UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1907:3)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFÖIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

AF STATENS

LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

ALLMÄNNA FÖRUTSÄTTNINGAR OCH GRUNDER
FÖR EN REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.
INOM DE CENTRALA ÄMBETSVERKEN.

STOCKHOLM

KUNOL BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT it SÖNER

1903

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen............ i—iv.

Betänkande och förslag.

Inledning.............................. 1.

Öfver sikt af lönereglerings- och förenklings fr ägor nas tidigare behandling . 7.

Nuvarande löneförhållanden vid de centrala statsmyndigheterna.....44.

Innehållet af de till kommittén inkomna framställningar........59.

Förarbeten och utredningar för kommitténs förslag...........74.

Kommitténs förslag.

Allmänna villkor för aflöningsförmånernas åtnjutande.........102.

Utsträckning af arbetstiden .....................119.

Aflöningssatser och pensionsbelopp..................125.

Aflöning sför måner vid förordnande å ledig tjänst...........134.

Upphörande af skyldigheten att ställa uppbördssäkerhet........135.

Grunderna för den extra personalens anställning och aflöning......138.

Förenkling i arbetssättet hos de centrala ämbetsverken.........152.

Revision af instruktionerna för de centrala ämbetsverken i syfte att åstadkomma
ytterligare förenkling och önskvärd likformighet.......161.

Sammanfattning ..........................168.

Löneregleringskommitténs bet. I. I

i»

Till KONUNGEN.

Den 3 oktober 1902 beslöt Eders Kungl. Maj:t uppdraga åt en
kommitté att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering
af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden, därvid kommit -

ten skulle hafva att taga under öfvervägande, huruvida genom förenklingar
i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster,
som genom de förändrade anordningarna kunde undvaras.

Till ordförande i nämnda kommitté täcktes Eders Kungl. Maj:t förordna
undertecknad Sclilytern samt till ledamöter i kommittén undertecknade
Persson, Pettersson, Schultzberg och Widén, äfvensom före detta
ryttmästaren friherre Johan Theodor Gripenstedt; och tillkännagaf Eders
Kungl. Maj:t, att Eders Kungl. Maj:t framdeles, i den mån en tillökning
af kommitténs personal kunde finnas behöflig vid reglering af särskilda
verk och myndigheter, ville därom meddela beslut.

Eders Kungl. Maj:t fann tillika godt förklara, att kommittén, till
hvilken de i ämnet inkomna handlingar och utlåtanden skulle från vederbörande
statsdepartement öfverlämnas, skulle, så snart sådant lämpligen
kunde ske, sammanträda på kallelse af kommitténs ordförande, samt att
kommitténs ordförande och ledamöter skulle äga att hos vederbörande
ämbetsverk omedelbart genom besök eller annorledes inhämta de upplysningar,
som kunde för kommittéuppdragets fullgörande finnas erforderliga.

I kommitténs sammansättning inträffade emellertid den förändring,
att, sedan friherre Gripenstedt i underdånighet anmält sig vara förhindrad
att emottaga det honom meddelade uppdrag att vara ledamot i kommittén,
Eders Kungl. Maj:t den 7 november 1902 fann godt entlediga friherre
Gripenstedt från berörda uppdrag och förordna undertecknad Wijk att vara
ledamot i kommittén.

Kommittén, som till följd däraf först den 19 november 1902 kunde
begynna sina sammanträden, tog därefter till en början kännedom om de
från olika statsdepartement till kommittén öfverlämnade eller från särskilda
tjänstemän densamma tillhandakomna framställningar. Efter det kommittén
sedermera låtit verkställa eller föranstaltat om åtskilliga förberedande undersökningar
och afhandlat vissa allmänna synpunkter, hvilka kunde anses
höra vid de blifvande regleringarna vinna beaktande, tillkännagaf kom -

mittén i underdånig skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 11 februari
1903, att kommittén ansåge den tidpunkt vara nära förestående, då kommittén
blefve i tillfälle att till behandling företaga regleringsfrågorna för
särskilda ämbetsverk och myndigheter; och anhöll kommittén tillika, att
Eders Kungl. Maj:t måtte meddela kommittén föreskrift, hvilket eller hvilka
ämbetsverk borde i första rummet varda föremål för kommitténs utredning.

Genom nådigt bref den 20 februari 1903 täcktes därpå Eders
Kungl. Maj:t förklara, att kommittén hade att i första rummet till behandling
företaga frågan om reglering af löneförhållandena m. m. vid
kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten, därvid kommittén
jämväl skulle äga att, där det befunnes vara erforderligt, taga under
öfvervägande förhållandena inom Eders Kungl. Maj:ts kansli. Sedermera
meddelades kommittén genom nådigt bref den 14 mars 1903, att
Eders Kungl. Maj:t funnit godt förordna kammarrådet Karl Hjalmar
Abraham Nehrman, statskommissarien Carl Gustaf Sylvan och kammarrättsrådet
Johan Östberg att, enhvar under den tid, det ämbetsverk han tillhörde
utgjorde föremål för kommitténs behandling, deltaga i kommitténs
öfverläggningar, utan rätt att deltaga i besluten, men med rätt att till
kommitténs protokoll afgifva den särskilda mening, hvartill han kunde
finna sig befogad.

Därefter har, jämte det allmänna undersökningar och utredningar
fullföljts samt vissa förarbeten verkställts för behandling af frågan rörande
reglering af löneförhållanden m. m. vid kammarrätten, inom kommittén,
under samarbete med representanten för kammarkollegium, förehafts
och numera slutbehandlats frågan om reglering vid sistnämnda ämbetsverk.

Kommittén får härjämte i underdånighet öfverlämna betänkande och
förslag

dels angående allmänna förutsättningar och grunder för en reglering
af löneförhållanden m. m. inom de centrala ämbetsverken,

dels och angående reglering af löneförhållanden ra. m. vid kammarkollegium.

Till den första delen af detta betänkande ansluter sig ett särskildt
bihang, innefattande statistiska utredningar beträffande personalen inom
Eders Kungl. Maj:ts kansli och de centrala ämbetsverken.

Vid den andra delen af kommitténs betänkande finnes fogadt ett af
representanten för kammarkollegium, kammarrådet Nehrman, till kommitténs
protokoll afgifvet särskildt yttrande.

Stockholm den 18 november 1903.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Carl Persson. Fredr. Pettersson. Henrik Schultzberg.
Johan Widén. I. Wijk.

Allan Cederborg.

Allmänna förutsättningar och grunder för en
reglering af löneförhållanden m. m. inom de
centrala ämbetsverken.

Inledning.

Enligt det utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 3 oen närmare
oktober 1902, som, med kungl. brefvet af samma dag angående kommitténs af kommitténs
tillsättande, blifvit till densamma öfverlämnadt, har, vid ärendets föredrag- uppridning
inför Kungl. Maj:t, statsrådet och chefen för finansdepartementet, efter
erinran att, i anledning af Kungl. Maj:ts framställningar, Riksdagen beviljat
dyrtidstillägg för åren 1901 och 1902 åt en del tjänstemän och betjänte, anfört,
bland annat, hurusom, under förutsättning att de förhållanden, som
framkallat behofvet af dyrtidstillägg, komme att fortfara någon längre tid
framåt, sagda behof synts böra tillgodoses på mera stadigvarande sätt än
genom ett år efter år beviljadt dyrtidstillägg. Kungl. Maj:t hade i anledning
däraf genom cirkulär den 25 oktober 1901 anbefallt statens vederbörande
ämbetsverk .och myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren före
utgången af maj månad 1902 till Kungl. Maj:t inkomma med utredning,
huruvida under den angifna förutsättningen för tiden efter 1902 ändringar
i vederbörande lönestater kunde anses böra äga rum, därvid tillika borde
komma under öfvervägande, huruvida genom förenklingar i förvaltningen
tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster, som genom de förändrade
anordningarna kunde undvaras. De sålunda infordrade utredningarna hade
dåmera, utom från några få myndigheter, som af särskilt angifna orsaker
medgifvits förlängd tid för utredningarnas afgifvande, till Kungl. Maj:t
inkommit.

Af dessa utredningar framgick, att ändringar i gällande lönestater
i syfte att bereda äinbets- och tjänstemännen förbättrade löneförmåner
ansetts vara behöfliga. I fråga om de belopp, hvarmed lönerna
borde ökas, äfvensom beträffande sättet, hvarpå lönetillökningen skulle
komma vederbörande till godo, hade emellertid olika meningar gjort sig
gällande. Med afseende därå och då frågan om .ändringar i gällande Inne Lönereglerin

gskommitténa bet. I. 1

stater, i den utsträckning frågan sålunda förelåg, var af synnerligen ingripande
betydelse, ansåg chefen för finansdepartementet, att frågan, innan
den företogs till afgörande, borde underkastas ytterligare utredning och
pröfning af en kommitté.

Beträffande den närmare beskaffenheten af det uppdi’ag, som borde
lämnas åt denna kommitté, framhöll departementschefen, att uppdraget
borde omfatta icke endast de centrala ämbetsverken och myndigheterna
utan alla statens myndigheter, hvilkas aflöningsförhållanden icke under
senaste åren blifvit reglerade eller på grund af särskilda omständigheter
voro eller kunde blifva föremål för särskild undersökning och beredning.

I fråga om uppdragets omfattning fann sig departementschefen
emellertid böra framhålla äfven en annan synpunkt. I afseende härå
erinrade han, att han icke förbisåg vikten däraf, att statens ämbetsoch
tjänstemän så snart som möjligt komme i åtnjutande af den förbättring
i lönevillkor, som kunde anses påkallad. Finge kommitténs
uppdrag inskränkas till endast afgifvande af förslag till ett efter vissa
allmänna grunder ordnadt aflöningssätt för statens ämbets- och tjänstemän,
kunde ett dylikt förslag också snart nog från kommittén införväntas.
Emot krafvet på löneförbättring hade emellertid ur synpunkten
af det allmännas intresse uppställts det anspråket, att vid löneregleringen
jämväl borde tillses, huruvida icke genom förenkling i förvaltningen och
lämplig anordning och fördelning af arbetet en del å stat uppförda
tjänster kunde indragas. Detta anspråk fann departementschefen för sin
del också vara fullt befogadt. Men om åt kommittén skulle uppdragas att
åstadkomma utredning och förslag jämväl i sistberörda hänseende, kunde
det icke undvikas, att kommitténs arbeten måste blifva vida mer omfattande
och följaktligen också kräfva betydligt längre tid. För att åstadkomma
ett ur båda nyss antydda synpunkter fullt tillfredsställande resultat
var det emellertid nödigt, att ett sådant utsträckt uppdrag lämnades åt
kommittén. Förslag till lönereglering för hvarje särskilt verk borde
således föregås af en noggrann pröfning af hvarje sysslas behöflighet och
lämpliga anordning.

Chefen för finansdepartementet tillstyrkte fördenskull, att Kungl.
Maj:t måtte uppdraga åt eu kommitté att, efter tagen kännedom af de

redan inkomna utredningarna äfvensom af dem, hvilka än ytterligare
kunde varda till kommittén öfverlämnade, afgifva underdånigt utlåtande
och förslag rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden, därvid kommittén skulle hafva att taga under öfvervägande,
huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas
till indragning af tjänster, som genom de förändrade anordningarna
kunna undvaras.

Hvad föredragande departementschefen hemställt, däri statsrådets
öfriga ledamöter instämde, blef ock af Kungl. Maj:t bifallet.

På grund af Kungl. Maj:ts föreskrift vid kommitténs tillsättning
hafva under loppet af oktober, november och december månader år
1902 samt under februari månad år 1903 genom vederbörande statsdepartement,
med särskilda skrivelser, öfverlämnats till kommittén följande
i anledning af ofvannämnda nådiga cirkulär den 25 oktober 1901 från
ämbetsverk och myndigheter inkomna underdåniga yttranden, nämligen:

genom justitiedepartementet'', från nedre justitierevisionen, justitiekanslersämbeiet,
Svea och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, krigshofrätten och fångvårdsstyrelsen;

genom landtförsvarsdepartementet: från arméförvaltningen;
genom sjöförsvarsdepartementet: från marinförvaltningen (angående
ändringar såväl i verkets egen som i vissa andra till riksstatens femte
hufvudtitel hörande lönestater), lotsstyrelsen, cheferna för sjökrigshögskolan,
sjökrigsskolan och sjökarteverket, styrelsen öfver nautisk-meteorologiska
byrån och direktionen öfver flottans pensionskassa;

genom civildepartementet: från generalpoststyrelsen (jämväl angående
postinspektörernas aflöning), medicinalstyrelsen (tillika angående ändringar
i lönestaterna för åtskilliga underlydande förvaltningsgrenar), väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen (jämväl angående
ändrade stater för underlydande distrikts- och lokalförvaltningars
personal) och öfverståthållareämbetet;

Inkomna

handlingar.

genom finansdepartementet: från kammarkollegium, statskontoret,

myntdirektören, kontrolldirektören, kommerskollegium (jämväl angående
bergsstaten), kammarrätten, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,
öfverintendentsämbetet, styrelsen för postsparbanken samt patent- och
registreringsverket;

genom ecklesiastikdepartementet: från riksarkivarien (jämväl angående
landsarkiven), öfverbibliotekarien, nationalmusei nämnd (äfven angående
ändrad stat för lifrustkammaren), universitetskansleren (angående ändringar
i lönestaterna för universiteten i Uppsala och Lund, karolinska
mediko-kirurgiska institutet samt kanslersexpeditionen), direktionen öfver
gymnastiska centralinstitutet, direktionen öfver institutet och förskolan för
blinda å Tomteboda samt styrelsen öfver förskolan för blinda i Växjö,
styrelserna för tekniska högskolan, Chalmers tekniska läroanstalt, tekniska
elementarskolorna i Norrköping, Malmö, Örebro, Borås och Härnösand samt
tekniska skolan i Stockholm, direktionen öfver tekniska skolan i Eskilstuna,
styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen öfver veterinärinstitutet
i Stockholm och styrelsen för veterinärinrättningen i Skara, vetenskapsakademien,
vitterhets-, historie- och antikvitets-akademien, akademien för
de fria konsterna, musikaliska akademien och direktionen öfver folkskolelärarnas
pensionsinrättning; samt

genom jordbruksdepartementet: från landtmäteristyrelsen (tillika angående
höjda aflöningar till förste landtmätare), stuteriöfverstyrelsen
(jämväl angående ändringar i lönestaterna för statens hingstdepåer), Sveriges
geologiska undersökning, domänstyrelsen (tillika angående ändringar i
skogsstatens och de allmänna skogsläroverkens lönestater), landtbruksstyrelsen
(jämväl angående aflöningarna till vissa underlydande tjänstemän)
och chefen för rikets allmänna kartverk.

Därförutom hafva under loppet af oktober, november och december
månader år 1902 samt under mars månad år 1903 genom vederbörande
statsdepartement till kommittén öfverlämnats, för att tagas i öfvervägande
vid fullgörande af det kommittén lämnade uppdraget, följande vid olika
tider till Kungl. Maj:t inkomna underdåniga framställningar:

af sekreterare, advokatfiskaler, aktuarier och arkivarie!* i Svea och
Göta hofrätter samt innehafvare af motsvarande befattningar i hofrätten

öfver Skåne och Blekinge, angående beredande åt dera af kostnadsfri tjänstledighet
under sex veckor årligen;

af arméförvaltningen, angående höjning af det å verkets stat för ett
juridiskt biträde uppförda arfvode;

af rektor vid skeppsgosseskolan, om löneförbättring;
af svenska statsbanornas banrnästareförening, om förbättrade lönevillkor
för banmästare;

af tjänstemän i första lönegraden inom åtskilliga centrala ämbetsverk,
angående löneförbättring;

af de inom stat sdepartementen anställda kanslisekreterare och med
dem i aflöningsförmåner likställda tjänstemän, om bestämmande af deras
löneförmåner i enlighet med aflöningarna för sekreterare i kollegium eller
annat centralt ämbetsverk;

af direktionen öfver gymnastiska centralinstitutet, om ökning af
institutets ordinarie lärarekrafter; samt

af direktionen öfver veterinärinstitutet i Stockholm, i fråga om ny
stadga och ny stat för institutet.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 mars 1903 har kommittén vidare
fått för behandling emottaga underdånigt utlåtande af statskontoret angående
revision af aflöningsförhållandena vid landsstaten jämte därå grundadt
förslag till lönereglering, samt underdånig framställning af styrelsen
för allmänna svenska landsstatsmöten, angående förbättrade löneförmåner
för vissa landsstatstjänstemän; hvarefter Kungl. Maj:t till kommittén öfverlämnat
dels den 25 september 1903 en underdånig framställning af vaktmästarna
vid rikets länsstyrelser i fråga om förbättrade löneförmåner, dels
ock den 12 oktober 1903 en skrifvelse från Konungens befallningshafvande
i Värmlands län till statsrådet och chefen för civildepartementet i fråga
om arbetstiden för landträntmästare!! i sistnämnda län.

Slutligen har af Kungl. Maj:t den 20 oktober 1903 öfverlämnats till
kommittén eu underdånig framställning från förste aktuarier och aktuarier
inom kommerskollegii statistiska afdelningar och statistiska centralbyrån,
arkivarier och amanuenser i riksarkivet, bibliotekarier och amanuenser i
kungl. biblioteket samt amanuenser-vid nationalmusei konstafdelning och
statens historiska museum angående förbättring af deras löneförhållanden.

Omedelbart hafva till kommittén ingifvits följande framställningar:
af sekreteraren, advokatfiskal, aktuarien och arkivarien i Svea hofrätt
samt af innehafvare af motsvarande befattningar i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, i enahanda syfte som ofvannämnda, af dem och likställda
befattningshafvande i Göta hofrätt hos Kungl. Maj:t gjorda underdåniga
ansökning;

af länsmansföreningen i Västerbottens län, om förbättrade löneförmåner; af

aktuarien i kommerskollegium I. Flodström och amanuensen i
riksarkivet S. Clason, enligt uppgift efter uppdrag af förste aktuarier och
aktuarier inom kommerskollegii statistiska afdelningar och statistiska centralbyrån,
arkivarier och amanuenser i riksarkivet m. fl., med påkallande
af kommitténs uppmärksamhet å dessa tjänstemäns ofvannämnda underdåniga
framställning om förbättring af deras löneförhållanden; samt

af extra ordinarie tjänstemän i statistiska centralbyrån, med framhållande
af vissa önskemål i fråga om deras ställning.

Öfre r sikt

af lönereglerings, och förenkliugsfrågornas tidigare behandling.

Allt sedan införandet år 1809 i Sverige af nytt statsskick hafva
gång efter annan, i sammanhang med förslag om lönereglering för statens
tjänstemän eller däraf oberoende, förekommit jämväl frågor om förenkling
i statsförvaltningen och om indragning af öfverflödiga tjänstebefattningar
eller andra åtgärder i syfte att minska statens förvaltningskostnader.
Kommittén tillåter sig att i detta afseende nu erinra allenast om följande.

I proposition till statsutskottet den 5 juli 1809 förklarade Kung], förenkiingsMaj:t
sig benägen att sorgfälligt iakttaga alla utvägar och tillfällen till så- —1823°9
dana indragningar i statsverkets utgifter, som vore förenliga med riksstyrelsens
tillbörliga handhafvande, rikets försvar och hvarje undersåtes i
lag grundade säkerhet, samt meddelade, att Kungl. Maj:t ville med välbehag
anse, om utskottet uppgåfve de besparingar, som utskottet enligt dessa
grunder kunde finna nyttiga och rättvisa. Tillika uttalade Kungl. Maj:t
den förmodan, att vid en förbättrad gång af de allmänna ärendena dessa
skulle, med lindring i statens kostnad, kunna lika noggrant som förut vårdas
och behandlas af färre, dock till en del bättre lönade ämbets- och tjänstemän.
Rikets Ständer anhöllo den 3 januari 1810, att till frågans undersökning
en kommitté måtte tillförordnas och dess förslag, äfvensom andra enskilda,
för hvilka belöningar utsattes, Ständerna föreläggas.

Sedan den i anledning häraf förordnade kommitténs arbete icke ledt
till något resultat, tillsatte Rikets Ständer vid 1817—1818 arens riksdag
ett särskildt utskott med uppdrag att utarbeta allmänna grunder för indragning
och sammanslående af öfverflödiga ämbeten och tjänster samt
en förbättrad arbetsmetod. I underdånig skrifvelse den 2 juli 1818 (n:r
233) anhöllo Rikets Ständer därefter, att eu kommitté måtte tillförordnas

att genast och verksamt företaga ny reglering af rikets ämbeten och tjänster
jämte ett förbättradt arbetssätt.

Den 2 februari 1819 utfärdade Kung!. Maj:t förordnande för den sålunda
äskade kommittén; och den 21 maj samma år befallde Kungl. Maj:t
densamma äfvensom lagkommittén och de till ekonomiska författningarnas
öfverseende förordnade kommitterade att vid uppgörande af deras förslag
noga tillse, att alla rättsfrågor blefvo skilda från de ärenden, som tillhörde
förvaltningsmyndigheterna. Dessa tre kommittéer afgåfvo den 6 april
1820 underdånigt betänkande rörande rättsfrågors skiljande från de administrativa
verken. Den förstnämnda kommittén fick sedermera Kungl.
Maj:ts tillåtelse att vid utarbetande af sitt förslag till ny reglering af
rikets ämbeten och tjänster antaga och tillämpa de grunder och de därefter
emellan förvaltnings- och domaremyndigheterna föreslagna gränser,
som det gemensamma betänkandet innefattade. Kommitténs särskilda betänkande
afgafs den 29 juni 1822.

Kungl. Maj:t öfverlämnade med skrifvelse den 4 mars 1823 kommitténs
arbeten till Rikets Ständer, hvilka för ärendets vidare handläggning
tillsatte ett särskildt utskott. Sedan detta utskott den 25 augusti
1823 afgifvit betänkande i ämnet, öfverlämnade Rikets Ständer med skrifvelse
den 22 december 1823 (n:r 458) nämnda betänkande till Kungl.
Maj:t under åberopande af däri anförda hufvudgrunder och med anhållan,
att Kungl. Maj:t täcktes till verkställighet befordra de delar af utskottets
förslag, hvilka Kungl. Maj:t kunde finna leda till förenkling af styrelsen
och till inskränkning i ämbetsmännens antal.

»Hvad särskilda utskottet å riksdagen 1817—1818, den år 1819 förordnade
kommittén och 1823 års särskilda utskott, rörande formen för statsförvaltningen
och därmed sammanhang ägande ämnen, yttrat och föreslagit
är» — säger 1858 års nedan omförmälda kommitté — »i de flesta delar
förtjänt af den största uppmärksamhet. Men, såsom i flera riktningar mäktigt
ingripande i samfundslifvet, voro de mera betydande organisations- och
författningsreformerna, då äfventyret. af våldsamma brytningar borde undvikas,
icke pa en gång eller i ett steg utförbara. Många af de speciella
förslagen hafva däremot, allteftersom de vunnit insteg i den allmänna
meningen, under tidens lopp successivt blifvit antagna; och det kan med

fullt skäl sägas, att de af förenämnda kommittés och utskotts ledamöter
angående statsförvaltningen, de kamerala inrättningarna och den ekonomiska
lagstiftningen uttalade förnuftsenliga satser innefattat frön, som, med tiden
utvecklade, i mer och mindre väsentliga hänseenden burit frukt.»

Den 19 juni 1858 tillsatte Kungl. Makt en kommitté för behandling 1858 arskom _

. „ J .. J ° mitté för för ut

Irågan om en lörändrad organisation åt rikets styrelseverk och lör- ändrad orga valtningsmyndigheter.

Detta var föranledt af Rikets Ständers skrifvelse keteltyreise den

25 april 1857 (n:r 65), hvari anhölls, att Kungl. Maj:t måtte förordna

en kommitté af sakkunniga personer för att afgifva yttrande och förslag, digheter.

huruvida och på hvad sätt en sådan förändring uti styrelseverkens och

förvaltningsmyndigheternas organisation skulle kunna åstadkommas, som,

i öfverensstämmelse med de grunder, hvarpå den så kallade departemental styrelsen

hvilade, beredde en dylik organisations närmare samband med

statsdepartementen äfvensom möjligaste enkelhet i ärendenas behandling i

förening med nödig säkerhet.

I Rikets Ständers skrifvelse yttrades, att de regleringar inom ämbetsverken,
som efter införandet år 1840 af den nya organisationen af statsrådet
blifvit verkställda eller ifrågakomma, egentligen varit inskränkta
till blott jämkningar uti personal- och lönestaterna, men att hufvudfrågan,
eller beredandet af förändring uti själfva organisationssystemet och
ändamålsenligaste sättet för dess tillvägabringande, ännu icke vunnit lösning.
Behofvet af en sådan lösning, redan tillräckligen påkalladt af ämnets
stora vikt, hade emellertid blifvit ännu mera oafvisligt, då, till följd af
senare tiders stegring af alla lefnadskostnader, eu betydligare förbättring
af statens tjänstemäns aflöning syntes blifva oundgänglig, samt det således
var af ytterligare angelägenhet att noga tillse, huruvida icke, genom förenkling
uti förvaltningen, ämbets- och tjänstemannapersonalen kunde inskränkas,
så att, utan alltför mycket ökad tunga för staten, hvar och en
kunde tilldelas tillräcklig vedergällning för sin möda.

1858 års kommitté fann, i betraktande af såväl ordalydelsen som
den antagliga syftningen af Rikets Ständers skrifvelse, omfattningen af

Löneregleringskommitténs bet. 1. %

det kommittén gifna uppdraget böra anses inskränkt till hvad som angick
de regeringen underordnade centrala förvaltningsverken och statsdepartementalstyrelsens
förhållande till dem och andra offentliga ämbetsmyndigheter
jämte de specialfrågor, som med dessa hufvudämnen stodo i
sammanhang. Under hela den föregående tidrymd, då frågan om reform
i statsförvaltningens organisation utgjort föremål för offentlig behandling,
hade statens lokaladministration eller den så kallade landtregeringen ansetts
icke påkalla någon ombildning; och statsrådets därunder påyrkade
reorganisation hade i grundlagsenlig ordning redan gått i verkställighet.
Det återstod alltså att undersöka, huruvida därefter lämpade förändringar
i de centrala styrelseverkens och administrationsmyndigheternas organisation
kunde föreslås, och hvilka nya föreskrifter i öfrigt, som i sammanhang
därmed kunde anses vara af nöden.

Uti det af kommittén den 26 maj 1859 afgifna betänkande lämnades,
till belysning af dess ofvan åberopade uttalande om betydelsen af föregående
kommitté- och riksdagsarbeten, en redogörelse såväl beträffande reformerna
i lagstiftning och beskattningsväsendet m. in. som ock vidkommande
genomförda organisationsreformer och däribland äfven »allmän inskränkning
i antalet af statens ämbets- och tjänstemän». För att åskådliggöra
hvad i sistberörda afseende, beträffande statsdepartementens kanslier
och de centrala förvaltningsverken, blifvit åtgjordt, uppställdes tabellariskt
förhållandena åren 1823 och 1859. Enligt den sålunda uppgjorda tabellen
uppgick antalet ämbets- och tjänstemän vid statsdepartementens kanslier
och de centrala förvaltningsverken året 1823 till 762, hvaremot det år
1859 utgjorde endast 499. Afräknade man från denna summa de nya
ämbetsverk, som efter år 1823 tillkommit, visade sig antalet ämbets- och
tjänstemän hafva nedgått från 762 till 446, så att, under loppet af 36
år, indragning ägt rum af 316 tjänster, utgörande mer än 40 procent.
Det ansågs ock i öfrigt böra anmärkas, att antalet af de i ordinarie befattningar
tjänstgörande individer icke uppgick till nyssnämnda siffror,
enär åtskilliga af dem, synnerligast i subalterngraderna, samtidigt innehade
mer än en tjänst.

För åtskilliga i betänkandet framlagda förslag torde blifva tillfälle
att framdeles närmare redogöra.

Emellertid hade vid 1856—1858 årens riksdag Kungl. Maj:t fram- Provisorisk

t . i. ,, lönereglering

lagt förslag rörande lönereglering för statens med pennmgelöner iörsedaa vid 1856—

° f . O O l o 1858 årens

ämbets- och tjänstemän. riksdag.

Då detta ärende den 11 oktober 1856 anmäldes inför Konungen i
statsrådet, anfördes af chefen för finansdepartementet, hurusom de dåvarande
otillfredsställande aflöningsförhållandena haft till följd, att ordinarie
tjänstemän, genom förening af flera befattningar, genom handelsoch
industriföretag eller genom emottagandet af enskilda uppdrag, sökte
bereda sig en oumbärlig fyllnad i sina lefnadsbehof, men på samma gång
äfven splittrade den tid och uppmärksamhet, som borde mera odeladt
ägnas åt hvarje allmän befattning. En stor del af statens tjänare sågo
sin bästa ålder förgå utan möjlighet att därunder träda i äktenskap och i
den husliga kretsen vinna trefnad och vederkvickelse. Vid den löneförhöjning,
som oundgängligen erfordrades och hvars skyndsamma verkställande
påkallades af en under de senaste åren inträffad, utomordentlig
stegring i pris å de förnämsta lefnadsförnödenheterna, borde naturligtvis
noggrant afseende fästas dels å de särskilda statsfunktionernas behof af
ämbets- och tjänstemän, dels å dessas behof af anständig bärgning. Intetdera
behofvet fick öfverskridas, men också intetdera åsidosättas.

Beträffande det förra eller det nödiga antalet af ämbeten och
tjänster hade det väl varit ifrågaställdt, att en lönereglering icke borde
företagas annorlunda än i sammanhang med en ny ämbetsverkens organisation,
bland hvars förnämsta fördelar skulle vara nedsättning af de
anställda personernas mängd. Statsrådet hade dock, efter noggrant öfvervägande
af frågan, icke funnit skäligt inlåta sig i undersökning om
lämpligheten af eller sättet för eu förändrad organisation af statsmekanismen
i dess helhet; och därför hade de särskilda verkens och kårernas
på egen erfarenhet om dithörande arbetens mängd och beskaffenhet grundade
framställningar hufvudsakligen blifvit följda vid de förslag, som beträffande
personalen af ämbets- och tjänstemän komme att underställas
Kungl. Maj:ts pröfning.

Hvad angick aflöningarnas belopp, hade statsrådet, efter sorgfällig
pröfning af alla därvid förekommande omständigheter, kommit till den
öfvertygelsen, att den lägsta årsinkomst, som under dåvarande högt upp -

drifna lefnadskostnader kunde bereda den ogifta tjänstemannen en tarflig
men någorlunda tillräcklig bärgning — när han, vanligen efter lång väntan,
tillträdde en ordinarie tjänst och måste under hela eller största delen af
året, för tjänstens bestridande, uppehålla sig i hufvudstaden eller å annan
dyrare vistelseort — var omkring 1,000 riksdaler riksmynt. Detta föreslogs
alltså blifva den i allmänhet lägsta lönegraden för civila tjänstemän
under nyssnämnda omständigheter, öfver denna första lönegrad ansågs
för den andra, där tjänstemannen borde äfven såsom gift äga sin bärgning,
kunna bestämmas 2,000—2,200 riksdaler; för den tredje 3,000—
3,500 riksdaler, hvarunder en tillväxande familjs underhåll jämte barnens
undervisning icke kunde uppskattas; för fjärde graden 4,500—5,000 riksdaler,
hvilket i löneinkomst blefve, under vanliga förhållanden, yttersta
målet äfven för en utmärkt duglig ämbetsmans sträfvanden, och för femte
graden, som komme att innefatta rikskollegiernas presidenter, 9,000 riksdaler,
allt riksmynt. Därjämte tillstyrktes, att också mellan dessa grader
måtte bestämmas löner för befattningar af den art, att de icke egentligen
utgjorde eller motsvarade något af »de vanliga stegen i den allmänna
befordringstrappan».

I fråga om rätten till förening af flera särskilda tjänster yttrade departementschefen,
hurusom en naturlig följd af den dittills med skäl öfverklagade
otillräckligheten i aflöning för hvarje särskild tjänstebefattning
hade blifvit, att flera sådana fått innehafvas af samma person för att
genom sin förenade afkastning fylla hans lefnadsbehof. Utom denna
ekonomiska nödhjälp hade den samtidiga tjänstgöringen i flera verk
någon gång medfört den från statens synpunkt väsentligare fördelen, att
personer med utmärktare förmåga och lust till arbete och till ett djupare
inträngande i göromålens väsende förvärfvat en mångsidigare kännedom
af allmänna värf och förhållanden, än som kunnat vinnas inom ett mera
begrånsadt område, och sålunda tillägnat sig en högre grad af skicklighet
och användbarhet för den invecklade statsförvaltningen. Men detta den
delade tjänstgöringens fördelaktiga inflytande på utbildningen af en och
annan person, hvars framstående egenskaper troligen skulle äfven på annan
väg hafva gjort sig gällande, uppvägde icke de olägenheter, som både för
statens tjänst och för mindre omfattande, ehuru aktningsvärda, ämbets -

mannaförmågor uppkomma genom nödvändigheten att .splittra krafterna
och uppmärksamheten i flera, ofta vidt åtskilda riktningar. Vanliga följden
blef, att tjänstemannen vid den ålder, som bäst ägnade sig för
duglighetens utveckling, sökte att hjälpligt och klanderfritt afbörda sig
de olikartade göromålen för dagen, utan att äga tid eller, måhända, ens
håg öfrig för ett mer än ytligt betraktande af målens beskaffenhet eller
förvaltningsbestyrens sammanhang och ändamål. Och slutligen, när tillfälle
yppade sig för en person, hvilken i särskilda befattningar visat större
duglighet, att erhålla en plats, som erbjöd tillfälle till en verksamhet af
större vikt och omfattning, men också ensam tog sin innehafvares hela
tid och arbetskraft i anspråk, fann han mången gång, vid sammanräknandet
af sina inkomster på spridda håll, att dessa mer eller mindre
öfverstego hvad den ifrågasatta befattningen kunde ensam lämna i afkomst,
och fann sig, af omtanke för sitt och de sinas närmaste behof, hindrad
att emottaga en befordran, som på samma gång skulle öppna för honom
utsikten till en oberoende framtid och skänka fäderneslandet en ämbetsman,
vuxen sitt kall.

Till förekommande af de olägenheter, hvilka sålunda, utöfver fördelarna,
syntes åtfölja delningen af tjänstemannens tid mellan flera sysselsättningar,
hade statsrådet ansett oundgängligt, att såsom en för alla ämbetsverk,
där icke särskilt annorlunda bestämdes, gemensam regel stadgades, att
icke någon förening af två eller flera ordinarie tjänster på allmän stat för
framtiden skulle få äga rum, dock med förbehållen rätt att härifrån göra
undantag för tjänstemän i (dåvarande) första lönegraden äfvensom för dem,
hvilkas löner i anseende till mindre trägna göromål blifvit bestämda till
lägre belopp, än för tjänstegraden i allmänhet gällde.

Förutom det sålunda uppställda villkoret i afseende å förening af
tjänster föreslogos vissa andra stadganden att i sammanhang med löneregleringen
meddelas, däribland äfven att ämbets- eller tjänsteman, som
kom i åtnjutande af den nya lönestatens förmåner, skulle vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som
i vederbörlig ordning kunde varda bestämd, dock alltid utan förpliktelse
att tjänstgöra i lägre grad än den, hvarå gällande fullmakt eller förordnande
lydde.

I skrifvelse den 3 februari 1858 (n:r 208) anmälde Rikets Ständer, att
de visserligen funnit, att en löneförbättring för statens ämbets- och tjänstemän
i allmänhet var af behofvet högt påkallad, äfvensom att, sedan den
under de senare åren inträffade betydliga stegringen i prisen å de flesta
lefnadsförnödenheter och behofsartiklar ofördelaktigt inverkat på löntagarnas
ställning, rättvisa, billighet samt det allmännas egen fördel måste
fordra, att staten genom sin mellankomst sökte afhjälpa den förlägenhet,
hvaruti löntagarna såmedelst råkat. Då emellertid icke med någon visshet
kunde antagas, att dåvarande varupris och penningeförhållanden komme
att blifva beståndande, och enär en definitiv lönereglering skulle i väsentlig
mån lägga hinder i vägen för de förändrade organisationer af åtskilliga
ämbetsverk, som framdeles kunde ifrågakomma, hade Rikets Ständer
ansett, att ifrågavarande löneförhöjningar icke borde beviljas i den form,
Kungl. Maj:t äskat, utan anvisas blott för närmaste statsregleringsperiod,
dock med de inskränkningar däruti, som för särskilda fall befunnits
lämpliga.

Därjämte föreskrefvo Rikets Ständer för de civila ämbets- och tjänstemännen
i allmänhet vissa villkor för löneförhöjningen, att under ifrågavarande
tid blifva gällande.

Bland dessa villkor var ock, att den, som tillträdde löneförhöjning,
skulle vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som vid en blifvande förändrad organisation
af ämbetsverken eller eljest i allmänhet kunde varda stadgad, samt att
uti alla fullmakter eller förordnanden, som under åren 1858—1860 utfärdades,
det förbehåll borde intagas, att ämbetets eller tjänstens innehafvare
skulle vara underkastad förbindelsen att icke tillika innehafva eller emottaga
annan allmän tjänst med lön på rikets stat, därest sådant framdeles
blefve föreskrifvet.

Lönereglering I den proposition, Kungl. Maj:t vid 1859—1860 arens riksdag afgaf

/seo årens angående statsverkets tillstånd och behof, hemställde Kungl. Maj:t frågan
riksdag. om förbättrad lönereglering för kronans ämbets- och tjänstemän ånyo till
Rikets Ständers pröfning. Till stöd härför anfördes, att, ehuru de aflö -

ningsanslag, som till nästförutgångna riksdag föreslagits för att tillförsäkra
statens tjänare en tillräcklig bärgning, afpassad bland annat efter en inträffad,
utomordentlig stegring i pris å de förnämsta lefnadsförnödenheter,
blifvit i de flesta och väsentligaste delar af Rikets Ständer beviljade, detta
dock icke skett definitivt, såsom Kungl. Maj:t äskat, utan i allmänhet blott
för den statsregleringsperiod, som då förelåg. Men Kungl. Maj:t fann
hvarken förändrade prisförhållanden i sin helhet gifva anledning att frånträda
förslaget om en fortfarande behöflig definitiv lönereglering eller
denna böra på annat sätt göras beroende af framtida organisationsförslag
än genom bibehållande af det vid den provisoriska löneregleringen fästa
villkoret, att den, hvilken ingick på den nya staten, skulle vara förbunden
att underkasta sig den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning
i åligganden, som vid en blifvande förändrad organisation af ämbetsverken
eller eljest i allmänhet kunde varda stadgad.

I följd däraf och med hänsyn till statsverkets dåvarande tillstånd
hemställde Kungl. Maj:t till Rikets Ständer, att de vid 1856—1858 årens
riksdag för ämbetsverk, kårer och stater provisoriskt beviljade aflöningsanslag
måtte, med föreslagna förändringar i vissa hänseenden, definitivt
på stat uppföras under iakttagande af vissa bestämmelser rörande villkoren
för lönernas åtnjutande af civila ämbets- och tjänstemän i allmänhet.

I skrifvelse den 11 augusti 1860 (n:r 113) tillkännagåfvo Rikets
Ständer, att, hvad angick frågan om definitivt uppförande i allmänhet på
stat af de ifrågavarande aflöningsanslagen, Rikets Ständer komtne att, i
sina skrivelser rörande utgiftsregleringen under de särskilda hufvudtitlarna,
för hvarje ämbetsverk eller kår särskild! anmäla, huruvida dess anslag skulle
blifva å stat definitivt uppfördt eller icke, men meddelade emellertid vissa, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag, af Rikets Ständer
vidtagna beslut angående de villkor och föreskrifter, som skulle gälla
för de civila ämbets- och tjänstemän, hvilka komma i åtnjutande af löner
på ordinarie stat till högre belopp, än hvartill de på grund af innehafvande
fullmakter dittills varit berättigade.

Ben .9 november 1860 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär till vederbörande
kollegier samt civila ämbetsverk och myndigheter angående nyssberörda
villkor och föreskrifter. Bland dessa voro ock följande:

Förenklingsfrigör
vid
riksdagarna
1868, 1870
och 1871
jämte däraf
föranledda
åtgärder.

Två eller flera ämbeten eller tjänster med lön på rikets stat finge i
allmänhet icke hos samma personer förenas; dock kunde undantag härifrån
ske inom de tvenne (dåvarande) lägsta lönegraderna, såvida Kungl.
Maj:t, efter vederbörandes hörande, därtill lämnade bifall. Huruvida den
ämbets- eller tjänsteman, som redan innehade flera dylika befattningar,
finge, sedan han kommit i åtnjutande af förhöjd lön på ordinarie stat,
bibehålla mer än en af dem, skulle ankomma på Kungl. Maj:ts pröfning
i ofvanberörda ordning. Hvarje ämbets- och tjänsteman skulle vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid en blifvande förändrad organisation af ämbetsverken eller
eljest i allmänhet kunde varda stadgad.

Bland de ämbetsverk, för hvilka vid 1859—1860 årens riksdag de
höjda lönerna uppfördes på ordinarie stat, voro ock kammarkollegium,
statskontoret och kammarrätten. För flera öfriga ämbetsverk uppfördes
sedermera vid åtskilliga följande riksdagar aflöningsanslagen å ordinarie
stat. För vissa voro emellertid ännu vid medlet af 1870-talet endast de
äldre lönerna fortfarande uppförda på ordinarie stat, men löneförhöjningarna
betraktade såsom provisoriska.

Vid 1868 års riksdag väcktes i Andra Kammaren af representanten
för Göteborg A. W. Björck en motion, hvari han, med återupptagande
hufvudsakligen af de förslag, som han framställt redan i en motion vid
1867 års riksdag, gjorde framställning om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
Riksdagen tillsatte för denna frågas utredning ett särskildt utskott och
beslöt, efter pröfning af dess utlåtande, att i ämnet ingå med en skrifvelse
till Kungl. Maj:t. I denna skrifvelse af den 15 maj 1868 (n:r 89) anhöll
Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande:

l:o) huruvida af de mål, hvilka afgjordes af administrativ ortmyndighet
och genom besvär kunde fullföljas antingen hos rikets kollegier
eller andra förvaltande, centrala ämbetsverk samt vidare hos Kungl.
Maj:t i statsrådet eller ock omedelbart hos Kungl. Maj:t,

sådana, som kunde till rättsfrågor hänföras, skulle öfverlämnas till
allmän domstol;

sådana, som voro af både judiciell och administrativ natur och
hvilka fortfarande ansågos böra af administrativ ortmyndighet i första hand
upptagas, likväl skulle i sista instansen af Kungl. Maj:t i dess högsta
domstol afgöras;

de, som voro af rent administrativ natur, skulle från den administrativa
ortmyndigheten utan mellaninstans fullföljas omedelbart hos Kung].
Maj:t i statsrådet; samt

2:o) om icke, till åstadkommande af besparing samt större enkelhet
och reda i förvaltningen, kunde, bland andra åtgärder, sammanslås vissa
förvaltande centrala ämbetsverk.

I anledning af nämnda skrifvelse anbefalldes kammarkollegium och
kammarrätten hvar för sig att afgifva underdånigt utlåtande, huruvida
bland de mål, som från dessa ämbetsverk fullföljdes till Kungl. Maj:t i
statsrådet, några kunde anses böra antingen helt och hållet öfverlämnas
till behandling af domstol eller ock endast i sista instansen handläggas af
juridisk myndighet. Sedan underdåniga yttranden i ämnet inkommit, utarbetades
ett förslag till författning i denna syftning och granskades i
högsta domstolen; hvarefter Kungl. Maj:t till 1874 års riksdag aflat nådig
proposition (n:r 7) om antagande af en författning angående förändrade
bestämmelser i afseende å behandlingen och fullföljden af vissa mål.

Denna kungl. proposition, hvilken af lagutskottet i vissa delar tillstyrktes,
blef af Riksdagen godkänd i enlighet med utskottets förslag.
Men vid ärendets förnyade föredragning den 5 juni 1874 förklarade Kungl.
Maj:t, att, som det genom propositionen åsyftade ändamålet icke skulle
ernås, Riksdagens beslut, komme att förfalla. Härtill varder kommittén
i tillfälle att återkomma i den del af kommitténs betänkande, som angår
kam marko] legi u m.

I anledning af motioner vid 1870 ars riksdag inom Andra Kammaren
beslöt denna Kammare skrifvelse till Kungl. Maj:t i syfte af förenklingar

Löneregleringalcommitténs bet. 1. ^

i arbetssättet inom statsförvaltningen till vinnande af större skyndsamhet
vid ärendenas behandling och besparing i kostnader genom indragning af
tjänster. Första Kammaren fann sig emellertid då icke äga tillräcklig anledning
att biträda den af Andra Kammaren beslutade skrifvelsen; i följd
hvaraf frågan för nämnda riksdag förföll.

Frågan återupptogs vid 1871 års riksdag i särskilda inom Andra
Kammaren väckta motioner. Dessa föranledde en skrifvelse af Riksdagen

till Kungl. Maj:t åt den 17 maj 1871 (n:r 69), uti hvilken till en början
erinrades om skrifvelsen den 15 maj 1868 angående den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa
hänseenden, åsyftande en förbättrad organisation af ämbetsverkens yttre
former och verksamhetsområden. Därefter framhölls vidare, att, huru
mycket än en i det yttre förbättrad organisation af ämbetsverken kunde
gagna, de fördelar, som eftersträfvades och borde kunna uppnås, dock ej
skulle vinnas, förrän uti själfva sättet för behandlingen af ärendena hos
hvarje myndighet åstadkommits den förenkling, den befrielse från omgång
och vidlyftighet, som möjliggjorde eu önskvärd skyndsamhet, utan att
lägga hinder i vägen för eu betryggande pröfning af hvarje ärende. En
sådan formernas förenkling var också ett villkor för att ämbets- och tjänstemännens
antal måtte kunna inskränkas och sålunda onödiga utgifter för
statsverket undvikas samt en användning af krafter och förmåga vinnas i
andra riktningar, där de väl behöfdes, på samma gång som staten, jämte
det den fordrade af sina tjänare fullt och godt arbete, också förmådde att
jämnare och bättre, än med afseende å de lägre platserna mångenstädes
var förhållandet, godtgöra arbetet.

Den granskning af arbetsmetoder och former, hvilken för vinnande af
det åsyftade ändamålet borde hos hvarje särskild förvaltningsmyndighet företagas,
hade Riksdagen emellertid funnit icke lämpligen eller med utsikt till
framgång kunna verkställas af Riksdagen eller någon afdelning af densamma,
men Riksdagen hade trott sig böra i underdånighet antyda fördelarna af
den förändringen, att ordinarie tjänst i möjligaste mån så ordnades, att den
emot skälig vedergällning toge i anspråk innehafvarens hela verksamhet,
och att sålunda måtte kunna undanröjas det understundom inträffande
missförhållandet, att tjänsteman i lägre grad genom förening af två eller

flera tjänster åtnjöt högre aflöning än hans endast af en tjänst fullt sysselsatta
förman, samt att renskrifnings- och andra därmed jämförliga göromål
icke bestredes af ordinarie tjänstemän, utan mot arfvode af biträden.
Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
om icke hos de till statsförvaltningen hörande ämbetsverk och myndigheter
en förenklad anordning af göromålen skulle kunna åvägabringas, på
samma gång befordrande större skyndsamhet vid ärendenas behandling och
medgifvande nedsättning i kostnaderna genom indragning af möjligen obehöfliga
tjänster, samt att Kungl. Maj:t ville hos kommande Riksdagar göra
de framställningar i ämnet, hvartill Kungl. Maj:t kunde finna förhållandena
föranleda.

Då chefen för civildepartementet den 28 november 1873 för Kungl.
Maj:t framlade förslag till ny organisation af kansliexpeditionerna inom
statsdepartementen, undantagandes utrikesdepartementet, och därvid hemställde
om indragning af de dåvarande ordinarie kanslist- och kopistbefattningarna,
anförde han jämväl, hurusom dåmera den åsikt var allmän, att
staten ej borde aflöna ordinarie tjänstemän för besörjande af renskrifning
och att sådan utan olägenhet kunde till största delen anförtros åt personer,
som, utan att vara tjänstemän, försörjde sig med sådant arbete. Departementschefen
åberopade ock i detta hänseende den i Riksdagens ofvanberörda
skrifvelse den 17 maj 1871 gjorda antydan om fördelarna af, att
renskrifnings- och andra därmed jämförliga göromål icke skulle bestridas
af ordinarie tjänstemän utan mot arfvode af biträden.

Frågan om behofvet af ytterligare aflöningsförhöjning för statens Fråga^m ny

tjänstepersonal hade emellertid vid denna tidpunkt kommit på dagord- yjd m4 års

ningen. riksdag be ö

. n viljade

Den 19 december 1873 anförde chefen för finansdepartementet inför dyrtidstuiägg.
Kungl. Maj:t:

Den lönereglering för rikets ämbets- och tjänstemän, som vid
1856—1858 årens riksdag föreslogs af Kungl. Maj:t och hufvudsakligen
bifölls af Rikets Ständer, hade allt sedermera utgjort den väsentliga
grunden för de civila aflöningsförhållandena, om än någon afvikelse i

en eller annan enstaka del funnits af den förflutna tidens erfarenhet påkallad.
De sålunda fastställda lönebeloppen, som varit afsedda att bereda
sina innehafvare en efter måttliga lefnadsbehof vid olika åldrar och samhällsställning
lämpad anständig bärgning, syntes äfven hafva för någon
tid uppfyllt denna bestämmelse, men kunde dåmera icke anses för sådant
syfte tillräckliga, sedan priset på bostäder, bränsle, arbetsbiträden, åtskilliga
delar af beklädnad samt de oundgängligaste födoämnen stigit till en
höjd, vida utöfver den, som år 1856 varit känd och lagts till grund för
den då föreslagna regleringen.

Statsdepartementens chefer hade, på nådig befallning, i början af
september 1873 anmodat ämbetsverk och myndigheter att före viss tidpunkt,
enhvar för sina ämbets- och tjänstemän, inkomma med förslag,
i den mån de kunde anses af omständigheterna påkallade, i syftning
af lönevillkorens förbättring, vare sig genom en fast löneförhöjning på
ordinarie stat eller genom ett tillfälligt, efter prisförhållandena lämpadt
lönetillägg; och hade vid denna anmodan fogats en uppmaning till vederbörande
att uppgifva, huruvida någon eller några ämbets- och tjänstemän
innehade flera befattningar, och att utlåta sig, i hvad mån de sålunda
med andra förenade eller ock andra tjänster med afseende på sin omfattning
borde anses vara af beskaffenhet, att tjänstgöring äfven på
annat håll kunde utan olägenhet därmed förenas, och i sådant fall, om
icke genom flera tjänsters sammanslagning eller på annat sätt arbetet
lämpligen kunde så ordnas, att hvarje tjänsteman, under förutsättning
att skälig aflöning bereddes honom, i sin tjänst erhöll motsvarande full
sysselsättning och samtidigt innehafvande af annan aflönad beställning
kunde undvikas.

De underdåniga utlåtanden och förslag, som i följd af sådana eller
väsentligen därmed öfverensstämmande uppmaningar inkommit från förvaltningens
särskilda grenar, hade vid jämförelse inom statsdepartementen
befunnits icke blott i föreslagna anordningars särskilda delar, utan äfven
i de allmänna grundsatser, som vid deras uppgörande tagits till ledning,
innefatta en mångfald, så stor och växlande mellan så olika åsikter i fråga
om arbetsfördelning, lönegrader, aflöningens fördelande i lön och tjänstgöringspenningar,
sportelrått, ålderstillägg i ett eller flera steg m. in., att

dessa ämnens sammanföring till ett öfverskådligt helt och deras bearbetande
till ett förslag, som kunde göras till föremål för Kung]. Maj:ts och
därefter för Riksdagens pröfning, var omöjligt att verkställa under den
korta tid, som till då instundande riksmötes början återstod. För frågans
bringande till en lycklig lösning såg chefen för finansdepartementet
sig följaktligen icke i stånd att då föreslå något annat än en förberedande
behandling; och hemställde han, att Kungl. Maj:t måtte åt en kommitté
uppdraga att, efter tagen kännedom af de inkomna yttrandena, afgifva
utlåtande och förslag rörande reglering af de förvaltande ämbetsverkens
och myndigheternas löneförhållanden, med rätt att därvid jämväl, i den
mån kommitterade kunde finna det af omständigheterna påkalladt, göra
framställning om förändringar i dåvarande organisation af förvaltningspersonalen
och anordning af dess arbete.

Departementschefen omnämnde vidare, att beträffande vedergällningen
för en del af den ämbetsverksamhet, som i statens tjänst utöfvades, statsrådet,
på grund af redan tillförne vunnen erfarenhet, ansett sig kunna,
utan afbidan af den tilläinnade kommitténs betänkande, afgifva slutligt
förslag. Men i öfrigt syntes det honom att, i afbidan på en omfattande
regler!ngsplan, de dåvarande aflöningsbeloppen, jämförda med stegrade
pi*is och däraf beroende lefnadsbehof, påkallade förhöjning, hvilket ovedersägligt
dock på sakens dåvarande ståndpunkt svårligen kunde ske under
annan form än genom ett tillfälligt och i själfva sin benämning motiveradt
dyrtidstillägg.

I sådant hänseende tillstyrkte departementschefen aflåtande till Riksdagen
af framställning därom, att för hvarje å rikets stat uppförd penningelön
eller arfvode, där icke af särskild anledning blefve annorlunda
bestämdt, måtte anvisas ett dyrtidstillägg af 30 procent, dock icke högre
än 1,500 riksdaler för något aflöningsbelopp. Men enär dylikt tillägg
icke kunde vara i lika hög grad behöflig! för den, hvilken innehade två
eller flera befattningar eller, enligt undantagsvis lämnadt medgifvande,
uppbar personell förhöjning å lönen, som för den, hvilken för sina lefnadsbehof
var hänvisad blott till aflöningen för en enda befattning, hemställdes,
att rörande dyrtidstilläggets utbetalning måtte stadgas de inskränkningar,
att dylikt tillägg till den, som af statens medel åtnjöt lön eller arfvode

för två eller flera befattningar, skulle utbetalas endast för en af dessa,
nämligen för den, som medförde högsta aflöningen, eller, därest denna på
mer än ett ställe var lika, för den af dem, till hvilken han först blifvit
befordrad, samt att å dyrtidstillägget skulle afdragas hvad tjänstens innehafvare,
på grund af särskilt medgifvande, ägde att uppbära såsom personell
godtgörelse för upphörda inkomster i tjänsten.

Hvad sålunda af chefen för finansdepartementet hemställts, vann
Kungl. Maj:ts bifall. Med anledning häraf gjordes i den till 1874 års
riksdag aflåtna nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof
under särskilda hufvudtitlar framställning om anvisande af dyrtidstillägg
till åtskilliga ämbets- och tjänstemän inom verk och stater, för hvilka ej
till samma riksdag framlades förslag till lönereglering.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 17 maj 1874 (n:r 33) angående
regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel redogjorde
Riksdagen uti ett sammanhang för de åsikter, som legat till grund för
Riksdagens pröfning af Kungl. Maj:ts förslag om dyrtidstillägg.

I sådant hänseende anfördes, bland annat, att efter tiden för senaste
allmänna reglering af aflöningen för civila tjänstemän priset på de flesta
förnödenheter obestridligen stegrats i högst väsentlig grad, och att denna
stegring måste verka särdeles menligt för alla, som för sin utkomst voro
hänvisade till en viss bestämd inkomst. Uppenbarligen befunno sig statens
ämbets- och tjänstemän dåmera i afseende på aflöningsförhållandena i vida
sämre ställning än den, som genom nyssnämnda lönereglering beredts dem.
Beträffande de för år 1875 ifrågasatta dyrtidstillägg för sådana ämbetsverk
och stater, för hvilka reglering icke blifvit föreslagen, hade Riksdagen
funnit sådana tillägg i allmänhet icke lämpligen böra annorlunda än på
det af Kungl. Maj:t angifna sätt eller efter en för alla lika procentberäkning
bestämmas. Denna procentberäkning hade emellertid ej endast
grundats på förhållandet af den allmänna prisstegringen, utan därvid hade
jämväl tagits hänsyn därtill, att icke den dåvarande aflöningen med dyrtidstillägget
komme att uppgå till sådant belopp, att däraf kunde uppstå
svårighet vid en blifvande definitiv lönereglering. Vidare hade därvid
iakttagits, att, då fråga endast var om en tillfällig, af den stegrade lefnadskostnaden
föranledd löneförbättring, sådan förbättring icke kunde an -

ses för de ämbetsmän, som voro försedda med högre löner, vara af nöden
eller åtminstone icke erfordras i lika grad som för dem, hvilkas aflöning
vid tiden för dess reglerande endast varit afsedd för uppehållandet af en
tarfligare lefnadsställning.

Såsom allmän grund för pröfningen af de under de särskilda hufvudtitlarna
förekommande framställningar om dyrtidstillägg fastställde alltså
Riksdagen, att sådant tillägg borde utgå med 20 procent å alla löner och
arfvoden, som ej öfverstego 5,000 kronor; att å löner och arfvoden från

5.000 kronor till och med 9,000 kronor tillägget, där sådant beviljades,
borde utgöra 1,000 kronor, samt att å löner eller arfvoden, som öfverstego

9.000 kronor, något dyrtidstillägg ej boi*de medgifvas. Ofvannämnda, af
Kungl. Maj:t föreslagna inskränkningar i afseende å dyrtidstilläggens utbetalning
blefvo därjämte af Riksdagen godkända.

Uti vederbörliga punkter i Riksdagens skrivelser angående regleringen
af utgifterna under de olika hufvudtitlarna meddelades sedermera
Riksdagens i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dess sålunda uttalade
åsikter fattade beslut i ämnet.

Till 1875 års riksdag afläts därefter af Kungl. Maj:t proposition om Dyrtidstillägg
beviljande för år 1876 af dyrtidstillägg enligt förberörda, af Riksdagen år oc/Z/övywe
1874 godkända grunder. Denna framställning blef emellertid af Riksdagen riksda(iarendast
delvis bifallen, i det att, med vissa undantag, dyrtidstillägg med
20 procent tillerkändes endast de tjänstemän, hvilkas löner eller arfvoden
ej öfverstego 5,000 kronor.

Enligt enahanda grunder, som sålunda vid 1875 års riksdag antagits,
beviljades sedermera, på framställning af Kungl. Maj:t, till
tjänstemän, hvilka förut varit i åtnjutande af dyrtidstillägg, sådant äfven
vid därefter följande riksdagar, intill dess löneförhållandena vid vederbörande
verk och myndigheter blifvit definitivt bestämda.

Sedan Kungl. Maj:t den 12 juni 1874 förordnat ordförande och leda-1874 årsisnemöter
i ofvannämnda den 19 december 1873 beslutade kommitté för reg-kommitté9™!)
lering af de förvaltande ämbetsverkens och myndigheternas löneförhållanden dess försla9-

m. in., hade denna kommitté begynt sina arbeten. Emellertid uppdrog
Kungl. Maj:t den 25 september 1874 åt kommittén att handlägga jämväl
frågorna om lönereglering för tjänstepersonalen i rikets hofrätter och krigshofrätten
samt om upphörandet af de sportler, som hofrätternas tjänstemän
enligt då gällande föreskrifter åtnjöto. Kommittén, hvilken förklarade
sig, med afseende på de sålunda erhållna uppdragens vidd och grannlaga
beskaffenhet, inse omöjligheten att under loppet af år 1874 medhinna hela
det densamma förelagda arbetet eller den del dåraf, som omfattade de förvaltande
myndigheterna, öfvergick, för att kunna tidigare uppfylla någon
del af sin uppgift, till arbetet med den andra, i och för sig begränsade
afdelningen, som afsåg hofrätterna, samt afgaf rörande dessa särskildt.
underdånigt betänkande af den 12 december 1874.

När kommittén sedermera återvände till sitt ursprungliga uppdrag
att afgifva utlåtande och förslag rörande regleringen af de förvaltande
ämbetsverkens och myndigheternas löneförhållanden, med rätt att därvid
jämväl, i den mån kommitterade kunde finna det af omständigheterna
påkalladt, göra framställning om förändringar i dåvarande organisation af
förvaltningspersonalen och anordning af dess arbete, yppade sig inom kommittén
tvekan och olika meningar rörande hufvudföremålet för det värf,
hvilket sålunda blifvit kommittén förelagdt, och arbetets däraf beroende
uppränning. Antingen borde detta värf, ansågs det, företrädesvis åsyfta att,
med afseende på stegrade lefnadskostnader, bereda ett samtidigt och någorlunda
snart ordnande efter gemensamma grunder af de centrala förvaltningsverkens
aflöningsförhållanden, hvarvid organisationsfrågor skulle upptagas
till behandling endast i den mån sådant funnes för hufvudändamålet
nödigt och icke hinderligt. Eller ock borde för hvarje verk i första rummet
tillses, att dithörande göromål på ändamålsenligaste sätt fördelades och
handhades samt ämbets- och tjänstemännens antal och inbördes ställning
därefter lämpades, i hvilka hänseenden kommittén då måste stadga sin
åsikt, innan öfvergången till den egentliga löneregleringen kunde, för ett
verk i sänder, äga rum.

Med anmälan om detta förhållande och under erinran, att i den omfattning,
som kommitténs åligganden enligt denna senare åsikt erhölle,
deras fullgörande måste komma att väsentligen fördröjas, anhöll kommittén

i skrifvelse den 1 februari 1875 till chefen för finansdepartementet, att
kommittén måtte, till efterrättelse vid fortsättningen af sina göromål, få
sig meddeladt, huruvida regeringen äskade dessas behandling i den ena
eller andra af ofvan antydda riktningar.

I det svar å denna skrifvelse, som meddelades kommittén, erkändes
väl den stora vikten däraf, att statens ämbets- och tjänstemän så snart som
möjligt funne tillfredsställelse för sina billiga anspråk på en lön, lämpad
efter såväl det arbete som ock de förstudier och insikter, hvilka af dem
fordrades för tjänstens skötande, äfvensom de oförnekliga missförhållanden,
alstrade dels af penningens fallande värde, dels af göromålens växande mängd
och mångfald, hvilka åtminstone för vissa tjänster trädde i dagen. Men det
framhölls, att å andra sidan ej heller kunde och fick förbises det allmännas
anspråk på ett sådant ordnande af tjänstemännens arbete, att detsamma,
där det under tidernas lopp förminskats eller, med förenklade
former, blifvit eller kunde blifva i betydlig mån lättadt, också genom
förändrade anordningar eller förnyad fördelning måtte kunna så ställas, att
fördelarna däraf för det allmänna vunnes. Kommitténs tillsättande hade
därför också varit föranledt af den önskan, att arbetet och lönen måtte,
så vidt möjligt, blifva efter hvarandra afpassade, och denna omständighet
hade äfven blifvit framhållen i det åt kommitterade lämnade uppdraget, om
den än däri omnämnts såsom en kommitténs rätt och gjorts beroende
af kommitterades eget bedömande af påkallande omständigheter. Ifrågavarande
del af det nådiga uppdraget borde således, såsom den ej minst
viktiga, icke förbises, och kommittén borde fördenskull låta hvarje förslag
till lönereglering för hvarje särskild! verk föregås af en sådan noggrann
pröfning af hvarje sysslas behöflighet och lämpliga anordning, att kommitterades
förslag därigenom måtte vinna den inre styrka, som erfordrades
för att åt detsamma bereda förtroende och framgång.

Då kommittén därefter den 9 juni 1815 afgaf betänkande angående
lönereglering m. m. vid kammarkollegium, erinrades i nämnda betänkande,
att åtskilliga till kommittén hänskjutna framställningar till stor del afsågo
löneförhållandena icke blott för de ämbetsverk och myndigheter, som närmast
under regeringsmakten öfvervakade och handhade statsförvaltningen,
utan jämväl för den personal, som, spridd i särskilda orter, utgjorde

Löner tgl tving skommitténs bet. I. 4

organer för utförande af den centrala förvaltningens bestämmelser, såsom
t. ex. fångvårds-, post- och tullstaterna. Kommittén hade därför
varit uppfordrad att från början göra sig klart, huruvida dess uppdrag
kunde anses omfatta löneregleringen jämväl för den lokala förvaltningspersonalen.
Att sådan icke varit Kungl. Maj:ts afsikt vid det nådiga
uppdragets meddelande, ansåg kommittén framgå af det därvid begagnade
uttrycket »de förvaltande ämbetsverken och myndigheterna», hvilket syntes
vara i det närmaste liktydigt med det vid andra tillfällen använda »rikets
styrelse- och förvaltningsverk», — detta så mycket hellre, som endast i fråga
om de centrala myndigheternas aflöningsförhållanden en sammanställning
och jämförelse, sådan det nådiga uppdraget enligt de därför angifna grunder
åsyftat, lät sig med någon framgång verkställa, då däremot godtgörelsen
till förvaltningens organer på alla de orter, där dylika erfordrades,
var alltför mycket beroende af lokala eller inom olika områden
skiftande förhållanden för att lämpligen kunna bringas till gemensam
öfversikt. Kommittén hade således fattat sin uppgift vara att för de centrala
myndigheternas ämbets- och tjänstemän utarbeta ett efter dåvarande
förhållanden lämpadt förslag till lönereglering.

Men vid en dylik reglering borde afseende fästas icke blott vid den
enskildes rättmätiga anspråk på billig ersättning för sitt arbete, utan jämväl
på dettas ordnande i det allmännas intresse så, att intet arbete kräfdes,
som var öfverflödigt, inga tjänstebefattningar bibehöllos, hvilkas uppgift
kunde, utan äfventyrande af erforderlig säkerhet, fyllas genom annan, med
mindre kostnad förenad anordning. Den åsikten syntes ock vara ganska
allmän och hade äfven af representationen blifvit uttalad, att själfva sättet
för behandlingen af ärendena inom ämbetsverken borde förenklas och befrias
från den omgång och vidlyftighet, som man ansett förhindra en önskvärd
skyndsamhet. Kommittén hade därför funnit sig uppfordrad att,
innan den företog frågan om aflöningsstaterna, ingå i en undersökning, i
hvad män arbetssättet hos de särskilda ämbetsverken och myndigheterna
kunde lämna stöd för nyss angifna åsikt, samt, på grund af därvid vunna upplysningar,
begagna det kommittén lämnade medgifvandet att, i den mån omständigheterna
det påkallade, göra framställning om förändringar i den dåvarande
organisationen af förvaltningspersonalen och anordningen af dess arbete.

Enligt kommitténs åsikt hörde däremot tydligen icke till dess uppdrag
en undersökning, huruvida de allmänna förvaltningsformer, som under
loppet af århundraden utvecklat sig inom landet, ännu vore de för dess
förhållanden fördelaktigaste eller om de borde ersättas med nya.

Kommittén ansåg därför sina förslag i detta hänseende böra vara
begränsade af den grundsatsen, att de dåvarande centrala ämbetsverken och
myndigheterna fortfarande bibehölles vid den hufvudsakliga organisation,
de då ägde — en gräns för ifrågasatta reorganisationer, som jämväl blifvit
såsom tills vidare lämplig erkänd af Riksdagen i dess förenämnda skrifvelse
den 17 maj 1871, i hvilken endast framställts den anhållan, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke hos de till statsförvaltningen
hörande ämbetsverk och myndigheter en förenklad anordning af göromålen
skulle kunna åvägabringas, på samma gång befordrande större skyndsamhet
vid ärendenas behandling och medgifvande nedsättning i kostnaderna
genom indragning af möjligen obehöfliga tjänster.

Med iakttagande af denna begränsning fortsatte kommittén därefter
sina arbeten och afgaf ytterligare å nedan angifna tider betänkanden angående
lönereglering m. m. vid följande särskilda ämbetsverk:

1875 den 11 november........statskontoret;

deti 30 december........mynt- och kontrollverken;

1876 den 17 maj..........förvaltningen af sjöärendena;

den 14 juni..........sundhetskollegium;

den 30 augusti........kungl. biblioteket och riksarkivet;

den 12 oktober........generaltullstyrelsen;

den 9 november........fångvårdsstyrelsen;

1877 den 5 mars..........generalpoststyrelsen;

den 24 april.........telegrafstyrelsen;

den 13 juli..........landtmäteristyrelsen;

den 16 oktober........öfverintendentsämbetet;

1878 den 8 januari.........statistiska centralbyrån;

den 6 juli..........arméförvaltningen;

den 6 november........kammarrätten;

den 19 december........nationalmuseum;

1879 den 19 maj .... styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.

Löneregleringar
1876—
1882.

A flin ingsvillkor
vid
dessa löneregleringar.

De af kommittén behandlade regleringsfrågor vunno sin lösning vid
riksdagarna nedannämnda år, nämligen:

1876 angående rikets hofrätter och krigshofrätten, statskontoret

samt mynt- och kontrollverken;

1877 angående fångvårdsstyrelsen, förvaltningen af sjöärendena

(marinförvaltningen), riksarkivet, kungl. biblioteket och

sundhetskollegium (medicinalstyrelsen);

1878 angående landtmäteristyrelsen, generalpoststyrelsen, telegraf styrelsen

och generaltullstyrelsen;

1879 angående statistiska centralbyrån, kammarkollegium, kammar rätten

och öfverintendentsämbetet;

1880 angående arméförvaltningen och nationalmuseum; samt

1882 angående styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.

Kommittén, som föreslog indragning vid vederbörande ämbetsverk af

de till dåvarande första lönegraden hörande kanslist-, kammarskrifvareoch
andra befattningar, där dessa ej funnos vara af beskaffenhet att kunna
utbytas emot tjänster i dåvarande andra lönegraden eller den första enligt
kommitténs förslag, hemställde för tjänstemän inom de kvarstående fyra
normala lönegraderna äfvensom för åtskilliga tjänstemän af mellangrad om
väsentligt höjda aflöningar, fördelade i lön och tjänstgöringspenningar.

De af kommittén föreslagna aflöningarna blefvo, med vissa afvikelser,
godkända; och de sålunda fastställda aflöningarna utgå i allmänhet ännu
med oförändrade belopp.

I kommitténs ofvannämnda betänkande angående lönereglering m. in.
vid rikets hofrätter och krigshofrätten föreslog kommittén vissa allmänna
villkor för åtnjutande af de nya löneförmånerna vid rikets hofrätter. Beträffande
särskildt spörsmålet, huruvida det borde vara statens ämbetsoch
tjänstemän medgifvet att innehafva flera tjänster med löner af allmänna
medel eller att jämte ordinarie sådan tjänst innehafva annan med
lön förenad befattning af mera enskild natur, erinrade kommittén, att
denna fråga dittills blifvit besvarad sålunda, att de lägst aflönade tjänstemännen
kunnat, enligt sig företeende omständigheter, erhålla tillåtelse att
äfven å rikets stat hafva mer än en befattning, hvaremot tjänstemän i de

högre graderna ansetts böra mera uteslutande ägna sig åt det ämbetsverk,
där de vunnit befordran, under det likväl sysselsättning utom statens tjänst
i allmänhet icke genom särskilt stadgande varit någon förmenad. Utan
tvifvel hade dock därvid varit afsedt, att befattningar af enskild natur
icke skulle få taga tjänstemannens tid och arbetskraft i anspråk mer, än som
var fullt förenligt med hans egenskap af statens tjänare, ehuru svårigheten
att på ett fullt tillfredsställande sätt förebygga sådant hindrat
en bestämd föreskrifts meddelande. Enär emellertid den åsikten vunnit
allt vidsträcktare erkännande, att, på samma gång staten borde för hvarje
behöflig tjänstebefattning lämna tillräcklig aflöning, den ock borde äga
förvänta, att tjänstemännen ägnade sin tid och sina krafter åt en enda
tjänst, blef det af allt större vikt, att erforderliga stadganden till bevarande
af statens rätt i nämnda hänseende gåfvos. Utan att kunna eller
vilja hindra en statens tjänsteman med ovanligare duglighet och arbetsförmåga
att ägna den tid, som tjänsten kunde för honom, mer än för
andra, lämna öfrig, åt enskild verksamhet, därvid omsorgen, att detta icke
inkräktade på tjänstens fordringar, ankom icke blott på hans egen plikttrohet,
utan äfven och väsentligen på ett allvarligt förmanskap, hade kommittén
däremot ansett sig böra, i sammanhang med den nya löneregleringen
för hofrätterna, söka för framtiden motverka den då icke sällsynta
föreningen af två eller flera ständiga tjänster. En urgammal erfarenhet
hade nämligen visat, att sådan samtidig tjänst, så till sägandes hos »två
herrar» eller möjligen hos flera, som hvar för sig hade rättmätiga anspråk
på sin tjänares tid, arbetskraft och personliga närvaro, svårligen kunde,
äfven med bästa vilja och förmåga, utföras utan åsidosättande af någondera
tjänstens fordringar.

För åtnjutande af de nya löneförmånerna vid rikets hofrätter föreslog
kommittén uti ifrågavarande afseende det villkor, att president eller
ledamot i hofrätt icke skulle få innehafva och tjänsteman därstädes icke
emottaga annan tjänstebefattning utom hofrätten; att den, som till tjänst
vid hofrätten utnämndes, skulle genast frånträda annorstädes innehafd
tjänstebefattning; men att tjänsteman, som redan innehade tjänst utom
hofrätten, skulle få behålla densamma, så länge den icke var hinderlig för
tjänstgöringen i hofrätten.

Kommittén hemställde vidare, att ämbets- eller tjänsteman vid
rikets hofrätter, som kom i åtnjutande af de nya löneförmånerna, skulle
vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, jämkning i
åligganden eller förflyttning till annan tjänstgöringsort, hvarom vid en
blifvande förändrad organisation af hofrätterna eller eljest kunde varda
förordnadt; hvarjämte för vissa hofrätternas tjänstemän föreslogs utfärdande
af fullmakt endast å befattning inom viss tjänstegrad och icke å
viss tjänst.

De sålunda af kommittén för ämbets- och tjänstemän inom rikets
hofrätter föreslagna aflöningsvillkor blefvo, med vissa ändringar och
jämkningar, af kommittén upptagna jämväl i dess år 1875 afgifna
förslag till lönereglering in. m. vid kammarkollegium och statskontoret.
Vidkommande då gällande föreskrift om skyldighet för tjänsteman att vara
underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i
åligganden, som vid en blifvande förändrad organisation af vederbörande
ämbetsverk eller eljest i allmänhet kunde varda stadgad, föreslogs densamma
utvidgad därhän, att tjänsteman, som emottog de förhöjda aflöningsförmånerna,
skulle, om det ämbetsverk, i hvilket han var anställd, omorganiserades
med förändrad benämning och arbetsordning, eller om vissa detsamma
tillhörande göromål öfverflyttades till annat ämbetsverk, vara pliktig att,
med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning han innehade, tjänstgöra
i det nya ämbetsverket eller i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnades.
Beträffande samtliga tjänster inom den nya första tjänstegraden
vid kammarkollegium och statskontoret föreslogs, att fullmakt skulle utfärdas
endast å befattning inom graden.

Då frågan om lönereglering för rikets hofrätter och krigshofrätten
den 10 december 1875 föredrogs inför Kungl. Maj:t, hemställde justitiestatsministern,
att i fråga om rikets hofrätter kommitterades förslag måtte
läggas till grund för Kungl. Maj:ts proposition, dock med afvikelser i vissa
delar.

Beträffande särskilt det ifrågasatta förbudet för ledamot och tjänsteman
i hofrätt att jämväl innehafva »annan tjänstebefattning utom hofrätten»,
påpekade justitiestatsministern, att Svea hofrätt antagit förbudet
afse allenast tjänstebefattning å rikets, riksdagens eller kommuns stat och

under sådan förutsättning lämnat förslaget utan anmärkning. Af kommitterades
motiver syntes likväl framgå, att äfven andra ständiga tjänstebefattningar
varit afsedda, och att vikt blifvit lagd på skillnaden emellan
tjänstebefattning och befattning, så att det t. ex. skulle vara tillåtet att
med hofrättstjänst förena en befattning såsom ledamot i styrelsen för en
större inrättning eller ett bolag, men icke en denna styrelse underordnad
tjänstebefattning. Ett sådant särskiljande utgick visserligen från det
beaktansvärda syfte att göra hofrätterna och deras tjänstemän oberoende
af allt främmande förmanskap, men svårligen skulle ändock gränsen därigenom
på det ändamålsenligaste sätt uppdragas emellan hvad som borde
tillåtas och förbjudas. Fordringarna på statens tjänare kunde icke ställas
så höga, att de icke för män med mer än vanlig arbetsförmåga lämnade
någon tid öfrig för andra sysselsättningar och enskilda angelägenheter.
Förbjödes nu dessa att använda sin lediga tid på det för dem förmånligaste
sätt, så blefve följden ingen annan, än att staten beröfvade sig de större
förmågornas tjänst, ty de kunde utom densamma bereda sig bättre villkor,
om till statens knappt tillmätta löner icke kunde få läggas någon biförtjänst.
Det måste därför vara i statens intresse att icke förbjuda mer än
hvad som verkligen inkräktade på tjänstens behöriga fullgörande. De flesta
större inrättningar och bolag hade behof af juridiska biträden, och för att
ständigt kunna påräkna sådant erbjödo de ofta en skicklig jurist en fast
anställning eller tjänstebefattning, som, utan att synnerligt taga hans tid
och krafter i anspråk, lämnade honom en säkrare och större behållning,
än han kjmde vinna genom uppsökande af enskilda uppdrag, som vida
mera skulle upptaga hans tid. Och likväl skulle det senare, efter kommitterades
förslag, om justitiestatsministern tolkat det rätt, vara tillåtet,
men det förra förbjudet. Om ett stadgande angående tjänsters förening
skulle meddelas, syntes det justitiestatsministern lämpligast att, förutom
ett bestämdt förbud emot förening af sådana tjänster, som icke kunde
samtidigt af samma person bestridas, hvilket fall vore förhållandet med
hofrättstjänster och de af Svea hofrätt omnämnda, endast meddela den
allmänna föreskrift, att ingen tjänsteman skulle få åtaga sig annan
tjänstebefattning, som på något sätt var hinderlig för fullgörandet af
hans tjänst.

Justitiestatsminister!! föreslog alltså, att med ämbete eller tjänst i
hofrätt icke skulle få förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns
stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den befanns icke
vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen i hofrätten, dock att tjänsteman,
som vid den nya löneregleringens inträdande redan innehade tjänst utom
hofrätten, skulle få bibehålla densamma, så länge den icke var hinderlig
för tjänstgöringen i hofrätten. Denna hemställan vann Kungl. Maj:ts bifall.

Den 18 januari 1876 föredrogs därefter af chefen för finansdepartementet
inför Kungl. Maj:t frågan om lönereglering m. m. vid statskontoret,
därvid, i afseende å villkoren för de nya löneförmånernas åtnjutande,
departementschefen, i hufvudsak hänförande sig till de af Kungl. Majrt i
afseende å rikets hofrätter godkända grunder, hemställde om vissa ändringar
i kommitterades förslag. I fråga särskildt om rätten till förening af
tjänster föreslogs ett stadgande af enahanda innehåll som det för tjänstemännen
i rikets hofrätter af Kungl. Maj:t godkända, dock allenast för
statskontorets chef samt tjänstemän därstädes af de föreslagna tredje och
andra lönegraderna. Tjänstemännen af den föreslagna första lönegraden
inom statskontoret ansågos däremot intaga en undantagsställning, som
borde fritaga dem från ett dylikt villkor. Hvad departementschefen sålunda
föreslagit, bifölls af Kungl. Maj:t.

Enligt hvad ofvan nämnts, behandlades regleringsfrågorna för rikets
hofrätter och för statskontoret vid 1876 års riksdag; och anmälde Riksdagen
i skrivelser af den 11 och 12 maj 1876 (n:r 36 och 41), bland annat,
att de af Kungl. Maj:t föreslagna villkor för de nya löneförmånernas åtnjutande
i nämnda ämbetsverk blifvit af Riksdagen godkända, med enstaka
ändringar, som dock ej afsågo nyssberörda stadganden i fråga om förening
af tjänster.

Med iakttagande af hvad sålunda af Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutats, föreslog kommittén därefter i sitt den 17 maj 1876 afgifna betänkande
angående lönereglering m. m. för dåvarande förvaltningen af sjöärendena,
sedermera marinförvaltningen, följande ändrade villkor för de
nya löneförmånernas åtnjutande:

att ämbets- eller tjänsteman skulle vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möj -

ligen inträdande förändrad organisation af ämbetsverket eller dess särskilda
afdelningar eller eljest i allmänhet kunde varda stadgad, äfvensom, om
i en framtid verkets ställning inom (stats)förvaltningen så förändrades, att
detsamma ej längre kunde som sj anständigt ämbetsverk anses, vara förpliktad
att, med bibehållande af den tjänstegrad och aflöning han innehade,
efter den nya arbetsordningen sköta de med tjänsten förenade göromål;

att med ämbete eller tjänst i ämbetsverket icke skulle få förenas annan
tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning,
med mindre den befanns icke vara hinderlig för fullgörande af
tjänstgöringen i ämbetsverket; dock att tjänsteman, som vid den nya löne- ,
regleringens inträdande redan innehade tjänst utom ämbetsverket, skulle få
bibehålla densamma, så länge den icke var för tjänstgöringen i verket
hinderlig;

att de med hvarje befattning förenade tjänstgöringspenningar skulle
få uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare verkligen tjänstgjort
eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring
befriad, skulle utgå till den, som förrättat tjänsten;

att den, som af sjukdom hindrades att förrätta sin tjänst, ägde
uppbära hela lönen; men att den, som eljest undfick ledighet för svag
hälsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kunde
förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå
så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande erfordrades eller eljest
pröfvades skäligt;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordrades för beredande af
semester, tjänsteman af lägre grad skulle vara skyldig att, om han förordnades
till högre befattning inom ämbetsverket, densamma, emot åtnjutande
af tjänstgöringspenningar till det för den högre graden bestämda
belopp i stället för egna, bestrida, dock ej längre än tre månader under
ett år;

att, där förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af
samma tjänst ansågs böra medgifvas, tidpunkten för första förhöjningen
bestämdes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren, af denna
tid, mer än fyra år själf bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan statens tjänst, dock att därvid icke finge föras honom till

Lönereglering »kommittén» bet. I. 5

last den tid han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan
ägde rum, efter ytterligare fem år, under samma villkor, på det sätt likväl
att den högre aflöningen ej skulle få tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd; därvid löntagaren
borde tillgodoräknas den tid, som före den nya statens utfärdande
förflutit från hans tillträde till tjänsten, vare sig på grund af fullmakt
eller förordnande i följd af frågan om verkets omorganisation;

att tjänsteman skulle, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35
tjänsteår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna
indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller ämbetsverket, där
det tillkom detta att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna
i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kunde finnas
villig att i densamma kvarstå; samt

att semester skulle få åtnjutas af tredje och andra gradens tjänstemän
under en och en half månad samt af första gradens tjänstemän under en
månad årligen.

I hufvudsak enahanda villkor för aflöningarnas åtnjutande uppställdes
af kommittén jämväl för personalen i de öfriga ämbetsverk, rörande hvilka
kommittén senare afgaf utlåtanden. Dessa aflöningsvillkor blefvo ock,
oförändrade eller med allenast vissa smärre afvikelser, af Kungl. Maj:t och
Riksdagen godkända samt äro till det mesta fortfarande gällande.

Till det väsentliga liknande lönevillkor hafva äfven stadgats ej
mindre vid 1878 ars riksdag för tjänstemännen i Kungl. Maj:ts kansli än
ock för tjänstemannapersonalen i de öfriga centrala ämbetsverk, hvilkas
löneförhållanden blifvit definitivt reglerade efter tiden för 1874 års löneregleringskommittés
verksamhet och som ej utgjort föremål för nämnda
kommittés förberedande behandling.

Särskilt af- Medan sålunda för tjänstemän i allmänhet såväl inom Kungl. Maj:ts

''fs^justitie- kansli som i de centrala ämbetsverken stadgats, att med statstjänst icke
råden, skulle få förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat, ej
heller annan tjänstebefattning, med mindre den befanns icke vara för stats -

tjänsten hinderlig, har, hvad ledamöterna af högsta domstolen angår, meddelats
ett alldeles särskilt lönevillkor i fråga om förening af tjänster.
Sedan nämligen Kungl. Maj:t i proposition till 1874 års riksdag föreslagit,
att justitierådens löner, då 8,000 kronor, måtte för en hvar af dem höjas
med 2,000 kronor till 10,000 kronor, anförde Riksdagen i skrifvelse den
17 maj 1874 (n:r 33), att, då det obestridligen var af synnerlig vikt, att
högsta domstolens ledamöter intoge en fullkomligt oberoende ställning,
samt då de därjämte icke finge innehafva annat ämbete eller tjänst och
icke heller syntes böra åtaga sig enskilda, för handhafvande af deras viktiga
kall främmande och möjligen störande uppdrag, Riksdagen bifallit
Kungl. Maj:ts berörda framställning, dock under villkor att den förhöjda
lönen ej skulle få uppbäras af justitieråd, som jämväl från inrättning eller
bolag, som af Kungl. Maj:t sanktionerats, uppbär lön eller årligt arfvode.

Då Kungl. Maj:t sedermera år 1897 föreslog Riksdagen att, under
förutsättning att en proposition med förslag till lag angående högsta
domstolens tjänstgöring på afdelningar blefve af Riksdagen bifallen, höja
anslaget till högsta domstolen med löner till två justitieråd, tillhopa
20,000 kronor, hemställde Kungl. Maj:t tillika, att för åtnjutande af sagda
aflöningar måtte stadgas enahanda villkor, som vid fastställandet af då
gällande lönestat för högsta domstolen blifvit bestämdt. Riksdagen, som
i berörda lagförslag vidtog vissa ändringar, meddelade därefter i skrifvelse
den 20 mars 1897 (n:r 15), att Riksdagen, under förutsättning att lagen
i dess sålunda af Riksdagen för dess del beslutade lydelse blefve af Kungl.
Maj:t godkänd, beviljat de begärda lönerna för två justitieråd och för
åtnjutandet af sagda aflöningar stadgat enahanda villkor, som vid fastställandet
af då gällande lönestat för högsta domstolen blifvit bestämdt.

I skrifvelse den 16 maj 1895 (n:r 93) anhöll Riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning, dels i hvilka fall och i hvilken
omfattning statstjänster af olika lönegrader då voro förenade med andra
tjänstebefattningar, för hvilka lön eller arfvode erhölls, dels ock i hvad
ordning och efter hvilka grunder frågan om tillstånd till sådan förening
af tjänster af vederbörande pröfvades, samt med anledning af denna

Utredning
angående
förening af
statstjänst
med annan
aflönad
tjänstebefattning.

utredning vidtaga och till Riksdagens kännedom meddela de åtgärder,
som kunde anses lämpliga till förebyggande af missbruk genom tjänsters
förening.

Denna skrifvelse var föranledd af en inom Riksdagen väckt motion
därom, dels att Riksdagen måtte besluta upphäfvande af det i då gällande
löneregleringsbestämmelser medgifna undantag från förbudet att på en hand
förena flera tjänster, så att förbudet, om det befunnes ej kunna göras gällande
mot dåvarande tjänsteinnehafvare, åtminstone måtte blifva gällande
med hänsyn till dem, som utnämndes eller förordnades, efter det sådan
bestämmelse blifvit utfärdad, dels ock att Riksdagen, med samma förbehåll
för de fall, där förbudet befunnes ej kunna utsträckas till dåvarande
innehafvare af statstjänster, måtte besluta det tillägg till dåvarande löneregleringsbestämmelser,
att ämbets- och tjänstemän ej skulle få bekläda
befattningar vid bolag eller andra föreningar eller inrättningar med ekonomiskt
ändamål.

I Riksdagens skrifvelse erinras, att vid de löneregleringar, som från
och med år 1876 blifvit genomförda, Riksdagen, bland andra villkor för
de nya löneförmånernas åtnjutande, i allmänhet stadgat, att med innehafvande
ämbete eller tjänst icke skulle få förenas annan tjänst å rikets,
riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre
den befanns icke vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen i
förstnämnda befattning. »Med få undantag» — heter det vidare — »äro
dessa bestämmelser gällande för ämbets- och tjänstemän vid de centrala
ämbetsverk, som sedan ofvanberörda tidpunkt undergått lönereglering, liksom
ock för åtskilliga andra tjänstemannakårer, däribland de till landsstaten
hörande tjänstemännen, af hvilka dock en del — öfver hufvud de
lägst aflönade — äro fritagna från förbudet att innehafva befattning på
kommuns stat. Såsom häraf framgår, innefatta de nya löneregleringsbestäm
melserna i allmänhet oinskränkt och ovillkorligt förbud för innehafvare
af ordinarie ämbete eller tjänst att härjämte åtaga sig annan
tjänst å rikets eller riksdagens samt i de flesta fall äfven å kommuns stat.
Däremot kan, enligt samma bestämmelser, tjänstebefattning af annat slag
än de nu nämnda förenas med ordinarie statstjänst, så vida icke därigenom
förorsakas hinder för fullgörande af de med sistberörda tjänst

förenade göromål. Detta stadgande synes Riksdagen vara i princip fullt
riktigt. Om än de till hvarje statstjänst hörande åligganden i regeln
böra så afpassas, att de gifva tjänsteinnehafvaren full sysselsättning,
måste dock, enär göromålen för hvarje särskild tjänst måste bestämmas
med hänsyn till den arbetskraft och duglighet, som i allmänhet kan
förutsättas hos dem, som däråt ägna sig, inträffa, att för en tjänsteman
med mer än vanlig arbetsförmåga och skicklighet tjänsten lämnar någon
tid öfrig till annan sysselsättning. Det bör ock tagas i betraktande,
att en del statstjänster med afseende å den jämförelsevis ringa aflöning,
som därtill anslagits, uppenbarligen icke kunna vara afsedda att helt och
hållet taga sina innehafvares arbetskraft i anspråk. Med hänsyn till dessa
förhållanden synes det icke billigtvis böra förmenas eu statens tjänsteman
att använda den tid, som tjänstens förrättande kan lämna honom ledig,
till annan verksamhet vare sig för skötande af enskilda affärer och uppdrag
eller för besoldande af med arfvode förenade tjänster. Dock måste
noga tillses, att icke härigenom statstjänstens fordringar varda i någon
mån åsidosatta. Den föreskrift i detta syfte, som är i löneregleringsbestämmelserna
intagen, torde emellertid, enligt hvad Riksdagen har anledning
antaga, icke på ett fullt betryggande sätt förhindra missbruk
härutinnan. Berörda föreskrift synes visserligen innebära, att tjänstebefattning
af ifrågavarande beskaffenhet icke får mottagas af en statens
tjänsteman, utan att i hvarje särskilt fall blifvit pröfvadt och befunnet,
att sådant icke är för statstjänstens skötande hinderligt; men då närmare
stadgande saknas beträffande den ordning, i hvilken sådan pröfning bör
ske och tillstånd till tjänsters förening medgifvas, torde man icke äga full
säkerhet, att statens rätt i detta afseende alltid varder nöjaktigt beaktad.»

Riksdagen, som förklarade sig icke kunna biträda den i omförmälda
motion uttalade åsikt om lämpligheten af ett ovillkorligt förbud för statens
tjänstemän att innehafva enskilda befattningar, uttalade emellertid angelägenheten
af åtgärders vidtagande till förebyggande af missbruk i detta
hänseende. Men för bedömandet af hvad som borde i sådant syfte åtgöras,
ansågos närmare upplysningar vara af nöden, dels i hvilka fall och
i hvilken omfattning statstjänster af olika lönegrader då voro förenade
med andra tjänstebefattningar, dels ock i hvad ordning frågan om tillstånd

till sådan förening af tjänster plägade af vederbörande pröfvas. Då utredning
i dessa afseenden endast genom Kungl. Maj:ts försorg kunde åstadkommas,
stannade Riksdagen i det beslut att göra framställning härom till
Kungl. Maj:t.

I anledning af Riksdagens skrifvelse uppdrog Kungl. Maj:t den 28
juni 1895 åt chefen för finansdepartementet att från vederbörande verk
och myndigheter infordra de uppgifter, som erfordrades för verkställande
af den ifrågasatta utredningen; och sedan sådana uppgifter inkommit,
uppdrog departementschefen åt dåvarande amanuensen i kommerskollegii
statistiska afdelning, sedermera aktuarien därstädes, I. Flodström att bearbeta
desamma.

Efter afslutadt uppdrag afgaf Flodström till chefen för finansdepartementet
i januari 1897 redogörelse för de inkomna uppgifterna,
hvilka i allmänhet afsågo förhållandena under senare delen af år 1895.
Denna redogörelse utkom af trycket under titeln »Sammanfattning af afgifna
redogörelser rörande förening af statstjänst med annan tjänstebefattning,
för hvilken lön eller arfvode erhållits». I densamma fästes uppmärksamheten
därå, att uti de inkomna uppgifterna olika meningar gjorts
gällande om uppfattningen af det i Riksdagens skrifvelse använda uttrycket
»tjänstebefattning». »Flertalet af de verk och myndigheter, från
hvilka upplysningar infordrats, hafva» — säger Flodström — »vid afgifvande!
af sina redogörelser förutsatt, att ifrågavarande uttryck i Riksdagens
skrifvelse bör äga samma innebörd som i de af Kungl. Maj:t allt
sedan år 1876 vid olika tillfällen för särskilda verk och stater utfärdade
kungörelser angående villkor för åtnjutande af fastställda nya löneförmåner,
och hafva alltså ansett, att ej heller i nu förevarande fall sådana uppdrag
bort komma i betraktande som: ordförandeskap, ledamotskap eller revisorskap
i styrelser för bolag och föreningar (undantagandes sådana af mera
allmän natur samt bankbolag); eller medborgerliga uppdrag — såsom förmynderskap,
tillsyn å sådant, ordförande- och ledamotskap i kommunala
nämnder och styrelser, riksdagsmannaskap —; eller andra, kortvarigare allmänna
uppdrag, t. ex. ledamotskap i kommittéer.»

Den 3 december 1897 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse angående
sättet för sökande af tillstånd till förening af statstjänst med annan

tjänstebefattning, för hvilken lön eller arfvode erhålles. Däruti erinrades,
att såsom villkor för åtnjutande af de med ämbeten eller tjänster vid vissa
ämbetsverk eller stater förenade löneförmåner blifvit genom särskilda föreskrifter
stadgadt, att med innehafvande ämbete eller tjänst icke skulle få
— med vissa angifna undantag — förenas annan tjänst å rikets, riksdagens
eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den
befinnes icke vara hinderlig för fullgörandet af tjänstgöringen i förstnämnda
befattning, men att allmänt gällande föreskrift saknades rörande
det sätt, hvarpå tillstånd till sådan förening borde af ämbets- eller tjänsteman
sökas. Och föreskref nu Kungl. Maj:t, att ämbets- eller tjänsteman
vid något af ofvan omförmälda ämbetsverk eller stater, som önskar
med innehafvande ämbete eller tjänst förena annan tjänstebefattning, för
hvilken lön eller arfvode erhålles, skall skriftligen begära tillstånd därtill,
chef för verk eller stat hos Kungl. Maj:t, ledamot i kollegium eller annat
ämbetsverk hos verkets chef samt annan ämbets- eller tjänsteman hos den
myndighet, under hvilken han lyder. I de fall, då beslut i dylik fråga
meddelas af annan än Kungl. Maj:t, bör anteckning om beslutet göras hos
vederbörande myndighet.

I skrifvelse den 11 maj 1900 (n:r 95) omförmälde Riksdagen, att
inom densamma föreslagits aflåtande af skrifvelse till Kungl. Maj:t med
anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa och till Riksdagen öfverlämna
utredning i fråga om gällande bestämmelser och praxis beträffande
statens ämbets- och tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid, samt att vid de
fem riksdagarna 1895—1899 statsutskottet enhälligt tillstyrkt och Andra
Kammaren enhälligt bifallit förslag angående skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om sådan utredning; och anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa och till Riksdagen öfverlämna utredning i ofvan
angifna hänseenden.

De uppgifter, hvilka med anledning af denna skrifvelse blefvo, jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 8 juni 1900, infordrade från verk .och myndigheter,
ligga till grund för en af ofvannämnde Flodström, enligt uppdrag
af chefen för civildepartementet, utarbetad och år 1901 till trycket

Utredning

beträffande

tjänstemäns

dagliga

tjänst göringstid.

Ifrågasatt
utredning om
möjligheten
af förenklingar
i arbetsmetoderna

inom den
civila och
ecklesiastika
förvaltningen
m. m.

befordrad publikation, benämnd »Sammanfattning af afgifna redogörelser
beträffande statens ämbets- och tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid».

Vid 1902 ars riksdag väcktes inom Andra Kammaren en motion,
hvari hemställdes, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t genom lämpliga, opartiska personer måtte låta
utreda, huruvida icke förenklingar i arbetsmetoderna skulle kunna införas
och åtskilligt mer arbete presteras utaf vissa tjänsteinnehafvare inom den
civila och ecklesiastika förvaltningen, och därigenom en del befattningar
efter hand indragas, samt om icke den grannlaga ställning, statens ämbetsoch
tjänstemän intaga i samhället, kräfde inskränkning uti rätten för dem
att ägna sig åt privata uppdrag, och att Kungl. Maj:t sedermera ville för
Riksdagen framlägga resultatet af den verkställda utredningen, äfvensom
förslag till de åtgärder, som i anledning af densamma kunde finnas erforderliga.

Det tillfälliga utskott, till hvars förberedande behandling motionen
hänvisades, anförde i afgifvet utlåtande, att det syntes utskottet, som om
just i den del af statstjänsten, som motionärens framställning afsåg, en
och annan förenkling kunde vidtagas, ledande åtminstone därtill, att ej
ämbets- och tjänstemännens antal ökades i samma mån, som folkmängden
tillväxte; att det ock föreföll, som om i vissa fall de privata bisysslorna
skulle vara i lika hög grad hinderliga för ämbets- och tjänstemäns behöriga
förvaltning af sin statstjänst som föreningen af statstjänster, och att detta
ej minst torde vara fallet i fråga om de högre statsämbetena.

Utskottet ansåg sig, detta oaktadt, ej kunna tillstyrka motionen.
Såsom skäl härför åberopade utskottet, att Kungl. Maj:t redan genom här
ofvan i inledningen omnämnda cirkulär af den 25 oktober 1901 ålagt
statens ämbetsverk och myndigheter att, hvar för sin förvaltningsgren,
före utgången af maj månad 1902 inkomma med utredning, huruvida under
vissa förutsättningar för tiden efter år 1902 ändringar i vederbörande
lönestater kunde anses böra äga rum, därvid tillika borde komma under
öfvervägande, huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde
beredas till indragning af tjänster, som genom de förändrade anordningarna

kunde afvaras. Enligt utskottets uppfattning hade Kungl. Maj:t sålunda
redan tillmötesgått den säkerligen ganska allmänna mening, som funnit
uttryck i motionens första del.

Beträffande motionens andra del eller hemställan om en utredning,
huruvida icke statens ämbets- och tjänstemäns ställning i samhället kräfde
en inskränkning i rätten för dem att ägna sig åt privata uppdrag, ansåg
utskottet, oaktadt sin uttalade åsikt om dylika uppdrags hinderlighet för
statstjänstens behöriga förvaltning, den frågan ej kunna åtminstone för det
dåvarande göras till .föremål för en utredning utöfver hvad i sådant syfte
redan skett, utan borde väl målet snarare kunna vinnas på annat sätt.
»Medgifvas måste ock» — säger utskottet — »att det torde vara särdeles
vanskligt att förbjuda ämbets- och tjänstemän, som för sina statstjänster
använda hvad som kan anses vara normal arbetstid, att ägna större eller
mindre del af sin berättigade ledighet åt enskild aflönad verksamhet. Härvid
torde ock böra ihågkommas, att arbetsförmågan är högst olika hos olika
personer.»

Utskottet hemställde alltså, att motionen ej måtte föranleda till någon
Andra Kammarens åtgärd; men Kammaren biföll utan omröstning motionen.

Under den diskussion, som föregick Kammarens beslut, yttrades,
bland annat, af dåvarande vice talmannen följande: »— — — motionären
begär, att Kungl. Maj:t, jämte det han ser till, om genom förenklingar
i förvaltningen tjänster kunna indragas, också skall se till, huruvida icke
åtskilligt mera arbete, än nu är fallet, kan presteras af åtskilliga tjänsteinnehafvare.
Det är den senare delen, som jag anser vara synnerligen
viktig, då jag har den innerliga öfvertygelsen, att mycket mera arbete bör
kunna fordras af en hel del af statens ämbets- och tjänstemän. Naturligtvis
följer däraf, att de skola hafva längre tjänstgöringstid. Men jag
anser det önskligt, att tjänstgöringstiden blir längre. Då är det också
helt naturligt, att aflöningarna skola höjas och sålunda ställningen för
ämbets- och tjänstemän i det afseendet blifva bättre, hvarigenom man
skulle kunna berättigas att ställa den fordran på dem, att de i mindre
grad än nu skulle ägna sig åt enskilda inkomstbringande göromål.»

Enär Första Kammaren ej biträdde Andra Kammarens beslut, förföll
frågan om skrifvelses aflåtande till Kungl. Maj:t i ämnet.

Lönereglering akommitténs bet. 1.

Riksdagens Riksdagen hade emellertid tillfälle att vid samma riksmöte uti ett

1902 och särskilt hänseende uttala sin uppfattning rörande betydelsen af gällande
b9ety3deri°sreanndaef föreskrifter i fråga om förening af statstjänst med vissa andra befattningar.
^skrift 1°?'' Den kommitté, som varit tillsatt för utarbetande af förslag till nya

fråga om stater för post- och telegrafverken, hade uti sitt den 31 oktober 1901

tjänsters

förening, afgifna betänkande jämväl upptagit förslag till aflöningsreglementen för
tjänstemän och betjänte vid post- och telegrafverken.

Bland de allmänna bestämmelserna för aflönings åtnjutande af tjänstemän
och betjänte voro i dessa reglementsförslag ock intagna föreskrifter
därom, att med befattningarna i fråga icke skulle få förenas annan tjänst
å rikets, riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning,
med mindre den, vid pröfning i stadgad ordning, befinnes icke hindra fullgörande
af tjänstgöringen i vederbörande styrelse eller i post- eller telegrafverket.
Men kommittén hade tillika hemställt, att »emkildt uppdrag» endast
under nämnda villkor skulle få innehafvas af tjänsteman eller betjänt. I
Jvungl. Maj:ts förslag till Riksdagen år 1902 hade sistberörda bestämmelse
dock ej upptagits.

Uti skrifvelse den 15 maj 1902 (n:r 115), angående regleringen af
utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel, erinrade Riksdagen i detta
afseende: De af vederbörande departementschef anförda skäl, på grund
af hvilka sistberörda bestämmelse ansetts icke böra upptagas i Kungl.
Maj:ts förslag, syntes Riksdagen visa, att ett stadgande af den ordalydelse,
kommitténs förslag innehöll, icke lämpligen borde meddelas. Anledningen
till berörda förslag torde emellertid vara att söka i missförhållanden,
dem kommittén iakttagit och funnit äga sådan utbredning, att för
deras afhjälpande strängare bestämmelser i detta afseende voro erforderliga.
Äfven Riksdagen höll före, att sådana missförhållanden förefunnos,
och hade trott sig finna, att desamma till stor del sammanhörde
därmed, att tjänstemän läto sig användas i stadigvarande eller regelbundet
återkommande, aflönade uppdrag, som af bolag lämnas. Att sådant uppdrag
icke borde få af tjänsteman mottagas, med mindre detsamma vid
pröfning i vederbörlig ordning befinnes icke vara för tjänstgöringen hinderligt,
ansåg emellertid Riksdagen framgå äfven af den lydelse, ifrågavarande
punkter erhållit i Kungl. Maj:ts förslag.

Hvad Riksdagen i nämnda hänseende uttalat, finnes intaget i
Kungl. Maj:ts nådiga bref till generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen
den 6 juni 1902 angående post- och telegrafverkens utgiftsstater för år
1903 m. in.

Jämväl i skrifvelse den 15 maj 1902 (n:r 117) angående regleringen
af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel tillkännagaf Riksdagen
i fråga om aflöningsbestämmelser för landsarkiven i Uppsala och Lund och
för tjänstemännen vid de ecklesiastika konsistorierna samma uppfattning,
som uti skrifvelsen om sjätte hufvudtiteln, beträffande post- och telegrafverken,
uttalats rörande betydelsen af uttrycket »annan tjänstebefattning»,
eller att detta uttryck borde i det sammanhang, hvari det förekom, anses
i sig inbegripa hvarje stadigvarande eller regelbundet återkommande aflönadt
uppdrag, som af bolag lämnas.

Detta har sedermera upprepats beträffande flottans civilstat i Riksdagens
skrifvelse den 22 maj 1903 (n:r 112) angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel.

Vid 1903 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren en motion,
hvari hemställdes, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det ville Kungl. Maj:t efter nödig utredning för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895,
hvarigenom ämbetsmäns rätt att vara styrelseledamöter eller revisorer i
aktiebolag i lämplig omfattning inskränktes.

I afgifvet utlåtande (n:r 31) i anledning af väckta motioner om
ändringar i lagstiftningen angående aktiebolag hemställde lagutskottet, att
den nämnda motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Första Kammaren biföll hvad utskottet hemställt, hvaremot Andra
Kammaren biföll framställdt yrkande därom, att Riksdagen i anledning åt
ifrågavarande motion ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån ämbetsmäns rätt att
vara styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag kunde begränsas, samt
för Riksdagen framlägga de förslag till lagbestämmelser, hvartill denna
utredning kunde föranleda.

Förslag om
inskränkning
: tjänstemäns
rätt att vara
styrelseledamöter
eller
revisorer i
aktiebolag.

Nuvarande löneförhållanden vid de centrala
statsmyndigheterna.

Såsom framgår af ofvan lämnade redogörelse för 1874 års löneregleringskommittés
verksamhet, gällde denna allenast de centrala ämbetsverken,
medan däremot det förevarande kommitté gifna uppdraget, enligt
hvad inhämtas af statsrådsprotokollet den 3 oktober 1902, omfattar icke
endast de centrala ämbetsverken utan alla statens myndigheter, hvilkas
aflöningsförhållanden icke under senaste åren blifvit reglerade eller på
grund af särskilda omständigheter äro eller kunna blifva föremål för
särskild undersökning och beredning.

Vid tagen del af gällande lönestater för de ämbetsverk och myndigheter,
å hvilka kommitténs uppdrag sålunda har afseende, samt af de förslag
till ändringar i dessa lönestater, som blifvit till kommittén öfverlämnade,
har kommittén emellertid funnit besannadt det af 1874 års kommitté gjorda
uttalande, att endast i fråga om de centrala myndigheternas aflöningsförhållanden
en sammanställning och jämförelse låter sig med någon framgång
verkställa, då däremot godtgörelsen till förvaltningens organer på alla
de orter, där dylika erfordras, är alltför mycket beroende af lokala eller
inom olika områden skiftande förhållanden för att lämpligen kunna bringas
till en gemensam öfversikt.

Af denna anledning och då förevarande del af kommitténs betänkande
afser allenast allmänna förutsättningar och grunder för en reglering
af löneförhållanden m. m. inom de centrala ämbetsverken, har kommittén
ansett sig, vid redogörelse i det följande för nu gällande aflöningsförhållanden,
böra lämna å sido vederbörande distrikts- eller ortmyndigheter, hvaremot
kommittén funnit sig i detta sammanhang böra till jämförelse meddela
en öfversikt af löneförhållandena hos samtliga de centrala statsmyndigheterna,
således jämväl för statsrådet, högsta domstolen och Kungl. Maj:ts
kansli.

Enligt de vid början af år 1903 gällande lönestater för statsrådet
och högsta domstolen samt för Kungl. Maj:ts kansli och Ofri ga centrala
statsmyndigheter, hofrätterna däri inberäknade, äro löneförmånerna för
tjänstemän af olika grader, högre och lägre, samt för vaktbetjänte hos
nämnda myndigheter följande:

		K r	o n c	r.
	Begynnelse-	Ålderstillägg
				Slnt- aflöning.	Anmärkningar.
	Lön eller I arfvode, i	Tjänst- görings-	efter	efter
	pennin-	5 år.	10 år.
		gar.
Statsrådet och högsta domstolen:
statsministern..........	18,500	—	-	—	18,500
ministern för utrikes ärendena ■ . statsråd och chef för statsdeparte-	24.000 17.000	—	—	—	24.000 17.000	Dessutom bostad. fDäraf på vissa huf-I vndtitlar 2,000 kr.
ment..............	—	—	—	\| uppförda som hyres-
statsråd utan departement.....	12,000	—	—	—	12,000	[ ersättning.
justitieråd............	10,000				10,000
Chefer för centrala ämbetsverk
äfvensom expeditionschefer
i statsdepartement:
generaldirektör i järnvägsstyrelsen generalpostdirektören, tillika ord-	8,000	4,000	—	—	12,000
förande i styrelsen för postspar-banken .............	f 7,000 \ 2,000*	\| 3,000	—	—	12,000	(* Arfvode från post-\ sparbanken.
president i hofrätt, kammarkollegium	7,600	2,400			10,000
och kammarrätten........	—	—
aeneraldirektör i telegrafstyrelsen. .	7,000	3,000	—	__	10,000	^Dessutom boställs-\ våning.
generaltulldirektören....... generaldirektör i fångvårds-, medi-	6,200	2,800	—	—	9,000
linål- och domänstyrelserna samt statskontoret och kommerskolle-
giura, qeneralkrigskommisearien, gener allotsdir ektören......	6,200	2,800	—	—	9,000
justitielcansleren, öfverdirektör i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vid riksförsäkringsanstalten. .	6,000	2,000	—	—	8,000
expeditionschef, kabinettssekreterare	5,000	2,500			7,500
i utrikesdepartementet......	—	—
riksarkivarien...........	5,000	2,500	—	—	7,500

Gällande
lönestater för
de centrala
statsmyndigheterna.

i		K. r	o n	o r.		-
•	Begynnelse-	Ålderstillägg
		x o*				Anmärkningar.
	Lön	Tjänst- görings-	efter	efter	Slut- aflöning.
i	arfvode.	pennin-	5 år.	10 år.
		gar.
chefen för Sveriges geologiska under-sökning ............. öfverdirektör i statistiska central-	7,000	—	—	—	7,000
byrån, patent- och registrerings-verket samt landtbrnksstyrelsen,
öfverintendenten, landtmäteri-direktören...........	5,000	2,000			7.000
myntdirektören..........	4,400	2,000	600		7,000	/Dessutom fri bostad
öfverbibliotekarien........ \| intendenten vid nationalmnsei konst-	4,400	2,000	600	—	7,000	\ och vedbrand.
afdelning, riksantikvarien ....	4,000	2,000	—	—	6,000
\| kontrolldirektören.........	2,600	1,400	500	500	5,000	/Dessutom fri bostad \ och vedbrand.
\| chefen i stuteriöfverstyrelsen ....	1,500	"		—	1,500
Ledamöter i centrala ämbetsverk
och motsvarande tjänstemän af
3:e lönegraden:
öfverdirektör i järnvägsstyrelsen . . kansliråd i statsdepartement samt finansdepartementets kontroll- och jnsteringsbyrå, ordinarie revisions-sekreterare, hofrättsråd, krigs-råd, amiralitetsråd, medicinal-råd, öfverfältläkare, kammar-råd, statskommissarie, kommerse-råd, kammarrättsråd, byråchef i fångvårds-, generalpost-, väg- och vattenbyggnads-, telegraf-, general-tull-, postsparbanks- och domän-styrelserna, ledamot i lotssty-	4,400	2,000	500	500	7,400
relsen ..............	4,400	2,000	600	—	7,000	i
bankinspektör...........	5,500				5,500
krigshofrättsråd.......... byråchef för lagärenden i jnstitie-	3,300	1,200	—	—	4,500
departementet..........	1,500	2,500	—	—	'') 4,000

*) Utöfver detta i stat såsom arfvode upptagna belopp äger byråchefen för lagärenden att af
den med hans eljest innehafvande ordinarie befattning förenade aflöning behålla 3,500 kr.

o n o r.

Begynnelse-

aflöning.

Åldcrstillägg

Lön

eller

arfvode.

Tjänst-

görings-

pennin-

gar.

efter

5 år.

efter
10 år.

Tjänstemän af mellangård mellan
8:e och 2:a lönegraderna:

sekreterare i Svea och Göta hofrättcr
..............

öfveringenjör i patent- och registreringsverket
...........

en af kanslisekreterarna i sjöförsvarsdepartementet
........

rättskemist i medicinalstyrelsen .
konstituerad revisionssekreterare .
assessor i hofrätt ........

Tjänstemän af 2:a lönegraden:

byrådirektör i väg- och vattenbyggnads-
och järnvägsstyrelserna
samt riksförsäkringsanstalten,
förste aktuarie i kommerskollegium
och statistiska centralbyrån,
i förste intendent i öfverintendentsämbetet,
fiskeriinspektör samt byråingenjör
(öfveringenjör, landtbruksinspektör)
i landtbruksstyrelsen,
landtmiitcrisekreterare, sekreterare
i justitiekanslersämbetet,
fångvårds-, generalpost-,
| medicinal-, telegraf-, generaltulloch
landtbruksstyrelserna, arméoch
marinförvaltningarna, statskontoret,
kommerskollegium, kammarrätten
samt patent- och registreringsverket,
sekreterare och
ombudsman i lotsstyrelsen och
riksförsäkringsanstalten, sekrete!
rare och kamrerare i arméförvaltningen,
kamrerare och sekreterare
i generalpost- och postsparbanksstyrelserna,
kamrerare i fångvårds-,
lots-, medicinal- och telegrafstyrelserna,
armé- och marinförvaltningarna
samt Btatskontorct,

3,800

3,700

2,600

1,000*

4,500

3,800

3,300

2,000
1,800
| 1,500

1,500*

2,000

Slut -

500

500 i -

6,800

6,000

5,800

Anmärkningar.

* Arfvode för hand läggande

af en
del sådana göromål,
som i andra
statsdepartements
expeditioner tillhöra
byråchef.

* Däraf 1,000 kr. till

aflöning åt biträde.

		K r	o n	o r.
	Begynnelse- aflöning.	Ålderstillägg	Slut- aflöning.	Anmärkningar.
	Lön	Tjänst- görings-	efter	efter
	arfvode.	pennin-	5 år.	10 år.
		gar.
krigskassor i arméförvaltningen, kassör samt intendent i general-poststyrelsen, ombudsman och fiskal i medicinalstyrelsen, öfver-ingenjör, elektriker samt verk-stads föreståndare i telegrafstyrel-sen, arkitekt i järnvägsstyrelsen, advokatfiskal i kammarkollegium						: Krigskassor i armé-
och kammarrätten, arkivarie i
kammarkollegium och riksarkivet,						förvaltningen, kas-
räntmästare samt förste revisor i statskontoret, revisionskommis-						sör i generalpost-styrelsen och ränt-
sarie i kammarrätten, bibliote-						mästare i statskon-
karie i kungl. biblioteket ....	3,000	1,500	500	500	5,500	törst åtnjuta dess-\| utom 500 kr. hvar ! i felräkningspen-
advokatfiskal i Svea och Göta hof-
rätter ..............	2,800	1,700	500	500	5,500	( ningar.
en af fyringenjörerna i lotsstvrel-	/ 2,500 \ 1,000*				5,500	I* Arfvode för tjänst-
sen...............	\| 1,000	500	500	< göling såsom för-( ste fyringenjör.

Tjänstemän af mellangrad mellan
2:a och l:a lönegraderna:
kemist i marinförvaltningen .... sekreterare i hofrätten öfver Skåne	3,750	250	500	500	5,000
och Blekinge.......... kamrerare, hufvudkassör, förste aktuarie, milkontrollör, förste	2,800	1,200	500	500	5,000
kontrollör samt byråingenjör i						(Hufvudkassör dess-
järnvägsstyrelsen........	2,600	1,400	500	500	5,000	< utom 1,000 kr. i fel-
kanslisekreterare samt registrator i						\| räkningspenningar.
statsdepartement, förste arkivarie samt förste sekreterare i utrikes-departementet, byråingenjör samt kanslisekreterare i finansdeparte-mentets kontroll- och justerings-
byrå, revisor och statistiker i
generaltullstyrelsen, landtmäteri-fiskal ..............	2,500	1,500	500	500	5,000
protokollssekreterare i justitierevi-						(Dessutom 300 kr. i
sionsexpeditionen........	2,500	1,200	500	500	4,700	\ renskrifningspen-
intendent i öfverintendentsämbetet . registrator i jnstitierevisionsexpedi-	2,400	1,200	500	500	4,000	l ningar.
tionen.............	3,000	500	500	500	4,500
fyringenjör i lotsstyrelsen.....	2,500	1,000	500	500	4,500

myntkamrerare..........

advokatfiskal i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge, byråingenjör i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen . . .

notarie i hofrätt.........

arkivarie i Svea och Göta hofrätter,
aktuarie och arkivarie i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge ....

aktuarie i Svea och Göta hofrätter

Begynnelse aflöning.

Lön

eller

arfvode.

geolog samt aktuarie och kemist i
Sveriges geologiska undersökning .

sekreterare i krigshofrätten ....
krigsfiskal i d:o ....

Tjänstemän af l:a lönegraden:

registrator och aktuarie i medicinalstyrelsen
............

andre arkivarie i utrikesdepartementet,
aktuarie i generalpost-,
telegraf- och postsparbanksstyrelserna,
kammar- och kommerskollegierna
samt statistiska centralbyrån,
aktuarie och registrator i
kammarrätten och landtmäteristyrelsen,
registrator och aktuarie i
fångvårds-, väg- och vattenbyggnads-,
telegraf-, järnvägs-, generaltull-
och domänstyrelserna samt
marinförvaltningen och statskontoret,
registrator i justitiekanslersämbetet,
lots-, generalpost- och
postsparbanksstyrelserna samt riksförsäkringsanstalten
och kammarkollegium,
registrator och arkivarie
i kommerskollegium samt
patent- och registreringsverket,
notarie i marinförvaltningen, generalpost-,
medicinal-, väg- och
vattenbyggnads-, telegraf-, järnvägs-,
generaltull- och domänstyrelserna,
riksförsäkringsanstalten,
kammarkollegium, statskontoret,
knmmnrrätton samt patent- och
LönereglerinQskovimitténs bet. /.

2,300

2,000

3.000
2,500

2.000

1,800

Tjänst görings pennin gar.

1,200

800

700

1,400

Ålderstillägg

efter
5 år.

500

efter
10 år.

500

500*

500

Slut aflöning.

4,500

4,200

4,500

0,300

2,700

Anmärkningar.

/Dessutom fri bostad
1 och vedbrand.

{Dessutom 400 kr.
renskrifningspenningar.

(Dessutom 200 kr.
•j renskrifningspen|
ningar.

11 * Dessutom ett tredje
k ålderstillägg å
| 500 kr. efter 15 år.

4,200

		K r	o n	o r.
	Begynnelse- aflöning.	Ålderstillägg
			Slut- aflöning.	Anmärkningar.
	Lön eller arfvode.	Tjänst- görings-	efter	efter
	pennin-	5 år.	10 år.
		gar.
registreringsverket, notarie och ombudsman i fångvårds-, general-post-, telegraf- och järnvägsstyrel-serna, ombudsman och fiskal i domänstyrelsen, kammarförvant
i generaltullstyrelsen, hufvudkas-sör i telegrafstyrelsen, stämpel-
kassör i statskontoret, kassör i kommerskolleginm, kassör och bokhållare i marinförvaltningen samt fångvårds-, lots- och medi-
cinalstyrelserna, revisor i kammar-
rätten samt fångvårds-, telegraf-och järnvägsstyrelserna, revisor samt revisor och bokhållare i ge-neralpost- och generaltullstyrelserna samt arméförvaltningen, revisor
och bokhållare i lots-, väg- och
vattenbyggnads- och postsparbanks-styrelserna samt marinförvaltningen och statskontoret, bokhållare i arméförvaltningen, patent- och re-gistreringsverket samt domänsty-relsen, bokhållare och kassakon-trollant samt statistiker i tele-grafstyrelsen, materialförvaltare i lotsstyrelsen, förrådsförvaltare i telegraf- och järnvägsstyrelserna, verkstadsingenjör i telegrafstyrel-sen, byråingenjör i telegrafstyrel-sen samt patent- och registrerings-						i
verket, ingenjör i landtmäteristy-						^Kassör i marinför-
relsen, kontrollör i järnvägssty-relsen, amanuens i riksarkivet,						valtningen, hufvud-kassör i telegraf-
kungl. biblioteket och national-						styrelsen och stäm-
musei konstafdelning.......	1,800	1,200	500	500	4,000	pelkassör i stats-
en af notarierna i medicinalstyrel-sen ...............	1,800	1,000	500	500	3,800	kontoret åtnjuta dessutom 500 kr. hvar i felräknings-
kanslist i justitierevisionsexpeditio-			500		3,700	penningar.
nen........*......	1,500	1,200	500
kontrollör i kontrollverket.....	1,600	900	500	500	3,500
vissa andre sekreterare i utrikes-
departementet..........	1,800	1,200	—	—	3,000
bokhållare i järnvägsstyrelsen . . .	V-	00	—	—	3,000	Arfvode efter klass. (Dessutom 200 kr. i
fiskal i hofrätt..........	1,500	1,000	—	—	2,500	•j renskrifningspen-( ningar.

		K r	o n	r.
	Begynnelse- aflöning.	Ålderstillägg
			Slut- aflöning.	Anmärkningar.
	Lön eller arfvode.	Tjänst- görings-	efter	efter
	pennin-	5 år.	10 år.
		gar.
						[Förrättar tillika ad-
advokatfiskal i marinförvaltningen .	2,500	—	—	—	2,500	I vokatfiskalsgöromå-\| len vid flottans sta-
sekreterare i stuteriöfverstyrelsen . kassör och bokhållare i öfverinten-	2,500	—	—	—	2,500	( tion i Stockholm.
dentsämbetet..........	1,400	600	—	—	2,000
vissa andre sekreterare i utrikes-
departementet..........	1,200	800	—	—	2,000
assistent i kontrollverket.....	1,600	—	—	—	1,600
myntgravör i myntverket..... konservator vid nationalmnsei konst-	1,500	—	—	—	1,500	(Dessutom fri bostad \ och vedbrand.
afdelning............	1,200				1,200	[Om vaktmästare åt-
Förste vaktmästare:						njuter bostad jämte vedbrand, skall, så-
i arméförvaltningen, statistiska cen-		300			1,100	vida icke dessa för-
tralbyrån och landtmäteristyrelsen	800	—	—	honom såsom port-
i samtliga statsdepartementen, med						vakt eller för andra
undantag af utrikesdepartementet,						åligganden utöfver
(däribland en s. k. förste statsråds-						tjänsten, lönen min-
vaktmästare samt en vaktmästare i						skas med 150 kr.
sj öförsvarsdepartementets kansli-och en i dess kommandoexpedition),						(Om fri bostad åt-
lots-, generalpost-, telegraf- (däraf en förrådsvaktare), järnvägs-, ge-neraltnll-, postsparbanks- och do-						njutes, minskas lö-nen med 150 kr.
					Förste vaktmästaren
mänstyrelserna, riksförsäkringsan-						i järnvägsstyrelsen
stalten, kammar- och kommers-						erhåller uniforms-
kollegierna, kammarrätten och öf-						persedlar in natura
verintendentsämbetet....... i högsta domstolen, Svea och Göta	800	300			1,100	eller ock bekläd-nadsersättning till visst belopp. Förste
hofrätter, hofrätten öfver Skåne						vaktmästarna i ge-
och Blekinge, fångvårdsstyrelsen,						neralpost- och tele-
marinförvaltningen, statskontoret, patent- och registreringsverket,	800				1,100	graf styrel serna kun-na få åtnjuta sam-
riksarkivet och kungl. biblioteket	300	—	—	ma förmån.
vid nationalmuseum (tillika portvakt) i utrikesdepartementet och medicinal-	660	300	—	—	950 950	/Jämte fri bostad och \ ved.
styrelsen............	650	300	—	—	Därjämte fri bostad.
—

manligt kontorsbiträde i järnvägsstyrelsen.
..........

Vaktmästare:

Kronor.

Begynnelse aflöning.

Ålderstillägg

Lön

eller

arfvode.

Tjänstgörings-
efter
pennin- 5 år.
gar.__

efter
10 år.

| Anmärkningar.
Sint- !
aflöning.

600

1,200

Arfvode efter klass.
Dessutom uniformspersedlar
in natura
eller ock beklädnadsersättning
till
visst belopp.

vid nationalmuseum (tillika gårdsdräng)
.............

500

300

100

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

500

300

100

i arméförvaltningen, statistiska centralbyrån
och landtmäteristyrelsen 500

i samtliga statsdepartementens kansliexpeditioner,
med undantag af utrikes-
och sjöförsvarsdepartementens,
(däribland en s. k. statsråds|
vaktmästare och en å finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå),
lots-, generalpost-, telegraf-,
generaltnll-, postsparbanks-, domän-
och landtbruksstyrelserna,
riksförsäkringsanstalten, kammaroch
kommerskollegierna, kammarrätten
och öfverintendentsämbetet . 500

300

100

300

100

I i högsta domstolen, utrikesdepartementet,
justitierevisionsexpeditionen,
justitiekanslersämbetet, Svea och
Göta hofrätter, hofrätten öfver Skåne
och Blekinge, fångvårds-, medicinalsamt
väg- och vattenbyggnadsstyrelserna,
marinförvaltningen, statskontoret,
patent- och registreringsverket,
riksarkivet, kungl. biblioteket
och nationalmuseum . . . .

i järnvägsstyrelsen ........

500 ! 300

780

i myntverket

500

300

900

/Jämte bostad och
\ vedbrand.

Jämte bostad.

Om vaktmästare åtnjuter
bostad jämte |
vedbrand, skall, såvida
icke dessa
förmåner tillkomma
honom såsom
portvakt eller för
andra åligganden
utöfver tjänsten, lönen
minskas med
150 kr.

900

Om fri bostad åtnjutes,
minskas lönen
med 150 kr.

Vaktmästare i generalpost-
och telegrafstyrelserna
kunna
erhålla uniformspersedlar
in
natura eller ock
beklädnadsersättning
till visst be .

lopp -

900

''Arfvode efter klass.
Dessutom uniformspersedlar
in natura
eller ock beklädnadsersättning
till
visst belopp. Åtnjuter
vaktmästare
fri bostad, skall
lönen minskas med
150 kr.

800

(Jämte fri bostad och
\ vedbrand.

		K r	o n	i r.
	Begynnelse- aiiöning.	Ålderstillägg	Slut- aflöning.	Anmärkningar.
	Lön eller arfvode.	Tjänst- görings- pcnnin- gar.	efter 5 år.	efter 10 år.
i landtförsvarsdepartementets kom-mandoexpedition .........	750		_		750
i krigshofrätten..........	600	—	—	—	600
eldare vid riksarkivet.......	500	300	100	_	900	/Med rätt till fri bo-\ stad.
öfvereldare vid nationalmuseibygg-naden ..............	750	—	—	—	750	/Jämte fri bostad och j I ved.
! kontorsvakt i järnvägsstyrelsen. . . \| eldare vid nationalmnseibyggnaden .	480 500 i	—	—	600 500	Arfvode efter klass. \| Dessutom uniforms-persedlar in natura j eller ock bekläd- j nadsersättning till visst belopp.

En del af de tjänstemän och betjänte, som finnas i förestående
tabell upptagna, har emellertid, efter fastställandet af de för dem gällande
lönestater, erhållit en tillfällig löneförbättring i form af dyrtidstillägg.

Sedan till Kungl. Maj:t inkommit en mängd framställningar af
olika statens tjänstemän och betjänte om dyrtidstillägg, framlade Kungl.
Maj:t för Riksdagen år 1900 förslag om beviljande af sådana aflöningstillägg
för sistnämnda år åt en del tjänstemän och betjänte i statsdepartementen
samt till desamma hörande ämbetsverk, kårer och stater, i enlighet
med vissa grunder.

Bland dessa var, att dyrtidstillägget skulle utgå, där aflöningen utgjordes
endast af penningar, med 20 procent af densamma, men där åter
aflöningen bestod dels af penningar och dels af bostads- eller boställsförmån
in natura, med 10 procent af det kontanta aflöningsbeloppet. Dyrtidstillägg
skulle dock icke tillkomma tjänsteinnehafvare till högre belopp,
än att hans till grund för beräkningen liggande aflöningsförmåner, inbe -

Dyrtida tillägg -

räknadt värdet af bostad eller boställe, där sådant var i stat angifvet,
jämte dyrtidstillägget uppgick till 3,600 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag blef emellertid ej af Riksdagen bifallet. I den
skrifvelse den 12 april 1900 (n:r 29), däri Riksdagen anmälde sitt beslut i
ämnet, anmärktes emot förslaget, bland annat, följande: Enligt detsamma
hade rätten till dyrtidstillägg begränsats till tjänsteinnehafvare med en aflöning,
understigande 3,600 kronor. Riksdagen höll dock före, att de högre
aflönade, i allmänhet äldre tjänstemän, hvilka oftast bildat familj och på
grund däraf måste vidkännas drygare utgifter än de lägre aflönade, i ungefär
lika hög grad som de senare berördes af stegrade lefnadskostnader.
Dessutom skulle genom bifall till Kungl. Maj:ts förslag i berörda del en
förryckning i de en gång fastställda lönestaterna uppkomma därigenom, att
tjänstemän, hvilka af Kungl. Magt och Riksdagen ansetts med afseende på
tjänsternas olika vikt och beskaffenhet eller med hänsyn till de därmed förenade
göromålens större eller mindre mängd böra hänföras till olika grader
eller löneklasser, skulle komma att uppbära lika aflöning. Om den inträdda
prisstegringen vore beroende på en i följd af många samverkande omständigheter
uppkommen höjning af den allmänna prisnivån, ansåg Riksdagen
lämpligare, att, därest Kungl. Maj:t, efter förutgången utredning, skulle
finna vissa statens tjänare eller vissa grupper af statstjänare, hvilkas aflöningar
bestämts enligt äldre stater eller enligt stater, uppgjorda enligt
samma grunder, som följts vid de äldre staternas fastställande, vara i
behof af någon förbättring i aflöningsvillkoren, en revision af dessa statstjänares
aflöningsförhållanden verkställdes. Därigenom skulle jämväl vinnas
den fördel, att Riksdagen komme i tillfälle att, där löneförbättring ifrågasattes,
taga under ompröfning, om och till hvilket belopp sådan kunde anses
vara af förhållandena i hvarje särskild! fall betingad.

Till 1901 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t, med öfverlämnande af en
af aktuarien Flodström utarbetad sammanfattning af infordrade uppgifter
och eljest tillgängliga upplysningar rörande prisförhållanden i olika delar
af landet, ånyo framställning om dyrtidstillägg för år 1901 åt en del statens
tjänstemän och betjänte.

I anledning däraf medgaf Riksdagen, enligt dess skrifvelse den 14
maj 1901 (n:r 83), att åt en del tjänstemän och betjänte inom de olika

statsdepartementen jämte därtill hörande ämbetsverk, kårer och stater dyrtidstillägg
skulle få utgå med 10 procent å kontant aflöning, dock icke i
något fall med högre belopp än 500 kronor; hvaremellertid bestämdes,
bland annat, att dyrtidstillägg ej finge utgå till tjänstemän, hvilkas aflöningsförmåner
af statstjänst för år 1901 uppgingo till högre belopp än 7,000
kronor, ej heller till tjänstemän och betjänte, hvilkas sammanlagda inkomster
af arbete år 1900 af vederbörande taxeringsmyndigheter uppskattats
till högre belopp än 7,000 kronor eller i hvilkas aflöning ingick bostadseller
boställsförmån in natura.

Uppå framställningar af Kungl. Maj:t hafva dyrtidstillägg beviljats
jämväl vid 1902 och 1903 årens riksdagar, äfvenledes med 10 procent och
med 500 kronor såsom maximibelopp. Vidkommande ändringar i afseende
å förut stadgade undantag och begränsningar må här omnämnas medgifvandet,
att vid beräkning af uppskattad inkomst af arbete för åren 1901
och 1902 det dyrtidstillägg, vederbörande tjänsteman eller betjänt uppburit,
skulle få afräknas.

Från åtnjutande af dyrtidstillägg hafva ytterligare undantagits de
tjänstemän och betjänte, hvilkas aflöningsförmåner vid 1901 eller 1902 års
riksdag ny- eller omreglerats efter andra grunder än dem, som följts
vid de äldre staternas fastställande.

I sammanhang med de i det föregående lämnade meddelanden angående
nu gällande aflöningsförhållanden hos statens centrala myndigheter
anser kommittén sig böra i korthet beröra en del skiljaktigheter i afseende
å den nuvarande organisationen af åtskilliga bland de centrala
ämbetsverken.

Då vid 1850-talets löneregleringar tjänstemännen i allmänhet inom
de centrala verken indelades i fem lönegrader, hörde till den femte eller
högsta lönegraden rikskollegiernas presidenter. Af de till öfriga lönegrader
hörande tjänstemän hänfördes, bland andra, till fjärde lönegraden ledamöter
i kollegier och andra verk, till tredje lönegraden sekreterare och kamrerare,
till andra lönegraden aktuarie, registratorer, notarier och revisorer
samt till första lönegraden kanslister och kammarskrifvare, medan äfven

Skiljaktigheter
i afseende
å nuvarande
organisationen
af
åtskilliga
centrala
ämbetsverk.

emellan dessa lönegrader bestämdes löner för befattningar af den art, att
de icke egentligen utgjorde eller motsvarade något af »de vanliga stegen
i den allmänna befordringstrappan».

Sedan genom 1870-talets löneregleringar den dittillsvarande första
lönegraden blifvit indragen, kom den nya första lönegraden att i stället
omfatta aktuarier, registratorer, notarier och revisorer m. fl., medan till
andra lönegraden blefvo hänförda sekreterare och kamrerare m. fl. samt
till tredje lönegraden ledamöter i kollegier och vissa andra verk. Äfven
vid dessa löneregleringar uppfördes en del tjänster i mellangrader.

Den normala typen för centrala ämbetsverk representeras för närvarande
af de verk, i hvilka, under chefen, finnas anställda tjänstemän af
nyssnämnda tre lönegrader och där ledamöterna (i marinförvaltningen den
civila ledamoten) samtliga tillhöra tredje lönegraden, medan för sekreteraregöromålen
uteslutande eller till största delen svara tjänstemän af andra
graden. Till denna normaltyp höra fångvårdsstyrelsen, marinförvaltningen,
lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen, telegrafstyrelsen, kammarrätten och generaltullstyrelsen
äfvensom järnvägsstyrelsen, där ledamöterna dock hafva högre
slutaflöning än inom tredje graden i allmänhet, samt generalpoststyrelsen,
hvarest emellertid den skiljaktighet förefinnes, att å den femte af byråerna,
revisionsbyrån, sekreteraregöromålen bestridas af en tjänsteman i första
lönegraden.

Jämväl kommerskollegium äger tjänstemän af första lönegraden,
sekreterare af andra graden samt ledamöter af tredje graden; men till
detta kollegium höra ock en näringsstatistisk och en arbetsstatistisk afdelning,
hvardera under ledning af en tjänsteman i andra lönegraden, benämnd
förste aktuarie, hvilken i de mål, som tillhöra hans afdelning, år
ledamot af kollegium. Ä den näringsstatistiska afdelningen bestridas sekreteraregöromålen
af en aktuarie (i första lönegraden), medan å den arbetsstatistiska
afdelningen förste aktuarien, hvilken är sagda afdelnings enda
ordinarie tjänsteman, själf har att ombesörja uppsättning, utskrifning och
kollationering af expeditioner i ärenden, som tillhöra afdelningens handläggning,
men erforderlig kontrasignation af sådana expeditioner verkställes,
på sätt af kollegium bestämmes.

Uti arméförvaltningen och statskontoret, hvilka båda verk, i likhet
med verken af normaltyp, hafva tjänstemän i de tre allmänna lönegraderna,
äger det särskilda förhållande rum, att i arméförvaltningen kamreraren å
civila departementets byrå och i statskontoret dess kamrerare åligger att i
byråchefs ställe föredraga vissa ärenden.

I kammarkollegium och domänstyrelsen tillhöra samtliga ledamöter
tredje lönegraden, men sekreteraregöromålen bestridas af första gradens
tjänstemän. Kammarkollegium äger dock två tjänstemän i andra lönegraden,
nämligen advokatfiskal och arkivarie, medan i domänstyrelsen saknas
tjänstemän af andra graden.

Uti väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finnas, förutom tjänstemän af
lägre grad, två ledamöter i tredje lönegraden och en ledamot i andra
lönegraden. Där kontrasignation af utgående expeditioner skall äga rum,
verkställes sådan af vederbörande föredragande.

Medan uti patent- och registreringsverket ledamöterna tillhöra dels
mellangrad emellan tredje och andra lönegraderna (öfveringenjörer) och
dels andra lönegraden (sekreterare), af hvilka de sistnämnda äro för sekreteraregöromålen
ansvariga, samt under dessa ledamöter finnas första gradens
tjänstemän, äger öfverintendentsämbetet blott ledamöter i andi’a lönegraden,
af hvilka en tillika är sekreterare, samt under dem tjänstemän
af lägre grad.

I landtbruksstyrelsen finnas fyra ledamöter i andra lönegraden, däraf
en sekreterare, som har att äfven besörja sekreteraregöromålen, men någon
tjänsteman af lägre grad finnes ej därstädes.

Slutligen må erinras, att af de verk med flera ledamöter, där
under dessa finnas för sekreteraregöromål anställda tjänstemän af
andra lönegraden, arméförvaltningen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen
och kommerskollegium äga hvardera flera tjänstemän af sistnämnda
slag å skilda departement, byråer eller afdelningar, medan däremot
fångvårdsstyrelsen, marinförvaltningen, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
telegrafstyrelsen, statskontoret, kammarrätten och generaltullstyrelsen
hafva hvardera blott en för vederbörande verk i dess helhet gemensam
sekreterare.

Löneregleringskommitténs bet. 1.

För nu befintliga tjänster af mellangrader hos vissa centrala myndigheter
och för de omständigheter, under hvilka dessa tjänster tillkommit,
varder kommittén i tillfälle att närmare redogöra, då kommittén afgifver
yttranden angående reglering af löneförhållanden m. m. hos vederbörande
särskilda myndigheter.

Innehållet af de till kommittén inkomna framställningar.

Hvad angår innehållet af de till kommittén inkomna framställningar,
som afgifvits af olika ämbetsverk och myndigheter eller särskilda grupper
af tjänstemän, har kommittén af enahanda skäl, som föranledt, att i ofvan
lämnade tabellariska öfversikt af nu gällande aflöningsförhållanden hänsyn
tagits blott till statens centrala myndigheter, funnit sig ej böra i denna del
af kommitténs betänkande lämna redogörelse för nämnda framställningar,
i hvad de afse vederbörande distrikts- eller ortmyndigheter.

Bland de framställningar, som afse statens centrala myndigheter eller Yttranden /
vissa deras tjänstemän, åro först att märka de yttranden, som afgifvits i kung!, cirkuanledning
af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901. ''''oktober"woi.

Med anledning af det i nämnda cirkulär framställda spörsmål, huru- Anförda movida
för tiden efter år 1902 ändringar i vederbörande lönestater kunde aiiZJn löneanses
böra äga rum, har behofvet af förbättrade löneförmåner framhållits förbättring.
af samtliga centrala ämbetsverk och myndigheter, med undantag af stuteriöfverstyrelsen,
hvars lönestat så nyligen som vid 1902 års riksdag blifvit
ändrad. Af de skäl, som för de särskilda framställningarna i berörda
hänseende anförts, finner kommittén böra här återgifvas allenast sådana,
som synas vara af en mer allmängiltig beskaffenhet och ägnade att motivera
en allmän omreglering af nu gällande aflöningsförhållanden. Hvad
däremot angår de särskilda grunder, som ansetts tala för en löneförbättring
i det ena eller andra enskilda fallet, blifver kommittén i tillfälle att
därför redogöra vid afgifvande af förslag angående reglering af löneförhållanden
in. m. vid de särskilda verken.

Till stöd för krafvet å förbättrade löneförmåner har i första rummet
erinrats om den betydliga stegring i priset å bostäder och alla lifs -

förnödenheter, särskilt i Stockholm, som efter tiden för 1870-talets löneregleringar
inträdt och som, i förening med penningevärdets samtidiga
sjunkande, haft till följd, att de vid nämnda löneregleringar bestämda
löneförmåner blifvit alltmer otillräckliga. »De anständiga lefnadsbehofven
för en person i en statstjänstemans ställning äro», säger telegrafstyrelsen,
»gifna utan att kunna nedpressas under ett visst minimum, och dessa
behof kunna till följd af förhållanden, som tjänstemannen icke förmår
ändra, numera icke fyllas med de aflöningar, som för 24 år tillbaka bestämdes
och då ansågos tillräckliga.» Till bevis å prisstegringen har
särskilt åberopats förut omförmälda, af aktuarien Flodström sammanfattade
och af Kungl. Maj:t till 1901 års riksdag framlagda utredning
rörande prisförhållanden i olika delar af landet, därvid emellertid tillika
starkt betonats, att de procenttal, hvartill i sagda utredning prisstegringen
från perioden 1876—1885 slutligen beräknats, eller 14 procent för
år 1899 och 16 procent för år 1900, vida understiga den faktiska prisstegringen,
särskildt hvad hufvudstaden beträffar.

Af vissa ämbetsverk har därjämte framhållits, hvad äfven erinrats i
nyssnämnda utredning, att, förutom den af prisstegringen härflytande höjningen
af lefnadskostnadema, dessa stegrats äfven därigenom, att det under
tiden efter 1870-talet hastigt ökade allmänna välståndet i landet medfört
för alla samhällsklasser en höjning af lefnadsnivån, en stegring i fordringarna
på lifvet.

Till ådagaläggande af det berättigade i framställningarna om löneförbättring
har vidare påpekats, hurusom i allmänhet å områden utom
den civila statstjänsten aflöningsbelopp och inkomster i öfrigt sedan
1870-talet väsentligt ökats. Förutom att i sådant hänseende erinrats om
den ojämförligt rikare utkomst, som numera inom den enskilda verksamheten
tillförsäkras dugande biträden, samt om de gynnsamma löneförhållanden,
i hvilka de större kommunernas tjänstemän vanligen befinna
sig, hafva äfven åberopats de höjda aflöningar, som vid 1902 års riksdag
tillerkänts arméns och flottans befäl samt personalen inom riksbanken.
Särskildt den för riksbankens tjänstemän och betjänte antagna
nya lönestaten har tolkats såsom ett erkännande från Riksdagens sida af
behofvet af en allmän lönereglering. Denna lönestat, hvilken finnes åter -

gifven å sid. 99 här nedan, har ock af åtskilliga verk lagts till grund för
de af dem i afseende å deras egen personal afgifna förslag till lönesatser.

Vid sidan af de skäl, som sålunda ur löntagarnas synpunkt anförts
för den äskade löneförhöjningen, har af åtskilliga verk betonats, att en
sådan äfven ur statens egen synpunkt måste anses af behofvet påkallad,
enär eljest fara vore, att de såväl i och för sig som särskilt i jämförelse
med löneförmånerna å andra områden ogynnsamma aflöningsförhållandena
inom den civila statstjänsten skulle komma att alltmer försvåra fästandet
vid denna af dugande förmågor. Statskontoret anför i detta hänseende,
att, om en löneförbättring i statstjänarnas förmåner icke varder dem
beredd, följderna däraf skola komma till synes ej blott därigenom, »att
ett arbete, utfördt under ekonomiskt tryckande omständigheter, alltid
måste i någon mån komma att bära spåren af de ogynnsamma förhållanden,
hvarunder det verkställts», utan äfven och förnämligast därigenom, »att
staten måste komma att gå i mistning af de bästa arbetskrafterna, hvilka
i sådant fall komma att söka sig andra verksamhetsområden och lefnadsmål».
»Det synes därför statskontoret vara af vikt» — säges det vidare —

»att oförtöfvadt något göres för att förekomma en småningom inträdande
nedgång i afseende å duglighet och förmåga hos dem, som ägna sig åt
statens värf.» Och fångvårdsstyrelsen, som framhåller, att i följd af lönernas
otillräcklighet staten måste »blifva lidande genom förlust af utsikten
att i sin tjänst förvärfva och behålla dugande och för de viktigare
statsämbetena nog framstående krafter», tillägger: »tecken härtill visa sig
redan genom den störa minskningen i inträdessökande till ämbetsverken
och förvaltningsgrenarna.»

Under det således från vederbörande centrala verks och myndig- Föreslagna
heters sida så godt som enhälligt framhållits behofvet af en löneförbätt- f^-°tjänstering,
hafva en mångfald skiftande meningar yppats i fråga om måttet af ^jV(ceA
denna löneförbättring och de lämpliga formerna för densamma. I sistberörda
hänseende särskilja sig flertalet af verken i två stora hufvudgrupper,
af hvilka den ena förordat de ifrågasatta löneförmånernas fördelning
på nuvarande aflöningstitlar lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg
(arméförvaltningen dock med någon olikhet i afseende å generalkrigs -

kommissarien), medan åter den andra gruppen velat, jämte bibehållande
af nämnda aflöningstitlar, uppföra viss del af de höjda aflöningarna under
en inom de centrala ämbetsverken ny aflöningstitel, »hyresbidrag». I allmänhet
har därvid ansetts, att det under denna titel uppförda aflöningstillägg
skulle utgå i den ordning, som om lön är stadgad, men icke få
tagas i beräkning vid bestämmande af pension.

Inom båda de sålunda angifna hufvudgrupperna finnas de, som vid
den nu ifrågasatta löneregleringen förordat en utsträckt tillämpning af det
vid 1870-talets löneregleringar införda systemet med ålderstillägg. Enligt
det sålunda förordade aflöningssystemet, som efter den, hvilken, kommittén
veterligen, här i landet först offentligen gjort sig till dess målsman, vanligen
benämnes det Tenowska systemet, skulle aflöningarna från början
sättas relativt låga men genom ett flertal ofta återkommande ålderstillägg
småningom höjas till belopp, vida öfverstigande de nu för de olika lönegraderna
inom statsförvaltningen bestämda slutaflöningar. Denna löneförbättring
beräknas emellertid, till följd af dess successiva inträdande, för
staten medföra väsentligt lägre kostnader än en löneförbättring med bibehållande
af nu gällande aflöningssystem.

Med hänsyn till ofvan anmärkta skiljaktigheter i de förslag, som af
särskilda ämbetsverk framlagts, fördela sig dessa sålunda:

Grupp I.

Den föreslagna aflöningen fördelad å nuvarande aflöningstitlar:

A) med bibehållande, i hufvudsak, af nu gällande aflöningssystem:

Göta hofrätt,
krigshofrätten,
generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen,
myntverket,
kontrollverket,
generaltullstyrelsen,
statistiska centralbyrån,

öfverintendentsämbetet,

postsparbanksstyrelsen,

patent- och registreringsverket,

riksarkivet,

kungl. biblioteket,

nationalmuseum,

landt m äter istyrelsen,

landtbruksstyrelsen;

B) enligt det s. k. Tenowska systemet:
arméförvaltningen, kommerskollegium.

marinförvaltningen,

Grupp II.

Den föreslagna aflöningen fördelad å nuvarande allöningstitlar äfvensom å

»hyresbidrag»:

A) med bibehållande för öfrigt, i hufvudsak, af nu gällande af/öningssystem:

nedre justitierevisionen,

Svea hofrätt,

hofrätten öfver Skåne och Blekinge,

medicinalstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen,
kammarkollegiu m,
statskontoret,
kammarrätten,
domänstyrelsen;

B) enligt det s. k. Tenowska systemet:

lotsstyrelsen.

Förutom det af kammarkollegium framställda förslag, som ofvan
upptagits under Grupp II A), har detta verk alternativt framlagt förslag
enligt det Tenowska systemet, dels med aflöningen fördelad å nuvarande
aflöningstitlar och dels med uppförande därförutom af en del af aflöningen
såsom hyresbidrag.

Fn alldeles särskild ställning intager fångvårdsstyrelsen, som hemställt
om förhöjning å samtliga nuvarande aflöningstitlar samt därjämte
om uppförande af en del af aflöningen under rubrik »hyresbidrag», men
föreslagit, att detta sistnämnda skulle tillkomma endast den, som är eller
varit gift och ej åtnjuter fri bostad af kronan.

Kommittén, som vid afgifvande af yttranden angående reglering af
löneförhållanden in. m. vid de särskilda ämbetsverken varder i tillfälle att
fullständigt redogöra för de af vederbörande verk föreslagna ändringar i
gällande lönestater, har, för syftemålet med nu förevarande del af kommitténs
betänkande, ansett till fyllest att här meddela följande tabellariska
öfversikter af verkens förslag till aflöningar för deras chefer och för deras
öfriga tjänstemän i de tre allmänna normalgraderna (jämte, undantagsvis,
notarier i rikets hofrätter) samt för vaktbetjänte i allmänhet:

Ämbetsverkens förslag till aflöningar för chefer

			C h	e f e	r.			T	r e d j e
		Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.	Ålders- tillägg.	Summa.	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.
			K r	o n c	r.		K r o
	Grupp I.
	A)
1.	Göta hofrätt........	8,933-33	3,06667	—	—	12,000	5,333-33	2,466-67	—
2.	generalpoststyrelsen.....	7,500	3,500	—	—	11,000	4,800	2,400	—
3.	telegrafstyrelsen.......	7,700	3,300	—	—	11,000	4,950	2,250	—
4.	myntverket.........	4,400	2,500	—	1,100 7)	8,000»)	—	—	—
5.	kontrollverket........	3,100	1,650	—	1,000 s)	5,750 8)	—	—	—
6.	generaltullstyrelsen.....	6,200	2,800	—	—	9,000»)	4,800	2,400	—
7.	statistiska centralbyrån . . .	5,500	2,500	—	—	8,000	—	—	—
8.	öfverintendentsämbetet ....	5,500	2,500	—	—	8,000	—	—	—
9.	postsparbanksstyrelsen ....						4,500	3,000
10.	patent- och registreringsverket	5,500	2,500	—	—	8,000	—
11.	riksarkivet .........	5,500	2,750	—	—	8,250	—	—	—
12.	knngl. biblioteket......	5,680	2,000	—	720»)	8,400	—	—	—
13.	nationalmuseum.......	6,900	—	—	6,900	—	—	—
14.	landtmäteristyrelsen.....	5,600	2,400	—	—	8,000	—	—	—
15.	landtbrnksstyrelsen.....	5,500	2,500	—	—	8,000	—	—	—
	B)
16.	arméförvaltningen......	6,200	2,800	1,000	1,000 2)	11,000	4,400	2,000	—
17.	marinförvaltningen......	—	—	—	—	—	4,400	2,000	—
18.	kommerskollegium......	6,500	3,500	—		10,000	4,400	2,000	—

och andra tjänstemän

nedannämnda grader.

g r a d e	n.		A n d r	a g i	aden.	Först	a g i	aden.	*)
Ålders- tillägg.	Summa.	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.	Ålders- tillägg.	Summa.	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.	Ålders- tillägg.	Summa.
n o r.			K i	o n	o r.			K	o n	o r.
600 2)	8,400	3,533-33	2,066-67		1,000 s)	6,600	2,560	1,480		1,000 3)	5,040*)
600 2)	7,800	3,500	1,800	—	1,000 3)	6,300 °)	2,500	1,500	—	1,000 3)	5,000
600 2)	7,800	3,533-33	1,766-67	—	1,000 8)	6,300	2,400	1,600	—	1,000 3)	5,000°)
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	2,000	1,100	—	1,000 3)	4,100
600 2)	7,800	3,500	1,800	—	1,000 3)	6.300	2,500	1,500	—	1,000 3)	5,000
—	—	3,500	1,800	—	1,000 3)	6,300	2,400	1,400	—	1,000 3)	4,800
—	—	3,500	1,800	—	1,000 3)	6,300	—	—	—	—	—
500 2)	8,000	3,500	1,800	—	1,000 3)	6,300	2,500	1,500	—	1,000 3)	5,000
—	—	3,500	1,800	—	1,000 3)	6,300	2,500	1,600	—	1,000 3)	5,000
—	—	1 5,400 i 5,500	—	1,200''°) 1,000 3)	6,6001") 6,500)	3,600	—	1,200''°)	4,800
--	—	3.900	1,500	—-	1,200''°)	6,000	2,400	1,200	—	1,200’°)	4,800
_	—	—	—	—	—	—	3,500	—	1,000 3)	4,500
—	—	3,500	1,800	—	1,000 3)	6,300	2,200	1,400	—	1,000 3)	4,600
—	—	3,500	1,800	—	1,000 3)	6,800	—	—	—		"
2,40012)	8,800	3,000	1,500		2,50013)	7,000")	2,200	1,200		2,000''°)	5,400
2,00016)	8,400	3,000	1,500	—	2,50013)	7,000	1,800	1,200	—	3,000”)	6,000''°)
2,400''3) j	8,800 jöntreglerin	3,000 gskommitt	1,500 bet. i	—	2.500''3)	7,000	1,800	1,200	—■	2,400’°)	5,400 9

			C	h e f	e r.			T	r e d j e
		Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.	Alders- tillägg.	Summa.	Lön.	Tjänst-gö rings-pennin-gar.	Hyres- bidrag.
	Grupp II.		K	ron	o r.		K r o

	A)
1.	nedre justitierevisionen......	—	—	—	—	—	4,400	2,400	1,000
2.	Svea hofrätt...........	7,600	3,000	1,400	—	12,000	4,400	2,400	1,000
3.	hofrätten öfver Skåne och Blekinge	7,600	3,000	900	—	11,500	4,400	2,400	700
4.	medicinalstyrelsen........	6,200	3,300	900	—	10,400	4,400	2,400	600
B.	väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .	6,300	2,900	1,200	—	10,400	4,600	2,200	1,000
6.	järnvägsstyrelsen........	8,000	4,000	1,200	—	13,200	5,400	2,000	1,000
7.	kammarkollegium (hufvudförslaget)	7,600	2,700	1,200	—	11,500	4,400	2,400	1,000
8.	statskontoret..........	6,200	3,000	1,200	—	10,400	4,400	2,400	1,000
9.	kammarrätten..........	7,600	3,000	900	—	11,500	4,400	2,400	600
10.	domänstyrelsen.........	6,200	3,300	1,500	—	11,000	4,400	2,400	1,000
	B)
11.	lotsstyrelsen...........	6,200	2,800	1,500	—	10,500	3,600	2,200	1,000
12.	kammarkollegium 1	7,600	2,700	1,200		11,500	1 4,400	2,000
	(alternativa förslag) \|		i 3,400	2,000	1,000
13.	fångvårdsstyrelsen........	6,500	3,500	90028)	—	10,900	4,500	2,500	70028)

*) Härunder upptagas äfven notarier i rikets hofrätter.

2) Efter 5 år.

8) 500 kr. efter 5 och ytterligare 500 kr. efter 10 är.

4) Dessutom 400 kr. i renskrifningspenningar.

6) Kassör dessutom 500 kr. i felräkningspeuningar.

8) Hufvudkassör dessutom 500 kr. i felräkningspenningar.

7) 600 kr. efter 5 och ytterligare 500 kr. efter 10 år.

8) Dessutom fri bostad och vedbrand.

9) Dessutom boställsvåning.

10) 600 kr. efter 5 och ytterligare 600 kr. efter 10 år.

n) Alternativa förslag.

12) 600 kr. efter 3 samt ytterligare 600 kr. efter resp. 6, 9 och 12 år.

1S) 500 kr. efter 3 samt ytterligare 500 kr. efter resp. 6, 9, 12 och 15 år.

** 2 * 4 * * 7 8 9 10 * 12 * *) Krigskassor dessutom 500 kr. i felräkningspenningar.

g r a d e	n.		A n d r	a gr	a d e n.		Först	a gr	a d e n	*)
! Ålders-tillägg.	Summa.	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.	Alders- tillägg.	Summa.	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.	Alders- tillägg.	Summa.
hot.		Krön	o r.			K	o n	o r.
600 2)	8,400						2.500	1,400	300	1,000 »)	5,200	1.
600 2)	8,400	2,800	2,000	800	1,000 3)	6.600	2,000	1,500	550	1,000 »)	5,050 ‘)	2.
600 s)	8,100	—	—	—	—	—	2,000	1,500	400	1,000»)	4,900»°)	3.
							\| 1,800	1,400	400	1.500* 16 17 * * 20 21 * * 24)	5,100	4.
600 2)	8.000	3,000	1,800	500	1,50021)	6,800	\ 2,000	1,400	400	1,500»'')	5,300»»)
600 2)	8,400	3,100	1,700	800	1,000 3)	6,600	1,900	1,400	600	1,000 »)	4.900	5.
—	8.400	3,000	1,500	800	1,000»)	6,300	1,800	1,200	600	1,000»)	4,600	6.
600 2)	8,400	3,000	1,800	800	1,000»)	6,600	2,000	1,500	600	1,000»)	5,100	7.
600 2)	8,400	3,000	1,800	800	1,000»)	6.6002»)	1,800	1,500	600	1,000»)	4,900»'')	8.
							f 2,000	1,500	500	1,000 »)	5.000»»)	9.
600 2)	8,000	3,000	1,800	500	1,000 »)	6,300	{ 1,800	1,400	400	1,000»)	4,600»°)
600 2)	8,400	—	—	—	—	—	1,800	1,500	600	1,000 »)	4,900	10.
2,000»7)	8,800	2,500	1,800	500	2,000»7)	6,800	1,800	1,500	500	2,00027)	5,800	11.
2,40012)	8,800	3,000	1,500		2.5001»)	7,000	3,600	—	2,000''»)	5,600	12.
2,40012)	8,800	2,200	1,500	800	2,500''»)	7,000	1,800	\| 1,200	600	2,000''»)	5,600
1,000 8)	8,700	3,000	2,000	50028)	1,5002’)	7,000	2,000	1,500	50028)	1,500»'')	5,500	13.

''») 400 kr. efter o samt ytterligare 400 kr. efter resp. 6, 9, 12 och 15 år.

16) 500 kr. efter 3 samt ytterligare 500 kr. efter resp. 6, 9 och 12 år.

17) 500 kr. efter 3 samt ytterligare 500 kr. efter resp. 6, 9, 12, 15 och 18 år.

*8) Kassör dessutom 500 kr. i felräkningspenningar.

10) 400 kr. efter 3 samt ytterligare 400 kr. efter resp. 6, 9, 12, 15 och 18 år.

20) Dessutom 800 kr. i renskrifningspenningar.

21) 500 kr. efter 5 och ytterligare 500 kr. efter resp. 10 och 15 år.

»») Registratorn och aktuarien.

»») Räntmästare dessutom 500 kr. i felräkningspenningar.

24) Stämpelkassör dessutom 500 kr. i felräkningspenningar.

»») Revisor.

2°) Aktuarie samt notarie.

»’) 500 kr. efter 4 samt ytterligare 500 kr. efter resp. 8, 12 och 16 år.

*8) Utgår endast till tjänsteman, som är eller varit gift och ej af kronan åtnjuter fri bostad.

Ämbetsverkens förslag till aflöningar för vaktbetjänte.

Grupp I.	Förste	vaktmästare.	V aktmästare.
Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.	Ålders- tillägg.	Summa.	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Hyres- bidrag.	Ålders- tillägg.	Summa.
	K r	o n	o r.			Krön	o r.
A)
Göta hofrätt..........	946-67	373-33	—	—	1,320	620	360	—	100 '')	1,080
krigshofrätten.........	—	—	—	—	—	700	250	—	100'')	1,050 2)
generalpoststyrelsen......	1,000	400	—	200 »)	1,600 *)	800	300	—	200»)	1.300 *)
telegrafstyrelsen........	1,000	400	—	—	1,400 *)	700	400	—	200»)	1.300 *)
myntverket..........	—	—	—	—	—	500	400	—	200 '')	1,100 2)
generaltullstyrelsen......	1,000	400	—	100 *)	1,500	700	300	—	200»)	1,200
statistiska centralbyrån ....	900	500	—	—	1,400 6)	600	500	—	100'')	1,200»)
öfverintendentsämbetet.....	900	400	—	100 l)	1,400»)	600	400	_	200»)	1,200 «)
postsparbanksstyrelsen.....	1,000	400	—	200 »)	1,600*)	800	300		200»)	1,300 *)
patent- och registreringsverket .	900	500	—	—	1,400‘)	600	500		100 l)	1,200 *)
riksarkivet ..........	900	500	—	—	1,400 ■>)	600	400	—	100'')	1,100 7)
knngl. biblioteket.......	1,020	300	—	120 *)	1,440 2)	660	300	—	240 8)	1,200»)
nationalmuseum........	700	300	—	—	1,000“)	575	300	—	100 '')	975")
landtmäteristyrelsen......	900	400	—	—	1.300 »)	600	400	—	100 '')	1,100 »)
landtbruksstyrelsen......	—	—	—	—	—	600	350	—	100 *)	1,050»)
B) arméförvaltningen.......	800	300	_	300''2)	1.400''»)	500	300		30012)	1,100''»)
marinförvaltningen......	800	300	—	200»)	1,300	500	300	—	30012)	1.100
kommerskollegium .......	800	300	—	200»)	1,300»)	500	300	—	30012)	1,100 «)
Grupp II.
A)
nedre justitierevisionen.....	500	400	200	100 *)	1,200»)	500	400	200	100 >)	1,200
Svea hofrätt..........	800	400	150	—	1,350	500	400	100	100 !)	1,100

	Förste	vaktmästare.	Vaktmästare.
		Tjänst-					Tjänst-
		görings-	Hyres-	Ålders-			görings-	Hyres-	Ålders-	Summa.
		pennin-	bidrag.	tillägg.			pennin-	bidrag.	tillägg.
		gar.					gar.
		K	o n	o r.			K	o n	o r.
hofrätten öfver Skåne och Blekinge	800	400	200		1,400	500	400	100	100 l)	1,100
medicinalstyrelsen........	800	400	15016)	—	1,350	500	400	10016)	100 7)	1.100
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .	700	500	20016)	100 >)	1,500	600	400	100	100 >)	1,200 ;
järnvägsstyrelsen........	900	400	—	—	1.300 * 3 4 * * 7 8 * 10 11)	—	—	—	—
kammarkollegium (hufvudförslaget)	800	300	200	—	1.300	500	300	200	100 4)	1,100 j
statskontoret..........	SOO	400	200	—	1,400	500	400	200	100 7)	1,200
kammarrätten..........	800	400	150	—	1,350''8 17)	500	400	100	100»)	1,10018)
domänstyrelsen.........	800	400	200	—	1.400	500	400	200	100 l)	1,200
B)
lotsstyrelsen...........	700	400	25016)	30019)	1.650	600	300	20016)	30019)	1,400
kammarkollegium \|	(800	300	_	20014)	1.300	500	300	—	30012 *)	1,100
(alternativa förslag) \|	1600	300	1-0 O o	20014)	1,300	300	300	200	30012)	1,100
fångvårdsstyrelsen........	800	300	30020)	O o fr*	1.600	600	300	30020)	O O fr}	1.400

*) Efter 5 år.

!) Dessutom fri bostad; vaktmästaren vid myntverket åtnjuter jämväl fri vedbrand.

3) 100 kr. efter 5 och ytterligare 100 kr. efter 10 år.

4) Åtnjutes fri bostad, minskas lönen med 200 kr.

6) Åtnjuter vaktmästare fri bostad och vedbrand, skall, såvida icke dessa förmåner tillkomma honom såsom
portvakt eller för åligganden utöfver tjänsten, lönen minskas med 200 kronor.

e) Åtnjutes fri bostad, minskas lönen med 150 kronor.

7) Åtnjutes fri bostad, bör lönen minskas med 150—200 kronor.

8) 120 kr. efter 5 och ytterligare 120 kr. efter 10 år.

•) En vaktmästare, tillika maskinist, åtnjuter ock fri bostad.

10) Tillika portvakt, åtnjuter äfven fri bostad och ved.

11) En vaktmästare, tillika gårdsdräng, åtnjnter äfven fri bostad och vedbrand.

1J) 50 kr. efter 3 samt ytterligare 50 kr. efter resp. 6, 9, 12, 15 och 18 år.

18) Åtnjuter vaktmästare fri bostad jämte vedbrand, skall, såvida icke dessa förmåner tillkomma honom
såsom portvakt eller för åligganden utöfver tjänsten, lönen minskas med 150 kronor.

14) 50 kr. efter 3 samt ytterligare 50 kr. efter resp. 6, 9 och 12 år.

16) Dessutom fri bostad eller, om sådan icke kan beredas, 200 kr. i ersättning därför.

16) Åtnjutes fri bostad, utgår icke hyresbidraget.

17) För vaktmästare (till hvilka utgår arfvode efter klass) föreslås höjande af minimiarfvodet till 840 kr.
och maximiarfvodet till 1,080 kr.

18) Åtnjutes fri bostad, göres emot denna förmån svarande afdrag å lönen.

19) 100 kr. efter 4 samt ytterligare 100 kr. efter resp. 8 och 12 år.

70) Utgår endast till vaktmästare, som är eller varit gift och ej af kronan åtnjuter fri bostad.

Såsom af förestående tabeller framgår, har af åtskilliga centrala
ämbetsverk föreslagits en betydligare löneförbättring för deras tjänstemän
i första eller lägsta lönegraden än för tjänsteinnehafvare i andra och tredje
lönegraderna. Till stöd därför har framhållits, att för tjänstemännen i
lägsta lönegraden svårigheten att få aflöningen att förslå till utgifterna
är störst. Löneregleringen för de centrala ämbetsverken »bör», yttrar marinförvaltningen,
»ske efter en i förhållande till de särskilda tjänstemannagraderna
nedåt stigande skala så, att lönernas ökning för den lägsta graden
blir både absolut och relativt starkare än för de högre. Uppfostran,
utbildning, sociala förbindelser och till följd däraf måttet af de lefnadsbehof,
som måste anses såsom nödvändiga, kunna nämligen i det hela betecknas
såsom enahanda för alla graderna.»

Förenklings- Hvad angår den i kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901 tillika framfragan.
g^Hda frågan, huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde
beredas till indragning af tjänster, som genom de förändrade anordningarna
kunde undvaras, har densamma besvarats nekande med endast några mindre
betydande undantag, till hvilka kommittén återkommer vid behandlingen
af de särskilda ämbetsverken.

Framstäiinin- Den uppfattning, som, enligt hvad ofvan omförmälts, från vissa äm garaftjanste-

betsverks sida uttalats angående behofvet af en mera afsevärd löneförbätt lönegraden

om ring särskilt för tjänstemän i första eller lägsta lönegraden, har ytterlöneförbätf-
ö ,, . " „ ° ° .

ring. ligare utvecklats i de framställningar om löneförbättring, som af tjänstemän
i nämnda lönegrad inom vissa centrala ämbetsverk ingifvits till Kungl.
Maj: t.

I dessa framställningar fästa sökandena till eu början uppmärksamheten
å det, enligt deras förmenande, rådande missförhållandet emellan
aflöningarna för tjänstemän i första lönegraden och de löneförmåner, som
tillkomma de lägst aflönade tjänstemännen i Kungl. Maj:ts kansli; och de
anse, att det svårligen med fog kan göras gällande, att anspråken på vare
sig kvalifikationer, duglighet i tjänsten eller med densamma förenadt ansvar
numera i regel ställa sig högre för kanslisekreterare och registratorer
i statsdepartementen än för flertalet af första gradens tjänstemän i de
centrala ämbetsverken.

Äfven vid en jämförelse sinsemellan af de aflöningsförmåner, som
enligt gällande aflöningsstater tillkomma första och andra gradens tjänstemän
i de centrala verken, framgår, enligt sökandenas åsikt, att första gradens
tjänstemän blifvit synnerligen illa tillgodosedda. Men om också —
framhålla sökandena vidare — vid tiden för gällande lönestaters fastställande
en sådan löneskillnad som den emellan nämnda båda lönegrader
rådande varit med rättvisa och billighet öfverensstämmande, hafva förhållandena
dock sedan dess väsentligen förändrats. »Anspråken på den blifvande
tjänstemannens förkunskaper hafva under de senast förflutna 25
åren stegrats därhän, att det numera torde vara ytterst sällsynt, att en
ung man i statens tjänst befordras ens till lägsta tj än stegraden, med
mindre han aflagt ämbetsexamen eller annan akademisk examen. Och hvad
beträffar de göromål, som åligga första gradens tjänstemän, torde dessa
numera, i stort sedt, icke, vare sig till beskaffenheten eller till det med
deras handhafvande förenade ansvar, nämnvärdt skilja sig från dem, som
tillkomma tjänstemännen i andra lönegraden.»

»Ur statens synpunkt» — fortsätta sökandena — »kan det icke vara
annat än fördelaktigt, att anspråken på tjänstemännens teoretiska och praktiska
utbildning blifvit allt mer och mer skärpta, ty i den mån, som genomsnittsdugligheten
bland tjänstemännen höjes, ökas ock möjligheten för staten
att utvinna bästa möjliga arbetsprodukt inom statsförvaltningens olika grenar.
Men denna möjlighet skulle ökas än ytterligare, därest staten låter sig angeläget
vara, att jämväl dess ringare tjänstemän, Indika ju, hvar i sin stad,
äro lika viktiga för arbetets jämna och oafbrutna fortgång som statstjänarna
i högre grader, varda så pass väl aflönade, att de icke i sådan omfattning,
som nu ofta nog är fallet, nödgas offra tid och krafter för att
från andra arbetsområden söka förskaffa sig, hvad som brister i ett rimligt
existensminimum för dem och deras familjer. Det första villkoret för
att ernå ett dylikt resultat af en blifvande lönereglering är, enligt vårt
förmenande, att själfva begynnelseaflöningen för första gradens tjänstemän
tillmätes så, att densamma må varda tillräcklig ej blott för den nyutnämnde
tjänsteinnehafvarens nödtorftiga existens utan äfven för gäldande
af den skuld, som han blott alltför ofta nödgats ådraga sig för utförskaffa
sig de för arbetet i statens tjänst erforderliga förutsättningar.

Framställning
afkanslisekreterare
m. fl
om löneförbättring.

Öfriga framställningar.

Endast härigenom kan, enligt vår åsikt, den nyvordne tjänstemannen blifva
i tillfälle att lägga en fast grundval för sin framtida ekonomiska existens . . .»

Hvad första gradens tjänstemän nu begära, torde, mena de, icke
kunna anses vara oskäligt tilltaget, särskildt med hänsyn till de löneförmåner,
som från och med 1903 års början tillerkänts riksbankens tjänstemän
af den mot första tjänstegraden inom de centrala verken närmast
svarande grad; och detta desto hellre som dessa tjänstemän i riksbanken
äro i åtnjutande af vissa andra högst afsevärda förmåner och rättigheter,
hvilka icke tillkomma tjänstemän inom statens centralförvaltning, såsom
t. ex. beträffande tidsberäkningen för erhållande af ålderstillägg och i fråga
om tjänstledighet vid sjukdom.

Med anledning häraf hemställa sökandena, att aflöningen för första
gradens tjänsteman inom de centrala verken må utgå med 4,000 kronor,
däraf 2,800 kronor skulle beräknas som lön och 1,200 kronor som tjänstgöringspenningar,
samt att denna aflöning efter resp. 5, 10 och 15 år må
kunna ökas med ålderstillägg å 500 kronor.

Med anledning af den jämförelse, som i nyssberörda framställningar
.af tjänstemän i första lönegraden inom vissa centrala verk anställts emellan
tjänstemän i nämnda lönegrad samt kanslisekreterare och registratorer
inom statsdepartementen, anser sig kommittén böra här omnämna, att i
den till kommittén öfverlämnade framställningen af kanslisekreterare och
med dem i aflöningsförmåner likställda tjänstemän inom Kungl. Maj:ts
kansli blifvit hemställdt, att vid en blifvande allmän lönereglering löneförmånerna
för kanslisekreterare och med dem likställda tjänstemän inom
statsdepartementen ej måtte sättas till lägre belopp än det, som anses böra
tillkomma sekreterare inom kollegium eller annat centralt ämbetsverk.

För innehållet i öfrigt af nämnda framställning torde ej vara nödigt
att redogöra i denna del af kommitténs betänkande.

Beträffande öfriga till kommittén inkomna framställningar om förbättrade
löneförmåner för särskilda tjänstemän inom vissa centrala verk har

kommittén funnit desamma, såsom berörande allenast förhållandena inom
enstaka ämbetsverk, ej äga betydelse för lösningen af den uppgift, kommittén
i denna del af sitt betänkande sig förelagt, hvarför redogörelsen
för dessa framställningars innehåll ansetts hafva sin plats i de delar'' af
kommitténs betänkande, som afse reglering af löneförhållanden m. in. vid
vederbörande särskilda verk.

Lönereglering skommitténs bet. I.

Förarbete!! och utredningar för kommitténs förslag.

Redan förut har framhållits, att, medan 1874 års löneregleringskommittés
verksamhet gällde allenast de centrala ämbetsverken, det förevarande
kommitté lämnade uppdraget omfattar alla statens myndigheter, hvilkas aflöningsförhållanden
icke under senaste åren blifvit reglerade eller på grund
af särskilda omständigheter äro eller kunna blifva föremål för särskild
undersökning och beredning. Förutom denna åtskillnad i uppgifternas
yttre omfattning är jämväl att märka, att, enligt kungl. brefvet den
3 oktober 1902 angående kommitténs tillsättning och därvid fogade utdrag
af statsrådsprotokollet för samma dag, det kommittén anförtrodda
uppdraget till sin innebörd är mera direkt, än hvad fallet varit med den
1874 års kommitté lämnade uppgiften, riktadt å spörsmålet om möjligheten
af förenklingar i förvaltningen och indragning af tjänster.

Hvad kommitténs uppdrag i sistnämnda hänseenden angår, har kommittén
emellertid ansett af nyssnämnda kungl. bref och statsrådsprotokoll
framgå, att — i nära öfverensstämmelse med hvad af 1874 års kommitté
beträffande dess uppgift gjorts gällande — med berörda uppdrag ej varit
afsedt, att kommittén skulle ingå i någon undersökning, huruvida de allmänna
förvaltningsformer, som under loppet af århundraden utvecklat
sig i vårt land, fortfarande böra bibehållas såsom de för våra förhållanden
ändamålsenligaste eller ersättas med nya, utan att kommittén vid sina arbeten
har att utgå från den grundsatsen, att, med de undantag, som
kunna af hänsyn till möjligheten af förenklingar i förvaltningen finnas påkallade,
de centrala ämbetsverken och myndigheterna böra hufvudsakligen
bibehållas vid den inbördes ställning och organisation, de nu äga.

I denna sin uppfattning har kommittén jämväl styrkts däraf, att
de vid olika tider intill slutet af 1860-talet väckta förslag att införa

ministerstyrelse eller åtminstone ställa de centrala ämbetsverken i närmare
samband med och beroende af statsdepartementen icke vunnit godkännande,
samt att därefter, kommittén veterligen, i stort sedt icke ifrågasatts
någon ändring i de centrala ämbetsverkens ställning, ehuru Riksdagen
tid efter annan haft att pröfva — och äfven bifallit -— af Kungl. Maj:t
gjorda framställningar om inrättande af nya dylika verk.

Då kommittén, efter tagen del af de till densamma öfverlämnade framställningarna,
gått till lösningen af kommitténs sålunda fattade uppgift i
afseende å de centrala ämbetsverken, har kommittén funnit härför nödigt
att, med stöd af det uti kungl. brefvet den 3 oktober 1902 gifna bemyndigande,
från statens centrala myndigheter infordra upplysningar i åtskilliga
afseenden.

Till en början hänvände sig kommittén i skrivelser den 29 december
1902 till expeditionscheferna i statsdepartementen — med undantag af
utrikesdepartementet, hvars personal ansågs i flera hänseenden ej vara
med öfriga civila statstjänare jämförbar — samt till chefer eller andra
vederbörande i flertalet centrala verk x) och anhöll om uppgift å de hos
vederbörande departement eller verk vid 1903 års början mot årligt arfvode
anställda amanuenser eller därmed jämförliga biträden, med angifvande
af deras namn, dagliga tjänstgöringstid och arfvodesbelopp.

Sedermera hemställde kommittén i skrivelser den 11 februari och
den 2 mars 1903 till samma vederbörande, att genom dei’as föranstaltande
måtte kommittén tillställas

dels namnförteckningar öfver de extra ordinarie tjänstemän frånsedt
de amanuenser eller därmed jämförliga biträden med årligt arfvode,
rörande hvilka uppgifter redan infordrats, — och de extra ordinarie vaktbetjänte,
hvilka efter 1902 års ingång kortare eller längre tid tjänstgjort

'') Bland de i afdelning IV af Sveriges statskalender upptagna centrala verk och styrelser
hafva vid kommitténs i detta sammanhang verkställda undersökningar uteslutits riksförsäkringsanstalten,
ä hvilken kommitténs uppdrag ej äger afseende, äfvensom krigshofrätten, mynt- och kontrollverken,
stuteriöfverstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning och rikets allmänna kartverk, enär kommittén
ansett desBa verk med afseende ä aflönings- och andra förhällanden ej vara jämförbara med öfriga centrala
myndigheter.

i vederbörande departement eller verk och ej dåmera voro från verket
skilda eller eljest att anse såsom därifrån afo-ångna;

dels ock meddelanden i följande hänseenden:

1) huruvida extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie vaktbetjänte
antagas allenast i mån af yppadt behof eller äfven sådant oafsedt;

2) huruvida extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie vaktbetjänte
utan fast arfvode, hvilka viss tid utan behörigt tillstånd eller anmäldt
laga förfall afhålla sig från tjänstgöring, blifva genom formligt beslut
eller annorledes från vederbörande departement eller verk skilda;

3) huruvida extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie vaktbetjänte
utan fast arfvode äro indelade till regelbunden tjänstgöring och, i
sådant fall, till hvilken omfattning;

4) huruvida inom de verk, hvilkas instruktioner medgifva anställande
såsom tjänstemän af personer, hvilka aflagt endast afgängsexamen
från högre allmänt läroverk, under åren 1900—1902 blifvit till ordinarie
tjänster eller amanuens- eller därmed jämförliga befattningar utnämnda
eller förordnade eller ock eljest till extra ordinarie tjänstemän antagna
personer, som aflagt allenast nämnda examen; samt

5) huruvida någon af vederbörande departements eller verks tjänstemän,
i sin tjänst eller för bestyr i sammanhang därmed, åtnjuter sportler
och, i sådant fall, till hvilka belopp dessa för honom uppgått under hvartdera
af åren 1900, 1901 och 1902.

I sistnämnda skrivelser anhöll kommittén tillika, att, för åstadkommande
af en möjligast fullständig statistisk utredning angående utnämningsålder
och befordringsförhållanden för tjänstemän och vaktbetjänte
inom Kungl. Maj:ts kansli och de centrala ämbetsverken, vissa skrifvelserna
bifogade blanketter till särskilda frågeformulär måtte varda behörigen ifyllda.

Till jämförelse med den utredning rörande utnämningsålder och befordringsförhållanden,
för hvilken nyssnämnda frågeformulär voro afsedda,
har kommittén låtit kontrollera och fullständiga en i samband med ofvannämnda
framställningar af första gradens tjänstemän inom vissa centrala
verk till Kungl. Maj:t ingifven, med ledning af statskalendrarna upprättad
tablå, så att den efter dess fullständigande omfattar åren 1877—1902
samt 27 centrala verk och beträffande de tjänstemän i första, andra och

tredje normalgraderna, hvilka under någon del af den tidrymd, de nuvarande
lönestaterna varit gällande, tjänstgjort inom något af dessa verk,
utvisar lefnadsåldern vid befordran till befattning inom graden, längden
af den tid, de innehaft befattningarna, räknadt från anställandet i vederbörande
lönegrad intill afgång från graden eller, för de i tjänsten kvarstående,
till 1903 års början, samt befordringsmöjligheterna, sådana de
inom dessa olika grader framstått.

De uppgifter, som genom frågeformulären insamlats, har kommittén
låtit i erforderliga hänseenden statistiskt sammanställa uti bihang till förevarande
del af kommitténs betänkande, hvarförutom i detta bihang tillika
meddelas tabellariska framställningar af de resultat, som vunnits af den
med ledning af statskalendrarna verkställda undersökningen.

I den af kommittén lämnade öfversikten af lönereglerings- och för- Tjänstemän .

nens antal k/c

enklingsfrågornas tidigare behandling år påpekad t, att vid upprepade till- olika tider.
fallen från representationens sida gjorts framställningar om genomförande
af förenklingar i förvaltningen och om indragning af öfverflödiga tjänster.

I öfversikten har ock omnämnts, att den år 1858 tillsatta kommittén
för förändrad organisation af rikets styrelseverk och förvaltningsmyndigheter,
i syfte att åskådliggöra hvad i afseende å inskränkning af antalet
tjänstemän blifvit beträffande statsdepartementens kanslier och de
centrala förvaltningsverken åtgjordt, upprättat en tabell, utvisande antalet
af de i nämnda kanslier och verk anställda tjänstemän åren 1823
och 1859.

Det särskilda utskott, som vid 1868 års riksdag tillsattes för behandling
af väckt motion om den s. k. administrativa domsrättens upphörande
och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden, framlade i eu
tabell en sammandragen öfversikt af de förändringar, som den centrala förvaltningen
i afseende å sin tjänstemannapersonal undergått från och med
1823 till och med 1868. Då under tiden från 1868 till midten af 1870-talet inga större förändringar ägt rum i denna personals antal, lära de i
sistnämnda tabell intagna uppgifter för år 1868 tämligen noggrant återgifva
förhållandena vid tiden närmast före 1870-talets löneregleringar.

Till åskådliggörande af verkningarna af dessa löneregleringar, af hvilka
den senaste genomfördes vid 1882 års riksdag, samt till utredning om
därefter inträdda förändringar i den centrala förvaltningspersonalens antal
har kommittén låtit upprätta förteckningar öfver antalet tjänstemän inom
statsdepartementens kanslier och de centrala förvaltningsverken vid början
af åren 1883 och 1903, hvilka förteckningar i en vidfogad tablå blifvit
med de äldre tabellerna sammanställda (Tab. A).

I denna tablå bär antalet tjänstemän inom vissa departement och
verk år 1903 angifvits olika mot hvad som skett uti den af kommittén
åvägabragta statistiska utredningen. Detta beror därpå, att de grunder,
som vid beräknandet af tjänstemännens antal följts i de äldre tabellerna
och, för vinnande af jämförlighet, ansetts, så vidt ske kunnat, böra tilllämpas
äfven hvad angår åren 1883 och 1903, i viss mån afvika från de
grunder, kommittén ansett böra vid dess statistiska beräkningar följas,
särskilt därutinnan att uti de äldre tabellerna tagits i beräkning jämväl
samtliga militära och tekniska befallningshafvande inom armé- och marinförvaltningarna,
medan åter kommitténs statistiska beräkningar afse allenast
dessa statsmyndigheters civila personal.

Nämnda tablå afser allenast den inom statsdepartementens kanslier
och de centrala förvaltningsverken anställda tjänstemannapersonal, men däremot
icke tjänstemän hos jämförliga judiciella centralmyndigheter, hofrätterna
därunder inbegripna. Antalet hos sistnämnda myndigheter anställda
tjänstemän för de särskilda år, som i sagda tablå afses, framgår af en
annan tablå (Tab. B).

En sammanställning af dessa båda tablåer visar, att, med iakttagande
af enahanda beräkningsgrunder, som i de äldre tabellerna följts, antalet
tjänstemän hos de centrala statsmyndigheterna, frånsedt statsrådet och
högsta domstolen, utgjort

år 1823 ................... 946

> 1859 ................... 679

» 1868 . . . . ............... 720

» 1883 ................... 601

» 1903 ................... 757.

Tab. A.

Tablå, utvisande antalet tjänstemän inom den centrala statsfö altningen nedannämnda år.

1 8 2 3. kanslistyrelsen med underlydande ex-pedition och 2 bokhållare..... hofkanslersexpeditionen.......	23 5	1 8 5 9.		1 8 6 8.		1 8 8 3.		1 9 0 3.
justitiestats-expeditionen......	8	justitiestats-expeditionen......	8	justitiedepa entets kansli.....	6	justitiedepartementets kansli.....	6
kabinettet för utrikes brefväxlingen		utrikesdepartementets expedition med			13		15
med underlydande translatores etc. .	11	underlydande translatores ete. . . . (landtförsvarsdepartementets kansliex-	11 13	utrikesdepartementets expedition . . .	utrikesdepartementets kansli.....	utrikesdepartementets kansli.....	18
12	8
krigsexpeditionen..........	28	J pedition.............	landtförsvarsdepartementets expedition	landtförsvarsdepartementets kansli . .	landtförsvarsdepartementets kansli . .	7
		\| sjöförsvarsdepartemeutets kansliexpedi-
			5	sjöförsvarsdepartementets expedition .	5	sjöförsvarsdepartementets kansli . . .	4	sjöförsvarsdepartementets kansli . . .	4
		civildepartementets expedition jämte			16
kammarexpeditionen........	21	byrån för brännvinskontrollen . . .	16	civildepartementets expedition ....	civildepartementets kansli......	12	civildepartementets kansli......	12
handels- och finansexpeditionen . . . kolonialdepartementet........	20 9	\| finansdepartementets expedition . . .	14	finansdepartementets expedition . . .	13	finansdepartementets kansli.....	11	finansdepartementets kansli [kontroll-och justeringsbyrån inberäknad] . .	12
		ecklesiastikdepartementets expedition
ecklesiastikexpeditionen.......	23	jämte läroverksbvrån.......	14	ecklesiastikdepartementets expedition .	14	ecklesiastikdepartementets kansli . .	12	ecklesiastikdepartementets kansli . . i onrl hrn 1/ a /j o tv o v* 4" o m nr. 4 of n lronali	12 6
								JU1 U.UI UlVövlc^Jcll LcillcllLvLS Kulloll
riksarkivet.............	6	riksarkivet ............	6	riksarkivet .............	6	riksarkivet .............	7	riksarkivet .............	7
kung! biblioteket.........	4	kungl. biblioteket.........	5	kungl. biblioteket..........	5	kungl. biblioteket..........	7	kungl. biblioteket..........	8
rikshistoriegraf ..........	1
	redaktör af svensk författningssamling	1	redaktör af svensk författningssamling	1	utgifvare af svensk författningssamling	i	utgifvare af svensk författningssamling	1
—		riksantikvarie...........	1	riksantikvarie...........	1	riksantikvarie...........	i	riksantikvarie...........	1
riksheraldikns...........	1	riksheraldikns...........	1	riksheraldikus...........	1	riksheraldikus ...........	i	riksheraldiker ...........	1
krigskollegium...........	93	krigskollegium...........	50	\| arméförvaltningen..........	46	arméförvaltningen..........	32	arméförvaltningen..........	36
kommittén för salpeteriirendena . . . förvaltningen af sjöärendena ....	6 28	kommittén för salpeterärendena . . . förvaltningen af sjöärendena.....	4 24	30	17 16	39 14
förvaltningen af sjöärendena.....	marinförvaltningen.........	marinförvaltningen.........
				lotsstyrelsen . ..........	lotsstyrelsen............
kammarkollegium..........	62	kammarkollegium..........	42	kammarkollegium......	40	kammarkollegium..........	21	kammarkollegium..........	21
statskontoret............	33	\|
kartasigillatakontoret........	6	lstatskontoret ............	31	statskontoret............	34	statskontoret............	18	statskontoret............	20
allmänna magasinsdirektionen ....	29	1
mynt- och kontrollverken......	11	mynt- och kontrollverken......	6	mynt- och kontrollverken......	7	f myntverket.............	2	myntverket.............	3
			1 kontrollverket...........	3	kontrollverket...........	3
kommerskollegium......... bergskollegium...........	43 32	\| kommerskollegium.........	28	kommerskolleglum.........	27	kommerskollegium.........	19	kommerskollegium.........	16
			-					patent- och registreringsverket ....	17

kammarrätten........... krigsrovisionsdepartementet.....	66 13	kammarrätten...........	49	kammarrätten...........	49	kammarrätten...........	34	kammarrätten...........	37

sundhetskollegium.........	20	sundhetskollegium.........	15	sundhetskollegium.........	15	medicinalstyrelsen.........	16	medicinalstyrelsen.........	18
seraflmerordensgillet........	18	serafimerordensgillet........	18 13	serafimerordensgillot........ öfverintendontsämbetet.......	6	1 öfverintendentsämbetet.......	6	öfverintendentsämbetet.......	6
öfverintendentsämbetet.......	19	öfverintendontsämbetot.......	15
				1 nationalmuseum..........	5	nationalmuseum..........	5
öfvorpostdlrektörsämbetct......	14	generulpoststyrolson.........	16	genoralpoststyrelson.........	24	genoralpoststyrelsen.........	30	genoralpoststyrelsen.........	46
Transport	645	Transport	391	Transport	388	Transport	304	Transport	376

Lönereyleringekominitt^nH bet. 1. 10*

1 8 2 3.	1 8 5 9.	1 8 6 8.	1 8 8 3.	1 9 0 3.
Transport	645	Transport	391	Transport	388	Transport	304	Transport postsparbanksstyrelsen........	376 8

—		chefsämbetet för telegrafverket . . .	IG	telegrafstyrelsen..........	16	telegrafstyrelsen..........	17	telegrafstyrelsen..........	27
generaltulldirektionen........	48	generaltullstyrelsen.........	27	generaltullstyrelsen.........	30	generaltullstyrelsen........	21	generaltullstyrelsen.........	24
landtmäterikontoret.........	13	generallandtmäterikontoret.....	10	generallandtmäterikontoret......	11	landtmäteristyrelsen........	6	landtmäteristyrelsen.......	6
						justeringsstyrelsen.........

—		styrelsen öfver fängelser och arbets-
		inrättningar...........	24	fångvårdsstyrelsen.........	20	fångvårdsstyrelsen.........	12	fångvårdsstyrelsen.........	12
kommittén för yäganläggningar i norra		styrelsen för allmänna väg- och vatten-		styrelsen för allmänna väg- och vat-
provinserna...........	5	byggnader ............	8	tenbyggnader...........	8	väg- och vattenbyggnadsstyrelsen . .	9	väg- och vattenbyggnadsstyrelsen . .	8
strömrensningskommittén...... konvojkommissariatet........	5
9	konvojkommissariatet........	8

stnteriöfverstyrelsen........	2	stnteriöfverstyrelsen........ stamholländeristyrelsen.......	2 2	stnteriöfverstyrelsen ........ styrelsen för stamholländerierna . . .	2 2	stnteriöfverstyrelsen ........	2	stnteriöfverstyrelsen........	2

kommissionen öfver tabellverket . . .	8	statistiska centralbyrän.......	8	statistiska tabellkommissionen ....	4	statistiska centralbyrån.......	6	statistiska centralbyrån.......	6
jägeristatens styrelse........	2	chefen för skogsinstitutet......	1	1					14
nnmmerlotteridirektionen......	25	styrelsen öfver ekplanteringarna . . .	2	> skogsstyrelsen . . . . .......	4	domänstyrelsen...........	14	domänstyrelsen...........

		rikets ekonomiska kartverk..... Sveriges geologiska undersökningar	12 11		18 12		18 10
				likets ekonomiska kaitveik..... Sveriges geologiska undersökning . .	Sveriges geologiska undersökning . .

styrelsen för statens järnvägstrafik	16	styrelsen för statens järnvägstrafik. .	33	järnvägsstyrelsen..........	82

styrelsen öfver statens järnvägsbygg-
				12
nader ..............
						riksförsäkringsanstalten....... landtbruksstyrelsen.........	9 5 .
___		_____
Summa	762	Summa	499	Summa	536	Summa	456	Summa	607

Tab. B. T a b 1 å, utvisande antalet tjänstemän lios de judiciella centralmyndigheterna nedannämnda år.

1 8 2 3.	1 8 5 9.	1 8 6 8.	1 8 8 3.	1 9 0 3.
nedre justitierevisionen med expedition	45	nedre justitierevisionen med expedition	32	nedre justitierevisionen med expedition	45	nedre j ustitierevisionen.......	29	nedre justitierevisionen.......	26
generalauditörsexpeditionen .....	2	generalauditörsexpeditionen.....	2	generalauditörsexpeditionen.....	2

justitiekanslersexpeditionen.....	3	justitiekanslersexpeditionen ...	6	justitiekanslersexpeditionen ......	4	justitiekanslersämbetet.......	4	justitiekanslersämbetet.......	3
Svea hofrätt............	49	Svea hofrätt............	52	Svea hofrätt............	50	Svea hofrätt............	45	Svea hofrätt............	61
Göta hofrätt............	52	Göta hofrätt............	56	Göta hofrätt............	52	Göta hofrätt............	44	Göta hofrätt............	37
hofrätten öfver Skåne och Blekinge .	21	hofrätten öfver Skåne och Blekinge .	24	hofrätten öfver Skåne och Blekinge .	23	hofrätten Öfver Skåne och Blekinge .	20	hofrätten öfver Skåne och Blekinge .	20
krigshofrätten........... kanslirätten............	10 2	krigshofrätten........... kanslirätten............	6 2	krigshofrätten........... kanslirätten............	6 2	krigshofrätten...........	3	krigshofrätten...........	3

Summa	184	Summa	ISO	Summa	184	Summa	145	Summa	150

Det torde knappast behöfva påpekas, att de sålunda för särskilda
år angifna siffertalen, om än till det yttre med hvarandra jämförbara,
ingalunda kunna utan vidare ställas emot hvarandra för bedömande, i
hvad mån de från representationens sida vid olika tider uttalade önskningar
om inskränkning i möjligaste måtto af tjänstemännens antal vunnit
beaktande.

‘A ena sidan är nämligen att märka, att under tidernas lopp de
statens centrala organ förelagda uppgifter blifvit såväl kvantitativt som
kvalitativt mera kräfvande. Särskildt vid en jämförelse af den för år 1903
angifna siffra med siffrorna för tidigare år är att taga hänsyn till den
ofantliga utveckling, som statens kommunikationsväsende och vissa andra
grenar af statsförvaltningen tagit under de senaste årtiondena af 1800-talet och som med nödvändighet påkallat en utomordentligt stark ökning
af vederbörande förvaltningspersonal. I sådant hänseende är att märka,
att, medan sammanlagda antalet tjänstemän hos centralstyrelserna för post,
telegraf och järnvägar utgjorde 68 år 1868 och 80 år 1883, antalet år
1903 vuxit till 155. Och vidare må erinras, hurusom i tab. A) finnas
för år 1903 upptagna fyra centralverk, nämligen styrelsen för postsparbanken
med 8, patent- och registreringsverket med 17, landtbruksstyrelsen
med 5 och riksförsäkringsanstalten med 9 tjänstemän, hvilka verk
representera till det mesta helt och hållet nya statsförvaltningsgrenar eller
åtminstone sådana, hvilka vid tiden för 1870-talets löneregleringar kraft
ojämförligt ringare arbetskrafter än nu till dags. Till sist är att påpeka,
att, med anledning af den hastiga utvecklingen inom sjövapnet, marinförvaltningens
tjänstemän ökats till 39 år 1903 från 17 år 1883. Då sålunda,
endast hvad dessa särskildt nämnda verk angår, nya eller väsentligen
ökade arbeten föranledt personalens ökning med ett antal af 136,
samt gifvetvis äfven inom andra statsförvaltningens grenar göromålen i
större eller mindre grad ökats, låter sig skillnaden emellan de för åren
1883 och 1903 angifna siffertalen lätt förklara.

Å andra sidan bör vid jämförelse af siffrorna för åren 1883 och
1903 med siffrorna för tidigare år icke förbises, att i siffrorna för
de tidigare åren inberäknats kopister, kammarskrifvare, med flera dåvarande
första gradens tjänstemän, hvilkas lågt aflönade befattningar i regel

Extra ordinarie
tjänstemannapersonalen
i allmänhet.

för innehafvarna. utgjort allenast det första steg å befordringsbanan,
som numera har sin motsvarighet i aniarcuensbefattningar. Konsekvensen
lärer alltså fordra, att vid beräkning af tjänstemannapersonalens storlek åren
1883 och 1903 hänsyn tages äfven till de aflönade amanuens- och därmed
jämförliga biträdesbefattningar, hvilka alltsedan 1870-talets löneregleringar
finnas inom departementens kanslier och de centrala verken. Kommittén
är icke i tillfälle att lämna någon uppgift i detta hänseende för året 1883;
men, enligt hvad framgår af nedan omförmälda redogörelse, utgjorde
under början af år 1903 antalet amanuens- och därmed jämförliga biträdesbefattningar
inom statsdepartements kanslier och centrala verk sammanlagdt
306.

För innehållet af de uppgifter, som kommittén införskaffat rörande
de extra ordinarie tjänstemännen hos de centrala statsmyndigheterna, redogöres
närmare i bihanget, sid. 10—37.

Inom denna tjänstemannapersonal har gjorts åtskillnad på två särskilda
grupper, nämligen:

tjänstemän med fast arfvode (aflönade) och
tjänstemän utan fast arfvode (oaflönade).

Det förhåller sig nämligen så, att de extra ordinarie tjänstemännens
inkomster från ämbetsverket under den första tiden af deras tjänstgöring
därstädes i regel äro, där någon ersättning öfver hufvud taget till dem utgår,
af en mera tillfällig beskaffenhet, gratifikationer eller ersättning för tillfälliga
förordnanden eller uppdrag. Det är sådana extra ordinarie tjänstemän, som
upptagits under rubriken »oaflönade». Men sedan en extra ordinarie tjänsteman
någon, längre eller kortare, tid sålunda tjänstgjort, erhåller han,
under normala förhållanden, en mera fast ställning med stadigt arfvode.
Extra ordinarie tjänstemän af sistnämnda slag, hvilka hos flertalet centrala
statsmyndigheter benämnas amanuenser, hafva i statistiken upptagits under
rubriken »aflönade».

Enligt de i bihanget (tab. A å sid. 13) sammanställda uppgifter,
hvilka afse förhållandena under början af år 1903, utgjorde antalet af de
inom vederbörande statsdepartement och centrala ämbetsverk anställda extra

ordinarie tjänstemän vid nämnda tid 764. Detta tal är emellertid ett
uttryck för antalet dylika tjänstebefattningar. För att erhålla antalet
personer, hvilka tillhöra de extra ordinarie tjänstemännens klass, måste från
detta tal dragas dels antalet af de ordinarie tjänstemän, 43 stycken, hvilka
innehade extra ordinarie anställning inom annat ämbetsverk, dels ock talet
å de extra ordinarie tjänstebefattningar, hvilkas innehafvare, såsom anställda
i dylik egenskap jämväl inom andra ämbetsverk, eljest skulle komma att
räknas mer än en gång. Med denna reduktion blir det verkliga antalet obefordrade
extra ordinarie tjänstemän hos nämnda centrala statsmyndigheter
519, motsvarande 45*2 procent af hela tjänstemannapersonalen därstädes.

Emellertid växlar antalet extra ordinarie tjänstemän inom särskilda
departement och verk betydligt. Medan sålunda antalet extra ordinarie
tjänstemän utgjorde i general poststyrelsen 87, i patent- och registreringsverket
59 och i generaltullstyrelsen 51, funnos i hvardera af ju sti tie-och
sjöförsvarsdepartementen endast 5, i justitiekanslersämbetet 4 och i landtmäteristyrelsen
2 extra ordinarie tjänstemän. Sedt i förhållande till de
ordinarie tjänstemännens numerär äro skiljaktigheterna jämväl anmärkningsvärda.
Medan exempelvis i patent- och registreringsverket funnos 59 extra
ordinarie tjänstemän emot 17 ordinarie samt i civildepartementet 25 extra
ordinarie tjänstemän mot 11 ordinarie, ägde finansdepartementet, lotsstyrelsen
och medicinalstyrelsen flera ordinarie tjänstemän än extra ordinarie.

Antalet amanuenser och med dem jämförliga biträden uppgick till Amanuenser

, , „ . . och därmed

306. Detta tal, hvilket uttrycker antalet tjänstebefattningar, bör dock, jämförliga biför
att man skall erhålla antalet i dylika befattningar anställda personer, tradenreduceras
enligt samma grund, som ofvan angifvits. Man finner då, att
antalet tjänstemän af här angifna slag utgjorde 233.

Vid eu jämförelse af de särskilda uppgifterna (bihanget sid. 34)
framgår, att för mer än en tredjedel af ifrågavarande befattningar arfvodet
var bestämdt till 1,200 kronor årligen. För de öfriga lågo arfvodesbeloppen
än öfver och än under 1,200 kronor, hvilket belopp kan anses
vara det normala. För inemot två tredjedelar utgingo dock arfvoden från
och med 1,200 till och med 1,500 kronor.

Lönereglering skommitténs bet. I.

Beträffande tjänstgöringstiden, i afseende hvarå uppgifterna dock endastäro
att anse som approximativa, märkes (bihanget sid. 35), att denna för
ungefär två tredjedelar af hela antalet befattningar var angifven till minst
3, högst 4 timmar dagligen, därvid, då tid för hemarbete uppgifvits, denna
inräknats. Vid en sammanställning af tjänstgöringstiden och arfvodesbeloppen
framgår (bihanget sid. 36), att arfvodena visserligen utgå med
högre belopp för längre tjänstgöringstid, så att t. ex. för en tjänstgöringstid
af 3 timmar medelarfvodet utgör 1,208 kronor, under det att för en
tjänstgöringstid af mer än 4 timmar medelarfvodet utgör 1,780 kronor.
Men höjningen i arfvode står dock icke i förhållande till ökningen i arbetstiden,
utan det visar sig, att de tjänstemän, som hafva kortaste arbetstiden,
äro jämförelsevis bäst aflönade.

Det har utrönts, att i ett fall med ordinarie statstjänst voro förenade
två aflönade amanuensbefattningar; i 35 fall var med ordinarie statstjänst
förenad en aflönad amanuens- eller därmed jämförlig befattning. I 32 fall
innehade extra ordinarie tjänsteman två, och i 2 fall tre aflönade amanuensbefattningar.

Antalet Enligt bihanget (sid. 14—15) utgjorde antalet ordinarie vakt vaktbetjante.

^tjänte }j0g vederbörande centrala myndigheter 155 samt extra ordinarie
vaktbetjänte där sammastädes 199 eller, om de, som tjänstgjorde i flera
verk, räknas blott en gång, 177, af hvilka 29 åtnjöto fast arfvode. Det
reducerade antalet extra ordinarie vaktbetjänte utgjorde således 53''3 procent
af hela antalet vaktbetjänte.

Praxis i fråga De störa växlingar, som, enligt hvad ofvan omförmälts, emellan olika

narlftjänste- verk och myndigheter råda i afseende å antalet extra ordinarie tjänstemän
"gande^ch i och för sig som i förhållande till antalet ordinarie tjänstemän,

deras skit- torde i många fall till hufvudsaklig del finna sin förklaring i det skiljxederbörande
aktiga förfarande, som af olika verk och myndigheter tillämpas i fråga om
ämbetsverk. antagan(]e af extra ordinarie tjänstemän och deras skiljande, i förekommande
fall, från verken.

Såsom ofvan nämnts, anhöll kommittén i sina skrivelser den 11
februari och den 2 mars 1903 jämväl om meddelanden, huruvida hos de

verk och myndigheter, till hvilka skrifvelserna aflätos, extra ordinarie
tjänstemän antagas allenast i mån af yppadt behof eller äfven sådant oafsedd
samt huruvida extra ordinarie tjänstemän utan fast arfvode, hvilka
viss tid utan behörigt tillstånd eller anmäldt laga förfall afhålla sig från
tjänstgöring, blifva genom formligt beslut eller annorledes från verket skilda.

Af de upplysningar, som beträffande extra ordinarie tjänstemäns
antagande lämnats kommittén, framgår, att uti j ustitierevisionen och rikets
hofrätter, marinförvaltningen, lotsstyrelsen, generalpoststyrelsen, kammarkollegium,
statskontoret, kommerskollegium, kammarrätten, generaltullstyrelsen,
patent- och registreringsverket samt domänstyrelsen extra ordinarie
tjänstemän antagas utan afseende å yppadt behof, eller, såsom det för
några heter, i obegränsadt antal. Däremot sker sådant antagande allenast
i mån af yppadt behof uti vederbörande statsdepartement samt hos justitiekanslersämbetet,
fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, medicinalstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, statistiska
centralbyrån, öfverintendentsämbetet, postsparbanksstyrelsen, riksarkivet,
kungl. biblioteket, nationalmuseum, landtmäteristyrelsen och landtbruksstyrelsen.

Hvad angår förfarandet i fråga om oaflönade extra ordinarie tjänstemän,
som viss tid, utan vederbörligt tillstånd eller anmäldt laga förfall,
afhålla sig från tjänstgöring, har upplysts, att i statskontoret, generaltullstyrelsen,
postsparbanksstyrelsen och landtmäteristyrelsen sådana varda
genom formligt beslut från verket skilda. I generalpoststyrelsen skiljas de
från verket på det sätt, att de vid det nästföljande årets början afföras från
förteckningen öfver verkets extra ordinarie tjänstemän. Uti justitie- och
ecklesiastikdepartementen, justitierevisionen, Göta hofrätt, fångvårdsstyrelsen,
armé- och marinförvaltningarna, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen, väg
och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, kammar- och kommerskollegierna,
statistiska centralbyrån, öfverintendentsämbetet, riksarkivet,
kungl. biblioteket och nationalmuseum betraktas ifrågavarande extra ordinarie
tjänstemän såsom ej längre tillhörande verket, utan att emellertid
formligt beslut om deras skiljande därifrån meddelas. Inom finans- och
sjöförsvarsdepartementen, Svea hofrätt, kammarrätten, patent- och registreringsverket
samt domänstyrelsen hafva icke några åtgärder vidtagits

för skiljande från dessa verk af sådana extra ordinarie tjänstemän, om
hvilka nu är fråga. Slutligen har från landtförsvars-, civil- och jordbruksdepartementen,
justitiekanslersämbetet, hofrätten öfver Skåne och Blekinge
samt järnvägsstyrelsen meddelats allenast, att därstädes icke inträffat, att
extra ordinarie tjänsteman gjort sig skyldig till försumlighet af ofvan
angifven art.

omextraoifr Enahanda spörsmål, som sålunda till vederbörande verk och myndig narje

läkt- heter riktats i fråga om extra ordinarie tjänstemän, hafva framställts äfven
*tagande och beträffande extra ordinarie vaktbetjänte. I sådant hänseende har upplysts,
laZt från att h°S samtliga de myndigheter, till hvilka berörda skrivelser utgått,
verken, med undantag af generaltullstyrelsen samt patent- och registreringsverket,
extra ordinarie vaktbetjänte antagas endast i mån af yppadt behof. Frågan,
huruvida oaflönade extra ordinarie vaktbetjänte, som utan vederbörligt tillstånd
eller anmäldt laga förfall afhålla sig från tjänstgöring, blifva genom
formligt beslut eller annorledes från verket skilda, har i allmänhet besvarats
i öfverensstämmelse med svaren å enahanda fråga beträffande extra
ordinarie tjänstemän.

extra °onfina ^Tti kommitténs skrivelser den 11 februari och den 2 mars 1903

rie tjänste- har jämväl äskats upplysning af vederbörande verk och myndigheter, huruextra^rdlna-
yida oaflönade extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie vaktbetjänte
"mest: äro indelade tm regelbunden tjänstgöring. De å denna fråga afgifna svar
iletning till utmärka, att inom civildepartementet, Svea hofrätt, järn vägsst vrelsen

tjänstgöring, i i u*i_v x t_ , , _ 7 J J 7

kung!, biblioteket, nationalmuseum och landtmäteristyrelsen hela den
extra ordinarie personalen indelas till regelbunden tjänstgöring, medan
i sjöförsvarsdepartementet detta är fallet allenast med vissa extra ordinarie
tjänstemän och betjänte. Inom telegrafstyrelsen och riksarkivet
äro samtliga extra ordinarie tjänstemän, inom justitierevisionen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, medicinalstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium,
kammarrätten och öfverintendentsämbetet samtliga extra
ordinarie vaktbetjänte indelade till regelbunden tjänstgöring. Sådan tjänst -

göling bestrides vidare af vissa oaflönade extra ordinarie tjänstemän i
landtförsvarsdepartementet. Inom de öfriga departement och verk, hvilka
i ämnet tillsports, förekommer däremot ej, att oaflönade extra ordinarie
tjänstemän och betjänte äro indelade till regelbunden tjänstgöring.

Till utredning i fråga om möjligen befintliga sportler vid tjänster
hos statens centrala myndigheter begärdes i kommitténs skrivelser den
11 februari och den 2 mars 1903 upplysning, huruvida inom de departement
och verk, till hvilka nämnda skrivelser aflätos, någon af tjänstemännen
i sin tjänst eller för bestyr i sammanhang därmed åtnjöt sportler
och, i sådant fall, till hvilka belopp desamma för honom uppgått under
hvart och ett af åren 1900, 1901 och 1902.

De i anledning häraf inkomna uppgifter utmärka, att af de hos
dessa myndigheter anställda tjänstemän närmare 150 åtnjuta sportler, hvilka
emellertid endast undantagsvis uppgått till mera betydande belopp. I flertalet
fall hafva berörda sportler utgjorts af revisionstjänstemän tillkommande
anmärknings provision samt af lösen för diariebevis, afskrifter o. d.

I vissa fall torde de lämnade uppgifterna behöfva fullständigas; och
kommer i hvarje händelse att för innehållet af dem redogöras vid behandlingen
af regleringsfrågorna för särskilda ämbetsverk och myndigheter.

Såväl i åtskilliga af de yttranden, hvilka i anledning af kungl.
cirkuläret den 25 oktober 1901 afgifvits af vederbörande ämbetsverk, som
ock i framställningarna af första gradens tjänstemän inom vissa centrala
verk har betonats, att tjänstemännen i dylika statens verk, i motsats till
exempelvis riksbankens tjänstemän, hafva att vidkännas synnerligen dryga
kostnader för sin utbildning, i det att för befordran till ordinarie tjänst
inom dessa verk, äfven i lägsta lönegraden, numera i regel fordras att
hafva aflagt akademisk examen samt i många fall dessutom kräfves tingstjänstgöring.

Med afseende därå har i bihanget (sid. 20—25) lämnats en redogörelse
för antalet examinerade och oexaminerade tjänstemän hos de centrala
statsmyndigheterna, därvid såsom examinerade betecknats de, hvilka

Sportler.

Tjänstemännens
föregående
utbildning.

aflagt civil ämbetsexamen, juridisk, filosofisk eller medicinsk fakultetsexamen
eller ock examen vid vissa angifna specialläroverk. Af denna
redogörelse framgår, bland annat, att af de hos vederbörande centrala
myndigheter anställda ordinarie tjänstemän1), från hvilka uppgifter inkommit,
eller 626, 116 eller 18''5 procent voro oexaminerade, medan
af de 454 extra ordinarie tjänstemän, från hvilka uppgifter ingått, 65
eller 14''3 procent voro oexaminerade. Af de oexaminerade ordinarie
tjänstemännen, hvilka i allmänhet tillhörde de lägst aflönade tjänstemannagrupperna,
var antalet relativt störst hos postsparbanksstyrelsen (ända till
100 procent), järnvägsstyrelsen (64*7 procent) och generalpoststyrelsen (5l*i
procent). Hvad de oexaminerade extra ordinarie tjänstemännen angår, voro
procenttalen för postsparbanksstyrelsen 7 5 "o, för generaltullstyrelsen 6 8''6 och
för fångvårdsstyrelsen 64‘3.

Af de uppgifter, som i nämnda redogörelse meddelas, synes emellertid
framgå, att inom vissa af de centrala verk, i hvilka enligt gällande
föreskrifter inträde må vinnas på grund af afgångsexatnen från högre allmänt
läroverk, extra ordinarie tjänstemän med allenast denna förbildning
icke vidare varda i samma utsträckning som tillfösne antagna. I sådant
hänseende är exempelvis att märka, att i generalpoststyrelsen, af hvars
ordinarie tjänstemän 51 *x procent voro oexaminerade, af de extra ordinarie
tjänstemännen allenast 10‘6 procent voro oexaminerade.

Denna redogörelse utvisar tillika, att af de hos vederbörande myndigheter
anställda ordinarie tjänstemän 66''s procent uppgifvit sig hafva tjänstgjort
hos domhafvande eller erhållit annan förberedande praktisk utbildning.
Af dem, som ej uppgifvit sådan utbildning, tillhör hälften första lönegraden.
För 44''9 procent af samtliga de ordinarie tjänstemännen har i den förberedande
praktiska utbildningen ingått tjänstgöring hos domhafvande. Af
de extra ordinarie tjänstemännen hafva 67‘s procent uppgifvit förberedande
praktisk utbildning, i hvilken för 40*5 procent af hela antalet ingått tjänstgöring
hos domhafvande.

x) Med ordinarie tjänstemän i egentlig mening hafva härvid likställts sådana tjänstemän,
som voro förordnade att tills vidare eller under annat uppdrag för ordinarie tjänsteinnehafvare
uppehålla ordinarie befattning med rätt att uppbära hela den därmed förenade
aflöning.

Vid infordrandet från de hos vederbörande myndigheter anställda gjjjg£m
tjänstemän och betjänte af uppgifter enligt förberörda särskilda fråge- ''edsformulär
har kommittén, såsom redan blifvit antydt, haft i sikte att vinna
en möjligast fullständig utredning rörande befordringsförhållandena hos de
centrala statsmyndigheterna. I detta hänseende hafva, hvad tjänstemännen
angår, dessa uppgifter, enligt hvad af bihanget (sid. 26 47) framgår, ledt

till följande hufvudsakliga resultat.

För de hos centrala statsmyndigheter anställda extra ordinarie tjänstemän
var medelåldern vid första anställningen hos dylik myndighet eller
underlydande distrikts- eller lokalförvaltning 26''o år, under det att de hos
nämnda myndigheter anställda ordinarie tjänstemän i genomsnitt vunnit
sådan första anställning vid en något tidigare ålder, nämligen 24‘9 år.
Skillnaden i dessa siffror torde finna sin förklaring i senare tiders ökade
fordringar på examina.

Bland de extra ordinarie tjänstemännen var, räknadt från tiden för
första anställningen, tjänsteåldern:

för 33*5 procent............högst 5 år;

> 34’i » .............6-10 år;

» 32-4 » mer än 10 år;

8''e procent hade nått en tjänsteålder af mer än 15 år.

Lefnadsåldern vid tillträde af amanuens- eller därmed jämförlig
biträdesbefattning utgjorde:

för 34''3 procent...........högst 30 år;

s 40''4 ............31 35 år;

» 25''3 » mer än 35 år.

Tjänsteåldern, då dylik befattning erhållits, var, räknadt från tiden
för första anställandet:

för 45*i procent

» 40''3 j>

» 14''6 »

. högst 5 år;

6—10 år;
mer än 10 år.

I fråga om första befordran till ordinarie tjänst framgår, att denna
i 196 fall, motsvarande 31''3 procent, gällt tjänst i första lönegraden hos
centrala myndigheter. Direkt befordran till kansli- och protokollssekreteraretjänster
eller andra befattningar i mellangrad emellan första och andra
lönegraderna har ägt rum i 96 fall, motsvarande 15’4 procent. Endast i
54 fall, motsvarande 8''6 procent, har den första befordringen gällt tjänst
i andra lönegraden eller högre.

Lefnadsåldern vid första befordran till ordinarie tjänst har, där befordringen
gällt tjänst i första lönegraden, utgjort:

för 13''3 procent...........högst 30 år;

» 35-2 > ........... 31—35 år;

* 27*5 » ........... 36—40 år;

» 24‘o » ..........mer än 40 år.

Medelåldern vid sådan befordran har utgjort 36''4 år.

I fråga om dem, hvilkas första befordran gällt tjänst af mellangrad
emellan första och andra lönegraderna, har vid denna befordran lefnadsåldern
utgjort:

för 9''4 procent

» 28*i »

» 41*7 »

» 20’8 »

. högst 30 år;
31—35 år;
36—40 år;
mer än 40 år.

Medelåldern vid befordringen var här 36‘7 år.

Vid direkt befordran till tjänst i andra lönegraden eller högre har
lefnadsåldern varit:

för 7 "4 procent

» 33-s »

» 27''8 »

» 31''5 t

■ högst 30 år;
. 31—35 år;

36—40 år;
mer än 40 år.

Vid dylik befordran var medelåldern 38''4 år.

Räknadt från tiden för första anställningen hos central statsmyndighet
eller underlydande distrikts- eller lokalförvaltning, utgjorde tjänsteäldern
vid första befordran, då denna afsett tjänst inom första lönegraden:

för 15‘3 procent............högst 5 år;

> 35-7 » 6—10 år;

» 31’6 * ............11—15 år;

» 17’4 » ..........mer än 15 år.

'' Där första befordran gällt tjänst af mellangrad emellan första och
andra lönegraderna, var tjänsteåldern:

för 7''3 procent............högst 5 år;

* 37-5 » 6—10 år;

> 37-5 » 11—15 år;

»17*7 s ..........mer än 15 år.

I fråga om dem slutligen, hvilkas första befordran till ordinarie
tjänst gällt befattning i andra lönegraden eller högre, uppgick vid denna
befordran tjänsteåldern

för 24‘i procent..........till högst 5 år;

» 22''2 » » 6—10 år;

» 40-7 » 11—15 år;

» 13’o » ........ till mer än 15 år.

Hvad åter angår lefnads- och tjänsteåldern vid befordran i allmänhet
till tjänst i första, andra eller tredje lönegraden, vare sig denna befordran
skett från annan ordinarie befattning eller direkt, visar sig, att med hänsyn
till lefnadsåldern de sålunda befordrade fördela sig på följande sätt:

	Högst 30 år	31—35 år	36—40 år	Mer än 40 år
	%■	%■	%■	%■
tjänstemän i l:a lönegraden.....	121	29-2	29-2	29-5
> » 2:a • .....	2-8	206	28 0	48-6
> * 3:e > .....	0-8	112	31-2	56''8

Lönereglering skommitténs bet. 1.

Medelåldern var vid befordran i allmänhet till tjänst i första lönegraden
37''4 år, i andra graden 41 år och i tredje graden 42‘4 år.

Vid befordran i allmänhet till tjänst inom första, andra eller tredje
lönegraden var tjänsteåldern, räknad från tiden för första anställningen hos
central statsmyndighet eller underlydande distrikts- eller lokalförvaltning,
följande:

	Högst 5 år %■	6—10 år %■	11—15 år %■	Mer än 15 år %■
tjänstemän i l:a lönegraden.....	11 1	30-2	30-2	28-5
> » 2:a > .....	4-7	243	28-1	42-9
» > 3:e > .....	40	80	30-4	57-6

Nedanstående tabell utvisar, huru inom första, andra och tredje lönegraderna
tjänstemännen fördela sig efter tjänsteålder inom graden:

	Högst 5 år %■	6—10 år %■	11—15 år %■	16—20 år %■	Mer än 20 år %■
tjänstemän i l:a lönegraden . .	500	19-9	10-2	8-7	11-2
» » 2:a > . .	48-2	22-2	161	8-6	4-9
> » 3:e »	40-4	22-9	18-3	13-8	4-6

Till grund för den redogörelse, som i det föregående lämnats angående
ålders- och befordringsförhållanden, hafva legat de uppgifter, som
af vederbörande tjänstemän lämnats enligt af kommittén utsända frågeformulär
och hvilka afse förhållandena under början af år 1903. Men ofvan
är ock nämndt, att kommittén för jämförelse, i den män sådan är möjlig,
låtit kontrollera och fullständiga en i samband med framställningar af
tjänstemän i första lönegraden inom vissa centrala verk till Kungl. Maj:t
ingifven, med ledning af statskalendrarna upprättad tablå. För resultatet
häraf finnes utredning i bihanget (sid. 89—96).

Såsom var att vänta, har denna utredning, som afser en längre tidrymd
och ett större antal tjänstemän, lämnat siffror, afvikande från dem,
hvilka framgått ur den utredning, som grundar sig å förhållandena allenast
inom den nuvarande tjänstemannapersonalen.

Lefnadsåldern vid befordran i allmänhet till tjänst inom ofvannämnda
tre lönegrader har enligt de särskilda utredningarna utgjort:

	Högst 30 år.	31-	-35 år.	36—40 år.	Mer än 40 år.
Bland nu- varande personal %■	Under tidrymden 1877—1902 %■	Bland nu- varande personal %■	Under tidrymden 1877-1902 %■	Bland nu- varande personal %■	Under tidrymden 1877—1902 %■	Bland nu- varande personal %■	Under tidrymden 1877—1902 %■
inom l:a lönegraden	121	7-6	29-2	27-1	29-2	28-6	295	36-7
> 2:a >	2-8	20	20-6	15-8	28-0	22-4	48-6	59-8
> 3:e »	08	11	11-2	46	312	170	568	773

Under det inom den nuvarande personalen lefnadsåldern i medeltal
utgjorde vid befordran till tjänst i första lönegraden 37''4 år, i andra lönegraden
41 år och i tredje lönegraden 42‘4 år, voro motsvarande siffror för
tidrymden 1877—1902 respektive 38''6, 43*3 och 45*5 år.

Hvad tredje lönegraden beträffar, ställa sig emellertid för tidrymden
1877—1902 talen något olika, om hofrättsråden icke sammanräknas med
öfriga tjänstemän inom graden. I sådant fall utgjorde tjänstemännens
lefnadsålder vid befordran till tjänst i tredje graden:

Högst 30 år
%■

31—35 år
%■

36—40 år
%■

Mer än 40 år

%■

inom Svea och Göta hofrätter samt hofrätten
öfver Skåne och Blekinge........

2-9

97-1

inom öfriga centrala ämbetsverk......

1-9

7-4

259

648

I medeltal har för tidrymden 1877—1902 lefnadsåldern vid befordran
till tjänst i tredje graden inom nämnda hofrätter uppgått till 48‘2 år, medan
motsvarande siffra för öfriga tjänstemän af graden varit 43‘s år.

För samma tidrymd ställde sig tjänsteåldern inom sagda tre lönegrader,
räknadt från anställandet i vederbörande lönegrad intill afgång från
graden eller för dem, som vid 1903 års början däri kvarstodo, intill sistnämnda
tidpunkt, på följande sätt:

	Högst 5 år %■	6—10 år %	11-15 år %■	Mer än 15 år %
inom l:a lönegraden.........	328	221	14-5	306
> 2:a > .........	36-8	19-7	191	24-4
> 3:e » .........	25-6	21-6	19-9	329

I medeltal utgjorde tjänsteåldern, beräknad på nyss angifvet sätt,
inom första lönegraden 11 ''5 år, inom andra graden 10''4 år och inom
tredje graden 11‘5 år.

Det ligger i sakens natur, att utsikterna till befordran kunna vara
synnerligen växlande icke blott inom olika verk utan äfven inom samma
verk vid olika tider. I följd häraf har det ej låtit sig göra, att ur de
enligt frågeformulären insamlade uppgifterna, hvilka afse allenast den nuvarande
personalen, draga några allmängiltiga slutsatser i sådant hänseende.
Detta är däremot i viss mån möjligt genom den utredning, som
gäller tidrymden 1877—1902, enär af densamma synes, huru stor omsättningen
af tjänstemän varit i de olika graderna under en längre tidrymd.
Denna omsättning framgår af nedanstående tabell:

	Tjänstemän, som
	afgått till följd af befordran. %	afgått efter uppnådd pensionsålder. %■	afgått genom dödsfall eller af annan i föregå-ende kolumner ej omförmäld anledning. %■	vid 1903 års början kvar-stodo i löne-graden. %
i l:a lönegraden..........	273	148	15-8	421
• 2:a > ..........	25-0	22-4	12-5	401
» 3:e > ..........	119	28-4	148	44-9

Af sistberörda utredning har icke kunnat vinnas någon ledning
för bedömande, huru stor del af de extra ordinarie tjänstemännen
vinner befordran till ordinarie befattning. Åtminstone inom vissa verk
torde dock befordran till tjänst inom första lönegraden allenast un -

dantagsvis uteblifva. Hvad åter angår befordran från lägre ordinarie befattning
till högre, framgår visserligen, att de den 1 januari 1903 i tjänst
kvarstående utgjorde ej mindre än omkring 40 procent, och till och med därutöfver,
af hela numerären inom hvar och en af förenämnda tre lönegrader.
Men om man får antaga, att dessa i tjänst inom vederbörande lönegrader
kvarstående komma att slutligen fördela sig å tabellens tre första kolumner
i ungefär enahanda proportion som de från samma lönegrader numera
afgångna, skulle häraf följa, att af tjänstemän i första lönegraden 47''3
procent och i andra lönegraden 41''4 procent vinna befordran till högre
tjänst, medan af tredje lönegradens tjänstemän allenast 21 ''6 procent blifva
vidare befordrade.

Enligt samma utredning och under samma förutsättning, som nyss
anförts, skulle slutligen pensionsåldern uppnås af något mer än halfva
antalet tjänstemän i tredje lönegraden, af något mer än en tredjedel af
tjänstemännen i andra lönegraden och af en fjärdedel af tjänstemännen i
första lönegraden.

De från vaktbetjänte hos vederbörande centrala statsmyndigheter inhämtade
uppgifter, för hvilka i bihanget (sid. 27, 39 och 41) närmare
redogöres, utvisa, bland annat, att medelåldern för extra ordinarie vaktbetjänte
vid deras första anställning hos dylika myndigheter i allmänhet
utgjort mellan 25 och 26 år.

Lefnadsåldern vid befordran till ordinarie syssla utgjorde:

för 30''3 procent
» 29‘7 »

» 18-7 »

» 21 ''3 »

. högst 30 år;
. . 31—35 år;
. . 36—40 år;
mer än 40 år.

Tjänsteåldern vid befordran till ordinarie syssla har varit:

för 32''9 procent...........högst 5 år;

» 38-o » ............6—10 år;

» 18*i » ............11—15 år;

»ll*o » ..........mer än 15 år.

Befordringsförhållandena

för vaktbetjänte.

Äktenskaps- Enligt hvad i bihan get (sid. 16—19) närmare utvecklas, gifva de

frekvens samt. ° 0 '' . _ °

ålder vid insamlade uppgifterna vid handen, att i allmänhet äktenskapsfrekvensen
sTapets ‘‘''ingå- för ordinarie tjänstemän och ännu mer för extra ordinarie tjänstemän
ende. väsentligt understiger medelsiffrorna i sådant hänseende för Sveriges
hela manliga befolkning enligt den allmänna befolkningsstatistiken. Så
utgjorde i åldersgruppen 31—35 år de ogifta bland ordinarie tjänstemän
62''2 procent och bland extra ordinarie tjänstemän 77''3 procent, medan
motsvarande siffra enligt den allmänna befolkningsstatistiken var 35’3 procent.
I åldersgruppen 36—40 år var antalet ogifta bland ordinarie tjänstemän
37''4 procent och bland extra ordinarie tjänstemän 54‘6 procent, men
enligt den allmänna befolkningsstatistiken 23‘o procent.

Däremot var för ordinarie vaktbetjänte äktenskapsfrekvensen inom
åldersgrupperna 26—30 år, 31—35 år och 36—40 år högre än inom samma
åldersgrupper enligt den allmänna befolkningsstatistiken; medan för extra
ordinarie vaktbetjänte procenttalen i nämnda hänseende inom berörda åldersgrupper
tämligen nära öfverensstämma med motsvarande tal för Sveriges
manliga befolkning i dess helhet.

Hvad angår åldern vid äktenskaps första ingående framgår af de
inkomna uppgifterna, att medan af vaktbetjänte, ordinarie och extra, 62''s
procent gifte sig vid en ålder af högst 30 år, motsvarande tal för tjänstemän
utgjorde 34*9 procent.

Genomsnittsåldern vid första äktenskapets ingående, som för hela
Sveriges manliga befolkning utgör något mindre än 29 år, var för vaktbetjänte
29’8 år och för tjänstemän 33''3 år.

Här må slutligen meddelas, att af de ordinarie tjänstemän och betjänte,
som vid tiden för uppgifternas afgifvande till kommittén voro eller
varit gifta, 46''9 procent bland tjänstemännen och 70‘2 procent bland betjänte
ingått äktenskap före första befordran till ordinarie befattning.

1andenhoch ^ fråga om gällande prisförhållanden och däraf betingade lefnads lefnadskost-

kostnader för den hos statens ämbetsverk och myndigheter anställda personal,
na er’ har kommittén ansett sig kunna hufvudsakligen hänvisa till den ofvan
omförmälda, vid Kungl. Maj:ts proposition år 1901 angående statsverkets

tillstånd och behof fogade utredning, som åberopats till stöd för då
gjord framställning om dyrtidstillägg för vissa statens tjänstemän och
betjänte.

Kommittén har emellertid, till jämförelse med prisförhållandena år
1900 särskildt i Stockholm, sökt åstadkomma en utredning rörande prisen
å lifsförnödenheter och bostäder vid samma tid i Kristiania och Köpenhamn.

Hvad prisen å lifsförnödenheter angår, har dock därvid visat sig,
att de uppgifter, som i sådant hänseende erhållits, ej kunnat så sammanställas,
att några tillförlitliga slutsatser i förevarande afseende kunnat
af dem dragas.

Beträffande bostadshyrorna, hafva i Kristiania för några år tillbaka
insamlats uppgifter i sådant afseende, men dessa äro, enligt erhållet meddelande,
ännu ej bearbetade. I Stockholm hafva noggranna upplysningar
i berörda hänseende inhämtats vid de bostadsräkningar, som vid slutet af
åren 1894 och 1900 verkställts under ledning af numera förste aktuarien
i statistiska centralbyrån G. Sundbärg och för hvilka redogjorts i kommunalberättelserna
för Stockholms stad. En liknande bostadsräkning anställdes
i Köpenhamn år 1901; och finnas resultaten af densamma offentliggjorda
i det samma år utgifna häftet n:o 12 af »Babel vairk til Köbenhavns
statistik». I efterföljande tabell hafva sammanställts de vid dessa undersökningar
i Stockholm och Köpenhamn utrönta medeltalshyror för bostadslägenheter
af olika storlek:

				Stockholm.	Köpenhamn 1901.	Stockholm högre än Köpen-hamn 1900-1901. %■
				31 dec. 1894. Kr.	31 dec. 1900. Kr.	Stegring. %■	Rum åt gatan. Kr.	Rum åt gården. Kr.	Samtliga lägenheter. Kr.
1	ram	och	kök........	181	236	30	122	117	121	95
2	>	>	>........	295	394	34	214	185	207	90
3	>	>	»........	443	593	34	322	275	315	88
4	»	>	>........	585	789	35	409	340	404	95
5	»	»	>........	759	1,023	35	568	568	80
6	>	»	>........	1,006	1,317	31	772	772	71
7	>	>	>........	1,296	1,636	26	1,024	1,024	60

Löneförhållanden
å
andra områden.

Denna tabell utvisar sålunda, att från utgången af år 1894 till utgången
af år 1900 hyrorna i Stockholm för bostadslägenheter om sex rum
och kök eller därunder stigit med 30 procent eller mera, samt att i Stockholm
vid 1900 års slut hyrorna voro för bostadslägenheter om 6—7 rum
och kök 60—71 procent, men för mindre lägenheter 80—95 procent högre
än hyrorna år 1901 för motsvarande lägenheter i Köpenhamn.

Inom kommittén har ifrågasatts, huruvida icke, till jämförelse med
de statens tjänstemän och betjänte tillkommande löneförmåner, borde
lämnas en framställning af aflöningsförhållandena såväl inom skilda utländska
statsförvaltningar som äfven inom vissa områden af enskild verksamhet.

Vid en undersökning af aflöningsförhållandena inom vissa utländska
förvaltningar har kommittén emellertid funnit bekräftadt hvad af den
s. k. läroverkskommittén i dess den 8 december 1902 afgifna betänkande
yttrats i fråga om lärares ställning uti förevarande afseende i främmande
länder, nämligen att förhållandena utomlands äro så skiftande, att svårligen
några allmänna slutsatser af dem kunna dragas, samt att mångenstädes
tillämpas helt andra aflöningssystem än hos oss'', och att äfven
själfva lönebeloppen ej kunna jämföras, utan att samtidigt tages hänsyn
till tjänstgöringstidens längd, kompetensfordringar, lefnadskostnaderna i
större och mindre städer o. s. v. Då en undersökning i alla dessa särskilda
afseenden är förenad med synnerligen stora svårigheter, samt de
resultat, som möjligen skulle däraf kunna vinnas, ej torde tillmätas den
bevisningskraft eller vikt för afgörandet af de till kommitténs behandling
öfverlämnade regleringsfrågorna, att de skulle kunna anses uppväga med
en dylik undersökning förenade kostnader och tidsspillan, har kommittén
funnit sig ej böra här upptaga någon redogörelse för utländska löneförhållanden.

Hvad vidare angår förhållandena inom särskilda områden af enskild
verksamhet, hafva dessa i allmänhet synts så skiljaktiga från hvad inom
statsförvaltningen gäller, att kommittén funnit en jämförelse emellan löneförmånerna
å ena och å andra hållet ej kunna lända kommitténs arbeten
till något verkligt gagn.

Närmare till hands ligger onekligen den jämförelse, som äfven i
åtskilliga af de till kommittén öfverlämnade framställningar anställts med
aflöningsförhållandena vid riksbankens hufvudkontor. Enligt den i sådant
hänseende åberopade, vid 1902 års riksdag antagna aflöningsstat äro aflöningarna
följande:

1		K r	o n c	r.		1 .
		Tjänst-	l:a	2:a		Anmärkningar.
	Lön.	gorings-	ålders-	ålders-	Summa.
	pennin- gar.	tillägg.	tillägg.
Tjänstemän: Första graden:					j	(Föreståndaren för brons-;
(kontorsskrifvare, kassaskrif-vare, kanslister).....	1,600	1,000	500		3,100	1 myntkassan dessutom!
	\| 600 kr. missräknings-i ! penningar.

Andra graden :
(bokhållare, revisorer, kassörer,					5,000	\|Kassörerna dessutom \|
notarie, registrator) ....	2,500	1,500	500	500	1 1,000kr. missräknings-j 1 penningar.

Tredje graden:}
(kamrerare, ombudsman, förste				500	6,300
revisor).........	3,500	1,800	500
Fjärde graden:
bankosekreteraren......	4,500	1,500	500	—	6,500
kommissarierna.......	4,500	! 2,000	500	—	7,000
Betjäntc:
öfvervaktmästaren, tillika				''	2,200
brandmästare.......	1,500	700	—	1 -	1 Dessutom fria husrum
vice brandmästaren.....	700	600	200	200	1,700	i och vedbrand.
öfriga vaktmästare.....	700	500	200	200	1,600

I de fall, där denna lönestat åberopats, har i allmänhet gjorts gällande
att, med hänsyn till längden af deri föregående utbildning, hvilken
flertalet af statens tjänstemän måste, i motsats till tjänstemännen inom
riksbanken, underkasta sig, samt i betraktande af den relativt framskridna

Löneregleringskommitténs bet. 1. t3

100

åldern för befordran till ordinarie statstjänst och tjänstegöromålens beskaffenhet,
statens tjänstemän af första lönegraden vore att jämföra med
riksbankens tjänstemän af andra lönegraden.

Statstjänares Vid lösningen af den kommittén anförtrodda uppgiften har kommittén

skyldighet att . 11 °

bidraga till ansett sig jämväl höra taga hänsyn till den å dagordningen stående frågan

eaenerfng!°~ om skyldighet för ordinarie statstjänare att bidraga till sin egen pensio -

nering.

Sedan Kungl. Maj:t i proposition till 1899 års riksdag framlagt
förslag till lag angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension af
staten, men Riksdagen i skrifvelse den 10 maj 1899 (n:r 121), med tillkännagifvande
att berörda förslag af Riksdagen afslagits, anhållit, det
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om sådant ordnande af det
civila pensionsväsendet, att tjänsteinnehafvarna koinme att lämna bidrag
äfven till sin egen pensionering, samt för Riksdagen framlägga det förnyade
förslag till pensionering af civila ämbets- och tjänstemän, som efter dylik
utredning kunde finnas af förhållandena påkalladt, uppdrog Kungl. Maj:t
den 9 juni 1899 åt en kommitté att verkställa den af Riksdagen sålunda
begärda utredningen.

Genom kungl. kungörelse den 31 mars 1900 förordnades sedermera,
att den, som efter sistnämnda dag utnämndes till befattning, med hvilken
följde rätt till pension från allmänna indragningsstaten, skulle vara underkastad
de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda
stadgade; och genom kungl. kungörelsen den 21 december 1900 stadgades
enahanda förpliktelse för den, som efter sistberörda dag utnämndes till
befattning vid tullverket eller postverket, med hvilken följer rätt till pension
af tullmedlen eller postmedlen.

Den ofvannämnda s. k. pensionskommittén har den 7 november 1902
till Kungl. Maj:t afgifvit betänkande, öfver hvilket därefter yttranden infordrats
från vissa statsmyndigheter samt från direktionen öfver civilstatens
pensionsinrättning; och frågan är nu på Kungl. Maj:ts pröfning
beroende.

Enligt det af pensionskommittén framlagda förslaget skulle civila
tjänsteinnehafvare enligt vissa grunder bidraga till sin egen pensionering.

101

Af en i nämnda kommittés betänkande å sid. 25 meddelad tabell framgår,
att inom de centrala ämbetsverken den årliga pensionsafgiften för egen

pension skulle högst blifva:

för president............. 360 kronor;

» generaldirektör........... 360 »

» tjänsteman i tredje lönegraden .... 250 »

» » > andra » .... 160 »

» » » första » .... 84 »

» förste vaktmästare.........24 »

» vaktmästare............18 »

Uti Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 10 maj 1899 yttrades jämväl,
att Riksdagen af de verkställda utredningarna rörande de afgifter,
hvilka af delägarna i civilstatens änke- och pupillkassa, enligt de i ofvannämnda
kungl. proposition åberopade grunder för reglemente för en sådan
kassa, skulle behöfva uttagas, trott sig finna, att dåvarande aflöningsförhållanden,
åtminstone för de lägst aflönade tjänstemännen, näppeligen
skulle medgifva dessa delägare att, utöfver berörda afgifter, till sin egen
pensionering afsätta några afsevärdt större belopp. Och i pensionskommitténs
ifrågavarande betänkande säges, bland annat: »Det har icke ingått
i det åt kommittén lämnade uppdrag och skulle icke heller varit för kommittén
möjligt att i detalj pröfva, huruvida de med hvarje särskild tjänst
för närvarande förenade aflöningsförmåner äro så afvägda, att de under
nu rådande förhållanden, hvilka i många fall påkallat löneökning i form
af dyrtidstillägg, kunna anses medgifva den löneminskning, som påläggandet
af en ny afgift för pensionsändamål kommer att medföra. Vid uppgörande
af sitt förslag till pensionsafgifter har kommittén trott sig äga
anledning antaga, att, där en tjänsteinnehafvares nuvarande aflöningsförmåner
icke skulle medgifva dessas minskning i den grad, som skulle blifva
följden af antagande af kommitténs förslag till pensionsafgifter, förhållandet
kommer att beaktas vid den pågående revisionen af statens tjänsteinnehafvares
aflöningsförhållanden.»

102

Kommitténs förslag.

Allmänna villkor för aflöningsförmånernas åtnjutande.

Då kommittén skolat afgifva förslag till lösning af de densamma
anförtrodda uppgifter, så vidt angår de centrala ämbetsverken, har kommittén
ansett sig böra till en början undersöka, huruvida och i hvad mån
ändringar eller tillägg kunna anses påkallade vid nu stadgade allmänna villkor
för åtnjutande inom dessa ämbetsverk af de genom aflöningsstaterna
fastställda löneförmånerna. För innehållet i allmänhet af dessa villkor är
ofvan å sid. 32—34 korteligen redogjordt; och varder kommittén här nedan
i tillfälle att, beträffande de särskilda villkoren, framhålla vissa skiljaktigheter,
som därutinnan vid olika ämbetsverk förekomma.

Ändring i I det föregående har omtalats, att den genom kungl. cirkuläret den

skyldighet och 9 november 1860 meddelade föreskrift därom, att ämbets- och tjänstemän
anganden9~ skulle vara underkastade »den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller
jämkning i åligganden, som vid en blifvande förändrad organisation af
ämbetsverken eller eljest i allmänhet kunde varda stadgad», på förslag af
1874 års löneregleringskommitté blef ytterligare utvidgad.

För rikets hofrätter är i sådant hänseende stadgadt, att den, som
utnämnes till assessor, notarie eller fiskal, skall, emot ersättning för flyttningskostnad,
vara underkastad skyldighet att låta sig förflyttas till annan
hofrätt, dock att denna skyldighet endast gäller för visst antal af de yngsta
tjänstemännen bland dessa kategorier.

103

Hvad flertalet af de centrala förvaltningsverken angår, är det genom
1860 års cirkulär gifna stadgandet — jämte det att detsamma för vissa
verk utsträckts att gälla äfven vid en inträdande förändrad organisation af
särskilda afdelningar eller byråer inom vederbörande ämbetsverk — fullständigadt
med den bestämmelsen, att, därest i en framtid vederbörande
ämbetsverks ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma
ej längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses, tjänsteman är förpliktad
att, med bibehållande af tjänstegrad och aflöning, efter ny eller förändrad
arbetsordning sköta de med tjänsten förenade göromål.

Beträffande mynt- och kontrollverken har meddelats en i viss mån afvikande
föreskrift af innehåll, att tjänsteman vid någotdera af nämnda verk
skall, om det verk, där han är anställd, omorganiseras med förändrad benämning
och arbetsordning, eller om vissa detsamma tillhörande göromål
öfverflyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande af
tjänstegrad och aflöning, tjänstgöra i det nya ämbetsverket eller i det verk,
till hvilket göromålen öfverlämnas.

Då jordbruksdepartementets afdelning af Kungl. Maj:ts kansli tillkom,
föreskrefs, att tjänsteman därstädes skulle vara underkastad ej blott den
vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid
en möjligen inträdande förändrad organisation af kansliet eller eljest kunde
varda stadgad, utan ock den förflyttning till annat departement, som kunde
föranledas af omreglering af ärendenas fördelning mellan statsdepartementen.

Vid afgifvande af yttrande i fråga om lönereglering in. in. vid rikets
hofrätter varder kommittén i tillfälle att framställa förslag till de särskilda
bestämmelser, som i förevarande hänseende må anses där erforderliga.
Beträffande åter öfriga centrala verk har kommittén, efter sammanställning
af de för dem i nämnda hänseende gällande bestämmelser — och med
förbehåll af någon jämkning för särskilda verk, där sådan kan anses af
omständigheterna påkallad, — velat uttala, att för åtnjutande inom de
centrala verken i allmänhet af de med ordinarie befattning förenade aflöningsförmåner
bör i det afseende, hvarom nu är fråga, uppställas det
villkor,

att innehafvare af ordinarie befattning i vederbörande
ämbetsverk skall vara underkastad den vid -

104

Tjänsters förening
med
andra befattningar
eller
uppdrag.

sträckare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad
organisation af ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt
i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets ställning
inom statsförvaltningen sä förändras, att detsamma ej
längre kan såsom själ/''ständigt ämbetsverk anses, eller
därest vissa ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål
öfverflyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig att,
med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning
han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta
de med befattningen förenade göromål eller tjänstgöra i
det verk, till hvilket görornålen öfverlämnas.

Af ofvan (sid. 7—43) lämnade öfversikt af lönereglerings- och förenklingsfrågornas
tidigare behandling framgår, att kraf allt starkare framträdt
därpå, att vederbörande löntagare skall åt den aflönade statstjänsten
helt ägna sin tid och sina krafter, likasom att statsmakterna genom allt
bestämdare föreskrifter begränsat tjänstemännens rätt att bredvid statstjänsten
innehafva andra befattningar.

De vid 1870-talets löneregleringar för de centrala ämbetsverken fastställda
lönevillkor innehålla i allmänhet i detta afseende, att med ämbete
eller tjänst i dylikt ämbetsverk icke må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens
eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre
den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen i ämbetsverket.
Enahanda villkor hafva äfven stadgats vid den af 1878 års riksdag
fastställda löneregleringen för tjänstemännen i Kungl. Maj:ts kansli.
I viss mån strängare villkor hafva emellertid blifvit stadgade för högsta
domstolen, i det Riksdagen år 1874, i sammanhang med beviljande af
höjda aflöningar åt justitieråd en, bestämde, att den förhöjda lönen ej skulle
få uppbäras af justitieråd, som jämväl från inrättning eller bolag, som af
Kungl. Maj:t sanktionerats, uppbär lön eller årligt arfvode.

Dessa bestämmelser äro ännu gällande. Men af den lämnade historiska
öfversikten framgår nogsamt, att inom Riksdagen och särskildt

105

dess Andra Kammare den åsikten allt afgjordare gjort sig gällande, att
tjänstemännens sysslande med uppdrag utom tjänsten bör i görligaste
mån upphöra, och särskild! att de icke böra bredvid sin tjänst innehafva
befattningar, vare sig offentliga eller enskilda, hvilka kunna inkräkta på
den tid och det intresse, som de böra ägna odelade åt tjänsten. Sitt senaste
och mest påtagliga uttryck har denna åsikt fått i Andra Kammarens
vid 1903 års riksdag fattade beslut om en skrifvelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om utredning, huruvida och i hvad mån ämbetsmäns rätt att vara
styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag kunde begränsas, och om
framläggande för Riksdagen af de förslag till lagbestämmelser, hvartill utredningen
kunde föranleda.

Äfven i afseende på själfva innebörden i ofvan angifna, för de centrala
ämbetsverken i allmänhet nu gällande bestämmelse i detta hänseende har
uppfattningen inom Riksdagen utvecklat sig i en riktning, som tenderar till
större inskränkning i tjänstemännens frihet att innehafva befattningar utom
tjänsten. Under det nämligen, såsom förut är påvisadt, inom flertalet
ämbetsverk och myndigheter gjort sig gällande en sådan uppfattning af
denna bestämmelse, att under uttrycket »annan tjänstebefattning» icke i
allmänhet skulle komma befattning som ordförande eller ledamot i bolagsstyrelse
eller uppdrag som revisor i bolag, har Riksdagen, såsom förut jämväl
är omnämndt, år 1902 vid fastställande af nya stater för post- och telegrafverken
uttalat den meningen, att äfven af den ifrågavarande bestämmelsens
nu gällande lydelse framginge, att stadigvarande eller regelbundet återkommande
aflönadt uppdrag, som af bolag lämnas, icke bör få af tjänsteman
mottagas, med mindre detsamma vid pröfning i vederbörlig ordning
befinnes icke vara för tjänstgöringen hinderligt.

I fråga om sättet för sökande af tillstånd till förening med statstjänst
af annan tjänstebefattning hafva, såsom förut är omtaladt, bestämmelser
meddelats genom kung], kungörelsen den 3 december 1897,
hvilka ännu äro gällande. Enligt dessa skall tjänsteman, som önskar med
innehafvande tjänst förena annan tjänstebefattning, för hvilken erhålles lön
eller arfvode, skriftligen begära tillstånd härtill, chef för verk eller stat
hos Kungl. Maj:t, ledamot i kollegium eller annat ämbetsverk hos verkets
chef samt annan tjänsteman hos den myndighet, under hvilken han lyder;

106

och bör i de fall, då beslut i dylik fråga, meddelas af annan än Kung!.
Maj:t, anteckning om beslutet göras hos vederbörande myndighet.

Uti detta viktiga ämne omfattar kommittén den åsikt, som vid olika
tillfällen och särskilt från Riksdagens sida gjorts gällande, eller att staten
bör äga att å sina tjänare, där dessa aflönas på ett tillfredsställande sätt,
ställa det anspråk, att åtminstone i regel deras tid och krafter helt ägnas
åt dem anförtrodda befattningar, hvarför äfven dessa befattningar böra så
ordnas, att de i allmänhet fullt kräfva sin man.

Gifvet är emellertid, att, då fordringarna å statstjänarnas arbetsförmåga
ej få ställas högre, än att de i regel kunna utan oskälig ansträngning
fyllas, för en och annan med större arbetsförmåga och arbetsifver
utrustad person kan blifva åtskillig tid öfrig äfven för andra göromål,
men detta bör, om statstjänsten så ordnas, som ofvan antydts, och behörigen
skötes, blifva undantagsfall.

I detta sammanhang anser sig kommittén böra påpeka, att till ett
behörigt skötande af ordinarie statstjänst måste anses höra, icke blott att
de löpande göromålen varda utan anmärkning förrättade, utan ock att
vederbörande tjänsteman ägnar erforderlig tid åt studier beträffande det
honom anvisade verksamhetsområdet; hvarjämte, åtminstone hvad tjänstemän
af högre grader angår, det är af mycken betydelse, särskilt inom
vissa verksamhetsområden, att uppmärksamhet i all erforderlig mån ägnas
äfven åt företeelserna utomlands å motsvarande områden. Saknar tjänstemannen
blick för de kraf, hvilka i sådant hänseende på honom ställas,
eller är han af sysslande utom tjänsten förhindrad att fylla desamma, är
fara värdt, att i många fall hans arbete i tjänsten varder blott ett mer
eller mindre rutinmässigt afhjälpande af inkommande ärenden, utan det
sinne eller intresse för initiativ, som är så viktigt för främjandet af eu
sund och god utveckling inom det område, till hvilket tjänsten hör.

Med behörig hänsyn till dessa anspråk å innehafvare af ordinarie
befattningar i statens tjänst anser kommittén dock, att i nu förevarande
hänseende fortfarande bör, likasom enligt hittills gällande bestämmelser,
skiljas emellan å ena sidan sådana befattningar, hvilka innehafvare af en
ordinarie befattning i statens tjänst icke får därmed förena, och å andra
sidan sådana, i fråga om hvilkas förening med ordinarie statstjänst ett

107

ovillkorligt förbud ej lämpligen bör uppställas. Till den förra gruppen
äro enligt nu gällande bestämmelser hänförda ordinarie tjänster å rikets,
riksdagens eller kommuns stat; men det synes kommittén, att dit höra
hänföras äfven amanuens- eller därmed jämförliga biträdesbefattningar i
statens, riksdagens eller kommuns verk.

Enligt hvad ofvan å sid. 84 omnämnts, har blifvit upplyst, att
under början af år 1903 voro med ordinarie tjänst hos centrala statsmyndigheter
förenade i ett fall två amanuens- eller därmed jämförliga biträdesbefattningar
och i 35 fall en dylik befattning.

Innehafvandet af sådan amanuens- eller biträdesbefattning, för hvilken
redan enligt nu tillämpad ordning i regel kräfves flera timmars
tjänstgöring hvarje förmiddag, kan, efter kommitténs mening, ingalunda
anses förenligt med ett behörigt handhafvande af ordinarie statstjänst. Och
särskildt synes det kommittén ej rimligt, att staten, samtidigt därmed att
den för tillförsäkrad skälig aflöning äger anspråk å tjänstemannens hela
arbetskraft för den ordinarie tjänsten, skall själf ytterligare aflöna samma
tjänsteman för ett af honom såsom amanuens inom annat statens verk utfördt
arbete.

Emot den af kommittén sålunda ifrågasatta förändringen lärer komma
att invändas, hvad tidigare åberopats mot förbud att jämte hvarandra innehafva
två ordinarie tjänster, nämligen att tjänstgöringen i flera verk medför
till statens fromma en bättre utbildning af tjänstemännen, en mångsidigare
insikt i allmänna värf och förhållanden, än som står att vinna
genom tjänstgöring i allenast ett verk. Därvid tillåter sig kommittén erinra,
att det här icke gäller förbud för en tjänsteman att, medan han ännu
är blott extra ordinarie och således befinner sig i sin praktiska utbildningstid,
tjänstgöra inom mer än ett verk. Och för öfrigt, om än under
forna enklare förhållanden inom statsförvaltningen må hafva varit möjligt
för en och samma person att på fullt tillfredsställande sätt fylla de kraf,
som ställdes på honom såsom tjänstgörande samtidigt inom skilda arbetsområden,
lärer sådant med nuvarande mer och mer invecklade och svårlösta
förhållanden allenast undantagsvis låta sig göra. I regel torde numera
inom statsförvaltningen gälla samma grundsats som inom andra områden,
att endast koncentration ger verklig styrka.

Löneregleringskommitténs bet. I.

108

Säkerligen hafva ej så sällan både för vederbörande verk och myndigheter
och för tjänstemännen själfva nogsamt framstått olägenheterna af
den splittring i verksamhet, som uppkommit genom ordinarie statstjänsts
förenande med amanuens- eller därmed jämförlig biträdesbefattning, men
tillstånd till dylik förening har dock begärts och ansetts böra tillsvidare
gifvas af hänsyn därtill, att i särskilda fall de å ordinarie statstjänst belöpande
löneförmåner ansetts icke förslå till nödiga lefnadskostnader. Därest
emellertid nämnda löneförmåner tillmätas så, att de böra tillfredsställa
rimliga anspråk på lifvet, synes ej heller ur denna synpunkt någon berättigad
invändning kunna göras emot ett förbud att med ordinarie statstjänst
förena amanuens- eller därmed jämförlig biträdesbefattning i statens,
riksdagens eller kommuns verk.

Hvad angår förening med ordinarie statstjänst af andra tjänstebefattningar
eller uppdrag, delar kommittén den åsikt, åt hvilken Riksdagen
äfven gifvit uttryck, att det ej år lämpligt eller utförbart att meddela
ett ovillkorligt förbud mot dylik förening, men att nödigt är, att,
till förekommande i möjligaste mån af missbruk, nuvarande föreskrifter i
detta ämne fullständigas och skärpas.

Till en början anser kommittén det böra uttryckligt angifvas, att
bestämmelserna uti ifrågavarande hänseende gälla äfven vissa slag af
uppdrag. Genom Riksdagens uttalanden vid fastställandet åren 1902
och 1903 af vissa aflöningsstater har visserligen gjorts gällande, att
under det uti nyssberörda bestämmelser förekommande uttrycket »annan
tjänstebefattning» skulle vara att hänföra äfven stadigvarande eller regelbundet
återkommande aflönadt uppdrag, som af bolag lämnas; men då,
enligt hvad jämväl omförmälts, i fråga om vissa dylika uppdrag en motsatt
uppfattning omfattats af ett flertal statsmyndigheter, torde bestämmelserna
böra i detta afseende förtydligas och fullständigas. Enär emellertid
den omständigheten, huruvida med ordförande- eller ledamotskap i
bolagsstyrelse är förenad en direkt aflöning eller ej, icke under alla förhållanden
kan anses afgörande för bedömande dåraf, om detsamma kan
anses hinderlig! för fullgörande af ordinarie statstjänst eller ej, har kommittén
ansett bestämmelserna i ämnet böra så affattas, att desamma gälla
hvarje uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller

109

bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller
bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst.

Då man af den ordinarie statstjänaren krafvel-, att han i regel skall
åt statstjänsten helt ägna sin tid, följer däraf, enligt kommitténs uppfattning,
äfven nödvändigheten att tillse, att i fråga om sådana uppdrag eller
tjänstebefattningar, hvilka, efter pröfning och med vederbörligt tillstånd, må
med statstjänst kunna förenas, sådan förening varder icke regel, utan undantag.
Kommitténs uppfattning i detta afseende har föranledt bestämmelsernas
fullständigande jämväl därutinnan, att dylik förening må kunna medgifvas
allenast i särskilda fall samt på grund af förekommande omständigheter.

I sistnämnda hänseende må exempelvis erinras om — hvad jämväl
inom Riksdagen uppmärksammats — att en statens tjänsteman ju kan med
mera afsevärdt belopp vara intresserad i något bolag och fördenskull, likasom
hvarje annan medborgare i dylikt fall, ej bör förmenas att vaka öfver
skötseln af sin sålunda placerade förmögenhet, hvarför stundom kan finnas
erforderligt att intaga plats i bolagets styrelse, naturligtvis under förutsättning,
att sådant ej inverkar hinderligt på det behöriga fullgörandet af
statstjänsten.

För vinnande af en likformig tillämpning af hithörande bestämmelser,
särskildt i hvad angår tjänstemän af högre grader, har det synts kommittén,
att ansökan af ledamot i kollegium eller annat ämbetsverk om
tillstånd att med statstjänst få förena annan tjänstebefattning eller uppdrag
bör, i likhet med hvad redan enligt kungl. kungörelsen den 3 december
1897 gäller beträffande chef för verk eller stat, göras hos Kungl. Maj:t.

Under åberopande af hvad ofvan anförts och med tillkännagifvande,
att ifrågavarande allmänna aflöningsvillkor synts kommittén böra vinna
tillämpning äfven för ordinarie befattningar inom rikets hofrätter, får kommittén
uttala den uppfattningen, att, för åtnjutande inom de centrala ämbetsverken
i allmänhet af de med ordinarie befattning förenade aflöningsförmåner,
bör såsom villkor stadgas,

att med ordinarie befattning i vederbörande ämbetsverk
icke mä förenas annan tjänst ä rikets, riksdagens

eller kommuns stat eller amanuens- eller därmed jämförlig
biträdesbefattning i statens, riksdagens eller kommuns
verk;

att med ordinarie befattning i vederbörande ämbetsverk
ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som
är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom
aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman
i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af
hvad slag som helst, sä framt ej i särskilda fall, hvad.
angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår
innehafvare af annan befattning, ämbetsverket, på grund
af förekommande omständigheter och efter pröfning, att
ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses
inverka hederligt å tjänstgöringen i ämbetsverket, finner
sådant uppdrag eller sådan tjänstebefattning kunna
få tills vidare bibehållas eller mottagas.

I sammanhang härmed vill kommittén ur kontrollsynpunkt erinra
om behöfligheten af ändring äfven i annat hänseende, än det ofvan anförda,
af de genom kungl. kungörelsen den 3 december 1897 gifna föreskrifter.
1 denna kungörelse är stadgadt, att, där beslut i fråga om tillstånd
till förening med statstjänst af annan tjänstebefattning meddelas af annan
än Kungl. Maj:t, anteckning om beslutet bör göras hos vederbörande
myndighet. Enligt hvad kommittén erfarit, tillämpas denna föreskrift hos
särskilda myndigheter så till vida olika, att hos vissa myndigheter dylikt
beslut blott antecknas till protokoll, men hos andra öfver sådana beslut
föres en särskild förteckning, hvarigenom en öfversikt öfver de meddelade
besluten städse varder tillgänglig. Kommittén anser föreskrift böra meddelas
därom,

att öfver alla af centralt ämbetsverk meddelade beslut
i afseende å tillstånd till förening med ordinarie befattning
i statens tjänst af annan tjänstebefattning eller
uppdrag förteckning skall föras hos ämbetsverket.

I det föregående är nämndt, att 1874 års löneregleringskommitté utnämning
i fråga om tjänstemän af den nuvarande första eller lägsta lönegraden grad.
inom vissa centrala ämbetsverk föreslog, att fullmakt skulle för dem
utfärdas icke å viss tjänst utan allenast å befattning inom nämnda lönegrad.
Bestämmelse i sådant syfte är ock meddelad för åtskilliga ämbetsverk.
Kommittén anser, att en dylik bestämmelse bör vinna allmän tilllämpning
och att densamma lämpligen äger sin plats bland de allmänna
aflöningsvillkoren, hvadan alltså — i öfverensstämmelse med hvad i sådant
hänseende finnes beträffande generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen upptaget
i de aflöningsreglementen, som den 6 juni 1902 utfärdats för postoch
telegrafverken, — torde böra för de centrala ämbetsverken i allmänhet
föreskrifvas,

att tjänsteman i första lönegraden hos vederbörande
ämbetsverk är skyldig att tjänstgöra å den särskilda
befattning inom graden, där ämbetsverket, till befordrande
af arbetets oafbrutna gång, finner honom
lämplig och behöflig.

Vidkommande de i allmänhet gällande föreskrifterna rörande minsk- Minskningj
ning i aflöningsförmåner vid tjänstledighet har kommittén funnit anledning afmånerSr/rf
till vissa tillägg. Redan nu är i allmänhet stadgadt, att den, som undfår tjänstledighet.
ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda
uppdrag, kan förpliktas att under ledigheten, utöfver sina tjänstgöringspenningar,
afstå så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras
eller eljest pröfvas skäligt. Kommittén har funnit enahanda skyldighet
böra, i öfverensstämmelse med hvad som skett beträffande tjänstemän
och betjänte i generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen, stadgas för den,
som i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest (t. ex. därigenom
att han häktats för brott, begånget utom tjänsten) är lagligen förhindrad
att sköta sin befattning.

Inom kommittén har vidare påpekats, att de ordinarie tjänstemän,
livilka till ganska stort antal årligen blifva hos Riksdagen och dess utskott
eller revisorer anställda, i allmänhet tillåtas att besörja dessa sär -

112

skilda uppdrag utan att för samma tid söka ledighet från sin ordinarie
tjänst, likasom äfven upplysts, att enahanda medgifvande i enstaka fall
lämnats ordinarie tjänsteman, hvilken såsom sekreterare biträdt kommitté.
Då sådant icke synes kommittén i regel förenligt med ett behörigt handhafvande
af den ordinarie tjänsten, samt, enligt hvad kändt är, de för berörda
särskilda uppdrag utgående arfvoden afsevärdt öfverstiga de i sådana
uppdrag anlitade ordinarie statstjänares tjänstgöringspenningar, har
kommittén funnit det böra särskildt betonas, att, där ordinarie statstjänare
tillätes mottaga dylikt uppdrag, han dock i regel bör för motsvarande tid
söka ledighet från sin ordinarie befattning, med skyldighet jämväl, om
sådant pröfvas skäligt, att afstå, utöfver tjänstgöringspenningarna, någon
del af lönen. Bland de villkor, som Riksdagen år 1903 fastställt med afseende
å tillämpningen af aflöningsstaten för Sveriges riksbank, linnes ock
bestämmelse därom, att, därest tjänstledighet erhålles efter egen ansökan
i och för tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer, den
tjänstledige skall, utöfver tjänstgöringspenningar och missräkningspenningar,
afstå så mycket af lönen, som fullmäktige i riksbanken pröfva för ändamålet
nödigt.

Med afseende å hvad sålunda anförts har kommittén ansett, att, för
åtnjutande inom de centrala ämbetsverken i allmänhet af de med ordinarie
befattning förenade aflöningsförmåner, bör gälla följande villkor,

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för
den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester, men för den tid, lian eljest varit från
tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit
befattningen;

113

under ledigheten utöfver sina tjänstgöring sipenning av afstå
så mycket af lönen, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

Hvad ofvan föreslagits beträffande den, som varder afstängd från
tjänstgöring, afser framför allt att möjliggöra uppehållande under tiden af
hans befattning. I fråga om såväl dylika fall som ock de fall, där tjänsteman
eller betjänt varder i häkte tagen eller obehörigen af håller sig från
tjänstgöring, anser kommittén emellertid härutöfver böra meddelas enahanda
stadgande^ som för motsvarande fall införts i aflöningsreglementena
för post- och telegrafverken, nämligen:

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt
för tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd
från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans
aflöning, som icke af ämbetsverket pröfvas böra användas
till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas,
såvida ej ämbetsverket finner skäligt låta honom
uppbära något därafi.

Beträffande skyldigheten för tjänsteman af lägre grad att i vissa Skyldighet i
fall mottaga förordnande å högre befattning, finner kommittén föreskriften bestrida högre
därom böra affattas, sådan den nu i allmänhet befinnes, nämligen: befattning.

114

stället för egna tjänstgöring spenning ar, bestrida, dock ej
längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma
kalenderår.

Villkor för I fråga om villkoren för älderst i Iläggs erhållande har kommittén

''erhållande!S ansett att, i enlighet med hvad i aflöningsreglementena för post- och
telegrafverken finnes stadgadt för tjänstemän och betjänte vid distriktsförvaltningar
och vid lokalförvaltningar eller stationer, bör äfven beträffande
tjänstemän och betjänte vid centrala ämbetsverk bestämmas, att för
ålderstilläggs intjänande endast må tagas i beräkning tiden före pensionsålderns
uppnående, äfven om vederbörande tjänsteman eller betjänt medgifves
att utöfver denna ålder i sin befattning kvarstå.

Enligt kommitténs uppfattning bör det föreskrifvas,

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af befattning i samma lönegrad är i
stat medgifven, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter
fem år, under villkor att innehafvaren under mer än
fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att
vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin
egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst,
dock att härvid icke må föras honom till last den tid,
han åtnjutit semester, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter
ytterligare fem år, på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter
än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor,

under iakttagande, hvad hvar och en af omförmäla
löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen
ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst
efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit
uppnådd; börande löntagare därvid tillgodoräknas den

115

tid, som före den nya aflöning sstatens trädande i kraft
förflutit från hans tillträde till befattningen, vare sig på
grund af fullmakt eller konstitutorial;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått
den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till
nedannämnda pension, icke må samma förhöjning tillträda.

Det har synts kommittén, att till de i allmänhet gällande bestäm- Semester.
melser i fråga om rätt till semester bör — i anslutning till hvad i förenämnda
aflöningsreglementen upptagits beträffande tjänstemän vid postverkets
distrikts- och lokalförvaltningar och vid telegrafverkets distriktsförvaltningar
och stationer samt jämväl är stadgadt för tjänstemän i järnvägsstyrelsen
— fogas föreskrift därom, att tjänsteman, som har sig anförtrodd
uppbörd eller kontroll å uppbörd, skall vara pliktig att å tid af
året, som af ämbetsverket bestämmes, begagna sig af semester.

I öfrigt synas ifrågavarande bestämmelser böra bibehållas oförändrade;
och bör alltså, enligt kommitténs uppfattning, i detta afseende i allmänhet
stadgas,

att tjänstemännen i vederbörande ämbetsverk äga
årligen, när sådant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan ske, åtnjuta semester, chef, ledamöter och tjänstemän
af andra lönegraden enhvar under en och en half
månad samt tjänstemän af första lönegraden enhvar
under en månad.;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd
eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid af året,
som af ämbetsverket bestämmes, begagna sig af semester.

I öfverensstämmelse med hvad i aflöningsreglementena för post- och
telegrafverken uttryckligt stadgats samt äfven eljest lärer allmänt tilläm- utgår vid åt

Lönereglering skommitténs bet. 1. tö fattning.

116

pas, anser kommittén, att för de centrala verken i allmänhet bör meddelas
den bestämmelse,

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen utgår
till månadens slut.

Skyldighet att A sid. 100 här ofvan är redan nämndt, att, i anledning af den å

afgå med .... °

pension och bane varande frågan om civila tjänsteinnehafvares skyldighet att bidraga
^ändring"?5till sin egen pensionering, genom kungl. kungörelsen den 31 mars 1900
sportler. fgr0rdnats, att den, som efter sistnämnda dag utnämnes till befattning,
med hvilken följer rätt till pension från allmänna indragningsstaten, skall
vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som
kunna varda stadgade, samt genom kungl. kungörelsen den 21 december
1900 stadgats enahanda förpliktelse för den, som efter sistberörda dag
utnämnes till befattning vid tullverket eller postverket, med hvilken följer
rätt till pension af tullmedlen eller postmedlen.

Uti afiöningsreglementena för post- och telegrafverken har jämväl
särskild! föreskrifvits, att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall
vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension,
som kunna varda stadgade.

Då det emellertid ännu är på pröfning beroende, i hvad mån eller
i hvilka afseenden ändring må komma att vidtagas i nu gällande grunder
och bestämmelser för det civila pensionsväsendet, har kommittén funnit
det för de centrala ämbetsverken i allmänhet nu gällande villkor i fråga
om afgång med pension böra, med den begränsning i maximibelopp till
6,000 kronor, hvarom i det följande närmare förmäles, bibehållas i det
förslag, kommittén nu afgifver med förbehåll om erforderliga afvikelse!-för vissa särskilda verk, men i sammanhang därmed böra upptagas en bestämmelse
af enahanda innehåll som den här ofvan från aflöningsreglementena
för post- och telegrafverken åberopade.

Uti afiöningsreglementena för post- och telegrafverken har äfven
stadgats, att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig minskning i befintliga sportelinkomster.

117

Redan sedan längre tid tillbaka har sträfvan gjort sig gällande att
i möjligaste mån inskränka sportelväsendet inom statstjänsten. Af hvad
ofvan å sid. 87 yttrats, framgår emellertid, att ännu i många fall sportler
utgå till tjänstemän hos statens centrala myndigheter, om än i de flesta
af dessa fall beloppen ej synas vara mera betydande.

Utan att nu föreslå för de centrala ämbetsverken något allmänt
stadgande om inskränkning i kvarstående sportler, har kommittén dock
funnit angeläget, att för nämnda ämbetsverk meddelas en bestämmelse,
liknande den, som meddelats beträffande de tjänstemän inom post- och
telegrafverken tillkommande sportler.

Kommittén anser alltså, att i fråga om skyldighet att med pension
från tjänsten afgå och beträffande sportler följande bestämmelser böra intagas
bland de allmänna aflöningsvillkoren för centrala ämbetsverk, nämligen
:

att innehafvare af ordinarie befattning i vederbörande
ämbetsverk skall, då han uppnätt 65 lefnads- och
minst 35 tjänsteår, vara förpliktad att med oafkortad lön
såsom pension, dock ej i något fall till högre belopp än
6,000 kronor, från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller
ämbetsverket, om det tillkommer detsamma att afskeda
utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, därest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna
i befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att i densamma kvarstå;

att den, som tillträder den nya aflöning sstaten, skall
vara skyldig underkasta sig dels, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster,
som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå
för bestyr i sammanhang därmed, dels ock de förändrade
bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade.

118

Skyldighet att I hufvudsaklig öfverensstämmelse med föreskrifter, som i aflönings mga

pa aflo- °

ningsviUkoren. reglementena för post- och telegrafverken blifvit meddelade för tjänstemän
och betjänte vid distriktsförvaltningar samt vid lokalförvaltningar och stationer,
har kommittén ansett, att för de centrala ämbetsverken i allmänhet
bör stadgas,

att enhvar, som med eller efter visst angifvet års
ingång tillträder befattning i vederbörande ämbetsverk,
skall vara pliktig att underkasta sig de villkor och bestämmelser,
som varda föreskrifna för åtnjutande af de
nya ajlöningsförmånerna; samt

att till de förutvarande innehafvare af dylika befattningar,
hvilka före viss angifven tidpunkt förklara,
att de icke vilja underkasta sig den nya aflöning sstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke
lagligen kunna därtill förbindas, aflöningsförmåner skola
utgå enligt de för dem dittills gällande grunder.

För de afvikelser från ofvan föreslagna allmänna aflöningsvillkor,
som kunna för särskilda ämbetsverk finnas påkallade, varder kommittén i
tillfälle att redogöra vid afgifvande af yttranden angående regleringsfrågorna
för vederbörande ämbetsverk.

119

Utsträckning af arbetstiden.

Vid kommitténs öfverläggningar har i sammanhang med frågan om
de allmänna aflöningsvillkor, som borde för de centrala ämbetsverken föreslås,
äfven kommit under öfvervägande, huruvida icke för personalen inom
dessa verk arbetsprodukten borde kunna väsentligt stegras genom en utsträckning
af arbetstiden.

I afseende härå är till en början att från den i det föregående lämnade
historiska öfversikten erinra om Riksdagens skrifvelse af den 11 maj
1900 (n:r 95), däri anhölls, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
i fråga om gällande bestämmelser och praxis beträffande ämbets- och
tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid. För resultatet af den i sådant hänseende
verkställda utredningen är redogörelse lämnad i den i det föregående
omnämnda, år 1901 till trycket befordrade »sammanfattning af afgifna redogörelser
beträffande statens ämbets- och tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid»,
till hvilken kommittén här hänvisar. Enligt denna sammanfattning
skulle inom de centrala ämbetsverken den dagliga arbetstiden å
tjänsterummet i allmänhet utgöra emellan 4 och 5 timmar. Härvid är
emellertid att märka, att de från de särskilda verken lämnade tidsuppgifter
i de flesta fall synas vara approximativt angifna me deltaistider, af
hvilka åtskilliga säkerligen vid detaljerad kontroll skulle finnas tåla någon
reduktion.

Sant är, att för ett afsevärdt antal tjänstemän, särskildt inom
de högre graderna, till denna arbetstid å tjänsterummet kommer ett i vissa
fall betydande hemarbete. Men för en stor del tjänstemän, särskildt inom

120

första lönegraden, äro tjenstegöromål en af den art, att hemarbete ej gärna
eller åtminstone ytterst sällan kan ifrågakomma, hvadan för dem arbetstiden
å tjänsterummet tillika utgör — frånsedt studium af författningar
o. d., där sådant förekommer, — den totala arbetstiden i tjänsten. Och
hvad angår högre tjänstemän, Indika hafva hemarbete, lärer utan öfverdrift
kunna påstås, att ej så sällan i stället lämnats åtskillig eftergift i
arbetstiden å tjänsterummet.

Vid öfvervägande af dessa förhållanden har kommittén kommit till
den bestämda uppfattningen, att den tid, som af personalen inom de
centrala ämbetsverken för närvarande ägnas åt statstjänsten, icke i allmänhet
är att anse såsom tillfyllestgörande; och det torde äfven hafva
varit en dylik uppfattning, som varit bestämmande för Riksdagens ofvanberörda
skrifvelse.

I öfverensstämmelse härmed har kommittén ansett skäligt, att, till
vinnande af ökning i arbetsprodukten, utsträckning äger rum af tjänstgöringstiden,
d. v. s. af arbetstiden å tjänsterummet. Sådan utsträckning
betingas redan däraf, att, enligt hvad förut nämnts, för en stor del af
tjänstemännen inom de centrala ämbetsverken tjänstegöromålen äro af den
art, att de i regel ej kunna annorstädes än å tjänsterummet besörjas,
hvartill kommer, att arbete utom tjänsterummet svårligen kan nöjaktigt
kontrolleras.

Emot en allmän utsträckning af tjänstgöringstiden lärer visserligen
komma att invändas, att särskildt för högre tjänstemän en väsentlig del
af göromålen är af beskaffenhet att kräfva ett ostördt tankearbete och
därför ej utan svårighet kan besörjas å tjänsterummet, där afbrott påkallas
för rådplägningar med andra tjänstemän eller af allmänhetens besök,
samt att förty en utsträckning af arbetstiden å tjänsterummet icke för
dessa högre tjänstemän medför möjlighet att där besörja andra göromål
än hittills. Kommittén vill icke i allo bestrida riktigheten häraf; men,
förutom det att en utsträckning af arbetstiden å tjänsterummet alltid medför
möjlighet att därunder medhinna större mängd än hittills af mera löpande
göromål, följer ju af en sådan utsträckning endast, att äfven för
dessa tjänstemän den totala arbetstiden ökas, hvilket kommittén, enligt
hvad ofvan uttalats, anser i allmänhet vara af behofvet påkalladt. Att

121

i särskilda fall kan, för beredning af något större ärende, kräfvas, att
tjänsteman för kortare tid erhåller eftergift i eller ledighet från öfrig
tjänstgöring, låter sig icke förnekas; men sådant kan och bör endast
vara undantag, hvilka först efter noggrann pröfning af behofvet må
medgifvas.

Såsom regel anser kommittén böra uppställas, att under den utsträckta
tjänstgöringstiden alla ordinarie befattningshafvande, från och med chefen,
skola finnas å tjänsterummen tillstädes. Och kommittén vill särskildt betona,
att, om än för högre tjänstemän göromålen till ej oväsentlig del
kräfva ett mera ostördt arbete, än å tjänsterummet kan åstadkommas, deras
därvaro dock ingalunda är för ämbetsverkets arbetsresultat oviktig.
Näppeligen torde väl något vara i högre grad ägnadt att bereda trygghet
för ett noggrant iakttagande af tjänstgöringstiden och intensitet i arbetet
från de underordnades sida än vetskapen om de öfverordnades samtidiga
och oafbrutna närvaro samt möjligheten att när som helst få mottaga deras
besök, vare sig för inspektion eller för upplysningars omedelbara inhämtande.

Kommittén anser i detta sammanhang böra påpekas, att redan tidigare
varit i visst fall ifrågasatt en utsträckning af tjänstgöringstiden, utöfver
hvad för närvarande är inom de centrala ämbetsverken i allmänhet
gällande. Då af chefen för finansdepartementet den 18 januari 1876 inför
Kungl. Maj:t föredrogs det af 1874 års löneregleringskominitté afgifna
betänkande angående lönereglering m. m. vid statskontoret samt på
hemställan af bemälda departementschef beslöts proposition till Riksdagen
om ny organisation af statskontoret, ingick bland grunderna för den nya
organisationen äfven, att arbetstiden för verkets tjänstemän skulle utsträckas
till sex timmar dagligen. Till stöd för en dylik utsträckning af
arbetstiden anförde departementschefen, bland annat, att de löneförmåner,
lian för statskontorets tjänstemän föreslog, voro sådana, att de, sammantagna
med rätten till pension och den å fullmakten beroende vissheten om
tjänstens behållande, efter hans uppfattning berättigade staten att i vidsträcktare
mån än dittills taga dessa tjänstemäns arbete i anspråk. Sex
timmars arbetstid på ämbetsrummet var visst icke någon nyhet i de
svenska ämbetsverken; bestämmelserna i detta hänseende hade i äldre

122

tider varit ännu strängare. Hvad särskilt statskontoret beträffade, ansåg
departementschefen det vara så inycket mera skäl att därstädes fordra en
utsträckt arbetstid å ämbetsrummet, som i synnerhet inom de lägre tjänstegraderna
hela den verksamhet, som staten kunde af dess tjänstemän fordra,
måste å ämbetsrummet öfvas.

I det öfver berörda kungl. proposition afgifna utlåtande (n:r 54 år
1876) anförde statsutskottet i denna del följande. Vid behandlingen af ärendet
hade utskottet i afseende å de grunder, på hvilka den ifrågasatta omorganisationen
skulle byggas, ej haft något att anmärka utom i afseende på
bestämmelsen, att arbetstiden för verkets tjänstemän skulle bestämmas till
sex timmar om dagen. Likasom för det dåvarande en viss tid var bestämd,
under hvilken verkets tjänstemän borde vara på ämbetsrummet tillstädes,
borde enligt utskottets åsikt äfven för framtiden en bestämmelse i detta
syfte i en blifvande arbetsordning intagas. Men då bemälda tjänstemän
framgent såsom dittills torde äga skyldighet att fullgöra de med de särskilda
befattningarna förenade göromål, äfven om därtill behöfde användas
ett större antal timmar, hade det synts utskottet så mycket mera betänkligt,
att en föreskrift om den tid, hvar och en af dem borde ägna åt sina
tjänstegöromål, skulle af Riksdagen lämnas, som ärendena inom ifrågavarande
ämbetsverk väl i allmänhet icke voro af beskaffenhet att kunna eller
böra undanskjutas och ej heller kunde beräknas alltid till samma mängd
och omfång förekomma. Utskottet hemställde därför, att Riksdagen, utan
att i afseende å förslaget om bestämmande af arbetstidens längd meddela
något beslut, måtte i öfrigt godkänna de af Kungl. Maj:t föreslagna grunder
för omorganisation af statskontoret.

I följd af kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan om
något som helst särskildt godkännande af nämnda grunder.

Det må jämväl här meddelas, att den sålunda redan år 1876 för
statskontoret ifrågasatta tjänstgöringstiden af sex timmar nyligen blifvit bestämd
inom ett annat centralt ämbetsverk, nämligen telegrafstyrelsen, som
den 25 september 1903 utfärdat ny arbetsordning för dess ämbets- och tjänstemän,
innehållande, bland annat, att arbetstiden för tjänstemännen i allmänhet
beräknas till omkring 6 timmar hvarje söckendag, men kan därutöfver utsträc -

123

kas, när sådant af göromålens mängd eller beskaffenhet erfordras; dock att under
juni, juli och augusti månader byråchef äger medgifva skälig förkortning
i tjänstgöringstiden, likasom byråchef må för enstaka fall medgifva kortare
ledighet från göromålen.

Kommittén anser sig tillika böra här erinra, att, enligt det den
21 juni 1900 utfärdade tjänstgöringsreglemente för utrikesdepartementets
ämbets- och tjänstemän, nämnda departements ordinarie arbetstid är om
hvardagarna från kl. 10,30 f. m. till kl. 5 e. m., vederbörande dock medgifvet
att under arbetstiden lämna departementets lokal för en kortare tid,
under villkor att därigenom icke inkräktas å ärendenas tillbörliga behandling.

Äfven må nämnas, att i Norge är för samtliga »regjeringskontorer»
med undantag af revisionsdepartementet fastställd en »kontortid» af sex
timmar.

Den utsträckta arbetstid å tjänsterummet, som kommittén funnit sig
böra för de centrala ämbetsverken i allmänhet föreslå, synes kommittén kunna
skäligen bestämmas till sex timmar hvarje söckendag, i hvilket fall erforderlig
tid ändock finnes öfrig för nödigt hemarbete. Det lärer knappast behöfva
här betonas, att denna tjänstgöringstid utgör allenast den minimitid,
under hvilken samtliga ordinarie befattningshafvande skola i regel finnas
å tjänsterummen tillstädes, men att naturligen enhvar därutöfver är skyldig
att å tjänsterummet eller, där sådant kan ske, i hemmet åt tjänsten
ägna all den tid, som kräfves för dess behöriga skötande. Hvad angår
frågan om den tid å dagen, till hvilken berörda tjänstgöring bör förläggas,
och huruvida densamma bör fullgöras i oafbruten följd eller ej,
lärer det ej tillhöra kommittén att därutinnan uttala sig. Men kommittén
vill betona önskvärdheten däraf, att, till båtnad såväl för samarbetet
mellan olika ämbetsverk som för allmänheten, likformiga bestämmelser
i sådant hänseende måtte i möjligaste mån för samtliga ämbetsverk
meddelas.

Kommittén har alltså ansett sig böra såsom en allmän förutsättning
för de löneregleringsförslag, som af kommittén afgifvas för de

Lönereglering skommitténe bet. I.

124

centrala ämbetsverken, antaga, att för dessa ämbetsverk i allmänhet bör
stadgas,

att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola,
där ej för särskilda fall undantag, efter pröfning, medgifves,
vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar
hvarje söckendag.

125

Aflöningssatser och pensionsbelopp.

Då kommittén funnit sig i statens intresse böra för personalen inom
de centrala ämbetsverken föreslå skärpta bestämmelser i afseende å före- ning.
ning med ordinarie statstjänst af andra befattningar eller uppdrag samt
tillika förorda en utsträckning af den dagliga tjänstgöringstiden inom
nämnda verk, lärer af de ökade fordringar, som sålunda ställas å verkens
personal, äfven i allmänhet betingas en skälig förhöjning af de enligt nu
gällande lönestater till denna personal utgående aflöningsbelopp. Ett erkännande
åt riktigheten af denna uppfattning gafs äfven vid 1902 års
riksdag, då Andra Kammarens vice talman, efter att hafva framhållit,
hurusom af tjänstemännen borde fordras mera arbete och längre tjänstgöringstid,
vidare yttrade: »Då är det också helt naturligt, att atlöningarna
skola höjas och sålunda ställningen för ämbets- och tjänstemän i det afseendet
blifva bättre, hvarigenom man skulle kunna berättigas att ställa
den fordran på dem, att de i mindre grad än nu skulle ägna sig åt enskilda,
inkomstbringande göromål.»

Af den i samband med Kungl. Maj:ts proposition om dyrtid stillägg
till 1901 års riksdag framlagda utredningen rörande prisförhållandena i
landet torde, äfven om den icke kan anses i alla detaljer fullt bevisande,
likväl otvetydigt framgå, att, särskildt i hufvudstaden, lefnadskostnaderna,
såväl hvad angår bostadshyror som ock i vissa andra hänseenden, afsevärdt
stigit efter tiden för senaste allmänna lönereglering. I Riksdagens år 1901
fattade samt därefter årligen förnyade beslut om beviljande af dyrtidstillägg
ligger ju äfven ett erkännande däraf, att, åtminstone för en mängd
löntagare, de enligt gällande lönestater utgående aflöningar icke under nu
rådande prisförhållanden täcka de nödiga lefnadskostnaderna. Och då intet

126

tyder på att, i stort sedt, under den närmare framtiden skulle vara att förvänta
någon väsentlig ändring till det bättre i nämnda prisförhållanden, måste
äfven härtill tagas hänsyn vid den nu ifrågasatta regleringen. Därvid torde
ej heller böra lämnas obeaktad den af Riksdagen uttalade uppfattningen, att
civila tjänsteinnehafvare böra åläggas att själfva bidraga till sin pensionering,
i hvilket afseende nu ock till pröfning föreligger ett kommittéförslag.
aflöningsför- ^å kommittén sålunda anser en skälig förhöjning af de enligt nu gäl höjningen.

lande lönestater för de centrala ämbetsverken utgående aflöningsbelopp vara
i allmänhet af förhållandena påkallad, har för kommittén framställt sig den
frågan, hvilken form lämpligen bör för denna förhöjning väljas. Enligt
hvad å sid. 61—63 här ofvan nämnts, föreligga i sådant afseende från
ämbetsverken skiljaktiga förslag.

tf styrketå t Några af dessa ansluta sig till det s. k. Tenowska systemet. Detta

Tennaska system framlades, såvidt kommittén har sig bekant, första gången uti en
systemet. a£ statskommissarien Chr. L. Tenow anmäld reservation vid statskontorets
den 22 oktober 1901 afgifna utlåtande i fråga om lönereglering för
tjänstemän och betjänte vid de ecklesiastika konsistorierna. Då denna
löneregleringsfråga den 11 januari 1902 föredrogs inför Kungl. Maj:t,
yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet, att han ej fann skäl att genom
upptagande af det i nämnda reservation framställda förslag i fråga om
konsistorienotarierna tillstyrka ett aflöningssystem, som å andra områden
af administrationen saknade motstycke; och blef denna uppfattning af
Kungl. Maj:t godkänd.

Vid 1902 års riksdag, till hvilken proposition i ämnet afläts, väcktes
emellertid inom Andra Kammaren en motion i syfte att åt de af
statskommissarien Tenow föreslagna aflöningsgrunder bereda tillämpning i
större eller mindre utsträckning såväl i afseende å de ecklesiastika konsistoriernas
personal som beträffande andra till behandling vid nämnda riksdag
föreliggande lönestater; och hemställdes i motionen därjämte, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om tillämpning i större eller
mindre utsträckning af enahanda grunder vid uppgörandet af förslag till
nya löneregleringar eller till partiella ändringar i lönestater.

Statsutskottet afstyrkte bifall till motionen, under uttalande emellertid,
att Kungl. Maj:t icke torde underlåta att taga jämväl nämnda aflönings -

127

system under öfvervägande, innan förslag till reglering af andra stater för
Riksdagen framlades; och fattade Riksdagen beslut i enlighet med utskottets
afstyrkande hemställan.

Vid en granskning af de skäl, som vid olika tillfällen anförts för
det Tenowska systemet, synas dessa kunna hufvudsakligen sammanfattas
sålunda. Vid aflöningarnas bestämmande bör erforderlig hänsyn tagas
därtill, att för den gifta tjänstemannen de nödvändiga lefnadskostnaderna
i regel med årens lopp undergå en synnerligen stark stegring. Likasom
nämligen aflöningen öfver hufvud taget icke bör afpassas efter den ogifta
tjänstemannens behof, utan tilltagas så högt, att den sätter tjänstemannen
i stånd att bilda familj, så synes det ock vara riktigt, att aflöningen, såvidt
lämpligen ske kan, bestämmes så, att den motsvarar familjeförsörjarens
behof af inkomster under familjens olika tidsskeden. Från denna ståndpunkt
sedt, är emellertid skillnaden emellan begynnelse- och slutaflöning
nu för ringa. Redan det sjätte eller elfte året efter tjänstens tillträdande
har nämligen tjänstemannen efter nuvarande system erhållit det eller de
ålderstillägg, hvartill han kan vara berättigad, och därmed — för så vidt
han icke vinner befordran till högre tjänst — nått gränsen för sina inkomster
från staten. Utgifterna däremot stiga år för år och äro för en
familjefader kännbarast mellan det tionde och tjugonde året efter äktenskapets
ingående. Då den aflöning, staten bereder sin tjänare, sålunda
blifver med årens lopp allt mer otillräcklig för fyllande af lefnadsbehofven,
tvingas han att på annat sätt fylla bristen och kommer så in på
mångsyssleriets väg. Den knappa aflöningen tillåter honom vidare icke
att afsätta något för kommande dagar och därigenom trygga framtiden
för sig och sin familj. Genom tillämpning däremot af det nya S37stemet
med dess många, efter ej allt för långa mellantider återkommande ålderstillägg
skall, mena detta systems anhängare, statstjänaren känna, att staten
vårdar sig om honom och tänker på hans framtid, samt att den belönar
hans plikttrohet och hans med hvarje år ökade erfarenhet och skicklighet,
genom hvilket allt han uppmuntras till oförtröttad verksamhet uteslutande
i statens tjänst. Efter dessa principer äro också aflöningarna afpassade
här och där i utlandet, exempelvis i Tyskland.

128

Emot detta nya system hafva å andra sidan dess motståndare i
hufvudsak anmärkt följande. Grundtanken, säga de, i det nuvarande aflöningssysteinet
är, att aflöningsbeloppen böra afpassas efter göromålens
olika omfattning och vikt, efter de större eller mindre anspråk, som måste
ställas å tjänsteinnehafvarens kunskaper, omdöme och duglighet, samt efter
det särskilda ansvar, som hvilar å vissa tjänsteinnehafvare. Ålderstilläggen,
sådana de för närvarande utgå, stå icke i strid med denna princip,
ty de innebära en uppmuntran för redan väl utfördt arbete och ett erkännande
af det större värde, som vunnen erfarenhet bör förläna arbetet.
Men om åt ålderstilläggen inrymmes alltför stort inflytande, ligger den
fara nära till hands, att det icke blir tjänsten utan tjänsteinnehafvaren,
till hvilken aflöningen i främsta rummet kommer att hänföra sig, och att
åt den på tillfälliga, rent personliga förhållanden beroende ancienniteten
gifves ett inflytande, hvilket svårligen kan försvaras. Vidare har påpekats,
att, då tjänstemannen i allmänhet börjar sin bana med skulder och når
befordran till ordinarie tjänst så sent, att han, där ej sådant redan skett,
då vill bilda familj, det torde för honom vara angelägnare att vid tiden
för denna befordran erhålla en högre lön, som sätter honom i stånd att
betala sina studieskulder samt fullgöra sin skyldighet såsom familjeförsörjare.
Äfven har framhållits, att, enär, enligt det Tenowska systemet, af
de ifrågasatta ålderstilläggen allenast så många skulle få beräknas såsom
grund för pension, att pensionsbeloppen i hufvudsak blifva bibehållna vid
nuvarande storlek, löntagaren skall, då han nått pensionsåldern och kommit
upp till en relativt hög lön, i och med afgången från tjänsten se sin inkomst
så afsevärdt reducerad, att detta sannolikt skall för honom medföra
allvarsamma bekymmer. Och ändtligen har sagts, att själfva principen i
berörda system är »demoraliserande, enär den utgör en omyndighetsförklaring
och fastslår tjänstemännens oförmåga att tänka på morgondagen».

Vid jämförelse af de sålunda för och emot det nya aflöningssystemet
anförda skäl har kommittén för sin del funnit de senare tyngst vägande.
För kommittén står det klart, att vid en tjänst af större vikt och ansvar
med däraf betingade högre fordringar å dess innehafvare aflöningen såsom
hittills bör under alla förhållanden vara förmånligare än vid en mindre
viktig och ansvarsfull befattning. Därutinnan brister emellertid det före -

129

slagna aflöningssystemet, i det att enligt detsamma en högre tjänsteålder
i en lägre grad kan berättiga till samma aflöning som den, hvilken till en
början bestås tjänsteman i närmast högre grad, understundom till och med
till högre aflöning. Då vidare inom de centrala ämbetsverken, enligt hvad
i det föregående påpekats, medelåldern vid första befordran till ordinarie
tjänst är hög, samt med hänsyn därtill måste ur både statens och tjänstemannens
synpunkt anses önskvärd!, att han, åtminstone vid tiden för befordran
till ordinarie tjänst, kan bilda familj, talar äfven detta för tillmätande af eu
relativt hög begynnelselön. På grund häraf och då genom de ålderstillägg,
hvilka redan ingå i nu gällande aflöningssystem — och hvilka kommittén
anser, med viss jämkning i fråga om första lönegraden, i öfrigt böra bibehållas
oförändrade — är sörjdt därför, att äfven för den, som ej vinner ytterligare
befordran, inkomsterna med tiden icke oväsentligt ökas till mötande af
de, särskildt för familjefadern, med åren stigande utgifterna, har kommittén
funnit sig sakna anledning föreslå utbytande af nu gällande aflöningssystem
för de centrala ämbetsverken emot ett sådant enligt det Tenowska
förslaget.

Hvad därefter angår de af åtskilliga ämbetsverk framställda förslag om
uppförande af viss del af aflöningen under titeln »hyresbidrag» synes till hyresbidrag.
grund för dessa förslag i allmänhet ligga den tanken, att af den åstundade
aflöningsförbättringen ett mera afsevärdt belopp bör få åtnjutas under
enahanda villkor som lön för att äfven vid sjukdom komma den ordinarie
tjänstemannen till godo, utan att dock, genom dess läggande till själfva
lönen, ovillkorligen föranleda en höjning af pensionen, och att fördenskull
nödigt är att uppföra beloppet under en särskild aflöningstitel, hvilken,
med afseende därå att den inträdda stegringen i lefnadskostnader till
väsentlig del härrör från höjda bostadshyror, ansetts lämpligen kunna erhålla
en därå häntydande rubrik. Af statskontoret har därjämte åberopats
lämpligheten af införande i aflöningssystemet af ett moment, hvilket lämnar
tillfälle att vid aflöningarnas bestämmande taga större hänsyn till lefnadskostnadernas
dyrhet å olika orter, än hvad nu är händelsen.

Jämväl för kommittén är uppenbart, att, särskildt för de lägre
tjänstemännen, eu väsentlig del af den ifrågasatta aflöningsförbättringen
bör så uppföras, att densamma äfven vid sjukdom kommer den ordinarie

130

Kommitténs

hemställan.

tjänsteinnehafvaren till godo; men kommittén anser ej därför nödigt att
skapa någon för de centrala ämbetsverken ny aflöningstitel, utan ändamålet
kunna vinnas genom ökning af lönen. Visserligen följer däraf, enligt såväl
nu gällande som af pensionskommittén föreslagna grunder, en höjning af
pensionsbeloppen, men en sådan torde äfven i allmänhet vara af förhållandena
påkallad. För den aflöningsförbättring, som kommittén ärnar föreslå, synes
kommittén vederlag till väsentlig del vara att för staten förvänta genom
de garantier för en ökning af statstjänarnas arbetsprodukt, som innebäras
i kommitténs förslag till aflöningsvillkor och till utsträckning af tjänstgöringstiden.
Då nu statens åtagande att bereda sina tjänare pension äfvenledes
torde få anses utgöra en dem i ersättning för deras arbete tillförsäkrad
förmån, hvartill bör tagas hänsyn vid aflöningsbeloppens bestämmande,
synes billigheten fordra, att äfven pensionsbeloppen höjas. De
stegrade lefnadskostnaderna göra sig ju ock för statstjänaren kännbara såväl
efter afgång från tjänsten som därförut. Kommittén har äfven vid
sitt nedan framställda förslag till lönesatser och till pensionsbelopp tagit i
betraktande, att det kan varda statstjänare ålagdt att bidraga till sin egen
pensionering, hvaraf ju åter följer en afse värd lättnad för statsverket.

Hvad angår det af statskontoret särskildt anförda skäl för införande
af en ny aflöningstitel vid de centrala ämbetsverken, har detta skäl ej
synts kommittén öfvertygande. Sant är, att aflöningstiteln »hyresbidrag»
förekommer i lönestater för vissa distrikts- och lokalmyndigheter och där
kan vara lämplig. Men i fråga om de centrala ämbetsverkens personal,
hvilken till alldeles öfvervägande del är bosatt å en och samma ort, förefinnes
enligt kommitténs uppfattning ej något skäl för en dylik aflöningstitel.

Kommittén finner förty icke skäl att föreslå någon ny aflöningstitel
för de centrala ämbetsverken, utan anser aflöning ärna därstädes böra, med
bibehållande afl nu gällande aflöning ssystem, fördelas å lön, tjänstgöring spenningar
och, i förekommande fall, ålderstillägg.

Då denna del af kommitténs betänkande afser blott allmänna förutsättningar
och grunder för en reglering af löneförhållanden in. in. inom
de centrala ämbetsverken, har kommittén funnit sig ej äga anledning att
hår föreslå aflöningssatser för andra än de normala lönegraderna inom
dessa ämbetsverk.

131

Hvad verkens chefer angår, hafva såsom tillhörande normala lönegrader
räknats dels de generaldirektörer, hvilka för närvarande uppbära i
aflöning 9,000 kronor, och dels de öfverdirektörer och andra därmed jämförliga
chefer, hvilka nu åtnjuta en aflöning af 7,000 kronor. I fråga om
öfriga tjänstemän hafva här tagits i betraktande allenast de tre nuvarande
allmänna lönegraderna. Beträffande vakfbetjänte hafva såsom tillhörande
normalgrad räknats förste vaktmästare med en aflöning för närvarande af
1,100 kronor samt vaktmästare med 800 kronor i nuvarande begynnelseaflöning
och 900 kronor i slutaflöning. *

I afseende å aflöningssatserna för sådana befattningar, hvilka, enligt
nu angifna grunder, ej tillhöra de normala lönegraderna, komma förslag
att framställas i sammanhang med regleringsfrågorna för de särskilda ämbetsverk,
där sådana befattningar förefinnas eller varda föreslagna.

Vid bedömande hvilka aflöningsbelopp böra anses för befattningar i
angifna normala lönegrader skäliga, har kommittén, i enlighet med hvad
ofvan nämnts, tagit i betraktande de skärpta fordringar, hvilka kommittén
ansett böra å de centrala ämbetsverkens personal ställas, samt den obestridliga
stegringen i vissa lefnadskostnader, hvarjämte kommittén äfven
tagit hänsyn därtill, att för denna personal, i den man så ej redan är fallet,
kan komma att stadgas skyldighet att bidraga till egen pensionering. Därvid
har det emellertid synts kommittén uppenbart, att, hvad de tre allmänna
tjänstemannagraderna angår, för de lägsta tjänstemännen kräfves en starkare

aflöningstillökning än för de högre.

Hvad angår aflöningsbeloppens fördelning å särskilda titlar, torde här
böra erinras, att kommittén beträffande generaldirektörer af normalgrad
följt den nuvarande fördelningen för generalpostdirektören och generaldirektören
i telegrafstyrelsen, att i fråga om tjänstemän af första lönegraden
aflöningstillökningen ansetts kunna till någon mindre del föras å ålders
tilläggen, därvid dessa till storlek och antal ändrats, samt att för vaktbetjänte,
med särskild hänsyn till tjänstgör! ngspenningarnas nuvarande
ringa belopp och på det att vid sjukdomsförfall skälig ersättning må komma
vikarierna till godo, en större del af aflöningstillökningen funnits böra
läggas å tjänstgöringspenningarna.

Lönereglering »kommitténs bet. L

132

I de fall, där fri bostad af vaktbetjänt åtnjutes, har det. synts kommittén
lämpligt, att, såsom redan äger rum inom vissa verk, till den fria
bostaden ock må höra fri vedbrand. Hvad angår storleken af det belopp,
hvarmed för vaktbetjänt, hvilken sålunda skall åtnjuta fri bostad och vedbrand,
. lönen bör minskas, har kommittén, med afseende å det numera
väsentligt stegrade värdet af dessa förmåner, ansett detta belopp böra bestämmas
till 250 kronor.

I närmaste sammanhang med afl öningsför måner na står ock frågan
om pensionsbeloppen. Kommittén har i det föregående gifvit till känna,
att, då för närvarande, sedan kommittéförslag i ämnet afgifvits, det
är beroende på pröfning, i hvad mån eller i hvilka afseenden ändring må
komma att vidtagas i nu gällande grunder och bestämmelser för det civila
pensionsväsendet, kommittén funnit det för de centrala ämbetsverken i
allmänhet nu gällande villkor i fråga om afgång med pension böra, med
angifven begränsning i afseende å maximibeloppet af pension, bibehållas i
det förslag, kommittén nu afgifver.

Hvad angår begränsningen af maximibeloppet, må här erinras,
att de generaldirektörer, som i kommitténs förevarande förslag beträffande
normala aflöningssatser för centrala ämbetsverk upptagits såsom
den högsta normalgraden, och hvilkas aflöning för närvarande utgår med
9,000 kronor, nu äro berättigade till en pension af 6,200 kronor, motsvarande
lönens belopp. Pensionsbeloppet för den vida högre aflönade generaldirektören
i järnvägsstyrelsen är emellertid, jämlikt kungl. bref den 15
oktober 1897, begränsad! till 6,000 kronor, hvilket belopp likaledes, enligt
kungl. bref den 30 maj 1884, utgör landshöfdings pension. Vid sådant
förhållande lärer för de generaldirektörer af normalgrad, om hvilka nu är
fråga, pensionsbeloppet, äfven efter aflöningens omreglering, ej kunna sättas
högre än till 6,000 kronor. Sistnämnda belopp utgör ock enligt pensionskommitténs
förslag maximibelopp af pension i allmänhet.

Under åberopande åt hvad ofvan blifvit anfördt, anser kommittén,

att för de normala lönegraderna inom de centrala
ämbetsverken, sadana dessa lönegrader ofvan angifvits,
böra bestämmas de aflöningssatser, som, jämte belöpande

högsta pensionsbelopp, finnas angifna i nedanstående
tabell:

					K	r o	n	o r.
Befattning i normalgrad.		Tjäust- gö- rings- pennin- gar.	Ålderatillägg	Slut- aflö- ning.	Högsta	Ökning enligt förslaget å		Änd- i ring i nuva-
Lön.	efter 5 år.	efter 10 år.	efter 15 år.	pen- sionsbe- lopp.	lön.	tjänst- gö- rings- pennin- gar.	ål- ders- til- lägg.	Smalna ökning.	rande högsta pen- sions- belopp.
! Generaldirektör .	7,000	3,000			_	10.000	6,000	800	200	___	1,000	— 200
; Öfverdirektör och annan därmed jämförlig chef.	5,400	2,600			_	S,000	5,400	400	600		1,000	+ 400
Tjänsteman i 3:e lönegraden . . .	4,600	2,400	600	—		7,600	5,200	200	400	—	600	+ 200
Tjänsteman i 2:a						6,800					800	+ 500
lönegraden . . .	3,500	1,800	500	500	_	4,500	500	300	—
i Tjänsteman i l:a											1,000	+ 700
lönegraden . . .	2,300	1,500	400	400	400	5,000	3,500	500	300	200
\ Förste vaktmästare	850	550		—	—	1,400	850	50	250	—	300	+ 50
! Vaktmästare . . .	600	500	100	_	i —	1,200	700	100	200	—	300	+ 100

134

Aflöningsförmåner vid förordnande å ledig tjänst.

I enlighet med hvad sedan lång tid tillbaka gällt inom postverket,
intogs uti aflöningsreglementena för tjänstemän och betjänte vid post- och
telegrafverken den 6 juni 1902 bestämmelse därom, att den, som på förordnande
förvaltar ledig tjänst, skall under tiden åtnjuta de med densamma
förenade aflöningsförmåner.

Enligt kommitténs uppfattning förefinnes icke någon anledning,
hvarför ej, åtminstone i regel, en dylik bestämmelse bör gälla för alla
statens centrala ämbetsverk, om än tilläfventyrs må befinnas nödigt
att jämväl meddela föreskrifter till förekommande af missbruk genom
tjänsters ledighållande längre, än af förhållandena påkallas.

Kommittén tillåter sig uttala önskvärdheten häraf, att för de centrala
ämbetsverken i allmänhet måtte utfärdas den bestämmelse,

att den, som på förordnande förvaltar ledig tjänst,
skall under tiden åtnjuta de med densamma förenade
aflöningsförmåner.

136

Upphörande af skyldigheten att ställa upphördssäkerhet.

I det underdåniga betänkande, som den 31 oktober 1901 afgafs af
kommittén för utarbetande af förslag till nya stater för post- och telegrafverken,
yttrade nämnda kommitté, att den ansett sig böra till behandling
upptaga frågan, huruvida skyldigheten för vissa tjänstemän vid
postverket att ställa upphördssäkerhet borde bibehållas eller upphöra.

Enligt post- och telegrafkommitténs uppfattning kunde det icke bestridas,
att eu sådan skyldighet, därest tjänsteman icke hade egna medel
att direkt för ändamålet tillgå, i de flesta fall för honom medförde ekonomiska
uppoffringar af ej alldeles betydelselös art eller ställde honom i
obligation till de personer, som för honom tecknade uppbördsborgen. Ett
borttagande af ifrågavarande skyldighet ansågs därför ock komma att
inom postverkets tjänstemannapersonal hälsas med tillfredsställelse.

Vid sådant förhållande syntes det kommittén böra tillses, huruvida
genom afskaffande af skyldigheten att ställa upphördssäkerhet postverket
kunde anses komma att tillskyndas alltför stor risk, så att verket fördenskull
kunde hafva behof åt uppbördssäkerhetens bibehållande.

Erfarenheten ansågs dock hafva gifvit vid handen, att i de jämförelsevis
få fall, där uppbördsbrist förekommit, densamma ofta blifvit täckt
af den skyldiges egna eller enskildt anskaffade medel, utan att uppbördssäkerheten
behöft anlitas; i följd hvaraf denna, med afseende å dess ändamål
att skydda postverket mot ekonomisk förlust, icke dittills haft någon
stor betydelse. Om åter täckning af uppbördsbrist icke på nyss angifna
sätt ägt ruin, utan uppbördssäkerheten måst tagas i anspråk, hade denna endast
undantagsvis varit tillräcklig att fylla bristen, hvadan äfven i sådant
fall, till följd af säkerhetens ringa värde i förhållande till de medel, vederbörande
tjänsteman hade om händer, säkerheten saknade förmågan att med -

136

föra ett effektivt skydd mot ekonomisk förlust för postverket; och att för
uppbördsman inom verket föreskrifva ställandet af säkerhet till belopp,
motsvarande uppbörden, skulle icke låta sig göra.

Emot borttagande af säkerheten skulle visserligen — fortsätter
nämnda kommitté — kunna invändas, att offervilligheten till uppbördsbrists
betäckande tilläfventyrs skulle därigenom minskas, och att i det
förtroende, som vid tecknande af uppbördsborgen visats tjänstemannen af
andra personer, skulle ligga en särskild sporre för honom att så sköta sin
tjänst, att uppbördsbrist och förlust för borgesmännen icke måtte uppstå.
Dessa synpunkter kunde dock icke tillmätas någon afgörande betydelse.
Ett säkrare skydd mot förbrytelser i tjänsten af ifrågavarande slag låg
dels i tjänstemännens plikt- och hederskänsla samt i farhågan för förlust
af tjänsten och den därmed förenade säkra utkomsten för framtiden, dels
ock i noggrann kontroll öfver uppbördsmännen och dessas sätt att sköta
sin tjänst.

Inom postverket, likasom inom ett par andra allmänna verk, hade
medgifvits vederbörande tjänstemän rätt att anskaffa uppbördssäkerhet genom
att ingå såsom medlemmar i en bland tjänstemännen bildad borgensförening.
Det kunde synas, som om därigenom de anmärkningar till stor
del bortfallit, som riktats mot skyldigheten att ställa uppbördssäkerhet,
och att det allmänna skulle kunna inskränka sig till att af de tjänstemän,
som hade uppbörd om händer, fordra medlemskap i en dylik förening.
Men dels skulle därigenom läggas ett band på de tjänstemän, hvilka
dittills af egna medel kunnat åstadkomma ifrågavarande säkerhet, dels
syntes det ligga något motbjudande i att obligatoriskt taga samhörighetskänslan
mellan kamrater inom ett statens verk i anspråk, för att det allmänna
icke måtte lida förlust genom pliktvidrigt förfarande af en eller
annan tjänsteman. Det borde väl tvärtom vara det riktiga, att staten
själf stod den risk, hvarom här var fråga, och detta desto hellre, sedan
enligt gällande aflöningsvillkor tjänstemän af lägre grad såväl inom
generalpoststyrelsen som inom postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
|i vissa fall voro skyldiga att mottaga förordnande å befattning i
högre grad, jämväl sådan befattning, för hvilken skyldighet att ställa uppbördssäkerhet
var stadgad.

137

Utgående från denna ståndpunkt, föreslog kommittén upphäfvande
af befintliga föreskrifter rörande skyldighet för vissa posttjänstemän att
ställa uppbördssäkerhet, i sammanhang med hvilket förslag kommittén
ock meddelade, att inom Tyska riket den vissa tjänstemän tillförne åliggande
skyldigheten att ställa uppbördssäkerhet redan några år tidigare
blifvit genom särskildt utfärdad författning borttagen.

Då de skäl, som anförts för borttagande af skyldighet för posttjänstemän
att ställa uppbördssäkerhet, enligt post- och telegrafkommitténs
åsikt i allmänhet voro tillämpliga äfven i fråga om skyldigheten för tjänstemän
vid telegrafverket att ställa dylik säkerhet, ansåg kommittén
sig böra utelämna hvarje bestämmelse uti ifrågavarande hänseende i det
förslag, kommittén uppgjorde till instruktion för telegrafstyrelsen.

Genom nådiga bref till generalpoststyrelsen och till telegrafstyrelsen
den 6 juni 1902, angående post- och telegrafverkens stater för år 1903
in. m., förklarade Kungl. Maj:t ock, att befintliga föreskrifter rörande
skyldighet för vissa posttjänstemän och vissa telegrafverkets tjänstemän
att ställa uppbördssäkerhet skulle upphöra att gälla i fråga om uppbörd,
tillhörande tiden efter utgången af år 1902.

Hvad sålunda anfördes till stöd för borttagandet af skyldigheten för
tjänstemän inom post- och telegrafverken att ställa uppbördssäkerhet, lärer
i sin allmänlighet äga tillämpning äfven å andra statsverkets redogörare.
Härvid bör ock uppmärksammas, att tidigare gällande föreskrifter om
skyldighet för vissa riksbankens tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet
blifvit, på bankoutskottets hemställan, vid 1898 års riksdag uteslutna ur
reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning.

Det synes därför kommittén, hvad särskildt angår de centrala ämbetsverken,

att nu befintliga föreskrifter om skyldighet för vissa
tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet böra upphäfvas.

138

Grunderna för den extra personalens anställning och aflöning.

Extra ordina- Af de utaf kommittén införskaffade, har ofvan omförmälda upp nemän**6''

gifter rörande obefordrade tjänstemän inom centrala ämbetsverk och
Kungl. Maj:ts kansli framgår, att antalet af dessa, efter frånräknande af
dem, som på grund däraf, att de tjänstgöra inom mer än ett ämbetsverk,
räknats mer än en gång, under början af år 1903 uppgick till 519. Samtidigt
utgjorde antalet ordinarie tjänstemän 630. Då således de extra
ordinarie tjänstemännen utgjorde 45''2 procent af hela den ifrågavarande
tjänstemannapersonalen och ett ej obetydligt arbete utföres af dessa tjänstemän,
är det uppenbarligen af stor vikt, att förhållandena med afseende på
deras antagande, tjänstgöring och aflöning ordnas på ett ändamålsenligt och
för det allmänna betryggande sätt. Uppenbart är ock, att detta skall i
väsentlig mån återverka på de ordinarie tjänstemännens ställning.

Frågans vikt framgår än tydligare genom en närmare undersökning af
de nu rådande förhållandena. Af hela det nämnda antalet extra ordinarie
tjänstemän voro 233 mera fast anställda, amanuenser eller med dem jämförliga
biträden med fast arfvode, under det 286 voro sådana, hvilka icke hade
någon ersättning för sitt arbete eller allenast sådan af mera tillfällig
beskaffenhet. Enär extra ordinarie tjänstemän af sistnämnda slag i många
fall för närvarande hafva en mycket löslig ställning inom vederbörande
ämbetsverk, så att det till och med beträffande en del af dem kan vara
ovisst, om de utföra något arbete alls inom verket, fastän de synas i dess
personalförteckningar, kommer i det följande hänsyn att tagas förnämligast
till amanuenserna och de med dem likställda biträdena.

De arfvoden, som till dessa utgå, växla ganska betydligt. Under det
att för 109 af de 304 amanuens- och därmed jämförliga befattningar, be -

139

träffande hvilka uppgifter lämnats, arfvodet utgjorde 1,200 kronor, hvilket
synes vara det normala, var det i 72 fall mindre än detta belopp; i 79
fall utgick ett arfvode af 1,320—1,500 kronor och i 44 mer än sistnämnda
belopp. Under det hos vissa statsmyndigheter arfvodena äro relativt höga,
1,500 kronor och däröfver, hafva de hos andra satts jämförelsevis lågt.

Likaledes växlar tjänstgöringstiden betydligt ej blott hos olika myndigheter,
utan äfven inom ett och samma ämbetsverk. I allmänhet är den
3 ä 4 timmar om dagen, men i ej få fall, resp. 16''i och 18''i procent, har
den uppgått till mindre eller mer än nyss angifna tid. Sammanställes
tjänstgöringstiden med aflöningsbeloppen, visar det sig, ej blott att priset
per arbetstimme, såsom för öfrigt är naturligt, ganska mycket växlar, utan
äfven att tjänstemännen med kort arbetstid äro jämförelsevis bättre aflönade
än de med längre arbetstid.

Det synes uppenbart, att dessa ojämnheter i afseende på amanuensernas
aflöning och tjänstgöringstid skola verka oförmånligt, och att eu
större likformighet och, så att såga, planmässighet i ordnandet af dessa
förhållanden måste vara önskvärd.

Härpå har jämväl Riksdagen haft sin uppmärksamhet riktad. Sedan
Kungl. Maj:t till 1903 års riksdag hemställt om höjning, för ecklesiastikdepartementets
afdelning af Kungl. Maj:ts kansli, af anslaget till amanuenser
m. m., anmälde Riksdagen i skrifvelse den 22 maj 1903 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, att den uppgjorda
beräkningen af anslagsbehofvet i afseende å aflöningen åt de fasta
amanuenserna inom nämnda kansliafdelning synts Riksdagen icke böra
obetingadt godkännas. Såsom skäl härtill framhölls, att fullständigare utredning
angående departementets behof af fasta amanuenser och den
omfattning, hvari dessas arbetskraft togs i anspråk, kunde antagas blifva
åvägabragt af förevarande kommitté, och att kommittéutredningen äfven
torde bereda ökad möjlighet att tillse, att amanuenserna i de särskilda statsdepartementen
blifva med afseende å arbetsprestationer och aflöningsförmåner,
såvidt möjligt, med hvarandra likställda.

Härmed sammanhänger ett annat förhållande, hvarpå kommittén icke
kan underlåta att fästa uppmärksamheten. Såsom förut är berördt, förena
i många fall extra ordinarie tjänstemän befattningar i olika ämbetsverk.

Löneregler ing »kommitténs bet. I. 18

140

Så äro i 32 fall två och i 2 fall tre aflönade amanuensbefattningar förenade
på samma hand. Och bland de oaflönade extra ordinarie tjänstemännen
förekommer än oftare, att de äro anställda i flera ämbetsverk på
en gång. I viss mån har detta förhållande icke utan fog ansetts medföra
den förmånen, att den unga tjänstemannen får tillfälle att utbilda sig på
olika områden och därigenom förvärfva en mångsidigare erfarenhet, som
sedermera kommer honom till godo. Men å andra sidan är det ovedersägligt,
att gåendet från det ena ämbetsverket till det andra medtager
en stor del tid, och att det likaledes, åtminstone i många fall, inverkar menligt
på beskaffenheten af det arbete, den unga tjänstemannen hinner utföra
under de jämförelsevis korta stunder, han kan i ett sammanhang ägna åt
hvarje verk. För kommittén vill det synas, som om äfven för de extra
ordinarie tjänstemännens vidkommande, likasom för de ordinarie, en större
koncentration af arbetet vore till fördel såväl för arbetet som för tjänstemännen
själfva.

Det nu anmärkta förhållandet återverkar ock, enligt kommitténs
uppfattning, i sin mån på tjänstemännens befordringsförhållanden, om hvilka
mera här nedan.

I det föregående är påpekadt, att hos de särskilda statsmyndigheterna
förfares på olika sätt i afseende å antagandet af extra ordinarie
tjänstemän i så måtto, att hos en del ämbetsverk till extra ordinarie tjänsteman
antages enhvar, som anmäler sig och innehar erforderlig kompetens
för anställning i verket, under det att hos andra extra ordinarie tjänstemän
antagas endast i mån af yppadt behof. Likaså har omnämnts, att, medan i
vissa verk den extra ordinarie tjänsteman, som viss tid, utan vederbörligt
tillstånd eller anmäldt laga förfall, afhåller sig från tjänstgöring, genom
formligt beslut varder skild från verket eller åtminstone afföres från förteckningen
öfver verkets personal eller eljest afskiljes från verket, inom
andra ämbetsverk någon åtgärd för dylika extra ordinarie tjänstemäns afskiljande
från verket icke vidtages. Det är uppenbart, att anställande af
extra ordinarie tjänstemän inom ett ämbetsverk utöfver behofvet eller i
obegränsadt, antal skall inverka oförmånligt på dessas ställning. I många
fall måste det medföra, att arbete icke kan dem beredas eller åtminstone
endast otillräckligt sådant; de uppvänjas härigenom redan från bör -

141

jan att åstadkomma eu ringare arbetsprodukt, än de, rätt använda, äro i
stånd att lämna. De medel, som finnas anslagna för att bereda tillgång
till godtgörelse för deras arbete, blifva ock otillräckligare, i den mån de
skola fördelas emellan flera.

Men det betänkligaste är, att nyssnämnda förhållande, enligt kommitténs
mening, i hög grad bidrager därtill, att för en stor del af
dessa sålunda hos ämbetsverket mottagna tjänstemän tiden, under hvilken
de få tjänstgöra såsom extra, varder oskäligt lång. Af den förut lämnade
redogörelsen för de till kommittén inkomna uppgifterna rörande befordringsförhållandena
framgår, att af de extra ordinarie tjänstemän, som
under början af år 1903 befunnos inskrifna hos centrala statsmyndigheter,
tjänsteåldern för 340 procent uppgick till 6—10 år och för ej
mindre än 32-4 procent till mer än 10 år; likasom att tiden, som förflutit,
till dess de, som innehafva fast aflönad amanuens- eller biträdesbefattning,
erhållit denna befattning, uppgått för 40‘3 procent till 6—10 år samt för
14*6 procent till mer än 10 år.

Därmed står också i direkt sammanhang, att tiden för första befordran
till ordinarie tjänst, såsom jämväl förut påpekats, i många fall är
mycket sen. Räknadt från tiden för första anställningen hos central statsmyndighet
eller, i en del fall, underlydande distrikts- eller lokalförvaltning
utgjorde tjänsteåldern vid första befordran till ordinarie tjänst i första
lönegraden för 35''7 procent af de nuvarande tjänstemännen 6—10 år, för
31*6 procent 11—15 år samt för 17''4 procent mer än 15 år. Och hvad
angår lefnadsåldern vid första befordran till ordinarie tjänst i första lönegraden
utgjorde denna i medeltal 36*4 år.

Det torde väl icke kunna sägas, att dessa nu påpekade missförhållanden
uteslutande eller ens förnämligast bero på sättet för den extra
ordinarie personalens anställning. Men kommittén har vid sina öfverläggningar
härom icke kunnat underlåta att fästa sin uppmärksamhet på sistnämnda
omständighet såsom i sin mån bidragande därtill.

I fråga om de oaflönade extra ordinarie tjänstemännen må slutligen
bemärkas, att, såsom de infordrade uppgifterna äfvenledes utmärka, dessa
tjänstemän endast inom en del ämbetsverk äro indelade till regelbunden
tjänstgöring, medan inom de flesta verk detta ej är fallet.

142

Då kommittén tagit under öfvervägande, hvilka åtgärder, som, till
af hjälpande af de här ofvan skildrade missförhållandena, må i allmänhet
kunna vidtagas, har kommittén först fäst sig vid befordringsförhållandena,
för så vidt frågan härom kan anses falla inom området för kommitténs
uppdrag.

Emedan det arbete, som hos de centrala statsmyndigheterna besörjes
af amanuenserna och med dem jämförliga biträden, åtminstone till
största delen otvifvelaktigt är af den beskaffenhet, att för dess utförande
dylika tjänstemän, eller mot dem svarande, icke kunna undvaras, kunde det
sättas i fråga, om ej det rätta vore, att en särskild grad af ordinarie tjänstemän
inrättades under den nuvarande första lönegraden.

Härvid må erinras, hvad som är förut berördt i den meddelade
öfversikten af löneregleringsfrågornas tidigare behandling, att vid 1870-talets löneregleringar den förutvarande första eller lägsta lönegraden indrogs.
Såsom skäl därför angafs, att det arbete, som af dessa tjänstemän
— kammarskrifvare, kanslister, kopister — utfördes, var sådant,
att det egentligen tillhörde den första tiden af den extra ordinarie tjänstemannens
praktiska kurs, vid hvars genomgående han hade tillfälle att
visa och utbilda sina anlag för ordentlighet i handhafvandet af anförtrodda
uppdrag och sin lämplighet för det mera ansvarsfulla och omfattande
arbetet på egen hand såsom ordinarie tjänsteman. Det ifrågavarande
arbetet ansågs därför lämpligen böra anförtros åt extra ordinarie
tjänstemän under tillsyn af de ordinarie.

Dessa skäl äga otvifvelaktigt ännu giltighet. Det är onekligen lämpligt,
att den unga tjänstemannen, innan han blifver ordinarie och därigenom
dragés in i den vanliga befordringsordningen, under någon, icke alltför
kort tilltagen, tid blifver i tillfälle att visa, hvad han duger till.
Under förutsättning att antalet ordinarie tjänstemän inom ett verk är
riktigt afmätt, så att tillräckliga krafter finnas för att i allmänhet kunna
utföra det arbete, som bör tillhöra dessa tjänstemän, torde ock kunna med
fog sägas, att därutöfver i verken erfordras en hel del enklare arbete,
hvilket kan och bör af extra ordinarie tjänstemän såsom lärospån utföras.
Kommittén har därför ansett sig icke böra ifrågaställa inrättande af en ny
lägre tjänstegrad under den nuvarande första, hvilket skulle innebära en

143

återgång, om än i förändrad form, till de före 1870-talets löneregleringar
rådande förhållanden, en återgång, hvartill för öfrigt föga utsikt torde
finnas att vinna statsmakternas bifall.

Jämte en noggrann och sorgfällig pröfning af behofvet af ordinarie
tjänstemän inom hvarje särskildt verk gäller det sålunda, för åstadkommande
af en ändring till det bättre i nu omhandlade stycke, att tillse, det
tiden för tjänstemannens tjänande som extra ordinarie i görligaste mån
må begränsas. I detta syfte synes det kommittén vara angeläget, att en
bättre ordning införes i sättet för de extra ordinarie tjänstemännens antagande.
Det måste i allmänhet anses olämpligt, att extra ordinarie tjänstemän
antagas utan afseende å behofvet af tjänstemän. Visserligen bör alltid
ses till, att verket äger tillgång till krafter för fullgörande af det nödiga
arbetet och fyllande af de ordinaries plats vid ledighet eller förfall.
Men därutöfver torde anställning icke i regel böra äga rum, där ej, såsom
fallet synes vara t. ex. i rikets hofrätter, förhållandena med nödvändighet
påkalla ett annat förfaringssätt.

Vid beräkningen af behofvet bör dessutom afses, att de anställda
tjänstemännen, såväl ordinarie som extra, skola fullt utgöra det dem påliggande
skäliga arbete. Därvid synes emellertid ej böra afses, att rent
mekaniska arbeten, såsom renskrifning och dylikt, »hvilka icke äro ägnade
att framkalla ämbetsmannaduglighet och den för vidare befordran nödiga
skicklighet», skola verkställas af examinerade tjänstemän. Detta är en
misshushållning, som, i öfverensstämmelse med tillförne rådande uppfattning
att det för den unga tjänstemannen skulle vara uppfostrande att
under den tidigare delen af sin tjänsteraannatid sysselsättas med renskrifning
och dylikt, på ett eller annat håll ännu torde äga rum, men
som bör undvikas.

I sammanhang härmed står, att, äfven om det ej kan eller bör
förbjudas en person att samtidigt innehafva amanuens- eller biträdesbefattning
i flera än ett ämbetsverk, en viss begränsning häri dock synes
böra äga rum, så att det ej tillätes att vara amanuens eller därmed jämförligt
biträde inom flera än två verk. I allmänhet torde ock bruket att
anställa samma person såsom extra ordinarie samtidigt i en hel del ämbetsverk
böra inskränkas.

144

Vidare synes det böra vara till gagn, att, såsom i en del ämbetsverk
förfares, äfven de oaflönade extra ordinarie tjänstemännen indelas till regelbunden
tjänstgöring. Äfven för den extra ordinarie personalen bör arbetstiden
bestämmas och fullt utnyttjas. Större likformighet härutinnan torde
böra iakttagas. Särskilt synas sådana bestämmelser böra meddelas rörande
amanuensernas och de med dem likställda biträdenas tjänstgöringstid, att
denna varder mera lika, än nu år fallet, såväl inom hvarje verk som de
olika verken inbördes emellan.

Hvad aflöningsförhållandena angår, vill kommittén erinra därom,
att för post- och telegrafverken blifvit genom aflöningsreglementena den
6 juni 1902 stadgadt, att grunderna för aflöningen till de extra tjänstemännen
bestämmas af Kungl. Maj:t på förslag af vederbörande verk.
Och i skrifvelse till generalpoststyrelsen den 19 december 1902 har Kungl.
Maj:t, för tillämpning från ingången af år 1903, förordnat, att såsom aflöning
till amanuens hos styrelsen får utbetalas arfvode, i allmänhet begynnande
med 1,200 kronor för år, hvilket arfvode sedermera får, i den mån sådant
pröfvas skäligt, förhöjas, dock icke utöfver 1,800 kronor för år.
Genom skrifvelse till telegrafstyrelsen den 16 februari 1903 har Kungl.
Maj:t för detta ämbetsverk, med tillämpning likaledes från ingången af år
1903, meddelat härmed öfverensstämmande föreskrifter; hvarjämte, med
hänsyn till det särskilda behof af extra tjänstemän, som kunde förefinnas
på styrelsens linjebyrå, föreskrifvits, att till sådan amanuens eller extra
ordinarie tjänsteman å denna byrå, sotn är anställd såsom biträdande
ingenjör, arfvode får utgå med högst 2,800 kronor för år.

Kommittén har tänkt sig, att jämväl för andra ämbetsverk grunderna
för aflöningen till extra ordinarie tjänstemän borde, på förslag af
ämbetsverken, bestämmas af Kung]. Maj:t. Därigenom blefve tillfälle för
Kung]. Maj:t att tillse, att uti förevarande hänseende all den likformighet
i afseende å ersättning för ungefär enahanda arbetsprestationer åstadkommes,
som det vore möjligt och lämpligt att genom allmänna bestämmelser
söka genomföra.

145

Med åberopande af hvad kommittén här ofvan framhållit, har kommittén
ansett sig böra såsom sin mening uttala,

l:o) att för de centrala ämbetsverken föreskrifter
bära meddelas, i syfte att, åtminstone i allmänhet,

dels extra ordinarie tjänstemän må allenast i mån
af yppadt behof antagas,

och dels dessa tjänstemäns tjänstgöring må, såvidt
möjligt, ordnas på ett mera likformigt sätt, än nu är
fallet, såväl inom hvarje verk som de särskilda verken
inbördes emellan; samt

2:o) att grunderna för aflöningen till extra ordinarie
tjänstemän inom de centrala ämbetsverken i allmänhet
böra bestämmas af Kung!. Maj:t på förslag af vederbörande
ämbetsverk.

I afseende å de extra ordinarie vaktbetjänte har genom aflönings- Extra ordinareglementena
för post- och telegrafverken af den 6 juni 1902 stadgats, tjäl,f0.
att grunderna för dessas aflöning skola bestämmas af Kungl. Maj:t på förslag
af vederbörande verk. I öfverensstämmelse härmed anser kommittén,
på grund af hufvudsakligen samma skäl, som förut blifvit anförda i fråga
om den extra ordinarie tjänstemannapersonalen,

att grunderna för aflöningen till extra ordinarie
vaktbetjänte inom de centrala ämbetsverken i allmänhet
böra bestämmas af Kungl. Maj:t på förslag af vederbörande
ämbetsverk.

Jämväl beträffande den extra ordinarie vaktbetjäningen har kommittén,
i likhet med hvad som i detta afseende uttalats angående den extra
ordinarie tjänstemannapersonalen, ansett sig böra framhålla,

att för de centrala ämbetsverken bör föreskrifvas,
att, åtminstone i allmänhet, extra ordinarie vaktbetjänte
må antagas allenast i mån af yppadt behof.

146

Kompetensfordringar
föl
antagande
såsom
tjänsteman.

I sammanhang med hvad i det föregående af denna afdelning uttalats
i fråga om grunderna för de extra ordinarie tjänstemännens anställning har
kommittén funnit nödigt beröra den med det ofvan sagda i nära samband
stående frågan om den kompetens, som fordras för att vinna inträde
hos de centrala statsmyndigheterna. I detta afseende gälla visserligen bestämda
regler till efterrättelse, men i viss mån lämnar tillämpningen af
desamma ämbetsverken frihet att själfva ordna denna angelägenhet.

En undersökning af förhållandena härutinnan har synts för kommitténs
arbete vara af så mycket större vikt, som uppenbart är, att fordringarna
på tjänstemännens kvalifikationer för tjänsten måste hafva ett väsentligt
inflytande på befordringsförhållandena, likasom ock på de lönesatser, som
böra bestämmas. Detta sammanhang framhålles ock i de ofvan åberopade
framställningarna om löneförbättring från tjänstemännen i första lönegraden,
då de såsom stöd för sina kraf i detta afseende åberopa de stora anspråk
på kvalifikationer och duglighet i tjänsten, som numera på dem
ställas, samt erinra, att anspråken på den blifvande tjänstemannens förkunskaper
under de senast förflutna tjugufem åren stegrats därhän, att det
numera torde vara ytterst sällsynt, att en ung man i statens tjänst befordras
ens till lägsta tjänstegraden, med mindre han aflagt ämbetsexamen eller
annan akademisk examen.

De nu gällande allmänna villkoren för anställning i statens civila tjänstebefattningar
återfinnas i kungl. kungörelsen den 12 maj 1865 jämte de rörande
ändringar häruti utfärdade kungörelserna af den 16 februari 1872 och den
5 maj 1882. Dessutom förekomma särskilda bestämmelser rörande detta ämne
i vissa ämbetsverks instruktioner. I allmänhet grundlägger examen till Kungl.
Maj:ts kansli behörighet att vinna anställning såväl i departementens kansliexpeditioner
som i de förvaltande centrala ämbetsverken; dock må sådan anställning
af vederbörande departementschef eller ämbetsverk medgifvas äfven
den, som aflagt examen till rättegångsverken (hofrättsexamen). Sistnämnda
examen erfordras för vinnande af anställning, förutom i de egentliga rättegångsverken,
äfven hos vissa andra statsmyndigheter såsom justitiedepartementet
och justitiekanslersämbetet äfvensom för anställning i vissa befattningar
i en del andra verk. Enahanda behörighet som hofrätts- och kansliexamen
medför äfven inför juridisk fakultet aflagd kandidatexamen (juris

147

kandidatexamen). I vissa ämbetsverk, särskildt de s. k. kommun ikationsverken,
kunna jämväl anställas lämpliga personer, som endast undergått
examen vid högre allmänt läroverk eller som eljest visa sig innehafva nödigt
kunskapsmått. För de särskilda kompetensvillkor, som erfordras för anställning
i vissa tjänster eller inom vissa verk, där speciella fackkunskaper
anses nödiga, är i detta sammanhang ej behöfligt att redogöra.

Af den betänkandet bifogade statistiska utredningen (bihanget sid.
22—23) framgår emellertid, att hos de centrala statsmyndigheterna,
för såväl de ordinarie som de extra ordinarie tjänstemännens vidkommande,
antalet af dem, som aflagt juris kandidat- eller hofrättsexamen, vida öfverstiger
deras antal, som aflagt kansliexamen. Under det bland de ordinarie
tjänstemännen ej mindre än 321 aflagt de två förstnämnda examina, uppgår
antalet af dem, som aflagt kansliexamen till allenast 46; bland de extra ordinarie
tjänstemännen äro motsvarande siffror respektive 246 och 52. Och äfven
om man vid denna jämförelse frånräknar de verk, med afseende på hvilka
hofrätts- eller juris kandidatexamen i allmänhet är obligatorisk, blir förhållandet
i allt fall mycket oförmånligt för kansliexamen (talen blifva då
för de ordinarie tjänstemännen 178 och 43 samt för de extra ordinarie
145 och 49). Likaså utvisar samma utredning, att bland de extra ordinarie
tjänstemännen antalet af dem, som aflagt juris kandidatexamen, är jämförelsevis
vida större, än bland de ordinarie, hvilket åter bekräftar det från
statistiken öfver de juridiska examina redan kända förhållandet, att under
senare tider antalet juris kandidatexamina ökats på bekostnad af antalet
hofrättsexamina.

I det hela framgår häraf såsom regel, att, där af tvenne examina
den högre medför i allmänhet samma kompetens som den lägre, men i
vissa afseenden vidsträcktare sådan, denna högre examen äfven inom de
områden, där den lägre medför tillräcklig kompetens, har benägenhet att
undantränga den sistnämnda.

Sedan Kung). Maj:t den 17 oktober 1902 uppdragit åt en kommitté
att efter verkställd utredning afgifva utlåtande ocli förslag om åtgärder
för begränsning af studietiden inom de juridiska, medicinska och filosofiska
fakulteterna vid högskolorna'' i riket m. in., har denna kommitté den 12
september 1903 afgifvit förslag till stadga angående examina samt under Löneregleringikommitténs

bet. /. 19

148

visnings- och studieväsendet inom de juridiska fakulteterna vid rikets
universitet jämte därtill hörande betänkande. Enligt detta förslag skulle
hofrättsexamen borttagas samt i stället för denna examen och nuvarande
juris kandidatexamen sättas en examen, anordnad i anslutning till den
sistnämnda. Denna examen skulle bereda kompetens såväl till domareämbeten
som äfven till tjänster inom administrationen. Därjämte har föreslagits
bibehållande af en lägre juridisk examen af hufvudsakligen samma
omfattning och beskaffenhet som den nuvarande kansliexamen och med
samma namn. Denna examen synes vara afsedd att medföra kompetens
till administrativa befattningar, dock endast af lägre slag; »inom administrationens
olika grenar förefinnas nämligen», heter det i ofvannämnda
betänkande, »ett stort antal tjänster, för hvilkas upprätthållande icke erfordras
det mått af juridiska kunskaper, som juris kandidatexamen afser
att bibringa, men som ändock påkalla någon juridisk fackutbildning. Till
tjänster af denna beskaffenhet är kansliexamen afsedd att förbereda».

Genom lämpliga bestämmelser rörande examinas omfattning och
studiernas anordnande har universitetsexamenskommittén härjämte afsett
att väsentligen förkorta den hittills öfver höfvan långa studietiden.

Då emellertid den föreslagna kansliexamen skulle medföra kompetens
till allenast vissa af de administrativa befattningar, till hvilka juris
kandidatexamen skulle öppna tillträde, lärer man få antaga, att, därest
universitetsexamenskommitténs förslag varder genomfördt, samma förhållande
kommer att framträda, som, på sätt ofvan berörts, med limmande
examensanordningar gjort sig gällande, eller att den högre examen, juris
kandidatexamen, företrädesvis drager till sig tjänstemannaalumnerna, och
att således denna examen kommer att i regel vara den, på hvilken inträde
erhålles hos de centrala statsmyndigheterna.

Till detta af erfarenheten bestyrkta förhållande har kommittén
tagit hänsyn vid uppgörande af lönereglering för de centrala ämbetsverken.
Och kommittén har ej heller ansett, att härutinnan bör, hvad
dessa ämbetsverk i allmänhet angår, ifrågasättas någon förändring, hvilken
för öfrigt med våra förhållanden torde vara vansklig att genomföra. Om
man nämligen undantager sådana tjänstebefattningar — såsom inom kommunikationsverken
och vissa andra ämbetsverk — för hvilka juridisk fack -

149

utbildning är fullkomligt obehöflig och därför ej heller bör fordras, äro de
lägre tjänstebefattningarna i de centrala verken i regel icke till arbetets art
och allmänna beskaffenhet väsentligen skilda från de högre. Och såväl för
behörigt tillgodogörande af de underordnade tjänstemännens arbetskrafter såsom
biträde åt de öfverordnade samt fyllande af dessas plats vid ledighet och
förfall, som för uppehållande, till tjänstemännens och verkets fromma, af
befordringsmöjligheterna äfven för de lägre afdelningarna på ämbetsmannastegen,
synes det kommittén vara af stor betydelse, att äfven den lägre
tjänstemannapersonalen i de centrala ämbetsverken icke heller i kompetens
väsentligen skiljer sig från den högre. Tvärtom skulle det nog visa sig
vara till skada för det allmänna, om inom dessa verk i allmänhet bildades
en lägre, afskild tjänstemannakår, hvars befordringsutsikter stannade vid de
lägre eller lägsta graderna med därhos följande minskade utvecklingsmöjligheter
och intresse för tjänsten. Faran af en dylik stagnation ligger
icke alldeles utom området för hittills gjorda erfarenheter.

Till frågan om villkoren för antagande af extra ordinarie tjänstemän
hör ock, huruvida och i hvilken omfattning för vinnande af anställning
i ämbetsverken kräfves, utöfver examen, en föregående praktisk utbildning.
Bortsedt från de egentliga rättegångsverken, inom hvilka råda särskilda
förhållanden, torde någon sådan utbildning icke i allmänhet kräfvas för
anställning hos de centrala statsmyndigheterna. Icke dess mindre har, såsom
statistiken (bihanget sid. 24—25) utvisar, sådan förberedande
praktisk utbildning i många fall föregått anställningen. Af 626 ordinarie
tjänstemän hafva 416 (66‘s procent) samt af 454 extra ordinarie 308 (67‘s
procent) uppgifvit sig hafva erhållit dylik utbildning. För flertalet har
denna utbildning bestått i tjänstgöring hos domhafvande eller vid rådstufvurätt.
Ett anmärkningsvärdt ringa antal utgöra däremot de, som
tjänstgjort hos de administrativa ortmyndigheterna.

Med ett riktigt uppskattande af den praktiska tjänstgöringens stora
betydelse för den juridiska utbildningen har universitetsexamenskommittén
tänkt sig dylik tjänstgöring såsom ett ingående led i de juridiska studierna
och, för beredande af lättare tillgång därtill, föreslagit, att densamma
skulle med lika verkan få fullgöras icke blott hos häradshöfding, utan
jämväl vid någon af de större rådstufvurätterna, hos kronofogde, i något

150

af statens förvaltande verk eller hos sakförare, tillhörande Sveriges advokatsamfund.
Dylik tjänstgöring under minst 4 månader skulle medföra
befrielse från genomgående af den praktiska kurs, hvilken borde anordnas
för de juris studerande och hvilken för juris kandidatexamen föreslagits
som obligatorisk.

Denna praktiska kurs, hvilken alltså föreslagits såsom ett led i själfva
examen, synes emellertid, äfven om den komme att fullgöras genom praktisk
juridisk tjänstgöring, icke utesluta gagnet af att den unga tjänstemannaaspiranten,
innan han anställes hos den centrala statsmyndigheten,
får syssla med sådan praktisk juridisk verksamhet, som bringar honom i
närmare beröring med det praktiska lifvet, än arbetet i ämbetsverket, att
han icke tages dit, så att säga, direkt från examensbordet.

I detta afseende har kommittén icke heller funnit sig böra ifrågasätta
någon inskränkning i den praxis, hvilken visar sig hafva följts. I viss
mån synes emellertid en förändring böra vara gagnelig. Kommittén anser
nämligen, särskildt då det gäller den centrala statsförvaltningen, tjänstgöring
icke blott hos underdomare på landet eller i stad, utan äfven hos de förvaltande
myndigheterna i orterna böra vara af stor betydelse för den
blifvande tjänstemannen och därför höra vid antagandet räknas honom
till godo. I allmänhet skulle det utan tvifvel lända förvaltningsmaskineriet
till gagn, om vid rekryteringen af tjänstemannakåren hos de centrala
myndigheterna samverkan kunde, i större grad än nu äger rum, komma
till stånd med de förvaltande myndigheterna i orterna, likasom till äfventyr
i viss mån äfven omvändt. Den kännedom om ärendena och deras
behandling inom lokalförvaltningarna samt om förhållandena i olika landsdelar,
som härigenom skulle tillföras ämbetsverken, skulle för dem vara af
stort värde, likasom den närmare praktiska beröring med befolkningen
och bekantskap med dess åskådningssätt, hvartill tjänstgöringen inom ortförvaltningen
gifver tillfälle, för den blifvande tjänstemannen inom centralförvaltningen
skulle varda af mycken betydelse för ett godt fullgörande
af hans ämbetsgärning.

Kommittén, som ansett nödigt att, med hänsyn till denna frågas
nära samband med löneregleringen för de centrala ämbetsverken, framlägga
sin uppfattning af densamma, har emellertid, för så vidt kompetens -

151

fordringarna för antagande såsom tjänsteman inom dessa ämbetsverk hafva
betydelse för löneregleringen, icke funnit anledning att för sin del göra
någon framställning, utan utgått från de nu rådande förhållandena. Och
om, såsom det är att hoppas, universitetsexainenskoinmitténs förslag
kommer att medföra någon förkortning i den långa studietiden för de
juridiska examina, synes detta i allt fall icke böra blifva af beskaffenhet
att inverka på de löneregleringsförslag för de centrala ämbetsverken, som
förevarande kommitté har att afgifva.

152

Förenkling i arbetssättet hos de centrala ämbetsverken.

Genom de skärpta bestämmelser, kommittén föreslagit till förekommande,
att med statstjänst förenas bisysslor af beskaffenhet att hindra statstjänstens
behöriga fullgörande, samt genom den af kommittén föreslagna
utsträckningen af arbetstiden har kommittén trott en afsevärd ökning kunna
åstadkommas af arbetsprodukten inom de centrala ämbetsverken. Därjämte
har kommittén tagit i öfvervägande, om ej ökning härutinnan äfven kunde
i någon mån vinnas genom i vissa afseenden förbättrade arbetsmetoder
såväl vid ärendenas behandling inom ämbetsverken som i afseende å sättet
för dessas kommunikation med hvarandra.

Kommittén har funnit sig hafva så mycket mer anledning därtill,
som kommitténs uppdrag att tillse, huruvida icke genom förenklingar i
förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster, uppenbarligen
bör anses omfatta jämväl utredning om en enklare anordning af
själfva arbetssättet. I detta hänseende vill kommittén erinra om hvad
Andra Kammarens tillfälliga utskott yttrat i det betänkande, som låg till
grund för Riksdagens förut omnämnda skrifvelse den 17 maj 1871. »Det
kan icke nekas», heter det där, »att huru mycket än en i det yttre förbättrad
organisation af ämbetsverken må kunna gagna, de fördelar, som
eftersträfvas och böra kunna uppnås, dock ej skola vinnas, förr än själfva
sättet för behandlingen af ärendena hos hvarje myndighet erhållit den
förenkling, den befrielse från omgång och vidlyftighet, som möjliggör en
önskvärd skyndsamhet, utan att lägga hinder i vägen för en betryggande
pröfning af hvarje ärende.»

Ovedersägligt är, att med samhällsbehofvens utveckling statsmyndigheternas
arbetsbörda ökats, och lika visst är, att den kommer att i fram -

153

tiden än mer ökas. Men häraf betingas oundgängligen äfven, att arbetsmetoderna
hos dessa myndigheter alltmer fullkomnas och göras lättare,
på det att, under erforderlig begränsning af statstjänarnas antal, statsmaskineriet
må utan svårighet kunna hållas i den jämna och snabba gång,
som i ett modernt samhälle bör och kan fordras.

Det är en allmän åsikt, hvilken, om än i vissa afseenden öfverdrifven,
dock icke saknar fog, att arbets- och särskildt skrifsätt^ hos våra
ämbetsverk i allmänhet är onödigt tyngande. Visserligen följer med den
utsträckta och fullständiga registreringen och konceptföringen samt den
omständlighet i expeditionerna, som hos oss äro vedertagna, i viss mån en
trygghet för ärendenas behöriga gång och riktiga behandling likasom säkerhet
för bevarandet till framtida upplysning af hvad i ett ärende åtgjorts.
Men utan att till någon skada åsidosätta dessa fördelar, synes ej obetydlig
förenkling härutinnan kunna åstadkommas. Utländska föredömen, särskildt
från vårt grannland Norge, erbjuda sig här till efterföljd.

Kommittén har i det följande velat framhålla några bland de åtgärder,
hvilka, i syfte att åstadkomma förenkling, synts kommittén förtjänta
att i allmänhet beaktas med afseende å ordnandet af arbetssättet hos
ämbetsverken.

Till en början synes journaliseringen, diarieföringen, eller anteck-''
nandet af ärendena och hvad med dem åtgöres, böra anordnas på ett
enklare sätt, än nu i allmänhet äger rum. Inom åtskilliga ämbetsverk antecknas
de inkomna ärendena i flera, för skilda ändamål jämsides under
olika namn förda register, diarier, rotlar, listor. Rörande särskilda under
ärendenas handläggning vidtagna åtgärder, förberedande eller slutliga, föras
ock särskilda anteckningsböcker eller listor, såsom kommunikationsböcker,
föredragnings-, protokolls- och expeditionslistor, flera slag af kvittensböcker
eller kvittenslistor in. fl. På detta sätt göras öfver ärendenas gång anteckningar
ända in i de minsta detaljer, så att ett ärende icke ens för
den obetydligaste åtgärd får gå ur en hand i annan, utan att anteckning
därom sker i ett register. Och i en stor del af dessa olika anteckningsböcker
blifva ärendena upptagna med angifvande af fullständiga, icke ens
alltid med hvarandra öfverensstämmande rubriker.

154

Denna invecklade och omständliga registrering, hvilken nu verkställes
mestadels af underordnade tjänstemän, med användande af ett mer än erforderligt
mått af tanke- och handarbete, synes böra i väsentlig mån förenklas
och därvid, så att säga, koncentreras. För hvarje verk bör i regel endast föras
ett diarium, hvilket dock, där så tinnes lämpligt, må kunna efter olika slag af
ärenden eller efter annan grund fördelas i särskilda afdelningar. Detta
diarium bör för hvarje ärende utvisa, från det att det inkommit och tills
det slutbehandlats, allt hvad som är nödigt, för att man må kunna i allt
hufvudsakligt följa dess gång, men ej heller mera.

Däremot torde särskilda kommunikationsböcker, expeditionslistor m.
fl. böra bortfalla.

De anteckningar, hvarje föredragande utöfver diariet må hafva af
nöden för att kunna följa fortgången af de på hans föredragning hvilande
ärenden, böra föras af honom själf. Härigenom vinnes, att de ej göras mer
omständligt eller med spillande af mera ti(^ än ändamålet krafvel'', hvilket
däremot lätt blifver fallet, då, såsom nu ej sällan äger rum, anteckningarna
skola göras af en underordnad, som helt naturligt måste sträfva att göra
dem med den fullständighet, precision och prydlighet, att de må falla
hans öfverordnade i smaken. För verkets chef och andra, som hafva att
kontrollera ett ärendes fortgång, torde det ej möta svårighet att, med
ledning af diariet och föredragandens särskilda anteckningar, där sådana
förekomma, fullgöra en sådan kontroll.

Likaså synas de anteckningar, som, enligt föreskrift, för närvarande
skola i särskilda anteckningsböcker eller listor göras af vederbörande notarie
eller expedierande, då ärenden af honom aflämnas till justering eller utskrift,
emottagas till expediering in. in. dylikt, i allmänhet kunna och böra
bortfalla. Föredraganden bör kunna, utan hjälp af dylika anteckningar,
följa med och öfvervaka den behöriga behandlingen och fortgången af de
till hans rotel eller afdelning hörande ärenden. Det är fara, att det myckna
antecknandet, som nu kan ersätta ett dylikt mera personligt öfvervakande,
kan bidraga till att den stadiga intresserade til^uien öfver de underordnade
hos honom slappas, likasom det äfven för honom underlättar att ägna
sin uppmärksamhet och sitt intresse åt utanför tjänsten liggande angelägenheter
och bestyr. För de underordnade åter må visserligen kunna med

155

något berättigande sägas, att detta minutiösa antecknande innebär en viss
uppfostran till ordentlighet. Men det är en mera maskinmässig ordentlighet.
Ifrågavarande bestyr bidrager till att göra ämbetsverket i sin helhet
för dem till ett dödt maskineri och torde därigenom ej heller vara utan
skuld i det missförhållande, som ej sällan framhålles, att underordnade
icke äro dugliga att vinna befordran till högre poster inom verket.

När ett ärende, vare sig på ett förberedande stadium eller slutligen,
expedierats från verket, bör alltid framgå af verkets diarium.

Inom flera, i senare tid om- eller nyorganiserade centrala ämbetsverk
har vidtagits den förenkling, att protokollsföringen i de flesta fall afskaffats.
Protokollet har där ersatts med föredragningslistor, i hvilka ärendena
till föredragningen införas och summarisk anteckning om besluten
verkställes. Protokoll föres endast i sådana fall, där skiljaktiga meningar
förekomma, hvilka skola i protokollet antecknas, där ett ärende enligt sin
natur eller gifna föreskrifter bör i protokoll upptagas, eller där eljest förordnas,
att i särskildt ärende protokoll skall föras. Detta tillvägagångssätt,
som i de ämbetsverk, där det införts, visat sig ändamålsenligt, bör i
vidsträcktare mån inom de centrala ämbetsverken upptagas.

I många fall torde förandet af koncept kunna utan olägenhet bortfalla,
såsom vid kommunikationsresolutioner, infordrande af upplysningar,
vidaresändande af ett ärende m. fl. dylika åtgärder. Det synes i dessa
fall böra vara nog, åtminstone i allmänhet, med åtgärdens antecknande i
diariet. Där beslutet om åtgärden affattas i enlighet med ett en gång
för alla vedertaget formulär, är en sådan anteckning uppenbarligen för
behofvet af upplysning fullt tillfyllestgörande. Men äfven där t. ex. en
kommunikationsresolution något afviker från detta formulär, synes något
behof af koncept icke föreligga; om, såsom synes böra ske, beslutet expedieras
genom s. k. tergalresolution eller påteckning på akten, återkommer
expeditionen med akten till verket, så att det då kan kontrolleras, om
beslutet rätteligen verkställts; och för den upplysning, som under afvaktan

LöneregIcringskommittén8 bet. I.

156

på ärendets återkomst kan behöfva inhämtas, bör anteckningen i diariet
vara nog.

Härmed sammanhänger, att en hel del enklare skrivelser eller resolutioner
— sådana som i Norge sammanfattats under benämningen »kuranta»
— innefattande t. ex. beslut i ansökningsärenden och i enklare mål,
svar på förfrågningar in. fl., böra af föredraganden kunna göras fullt färdiga
till föredragningen och framläggas i utskrift. Äfven om häraf förorsakas,
att en eller annan expedition skulle behöfva göras om, skulle
på det hela en ej oväsentlig besparing af arbete och tid härigenom otvifvelaktigt
ernås. En följd häraf skulle antagligen blifva, att det med afseende
å dessa mera enkla expeditioner ändamålslösa s. k. filande på uttrycken,
hvilket torde understundom äga ruin och taga en viss tid, som
kunde bättre användas, komme att bortfalla. Men såsom en mera afsevärd
fördel häraf må framhållas, att justering af expeditioner i dessa fall
likasom underskrifvande af dem kunde genast ske, samt således undvikas
det besvär och den omgång, som förorsakas däraf, att, såsom nu, detta
skall äga rum först någon tid efter föredragningen, för att icke räkna
den vinst, som ligger däri, att beslutet i ett ärende på detta sätt vida
fortare bör komma vederbörande parter eller sökande till banda.

Redan nu användes i större utsträckning än förr det bekvämare expeditionssätt,
som särskilt i utlandet vunnit synnerligen stor användning,
nämligen expeditionens utfärdande medelst s. k. ter g alresolution eller påteckning
ä akten. Detta bör emellertid hos oss kunna än vidare utsträckas,
så att det i regel användes för alla förberedande åtgärder, som med ett
ärende vidtagas. Äfven vid vissa slutliga beslut, såsom i ansökningsärenden
och dylika, torde det kunna utan olägenhet begagnas.

För sådana expeditioner böra i större utsträckning än hittills blanketter
användas. I de fall, då expeditionen lämpligast kan tecknas å själfva
handlingen, bör utsträckt användning äga rum af stämpel, som påtryckes
handlingen. Detta användes somligstädes redan nu med fördel vid utfärdande
af diarie- eller andra bevis, som tecknas å en ingifven handling. Äfven
eljest synas blanketter och stämpling kunna användas i större utsträckning,
än nu äger rum. Så t. ex. böra blanketter kunna användas för
utslag och beslut i en del ansökningsärenden och enklare mål, för diarie -

157

bevis, då de särskild! utfärdas, m. fl. expeditioner, likasom i vissa af dessa
fall äfven för koncepten.

Ett arbete, som inom en del centrala verk upptager en betydlig tid,
är affattande! i utslag och utlåtanden af s. k. rubriker eller reciter, innehållande
redogörelser för hvad i ärendet föiekommit. Dessa redogörelser
äro ej sällan mycket utförliga och upptaga ofta större delen af expeditionen,
under det att verkets eget beslut eller yttrande kan rymmas på några
få rader. En inskränkning i afseende å denna rubrik- och recitskrifning
skulle, enligt hvad allmänt erkännes, medföra afsevärd, i många fall till
och med högst betydande arbetsbesparing. Mot en sådan inskränkning
lärer nu visserligen invändas, att därigenom skulle kunna i betänklig mån
äfventyras säkerheten för bevarande till framtida upplysning af hvad i
hvarje ärende förelupit och hvarom ju också i frågor af någon vikt, särskilt
för behandling af framdeles återkommande likartade spörsmål, ovedersägligen
kan vara godt och nyttigt eller till och med nödigt att äga
kännedom. Men kommittén har för sin del icke kunnat föreställa sig
annat, än att detta behof skulle kunna i erforderlig mån tillgodoses genom
en enklare anordning, nämligen genom promemorior, på hvilkas affattning
säkerligen icke skulle behöfva användas mer än en ringa del af det arbete
och den tid, som måste ägnas åt rubriker eller reciter med deras
oinsorgsfullare formella utstyrsel, deras mer eller mindre konstrika
byggnad och ängsligt noggranna riktighet i uttryckssätt. Vanskligare
har för kommittén tett sig bedömandet af den frågan — som jämväl framkastats
— huruvida ej en reform i antydda riktning skulle verka mera
besvärligt eller eljest ofördelaktigt med afseende å det vedertagna brukets
nära anslutning till ordningen och sättet för beslutens affattning och expediering
inom statsdepartementen, hvarmed ock lärer sammanhänga hänsyn
till statsrådsprotokollens inrättande för den granskning, desamma enligt
grundlagarna skola undergå. Om emellertid också olägenheter härvid
skulle vara att befara, skulle dessa, enligt hvad kommittén har anledning
antaga, icke blifva så betydande, att för deras skull borde uppoffras den
stora lättnad i arbetsbörda med däraf beroende ökning i arbetsprodukt och

158

ojämförligt större skyndsamhet i ärendenas behandling och expedition, i
förening med icke ringa besparing i renskrifningskostnader, som genom
en väsentligare inskränkning i här omförmälda art af skriftställeri inom
de centrala verken utan allt tvifvel vore att vinna. Under sådana förhållanden
och då en utförlig rubrik- och recitskrifning, sådan den nu förekommer,
icke, såvidt kommittén förmår inse, i öfrigt kan vara ur någon
synpunkt nödig eller dess mera gagnelig, tvekar kommittén icke att förorda
en verksam förenkling härutinnan. Några närmare allmänna regler i
sådant syfte tilltror sig kommittén icke att föreslå, men en och annan
antydning om kommitténs mening i denna punkt torde ej vara ur vägen.

Beträffande sålunda först utslag borde det enligt kommitténs uppfattning
i regel vara nog, om i rubriken eller reciten, där sådan skall
förekomma, upptoges allenast den grundläggande framställningen i målet
med dess sakliga motiv jämte undermyndighetens beslut, om sådant föregått,
samt klagandens yrkande, till hvilket de anförda grunderna däremot
ej torde behöfva angifvas; och synas icke heller skälen för den underordnade
myndighetens beslut nödvändigt behöfva angifvas i annan händelse
än att detta beslut, utan anförande af nya skäl, af öfvermyndigheten fastställes.
Allenast då upptagandet af andra i målet förekomna omständigheter
än de ofvan angifna anses nödigt för att grunda själfva slutet, synas
dylika omständigheter böra i utslaget refereras.

Likaså har kommittén, i fråga om utlåtanden till Kungl. Maj:t, trott
det i allmänhet kunna vara till fyllest, om den inledande delen af expeditionen
endast upptoge ett kort angifvande af remissens innehåll med nödig
individualisering af själfva ärendet och vidare en uppgift å de vederbörande,
som blifvit däri hörda, men af deras yttranden ingenting annat än
som betingas af innehållet i själfva utlåtandet med dess motivering.

Hvad slutligen angår yttranden från ett verk till ett annat, anser
kommittén, under åberopande af hvad därom vidare bär nedan anföres,
desamma böra affattas med allra största korthet, så att allt hvad reciterande
inledningar heter därur uteslutes.

Förberedande åtgärder, som erfordras för att bringa ett ärende i det
för dess pröfning erforderliga skick, böra utan föredragning vidtagas af

159

vederbörande ledamot och således icke behöfva blifva föremål för behandling
af ämbetsverket eller, såsom nu inom vissa verk äger rum, vid föredragning
eller session anmälas till verkets protokoll. För den kännedom,
som annan ledamot i verket eller dess chef kan hafva behof att taga om
dessa åtgärder, bör anteckningen i verkets diarium vara tillfyllestgörande.
— Påminnelser om insändande från underordnade myndigheter af delgifningsbevis
i afgjorda ärenden böra kunna aflåtas af verkets registrator
eller den, som har att föra dess diarium, hvilken bör hålla hand öfver,
att sådana bevis inkomma, och öfverlämna de inkomna bevisen till vederbörande
föredragande. Endast där de sålunda afgifna påminnelserna visa
sig fruktlösa, synas dylika ärenden böra blifva föremål för verkets behandling.

I allmänhet torde det kunna sägas, att inom ämbetsverken enligt nu
vedertaget bruk alltför mycket användes den mera omständliga skriftliga
meddelelseformen, äfven där denna icke är betingad af något föreliggande
behof. Således förekommer inom flera ämbetsverk, att för meddelanden
emellan verket och dess särskilda afdelningar eller tjänstemän samt dessa
inbördes emellan i regel användes den skriftliga formen, t. ex. då utredning
begäres eller upplysningar infordras, likasom för därå ingående svar,
eller då ärende från en till annan afdelning öfverlämnas, m. fl. dylika fall.

Utan att vilja fastslå någon bestämd metod i detta hänseende, har
kommittén ansett sig böra uttala såsom synnerligen önskligt, att i allmänhet
meddelelserna emellan ett verk samt dess särskilda afdelningar eller
tjänstemän äfvensom emellan dessa inbördes böra försiggå under enklare
former än nu och icke, såsom understundom äger rum, föranleda skriftväxling,
registrering m. m. af enahanda beskaffenhet, som om ärendet
handlades emellan skilda ämbetsverk. I många fall torde den skriftliga
formen kunna helt och hållet undvaras; och äfven där densamma ansåges
böra af någon anledning undantagsvis komma till användning, borde det
kunna ske med mindi''e omständlighet och omgång än nu mångenstädes brukas.

Förnämligen gäller det sagda, såsom antydts, med afseende å meddelelser
inom verken. Men äfven i sättet för ämbetsverkens kommunikation
med hvarandra synas formerna i många fall enligt rådande bruk vara
nog omständliga. Särskilt då det gäller att erhålla utredningar eller

160

upplysningar, som den profvande myndigheten har af nöden att få från
en annan, torde ofta nog en vida omständligare skriftväxling äga ruin, än
som erfordras. Medan ett öfverlämnande af akten, med en enkel anteckning
därå om det, som äskas, kunde vara till fyllest för ändamålet, aflåtes i
stället en vidlyftig och omständlig skrifvelse, hvars författande, granskande
och expediering krafvel- mer än behöfligt af tid och arbete. En förenkling
härutinnan bör kunna utan olägenhet äga rum samt synes stå väl tillsammans
med ett noggrant uppfyllande af grundlagens bud, att statens
verk och ämbetsmän skola räcka hvarandra handen till fullgörande af
Konungens bud och befallningar och af allt hvad rikets tjänst af dem
fordrar.

Vid behandlingen af regleringsfrågorna för de särskilda ämbetsverken
blifver kommittén i tillfälle att påvisa och föreslå de åtgärder,
hvilka inom hvarje ämbetsverk böra, med hänsyn till där rådande förhållanden,
i förevarande afseende vidtagas. I viss mån äro dessa åtgärder af
den beskaffenhet, att de icke ägna sig att göras till föremål för några en
gång för alla fastställda regler eller föreskrifter, utan att det måste ankomma
på ämbetsverken att själfva bedöma, om och i hvad mån de i förekommande
fall kunna vinna tillämpning. Men vissa föreskrifter i ämnet
torde dock kunna lämpligen upptagas uti de instruktioner eller arbetsordningar,
som för verken skola lända till efterrättelse. Kommittén har
därför, med framhållande af ofvan angifna synpunkter, ansett sig redan
i nu föreliggande del af sitt betänkande böra uttala,

att vid utarbetande af instruktioner eller arbetsordningar
för de centrala ämbetsverken afseende bör i görligaste
mån fästas å angelägenheten af att åstadkomma
sådana förenklingar i arbetssättet, som kunna finnas erforderliga
och ändamålsenliga.

161

Revision af instruktionerna för de centrala ämbetsverken i
syfte att åstadkomma ytterligare förenkling och
önskvärd likformighet.

Kommittén, som för de särskilda ämbetsverken bör låta sig angeläget
vara att tillse, om och i hvad mån, utöfver hvad redan antydts, förenklingar
i förvaltningen må kunna åstadkommas, har jämväl ansett sig,
ur mera allmän synpunkt, böra i sådant hänseende företaga en jämförande
granskning af nu gällande instruktioner för de centrala ämbetsverken.
Kommittén har därvid trott sig finna, att mellan dessa å olika
tider och under olika förhållanden samt på olika departements föredragning
tillkomna instruktioner förekomma skiljaktigheter äfven i sådana afseende^
där, enligt kommitténs uppfattning, det vore önskvärdt, att bestämmelserna,
såvidt möjligt, vore af enahanda innehåll.

För kommitténs särskilda ändamål är det uti ifrågavarande hänseende
af vikt att fästa uppmärksamheten å vissa särskilda punkter, där
genomförande af likformighet i bestämmelser skulle kunna, mer i stort
sedt, bidraga till att förenkla eller inskränka arbetet inom vederbörande
ämbetsverk, understundom äfven inom statsdepartement och för Kungl. Maj:t.

Kommittén tillåter sig då att, hvad först angår tjänstledigheter och
däraf föranledda vikariatsförordnanden, erinra, hurusom, under det domänstyrelsen,
generalpoststyrelsen, generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen, postsparbanksstyrelsen
och telegrafstyrelsen äga att meddela därstädes anställda
andra tjänstemän, än chefen och ledamöterna själfva, tjänstledighet på huru
lång tid som helst och likaledes att förordna vikarier för dem, som sålunda
erhållit tjänstledighet, gälla däremot för andra centrala ämbetsverk
bestämmelser uti ifrågavarande hänseende, på grund af hvilka i många
motsvarande fall dylika frågor måste föranleda skrivelser till Kungl. Maj:t
samt föredragning och beslut i statsrådet, för att därefter kanske ånyo

162

handläggas af ämbetsverket. Och äfven i sistberörda fall kunna för olika
ämbetsverk gälla olika bestämmelser.

Så, för att nu anföra några exempel, om i arméförvaltningen eller
kammarkollegium ordinarie tjänsteman af lägre grad än byråchef eller
kammarråd behöfver längre tjänstledighet än 6 månader, skall framställning
göras hos Kungl. Maj:t. Då sådan tjänstledighet beviljas af Kungl. Maj:t,
förordnas tillika om vikarie för tjänsteman, som blifvit af Kungl. Maj:t
tillsatt; hvaremot åt ämbetsverket öfverlämnas att — efter det Kungl.
Maj:t beviljat ledigheten — utse vikarie för tjänsteman, som blifvit af
ämbetsverket tillsatt.

För tjänstemän af andra och lägre lönegrad i statskontoret skall om
tjänstledighet öfver 6 månader framställning göras hos Kung]. Maj:t, som
ock förordnar vikarie, äfven för tjänsteman, som tillsatts af statskontoret.

För dylika tjänstemän i fångvårdsstyrelsen skall likaledes hos Kung].
Maj:t göras framställning om tjänstledighet öfver 6 månader, men vikarie
förordnas af fångvårdsstyrelsen, vare sig ledigheten gäller tjänsteman, som
af Kungl. Maj rf eller af fångvårdsstyrelsen tillsatts.

Om för civila tjänstemän af nyssberörda grader i marinförvaltningen
ifrågakommer tjänstledighet öfver 3 månader, skall ansökning därom anmälas
hos Kungl. Maj:t. Vikarie förordnas af marinförvaltningen, där
fråga ej är om förordnande för sekreteraren eller kamreraren; ty med afseende
å dessa måste, redan då fråga är om förordnande under längre tid
än 1 V2 månad, framställning därom göras hos Kungl. Maj:t.

För lotsstyrelsen gäller ock, att, därest för sådana ordinarie tjänstemän,
om hvilka nu år fråga, uppstår behof af längre ledighet än 3 månader,
ansökning om tjänstledighet skall anmälas hos Kungl. Maj:t. Men styrelsen
äger förordna vikarie.

Landtmäteristyrelsen äger bevilja de vid generallandtmäterikontoret
anställda tjänstemän äfven annan tjänstledighet än semester, dock hvad
angår landtmäterisekreteraren och landtmäterifiskalen ej för längre tid än
1 V2 månad hvarje år. Astundar någon af dessa båda tjänstemän sådan
ledighet under längre tid än 1 V2 månad, skall därom ansökning göras
hos Kungl. Maj:t, som ock förordnar om vikarie.

163

I sammanhang med hvad nu yttrats i fråga om tjänstledighet och
däraf föranledda vikariatsförordnanden, må ock, i fråga om ansökningar
till tjänstebefattningar, som af Kungl. Maj:t tillsättas, erinras, hurusom
tiden, inom hvilken dylika ansökningar skola ingifvas till vederbörande
ämbetsmyndigheter, är i vissa fall, t. ex. enligt instruktionerna för fångvårdsstyrelsen
och kammarkollegium, bestämd till 56 dagar, räknade från
den dag, då ledigheten inträffade; efter hvilken tids utgång förslag till
den lediga tjänstens besättande upprättas och insändes till Kungl. Maj:t.

I andra fall, såsom i armé- och marinförvaltningarna, är ansökningstiden
30 dagar, räknadt, från den dag kungörelsen om ledigheten första
gången infördes i »allmänna tidningarna» (Post- och Inrikes Tidningar).
Efter denna tids utgång upprättas och insändes underdånigt förslag.

Enligt en mängd andra instruktioner är ansökningstiden ock bestämd
till 30 dagar från kungörandet, men underdånigt förslag till tjänstens
återbesättande upprättas icke, utan ansökningshandlingarna insändas
af vederbörande ämbetsverk till Kungl. Maj:t, med förordande därvid till
tjänstens erhållande af en bland de sökande eller, i vissa fall, med anmälan,
att förord icke kunnat lämnas åt någon bland de sökande.

En särskild ställning uti ifrågavarande afseende synes intagas af
statskontoret, där ansökningstiden visserligen ock är 30 dagar, men räknadt
icke från kungörandet, utan från den dag då ledigheten inträffat. Underdånigt
förslag afgifves där.

Såsom redan antydts, är i många ämbetsverk, till förenkling af arbetet,
den förutvarande protokollsföringen numera väsentligt inskränkt och
i stället införda s. k. föredragningslistor, men äfven i fråga om dem växla
bestämmelserna. Så föreskrifves understundom (t. ex. för järnvägsstyrelsen
och kommerskollegium), att å föredragningslista skall vid hvarje ärende
medelst en kort anteckning utmärkas det beslut, som fattats; understundom
(t. ex. för generaltullstyrelsen och lotsstyrelsen), att genom anteckningen skall
utmärkas, att föredragning af ärendet ägt rum eller att beslut däri fattats.

I vissa instruktioner (t. ex. för generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen)
föreskrifves, att å föredragningslista skall antecknas, hvilken eller

Lönereglering8kommiltén8 bet. 1. 21

164

hvilka ledamöter, som deltagit i ärendenas handläggning, i andra instruktioner
(t. ex. för generaltullstyrelsen och järnvägsstyrelsen), att föredragningslistan
skall undertecknas af chefen och vederbörande ledamöter eller
af dem, som deltagit i ärendenas handläggning.

Inom ämbetsverk, där chefen numera ensam har beslutanderätten i
de ärenden, uti hvilkas pröfning han deltager, växla föreskrifterna om,
hvilka mål äro af beskaffenhet att böra i plenum af göras och således ej kunna
afgöras allenast i närvaro af föredraganden. I detta hänseende må här
allenast anföras, hurusom, under det i generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen
anmärknings- och afskrifningsmål kunna afgöras af chefen
i närvaro af föredraganden allena, äro i generaltullstyrelsen dessa mål,
då de skola slutbehandlas, pleniärenden (d. v. s. de tillhöra de ärenden,
vid hvilkas föredragning inför chefen skall utom föredraganden närvara
minst en af de andra ledamöterna i styrelsen), och detta utan afseende om
målen äro af ringa eller stor betydelse.

Likaledes skola i telegrafstyrelsen uti plenum handläggas afskrifningsmål,
äfven om de föremål, som skola afskrifvas, må vara af huru ringa
värde som helst.

I fråga om undertecknandet af utgående skrivelser, hvilka ej äro
ställda till Kungl. Maj:t, finnas också olikheter vederbörande ämbetsverk
emellan.

Under det i generalpoststyrelsen, i regel äfven i generaltullstyrelsen,
skrifvelser, som böra vara försedda med chefens underskrift, underskrifvas
af honom allena efter behörig kontrasignation, underskrifvas i järnvägsstyrelsen,
under enahanda omständigheter, sådana skrifvelser af chefen
jämte föredraganden; så ock i telegrafstyrelsen, dock att därstädes skrifvelser,
hvilka afgå till utländsk förvaltning, må underskrifvas af generaldirektören
ensam.

I fångvårdsstyrelsen undertecknas utgående expeditioner af dem, som
i öfverläggning till beslutet deltagit. Expedition kan dock afgå, då den
är försedd med två underskrifter jämte kontrasignation.

165

I kammarkollegium underskrifves utgående expedition af dem, som
deltagit i beslutet. Vid förfall för president eller ledamot underskrifves
expeditionen af annan ledamot, såvida den icke därförutan är försedd
med tre underskrifter.

Kammarrättens utgående expeditioner, då de ej utgöras af underdåniga
utlåtanden, underskrifvas däremot, på kammarrättens vägnar, af
presidenten eller, i hans frånvaro, af äldsta tjänstgörande ledamoten.

I en del ämbetsverk (generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, kommerskollegium,
medicinalstyrelsen, postsparbanksstyrelsen och telegrafstyrelsen)
har — säkerligen till befordrande af större skyndsamhet eller till åstadkommande
af mindre omgång vid ärendenas behandling — ansetts kunna
åt vederbörande ledamöter anförtros i mer eller mindre vidsträckt män att,
utan föredragning för chefen, själfva afgöra en del ärenden.

Rörande ärendens afgörande i chefens frånvaro uti ämbetsverk, där
chefen, vare sig fullständigt eller delvis (såsom i kommerskollegium och
statskontoret), ensam har beslutanderätten i ärenden, uti hvilkas pröfning
han deltager, växla föreskrifterna i allmänhet — d. v. s. med frånseende
dels af vissa särskilda undantag, dels ock af de fall, då af Kungl. Maj:t
kan varda annorlunda förordnadt, — mellan två hufvudtyper.

I järnvägsstyrelsen in. fl. verk afgöras i sådana fall de ärenden, i
hvilka chefen eljest beslutar och som kunna i chefens frånvaro afgöras,
kollektivt af vederbörande ledamöter.

I andra verk inträder en af ledamöterna (exempelvis i generaltullstyrelsen
äldsta tjänstgörande ledamoten, i kommerskollegium äldsta tjänstgörande
kommerserådet) i utöfningen af chefens åligganden, med eller
utan vissa begränsningar.

Likasom uti vissa instruktioner förekomma detaljbestämmelser, som
snarare synas tillhöra de arbetsordningsföreskrifter, hvilka ämbetsverken själfva

166

äga, i mån af behof, utfärda, så påträffas — såsom kommittén torde komma
att vid behandlingen af särskilda ämbetsverk påpeka — understundom i
arbetsordningarna föreskrifter, som, enligt kommitténs mening, rätteligen
borde, därest de af Kungl. Maj:t befunnes kunna godkännas, vara upptagna
i instruktionerna för verken.

Det förstnämnda förhållandet har, bland annat, den afsevärda olägenheten
med sig, att rörande hvarje ändring af en sådan detalj bestämmelse
framställning måste göras hos Kungl. Maj:t och ärendet alltså behandlas
inom vederbörande statsdepartement samt för Kungl. Maj:t anmälas.

Ett exempel härå torde det tillåtas kommittén att anföra. I kammarkollegium
gällde förr, såsom ännu för närvarande är fallet inom vissa
andra ämbetsverk, den i instruktionen intagna detalj bestämmelse, att ankommande
bref öppnas af chefen. Det befanns emellertid lämpligt att i
kammarkollegium öfverflytta detta åliggande till registratorn; och däraf
föranleddes, efter underdånig framställning till Kungl. Maj:t, en nådig
kungörelse i svensk författningssamling den 4 juni 1886, angående förändrad
lydelse af tre särskilda paragrafer uti instruktionen för kammarkollegium.

Slutligen tillåter sig kommittén att i detta ämne jämväl fästa uppmärksamheten
på angelägenheten af en genomgående granskning af bestämmelserna
rörande ämbetsverkens disciplinära domsrätt. Endast exempelvis
må därvid anföras följande.

Enligt vissa instruktioner — såsom det vill synas utan fasthållande
af skillnaden mellan straffet suspension och säkerhetsåtgärden afstängning
från tjänsteutöfning — kan suspension gå i verkställighet utan hinder af
besvärs anförande.

Understundom angifves ej maximum för böter eller suspension; någon
gång kan maximum af böter vara 3 månaders aflöning, i andra fall åter
en månads lön eller arfvode. Ibland förekomma ej böter såsom form för
disciplinär bestraffning, men väl andra strafformer.

Hvarthän talan skall från vederbörande ämbetsverk fullföljas i disciplinära
bestraffningsmål, är ock föremål för skiljaktiga bestämmelser till
och med beträffande verk, för hvilka någon anledning till olika bestäm -

167

melser i detta hänseende väl näppeligen förefinnes. Så fullföljas besvär
mot beslut i dylika mål, meddelade af öfverbibliotekarien i kungl. biblioteket
och intendenten vid nationalmusei konstafdelning, i justitierevisionsexpeditionen
för afgörande af Kungl. Maj:t i dess högsta domstol, under
det att besvär mot enahanda beslut, meddelade af riksarkivarien, fullföljas
i ecklesiastikdepartementet, för att afgöras af Kungl. Maj:t i statsrådet.

Äfven hvad angår forum för de till domstol hänskjutna mål om brott
i tjänsten, torde med fog kunna ifragasättas, om numera verkligen skäl
förefinnas för att generaldirektörer inom vissa verk (med till och med
lägre aflöning än vissa andra generaldirektörer) skola för ämbetsfel åtalas
inför Kungl. Maj:t i dess högsta domstol, under det att för öfriga generaldirektörer
Svea hofrätt är laga forum. Och, medan underordnade tjänstemän
inom vissa ämbetsverk hafva hofrätt till forum, hafva motsvarande
tjänstemän inom andra verk till forum allmän underdomstol.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, tillåter sig kommittén
fästa uppmärksamheten å önskvärdheten däraf,

att i angifvet syfte revision af de för centrala
ämbetsverken gällande instruktioner varder verkställd.

168

Sammanfattning.

Det hufvudsakliga af kommitténs i det föregående framlagda förslag
kan sammanfattas på följande sätt:

För åtnjutande inom de centrala ämbetsverken i allmänhet af de med
ordinarie befattning förenade aflöning sfär maner har kommittén ansett böra
uppställas följande villkor:

att innehafvare af ordinarie befattning i vederbörande ämbetsverk
skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller
jämkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest
ämbetsverkets ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma
ej längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa
ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat ämbetsverk,
vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning
han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med
befattningen förenade göromål eller tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen
öfverlämnas (sid. 102—104);

att med ordinarie befattning i vederbörande ämbetsverk icke må
förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat eller amanuenseller
därmed jämförlig biträdesbefattning i statens, riksdagens eller kommuns
verk;

169

hvad angår innehafvare af annan befattning, ämbetsverket, på grund af
förekommande omständigheter och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag
eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt å tjänstgöringen
i ämbetsverket, finner sådant uppdrag eller sådan tjänstebefattning kunna
få tills vidare bibehållas eller mottagas (sid. 104—110); varande, i sammanhang
med sistnämnda aflöningsvillkor, af kommittén föreslaget, att
öfver alla af centralt ämbetsverk meddelade beslut i afseende å tillstånd
till förening med ordinarie befattning i statens tjänst af annan tjänstebefattning
eller uppdrag förteckning skall föras hos ämbetsverket (sid. 110);

att tjänsteman i första lönegraden hos vederbörande ämbetsverk är
skyldig att tjänstgöra å den särskilda befattning inom graden, där ämbetsverket,
till befordrande af arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig
och behöflig (sid. 111);

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings
innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för den
tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som
uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger
uppbära hela lönen, men att den, som undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott
eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges
från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta
befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar
afstå så mycket af lönen, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt (sid. 111—113);

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt för tid, hvarunder
han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning
erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af ämbetsverket
pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall under
tiden innehållas, såvida ej ämbetsverket finner skäligt låta honom uppbära
något däraf (sid. 113);

170

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjänsteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas
till högre befattning hos ämbetsverket, densamma, mot åtnjutande i
förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,
men i senare fallet af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader
under ett och samma kalenderår (sid. 113—114);

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af
befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under
villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst, dock att
härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och
för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem
år, på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare
fem år, äfvenledes på samma villkor,

under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre afiöningen ej får tillträdas förr än vid början af
kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit
uppnådd; börande löntagare därvid tillgodoräknas den tid, som före den
nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen,
vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar
honom till nedannämnda pension, icke må samma förhöjning tillträda
(sid. 114—115);

att tjänstemännen i vederbörande ämbetsverk äga årligen, när sådant
utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, chef,
ledamöter och tjänstemän af andra lönegraden enhvar under en och en
half månad samt tjänstemän af första lönegraden enhvar under en
månad;

171

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å
uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af ämbetsverket bestämmes,
begagna sig af semester (sid. 115);

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall själfva lönen utgår till månadens slut (sid. 115—116);

att innehafvare af ordinarie befattning i vederbörande ämbetsverk
skall, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänsteår, vara förpliktad
att med oafkortad lön såsom pension, dock ej i något fall till högre belopp
än 6,000 kronor, från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller ämbetsverket,
om det tillkommer detsamma att afskedet utfärda, dock obetaget
att låta med detsamma anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att i densamma kvarstå;

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig dels, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå
för bestyr i sammanhang därmed, dels ock de förändrade bestämmelser i
fråga om pension, som kunna varda stadgade (sid. 116—117);

att enhvar, som med eller efter visst angifvet års ingång tillträder
befattning i vederbörande ämbetsverk, skall vara pliktig att underkasta sig
de villkor och bestämmelser, som varda föreskrifna för åtnjutande af de
nya aflöningsförmånerna; samt

att till de förutvarande innehafvare af dylika befattningar, hvilka
före viss angifven tidpunkt förklara, att de icke vilja underkasta sig den
nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke
lagligen kunna därtill förbindas, aflöningsförmåner skola utgå enligt de för
dem dittills gällande grunder (sid. 118).

Såsom en allmän förutsättning för de löneregleringsförslag, som af
kommittén afgifvas för de centrala ämbetsverken, har kommittén ansett
sig böra antaga, att för dessa ämbetsverk i allmänhet bör stadgas, att
samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola, där ej för särskilda fall
undantag, efter pröfning, medgifves, vara ä tjänsterummen tillstädes minst
sex timmar hvarje söckendag (sid. 119—124).

Lönweg tering skommitténa bet. 1. 22

172

Kommittén har icke funnit skal att föreslå någon ny afiöningstitel
för de centrala ämbetsverken, utan ansett aflöningarna därstädes böra, med
bibehållande af nu gällande aflöning ssystem, fördelas å lön, tjänstg öring spenningar
och, i förekommande fall, ålderstillägg (sid. 125—130).

Då denna del af kommitténs betänkande afser blott allmänna förutsättningar
och grunder för en reglering af löneförhållanden in. in. inom
de centrala ämbetsverken, har kommittén funnit sig ej äga anledning att
här föreslå aflöningssatser för andra än de normala lönegraderna inom
dessa ämbetsverk.

Till de normala lönegraderna hafva af kommittén hänförts

l:o) hvad verkens chefer angår, dels de generaldirektörer, hvilka för
närvarande uppbära i aflöning 9,000 kronor, och dels de öfverdirektörer
och andra därmed iämförlida chefer, hvilka nu åtnjuta en aflöning af
7,000 kronor,

2:o) i fråga om öfriga tjänstemän, allenast de tre nuvarande allmänna
lönegraderna, benämnda tredje, andra och första lönegraderna, samt

3:o) beträffande vaktbetjänte, förste vaktmästare med en aflöning
för närvarande af 1,100 kronor samt vaktmästare med 800 kronor i nuvarande
begynnelseaflöning och 900 kronor i slutaflöning.

I afseende å aflöningssatserna däremot för sådana befattningar,
hvilka ej tillhöra normalgraderna, kommer kommittén att framställa förslag
i sammanhang med regleringsfrågorna för de särskilda ämbetsverk,
där sådana befattningar förefinnas eller varda föreslagna (sid. 130—131).

För de normala lönegraderna inom de centrala ämbetsverken, sådana
dessa lönegrader af kommittén angifvits, har kommittén ansett böra bestämmas
de aflöningssatser, som, jämte belöpande högsta pensionsbelopp,
finnas angifna i tabellen på sid. 133.

1 de fall, där fri bostad åtnjutes af vaktbetjånt, har kommittén ansett
lämpligt att till den fria bostaden må höra fri vedbrand, men funnit
böra till 250 kronor bestämmas det belopp, hvarmed lönen bör minskas
för vaktbetjänt, som åtnjuter fri bostad och vedbrand (sid. 132).

173

Då för närvarande är på pröfning beroende, i hvad män eller i
Indika afseenden ändring må komma att vidtagas i nu gällande grunder
och bestämmelser för det civila pensionsväsendet, har kommittén val ansett
det för de centrala ämbetsverken i allmänhet nu gällande villkor i
fråga om afgång med pension höra bibehållas i det förslag, kommittén nu
afgifver, men dock hemställt om begränsning af högsta pensionsbeloppet
till 6,000 kronor, i öfverensstämmelse med hvad redan finnes stadgadt för
vissa högre tjänstemän och af pensionskommittén föreslagits såsom högsta
belopp för pension i allmänhet (sid. 132).

I sammanhang med hvad sålunda föreslagits, har kommittén ock
uttalat önskvärdheten däraf, att för de centrala ämbetsverken i allmänhet
måtte, i fråga om aflöning sförmåner vid förordnande d ledig tjänst, utfärdas
den bestämmelse, att den, som på förordnande förvaltar ledig tjänst,
skall under tiden åtnjuta de med densamma förenade aflöningsförmåner
(sid. 134).

Kommittén har vidare, hvad de centrala ämbetsverken angår, föreslagit
upphörande af skyldigheten för vissa tjänstemän att ställa uppbörds
säkerhet (sid. 135—137).

Beträffande grunderna för den extra personalens anställning och aflöning
har kommittén ansett,

att för de centrala ämbetsverken föreskrifter böra meddelas, i syfte
att, åtminstone i allmänhet,

dels extra ordinarie tjänstemän må allenast i mån af yppadt behof
antagas,

och dels dessa tjänstemäns tjänstgöring må, sävidt möjligt, ordnas
på ett mera likformigt sätt, än nu är fallet, såväl inom hvarje verk som
de särskilda verken inbördes emellan;

att för de centrala ämbetsverken äfven bör föreskrifvas, att, åtminstone
i allmänhet, extra ordinarie vaktbetjänte må antagas allenast i man
af yppadt behof; samt

174

att grunderna för aflöningen till extra ordinarie tjänstemän och
extra ordinarie vaktbetjänte inom de centrala ämbetsverken i allmänhet
böra bestämmas åt Kungl. Maj:t på förslag af vederbörande ämbetsverk
(sid. 138—145).

Vidkommande förenkling i arbetssättet hos de centrala ämbetsverken
hai kommittén, med framhållande af vissa synpunkter, ansett sig höra
uttala, att vid utarbetande af instruktioner eller arbetsordningar för de
centrala ämbetsverken afseende bör i görligaste mån fästas å angelägenheten
att åstadkomma sådana förenklingar i arbetssättet, som kunna
finnas erforderliga och ändamålsenliga (sid. 152—160).

Slutligen har kommittén funnit sig böra fästa uppmärksamheten å
önskväidheten dåraf att äfven i andra hänseenden revision af instruktionerna
för de centrala ämbetsverken varder verkställd i syfte att åstadkomma
ytterligare förenkling och önskvärd likformighet (sid. 161—167).