ledighet för sjukdom, bereda full kronojägaraflöning,
hyresersättning, där sådan förekom, jämväl däri inbegripen.

1896 års
riksdag.

1900 års

riksdag.

Föreskrifter uti ifrågavarande ämne meddelades sedermera af Kung!.
Maj:t i skrifvelse till domänstyrelsen den 29 maj 1896 (transumt i bihang
till svensk författningssamling n:r 91).

I underdånig skrifvelse den 1 november 1897 framlade domänstyrelsen
förslag om förbättring af kronojägarnas aflöningsvillkor.

Styrelsen erinrade i sådant hänseende, att vid skogsstatens senaste
reglering kronojägarnas förutvarande aflöningsvillkor i hufvudsak bibehöllos
oförändrade. Enligt styrelsens uppfattning kunde det emellertid ej förnekas,
att skogsstatens vid nämnda reglering utvidgade befattning med vissa
allmänna skogar, jämte utvecklingen i öfrigt inom skogsväsendet, tagit
kronojägarnas tjänstgöring i anspråk i större mån, än man vid regleringen
kunnat antaga, så att äfven de lediga mellantider, dessa förut merendels
kunde ägna åt enskildt arbete och förvärf, upptagits af tjänstegöromål.
Den ersättning för dessa ökade göromål, som med de kronojägarna i vissa
fall tillkommande dagarfvodena afsetts, hade ej på långt när uppgått till det
vid regleringen beräknade beloppet. Ehuru de af kronojägarna inom de sydligare
distrikten, som innehade tillräckligt stora boställen, eller de få
kronojägare inom de norra orterna, som hade egna hemman, i det hela
voro i en jämförelsevis bättre ställning än de, som med den alltför
knappa aflöningen skulle bestrida alla utgifter för uppehället, hade dock
flertalet haft mycket svårt att draga sig fram, och den misstämning bland
personalen, som detta förhållande framkallat, hade tagit sig uttryck i en
af ett flertal kronojägare till styrelsen ingifven framställning om en förbättrad
aflöning.

Såväl jägmästarna som öfverjägmästarna, hvilka i anledning däraf
blifvit hörda, hade, med vitsordande af den dåvarande aflöningens otillräcklighet,
förordat en förhöjning med ett belopp af i allmänhet omkring
400 kronor, fördeladt på lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg samt,
i några af de sydligare distrikten, jämväl respenningar; och hade af skogstjänstemännen
tillika såsom en följd af den dåvarande ringa aflöningen
framhållits, att bland de från skogsskolorna utgående lärjungarna de dugligaste
och mest lämpliga företrädesvis sökte befattning i enskildas tjänst,
där de hade större utsikt att finna sin bergning.

Beträffande den omständigheten att kronoj ägarnas inkomst af dagarfvode
n icke motsvarat hvad man beräknat, ansåg sig domänstyrelsen till en
början böra framhålla, att ett ej obetydligt antal kronojägare, till följd af
beskaffenheten af deras tjänstgöring uteslutande å kronoparker eller under
skogsstatens förvaltning ställda skogar, alls icke eller endast undantagsvis
uppburit några dagarfvoden, samt att de af kronojägarna, hvilka
blifvit delaktiga af dagarfvoden, i medeltal ej bekommit mer än knappa
40 kronor om året. Anledningen därtill kunde till en del sökas ej mindre
däri, att ett stort antal mera betydande skogar till utarrenderade egendomar
i mån af deras arrendeledighet äfvensom ecklesiastika skogar blifvit
ställda under skogsstatens förvaltning, hvarigenom kronojägaren gått miste
om rätten till dagarfvode för något som helst arbete å dessa skogar, än äfven
däri, att genom begränsning ••med afseende å arten af de arbeten, för hvilka
dagarfvoden skulle utgå, dessa utfallit för ett färre antal dagar. Vid de
utsyningsförrättningar i de norra orterna, för hvilka dagarfvode utbetalades,
hade i många fall de ordinarie kronojägarna icke kunnat biträda, enär
dessa utsyningar ofta af assistenter utförts samtidigt med jägmästarnas kronoparkutsyningar,
vid hvilka den ordinarie kronojägaren utan ersättning biträdde.

Men oafsedt dessa förhållanden, hvilka haft en viss inverkan på aflöningens
storlek, fann styrelsen med hänsyn till de ökade anspråk, som
ställdes på kronojägarna, hvilkas pålitlighet, nit och duglighet voro viktiga
faktorer för skogsförvaltningens framgång, den dåvarande aflöningen
vara alltför knappt tilltagen. Styrelsen ansåg sig desto mindre kunna underlåta
framlägga förslag till densammas förhöjning, som en sådan var påkallad ej
allenast af omsorgen om de dåvarande kronojägarnas nödtorftiga utkomst,
utan äfven af omtanke om personalens framtida rekrytering med dugligt folk.

Vid jämförelse med de löneförmåner, som tillkomme skogvaktare eller
timmertummare i enskild tjänst, borde dock enligt styrelsens åsikt framhållas,
att kronojägares fastare ställning och deras pensionsrätt inverkade till förmån
för statens tjänst och att aflöningen därför kunde sättas något lägre för kronojägare.
Styrelsen ansåg af denna anledning, att kronojägaraflöningen ej behöfde
ökas med så stort belopp, som skogstjänstemännen föreslagit, utan borde
ställas så, att en fast ökning af 200 kronor lades på tjänstgöringspenningarna,
hvarigenom vikariers anskaffande under tjänstledighet underlättades,

och att dagarfvoden ej allenast bibehölles, utan jämväl utsträcktes därhän,
att dessa arfvoden kunde utgöra skälig ersättning för tjänstgöringen utom
hemtrakten, hvilken tjänstgöring företrädesvis var förenad med särskilda utgifter
och af mera ansträngande beskaffenhet. Styrelsen höll före, att de
kronojägare, som voro anställda i mycket begränsade och med boställe
förenade bevakningstrakter å kronoparkerna i landets sydliga delar, kunde
vara ersatta med då utgående lön 400 kronor samt 300 kronor i tjänstgöringspenningar
eller i allt 700 kronor, men att däremot de, som under
långa tider måste å från hemmet aflägsna skogar biträda vid, leda eller
utföra särskilda, arbeten, voro i behof af en särskild godtgörelse.

I fråga om sådan godtgörelse för tjänstgöring, som kräfde bortovaro
från hemvistet, både förslag väckts därom, att reseersättning, ehuru till
olika belopp för skilda bevakningstrakter, skulle tillerkännas kronojägarna
i södra Sverige liksom de i de norra orterna anställda, men då svårigheter
skulle uppstå att rätt afväga dessa ersättningar och godtgörelse enligt räkning
af flera anledning:;!* ej syntes lämplig, ansåg styrelsen ersättningen
fortfarande böra utgå efter enkel dagberäkning för de tider, då efter
jägmästarens order kronojägaren tjänstgjorde utom hemtrakten. Kostnaderna
för fortskaffande! vid längre afstånd med häst blefve visserligen därigenom
ej direkt ersatta, men syntes mera sällan förekomma.

Äfven hade blifvit ifrågasatt, att dagarfvodena skulle borttagas och
ersättas med ytterligare förhöjning i den fasta aflöningen, men därigenom
ginge, enligt styrelsens åsikt, förlorad den sporre, som båge uti denna ersättning
för den besvärligare tjänstgöringen utom hemtrakten, och en sådan ytterligare
förhöjning i den fasta aflöningen, om den ej blefve lika för alla, hvilket
vore obehöflig!, skulle blifva svår att bestämma med tillbörlig noggrannhet.

Såsom styrelsen vidare anförde, kunde en befogad invändning mot
grunden för dagarfvodens utgående enligt dittills gällande bestämmelser
föras, den nämligen, att då dagarfvode utbetalades allenast för arbete å
under skogsstatens förvaltning ej stående skogar, ehuru detta var af alldeles
enahanda beskaffenhet som å skogar under skogsstatens förvaltning, dessa
senare kunde blifva sämre vårdade eller åtminstone mindre besökta än de
af förra slaget, samt att, å andra sidan, i samma mån som kronojägarens
tid upptogs med den intensivare skötseln å större skogar, som ställdes

under skogsstatens förvaltning, möjligheten minskades för honom att
intjäna dagarfvoden. Fastsloge man däremot den grunden, att dagarfvodet
skulle vara en ersättning för kostnader, utgifna för kosthållning
och logis utom hemmet m. m., samt för den större ansträngning, som
måste blifva förenad med arbete på mera aflägsna skogar af bägge
slagen, syntes alla invändningar mot denna traktamentsersättning böra bortfalla.
Men om det med traktamentsersättning afsedda syftet skulle vinnas,
måste densamma utgå jämväl för arbeten å kronoparker och andra under
skogsstatens förvaltning ställda skogar, allenast dessa voro belägna utom
kronojägarens hemtrakt, hvars omfattning naturligen måste till gränsen bestämmas.
Styrelsen hade utgått från den åsikten, att alla skogstrakter
inom 5 kilometer i rak sträckning från kronojägarens bostad skulle hänföras
till detta område, och det borde då ej möta någon svårighet att bestämma,
hvilka skogar eller skogstrakter folio inom eller utom denna gräns,
helst som afgörandet däraf underlättades af kartor. Det borde tillkomma
öfverjägmästaren i distriktet att efter kronojägarboställets läge eller kronojägarens
bostad inom bevakningstrakten utfärda noggranna föreskrifter om
hvilka skogar i sådant afseende skulle räknas ligga inom gränsen; och någon
ovisshet kunde sedermera därom ej uppstå, såvida ej kronojägaren ombytte
bostad, hvilken dock kunde af styrelsen bestämmas, därest dess läge
funnes vara olämpligt.

Dagarfvodena skulle dock ej utgå för andra förrättningar och arbeten,
än som af jägmästaren bestämdes uti skriftlig order på sätt då
skedde; och kornme alltså annan tjänstgöring, såsom patrullering, icke att
särskild! ersättas, ej heller då utgående ersättning för förrättningar å utarrenderade
egendomar inom hemtrakten att utbetalas, hvaremot å andra
sidan ersättning rättvisligen borde utgå för arbeten å äfven under skogsstatens
förvaltning ställda ecklesiastika skogar, hvarigenom boställshafvares
rätt ej kornme att på något sätt beröras. Till många af de på kronoparkerna
i södra delarna af landet stationerade kronojägarna kornme dagarfvoden
efter detta förslag liksom tillförene sällan eller aldrig att utgå,
hvaremot full säkerhet vunnes därför, att för dem såväl i södra som i norra
delarna af landet, hvilka hade vidsträckta bevakningsområden och ett större
antal skogar på långa afstånd, dagarfvoden kornme att utgöra en skälig

ersättning för deras arbete. Då en begränsning af denna dock syntes
nödvändig, hade styrelsen efter beräkning af de tider, hvilka vore lämpliga
för skogsodlingsarbeten samt kunde vara behöfliga för utsyning med
flera arbeten, i hvilka kronojägare deltogo, ansett antalet dagar, för hvilka
arfvode utginge, böra begränsas till 60 för hvarje kronojägare, så att
dennes ersättning komme att uppgå till högst 150 kronor, ehuru att döma
efter förutvarande förhållanden medelersättningen ej syntes komma att
uppgå till mer än högst 100 kronor.

Någon förhöjning i lön eller pension ansåg styrelsen däremot icke
vara behöflig, likasom styrelsen fann en förhöjning i aflöningen medelst ålderstillägg
vara mindre lämplig, enär förhöjningen var lika oumbärlig i kronojägarens
yngre, verksammare år som under den mera framskridna åldern.

Styrelsen hemställde,

dels att kronoj ägares dåvarande tjänstgöringspenningar måtte ökas
med 200 kronor, så att kronojägare i de sex norra länen erhölle 350 och
kronojägare i öfriga delar af landet 300 kronor i tjänstgöringspenningar,

dels ock att de i kungl. brefvet den 29 november 1889 meddelade
bestämmelser rörande kronojägares dagarfvoden måtte erhålla följande
förändrade lydelse, nämligen:

Kronojägare äger, när han på jägmästares order biträder med, utför
eller leder afverkning, skogsodling eller annat arbete såväl å alla
ecklesiastika skogar, hvilka ej här nedan särskilt omförmälas, som ock å
sådana öfriga allmänna skogar, hvilka äro belägna på ett afstånd öfverstigande
5 kilometer i rak sträckning från hans bostad, äfvensom när han,
likaledes efter jägmästares bestämmande, i Kopparbergs och de norrländska
länen biträder vid utsyningsförrättningar, för hvilka utsyningsafgifter erläggas
af enskilda, att därför åtnjuta dagarfvode under högst 60 dagar
för hvarje kalenderår med 2 kronor 50 öre, att gäldas på sätt, som om
bestridande af kostnader för skogsskötsel finnes stadgadt, och, i fråga om
sistnämnda utsyningsförrättningar, från skogsväsendets reservationsanslag;
dock under iakttagande, att från ofvanstående bestämmelser äro undantagna
arbeten å sådan ecklesiastik skog, som utgör viss församlings enskilda
egendom eller blifvit till församlingen donerad och icke lämnar
virkesöfverskott.

Domänstyrelsens ifrågavarande skrifvelse föredrogs inför Kungl. Maj:t
den 14 januari 1898 af chefen för finansdepartementet. Denne ansåg sig
emellertid då ej böra ingå i närmare pröfning af styrelsens förslag. Detta
berodde dock icke därpå, att han ville bestrida behöfligheten af en förbättring
i kronojägarnas lönevillkor, utan hade sin grund i skäl, som å
sid. 31 här ofvan blifvit af kommittén berörda.

Förslaget upptogs af domänstyrelsen åter i skrifvelse den 25 november
1899, med de jämkningar och tillägg däri, som ändrade tidsförhållanden
befunnits påkalla.

Styrelsen meddelade därvid, att i en af 227 kronojägare inlämnad
ansökning framhållits det bekymmersamma i kronojägarnas ekonomiska
ställning och behofvet af en snar löneförbättring, i hvithet hänseende
framställts såsom önskningsmål, att aflöningen måtte höjas till ett belopp
af sammanlagdt 1,750 kronor, däri inberäknadt ersättning för hyra,
resor och dagtraktamente. Vid öfverläggning därom med öfverjägrnästarna
hade af dem anförts, att de i ansökningen framställda önskemålen
visserligen voro öfverdrifna, men att å andra sidan ur det allmännas
synpunkt det var af synnerlig vikt, att kronojägarnas löneförmåner voro
tillräckliga för deras utkomst och afpassade efter den tjänstgöring, som
å olika orter ålåg dem. Med hänsyn därtill och i betraktande af den
prisstegring å lifsförnödenheter, som inträdt efter afgifvandet af 1897
års förslag, hade af öfverjägrnästarna enhälligt uttalats den meningen,
dels att tjänstgöringspenningarna borde höjas för kronojägare i de sex
norra länen äfvensom i Värmland, där förhållandena ansågos närmast
lika dem i Norrland, till 600 kronor och för kronojägare i öfriga delar
af landet till 500 kronor, hvarförutom ansetts önskvärd!, att ett ålderstillägg
af 100 kronor bereddes samtliga kronojägare efter fem års väl
vitsordad tjänstgöring, dels ock att den tid, under hvilken dagarfvoden
skulle få beräknas i enlighet med 1897 års förslag, borde utsträckas till
80 dagar samt arfvodet utgå i de sex norra länen äfvensom i Värmland
efter 3 kronor och i öfriga delar af landet med 2 kronor 50 öre för dag.

Enligt domänstyrelsens mening borde visserligen kronojägarnas aflöning
ökas utöfver hvad styrelsen i 1897 års förslag hemställt, så att
kronojägare erhölle utsikt till en så pass tryggad ställning, att den unge Lönereglering

slcommitténs bet. VI. 12

färligen motsvarade hvad som i enskildas eller bolags tjänst stod med
kronojägare någorlunda likställda personer till buds. Men å andra sidan
fann styrelsen hvarken lämpligt eller behöfligt, att aflöningen sattes så
högt, som i förenämnda ansökning blifvit ifrågasatt. Äfven öfverjägmästarnas
förslag syntes styrelsen böra jämkas sålunda, att det ifrågasatta
ålderstillägget uteslötes, hvaremot, hvad tjänstgöringspenningarna och dagarfvodena
beträffade, styrelsen ansåg öfver] äginästarnas förslag vara väl
afvägdt och lämpadt efter förhållandena inom de olika orterna. Ökningen
af tjänstgöringspenningarna uteslöt emellertid icke behofvet däraf,
att under vakans eller tjänstinnehafvarens sjukdom vikarien finge uppbära
full kronojägaraflöning, på sätt stadgadt var. Hvad dagarfvodena
angick, skulle dessa efter maximitiden uppgå till respektive 240 och 200
kronor i de särskilda landsdelarna. Att döma efter förutvarande förhållanden
syntes dock ersättningen i medeltal ej komma att uppgå till mer
än högst respektive 160 kronor och 133 kronor.

Vid ärendets föredragning den 13 januari 1900 anförde chefen för
finansdepartementet för egen del, att redan vid tiden för 1889 års reglering
kronojägarnas aflöningsförmåner enligt stat befunnos väl knappt tilltagna,
och att, i syfte att i någon mån förbättra dem, kronojägarna medgafs i
sammanhang med regleringen rätt att i vissa fall uppbära dagarfvode af
2 kronor 50 öre för arbete, som af dem verkställdes. Dessa dagarfvoden
kunde emellertid icke anses hafva i någon nämnvärd grad bidragit till att
bereda kronojägarna ökning i deras inkomster. Att något åtgjordes för
att förbättra kronojägarnas aflöningsvillkor, fann departementschefen vara
af bjudande nödvändighet påkalladt; och då domänstyrelsens förslag i fråga
om ökning af kronojägarnas tjänstgöringspenningar i de sex norra länen
och i Värmland till 600 kronor och i öfriga delar af riket till 500 kronor
syntes tillgodose de anspråk, som i detta afseende skäligen kunde uppställas,
ansåg departementschefen detta förslag böra vinna godkännande.

Under erinran vidare att i sammanhang med nyssnämnda förslag
domänstyrelsen äfven hemställt, att den tid, under hvilken dagarfvoden
skulle få beräknas, måtte utsträckas till 80 dagar samt dagarfvodena i
de sex norra länen äfvensom i Värmland höjas från 2 kronor 50 öre
till 3 kronor, och att kronojägarna därjämte skulle äga uppbäi’a dagarfvode

för arbete äfven å andra skogar, än dem, för hvilka denna rätt då var dem
medgifven, uttalade departementschefen den mening, att, enär med de
dåvarande dagarfvodena afsågs att bereda kronojägarna full godtgörelse
för deras arbete, men detta med hänsyn till då rådande arbetspris i de
norra orterna icke kunde anses där blifva fallet med dagarfvodets dåvarande
belopp, departementschefen icke hade något att anmärka mot att
dagarfvodena höjdes på sätt domänstyrelsen föreslagit. Hvad åter beträffade
den ifrågasatta utsträckningen af kronojägarnas rätt att uppbära
dagarfvoden, syntes det departementschefen däremot kunna invändas, att
enligt domänstyrelsens förslag kronojägarna skulle erhålla särskild godtgörelse
äfven för arbete, som af dem verkställdes å skogar, som stodo
under kronans omedelbara disposition, och således för arbete, som tillhörde
deras tjänst och för hvilket de finge anses godtgjorda genom den dem å
stat anvisade aflöningen. Därvid borde dock, enligt departementschefens
åsikt, beaktas, att dagarfvodena i detta fall hufvudsakligen skulle hafva
till ändamål att hålla kronojägarna skadeslösa för de särskilda utgifter, som
voro förenade med en längre tids uppehåll å kronoskogar, belägna på långt
afstånd från deras hemvist; och då dessa dagarfvoden således icke kunde
betraktas såsom någon tillökning i kronojägarnas egentliga aflöningsförmåner,
utan fastmer borde anses äga karaktären af traktamenten, syntes
berörda invändning icke böra tillerkännas någon afgörande betydelse.

Med anledning af Kung!. Maj:ts, i öfverensstämmelse med departementschefens
hemställan, vid 1900 års riksdag gjorda framställning uti
ifrågavarande hänseende, meddelade Riksdagen i skrifvelse den 9 maj
nämnda år, att den af Ivungl. Maj:t föreslagna förhöjningen af tjänstgöringspenningarna
för kronojägarna syntes Riksdagen väl stor, och att
Riksdagen föreställde sig, att, därest tjänstgöringspenningarna bestämdes i
de sex norra länen och Värmland till 400 kronor samt i öfriga delar af
landet till 300 kronor, den förbättring i kronojägarnas löneförmåner, som
af omständigheterna otvifvelaktigt påkallades, blefve i hufvudsak beredd.
Men därjämte hade Riksdagen för att ytterligare tillgodose kronojägarna
och i ofrigt främja deras kvarstannande i tjänsten ansett dem böra beredas
förmånen af ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem års val vitsordad
tjänstgöring, hvilket ålderstillägg dock icke syntes böra medräknas i lönen,

utan, till undvikande af en utaf förhållandena icke föranledd ökning i
pensionen, utgå såsom tjänstgöringspenningar. Vid förhöjningen i kronojägarnas
aflöningsförmåner ansåg Riksdagen emellertid böra fästas det villkor,
att de skulle vara underkastade de förändrade pensionsbestämmelser,
som framdeles kunde varda stadgade.

Beträffande utsträckningen af den tid, under hvilken krön oj ägare
skulle få beräkna dagarfvode, fann Riksdagen fullgiltiga skäl därför icke
vara förebragta, utan ansåg densamma böra bibehållas vid 60 dagar.

Vidkommande åter frågan om rätt för kronojägarna att uppbära
dagarfvode för visst arbete äfven å andra skogar än dem, för hvilka denna
rätt då var medgifven, och således för arbete å de skogar, hvilka stodo under
kronans omedelbara disposition, hade Riksdagen däremot icke något att erinra,
dock under förutsättning att arfvode icke utgick för arbete å skogstrakter,
som ligga inom 10 kilometer i rak sträckning från kronojägarens bostad.

Hvad däremot angick dagarfvodets belopp, hade Riksdagen, som
icke ansett någon förändring böra vidtagas i fråga om det för kronojägarnas
arbete på ecklesiastika boställen, andra allmänna under skogsstatens
förvaltning ej ställda skogar och enskilda skogar dittills bestämda,
föreställt sig, att det då ifrågasatta arfvodet för arbete å de skogar, som stodo
under kronans omedelbara disposition, var öfver höfvan högt. Enligt hvad
departementschefen anfört i detta ämne, hade ifrågavarande dagarfvoden
hufvudsakligen till ändamål att hålla kronojägarna skadeslösa för de särskilda
utgifter, som voro förenade med en längre tids uppehåll å kronoskogar,
belägna på långt afstånd från deras hemvist, och kunde dagarfvodena
således icke betraktas såsom någon tillökning i kronojägarnas
egentliga aflöningsförmåner, utan borde fastmer anses äga karaktären af
traktamenten. Men vid sådant förhållande ansåg Riksdagen dessa dagarfvoden
skäligen icke böra bestämmas till högre belopp än till 1 krona 50 öre
i de sex norra länen och Värmland samt till 1 krona i ölriga delar af landet.

I skrifvelse till domänstyrelsen den 1 juni 1900 blef sedermera, i
fråga om kronojägares dagarfvoden, af Kungi. Maj:t förklarad!, att kronojägare
må äga att, utom i de fall, som omförmälas i kungl. brefvet den 29
november 1889 angående ny reglering af skogsstaten m. in., uppbära dagarfvode
jämväl när han på jägmästares order biträder med, utför eller leder

afverkning, skogsodling eller annat arbete å kronopark eller annan, under
skogsstatens förvaltning ställd skog, med iakttagande dock att i detta fall
arfvodet icke må uppbäras för arbete å skogstrakt, som ligger inom 10 kilometer
i rak sträckning från kronojägarens bostad, och utgår med allenast en
krona 50 öre i de sex norra länen och Värmland samt en krona i öfriga delar
af landet, äfvensom att dagarfvode må af kronojägare åtnjutas under sammanlagdt
högst 60 dagar för hvarje kalenderår; och skulle ifrågavarande
dagarfvoden gäldas på sätt om bestridande af kostnader för skogsskötseln
finnes stadgadt.

Såsom ofvan är nämndt, tillädes vid 1900 års riksdag kronojägarna
förmånen af ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem års väl vitsordad tjänstgöring,
hvilket ålderstillägg dock skulle utgå såsom tjänstgöringspenningar.

Hos Kungi. Maj:t gjordes sedermera af 223 kronojägare framställning
om vidtagande af sådan åtgärd, att den kronojägare efter afskeds erhållande
tillkommande pension, då 400 kronor, måtte bestämmas till 600
kronor, hvilken pensionsförhöjning sökandena ansågo lämpligen kunna ernås
genom ändring af förhållandet mellan kronojägares tjänstgöringspenningar
och lön, en ändring, som ock skulle komma kronojägare till godo, då han
under sin tjänstetid råkade att insjukna. Efter domänstyrelsens och statskontorets
hörande, föreslog Kungl. Maj:t vid 1905 års riksdag, att det
kronojägare tillkommande ålderstillägg å 100 kronor måtte ingå i deras
aflöning såsom lön i stället för såsom tjänstgöringspenniogar.

Enligt skrifvelse den 4 april 1905 (n:r 53) blef detta af Riksdagen
beviljadt, dock med villkor att, intill dess ny allmän författning angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å aflöningsförmånerna
för kronojägarna skulle — hvad beträffade dem, som därefter antogos,
ovillkorligen och beträffande redan anställda, därest de före 1906 års ingång
förklarat sig villiga att ingå på ifrågavarande lönereglering — afgå
och åt statsverket besparas ett belopp af 15 kronor.

Oafsedt ofvan omförmälda förhöjningar för kronojägare samt medgifvandet
af ett tredje ålderstillägg för jägmästare hafva aflöningsförmånerna
för den förvaltande och den bevakande skogspersonalen icke sedan

1905 års
riksdag.

1889 års reglering undergått någon annan förändring än att för jägmästaren
i Arjeplogs revir tjänstgöringspenningarna vid 1900 års riksdag
höjdes från 1,400 till 1,600 kronor. För de nya tjänstemannabefattningar,
hvilkas inrättande medgafs vid 1899, 1900 och 1902 årens riksdagar,
bestämdes aflöningsförmånerna i öfverensstämmelse med de gällande,
nämligen — ålderstillägg oberäknade — för en ny öfverjägmästartjänst i
Norrland lön 3,200, tjänstgöringspenningar 1,600 och respenningar 800
kronor, för eu jägmästare i Grönbo revir tjänstgöringspenningar 1,000 och
respenningar 400 kronor, för en jägmästare i Bjurholms revir tjänstgöringspenningar
1,400 och respenningar 600 kronor, för en jägmästare i Klotens revir
tjänstgöringspenningar 1,200 och respenningar 500 kronor samt för elfva
jägmästare i Norrland och en jägmästare i Kopparbergs län tjänstgöringspenningar
1,600 och respenningar 600 kronor, hvarjämte för alla nu nämnda jägmästare,
såsom för öfriga förutvarande dylika, lönen skulle utgöra 1,500 kronor.

Med de ändringar och tillägg, som vidtagits i afseende å den år
1889 fastställda lönestaten, ter sig för närvarande aflöningsstaten för ordinarie
tjänstemän och betjänte vid skogsstaten sålunda:

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Summa.
1 öfverjägmästare.............	3,200	1,600	4,800
9 d:o .............	28,800	14,400	43,200
1 jägmästare...............	1,500	1,600	3,100
22 d:o ...............	33,000	35,200	68,200
1 d:o ...............	1,500	1,400	2,900
12 d:o ...............	18,000	16,800	34,800
1 d:o ...............	1,500	1,200	2,700
10 d:o ...............	15,000	12,000	27,000
1 d:o ...............	1,500	1,000	2,500
41 d:o ...............	61,500	41,000	102,500
1 kronoj ägare ^ i de sex norra länen och \|	400	400	800
217 d-o \| Värmland.......\|	86,800	86,800	173,600
1 d:o \| I > i öfriga delar af landet <	400	300	700
163 d:o J b \	65,200	48,900	114,100
Säger kr.	318,300	262,600	580,900

(Efter 5 år kan aflöningen
( höjas med 600 kronor.

Aflöningen kan höjas efter
5 år med 500 kronor
och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor
samt efter 15 år med än
ytterligare 500 kronor.

Efter 5 år kan lönen
i höjas med 100 kronor.
> bär boställslägenhet
saknas, ntgår hyresersättning
med 100 kronor.

Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Summa.
		580,900
		74,900
		23,800
—	—	679,000

Transport kr.

Respenningar:

1 öfverjägmästare . . . .	......1,000
5 d:o . . . .	. (ä 800 kr.) 4.000
4 d:o . . . .	. (ä 700 > ) 2,800
40 jägmästare......	. (ä 600 > ) 24,000
25 d:o ......	. (ä 500 > ) 12,500
19 d:o ......	. (ä 400 ») 7,600
3 d:o ......
1 d:o ......	...... 200
1 d:o ......	...... 100
218 kronojägare......	. (ä 100 kr.) 21,800

Ryresersättning:

kronojägare..........(ä 100 kr.)

Summa kronor

Innehar jägmästare eller kronojägare boställe, skall boställets uppskattade afkomst afgå å
indelningshafvarens lön och, om boställsafkastningen öfverstiger denna, till öfverskjutande beloppet å
tjänstgörings- och respenningarna, med skyldighet i sistnämnda fall för indelningshafvaren att under
ledighet till vikarien kontant utgifva hvad som erfordras till tjänstgörings- och respenningarnas fyllande
till de i staten upptagna belopp.

En sammanställning af gällande bestämmelser rörande kronojägare
tillkommande dagarfvoden gifver vid banden, att kronojägare äger
uppbära sådant arfvode under sammanlagdt högst 60 dagar för hvarje
kalenderår:

när han på jägmästares order biträder vid afverkning, skogsodling
eller annat arbete å ecklesiastikt boställes skog, som icke står under skogsstatens
förvaltning, utom i det fall, att bostället utgör viss församlings
enskilda egendom eller blifvit till församlingen doneradt och icke lämnar
virkesöfverskott,

när han efter jägmästares bestämmande leder afverkning, skogsodling
eller annat arbete å annan allmän skog, som icke står under skogs -

statens förvaltning, eller i Kopparbergs och de norrländska länen biträder
vid utsyningsförrättningar, för Indika afgifter erläggas af enskilda; samt

när han på jägmästares order biträder med, utför eller leder afrakning,
skogsodling eller annat arbete å kronopark eller annan under skogsstatens
förvaltning ställd skog; dock att i detta fall arfvodet icke må
uppbäras för arbete å skogstrakt, som ligger inom 10 kilometer i rak

sträckning från kronojägarens bostad;

och utgår arfvodet i de första fallen med 2 kronor 50 öre för dag
och i det sista fallet med 1 krona 50 öre för dag i de sex norra länen
och Värmland samt med 1 krona för dag i öfriga delar af landet.

Här må slutligen omförmälas, att jägmästaren i Jönåkers revir
kvarstår på äldre stat och att detta haft till följd, att den redan ar 1889
beslutade inskränkningen af antalet revir inom Södermanlands lån från tre
till två ej kunnat genomföras, hvadan alltså hela antalet revir i riket tills
vidare utgör 90, i stället för de i gällande stat uppförda 89. 24 krono jägare

hafva icke ingått på villkoret för den vid 1905 års riksdag medgifna
förändringen beträffande kronoj ägares ålderstillägg.

No gällande villkor för åtnjutande af de med
ordinarie befattning vid skogsstaten förenade

aflöningsförmåner.

Då år 1889 ny lönestat fastställdes för skogsstaten, stadgades, enligt
hvad kungl. kungörelsen den 29 november 1889 (bihang till svensk författningssamling
n:r 91) utvisar, följande villkor för åtnjutande af de i
nämnda lönestat upptagna aflöningsförmåner för tjänstemän och betjänte,
nämligen:

att innehafvare af befattning vid skogsstaten skall vara underkastad
såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden
som ock den reglering af tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven; att

med ordinarie tjänst vid nämnda stat icke må förenas annan tjänst
å rikets, riksdagens eller kommuns stat, med undantag af befattning vid
skogsläroverk eller såsom domänintendent, och ej heller annan tjänstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen
vid skogsstaten, dock att tjänsteman, som vid den nya löneregleringens
inträdande innehade tjänst utom nämnda stat, fick densamma bibehålla,
så länge den icke var för tjänstgöringen vid denna stat hinderlig;

att öfverjägmästare alldeles icke och jägmästare endast inom de gränser,
domänstyrelsen bestämmer, äger åtaga sig skogsförrättningar åt enskilda
;

att de med hvarje befattning förenade tjänstgörings- och respenningar
få uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare verkligen tjänstgjort,
men skola för den tid, han varit från tjänstgöring befriad, utgå till den,
som tjänsten förrättat;

Lönereglering skommitténs bet. VI.

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, äger uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskild! uppdrag, kan förpliktas
att under ledigheten, utöfver sina tjänstgörings- och respenningar, afstå
så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt;

att tidpunkten för åtnjutande af det öfverjägmästare tillerkända ålderstillägg
likasom det åt jägmästare medgifna första ålderstillägget skall inträda
fem år efter befattningens tillträdande, under villkor att innehafvaren
under mer ån fyra femtedelar af denna tid själf bestridt sin egen
eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst, och att hans tjänstgöring
därunder varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas, samt med
iakttagande att den högre aflöningen ej får tillträdas förrän vid början
af kalenderåret näst efter det år, då den stadgade tjänsteåldern blifvit
uppnådd; och borde härvid tillgodoräknas öfverjägmästare den tid, han
före den nya statens utfärdande varit förordnad till skogsinspektör,
och jägmästare den tid, han likaledes före den nya statens utfärdande
enligt nådigt förordnande uppehållit skogsinspektörsbefattning eller
skogsinspektörs jägmästartjänst eller jägmästare än st, som under afbidan
på skogsstatens omreglering icke blifvit med ordinarie innehafvare
besatt;

att andra ålderstillägget får af jägmästare tillträdas efter ytterligare
fem år under enahanda villkor, som gälla, beträffande det första ålderstillägget; att

af ålderstillägg tre fjärdedelar skola räknas till lönen och en
fjärdedel anses såsom tjänstgöringspenningar;

att skogstjänsteman eller skogsbetjänt skall, då han uppnått sextiofem
lefnads- och minst trettiofem tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad
lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå,
Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen, där det tillkommer denna att afskedet
utfärda, dock obetaget dels att låta med afskedet anstå, därest och så länge
den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i tjänsten kvarstå, dels
ock att, i händelse af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd, uppå an -

sökning gifva skogstjänsteman eller skogsbetjänt afsked vid uppnådda
sextio lefnads- och trettio tjänstår.

De sålunda stadgade aflöningsvillkoren öfverensstämma med hvad
Kung!. Maj:t föreslog Riksdagen, undantagandes i två hänseenden. Den
ena skiljaktigheten bestod däri, att Kungl. Maj:t för jägmästarna föreslagit
tre ålderstillägg, men Riksdagen beviljat endast två. Den andra
skiljaktigheten gällde frågan om pensionsåldern för tjänstemän och betjänte
vid skogsstaten, hvilken ålder af Kungl. Maj:t föreslagits till 60 lefnadsoch
minst SO tjänstår.

I sistnämnda hänseende anfördes i Riksdagens skrifvelse den 16 maj

1889 (n:r 68), att den för skogspersonalen föreslagna pensionsåldern syntes
Riksdagen inträda väl tidigt, i ill stöd för hvad i fråga om rätten för
skogstjänsteman att erhålla pension å allmänna indragningsstaten föreslagits
hade visserligen i statsrådsprotokollet anförts, att sådana bestämmelser
som de ifrågavarande voro gällande för afvittringslandtmätare, provinsialläkare
och statens landtbruksingenjörer, med hvilka skogstjänstemännen i
afseende på tjänstgöringens ansträngande beskaffenhet vore likställda. Då
emellertid, enligt Riksdagens förmenande, skogstjänstemännens arbete, ehuru
ansträngande, icke syntes med nödvändighet fordra samma låga pensionsålder,
som för nyssnämnda tre tjänstemannaklasser var bestämd, samt
skogspersonalens pensionsrätt å allmänna indragningsstaten för det dåvarande
inträdde först vid uppnådda 70 lefnads- och SO tjänstår eller, i händelse
af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd, vid 65 lefnads- och vid
pass 40 tjänstår, hade Riksdagen ansett skogspersonalens pensionsålder i
sammanhang med löneregleringen lämpligen kunna bestämmas till 65 lefnads-
och 35 tjänstår, dock med stadgadt undantag för skogstjänsteman
eller skogsbetjänt, som begärde afsked på grund af sjuklighet eller försvagadt
hälsotillstånd.

Då sedermera — med anledning af Kungl. Maj:ts framställning till

1890 års riksdag —- utöfver de i då gällande lönestat för skogsstaten
uppförda två ålderstillägg för jägmästare, att utgå det ena efter fem och
det andra efter tio års väl vitsordad tjänstgöring, blef i samma stat för
bemälda tjänstemän uppfördt ett tredje ålderstillägg, att utgå efter femton

100

års så beskaffad tjänstgöring, skedde detta under enahanda villkor i öfrig!,
som för åtnjutande af de redan medgifna ålderstilläggen voro bestämda
(jfr kungl. kungörelsen den 6 juni 1890, bihang till svensk författningssamling
n:r 38).

På förslag af Kungl. Maj:t medgaf Riksdagen, enligt skrifvelse den
19 maj 1892 (n:r 68), dels att jägmästare må i fråga om rätt till ålderstillägg
räkna sig till godo den tid, han innehaft befattning såsom direktör
eller lektor vid skogsinstitutet, föreståndare för statens skogsskola eller
underlärare vid Ombergs skogsskola, vare sig befattningen innehafts på
grund af konstitutorial eller, i följd af fråga om skogsläroverks reglering,
endast på kungl. förordnande, dels ock att första gradens tjänsteman hos
domänstyrelsen, som vinner anställning såsom jägmästare, eller jägmästare,
som vinner anställning såsom första gradens tjänsteman hos domänstyrelsen,
må för ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna sig den tid, han ägt att
för samma ändamål räkna sig till godo vid den förut innehafda tjänsten;
allt under de villkor i öfrigt, som stadgas i kungl. kungörelserna af den
10 november 1882, den 29 november 1889 och den 6 juni 1890. Af de
sålunda åberopade kungörelserna afser den förstnämnda villkoren för
åtnjutande af de från 1883 års början fastställda löneförmånerna för
domänstyrelsen.

Beträffande medgifvande! i det sistnämnda hänseendet torde böra
erinras, att detsamma var föranledt af en framställning från domänstyrelsen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 3 februari 1891. Styrelsen hade
däri påpekat önskvärdheten däraf, att förflyttning af tjänstemän mellan
styrelsen och skogsstaten måtte i någon mån underlättas. För styrelsen,
såsom utöfvande ledningen af den praktiska skogshushållningen i orterna,
måste det, enligt styrelsens åsikt, vara af nytta att vid sig fästa personer,
som under tjänstgöring såsom jägmästare förvärfvat praktisk erfarenhet i
detta afseende, medan, å andra sidan, vunnen insikt om ärendenas behandling
inom centralstyrelsen måste blifva fruktbringande efter förflyttning
till skogsstaten. En sådan förflyttning vore emellertid för tjänstemannen
föga lockande, så länge den blefve för honom ekonomiskt förlustbringande
därigenom, att den tid, som för ålderstilläggs beräknande intjänats

101

i förutvarande befattning, icke komme honom till godo i den nya tjänsten.
Styrelsen erinrade ock, att jämlikt gällande bestämmelser de hos styrelsen
i första graden anställda tjänstemännen voro i afseende å aflöningen närmast
likställda med jägmästarna.

Vid 1899 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att jägmästare måtte i
fråga om rätt till ålderstillägg få räkna sig till godo den tid, hvarunder
han innehaft befattning såsom statens skogsingenjör.

Enligt skrifvelse den 14 maj 1899 (n:r 66) medgaf Riksdagen detta,
dock endast för tiden efter det Kungl. Maj:ts beslut därom blefve meddeladt.
Detta skedde genom kungl. bref den 26 maj 1899.

Sedermera lämnade dock, i anledning af framställning från Kungl.
Maj:t, Riksdagen, jämlikt skrifvelse den 29 april 1902 (n:r 54), medgifvande
därtill, att tre särskilda jägmästare tingo för bestämmande af dem i
egenskap af jägmästare från och med år 1902 tillkommande rätt till
ålderstillägg räkna sig till godo den tid de tjänstgjort såsom skogsingenjörer.

I det föregående är omnäinndt, att vid 1900 års riksdag kronojägarna
medgafs ett ålderstillägg. I afseende å detta bestämdes då, att det skulle
utgå efter fem års väl vitsordad tjänstgöring, men hafva egenskapen af
tjänstgör ing spenning ar; hvarjämte vid förhöjningen i kronojägarnas aflöningsförmåner
i detta och i annat hänseende fastades det villkor, att de
skulle vara underkastade de förändrade pensionsbestämmelser, som framdeles
kunde varda stadgade.

Sedermera blef, såsom ock förut är omförmäldt, vid 1905 års riksdag
medgifvet, att det kronojägare tillkommande ålderstillägget finge ingå
i deras aflöning såsom lön, dock med villkor af visst belopps afdrag å
kronojägares aflöningsförmåner och besparing åt statsverket, intill dess ny
allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension
trädt i kraft.

Såsom kungl. kungörelsen den 26 april 1905 (svensk författningssamling
n:r 20) utvisar, har, på framställning af Kungl. Maj:t, Riksdagen med -

102

gifvit, att rätt till tjänstårsberäkning för åtnjutande af ålderstillägg må
tillkomma öfverjägmästare för den tid, under hvilken han varit direktör
för skogsinstitutet.

I detta sammanhang torde ock böra erinras om kungl. kungörelsen
den 31 mars 1900 (svensk författningssamling n:r 17), hvarigenom är
förordnadl, att den, som efter sistnämnda dag utnämnes till befattning,
med hvilken följer rätt till pension från allmänna indragningsstaten, skall
vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som
kunna varda stadgade.

103

Skogs i ngen] oren

Vid 1874 års riksmöte väcktes af enskild motionär förslag därom,
att Riksdagen, för anställande af skogsingenjörer till enskilda skogsägares
tjänst, måtte för år 1875 ställa till Kungl. Maj:ts disposition ett förslagsanslag
af 15,000 kronor samt anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta tillse
det i skogsvetenskapen kunniga och erfarna personer därför blefve förordnade,
mot åtnjutande af samma aflöning och reseersättning samt öfriga
förmåner, hvilka då voro bestämda för i statens tjänst anställda landtbruksingenjörer,
och att Kungl. Maj:t ville meddela de närmare föreskrifter,
hvilka för dessa skogsingenjörers anställning och tjänstgöring kunde finnas
af behofvet påkallade.

Med omförmälande däraf anmälde Riksdagen i skrifvelse den 15 maj
1874 (n:r 65), att den beslutat att, för anställande af högst sex skogsingenjörer
till enskilda skogsägares tjänst, för år 1875 ställa till Kung!.
Maj:ts disposition ett förslagsanslag af förenämnda belopp.

Vid 1875 års riksmöte meddelades Riksdagen, att Kungl. Maj:t den
16 oktober 1874 förordnat,

att berörda anslag skulle ställas till disposition och redovisning af
skogsstyrelsen, som skulle äga att antaga, liksom ock att entlediga och
permittera ifrågavarande tjänstemän samt öfver deras verksamhet utöfva
tillsyn och meddela dem nödiga föreskrifter rörande deras befattning;

att emellertid, innan sig visat i hvad mån skogsingenjörernas biträde
komme att anlitas, högst tre sådana befattningar borde tillsättas att inneh
af vas under år 1875, dock att skogsstyrelsen, om erfarenheten framdeles
visade, att flera skogsingenjörer behöfdes, därom då hade att hos Kungl.
Maj:t göra anmälan;

104

att, på det till de skogsingenjörsbefattningar, som då komme att tillsättas,
sökande med större erfarenhet måtte anmäla sig, arfvodet för dessa
befattningar bestämdes till 2,000 kronor för år, med rätt för de antagna
skogsingenjörerna att utaf ifrågavarande anslag jämväl åtnjuta, reseersättning
och traktamente enligt 7:e klassen i dåvarande resereglemente (motsvarande
4:e klassen i nu gällande);

att däremot dem tillkommande traktamente under förrättningsdagar
borde med ett belopp af fem kronor för dag gäldas af den, som påkallade
tjänstebiträdet, hvilken äfven, efter gällande taxa å arfvode för skogsförrättningar,
hade att ersätta sådana med upprättande af mera omfattande
skogshushållningsplaner förenade arbeten, som icke kunde medhinnas å
förrättningsstället; samt

att rekvisitioner å skogsingenjörernas biträde borde ingifvas antingen
till Konungens befallningshafvande, som hade att dem därefter till skogsstyrelsen
insända, eller ock omedelbart till skogsstyrelsen, hvilken borde
anordna ingenjörernas arbeten.

Äfven för åren 1876 och 1877 uppfördes enahanda anslag på extra
stat; hvaremot för år 1878 Kungi. Maj:t ansåg reservationsanslaget till
skogsväsendet lämna tillgång till bestridande äfven af utgifter för skogsingenjörer.

Uti riksstaten för år 1879 upptogs bland ordinarie anslag å sjunde
hufvudtiteln, skogsväsendet, under hufvudrubriken reservationsanslag anslagstiteln
»till skogsbigenjoren 15,000 kronor.

Den 27 april 1881 utfärdades af skogsstyrelsen instruktion röi’ande
det sätt, hvarpå skogsingenjörernas arbeten borde anordnas.

I underdånigt memorial den 9 oktober 1882 beträffande anslagsbehofven
för skogsväsendet år 1884 meddelade skogsstyrelsen i fråga om
anslagstiteln »till skogshagenjören, att år 1875 förordnats fyra sådana
tjänstemän; att antalet sedermera ökats, så att alla sex ingenjörsbefattningarna
voro besatta; att rekvisitionerna å biträde af dessa tjänstemän
under de senaste åren så tilltagit, att betydlig nedsättning måst
göras i det antal dagar, för hvilket biträde begärts; samt att styrelsen
dessutom nödgats under år 1882 förordna en extra skogsingenjör att lämna
begärdt biträde, mot åtnjutande endast af den från rekvirenter utgående

105

dagersättningen. Styreisen ansåg därför en tillökning i anslagstiteln erfordras,
dels för att bereda aflöning åt en sjunde skogsingenjör med 2,000
kronor, dels ock för att betacka reseersättningen åt de sju ingenjörerna,
hvilken ersättning i medeltal uppgick till 850 kronor för hvarje ingenjöroch
hemställde styrelsen fördenskull, att ifrågavarande anslagstitel måtte
förhöjas till 20,000 kronor.

Vid anmälan af ifrågavarande memorial inför Kung!. Maj:t den 10''
januari 1883 meddelade chefen för finansdepartementet, att anslagstiteln
»till skogsingenjörer» under senare tiden erhållit tillskott från reservationsanslagets
öfriga tillgångar. Departementschefen ansåg dock tillräcklig anledning
ej föreligga till förhöjning af reservationsanslaget i dess helhet,
enär förefintliga besparingar å detta anslag för den närmaste framtiden
lämnade full tillgång för betäckande af kostnaderna för det antal skogsingenjörer,
som kunde erfordras. Då emellertid med den dåvarande uppdelningen
af reservationsanslaget och med Riksdagens förklarande om sex ingenjörers
anställande kunde ifrågasättas, huruvida från anslaget med arfvoden försedda
skogsingenjörer kunde anställas till högre antal än sex, men det
syntes departementschefen vara af vikt för den enskilda skogshushållningens
befrämjande inom landet, att det biträde, enskilda skogsägare påkallade,
icke behöfde förvägras eller inskränkas i följd af bristande tillgång på
skogsingenjörer, ansåg han lämpligt att, för undanröjande af all tvekan
i detta fall och på det Kungl. Maj:t måtte blifva i tillfälle att öka
dessa ingenjörers antal i den mån förhållandena därtill gåfve anledning,
anslagstiteln »till skogsingenjörer» sammanfördes med anslagstiteln »till
kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet»,
hvarigenom medel blefve tillgängliga för anställande af erforderligt antal
skogsingenjörer.

Kungl. Maj:ts förslag därom bifölls af Riksdagen enligt skrifvelse
den 13 juni 1883 (n:r 57).

Då den 13 januari 1899 inför Kungl. Maj:t anmäldes en skrift
af den 21 januari 1896, hvari åtskilliga då- och förutvarande skogsingenjörer
anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för beredande af rätt
för ej mindre dåvarande och blifvande skogsingenjörer, som vunne an L

ön er egler ingslcom m i t tens het. VI.

106

ställning såsom jägmästare, än äfven förutvarande skogsingenjörer, hvilka
redan utnämnts till jägmästare, att i sistnämnda egenskap i fråga om
rätt till ålderstillägg få räkna sig till godo den tid, de innehaft förordnande
såsom skogsingenjörer, erinrade vederbörande departementschef,
hurusom domänstyrelsen, med förmälan att af Riksdagens skrifvelse den
15 maj 1874 syntes framgå afsikten, att skogshage njörerna skulle i fråga
om afiönings- och andra förmåner erhålla en ställning, motsvarande landtbruksingenjörernas,
i underdånig skrifvelse den 9 november 1889 hemställt,
att samtliga dåvarande sex skogsingenjörer, hvilka enhvar tjänstgjort
mer än fem år, måtte från och med år 1890 få komma i åtnjutande af
ett lönetillägg af 500 kronor hvar för år räknadt, hvarigenom deras
aflöningsförhållanden äfven skulle komma att blifva mera likställda med
jägmästarnas enligt för dessa då inträdande lönereglering. Domänstyrelsens
berörda framställning blef den 18 december 1889 af Kungl. Magt bifallen;
cell sedan styrelsen vid afgifvande af generalförslag för år 1895 hemställt,
att tre af förenämnda skogsingenjörer, som då fortfarande tjänstgjorde
såsom sådana, måtte från och med 1895 års början erhålla ett ytterligare
lönetillägg af 500 kronor hvar, fann Kungl. Maj:t den 30 november
1894 godt bifalla äfven denna framställning.

I utlåtande öfver ofvanberörda ansökning af den 21 januari 1896
hade domänstyrelsen uttalat den uppfattning, att skogsängenjöx^erna kunde
med afseende å aflöningen anses med jägmästarna ungefärligen likställda,
hvaremot statskontoret ansett, att, då skogsingenjörsbefattning ej var på
stat uppförd, utan skogsingenjör antogs för ett år i sänder af domänstyrelsen
mot arfvode, skogsingenjör ingalunda var i fråga om sin anställnings
beskaffenhet jämförlig med jägmästare.

Departementschefen fann för sin del med billighet öfverensstämmande/
att skogsingenjör, då han befordrades till jägmästare, finge i fråga om
ålderstillägg räkna sig till godo den tid, han tjänstgjort såsom skogsingenjör.
Enligt departementschefens åsikt borde vid bedömande af den då
föreliggande frågan hänsyn företrädesvis tagas till arten och vikten af
de göromål, skogsingenjörerna hade att utföra, och i detta afseende ansåg
han, att skogsingenjörerna kunde i det närmaste likställas med jägmästarna
och icke borde sättas efter skogsskoleföreståndarna och underläraren vid

107

Ombergs skogsskola, hvilka sistnämnda tjänstinnehafvare redan fått
sig medgifven den förmån, hvaraf skogsingenjörerna då anhållit att få
komma i åtnjutande. Det syntes departementschefen vara för den enskilda
skogshushållningen af stor betydelse, att skogsingenjörsbefattningarna blefve
besatta med lämpliga och skickliga personer, och, hvad statens skogar angick,
ansåg han, att fall kunde förekomma, då det fanns önskvärdt att för förvaltningen
af dessa skogar kunna taga i anspråk den erfarenhet, skogsingenjör
såsom sådan redan förvärfvat. Genom att medgifva skogsingenj örerna den då
ifrågasatta förmånen skulle äfven dessa båda mål tvifvelsutan komma att
främjas. Departementschefen hemställde, att Kung!. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att medgifva, att jägmästare finge i fråga om rätt till ålderstillägg
räkna sig till godo den tid, hvarunder han innehaft befattning såsom
statens skogsingenjör.

Efter det förslag i ämnet framlagts för Riksdagen, meddelade
denna i skrifvelse den 14- maj 1899, att den lika med vederbörande
departementschef ansåg de skogsingenj örerna tillkommande göromålen vara
af den art, att de i allmänhet kunde tillmätas samma betydelse i fråga
om de enskilda skogarna som jägmästarnas hvad kronoskogarna beträffade.
Då önskvärdheten af ett rationellt ordnande af hushållningen å de enskilda
skogarna alltmer gjorde sig gällande, syntes det Riksdagen vara af stor betydelse,
att hvad i sådant syfte kunde åtgöras icke försummades. Skogsingenjörernas
gagnande verksamhet i detta afseende syntes vara allmänt erkänd
och kvarhållandet vid sådan verksamhet af erfarna skogstjänstemän alltså
vara af vikt. Med hänsyn därtill hade Riksdagen också ansett, att åt
skogsingenj örerna borde beredas den förmån, att den tid, de såsom sådana
tjänstgjorde, finge, sedan de befordrats till jägmästare, medräknas vid
bestämmande af rätt till ålderstillägg. Det af Kung!. Maj:t uti ifrågavarande
hänseende äskade medgifvandet hade dock funnits böra inskränkas
därhän, att jägmästare finge i fråga om rätt till ålderstillägg
räkna sig till godo den tid, hvarunder han innehaft befattning såsom statens
skogsingenjör, dock endast för tiden efter det Kung!. Maj:ts beslut
därom blefve ineddeladt.

Såsom å sid. 101 är omnämndt, medgafs dock sedermera vid 1902
års riksdag, att tre särskilda jägmästare fingo för bestämmande af dem i

108

egenskap af jägmästare från och med år 1902 tillkommande rätt till ålderstillägg
räkna sig till godo den tid de tjänstgjort såsom skogsingenjörer.

I underdånig skrifvelse den 10 oktober 1904 angående anslagsbehof
för år 1906 erinrade domänstyrelsen, att densamma i utlåtande den
26 juni 1901 öfver vederbörande skogskommittés förslag till förordning
angående skogsvårdsstyrelser uttalat, att den utgift af 20,000 kronor, statsverket
då hade att vidkännas för aflöning af skogsingenjörer till enskilda
skogsägares tjänst, ej vidare skulle blifva erforderlig, såframt kommitténs
förslag till lösning af frågan om den enskilda skogsvården i hufvudsak
vunne godkännande. Då nu den i samband med lagen angående vård af
enskildas skogar den 24 juli 1903 utfärdade kungl. förordningen angående
skogsvårdsstyrelser, hvilkas funktioner skulle göra skogsingenjörerna öfverflödiga,
komme att träda i kraft den 1 januari 1905, syntes ej heller erfordras
att efter sistnämnda tidpunkt förordna skogsingenjörer åtminstone
för de delar af landet, hvarest skogsvårdsstyrelser och deras tjänstemän
komme att verka. Nämnda författningar berörde emellertid icke Gottlands,
Väster- och Norrbottens län samt Sårna socken i Dalarne, hvarest alltså
inga skogsvårdsstyrelser komme att finnas. Vid den tidpunkt, då domänstyrelsen
afgaf sitt utlåtande af den 26 juni 1901, hade under åtminstone ett
decennium icke i sistnämnda landsdelar förekommit någon begäran från enskildas
sida om biträde af skogsingenjör, men sedan dess syntes förhållandena
hafva ändrats, särskildt beträffande Norrbottens län, i det att en skogsingenjör
uppå rekvisitioner år 1904 där varit sysselsatt med anvisningar för
skogsodling, afdikning, gallring in. m. å 14 förrättningsställen, hvartill,
resorna inbegripna, åtgått 31 dagar. Vid sådant förhållande, och då liknande
intresse för skogsvård kunde förväntas uppstå äfven i Västerbottens
och Gottlands län, syntes det domänstyrelsen ej vara välbetänkt, om staten
i de orter, där skogsvårdsstyrelser saknades, icke tillhan daginge allmänheten
med råd i fråga om skogarnas skötsel. Styrelsen anhöll därför,
att bemyndigande måtte utverkas för bibehållande af en skogsingenjör, i
den män så skulle finnas erforderligt, för tjänstgöring i de delar af landet,
där lagen angående vård af enskildas skogar och kungl. förordningen
angående skogsvårdsstyrelser icke ägde tillämpning, mot samma ersättning,

109

som förut varit för skogsingenjör bestämd, att liksom förr utgå från reservationsanslaget
till kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet.

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1905 förklarade
chefen för jordbruksdepartementet, att han, på de af domänstyrelsen anförda
skäl, fann sig böra till bifall förorda hvad styrelsen sålunda hemställt.
Enligt hvad departementschefen från styrelsen inhämtat, hade det beräknats,
att till aflöning åt en skogsingenjör skulle åtgå i arfvode antagligen
2,500 kronor och i reseersättning omkring 800 kronor eller tillhopa omkring
3,300 kronor. Departementschefen hemställde om äskande af Riksdagens
medgifvande, att från och med år 1905 finge för tjänstgöring i de
delar af landet, där lagen angående vård af enskildas skogar och kungl.
förordningen angående skogsvårdsstyrelser icke ägde tillämpning, anställas
en skogsingenjör med enahanda ersättning, som förut varit för skogsingenjör
bestämd, dock ej öfver 3,300 kronor om året.

Kungl. Maj:ts förslag därom blef ock af Riksdagen bifallet enligt
skrifvelse den 4 april 1905 (n:r 53).

Statens skogsförsöksanstalt.

I skrifvelse den 17 september 1895 angående anslagsbehof för år
1897 gjorde domänstyrelsen framställning hos Kung!. Maj:t om anordnande
af ett furstligt försöks väsende. Styrelsen anförde i detta hänseende, att fortgående
undersökningar om skogsträdens tillväxt och lefnad sförhallan deri i öfrigt
samt i samband därmed stående frågor voro af största betydelse för utvecklingen
af landets skogshushållning. Sedan år 1884 hade ock undersökningar i sådant
syfte pågått och dittills hufvudsakligen omfattat de norrländska skogarna.
Dels med ledning af de anvisningar, dessa undersökningar lämnat,
dels ock oberoende af dem hade inom flera, revir vidtagits försöksåtgärder.
Om än genom dessa undersökningar och försöksåtgärder för skogshushållningen
viktiga resultat vunnits, lag det dock i sakens egen natur, att för
en tillfredsställande lösning i alla detaljer af spörsmålet, huru afkastningen af
våra under vidt skilda förhållanden förekommande skogar skulle kunna
uppdrifvas till den högsta möjliga, utan att uthålligheten äfventyrades,
påkallades, ej allenast att undersökningarna fortsattes, utan äfven att
desamma och i samband därmed stående försöksåtgärder anordnades systematiskt
för en längre tidsföljd. I de flesta europeiska länder, där skogarna
intogo någon afsevärd utsträckning, voro ock inrättade förstuga försöksanstalter,
i hvilka under ledning af något högre skogsläroverk undersökningarna
utfördes af vissa därtill utsedda tjänstemän. Äfven i vårt land
med dess olika, pa skogsvegetationen inverkande klimatiska och andra förhållanden
syntes, sedan damera genom stegradt behof af skogsprodukter för
industrier och export möjligheten af en intensivare skogshushållning inträdt
och ofvan nämnda spörsmåls snara lösning var af den största betydelse,
tidpunkten vara inne för de forstligt-naturvetenskapliga undersökningarnas
och försöksåtgärdernas fullständigande och utveckling på en bredare bas. Då

statsskogarna i vårt land intogo eu jämförelsevis ringa del af landets hela
skogsareal, skulle det förstuga försöksväsendet äga betydelse jämväl för
befordrande af skogshushållningen å de enskildas marker, som däraf skulle
i väsentlig mån understödjas och gagnas vid besvarandet af spörsmål om
skogens lämpligaste behandling under olika klimatiska och andra förhållanden.

Rörande den uppgift, ett forstligt försöksväsende hos oss skulle
hafva att fylla, äfvensom i fråga om den kostnad, som därför erfordrades,
åberopade domänstyrelsen ett vid skogsinstitutet utarbetadt förslag, enligt
hvilket de frågor, som i främsta rummet borde utredas och lösas, skulle
vara vårt lands skogstyper, dessas jordmånsförhållanden och utveckling,
skogsträdens förhållanden inom olika skogstyper med hänsyn till frösättning,
groning, tillväxt m. in., samt trädsjukdomarnas uppträdande inom olika
skogstyper, deras verkningar och medel till deras bekämpande. I följd af
rikets stora utsträckning ansågs arbetet böra fortgå på två afdelningar,
en för Norrland och Dalarne samt eu för det öfriga Sverige. Vid hvardera
af delningen borde anställas en skogstjänsteman och en botanist. Det
borde tillkomma skogsinstitutets direktör att genom inspektioner följa försöksväsendets
handhafvande och utveckling samt att därom till domänstyrelsen
ingifva ärliga berättelser äfvensom de förslag, som kunde påkallas.

Domänstyrelsen ansåg, med ledning af skogsinstitutets förslag, att
kostnaderna för det förstuga försöksväsendet kunde beräknas i rundt tal
till 20,000 kronor, och som reservationsanslaget för skogsväsendet, sådant
det då var, icke lämnade tillgång till denna ökade utgift, hemställde styrelsen
om anslagets höjande med sistnämnda belopp.

Då domänstyrelsens omförmälda framställning den 13 januari 1896
anmäldes inför Kungl. Maj:t, uttalade chefen för finansdepartementet, att
han var villig medgifva, att ett forstligt försöksväsende skulle få en viktig
uppgift att fylla och varda af ej ringa betydelse ej mindre för statens än
äfven för de enskildas skogshushållning. Men då utväg icke saknats
att åvägabringa ganska omfattande och värderika utredningar af skogsvetenskapliga
frågor af större betydelse för skogshushållningen, om ock
dessa utredningar dittills icke kunnat erhålla deri med det föreslagna försöksväsendet
afsedda kontinuitet, syntes det departementschefen, att med

112

anordnandet af detta försöksväsende kunde anstå; och ansåg han sig därför
icke då böra tillstyrka den för ifrågavarande ändamål föreslagna förhöjningen
i reservationsanslaget för skogsväsendet. Denna hans uppfattning
vann ock Kungl. Maj:ts godkännande.

I skrifvelse den 29 september 1896 förnyade domän styrelsen sin
hemställan. Chefen för finansdepartementet ansåg emellertid fortfarande,
att med det definitiva anordnandet af ett forstligt försöksväsende lämpligen
kunde ännu någon tid anstå, då tillfälle komme att gifvas att underkasta
frågan om det ändamålsenligaste sättet för dess organisation en mera allsidig
granskning. I sådant afseende hemställde departementschefen vid
ärendets föredragning den 14 januari 1897, att domänstyrelsens framställning
rörande ifrågavarande ämne måtte öfverlämnas till yttrande af den
kommitté, som den 16 oktober 1896 tillsatts för behandling af vissa skogshushållningen
rörande frågor; och blef detta äfven Kungl. Maj:ts beslut.

Sagda, kommitté afgaf yttrande den 9 september 1899 och anförde
därvid, att behofvet af ett ordnadt försöksväsende gjorde sig framför allt
gällande inom skogshushållningen på grund a f dess olikhet med andra hushållsgrenar.
Inom skogshandteringen var nämligen i regel tidrymden mellan
sådd och skörd så lång, att såningsmannen endast i undantagsfall fick se
slutresultatet af sitt arbete. Redan af denna grund lät det icke tänka sig att
öfverlämna försöken till det enskilda intresset och företagsamheten, men det
fordrades därjämte, för att fullgiltiga, inför den vetenskapliga granskningen bestående
resultat skulle uppnås, ett under längre tid efter fastslagna grunder
fortsatt försöksväsende, som lämnade full trygghet, att den enskildas
subjektiva omdöme och sympati för den ena eller andra, hushållsmetoden
fullständigt underordnades objektivt fastställda grunder för försöken. I
samma mån man närmade sig det. eftersträfvade målet, eu intensiv skogsskötsel,
i samma mån skulle också allt kraftigare göra sig gällande behofvet
af ett ordnadt försöksväsende inom landet. Att inga i granskning af
frågan, huru eu sådan försöksanstalt borde ordnas, tilltrodde kommittén
sig icke, utan hade endast velat gifva sitt stöd och erkännande åt domänstyrelsens
framställning om inrättande af ett ordnadt försöksväsende,

113

såsom af behofvet påkalladt och af betydelse icke minst för den enskilda
skogsvårdens höjande.

Sedan kommitténs yttrande meddelats domänstyrelsen till kännedom,
gjorde styrelsen i skrifvelse till Kung!. Maj:t den 7 november 1900 förnyad
framställning om anordnande af ett forstligt försöksväsende. Detsamma
kunde emellertid, enligt styrelsens mening, i vårt land inskränkas
till det förstuga och forstbotaniska området. För ledningen af de
rent förstuga arbetena syntes lektorn i skogsmatematik och skogsindelning
vid skogsinstitutet, och för ledningen af de forstbotaniska lektorn i botanik
"vid samma institut väl kvalificerade. Samtliga arbeten borde utföras enligt
plan, som ansågs böra af styrelsen fastställas på förslag af direktören och
lektorerna vid institutet. Därest en åt styrelsen i underdånig skrifvelse den
7 november 1900 gjord framställning om förstärkning af skogsinstitutets
lärarkrafter vunne bifall, syntes det styrelsen, att undervisningen vid institutet
kunde så fördelas, att lektorerna i förenämnda ämnen kunde, jämte
sin undervisning, mot åtnjutande af skäligt arfvode förestå arbetena vid
försöksväsendet. Dock måste, i anseende till den förstuga afdelningens
omfattande arbeten, vid sidan af denna afdelnings föreståndare ställas en
jägmästare för anordnandet af skogsodlingsförsök och med uppgift tillika
att efter samråd med föreståndaren i enlighet med fastställda arbetsplaner
anordna öfriga försöksåtgärder i de orter, där skogsodlingsförsöken förekomma.
Till biträden erfordrades två assistenter, den ena under hela året
lör såväl arbetena å försöksfälten som registrering och bearbetning af det
erhållna materialet, den andra under halfva året hufvudsakligen för utarbetena.
Dessutom voro tillfälliga biträden och handtlangning behöfiiga.
Då arbetena vid försöksväsendet under de första åren skulle komma att
afse anordnandet och första behandlingen samt inregistreringen af försöksytorna,
kunde utgifterna inskränkas till ett sammanlagdt belopp af 16,000
kronor. Styrelsen hemställde fördenskull, att nämnda belopp af reservationsanslaget
för skogsväsendet måtte få användas till ett forstligt försöksväsende.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 11 januari 1901
uttalade chefen för jordbruksdepartementet, att det syntes honom icke
kunna råda mer än en mening därom, att det för såväl statens som de

Lönereglering skommitténs bet. VI.

114

enskildas hushållning var af synnerlig vikt, att försök och undersökningar
inom det forstliga området verkställdes. Han hade ock kommit till den
uppfattning, att tidpunkten för ett definitivt anordnande genom statens
mellankomst af ett dylikt försöksväsende fick anses vara kommen. I
sådant hänseende erfordrades anordnandet af en institution, hvarigenom
en längre tids kontinuitet vid systematiskt utförda försök i större omfattning
i olika delar af landet kunde ernås och hvarigenom ensamt fullt
objektiva utslag af de vidtagna forstliga experimenten kunde med säkerhet
emotses. Beträffande sättet för denna nya institutions anordnande syntes
det departementschefen ligga närmast till hands att för ändamålet taga
i anspråk de vid skogsinstitutet anställda lärare, såvidt deras verksamhet
i öfrigt skulle sådant medgifva. Under förutsättning af bifall till den af
honom förordade framställningen om anvisande af medel till beredande af
ökade lärarkrafter vid institutet, höll han ock före, att sådant skulle kunna
låta sig göra utan större svårighet för undervisningens ostörda fortgång.
Enär det emellertid icke tydligt framgick af domänstyrelsens framställning
i ämnet, huru styrelsen tänkt sig de närmare anordningarna vid det
tillämnade försöksväsendet och särskild! skogsinstitutets ställning till detsamma,
ansåg departementschefen, att, innan styrelsen erhölle bemyndigande
att gå i författning om anordnandet af försöksväsendet, styrelsen borde
erhålla befallning att underställa Kungl. Maj:ts pröfning fullständig plan
och detaljerade kostnadsberäkningar därför.

Då likväl det af styrelsen för ändamålet ifrågasatta anslagsbeloppet
ej syntes departementschefen vara för högt tilltaget i förhållande
till utgifter, som måste förutses blifva med försöksanstalten förenade,
och då han tillika farin samma anslagsbelopp synnerligen måttligt, jåmfördt
med det gagn för såväl staten som de enskilda skogsägarna, som
däraf borde kunna förväntas, tillstyrkte han bifall till styrelsens ifrågavarande
framställning.

Efter det saken förelagts Riksdagen, meddelade denna i skrifvelse
den 1 maj 1901 (n:r 49), att den fäst sin uppmärksamhet vid att fullständig
plan och detaljerade kostnadsberäkningar för ifrågavarande försöksanstalt
icke blifvit Kungl. Maj:ts pröfning underställda, samt att Riksdagen
visserligen icke velat motsätta sig hvad Kungl. Maj:t uti ifrågavarande

.115

hänseende föreslagit, men dock uttala den mening, att fullständig arfvodesstat
för försöksanstalten borde, innan densamma trädde i verksamhet, föreläggas
Riksdagen för fastställelse.

T detta sammanhang må jämväl omförmälas, att den af Kungl. Maj:t
vid 1901 års riksdag gjorda framställning om anvisande af medel för förstärkning
af lärarkrafterna vid skogsinstitutet blef allenast i så måtto bifallen,
att för ändamålet anvisades på extra stat för år 1902 5,000 kronor i
stället för äskade 7,000.

Sedan domänstyrelsen anbefallts att inkomma med fullständig plan
samt förslag till arfvodes- och kostnadsstater för den tillämnade försöksanstalten,
öfverlämnades de sålunda äskade handlingarna med skrifvelse
den 3 december 1901 af styrelsen till Kungl. Maj:t.

Styrelsen framhöll i nämnda skrifvelse, att förutsättningen för att
lektorerna vid skogsinstitutet, jämte sin undervisning därstädes, tillika
skulle kunna leda eller förestå arbetena vid försöksväsendet varit den, att
tillräcklig ökning i lärarkrafter erhölles. En i sådant syfte tillräcklig
ökning hade emellertid icke genom det beviljade anslaget å 5,000 kronor
kunnat åvägabringas; och ett försök att sammanställa försöksväsendet med
skogsinstitutet måste därför utfalla ogynnsamt för båda. Styrelsen faun
sig fördenskull icke kunna vidhålla sitt förslag af den 7 november 1900,
utan ansåg, att det under dåvarande omständigheter var lämpligast, att
försöksanstalten erhöll sin egen personal. Denna borde, enligt styrelsens
åsikt, bestå af en uteslutande för anstalten anställd, skogsvetenskapligt utbildad
och med utlandets försöksväsende förtrogen föreståndare, en botanist,
två assistenter och tillfälliga biträden efter behof. Anstalten borde
lyda under domänstyrelsen, som för anstaltens experimental undersökningar
skulle fastställa detaljerade, för skilda orters förhållanden lämpade
planer och föreskrifter, så att ett enhetligt system därvid följdes.

I frågor rörande anstaltens arbeten och sättet för deras utförande borde
domänstyrelsen emellertid äga att för öfverläggning inför styrelsen tillkalla
för försöksväsendet intresserade fackmän från orterna jämte såväl
skogsinstitutets direktör och vederbörande lärare som anstaltens föreståndare
och botanist. Hvilka anordningar, som komme att erfordras, när för -

116

söksväsendets arbeten längre fortskridit, syntes först efter då vunnen erfarenhet
kunna fullt bedömas.

I fråga om arfvodes- och kostnadsstaterna ansåg styrelsen af hvad
den anfört om anstaltens organisation följa, att aflöningen för den uteslutande
för arbetet vid anstalten anställda föreståndaren måste utgå med
ett för hans utkomst fullt tillräckligt belopp. Därtill lämnade emellertid
det under andra förutsättningar äskade anslaget, 16,000 kronor, icke
tillgång, därest anstaltens öfriga behof skulle fullt tillgodoses. En lämplig
utväg erbjöds dock därigenom, att till föreståndare förordnades en för uppdraget
kvalificerad ordinarie jägmästare, som utöfver sin lön på stat icke
skulle för sin utkomst behöfva fyllnadsarfvode till högre belopp än 3,000
kronor. Och då botanistens verksamhet ej blef sådan, att densamma
åtminstone till en början påkallade hans odelade tid, och således ej borde
anses utgöra hinder för, att äfven annan befattning af honom innehades, syntes
hans aflöning icke behöfva ställas högre än 1,500 kronor. Assistenterna
däremot, hvilkas arbete skulle tagas i anspråk hela året om, syntes icke kunna
tillerkännas lägre aflöningsbelopp än 2,500 kronor. Ersättning och dagtraktamenten
under resor och förrättningar ansåg styrelsen böra utgå till
föreståndaren och botanisten efter tredje och till assistenterna efter fjärde
klassen af gällande resereglemente.

Då ärendet den 11 januari 1902 föredrogs för Kungl. Maj:t, fann
chefén för jordbruksdepartementet sig böra, i likhet med domänstyrelsen,
frånträda förslaget om det förstuga försöksväsendets förenande
med skogsinstitutet och tillstyrka, att försöksanstalten anordnades såsom
en fristående institution. Emot den af domänstyrelsen för anstalten framlagda
plan samt styrelsens förslag till arfvodes- och kostnadsstater hade
departementschefen icke något att erinra, och framlade han fördenskull
följande förslag till stat för den forstliga försöksanstalten: _

Arfvode till föreståndaren . . . .........................

> > botanisten..............................

> > en assistent..........................• • ''

> 3> > > .............................

Till rese- och traktamentsersättning samt till aflöning åt tillfälliga biträden och handtlangning
äfvensom till expensmedel...............

Summa kronor

Kronor.

16,000

117

Hvad departementschefen hemställt vann Kungl. Maj:ts bifall och
förelädes Riksdagen, som i skrifvelse den 29 april 1902 (n:r 54) meddelade,
att den ansett sig böra bifalla det framlagda förslaget till stat
för den forstliga försöksanstalten, men i sammanhang därmed velat
framhålla, att det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke ersättning och
dagtraktamente under resor och förrättningar till anstaltens föreståndare
och botanisten borde utgå efter fjärde klassen i resereglemente!; dock att,
enär, enligt hvad Riksdagen hade sig bekant, nytt resereglemente var under
utarbetande, Riksdagen icke ansett sig kunna i nämnda afseende uttala
någon bestämd mening.

Efter det Kungl. Maj:t därpå den 9 maj 1902 utfärdat stadgar för den
forstliga försöksanstalten (bihang n:r 45 till svensk författningssamling)
och denna anstalt trädt i verksamhet, meddelade domänstyrelsen i skrifvelse
den 15 november 1904, att anstaltens föreståndare anmält, att anslaget för
kommande år ställde sig otillräckligt för arbetenas ändamålsenliga bedrifvande,
hvarför han hemställt, att framställning måtte göras om ökning i
anslaget till anstalten att utgå redan från och med år 1905.

Därvid hade af föreståndaren framhållits, att vid försöksarbetena på
fältet samt för utförande af jordanalyser vid anstalten erfordrades biträde
af tillfälligt anställda personer, till hvilkas aflönande det dåvarande anslaget
ej lämnade tillgång; att då, för arbetenas ändamålsenliga ordnande i det
hela, det var nödigt, att till utarbeten användes så stor del af sommaren
som möjligt, rese- och handtlangningsanslaget behöfde betydligt ökas; samt
att anslaget till expenser äfven var otillräckligt med hänsyn till behofvet
af eu större lokal, laboratorie- och fotografimaterial m. m. Enligt specificerad
uppgift af föreståndaren erfordrades för tillfälliga biträden, rese- och
handtlangningskostnader samt expenser tillhopa 11,975 kronor.

Jämväl i arfvodesstaten för personalen hade föreståndaren ansett en
förhöjning erforderlig, nämligen för föreståndaren med 625 kronor och för
botanisten med 3,000 kronor, så att den förres arfvode komrne att utgöra
3,625 kronor och den senares 4,500 kronor. Dessutom hade äskats 900
kronor för anställande vid anstalten af en vaktmästare. Till stöd för ökning
i föreståndarens arfvode hade anförts, dels att dåvarande innehafvaren

118

af denna befattning ej kommit i åtnjutande af sitt hela ålderstillägg såsom
jägmästare, enär en fjärdedel däraf ansågs såsom tjänstgöringspenningar
och alltså tillföll hans vikarie, dels ock att hänsynen till de dryga
lefnadskostnaderna i hufvudstaden syntes i och för sig påkalla 500 kronors
förhöjning i arfvodesbeloppet. Beträffande botanistens arfvode hade framhållits,
att, enär det botaniska elementet i försöksverksamheten dåmera kräfde
sin man, aflöningen var alldeles otillräcklig. Genom att, såsom föreståndaren
föreslagit, bestämma arfvodet till 4,500 kronor skulle botanisten,
hvad aflöningen beträffade, likställas med en extra ordinarie professor
och mer fästas vid anstalten. Anstaltens dåvarande botanist hade emellertid
hos domänstyrelsen gjort framställning allenast därom, att hans
arfvode måtte höjas till 3,000 kronor, så att det blef honom möjligt att
ägna sin mesta tid åt försöksväsendet.

För egen del anförde domänstyrelsen i skrifvelsen den 15 november
1904, att försöksanstaltens dåvarande stat grundats på det beräknade behofvet
under de första åren af anstaltens verksamhet i afvaktan på den
erfarenhet, som under dessa år kunde vinnas. Beträffande de till rese- och
traktamentsersättning, till aflöning åt tillfälliga biträden och handtlangning
samt till expenser anvisade medel hade erfarenheten emellertid tydligt
gifvit vid handen, att en ökning i anslaget var nödig för arbetenas ändamålsenliga
fullföljande. Styrelsen hade icke något att erinra mot föreståndarens
beräkning af de därför erforderliga beloppen, utan hemställde
om desammas anvisande för ändamålet.

Beträffande frågan om arfvodesstaten syntes det styrelsen vara med
billighet förenadt, att föreståndaren komme i åtnjutande af hans jägmästartjänst
tillhörande ålderstillägg utan det afdrag, som jägmästare eljest under
tjänstledighet fick vidkännas, därigenom att vikarien i form af tjänstgöringspenningar
fick uppbära en fjärdedel af hvarje den tjänstlediges
ålderstillägg; och ansåg styrelsen därför, att ersättning för detta afdrag i
hans ålderstillägg borde föreståndaren tillerkännas, hvilken ersättning för det
dåvarande skulle uppgå till 125 kronor. Däremot syntes det styrelsen, att
giltig anledning ej då fanns till den i öfrigt ifrågasatta förhöjningen i föreståndarens
arfvode. Hvad åter botanisten angick, delade styrelsen den af
föreståndaren uttalade meningen, att det bestämda arfvodet ställde sig all -

119

deles för lågt såsom ersättning för den botaniska afdelningens då förestående
viktiga arbeten, och ansåg styrelsen, med hänsyn till hvad befattningsinnehafvare»
själf i sin förberörda framställning anfört, att botanistens
arfvode borde bestämmas till 3,000 kronor. I fråga slutligen om vaktmästarbefattningen
vid anstalten syntes det styrelsen, som om en sådan
befattning åtminstone tills vidare skulle kunna undvaras och lokalens städning
och eldning m. m. jämte nödig uppassning, på sätt då skedde, kunna
anordnas och kostnaden därför bestridas af expensmedel, hvarför det belopp,
som för detta ändamål förut varit behöfligt eller 400 kronor, syntes
böra i staten fortfarande såsom expensmedel uppföras. Beträffande det
biträde, som den ifrågasatta vaktmästaren ansetts böra lämna under sommarens
utarbeten och som för dessa arbetens bedrifvande ansetts behöfligt,
syntes det styrelsen, att detta biträde kunde vinnas genom anställande af
en extra kronojägare under den nämnda tiden emot visst månadsarfvode
samt rese- och traktamentsersättning; och borde därför 500 kronor till
sådant arfvode upptagas i staten. Rese- och traktamentsersättningen för
detta biträde var afsedd att utgå från de medel, som i föreståndarens
förut omförmälda specificerade uppgift beräknats till rese- och traktamentskostnad.

Styrelsen hemställde om äskande af Riksdagens medgifvande, att
det från reservationsanslaget för skogsväsendet till den forstliga försöksanstalten
då utgående beloppet måtte höjas till 23,875 kronor i enlighet
med ett afgifvet förslag till stat, att tillämpas redan från och med 1905
års början.

Då chefen för jordbruksdepartementet den 14 januari 1905 underställde
ifrågavarande ärende Kungl. Maj:ts pröfning, anförde han, att,
oaktadt den tid, hvarunder den forstliga försöksanstalten varit i verksamhet,
var jämförelsevis kort, det dock syntes honom af erfarenheten ådagalagdt,
att anstalten för att kunna fylla sin uppgift var i behof af ökadt
anslag, och hade han ej något att erinra mot hvad domänstyrelsen föreslagit
i sådant hänseende. Han ansåg äfven billigt, att anstaltens föreståndare,
då denne var ordinarie jägmästare och såsom sådan tillerkänts
rätt till ålderstillägg, tillförsäkrades ersättning för den del af detta, som
han författningsenligt var skyldig afstå till den, som uppehöll hans jäg -

120

mästartjänst. Departementschefen framlade fördenskull följande förslag
till stat för anstalten:

Kronor.

Arfvode till föreståndaren............................t

> > botanisten.............................j

> > en assistent.............................j

> > > 2> .............................|

Till rese- och traktamentsersättning samt till aflöning åt tillfälliga biträden och handt- !

langning äfvensom till expensmedel.....................1

Summa kronor j

3,000

2,500

12.875

23.875

Därest föreståndaren är en ordinarie jägmästare och såsom sådan åtnjuter ålderstillägg
å sin aflöning, äger han, ntöfver ofvanstående arfvode, uppbära ett belopp, mot- j
svarande den fjärdedel af honom tillerkändt ålderstillägg, som han är skyldig afstå |
till sin vikarie.

Lika med domänstyrelsen hemställde äfven departementschefen, att
den nya staten måtte fä tillämpas från och med ingången af år 1905.

Kung!. Maj:t godkände hvad departementschefen hemställt; och blef
den i enlighet därmed till Riksdagen aflåtna framställningen jämväl bifallen,
enligt skrifvelse den 4 april 1905 (n:r 53), därvid Riksdagen emellertid
uttalade den mening, att, då botanistens arfvode höjts från 1,500
till 3,000 kronor, anspråk borde kunna ställas på, att han ägnade sin mesta
tid åt arbete vid anstalten.

Genom kungl. bref den 7 april 1905 förklarades sedermera, att
ifrågavarande anstalt skulle benämnas statens skogsförsöksanstalt.

121

Från vederbörande statsdepartement till kommittén
öfverlämnade handlingar.

Genom cirkulär den 25 oktober 1901 anbefallde Kungl. Maj:t
ämbetsverk och myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren inkomma
med utredning, huruvida, under angifven förutsättning, för tiden efter
år 1902 ändringar i vederbörande lönestater kunde anses böra äga rum,
därvid tillika borde komma under öfvervägande, huruvida genom förenklingar
i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster,
som genom de förändrade anordningarna kunde undvaras. I anledning
däraf afgaf domänstyrelsen den 28 maj 1902 underdånigt utlåtande
angående underlydande skogsstats och allmänna skogs!äroverks lönestater.
Detta utlåtande med därtill hörande bilagor öfverlämnades till kommittén
med skrifvelse den 19 november 1902 från statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.

Sedermera har kommittén, med skrifvelse den 28 mars 1906, fatt
från samma departement mottaga:

domänstyrelsens underdåniga skrifvelse den 16 oktober 1905 med
statsförslag för skogsväsendet för år 1907,

underdånig framställning från öfver jägmästarna i riket om reglering
af deras löneförhållanden, jämte domänstyrelsens däröfver den 17 oktober
1905 afgifna utlåtande, samt

underdåniga framställningar från jägmästare angående reglering af
deras aflöningsförhållanden; dessa senare till jordbruksdepartementet den
26 mars 1906 inkomna framställningar inbundna i ett gemensamt band.

Därefter har, genom remiss den 22 maj 1906, från jordbruksdepartementet
öfverlämnats till kommittén en underdånig skrifvelse från
domänstyrelsen af den 17 i samma månad med därvid i ett gemensamt

Löner egleringsJcommitténa bet. VI.

Domänstyrelsens
utlåtande
28/s
1902.

häfte fogade framställningar från ett stort antal krono]ägare i fråga om
förbättring i avlöningsförhållandena.

Från de sålunda till kommittén inkomna handlingarna anser sig
kommittén böra hår återgifva följande.

För att närmare utreda den på behofvet af en löneförbättring i viss
mån inverkande frågan om hvilka tillfällen skogstjänstemännen dåmera ägde
och fortfarande ansågos kunna bereda sig till inkomst af uppdrag med
enskilda skogsförrättningar, erinrade domänstyrelsen i sitt ofvanberörda utlåtande
den 28 maj 1902, att enligt § 53 af gällande instruktion öfverjägmästare
alldeles icke och jägmästare endast inom de gränser, styrelsen bestämde, få
åtaga sig sådana förrättningar; hvarjemte styrelsen fastade uppmärksamheten
därpå, att de statsskogar, som i första hand taga skogstjänstcmännens arbetskraft
och tid i anspråk, nämligen kronoparkerna, genom afvittring, inlösen
af stockfångstskogar, inköp af skogsmark och domänskogars afsättande till
kronopark, högst väsentligt ökats, från 2,359,054 hektar år 1884 till
4,518,066 hektar år 1900, under det att skogsstatens förvaltande personal
icke på långt när i samma proportion blifvit förstärkt. Visserligen hade
arealökningen till väsentlig del skett genom att oafvittrad kronomark eller
öfverloppsmark afsatts till kronoparker, men då dessa kronans marker
icke stodo till fritt förfogande för statens skogsbruk, förrän de blifvit till
kronoparker afsätta, hade just därigenom vunnits hvad som innebär första
villkoret och förutsättningen för en noggrannare skogsvård, nämligen
kronans fria förfoganderätt för framtiden. De arbeten, som där då bedrefvos,
såsom flottleders reglering, sankmarkers afdikning, skogstorps anläggande
in. m., hade förut ej kunnat där ifrågakomma. De till kronan återfallna
stockfångstskogar, omkring 162,000 hektar, måste efter dem öfvergångna
tiinmerafverkningar å betydande områden undergå rensningshuggningar,
dikningar, bäckränsningar m. m. Af de inköpta skogsmarkerna hade minst
220,000 hektar tillkommit genom förvärfvandet af skogs- eller bruksegendomar,
Indika påkallade, förutom en detaljerad skogsförvaltning, bestyret
med utarrendering af jordbrukslägenheter och tillsyn öfver ett flertal
underhafvande. Dessa omständigheter, tillika med tidens stegrade kraf på
noggrannare skötsel af statsskogarna i allmänhet, hade, enligt styrelsens

åsikt, i väsentlig män vidgat göromålens omfattning ock följaktligen i
samma mån minskat eller afkorta! de lediga mellantider, jägmästarna förut
kunnat ägna åt privat skogsförvaltning. Vid ordnandet af skogs statens
tjänstgöringsområden hade i anseende till de allmänna skogarnas förekomst
inom hela landet och tjänstemännens allmänna åliggande att öfvervaka
jaktlagarnas efterlefnad, ansetts nödvändigt, att revirfördelningen blef
territoriell eller omfattade landet i dess helhet. Då emellertid de allmänna
skogarna voro i vissa orter koncentrerade i större kronoparks- eller allmänningskomplexer,
men i andra delar af landet förekommo spridda i smärre
eller medelstora skiften, tillhörande boställen, utarrenderade domäner eller
egendomar af andra slag, företedde reviren helt naturligt stora olikheter
såväl till utsträckningen som till de allmänna skogarnas areal och natur.
Några revir voro till sin vidd relativt små men med högst betydande
skogar under omedelbar förvaltning, medan andra, ehuru af stor utsträckning,
inneslöto spridda skogar af smärre arealer vare sig under förvaltning
eller allenast under uppsikt och kontroll. I revir af det förra slaget hade
jägmästaren ringa eller ingen utsikt eller åtminstone mycket färre tillfällen
att erhålla enskilda skogsförrättningar än i de sist nämnda, men äfven
där yppades dåmera sådana tillfällen allt mindre, enär enskilda skogsägare
och bolag i de flesta fall anställde egna skogsförvaltare eller anlitade
statens skogsingenjörer.

Stora skiljaktigheter hade ock rådt i afseende å jägmästarnas verksamhet
med enskildas skogar, i det att vissa i ganska stor utsträckning
sysslat med sådan verksamhet och andra däremot icke alls. Dåmera var
emellertid till följd af de förändrade förhållandena de jägmästare, som
sysslade därmed, ett fåtal, och deras uppdrag hade jämväl minskat i omfattning.
Enligt inhämtade närmare upplysningar hade under senaste år
af Södra distriktets 4 revirförvaltare endast 2, af Smålands distrikts 8
revirförvaltare endast 2, af Västra distriktets 9 revirförvaltare endast 1, af
östra distriktets 7 revirförvaltare endast 2, af Bergslagsdistriktets 11 revirförvaltare
endast 3, af Galle—Dala distrikts 9 revirförvaltare endast 1, och
af Mellersta Norrlands distrikts 9 revirförvaltare endast 1 utfört enskild
skogsförvaltning eller enskilda skogsförrättningar. I ett eller annat revir,
där häradsallmänningar finnas, hade någon inkomst kunnat erhållas genom

124

uppdrag att fördela utsyningsvirket mellan all männingsdel ägarna. Hvad
Västerbottens och Norrbottens distrikt, det förra med 12 och det senare
med 20 revir, beträffade, förekom, hvad det förra angick, dåmera sällan,
att enskilda skogsförrättningar utfördes af revirförvaltarna, och, hvad det
senare distriktet vidkom, hade 5 revirförvaltare visserligen under år 1901
sysslat med skogsuppskattningar åt enskilda i anledning af vissa i orten
då pågående sammanslutningar af bolagen, men det hade uppgifvits, att
sådana uppskattningsförrättningar icke vidare förekommo.

Domänstyrelsen ansåg sig äfven höra omnämna, att efter laga skiften
å byaskogar inom lappmarkssocknarna skogsuppskattning i och för skogslikvid
i vissa fall uppdragits åt revirförvaltarna emot godtgörelse från
skiftesdelägarnas sida, men att, enligt hvad öfver jägmästaren meddelat,
sådana skogslikvidförrättningar inom Norrbottens distrikt redan voro afskräde
och att, hvad Västerbottens distrikt beträffade, enligt styrelsen tillit
andakomniet meddelande högst få oskiftade byar återstodo inom de egentliga
lappmarkssocknarna, så att arbeten med skogsuppskattningar för skogslikvider
efter laga skiften äfven inom detta distrikt inom närmaste tiden
korame att upphöra.

Enligt styrelsens uppfattning hade alltså de tillfällen till inkomst
af enskilda skogsförrättningar, som stodo jägmästare till buds och af dem
kunde begagnas, högst betydligt minskats, och det var endast ett fåtal af
dessa tjänstemän, som då sysslade med sådana förrättningar, hvilka
styrelsen dessutom på grund af § 53 i instruktionen för skogsstaten
ägde att efter omständigheterna begränsa.

Beträffande extra förrättningar för statens räkning eller i tjänsten,
såsom skogsindelningsförrättningar eller af vissa orters skogslagar föranledda
förrättningar såsom uppskattningar af hemmansskogar i lappmarken
eller utstämpling af undermålig skog å hemman inom de två nordligaste
länens kustland, för hvilka förrättningar godtgörelse utgick till förrättningsmännen,
så utfördes, enligt hvad styrelsen meddelade, sådana förrättningar
dåmera till största delen af extra skogstjänstemän, och styrelsen ansåg, att
så allt mer skulle blifva fallet.

Styrelsen framhöll, att för staten såsom landets största skogsägare
det helt naturligt måste vara eu angelägenhet af synnerlig vikt att tillse,

125

att skogsstaten liksom andra stater och kårer kunde rekryteras med
dugande krafter. Konkurrensen om sådana var emellertid dåmera i följd
af industriernas starka utveckling mycket större än förut, enär, jämfördt
med statens, vida fördelaktigare anställningar stodo till buds inom nämnda
näringsgrenar. Svårigheter hade ock redan uppstått vid tillgodoseende af
statens behof i berörda hänseende. Endast därigenom att tjänstemännen
bereddes en efter tidsförhållandena afpassad aflöning, ägnad att trygga deras
utkomst, syntes staten, liksom andra arbetsgifvare, kunna tillförsäkra sig
nödig tillgång på personer, som voro väl kvalificerade för bestridande af
dess befattningar. Och då, enligt hvad de senaste tjugu årens tjänstetillsättningar
utvisade, ordinarie jägmästartjänst icke erhölls förr än vid i
medeltal omkring 40 års ålder eller vid den ålder, då det fick antagas,
att de flesta bildat familj, kunde aflöningen, om den skulle bereda tjänstetillträdaren
en tryggad utkomst, icke för jägmästare sättas lägre än till
3,600 kronor, hvilket belopp styrelsen följaktligen ansåg vara skäligt såsom
begynnelseaflöning. Denna aflöning syntes styrelsen höra i staten uppföras
med 2,000 kronor såsom lön, 1,200 kronor såsom tjänstgör i liggpenningar
och 400 kronor såsom hyresbidrag, hvilket senare dock borde
uppbäras endast när boställs- eller bostadslägenhet icke åtnjöts.

Beträffande jägmästarnas i fyra särskilda grupper fördelade tjänstgöringspenningar
höll styrelsen före, att tre revir, nämligen Norra Hälsinglands,
Gästriklands och Kopparbergs, borde med hänsyn till den dåmera
väsentligt ökade kronoparksarealen uppflyttas från den lägsta till den
närmast högre gruppen, samt att, med bibehållande af den, enligt styrelsens
uppfattning, af ortförhållandena motiverade olikheten i tjänstgöringspenningarnas
belopp och med tillämpning i öfrigt af hvad styrelsen föreslagit,
tjänstgöringspenningarna för jägmästarna måtte bestämmas till 1,200 kronor
i 39 revir, 1,400 i 14 revir, 1,600 i 12 revir och 1,800 kronor i 24 revir.

I afseende å de i gällande stat för jägmästare uppförda ålderstillägg
samt respenningar ansåg styrelsen ändring ej vara af behofvet påkallad
i vidare mån än hvad de senare beträffade, som i vissa revir visat sig
vara otillräckliga; och föreslog styrelsen af detta skäl följande ökning af
respenningarna för nedan nämnda revir nämligen: för Junsele, Västra
Jämtlands, Härjedalens, Norra Hälsinglands, Finspångs, Kinda, Tjusts,

126

Blekinge-Åhus och Hallands revir från 500 till 600 kronor, för Vadsbo,
Dalslands och Värends revir från 400 till 600 kronor, för Östra Jämtlands,
Kopparbergs, Norra Roslags, Jönköpings och Västbo revir från 400 till
500 kronor, för Malmöhus revir från 300 till 400 kronor, för Gottlands
revir från 200 till 400 kronor och för Ölands revir från 100 till 200
kronor.

De skäl, som blifvit anförda för löneförbättring åt jägmästarna,
syntes styrelsen gälla i än högre grad för öfverjägmästarna. Deras aflöning
ställde sig i förhållande till dåvarande lefnadsomkostnader mycket
otillräcklig, i synnerhet som dessa tjänstemän till följd af sin tjänsteutöfning,
särskilt med hänsyn till deras befattning med afseende å virkesförsäljningarna,
borde företrädesvis bo i länsresidensstäder. Och då, för
såvidt det betydelsefulla, under senaste tiden väsentligt ökade arbete,
som ålåg öfverjägmästarna såsom distriktschefer för den lokala skogsförvaltningen,
skulle kunna, ostördt af bekymmer för utkomsten, med intresse
och kraft utföras, en väsentlig löneförbättring var oafvislig, ansåg styrelsen,
att öfver]ägmästarnas dåvarande begynnelseaflöning borde höjas till
6,000 kronor, nämligen 3,500 kronor såsom lön, 2,000 kronor såsom
tjänstgöringspenningar och 500 kronor såsom hyresbidrag, dock att i anseende
till de norra orternas, i synnerhet öfre Norrlands, dyrare lefnadskostnader
tjänstgöringspenningarna och hyresbidragen borde ökas för GäfleDala
distrikt till respektive 2,500 och 600 kronor samt för Mellersta
Norrlands, Umeå, Skellefteå och Luleå distrikt till respektive 3,000 och
700 kronor. 1 afseende å de öfverjägmästarna tillkommande ålderstillägg och
respenningar fann styrelsen ej annan ändring erforderlig, än att reseanslagen,
hvilka för vissa distrikt visat sig allt för knappt tilltagna, borde ökas för
Gäfle-Dala, Mellersta Norrlands, Umeå och Skellefteå distrikt till 1,000
kronor, för Bergslagsdistriktet till 900 kronor och för Västra distriktet
till 800 kronor.

Då kronojägarnas lönevillkor så nyligen som vid 1900 års riksdag
blifvit reglerade, syntes det domänstyrelsen, att någon annan ändiing i
lönestaten för dem ej då borde ifrågasättas än eu jämkning i bestämmelserna
rörande deras dagarfvoden, hvilka bestämmelser visat sig medföra
en verkan, som med regleringen icke torde varit åsyftad.

127

Jämfördes nämligen de dagarfvoden, som kronojägarna åtnjutit före
reglei ingen, då antalet dagarfvoden icke var begränsad^ med dem, som
efter regleringen erhållits, visade det sig, att vissa kronojägare efter
regleringen fått vidkännas afsevärd minskning i inkomst. Sålunda hade
under år 1900 i Norrbottens distrikt 8 kronojägare åtnjutit arfvoden å
2 kronor 50 öre för i medeltal 90 dagar hvardera, i Västerbottens 17
kronojägare för i medeltal 93 dagar hvardera, i Mellersta Norrlands 1
kronojägare för 96 dagar, i Bergslagsdistriktet 4 kronojägare för i medeltal
79 dagar hvardera, i Östra distriktet 3 kronojägare för i medeltal 73
dagai hvardera och i \ åstra 1 kronojägare för 66 dagar, under det att
samma kronojägare under år 1901 med tillämpning af de nya bestämmelserna
kunnat tillgodoräknas högst 60 dagar, för hvilka ersättningen, jämfördt
med det föregående arets, dessutom minskats i samma man arbetet utförts
å kronopark eller annan af skogsstaten förvaltad skog.

Ändamålet med 1900 års förslag i afseende å dagarfvoden var
emellertid, anförde domänstyrelsen vidare, att dels bereda de södra distriktens
kronojägare, hvilka icke hade några respenningar, eu välbehöflig
hjälp hir att bestrida de ofta rätt dryga utgifter, de fingo vidkännas å
färderna till och från aflägset belägna skogar äfvensom för uppehället
under arbetstiden därstädes, dels underlätta utkomsten för de norra
distriktens kronojägare, hvilka, ehuru berättigade till ett reseanslag af
100 kronor, voro i stort behof att utöfver den fasta aflöningen erhålla ett
i mån af verkställdt arbete utgående särskilt bidrag för att bestrida de
utgifter, som voro förenade med en längre tids uppehåll å kronoskogar,
belägna på långt afstånd från deras hemvist, och hvilka utgifter ställde
sig lör kronojägarna ganska betungande, då äfven i aflägsna skogsbyar
piiset för kost och husrum i anseende till den lifliga skogsrörelsen var
högt uppdrifvet. Den form af lika stort dagarfvode för arbete på de allmänna
skogarna, oberoende af deras olika natur, som denna så att säga
extra aflöning erhållit i 1900 års förslag, afsåg därjämte att likställa arbetet
å nämnda skogar, så att arbetet å kronoparkerna, såsom de för staten
värdefullaste skogarna, ej skulle genom den lägre ersättningen omfattas
med mindre intresse af kronojägarna. Då det dessutom ofta inträffade,
att skogar, som icke stodo under skogsstatens förvaltning, ställdes under

128

sådan för att erhålla mera rationell skötsel, komme kronojägaren efter nuvarande
bestämmelser att erhålla mindre ersättning än förut för sitt
arbete å samma skogar, hvilket ock syntes vara oegentligt och obilligt för
kronojägaren och ingalunda till gagn för skogarna.

Domänstyrelsen ansåg fördenskull, att det ur flera synpunkter vore
till fördel, att eu jämkning af ifrågavarande bestämmelser komme till stånd,
så att desamma bragtes i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslaget
af år 1900, och hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd
för att de i kungl. brefvet den 1 juni 1900 meddelade bestämmelserna angående
kronojägares dagarfvoden måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Kronojägare äger, när han på jägmästares order biträder med, utför
eller leder afverkning, skogsodling eller annat arbete, såväl å alla ecklesiastika
skogar, hvilka ej här nedan särskildt omförmälas, som ock åkronoparker
och öfriga allmänna skogar, hvilka äro belägna på ett afstånd öfverstigande
10 kilometer i rak sträckning från hans bostad, äfvensom när han, likaledes
efter jägmästares order, i Kopparbergs och de norrländska länen
biträder vid utsyningsförrättningar, för hvilka utsyningsafgifter erläggas
af enskilda, att därför åtnjuta dagarfvode under högst 80 dagar för hvarje
kalenderår med 3 kronor i de sex norra länen och Värmland samt 2
kronor 50 öre i de öfriga länen, dock under iakttagande att från ofvanstående
bestämmelser äro undantagna arbeten å sådan ecklesiastik skog,
som utgör viss församlings enskilda egendom eller blifvit till församlingen
donerad och icke lämnar virkesöfverskott.

I sitt utlåtande den 28 maj 1902 omnämnde domänstyrelsen äfven,
att den i enlighet med föreskrift i kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901
tagit i öfvervägande, huruvida genom förenkling i skogsstatens organisation
indragning af tjänster kunde ske, men att, med hänsyn till den lifliga
utveckling, hvari statens skogsväsen befann sig, och de kraf på ökadt arbete
inom alla områden, som däraf voro en följd, styrelsen funnit någon förenkling
i organisationen eller i fördelningen och däraf föranledd indragning
af tjänster under sådant förhållande icke vara möjliga.

Domänsiyroi- Under antagande af möjligheten att ofvan omförmälda reglerings sed

skrif- förslå0- af år 1902 icke ännu kunde komma under ompröfning, framhöll

*else den 19/io °

1905.

129

domänstyrelsen i sin skrifvelse den 18 oktober 1905 med siatsförslag för
skogsväsendet för år 1907, att jämkningar i vissa nuvarande förhållanden
syntes vara att anse såsom af så trängande beskaffenhet, att de enligt
styrelsens förmenande borde, så snart ske kunde, företagas, helst detta
borde kunna äga rum utan rubbning af den för skogsstaten gällande stat.

I detta hänseende anförde styrelsen, att de för jägmästares tjänsteutöfning
i stat anslagna fasta respenningar i ett flertal revir visat sig vara otillräckliga
i samma mån större intensitet i skogshushållningen påfordrats och statsskogarnas
areal ökats, sä att jägmästare nödgats att af öfriga aflöningsförmåner
bekosta en del af sina tjänsteresor. Statsskogarnas goda skötsel och stegringen i
det ekonomiska utbytet af desamma fordrade i allmänhet, att jägmästaren
personligen öfvervakade och ledde åtgärderna i nyssnämnda syfte. Då det
vid sådant förhållande kunde antagas, att, sedan respenningarna fullt tagits
i anspråk, därefter möjligen behöfliga ytterligare tjänsteresor somligstädes
antingen underlätes eller endast vid nödtvång företoges, ansåg sig styrelsen,
till förekommande däraf, böra hos Kung!. Maj:t hemställa om bemyndigande
att för de revir, dår sa visade sig behöfligt, från reservationsanslaget
till kronoskogarnas förvaltning m. m. anvisa extra tillskott till
respenningar sålunda, att uppå vederbörande jägmästares och öfver] ägmästares
framställning tillskott för året finge utgå med ett visst af domänstyrelsen
fastslaget maximibelopp, på villkor, dels att detsamma finge tagas
x anspråk endast när de i stat för reviret anvisade respenningarna genom
redovisning, grundad på räkningar enligt resereglementet, visat sig vara
åtgångna för nödiga tjänsteresor, dels att jämväl tillskottet behörigen redovisades
genom räkningar och att möjligen blifvande öfverskott återlevererades.
Äfven öfverjägmästares respenningar enligt stat hade dåmera visat sig
otillräckliga, hvarför tillskott åt dem borde, enligt domänstyrelsens åsikt,
utgå under enahanda förutsättningar och villkor. Till undvikande af missbruk
ansåg styrelsen det dock böra stadgas, dels att genom räkningar ej
finge på ofvanberörda sätt redovisas kostnader för resor, som afsågo förrättningsställen,
belägna närmare tjänstemannens bostad än en nymil, dels
att resor .på bekostnad af tillskottet finge företagas af jägmästare endast
efter öfverjägmästarens bestämmande, samt af öfverjägmästaren efter domänstyrelsens
medgifvande. Granskningen af jägmästares reseräkningar ansågs

Löneregleringshommiiténs bet. VI. -in

130

Framställning
från
öfrerjägmästarna.

höra åligga öfverjägmästaren, hvilken, såsom ägande tillgång till nämnda
tjänstemäns resjournaler, säkrast kunde bedöma räkningarnas riktighet och
resornas nödvändighet för tjänsten.

Domänstyrelsen anförde vidare, hurusom klagomål allmänt fördes
däröfver, att, ehuru jägmästares tjänsteexpedition med till denna hörande
handlingar och kartor tog i anspråk ett särskild!, större rum, hvarest
jämväl mottogos honom i tjänsten besökande personer, jägmästaren
likväl, där icke tjänstebostad finnes åt honom upplåten, måste af egna
medel förhyra expeditionslokalen. Styrelsen ansåg billigheten kräfva, att
för ändamålet finge, intill dess ny reglering af skogsstaten kunde blifva
genomförd, från ifrågavarande reservationsanslag tilldelas enhvar af de
ordinarie jägmästare, som icke hade tjänstebostad, ett årligt hyresbidrag
af 200 kronor. I sammanhang därmed erinrades, att till öfverjägmästarna
redan anvisats från reservationsanslaget hyresbidrag för expeditionsrum.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1906 förklarade
chefen för jordbruksdepartementet beträffande de af domänstyrelsen ifrågasatta
jämkningarna i de till skogsstaten utgående aflöningarna, att han fann
hvad styrelsen därutinnan anfört vara värdt synnerligt beaktande. Särskild!,
syntes det honom vara af vikt, att bestämmelserna rörande ersättning för
skogsstatstjänstemännens resor erhöllo en sådan affattning, att de icke föranledde,
att erforderliga tjänsteresor eftersattes. Då emellertid frågan om
en omreglering i nämnda delar af skogsstatstjänstemännens allöningsförmåner
syntes departementschefen icke böra lösas fristående utan i samband med
den allmänna regleringen af skogsstatens och de allmänna skogsläroverkcns
lönestater, fann han sig ej kunna tillstyrka bifall till domänstyrelsens
framställning uti ifrågavarande hänseenden.

Den till kommittén öfverlämnade framställningen från öfverjägmästarna
är daterad i juni 1905. Sökandena anhöllo däri, att Kungl.
Maj:t måtte taga deras löneförhållanden särskild t under pröfning samt för
Riksdagen framlägga förslag till reglering af desamma.

Åberopande domänstyrelsens förslag af den 28 maj 1902, höllo sökandena
före, att, äfven »om den absoluta storleken af lönerna för statens
ämbets- och tjänstemän i olika grader kunde befinnas lämplig att höjas

131

eller sänkas på grund af förhanden varande förhållanden», »rättvisan dock
torde fordra, att den relativa storleken alltid vore lika, så att icke en del
tjänstemän blefve tillbakasätta för andra sådana med motsvarande utbildning,
arbete och ansvar». Enligt sökandenas mening voro öfverjägmästarna emellertid
i aflöningshänseende mycket sämre lottade än alla andra med dem
likställda tjänstemän, i kvilket afseende sökandena exempelvis jämförde sig
med landssekreterare och landskamrerare, distriktschefer samt ban- och
maskindirektörer vid järn vägsstaten och rektorer vid högre allmänna läroverk.
Men därtill kom, att eu öfverjägmästare intog »den kanske enastående
särställningen» bland tjänstemän i Sverige, att han författningsenligt, jämlikt
stadgandet i § 53 af instruktionen för skogsstaten, var förhindrad använda
sin fackkunskap till förvärf genom enskilda uppdrag, hvarigenom han skulle
kunna förskaffa sig ökning i den alltför knappa lönen.

Sökandena hemställde, att Kungl.Maj:t täcktes för »nästkommande» Riksdag
framlägga förslag till reglering af deras aflöning så, att öfverjägmästare
måtte äga rätt till en begynnelseaflöning af 6,500 kronor, däraf 2,000
kronor tjänstgöringspenningar, samt ett ålderstillägg å 600 kronor efter
fem år, äfvensom att för hyrande af nödiga expeditionslokaler öfverjägmästare
måtte »i fast stat» tillerkännas 500 kronor.

För den händelse Kung!. Maj:t icke skulle finna skäligt, att ersättning
till öfverjägmästare för tjänsteresor finge utgå efter resereglemente^
syntes det sökandena nödigt, att de nuvarande respenningarna höjdes med
minst .33 procent, »på det att öfver]ägmästaren måtte blifva satt i tillfälle
att kunna utsträcka sina resor».

I det utlåtande öfver nämnda framställning, som domänstyrelsen afgaf
den 17 oktober 1905, anförde styrelsen, att sökandenas uttalande angående
öfverjägmästarnas svaga aflöning i jämförelse med andra med dem likställda
tjänstemäns lönevillkor syntes styrelsen berättigad^ att svårigheter
under senaste åren mött att till lediga öfverjägmästartjänster erhålla de
lämpligaste personer, och att, därest dessa tjänster icke blefve förenade med
bättre löneförmåner, tjänsterna icke kunde besättas med de för dem lämpligaste
och mest förtjänta; att styrelsen visserligen skulle vilja understödja
sökandenas framställning, men att, då styrelsen så sent som den 28 maj
1902 framlagt förslag till reglering af öfverj ägmästarnas löneför -

132

Framställningar
från
jägmästare.

måner, styrelsen ansåg sig böra åberopa detta sitt förslag såsom grund
för den lönereglering, som för ifrågavarande tjänstemän torde böra ifrågakomma.
Styrelsen erinrade emellertid, att, »för att för den närmaste
tiden säkerställa öfverjägmästarna för att icke af sina svaga löneförmåner
behöfva gorå uppoffringar för dem åliggande resor», styrelsen i sitt statsförslag
angående utgifter för skogsväsendet under år 1907 hemställt om
vissa ändringar i de till öfverjägmästare utgående respenningar.

Vid anmälan af detta ärende inför Kung!. Maj:t den 13 januari 1906
uttalade chefen för jordbruksdepartementet den uppfattning, att frågan
om reglering af lönestaten för öfverjägmästarna borde handläggas i sammanhang
med en allmän reglering af skogsstatens och de allmänna skogsläroverkens
lönestater. Den af öfverjägmästarna ingifna skriften föranledde
ej heller någon framställning från Kungl. Maj:t vid 1906 års riksdag.

De till kommittén öfverlämnade framställningarna från jägmästare
innefattas uti särskilda, af tillhopa 84 revirförvaltare underskrift^ ansökningar,
hvilka, såsom ofvan är antyda, den 26 mars 1906 inkommo till
iordbruksdepartementet. I dessa ansökningar begärdes, att Kungl. Maj:t
måtte för Riksdagen framlägga förslag till reglering af jägmästarnas aflöningsförhållanden.
Därvid uttalades af sökandena den mening, att den
aflöning, som tillkom dem, dels ej stod i något rimligt förhållande vare
sig till den dyra utbildning och det ansträngande och maktpåliggande
arbete, som fordrades af dem, ej heller till värdet af den statsegendom,
de hade att förvalta, dels ock var afsevärdt lägre ån de aflöningar, som
bestodos andra statens tjänstemän med motsvarande utbildning och arbete,
och att det därför syntes vara med rättvisa och billighet förenligt, att
jägmästarna före andra statens tjänstemän kommo i åtanka för lönereglering.

Efter att hafva anställt jämförelse med hvad i aflönings- och andra
förmåner åtnjöts dels af kronofogdar, ban- och maskiningenjörer vid
järnvägsstaten, lektorer och adjunkter vid högre allmänna läroverk samt
provinsialläkare, dels ock af vissa tjänstemän, »af hvilka ingen längre eller
svårare utbildning efter studentexamen fordrades», nämligen postmästare,
telegrafdirektörer, telegrafkommissarier, stationsinspektorer och tullförvaltare,
anförde sökandena, att för erhållande af kompetens till jägmästar -

133

tjänst erfordrades efter studentexamen studier under minst fyra, i de allra
flesta fall fem år, hvilka alltid medförde stora ekonomiska uppoffringar,
samt att efter denna tid de flesta af sökandena nödgats gå såsom extra
tjänstemän utan aflöning under 15 å 20 år för att därefter få börja
med en aflöning af i södra Sverige 2,500 och i norra Sverige intill 3,100
kronor. Tre ålderstillägg, hvart och ett å 500 kronor, erhöllos visserligen,
men, då den långa tiden som extra tjänsteman utan lön medräknades,
uppnåddes högsta lönegraden, 4,000 k högst 4,600 kronor, först efter
30 ä 35 års tjänst och då tjänstemannen inom kort uppnådde pensionsåldern.

Sökandena erinrade vidare, att jägmästare måste af egna medel bekosta
lokal för revirets expedition samt för mottagande af alla de kronoarrendatorer
och boställshafvare, som önskade besöka honom i tjänstefrågor,
dessutom anskaffa skrifmaterialier till en ganska betydande tjänstekorrespondens
och bokföring samt i många fall bekosta en del af de för
tjänsten nödvändiga resorna, då de respenningar, som bestodos, i de flesta
revir voro alldeles otillräckliga. Sedan jägmästarnas löner sist reglerades,
hade deras arbete och ansvar väsentligt ökats. Förvaltningsområdena hade
utvidgats genom senare årens stora inköp till staten af enskilda skogsegendomar.
Förr hade jägmästare endast att leda skogsskötseln och hade
då tid öfrig att ägna åt enskild tjänst. Nu var han verklig förvaltare,
som ej blott skulle sköta beståndsvård, kulturer, vägarbeten, dikningsföretag
m. m., utan ock förädla och försälja virket. Han skulle å kronans
hemman och torp, ofta ett hundratal på hvarje revir, verkställa utarrenderingar,
hålla syner och ekonomiska besiktningar samt uppgöra ritningar
och förslag till nybyggnader och reparationer. Allt detta gjorde, att tillfälle
till enskildt förvärf för jägmästarna alltmera inskränkts och så småningom
syntes alldeles omöjliggöras, såsom i flera fall redan inträffat.
Då därtill kom den oerhörda ökning i priset å snart sagdt alla lifsförnödenheter,
som inträffat, sedan deras aflöningsförhållanden sista gången
reglerades, var det med största bekymmer sökandena sågo mot framtiden
och mot den dag, då det skulle blifva alldeles omöjligt för en jägmästare
att uppfylla de fordringar, som ställdes på honom som tjänsteman och
medborgare, och då de kunnigaste och dugligaste jägmästarna skulle

134

Framställningar
från krotiojägare.

tvingas ur statens och in i den enskilda skogsägarens tjänst, där de lätt
nog kunde betinga sig gynnsammare ekonomiska villkor.

Det hemställdes af sökandena, att Kungl. Maj:t täcktes för »nästkommande»
Riksdag framlägga förslag till reglering af deras afiöningar så,
att en jägmästare måtte äga rätt till en begynnelseaflöning af i södra Sverige
4,000 och i norra Sverige intill 4,600 kronor, däraf respektive 1,000 och
1,600 kronor tjänstgöringspenningar, jämte tre ålderstillägg å 500 kronor
efter fem, tio och femton år. Ersättning för tjänsteresor syntes sökandena böra
utgå efter gällande resereglemente, men, därest Kungl. Maj:t icke täcktes
finna detta lämpligt, ansågo de rättvist, att nuvarande respenningar höjdes
med minst 33 procent. Och begärdes tillika, att för hyrande af nödiga
expeditionslokaler jägmästare måtte tillerkännas »i fast stat» ett belopp af
300 kronor.

Såsom förut är nämndt, har kommittén äfven fått från jordbruksdepartementet
mottaga en underdånig skrifvelse af den 17 maj 1906, med
hvilken domänstyrelsen öfverlämnade framställningar från ett stort antal
kronojägare i fråga om förbättring i aflöningsförhållandena. Dessa framställningar
innefattas uti särskilda till domänstyrelsen den 14 maj 1906
ingifna ansökningar, i hvilka 267 ordinarie kronojägare anhöllo om styrelsens
medverkan till erhållande af löneförbättring för dem. Då styrelsen
öfverlämnade dessa ansökningar till Kungl. Maj:t, hemställde styrelsen
allenast, att Kungl. Maj:t måtte öfverlämna dem till löneregleringskommittén
för att tagas i öfvervägande vid pågående utredning angående
reglering af skogsstatens löner.

Uti ifrågavarande ansökningar erinrade sökandena om en petition
rörande löneförhöjning, som på hösten 1898 inlämnats till domänstyrelsen
och hvari framhölls,

att i äldre tid kronojägarna jämte en obetydlig kontant lön hade
sin egentliga inkomst af jordbruk, som de på grund af den tidens små
fordringar med afseende på skogsskötsel!! hade tillfälle att sköta;

att detta förhållande dåmera helt och hållet ändrats, i ty att
behofvet af en rationell skogsskötsel allt mer gjort sig gällande och kronans
boställsskogar ställts under ordnad hushållning, hvarigenom den fordom

135

lilla bevakningstrakten växt ut till »socknar, härad, ja än mer, flera härader
för att ej säga halfva län»;

att det arbete, som i afseende å skogsväsendet hvilade på kronojägarna,
fördubblades för att icke säga mångdubblades genom skogarnas
spridda läge inom ett stort område samt ytterligare tillökades genom
skyldigheten att inom hela detta område, äfven beträffande enskildas skogar,
beifra jaktöfverträdelser i fridlyst tid;

att kronojägares åligganden ganska ofta fordrade skyndsam inställelse,
hvarigenom resekostnaderna synnerligen ökades; samt

att, till följd af de ökade åliggandena, tillfällen till biförtjänst .måst
försvinna.

Under framhållande att den förbättring i aflöningsförmåner, hvilken inedgifvits
vid 1900 och 1905 årens riksdagar, varit alldeles otillräcklig, samt
att för hvarje år, som gått, sökandenas »dåliga ställning alltmer försämrats»,
anhöllo de nu, att domänstyrelsen måtte beakta »de omständigheter, hvilka
på grund af de snabbt utvecklade dyra tiderna gjort deras svaga ekonomiska
ställning ohållbar samt hotade att alldeles förlama deras verksamhet».

I sådant hänseende erinrade sökandena, huru arbetslönen till en
yrkesarbetare under de senaste tio åren stegrats och hurusom denna stegring
verkat höjning af bostadshyror och af priset på en mängd för lifvet
oundgängliga artiklar, och detta äfven å den aflägsna landsbygden, där numera
skjutsar, logi och vivre betingade högre pris än förr. Exempel anfördes för
att visa, hvilka kostnader som äro för en kronojägare förenade med resor
i tjänsten och af hvilka förluster han genom sådana resor kan drabbas,
förluster, så mycket kännbarare som den till hans egen och hans familjs
lefnadsbehof anslagna aflöning redan förut var för knappt tillmätt.

Sökandena åberopade såsom känd sak, att de »genom ständig försakelse
i förening med svårigheter, som stodo i samband med eller berodde
af deras kall, ofta blefvo i förtid bräckta till sin hälsa». Och då vid inträffad
sjukdom och däraf föranledd tjänstledighet »det redan under tjänstgöringen
allt för knappt tillmätta penningbeloppet för familjens löpande
behof» måste »reduceras till nästan hälften», kunde följden däraf — yttrade
sökandena — icke blifva annat än den största nöd för familjen och bekymmer
för kronoj ägaren själf.

136

I fråga om möjligheten till biförtjänster för kronojägare framhöllo
sökandena särskild!, att, enär de nyinrättade skogsvårdsstyrelserna »på ett
mera verksamt sätt erbjödo kostnadsfria biträden åt enskilda skogsägare»,
så försvunno därmed »de sällsynta och små biförtjänster», som sökandena
förut haft.

Af sökandena hänvisades ock på, att i enskild tjänst anställda
skogvaktare i många fall voro i åtnjutande af, förutom kontant lön, fria
husrum, vedbrand, trädgård, potatisland, körning, skjutsar, kobete och
kofoder, hundföda, läkare- och sjukvård, ersättning för skjutet vildt, fria
husrum och vivre vid resor samt en betydande s. k. stat, bestående af en
för familjens behof tillräcklig kvantitet »in-natura-produkter», äfvensom
stundom tantiem.

Sökandena begärde, att domänstyrelsen måtte hos Kung!. Maj:t utverka
framläggandet vid 1907 års riksdag af förslag till ny lönestat för
kronojägarna med följande aflöningsförmåner:

för alla: lön 600 kronor, hyresbidrag jämte ersättning för vedbrand
250 kronor samt tre ålderstillägg till lönen, hvart och ett å 150 kronor,
efter fem, tio och femton års oförvitlig tjänstgöring;

för kronojägare i Värmlands, Kopparbergs och de norrländska länen:
tjänstgöringspenningar 400 kronor, reseersättning »enligt skjutsstadgan»
eller 250 kronor samt vid tjänstgöring å kronoparker, belägna minst 8
kilometer från bostaden, och å alla andra skogar, som icke stå direkt under
skogsstatens vård och förvaltning, äfvensom vid all annan tjänstgöring
efter jägmästares order dagtraktamente med 3 kronor;
för kronojägare i de öfriga länen:

tjänstgöringspenningar 300 kronor, reseersättning »enligt skjutsstadgan»
eller 150 kronor samt vid nyssberörda förrättningar dagtraktamente med
2 kronor 50 öre.

Dessutom hemställdes om befrielse för kronojägare från ersättningsskyldighet
för husröta å boställes hus, samt att, då i jakt- och åverkansmål
svaranden fälles, men saknar tillgång att gälda kronoj ägaren tillerkänd
andel i böter jämte ersättning för omkostnader i målet, godtgörelse i dessa
hänseenden till kronojägare måtte utgå af allmänna medel.

137

Infordrade uppgifter m. m. för kommitténs

förslag.

För lösningen af den kommittén anförtrodda uppgift rörande skogsstaten
har kommittén funnit nödigt åvägabringa utredning i åtskilliga
hänseenden rörande nämnda stats tjänsteverksamhet och personal in. in.;
och hafva de i sådant syfte erforderliga upplysningar inhämtats dels under
hand hos domänstyrelsen, dels ock, genom skrifvelser den 12 maj och
den 12 juni 1906, från vederbörande tjänstemän och betjänte. För
resultaten i vissa hänseenden af den vunna utredningen skall här nedan i
korthet redogöras.

Vid behandling i det föregående af frågan om skogsstatens organisation
är omnämndt, att under senare tider stora arealer skogsmark inköpts
för bildande af nya eller utvidgning af äldre kronoparker äfvensom,
i vissa delar af landet, betydande samfällda skogar nybildats. Genom
dessa åtgärder har, oaktadt jämsides därmed verkställda försäljningar
af en del hufvudsakligen smärre kronoegendomar, de allmänna skogarnas
areal ansenligt ökats. För ådagaläggande däraf meddelas följande
tabell, som, i likhet med flera i det följande införda tabeller, grundar sig,
hvad angår tidigare år, å domänstyrelsens tryckta berättelser rörande
skogsväsendet, men beträffande år 1905, för hvilket dylik berättelse vid
affattande! af denna afdelning ej funnits ännu i tryck tillgänglig, å uppgifter,
som under hand inhämtats hos nämnda styrelse.

Löneregleringskommitténs bet. VI. 18

De allmänna
skogarnas
antal och
areal.

138

De allmänna skogarnas antal och areal.1

	År 1885.		År 1890.	År 1895.	År 1900.		År 1905.
Distrikt.			Distrikt.							Distrikt.
An-	Areal		An-	Areal	An-	Areal	An-	Areal		An-	Areal
	tal.	i hektar.		tal.	i hektar.	tal.	i hektar.	tal.	i hektar.		tal.	i hektar.
Norrbottens .	191	2,425,571-13	Norrbottens .	193	2,828,465-33	192	3,024,216-47	208	3,302,207-71	Luleå''. . . .	184	2,577,407-46)
Västerbottens	406	838.176-55	Västerbottens	498	1,306,560-73	534	1,330,364-78	457	1,315,369-03	Skellefteå . .	327	1,489,388-861
										Umeå . . . .	332	1,006,358-48
			Mellersta							Mellersta		396,225-50
Jämtlands . . Södra Norr-	182	173,040-18	Norrlands .	333	375,887-44	343	387,6U7''05	363	397,124-10	Norrlands .	311 246
846,014-36
lands . . .	260	318.113-48	Gäfie—Dala .	250	688,552-77	240	780,183-34	240	839,062-48	Gäfie—Dala .
Bergslags1 2 3 .	900	507,767-18	Bergslags . .	1,259	159,473-61	1,095	168,531-12	1,090	199,587-39	Bergslags . .	1,107	211,993-44
Östra . . . .	1,835	182,624-59	Östra . . . .	1,193	142,783-48	1,127	139,357-30	1,128	156,751-74	Östra . . . .	1,006	164,339-80
Västra . . .	1,453	114,530-96	Västra . . .	1,422	124,989-07	1,458	145,589-79	1,356	143,169-87	Västra . .	1,310	154,492-34
Smålands . .	1,119	152,265-40	Smålands . .	1,108	164,99705	1,043	171,587-03	969	176,889-70	Smålands .	942	186,986-83
Södra . . . .	710	40,958-84	Södra . . . .	715	42,143-33	592	44,237-42	629	48,995-44	Södra . . .	636	53,988-891
Summa för hela riket	7,046	é,753,048-3ij	6,971	5,838,852-81	6,624	6,191.674-30	1 _sel	6,579,15746)	6,401	7,087,195-96''''

Vid denna tabell är att erinra, att, enligt hvad af domänstyrelsens
berättelse rörande skogsväsendet för år 1890 framgår, ökningen i arealen af
de allmänna skogarna inom Norrbottens och Västerbottens distrikt från år
1885 till år 1890 till stor del beror därpå, att vid afvittringens fortskridande
under mellantiden tillförlitligare kännedom vunnits om arealen af
vissa skogar i nämnda distrikt.

I tabellen äro uppgifter äfven lämnade rörande antalet allmänna
skogar vid olika lider; och synes, att för hela riket detta antal efter hand

1 Då domänstyrelsen, som i äldre terättelser rörande skogsväsendet bland »allmänna skogar»

upptagit äfven kronohemman:, och nybyggens skogar, från och med berättelsen för år 1900 hänfört desamma
till »enskilda skogar med inskränkt dispositionsrätt», har vid uppgörandet af denna tabell ansetts
lämpligt att, för ernående af jämförbara siffror, å tabellen i dess helhet tillämpa den af styrelsen sålunda
senare omfattade principen.

3 Enligt den år 1885 gällande distriktsindelning hörde till Bergslagsdistriktet äfven Kopparbergs
län.

139

sjunkit, beroende däraf att dels en mängd smärre kronoegendomar afyttrats,
dels i åtskilliga fall särskilda allmänna skogar sammanslagits.

Då kronoparkerna bilda hufvudparten af de skogar, som stå under Kronoparkerskogsstatens
omedelbara förvaltning, bär det ansetts lämpligt att järn-nas °Ch
väl lämna en öfversikt af kronoparkernas antal och areal vid olika tider.

Kronoparkerna» antal och areal.

	År 1885.		År 1890.	År 1895.	År 1900.		År 1905. \|
! Distrikt. !	An- tal.	Areal i bektar.	Distrikt.	An- tal.	Areal i bektar.	An- tal.	Areal i bektar.	An- tal.	Areal i hektar.	Distrikt.	An- tal.	Areal i bektar.
‘Norrbottens .	112	1,851,951-55	Norrbottens .	112	1,692,630-25	117	1,783,753-44	146	2,333,587-46	Luleå . . . .	124	1,524,597-44!
Västerbottens	261	424,911-11	Västerbottens	358	1,115,351-01	365	1,114,657-07	379	1,166,089-80	Skellefteå . .	258	1,042,891-99!
										Umeå . . . .	232	941,055-0:1
Jämtlands . .	45	89,946-52	Mellersta Norrlands .	93	208,386-99	130	239,663-43	186	281,497-18	Mellersta Norrlands .	182	287,617-89
Södra Norr-lands . . .	52	155,222-77	Galle—Dala .	33	303,567-20	40	465,565-58	55	527,526-19	Galle—Dala .	58	533,460-98 ■
Bergslags . .	20	158,670-30	Bergslags . .	21	13,770-39	29	26,420-28	35	56,756-65	Bergslags . .	36	65,508-99
Östra . . . .	22	8,759-76	Östra . . . .	18	7,552-86	21	8,982-78	34	26,591-18	Östra . . . .	53	39,455-56
1 Västra . . .	29	21,659-84	Västra . . .	36	31}533''22	44	44,142-27	48	45,824-36	Västra . . .	57	61,434-68
\| Smålands . .	23	18,193-63	Smålands . .	27	26,291-56	47	41,653-65	50	57,230-56	Smålands . .	58	69,660*68!
Södra . . . .	17	4,936-94	Södra . . . .	22	9,667-20	30	16.823-18	33	22,963-38	Södra ....	43	26,829-74
Summa för hela nlcet	581	2,734,252-42	i 720	3,408,750-68	823	3,741,761-68	966	4,518,068-76		1,101	4,592,512-97

Af tabellen framgår, att ökningen i areal af kronoparkerna under
ifrågavarande period är förhållandevis vida starkare än af de allmänna
skogarna i det hela. I öfrigt torde blott vara att påpeka, att den vida
öfvervägande arealen kronoparker är att finna i de nordligaste distrikten
och bildar hufvudparten af de allmänna skogarna därstädes, medan i de
sydligare distrikten finnas, jämte kronoparker till icke obetydligt antal,

140

Enskildas
skogar med
inskränkt
dispositionsrätt.

Statens utgifter
för skogsväsendet -

men, med få undantag, af förhållandevis mindre areal, en mängd andra
allmänna skogar, såsom utarrenderade egendomars, boställens och allmänna
inrättningars skogar samt häradsallmänningar.

Såsom framgår af skildringen af skogsstatens tjänsteåligganden, kräfva,
förutom de allmänna skogarna, äfven enskildas skogar med inskränkt
dispositionsrätt åtskilligt af skogsstatens tid och arbete. Huru stor arealen
af samtliga dylika skogar varit vid olika tider, är kommittén ej i tillfälle
upplysa, men i domänstyrelsens berättelse rörande skogsväsendet år 1900
finnes en uppgift å omfattningen af vissa dylika skogar. Med erinran om
de restriktiva bestämmelser rörande skogen, som innefattades i kungl. förordning
den 29 juni 1866 för vissa skattehemman, i 1873 års afvittringsstadga
för afvittrad skog i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
i kungl. bref den 27 juni 1879 för dylik skog i Sårna socken med Idre
kapellag af Kopparbergs län och i kungl. förordningen den 26 januari 1894
för sådana hemman i de sex norra länen, som upplåtits under stadgad åborätt,
meddelade domänstyrelsen i den nämnda berättelsen, ätt arealen af de
skogar, öfver hvilka jämlikt nämnda författningar dispositionsrätten var
inskränkt — och hvilka bildade hufvudparten af då befintliga dylika skogar
— utgjorde 3,139,483''5''.) hektar. Sedermera har emellertid arealen af
enskilda skogar under inskränkt dispositionsrätt ökats med de s. k. skyddsskogarna
enligt lagen den 24 juli 1903; och, enligt en i domänstyrelsen
med stöd af arealuppgifter från vederbörande undersökningsförrättare
gjord beräkning, skulle arealen af dylika skogar utgöra närmare
874,000 hektar.

Huru statens utgifter för skogsväsendet efter hand vuxit, framgår
af här nedan införda sammanställningar af anslagen, ordinarie och extra,
för sagda ändamål å olika, tider.

141

Statens ordinarie utgifter för skogsväsendet åren 1889—1805.

I riksstat upptagna ordinarie anslag för skogsväsendet.

År.	Bestämdt anslag.	Förslags-anslag till ålderstil-lägg åt skogs-staten o ok skogsinsti-tutets lä-rarperso-nal.	Reservationsanslag.	Summa.	Enligt riks-hufvudboken utgifvet samman-lagd!
För skogs-staten.	För statens skogs-läro-verk. 1	Till skogs-institu-tet. 1	Till enskilda skogs- undervis- iiingen.	Till krono-skogarnas förvaltning ock befräm-jande af skogsväsen-det i allmän-het.
					K r		o n		o r.
1889 . . .	412,293	—	24,500			—	21,300	—	8,600	_	214,307		681,000		654,409	11
1890 . . .	447,208	—	24,500	—	60,000		21,300	—	8,600	__	383,932	—	! 948.600	_	906.263	96
1891 . . .	447,208	—	24,500	—	84,400	—	21,300	—	0,600	—	401.992	—	1 988,000		980.236	72
1892 . . .	447,208	-	24,500	—	84,400	—	21,300	—	8,600	—	401,932	—	988,000		966,204	64
1898 . . .	447,208	—	47,700	—	84,400	—	—	—	8,600		401,992	—	989,400	—	977,140	03
1894 . . .	447,208	—	47,700	—	84,400	—	—	—	8,600	—	431,092	—	1,019,000	___	997,730	04
1895 . . .	447,208	—	47,700	-	84,400	—	_	—	8,600	—	559,092	—	1,147,000	—	1,051,187	89
1896 . . .	447,208	—	47,700	—	84,400	—	—	—	8,600	—	559,092	—	1,147,000	__	1.178,809	80
1897 . . .	447,208	—	47,700	—	84,400	—	--	—	4,800	—	559,092	—	1,143,200	—	1,239,073	38
1898 . . .	447,203	—	47,700	__	84,400	—	—	—	4,800	—	574,092	—	1,158,200	—	1.260,494	48
1899 . . .	446,108	—	50,500	-	84,400	—	—	—	4,800	—	794,742	—	1,380,550	—	1.452,576	98
1900 . . .	451,408	—	50,500	—	84,400	—	—	—	4,800	—	1,010,892	—	1,602,000	—	1,635,815	26
1901 . . .	640,008	—	55,000	__	100,000	—	—	—	4.800	—	1,479,992	—	2,279,800	—	1,873,732	93
1902 . . .	640,008	—	55,000	—	100,000	—	—	—	5,600	—	1,499,392	—	2,300,000		2,039,244	97
1903 . . .	645,608	-	55,000	—	100,000	—	—	—	5,600	—	1,599,792	......	2,406,000		2,149,230	72
1904 . . .	645,608	—	55,000	—	100,000	—	—	—	5,600	—	1,599,792	—	2,406,000	—	2.335,689	45
1905 . . .	645,608	—	55.000	—	100,000	—	—	—	5.600	—	1.599,792	—	2,406,000	—	2.414,252	39
Summa									- 1-	—	—	24,089,750	—	24,092,10276

1 Från och med år 1893 ingår i bestämda anslaget för statens skogsläroverk äfven anslag till
skogsinstitutet.

142

Inslag för skogsväsendet å extra 1

År.	Till kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogs-väsendet i allmänhet.			Till reglering	af flottleder.			Till afdik-nans sko-
I riksstal anvisadt.		Särskilda uppbörds-medel : Amorterings-afgälder för flottning, m. m.	Summa.	Enligt riks-hufvudboken ntgifvet.	I riksstat anvisadt.
I riksstat anvisadt.	Enligt riks-hnfvud-boken nt-gifvet.
				K		r o	Q	o r.
1889 .....	s 99,000	_	99,000	_	_	—		—	—	—	—	—	—	—
1890 .....	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1891.....	—	—	—	—	100,000	-	_	—	100,000	—	57,527	68	—	—
1892 .....	—	—	—	_	100,000	—	4,648	49	104,648	49	36,360	78	—	—
1893 .....	——	_	—	—	—	—	14,046	88	14,046	88	65,059	79	—	—
1894 .....	_	_	—	—	—	—	10,125	21	10,125	21	64,842	68	—	—
1895 .....	_	_	—	—	—	—	32,116	75	32,116	75	37,146	40	—	—
1896 .....	—	—	—	—	50,000	—	14,331	99	64,331	99	64,331	99	—	—
1897 .....	_	—	—	—	50,000	—	36,813	54	86,813	54	70,868	71	—	—
1898 .....	_	_	—	—	50,000	—	67,219	43	117,219	43	96,025	10	65,000	—
1899 .....	_	_	—	—	100,000	—	59,219	56	159,219	66	101,942	94	65,000	—
1900 .....	_	—	—	—	100,000	—	99,134	75	199,134	75	142,117	93	150,000	—
1901.....	_	_	—	—	100,000	—	55,086	84	155,086	84	123,796	60	150,000	—
1902 .....	_	—	—	—	100,000	—	33,262	75	133,262	75	50,838	48	150,000	—
1903 .....	_	—	—	—	100,000	—	41,828	12	141,828	12	81,303	87	150,000	—*
1904 .....	_	-	—	—	100,000	—	87,668	61	187,668	61	119,754	87	150,000	—
1905 .....	_		__		100.000	—	55,387	78	155,387	78	109,795	50	1 150,000	—
Summa i	99,000		99,000		1,050,000	''	610,890	70	4 1,860,890	70	1,221,713	32 \|	\|51,039,000	—

1 Till reglering af flottleder för åren 1891, 1892, 1898-1898 i Norrbottens län, för åren 1899-1902 i
för år 1905 i de norrländska länen äfvensom i Kopparbergs, Örebro och Västmanlands län.

2 För åren 1898—1900 i Norrbottens och Västerbottens län, samt för åren 1901-1905 i de norrländska
s Efter den vid 1889 års riksdag skedda regleringen af skogsstaten hafva icke vidare på extra stat beviljats

4 Besparing den 31 december 1905 439,177 kronor 38 öre.

5 , , > 7,728 > 80 > .

6 Härförutom har för inköp af skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark å extra stat för åren
åren 1901—1905 tillhopa 1,455,518 kronor 40 öre. Enligt rikshufvadboken har vidare för åren 1899—1903 för

143

stat för åren 1889—1805.

ningar å kro gar. 2	-	För	skogsins	t i t n t e t.			S	u m m	a.		År.
Enligt riks-hufvudboken utgifvet.	I riksstat för byggnads-arbeten och inventarier.	anvisadt: för beredan-de af ökade extra lärar-krafter.	Enligt riks-hnfvudboken utgifvet.	I riksstat anvisadt.	Särskilda uppbörds medel.		Enligt riks-hufvudboken utgifvet.
				K	r	o n		o r.
—	—	—		—	—	—	—	99,000	_	_	_	99,000		1889
—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1890
—	—	—	—	—	—-	—	—	100,000	—	—	—	57,527	68	1891
—	“	—	—	—	—	—	-	100,000	—	4,648	49	36,360	78	1892
	—	—	—	—	—	—	—	—	—	14,046	S8	65,059	79	1893
—	—■	15,000	—	—	—	15,000	—	15,000	—	10,125	21	79,842	68	1894
			—	—	—	—	—	—	—	32,116	75	37,146	40	1895
	_	—	—	—	—	—	—	50,000	—	14,331	99	64,331	99	1896
—	—	—	—	—	—	—	—	50,000	—	36,813	54	70,868	71	1897
61,937	52	—	—	—	—	—	—	115,000	—	67,219	43	157,962	62	1898
55,717	99	—	—	—	—	—	—	165,000	—	59,219	56	157,660	93	1899
77,351	23	—	—	—	—	—	—	250,000	—	99,134	75	219,469	16	1900
140,685	75	—	—	—	—	—	—	250,000	—	55,088	84	264,482	35	1901
143,066	36	—	—	5,000	—	5,000	—	255,000	—	33,262	75	198,904	84	1902
150,564	44	—	—	5,000	—	5,000	—	255,000	—	41,828	12	236,868	31	1903
242,748	92	—	—	5,000	—	5,000	—	255,000	—	87,668	61	367,503	79	1904
150,198	99	—	—	5,000	—	5,000	—	255,000	—	55.387	78	264,994	49	1905
1,022.271	20	15,000	—	20,000		35,000	!—	8 2,214,000	—	010,890	70	2,377.984	52
								2,824,890-70

Norrbottens och Kopparbergs län, för åren 1903 och 1904 i Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs län, samt

länen och i Kopparbergs län.

några medel under denna anslagsrubrik.

1901 och 1904 af Riksdagen anvisats tillhopa 1,670,000 kronor, hvaraf enligt rikshufvudboken ntgifvits under
samma ändamål utbetalts utom hnfvudtitlama tillsammans 3,000,000 kronor.

144

Såsom berörda sammanställningar utmärka, faller den inträdda ökningen
i statens utgifter för skogsväsendet till vida öfvervägande del å
reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af
skogsväsendet i allmänhet. Utgifterna för ändamål, som detta anslag varit
afsedt att tillgodose, äro emellertid att söka äfven utom samma anslags ram,
i det att, såsom ofvan synes, under senare år särskilda anslag därutöfver
beviljats till afdikningar å kronans skogar inom vissa län.

Tillser man, huru de särskilda statsutgifter, Indika mera direkt afse
kronoskogarnas förvaltning och vård, efter hand ställt sig, erhållas följande
resultat:

	Utgifternas ändamål.	År 1890.	År 1891.	År 1892.	År 1903.	År 1904.	j År 1905. j
					K	r		11 O		r.
Till	indelning, undersökning ock uppskattning af all-männa skogar .....	47.403	41	35,338	67	38,051	05	49,241	91	71,884	59	77,839	07
	skogsafverkning ....	32,009	93	41,572	15	47,695	14	282,455	11	314,977	84	337,344	07
i »	skogsodling ock skogsvård	61,799	85	69,584	95	56,568	Öl	158,535	17	180,630	02	178,992	63
	anläggning ock underhåll af vägar........	7,30-1	B 9	8,196	92	11,757	so	66,907	ce	60,191	—	59,955	33
! > !	rågångsrensningar och hägnader.......	8,238	99	11,175	—	11,912	03	18,944	14	20,735	29	20,751	82
	dikning........	11,756	47	20,781	23	16,362	81	131,509	45	240,457	02	201,413	38,
»	extra skegsbevakning . .	33,796	72	37,538	77	42,862	27	109,070	65	120,939	SS	131,538	60
s	arfvoden och gratifika-tioner .........	39,175	39	42,646	61	46,704	70	138,878	81	147,828	70	170,316	28
	rese- och traktamentskcst-nader.........	8,084	58	8.737	60	9,483	15	22.086	23	22,449	41	24,239	44

Huru statens utgifter för skogsavverkning, för skogsodling och
skogsvård samt för dikning under de två nyssberörda treårsperioderna
fördela sig å särskilda distrikt, framgår af följande sammanställning, däri
emellertid de nordliga distrikten måst sammanföras såsom en enhet,
enär på grund af de åren 1900 och 1902 beslutade omregleringar af
dessa distrikt jämförbara siffror för hvarje särskildt af dem ej kunna från
de olika perioderna meddelas:

145

Distrikt.		Statens	utgifter	i årligt	medeltal:
för skogsafverkning	för skogsodling och skogsvård	för dikning
1890-92.	1903-05.	1890-92.	1903—05.	1890-92.	1903-05.
			K	r o	n o		r.
Luleå.....	förut:
Skellefteå . . .	Norrbottens . .	till- i
Umeå.....	Västerbottens .	; sam- >	11,201	86	144,997	35	2,504	22	36.703	74	4.353	93	146,064	40
Hell. Norrlands .	Hell. Norrlands	mans \|
Galle—Dala . .	Gäfle—Dala. .
Bergslags.....			4,677	94	45,964	18	5,702	68	23,909	98	1,219	82	13,488	96
Östra......			6,761	47	37,706	78	7,203	29	20,579	29	636	91	2,555	96
Västra......			12,589	66	60,073	14	20,433	10	40,262	46	4,101	89	14,703	66
Smålands.....			4,648		18,728	74	16,748	28	23,314	14	4,367	65	10,766	58
Södra ......			543	81	4,122	15	10,059	77 7/	27,951	71	1,619	97	3,547	06

Rörande de genom revirförvaltningarna inom de särskilda distrikten
utbetalda förvaltningsmedel — frånsedt skatter och onera — i medeltal
årligen under hvardera af treårsperioderna 1890—1892 och 1908—1905
må här lämnas följande sammanställning:

Genom revirförvaltare inom nedannämnda distrikt	utbetalda förvaltningsmedel (utom skatter och onera) i årligt medeltal
			1890-92.	1903—05.
			K r	O	n o r.	;
Luleå........ Skellefteå...... Umeå........	förut: Norrbottens...... Västerbottens.....	1 tillhopa . .	126,946	13	760,941	48
Mellersta Norrlands . . Gäfle—Dala..... Bergslags........	Mellersta Norrlands . . Gäfle—Dala.....		41,421	55	159,690	i 34 \|
Östra.........			26,607	94	105,984	05 \|
Västra.........			64,548	94	193,115	02
Smålands.......			46,194	19	101,363	41
Södra .........			25,146	23	60,725	52
		Summa	330,864	98	1,381,819	82

Lönereglering skommitténs let. VI.

146

Markinköpen.

Statens inkomster
af
skogsmedel.

Vid redogörelsen i det föregående för statens utgifter för skogsväsendet
har anmärkts, att där icke medtagits vissa särskilda kostnader,
hvilka nedlagts å inköp af skogsmark. För att ådagalägga, i hvilken omfattning
och för hvilka belopp dylika inköp skett, meddelas här följande öfversikt:

Statens markinköp för bildande af nya eller utvidgning af äldre kronoparker.

År.	Areal ut-mark och Inägor.		K ö p e s	k i	1 1 i n g	a	f		Summa köpeskilling.
reserva-tionsanslaget till skogs-väsendet.	medel för försålda smärre kronolägen-heter.	statens skogsmedel.	extra an-slag.
Har.	År.			K	r	o n	o r.
1875 .......	1,876	09	51,634	—	—	—	—	—	—	—	51,634	—
1876—1880 ....	11,368	20	458,221	25	320,337	73	—	—	—	—	778,558	98
1881—1885 ....	952	00	14,227	36	86,260	—	—	—	—	—	100,487	36
1886-1890 ....	44,660	69	—	—	1,353,823	70	—	—	—	—	1,353,823	70
1891—1895 ....	46,995	72	4,000	—	2,526,689	42	—	—	—	—	2,530,689	42
1896-1900 ....	134,451	69	—	—	5,653,668	38	2,235,400	—	—	—	7,889,068	88
1901—1905 ....	54,756	09	—	—	3,062,939	10	759,600	—	1,455,518	40	5,278.057	so
Summa	295,061	08	528,082	61	13,003,718) 33	2,995,000	—	1,455,518	40	17,982,319	34

Jämsides med den fortgående ökningen af statens utgifter för skogsväsendet
hafva dess inkomster af skogsmedel vuxit och detta i ännu
högre grad. Till upplysning i sådant hänseende meddelas följande tablå:

Statens inkomster i skogsmedel åren 1889—1905.

År.	I riksstaten beräknade.	Enligt riks-hufvudboken influtna.	År.	I riksstaten beräknade.	Enligt riks-hufvudboken influtna.
K r	O	n o r.		K r	O	n o r.
1889 .......	1,600,000	__	2,694,470	30	1898 .......	3,500,000	—	7,554,844	65
1890 .......	2,000,000	—	3,150,074	22	1899 .......	4.000,000	—	7,001,477	22
1891.......	2,500,000	—	2,520,439	13	1900 .......	4,600,000	—	8,279,718	30
1892 .......	2,500,000	—	2,961,826	44	1901.......	5,800,000	—	7,830,100	80
1893 .......	2,500,000	—	2,903,915	40	1902 .......	7,000,000	—	6,106,881	80
1894 .......	2,700,000	—	3,487,317	84	1903 .......	7,000,000	—	8,632,531	68
1895 .......	2,700,000	—	4,209,306	22	1904 .......	7,500,000	—	8,294,131	82
1896 .......	2,900,000	—	4,242,128	11	1905 .......	7,500,000	—	7,464,609	05
1897 .......	3,000,000	—	5,426,311	70	Summa	69,800,000	—	92,760,084	68

147

Af de olika inkomstposter, hvilka ingå i skogsmedlen, är den vida
mest betydande skogsförsäljningsmedlen. Rörande dessa lämnas följande
sammanställning, hvari, af förut anfördt skäl, de norra distrikten sammanförts
till en enhet:

StatsArerkets skogsförsäljningsmedel.

Distrikt.

Luleå.....

Skellefteå . . .

Umeå.....

Hell. Norrlands
Galle—Dala . .
Bergslags . . .

Östra.....

Västra ....
Smålands . . .
Södra .....

förut:

Norrbottens . .
Västerbottens .
Hell. Norrlands!
Gäfle—Dala . .

till sam mans -

Summa

År 1890.	År 1891.	År 1892.	År 1903.	År 1904.	År 1905.
!			K	r o		n o	r.
2,827,153	36	2,150,153	78	2,475,953	01	6,670,311	69	6,837,894	51	6,101,803	64
78,636	70	78,852	88	47,193	18	253,516	33	271,500	95	236.680	14
39,335	20	43,679	47	38,031	05	194,423	56	171,663	11	145,933	72
94,787	41	103,656	69	105,815	22	282,605	39	284,807	19	295,405	65
62,183	22	57,944	96	101,856	48	720,752	70	304,680	87	292,059	55
19,176	29	16,196	67	13.614	82	87,793	16	48,898	76	50,049	18
3,121,272	18	2,450,483 95	2,788,463	76	8,209,402183	7,919,445	19	7,121,931 73

Hvad i det föregående anförts om ökningen i de allmänna skogarnas Omfattningen
areal, om de stegrade krafvel! på skogens vård in. in. samt om ut- unstfett.
sträckningen af kontrollen öfver hushållningen å enskildas skogar med
inskränkt dispositionsrätt ger vid handen, att skogsstatens arbeten på senare
tid erhållit en väsentligt ökad omfattning. I viss mån framgår ju
detta äfven af de ofvan lämnade uppgifterna angående ökningen i statens
utgifter för och inkomster af skogsväsendet, men därvid är att märka, dels
att å dessa siffror inverkat äfven andra förhållanden såsom växlingar i
arbetslöner, och virkespris, dels ock att sagda utgifter och inkomster till det
hufvudsakliga hänföra sig allenast till statsskogarna. För att mera tydligt
l isa, huru skogsstatens arbeten vuxit, må här angifvas några andra siffror.

. Beträffande utsyningarna, hvilka med hänsyn såväl till dessa för- utsyningarrättningars
vikt som till den tid, de kräfva, äro att anse såsom ett hufvud- na•

148

åliggande, meddelas med ledning af domänstyrelsens årsberättelser och hos
denna styrelse erhållna uppgifter följande sammanställning, hvilken omfattar
från kronoparker, kronans flygsandsplanteringar, öfverloppsmarker, oafvittrade
skogar och utarrenderade hemman snidt, till utsyningsberättigade utlämnadt
och till diverse ändamål användt virke, såldt virke från civila
boställsskogar, af hvilkas afkastning andel ingår till statsverket, såldt virke
från ecklesiastika skogar, af hvilkas afkastning medel ingå till prästerskapets
löneregleringsfond, såldt virke för ecklesiastika boställenas skogsfond,
för kyrko- och prästgårdsbyggnad åt byggnadsskyldiga utsynadt virke
å ecklesiastika boställen, afverkadt virke å statens till bergsbruk upplåtna
skogar, från häradsallmänningar, som stå under skogsstatens vård och förvaltning,
utlämnadt virke, samt de, enligt § 53 i skogsförordningen den 26
januari 1894 (motsvarande § 2 i utsyningsförordningen den 18 september
1874), verkställda utsyningar å de till vissa sågverk såsom ersättning för
privilegierad stockfångst utbrutna skogar samt å kronohemman och nybyggen
äfvensom frälse- och skattehemman med inskränkt dispositionsrätt till skogen.

Mängden i kubikmeter af virke, som i fall, hvarom ofvan sägs, utsynats

Distrikt.

å kronoparker, kronans
flygsandsplanteringar,
öfverloppsmarker,
oafvittrade
skogar och utarrenderade
hemman

å civila boställsskogar,
ecklesiastika
skogar, statens
till bergsbruk upp
låtna skogar och
häradsallmänningar -

å sådana skogar,
å hvilka § 53 i skogsförordningen
S6/i 1894
äger afseende,

å samtliga angifna
slag af skogar tillhopa -

i årligt medeltal

1890-92. 1903-05. 1890—92.1903—05.1890-92. 1903—05. 1890-92. 1903—05

Luleå.....

Skellefteå . . .

Umeå.....

Hell. Norrlands
Galle—Dala . .
Bergslags . . .

Östra.....

Västra . . . .
Smålands . . .
Södra .....

förut:

Norrbottens. .

< Västerbottens . }

I hopa

Hell. Norrlands j
Galle—Dala .

Summa

991,648-9	1,711.420-9	94,601-1	154,442 0 641,594-4
28,620-3	66,259-1	90,734-9	103,128-6 —
15,088-2	45,136-8	65,853-7	63,874-3 -
29,732-5	63,329-8	13,201-6	19,882-9 —
33,930-7	104,857-0	12,674-0	28,464-3 —
4,616-3	15,012-5	413-7	6,760-5 —
1,108,6369	2,000,016-1	277,4790	376,552 6 .5944

761,010-8 1,727,844-4 2,626,873''

— 119,355-2	169,387-
— 80,941-9	109,011-
— 42,934-1	83,212-
— 46,604-7	133,321-
— 5,0300	21,773-
761.010 8 2,022,710 3 3,143,579

149

Hvad i denna sammanställning redovisas omfattar emellertid ingalunda
allt det virke, som skall af skogsstaten utsynas. Utöfver hvad
där upptages har skogsstaten att besörja utsyningar äfven i vissa andra
fall å civila boställs- och ecklesiastika skogar, vidare utsyningar å häradsallmänningar,
som förvaltas af delägarna själfva, utsyningar å Gottland
enligt de för skogsvården därstädes särskildt gällande bestämmelser och,
framför allt, utsyningar af undermåligt virke i Norrbottens och Västerbottens
läns kustland, hvilka sistnämnda utsyningar tagit en betydande omfattning,
samt slutligen, enligt nyare bestämmelser, utsyningar å skyddsskogar. Härtill
kan framdeles komma i vissa fall utsyning äfven å städernas skogar.
Rörande omfånget af det arbete, som genom alla dessa nu nämnda slag af
utsyningar påhvilar skogsstaten, är kommittén ej i tillfälle lämna upplysning
i annan mån, än att utsyningarna af undermåligt virke i Norrbottens
och Västerbottens läns kustland omfattat år 1903 1,003 hemmansskogar
och 2,226,195 träd, år 1904 1,692 hemmansskogar och 2,964,684
träd samt år 1905 2,155 hemmansskogar och 3,978,932 träd, äfvensom
att å skyddsskogarna i Jämtlands län under tiden från och med juli 1905
till och med mars 1906 utsynats tillhopa 1,387,116 träd.

I afseende å omfånget af de skogsodlingsarbeten, som under skilda Skogsodling.
år ägt rum, må här lämnas följande arealuppgifter:

Skogsodling: fullständig........ hjälpkultur........	Areal i hektar.
År 1890.	År 1891.	År 1892.	År 1903.	År 1904.	År 1905.
2.85800 1,856-00	2.887-67 2,104-44	1,819-21 1,428-84	5,585 00 2,437-24	5,979-98 2,686-82	6,26114 2,85460
Summa hektar	4,714-00	4,99211	3,248-05	8,022-24 8,600-80 \| 9,115-74

Från samtliga öfverjägmästare begärdes uppgift å sammanlagda öherjågmästidslängden
i dagar af deras inspektionsresor åren 1903—1905, och gifva^onsreto^''
de inkomna svaren vid handen, att för dessa resor inom olika distrikt
åtgått nedan angifna antal dagar:

150

Utredning i
afseende å
öfverjägmästares
och jägmästares
respenningar.

	Antal dagar, som för inspektionsresor
Distrikt.		åtgått
	år 1903.	år 1904.	år 1905.
Luleå.........................	95	74	84
Skellefteå.......................	106	107	120
Umeå.........................	52	61	62
Mellersta Norrlands...................	47	92	55
Gäfle-Dala.......................	1 _	1 _	49
Bergslags.......................	61	69	93
Ostra.........................	43	42	39
Västra.........................	97	90	89
Smålands .......................	62	54	44
Södra .........................	22	36	27

Med afseende å förekomna uttalanden, att de i stat anslagna respenningar
för öfverjägmästare och jägmästare ofta vore otillräckliga, begärde
kommittén från dessa tjänstemän uppgift, i den mån ske kunde, å
sammanlagda utgifterna åren 1903—1905 för de resor, för hvilka i stat
anslagna respenningar varit afsedda.

Af öfver jägmästarna har en, i Mellersta Norrlands distrikt, förmält
sig ej kunna lämna några uppgifter i berörda hänseende. Ofverjägmästarna
i Luleå och Skellefteå distrikt håfva meddelat, den förre, att »någon
vidare behållning» på respenningar!)a ej torde hafva uppstått, och den senare,
att äfven med största sparsamhet respenningarna knappast kunna
räcka till. Öfverjägmästarna i Umeå och Gäfle-Dala distrikt, hvilka båda
utnämnts till sina befattningar först den 31 december 1904, hafva endast
varit i tillfälle lämna uppgift för år 1905 och angifva sina ifrågavarande
kostnader för nämnda år till belopp af 746 kronor 77 öre för den förre
och 744 kronor för den senare, som därvid dock anmärkt, att i detta belopp
ej medräknats utgifter för transport af bagage, drickspenningar, logi och
vivre. Af öfriga fem öfverjägmästare hafva de åsyftade utgifterna angifvits
sålunda:

Uppgift saknas. Nuvarande innehafvaren utnämnd den 31 dec. 1904.

151

Distrikt.		Krön	o r.
År 1903.	År 1904.	År 1905.
Bergslags...................	840	_	885		1,140
Ostra.....................	908	—	934	—	964	—
Västra.....................	1,252	74	1,071	70	1,326	53
Smålands ...................	1,400	—	1,180	—	900	—
Södra.....................	768	—	935	—	672	—

Rörande de uppgifva kostnaderna inom Västra distriktet har
meddelats, att desamma äro beräknade enligt resereglemente! Kostnaderna
i Smålands distrikt hafva däremot angifvits såsom bestämda »i
rundt tal».

Hvad angår jägmästarnas utgifter för sådana resor, för hvilka i stat
anslagna respenningar varit afsedda, framgår af de inkomna meddelandena,
att 25 revirförvaltare ej kunnat till beloppet angifva sina ifrågavarande
utgifter, hvarvid dock 5 af dem meddelat, att respenningarna ej betäckt
utgifterna. Öfriga 65 revirförvaltares utgifter uti ifrågavarande hänseende
hafva, i medeltal för åren 1903—-1905, utgjort:

inom 3 revir

» 9 »

»15 »

» 12 »

» 10 »

» 8 »

högst 400 kronor
401—500 »

501—600 »

601—700 »

701—800 »

801—900 »

mer än 900 1 »

Vid dessa siffror är emellertid att märka, att för 29 revir uppgiften
är allenast approximativ, samt att 4 revirförvaltare tillkännagifvit,
att de af dem angifna beloppen beräknats enligt resereglemente!

1 Resp. kr. 956: 67,
ock 1,816:67.

1,019: —,

1,080:95, 1,129:56, 1,176:33, 1,251:60,

1,300: —

152

Öfverjågmästares
och jägmästares
dagtraktamenten

för trissa
resor.

Med afseende därå, att revirförvaltarnas uppgifter i berörda hänseende
ej lämnade fullständig utredning därutinnan, framställdes till revirförvaltarna
ytterligare förfrågan angående tidslängden, för hvart och ett af
åren 1903—1905, af de resor, för hvilka i stat anslagna respenningar
varit afsedda.

De därå inkomna svaren gifva vid handen, att från 9 revir ej erhållits
uppgift i fråga samt att inom öfriga 81 revir tidslängden af antydda
resor i medeltal för ofvannämnda tre år utgjort:

i 8 revir högst 50 dagar
» 41 » 51—75 »

» 14 » 76—100 »

» 16 » 101—150 »

» 2 » 151—200 »

Förutom de öfverjägmästare och jägmästare i stat tillförsäkrade respenningar
tillkommer dem i vissa fall särskild ersättning för resor i eller
i sammanhang med tjänsten. Sålunda äger öfverjägmästare, då honom meddelas
förordnande att förrätta vissa syner, besiktningar eller dylikt, bekomma
reseersättning och dagtraktamente enligt resereglemente!. Och jägmästare
äger dels vid vissa förordnanden, dels ock vid särskilda slag af förrättningar
å såväl statens som andra skogar bekomma godtgörelse för själfva resekostnaden
enligt resereglementet samt för använd tid eller utfördt arbete
än efter sagda reglemente, än efter annan grund.

För att, i den mån ske kunde, utröna, i hvilken omfattning dylika,
särskild! godtgjorda göromål förekommit, äskades från såväl öfverjägmästare
som jägmästare uppgift för hvart och ett af åren 1903—1905 å sammanlagda
beloppet af de dagtraktamenten, som uppburits för resor, för hvilka
ersättning utgått enligt resereglementet.

Af öfverj äg mästarna har en, i Mellersta Norrlands distrikt, förmält
sig ej kunna lämna uppgifter i berörda hänseende, medan två, i Umeå och
Gäfle-Dala distrikt, såsom utnämnda först den 31 december 1904, lämnat
uppgift om beloppet af dylika dagtraktamenten blott för år 1905, utgörande
för Umeå distrikt 100 kronor och för Gäfle-Dala distrikt närmare 300
kronor. Rörande de öfriga har inhämtats, att i medeltal under treårsperio -

153

den 1903—1905 ifrågavarande dagtraktamenten uppgått i Bergsiagsdistriktet
till 110 kronor, i Östra och Västra distrikten till respektive 260 och 280
kronor, i Luleå distrikt till 340 kronor, i Smålands och Södra distrikten
till respektive 440 och 450 kronor samt i Skellefteå distrikt till 520 kronor.

För bedömande af dessa siffrors innebörd erinras, att enligt gällande
resereglemente öfverjägmästare är hänförd till reglementets tredje klass
med dagtraktamente af 10 kronor.

Af jägmästarna — hvilka tillhöra resereglementets fjärde klass med
dagtraktamente af 6 kronor — hafva 19 ej lämnat uppgift i nu ifrågavarande
hänseende eller ock lämnat sådan, som funnits otillfredsställande
och därför ej bör komma i betraktande. Enligt öfriga 71 revirförvaltares
uppgifter har sammanlagda beloppet af dagtraktamenten, uppburna för resor,
för hvilka ersättning utgått enligt resereglementet, i medeltal för åren 1903
—1905 utgjort:

inom 36 revir högst 50 kronor

» 23 » 51—100 »

» 7 » 101—150 »

» 3 » 151—250 »

» 2 » 401—500 »

För utredning, i hvad mån de ordinarie kronojägarna äro af sina Kronojägares

befattningar sysselsatta, äskades från samtliga revirförvaltare för hvart “sparken.

och ett af åren 1903—1905 uppgift för hvarje inom reviret anställd
ordinarie kronojägare å det antal dagar, hvarunder han utfört tjänste arbeten

ute på marken.

Från åtskilliga revir hafva emellertid sålunda äskade uppgifter icke
alls eller blott ofullständigt kunnat erhållas; och äfven där uppgifter lämnats,
angifvas dessa i flera fall såsom blott approximativa.

Då vidare de lämnade uppgifterna för olika år i allmänhet befunnits
ej vara fullt jämförbara, och det synts leda till allt för stor vidlyftighet
utan motsvarande gagn att utförligt redogöra för uppgifterna i fråga,

inskränker sig kommittén till att här framlägga en tabellarisk sammanställning
af uppgifter för år 1905. Enligt dessa, hvilka dock omfatta

Lönereglering skommitténs bet. VI. 20

154

allenast 295 af de ordinarie kronojägarna, hafva för nedannämnda antal
kronojägare tjänstearbetena ute på marken år 1905 kraft följande tider:

Distrikt.	"Högst 60 dagar.	61—90 dagar.	91-120 dagar.	121—150 dagar.	151—180 dagar.	181—210 dagar.	211—240 dagar.	241-270 dagar.	Mer än 270 dagar.	Summa antal krono- jägare.
Luleå.......	4	2	7	11	7	8	4	1	_	44
Skellefteå.....	2	4	6	5	8	6	2	10	1	44
Umeå.......	—	1	4	5	11	8	5	4	—	38
Mellersta Norrlands .	—	7	4	4	3	5	1	1	—	25
G-äfle-Dala.....	—	4	—	4	L.1	5	2	3	1	20
Bergslags.....	1	3	5	7	l	5	2	1	2	27
Östra.......	1	5	2	2	2	2	1	—	2	17
Västra.......	3	—	i	12	1	2	2	8	5	34
Smålands.....	8	2	6	2	6	2	1	4	—	31
Södra.......	1	3	4	2	4	—	1	—	—	15
S:a antal kronojägare	20	31	39	54	44	43	21	32	11	295

Kronojägares j (|ej- föregående är omförmäldt, att kronojägare äro för vissa arbeten

dagarfvoden. 0 # 7 J °

eller förrättningar berättigade till särskildt dagarfvode, dock under högst
60 dagar årligen. Med afseende härå och då uttalanden förekommit om
önskvärdheten af en utsträckning af nyssnämnda maximisiffra, ställdes
till vederbörande revirförvaltare begäran om uppgift för hvarje inom
reviret anställd ordinarie kronojägare å det antal dagar, för hvart och
ett af åren 1903—1905, för hvilka dagarfvode utgått med något af de
olika belopp, som i sådant hänseende äro bestämda, nämligen resp. två
kronor 50 öre, en krona 50 öre och en krona.

Äfven i detta fall hafva från åtskilliga revir de äskade uppgifterna
alls icke eller endast ofullständigt kunnat erhållas, likasom äfven härvidlag
en del uppgifter äro approximativa.

Af enahanda skäl som i fråga om redogörelsen för kronojägares
arbeten ute på marken begränsar sig kommittén här till en sammanställning
af uppgifter för år 1905.

155

t»

Dessa omfatta 291 af de ordinarie kronojägarna, och framgår af desamma,
att till detta antal kronojägare dagarfvode nämnda år utgått under
följande tider:

Distrikt.	Högst 20 dagar.	21—40 dagar.	41-50 dagar.	51—55 dagar.	56—60 dagar.	Mer än 60 dagar.	Summa antal krono- jägare.
Luleå............	4	5	7	3	24	2	45
Skellefteå...........	1	6	11	4	18	1	41
Umeå.............	—	5	2	2	23	—	32
Mellersta Norrlands.......	3	5	1	1	14	1	25
Galle—Dala..........	4	4	1	—	6	—	15
Bergslags...........	4	7	4	4	7	1	27
Östra............	2	4	4	2	8	—	20
Västra............	10	16	3	1	5	—	35
Smålands...........	5	19	5	—	3	—	32
Södra .............	10	9	—	—	—	—	10
Summa antal kronojägare	43	80	38	17	108	5	291

Tillser man, huru stor den inkomst varit, som af ifrågavarande dagarfvoden
under år 1905 tillkommit nämnda 291 kronojägare, så visar sig,
att densamma utgjort: I

för	74	eller	25''4 %	.....högst 50	kronor
7>	39	»	13-4 tf	.....51— 75	»
	67		23''o tf	.....76—100	»
»	50	2	17''2 tf	.....101—125
	61		2fo tf	.....126—150	»

I ändamål att utröna, i hvad mån jägmästarna, utöfver aflöningen
å stat samt frånsedt de dagtraktamenten, hvarom ofvan förmälts, åtnjöte
inkomster af arbete i eller utom tjänsten, begärdes från dem uppgift
dels å sammanlagda beloppet af extra inkomster i tjänsten åren 1903,
1904 och 1905, dels ock å hela deras enligt taxeringslängd uppskattade
inkomst af arbete nämnda tre år. I sistnämnda hänseendet begärdes
jämväl upplysning, till huru stor del inkomsten härrörde af allmän tjänst

Extra

inkomster.

Jäg mästares.

156

eller pension, af enskild sådan samt af rörelse, yrke eller eljest, äfvensom,
därest inkomst af sistberörda art åtnjutits, huru mycket däraf belöpte på
skogsförrättningar åt enskilda.

Enligt hvad de inkomna svaren gifva vid handen, hafva under
ifrågavarande treårsperiod 56 af revirförvaltarna åtnjutit extra inkomster

1 tjänsten, nämligen 7 inom hvart och ett af Luleå, Skellefteå och Bergslags
distrikt, 6 inom hvart och ett af Umeå, Mellersta Norrlands, Östra,
Västra och Smålands distrikt, 3 i Gäfle—Dala distrikt samt 2 i Södra
distriktet. Beloppet af sagda extra inkomster i tjänsten har i årligt medeltal
utgjort:

inom 13 revir..... högst 100 kronor

» 14 » ..... 101— 300 »

> 7 » ..... 301— 500 »

» 8 » ..... 501— 800 »

» 4 » ..... 801—1,000 »

» 8 » 1,001—1,500 »

» 2 » ..... mer än 1,500 1 »

Af de 10 revir, där inkomsten af ifrågavarande art uppgått till mer
än 1,000 kronor i årligt medeltal, tillhöra 2 Luleå, 3 Skellefteå, 2 Umeå,

2 Mellersta Norrlands och 1 Bergslags distrikt.

Inkomst af enskild tjänst eller pension har uppgifvits af 18 revirförvaltare;
och har sagda inkomst, hvilken i åtskilliga fall angifvits härröra
från arbete i skogsvårdens tjänst, i medeltal under åren 1903—1905
uppgått:

för 5 revirförvaltare till..... högst 300 kronor

>4 » »..... 301— 500 »

»6 » »..... 501—1,000 »

»3 » ».....mer än 1,000 2 »

55 revirförvaltare hafva uppgifvit, att de under ifrågavarande treårsperiod
varit taxerade för annan inkomst af arbete än af tjänst eller pen 1

Resp. kr. 1,753: 67 ock 2,793: 33.

2 Resp. kr. 1,900:—, 1,283:33 och 1,340:33.

157

sion, således, enligt uttryckssätt begagnadt i gällande beskattningsstadganden,
för inkomst af rörelse, yrke eller eljest. Rörande antalet revirförvaltare inom
särskilda distrikt, som uppgifvit dylik inkomst, och denna inkomsts storlek
i årligt medeltal hänvisas till följande sammanställning af de bekomna
uppgifterna:

Distrikt.		I	a k o m s t e	n s	b e 1 o	P P-		Summa antal revir- förval- tare.
Högst 300	301— 500	501— 800	801— 1,000	1,001— 1,500	1,501— 2,000	2,001- 3,000	Mer än 3,000
		k	r o	n	o r
Luleå............	1	_	2	_	i	i	1	1	7
Skellefteå..........	2	1	—	i	i	—	1	—	0
Umeå............	1	2	3	—	i	—	—	1	8
Mellersta Norrlands.....	1	—	1	i	i	—	1	—	5
Gäfle—Dala.........	—	—	—	—	—	i	1	—	2
Bergslags..........	—	—	1	i	2	2	3	1	10
Ostra............	1	—	1	—	—	—	1	1	4
Västra...........	1	2	—	2	—	—	—	—	5
Smålands..........	1	2	—	—	—	—	2	—	5
Södra ............	2	—	1	—	—	—	—	—	3
Summa antal revirförvaltare	10	7	9	5	0	4	10	14	55

Det har tillika upplysts, att de uppgifna inkomsterna af rörelse, yrke
eller eljest i de flesta fall helt eller till det väsentligaste härrört från skogsförrättningar
åt enskilda.

Beträffande de af jägmästare åtnjutna extra inkomster har i åtskilliga
fall och särskildt i fråga om de flesta högre inkomstbelopp uppgifvits,
att de härflyta från indelnings- och uppskattningsförrättningar.

Från de ordinarie kronojägarna begärdes äfvenledes uppgift å deras
enligt taxeringslängd uppskattade inkomst af arbete åren 1903—1905, med
angifvande i hvad mån inkomsten härrörde af allmän tjänst eller pension,
af enskild sådan samt af rörelse, yrke eller eljest och, i sistnämnda fall,
huru mycket däraf belöpte å skogsförrättningar åt enskilda.

1 Resp. kr. 4,373:64, 4,697:—, 7,462: 18 och 3,034:54.

Krono jägares.

158

Extra

personal.

Extra jägmästare.

Enligt hvad de inkomna svaren utmärka, hafva af rikets 382 ordinarie
kronojägare 121 under ifrågavarande treårsperiod varit taxerade för
inkomst af arbete utom tjänsten; och har denna inkomst i årligt medeltal
utgjort:

för 37 kronojägare
» 34
» 24
» 9

» 9

» 4

» 2
» 2

högst 50 kronor
. 51— 100

. 101— 200 »

. 201— 300 »

. 301— 500 »

. 501— 800 »

. 801—1,000 >

. mer än 1,000 1 »

De sålunda angifna inkomsterna hafva till det mesta härrört af
skogsvård åt enskilda, under hvilket uttryck då inbegripas såväl de fall,
där sagda skogsvård medfört en inkomst, angifven såsom »af enskild
tjänst eller pension», som ock de, hvilka rubricerats såsom afseende skogsförrättningar
åt enskilda. Inkomst af skogsvård åt enskilda har uppgifvits
af 80 kronojägare och i årligt medeltal utgjort:

för 32 kronojägare .... högst 50 kronor

»23 » .... 51—100 »

»14 » .... 101—200 »

»8 » .... 201—300 »

»2 » .... 301—500 »

»1 » .... mer än 500 » ,

nämligen kronor 666:67.

A sid. 38 är omförmäldt, att till skogsstaten höra, förutom dess
ordinarie personal, äfven extra jägmästare och extra kronojägare.

Hvad extra jägmästare angår, är rörande deras anställande i § 58 af
instruktionen för skogsstaten stadgadt, att den, som vid skogsinstitutet
aflagt fullständig afgångsexamen och därefter under minst ett år utöfvat

1 Resp. kr. 1,533: 33 och 1,658: 33.

159

praktisk verksamhet i skogsyrket samt därvid ådagalagt flit och skicklighet,
må af domänstyrelsen, på ansökning och efter vederbörande öfverjägmästares
hörande, i mån af behof anställas såsom extra jägmästare
inom visst distrikt.

Enligt för kommittén tillgängliga uppgifter skulle vid 1906 års
ingång finnas 186 extra jägmästare. Af dessa hade emellertid 73 ägnat sig
uteslutande åt enskild skogsvård eller åtminstone icke på längre tid haft
förordnanden inom skogsstaten. Frånser man dessa, utgjorde således vid
1906 års början antalet extra jägmästare, som ägnade sig åt skogsstatens
tjänst, 113.

I § 58 af instruktionen är tillika stadgadt, att efter öfverjägmästarens
och jägmästarens hörande extra jägmästare må af domänstyrelsen förordnas
att såsom assistent i visst revir biträda vid förvaltningen, samt att
extra jägmästare jämväl må anställas såsom assistent hos öfverjägmästare.

0fverjägmästarassistenter finnas numera anställda inom samtliga
distrikt. Rörande dessa assistenter gäller, att öfverjägmästarna själfva
hafva att af de åt dem anvisade expensmedel aflöna assistenterna i fråga.
Huru öfverjägmästarnas utgifter i detta hänseende ställt sig under åren
1903—1905 framgår af följande sammanställning:

Utgifter af expensmedel till öfverjägmästares assistenter.

Distrikt.	År 1903.	År 1904.	År 1905.
K	f-i O ö o f-l
Luleå..............	1,068	15	737	25	635	60
Skellefteå............	450	—	499	60	678	19
Umeå..............	1,120	—	1,141	—	1,347	50
Mellersta Norrlands........	1,080	—	1,080	—	1,095	—
Gäfle—Dala..........	1,200	—	1,200	—	1,200	—
Bergslags...........	1,270	—	1,299	90	1,152	07
Östra..............	1,200	~	1,320	—	1,320	—
Västra..............	1,390	65	1,325	—	1,500	—
Smålands............	1,392	85	1,469	95	1,786	75
Södra .............	958	35	1,000	—	1,200	—

160

Revirassistenterna äro dels aflönade, dels oaflönade. Aflönade sådana
finnas anställda inom 41 revir, däraf 10 i Luleå, 7 i Skellefteå, 10 i Umeå,
1 i Mellersta Norrlands, 1 i Gäfle—Dala, 1 i Bergslags, 3 i Östra, 5 i
Västra, 2 i Smålands och 1 i Södra distriktet. Antalet dylika assistenter
är emellertid i verkligheten blott 40, i det att assistenten inom ett af
Umeå distrikts revir tillika upprätthåller assistentbefattningen inom ett
revir i Mellersta Norrlands distrikt.

Beträffande revirassistenternas aflöningsförmåner har inhämtats, att till
samtliga aflönade revirassistenter inom Luleå, Skellefteå, Umeå och Mellersta
Norrlands distrikt utgår ett månatligt arfvode af 100 kronor jämte reseersättning
af 50 kronor för hvar och en af månaderna maj—oktober och
16 kronor 66 öre för hvar och en af öfriga månader äfvensom traktamente
af 6 kronor för hvarje förrättnings- eller resedag, dock att traktamente af
statsmedel icke utgår för de förrättningsdagar, för hvilka arfvode skall
erläggas af enskilda. Revirassistenterna i Gäfle—Dala, Bergslags, östra och
Södra distrikten äfvensom två af assistenterna i Västra distriktet och 1
assistent i Smålands distrikt åtnjuta hvar och en ett årligt arfvode af 2,000
kronor; och för återstående tre assistenter i Västra distriktet samt en assistent
i Smålands distrikt är bestämdt dylikt arfvode å 1,200 kronor för hvar.

I den mån skogsstatens tjänsteåligganden erhållit ökad omfattning,
har emellertid yppats ytterligare behof af aflönade extra tjänstemän, i
hvithet afseende hos domänstyrelsen erhållits följande uppgifter.

Biträdande jägmästare finnas anställda inom hvart och ett af Västra
Jämtlands, Norra Jämtlands, Härjedalens, Karlstads, Vadsbo och Värends
revir. Deras aflöningsförmåner utgöra i hvart och ett af de två förstnämnda
reviren 2,000 kronor årligt arfvode, 600 kronor reseersättning och
traktamente af 6 kronor för hvarje förrättningsdag å renbetesfjallen, i
Härjedalens revir ett månatligt arfvode af 225 kronor, samt i öfriga revir
årsarfvode till belopp af 2,500 kronor i hvardera af Vadsbo och Värends
revir och 2,000 kronor i Karlstads revir.

Vidare hafva särskilda s. k. skogstaxatorer tillsatts med uppdrag att
inom visst område upprätta eller revidera skogshushållningsplaner, biträda
vid värdering af till staten för inköp hembjudna marker in. in. Dessa
taxatorer äro för närvarande 8, nämligen en inom hvart och ett af Luleå,

161

Umeå, Bergslags, Östra, Västra, Smålands och Södra distrikten samt en
gemensamt för Mellersta Norrlands och Gäfle—Dala distrikt. Samtliga
skogstaxatorer åtnjuta månadsarfvode af 200 kronor jämte reseersättning
efter fjärde klassen af gällande resereglemente och traktamente af 6 kronor
för hvarje förrättnings- eller resedag, dock icke för hemarbete.

Såsom i det föregående omförmälts, hafva under senare år med anlitande
jämväl af för ändamålet beviljade extra anslag företagits omfattande
afdikningar på kronans skogar i de norrländska länen och Kopparbergs
lån. För sådana arbeten äro anställda dikning sledare, nämligen en
inom hvart och ett af Luleå, Skellefteå, Umeå och Gäfle—Dala distrikt,
samt dikning sassistenter, likaledes 4 till antalet, hvaraf en i Luleå, en i
Skellefteå och två i Umeå distrikt. Dikningsledare åtnjuter 200 kronor
i månadsarfvode, 600 kronor för år i reseersättning och 6 kronor för hvarje
rese- eller förrättningsdag äfvensom för det med upprättande af dikningsplaner
förenade inarbetet enahanda dagarfvode, dock icke för flera dagar,
än som på förrättningsstället användts. Aflöningsförmånerna för dikningassistent
äro 100 kronor i månadsarfvode, 400 kronor i årlig reseersättning
samt i öfrigt desamma som för dikningsledare.

Särskilda assistenter finnas anställda för biträde vid skötseln af vissa
bland de under senare tid bildade sockenallmänningarna i Norrbottens län,
nämligen en i hvart och ett af Jockmocks, Gällivare och Arjeplogs revir.
Dessa sockenallmänning sassistenter åtnjuta af statsverket enahanda arfvode
som revirassistenterna i de 4 nordligaste distrikten samt assistenten i
Jockmocks revir därutöfver 100 kronor i månaden för ledande och utförande
af vissa uppskattnings- och skogsindelningsarbeten.

Slutligen har den nya lagstiftningen angående skyddsskogar nödvändiggjort
anställande inom Jämtlands län af särskilda shjddsskogsassi,
strut er, med uppdrag att inom berörda skogar verkställa virkesutsyning.
för sådant ändamål äro för närvarande anställda 4 fasta assistenter med
tjänstgöring hela året, hvarjämte för sommarmånaderna anlitats tillfälliga
assistenter till ett antal växlande mellan 6 och 18. Till de fasta assistenterna
utgå 150 kronor i månadsarfvode, 50 kronor i månatlig reseersättning
och 6 kronor för hvarje rese- eller förrättningsdag. De tillfälliga assistenterna
halva åtnjutit enahanda förmåner för den tid, deras förordnande

Lönereglering slcommitténs bet. VI. 21

162

afsett, hvar jämte medgifvits, att dylik assistent från annat distrikt jämväl
ägt uppbära reseersättning enligt fjärde klassen i gällande resereglemente
för resa till och från tjänstgöringsområdet.

Af hvad ofvan anförts framgår, att icke mindre än omkring 80
extra jägmästare åtnjuta stadigvarande aflönade uppdrag inom skogsstaten,
hvarjemte ytterligare några hafva tillfälliga, aflönade förordnanden.

I sammanhang med öfriga af kommittén äskade uppgifter begärdes
ock från de extra jägmästarna uppgift å deras vid förordnanden åtnjutna
aflöningsförmåner och inkomster eljest i tjänsten äfvensom å inkomster af
enskild tjänst eller skogsförrättningar åt enskilda åren 1903, 1904 och 1905.
Af det inkomna materialet framgår, att 90 af ifrågavarande tjänstemän
i tjänsten åtnjutit aflöningsförmåner och andra inkomster till i årligt
medeltal följande belopp:

för 11 .... högst 500 kronor

» 1 ... . 501—1,000

» 32 .... 1,001-2,000 »

» 34 . . . . 2,001—3,000 »

» 6 . . . . 3,001—3,500 >

I några fall har emellertid tillkännagifvits, att vissa dagarfvoden ej
medräknats, likasom i några fall särskildt anmärkts, att åtnjuten reseersättning
ej tagits i beräkning. Flertalet af dem, som åtnjutit dylik
ersättning, synas dock hafva i sina uppgifter inberäknat densamma.

64 extra jägmästare hafva uppgifvit sig under ifrågavarande år hafva
åtnjutit inkomster af enskild tjänst eller för skogsförrättningar åt enskilda,
hvilka inkomster i årligt medeltal utgjort:

för 23
> 20
» 13
» 3

» 5

. . . . högst 500 kronor

. . . . 501—1,000 »

. . . . 1,001—2,000 »

. . . . 2,001—3,000 »

. . . . mer än 3,000 1 »

1 Resp. kr. 3,076:67, 4,136:17, 4,155:—, 4,433:33 och 6,873:33.

16a

Enligt instruktionen för skogsstaten § 59 gäller beträffande extra Extra kronokrono]
ägare, likasom beträffande de ordinarie, att de antagas af domän- ja9are''
styrelsen, men att vid inträffad ledighet vederbörande jägmästare äger till
kronojägare antaga lämplig person, intill dess domänstyrelsens antagningsbevis
hinner utfärdas.

Af de uppgifter rörande extra kronojägare, som af kommittén
införskaffats, framgår, att deras antal vid 1906 års ingång utgjorde 200.

Bland dessa funnos emellertid 14, hvilka under så lång tid ägnat sig uteslutande
åt enskild skogstjänst eller åt utom skogsväsendet liggande verksamhet,
att det med visshet torde kunna antagas, att de ej afse att vidare
tjänstgöra inom skogsstaten. För denna återstodo således 186.

Jämväl till de extra krön ojägarna framställdes förfrågan rörande
deras inkomster i och utom tjänsten åren 1903—1905. Då emellertid
med denna förfrågan egentligen afsågs att vinna utredning beträffande
inkomstförhållandena för de extra kronojägare, hvilka faktiskt ägna sig åt
statstjänsten, har det ansetts, att inkomstuppgifterna från sådana, som
under ifrågavarande period uteslutande eller så godt som uteslutande varit
i enskild tjänst, ej borde här komma i betraktande. Det har ej heller
funnits lämpligt att härvidlag fästa afseende vid uppgifterna från dem,
som anställts såsom extra kronojägare först mot slutet af år 1905 och
hvilkas inkomstsiffror följaktligen ej kunna med de öfriga sammanställas.

Med iakttagande häraf lämnar utredningen det resultat, att för
151 extra kronojägare inkomsterna i tjänsten uti årligt medeltal utgjort:

för	15	.... högst 100	kronor
»	25	.... 101— 300	»
»	27	.... 301— 500	>
»	Öl	.... 501— 800	»
»	27	.... 801—1,000
»	6	.... 1,001—1,200	»

Af ifrågavarande 151 extra kronojägare hafva 72 tillika uppgifvit
inkomst af enskild, tjänst eller för skog sförrättning ar åt enskilda, hvilken
inkomst i årligt medeltal utgjort:

164

Biträdande

öfver jägmästare.

för 20......högst 50 kronor

;> 15......51 — 100 »

» 26 ...... 101—300 »

» 6 301—500 »

» 5 501—800 »

I detta sammanhang må jämväl omförmälas, att, på hemställan af
domänstyrelsen, under år 1906 blifvit inom vissa distrikt anställda biträdande
öfverjägmästare. Uti skrifvelse till Kungl. Maj:t den 30 april 1906
anmälde nämligen styrelsen, att densamma, med anledning af under år
1905 framkomna förhållanden rörande skogsstatens tjänsteförvaltning, funnit
skärpta kontrollåtgärder öfver denna förvaltning i åtskilliga hänseenden
erforderliga, samt att styrelsen ansåg, att en dylik kontroll, som det
särskilt inom Luleå, Skellefteå och Umeå distrikt ej var möjligt för
vederbörande öfverjägmästare att i sin helhet medhinna, lämpligen kunde,
intill dess omreglering och ökning af distriktens antal Lomme till stånd,
uppdragas åt dugliga jägmästare inom andra distrikt i egenskap af biträdande
öfverjägmästare, en inom hvart och ett af nämnda tre distrikt, med
skyldighet för dem att göra kontrollresor ej blott å de allmänna skogarna
utan ock å de enskildes skogar, å hvilka utsyning skall äga rum genom
jägmästarens försorg, men utan skyldighet att deltaga i öfverjägmästarens
expeditionsgöromål.

I anledning häraf bemyndigades styrelsen genom kungl. bref den
13 juli 1906 att för tiden intill utgången af november månad nämnda
år såsom biträdande öfverjägmästare med tjänstgöringsskyldighet enligt
styrelsens anvisning förordna tre ordinarie jägmästare, en inom hvart
och ett af Luleå, Skellefteå och Umeå distrikt, med skyldighet för en hvar
af dem att under tiden afstå honom såsom jägmästare tillkommande respenningar
äfvensom tjänstgöringspenningar, till den del dessa ej utgjorde
ålderstillägg, men med rättighet i stället att under samma tid åtnjuta dels
särskild godtgörelse af efter år räknadt 1,600 kronor, dels ock rese- och
traktamentsersättning enligt tredje klassen af gällande resereglemente såväl
för resor till och från tjänslgöringsområdet som ock för tjänsteresor inom
vederbörande distrikt. Erforderligt belopp till gäldande af den särskilda

165

godtgörelse och ersättning, som sålunda tillagts de biträdande öfverjägmästarna,
fick utbetalas af reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning
och främjande af skogsväsendet i allmänhet.

Med afseende å förekomna uttalanden rörande den långa extra- Ålders, och
ordinarietiden för skogsstatens tjänstemän har det funnits angeläget söka Sållande.
åstadkomma någon utredning äfven i detta hänseende.

I sådant syfte har kommittén beträffande samtliga de ordinarie
jägmästare, hvilka utnämnts under tiden från och med år 1890 — det år,
då senaste allmänna lönereglering för skogsstaten trädde i tillämpning, — till
och med år 1905, låtit undersöka deras lefnadsålder och tjänsteålder vid utnämningen,
tjänsteåldern räknad från tiden för första antagandet vid skogsstaten.

Hvad lefnadsåldern angår, hafva erhållits följande siffror:

Lefnadsålder vid befordran till ordinarie jägmäsiartjänst.	Af jägmästare, utnämnda åren
1030—05. %	1806—1900. %	1901—05. %
Högst 35 år..........	33-2	o0''4	21-9
36—40 »..........	33-2	39-1	46-9
41—45 j>........	33-4	21-8	18-7
46-50 >.......	332	8-7	13 5
	100-o	100-0	100-o

Beträffande tjänsteåldern, beräknad på ofvan angifvet sätt, visar utredningen
följande resultat:

Tjänsteålder vid befordran till ordinarie jägmäsiartjänst.	Af jägmästare, utnämnda åren
1890-95.	1896-1900. %	1901—05. %
6—10 år ...........	_	30-4	28-1
11—15 ».......	33 a	34''8	15''G
16—20 >.......	38-9	34-8	43-8
21-27 »........	27-8	—	12-5
	100-0	100 o	100''0

166

wSSa I sammanhang med infordrande från skogsstatens personal af ut onshemål.

re(jning j åtskilliga ofvan berörda hänseenden tillkännagafs för de ordinarie
skogsstatstjänstemännen, att de, utöfver den begärda utredningen, ägde
inkomma med särskilda uppgifter eller yttranden, såsom i fråga om möjligheten
af förenklingar eller önskvärda förändringar i öfrigt uti förvaltning
och expedition in. in. I anledning häraf hafva gjorts en hel del
uttalanden i olika ämnen och riktningar.

Förent- Beträffande möjligheten af förenklingar hafva framställts ett stort

Imgar. anta} olikartade förslag. Mestadels afse dessa revirförvaltningarna och gå
ut å ena sidan på ett lättande af revirförvaltarnas expeditionsgöromål
genom inskränkning i det antal berättelser, rapporter m. in., som de nu
hafva att aflämna, äfvensom genom införande af vissa reformer i skälfva
arbetssättet, å andra sidan på en minskning af deras arbete i det hela genom
öfverflyttande å andra befattningshafvande af en del åligganden, hvilka
anses icke egentligen tillhöra revirförvaltarens ämbetsuppgift eller i allt
fall kunna lika väl och med mindre omgång förläggas å annat håll.

Semester. Bland önskemål, som vunnit anslutning från flera håll, är äfven det,

att semester måtte beredas tjänstemännen vid skogsstaten. Tre af öfver jägmästarna

hafva ansett, att åt dem borde beredas en månads se mester,

och sexton revirförvaltare, af hvilka de flesta anställda i Norrland,
hafva för jägmästarna begärt enahanda förmån, en dock med begränsning
af tiden därför till minst fjorton dagar. Såsom motiv för
framställningen i fråga har af norrländska revirförvaltare särskildt åberopats
den mer än vanligt ansträngande och hälsofarliga tjänstgöring, som ålåge
dem, och de dryga kostnader, som under nuvarande förhållanden vore för
dem förenade med en resa till brunns- eller badort för sökande af vård
för de sjukdomar eller åkommor, som de i tjänstgöringen ådragit sig.

Med afseende härå hafva jämväl några af dem hemställt, att, om än kost nadsfri

ledighet ej kunde utan vidare dem alla beredas, sådan åtminstone
borde medgifvas vid sjukdomsfall.

Aflöning ens Tu annan fråga, som af åtskilliga skogsstatstjänstemän framhållits

utbetalande. till beaktande, är den, att aflöningarna vid skogsstaten, hvilka utbetalas
kvartalsvis, borde, i likhet med hvad numera torde vara fallet inom de
flesta andra statens förvaltningar, tillhandahållas vederbörande månatligen.

167

Kommitténs förslag.

Skogssiatens organisation.

Då kommittén nu går att för egen del behandla frågan om skogsstatens
organisation, har kommittén, med afseende å det densamma gifna
uppdraget att jämsides med upprättande af löneregleringsförslag tillse,
om och i hvad män indragning af tjänster kan äga rum, funnit sig hafva
att i främsta rummet till behandling upptaga spörsmålet, huruvida några
förändringar i nämnda organisation nu böra föreslås, och i så fall hvilka
dessa förändringar böra vara.

Härvid har emellertid kommittén icke ansett sig hafva att ingå i
något bedömande angående själfva sättet för tillgodogörandet af statsskogarnas
afkastning och om åtgärder för höjande af deras tillväxt. Frågan
om skogarnas rentabilitet ligger nämligen utanför kommitténs uppdrag.
Denna fråga har för öfrigt gjorts till föremål för särskild framställning,
i det föreningen för skogsvård till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ingifvit framställning därom, att Kungl. Maj:t
måtte tillsätta en kommission, bestående af representanter för såväl det
allmänna som det enskilda intresset och med uppdrag att verkställa undersökning
rörande de åtgärder, som böra vidtagas för att åstadkomma en
rätt vård af kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda enskilda
skogarna i Norrland och Dalarne. Domänstyrelsen har i infordradt yttrande
öfver nämnda framställning förklarat sig icke hafva något att anmärka
mot densamma.

Kommittén har funnit sig hafva så mycket större skäl att begränsa
sin undersökning väsentligen till hvad som i förevarande hänseende blifva
kommittén uttryckligen pålagdt, som kommittén anser det vara i hög
grad angeläget, att ett nytt aflöningsförslag för skogsstaten framlägges med

168

det snaraste och ej uppehälles genom afbidan på en samtidig lösning af
ofvan angifva, omfattande och omtvistade spörsmål. I de till kommittén
öfverlämnade framställningarna har framhållits såsom en angelägenhet af
synnerlig vikt, att aflöningarna till skogsstatens tjänstepersonal blifva bättre
afpassade till behofven, än de nu äro; och äfven från utomstående har
erkänts nödvändigheten häraf. Eljest torde lätteligen kunna inträffa, att
de bättre krafterna, öfver hvilka statens skogsförvaltning förfogar, vända
sig åt andra håll och att skogsstatens erforderliga rekrytering med goda
krafter försvåras.

Hvad kommittén för sitt ändamål har af nöden att i afseende å
själfva organisationen undersöka är, huruvida de inom skogsstaten nu varande
tjänstebefattningarna böra bibehållas, eller om några af dem höra
indragas eller tilläfventyrs ersättas af andra.

En fråga, som då till en början framställt sig, är, huruvida öfverjägmästarbefattningarna
såsom sådana böra bibehållas, eller om, till åstadkommande
af större centralisation, distriktscheferna höra på ett eller
annat sätt ställas i närmare samband med domänstyrelsen och erhålla
väsentligen inspekterande funktion, tilläfventyrs med skyldighet därjämte
att i vissa hänseenden deltaga i arbetet hos styrelsen.

I nämnda hänseende må då först anmärkas, att inom detta arbetsområde
såsom eljest centralisation är berättigad och gagnelig endast inom
vissa gränser. Den är berättigad, så långt den afser att för den centrala
myndigheten inom ett förvaltningsområde möjliggöra öfverblicken och ledningen
af det hela samt bereda tillfälle att med vederbörlig kraft och skyndsamhet
göra denna ledning gällande. Men för att detta skall kunna ernås
inom ett mera vidsträckt förvaltningsområde är det ett grundvillkor,
att centralmyndighetens tid och krafter icke upptagas af sådana löpande
förvaltningsgöromål och ärenden af mindre vikt, hvilka kunna lika väl
och med mindre omgång besörjas af underordnade förvaltningsorgan, utan
få i fullt erforderlig mån ägnas åt de stora dragen, det väsentliga i förvaltningen.
Detta gäller ej minst i fråga om domänstyrelsen, som, förutom
ärenden, tillhörande det betydande arbetsfält, som skogsväsendet erbjuder,
handhafver ytterligare en så omfattande förvaltningsgren som statens
domänförvaltning. Ur denna synpunkt måste det vara af stor betydelse,

169

att distriktschefsbefattningarna bibehållas såsom emellan centralstyrelsen
och de lägre lokala myndigheterna stående förvaltningsorgan, Indika kunna
underlätta styrelsens arbete och till afgörande upptaga mindre ingripande
förvaltningsärenden.

Vidare måste det naturligen ock tillses, att de underordnade organen
i sin förvaltningsverksamhet äro underkastade behörig kontroll,
samt att vid denna verksamhets utöfning klufven på enhetlighet och konsekvens
vinna i önskvärd och möjlig mån beaktande. År den underlydande
personalen något så när talrik och spridd i orterna — såsom ju
fallet är med revirförvaltarna — kan den erforderliga kontrollen och tillsynen
svårligen utöfvas ensamt från centralmyndigheten såsom sådan, utan
kräfvas därför äfven särskilda organ i orterna.

Skulle nu inom skogsstaten distriktschefernas befattning ändras därhän,
att de ej ägde att ingripa i förvaltningen, utan väsentligen blefve
allenast kontrollerande tjänstemän med bostad vare sig i orterna eller i
hufvudstaden, komme eu sådan anordning att innebära en återgång till eu
inom skogsstaten redan förut pröfvad men sedermera öfvergifven anordning.

Såsom framgår af kommitténs redogörelse för skogsstatens organisation
i äldre och nyare tid, var enligt instruktion af den 19 november
1869 den egentliga skogsförvaltningen uppdragen åt jägmästarna, utan tillfälle
för de dem öfverordnade skogsinspektörerna att däri ingripa annat
än vid fall af fel eller försummelse — i öfrigt var dessas uppgift i det väsentligaste
blott kontrollerande. Men denna anordning befanns icke tillfredsställande,
utan det ansågs böra åt skogsinspektörerna gifvas ett verkligt
chefskap öfver skogspersonalen i orterna, så att de blefve mellanlänkar
mellan denna och centralstyrelsen — en ställning, som ock vid 1889 års
reglering afsågs för de i skogsinspektörernas ställe trädande öfver] ägmästarna.
Och ansågs förändring i detta hänseende böra vidtagas i syfte
just att åt dessa distriktschefers större erfarenhet, mognare omdöme och mera
odlade insikter bereda ett verksammare inflytande på skogshushållningen.

Därest nu den äldre anordningen skulle i någon form återupptagas,
komme den säkerligen att visa sig allt fort lida af samma brister, öfver
hvilka det förr klagades. Det komme att saknas nödig enhetlighet och
konsekvens i skogshushållningen å de till ett distrikt hörande särskilda reviren,

Löneregleringskommitténs bet. VI. 22

170

så mycket mera som skogsvetenskapen ännu i mångt och mycket befinner
sig på ett experimentellt stadium, där teori står emot teori. Och fara
förelåge då, att på åtskilliga håll komme att offras tid och arbete på metoder
och åtgärder, livilka sedermera i praktiken befunnes ej motsvara
förväntningarna, men hvilkas verkningar kunde sträcka sig årtionden framåt.

Af dessa skäl, och med hänsyn till den vikt skogshushållningen
äger för vårt lands ekonomi, anser kommittén det nödvändigt, att de
organ, genom hvilka kontrollen och tillsynen öfver revirförvaltarna utöfvas,
äfven äga att ingripa i själfva förvaltningen.

För de uppgifter, som dessa organ sålunda skola hafva att fylla,
är det icke tillräckligt med ett mindre antal, exempelvis, såsom framkastats,
två eller tre tjänstemän. Omfattningen af deras distrikt komme i
sådant fall att redan i och för sig lägga hinder i vägen för den erforderliga
tillsynen. Men därjämte blefve värdet af denna väsentligen minskadt
genom att densamma svårligen kunde erhålla behörigt underlag af lokalkännedom.
Det är nämligen att ihågkomma, att förhållandena inom
skogsförvaltningen icke äro likartade exempelvis med dem inom post-,
telegraf- eller järn vägsförvaltningarna, där såväl göromålen som sättet
för deras förrättande torde åtminstone i hufvudsak vara desamma uti
olika delar af landet. Inom skogsförvaltningen åter råda mellan skilda
landsändar betydande växlingar. Natur- och växtlighetsförhållandena variera,
kulturmetoder, som äro lämpliga i en trakt, äro det icke i en annan, hvad i en
trakt gäller rörande rätta sättet för en afverkning, skulle i en annan trakt
leda till förlust, de åtgärder, som i norr äro lämpliga för vinnande af
ett gynnsamt försäljningsresultat, äro olämpliga i söder. Och växlingar
kunna råda icke blott de särskilda öfverjägmästardistrikten emellan, utan
mången gång äfven mellan olika delar af samma distrikt. Om det redan
nu för öfverjägmästarna erbjuder svårigheter, öfvervinneliga först efter
flera års arbete, att ernå den kännedom om förhållandena inom distriktet
och den mångsidiga erfarenhet, som erfordras för ett rätt bedömande af
hushållningens kraf och för en effektiv tillsyn därå •— huru skulle detta
vara möjligt inom distrikt, omfattande hälften eller tredjedelen af riket!

För en nöjaktig tillsyn och kontroll öfver revirförvaltningen behöfves
alltså, enligt kommitténs uppfattning, fullt väl ett antal tjänstemän, ej

171

understigande det nuvarande antalet öfverjägmästare. Och att draga dessa
tjänstemän från de orter, där deras verksamhet bör utöfvas, till hufvudstaden,
skulle föranleda högre lönekraf, ökade resekostnader och mycken tidsspillan.

Kommittén finner sålunda fullgoda skäl tala för att öfverjägmästarbefattningarna
såsom sådana bibehållas och att någon inskränkning i deras
antal ej äger rum. Men å andra sidan anser kommittén, att öfverjägmästarna
böra sättas bättre i stånd, än nu, att utöfva sin öfvervakande och
reglerande verksamhet. Det synes nämligen, med nu rådande anordning
af arbetet, vara förhållandet, att öfverjägmästarna af mångfaldiga och
delvis mindre viktiga bestyr å sina expeditioner hindras från att i den
omfattning, som önskvärdt är, vistas ute å inspektion. Och likaså torde
formerna för ärendenas behandling i åtskilliga fall vara onödigt tyngande.
Men dessa och andra förefintliga olägenheter böra i väsentlig mån afhjälpas
genom förändrade arbetsanordningar, till hvilket ämne kommittén återkommer
i det följande.

Det är förut nämndt, att domänstyrelsen, i anledning af gjord
framställning, genom kungl. bref den 13 juli 1906 bemyndigades att
för viss del af nämnda år anställa biträdande öfverjägmästare inom de tre
nordligaste distrikten, i syfte att möjliggöra en skärpt kontroll öfver revirförvaltningen.
Såsom redan omnämnts, afser kommittén emellertid, att
genom vissa förändrade arbetsanordningar skulle beredas öfverjägmästarna
ökadt tillfälle att vistas ute på inspektion. Först sedan erfarenhet vunnits
om resultatet åt dessa anordningar, torde med mera säkerhet kunna bedömas,
huruvida de öfverjägmästarna i nämnda tre distrikt tillhörande göromål
med nödvändighet kräfva en ökning i antalet öfverjägmästare. Kommittén
har fördenskull ansett sig ej böra föreslå någon ändring i nämnda
hänseende.

Bland medverkande orsaker till, att inom vissa delar af riket vederbörande
förvaltande tjänstemän ej hinna ägna erforderlig tid åt skötseln
af statsskogarna, har framhållits den tidkräfvande tillsynen och kontrollen
öfver enskildas skogar under mer eller mindre inskränkt dispositionsrätt. Särskildt
under senare tider hafva de utsyningar å dylika skogar, hvilka skogsstaten
har att besörja, tagit en sådan omfattning, att det funnits nödigt i

172

allt liera fall befria de ordinarie jägmästarna från sagda göromål och i stället
uppdraga dessa åt aflönade assistenter, revirassistenter eller skyddsskogsassistenter.
Det har emellertid, ur det allmännas synpunkt, ansetts, att
så maktpåliggande och grannlaga bestyr som ifrågavarande utsyningar icke
borde helt öfverlämnas åt extra tjänstemän, hvilka dessutom för vissa bland
dessa bestyr ersättas direkt af skogsägarna och således kunna förmenas
icke stå i önskvärd grad oberoende af dessa. Äfven från skogsägarnas
sida har klagats däröfver, att med nuvarande ordning täta ombyten af
utsyningsförrättare äga ruin, med påföljd att dessa ofta ej äga den
lokalkännedom och erfarenhet, som endast en mera kontinuerlig tjänstgöring
å samma trakt kan skänka.

Hvad i berörda hänseenden blifvit anfördt rörande olägenheterna vid
anordningarna för ifrågavarande tillsyn och kontroll öfver enskildas skogar
torde i viss mån äga berättigande. Med hänsyn till sagda bestyrs vikt och
omfattning samt, efter allt att döma, stadigvarande natur synes jämväl
finnas fog för att desamma utföras af tjänstemän med fastare anställning
och helt aflönade af staten.

Då emellertid denna fråga för sin lösning krafvel* en närmare utredning
af därpå inverkande lokala och praktiska förhållanden, hvilken icke
lämpligen kan af denna kommitté åstadkommas, samt i allt fall genomförande
af en sådan förändring som den ifrågasatta uppenbarligen icke
skulle leda till någon minskning i det behöfiiga antalet befattningar inom skogsstatens
nuvarande ordinarie tjänstegrupper, saknar kommittén anledning att
sammanbinda berörda ändringsförslag med skogsstatens löneregleringsfråga.

Vidkommande i öfrigt jägmästarnas antal är nämndt, att enligt gällande
stat antalet revir i riket skulle utgöra 89, men att regleringen hittills ej kunnat
fullständigt genomföras och att i följd däraf revirantalet ännu är 90,
af hvilka ett, i afvaktan på tillfälle att genomföra regleringen, skötes på
förordnande. Utöfver de 89 i gällande stat uppförda jägmästarbefattningarna
finnas ock, såsom å sid. 160 nämnts, anställda sex biträdande jägmästare,
nämligen en inom hvart och ett af Västra Jämtlands, Norra Jämtlands,
Härjedalens, Karlstads, Vadsbo och Värends revir. Dessa biträdande
jägmästare hafva sig uppdraget att förvalta viss del af det revir, inom
hvilket de äro anställda.

173

Enligt hvad kommittén inhämtat, har domänstyrelsen i skrifvelse
till Kung!. Maj:t deri 9 oktober 1906 gjort framställning om en ökning af
antalet icvii och ordinarie jägmästare. Med hänsyn till de ökade göromål,
som genom skyddsskogars afsättande i Jämtlands län tillkommit för skogspersonalen
därstädes, har föreslagits, att länet, som nu är uppdeladt i
fyra revir, skulle i stället uppdelas i sju revir; och vidare har ånyo upptagits
frågan om delning af Vadsbo revir inom Skaraborgs län i två revir.
Kung!. Maj:t har emellertid vid 1907 års riksmöte framlagt allenast den
sistnämnda frågan till Riksdagens pröfning. Jämväl i särskilda yttranden,
som till kommittén afgifvits af revirförvaltare i sammanhang med öfversändande
af infordrade uppgifter, har i några fåll påyrkats en delning af revir.

Iviivelsutan är under nuvarande förhållanden det revirförvaltarna
åliggande arbetet inom åtskilliga revir, särskild! i landets nordliga delar,
alltför omfattande. Enligt kommitténs asikt hafva emellertid olägenheterna
vid de nuvarande förhållandena till icke oväsentlig del sin grund i de
vidlyftiga expeditionsbestyr, som för närvarande hvila på revirförvaltarna.
Med afseende därå framställas i det följande förslag till förenklingar,
hvilka, om de varda genomförda, säkerligen skola komma att för revirförvaltarna
medföra ökad tid till utarbete!!. Kommittén anser sig icke nu böra
framkomma med något förslag om ändring i de ordinarie jägmästarnas antal.

Hvad slutligen hr ono jäg ärna beträffar, hafva visserligen i några
enstaka fall uti yttranden, som till kommittén inkommit från befattningshafvande
vid skogsstaten, framställts förslag om delning af vissa nuvarande
bevakningstrakter. Då det emellertid synes höra ankomma på domänstyrelsen
att tillse, det behofvet af sådan bevakningspersonal varder fylldt.
hvilket också, i den mån dylikt behof föreligger, kan antagas blifva fallet,
har kommittén för sin del ansett sig icke af sagda yttranden eller eljest
äga anledning ifrågasätta någon ökning af de ordinarie kronojägarnas
antal; och någon minskning i detta antal kan ej tänkas möjlig, då så sent
som vid 1905 års riksdag funnits nödigt att i afsevärd mån "öka det dåvarande
amalet och det oaktadt alltfort måste i ganska betydande omfattning''
anlitas biträde af aflönade extra kronojägare.

174

Utsträckning
af öfvcrjägmästarnas

befogenhet.

Förändrade anordningar af arbetet hos distrikts- och revir förvaltningarna.

Det har i fråga om den nuvarande arbetsfördelningen och arbetssättet
inom statens skogsförvaltning blifvit anmärkt, att i många fall ärendenas
behandling klöfver allt för mycken tid och omgång. Kommittén
har ock funnit anmärkningarna ej sakna fog samt på grund däraf ansett
sig böra ifrågasätta vissa förändringar i afseende å arbetets anordnande.

Hvad då först angår själfva ordningen för ärendenas behandling och
afgörande, tillåter sig kommittén uttala den meningen, att öfverjägmästarinstitutionen
icke utvecklats till att verkligen blifva hvad som därmed
afsågs vid 1889 års reglering af skogsstaten.

I redogörelsen angående skogsstatens organisation i äldre och nyare
tid har, sid. 15, meddelats, att domänstyrelsen redan i sitt den 30 oktober
1884 afgifna förslag till förändrad reglering af skogsstaten fäste uppmärksamheten
därpå, att den alltför stora centralisation, som ägde rum
inom skogsförvaltningen, vållade betydande olägenheter, hvarför ock styrelsen
uttalade sig för en utvidgning af vederbörande distriktschefers befogenhet
i syfte såväl att lätta ärendenas tryck på centralstyrelsen som att
göra distriktschefernas erfarenhet och insikter mera fruktbärande för skogshushållningen.
Äfven chefen för finansdepartementet uttalade vid detta
ärendes behandling såsom sin öfvertygelse, att en så beskaffad förändring
i distriktschefernas ställning skulle för skogsväsendet medföra väsentligt
gagn; domänstyrelsen skulle därigenom befrias från en mängd detaljfrågor,
hvilka onödigtvis upptogo dess tid, distriktscheferna åter skulle i följd
af den mera praktiska riktning, som komme att gifvas åt deras verksamhet,
vinna ökadt inflytande på skogsförvaltningen i orterna.

175

De i en senare tid gång efter annan till Riksdagen gjorda framställningarna
om anslag till förstärkning af arbetskrafterna å domänstyrelsens
skogsafdelning samt hvad kommittén inhämtat från sakkunniga håll hafva
gjort det klart för kommittén, att den öfverjägmästarna jämlikt instruktion
och reglementariska föreskrifter tillkommande befogenhet bör utvidgas,
på det att ej mängden af mindre viktiga ärenden må hos domänstyrelsen
lägga hinder i vägen för den nödiga omsorg och handläggning, som böra
ägnas större och viktigare frågor, och på det att ej skriftväxlingen med
domänstyrelsen må onödigtvis förtynga arbetet för de underordnade organen
i orterna, till större eller mindre olägenhet för statens skogsväsen
och ej sällan äfven för enskilda.

Vid en öfverblick af de grupper af ärenden, hvilka för närvarande
måste från orterna öfverlämnas till domänstyrelsen för pröfning och afförande,
skall det nogsamt visa sig, att i icke få fall ärendena äro af beskaffenhet
att kunna lika väl och med väsentligt mindre omgång slutligt
pröfvas af öfverjägmästarna, särskildt som pröfningen därvidlag, i större
män än inom flera andra förvaltningsgrenar, måste uteslutande eller hufvudsakligen
grundas på en ingående kännedom om lokala förhållanden,
för hvilken kännedom centralmyndigheten har att lita just till öfverjägmästarnas
utlåtanden.

Ur antydda synpunkter anser kommittén böra kunna till öfverjägmästares
afgörande i regel öfverlämnas ärenden rörande fastställelse af utsy
ning sförslag inom de fem sydligaste distrikten.

Enligt kommitténs mening bör det fortfarande tillhöra domänstyrelsen
att fastställa nya skogsindelningsplaner, likasom rörande revision och
komplettering af dylika planer böra gälla enahanda bestämmelser som för
närvarande. Då nu inom nämnda fem distrikt detaljerade hushållningsplaner
äro, med få undantag, upprättade för samtliga allmänna skogar, och
utsyningsförslagen i regel noga följa hushållningsplanerna, synes det i
alla de fall, där utsyningsförslag väsentligen står i öfverensstämmelse med
gällande hushållningsplan, icke böra möta hinder eller betänklighet att
uppdraga fastställelsen af utsyningsförslag åt vederbörande öfverjägmästare.
Däremot lärer i de fall, då öfverjägmästare finner utsyningsförslag väsentligen
afvika från gällande hushållningsplan, det böra åligga honom att med

176

eget yttrande öfversända förslaget till domänstyrelsen för granskning och
fastställelse.

Inom de fem nordligare distrikten åter måste ofta vid utsyningarna,
på grund af växlande konjunkturer eller andra förhållanden, göras afvikelser
från hushållningsplan; och lära vid sådant förhållande beträffande
fastställelse af utsyningsförslag från dessa nordligare distrikt böra bibehållas
gällande bestämmelser.

Till öfver]ägmästares afgörande torde vidare kunna öfverlämnas jägmästares
förslag i fråga om upplåtelser af grässlätter, odling slägenheter
och mulbete samt torf- och grustäkt med mera dylikt, åtminstone i de fall,
där förslaget innefattar allenast hemställan om ett fortsatt tillämpande af
förut träffad anordning.

Uti de fall, i Indika öfverjägmästare sålunda finge sig uppdraget att
träffa afgörande om utsyningsförslag och förslag om upplåtelse åt grässlätter,
odlingslägenheter och dylikt, borde i regel jämväl tillhöra honom
att, med iakttagande af gällande föreskrifter, bestämma om sättet för
försäljning af virke eller upplåtelse af grässlätter in. m.

Kommittén anser vidare, att, till lättnad för domänstyrelsen, bör
kunna åt öfver]ägmästareri inrymmas en vidsträcktare befogenhet än hittills
i fråga om utarrendering af skogsväsendet tillhörande egendomar. I sådant
hänseende gäller nu, att, då dylik utarrendering förestår, öfverjägmästaren
skall i god tid förut därom göra anmälan hos domänstyrelsen
samt efter särskild undersökning på stället, om styrelsen pröfvar sådan
nödig, uppgöra förslag till sättet för egendomens utarrendering, till
arrendevillkoren samt till arrendeafgift. För torp eller lägenheter, som
skola för skogsväsendets räkning upplåtas, äger öfverjägmästaren emellertid
antaga brukare genom kontrakt, hvars villkor dock skola vara af
domänstyrelsen pröfvade och godkända. Uti dessa bestämmelser synes utan
olägenhet kunna vidtagas den ändringen, att i de fall, då torp, lägenheter
och smärre hemman skola för skogsväsendets räkning utarrenderas, öfverjägmästaren
äger att själf, utan underställning till domänstyrelsen, gå
i författning om utarrenderingen. Till ledning för bestämmande af omfattningen
af kategorien »smärre hemman» torde kunna läggas arrendesummans
storlek.

177

I afseende å tiden för afforsling af försäldt virke stadgas i § 60
af tungt, förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 26 januari 1894, att virke, som försålts å allmän skog i de
sex norra länen, skall i allmänhet vara afverkadt och ur skogen bortfördt
före den 1 juli året näst efter det, då försäljningen ägt ruin, eller, om
denna skett före utstämplingen, före den 1 juli året efter utstämplingen,
samt att, därest köparen vill dröja längre med afverkning och afforsling,
han har att inom nämnda tid anmäla det hos jägmästaren, då tiden för
afforslingen utsträckes till den 1 juli året efter berörda anmälan. I fråga
om tiden för afverkning och afforsling af virke, som sålts från allmän
skog i öfriga delar af riket, skall gälla hvad därom i auktions villkoren
eller eljest i vederbörlig ordning blifvit bestämdt. Därest nu emellertid
köpare af virke önskar längre tid för afverkning och afforsling, än som
i ofvannämnda § 60 medgifvits för de sex norra länen eller beträffande
allmän skog inom öfriga delar af riket blifvit vederbörligen bestämd, tillhör
det domänstyrelsen att därom besluta, dock att tiden ej må utsträckas
öfver fem år från virkets utstämpling eller försäljning. Jämväl i dylika
frågor synes domänstyrelsens beslutanderätt kunna öfverflyttas på vederbörande
öfverjägmästare.

För närvarande gäller, att, där vid laga syn eller besiktning förordnas
om byggnadsarbete å boställe och virke till dylikt arbete önskas utsynadt å
boställets skog, ansökning i sådant hänseende skall göras hos domänstyrelsen.
Den styrelsen sålunda tillhörande pröfning torde kunna i stället
uppdragas åt öfverjägmästare!!, åtminstone i de fall, där utsyningen kan
ske å löpande indelningsperiod.

Sedan vid 1904 års riksdag bifallits af Kung!. Maj:t framställdt förslag
i fråga om upplåtande af odling slög enheter å kronoparker i Västerbot-,
tens och Norrbottens län, blef i detta ämne genom kung!, kungörelsen den
27 maj 1904 stadgadt, att å kronoparker i nämnda län befintliga, till skogstorp
tjänliga lägenheter må, där det för kronoparkens vård och bevakning
finnes vara gagneligt, af domänstyrelsen under angifna villkor på högst
tjugu år upplåtas till odling och bebyggande åt personer, som äga god
frejd och äro fullt arbetsföra samt i öfrigt finnas vara lämpliga. Under
första upplåtelsetiden äger torparen, utan afgäld till kronan, bruka torpet

Lönereglering shommitténs bet. VI. 23

178

och åtnjuta frihet från utlagor och onera mot skyldighet att enligt de
föreskrifter, som vid upplåtelsen meddelas af domänstyrelsen, uppodla och
bebygga lägenheten. Sedan af styrelsen föreskrifna byggnader blifvit uppförda
och godkända, äger torparen af statsmedel uppbära 500 kronor mot
skyldighet att, om han af en eller annan anledning varder från lägenheten
skild, afstå densamma utan anspråk på ersättning för å lägenheten nedlagdt
byggnads- och odlingsarbete. Ffter frihetsårens slut åsättes torpet genom
domänstyrelsens försorg viss årlig afgäld, att utgöras i penningar, dock
med rätt för torparen att i afräkning därå utgöra dagsverken på kronoparken.
Torpare, som af domänstyrelsen finnes hafva torpet val uppodlat
och bebyggt, må efter frihetsårens slut mot fastställd afgäld erhålla förnyad
upplåtelse å torpet, likasom, därest sådan torpare före första upplåtelsetidens
utgång dör eller varder oförmögen att fullgöra sina förpliktelser,
hans barn eller arfvingar må, därest de finnas till torpare lämpliga,
äga att med domänstyrelsens begifvande öfvertaga torpet eller, om de ej
vilja eller kunna mottaga detsamma, öfverlåta torpet åt annan, af domänstyrelsen
godkänd person. I händelse torpare gör sig skyldig till vissa angifna
brott eller förseelser eller underlåter att fullgöra sina åtagna skyldigheter
eller att ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter, kan han
uppsägas till afflyttning inom viss kortare tid.

Af den kungl. propositionen i förevarande ämne till 1904 års riksdag
framgår, att inom Norrbottens län, hvarest liknande upplåtelser af
skogstorp varit medgifva allt ifrån år 1891, funnos år 1904 mer än 400
dylika torp; och deras antal har efter nämnda tid ökats med icke mindre
än 146 inom Västerbottens och 80 inom Norrbottens län. Att institutionen
kommer att gå till mötes en än vidsträcktare utveckling, torde få antagas
som visst. Det gäller således här ett icke ringa antal ärenden för domänstyrelsen,
särskildt som ju rörande hvarje särskildt torp frågan tid efter
annan återkommer för bestämmande af afgäld, för förnyad upplåtelse till
samma torpare eller åt annan samt, i vissa fall, för torpares skiljande från
lägenhet och däraf föranledd ny upplåtelse.

Fortfarande synes böra tillkomma domänstyrelsen att afgöra frågor
om upplåtelse första gången af sådana skogstorp. Men däremot borde i
öfverensstämmelse med hvad kommittén föreslagit beträffande utarrendering

179

af skogsväsendet tillhörande torp, lägenheter och smärre hemman — till
vederbörande öfverjägmästares pröfning kunna öfverlämnas frågor om bestämmande
för dylika lägenheter af afgäld efter frihetsårens slut, om upplåtelser
ånyo af skogstorp vare sig till samma torpare eller dennes barn
eller arfvingar eller öfverlåtelse åt annan person samt om torpares skiljande
från lägenhet och däraf betingade nya upplåtelser.

Beträffande ledighet för tjänstemän och betjänte vid skog sstaten är i
§ 60 af instruktionen stadgadt, att öfverjägmästare äger bevilja jägmästare
tillstånd att vistas utom reviret under sammanlagd t högst fjorton dagar hvarje
år, därest för tjänstens uppehållande under tiden lämplig assistent finnes att
tillgå och kostnad därigenom icke tillskyndas statsverket, men att i öfrigt
tjänstledighet för jägmästare beviljas af domänstyrelsen på tid, ej öfverstigande
tre månader, och eljest af Kung! Maj:t. Vidare är stadgadt,
att jägmästare äger bevilja tjänstledighet åt skogsbetjänt under högst fjorton
dagar hvarje år och åt inom reviret anställd assistent under högst en
månad, medan längre tjänstledighet skall sökas hos domänstyrelsen, samt
att öfverjägmästare äger bevilja extra jägmästare och öfverjägmästarassistent
tjänstledighet på tid, ej öfverstigande tre månader.

Dessa bestämmelser synas leda till allt för stor omgång i förhållande
till sakens innebörd och därför böra ändras därhän, att domänstyrelsen
befrias från en del dylika frågor. Sålunda torde ej föreligga
skäl, hvarför icke assistent å revir skulle lika väl som öfverjägmästarassistent
eller annan extra jägmästare kunna af öfverjägmästare beviljas
tjänstledighet ända till tre månader. I anslutning till hvad i sådant
afseende redan gäller inom vissa andra förvaltningsgrenar borde, enligt
kommitténs åsikt, öfverjägmästaren kunna medgifvas rätt att bevilja
jägmästare tjänstledighet under viss tid årligen, därest särskild kostnad
därigenom icke tillskyndas statsverket. Hvad angår den tid, för hvilken
öfverjägmästare sålunda skulle kunna bevilja jägmästare ledighet, torde
någon betänklighet ej böra möta mot att bestämma densamma till
högst två månader årligen. Slutligen torde åt öfverjägmästaren kunna
lämnas befogenhet att afgöra alla de frågor om ledighet för skogsbetjäning,
hvilka enligt nu gällande bestämmelser tillhöra domänstyrelsens
pröfning.

180

I de fall, där tjänstledighet alltså skulle komma att af öfverjägmästare
beviljas, bör honom jämväl tillkomma att förordna vikarie för den tjänstledige.
Rörande beviljade ledigheter och meddelade förordnanden skall
naturligen underrättelse lämnas domänstyrelsen; och synes i fråga om tjänstledighet
för jägmästare dylik underrättelse böra lämnas omedelbart för
hvarje särskilt fall, hvaremot beträffande extra tjänstemäns och betjäntes
ledighet torde vara tillfyllest, om redogörelse insändes till styrelsen vid
vissa tidpunkter årligen. Härförutom skulle det gifvetvis åligga öfverjägmästaren
att angående ledigheter och förordnanden oföi dröj ligen lämna
vederbörande länsstyrelser de meddelanden, som erfordras för aflöningsmedels
behöriga fördelning och utbetalande.

Vid afgifvandet af ofvannämnda förslag om öfverflyttning af domänstyrelsens
beslutanderätt på öfverjägmästarna har kommittén förutsatt, att i
alla de dithörande fall, då besvär kunnat anföras öfver domänstyrelsens beslut,
besvär öfver öfverjägmästares beslut skall kunna anföras hos domänstyrelsen.

Kommittén hemställer,

att, med ändring af hvad för närvarande gäller,
måtte åt öfverjägmästare öfverlämnas att pröfva och
afgöra

frågor om fastställelse af utsyning sfär slag inom
de fem sydligaste öfverjägmästardistrikten, därest dylikt
förslag icke innefattar väsentlig afvikelse från gällande
hushållning splan;

förslag i fråga om upplåtelser af grässlätter,
odling slög enheter och mulbete samt torf- och grustäkt
med mera dylikt, där förslaget afser allenast fortsatt
tillämpning af förut träffad anordning;

sådana frågor om sättet för försäljning af virke
eller för upplåtelse af grässlätter m. m., hvilkas afgörande
påkallas i sammanhang med beslut i nyssnämnda ärenden;

frågor om utarrendering af torp, lägenheter och
smärre hemman, som skola för skogsväsendets räkning
upplåtas på arrende;

181

frågor om anstånd, utöfver bestämd tid, med afforsling
af försåldt virke från allmän skog;

ansökningar om utsyning af virke från boställes
skog för byggnadsarbete, hvarom vid laga syn eller besiktning
förordnats, försåvidt utsyningen kan ske å löpande
indelning speriod;

frågor om bestämmande af afgäld efter frihetsårens
slut för skogstorp å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens
län, om upplåtelse ånyo eller öfverlåtelse af dylikt
torp, samt om skiljande från sådan lägenhet af torpare
och antagande af annan i lians ställe;
frågor om tjänstledighet

för jägmästare under högst två månader ärligen,
därest särskild kostnad därigenom icke tillskyndas statsverket,

för revir assistent utöfver den tid, för hvilken jägmästare
äger bevilja ledighet, dock icke för mera än tre
månader,

för öfverjägmästarassistent och annan extra jägmästare
under tid, ej öfverstigande tre månader, samt
för skogsbetjänt utöfver den mindre ledighet, som
må af jägmästare meddelas; äfvensom

frågor om förordnande af vikarie för befallningshafvande,
åt hvilken öfverjägmästare beviljar ledighet.

Hvad kommittén här ofvan föreslagit rörande vidgad befogenhet Förändrade
för öfverjägm ästarna torde ej kunna anses för dem medföra något väsent- Tsfrigt^f
ligen ökadt arbete, enär i de grupper af ärenden, hvilka förslaget afser, fstriftsfördet
redan nu tillhör öfverjägmästare att afgifva yttrande eller förslag eller val{r,in9arnaatt
träffa preliminärt beslut.

En icke obetydlig ökning i arbetet vid öfverjägmästarexpeditionerna
varder däremot följden af ett bifall till det förslag, kommittén här nedan
framställer därom, att till sagda expeditioner måtte från jägmästarna öfverflyttas
vissa skrifgöromål af ganska afsevärd omfattning.

182

Förenklingar
i arbetssättet
m. m.

Vid sådant förhållande och då redan nu det öfverjägmästarna åliggande
arbetet binder dem allt för mycket vid expeditionen, kräfvas uppenbarligen
väsentligt förändrade anordningar för sagda arbetes besörjande, därest
det skall blifva möjligt att bereda öfverjägmästarna tillräcklig tid att genom
inspektionsresor utöfva en betryggande kontroll öfver revirens förvaltning.

Kommittén har i sådant hänseende tagit under öfvervägande, huruvida
icke äfven vid skogsstatens distriktsförvaltningar kunde vara i viss
mån tillämpligt hvad kommittén i delen I, för de centrala ämbetsverkens
vidkommande, uttalat rörande önskvärdheten och möjligheten af förenklingar
i arbets- och skrifsättet.

Därvid har det synts kommittén, att äfven här i många fall förandet
af koncept torde kunna utan olägenhet bortfalla och i stället blott en
anteckning i diariet angående vidtagen åtgärd göra till fyllest. Detta
synes kunna vinna tillämpning vid infordrande af yttranden, vidaresändande
af handlingar eller andra dylika enkla expeditionsåtgärder. Likaså
bör i regel användas s. k. torg alresolution eller påteckning å akten för alla
förberedande åtgärder, som med ett ärende vidtagas. För öfrigt bör i
allmänhet, då en handling öfversändes till myndighet, vare sig öfverordnad
eller icke, eller till enskild part, en påskrift å handlingen kunna ersätta den
eljest brukliga missivskrifvelsen, åtminstone i de fall, där ej något vidlyftigare
eget yttrande erfordras. Detta enklare expeditionssätt synes äfven
utan olägenhet kunna begagnas vid vissa slutliga beslut i ansökningsärenden,
vid meddelande af infordrade upplysningar samt enklare yttranden o. dyl.

Vid afgifvande af infordrade yttranden eller utlåtanden bör i regel undvikas
att däri såsom inledning återgifva större eller mindre del af remisskrifvelsens
eller därvid fogade handlingars innehåll, utan nödig individualisering
af ärendet ske genom hänvisning till remissens datum och diarienummer.

En förenkling, som torde kunna utan olägenhet genomföras, är ock
att låta förandet af särskilda inspektionsprotokoll upphöra och nu däri
förekommande anteckningar i stället införas i särskild kolumn af resjournalen.
Denna komme då att lämna ledning för bedömande af inspektionen
och kontrollen i det hela; men det kan ifrågasättas, huruvida ej, i syfte
att göra för domänstyrelsen lättare att följa öfverjägmästarnas verksamhet,
resjournal borde till styrelsen insändas två gånger årligen.

183

Jämväl utöfver hvad sålunda antydts bör vid öfverjägmästarexpeditionerna
sträfvas till att så långt möjligt minska skrifvandet och ordna arbetet
under praktiska och lätta former.

I detta hänseende må särskild! fästas uppmärksamheten på ett förhållande,
som i sin mån ådagalägger, huru viktigt det är, att här ofvan
angifna önskemål inskärpas hos vederbörande. Enligt hvad förut nämnts,
skola af jägmästarna för deras revir och af öfverjägmästarna för deras
distrikt afgifvas årsberättelser, hvilka i fråga om såväl de olika slag af
uppgifter, hvilka där skola lämnas, som dessas uppförande under särskilda
titlar och rubriker öfverensstämma med hvarandra. Under det emellertid
vid jägmästarnas årsberättelser skola fogas en mängd, delvis synnerligen vidlyftiga
tabellbilagor, är i punkten 149 af de reglementariska föreskrifterna
för skogsstatens tjänsteförvaltning stadgadt, att tabellariska bilagor icke erfordras
för distriktsberättelsen, men att revirberättelsernas bilagor skola af
öfverjägmästaren granskas samt möjligen erforderliga ändringar och tillägg
meddelas i distriktsberättelsens text. Denna bestämmelse har naturligen
sin grund i en erkännansvärd önskan att spara öfverjägmästaren ett tidsödande
arbete, som skulle till det mesta innefatta allenast en sammanfattning
eller ett återupprepande af revirförvaltarnas tabelluppgifter och som för
domänstyrelsen blefve af föga gagn, enär i de hos styrelsen utarbetade
årsberättelserna rörande skogsväsendet återgifvas uppgifterna från de särskilda
reviren och utarbetandet af sammandrag distriktsvis af dessa ej Inöfver
längre tid än den kontrollräkning, som man gifvetvis skulle nödgas
anställa beträffande öfverjägmästarnas distriktstabeller, därest sådana lämnas.
Icke desto mindre befinnes, vid granskning af öfverjägmästarnas
årsberättelser, att vissa bland dem vid sina berättelser foga sammandragstabeller
för distriktet. Det lärer ej kunna anses osannolikt, att, därest
detta någon tid fortgår, äfven de öfriga öfverjägmästarna efter hand komma
att, drifna af önskan att göra sina årsberättelser lika upplysande och vägledande,
följa exemplet. Angelägenheten att, så långt görligt, spara distriktsförvaltningarnas
tid och arbetskraft för inspektion och kontroll synes
böra mana att, till förebyggande af en dylik utveckling, meddela vederbörande
öfverjägmästare därför lämpad anvisning.

184

Bättre assistentbiträde

åt öfverjägmästarna.

Kommittén hemställer,

att genom föreskrift i instruktion eller reglementariska
bestämmelser för skogsstaten eller på annat lämpligt
sätt måtte vidtagas de förändrade anordningar i
.arbetet vid distriktsför v ältning ärna, som ofvan blifvit af
kommittén i förenkling ssyfte framhållna.

För kommittén har vidare framstått såsom synnerligen viktigt, att
öfverjägmästarna må erhålla biträde af vederbörligen kvalificerade assistenter.

Till hvarje öfverjägmästarexpedition har hittills anslagits mot redovisningsskyldighet
ett visst belopp s. k. expensmedel, afsedda att bestrida
utgifter för skrifmateriel, blankettryck, telegram- och telefonafgifter m. m.
samt aflöning af skrifbiträde. I de flesta fall har till sådant skrifbiträde
användts en yngre skogstjänsteman, som då förordnats till assistent vid
öfverjägmästarexpeditionen, men hvilkens befogenhet ej sträckt sig längre
än att i öfverjägmästarens frånvaro till vederbörande tjänstemän remittera
handlingar för utlåtande. Arfvodena till dessa biträden hafva emellertid
oftast varit otillräckliga, hvilket förhållande haft till följd att svårighet
mött att till sådant biträde erhålla tillräckligt kvalificerade personer.

Vid nu antydda förhållande är uppenbarligen det biträde, öfverjägmästare
af sin assistent erhåller, icke af beskaffenhet att lämna öfverjägmästaren
tillfälle att utan rubbning i expeditionsgöromålens gång
vistas på inspektionsresor i den utsträckning, som önskligt vore. Ifrågavarande
assistenter äga nämligen icke den praktiska erfarenhet i facket
eller den mognad i öfrigt, som kräfves för att af dem skall kunna påräknas
biträde för uppsättning af skrivelser af någon betydenhet eller andra
mera kräfvande arbeten.

För att vinna ändring i nämnda hänseende och erhålla mera kvalificerade
biträden böra för aflönande af öfverjägmästarassistenter anslås tillräckligt
stora belopp, så att man på dylik assistent må kunna ställa det anspråk,
att han kan lämna öfverjägmästaren mera verksamt biträde icke blott i
afseende å sådana enklare göromål som för närvarande, utan äfven vid upp -

185

sättning af viktigare skrifvelser, granskning af inkommande rapporter, redogörelser
och berättelser m.m. dylikt. Då bör det ock kunna så anordnas, att
assistenten i öfverjägmästarens frånvaro ej blott besörjer diarieföring samt
remitterar de ärenden, i hvilka sådant kräfves, till jägmästare eller andra
vederbörande för yttrande eller förklaring, utan ock kan undfå befogenhet att
på öfverjägmästarämbetets vägnar slutligt behandla sådana ärenden, i hvilka
blott är fråga om öfverlämnande af handlingar, tillhandahållande af blanketter
eller andra enklare åtgärder, hvarjämte han bör kunna bereda äfven
vidlyftigare ärenden, som skola af öfver jägmästaren handläggas.

Skall öfverjägmästarassistenten kunna fylla de kraf, kommittén alltså
anser böra å honom ställas, måste det emellertid förutsättas, att han
genom föregående tjänstgöring ute å revir vunnit erforderlig kännedom
om skogsförvaltningens olika sidor, så i fråga om utegöromålen som ock i
hvad arbetet å expeditionen däraf beröres. Ofverjägmästarassistentens uppgift
blir då i sin mån mera kräfvande än de flesta öfriga assistenters och
bör lämpligen utgöra, så att säga, det sista stadiet under assistenttiden.
Med hänsyn härtill synes ock arfvode för öfverjägmästarassistent höra sättas
till det högsta belopp, som må anses böra tillmätas assistent vid skogsstaten,
och befattningen såsom öfverjägmästarassistent i befordringsväg jämställas
med de mest kräfvande uppdrag, hvilka för extra jägmästare komma i fråga.

Då examinerade tjänstemän ej böra sysselsättas med rent mekaniska
arbeten såsom renskrifning och dylikt, är uppenbart, att sådant icke bör
ifrågakomma beträffande öfverjägmästarassistenterna, utan måste öfverjägmästarna
fortfarande, för bekostande af skrifbiträde, få sig anslagna mot
redovisningsskyldighet medel till sådant belopp, att, äfven med det ökade
renskrifningsarbete, som enligt kommitténs nedan angifna förslag skulle
komma att tillhöra öfverjägmästarexpeditionerna, sådant arbete kan besörjas,
utan att assistenten behöfver därmed sysselsättas.

Till frågan om arfvoden åt öfverjägmästarassistenterna återkommer
kommittén i det följande. Hvad kommittén i öfrigt ofvan föreslagit eller till
beaktande framhållit gifver kommittén emellertid anledning här hemställa,

att öfverjägmästarassistents tjänsteåligganden måtte
bestämmas i enlighet med hvad ofvan af kommittén angifvits.

LöneregleringsTcommitténs bet. VI. 24

186

Förändrade
anordningar
af arbetet
hos revirförvaltningarna.

Öfverflyttning
till distriktsförvaltningarnaafl
vissa
skrifgörornål.

Med de förändringar i afseende å anordnandet af arbetet vid distriktsförvaltningarna,
hvilka kommittén ofvan föreslagit, skulle vinnas ganska
afsevärd tid för en mera utvecklad inspektion och kontroll. Minimifordringarna
därutinnan synas böra vara, att hvarje revirexpedition inspekteras
minst en gång årligen, samt att från distriktsförvaltningens sida öfvas kontroll
å hvarje mera betydande arbete genom besök å platsen vid lämpliga
tider. Dessa minimifordringar böra fastslås i instruktion eller reglementariska
bestämmelser, och däri bör äfven eljest tydligen uttryckas, att inspektionen
och kontrollen på ort och ställe är en af distriktsförvaltningens
allra väsentligaste uppgifter.

Då jägmästaren har sig anförtrodd den omedelbara skötseln af reviret,
måste det naturligtvis vara af synnerlig vikt att beträffande revirförvaltningen
vidtagas sådana anordningar, att jägmästaren må kunna ägna tillräcklig
tid åt utarbetena. Till följd däraf måste det tillses, att expeditionsbestyren
vid nämnda förvaltning varda i all möjlig män förenklade, och
att äfven eljest träffas sådana anordningar, att inarbetet ej må hindra jägmästaren
att sköta göromålen i skogarna.

I sådant syfte anser sig kommittén till en början böra hemställa
om öfverflyttande till distriktsförvaltningarna af vissa jägmästarna nu tillhörande
skrifgöromål.

Såsom framgår af den sid. 43—48 lämnade öfversikten af jägmästares
tjänsteåligganden, skola vissa af de förslag, längder, redogörelser
eller andra handlingar, hvilka han har att till öfverjägmästaren insända,
upprättas i två eller flera exemplar. Så skola utsyningsförslag, förslag å
grässlätter, odlingslägenheter m. in. dylikt och stämplingslängder afgifvas
i tre exemplar, medan i två exemplar skola lämnas förvaltningsförslag,
kassaredogörelser för vissa skogar, inventarieförteckning och fröräkning
samt inom åtskilliga revir ännu andra handlingar. Då nu icke
blott en del af dessa handlingar äro synnerligen vidlyftiga, utan därtill
kommer, att det i allmänhet därvidlag ej är fråga om sammanhängande
text utan om sifferuppgifter, merendels tabellariskt uppställda,
hvilkas utskrifvande och kollationering är särskildt tidkräfvande, inses
lätt, att bestämmelsen om ofvannämnda handlingars aflämnande i

.187

dubbla eller tredubbla exemplar innebär ett betydande arbete för revirförvaltningarna.
A de platser, där revirexpeditionerna äro förlagda, lärer
ofta möta svårighet att erhålla nöjaktigt skrifbiträde; och såväl af denna
orsak som på grund däraf • att jägmästarna icke hafva något anslag till
skrifbiträde, utan, därest sådant biträde anlitas, måste bestrida kostnaderna
därför af egen aflöning, lärer jägmästaren oftast själf nödgas lägga hand
vid renskrifningsarbetet.

En dylik sakernas ordning kan och bör icke få fortfara. Det synes
ock, som en ändring till det bättre lätteligen skulle kunna åstadkommas
genom att jägmästaren får aflämna nu berörda handlingar i endast
ett exemplar samt erforderliga kopior ombesörjas å öfver]ägmästarexpeditionerna.
Dessa äro i regel förlagda till stad, hvadan svårighet ej torde
möta att där erhålla behöflig skrifhjälp; och äfven i de fall att dylik expedition
må vara förlagd till landsbygden, äro de renskrifnings- och andra
enklare göromål, hvilka lämpligen kunna och böra å öfverjägmästarexpedition
förrättas af oexamineradt biträde, af den omfattning, att de torde
föranleda anställandet af ett mera fast sådant.

Kommittén hemställer,

att i de fall, där enligt nu gällande bestämmelser
det åligger jägmästare att till öfver jägmästaren aflämna
skriftlig handling i tvä eller flera exemplar, jägmästaren
måtte befrias från att afgifva dylika handlingar i mera
än ett exemplar och ytterligare behöfliga exemplar ombesörjas
å öfverjägmästarexpeditionerna.

Äfven efter eu förändring i nyssnämnda hänseende kvarstå ändock
för revirförvaltningarna renskrifningsarbeten af icke ringa omfattning.

Då det emellertid här liksom eljest måste anses innebära en misshushållning att
för dylika göromål annat än undantagsvis anlita examinerade tjänstemän,
anser kommittén, att hvad som kräfves till bekostande af renskrifning bör
ställas till jägmästarnas förfogande af förvaltningsmedel mot redovisningsskyldighet
i vanlig ordning.

1 fråga om distriktsförvaltningarnas arbete har framhållits, att Förenklindärvid
i flera afseenden torde vara tillämpligt hvad kommittén beträffande »Tm.

188

de centrala ämbetsverken uttalat rörande möjligheten af förenklingar i
arbets- och skrifsätt.

Dessa uttalanden lära nogsamt i sin mån äga tillämplighet äfven hvad
revirförvaltningarnas arbete angår. Så bör vid remisser, vidaresändande af
handlingar och andra dylika expeditionsåtgärder förandet af koncept kunna
bortfalla och vara till fjdlest med åtgärdens antecknande i diariet. Då
handlingar öfverlämnas till myndigheter, vare sig öfverordnade eller ej, eller
till enskild part, torde i de flesta fall en påskrift ä handlingen kunna ersätta
den eljest brukliga missivskrifvelsen. Och äfven infordrade upplysningar
eller yttranden böra, där de ej äro af vidlyftigare beskaffenhet, kunna lämnas
genom påteckning å akten.

Jämväl för revirförvaltningarna gäller hvad för distriktsförvaltningarna
påpekats, att vid afgifvande af infordrade yttranden något återgifvande
inledningsvis till större eller mindre del af remisskrifvelsens eller
därvid fogade handlingars innehåll i regel ej bör förekomma, utan ärendet
särtecknas genom hänvisning till remissens datum och diarienummer.

Enligt hvad kommittén inhämtat, har under senare tid inom eu del
revir vid skrifvelsers affärdande anlitats kopiering smetoden. Ur förenklingssynpunkt
är naturligen önskvärd!, att ett dylikt förfarande måtte allestädes
vinna tillämpning i all den mån så kan och bör ske.

Äfven i vissa andra hänseenden skulle säkerligen revirförvaltarnas
skrifgöromål kunna inskränkas. Kommittén har härvid särskild! fäst sig
vid föreskriften därom, att jägmästare skall årligen afgifva inventarieförteckning.
Det synes, som om fullständig dylik förteckning icke borde
behöfva upprättas oftare än exempelvis hvart femte år och för de mellanliggande
åren kunde vara till fyllest med uppgift å hvad af inventarier
tillkommit eller i behörig ordning afskrifvits.

Vidare vill det, förefalla, att, därest öfverjägmästaren beredes tillfälle till
tätare inspektionsresor än för närvarande, och då han väl numera torde kunna
genom telefon meddela sig med jägmästare i revirets angelägenheter, jägmästarnas
s. k. kvartalsrapporter kunde bortfalla, allrahelst om den af kommittén
härnedan föreslagna förändringen beträffande jägmästares resjournal vidtages.

Slutligen anser sig kommittén böra ifrågasätta, att instrument öfver
ekonomiska besiktningar och syner ej må behöfva utskrifvas åt arrendator

189

eller brukare, med mindre särskild begäran därom framställes, utan eljest
blott lämnas denne en kortfattad skriftlig uppgift å hans skyldigheter.
För öfrigt är det äfven lämpligt, att dylika instrument förkortas och
förenklas i görligaste mån samt att, i enlighet med hvad redan flerstädes
äger rum, blanketter varda för ändamålet använda i största möjliga utsträckning.

Hvad sålunda i förenklingssyfte af kommittén påpekats torde tilläfventyrs,
sedt hvart och ett för sig, befinnas icke vara af mera betydande
vikt, men samfäld! representerar det dock en icke ringa besparing af
arbete.

På grund däraf tillåter sig kommittén hemställa,

att förenklingar i skrifsättet m. m. hos revirförvaltningarna
måtte, i enlighet med hvad ofvan angifvits,
genomföras vid meddelande af föreskrifter för skogsstatens
tjänsteforvältning. 1

1 sammanhang härmed finner kommittén sig böra framlägga ett
förslag till ändring i visst hänseende af jägmästares resjournal, hvilket
förslag visserligen afser en utvidgning af denna journal, men torde äga
betydelse för underlättande såväl af jägmästarens arbete som af öfverjägmästarens
kontrollerande verksamhet. Detta förslag går ut därpå, att i
resjournalens anmärkningskolumn skulle af jägmästaren, beträffande hvarje
besökt skog, göras anteckningar såväl om resultaten af redan vidtagna
åtgärder som angående ytterligare erforderliga sådana. Särskild! skulle
därvid angifvas återväxtens beskaffenhet på de olika hyggena, så att af
anteckningarna framginge, Indika hyggen vore fullt nöjaktigt föryngrade
och hvilka ännu kräfde åtgärder, äfvensom i hvilken omfattning dessa
åtgärder borde ingå i nästa eller närmaste årens förvaltningsförslag. På
detta sätt skulle resjournalen komma att lämna såväl jägmästaren som
öfver]ägmästaren en god ledning vid förvaltningsförslags uppgörande; och
densamma blefve därjämte för öfverjägmästaren ett lämpligt kontrollraedel
vid inspektionsresorna, på samma gång han sattes i tillfälle att på ett öfverskådligare
sätt än eljest få kännedom om utförda arbeten eller erforderliga sådana.

190

Kommittén hemställer,

att gällande bestämmelser angående jägmästares
resjournal måtte fullständigas med uttrycklig föreskrift
om anteckningar angående resultaten af vidtagna åtgärder
in. rn., såsom ofvan angifvits.

Godtgörelse Vid redogörelsen för tillkomsten af nuvarande aflöningsförmåner

med skötseln för skogsstatens ordinarie personal hafva äfven återgifvits nu gällande,
småskogargenom kungl. skrifvelsen den 29 november 1889 meddelade bestämmelser
m. m. i fråga om godtgörelse för skogsstatens förvaltningsåtgärder å ecklesiastika
skogar och häradsallmänningar. I sådant hänseende är stadgadt, bland
annat, att för förrättning, som i och för skogsodling eller afverkning
verkställes af jägmästare å ecklesiastik boställsskog, godtgörelse skall, utom

1 vissa undantagsfall, utgå med reseersättning och dagtraktamente enligt
resereglemente^ med iakttagande att resor till förrättningsställen i samma
ort, såvidt möjligt, företagas i sammanhang. A godtgörelsen för dessa
förrättningar skola jägmästarna uppgöra och till domänstyrelsen insända
behöriga räkningar. Denna godtgörelse må icke af jägmästarna uppbäras
utan skall tillgodoföras statsverket. Och för jägmästares förrättningar å
häradsallmänningar, som stå under skogsstatens förvaltning, skall ersättning
likaledes utgå med reseersättning och dagtraktamente samt tillgodoföras
statsverket.

Uti de reglementariska föreskrifterna för skogsstatens tjänsteförvaltning
äro meddelade detaljerade bestämmelser i och för uträknandet och
debiterandet af sådan godtgörelse, hvarom ofvan förmäles. I punkten 46,
där det föreskrifves, att räkningar för sådana förrättningar å ecklesiastika
boställen, hvarför ersättning skall tillgodoföras statsverket, skola biläggas
jägmästares kassaredogörelse, stadgas tillika, att, där samma resa omfattat
flera skogar, kostnaden fördelas och uträknas för hvarje boställe särskildt.
Sådana förrättningar, om hvilka nu är fråga, falla under stadgandet i 12 §

2 mom. af gällande resereglemente. Där föreskrifves, att, då under en
och samma resa företagas flera förrättningar af den beskaffenhet, att kostnaden
för hvarje, såsom beroende på godtgörelse af särskilda fonder

191

eller personer, behöfver uppgifvas, resekostnads- och traktamentsersättningen
för förrättningarna bör fördelas i förhållande till den kostnad,
som för hvar och en af dem särskildt bort beräknas, i händelse förrättningarna
icke kunnat under en och samma resa företagas. På grund
häraf är i punkten 59 af de reglementariska föreskrifterna för skogsstaten
stadgadt, att vid hvarje räkning å ifrågavarande slags förrättningar
skall fogas fullständig utredning (s. k. repartitionsråkning) enligt
fastställdt formulär. Därvid beräknas först kostnaden för särskild resa till
hvarje i räkningen upptaget förrättningsställe, därest förrättningarna ej
kunnat under samma resa företagas, och därefter reseersättningen, sådan
den bör utgå, enligt i verkligheten utförd resa, hvarefter till slut med
ledning af härvid erhållna tal beräknas, huru mycket som bör belöpa
å hvarje förrättningsställe. 1 punkten 2 stadgas, att i fråga om sådana
förrättningar, för hvilka ersättning bör tillgodoföras statsverket, skall i jägmästares
resjournal för alla resor, som gjorts i samband därmed och som
skola ingå i repartitionen, redogöras såväl för befordringssättet som, när
fråga är om skjuts, angående våglängden. Och i punkten 47 föreskrifves,
att öfverjägmästaren skall fullständigt granska räkningarna å förrättningar
på ecklesiastika boställen och därvid, med ledning af jägmästarnas kvartalsrapporter
och resjournaler, särskildt öfvervaka, att statsverkets rätt till
ersättning såväl härför som äfven för förrättningar å häradsallmänningar
blifvit behörigen iakttagen. Och slutligen är i domänstyrelsens cirkulär
den 30 januari 1904, angående vissa tillägg till de reglementariska föreskrifterna,
ålagdt öfverjägmästaren att öfver granskade sådana räkningar
å förrättningar på ecklesiastika skogar, hvarom ofvan förmäles, upprätta
och samtidigt med räkningarna till styrelsen insända sammandrag för
distriktet, utvisande de ersättningsbelopp, som efter granskningen blifvit
för de särskilda boställena godkända, med utförda summor för hvarje revir
och slutsumma för distriktet.

Denna redogörelse för de sålunda meddelade bestämmelserna gifven
nogsamt vid handen, att den nuvarande ordningen för godtgörande af
jägmästares förrättningar på åsyftade ecklesiastika skogar och häradsallmänningar
måste medföra ett betydande arbete. Särskildt är upprättandet af
de ofvannämnda repartitionsräkningarna synnerligen tidsödande. Att seder -

192

mera granskningen af alla dylika räkningar för distriktet i dess helhet
skall för öfverjägmästaren taga åtskillig tid i anspråk, är uppenbart. Äfven
hör tagas i betraktande den tid och arbetskraft, som inom domänstyrelsen
och kammarrätten nedläggas på granskningen af räkningarna för riket i
dess tielhet.

Inkomsten för statsverket enligt dylika räkningar står ej heller
i skäligt förhållande till allt det arbete, som nedlägges på desammas upprättande
och granskande. Enligt kapitalkonto till rikshufvudboken för
åren 1903, 1904 och 1905 utgjorde ersättningen för skogsstatens

bestyr med skogsskötseln å ecklesiastika boställen resp. kronor 8,973: 93,
9,557: 48 och 9,063: 96 samt ersättningen för enahanda bestyr å häradsallmänningar
resp. kronor 1,551: 90, 2,344: 91 och 2,209: 80.

Dessa ersättningar beträffande de ecklesiastika skogarna förefalla
särskild! låga, då''man erinrar sig, att domänstyrelsen år 1886 (se ofvan
sid. 65) beräknade den summa, som uti ifrågavarande hänseende skulle
årligen tillgodokomma statsverket, till lägst 22,800 kronor. Skillnaden kan
endast till mycket ringa del bero därpå, att dylik ersättning då beräknades
äfven af sådana ecklesiastika boställen, hvilka utgjorde viss församlings
enskilda egendom och ej lämnade virkesöfverskott till försäljning. Dessa
boställen voro nämligen jämförelsevis få samt deras skogsareal obetydlig.
För öfrigt lärer den minskning i ersättningsbeloppen, som dylika boställens
frånskiljande medfört, väl uppvägas däraf, att, i män af skogsskötsel^
utveckling i det hela, skogsstatens bestyr med de ecklesiastika skogarna
helt visst blifvit vida mera omfattande, än hvad som torde hafva beräknats
år 1886.

Däremot torde kunna antagas, att de låga ersättningsbeloppen för
bestyren med skogsskötseln å ecklesiastika boställen och bäradsallmänningar
hafva sin grund i en annan omständighet, nämligen i den otydlighet,
som i visst hänseende vidlåder bestämmelserna rörande dylika ersättningar.
Där stadgas nämligen, att ersättning skall utgå för jägmästares
förrättningar eller vissa sådana, men ej för deras bestyr i öfrigt
med ifrågavarande skogar, deras kontrollresor och dylikt. I domänstyrelsens
förslag utlades detta så (se ofvan sid. 64), att ersättning syntes icke kunna
ifrågasättas i vidsträcktare mån än för sådant arbete, som af revirförvaltare

193

genom särskild förrättning å stället utfördes och därför kostnaden kunde
viss skog efter rese- och traktamentsräkning påföras, hvaremot åt statsverket
på denna väg ej kunde beredas ersättning »för skogsinspektörernas
och jägmästarnas åligganden i öfrigt» beträffande dessa skogar.

Den sålunda gällande ordningen för beredande af godtgörelse åt statsverket
för jägmästares förrättningar å ifrågavarande slag af skogar är
alltså synnerligen otillfredsställande och bör snarast möjligt utbytas mot
lämpligare bestämmelser. Det borde ej heller möta svårighet att träffa en
anordning, som innefattar ett icke blott enkelt utan äfven möjligast rättvist
sätt för ersättande af skogsstatens bestyr med dylika skogar, nämligen
att lägga deras areal till grund och låta ersättningen utgå med visst belopp
per hektar utmark. Förutom den besparing af tid och arbetskraft, som af eu
dylik förändring blefve följden, skulle därmed ock vinnas möjlighet att —-såsom kommittén anser rättvist — bereda statsverket full godtgörelse för
jägmästares och öfverjägmästares samtliga bestyr med ifrågavarande skogar.

Fn sådan anordning som den nu ifrågaställda framstår såsom
önskvärd äfven ur en annan synpunkt. Enligt hvad i det föregående
blifvit nämndt, åtnjuta kronojägare för arbeten å ifrågavarande slag af
skogar ersättning medelst dagarfvoden ■— en aflöningsform, som för dem
förefinnes äfven med afseende å arbeten på andra allmänna skogar. Kommittén
har emellertid funnit sig i det följande böra föreslå, att, med
borttagande af dagarfvodena, kronojägarna måtte erhålla allenast fast aflöning,
hvilken skall utgöra godtgörelse för allt deras arbete. Den ersättning,
som emellertid vid sådant förhållande torde böra tillkomma statsverket
för dessa af staten aflönade personers arbete å sådana skogar,
hvarom nu är fråga, kan då ock tagas i beräkning vid afgiftens bestämmande;
och äfven därutinnan skulle alltså borttagandet af det med nu
gällande bestämmelser sammanhängande räkenskapsväsendet komma att
innefatta en förenkling.

Kommittén hemställer,

att, med ändring af nu gällande bestämmelser i
ämnet, ersättning för skogsstatens bestyr med skogsskötseln
å vissa ecklesiastika boställen och häradsallmän LöneregleringsTcommitténs

bet. VI.

Uppbörden
af underhandsförsäljningsmedel.

194

flingar måtte tillgodoföras statsverket genom årlig afgift
i förhållande till skogens areal.

I § 47 af 1894 års skogsordning är stadgadt, att ad försäljning af
skogsalster från kronoparker, odisponerade kronoöfverloppsmarker och de
delar af oafvittrade skogar, för hvilka uteslutande rätt till utsyning enligt
§ 53 skogsordningen ej äger ruin, äfvensom från öfriga allmänna skogar,
från hvilka försäljningsmedel ingå till statsverket eller under statens förvaltning
ställd fond, samt från häradsallmänningar skall ske å offentlig
auktion, där ej enligt gällande instruktion för skogsstaten eller nämnda
förordning försäljning i annan ordning må äga rum.

Sådan offentlig auktion förrättas på föranstaltande af Konungens befallningshafvande,
som med ledning af vederbörande skogstjänstemäns uppgifter
och förslag utsätter tid för auktionen, stadgar auktions- och betalningsvillkoren
samt utfärdar auktionskungörelse. Auktionen förrättas antingen i
den ort, där skogen är belägen, eller inför Konungens befallningshafvande
eller å båda platserna samtidigt. Betalningen erlägges, efter bestämmelser
i auktionsvillkoren, antingen direkt i länets ränteri eller till kronofogden
i orten.

Den försäljning »i annan ordning», hvarom ofvan förmäles, är försäljning
under hand genom jägmästaren. Enligt § 49 af skogsordningen
har domänstyrelsen, i afseende å jägmästares utsyningsförslag, att pröfva,
bland annat, huruvida, i fråga om ringare virkesbelopp eller då särskilda
förhållanden eljest föreligga, försäljning under hand genom jägmästares
försorg bör äga rum. I § 25 af instruktionen för skogsstaten behandlas
till en början de fall, att, efter utsyningsförslagets afgifvande, »å
skog, från hvilken försäljningsmedel ingå till statsverket eller under statens
förvaltning ställd fond, virke, som icke lagligen tillkommer viss vederbörande,
varder vindfälldt eller genom eld eller eljest skadadt, eller
ock olofligen afverkadt virke tages i beslag och med tillgodogörande
af dylikt virke ej utan olägenhet kan anstå, till dess detsamma,
efter upptagande i nästföljande års utsyningsförslag, kan blifva i behörig
ordning såldt». För dessa fall stadgas, att jägmästaren skall, om virkesbeloppet
är af större betydenhet, efter inhämtande af öfverjägmästarens

195

medgifvande göra framställning hos vederbörande länsstyrelse om utlysande
af auktion för virkets försäljning, men i händelse virkets värde
ej står i skäligt förhållande till de kostnader, som äro förenade med försäljning
i dylik ordning, eller med afseende å för handen varande omständigheter
tiden icke medgifver föranstaltande af auktion, sälja virket
under hand till i orten gångbart pris. Och i senare delen af samma § 25
föreskrifves, att röjnings- och hjälpgallringsvirke till mindre belopp och af
ringare värde, i mätningslinjer fällda träd äfvensom toppar, grenar och
annat skogsaffall må af jägmästaren säljas under hand till ortens pris.

I § 50 af skogsordning^! stadgas vidare, att vid försäljning af skogsalster
under hand det sålda icke må afverkas eller utlämnas, förrän köpeskillingen
är betald eller därför ställts säkerhet. Utgöres erbjuden säkerhet
af borgen, skall, om köpeskillingen öfverstiger 100 kronor, löftesmännens
vederhäftighet vara på visst sätt styrkt, hvaremot, där köpeskillingen är
lägre, jägmästaren äger pröfva säkerheten. Och rörande betalningen är
i sistnämnda paragraf föreskrifvet, att köpeskillingen skall indrifvas af
Konungens befallningshafvande, till hvilken myndighet uppgift å det sålda
virket, köpare och köpeskilling bör af jägmästaren för sådant ändamål
insändas; dock att, där för undvikande af omgång vid kontant likvid finnes
nödigt, köpeskillingen må af jägmästaren uppbäras och redovisas enligt
de närmare bestämmelser, domänstyrelsen meddelar.

§§ 63 och 65 i skogsordning^! innehålla föreskrifter, i hvad mån
bestämmelserna angående skogsalsters försäljning kunna tillämpas äfven i
fråga om upplåtelse af mulbete, grässlätter eller odlingslägenheter samt
afyttrande af mossa, dyjord, bränntorf, sand, grus och sten. Och i § 25
af instruktionen för skogsstaten stadgas särskildt, att mossa, torf, sand
och sten till mindre belopp må af jägmästaren säljas under hand till
ortens pris.

Till ofvan åberopade bestämmelser anslöto sig i de den 2 december
1895 utfärdade reglementariska föreskrifterna för skogsstatens tjänsteförvaltning
punkterna 110—118, hvarest meddelades bestämmelser om användande
vid underhandsförsäljningarna af ett blankettsystem till kontroll
å jägmästaren samt ytterligare föreskrefs dels att, »om tiden medgifver
auktionsförsäljning af i första mom. af § 25 i gällande instruktion omför -

196

mäldt virke, skall jägmästaren för försäljningen inhämta öfverjägmästarens
tillstånd i de fall, då virkesbeloppets värde öfverstiger 200 kronor», dels
och att »i andra mom. af samma § omförmäldt röjnings- och hjälpgallringsvirke
in. in., äfvensom mossa, torf, sand och sten, må jägmästare äga
att under hand försälja, därest försäljningsvärdet ej anses öfverstiga 200
kronor».

Af sålunda anförda stadganden framgår, att försäljning å auktion
skall vara regeln och underhandsförsäljning inskränkas hufvudsakligen till
sådana fall, då tiden ej medger auktions hållande eller värdet af det virke,
som skall till försäljning utbjudas, ej står i rimligt förhållande till användningen
af ett sådant försäljningssätt som auktion och därmed förbundna
kostnader.

Hvad nu underhandsförsäljningen angår, utbildade sig i praktiken
två olika former af densamma. Med stöd af bestämmelserna i de reglementariska
föreskrifterna ansågs, att poster, i värde icke öfverstigande
200 kronor, kunde och borde af jägmästaren realiseras utan utbjudande,
och likviden uppbars därvid af honom. Gällde det åter poster af högre
värde, infordrade jägmästaren i regel anbud därå genom annons, hvilka
anbud underställdes öfverjägmästarens pröfning; och betalningen skedde
vid dylik försäljning i regel till länets ränteri eller kronofogden i orten,
men undantagsvis till jägmästaren.

Efter det emellertid under senare tiden i ett par fall visat sig, att de
bestämmelser, som funnits meddelade till kontroll å underhandsförsäljningarna,
icke kunnat förebygga missbruk, föranleddes domänstyrelsen däraf
att genom cirkulär den 12 december 1905 ändra bestämmelserna uti förevarande
ämne. I detta cirkulär föreskrefs, att den uppgift å under hand
försåldt virke in. ra., som skolat insändas direkt till länsstyrelsen, skulle af
jägmästaren insändas till öfverjägmästaren, som, efter däraf tagen afskrift till
ledning vid granskningen af jägmästarnas förteckningar öfver skogsmedel,
skyndsamt skulle befordra uppgiften till länsstyrelsen. Äfven i öfrigt vidtogs
ändring i kontrollföreskrifterna för underhandsförsäljning. Vidare stadgades,
att infordradt anbud å sådant virke, som jägmästaren enligt första
stycket af § 25 i instruktionen säljer under hand till i orten gångbart
pris, skall, då virkets värde öfverstiger 200 kronor, pröfvas af öfverjäg -

197

mästaren. Men därjämte vidtogs den förändring i hvad dittills gällt, att
köpeskilling för under hand såldt virke in. in. ej må af jägmästaren uppbäras
annat än för försälj ningspost af högst 20 kronor.

Bestämmelsen i sistnämnda hänseende har framkallat åtskilliga gensagor;
och äfven kommittén anser, att en sådan bestämmelse ej kan
vara lämplig. Först och främst medför den för allmänheten en väsentligt
ökad omgång, i det att vid köp under hand äfven af så små virkesposter
som för något mer än 20 kronor köparen nödgas underkasta sig formaliteterna
med afgifvande af förbindelse och ställande af säkerhet samt leverering
af köpeskillingen till annan vederbörande än den, som verkställt
försäljningen. Men genom denna ökade omgång för allmänheten torde
bestämmelsen jämväl lända till direkt skada för skogsskötseln, i ty att
den verkar hindrande på afsättningen af mindrevärdigt virke.

Den vidtagna anordningen är otillfredsställande äfven därutinnan,
att den icke träffar hvad som synes vara själfva hufvudfelet i den nuvarande
anordningen, nämligen att jägmästarna öfver hufvud skola syssla
med uppbörd af underhandsförsäljningsmedel. Dessa uppbördsbestyr äro
ju nämligen hinderliga för hvad som bör vara revirförvaltarens egentliga
uppgift. Och huru än beloppet af denna jägmästarens uppbörd må bestämmas,
kommer dock, så länge någon dylik uppbörd åligger honom,
detta att betinga fortvaron i hufvudsakligen orubbadt skick af nuvarande,
på hans och öfverjägmästarens tid inkräktande redovisnings- och kontrollprocedurer.

Den uppfattning, åt hvilken kommittén sålunda gifvit uttryck, sammanfaller
med de åsikter i ämnet, som af ett Första kammarens tillfälliga
utskott vid 1906 års riksdag uttalades vid behandlingen af väckt motion angående
åvägabringandet af statistisk redogörelse i vissa hänseenden för statens
kronoparker. Utskottet framhöll därvid, att möjligheten för en öfvergång till
ett intensivare skogsbruk är »hufvudsakligen beroende däraf, att allt sådant
virke, som bör undanskaffas för att främja uppkomsten af växtliga skogsbestånd,
också vinner afsättning»; och fortsatte utskottet därefter sålunda:
»denna afsättning bör därför på allt sätt främjas, hvilket kan ske i väsentlig
mån genom att använda ett enklare försäljningssätt än som för de mera
värdefulla virkessortimenten är nödigt. Såsom ett sådant framstår den re -

198

dan nu använda underhandsförsäljningen genom jägmästarens försorg. Men
då uppbörden af försäljningsmedlen icke bör åläggas skogstjänstemannen,
för hvars verksamhet uppbördsbestyret är främmande och hinderlig!, torde,
där detsamma icke kan handhafvas af den fåtaliga ordinarie uppbördspersonalen
(kronofogdarna), lämpliga utvägar för uppbördens ordnande
med afseende å dessa underhandsförsäljningar böra utfinnas, så att köparna
af nu ifrågavarande mindre virkesslag icke vid köpeskillingens erläggande
blifva nödsakade göra långa resor eller vidkännas särskilda utgifter. Ej
endast för skogarnas bättre vård, utan äfven för ett gynnsammare finansiellt
resultat af statsskogshushållningen, skulle en åtgärd i nu antydd
riktning vara af betydelse».

Då kommittén gjort till föremål för öfvervägande, huru jägmästarna
lämpligen skulle kunna befrias från all uppbörd af underhandsförsäljningsmedel,
har kommittén haft till ögonmärke, att den ändrade anordning,
som därutinnan skulle ifrågakomma, borde vara sådan, att å ena sidan
allmänheten i möjligaste mån sluppe särskildt besvär och omgång, som
verka tillbakahållande på köplusten, och å andra sidan medlen tillfördes
vederbörande ränteri möjligast direkt, utan anlitande af mellanhänder.

Kommittén har sålunda ansett sig ej kunna förorda ett öfverflyttande
af uppbörden af underhandsförsäljningsmedel till kronofogdarna,
men däremot trott sig finna, att berättigade önskemål skulle tillgodoses
genom att medelst postanvisning anlita postverket för likvidens fullgörande
till vederbörande ränteri.

För att i någon mån klargöra, huru kommittén tänkt sig saken i
sina hufvuddrag ordnad, och visa, hvilka fördelar den föreslagna anordningen
skulle erbjuda, torde vara af nöden att i korthet redogöra för, huru
nu tillgår vid underhandsförsäljning, då likviden uppbäres af jägmästaren.
Vid dylika försäljningar skola användas numrerade blanketter,
uppdelade hvar och eu i tre särskilda genom perforering åtskilda delar, A, B
och C. I alla dessa antecknas, från hvilken kronopark försäljningen skett,
köparens namn, de olika försäljningsposternas art och omfattning samt
pris äfvensom den bestämda afforslingstiden, hvarjämte jägmästaren å samtliga
tecknar erkännande af mottagen likvid. A-blauketten behålles i jägmästarexpeditionen
såsom journal för underhandsförsäljningen. B-blanketten

199

öfverläinnas i sammanhang med kvartalsrapporten till öfverjägmästare!!
för att af honom förvaras å hans expedition såsom kontrollmedel. C-blanketten
öfverläinnas till köparen, som skall vid virkets mottagande, innan
han får afverka eller bortföra detsamma, till kronojägaren öfverlämna
blanketten, försedd på baksidan med köparens påskrift om virkets mottagande,
dock med rätt för köparen att såsom verifikation för sig frånskilja
och behålla jägmästarens å blankettens nedre del tecknade erkännande
af mottagen likvid. Kronojägaren insänder sedan C-blanketten, försedd
med påskrift om virkets utlämnande, till jägmästaren för att såsom
verifikation bifogas dennes kassaredogörelse.

Såsom kommittén tänkt sig saken ordnad, skulle A-blanketten —
den å revirexpeditionen kvarliggande — fortfarande finnas i samma syfte
som nu och äfven med samma innehåll, undantagandes att jägmästarens
erkännande af mottagen likvid skulle bortfalla. Den nuvarande B-blanketten,
som sändes till öfverjägmästaren för att tjäna till kontroll, blefve öfverflödig,
då jägmästaren ej längre uppbure några försäljningsmedel. C-blanketten,
af samma innehåll som nu med undantag för jägmästarens kvitto, men betecknad
med B, skulle fortfarande lämnas till köparen, hvilken samtidigt
därmed skulle erhålla en postanvisningsblankett, därå jägmästaren ifyllt
såväl köpeskillingsbeloppet som ränteriets adress. På den till anvisningen
hörande kupongen skulle af jägmästaren antecknas beloppet, köparens (afsändarens)
namn och adress, det å A- och B-blanketterna anbragta nummer
äfvensom ett tillkännagifvande, att medlen utgöra underhandsförsäljningsmedel
från angifven skog. Sedan köparen därpå i behörig ordning afsändt
postanvisningen, har han att med B-blanketten och postkvittot anmäla sig
hos kronojägaren för det köptas utfående. Vid utlämnandet af det köpta
återställes postkvittot till köparen, försedt på baksidan med påskrift af kronojägaren
om afforslingstiden enligt B-blanketten. Denna sistnämnda återsändes
därpå af kronojägaren till jägmästaren såsom avis om utlämnandet. Vederbörande
ränteri, som, vid postanvisningsbeloppets mottagande, af anteckningarna
å anvisningskupongen erhåller behöfliga upplysningar för beloppets
bokförande och således ej i detta hänseende behöfver tillställas någon särskild
uppgift, behåller kupongen såsom verifikation.

200

Fastställelse
af utsyningsförslag.

Till undvikande af tidsutdräkt och oreda torde emellertid böra föreskrifvas
och på lämpligt sätt å B-blanketten angifvas, att, därest köpare
icke inom viss kortare tid hos kronojägaren anmäler sig för det köptas
utfående, köpeaftalet anses förfallet.

Enligt kommitténs mening skulle en sådan anordning som den nu
skisserade blifva till väsentligt gagn. De anteckningar, jägmästaren skulle
få att verkställa, blefve ej vidlyftigare än för närvarande, men han befriades
från nuvarande uppbörds- och redovisningsbestyr, likasom för hans
öfverordnade ej vidare vore behörigt offra tid på den nu oundgängliga
granskningen af hans ifrågavarande uppbörd. Och med postväsendets
betydande och snabba utveckling i våra dagar lärer den nya anordningen
icke kunna anses medföra någon vidare olägenhet för köparna.

Naturligen skulle det dock fortfarande stå vederbörande köpare öppet
att, där han finner sådant med sin fördel förenligt i och för ernående af
anstånd med likviden, ställa säkerhet för köpeskillingen i enlighet med därför
gällande föreskrifter, i stället för att följa det ofvan angifna förfarandet.

Gifvetvis borde det föreslagna förfarandet, med de afvikelser, som
af förhållandena betingas, komma i tillämpning äfven i fråga om upplåtelser
under hand genom jägmästares försorg af mulbete, odlingslägenhet
m. in. dylikt.

Med stöd af det anförda hemställer kommittén,

att, med upphäfvande af jägmästares befattning
med uppbärande af s. k. underhands för säljning smedel,
föreskrift måtte meddelas i syfte att, vid försäljning eller
upplåtelse under hand genom jägmästares försorg, likvid
må ske direkt till vederbörande ränteri i den ordning,
kommittén ofvan antydt.

Enligt hvad redan är nämndt, skola utsyningsförslag årligen af jägmästarna
ingifvas till öfverjägmästaren, hvilken därefter till domänstyrelsen
för pröfning och fastställelse öfversänder desamma jämte eget förslag
till de åtgärder, som böra vidtagas å de allmänna skogarna inom distriktet.

Enligt punkten 24 i de reglementariska föreskrifterna för skogsstatens
tjänsteförvaltning skall utsyningsförslagets ingifvande till öfverjägmästaren

201

äga ruin före ingången af det år, som förslaget afser, medan förslagens
vidare befordrande från öfverjägmästaren till domänstyrelsen skall äga rum
före den 1 mars nämnda år.

Nu har af eu del revirförvaltare i mellersta och södra Sverige framhållits,
att domänstyrelsens beslut i dessa ärenden i regel ej kommit till jägmästarnas
kännedom förrän under maj eller till och med början af juni
månad, och att till följd däraf arbetet med utsyningarna ej kunnat förr
påbörjas. Och det har betonats, att väsentlig tid och resekostnad skulle
besparas, om fastställelsen af utsyningsförslagen kunde ske så tidigt, att
jägmästarna kunde företaga en de], särskildt mindre, utsyningar under
de resor för kulturarbeten, hvilka af dem under vårmånaderna anträdas.

Hvad man i sådant hänseende velat vinna skulle emellertid i väsentlig
mån tillgodoses genom bifall till kommitténs i det föregående framställda
förslag om öfverlämnande åt öfverjägmästarna i de fem sydligare
distrikten att afgöra frågor om fastställelse af utsyningsförslag, där dessa
icke innefatta väsentlig afvikelse från gällande hushållningsplaner.

Att för skogsstatens personal meddela liknande föreskrifter i fråga
om viss arbetstid å tjänsterummet, som för de centrala ämbetsverken i
allmänhet blifvit af kommittén ifrågasatta, synes ej vara erforderligt eller
ens möjligt. För denna personal är arbetet utom tjänsterummet det viktigaste;
och i de flesta fall äro ock tjänstegöromålen sådana, att de måste
besörjas inom viss tid af året, äfven om därför under kanske ganska långa
perioder kräfves en synnerligen lång daglig arbetstid. Här gäller väsentligen
att tillse, att å hvarje befattningshafvande hvital’ så stort mått af
arbete, som bör kunna af honom kräfvas.

Arbetstid.

Löneregleringshommitténs bet. VI.

202

Extra inkomster

i tjänsten.

Aflöningsförmåner för ordinarie tjänstemän och betjänte

vid skogsstaten.

I det föregående har kommittén skildrat tillkomsten af nuvarande
aflöningsförmåner för skogsstatens ordinarie personal (sid. 53—96) äfvensom
lämnat en öfversikt af de framställningar och yttranden i fråga om
förändring i dessa aflöningsförmåner, hvilka blifvit från vederbörande
statsdepartement till kommittén öfverlämnade (sid. 121—136).

Då kommittén skall för egen del yttra sig beträffande aflöningsförmåner
för skogsstatens ordinarie personal — hvarunder emellertid härvid
såsom eljest i detta förslag, af förut å sid. 38 angifvet skäl, ej inbegripas
kronoskogvaktarna — har kommittén funnit sig böra i första rummet upptaga
till behandling frågan om de vissa skogsstatstjänstemän tillkommande
extra inkomster i tjänsten.

Vid skildringen af tillkomsten af de nuvarande aflöningsförmånerna
är nämndt, att vid den senaste allmänna löneregleringen för
skogsstaten jägmästarnas rätt till ersättning för vissa extra förrättningar
upphörde. Det påpekades på sin tid af vederbörande departementschef
(se ofvan sid. 67), att de extra ersättningar, som därefter koinme att
kvarstå, afsågo — om ersättning för skogsindelningar, hvilka i allmänhet
uppdrogos åt extra jägmästare, undantogos — förrättningar, som mera
sällan förekommo och hvaraf någon afsevärd inkomst icke kunde beredas.

A sid. 156 hav lämnats en sammanställning af inkomna uppgifter
rörande jägmästares extra inkomster i tjänsten åren 1903—1905; och
framgår däraf, att närmare två tredjedelar af hela antalet revirförvaltare
under sagda tid åtnjutit dylik inkomst, samt att denna för åtskilliga af
dem stigit till ganska afsevärda belopp. Därvid är emellertid att märka,
att i åtskilliga fall och särskildt i fråga om de flesta högre inkomstbeloppen
uppgifvits, att de härflyta från indelnings- och uppskattningsförrättningar.

203

I män som skogstaxatorernas antal ökas, torde emellertid blifva allt
mer sällsynt, att för dylika förrättningar anlitas ordinarie jägmästare.
Men där detta fortfarande må ske, synes det kommittén ej vidare böra
ifrågakomma att, såsom enligt nu gällande bestämmelser är händelsen,
ersättning för sådan förrättning tillkommer jägmästare äfven i fråga om
sådan allmän skog inom hans revir, som står under skogsstatens förvaltning.
Skötseln i det hela af dylik skog och tillsynen öfver de arbeten, som
därför kräfvas, böra tillhöra hans ordinarie tjänst, och godtgörelse för
nämnda bestyr, såvidt de af honom medhinnas, bör anses innefattad i den
med tjänsten förenade aflöning.

Vid löneregleringen år 1889 förordnades, att de jägmästare tillkommande
afgifter för utsyning å vissa allmänna skogar och enskilda
sådana under inskränkt dispositionsrätt skulle indragas till statsverket.

Emellertid utgår fortfarande för vissa bestyr å en del enskilda
skogar ersättning till de skogsstatstjänstemän, hvilka hafva sig dessa bestyr
anförtrodda.

Detta är, bland annat, förhållandet enligt bestämmelser, som meddelats
till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens
och Norrbottens län, senast genom kungl. förordningen den 24 juli
1903. Från flera håll och äfven inom Riksdagen har framhållits såsom
önskvärdt, att de afgifter, som för kontrollen öfver hushållningen å ifrågavarande
skogar böra af de enskilda skogsägarna erläggas, skulle under alla
förhållanden ingå till statsverket.

I sådant hänseende må erinras, att, sedan i eu vid 1906 års riksdag
inom Första kammaren väckt motion framhållits, att nämnda bestämmelser
i tillämpningen väckt missbelåtenhet, Riksdagen i skrifvelse den 31
mars 1906 (n:r 55) anhöll, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
samt, i den mån densamma därtill gåfve anledning, förelägga
Riksdagen förslag till ändringar i ofvannämnda kungl. förordning uti
syfte, bland annat, att afgifter för de i förordningens 3 § 1 mom.
omförmälda utsynings- och utstämplingsförrättningar skulle erläggas till
staten i stället för till förrättningsmannen.

I motiveringen till skrifvelsen antyddes, att ett upphäfvande af
förrättningsmännens rätt till ersättning skulle förekomma anledningar till

204

misstroende mot dem samt ställa dem mera oberoende i förhållande till
de enskilda skogsägarna. Och det framhölls tillika, att, därest afgifter af
ifrågavarande slag skulle ingå till statsverket, det ur flera synpunkter
vore fördelaktigt, om dessa afgifter utginge »per träd och kubikmassa», i
likhet med hvad som gällde enligt kungl. kungörelsen den 11 december
1903 angående afgäld för utsyning af virke i vissa fall inom de sex norra
länen. Därmed vunnes, bland annat, öfverensstämmelse i förevarande afseende
mellan nu ifrågavarande skogsägare och sådana inom samma trakter
boende kronohemmans och nybygges åbor äfvensom skatte- och frälsehemmansägare
samt ägare af sågverk med s. k. privilegierad stockfångsträtt,
hvilka endast efter utsyning finge disponera sin skog.

Med anslutning till dessa uttalanden och särskild! med afseende å
önskvärdheten däraf, att likformiga principer varda så långt möjligt genomförda
beträffande afgälder för utsyningar å enskild skog, anser sig
jämväl kommittén för sin del böra förorda ett genomförande af den af
Riksdagen ifrågasatta förändringen rörande afgifter för utsyning och utställning
af undermåligt virke.

Det må härvid jämväl bemärkas, att, i händelse skogsstatstjänstemäns
rätt till ersättning för ofvannämnda utsyningar och utstämplingar
af undermåligt virke alltså kommer att upphöra, sådant äfven inverkar
på de extra tjänstemännens inkomster, hvadan hänsyn därtill bör tagas
vid tillmätande af arfvoden åt dem.

Under uttrycket »extra inkomster i tjänsten» synes icke kunna
lämpligen inbegripas den rese- och traktamentsersättning, som särskild!
utgår till skogsstatens tjänstemän vid vissa förrättningar. Till frågan om
denna ersättning återkommer kommittén emellertid i annat sammanhang.

Kommittén hemställer,

dels att, med ändring af hvad för närvarande gäller,
ersättning ej vidare må tillkomma jägmästare för indelningsoch
uppskattnmgsförrättningar å sådana allmänna skogar
inom hans revir, som stå under skogsstatens förvaltning;

dels ock att hvad nu är stadgadt om skogsstatstjänstemans
rätt till ersättning af enskilda för så -

205

dana utsyning s- och utstämpdingsförrättning ar, om
hvilka förmäles i 3 § 1 mom. af kungl. förordningen
den 24 juli 1903, angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven af verkning å ungskog inom Västerbottens
och Norrbottens län, må upphöra att gälla samt i
stället föreskrifvas, att afgift för dylika förrättningar
skall till statsverket ingå efter enahanda grunder, som
gälla för de avgifter, om hvilka förmäles i kungl. kungörelsen
den 11 december 1903 angående afgäld för utsyning
af virke i vissa fall inom de sex norra länen.

Nu gällande aflöningsförmåner äro fördelade i lön och tjänstgörings- Formerna
penningar jämte ålderstillägg samt för öfverjägmästare, jägmästare och fofrörmånernas
vissa kronojägare respenningar. För kronojägarna tillkomma dagarfvoden, utgående.
hvarjämte kronojägarna antingen innehafva boställe eller ock åtnjuta hyresersättning.
Ett fåtal jägmästare tillgodonjuta boställs- eller bostadsförmån.

I fråga om beloppen af de kontanta aflöningsförmånerna är utredning
lämnad å sid. 94—96 samt sid. 154—155. Beträffande boställen
och deras afkastning må här meddelas några upplysningar. De jägmästare,
som innehafva boställen, äro numera blott 4, nämligen jägmästarna i
Jönåkers, Ombergs, Hunnebergs och Ölands revir. Den årliga afkastning^!
af dessa boställen är i stat uppskattad till resp. kronor 175:—, 9 5 8:87,

275:— och 186:—. Af kronojägarna innehafva 144 boställen. Bland dessa
boställen hafva 38 ansetts icke lämna någon afkastning, hvaremot vid de
öfriga afkastningen uppskattats till följande belopp:

vid 12 boställen till...........högst 10 kronor

»21 » »...........11—25 »

»42 » »........... 26—50 >

»24 > »...........51—100 »

» 6 > »...........101 — 150 »

» 1 » »........... 200 »

Den sålunda uppskattade afkastningen afdrages af boställshafvarens lön.

Förut är nämndt, att till hvarje öfverjägmästarexpedition årligen
anslås ett visst belopp s. k. expensmedel, afsedda att bestrida utgifter

206

Boställen
och hy re sersättning.

för skrifmateriel m. m. samt aflöning af skrifbiträde. öfverjägmästarna
afgifva årligen uppgift å det af dem i nämnda hänseende beräknade
anslagsbehofvet för nästföljande år, hvarpå domänstyrelsen gör
hemställan i ämnet uti det till Kungl. Maj:ts pröfning hänskjutna generalförslaget
öfver användande af reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet. Anvisadt belopp
lämnas emellertid med redovisningsskyldighet och öfverjägmästaren är
skyldig återleverera hvad som ej med verifikationer styrkes hafva åtgått
till behöriga utgifter. För år 1905 utgjorde de anvisade expensmedlen:
i Mellersta Norrlands, Gäfle-Dala och Södra distrikten . . . kronor 1,300

i Skellefteå och Umeå distrikt..... » 1,450

i Luleå distrikt.................... » 1,490

i Östra distriktet . . .................. » 1,700

i Bergslagsdistriktet.................. » 1,765

i Smålands distrikt.................. » 2,000

i Västra distriktet................... » 2,200

I den män arkiven svällt ut till sådana dimensioner, att minst ett
par rum erfordras till expeditionslokal, har åt öfverjägmästarna beviljats
bidrag från reservationsanslaget till hyra för expeditions- och arkivlokal. I
sådant hänseende anvisades år 1905 till öfverjägmästarna i Mellersta Norrlands,
Gäfle-Dala, Bergslags, Östra, Smålands och Södra distrikten 250
kronor, i Västra distriktet 300 kronor, i Skellefteå och Umeå distrikt
350 kronor samt i Luleå distrikt 500 kronor.

Vidare har åt vissa kronojägare, som icke åtnjuta respenningar,
lämnats ett mindre årligt bidrag, i allmänhet 25 å 30 kronor, till underhåll
af velociped.

Vid de löneregleringar, som under 1800-talets senare hälft ägde rum
inom olika förvaltningsgrenar, gjorde sig gällande en allmän sträfvan att
indraga befintliga boställen. I öfverensstämmelse härmed hafva ock de
jägmästare anslagna boställena blifvit efter hand indragna, så att, enligt
hvad ofvan omnämnts, blott fyra dylika boställen nu finnas kvar. Hvad
åter kronojägarna angår, uttalades redan vid förarbetena för 1889 års
lönereglering, att de åt kronojägare anslagna boställslägenheter, då 100

207

till antalet, borde i allmänhet bibehållas, enär för deras innehafvare skulle
möta svårighet att i närheten af bevakningstrakterna förhyra lämplig bostad.

Med hänsyn till vikten af att kronojägarna äro bosatta inom sina
bevakningstrakter, har det synts kommittén ömkligt, att tillgång till boställslägenhet
kunde beredas kronojägare i allmänhet. Och enligt kommitténs
uppfattning är det i flera fall angeläget, att, såsom redan skett
på några ställen i Lappland1, boställslägenheter anordnas jämväl åt jägmästare,
i ändamål att åt dem kunna bereda bostad. Enligt gällande
instruktion åligger det nämligen jägmästaren att, därest ej domänstyrelsen
för särskilt fall medgifvit undantag, vara bosatt på lämplig plats inom
sitt revir. Men för att undantagen från denna allmänna regel skola kunna
begränsas till allenast de allra oundgängligaste fall, torde staten böra föranstalta
därom, att i de revir, där tillgång på lämplig bostad för jägmästaren
ej finnes, sådan bostad varder på det allmännas bekostnad anordnad
och till jägmästaren upplåten mot skålig hyra.

Beträffande framställda förslag om uppförande af viss del af aflöningarna
till statsfunktionärer under titeln hyresbidrag eller hy reser sättning,
i syfte särskildt att vid tillmätande af denna förmån kunna taga hänsyn
till skillnaden i hyrespris å olika orter, har kommittén, såsom dess betänkande
angående landsstaten, sid. 197—198, utvisar, funnit en dylik
anordning ej böra införas för personalen vid nämnda stat; och i fråga om
skogsstaten har kommittén, som ansett sig ej höra frångå den redan befintliga
anordningen med olika tjänstgöringspenningar för olika jägmästarbefattningar,
icke funnit någon vidare anordning i ofvannämnda syfte erforderlig
beträffande tjänstemännen. Till de kronojägare åter, Indika
sakna boställslägenhet, bör tills vidare, och intill dess sådan kan dem
beredas, utgå viss hyresersättning, likasom för närvarande.

Vidkommande de från öfverjägmästares och jägmästares sida gjorda
framställningarna om uppförande »i fast stat» af visst belopp för förhyrande
af expeditionslokaler synes det lämpligast, att för jägmästarnas expedition
och arkiv beredes plats i deras bostäder och att behörig hänsyn därtill
tages vid aflöningens bestämmande.

1 För jägmästarna i Jockmocks, Öfre Byske, Arvidsjaurs, isele, Sorsele, Vilhelmina och
Fredrika revir.

208

Respen ningar.

Hvad åter angår öfverjägmästarna, äro deras arkiv vida mera omfattande,
och torde för deras expedition kräfvas minst ett par rum, helst
därstädes erfordras utrymme för flera samtidigt arbetande biträden. Med
afseende härå anser kommittén, att bidrag till kostnaderna för expeditionsoch
arkivlokal böra fortfarande utgå till öfverjägmästarna, samt att i
sådant hänseende ett belopp af 400 kronor för hvarje distrikt bör vara
lämpligt. Härvid förutsättes, att tillsyn utöfvas däröfver, att expeditionsoch
arkivlokalerna blifva för sitt ändamål fullt lämpliga.

Ofvan är nämndt, att i inkomna framställningar öfverjägmästare och
jägmästare antydt såsom önskemål att för sina tjänsteresor få ersättning
enligt resereglementet, men, därest detta ej kunde beviljas, hemställt om
höjning af nuvarande respenningarna med minst 33 procent, samt att från
kronojägarnas sida begärts reseersättning »enligt skjutsstadgan» eller fasta
respenningar till olika belopp för skilda delar af landet.

Beträffande alla sådana tjänstebefattningar, af hvilkas innehafvare
fordras, att de i större eller mindre omfattning skola vara »på resande
fot», är ett af de svåraste spörsmålen, huru godtgörelsen för resorna skall
utgå. Å ena sidan måste tillses, att behöfliga tjänsteresor ej varda eftersatta,
och ur denna synpunkt har man förordat ersättningens utgående
enligt resereglementet. A andra sidan har emellertid denna ersättningsform
ansetts i många fall leda till en obehöflig ökning af statens utgifter,
hvarjämte densamma alltid medför en hel del arbete med uppsättande af
räkningar och dessas granskning.

Vid öfvervägande af denna fråga, i hvad skogsstaten angår, har kommittén,
med särskild hänsyn till de förändringar, som föreslagits i afsikt
att öka möjligheterna till utöfvande af kontroll, för sin del ansett, att
de önskemål, som uppställts för skogsstatens verksamhet, kunna vinnas
äfven med bibehållande af nu gällande form för tjänsteresors godtgörande,
och att vid sådant förhållande denna form ej bör utbytas mot systemet
med ersättning enligt resereglementet.

Kommittén har alltså funnit sig böra för skogsstaten bibehålla de
fasta respenningarna, ehuru, enligt hvad i det följande framgår, med höjning
i deras belopp, samt därjämte föreslå den ändring i hvad nu gäller,

209

att respenningar må tillkomma samtliga kronojägare, ehuru till olika storlek
i olika landsdelar, vid bifall till hvilket förslag naturligtvis ej vidare
bör ifrågakomma, att kronojägare af allmänna medel erhålla bidrag till
underhåll af velociped.

I detta sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas spörsmålet,
i hvad mån skogsstatstjänsteman, utöfver de fasta respenningarna, må
kunna undfå rese- och traktamentsersättning i särskilda fall för utförande
af göromål, som icke kunna anses innefattade i skötseln af det honom anförtrodda
tjänstgöringsområdet, ej heller eljest äro direkt förbundna med
hans tjänst. Detta spörsmål, vid hvars bedömande hänsyn måste tagas
till den olika beskaffenheten af de förrättningar, som härvid kunna komma
i fråga, torde böra närmare utredas genom domänstyrelsens försorg.
Kommittén vill emellertid för sin del uttryckligen betona, att, i den mån
rese- och traktamentsersättning tinnes fortfarande böra tillkomma skogsstatstjänstemän
i vissa särskilda fall, därom böra, såsom skett i fråga om
vissa civila och ecklesiastika tjänstemän, meddelas tydliga och uttömmande
bestämmelser i ett sammanhang, till förekommande jämväl af skiljaktig
tillämpning i olika delar af landet.

Såväl i domän styrelsens utlåtande den 28 maj 1902 som ock i fram- Kronoställningar
från kronojägare hafva föreslagits ändringar i gällande före-^arfvoden9''
skrifter rörande kronoj ägares dagarfvoden i syfte att dels bereda utsträckt
rätt till sådana arfvoden, dels ock höja deras belopp. Och jämväl
i vissa af de yttranden, som, i sammanhang med infordrade uppgifter,
afgifvits af vederbörande skogsstatstjänstemän, har framhållits önskvärdheten
af en utsträckning af den årliga maximitid, för hvilken dagarfvoden nu
må utgå.

Hufvudsyftet med dagarfvodena har naturligen varit att bereda
kronojägarna aflöningsförbättring, men detta synes kommittén kunna på
ett lämpligare sätt vinnas genom höjning i erforderlig mån af de fasta
aflöningsförmånerna. De erinringar emot en dylik åtgärd och till förmån
för systemet med dagarfvoden, som tidigare (jfr. sid. 86) anförts, har kommittén
icke kunnat tillerkänna någon afgörande betydelse.

LöneregleringsTcommitténs het. VI.

210

Under åberopande af livad ofvan anförts, hemställer kommittén,

att bostadslägenhet måtte, mot skälig hyra, beredas
åt jägmästare inom revir, hvarest eljest skulle möta
svårighet för honom att erhålla lämplig bostad,

att kronojägare i allmänhet måtte förses med boställsläg
enhet,

att dagarfvoden till kronojägare måtte upphöra,
men däremot respenningar tillkomma samtliga kronojägare,
att i öfrigt nuvarande aflöning ssystem för skogsstatens
ordinarie personal måtte bibehållas, samt

att fullständiga bestämmelser mätte varda i ett
sammanhang meddelade i fråga om den rätt till rese- och
traktamentsersättning, som må tillkomma skogsstatstjänstemän
för vissa förrättningar.

I de till kommittén öfverlämnade framställningar från kronojägare
har gjorts hemställan dels om befrielse från ersättningsskyldighet för husröta
å boställes hus, dels ock om godtgörelse af allmänna medel för bötesandelar
och kostnadsersättningar, som tillerkänts kronojägare i jakt- och
åverkansmål, men till hvilkas gäldande svarandepart saknar tillgång. Kommittén
har emellertid icke funnit anledning att för dessa befattningshafvande
ifrågasätta någon ändring uti de i omförmälda hänseenden gällande allmänna
bestämmelser.

Aflöningsför- Då kommittén härefter går att framställa förslag rörande de aflö måner

“stat ningsförmåner å stat, som böra tillkomma skogsstatens personal, erinrar
kommittén om hvad redan förut framhållits angående vikten af, att aflöningarna
för sagda personal blifva bättre afpassade till behofven, än de nu äro.

Statens skogsförvaltning är ett produktivt företag af rent ekonomisk
natur och mera jämförbart med enskilda sadana än med de offentliga
förvaltningsinstitutionerna i allmänhet. Uppgiften för den personal, som
har att förvalta statens skogskapital, är uppenbarligen att göra detta kapital
så fruktbärande som möjligt, icke blott för stunden utan äfven för fram -

211

tiden. Ett sådant resultat kan emellertid icke ernås allenast genom att
funktionärerna fullgöra löpande göromål, som kunna medelst tillsyn kontrolleras,
eller därigenom att de, om än så troget, iakttaga hvad som genom
föreskrifter kan åläggas dem, utan här fordras därutöfver, att vederbörandes
verkliga intresse samt deras förmåga af initiativ och att gifva nya uppslag
i all förefintlig grad ägnas åt arbetet och de förhållanden, som kunna inverka
på dettas utbyte. Den tid, som arbetet krafvel*, måste däråt ägnas
utan någon genomsnittsbegränsning, ty ett undanskjutande af en gagnelig
åtgärd eller underlåtenhet att begagna ett gynnsamt tillfälle kan här vålla
afse värd förlust eller skador, hvilkas verkningar sträcka sig långt framåt i tiden.

Skall man emellertid kunna på skogsstatens personal ställa sådana
kraf, som ofvan antydts, är det angeläget, att atlöningsförmånerna varda
så satta, att icke verksamhetslusten hämmas eller intresset splittras genom
att tjänsteinnehafvaren föranlåtes att för fyllande af lefnadsbehofven söka
sig inkomster utom tjänsten.

Det torde äfven böra uppmärksammas, att åt många af skogsstatens
funktionärer är uppdraget att öfvervaka och kontrollera efterlefnaden af
de mer eller mindre restriktiva lagar, som i det allmännas intresse blifvit
utfärdade beträffande enskildas skogar inom vissa landsändar. Funktionärer,
som hafva en så ansvarsfull och de enskildas ekonomiska intressen så bei
öi ande uppgift, böra gifvetvis äfven tillmätas eu aflöning, som medgifver
dem att intaga en i alla afseenden oberoende ställning.

Efter dessa antydningar om de synpunkter, hvilka, enligt kommitténs
mening, böra beaktas vid den förevarande regleringsfrågan, öfvergå]*
kommittén till att yttra sig angående de löneförmåner, som ur nämnda synpunkter
samt med hänsyn till kommitténs tidigare löneregleringsförslag
och därför åberopade allmänna grunder synts böra föreslås för de skilda
grupperna al här ifrågavarande befattningshafvande.

ö fverj ägmästarna åtnjuta för närvarande — förutom respenningar, öfver jäghvilka
ju allenast afse att täcka med deras tjänsteresor förenade kost- mästare.
nåder och till hvilka kommittén nedan återkommer — 3,200 kronor i lön
och 1,600 kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill kan efter fem år
komma ett ålderstillägg å 600 kronor, däraf tre fjärdedelar räknas till
lönen och eu fjärdedel anses såsom tjänstgöringspenningar.

212

Beträffande ifrågavarande tjänster anser sig kommittén särskilt böra
påpeka vikten af, att staten till dem ma kunna påräkna de bästa krafterna.
Såsom domänstyrelsen framhållit (se ofvan sid. 131), hafva emellertid i
nämnda hänseende yppats svårigheter under senare tid. Då därtill kommer,
att, därest kommitténs förslag angående utsträckt befogenhet för öfverjägmästarna
vinner beaktande, på dem varder i än högre grad ån hittills
beroende, i hvad mån en intensiv och praktisk förvaltning af statens
skogstillgångar må kunna ernås, synes en afsevärd ökning i deras aflöningsförmåner
vara till fullo motiverad, så mycket mer som dessa tjänstemän
författningsenligt äro förhindrade att i enskilda uppdrag använda sin fackkunskap
och därmed förbättra sin ekonomi.

Kommittén finner sig därför böra föreslå höjning af lönen till 4.000
kronor och tjänstgöringspenningarna till 2,600 kronor. Härtill skulle såsom
för närvarande kunna komma ett ålderstillägg efter fem år å 600
kronor, hvilket likväl, i enlighet med hvad fallet är inom flera andra förvaltningar,
däribland landsstaten, synes böra i sin helhet räknas till lönen.

Respenningarna utgå för närvarande i Luleå distrikt med 1,000
kronor, i Skellefteå, Umeå, Mellersta Norrlands och Gäfle-Dala distrikt
samt Bergslagsdistriktet med 800 kronor och i de fyra öfriga distrikten
med 700 kronor. De sålunda anslagna beloppen måste enligt kommitténs
mening höjas, inom de flesta distrikten ganska väsentligt, med hänsyn
därtill, att öfverjägmästaren bör i större utsträckning än hittills ägna sig
åt inspektionen ute på reviren. Med fästadt afseende å förhållandena inom
de olika distrikten, sådana de framgått af för kommittén tillgängliga uppgifter,
har kommittén ansett, att respenningarna böra höjas i Skellefteå,
Umeå och Mellersta Norrlands distrikt med 500 kronor, i Södra distriktet
med 100 kronor och i öfriga distrikt med 300 kronor.

Kommittén hemställer alltså,

att aflöning en å stat för öfverjägmästare må bestämmas
till 6,600 kronor, däraf 4,000 kronor i lön
och 2,600 kronor i tjänstgöring spenning ar, hvartill kan
komma ett ålderstillägg till lönen efter fem år med 600
kronor; samt

213

att i slät må för öfverjägmästare uppföras respenningar
att utgå i Luleå, Skellefteå, Umeå och Mellersta
Norrlands distrikt med 1,300 kronor, i Gäfle-Dala
distrikt och B er g slag sdistriktet med 1,100 kronor, i Östra
och Västra distrikten samt Smålands distrikt med 1,000
kronor och i Södra distriktet med 800 kronor.

Aflöningsförmånerna för jägmästare utgöra enligt gällande aflöningsstat,
frånsedt respenningarna, lön, lika för alla, 1,500 kronor och tjänstgöringspenningar,
utgående i 23 revir med 1,600 kronor, i 13 revir med
1,400, i 11 revir med 1,200 och i öfriga 42 revir med 1,000 kronor, till
hvilka löneförmåner kunna komma ålderstillägg å 500 kronor efter resp.
fem, tio och femton år. Af dessa ålderstillägg hänföras tre fjärdedelar
till lönen och en fjärdedel till tjänstgöringspenningarna.

Rörande jägmästares extra inkomster i och utom tjänsten äro upplysningar
meddelade å sid. 156—157. Emellertid är från det föregående
jämväl att erinra, att kommittén hemställt om vissa inskränkningar i de
jägmästarna nu tillkommande extra inkomster i tjänsten.

Hvad ofvan anförts rörande de synpunkter, hvilka böra vid reglering
af skogsstatens löneförmåner vinna beaktande, äger särskiklt tillämplighet
beträffande jägmästarna.

Den förhöjning, som påkallas i deras lön, bör därför ej sättas lägre än
800 kronor. Med en dylik förhöjning skulle lönen blifva 2,300 kronor.
Tjänstgöringspenningarna synas böra i allmänhet höjas med 800 kronor, då
sålunda deras belopp skulle, därest fortfarande fyra grupper bibehölles,
varda resp. 2,400, 2,200, 2,000 och 1,800 kronor. För vissa i landets nordliga
delar befintliga revir, hvilka lida brist på kommunikationer och där
förhållandena jämväl i öfrigt äro ogynnsamma, har kommittén emellertid
ansett en särskild, något större förhöjning påkallad, i följd hvaraf föreslås,
att tjänstgöringspenningarna i dessa'' revir måtte sättas till 2,600 kronor.
De revir, kommittén funnit böra hänföras till denna högsta grupp, äro
10 till antalet. Beträffande de öfriga reviren har, med hänsyn till
numera inträdda förändringar i afseende å kommunikationer och andra
förhållanden, den nuvarande gruppindelningen synts böra undergå vissa

Jägmästare.

214

modifikationer, så att tjänstgöringspenningarna må blifva i 12 revir 2,400
i 12 revir 2,200, i 12 revir 2,000 och i 43 revir 1,800 kronor. I särskild
tabell här nedan är angifvet, hvilka revir böra hänföras till de olika grupperna,

Till sålunda föreslagna aflöningsförmåner skulle kunna komma tre
ålderstillägg efter resp. fem, tio och femton år, hvart och ett å 400 kronor.
I likhet med hvad som föreslagits i fråga om öfver] ägmästarna, skulle
dessa ålderstillägg i sin helhet räknas till lönen.

Hvad jägmästarnas respenningar angår, utgöra dessa för närvarande
i 40 revir 600 kronor, i 25 revir 500, i 19 revir 400, i 3 revir 300, i 1
revir 200 och i 1 revir 100 kronor. Kommittén, som ansett en allmän
förhöjning af behofvet påkallad, har, med iakttagande därjämte af erforderliga
jämkningar i nuvarande gruppindelning, funnit respenningarna böra
utgå med 800 kronor i 48 revir, med 650 i 25 revir, med 550 i 12 revir,
med 400 i 3 revir och med 300 kronor i 1 revir.

Följande tabell innefattar kommitténs förslag till gruppindelning i
afseende ä jägmästares tjänstgörings- och respenningar:

Revir.	Tjänst- göringspen- ningar.	Respennin- gar.
	Kronor.
Pajala, Tärendö, Juckasjärvi, Storbackens, Pärlälfvens, Jockmocks, Arje-plogs, Sorsele, Stensele och Vilhelmina..............	2,600	800
Varriså, Malmesjaurs, Öfre Byske, Arvidsjaurs, Norra Lycksele, Södra Lycksele, Asele, Tåsjö, Härjedalens, Sårna och Transtrands.....	2,400	800
.Fredrika..............................	2,400	650
Ängeså, Kalix, Råneå, Bodens, Älfsby, Piteå, Norsjö, Burträsks och Dc-gerfors .............................	2,200	800
Torneå, Gällivare och Råneträsks...................	2,200	650
Jörns, Bjurholms, Anundsjö, Junsele, Norra Jämtlands, Västra Jämtlands och Västerdalarnes........................	2,000	800
Härnösands, Medelpads, Västra Hälsinglands och Österdalarnes.....	2,000	650
Östra Jämtlands...........................	2,000	550
j Alfdals, Arvika, Karlstads, Stockholms, Finspångs, Kinda, A^adsbo, Dals-lands, Tjusts, Värends och Blekinge-Åhus.............	1,800	800
Norra Hälsinglands, Gästriklands, Kopparbergs, Askersunds, Örebro, Väs-terås, Enköpings, Ombergs, Gottlands, Vartofta, Marks, Svältornas, Bohus, Eksjö, Malmöhus, Ängclholms och Hallands.........	1,800	650
Köpings, Norra Roslags, Örbyhus, Gripsholms, Nyköpings, Kinne, Slätt-bygds, Kalmar, Jönköpings, A^ästbo och Sunnerbo..........	1,800	650
Klotens, Grönbo och Hunnebergs...................	1,800	400
\| Ölands ...............................	1,800	300

215

Kommittén föreslår,

att lönen för alla jägmästare må upptagas till
2,300 kronor, hvartill kunna komma tre ålder stillägg,
hvart och ett å 400 kronor, efter fem, tio och femton år;

att tjänstgöring spenning ärna för jägmästare må
bestämmas i 10 revir till 2,600 kronor, i 12 revir till

2,400 kronor, i 12 revir till 2,200 kronor, i 12 revir

till 2,000 kronor och i öfriga 43 revir till 1,800 kronor;
samt

att respenningar för jägmästare må utgå med
800 kronor i 48 revir, med 650 kronor i 25 revir, med
550 kronor i 12 revir, med 400 kronor i 3 revir och
med 300 kronor i 1 revir.

Kronojägarna åtnjuta för närvarande lön 400 kronor och tjänstgöringspenningar,
i Värmlands, Kopparbergs och de norrländska länen
400 kronor och i öfriga län 300 kronor. Härtill kan efter fem år

komma ett ålderstillägg å 100 kronor, att under villkor, hvarom

förut nämnts (sid. 93), läggas till lönen. Kronojägarna erhålla vidare
antingen hyrcsersättning å 100 kronor eller boställslägenhet, i hvilket senare
fall dock den afkastning, sådan lägenhet anses gifva utöfver förmånen
af fri bostad, afräknas å kronojägarens lön. Enligt särskilda bestämmelser
äro de berättigade till vissa dagarfvoden, och slutligen hafva kronoj
ägare i Värmlands, Kopparbergs och de norrländska länen sig anslagen
reseersättning å 100 kronor.

Kommittén har i det föregående hemställt, att boställslägenhet bör
i allmänhet beredas krono]ägare, samt att dagarfvodena måtte upphöra,
men respenningar tillkomma alla kronojägare.

Beträffande kronojägarna gäller det särskilt att tillse, att de afföningsförmåner,
som bjudas af staten, äro någorlunda tillfredsställande i förhållande
till de förmåner, som stå till buds hos andra arbetsgifvare. Så
länge skolade skogvaktare endast rönte efterfrågan å en del bruk och större
egendomar i södra och mellersta delarna af riket, där aflöningsvillkoren,

Kronojä gare.

216

åtminstone beträffande kontant lön, botlös tämligen medelmåttiga, kunde
statsskogarnas behof af dylik personal tillgodoses med goda krafter, oaktadt
de onekligen små aflöningar som bestodos denna personal, allra helst som
inom de norra distrikten ofta till kronojägare antogos personer, som icke
genomgått skogsskola, enär tjänstgöringen där hufvudsakligen afsåg bevakning
och kontroll.

Härutinnan har emellertid under senare tiden eu väsentlig förändring
inträdt, i det att numera alla mera betydande skogsägare, äfven norrut,
börjat anställa skolade skogvaktare mot i allmänhet afsevärdt högre aflöningsförmåner,
än dem staten består sina kronojägare, och af de nyinrättade
skogsvårdsstyrelserna anställas s. k. länsskogvaktare, äfven dessa med
bättre aflöningsförmåner än kronoj ägarna.

Om det sålunda, såsom domänstyrelsen i november 1897 omnämnde
(se ofvan sid. 84), redan då kunde af vederbörande skogstjänstemän framhållas,
att bland de från skogsskolorna utgående lärjungarna de dugligaste
företrädesvis sökte befattning i enskild tjänst, där de hade större utsikt
att finna sin bärgning, så gäller säkerligen detta nu i än högre grad,
ty den förbättring i aflöning, kronojägarna efter nämnda tidpunkt erhållit,
torde icke motsvara den allmänna stegring i lefnadskostnaderna, som numera
inträdt, än mindre motväga den ökade tillgången på bättre aflönade
enskilda tjänster.

Med afseende å hvad sålunda anförts, finner kommittén lönen för
kronojägare böra höjas med 200 kronor eller till 600 kronor och tjänstgöringspenningarna,
under bibehållande af nuvarande gruppindelning, likaledes
med 200 kronor, så att de blifva i Värmlands, Kopparbergs och de
norrländska länen 600 samt i öfriga län 500 kronor. Därtill böra kunna
komma tre ålderstillägg efter fem, tio och femton år, hvart och ett å 100
kronor, att läggas till lönen.

Hyresersättningen för kronojägare, som saknar boställslägenhet, synes
kunna bibehållas vid nuvarande belopp, 100 kronor.

Hvad respenningar^ angår, böra desamma bestämmas till olika belopp
efter bevakningstrakternas omfattning och kommunikationsförhållandena
därstädes, och har kommittén, med ledning af inhämtade uppgifter,
ansett respenningar böra utgå

217

med 200 kronor till 50 kronojägare, däraf 16 i Luleå, 15 i Skellefteå,
10 i Umeå, 6 i Mellersta Norrlands och 1 i Gäfle-Dala distrikt samt
2 i Bergslagsdistriktet;

med 150 kronor till 170 kronojägare, däraf 36 i Luleå, 25 i
Skellefteå, 32 i Umeå, 18 i Mellersta Norrlands, 12 i Gäfle-Dala, 12 i
Bergslags, 6 i Östra, 9 i Västra, 10 i Smålands och 10 i Södra distriktet;

med 100 kronor till 110 kronojägare, däraf 3 i Luleå, 10 i Skellefteå,
4 i Umeå, 3 i Mellersta Norrlands, 14 i Gäfle-Dala, 12 i Bergslags,
18 i östra, 22 i Västra, 19 i Smålands och 5 i Södra distriktet;
samt

med 50 kronor till 52 kronojägare, däraf 5 i Gäfle-Dala, 10 i
Bergslags, 4 i östra, 15 i Västra, 8 i Smålands och 10 i Södra distriktet.

Enär jämlikt § 2 i instruktionen för skogsstaten det tillkommer
domänstyrelsen att bestämma angående bevakningstrakternas omfattning,
torde fördelningen inom de särskilda distrikten af beviljade respenningar
för kronojägare böra öfverlämnas till styrelsens pröfning.

Kommittén hemställer,

att kronojägare må tillerkännas i lön 600 kronor
och i tjänstgöring spenning ar 600 kronor inom Värmlands,
Kopparbergs och de norrländska länen samt 500
kronor inom öfriga län;

att därtill må kunna komma tre älderstillägg till
lönen, hvart och ett ä 100 kronor, efter fem, tio och
femton år;

att till kronojägare, som ej har boställslägenhet,
hy res ersättning må utgå med 100 kronor;

samt att respenningar må utgå för 50 kronojägare
med 200 kronor, för 170 kronojägare med 150
kronor, för 110 kronojägare med 100 kronor och för
52 kronojägare med 50 kronor.

Med tillämpning af kommitténs ofvan afgifna förslag skulle aflöningsstaten
erhålla följande utseende:

töneregleringekommitténs bet. VI. 28

Stat.

218

Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Summa.
Kronor.
4,000	2,600	6,600 \|
36,000	23,400	59,400 \|
2,300	2,600	4,900
20,700	23,400	44,100
2,300	2,400	4,700
25,300	26,400	51,700
2,300	2,200	4,500
25,300	24,200	49,500
2,300	2,000	4,300
25,300	22,000	47,300
2,300	1,800	4,100
96,600	75,600	172,200
600	600	1,200
130,200	130,200	260,400
600	500	1,100
97,800	81,500	179,300
; 473,900	421,400	895,300
		. 123,050
		23,800
—	_	1,042,150

Aflöning.

1 öfverjägmästare . . . .
9 d:o . . . .

1 jägmästare......

9	d:o
1	d:o
11	d:o
1	d:o
11	d:o
1	d:o
11	d:o
1	d:o
42	d:o
1 kronojägare \|
217	d:o (
1	d:o \
163	d:o

i de norrländska länen
samt Kopparbergs och
Värmlands län

i öfriga delar af landet

Säger

Respenningar.

4 öfverjägmästare	. (ä 1,300	kr.)	5,200
2	d:o	. (. 1,100	> )	2,200
3	d:o	. (> 1,000	> )	3,000
1	d:o			800
48 jägmästare . . . .	. . (ä 800	kr.)	38,400
25	d:o ....	. . (» 650	> )	16,250
12	d:o ....	. . (. 550	> )	6,600
3	d:o ....	. . (> 400	> )	1,200
1	d:o .....			300
50 kronojägare . . .	. . (ä 200	kr.)	10,000
170	d:o . . .	. . (. 150	» )	25,500
no	d:o ...	. . (> 100	» )	11,000
52	d:o . . .	. . (> 50	> )	2,600

Hyresersättning.

238 kronojägare........(ä 100 kr.)

Summa

Ifter 5 år kan lönen höjas
med 600 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 400 kronor, efter ytterligare
5 år likaledes
med 400 kronor samt efter
än ytterligare 5 år
äfvenledes med 400 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 100 kronor, efter ytterligare
5 år likaledes
'' med 100 kronor samt efter
än ytterligare 5 år
äfvenledes med 100 kronor.
Där boställslägenhet
saknas, utgår hyresersättning
med 100 kro-:
nor.

Innehar jägmästare eller kronojägare boställe, skall boställets uppskattade afkomst afgå å indeln
ingshafvarens lön. Därest åt jägmästare upplåtes bostadslägenhet, skall han vidkännas afdrag å lönen,
motsvarande skälig byra.

219

Till aflöning (ålderstillägg oberäknade), respenningar
och hyresersättning skulle enligt kommitténs
förslag till stat årligen komma att utgå . kronor 1,042,150: —
Motsvarande belopp enligt 1889 års stat med
de ändringar och tillägg, som däri vidtagits, utgör

(sid. 95)................^____» 679,600: —

Ökningen enligt kommitténs förslag skulle

således uppgå till...............kronor 362,550: —

hvarifrån dock torde, därest vid 1907 års riksdag
medgifves dyrtidstillägg åt skogsstaten enligt
de år 1906 antagna grunder, böra afdragas dylikt

lönetillägg, approximativt beräknadt till..... » 46,550: —

Höjningen i aflöningsanslaget torde då kunna
beräknas till.................kronor 316,000: —1

I den mån genom de af kommittén föreslagna ändrade arbetsanord- Ersättning
ningarna blir möjligt för skogsstatens personal att ägna statsskogarna entens^båtyfå
intensivare skötsel, kan med all sannolikhet förväntas, att häraf skall följa t"ssa skoEaren
stegrad afkastning, hvarigenom de ökade utgifterna varda i viss mån
motvägda. Men härjämte bör kunna beredas ökning i de inkomster,

som tillflyta statsverket för skogsstatens bestyr å vissa skogar.

En sådan ökning bör kunna följa af bifall till hvad kommittén föreslagit
dels om ändrad grund för beräknande af godtgörelsen för skogsstatens
bestyr med skogsskötseln å vissa ecklesiastika skogar och häradsallmänningar,
dels ock om ingående till statsverket af ersättning för utsyning i
vissa fall af undermåligt virke inom Västerbottens och Norrbottens län.

Vid bestämmande af den ersättning, som i nu angifna hänseenden bör
tillkomma statsverket, anser nämligen kommittén böra tillses, att ersättningen
varder så tillmätt, att den verkligen innefattar full godtgörelse för
allt det arbete, skogsstaten måste ägna nämnda slag af skogar.

Utöfver den ökning i inkomst, som bifall till de nyss anförda förslagen
skulle medföra, torde en ytterligare sådan kunna erhållas genom

1 Här torde emellertid böra bemärkas, att Kung!. Maj:ts förslag om delning af Vadsbo
revir blifvit vid 1907 års riksdag bifallet.

220

Aflöningarnas

utbetalande.

en skäligare godtgörelse, än den som nu utgår, för skogsstatens bestyr
med statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar. Det synes
nämligen kunna ifrågasättas, om ej sådan godtgörelse borde tillkomma
statsverket icke blott såsom nu för vissa skogsstatens förrättningar å
dessa skogar, utan för bestyren i deras helhet.

Kommittén har härmed velat fästa vederbörandes uppmärksamhet på
förevarande ämne.

Förut är nämndt, att i åtskilliga inkomna yttranden uttalats det
önskemål, att aflöningarna till skogsstatens personal måtte, i enlighet med
hvad som numera torde äga rum inom flertalet andra förvaltningsgrenar,
utbetalas månadsvis i stället för kvartalsvis; och tillåter sig kommittén
hemställa,

att aflöningar till skogsstatens tjänstemän och betjänte
må utbetalas månadsvis.

Aflöningsvillkor för ordinarie tjänstemän och hetjänte vid

skogsstaten.

I delen I, sid. 102—118, bär kommittén framställt förslag rörande
allmänna villkor för åtnjutande af löneförmåner vid de centrala ämbetsverken.
Med vissa modifikationer hafva dessa aflöningsvillkor upptagits i
förslagen rörande kammarkollegium, kammarrätten och statskontoret (delarna
II—IV).

Vid afgifvande af förslag angående villkoren för åtnjutande af de
med ordinarie befattning vid skogsstaten förenade aflöningsförmåner, har
kommittén, likasom beträffande landsstaten (delen V), ansett sig böra i de
flesta delar upptaga hvad kommittén i allmänhet föreslagit för de centrala
ämbetsverken.

Kommittén går nu att i korthet beröra en och annan punkt uti det
här nedan framlagda förslaget.

Beträffande det först förekommande villkoret har, i nära öfverensstämmelse
med hvad som för skogsstaten finnes stadgadt i kungl. kungörelsen
den 29 november 1889, föreslagits, att innehafvare af ordinarie
befattning vid nämnda stat skall vara underkastad såväl den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden som ock den reglering
af tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven; hvarvid emellertid för
tydlighetens skull, och med aktgifvande å motsvarande villkor i delen I,
tillagts: »vare sig vid en möjligen inträdande förändrad organisation af
skogsstaten eller särskilda delar däraf eller eljest».

För närvarande äro från det bestämda förbudet att med ordinarie
tjänst vid skogsstaten förena annan tjänst å rikets, riksdagens eller kom -

222

muns stat undantagna befattningar vid skogsbi ro ver k och såsom domänintendent.
Med de aflöningsförmåner, som nu varda af kommittén föreslagna,
och i betraktande af de ökade krafven å skogsstatspersonalen i tjänstgöringshänseende
har kommittén ansett, att uti ifrågavarande afseende något
vidare undantag ej bör få förekomma än i de särskilda fall, då tjänstebefattning
vid skogsskola är och fortfarande anses böra vara förenad med
tjänst vid skogsstaten.

I delen I har för de fall, då bestämdt förbud ej ansetts böra stadgas
mot förening med ordinarie statstjänst af andra tjänstebefattningar eller
uppdrag, framhållits nödvändigheten af att, till förekommande i möjligaste
mån af missbruk, nuvarande föreskrifter i ämnet fullständigas och skärpas.
Det i sådant hänseende där framställda förslaget har äfven upptagits bland
aflöningsvillkoren för innehafvare af ordinarie befattning vid skogsstaten.

Kommittén erinrade i delen I, att genom Riksdagens uttalanden
vid fastställandet åren 1902 och 1903 af vissa aflöningsstater gjorts gällande,
att under det i nuvarande bestämmelser uti ifrågavarande hänseende
förekommande uttrycket »annan tjänstebefattning» skulle vara att hänföra
äfven stadigvarande eller regelbundet återkommande aflönadt uppdrag, som
lämnas af bolag. I betänkandet angående statskontoret omnämndes ock, att
enahanda uttalanden förekommit vid 1904 års riksdag.

I anledning däraf att kammarrätten och statskontoret i sina utlåtanden
öfver kommitténs betänkanden gifvit tillkänna, att de, i likhet med »ett
flertal» eller »flertalet» statsmyndigheter, fattat det ifrågavarande uttrycket
eller ordet »tjänstebefattning» i mera inskränkt bemärkelse, tillät sig
kommittén i betänkandet angående landsstaten att fästa uppmärksamheten
därå, att äfven vid 1905 års lagtima riksmöte Riksdagen upprepat
sina uttalanden uti förevarande hänseende.

Så har ock skett vid 1906 års riksdag. Kommittén åberopar i sådant
afseende Riksdagens skrivelser den 9 mars 1906, n:r 30, sid. 2 i fråga
om föreståndare och öfverassistent vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet samt den 23 maj 1906, n:r 144, sid. 48 och 51 i
fråga om intendenter vid naturhistoriska riksmuseum och föreståndaren för
meteorologiska centralanstalten.

223

Kommittén hav ansett fortfarande böra bibehållas nu gällande aflöningsvillkor,
att öfverjägmästare alldeles icke och jägmästare endast inom
de gränser, domänstyrelsen bestämmer, äger åtaga sig skogsförrättningar åt
enskilda.

Vidkommande bestämmelserna om minskning i aflöningsförmåner vid
tjänstledighet hafva för skogsstaten, såsom för närvarande, respenningar
blifvit med tjänstgöringspenningar sammanställda.

I delarna I—IV af kommitténs betänkanden hade bland villkor för
att, i förekommande fall, komma i åtnjutande af ålderstillägg blifvit, i
öfverensstämmelse med, bland annat, de af Kungl. Maj:t och Riksdagen
år 1902 antagna aflöningsbestäinmelser för tjänstemän vid post- och telegrafverken
upptaget, att vederbörande tjänstinnehafvare skall under angifven
del af den tjänstetid, som erfordras för att vinna ålderstillägg, med godt
vitsord hafva bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan
statens tjänst.

Under åberopande af bestämmelser i vissa åren 1904 och 1905 utfärdade
kungl. kungörelser gjorde kommittén emellertid i skrifvelse till
statsrådet och chefen för finansdepartementet den 16 december 1905 framställning,
i sylte att de förslag, som uti kommitténs redan afgifna betänkanden
förekomma i fråga om villkoren för ålderstilläggs erhållande,
måtte fullständigas i så måtto, att i den tjänstgöringstid, som, i förekommande
fall, berättigar till vinnande af ålderstillägg, må inräknas ej
blott den tid, tjänstinnehafvaren på grund af förordnande bestridt annan
statens tjänst, utan äfven den tid, han fullgjort annat offentligt uppdrag.

Detta har ock iakttagits vid affattande af förslag till aflöningsvillkor
såväl för landsstaten som för skogsstaten.

Den jägmästare för närvarande tillkommande rätt att för åtnjutande
af ålderstillägg räkna sig till godo tjänstgöring vid skogsläroverk eller
såsom statens skogsingenjör eller såsom tjänsteman i första graden hos
domänstyrelsen, likasom rätten i enahanda hänseende för öfverjägmästare
i hvad angår den tid, hvarunder han varit direktör vid skogsinstitutet,
har ansetts böra fortfarande bibehållas. Enahanda rätt liar synts böra

224

tilläggas kronojägare för den tid han varit skogsrättare vid statens
skogsskola.

Såsom förut omnämnts, har från en del skogsstatstjänstemän framställts
det önskemål att årligen erhålla semester.

Likasom i fråga om enahanda förmån för kronofogdar, häradsskrifvare
och länsmän kommittén ansett det böra förblifva vid hvad för närvarande
gäller eller att semester ej kan dem medgifvas, så har äfven för den vid
skogsstaten anställda personal kommittén ej trott sig kunna ifrågasätta
medgifvandet af sådan förmån.

I afvaktan på afgörandet af den å bane varande frågan om förändradt
ordnande af det civila pensionsväsendet har kommittén, beträffande skyldighet
för tjänsteman och betjänt vid skogsstaten att efter viss uppnådd
lefnads- och tjänsteålder afgå med pension, affattat bestämmelse därom
i öfverensstämmelse med hvad af kommittén i detta hänseende blifvit i
allmänhet föreslaget i förut afgifna betänkanden. Begränsning af pensions
maximibelopp till 6,000 kronor har emellertid ej här upptagits
af det skäl, att enligt det förslag till aflöningsbelopp, som innefattas i
detta betänkande, så hög pension som 6,000 kronor ej kan förekomma.

Vid affattande af bestämmelse om skyldighet för vederbörande
tjänstinnehafvare vid skogsstaten att vidkännas ändring i afseende å sportler
har beaktats, att vid senaste allmänna löneregleringen år 1889 frågan
om jägmästarnas sportler gjordes till föremål äfven för Riksdagens pröfning.

Då Kungl. Maj:t vid 1905 års riksdag föreslog, att det kronojägarna
tillkommande ålderstillägg å 100 kronor måtte få ingå i deras aflöning
såsom lön i stället för såsom tjänstgöringspenningar, biföll Riksdagen detta,
med villkor att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å afiöningsförmånerna för kronojägarna
skulle afgå och åt statsverket besparas visst angifvet belopp.

Dylika villkor hafva äfven blifvit fästade vid de åren 1904—1906 beslutade
löneregleringar för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk och

225

åtskilliga andra undervisningsanstalter, tjänstemän och betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, intendenter vid
naturhistoriska riksmuseum och föreståndaren för meteorologiska centralanstalten,
föreståndare och öfverassistenter vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet, m. fl.

Med hänsyn till hvad sålunda stadgats, särskiidt beträffande en del
af skogsstatens personal, har kommittén intagit en bestämmelse uti ifrågavarande
hänseende i förslaget till aflöningsvillkor för skogsstaten.

Kommittén hemställer, att för åtnjutande af de med ordinarie befattning
vid skogsstaten förenade aflöningsförmåner, om hvilka kommittén
i det föregående framställt förslag, måtte stadgas följande villkor,
nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning vid skogsstaten
skall vara underkastad såväl den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden som
ock den reglering af tjänstgöring sområde, som kan varda
föreskrifven, vare sig vid en möjligen inträdande förändrad
organisation af skogsstaten eller särskilda delar
däraf eller eljest;

att med ordinarie befattning vid skogsstaten icke
må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns
stat, med undantag af tjänstebefattning vid skogsskola,
där sådan befattning är och fortfarande anses böra
vara med tjänst vid skogsstaten förenad;

att med ordinarie befattning vid skogsstaten icke
heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af
hvad slag som helst, såframt ej i särskilda fall domänstyrelsen,
på grund af förekommande omständigheter och

Lönereglering skommitténs bet. VI. 29

efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka Underligt å tjänstgöringen
vid skogsstaten, finner sådant uppdrag eller sådan tjänstebefattning
kunna få tills vidare bibehållas eller mottagas;

att öfverjägmästare alldeles icke och jägmästare
endast inom de gränser, domänstyrelsen bestämmer, äger
åtaga sig skogs förrättning ar åt enskilda;

att tjänstgörings- och respenningar få uppbäras
endast för den tid, befattnings innehafvare verkligen
tjänstgjort, men för den tid, han varit från tjänstgöring
befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen, men att den, som
undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning
afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under
ledigheten, utöfver sina tjänstgörings- och respenningar,
afstå så mycket af lönen, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till sko g stjänsteman eller
skogsbetjänt för den Hd, hvarunder han af hållit sig från
tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit
tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder af st ängd
från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans
aflöning, som icke af domänstyrelsen pröfvas böra användas
till befattningens uppehållande, skall under tiden
innehållas, såvida ej domänstyrelsen finner skäligt låta
honom uppbära något där af;

att beträffande förhöjning af lönen efter viss tids
fortsatt innehafvande af samma tjänst tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter
fem är, under villkor att innehafvaren under mer ån

227

fym femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att
vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin
egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst
eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter
ytterligare fem dr, på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter
än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor,

under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda
löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen
ej får tillträdas förrän vid början af kalenderåret näst
efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit
uppnådd; börande löntagare därvid tillgodoräknas den
tid, som före den nya aflöning sstatens trädande i kraft
förflutit från det han till tjänsten utnämndes eller, i följd
af frågan om reglering af löneförhållandena m. m. vid
skogsstaten, därå erhöll allenast förordnande;

att i fråga om rätt till löneförhöjning af omförmälda
slag öfverjägmästare jämväl må räkna sig till
godo den tid, hvarunder han varit direktör vid skogsinstitutet,
samt jägmästare den tid, han innehaft befattning
såsom direktör eller lektor vid skogsinstitutet, föreståndare
eller underlärare vid statens skogsskola, äfvensom
kronojägare den tid, han varit skogsrättare vid statens
skogsskola, vare sig befattningen innehafts på grund af
fullmakt, konstitutorial eller, i följd af frågan om reglering
af löneförhållandena m. m. vid de allmänna skogsläroverken,
endast på förordnande;

att jägmästare äfven må för tillgodonjutande af
ifrågavarande löneförhöjning räkna sig till godo den tid,
hvarunder han innehaft befattning såsom statens skogsingenjör,
samt den tid, hvarunder han varit ordinarie
tjänsteman i första lönegraden hos domänstyrelsen, i sistberörda
hänseende dock under de villkor i öfrigt, som

gälla för åtnjutande af fastställda aflöning sförmåner för
''nämnda styrelse;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått
den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom
till nedannämnda pension, icke må tillträda samma förhöjning
;

att vid, afgång frän tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen utgår
till månadens slut;

att innehafvare af ordinarie befattning vid skogsstaten
skall, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35
tjänsteår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom
pension från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen,
om det tillkommer sistnämnda myndighet att
afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfva’,
s kunna i befattningen på ett tillfredsställande sätt
gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma
kvarstå;

att den, som tillträder den nya aflöning sstaten, skall
vara skyldig underkasta sig dels upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning
eller utgå för bestyr i sammanhang därmed,
dels ock de förändrade bestämmelser i fråga om pension,
som kunna varda stadgade;

att, intill dess ny allmän författning angående
civila tjänstinneliafvares rätt till pension trädt i kraft,
å aflöning sförmånerna enligt den nya staten skola afgå
och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:
för öfverjägmästare, som ej åtnjuter ålder stillägg, 180 kr.
» » som åtnjuter ålder stillägg, . 210 »

> jägmästare, som ej åtnjuter ålder stillägg, . . 80 »

» » j- åtnjuter första ålder stillägg et, 90 »

229

för jägmästare, som åtnjuter andra ålder stil! äg g et, 105 hr.
» » » » tredje » 120 t>

» kronojägare, som ej åtnjuter ålder stillägg,. . 15 »

» » som åtnjuter första ålder stillägget, 20 »

s » » » andra » 50 »

» » » » tredje » 25 t> ;

att enhvar, .wto merf eller efter visst angifvet års
ingång tillträder befattning vid skogsstaten, skall vara
pliktig att underkasta sig de villkor och bestämmelser,
som varda föreskrifna för åtnjutande af de nya aflöning
sförmåner na, samt

att till de förutvarande innehafvare af dylika befattningar,
hvilka före viss angifven tidpunkt förklara, att
de icke vilja underkasta sig den nya aflöning sstaten samt
nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, aflöningsförmåner skola utgå enligt
de för dem dittills gällande grunder.

Beträffande det af kommittén ofvan föreslagna villkor i afseende å
tjänsters förening med andra befattningar eller uppdrag tillåter sig kommittén
i detta sammanhang erinra om den ändring, kommittén i delen I,
sid. 110, föreslagit i afseende å kungl. kungörelsen den 3 december 1897
angående sättet för sökande af tillstånd till förening af statstjänst med
annan tjänstebefattning, för hvilken lön eller arfvode erhålles.

Bifalles hvad kommittén sålunda föreslagit, skulle jämväl öfver alla
af domänstyrelsen meddelade beslut i afseende å tillstånd till förening med
ordinarie befattning vid skogsstaten af annan tjänstebefattning eller uppdrag
förteckning komma att finnas hos domänstyrelsen.

230

Aflöning.

Extra jägmästare och extra krono jägare.

A sid. 158—164 har kommittén framlagt resultaten af åvägabragt
utredning i vissa hänseenden rörande skogsstatens extra personal. Så är
där redogjordt för antalet extra jägmästare och extra kronojägare, för de
aflönade befattningar och uppdrag, i hvilka extra jägmästare användas, samt
för deras och de extra kronojägarnas inkomster såväl i tjänsten som af
enskild tjänst och skogsförrättningar åt enskilda.

Ersättningen från statsverket till skogsstatens extra personal utgår
af reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet, under hvilket anslag utgifterna i fråga redovisas
under rubriken: »Arfvoden och gratifikationer». De af domänstyrelsen
beräknade anslagsbehofven i sådant hänseende upptagas i dess årliga generalförslag
öfver reservationsanslagets användande och varda, likasom generalförslaget
i öfrigt, föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

Utgifterna till »arfvoden och gratifikationer» utgjorde år 1903 138,878
kronor 81 öre, år 1904 147,828 kronor 70 öre och år 1905 170,316 kronor
28 öre. ökningen sistnämnda år torde vara väsentligen beroende på
skyddsskogslagens trädande i kraft.

Kommittén har vid behandling af frågan om bestämmande af ersättningen
för assistent- och andra befattningar, i hvilka anställas extra
tjänstemän, utgått från den förutsättningen, att vederbörande tjänsteman
varder af befattningen fullt sysselsatt.

Förutsatt således, att af de aflönade revirassistenterna fordras full tjänstgöringsskyldighet
synas aflöningsförmånerna för dem böra sättas högre än för
närvarande. I många fall är det ganska ansvarsfulla och kräfvande göromål,
som dessa assistenter hafva att besörja, ofta på egen hand och på eget ansvar.
Och äfven här bör beaktas angelägenheten af att erbjuda sådana villkor, att
dugande krafter må kunna vinnas och behållas för statens skogsförvaltning.

231

Den godtgörelse, som bör tillkomma revirassistenterna, bör utgå med
visst årligt arfvode jämte reseersättning. Arfvodet för sådan assistent
torde i allmänhet böra utgöra minst 2,400 kronor för år och, i den mån
sådant pröfvas skäligt, kunna höjas intill ett maximibelopp af 3,000 kronor.
Inom dessa gränser bör det tillhöra domänstyrelsen att bestämma arfvodets
storlek i hvarje särskild! fall.

Respenningar synas böra utgå med högst 600 kronor för år med rätt
för domänstyrelsen att inom denna maximigräns fastställa beloppet. Därutöfver
torde emellertid traktamentsersättning böra tillerkännas de norrländska
revirassistenterna med sex kronor för hvarje förrättnings- eller resedag.

Beträffande öfverjägmästar assistenter na har kommittén redan uttalat,
att de böra erhålla högsta assistentarfvode. Deras arfvode bör fördenskull
utgöra 3,000 kronor för år.

Hvad angår befattningarna såsom sockenallmännings-, skyddsskogseller
dikning sassistenter samt såsom skogstaxatorer och dikning sledare synes,
vid jämförelse mellan deras nuvarande förmåner och revirassistenternas, påkallas,
att förmånerna för förstnämnda tre grupper af assistenter blifva
desamma, som ofvan föreslagits för revirassistenter, medan för skogstaxatorer
och dikningsledare torde böra medgifvas, utöfver nu utgående reseoch
traktamentsersättning, arfvode till samma belopp, som förordats för
öfverjägmästarassistent, eller 3,000 kronor för år. Enahanda belopp jämte
respenningar torde äfven böra tillkomma biträdande jägmästare, där anställande
af sådan finnes i ett eller annat fall påkalladt.

Vidkommande ersättningen till extra kronojägare finner kommittén
ej anledning till annat uttalande, än att, där af sådan påfordras full tjänstgöring
under något längre tid, så att ersättningen bör erhålla formen af årseller
månadsarfvode, vid dettas bestämmande må beaktas, att detsamma sättes
något lägre än begynnelseafiöningen för ordinarie kronojägare.

I fråga om öfverjägmästarassistenterna, hvilkas antal är gifvet,
kommer ett genomförande af kommitténs förslag att medföra en ökad utgift
från reservationsanslaget å 15- å 20,000 kronor. Varda skogstaxatorers
och dikningsledares arfvoden satta lika med öfverjägmästarassistents, skulle,
med utgående från det nuvarande antalet dylika tjänstemän, däraf följa
en ökad utgift af 7,200 kronor. Beträffande åter öfriga assistenter, biträ -

232

dande jägmästare samt extra kronojägare möter svårighet att beräkna
utgiftsökningens storlek. Likaså finnas icke några bestämda grunder för
beräknande af hvad som bör kräfvas till ersättning åt extra biträden af
mera tillfällig art. Den erforderliga utredningen i dessa hänseenden torde
i sinom tid förebringas af domänstyrelsen och föranleda framställning
om reservationsanslagets höjande i mån af behof.

I öfverensstämmelse med hvad som föreslagits rörande den ordinarie
personalens aflöningsförmåner, böra till den extra personalen arfvoden och,
i den mån sådant lämpligen kan ske, äfven andra ersättningar utbetalas
månadsvis.

Grunderna för Likasom beträffande de centrala ämbetsverken och landsstaten ut sonalens

an- talats, anser kommittén, att äfven vid skogsstaten extra tjänstemän böra
tjänstgöring anställas allenast i mån af behof.

Vid antagandet af extra jägmästare utfärdas alltid förordnande,
att gälla tillsvidare. Däremot torde hittills allenast mera undantagsvis
hafva vidtagits åtgärder för skiljande från skogsstaten eller afförande från
förteckningen öfver dess personal af sådana extra jägmästare, som äfven
under längre tid icke tjänstgjort. Af tillgängliga uppgifter framgår, att
såsom extra jägmästare kvarstå åtskilliga, hvilka icke på åratal bestridt
några göromål inom skogsstaten utan ägnat sig åt enskild skogstjänst
eller annan verksamhet. En dylik ordning kan emellertid icke anses
til! fre d s ställ an d e, utan bör föreskrifvas, att sådana extra jägmästare efter
viss tid, exempelvis två år, i behörig ordning afföras från förteckningen
öfver skogsstatens personal.

Lika litet för skogsstatens extra personal som för den ordinarie kan
ifrågasättas någon allmän föreskrift om viss daglig arbetstid, utan bör blott
tillses, att den aflönade extra personalen af sina befattningar och uppdrag
varder fullt sysselsatt.

Kommittén hemställer,

att för skogsstatens extra personal aflöningsförmånerna
måtte bestämmas och tjänstgöringen ordnas i öfverensstämmelse
med ofvan angifna grunder.

233

Aflöningsförmåner vid förordnande å skogsstatstjänst

under vakans.

I delen I har kommittén uttalat önskvärdheten däraf, att för de
centrala ämbetsverken i allmänhet måtte utfärdas den bestämmelse, att
den, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, skall under tiden åtnjuta
de med densamma förenade afiöningsförmåner. Det omnämndes tillika,
att, i enlighet med hvad sedan lång tid tillbaka gällt inom postverket, en
dylik bestämmelse intagits i de vid 1902 års riksdag antagna aflöningsreglementena
för tjänstemän och betjänte vid post- och telegrafverken.

Då kommittén ansett det vara såväl i det allmännas intresse för erhållande
af dugande vikarier å vakanta tjänster som ock i öfverensstämmelse
med billighet mot vederbörande vikarier, att jämväl för landsstaten varder
uti ifrågavarande hänseende gällande hvad som på Kungl. Maj:ts förslag
blifvit af Riksdagen antaget och godkändt för post- och telegrafverken,
har kommittén, i delen V (sid. 286), hemställt om enahanda föreskrift
beträffande ledig tjänst vid landsstaten.

Inom skogsstaten gäller redan beträffande kronojägarbefattningar
(jfr sid. 80 samt 83—84 här ofvan), att, då sådan befattning är vakant,
den, som förordnas att under vakanstiden uppehålla befattningen, skall
äga att uppbära full kronojägaraflöning, hyresersättning, där sådan förekommer,
jämväl däri inbegripen. I

I anslutning till hvad som gäller inom post- och telegrafverken samt
hvad af kommittén föreslagits för centrala ämbetsverk i allmänhet och för
landsstaten, anser kommittén, att äfven vid skogsstaten ett stadgande af

Lönereglering skommitténs bet. VI. 30

284

ifrågavarande innebörd bör finnas, ej blott, såsom för närvarande, beträffande
kronojägarbefattningar, utan äfven beträffande öfverjäginästar- och
j ägmästartj än ster.

Kommittén hemställer fördenskull

om utfärdande af allmän föreskrift för slcogsstaten
därom, att den, som på förordnande förvaltar vakant
tjänst, skall under tiden åtnjuta de med tjänsten förenade
a flöningsför maner.

235

Skogsingenjör. Statens skogsförsöksanstalt.

A sid. 103—120 har kommittén lämnat redogörelser för skogsingenjörsinstitutionen
och statens skogsförsöksanstalt.

I afseende å dessa institutioner har kommittén ansett sig ej äga anledning
att framställa något förslag, utan inskränker sig till nedanstående
erinran beträffande nu gällande stat för skogsförsöksanstalten.

Till denna stat är fogad den bestämmelsen, att, därest anstaltens
föreståndare är ordinarie jägmästare och såsom sådan åtnjuter ålderstillägg
å sin aflöning, han äger, utöfver det i staten för föreståndarbefattningen
upptagna arfvode, uppbära ett belopp, motsvarande den fjärdedel af honom
tillerkändt ålderstillägg, som han är skyldig afstå till sin vikarie.

Ifrågavarande föreskrift har sin grund däri, att enligt nu gällande
aflöningsvillkor tre fjärdedelar af jägmästares ålderstillägg räknas som lön,
men en fjärdedel som tjänstgöringspenningar. Nu har kommittén emellertid
i sitt förslag till lönereglering afsett, att jägmästares ålderstillägg
skola helt räknas såsom lön. Varder detta bifallet, kommer, enligt gällande
bestämmelser, ordinarie jägmästare, som förordnas till föreståndare för
skogsförsöksanstalten, att själf åtnjuta de med jägmästartjänsten förenade
ålderstillägg i deras helhet, vid hvilket förhållande ofvannämnda särskilda
tillägg till anstaltens stat torde böra, såsom ej vidare tillämpligt, uteslutas.

De allmänna skogsläroverken,

237

Skogsinstitutet

Den 15 oktober 1828 utfärdades af Kung!. Maj:t stadgar för skogsinstitutet.
Enligt dessa stadgar skulle institutet stå under styrelse af en
chef samt förestås af en direktör, hvilken jämte en underlärare meddelade
undervisning därstädes. Lärotiden var i allmänhet tvåårig; och skulle vid
institutet antagas sex frielever, hvilka erhöllo, jämte fri undervisning,
fri bostad och ved samt ett visst penningunderstöd. Efter anmälan
hos chefen skulle jämväl andra personer, så långt utrymmet och tillfället
medgåfve, erhålla fri undervisning vid institutet. För inträdet fordrades
ej andra kunskaper än att kunna med ren och tydlig stil skrifva svenska
språket, räkna de fyra räknesätten och regula de fri i hela och brutna tal
samt känna grunderna för den praktiska geometrien efter någon lättfattlig
lärobok.

Enligt de stadgar för skogsläroverken i riket, som utfärdades den
25 maj 1860, uppehölls undervisningen vid skogsinstitutet af direktören
jämte fyra lärare, nämligen en i skogshushållning, en i jakt och författningskunskap,
en i de matematiska och en i de naturvetenskapliga kunskapsämnena.

Lärokursen vid institutet, hvilken fortgick under två år, omfattade
matematik och naturalhistoria till den för studier i skogshushållning och
jaktväsende erforderliga vidd, kännedom om skogs- och jaktlagarna, bokföring
samt skogsredogörelseformlerna, jaktkunskap, teoretisk och praktisk
kännedom i skogstaxering, egentliga skogsbruket och skogsteknologien samt
färdighet i skogsmätning, kartritning, nivelering och skjutkonst.

För att blifva elev vid institutet erfordrades, dels att sökanden antingen
aflagt examen med godkända betyg i matematik, naturalhistoria och
svenska språket till inträde vid rikets universitet eller ock af vederbörande

Historik.

Organisation
och
aflöningar.

238

lärare vid något af rikets fullständiga elementarläroverk blifvit i hvarje
af dessa ämnen examinerad och därvid befunnits äga för afgång från läroverket
godkända insikter, dels ock, att han under minst ett års tid hos
någon skogsförvaltare praktiserat i skogsmätning och skogsskötsel samt
därunder förvärfvat sig färdighet att föra egen mättafla.

Den 15 september 1871 utfärdades för de allmänna skogsläroverken
förnyade stadgar, enligt hvilka lärarbefattningen i skogshushållning vid
institutet indrogs, så att direktören därefter skulle meddela undervisning
i alla den egentliga skogshushållningen omfattande ämnen, under det att
den öfriga delen af undervisningen uppdrogs åt tre lektorer.

Inträdesfordringarna höjdes i de nya stadgarna, i det att därefter
ingen antogs till elev, som ej aflagt mogenhetsexamen från högre elementarläroverk
på reallinjen eller, om denna examen aflagts på klassiska linjen,
företedde kompletteringsintyg i matematik, fysik och kemi enligt fordringarna
å reallinjen; hvarjämte föreskrefs, att sökanden antingen skulle
hafva genomgått skogsskola eller under minst ett års tid hos någon af
skogsstyrelsen anvisad förvaltande tjänsteman vid skogsstaten erhållit praktisk
öfning i skogsskötsel och skogsmätning.

Genom nådigt bref den 13 november 1874 blef, jämte det Kungl. Maj:t
förklarade väckt fråga om den högre skogsundervisningens förläggande till
en föreslagen teknisk högskola icke kunna bifallas, anbefalldt skogsstyrelsen
att yttra sig angående skogsinstitutets förläggande till landsorten och om
någon lämplig kronoskog för detta ändamål förefunnes.

I underdånig skrifvelse den 9 december 1874 anförde skogsstyrelsen,
att den för ett skogsinstitut mest lämpliga plats otvifvelaktigt måste anses
vara å eller invid någon staten tillhörig, i mellersta eller södra delarna af
landet belägen och för en intensiv skogshushållning tjänlig större skog,
som kunde förete tillräckligt omväxlande förhållanden. Styrelsen meddelade
likväl tillika, att någon dylik skog ej då befanns för ändamålet
passande. Skogsstyrelsens åsikt i fråga om lämpligheten häraf, att institutet
förlädes till landsorten, delades af Riksdagen, men det visade sig emellertid,
att någon för ifrågavarande ändamål lämplig skogsegendom icke kunde erhållas.

Då skogsinstitutets förflyttning i följd däraf icke kunde komma till
stånd, vidtogos åtgärder för att vid institutet ändamålsenligare ordna under -

239

visningen. Så begärdes och erhölls vid 1875 års riksdag anslag till förstärkande
af lärarkrafterna och förbättrande af personalens aflöning. Den
egentliga skogshushållningsläran, hvari undervisning förut besörjts af direktören
ensam, fördelades mellan honom och en lektor, hvilken senare, med
lön af 3,500 kronor, tillika skulle undervisa i skogsmatematik, nivelering
och kartritning. Undervisningen i de naturhistoriska ämnena och jaktkunskap
skulle ombesörjas af en lektor med lön af 2,500 kronor. I öfriga
läroämnen, som dels redan föredrogos vid institutet, dels nu där infördes
kemi, fysik och nationalekonomi — skulle undervisningen bestridas af
extra lärare med aflöning från ett för sådant ändamål gemensamt
anslag af 1,900 kronor. Den länge eftersträfvade reformen i afseende å
den praktiska förbildningen genomfördes dock först år 1886, då, sedan vid
föregående års riksdag beviljats därför erforderliga medel, Ombergs skogsskola
ombildades till en förberedande skola i syfte att bibringa praktisk
insikt och färdighet i skogshushållning och jakt åt dem, som sökte inträde
vid skogsinstitutet. Samma år ställdes en kronopark såsom demonstrationsskog
under institutets vård och förvaltning, hvarigenom eleverna äfven
under studietiden vid institutet bereddes tillfälle att deltaga i de rent
praktiska förvaltningsåtgärderna.

Den 13 april 1886 utfärdades förnyade stadgar för de allmänna
skogsläroverken; i sammanhang hvarmed genom kungl. bref förklarades,
att aen lägenhet å Djurgården invid Stockholm, hvilken då var åt skogsinstitutet
upplåten till lärosalar, till bostadslägenheter åt institutets direktör
och betjäning samt till inrymmande af institutets samlingar, äfvensom
det åt institutet da anvisade jordområde för plantskolor, trädplantering
och skjutbana finge fortfarande för samma ändamål disponeras. I

I underdånig skrifvelse den 2 november 1891 afgaf domänstyrelsen
förslag till ny stat för skogsinstitutet, hvarvid styrelsen bifogade en från
direktören vid institutet aflåten skrift, däri denne, efter erinran om skogshushållningens
stora betydelse för landet och om angelägenheten af att i
anledning däraf utbilda dugliga skogsförvaltare för såväl statens som enskildas
räkning, meddelade en utförlig historik öfver den forstliga undervisningens
utveckling inom landet.

Lönevegleringskoinmitténs bet. VI.

240

Domänstyrelsen anförde i den underdåniga skrifvelsen, bland annat,
att, i den mån anspråken på skogsmannabildningen stegrats, den högre
skogsundervisningen, på sätt den af skogsinstitutets direktör lämnade redogörelsen
närmare utvisade, efter hand utvecklats och erhållit sin dåvarande
organisation genom ofvanberörda stadgar af den 13 april 1886. Med institutet
hade såsom förberedande praktisk kurs förenats Ombergs skogsskola,
efter hvars genomgående eleverna undervisades vid skogsinstitutet i
följande ämnen, nämligen i skogsindelning, skogsskötsel, skogsteknologi,
botanik, zoologi, fysik, kemi, läran om jordmån och klimat samt agronomi,
matematik och byggnadslära, tillämpade på skogshushållningen, geodesi,
linear- och kartritning, nationalekonomi, skogs- och jaktförfattningar, bokföring
och tjänsteexpedition samt jaktkunskap.

Institutet lydde under domänstyrelsen, hvars chef var institutets inspektor.
Kursen var tvåårig, och undervisningen fortgick, omväxlande
med praktiska öfningar i institutets grannskap, från den 15 oktober till
den 15 juni med högst tre veckors uppehåll jultiden; den öfriga delen af
hvarje läroår användes till skogsmätningar och andra praktiska öfningar å
de för sådant ändamål särskildt anvisade skogar. En särskild kronopark
var ställd under institutets skötsel, för att eleverna måtte erhålla tillfälle
deltaga i förefallande förvaltningsåtgärder.

Lärarpersonalen utgjordes af direktören, som, utom de honom såsom
läroverkets föreståndare tillhörande särskilda åligganden, hade att undei*-visa i skogsskötsel och skogsteknologi, samt två lektorer, af Indika den
ene undervisade i matematik och byggnadslära med deras tillämpningar på
skogshushållningen, i skogsindelning, i geodesi och i linear- och kartritning
samt handhade förvaltningen af de skogar, som ställdes under institutets
skötsel, och den andre undervisade i botanik, zoologi och jaktkunskap. I
öfriga ämnen uppehölls undervisningen af extra lärare, fyra till antalet,
nämligen eu i författningskunskap, en i kemi och fysik, en i nationalekonomi
och en i agronomi.

Till skogsinstitutet var i riksstaten uppfördt ett reservationsanslag
å 21,300 kronor, hvilket jämlikt kungl. bref den 2 juli 1875 och den
1 juni 1877 utgick enligt följande stat:

241

-	Kronor.
! 1 direktör och förste lektor (förutom fri bostad och vedbrand).......	4,500
j 1 lektor i skogshushållning och matematik..........	3,500
j 1 > i naturvetenskap............	2,500
J 1 extra lärare i författningskunskap............	1,000
1 » » i kemi och fysik.............	1,200
i 1 1 > i nationalekonomi . .........	600
1 planteringsvaktare..........	600
till elevernas praktiska öfningar.........	3,000
> stipendier å 250 kronor åt fyra elever........	1,000
> expenser, bibliotek m. in...........	2,500 j
> arrendeafgifter för institutets lägenheter och experimentalfält...........	900 !
hvartill alltsedan senare hälften af år 18SG ytterligare kommit, vid fastställande af do-mänstyrelsens årliga generalförslag, från reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning ”och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet till aflöning åt en extra lärare i agronomi anvisade.........	500 \|
så att anslaget i sin helhet utgjorde..........	21,800

Sedan å anslaget till arrendeafgifter för institutets lägenheter rn. in.
uppstått en besparing af 200 kronor därigenom, att en del af den
för institutets räkning arrenderade s. k. Laboratoriehagen icke längre
varit för institutet behöflig, hade genom kungl. bref den 31 december 1890
af besparingarna å reservationsanslaget till institutet anvisats ett belopp
al 200 kronor årligen, att från och med den 1 mars samma år tills vidare
utgå till praktiska öfningar utom institutets område, dock utan rubbning
af det i gällande stat fastställda belopp för praktiska öfningar i allmänhet.
Då särskilda respenningar icke funnos anvisade, åtnjöto vederbörande
lärare vid skogsinstitutet ersättning enligt gällande resereglemente för de
resor, som af elevernas praktiska öfningar föranleddes, hvilken ersättning
utgick från anslaget till dessa öfningar och från de medel, som genom
skogsindelningar kunde för institutets räkning intjänas.

Den stora betydelse, skogshushållningen ägde för landet, hvars ytvidd
till hufvudsakligaste delen bestode af för odling ej lämplig skogsmark,
förutsatte — anförde domänstyrelsen vidare — fortvaron af ett högre
skogsläroverk dels för utvecklande af skogsvetenskapen efter våra för olika
landsdelar vidt skilda förhållanden, dels ock för utbildande af skickliga

242

yrkesman för vården af landets skogsegendom, ej allenast statens utan
äfven och ej minst de enskildas.

Från denna sistnämnda synpunkt skulle, enligt styrelsens mening,
kunna ifrågasättas, huruvida icke, *då för den privata skogsförvaltaren
i allmänhet icke torde erfordras så omfattande förkunskaper och
mångsidig utbildning, som staten med rätta kräfde af sina skogstjänstemän»,
åtgärder borde vidtagas för utbildande af privata skogsförvaltare.
Domänstyrelsen höll före, att vid skogsinstitutet i sådant syfte, i likhet
med hvad vid tekniska högskolan ägde rum, specialelever borde antagas,
hvilkas elementarbildning icke skulle behöfva motsvara fordringarna
för inträde vid institutet. Men då specialelever likaväl som de ordinarie
eleverna behöfde praktiska förkunskaper för att hafva gagn af
undervisningen vid skogsinstitutet, måste de, därest de ej kunde styrka
sig äga sådan förkunskap, som af föreståndaren ansåges tillräcklig, hafva,
innan de därstädes mottogos, genomgått den praktiska kursen vid Ombergs
skogsskola, hvarest därför, allt efter de inträdessökandes lämplighet för
skogsyrket, till elever skulle antagas de mest passande, oafsedt hvilken
kategori de tillhörde.

Den vid Ombergs skogsskola anordnade förberedande kursen hade,
enligt hvad styrelsen vitsordade, visat ett gynnsamt inflytande på elevernas
utbildning i praktiskt hänseende och syntes i förening med de
öfningar, som eleverna under lärotiden vid institutet undergingo såväl
å den under institutets egen skötsel ställda kronoparken som å de
skogar i landets särskilda delar, hvilka för ändamålet särskild! anvisades,
hafva fyllt den brist i den praktiska undervisningen, som under en föregående
period förefunnits och ansetts böra afhjälpas genom läroverkets
förläggande till någon skogsegendom i landsorten. Därmed ansåg ock
styrelsen skälet för bibehållande af institutets anslag på provisorisk
stat hafva bortfallit. Detta anslags uppförande på ordinarie stat samt i
samband därmed lärarlönernas reglering hade därför synts styrelsen icke
längre böra uppskjutas.

Under åberopande, att enligt för skogsinstitutet gällande ärnnesprogram
och arbetsordning direktören, utom de med föreståndarskapet
för läroverket förenade särskilda åligganden och bestyr, hade 10 timmars,

243

lektorn i matematik och skogshushållning 16 timmars samt lektorn i naturhistoriska
ämnen 14 timmars undervisningsskyldighet i veckan, samt att det
därjämte ålåg lärarna, hvar och en i sina ämnen, att leda elevernas praktiska
öfningar under tiden mellan vår- och höstterminerna vid institutet,
uttalade domänstyrelsen, att, med hänsyn till betydelsen och omfattningen
af det arbete, som med dessa befattningar var förenadt, äfvensom i betraktande
af angelägenheten däraf, att dessas innehafvare utan hindrande
bisysslor kunde ägna sig åt sin uppgift, styrelsen ansåg tvifvel ej råda
därom, att den dåvarande aflöningen, såsom varande för låg, behöfde ökas.
Styrelsen, som höll före, att ersättning enligt gällande resereglemente
för resor i och för elevernas praktiska öfningar fortfarande likasom dittills
borde utgå åt lärarna vid institutet, föreslog för direktörsbefattningen,
utom fri bostad och vedbrand, ett aflöningsbelopp af 5,100 kronor,
hvaraf 600 kronor såsom ålderstillägg efter fem år, samt för lektorerna,
hvilkas aflöning med hänsyn till deras undervisningsskyldighet synts böra
utgå med lika belopp för båda, 4,500 kronor, hvaraf 500 kronor såsom
ålderstillägg efter fem år. Såsom lön borde enligt styrelsens mening
räknas af direktörens aflöning 3,000 kronor och efter ålderstilläggets
erhållande 3,600 kronor samt af lektorernas aflöning 2,500 kronor och
efter ålderstilläggets erhållande 3,000 kronor, så att tjänstgöringspenningarna
vid enhvar af dessa befattningar komme att utgöra 1,500 kronor.
I likhet med de flesta öfriga statens tjänstemän borde såväl direktören
som lektorerna förpliktas att vid uppnådda 65 lefnads- och minst 35
tjänstår med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten
afgå från tjänsten.

Därförutom erinrade styrelsen, i fråga om anslaget till de extra
lärarna, att för utöfvande af skogsstatstjänst förutsattes insikter jämväl
i vissa delar af gällande lag, såsom i de delar af jorda- och byggningabalkarna,
som ägde tillämpning på jordbrukshushållningen, i vissa
delar af rättegångsbalken, strafflagen och utsökningslagen äfvensom af skiftesstadgan.
Visserligen hade undervisningen därutinnan till någon del meddelats
af extra läraren i skogs- och jaktförfattningarna samt tjänstexpedition, men,
utom det att undervisningen i de förstnämnda ämnena kräfde en juridiskt
bildad person, hade den åt de sistnämnda ämnena anslagna tiden visat sig

244

alltför knapp att, utan men för hufvudämnena, kunna medgifva undervisning
i ursprungligen ej dithörande ämnen. Särskild undervisning i nyssnämnda
juridiska ämnen hade därför synts styrelsen vara af behofvet påkallad, för
hvilket ändamål, äfvensom för undervisningen i textning m. in., en ökning
i anslaget till extra lärare af tillsammans 400 kronor ansetts erforderlig.

Anslaget till extra lärare vid skogsinstitutet skulle således komma
att utgöra: för undervisning i skogs- och jaktförfattningar m. in. 1,000
kronor, i kemi och fysik 1,200 kronor, i nationalekonomi 600 kronor, i
agronomi 500 kronor och i de juridiska ämnena in. in. 400 kronor eller
tillsammans 3,700 kronor.

I fråga om öfriga anslag till institutet hade annan ändring i staten
icke ansetts erforderlig, än att i öfverensstämmelse med kungl. brefvet
den 31 december 1890 anslaget till arrendeafgifter borde minskas med
200 kronor, hvilka i stället skulle påföras anslaget till de praktiska öfningarna.

Då chefen för finansdepartementet den 13 januari 1892 inför Kungl.
Maj:t föredrog domänstyrelsens ofvannämnda framställning, erinrade
han, att anslaget till skogsinstitutet var uppfördt på extra stat, till dess
detsamma vid 1878 års riksdag inflyttades under det ordinarie reservationsanslaget
till skogsväsendet. Genom denna öfverflyttning måste erkännande
anses hafva blifvit gifvet åt oumbärligheten för landets skogsväsende
af den högre fackbildning, skogsinstitutet hade att meddela,
men det oaktadt bibehölls institutet vid sin förutvarande provisoriska
organisation, hvarvid jämväl allt ditintills förblifvit. Orsaken därtill
hade varit att söka däri, att man icke velat genom en definitiv organisation
af institutet lägga hinder i vägen för lösningen af den å bane bragta
frågan om dess förflyttning till någon för ändamålet lämplig kronopark.
Sedan denna fråga väckts, hade emellertid en betydelsefull åtgärd för främjande
af skogselevernas praktiska utbildning vidtagits därigenom, att Ombergs
skogsskola ombildats till en förberedande undervisningsanstalt för nämnda
elever med hufvudsakligt syfte att bibringa dem praktisk insikt och färdighet
i skogshushållning och jakt. För skogselevernas fortsatta utbildning
i praktiskt hänseende under lärotiden vid skogsinstitutet syntes äfven
vara på ett tillfredsställande sätt sörjdt genom de praktiska öfningar,

245

eleverna hade att undergå mellan läseterminerna å särskilt för ändamålet
anvisad kronoskog. Enligt departementschefens åsikt borde därför någon
grund ej vidare finnas för den farhåga, som väl närmast framkallat förslaget
om institutets förflyttning till landsorten, eller att undervisningen vid ett i
hufvudstaden förlagdt skogsinstitut kunde komma att erhålla en alltför
öfvervägande teoretisk riktning. Då således det väsentligaste skälet för
den föreslagna förflyttningen fick anses hafva förfallit och en sådan
åtgärd i öfrigt komme att, på sätt domänstyrelsen framhållit, föranleda
åtskilliga olägenheter och ökade kostnader, syntes det departementschefen,
att hinder ej vidare borde möta därför, att definitiv stat fastställdes
för skogsinstitutet och att följaktligen anslaget för detta institut erhölle
naturen af bestämdt anslag.

Med domänstyrelsen var departementschefen ense om behofvet af
någon förbättring i de för direktören och lektorerna vid institutet anvisade
löneförmånerna. För att skogsinstitutet skulle kunna uppfylla de
stora fordringar, som ställdes på en läi’oanstalt för den högre skogsundervisningén,
ansåg departementschefen nödigt, att institutets fasta lärarpersonal
bereddes eu i ekonomiskt afseende så pass tryggad ställning, att den måtte
kunna, utan att för lifsuppehällets förvärfvande nödgas uppsöka bisysslor,
ägna sig åt sin viktiga uppgift att utbilda de blifvande förvaltarna af
statens och enskildas skogar samt att bidraga till utredningen af de många
för skogshushållningen viktiga frågor, som föllo inom området för de
vetenskaper, hvari de hade att undervisa. Vid de af domänstyrelsen föreslagna
aflöningsbelopp hade departementschefen ej heller annat att erinra,
än att aflöningen för lektorerna lämpligen syntes böra, i närmare öfverensstämmelse
med det sätt, hvarpå aflöning var anvisad andra jämförliga
tjänstemän, bestämmas till 3,500 kronor, däraf 2,000 kronor såsom lön
och 1,500 kronor såsom tjänstgöringspenningar, jämte rätt till två ålderstillägg
hvardera å 500 kronor efter respektive fem och tio års väl vitsordad
tjänstgöring.

Vid öfriga af domänstyrelsen i staten för skogsinstitutet föreslagna
förändringar hade departementschefen icke något att erinra.

Den af honom tillstyrkta staten hade följande utseende:

246

Direktören................

Lektorn i matematik och skogshushållning. .

Lektorn i naturvetenskap.........

Arfvoden åt extra lärare..........

Aflöning till planteringsvaktare.......

Till stipendier...............

» de praktiska öfningarna .........

> arrendeafgifter för institutets lägenheter

och experimentalfält.........

> expenser ...............

Summa kronor

Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Summa.
3,000	1,500	4,500	(Fri bostad och vedbrand. < Efter 5 år kan lönen [ höjas med 600 kronor.
2,000	1,500	3,500	(Efter 5 år kan lönen höjas 1 med 500 kronor och efter \| 10 år med ytterligare ( 500 kronor.
2,000	1,500	3,500	(Efter 5 år kan lönen höjas I med 500 kronor och efter \| 10 år med ytterligare [ 500 kronor.
—	—	3,700
—	—	600	Pri bostad och vedbrand.
—	—	1,000
—	_	3,200
—	—	700
—	—	2,500
—	—	23,200

Departementschefen ansåg hinder ej möta för att lärarna vid skogsinstitutet
för resor, som föranleddes af elevernas praktiska öfningar,
dädanefter som dittills fingo åtnjuta ersättning enligt resereglemente! från
anslaget till nämnda öfningar och från de medel, som genom skogsindelningar
kunde för institutets räkning intjänas; och hemställde han, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att godkänna den af honom tillstyrkta
staten för institutet och de villkor för den nya aflöningens åtnjutande,
hvilka i sammanhang därmed tillstyrkts. Denna hemställan bifölls.

Enligt skrifvelse den 19 maj 1892 (n:r 68) godkände Riksdagen den
sålunda föreslagna staten, hvarjämte, med anledning däraf att domänstyrelsen
i sin skrifvelse den 2 november 1891 ifrågasatt, att vid skogsinstitutet
borde anordnas speciella kurser för sådana ynglingar, hvilka önskade
utbilda sig till privata skogsförvaltare, Riksdagen uttalade sin fulla anslutning
till denna uppfattning.

247

Och då sedermera vid 1893 års riksmöte bifölls gjord framställning
om ett extra anslag för år 1894 till bestridande af kostnad för
byggnadsarbeten och anskaffande af inventarier vid skogsinstitutet, framhöll
Riksdagen i skrifvelse den 21 april 1893 önskvärdheten däraf att
de tillämnade kurserna för utbildande af privata skogsförvaltare snarast
möjligt togo sin början.

I kungörelse den 30 december 1893 föreskref Kungl. Maj:t de
ändringar i gällande stadgar för de allmänna skogsläroverken, som erfordrades
för inrättande af den nya, så kallade lägre kursen vid skogsinstitutet,
därvid bland annat bestämdes, att denna kurs skulle börja hvarje
år den 15 juli och fortgå under ett och ett fjärdedels år för att efter
fullbordade praktiska öfningar afslutas den 15 oktober påföljande året.

Såsom af statsrådsprotokollet för finansärenden den 14 januari 1898
inhämtas, fingo under det första året 1894 endast två elever inträde i den
ifrågavarande kursen. År 1895 antogos nio elever i nämnda kurs, år
1896 sju och år 1897 fem.

Vid 1898 års riksdag godkändes, på förslag af Kungl. Maj:t, den
ändring i skogsinstitutets stat, att anslaget till de praktiska öfningarna
höjdes till 5,000 och anslaget till expenser till 3,500 kronor. Denna höjning
var föranledd af den lägre kursens anordnande. I

I underdånig skrifvelse den 25 oktober 1899 gjorde domänstyrelsen
framställning om provisoriskt anordnande under senare hälften af år
1900 af en förberedande praktisk kurs vid Klotens kronopark för inträde
vid skogsinstitutet. Därvid anförde styrelsen, att, på sätt af bestämmelserna
i §§ 1 och 39 i den för skogsstaten gällande instruktion
framgick, vid senast verkställda organisation af denna stat förutsatts,
att vid de allmänna skogarnas förvaltning skulle vara att tillgå
biträde af extra skogstjänstemän. Sådant biträde hade ock visat sig erforderligt
och alltmer tagits i anspråk, i samma mån de allmänna skogarna
och i synnerhet kronoparkerna ökats, så att ej sällan svårigheter
mött för erhållande af nödigt antal biträdande extra skogstjänstemän.
Dessa svårigheter hade i synnerhet gjort sig kännbara under de senaste
åren, då allt flera af de extra skogstjänstemännen vunnit anställning hos

Lönereglering skommitténs bet. VI. 32

248

enskilda skogsägare och sågverk sbolag. Eu följd däraf hade blifvit, att
med eu del förrättningar och arbeten i synnerhet inom de norra orterna
måst af brist på förrättningsmän tills vidare anstå. Tillgången på disponibla
extra skogstjänstemän var alltså för det dåvarande otillräcklig. Enligt
styrelsens åsikt kunde detta missförhållande afhjälpas endast därigenom,
att ett ökadt antal elever bereddes inträde vid skogsinstitutets högre
kurs, i hvilken enligt gällande stadgar endast 10 elever årligen fingo
intagas. Antalet inträdessökande hade under de senare åren varit stort
och uppgått under år 1898 till 25 och under år 1899 till 35. Enligt
hvad direktören vid skogsinstitutet upplyst, kunde i institutets högre kurs
årligen mottagas 20 elever. Styrelsen ansåg något tvifvel icke råda därom,
att ej en sådan ökning af elevantalet åtminstone tills vidare eller under
de närmaste åren var nödig för att motsvara såväl statens som enskilda
skogsägares behof af tillgång på forstligt bildade yrkesmän.

Enär eu ökning af det ifrågavarande elevantalet från 10 till 20 enligt
af institutets direktör meddelad uppgift skulle föranleda en ökning af utgifter
från anslagen till de praktiska öfningarna och till expenser med
respektive 3,000 och 1,500 kronor, hemställde domänstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 25 oktober 1899, angående anslagsbehofven för skogsväsendet
år 1901, om höjning af dessa anslag med nämnda belopp.

Vid sistberörda ärendes föredragning inför Kung!. Maj:t den 13 januari
1900 erinrade chefen för finansdepartementet, att, med bifall till domänstyrelsens
framställning om provisoriskt anordnande af en förberedande praktisk
kurs vid Klotens kronopark, Kungl. Maj:t den 15 december 1899 medgifvit,
att för detta ändamål fick af 1900 års reservationsanslag användas visst
maximibelopp, och uttryckte departementschefen den mening, att hvad
domänstyrelsen föreslagit i syfte att sätta skogsinstitutet i tillfälle att kunna
mottaga ett större antal elever äfven borde bifallas.

I skrifvelse den 9 maj 1900 (n:r 78) anmälde Riksdagen, att den
ansett sig böra bifalla den af Kungl. Maj:t gjorda framställningen om ökning
med tillsammans 4,500 kronor i de å skogsinstitutets stat uppförda anslagen
till de praktiska öfningarna och till expenser, för beredande af tillfälle
till inträde å institutet för ett ökadt antal elever.

249

Den 11 januari 1901 anmälde chefen för jordbruksdepartementet
inför Kungl. Maj:t en i underdånig skrifvelse den 7 november 1900 innefattad
framställning af domänstyrelsen angående skogsläroverken.

^ I denna skrifvelse erinrade styrelsen om kungl. brefvet den 15
december 1899 angående provisoriskt anordnande af den förberedande
praktiska kursen vid Klotens kronopark och användning därför af visst
maximibelopp äfvensom om den af Riksdagen år 1900 medgifna höjningen
af skogsinstitutets anslag till de praktiska öfningarna och till expenser. Genom
beviljandet af dessa medel hade blifvit sörjdt för ett större antal elevers
förberedande utbildning för institutets högre kurs och för de kostnader,
som voro förenade med de till denna kurs hörande praktiska
öfningar. Det återstod nu att tillse, att tillräckliga lärarkrafter för
elevernas undervisning vid skogsinstitutet funnes att tillgå. Styrelsen
hade visserligen ej förbisett denna angelägenhet, då den i anledning
af bristen på extra skogstjänstemän för skogsförvaltningen gjorde
framställning om Klotenkursens inrättande, men enär af hjälpande af berörda
brist ej tålt uppskof utan kraft omedelbar åtgärd, samt full utredning
i fråga om lärarkrafternas tillräcklighet ej förelegat, hade sistnämnda fråga
fått tills vidare anstå. Detta hade ock utan synnerlig olägenhet kunnat
ske, enär det i anledning af Klotenkursens inrättande ökade krafvet på
institutets lärarkrafter icke inträdde förrän under höstterminen året efter
det berörda kurs blifvit inrättad.

Enligt hvad styrelsen vidare anförde, hade direktören och lektorerna
i en till styrelsen ställd skrift lämnat utredning och afgifvit
förslag i fråga om den behöfliga förstärkningen af lärarpersonalen vid institutet.
1 denna skrift erinrades, att undervisningen vid institutet, för att
blifva fullt fruktbärande för skogshushållningen, måste lämpas efter landets
förhållanden, samt att för detta måls vinnande lärarna måste hafva
tid och tillfälle att i litteraturen följa skogsvetenskapens utveckling äfvensom
att genom resor och egna undersökningar lära känna skogsförhållandena
i landets skilda delar. Tid och tillfälle därtill saknades för lärarna,
sedan, efter den lägre kursens inrättande vid institutet, deras arbete i
betydlig grad ökats dels genom särskilda föreläsningar och praktiska öfningar
och dels genom ökadt antal tentamina. Till följd däraf kräfde

250

enligt direktörens och lektorernas mening såväl skogshushållningsvetenskapens
särskilda hufvudafdelningar som de botaniska och zoologiska
facken hvar sin målsman vid läroverket. Direktörens undervisningsarbete
borde minskas på det sätt, att han befriades från undervisning i
skogsteknologi, samt det med såväl skogsmatematiska som naturvetenskapliga
lektoratet förenade arbetet uppdelas för hvartdera lektoratet på två
särskilda lärare, med smidighet för den nya läraren i skogsmatematiska
ämnen att öfvertaga undervisningen äfven i skogsteknologi. Åtgärder
borde alltså vidtagas för uppförande af två nya lärarbefattningar på institutets
ordinarie stat.

För egen del erinrade domänstyrelsen ytterligare i sin underdåniga
skrifvelse den 7 november 1900, att efter genomföi''andet af skogsinstitutets
dåvarande organisation allt större kraf ställts på undervisningen, dels genom
den för utbildande af privata skogsförvaltare inrättade lägre kursen
och dennas efter hand ökade elevantal, dels genom då förestående, betydliga
ökning af antalet elever i den högre kursen. Att i följd af
detta väsentligt ökade undervisningsarbete lärarkrafterna i fråga om
såväl den praktiska som den teoretiska undervisningen vid institutet
måste förstärkas, syntes styrelsen uppenbart, och fyllandet af detta
behof var dess mer angeläget, som, enligt hvad institutets lärare själfva
framhållit, undervisningen eljest kunde befaras äfven i kvalitativt hänseende
blifva mindre tillfredsställande. Påtagligt var ock, att lärarnas
öfverhopande med olikartadt undervisningsarbete måste verka hinderligt
för den skogsinstitutet såsom en läroanstalt för den högre skogsundervisningen
inom landet tillkommande uppgiften att lämna bidrag till utredningen
af de inånga för landets skogshushållning viktiga frågor, som
folio inom omi''ådet för de vetenskaper, i hvilka institutet hade att undervisa.

Styrelsen ansåg fördenskull, att de föreslagna två nya lektorsbefattningarna
voro för institutet nödvändiga. De borde dock till en början uppföras
endast på extra stat, enär någon tids erfarenhet, huru den föreslagna
anordningen af undervisningen vid institutet komme att verka, syntes böra
afvaktas, innan befattningarna tillsattes såsom ordinarie. Då det emellertid
var nödvändigt, att de extra lektorerna erhöllo sådan aflöning, att de icke

251

nödgades för sitt uppehälle söka sig bisysslor, utan kunde ägna hela sin
tid åt tjänsten, föreslog styrelsen, att deras aflöning måtte blifva lika med
den för de ordinarie lektorerna bestämda. Styrelsen hemställde alltså, att
till arfvoden åt två extra lektorer vid skogsinstitutet måtte på extra stat
för år 1902 uppföras ett belopp af 7,000 kronor, samt att för deras
anställande redan under senare hälften af år 1901 måtte få från reservationsanslaget
för kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet utbetalas ett belopp af 3,500 kronor.

Chefen för jordbruksdepartementet fann, i likhet med domänstyrelsen,
det vara nödvändigt att, sedan, i följd af bristen på erforderligt antal
extra skogstjänstemän till biträde vid vården och förvaltningen af kronans
skogar, det funnits nödigt att bereda tillfälle till inträde vid skogsinstitutet
för ett ökadt antal elever, man äfven tillsåg, att dessa elever därstädes
erhöllo en fullständig och nöjaktig utbildning för sitt blifvande kall.
Det låg i sakens natur, att en ökning af elevantalet, i synnerhet då denna
ökning blef så betydlig som här var fallet, måste kräfva en förstärkning
af de förutvarande lärarkrafterna, därest ej undervisningen skulle i ett eller
annat afseende eftersättas och utbildningen af de blifvande skogstjänstemännen
blifva mindre tillfredsställande. I allt fall måste det vara menligt för undervisningen,
om lärarna öfver höfvan betungades med undervisningsarbetet. Af
hvad direktören och lärarna vid institutet derutinnan anfört, ansåg departementschefen
otvetydigt framgå, att en ganska väsentlig ökning af lärarkrafterna
vid institutet var från och med nästa läroårs början af behofvet oafvisligen
påkallad. Och därest den framställning om anordnande af ett forstligt försöksväsende,
som departementschefen jämväl komme att göra, vunne bifall,
skulle genom en tillräcklig ökning i antalet lärare vid institutet äfven
beredas möjlighet att åt vissa af lärarna anförtro ledningen af de blifvande
försöksåtgärderna och undersökningarna, hvilket syntes vara en väsentlig
förutsättning för ett ändamålsenligt och ej alltför kostsamt ordnande
af nämnda försöksväsende.

Med hänsyn till det fortgående förvärfvandet af skogsmark för statens
räkning och den alltjämt stegrade intensiteten i kronoskogarnas skötsel
såväl som i den enskilda skogshushållningen antog departementschefen, att
behofvet af ett större antal extra skogstjänstemän helt visst konnne att allt

252

framgent fortfara, och att vid sådant förhållande behofvet af ökade lärarkrafter
vid skogsinstitutet säkerligen äfven komme att blifva stadigvarande.
Mot den af dornänstyrelsen föreslagna anordningen af undervisningen vid
institutet och tillökningen af det dåvarande lärarantalet hade han icke något
att erinra. Men då enligt styrelsens egen åsikt de föreslagna nya lärarbefattningarna
tills vidare icke skulle uppföras på ordinarie stat, utan man
borde afvakta någon tids erfarenhet, huru den nya anordningen komme
att verka, innan samma befattningar tillsattes såsom ordinarie, syntes det
departementschefen vara lämpligast att hos Riksdagen begära det för den
erforderliga förstärkningen af lärarkrafterna vid institutet nödiga beloppet,
7,000 kronor, utan att fastslå beloppets ovillkorliga användande till
arfvoden åt två nya extra lektorer, och att således det finge bero på Kungl.
Maj:ts bepröfvande, huru samma belopp kunde för det afsedda ändamålet
bäst komma till användning. Under förutsättning af bifall därtill ansåg
departementschefen hinder för Kungl. Maj:t icke möta att af 1901 års
reservationsanslag till kronoskogarnas förvaltning m. m., som därtill
lämnade tillgång, använda ett belopp af 3,500 kronor för beredande af
erforderlig förstärkning af lärarkrafterna vid institutet under höstterminen
1901.

I anledning af framställning från Kungl. Maj:t meddelade Riksdagen i
skrifvelse den 1 maj 1901 (n:r 49), att den funnit en förstärkning af lärarkrafterna
vid skogsinstitutet vara af den inträdda, afsevärda ökningen i undervisningsarbetet
därstädes med nödvändighet påkallad. Att, på sätt domänstyrelsen
ifrågasatt, anvisa arfvoden till två nya extra lektorer syntes dock
icke vara erforderligt, utan föreställde sig Riksdagen, att den behöfliga förstärkningen
af lärarkrafterna vid institutet borde kunna tillfredsställande
tillgodoses genom anställande af en extra lektor och ytterligare en extra
lärare, med aflöning af 3,500 kronor för den förre och 1,500 kronor för
den senare. I öfverensstämmelse med den af departementschefen uttalade
mening ansåg emellertid Riksdagen, att dessa båda tjänsters inrättande icke
borde definitivt bestämmas, utan att sammanlagda beloppet, 5,000 kronor,
borde ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att efter Kungl. Maj:ts bepröfvande
användas till det afsedda ändamålets befrämjande.

253

Såsom för år 1902, så beviljade Riksdagen ock för hvart och ett af
åren 1903—1906, på särskilda framställningar af Kungl. Maj:t, till beredande
af ökade extra lärarkrafter vid skogsinstitutet ett anslag på extra
stat af 5,000 kronor.

I den underdåniga skrifvelse af den 16 oktober 1905, hvari domänstyrelsen
framlade statsförslag rörande skogsväsendet för år 1907, var — såsom
chefen för jordbruksdepartementet den 13 januari 1906 inför Kungl. Maj:t
anmälde — af styrelsen såsom synnerligen trängande uppförd den ökning i det
bestämda anslaget till statens skogsläroverk, som skulle erfordras för inrättande
med de lönevillkor, som nu äro för skogsinstitutets lektorer bestämda,
af två nya lektorsbefattningar vid samma institut i stället för de två
nuvarande extra lärare, till hvilkas aflönande de senare åren beviljats extra
anslag af 5,000 kronor.

Beträffande behofvet af ifrågavarande två nya lektorsbefattningars
inrättande hade styrelsen i särskild skrifvelse af den 16 oktober 1905
åberopat en skrifvelse den 27 juli samma år, däri dåvarande direktören
för skogsinstitutet hemställt, att styrelsen ville söka utverka, att
vid institutet, förutom de två lektorsbefattningarna, som nu finnas därstädes,
måtte inrättas ytterligare två lektors tjänster, nämligen en i skogsteknologi,
skogs- och fältmätning samt byggnadslära m. m. och en i zoologi
och geologi. Till stöd för denna framställning hade direktören, med
förmälan att i nyssnämnda läroämnen nu voro anställda två extra lärare,
anfört, hurusom under den tid af fem år, som förflutit sedan domänstyrelsens
förberörda underdåniga framställning af den 7 november 1900
afgifvits, det visat sig vara allt mera nödigt att skilja den delvis gemensamma
undervisningen för den högre och den lägre lärokursen vid skogsinstitutet;
att i följd däraf förenämnda båda extra lärare erhållit större
undervisningsskyldighet än de från början haft; men att det var nödigt
än ytterligare åtskilja undervisningen för den högre och den lägre lärokursen
i nämnda lärares undervisningsämnen, hvarigenom deras undervisningstid
måste vidare ökas. Undervisningen i deras ämnen var emellertid
af sådan vikt, att ett provisoriskt anställande af extra lärare därför icke

254

lät försvara sig, enär på sådant sätt anställda lärare måste antagas vilja
under allenast några år stanna vid institutet.

För egen del erinrade domänstyrelsen i sin sistberörda skrifvelse af
den 16 oktober 1905, att de tre ordinarie lärarbefattningarna vid skogsinstitutet
— direktör stjänsten och två lektorstjänster — uppfördes på ordinarie
stat från och med år 1893, då undervisningen vid institutet omfattade
en lärokurs med en äldre och en yngre afdelning, hvardera med
högst 10 elever, hvarjämte anordningar vidtagits för inrättande af den lägre
lärokursen därstädes. x4r 1893 anvisades anslag för år 1894 för inrättande
vid institutet af den lägre lärokursen, till hvilken elever, så
långt utrymmet medgifvit, i regeln 10, vunnit tillträde. Enligt kungl.
brefvet den 15 december 1899 angående inrättande af Klotens skogsskola
utvidgades skogsinstitutets högre lärokurs, så att antalet elever
vid denna kurs blifvit dubbelt större än tillförne; och enligt kungl. kungörelse
den 22 maj 1903 förlängdes lärotiden för den högre kursen,

som omfattat fyra läseterminer, med en termin, under hvilken elevantalet
vid högre kursen kunde uppgå till 60. Medan sålunda sammanlagda
elevantalet vid institutets båda lärokurser dåmera kunde uppgå
till 70 och lärotiden för högre kursen utsträckts med en läse termin,

utgjorde antalet ordinarie lärare allenast 3, hvilket förhål lande

enligt styrelsens mening innebar en påtaglig disproportion mellan
arbete och därför fast anställda lärare. Den ökning i utgifter, som
skulle förorsakas däraf, att två lektorsbefattningar på ordinarie stat med
samma lönevillkor, som nu äro för därvarande lektorer bestämda, inrättades
i stället för de två nuvarande extra lärarna, till hvilkas aflönande dittills
beviljats förut nämnda 5,000 kronor, skulle komma att utgöra 2,000
kronor.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde domänstyrelsen
i sin särskilda underdåniga skrifvelse af den 16 oktober 1905, att
Kungl. Maj:t måtte till 1906 års riksdag aflåta proposition därom,

att Riksdagen ville besluta inrättandet af två lektorstjänster, den ena i
skogsteknologi, skogs- och fältmätning samt byggnadslära och den andra
i zoologi och geologi, på ordinarie stat vid skogsinstitutet med samma
aflöningsförmåner, som äro för institutets nuvarande lektorer bestämda,

255

hvarigenom alltså bestämda anslaget till statens skogsläroverk skulle höjas
med 7,000 kronor. Och i sin skrifvelse angående anslagsbehofven för år
1907 upprepade styrelsen sin hemställan om sistberörda anslags ökning
med nyssnämnda belopp.

Chefen för jordbruksdepartementet erinrade, att det extra anslag
af 5,000 kronor, som Riksdagen på framställning af Kung!. Maj:t under en
följd af år beviljat till beredande af ökade extra lärarkrafter vid skogsinstitutet,
användts till anställande af två extra lärare, den ena i skogsteknologi,
geodesi, forstlig byggnadslära och bokföring med ett arfvode af
o,000 kronor och den andra i zoologi, geologi med mineralogi samt naturlära
med ett arfvode af 2,000 kronor. Att, med hänsyn till den utsträckta
undervisningsskyldighet, som ålåg dessa extra lärare, deras aflöningsförmåner
voro för knappt tillmätta, syntes departementschefen uppenbart.

Han tvekade således ej att tillstyrka, att deras aflöning måtte höjas till
likhet med lektorernas, eller till 3,500 kronor. Då emellertid fråga om
en allmän reglering af skogsstatens och de allmänna skogsläroverkens lönestater
förelåg och inom en icke alltför aflägsen framtid kunde vinna sin
lösning, ansåg departementschefen icke lämpligt, att det för ifrågavarande
ändamål erforderliga anslag, 7,000 kronor, uppfördes på ordinarie stat,
utan hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att till anställande
af extra lärarkrafter vid skogsinstitutet på extra stat för år 1907
anvisa ett belopp af 7,000 kronor.

Förslag därom framlades ock vid 1906 års riksmöte; och under erinran
om den i statsrådsprotokollet berörda frågan angående en allmän
reglering af skogsstatens och de allmänna skogsläroverkens lönestater anmälde
Riksdagen i skrifvelse den 23 maj 1906 (n:r 145), att till anställande
af extra lärarkrafter vid skogsinstitutet på extra stat för år 1907 anvisats
ett belopp af 7,000 kronor.

Då år 1892 ny Innestå! fastställdes för skogsinstitutet, stadgades, Nu gällande
enligt k.ungl. kungörelsen den 3 juni samma år (bihang till svensk författningssamling
n:r 43), följande villkor för åtnjutande af de i nämnda
stat upptagna aflöningsförmåner för direktören och lektorerna vid institutet,
nämligen:

Lönereglering kommitténs bet. VI.

att innehafvare af befattning vid skogsinstitutet skall vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden,
som kan varda föreskrifven;

att med ordinarie tjänst vid institutet icke må förenas annan
tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat och ej heller annan tjänstebefattning,
med mindre den tinnes icke vara hinderlig för fullgörande
af tjänstgöringen vid institutet;

att direktören alldeles icke och lektor endast inom de gränser, domänstyrelsen
bestämmer, äger åtaga sig skogsförrättningar åt enskilda;

att de med hvarje befattning förenade tjänstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare verkligen tjänstgjort,
men skola för den tid, han varit från tjänstgöring befriad, utgå till den,
som förrättat tjänsten;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, äger uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilt uppdrag, kan förpliktas
att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket
af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att tidpunkten för åtnjutande af det direktören tillerkända ålderstillägg
likasom det åt lektor medgifva första ålderstillägget skall inträda
fem år efter befattningens tillträdande, under villkor att innehafvaren
under mer än fyra femtedelar af denna tid själf bestämdt sin egen eller,
på grund af förordnande, annan statens tjänst och att hans tjänstgöring
därunder varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas, samt med iakttagande
att den högre aflöningen ej får tillträdas förrän vid början af
kalenderåret näst efter det år, då den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd;
och borde därvid direktören tillgodoräknas den tid, han före den nya
statens utfärdande på nådigt förordnande uppehållit direktörsbefattningen,
och lektor den tid, han likaledes före den nya statens utfärdande enligt
nådigt förordnande bestridt lektorsbefattning vid institutet;

att andra ålderstillägget får af lektor tillträdas efter ytterligare fem
år under enahanda villkor, som gälla beträffande det första ålderstillägget;
att åld erstil lägg; skall räknas till lönen; samt

“ O 7

att direktör och lektor vid institutet skola, då de uppnått sextiofem
lefnads- och minst trettiofem tjänstår, vara förpliktade att med oafkortad
lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå,

Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge
den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i tjänsten kvarstå.

Enligt kungl. kungörelsen den 26 april 1905 (svensk författningssamling
n:r 20), har, på framställning af Kungl. Maj:t, Riksdagen
medgift, att rätt till tjänstårsberäkning för åtnjutande af ålderstillägg
må tillkomma dels direktör vid skogsinstitutet för den tid, hvarunder han
innehaft befattning såsom öfverjägmästare, dels ock lektor vid institutet
för den tid, hvarunder han varit jägmästare eller innehaft befattning
såsom föreståndare för statens skogsskola eller underlärare vid
Ombergs skogsskola.

A sid. 121 i detta betänkande är omnämndt, att med skrifvelse den nu kornig
november 1902 från statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
öfverlämnats till kommittén ett af bilagor åtföljdt underdånigt utlåtande handlingar.
af den 28 maj 1902, hvari domänstyrelsen i anledning af kungl. cirkuläret
den 25 oktober 1901 yttrat sig angående skogsstatens och de allmänna
skogsläroverkens lönestater.

Beträffande skogsinstitutet anfördes i berörda utlåtande, att eu
väsentlig förhöjning i aflöningen för de på ordinarie stat anställda tjänstemannen,
nämligen direktören, lektorn i matematik och skogsindelning samt
lektorn i botanik, var af stort behof påkallad. De dittillsvarande aflöningarna
ställde sig, enligt styrelsens uppfattning, alldeles otillräckliga i förhållande
till nuvarande lefnadskostnader; och styrelsen hemställde, att, för
beredande af en mera betryggad ekonomisk ställning åt ifrågavarande tjänstemän,
deras aflöning måtte regleras på följande sätt, nämligen:

för direktören 3,500 kronor i lön, 2,000 kronor i tjänstgöringspenningar,
ett ålderstillägg till lönen (efter fem år) af 600 kronor, äfvensom
fri bostad och vedbrand, samt

258

för hvar och en af näranda lektorer 2,500 kronor i lön, 1,500 kronor i
tjänstgöringspenningar, 750 kronor i hyresbidrag äfvensom ett ålderstillägg
till lönen af 500 kronor efter fem år och ett ytterligare dylikt tillägg
efter tio år.

Vidkommande de två enligt kungl. bref den 10 maj och den 28
juni 1901 på extra stat anställda lärarna, »den ena i geodesi och skogsteknologi
och den andra i zoologi ni. m.», liksom i fråga om öfriga förutvarande
extra lärare vid institutet, ansåg domänstyrelsen i detta sammanhang
någon ändring i deras aflöningar icke böra ifrågasättas. Däremot
syntes det styrelsen, att den i staten uppförda planteringsvaktaren, som
åtnjöt en aflöning af 600 kronor jämte fri bostad och vedbrand, borde erhålla
någon löneförhöjning, och ansågs densamma skäligen böra bestämmas
till 200 kronor.

Styrelsen tilläde, att den funnit det icke vara möjligt åvägabringa
någon indragning af lärartjänst vid skogsinstitutet.

1 april månad 1906 hafva från jordbruksdepartementet öfverlämnats
till kommittén

dels domänstyrelsens å sid. 253 omförmälda särskilda skrifvelse af
den 16 oktober 1905 med därvid fogade skrifvelse från direktören vid
skogsinstitutet angående inrättande af två nya lektorsbefattningar vid institutet,

dels ock en den 28 juli 1905 daterad skrift från direktör och lektorer
vid institutet i fråga om ny lönereglering för dem, jämte däröfver af
domänstyrelsen den 29 september och af statskontoret den 2 november
1905 afgifna underdåniga utlåtanden.

I sistberörda skrift från direktör och lektorer vid skogsinstitutet
anförde dessa, att de aflöningsförmåner, som af dem åtnjötes, vore mycket
låga, i afl synnerhet om vederbörlig hänsyn toges till de dyra lefnadsomkostnaderna
i hufvudstaden; att för sökandena därför icke funnes någon
möjlighet att kunna existera enbart å dessa aflöningsförmåner och att deras
tjänster icke tilläte dem att kunna förvärfva några extra inkomster; att
det fördenskull vore för dem af den allra största, vikt, att regleringen af
deras lönestat måtte ske fortast möjligt; samt att i anledning däraf och

259

»då lärarna vid såväl elementarläroverken som öfriga högskolorna i allmänhet
nu fått reglering af sina löner», sökandena hemställde, att Kungl.
Maj:t ville till 1906 års lagtima riksdag aflåta nådig proposition om sådan
reglering af deras löneförmåner, att »de måtte blifva på ett tillfredsställande
sätt förbättrade».

Domänstyrelsen åberopade i sitt öfver ansökningen afgifna utlåtande
hvad styrelsen uti ifrågavarande hänseende hemställt i sitt underdåniga
utlåtande den 28 maj 1902 i anledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober
1901. Vidhållande detta sitt förslag hemställde styrelsen, att, därest Kungl.
Maj:t täcktes för 1906 års lagtima riksdag framlägga förslag till reglering
af sökandenas aflöning, styrelsens förenämnda förslag därvid måtte läggas
till grund för löneregleringen.

Statskontoret anförde i sitt utlåtande, att, ehuru en reglering af lönerna
vid skogsinstitutet för icke synnerligen länge sedan (nämligen år 1892) ägt
rum, det dock icke torde kunna förnekas, att det framställda krafvet på
en förbättrad aflöning ägde stöd i den alltjämt fortgående och synnerligast
i hufvudstaden kännbara allmänna stegringen i lefnadskostnaderna, hvilken
dels ftxranledt beviljande vid de senare årens riksdagar af dyrtidstillägg
för en del tjänstemän och betjänte, dels ock vunnit beaktande vid de nyligen
beslutade löneregleringarna för de allmänna läroverken äfvensom
landtbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp.

Vid den af domänstyrelsen för direktören föreslagna aflöningen fann
statskontoret icke något annat att erinra än att skäl syntes saknas att bestämma
ålderstillägget till annat belopp än det, frånsedt aflöningen för byråchefer i
de centrala ämbetsverken samt ledamöter i länsstyrelserna, vanliga ålderstilläggsbeloppet
af 500 kronor. Om detsamma således, såsom statskontoret ansåg
lämpligare, begränsades till 500 kronor, skulle aflöningen efter fem år komma
att uppgå till 6,000 kronor jämte fri bostad och vedbrand, hvilket syntes
skäligt, särskild! i jämförelse med den aflöning, som numera tillkomme
rektorerna vid de högre allmänna läroverken i hufvudstaden.

Vidkommande den af domänstyrelsen för lektorerna föreslagna aflöningen
hade statskontoret så mycket mindre något att erinra mot införande
däri af den nya aflöning^ iteln »hyresersättning», som statskontoret i

Särskilda sakkunniga
för
skogsundervisningen

m. m.

underdåniga utlåtanden den 27 maj 1902 och den 22 juni 1905 angående
lönereglering för sitt eget ämbetsverk förordat en dylik aflöningstitel
»hyresbidrag». Jämväl det af domänstyrelsen föreslagna beloppet
däraf fann statskontoret skäligt. Däremot ansåg sig statskontoret med
afseende å lönens storlek böra ifrågasätta, huruvida icke begynnelselönen
fortfarande lämpligen borde bibehållas vid 2,000 kronor och tjänstinnehafvaren
i stället medgifvas rätt till ett tredje ålderstillägg å 500
kronor, att utgå efter femton års väl vitsordad tjänstgöring. En sådan
anordning med flera ålderstillägg öfverensstämde såväl med hvad som gällde
i fråga om jägmästarnas aflöning som med de principer, hvilka följts vid
löneregleringarna för de allmänna läroverken och för landtbruksinstituten.

Statskontoret hemställde, att, därest Kungl. Magt skulle finna den
gjorda framställningen böra föranleda till aflåtande af nådig proposition
till 1906 ars riksdag angående lönereglering för direktören och lektorerna
vid skogsinstitutet, följande aflöningsförmåner för nämnda tjänstemän däri
måtte föreslås, nämligen:

för direktören: lön 3,500 kronor, tjänstgöringspenningar 2,000
kronor, ett ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter fem år samt fri
bostad och vedbrand, och

för hvar och en af de båda lektorerna: lön 2,000 kronor, tjänstgöringspenningar
1,500 kronor, hyresbidrag 750 kronor samt tre ålderstillägg
till lönen, hvart och ett å 500 kronor, att utgå efter respektive fem,
tio och femton år.

Sedan Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 2 mars 1906 förklarat,
att, efter det löneregleringskommittén afslutat landsstaten, kommittén hade
att öfvergå till behandling af frågan om reglering af löneförhållandena
in. in. vid skogsstaten och de allmänna skogsläroverken, bemyndigades
chefen för jordbruksdepartementet den 7 april 1906 att tillkalla högst fem
sakkunniga personer att inom departementet biträda vid behandling af
fråga om, bland annat, ändamålsenligt ordnande af skogsundervisningen.

261

Enligt upprättad promemoria angående spörsmål att föreläggas de sålunda
tillkallade sakkunniga skulle deras uppdrag omfatta:

1) utredning rörande de förändringar i skog sund er visning en, som för
dess ändamålsenliga ordnande må anses af behofvet påkallade, samt förslag
till däraf föranledda ändringar i stadgarna för de allmänna skogsläroverken.

Därvid borde särskild! komma under ompröfning:

a) «) huruvida förändring i sättet för antagande af elever vid skogsinstitutet
bör äga rum i ändamål att bereda större trygghet för erhållande
af för kallet lämpliga personer samt f) huru stort antal elever, som årligen
böra vid institutet antagas;

b) huruvida den nu vid skogsinstitutet anordnade lägre kursen framgent
bör bibehållas vid institutet eller förflyttas till eu eller flera skogsskolor;

c) huruvida för inträde vid skogsinstitutets högre kurs fortfarande
bör erfordras af gångsexamen från förberedande skogsskola eller om i stället
en utvidgning af nämnda kurs bör äga rum; och

d) ce) på hvad sätt den ''praktiska verksamhet i skogsyrket, som fordras
af den, hvilken efter vid skogsinstitutet aflagd fullständig afgångsexamen
vill vinna anställning såsom extra jägmästare, lämpligast bör ordnas och
ft) huruvida särskild examen bör äga rum, innan sådan anställning sker;

2) förslag till de ändringar i öfrigt i stadgarna för de allmänna
skogsläroverken, som vid verkställd granskning af stadgarna må finnas
erforderliga (hvarvid till jämförelse åberopades stadgarna för tekniska
högskolan, veterinärinstitutet, landtbruksläroverken in. fl.);

3) ce) förslag till ny plats för skogsinstitutet samt f) utstakning och
y) kartläggning af det för institutet behöfliga området;

4) ritnings- och kostnadsförslag till för skogsinstitutet erforderliga
nya byggnader; samt

5) fråga om beredande af lokal för statens slcogsförsöksanstalt i samband
med uppförande af nya byggnader för skogsinstitutet.

Med förmälan att de sakkunniga vid fullgörande af uppdraget i
fråga om skogsundervisningens ändamålsenliga ordnande funnit önskvärdt
att, med hänsyn till den omläggning af den högre skogsundervisningen,

Kommitténs

förslag.

Organisation
och af
Våningar.

som de vore betänkta på att föreslå, samt de ökade kraf, som med
anledning däråt kunde komma att ställas på lärare i vissa ämnen vid
de allmänna skogsläroverken, erhålla bemyndigande att afgifva förslag
jämväl rörande regleringen af löneförhållandena vid samma läroverk, anhölls
i en till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrift om bemyndigande
för de sakkunniga att i samband med de förslag, som de på grund af
redan erhållet uppdrag kunde finna skäl afgifva, inkomma med förslag
jämväl i berörda hänseende; och fann Kung]. Maj:t den 16 november 1906
godt bemyndiga bemälda sakkunniga att i samband med de förslag i fråga
om ordnandet af skogsundervisningen, hvilka de må komma att framställa,
afgifva yttrande jämväl i afseende å regleringen af löneförhållandena vid
de allmänna skogsläroverken.

Då i det uppdrag, som lämnats de särskilda sakkunniga för skogsundervisningens
ordnande, äfven ingår frågan om skogsinstitutets organisation
och därutinnan torde vara att motse förslag om mer eller mindre
vidtgående ändringar, har kommittén funnit sig endast böra tillse hvad
som, så länge nuvarande förhållanden varda bibehållna, bör för institutets
personal gälla uti aflöningshänseende.

A institutets ordinarie stat äro för närvarande uppförda direktör
och två lektorer samt planteringsvaktare. För direktören och lektorerna
är en afsevärd förhöjning i aflöningsförmånerna af behofvet påkallad. Deras
aflöning bör i hvarje fall icke sättas lägre än hvad som tillkommer rektor
och lektorer vid högre allmänt läroverk. För lärarpersonalen vid de allmänna
läroverken genomfördes ny lönereglering vid 1904 års riksdag; och
den därvid fastställda staten har sedermera, om än med vissa afvikelser,
fått tjäna till ledning vid de löneregleringar, som år 1905 beslutats för
lärare vid sjökrigsskolan, vissa tekniska läroverk och landtbruksinstituten.
Och i proposition till 1907 års riksdag har, vid framställande af förslag
till lönereglering för veterinärinstitutets personal, äskats för lektorer samma
aflöningsförmåner, som åtnjutas af lektor vid allmänt läroverk.

Kommittén har fördenskull ansett sig böra föreslå, att direktören
vid skogsinstitutet erhåller 4,000 kronor i lön och 2,000 kronor i tjänst -

263

göringspenningar, hvartill skulle kunna efter tio år komma ett ålderstillägg till
lönen å 500 kronor, samt att han dessutom fortfarande må åtnjuta fri bostad
och vedbrand, och att lektor vid institutet erhåller 2,600 kronor i
lön och 1,400 kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill skulle kunna komma,
efter resp. fem, tio, femton och tjugu år, ålderstillägg, hvart och ett
å 500 kronor, åt hvilket belopp 350 kronor räknas som lön och 150
kronor som tjänstgöringspenningar.

För planteringsvaktaren torde aflöningsförmånerna böra bestämmas i
enlighet med hvad af kommittén föreslagits för vaktmästare i allmänhet
vid centrala ämbetsverk eller till 600 kronor i lön och 500 kronor i tjänstgöringspenningar,
hvartill skulle kunna efter fem år komma ett ålderstillägg
till lönen å 100 kronor. Och i öfverensstämmelse med hvad för dylika vaktmästare,
enligt kommitténs förslag, skulle gälla, torde böra meddelas föreskrift,
att, i händelse planteringsvaktaren i sådan egenskap åtnjuter fri
bostad och vedbrand, lönen minskas med 250 kronor.

Beträffande därefter de extra lärarna vid institutet utgå för närvarande
till två af dem, den ena i skogsteknologi, geodesi, forstlig byggnadslära
och bokföring samt den andra i zoologi, geologi med mineralogi
och naturlära, på extra stat arfvoden med belopp motsvarande begynnelseaflöningen
för lektor vid institutet eller 3,500 kronor. I anslutning härtill
bör arfvodet för hvardera af dessa extra lärare höjas till 4,000 kronor.
Hvad angår det till aflönande af öfriga extra lärare vid institutet i stat
uppförda beloppet, 3,700 kronor, synes jämväl detta böra i skälig mån
förhöjas och sättas till 5,000 kronor.

Kommittén hemställer sålunda,

att aflöningsförmånerna ä stat för direktören vid
skogsinstitutet må bestämmas till 4,000 kronor i lön och

2,000 kronor i tjänstgöringspenningar jämte fri bostad
och vedbrand, hvartill kan komma ett ålderstillägg till
lönen efter tio är å 500 kronor;

att lektor vid institutet må erhålla 2,600 kronor i
lön och 1,400 kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill
k unna komma fyra ålderstillägg, hvart och ett å 500 kro Lönereglering

skommitténs bet. VI. 34

nor, att utgå det första efter fem år, det andra efter
ytterligare fem år, det tredje efter nya fem år och det
fjärde efter än ytterligare fem år; skolande af hvarje
ålderstillägg 350 kronor utgöra lön och 150 kronor tjänstgöring
spenning ar ;

att plantering sv aktar en tilldelas en aflöning af
1,100 kronor, däraf 600 kronor i lön och 500 kronor i
tjänstgöring spenning ar, hvartill kan komma ett ålderstillägg
till lönen efter fem är å 100 kronor;

att föreskrift meddelas därom, att, i händelse plantering
sv aktar en i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och
vedbrand, lönen skall minskas med 250 kronor;

att det å skogsinstitutets stat till arfvoden åt extra
lärare uppförda belopp må höjas från 3,700 kronor till

5.000 kronor; samt

att härutöfver till arfvoden åt två extra lärare,
den ena i skogsteknologi, geodesi, forstlig byggnadslära
och bokföring samt den andra i zoologi, geologi med
mineralogi och naturlära, må på extra stat anvisas

8.000 kronor.

Vid affattande af förslag angående villkoren för åtnjutande af de
aflöningsförmåner, som ofvan föreslagits för innehafvare af ordinarie befattningar
vid skogsinstitutet, har kommittén, med aktgifvande å aflöningsvillkoren
för rektorer och andra lärare vid rikets allmänna läroverk enligt
kungl. kungörelser den 27 augusti 1904 (svensk författningssamling n:r 42)
och den 9 juni 1905 (författningssamlingen n:r 29), ansett sig böra —
likasom beträffande skogsstaten — i de flesta delar upptaga hvad kommittén
i allmänhet föreslagit för de centrala ämbetsverken.

Från nu gällande bestämmelser i ämnet har bibehållits stadgandet,
att direktören vid skogsinstitutet alldeles icke och lektor endast inom de gränser,
domänstyrelsen bestämmer, äger åtaga sig skogsförrättningar åt enskilda.

I anslutning till hvad som för närvarande gäller, har ansetts böra
föreslås, att i fråga om rätt till ålderstillägg direktör jämväl må räkna

sig till godo den tid, hvarunder han innehaft befattning såsom öfverjägmästare,
samt lektor den tid, hvarunder han varit jägmästare eller innehaft
befattning såsom föreståndare eller underlärare vid statens skogsskola.

Kommittén hemställer,

att innehafvare af ordinarie befattning vid skogsinstitutet
skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som kan
varda föreskrifven, vare sig vid en möjligen inträdande
förändrad organisation af de allmänna skogsläroverken
eller något eller några af dem eller ock eljest;

att med ordinarie befattning vid nämnda institut
icke må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller
kommuns stat;

att med ordinarie befattning vid institutet icke
heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som
är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom
aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman
i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
af hvad slag som helst, så framt ej i särskilda fall
domänstyrelsen, på grund af förekommande omständigheter
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller
tjänstebefattning ej må anses inverka hederligt å tjänstgöringen
vid skogsinstitutet, finner sådant uppdrag eller
sådan tjänstebefattning kunna få tills vidare bibehållas
eller mottagas;

att direktören vid institutet alldeles icke och lektor
endast inom de gränser, domänstyrelsen bestämmer, äger
åtaga sig skogsförrättningar åt enskilda;

att tjänstgöring spenning ar icke få af tjänstinnehafvare
uppbäras för den tid, han åtnjutit tjänstledighet,

utan skola för denna tid utgå till den, som uppehållit
befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen, men att den, som
undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning
afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att
under ledigheten, utöfver sina tjänstgöring spenning ar, afstå
sä mycket af lönen, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjän stinne häfvare för
den tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehafvare varder afstängd från
tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke af domänstyrelsen pröfvas böra användas
till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas,
såvida ej domänstyrelsen finner skäligt låta honom
uppbära något däraf;

att tidpunkten för åtnjutande af det direktören
tillerkända ålderstillägg skall inträda, efter tio år, under
villkor att han under mer än fyra femtedelar af den
tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning
i aflöningen, med godt vitsord bestridt sin egen eller,
på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag;

att beträffande förhöjning af aflöning för annan
tjänstinnehafvare vid skogsinstitutet efter viss tids fortsatt
innehafvande af samma tjänst tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter
fem år, under villkor att innehafvaren under mer än
fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att

267

vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin
egen eller, pa grund af förordnande, annan statens tjänst
eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter
ytterligare fem år, på samma villkor,

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter
än ytterligare fem år, på samma villkor samt

för fjärde förhöjningen, i händelse sådan kan äga
rum, efter ytterligare fem år, äfvenledes på samma
villkor;

att vidkommande förhöjning i aflöningen såväl för
direktör som för annan tjänstinnehafvare skall iakttagas,
att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid
början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade
tjänsteåldern blifvit uppnådd; börande löntagare
därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöning
sstatens trädande i kraft förflutit från det han till
tjänsten utnämndes eller, i följd af frågan om reglering
af löneförhållandena in. m. vid de allmänna skogsläroverken,
erhöll allenast förordnande å tjänsten;

att i fråga om rätt till aflöning sför höj ning af omförmälda
slag direktör vid skogsinstitutet jämväl må
räkna sig till godo den tid, hvarunder han innehaft befattning
såsom öfverjägmästare, samt lektor den tid,
hvarunder han varit jägmästare eller innehaft befattning
såsom föreståndare eller underlärare vid statens skogsskola,
vare sig befattningen innehafts på grund af fullmakt,
konstitutorial eller, i följd af frågan om reglering
af löneförhållandena in. m. vid skogsstaten och de
allmänna skog släroverken, endast på förordnande;

att likväl löntagare, som, dä han intjänat stadgad
tid för erhållande af aflöning sförhöjning, redan uppnått
den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till
nedannämnda pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen utgår
till månadens slut;

att innehafvare af ordinarie befattning vid skogsinstitutet
skall, då han uppnått 65 lefnads- och minst
35 tjänsteår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom
pension från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller
domänstyrelsen, om det tillkommer sistnämnda myndighet
att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, därest och så länge den pension sb er ättigade
pröfvas kunna i befattningen på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att
i densamma kvarstå;

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten,
skall vara skyldig underkasta sig dels upphörande af
eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja
tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang
därmed, dels ock de förändrade bestämmelser i fråga
om pension, som kunna varda stadgade;

att, intill dess ny allmän författning angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft,
ä aflöning sför måner na enligt den nya staten skola afgå
och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:

för direktör, som ej åtnjuter ålder stillägg . . .180 kr.
» » som åtnjuter ålderstillägg .... 200 »

» lektor, som ej åtnjuter ålderstillägg .... 100 »

» » som åtnjuter första ålder stillägg et . . 115 »

» » » » andra » . . 130 »

» » » » tredje » . .145 »

» lektor, som åtnjuter fjärde ålder stillägg et . . 160 »

» plantering sv aktare, som ej åtnjuter ålderstillägg 15 »

» » som åtnjuter ålderstillägg 20 »;

269

att enhvar, som med eller efter visst angifvet års
ingång tillträder befattning vid skogsinstitutet, skall vara
pliktig att underkasta, sig de villkor och bestämmelser,
som varda föreskrifna för åtnjutande af de nya aflöning
sförmånerna; samt

att till de förutvarande innehafvare af dylika befattningar,
hvilka före viss angifven tidpunkt förklara,
att de icke vilja underkasta sig den nya aflöning sstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, aflöning sför måner skola
utgå enligt de för dem dittills gällande grunder.

Kommittén tillåter sig här ånyo erinra om den ändring, kommittén
i delen I, sid. 110, föreslagit i afseende å kungl. kungörelsen den 8 december
1897 angående sättet för sökande af tillstånd till förening af statstjänst
med annan tjänstebefattning, för hvilken lön eller arfvode ei’hålles.

A sid. 284 hai kommittén hemställt om utfärdande af allmän före- Aflöningsskrift
för skogsstaten därom, att den, som på förordnande förvaltar vakant^vaTans/ih--1
tjänst, skall under tiden åtnjuta de med tjänsten förenade aflöningsförmåner. or^n°nde.

1 händelse af bifall därtill torde, i sammanhang därmed eller särskild!
för sig, böra meddelas enahanda föreskrift för de allmänna skogsbi,
roverken.

270

Historik.

Skogsskolorna.

Uti det »betänkande och förslag angående åtgärder för befrämjande
af en förbättrad skogshushållning», som den 28 juni 1856 afgafs af den
därtill af Kung! Maj:t den 20 juni 1855 förordnade kommittén, hemställdes,
att nödigt antal skogsskolor måtte inrättas för bildande af
kronojägare och skogsbetjaning hos enskilda skogsägare; och antog kommittén,
att åtminstone till en början ett antal af sex dylika skolor borde
vara tillräckligt, om de förlädes på lämpliga afstånd från hvarandra i landsorterna.
För hvarje skola ansågs kräfvas en med goda kunskaper försedd
lärare samt till dennes biträde under elevernas praktiska arbeten i skogen
en rättare; och beräknades anslagsbehofvet för hvarje skola till 2,250
riksdaler riksmynt.

Med skrifvelse den 30 maj 1857 (n:r 107) öfverlämnade Kungl.
Maj:t kommitténs förslag till Rikets Ständers pröfning, under tillkännagifvande,
att Kungl. Maj:t för sin del funnit vissa angifna bestämmelser
böra läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet, samt att, därest
dessa bestämmelser antogos, det blefve oundgängligt, att, utom det högre
undervisningsverk, som redan fanns, nämligen skogsinstitutet å Kungl.
Djurgården, äfven lägre skolor till erforderligt antal inrättades i landsorterna
för meddelande af kunskap om skogarnas ändamålsenliga vård
och skötsel samt bildande af skicklig skogsbetjaning. Vid kommitténs
förslag i afseende å dessa skolors antal och personal samt anslag för desamma
hade Kungl. Maj:t ej funnit anledning till erinran.

I skrifvelse den 16 februari 1858 (n:r 219) meddelade Rikets Ständer,
att de, förutom i vissa angifna hänseenden, icke funnit något att
erinra vid de af Kungl. Maj:t ifrågasatta allmänna bestämmelser eller
grunder för en ny skogslagstiftning; och ställdes för närmaste statsregleringsperiod
eller åren 1858—1860 ett årligt reservationsanslag till Kungl.

271

Maj:ts förfogande att, utom det bidrag, som från skogsplanteringskassan
kunde påräknas, användas till erforderliga utgifter för, bland annat, lägre
skogsskolor.

Vid föredragning den 14 oktober 1859 hos Kung!. Maj:t af de till
sjunde hufvudtiteln hörande utgiftsfrågor anförde chefen för finansdepartementet,
att berörda anslag visserligen satt Kungl. Maj:t i tillfälle att
vidtaga förberedande åtgärder för eu förbättrad och utvidgad undervisning
i de för skogarnas råtta vård erforderliga kunskapsgrenar, men
att anslag jämväl för framtiden var oumbärligt; och hemställde lian
om enahanda anslags uppförande på stat äfven för åren 1861—1863.
Den därom af Kungl. Maj:t hos Rikets Ständer vid 1859—1860 årens
riksmöte gjorda framställning blef af Ständerna bifallen, på sätt deras
skrifvelse den 26 oktober 1860 (n:r 196) utvisar.

I de stadgar, som Kungl. Maj:t den 25 maj 1860 utfärdade för
skogsbi!oveiken i riket, föreskrefs, att vid statens skogsskolor undervisning
skulle utan afgift meddelas »i en lägre lärokurs för danande af skickliga
skogvaktare och plantör». För dessa skogsskolor skulle upplåtas tjänlig
lokal å de ställen och af den beskaffenhet, som särskilt bestämdes, och
med det utrymme, att bostad där kunde beredas såväl för lärare som för
lärlingar. För ett visst antal lärlingar, som saknade egna medel att underhålla
sig vid skolan, skulle anslås lämpligt understöd, efter hvad därom
särskilt föreskrefves. Skogsskola skulle, under närmaste jägeri-distriktsförvaltares
uppsikt, förestås af en utaf Kungl. Maj:t, efter dess befallningshafvandes
förslag och skogsstyrelsens hörande, förordnad lärare, som
hade till sitt biträde en af skogsstyrelsen tillförordnad skogsrättare. Lärokursen
vid skogsskola skulle börja hvarje ar den 1 oktober och fortsättas
till medlet af nästföljande juni månad, under hvilken tid alla dithörande
läroämnen och praktiska öfningar borde med lärlingarna genomgås, hvarefter
offentlig examen i distriktsförvaltarens närvaro skulle anställas till
utrönande af lärlingarnas förvärfvade kunskap och färdighet.

Sedan ofvannämnda reservationsanslag beviljats äfven för åren 1864
— 1867, men därefter, på grund af beslut vid 1865—1866 årens riksdag
om de s. k. stubböresmedlens ingående till skogsplanteringskassan, ansetts
icke vidare behöfligt, fastställdes, på förslag af Kungl. Maj:t, vid 1869 års

LOneregleringshommitténs bet. VI. pc

272

riksdag (skrifvelse n:r 78) staten för skogsskolorna sålunda, i riksdaler
riksmynt:

6 föreståndare och lärare ä 1,000 .......................... 6,000

6 skogsrättare ä 800 ............................... 4,800 10,800

60 stipendier för lärlingar k 150 .......................... 9,000

Expenser och underhåll för 6 skolor ä 300 ...................... 1,800 10,800;

och slutade således denna stat å 21,600 riksdaler (alltså för hvarje skola
3,600 riksdaler).

Vid 1874 års riksdag (skrifvelse n:r 65) vidtogs därefter i nämnda
stat den förändring, att till expenser och underhåll vid hvarje skola anvisades,
i stället för 300, 500 kronor, i följd hvaraf staten för skogsskolorna
kom att sluta å 22,800 kronor (alltså 3,800 kronor för hvar skola).

Vid 1885 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till ny stat fölen
af statens skogsskolor, nämligen den vid Omberg.

Domänstyrelsen, som från och med år 1883 öfvertagit den förutvarande
skogsstyrelsens befattning med skogsläroverken, hade hos Kungl. Maj:t
framhållit angelägenheten däraf, att en af nämnda skolor finge till uteslutande
uppgift att förbereda till inträde vid skogsinstitutet; och hade styrelsen
ansett Ombergs skogsskola för detta ändamål äga ett afgjordt företräde framför
de öfriga, i betraktande af dess läge på en redan länge rationellt skött
kronopark af stor utsträckning samt dess närbelägenhet till häradsallmänningar
och andra allmänna skogar af omväxlande beskaffenhet, fördelar,
genom hvilka elevernas praktiska utbildning skulle blifva mera mångsidig.

Enligt dåvarande utgiftsstat tillkom föreståndaren, som tillika var
jägmästare i reviret och försedd med boställe i skolans närhet, en lön af
1,000 kronor, men då, efter genomförandet af skolans ändrade uppgift,
lärokursen var afsedd att fortgå från och med den 1 juli ena året till och
med den 15 juni det nästföljande eller tre månader längre än dittills
samt föreståndarens arbete därför måste ökas därhän, att hans tjänstgöring
såsom revirförvaltare och skolföreståndare komme att utesluta möjligheten
för honom att genom enskilda skogsförrättningar skaffa sig biförtjänst,
ansåg styrelsen hans aflöning böra höjas till 1,500 kronor, däraf 500
kronor skulle betraktas såsom tjänstgöringspenningar.

Och då föreståndaren, såsom revirförvaltare, ej kunde odeladt ägna
sin tid åt skolan och därför behöfde ett lärarbiträde, som ej borde vara
eleverna underlägset i allmänbildning, ansågs den dåvarande skogsrättaren,
som endast innehade förordnande tills vidare, höra utbytas mot en underlärare,
utexaminerad från skogsinstitutet. För erhållande till denna befattning
af en person med praktisk duglighet, erfarenhet och undervisningsförmåga
borde enligt styrelsens mening aflöningen bestämmas till
1,500. kronor, däraf 500 kronor tjänstgöringspenningar, samt underläraren
medgifvas rätt att vid befordran till jägmästartjänst få i fråga om ålderstillägg
räkna sig till godo den tid, han tjänstgjort såsom underlärare.
Han borde ock erhålla bostad vid skolan.

Domänstyrelsen ansåg äfven ett årligt anslag af 2,500 kronor erforderligt
att mot redovisning användas till expenser, underhåll, aflöning för
en dräng, inventarier samt kostnad för resor, som lärare och elever
företoge i och för öfningar till andra närbelägna skogar. Dittillsvarande
anslaget till stipendier skulle däremot blifva obehöfligt. Elevernas kosthåll
borde betalas af dem själfva.

Styrelsens förslag till stat för Ombergs skogsskola hade följande
utseende:

	Lön.	Tjänst-
	görings- penningar.	Summa.
	K	r o n o	r.
1 föreståndare ....	1,000	500	1,500
1 underlärare, jämte bostad och vedbrand* .	1,000	500	1,500
Resekostnad för underläraren och elever, expenser och underhåll .	—	—	2,500
Summa	—		5,500

, f me<^ ra^ att’ e^er befordran till jägmästartjänst, i fråga

den tid, han såsom underlärare tjänstgjort.

om ålderstillägg räkna sig till godo

Detta förslag innebar en höjning af 1,700 kronor i förhållande till
hvad som enligt dittillsvarande stat belöpt å Ombergs skogsskola.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1885
förklarade chefen för finansdepartementet, att det af domänstyrelsen fram -

274

ställda förslaget syntes honom kunna främja en mera praktisk utbildning
af skogsinstitutets elever, och att han ej hade något att erinra mot detsamma.

Den föreslagna staten, framlagd af Kungl. Maj:t, blef ock af Riksdagen
godkänd, enligt skrifvelse den 18 maj 1885 (n:r 59).

Uti ofvannämnda stadgar för skogslärovei’ken af den 25 maj 1860
var i afseende å enskild skogsundervisning bestämdt, att till skogsskolors
inrättande uti rikets särskilda provinser, för bildande af kunniga
biträden vid de enskilda skogarnas förbättrade skötsel, Kungl. Maj:t och
Kronan skulle bidraga med ett visst årligt tillskott, i den mån tillgång
därtill fanns och Kungl. Maj:t pröfvade sådant lämpligen böra ske, med
villkor att de kommuner, som anmälde sig till erhållande af dylikt understöd,
uppfyllde vissa angifna förbindelser.

Enligt hvad som inhämtas af handlingar, hörande till Kungl. Maj:ts
proposition n:r 1 vid 1876 års riksdag, hade redan år 1856 eu enskild
skogskola blifvit inrättad vid Skogshåll i Södermanlands län, hvilken skola
uppehölls dels medelst anslag af länets hushållningssällskap, dels med ett
till en början från skogsplanteringskassan utgående, efterhand till 2,500
kronor förhöj dt och sedermera å reservationsanslaget till skogsväsendet
anvisadt bidrag.

Vid 1874 års riksmöte blef vidare, i anledning af enskild motionärs
framställning, af Riksdagen beslutadt (skrifvelse n:r 65), att till inrättande
af två nya skogsskolor i län, där sådan skola ej fanns, ett extra
anslag af 7,600 kronor skulle för år 1875 anvisas och ställas till Kungl.
Maj:ts disposition, att utgå med 3,800 kronor för hvarje skola, under
villkor att hvad därutöfver kunde fordras för en sådan skolas inrättande
bekostades af ett eller flera landsting; och beviljades därefter enahanda
anslag äfven för år 1876.

Då chefen för finansdepartementet den 10 januari 1876 underställde
Kungl. Maj:ts pröfning frågan om anslag för år 1877 till skogsväsendet,
ansåg han, af anförda skäl, att det ofvanberörda anslagsbeloppet å 7,600
kronor till två skogsskolor borde hos Riksdagen äskas äfven för år 1877;
hvarvid han omförmälde, att, med bidrag jämväl från Värmlands och

275

Örebro lans landsting, en enskild skogsskola'' den 1 november 1876
skulle öppnas å egendomen Prästerud invid Kristinehamn. Och enär
Skogshålls skogsskola var af samma art som de skolor, för hvilkas inrättande
Riksdagen beviljat medel, och denna skolas långvariga verksamhet
städse varit synnerligen väl vitsordad, samt behofvet af understöd för en
skogsskola inom Södermanlands län ej kunde antagas vara mindre än för
en skola inom vissa andra län, och det ansågs leda till ordning och reda, att
samtliga bidragen till enskilda skogsskolor sammanfördes till ett anslag,
hemställde departementschefen, med föranledande af en gjord framställning,
att jämväl för Skogshålls skogsskola måtte äskas ett anslag af 3,800
kronor att ställas till Kungl. Maj:ts disposition och till skolan utgå under
villkor, att Södermanlands läns hushållningssällskap bekostade hvad därutöfver
erfordrades för skolans vidmakthållande; samt att sålunda å extra
stat för år 1877 måtte begäras ett anslag till enskilda skogsskolor af
11,400 kronor. Efter framställning af Kungl. Maj:t anvisade Riksdagen
enligt skrifvelse den 12 maj 1876 (n:r 41) till underhåll af tre enskilda
skogsskolor för år 1877 ett extra anslag af 11,400 kronor, att utgå under
dittills stadgade villkor. Enahanda belopp beviljades sedermera för hvart
och ett af åren 1878—1882, dock att detsamma från och med år 1879
utgick från anslaget till skogsväsendet såsom ett särskilt reservationsanslag.

I memorial till Kungl. Maj:t den 29 september 1881 anförde den
dåvarande skogsstyrelsen, att, enär af det belopp, 11,400 kronor, som under
reservationsanslaget till skogsväsendet beräknats för bidrag åt tre enskilda
skogsskolor, under en följd af år utgått endast 7,600 kronor till understöd
åt två dylika skolor, en i Södermanland och en i Värmland, men någon
framställning om bidrag till en tredje skola icke ingått, och den skriftväxling
i ämnet, som förts med åtskilliga länsstyrelser, icke gaf anledning
antaga, att återstående beloppet af ifrågavarande anslagspost, 3,800
kronor, komme att för ändamålet tagas i anspråk, styrelsen ansåg densamma
böra minskas med nämnda belopp och i 1883 års stat utföras med
endast 7,600 kronor. Med bifall därtill äskade Kungl. Maj:t vid 1882 års
riksdag för ifrågavarande ändamål under reservationsanslaget till skogsväsendet
allenast 7,600 kronor; och blef detta belopp af Riksdagen beviljadt
samt upptogs sedermera äfven för år 1884.

276

Enligt hvad chefen för finansdepartementet vid anmälan inför Kungl.
Maj:t den 9 januari 1884 af frågan om anslagsbehofven för skogsväsendet
år 1885 meddelade, hade domänstyrelsen uti memorial i ämnet erinrat,
att anslaget till enskilda skogsskolor, 7,600 kronor, dittills varit
deladt emellan de enskilda skogsskolorna vid Skogshåll och Prästerud med
3,800 kronor till hvardera, men att Kungl. Maj:t därjämte den 18 december
1874 och sedermera uti årligen fastställda generalförslag för disposition af
den del af reservationsanslaget till skogsväsendet, som afsåg kronoskogarnas
förvaltning och befrämjandet af skogsväsendet i allmänhet, anvisat 1,000
kronor för en lärare i skogshushållning vid Gottlands läns landtbruksskola;
och då dessa anslag till enskild skogsundervisning erfordrades jämväl för år
1885, samt det sistnämnda beloppet rätteligen syntes böra sammanföras med
anslaget till enskilda skogsskolor under gemensam titel: »till enskilda skogsund
er visningen», hade styrelsen hemställt, att under sistnämnda titel måtte
för år 1885 äskas 8,600 kronor. På departementschefens tillstyrkan skedde
ock framställning i sådant hänseende af Kungl. Maj:t vid 1884 års riksdag;
och bifölls densamma, hvarefter enahanda anslag beviljades för hvart och
ett af åren 1886—1896.

I fråga om statens skogsskolor erinrade chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet den 13 januari 1894, att, när dessa skolor
vid början af 1860-talet inrättades, man var i fråga om valet af plats för
desamma hänvisad till de få större kronoparker, som då funnos. Som
föreståndare för skolorna anställdes jägmästarna i de revir, inom hvilka
skolorna blifvit förlagda. Denna åtgärd medförde besparing och mot densamma
mötte så mycket mindre betänklighet, som, åtminstone i vissa fall, hänsyn
därtill tagits vid revirens reglering och jägmästarens befattning med de
allmänna skogar, som icke direkt förvaltades för kronans räkning, allenast
bestod i en tillsyn och kontroll, som icke i väsentligare mån tog hans tid i
anspråk. Sedan dess hade emellertid förhållandena förändrats på ett sätt,
som medfört, att betingelserna för lämpligheten af en förening mellan jägmästar-
och skogsskoleföreståndarbefattningarna ej längre voro desamma som
tillförne. Genom undantagande af skogsmark vid kronoegendomars utarrendering
eller försäljning äfvensom genom betydande markinköp hade

277

krön oparkernas antal under de senare åren högst väsentligt ökats. I följd
ej mindre däraf än äfven af den utvidgade befattning med skogen å statsverkets
utarrenderade egendomar samt å ecklesiastika och civila boställen,
som vid senaste lönereglering ålagts jägmästarna, hade den egentliga skogsförvaltningen
så tagit dessas tid och arbetskraft i anspråk, att stor svårighet
måste möta att med denna förvaltning äfven förena undervisningen
vid en skogsskola. Därtill kom, att bland de talrika nya kronoparkerna
kunde finnas sådana, hvilka bättre än de, å hvilka skogsskolorna dittills
varit förlagda, skulle lämpa sig till förläggningsort för dessa skolor,
ehuruväl förhållandena inom det revir, dit en sådan skola skulle flyttas,
till äfventyra icke medgåfve förening af revirförvaltar- och skolföreståndarbefattningarna.

Enligt departementschefens uppfattning lag det äfven i sakens egen
natur, att de för en skolföreståndare erforderliga egenskaperna icke alltid
stodo att finna hos revirförvaltaren, ehuru denne kunde vara fullt dugande
såsom sådan, äfvensom att det med allt skäl kunde dragas i tvifvel, huruvida
en med mångfaldiga förvaltningsbestyr sysslande sådan tjänsteman,
äfven om lian i yngre år varit lämplig såsom undervisare, vid mera framskriden
ålder kunde bibehålla tillräcklig spänstighet och nödigt intresse för
en undervisning i skogshushållningens elementer.

Departementschefen ansåg det ej heller böra lämnas oanmärkt, att,
medan skogsskolornas uppgift i början af deras tillvaro hufvudsakligen var
att utbilda kronojägare och kronoskogvaktare och det sålunda ur denna synpunkt
kunde anses synnerligen lämpligt, att skolans lärare tillika var revirförvaltare,
detta förhållande dåmera ändrats, så att flertalet af de från skogsskolorna
utexaminerade lärjungar måste söka anställning i enskild tjänst.
Undervisningen i skogsskolorna måste därför i väsentlig mån lämpas efter
den framtida verksamhet, som komme att tillfalla flertalet af deras lärjungar,
och undervisningen komme sålunda till sitt icke minst viktiga
föremål att få skötseln af enskildas skogar. Då skolorna därigenom tillgodosågo
ett för skogsvården inom landet synnerligen viktigt behof, blef
deras uppgift icke mindre betydelsefull, men vid nu antydda förhållande
låg uppenbarligen ej vidare samma vikt som tillförne därpå, att skolans
föreståndare tillika var en statens förvaltande skogstjänsteman.

278

Enligt hvad departementschefen ock erinrade, voro — oberäknadt
Ombergs skogsskola, som hade att förbereda till inträde vid skogsinstitutet
— statens skogsskolor till antalet fem, nämligen Sillre i Medelpads
revir, Manna i Örbyhus revir, Hunneberg i Hunnebergs revir, Böda
i Ölands revir och Kolleberga i Angelholms revir. Hvarje skola lämnade
plats åt 10 ordinarie lärjungar, af hvilka hvar och en åtnjöt understödsmedel
till belopp af 150 kronor äfvensom fritt husrum. I mån af utrymme
mottogos äfven extra lärjungar, af hvilka i medeltal funnos två vid hvarje
skola. Undervisningen bestreds af en lärare, som tillika var skolans föreståndare
och till hvars biträde var anställd en skogsrättare. Staten för
hvar och en af de ifrågavarande fem skogsskolorna, fastställd genom kungl.
bref den 5 juni 1874, slutade på 3,800 kronor.

Dessutom utgick från anslaget till enskilda skogsundervisningen årligt
understöd med 3,800 kronor till hvardera af skogsskolorna vid Skogshåll
och Prästerud äfvensom med 1,000 kronor till Gottlands folkhögskolas
landtbrukskurs. Enligt hvad domänstyrelsen meddelat, syntes emellertid,
trots statsanslaget, upphörandet åtminstone af den enskilda skogsskolan vid
Prästerud endast vara en tidsfråga. Dels hade nämligen den dåvarande
skolföreståndaren, å hvars egendom skolan var förlagd, redan uppnått eu
hög ålder, dels, och hufvudsakligast, hade de anslag, som landstingen i
Värmlands och Örebro län vid statsbidragets beviljande åtagit sig lämna
till enahanda belopp, hvartill detta bidrag uppginge, alltmera inskränkts,
så att landstingen dåmera ej bidrogo till skolans uppehållande med mer
än något öfver en fjärdedel af de anslag, de tillförne lämnat. Domänstyrelsen
hade fördenskull framhållit, att utan hänsyn till de enskilda
skogsskolorna giltig anledning fanns att söka åstadkomma eu jämnare fördelning
af statens skogsskolor inom landet, utan att därför öka deras
antal, samt att därefter indragning af ett af de då utgående statsanslagen
till enskilda skogsskolor utan olägenhet kunde i sinom tid äga rum.

Vid två af statens skogsskolor, Sillre och Kolleberga, hade det redan
visat sig nödigt att provisoriskt skilja skolföreståndarbefattningarna
från jägmästarbefuttningarna. Sillre skogsskola, som föreståtts af jägmästaren
i Norra Medelpads revir, kunde, sedan detta och Södra Medelpads
revir sammanslagits, ej skötas af jägmästaren i det nya reviret.

279

Därför hade genom kungl. bref den 7 februari 1890 förordnats, att föreståndarbefattningen
vid Sillre skogsskola skulle i afvaktan på skolans
flyttning, hvarom fråga blifvit väckt, tills vidare uppehållas genom förordnande,
och, sedan ytterligare utredning ägt rum, hade Kungl. Maj:t
beslutat till Riksdagen aflåta framställning, åsyftande skolans flyttning
till Bispgården i Jämtlands lån.

Efter det föreståndarbefattningen vid Ivolleberga skogsskola och jägmästartjänsten
i Angelholms revir blifvit lediga, föreskrefs genom kungl.
bref den 31 december 1890, att föreståndarbefattningen tills vidare skulle
uppehållas på förordnande, på det erfarenhet måtte vinnas, huruvida efter
den ökning i jägmästarnas göromål, som blifvit en följd af den nya regleringen
af skogsstaten, föreståndarbefattningen vid nämnda skogsskola kunde
utan revirgöromålens eftersättande bestridas af jägmästaren i Ångelholms
revir; och blef, efter det till en början nämnda jägmästare innehaft
förordnandet, detsamma den 22 januari 1892 uppdraget åt annan
person.

I bägge de nämnda fallen hade fyllnadsarfvode åt t. f. skolföreståndaren
anvisats från reservationsanslaget till skogsväsendet.

Ett tredje fall af detta slag förelåg då, enär domänstyrelsen på skäl,
som enligt departementschefens förmenande måste anses talande, förordat
förflyttning af den dittills å Böda kronopark i Ölands revir förlagda skogsskolan
till Grönbo kronopark i Örebro revir, efter hvilken flyttning föreståndarskapet
för skolan icke kunde uppdragas åt vederbörande revirförvaltare.
Hvad öfriga två skogsskolor, Manna och Hunnebergs, beträffade,
förekom visserligen ej för det dåvarande anledning till vidtagande af
dylik åtgärd, men möjligheten finge icke anses utesluten, att ej till följd
af förändringar i landets kommunikationsförhållanden, tillkomsten af nya
kronoparker eller ökade göromål för revirförvaltarna äfven vid sistnämnda
skolor behofvet af särskilda skolföreståndare kunde komma att
uppstå.

Departementschefen höll före, att skogsskoleföreståndarbefattningarnas
förening med vederbörande jägmästartjänster icke lämpligen kunde eller borde
såsom ovillkorlig regel vidare bibehållas. För åtskiljandet af dessa båda slag
af befattningar mötte ej heller annat hinder, än att, då beloppet af den i

Löneregleringslcommitténs bet. VI. 36

280

gällande stat för skogsskoleföreståndarna fastställda lön, 1,000 kronor,
blifvit bestämdt under den förutsättning, att befattningen komme att inneliafvas
af revirförvaltaren, sagda belopp uppenbarligen var otillräckligt
såsom lön åt en endast såsom skolföreståndare anställd tjänsteman. Beloppet
af den lön, som åt en dylik tjänsteman borde anvisas, kunde, därest
han af densamma skulle vinna en nödtorftig utkomst, icke sättas lägre
än det arfvode, som anvisats t. f. skolföreståndarna för Sillre och Ivolleberga
skogsskolor och som af domänstyrelsen föreslagits för föreståndaren
för Böda skogsskola efter densammas förflyttning till Grönbo, eller 2,000
kronor om året.

Enär emellertid vid Manna och Hunnebergs skogsskolor anledning
icke då förefanns till åtskiljande af skolföreståndar- och revirförvaltarbefattningarna
och den anordning, genom hvilken föreståndarbefattningen
vid Kolleberga skogsskola tills vidare blifvit åtskild från vederbörande
revirförvaltarbefattning, kunde betraktas såsom mer eller mindre
tillfällig, ansåg departementschefen, att skäl åtminstone för det dåvarande
icke förelågo att vidtaga definitiv ändring i staten för skogsskolorna,
utan att för det åsyftade ändamålet fastmera var tillräckligt, att
utväg bereddes att genom anvisande af erforderligt fyllnadsarfvode, utöfver
den för skolföreståndarbefattningen anslagna lön, anställa såsom skolföreståndare
annan person än revirförvaltaren, hvilket fyllnadsarfvode syntes
lämpligen böra utgå af reservationsanslaget till skogsväsendet.

Då annan person än vederbörande revirförvaltare förordnades till
föreståndare för en å kronopark belägen skogsskola, måste det emellertid,
enligt departementschefens åsikt, ur flera synpunkter anses lämpligt, att den
närmaste förvaltningen af sagda kronopark uppdrogs åt nämnda föreståndare.
Kronoparken var det viktigaste demonstrationsmaterialet vid undervisningen
i skogsskolan, och denna undervisning blef mera lefvande, i samma
mån som den kunde meddelas i sammanhang med utförandet af
den praktiska skogsförvaltningen. Departementschefen ansåg det därför
böra lämnas domänstyrelsen öppet att, där så i öfrigt funnes lämpligt,
åt skogsskoleföreståndare uppdraga att under revirförvaltarens ledning omhänderhafva
förvaltningen af den kronopark, hvarå eller invid hvilken
skolan var belägen.

281

I olikhet, med de beträffande föreståndarbefattningarna vid Silke och
Ivolleberga skogsskolor vidtagna åtgärderna, hvilka allenast inneburit ett
i såväl skogsvårdens som skolundervisningens intresse vidtaget, af tillfälliga
orsaker påkalladt åtskiljande af jägmästar- och skolföreståndarbefattningar,
afsågs med den då ifrågasatta anordningen att möjliggöra
ett mera definitivt åtskiljande af dylika befattningar, där sådant befunnes
lämpligt. Riksdagens medgifvande till den för ändamålet erforderliga
dispositionen af medel från reservationsanslaget till skogsväsendet ansågs
därför böra inhämtas.

Kungl. Maj:t begärde ock vid 1894 års riksdag medgifvande, att, där
såsom föreståndare för statens skogsskola funnes böra anställas annan person
än jägmästaren i det revir, inom hvilket skolan var belägen, Kungl. Maj:t
måtte äga att till sådan skolföreståndare, hvilken skulle vara pliktig att,
där sådant honom af domänstyrelsen uppdroges, under vederbörande revirförvaltares
ledning öfvertaga förvaltningen af skolan omgifvande eller
angränsande kronopark, anvisa, utöfver den för befattningen anslagna lön,
ett fyllnadsarfvode af 1,000 kronor, för år räknadt., att utgå af reservationsanslaget
till kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet.

I skrifvelse den 9 maj 1894 (n:r 33) meddelade Riksdagen, att, hvad
angick förslaget att vid statens skogsskolor förordna annan föreståndare
än vederbörande revirförvaltare, Riksdagen visserligen ansåg önskvärdt,
om fortfarande såsom dittills de ifrågavarande båda tjänsterna kunde förenas,
men dock med hänsyn till de särskilda förhållanden, som förefunnos
i afseende å skogsskolorna vid Grönbo och Kolleberga, icke ville motsätta
sig förslaget i hvad det afsåg dessa skolor. Jämväl till föreståndaren
för skolan vid Bispgården hade Riksdagen, som bifallit Kungl. Maj:ts
framställning om förflyttning af Sillre skogsskola till Bispgården, velat
utsträcka medgifvandet i fråga. I sammanhang därmed ville Riksdagen,
med stöd af hvad domänstyrelsen yttrat med afseende å de med statsmedel
understödda enskilda skogsskolorna, och då den af departementschefen
lämnade utredning syntes gifva vid handen, att redan genom statens
skogsskolor tillfälle till undervisning var beredt åt så stort antal elever,
som behofvet i detta hänseende kräfde, uttala önskvärdheten däraf, att

282

de understöd, som från reservationsanslaget till enskilda skogsundervisningen
utgingo till de privata skogsskolorna, måtte snarast möjligt
indragas.

Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att i sammanhang med afgifvande
af förslag angående anslagsbehofvet för skogsväsendet för år 1896
inkomma med utredning, huruvida nyssnämnda understöd till de enskilda
skogsskolorna skulle kunna utan olägenhet indragas. Den sålunda infordrade
utredningen lämnades i underdånig skrifvelse den 29 september
1894. Däri anförde domänstyrelsen, att skäl ej förefanns för bibehållande
af statsbidrag till Prästeruds skogsskola; men då antagligt var, att skolan
icke komme att utan statsbidrag vidare uppehållas, och någon tid syntes
erforderlig för nödig afveckling, tillstyrkte styrelsen, att statsbidraget ej
skulle indragas förr ån med den 1 november 1896. Indragning af statsbidraget
till skogsskolan vid Skogshåll ansåg sig styrelsen däremot icke
kunna förorda, innan erfarenhet vunnits om den verkan, upphörandet af
skolan vid Prästerud och inrättandet af skolan vid Grönbo kunde utöfva.
Intet skäl syntes domänstyrelsen föreligga för ändring i det bidrag, som
utgick till Gottlands läns folkhögskola.

Sedan jämlikt kungl. bref den 10 april 1895 statens skogsskola vid
Böda blifvit vid ingången af juli månad samma år flyttad till den af staten
till kronopark nyinköpta, i Norbergs socken af Västmanlands län belägna
egendomen Bjurfors, hvilken efter anställda undersökningar befunnits
lämpligare såsom förläggningsort för skogsskola än den tillförne för ändamålet
ifrågasatta egendomen Grönbo, föreslog domänstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 17 september 1895, att, då de i styrelsens underdåniga
skrifvelse den 29 september 1894 anförda skäl för indragning af statsbidraget
till Prästeruds skogsskola fortfarande kvarstodo, anslagen till den
enskilda skogsundervisningen måtte inskränkas till de för Skogshålls skogsskola
och för Gottlands läns folkhögskolas landtbrukskurs anvisade beloppen
af 3,800 kronor för den förra och 1,000 kronor för den senare, eller tillsammans
4,800 kronor. Då emellertid sistnämnda belopp syntes vara alltför
obetydligt för att behöfva i riksstaten uppföras under särskild anslagstitel,
ansåg styrelsen detsamma, såsom i verkligheten afsedt till skogs -

283

väsendets befrämjande, utan olägenhet kunna under särskild rubrik inrymmas
i den öfriga delen af reservationsanslaget.

Hvad domänstyrelsen sålunda hemställt biträddes af chefen för finansdepartementet
vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1896 af
styrelsens ofvanberörda skrifvelse!’ af den 29 september 1894 och den 17
september 1895.

I skrifvelse den 11 maj 1896 (n:r 46) anmälde Riksdagen emellertid,
att, då fullgiltigt skål icke syntes Riksdagen vara för handen att, på sätt
Kungl. Maj:t ifrågasatt, till följd af nedsättning i reservationsanslaget till
enskilda skogsundervisningen inflytta detta anslag i reservationsanslaget
till kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet,
Riksdagen ansett förstnämnda anslag fortfarande böra i staten
särskilt uppföras, samt, med anledning af Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, minskat anslaget med 3,800 kronor eller från 8,600 till
4,800 kronor.

Med anmälan att jägmästartjänsten i örbyhus revir och den därmed
förenade föreståndarbefattningen vid Manna skogsskola, förlagd å kronoparken
Tierp, genom innehafvarens frånfälle blifvit lediga, gjorde domänstyrelsen
i underdånig skrifvelse den 17 maj 1897 framställning i fråga
om skogsskolans förflyttning till annan ort, enär större delen af omförmäla
kronoparks område upptagits till skjutfält för artilleriet samt till
följd däraf öfningsfältet för skogsskolans lärlingar blifvit i högst väsentlig
män inskränkt.

Sedan Kungl. Maj:t föreskrift, att, i afvaktan på utredning om
skogsskolans förläggande till annan ort, med nämnda tjänsters ledigförklarande
skulle tills vidare anstå, inkom domänstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 14 mars 1899 med utredning i nämnda afseende.

Däri erinrades, att Manna skogsskola, förut benämnd Tierps skogsskola,
börjat sin verksamhet på hösten 1861; att, då undervisningen vid
en skogsskola kunde blifva lefvande och fruktbärande endast i den mån
densamma meddelades i sammanhang med utförandet af praktisk skogsförvaltning
med alla dess mångskiftande arbeten, men detta förutsatte,
att skolan var förlagd å en kronopark med omväxlande skogsbestånd och

284

jordmånsförhållanden samt af tillräcklig areal, Tierps kronopark icke längre
kunde anses motsvara sitt ändamål såsom förläggningsort för skogsskolan,
och att denna därför måste förläggas till annan lämpligare plats. Genom
inköp af Grönsinka kronopark hade en sådan äfven erhållits. Oberäkuadt
Ombergs skogsskola, som hade att förbereda till inträde vid skogsinstitutet,
men med inberäknande af den med statsanslag understödda skogsskolan
vid Skogshåll, uppgingo statens skogsskolor då till ett antal af
sex, af hvilka fem voro förlagda i södra och mellersta delarna af landet
men däremot endast en, Bispgårdens skogsskola, i Norrland. För
åstadkommande af en jämnare fördelning inom landet af dessa skolor var
det visserligen önskvärd!, att Marma skogsskola, då den förflyttades, kunde
förläggas till någon sådan ort, att nedra Norrlands behof af skogvaktare
därifrån kunde tillgodoses, men för detta ändamål lämplig allmän skogsaknades
inom nämnda landsdel. Ehuru belägen i Dalarne, kunde emellertid
Grönsinka kronopark anses motsvara fordringarna på en dylik förläggningsort
jämväl i fråga om belägenhet, i det att kronoparken öfver
Horndals järnvägsstation stod i bekväm förbindelse med Norrland.

Såsom styrelsen vidare anförde, var Grönsinka kronopark belägen
vid östra gränsen af Kopparbergs revir på betydligt afstånd från flertalet
inom reviret befintliga allmänna skogar. En till nämnda kronopark
förlagd skogsskola kunde därför icke skötas af jägmästaren i reviret,
utan måste handhafvas af en särskild föreståndare, hvilken därjämte borde
hafva till åliggande att ombesörja vården och förvaltningen af såväl kronoparken
som det närbelägna förra militiebostället Fors tillhörande skogsskiften.
Genom skolföreståndarbefattningens skiljande från jägmästarbefattningen
i örbyhus revir skulle en välbehöflig reglering af det alltför
vidsträckta Stockholms revir kunna genomföras på det sätt, att en del af
detta revir lades till Olands revir och en motsvarande del af detta till
örbyhus revir.

Kungl. Maj:t, som ansåg, att den å Tierps kronopark förlagda skogsskolan
borde flyttas till kronoparken Grönsinka i Kopparbergs revir, föreslog,
i särskild proposition vid 1900 års riksmöte, Riksdagen att medgifva,
bland annat, att Kungl. Maj:t måtte äga att till skolans föreståndare,
hvilken skulle vara skyldig att under vederbörande revirförvaltares

285

ledning handhafva förvaltningen af Grönsinka kronopark äfvensom, i den
mån sådant honom af domänstyrelsen uppdroges, af de i närheten af
denna kronopark belägna allmänna skogar, anvisa, utöfver den skogsskoleföreståndaren
vid Manna då anslagna lön af 1,000 kronor om året, ett
fyllnadsarfvode af 1,000 kronor för år räknadt, att utgå af reservationsanslaget
till kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet.

Riksdagen meddelade i skrifvelse den 9 maj 1900 (n:r 78), att,
enär det syntes vara ådagalagdt, att Tierps kronopark dåmera var till förläggningsort
för en skogsskola otjänlig, och den där befintliga skolan alltså
borde därifrån förflyttas samt dess förläggande till Grönsinka under dåvarande
förhållanden syntes lämpligt och kunde utan afsevärd kostnad
verkställas, Riksdagen, som ej heller i öfrigt haft något att erinra mot
hvad Kungl. Maj:t i omförmälda hänseende föreslagit, bifallit Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning.

A sid. 247—248 är omnämndt, att domänstyrelsen i underdånig skrifvelse
den 25 oktober 1899 gjorde framställning om provisoriskt anordnande
af eu förberedande praktisk kurs vid Klotens kronopark för att bereda inträde
vid skogsinstitutets högre kurs af ett från 10 till 20 ökadt antal elever.

I nämnda skrifvelse erinrades, att den förberedande kursen vid Omberg
var afsedd endast för 10 elever; att i dervarande lokaler ej utan
omfattande tillbyggnader kunde inrymmas ytterligare 10 elever, hvarförutom
lärarkrafterna genom elevantalets ökning kräfde förstärkning; att
uppförande af ytterligare byggnader vid Omberg, såsom medförande ej
obetydliga kostnader, ej borde företagas, innan det visat sig att behofvet
af elevantalets ökning blefve konstant eller åtminstone behöfligt för
en längre tidsperiod; att med byggnadsarbeten i hvarje fall var förenad
tidsutdräkt, hvilken i detta fall var oläglig, emedan bristen på disponibla
extra skogstjånsteinän ju förr desto hellre borde afhjälpas; att domänstyrelsen
därför tagit i öfvervägande, huruvida ej för provisoriskt anordnande
redan under år 1900 af en förberedande praktisk kurs för 10
elever å annan kronopark kunde finnas lämpliga såväl åbyggnader som
öfningsfält; att sådana befunnits vara att tillgå på Klotens kronopark,

286

hvarest bland andra byggnader fanns en för skogspersonalen och blifvande
jordarrenden obehöflig men för skollokal och logementer fullt
tillräcklig och lämplig byggnad, och där skogens såväl beskaffenhet
som läge ägnade sig synnerligen väl till öfningsfält för praktisk undervisning;
att den ordinarie jägmästare, som antagligen komme att anställas
för förvaltning af sistberörda kronopark, lämpligen kunde anställas
jämväl såsom föreståndare för kursen i fråga; att särskild underlärare
äfven måste anställas vid kursen; samt att domänstyrelsen beräknat
kostnaden för anordnandet af en dylik kurs med början från den 1 juli
1900 komma att utgöra för en gång till smärre reparationer samt inköp
af möbler och inventarier tillhopa 5,000 kronor samt för ett halfår 1900:
arfvode till föreståndaren efter 1,500 kronor för år såsom

vid Omberg.................. 750 kronor

» till underläraren efter 1,500 kronor för år såsom

vid Omberg.................. 750 »

för expenser in. in. lika med motsvarande anslag vid Om -

berg

1,250

tillhopa 2,750 kronor.

Enligt förut åberopadt kungl. bref den 15 december 1899 medgafs,
att för provisoriskt anordnande af en förberedande praktisk kurs vid
Klotens kronopark afsedd att utbilda elever för inträde vid skogsinstitutet
fick af 1900 års reservationsanslag för kronoskogarnas förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet användas ett belopp af högst
7,750 kronor.

Sedermera har i fastställda generalförslag rörande nämnda reservationsanslag
upptagits för den förberedande kursen vid Klotens kronopark
eller för Klotens skogsskola samma årsanslag som för skolan vid Omberg
eller 5,500 kronor.

1 en af chefen för jordbruksdepartementet den 11 januari 1901 för
Kungl. Maj:t anmäld skrifvelse af den 7 november 1900 med framställning
angående skogsläroverken påpekade domänstyrelsen, i sammanhang
med förslag beträffande skogsinstitutet, jämväl behofvet af en re -

287

glering af undervisningen vid de statens skogsskolor, som hade till uppgift
att utbilda kronojägare och skogvaktare, nämligen skolorna vid Kolleberga,
Hunneberg, Bj urfors, Grönsinka och Bispgården. Enligt gällande
stadgar af den 13 april 1886, sådana dessa lydde jämlikt kungl. kungörelsen
den 30 december 1893, började lärokursen vid nämnda skolor den 1
september hvarje år samt fortgick med högst två veckors uppehåll vid jultiden
till den 15 juni påföljande år, då kursen afslutades.

Domänstyrelsen framhöll, att, med de kraf, Indika dåmera ställdes
på kronojägare och skogvaktare, en utsträckning af nämnda undervisningstid
var väl behöflig. Särskildt erfordrades för den praktiska undervisningen
i skogen längre tid, än som då kunde ägnas däråt. Under då
rådande förhållanden hade lärlingarna under kursen icke kommit i tillfälle
hvarken att vinna kännedom om de af dem utförda skogsodlingarnas
utveckling under första året eller att undervisas i plantskolornas skötsel
under sommartiden. Det var därför af fördel, ej allenast att undervisningstiden
i möjligaste mån utsträcktes, utan äfven att den fortgick under
årets hela vegetationstid. Kursen borde därför enligt styrelsens mening
börja den 1 november hvarje år och fortgå till den 15 oktober påföljande
år. Därigenom vunnes jämväl den fördel, att kursens början och slut
någorlunda sammanföllo med laga flyttningstid för tjänstefolk.

Af de nämnda skogsskolorna förestods den vid Hunneberg af jägmästaren
i Hunnebergs revir, hvilken i egenskap af skolföreståndare uppbar
särskild lön af 1,000 kronor. Vid de öfriga af dessa skolor var föreståndarbefattningen
icke förenad med jägrnästartjänst i de revir, där skolorna
voro förlagda, utan förestodos desamma af särskildt anställda
skogstjänstemän, hvilka jämte den ordinarie skolföreståndarlönen, 1,000
kronor, från reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet uppburo hvar och en ytterligare 1,000
kronor såsom tilläggsarfvode, hvarjämte de åtnjöto förmånen af fri bostad.

Enligt hvad domänstyrelsen förmälde, skulle sistnämnda skolföreståndare
ingalunda kunna draga sig fram med den dåvarande aflöningen,
därest de ej under tiden mellan den 15 juni och den 1 september,
då deras arbete icke togs i anspråk för skolan, voro i tillfälle att genom
skogsförrättningar eller annat arbete skaffa sig för uppehället nödig fyll Löneregleringskommilténs

bet. VI. 37

288

nåd i den otillräckliga aflöningen. Ett nödvändigt villkor för genomförandet
af förslaget om en tidsenlig utsträckning af skolornas undervisningstid
var därför, att föreståndarnas aflöning blefve förbättrad. Styrelsen
fästade tillika uppmärksamheten därpå, att dessa tjänstemän
hade under sin förvaltning i närheten af skolorna belägna kronoparker
eller andra allmänna skogar, i de flesta fall af betydlig utsträckning, utan
att därför åtnjuta särskild ersättning. Med afseende å anförda förhållanden
ansåg styrelsen, att det då med 1,000 kronor utgående tilläggsarfvodet
till skogsskoleföreståndare, hvilken ej tillika innehade jägmästareänst, borde
höjas till 2,000 kronor, så att dessa skolföreståndare komme att åtnjuta
3,000 kronor.

Beträffande föreståndaren vid Hunnebergs skogsskola höll styrelsen
emellertid före, att, ehuru kursen jämväl där skulle utsträckas till den
föreslagna tiden, någon ökning af lönen för denna befattning icke borde
ifrågasättas vid det förhållandet, att föreståndaren uppbar jägmästaraflöning;
dock syntes det styrelsen blifva nödvändigt att, då skolföreståndarens
tid blefve mer upptagen, anställa en aflönad assistent såsom biträde vid
revirets skötsel.

Styrelsen erinrade vidare, att de vid skogsskolorna anställda skogsrättarna
hade en aflöning af allenast 800 kronor. Att denna aflöning
varit knapp för uppehället, helst där skogsrättaren, såsom i allmänhet var
fallet, hade familj att försörja, var enligt styrelsens åsikt uppenbart.
I ännu högre grad blefve detta fallet under förutsättning af lärokursens
utsträckning, då skogsrättaren nästan under hela året finge en daglig
tjänstgöring vid de praktiska öfningarna. Vid jämförelse med den aflöning,
som från 1901 bestods kronojägarna, och i betraktande däraf,
att skogsrättarna redan i vissa fall emot någon extra godtgörelse utöfvat
bevakartjänst å visst område af kronopark i skolans närhet och dädanefter
vid samtliga skolor borde utan särskild ersättning hafva till åliggande
sådan tjänstgöring, som ju stod väl tillsammans med skolans praktiska
öfningar, ansåg domänstyrelsen, att skogsrättarnas aflöning borde höjas
till 1,200 kronor, samt att för detta ändamål till enhvar af dem borde
från förenämnda reservationsanslag utgå ett tilläggsarfvode af 400
kronor.

289

Styrelsen hemställde dels att med ändring af §§ 18 och 23 i stadgarna
för de allmänna skogsläroverken, sådana dessa paragrafer lydde i
kungl. kungörelsen den 30 december 1893, lärokursen vid de skogsskolor,
om hvilka fråga var, skulle taga sin början den 1 november hvarje år
samt fortgå med högst två veckors uppehåll vid jultiden till den 15
oktober påföljande år, då kursen skulle afslutas, dels att det tilläggsarfvode
af 1,000 kronor, som från reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet utgick till dem af
dessa skolors föreståndare, hvilka icke tillika innehade jägmästarbefattning,
måtte höjas till 2,000 kronor, dels ock att till enhvar af skogsrättarna
vid samtliga ifrågavarande skogsskolor måtte från samma reservationsanslag
få utbetalas ett tilläggsarfvode af 400 kronor.

Chefen för jordbruksdepartementet uttalade, beträffande den föreslagna
utsträckningen af undervisningstiden, att det syntes honom som
fördelarna af en sådan utsträckning voro obestridliga. Såsom en förutsättning
därför kräfdes dock, enligt hans mening, att de redan i och
för sig knappa arfvodena för såväl de föreståndare vid ifrågavarande
skolor, hvilka ej med föreståndarbefattningen förenade jägmästartjänst,
som äfven de vid skolorna anställda skogsrättarna höjdes, ej mindre på
grund af den ökade tjänstgöringsskyldigheten än äfven med afseende å
upphörandet af möjligheten till enskildt förvärf för ifrågavarande tjänstemän.
De af domänstyrelsen i sådant afseende föreslagna tilläggsarfvoden,
hvilka syntes departementschefen böra utgå af reservationsanslaget till
kronoskogarnas förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet,
ansåg han skäliga och billiga, hvarför han till alla delar förordade hvad
styrelsen därutinnan föreslagit.

I sin ifrågavarande skrifvelse hade domänstyrelsen af samma skäl,
som anförts för en utsträckning af undervisningstiden vid statens omförmälda
skogsskolor, uttryckt den mening, att jämväl vid den med statsunderstöd
uppehållna enskilda skogsskolan vid Skogshåll en förlängning
i kursen var af behofvet påkallad. Vid denna skola, hvars lokal bestods
af länets hushållningssällskap, men som i öfrigt uppehölls medelst
det anslagsbelopp, 3,800 kronor, som till skolan utgick från skogsväsendets
reservationsanslag till enskilda skogsundervisningen, bedrefs under -

290

visningen i enlighet med stadgarna för de allmänna skogsläroverken. Det
kunde, yttrade styrelsen, under sådant förhållande, i synnerhet som skolans
lokal ej var fullt lämplig, ifrågasättas, huruvida icke skolan borde af staten
helt och hållet omhändertagas och flyttas till någon af de under senare
tid i mellersta delen af landet inköpta kronopark^’, där lämpliga åbyggnader
för ändamålet funnes att tillgå; och styrelsen förbehöll sig att framdeles
få inkomma med underdånigt förslag därutinnan. Vare sig skolan
bibehölls vid Skogshåll eller förflyttades till kronopark, ansåg styrelsen emellertid
det vara för skolans tidsenliga utveckling nödvändigt, att äfven vid
denna skola kursen utsträcktes och att för genomförandet däraf skolföreståndarens
och skogsrättarens aflöning, som utgjorde för den förra 1,500 kronor
och för den senare 500 kronor jämte någon extra inkomst från hushållningssällskapets
plantskola, höjdes med samma belopp som för föreståndare
och skogsrättare vid ofvan nämnda statsskolor, eller med resp. 1,000
kronor och 400 kronor. I enlighet därmed hemställde styrelsen, att det
till Skogshålls skogsskola då utgående understödsbeloppet från skogsväsendets
reservationsanslag till enskilda skogsundervisningen måtte ökas
med 1,400 kronor eller till 5,200 kronor.

Under hänvisning till hvad som anförts till stöd för utsträckning
af undervisningstiden vid statens skogsskolor och om höjning i arfvodena
åt föreståndarna för vissa af dessa skolor äfvensom åt de vid skolorna
anställda skogsrättarna, tillstyrkte chefen för jordbruksdepartementet bifall
till domänstyrelsens nyssberörda framställning.

I anledning af Kungl. Maj:ts förslag i fråga om beredande af tilläggsarfvoden
åt föreståndare för vissa af statens skogsskolor och åt skogsrättarna
vid dessa skolor yttrade Riksdagen i skrifvelse den 1 maj 1901
(n:r 49), att, då den hufvudsakliga anledningen till behofvet af nyssnämnda
tilläggsarfvoden var, att lärokursen vid skogsskolorna ansetts böra
förlängas med två månader, det af Kung]. Maj:t föreslagna tilläggsarfvodet
å 1,000 kronor för skogsskoleföreståndare, soin icke tillika innehade jäginästarbefattning,
syntes vara större än som af nämnda utsträckning
i tjänstetiden torde böra betingas och lämpligen kunna begränsas till
600 kronor, hvarigenom dessa tjänstemän för ifrågavarande befattning,
som i regel syntes vara att anse som en öfvergångstjänst, skulle komma

291

att åtnjuta jämte fri bostad 2,600 kronor i lön och arfvoden. Dessa löneförmåner
syntes Riksdagen vara för skogsskoleföreståndarna fullt tillräckliga,
helst i betraktande af att deras tjänstgöring vid skogsskolorna räknades
dem till godo för grundläggande af rätt till ålderstillägg efter deras
befordran till annan befattning inom jägeristaten.

Äfven det föreslagna tilläggsarfvodet å 400 kronor till skogsrättare
hade Riksdagen funnit öfver höfvan högt. Såsom af domänstyrelsen antydts,
kunde de jämföras med kronojägarna; och om än hos skogsrättarna
borde sökas egenskaper, som gjorde dem lämpliga att leda praktisk undervisning,
syntes å andra sidan deras tjänst mindre ansträngande och slitande
än kronojägarnas. Därest skogsrättarna, som hade en aflöning af 800 kronor
jämte fri bostad, erhölle ett tilläggsarfvode af 200 kronor samt sålunda
komrae att uppbära i kontant aflöning 1,000 kronor, blefve de i allt fall
i afsende å löneförmåner försatta i något fördelaktigare ställning än de
mest aflönade kronojägarna; och vid sådant förhållande ansåg Riksdagen
berörda tilläggsarfvode icke böra bestämmas till högre belopp än det
nämnda, eller 200 kronor.

Då Kungl. Maj:t ansett enahanda utsträckning i undervisningstiden,
som föreslagits i afseende å statens skogsskolor, böra äga rum jämväl vid
den med statsunderstöd uppehållna enskilda skogsskolan vid Skogshåll,
samt fördenskull hemställt, att äfven föreståndaren och skogsrättaren vid
denna skola skulle beredas tilläggsarfvoden till samma belopp som vid
statens skogsskolor, hade, i anslutning därtill och under åberopande af
hvad Riksdagen anfört i fråga om dessa tilläggsarfvoden, Riksdagen ansett,
att till skolföreståndaren och skogsrättaren vid Skogshåll borde utgå tilläggsarfvoden
med 600 kronor till den förre och 200 kronor till den
senare. På grund däraf komme reservationsanslaget till enskilda skogsundervisningen
att höjas med 800 kronor.

Den 13 mars 1903 anmälde chefen för jordbruksdepartementet inför
Kungl. Maj:t en skrifvelse från domänstyrelsen af den 10 februari samma
år, innefattande förslag om inrättande af en ny skogsskola i Norrland.

I denna skrifvelse anförde styrelsen, att den utveckling inom
näringslifvet, som under senaste tiden ägt rum, genom ökade tillfällen

292

för afsättning af skogsprodukter beredt möjligheter för en förbättrad
skogsvård i de norra orterna. Ett otvetydigt tecken därtill var den omständigheten,
att enskilda skogsägare allt mer anställde fackmässigt utbildade
personer. Men då äfven staten på senaste tiden väsentligt förstärkt
sin skogspersonal, måste såsom en naturlig följd däraf det förhållande efter
hand inträda, att antalet elever, som utbildades vid de allmänna skogsläroverken,
icke räckte till för det ökade personalbehofvet. Genom förstärkande
af skogsinstitutets lärarpersonal och inrättande af en förberedande
kurs vid Kloten hade redan blifvit sörjdt för utbildande af aspiranter
till jägmästar- och skogsförvaltarbefattningar. Men hvad kronojägare eller
skogvaktare beträffade, återstod ännu att tillse hvad som borde göras.

I detta afseende var det, enligt hvad domänstyrelsen vidare erinrade,
Norrland och särskildt dess öfra delar, som påkallade uppmärksamhet.
Att där anställda kronojägares uppgift till en början endast varit att
freda och bevaka kronans skogar, utsatta som dessa skogar då varit för
åverkningar och tillgrepp från alla håll, var lika naturligt som att, allt
efter som ordning vunnits och för skogarnas tillgodogörande och vård
gynnsammare förhållanden inträdt, på ifrågavarande kronojägare måste
ställas andra och mera fordrande uppgifter, nämligen att, jämte fredhållningen,
biträda revirförvaltarna vid utförande och ledande af afverkning,
hyggesrensning, skogsodling, dikning eller andra till skogshushållningen
hörande arbeten. Ehuru de äldre kronojägarna i de norra orterna i allmänhet
saknat utbildning vid skogsskola, hade de likväl under först nämnda
förhållanden kunnat väl fylla sin uppgift, men det syntes framgå, att så
icke dåmera i allmänhet kunde vara fallet. Det blef därför en angelägenhet
af vikt att tillse, det vid deras afgång funnos att tillgå personer, som
för de lediga befattningarna voro fullt kompetenta och vid ortsförhållandena
vana. Kändt var ock, att enskilda större skogsägare eller bolag dåmera voro
mera benägna än förut att vid sin rörelse och för skogarnas förvaltning
anställa såsom förmän personer, som fått utbildning vid skogsskola. Betydelsen
däraf för skogshushållningen inom öfre Norrland kunde ej underskattas,
och det borde därför ligga i statens intresse att tillse, det äfven
för den enskildes hushållning med skogarna fanns att tillgå lämplig
personal.

293

Af de statens skogsskolor, som hade till uppgift att utbilda kronojägare
eller skogvaktare, var blott en belägen i Norrland, nämligen den
vid Bispgården i Jämtland förlagda. Den till Grönsinka kronopark vid
gränsen mellan Dalarne och Gästrikland förflyttade skogsskolan var genom
sitt läge fortfarande mera ägnad att tillgodose Dalarnes och Bergslagernas
än Norrlands behof. Ehuru vid statens skogsskolor till en början
endast 10 elever emottagits, hade, efter hand som tilloppet af inträdessökande
blifvit större, elevantalet vid flera af dessa skolor och däribland
Grönsinka och Bispgården ökats till 14 eller 15. Men därutöfver hade
någon väsentlig ökning ej kunnat med skolornas nuvarande organisation
åvägabringas, enär i sådant fall lärarpersonalen måst väsentligt förstärkas,
hvartill kom svårigheten att för ett större antal elever bereda tillfälle i
skolans närhet för omväxlande och instruktiva öfningsarbeten. Att allenast
med elever från Bispgården rekrytera såväl kronojägarpersonalen i de
norrländska länen som ock den personal, som för enskilda skogsägares
räkning togs i anspråk, lät sig påtagligen icke göra. Redan den omständigheten,
att antalet inträdessökande vid Bispgården mångdubbelt öfversteg
det antal, som kunde intagas i skolan, och att detta antal år från år
stegrades, tydde på de dåvarande skolornas otillräcklighet.

Af det anförda ansåg domänstyrelsen framgå, att ytterligare en
skogsskola var för Norrland behöflig; och då det kräfdes flera år, innan
en sådan skola kunde anordnas och träda i verksamhet för att lämna sitt
bidrag till fyllande af föreliggande behof, syntes det styrelsen, att åtgärder
för en sådan skolas inrättande icke längre borde uppskjutas.

Vid de utredningar, som genom styrelsen företagits rörande lämplig
förläggningsort för den nya skolan och beträffande kostnaden för dennas
anordnande, hade styrelsen funnit skolan böra förläggas i öfre Norrland
och vid valet mellan de såsom lämpliga ifrågasatta platser stannat vid
kronoparken Skatan i Degerfors socken och Västerbottens län, belägen 6
kilometer från Hällnäs station på norra stambanan. För att i tillräcklig
mån hafva att tillgå för elevernas öfningar omväxlande mark och skogsbestånd,
borde de närliggande smärre kronoparkerna Pyttisberget och
Surtjälen ställas till disposition för undervisningen. Skolan borde efter
den närmast belägna järnvägsstationen på norra stambanan benämnas

294

Hällnäs skogssbola. I likhet med de flesta af då befintliga skogsskolor
kräfde den en särskild föreståndare, enär jägmästaren i Degerfors revir,
dit den var afsedd att förläggas, helt upptogs af revirets förvaltning.

Af hvad domänstyrelsen i ärendet anfört syntes det chefen för jordbruksdepartementet
framgå, att behofvet af ytterligare en skogsskola i
Norrland var af den trängande beskaffenhet, att åtgärder för en sådan skolas
inrättande borde snarast möjligt vidtagas. Kungl. Maj:t föreslog ock i särskild
proposition Riksdagen att, för uppförande å en angifven lägenhet på
den omförmälda kronoparken Skatan af erforderliga byggnader för inrättande
af en ny skogsskola, måtte få af skogsmedel användas visst maximibelopp;
och biföll Riksdagen detta, jämlikt skrifvelse den 15 maj 1903 (n:r 93).

Sedan Kung]. Maj:t därefter förordnat, att å ifrågavarande lägenhet
skulle inrättas eu ny skogsskola, under benämning Hällnäs skogsskola,
anmälde chefen för jordbruksdepartementet den 12 januari 1904, att, enligt
hvad domänstyrelsen meddelat, byggnaderna för nämnda skola kunde antagas
blifva fullbordade under 1905 års sommar och att skolans verksamhet
därefter syntes kunna begynna, samt att i anledning däraf domänstyrelsen
hemställt, att medel måtte beredas för aflöning af skolans personal,
expenser in. m. under en del af sistnämnda år.

Departementschefen erinrade i detta sammanhang om den stat, Kungl.
Maj:t den 5 juni 1874 fastställt för statens skogsskolor, samt att vid fastställandet
af denna stat förutsattes, att föreståndarbefattningen vid sådan
skola skulle vara förenad med jägmästartjänst, men att detta dåmera var
fallet endast hvad angick Hunnebergs skogsskola och att till enhvar af
föreståndarna för statens öfriga fyra då befintliga skogsskolor utgick ett
tilläggsarfvode af 1,600 kronor samt till enhvar af skogsrättarna ett tilläggsarfvode
af 200 kronor, och upplystes tillika, att, likasom skolföreståndare,
äfven skogsrättare åtnjöt förmånen af fri bostad. Jägmästaren i
Degerfors revir, inom hvilket Hällnäs skogsskola komme att ligga, ansågs
hafva full sysselsättning med skötseln af där belägna kronoparker och
återfallna stockfångstskogar jämte öfrig revirförvaltning, hvadan föreståndarbefattningen
vid sistnämnda skola icke kunde förenas med jägmästartjänsten.
Åt skogsrättaren vid ifrågavarande skola ansågs böra beredas
samma aflöning, som tillkom öfriga skogsrättare.

295

Kung!. Maj:t föreslog Riksdagen, att af reservationsanslaget till
kronoskogarnas förvaltning in. m. måtte under år 1905 få användas ett
visst maximibelopp till aflöningar åt en föreståndare och lärare samt
en skogsrättare vid Hällnäs skogsskola, till tio stipendier för lärlingar
vid samma skola äfvensom till expenser och underhåll vid skolan, allt att
utgå efter enahanda grunder, som gällde i afseende å aflöningar och andra
utgifter vid statens öfriga skogsskolor. Riksdagen biföll denna framställning,
enligt skrifvelse den 17 maj 1904 (n:r 137).

I underdånig skrifvelse den 30 januari 1904 anförde domänstyrelsen,
att, enligt den af Kungl. Maj:t den 5 juni 1874 fastställda staten för statens
skogsskolor, från bestämda anslaget till statens skogsläroverk utgingo
för hvarje sådan skogsskola, som hade till uppgift att utbilda bevakare,
1,500 kronor till 10 stipendier för lärlingar å 150 kronor samt 500
kronor till expenser och underhåll, samt att från reservationsanslaget till
enskilda skogsundervisningen utgick till Skogshålls enskilda skogsskola ett
belopp af 4,600 kronor årligen, hvaraf 1,500 kronor användes till stipendier
å 150 kronor åt 10 lärjungar och endast 300 kronor till expenser,
enär genom försäljning af plantor m. m. från skolans, af Södermanlands
läns hushållningssällskap tillsläppta mark beredts någon inkomst, som
kunnat användas till expenser och underhåll. Vid ett i november 1903
inför domän styrelsen hållet sammanträde med skogsskolornas föreståndare
hade af dem enstämmigt uttalats den åsikt, att, enär lifsförnödenheterna
blifvit dyrare och lärotiden vid skolorna utsträckts, de till lärjungarna
utgående stipendierna borde höjas med 100 kronor åt hvar och en, i afsikt
att äfven obemedlade personer skulle kunna besöka skogsskolorna,
hvilket var af betydelse, då i annat fall de bästa krafterna kunde komma
att utestängas. Äfvenså hade ansetts, att stipendierna borde utgå ej blott
till ett till 10 begränsadt antal vid hvarje skola, utan till samtliga lärjungar.
Beträffande expensmedlen hade uttalats den mening, att desamma
voro otillräckliga och borde höjas till angifna belopp.

Ehuru vid det förhållande, att ännu ej föreståndarbefattningarna
vid samtliga statens för utbildning af bevakare afsedda skogsskolor voro
skilda från jägmästartjänst, tidpunkten icke syntes vara inne att fram Löneregleringskommitténs

bet. VI. 38

296

lägga förslag till fullständig omreglering af dessa skolor med tillgodoseende
af tidens kraf, ansåg domänstyrelsen det likväl icke böra anstå
med åtminstone ett provisoriskt ordnande af stipendier och expensmedel.
Hvad särskilt beträffade stipendierna, hvilka användes för att bekosta
lärjungarnas mathållning under deras vistelse vid skolan, erinrade styrelsen,
att kostnaden för mathållningen ökats ej blott till följd af den sedan år
1874 fortgående stegringen af pris på lifsförnödenheter utan äfven af den
anledningen, att genom kungl. kungörelse den 10 maj 1901 kursens längd
och därmed lärjungarnas vistelse vid skolan utsträckts från 972 till 1172
månader.

Under åberopande af de i skrifvelsen den 30 januari 1904 anförda
skäl hemställde domänstyrelsen sedermera i sin underdåniga skrifvelse
den 10 oktober 1904 angående anslagsbehof för år 1906, dels
att stipendier ä 250 kronor för år måtte från och med 1905 års början
få åtnjutas af samtliga skogsskolors lärjungar, dock till antal ej öfverstigande
16 vid Bispgården, 12 vid Grönsinka, 14 vid Bjurfors, 10 vid
Hunneberg, 12 vid Kolleberga och 10 vid Skogshåll, äfvensom under villkor,
att stipendier icke tingo utgå till sådana lärjungar, som själfva eller
hvilkas föräldrar voro burgna, dels att till expenser och underhåll finge
af statsmedel användas högst 1,000 kronor vid hvardera af Bispgården,
Grönsinka, Bjurfors och Kolleberga, 750 kronor vid Hunneberg och 600
kronor vid Skogshåll, dels ock att, i den mån de från bestämda anslaget
för statens skogsläroverk och, hvad Skogshålls enskilda skogssköla beträffade,
från reservationsanslaget till enskilda skogsundervisningen utgående medlen
ej därtill förslogo, de för skolorna sålunda ökade kostnaderna måtte få
bestridas från reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning m. in.
För den nya skogsskola Hällnäs, som var afsedd att träda i verksamhet
hösten 1905, ansågs äfven böra beredas tillskott från reservationsanslaget,
så att dels 16 stipendier finge under föreslagna villkor utgå, hvart och ett
med 250 kronor, dels ock medel till expenser och underhåll funnes till
belopp af 1,000 kronor för år räknadt.

Vid ärendets föredragning den 14 januari 1905 anförde chefen för
jordbruksdepartementet, att sedan år 1874 en väsentlig ökning i prisen å
lifsförnödenheter inträda och att, då därjämte årliga lärotiden vid ifråga -

297

varande skolor blifvit förlängd med icke mindre än två månader, det var
tydligt, att de stipendiebelopp, som år 1874 ansågos behöfliga för att bereda
äfven obemedlade ynglingar tillfälle att besöka skogsskolorna, dåmera
icke voro för sitt ändamål tillräckliga. Den ökning af beloppen, som
domänstyrelsen, i likhet med skolornas föreståndare, föreslagit, måste enligt
departementschefens mening anses vara skälig. Äfven styrelsens förslag
därom att antalet stipendier måtte ökas, så att möjlighet därigenom bereddes
för alla skolornas elever att, i händelse de däraf voro i behof, erhålla
dylikt understöd, fann departementschefen sig böra biträda. Det
var visserligen därvid att märka, att med det mindre antal stipendier, som
då fanns vid hvarje skola, de inträdessökandes antal dock varit långt större
än de lediga platsernas, men denna omständighet syntes icke kunna tillmätas
afgörande betydelse, då det naturligen måste vara af den största
vikt, att vid valet af elever kunskaper och lämplighet för yrket blefve de
bestämmande faktorerna och ej de inträdessökandes ekonomiska villkor.
Emot hvad domänstyrelsen i öfrigt beträffande skogsskolorna föreslagit
fann departementschefen icke heller anledning till erinran. Han påpekade
ock, att, ehuru styrelsens framställning afsåg endast åren 1905 och 1906,
det för sistnämnda år ifrågasatta tilläggsanslag blef behöfligt äfven under
kommande år och intill dess ny reglering af skolornas stat kunde äga rum.

Efter framställning i ämnet från Kungl. Maj:t anmälde Riksdagen i
skrifvelse den 4 april 1905 (n:r 53), att, då stat för skogsskolorna redan
blifvit för år 1905 fastställd, Riksdagen ansåg rubbning däri genom anslag
till stipendier icke böra vidtagas. Däremot hade Riksdagen ansett sig
böra bevilja den del af äskadt anslagsbelopp för samma år, som utgjorde
höjning i anslaget till expenser och underhåll för skogsskolorna och
som syntes vara för skolornas oafbrutna fortgång erforderlig. I fråga
om anvisande från förenämnda reservationsanslag för år 1906 af äskadt
belopp till skogsskolorna, hade Riksdagen, vid det förhållande att
stipendier gifvetvis icke borde tilldelas andra lärjungar vid dessa skolor
än dem, som voro i behöfvande omständigheter, ansett hela antalet
stipendier lämpligen böra inskränkas till 70, i stället för föreslagna 90, så
att i medeltal 10 stipendier måtte kunna utgå att på lämpligt sätt fördelas
mellan de olika skolorna; hvarigenom det äskade beloppet, mot hvars

298

användande i öfrigt på föreslaget sätt Riksdagen icke haft något att erinra,
koinrae att minskas med 5,000 kronor.

Med erinran, att från reservationsanslaget till enskilda skogsundervisningen
utgått 4,600 kronor till Skogshålls skogsskola, för hvilken Södermanlands
läns hushållningssällskap upplät lokal in. in., anmälde domänstyrelsen
i sin underdåniga skrifvelse den 16 oktober 1905 angående anslagsbehof
för år 1907, att hushållningssällskapets förvaltningsutskott den 25
april 1905 hemställt, att styrelsen ville vidtaga sådana åtgärder, att skolans
verksamhet komine att upphöra senast den 1 oktober 1907. Styrelsen
hade vid sådant förhållande ansett det böra utredas, huruvida icke i anseende
till behofvet af skogsskolor i riket borde i stället å lämplig plats
inrättas en statens läroanstalt, men då ett fullständigt förslag i sådan riktning
ännu icke kunnat åstadkommas, ehuru förberedande åtgärder därför
redan vidtagits, måste styrelsen inskränka sig till att hemställa, att ifrågavarande
anslag måtte oförändradt utgå jämväl för år 1907, dock under
medgifvande att den del af anslaget till Skogshåll, som icke komme att
utgå till denna skola, finge eventuellt användas till den statens skogsskola,
som i stället kunde, efter behörigt medgifvande af Kungl. Maj:t, blifva
inrättad.

Vid anmälan af ärendet inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1906
anförde chefen för jordbruksdepartementet, att, därest en ny statens
skogsskola funnes erforderlig, anslag till densamma borde äskas under bestämda
anslaget för statens skogsläroverk, men att, då utredning om behofvet
af en sådan skola icke ännu förelåg, ett sådant åskande då ej kunde
framställas beträffande 1907 års stat. Enär emellertid, enligt hvad domänstyrelsen
meddelat, den vid Skogshåll med understöd af statsmedel bedrifna
skogsundervisningen skulle komma att upphöra den 1 oktober 1907, skulle,
därest med anledning däraf eu ny statens skogsskola funnes erforderlig,
anslag till densamma behöfvas redan från sistnämnda dag, om icke ett afbrott
i utbildningsarbetet skulle äga rum. Riksdagens medgifvande till att
det till Skogshålls skogsskola utgående understöd må användas för en ny
statens skogsskola, skulle således afse tiden från den 1 oktober 1907, till
dess anslag för skolan blefve tillgängligt under anslagstiteln »statens skogs -

299

läroverk». Enär likväl den utredning rörande behofvet af en ny statens
skogsskola, som af domänstyrelsen igångsatts, borde kunna föreligga afslutad
i så god tid, att nödiga anslagsäskanden kunde föreläggas 1907 års
riksdag, ansåg departementschefen någon framställning till Riksdagen uti
ifrågavarande afseende icke erfordras för det dåvarande. Kungl. Maj:t fann
ej heller skål att vid 1906 års riksmöte framställa något förslag i ämnet.

Sedermera har, enligt hvad af vederbörande departementschefs anförande
till statsrådsprotokoll öfver jordbruksärenden den 12 januari 1907
inhämtas, domänstyrelsen i skrifvelse den 30 april 1906, med öfverläinnande
af ritningar och kostnadsförslag för uppförande af en ny statens
skogsskola å Karlsby kronopark i Östergötland, framhållit önskvärdheten
af att en sådan skola komme att i stället för Skogshålls skogsskola anordnas
antingen å nämnda kronopark eller vid Omberg. Denna styrelsens
skrifvelse har öfverlämnats till de, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7
april 1906, tillkallade sakkunniga för biträdande inom jordbruksdepartementet
vid behandling af fråga om ändamålsenligt ordnande af skogsundervisningen
m. m.

Då anordnandet af en ny statens skogsskola i stället för skogsskolan
vid Skogshåll på grund däraf kunde komma att uppskjutas under några
år, uttalade domänstyrelsen i skrifvelse den 9 oktober 1906 den mening,
att det vore synnerligen önskvärdt, att verksamheten vid Skogshålls skogsskola
kunde tills vidare fortgå efter den 1 oktober 1907; och hemställde
styrelsen, att den för skolan dittills använda lokalen finge för skolans
fortsatta verksamhet af tillgängliga enskilda medel förhyras under tre år
från och med nyssnämnda dag samt att skolans verksamhet finge tills
vidare under denna tid fortgå på sätt dittills skett.

Vid föredragning den 16 november 1906 af domänstyrelsens sistberörda
skrifvelse förklarade Kungl. Maj:t, att hinder från Kungl. Maj:ts
sida icke mötte att, för uppehållande tills vidare under en tid af tre år
från och med den 1 oktober 1907 af verksamheten vid Skogshålls skogsskola,
af tillgängliga enskilda medel förhyra den åt skolan för närvarande
upplåtna lokalen.

Och då för ett fortsatt uppehållande af undervisningen vid skolan
år af nöden, att det till skolan hittills utgående statsbidraget fortfarande

300

finnes tillgängligt, har ansetts, att anledning saknades att vid 1907 års
riksdag ifrågasätta någon förändring i reservationsanslaget till enskilda
skogsundervisningen.

I Kungl. Maj:ts framställning till 1906 års riksdag angående skogsväsendet
förekom jämväl fråga om inrättande af en kolarskola vid Hällnäs
skogsskola.

Uti en af Konungens befallningshafvande i Västerbottens län med
underdånig skrifvelse den 20 oktober 1903 öfverlämnad skrift hade landstinget
i nämnda län hemställt, att Kungl. Maj:t måtte i samband med
den statens skogsskola, som komme att upprättas inom Degerfors socken,
jämväl anordna en praktisk kolarskola, tillgänglig äfven för andra elever
än dem, som tillhörde skogsskolan. Den skogsskola, som i denna framställning
åsyftades, Hällnäs skogsskola, trädde i verksamhet den 1 november
1905.

Efter inhämtande af yttranden från jägmästaren i Degerfors revir
och öfverjägmästaren i Umeå distrikt afgaf domänstyrelsen den 15
november 1905 utlåtande i ärendet och anförde därvid, bland annat,
följande.

Betydelsen af yrkesskicklighet i kolning hade sedan lång tid tillbaka
varit insedd och erkänd, särskild! inom de delar af landet, där bergsbruk
idkades. Det hade ock varit eu förening af bruksägare, som först
genom inrättandet af en kolarskola sökt genom kostnadsfri undervisning
i kolning uppamma en stam af skickliga kolare. Då det visade sig, att
denna skola ensam icke kunde fylla behofvet af undervisning i detta ämne,
inrättades efter hand två andra sådana skolor, af hvilka den ena var förenad
med en skogvaktarskola. Dessa skolor hade med undantag af den
sistnämnda icke varit bundna vid bestämd plats, utan anordnats å de
bruksägares skogar, där nödiga anstalter för dem af bruksägarna vidtagits,
såsom upphuggning af kolved, uppförande af baracker för lärlingarnas
teoretiska undervisning m. m. Den bruksägare, å hvars skogar kolning
utförts af kolarskolans lärlingar, hade såsom bidrag till bestridande af de
med kolarskolan förenade utgifter betalat ett kontant belopp för stig tillverkade
kol, under senare tid 50 öre för stig.

301

Undervisning i kolning, anordnad ensam för sig, hade medfört
relativt stora kostnader. Däremot hade kostnaderna för kolningskursen
kunnat i någon mån nedbringas, då denna kurs förenats med en skogsskola.
Sedan järnkontorets kolarskola i Värmland förenats med en skogvaktarskola
för Värmlands och Örebro län under benämning »Värmlands
och Örebro läns skogvaktarskola och den därmed förenade järnkontorets
praktiska kolarskola i Värmland», hade enligt erhållna meddelanden för
skolans verksamhet kräfts årliga anslag af järnkontoret samt Värmlands
och Örebro läns landsting och hushållningssällskap af tillhopa 9,000 kronor
(hushållningssällskapen hade endast lämnat sina bidrag för själfva
skogsskolan). Vid den nyssberörda skolan, med hvilken Hällnäs skogsskola,
därest den komme att förenas med en kolarskola, närmast skulle öfverensstämma,
deltogo eleverna vid skogvaktarskolan och kolarskolan lika i kolningsarbetet,
men de för kolarskolan bestämda stipendier, hvartill landstingens
anslag från de båda angifna länen, 500 kronor för hvardera,
voro afsedda, tillkommo odeladt kolarskolans elever, hvilka i allmänhet utgjorde
10 från hvartdera länet.

Ehuru undervisningen i kolning dittills icke på annat sätt ombesörjts
af staten, än att lärjungarna vid statens skogsläroverk bibringats kunskap
äfven i kolning, syntes det domänstyrelsen, med hänsyn till den betydelse,
kolningen måste anses äga för vårt lands skogsvård, kunna ifrågasättas,
huruvida icke staten borde vidare uppmuntra arbetsskickligheten i kolning,
särskildt inom de landsdelar, där järnindustri och bergsbruk icke i större
omfattning bedrefvos och kolningen alltså i brist på initiativ från enskilda
bäst syntes vara i behof att af staten främjas. Därest af sådan anledning
Kungl. Maj:t funne, att en kolarskola skulle kunna åtminstone delvis på
statens bekostnad upprättas inom Västerbottens län, var det, enligt domänstyrelsens
mening, obestridligen till fördel för både kolarskolan och den
vid Hällnäs nyinrättade skogsskolan, om dessa båda skolor förenades. Då
särskildt under senare år hushållningssällskap och landsting i de län, där
kolarskolor inrättats, lämnat anslag till dessa skolor, h varjämte järnkontoret
dittills visat stor beredvillighet att med anslag understödja undervisningen
i kolning, syntes äfven i förevarande fall böra förutsättas, att anslag
för ändamålet lämnades af någon af dem, därest sådant gjordes till

302

villkor för eventuellt anslag af statsmedel för inrättande i samband med
skogsskolan vid Hällnäs af en kolarskola, där jämväl andra elever än
skogsskolans erhölle undervisning i kolning.

Under förutsättning att särskildt vid kolavskolan antoges 10 elever
årligen, kunde — förutom ett anslag för en gång af 1,000 kronor till uppförande
af en barack å kronans mark i närheten af Hällnäs skogsskola
för att under den teoretiska lärokursen i kolning utgöra bostad för kolarskolans
elever — de årliga kostnader, som häraf förorsakades, beräknas på
följande sätt:

till 10 stipendier å 75 kronor åt lärlingar vid kolarskolan

> ökadt arfvode åt skolföreståndaren.........

> » > > skogsrättaren..........

> arfvode jämte resekostnad åt en kolningsförman . . .

. . . kronor 750

... » 600

, . . . » 200

, . . . _450

Summa kronor 2,000

af hvilken summa halfva beloppet eller 1,000 kronor syntes domänstyrelsen
böra utgå af statsmedel.

Chefen för jordbruksdepartementet hemställde vid ärendets föredragning
den 13 januari 1906 om äskande af Riksdagens medgifvande därtill,
att af reservationsanslaget till kronoskogarnas förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet måtte för en kolarskola i öfre Norrland få
användas dels årligen ett belopp af högst 1,000 kronor till uppehållande
af skolans verksamhet, under förutsättning att bidrag till enahanda belopp
blefve af korporationer eller enskilda för ändamålet beviljadt, dels
ock ett belopp af 1,000 kronor till anordnande af bostad för kolarskolans
elever.

Det sålunda äskade medgifvandet lämnades ock af Riksdagen, enligt
skrifvelse den 23 maj 1906 (n:r 145).

Det torde i detta sammanhang böra omförmälas, att i det underdåniga
utlåtande, som i anledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901
afgafs af domänstyrelsen den 28 maj 1902, styrelsen beträffande skogsskolorna
yttrade, att, då aflöningen för föreståndare och skogsrättare vid

303

Bispgården, Grönsinka, Bjurfors och Kolleberga skogsskolor blifvit ordnad
Scå nyligen som genom kungl. bref den 10 maj 1901, styrelsen då ej ifrågasatte
ändring i deras lönevillkor, och att styrelsen ej heller rörande öfriga
skogsskolor då fann anledning framställa något förslag till ändring af
gällande lönestater.

I likhet med hvad skett beträffande skogsstatens personal, har infordrade
kommittén infordrat upplysningar i vissa hänseenden rörande vederbörande "/w"rter
befattningshafvande vid skogsskolorna och deras tjänsteverksamhet. Enär
emellertid föreståndarna för Ombergs, Klotens och Hunnebergs skogsskolor
samt skogsrättaren vid sistnämnda skola tillika innehafva tjänst inom skogsstaten,
ingå upplysningar från dem bland de uppgifter, som lämnats af
skogsstatens personal.

Hvad åter angår uppgifterna från föreståndare och skogsrättare
vid Hällnäs, Bispgårdens, Grönsinka, Bjurfors och Kolleberga skogsskolor,
finner kommittén här anledning beröra allenast dem, som afse inkomst
af arbete utom tjänsten åren 1903—1905. I sådant hänseende har af
föreståndarna för Bispgårdens, Bjurfors och Kolleberga skogsskolor uppgifvits
inkomst af enskild tjänst eller pension, hvilken inkomst i årligt
medeltal belöpt sig till resp. kronor 200: —, 367:67 och 1,166:67. Inkomst
af rörelse, yrke eller eljest är uppgifven af föreståndarna för Bispgårdens
och Kolleberga skogsskolor till belopp, i årligt medeltal, af resp.
kronor 2,850: och 1,025:67. Beträffande skogsrättarna synes icke någon

af dem hafva haft inkomst af arbete utom tjänsten.

Någon dylik inkomst har ej heller uppgifvits af underläraren vid
skogsskolan å Kloten, medan underläraren vid Ombergs skogsskola under
åren 1903—1905 af enskild tjänst eller skogsförrättningar åt enskilda
haft inkomster, uppgående i årligt medeltal till kronor 443: 33.

Såsom redan nämnts, hafva skogsskolorna å Omberg och Kloten en Kommitténs
annan uppgift än de öfriga, nämligen att förbereda till skogsinstitutet, förslag.
och i följd däraf äfven delvis en annan organisation. Organisa Vid

båda dessa skolor har bibehållits den anordningen, att före- löninga/.
ståndai''befattningen är förenad med jägmästare änst; hvarjämte där Lönereglering

skommitténs bet. VI. 39

304

städes äro såsom underlärare anställda extra jägmästare. Dessutom
hafva emellertid de jägmästartjänsten tillhörande göromålen föranleda att
till hjälp åt föreståndaren såsom revirförvaltare måst anställas aflönad assistent.
Vid sådant förhållande skulle tilläfventyrs kunna ifrågasättas, om vid
nämnda skolor föreståndarbefattning vidare bör vara förenad med jägmästartjänst,
hvartill hör en så omfattande förvaltning som i de ifrågavarande
reviren. Kommittén har dock ansett sig icke böra vare sig i detta
hänseende eller eljest framställa förslag om någon organisativ förändring
beträffande ifrågavarande skolor. Enär nämligen af den å sid. 261 lämnade
redogörelsen för det åt särskilda sakkunniga gifna uppdraget i afseende å
skogsundervisningens ordnande framgår, att detta uppdrag omfattar äfven
skogsskolorna, har kommittén funnit sig böra allenast tillse, hvilka ändringar
som, så länge ifrågavarande båda skolor bibehållas vid nuvarande organisation,
må anses påkallade i aflöningshänseende.

Föreståndaren vid hvardera skolan åtnjuter, förutom hvad honom
såsom jägmästare tillkommer, eu årlig aflöning af 1,500 kronor, däraf 500
kronor anses såsom tjänstgöringspenningar. Därtill kommer för föreståndaren
vid Klotens skogsskola fri bostad, medan föreståndaren vid Ombergs
skogsskola i egenskap af jägmästare i Ombergs revir innehar boställe.
Med afseende å den aflöningsförhöjning, som föreslagits för jägmästare,
anser kommittén föreståndares kontanta aflöning kunna begränsas till ett
arfvode af 1,000 kronor.

För underlärarna kräfves däremot en ganska afsevärd aflöningsförbättring,
hvilken synes böra så bestämmas, att de erhålla en aflöning af
3,000 kronor, däraf 1,200 kronor böra anses såsom tjänstgöringspenningar.
Därtill skulle, såsom för närvarande, komma fri bostad och vedbrand.

Kommittén hemställer,

att vid skogsskolorna å Omberg och Kloten föreståndaren
må i denna sin egenskap åtnjuta årligt arfvode
af 1,000 kronor jämte förmånen af fri bostad och vedbrand,
därest sådan förmån ej åtnjutes af honom såsom
jägmästare; samt

305

att för underlärare vid nämnda skolor aflöningsförmånerna
må bestämmas till 3,000 kronor, däraf 1,200
kronor anses såsom tjänstgöringspenningar, äfvensom fri
bostad och vedbrand.

Vidkommande skogsskolorna vid Hällnäs, BispgArden, Grönsinka,
Bjurfors, Hunneberg och Kolleberga, är det blott vid en af dessa, nämligen
skolan å Hunneberg, som föreståndarbefattningen fortfarande är förenad
med jägmästartjänst.

Äfven om denna anordning ej vidare må anses lämplig, har dock,
af enahanda skäl, som anförts beträffande skolorna å Omberg och Kloten,
kommittén funnit sig ej heller här böra i organisativt hänseende föreslå
någon förändring af hvad för närvarande gäller.

Föreståndaren för Hunnebergs skogsskola åtnjuter i denna sin egenskap
lön af 1,000 kronor, hvarförutom han uppbär aflöning som jägmästare
och såsom sådan innehar boställe. Så länge föreståndarbefattningen vid
denna skola är förenad med jägmästartjänst, torde för sagda befattning
böra utgå ett årligt arfvode af 1,000 kronor.

Vid öfriga skolor uppbära föreståndarna 1,000 kronor i lön samt
tilläggsarfvode å 1,600 kronor, hvarjämte de åtnjuta fri bostad och vedbrand.
För dessa föreståndare synes, i förhållande till de löneförmåner,
som föreslagits för jägmästartjänst, aflöningen böra bestämmas till 2,000
kronor i lön och 1,400 kronor i tjänstgöringspenningar jämte två ålderstillägg
till lönen efter fem och tio år, hvartdera å 400 kronor. Härtill
skulle likasom för närvarande komma fri bostad och vedbrand.

För skogsrättare utgår nu aflöningen med 1,000 kronor jämte fri
bostad och vedbrand. I anslutning till den uppfattning, som antydts vid
senaste aflöningsförhöjning för skogsrättarna, att dessa böra i aflöningsförmåner
sättas i något fördelaktigare ställning än kronojägarna, anser
kommittén skogsrättare böra erhålla 700 kronor i lön och 700 kronor i
tjänstgöringspenningar jämte två ålderstillägg till lönen efter fem och tio
år, hvartdera å 100 kronor. Härtill skulle, såsom redan nu är fallet,
komma fri bostad och vedbrand.

Kommittén hemställer,

att vid skogsskolan å Hunneberg föreståndaren må i
denna sin egenskap åtnjuta årligt arfvode af 1,000 kronor;

att vid skogsskolorna vid Hällnäs, Bispgården, Grönsinka,
Bjurfors och Kolleberga föreståndare må erhålla
2,000 kronor i lön och 1,400 kronor i tjänstgöringspenningar
jämte fri bostad och vedbrand, hvartill kunna
komma två ålderstillägg till lönen, det första ejter fem
år och det andra efter ytterligare fem år, hvardera å
400 kronor; samt

att skogsrättare må erhålla 100 kronor i lön och
700 kronor i tjänstgöring spenning ar jämte fri bostad och
vedbrand, hvartill kunna komma två ålderstillägg till lönen,
hvartdera å 100 kronor, det första efter fem år och det
andra efter ytterligare fem år.

Varder kommitténs förslag till aflöningsförmåner för föreståndare
och skogsrättare vid ifrågavarande skogsskolor bifallet, torde vara af
nöden att för den tid, hvarunder statsbidrag fortfarande kommer att utgå
till Skogshålls skogsskola, detta bidrag ökas i den mån, som kräfves för
att bereda jämväl motsvarande befattningshafvande därstädes enahanda
förhöjning.

För närvarande finnas icke några särskilda aflöningsvillkor stadgade
för befattningshafvande vid statens skogsskolor.

I an slutning till hvad kommittén föreslagit beträffande skogsinstitutet
och under erinran, att kommittén tänkt sig, att, så länge föreståndarbefattningarna
vid Ombergs och Klotens samt Hunnebergs skogsskolor anses
böra vara förenade med jägmästare’änsterna i vederbörande revir, till
innehafvarna af dessa jägmästartjänster skulle för bestridande af föreståndarbefattningarna
vid skolorna utgå allenast arfvoden, tillåter sig kommittén
hemställa, att för åtnjutande af de med ordinarie befattningar vid
statens skogsskolor förenade aflöningsförmåner, som blifvit af kommittén
föreslagna, måtte stadgas följande villkor nämligen:

307

att innehafvare af ordinarie befattning vid skogsskola
skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som kan
varda föreskrifven, vare sig vid en möjligen inträdande
förändrad organisation af de allmänna skogsläroverken
eller något eller några af dem eller ock eljest;

att med ordinarie befattning vid skogsskola icke
må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns
stat;

att med ordinarie befattning vid skogsskola icke
heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag
som helst, sa framt ej i särskilda fall domänstyrelsen,
på grund af förekommande omständigheter och efter
pt öfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej ma anses inverka hinderligt å tjänstgöringen
vid skogsskolan, finner sådant uppdrag eller sådan
tjänstebefattning kunna få tills vidare bibehållas eller
mottagas;

att föreståndare och underlärare vid skogsskola
endast inom de gränser, domänstyrelsen bestämmer, äga
åtaga sig skogs förrättning ar åt enskilda;

att tjänstgöringspenningar icke få af tjänstinnehafvare
uppbäras för den tid, han åtnjutit tjänstledighet,
utan skola för denna tid utgå till den, som uppehållit
befattningen;

ning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att
under ledigheten, utöfver sina tjänstgöringspenningar, afstå
så mycket af lönen, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest prof vas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänstinnehafvare för
den tid, hvarunder han afliållit sig från tjänstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehafvare varder af stängd frän
tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke af domänstyrelsen pröfvas böra användas
till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas,
såvida ej domänstyrelsen finner skäligt låta honom
uppbära något däraf;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids
fortsatt innehafvande af samma tjänst är i stat medgifven,
tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter
fem år, under villkor att innehafvaren under mer än
fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att
vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin
egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst
eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och

för andra förhöjningen efter ytterligare fem ar,

på samma villkor,

under iakttagande, hvad hvar och en af omförmäla
förhöjningar angår, att den högre aflöningen ej
får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter
det, hvarunder den stadgade tjänstealdern blifvit uppnådd;
börande löntagare därvid tillgodoräknas den tid,
som före den nya aflöning sstatens trädande i kraft förflutit
från det han till tjänsten utnämndes eller, i följd
af frågan om reglering af löneförhållandena m. m. vid

309

de allmänna skogsläroverken, erhöll allenast förordnande
å tjänsten;

att i fråga om rätt till löneförhöjning af omförmälda
slag föreståndare för skogsskola jämväl må
räkna sig till godo den tid, hvarunder han innehaft befattning
såsom underlärare vid skogsskola, vare sig befattningen
innehafts på grund af fullmakt, konstitutorial
eller, i följd af frågan om reglering af löneförhållandena
m. m. vid de allmänna skogsläroverken, endast på förordnande; att

likväl löntagare, som, dä han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått
den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till
nedannämnda pension, icke må tillträda samma förhöjning; att

vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen utgår
till månadens slut;

att innehafvare af ordinarie befattning vid skogsskola
skall, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35
tjänsteår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom
pension från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen,
om det tillkommer sistnämnda myndighet att
afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas
kunna i befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna och kan finnas villig att i densamma
kvarstå;

att den, som tillträder den nya aflöning sstaten,
skall vara skyldig underkasta sig dels upphörande af
eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja
tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang
därmed, dels ock de förändrade bestämmelser i fråga
om pension, som kunna varda stadgade;

att, intill dess ny allmän författning angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft,
å aflöningsförmånerna enligt den nya staten skola afgå
och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:

för skogsskoleföreståndare, som ej åtnjuter ålders tillägg.

......60 kr.

» » som åtnjuter första äl derstillägget.

....70 »

» » som åtnjuter andra ålder
stillägget .....80 »

för underlärare..............50 »

» skogsrättare, som ej åtnjuter ålderstillägg . . 20 »

» » som åtnjuter första ålder stillägget 20 »

» » » » andra » 25 »;

att enhvar, som med eller efter visst angifvet års
ingång tillträder befattning vid skogsskola, skall vara
pliktig att underkasta sig de villkor och bestämmelser,
som varda föreskrifna för åtnjutande af de nya aflöningsförmånerna;
samt

att till de förutvarande innehafvare af dylika befattningar,
hvilka före viss angifven tidpunkt förklara,
att de icke vilja underkasta sig den nya aflöning sstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, aflöning sförmåner skola
utgå enligt de för dem dittills gällande grunder.

Sammanfattning.

Lönereglering skommitténs bet. VI.

811

Sammanfattning.

Kommitténs i detta betänkande framställda förslag och i öfrigt
gjorda uttalanden kunna hufvudsakligen sammanfattas sålunda:

A. Skogsstaten.

Af anförda skäl har kommittén funnit sig icke böra ifrågasätta någon
ändring i skogsstatens organisation, likasom kommittén ansett sig ej heller
böra framställa förslag om ändring i antalet öfverjägmästare, jägmästare
och kronojägare (sid. 167—173).

Enär däremot, hvad arbetsfördelningen och arbetssättet angår, ärendenas
behandling i många fall befunnits kräfva allt för mycken tid och
omgång, har kommittén hemställt om vissa förändrade anordningar af
arbetet hos distrikts- och revir förvaltning ärna.

I sådant hänseende har kommittén beträffande själfva ordningen för
ärendenas behandling och afgörande uttalat sig för vidgande af öfverjägmästarnas
befogenhet därhän, att, med ändring af hvad för närvarande
gäller, måtte öfverlämnas åt öfverjägmästare att pröfva och afgöra

frågor om fastställelse af utsyningsförslag inom de fem södra
öfverjägmästardistrikten, därest dylikt förslag icke innefattar väsentlig afvikelse
från gällande hushållningsplan;

förslag i fråga om upplåtelser af grässlätter, odlingslägenheter och
mulbete samt torf- och grustäkt med mera dylikt, där förslaget afser allenast
fortsatt tillämpning af förut träffad anordning;

sådana frågor om sättet för försäljning af virke eller för upplåtelse
af grässlätter in. in., hvilkas afgörande påkallas i sammanhang med beslut
i nyssnämnda ärenden;

312

frågor om utarrendering af torp, lägenheter och smärre hemman,
som skola för skogsväsendets räkning upplåtas på arrende;

frågor om anstånd, utöfver bestämd tid, med afforsling af försåldt
virke från allmän skog;

ansökningar om utsyning af virke från boställes skog för byggnadsarbete,
hvarom vid laga syn eller besiktning förordnats, försåvidt utsyningen
kan ske å löpande indelningsperiod;

frågor om bestämmande af afgäld efter frihetsårens slut för skogstorp
å kronopark^- i Västerbottens och Norrbottens län, om upplåtelse
ånyo eller öfverlåtelse af dylikt torp, samt om skiljande från sådan lägenhet
af torpare och antagande af annan i hans ställe;
frågor om tjänstledighet

för jägmästare under högst två månader årligen, därest särskild
kostnad därigenom icke tillskyndas statsverket,

för revirassistent utöfver den tid, för hvilken jägmästare äger bevilja
ledighet, dock icke för mera än tre månader,

för öfverjägmästarassistént och annan extra jägmästare under tid,
ej öfverstigande tre månader, samt

för skogsbetjänt utöfver den mindre ledighet, som må af jägmästare
meddelas, äfvensom

frågor om förordnande af vikarie för befattningshafvande, åt hvilken
öfverjägmästare beviljar ledighet (sid. 174—181).

Ur förenklingssynpunkt, och särskild! i syfte att ökadt tillfälle måtte
vinnas för öfverjägmästarna till inspektion och kontroll samt för jägmästarna
till arbete ute på skogarna, har kommittén vidare föreslagit,

att åt öfverjägmästarna måtte beredas bättre assistentbiträde och
att fördenskull öfverjägmästarassistents tjänsteåligganden måtte bestämmas
i enlighet med hvad af kommittén i sådant hänseende blifvit angifvet (sid.
184—185);

att i de fall, där enligt nu gällande bestämmelser det åligger jägmästare
att till öfverjägmästaren afkunna skriftlig handling i två eller
flera exemplar, jägmästaren måtte befrias från att afgifva dylika handlingar
i mer än ett exemplar och ytterligare behöfliga exemplar ombesörjas
å öfverjägmästarexpeditionen (sid. 186—187);

313

att bestämmelserna angående jägmästares resjournal måtte fullständigas
med uttrycklig föreskrift om införande i journalens anmärkningskolumn
af anteckningar, för hvarje besökt skog, såväl om resultaten
af redan vidtagna åtgärder som angående ytterligare erforderliga sådana
(sid. 189—190);

att genom föreskrifter i instruktion eller reglementariska bestämmelser
för skogsstaten eller på annat lämpligt sätt måtte i öfrigt vidtagas
vissa förändrade anordningar i arbets- och skrifsättet in. m. hos distriktsoch
revirförvaltningarna (sid. 182—184 och 187—189);

att, med ändring af nu gällande bestämmelser i ämnet, ersättning
för skogsstatens bestyr med skogsskötsel!! å vissa ecklesiastika boställen
och häradsallmänningar måtte tillgodoföras statsverket genom årlig afgift
i förhållande till skogens areal (sid. 190—194); samt

att, med upphäfvande af jägmästares befattning med uppbärande af
s. k. underhandsförsäljningsmedel, föreskrift måtte meddelas i syfte att,
vid försäljning eller upplåtelse under hand genom jägmästares försorg,
likvid må ske direkt till vederbörande ränteri i viss, af kommittén antydd
ordning (sid. 194—200).

I afseende å vederbörande tjänstemäns extra inkomster i tjänsten är
af kommittén hemställdt,

dels att, med ändring af hvad för närvarande gäller, ersättning ej
vidare må tillkomma jägmästare för indelnings- och uppskattningsförrättningar
å sådana allmänna skogar inom hans revir, som stå under skogsstatens
förvaltning,

dels ock att hvad nu är stadgadt om skogsstatstjänstemans rätt till
ersättning af enskilda för vissa utsynings- och utstämplingsförrättningar
beträffande undermåligt virke i Västerbottens och Norrbottens läns kustland
må upphöra att gälla samt i stället föreskrifvas, att afgift för dylika
förrättningar skall till statsverket ingå efter enahanda grunder, som gälla
för de afgifter, om hvilka förmäles i kungl. kungörelsen den 11 december
1903 angående afgäld för utsyning af virke i vissa fall inom de sex norra
länen (sid. 202—205).

Hvad angår formerna för aflöning sförmånernas utgående, har kommittén
föreslagit,

314

att bostadslägenhet måtte, mot skälig hyra, beredas åt jägmästare
inom revir, hvarest eljest skulle möta svårighet för honom att erhålla
lämplig bostad,

att kronojägare i allmänhet måtte förses med boställslägenhet,

att dagarfvoden till kronojägare måtte upphöra, men däremot respenningar
tillkomma samtliga kronojägare,

att i öfrig!, nuvarande aflöningssystem för skogsstatens ordinarie
personal måtte bibehållas, samt

att fullständiga bestämmelser måtte varda i ett sammanhang meddelade
i fråga om den rätt till rese- och traktamentsersättning, som må
tillkomma skogsstatstjänstemän för vissa förrättningar (sid. 206—210).

För öfverjägmästare, jägmästare och kronojägare har kommittén, af
de allmänna skäl, som å sid. 210—211 finnas anförda, samt de särskilda
skäl, som angifvits beträffande de olika tjänstekategorierna, hemställt om
de aflöning sförmän er, som finnas angifna å sid. 212 213, 215 och 217
äfvensom framgå af kommitténs å sid. 218 införda förslag till stat; och
har kommittén därjämte föreslagit, att aflöningama skola utbetalas månadsvis
(sid. 220).

Beträffande villkoren för åtnjutande af de med ordinarie befattning
vid skogsstaten förenade aflöning sför maner har kommittén i de flesta
delar upptagit hvad den i allmänhet föreslagit för de centrala ämbetsverken.

Vissa för vederbörande vid skogsstaten nu gällande aflöningsvillkor
hafva emellertid ansetts böra helt eller delvis bibehållas.

Så har, bland annat, föreslagits, att innehafvare af ordinarie befattning
vid skogsstaten skall vara underkastad, förutom den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som kan varda föreskrifven,
äfven den reglering af tjänstgöringsområde, hvarom kan varda
stadgadt.

Enligt nu gällande bestämmelser äro från förbudet att med ordinarie
tjänst vid skogsstaten förena annan tjänst å rikets, riksdagens eller
kommuns stat undantagna befattningar vid skogsläroverk och såsom domänintendent.
Kommittén har ansett, att uti ifrågavarande afseende något
vidare undantag ej bör få förekomma än i de särskilda fall, då tjänste -

315

befattning vid skogsskola är och fortfarande anses böra vara förenad med
tjänst vid skogsstaten.

Utan förändring har bibehållits nu gällande aflöningsvillkor, att
öfverjägmästare alldeles icke och jägmästare endast inom de gränser, domänstyrelsen
bestämmer, äger åtaga sig skogsförrättningar åt enskilda.

Den jägmästare tillkommande rätt att för åtnjutande af ålderstillägg
räkna sig till godo tjänstgöring vid statens skogsläroverk eller
såsom skogsingenjör eller tjänsteman i första graden hos domänstyrelsen,
likasom rätten i enahanda hänseende för öfverjägmästare i hvad angår
den tid, han varit direktör vid skogsinstitutet, har ansetts böra bibehållas;
och har enahanda rätt synts böra tilläggas kronojägare för den tid, han
varit skogsrättare vid statens skogsskola.

Kommittén har funnit sig ej kunna ifrågasätta medgifvande af
semester för skogsstatens personal (sid. 221—229).

För extra jägmästare och extra kronojägare har kommittén hemställt,
att aflöningsförmånerna måtte bestämmas och tjänstgöringen ordnas i
öfverensstämmelse med grunder, som angifvits å sid. 230—232.

I anslutning till hvad kommittén uti tidigare afgifna betänkanden
förordat, har kommittén hemställt om utfärdande af allmän föreskrift för
skogsstaten därom, att den, som på förordnande förvaltar vakant tjänst,
skall under tiden åtnjuta de med tjänsten förenade aflöningsförmåner (sid.
233-234).

Beträffande skog singenjör sinstitutionen och statens skog sförsöksanstalt
har kommittén ej funnit anledning att framställa något förslag, utan
allenast erinrat därom, att, under angifven förutsättning, ett i eu not till
staten för skogsförsöksanstalten intaget stadgande bör, såsom ej vidare
tillämpligt, uteslutas (sid. 235).

B. De allmänna skogsläroverken.

Med hänsyn därtill att frågan om dessa läroverks organisation ingår
i det uppdrag beträffande skogsundervisningens ordnande, som lämnats
särskilda af chefen för jordbruksdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade sakkunniga (sid. 260—262), har kommittén funnit

316

sig ej böra föreslå några organisativa ändringar i afseende å nämnda läroverk,
utan endast böra tillse hvad som, så länge nuvarande förhållanden
varda bibehållna, bör för dessa läroverks personal gälla i aflöningshänseende.
I sådant afseende har kommittén hemställt om de aflöningsförmåner
in. m. och om de aflöning svillkor för ordinarie befattningshafvande,
hvarom förmäles å sid. 263—269 och 304—310.