UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1907:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

ANGÅENDE

■■ >i

FÖRÄNDRAD ORGANISATION AF JARNVAGSSTYRELSKN

OCH DÄRUNDER LYDANDE FÖRVALTNINGAR

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 4 AUGUSTI 1906 FÖR ÄNDAMÅLET
TILLSATTA KOMMITTÉ

STOCKHOLM

IVAR HAäGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

Innehåll.

Inledning...................................................................................

Historisk öfversikt .................................................................

Den nuvarande statsbaneorganisationens hufvuddrag

Underdånig skrifvelse till Konungen.

Kommitténs hufvudanmärkningar mot den nuvarande organisationen ... 30

Styrelsens arbetsbörda s. 30. — Dröjsmål med ärendenas afgörande s. 32. —
Linjemyndigheternas ställning s. 34. —- Distriktschefens ställning s. 39. — Distriktschefen
föreståndare för trafikafdelningen s. 41. — Förvaltningens bristande affärsmässighet
s. 43. — Styrelsens handlingsfrihet s. 45. — Granskningen af järnvägsförvaltningen
s. 51. — Arbetsmetoderna s. 53. — Sammanfattning s. 55.
Kommitténs förslag till förändringar i den nuvarande organisationen ... 57

Linjemyndigheternas organisation ................................................................................. 57

Olika system för en organisationsförändring s. 58. — Utvidgning af distriktsförvaltningarnas
befogenhet s. 73. — Verklig chefsställning för distriktschefen
s. 85. — Väsentligt högre aflöning för distriktschefen s. 97. — Förändring i
sättet för ärendenas handläggning i distriktsförvaltning s. 100. —- Ställföreträdare
för distriktschefen s. 107. — Distriktsförvaltningarnas yttre organisation m. m.
s. 108. —- Centralverkstadens förvaltning s. 114. — Linjemyndigheternas befogenhet
i fråga om vissa personalärenden s. 116.

Styrelsens organisation ................................................................................................ 123

Jämvägsfullmäktige s. 123. — Förändradt sätt för granskning af järnvägsförvaltningen
s. 131. — Utvidgning af styrelsens handlingsfrihet s. 139. — Chefen
s. 144. — Souschefen s. 148. — Afdelningscheferna s. 156. — Ärendenas
föredragning och afgörande m. m. inom styrelsen s. 172. — Förenklade arbetsmetoder
inom järnvägsförvaltningen s. 176. — Förändring i personaluppsättningen
inom styrelsens afdelningar s. 182. — Sammanställningar rörande kommitténs
förslag ifråga om tjänstebefattningar vid statens järnvägar s. 198.

Ledningen af statens järnvägsbyggnader ......................................................... 206

Byggnadsledningens hittillsvarande organisation s. 206. — Sakkunniges yttrande
rörande järnvägsbyggnadernas organisation s. 211. — Järnvägsstyrelsens
utlåtande i anledning af de sakkunniges förslag s. 217. — Kommitténs yttrande
rörande järnvägsbyggnadernas organisation s. 222.

Järnvägsrådet ............................................................................................................ 227

Särskilda meningar................................................................................................... 237

Bilaga: Betänkande rörande järnvägsadministrationen af f. d. Eisenbahndirektions präsidenten

O. von Möhlenfels .............................................................................. 244

Till KONUNGEN.

Grenom nådigt beslut den 4 augusti 1906 uppdrog Eders Kungl. Maj:t
åt en kommitté att afgifva underdånigt yttrande och förslag beträffande
förändrad organisation af järnvägsstyrelsen och därunder lydande förvalt -

ningar. Till ordförande i denna kommitté förordnade Eders Kungl. Maj:t
undertecknad Sahlin samt till ledamöter undertecknade Gripenstedt, Lagercrantz,
Nyström och Waller jämte direktören vid Stockholm—Västerås
—Bergslagens järnväg, f. d. maskindirektören m. m. F. V. H. Pegelow
och dåvarande kaptenen, ledamoten af Riksdagens andra kammare m. m.
G. O. Wallenberg. Därjämte förklarade Eders Kungl. Maj:t, att afdelningschefen
vid generalstabens kommunikationsafdelning skulle ingå såsom
ledamot i kommittén vid behandlingen af frågor rörande statsjärnvägarnas
fredsorganisation med hänsyn till deras ändamålsenliga användning i
krigstid; och har i anledning häraf undertecknad Werner deltagit i kommitténs
arbeten vid behandlingen af sist angifna frågor.

Kommittén, som sammanträdde första gången den 11 september 1906,
var därefter samlad under senare delen af nyssberörda september och under
därpå följande oktober månad. Sedan därvid kommitténs samtliga
dåvarande ledamöter med undantag af Pegelow enat sig om vissa hufvudgrunder,
på hvilka en förändrad organisation lämpligen borde hvila, samt
vissa viktigare liufvuddrag för en sådan organisation, anhöllo Pegelow
och Wallenberg, hvilken sistnämnde då skulle afresa för att tillträda den
befattning såsom svensk minister i Tokio, till hvilken han under tiden
blifvit utnämnd, om nådigt entledigande från kommittéuppdraget; och
biföll Eders Kungl. Maj:t den 3 november 1906 dessa ansökningar samt
förordnade undertecknade Ekman och Taube att i stället vara ledamöter
i kommittén.

Kommitténs arbeten fortgingo därefter under tiden från och med den
14 november till och med den 15 december 1906, efter hvilken tid för
justering af betänkandet erforderliga sammanträden ägt rum.

Sedan af statsrådet och chefen för civildepartementet med nådigt tillstånd
tillkallade sakkunnige den 30 mars 1906 afgifvit till statsrådet och
chefen för nämnda departement ställdt yttrande och förslag, huru ledningen
af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar för statens räkningborde
för framtiden lämpligast ordnas, samt järnvägsstyrelsen däröfver
den 23 april 1906 afgifvit infordradt utlåtande, har Eders Kungl. Maj:t
genom nådig remiss den 10 november 1906 öfverlämnat dessa handlingar
till kommittén för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det kom -

VII

mitten lämnade uppdraget. Därjämte har kommittén haft att behandla
järnvägsstyrelsens underdåniga skrifvelse den 18 november 1903 angående
inrättande af en ny öfverdirektörsbefattning inom styrelsen, hvilken skrifvelse
genom nådig remiss den 18 december 1903 öfverlämnats till den af
Eders Kungl. Maj;t tillsatta kommittén för afgifvande af förslag rörande
reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden samt
därefter, sedan samma skrifvelse af denna kommitté enligt af Eders Kungl.
Maj;t meddelad föreskrift tillställts den af Eders Kungl. Maj:t den 30 januari
1906 tillsatta kommittén för afgifvande af yttrande och förslag till
reglering af löneförhållandena för järnvägsstyrelsen och järnvägsstaten i
öfrigt, blifvit af sistnämnda kommitté öfverlämnad till nu förevarande
kommitté.

För kommitténs räkning hafva vissa undersökningar och utredningar
rörande järn vägsorganisationen verkställts af f. d. Eisenbahndirektionspräsidenten
in. m. O. v. Milhlenfels, som i ämnet till kommittén afgifvit ett
betänkande. Därjämte har kommittén vid behandling af särskilda delar af
sitt uppdrag för afgifvande af upplysningar inkallat cheferna för järnvägsstyrelsens
administrativa afdelning samt ban-, maskin- och trafikafdelningarna,
adjungerade ledamoten J. E. Lundberg, bandirektören II. K. Groth, t. f.
maskindirektören B. O. Ekman, trafikinspektören C. M. Looft samt stationsinspektorerna
C. L. Öfverström och N. Nilsson.

Kommittén, som enligt, det kommittén meddelade uppdraget yttrat
sig jämväl angående lönerna till befattningshafvare vid järnvägsstaten, i
den mån sådant yttrande betingats af de förslag i hufvudfrågan, som af
kommittén framställts, har bland annat föreslagit ändradt sätt för tillsättande
af generaldirektören och chefen för statens järnvägar samt ändrade
afiöningsförmåner för denne befattningshafvare. I anledning häraf får
kommittén i underdånighet anmäla, att, som till följd af kommitténs förslag
bestämmelser rörande öfvergången till de af kommittén föreslagna
nya förhållandena skulle erfordras endast med afseende å generaldirektörsbefattningen,
kommittén icke utarbetat förslag till sådana öfvergångsbestämmelser
utan ansett sig böra inskränka sig till att för Eders Kungl.
Maj:t anmäla det eventuella behofvet af dylika bestämmelser i fråga om
nämnda befattning.

vin

Till fullgörande i öfrigt af det kommittén meddelade uppdraget får
kommittén härmed öfverlämna betänkande och förslag till förändrad organisation
af järnvägsstyrelsen och därunder lydande distriktsförvaltningar
jämte därtill fogade dels två af kommitténs ledamöter afgifna särskilda
meningar och dels nyssberörda, af v. Mtlhlenfels utarbetade betänkande.

Undertecknad Sahlin har icke deltagit i handläggningen af frågan om
aflöningsförmåner och pensionsvillkor för generaldirektören och chefen för
statens järnvägar.

Underdånigst

MAURITZ SAHLIN.

J. Gripenstedt. H. L. Fi Lagercrantz. John Nyström. Justus A. Waller.
Axel Ekman. Carl Taube. Erik Werner.

Ivar Tengstrand.

Stockholm den 8 mars 1907.

Inledning.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 4 augusti 1906 af frågan
om omorganisation af järnvägsstyrelsen och därunder lydande förvaltningar
yttrade föredragande departementschefen, enligt det till kommittén öfverlämnade
utdraget af protokollet öfver civilärenden för nämnda dag, bland
annat följande:

»Den organisation, järnvägsstyrelsen vid dess inrättande år 1863 erhöll,
var visserligen, med hänsyn till järnvägstrafikens säregna art och ändamål,
ordnad i något friare former än öfriga centrala statsinstitutioner, men att
den anordnades väsentligen efter mönstret af de administrativa ämbetsverken
är dock omisskännligt. I denna organisation har sedermera tid
efter annan vidtagits ändringar och jämkningar, utan att någon rubbning i
dess hufvuddrag ägt rum. Det synes mig emellertid kunna med skäl
ifrågasättas, huruvida den organisationsform, som sålunda blifvit vald, kan,
särskildt med den utveckling, denna gren af statens verksamhet numera
erhållit, anses ändamålsenlig. Vid slutet af år 1904 utgjorde det i statsbanorna
nedlagda byggnadskapitalet 435,519,262 kronor, deras inkomster
för nämnda år uppgingo till 52,937,271 kronor och utgifterna till 38,036,333
kronor. Nettoinkomsten belöpte sig således till 14,900,938 kronor och
utgjorde den största af statens ordinarie inkomsttitlar. En affär af så
vidtomfattande beskaffenhet bör gifvetvis, för att största möjliga resultat
må afvinnas densamma, skötas på ett så vidt görligt är fullt affärsmässigt
sätt, något hvartill den nuvarande förvaltningen icke synes vara fullt anpassad.
En omorganisation af järnvägsstyrelsen i antydd riktning kräfver
emellertid en ingående och allsidig utredning, hvilken lämpligen synes mig
böra öfverlämnas åt en kommitté, där sakkunskap och olika intressen äro
representerade.

Ehuru en sådan kommitté icke torde böra för mycket bindas i sitt
arbete genom på förhand gifna detalj föreskrifter, anser jag mig dock böra
framhålla några synpunkter, hvilka jag funnit värda beaktande.

Kommitténs

uppdrag.

Generaldirektören, på hvars personliga insatser en rationell skötsel af
statsbanerörelsen i hög grad är beroende, är på grund af nu gällande instruktion
alltför mycket upptagen af detaljfrågor och löpande ärenden.
Det synes därför angeläget att genom ändrade dispositioner tid beredes
honom att ägna större uppmärksamhet åt hvad som bör vara hans hufvuduppgift,
att planlägga och taga initiativ till de stora för järn vägsförvaltningen
i dess helhet betydelsefulla frågorna.

Vidare synes mig böra tagas under ompröfning, huruvida icke vid
generaldirektörens sida inom styrelsen kunde ställas representanter för den
merkantila och industriella världen. Härigenom skulle under förutsättning
af lyckligt val af personer tillföras styrelsen en fond af erfarenhet, som verksamt
skulle bidraga till förverkligandet af det utaf mig förut angifna målet.

En sådan anordning komme därjämte att medföra andra fördelar af
synnerlig vikt. Det kan väl sägas, att statsbanedriften skall, och måhända
i främsta rummet, tillgodose det statsfinansiella intresset att direkt tillföra
statsverket största möjliga inkomst. Men denna synpunkt bör, med hänsyn
till järnvägsrörelsens i hela landets näringslif djupt ingripande betydelse,
icke undanskymma en annan, kanske lika viktig, den nationalekonomiska.
Jag syftar härvid i främsta rummet på den trafikerande allmänhetens
anspråk på väl afvägda, fraktafgifter. Betydelsen af en klok fraktpolitik
kan enligt min uppfattning icke öfverskattas. Hvad staten hår med ena
handen gifver, kan med den andra fås mångdubbelt igen. Emellertid synes
det mig uppenbart, att järnvägsstyrelsen, sådan den nu är sammansatt, icke
kan vara så förtrogen med handelns, industriens och näringarnas behof,
som för ändamålet vore ensidigt. Det är väl sant, att sambandet mellan
järnvägsstyrelsen samt landets industriella och merkantila kretsar förmedlas
genom järn vägsrådet, men detta kan icke allt för ofta sammankallas, och
det ligger dessutom i sakens natur, att en dylik rådgifvande församling
icke kan utöfva samma inflytande på rörelsens förvaltning som personer,
hvilka själfva äro medlemmar i styrelsen och mera omedelbart deltaga i
ärendenas handläggning.

Ett önskemål, som vid frågan om en omorganisation af statens järnvägars
förvaltning bör tagas i betraktande, är vidare vinnande af förenkladt
arbetssätt och tidsenligare former för ärendenas afgörande i syfte att allmänheten
må snabbare än hittills kunnat ske erhålla besked i frågor, som
hänskjutits till järnvägsstyrelsens pröfning.

I sammanhang med omorganisationen af järnvägsstyrelsen synes mig
äfven böra komma under ompröfning frågan om de nuvarande distriktsförvaltningarnas
organisation. De ändringar inom statsjärnvägarnas förvaltning,
som är 1897 vidtogos i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
1893 års järnvägskommittés förslag, gingo i riktning af en decentralisation

med starkt organiserade distriktsförvaltningar. Redan vid förslagets framförande
höjdes röster mot en dylik decentralisering. Erfarenheten från
andra länder synes också gifva vid handen, att en af centralisation präglad
järvägsförvaltning erbjuder öfvervägande fördelar. Särskildt vill jag erinra,
att den i Preussen år 1895 genomförda omorganisationen skett med tilllämpning
af centralisationssystemet. Jag anser mig ock kunna med fog
ifrågasätta, huruvida den 1897 skedda reformen varit till fromma för enhet
och planmässighet i förvaltningen. Därför synes mig böra noggrant
undersökas, om de nuvarande distriktsförvaltningarna böra såsom sådana
bestå, och i hvarje tall huruvida desamma icke böra undergå en genomgripande
omgestaltning.

Såsom Eders Kungl. Maj:t behagade erinra sig, bemyndigade Eders
Kungl. Maj:t den 22 december 1905 statsrådet och chefen för civildepartementet
att tillkalla sakkunniga personer för att afgifva yttrande och förslag,
huru ledningen af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar för
statens räkning borde för framtiden lämpligast ordnas. Sedan sakkunniga
blifvit utsedda, hafva de aflämnat ett i sådant hänseende uppgjordt förslag,
hvarefter järnvägsstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande i anledning
däraf. Den af mig ifrågasatta kommittén bör vid fullgörandet af sitt uppdrag
taga jämväl denna fråga i noggrant öfvervägande, enär ofvannämnda
sakkunnigas förslag är uppgjordt, under förutsättning att ej någon mera ingående
omorganisation af järnvägsstyrelsen i sammanhang härmed skulle ske.

Vidare tillåter jag mig påpeka, hurusom Eders Kungl. Maj:t den 30
januari 1906 uppdragit åt en kommitté att afgifva yttrande och förslag
till reglering af löneförhållandena för järnvägsstyrelsen och järn vägsstaten
i öfrigt. Detta uppdrag behöfver dock ej verka inskränkning i rätten för
den åt mig nu förordade kommittén att i afseende å löner afgifva de yttranden,
som kunna betingas af de förslag i hufvudfrågan, hvarmed kommittén
kan framkomma.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde departementschefen, att
åt nu förevarande kommitté måtte gifvas i uppdrag att afgifva underdånigt
yttrande och förslag beträffande förändrad organisation af järnvägsstyrelsen
och därunder lydande förvaltningar; och blef denna hemställan
af Kungl. Maj:t bifallen.

För fullgörande af det kommittén sålunda meddelade uppdraget har Omfattning»,
kommittén verkställt en undersökning af statens jämvägsförvaltnings nu-^ kommil‘éns
varande organisation och det sätt, hvarpa densamma fungerar. Därjämte ningar och
har kommittén genom granskning af de såväl i styrelsen som hos vissa linje- för,laomyndigheter
förda diarier, registratur, föredragningslistor m. m. låtit före -

taga en närmare utredning rörande dels antalet och beskaffenheten af de
ärenden, som handläggas och afgöras af de olika järnvägsinstanserna, och dels
ärendenas fördelning mellan de olika afdelningarna och byråerna inom
styrelsen.

En betydande \lel af det på järnvägsstyrelsen ankommande arbetet
utföres å de inom styrelsen inrättade kontoren, bland hvilka de mest omfattande
äro kontrollkontoret och statistiska kontoret. Det skulle därför
kunna antagas, att, då fråga är om en omorganisation af styrelsen, de för
bedömandet af denna fråga erforderliga undersökningarna skulle utsträckas
jämväl till de styrelsen underlydande kontorens arbetssätt och personaluppsättning.
Verkställandet af en undersökning rörande dessa kontors
behof af nydaning och uppgörandet af ett förslag i sådant afseende skulle
emellertid för kommittén föranleda en betydande tidsutdräkt; och då ett
förslag till omorganisation af styrelsen och dess byråer kan uppgöras och
äfven sättas i verket, utan att därför behöfver alvaktas liknande förslag i
fråga om styrelsekontoren, har kommittén under för handen varande förhållanden
ansett det böra lämnas åt järnvägsstyrelsen att verkställa utredning
och framställa förslag i sistberörda afseende.

De undersökningar, som af kommittén verkställts, och de förslag, kommittén
med stöd af dessa kommer att framlägga, afse alltså icke de under
styrelsen lydande kontoren och komma icke heller i allmänhet att omfatta
lägre linjemyndigheter än distriktsförvaltningarna. De omfatta ej
heller vare sig antalet eller fördelningen på olika byråer och expeditioner
af de hos styrelsen och hos linjemyndigheterna anställda olika befattningshafvare,
som för närvarande åtnjuta arfvoden efter klass, d. v. s. sådana
arfvoden, som med tillämpning af aflöningsreglementets löneklassreglering
för hvarje år bestämmas af Kungl. Maj:t för af Kungl. Maj:t jämväl till
antalet bestämda befattningar.

Uppställningen Då kommittén nu går att i detta betänkande framlägga resultatet af

af kommitténs^ f kommittén sålunda verkställda undersökningarna och de förslag, till
hvilka samma undersökningar halva giivit anledning, har kommittén ansett
sig först böra meddela en kortfattad historisk öfversikt rörande statsbaneorganisationens
utveckling samt en likaledes kortfattad redogörelse lör
den nuvarande statsbaneorganisationens hufvuddrag. Härpå följa i betänkandet
angifvande! af kommitténs hufvudanmärkningar mot den nuvarande
organisationen samt framläggandet af kommitténs förslag till förändringar
i samma organisation, hvarefter kommittén under särskilda aldelningar
framställer förslag rörande sättet att ordna ledningen af statens järnvägsbyggnader
samt förslag till omorganisation af järnvägsrådet.

Historisk öfversikt.

Allt eftersom de först färdigbyggda stambanedelarne öppnades för .

allmän trafik, ställdes den personal, som å dem ombesörjde järnvägs- sammanhang
driften, under befäl af vederbörande öfveringenjör vid statens järnvägsbyggnader.
I den mån de trafikerade statsbanelinjerna tillväxte, tillsattes
för ombesörjandet af deras förvaltning särskilda tjänstemän, nämligen
vid trafikafdelningen trafikdirektörer, vid maskinafdelningen maskiningenjörer
och sedermera, då en tredje afdelning, ingenjörsafdelningen,
såsom banafdelningen till en början benämndes, uppkommit, vid denna
afdelning baningenjörer. Ledningen af förvaltningen jämväl af de trafikerade
banorna tillkom chefen för statens järnvägsbyggnader. Genom
nådigt bref den 4 april 1862 förklarades chefen för statens järnvägsbyggnader,
på grund af det honom meddelade bemyndigandet att vid
statens järnvägsbyggnader antaga erforderlig tjänstemannapersonal, berättigad
låta vid hvar och en af de då trafikerade statsbanornas hufvudstationer
— Stockholm, Göteborg och Malmö — anställa en intendent,
som inom sitt distrikt skulle utgöra den verkställande och sammanhållande
myndigheten samt tillika förmedla förhållandet till de lokala
myndigheterna och allmänheten.

Genom nådigt bref den 30 december 1862 förordnade emellertid 1863 års
Kungl. Maj:t, att den myndighet och förvaltning, som dittills utöfvats orsanii,n''‘0"''
af chefen för statens järnvägsbyggnader, skulle från och med 1863 års
ingång fördelas på två särskilda styrelser. Den ena af dessa skulle
under benämning styrelsen för statens järnvägstrafik öfvertaga befattningen
med alla de ärenden, som afsåge ordnandet af allmänna trafiken
å stambanorna, i den mån de vore eller blefve färdigbyggda, vidmakthållandet
af banorna jämte därtill hörande byggnader, verkstäder, materiel
m. m. äfvensom uppbörden och förvaltningen af därvid inflytande
medel. Den andra styrelsen skulle under benämning styrelsen öfver
statens järnvägsbyggnader hafva att, intill dess annorlunda kunde varda
förordnadt, utöfva högsta ledningen af nybyggnadsarbetena vid statens
stambanor och hvad därmed hade gemenskap.

Enligt sistberörda nådiga bref skulle styrelsen för statens järnvägstrafik
tillsvidare utgöras af en chef under benämning generaldirektör
med ensam beslutanderätt äfvensom af tre intendenter — en för hvartdera
af stambanornas dåvarande tre hufvuddistrikt — samt en byråchef.
Intendenterna skulle det åligga dels att en hvar inom sitt distrikt
utöfva befäl och hafva uppsikt öfver vederbörande personal, förvaltning,
uppbörd och materiel, dels ock att tillika å vissa tider sammanträda i
styrelsen vid afgörande därstädes af viktigare angelägenheter, som anginge
stambanorna i deras helhet, därvid hvarje intendent borde anmäla
de frågor, hvilka han ansåge böra komma under gemensam pröfning,
äfvensom föredraga de ärenden i öfrigt, som särskildt anginge hans
distrikt. Hvad beträffar byråchefen skulle denne hafva att bereda och
i styrelsen föredraga alla öfriga dit inkommande mål och ärenden, expediera
styrelsens beslut samt närmast under generaldirektören vaka däröfver,
att de vid styrelsen anställda tjänstemännen fullgjorde sina åligganden.

Närmast under ledamöterna ställdes å byråafdelningen registrator,
notarier, kamrerare, revisor och kassör samt å den egentliga trafikafdelningen
dels särskilda kontor, nämligen kontrollkontoret, milkontoret,
styrelsens telegrafkontor och statistiska kontoret, dels ock en kontrollerande
maskiningenjör och en telegrafdirektör, de båda sistnämnda för
att användas för inspektion.

Hvad angår den egentliga linjeförvaltningen, skulle enligt nådiga
brefvet den 6 februari 1863, angående interimsstat för statens järnvägstrafik,
å de tre trafikdistrikt, i hvilka statens järnvägar voro indelade,
närmast under intendenterna anställas: vid trafikafdelningen trafikdirektörer,
en på hvarje distrikt, och under dem trafikdirekt.örsassistenter, vid
maskin- och förrådsafdelningen på hvarje distrikt en maskiningenjör och
under honom en maskiningenjörsassistent samt vid ingenjörsafdelningen,
såsom banafdelningen då fortfarande benämndes, å hvarje distrikt en öfveringenjör
och under honom en baningenjör för hvarje bansektion.

1866 års l denna endast provisoriskt fastställda organisation vidtogs snart

Afskildring3. n0S en väsentlig förändring. Intendenternas ställning såsom på en gång
ledamöter i styrelsen och chefer för trafikdistrikt visade sig nämligen
ohållbar. Sedan intendenterna vid första och andra trafikdistrikten
en i sänder under jämförelsevis längre tider oafbrutet tjänstgjort i styrelsen,
blef på framställning af styrelsen genom nådigt bref den 13 juli
1866 stadgadt, att nämnda båda intendenter skulle inkallas till daglig
tjänstgöring i styrelsen; och förordnades genom samma nådiga bref,
att intendenten vid första trafikdistriktet skulle bereda och i sty -

relsen föredraga alla ärenden, som anginge trafikdistriktens ban- och
maskinafdelningar och den vid dessa afdelningar anställda personalen, samt
kontrasignera därom utgående expeditioner;

att intendenten vid andra trafikdistriktet skulle bereda och föredraga
de ärenden, som tillhörde trafikafdelningen och den därvid anställda
personalen, samt kontrasignera därom utgående expeditioner äfvensom
hafva inseendet öfver kontrollkontoret; samt

att byråchefen skulle bereda och föredraga alla ärenden, som anginge
den allmänna ekonomien, redogörelseverket, kassaförvaltningen och statistiken,
hafva, inseendet öfver kansliet, statistiska kontoret, boksluts-,
kassa- och milkontoren med därvid anställd personal samt kontrasignera
alla därom utgående expeditioner.

I öfrigt stadgades, att styrelsen skulle äga att åt ledamöterna uppdraga,
att göra inspektionsresor på distrikten, i den mån sådana ansåges
behöfliga, samt att, i händelse något ärende förekomme till afgörande
inom styrelsen under den ordinarie föredragandens frånvaro, generaldirektören
ägde bestämma, hvilken bland öfrige föredragande skulle
handlägga ärendet och kontrasignera den utgående expeditionen.

Intendenten vid tredje distriktet — Malmödistriktet — bibehölls fortfarande
i sin intendentsbefattning.

Den 23 december 1867 afgaf därefter trafikstyrelsen underdånigt Trafikförslag
till bland annat en definitiv organisation af statens järnvägstrafiks,,/^‘Zns
förvaltning. ^föZag™

Enligt detta förslag skulle förvaltningen fördelas på fyra särskilda af år 18G7''
afdelningar, nämligen

byråafdelningen, hvartill skulle höra kansli-, kameral-, kassa-, statistiska
och sådana ärenden, som anginge förvaltningen i allmänhet;

banafdelningen, som skulle besörja bevakningen och vidmakthållandet
af banor och telegraflinjer, underhållet af järnvägens fasta egendom
samt utförandet af nya byggnader och anläggningar;

maskinafdelningen, hvartill skulle höra den rörliga materielens anskaffning,
vård och underhåll, dragkraftens tillhandahållande samt förrådens
förseende och vård; och

trafikafdelningen, som skulle ombesörja den egentliga trafiken eller
dels befordrandet af personer, gods och telegram, dels taxor och tariffer
för sådan befordran, dels ock stationernas uppbörd och redovisning af
inflytande trafik- och telegraminkomster.

Förvaltningen skulle handhafvas af en centralstyrelse, som skulle
utgöras af en generaldirektör såsom chef i styrelsen och tillsvidare tre

ledamöter, hvilka skulle vara föredragande och chefer för de olika afdelningarna,
nämligen en byråchef för byråafdelningen, en öfverdirektör
för ban- och maskinafdelningarna — hvilka båda afdelningars angelägenheter
ansågos kunna handhafvas af samma ledamot i styrelsen, under
förutsättning att denne erhölle ett tekniskt biträde antingen genom kontrollerande
maskiningenjören eller genom maskindirektören vid distriktet
närmast hufvudstaden — samt en öfverdirektör för trafikafdelningen.

I fråga om de förändringar i styrelsens personal, som i öfrigt ansågos
behöfliga, torde böra nämnas, att enligt förslaget skulle inrättas
följande befattningar, nämligen å byråafdelningen en ombudsmansbefattning,
å ban- och maskinafdelningen en assistents-, en arkitekts- och en
förrådskontrollörsbefattning samt å trafikafdelningen en assistentsbefattning.

Ifrågavarande organisationsförslag innehöll beträffande styrelsens
och ledamöternas befogenhet m. m. bland annat följande bestämmelser.

Reglementen för trafiken på statens järnvägar och taxa för afgifterna
äfvensom reglementen för personalens antagande, entledigande,
tjänstledighet, bestraffning, aflöning och pensionering skulle efter förslag
af styrelsen utfärdas af Kungl. Maj:t, hvaremot styrelsen skulle äga
ej mindre att till efterrättelse fastställa tjänstgöringsreglementen än
äfven att i öfverensstämmelse med de i förslaget stadgade grunder
meddela särskilda instruktioner för den under styrelsen lydande personalen.

Då ärendenas vikt och beskaffenhet ej ansåges fordra samtliga ledamöters
närvaro, skulle de kunna af generaldirektören jämte föredraganden
handläggas och afgöras.

Öfverdirektör skulle äga att på eget ansvar och genom direkta order
till cheferna för linjeförvaltningen eller till de under dessa lydande afdelningsföreståndare
meddela sådana detaljbestämmelser, hvilka kunde
vara behöfliga såsom en omedelbar tillämpning af styrelsens beslut eller
af gällande reglementen och instruktioner. Hvarje ledamot skulle dessutom
vara behörig att infordra upplysningar i ärenden, som anginge
hans afdelning.

Hvad angår linjeförvaltningen skulle genom den förändrade organisation,
som föreslagits för styrelsen, intendentens ställning gifvetvis
också blifva annorlunda än förut. Då hvarje förvaltningsgren erhölle
sin ständiga föredragande och chef inom styrelsen, skulle intendentens
egenskap af ledamot upphöra, hvarförutom på hvarje afdelningschef inom
styrelsen skulle komma att öfverflyttas en del af det ansvar för afdel -

ningens verksamhet, som dittills ensamt ålegat intendenten. Af den
förändrade betydelse intendents befattningen sålunda skulle erhålla, ansåg
styrelsen, att det borde följa äfven en förändring till namnet; och styrelsen
föreslog därför, att den, åt hvilken högsta befälet å hvarje distrikt
uppdroges, måtte benämnas distriktschef, hvilken benämning egentligare
skulle angifva befattningens blifvande karaktär.

Distriktschefens åligganden skulle enligt den nya organisationsplanen
i hufvudsak omfatta det direkta befälet öfver distriktets tjänstemanna-
och betjäningspersonal, ansvarigheten för den allmänna ordningen
och ekonomien inom distriktet, öfvervakandet af reglementens och instruktioners
efterlefnad, afgifvandet af förslag vid tjänsters tillsättande
och tjänstemäns befordran inom de fastställda arfvodesklasserna, antagandet
och förordnandet af betjäningen samt utöfvandet af den disciplinära
bestraffningsrätten, allt inom bestämda gränser, som styrelsen
skulle äga att närmare fastställa.

För linjebefälet i öfrigt föreslog styrelsen, förutom att vid byråafdelningen
skulle anställas en byråassistent hufvudsakligen såsom
sekreterare åt distriktschefen, egentligen endast vissa namnförändringar.
Sålunda skulle föreståndaren för banafdelningen benämnas bandirektör
och föreståndaren för maskinafdelningen maskindirektör samt dennes
närmaste man kallas maskindirektörsassistent.

I fråga om beskaffenheten af järnvägspersonalens anställning föreslog
styrelsen i ett samma dag som organisationsförslaget afgifvet förslag till
reglemente för antagande och entledigande af personalen,

att de ämbetsmän, nämligen generaldirektören, afdelningscheferna
inom styrelsen och distriktscheferna, som skulle förordnas af Kungl. Maj:t,
äfven skulle kunna, den förstnämnde omedelbart och de senare på generaldirektörens
eller styrelsens anmälan, af Kungl. Maj:t i samma ordning
skiljas från sina befattningar eller förflyttas till andra tjänster; samt
att alla öfriga tjänstemän och all betjäning, som antingen omedelbart
af styrelsen eller efter dess uppdrag af underlydande befälhafvare
förordnades, äfven skulle af styrelsen kunna ej mindre entledigas antingen
omedelbart för grofva tjänstefel eller efter 3 månaders förutgången uppsägning
på grund af visad olämplighet för innehafvande befattning eller
i händelse af tjänstens beslutade indragning än äfven förflyttas till fast
tjänst, eller tillfällig tjänstgöring på annan ort.

Å andra sidan skulle tjänsteman eller betjänt, som åtnjöte månadsaflöning,
icke äga att utan styrelsens bifall lämna sin befattning, med
mindre än att han uppsagt densamma 3 månader förut.

Slutligen skulle äfven rättighet att bestraffa fel, som ej innefattade
brott mot allmän lag, inrymmas åt styrelsen med befogenhet för
styrelsen att inom vissa gränser öfverflytta denna myndighet på distriktsbefälet.

Sakkunniges Öfver trafikstyrelsens organisationsförslag liksom ock öfver andra af
utlåtande. styrei8en samtidigt därmed afgifna och med järuvägsförvaltningens organisation
sammanhängande förslag ansåg Kungl. Maj:t sig böra höra
några utom förvaltningen af statens järnvägstrafik stående, men med
järnvägstrafikförhållandena i allmänhet förtrogna, insiktsfulla män; och
anförtrodde Kungl. Maj:t denna granskning åt öfversten, friherre Nils
Ericson, ordföranden i direktionen för Gäfle-Dala järnväg P. Murén och
trafikdirektören vid Köping—Hults järnväg M. Agrelius.

Dessa kommitterade förklarade sig icke kunna annat än godkänna
den synpunkt, från hvilken styrelsen vid förslagens upprättande utgått,
och vitsordade den sakkännedom, som utmärkte förslagen. I fråga om
organisationsförslaget ansågo kommitterade sig emellertid böra göra vissa
erinringar bland annat att bandirektörsbefattningarna skulle uteslutas ur
förslaget.

Kungi. Majus Kungl. Maj:t faun däremot icke giltiga skäl förekomma att ur afframttaiimng.
Jöningsstaten utesluta bandirektörsbefattningarna, utan ansåg sig böra i
staten bibehålla en bandirektör på hvarje distrikt. Därefter blef styrelsens
organisationsförslag i hufvudsak oförändradt underställdt Riksdagens
pröfning.

I fråga om personalens anställning föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen
godkänna den bestämmelsen, att ämbets- och tjänstemän samt betjänte
vid styrelsen för statens järnvägstrafik samt vid den under nämnda styrelse
lydande trafikstaten skulle innehafva sina beställningar endast på
förordnande och kunna från dem skiljas eller till andra beställningar
inom trafikstaten förflyttas af samma myndighet, som dem antagit,
äfvensom att öfriga villkor för antagande, entledigande eller förflyttning
af den personal, som tillsattes af trafikstyrelsen, borde bestämmas i
särskildt af Kungl. Maj:t fastställdt reglemente.

Riksdagens I gin skrifvelse den 13 maj 1868 angående regleringen af utbes.
ut m. m. gifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel förklarade Riksdagen sig
bifalla bland annat Kungl. Maj:ts här ofvan omförmälda förslag
rörande arten af järnvägspersonalens anställning. Beträffande däremot
organisationsförslaget anförde Riksdagen, att inom Riksdagen åtskilliga

betänkligheter yppat sig särskildt mot inrättandet af de föreslagna
distriktschefsplatserna. Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t ville
taga i öfvervägande, huruvida icke dessa tjänster skulle kunna utgå ur förslaget,
i sammanhang hvarmed Riksdagen tillika ifrågasatte, huruvida icke
betydliga inskränkningar skulle kunna ske i antalet af de vid järnvägstrafiken
anställda ämbets- och tjänstemän samt betjänte. "I samma skrifvelse
anhöll Riksdagen dessutom, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande
bland annat, om icke styrelserna öfver statens järnvägsbyggnader
och järnvägstrafik skulle kunna sammanföras till en enda styrelse.

Med anledning af Riksdagens skrifvelse i hvad den afsåg frågan,
huruvida distriktschefsbefattningarna kunde indragas samt inskränkningar
i öfrigt ske i tjänstepersonalens antal m. m., afgaf trafikstyrelsen, som
däröfver hördes, utlåtande af den 31 december 1868.

Styrelsen meddelade däruti, att styrelsen redan vidtagit och fortfarande
komme att vidtaga åtgärder för vinnande af den minskning i
tjänstepersonalens antal, som rimligtvis kunde äga rum. Beträffande
distriktschefsbefattningarna framhöll styrelsen bland annat, hurusom det
funnes två olika system för det ständiga öfvervakandet af hushållningen
och tjänstgöringen å linjen. Detta kunde nämligen ske antingen, med
vissa trafikområden såsom indelningsgrund, af en myndighet motsvarande
distriktschefen eller ock, med de särskilda förvaltningsgrenarna
såsom indelningsgrund, af vederbörande afdelningschefer eller särskilda
inspektörer. Styrelsen tilltrodde sig icke att utan praktisk pröfning
kunna afgöra, hvilketdera systemet vore att föredraga. En sådan pröfning
läte sig emellertid göra; och kunde en början till pröfning af
det förra systemet anses redan vara gjord därigenom, att under dåvarande
förhållanden intendenturen vid tredje distriktet i själfva verket
vore att betrakta såsom ett distriktschefsämbete, sådant styrelsen i sitt
förslag framställt detsamma.

I den proposition, som Kungl. Maj:t aflät till 1869 års Riksdag
angående vissa grunder för förvaltningen af statens järnvägstrafik m. m.,
upptogos icke några arfvoden till distriktschefer. Kungl. Maj:t hade
visserligen efter öfvervägande af hvad i trafikstyrelsens utlåtande af
den 31 december 1868 förekommit funnit, att den utgift, som för distriktschefsbefattningarna
beräknats, icke kunde undvaras, men ansåg att för
det dåvarande, innan det ena eller det andra af de utaf trafikstyrelsen
omförmälda system för ett permanent öfvervakaude af linjeförvaltningen
blifvit vidare*^ praktiskt pröfvadt, det icke borde definitivt bestämmas,
huruvida distriktschefsämbeten skulle införas eller nämnda öfvervakande
lämpligare skulle på annat sätt anordnas. Kungl. Maj:t föreslog därför,

att styrelsen i stället för de fasta distriktschefsarfvodena skulle äga att,
intill dess definitivt beslut fattats om sättet för hela linjeförvaltningens
permanenta öfvervakande, för detta ändamål årligen disponera ett belopp
af 15,000 riksdaler.

Bestämmelser

I samma proposition framlade Kungl. Maj:t jämväl förslag till stad om

nya bygg- , .. 1 , , , i ° ^ J i i

nader och ganden rörande nya byggnader och anläggningar, och hemställde Kungl.

anläggningar. Maj:t, att Riksdagen måtte medgifva, att i sådant afseende finge gälla
den bestämmelsen, att ny anläggning eller byggnad af större omfattning,
såsom ny station, ny reparationsverkstad eller dubbelspår mellan två
stationer, icke skulle få vid redan till trafik upplåten statsbana verkställas,
förr än behofvet blifvit af Riksdagen pröfvadt och godkändt.
Riksdagen skulle det också tillkomma att besluta de villkor i afseende
å kostnaden, hvarunder anslutning till statsbana finge äga rum för bibana,
som därefter af enskilda anlades0). I fråga om erforderlig utvidgning
af redan befintlig anläggning och byggnad eller verkställande af ny
sådan utaf mindre betydenhet, såsom anordnande af hållplats, mötesplats
eller dylikt, skulle Kungl. Maj:t äga att därom besluta; och skulle
kostnaden därför intagas i det förslag till specifik kostnadsstat för järnvägstrafiken,
som styrelsen vid slutet af hvarje år hade att för det nästföljande
året underställa Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse.

Riksdagen, som beträffande de af Kung). Maj:t föreslagna bestämmelserna
rörande nya byggnader och anläggningar vid de redan trafikerade
banorna ansåg, att då större utvidgningar af stationer och bangårdar
kunde föranleda lika betydliga kostnader som nya anläggningar,
äfven sådana större utvidgningar borde underställas Riksdagens pröfning,
biföll i öfrigt Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition i de delar,
om hvilka här ofvan varit fråga.

W69 års in- Den 17 september 1869 utfärdade därefter Kungl. Maj:t den första
sirvktwn. jngtrukti0nen för styrelsen för statens järnvägstrafik.

Denna instruktion var i fråga om styrelsens sammansättning m. m.
atfattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med styrelsens organisationsförslag.
Beträffande linjeförvaltningen innehöll instruktionen icke några
föreskrifter om de särskilda befattningshafvarne, utan stadgades endast
helt allmänt, att den ständiga tillsynen öfver linjeförvaltuingen skulle *)

*) Sedermera har den uppfattningen gjort sig gällande, att kostnaden för enskild
banas anslutning till statsbanan skall gäldas af den anslutande banans ägare.

utöfvas af styrelsen med den personal, som Kungl. Maj:t efter förslag
af styrelsen för hvarje år uti stat bestämde.

I sammanhang med fastställande af omkostnads- och arfvodesstater BcttämmcUtr
för år 1870 meddelades genom nådigt bref den 4 februari 1870 bestäm-r°r™yndig-3e
melser rörande den ständiga tillsynen öfver linjeförvaltningen, hvilka ketema,
bestämmelser afsågo, att under året skulle samtidigt försökas de båda gnmsnt''miolika
system för anordnandet af denna tillsyn, som omförmälts i trafikstyrelsens
underdåniga skrifvelse den 31 december 1868.

Genom ifrågavarande nådiga bref föreskrefs nämligen, att tillsynen
öfvei| linjeförvaltningen skulle under år 1870 utöfvas å tredje trafikdistriktet
af dåvarande intendenten för samma distrikt med de skyldigheter,
som dittills ålegat denne intendent, och med befogenhet i enlighet
med bestämmelserna i instruktionen för styrelsen den 17 september
1869, samt å första och andra trafikdistrikten af öfverdirektörerua,
hvar för sina afdelningar, med biträde af nödig inspektionspersonal,
dock att styrelsen, för sammanhållningen af de olika afdelningarnas
verksamhet samt med afseende å distriktets förhållande
till främmande myndigheter och personer, ägde förordna någon af afdelningsföreståndarna
vid distriktet att under benämning af tjänstförrättande
intendent föra befälet samt utöfva den myndighet, som gällande trafikreglemente
tilläde intendenten. Afdelningsföreståndarna å första och
andra distrikten skulle direkt inför öfverdirektörerna ansvara för den
inre ordningen och hushållningen inom hvarje afdelning, och en af afdelningsföreståndarna
skulle såsom t. f. intendent vara föreståndare för
byråa fd el ningen.

Genom nådigt bref den 29 december 1870 fastställdes samma anordning
att gälla för linjeförvaltningen jämväl för år 1871. Åndriug
häruti blef emellertid under året gjord genom nådiga brefvet den 9
juni 1871. Jämte det Kungl. Maj:t därigenom förklarade, att nordvästra
stambanan, linjen mellan Laxå och norska gränsen, skulle bilda ett
särskildt distrikt, och att förvaltningen af detta distrikt skulle hvila på
samma grunder, som vore gällande för första och andra distrikten, medgaf
nämligen Kungl. Maj:t, att intendenten vid tredje distriktet finge
inkallas till styrelsen att tills vidare tjänstgöra som inspektör vid ban-,
maskin- och trafikafdelningarna enligt instruktion, som af styrelsen honom
delgåfves, samt med rättighet för styrelsen att vid förefallande behof
förordna denne inspektör att vikariera för ledamot hos styrelsen. I sammanhang
härmed förordnade Kungl. Maj:t, att den ständiga tillsynen
öfver förvaltningen af tredje trafikdistriktet skulle tills vidare ordnas

Särskild
öfverdirektör
för maskinafdelningen

m. in.

1815 års instruktion.

Ändrade

tjänstebefatt ningar.

enligt samma grunder, som i nådiga brefvet den 29 december 1870
fastställts för första och andra distrikten.

Genom nådigt bref den 6 juni 1873 medgaf Kung). Maj:t tillsättandet
af en särskild öfverdirektör för maskinafdelningen, och den 24 september
1875 biföll Kungl. Maj:t trafikstyrelsens hemställan, att ett femte trafikdistrikt
finge bildas, omfattande linjerna norr om Stockholm.

Ny instruktion för trafikstyrelsen utfärdades den 5 november 1875.
Denna instruktion, i hvilken den allmänna bestämmelsen bibehölls, att
den ständiga tillsynen öfver linjeförvaltningen skulle utöfvas af styrelsen
med den personal, Kungl. Maj:t efter förslag af styrelsen för hvarje år
i stat bestämde, skilde sig i hufvudsak från den äldre instruktionen
endast därigenom, att i den förra funnos bestämmelser rörande den
nyinrättade öfverdirektörsbefattningen vid maskinafdelningen, samt att
de åligganden, som tillkommo inspektören, närmare angåfvos. Denne
sistnämnde befattningshafvare, hvars tjänsteverksamhet redan dessförinnan
utsträckts jämväl till byråafdelningen och alltså omfattade samtliga
afdelningarna, ålåg det enligt instruktionen att genom resor å statsbanorna
iakttaga, huru tjänsten sköttes vid linjeförvaltningens samtliga
afdelningar, att enligt styrelsens föreskrifter å styrelsens vägnar utöfva
den tillsyn öfver enskilda järnvägar och dessas materiel, som tillkomme
styrelsen, samt att, där ej annorlunda förordnades, under semester eller
laga förfall för öfverdirektör förvalta dennes ämbete.

Efter instruktionens utfärdande förordnade Kungl. Maj:t dels genom
nådigt bref den 23 december 1881, att föredraganden och chefen för
byråafdelningen skulle i likhet med styrelsens öfriga ledamöter benämnas
öfverdirektör, samt att sekreterarebefattningen skulle ersättas
af en öfverdirektörsassistenttjänst å byråafdelningen, dels ock genom
nådigt bref den 31 maj 1888, att inspektörstjänsten skulle indragas,
i sammanhang hvarmed bestämdes, att öfverdirektörsassistent vid förfall
för öfverdirektör skulle inträda såsom dennes vikarie. Hvad inspektörstjänstens
indragning beträffar, visade det sig emellertid nödvändigt
att redan från och med år 1891 vid maskinafdelningen upptaga
ett särskildt maskindirektörsarfvode för anställande af en maskininspektör
med åliggande ej mindre att utöfva tillsyn öfver statens järnvägars
materiel än äfven att tillhandagå styrelsen med verkställande
af besiktningar och utöfvande af kontroll å de enskilda banornas materiel.

En mera betydelsefull förändring i fråga om styrelsens för statens Jämtågtjärnvägstrafik
organisation vidtogs genom Kungl. Maj:ts beslut den
31 maj 1888, genom hvilket ledningen af statens järnvägsbyggnader trafik~
öfverflyttades till denna styrelse, som därefter enligt nådig kungörelse dyrel,tn•
den 28 september 1888 erhöll benämningen järnvägsstyrelsen.

Det har nyss angifvits, hurusom 1869 års Riksdag med visst tillägg fr<fr”''na om
godkände af Kungl. Maj:t framställdt förslag till bestämmelser röran de"''^chaMgp''
gränserna för Riksdagens och Kungl. Maj:ts beslutanderätt i fråga om nin9ar samt
de byggnader och anläggningar, som erfordrades för de redan trafike- *PTa
rade banorna. Dessa bestämmelser, ehuru af Riksdagen egentligen antagna
att gälla endast för år 1870, hade ansetts allt fortfarande äga
tillämplighet, men då de emellertid befunnits alltför sväfvande, hemställde
1894 års Riksdag, att Kungl. Maj:t vid uppkommande frågor
om till- eller ombyggnader vid statens järnvägstrafik, hvilka på grund
af sin omfattning måste anses komma att medföra större kostnader,
måtte före sådana frågors afgörande underställa desamma Riksdagens
pröfning.

Sedan Järnvägsstyrelsen öfver denna framställning afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande af den 1 mars 1895, anbefalldes styrelsen
genom nådigt bref den 12 juli 1895 att, därest behof uppstode af omeller
tillbyggnad, som på grund af sin omfattning måste anses komma
att medföra större kostnader och som ej vore i den för året för nya
byggnader och anläggningar gällande stat upptagen och ej heller kunde
hänföras till sådana arbeten, som vore i den af Kungl. Maj:t för året
fastställda omkostnadsstaten uppförda, ej låta företaga sådan byggnad,
utan att frågan härom underställdes Kungl. Majrts pröfning.

I sammanhang härmed torde böra nämnas, att styrelsen, enligt
föreskrift i 1869 och 1875 årens instruktioner om afgifvande för hvarje
år af förslag till specifik kostuadsstat, till Kungl. Maj:t ingaf dels dylikt
förslag, däri utgifterna för personalens arfvoden endast summariskt upptogos,
dels ock detaljeradt förslag till arfvodesstat. Kungl. Maj:t fastställde
sedermera såväl kostnadsstaten som den särskilda arfvodesstaten
för vederbörande år.

För hvart och ett af åren 1881 och 1882 fastställde Kungl. Maj:t
emellertid allenast arfvodesstat. Järnvägsstyrelsen anhöll då, att Kungl.

Maj:t måtte såsom förslagsanslag fastställa för hvarje år ett visst belopp,
hvaröfver styrelsen ägde förfoga för drift- och underhållskostnadernas
bestridande. Kungl. Maj:t förklarade emellertid genom nådigt bref den
22 december 1882 denna framställning icke föranleda något särskildt

Bestämmelser
till fullständiga*
de af
1815 års
instruktion.

uttalande; och sökte med anledning häraf styrelsen under en följd af
år icke Kungl. Maj:ts fastställelse å någon omkostnadsstat. Sedan 1893
års Riksdag emellertid anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke styrelsen borde åläggas att hvarje år uppgöra
och till Kungl. Maj:ts pröfning insända detaljerad omkostnadsstat att för
det näst påföljande året tillämpas, meddeiade Kungl. Maj:t styrelsen
föreskrift i sådant syfte; och hafva sedermera förslag till såväl kostnadsstat
som arfvodesstat blifvit för hvarje år till Kungl. Maj:t ingifna, och
staterna af Kungl. Maj:t fastställda.

Innan kommittén går att redogöra för den mera genomgripande
förändring, som sedermera kom att vidtagas uti den genom 1869 och
1875 årens instruktioner för statsbaneförvaltningen fastställda organisationen,
torde här böra nämnas, huru denna organisation, hvilken i
öfrigt hufvudsakligen utvecklade sig genom praxis, blifvit genom stadganden,
utfärdade af styrelsen, närmare bestämd.

I fråga om linjeförvaltningen innehöllo de båda instruktionerna såsom
nämnts endast det stadgandet, att tillsjmen däröfver skulle utöfvas
af styrelsen med den personal, som Kungl. Maj:t efter förslag af styrelsen
för hvarje år uti stat bestämde. Genom ett styrelsens cirkulär
af den 29 januari 1872 förordnades till fullständigande häraf, att den
ständiga tillsynen öfver linjeförvaltningen å distrikten skulle utöfvas af
öfverdirektörerna, hvar för sin afdelning, med biträde af nödig inspektionspersonal,
samt att afdelningsföreståndarna skulle, enhvar för sin afdelning,
direkt inför afdelningens chef inom styrelsen ansvara för den inre
ordningen och hushållningen.

I fråga om tjenstförrättande intendentens befogenhet och hans förhållande
till öfriga afdelningsföreståndare stadgades uti samma cirkulär,
att förstnämnde befattningshafvare, hvilken skulle vara föreståndare för,
utom egen afdelning, jämväl byråafdelningen, skulle för sammanhållningen
af de olika afdelningarnas verksamhet samt med afseende å distriktets
förhållande till främmande myndigheter och personer föra befälet
äfvensom utöfva den myndighet, som trafikreglementet tillägger intendenten
— denna myndighet afsåg hufvudsakligen bestämmandet af ersättning
för skadadt eller förkommet gods — samt att han skulle i allt,
hvad till sammanhållningen af de olika afdelningarnes verksamhet och
därmed förenadt befäl hörde, öfvervaka ordning och disciplin bland tjänstepersonalen
vid samtliga afdelningarna och, när sådana mål rörande fel
och försummelser förekomme, i hvilka personer tillhörande olika afdel -

ningar vore inblandade, anställa undersökning och förhör samt inom de
gränser, som vore för afdelningsföreståndare utstakade, fatta beslut.

I instruktionerna hade visserligen stadgats, att styrelsen med. iakttagande
af vissa angifna grunder ägde, hvad linjepersonalen anginge,
att jämte utfärdande af närmare reglementariska bestämmelser i viss
mån på distriktsbefälet öfverflytta den styrelsen i instruktionen tilldelade
befogenhet att antaga, befordra, afskeda, bevilja tjänstledighet
åt och bestraffa nämnda personal, dock med rättighet för den med
distriktsbefälets beslut missnöjde att däröfver anföra och fullfölja klagan
i den ordning, som af styrelsen bestämdes. Af den styrelsen sålunda
tillkommande rätt att uti sist anmärkta hänseenden öfverflytta en
del af sin befogenhet hade emellertid styrelsen icke begagnat sig i
vidare mån än att enligt stadgande i gällande tjänstgöringsreglemente
afdelningsföreståndare meddelats befogenhet antaga och entlediga extra
ordinarie betjänte och arbetare, entlediga extra ordinarie tjänstemän,
bevilja underlydande personal viss kortare tids tjänstledighet och ådöma
underordnade, med undantag af assistent, viss lindrigare bestraffning.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 2 juni 1893 af ett af järnvägsstyrelsen
på nådig befallning uppgjordt förslag till förnyadt aflö- järnvågs-''
ningsreglemente för personalen vid statens järnvägar framhöll föredra- kommMégande
departementschefen, hurusom det syntes böra genom särskildt
utsedde sakkunnige män undersökas, huruvida och i sådant fall hvilka
förenklingar och besparingar i järnvägsförvaltningen skulle kunna vidtagas
såväl i afseende å själfva organisationen som ock genom det sätt,
hvarpå administrationens verksamhet i väsentligare detaljer ordnades,
och beslöt Kungl. Maj:t att uppdraga åt en kommitté med generalpostdirektören
E. v. Krusenstjerna såsom ordförande att, efter noggrann
undersökning af järnvägsadministrationens organisation och det sätt,
hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvades, dock tills
vidare ej hvad taxeväsendet rörde, till Kungl. Maj:t afgifva underdånigt
betänkande äfvensom förslag ej mindre till ny instruktion för
järnvägsstyrelsen och nytt aflöningsreglemente för järnvägsstaten än
äfven till de öfriga bestämmelser, som syntes kommitterade i fråga om
statsbaneförvaltningen böra meddelas.

Mot den dåvarande organisationen anmärkte denna kommitté, som 1893 &rs
plägar benämnas 1893 års järnvägskommitté, först och främst, att alltan^“^''a!.
för stark centralisation vore rådande inom järnvägsförvaltningen. Grän- mot orgamsasen
mellan styrelsens och de lokala myndigheternas, d. v. s. afdelnings- "onen''

föreståndarnas vid trafikdistrikten, befogenhet vore icke närmare uppdragen
genom sammanförda reglementariska bestämmelser, utan förhållandena
hade i detta afseende till icke ringa del ordnats allenast genom
praxis. Detta hade ledt därhän, att den själfständiga beslutanderätt,
som tillkom afdelningsföreståndarne, icke vore synnerligen stor, ett förhållande,
som med tydlighet framträdde, om man med ledning af styrelsens
diarier i detalj granskade arten och beskaffenheten af de ärenden,
hvilka under en viss tidsperiod faktiskt gjorts till föremål för styrelsens
afgörande.

Af den starka centralisation, som således förefunnes, hade olägenheter
uppstått, hvilka antingen härflöt.e ur förvaltningsformens egen
natur eller vore att tillskrifva den omständigheten, att styrelsen genom
centralisationen erhållit en alltför tung arbetsbörda. Till förra gruppen
räknade kommittén dels det förhållandet, att en del till den löpande
tjänsten hörande ärenden icke erhölle den snabba behandling, som
vore önsklig och möjlig, dels ock den olägenheten att, då förvaltningen
vore koncentrerad i hufvudstaden och distriktsbefälet saknade
vederbörlig myndighet, den trafikerande allmänheten icke komme i nog
direkt beröring med sådana representanter för förvaltningen, med hvilka
den kunde träffa mera ingående aftal och öfverenskommelser.

Hvad anginge de svårigheter, som föranledts däraf, att en alltför
tung arbetsbörda ålåge styrelsen, vore det uppenbart, att en sådan arbetsbörda
i många olika afseenden måste hafva en menlig och hämmande
inverkan på verkets förvaltning. Sålunda föranledde det hopade
arbetet, att afgörandet af en del ärenden fördröjdes, och att, då de
ärenden, som hörde till den löpande tjänsten, ofta vore af beskaffenhet
att icke kunna uppskjutas, det blefve de stora, grundligare utredning
kräfvande frågorna, som man nödgades skjuta åt sidan, och af dessa
senare framför allt sådana, som berodde på styrelsens eget initiativ.
Men inom ett verk sådant som statens järnvägsförvaltning med dess
rörlighet, dess hastiga utveckling och dess nära. samband med det kommersiella
lifvets skiftande företeelser vore förmågan af initiativ hos styrelsen
af den allra största betydelse. Den tryckande arbetsbördan föranledde
också därtill, att en hvar af afdelningscheferna vore så upptagen
af sin egen afdelnings ärenden, att han icke hunne följa med de
öfriga afdelningarnas arbeten samt verkets skötsel i dess helhet i den
utsträckning, som önskligt vore, och att till följd däraf samarbetet
mellan styrelsens ledamöter försvårades.

Kommittén, som jämväl ansåg sig böra, i den mån sådant läte sig
göra, söka bi-inga den centrala järnvägsförvaltningen i närmare öfverens -

stämmelsen med öfriga centrala administrativa verk, framhöll vidare,
att den växande arbetsbördan bos styrelsen framkallat en lätt förklarlig
sträfvan att skapa så enkla former som möjligt för ärendenas handläggning
och afgörande. En dylik sträfvan kunde nog vara riktig inom
ett industriellt verk, men det vore i detta fall att märka, att det industriella
verket tillika vore en statsinstitution, som skulle stå under offentlig
kontroll, och att den relativt vidsträckta myndighet, som tillkomme
verket, gjorde en dylik kontroll så mycket nödvändigare.

Slutligen angaf kommittén såsom en af de förnämsta bristerna i
järnvägsförvaltningens dåvarande organisation saknaden af en verkligt
sammanhållande kraft inom distrikten. Den myndighet, t. f. intendenten
i detta afseende utöfvade, vore nämligen faktiskt föga betydande. Förvaltningen
vore därför delad i särskilda afdelningar, som vore af hvarandra
tämligen oberoende. Särskildt hade bestämmelsen, att en hvar afdelningsföreståndare
skulle direkt inför afdelningschefen inom styrelsen
ansvara för den inre ordningen och hushållningen, haft till följd, att
vederbörande öfverdirektörer i större eller mindre utsträckning kommit
att ingripa i linjeförvaltningens skötsel. Detta åter hade föranledt, att distriktsbefälet
i första rummet betraktade sig såsom de särskilda styrelseafdelningarnas
speciella förvaltningsorgan å linjen och mindre kommit
att framstå såsom en distriktet och dess behof genom verkligt samarbete
representerande enhet. Någon mera permanent inspektion utöfver
den, som kunde utöfvas af styrelsens chef och ledamöter, kunde
med denna organisation icke förekomma, och den bristande sammanhållningen
mellan afdelningsföreståndarna hade jämte den mindre själfständiga
ställning, som dessa befattningshafvare intoge, haft till följd,
att styrelsen i de lokala myndigheternas utlåtanden icke alltid kunde
påräkna ett fullt tillfredsställande och allsidigt underlag för sina beslut.

För att undanröja de olägenheter, som sålunda vidlådde den dåvarande
organisationen, ansåg kommittén, att de lokala myndigheterna borde
erhålla en starkare organisation. Detta skulle åstadkommas först och
främst därigenom, att i spetsen för distriktet ställdes en distriktsförvaltning,
som skulle sammanträda till gemensam öfverläggning och beslut i alla
ärenden, hvilka angiuge förvaltningen i allmänhet eller eljest vore af
den vikt eller beskaffenhet, att samarbete mellan de olika afdelningarna
borde i fråga om dem äga rum. Därjämte ansåg kommittén,
att distriktschefsbefattningar borde inrättas. Endast genom anställande
inom distriktet af en verklig chef syntes nämligen den nödiga enheten
och sammanhållningen inom distriktets förvaltning kunna uppnås och

Kommitténs

förslag.

189< urs
instruktion
m. in.

förvaltningens ordförande erhålla tillräckligt inffytande gent emot öfriga
afdelningsföreståndare.

Kommittén liade till en början tänkt sig, att distriktschefen skulle
vara en särskild tjänsteman och således icke vid sidan af distriktschefsbefattningen
utöfva föreståndareskapet öfver någon annan afdelning inom
distriktet än byråafdelningen. En sådan anordning syntes också kommittén
vara den ur principiell synpunkt riktigaste. Kommittén hade
dock frånträdt denna ståndpunkt och, för att bereda distriktschefen, som
inom förvaltningen skulle representera det mera affärsmässiga elementet,
tillfälle att mera omedelbart lägga hand vid göromålen inom trafikafdelningen
och därigenom bereda honom möjlighet att noggrant följa och
blifva förtrogen med förhållandena inom denna förvaltningens hufvudgren,
föreslagit, att distriktschefen tillika skulle fungera såsom föreståndare
för, utom byråafdelningen, jämväl trafikafdelningen.

En gifven förutsättning för inrättandet af distriktsförvaltningar af
den sammansättning och med den befogenhet, som ofvan har angifvits,
ansåg kommittén det vara, att distrikten erhölle en relativt stor omfattning
samt följaktligen blefve jämförelsevis få till antalet; och hade
kommittén kommit till den uppfattningen, att distriktens antal lämpligen
borde bestämmas till fyra.

Slutligen föreslog kommitténs flertal, att befattningshafvarna vid
statens järnvägar fortfarande såsom dittills skulle innehafva sina beställningar
endast på förordnande med 3 månaders uppsägningstid.

I enlighet med de af kommittén sålunda angifna hufvudgrunderna
för en förändrad organisation af järnvägsförvaltningen utarbetade kommittén
fullständiga förslag dels till instruktion för järnvägsstyrelsen med
underlydande distriktsförvaltningar och dels till aflöningsreglemente för
personalen vid statens järnvägar.

-iiva Kungl. Maj:t, som beträffande arten af järnvägspersonalens anställning
både en från kommittén afvikande mening, godkände i öfrigt i
hufvudsak kommitténs förslag samt ingick till 1897 års Riksdag med
nådig proposition i ämnet, därvid Kungl. Maj:t underställde Riksdagens
pröfning kommitténs förslag till aflöningsreglemente med vissa mindre
ändringar äfvensom hemställde, att Riksdagen beträffande frågan om
villkoren för personalens anställning måtte godkänna den grundsatsen,
att tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar skulle tillsättas genom
konstitutorial. Organisationsfrågan gjordes icke till föremål för Riksdagens
pröfning i vidare mån, än densamma berördes af aflöningsreglementets
bestämmelser.

Riksdagen biföll i hufvudsak Ivungl. Maj:ts proposition och godkände
därigenom indirekt den föreslagna organisationsförändringen,
hvilken dock af Riksdagen betecknades endast såsom ett försök.

Den af 1893 års järnvägskommitté föreslagna förändrade organisationen
af statens järnvägsförvaltning blef därefter, med vidtagande af
ändring hufvudsakligen i fråga om arten af personalens anställning,
fastställd genom den af Kungl. Maj:t den 15 oktober 1897 utfärdade
instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar.

Denna instruktion är fortfarande gällande. Dock hafva i detaljerna
af den genom densamma fastställda organisationen vidtagits vissa förändringar.
I detta afseende torde här böra särskildt nämnas, hurusom
den 2 september 1898 nådigt tillstånd meddelades till anställande för
viss tid af en särskild öfveringenjör med åliggande att inom styrelsen
föredraga och handlägga ärenden rörande nya järnvägsbyggnader för
statens räkning, hvilket medgifvande sedermera ständigt förnyats, att
sedan år 1902 hos styrelsen varit för ett år i sänder anställd en adjungerad
ledamot för handläggning af de till taxebyrån och kontrollkontoret
hörande ärendena med samma befogenhet, som .tillkommer en
öfverdirektör; att genom nådigt bref den 15 november 1901 bestämts,
att statens järnvägar från ingången af år 1902 skulle fördelas i fem
distrikt, samt att genom särskilda Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut
vissa sådana befattningar tillkommit, hvilkas antal är i aflöningsreglementet
bestämdt, äfvensom ökning skett i antalet af de inom styrelsen
befintliga byråerna.

Den nuvarande statsbaneorganisationens

hufvuddrag.

styrelsens be- För att nu lämna en kortfattad redogörelse för den organisation af
/ogenhet. statens järnvägsförvaltning, som på grund af nyss berörda bestämmelser
för närvarande är gällande, så åligger det enligt instruktionen af
den 15 oktober 1897 järnvägsstyrelsen att i enlighet med denna instruktion
och de öfriga föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelar, ölvervaka
och ombesörja rörelsen å statens järnvägar, vården och vidmakthållandet
af järnvägarnas fasta och lösa egendom, utförandet ai de
byggnader och anläggningar, som af en växande rörelse kunna betingas,
samt anskaffandet af erforderlig materiel. Det. tillkommer vidare styrelsen
att utöfva ledningen af och tillsynen öfver de nya järnvägsbyggnader,
som för statens räkning kunna förekomma, äfvensom att i den
utsträckning, sådant genom särskilda författningar är föreskrifvet, hafva
tillsyn och kontroll öfver enskilda järnvägar och dessas materiel.

Af instruktionens bestämmelser framgår, att styrelsen skall hänskjuta
till Kungl. Maj:t först och främst alla sådana frågor, som påkalla beslut
af Riksdagen, såsom förslag till nya byggnader och anläggningar, till
om- och tillbyggnader samt till anskaffning af rullande materiel. Därjämte
skall styrelsen underställa Kungl. Maj:ts pröfning jämväl vissa andra
särskildt betydelsefulla ärenden, nämligen frågor om utfärdande eller
förändring af reglemente för trafiken på statens järnvägar, af taxor för
transporter därå samt af bestämmelser angående personalens aflöning
och pensionering m. m. äfvensom förslag till omkostnads- och arfvodesstater.
Å andra sidan tillägges styrelsen uttryckligen befogenhet bland
annat att i vissa fall medgifva nedsättning i transportafgifterna, att, där
sådant finnes för statens järnvägar ekonomiskt fördelaktigt, ingå saintrafiksaftal
med andra transportförvaltningar, dock att aftal, som rör förbindelse
med utlandet, skall underställas Kungl. Maj:ts pröfning, så vida
det icke innebär allenast oväsentlig afvikelse från de vid statens järnvägar
gällande reglements- och taxebestämmelserna, att ingå öfverenskom -

melser med andra järnvägsförvaltningar om ömsesidigt begagnande af
vagnar, annan materiel och inventarier, att i förekommande fall besluta
om restitution eller afskrifning af befordringsafgifter, att fastställa tidtabellen
för ordinarie bantåg å statens järnvägar, dock att för sådana
tåg, hvilka användas till regelbunden postbefordran, turerna skola ordnas
efter samråd med generalpoststyrelsen, samt att fastställa arbetsordning
för ämbetsverket och distriktsförvaltningarna äfvensom utfärda instruktioner
och tjänstgöringsreglementen för underlydande personal.

Styrelsen utgöres af en generaldirektör såsom styrelsens chef, fyra
öfverdirektörer såsom ledamöter och chefer, en för administrativa afdelningen,
en för banafdelningen, en för maskinafdelningen och en för
trafikafdelningen, samt för närvarande därjämte dels en öfveringenjör för
statens järnvägsbyggnader (från öfveringenjörens verksamhetsområde har
undantagits handläggningen af ärenden, som angå undersökning och utredning
af den så kallade inlandsbanan; och är en särskild tjänsteman
förordnad att tills vidare under år 1907 med den befogenhet, som tillkommit
öfveringenjören, handlägga dessa ärenden) och dels en adjungerad
ledamot för taxe- och kontrollärenden.

Generaldirektören är i första rummet Kungl. Maj:t ansvarig för
statens järnvägars förvaltning. Han äger ensam beslutanderätt i alla de
ärenden, i hvilkas pröfning han deltager.

Öfverdirektör — liksom ock öfveringenjören, hvilken intager en
mera sjelfständig ställning än öfriga föredragande, samt adjungerade
ledamoten — åligger att bereda samt inför generaldirektören föredraga
eller själf afgöra de ärenden, hvilka tillhöra hans afdelning.

De till järnvägsstyrelsens handläggning hörande ärendena afgöras
dels af generaldirektören i plenum, där förutom föredraganden minst en
annan ledamot skall vara tillstädes, dels af generaldirektören i närvaro
endast af föredraganden, dels ock af vederbörande ledamot allena.
Fattar generaldirektören beslut, som strider mot föredragandens eller
annan tillstädesvarande ledamots åsikt, äger denne att låta till protokollet
anteckna sin skiljaktiga mening.

I plenum handläggas viktigare, i instruktionen särskildt angifna
ärenden, såsom Kungl. Majrts bref och remisser, arbetsordningar, instruktioner,
tjänstgöringsreglementen, förslag till taxor och trafikreglementen,
åtskilliga personalärenden, förslag till kostnads- och arfvodesstater, frågor
om nya byggnader och anläggningar, om anläggning af nya järnvägar
för statens räkning och om väsentliga förändringar i bantågens anordning,
viktigare överenskommelser med främmande transportförvaltningar

Styrelsens
sammansättning
m. m.

Af delningarnas
inom
styrelsen organisation.

angående samtrafik samt dessutom ärenden, som generaldirektören finner
böra göras till föremål för gemensam behandling.

Utan föregående föredragning äger öfverdirektör att genom remiss
eller särskild skrifvelse infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden
för ärendenas beredning. Öfverdirektör äger att genom direkta
ordres till distriktsförvaltningarna meddela detaljbestämmelser,
som utgöra omedelbar tillämpning af styrelsens beslut eller af gällande
reglementen, instruktioner och taxor. Öfverdirektör äger äfven i öfrigt
att meddela beslut i ärenden af beskaffenhet, att de icke finnas i hvarje
särskildt fall påkalla styrelsens pröfning. Hvilka ärenden skola såsom
sådana anses, bestämmes af styrelsen, och beslutet anmäles hos Kungl.
Maj:t. För närvarande är emellertid befogenhet i sistnämnda afseende
tillagd endast öfverdirektören för trafikafdelningen, som erhållit bemyndigande
att själfständigt afgöra frågor om restitution af biljettafgifter
samt vissa vagnfördelningsfrågor.

Beträffande de ärenden, som tillhöra hvarje särskild afdelning, de
byråer och kontor, som lyda därunder, samt de å dessa anställda tjänstemän,
hvilkas antal är i aflöningsreglementet bestämdt, så höra till
administrativa af delningens handläggning kameralärenden, revisionsärenden,
kassaärenden, statistiska och milkontrollärenden, sjukvårds-,
pensions- och understödsärenden, ärenden angående restaurationsväsendet,
överenskommelser med främmande järnvägsförvaltningar angående gemensamt
begagnande af stationer, frågor om ersättning jämlikt bestämmelserna
i lagen angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs
drift den 12 mars 1886 och lagen angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 samt ärenden angående förvaltningen
i allmänhet.

Under administrativa afdelningen lyda:

administrativa byrån, där följande tjänstemän äro anställda:
en byrådirektör, tillika styrelsens sekreterai-e;
en notarie och ombudsman;

en registrator och aktuarie samt från och med år 1907 ytterligare
en notarie;

kammarkontoret med en kanmerare såsom föreståndare;
revisionskontoret med en revisor såsom föreståndare;
kassakontoret med en hufvudkassör såsom föreståndare;
statistiska kontoret med en förste aktuarie såsom föreståndare;
milkontoret med en milkontrollör såsom föreståndare.

Till banafdelningens handläggning höra ärenden, som angå bevak -

ningen och vidmakthållandet af banan, underhållet af järnvägarnas fasta
egendom, för så vidt icke detta tillkommer maskinafdelningeu, samt utförandet
af nya byggnader och anläggningar vid de trafikerade järnvägarna.
Under banafdelningen lyda:
banbyrån med följande tjänstemän:
en byrådirektör;
en byråingenjör;

en notarie, hvilken tjänstgör jämväl å bankonstruktions- och
elektrotekniska byråerna;
bankonstruktionsbyrån med följande tjänstemän:
en byrådirektör;
två byråingenjörer;

elektrotekniska byrån med följande tjänstemän:
en byrådirektör, tillika telegrafdirektör;
en byråingenjör;
en arkitekt.

Till mciskinaf''delningens handläggning höra ärenden, som angå anskaffandet,
vården och underhållet af den rullande materielen, verkstädernas
förvaltning i öfrigt, tillhandahållandet af dragkraft samt anskaffandet
och vården af förrådsartiklar i allmänhet äfvensom underhållet
af de maskinafdelningen tilldelade byggnader, anläggningar och
maskinerier.

Under maskinafdelningen lyda:
maskinbyrån med följande tjänstemän:
en byrådirektör;
en byråingenjör;

en notarie, hvilken tjänstgör jämväl å maskininspektionsbyrån;
maskininspektionsbyrån med en byrådirektör;
förrådsbyrån med följande tjänstemän:
en byrådirektör;
en byråingenjör;
en notarie.

Till trajikafdelning ens handläggning höra ärenden, som angå den
egentliga trafiken ■— eller befordrandet af personer, gods och telegram
— jämte restitutioner af erlagda befordringsafgifter.

Under trafikafdelningen lyda:
trafikbyrån med följande tjänstemän:
en byrådirektör;
två notarier;

Arten af befattningshafvares
anställning.

Statsbanenätets
indelning.

militärbyrån, å hvilken tjänstgöra:

en förste militäi-assistent med byrådirektörs befogenhet;
en andre militärassistent;
en notarie;

biljett- och blankettkontoret med en förrådsförvaltare såsom föreståndare.

Till adjungerade ledamotens handläggning höra ärenden rörande
taxeväsendet, uppbörden vid stationerna jämte kontrollen därå samt
redovisandet af inflytande trafik- och telegraminkomst.

Under adjungerade ledamoten lyda:

taxebyrån med följande tjänstemän:
en byrådirektör;
två notarier;

kontrollkontoret med följande tjänstemän:
en byrådirektör såsom föreståndare;
tre förste kontrollörer;
fem kontrollörer.

Till öfveringenjörens handläggning höra med angifvet undantag
ärenden rörande nya järnvägsanläggningar för statens räkning, frågor
rörande omgestaltningen af bangårdsförhållandena i Stockholm och
Göteborg samt frågor rörande nya bangårdsanordningar i Hälsingborg,
Lund och Malmö.

Under öfveringenjören lyder inom styrelsen byggnadsbyrån med
därå tills vidare intill utgången af år 1907 anställda en byrådirektör,
en byråingenjör och en notarie.

Förutom hvad ofvan är sagdt, handlägger hvarje afdelning sådana
personalärenden, hvilka närmast angå avdelningen. Utöfver instruktionens
stadganden äger generaldirektören att närmare bestämma fördelningen
af ärendena mellan afdelningarna.

Tjänstemän och betjänte inom järnvägsförvaltningen tillsättas genom
konstitutorial. En hvar af dem kan utan ansökning förflyttas till annan
befattning vid statens järnvägar, dock utan minskning i honom enligt
stat tillkommande arfvode. Den, som blifvit till ordinarie befattning antagen,
skall tjänstgöra, när och hvarhelst han därtill beordras.

Hvad härefter angår linjemyndigheternas organisation, stadgas
i instruktionen, att statens järnvägar för linjeförvaltningens handhafvande
skola vara indelade i distrikt, hvart och ett omfattande de linjer, Kungl.

Maj:t bestämmer. För närvarande äro statsbanorna indelade i 5 distrikt,
och höra till hvart och ett af dem följande linjer nämligen:

till första distriktet, med hufvudstation i Stockholm, linjerna:

Stockholm—Hallsberg med sidobanan till Södertälje,

Stockholm—Krylbo med sidobanan till Värtan,

Krylbo—Mjölby och
Örebro—Svartå;

till andra distriktet, med hufvudstation i Göteborg, linjerna:

Göteborg—Hallsberg,

Falköping-Ranten—Nässjö,

Sköfde—Karlsborg,

Laxå—norska gränsen vid Charlottenberg med sidobanan till
Fryksta och
Uddevalla—Strömstad;

till tredje distriktet, med hufvudstation i Malmö, linjerna:

Malmö—Katrineholm,

Arlöf—Billesholms grufva,

Landskrona—Ängelholm och

Hälsingborg—Göteborg med sidobanan Åstorp—Höganäs;
till fjärde distriktet, med hufvudstation i Östersund, linjerna:

Sundsvall—norska gränsen vid Storlien,

Ånge—Krylbo,

Ljusdal—Idudiksvall,

Kilafors—Stugsund och
Bräcke1—Långsele—Sollefteå;
till femte distriktet, med hufvudstation i Luleå, linjerna:

linjerna Luleå—Riksgränsen med sidobanorna till Koskullskulle
och Malmberget,

Mor j ärv—Långsele,

Vännäs—Umeå och
Mellansel—Örnsköldsvik.

Distrikten indelas dels i bansektioner och dels i trafiksektioner.
Samtliga bansektioners antal är 26, trafiksektionernas antal är 15.

Hvarje distrikt förvaltas af en distriktsförvaltning, bestående af en Befattning»-distriktschef, som tillika är föreståndare för administrativa afdelningen7''0^®"^*''
och trafikafdelningen, en bandirektör, föreståndare för banafdelningen
samt en maskindirektör, föreståndare för maskinafdelningen. Den i Örebro
för lokomotivreparationer anlagda centralverkstaden skötes af en
särskild maskindirektör, som i stället för maskindirektören vid första

distriktet handlägger ärenden rörande centralverkstaden med afdelningsföreståndare
tillkommande rättigheter och skyldigheter.

Närmast under afdelningsföreståndarna äro anställda:
vid administrativa afdelningen en distriktssekreterare och ombudsman
samt en distriktskassör,

vid banafdelningen en baningenjör för hvarje bandirektörs expedition
och en baningenjör för hvarje bansektion,

vid maskinafdelningen en eller flera maskiningenjörer vid hvarje
distrikt samt

vid trafikafdelningen dels en trafikinspektör för hvarje trafiksektion
och dels en militärassistent för handläggning af militära transportärenden.

Dislriktsför valtningarnas organisation.

Hvad angår ärendenas handläggning inom distriktsförvaltningen,
sammanträder distriktsförvaltningen till gemensam öfverläggning och
beslut eller till så kallad samlad distriktsförvaltning i alla sådana ärenden,
som angå förvaltningen i allmänhet eller eljest äro af den vikt
och beskaffenhet, att samarbete mellan de olika afdelningarna ifråga om
dem bör äga rum. Vederbörande afdelningsföreståndare är därvid
föredragande. Beslutanderätten tillkommer distriktscliefen ensam med
rätt för medlem af distriktsförvaltningen att till protokollet anteckna
skiljaktig mening. I samlad distriktsförvaltning skola handläggas bland
annat följande ärenden, i hvad de röra distriktet, nämligen förslag till
kostnads- och arfvodesstater, förslag till nya byggnader och anläggningar
samt om- och tillbyggnader, förslag till tidtabellen för ordinarie bantåg,
vissa personalärenden samt öfriga ärenden, som äro af beskaffenhet att
kunna erfordra gemensam handläggning, då sådant påyrkas af någon medlem
af distriktsförvaltningen. De till linjeförvaltningen hörande ärenden,
som icke äro föremål för handläggning af samlad distriktsförvaltning,
afgöras af de särskilda afdelningsföreståndarne hvar för sig.

Distriktschefen är såsom distriktsförvaltningens chef styrelsen i första
hand ansvarig för den allmänna ordningen och ekonomien inom distriktet
med skyldighet bland annat att tillse, att instruktioner och reglementen
efterlefvas, samt att samverkan äger ram mellan de olika afdelningarna.
Såsom föreståndare för administrativa afdelningen åligger
distriktschefen att handlägga distriktet rörande ärenden, som tillhöra
administrativa afdelningen, och såsom föreståndare för trafikafdelningen
åligger honom bland annat att i taxefrågor göra framställningar hos
styrelsen äfvensom med vederbörande trafikanter ingå aftal under förutsättning
af styrelsens godkännande, att anordna sådana tåg inom di -

striktet, som icke äro upptagna i tidtabellen, i de fall där sådant icke
tillkommer trafikinspektör, att enligt fastställda grunder bestämma ersättning
för skadadt eller förkommet gods, att bevilja fraktkredit åt trafikanter,
att ordna och kontrollera stations- och tågtjänsten samt att i öfrigt
handlägga distriktet rörande ärenden af beskaffenhet att tillhöra trafikafdelningen,
allt i de fall, där detta icke tillkommer trafikinspektör.

Bandirektören åligger att tillse, att de till utförande under året bestämda
arbetena verkställas och att därför fastställda anslagsbelopp icke
öfverskridas, att öfva tillsyn öfver bana och husbyggnader m. in. äfvensom
ombesörja underhållet däraf i den utsträckning, han finner vara
behöfligt och för ändamålet anvisade anslag medgifva, hvad husbyggnader
beträffar dock icke i de fall, där detta uppdragits åt föreståndaren
för maskinafdelningen, samt att ordna och kontrollera banans bevakning
inom distriktet.

Maskindirektören åligger att i vederbörlig ordning tillhandahålla
den för trafikens bedrifvande erforderliga dragkraften jämte den för
dennas skötsel behöfliga personal, att ombesörja den rullande materielens
underhåll, att utöfva högsta ledningen af distriktets verkstäder
(med undantag af centralverkstaden i Örebro), att öfva tillsyn öfver och
ombesörja underhållet af afdelningen tilldelade byggnader, anläggningar
och maskinerier, att ansvara för distriktsföi*rådet samt att ordna och
kontrollera maskin-, förråds- och verkstadstjänsten inom distriktet.

Hvarje afdelningsföreståndare är ansvarig för att tjänsten inom hans
afdelning på ett tillfredsställande sätt skötes samt äger att i sådana
personalärenden, som närmast angå afdelningen, utöfva viss myndighet
och vidtaga vissa åtgärder.

Baningenjör, maskiningenjör och trafikinspektör äga att i förhållande De utförande
till underlydande personal utöfva viss myndighet i fråga om beviljande
af tjänstledighet och bestraffning samt biträda i öfrigt vederbörande afdelningsföreståndare
i deras åligganden, därvid det tillkommer trafikinspektör,
hvilken intager en mera själfständig ställning än ban- och
maskiningenjörerna, att handhafva ledningen af tågens gång, ombesörja
tågens utrustande med vagnar och trafikpersonal, anordna extratåg, ombesörja
vagnfördelningen inom sektionen och i öfrigt förestå den löpande
trafiktjänsten därstädes äfvensom till utbetalning godkänna räkningar på
distriktskassan.

Kommitténs hufvudanmärkningar mot den
nuvarande organisationen.

betur^a^af VM de undersökningar, som af kommittén verkställts rörande statens
löpande järnvägsförvaltnings nuvarande organisation, har kommittén först och främst
ärenden, t Vt s t sin uppmärksamhet vid den tryckande arbetsbörda, som genom mängden
af löpande ärenden betungar styrelsens chef och ledamöter, samt den tidsutdrägt,
som erfordras för ärendenas afgörande inom styrelsen.

Redan 1893 års järnvägskommitté anmärkte beträffande den dåvarande
organisationen, hurusom den arbetsbörda, som då hvilade på styrelsen,
i många olika afseenden måste hafva en menlig och hämmande inverkan på
verk.ets förvaltning, och kommittén sökte genom en starkare organisation
af de lokala myndigheterna och genom att på dem öfverflytta vissa grupper
af ärenden, som dittills utgjort föremål för styrelsens omedelbara afgörande,
undanröja denna olägenhet. Det decentraliseringsförsök, som på grund
af 1893 års kommittés förslag verkställdes, medförde emellertid, såsom i
det följande kommer att närmare angifvas, uti nu ifrågavarande hänseende
endast ringa påföljd.

Tillväxten i
ärendenas
antal.

Då därjämte trafiken på statens järnvägar under de senare åren företett
en ofantligt stark tillväxt och däraf föranledts en betydande ökning
i styrelsens förvaltningsuppgifter, har följden blifvit, att antalet af de
ärenden, som årligen utgjort föremål för järnvägsstyrelsens handläggning,
sedan den tid, då 1893 års kommitté uti nu berörda hänseende framställde
sin anmärkning (år 1895), mer än tredubblats. Huru antalet af de på
styrelsens olika byråer inregistrerade ärendena tillväxt, framgår af nedanstående
tablå, som för att visa riktigheten af påståendet om den ringa
påföljden af det decentralisationsförsök, som 1897 års organisation innebar,
omfattar jämväl de tre sista åren, under hvilka den närmast äldre organisationsformen
tillämpades:

Byrå	Antalet inregistrerade ärenden
1895	1896	1897	1898	1899	1900	1901	1902	1903	1904	1905	1906
Administrativa byrån ...	387	536	604	775	905	1,004	990	998	1,093	1,175	1,220	1,343
Banbyrån ..................\|				i
Bankonstruktionsbyrån..(	22S	1,798''	1,061	9682	953	883	906	980	1,062	1,134	1,224	1,211
Elektrotekniska byrån..
Byggnadsbyrån ...........J	—	—	—	357	673	57S	542	580	463	400	486	525
Maskinbyrån...............j
Maskininspektionsbyrån	309	344	300	942''	893	839	S60	839	95S	1,465	1,643	1,700
Förrådsbyrån ............\|
Trafikbyrån ...............\|			1	2,447	3,154	3,158	3,275	3,230	3,819	4,304	4,237	3,8433
Militärbyrån...............J	2,364	2,891	3,489	1	4	4	19	38	90	69	207	208
Taxebyrån..................\|			1	910	728	753	1,069	1,479	1,631	1,596	2,073	2,067
Summa	3,288	5,569	6,114	6,400	7,310	7,219	7,661	8,150	9,116	10,143	11,090	10,897

Anm. De & trafik- och taxebyråerna förekommande s. k. undernumren hafva räknats
såsom särskilda nummer.

Styrelsens uppdelning i byråer verkställdes först fr. o. m. år 1898. Före det året
fördes förutom hufvuddiariet fyra afdelningsdiarier.

Militärbyrån trädde i verksamhet år 1905. Redan dessförinnan diariifördes dock vissa
ärenden af beskaffenhet att nu tillhöra militärbyråns handläggning i ett särskildt diarium.

1 Ökningen torde till stor del bero på ändrad diariiföring.

3 Minskningen torde till viss del bero på ändrad diariiföring.

3 Minskningen beror på den stora minskningen i antalet ärenden angående restitutioner och biljettprisnedsättningar,
som blifvit en följd af zontariffens genomförande.

Det ilr visserligen sant, att man ingalunda kan bedöma styrelsens eller
de olika afdelningamas eller byråernas arbetsbörda endast efter det i tablån
angifna antalet inregistrerade ärenden, då en större eller mindre del af dessa
ärenden är af tämligen enkel beskaffenhet och åtskillig! af dem af sådan art,
att de kunna afgöras efter en gång gifna grunder. A andra sidan är det
dock uppenbart, att jämväl ärenden af den beskaffenhet, som nyss nämnts,
måste, framförallt då de växt till ett sådant antal, som nu är förhållandet
med de till järnvägsstyrelsen inkommande ärendena, bidraga att förrycka
styrelsens verksamhet genom att leda chefens och styrelseledamöternas
uppmärksamhet från deras mera hufvudsakliga uppgifter.

I främsta rummet måste detta gälla om styrelsens chef, på hvars och
personliga insatser, såsom statsrådet och cheten för civildepartementet en- arbetsbörda.
ligt hvad här ofvan omförmälts, yttrat, en rationell skötsel af statsbanerörelsen
i hög grad är beroende. Enligt instruktionens bestämmelser skall
nämligen chefen deltaga i afgörandet af de allra flesta af de ärenden,
som handläggas i styrelsen. Det torde då vara alldeles gifvet, att den

ofantliga mängd af ärenden, som skola föredragas för och afgöras af
honom, skall göra det för honom omöjligt att i den grad, som eljest skulle
kunna ske, ägna sin tid och sin omtanke åt de inom verket förekommande,
stora allmänna angelägenheterna, åt sammanhållningen och ordnandet af
järn vägsförvaltningen samt åt det, som statsrådet och chefen för civildepartementet
betecknat såsom hans hufvuduppgift, nämligen att planlägga
och taga initiativ till de stora, för förvaltningen i dess helhet betydelsefulla
frågorna.

Hvad sålunda sagts om styrelsens chef, äger i motsvarande mån
sin tillämpning jämväl i fråga om styrelsens ledamöter. Hvar och en af
styrelsens ledamöter måste det åligga att med uppmärksamhet följa icke
endast utvecklingen inom det fackområde, som hans afdelning tillhör, utan
ock de allmänna ekonomiska, industriella och tekniska förhållandena, för
så vidt dessa kunna beröra samma afdelning. Den alltför stora mångfald
af ärenden, som nu tillhör hvar och en af de särskilda afdelningarna,
måste dock gifvetvis för afdelningscheferna försvåra att i önskvärd grad
ägna tid och intresse åt dessa frågor, hvarjämte den minskar möjligheten
till verkligt initiativ från deras sida och förhindrar dem lika väl som
chefen att i erforderlig omfattning enligt gällande instruktions bestämmelser
företaga inspektionsresor för att tillse, att meddelade föreskrifter
efterlefvas, samt att likformighet och samarbete äga rum mellan distriktsförvaltningarna
vid fullgörandet af deras åligganden.

Utöfver hvad nu har nämnts medför den stora mängden ärenden,
Dröjsmål medsom f(jr närvarande utgör föremål för styrelsens handläggning, i förening
afgörande, med den omständigheten, att det inom styrelsen icke finnes ett tillräckligt
antal fast anställda befattningshafvare i den ställning, att af dem skulle
skäligen kunna fordras ett mera själfständigt och maktpåliggande arbete,
en för den stora allmänheten ofta ganska kännbar olägenhet, nämligen den
betydande tidslängd, som åtgår för de till styrelsen inkommande ärendenas
afgörande.

I detta afseende har kommittén låtit verkställa en närmare utredning.
Kommittén har nämligen låtit beträffande vissa grupper af år 1905 inkomna
ärenden undersöka huru lång tid, hvarje ärendes behandling inom de olika
järnvägsinstanserna kraft. Därvid har den tid, som kunnat åtgå för bearbetning
och handläggning af de särskilda, mera betydelsefulla och på
styrelsens eget initiativ beroende frågorna, gifvetvis icke kunnat göras till
föremål för undersökning, utan har det varit till styrelsen från linjemyndigheterna
eller från trafikanter eller andra utomstående inkomna

ärenden och således hufvudsakligen ärenden af mera löpande natur, som
ifrågavarande utredning afsett. Af dessa ärenden hafva slumpvis tagits,
såvidt sådant lämpligen kunnat ske, tio stycken inom hvarje grupp, och
deras gång har följts genom de olika instanserna.

Af undersökningen har framgått, att räknadt från den dag, hvart och
ett af de undersökta ärendena inkommit till styrelsen och till den dag, dä
ett slutligt beslut därifrån expedierats — med inberäknande alltså af den
tid, som efter remiss kunnat åtgå för ärendets behandling af de lokala
myndigheterna och, om ärendet varit af beskaffenhet, att det skolat underställas
Kungl. Maj:ts pröfning, den tid, som för ärendets behandling inom
vederbörande departement erfordrats — för nedannä randa grupper af ärenden
erfordrats för ärendenas behandling följande medeltal dagar, nämligen

för ärenden

rörande sjukvård ...................................................................................... 63 dagar

» ersättning enligt 1886 års lag för skada å person

(Kungl. Maj:ts pröfning har erfordrats) ....................... 144 »

» ersättning enligt samma lag för brandskada (Kungl.

Maj:ts pröfning har erfordrats)*).................................... 135 »

» tillfälligt understöd eller pension till arbetare eller
deras efterlefvande (Kungl. Maj:ts pröfning har erfordrats)
.................................................................................. 206 »

» förhyrande af bostäder åt personal (Kungl. Maj:ts pröfning
har erfordrats)**).............................................. 182 »

» utarrendering eller upplåtelse af jord................................. 46 »

» anordnande af vägportar och vägöfvergångar.................. 104 »

» restitution af erlagd fraktafgift i samtrafik inom Skandinavien
................................................................................... 52 »

» restitution af erlagd fraktafgift i samtrafik med utom skandinaviska

länder ......... 123 »

» restitution af erlagd biljettafgift i inländsk trafik***) 15 »

» restitution af erlagd biljettafgift i utländsk trafik ...... 89 »

» anläggning af nya stationer, håll- eller lastplatser ...... 263 »

» förfrågningar angående fraktafgift....................................... 14 »

» nedsättning i fraktafgiften för gods.................................... 73 »

*) 8 ärenden hafva undersökts.

**) 5 » » »

***) Ett betydande antal ärenden af detta slag afgöras omedelbarligen vid personligt
besök i styrelsen af biljettinnehafvaren.

Linjemyndig heternas ställning osjälf ständig.

1893 års
kommittés
decentralisationsförsök.

rörande fraktdebitering af nya varuslag (föranleda ofta undersökningar
af handelskemist eller å statsbanans kemisk tekniska

laboratorium) .......................................................

» ersättning för skadadt eller förkommet gods i utländsk
trafik..........................................................................................

121 dagar
80 »

Med undantag för vissa af dessa ärendegrupper — särskildt de, som
fordrat Kungl. Maj:ts pröfning — har den tid, som för de olika ärendenas
afgörande kräfts, till allra största delen åtgått för deras behandling inom
styrelsen. Det måste emellertid anses såsom ett verkligt missförhållander
att inom ett kommunikationsverk, från hvars sida gifvetvis måste fordras
en snabb och affärsmässig behandling af inkommande ärenden, förekommer
en sådan försening, som af det förestående framgått, jämväl med
de mera löpande ärendena. Härtill kommer, att det otvifvelaktigt måste
gälla, hvad 1893 års jämvägskommitté yttrade vid framställningen af enahanda
anmärkning mot den dåvarande organisationen, nämligen att, då de
ärenden, som höra till den löpande tjänsten ofta äro af den beskaffenhet,
att de icke kunna uppskjutas, man nödgas skjuta åt sidan just de stora,
grundligare utredning kräfvande ärendena och bland dessa framför allt de
viktiga frågor, som äro beroende på styrelsens eget initiativ.

Af den granskning, som verkställts af de olika järnvägsinstansernas
diarier och registratur in. in., har framgått, att ehuru det visserligen för
närvarande i distriktsförvaltningarna finnes linjemyndigheter med en organisation,
som tydligen angifver, att de icke äro afsedda att allenast vara
styrelsens utförande organ i distrikten, linjemyndigheterna dock i verkligheten
endast i ringa grad kommit att äga själfständig beslutanderätt.

1893 års kommitté föreslog införandet af distriktsförvaltningsinstitutionen
för att inom j ärnvägsförvaltningen få genomförd en decentralisation,
och kommittén hemställde därför, att en utvidgning skulle äga rum
af de lokala myndigheternas b ef o gen h e t s o mr äd e, och att starka distriktsförvaltningar
skulle skapas. Kommittén angaf emellertid icke omfattningen
af denna utvidgning på annat sätt, än att kommittén tillstyrkte,
att till distriktsförvaltningarnas afgörande skulle öfverlämnas vissa personalärenden,
såsom åtskilliga ärenden rörande tjänstledighet och sjukafiöning
åt underlydande personal samt rörande antagande, befordrande,
transporterande och af skedande af särskildt den lägre personalen,. vidare
en del ärenden rörande tilldelande af gratifikationer eller ersättning för
arbete på öfvertid åt viss personal, frågor angående tillstånd för enskilda

till anläggningar inom järnvägens område, åtskilliga ärenden rörande restanrationsväsendet,
frågor om beviljande af fraktkredit och vissa frågor om tåganordningar
samt såsom orden lyda »många andra ärenden af skilda slag, som
enligt hvad diarierna utvisa nu göras till föremål för styrelsens afgörande».

I den i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda kommittés. förslag^inj««y»*?-utfärdade instruktionen af den 15 oktober 1897 stadgas beträffande distrikts ” genhet enligt
förvaltningarna i § 62, att statens järnvägar för linjeförvaltningens hand- instruktionen.
hafvande indelas i distrikt, samt i § 63, att hvarje distrikt förvaltas, i
enlighet med hvad i instruktionen samt särskildt utfärdad arbetsordning
närmare föreskrifves, af en distriktsförvaltning. Någon allmänt angifven
gräns mellan styrelsens och distriktsförvaltningens befogenhet eller någon
norm, efter hvilken en arbetsordning skulle utarbetas, förekommer icke i
instruktionen. Någon arbetsordning har ej heller blifvit upprättad.

Distriktschefen samt de öfriga afdelningsföreståndarne äro hufvudsakligen
verkställande organ, som i distrikten handhafva den löpande tjänsten,
med den befogenhet, som här ofvan vid redogörelsen för de lokala, myndigheternas
organisation (sid. 28 o. f.) har angifvits. Dessutom har i instruktionen
beslutanderätt i vissa särskildt omförmälda afseenden tillagts linje myndigheterna.

Sålunda äger distriktsförvaltningen att upphandla ved och sliprar för
distriktets behof, samt vederbörande afdelningsförestandare att ■verkställa
upphandling af åtskilliga förråd sartiklar och att låta utföra erforderliga
underhållsarbeten. Distriktsförvaltningen äger vidare att i enlighet med
bestämmelser, som styrelsen skall meddela (sådana bestämmelser hafva
dock icke hittills utfärdats), utdela gratifikationer, medgifva ersättning
för arbete å öfvertid åt underlydande ordinarie personal samt afgöra frågor,
som angå restaurationsväsendet vid distriktets stationer.

Distriktsförvaltningen beslutar dels om bostadslägenheternas fördelning
mellan den del af distriktets personal, hvilken enligt aflöningsreglementets
bestämmelser och styrelsens föreskrifter äger åtnjuta förmånen af fri bostad,
dels ock i vissa andra mindre betydande frågor rörande bostadslägenheterna,
utfärdar bränslestat för distriktet, uthyr enligt vissa af styrelsen
fastställda grunder till enskilda personer järnvägen tillhöriga tomter och
öfriga jordområden, meddelar tillstånd att å sadant område uppföra byggnad
af provisorisk beskaffenhet och utan eldstad samt later periodv is verkställa
försäljning af kasserade effekter, latrin och kreatursspillning m. in.
äfvensom i viss omfattning jämväl skrotvaror.

Beträffande linjemyndigheternas befogenhet i fråga om personalärenden
tillkommer det distriktsförvaltningen att tillsätta och inom distriktet för -

flytta ordinarie betjänte utom stationsmästare, samt afdelningsföreståndarne
att antaga e. o. betjänte, verkstads- och förrådsarbetare äfvensom tillfälliga
biträden. Distriktsförvaltningen beviljar underlydande befattningshafvare
ledighet för enskilda angelägenheter under högst 30 dagar af ett och samma
kalenderår och för sjukdom, svag hälsas vårdande eller särskildt uppdrag
under högst G månader. Befogenhet att bevilja viss kortare tids tjänstledighet
tillkommer enligt instruktionen afdelningsföreståndare men har
enligt styrelsens på instruktionen grundade bestämmelse öfverflyttats på
ban- och maskiningenjörer samt traflkinspektörer. Tjänstledighet åt e. o.
personal beviljas af afdelningsföreståndare. I sammanhang med beviljandet
af tjänstledighet äger vederbörande att, där sådant finnes nödigt,
förordna om tjänstens uppehållande genom vikarie.

Hvad angår bes träffningsfrågorna, äger distriktsförvaltningen att för
tjänstefel tilldela varning eller ådöma böter motsvarande högst en månads
aflöning eller mistning af tjänst på högst lika lång tid. För tjänstefel af
lindrigare beskaffenhet eller för klandervärdt uppförande äger afdelningsföreståndare
ådöma viss bestraffning, hvilken befogenhet öfverflyttats på
ban- och maskiningenjör samt trafikinspektör.

Genom åtskilliga reglementen, specialinstruktioner och dylikt har meddelats
linjemyndigheterna viss befogenhet, hvilken dock i de flesta fall endast
afser behörighet, som måste tillkomma stationsbefälet, eller som omedelbart
härflyter från den vederbörande afdelningsföreståndare tillkommande
befälsrätt samt hans skyldighet att handhafva den löpande tjänsten. Någon
redogörelse, för hvad i dessa hänseenden tillkommer de olika befattningshafvarna,
torde här icke behöfva lämnas.

Linjemyndig- Utöfver hvad nu nämnts har genom särskilda af styrelsen utfärdade
bestämmelse ”bestämmelser afgöranderätt i vissa angifna hänseenden tillerkänts linjeaf
styreUen myndigheterna.

tlfogenhet. Sålunda har distriktsförvaltningen i aflöningsfrågor bemyndigats att

bestämma ersättning för underlydande tjänstemän i vissa fall vid långvarig
tjänstgöring utom stationsorten, att för betjänte inom vissa gränser bestämma
dagtraktamente och natthärbärgesersättning samt att meddela sjukaflöning
för sammanlagdt högst fyra månader. Därjämte har befogenhet
tillagts distriktschefen att meddela vissa bestämmelser angående fördelning
af felräkningspenningar, afdelningsföreståndare och trafikinspektör att utanordna
sjukaflöning för en tid af högst två månader samt vederbörande
maskinbefäl att i vissa undantagsfall besluta om tilldelande af milpenningar
till lokomotivförare och eldarc.

Den linjemyndighet, som antagit extra ordinarie personal, bestämmer

enligt fastställda grunder dess aflöning och kan i särskilda fall medgifva

o O O O

denna personal viss sjukaflöning o. d.

Distriktsförvaltningen förhyr, sedan Kungl. Maj:ts tillstånd för hvarje
särskildt fall af styrelsen utverkats, bostäder åt den distriktspersonal,
som kan komma i åtnjutande af denna förmån, utöfvar viss särskild
befogenhet beträffande fribiljetter för befattningshafvares familjemedlemmar,
beviljar under vissa förhållanden afsked åt underlydande personal af betjäntgraden
med undantag af stationsmästare samt beviljar, under förutsättning
att legitimerad läkare förordnas som vikarie, tjänstledighet åt
järnvägsläkare under högst 30 dagar i ett sammanhang.

Kortare tids tjänstledighet kan beviljas järnvägsläkare af distriktschefen,
som jämväl meddelar vissa bestämmelser angående släpuniformens
begagnande samt angående fördelningen af postbiträdesanslagen. Och
enligt gällande fribiljettsregleinente äger» vederbörande järn vägsbefäl»
att utfärda fri- och hushållsbiljetter samt gångbiljetter för underlydande
personal.

Beträffande taxe- och ersättningsfrågor samt andra dylika frågor äger
distriktschefen att meddela beslut i anledning af passagerares klagomål
Öfver utkräfd ersättning för skada å inredningen i vagn eller stationshus,
i frågor rörande ersättning för skadadt eller förkommet gods i trafik inom
landet, och öfver besvär beträffande debitering för begagnande af järnvägsområde
eller jämvägsmagasinen samt debitering för uppehållande af
godsvagn utöfver afgiftsfri tid. Distriktschefen beviljar eftergift af eller
nedsättning i stadgade plats- och magasinsafgifter, nedsättning vid godsbefordran
för cirkus-, teater- och musiksällskap samt menagerier äfvensom
enligt årligen upprepadt bemyndigande nedsättning i vissa fall i fraktafgifter
för is och för trävaror i vagnslaster. Därjämte tillkommer det trafikinspektör
att medgifva föreningar, skolor och slutna sällskap att färdas
med snälltåg i sådana fall, då nedsättning af transportafgiftema inedgifvits
vid resa i 3:dje klass.

Slutligen har också befogenhet lämnats dels distriktsförvaltningen att
under vissa förutsättningar meddela föreskrift om nedsättning i hastigheten
för snälltåg samt att med enskilda järnvägar träffa överenskommelser om
ersättning för vattentagning från statens järnvägars anläggningar för vattentagning
dels ock bandirektör att vidtaga vissa åtgärder med afseende å
erforderliga landtmäteriförrättningar, att bestämma bansektionernas indelning
i afdelningar och afdelningarnas i bevakningssträckor, för såvidt icke
styrelsen för visst fall därom lämnat föreskrift, samt att bestämma afdelningarnas
och bansträckornas nummer.

Följderna af
linjemyndigheternas

osjålfständiga
ställning.

Kommittén har sökt göra denna redogörelse för hvad distriktsförvaltningarna
och de öfriga linjemyndigheterna hafva att själfständigt besluta
och företaga så fullständig som möjligt, för att därigenom en med verkligheten
öfverensstämmande bild af deras verksamhet skulle erhållas.
Af denna redogörelse kan man knappast undgå att erhålla den uppfattningen,
att i själfva verket dessa myndigheters själfständiga verksamhetsområde
är mycket begränsadt, och framför allt att de endast i ringa grad
äga beslutanderätt i sådana frågor, som beröra allmänheten.

Mot den nuvarande organisationen nödgas man därför anmärka, att linjemyndigheterna
icke fått den själfständighet och den styrka, som afsetts vid
deras senaste organisation, och som just skulle utgöra motivet till införande
af distriktsförvaltningsinstitutionen såsom ett led i organisationskedjan.
Grundsatsen att intet ärende skall afgöras af högre myndighet, än som
därför erfordras, har nämligen icke i tillräcklig grad blindt följd.

Styrelsen har därför fortfarande att handlägga en hel del lokala och
andra frågor, som icke hafva principiell natur eller på annat sätt sammanhöra
med själfva ledningen af statens järnvägar. Sålunda åligger det styrelsen
t. ex. att afgöra frågor om ersättning för sjukvård, meddelad af annan läkare
än järnvägsläkare, om anläggning af håll- och lastplatser, om trafikerandet
af sido- och hainnspår, om restitution af biljett- och fraktafgifter i inländsk
trafik in. m. Följden häraf har blifvit, att man icke vunnit den afsedda
lindringen i styrelsens arbetsbörda. Den förut omförmälda tredubblingen
af antalet ärenden, som styrelsen har att handlägga, får ju i väsentlig
mån tillskrifvas den oberäknadt starka trafikökningen, men en mera genomförd
organisation af distriktsförvaltningama borde hafva kunnat mera fördröja
denna starka ökning i ärendenas antal.

Hvad angår distriktsförvaltningama, har däremot deras myndighet
kommit att begränsas så, att distriktsförvaltningama jämväl i afseende
å en stor mängd mindre betydelsefulla ärenden hafva att vidtaga allenast
den förberedande utredningen. Då ett ärende af sistnämnda slag inkommit
till styrelsen, måste det naturligtvis remitteras till distriktsförvaltningen,
som i sin ordning i de allra flesta fall inhämtar yttrande
af vederbörande baningenjör eller trafikinspektör eller understundom af
maskiningenjör eller maskininspektor, af hvilka befattningshafvare trafikinspektören
dessutom ofta hör vederbörande stationsinspektor, hvarefter
ärendet med distriktsförvaltningens utlåtande återgår till styrelsen.
Det är uppenbart, att detta är att använda en allt för tung och omfattande
apparat för afgörandet af enklare, mindre viktiga frågor, och det
är — såsom också framgått vid samråd mellan kommittén och vissa
befattningshafvare å linjen — häruti man har att söka grunden till den

klagan, som förspörjes såväl bland linjepersonalen som allmänheten, öfver
de många instanserna inom jämvägsförvaltningen.

I frågor af lokal betydelse är styrelsen vid beslutets fattande nästan
uteslutande hänvisad till det förslag i sådant afseende, som framställts af
distriktsförvaltningen. Det är då klart, att genom ärendets fram- och återgång
mellan styrelsen, distriktsförvaltningen och de denna myndighet
underordnade befattningshafvarne måste, utan att därmed något i sak vinnes,
förorsakas onödig omgång och tidsutdräkt. Då såväl distriktsförvaltningen
som t. ex. baningenjören måste behandla ärendet från ungefärligen samma
synpunkt, har gifvetvis onödigt mångskrifveri uppstått; och da den öfverordnade
myndigheten vid meddelandet af sitt beslut är så godt. som nödsakad
att "förlita sig på den underordnades utredning och följaktligen i
vanliga fall måste komma att följa dennas förslag, måste därigenom säkerheten
och själfständigheten hos den förra myndigheten minskas, pa samma
gång som ansvarskänslan försvagas hos den underordnade myndigheten,
hvilken formellt icke äger något inflytande på själfva afgörandet. Distriktsförvaltningarna
hafva väl rätt till initiativ och således att vånda sig till
styrelsen med förslag. Men intresset för ett sådant tagande af initiativ
slappas helt visst i samma mån som det är svart för styrelsen att inom
rimlig tid afgifva svar på framställningarna. För den stora allmänheten
medför slutligen också det förhållandet, att jämväl ärenden af mindre betydelsefull
art och af lokal beskaffenhet afgöras af styrelsen, jämte dröjsmål
med ärendenas afgörande, äfven den olägenheten, att det för denna
samma allmänhet är svårare att få tillfälle till personlig förhandling med
de befattningshafvare, som medverka vid ärendenas afgörande, samt att
den vid förfrågningar rörande dylika ärenden hos linjemyndigheterna icke
kan erhålla tillräckligt upplysande eller bindande svar.

Vid sin granskning af den nuvarande järn vägsorganisationen hai'' c/)°e''fset^l<lst''äll_
kommittén tyckt sig finna, att det inom distriktsförvaltningarna, sådana ning svag
de för närvarande äro organiserade, icke förefinnes deri enhetlighet, som'' förhållande
varit afsedd och som måste fordras af en dylik institution. ningsföre Genom

instruktionens bestämmelser, att gemensamma sammanträden ståndame.
skola hållas, och att ärenden, hvilka angå förvaltningen i allmänhet eller
eljest äro af den vikt eller beskaffenhet, att samarbete mellan de olika
af delningarna bör i fråga om dem äga rum, skola handläggas vid dessa
sammanträden eller i så kallad samlad distriktsförvaltning, har visserligen
någon förbättring inträdt beträffande samarbetet mellan de olika afdelningsföreståndame.
Det har dock synts kommittén, att inom distrikts -

förvaltningarna fortfarande saknas den verkligt enande och sammanhållande
kraft, som med den nuvarande organisationen eftersträfvats.

1893 års kommitté yttrade, att det vore endast genom anställandet
af en verklig chef, som den nödiga enheten och sammanhållningen inom
distriktets, förvaltning syntes kunna fullt uppnås, enär en afdelningsföreståndare
i en ställning, mera analog med den, som t. f. intendenten intoge,
om ock med en i vissa afseenden utvidgad kompetens, svårligen
kunde erhålla tillräckligt inflytande gent emot öfriga afdelningsföreståndare.

Distriktschefen. har emellertid icke erhållit den chefsställning, som
sålunda af setts. Visserligen stadgas i instruktionen, att distriktschefen
såsom distriktsförvaltningens chef är styrelsen i första hand ansvarig
för den allmänna ordningen och ekonomien inom distriktet, samt att i
ärenden, som föredragas i samlad distriktsförvaltning, distriktschefen ensam
äger beslutanderätt. Men å andra sidan har distriktschefen icke blott
blifvit i instruktionen, såsom föreståndare för administrativa afdelningen
och trafikafdelningen, likställd med de andra afdelningsföreståndarne,
utan lian har enligt aflöningsreglementet tilldelats afdelningsföreståndares
arfvode med åtnjutande, då han tjänstgör, af ett tilläggsarfvode
efter allenast 500 kronor för år. Distriktschefen äger att göra sin myndighet
gällande gent emot de öfriga afdelningsföreståndarne endast i sådana
frågor, som handläggas i samlad distriktsförvaltning, samt vid utöfvandet
af den honom tillkommande inspektionsrätten, hvarför också afdelningsföreståndarne
icke i distriktschefen utan i vederbörande afdelningschef inom
styrelsen lära se sin närmaste förman.

En sådan uppfattning kan också vunna stöd i instruktionens bestämmelse,
att, därest medlem af distriktsförvaltningen låtit i något ärende till
protokollet anteckna sin från distriktschefen skiljaktiga mening, protokollsutdrag
rörande denna fråga skall insändas till styrelsen, äfven för det fall
att expedition i ärendet icke skall ingå dit. Genom detta stadgande är
gifvetvis möjlighet beredd för vederbörande afdelningschef att jämväl i
sådana rena detaljfrågor, som öfverlämnats till distriktsförvaltningarnas afgörande,
göra sitt inflytande gällande på ett sätt, som måste verka försvagande
på distriktschefens ställning. Om också denna bestämmelse endast
ytterst sällan skulle komma att i praktiken tillämpas och kanske hittills
aldrig tillämpats, kan den dock menligt inverka på distriktschefens själfständighet.
Den är dessutom från principiell synpunkt farlig. I den'' nuvarande
instruktionen förekommer nämligen en bestämmelse därom, att
»hvarje afdelningsföreståndare är ansvarig för att tjänsten inom hans afdelning
i alla till densamma hörande grenar på ett tillfredsställande sätt
handhafves», men det angifves icke, hvem afdelningsföreståndaren i första

hand är ansvarig, och stadgandet bildar därigenom icke såsom önskligt
varit, till förekommande af allt för stort inflytande från afdelningschefernås
sida på den lokala förvaltningen, tillräckligt skarp motsats mot den före år
1898 i samma afseende gällande bestämmelsen, att »afdelningsföreståndarne
skola en hvar för sin afdelning direkt inför afdelningens chef inom styrelsen
ansvara för den inre ordningen och hushållningen».

Kommittén har ock fäst sig vid den svårighet för distriktschefen i
hans tjänsteutöfning, som ligger däri, att han hålles utanför de öfverläggningar
mellan samtlige afdelningsföreståndare dels vid banafdelningen och
dels vid maskinafdelningen, som årligen förekomma inför vederbörande
afdelningschefer.

Den svaga ställning, som distriktschefen alltså intager i förhållande
till afdelningsföreståndarne, har bland annat till följd, att det svårligen
kan lyckas honom att åstadkomma sådan sammanhållning och verkligt
samarbete mellan de olika afdelningarna, som erfordras för ett kraftigt
främjande af statsjämvägarnes ekonomiska ändamål. Detta förhållande
visar sig särskildt däri, att det i vissa afseenden icke råder tillräcklig
likformighet mellan afdelningarna, och att särskildt beträffande den lägre
linjepersonalen en alltför skarp åtskillnad äger rum mellan personal ä
olika afdelningar, så att befattningshafvare, som tillhör en afdelning, anser
si pr icke behöfva taga någon del i arbete, som närmast tillhör annan afdelnings
område.

I detta sammanhang anser sig kommittén — ehuru det gäller enc^^,k^J!ka
mera underordnad detaljfråga, som således från den synpunkten egentligen föreståndare
borde behandlas i annan afdelning af detta betänkande — böra framhålla,
hurusom jämväl i ett annat afseende distriktschefens ställning måste
anses oklar.

1893 års kommitté anför beträffande distriktschefen, att, om denne,
hvilken skulle representera det så att säga affärsmässiga elementet inom
distriktsförvaltningen — tillse att transportindustrien bedrefves på det för
staten mest förmånliga sätt — icke finge tillfälle att mera omedelbart
lägga hand vid göromålen inom den gren af förvaltningen, som hade till
ändamål att utföra själfva transportarbetet, d. v. s. trafiken, han icke
skulle kunna så noggrant följa och blifva så förtrogen med förhållandena
inom denna förvaltningens hufvudgren, att han i tillfyllestgörande grad
kunde äga förutsättningarna för att i förekommande fall träffa det riktigaste
afgörandet. Med hänsyn hufvudsakligast härtill föreslog också
kommittén, att distriktschefen tillika skulle vara föreståndare för distriktets
trafikafdelning. Å andra sidan fann kommittén, att beträffande trafik C -

afdelningen med dess mångfald af ärenden, som kräfde ett snabbt afgörande,
det erfordrades särskilda anordningar för att möjliggöra en jämn
och regelbunden förvaltning af de distrikten tilldelade linjerna, i all synnerhet
som här tillstötte den omständigheten, att afdelningsföreståndaren
tillika vore distriktschef, och att en lösning af dessa svårigheter vore att
finna däri, att distrikten för den löpande trafiktjänstens handhafvande indelades
i särskilda trafiksektioner under befäl af tjänstemän, benämnda
trafikinspektörer och utrustade med en jämförelsevis större grad af själfständig
myndighet.

Genom den större befogenhet, som i enlighet med nyssnämnda kommittés
förslag gifvits trafikinspektör, och som måste anses vara en gifven följd af
det förhållandet, att föreståndaren för trafikafdelningen tillika är distriktschef,
har uppstått den olägenheten, att distriktschefen, som i distriktsförvaltningen
företräder trafikafdelningen och där föredrager denna afdelnings
ärenden, omöjligen kan komma att så behärska detaljerna inom denna
afdelning, som understundom skulle vara önskligt. Då de inom de
andra afdelningarna med trafikinspektören jämnställda befattningshafvarne
icke äga lika vidsträckt befogenhet som denne, har det dessutom
visat sig, att särskildt i fråga om den löpande trafiktjänst, som
handhafves af trafikinspektör, en viss svårighet förefinnes att få till stånd
nödigt samarbete med de andra afdelningarna. Det skulle också slutligen
kunna anmärkas, att gränsen mellan distriktschefens och trafikinspektörens
verksamhetsområden icke blifvit vare sig i instruktionen eller genom andra
stadganden så noggrant bestämd, som med hänsyn till jämväl sistnämnda
befattningshafvares mera själfständiga ställning kunde vara önskligt,
för att icke slitningar mellan vederbörande och olikformighet å de olika
distrikten skola uppstå.

Sammanfatt- De anmärkningar, kommittén funnit sig böra framställa mot den numTL^å™avarancle
distriktsförvaltningsorganisationen, kunna sammanfattas i det ömma/
linjemyn-dömet, att denna organisation, sådan den framträder i verkligheten, sakorganisation.
nar klara linjer och lider af inre motsägelser.

I förhållandet mellan styrelsen och distriktsförvaltningen har den
senare icke fått sig anförtrodd själfständig behandling af ärendena i en
grad, som på något sätt kan motsvara dess yttre anordning; och därutöfver
är gränsen mellan styrelsens och distriktsförvaltningens befogenhet
icke tillräckligt fixerad. Distriktsförvaltningen har därigenom kommit att
i allt för hög grad blifva en tyngande mellaninstans vid ärendenas förberedande
utredning.

Inom distriktsförvaltningen skall distriktschefen visserligen vara chef,

och han beslutar ensam i alla ärenden, som komma till samlad distriktsförvaltning,
hvarjärnte han är styrelsen i första hand ansvarig för bland annat
ekonomien inom distriktet. Men ändock hafva afdelningsföreståndarne
jämförelsevis stor själfständighet och just på de områden, där ekonomien
närmast beröres. Distriktschefen saknar befogenhet att utöfva inflytande
på dessa angelägenheter, hvilket däremot tillkommer afdelningschefen
i styrelsen, direkt och med förbigående af distriktschefen.

Och slutligen har det ansetts som ett ingående led i organisationen,
att distriktschefen skall vara afdelningsföreståndare för trafikafdelningen,
medan man samtidigt lämnat de under honom stående trafikinspektörerna
befogenhet, som i viss mån motsvarar en afdelningsföreståndares.

Såsom ofvan (sid. 1) har angifvits, har statsrådet och chefen för civil
departementet vid föredragning inför Kungl. Maj:t af frågan om föra nd ra cl a/färsmässig.
organisation af järnvägsstyrelsen m. m. bland annat angående statens järnvägars
förvaltning framhållit, att en affär af så vidtomfattande beskaffenhet
gifvetvis borde, för att största möjliga resultat skulle kunna afvinnas
densamma, skötas på ett, så vidt görligt är, fullt affärsmässigt sätt, något
hvartill den nuvarande förvaltningen icke syntes vara fullt anpassad.

Vid den granskning af järnvägsförvaltningens organisation, som kommittén
verkställt, har kommittén också funnit, att denna organisation i
åtskilliga afseenden icke möjliggör den affärsmässighet i förvaltningen, som
måste vara önsklig för ett såväl för statens finanser som för hela landets
näringslif så betydelsefullt företag som statens järnvägar.

Kommittén har därvid ingalunda förbisett, att det måste ligga i
sakens natur, att fordringarna på affärsmässighet måste ställas .annorlunda,
då det gäller en statsinstitution med de många skilda intressen,
hvilka en dylik institution har att tillgodose, och med den mängd olikartade
förhållanden, till hvilka den har att taga hänsyn, än då fråga är
om ett enskildt industriellt eller kommersiellt företag.

Det är emellertid klart — för att nu till en början beröra några af
de af den nuvarande organisationen föranledda missförhållandena, som
kommittén redan förut från annan utgångspunkt har påpekat — att det
måste anses stå i skarpaste strid med affärsmässighetens fordringar, att
styrelsens chef och ledamöter af den öfverväldigande mängden löpande
ärenden hindras att med den skyndsamhet, som eljest skulle kunna ske,
bringa till afgörande frågor, på hvilkas lyckliga lösning såväl järnvägens
som trafikanternas fördel kan vara i hög grad beroende. Såsom allt
utom affärsmässigt måste likaledes betraktas det dröjsmål med afgörandet
af jämväl mindre betydelsefulla, trafikanter berörande ärenden, som tö)--

orsakas af styrelsens växande arbetsbörda och särskildt det mångskrifveri,
det dubbelarbete, den omgång och den tidsutdräkt, som beträffande frågor
af mera lokal natur på sätt ofvan angifvits förorsakas däraf, att dessa
frågor först måste från samma synpunkt behandlas af flera, sinsemellan
öfver- och underordnade lokala myndigheter för att därefter afgöras af
styrelsen.

styrelsen har Från uteslutande affärsmässighetens synpunkt anser sig kommittén
beröringClmetfi®TSt och främst höra anmärka, att järnvägsstyrelsen icke har den intima
o^ärs^dr/rfen.beröring och känning med det kommersiella och industriella lifvet, som
måste anses vara nödigt och lämpligt.

Visserligen torde väl styrelsens chef och ledamöter fatta såsom en af
sina främsta uppgifter att med uppmärksamhet följa de allmänna kommersiella
och industriella förhållandena, och visserligen finnes i järnvägsrådet
vid styrelsens sida en institution, i hvilken såsom ledamöter sitta
representanter för de intressen, om hvilka här är fråga. Men det synes
kommittén vara alldeles uppenbart, att, äfven om den arbetsbörda, som
genom handläggningen af mindre betydande, löpande ärenden betungar
styrelsens chef och ledamöter, ganska väsentligt lättas, deras tid dock
alltid kommer att blifva så upptagen af de järnvägsförvaltningen direkt
berörande frågorna, att det väl näppeligen kan blifva annat än de mera
allmänna företeelserna på näringslifvets område, som kunna blifva föremål
för deras uppmärksamhet. Hvad järnvägsrådet beträffar, synes det likaledes
vara gifvet, att detta, som under ett fåtal dagar sammanträder en
eller två gånjrer om året och därvid endast har att utan beslutanderätt
yttra sig rörande synnerligen stora, allmänna frågor, såsom mera genomgripande
förändringar af taxa och tidtabell, icke kan ensamt förmedla den
mera intima beröring mellan styrelsen och affärsvärlden, som kommittén
nu afser.

Kommittén håller nämligen före, att det är icke endast vid afgörandet
af de mera ovanliga eller särskildt betydelsefulla frågorna, som''inflytandet
från rent affärsmässigt håll bör hafva tillfälle att göra sig gällande
i styrelsen. Inom en förvaltning, hvilken såsom järnvägsförvaltningen
ingriper på de flesta näringslifvets olika områden, måste tvärtom
nästan ständigt — jämväl bland ärenden af mera löpande natur — förekomma
frågor, vid hvilkas afgörande inom järnvägsförvaltningen det måste
vara ett verkligt behof för chef och ledamöter att hafva tillfälle att rådslå
med personer, förtrogna med handelns, industriens och näringarnas behof.
Kommittén vill i sådant afseende nämna först och främst de många för den
inhemska industrien viktiga upphandlingsfrågorna, som förekomma inom

styrelsen. Vidare höra hit frågor om förändrade tåganordningar af jämväl
mindre genomgripande art samt frågor om beredande af förenklingar och
lättnader för trafikanter såväl i gods- som persontrafiken, och hit kunna
slutligen äfven räknas frågor om nya byggnader och anläggningar vid de
redan trafikerade statsbanorna äfvensom andra frågor, som afse den allmänna
ledningen af järn vägsförvaltningen.

Dessa ärenden, om hvilka nu är fråga, äro sådana, som förekomma
så jämförelsevis ofta, att det omöjligen kan vara tal om att genom en
utvidgad kompetens för järnvägsrådet och ett tätare inkallande af denna
institution till samarbete med styrelsen söka vinna, hvad som uti förevarande
afseende är att eftersträfva. Det är nämligen behofvet för
styrelsen att vid den ständiga ledningen af statens järn vägsförvaltning
vara i tillfälle att rådslå med personer med erfarenhet från affärslit vet
och saknaden vid denna förvaltning af ett permanent inflytande från representanter
för den kommersiella och industriella världen, som enligt
kommitténs mening måste med den nuvarande organisationen göra sig
kännbart gällande.

Hvad som från affärsmässighetens synpunkt i hög grad skiljer statens
järnvägars förvaltning från ett enskildt industriellt eller merkantilt före-fri“gt ‘altför
tåg, är den jämförelsevis ringa handlingsfrihet, som tillkommer styrelsen, inskränkt
och den bundenhet af hänsynen till det formellt riktiga, som gör sig gällande
såväl för styrelsen som för de särskilda befattningshafvarne.

Bland de inskränkningar i styrelsens handlingsfrihet, hvilka på samma^or om nya
gång de torde stå i mindre god öfverensstämmelse med verklig affärsmäs- aniä^Tnyår*
sighet tillika synas kunna med förändrade anordningar undanröjas, anser
sig kommittén först och främst böra nämna sättet för behandling af frågor
om nya byggnader och anläggningar vid statens trafikerade järnvägar.

Af den redogörelse, som här ofvan (sid. 12) lämnats beträffande de
grundsatser, som fortfarande anses gällande rörande Riksdagens pröfning
af anslagen till nj^a byggnader och anläggningar vid statens trafikerade
järnvägar, har framgått, att det enligt ordalydelsen i de af Riksdagen i
ämnet meddelade beslut skall vara nya byggnader och anläggningar af
större omfattning, större ändringar af stationer och bangårdar samt sådana
till- och ombyggnader, hvilka på grund af sin omfattning måste anses
komma att medföra större kostnader, som skola underställas Riksdagens
pröfning.

Dessa grundsatser hafva emellertid, enligt hvad kommittén vid sin

granskning af järnvägsförvaltningen funnit, så tillämpats, att i de framställningar
rörande anslag till nya byggnader och anläggningar, som under
de sista åren underställts Riksdagens pröfning, upptagits specificerade
poster jämväl på 1,100, 1,500 och 1,600 kronor.

I ett företag, där, såsom förhållandet var med statens järnvägar för
år 1906, årliga bruttoinkomsten uppgår till 60,000,000 kronor och årliga
driftkostnaden till öfver 42,000,000 kronor, kunna omöjligen utgiftsposter
på sådana belopp, som enligt hvad nyss nämndes finnas specificerade
i framställningarna om anslag till nya byggnader och anläggningar,
anses vara »större kostnader», eller de anläggningar, som med dem afses,
vai’a af »större omfattning».

För »diverse arbeten» beviljades af 1901 års Riksdag ett belopp af
325,400 kronor. Vid 1902 års Riksdag begärdes för »diverse arbeten» ett
belopp af 328,600 kronor. I sin skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t
yttrade Riksdagen bland annat, att Riksdagen fäst sin uppmärksamhet
vid det betydande belopp, som begärts för utförande af »diverse arbeten»,
rörande hvilka ej någon specifikation lämnats. Det vore visserligen för
järnvägsstyrelsen omöjligt att på förhand noga beräkna alla de arbeten,
som det kunde befinnas erforderligt att utföra å det vidsträckta statsbanenätet,
men det syntes dock Riksdagen, som om behofvet af nya anläggningar
vid de trafikerade järnvägarne skulle kunna bestämmas och
specificeras närmare, än som skett. 1 sådant afseende hade det särskildt
förefallit Riksdagen anmärkningsvärdt, att, såsom af järnvägsstyrelsens
motivering framginge, jämväl kostnader för uppförande af nya byggnader
åt betjäningspersonalen utan någon specifikation upptagits under ifrågavarande
utgiftspost för diverse arbeten.

Med hänsyn till hvad Riksdagen sålunda yttrat, hafva efter år 1902
i förslagen till nya byggnader och anläggningar för »diverse arbeten» upptagits
väsentligt mindre belopp nämligen

i framställningen till 1903 års Riksdag 81,800 kronor
» » » 1904 » » 56,800 »

» » » 1905 » » 100,000 »

» » » 1906 » » 118,2.00

Alla Ofri ga poster äro till ändamålet särskildt angifna.

Att Riksdagen år 1902 framställde den anmärkning, som ofvan omförmälts,
torde möjligen kunna tillskrifvas — förutom det förhållandet, att
bland kostnaderna för »diverse arbeten» ingått utgifterna för uppförande af
betjäningsbostäder, ehuru behofvet af dessa byggnader lättare än af många
andra anläggningar torde kunna på förhand inses — den ringa sakliga kon -

troll öfver järnvägsstyrelsens förvaltningsåtgärder, som, enligt hvad kommittén
här nedan far tillfälle ytterligare framhålla, för närvarande äger rum.

Det synes eljest kommittén vara uppenbart, att ett för långt
gående specificerande i Riksdagens beslut om anslag till nya byggnader
och anläggningar från affärsmässighetens synpunkt kan medföra betydande
olägenheter. Det är nämligen att märka, att för att t. ex. 1907 års Riksdag
skall bevilja anslag för utförandet af en anläggning, behofvet af denna
anläggning skall af linjemyndigheterna förutses redan våren 1906 för att
ingå i distriktsförvaltningens förberedande uppgift å behöfliga nya byggnader
och anläggningar in. m., hvilken uppgift skall vara ingifven till
styrelsen före den 1 juni 1906. Kostnaderna för denna anläggning skola
därefter af de lokala myndigheterna beräknas, så att de kunna ingå i distriktsförvaltningens
definitiva förslag till nya byggnader och anläggningar,
som skall ingifvas till styrelsen före den 1 oktober 1906. Det anslag åter,
som beviljas af 1907 års Riksdag är, med undantag af belopp, beträffande
hvilka Riksdagen särskildt medgifver, att de få förskottsvis utanordnas
under samma år, afsedt att utbetalas först under år 1908. Behofvet af
en ny byggnad eller anläggning vid statens järnvägar kan således i allmänhet
icke tillfredsställas förrän tidigast ett år och i de flesta fall först
två år, sedan det gjort sig gällande eller eljest kunnat förutses. Men en
järnvägsförvaltning måste, om den skall skötas affärsmässigt, äga möjlighet
att smidigt anpassa sig efter trafikförhållandena, sådana dessa vid hvarje
särskild tidpunkt yppa sig, och framför allt måste den kunna möjliggöra
och främja uppkomsten af ny betydande trafik genom att i tid vidtaga
erforderliga anordningar för dess skötande.

Kommittén anser sig vidare böra fästa uppmärksamheten å den in-Sa^/o»-inskränkning
i styrelsens handlingsfrihet, som i visst afseende äger ruin v£kttaiandt.
jämväl i fråga om sättet för upphandlingars verkställande.

De i detta afseende för järn vägsförvaltningen gällande hufvudbestäminelserna
finnas i §§ 1, 2 och 3 samt i mom. 1 och 2 af § 20 i kungl.
förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m.
den 17 november 1893, hvilka §§ i erforderliga delar äro af följande lydelse:

§ i. '' *]

Då för statens behof upphandling skall ske eller sådant arbete utföras,
som icke af staten genom egna tjänstemän eller arbetare omedelbarligen
ombesörj es, skola skriftliga anbud å leverans eller arbete, som är i fråga,
infordras eller leveransen eller arbetet utbjudas å auktion eller ock om

dem träffas uppgörelse under hand, allt i enlighet med hvad här nedan
tinnes närmare bestämdt.

§ 2.

1. A leverans eller arbete, hvarom icke enligt § 3 träffas uppgörelse
under hand, skola genom allmän kungörelse skriftliga anbud infordras
eller, om vederbörande myndighet pröfvar sådant ändamålsenligare, auktion
utlysas.

2. Dock må,

då endast ett begränsadt antal personer eller bolag kan anses förfoga
öfver den insikt eller yrkesskicklighet och de hjälpmedel, som äro erforderliga
för att på tillfredsställande sätt och i rätt tid utföra leveransen
eller arbetet, eller

då den kontraktsenliga beskaffenheten af leveransföremålet eller det
utförda arbetet icke kan utrönas vid besiktning utan först efter hand
eller under bruk, eller

då nämnda beskaffenhet icke kan utan väsentligen ökad kostnad undersökas
vid besiktningen eller dessförinnan kontrolleras, eller

då myndigheten tillsläpper för utförandet af leveransen eller arbetet
erforderliga materialier och dessas användande för afsedt ändamål ej lämpligen
kan öfvervakas, eller

då myndigheten eljest på grund af särskilda omständigheter finner
det allmännas trygghet icke tillstädja att leveransen eller arbetet göres
till föremål för allmän täflan,

infordrandet af skriftliga anbud begränsas till dem, åt hvilka med
hänsyn till nu angifna förhållanden leveransen eller arbetet kan anförtros;
och skola i sådant fall anbuden infordras genom särskilda skrifvelser utan
allmän kungörelse.

3. Vid auktion må jämväl skriftliga anbud afgifvas.

§ 3.

1. Uppgörelse under hand må äga rum:

a) när Kungl. Maj:t därom förordnat;

b) när efter infordrande af skriftliga anbud eller vid auktion antagligt
anbud icke erhållits och ej heller kan förväntas genom förnyadt, utbjudande
på ettdera af nyssnämnda sätt;

c) när upphandling skall ske eller arbete utföras på försumlig leverantörs
eller entreprenörs bekostnad;

d) när komplettering af leverans eller arbete medelst efterbeställning
betinnes nödig och denna ej betingar högre pris än det förut bestämda
samt leveransföremålet eller arbetet under tiden icke undergått betydligare
prisfall;

e) när under utförande af reparationsarbete framträder behof af dettas
utsträckning utöfver hvad på förhand kunnat beräknas och det utsträckta
arbetets utbjudande enligt § 2 skulle medföra olägenhet eller ökad kostnad
för staten;

f) när upphandling eller arbete sker för försöks anställande eller till
följd af oförutsedda omständigheter icke tål uppskof;

g) när tillverkningen af upphandlingsföremålet eller utförandet af
arbetet fordrar särskild yrkesskicklighet eller uteslutande tillkommer innehafvare
af patent, eller när föremålet endast finnes på ett ställe eller hos
en tillverkare att tillgå; samt i öfrigt

li) när central förvaltningsmyndighet finner byggnadsarbete, för hvilket
kostnaden uppgår till högst 10,000 kronor, eller annat arbete eller
upphandling, i värde ej öfverstigande 3,000 kronor, kunna förmånligare
ombesörjas under hand än i den ordning § 2 stadgar;

skolande enahanda befogenhet — — — — — — — -----

och må, då fråga är om arbete eller upphandling, i värde ej öfverstigande
3,000 kronor, central förvaltningsmyndighet så ock arméfördelningschef
inom sitt förvaltningsområde meddela lokal eller underordnad
myndighet befogenhet att träffa uppgörelse under hand.

2. Om anledningen till att uppgörelse träffas under hand skall, när utgiften
öfverstiger 500 kronor, hos vederbörande myndighet göras anteckning.

§ 20.

1. Af de anbud, som enligt här ofvan angifna grunder komma under
pröfning, skall vid auktion antagas det lägsta och i öfriga fall det
bland de tre lägsta eller, om endast två anbud föreligga, det af dessa,
som med afseende å alla på frågan inverkande omständigheter är att anse
såsom det för staten förmånligaste.

Hafva flera än tre anbud afgifvits och äro de väsentligen olikartade
med hänsyn till det erbjudna föremålets beskaffenhet, må särskildt pröfvas
hvilka af anbuden skola såsom de tre lägsta anses.

Föreligger endast ett anbud till pröfning, må det antagas, om det
finnes för staten förmånligt.

2. Därest vid fråga om leveranser eller arbeten af synnerlig vikt
eller omfattning annat anbud än de tre lägsta finnes vara för staten för 7 -

Vissa frågor,
afgörande oj
Kungl. Maj:t

manligare än dessa, skall ärendet anmälas hos Kungl. Maj:t, som bestämmer
hvilket bland samtliga anbuden skall antagas.

Det synes nu kommittén vara klart, att den tidsutdräkt och den
omgång, som är förenad med infordrande af anbud, icke endast då
detta sker genom allmän kungörelse, utan äfven då det verkställes genom
särskilda skrivelser till ett begränsadt antal leverantörer, måste understundom,
särskildt i fråga om varor, som äro underkastade hastiga prisförändringar,
verka hindrande för en upphandlings verkställande på det mest
ekonomiska sätt. Och genom de ring- och trustbildningar, som numera
allmänt förekomma inom den industriella världen, har den nedpressning
af prisen, som afsetts med bestämmelsen om infordrande af anbud, blifvit
omöjliggjord, åtminstone, då frågan gäller upphandling af materiel eller
effekter, som endast ett fåtal tillverkare eller försäljare kunna leverera.

Hos styrelsen äro anställda ingenjörer, utbildade på det metallurgiska och
kemiskt-tekniska området. Dessa verkställa profningar och undersökningar af
inaterialier och effekter samt företaga kemiska och fysikaliska undersökningar å
en mängd för j ärnvägen behöfliga förbrukningsartiklar. Det har af dessa undersökningar
framgått, att i fråga om vissa artiklar en vara af verkligt god beskaffenhet
icke sällan kan påräknas hufvudsakligen från endast ett mycket
begränsadt antal tillverkare, understundom endast från en eller två, äfvensom
att det på grund af varornas olika beskaffenhet rätt ofta är händelsen,
att det skulle vara för statens järnvägar fördelaktigast att antaga ett
anbud, som icke kunnat anses såsom något af de tre lägsta, men att
detta icke kunnat ske antingen på den grund, att det icke varit fråga om
»leverans eller arbete af synnerlig vikt eller omfattning» eller att tiden
ej medgifvit att underställa frågan Kungl. Maj:ts pröfning. På grund af
hvad kommittén sålunda anfört, kan kommittén icke finna annat än att
den begränsning af styrelsens rätt att verkställa upphandlingar under
hand och att antaga afgifna anbud, som framgår af ofvan angifna bestämmelser
i kungl. förordningen den 17 november 1898, verkar ekonomiskt
ofördelaktigt för statens järnvägar.

Slutligen torde, beträffande de hänseenden, i hvilka järnvägsstyrelsens
handlingsfrihet för närvarande måste anses vara allt för mycket inskränkt,
böra anmärkas, hurusom kommittén vid granskning af styrelsens diarier
och registratur m. m. funnit, att en ganska afsevärd mängd ärenden, som
antingen äro af nästan uteslutande lokal art eller ock eljest äro af så
ringa betydelse, att de ingalunda kunna anses påkalla beslut af Kungl.
Maj:t, för närvarande underställas Kungl. Maj:ts pröfning, såsom t. ex.

frågor om förhyrande af bostäder åt personalen, om ersättning för särskildt
uppdrag, om ersättning för skada å person eller egendom i följd af
järnvågs drift m. m.

Under år 1906 inregistrerades också i järnvägsstyrelsen ej mindre än
237 kungi. remisser samt 460 kungl. bref eller ämbetsskrifvelser.

För kommittén, som anser, att intet ärende bör afgöras af högre myndighet,
än som därtill erfordras, har nyss berörda förhållande, som endast
torde hafva medfört onödig omgång, tidsutdräkt och mångskrifveri, synts
stå i uppenbar strid med affärsmässighetens princip.

Liksom kommittén alltså funnit, att i vissa afseenden allt för stor Granskningen
inskränkning i styrelsens handlingsfrihet äger rum, har kommittén också nrialtnwgén
fäst sin uppmärksamhet därpå, att befattningshafvarne inom järnvägs- formen.
staten vid vidtagande af förvaltningsåtgärder understundom till verkets
förfång måste känna sig alltför bundna af formella hänsyn och låta
sig ledas af fruktan för ekonomisk efterräkning.

Detta förhållande liksom också, enligt hvad kommittén nyss yttrat,
den omständigheten, att jämförelsevis allt för liten handlingsfrihet lämnats
styrelsen, antager kommittén åtminstone till stor del föranledas af det sätt,
hvarpå granskningen af järnvägsförvaltningen nu är ordnad.

För närvarande verkställes denna granskning sålunda, att linjemyndigheternas
räkenskaper genomgås å det till järnvägsstyrelsen hörande revisionskontoret,
därvid hufvudsakligen dels företages en ren siffergranskning,
dels pröfvas, att vederbörande verifikation befinner sig i formellt riktigt
skick och dels slutligen efterses, att hvarje utgift beslutats af behörigperson
och i enlighet med för hvarje särskildt fall gällande bestämmelser.

Den granskning, som å revisionskontor verkställes, är således väsentligen
endast formell. Revisionskontor företar icke granskning af styrelsens egna
utgifter i annan mån, än att verifikationerna, innan desamma upptagas å
utanordning, siffergranskas å revisionskontor.

I öfrigt genomgås räkenskaperna inom kammarrätten, som granskar
såväl styrelsens som linjemyndigheternas verifikationer. Denna granskning
är likaledes af i hufvudsak endast formell natur. Visserligen äger kammarrätten
enligt den för denna myndighet gällande instruktionen att pröfva
jämväl de af styrelsen vidtagna förvaltningsåtgärderna, men man torde
inom kammarrätten icke alltid kunna påräkna den sakkunskap, som för
en sådan granskning skulle vara erforderlig.

En saklig granskning verkställes däremot af statsrevisionen. Den korta
tid, som statsrevisionen kan ägna åt järnvägsförvaltningen, kan dock naturligtvis
icke medgifva en mera ingående eller noggrann granskning af

denna vidlyftiga och omfattande förvaltningsgren. Det torde nämligen
höra nämnas, att för är 1905 utgiftsverifikationerna för statens järnvägars
förvaltning uppgingo till ett antal af öfver 82,000, däraf omkring 3,500
verifikationer afsågo styrelsens utgifter.

Den granskning af statens järn vägsförvaltning, som sålunda äger rum,
är alltså nästan uteslutande af rent formell natur. En förvaltningsåtgärd,
som är vidtagen i formellt laga ordning, undgår i de allra flesta fall anmärkning,
äfven om den måste anses vara verkligt oklok och för verket
skadlig; och ännu mindre lärer revisionsanmärkning följa på underlåtenheten
att vidtaga en för verket fördelaktig åtgärd, äfven om det genom denna
underlåtenhet skulle röjas försummelse eller vårdslöshet. Det synes under sådana
förhållanden också vara mindre underligt, att Riksdagen ansett sig icke
böra lämna järnvägsstyrelsen allt för fria händer i fråga om beviljade anslag.
Har å andra sidan en befattningshafvare vidtagit en åtgärd, som varit
formellt oriktig, men ländt verket till verkligt gagn, äger hvarken stvrelsen
eller kammarrätten att ogilla eu mot en sådan åtgärd till äfventyra
framställd anmärkning eller eljes befria vederbörande befattningshafvare
från skyldighet att till statsverket återbetala det utgiftsbelopp, som anmärkningen
afser. Befogenhet att befria från ersättningsskyldighet tillkommer
visserligen Kungl. Maj:t, men dels måste vederbörande för att
komina i åtnjutande af en sådan befrielse anföra besvär, därest anmärkning
mot åtgärden framställts af styrelsens revisionskontor, först hos
kammarrätten och sedan hos Kungl. Maj: t med det skrifveri och den
kostnad, som däraf föranledas, och dels lärer Kungl. Maj:t med hänsyn
till den rätt till anmärkningsprovision, som tillkommer den, som framställt
anmärkningen, ofta uti nu ifrågavarande fall ålägga vederbörande skyldighet
att, äfven om han befrias från att ersätta anmärkta beloppet, dock utgifva
anmärkningsprovision. Det torde vara rätt naturligt, att under sådana
förhållanden ej så sällan måste inträffa, att en befattningshafvare ser sig
nödsakad att låta, hänsynen till det formella gå framför det, han anser
vara verkligt klokt och för verket gagneligt; och härigenom kväfvas beslut<
samheten samt den omedelbara omtanken om verkets bästa hos alltför många
bland dem, på hvilka verkets framgång beror.

Härtill kommer den långa tidsutdräkt, som med det nuvarande sättet
för revisionens anordnande kräfves för att en anmärkning skall blifva slutbehandlad.
Kommittén vill i sådant afseende påpeka, hurusom i oktober
1906 af de anmärkningar, som af kammarrättens revisionsafdelning framställts
vid granskningen af 1900 års räkenskaper, två anmärkningar, beträffande
hvilka underdåniga besvär anförts mot kammarrättens beslut, ännu voro
på Kungl. Maj:ts pröfning beroende. Af anmärkningarna, framställda vid

granskningen af 1901 års räkenskap, voro vid angifna tid fem beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning, och af anmärkningarna, framställda vid granskningen
af 1902 års räkenskap, voro åtta beroende på Kungl. Maj:ts pröfning,
hvarjämte beträffande fyra icke ens kammarrätten meddelat beslut.

Då det nu ofta är fråga om förvaltningsåtgärder, hvilkas upprepande årligen
eller kanske månadsvis kan ifrågakomma, är det uppenbart, att det
nuvarande anordnandet af revisionen jämväl i detta hänseende verkar hindrande
för en verkligt affärsmässig skötsel af statens järnvägar.

I det föregående har omförmälts, att ärendenas handläggning inom Arbetsmetojärnvägsförvaltningen
icke sker med erforderlig skyndsamhet, och kom-^Comstånrfmittén
har därvid påvisat, att cm anledning härtill är den arbetsbörda, tiga.
som betungar styrelsens chef och ledamöter. Men en annan anledning till
långsamheten är otvifvelaktigt att söka i den tyngd och omständlighet,
som vidhäftar ärendenas gång och handläggning inom förvaltningen. Järnvägsstyrelsen
har •— liksom andra förvaltningsverk inom landet — ännu
icke i tillräcklig mån frigjort sig från en i och för sig rätt naturlig sträfvan
att söka hålla den största möjliga kontroll på ärendenas behöriga gång
genom verket från deras inkommande tills de expedierats, ehuru all denna
kontroll måste medföra ett afsevärdt försenande af ärendenas afgörande.

Det är ej nog med, att så godt som alla inkommande ärenden — frånsedt
rapporter och dylikt — diariiföras med största noggrannhet. De
ärenden äro dessutom ytterst få, som icke införas i, förutom hufvuddiariet,
ett afdelnings- eller byrådiarium, och en del ärenden förekomma ytterligare
i särskilda liggare för vissa bestämda grupper af ärenden. Målens gånggenom
styrelsen betecknas därjämte genom anteckningar i föredragningslistor
och expeditionslistor. På somliga håll finnas därutöfver fördelningslistor
öfver målens utlämnande till uppsättning af olika biträdande tjänstemän.
Den säkerhet, som till följd häraf förefinnes, för att intet ärende
kommer undan, har enligt kommitténs uppfattning vunnits genom användande
af för mycken tid och för mycken arbetskraft.

I sammanhang med frågan om diariernas förande i dubbla serier må
erinras, att järnvägsstyrelsen ännu icke i afsevärd mån slagit in på den
med fördel alltmer använda vägen att sammanföra handlingar och koncepter
rörande en och samma eller närstående saker i akter (dossierer).

Det är icke liten tid, som går åt för att samla ihop, hvad som förut förekommit
i en sak, och när så allt är samladt, befinnes det, att koncepten
i ärendet äro inbundna i ett antal olika konceptband, så att det hela blir
ohandterligt. Nyss angifna sätt att förvara koncepten verkar dessutom

hindersamt därigenom, att ofta flere tjänstemän behöfva samtidigt taga
del af olika koncept i samma band.

De stora afstånden inom landet medföra, att den skriftliga formen är,
förutom användandet af telegraf och telefon, den enda, som begagnas för
meddelanden mellan styrelsen och dess underlydande organ. Såväl i skriftväxlingen
med dessa organ som ock i den skriftliga förhandlingen med
utomstående myndigheter råder ännu en utförlighet, som är mycket betungande
för ärendenas gång. Om också de synnerligen omfattande redogörelserna
för hvad i saken förut förekommit numera sällan anträffas, om
till och med i utlåtanden till Kungl. Maj:t de så kallade »reciterna» numera
ofta utelämnas, träffar man dock ännu alltför ofta i konceptbanden
skrivelser, som i detta hänseende utan tillräcklig anledning innehålla vida
mer än ett enkelt angifvande af datum för den skrifvelse, hvarå svar
lämnas.

Den utförliga skrifmetoden har ock medfört, att enligt gammal, vedertagen
ordning hvarje utgående skrifvelse först uppsättes i koncept, som
granskas — ofta nog af flera personer — innan renskrifning och expedition
får äga rum. Hvad som lämpar sig för viktiga ärenden och för mål,
där det kan ligga särdeles vikt på, att de mest genomtänkta och utarbetade
uttryckssätt användas, har på detta sätt kommit till bruk äfven för mål
af enkel och löpande beskaffenhet. Järnvägsstyrelsen har visserligen i icke
obetydlig omfattning slagit in på den modernare vägen att begagna formulär
och aktpåskrifter i enklare mål, men äfven i dessa fall begagnas
vanligen koncept, och det nya förfarandet har icke på långt när kommit
till användning i tillräcklig grad. Man torde också kunna påstå, att järnvägsförvaltningen
i det hela för närvarande begagnar sig alltför litet af
de hjälpmedel, den moderna tekniken anvisar för underlättande och påskyndande
af skrifarbetet i ett stort företag.

Behofvet af omgestaltning af arbetsmetoderna förefinnes ingalunda
allenast i centralförvaltningen. De jämförelsevis nyinrättade distriktsförvaltningarna,
där man måhända kunnat vänta en modernare anordning från
början, hafva skrifarbetet ordnadt på samma breda fot som i järnvägsstyrelsen
och de kunna, snarast till följd af sin mellanställning inom järnvägsförvaltningen,
anses skrifva kanske ändå mer än styrelsen.

De af kommittén verkställda undersökningarna rörande statens järnvägsförvaltnings
nuvarande organisation hafva alltså gifvit vid handen
följande:

\ id bestämmandet af gränsen mellan styrelsens och distriktsförvaltningarnas
verksamhets- och befogenhetsområden, sådan denna gräns faktiskt
blifvit uppdragen, har icke i erforderlig grad följts grundsatsen, att
intet ärende skall afgöras af högre myndighet än som därför erfordras.

Till följd häraf äro styrelsens chef och ledamöter alltför betungade
af den stora mängden löpande ärenden, som nu afgöres i styrelsen.

Då ej heller inom styrelsen finnes ett tillräckligt antal fast anställda
befattningshafvare i den ställning, att af dem skäligen skulle kunna fordras ett
mera själfständigt och maktpåliggande arbete, har den olägenheten uppstått,
att åt de till styrelsen inkommande ärendena ej kan gifvas den
snabba och tidsenliga behandling, som måste fordras af ett kommunikationsverk.

Distriktsförvaltningarna hafva kommit att sakna den själfständiga
beslutanderätt, som svarar emot deras organisation.

Då i anledning häraf distriktsförvaltningarna jämväl i fråga om ärenden,
som äro af lokal natur eller af mindre betydelse, alltför ofta endast
hafva att afgifva yttrande, har följden bland annat blifvit, att i fråga om
sådana ärenden instansernas antal inom järnvägsförvaltningen blifvit för
stort, samt att det därstädes förekommer onödig omgång och mångskrifveri
(sid. 30—39).

II.

Inom distriktsförvaltningarna har distriktschefen icke erhållit verklig
chefsställning och har därför icke kunnat i erforderlig grad åstadkomma
enhetlighet och samarbete mellan distriktets olika afdelningar.

Distriktschefens ställning såsom chef för distriktet har ock försvagats
därigenom, att han med distriktschefsbefattningen måst förena befattningen
såsom föreståndare för tratikafdelningen (sid. 39—43.)

Samman

fattning

in.

Vid organisationen af järnvägsförvaltningen har icke tagits tillräcklig
hänsyn till nödvändigheten att åt statens största industriella verk gifva en
så vidt möjligt affärsmässig förvaltning.

Styrelsen äger nämligen icke den intima beröring och den känning med
det kommersiella och industriella lifvet, som måste anses nödig och
lämplig.

Styrelsen äger ej heller, i fråga om nya, byggnader och anläggningar,
upphandlingsväsendet samt rätten att afgöra en del ärenden, den handlingsfrihet,
som erfordras.

Bgfattningshafvarne inom järnvägsförvaltningen synas vid vidtagande
af förvaltningsåtgärder understundom till verkets förfång vara alltför
bundna af formella hänsyn och af fruktan för ekonomisk efterräkning på
grund af det strängt formella sätt, hvarpå granskningen af statens järnvägars
förvaltning och räkenskaper för närvarande är ordnad (sid. 43—53.)

IV.

Slutligen synas på grund af de arbetsmetoder, som tillämpas inom såväl
styrelsen som distriktsförvaltningarna, alltför stor tyngd och omständlighet
vidlåda ärendenas gång och handläggningen inom förvaltningen (sid. 53—54).

Kommitténs förslag till förändringar i den
nuvarande organisationen.

Linjemyndigheternas organisation.

Sedan kommittén sålunda lämnat redogörelse för de mera hufvudsakliga
olägenheter, hvilka kommit till synes vid kommitténs granskning af
statens järnvägsförvaltnings nuvarande organisation och det sätt, hvarpå
denna fungerar, har kommittén att upptaga till behandling frågan om de
förändringar i denna organisation, som kommittén anser erforderliga till
undanröjande af de svårigheter, under hvilka järnvägsförvaltningen nu
0-£

Det spörsmål, som därvid träder i förgrunden, och som kommittén JJgjJÄ
först och främst måste söka besvara, är, huru förhållandet mellan sty- ganisation
relsens och linjemyndigheternas verksamhets- och befogenhetsområden
lämpligen bör ordnas. Denna fråga jämte den därmed oskiljaktigt för- betydelse.
bundna frågan om linjemyndigheternas yttre anordning utgör själfva hufvudpunkten
i ett eventuellt förslag till järnvägsförvaltningens omorganisation.

Det sätt, på hvilket dessa frågor lösas, har nämligen ett väsentligt inflytande
på den riktning, i hvilken en förändring i jämväl styrelsens organisation
bör gå. Kommittén anser sig därför böra till behandling upptaga
frågan om linjemyndigheternas ställning inom järnvägsadministrationen och
deras yttre organisation samt därmed sammanhörande frågor, innan kommittén
framställer de förslag, som kommittén i öfrigt anser erforderliga
för undanröjande af de af kommittén anmärkta olägenheterna inom järnvägsförvaltningen.
Kommittén kommer alltså att, i motsats mot uppställningen
i den för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar
gällande instruktionen, behandla de frågor, som beröra linjemyndigheternas
organisation, före dem, som angå styrelsens organisation.

Kommittén vill emellertid förutskicka den anmärkningen, att kommittén,
som icke upprättat något fullständigt förslag till ny instruktion för
järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar, här nedan kommer
att i regel endast till innehållet angifva de nya eller förändrade be 8 -

stämmelser, som böra intagas i instruktionen eller eljest finnas behöfliga.
Kommittén har nämligen ansett det lämpligen böra öfverlämnas åt järn\
ägsstyielsen att, sedan de allmänna grunderna för organisationen blifvit
pröfva,de och godkända, utarbeta detaljeradt förslag till instruktion.

^örl^orga- Kommittén har såsom en hufvudanmärkning mot linjemyndigheternas
nisations- nuvarande organisation framhållit, att distriktsförvaltningarna icke erhållit
förändring, den själfständiga ställning, som kan anses motsvara det sätt, hvarpå
dessa myndigheter för närvarande äro organiserade. För undanröjandet af
de olägenheter, som härflyta häraf, finnas två olika utvägar, hvilka i korthet
skulle kunna karaktäriseras så, att den ena afser att bringa lin jernvndmhcternas
yttre organisation i öfverensstämmelse med den jämförelsevis
osjälfständiga ställning, som nu tillkommer dem, och den andra att gifva
dem en själfständighet, som svarar mot deras yttre organisation.

Enligt det förra af dessa sätt för genomförandet af en organisationsförändring,
såsom det plägar framställas, skulle linjemyndigheterna göras
till uteslutande utförande organ med själfständig beslutanderätt hufvudsakligen
endast i fråga om rena verkställighetsåtgärder. Distriktsförvaltnings-
och distriktschefsinstitutionerna, sådana desamma nu förefinnas,
skulle försvinna, och de olika afdelningsföreståndame i distrikten ställas
direkt undei vederbörande afdelningschefs, öfverdirektörs, befäl. I styrelsens
och framför allt i afdelningschefernas inom styrelsen händer skulle således
icke endast ledningen utan till stor del också skötseln af järnvägsförvaltningen.
Med en sådan organisation af linjemyndigheterna skulle
gifvetvis antalet löpande ärenden inom styrelsen snarare ökas’ än förminskas.
Med hänsyn härtill har det därför vid framställandet inom kommittén
under ett jämförelsevis tidigare stadium af dess verksamhet af ett förslagtill
organisationsförändring, hvilande på nyss angifna grundsatser, ansetts
nödvändigt, att en mera väsentlig förändring jämväl af styrelsens organisation
ägde rum; och denna förändring ansågs böra bestå däri, att genom
bestämmelser i instruktion och arbetsordning skulle från chefen till afdelningscheferna
inom styrelserna och från dessa till de befattningshafvare,
som inom styrelsen äro dem närmast underordnade, nämligen byrådirektörerna,
öfverlämnas befogenhet att i väsentlig utsträckning afgöra vissa
ärenden eller grupper af ärenden.

Den andra utvägen att undanröja det anmärkta missförhållandet är
att med bibehållandet och utvecklandet af distriktsförvaltnings- och distriktschefsinstitutionerna
utvidga det område, inom hvilket linjemyndigheterna
äga sjelfständig beslutanderätt. För sådant ändamål skulle från styrelsen
till linjemyndigheterna öfverflyttas förvaltningsuppgifter och därmed också

den slutliga handläggningen af ärenden — företrädesvis sådana, som afse
järn vägsförvaltningens omedelbara skötsel — i sådan omfattning, att linjemyndigheterna
därigenom verkligen komme att intaga en annan ställning
inom järnvägsadministrationen än för närvarande.

Det förra af de här ofvan angifna sätten att förändra iärnvägsförvaltningens
nuvarande organisation vore att återgå till hufvudprincipen för den
organisationsform, som tillämpades under åren 1871—1897, det senare att
vidare utföra och fullborda den nuvarande organisationsformen; och det plägar
i allmänhet göras gällande, att dessa båda olika system, efter hvilka- en
organisationsförändring skulle kunna äga ruin, skulle innebära, det förra
en centralisation och det senare en decentralisation af järnvägsförvaltningen.

Ett dylikt sätt att karaktärisera de båda systemen är emellertid så tillvida
mindre träffande, som ä ena sidan jämväl i det så kallade centvalisationssystemet
måste, därest det nu skulle tillämpas, ingå en decentralisation,
ehuru visserligen inom styrelsen, och å andra sidan med det så kallade
decentralisationssystemet ingalunda behöfver följa, att icke såväl den verkliga
ledningen af förvaltningen som ock afgörandet af sådana frågor, hvilka
måste kräfva en enhetlig och därför också central behandling, fortfarande
bibehållas inom centralmyndigheten.

Kommittén har därför icke velat upptaga dessa benämningar för betecknande
af de olika här ofvan angifna sätten för en ifrågasatt förändring
af järnvägsförvaltningens organisation, utan anser kommittén det vara lämpligare
att efter det personliga organ, som i hvartdera af de båda nu
ifrågavarande systemen skulle förmedla förbindelsen mellan styrelsen och
linjen, benämna, det förra öfverdirektörssystemet och det senare distriktschefssystemet.

Uti en till 1897 års Riksdag afgifven motion rörande lönereglering fördelarna
för personalen vid statens järnvägar har beträffande ett sådant system fdirektöll-r
organisationen af statens järn vägsförvaltning, som kommittén benämnt system.
öfverdirektörssystem, anförts, att med ett dylikt system linjemyndigheterna
visserligen icke* skulle komma att handlägga de ärenden, som företrädesvis
beröra allmänheten, men att i öfrigt den befogenhet, som med detta system
skulle tillkomma dessa myndigheter, kunde blifva ganska omfattande
i allt hvad som rör den ban-, maskin- och trafiktekniska delen af förvaltningen.
Inom ramen af de årligen fastställda arfvodes- och oinkostnadsstaterna
skulle nämligen »hvarje afdelningsföreståndare äga att med stor
handlingsfrihet handlägga alla ärenden, som angå underhållet af bana och
materiel, ordnandet och handhafvande! af trafiktjänsten, räkenskapsföringen
samt verkstads- och förrådsväsendet».

Olägenheterna
med ett öfverdireJctörs»ystem.

Vid jämförelse mellan de båda ifrågavarande systemen har därjämte
framhållits — något som egentligen beror på linjemyndigheternas olika
yttre organisation i de olika systemen — att genom ett öfverdirektörssystem
i vida högre grad än genom ett distriktschefssystem vinnes enhetlighet
och likformighet inom hvar och en af järn vägsförvaltningens olika
af delningar, samt att med det förra systemet, enligt hvilket det ej skulle
finnas någon distriktsförvaltning eller distriktschef, de enskilda befattningshafvarne
skulle komma att bära det fulla personliga ansvaret för sina åtgärder,
då de icke kunna, genom hänvisning till sidoordnadt inflytande
från distriktsförvaltningen eller distriktschefen undandraga sig någon del
af detta ansvar.

Kommittén vill visserligen icke förneka, att ett öfverdirektörssystem
under mindre och enklare järnvägsförhållanden kan visa sig vara fördelaktigt
och lämpligt samt medföra en kraftig och planmässig förvaltning.
Det är emellertid först och främst klart, att då det med ett öfverdirektörssystem
egentligen icke skulle tillkomma linjemyndigheterna andra förvaltningsuppgifter,
än hvad som i vidsträckt mening kan kallas verkst ällighetsåtgärder,
och framför allt icke afgörandet af sådana frågor, som beröra
allmänheten, det mot ett sådant system skall med skäl kunna göras gällande,
hvad kommittén anmärkt mot den nuvarande organisationen i fråga
om den omgång, tidsutdräkt och mångskrifveri, som förorsakas af ärendenas
gång fram och åter mellan styrelsen och linjemyndigheterna samt svårigheten
för allmänheten att erhålla tillfälle att personligen förhandla mod de
befattningshafvare, som deltaga i frågornas slutliga afgörande. Likaledes
gäller också hvad 1893 års kommitté anmärkt mot den då rådande organisationen,
nämligen att styrelsen på grund af den bristande sammanhållningen
mellan de olika afdelningsföreståndarne icke alltid skulle kunna
i linjemyndigheternas utlåtanden och framställningar påräkna ett fullt tillfredsställande
och allsidigt underlag för sina beslut.

Mot ett förslag till genomförande inom järnvägsförvaltningen af ett
öfverdirektörssystem kan vidare anföras, att på grund af det svenska järnvägsnätets
störa geografiska utsträckning och de vidt skillda lokala förhållanden,
som äro rådande vid olika delar af detta nät, det måste vara
för en centralmyndighet omöjligt att göra sig tillräckligt förtrogen med de
samt att i erforderlig grad beakta och tillgodose dessa olika förhållanden;
och olägenheten häraf blir gifvetvis allt större, ju mera genomfördt öfverdirektörssystemet
är, ty ju mindre själfständighet, som lämnas åt linjemyndigheterna,
desto mindre kan det från deras sida väntas eget initiativ.

Hvad slutligen angår den enhetlighet och likformighet inom hvarje

särskild afdelning, som med ett öfverdirektörssystem skulle vinnas,
kommer kommittén att därom vidare yttra sig i sammanhang med frågan
om linjemyndigheternas organisation. Det torde dock redan nu böra
framhållas, hurusom ett öfverdirektörssystem i hög grad skärper åtskillnaden
mellan de tre hufvudafdelningarna, i hvilka järnvägsförvaltningen
sönderfaller, och hvilka med tillämpning af ett dylikt system komma
att stå jämförelsevis fristående från hvarandra med hvar sin öfverdirektör
såsom afdelningens spets inom styrelsen, äfvensom att det måste anses
vara af lika stor vikt, att det förefinnes enhetlighet och likformighet
mellan de olika afdelningarne som inom samma afdelning. Skulle också
med ett öfverdirektörssystem åtgärder kunna vidtagas för att åstadkomma
ett bättre samarbete mellan afdelningsföreståndarne, än som förefans
före genomförandet af 1897 års organisation, kommer det med ett
sådant system dock aldrig att finnas inom distrikten någon verkligt enande
och sammanhållande kraft. öfvervakandet af enhetligheten och likformigheten
mellan de olika afdelningarna kommer med ett sådant system endast
att äga rum genom studier af till styrelsen inkommande rapporter och
framställningar samt genom inspektioner, hvilka dock med hänsyn till
järnvägsnätets omfattning svårligen kunna blifva tillräckligt ingripande.

Det ligger dessutom i sakens natur, att ju mera arbetsbördan inom
hvarje särskild afdelning växer, desto större blir utsikten, antingen att
afdelningschefen belastas med så omfattande detaljarbete, att han, såsom
förhållandet är inom den nuvarande järnvägsorganisationen, omöjligen kan
i erforderlig grad hinna ägna sig åt de större uppgifter, som tillkomma
honom, eller också — såsom i en organisation enligt det nyss omförmälda
förslaget — att den själfständiga beslutanderätt, som skulle tilläggas
byrådirektören, måste ökas i sådan grad, att den enhetlighet och likformighet
inom afdelningen, som med öfverdirektörssystemet hufvudsakligen
afses, måste äfventyras. Med en dylik organisation skulle icke endast
ledningen utan äfven skötseln af statsbaneförvaltningen med den mångfald
af intressen, som den i sådan egenskap har att tillgodose, koncentreras i
styrelsen. Det lärer väl då icke kunna bestridas, att de förvaltningsuppgifter,
som i anledning däraf skulle tillkomma denna myndighet, ovillkorligen
måste med bannätets utveckling och trafikens ökning tillväxa i en
sådan grad och komma att sa betunga styrelsen, att den, huru än
dess organisation gestaltas, måste mycket snart komma att sakna rörlighet
och handlingskraft. Organisationen kommer alltså med ett öfverdirektörssystem
att sakna den elasticitet och den förmåga af anpassning till större
förhållanden, som måste vara af den väsentligaste vikt särskildt för styrelsen
öfver en järn vägsförvaltning, hvilken hvad såväl bannätet som trafiken

beträffar befinner sig i rask tillväxt; och den tidpunkt måste förr eller
senare inträda, da ett sådant system skall visa sig omöjligt, något som
icke ens anhängarne af ett sådant system torde kunna bestrida.

meTeiTdl . HYa<il daremot ;ingä1- ett distriktschefssystem, så kan en sådan or*triktackefs-
g^rfisationsform, under förutsättning att förvaltningsuppgifter och därigesy,
tem m■ nom också den slutliga handläggningen af ärenden i tillräckligt hög grad
utflyttas _ till linjemyndigheterna, icke behöfva gifva anledning till sådana
anmärkningar rörande fördröjning af ärendenas afgörande m. m., som blifva
en följd, då med tillämpningen af ett öfverdirektörssystem den hufvudsakliga
beslutanderätten finnes hos styrelsen. I afseende å alla de ärenden, hvilkas
definitiva afgörande flyttas från styrelsen till linjeförvaltningen, uppkommer
för både allmänheten och verket en välgörande minskning i instansernas
antal. Och därigenom att linjemyndigheternas befogenhetsområde utvidgas
att omfatta icke endast verkställighet utan jämväl en själfständig skötsel
af den lokala förvaltningen, måste tillika hos dessa myndigheter, såsom
helhet betraktade, ansvarskänslan stärkas och initiativlusten höjas i vida
högre grad än med ett öfverdirektörssystem.

Ett distriktschefsssystem kan, om det tillräckligt genomföres, vida
bättre än ett öfverdirektörssystem befria icke endast styrelsens chef utan
också dess ledamöter från trycket af den arbetsbörda, som mängden löpande
ärenden förorsakar. Genom allt större utvidgning af linjemvndigheternas
befogenhetsområde kan en sådan organisation anpassa sig efter
ökning i trafik och tillväxt i bannät. Den enhetlighet och likformighet
inom hvarje särskild afdelning, som öfverdirektörssystemet medför, kan
linål nu ifrågavarande system vinnas genom inspektion, verkställd af afdelningscheferna,
och, därest sådant dessutom skulle visa sig vara erforderligt,
genom anordnande af en särskild fackinspektion. Och om de i ett distriktschefssystem
ingående distriktsförvaltnings- och distriktschefsinstitutionerna
rätt anordnas, kan med tillämpning af ett sådant system icke endast
vinnas den sammanhållning och det samarbete inom de olika afdelningarna,
som måste eftersträfva®, utan också möjliggöras den tillsyn och det öfvervakande
af enhetligheten och likformigheten mellan de olika afdelningarna,
som med ett öfverdirektörssystem endast i jämförelsevis ringa grad visat
sig kunna åstadkommas.

Det synes kommittén, som om den sålunda anställda jämförelsen
mellan de båda system, hvilka kunna läggas till grund för ett förslag till
förändring af den svenska statsbaneförvaltningens organisation, otvifvelaktigt
gifvit vid handen, att förslaget bör vara byggdt på distriktschefssystemets
grundsatser, och att det alltså uti nu förevarande hänseende bör

afse en utvidgning af linjemyndigheternas verksamhets- och befogenhetsområden
samt ett bibehållande och — om den närmare utredningen gifver
sådant vid handen — också en vidare utveckling af distriktsförvaltningsoch
distriktschefsinstitutionerna.

Det har redan blifvit antvdt, att 1893 års järnvägskommitté, som afgaf
sitt betänkande under år 1895, fann rörelsen vid statens järnvägar vara af
den omfattning, att en betydande decentralisation borde komma till stånd
för att ledningen och skötseln af dessa järnvägar måtte kunna blifva de
bästa möjliga.. Det torde då vara skäl att något närmare undersöka, huru
denna rörelse utvecklat sig under perioden 1895—1906.
o Statens järnvägsnät omfattade 3,269 km. år 1895 och 4,199 km. år 1906.

Ar 1895 utgjorde antalet resor nära 5,600,000, år 1906 nära 15,000,000.

Ar 1895 fraktades på statens järnvägar omkring 4,500,000 ton afgiftspliktigt
gods. År 1906 hade denna kvantitet stigit till 10,049,000 ton.

Totala bruttoinkomsten utgjorde år 1895 nära 27,250,000 kronor och är
1906 fullt 60,000,000 kronor.

Det må tilläggas, att enligt ofvan (sid. 31) intagna statistiska uppgifter,
som ju dock på grund af olika uppställning icke kunna vara absolut
jämförbara, de till järnvägsstyrelsen inkomna målen utgjorde 3,288 år 1895
och 10,897 år 1906.

De skäl, som föranledde 1893 års kommittés förslag, måste således
anses hafva vunnit ytterligare i styrka.

Såsom det kanske kraftigaste skälet emot bibehållandet inom järn-®*» pnuttuka
vägsadministrationen af distriktsförvaltnings- och distriktschefsin.stitutio-^nilTiionen"
nerna har anförts, att den organisationsform, som från och med år 1895
genomfördes vid de preussiska statsbanorna, just skulle hafva afsett borttagandet
i organisationskedjan af en instans, motsvarande våra distriktsförvaltningar.
När en sådan reform kunnat genomföras i Preussen och
där visat sig synnerligen lämplig, borde en organisationsförändring i Sverige
gå ut på distriktsförvaltningarnas och distriktschefsbefattningarnas
borttagande.

För kommitténs räkning hafva vissa undersökningar och utredningar
rörande järnvägsorganisationen verkställts af f. d. Eisenbahndirektionspräsidenten
O. von Mtihlenfels, och det af honom i ämnet afgifna yttrandet
har såsom bilaga bifogats detta betänkande. I sitt yttrande har von
Mtihlenfels, med hänsyn till en eventuell förändring af den svenska järnvägsförvaltningens
organisation, verkställt en närmare jämförelse mellan
de preussiska och de svenska järn vägsförhållandena; och får kommittén
åberopa, hvad von Mtihlenfels i detta afseende har anfört. På grund

af den stora betydelse, som gifvetvis måste tilläggas denna fråga, anser
sig dock kommittén böra jämväl för egen del här något närmare inlåta
sig på detta ämne.

Före år 1895 förvaltades de preussiska statsbanorna under högsta
ledning af ministern för allmänna arbeten af »Eisenbahndirektionen» och
under dem af »Eisenbahnbetriebsämter». Ministern tillkom det, förutom
att pröfva besvär mot direktionernas beslut, att afgöra sådana ärenden, som
för enhetlighetens skull och enligt sakens natur tillhörde öfverledningen.
Den mera direkta ledningen och jämväl i viss mån skötseln af förvaltningen
ålåg direktionerna, hvar och en beträffande alla till dess områden
hörande bansträckor. Betriebsamten hade om hand järnvägarnas skötsel i
öfrigt samt afgjorde de löpande ärendena rörande byggnads- och driftsförvaltningen,
för så vidt afgörandet icke var förbehållet ministern eller direktionerna.
Inom sitt verksamhetsområde företrädde betriebsamten jämförelsevis
själfständigt förvaltningen, så att de, liksom direktionerna, äfven
utan särskildt uppdrag kunde träffa bindande aftal. Direktionernas antal
var 11. På hvarje direktion kom i genomsnitt 2,550 kilometer järnväg.
Betriebsamtens antal var 75 med alltså i medeltal omkring 350 kilometer
bana under hvarje betriebsamt.

Ar 1895 infördes en ny förvaltningsordning vid de preussiska statsbanorna.
Denna skiljer sig från den föregående hufvudsakligen därigenom,
att det för järnvägarnas förvaltning och drift icke skulle under ministern
för allmänna arbeten finnas såsom förut två särskilda instanser, direktionerna
och betriebsamten, utan blott en instans. Den lägre instansen, betriebsamten,
borttogs, och den befogenhet, som tillkommit dem, öfverfördes
på direktionerna, hvilka således under ministerns ledning skulle handhafva
förvaltningen och driften å de dem tilldelade järnvägsträckorna. Direktionernas
förvaltningsområden måste emellertid förminskas och under dem
för den egentliga driftstjänstens utförande och öfvervakande anordnas särskilda
underordnade organ, inspektioner. Direktionernas antal bestämdes
till 20 med områden af i genomsnitt 1,400 kilometer järnväg. (Antalet
direktioner är för närvarande 21 med områden af i genomsnitt omkring
1,700 kilometer järnväg.)

Vissa förvaltningsuppgifter, hvilka böra behandlas i större eller mindre
grad centralt d. v. s. gemensamt antingen för hela statsbaneområdet eller
för två eller flera direktioner, men som icke lämpligen kunna handläggas
af ministeriet, hafva öfverlämnats till afgörande af någon af direktionerna
antingen för hela statsbaneområdet eller för flera direktionsområden.

För utförandet och öfvervakandet af den lokala tjänsten efter direktionernas
föreskrifter finnas drifts (»Betriebs»)-, maskin-, trafik (»Verkehrs»)-,

och verkstadsinspektioner samt understundom jämväl byggnadsinspektioner.
Drifts(Betriebs)-inspektionen åligger utförandet och öfvervakandet af drifts
(Betriebs)-tjänsten samt underhållet och uppsikten öfver de trafikerade
banorna äfvensom omhänderhafvandet af banpolisväsendet inom området.
Driftsinspektionen motsvarar alltså såväl en baningenjörs- som delvis också
en trafikinspektörsbefattning. Maskininspektionen åligger utförandet och
öfvervakandet af maskintjänsten. Trafik(Verkehrs)-inspektionen åligger utförandet
och öfvervakandet af trafik(Verkehrs)-, expeditions- och kassatjänsten.
Yerkstadsinspektionen utför och öfvervakar verkstadstjänsten.
Byggnadsinspektionen omhänderhar utförandet af nya järnvägsanläggningar.

Driftsinspektionen, liksom också byggnadsinspektionen, om sådan finnes,
har i allmänhet 100 kilometer bana sig underlagd; maskin- och trafikinspektionerna
hafva ett omfång af 300 — 500 km.

Föreståndarne för inspektionerna äro sidoordnade hvarandra och lyda
omedelbart under direktionen. De inspektioner, som hafva sitt säte på
samma ort, hafva gemensamma byråinrättningar, och då ett ärende berör
två eller flera af de under en direktion hörande inspektionernas verksamhetsområde,
skola vederbörande inspektionsföreståndare så vidt möjligt muntligen
förhandla med hvarandra. I öfrigt bilda icke inspektionerna tillsamman
någon förvaltning eller dylik samfällighet.

Man har nu velat göra gällande, att i den svenska järn vägsförval t- Jämförelse
ningen järnvägsstyrelsen skulle fullständigt motsvara en preussisk direktion svenska och
och distriktsförvaltningarna de preussiska betriebsamten. Då den preussiska Jen preussiska
organisationsreformen, som enligt allmän uppfattning visat sig vara synner-^^atonTiT"
ligen lycklig, bestått däri, att betriebsamten upphäfts, borde alltså en förändring
af den svenska j ärnvägsorganisationen gå ut på ett upphäfvande
af distriktsförvaltningarna och ett återgående i hufvudsak till den orgamsationsform,
som fanns under åren 1871—1897.

Det kan nu visserligen vid en flyktig granskning synas, som om en
sådan jämförelse mellan de svenska och de preussiska jämvägsmyndigheterna
skulle vara ganska riktig. Vid närmare undersökning visar sig
dock densamma vara ohållbar.

Då kommittén nyss här ofvan angifvit den genomsnittliga storleken
af direktionernas, betriebsamtens och inspektionernas områden, torde kommittén
för fullständighetens skull, ehuru de olika myndigheternas ställning
i administrationen visserligen icke kan bedömas efter storleken af det
område, hvarje myndighet bar sig underlagdt, böra meddela, att det genom
svenska statsbaneförvaltningens försorg trafikerade bannätet vid 1906 års slut

utgjorde 4,255 kilometer (däraf statens eget bannät 4,199 kilometer), minsta
distriktsområdet 675 kilometer och största distriktsområdet 1,081 kilometer.

Kommittén vill därjämte i förbigående påpeka, hurusom de förvaltningsorgan,
hvilka i Preussen äro direktionerna närmast underordnade,
nämligen inspektionerna, icke kunna anses jämförliga med de svenska
afdelningsföreståndare, som funnos före år 1898. Inspektionsföreståndarne
torde nämligen motsvara icke så mycket afdelningsföreståndarne som icke
mera baningenjörerna, maskiningenjörerna och trafikinspektörerna. De hafva
hufvudsakligen endast att utöfva den lokala tillsynen och ombesörja den
egentliga driften men bilda icke tillsammans någon enhet eller verkligadministrativ
instans. Skulle en organisationsförändring, för att vara lik
den preussiska förva-ltningsreformen, medföra, att distriktsförvaltningama
och distriktscheferna skulle försvinna, så skulle den också innebära, att det
ej längre skulle finnas särskilda afdelningsföreståndare, utan att de svenska
statsjärnvägarna skulle skötas af järnvägsstyrelsen med biträde i distrikten
allenast af baningenjörer, maskingenjörer och trafikinspektörer eller med
dem ungefärligen likställda befattningshafvare.

Hvad som emellertid förbises vid jämförelse mellan den svenska och
den preussiska järnvägsadministrationen och som är af verkligt hufvudsaklig
betydelse, det är den stora olikhet, som förefinnes mellan den ställning i
organisationskedjan, som i Sverige intages af Kungl. Maj:t, och den, som
i Preussen tillkommer ministern för allmänna arbeten. I Preussen äger
stark ministerstyrelse rum, och ministern har i anledning däraf beträffande
förvaltningen af de preussiska statsbanorna en mängd uppgifter,
som omöjligen kunna tänkas i Sverige tillkomma Kungl. Maj:t.

Sålunda har ministern, utom att pröfva besvär i anledning af direktionernas
beslut, att fastställa instruktioner, hufvudgrunder för arbetsordningar
samt andra föreskrifter rörande tjänsteförhållandena, fastställa
tidtabellen för person- och postförande tåg vid början af vinter- och
sommarperioden och i vissa fall jämväl att vidtaga ändring i tidtabellen
under pågående period, fastställa och ändra tariffer för personer, gods,
lefvande djur och lik, i den mån sådant icke öfverlåtits till direktionerna,
fastställa plan och kostnadsförslag för nybyggnads- och underhållsarbete,
för b vilket, kostnaden öfverstiger 50,000 mark, fastställa och ändra normalplaner
och normalanordningar för byggnader och maskinella anläggningar
in. m., afgöra frågor om större upphandlingar, afgöra vissa viktigare
personalärenden samt meddela beslut i öfriga frågor, som afse åstadkommandet
och bibehållandet af enhetlighet inom hela statsbanenätet.

Från ministerns sida utöfvas dessutom såväl af ministern personligen
som af honom underordnade, inom ministeriet anställda befattningshafvare

en ganska omfattande och ingående inspektion; och genom anmärknings
framställande vid inspektion kan hvilken inom en direktion behandlad fråga
som helst underställas ministerns pröfning. Det är alltså icke endast den
öfre ledningen utan också till icke ringa del den verkliga, omedelbara
ledningen, som tillkommer ministern.

Den väsentliga skillnad, som sålunda i fråga om verksamhetsområdenas
beskaffenhet förefinnes mellan i Preussen ministern för allmänna arbeten
och i Sverige Kungl. Maj:t, framgår tydligast genom det förhållandet,
att det inom det preussiska ministeriet för allmänna arbeten finnes
för behandling af järnvägsärendena 5 särskilda fackafdelningar, af h vilka
hvar och en förestås af en ministerial direktor; och inom dessa af delningar
finnas sammanlagdt 32 föredragande råd och 19 med dem i fråga om verksamhet
väsentligen likställda biträden (Eegierungsassessoren).

Det torde af hvad som nu sagts vara tydligt, att den svenska järnvägsstyrelsens
ställning inom järnvägsadministrationen ingalunda moisvarai
den, som intages och vid järnvägsref ormens genomförande intogs af en
preussisk direktion. Öfver den preussiska direktionen fanns nämligen i
ministeriet för allmänna arbeten ett förvaltningsorgan, som på grund af
den i Preussen rådande ministerstyrelsen kunde i. icke oväsentlig omfattning
tilldelas förvaltningsuppgifter, som i Sverige måste tillkomma
järnvägsstyrelsen. Den preussiska järnvägsreformen ägde således rum
under andra förhållanden än de, som äro rådande i Sverige, och det fanns
i Preussen uti nyssnämnda ministerium och i ministerstyrelsen för denna
reform en förutsättning, som saknas i Sverige.

Vid en jämförelse mellan den svenska järnvägsstyrelsen och en preussisk
direktion skulle kunna framhållas den olikhet, som ligger däri, att
det af svenska järnvägsstyrelsen administrerade bannätet är betydligt
mer än dubbelt så stort som ett preussiskt direktionsområde 4,255
kilometer mot omkring 1,700 kilometer. Denna olikhet torde emellertid
kunna uppvägas af den stora skillnaden i trafikintensiteten pa de olika
järnvägarna. Däremot ligger det en väsentlig olikhet däruti, att de
preussiska direktionsområdena äro lokalt koncentrerade, så att det är j
förelsevis kort afstånd mellan de stationer, som utgöra ytterpunkterna lör
hvarje särskildt direktionsområde, och så att det fordras endast ringa tid föi
resa mellan direktionens säte och dessa ytterpunkter. Det lår knappast
ifrågakomma inom något preussiskt direktionsområde, att järnvägsresan
mellan hufvudortcn och sätet för någon inspektion fager mer än tre timmar.
I Sverige äger ju däremot uti dessa afseenden ett helt annat förhållande
rum; sa t. ex. kräfver en resa från Stockholm till Kiruna, det aflägsnaste
inspektionssätet, vintertiden en tid af två dygn. Därtill kom -

mer, att i anledning af det svenska statsbanenätets stora utsträckning
en väsentlig olikhet i de lokala förhållandena råder inom bannätets skilda
delar.

. ^ tl grund af dessa nu angifna omständigheter anser kommittén för

sm del, att det svårligen låter sig göra att för en för hela den svenska
statsbaneförvaltningen gemensam centralmyndighet finna en sådan organisationsform,
att åt denna myndighet med fördel skulle kunna öfverlämnas,
hvad som motsvarar såväl den verksamhet, hvilken tillkommer en
pieussisk direktion, som också en hufvudsaklig del af de uppgifter, som i
järnvägsfrågor åligga det preussiska ministeriet för allmänna arbeten.

el .1 själfva verket förhåller det sig nog så, att, om man vill i Sverige skapa
ligt preussiskten . järnvågsförvaltning efter fullständigt genomfördt preussiskt mönster, det
mönster, är järnvägsstyrelsen såsom centralt ämbetsverk, som skall borttagas, och dess
göromål efter sortering flyttas dels uppåt till ett kommunikationsdepartement
och dels nedåt till utvidgade distriktsförvaltningar eller distriktsstyrelser.
Den preussiska förvaltningen känner icke —åtminstone icke inom kommunikationsväsendets
område — några centrala ämbetsverk under ministerierna.
Det visar sig ock af förestående redogörelse, att de göromål, som i Sverige
ombestyras af järnvägsstyrelsen, i Preussen äro delade på ministeriet och
diiektionerna, samt å andra sidan att de preussiska direktionerna fullgöra
väsentligen allt, hvad de svenska distriktsförvaltningarna hafva att ombesörja,
och därutöfver en god del, af hvad jåtrnvägsstyrelsen har till
göromål.

Det synes icke ligga något afskräckande i tanken på en reform i nu
antydd riktning. Bibehållandet af de centrala ämbetsverken inom kommunikationsväsendets
område är icke någon ovillkorlig förutsättning för ett
lyckligt anordnande af kommunikationsförvaltningen i stort sedt. Reformen
kan dock icke ske nu, och det är ej heller lätt att veta, om och när
den kan komma att genomföras, då densamma innebär en betydande förändring
af konstitutionell art. Först och främst behöfs nämligen därtill ett kommunikationsdepartement.
Det är emellertid icke nog härmed, utan det
torde också, för att det skall kunna efter utländskt, nu närmast preussiskt
mönster, flyttas in i departementet en afsevärd del af de göromål, som
för närvarande åligga kornmunikationsstyrelserna, vara nödvändigt att utrusta
chefen för det nya kommunikationsdepartementet med en ganska
vidsträckt befogenhet att besluta utan föredragning i regeringen eller således
att för denna del af statsförvaltningen införa ministerstyrelse.

Under ett blifvande kommunikationsdepartement med ministerstyrelse
skulle, hvad statsjärnvägarna beträffar, finnas de nuvarande distriktsförvalt -

ningarna, utrustade med en afsevärd del af järnvägsstyrelsen nu tillkommande
befogenhet, och under dem åter inspektioner ungefär såsom nu både
Sverige och i Preussen. Om under sådan förutsättning distriktsförvaltningarnas
eller, såsom de väl då böra heta, distriktsstyrelsernas antal bör
ökas eller minskas, torde vara för tidigt att nu undersöka.

För kommittén är det nog att betona, att en organisationsförändring
i verklig öfverensstämmelse med den preussiska organisationen, likvisst
under iakttagande af den ofantliga skillnaden i verksamhetsområde, är
en fråga, som är väl värd att vid lämplig tidpunkt tagas i öfvervägande,
och att den organisationsform, som nu föreslås, bör vara sådan,
att den ej lägger svårigheter i vägen för genomförandet af en dylik
reform, därest detta framdeles skulle ifrågakomma.

Det är nämligen en fordran, som man så vidt möjligt bör ställa på öfvergs.ngen
ett organisationsförslag, att det utan för störa rubbningar af de hufvud- ^‘‘j^Zn^gt
principer, på hvilka det hvilar, kan öfvergå i den närmast högre utveck- preussiskt
lingsform, som kan vara att förutse, och att det alltså följer den rikt- monsterning,
i hvilken utvecklingen kan antagas komma att gå. Sådant är
förhållandet med ett organisationsförslag, som afser en utvidgning af linjemyndigheternas
befogenhet samt bibehållandet och ett vidare utvecklande
af distriktsförvaltnings- och distriktschefsinstitutionema.

Skulle ett kommunikationsdepartement komma till stånd och ministerstyrelse
införas, skulle järnvägsstyrelsens afdelningar i större eller mindre
mån ingå såsom byråer i det nya departementets afdelning för statsjärnvägarna,
och departementet därmed öfvertaga de styrelsen förut tillkommande
förvaltningsuppgifter, som afse den mera hufvudsakliga ledningen
af statsbaneförvaltningen.

Distriktsförvaltningarna, som redan förut intagit en allt mera själfständig
ställning, skulle öfvertaga styrelsens återstående funktioner, därest de ej
kräfva en central handläggning, och alltså utvecklas till myndigheter, motsvarande
de preussiska direktionerna. Sådana förvaltningens skötsel afseende
uppgifter, som fordra en enhetlig behandling, skulle öfverlämnas till en viss
eller vissa särskilda distriktsförvaltningar eller, såsom lämpligt kan vara
med kontroll- och revisionsväsendet m. m., uppdragas åt vissa centrala
kontor, som göras i viss mån fristående, ehuru under departementschefens
öfverledning.

Öfverg ången från en organisation med jämförelsevis själfständiga distriktsförvaltningar
till en förvaltningsform i verklig öfverensstämmelse

O O O

med den preussiska är alltså endast en organisk utveckling, medan det,
om man nu centraliserade statsbaneförvaltningen, blefve nödvändigt att

åter byta om system, därest en organisation med ministerstyrelse skulle
införas.

Den bayerska
järnvägsorganisationen.

att

I detta sammanhan
den förändring af

anser kommittén sig icke böra lämna oanmärkt,
& ... statsbaneförvaltnings organisation, som senast ägt
rum, nämligen den, som genom förordning den 18 december 1906 genomförts
i Bayern med tillämpning från och med den 1 april 1907, bestått däruti,
att en myndighet, ungefärligen motsvarande den svenska järnvägsstyrelsen,
indragits och de denna centralmyndighet närmast underordnade linjemyndigheterna
utvecklats till något motsvarande de preussiska direktionerna.

Bayern hade år 1904 ett statsbanenät med en banlängd af 6,379
kilometer, däraf 4,096 kilometer hufvudbanor och 2,283 kilometer lokalDetta
statsbanenät förvaltades enligt en förordning af den
1886 under högsta ledning af ministern för det kungliga huset
utrikes ärenden af generaldirektionen för de bayerska statsbanorna,

banor.
17 juli
och för
hvilken

myndighet hade under

10 trafikdirektioner.

Förvaltningens tyngdpunkt hvilade hos generaldirektionen, som utöfvade
alla viktigare befogenheter och företrädde förvaltningen utåt. Trafikdirektionerna
voro hufvudsakligen utförande organ med i öfrigt jämförelsevis
inskränkt myndighet, så att de i alla mera betydande frågor hade att
vidtaga endast rent förberedande åtgärder.

Inom järn vägsförvaltningen ägde alltså centralisering rum, och beträffande
denna organisationsform förklarades i ett af vederbörande minister

den 20 mars 1906 afgifvet betänkande, att den under mindre och enklare
förhållanden varit fördelaktig, men att den med förvaltningsuppgifternas
ökade omfattning visat sig alltmera hämmande för utvecklingen.

Från och med år 1904 inrättades ett statsministerium för kommunikationsväsendet,
under hvilket ministerium statsbaneförvaltningen jämte de
andra kommunikationsverken lades.

Genom inrättandet af detta kommunikationsministerium hade enligt
ofvan åberopade betänkande den fördelen visserligen vunnits, att vederbörande
minister mera än förut kunde utöfva ett afgörande inflytande
och ett kraftigt initiativ i alla kommunikationsförvaltningens viktigare
frågor. De befintliga organisatoriska svårigheterna hade dock icke kunnat
öfvervinnas genom tillkomsten af ytterligare ett centralt förvaltnings -

organ.

En organisationsförändring hade därför visat sig nödvändig, och en
sådan har nu såsom nyss nämnts genomförts. Denna organisationsförändring
består däld, att generaldirektionen upplösts, och att de viktiga -

ste uppgifterna, som tillkomma en centralmyndighet, såsom fastställandet
af tariffer och tariff-föreskrifter, utfärdande af instruktioner och arbetsordningar
samt afgörande af tekniska frågor af principen natur m. m.,
tillagts° kommunikationsministeriet, inom hvilket en särskild afdelning för
järn vägsväsendet inrättats. För vissa andra förvaltningsuppgifter, beträffande
hvilka det likaledes ansetts lämpligast, att de behandlas centralt,
såsom revisionssaker, vissa tariff- och tidtabellsfrågor, reklamationsfrågor
m. in., hafva inrättats särskilda amt, lydande under ministeriet men med
i öfrigt själfständig ställning.

De förutvarande trafikdirektionerna hafva utvecklats och till dem hafva
lagts de förvaltningsuppgifter, som förut tillkommit generaldirektionen, och
som icke öfvergått till ministeriet eller de särskilda centrala amten. I
sammanhang därmed har, jämte det namnförändring ägt rum, så att
trafikdirektionerna kallas järnvägsdirektioner (Eisenbahndirektionen),. dessas
antal minskats till fem och hvars och ens område sålunda i genomsnitt fördubblats.
De fem järnvägsdirektionerna handhafva nu såsom mellaninstans
hela den egentliga skötseln af de trafikerade och under byggnad varande
statsbanorna.

För utförandet och öfvervakandet af den lokala tjänsten i enlighet
med järnvägsdirektionernas anvisningar äfvensom för utförandet i öfrigt af
vissa andra förvaltningsgöromål hafva inspektioner inrättats efter preussiskt
mönster med den olikhet dock, att de så kallade betriebs- och verkehrsgöromålen
sammanförts och tillagts en inspektion, under det att sådana
angelägenheter, som tillhöra banafdelningen, tillagts en särskild inspektion,
som tillika har hand om de inom dess område förekommande nya järvägsanläggningarna.

Kommittén kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten därå,
att en sådan organisationsförändring, som afser att utvidga distrikts- ieii , utveckförvaltningarnas
befogenhetsområde och öka deras sjanständighet, också står
i full öfverensstämmelse med gången för den svenska järnvägsorganisationens
hittillsvarande utveckling.

Af den historiska öfversikten framgår, hurusom det enligt den första,
för de trafikerade statsbanorna särskildt genomförda organisationen tillkom
den centrala myndigheten, styrelsen för statens järnvägstrafik, att
omhänderhafva icke endast ledningen utan också den omedelbara och lokala
skötseln af järnvägarnas förvaltning. Föredragandena i styrelsen voro nämligen
tillika såsom intendenter chefer för hvar sitt distrikt.

Bannätet utvidgades emellertid, och det visade sig nödvändigt att
bryta ut och tilldela de styrelsen underordnade myndigheterna en del af

Nuvarande or
ganisation
ett ofullständigt
genomförande
af
distriktschefs
systemet.

den befogenhet, som tillkom denna. Det af styrelsen år 1867 framställda
förslaget, enligt hvilket i distrikten skulle finnas icke endast afdelningsföreståndare
utan därjämte öfver dem en distriktschef i hvarje distrikt,
synes hafva afsett, att till linjemyndigheterna skulle öfverlämnas icke
endast den verkställande myndigheten utan också befogenhet att utöfva

i on i i* ^ ltmn0en. Steget var dock för de dåtida för hållandena

för stort, och man nöjde sig med att i spetsen för distrikten
sätta tre afdelningsföreståndare under en, ehuru visserligen mycket svanledning
af en af dem såsom t. f. intendent.

Till dessa myndigheter lämnades att utöfva den lokala tillsynen och
och att vara styrelsens verkställande organ i distrikten.

Nästa, steg i utvecklingskedjan var det, som påbörjades genom 1897
års organisation och som enligt kommitténs mening nu bör fullständigt
uttagas. Detta steg afser att sammanföra de tre afdelningsföreståndarne
till en organisk enhet, . distriktsförvaltningen, fast sammanhållen af en
distriktschef, och att till distriktsförvaltningen öfverlämna icke endast
verkställighetsåtgärderna utan i allt större utsträckning de uppgifter, som
inga i skötseln af järnvägsförvaltningen, i den mån dessa uppgifter icke
oundgängligen kräfva en enhetlig, central behandling.

Fi ån denna organisationsform är slutligen, såsom af det föregående
framgått, öfvergången till en organisation efter preussiskt mönster en fortgång
i samma riktning som hittills.

Då den organisationsförändring, som från och med år 1898 genomfördes,
och som af 1897 års Riksdag angafs såsom allenast ett försök, icke
kan anses hafva utfallit så som önskadt varit, kan det till sist synas, som
.om det,, i trots af hvad kommittén nu anfört, hade bort undvikas att söka
vidare framgå på den väg, hvarpå man genom nyssnämnda organisationsförändring
inslagit.

Af den redogörelse, kommittén lämnat rörande de hufvudanmärkningai,
till hvilka den nuvarande organisationen enligt kommitténs mening
gifvei anledning, torde emellertid hafva framgått, att de olägenheter, som
äro förbundna med denna organisation, hafva sin rot i dess ofullständiga
genomförande, ej i den till grund för organisationen liggande principen.

Kommittén har därför icke tvekat att i sitt förslag, i hvad det afser
linjemyndigheterna, upptaga den tanke, på hvilken den nuvarande organisationen
hvilar,. men kommittén vill tillika söka vidare utveckla denna
tanke samt därigenom gifva organisationen den helgjutenhet, som den

hittills kommit att sakna. Härmed äro hufvuddragen af kommitténs
organisationsförslag i denna del gifna.

Kommittén vill nämligen först och främst hafva verkligt, såsom 1893
års kommitté uttryckte det, starka distriktsförvaltningar, starka genom sin
jämförelsevis själfständiga ställning och starka genom sin yttre organisation.

För att bereda distriktsförvaltningarna den själfständiga ställning, som^^.”''^^
enligt kommitténs mening bör tillkomma dem, bör i instruktionen intagas ritningarnas
stadganden, genom hvilka distriktsförvaltningarnas verksamhets- och be- befogenhet.
fogenhetsområden angifvas.

Det kunde då synas vara riktigast att i detta afseende söka i instruktionen
erhålla fullständiga detalj bestämmelser och att därvid, med hänsyn
särskildt till utgången af 1893 års kommittés reformförsök, framför allt
söka att uttömmande angifva, hvad som skall tillkomma den centrala myndigheten.

Kommittén skulle också helst hafva sett, att sådana stadganden kunnat
intagas i instruktionen, men först och främst torde det vara mindre lämpligt
att med alltför detaljerade bestämmelser betunga en instruktion. Därjämte
har kommittén jämväl från en annan synpunkt funnit sig icke böra
föreslå ett sådant tillvägagångssätt.

Utöfver den öfverflyttning af förvaltningsuppgifter från styrelsen till
distriktsförvaltningarna, som kommittén finner redan nu böra äga rum,
anser nämligen kommittén, att en dylik öfverflyttning bör ske tid efter
annan i allt större utsträckning, allt efter som distriktsförvaltningarnas
förmåga att upptaga högre sådana uppgifter ökas genom större vana vid
själfständig ämbetsutöfning, samt styrelsen hinner utarbeta normerande
regler, efter hvilka distriktsförvaltningarna hafva att handlägga de särskilda
ärendena. I anledning häraf synes det vara fördelaktigt att hafva
de mera detaljerade bestämmelserna intagna endast i en arbetsordning,
som lättare än en instruktion kan ändras efter olika förhållanden. Kommittén
finner visserligen lämpligast, att arbetsordningen utarbetas genom styrelsens
försorg, men vill kommittén — särskildt med hänsyn till det förhållandet
att, ehuru en arbetsordning förutsattes i instruktionen af den 15 oktober
1897, någon sådan dock ännu ej kommit till stånd på det bestämdaste
framhålla angelägenheten däraf, att en arbetsordning sa lort sig göra later
blir utfärdad. Hänvisningen till denna arbetsordning bör emellertid icke
hindra kommittén att i det följande i detalj redogöra för de ärenden,
kommittén anser böra redan nu utflyttas till distriktsförvaltningarna.

På nu anförda skäl anser kommittén därför vara lämpligast, att i in 10 -

struktionen intages liufvudsakligen endast en allmän bestämmelse angifvande
den norm, efter hvilken gränsen mellan styrelsens och distriktsförvaltningarnas
befogenhetsområden bör i arbetsordning eller dylikt närmare
angifvas, i synnerhet som jämväl vissa andra instruktionens bestämmelser
i detta afseende kunna tjäna till ledning.

utvidgning^/ . Nyssberörda norm anser kommittén böra formuleras så, att det egent duMktsför-

ligen skall vara ledningen af statens järnvägsförvaltning, som skall ut Vb!fongenh"t.

S ö^vas styrelsen, och att skötseln af samma förvaltning skall åligga linjemyndigheterna.
Förstnämnda myndighet skall alltså hufvudsakligen vara
den ledande och reglementerande samt inspekterande myndigheten, under
det att det skall tillkomma distriktsförvaltningarna att enligt de normer,
som af styrelsen utfärdats, och de mera allmänna föreskrifter, som af
styrelsen meddelas, besluta och handla i de konkreta fallen.

Det är emellertid klart, att från den sålunda gifna regeln måste
göras undantag för alla de till j ämvägsförvaltningens skötsel hörande
förvaltningsuppgifter, beträffande hvilka det på grund af deras särskilda
beskaffenhet befinnes ändamålsenligast, att de behandlas centralt för
statens järnvägars hela område. Till dessa förvaltningsuppgifter, hvilka
gifvetvis fortfarande skola tillkomma styrelsen, höra först och främst
åtminstone den största delen af dem, som åligga de särskilda styrelsekontoren,
nämligen kammarkontoret, revisionskontor, kassakontoret, statistiska
kontoret, milkontoret, kontrollkontoret samt biljett- och blankettkontoret.
Till samma slag af uppgifter hör äfven afgörandet af frågor,
som afse enhetlighet i konstruktioner, frågor om upphandling af materiel
samt sådana persedlar, förbrukningsartiklar m. m., beträffande hvilka
det kan anses mest ekonomiskt, att upphandlingen sker för hela bannätets
behof genom styrelsens försorg, vidare vagnfördelnings- och tidtabellsfrågor
äfvensom det allra mesta af hvad som handlägges å den nuvarande taxcbyrån;
och vill kommittén i detta sammanhang jämväl nämna behandlingen
af vissa ärenden rörande upprättande af planer för godsförsändelsernas
ändamålsenliga fördelande å olika tåg och öfriga till transporttjänsten hörande
uppgifter af den art, att de kunna anses påfordra central ledning.

En särskild ställning intager uti detta hänseende frågan om centralverkstadens
skötsel. Den i Örebro anlagda centralverkstaden, som i sitt
nuvarande skick är afsedd hufvudsakligen för större reparationer af
lokomotiv från samtliga distrikt, men enligt medgifvande af 1906 års
Riksdag nu skall utvidgas med en afdelning för reparation af vagnar,
förvaltas af en särskild maskindirektör med en afdelningsföreståndares
rättigheter och skyldigheter. Centralverkstaden tillhör för närvarande

första distriktet, så att det åligger verkstadschefen att i stället för föreståndaren
för maskinafdelningen i distriktsförvaltningen föredraga ärenden,
som röra centralverkstaden och äro af beskaffenhet att böra handläggas af
samlad distriktsförvaltning. Kommittén anser det gifvetvis riktigt, att den
omedelbara skötseln af centralverkstaden sker på platsen, men finner det
mindre lämpligt, att verkstaden, hvilken är afsedd att tillgodose samtliga
distriktens behof, är ställd under en viss, å annan plats än verkstaden
förlagd distriktsförvaltning med den tyngd och omgång, som däraf blir
en följd. Centralverkstaden bör därför enligt kommitténs mening ställas
direkt under styrelsens ledning, med öfverlämnande åt verkstadschefen af
ungefärligen den själfständighet i skötseln af verkstaden, som skall tillkomma
distriktsförvaltningarna inom deras områden. De härigenom uppkommande
organisatoriska frågorna skola af kommittén upptagas till särskild
behandling.

Sedan kommittén sålunda angifvit den regel, efter hvilken i hvarje särskildt
fall bör afgöras, om det tillkommer styrelsen eller distriktsförvaltning som?örar,aafJ~
att meddela beslut i ett ärende, samt undantagen från denna regel, öfvergår
kommittén till att angifva de grupper af ärenden, som enligt kommitténs me-va ‘mn9an‘aning
nu skulle kunna öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande,
utöfver hvad redan är anförtrodt åt dem. Vid granskningen af styrelsens
samt de olika afdelningarnes diarier m. m. för år 1905, har kommittén funnit,
att styrelsen meddelat beslut i en mängd grupper af ärenden, som det
enligt den angifna normen borde tillkomma distriktsförvaltningarna att i större
eller mindre omfattning afgöra. Kommittén har med ledning häraf upprättat
en förteckning å sådana grupper af ärenden, därvid kommittén angifvit,
där sådant kunnat erfordras, den omfattning i hvilken beslutanderätten
svnes kommittén redan nu böra öfverlämnas till distriktsförvaltningarna.

Däremot har det ansetts icke vara behöfiigt att angifva, i hvilka fall det måste
förutsättas, att allmänna regler för de särskilda frågornas bedömande meddelas
af styrelsen, eller att distriktsförvaltningarnas beslut anmälas till styrelsen.

I förteckningen har ej upptagits en stor mängd af personalärenden, hvilka
kommittén anser böra öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande,
och om hvilka kommittén kommer att längre fram i denna afdelning af
betänkandet särskildt yttra sig. Förutom dessa ärenden bör det enligt
kommitténs mening sålunda tillkomma distriktsförvaltningarna att, sedan
i hvarje fall, där sådant erfordras, anslag blifvit i vederbörlig ordning för
ändamålet utverkadt, själfständigt handlägga och afgöra ärenden

angående förhyrande af bostäder åt därtill berättigad, till distriktet hörande
personal,

» ersättning för sjukvård, meddelad af annan läkare än vederbörande
järn vägsläkare,

» gratifikationer och ersättningar för särskilda uppdrag intill ett
belopp af högst 50 kronor för hvarje befattningshafvare,

» skadeersättningar enligt lagen angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901,
sådana ersättningar enligt lagen angående ansvarighet för skada
i följd af järnvägsdrift den 12 mars 1886, som icke härflyta
från skada å person, och som afse ett ersättningsbelopp, ej
öfverstigande femhundra kronor,

» traktamentsersättningar vid långvarigare kommenderingar,

» kostnadsfri transport af flyttgods för befattningshafvare efter afgången
ur statens järnvägars tjänst och för afliden befattningshafvares
efterlefvande familjemedlemmar,
kostnadsfri transport af lik efter afliden befattningshafvare och
efter befattningshafvares familjemedlem,

* meddelande af uppdrag för det antal befattningshafvare, som
styrelsen bestämmer, att biträda trafikinspektörerna vid ledandet
af tågens gång,

» afgifterna för begagnande för enskild järnvägs räkning af statsbanestationer,
därest samförstånd med den enskilda järnvägens
förvaltning kan uppnås,

» restaurationsrörelsen å stationer och tåg, efter det styrelsen beträffande
restaurationsrörelsen å tåg, som framgå öfver mer än
ett distrikt, bestämt, hvilken distriktsförvaltning därmed skall
taga befattning,

» ordningens upprätthållande inom statsbanans område,

» behandling af kvarglömda effekter,

» anordnande af förvaringsrum för reseffekter,

» varuförsäljning å tåg, plattformer och i väntsalar,

» anläggning af håll- och lastplatser,

» arfvode till platsvakt,

» utsträckning i fråga om håll- och lastplatsers användning i person-
och godstrafik,

» trafikerandet af sido- och hamnspår, däruti inbegripet bestämmandet
af afgifterna för spårens begagnande, för så vidt dessa
afgifter ej äro angifna i taxan,

» befrielse från utgifvande af vagn- och pressenningspenningar,

reglering af skador å vagnar och pressenningar i inländsk trafik,

angående mottagande af försändelser, vid hvilkas transporterande gällande
lastprofil måste öfverskridas,

» disposition af outlöst gods i inländsk trafik,

» inrättande af godsinlämningsställen,

» utkörning af gods till adressaterna,

» restitution å erlagda fraktafgifter för gods i inländsk trafik, för
så vidt fråga är om godsslag, som finnes upptaget i taxans
godsindelning,

» restitution å erlagda biljettafgifter i inländsk trafik,

» inrättande af partibiljetter,

» uppsättande för statens järnvägars räkning af rikstelefonapparater
äfvensom af telefoner i förbindelse med statsbanans eget
telefonnät,

» underhåll in. m. af telegrafverket tillhörande telegraf- och telefonledningar,
för så vidt frågan gäller tillämpning af öfverenskommelse
mellan järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen,

» insättande eller utbyte af telgrafapparater,

» anläggning eller förändring af statsbanans telegrafledningar,

» anläggning af stängsel och grindar samt fällbommar, där anläggningen
ej står i samband med växel- och signalsäkerhetsanläggning,

» anläggning af lastkajer, plattformer och vägar,

» anordnande af vägöfvergångar, snögallerier m. m.,

» tillstånd att å järnvägsstations expedition införa enskild telegraf-
och telefonledning samt att därstädes insätta och begagna
nödiga apparater för ömsesidiga meddelanden mellan ledningens
ägare och järnvägsförvaltningen samt angående framdragande
öfver eller genom statsbanans mark af enskilda telegraf-,
telefon- och andra svagströmsledningar samt af aflopps- och
vattenledningar äfvensom s. k. decauvillebanor, om dessa sistnämnda
icke korsa statsbanans spår i plan,

» anordnande af bangårdsmaskinerier,

» anordnande af elektriska och andra belysningsanläggningar,

» anläggning af vägportar, trummor och diken,

» försäljning af kasserade räler i partier om högst 100 ton,

» förändringar i spårsystemet samt spåranordningar å statsbanans
stationer för enskilda järnvägars räkning, för så vidt ändringen
ej väsentligt inverkar å bestående växel- och signalsäkerhetsanläggning
eller styrelsen uttryckligen förbehållit sig beslutanderätten
i frågan,

angående nya byggnader och anläggningar, för så vidt kostnaden för sådan
byggnad eller anläggning icke öfverstiger 5,000 kronor samt
utförandet af densamma icke väsentlisrt inverkar å befintlig
växel- och signalsäkerhetsanläggning eller styrelsen uttryckligen
förbehållit sig beslutanderätt i frågan,

» förändringar af husbyggnader och anläggningar, i den mån dessa
frågor ej redan berörts,

» närmare uppgörelse rörande förvärf eller utbyte af jord, sedan
hufvudsakligt beslut blifvit i vedei''börlig ordning fattadt,

> anskaffning af lokoinotivstallportar, rökhufvar, domkrafter och
skorstenar,

» sådan förändring å vagn äfvensom sådant utbyte af delar till
rullande materiel, som icke medför en konstruktiv förändring,
» försäljning af skrot och affall,

* utlämnande af vatten från statsbanans vattenstationer samt
» tillstånd till begagnande för enskild järnvägs räkning af statsbanans
bangård smaskinerier.

Kommittén anser sig böra, utöfver hvad nu har angifvits, föreslå en
viss ytterligare utvidgning af distriktsförvaltningarnas befogenhet i fråga
om nya byggnader och anläggningar, men får kommittén därom yttra sig
vid behandlingen af styrelsens organisation i sammanhang med frågan om
utvidgning af denna myndighets handlingsfrihet.

reMutionZf Inom kommittén har ifrågasatts, att jämväl ärenden rörande restitubiijett-
och tioner af erlagda biljett- och godsafgifter i utländsk trafik skulle öfvergodaafgifter,
lämnas till afgörande af distriktsförvaltningama. Med hänsyn till behöfligt
samarbete med kontrollkontoret skulle det i sådant fall vara lämpligast,
att samtliga dylika ärenden handlades af den i Stockholm förlagda
distriktsförvaltningen. Då det emellertid är af vikt, att den afdelning inom
styrelsen, till hvars handläggning frågan om bestämmandet af biljett- och
godsafgifter i utländsk trafik hör, icke undandi''ages kännedomen om, huru
de svåra och för trafiken med olika länder skiftande bestämmelserna, särskildt
i fråga om godstrafiken, af vederbörande uppfattas och tillämpas,
har kommittén ansett den ifrågasatta utflyttningen af förevarande ärenden
åtminstone för närvarande icke böra äga rum.

Frågan om restitution af erlagda biljettafgifter i inländsk trafik har
kommittén ansett kunna öfverlämnas till linjemyndigheternas afgörande;
och kommittén anser sig böra ifrågasätta, om icke lämpligast vore, att
befogenhet meddelades stationsföreståndarne att i dessa frågor meddela

beslut efter vissa, af styrelsen gifna regler. Härigenom skulle en betydlig
lättnad otvifvelaktigt beredas allmänheten.

Kommittén liar föreslagit, att till slutlig handläggning af distriktsförvaltningarna
skulle öfverlämnas jämväl ärenden rörande insättande och
utbyte af telegrafapparater, rörande anläggning och förändring af statsbanans
telegrafledningar samt rörande anläggning och underhåll af elektriska
belysningsinrättningar. Detta förslag är emellertid framstäldt endast under
förutsättning, att — på sätt som hemställdt blifvit dels af järnvägsstyrelsen
i dess underdåniga utlåtande angående löneregleringen vid statens
järnvägar den 28 maj 1902 och dels, enligt hvad kommittén
inhämtat, af den af Kungl. Maj:t den 30 januari 1906 tillsatta kommittén
för afgifvande af yttrande och förslag till reglering af löneförhållandena
för järnvägsstyrelsen och järvägsstaten i öfrigt — i hvarje distrikt skulle
komma att anställas en telegrafingenjör, som äger högre teknisk utbildning
samt fullständig kännedom och praktisk erfarenhet rörande anläggning,
skötsel och underhåll af elektriska inrättningar för telegrafering, telefonering
och signalering m. m.

Bland de här ofvan angifna grupperna af ärenden, hvilkas afgörande
kommittén ansett lämpligen kunna öfverlämnas till distriktsförvaltningarna,
hafva upptagits ärenden rörande förhyrande af bostäder åt därtill
berättigad distriktspersonal. Enligt § 9 i det för tjänstemän och betjänte
vid statens järnvägar gällande aflöningsreglemente åtnjuta vissa
befattningshafvare förmånen af fri bostad, och stadgas tillika, att förhyrning
af bostäder icke får äga rum utan Kungl. Maj:ts särskilda medgifvande.
Kommittén anser för sin del, att dessa frågor, i hvad de afse
distriktspersonal, lämpligen kunna lämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande,
då gifvetvis en ganska noggrann reglering på förhand kan ske
i fråga om rätten att hyra bostäder, och det således för distriktsförvaltningen
närmast kommer att gälla att praktiskt tillämpa reglerna på de
konkreta fallen. För genomförande af detta förslag fordras en ändring i
aflöningsreglementets ofvanberörda bestämmelse, därom framställning kommer
att göras i sammanhang med behandlingen af frågan om styrelsens
handlingsfrihet.

I förteckningen här ofvan hafva vidare upptagits ärenden rörande
uppsättande för statens järnvägars räkning af rikstelefonapparater och af
telefoner i förbindelse med statsbanans eget telefonnät äfvensom ärenden
angående dels meddelande af tillstånd att å järnvägsstationsexpedition
införa telegraf- och telefonledning samt att därstädes insätta

Frågor om
insättande ock
utbyte af
telegrafapparater.

Frågor om
förhyrande
af bostäder
åt personal

Frågor om
telefonledningar

m. m.

Frågor om
ersättning
enligt 1886
och 1901 ån
lagar.

och begagna nödiga apparater, dels ock framdragande öfver eller genom
statsbanans mark af enskilda telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar.
Beträffande den förstnämnda gruppen af ärenden har genom
Kungl. Maj:ts beslut den 3 oktober 1903 föreskrifvits, att telefon icke
får utan Kungl. Maj:ts tillstånd uppsättas i statens ämbetslokal eller
eljest anordnas på bekostnad af statsmedel. Det synes emellertid kommittén,
att afgörandet af dessa frågor skulle kunna utan olägenhet öfverlämnas
till järnvägsmyndigheterna själfva; och anser kommittén sig därför
böra föreslå, att ändring måtte vidtagas i Kungl. Maj:ts ofvan omförmälda
beslut. Då dessutom samma frågor, i den mån de beröra linjemyndigheterna,
äga rent lokal betydelse och ej heller föranleda några synnerligt
afsevärda kostnadsbelopp, torde det böra tillkomma distriktsförvaltningarna
att slutligt behandla desamma. Jämväl i detta hänseende kommer kommittén
att göra hemställan i sammanhang med behandlingen af frågan om
utvidgning af styrelsens handlingsfrihet.

Hvad angår de båda öfriga grupperna af ärenden, har genom nådiga
kungörelsen den 6 juli 1906 uti vissa afseenden tillagts järnvägsstyrelsen
befogenhet att meddela beslut och att utfärda föreskrifter rörande enskilda
telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar m. m. Äfven dessa
frågor äro af lokal beskaffenhet, och kommittén anser, att det därför vore
lämpligt, om bestämmelserna uti nyss omförmälda kungörelse så förändrades,
att de befogenheter, som uti kungörelsen uttryckligen tillagts styrelsen,
kunde öfverflyttas på distriktsförvaltningarna.

Slutligen hafva i förteckningen öfver de ärenden, hvilkas afgörande borde
öfverlämnas till distriktsförvaltningarna, af kommittén upptagits jämväl
''frågor om ersättning enligt lagen angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 samt vissa frågor om ersättning
jämlikt bestämmelserna i lagen angående ansvarighet för skada i
följd af järnvägs drift den 12 mars 1886. Dessa frågor jämte öfriga
frågor om ersättning jämlikt bestämmelserna i lagen af den 12 mars
1886 afgöras nu, för så vidt ersättningsanspåken göras gällande i administrativ
väg, af Kungl. Maj:t efter förslag af styrelsen.

Kommittén, som anser, att Kungl. Maj:t hufvudsakligen bör i fråga
om järn vägsförvaltningen omhänderhafva endast själfva öfverledningen,
samt att icke något ärende bör afgöras af högre myndighet än som därför
erfordras, finner sig för sin del böra föreslå, att nyssnämnda ärenden icke
vidare skola påfordra Kungl. Maj:ts pröfning.

Lagen den 5 juli 1901 har afseende å den personal, som är att anse
såsom arbetare eller arbetsförmän, men af dessa icke å dem, som antagits

i statens järnvägars tjänst före deri 1 januari 1903. Frågorna om ersättning
enligt denna lag äro därför ännu jämförelsevis få, men deras antal kommer
att växa år ifrån år. Beträffande dessa frågor skulle det möjligen
kunna ifrågasättas, att ersättningens bestämmande skulle tillkomma styrelsen
i de fall, då en för framtiden bestående kroppsskada uppkommit till
följd af olycksfallet. Därigenom skulle nämligen större enhetlighet kunna
antagas komma att äga rum vid uppskattningen af invaliditetsgraden.
Emellertid lämnar lagen i detta afseende vissa anvisningar, och dessutom
kan riksförsäkringsanstaltens utlåtande i ämnet alltid begäras. Dessa frågor
äro, för såvidt de icke afse bestämmandet af invaliditetsgraden, af
den beskaffenhet, att distriksförvaltningarna, som i distriktssekreterarne
äga juridiskt bildadt biträde, måste anses tillräckligt utrustade för deras
afgörande. Kommittén har därför icke tvekat att föreslå, att samma frågor
öfverlämnas till slutligt handläggande af distriktsförvaltningarna.

Hvad angår frågorna om ersättning eldigt lagen den 12 mars 1886,
hemställde järnvägsstyrelsen uti underdånig skrifvelse den 13 november
1893, att, då anspråk på sådan ersättning framställdes hos styrelsen, denna
skulle äga att efter eget bepröfvande afgöra, huruvida och till hvilket
belopp ersättning borde ifrågakomma, samt till vederbörande utgifva den
ersättning, styrelsen funne skälig. Justitiekanslern, som hördes i frågan,
tillstyrkte bifall till framställningen, därvid dock ifrågasattes, dels att vid
ett dylikt bemyndigande skulle fästas förbehåll, att till Kungl. Maj:t skulle
hänskjutas frågor af synnerlig vikt, dels ock att beträffande ersättning i
anledning af skada, som öfvergått person, anställd i järnvägens tjänst,
allmänna grunder för ersättningens beräknande skulle bestämmas. 1893 års
kommitté intog också i det af denna kommitté uppgjorda instruktionsförslaget
bestämmelse därom, att styrelsen skulle äga att efter de grunder,
som af Kungl. Maj:t fastställdes, ingå aftal med vederbörande om ersättning
på grund af gällande bestämmelser om ansvarighet för skada i följd
af j än vägs drift.

Statskontoret däremot, som äfven hördes öfver järnvägsstyrelsens ifrågavarande
framställning, framhöll, att det syntes önskvärdt, att frågor om
statens ersättningsskyldighet vunne så fullständig och opartisk behandling,
att däraf äfven framginge alla de omständigheter, som hade inflytande på
bedömandet, huruvida och i hvad mån anledning kunde förefinnas att hos
någon till skadan vållande söka godtgörelse för det skadestånd, staten nödgades
utgifva, och att de former, under hvilka ifrågavarande ersättningsfrågor
dittills afgjorts, syntes innebära större trygghet i berörda hänseende
än den, som skulle vinnas, i händelse järnvägsstyrelsens förslag blefve
bifallet. På grund häraf och i betraktande jämväl af svårigheten att en

gång lör alla bestämma de gränser, inom hvilka ersättningsfrågor skulle
kunna utan men för statsverket öfverlämnas till styrelsens eget afgörande,
afstyrkte statskontoret bifall till styrelsens framställning. &

_ Med afseende å hvad statskontoret anfört, fann Kungl. Maj:t enligt
nådigt bref den 15 oktober 1897 järnvägsstyrelsens ifrågavarande framställning
icke till någon vidare åtgärd föranleda; och i den samma dag
utfärdade instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar
fanns ej heller någon bestämmelse, motsvarande den, som
förekom uti 1893 års kommittés förslag, och som här ofvan angifvits.

Det synes förevarande kommitté först ocli främst klart,° att dessa
frågor icke äro af den natur, att de på grund däraf böra tillkomma den
myndighet, som hufvudsakligen har den högsta ledningen af järnvägsförvaltningen
om hand. Kommittén kan för sin del icke heller finna någon
särskild anledning att antaga, att den utredning, som bör föregå ett
beslut i. en fråga af detta slag, skall blifva mindre fullständig därför, att
frågan icke skall underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Och då dessutom en
ofantlig mängd väsentligen mera viktiga och betydelsefulla frågor redan
nu ansetts utan men för statsverket kunna öfverlämnas till järnvägsinyndio--heterna att af dem själfständigt handläggas, har kommittén ansett afgörandet
af dessa frågor böra tillkomma järnvägsmyndigheterna, så mycket hellre
som under, de senare åren så många beslut i dessa frågor meddelats af
Kungl. Maj:t såväl i administrativ väg som i domstolsväg, att därigenom
god ledning bör finnas för frågornas bedömande. Kommittén anser, att frågor
om ersättning enligt 1886 års lag för skada å person böra afgöras af styrelsen.
Dessa frågor kräfva nämligen ett mera enhetligt bedömande och
kunna antagas oftare föranleda rättegångar, hvilka, då styrelsen i dem
blir svarandepart, alltid måste skötas genom styrelsens försorg. Beträffande
frågor rörande ersättning för skada å egendom, såsom ersättning för brandskada,
för öfverkörda kreatur o. d., torde hvad som i dessa frågor
föranleder den hufvudsakliga svårigheten i de flesta bill vara uppskattningen
af skadans värde. Då nu en sådan uppskattning bäst torde kunna
verkställas af linjemyndigheterna., har kommittén ansett det böra tillkomma
distriktsförvaltningen att afgöra si s ther orda frågor, därvid kommittén
dock funnit den begränsningen åtminstone tills vidare böra ske, att, då det
gäller ett ersättningsbelopp öfverstigande 500 kronor, det bör öfverlämnas
åt styrelsen att meddela beslut i ämnet. Framställning därom, att frågor
om. ersättning enligt 1886 års lag icke vidare skola påfordra Kungl.
Maj:ts pröfning göres vid behandlingen af styrelsens organisation i sammanhang
med frågan om utvidgning af styrelsens handlingsfrihet.

I § 4 af gällande instruktion stadgas, att styrelsen äger att enligt af
Kungl. Maj:t fastställda allmänna grunder ingå öfverenskommelser med angående
andra järnvägsförvaltningar om gemensamt begagnande af stationer. För
att distriktsförvaltningarna skola erhålla den befogenhet, som uti detta
hänseende föreslagits, erfordras alltså en instruktionsändring.

Genom utflyttning, på sätt ofvan angifvits, till distri k tstör va 1 tnin- utl^™ig a{f
garnas själfständiga handläggning af ärenden, som hittills afgjorts i sty- <■luinkttförrelsen,
skulle distriktsförvaltningarna, inom ett betydligt utvidgadt befogenhetsområde,
erhålla en själfständighet, som skulle kunna fullt motsvara
en sådan instans inom järnvägsförvaltningen. Den arbetsbörda,
som genom handläggningen af löpande ärenden nu betungar styrelsens
chef och ledamöter, skulle i icke oväsentlig grad minskas utan att
distriktsförvaltningarnas arbete därigenom komme att ökas. Det är nämligen
för distriktsförvaltningarna i de flesta fall lättare att omedelbart
besluta i ett ärende än att först uppsätta och afsända en ofta vidlyftig utredning
till styrelsen och därefter mottaga och expediera styrelsens beslut,
helst detta sistnämnda beslut ej sällan innefattar uppdrag för distriktsförvaltningen
att meddela närmare bestämmelser i ärendet. Då ifrågavarande
ärenden icke vidare komma att ingå till behandling i styrelsen, skulle
den omgång, som nu förorsakas af ärendenas gång fram och åter mellan
styrelsen och distriktsförvaltningarna, upphöra, och den tidsutdräkt, som
nu kräfves för deras behandling af järnvägsmyndigheterna, till nytta för
både verket och allmänheten väsentligt förkortas. Och slutligen skulle
det dubbelarbete och det mångskrifveri upphöra, som nu förorsakas därigenom,
att såväl distriktsförvaltningarna som de dem närmast underlydande
linjemyndigheterna behandla samma fråga från ungefärligen samma synpunkt.

Efter verkställandet af en sådan utvidgning af distriktsförvaltningarnas
befogenhetsområde, som kommittén ifrågasatt, skulle dessa myndigheter
i vida större omfattning än hittills själfständigt behandla frågor, som
beröra icke endast allmänhetens intressen — något som från flera synpunkter
måste vara denna allmänhet till väsentlig fördel — utan också
utomstående ämbetsmyndigheters verksamhetsområden. Det torde kräfva
sin tid, innan allmänheten och vederbörande myndigheter kunna vänja sig
vid att i distriktsförvaltningarna se järnvägsförvaltningens jämförelsevis
själfständiga representanter i distrikten. Atit söka bibringa vederbörande
en sådan uppfattning torde framför allt blifva en uppgift för järnvägsstyrelsen.
En väg härtill är, att styrelsen konsekvent öfverlämnar till
distriktsförvaltnings handläggning alla sådana ärenden, som inkomma till
styrelsen, fastän de tillhöra distriktsförvaltningens afgörande, och lika
konsekvent underrättar den sökande om hvarje dylik åtgärd medelst
sådana brefkort, som på annat ställe i detta betänkande omförmälas.

Kommitténs

hemställan.

På grund af hvad kommittén sålunda anfört, får kommittén alltså
hemställa,

att för angifvande af förhållandet mellan styrelsens och distriktsförvaltningarnas
befogenhet i instruktionen måtte intagas bestämmelse
därom, att förvaltningen af statens för allmän trafik upplåtna
järnvägar handhafves af järnvägsstyrelsen samt de styrelsen underordnade
distriktsförvaltningarna, därvid det företrädesvis tillkommer
styrelsen att utöfva förvaltningens ledning, och distriktsförvaltningarna
förvaltningens skötsel;

att till fullständigande af denna hufvudbestämmelse tillika måtte
stadgas, att förutom sådana frågor, som angå förvaltningens
ledning, inom styrelsen skola handläggas jämväl sådana förvaltningens
skötsel afseende ärenden, hvilkas behandling kan tillkomma
de särskilda styrelsekontoren, tidtabellsfrågor, frågor rörande
vagnfördelningen och taxeväsendet samt andra sådana särskilda
förvaltningsuppgifter, beträffande hvilka styrelsen finner
skäl uttryckligen förklara, att de skola behandlas centralt;

att sådan ändring måtte vidtagas i bestämmelserna i nådiga
kungörelsen angående förbud att utan särskildt tillstånd uppsätta
enskilda telegraf-, telefon- eller andra svagströmsledningar å viss
mark m. m. den 6 juli 1906, att det må kunna tillkomma
distriktsförvaltningarna att utöfva den befogenhet uti olika afseenden,
som uti samma kungörelse tillagts järnvägsstyrelsen;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelser därom, att
distriktsförvaltningarna skola äga befogenhet att afgöra frågor
röi''ande ersättning enligt bestämmelserna i lagen angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901;

att sådan förändring måtte vidtagas i bestämmelserna i § 4 af
gällande instruktion, att det må kunna tillkomma jämväl distriktsförvaltningarna
att enligt af Kungl. Maj:t fastställda allmänna
grunder ingå överenskommelser med andra järn vägsförvaltningar
om gemensamt begagnande af stationer;

att genom bestämmelser i arbetsordning, hvilken bör så
fort sig göra låter utarbetas, distriktsförvaltningarna måtte beträffande
i öfrigt de grupper af ärenden, som i den här ofvan intagna
förteckningen upptagits, uttryckligen tillerkännas beslutanderätt i
den utsträckning, som kommittén tillika angifvit; samt

att därefter, i enlighet med den i instruktionen angifna normen,
frågor, som nu handläggas i styrelsen, i allt större omfattning
måtte öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande.

Med den väsentligt större sjelfständighet, som distriktsförvaltningarna(''er*% chef*-enligt kommitténs förslag sålunda skulle erhålla, anser kommittén ocksåför^distriktsböra
följa, att åt distriktschefen bör gifvas chefsställning icke endast till chefen.
namnet utan också i verkligheten.

Sådan ställning skulle också distriktschefen erhålla enligt det förslag Yttranden
till organisation af statens järnvägsförvaltning, i hvilket distriktschefs-^^J™^''''^
institutionen först ifrågasattes, nämligen i det, som den 23 december 1867 rörande''
framställdes af styrelsen för statens järnvägstrafik. Enligt detta förslag
skulle nämligen distriktets styrelse utgöras af en distriktschef samt tre af- ställning.
delningsföreståndare, en för hvar af ban-, maskin- och trafikafdelningarna.
Distriktschefen skulle enligt förslaget erhålla de en distriktets verklige chef
tillkommande uppgifter, som här ofvan i den historiska öfversikten (sid. 9)
angifvits, och hvilka uti det underdåniga utlåtande, hvarmed samma förslag
öfverlämnades till Kungl. Maj:t, sammanfattades sålunda, att det skulle tillkomma
denne befattningshafvare att »i alla hänseenden bevaka statens
järnvägstrafiks rättigheter och fördelar samt i sådant afseende vara styrelsens
ombud i den ort, där han har sitt verksamhetsområde».

Skarpt framhölls också vikten af att åt distriktschefen gifva en verklig
chefsställning i det utlåtande, som afgafs af de i järn vägsfrågor synnerligen
förfarna män, Nils Ericsson, P. Murén och M. Agrelius, åt hvilka Kungl.

Maj:t lämnade uppdrag att granska trafikstyrelsens organisationsförslag. I
det af nämnde kommitterade den 27 januari 1868 öfver förslaget afgifna
utlåtande yttrade nämligen dessa, hvilka i hufvudsak och särskildt uti nu
ifrågavarande afseende tillstyrkte bifall till styrelsens förslag, bland annat,
att distriktschefen skulle blifva styrelsens och dess ledamöters närmaste
och egentliga stöd inom alla grenar af distriktets förvaltning, och att det
måste anses vara för hela förvaltningen ovillkorligen nödvändigt, att
inom hvarje distrikt funnes en chef öfver alla dess afdelningar, som kunde,
i afvaktan på föreskrifter från styrelsen eller öfverdirektörerna, skyndsamt
och verksamt vidtaga alla under en eller annan förutsättning erforderliga
åtgärder.

I den historiska öfversikten har i korthet redogjorts för frågans vidare
utvecklingsgång, och hurusom förslaget om distriktschefsinstitutionens införande
fick förfalla hufvudsakligen på grund af de betänkligheter mot en
sådan institution, som yppat sig inom Riksdagen.

Då frågan sedermera återupptogs af 1893 års kommitté, framhöll

denna kommitté likaledes anställandet i distriktsförvaltningen af en verklig

... .0.0

chef såsom den nödvändiga förutsättningen för vinnande af enhetlighet och
sammanhållning inom distriktets förvaltning, fastän, såsom här ofvan visats,

den ställning, som i enlighet med 1893 års kommittés förslag i den nuvarande
organisationen gifvits distriktschefen, icke i tillräcklig mån blifvit
en verklig chefsställning.

Emot anställandet i distriktsförvaltningen af en själfständig chef anfördes
af 1868 års Riksdag i det yttrande rörande förslaget till organisation
af statens järn vägsförvaltning, som Riksdagen afgaf uti sin skrifvelse
den 13 maj 1868, bland annat, att Riksdagen icke kunde annat än gilla
den grundsats, som blifvit följd vid organisationen af själfva styrelsen,
nämligen att enhet och planmässighet vid alla detaljer, som tillhörde samma
afdelning inom särskilda distrikt, hvarken kunde åstadkommas eller bibehållas
på annat sätt, än att afdelningen inom styrelsen hade sin egen, i
dess särskilda angelägenheter och göromål kunniga och erfarna representant,
hvilken också vore beklädd med tillräcklig myndighet att såsom
högste befälhafvare inom sin afdelning göra styrelsens åsikter och beslut
gällande samt genom behöriga inspektioner vaka öfver samma afdelnings
arbete och hushållning inom samtliga distrikten. Denna grundsats syntes
emellertid Riksdagen icke vara till fullo iakttagen vid bestämmandet af
distriktschefernas åligganden, hvilka syntes sträcka sig till alla grenar af
linjeförvaltningen. Då dessutom öfverdirektörerna skulle äga att i vissa
fall med förbigående af distriktscheferna meddela direkta order till de
under dessa lydande afdelningsföreståndarne, syntes det Riksdagen, att
distriktschefsämbetena lätteligen kunde föranleda förvecklingar och onödig
omgång.

Hvad Riksdagen sålunda anfört, eller att för enhetlighet och pianmässighet
inom hvarje särskild afdelning af järn vägsförvaltningen är nödvändigt,
att afdelningschefen skall äga att omedelbart göra sitt inflytande
gällande i fråga om alla detaljer inom afdelningen, samt att svårighet
skulle uppstå, om sådan befälsrätt skulle tillkomma jämväl distriktschefen,
det är hvad som anförts såsom hufvudskål mot distriktschefsinstitutionen
icke endast vid 1868 års Riksdag utan jämväl allt sedan dess och särskildt
uti en vid 1897 års Riksdag väckt motion rörande den organisationsform,
som af 1893 års kommitté föreslagits.

Till bemötande af hvad 1868 års Riksdag uti förevarande afseende
yttrat och med anledning af den farhåga, som tillika gjorts gällande mot
förslaget att anställa särskilda distriktschefer, nämligen att svårigheter
skulle uppstå att finna personer så förfarna i alla järnvägsförvaltningens
grenar, att de skulle kunna sköta en distriktschefsbefattning, yttrade styrelsen
för statens järnvägstrafik uti det af styrelsen den 31 december
1868 afgifna utlåtande öfver Riksdagens berörda skrifvelse af den 13 maj
1868 bland annat, att den af styrelsen föreslagna organisationen af linje -

förvaltningen — en chef, biträdd af föreståndare för de särskilda afdelningarna
— vore i fullkomlig likformighet med den organisation, som
gällde för styrelsen. Styrelsen trodde icke, att några svårare förvecklingar
skulle uppstå åt det förhållandet, att öfverdirektörerna finge i vissa fall
med förbigående af distriktschef meddela direkta order till de under denne
lydande afdelningsföreståndarne. Hvad anginge svårigheten att finna
lämpliga personer till beklädande af distriktschefsämbetet, hade styrelsen
ingalunda förbisett denna omständighet, men styrelsen ansåge för sin del,
att de olika afdelningarna, såsom verkande till ett gemensamt mål, berörde
hvarandra så nära, att det ej vore särdeles svårt för den, som ägde därför
erforderlig begåfning, att under tjänstgöring inom en afdelning taga en
sådan kännedom om förhållandena äfven inom de andra afdelningarna, att
han kunde bedöma, huru tjänsten inom dessa utöfvades och hushållningen
iakttoges, och sålunda, därest han tillika besutte de egenskaper, ett högre
chefskap i allmänhet kräfde, äfven kunde utöfva den myndighet, distriktschefsämbetet
innebure.

I sistberörda fråga yttrade sig jämväl 1893 års kommitté, som i fråga
om distriktschefens tillämnade inspektionsverksamhet anförde, att det dåmera
med de tillfällen till allsidig utbildning, hvilka järn vägs väsendets
utveckling medfört, ej behöfde möta några större svårigheter att finna
personer, hvilka vore fullt kompetenta att utöfva en dylik distriktsvis och
ej afdelningsvis anordnad inspektion.

För egen del kan förevarande kommitté icke annat än instämma uti
det, som 1893 års kommitté yttrat, och som kommittén anser fortfarande
äga sin fulla tillämplighet. Hvad i öfrigt beträffar ofvan angifna hufvudanmärkningar
mot distriktschcfsinstitutionen, förbiser kommittén ingalunda
den stora vikt och betydelse, som måste ligga däruti, att enhetlighet och
planmässighet råda inom hvarje särskild afdelning, liksom ej heller att
detta mål kan vinnas endast genom en effektiv fackinspektion, utöfvad
från den centrala myndighetens sida. Kommittén finner det dock, såsom
kommittén redan haft tillfälle att framhålla, vara minst lika viktigt, att
likformighet, sammanhållning och samarbete förefinnas mellan de olika
afdelningarna. Den tillsyn och det öfvervakande, som därför erfordras,
torde emellertid på grund af den stora utsträckning, som det svenska
järnvägsnätet nu har erhållit, vida svårare kunna åstadkommas uteslutande
genom centralmyndighetens försorg, än om det inom de olika distrikten
finnes den enande kraft, som endast en administrativt ledande chef kan
utöfva.

Distriktschcfsinstitutionen behöfver ingalunda hindra eller försvåra

Kommitténs
yttrande
rörande
distriktchef
ens
ställning.

fackledningen och fackinspektionen inom de särskilda afdelningama, liksom
cj heller distriktschefens befälsrätt behöfver komma i strid med den, som
tillkommer den honom närmast öfverordnade myndigheten. Härför förutsattes
emellertid med nödvändighet, att distriktschefen lämnas tillfälle
att alltid vara väl underrättad i fråga om den fackledning, som från
styrelsens sida utöfvas. Distriktschefen bör alltså äga att, så ofta det
lämpar sig för honom, vara närvarande, då fackinspektion från styrelsens
sida utöfvas, och vid alla sådana sammanträden mellan afdelningsföreståndare
och styrelsens ledamöter, vid hvilka beslut fattas eller framtida
viktigare åtgärder planläggas, såsom vid behandling af frågor rörande
kostnads- och arfvodesstater, nya byggnader och anläggningar m. m. Han
måste också, för att icke hållas utanför fackledningen, kunna, på sätt
kommittén i fråga om ärendenas behandling inom distriktsförvaltningen
ärnar föreslå, personligen taga del af alla de order och andra beslut, som
kunna af styrelsen meddelas uti nu förevarande afseende, samt af de åtgärder
och beslut, som i anledning däraf vidtagas.

Efter kommitténs förmenande behöfver icke befaras någon verklig
befälskonkurrens mellan distriktschcferna och afdelningscheferna i styrelsen.
Distriktsförvaltningarnas befogenhetssfär skulle nämligen enligt kommitténs
förslag blifva betydligt utvidgad, och afdelningscheferna handla,
äfven då de undantagsvis gifva bestämmelser till linjeförvaltningen, redan
såsom det nu är ordnadt å styrelsens vägnar. Deras beslut äro således
sent emot linjeförvaltningen att räkna för styrelsens beslut. Afdelningscheferna
äro dessutom chefer för afdelningar inom styrelsen, och då de i
vissa förvaltningsfrågor eller vid vissa tillfällen gifva föreskrifter, handla
de såsom förvaltande en del af styrelsens befogenhet. I regel blir det i
alla händelser styrelsen, som beslutar order och meddelar dem. Då en
afdelningschef verkställer inspektion, maste han kunna meddela order om
luådskande saker, som förete sig, men äfven då är han att anse såsom en
omedelbar representant för styrelsen. Med dessa egentligen mera skenbara
undantag får en afdelningschef icke meddela order eller befallningar till
linjeförvaltningen. Och det direkta förhandlande, som kan förekomma
mellan afdelningschefen och afdelningsföreståndaren, skall således komma
att gälla endast ett rådgörande eller ock ett begärande eller lämnande al
upplysningar rörande rena fackdetaljer.

Om under sålunda angifna förutsättningar distriktschefsinstitutionen
icke behöfver hindra enhetligheten och planmässigheten inom de särskilda
afdelningama, torde det däremot vara omöjligt att med mer eller mindre
fristående afdelningsföreståndare utan en gemensam verklig chef kunna
åstadkomma den sammanhållning och det samarbete mellan afdelningama,

som erfordras. Riktigheten af sistnämnda påstående har framgått under
den organisationsform, som tillämpades före år 1898; och att det icke är nog
med endast halfva mått och steg samt reglementariska bestämmelser, det
har ytterligare bekräftats under den nuvarande organisationsformen med
dess distriktschef utan verklig chefsställning och dess bestämmelser om
en mängd ärendens handläggning i samlad distriktsförvaltning.

Om icke inom hvarje distrikt finnes en chef med myndighet att
göra sig verkligt gällande, kommer det att under styrelsen stå icke endast
tre sins emellan fristående afdelningsföreståndare utan tre hela afdelningar
med flera led sidoordnade befattningshafvare. Samtliga dessa, för så vidt
de icke tillhöra samma afdelning, komma att känna sig i tjänsten åtskillda,
och ju längre ned på gradskalan vederbörande stå, desto större blir åtskillnaden.
En för hela distriktet gemensam, verklig chef är den nödvändiga
förutsättningen för att samtliga befattningshafvare inom distriktet
skola känna sig solidariska och såsom en kår med gemensamma intressen
och gemensamt mål för sin sträfvan samt med en gemensam känsla af
skyldighet att vara till nytta, när och hvarhelst det behöfs, oberoende af
om arbetet på grund af sin art tillhör den ena eller den andra afdelningen.

För att distriktschefen verkligen må bli distriktets chef, är det förstaPfc<ffgff"
villkoret, att han i alla afseenden erhåller en sådan ställning, att han ‘afdeiningZ
kommer att stå öfver afdelningsföreståndarne. Distriktschefen skall således/*-,**»*»™,
icke själf vara afdelningsföreståndare.

1 den historiska öfversikten har omförmälts, hurusom 1893 ars kommitté
till en början tänkt sig, att distriktschefen icke skulle vid sidan af
distriktschefsbefattningen tillika utöfva föreståndareskapet för någon af de
störa afdelningarna inom distriktet — att distriktschefen i alla händelser
skulle vara föreståndare för byråafdelningen, såsom administrativa afdelningen
då benämndes, med dess hufvudsakligen till distriktsförvaltningens
expedition hänförliga göromål ansåg kommittén ligga i sakens natur.

För att bereda distriktschefen, som inom förvaltningen skulle representera
det mera affärsmässiga elementet, tillfälle att mera omedelbart
lägga hand vid göromålen inom trafikafdelningen och därigenom bereda
honom möjlighet att noggrant följa och blifva förtrogen med förhållandena
inom denna förvaltningens hufvudgren, frånträdde emellertid kommittén
denna ståndpunkt och föreslog, att distriktschefen tillika skulle
vara föreståndare för, utom byråafdelningen, jämväl trafikafdelningen.

Såsom ytterligare skäl för detta sitt förslag anförde kommittén, att det
förefallit kommittén, som om en distriktsförvaltning, bestående af icke
mindre än fyra medlemmar, vore en vidlyftigare och dyrbarare an 12 -

ordning än åtminstone de dåvarande trafikförhållandena kunde anses kräfva,
och att det särskildt vore öfverflödigt, att inom distriktsförvaltningen
funnes två medlemmar, af hvilka den ene uteslutande och den andre hufvudsakligen
sysselsatte sig med trafikfrågor. Vidare och då med anställandet
af en särskild tjänsteman såsom distriktschef väl skulle följa, att denne
skulle äga att på föredragning af vederbörande afdelningsföreståndare besluta
i alla till distriktsförvaltningens handläggning hörande frågor, hvilka
icke vore rena detaljsaker, hade kommittén icke kunnat fria sig från den
föreställningen, att därigenom skulle å ena sidan skapas allt för tunga
former, för att den snabbhet och smidighet, med hvilka en linjeförvaltning
måste arbeta, skulle kunna bevaras, och å andra sidan afdelningsföreståndarne
komma att erhålla ett mindre inflytande på förvaltningen
af vederbörande afdelning än som vore lämpligt och för vinnande af det
med distriktschefsinstitutionens införande afsedda syftet i själfva verket
behöfligt.

De skäl, som 1893 års kommitté anfört, för att distriktschefen tillika
skulle vara föreståndare för trafikafdelningen, kan förevarande kommitté
åtminstone icke med hänsyn till de nuvarande trafikförhållandena biträda.
Såsom kommittén förut framhållit, har det redan visat sig vara
nödvändigt att från distriktschefen till trafikinspektörerna öfverflytta åtskilliga
af de åligganden, som eljest skulle tillkomma distriktschefen såsom
föreståndare för trafikafdelningen, och det torde vara alldeles klart, att ju
mera trafiken kommer att tillväxa, desto mer skall en sådan öfverflyttning
visa sig nödvändig. Distriktschefen, som redan nu, såsom kommittén
likaledes anmärkt, mindre, än som för en afdelningsföreståndare skulle vara
önskligt, är i tillfälle att lägga hand vid detaljarbetet inom afdelningen,
kommer alltså alltmer att sakna den förtrogenhet med förhållandena inom
trafikafdelningen, som 1893 års kommitté sökte förvärfva åt distriktets chef
genom att tillika göra honom till föreståndare för nämnda afdelning.
Det med denna anordning afsedda ändamålet har alltså icke vunnits, och
förevarande kommitté anser för sin del det vara så mycket nödvändigare
att befria distriktschefen från de detaljgöromål, hvilka följa med föreståndareskapet
för en stor afdelning, som det endast därigenom blir
möjligt för honom att öfverblicka distriktets förvaltning i dess helhet
och att fullständigt uppgå i den administrerande, ledande och inspekterande
ställning, som hufvudsakligen tillkommer honom. Knappast någonting
lärer väl ur organisatorisk synpunkt vara så föga lyckligt som att
åt en man lämna göromål af två slag och af den omfattning, att ingendera
gruppen af göromål hinner bli fullt och helt tillgodosedd, utan i
stället åt båda hållen måste så att säga frambäras en kontinuerlig ursäkt,

att det erm icke blir riktigt bra gjordt, därför att det andra ställer så
störa, kraf. På sådant sätt skapas ingen verklig chef.

Med hänsyn till den större sjanständighet, som kommittén afsett för
distriktsförvaltningen, och den mängd mera betydelsefulla förvaltningsuppgifter,
som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma denna myndighet,
kan kommittén för sin del icke finna, att en distriktsförvaltning bestående
af fyra medlemmar är en vidlyftigare och dyrbarare anordning än trafikförhållandena
kräfva, så mycket mindre som det genom en dylik anordning
kan blifva möjligt såväl för distriktschefen som för trafikdirektören
och trafikinspektören att med oförtröttad vaksamhet ägna sig åt arbete
på sådana praktiska anordningar inom trafikområdet, som bidraga till
skapandet af ny trafik och upparbetandet af den förut befintliga.

Visserligen följer med anställandet af en särskild tjänsteman såsom
distriktschef, att föredragning inför honom kan komma att äga rum af
vederbörande afdelningsföreståndare, men kommittén kan ingalunda medgifva,
att detta förhållande behöfver verka förtyngande eller hindra snabbhet
och smidighet i förvaltningsformen. Tvärtom anser kommittén det
just genom anställandet af en särskild distriktschef vara möjligt att i icke
ringa grad undanröja de olägenheter af antydd art, som äro förbundna
med den nuvarande distriktsförvaltningsorganisationen. Mot distriktsförvaltningsinstitutionen
har nämligen anmärkts bland annat, att den arbetar
långsamt och tungt, och anledningen härtill torde hufvudsakligen
vara att söka däri, att till följd af den svaga ställning, som gifvits distriktschefen,
det ansetts nödvändigt för att vinna den enhetlighet, som
eftersträfvats, att draga så många ärenden som möjligt under samlad
distriktsförvaltnings behandling. Detta har naturligtvis verkat hämmande
och fördröjande, i synnerhet som det understundom kunnat hända, särskildt
då afdelningsföreståndarne befunnit sig å inspektionsresor, att samlad distriktsförvaltning
icke kunnat sammankallas så hastigt som kunnat vara
önskligt.

Då till följd af den starka ställning, kommittén vill gifva åt distriktschefen,
enhetligheten och sammanhållningen inom distriktsfurvaltningarna
komma att representeras icke endast genom den samlade distriktsförvaltningen
utan framför allt genom distriktschefen, kan naturligtvis antalet
af de ärenden, som skola föredragas i samlad distriktsförvaltning, icke
oväsentligt minskas, och genom sådana anordningar, som kommittén kommer
att föreslå rörande sättet för ärendenas behandling inom distriktsförvaltningarna
samt beträffande ställföreträdare för distriktschefen, anser
kommittén att jämväl i öfrigt väsentligt större snabbhet och smidighet i

distriktsförvaltningarnas arbetssätt skola vinnas och därmed den uttalade
farhågan för onödig omgång genom distriktsförvaltningen befinnas ogrundad.

Mot en sådan anordning af distriktschefsinstitutionen, att föredragning
af afdelningsföreståndarne inför distriktschefen skulle äga rum, har
1893 års kommitté slutligen anmärkt, att vederbörande afdelningsföreståndare
därigenom skulle komma att erhålla alltför ringa inflytande på
förvaltningen af sin afdelning. 1 samma riktning går också en anmärkning,
framställd mot den nuvarande distriktsförvaltningsorganisationen uti
den här ofvan redan berörda motionen vid 1897 års riksdag. I denna
motion påpekas instruktionens bestämmelse, att ärende, angående livilket
det ej finnes uttryckligen bestämdt, att det skall handläggas i samlad
distriktsförvaltning, skall, därest yrkande därom framställes af någon medlem
af distriktsförvaltningen, afgöras i samlad förvaltning; och framhålles
i motionen, hurusom på grund häraf distriktschefen kan under distriktsförvaltningens
pröfning och sin ensambeslutanderätt draga hvilket ärende
som helst. Därigenom skulle afdelningsföreståndarnes myndighet kunna
betydligt inskränkas, deras ansvarighetskänsla slappas och eggelsen till
initiativ minskas. Hvad sålunda yttrats om den nuvarande distriktsförvaltningsinstitutionen,
kunde synas i ännu högre grad gälla om en distriktsförvaltning
med en sådan organisation, som kommittén tänkt sig.

Kommittén anser sig dock icke kunna tillerkänna dessa betänkligheter
sådan betydelse, som man velat tillmäta desamma.

Det är sant, att kommitténs förslag förutsätter en distriktschef, som
är ensam beslutande i allt, hvari han deltager, och som kan till sitt afgörande
draga hvilket inom förvaltningen förekommande ärende, som han
finner nödigt. Detta är hörnstenen inom distriktsförvaltningens organisation,
ty mångvälde bör icke råda på en plats i organisationen, som ligger
så omedelbart inpå den dagliga driften. Men icke finnes det inom jämvägsförvaltningens
eller andra jämförliga områden, kommittén veterligt,
någon erfarenhet, som lär, att ett sådant enmansstyre, under skälig reglementering
och kontroll, kväfver initiativ eller ansvarskänsla hos de närmast
biträdande eller försvagar deras myndighet mot underordnade. All makt
kan missbrukas; men det synes kommittén, som om faran härför i detta fall
vore ganska ringa. Distriktschef erna äro ju skolade genom en lång utbildning
inom förvaltningen och efter upprepade sofringar under befordringsbanans
lopp utvalda till sina ansvarsfulla poster. Man må väl då ock hos
dem kunna påräkna den ansvarskänsla och den förvaltningsmässiga takt,
att de icke förd ärfva tjänsteverksamheten för sig själfva och för afdelningsföreståndarne
genom att i oträngdt mål lägga sig i fackliga detaljer på
de olika afdelningarna. Det blir ock en klok och betänksam styrelses sak

att, närmast vid personombyten, se till, att dessa förhållanden bringas i
rätt spår.

Afdelningsföreståndarne få emellertid alldeles icke betraktas endast
såsom distriktschefens assistenter, ty därtill är jämväl deras verksamhet ej dutrikt»-alltför betydelsefull och omfattande; och för att ansvarskänslan hos afdelningsföreståndaren
icke skall slappas, skall det åligga denne, för såvidt
han ej skall blifva medansvarig för ett beslut, som fattas på hans föredragning,
eller då han eljest är närvarande och deltager i ett ärendes
handläggning, att, då beslutet strider mot hans åsikt, anmäla till anteckning
sin skiljaktiga mening. Såsom för närvarande är stadgadt, skall också, då
sådan skiljaktig mening förekommer i ärende, som skall hos styrelsen anmälas,
det yttrande, som af reservanten sålunda afgifvits, meddelas styrelsen.
För styrelsen måste det naturligtvis vara en fördel att erhålla
kännedom om deri skiljaktiga mening, som afdelningsföreståndaren kunnat
afgifva, framför allt om det är föreståndaren för den afdelning, till hvars
handläggning ärendet hörer. En sådan anordning torde också öfverensstämma
med förfaringssättet inom enskilda järnvägsföretag, där afdelningsföreståndaren
är närvarande vid bolagsstyrelsens sammanträden och därvid
lämnas tillfälle att yttra sin mening.

Däremot anser kommittén på skäl, som kommittén redan anfört, att
ur instruktionen bör borttagas bestämmelsen, att, då distriktschefen i
ärende, som ej skall anmälas i styrelsen, fattar beslut, som strider mot
föredragandens mening, meddelande därom skall ingå till styrelsen. Kommittén
finner det emellertid vara en alldeles för tung och omständlig form,
att protokoll skall i distriktsförvaltningen föras vid de tillfällen då skiljaktig
mening anmäles, och det synes kommittén vara fullt tillräckligt,
om i stället bestämmes, att i dylika fall koncept till utgående expedition
skall uppsättas och förvaras, samt att det å detta koncept skall göras anteckning
om den skiljaktiga meningen. Om expedition i ärendet skall afgå
till styrelsen, skall den å konceptet sålunda gjorda anteckningen intagas i
expeditionen.

Såsom af det föregående har framgått, anser kommittén, att distrikts-^y*^/*"
chefen icke bör, såsom hittills varit förhållandet, med befattningen såsom föreståndare.
distriktschef förena föreståndareskapet för trafikafdelningen, utan bör detta
öfverlämnas till en särskild befattningshafvare med ställning motsvarande
den, som intages af bandirektören och maskindirektören, samt med den
benämning, som före år 1898 tillkom föreståndaren för trafikafdelningen,
nämligen trafikdirektör.

Distriktschefens
åligganden.

För att undvika distriktschefens likställande med afdelningsföreståndarne
bör distriktschefen ej heller i instruktionen angifvas såsom föreståndare
för administrativa afdelningen. De jämförelsevis få befattningshafvare,
som vid distrikten tillhöra administrativa afdelningen -— distriktssekreterare,
distriktskassörer, i ett distrikt en från den äldre organisationsformen
kvarstående byråassistent, några kontorsskrifvare samt kontorsbiträden
och vaktmästare — kunna i instruktionen lika väl upptagas såsom
anställda å distriktschefsexpeditionen, om de också beträffande kostnaderna
för deras aflöning in. in. anses tillhöra administrativa afdelningen.

Distriktschefen skall således uteslutande vara distriktets chef. Kommittén
anser sig böra använda uttrycket »distriktets chef» i stället för det i
nuvarande instruktionen begagnade uttrycket »distriktsförvaltningens chef».
Genom det förra uttrycket synes nämligen med större skärpa framhållas
distriktschefens ställning såsom verklig chef för hela distriktet med dess
samtliga aldelningar och hela personal, under det att det senare uttrycket
snarare leder tanken endast på distriktschefens ställning såsom ordförande
i distriktsförvaltningen. Distriktschefen skall, såsom det enligt § 78 i den
nu gällande instruktionen i denna hans egenskap åligger honom, i första
hand vara styrelsen ansvarig för den allmänna ordningen och ekonomien
inom distriktet, och skall det till följd däraf äfven tillkomma honom
skyldighet att sörja för ärendenas behöriga gång inom distriktsförvaltningen
äfvensom de särskilda åligganden, som i instruktionen tillagts honom, nämligen
att med uppmärksamhet följa de ekonomiska förhållandena inom distriktet
samt dels själf vidtaga, dels ock hos styrelsen föreslå åtgärder, som
lända till befordrande af jämvägarnes ändamål, förökande af deras inkomster
och minskande af deras utgifter, äfvensom att tillse, att instruktioner och
reglementen efterlefvas, samt att samverkan äger rum mellan de olika afdelningarna,
för hvilka ändamål han har att tid efter annan företaga
inspektioner inom distriktet.

För att ytterligare beteckna distriktschefens personliga chefsställning
och ansvar synes uttrycket »ansvarig för den allmänna ordningen och
ekonomien inom distriktet» böra utbytas mot orden »ansvarig för järnvägarnas
reglementsenliga och ekonomiska skötsel inom distriktet äfvensom
för den allmänna ordningen inom distriktet».

Beträffande distriktschefens åligganden anser kommittén sig böra, särskildt
framhålla, att distriktschefens skyldighet att med uppmärksamhet följa
de ekonomiska förhållandena inom distriktet bör afse, att han skall sätta sig
i förbindelse med vederbörande trafikanter och därigenom lära känna deras
behof och önskningsmål. För att distriktschefen må kunna med oaflåtlig

uppmärksamhet följa den ekonomiska skötseln af järnvägarna inom distriktet,
synes det lämpligt, att å distriktschefsexpeditionen föres ett kort sammandrag
utaf de olika afdelningarnas utgiftsräkenskap af ungefärligen samma
beskaffenhet, som den redan nu å en eller flera distriktschefsexpeditioner
förda »liggaren öfver distriktets utgifter». Hvad angår distriktschefens
skyldighet att tillse, det samverkan mellan de olika afdelningarna äger
rum, bör han särskildt söka vaka öfver, att verkligt samarbete förefinnes
mellan de olika afdelningarna, så att den skarpa åtskillnaden mellan de
olika afdelningarnas personal kan minskas, och befattningshafvare, som
tillhöra en afdelning, i allt större grad och i män af behof användas jämväl
för en annan afdelnings räkning.

c5 O _.

Den i § 73 af gällande instruktion intagna bestämmelsen, att distriktschefcn
äger att vid inspektion meddela föreskrift om verkställighetsåtgärd
af beskaffenhet att icke tåla uppskof, anser kommittén böra bibehållas,
ehuru det, då distriktschefen ej vidare är afdelningsföreståndare, naturligtvis
fordras en viss omredigering af bestämmelsens ordalydelse. Kommittén
finner jämväl, att för anteckning af en sådan åtgärd, hvarom nu är
fråga, icke bör erfordras, att särskildt protokoll hålles, utan synes det
kommittén tillräckligt, att distriktschefen anmäler den af honom vidtagna
åtgärden vid nästa sammanträde i samlad distriktsförvaltning, och att anteckning
då göres uti den därvid förda föredragningslistan.

Distriktschefen skall företräda distriktet icke endast gent emot främmande
myndigheter, såsom i nuvarande instruktion är stadgadt, utan
naturligtvis äfven i förhållande till den stora allmänheten samt järnvägsstyrelsen;
och skall till följd däraf distriktschefen, såsom kommittén redan
sökt framhålla, så ofta det lämpar sig för honom, likaväl som vederbörande
afdelningsföreståndare, vara närvarande, då fackinspektion äger
rum, samt deltaga i sådana sammanträden mellan styrelsens ledamöter och
afdelningsföreståndarne, vid hvilka beslut fattas eller framtida viktiga åtgärder
planläggas.

Under åberopande af hvad kommittén sålunda anfört, får kommittén
hemställa,

alt, med ändring af hvad som stadgas uti § 63 af nu gällande
instruktion, måtte föreskrifvas, att hvarje distrikt skall, i enlighet
med hvad som i instruktionen samt särskildt utfärdad arbetsordning
närmare bestämmes, förvaltas af en distriktsförvaltning,
bestående af en distriktschef, såsom distriktets chef, samt en bandirektör,
föreståndare för banafdelningen, en maskindirektör, föreståndare
för maskinafdelningen, och en trafikdirektör, föreståndare
för trafikafdelningen;

Kommitténs

hemställan.

att åt § 73 i instruktionen måtte gifvas följande förändrade
lydelse:

»Distriktschefen är såsom distriktets chef styrelsen i första
hand ansvarig för järnvägarnes reglementsenliga och ekonomiska
skötsel inom distriktet äfvensom för den allmänna ordningen inom
distriktet. Han sörjer för ärendenas behöriga gång inom distriktsförvaltningen
och företräder distriktet, därvid han i förhållande
till främmande myndigheter och allmänheten har att, hvad distriktet
vidkommer, bevaka statens järnvägars rätt och intresse.
Det åligger distriktschefen särskildt att med uppmärksamhet följa
de ekonomiska förhållandena inom distriktets område samt dels
själf vidtaga dels ock hos styrelsen föreslå anordningar, som
kunna bidraga till frambringandet af ny trafik eller upparbetandet
af den, som redan finnes. Han skall ock i öfrigt vidtaga sådana
åtgärder, som lända till befordrande af järnvägarnes ändamål, förökande
af deras inkomster och minskande af deras utgifter, äfvensom
tillse, att instruktioner och reglementen efterlefvas, samt att
samverkan mellan de olika afdelningarna och verkligt samarbete
mellan de skilda afdelningarnes personal äga rum, för hvilka olika
ändamål distriktschefen har att tid efter annan företaga inspektioner
inom distriktet. Vid inspektion äger distriktschefen att,
utan att hafva inhämtat yttrande af vederbörande afdelningsföreståndare,
meddela föreskrift om verkställighetsåtgärd af beskaffenhet
att icke tåla uppskof, med skyldighet för distriktschefen
att, då samlad distriktsförvältning nästa gång därefter sammanträder,
anmäla åtgärden och låta anteckna densamma i föredragningslistan.
Distriktschefen åligger dessutom att öfvervaka och
kontrollera distriktskassans skötsel i allmänhet samt granska och
till styrelsen insända distriktskassörens redogörelser äfvensom att
i öfrigt handlägga distriktet rörande ärenden af den beskaffenhet,
att motsvarande ärenden vid handläggning i styrelsen tillhöra
administrativa af delningen»;

att de befattningshafvare vid distrikten, som i instruktionen
äro upptagna såsom tillhörande administrativa afdelningen, i
stället måtte därstädes angifvas såsom anställda å distriktschefsexpeditionen; att

i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att
distriktschefen skall äga att i fråga om de å distriktschefsexpeditionen
anställda befattningshafvarne utöfva den myndighet och
vidtaga de åtgärder, som enligt instruktionen tillkomma hvar

och en af afdelningsföreståndarne beträffande den personal, som
tillhör hans afdelning, samt

att, med ändring af nu gällande bestämmelser rörande afdelningsföreståndares
rätt att till protokollet afgifva skiljaktig
mening, måtte i instruktionen stadgas följande: »Afdelningsföreståndare
åligger, för så vidt han ej skall blifva medansvarig för
beslut, som fattas på hans föredragning, eller då han eljest är
närvarande och deltager i ärendets handläggning, att, då beslutet
strider mot hans åsikt, anmäla och å det koncept till den i
ärendet utgående expeditionen, som i sådant fall skall uppsättas
och förvaras, låta anteckna sin skiljaktiga mening. Förekommer
skiljaktig mening i ärende, som skall anmälas hos styrelsen,
skall den å konceptet därom gjorda anteckningen intagas i expeditionen».

För att distriktschefen skall erhålla den verkliga chefsställning, som Väsentligt
kommittén åsyftar, fordras vidare, utom det att han befrias från skyl-^r^^“<5?
digheten att tillika vara afdelningsföreståndare, jämväl att han erhåller en chef.
aflöning, som väsentligen höjer honom öfver afdelningsföreståndarne.

För närvarande tillkommer distriktschefen liksom ban- och maskin- Dutriktsdirektörerna
enligt gällande aflöningsregleinente, jämte förmånen af fri "och
bostad och vedbrand, ett årligt arfvode af 4,500 kronor, hvilket arfvode enligt löneefter
fem år kan höjas med 500 kronor och efter tio år med ytterligare
500 kronor. Därutöfver uppbär distriktschefen ett särskildt tilläggsarfvode förslag.
efter 500 kronor för år, hvilket tilläggsarfvode skall anses såsom extra
inkomst, och därför icke får ens till någon del uppbäras af befattningens
innehafvare, då han icke förrättar tjänsten. Enligt hvad kommittén inhämtat,
skulle efter det af statsjärnvägarnas löneregleringskommitté framställda
förslaget till aflöningsreglemente för personalen vid statens järnvägar
distriktschef liksom bandirektör och maskindirektör åtnjuta förmånen af
fri bostad samt erhålla ett årligt arfvode af lägst 6,000 kronor och högst
6,900 kronor — befattningshafvare, som innehaft samma arfvode i tre år,
skulle erhålla arfvodesförhöjning med 300 kronor, intill dess det för befattningen
stadgade högsta arfvodet uppnåtts. Därjämte skulle det tillkomma
distriktschef i denna hans egenskap ett särskildt tilläggsarfvode af
600 kronor för år, hvilket, liksom det till distriktschef nu utgående tillläggsarfvodet,
icke skulle få ens till någon del uppbäras af vederbörande,
då han ej tjänstgjorde.

Vid uppgörandet af det af statsjärnvägarnas löneregleringskommitté

Distriktchef
samma aflöning
som
afdelning schef.

sålunda framställda förslaget har nämnda kommitté, enligt uttryckligt tillkännagifvande,
endast tagit hänsyn till distriktschefens tjänsteställning,
sådan den för närvarande är. Men med den väsentliga olikhet mellan den
ställning, som distriktschefen nu intager, och den, som enligt kommitténs
förslag skulle tillkomma honom, och på grund af den betydligt ökade vikt,
som enligt kommitténs förslag skulle tilläggas distriktschefsbefattningen,
måste följa en afsevärd förhöjning i de honom tillkommande löneförmånerna.

Kommittén har därför ansett, att distriktschefens löneförmåner böra
betydligt öfverstiga dem, som för närvarande utgå till denne befattningshafvare;
och kommittén vill för sin del föreslå, att de bestämmas så,
att de komma att fullt motsvara, hvad som enligt löneregleringskommitténs
förslag skulle tillkomma afdelningschef inom styrelsen.

För afdelningschef (öfverdirektör) har statsjärnvägarnas löneregleringskommitté
föreslagit ett årligt arfvode af 8,000 kronor jämte ersättning
för bostad och bränsle med 2,000 kronor. 1 fråga om den till afdelningschef
utgående aflöningen skulle enligt förslaget icke förekomma älderstillägg,
utan skulle de nyss angifna aflöningsförmånerna i deras helhet
tillkomma vederbörande genast vid tillträdet af tjänsten. Anledningen till
förslaget i detta hänseende har bland-annat varit, att man ansett, att dessa
befattningar i regeln erhållas först vid en mera framskriden ålder, och
sedan vederbörande dessförinnan redan genomgått den pröfning i allmän
tjänst, hvars resultat utgör grunden för ålderstillägg.

Kommittén, som, på de skäl kommittén vid behandlingen af frågan
om styrelsens organisation kommer att vidare angifva, för sin del funnit
dessa för afdelningschef föreslagna aflöningsförmåner vara väl afvägda, kan
icke finna annat än, att distriktschefsbefattningen enligt kommitténs förslag
— med hänsyn till de ökade fordringar på duglighet och erfarenhet
samt särskildt på verkliga chefsegenskaper, hvilka enligt detta förslag måste
ställas på en distriktschef, för hvilken i öfrigt nu stadgade kompetensvillkor
fortfarande skulle gälla, äfvensom till det större ansvar, han såsom
distriktets verklige chef skulle komma att bära — skulle blifva af sådan
art, att befattningen måste kräfva samma aflöning hvilken afdelningschefsbefattning
inom styrelsen. Kommittén anser sig för denna mening hafva
sa mycket större skäl, som den aflöning, hvilken sålunda skulle tillkomma
distriktschefen, ingalunda kan anses högt tilltagen i jämförelse med
den, som en trafikchef eller verkställande direktör vid ett enskildt järnvägsföretag
med ett bannät, mindre än det minsta statsbanedistriktet, skulle
kunna påräkna.

Det finnes därjämte andra skäl, som tala för att distriktschefs och afdelningschefs
aflöningsförhållanden likställas. Kommittén har redan framhållit,
hurusom det måste vara af största vikt, att distriktschefens ställning såsom
distriktets chef icke omintetgöres eller minskas genom den myndighet,
som från afdelningschefernas sida utöfvas. Kommittén har också för att
söka förebygga detta redan föreslagit vissa anordningar och ärnar vidare
vid behandling af frågan om afdelningscheferna inom styrelsen i sådant
syfte framställa förslag till förändring af vissa bestämmelser i gällande
instruktion. En åtgärd i denna riktning är ock, att distriktschef göres beträffande
tjänsteställning och aflöningsförmåner likställd med afdelningschef.
Kommittén kommer därför också vid behandling af nyssnämnda fråga att
göra framställning om uttryckligt stadgande i instruktionen om skyldighet för
afdelningschef och distriktschef att enligt styrelsens bestämmelse tjänstgöra
i hvilkendera af dessa befattningar som helst, eller med andra ord att föreslå,
att den, som erhållit konstitutorial på en distriktschefsbefattning, skall
vara förpliktad att, när helst styrelsen sådant förordnar, i stället öfvertaga en
afdelningschefsbefattning och tvärtom. För att möjliggöra en sådan anordning
är det gifvetvis lämpligt, att aflöningsförhållandena blifva för dessa
båda befattningshafvare lika.

Kommittén anser alltså, att de löneförmåner, som skola tillkomma
distriktschef, böra bestämmas så, att de motsvara, hvad som statsjärnvägarnas
löneregleringskommitté föreslagit för afdelningschef. Distriktschef
torde emellertid fortfarande såsom hittills böra tillerkännas förmånen af
fri bostad och bränsle. Hans löneförmåner böra därför fastställas till ett
årligt arfvode af 8,000 kronor jämte nyssnämnda naturaförmåner. Skulle
distriktschefen i något undantagsfall icke komma i åtnjutande af dessa
naturaförmåner, bör ersättning för dem beräknas till belopp, som med hänsyn
till hyreskostnaderna på den plats, där vederbörande har sin anställning,
motsvarar det för afdelningschef i förevarande afseende föreslagna ersättningsbeloppet,
och alltså utgå med 2,000 kronor i Stockholm och 1,700 kronor
å öfriga platser, därvid afses en bostad om 7 rum och kök med bränsle.
I aflöningsreglementet bör därför insättas en bestämmelse därom, att
för den befattningshafvare vid distrikten, som kan erhålla bostad om
7 rum och kök, beloppet af ersättning för bostad och bränsle icke må
öfverstiga 2,000 kronor i Stockholm eller 1,700 kronor å andra platser.

Kommittén får alltså hemställa, t .

att i den i aflöningsreglementet intagna staten öfver fasta
arfvoden måtte för distriktschef upptagas ett årligt arfvode af

8,000 kronor;

Kommitténs

hemställan.

100

att distriktschef fortfarande måtte vara i aflöningsreglementet
upptagen bland de befattningshafvare, som kunna komma i åtnjutande
af förmånen af fri bostad jämte bränsle;

att bestämmelse måtte meddelas därom, att bostadsförmånen
föi distiiktschef skall utgöras af högst 7 rum och kök; samt
att i aflöningsreglementet måtte intagas en föreskrift därom,
att för den befattningshafvare vid distrikten, som kan erhålla
bostad om 7 rum och kök, beloppet af ersättning för bostad och
bränsle icke må öfverstiga 2,000 kronor i Stockholm eller 1,700
kronor å andra platser.

fsättet''för Kn förutsättning för, att distriktschefen skall erhålla verklig chefsärendenas
ställning, är slutligen också, att det lämnas honom tillfälle att taga del i
/ distrfktsför- a%örandet a^ a^a sådana inkommande ärenden, som han anser vara af
vältning, större betydelse för distriktets förvaltning, äfven om de icke kunna påfordra
behandling i samlad distriktsförvaltning.

fködbr fordras emellertid i sättet för ärendenas behandling inom
distriktsförvaltningen en förändring, som dessutom synes önskvärd jämväl
för åstadkommande af större enkelhet och snabbhet i arbetssättet.

Kommittén, som vid behandlingen af frågan om styrelsens organisation
framlägger förslag i åtskilliga afseendcn till förenklade arbetsmetoder inom
järnvägsförvaltningen, och som anser det vara af största vikt, att dessa
förändrade arbetsmetoder komma till användning i minst lika stor utsträckning^
inom linjemyndigheterna som inom styrelsen, åberopar hvad kommittén
i nyssnämnda afdelning af betänkandet i detta hänseende anför; och
ansei. kommittén sig nu böra till behandling upptaga allenast, hvad som
särskildt berör linjemyndigheterna.

diariifäring Hvad da, angår de till distriktsförvaltningen inkommande ärendenas
"■ m. första behandling, emottagas dessa för närvarande af distriktssekreteraren,
som . det åligger att å distriktschefsexpeditionen diariiföra samtliga till
distriktsförvaltningen ställda skrifvelser. Genom aktpåskrift, undertecknad
af distriktschefen, blifva därefter alla sådana ärenden, som det icke tillkommer
distriktschefen att själf handlägga, öfverlämnade eller remitterade
till vederbörande afdelningsföreståndare, å hvilkas expeditioner de särskilda
ärendena i allmänhet torde ånyo diariiföras. De till afdelningsföreståndarne
ön erlämnade ärendena äro sådana, som påkalla afdelningsföreståndares
åtgörande men icke äro föremål för handläggning i samlad distriktsförvaltning,
utan afgöras af de särskilda afdelningsföreståndarne hvar för sig.
De i emitterade ärendena skola af afdelningsföreståndaren föredragas i samlad

101

distriktsförvaltxiing. På grund af uttryckligt stadgande i § 70 af instruktionen
äger afdelningsföreståndare att, då ett synnerligen skyndsamt afgörande
erfordras, meddela order och fatta beslut jämväl i afdelningen
rörande ärende, som bort vara föremål för handläggning i samlad distriktsförvaltning,
dock med skyldighet att vid nästa sammanträde anmäla åtgärden
till förvaltningens protokoll.

Kommittén anser sig böra föreslå en helt annan behandling af
ärendena inom distriktsförvaltningarna. Därvid förutsätter kommittén, att.
utöfver hvad i sådant afseende kan vara stadgadt i instruktionen, det i
en blifvande arbetsordning skall så noggrant som möjligt angifvas de
åtgärder, som en afdelningsföreståndare har att vidtaga utan distriktschefens
medverkan, och de ärenden i öfrigt, hvilka anses vara af den
art, att de under alla förhållanden böra öfverlämnas till afdelningsföreståndarens
eget afgörande. Likaledes förutsättes, att det står distriktschefen
öppet att en gång för alla eller tills vidare uppdraga åt afdelningsföreståndare
att på egen hand besluta i sådana i arbetsordningen ej särskildt
nämnda grupper af ärenden, i hvilkas afgörande distriktschefen finner sig
icke behöfva deltaga.

Under dessa förutsättningar anser kommittén, att ärendenas behandling
inom distriktsförvaltningen bör försiggå på det sätt, att alla till distriktsförvaltningen
eller distriktschefen ställda skrifvelser ingå till distriktschefsexpeditionen.
Där sorteras ärendena, och till vederbörande afdelningsföreståndare
öfverlämnas omedelbart, utan diariiföring å distriktschefsexpeditionen,
alla sådana ärenden, som enligt instruktion, arbetsordning och
andra stadganden eller enligt af distriktschefen särskildt meddelade bestämmelser
skola af afdelningsföreståndarne själfständigt afgöras, liksom äfven
sådana ärenden, beträffande hvilka distriktschefen eljest bestämt, att de
utan att inlämnas till distriktschefen skola tillställas afdelningsföreståndarne.

Öfriga ärenden skola inlämnas till distriktschefen, som beträffande de af
dem, hvilka ej skola af honom omedelbart afgöras och ej heller skola
föredragas i samlad distriktsförvaltning, genom vissa anteckningar, såsom
t. ex. af vederbörandes initialer eller dylikt, å de särskilda akterna tillkännager,
dels om han finner ärendet vara af den vikt, att han bör deltaga i
beslutet, eller om afdelningsföreståndaren har att själfständigt afgöra ärendet,
och dels om han anser, att vid beslutets fattande föreståndaren för
annan afdelning än den, till hvilken ärendet hörer, skall lämnas tillfälle
att yttra sig i ärendet. Samtliga ifrågavarande akter, som böra handläggas
å afdelningarna, öfverlämnas därefter omedelbart till afdelningsföreståndarne
utan sådana påskrifter om öfverlämnande eller remiss, som nu förekomma.

Beträffande diariiföringen hos distriktsförvaltningarna gäller, hvad

102

Dt olika
sätten för
ärendenas aj
görande.

kommittén vid behandlingen af frågan om styrelsens organisation anför därom,
att ett ärende icke bör införas i mera än ett diarium, att vissa grupper af
ofta förekommande ärenden lämpligen böra införas i särskilda liggare,
samt att åtskilliga i arbetsordningen särskildt angifna ärenden af enklare
beskaffenhet icke alls behöfva införas i diarium eller liggare, af hvilket
sistnämnda slag af ärenden det vid distriktsförvaltningarna torde finnas
en ganska afsevärd mängd.

Införing i diarium och liggare bör ske å de särskilda afdelningarna.
På distriktschefsexpeditionen införas endast de ärenden, som skola af distriktscbefen
omedelbart afgöras eller af honom föredragas i samlad distriktsförvaltning.

Hvad härefter angår de olika former, under hvilka beslut skola med-
delas i ärenden, som inkommit till distriktsförvaltningarna, afgöras dessa
för närvarande antingen af distriktschefen i samlad distriktsförvaltning
eller af vederbörande afdelningsföreståndare utan föredragning.

Jämväl enligt kommitténs förslag böra vederbörande afdelningsföreståndare,
såsom redan framgått af hvad kommittén här ofvan anfört, äga
att afgöra åtskilliga ärenden, nämligen sådana, som icke äro af den allmänna
vikt och betydelse, att distriktschefen anses böra deltaga i deras
handläggning. Berör ärende, i hvilket föreståndaren för en afdelning har
att besluta, äfven annan afdelnings verksamhetsområde, skall föreståndaren
för sistnämnda afdelning, innan expeditionen i ärendet afgår, höras i frågan.
Detta får icke ske genom remiss eller skriftväxling, utan skall ske
antingen muntligen eller därigenom, att den utgående expeditionen eller
konceptet därtill förelägges vederbörande för godkännande. Gillar denne
beslutet, gör han anteckning därom å expeditionen eller konceptet, och
expeditionen kan afgå. Hafva de båda afdelningsföreståndarne olika meningar
i frågan, skall denna hänskjutas till afgörande af distriktschefen.
De närmare bestämmelserna om sättet för ärendenas handläggning i nu
nämnda fall torde böra meddelas i arbetsordningen.

Sådana ärenden, i hvilka afdelningsföreståndarne icke äga att meddela
beslut, afgöras af distriktschefen antingen i samlad distriktsförvaltning
eller endast efter beredning af vederbörande afdelningsföreståndare eller
ock slutligen utan beredning af afdelningsföreståndare.

Med nuvarande organisationsform, enligt hvilken samarbete mellan
afdelningsföreståndare och likformighet mellan de olika afdelningarna
kunna åstadkommas endast genom ärendenas behandling i samlad distriktsförvaltning,
har det naturligtvis varit nödvändigt att till samlad distriktsförvaltnings
handläggning öfverlämna en mängd ärenden, äfven sådana,
hvilka i och för sig icke kunna anses vara af någon synnerlig betydelse.

103

Genom det af kommittén föreslagna sätt att få till stånd verkligt
deltagande i ett ärendes handläggning jämväl från föreståndaren för sådan
afdelning, som ärendet icke tillhör, och genom ärendens afgörande
af distriktschefen efter beredning af afdelningsföreståndare är det klart,
att antalet ärenden, som erfordra handläggning i samlad distriktsförvaltning,
kan väsentligt inskränkas, hvarigenom alltså i en mängd fall undvikes
denna jämförelsevis tyngande och hämmande form för ärendens behandling.

Enligt kommitténs förslag skulle i samlad distriktsförvaltning behöfva
afgöras endast sådana ärenden, som angå distriktets förvaltning i allmänhet
eller eljest åro af den vikt och betydelse, att distriktschefen bör om
dem rådslå med samtliga afdelningsföreståndare. Till detta slag af ärenden
höra de årligen till styrelsen ingående förslagen till kostnads- och
arfvodesstater för distriktet, till nya byggnader och anläggningar samt till
om- och tillbyggnader inom distriktet äfvensom till anskaffning för distriktets
behof af rullande materiel och sådana förrådsartiklar, som det. tillkommer
styrelsen att upphandla. Vidare höra hit förslag till tidtabell för ordinarie
tåg inom distriktet samt afgörandet af personalärenden i den omfattning,
kommittén här nedan (sid. 116 o. ff.) kommer att föreslå, och därom särskilda
bestämmelser fortfarande såsom hittills torde böra finnas intagna i instruktionen.
Likaledes synes det vara lämpligt, att i samlad distriktsförvaltning
uppgöras bränslestat för distriktet, fördelning af distriktets boställslägenheter
mellan de olika afdelningarna samt viktigare planer rörande krigsförberedelsen.
Distriktschefen — men naturligtvis ej afdelningsföreståndare
— bör dessutom äga rätt att till samlad distriktsförvaltnings handläggning
hänskjuta hvarje ärende, som han anser vara af beskaffenhet att
i sådan ordning böra afgöras.

Rätt att besluta i de ärenden, som handläggas i samlad distriktsförvaltning,
bör liksom hittills fortfarande tillkomma distriktschefen ensam.
Dock kommer kommittén att i fråga om bestraffningsfrågor i detta afseende
föreslå ett undantag.

Af distriktschefen afgöras utan beredning af afdelningsföreståndare
de ärenden, som det enligt instruktionen tillhör distriktschefen att handlägga
— det vill säga ärenden af den art, att motsvarande ärenden inom
styrelsen föredragas å administrativa avdelningen — och som icke äro af
beskaffenhet att böra afgöras i samlad distriktsförvaltning.

Efter beredning af vederbörande afdelningsföreståndare afgör distriktschefen
återstående ärenden.

Kommittén använder uttrycket »efter beredning» och ej uttrycket
»på föredragning» för att särskildt framhålla, att den största möjliga

104

Underskrift ■
utgående expeditioner.

enkelhet i arbetssättet jämväl i detta afseende bör iakttagas. Det är nämligen
klart, att en formlig föredragning från afdelningsföreståndarnes sida
endast undantagsvis kan komma att erfordras i mål, som icke höra till
samlad distriktsförvaltnings handläggning. I de allra flesta fall torde det
vara fullt tillräckligt, att utskrift af den utgående expeditionen eller ett
koncept till denna aflämnas till distriktschefen för underskrift eller granskning.
Ett från distriktschefens sida å en akt gjordt tillkännagifvande, att
han önskar deltaga vid ärendets afgörande, torde nämligen i de flesta fall
endast betyda, att han, som i första hand bär ansvaret för distriktets
ekonomi och förvaltning, vill förvissa sig om, att beslutet går i en riktning,
som han anser sig kunna godkänna, och som öfverensstämmer med
beslut, hvilka i ärende af liknande art fattats efter beredning af annan
afdelningsföreståndare. Genom införandet af nu förevarande form för
ärendenas afgörande af distriktsförvaltningen anser kommittén, att likformighet
och enhetlighet mellan de olika afdelningarna i betydande grad
möjliggöras, på samma gång som större snabbhet och smidighet i sättet
för ärendenas behandling vinnas.

Berör ett ärende af nu ifrågavarande slag flera afdelningar, bör jämväl
föreståndaren för den afdelning, till hvars handläggning ärendet icke hör,
lämnas tillfälle att yttra sig i frågan, och bör anteckning därom, att han blifvit
hörd, finnas å expeditionen eller konceptet vid inlämnandet till distriktschefen.
Aro afdelningsföreståndarne af olika mening, föredrages ärendet
i vederbörandes närvaro för distriktschefen.

Med de förändringar i afseende å sättet för ärendenas afgörande och
med den begränsning i antalet af de i samlad distriktsförvaltning förekommande
ärenden, som kommittén anser sig böra föreslå, synes också
böra följa, att det ej erfordras särskild rätt för afdelningsföreståndare att
i fall, som fordra synnerlig skyndsamhet, besluta i ärende, som eljest ej
skulle af honom afgöras.

Beträffande slutligen underskrift å de expeditioner, som utgå i de
inom distriktsförvaltningarna behandlade ärendena, bör, liksom nu sker,
ärende, som afgjorts i samlad distriktsförvaltning, underskrifvas af distriktschefen
med kontrasignation af distriktssekreteraren; dock synes det kommittén
icke erforderligt, att, såsom nu år föreskrifvet, ofvanför distriktschefens
namn tecknas: »På distriktsförvaltningens vägnar». Expedition i
annat ärende, i hvars afgörande distriktschefen deltagit, underskrifves af
distriktschefen ensam. Afdelningsföreståndare, som afgjort ett ärende,
undertecknar likaledes ensam den utgående expeditionen. Med hänsyn till
de ställföreträdareskap, som kunna förekomma, torde såväl i de fall, då

105

distriktschef ensam undertecknat expeditionen, som i de fall, då detta
skett af afdelningsföreståndare, vederbörande under namnet böra utsätta
den befattning, i hvilken han af gjort ärendet.

På grund af hvad kommittén sålunda anfört, får kommittén hemställa,
att, med ändring af motsvarande bestämmelser i § 67 af nu
gällande instruktion, måtte stadgas, dels att för handläggning åt
ärenden, som angå distriktsförvaltningen i allmänhet, eller eljest
äro af den vikt och betydelse, att distriktschefen bör om dem
rådslå med samtliga afdelningsföreståndare, dessa skola sammanträda
inför distriktschefen till samlad distriktsförvaltning, dels att
i samlad distriktsförvaltning distriktschefen skall föredraga sådana
ärenden, soin det enligt instruktionen tillkommer honom att handlägga,
samt hvarje afdelningsföreståndare sådana ärenden, som
angå hans afdelning, dels ock att beslutanderätten beträffande de
i samlad distriktsförvaltning föredragna ärendena tillkommer, med
undantag för bestraffningsfrågor, distriktschefen ensam;

att, med ändring af hvad i § 69 af instruktionen föreskrifves,
måtte i instruktionen stadgas, att i samlad distriktsförvaltning
skola handläggas följande ärenden, nämligen

uppgörande af de årliga förslagen till kostnads- och arfvodesstater
för distriktet, till nya byggnader och anläggningar samt
till om- och tillbyggnader inom distriktet äfvensom till anskaffning
af rullande materiel för distriktets behof;

uppgörande af förslag rörande distriktets behof af sådana
artiklar, hvilka det tillkommer styrelsen att upphandla;

uppgörande af förslag till tidtabell #för ordinarie bantåg
inom distriktet;

de personalärenden, som det enligt särskilda, i instruktionen
intagna bestämmelser tillkommer samlad distriktsförvaltning att
afgöra;

uppgörande af bränslestat för distriktet;
viktigare planer rörande krigsförberedelsen; samt
fördelning mellan de olika afdelningarna af dispositionsrätten
öfver tillgängliga boställslägenheter inom distriktet, äfvensom
ärenden i öfrigt, som distriktschefen eller styrelsen hänskjuter
till samlad distriktsförvaltning;

att, med ändring af motsvarande bestämmelser i § 70 af instruktionen,
måtte stadgas, dels att af de linjeförvaltningen rörande
ärenden, som icke skola handläggas i samlad distriktsförvaltning,

Kommitténs

hemställan.

vederbörande afdelningsföreståndare skall äga att afgöra sådana,
i hvilka det enligt instruktionen, arbetsordningen eller distriktschefens
en gång för alla eller för hvarje särskild! ärende meddelade
uppdrag tillkommer afdelningsföreståndaren att meddela
beslut, med undantag dock för det fall att i ett ärende, som berör
flera afdelningar, vederbörande afdelningsföreståndare icke kunna
enas om beslutet, i hvilken händelse ärendet skall af distriktschefen
afgöras, dels att öfriga ban-, maskin- och trafikafdelningarna
rörande ärenden skola, afgöras af distriktschefen efter beredning
af vederbörande afdelningsföreståndare, dels ock att ärenden af
nu förevarande art, hvilka enligt instruktionen tillhöra distriktschefens
handläggning, skola af honom afgöras utan beredning af
afdelningsföreståndare;

att den i § 70 förekommande bestämmelsen om rätt för
afdelningsföreståndare att i synnerligen brådskande fall afgöra
ärenden, som bort vara föremål för samfäld handläggning, måtte
ur instruktionen utgå;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att i
ärende, som berör flera afdelningar, vederbörande afdelningsföreståndare
skola i ärendets beredning deltaga på sätt, som i
arbetsordningen närmare angifves;

att, med ändring af bestämmelserna i § 72, måtte stadgas,
dels att skrifvelser och expeditioner, hvilka utfärdas på grund af
beslut, fattadt i samlad distriktsförvaltning, skola underskrifvas af
distriktschefen samt kontrasigneras af distriktssekreteraren, dels
ock att expedition i annat ärende skall underskrifvas af den
befattningshafvare — distriktschefen eller afdelningsföreståndaren

som afgjort ärendet, med utsättande under namnet af den
befattning, i hvilken han meddelat beslutet;

att åt § 77 måtte gifvas följande ändrade lydelse: »Distriktssekreteraren
åligger: att uppsätta i samlad distriktsförvaltning beslutade
skrifvelser och öfriga expeditioner i de fall, då koncept icke
åt vederbörande föredragande aflämnas; att uppsätta föredragningslistor
till samlad distriktsförvaltnings sammanträden samt där föra
protokoll, då så erfordras; att kontrasignera och låta afsända utgående
skrifvelser och expeditioner i ärenden, som afgjorts i
samlad distriktsförvaltning; att afsända expeditioner i ärenden,
som af distriktschef afgjorts utan beredning af afdelningsföreståndare;
att vårda alla handlingar, som skola å distriktschcfsexpeditionen
förvaras; att biträda distriktschefen med uppsätt -

107

ning af skrivelser och expeditioner; samt att i egenskap af distriktets
ombudsman dels utföra rättegångar, som röra distriktet,
samt biträda vid förhör och undersökningar i disciplinära eller
andra mål, dels ock tillse, att i erforderliga fall bevakning och
förnyelse äger rum i ärenden, som till hans handläggning öfverlämnats»;
samt

att i den arbetsordning, som kommer att upprättas, matte
intagas dels bestämmelser rörande de åtgärder, som de olika
afdelningsföreståndarne hafva att vidtaga, och de ärenden, som
af dem kunna afgöras, utan distriktschefens medverkan, dels ock
föreskrifter rörande ärendenas diariiföring och handläggning inom
distriktsförvaltningen samt om beredande af tillfälle för en afdelningsföreståndare
att deltaga i handläggningen af ett ärende, som
berör hans afdelning, men som skall afgöras eller föredragas af
annan afdelningsföreståndare, allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse,
med hvad kommittén här ofvan i sådant afseende anfört.

För att de förändringar, som af kommittén föreslagits i fråga om
ärendenas handläggning och afgörande inom distriktsförvaltningama, skola
medföra de fördelar, som kommittén af dem förväntar, synes det kommittén
böra vidtagas sådan anordning, att det ständigt skall finnas någon, som
inom distriktsförvaltningen uppehåller distriktschefsbefattningen. Kommittén
anser därför lämpligt, att, så snart den ordinarie distriktschefen är förhindrad
att inom distriktsförvaltningen utöfva sin tjänst — icke endast då
han åtnjuter tjänstledighet eller då förfall för honom eljest inträdt, utan också
då han befinner sig å tjänsteresa — den i tjänsten äldste afdelningsföreståndaren
skall, så vida ej annorlunda förordnats, inträda såsom distriktschefens
ställföreträdare. Då distriktschefen åtnjuter tjänstledighet eller vistas utom
distriktet på tjänsteresa, skall, om tjänstledigheten eller tjänsteresan varar
öfver åtta dagar, den tjänstförrättande distriktschefen afstå från föreståndareskapet
för sin afdelning. I andra fall bör den tjänstförrättande distriktschefen
bibehålla sin befattning såsom afdelningsföreståndare, för att icke
rubbningar inom distriktsförvaltningen allt för mycket skola inträda, och
distriktschefen möjligen däraf hindras att sa ofta, som eljest skulle äga
rum, företaga inspektionsresor. Då tjänstförrättande distriktschefen sålunda
med distriktschefsbefattningen förenar föreståndareskapet för egen afdelning,
torde de ärenden, som tillhöra hans afdelning, och som eljest
skolat efter beredning afgöras af distriktschefen, böra af tjänstförrättande
distriktschefen afgöras efter samråd med annan afdelningsföreståndare.

Ställföreträdare
för
distriktschefen.

108

Kommitténs

hemställan.

Kommittén får alltså hemställa:

att, med ändring af första stycket i § 68 af gällande instruktion,
måtte stadgas, att så ofta distriktschef är förhindrad att inom
distriktsförvaltningen utöfva sin befattning, den i tjänsten äldste afdelningsföreståndaren
vid distriktet skall inträda såsom distriktschef
med frånträdande af sin befattning såsom afdelningsföreståndare i
de fall, då distriktschefen åtnjuter tjänstledighet eller befinner sig
utom distriktet på tjänsteresa, samt tjänstledigheten eller tjänsteresan
varar mer än åtta dagar, men med bibehållande i öfriga
fall af föreståndareskapet för sin afdelning; samt

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att, då
afdelningsföreståndare tjänstgör såsom distriktschef och därvid
enligt instruktionens bestämmelser bibehåller föreståndareskapet
för sin afdelning, de ärenden, som tillhöra denna afdelning, och
som eljest skolat efter beredning afgöras af distriktschefen, skola
af tjänstförrättande distriktschefen afgöras efter samråd med annan
afdelningsföreståndare.

Distriktstörvaitningarnas

yttre organisation

m. m.

Hvad angår distriktsförvaltningarnas yttre organisation, har kommittén
redan angifvit, hurusom distriktsförvaltningen enligt kommitténs förslag
skulle bestå af, förutom distriktschefen, en bandirektör, föreståndare för
banafdelningen, en maskindirektör, föreståndare för maskinafdelningen, och
<m trafikdirektör, föreståndare för trafikafdelningen.

Ban- och I fråga om bandirektör och maskindirektör har kommittén ingen
körerna. annan erinran att göra, än att det, för att deras underordnande under
distriktschefen såsom distriktets chef skall tydligen angifvas, bör i hvar
och en af §§74 och 75 göras tillägg därom, att vederbörande befattningshafvare
skall utföra, hvad honom åligger enligt den för honom gällande
paragrafens bestämmelser, med den sj anständighet, som tillkommer honom
enligt instruktionens och arbetsordningens stadganden samt distriktschefens
närmare bestämmande. Därjämte synes i § 76 böra tilläggas, att det är
distriktschefen, inför hvilken afdelningsföreståndare i första rummet är ansvarig,
att tjänsten inom hans afdelning på ett tillfredsställande sätt handhafves.

Kommittén har således icke funnit sig böra föreslå en sådan förvandring
i linjemyndigheternas organisation, att, såsom vid de preussiska
statsbanorna är förhållandet, den egentliga driftstjänsten skulle utbrytas
ur trafiktjänsten och sammanslås med banbevaknings- och banunderhållstjänsten,
utan har kommittén ansett, att den nuvarande anordningen i

109

detta afseende borde bibehållas, såsom också skett vid den i Bayern nu
genomförda omorganisationen af statsjärnvägarnes förvaltning. Kommittén
har nämligen ansett, att med denna anordning det bättre låter sig göra
att praktiskt utbilda dugliga afdelningsföreståndare och dem närmast
underordnade befattningshafvare.

Kommitténs förslag, i hvad det afser ifrågavarande afdelningsföreståndare,
får icke så förstås, som om dessa därigenom skulle erhålla en så
förändrad ställning, att deras aflöningsförmåner på grund däraf borde
sättas lägre, än som föreslagits för dem med hänsyn till deras nuvarande
ställning. Kommitténs förslag innebär nämligen i fråga om afdelningsföreståndarne
i hufvudsak egentligen endast en mera konsekvent och i detalj
gående tillämpning af de grundsatser, på hvilka den nuvarande organisationen
i detta hänseende hvilar; och ifrågavarande befattningar komma att
enligt kommitténs förslag på sina innehafvare ställa fullt ut lika stora fordringar
på erfarenhet och duglighet, som de nuvarande bandirektörs- och
maskindirektörstjänsterna på sina.

Enligt kommitténs förslag skulle tillkomma en ny afdelningsföre- T™/‘k~
ståndare, trafikdirektören. Denne skulle naturligtvis erhålla samma ställning
och samma löneförmåner som de andra afdelningsföreståndarne. Då
kommittén ansett sig icke böra föreslå någon förändring i fråga om distriktens
antal, skulle alltså i aflöningsreglementets arfvodesstat upptagas arfvoden
för fem trafikdirektörsbefattningar. Trafikdirektören bör tillsättas af Kungl.

Maj:t på förslag af styrelsen och bör hafva ådagalagt förfarenhet i järnvägsdrift.

De allmänna rättigheter och skyldigheter, som enligt instruktionen
åligga afdelningsföreståndarne, skola gifvetvis också tillkomma trafikdirektören.
Därjämte skall det särskildt åligga trafikdirektören såsom föreståndare
för trafikafdelningen att med den själfständighet, som tillkommer
honom i enlighet med instruktionens och arbetsordningens stadganden samt
distriktschefens närmare bestämmande, ordna, leda och öfvervaka trafiktjänsten
inom distriktet samt handlägga och därvid föredraga eller själf afgöra
de ärenden, som tillhöra hans afdelning, äfvensom att i taxefrågor väcka
förslag om framställningar till styrelsen och om aftal med trafikanter.
Sålunda skall trafikdirektören meddela närmare föreskrifter rörande tågens
ändamålsenliga utrustande med vagnar och trafikpersonal samt alltså omhänderhafva
ledningen af tågtjänsten inom distriktet. lian skall öfvervaka
tågledningen inom distriktet samt vid tågförseningar och andra
trafikrubbningar anordna eller låta anordna extra tåg eller vidtaga andra
erforderliga åtgärder. Trafikdirektören skall uppgöra förslag till ordi -

110

narie tidtabellen, i hvad den rör distriktet. Han skall handlägga ärenden
rörande det förvaltningsbidrag i egentlig mening, som af en enskild järnvägsförvaltning
skall erläggas för begagnande af en statsbanestation, samt
rörande förhyrande af bostäder och öfverliggningsrum för afdelningens
personal äfvensom afgifva yttrande angående förslag till nya byggnader
och anläggningar. Hvad vagnfördelningen angår, bör det åligga ''trafikdirektören
att uppgöra förslag till normalplan för personförande tåg
äfvensom att öfvervaka och kontrollera fördelningen af godsvagnar och i
öfrigt i vagnärenden vidtaga erforderliga åtgärder. Trafikdirektören skall
det vidare åligga att granska och bearbeta distriktet rörande raobiliseringshandlingar
och andra hemliga militära transportplaner. Den trafikinspektör
hittills åliggande skyldigheten att till utbetalning godkänna räkningar å
distriktskassan synes lämpligen böra åläggas trafikdirektören. Afdelningens
räkenskap kan då föras å trafikdirektörsexpeditionen i stället för såsom nu
på de olika trafikinspektörernas expeditioner; och genom en sådan koncentrering
bör förenkling och besparing genom minskning i tjänstepersonal
kunna åstadkommas. Trafikdirektören skall dessutom uppgöra förslag till
kostnads- och arfvodesstat för afdelningen äfvensom ombesörja för afdelningen
erforderliga materialiers och inventariers anskaffning och underhåll
samt uppgöra förslag till bränslestat för afdelningen. Den distriktschefen
nu tillkommande rätten att i enlighet med fastställda grundsatser bestämma
ersättning för skadadt eller förkommet gods synes böra tilläggas trafikdirektören,
som bör likaväl som distriktschefen söka följa de allmänna
ekonomiska förhållandena inom distriktet, sätta sig i förbindelse med trafikanter
för att lära känna deras behof och önskningar, söka åstadkomma
förenklingar och förbättrade anordningar i fråga om trafiken samt vidtaga
eller föreslå åtgärder, som kunna bidraga att frambringa ny trafik eller
upparbeta den redan befintliga, Han skall verkställa undersökningar i
disciplinära mål och handlägga ärenden rörande personalens fördelning
mellan stationerna. Slutligen skall trafikdirektören också för att lära känna
den honom underlydande personalen och trafikförhållandena inom distriktet
samt framför allt, för att inspektera och öfvervaka trafiktjänstens handhafvande,
så ofta sådant lämpligen kan ske, öfverresa de till distriktet hörande
linjerna, tillse personalens arbeten samt kontrollera såväl om dagen
som nattetid stations- och tågtjänstens utöfvande. Trafikdirektören skall i
fullgörandet af sina åligganden biträdas dels i fråga om den egentliga
trafiktjänsten af trafikinspektörerna och dels beträffande granskningen och
bearbetandet af mobiliseringshandlingar och hemliga militära transportplaner
af den vid distriktet tjänstgörande militärassistenten.

111

Därigenom att det kommer att blifva en särskild föreståndare för
trafikafdelningen, kan denne naturligtvis vida mer i detalj lägga hand vid
det å afdelningen förekommande arbetet, än hvad hittills distriktschefen
såsom tillika afdelningsföreståndare kunnat göra. Däraf lärer följa, att den
jämförelsevis själfständiga ställning, som trafikinspektörerna nu intaga,
kommer att förändras. Trafikinspektörerna, som hittills på eget ansvar
handhaft den hufvudsakliga delen af trafiktjänsten, komma att mer
erhålla ställning af biträden åt trafikdirektören liksom baningenjörerna åt
bandirektören. Dock måste det naturligtvis fortfarande tillkomma trafikinspektören
att såsom trafikdirektörens ställföreträdare vidtaga sådana åtgärder,
som erfordra skyndsamhet eller äro nödvändiga för disciplinens
upprätthållande, äfvensom att i åtskilliga afseenden, ehuru visserligen under
trafikdirektörens ledning och tillsyn, ombesörja den rent löpande trafikoch
tågtjänsten. Gifvet är också, att trafikinspektörer, som förestå sektioner,
inom hvilka finnes en mera intensiv och svårskött trafik, måste
genom arbetsordningen eller annorledes tilldelas i viss mån större myndighet
och sj anständighet.

Beträffande trafikinspektörens åligganden i öfrigt skall han öfva tillsyn
öfver afdelningens personal, examinera den i reglementen och dylikt, inspektera,
huru ställverksanordningar och andra bangårdsmaskinerier skötas.
Trafikinspektören skall handhafva den omedelbara tågledningen med rätt
för trafikinspektören att anordna extra godståg äfvensom extra tåg för
persontrafiken, då dessa tåg afse befordran af passagerare, som på grund
af bristande utrymme icke kunnat befordras med ordinarie tåg, eller då
synnerlig skyndsamhet är af nöden. Trafikinspektören skall äfven i sin
mån följa med de ekonomiska förhållandena inom sin sektion samt söka
vidtaga eller föreslå sådana trafikanordningar och sådana förenklingar i
fråga om trafikens skötsel, som kunna bidraga till ökning i trafiken eller
minskning i förvaltningens utgifter. Slutligen skall trafikinspektören framförallt
ägna sig åt inspektion. Denna inspektion bör gälla icke endast de
större stationerna utan också småstationer och jämväl tågtjänsten å de
olika tågen inom sektionen. Trafikinspektörens inspektion bör vara mera
ingående och i högre grad röra detaljerna, än hvad förhållandet kan vara
med den, som verkställes af trafikdirektören.

Trafikinspektören vid den trafiksektion, dit distriktets hufvudort hör,
och af de i Stockholm stationerade trafikinspektörerna den i tjänsten äldste,
öfvertager vid förfall för trafikdirektören, därest ej annorlunda förordnats,
föreståndareskapet och föredragningsskyldigheten för trafikafdelningen.

Trafikinspektör åtnjuter för närvarande samma löneförmåner som baningenjör
och flertalet maskiningenjörer med den skillnad, att samtliga

Förändring i
trajikinspektörernas

ställning och
åligganden.

112

trafikinspektörer uppbära särskilda tilläggsarfvoden efter 500 kronor för
år. Trafikinspektörernas tilläggsarfvoden föranledas af den mera själfständiga
ställning, som de kommit att intaga på grund däraf, att det ej
funnits en särskild trafikdirektör.

Då nu inrättandet af trafikdirektörstjänster föreslås, skulle trafikinspektörsbefattningarna
komma att, hvad angår själfständigheten i ställning
och omfattningen af uppgifter, fullt motsvara baningenjörs- och maskiningenjörsbefattningarna.
Visserligen kräfva sistnämnda befattningar högre
teoretisk utbildning, men detta förhållande torde uppvägas af det synnerligen
stora ansvar, som hvilar på trafikinspektörerna såsom närmast handhafvande
den löpande trafik- och tågtjänsten, samt den omständigheten, att
dessa befattningshafvare i allmänhet först vid en jämförelsevis mera framskriden
ålder erhålla sina befattningar. Kommittén anser därför, att trafikinspektörsaflöningen
bör likställas med baningenjörs och maskiningenjörs
aflöning.

Frågan om Inom kommittén har fråga förevarit om inrättande af särskilda tågXZ*
kontrollörsbefattningar. Dessa befattningshafvare skulle hafva fått till
hufvudsaklig uppgift att medfölja olika tåg och tillse, att å dessa allt
befinner sig i fullgod ordning, att öfvervaka, det vederbörande trafikanters
rätt och bästa i fråga om såväl person- som godstrafiken tillgodoses så
långt som möjligt är, samt att tillse, att vederbörande befattningshafvare
å tåg och stationer fullgöra sina åligganden. Därjämte skulle dessa tågkontrollörer
kunna af allmänheten mottaga anmälningar rörande olämpliga
anordningar och dylikt, som rör järnvägstrafiken, samt därigenom göra det
för allmänheten lättare att få sina önskningsmål i dessa afseenden framförda
till vederbörande myndigheter. Då emellertid trafikinspektörernas
arbete genom inrättande af särskilda trafikdirektörsbefattningar bör blifva
lättadt, synas trafikinspektörerna mer än hittills kunna få tillfälle till inspektionsresor.
Trafikinspektörerna torde därför kunna i viss mån komma
att utföra de åligganden, som skulle hafva tillkommit de särskilda tågkontrollörerna,
hvarför kommittén funnit sig icke böra hemställa om inrättandet
för närvarande af några sådana befattningar. Det bör i öfrigt
vara lätt att genom tydliga anslag i vagnarna gifva underrättelse, hvar
passagerame kunna lämna meddelanden om anledningar till missnöje med
personal eller vagnmateriel.

Fr&gan °m j sammanhang med frågan om inrättandet af särskilda tågkontrollörsPfogenhet
för befattningar har inom kommittén liksom förut från järnvägsstyrelsens sida
‘ttation* ifrågasatts, att polismans befogenhet borde tilläggas personalen å tåg och

personal.

113

stationer. Kommittén har visserligen ansett sig för sin del icke böra framställa
något direkt förslag i detta hänseende, men har dock velat framhålla
den stora vikten af en sådan anordning.

Likaledes har inom kommittén fråga väckts om anställande å större
trafikcentra, å hvilka hvarken distriktsförvaltning eller trafikinspektör finnes7 *9tn
placerad, af särskilda fraktagenter med uppgift att meddela den trafikerande
allmänheten erforderliga upplysningar rörande järnvägstrafiken samt verka
för åstadkommandet och upparbetandet af trafik. Kommittén har emellertid
ansett, att distriktschef, trafikdirektör och trafikinspektör böra vara i tillfälle
att så följa de kommersiella och industriella förhållandena inom hvars och
ens verksamhetsområde, att några särskilda fraktagenter åtminstone icke
för närvarande kunna erfordras.

På grund af hvad kommittén sålunda anfört beträffande afdelnings o

cd fidTnstaillciji.

föreståndarne och de dem närmast underordnade befattningshafvarne, får
kommittén hemställa,

att i § 74 af gällande instruktion måtte tilläggas bestämmelse
därom, att bandirektören skall hafva att utföra, hvad honom
enligt denna § åligger, med den själfständighet, som tillkommer
honom enligt instruktionens och arbetsordningens stadganden
samt distriktschefens närmare bestämmande;

att enahanda tillägg måtte beträffande maskindirektör, som är
föreståndare för maskinafdelningen, göras i § 75 af instruktionen;

att i § 76 af instruktionen måtte tilläggas bestämmelse därom,
att det är distriktschefen, inför hvilken vederbörande afdelningsföreståndare
i första rummet är ansvarig, att tjänsten inom hans
afdelning handhafves på ett tillfredsställande sätt;

att i aflöningsreglementets arfvodesstat måtte uppföras arfvoden
för fem trafikdirektörer efter samma belopp som för bandirektör
och maskindirektör;

att trafikdirektör måtte tillkomma samma aflöningsförmåner i
öfrigt och samma tjänsteställning som bandirektör och maskindirektör; att

tillägg till §§ 85 och 87 af gällande instruktion måtte
göras därom, att trafikdirektör skall tillsättas af Kungl. Maj: t
på förslag af styrelsen, samt att denne befattningshafvare bör
hafva ådagalagt förfarenhet i järnvägsdrift;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att
trafikdirektören åligger att med den själfständighet, som tillkom 15 -

114

Centralverkstadens
förvaltning.

Centralverkstaden
under
styrelsens omedelbara
ledning.

mer honom på grund af instruktionens och arbetsordningens
stadganden samt distriktschefens närmare bestämmande, ordna,
leda och öfvervaka trafiktjänsten inom distriktet äfvensom i öfrigt
handlägga distriktet rörande ärenden af beskaffenhet att enligt
instruktionen, arbetsordningen eller särskild föreskrift tillhöra
trafikafdelningen, äfvensom att i taxefrågor väcka förslag om
framställningar till styrelsen och om aftal med trafikanter;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att
trafikinspektören tillkommer att inom sin sektion biträda trafikdirektören
vid fullgörandet af dennes åligganden och därvid särskildt
handhafva den omedelbara tågledningen, med rätt för
trafikinspektören att anordna extra godståg äfvensom extra, tåg
för persontrafiken, då dessa senare tåg afse befordran af passagerare,
som på grund af bristande utrymme icke kunnat befordras
med ordinarie tåg, eller då synnerlig skyndsamhet är af nöden,
att under trafikdirektörens ledning ombesörja den löpande trafik -och tågtjänsten, äfvensom att i fråga om beviljande af tjänstledighet
åt underlydande personal, verkställande af undersökningar
i disciplinära eller andra mål samt i öfrigt utöfva den myndighet
och vidtaga de åtgärder, styrelsen genom särskild instruktion
kan föreskrifva;

att sådan ändring måtte vidtagas i bestämmelserna i § 08
af instruktionen, att trafikinspektören vid den trafiksektion, dit
distriktets hufvudort hör, och af de i Stockholm stationerade trafikinspektörerna
den i tjänsten äldste, skall vid förfall för trafikdirektören,
därest ej annorlunda förordnas, öfvertaga föreståndareskapet
och föredragningsskyldigheten för trafikafdelningen; samt
att i arbetsordning eller annorledes de åligganden, som skola *
tillkomma trafikdirektören och trafikinspektören, måtte närmare
angifvas med ledning af hvad kommittén här ofvan i sådant afseende
anfört.

I detta sammanhang anser sig kommittén böra till vidare behandling
upptaga frågan om den i Örebro anlagda centralverkstadens förvaltning.
Kommittén bar i fråga om denna verkstad redan framhållit, att kommittén
.anser densamma böra ställas direkt under styrelsens ledning med öfverlämnande
åt verkstadschefen af ungefärligen den själfständighet i skötseln
af verkstaden, som skall tillkomma distriktsförvaltningarna inom deras
områden.

115

Då emellertid, jämväl efter genomförandet af en dylik anordning, dq Centraiyerkbestämmelser,
som i instruktionen och i det för personalen vid statenSa/*e''”dLP«l"
järnvägar gällande aflöningsreglementet särskildt afse den vid distrikten*"®''* med di~
anställda personalen, fortfarande böra tillämpas i fråga om befattningshaf- **” c"''
varne vid centralverkstaden, torde i såväl instruktionen som aflöningsreglementet
centralverkstaden böra likställas med distrikten, och i hvar och en
af nyssnämnda författningar ett allmänt stadgande intagas därom, att de
bestämmelser, som afse vid distrikten anställd personal, skola gälla äfven
personalen vid centralverkstaden.

Centralverkstadens omedelbara skötsel skall fortfarande såsom hittills
handhafvas af eu särskild maskindirektör, beträffande hvilken befattningshafvare
skall gälla, hvad om maskindirektör stadgas i §§ 85 och 87 af
instruktionen. Däremot skall naturligtvis den i § 63 af instruktionen intagna
bestämmelsen om skyldighet för centralverkstadens chef att föredraga
ärenden i distriktsförvaltningen vid första distriktet enligt kommitténs
förslag icke vidare äga tillämplighet.

Verkstadschefen skall med den själfständighet, som kan tillkomma ho- Verka,adschenom
enligt arbetsordningen samt af styrelsen särskildt meddelade bestäm- fens °jwanmelser,
ombesörja de arbeten, hvilka enligt styrelsens föreskrifter skola
utföras å centralverkstaden, öfva tillsyn öfver och ombesörja underhållet
af centralverkstadens byggnader, anläggningar och maskinerier samt ordna
och kontrollera verkstadstjänsten vid verkstaden äfvensom i öfrigt handlägga
ärenden, som röra centralverkstaden. Han skall vara styrelsen ansvarig
för, att verkstadstjänsten på tillfredsställande sätt handhafves. Han
skall äga att i ärenden rörande personalen vid verkstaden utöfva myndighet
och vidtaga åtgärder i enlighet med hvad kommittén här nedan
(sid. 120) kommer att föreslå, hvarförutom det skall tillkomma honom att
till utbetalning godkänna räkningar på verkstadskassan, med skyldighet
för honom att ansvara för utbetalningens behörighet. Verkstadschefen
skall det vidare åligga, att årligen inom föreskrifven tid för centralverkstaden
afgifva förslag dels till kostnads- ock arfvodesstat, dels till nya
byggnader och anläggningar, dels till om- och tillbyggnader och dels rörande
behofvet af sådana förrådsartiklar, som styrelsen förbehållit sig att
själf upphandla. I enlighet med styrelsens bestämmelser skall verkstadschefen
äga att verkställa upphandling af sådana förrådsartiklar, som af
linjemyndigheterna anskaffas. Han skall, i den mån sådant kan i fråga
om centralverkstaden förekomma, utfärda bränslestat för och fördela de
boställslägenheter som innehafvas af personal vid centralverkstaden. Och

slutligen skall han afgifva yttrande öfver ärenden, som till honom remitteras,
samt meddela beslut i sådana ärenden, som enligt arbetsordning eller
särskild föreskrift förklaras böra af honom afgöras.

Angående ledningen m. in. af större byggnadsarbeten vid centralverkstaden
torde Kungl. Maj:t böra i hvarje särskildt fall förordna.

Kommitténs

homställan.

Under åberopande, af hvad kommittén sålunda anfört får kommittén
hemställa,

att, med upphäfvande af bestämmelserna i § 63 punkt 2 af
nu gällande instruktion, mätte stadgas, att centralverkstaden i
Örebro skall ställas under styrelsens omedelbara ledning och förvaltas
af en särskild maskindirektör såsom verkstadschef;

att i såväl instruktionen som aflöningsreglementet måtte dels
vidtagas den förändring, att centralverkstaden likställes med distrikten,
ock dels intagas ett allmänt stadgande därom, att de
bestämmelser, som uti hvar och en af dessa författningar afse vid
distrikten anställd personal, skola gälla äfven för personalen vid
centralverkstai 1 en;

att om verkstadschef en skall gälla, hvad i §§ 85 och 87
stadgats om maskin direktör vid distrikten; samt

att i instruktionen måtte för verkstadschefen stadgas de åligganden,
som här ofvan angifvits.

heteTna^il'' Vid angifvande af de grupper af ärenden, hvilka enligt kommitténs
Mogenhet / förmenande redan nu skulle kunna öfverlämnas till linjemyndigheternas
fråga om afgörande, har kommittén särskildt undantagit personalfrågor. Då rätt
sonalärenden.^t i dessa frågor meddela beslut borde tillkomma icke endast distriktsförvaltningarna
utan äfven afdelningsföreståndarne och de dem underordnade
myndigheterna, ansåg nämligen kommittén, att förslag borde hafva
framställts i afseende å dessa myndigheters organisation, innan frågan om
deri befogenhet, som i personalärenden borde tillkomma hvar och en af
dem, gjordes till föremål för kommitténs behandling.

Sedan sådant förslag blifvit framlagdt, vill kommittén nu yttra sig i
fråga om personalärendenas afgörande inom linjemyndigheterna, därvid
kommittén beträffande den befogenhet, som för närvarande tillkommer de
olika myndigheterna, får åberopa, hvad kommittén här ofvan (sid. 35 o. ff.)
i sådant afseende meddelat.

Frågor om
tjänstetillsättning.

Hvad först angår frågor om tjänstetillsättning, anser kommittén, att
distriktsförvaltningarnas befogenhet bör utsträckas så, att dessa myndig -

117

heter skola tillsätta jämväl stationsmästare äfvensom inom tjänstemannaklassen
kontors- och stationsskrifvare. Dä distriktsförvaltningarna nu tillsätta
samtliga öfriga befattningshafvare inom betjäntklassen, synes det
kommittén icke vara erforderligt att göra undantag för stationsmästarne.
Hvad stations- och kontorsskrifvare angår, kommer antagligen, sedan undervisningskurser
blifvit anordnade, aspiranter till tjänstemannabefattningar
att antagas af styrelsen på sätt som äger rum i de öfriga kommunikationsverken.
Sedan ett första urval sålunda skett, synes lämpligen böra lämnas
åt distriktsförvaltningen att till de lägsta tjänstemannabefattningarna utnämna
dem, som i vederbörlig ordning genomgått undervisningskurs med
tillhörande praktisk utbildning och därefter tillräckligt länge tjänstgjort
såsom extra ordinarie. Dock bör styrelsen tillerkännas rätt att på lämpligt
sätt ordna så, att å visst distrikt befordran till ordinarie befattning
icke må ske afsevärdt tidigare än å andra distrikt.

Tillsättande af järnvägsläkare är i allmänhet en rent lokal fråga, och
torde därför lämpligen böra tillkomma vederbörande distriktsförvaltning.

Frågan om tjänstebyte mellan innehafvare af sådana befattningar, som
distriktsförvaltning äger att tillsätta, synes äfven lämpligen kunna afgöras af
vederbörande distriktsförvaltning eller, om ifrågavarande befattningshafvare
tillhöra olika distrikt, vederbörande distriktsförvaltningar.

Järnvägsläkare, kontors- och stationsskrifvare samt stationsmästare
synas böra tillsättas i samlad distriktsförvaltning, betjänte, utom stationsmästare,
af distriktschefen efter beredning af vederbörande afdelningsföreståndare
och, hvad beträffar betjänt å distriktschefsexpeditionen, af distriktschefen
utan sådan beredning. Fråga om tjänstebyte mellan innehafvare
af sådana befattningar, som af distriktsförvaltningen skola tillsättas i samlad
distriktsförvaltning, torde också böra afgöras i sådan form.

Den i nu gällande instruktion intagna bestämmelsen, att anmälan till
styrelsen skall göras om tjänstetillsättning, som skett af distriktsförvaltningarna,
bör naturligtvis bibehållas, för att styrelsen skall vara i tillfälle
att i förevarande hänseende följa förhållandena å de olika distrikten.

Beträffande rätten att bevilja tjänstledighet anser kommittén, att distriktschefen
enligt kommitténs förslag kommer att erhålla sådan ställning
öfver afdelningsföreståndame, att det bör tillkomma honom att bevilja bandirektör,
maskindirektör och trafikdirektör tjänstledighet för en tid af högst
14 dagar äfvensom att därvid jämväl förordna vikarie.

Distriktsförvaltningens rätt att bevilja tjänstledighet för sjukdom,
svag hälsas vårdande eller särskildt uppdrag anser kommittén icke kunna
vidare utsträckas, hvaremot distriktsförvaltningen synes böra äga befogen -

Frågor om
beviljande af
tjänstledighet.

118

het att bevilja ledighet för enskilda angelägenheter under en tid af högst
tre månader vare sig i följd eller ock sammanlagdt under ett kalenderår.
Tjänstledighet för företagande af resa till annat främmande land än Danmark,
Finland och Norge bör dock beviljas af styrelsen.

Tjänstledighet för järnvägsläkare för en tid af öfver 10 dagar torde
böra tillkomma distriktsförvaltningarna att bevilja; och torde distriktsförvaltningarna,
då till vikarie föreslås person, som ej är legitimerad läkare,
höra direkt vända sig till medicinalstyrelsen, hvilken myndighet enligt
gällande bestämmelser i sådana fall äger förordna vikarie. Tjänstledighet
för en tid af högst 10 dagar bör, i likhet med hvad som nu äger rum,
beviljas järnvägsläkare af distriktschefen. Fråga om tjänstledighet, som
af distriktsförvaltningarna skall beviljas, synes icke behöfva af göras i samlad
distriktsförvaltning, dock synes tjänstledighet åt järnvägsläkare böra beviljas
i sådan form. Denna fråga torde nämligen vara af beskaffenhet att
beröra alla afdelningarna.

Då den afdelningsföreståndare i instruktionen tillagda rätt att bevilja
tjänstledighet öfverfiyttats på baningenjör, maskiningenjör och trafikinspektör,
synes denna afdelningsföreståndarnes befogenhet ej behöfva bibehållas. Den
rätt, som i förevarande afseende tillkommer baningenjör och de med honom
likställda befattningshafvarne, torde böra utsträckas att omfatta jämväl
tjänstledighet för svag hälsas vårdande samt att afse hela den tid, under
hvilken vederbörande enligt aflöningsreglementets bestämmelser är berättigad
att åtnjuta fullt arfvode under ledigheten.

Det synes slutligen kommittén, att stationsföreståndare borde äga befogenhet
att bevilja tjänstledighet åt underordnad i betjäntklassen under
högst två dagar, för så vidt någon vikarie ej behöfver förordnas. Anmälan
bör dock af stationsföreståndaren göras om beslutet hos trafikinspektören.

1 sammanhang med frågan om tjänstledighet torde böra tagas under
öfvervägande, hvilken myndighet som i fall, i hvilka sådant erfordras, skall
lämna medgifvande för den, som erhållit tjänstledighet, att uppbära aflöning
utöfver den tid, för hvilken han enligt aflöningsreglementet är berättigad
att uppbära arfvodet oafkortadt. Enligt aflöningsreglementet kan nämligen
den tjänstledige förpliktas att afstå, förutom tjänstgöringspenningame,
så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt. I detta afseende anser kommittén det böra öfverlämnas
åt distriktsförvaltning att meddela beslut, för så vidt frågan gäller aflöning
för den tid, för hvilken distriktsförvaltningen beviljat tjänstledighet. Denna
fråga synes böra behandlas i samlad distriktsförvaltning.

119

I fråga om bestraffning af personal anser sig kommittén böra föreslå
den ändring i gällande bestämmelser, att bestraffningsrätt icke skall tillkomma
baningenjör, maskiningenjör eller trafikinspektör, och att således
den i § 94 af instruktionen förekommande bestämmelsen, att afdclningsföreståndare
tillkommande bestraffningsrätt skall kunna af styrelsen tillläggas
förenämnda. befattningshafvare, skall ur instruktionen utgå. Det
är nämligen ofta just baningenjör eller inom de andra afdelningarne med
honom likställda befattningshafvare, som märker och beifran de fel, som
begåtts, och som således kan anses såsom åklagare beträffande samma fel.
Det är emellertid klart, att så vidt möjligt bör undvikas, att åklagareoch
domaremyndighet förenas i samma hand; och det synes jämväl i öfrigt
klokt, att rätten att bestraffa uti ifrågavarande fall tillkommer afdelningsföreståndare,
så mycket mer som därigenom icke behöfver förorsakas någon
afsevärd tidsutdrägt med dessa ärendens afgörande, samt baningenjören,
maskiningenjören eller trafikinspektören i allt fall äger befogenhet att, om
så anses erforderligt, afstånga den felande från tjänstgöring.

Den bestraffningsmyndighet, som tillkommer distriktsförvaltning, ocli
som afser de förseelser, hvilka äro af större betydenhet, men som dock
icke måste hånskjutas till styrelsen, bör utöfvas i samlad distriktsförvaltning;
och anser kommittén, att dessa frågor böra afgöras efter omröstning
mellan distriktsförvaltningens ledamöter, därvid hvarje ledamot skall äga
en röst, och distriktschefen vid lika röstetal utslagsröst. Kommittén föranledes
till detta sitt förslag väsentligen af humanitära hänsyn. Då beslut
i ett dylikt ärende skall fattas efter öfverläggning mellan fyra personer,
är det hårdt både för den dömande och för den, soin skall dömas, att
domen skall affattas efter en endas mening. En möjlighet finnes ju ock,
att tilliten till domens riktighet med kollegialt domssätt kan ökas, och
besvär öfver meddelade beslut i bestraffningsfrågor till följd däraf mindre
ofta förekomma än hvad som eljest skulle blifva fallet. Kommittén vill
ock meddela den upplysning, att i de preussiska järnvägsdirektionerna
bestraffningsfrågor äro de enda, där kollegial omröstning förekommer.

Hvad till sist angår rätt att entlediga personal, anser kommittén, att
distriktsförvaltning bör äga befogenhet att på begäran bevilja afsked åt
sådan befattningshafvare, som af distriktsförvaltningen tillsatts, med skyldighet
för distriktsförvaltningen att i de fall, då den, som begär afsked
med pension, icke uppnått såväl 65 lefnadsår — hvad tågpersonalen beträffar
60 lefnadsår — som ock sådan tjänsteålder, att han är berättigad
till full pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, inhämta

Frågor om
bestraffning.

Frågor om
entledigande
af personal.

120

Chefens för
centralverkstaden
befogenhet
i
personalfrågor.

yttrande af direktionen öfver nämnda pensionsinrättning. Äfven järnvägsläkare,
hvilka ju icke hafva ordinarie anställning vid statens järnvägar,
synas efter begäran böra entledigas af distriktsförvaltning.

Hvad här ofvan föreslagits om befogenhet för distriktchef att bevilja
järnvägsläkare tjänstledighet, för baningenjör och med honom likställa
befattningshafvare att bevilja underordnade befattningshafvare tjänstledighet
samt för afdelningsföreståndare att bestraffa underlydande personal, torde
böra gälla för chefen för centralverkstaden i förhållande till den vid verkstaden
anställda personalen.

Kommitténs

hemställan.

Kommittén, som anser sig icke behöfva beröra personalfrågorna, i hvad
de afse den extra ordinarie personalen, får, med stöd af hvad kommittén
sålunda anfört, hemställa,

att sådan ändring måtte ske af § 85 i gällande instruktion,
att stationsmästare samt kontors- och stationsskrifvare skola tillsättas
af distriktsförvaltning, dock med rätt för styrelsen att
vidtaga sådana anordningar, att befordran till ordinarie kontorseller
stationsskrifvarebefattning icke måtte å visst distrikt kunna
vinnas afsevärdt tidigare än å andra distrikt;

att bestämmelse i instruktionen måtte intagas därom, att
frågor om tillsättande af kontors- och stationsskrifvare samt
stationsmästare skola af göras i samlad distriktsförvaltning;

att föreskrift måtte i instruktionen meddelas om befogenhet
för samlad distriktsförvaltning att antaga och entlediga järnvägsläkare
samt dels för distriktschef att bevilja järnvägsläkare tjänstledighet
under högst 10 dagar dels ock för samlad distriktsförvaltning
att bevilja järnvägsläkare tjänstledighet under längre tid
än 10 dagar;

att i instruktionen måtte stadgas, att fråga om tjänstebyte
mellan innehafvare af befattningar, som distriktsförvaltning äger
att tillsätta, skall afgöras af distriktsförvaltningen eller, därest
befattningshafvame tillhöra olika distrikt, af vederbörande distriktsförvaltningar,
därvid fråga om befattning, som skall tillsättas
i samlad distriktsförvaltning, skall på sådant sätt afgöras;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att
distriktschef skall äga att bevilja bandirektör, maskindirektör och
trafikdirektör tjänstledighet under högst 14 dagar;

att i § 90 af gällande instruktion måtte göras den ändring,
att dels distriktsförvaltning tillerkännes befogenhet att för enskilda
angelägenheter bevilja tjänstledighet åt underlydande per -

121

sonal under en tid af högst tre månader vare sig i följd eller
sammanlagdt under ett kalenderår, dock att tjänstledighet för
resa till främmande land med undantag af Danmark, Finland och
Norge skall beviljas af styrelsen, dels att den afdelningsföreståndare
tillkommande rätt att bevilja tjänstledighet måtte upphöra,
dels att baningenjör, maskiningenjör och trafikinspektör
måtte tillerkännas befogenhet att för enskilda angelägenheter,
sjukdom eller svag hälsas vårdande bevilja underlydande tjänstledighet
för den tid, under hvilken vederbörande enligt gällande
aflöningsreglementes bestämmelser är berättigad att åtnjuta fullt
arfvode under ledigheten, dels ock att stationsföreståndare måtte
erhålla befogenhet att bevilja tjänstledighet åt underordnad i betjäntklassen
under högst två dagar, för så vidt vikarie ej behöfver
förordnas, med skyldighet för stationsföreståndaren att
anmäla beslutet hos trafikinspektören;

att i instruktionen måtte tilläggas distriktsförvaltning rätt
att i enlighet med aflöningsreglementets bestämmelser i samlad
distriktsförvaltning meddela beslut i fråga om aflönings utgående
till underordnad befattningshafvare, då denne af distriktsförvaltningen
erhållit tjänstledighet ditöfver den tid, för hvilken han är
berättigad att uppbära arfvodet oafkortadt;

att den i § 94 af instruktionen förekommande bestämmelsen,
att viss bestraffningsrätt skall kunna af styrelsen tilläggas baningenjör,
maskiningenjör och trafikinspektör, måtte ur instruktionen
utgå;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse dels därom,
att den bestraffningsmyndighet, som tillkommer distriktsförvaltning,
skall utöfvas i samlad distriktförvaltning, dels ock därom,
att dessa frågor inom distriktsförvaltningen skola afgöras efter
omröstning mellan distriktsförvaltningens ledamöter, därvid såsom
distrikt sförvaltningens beslut skall gälla den mening, hvarom
flertalet förenat sig, eller vid lika röstetal den mening, som af
distriktschefen biträdes;

att, med ändring af hvad i § 92 af instruktionen i sådant
afseende finnes stadgadt, distriktsförvaltning måtte tillerkännas
befogenhet att på begäran bevilja afsked åt den personal, som
af distriktsförvaltningen tillsatts, med skyldighet för distriktsförvaltningen
att i de fall, då den, som begär afsked med pension,
icke uppnått såväl 65 lefnadsår — hvad tågpersonalen beträffar
60 lefnadsår — som ock sådan tjänsteålder, att han är

berättigad till full pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
inhämta yttrande af direktionen öfver nämnda pensionsinrättning;
samt

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att
chefen för centralverkstaden i Örebro skall i förhållande till den
vid verkstaden anställda personalen äga den befogenhet, som tillkommer
dels distriktschef i fråga om tjänstledighet för järnvägsläkare
dels baningenjör och med honom likställda befattningshafvare
beträffande underordnade befattningshafvares tjänstledighet
och dels afdelningsföreståndare i afseende å underlydande!
personals bestraffning.

Styrelsens organisation.

Kommittén öfvergår nu till behandling af frågan, huru genom förändringar
i den centrala förvaltningsmyndighetens sammansättning, befogenhetsområde
och personaluppsättning de brister skola kunna afhjälpas eller
minskas, som, enligt hvad kommittén här ofvan anfört, vidlåda statens
järnvägsförvaltnings nuvarande organisation. Därvid vill kommittén till
en början upptaga till behandling frågorna om anställandet såsom ledamöter
i styrelsen af män med erfarenhet från näringslifvet samt om inrättande
af en särskild öfverrevision för järnvägsförvaltningen och i sammanhang
därmed frågan om utvidgning af styrelsens handlingsfrihet.
Därefter behandlas frågan om chefens ställning och aflöning samt framställes
förslag om anställandet af en befattningshafvare såsom chefens
närmaste man och ställföreträdare, en souschef. Och slutligen förekomma
frågorna om afdelningscheferna och om styrelsens organisation i öfrigt.

Vid angifvandet af de hufvudsakligaste brister, som nu vidlåda
järnvägsorganisationen, har kommittén framhållit, hurusom kommittén tyckt
sig finna, att denna organisation i åtskilliga afseenden icke möjliggör den
affärsmässighet i förvaltningen, som måste vara önsklig för ett såväl för
statens finanser som för hela landets näringslif så betydelsefullt företag
som statens järnvägar; och har kommittén ur denna synpunkt ansett sig i
främsta rummet böra anmärka, att styrelsen icke har den erforderliga, mera
intima beröringen och känningen med det kommersiella och industriella lifvet.
Det måste därför vid frågan om en omorganisation af järnvägsstyrelsen
uppställas såsom en fordran, att styrelsen sättes i närmare förbindelse
med näringslifvet, så att inom styrelsen kännedomen om handelns,
industriens och de öfriga näringarnas behof och intressen kan i erforderlig
grad ökas. Enligt hvad kommittén redan påpekat, är det saknaden
af tillfälle för styrelsen att vid den ständiga ledningen af statens järnvägsförvaltning
rådslå med personer med erfarenhet från affärslifvet och
saknaden vid denna förvaltning af ett permanent inflytande från affärs -

Järnvägsfullmäktige.

Behofvet af
järnvägsfullmäktige.

124

världens sida, som med den nuvarande organisationen måste göra sig
kännbart gällande. Det synes då kommittén vara uppenbart, att enda sättet
att undanröja nu berörda olägenhet är, att, på sätt chefen lör civildepartementet
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 4 augusti 1906 ifrågasatt,
representanter för den merkantila och industriella världen ställas vid
generaldirektörens sida inom styrelsen.

Genom sådana — kommittén skulle vilja benämna dem — järnvägsfullmäktigo
skulle styrelsen kunna tillföras den art af sakkunskap, som
erfordras för att åt ledningen af statens järnvägsförvaltning förläna den
affärsmässighet, som af kommittén åsyftas. För järnvägsstyrelsens chef,
som har att bedöma de järnvägspolitiska frågorna från en mera vid synpunkt,
måste det vara en synnerligen stor fördel att vid afgörandet af
dessa frågor i fullmäktige hafva ett stöd gent emot det för vederbörande
afdelningschefer närmare till hands liggande, rent fackmässiga intresset.
Styrelsen kominer genom fullmäktige i direkt beröring med den stora
allmänheten; och denna allmänhet skall kunna känna och veta sig vara
liksom representerad genom fullmäktige vid afgörandet af de järnvägsfragor,
som beröra densamma antingen direkt eller genom deras inverkan på
det allmänna näringslifvet.

För att nu angifna fördelar skola kunna vinnas med fullmäktigeinstitutionen,
är det ingalunda tillräckligt, att fullmäktige endast stå vid
sidan af den verkliga styrelsen såsom rådgifvande eller kontrollerande
myndighet eller såsom på en gång både rådgifvande och kontrollerande,
utan måste fullmäktige för nyss berörda ändamål, och för att de skola
bibringas det intresse och den känsla af medansvarighet i styrelsens åtgärder
och beslut, som fordras, ingå såsom verkliga ledamöter i styrelsen.
Hvad angår frågan om behöflig kontroll, kommer kommittén att i det följande
därom väcka särskildt förslag.

Järnvägs- Kommittén anser vidare, att fullmäktige skola deltaga i styrelsens
verksamhets- förhandlingar, icke endast dä vissa större och mera betydelsefulla frågor
område, förekomma till behandling, utan jämväl då ärenden af jämförelsevis mera
löpande natur skola afgöras. Kommittén har därför tänkt sig, att området
för fullmäktiges verksamhet borde begränsas så, att i deras närvaro skola
afgöras de ärenden, som enligt § 20 i gällande instruktion för närvarande
skola handläggas i plenum, äfvensom en grupp ärenden, som för närvarande,
utan att uttryckligt stadgande därom finnes, föredrages och afgöres
i plenum, nämligen de anmärkningar, som framställas vid granskningen
af linjemyndigheternas räkenskap och förvaltning. Från de i § 20 omförmälda
ärendena synas dock lämpligen böra undantagas de personalären -

125

den, som enligt nu gällande bestämmelser afgöras i plenum och som hufvudsakligen
afse personalens antagande, befordran och entledigande äfvensom
dess bestraffning i förekommande fall. Fullmäktige kunna ju svårligen
antagas komma i vidare beröring med eller erhålla närmare kännedom
om den störa mängden af den styrelsen underlydande personalen; och i
de allra flesta fåll torde det sätt, på hvilket personalärendena handläggas,
vara utan synnerligt inflytande på den affärsmässiga ledningen af verket,
vid hvilken fullmäktige skola vara behjälpliga. Däremot är det ur disciplinär
synpunkt viktigt, att chefskapet öfver personalen utöfvas under väsentligen
samma former som för närvarande.

Fullmäktige skola alltså deltaga i handläggningen af följande ärenden,
nämligen:

Kungl. Maj:ts bref och remisser, som ej alse personalfrågor;
frågor om fastställande af eller ändring i arbetsordning för styrelsen
eller distriktsförvaltningarna, instruktion eller tjänstgöringsreglemente för
underlydande personal samt de allmänna grunder, enligt hvilka uppflyttning
af personal i löneklass må äga rum, i den man sådan fastställelse tillkommer
styrelsen;

underdåniga förslag till taxor och trafikreglemente vid statens järnvägar; underdåniga

förslag till kostnads- och arfvodesstater vid statens järn
vägar;

frågor om nya byggnader och anläggningar samt större om- och till”
byggnader vid de trafikerade järnvägarna äfvensom om anskaffning af
rullande materiel och de viktigaste forradsartiklarna såsom kol, oljoi o. d.,
frågor om anläggning af nya järnvägar för statens räkning;
underdåniga förslag till beräkning af den behallna inkomst, som ma

i riksstaten upptagas; _ _

årsberättelsen samt den summariska redovisning, hvarom i 3 al gällande
instruktion sägs;

frågor om väsentliga förändringar i bantågens anordning;
frågor om fastställande af eller ändring i tjänstgöringsreglemente för
enskild järnväg;

viktigare öfverenskommelser med främmande transportförvaltningar
angående samtrafik, gemensamt begagnande af stationer, ömsesidigt begagnande
af vagnar o. d., i den mån dessa ärenden tillhöra styrelsens handläggning; viktigare

öfverenskommelser med andra ämbetsverk;
revisionsanmärkningar samt

126

Sättet för
ärendenas a)
görande i
förvaltningsplenum.

ärenden, som generaldirektören i (ifrigt finner bura blifva föremål för
sådan handläggning, hvarom nu är fråga.

Det. kan tyckas, blifva alltför betungande för fullmäktige att de skola
deltaga i handläggningen af en sådan mångfald ärenden som nyss nämnts,
men. kommittén anser, att just därigenom beredes möjlighet för fullmäktige
att i erforderlig grad sätta sig in i de olika järnvägsförvaltningen berörande.
frågor, i hvilkas lösning de skola deltaga. Äfven om det skulle låta
sig göra att pa rätt sätt dela upp de förvaltningsfrågor, som böra handläggas
i plenum, i två slag, viktiga och mindre viktiga, skulle det dock
lätt komma att inträffa, att de uteslutande viktiga frågorna skulle komma
att för dem, som endast deltoge i dessa, förefalla alltför skematiska, så
att jntresset försvagades. Kommittén vill därjämte fästa uppmärksamheten
dåra, att,^enligt hvad kommittén inhämtat, under nuvarande förhållanden
och för savidt icke särskild! omfattande frågor föreligga, plenum i järnvägsstyrelsen
för behandling af ifrågavarande ärenden jämte en mängd
personalärenden plägar hållas en gång i veckan, och att det då i allmänhet
brukar kräfva en tid af fyra till fem timmar.

För afgörande af sadana ärenden, i hvilkas handläggning fullmäktige
skola deltaga, skall styrelsen sammanträda till plenum, hvilket slag af
plenisammanträden lämpligen torde böra — såsom motsats till de plenisammanträden
för personalärenden, om hvilka framdeles kommer att vidare
förmälas benämnas plenum i förvaltningsärenden. I sådant plenum skola
deltaga chefen, den befattningshafvare, souschefen, som kommittén ärnar
föreslå^ såsom chefens närmaste man och ställföreträdare, eller den, som
uppehåller hans tjänst, fullmäktige samt den afdelningschef, som i hvarje
särskildt ärende är föredragande. Berör ett ärende jämväl annan afdelnings
verksamhetsområde, skall föredraganden, innan ärendet handlägges
i förvaltningsplenum, hafva enligt den af kommittén i sådant afseende här
nedan framställda regeln samradt med vederbörande afdelningschef.
Skulle styrelsen anse lämpligt, att jämväl denne afdelningschef eller, om
ärendet har afseende å flera afdelningar, cheferna för dessa afdelningar i
plenum deltaga i ärendets handläggning, bör styrelsen äga rätt att därom
besluta.

Beträffande sättet för ärendenas afgörande i förvaltningsplenum anser
kommittén sig böra föreslå, att beslut skall fattas efter omröstning med utslagsi
öst föi'' ordföranden vid lika röstetal. Detta förslag står i motsats
mot, den inom järnvägsstyrelsen i förevarande hänseende hittills gällande
grundsatsen, att generaldirektören skall äga ensam beslutanderätt i alla de
frågor, i hvilkas afgörande han deltager, vare sig beslut fattas i plenum

127

eller i närvaro endast af vederbörande föredragande, och att styrelsens
ledamöter endast hafva rätt att låta till protokollet anteckna sin från
chefens afvikande mening.

Kommitténs förslag att införa omröstning till beslut vid olika meningar
i förvaltningsplenum har närmast sin grund i den störa vikt, kommittén
fäster vid fullmäktigeinstitutionen och i kommitténs önskan att
skaffa de bästa möjliga fullmäktige och åt dem bereda tillbörligt inflytande
på järnvägarnas förvaltning. Det är nämligen sannolikt, att det
skall gå lättare att få lämpliga personer till fullmäktige, om man kan erbjuda
dem samma ställning, som intages af styrelseledamöter vid enskilda
järnvägar och för öfrigt vid all enskild industri i landet, därutinnan att
de blifva berättigade och pliktiga att med sin röst bidraga till styrelsens
beslut. Och man torde kunna antaga, att denna ställning skall visa sig
mera lockande för en kraftig och initiativrik man än den blott rådgifvande
ställningen, låt vara att den åtföljes af rätten att få en skiljaktig mening
antecknad i protokollet.

Ur affärsmässighetens synpunkt är det en fördel för rikets största affärsverk,
att de personer, som bilda dess verkliga, kontinuerliga ledning —
chefen, souschefen och fullmäktige — stå på likställd fot med hvarandra,
så till vida att hvar och en må kunna göra sin röst gällande vid de
gemensamma öfverläggningar, på hvilka verkets framgång i så hög grad
beror. Man måste ock gå ut ifrån den förutsättningen, att blotta tillvaron
af rätten att afgifva sin röst skall medföra en känsla af samhörighet och
samförstånd, som gör att öfverläggningarna blifva mera ingående än eljest.

Införandet af det nya förfaringssättet är ett försök, men det innebär
knappast någon fara för att misslyckas, eftersom det icke är sannolikt, att
omröstning skall förekomma synnerligen mycket oftare än hvad reservationsrätten
hittills begagnats, hvilket i järnvägsstyrelsen icke ens skett en
gång hvarje år. Det bör ock betonas, att omröstningen icke föreslås för
att minska chefens känsla af ansvar; han skall fortfarande vara Kungl.
Maj:t i första rummet ansvarig för statens järnvägars förvaltning, såsom
det stadgas i § 10 af nu gällande instruktion. Att en sådan särskild ansvarighet
för chefen kan förenas med ledamöternas rätt till omröstning,
lärer vara ådagalagdt genom de förhållanden, som råda i de enskilda bolagens
styrelser; och hvad som undantagslöst tillämpas i all ekonomisk
bolagsförvaltning och där befunnits fördelaktigt, torde kunna antagas
blifva till nytta äfven för en statens affärsinstitution.

Tanken är för öfrigt icke ny ens på statsförvaltningens område. I
nådiga instruktionen för Trollhätte kanal- och vattenverk den 16 juni 1905
linnes icke stadgad någon ensam beslutanderätt vare sig för ordföranden

128

Antalet järnväg
8 fullmäktige
m. m.

eller för verkställande direktören. Det säges blott, att styrelsen är beslutmässig,
då minst tre af dess ledamöter äro tillstädes.

Då fullmäktige i riksbanken sammanträda för behandling af allmänna
ärenden, beräknas, enligt reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning
den 11 maj 1906, rösterna per capita med afgörande röst för ordföranden,
då rösterna äro lika.

I de förvaltningsråd, som hafva högsta ledningen af statsjärnvägama
i Frankrike och i Schweiz, bestämmas alla beslut genom omröstning. Omröstning
förekommer till och med i järnvägsdirektioner, som äro sammansatta
uteslutande af fackmän, till exempel i Danmark.

Hvad angår antalet fullmäktige, har kommittén ansett detta lämpligast
böra bestämmas till två. Ett större antal skulle medföra tyngd i förvaltningen,
utan att man hade visshet om att kunna afsevärdt vidga måttet af
den erfarenhet i praktiskt ekonomiska frågor, som man vill vinna. Genom
att antalet bestämmes till två skulle i vanliga fall, då uti förvaltningsplenum
äro närvarande chefen, souschefen, fullmäktige och föredraganden,
de i beslutet deltagande personernas antal utgöra ett udda tal, och alltså,
därest omröstning skulle förekomma, chefens utslagsröst icke behöfva användas.
Därtill kommer, att det ganska ofta måste inträffa, att chefen eller
souschefen icke kan deltaga i sammanträdena, nämligen då någon af dem
befinner sig å tjänsteresa, åtnjuter semester eller tjänstledighet; och det
synes kommittén böra så ordnas, att det fackmässiga elementet i styrelsen
i allmänhet icke får färre representanter än det kommersiella. Faran att,
då ett ärende berör flera afdelningar, de verkliga järnvägsmännens antal
i förvaltningsplenum skall blifva större än hvad som kan anses vara
lämpligt, synes kommittén vara undanröjd därigenom, att det tillkommer
styrelsen, ej generaldirektören, att besluta om rätt för annan afdelningschef
än föredraganden att deltaga i ett ärendes handläggning och afgörande.
Ett sådant inkallande i förvaltningsplenum af annan afdelningschef än
föredraganden torde med undantag för vissa gifna ärenden, såsom t. ex.
förslagen till de årliga kostnads- och arfvodesstaterna, knappast behöfva
förekomma, annat än då vederbörande afdelningschefer hafva olika meningar
i den fråga, som skall afgöras.

Jämte de två fullmäktige bör utses en suppleant för dessa. Det
torde nämligen lätt kunna inträffa, att en af fullmäktige är förhindrad
att deltaga i sammanträdet; och bör då suppleanten inkallas. För att
emellertid såvidt möjligt båda de ordinarie fullmäktige skola vara närvarande
vid viktigare frågors afgörande, synes det lämpligen böra i
arbetsordning eller annorledes föreskrifvas, att fullmäktige skola, för såvidt

129

sådant utan svårighet låter sig göra, i god tid före hvarje förvaltningsplenum
på förhand erhålla kännedom om de ärenden, som då skola förekomma.
_

Beslut bör kunna fattas i förvaltningsplenum, ^ därest, mberåknadt
ordföranden, minst tre ledamöter, däraf en af de bada fullmäktige eller
deras suppleant, äro närvarande. Då det någon gång kan förekomma, att
ärende, som enligt instruktionen skall afgöras i förvaltningsplenum t. ex.
besvarandet af en kunglig remiss, är af synnerligen brådskande natur, anser
kommittén, att under sådana förhållanden plenum bör kunna hallas,
för såvidt tre ledamöter äro närvarande, äfven om ingen af dem är järnvägsfullmäktig,
men att i dylikt fall beslutet skall anmälas i nästa ordinarie
plenum i förvaltningsärenden.

Ordförande i förvaltningsplenum är chefen och vid förhinder för honom
souschefen eller den, som hans tjänst förrättar.

Fullmäktige och deras suppleant böra förordnas af Kungl. Maj:t för
en tid af två år i sänder, därvid emellertid första gången, fullmäktige
utses, förordnande för den ene lämpligen synes böra gifvas för tre år,
genom hvilken anordning det skulle förhindras, att bada fullmäktige
komma att samtidigt afgå. Några särskilda kvalifikationer för fullmäktige
synas icke behöfva stadgas. Det torde ligga i sakens natur, att det skall
vara i allmänna angelägenheter väl förfarne män och med hänsyn till den
ekonomiska och industriella verksamhet, som utöfvas genom järnvägsstyrelsen,
helst personer, som hafva eller hafva haft om hand ledningen af
större enskilda merkantila eller industriella företag.

Fullmäktiges aflöning anser kommittén lämpligen böra bestämmas till

5,000 kronor för år. För suppleanten bör utgå, då denne tjänstgör, dagtraktamente
med 15 kronor samt, därest han är bosatt utoin Stockholm,
dessutom resekostnads- och traktamentsersättning för resor till och från
plenisammanträde och för vistelsen i Stockholm enligt tredje klassen i
gällande resereglemente. Suppleanten bör, ehuru icke ständig ledamot af
styrelsen, åtnjuta fribiljett å statens järnvägar.

Af hvad kommittén anfört rörande fullmäktiges^ göromål och aflöning
framgår, att kommittén icke afser, att dessa skola pa grund af uppdraget
att vara fullmäktige lämna sina vanliga sysselsättningar.

Kommittén får, på grund af hvad kommittén sålunda anfört, hemställa,
att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att da
styrelsen sammanträder till plenum i förvaltningsärenden, såsom

Järnvägsfullmäktiges

förordnande
och aflöning.

Kommitténs

hemställan.

130

ledamöter i styrelsen skola ingå två af Kungl. Maj:t utsedda järnvägsfullmäktige
eller vid förfall för någon af dem deras suppleant;

att i instruktionen måtte intagas stadgande därom, att dessa
järnvägsfullmäktige jämte suppleant för dem skola förordnas för
en tid af två år, dock att första gången fullmäktige utses, förordnande
för den ene bör meddelas för tre år;

att, med ändring af § 20 i nu gällande instruktion, måtte
stadgas, att i plenum i förvaltningsärenden skola handläggas, jämte
revisionsanmärkningar, de ärenden, som i förenämnda paragraf
omförmälas, för såvidt dessa ärenden fortfarande tillhöra styrelsens
handläggning, dock med undantag af personalfrågor;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, dels
att i förvaltningsplenum skola deltaga chefen, souschefen eller
den, som tjänstgör såsom souschef, fullmäktige eller, då någon
af dem är förhindrad, suppleanten för dem äfvensom den afdelningschef,
som i hvarje särskildt ärende är föredragande,'' dels att,
då ett ärende berör flera afdelningars verksamhetsområde, styrelsen
skall äga besluta, att förutom föredraganden vederbörande afdelningschef
eller afdelningschefer skola deltaga i öfverläggning
och beslut rörande detta ärende, dels att styrelsens chef och, vid
förfall för honom, souschefen eller den, hans tjänst förrättar, skall
i sådant plenum vara ordförande, dels att i plenum, hvarom nu
är fråga, ärendena skola afgöras efter omröstning, därvid såsom
styrelsens beslut skall gälla den mening, hvarom flertalet sig
förenat, eller vid lika röstetal den mening, som af ordföranden
biträdts, dels ock att i förvaltningsplenum beslut skall kunna
fattas, därest, inberäknadt ordföranden, minst tre ledamöter äro
närvarande och af dem en är fullmäktig eller fullmäktigsuppleant,
dock att ärende af synnerligen brådskande natur må afgöras, då
tre ledamöter äro närvarande, äfven om ingen af dem är järnvägsfullmäktig
eller fullmäktigsuppleant, med skyldighet i sådant
fall för ordföranden att anmäla beslutet i nästa plenum i förvaltningsärenden
;

att i arbetsordning eller eljest skall föreskrifvas, att fullmäktige
skola, för såvidt sådant utan svårighet låter sig göra, i god
tid före hvarje förvaltningsplenum på förhand erhålla kännedom
om de ärenden, som därvid skola förekomma; samt

att till järnvägsfullmäktig skall af trafikmedel utgå arfvode
efter 5,000 kronor för år och till fullmäktigsuppleant, som äfven
skall erhålla fribiljett å statens järnvägar, dagtraktamente, då han

131

tjänstgör, med 15 kronor samt, därest lian är bosatt utom Stockholm,
dessutom resekostnads- och traktamentsersättning för resor
till och från plenisammanträde och för vistelsen i Stockholm enligt
tredje klassen i gällande resereglemente.

I sammanhang med frågan om järnvägsfullmäktige torde böra till sätt för
behandling upptagas frågan om införandet af ännu en för den nuvarande
järnvägsorganisationen ny institution, som jämväl den är betingad åt sträf''förvaltningen.
van att få till stånd en mera affärsmässig förvaltning åt statens järnvägar.

Kommittén har här ofvan påvisat, att denna förvaltning skilde sig tran
ett enskildt industriellt eller merkantilt företag bland annat genom den
inskränkning, som särskildt i vissa angifna afseenden ägde rum i styrelsens
handlingsfrihet, samt att kommittén vid granskningen af järnvägsförvaltningen
fäst sin uppmärksamhet därpå, att befattningshafvarne vid
statens järnvägar vid vidtagande af förvaltningsatgärder, understundom
till verkets förfång, måste känna sig alltför bundna af formella hänsyn
och låta leda sig af fruktan för ekonomisk efterräkning. Kommittén har
därjämte framhållit, att detta sistnämnda _ förhållande liksom också den
omständigheten, att alltför liten handlingsfrihet lämnats styrelsen, till stor
del syntes föranledas af det sätt, hvarpa granskningen af statens järnvägars
förvaltning för närvarande vore ordnad.

En väsentlig förändring i fråga om denna gransknings verkställande
har därför synts kommittén nödvändig.

Därvid bör å ena sidan revisionen sa skärpas, att den, hvad sty- mtya 8aWg
relsen beträffar, kommer att afse jämväl de egentliga förvaltningsatgär- och mindre
derna och det sätt, hvarpå statens järnvägar från ekonomisk och prak- for™ ■
tisk synpunkt skötas, samt att beträffande linjemyndigheterna en verkligt
saklig granskning verkställes af dessa myndigheters handhafvande af statens
järnvägars medel. Å andra sidan bör vid bedömandet af de anmärkningar,
till hvilka granskningen af förvaltningen kunnat gifva anledning,
och särskildt vid afgörandet af frågan, huruvida en tjänsteman skall göras
ekonomiskt ansvarig för en för verkets räkning gjord utgift, i främsta
rummet pröfvas, huruvida de i hvarje särskildt fall utgifna inedlen blifvit
på ett klokt sätt använda, och om utgiften verkligen varit afpassad efter
förhållandena, samt en så vidsträckt befogenhet gifvas den profvande myndigheten,
att utgifter, som haft fog för sig, icke föranleda ersättningsskyldighet
endast på formella skäl.

132

I1ör astadkonnnande af en sådan granskning af järnvilgsförva It ningen
har kommittén, hvad angår styrelsens förvaltning, tänkt sig inrättandet
af en ny, utom järn vägsförvaltningen och kammarrätten stående granskande
myndighet.

J^vaitninfen Fråga om en dylik revision har beträffande såväl statens järnvägars
förr grunthadförvaltning som andra statsinstitutioner med väsentligen ekonomiskt ändaaf
särskilda mål redan förut förekommit.

Ett förslag i sådan riktning väcktes i fråga om statens järnvägars
förvaltning första gången af 1874 års Riksdag. I sin skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel
anförde nämligen Riksdagen, hurusom den stora tillväxten i trafikkostnaderna
ledt uppmärksamheten på den kontroll öfver handhafvandet
af nämnda förvaltning, som då utöfvades. Kammarrättens åtgörande inskränkte
sig hufvudsakligen till silf ergranskning, och den för statsrevisionen
knappt afmätta tiden medgåfve icke att åt denna gren af förvaltningen
ägna den uppmärksamhet, som erfordrades. Riksdagen ifrågasatte
därför, att åt en ständig kommission af några utom statens järnvägstrafik
stående sakkunniga personer borde meddelas uppdrag att »uteslutande
följa och redogöra lör järnvägstrafikens handhafvande samt att
angående densamma till Kung]. Maj:t afgifva de förslag, som kunde vara
af omständigheterna påkallade.»

Någon sådan kommission bl ef emellertid icke tillsatt.

1876 års Riksdags statsutskott upptog ånyo frågan om särskild revision
af järnvägsförvaltningen, därvid utskottet sökte ställa denna revision mera i
samband med statsrevisionen. Det syntes nämligen, yttrade utskottet, vara
af största vikt, att en vida snabbare och mer i detalj gående kontroll öfver
denna förvaltning åvägabragtes, och utskottet föreslog därför att hos Kungl.
Maj:t skulle begäras tillsättande af särskilda, utom järnvägsförvaltningen
stående män, hvilka någon tid, innan statsrevisionen sammanträdde, kunde
ägna en förberedande granskning åt förvaltningen af statens järnvägstrafik.
Sådan framställning blef också af Riksdagen gjord samt af Kungl. Maj:t
bifallen; och verkställdes därefter en dylik granskning af en särskild, af
Kungl. Maj:t utsedd kommitté, bestående af en ordförande och fem ledamöter.

I skriivelsen angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel anförde 1877 års Riksdag, att de skäl, som föranledt anhållan
om en förberedande granskning af trafikstyrelsens förvaltning, kvarstode
oförändrade, samt att mycket gagn kunde förväntas af en förnyad
sådan granskning, särdeles om densamma utsträcktes äfven till en undersökning
af förhållandena å linjen. Riksdagen hemställde därför, att jämväl

133

år 1877 kommitterade måtte utses för granskning af ifrågavarande förvaltning,
och Kung!. Maj:t förordnade i anledning af denna Riksdagens framställning
för ändamålet en ny kommitté, bestående af en ordförande samt
fyra ledamöter.

På framställning af 1878 års Riksdag utsåg Kungl. Maj:t jämväl det
året fyra kommitterade att jämte en ordförande företaga en förberedande
granskning af järnvägsförvaltningen; men har därefter från Riksdagens sida
någon liknande anhållan i fråga om denna förvaltning icke förekommit.

Den särskilda granskning af statens järnvägars förvaltning, hvarom nu
varit tal, var visserligen vida mera saklig än den, som under vanliga förhållanden
förekommer, och verkställdes af för ändamålet särskildt, utsedda
personer, men får i öfrigt anses mera såsom en utveckling af den granskande
myndighet, som utöfvas af statsrevisionen, än som en sådan revision,
hvilken förekommer inom enskilda affärsföretag.

En sådan granskning af en statsinstitutions räkenskaper, som sist
nämnts, infördes däremot vid inrättandet af styrelsen för Trollhätte kanaloch
vattenverk. I den för detta verk gällande instruktionen af den 16
juni 1905 stadgas nämligen, att Kung]. Maj:t till granskning af Trollhätte
kanal- och vattenverks räkenskaper och förvaltning årligen förordnar två
revisorer, hvilka senast den 15 maj skola hafva till Kung]. Maj:t insändt
berättelse öfver den af dem verkställda granskningen.

Förslag att på sätt, som i fråga om sist berörda verk skett, ordna
granskningen af en ämbetsmyndighets förvaltning i större öfverensstämmelse
med revisionen inom ett enskildt företag har sedermera framställts
af de af statsrådet och chefen för civildepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts
därom gifna bemyndigande tillkallade särskilda sakkunnige för afgifvande
af yttrande och förslag, huru ledningen af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar
för statens räkning borde för framtiden lämpligast ordnas.
Uti sitt den 30 mars 1906 afgifna yttrande föreslogo dessa sakkunnige
inrättandet af en särskild styrelse för statens järnvägsbyggnader; och anföra
de sakkunnige i fråga om revisionen af denna nya styrelses förvaltning,
att, då styrelsen skulle erhålla en viss större frihet och själfständighet
i sina förvaltningsgöromål, det läge vikt uppå, att dess förvaltning blefve
underkastad en noggrann kontroll. En särskild garanti för att icke styrelsen
eller den af de sakkunige föreslagne chefingenjören skulle öfverskrida
sin befogenhet kunde erhållas därigenom, att det uppdroges åt särskilda revisorer
liksom i enskilda affärsföretag att granska styrelsens räkenskaper och
verksamhet. Därvid borde kammarrättens revision inskränkas till ren
siffergranskning, då inom detta verk icke förefunnes de tekniska insikter,

Särskild
granskning i
fråga om
andra statsinstitutioners

förvaltning.

134

En särskild
öfverrevision
för järnvägsförvaltningen.

som ofta måste vara en förutsättning för ett riktigt bedömande af styrelsens
förvaltningsåtgärder. De sakkunnige föreslogo därför, att i instruktionen
för byggnadsstyrelsen skulle intagas bestämmelser därom, att Kungl.
Maj:t skulle årligen förordna tre revisorer till granskning af byggnadsstyrelsens
förvaltning och räkenskaper, hvilka revisorer skulle äga att för
siffergranskningens verkställande i mån af behof anställa biträden, samt
att inom kammarrätten, till hvilken myndighet styrelsen skulle insända
hufvudböcker med tillhörande verifikationer samt afskrift af den berättelse,
som till Kungl. Maj:t afgifvits af revisorerna, skulle i fråga om styrelsens
förvaltning icke få framställas anmärkning rörande andra åtgärder än dem,
som förut föranledt anmärkning från de särskildt utsedda revisorerna.

Kommittén har ifråga om granskningen af järnvägsstyrelsens räkenskaper
och förvaltning velat upptaga den tanke, som legat till grund
såväl för bestämmelserna rörande revisionen af Trollhätte kanal- och slussverks
förvaltning som ock för nyss angifna, af förenämnda sakkunnige
framställda förslag.

Sålunda har kommittén tänkt sig, att för granskningen af järnvägsstyrelsens
räkenskaper och förvaltning bör anordnas en särskild öfverrevision af för
ändamålet utsedda, utom järnvägsförvaltningen stående, erfarna och praktiska
män. Kommittén, som kommer att föreslå, att ledningen af och tillsynen
öfver statens järnvägsbyggnader fortfarande bibehålies hos järnvägsstyrelsen,
har på grund häraf ansett öfverrevisorernas antal icke böra sättas till
mindre än tre; och anser kommittén, att särskildt med hänsyn till granskningen
af järnvägsbyggnadernas ledning och förvaltning åtminstone en af
öfverrevisorerna bör vara tekniskt bildad. Öfverrevisorerna böra för hvarje
år utses af Kungl. Maj:t.

Det bör åligga öfverrevisionen att verkställa en icke blott formell utan
äfven verkligt saklig granskning af förvaltningen. Öfverrevisorerna skola
således icke endast genomgå styrelsens räkenskaper utan också eljest göra
sig underrättade om viktigare, af styrelsen under året vidtagna förvaltningsåtgärder.
De skola pröfva, huru styrelsen utöfvat förvaltningens ledning,
efterse, om järnvägarnas ekonomiska resultat blifvit, hvad det bort
vara, kontrollera det sätt, på hvilket upphandlingarna verkställts, undersöka
anledningen till att större anslag öfverskridits, pröfva, om organisationsformen
i ett eller annat afseende fungerat mindre väl, taga kännedom
om, huru ändrade tåganordningar och införandet af en eller annan ny
typ i fråga om den rullande materielen verkat, granska styrelsens beslut
i anledning af de anmärkningar, som framställts beträffande linjemyndigheternas
förvaltning, m. m.

135

För verkställande af den mera formella granskningen skola öfverrevisorerna
äga att utse särskilda biträden, sitfergranskare, hvilka skola
genomgå järnvägsstyrelsens räkenskaper för öfverrevisionens räkning och
till öfverrevisionen framställa därvid föranledda anmärkningar. I fråga
om linjemyndigheternas förvaltning torde öfverrevisionens åtgörande i
hufvudsak böra inskränka sig till granskning, på sätt nyss nämnts, af styrelsens
beslut i anmärkningsmål och att därvid särskildt pröfva det sätt, hvarpå
styrelsen begagnat den ökade befogenhet i detta hänseende, som enligt
kommitténs förslag skulle tillkomma styrelsen. Men det skall naturligtvis
vara öfverrevisionen obetaget att granska äfven linjemyndigheternas räkenskaper,
liksom öfverrevisorerna i allmänhet skola äga rätt att för granskning
infordra protokoll, föredragningslistor, koncept till utgående expeditioner,
inkomna skrifvelser och andra handlingar rörande styrelsens eller
linjemyndigheternas beslut och förvaltningsåtgärder.

Genom den granskning af styrelsens förvaltning, som sålunda skulle Behandlingen
verkställas af öfverrevisorerna, synes den revision, som hittills utförts af “/uonrnM
kammarrätten, blifva onödig. Däremot anser kommittén kainmarrättenanm“,''in!''nvarfortfarande
böra fungera såsom dömande myndighet beträffande vissa af
de af öfverrevisorerna framställda anmärkningarna.

Öfverrevisorerna skola nämligen söka bedöma icke endast, om de verkställda
utgifterna och de vidtagna förvaltningsåtgärderna varit formellt
riktiga, utan framför allt om de varit lämpliga och afpassade efter förhållandena,
och på den pröfning, som i detta afseende äger rum, skall
bero den åtgärd, som från öfverrevisorernas sida kan komma att vidtagas
med anledning af de framställda anmärkningarna.

I dylikt hänseende har kommittén tänkt sig, att öfverrevisorerna böra
äga att efter verkställd utredning till kammarrätten för afgörande öfverlämna
alla vid revisionen gjorda anmärkningar, som afse de utbetalningar
eller åtgärder, hvilka öfverrevisorerna anse icke endast hafva varit formellt
oriktiga utan därjämte ådagalägga sådant oförstånd eller sådan försumlighet
från vederbörande befattningshafvares sida, att öfverrevisorerna finna
denne böra ersätta det utgifna beloppet. Kammarrätten skulle det därefter
åligga att i anledning af öfverrevisionens anmärkning meddela utslag.

Skulle öfverrevisorerna hafva funnit styrelsen eller någon enskild befattningshafvare
genom vidtagandet af en förvaltningsåtgärd eller underlåtenheten
att vidtaga en sådan åtgärd hafva handlat om också formellt
riktigt dock oklokt eller opraktiskt, skola öfverrevisorerna äga att till
Kungl. Maj:ts pröfning anmäla förhållandet, för så vidt icke frågan är af

136

mera underordnad betydelse, så att revisorerna anse det vara tillfyllest att
därpå endast fästa järnvägsstyrelsens uppmärksamhet.

Tiden för Öfverrevisorernas slutliga granskning af järn vägsförvaltningen tager
sin början, sedan bokslutet för det år, granskningen afser, blifvit afslutadt.
Som emellertid inom järn vägsförvaltningen månadsbokslut verkställas,
böra öfverrevisorerna redan under nyss angifna år taga del af
månadsboksluten samt äfven i öfrigt söka i viss mån under året följa
förvaltningens gång.

Granskningen bör vara afslutad så tidigt, att statsrevisorerna kunna
erhålla del af de anmärkningar, hvilka öfverrevisorerna funnit skäl att
framställa. Det synes kommittén därför böra föreskrifvas, att öfverrevisorerna
skola före september månads utgång hafva afslutat revisionen och
till Kungl. Maj:t afgifvit sin revisionsberättelse, hvilken senare bör innehålla
förutom ett allmänt omdöme rörande styrelsens förvaltning i dess
helhet jämväl meddelande om de olika åtgärder från öfverrevisorernas sida,
till hvilka granskningen af järnvägsförvaltningen gifvit anledning.

Till öfverrevisor bör af trafikmedel utgå ett arfvode, som lämpligen
synes böra bestämmas till 2,500 kronor. Därjämte bör öfverrevisor erhålla
fribiljett å statens järnvägar.

Granskningen Hvad angår linjemyndigheterna, är det klart, att ju större befogenhet
digheterna» distriktsförvaltningama erhålla, desto mer måste revision och kontroll skärförvaitning.
pas. Linjemyndigheternas räkenskaper och förvaltning böra därför icke
endast fortfarande såsom hittills granskas af järnvägsstyrelsens revisionskontor,
utan vid sidan af denna rent formella granskning bör förekomma
jämväl en saklig revision. För sådant ändamål böra samtliga räkenskapshandlingar
omedelbart efter granskningen å revisionskontoret fördelas
mellan de olika afdelningarna inom styrelsen för att å vederbörande byråer
genomgås och granskas från fackmässig synpunkt af därtill fullt kompetenta
befattningshafvare. Vid denna granskning skall det å ligga vederbörande
granskare bland annat att beträffande underhålls- och nybyggnadsarbeten
jämföra de verkliga kostnaderna med de uppgjorda kostnadsförslagen
och tillse, huruvida arbetena föranledt större utgifter än som vederbort,
att efterse, om likformighet mellan de olika distrikten äger rum,
för så vidt detta kan framgå af nu ifrågavarande handlingar, att granska
distriktens upphandlingsböcker och pröfva, om inköpen verkställts ekonomiskt
väl, att undersöka, om utförda arbeten verkställts af järnvägens
eget folk, då sådant varit möjligt, samt att granska det sätt, hvarpå vederbörande
ordnat sina inspektionsresor.

137

Sedan granskningen verkställts, skall i styrelsen af vederbörande afdelningschef
anmälas, hvad som därvid blifvit anmärkt af den beskaffenhet,
att det synes böra föranleda åtgärd eller beslut.

Då linjemyndigheternas räkenskap och förvaltning i järnvägsstyrelsens
revisionskontor erhålla fullt tillfredsställande granskning från hufvudsakligen
formell synpunkt, synes jämväl i fråga om dem kammarrättens granskningsskyldighet
kunna upphöra. Besvär emot styrelsens beslut vid pröfning
af revisionskontorets anmärkningar böra fortfarande såsom hittills
anföras hos kammarrätten.

Jämte det att granskningen af linjemyndigheternas förvaltning sålunda be skärpes,

bör åt järnvägsstyrelsen, såsom förut i fråga om öfver re vision en iZ

föreslagits, inrymmas befogenhet att vid bedömandet af de anmärkningar, pröfning af^
som framställts, pröfva, huruvida den anmärkta utgiften eller åtgärden varitanma^™ns*
nyttig och klok, med rätt för styrelsen att i sådant fall ogilla anmärkningen,
äfven om den måste från rent formell synpunkt anses, vara befogad.

Därjämte synes styrelsen böra erhålla bemyndigande att, vid meddelande
af beslut beträffande sådan anmärkning, som af styrelsen godkänts, tillika
afgöra, huruvida vederbörande redogörare lämpligen bör åläggas att återbetala
anmärkta beloppet eller att endast utgifva anmärkningsprovision till
anmärkningsförrättaren.

På o-rund af hvad kommittén sålunda anfört, får kommittén hemställa, Kommitténs
att — med upphäfvande af bestämmelserna i kungl. kungö- emsta
relsen den 22 januari 1897 angående tiden för aflämnande till
kammarrätten af de räkenskaper, hvilka hos kammarrätten böra
undergå granskning, i hvad dessa bestämmelser afse, att statens
järn vägsförvaltnings räkenskapshandlingar skola för nyssnämnda
ändamål ingifvas till kammarrätten — i järnvägsstyrelsens instruktion
måtte intagas stadgande därom, att Kungl. Maj:t för
granskningen af statens järnvägars räkenskaper och förvaltning
årligen förordnar tre öfverrevisorer, af hvilka åtminstone en skall
vara tekniskt bildad;

att i instruktionen måtte stadgas, att öfverrevisorerna, hvilka
jämväl under det år, granskningen afser, skola söka att i viss
mån följa förvaltningens gång, skola efter årsbokslutets verkställande
företaga den slutliga revisionen, hvilken därefter skall
vara afslutad så tidigt, att öfverrevisorerna före utgången af september
månad året näst efter det år, granskningen afser, kunna

138

hafva till Kungl. Maj:t afgifvit berättelse öfver den af dem verkställda
granskningen;

att i instruktionen måtte stadgas, att öfverrevisorerna skola
äga att, i den mån de anse sådant lämpligt, granska jämväl linjemyndigheternas
räkenskaper och förvaltning;

att i instruktionen likaledes måtte intagas bestämmelse därom,
att öfverrevisorerna med anledning af den af dem verkställda
granskningen skola äga dels att till kammarrättens bedömande
öfverlämna af öfverrevisorerna framställd anmärkning rörande
utbetalning eller annan åtgärd, som öfverrevisorerna anse icke
endast vara formellt oriktig utan jämväl ådagalägga sådant oförstånd
eller sådan försummelse hos den myndighet eller befattningshafvare,
mot hvilken anmärkningen är riktad, att öfverrevisorerna
Unna samma myndighet eller befattningshafvare böra ersätta det
anmärkta beloppet, dels ock att beträffande öfriga anmärkningar
hos Kungl. Maj:t anmäla sådan utbetalning eller annan åtgärd,
som, äfven om den varit formellt riktig, af öfverrevisorerna dock
anses icke hafva varit lämplig eller afpassad efter förhållandena,
och som tillika är af den betydelse, att frågan synes böra underställas
Kungl. Maj:ts pröfning, eller också, därest utbetalningen
eller åtgärden är af mer underordnad vikt, därå fästa järnvägsstyrelsens
uppmärksamhet;

att i den för kammarrätten gällande instruktion måtte vidtagas
den ändring, som af stadgandena i närmast förestående
punkt föranledes;

att i järnvägsstyrelsens instruktion måtte intagas bestämmelse
därom, att styrelsen vid pröfning af revisionsanmärkning dels
skall bedöma anmärkt utbetalning eller åtgärd med hänsyn i
främsta rummet till dess lämplighet dels ock äga att, då anmärkning
godkännes, afgöra, om vederbörande distriktsförvältning
eller befattningshafvare skall förpliktas att ersätta anmärkta beloppet
eller endast utgifva anmärkningsprovision till anmärkningsförrättaren; att

i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att
sedan linjemyndigheternas räkenskapshandlingar granskats å revisionskontoret,
de skola omedelbart därefter å vederbörande byråer
inom styrelsen från fackmässig synpunkt undergå saklig granskning,
och att sedermera af vederbörande afdelningschef skall i
styrelsen anmälas, hvad som vid granskningen blifvit anmärkt
af den beskaffenhet, att det synes böra föranleda åtgärd eller
beslut; samt

139

att Kungl. Maj:t måtte förordna, att af trafikmedel skola
utgå dels till öfverrevisor, som skall erhålla fribiljett gällande å
statens järnvägar, ett arfvode af 2,500 kronor, dels ock till de
biträden, som öfverrevisorerna kunna anse erforderliga för siffergransknings
verkställande, den ersättning, som af öfverrevisorerna
i sådant afseende bestämmes.

Kommittén har framhållit, hurusom järnvägsstyrelsens handlingsfrihet utvidgning af
särskildt i fråga om nya byggnader och anläggningar, upphandlingsväsen- f^nMngsdet
samt afgörandet af en del lokala eller eljest mindre betydelsefulla frihet
frågor vore inskränkt på ett sätt, som måste anses stå i strid med den
uppställda fordran på affärsmässighet i ledningen af järnvägsförvaltningen.

Genom den skärpning i kontrollen af denna ledning, som skulle åstadkommas
genom införandet af en sådan verkligt saklig revision, som kommittén
föreslagit, bör hinder icke vidare förefinnas att i nu angifna afseende
lämna styrelsen friare händer.

Beträffande därvid först frågor om nya byggnader och anläggningar Frågor om
har kommittén i det föregående (sid. 45 o. ff.) påvisat, att järnvägsstyrel-"y“ ^3^fgeg[
sen nu måste anse sig förpliktad att i de framställningar, som årligen ningar.
afgifvas från styrelsens sida angående anslag till nya byggnader och anläggningar,
noggrannt angifva, huru äfven jämförelsevis obetydliga belopp
äro afsedda att användas, samt att den summa, som anvisas för oförutsedda
utgifter, måste betraktas såsom alltför ringa med hänsyn till den
tid af omkring 2 år, som åtgår innan ett konstateradt behof af en ny
anläggning eller en ny byggnad vid statens järnvägar i allmänhet kan
blifva tillfredsställdt.

För att undanröja eller minska den bundenhet för styrelsen, som sålunda
äger rum beträffande användandet af nu ifrågavarande anslag, samt
den svårighet, som förefinnes för järnvägsförvaltningen — icke endast för
den myndighet, som har förvaltningens ledning om hand, utan också för
den, som ombesörjer dess skötsel — att tillgodose jämföreisvis oförutsedda
trafikbehof, anser kommittén att i framställningarna om anslag till nya
byggnader och anläggningar böra närmare angifvas endast sådana behöfliga
byggnader eller anläggningar, för hvilka kostnaden beräknas utgöra 10,000
kronor eller därutöfver. För mindre byggnader och anläggningar äfvensom
för oförutsedda sådana bör däremot endast upptagas en större gemensam
summa, hvilken efter nuvarande förhållanden torde kunna begränsas
till 500,000 kronor.

Att kontrollera, att den större frihet, som i detta afseende skulle

140

Kommitténs

hemställan.

Sättet för
upphandlingars
verkställande.

lämnas styrelsen, icke kommer att missbrukas, blir gifvetvis en af den nya
öfverrevisionens förnämsta uppgifter.

Hvad linjemyndigheterna beträffar har kommittén redan föreslagit
en utvidgning i fråga om distriktsförvaltningarnas befogenhet att sjelfständigt
verkställa vissa byggnader och anläggningar, sedan anslag för
deras utförande utverkats. Därutöfver är det emellertid nödvändigt, att
jämväl hvarje distriktsförvaltning till sitt förfogande erhåller ett visst belopp
för byggnader och anläggningar, som erfordras för sådana trafikbehof,
som icke kunnat förutses, då distriktsförvaltningen upprättade
sitt förslag uti ifrågavarande afseende, och hvilkas tillgodoseende därjämte
kräfver den skyndsamhet, att järnvägsstyrelsens medgifvande icke lämpligen
kan afvaktas. Detta belopp anser kommittén böra sättas för hvarje
distriktsförvaltning till 10,000 kronor att användas i poster om högst

2,000 kronor.

Kommittén får alltså uttala önskvärdheten däraf,

att i de årliga framställningarna om nya byggnader och anläggningar
vid statens järnvägar endast sådana behöfliga byggnader
och anläggningar särskildt angifvas, för hvilka kostnaden
beräknas utgöra 10,000 kronor eller därutöfver, äfvensom att för
mindre byggnader och anläggningar samt för oförutsedda sådana
upptages en större gemensam summa af 500,000 kronor, samt
att, därest en större summa, på sätt senast nämnts, anvisas för
angifna ändamål, hvarje distriktsförvaltning må däraf till sitt förfogande
erhålla ett belopp af 10,000 kronor att i poster om högst

2,000 kronor användas till sådana byggnader och anläggningar,
som kunna erfordras för att tillfredsställa ett oförutsedt trafikbehof,
och hvilkas utförande därjämte kräfver den skyndsamhet,
att järnvägsstyrelsens medgifvande icke hinner afvaktas.

I fråga om upphandlingsväsendet synes det, med hänsyn till hvad
kommittén i sådant afseende här ofvan (sid. 47 o. ff.) anfört, vara uppenbart,
att en affärsmässig förvaltning af statens järnvägar kräfver, att såväl
styrelsen som distriktsförvaltningarna äga befogenhet att verkställa de upphandlingar,
som af de olika myndigheterna för förvaltningens räkning
skola äga rum, på det sätt, som vid hvarje särskild tidpunkt kan antagas
vara för verket fördelaktigast. För rätt att företaga inköp under hand
böra därför icke finnas några inskränkande bestämmelser, utan bör vederbörande
myndighet äga att i detta afseende pröfva, hvad som under för
handen varande förhållanden kan anses lämpligast. Kommittén utgår där -

141

yid från den bestämda förutsättningen, att svenska varor komma till sin fulla
rätt, samt att svensk industri i tillbörlig grad främjas; och blir det öfverrevisionens
sak att tillse, att den ökning i handlingsfriheten, som sålunda
skulle tillerkännas järn vägsmyndigheterna, användes på det för staten mest
gagnande sätt.

Kommittén får därför hemställa, Kommittén*

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att iemsa
vederbörande järn vägsmyndigheter vid verkställande af upphandling
för järnvägsförvaltningens räkning skola äga att, utan hinder
af bestämmelsen i nådiga förordningen angående statens upphandlings-
och entreprenadväsende m. m. den 17 november 1893,
träffa uppgörelse under hand, så ofta sådant finnes vara för statens
järnvägar fördelaktigast.

Hvad slutligen angår det förhållandet, att åtskilliga ärenden nu måste skyldigheten
underställas Kungl. Maj:ts pröfning, ehuru de äro af rent lokal eller ringa ståUa Kungi.
betydelse, har kommittén med tillämpning af den af kommittén antagna Mai:ts i,röfgrundsatsen,
att intet ärende bör afgöras af högre myndighet än som där- "''frågor.''°
för erfordras, redan (sid. 75 o. tf.) föreslagit, att en del sådana ärenden
skulle öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande.

Sålunda har kommittén föreslagit, att detta måtte ske med frågor om
förhyrande af bostäder till sådan personal, som åtnjuter förmånen af fri
bostad, därvid förutsättes, att den i gällande aflöningsreglemente intagna
bestämmelsen, att sådan förhyrning icke får äga rum utan Kungl. Maj:ts
särskilda medgifvande, skulle upphäfvas. Likaledes har kommittén föreslagit
att, med ändring af Kungl. Maj:ts beslut angående uppsättande af
telefon i ämbetslokal m. m. den 3 oktober 1903, distriktsförvaltningarna
måtte tillerkännas befogenhet att besluta i distriktet rörande frågor angående
uppsättande för statens järnvägars räkning af rikst elefonapparater
äfvensom af telefoner i förbindelse med statens järnvägars eget telefonnät.

Slutligen har kommittén också föreslagit, att det skulle lämnas till distriktsförvaltningarna
att afgöra frågor om ersättning för skada å egendom enligt
lagen angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift den 12 mars
1886 i de fall, i hvilka fråga är om ett ersättningsbelopp, ej öfverstigande
500 kronor."

Hvad angår frågorna om förhyrande af bostäder åt personal, torde
sådana frågor icke behöfva i första hand upptagas i styrelsen i andra fall,
än då det gäller anskaffande af bostäder åt styrelsens vaktmästare, men
torde förhyrning då få äga rum, utan att frågan underställes Kungl. Maj:ts

142

pröfning. I likhet med hvad som föreslagits beträffande distriktsförvaltningarna,
bör styrelsen äga att besluta om uppsättande i de tjänstelokaler,
som stå till styrelsens disposition, af rikstelefonapparater äfvensom telefoner
i förbindelse med statens järnvägars eget telefonnät. Beträffande
frågorna om ersättning enligt lagen den 12 mars 1886 har kommittén
redan (sid. 82) framhållit, att det bör tillkomma styrelsen att besluta beträffande
ersättning för skada å egendom, då ersättningen afser ett belopp,
öfverstigande 500 kronor, samt för skada å person.

Jämväl vissa andra frågor, i hvilka Kungl. Maj:t hittills meddelat
beslut, synas lämpligen böra öfverlämnas till styrelsens afgörande. Genom
nådigt bref den 15 oktober 1897 har nämligen Kungl. Maj:t anbefallt
styrelsen tillse bland annat, att ingen tjänsteman inom styrelsen, hvilkens
minimiaflöning är 3,000 kronor eller därutöfver, får af järn vägsmedlen
åtnjuta något annat ai’fvode än det, som finnes för hans ordinarie tjänst
fastställdt eller han i egenskap af vikarie är berättigad att uppbära. Kommittén
kan för sin del ej finna annat, än att det bör kunna anförtros
åt järnvägsmyndigheterna att utan att hindras af sådan inskränkning, som
nyssberörda stadgande innehåller, kunna för utförande af ett särskildt
uppdrag tilldela en befattningshafvare den ersättning, af hvilken han kan
vara förtjänt; och kommittén har därför ansett ifrågavarande bestämmelse
böra upphäfvas.

Kungl. Maj:t har i åtskilliga fall på därom gjorda framställningar tilldelat
understöd för en gång eller gratifikation till extra arbetare särskildt
vid ban- och trafikafdelningarna, då dylik arbetare på grund af ålder och
under arbete i tjänsten erhållna mindre skador blifvit urståndsatt att vidare
förrätta sin tjänst. Sådana understöd kunna naturligtvis icke jämställas
med de förut omförmälda ersättningarna för särskilda uppdrag eller sådana
ersättningar för skada, som enligt gifna bestämmelser skola utbetalas, utan
synes det kommittén lämpligt, att dessa understödsfrågor fortfarande afgöras
af Kungl. Maj:t.

Kommitténs

hemställan.

Kommittén får, i anledning af hvad kommittén sålunda anfört, hemställa,
att den i § 9 af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga aflöningsreglemente
för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den
3 maj 1901 intagna bestämmelsen, att utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgifvande förhyrning icke får äga rum af bostäder till sådan
personal, som åtnjuter förmånen af fri bostad, måtte ur aflöningsreglementet
borttagas;

att sådan ändring måtte vidtagas i Kungl. Maj:ts beslut angående
uppsättande af telefon i ämbetslokal m. m. den 3 oktober

143

1903, att det må på sått af kommittén angifvits tillkomma antingen
styrelsen eller distriktsförvaltning att besluta angående
uppsättande för statens järnvägars räkning af rikstelefonapparater
äfvensom telefoner i förbindelse med statens järnvägars eget
telefonnät;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att det
enligt den af kommittén angifna regeln skall tillkomma antingen
styrelsen eller distriktsförvaltning att afgöra frågor om ersättning
enligt lagen angående ansvarighet för skada i följd af järnvägsdrift
den 12 mars 1886; samt

att bestämmelsen i nådiga brefvet angående ny instruktion
för järnvägsstyrelsen m. m. och nytt aflöningsreglemente för tjänstemän
och betjänte vid statens järnvägar den 15 oktober 1897, i
hvad denna bestämmelse afser inskränkning i styrelsens befogenhet
att tilldela befattningshafvare vid styrelsen med viss minimiaflöning
ersättning för utförande af särskildt uppdrag, måtte upphäfvas.

Ett hinder för en verkligt affärsmässig förvaltning af statens järn-Arten »f pervägar
skulle kunna förmodas ligga i den fasta ställning, som personalen Ä0"^-n“n''
inom järnvägsförvaltningen äger i jämförelse med den, som tillkommer
personalen vid ett enskildt affärsföretag. Före år 1898 innehade personalen
vid statens järnvägar sina befattningar endast på förordnande med viss
uppsägningstid, men enligt nu gällande bestämmelser tillsättes personalen
visserligen icke medels fullmakt men dock genom konstitutorial. I begreppet
konstitutorial ligger emellertid, att vederbörande befattningshafvare
för tjänstefel kan utan anlitande af domstol i administrativ väg skiljas från
sin befattning. Därjämte förekommer i § 48 af nu gällande instruktion
bestämmelse därom, att tjänsteman eller betjänt inom styrelsen utan ansökning
kan förflyttas till annan befattning vid statens järnvägar, dock
utan minskning i det honom enligt stat tillkommande arfvode. 1 § 54
finnes dessutom stadgadt, att en hvar, som blifvit till ordinarie befattning
antagen, skall tjänstgöra, när och hvarhelst han därtill beordras; och skall
hvad sålunda har stadgats i §§ 48 och 54 enligt §§ 84 och 89 gälla äfven
befattningshafvare vid distrikten.

Styrelsen äger alltså enligt instruktionens bestämmelser befogenhet
icke endast att tillfälligtvis förordna en befattningshafvare att uppehålla
den tjänst, för hvilken han kan anses mest lämplig, utan också att, därest
en befattningshafvare skulle befinnas mindre lämplig för den tjänst, han
erhållit, utan ansökning förflytta honom till annan befattning, som han

144

Chefen.

Sättet för
chefens anställande.

Chefens

aflöning.

kan antagas bättre förmå sköta, allt under förutsättning att vederbörande
därigenom icke lider någon minskning i arfvode. Det för en befattningshafvare
utfärdade konstitutorialet skulle således kunna anses gälla snarare
rätt till vissa löneförmåner än till viss bestämd tjänst.

Ehuru det är gifvet, att rätten till viss tids uppsägning gent emot
personalen ur rent affärsmässig synpunkt skulle i vissa fall vara en fördel
för järnvägsförvaltningen, anser kommittén det likväl icke vara lämpligt
att nu ifrågasätta någon ändring i den ställning, som från och med år
1898 tillkommer personalen vid statens järnvägar. För vissa undantag i
detta hänseende skall kommittén i det följande lämna redogörelse.

För att härefter öfvergå till behandlingen af frågan om de särskilda
befattningshafvarne inom styrelsen anser kommittén, hvad först angar
generaldirektören och chefen för ämbetsverket, att denne bör tillsättas
allenast på förordnande. Generaldirektören, på hvilkens arbetskraft, initiativ
och omdömesförmåga resultatet af statsbaneförvaltningen i hög grad är
beroende, bör icke innehafva sin befattning på ordinarie stat, utan bör det
vara för Kungl. Maj:t möjligt att, då sådant kan befinnas lämpligt eller
nödigt, äfven utan anlitande af den i 35 § i regeringsformen anvisade
utväg ersätta den förutvarande chefen med annan person, som anses bättre
kunna motsvara de förväntningar, som ställas på innehafvaren af denna
befattning.

Med hänsyn hufvudsakligen till kontinuiteten inom förvaltningen bör
dock den tid, för hvilken förordnande för chefen meddelas, icke vara alltför
kort. Kommittén har därför tänkt sig, att chefen skulle förordnas för
en tid af sex år i sänder.

Hvad chefens aflöning angår, är enligt gällande aflöningsreglemente
generaldirektörens arfvode bestämdt till 12,000 kronor för år. Det synes
kommittén vara klart, att detta arfvode icke motsvarar nutida fordringar
i sådant afseende, framför allt icke, om den förändring i chefens ställning
genomföres, som kommittén föreslagit. Beträffande statens rent industriella
och ekonomiska förvaltningar måste nämligen, framför allt vid bestämmandet
af vederbörande chefs aflöning, göras i icke ringa mån gällande
samma synpunkter, som i sådant hänseende äro bestämmande inom den
enskilda affärsverksamheten, äfven om därigenom de principer,^ som tillämpas
beträffande statens öfriga ämbetsverk, till väsentlig grad måste frångås.

Den förvaltning, om hvilken här är fråga, är af den omfattning, att
det torde finnas få — kanske knappast något — svenskt enskildt affärs -

145

företag, i hvilket nedlagts ett kapital så stort som det belopp, hvilket
utgör järnvägsförvaltningens årliga bruttoinkomst. Och statens intresse
att för detta sitt största produktiva verk få den bästa möjliga chef utan
att behöfva binda honom vid sig för längre tid, än som är för staten
fördelaktigt, är så stort, att i jämförelse därmed den utgift, som för
ändamålet kan kräfvas, endast äger ringa betydelse. Därför skulle också,
om ofvanberörda synpunkter skulle göras fullt gällande, chefens aflöning
sättas till ett synnerligen afsevärdt belopp. Då emellertid dessa synpunkter
hittills endast i ringa grad kunnat göra sig gällande inom statsförvaltningen,
har kommittén ansett sig icke böra föreslå chefens arfvode till
högre belopp än 25,000 kronor. Till detta belopp anser nämligen kommittén
arfvodet böra uppgå för att chefen skall kunna, så vidt sig göra
låter, frigöra sig från enskilda ekonomiska intressen samt beredas en ställning,
som gör det möjligt för honom att utan risk för sin privata ekonomi
motsvara de kraf, som posten i spetsen för ett så stort verk ställer på
honom. Kommittén vill därjämte framhålla, att de för chefen föreslagna
löneförmånerna måste anses ringa i jämförelse med de aflöningar, som
tillkomma cheferna för de enskilda järnvägsföretagen i landet, om man
besinnar, att den största af de enskilda järnvägarna har ett bannät, som
uppgår till endast något mer än V9 af statsbanenätet. Vid framställandet
af sitt förslag i nu förevarande hänseende förutsätter emellertid kommittén,
att medgifvande icke lämnas chefen att med sin tjänst förena
någon som helst annan aflönad befattning eller annat aflönadt uppdrag.

Chefens aflöning tänker kommittén sig icke fördelad i lön och tjänstgöringspenningar,
utan synes det vara lämpligast, att Kungl. Maj:t för
hvarje särskild gång, då generaldirektör beviljas tjänstledighet och vikarie
förordnas, tillika bestämmer, huru stor del af arfvodet, som skall afstås
till vikarien.

Angående generaldirektörens pensionsrätt stadgas i nu gällande reglemente
för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning af den o november
1882, att delägare, som utnämnes till generaldirektör, icke skall erlägga
afgifter på aflöningen såsom generaldirektör utan på den aflöning, han
uppbar vid befordringstillfället; och pensionsbeloppet bestämmes enligt
reglementet till vissa procent af den medelaflöning, som uppkommer, då
medeltalet tages af de fem sista årsaflöningar, i förhållande till hvilka
den pensionsberättigade näst före erhållet afsked erlagt årsafgifter till
pensionsinrättningen.

Chefens
pensionsrätt.

146

Sedermera har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 15 oktober 1897
i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut i ämnet föreskrifvit, att generaldirektören
skall vara berättigad att från och med månaden näst efter
den, då han efter 65 lefnadsår och minst 10 tjänsteår såsom chef för järnvägsstyrelsen
från ämbetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att,
äfven om han är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, hans
pension icke må sammanlagdt öfverstiga nämnda summa, samt under villkor,
att det från allmänna indragningsstaten utgående beloppet skall minskas,
med hvad han kan vara berättigad att i pension från pensionsinrättningen
uppbära.

1 samma nådiga bref stadgas tillika, dels att, för den händelse till
generaldirektör utnämnes en person, som förut ej tillhört järn vägsstaten,
och som följaktligen ej är delägare i pensionsinrättuingen, delägarskap ej
bör för honom ifrågakomma, dels ock att, om till generaldirektör utnämnes
delägare i pensionsinrättningen, denne, såsom i reglementet för
pensionsinrättningen stadgas, skall erlägga pensionsafgifter på den aflöning,
han uppbar vid befordringstillfället. Genom nådig kungörelse den 25
november 1898 har därefter tillägg till bestämmelserna i pensionsreglementet
blifvit gjordt därom, att generaldirektör, som ej är delägare i pensionsinrättningen,
icke heller skall däri ingå såsom sådan.

I dessa nu gällande bestämmelser anser kommittén sig böra föreslå
vissa ändringar. Sålunda synes det kommittén lämpligare, att pensionen
till generaldirektören utgår af trafikmedlen än från allmänna indragningsstaten.
Därjämte synes det kommittén vara rättvist, att generaldirektören
likaväl som andra vid statens järnvägar anställda befattningshafvare bidrager
till sin pensionering; och vill kommittén i sådant afseende föreslå,
att generaldirektören, på sätt om verkställande direktören för Trollhätte
kanal- och vattenverk är stadgadt, skall såsom pensionsafgift vidkännas
ett afdrag å det honom tillkommande arfvode, hvilket afdrag lämpligen
torde böra bestämmas till 360 kronor för år eller den del af detta belopp,
som motsvarar det tillskott i pension, som han kan beräknas komma att
uppbära af trafikmedlen. Med förslaget att generaldirektören skall anställas
allenast på förordnande, torde slutligen böra följa, att för pensions
erhållande skall fordras endast, att generaldirektören uppnått 65 lefnadsår,
men däremot ej att han under någon viss tid innehaft sin befattning.

För att till generaldirektör skall kunna så vidt möjligt erhållas den
därtill mest lämplige, och på det att stadgandet om generaldirektörens anställande
på förordnande på viss tid må blifva under alla förhållanden
fullt effektivt, anser kommittén det vara nödvändigt, att generaldirek -

147

tören berättigas till pension äfven för de fall, att lian, innan han fyllt
65 år, pä grund af sjukdom skulle blifva oförmögen till nöjaktig vidare
tjänstgöring, eller att han efter utgången af den tid, för hvilken han förordnats,
icke erhåller förnyadt förordnande, eller ock att han eljest utan
därom framställd begäran nödgas afgå från befattningen, utan att på
grund af tjänstefel hafva förverkat, densamma. Denna sist omförmälda
pension bör icke sättas till ett alltför lågt belopp. Kommittén har tänkt
sig, att den bör bestämmas till 8,000 kronor för år att utgå för tiden,
till dess vederbörande fyllt 65 år och således på den grund erhåller
ålderspension, med skyldighet för honom att under tiden vidkännas
det förut för ålderspensions utgående angifna afdraget. Berättigas generaldirektören
till pension, innan han uppnått 65 år, synes å andra
sidan böra åläggas honom skyldighet att, om han före utgången af den
tid, erhållet förordnande afser, skulle befinnas af sjukdom oförmögen till
vidare nöjaktig tjänstgöring, afgå från befattningen mot åtnjutande af
det pensionsbelopp, som enligt hvad nyss nämnts skulle tillkomma honom.
Stadgandena rörande generaldirektörens rättigheter och skyldigheter med
afseende å honom tillkommande pension torde böra intagas i afföningsreglementet.

Beträffande frågorna om sättet för generaldirektörens anställande samt
om de löneförmåner och den pensionsrätt, som skulle tillkomma denne
befattningshafvare, torde böra anmärkas, att då nuvarande generaldirektören
har sin anställning på fast stat, det tilläfventyrs skulle tillkomma
kommittén att afgifva förslag till bestämmelser rörande öfvergången till
de i nämnda afseenden ifrågasatta nya förhållandena. Dä emellertid
kommitténs förslag till förändrad organisation för järnvägsstyrelsen med
därunder lydande förvaltningar icke kräfver öfvergångsstadganden rörande
någon annan tjänst än den nu ifrågavarande, har kommittén ansett sig
böra inskränka sig till att för Kungl. Maj:t anmäla det eventuella behofvet
af öfvergångsbestämmelser i fråga om chefsbefattningen.

Slutligen vill kommittén i fråga om generaldirektören icke lämna
oanmärkt, att — liksom kommittén beträffande distriktschefen har funnit
sig böra föreslå, att det i instruktionen om denne befattningshafvare förekommande
uttrycket »distriktsförvaltningens chef» skulle utbytas mot
»distriktets chef» — det syntes kommittén vara lämpligt, att i instruktionen
om generaldirektören angifves, att han är icke endast, såsom det för
närvarande heter, »styrelsens chef» utan »chef för statens järnvägar».

Frågan om
öfvergångsbestämmelser

m. m.

148

Kommitténs

hemställan.

Souschefen.
Behof vet af
en souschef.

Kommittén får, på grund af hvad kommittén sålunda anfört, hemställa,
att § 9 i instruktionen måtte så förändras, att generaldirektören
angifves såsom generaldirektör och chef för statens järnvägar; att,

med ändring af § 48 i gällande instruktion, måtte stadgas,
att generaldirektör af Kungl. Maj:t förordnas för en tid
af sex år i sänder;

att i aflöningsreglementet måtte intagas bestämmelse därom,
dels att till generaldirektör skall utgå ett årligt arfvode af

25,000 kronor, dels att, då generaldirektör beviljats ledighet och
vikarie för honom förordnats, det skall bero på Kungl. Maj:ts
pröfning, huru stor del af arfvodet, som skall afstås till vikarien.
dels att generaldirektör skall vara berättigad att från och med
månaden näst efter den, under hvilken han uppnått 65 lefnadsår,
under sin återstående lifstid af trafikmedel uppbära en årlig
pension af 6,000 kronor eller, därest han är delägare i statens
järnvägstrafiks pensionsinrättning, af det belopp, hvarmed den
honom från pensionsinrättningen tillkommande pensionen understiger
6,000 kronor, dels att generaldirektör, som innan han
uppnått 65 lefnadsår, antingen på grund af sjukdom eller därigenom,
att han efter utgången af den tid, för hvilken han förordnats,
icke erhåller förnyadt förordnande, eller ock eljest utan
egen begäran nödgas afgå från sin befattning utan att på grund
af tjänstefel hafva förverkat densamma, skall vara berättigad att
i pension uppbära ett årligt belopp af 8,000 kronor för tiden,
intill dess han uppnått 65 års ålder, dels att generaldirektör,
därest han före utgången af den tid, erhållet förordnande afser,
befinnes vara af sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring,
skall vara underkastad skyldighet att afgå mot åtnjutande
af pension enligt nu angifna bestämmelser, dels ock att såsom
pensionsafgift skall å det för generaldirektör bestämda arfyodet
eller den honom under tiden, intill dess han uppnått 65
år tillkommande pension, afdragas, därest generaldirektören icke
är delägare i pensionsinrättningen, ett årligt belopp af ?>60 kronor,
och, om han är delägare i pensionsinrättningen, den del af detta
belopp, som motsvarar det tillskott i pension, som han kan beräknas
komma att uppbära af trafikmedel.

Kommittén har såsom en med den nuvarande organisationen förbunden
olägenhet framhållit, att den mängd af ärenden, som skola före -

149

dragas för och afgöras af chefen, gör det för honom omöjligt att i den
grad, som eljest skulle kunna ske, ägna sig åt de inom verket förekommande,
mera allmänna angelägenheterna, åt sammanhållningen och ledningen
af järn vägsförvaltningen samt åt den egentliga hufvudupp giften för
statsbaneförvaltningens chef, nämligen att planlägga och taga initiativ till
de stora, för förvaltningen i dess helhet betydelsefulla frågorna.

Genom den föreslagna utvidgningen af distriktsförvaltningarnas befogenhet
och 1 öfverflyttningen på dessa myndigheter af afgöranderätten i
en mängd olika frågor, i hvilka styrelsen för närvarande meddelar beslut,
skulle gifvetvis antalet i styrelsen förekommande ärenden af mera löpande
natur icke oväsentligt minskas. Det är emellertid uppenbart, att härigenom
icke skall inträda en så genomgripande förändring af de nuvarande
förhållandena, att icke en högst väsentlig ytterligare lättnad måste beredas
chefen, för att det skall blifva för honom möjligt att i erforderlig grad
ägna tid och omtanke åt lösningen af de stora frågor, som inom
statsbaneförvaltniugen ständigt uppstå. Ju mera statsbanenätet tillväxt,
desto svårare har det visat sig att få till stånd den art af inspektion,
som bör förekomma icke från facksynpunkt utan med hänsyn till enhetlighet
och likformighet inom förvaltningen i dess helhet, och som således
bör utöfvas af chefen eller någon hans ställföreträdare. Denna svårighet
måste naturligen med bannätets fortfarande utveckling allt jämt ökas.
Likaledes har det visat sig mycket svårt för chefen att finna tid till att
företaga studier vid utländska järnvägsförvaltningar, ehuru sådana studier
otvifvelaktigt skulle vara till mycken nytta för statens järnvägar.

Då generaldirektören åtnjuter semester, är tjänstledig eller befinner
sig å tjänsteresa, inträder enligt bestämmelserna i § 24 af nu gällande
instruktion, för såvidt Ivungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, en helt
annan styrelseform än under vanliga förhållanden. De ärenden, i hvilka
eljest generaldirektören beslutar, afgöras nämligen då af styrelsens ledamöter
samfäldt (i handläggningen af sådana ärenden, som icke äro pleniärenden,
behöfver dock utom föredraganden endast en ledamot deltaga).
Ett dylikt, ombyte af styrelseform kan dock icke anses stå i god öfverensstämmelse
med fordran på kontinuitet och likformighet. Nyss angifna bestämmelser
skulle kunna så förändras, att i generaldirektörens frånvaro
äldste afdelningschefen inträdde såsom chefens ställföreträdare, och därigenom
skulle visserligen någon minskning åstadkommas uti nu angifna
olägenhet, men det är icke nog med, att i generaldirektörens frånvaro
tinnes någon, som kan företräda honom, utan den, som det gör, bör också
vara en befattningshafvare, som kan antagas vara fullt förtrogen med
chefens planer och uppfattningar, och åt hvilken utan olägenhet kan

150

Souschefens

åligganden.

anförtros att i generaldirektörens frånvaro afgöra äfven jämförelsevis mera
betydelsefulla frågor. Ännu mera gör sig bebofvet af en sådan ställföreträdare
för chefen gällande i fråga om den ledande verksamhet, som
tillkommer chefen i förvaltningsplenum. Denna verksamhet torde icke
lämpligen kunna öfverlämnas till någon af fullmäktige, och afdelningscheferna,
af hvilka hvar och en deltager i förvaltningsplenum hufvudsakligen
endast, då han föredrager sin egen afdelnings ärenden, komma icke
med säkerhet att erhålla den allmänna kännedom om de i förvaltningsplenum
förekommande ärendena eller den öfverblick öfver denna del af
styrelsens verksamhet, att det annat än i undantagsfall bör uppdragas åt
någon af dem att i generaldirektörens frånvaro i förvaltningsplenum företräda
honom. Det måste dessutom vid chefsombyten icke endast för en
nytillträdande chef utan också för verket i dess helhet vara af gagn, att
inom styrelsen tinnes en befattningshafvare med noggrann kännedom
om järnvägsförvaitningens alla olika grenar och väl förtrogen med de
principer, som i olika afseenden dittills följts vid ledningen af denna förvaltning.
Kommittén har därför tänkt sig, att i styrelsen skulle, på sätt
numera i de allra flesta större merkantila och industriella verk är brukligt,
såsom chefens närmaste man anställas en souschef.

Hvad som skulle åligga en sådan souschef, har till en del redan
framgått af det nu anförda. Souschefen skall nämligen vara generaldirektörens
närmaste biträde vid utöfningen af dennes ämbete. Han skall
vara ledamot såväl i förvaltningsplenum som ock i det förut omförmälda
personalplenum. Han skal], såvidt ej i särskildt fall annorlunda
blifvit af Kung], Maj:t förordnadt, vikariera för generaldirektören, då
denne befinner sig på tjänsteresa eller åtnjuter semester eller tjänstledighet
eller eljest är förhindrad att själf utöfva sitt ämbete eller någon af
dess funktioner. Souschefen blir därvid i generaldirektörens ställe ordförande
i förvaltningsplenum och i personalplenum samt företräder jämväl
i andra afseenden generaldirektören. Då en souschef finnes, kunna naturligen
i generaldirektörens frånvaro handläggas åtskilliga ärenden, hvilka
under nuvarande förhållanden många gånger måste i afvaktan på generaldirektörens
inträde i tjänst längre eller kortare tid ligga oafgjorda. I § 24
af instruktionen stadgas nämligen, att det, såvida Kungl. Maj:t för tillfället
ej annorlunda förordnar, icke är medgifvet att i generaldirektörens frånvaro
behandla frågor om förändring i taxor och trafikreglemente, att afgifva
underdåniga förslag till kostnads- och arfvodesstater, till nya byggnader
och anläggningar eller om- och tillbyggnader samt anskaffningar af
rullande materiel, att tillsätta lediga tjänster annat än genom förord -

151

nande att tills vidare upprätthålla de med befattningen förenade göromålen,
att entlediga eller afsätta personal eller att vidtaga sådana åtgärder, som
rubba eller förändra förut vid förvaltningen följda grunder. Dessa bestämmelser
kunna vara lämpliga för det fall, att både chef och souschef
äro frånvarande. Ar generaldirektören frånvarande, men souschefen i
tjänst, torde undantag behöfva göras endast för tillsättande af lediga
tjänster, afsättning af personal, vidtagandet af åtgärder, som rubba eller
förändra förut vid förvaltningen följda grunder, samt afgörandet af sådana
ärenden, angående hvilka generaldirektören uttryckligen bestämt, att de ej
få i hans frånvaro företagas till afgörande.

Souschefen skall på anmodan af generaldirektören i dennes ställe förrätta
inspektion ä linjen. Därvid bör det tillkomma souschefen att, på
sätt i § 19 af nu gällande instruktion stadgas om generaldirektören, utan
inhämtande af yttrande af någon föredragande meddela föreskrifter om
verkställighetsåtgärder af beskaffenhet att icke tåla uppskof. Souschefen
bör dock omedelbart efter inspektionsresans slut för generaldirektören anmäla,
hvad han sålunda åtgjort. Det kan icke gärna tänkas, att de af
honom meddelade föreskrifterna komma att röra allmänna förhållanden
inom förvaltningen eller föranleda till ändring i någon redan stadgad
ordning, men de kunna föranleda till utgift, och i sådant fall skall det
åligga souschefen, liksom det nu är stadgadt om generaldirektören, att
skriftligen utfärda samma föreskrifter och att sedermera uti styrelsen
anmäla dem till protokollet.

Till souschefen skall af generaldirektören kunna öfverlämnas att på
föredragning af afdelningschef afgöra visst ärende, vissa grupper af ärenden
eller under viss tid alla till en afdelning hörande ärenden, allt för så vidt
fråga är om ärenden, som eljest afgöras af chefen i närvaro endast af föredraganden.
Den i § 18 af gällande instruktion intagna bestämmelsen om
skyldighet för föredraganden eller annan vid föredragning närvarande afdelningschef
att, då beslut fattas, som strider mot hans åsikt, låta till
protokollet anteckna sin skiljaktiga mening, skall gifvetvis äfven gälla i
fråga om föredragning inför souschefen. Denne skall vidare biträda chefen
vid följandet af ärendenas gång inom styrelsen och vid kontrollerandet af
arbetet å styrelsens olika byråer och kontor samt vid tillseendet, att
onödigt dröjsmål med ärendenas afgörande icke uppstår. Han skall också
stå i förbindelse med samt öfva tillsyn å arbetet inom sådana af styrelsen
tillsatta kommittéer, som utarbeta förslag till reglementen, instruktioner
o. d , samt i öfrigt utföra sådana tillfälliga tjänsteuppdrag, som generaldirektören
kan- anförtro åt honom.

152

befattningen *>et synes uppenbart, att inom ett verk med den omfattning, som sta-n
sjäifstän- tens järnvägsförvaltning nu äger, de uppgifter, hvilka skola åligga souschefen,
dig befattning skola blifva af den mångfald och den fordrande art, att de måste fullständigt
upptaga en persons tid och omtanke. Det bör alltså icke kunna ifrågasättas,
att souschefsbefattningen skall kunna förenas med annan tjänst vid
statens järnvägar, utan måste den vara en fullt själfständig befattning.

Satiet för Hvad angår sättet för souschefens anställande och hans aflöning, anser
anställande kommittén, att befattningen såsom souschef bör mnehafvas allenast på förort™"5
ornande.

Under sådan förutsättning kunna''souschefens aflöningsförhållanden ordnas
på två olika sätt. Souschefen torde i allmänhet komma att tagas bland
afdelningscheferna eller distriktscheferna. Den, som förordnas till souschef,
skulle därför kunna bibehålla sitt afdelningschefs- eller distriktschefsarfvode
och därutöfver erhålla ett särskildt tilläggsarfvode att utgå, så länge hans
förordnande såsom souschef varar. lian skulle således bibehålla sin förutvarande
ordinarie befattning, hvilken skulle uppehållas af vikarie, och för
dennes aflönande skulle finnas i staten upptaget ett särskildt afdelningschefs-
eller distriktschefsarfvode. Souschefen skulle i detta fall, därest hans
förordnande icke förnyades, återgå till sin förutvarande tjänst eller erhålla
den afdelningschefs- eller distriktschefsbefattning, som styrelsen bestämde.
För det antagligen sällsynta fall att till souschef förordnades en person, som
ej hade anställning vid statens järnvägar, skulle denne uppbära det särskilda
afdelningschefs- eller distriktschefsarfvode, hvarom ofvan har förmälts,
jämte tilläggsarfvodet samt, om hans förordnande icke förnyades,
erhålla pension ordnad efter ungefärligen enahanda grunder, som angående
chefen är sagdt.

Man kan också tänka sig souschefens löneförhållanden ordnade så, att
för souschefs- liksom för generaldirektörsbefattningen fastställes ett särskildt
årligt arfvode. Innehar souschefen, då han förordnas, annan befattning
vid statens järnvägar, t. ex. afdelningschefs- eller distriktschefstjänst, afgår
han från denna, som alltså tillsättes med ny ordinarie innehafvare. Då
souschefens förordnande upphör, tillerkännes honom, äfven om han ej uppnått
pensionsåldern, viss pension, för så vidt han ej erhåller annan lämplig
anställning i statens järnvägars tjänst.

Emot sist angifna aflöningssätt kan visserligen anmärkas, att, om
detsamma kommer till tillämpning, oftare än med det först omförmälda
aflöningsättet kan inträffa, att pension, innan pensionsåldern inträdt, måste
tillerkännas souschefen, men å andra sidan ökar det otvifvelaktigt möjligheten
att till denna viktiga och ansvarsfulla befattning erhålla den lämp -

153

ligaste personen, och det medför ej såsom det andra aflöningsättet den
olägenheten, att för ifrågavarande befattnings skull en eller flera andra befattningar
vid statens järnvägar ständigt måste uppehållas medels vikarie.
Särskildt är det olägligt med ett långvarigt vikariat å eu distriktsehefsbefattning;
och helt visst skulle det blifva mycket svårt att med erforderlig
sjelfständighet på förordnande sköta en afdelningschefsbefattning, hvars
ordinarie innehafvare fungerade såsom souschef. Kommittén anser sig därför
böra tillstyrka, att souschef, liksom förut föreslagits för generaldirektör,
i aflöningsreglementet tillerkännes ett visst bestämdt, arfvode med skyldighet
att frånträda den befattning, han vid förordnandets erhållande innehar.

Det arfvode, som sålunda bör tillkomma souschefen, anser kommittén
lämpligen böra bestämmas till 15,000 kronor, hvilket arfvode icke skall
fördelas i lön och tjänstgöringspenningar; utan bör i de fall, da souschefen
beviljats ledighet och vikarie för honom förordnats, bero på Kungl.

Maj:ts pröfning, huru stor del af arfvodet skall afstås till vikarien.

Souschefen bör liksom generaldirektören tillförsäkras rätt till pension *»««*«/««
etter fyllda 65 ar. Denna pension synes böra sättas till samma belopp
som för generaldirektör eller till 6,000 kronor om året. Innehar icke
souschefen, då han förordnas, ordinarie tjänst vid statens järnvägar, skall
han ej vara pliktig att ingå i pensionsinrättningen, utan nyss angifna pensionsbelopp
skall då helt och hållet utgå af trafikmedel. För rätt att
komma i åtnjutande af denna pension skall souschefen liksom generaldirektören
vidkännas såsom pension-afgift ett afdrag å det till honom utgående
arfvodet till belopp af 360 kronor om året. År den, som förordnas
till souschef, ordinarie befattningshafvare vid statens järnvägar, skall han
kvarstå såsom delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning och erlägga
pensionsafgifter å den aflöning, han uppbar, då han erhöll förordnandet.
Uppgår icke hans pension från pensionsinrättningen till 6,000
kronor, erhåller han fyllnadspension af trafikmedel med skyldighet att
vidkännas afdrag å aflöningen, på sätt om generaldirektör i motsvarande
fall är föreslaget.

Liksom generaldirektör bör souschef tillerkännas rätt till pension jämväl
i de fall, att han, innan han fyllt 65 år, på grund af sjukdom befiunes
oförmögen till nöjaktig vi>1 are tjänstgöring eller han, då tiden för
hans förordnande utgått, icke erhåller förnyad t förordnande eller han eljest
utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning, utan att han pa grund
af tjänstefel förverkat densamma. Sådan pension anser kommittén böra
för souschef bestämmas till samma belopp som ålderspensionen eller till

6,000 kronor. Det är emellertid att antaga att, därest souschefens förord 20 -

154

nande icke förnyas, i de flesta fall skall kunna ordnas så, att han erhaller
en afdelningschefs- eller distriktsehefsbefattning. Skulle souschefen
före utgången af den tid, hans förordnande afser, befinnas af sjukdom
oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring, skall han vara underkastad
skyldighet att afga mot åtnjutande af pension i enlighet med hvad nu
har angifvits.

°UrmmS . Souscliefen skal1 naturligtvis i likhet med generaldirektör och afdel semesier.

ningschef aga rätt till semester under en och en half månad enligt ''generaldirektörens
närmare bestämmande.

Tiden för
souschefens
förordnande,

Beträffande den tid, för hvilken souschefen bör erhålla förordnande,
bör denna tid å ena sidan vara tämligen lång, för att icke skyldighet att
till souschefen utbetala pension skall inträda efter allt för kort tids tjänstgöring,
men l andra sidan bör det vara så ordnadt, att, om godt samarbete
ej kan astadkommas mellan chef och souschef, denne sistnämnde befattningshafvare
far lämna sin tjänst, innan tiden för chefens förordnande
utgått. Kommittén har därför velat föreslå, att första gången en person
erhåller förordnande såsom souschef, detta måtte meddelas för en tid af
sex år, ^ men att sedermera förnyadt förordnande skall meddelas allenast
för tre år i sänder.

^benämning. Souschefens benämning anser kommittén böra blifva öfverdirektör och
souschef vid statens järnvägar. Af skäl, som kommittén i annat sammanhang
kommer att framlägga, anser kommittén benämningen öfverdirektör
icke vidare böra bibehållas för afdelningscheferna inom styrelsen. För
souschefen, hvilkens tjänsteställning väl kan anses motsvara den, som
tillkommer chef för ett af de mindre ämbetsverken, synes däremot den
flera ämbetsverkschefer tillkommande benämningen öfverdirektör vara synnerligen
lämplig.

rädå^Tför Såsom öfverdirektörens ställföreträdare samt ordförande i förvaltningssouschefen.
och personalplenum inträder i sådana fall, då såväl generaldirektör som
öfverdirektör äro frånvarande från styrelsen, och för så vidt Kungl. Maj:t
e.)o annorlunda förordnar, äldste i tjänst varande afdelningschef med bibehållande,
därest Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, af sin afdelningschefsbefattning.

Kommitténs

hemställan.

Kommittén far, pa grund af hvad kommittén sålunda anfört, hemställa,
att i instruktionen måtte, med ändring af eller tillägg till §§
9, 17, 18, 21 och 23 samt första stycket af § 24, stadgas, dels att

155

i järnvägsstyrelsen skall'' finnas anställd en öfverdirektör och souschef
vid statens järnvägar, dels att det skall åligga öfverdirektören
att deltaga, då styrelsen i generaldirektörens närvaro sammanträder
till plenum i förvaltningsärenden och till plenum i
personalärenden, att, då generaldirektören åtnjuter tjänstledighet
eller semester eller befinner sig å tjänsteresa eller eljest är förhindrad
att själf utöfva sitt ämbete eller någon af dess funktioner,
vikariera för generaldirektören och därvid i generaldirektörens
ställe vara ordförande i plenum i förvaltningsärenden och
i plenum i personalärenden äfvensom afgöra ärenden på föredragning
af vederbörande afdelningschef, samt att såsom generaldirektörens
närmaste man och ställföreträdare biträda generaldirektören
vid utöfningen af dennes ämbete och att därvid bland
annat på anmodan af generaldirektören i dennes ställe förrätta
inspektioner å linjen, efter generaldirektörens bestämmande, jämväl
då generaldirektören eljest tjänstgör, på föredragning af afdelningschef
afgöra ärenden äfvensom biträda vid följandet af
ärendenas gång inom styrelsen och vid tillseendet af arbetet å
styrelsens olika byråer och kontor samt utföra sådana tillfälliga
tjänsteuppdrag, som generaldirektören kan anförtro åt honom,
dels ock att, då både generaldirektör och öfverdirektör äro frånvarande,
äldste i tjänst varande afdelningschef skall inträda såsom
öfverdirektörens ställföreträdare med bibehållande af sin afdelningschefsbefattning,
så vida ej annorlunda af Kungl. Maj:t förordnas; att

i instruktionen måtte, med ändring af § 48, intagas
bestämmelse därom, att öfverdirektören förordnas af Kungl.
Maj: t, och att sådant förordnande skall första gången, det meddelas
en person, afse en tid af sex år och, om det därefter för
samma person förnyas, en tid af tre år i sänder;

att den ändring och det tillägg måtte göras i § 24 andra
stycket af nu gällande instruktion, att, hvad som i detta stycke är
stadgadt, skall gälla för den händelse, att hvarken generaldirektör
eller öfverdirektör är närvarande, och att, då väl generaldirektör
men ej öfverdirektör är frånvarande, lediga tjänster ej få tillsättas
annat än genom förordnande att tills vidare upprätthålla de med
befattningen förenade göromålen, afsättning af personal ej får äga
rum, sådana åtgärder icke få vidtagas, som rubba eller förändra
förut vid förvaltningen följda grunder och ej heller sådana ärenden
afgöras, angående hvilka generaldirektören bestämt, att beslut

156

k tdelningscheferna.

i dem ej få i hans frånvaro meddelas, allt så framt ej Kung].
Maj:t för tillfället annorlunda förordnat;

att bestämmelserna i § 19 af gällande instruktion måtte utsträckas
att vinna tillläinpning jämväl vid inspektion, som förrättas
af öfverdirektör, med skyldighet för denne att, då föreskrift
på sätt i nämnda paragraf omförmäles af honom meddelats, därom
under alla förhållanden göra anmälan hos generaldirektören;

att öfver dir ektören vid statens järnvägar i § 55 af instruktionen
måtte upptagas bland de befattningshafvare i styrelsen, som
åtnjuta semester under en och en half månad enligt generaldirektörens
närmare bestämmande;

att i aflöningsreglementet måtte intagas bestämmelse därom,
dels att till öfverdirektör skall utgå ett årligt arfvode af 15,000
kronor, dels ock att, då öfverdirektör beviljats ledighet och vikarie
för honom förordnats, det skall bero på Kungl. Maj:ts pröfning,
huru stor del af arvodet, som skall afstås till vikarien;

att i aflöningsreglementet måtte intagas enahanda bestämmelser,
som här ofvan föreslagits för generaldirektör, om rättigheter
och skyldigheter för öfverdirektör i afseende å uppbärande af
pension samt om skyldighet att mot åtnjutande af pension afgå
ur tjänst vid oförmögenhet på grund af sjukdom till vidare nöjaktig
tjänstgöring, dock att beloppet af den pension, som kan
tillkomma öfverdirektör för tiden, intill dess han fyllt 65 år, skall
utgöra 6,000 kronor; samt

att i gällande reglemente för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
och för statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa
måtte intagas bestämmelser — på sätt om generaldirektör nu
finnes stadgadt — därom, dels att delägare, som utnämnes till
öfverdirektör och souschef vid statens järnvägar, icke erlägger
afgifter å aflöning såsom öfverdirektör utan å den aflöning, han
uppbar vid befordringstillfället, dels ock att stadgandena om
skyldighet att ingå såsom delägare i pensionsinrättningen och
änke- och pupillkassan icke skola, för den händelse till öfverdirektör
och souschef vid statens järnvägar utnämnes person,
som förut ej tillhört järn vägsstaten och följaktligen icke är delägare
i pensionsinrättningen eller änke- och pupillkassan, å denne
äga tillämpning.

Kommittén öfvergår härefter till behandling af frågan om de befattningshafvare,
som i gällande instruktion benämnas öfverdirektörer och
chefer hvar och en för sin afdelning inom styrelsen.

157

Af hvad kommittén yttrat i anledning af den af kommittén verk
ställda granskningen af statsbaneförvaltningens nuvarande organisation, chefer inom
har beträffande afdelningscheferna framgått, att det för närvarande svar- shJ,dsenligen
låter sig göra för dem att i önskvärd grad ägna tid och arbete åt
de högre och mera betydelsefulla bland de uppgifter, som tillhöra dem,
äfvensom att åt de till styrelsen inkommande ärendena bereda den skyndsamma
gång och behandling inom ämbetsverket, som borde vara utmärkande
för järnvägsstyrelsen såsom ett modernt kommunikationsverk. Orsakerna
till dessa missförhållanden har kommittén funnit vara att söka dels
i den omständigheten, att i styrelsen afgöres en mängd löpande ärenden
af den lokala eller mindre betydande art, att de lämpligen icke böra påkalla
styrelsens pröfning, och dels däruti, att det inom styrelsen till biträde
åt afdelningscheferna icke finnes tillräckligt många fast anställda befattningshafvare
i den ställning, att af dem skulle skäligen kunna fordras ett
mera själfständigt och maktpåliggande arbete.

Genom den af kommittén föreslagna öfverflyttningen från styrelsen
till distriktsförvaltningarna af befogenhet att meddela beslut i en mängd
frågor kommer gifvetvis antalet af de i styrelsen diariiförda ärendena
att afsevärdt minskas. Hvad som sålunda öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas
afgörande, är emellertid hufvudsakligen ärenden af löpande art,
under det att alla de mera omfattande och svarlösta fragorna pa grund
af sin natur måste fortfarande såsom hittills omedelbart handläggas i styrelsen.
Den affärsmässighet i förvaltningen af statens järnvägar, till hvars
genomförande kommittén söker visa vägen, tillgodoses dock ingalunda
tillräckligt allenast därigenom, att ärenden af löpande natur flyttas ut ur
styrelsen eller, i den mån de måste fortfarande handläggas af styrelsen,
beredas ett snabbt och säkert afgörande. Det är lika viktigt, att de större
frågorna, hvilka mycket ofta äro af lika brådskande natur, icke uppskjutas.

Men för att detta skall kunna undvikas, måste den personal, som skall
ägna dessa ärenden den förberedande handläggningen, vara tillräckligt talrik
och i erforderlig mån väl utrustad för sitt arbete.

Från denna synpunkt måste krafvet på en förändring af styrelsens
organisation göra sig starkt gällande. För att tillfredsställa detta kraf
har ifrågasatts, att styrelsens delning i särskilda afdelningar, af hvilka
hvar och en omfattar flera byråer eller kontor, skulle upphöra, och att
det ej vidare skulle finnas några sådana befattningshafvare som de nuvarande
afdelningscheferna, hvilka sammanhålla hvar och en sin afdelning
samt föredraga i styrelsen eller, i den mån afdelningschef därtill äger befogenhet,
afgöra alla afdelningens ärenden. I stället skulle föredragandenas
antal ökas, så att det ungefärligen komme att motsvara de inom styrelsen

15S

befintliga och erforderliga byråernas antal. Hvarje föredragande skulle
förestå en byrå och föredraga allenast de ärenden, som tillhöra denna.
»Styrelsens organisation skulle alltså, hvad angår föredragandenas antal samt
omfattningen al hvars och ens verksamhetsområde, komma att i betydlig
grad erinra om det sätt, hvarpa de preussiska järnvägsdirektionerna äro
ordnade. Föredragandenas eller de så kallade dezernenternas antal uppgår
nämligen i en sådan direktion till i medeltal omkring 20.

Kommittén har insett och uppskattat fördelen af den ökade snabbhet
och omedelbarhet i föredragningen, som skulle vara att vinna genom ett
system al många föredragande inom styrelsen, men kommittén har icke
desto mindre ansett sig icke böra föreslå en sådan förändring i styrelsens
organisation. Att en sådan anordning, som nyss nämnts, kan visa sig
vara lämplig för en preussisk direktion men däremot icke böra förordas
för den svenska järnvägsstyrelsen, beror på den af kommittén här ofvan
redan angitna väsentliga skillnaden i dessa båda myndigheters ställning i
organisationskedjan. En preussisk direktion tillkommer ju, såsom kommittén
redan framhållit, hufvudsakligen skötseln af järnvägsförvaltningen inom
dess område, under det att den svenska järnvägsstyrelsen i vidsträckt omfattning
har hand jämväl om förvaltnigens ledning och enligt kornmittens
förslag skulle få detta till sin hufvuduppgift.

Anordningen med ett större antal byråchefer såsom föredragande
sammanhänger nämligen i mycket med begreppet direkt skötsel. Är det
åter fråga om utöfvandet af en sådan ledande och normerande myndighet
som den, hvilken redan nu tillkommer och efter genomförandet af kommitténs
förslag i ännu högre skulle tillkomma den svenska järnvägstyrelsen,
i hvars verksamhet maste såsom ett synnerligen viktigt moment ingå
utfärdande af reglementen, anvisningar och instruktioner, då skarpes i hög
grad fordran på enhetlighet inom denna centrala myndighet, och från den
synpunkten måste systemet med jämförelsevis få afdelningschefer, försedda
med goda medhjälpare, böra förordas. I det preussiska ministeriet
för allmänna arbeten, hvilket i Preussen ombesörjer den egentliga ledningen
af järnvägsförvaltningen, finnas ju också för handläggning af järnvägsärendena
särskilda afdelningar med afdelningschefer, ministerialdirektörer.
Antalet afdelningar för järnvägsärenden är där fem. Till följd af förvaltningens
storlek finnas emellertid a hvarje afdelning till afdelningschefens
biträde flere högre tjänstemän med föredragningsskyldighet.

Det| maste finnas god sammanhållning inom styrelsen och oafbruten
samverkan mellan . chefen och föredragandena, för att det bästa möjliga
resultat af förvaltningen skall kunna uppnås. Uppenbart torde också vara,
att detta jämförelsevis lätt skall kunna ernäs med ett mindre antal A-erk -

159

liga afdelningschefer inom styrelsen, under det att anordningen med ett
större antal föredragande måste väsentligt öka chefens arbete. Afdelningschefen
åligger det nämligen att i första rummet ansvara för, att enhetlighet
och likformighet förefinnas mellan de olika byråer och kontor, som
höra till hans afdelning, hvaremot det tillkommer chefen att med biträde
af souschefen vaka öfver likformigheten och samarbetet mellan de olika
afdelningarna. Skulle afdelningscheferna försvinna, är det gifvet, att det
arbete och det ansvar, som i nu angifna afseende hvilar på afdelningscheferna,
skulle öfverflyttas på chefen och hans ställföreträdare samt i viss
mån draga deras uppmärksamhet och omtanke från andra dem åliggande
viktiga uppgifter.

Den organisation af styrelsen, som kommittén föreslagit, med i besluten
deltagande järn vägsfullmäktige och ett särskildt plenum i förvaltningsärenden
synes också lämpligast böra förbindas med bibehållandet af de
särskilda afdelningscheferna. Det torde nämligen vara tydligt, att ju mer
föredragandenas antal ökas, desto svårare blir det för fullmäktige att förvärfva
och bibehålla den personliga öfverblick öfver förvaltningens gång,
som är bestämmande för värdet af deras rådslag, och desto större blir
ock sannolikheten, att chefen och souschefen skola komma att intaga en
mot organisationen stridande ställning mellan föredragandena och fullmäktige
såsom förklarande och sammanfattande. Med ett större antal föredragande
måste också oftare inträffa, att ett ärende berör flera föredragandes verksamhetsområden,
och att det blir nödvändigt att vid ärendenas handläggning
inkalla två eller flere föredragande, hvarigenom det normala förhållandet
mellan fullmäktige och fackledamöter kan komma att förryckas.

Kommittén anser sig på dessa skäl böra föreslå, att styrelsen, hvad
dess yttre organisation beträffar, fortfarande såsom hittills skall vara uppdelad
i sådana af delningar, i hvilka järnvägsförvaltningen på grund af ärendenas
olika natur kan anses sönderfalla, och att en befattningshafvare, afdelningschefen,
erhåller de åligganden i förhållande till afdelningen, som i
§ 10 af nu gällande instruktion tillkomma öfverdirektör, nämligen att
bereda samt föredraga eller afgöra de ärenden, som tillhöra afdelningen,
att hafva tillsyn öfver göromålen inom afdelningen och ansvara för, att
styrelsens beslut i de af honom handlagda ärendena varda skyndsamt expedierade.

För hvarje byrå bör såsom för närvarande finnas en byrådirektör att
närmast biträda afdelningschefen vid ärendenas beredning och expeditionernas
uppsättande. På sätt som nu är stadgadt bör byrådirektör, då
afdelningschef åtnjuter semester eller tjänstledighet eller eljest är hindrad

Afdelningscheferna
s
ställföreträdare.

ICO

att förrätta sin tjänst, förvalta afdelningschefens befattning, där Kungl.
Maj:t ej annorlunda förordnar. Under afdelningschefens frånvaro å tjänsteresa
bör likaledes byrådirektören föredraga afdelningen tillhörande ärenden
och förrätta andra till tjänsten hörande löpande göromål. I öfrigt
skall föredragningsskyldighet i regel icke tillkomma byrådirektör, men
skall i enlighet med i sådant afseende nu gällande bestämmelser generaldirektören
äga att, då sådant linnes af behof påkalladt, förordna byrådirektör
eller annan vid statens järnvägar anställd befattningshafvare att.
i afdelningschefs ställe föredraga visst ärende eller viss grupp af ärenden.

^»m- Hvad angår afdelningarnas inom styrelsen antal, har kommittén vid
JsTklyfning sitt förslag ansett sig böra följa den grundsatsen, att detta antal bör ökas
af trafik- endast i den mån, som göromålens mängd och beskaffenhet kräfva en
afdeimngrn ]jjy£njng af nu befintlig afdelning.

En dylik klyfning af afdelning har först och främst, i enlighet med
hvad som redan nu faktiskt äger rum, ifrågasatts beträffande trafikafdelningen.

Frågan om en delning af denna afdelning väcktes af 1893 års järnvägskommitté.
Denna kommitté anförde nämligen, att kommittén visserligen
ansåge, att öfverdirektörernas (afdelningschefernas) antal i järnvägsstyrelsen
åtminstone tills vidare kunde bibehållas vid det dåvarande
antalet eller fyra, men kommittén kunde dock icke underlåta att framhålla,
att i en fullständig organisation af centralförvaltningen borde i
Sverige liksom i utlandet ingå, att en särskild föredragande för taxeväsendet
anställdes, och att således i stället för öfverdirektören för trafikafdelningen
skulle träda två öfverdirektörer såsom chefer, den ene för den
egentliga trafikafdelningen och den andre för en nybildad taxeafdelning
inom styrelsen. Kommittén antog emellertid, att genom den af kommittén
föreslagna decentralisationen en sådan minskning skulle uppstå i öfverdirektörens
för trafikafdelningen göromål, att kommittén icke borde
redan då föreslå inrättandet af en femte öfverdirektörsbefattning. I
stället ville kommittén på det bestämdaste påyrka, att taxeväsendet sä
till vida finge en särskild målsman inom styrelsen, att under öfverdirektören
för trafikafdelningen skulle anställas en assistent eller byrådirektör,
hvilkens befattning vore skild från såväl chefskapet för kontrollkontoret
som handläggningen af trafikärenden. Med stöd af detta kommitténs uttalande
anhöll järnvägsstyrelsen, innan kommittéförslaget i öfrigt pröfvats,
om Kungl. Maj:ts medgifvande att hos öfverdirektören för trafikafdelningen
få anställa en ny öfverdirektörsassistent, hvilken framställning genom nådigt
bref den 31 december 1896 af Kungl. Maj:t bifölls.

161

I den af Ivungl. Maj:t till 1897 års Riksdag aflåtna propositionen angående
lönereglering för personalen vid statens järnvägar bibehölls ledamöternas
i styrelsen antal vid f}rra eller samma antal, som detsamma utgjort
alltsedan år 1873, men föreslogs anställande af en särskild byrådirektör
såsom föreståndare för taxebyrån. Kungl. Maj:ts förslag i dessa
delar bifölls af Riksdagen.

Sedermera ingick järnvägsstyrelsen till Kungl. Maj:t med underdånig
skrifvelse den 17 december 1901, däruti styrelsen anförde, att genom den
från och med år 1898 genomförda nya organisationen ett antal ärenden
af mera löpande natur, särskildt personalärenden, visserligen öfverflyttats
från öfverdirektörens för trafikafdelningen till distriktsbefälets handläggning,
men att på grund af tillkomsten af nya järnvägslinjer och genom
den öfver all förväntan betydande stegring, som inträdt i rörelsen å statens
järnvägar, göromålen inom styrelsens trafikafdelning i synnerligen
väsentlig grad ökats. Den förutsättning, på hvilken 1893 års järnvägskommitté
grundat sitt beslut att icke föreslå anställandet af en femte öfverdirektör,
eller att minskning i öfverdirektörens för trafikafdelningen göromål
skulle uppkomma, lörelåge således icke. Ledamöternas i styrelsen antal hade
icke ökats sedan år 1873, ehuru sedan dess statsbanenätet mer än tredubblats,
dess bruttoinkomster nära femdubblats och dess utgifter för drift och underhäll
mer än åttadubblats. Häruti syntes giltiga skäl i och för sig föreligga för
ett förslag att anställa ytterligare en öfverdirektör. Styrelsen ansåge sig
emellertid för det dåvarande icke böra påyrka aflåtande till Riksdagen af
nådig proposition om uppförande af fast arfvode för en ny ordinarie öfverdirektörsbefattning,
utan kunde behofvet af förstärkta arbetskrafter uti
ifrågavarande hänseende nöjaktigt fyllas, om en adjungerad ledamot Ange
till en början under år 1902 anställas inom styrelsen att med den befogenhet,
som enligt gällande instruktion tillkomme öfverdirektör, i öfverdirektörens
lör trafikafdelningen ställe handlägga de ärenden, som anginge taxebyrån
och kontrollkontoret. Denna framställning bifölls af Kungl. Maj:t,
som sedermera på särskilda framställningar af järnvägsstyrelsen för hvarje
år medgifvit anställandet af en adjungerad ledamot. I underdånig skrifvelse
den 18 november 1903 angående anställandet af en adjungerad
ledamot lör år 1904 framställde järnvägsstyrelsen förslag om inrättande af
en ny öfverdirektörsbefattning på fast stat. Styrelsen åberopade därvid
den ofantliga ökning i ärendenas antal på trafikafdelningen, soin ägt rum
under de senare åren, och framhöll med stöd däraf, hurusom det icke vore
för föredraganden på trafikafdelningen möjligt ens att medhinna eu på
samma gång snabb och noggrann behandling af de löpande ärendena, än
mindre att kunna taga initiativ till och leda behandlingen af stora orga 21

162

nisativa frågor. Den svårighet, som i detta hänseende förelåge, kunde
visserligen afhjälpas genom den dittills medgifna anordningen att hos styrelsen
anställa en adjungerad ledamot. En sådan anordning syntes dock,
då behofvet vore permanent, vara mindre tillfredsställande. Härtill komme,
att det funnes skäl, som ännu kraftigare talade för, att den nuvarande
tratikafdelningen delades i två fullt själfständiga afdelningar med hvar sin
likställda chef. De ärenden, som behandlades å tratikafdelningen, tillhörde
nämligen två så väsentligt skillda grupper, att med den utveckling, tratiken
tagit, det vore omöjligt för en person att kunna fullständigt behärska båda
grupperna. Sålunda omfattade trafikbyråns verksamhet hufvudsakligen,
hvad som erfordrades för fullgörande af de prestationer, som järnvägen
åtagit sig, d. v. s. uppgörande af tidtabeller för tågens gång, utfärdande
af "föreskrifter rörande sättet för transporttjänstens utförande å tåg och
stationer, tågsammansättning, vagnfördelning, granskning af rapporter från
trafikinspektörerna öfver trafikens omfattning samt de med densammas handhafvande
förenade utgifter. Taxebyrån åter tillkomme i hufvudsak, hvad
som anginge villkoren för så väl person- som godsbefordran och alltså bestämmandet
af de förutsättningar, under hvilka från järnvägens sida
transport medgifvits, vidden af j är n v äg sfr. r val tn i n ge n s åtagande, trafikanters
rättigheter i förhållande till järnvägen och järnvägens i förhållande till
trafikanterna samt afgifterna för befordring af gods och personer.. Med
den utveckling, trafiken hade nått, och med den specialisering, som i fråga
om järnvägsdrift lika så väl som på andra områden blifvit nödvändig,
syntes det vara omöjligt att fordra, att en person skulle kunna behärska
båda dessa omfattande verksamhetsområden. Af hvad sålunda anförts,
måste tydligen framgå, att krafvet på en slutgiltig delning af trafikafdelningen
vore berättigadt, och hemställde styrelsen förty, att nådig proposition
måtte afl åtas till riksdagen om inrättande af en femte öfverdirektörstjänst
inom järnvägsstyrelsen med samma rättigheter och förmåner för
tjänstens innehafvare som de, hvilka enligt gällande instruktion och aflöningsreglemente
tillkomme öfver direktör erna inom styrelsen.

Järnvägsstyrelsens framställning blef genom nådig remiss den 18 december
1903 öfverlämnad till kommittén för afgifvande af förslag rörande
reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden för
att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det kommittén meddelade
uppdrag, och har samma framställning sedermera öfverlämnats till nu förevarande
kommitté.

inrättandet Det synes kommittén vara klart, att järnvägsstyrelsen förebragt

afm?rsuT fullgiltiga skäl för förslaget att dela trafikafdelningen i två särskilda

afdelning.

163

afdelningar. Det ligger nämligen i sakens natur, att med. utvecklingen
af landets hjälpkällor, dess industri och näringar samt dess inhemska och
utländska affärsförbindelser taxeväsendet inom landets centrala järnvägsförvaltning
skall utveckla sig allt mera i betydenhet och omfattning, och
att i sammanhang därmed fordringarna på ett sakkunnigt handläggande
af de taxeväsendet rörande frågorna skola blifva allt större. Härtill kommer,
att den ifrågasatta nya afdelningen bör fa sig anförtrodt icke endast
det egentliga taxeväsendet, utan jämväl ledningen och öfvervakandet af
den verksamhet från järnvägsförvaltningens sida, som hittills mahända varit
mindre beaktad, men som gifvetvis är af den allra största betydelse, nämligen
den, som afser åtgärder för ökning af järnvägens inkomster.^ I
denna verksamhet ingår att med uppmärksamhet följa de ekonomiska föi -hållandena inom landet, att söka samarbeta med organisationer på näringslifvets
område för att därigenom erhålla kännedom om handelns, indu
strions och öfriga näringars behof och önskemal, att söka åstadkomma sådana
anordningar i fråga om järnvägstrafiken, som bereda ökad lättnad
och bekvämlighet för vederbörande trafikanter, samt att i öfrigt vidtaga
sådana åtgärder, som kunna bidraga att framalstra ny trafik och att upparbeta
den redan befintliga.

Kommittén anser det därför vara nödvändigt, att för denna synnei
lio-en viktiga del af järnvägsförvaltningen inom styrelsen anordnas en. särskild
afdelning under en afdelningschef, likställd med de andi a afdelnings
cheferna inom styrelsen; och kommittén, som anser, att denna afdelnings
hufvudsakligaste verksamhet bör afse de frågor, som här ofvan senast berörts,
vill därför föreslå, att den nya afdelningen benämnes, ej taxeafdelningen,
utan den kommersiella afdelningen.

Under den kommersiella afdelningen skulle lyda kontrollkontoret, och
till afdelningens handläggning skulle höra ärenden, som afse åtgärder för
trafikens utveckling, afgifter samt villkor i. öfrigt för person- och godsbefordran,
restitutioner, uppbörden vid stationerna jämte kontrollen dåra
samt redovisandet af inflytande trafik- och telegraminkomster.

Inom kommittén har också ifragasatts en delning af banafdelningen.
I sådant fall skulle från denna afdelnings handläggning undantagas hufvudsakligen
frågor rörande bangårdsanläggningar. Dessa frågor, framför
allt de, som afse ombyggnad af mera betydande bangårdar, äro i regeln
synnerligen tidsödande och besvärliga, beroende därpå att med stationsomby^gnadsfrågan
så godt som undantagslöst äro förknippade svarlösta
spörsmål rörande markförvärf, bidrag till kostnaderna från förvaltningarna
för enskilda järnvägar, som ansluta vid stationen o. d. Detta gäller icke

Ifrågasatt
definitiv
delning af
banafdelningen.

164

endast frågor angående förändring och utvidgning af bangårdsförhållanden
a i do större städerna såsom i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och
Hälsingborg, beträffande hvilkas omgestaltning förslag för närvarande föreligga
i olika stadier af utarbetning, utan äfven i fråga om större stations*
anläggningar på landsbygden såsom exempelvis kslöf, hvarest för närvarande
utom statsbanorna fyra enskilda banor ansluta, och där trafikförhållandena
påkalla omfattande förändringar.

För att lätta den alltför störa arbetsbörda, som hvilat på chefen för
banafdelningen, liar på framställning af järnvägsstyrelsen genom särskilda
nådiga bref den 19 maj 1899 och den 17 juni 1903 till den i styrelsen
för ledningen af statens järnvägsbyggnader anställda öfveringenjörens handläggning
öfver flyttats ärenden rörande omgestaltning af bangårdsförhållandena
i Stockholm och Göteborg samt frågor rörande nya bangårdsanläggningar
i Hälsingborg, Lund och Malmö. En dylik anordning”synes dock
icke lämpligen böra fortfara. Behandlingen af dessa bangårdsärenden står
nämligen i så intimt samband med vidtagandet af nödiga åtgärder för
trafikens uppehållande på platsen under ombyggnadstiden, att ledningen
däraf bör omhänderhafvas af ett förvaltningsorgan vid de trafikerade
banorna. /

Da emellertid en stor del af de ärenden, som enligt kommitténs förslag
hädanefter skulle komma att själfständigt afgöras af distriktsförvaltningaina,
^ hittills handlagts a banaldelningen, och afdelningschefen därigenom
maste antagas blifva befriad från handläggningen af ett icke ringa
antal löpande ärenden, har kommittén ansett sig icke böra föreslå, att en
ny afdelningschef för bangardsärendena nu tillsättes, utan har kommittén
tänkt sig denna fråga för närvarande kunna ordnas på annat sätt, därom
kommittén i sammanhang med behandlingen af frågan om ökning af arbetskrafterna
å styrelsens särskilda byråer kommer att framställa förslag.

inrättande af Slutligen har också ifrågasatts, att från maskinafdelningen skulle
ut“''ylasoärenden, som röra elektrisk drift, och skulle för behandlingen af
rörande ^essa frågor jämte de ärenden rörande elektriska anordningar, som för

elektrisk drift närvai ande handläggas a banafdelningen, bildas en särskild afdelning med
afdelningschef. Det torde vara gifvet, att nyss berörda frågor hastigt skola
erhålla allt större betydelse samt därför också snart träda skarpt i förgrunden;
och da det icke gärna kan fordras, att chefen för maskinafdelningen
skall vara fackman äfven på det elektro-tekniska området, torde
det vara otvifvelaktigt, att frägan om elektrisk drift å statens järnvägar
samt därmed sammanhängande spörsmål inom en snar framtid kunna
komma att kräfva en särskild afdelningschef.

165

Den elektriska driften å statens järnvägar befinner sig emellertid
ännu endast å försöksstadiet. Kommittén har därför ansett sig icke böra
föreslå, att redan nu en särskild afdelning för ofvan nämnda ärenden inrättas,
utan har kommittén ansett det för närvarande vara tillfyllest, om
för sådant ändamål inrättades en särskild byrå inom maskinafdelningen
på sätt kommittén i annat sammanhang kommer att föreslå.

Beträffande frågan om ledningen af och tillsynen öfver statens järnvägsbyggnader
kommer kommittén att i det följande särskildt yttra sig.

Kommittén, som sålunda funnit sig böra föreslå, att afdelningschefernas Kom™tléns
i styrelsen antal ökas endast med en, får alltså hemställa,

att i aflöningsreglementets arfvodesstat måtte uppföras arfvode
för ytterligare en afdelningschef; samt

att, med ändring af §§ 9, 14 och 30 samt upphäfvande af §

44 i nu gällande instruktion, måtte stadgas, dels att i järnvägsstyrelsen
skall finnas ytterligare en ledamot, som skall vara chef
för den kommersiella afdelningen inom styrelsen, dels att under
den kommersiella afdelningen skall lyda utom vederbörande
byråer jämVäl styrelsens kontrollkon!or, och dels att till denna
afdelnings handläggning skola höra ärenden angående åtgärder,
som afse trafikens utveckling, afgifter samt villkor i öfrigt för
person- och godsbefordran, restitutioner, uppbörden vid stationerna
jämte kontrollen därå samt redovisandet af inflytande
trafik- och telegraminkomster.

Af den historiska öfversikten har framgått, hurusom under den
organisationsform, som gällde för statsbaneförvaltningen före år 1898, befogenhet.
linjemyndigheterna egentligen endast voro styrelsens verkställande organ ^“rr^1we
i distrikten, under det att beslutanderätten tillkom styrelsen äfven i järn- m dutriict*-förelsevis obetydliga frågor, och vedei’börande öfverdirektör såsom chef för
sin afdelning icke endast i styrelsen utan också å distrikten ägde att i icke
ringa grad direkt ingripa i linjeförvaltningen. Det har också visats, att
den organisationsförändring, som från och med år 1898 genomförts, i detta
afseende ingalunda varit genomgripande eller någonsin kommit att motsvara,
hvad 1893 års järnvägskommitté afsåg med sitt förslag. Då själfva
kärnpunkten uti nu förevarande kommittés organisationsförslag är bildandet
af själfständiga distriktsförvaltningar under ledning af en distriktets
verklige chef, måste det för kommittén vara af stor vikt att tillse, att
icke den ställning, som kommittén sålunda velat gifva distriktsförvaltningarna
och distriktschefen, kan omintetgöras eller minskas genom instruk -

166

tionsbestämmelser, som föranleda eller medgifva afdelningscheferna att ingripa
i nämnda myndigheters verksamhet och befogenhet. Kommittén har
därför ansett vissa förändringar uti nu gällande instruktion nödvändiga för
att skarpare än i samma instruktion skett begränsa afdelningschefernas
myndighet i förhållande till linjemyndigheterna.

T § 9 af instruktionen angifvas afdelningscheferna såsom chefer hvar
och en för sin afdelning inom styrelsen. I det afseendet anser kommittén
alltså någon ändring icke behöfva ske. Däremot finner kommittén detta
nödvändigt i fråga om bestämmelserna i den paragraf i instruktionen,
§ 22, som innehåller de allmänna stadgandena rörande afdelningschefernas
(öfverdirektörernas) befogenhet.

Denna paragraf har för närvarande följande lydelse:

»Utan föregående föredragning äger öfverdirektör att genom remiss
eller särskild skrifvelse infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden,
som för ärendes beredande till afgörande finnas erforderliga, samt befordra
till granskning, anteckning eller förvaring inkommande handlingar, som
äro af beskaffenhet att icke till omedelbar åtgärd af styrelsen föranleda.

Öfverdirektör äger vidare att genom direkta ordres till distriktsförvaltningarna
meddela sådana detaljbestämmelser, hvilka utgöra omedelbar
tillämpning af styrelsens beslut eller af gällande reglementen, instruktioner
och taxor.

Öfverdirektör må äfven i öfrigt meddela beslut i ärenden af beskaffenhet,
att de icke finnas i hvarje särskildt fall påkalla styrelsens pröfning.
Hvilka ärenden må såsom sådana anses, bestämmes af styrelsen. Styrelsens
beslut härom anmäles hos Kungl. Maj:t.»

Det första momentet af § 22 påkallar ingen ändring. Det är tydligt, att
en afdelningschef bör kunna utan föredragning ombestyra allt, som hör till
ärendenas beredning till föredragning, äfvensom gifva order om handlingars
slutliga förvaring o. d.

Det andra momentet innehåller först en bestämmelse, som bör bibehållas,
nämligen att afdelningschefen äger till distriktsförvaltning meddela sådana
detaljbestämmelser, som utgöra omedelbar tillämpning af styrelsens beslut.

Dylika detalj bestämmelser förekomma, enligt inhämtade upplysningar,
i rätt stor omfattning och kunna icke undvaras. I byggnadsärenden och
i upphandlingsärenden meddelas exempelvis hufvudbesluten af styrelsen,
under det att afdelningscheferna sedermera lämna de oundvikliga detaljbestämmelserna,
såsom specifikationer o. d. Det bör dock i en blifvande
instruktion betonas, att det måste vara fråga om verkställighetsåtgärder
och därtill endast sådana, som icke falla inom distrikts förvaltningens egen
befogenhet, på det att icke på denna väg må inträda en icke afsedd för -

107

skjutning af befogenhet från distriktsförvaltningarna till afdelningscheferna
i styrelsen.

Nu förekommande uttrycket »genom direkta ordres» kan saklöst bortfalla.

Den senai’e föreskriften i andra momentet därom, att öfverdirektör
äger att till distriktsförvaltningarna meddela detaljbestämmelser, hvilka
utgöra omedelbar tillämpning af gällande reglementen, instruktioner och

utgå

— 0----------'' n '' ,

instruktionen. Med den mera själfständiga och nog -

att intaga

taxor, bör

o-rannt afgränsade ställning, distriktslörvaltmngarna koui _
enligt kommitténs förslag, öfverensstämmer bäst att låta distriktsföivaltningarna
själf va för sina områden utfärda sådana detalj bestämmelser rörande
den omedelbara tillämpningen af reglementen m. m.

Behöfvas hela nätet omfattande detaljbestämmelser, ankommer detta
närmast på styrelsen, men kan ock, exempelvis i vissa taxeärenden, lämpligen
af styrelsen delegeras åt afdelningschefen enligt tredje momentet.

° Sistnämnda moments bestämmelse, att åt öfverdirektör kan anförtros
att äfven i öfrigt meddela beslut i ärenden af beskaffenhet, att de icke
finnas i hvarje särskildt fall påkalla styrelsens pröfning, har hittills icke
kommit till synnerligt omfattande tillämpning. Sådan delegation af styrel’
har förekommit endast å trafikafdelningen, nämligen i

biljettpriser

sens

befogenhet nar ioreKomnni enuitsi * naim«iuwmu6
fråga om restitutionsärenden, frågor, som röra nedsättning i
vid möten, samt vissa frågor inom

vaomfördelningens område.

Ö O

För kommitténs synes det önskvärdt, att denna bestämmelse-bibehålies.
Ty äfven om ''löpande ärenden i stor omfattning flyttas ut till
distriktsförvaltningarna, finnas dock alltid kvar hos styrelsen åtskilliga
ärenden, som torde vara af beskaffenhet att lämpligen kunna öfverlämnas
till afdelningschefs afgörande. Enligt 1893 års jämvägskommittés uttalande,
i hvilket kommittén anser sig kunna instämma, bör sådan öfverflyttning
äga rum, då ett visst slag af ärenden af mindre vikt blifvit
o-enom upprepade beslut för olika fall så genomarbetadt, att någon tvekan
fcko råder, i hvilken riktning afgörandet i ett dylikt ärende under vanliga

förhållanden kommer att gå. ,

Såsom en erinran om de nya bestämmelserna rörande styrelsens ocn
distriktsförvaltningarnas befogenhet torde böra i detta moment insättas det
i sig naturliga förbehållet, att det skall vara fråga om ärenden, som förekomma
till handläggning i styrelsen.

Kommittén får alltså hemställa,

att åt de båda senare momenten i § 22 måtte gifvas följande

ändrade lydelse: .

»Afdelningschef äger vidare att till distriktsförvaltningarna

Kommittén»

hemställan.

168

meddela sådana detaljbestämmelser, som äro erforderliga för verkställighet
af styrelsens beslut och icke falla inom distriktsförvaltningarnas
befogenhet.

Afdelningschef må äfven i öfrigt meddela beslut i ärenden,
som ankomma på handläggning inom styrelsen men icke äro af
beskaffenhet att i hvarje särskildt fall påkalla styrelsens omedelbara
pröfning. Hvilka ärenden må såsom sådana anses, bestämmes
af styrelsen. Styrelsens beslut härom anmäles hos Kund.
Maj: t.» °

Afdelning schefernas
befogenhet
i förhållande
till
andra linjemyndigheter

än distriktsförvaltningarna
m. m.

1 nuvarande instruktion, § 71, bestämmes, bland annat, att alla från
styielsen till linjeförvaltningen utgående skrivelser och andra expeditioner,
hvilka innefatta beslut eller ordres, skola ställas till distriktsförvaltningen
vid vederbörande distrikt. °

Mot denna bestämmelse finnes ingen annan erinran, än att den väl
;. rätteligen bör hafva sin plats bland de paragrafer, som handla om styrelsen
och icke bland dem, som afse distriktsförvaltningarna.

Till detta stadgande behöfves emellertid ett tillägg, föranledt däraf
att atdelnmgscheferna understundom i fall af trängande brådska behöfva meddela
sina beslut direkt till andra järn vägsmyndigheter än distriktsförvaltningarna,
så att säga med förbigående af dessa. Gifvetvis böra dessa fall
sa mycket som möjligt begränsas och garantier meddelas för att distriktsforvaltningarna
i dessa fall icke hållas utanför sådant, hvarom de böra
hafva kännedom.

Föreskrifter i denna riktning böra afse af afdelningscheferna enligt de
bada senare momenten af § 22 meddelade bestämmelser och beslut, ty det bör
fortfarande som hittills falla af sig själft utan särskild föreskrift, att afdelningscheferna
för infordrande af upplysningar m. m. enligt mom. 1 i
samma paragraf hafva att vända sig till den myndighet, som anses kunna
snarast och bäst lämna utredningen. (Jfr noten å sid. 222 i 1893 års
kommittés betänkande.)

“ Kommittén föreslår därför,

. ^tt omförmälda del af § 71 i gällande instruktion flyttas till
xapitlet om ärendenas handläggning inom järnvägsstyrelsen, samt
att till den sålunda öfverflyttade bestämmelsen göres föli ande

tillägg: J

ÖO

»Undantagsvis må i fall af trängande brådska bestämmelse
eller beslut, som af afdelningschef meddelas enligt föreskrifterna
i de två senare momenten af § 22, kunna ställas direkt till afdelnmgsföreståndare
eller distriktsförvaltning underlydande perso -

169

nal, men bör distriktsförvaltningen samtidigt underrättas om
expedierandet af sådan bestämmelse eller beslut».

Afdelningscheferna skola gifvetvis fortfarande så mycket som möjligt
deltaga i inspektionsarbetet inom verket liksom chefen och souschefen.
Kommittén anser sig hafva anledning att antaga, att det skall tills vidare
vara tillräckligt med den inspektion, som sålunda kan förekomma från
styrelsens sida, så att särskilda befattningshafvare för utöfvande af den
centrala inspektionen icke blifva behöfliga. Den nuvarande instruktionen
bereder emellertid formellt den svårigheten för dylik inspektion från afdelningschefernas
sida, att befogenhet icke tillagts dessa befattningshafvare
att vid sådan inspektion meddela föreskrifter i ärenden, som äro af natur
att eljest böra föredragas i styrelsen. Då äfven chefens, och enligt kommitténs
förslag jämväl souschefens, rätt härvidlag är inskränkt till verkställighetsåtgärder
af beskaffenhet att icke tåla uppskof, synes det vara
bäst förenligt med en affärsmässig anordning af verkets drift att lämna
samma förtroende med samma begränsning och samma anmälningsplikt
till afdelningschef under inspektionsresa. Man lärer därigenom endast
gifva instruktionens helgd åt hvad som väl ändock måste ske, då en inspektionsförrättare
ställes inför en verkställighetsåtgärd, som icke tål uppskof.
Hvad kommittén föreslagit i fråga om skvldighet för souschef att
omedelbart efter inspektionsresans slut för generaldirektören anmäla, hvad
han uti nu berörda afseende åtgjort, bör naturligtvis gälla jämväl för afdelningschef.

Kommittén får därför hemställa,

att bestämmelserna i § 19 af gällande instruktion måtte utsträckas
att vinna tillämpning äfven vid inspektion, som förrättas
af afdelningschef, med skyldighet för denne att, då föreskrift på
sätt i nämnda paragraf omförmäles af honom meddelats, därom
under alla förhållanden göra anmälan hos generaldirektören.

Ö O

Från samma synpunkt, från hvilken kommittén hemställt om förändring
af § 22 i instruktionen, anser kommittén sig också böra föreslå
ändring i afdelningschefernas benämning.

Enligt instruktionen angifvas dessa befattningshafvare såsom öfverdirektörer
och chefer, hvar och en för sin afdelning inom styrelsen. Benämningen
öfverdirektör kan emellertid lätt leda till den uppfattningen,
att denne befattningshafvare skall stå i ett direkt öfverordnadt förhållande

Afdelning 8-chefernas
deltagande i
inspektionsarbetet.

Kommitténs

hemställan.

Afdelnings chefernas benämning.

170

Kommitténs

hemställan.

Afdelning schef
erna 8
aflöning.

till motsvarande direktör, ban- maskin- eller trafik direktör, å linjen. Då nu
kommittén genom sitt förslag till organisationsförändring sökt ställa dessa
sist angifna befattningshafvare under distriktschefen såsom deras närmaste
förman, och kommittén tilllika afsett att borttaga den från äldre tider
bibehållna uppfattningen om afdelningscbefernas direkta ingripande i linjeförvaltningen,
torde det vara nödvändigt för att skarpt framhålla den
förändring i nyss berörda afseenden, som ingår i kommitténs förslag, att
benämningen öfverdirektör icke vidare användes för afdelningscheferna.
Detta synes också kommittén så mycket lämpligare, som benämningen
öfverdirektör, hvilken, enligt hvad kommittén redan påpekat, i åtskilliga
andra statens ämbetsverk användes såsom benämning å ämbetsverkets chef,
synnerligen väl ägnar sig såsom benämning för souschefen. Afdelningscheferna
böra däremot bibehålla benämningen afdelningschefer i styrelsen,
hvilken benämning väl öfverensstämmer med det verksamhetsområde, som
tillkommer dessa befattningshafvare.

Kommittén får alltså hemställa,

att de befattningshafvare, som hittills benämnts öfverdirektörer
och chefer, hvar och en för en afdelning inom styrelsen,
hädanefter måtte i instruktionen och eljest benämnas afdelningschefer,
hvar och en för en afdelning inom styrelsen; samt

att förklaring måtte meddelas därom, att, hvad som i hittills
utgifna reglementen, ordersamling, särskilda instruktioner och andra
vid statens järnvägar gällande bestämmelser stadgas om öfverdirektör,
skall gälla om afdelningschef i styrelsen.

Hvad angår afdelningschefernas aflöningsförhållanden, tillkommer, enligt
gällande aflöningsreglemente för tjänstemän och betjänte vid statens
järnvägar, afdelningschef (öfverdirektör) ett arfvode af 6,400 kronor, hvilken
aflöning kan höjas efter 5 år med 500 kronor och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor. Kommittén har vid behandlingen af frågan om
distriktschefens aflöning (sid. 97 o. £f.) redan omförmält, hurusom statsjärnvägarnes
löneregleringskommitté, enligt hvad kommittén inhämtat, i
sitt förslag till aflöningsreglemente för personalen vid statens järnvågar
upptagit afdelningschefs (öfverdirektörs) aflöningsförmåner till ett arfvode
af 8,000 kronor jämte ersättning för bostad och bränsle med 2,000 kronor;
och skulle dessa aflöningsförmåner i deras helhet tillkomma vederbörande
genast vid tillträdet af tjänsten.

De af kommittén föreslagna organisationsförändringarna medföra icke
någon sådan rubbning i afdelningschefernas ställning, att den bör inverka

171

på förslaget till nya aflöningsförmåner för dem. Dessa organisationsförändringar0
skulle nämligen, i hvad de beröra afdelningscheferna, hufvudsakligen
endast hafva till följd, att vederbörande afdelningchef befrias från
en del löpande ärenden af jämförelsevis lättare beskaffenhet och från att
syssla med sådana fackdetaljer, som afse järnvägsförvaltningens skötsel, ej
dess ledning, samt att han därigenom lämnas bättre tillfälle än för närvarande
att ägna sig åt honom tillkommande större uppgifter. Det inträder
således enligt kommitténs förslag endast så att säga en förskjutning
i afdelningschefens verksamhetsområde, hvilken förskjutning^ emellertid ingalunda
medger någon nedsättning i de höga fordringar pa fackutbildning
och personlig duglighet, som måste ställas pa en afdelningschef, utan snarare
tvärtom. Kommitténs förslag bör således icke medföra någon minskning
i de aflöningsförmåner, som enligt omförmälda förslag skulle tillkomma
afdelningschef. Kommittén finner tvärtom den aflöning, som af löneregleringskommittén
föreslagits för afdelningschef, ingalunda vara för hög,
framför ”allt icke i jämförelse med de aflöningar, som inom enskilda industriella
och merkantila företag utgå till befattningshafvare, motsvarande
afdelningscheferna.

Kommittén har vid behandlingen af distriktschefens tjänsteställning
och aflöning (sid. 99) berört den särskilda skyldighet, kommittén anser tjänstgöra
böra förefinnas för afdelningschef och distriktschef, att enligt styrelsens
bestämmelse tjänstgöra i hvilkendera af dessa befattningar som helst.

Därest en dylik befogenhet för styrelsen att bestämma, i hvilkendera
af dessa befattningar vederbörande afdelningschef eller distriktschef skall
tjänstgöra, i erforderlig grad kommer till tillämpning, torde ifråga om
dessa för järnvagsförvaltningen synnerligen viktiga och betydelsefulla befattningar
största möjliga utsikt finnas, att den rätte mannen skall komma
på den rätta platsen.

Enligt hvad kommittén förut (sid. 143 o. f.) framhållit, äger styrelsen
jämlikt bestämmelserna i § 48 af gällande instruktion redan nu befogenhet.
att utan ansökan förflytta befattningshafvare till annan befattning
vid statens järnvägar, för så vidt vederbörande därigenom icke förorsakas
minskning i det honom tillkommande arfvode. Beträffande
ifrågavarande särskilda förhållande torde dock ett uttryckligt stadgande
vara lämpligt.

Kommittén anser sig därför böra hemställa, hemställan,

att i § 48 i instruktionen måtte införas den bestämmelse, att
den, som erhåller konstitutorial å afdelningschefs- eller distrikts -

172

chefsbefattning, skall vara pliktig att tjänstgöra i hvilkendera af
dessa befattningar, som järnvägsstyrelsen kan efter sig företeende
omständigheter bestämma.

Ärendenas

föredragning Innan kommittén öfvergår till behandling af frågan om den inom
och a/jyö/,a/jtfe®lyr6lsen närmast under afdelningscheferna stående personalen, torde först
"styrelsen!'' b?ra an§Ifvas de förändringar i sättet för ärendenas handläggning och afgörande
inom styrelsen, som kommittén anser erforderliga.

Plenum i förvaltningsärenden.

Kommittén har i detta afseende redan framställt förslag rörande dels
plenum i förvaltningsärenden och dels rörande den afdelningschef tillkommande
befogenhet att själfständigt vidtaga vissa åtgärder och meddela
beslut.

Plenum i personalärenden.

Frågor om antagande, befordran, afskedande och entledigande äfvensom
afsättning eller annan bestraffning af personal, i den mån sådana
frågor äro föremål för styrelsens omedelbara handläggning eller dragas
under dess pröfning, böra enligt kommitténs mening fortfarande såsom
hittills föredragas och afgöras i plenum. I sådant plenum, hvilket såsom
redan har antydts synes böra benämnas plenum i personalärenden, böra
deltaga generaldirektören, souschefen och samtliga afdelningschefer. Ordförande^
i personalplenum är i generaldirektörens frånvaro souschefen.
Aro både generaldirektören och souschefen frånvarande, torde, med ändring
af hvad som nu vid generaldirektörens frånvaro äger rum, den
äldste i tjänst varande afdelningschefen böra öfvertaga ordförandeskapet,
där Kungl. Maj:t icke annorlunda förordnar. För att styrelsen i dylikt
plenum skall vara beslutmässig bör erfordras, att jämte ordföranden
minst en afdelningschef utom föredraganden är närvarande. Beträffande
sättet för afgörandet af de ärenden, som handläggas i sådant plenum,
anser kommittén, att i motsats mot hvad som föreslagits i fråga om
sättet för ärendenas afgörande i förvaltningsplenum — generaldirektören
eller den, som eljest är ordförande i plenum, skall äga ensam beslutanderätt,
med undantag endast beträffande bestraffningsfrågor. Hvad angår
dessa sistnämnda frågor, anser kommittén på skäl, som redan anförts till
stöd för kommitténs förslag, att inom distriktsförvaltning bestraffningsfrågor
skok afgöras efter omröstning med utslagsröst för distriktschefen (sid. 119),
att jämväl i styrelsens personalplenum dessa frågor skola afgöras efter omröstning
mellan de i plenum närvarande, därvid såsom styrelsens beslut
skall gälla den mening, hvarom flertalet förenat sig, eller vid lika röstetal
den mening, som af ordföranden biträdes. Angående öfriga i personal -

173

plenum förekommande frågor finner kommittén såsom nyss nämnts däremot
icke skäl att frångå grundsatsen om generaldirektörens rätt att
ensam besluta, hvilken rätt naturligtvis i generaldirektörens frånvaro tillkommer
ordföranden i plenum.

I fråga om de ärenden, som för närvarande afgöras af generaldirektorat!^ af
tören i närvaro endast af föredraganden, eller så kallade byråmål, har yramalredan
omförmälts den rätt att besluta i sådana ärenden, som vid generaldirektörens
frånvaro eller på hans anmodan bör tillkomma souschefen.

Vid såväl generaldirektörens som souschefens frånvaro skall enligt kommitténs
mening den äldste i tjänst varande afdelningschefen äga att afgöra
sådana, till hans egen afdelning hörande mål i närvaro af annan
afdelningschef, som af honom för sådant ändamål tillkallas. Öfriga byråmål
skola, då såväl generaldirektören som souschefen äro frånvarande,
föredragas af vederbörande afdelningschef för den äldste i tjänst varande
afdelningschefen, som därvid äger beslutanderätt. 1 öfrigt föreslår kommittén
i fråga om dessa mål ingen ändring.

Nu gällande bestämmelser om skyldighet för afdelningschef att i
vissa fall till protokollet låta anteckna sin mening gäller naturligtvis jämväl,
då äldste i tjänst varande afdelningschef är ordförande i personalplenum
eller afgör byråmål.

Med afseende å ärendenas beredning anser kommittén, att i arbets- samråd
ordningen bör föreskrifvas, att, om ett ärende berör flera afdelningars ^i^gij/efer
verksamhetsområden, samråd skall äga rum mellan föredraganden och /»''re /»>«-vederbörande afdelningschef eller afdelningschefer, så att föredraganden drn^mnsvid
föredragningen kan angifva de olika meningar, som till äfventyrs
kunnat göra sig gällande i frågan.

Beträffande handläggningen inom järnvägsstyrelsen af frågor, som röra Handläggning
statens järnvägars användande för militära ändamål, anser kommittén sig
i visst afseende böra föreslå en förändring. Dessa ärenden föredragas af
chefen för trafikafdelningen, sedan de å den till denna afdelning hörande
militärbyrån undergått erforderlig beredning. Kommittén anser det vara
nödvändigt, att redan under fredstid må förekomma något af det nära samarbete
mellan generalstaben och järnvägsstyrelsen, som vid krigstillfälle
måste äga rum. För sådant ändamål, och särskildt för att chefen för
generalstabens kommunikationsafdelning skall förberedas för sitt för krigstillfälle
afsedda inträde i järnvägsstyrelsen, bör denne äga att vara närvarande
i järnvägsstyrelsen vid afgörande af viktigare frågor rörande

174

Underskrift
å utgående
expeditioner.

trupptransporter i fredstid och järnvägarnes krigsförberedelse, därvid ban
bör hafva rätt att deltaga i styrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut.
Chefen för generalstabens kommunikationsafdelning skall för detta ändamål
underrättas, då sådana ärenden, som nyss nämnts, af styrelsen skola afgöras,
hvilket väl torde komma att äga rum i plenum i förvaltningsärenden.

Genom de förändringar i styrelsens sammansättning i olika fall, som
kommittén föreslagit, föranledas vissa förändringar jämväl i fråga om
sättet för utgående expeditioners undertecknande. Ar generaldirektören
närvarande, såväl då beslut fattas, som då expeditionen afgår, undertecknas
såsom nu skrifvelser och utlåtanden, som till Kungl. Maj:t aflåtas, af
generaldirektören och de ledamöter, som i ärendets afgörande deltagit —
och således, om ärendet föredragits i förvaltningsplenum, af generaldirektören,
souschefen, fullmäktige och vederbörande afdelningschef — med
utmärkande därvid af hvem som varit föredragande. Öfriga expeditioner
i ärenden, som föredragits i generaldirektörens närvaro, underskrifvas af
honom jämte föredraganden. Är generaldirektören hindrad att underteckna
expeditionen i ärende, som inför honom föredragits, undertecknas den i
hans ställe af souschefen eller den, hans tjänst förrättar, med iakttagande
därvid att ofvanför namnen tecknas: »På järnvägsstyrelsens vägnar».

Expedition, ställd till Kungl. Maj:t i ärende, som i generaldirektörens
frånvaro afgjorts i förvaltningsplenum, undertecknas enligt den förut gifna
regeln af alla dem, som deltagit i beslutet, därvid i det fall att jämväl
souschefen varit frånvarande, ofvan namnen tecknas: »Under generaldirektörens
frånvaro». Expedition i andra ärenden, som afgjorts af souschefen
i generaldirektörens frånvaro, liksom också expedition i sådant
ärende, som souschefen på anmodan af generaldirektören afgjort, då
generaldirektören varit i tjänst, undertecknas af souschefen och föredraganden,
med iakttagande, att ofvanför namnen tecknas: »På järnvägsstyrelsens
vägnar». Har jämväl souschefen varit frånvarande, undertecknas
expedition i sådant ärende, som afgjorts i förvaltningsplenum,
därest expeditionen ej är ställd till Kungl. Maj:t, äfvensom expedition i
annat sådant ärende, i hvars afgörande äldste i tjänst varande afdelningschef
deltagit, af denne och föredraganden eller, om ärendet föredragits af
äldste afdelningschefen, af denne och den afdelningschef, som vid ärendets
afgörande, särskildt tillkallats, med iakttagande att ofvanför namnen
tecknas: »Under generaldirektörens frånvaro».

Samtliga ofvan afsedda expeditioner skola, såsom nu är gällande,
jämväl kontrasigneras af vederbörande byrådirektör, med undantag af anordningar
och anvisningar, hvilka skola kontrasigneras af kamreraren.

175

Kommittén får alltså, på grund af hvad kommittén anfört, hemställa,
att, med ändring af § 20 i gällande instruktion, måtte stadgas,
att frågor om antagande, befordran, afskedande och entledigande
äfvensom afsättning eller annan bestraffning af personal, i den
man sådana frågor äro föremål för styrelsens omedelbara handläggning
eller dragas under dess pröfning, skola afgöras i plenum
i personalärenden;

att, med ändring af § 17 i gällande instruktion, måtte stadgas,
dels att i sådant plenum skola deltaga generaldirektören, souschefen
och samtliga afdelningschefer, dels att i generaldirektörens
frånvaro souschefen och, om äfven han är frånvarande,
äldste i tjänst varande afdeiningschef skall, därest Ivungl. Maj:t
ej annorlunda förordnat, i generaldirektörens ställe vara ordförande
i sådant plenum, dels att beslut må i sådant plenum
fattas, då utom ordföranden minst två afdelningschefer äro närvarande,
dels ock att, då i personalplenum afgöras frågor rörande
bestraffning af personal, beslut skall fattas efter omröstning mellan
de i beslutet deltagande, därvid såsom styrelsens beslut skall
gälla den mening, hvarom flertalet förenat sig, eller vid lika röstetal
den mening, som af ordföranden biträdes;

att, med ändring af hvad i sådant afseende finnes föreskrifvet
i § 24 af instruktionen, måtte stadgas, att, då såväl generaldirektören
som souschefen äro frånvarande, sådana ärenden, som äro
af beskaffenhet att eljest afgöras af generaldirektören i närvaro
endast af föredraganden, skola, där Kungl. Maj:t ej annorlunda
förordnat, afgöras af äldste i tjänst varande afdeiningschef i närvaro
af föredragenden eller, därest ärendet tillhör hans egen afdelning,
i närvaro af annan afdeiningschef, som af honom för
ändamålet tillkallats;

att bestämmelsen i § 18 af nu gällande instruktion rörande
ledamots skyldighet att till protokollet låta anteckna skiljaktig
mening måtte utsträckas att vinna tillämpning jämväl i de fall,
då äldste i tjänst varande afdeiningschef afgör ärende i personalplenum
eller i närvaro af allenast föredraganden eller tillkallad
afdeiningschef;

att i arbetsordningen mätte intagas bestämmelse därom, att,
då ett ärende berör flera afdelningars verksamhetsområden, föredraganden,
innan ärendet föredrages, skall i frågan samråda med
vederbörande afdeiningschef eller afdelningschefer;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att, då

Kommitténs

hemställan.

176

i järnvägsstyrelsen afgöras viktigare frågor rörande trupptransporter
i fredstid och krigsförberedelsen, chefen för generalstabens
kommunikationsafdelning skall äga att vara närvarande, med rätt
lör honom att deltaga i öfverläggningen men ej i beslutet; samt
att i instruktionen måtte intagas bestämmelser om sättet för
expeditioners undertecknande och kontrasignerande i enlighet med
hvad här ofvan i sadant afseende för olika fall närmare angifvits.

arbetsmeto- 1 sammanhang med frågan om sättet för ärendenas föredragning och
der inom afgörande m. m. i styrelsen torde kommittén lämpligen böra framställa
förvaltningen?^ till förändrade anordningar med ändamål att bereda de till

vederbörande järnvägsmyndigheter inkommande ärendena en snabb och
affärsmässig gång och behandling.

Det ligger i sakens natur, att de bestämmelser, som härutinnan böra
meddelas, sa godt som undantagslöst höra till den arbetsordning, som af
järnvägsstyrelsen skall utfärdas. Kommittén anser sig därför böra begränsa
sig till att lämna några antydningar rörande de allmänna grunderna
för ett förenkladt arbetssätt; och vill kommittén tillika framhålla
vikten af, att de förändrade arbetsmetoderna komma till användning minst
lika mycket i distrikts- och lokalförvaltningarna som i centralförvaltningen.

Beträffande då först förandet af diarier, föredragningslistor, expeditionslistor
o. d. inom järnvägsstyrelsen anser kommittén, att intet ärende
bör diariiföras i mer än ett diarium. Härutinnan är kommittén alldeles
ense med 1902 års löneregleringskommitté. Sistnämnda kommitté tänker
sig ett enda diarium, hvilket dock, där så finnes lämpligt, skulle kunna efter
olika slag af ärenden eller efter annan grund fördelas i särskilda afdelningar.
Äfven härom är nu förevarande kommitté ense med 1902 års
kommitté, förutsatt att de olika afdelningarne af diariet icke behöfva föras
på ett och samma ställe. Ty för ett stort verk som järnvägsstyrelsen är
det uppenbarligen till gagn, att diarierna äro lätt tillgängliga för dem, som
arbeta med de diariiförda ärendenas handläggning.

Den för järnvägsstyrelsen lämpligaste anordningen är därför, att diarier
föras särskildt för hvarje byrå, och bör på framtida utveckling bero, om
diarierna på byråerna skola ytterligare sönderdelas. Den hufvudsakligaste
synpunkten är nämligen att hafva alla hjälpmedel vid arbetet, diarier,
handlingar, äldre koncept o. d., så samlade som möjligt och lätt tillgängliga
för de arbetande.

Den allmänhet, som söker upplysningar angående afgjorda eller under

177

handläggning
ordning-. Re

genom
högre

varande ärenden, behöfver icke blifva lidande på denna anOistratorh
skall fortfarande öppna all inkommande post och
emottaga, hvad allmänheten har att direkt inlämna till järnvägsstyrelsen.
Han skall fördela ärendena till de olika byråerna (diariiföringsställena), och
han får på detta sätt en sådan kännedom om arbetsfördelningen i verket,
ätt han i de flesta fall kan gifva omedelbar anvisning åt dem, som fråga
efter målens gång. Dessutom bör i denna del lättnad beredas allmänheten
inrättande af de ur många andra synpunkter — icke minst för de
tjänstemännens relativa ostördhet i arbetet — önskvärda upplysningskontoren
inom skilda afdelningar af styrelsen.

Ett enda undantag från bestämmelsen om målens diariiförande allenast
en gång synes kommittén böra förekomma, nämligen för kungliga bref och
remisser. För att underlätta den kontroll, verkets chef bör föra däröfver,
att de från Ivungl. Maj:t ankomna ärendena behandlas med största möjliga
skyndsamhet, föres för närvarande öfver dylika bref och remisser ett
sarskildt diarium af generaldirektörens amanuens. Befrias registrator!!
från annan diariiförihg, torde detta registreringsarbete, hvars nytta nog
är obestridlig, kunna utföras af honom, innan dessa ärenden införas i de
olika byrådiariefha.

Icke alla inkomna, ärehden böra föras in i diarierna. Först och främst
torde nian kunna än vidare utsträcka, hvad som redan nu sker, nämatt
särskilda liggare föras öfver vissa grupper af ofta förekommande
är därvid val att märka, att dessa ärenden då icke få
de vanliga diariefna, utan skola de redan hos registradiariimalcn.
Dessutom bör man, för vinnande af större
till att i betydligt större utsträckning än nu sker alldiariiförlrig
af enklare ärenden. Om på de olika byraförvaringsplätser
för enklare saker, dar allt, som
inlägges, så torde redogörelse för sakernas
icke nödvändigt behöfva återfinnas i ett diaböra
på detta mera summariska sätt
mgifvet i arbetsordningen.

ligen

ärenden. Men det
därjämte införas i
torn äfskilj as från
enkelhet, gå öfver
deles underlåta all
ernå finnas bestämda
kommer in, i fur och
innehåll och handläggning
rium. Hvilka ärenden, som

ordning inlägges

Hand -

läggas,

måste vara

noggrant

Ur affärsmässighetens synpunkt är
den tidsvinst, som står att erhålla
diariiföringsfrågä n, långt
regel den första dagen åt

genom

ifrån oväsentlig.

fränsedt arbetsbesparingen —
en mera praktisk lösning af
Som det nu är ställdt, går i

för ärendenas diariiförande och genomseende äf
Öfverordnäde tjänstemän. Den största förseningen sker därvid naturligt

genom samtliga ärendens införande i eri och samma di ariibok. Och

~ • tu

III

nog

det

är

närmast denna försening, soni

skulle tagas bort

genom

den

ny;

178

Sättet för
handlingars
förvarande.

Föredragningslistor

m. ni.

Skri/''sättet
m. m.

anordningen. Däremot bör man icke söka vinna tid genom att taga bort
ärendenas föregående genomseende af chef och föredragande.

Samma skäl, som tala för diariets bortflyttande från ett centralställe,
medföra ock, att de i styrelsen handlagda ärendena böra, åtminstone
under en afsevärd tid efter deras afgörande, förvaras byråvis och icke —
såsom nu — i ett centralt arkiv. För ärenden af större v ikt eller fortlöpande
beskaffenhet bör man därvid gifvetvis öfvergå till det moderna dossiersystemet,
hvilket numera får anses vara, jämväl genom försök i järnvägsstyrelsen,
så kändt, att någon särskild redogörelse för detsamma icke här
erfordras. Fördelen att i ett band hafva allt, som förut förekommit i ett
ärende, såväl inkommande skrifter som ock alla förekommande koncept, i
tidsföljd ordnadt på ett ställe, är ju påtaglig, och en dylik anordning tidsbesparande.
Men man bör å andra sidan icke gå för långt i hopbringandet
af akter; oviktiga eller ytterst sällan återkommande saker böra icke fä
göras till akter i denna mening. För dem måste ett enklare förvaringssätt
anordnas. Om allt detta bör arbetsordningen lämna noggrann föreskrift.

Om dessa anordningar komma till stånd, böra utan vidare expeditionslistor
och fördelningslistor kunna försvinna. Kommittén anser jämväl,
att föredragningslistor kunna inskränkas till att omfatta ärenden, föredragna i
plenum. Det var ett stort steg, då de gamla protokollen i de centrala verken
började ersättas med kortfattade föredragningslistor; men tiden är helt visst
nu inne att göra den ytterligare förenklingen, att byråmål må kunna föredragas,
utan att en lista öfver dem upprättas. Byråmålen, som afgöras
af chefen i närvaro endast af föredraganden, äro för det mesta af löpande
och ofta af brådskande natur, och då kan mer än en gång genom tvånget
Jitt göra upp en lång lista, till olägenhet för ärendet, ett tillfälle till
föredragning ga förloradt. Tillräcklig anteckning om målets föredragning
bör kunna ske i diariet och eventuellt å själ!va den föredragna handlingen.

Hos de underordnade jämvägsmyndigheterna böra dessa förenklingar
jämväl i största möjliga utsträckning komma till tillämpning.

Den för ett ärendes afgörande nödiga utredningen kan i många fall
göras enklare än nu sker. Där upplysningar behöfvas från stationer och
underordnade befattningshafvare, böra de kunna införskaffas utan anlitande
af mellanställda myndigheter. Muntliga förfrågningar, direkt eller medelst
telefon, kunna ersätta många bref; och i andra fall kunna praktiska formulär
till meddelanden med eller utan själfkopiering användas.

179

Skrivelser, innefattande järnvägsstyrelsens beslut, och öfverhufvud all
skriftväxling inom verket böra kunna afmattas betydligt enklare än nu.
Tryckta formulär till ifyllning böra användas i större utsträckning än för
närvarande; och i de flesta fall, då en expedition affattats enligt formulär,
bör i stället för koncept användas en anteckning, att besked meddelats enligt
formulär n:r ... I vissa ärenden t. ex. tjänstledighetsansökningar
kunna på ett och samma pappersark finnas tryckta formulär för samtliga
i ärendet förekommande framställningar, yttranden och beslut.

Där formulär icke lämpar sig, bör man se till, om icke saken kan
bringas till slut allenast genom en aktpåskrift, af hvilken i händelse af
behof kopia tages före afsändandet. Härvid bör uppmärksammas, att det
visst icke är nödvändigt, att alla handlingar slutligen stanna hos järnvägsstyrelsen.
En med aktpåskrift försedd handling kan i många fall lika väl
stanna t. ex. hos en distriktsförvaltning. I detta hänseende kan hela järnvägsförvaltningen
godt betraktas som en organisatorisk enhet och hufvudvikten
läggas därpå, att man vet, hvar handlingen står att finna.

Då svårighet möter att inskränka sig till en aktpåskrift, torde med
modern affärsmässighet öfverensstämma, att den, som afifattar brefvet, utskrifver
detta direkt, således utan koncept, hvarefter brefvet på vanligt
sätt kopieras. Om ärendet är sådant, att det tillhör en akt, blir det således
kopian, som kommet att häftas in i dossiern. Det medgifves, att
detta förfaringssätt med direkt utskrifning och kopiering i stället för koncept
och renskrifning är tämligen främmande för nuvarande åskådningssätt
inom statsförvaltningen, men det är helt visst icke svårt att genomföra,
helst i samband med en annan grundsats, nämligen att man bör, såsom
onödigt betungande i ett kommunikationsverk, afstå från en alltför
ingående »filning» på uttrycken i utgående expeditioner. Det ökade ansvar,
som på detta sätt kommer att läggas på de underordnade tjänstemännen,
kommer otvifvelaktigt att bära goda frukter i ökadt intresse och
därmed skärpt arbetsförmåga hos dessa. Enstaka, erforderliga rättelser i
en dylik egenhändig expedition medföra ju ingen olägenhet; och blifva
ändringarna mera omfattande, får expeditionsförslaget tjäna såsom koncept.

Expeditioner genom aktpåskrifter eller användande af formulär böra
kunna användas äfven vid skriftväxling med andra ämbetsverk; och kommittén
har anledning förmoda, att äfven vid besvarande af kungliga remisser
ett dylikt förenkladt skrifsätt kan komma att anses vara på sin plats.
Däremot torde affärsmässigheten kräfva en viss försiktighet vid korrespondens
med allmänheten. En person, som finge igen sin egen skrift med
en aktpåskrift, skulle måhända däri spåra ett mot affärskutvm stridande
utslag af ringaktning.

O O O

ISO

Tryckta med
delanden.

i de fall — och 4e blifva naturligtvis isynnerhet i början långt
ifrån få — då koncept fortfarande maste uppsättas och renskrifvas, ligger
det stor vikt på, att affattningen blifver kort. Allt onödigt upprepande
af hvad förut förekommit bör uteslutas och ersättas af ett enkelt åberopande
af senaste skrifvelsen, i inånga fall genom ifyllande af formulärtryck å
brevpapperet eller dylikt. Den vid uppsättningen arbetande tjänstemannen
bör söka aft uttrycka sig med så stor korthet, som är förenlig med tydlighet
och till åstadkommande af en enkel, från så kallad »kurialstil» befriad framställning.
Sedan ett skäligt mått af förmåga i denna riktning blifvit uppnådt,
bör den uppsatta expeditionen så litet som möjligt justeras af öfverordnade,
på det att den för verkets framtid så viktiga ansvarskänslan hos
de yngre i verket måtte fa en starkare näring. För detta ändamål bör
äfven hvarje koncept bära den uppsättande tjänstemannens signatur.

I den mån de biträdande tjänstemännen på detta saft förvärfva större
vana vid och färdighet i uppsättning, kan man våga antaga, att styrelsens
ledamöter kunna mer och mer komma ifrån det för deras öfriga verksamhet
nog så hinderliga egna uppsätfningsarbetet. Nästa steg vore förvisso
atj för längre uppsättningar använda den moderna formen af stenografering
och maskinutskrift i förening.

Det händer ofta under ett ärendes gång, att afskrifter måste tagas,
t. ex. då det är fråga om en bestämmelse, som utgår från styrelsen genom
distriktsförvaltningar och inspektioner till stationerna. Det skulle då i
hög grad påskynda expeditionen och lindra arbetet, om redan vid första
renskrifningen det erforderliga antalet afskrifter toges genom någon af de
moderna metoderna för mångfaldigande af skrift och dessa afskrifter därefter
för behörig fördelning åtföljde expeditionen.

1 anledning af klagomål, som försports rörande svårigheten att i den
stora samlingen af järnvägsstyrelsens cirkulär finna reda på gällande bestämmelser
och att öfver hufvud taget afgöra, hvilka särskilda i cirkulären
meddelade bestämmelser fortfarande äro i gällande kraft, har kommittén
förskaffat sig upplysningar i detta hänseende och därvid inhämtat följande.

Järnvägsstyrelsen har under början af år 1907 från trycket utgifvit
Kungt. järnvägsstyrelsens ordersamling, utgörande hufvudsakligen en sammanfattning
af dels gällande bestämmelser i styrelsens cirkulär n:r 1-- j.646
och serien A n:r 1—636 och dels sådana gällande föreskrifter i cirkulär
serien B (till och med n:r 827), som äro tillämpliga under någon längre tid.

Denna ordersamling, som sålunda innefattar alla gällande föreskrifter,
hvilka icke äro meddelade i instruktioner, reglementen eller dylikt, är försedd
med innehållsförteckning, kronologisk förteckning, förteckning å alla

181

gällande instruktioner m. in. (särtryeksförteckning) samt utförligt sakregister.

Ordersamlingen innehåller tillika meddelande, huru order, som hädanefter
utfärdas, komma att ställas i samband med den nu utgifna samlingen,
samt underrättelse, att meddelanden, som anses icke böra inflyta i
ordersamlingen, komma att kungöras genom en publikation, benämnd:

Bihang till kungl. järnvägsstyrelsens ordersamling».

Det är gifvet, ätt en betydlig lättnad vunnits geiipm uteifvandet åt
denna ordersamling. Kommittén har icke heller något förslag att framställa
i denna del. Det synes blott vara värdt att taga i'' öfvervägande,
om icke en hel fl el af de meddelanden, som nu gå i särskilda skrifvelse!’,
t. éx. underrättelser om åtskilliga personalärenden såsom utnämningar, förflyttningar
o. d., skulle kunna tillkännagifvas i tryck, vage sig i nämnda
bihang eller i en form, som mera liknade en officiell tidskrift med regelbundna,
täta utgifningstider eller med publicerande i man af behof.

De föreslagna förenklingarna skulle otvifvelaktigt påskynda ärendenas
gång inom järnvägsförvaltningcn. Till yttermera visso kan i arbetsord- uppsättning
ningen intagas en allmän föreskrift om den längsta tid, som får användas m- mför
ett ärendes uppsättning, utan att anstånd behöfver begäras, i förening
med bestämmelse om ofta återkommande, af de högre tjänstemännen
verkställd pröfning af förteckningar öfver oafgjorda. ärenden. Man bör
ock fortsätta på den redan inslagna vägen att genom tryckta bref kort
underrätta allmänheten om mottagandet af framställningar, som icke
genast kunna- besvaras. Och slutligen bör noggrann tillsyn hallas därå,
att underordnade myndigheter icke utan tillstånd öfverskrida allmänt eller
särskild! fastställda'' tider för besvarande af remisser eller förfrågningar.

Det mesfa af hvad kommittén anfört i fråga om skri f.arbetets vederbörliga-
begränsning gäller i tillämpliga delar jämväl för distrikts- och
lokalförvaltningarna, med iakttagande däraf att ju längre ned man kommer
inom förvaltningen, desto mer bör man kunna använda den muntliga formen
för meddelanden och lata den skriftliga komma alltmer i andra rummet,
sä snart det ej för trafiksäkerhetens skull bör finnas otvetydiga bevis om
hvad som blifvit meddeladt och svaradt. Man bör ej heller någonsin lämna
ur sikte, att det är en påtaglig fördel för verkets gång, ju mindre tid de
underordnade myndigheterna behöfva använda till skrifning.

Gifvet är, att till ett fullständigt förslag till förbättrade arbetsmetoder
inom järnvägsförvaltningcn äfven borde höra uttalanden i fråga om utsträckt''
arbetstid inom verket och om begränsning i tjänstemännens sysselsättning
med annat arbete än det, som följer med tjänsten. I denna del

182

har dock, enligt hvad kommittén inhämtat, statsjärnvägarnas löneregleringskommitté
afgifvit behöfliga yttranden och förslag.

Kommitténs Under åberopande af hvad kommittén sålunda anfört, får kommittén

Sällan. hemgtäUa>

att, genom bestämmelser i arbetsordningen eller eljest, förenklade
arbetsmetoder måtte genomföras inom järnvägsförvaltningen
i enlighet med de af kommittén här ofvan i sådant afseende
angifna grunddragen.

Förändring i Kommittén öfvergår nu till behandling af frågan om de förändringar
^sättningen'' beträffande den å de särskilda afdelningarna inom styrelsen anställda
inom sty™j- personalen, som kommittén finner vara af behofvet påkallade.

„inger. '' I trots af den af kommittén föreslagna öfverflyttningen från styrelsens
till distriktsförvaltningarnas handläggning af en mängd ärenden
måste det göra sig gällande ett starkt behof af ökning af de inom styrelsen
fast anställda befattningshafvarne med de kvalifikationer, att de
kunna verksamt deltaga i beredningen af de stora och svårlösta frågor,
som det alltid måste tillkomma styrelsen att handlägga. Då kommittén
ansett sig böra föreslå, att afdelningschefernas antal ökas allenast med
en, är det klart, att eu väsentlig förstärkning måste ske i de arbetskrafter
med fast anställning, som nu förefinnas å de olika styrelseafdelningarna.
Afdelningscheferna i styrelsen, hvilka varit inkallade till
kommittén för afgifvande af upplysningar uti blund annat nu förevarande
fråga, hafva också hvar för sig skarpt framhållit behofvet af ökade arbetskrafter
inom styrelsen af den art, som nyss nämnts; och kommittén,
som visserligen icke ansett sig kunna i alla afseenden tillmötesgå dessa
önskningar, har dock, på sätt här nedan under hvarje särskild afdelning
skall angifvas, sökt att få det behof tillfredsstäildt, som oafvisligen
gör sig gällande. Kommittén vill emellertid förutskicka den anmärkningen,
att kommitténs förslag i vissa fall afser endast en öfverflyttning
på ordinarie stat af befattningshafvare, hvilka styrelsen antingen
efter Kungl. Maj:ts särskilda medgifvande eller ock med den befogenhet,
som tillkommer styrelsen att antaga sakkunniga biträden för
handläggning af vissa grupper af ärenden, anställt på extra stat, och
hvilkas fästande vid förvaltningen såsom ordinarie befattningshafvare
kommittén finner vara af behofvet påkalladt.

Adminuiratwa Beträffande styrelsens administrativa afdelning får kommittén erinra
a t mngen. därom, att å dess byrå, den administrativa byi''ån, finnas, förutom be -

183

fattningsliafvare med lägre aflöning än notarie, anställda en byrådirektör,
en notarie och ombudsman, en notarie (från och med år 1907) samt
en registrator och aktuarie. Antalet ärenden, som handläggas å denna
afdelning, är visserligen icke så stort som å öfriga afdelningar, men
har dock afsevärdt stigit. Sålunda utgjorde antalet å denna afdelning
handlagda mål 387 under år 1895, men både under år 1906 ökats till
1,343. Härvid är särskildt att beakta, hurusom de ärenden, som komma
på administrativa afdelningens handläggning, ofta nog äro af mera
omfattande beskaffenhet än å andra afdelningar.

Å administrativa afdelningen beredas och föredragas nämligen bland
andra de omfattande ärenden, som röra förvaltningen i allmänhet, såsom
förslagen till kostnads- och arfvodesstater, frågor om de på grund af
inrättande af nya tjänster eller af andra omständigheter påkallade ändringarna
i och tilläggen till gällande instruktion och aflöningsreglemente
äfvensom så kallade anmärkningsmål, hvilka senare ofta nog äro
af en synnerligen besvärlig och tidsödande beskaffenhet. Administrativa
afdelningen har ock att handlägga en hel del andra ärenden af betydelsefull
och besvärlig beskaffenhet såsom frågor angående koncessioner
åt enskilda järnvägsbolag och ändringar i villkoren för redan medgifna
sådana koncessioner, hvartill kommer utarbetandet af förslag till utlåtanden
öfver en stor del af de kungliga remisser af olika slag, som
inkomma till järnvägsstyrelsen. I afseende å dylika remisser anser kommittén
sig böra erinra därom, att under de senare åren afdelningen haft
att handlägga remisser rörande sabbatshvilekommitténs och läroverkskommitténs
betänkanden, i hvad dessa afsågo statens järnvägar, rörande
besvär af enskilda järnvägsbolag angående deras beskattning, rörande
inköp för statens räkning af enskilda järnvägar och rörande statslån i
vissa fall åt dylika järnvägar.

Enligt § 32 i gällande instruktion för järnvägsstyrelsen åligger det
vidare den administrativa byrån bland annat att uppsätta skrivelser och
öfriga expeditioner i ärenden, som på annan afdelnings föredragning
afgjorts i plenum, för såvidt icke koncept från vederbörande afdelning
aflämnats, äfvensom att fora protokoll i dylika mål, då sådant skall
förekomma. Kommittén har inhämtat, att dessa bestämmelser af praktiska
skäl upphört att tillämpas. Det synes ock kommittén uppenbart,
att desamma icke heller vidare böra komma till tillämpning. Om det
också tidigare, då ärendenas antal i styrelsen var betydligt mindre,
kunde anses vara lämpligt, att, på sätt äfven förekommit annorstädes
inom kommunikationsverken, den administrativa byrån utgjorde så att
säga en för hela styrelsen gemensam korrespondensbyrå, är det dock

184

gifvetvis numera vida lämpligare ur synpunkten af expeditionernas
snabbhet och sakliga riktighet, att hvarje afdelning besörjer sina egna
expeditioners och protokolls affattande. Ifrågavarande stadganden böra
därför enligt kommitténs mening uteslutas ur instruktionen.

Å andra sidan lärer det, enligt hvad kommittén inhämtat, inom
styrelsen förekomma, att ärenden, hvilka höra till mer än eu afdelning-s
område, ofta nog: öfverlämnas till den administrativa afdelningen
för föredragning och expediering. Detta förfaringssätt synes icke harva
tillräckligt stöd i gällande instruktion, såvida icke ärendet rör alla äfdelningarna,
då ju ärendet kan sägas röra »förvaltningen i allmänhet»
och på denna grund enligt § 27 i instruktionen faller under adihinistrativa
afdelhingens handläggning. Den i § 27 likaledes förekommande
bestämmelsen, att till administrativa afdelningéns handläggning hora
jämväl ärenden, som icke enligt hvad i de följande paragraferna sägs,
skola af annan afdelning handläggas, lärer icke kunna åberopas såsom
stod för omförrnäldä tillvägagångssätt. Det synes kommittén, att dylika
blandade ärenden skulle vinna i snabbhet och säkerhet genom att
handläggas inom den afdelning, dit ärendet hufvudsakligen hör, i samråd
med den eller de öfriga afdelningar, hvilkas arbetsområden ät
ärendet beröras, såsom också nu i många fall sker. I tvifvelaktiga fall
äger generaldirektören enligt § 31 att närmare bestämma fördelningen
af ärendena mellan afdelningarna.

Genom tillämpning af bestämmelser i angifna riktning skulle en viss
lättnad beredas administrativa byrån, Helst de uppsättningar och föredragningar
väl lära vara de besvärligaste, där sakkunskapen i detalj skall
mer eller mindre för tillfället inläras från andra afdelningar inom verket.
Därjämte skulle antalet af administrativa afdélniugens ärenden icke
oväsentligt minskas dels vid genomförandet af kommitténs förslag om
öfverflyttning till distriktsforvaltningarnäs afgörande af ärenden, som
nu handläggas i styrelsen, och dels genom Öfverförande, på sätt kommittén
här nedan kommer att föreslå, till trallkafdelningens handläggning
af en del ärenden, hvilka nu tillhöra administrativa äfdelningén,
men hvilka principiellt tillhöra tralikafdelningens arbetsområde..

Med hänsyn till omförmälda omständigheter har kommittén ansett
behofvet af ytterligare arbetskrafter å administrativa aldelningen
kunna tillfredsställas genom inrättandet af ytterligare en notariebefattning.
En dylik befattning anser kommittén emellertid så mycket mera
nödvändig, som någon hjälp vid handläggningen äf byråns göromål i
allmänhet icke kan, enligt hvad kommittén inhämtat, lämnas af deri å
byrån såsom ombudsman tjänstgörande notarien, på grund däraf att

185

de egentliga ombudsmansgöromålen i regel gifva honom full sysselsättning.

Beträffande denne sistnämnde tjänstemans ställning och aflöning
har, enligt hvad kommittén inhämtat, stats järn vägarnes löneregleringskommitté
gjort erforderlig framställning.

Kommittén har här ofvan (sid. 177) föreslagit, att registratorn skulle
föra diarium endast beträffande kungliga bref och remisser, i fråga om
bvilka kommittén ansett, att ett gemensamt diarium bör förefinnas
jämte afdelningsdiarierna. I samband med borttagandet af det gemensamma
kufvuddiariet skulle naturligtvis skötseln och förvaringen af
inkomna handlingar påläggas de olika afdelningarna, hvadan registratorns
funktion som styrelsens aktuarie skulle upphöra. Alla till styrelsen
inkommande bref böra emellertid fortfarande öppnas af registratorn,
och han skall fortfarande mottaga af allmänheten direkt inlämnade
handlingar samt på begäran meddela bevis rörande handlingars ingifvande.
Han skall ock fortfarande ombestyra de inkomna ärendenas fördelning
på de olika afdelningarna. I stället för hans nuvarande befattning
såsom styrelsens aktuarie äfvensom lians handhafvande af styrelsens
gemensamma diarium har kommittén tänkt sig, att åt honom skulle
uppdragas att, jämte förandet af diariet öfver kungliga bref och remisser
och vårdandet af styrelsens bibliotek, dels utöfva det direkta föreståndareskapet
för styrelsens kansli dels ock handhafva utgifvandet af styrelsens
ordersamling och andra publikationer.

Med afseende å hvad kommittén sålunda anfört beträffande styrelsens
administrativa afdelning, får kommittén, under hänvisning till löneregleringskommitténs
förslag beträffande förändrad tjänsteställning och
aflöning för notarien och ombudsmannen, hemställa,

att ytterligare en notariebefattning måtte inrättas å administrativa
byrån;

att styrelsens registrator och aktuarie, med bibehållande
af sin likställighet i afseende å aflöning med styrelsens notarier,
måtte erhålla den förändrade benämningen registrator;

att de i § 32 af instruktionen intagna bestämmelserna
om åliggande för administrativa byrån att i vissa fall uppsätta
skrivelser och expeditioner samt fora protokoll i ärenden, som
tillhöra annan afdelning, äfvensom att fora diarier öfver andra
ärenden än dels dem, som tillhöra afdelningen, och dels kungl.
bref och remisser, måtte ur instruktionen utgå; samt

Kommitténs

hemställan.

186

B,maj delningen.

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att,
då ett ärende berör två eller flere afdelningars verksamhetsområde,
det skall handläggas å den afdelning, till hvars verksamhetsområde
ärendet på grund af sin hufvudsakliga beskaffenhet
hör, dock i samråd med den eller de afdelningar, hvilkas
arbetsområden af ärendet beröras.

Vid 1897 års omorganisation af statsbaneförvaltningen inrättades
vid styrelsens banafdelning endast en byrå, banbyrån, hvarjämte arkitekten
och telegrafdirektören skulle tillhöra denna afdelning. Genom
nådiga kungörelsen den 21 december 1900 vidtogs en förändring i denna
anordning i så måtto, att bankonstruktionsbyrån bildades genom utbrytning
från banbyrån, och att en särskild elektroteknisk byrå inrättades med telegrafdirektören
som byrådirektör. Å nu ifrågavarande tre byråer — banbyrån,
bankonstruktionsbyrån och elektrotekniska byrån — äro med bortseende
från funktionärer med lägre aflöning än notarie för närvarande anställda
följande befattningshafvare, nämligen å banbyrån en byrådirektör
och eu byråingenjör samt en notarie, hvilken tjänstgör jämväl å de båda
andra byråerna, å bankonstruktionsbyrån en byrådirektör och två byråingenjörer
samt å elektrotekniska byrån förutom byrådirektören, som
tillika fortfarande är telegrafdirektör, en byråingenjör. Banbyrån åligger
bland annat att tillhandagå afdelningschefen vid beredningen af
banärenden i allmänhet samt att utföra sådana ritningar och beräkningar
för banbyggnader, hvilka icke åligga de båda öfriga byråerna.
Bankonstruktionsbyrån åligger bland annat att tillhandagå afdelningschefen
vid beredningen af ärenden, som angå bankonstruktioner,
och att därvid utföra ritningar och beräkningar för de delar af banbyggnaden,
som afse spår- och spårväxeldetaljer, brokonstruktioner
samt signal- och säkerhetsanordningar å bana och stationer, äfvensom
att anordna och öfvervaka broinspektionen samt i de fall, då sådant
icke tillkommer elektrotekniska byrån, materialprofning och leveransbesiktning
för banafdelningens räkning. Slutligen åligger det elektrotekniska
byrån bland annat att tillhandagå afdelningschefen vid beredningen
af ärenden, som angå elektriska telegraf- och telefonanläggningar,
elektriska anläggningar för belysning och motordrift, blockeringar för
signalväsendet m. m.

Förutom ofvannämnda funktionärer å ordinarie stat vid styrelsens
banafdelning, har styrelsen för verkställande af de omfattande beräkningar,
som erfordras vid konstruktionen af brobyggnaderna vid statens
järnvägar, sedan flera år tillbaka såsom tekniskt biträde anställt en
för ändamålet speciellt utbildad ingenjör. Dennes befattning har

187

icke ifrågasatts till öfverflyttning på ordinarie stat, hufvudsakligen af
den anledning att dess innehafvare tjänstgör äfven för statens järnvägsbyggnaders
räkning. Kommittén, som, där så kunnat ske, tillämpat
den grundsatsen, att statsbaneförvaltningen bör genom erbjudande, af
de förmåner, som äro förenade med ordinarie anställning, fästa dugliga
arbetskrafter vid statens järnvägar, bar emellertid i detta fall funnit
grundade skäl föreligga att åtminstone för närvarande icke öfverflytta
ifrågavarande befattning på ordinarie stat.

Kommittén skall i det följande vid redogörelse för styrelsens maskinafdelning
lämna utredning rörande en befattning, hvars innehafvare,
en ingenjör med utbildning inom det metallurgiska området, bar till
uppdrag att verkställa undersökningar och profningar å leveranser af
materialier af järn m. m. för såväl ban- som maskinaldelningcns räkning.
Men kommittén vill redan bär uttala, att det enligt kommitténs mening
skulle vara lämpligt att till maskinafdelningen öfverflytta bestyret med
upphandling af viktigare, för banafdelningen erforderliga effekter, såsom
räler med tillbehör af skarfjärn, bult och spik, telegraf- och stängseltråd,
växeldelar, isolatorer m. ni. Maskinafdelningen har i sin förrådsbyrå
ett fullt lämpligt organ för handläggning af dessa ärenden.

De å banafdelningen handlagda ärendena utgjorde 228 år 1895.
Redan år 189G uppgick ärendenas antal till 1,798, hvilken ökning dock
till stor del berodde på ändrad diariiföring. Sedan därefter de större
nybyggnadsärendena frånskilts, utgjorde ärendenas antal å den ordinarie
banafdelningen 968 år 1898 och 1,221 år 1906. .

Med tillämpning af grundsatsen om beredande af ordinarie anställning
åt den under alla förhållanden behöfliga personalen å styrelsens
byråer, har kommittén ansett sig böra föreslå inrättande å bankonstruktionsbyrån
af två nya befattningar, hvilkas innehafvare skulle tjänstgöra
den ene å byråns underafdelning för signal- och säkerhetsanordningar
och den andre å byråns underafdelning för öfriga ärenden, hvardera
med aflöning i enlighet med hvad som kan blifva bestämdt för notarie
inom styrelsen. Som skäl för denna kommitténs hemställan får kommittén
— under erinran därom att de ärenden, som förekomma å denna
byrå, så godt som uteslutande äro af den natur, att de måste handläggas
centralt, d. v. s. inom styrelsen — framhålla, att för närvarande å byrån
under byrådirektören och de nuvarande byråingenjörerna icke. få anställas
funktionärer med teknisk verksamhet och högre aflöning, än
ritare. Ritarne behöfva icke hafva aflagt högre teknisk examen, hvilket
däremot är föreskrifvet för byråingenjörer. Ritarne i styrelsen åtnjuta

188

nu i aflöning lägst 2,100 kronor och högst 2,700 kronor, hvartill
kommer dyrtidstillägg. Enligt löneregleringskommitténs förslag skulle,
såsom kommittén inhämtat, i järnvägsstyrelsen finnas på stat i stället
för nuvarande ritare både ritare och underingenjörer, hvilkas samtliga
löneförmåner skulle utgöra för de förra lägst 2,100 kronor och högst
3,550 kronor och för de senare lägst 3,300 kronor och högst 4,700
kronor. Enligt lönekommitténs förslag skulle befattningshafvare i styrelsen
af notariegrad i aflöning bekomma sammanlagdt lägst 4,620 kronor
och högst 5,700 kronor om året.

Med hänsyn till de maktpåliggande och omfattande tekniska insikter
kräfvande arbeten, som utföras å bankonstruktionsbyrån, synes det kommittén
uppenbart, att å ifrågavarande byrå behöfvas två nya befattningshafvare
med högre teknisk utbildning och med aflöning lika med notarie.
Dessa befattningshafvare synas lämpligen böra benämnas byråingenjörer;
och torde, för att åtskillnad skall erhållas mellan å*ena
sidan detta slag af byråingenjörer och å andra sidan de förutvarande
byråingenjörerna med samma aflöning som kontorsföreståndare, de förra
angifvas såsom byråingenjörer af andra klassen och de senare såsom
byråingenjörer af forsta klassen.

Med afseende å den af kommittén förordade utflyttningen af ärenden
från styrelsens till distriktsförvaltningarnas handläggning har kommittén
däremot funnit någon ökning i de öfverordnade funktionärernas
antal icke böra vidtagas i fråga om banbyrån.

Det har redan framhållits, att frågorna rörande bangårdsanläggningar
vid de trafikerade banorna icke vidare böra, såsom i vissa fall hittills
skett, handläggas af den för järnvägsbyggnaderna anställde öfveringenjöreu.
Därjämte har kommittén uttalat den uppfattningen, att någon särskild
afdelning icke bör för handläggningen af dessa ärenden inrättas
inom styrelsen. Å andra sidan har kommittén funnit särskilda anordningar
nödvändiga, för att dessa besvärliga och svårlösta frågor skola inom styrelsen
erhålla en fullt tillfredsställande behandling. Kommittén har
därför ansett, att för handläggning af frågor rörande omgestaltning eller
uybyggnad af bangårdar vid de trafikerade statsbanorna bör inom banafdelningen
inrättas eu ny byrå, lämpligen benämnd bangårdsbyråu, med en
byrådirektör och en byråingenjör af första klassen, samt att redan från
den nya organisationens trädande i kraft och tills vidare byrådirektören
bör, mot åtnjutande af ett tilläggsarfvode, som skäligen synes böra bestämmas
till ett belopp motsvarande skillnaden emellan byrådirektörs och
afdelningschefs aflöning, förordnas att själfständigt handlägga och inom

189

styrelsen föredraga sådana bangårdsärenden, som styrelsen beslutar att
till honom öfverlämna.

Med stöd af hvad kommittén sålunda anfört i afseende å styrelsens Kommitténs
banafdelning, får kommittén hemställa,

att, förutom de nuvarande byråingenjörerna med samma
aflöning som kontorsföreståndare, måtte i styrelsen få anställas
byråingenjörer med samma aflöning som notarie;

att i instruktionen och aflöningsreglementet måtte, för erhållande
af åtskillnad mellan dessa båda befattningshafvare, byråingenjör
med kontorsföreståndares aflöning angifvas såsom byråingenjör
af första klassen och byråingenjör med notaries aflöning
såsom byråingenjör af andra klassen;

att vid bankonstruktionsbyrån måtte få anställas två byråingenjörer
af andra klassen;

att en ny byrå för handläggning af ärenden angående omgestaltning
eller nybyggnad af bangårdar vid de trafikerade statsbanorna
måtte under benämningen bangårdsbyrån inrättas;

att å denna byrå måtte anställas en byrådirektör och en
byråingenjör af första klassen; samt

att byrådirektören å bangårdsbyrån måtte förordnas att mot
åtnjutande af tilläggsarfvode, motsvarande skillnaden mellan
afdelningschefs och byrådirektörs aflöning, sjelfständigt handlägga
och inom styrelsen föredraga sådana bangårdsärenden,
som styrelsen beslutar skola till honom öfverlämnas.

Inom styrelsens maskinafdelning inrättades vid 1897 års omorganisation
två byråer, maskinbyrån och förrådsbyrån. Jämlikt förutnämnda
nådiga kungörelse den 21 december 1900 bildades med 1901 års ingång
maskiuinspektionsbyrån genom utbrytning ur maskinbyrån.

De inkomna målens antal å maskinafdelningen utgjorde år 1895
309 och uppgick år 1900 till 1,700.

Med frånseende af tjänstemän med lägre aflöning än notarie finnas
för närvarande å de till maskinafdelningen hörande byråerna anställda
följande tjänstemän, nämligen å maskinbyrån eu byrådirektör, en byråingenjör
och en notarie, som tjänstgör jämväl å maskininspektionsbyrån,
å sistnämnda byrå en byrådirektör samt å förrådsbyrån en byrådirektör,
en byråingenjör och en notarie.

Maskinbyrån har till åliggande bland annat att tillhandagå afdelningschefen
vid beredningen af ärenden, som röra maskinväsendet och

190

verkstädernas enhetliga förvaltning och icke tillhöra maskininspektionsbyrån,
att utföra ritningar och beräkningar för den rullande materielens
konstruktion samt att granska alla till byrån inkommande tjänsterapporter
och hos afdelningschefen anmäla därvid förekommande anmärkningar.
Maskininspektionsbyrån åligger bland annat att tillhandagå afdelningschefen
vid beredningen af ärenden, som röra inspektion af rullande
materiel, att kontrollera tillverkningen af sådan materiel för statens järnvägars
räkning samt att enligt styrelsens bestämmande närmast utöfva den
tillsyn öfver de enskilda järvägarnas rullande materiel, som tillkommer
styrelsen. Slutligen åligger det förrådsbyrån bland annat att tillhandagå
afdelningschefen vid beredningen af ärenden, som röra förrådsväsendet,
att granska alla till byrån inkommande rapporter och hos afdeluingschefen
anmäla därvid förekommande anmärkningar, att verkställa fördelningen
distrikten emellan af de förrådsartiklar, som af styrelsen upphandlas,
samt att enligt styrelsens bestämmande verkställa inventeringar
af distriktens såväl hufvud- som filialförråd.

Förutom de å maskinafdelningens olika byråer befintliga ordinarie
befattningshafvarne äro därstädes å extra stat anställda några ingenjörer
för handläggande af ärenden, som kräfva särskild sakkunskap.
Sålunda finnes sedan början af år 1903 anställd eu på det elektrotekniska
området utbildad ingenjör med uppdrag att handlägga ärenden
rörande förberedelserna för införande af elektrisk drift å statsbanorna.
Såsom närmaste biträde åt denne är anställd ytterligare en elektrotekniskt
utbildad ingenjör, hvadan det alltså på visst sätt redan nu
finnes anordnad eu särskild byrå för handläggande af ärenden rörande
den elektriska försöksdriften.

För såväl ban- som maskinafdelningens räkning användes en på
det metallurgiska området utbildad ingenjör. Denne, hvilken för närvarande
är anställd vid banafdelningen, har sig uppdraget att verkställa
undersökningar och profniugar af materialier och effekter af järn, stål
och koppar m. m., som upphandlas för statens järnvägars räkning.
Ifrågavarande ingenjör har en metallurgiskt utbildad ingenjör till biträde.
Vidare användes en på det kemisk-tekniska området utbildad
ingenjör med uppdrag att för järnvägsstyrelsens räkning verkställa
kemiska och fysikaliska undersökningar och profningar å leveranser af
oljor, bränsleämnen, textil- och gummivaror, färgstofter, metaller och
legeringar däraf m. m. Sistnämnde ingenjör har likaledes till sitt biträde
en ingenjör med kemisk-t.eknisk utbildning.

För samtliga dessa mera tillfälligtvis antagna befattningshafvare, om
hvilka kommittén nu yttrat sig, böra enligt kommitténs förmenande finnas

191

ordinarie befattningar. För handläggande af ärenden rörande den elektriska
driften synes det kommittén lämpligt, att en särskild byrå inrättas,
å hvilken bör anställas en byrådirektör och en byråingenjör af
första klassen. Kommittén har redan i det föregående framhållit, hurusom
omständigheterna torde medföra, att denna byrå inom en icke långt
aflägsen framtid kommer att svälla ut till en särskild afdelning inom
styrelsen, tilläfventyrs med samtidiga inskränkningar i afseende å personaluppsättningen
å andra styrelsebyråer. I anledning däraf skulle
kunna ifrågasättas, att utvidgad befogenhet skulle tilläggas den å denna
byrå anställde byrådirektören, i likhet med hvad ifrågasatts för byrådirektören
å bangårdsbyrån. Kommittén har dock ansett detta för närvarande
icke vara erforderligt; men så snart fråga föreligger om vattenfalls
bebyggande i större utsträckning för järnvägens räkning, torde en
sådan anordning som å bangårdsbyrån böra vidtagas jämväl i fråga om
byrån för elektrisk drift.

Beträffande de befattningshafvare, som utföra de metallurgiska och
kemisk-tekniska undersökningarna böra i aflöningsreglementets arfvodesstat
vid förrådsbyrån upptagas arfvoden för dels två byråingenjörsbefattningar
af första klassen och dels en byråingenjörsbefattning af
andra klassen. Hvad dessa befattningar angår, anser sig kommittén
emellertid icke böra lämna oanmärkt, att till följd af de nu för ändamålet
anlitade ingenjörernas lefnadsålder det icke synes lämpligt att
omedelbart vid den nya organisationens trädande i kraft med ordinarie
innehaf vare besätta de båda byråingenjörsbefattningarna af första klassen.

Å maskinbyrån äro ständigt sysselsatta tre samt å maskininspektionsbyrån
två ingenjörer, hvilka, ehuru endast innehafvande ritares
eller underingenjörs aflöning, omhänderhafva arbete af en beskaffenhet,
som påkallar bättre löneförmåner. Sålunda äro de tre förstnämnda
ingenjörerna sysselsatta med själfständigt arbete, såsom konstruktioner,
beräkningar och utredningar af profningsresultat med lokomotiv och
vagnar m. m., samt de två senare med besiktningar af rullande materiel.
Liksom förhållandet är å bankonstruktionsbyrån, få å nu ifrågavarande
båda byråer för närvarande icke anställas under byrådirektörerna och
de nuvarande byråingenjörerna andra ordinarie befattningshafvare med
teknisk verksamhet än ritare. Kommittén har därför funnit sig böra
framlägga förslag om inrättande af några nya byråingenjörsbefattningar
af andra graden vid maskinbyrån och maskininspektionsbyrån, och torde
dessa befattningar kunna för närvarande inskränkas till två vid maskinbyrån
och en vid maskininspektionsbyrån.

192

Kommitténs

hemställan.

Trafikajdelning
en.

Med afseende å livad kommittén sålunda anfört ifråga om maskinafdelningen
inom styrelsen ock under erinran därom, att de inom samma
afdelning förekommande tekniska ärendena i regeln äro af den beskaffenhet,
att de fortfarande böra handläggas inom centralförvaltningen, hvadan
någon öfverflyttning i nämnvärd grad af ärenden från denna afdelning
till distriktsförvaltningarna icke af kommittén ifrågasatts, får kommittén
hemställa,

att för handläggande af ärenden rörande elektrisk drift å
statens järnvägar måtte inrättas en byrå, benämnd byrån för
elektrisk drift;

att å denna byrå måtte anställas en byrådirektör och en
byråingenjör af första klassen;

att för utförande af metallurgiska och kemisk-tekniska
profningar och undersökningar måtte dels vid förrådsbyrån anställas
en byråingenjör af andra klassen och dels i aflöningsreglementets
arfvödesstat upptagas arfvoden för två byråingenjörsbefattningar
af första klassen.

att vid maskinbyrån måtte anställas två byråingenjörer
af andra klassen; samt

att vid maskininspektionsbyrån måtte anställas en byråingenjör
af andra klassen.

Inom trafikafdelningen anordnades vid 1897 års omorganisation två
byråer: trafikbyrån och taxebyrån. I denna anordning vidtogs redan år
1902 den ändringen, att — i samband med anställande af en adjungerad
ledamot i styrelsen för handläggning af ärenden rörande afgifter samt
villkor i öfrigt för person- och godsbefordran — taxebyrån afskildes från
trafikafdelningen och sålunda faktiskt ombildades till en särskild afdelning
inom styrelsen. Genom nådig kungörelse den 30 juni 1905 inrättades
vid trafikafdelningen en ny byrå, militärbyrån, hvilkens organisation
i så måtto skiljer sig från styrelsens öfriga byråers, att i stället
för byrådirektör tjänstgör å byrån med byrådirektörs befogenhet en förste
militärassistent, hvilken är kapten på stat vid generalstaben. Som andre
militärassistent tjänstgör jämväl en officer, hvilken skall vara kompaniofficer
i aktiv tjänst vid armén. Båda dessa funktionärers hufvudsakliga
aflöning utgår från armén. A byrån är i öfrigt med aflöning af trafikmedel
anställd, förutom tjänstehafvare med lägre aflöning, en notarie.
Å trafikbyrån äro, oberäknadt funktionärer med lägre aflöning än notarie,
anställda en byrådirektör och två notarier.

Trafikbyrån har till åliggande bland annat att tillhandagå afdel -

193

ningschefen vid beredning af ärenden, som angå den egentliga trafiken
och icke tillhöra militärbyråns handläggning, och att därvid bland annat,
uppgöra slutliga förslag till ordinarie tidtabeller och till överenskommelser
med främmande järnvägsförvaltningar angående gemensamt begagnande
af vagnmateriel m. m., att likaledes biträda vid beredningen
af ärenden rörande vagnfördelning, fria resor och transporter samt
restitutioner af erlagda befordringsafgifter äfvensom att granska alla
till byrån inkommande tjänsterapporter och hos afdelningschefen anmäla
därvid förekommande anmärkningar.

Militärbyrån åligger bland annat att tillhandagå afdelningschefen vid
beredningen af ärenden, som angå såväl statens som enskilda järnvägars
användande för militära ändamål vare sig i fred eller krig, att förvara
och vårda militära transportplaner och öfriga militära transporthandlingar,
att underkasta nämnda planer erforderlig bearbetning äfvensom
att årligen enligt styrelsens bestämmande genom viss personal revidera
å distriktschefs- och trafikinspektörsexpeditioner samt enskilda järnvägars
motsvarande expeditioner förvarade mobiliserings- och öfriga militära
transporthandlingar samt hos afdelningschefen anmäla därvid förekommande
anmärkningar.

Å trafikbyrån handlägges ett mycket stort antal ärenden. År 1895,
innan taxeärendena flyttats från trafikafdelningen, utgjorde det sammanlagda
antalet ärenden å hela trafikafdelningen 2,364. År 1898, från och
med hvilket år taxeärendena bortflyttades, utgjorde antalet trafikbyråärenden
2,447. År 1905 uppgick antalet å trafikbyrån diariiförda ärenden
till 4,237; och år 1906, sedan till följd af zontariffens genomförande
en väsentlig minskning skett i antalet ärenden angående biljettrestitutioner
och biljett.prisned sättningar, utgjorde ärendenas antal 4,051.
I nu angifna tal äro icke inräknade de till ett högst betydligt antal
uppgående ärenden af löpande natur, som afgöras genom telegram,
korta skrifvelser i promemorieform eller muntliga besked. Den afsevärda
del af byråns åligganden, som berör vagnfördelningen, innefattar
sålunda ärenden, hvilka till det mesta afhandlas medelst telegraf samt
icke diariiföras, och det långt öfvervägande flertalet ärenden, som afse
tidtabellsväsendet, behandlas jämväl, utan att i diariet införas, medelst
telegraf eller promemorior eller afgöras genom muntliga förhandlingar.
Att detta oaktadt byråns ärendeantal är så afsevärdt, som ofvan angifvits,
ådagalägger, att dess . nuvarande arbetsbörda är för stor.
Kommittén har också, såsom ofvan omförmälts, föreslagit utflyttande
till handläggning å distrikten af en hel del å byrån hittills handlagda
ärenden, af hvilka restitutionsärendena, som under år 1905 uppgingo

194

till 1,549, äro de talrikaste. De restitutionsärenden, som icke kunna
sålunda öfverflyttas till distriktsförvaltningarnas afgörande, böra enligt
kommitténs uppfattning öfverlämnas till den nya kommersiella afdelningen.

I fråga om trafikafdelningen vill kommittén föreslå, dels att trafikbyrån
delas i två byråer, en för handläggande af ärenden af förvaltningsart
och en för handläggande af tidtabells- och vagnfördelningsärenden
samt därmed sammanhängande frågor af s. k. trafikteknisk art,
och dels att å den senare byrån inrättas en byrådirektörs- och en
notariebefattning, sistnämnda befattning för utöfvande af den närmaste
skötseln af vagnfördelningsärendena. Det synes nämligen kommittén
nödvändigt, att för handläggningen af de med stigande trafik och med
utvecklingen af landets internationella förbindelser alltmera maktpåliggande
tidtabellsärendena och för beredande till föredragning af de viktigare
bland de ur ekonomisk synpunkt för statens järnvägar synnerligen
betydande vagnfördelningsärendena inrättas en befattning med byrådirektörs
aflöning, hvarigenom tillfälle beredes att för ärendenas behöriga
skötsel förvärfva fullt kvalificerad arbetskraft. Jämväl synes det
kommittén påkalladt, att för det mera direkta omhänderhafvandet af
de löpande vagnfördelningsärendena tillsättes en funktionär med notaries
aflöning.

Såsom ofvan antydts, synas en del ärenden såsom principiellt tillhörande
trafikafdelningens arbetsområde böra, i den mån de icke komma
att till distriktsförvaltningarnas handläggning öfverlämnas, flyttas från
administrativa afdelningen till trafikafdelningen inom styrelsen. De
ärenden, som sålunda böra öfverflyttas från administrativa afdelningen,
äro frågor angående signalordning och säkerhetsföreskrifter, milkontrollärenden
— i sammanhang hvarmed milkontoret bör inrangeras under
trafikafdelningen — ärenden angående föreningsstationer och restaurationsväsendet
samt frågor rörande försäljning af tidningar, frukt och
dylikt å tåg, i väntsalar och å plattformer, då sistnämnda frågor beröra
flera distrikt. De sålunda öfverflyttade ärendena, hvilka till sitt antal icke
lära vara synnerligen betydande, skulle komma att handläggas å trafikbyrån,
som sålunda skulle hafva att behandla samtliga trafikafdelninjjen
tillkommande ärenden, hvilka icke åligga militärbyrån och icke heller
tillhöra den grupp af ärenden angående tidtabellsväsendet och vagnfördelningen
m. nu, som skulle öfvertagas af den nya byrån, tidtabellsbyrån.

Chefen för generalstabens kommunikationsafdelning har, såsom ledamot
åt kommittén, i syfte att få ytterligare betonadt, att förste militär -

195

assistenten å militärbyrån har byrådirektörs i järnvägsstyrelsen befogenhet,
föreslagit, att denne befattningshafvares benämning skulle ändras
till byrådirektör, i sammanhang hvarmed andre militärassistentens benämning
borde blifva endast militärassistent. Detta förslag har kommittén
ansett sig böra biträda.

Kommittén får alltså hemställa,

att trafikbyrån delas i två byråer, en under benämningen
tidtabellsbyrån för tidtabells- och vagnfördelnings- samt därmed
sammanhängande ärenden, och en under benämningen
trafikbyrån för öfriga trafikafdelningen tillkommande ärenden,
som icke skola å militärbyrån handläggas;

att å tidtabellsbyrån måtte inrättas en byrådirektörs- och
en notariebefattning, och att den ena af de notariebefattningar,
som för närvarande finnas å trafikbyrån, måtte öfverflyttas till
tidtabellsbyrån; samt

att de å militärbyrån tjänstgörande förste och andre militärassistenternas
benämning måtte, med bibehållande i öfrigt
af dessa funktionärers ställning som officerare i aktiv tjänst
inom armén och sättet för deras aflönande, förändras till byrådirektör
för förste militärassistenten och till militärassistent för
andre militärassistenten.

Hvad slutligen beträffar den kommersiella af delningen, kan, såsom jämväl
ofvan antydts, denna afdelning sägas hafva bildats år 1902, i samband
därmed att byrådirektören å taxebyrån då anställdes såsom adjungerad
ledamot i styrelsen med samma befogenhet som afdelningschef för handläggning
af ärenden rörande taxebyrån och kontrollkontoret.

Enligt gällande instruktion åligger det taxebyrån bland annat att
tillhandagå afdelningschefen vid beredningen af ärenden, som angå taxor,
nedsättning i befordringsafgifter samt reglementen för trafiken, äfvensom
att med uppmärksamhet följa taxeväsendets utveckling inom och utom
landet. Hit skulle ock, enligt hvad kommittén ifrågasatt, flyttas de
ärenden rörande restitution af erlagda befordringsafgifter, som fortfarande
skulle handläggas i styrelsen.

Å taxeafdelningen finnas för närvarande utom den såsom afdelningens
chef tjänstgörande adjungerade ledamoten i styrelsen anställda en
byrådirektör och två notarier jämte befattningshafvare med lägre aflöning
än notarie. Å extra stat finnes anställdt ett matematiskt biträde,

Kommitténs

hemställan.

Kommersiella
af delningen.

196

som emellertid jämväl skall stå till de andra afdelningarnas förfogande,
i den mån utredningar af matematisk innebörd äro för dem behöfliga.

Ehuru antalet diariiförda ärenden å denna afdelning icke är påfallande
stort — under år 1906 utgjorde taxebyråns ärenden 2,067 mot
910 år 1898 sa är dock en del af dessa ärenden af en synnerligen
omfattande och maktpåliggande art. Då därjämte de uppgifter, som
tillkomma den kommersiella afdelningen, torde komma att allt mer utveckla
sig i betydenhet och omfattning, är det enligt kommitténs uppfattning
af stor vikt, att verksamheten på denna afdelning anordnas på
ett sådant sätt och tillförsäkras sådana arbetskrafter, att afdelningen
kan på ett snabbt och för det allmänna tillfredsställande sätt motsvara
de störa kraf, som ställas på den kommersiella afdelningen inom järnvägsförvaltningen.
Kommittén har därför tänkt sig, att den nuvarande
taxebyrån skulle delas på två byråer, den ena under benämningen personbyrån
för handläggning af ärenden rörande den in- och utländska
persontrafiken och den andra under benämningen godsbyrån för handläggning
af ärenden rörande den in- och utländska godstraliken. Å
den förra byrån skulle, utom befattningsliafvare med lägre aflöning än
notarie, anställas en byrådirektör och en notarie. Hvad beträffar handläggningen
af ärenden rörande den in- och utländska godstrafiken, kunde
ifrågasättas behofvet af två särskilda byråer. Kommittén har emellertid
ansett sig böra inskränka sig till att föreslå inrättandet af en byrå för
samtliga dessa ärenden med en ordinarie byrådirektör. Däremot finner
kommittén det vara af behofvet påkalladt, att på denna byrå finnas,
utom befattningshafvare med lägre aflöning, två ordinarie notarier, den
ene hufvudsakligen för handläggning af inländska godstrafikärenden
och den andre för utländska.

Till personbyråns handläggning skulle bland annat hänföras ärenden
rörande taxor och reglementen för befordringen af personer å
statens järnvägar samt i samtrafik med in- och utländska transportförvaltningar
äfvensom nedsättning i, befrielse från eller restitution af afgifter
i afseende å persontrafiken, afgifter för befordran af post, trupper
och fångar samt aftal med resebyråer om biljettförsäljning äfvensom
angående annonsering och reklam till befrämjande af persontrafiken å
statsbanorna.

Till godsbyråns handläggning skulle bland annat hänföras ärenden
rörande taxor och reglementen för befordring af gods och lefvande
djur m. m. å statens järnvägar och i samtrafik med in- och utländska
transportförvaltningar äfvensom nedsättning i, befrielse från
eller restitution af afgifter i afseende å godstrafiken samt åtgärder, som

197

afse godstrafikens utveckling, såsom samarbete med korporationer och
sammanslutningar på näringslifvets områden rörande önskemål i afseende
å villkoren för godsbefordring å statens järnvägar.

Under den kommersiella afdelningen skulle lyda kontrollkontoret,
på sätt provisoriskt äger rum i fråga om den nuvarande taxeafdelningen.

Hvad angår det matematiska biträde, som för närvarande mot en
ersättning af 4,400 kronor för år finnes å extra stat anställdt å taxebyrån,
anser kommittén det vara uppenbart, att den kommersiella afdelningen
skall vara i behof af en tjänsteman med matematisk utbildning
och den kompetens i öfrigt, att utredningar, grundade på matematiska
kalkyler, rörande järnvägsekonomiska spörsmål kunna åt honom anförtros.
Bland de uppgifter, som under den närmaste framtiden föreligga
för det matematiska biträdet, anser sig kommittén såsom den allra viktigaste
böra särskildt nämna fullföljandet och afslutandet af de påbörjade
ingående undersökningar och utredningar af ekonomisk och teknisk
art, som måste föregå ett förslag till förändring af den nuvarande
godstaxan. Behofvet å den kommersiella afdelningen af en tjänsteman
med de kvalifikationer, som ofvan angifvits, måste emellertid göra sig
starkt gällande icke endast vid lösningen af en eller annan sådan stor
fråga, utan äfven vid det ständiga arbetet på reformer inom taxeväsendets
område. Ett dylikt behof är nämligen en gifven följd af den synnerligen
berättigade sträfvan att bygga de på järnvägarnas afkastningsförmåga
inverkande taxereformerna på ett så tillförlitligt och sakkunnigt
bearbetadt material som möjligt. På grund af hvad sålunda anförts,
och då kommittén därjämte hyser den uppfattningen, att ett permanent
behof af arbetskraft bör tillfredsställas med inrättandet af en
befattning på ordinarie stat, samt att det är af största vikt för statsbaneförvaltningen
att kunna med de förmåner, som äro förenade med ordinarie
anställning, fästa dugliga arbetskrafter vid statens järnvägar, har
kommittén funnit sig böra föreslå, att å den kommersiella afdelningen
måtte anställas å ordinarie stat ett matematiskt biträde med samma aflöning
som byrådirektör samt med hufvudsakligt åliggande att för den
kommersiella afdelningens räkning utföra eller leda utredningar rörande
järnvägsekonomiska förhållanden och med skyldighet att därjämte, i
den mån sådant låter sig göra, dels å ifrågavarande afdelning biträda
med annat erforderligt arbete och dels för andra af delningars räkning
verkställa behöfliga matematiska utredningar.

Med anledning af hvad kommittén sålunda anfört i afseende* å organisationen
af samt personaluppsättningen å den kommersiella afdel-''
ningen, får kommittén hemställa,

Kommitténs

hemställan.

198

att å den kommersiella afdelningen måtte anställas å ordinarie
stat ett matematiskt biträde med samma aflöning som
byrådirektör samt med hufvudsakligt åliggande att för den
kommersiella afdelningens räkning utföra eller leda utredningar
rörande järnvägsekonomiska förhållanden och med skyldighet
att därjämte, i den mån sådant låter sig göra, dels å ifrågavarande
afdelning biträda med annat erforderligt arbete och
dels för andra afdelningars räkning verkställa behöfliga matematiska
utredningar;

att den kommersiella afdelningen i öfrigt måtte delas i två
byråer, en under benämning personbyrån för handläggning af till
afdelningen hörande ärenden rörande persontrafiken å statens
järnvägar och i samtrafik med in- och utländska transportförvaltningar
samt en under benämningen godsbyrån för handläggning
af afdelningen tillhörande ärenden rörande godstrafiken
å statens järnvägar och i samtrafik med in- och utländska
transportförvaltningar; samt

att å den kommersiella afdelningen måtte, förutom hvad
nyss föreslagits och utöfver å taxebyråns stat nu befintliga en
byrådirektör och två notarier, anställas ytterligare en byrådirektör
och en notarie, och att de till afdelningen hörande
byrådirektörerna och notarierna så fördelas å afdelningens byråer,
att en byrådirektör och en notarie skola tillhöra personbyrån
samt en byrådirektör och två notarier godsbyrån.

Sammanställ- Kommittén har låtit upprätta några sammanställningar, för att närrörandeakom-mare
åskådliggöra kommitténs förslag i fråga om nya och förändrade
mittens för- tjänstebefattningar vid statens järnvägar samt de ökade utgifter, som
om?pnsfe-aSenom^örari^e^ samma förslag, i hvad det afser höjda aflöningar eller

befattningar nya befattningar, skulle medföra.
vid statens
järnvägar.

♦

199

Sålunda angifvas de nya befattningshafvare, som enligt kommitténs

förslag skulle komma att anställas vid statens järnvägar, af följande enligt kommitténs
förslag.

Sammanställning:

I Styrelsen:

Styrelsen i allmänhet och öfverrevisionen:

1 souschef,

2 järnvägsfullmäktige,

1 afdelningschef (f. n. adjungerad ledamot),

3 öfverrevisorer (jämte siftergranskare).

Administrativa afdelningen:

1 notarie.

Banafdelningen:

Bankonstruktionsbyrån :

2 byråingénjörer af 2:dra klassen.

Bangårdsbyrån:

1 byrådirektör,

1 byråingenjör af l:sta klassen.

Maskinafdelningen:

Maskinbyrån :

2 byråingenjörer af 2:dra klassen.

Maskininspektionsbyrån:

1 byråingenjör af 2:dra klassen.

Förrådsbyrån:

2 byråingenjörer af lista klassen,

1 byråingenjör af 2:dra klassen.

Byrån för elektrisk drift:

1 byrådirektör,

1 byråingenjör af lista klassen.

200

Trafikafdelningen:

1 byrådirektör,

1 notarie.

Kommersiella afdelning-en:

1 byrådirektör,

1 matematiker,

1 notarie.

Vid Distrikten:

5 trafikdirektörer.

^e ökade utgifter, som kunna, beräknas komma att föranledas af komkommitténs
mittens förslag till höjda aflöningar eller nya befattningar, framgå af
förslag, följande

Sammanställning:

Styrelsen: *

I allmänhet:

Chefen, aflöning 25,000 kr., har nu 12,000 kr............................ 13,000: —

Souschefen > 15,000 kr................................................................... 15,000: —

Järnvägsfullmäktige, 2 ä 5,000 kr................................................... 10,000: —

Öfverrevisorer, 3 ä 2,500 kr............................................................... 7,500: —

Siffergranskare c:a 2,000 kr................................................................ 2,000: —

1 afdelningschef 10,000 kr., har nu å extra stat 6,400 kr. ... 3,600: —

Administrativa afdelningen:

1 notarie, 4,620 kr., afgår ett manligt kontorsskrifvarearfvode

enligt den föreslagna nya staten af c:a 3,000 kr................... 1,620: —

Banafdelningen:

Bankonstrulctionsbyrån :

1 byråingenjör af 2:dra klassen, 4,620 kr..................................... 4,620: —

1 byråingenjör af 2:dra klassen, 4,620 kr., afgår ett nu utgående
arfvode å extra stat af 3,600 kr.................................. 1,020: —

Transport 58,360: —

Transport

201

Bangärdsbyrän:

1 byrådirektör, 6,600 kr. .....................................................................

1 byråingenjör af l:sta klassen, 5,700 kr.......................................

Ett föredragningsarfvode .....................................................................

Maskinafdelningen:

Maskinbyrån:

2 byråingenjörer af 2:dra klassen å 4,620 kr., 9,240 kr., hvarå

afgå till arfvoden å befattning med lägre aflöning än notarie
enligt ny stat å c:a 3,600 kr., 7,200 kr.........................

Maskininspektionsbyrän:

1 byråingenjör af 2:dra klassen, 4,620 kr., hvarå afgår ett arfvode
å lägre befattning enligt ny stat af c:a 3,600 kr.......

Förrädsbyrän:

1 byråingeniör af lista klassen, 5,700 kr., nu ett arfvode å
extra stat af 4,200 kr ...................................................................

1 byråingenjör af lista klassen, 5,700 kr., nu aflöning enligt
ackord, antagligen till något högre belopp .............................

1 byråingenjör af 2:dra klassen, 4,620 kr., nu ett arfvode å
extra stat af 3,000 kr .....................................................................

Byrån för elektrisk drift:

1 byrådirektör 6,600 kr., nu ett arfvode å extra stat af
6,500 kr..............................................................................................

1 byråingenjör af lista klassen, 5,700 kr., nu ett arfvode å
extra stat af 4,500 kr......................................................................

Traflkafdelningen i

1 byrådirektör, 6,600 kr. ...................................................................

1 notarie, 4,620 kr., hvarå afgår ett manligt bokhållarearfvode
enligt ny stat, c:a 3,600 kr............................................................

Kommersiella afdelningen:

1 byrådirektör, 6,600 kr......................................................................

1 matematiker, 6,600 kr., nu arfvode å extra stat af 4,400 kr.

1 notarie, 4,620 kr...............................................................................

Transport

58,360: —

6,600: —
5,700: —
3,400: —

2,040: —

1,020: —

1,500: —

1,620: —

100: —
1,200: —

6,600: —
1,020: —

6,600: —
2,200: —
4,620: —

102,580: —

202

Befattningshäfvare
i
styrelsen och
i öfverrevisionen

efter genomförandet
af
kommitténs
förslag.

Distrikten:

Transport 102,580: —

5 distriktschefer k 8,000 kr. mot c:a 6,900 kr. enligt ny -

stat, således ökning 1,100 kr. för hvarje ................................. 5,500

5 trafikdirektörer å 6,000.................................................................... 30.000

jämte hvad som åtgår till 5 bostäder, c:a .................................. 7,800

Summa ökning kronor 145,880

För undvikande af dubbelräkning har i de fall, då tjänster med lägre
aflöning än notarie kunna tänkas indragna i sammanhang med inrättandet
af nya befattningar, jämförelse gjorts med af statsjärnvägarnes löneregleringskommitté
föreslagna och beräknade nya aflöningsförmåner.

Det bör vidare anmärkas, att vid bangårdsbyråns inrättande å banafdelningen
någon besparing i arbetskraft borde uppkomma å den nuvarande
byggnadsbyrån å extra stat. Denna besparing har dock icke bär kunnat
upptagas med visst belopp, då någon bestämd befattningshafvare å byggnadsbyrån
icke varit upptagen uteslutande med bangårdsärenden.

Jämväl i öfrigt kan det nog tänkas, att vid inrättandet af nya befattningar
en eller annan nu befintlig befattning med lägre aflöning skulle
kunna indragas utöfver de omförmälda, men i ett verk med starkt stigande
rörelse är icke skäl att fästa för mycket afseende vid dylika tänkbara indragningar.

För jämförelsens skull anser sig kommittén slutligen böra angifva,
huru styrelsen i dess helhet med öfverrevisionen skulle efter genomförandet
af kommitténs förslag vara sammansatt, för så vidt fråga är om befattningshafvare
med notaries aflöning och därutöfver; och framgår detta
af följande

Sammanställning:

Chef och ledamöter i styrelsen samt ledamöter
i öfverrevisionen:

1 generaldirektör och chef,

1 öfverdirektör och souschef,

2 järnvägsfullmäktige,

5 afdelningschefer,

203

1 öfveringenjör för järnvägsbyggnaderna,

3 öfverrevisorer.

Administrativa afdelningen:

1 afdelningschef (se ofvan)

Administrativa byrån:

1 byrådirektör,

1 ombudsman,

1 registrator,

2 notarier.

Kammarkontoret:

1 kamrerare.

Revisionskontoret:

1 revisor.

Kassakontoret:

1 hufvudkassör (enligt statsjärnvägarneslöneregleringskommitté: kassör).

Statistiska kontoret:

1 förste aktuarie.

Banafdelningen:

1 afdelningschef (se ofvan),

1 arkitekt.

Banbyrån:

1 byrådirektör,

1 byråingenjör af l:sta klassen,

1 notarie.

Bankonstruktionsbyrän:

1 byrådirektör,

2 byråingenjörer af lista klassen,

2 byråingenjörer af 2:dra klassen.

204

Elektr otekniska byrån:

1 byrådirektör, tillika telegrafdirektör,
1 byråingenjör af l:sta klassen.

Bangårdsbyrån:

1 byrådirektör,

1 byråingenjör af l:sta klassen.

Maskinafdelningen:

1 afdelningschef (se ofvan),

Maskinbyrån:

1 byrådirektör,

1 byråingenjör af lista klassen.

1 notarie,

2 byråingenjörer af 2:dra klassen.

Maskininspektionsbyrån:

1 byrådirektör,

1 byråingenjör af 2:dra klassen.

Förrådsbyrån:

1 byrådirektör,

3 byråingenjörer af lista klassen,

1 notarie,

1 byråingenjör af 2idra klassen.

Byrån för elektrisk drift:

1 byrådirektör,

1 byråingenjör af lista klassen.

Trafikafdelningen:

1 afdelningschef (se ofvan).

Trafikbyrån:

1 byrådirektör,

1 notarie.

205

Militärbyrån:

1 byrådirektör,

1 inilitärassistent,

1 notarie.

Tidt abellsby rån:

1 byrådirektör,

2 notarier.

Milkontoret:

1 milkontrollör.

Biljett- och blankettkontoret:

1 förrådsförvaltare.

Kommersiella afdelningen:

1 afdelningschef (se ofvan),

1 matematiker.

Personbyrån:

1 byrådirektör,

1 notarie.

Godsbyrån:

1 byrådirektör,

2 notarier.

Kontrollkontoret:

1 byrådirektör,

3 förste kontrollörer,

5 kontrollörer.

By ggnadsafdelningen:

1 öfveringenjör (se ofvan).

Byggnadsbyrån:

Den tjänstepersonal, som skall vara anställd å denna byra, bestämmes
till antal och tjänsteställning med hänsyn till de å olika tider förekommande
järnvägsbyggnadernas omfattning.

Ledningen af statens järnvägsbyggnader.

Kommittén har vid behandlingen af frågan om järnvägsstyrelsens yttre
organisation icke ingått på spörsmålet, huruvida ledningen af och tillsynen
öfver statens järnvägsbyggnader fortfarande böra bibehållas hos
järnvägsstyrelsen. Kommittén anser det nämligen nödvändigt att behandla
detta för statens järnvägar synnerligen betydelsefulla spörsmål med större
utförlighet, än hvad som i sammanhang med förenämnda fråga lämpligen
kunde låta sig göra; och kommittén har därför nu velat upptaga järnvägsbyggnadsfrågan
särskildt för sig.

uppdrag7 Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 4 augusti 1906 af frågan om
afseende å förändrad organisation af järnvägsstyrelsen med därunder lydande förvaltimfningens
n^ngar fäste statsrådet och chefen för civildepartementet uppmärksamheten
organisation.därå, att Kungl. Maj:t den 22 december 1905 bemyndigat dåvarande departementschefen
att tillkalla sakkunniga personer för att afgifva yttrande
och förslag, huru ledningen af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar
för statens räkning borde för framtiden lämpligast ordnas. I sammanhang
därmed anförde departementschefen vidare, att den af honom för
afgifvande af yttrande rörande järnvägsstyrelsens organisation m. m. ifrågasatta
kommittén borde vid fullgörandet af sitt uppdrag taga jämväl denna
fråga i noggrant öfvervägande, enär ofvannämnda sakkunniges förslag vore
uppgjordt, under förutsättning att ej någon mera ingående omorganisation
af järnvägsstyrelsen skulle ske.

Innan kommittén i anledning häraf upptager förberörda fråga till

Byggnadsledningens
_ i i n- ^ a j. <_) o ----

hittills- närmare behandling, torde i största korthet böra angifvas, huru ledningen
Varnisati>on3.a^ statens järnvägsbyggnader hittills varit ordnad.

Sedan 1853—1854 årens Riksdag beslutit anläggning för statens räkning
af dels en södra och dels en västra stambana, uppdrogos genom nådigt
bref den 22 januari 1855 högsta ledningen och utförandet af statens järnvägsbyggnader
åt öfversten Nils Ericson. Därefter utfärdades genom nådigt
bref den 31 januari 1855 för öfversten Ericson, såsom chef för statens
järnvägsbyggnader, en instruktion, genom hvilken det lämnades honom
en synnerligen vidsträckt befogenhet. Genom denna instruktion bemyn -

207

digades nämligen chefen för statens järnvägsbyggnader att efter eget bepröfvande
och på eget ansvar ordna byggnadsarbetets alla såväl ekonomiska
som tekniska detaljer samt att i allmänhet vidtaga de åtgärder,
hvarigenom efter hans åsikt statens och det allmännas fördel samt företagets
framgång bäst befrämjades. Såsom af den historiska öfversikten
framgått, tillkom det chefen för statens järnvägsbyggnader jämväl att, i
den mån banlinjer öppnades för allmän trafik, handhafva högsta ledningen
af de sålunda trafikerade banorna.

Då öfversten friherre Ericson den 30 december 18G2 beviljades afsked
från sin befattning såsom chef för statens järnvägsbyggnader, förordnade
Kungl. Maj:t, att från 1863 års ingång den myndighet, som af
honom utöfvats, skulle fördelas på två särskilda styrelser, nämligen styrelsen
för statens järnvägstrafik och styrelsen för statens järnvägsbyggnader,
af hvilka den senare, som skulle bestå af en chef samt två ledamöter,
en byråchef för den tekniska afdelningen och en byråchef för den
ekonomiska och administrativa afdelningen, tillsvidare skulle handhafva
den högsta ledningen af statens järnvägsbyggnader.

Styrelsen för statens järnvägsbyggnader erhöll emellertid icke samma
vidsträckta befogenhet, som förut tillkommit chefen för statens järnvägsbyggnader.
Dock skulle styrelsen äga bland annat att, sedan plan för ny
järnvägsanläggning erhållit Kungl. Maj:ts fastställelse, under arbetets utförande
efter lokala förhållanden lämpa banans utläggning i dess olika
delar, att antaga, förordna och afskeda alla underlydande tjänstemän och
betjänte samt att inom vissa fastställda aflöningsklasser bestämma aflöningen
åt tjänstemännen utom styrelsen.

Fråga väcktes emellertid snart nog om en förändring eller indragning
af den särskilda styrelsen för statens järnvägsbyggnader. Sålunda hemställde
1868 års Riksdag om sammanförande af styrelserna för statens
järnvägsbyggnader och statens järnvägstrafik till en enda styrelse för
statens järnvägar eller, därest detta icke befunnes ändamålsenligt, om förläggande
af styrelsen för statens järnvägsbyggnader till arbetslinjen. Sedermera
ifrågasatte en af Kungl. Maj:t tillsatt löneregleringskommitté uti
sitt den 19 maj 1879 afgifna betänkande, att bestyret med statens järnvägsbyggnader
skulle öfverflyttas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hvilken benämning kommittén föreslog för styrelsen för allmänna vägoch
vattenbyggnader. I samma riktning uttalade sig också 1880 års
Riksdag, hvaremot 1881 års Riksdag framhöll, hurusom det kunde vara
tvifvel underkastadt, hvilket som vore lämpligast, att öfverlämna tillsynen
öfver statens framtida järnvägsbyggnader till styrelsen för statens
järnvägstrafik eller till styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.

Perioden

1863—1882.

208

En sammanslagning af styrelsen för statens järnvägsbyggnader och styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader hade emellertid redan
dessförinnan i viss mån ägt rum, därigenom att chefen för förstnämnda
styrelse, öfversten Beijer, den 10 augusti 1877 utnämnts att tills vidare
vara chef jämväl för styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.
Till följd däraf hade styrelsen för statens järnvägsbyggnader införlifvats
såsom en särskild afdelning inom styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader
med i öfrigt oförändrad organisation och personaluppsättning.

Perioden den Sedermera aflat Kungl. Maj:t till 1882 års Riksdag proposition om fullXW*.
^ständig sammanslagning af de båda styrelserna, men Riksdagen förklarade
ms. sig anse frågan om ordnandet af tillsynen öfver statens järnvägsbyggnader
böra hållas öppen, intill dess fullbordandet af stambanan till Sollefteå
kunde emotses, och beviljade därför endast på extra stat ett anslag af

20,000 kronor för år 1883 att användas för anordnande af tillsyn öfver
statens järnvägsbyggnader, hvilket anslag sedermera för hvarje år till och
med för år 1888 förnyades. Genom 1882 års Riksdags beslut upphörde
styrelsen för statens järnvägsbyggnader; och Kungl. Maj:t uppdrog i samband
med fastställelse af lönestat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 2 juni 1882 tillsynen öfver statens järnvägsbyggnader tills vidare från
och med år 1883 åt nämnda styrelse. För fullgörande af detta uppdrag
anställdes inom styrelsen utöfver den ordinarie personalen på extra stat
en byråchef, som skulle bereda och föredraga alla tekniska ärenden rörande
järnvägsbyggnaderna, samt vissa andra tjänstemän och betjänte.

Perioden från I sammanhang därmed att chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
i°Cokt^lr ms.grefve Rudolf Cronstedt, den 28 oktober 1887 förordnades att vara chef för
styrelsen för statens järnvägstrafik, väcktes fråga därom, att tillsynen öfver
statens järnvägsbyggnader skulle öfverflyttas till denna styrelse; och anbefalldes
samma styrelse att afgifva förslag, huru inom styrelsen handläggningen
af de ärenden, som rörde ledningen af järnvägsbyggnaderna med hvad därtill
hörde, skulle kunna ordnas. Uti sitt i sådant afseende afgifna förslag
förklarade styrelsen, som utgick från antagandet, att de årliga anslagen
för fortsättande af statens järnvägsbyggnader komme att uppgå till allenast
2 eller 2 x/2 millioner kronor, att ledningen af byggnadsarbetena kunde
anförtros åt en från trafikförvaltningsgöroinålen fullt fristående ingenjör,
under benämning öfveringenjör. Dennes hufvudsakliga verksamhet skulle
förläggas till linjen och därstädes förenas med chefskapet för byggnadsdistriktets
byrå.

Öfveringenjör en borde äga att meddela beslut beträffande alla vid bygg -

209

naden förekommande anordningar med undantag af sådana, rörande hvilka
det i den för honom utfärdade instruktionen särskildt stadgades, att styrelsens
beslut skulle inhämtas. Byggnad särendena skulle beredas å linjens
byrå, men öfveringenjören skulle endast i undantagsfall inför styrelsen framlägga
ocb föredraga ärendena. Detta skulle nämligen ske af öfverdirektören
för banafdelningen beträffande alla tekniska frågor, för hvilka öfveringenjören
ej särskildt tillkallades, samt af öfverdirektören för byråafdelningen
beträffande öfriga byggnaden rörande ärenden. Inom trafikstyrelsen skulle
därför för behandlingen af byggnadsärendena icke erfordras någon annan
ny tjänstebefattning än en revisorstjänst.

Kungl. Maj:t aflat därefter till 1888 års Riksdag proposition om öfverflyttande
i enlighet med styrelsens förslag af tillsynen öfver statens järnvägsbyggnader
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till trafikstyrelsen,
hvilken proposition af Riksdagen bifölls. v

Från och med den 1 oktober 1888 öfverflyttades på grund häraf
bestyret med statens järnvägsbyggnader till styrelsen för statens järnvägstrafik,
hvilken styrelses benämning samtidigt ändrades till järnvägsstyrelsen.

Sedan norra stambanan år 1894 fullbordats till Boden, vidtogs den
förändringen uti järnvägsbyggnadsförvaltningens organisation, att åt öfverdirektören
för banafdelningen inom järnvägsstyrelsen tillika meddelades
förordnande att vara öfveringenjör vid järnvägsbyggnaderna. Enligt den
för järnvägsstyrelsen nu gällande instruktionen af den 15 oktober 1897 höra
också till banafdelningens handläggning alla ärenden, som angå nya järnvägsanläggningar.
Det visade sig emellertid nödvändigt att redan från och
med den° 1 januari 1898 tillsvidare anställa inom styrelsen en byrådirektör,
med åliggande att tillhandagå öfverdirektören för banafdelningen vid
beredningen af alla järnvägsbyggnadsärenden, äfvensom att anvisa särskildt
anslag till bestridande af kostnaderna för revision af järnvägsbyggnadernas
räkenskaper och förrådshandlingar.

Med anledning af 1898 års Riksdags beslut att, förutom statsbanorna
från Boden till Ytter-Morjärv och från Krylbo till Örebro, statsbanor skulle
anläggas jämväl från Gellivara till riksgränsen och från Göteborg till
Skee, blef på järnvägsstyrelsens framställning af Kungl.. Maj:t genom
nådigt bref den 2 september 1898 förordnadt, att en särskild tjänsteman
benämnd öfveringenjör skulle tills vidare intill utgången af år 1900 anställas
med åliggande att inom järnvägsstyrelsen bereda samt dels i vederbörande
öfverdirektörs ställe föredraga och i öfrigt handlägga, dels ock själf afgöra
ärenden rörande nya järnvägsbyggnader, hvarjämte öfveringenjören skulle
närmast under järnvägsstyrelsen leda och öfvervaka berörda byggnadsarbeten.

210

Genom nådigt bref den 25 november 1898 meddelade därefter Kungl.
Maj:t närmare bestämmelser för öfveringenjörens verksamhet; och skall
enligt dessa bestämmelser tillkomma öfveringenjören utöfver den befogenhet,
som enligt § 22 i gällande instruktion är tillagd afdelningschef inom
styrelsen,

att antaga och entlediga tillfälliga ingenjörs- och andra biträden
äfvensom bestämma deras aflöning, för såvidt denna, inkvarteringsersättning
inberäknad, understiger 200 kronor i månaden;

att, där afvikelse från gällande normalbestämmelser rörande banvallen
och öfv erbyggnaden är erforderlig, därom meddela föreskrift, för såvidt
afvikelsen endast är af mindre betydelse och omfattning;

att fastställa ritningar för mindre hus och brobyggnader samt detaljritningar
till och detaljändringar i byggnader i allmänhet, allt i de fall,
där järnvägsstyrelsen icke förbehållit sig bestämmanderätten; samt

att under inspektionsresa å arbetslinje meddela föreskrift om verkstol
lighetsåtgärd af beskaffenhet att icke tåla uppskof, äfven om detta
icke eljest faller inom hans befogenhet, dock med skyldighet för honom
att snarast möjligt hos järnvägsstyrelsen anmäla åtgärden.

Sedermera hafva genom särskilda nådiga bref den 19 maj 1899 och
den 17 juni 1903 öfverlämnats till öfveringenj ören att bereda och föredraga
eller ock själf afgöra ärenden rörande omgestaltning af bangårdsförhållandena
i Stockholm och Göteborg samt frågor rörande nya bangårdsanordningar
i Hälsingborg, Lund och Malmö.

Genom nådigt bref den 31 maj 1906 skedde en af de då föreliggande
ärendenas särskildt brådskande natur påkallad tudelning af öfveringenj örsgöromålen,
i det att för nämnda år från öfveringenj örens verksamhetsområde
undantogs handläggning af de ärenden, som angå undersökningar och
utredningar beträffande den ifrågasatta s. k. inlandsbanan från hamnplats
vid bohuslänska kusten till lämplig plats vid statsbanan Luleå—Riksgränsen;
och anställdes en särskild tjänsteman tills vidare under år 1906 med åliggande
att med den befogenhet, som förut tillkommit öfveringenj ören, handlägga
de från öfveringenj örens verksamhetsområde sålunda undantagna ärendena.
Genom nådigt bref den 31 december 1906 har därefter medgifvits,
att jämväl efter 1906 års utgång finge tills vidare under år 1907 anställas
dels en öfveringenjör och dels en särskild tjänsteman för handläggning af
de ärenden, som enligt nådiga brefvet den 31 maj 1906 undantagits från
öfveringenj örens verksamhetsområde.

A den så kallade järnvägsbyggnadsbyrån inom järnvägsstyrelsen, som
förestås af öfveringenj ören, har med Kungl. Maj:ts medgifvande anställts
förutom en byrådirektör, hvarom ofvan förmälts, en byråingenjör, en

211

notarie och en revisor. Revisorsbefattninsmn har dock från och med

den 1 november 1905 indragits och revisorns göromål öfverlämnats till
revisorn i järnvägsstyrelsen mot viss ersättning. De å ifrågavarande byrå
anställda tjänstemännen hafva förordnats för två år i sänder.

Öfver ingenjören har till och med år 1904 förordnats för två år i
sänder. Från och med år 1905 hafva kortare förordnanden meddelats.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att åtskilligt arbete verkställes
inom järnvägsstyrelsen för järnvägsbyggnadernas räkning å andra
byråer eller kontor än byggnadsbyrån. Sålunda pläga å det till banafdelningen
hörande brokonstruktionskontoret utföras ritningar till öfverbyggnader
för broar, vägportar och viadukter äfvensom takkonstruktioner af järn,
samt å arkitektkontoret ritningar med otillhörande materialuppgifter och
arbetsbeskrifningar till husbyggnader. A bankonstruktionsbyrån eller af
där anställd befattningshafvare uppgöras ritningar till spårväxlar med tillbehör
äfvensom utredningar och förslag till växel- och signalsäkerhetsanordningar.
I sammanhang med upphandling för de trafikerade banornas
räkning anskaffas för järnvägsbyggnaderna telegraf effekter, vändskifvor,
vattencisterner med tillbehör samt stenkol äfvensom understundom vissa
spårmaterialier. Från den distriktsförvaltnings förråd, som är arbetsdistriktet
närmast, utlämnas smörjningsämnen och dyiika materialier. Den rullande
materiel jämte personal, som erfordras under byggnadstiden, tillhandahålles
likaledes från de trafikerade banorna.

Vid underdånig föredragning den 22 december 1905 af frågan om Sakkunniges
förordnande af öfveringenjör vid statens järnvägsbyggnader anförde dåva~rSl!^j°n^rn
rande statsrådet och chefen för civildepartementet, att, enär under de n&r-^vägsbygg"
maste åren järnvägsbyggnader för statens räkning kunde antagas i afsevärd nadern<*s
omfattning förestå, det syntes nödigt att dessförinnan underkasta själfva
frågan om den lämpligaste organisationen af ledningen utaf ifrågavarande
byggnadsföretag en noggrann pröfning. Departementschefen hemställde
därför om bemyndigande att tillkalla sakkunniga personer för att afgifva
yttrande och förslag, huru ledningen af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar
för statens räkning borde för framtiden lämpligast ordnas.

Denna hemställan bifölls af Kungl. Maj:t, hvarefter departementschefen
enligt beslut den 5 januari 1906 uppdrog åt öfversten A. F. O. Cederberg,
ledamöterna af Riksdagens andra kammare dåvarande landssekreteraren Gustaf
IJoos och friherre Theodor Adelsvärd, trafikchefen K. A. L. Rosenquist af
Akershult och trafikchefen, kaptenen John Nyström, ledamot af nu förevarande
kommitté, att med öfversten Cederberg såsom ordförande afgifva
dylikt yttrande och förslag.

212

Byggnadsledningens
öfver
flyttande till
en särskild
byggnadsstyrelse.

I sitt den 30 mars 1906 afgifna utlåtande framhålla de sakkunnige
till en början, hurusom sättet att ordna ledningen af statens järnvägsbyggnader
i afsevärd mån måste göras beroende af den omfattning, i
hvilken dessa byggnader komme att utföras. Då man nu syntes med
säkerhet kunna förutsätta, att under närmaste åren järnvägsbyggnader för
statens räkning i afsevärd omfattning förestode, hade de sakkunnige vid
uppgörandet af förslag till framtida organisation af ledningen af statsbanebyggnaderna
utgått från denna förutsättning. Skulle mot förmodan
under den närmaste framtiden icke komma att utföras andra järnvägsanläggningar
än de under byggnad varande banlinjerna Göteborg—Skee
och Morjärv—Lappträsk, syntes någon öfverflyttning af byggnadsledningen
från järnvägsstyrelsen till annan myndighet icke böra äga rum, men det
vore synnerligen viktigt, att, därest mera omfattande undersökningar för
ifrågasatta statsbanor skulle företagas, samma myndighet, som sedermera
skulle handhafva ledningen af bananläggningarna, jämväl finge öfvertaga
ansvaret för de förberedande undersökningarna.

Härefter anföra de sakkunnige vidare, att såväl då byggnadsledningen
från och med år 1883 uppdragits åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som ock då den år 1888 öfverflyttats till styrelsen för statens järnvägstrafik,
detta motiverats därmed, att järnvägsbyggande för statens räkning
för framtiden antagligen komme att äga rum endast i ringa omfattning.
Ar 1888 hade också järnvägsstyrelsen utan mera betydande ökning i arbetskrafterna
kunnat handlägga jämväl byggnadsärendena redan af det skäl, att
styrelsen samtidigt fått till chef en man, hvilken under en lång följd af
år varit använd i allt högre poster vid järnvägsbyggnaderna, samt att denne
därvid åtföljts af ingenjörer, underbefäl och arbetare, hvilka erhållit en
mångårig utbildning och erfarenhet vid statens järnvägsbyggnadsarbeten.

När den närmaste arbetsledningen sedermera öfvergått från den äldre
befälsstammen till andra krafter, visade det sig, att svårigheter vid ledningen
uppstode. Den omständigheten, att järnvägsbyggnaderna till stor
del pågått inom ödemarker med synnerligen omildt klimat, samt kännedomen
om det ringa ålderdomsunderstöd, som tillkommit de vid byggnaderna
uttjänta ingenjörerna, hade gjort det mindre lätt att till byggnaderna
erhålla dugliga befattningshafvare, särskildt arbetsledare. Svårigheterna
vid linjebefälets rekrytering medförde ökade anspråk på den högsta ledningen,
så att denna, mer än eljest varit behöfligt, måst ägna arbete och
omtanke åt detaljer, från hvilka den bort vara befriad. Det hade också
visat sig, att uppgjorda kostnadsförslag i väsentlig grad öfverskridits vid
utförandet af åtskilliga banbyggnader, därvid enligt de sakkunniges uppfattning
de högst afsevärda stegringarna i anläggningskostnaderna utöfver

213

de beräknade beloppen icke mer än delvis kunde tillskrifvas den höjning
af arbetslöner och materialpriser, som efter kostnadsplanernas uppgörande
hade ägt rum, eller de ogynnsamma lokala förhållanden, under hvilka
arbetena hade utförts.

Sedan år 1888 hade äfven i andra afseenden tillkommit förändringar,
hvilka i hög grad måste försvåra byggnadsledningen genom järnvägsstyrelsens
försorg. Trafiken å statens järnvägar hade nämligen sedan dess
tillväxt i sådan grad, att administrationen af denna trafik med därmed
sammanhängande angelägenheter obestridligen måste anses vara af den
vidtomfattande och maktpåliggande beskaffenhet, att järnvägsstyrelsens
arbetskrafter däraf finge anses tagas fullt i anspråk. Vid inträffade ombyten
af chefer för järnvägsstyrelsen hade helt naturligt de ändrade trafikförhållandena
tillmätts vida större inflytande än den styrelsen anförtrodda
byggnadsledningen, ett förhållande, som så mycket mindre kunnat motvägas
genom den större handlingsfrihet, hvilken tillagts föredraganden för
byggnadsärendena, som denna större handlingsfrihet syntes icke hafva
blifvit i tillräcklig omfattning begagnad.

Till beslutet att till järnvägsstyrelsen öfverflytta ledningen af järnväesbvsrenaderna
antogo de sakkunnige den omständigheten hafva med O

;oo a o t <•

verkat, att tidigare vissa stationsanläggnmgar o. d. efter en järnvägs ölverlämnande
till trafikstyrelsen någon gång ansetts olämpliga och därför blifvit
omedelbart ändrade. Det syntes emellertid de sakkunnige vara tydligt,
att behörigt inflytande å de för trafikens skötsel och säkerhet erforderliga
anordningarna kunde tillerkännas trafikens handhafvare, utan att för ändamålet
det egentliga arbetet behöfde af denne utföras. I den anmärkta
omständigheten läge således icke något hinder för byggnadsledningens
öfverlämnande till en från järnvägsstyrelsen fristående organisation. Den
omständigheten, att beslutanderätten i byggnadsfrågorna skulle utöfvas af
ett centralt ämbetsverk i hufvudstaden medförde däremot väsentliga
olägenheter. Personlig inspektion vore nämligen af behofvet påkallad, och
muntliga förhandlingar mellan den beslutande och linjebefälet borde alltid
kunna äga rum, då det gällde att bestämma medlen för svårigheters öfvervinnande.
Endast därigenom kunde tidsutdräkt förebyggas samt förhindras,
att skrif- och ritgöromålen vid linjen alltför mycket ökades, och att linjeingenjörerna
till följd däraf droges från det viktiga linjearbetet till tidsödande
byrågöromål.

Samma skäl, som nu senast anförts mot byggnadsledningens utöfvande
af järnvägsstyrelsen, talade också mot dess förflyttande till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Emot en sådan förändring kunde också framhållas
den omständigheten, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som

214

Byggnadsstyrelsens

yttre organisation.

företrädesvis vore en kontrollerande myndighet, hade en verksamhet hufvudsakligen
af annan art än den, hvarom nu vore fråga. Det vore
dessutom under inga förhållanden lämpligt att åt fast organiserade
ämbetsverk uppdraga handhafvandet af så tillfälliga, af Riksdagens årliga
anslag beroende företag som statens järnvägsbyggnader, hvilka företag
ständigt växlade till sin omfattning, och för hvilkas utförande det af denna
anledning måste å olika tider kräfvas växlande antal funktionärer. Om
däremot en ny särskild myndighet för ledningen af statens jämvägsbyggnader
inrättades, skulle för en sådan ny myndighet icke erfordras
större personal, än som för samma ändamål funnes anställd hos järnvägsstyrelsen,
eller som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för ändamålet skulle
behöfva, och för en sådan särskild myndighet skulle till chef gifvetvis
komma att förvärfvas en uti ifrågavarande hänseende tekniskt fackutbildad
och fullt sakkunnig person.

På grund af hvad sålunda anförts, syntes det de sakkunnige frän alla
synpunkter vara lämpligast, att skötseln af statens järnvägsbyggnader, därest
sådana i större utsträckning skulle utföras, lämnades åt en för detta ändamål
särskildt organiserad myndighet, som lämpligen borde benämnas styrelsen
för statens järnvägsbyggnader.

I fråga om en sådan styrelses organisation ansågo de sakkunnige
lämpligt, att styrelsen med de inskränkningar i dess maktbefogenhet, som
betingades af dess egenskap af statsinstitution, i öfrigt anordnades efter
de grunder, som vid enskilda företag i liknande fall följdes, så att en
mera affärsmässig skötsel samt jämförelsevis mera fria och obundna former
skulle erhållas, än den rent ämbetsmannamässiga förvaltningen medgåfve.
Den närmaste ledningen af och tillsynen öfver järnvägsbyggnaderna
borde därför anförtros åt en chef, som i hufvudsak borde tilldelas en befogenhet,
motsvarande den, som i enskilda affärsföretag vanligen tillkomme
en disponent eller verkställande direktör. Denne chef ansågo de sakkunnige
böra benämnas »chefingenjör vid statens järnvägsbyggnader».
Utom chefingenjören skulle styrelsen bestå af 4 ledamöter, hvilka skulle
väljas så, att styrelsens sammansättning kunde innebära trygghet för att
erforderlig sakkunskap och erfarenhet i tekniska, merkantila och juridiska
frågor förefunnes inom styrelsen. Styrelsen i dess helhet skulle tillkomma
att besluta endast i viktigare ärenden. I alla öfriga fall skulle chefingenjören
äga att ensam besluta. Chefingenjören och styrelsens öfriga ledamöter
skulle förordnas af Kungl. Maj:t, chefingenjören för 5 år och de
öfriga ledamöterna för 2 år. Med hänsyn därtill att chefingenjören icke
blefve tillerkänd någon pensionsrätt, samt för att till dennes kräfvande och an -

215

svarsfulla befattning skulle kunna erhållas den mest lämpliga och kompetenta
personen, borde chef ingenjörens aflöning bestämmas till ett belopp icke understigande
20,000 kronor. För hvar och en af de öfriga styrelseledamöterna
föreslogo de sakkunnige ett årligt arfvode af 2,500 kronor.

Beträffande området för den nya styrelsens verksamhet skulle det
åligga denna att utöfva högsta ledningen af och tillsynen öfver utförandet
af nya järnvägsanläggningar för statens räkning med hvad därtill hörer.
Styrelsen skulle verkställa erforderliga undersökningar för ifrågasatta statsbanebyggnader
äfvensom upprätta planer och kostnadsförslag för sådana
byggnaders utförande. Den skulle i fråga om beslutade bananläggningar
ombesörja arbetenas verkställande i enlighet med fastställda planer och
kostnadsförslag samt förvalta och redovisa de för statens järnvägsbyggnader
anslagna medel. Vidare skulle styrelsen afgifva yttranden och verkställa
utredningar jämväl i andra järnvägsärenden än dem, som redan
nämnts, samt å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar tala och svara i alla
mål och ärenden rörande de statens järnvägsbyggnader, som utfördes under
styrelsens ledning. Slutligen skulle det också tillkomma styrelsen att
pröfva alla anbud om byggnadsarbetenas utförande å så kallad generalentreprenad
äfvensom att besluta i fråga om större upphandlingar, under det
att chefingenjören skulle äga att själf eller genom underlydande arbetsbefäl
träffa entreprenadaftal af mindre omfattning, med rätt för styrelsen
och chefingejören att vid upphandlingar träffa uppgörelse under hand, när
helst sådant befunnes lämpligt.

Alla arbeten, som berörde trafiken på de färdigbyggda järnvägarna Förhållandet
och nybyggnader å dessa, såsom dubbelspåranläggningar, bangårdsanläggningar
m. m., skulle fortfarande tillkomma järnvägsstyrelsen att utföra, styreisen och
dock att, därest särskilda omständigheter därtill föranledde, nybyggnads- JftyreUm.
arbeten jämväl vid de trafikerade banorna skulle kunna, efter Kungl. Maj:ts
i hvarje särskildt fall därom lämnade föreskrift, uppdragas åt styrelsen för
j ärnvägsbyggnaderna.

Hvad angår frågan om samarbete mellan järnvägsbyggnadsstyrelsen
och järnvägsstyrelsen innehöll det af de sakkunnige för den förra styrelsen
upprättade instruktionsförslaget, att i fråga om anslutning mellan
statsbanor äfvensom i frågor, som närmast berörde trafikens skötsel och
säkerhet, sådant samarbete skulle äga rum, samt att, därest det skulle
erfordras, Kungl. Maj:t skulle utfärda närmare bestämmelser rörande detta
samarbete.

I sitt utlåtande angifva därjämte de sakkunnige, att järnvägsstyrelsen
i vissa frågor, där samarbete borde förefinnas, skulle äga bestämmande -

216

Byggnadsstyrelsens

befogenhet
m. m.

rätt. Järnvägsstyrelsen skulle det sålunda tillkomma att vid arbets- och
kostnadsplaners uppgörande för ny banlinje upprätta specialförslag rörande
bland annat spårväxlars konstruktion, banvaktsstugors antal, lokomotivstallars
läge och storlek, vattenstationers och därtill hörande pumpverks
anordnande, vidare beträffande signal- och förreglingsanordningar, den
rörliga materielen för trafiken, trafikinventarier och öfriga utrustningspersedlar
samt vikt, modell och tillverkningsbestämmelser för räler äfvensom
angående syllafstånd, belastningsschema för broar m. m.

I fråga om vissa andra ärenden skulle järnvägsstyrelsen allenast
äga rätt att vid arbets- och kostnadsplaners uppgörande yttra sig, nämligen
i fråga om bangårdars läge och utsträckning, stationsanordningar
i öfrigt, husbyggnaders inredning, läge för de till bangårdar hörande
byggnader samt telegrafens anordning.

Under byggnadsarbetenas utförande erforderlig rullande materiel jämte
personal skulle järnvägsstyrelsen mot ersättning tillhandahålla, och från
järnvägsstyrelsens förråd skulle mot ersättning utlämnas för den rullande
materielen behöfliga förbrukningsartiklar, såsom kol, olja m. m. Den för
trafiken behöfliga rullande materielen, trafikinventarier och öfriga utrustningspersedlar
skulle inköpas af järnvägsstyrelsen, som skulle tillhandahålla
jämväl för banbyggnaderna erforderliga räler med tillhörande
skarfjärn.

Järnvägsstyrelsen skulle icke tillerkännas rätt att under arbetets gång
kontrollera utförandet. Däremot borde, innan färdigbyggd banlinje öfverlämnades
till järnvägsstyrelsens förvaltning, besiktning å densamma äga
rum af en för sådant ändamål tillsatt särskild besiktningsnämnd.

Byggnadsstyrelsens hufvudbyrå skulle icke ovillkorligen hafva sitt säte
i Stockholm utan kunna förläggas till den plats, som med afseende på
kommunikationerna mellan byrån och arbetslinjen kunde i hvarje särskildt
fall anses lämplig. Byrån skulle således kunna förflyttas allt efter arbetenas
utförande inom olika trakter af landet.

Styrelsen skulle äga att utse och entlediga distriktsingenjörer — motsvarande
de nuvarande arbetscheferna — bestämma antalet af de så väl
vid hufvudbyrån som å linjen anställda befattningshafvarne samt fastställa
de åt den högre tjänstepersonalen utgående löner och andra dem möjligen
tillkommande förmåner. Chefingenjören skulle tillsätta och entlediga alla
befattningshafvare utom distriktsingenjörerna samt meddela bestämmelser
i fråga om aflöningsförinåner för det lägre arbetsbefälet och betjänte.
Instruktioner och tjänstgöringsreglementen för personalen skulle utfärdas
af styrelsen.

217

För att dugliga ingenjörer skulle kunna förvärfvas till befattningar
vid järnvägsbyggnaderna föreslogo de sakkunnige, att uttryckligt stadgande
skulie meddelas därom, att vid tillsättningen af tjänster inom och under
järnvägsstyrelsen samma hänsyn borde tagas till tjänstgöring vid banbyggnaderna
som till tjänstgöring vid trafiken.

I fråga om sättet för byggnadsarbetenas utförande framhålla de sakkunnige
önskvärdheten däraf, att entreprenadsystem i största möjliga omfattning
kunde komma till användning, men att byggnadsstyrelsen alltid
borde äga frihet att välja den form, som för arbetenas utförande å viss
tid eller ort befunnes lämpligast.

För de sakkunniges förslag rörande revision af byggnadsstyrelsens
förvaltning har kommittén här ofvan (sid. 133 o. f.) redogjort, och beträffande
de sakkunniges hemställan i fråga om byggnadsstyrelsens närmare
organisation samt linjeförvaltningens ordnande, torde kommittén sakna anledning
att därom yttra sig.

Öfver de sakkunniges utlåtande har järnvägsstyrelsen afgifvit yttran- Jämvågsde
af den 23 april 1906. Styrelsen framhåller däruti till en början, J^teunJé*/
hurusom åtskilliga af de med den nuvarande ledningen af järnvägsbygg- anledning af
naderna förenade olägenheter, som af de sakkunnige angifvits, vore bero- ^unn^es
ende därpå, att statens järnvägsbyggnader tidtals forcerats och tidtals förslag.
afstannat. Under perioder af forceradt järnvägsbyggande blefve det nämligen
icke möjligt att anskaffa befäl i tillräcklig mängd med de kvalifikationer,
som vore erforderliga, ej heller underbefäl eller arbetare utrustade
med önskvärda egenskaper. Inträffade ett forceradt järnvägsbyggande
under för landet gynnsamma industriella konjunkturer, blefve stegringen
i arbets- och materialpris sådan, att för normala förhållanden uppgjorda
kostnadsförslag fullständigt förrycktes. En oförutsedd, afsevärdare inskränkning
i järnvägsbyggandet medförde den svårigheten, att större delen
af det använda arbetsbefälet, som redan förvärfvat praktisk erfarenhet,
samt en stor del af de vid byggnaden anställda arbetarne måste afskedas.

Dessa olägenheter skulle kunna undanröjas, om det med nödig hänsyn
till landets förmåga att bära kostnaderna för de nya järnvägsbyggnader,
som genom statens försorg skulle utföras, uppgjordes en på noggranna undersökningar
grundad plan för järnvägsbyggnadernas utförande att tillämpas
under en längre följd af år.

Det skäl, som hufvudsakligen föranledt öfverflyttandet af ledningen
af statens järnvägsbyggnader först till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och därefter till järnvägsstyrelsen, hade varit den ringa omfattning, hvari
järnvägsbyggnaderna hade antagits under de vid hvartdera tillfället närmast

218

följande åren skola ifrågakomma. Af denna omständighet kunde dock icke
dragas den slutsatsen, att statsmakternas uppfattning varit den, att då
större statsbaneanläggningar förekomme, dessas ledning borde uppdragas
åt en särskild för ändamålet inrättad styrelse. Hvad som föranledt
banbyggnadernas öfverflyttande till järnvägsstyrelsen, hade nämligen, förutom
nyssnämnda skäl, varit jämväl de fördelar, som väntades däraf uppkomma,
nämligen enhetlighet i ledningen af statens järnvägsbyggnader och
statens järnvägstrafik samt förenkling i administrationen och däraf föranledd
besparing i kostnader.

Mot styrelsens ledning af statens under senare år utförda eller under
anläggning varande järnvägsbyggnader hade klander framställts på den
grund, att de verkliga byggnadsomkostnaderna öfverstigit de beräknade;
och de sakkunnige hade ansett anledningen härtill icke uteslutande kunna
sökas i stegrade material- och arbetspriser eller ogynnsamma lokala förhållanden.
Styrelsen påpekar till bemötande häraf först, hurusom anläggningskostnaderna
för vissa stambanor, byggda under den tid, ledningen af
statens järnvägsbyggnader handhades af en särskild styrelse, öfverskridit
de beräknade kostnaderna i en grad ungefärligen motsvarande, hvad som skett
med de af de sakkunnige åberopade banbyggnaderna. Den omständigheten,
att de beräknade anläggningskostnaderna för vissa statsbanor blifvit öfverskridna,
innebure icke tillräcklig grund för påståendet, att arbetsledningen
varit mindre tillfredsställande, utan kunde lika väl bero på förändrade konjunkturer
och vid kostnadsförslagens uppgörande okända lokala förhållanden,
hvilka rubbat förutsättningarna för de gjoi’da kostnadsberäkningarna.
Styrelsen lämnar därefter en närmare redogörelse för anledningarna i
hvarje särskildt fall till den af de sakkunnige anmärkta förhöjningen
i anläggningskostnaderna för de olika uppgifna statsbanebyggnaderna,
hvarjämte styrelsen påpekar, hurusom samtidigt med anläggandet af de af
de sakkunnige omförmälda statsbanorna åtskilliga enskilda järnvägsanläggningar
hade utförts, beträffande hvilka det likaledes visat sig, att anläggningskostnaderna
högst betydligt öfverskridit de beräknade med anledning
— liksom ifråga om statsbanebyggnaderna — ax det nästan exempellösa
ekonomiska uppsvinget i landet under slutet af 1890-talet.

De sakkunnige hade icke tagit tillräcklig hänsyn till nyttan och nödvändigheten
af ett intimt samarbete mellan statens järnvägsbyggnader och
statens redan trafikerade järnvägar. Planläggningen af och de förberedande
undersökningarna för ett järnvägsföretag äfvensom järnvägsanläggningens
utförande borde uppenbarligen verkställas på det sätt, som bäst
öfverensstämde med erfarenheten från de under trafik varande banorna.
En ständig växelverkan borde därför råda mellan byggnaderna och färdiga

219

banan, men enligt hvad erfarenheten från en föregående tid gifvit vid
handen, mötte det emellanåt ganska stora svårigheter att åstadkomma ett
eni "t samarbete mellan tvenne styrelser, hvilkas verksamhetsområden gränsade
intill och delvis grepe in i hvarandra. Om statens järnvägsbyggnader
och de trafikerade järnvägarna hörde under samma styrelse, kunde
all den sakkunskap, som stode den senare till buds, på ett snabbare sätt
och med mindre kostnad komma byggnaderna till godo.. Upphandling af
erforderliga materialier och effekter skedde både ekonomiskt fördelaktigaie
och med bättre resultat, om den ägde rum i samband med leverans för
statens järnvägars behof. De trafikerade banornas verkstäder kunde sta
till byggnadernas förfogande för tillverkning af nya växlar. och dylikt
samt för reparationer af vagnar och lokomotiv m. m. .Besiktning af le\ eranser
kunde verkställas gemensamt af för hvarje särskildt fall sakkunniga
personer. Gemensamt brokonstruktionskontor funnes, liksom också gemensamt
kontor för uppgörande af förslag till och besiktning af växel- och
signalsäkerhetsanordningar samt telegraf- och andra elektriska anläggningar.
Juridiska spörsmål, frågor om förande af rättegångar och bevakning af fordringar
m. in. kunde handläggas inom den därför afsedda byrån inom järnvägsstyrelsen,
gemensam arkitekt kunde finnas anställd, hvilken hade de
bästa förutsättningarna för att kunna tillgodose de olika banbyggnadernas
behof af för hvar och en af dessa särskildt lämpade husbyggnader. l)et
vore af hvad styrelsen sålunda anfört ovedersägligt, att, om statens järn
vägsbyggnader öfverflyttades till en särskild styrelse, den å chefingenjörens
byrå tjänstgörande personalen måste blifva betydligt talrikare än den a
järnvägsstyrelsens byggnadsbyrå anställda och järnvägsbyggnadernas administrationskostnader
därigenom afsevärdt förhöjas.

De sakkunnige hade utgått från förutsättningen, att mycket omfattande
järnvägsbyggnader under de närmaste åren kotnme att för statens
räkning utföras. Skulle denna förutsättning visa sig oriktig, skulle, såsom
de sakkunnige också framhållit, en dylik öfverflyttning icke vara erforderlig,
och om nya järnvägsanläggningar väl skulle komma till utförande,
men verkställas genom generalentreprenad, såsom de sakkunnige
ansett vara i regel fördelaktigast, skulle ej heller i sådant fall en öfverflyttning
af ledningen af järnvägsbyggnaderna vara motiverad.. Göromålen
för byggnadsstyrelsen och för chef ingenjören syntes nämligen i sistnämnda
fall icke blifva af den omfattning, att en särskild styrelse bletve
behöflig.

Skulle åter under de närmaste åren af statsmakterna fattas beslut om
utförandet af mera betydande järnvägsanläggningar, och skulle arbetena
å dessa komma att bedrifvas med tillämpning af det system, som under

220

senaste tider vid. banbyggnaderna användts, funne sig styrelsen, om också
icke utan en viss tvekan, kunna tillstyrka genomförandet af en sådan
organisation, som af de sakkunnige föreslagits. Styrelsen måste nämligen
med tillfredsställelse se, att pa detta sätt en betydande lindring i dess
arbetsbörda bereddes. Att styrelsen ändock tvekade om den fulla nyttan
af den föreslagna åtgärden, berodde därpå, att icke desto mindre vissa
lika viktiga byggnadarbeten måste hos styrelsen bibehållas, nämligen de
många och stora bangårdsombyggnadsarbetena, den nya ingången till
Stockholm och en del betydande dubbelspåranläggningar.

En gifven förutsättning för styrelsens anslutning till de sakkunniges
förslag vore emellertid, att bestämmelser gåfves, genom hvilka det hufvudsakliga
af det nuvarande intima samarbetet mellan järnvägsbyggnaderna
och färdiga banan bevarades. Sålunda syntes det för uppnående af nödigt
samarbete mellan järnvägsstyrelsen och jämvägsbyggnadsstyrelsen ändamålsenligt,
att en ledamot af sistnämnda styrelse af Kungl. Maj:t utsåges
inom järnvägsstyrelsen. Vidare borde järnvägsstyrelsen tillerkännas afgöranderätt
jämväl i åtskilliga ganska väsentliga afseenden, i hvilka det
enligt de sakkunniges förslag skulle tillkomma byggnadsstyrelsen att meddela
beslut, såsom beträffande planläggning af bangårdar samt håll-, lastoch.
mötesplatser, beträffande storlek och inredning af stationshus, lokomotivstallar,
godsmagasin, verkstads- och förrådshus samt till stationsan^ggning
hörande bostadsbyggnader, beträffande trafiksäkerhetsanordningar,
anordnande af telegraf- och telefonlinjer, beträffande den rullande materielen
m. m. Slutligen borde också järnvägsstyrelsen sättas i tillfälle att granska
och yttra sig. angående de plan- och profilritningar, som af byggnadsstyi
elsen uppgjorts för en ifrågasatt statsbana, innan förslaget in ginge till
Kungl. Maj:t. ° ö °

lämpligheten af förslaget att förlägga byggnadsstyrelsen och dess
hufvudbyrå till arbetslinjen eller annan ort utom Stockholm kunde stylelsen
icke finna sig öfvertygad. Svårigheter skulle nämligen för byggnadsstyrelsen
uppstå för erforderligt samarbete såväl med järnvägsstyrelsen
som med civildepartementet samt andra statens myndigheter i hufvudstaden,
och de fördelar, som skulle kunna vinnas genom styrelsens för1
äggande till en af arbetslinjerna, skulle blifva mycket små i förhållande
till de olägenheter, som däraf skulle föranledas, för såvidt bygo-nudsarbeten
samtidigt skulle bedrifvas å två eller flera måhända vidt skilda
platser. Angående den nämnd, som skulle afsyna en genom byggnadsstyrelsens
försorg utförd statsbanebyggnad, gjorde styrelsen åtskilliga anmärkningar,
för hvilka i detta sammanhang icke torde behöfva närmare
redogöras.

221

Till sist framhåller styrelsen, att inom den närmaste framtiden sannolikt
förestode vissa synnerligen omfattande arbeten, såsom omgestaltning
af bangårdarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Lund, Eslöf
och Nässjö äfvensom utläggning af dubbelspår å flera bansträckor, hvilka
arbeten styrelsen i likhet med de sakkunnige ansåge fortfarande böra utföras
genom järnvägsstyrelsens försorg. Med hänsyn till dessa arbeten
syntes det i allt fall blifva nödvändigt, att för handläggningen af frågor rörande
desamma en särskildt därför utbildad person för en längre tid framåt
anställdes inom styrelsen. Då utförandet af vissa af nyssberörda anläggningar
vore förbundet med fullt ut lika stora tekniska svårigheter som
utförandet af de nya statsbanor, hvilka nu vore ställda i utsikt, måste
en sådan adjungerad ledamot i järnvägsstyrelsen kunna motsvai’a minst de
fordringar, de sakkunnige ansåge sig böra ställa på en blifvande chefingenjör
vid statens järnvägsbyggnader, och borde därför hans aflöning
icke heller rimligen kunna sättas till ett afsevärdt lägre belopp än den
senares.

Emot järnvägsstyrelsens beslut anmälde tillförordnade öfverdirektören Reservation
Klemming sin skiljaktiga mening. Han ansåg, att järnvägsstyrelsens kritikmo^«”«ff
öfver de sakkunniges förslag bort utmynna i ett afstyrkande af detsamma, beslut.
En chef för byggnadsafdelningen med de kvalifikationer, som de sakkunnige
tänkt sig för en sådan befattningshafvare, borde mycket väl kunna inordnas
inom järnvägsstyrelsen, därest åt denne byggnadschef i alla frågor,
som icke vore af för statsbanedriften betydelsefull natur, gåfves den bestämmanderätt,
att den verkliga ledningen af arbetena komme att ligga i hans
hand, och om föredragning i styrelsen af byggnadschefen skedde endast i
sådana frågor, som i fastställd instruktion bestämts. Någon verklig olägenhet
för öfveringenjörens tjänstutöfning af hans samband med järnvägsstyrelsen
kunde icke påvisas, utan tvärtom hade han därigenom tillfälle att,
när han så önskade, rådslå med järnvägsstyrelsens öfriga ledamöter och påkalla
biträde i många olika former. Den förmån, som enligt de sakkunniges
förslag skulle vinnas genom inrättande af en styrelse, så sammansatt som de
sakkunnige föreslagit, skulle lika väl kunna ernås, därest den anordningen
vidtoges, att Kungl. Maj:t tillsatte skickliga och erfarna män, som af
chefen för järnvägsstyrelsen skulle sammankallas till öfverläggning och
beslut i vissa betydelsefulla frågor. Genom en sådan anordning skulle för
statens järnvägsbyggnader kunna tillgodogöras den erfarenhet, den sakkunskap
och de arbetskrafter, soin funnes i och under järnvägsstyrelsen,
och de många anledningar till slitningar undvikas, som, enligt reservantens

222

Kommitténs
yttrande
rörande järnvägsbyggnadernas
organisation.

på erfarenhet från gångna tider grundade öfvertygelse, skulle medfölja den
af de sakkunnige förordade anordningen med en särskild byggnadsstyrelse.

Sedan kommittén sålunda redogjort, för hvad i denna fråga från olika
.synpunkter anförts och yrkats, går kommittén nu att för egen del yttra
sig i ämnet.

Kommittén vill därvid icke bestrida, att förhållandena i afseende å
byggnadsverksamheten och trafiken eller endera kunna i framtiden utveckla
sig så, att det kan komma att anses nödvändigt, att ledningen af och tillsynen
öfver statens järnvägsbyggnader uppdragas åt en särskildt därför
inrättad styrelse. Å andra sidan måste dock fas t hållas, dels att under nuvarande
förhållanden afsevärdt mycket arbete utföres för järnvägsbyggnadernas
räkning af andra järnvägsstyrelsens byråer och kontor än den
för järnvägsbyggnaderna inrättade byggnadsbyrån, dels ock att såväl enligt
de sakkunniges som i ännu högre grad enligt järnvägsstyrelsens förslag
järnvägsstyrelsen jämväl efter inrättandet af en särskild byggnadsstyrelse
skulle hafva att meddela beslut eller afgifva yttrande beträffande en mängd
byggnadsverksamheten berörande frågor. Häraf torde tydligen framgå,
i hvilket nära samband förvaltningen af statens redan trafikerade järnvägar
och ledningen af statens järnvägsbyggnader stå till hvarandra. Det lärer
ej heller kunna förnekas, att förenandet af dessa båda uppgifter i en styrelses
hand måste lända först byggnadsverksamheten och sedan trafikskötseln till
synnerligen stort gagn. Kommittén har därför ansett sig böra noggrannt
undersöka, om icke de af de sakkunnige lämnade goda uppslag till förbättringar
i afseende å nybyggnadsförvaltningen vid statens järnvägar, så vidt
de äro af organisatorisk natur, skulle kunna med fördel inpassas i det
förslag till en omorganiserad järnvägsstyrelse, som af kommittén framlagts.

De sakkunniges förslag hvilar på förutsättning bland annat, att järnvägsstyrelsens
organisation skulle blifva oförändrad sådan den för närvarande
är, och de sakkunnige framhålla som ett af de allra främsta skälen
för inrättandet af en särskild byggnadsstyrelse den omständigheten, att trafiken
å statsbanorna erhållit den omfattning, att administrationen af de trafikerade
banorna toge järnvägsstyrelsens arbetskraft fullständigt i anspråk. Det är
också detta skäl, som förmått järnvägsstyrelsen att, ehuru visserligen med
tvekan, tillstyrka bifall i hufvudsak till de sakkunniges förslag. Genom
de organisationsförändringar, som af kommittén föreslagits, skulle emellertid
järnvägsstyrelsen befrias från handläggningen af en mängd löpande
ärenden och anordningar i öfrigt vidtagas för lättande af chefens och ledamöternas
arbetsbörda. Det skäl, som i förberörda afseende anförts mot
bibehållandet inom järnvägsstyrelsen af ledningen af statens järnvägsbygg -

223

nader, torde alltså i hufvudsak bortfalla med genomförandet af kommitténs
förslag.

Med den särskilda byggnadsstyrelsen och med den organisation, som
denna skulle erhålla, hafva de sakkunnige åsyftat, att statens järnvägsbyggnader
skulle komma att ledas och skötas med större affärsmässighet,
än hittills kunnat ske. För sådant ändamål skulle dels den nya styrelsen
anordnas i mera öfverensstämmelse med styrelsen i ett enskildt järnvägsföretag,
dels ock åt denna styrelse och den befattningshafvare, chefingenjören,
som skulle hafva det egentliga utförandet af järnvägsbyggandet om
hand, beredas jämförelsevis större handlingsfrihet, på samma gång som
järnvägsbyggnadsförvaltningen skulle underkastas en mera saklig revision.
Genom den sammansättning, som kommittén föreslagit för järnvägsstyrelsen,
genom den ökade handlingsfrihet särskildt i upphandlingsfrågor, kommittén
velat inrymma åt denna styrelse, och genom kommitténs förslag om en
särskild öfverrevision har kommitén sökt att i flera synnerligen betydelsefulla
afseenden åt järnvägsstyrelsen vinna, hvad de sakkunnige eftersträfvat
för byggnadsstyrelsen.

Då således efter ett genomförande af kommitténs förslag uti nu ifrågavarande
afseenden hinder för järnvägstyrelsen att fortfarande handlä gga
ärendena rörande statens järnvägsbyggnader enligt kommitténs mening
icke behöfver förefinnas, åtminstone så länge järnvägsbyggnader för statens
räkning icke förekomma i synnerligen stor utsträckning, samt de hufvudsakliga
fördelar, som skulle vinnas med inrättandet af en särskild byggnadsstyrelse
och dess organiserande i enlighet med de sakkunniges förslag,
likaväl kunna ernås utan en sådan anordning, kan kommittén för sin del
icke finna annat än att under angifven förutsättning ledningen af och tillsynen
öfver statens järnvägsbyggnader fortfarande böra handhafvas af järnvägsstyrelsen.

Därvid bör järnvägsstyrelsen tilläggas den befogenhet, som de sakkunnige
föreslagit för järn vägsbyggnadsstyrelsen, nämligen dels att vidtaga
vissa detaljändringar i fastställd arbetsplan för en statsbaneanläggning,
dels ock att meddela bestämmelser beträffande antalet och beskaffenheten
af samt aflöningsförmånerna för den personal, som kan erfordras såväl
inom styrelsen för handläggning af järnvägsbyggnadsärendena som ock å
arbetslinjen för byggnadernas utförande. Den förra af dessa frågor synes
böra handläggas i plenum för förvaltningsärenden, den senare i plenum
för personalärenden.

För att handleda och öfvervaka utförandet af järnvägsbyggnaderna
samt handhafva den löpande förvaltningen i detta afseende anser kommittén,
att i järnvägsstyrelsen tills vidare bör anställas en öfveringenjör, hvil -

224

Kommitténs

hemställan.

ken benämning kommittén finner lämpligen böra bibehållas. Öfveringenjören
torde böra i öfverensstämmelse med de sakkunniges förslag af
Kungl. Maj:t förordnas för en tid af fem år. Under öfveringenjören skall
ställas den för järnvägsbyggnadernas räkning anställda personalen. Till
honom bör styrelsen kunna öfverlämna den styrelsen tillkommande befogenhet
att bestämma i fråga om personalens antal, beskaffenhet och
aflöning, för så vidt fråga är om befattning, hvars aflöning, inkvarteringsersättning
inberäknad, understiger 200 kronor för månad; och öfveringenjören
bör jämväl i öfrigt tilläggas den befogenhet, som enligt nådiga brefvet
den 25 november 1898 tillkommer denne befattningshafvare. Det ligger
nämligen i sakens natur, att en ganska stor handlingsfrihet måste tillerkännas
öfveringenjören, och han bör i detta afseende rätt väsentligt
skilja sig från afdelningscheferna i styrelsen. Den allmänna normen synes
böra vara den, att öfveringenjören skall kunna själfständigt afgöra alla
sådana slag af ärenden, som afdelningscheferna skola föredraga för generaldirektören
ensam.

Det har förut framhållits, att afdelningschefernas personliga ingripande
i linjetjänsten bör vara noggrannt begränsadt. För öfveringenjören bör
förhållandet vara det motsatta. Hans personliga ingripande i linjeförvaltningen
vid järnvägsbyggnadsarbetena bör vara så kraftigt och omfattande
som möjligt, dock att han icke skall onödigtvis försvaga de honom underordnade
arbetschefernas initiativ och verksamhetslust.

Hvad angår öfveringenjörens aflöningsförhållanden, anser kommittén
sig icke i sådant afseende böra afgifva något förslag, då aflöningens storlek
gifvetvis bör vara beroende på omfattningen af de järnvägsbyggnader,
som vid olika tider kunna vara beslutade. Den bör därför i sammanhang
med öfveringenj örens förordnande bestämmas af Kungl. Maj:t.

Kommitén vill slutligen från de sakkunniges förslag, ehuru i förändrad
form, upptaga frågan om afsyning af en nyanlagd statsbana. Kommittén
anser nämligen, att sådan bana icke bör öppnas för allmän trafik, förrän
banan besiktigats af två besiktningsmän, utsedda af järnvägsstyrelsen bland
befattningshafvarne vid ban- och trafikafdelningarna, samt dessa besiktningsmän
i afgifvet besiktningsprotokoll tillstyrkt banans öppnande för
trafik. Den för banan afsedda rullande materielen skall likaledes, innan
trafikeringen tager sin början, vara besiktigad i den ordning, som i sådant
afseende kan finnas stadgad.

Kommittén får alltså i fråga om organisationen af statens järnvägsbyggnaders
förvaltning hemställa,

att i gällande instruktion fortfarande måtte bibehållas be -

225

stämmelsen därom, att ledningen af och tillsynen öfver statens
järnvägsbyggnader utöfvas af järnvägsstyrelsen;

att styrelsen i instruktionen måtte bemyndigas att, för den
händelse särskilda lokalförhållanden eller andra föreliggande omständigheter
skulle i fråga om en banlinjes sträckning eller i
andra afseenden nödvändiggöra detaljändringar i den af Kungl.
Maj:t för en statsbaneanläggning fastställda arbetsplanen, i sådant
afseende besluta, med skyldighet dock för järnvägsstyrelsen att,
därest en sådan ändring skulle innebära försämring i plan eller
profil eller medföra en väsentlig afvikelse från den fastställda
planen i fråga om stations läge, underställa frågan Kungl. Majrts
pröfning;

att i instruktionen måtte stadgas, att beslut i sådan fråga,
som i näst föregående punkt omförmälts, skall af järnvägsstyrelsen
meddelas i plenum för förvaltningsärenden;

att, för att närmast under styrelsen handhafva och öfvervaka
järnvägsbyggnadernas utförande samt i detta afseende ombesörja
den löpande förvaltningen, i järnvägsstyrelsen måtte anställas en
öfveringenjör;

att öfveringenjören måtte af Kungl. Maj:t förordnas för en
tid af fem år och hans löneförmåner af Kungl. Maj:t för hvarje
gång i sammanhang med förordnandet bestämmas med hänsyn
till omfattningen af de järnvägsbyggnader, som i hvarje särskildt
fall förestå;

att järnvägsstyrelsen måtte i instruktionen tillerkännas befogenhet
att antaga och entlediga all öfrig personal, som styrelsen
anser erforderlig såväl inom styrelsen för handläggning af
järnvägsbyggnadsärendena som å arbetslinjen för byggnadsarbetenas
utförande och närmaste öfvervakande, äfvensom att bestämma
de aflöningsförmåner, som skola tillkomma denna personal,
med rätt för styrelsen att öfverlämna sin befogenhet i nu
nämnda afseenden till öfveringenjören i fråga om sådana befattningar,
för hvilka aflöningen, inkvarteringsersättningen inberäknad,
understiger 200 kronor i månaden;

att bestämmelse måtte i instruktionen intagas därom, att
sådana frågor, som i näst föregående punkt hafva berörts, skola
af styrelsen af göras i plenum för personalärenden;

att öfveringenjören i öfrigt måtte i arbetsordningen eller
eljest tillerkännes handlingsfrihet enligt den norm, kommittén
här ofvan angifvit, och särskildt den befogenhet, som enligt nå 29 -

diga brefvet den 25 november 1898 tillkommer denne befattningshafvare;
samt

att föreskrift af Kungl. Maj:t måtte meddelas därom, dels
att nyanlagd bana icke får öppnas för allmän trafik, förrän banan
besiktigats af två besiktningsmän, utsedda af järnvägsstyrelsen
bland befattningshafvare vid ban- och trafikafdelningarna, samt
dessa besiktningsmän i afgifvet besiktningsprotokoll tillstyrkt
banans öppnande för trafik, dels ock att den för banan afsedda
rullande materielen likaledes skall, innan trafikeringen af banan
tager sin början, vara besiktigad i den ordning, som i sådant
afseende finnes stadgad.

Järn vägsrådet.

I kommitténs uppgift torde ingå att yttra sig jämväl i frågan, huruvida
ett järn vägsråd fortfarande bör linnas, och i sådant fall, om och i
hvilket afseende en förändring i det nuvarande järn vägsrådets organisation
bör äga rum.

Frågan om inrättande i Sverige af ett järn vägsråd väcktes uti
skrifvelse till styrelsen för statens järnvägstrafik den 30 september 1886
af dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet samt upptogs
sedermera af den af Kungl. Maj:t den 9 september 1887 tillsatta kommittén
för revision af statens järnvägstaxa, den s. k. taxekommittén, hvilken
uti sitt den 1 oktober 1888 afgifna betänkande framställde förslag uti
berörda afseende. Erfarenheten hade nämligen, yttrade nämnda kommitté,
såväl i Sverige som i andra länder visat en ofullständighet i organisationen
af de myndigheter, hvilka fått sig förvaltningen af statsjärnvägarna anförtrodd,
däruti att dessa myndigheter saknade regelmässig beröring med
den af deras åtgärder beroende allmänheten. Med anledning däraf hade
också till en början i Preussen och sedermera vid samtliga de tyska statsjärnvägarna
äfvensom i flera andra länder gifvits tillfälle åt den trafikerande
allmänheten att i viss mån deltaga i reglerandet af statens järnvägsrörelse
därigenom, att rådgifvande församlingar, järnvägsråd, bestående
hufvudsakligen af representanter för olika näringsgrenar, inrättats, ställda
vid sidan af järnvägsstyrelserna och med rätt och skyldighet att yttra sig
öfver järn vägsrörelsen angående frågor. Efter en noggrann och omfattande
pröfning af alla med tillsättande af ett järnvägsråd förbundna omständigheter
hade taxekommittén kommit till öfvertygelse om vikten och fördelen
för vårt land däraf, att en institution åstadkommes, där järnvägarnas
målsmän och representanter för de olika intressen, som af järnvägsdriften
närmast berördes, kunde öfverlägga om järnvägsrörelsens
ordnande.

Taxe kommittén förslag.

228

Hvad anginge sammansättningen af ett järnvägsråd, ansåg taxekominittén,
att detta borde bestå af en af Kungl. Maj:t förordnad ordförande
samt representanter dels från det allmännas sida för att bevaka statens
fördel och de näringsintressen, hvilka icke i rådet erhölle särskilda målsmän,
dels för jordbruket, dels för skogs- och bergshandteringen, dels för
industrien, handeln och sjöfarten jämte öfriga näringar och dels för de
enskilda järnvägarna.

I fråga om antalet ledamöter ansåg kommittén, att detta borde bestämmas
till fem ledamöter och lika många suppleanter för hvar och en
af förenämnda grupper eller således till tjugufem ledamöter och lika många
suppleanter, för att därigenom sakkunskap samt olika yrkes- och ortsintressen
skulle kunna på ett tillfredsställande sätt finnas representerade i
rådet. De ledamöter, hvilka skulle bevaka det allmännas intresse, jämte
suppleanter för dem skulle utses af Kungl. Maj:t. I fråga om de öfriga
ledamöterna ansåg kommittén, att valrätten borde öfverlämnas åt representanter
för de intressen, hvilka genom dem skulle företrädas i rådet, då
därigenom den säkraste garantien vunnes, att vederbörandes önskningar
och behof bletve inom rådet i erforderlig grad framhållna. Kommittén
föreslog därför beträffande jordbruket, att hvarje hushållningssällskap skulle
uppsätta en person på förslag, hvarefter landtbruksakademi ens förvaltningsutskott
af de sålunda föreslagna skulle utse fem till inträde i rådet. Skogsoch
bergsbrukets intressen ansåg kommittén sammanfalla så nära, att
idkarne af dessa näringar utan svårighet kunde sammanföras i en grupp,
och att åt järnkontorets fullmäktige borde anförtros rätten att såväl för
skogs- som bergsbruket utse representanter i järn vägsrådet. För de enskilda
järnvägarne föreslog kommittén, att ledamöterna i järnvägsrådet skulle
utses af vederbörande styrelser medels elektorer. Hvad slutligen anginge
industri, handel och sjöfart samt öfriga näringar, saknades lämpliga valkorporationer
för dessa näringsgrenar. Då emellertid handelns, industriens
och de allmänna näringarnas intressen, sedan skogs- och bergsbruk blifvit
irånräknade, i öfvervägande grad vore fästade vid städerna, af hvilka de
större sjöstäderna så godt som ensamma omhänderhade exporten och importen,
borde enligt kommitténs förmenande valet af ledamöter i järnvägsrådet
till bevakande af ifrågavarande intressen kunna i saknad af lämpligare
valkorporation anförtros åt städerna. Kommittén föreslog därför
och för att undgå en stor och dyrbar valapparat, att åt fem af landets
största sjöstäder, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och
Sundsvall, skulle inrymmas rätten att utse hvar sin ledamot i järnvägsrådet.
Dessa städer, som vore belägna i olika delar af landet samt utgjorde
statsbanans mest betydande hamn station er, ansåg nämligen kom -

229

mitten kunna utan svårighet kring sig gruppera ofvan omförmälda intressen.
På samma sätt, som ledamöterna utsåges, skulle ett lika antal suppleanter
väljas.

Ledamöterna i järnvägsrådet och deras suppleanter skulle utses för
en tid af tre år.

För att å ena sidan järnvägsrådet mera omedelbart skulle kunna erhålla
erforderliga upplysningar och å andra sidan trafikstyrelsen bibringas
en klarare uppfattning af de motiv, som föranledt rådets beslut i olika
afseenden, föreslog taxekommittén, att trafikstyrelsens chef äfvensom ötverdirektören
för trafikafdelningen skulle äga att deltaga i järnvägsradets
öfverläggningar men ej i dess beslut.

Området för järn vägsrådets verksamhet skulle begränsas till afgifvande
af yttrande öfver sådana frågor, som af Kungl. Maj:t eller trafikstyrelsen
förelädes rådet eller som väcktes inom detsamma; och skulle dessa frågor
afse taxa och trafikreglemente samt väsentliga ändringar i taganordningen.

Järnvägsrådet skulle sammanträda en gång om året i Stockholm,
men dessutom af Kungl. Maj:t kunna kallas till extra sammanträde.
Förslag af större vikt och omfattning skulle, innan de förelädes järn vägsrådet,
beredas af ett inom rådet valdt utskott, bestående af järnvägsradets
ordförande och fem ledamöter.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t af taxekommitténs betänkande
förklarade Kungl. Maj:t sig vilja i en snar framtid taga under öfvervägande,
hvad kommittén hemställt i fråga om inrättande af ett järn t ägsrad.
Någon åtgärd i sådant afseende vidtogs emellertid icke, förrän nytt förslag
i ämnet framställdes af 1893 års järnvägskommitté.

Denna kommitté framhöll liksom taxekommittén ändamålsenligheten
af institutionens införande, men hade en från taxekommitténs uppfattning
afvikande mening särskild! i fråga om sättet för rådets sammansättning.
1898 års kommitté ansåg nämligen ett järnvägsråd af 26 ledamöter
vara en alltför tung och vidlyftig apparat. Det med järnvägsrådets
inrättande afsedda ändamålet skulle kunna vinnas äfven med
ett mindre antal medlemmar, i hvilket fall rådet dessutom skulle komma
att arbeta lättare och smidigare. Kommittén föreslog därför, att antalet
ledamöter skulle fastställas till 15, inberäknadt ordföranden. 1898 ars
kommitté ansåg också den af taxekommittén föreslagna proceduren för
f utseende af rådets medlemmar vara mera invecklad, än förhallandena
i själfva verket kräfde, samt att fara kunde föreligga, att malsmännen för
de olika intressena komme att känna sig mindre pliktiga att tillvarataga
statens intresse, hvarför det skulle kunna inträffa, att rådet genom sam -

1893 års
kommittés
förslag.

230

manslutningar och kompromisser medlemmame emellan komme att drifva
en ensidig fraktnedsättningspolitik. På dessa skäl, och då Kungl. Maj:t
hade att vaka däröfver, att såväl statens som hvarje särskild närings bästa
blefve tillgodosedt, ansåg kommittén det vara riktigast, att det öfverlämnades
åt Kung]. Maj:t att utse järnvägsrådets ledamöter, därvid hänsyn
emellertid borde tagas därtill, att förutom de statsfinansiella intressena
jämväl landets hufvudnäringar och de enskilda järnvägarna blefve inom
rådet representerade. Järnvägsrådets ordförande borde dock enligt kommitténs
mening icke utses på sådant sätt, utan skulle generaldirektören och
chefen för järnvägsstyrelsen vara själfskrifven till denna befattning. Härigenom
skulle nämligen järnvägsstyrelsens ställning gent emot rådet stärkas, hvilket
vore så mycket mer att eftersträfva, som järnvägsrådets hufvudsakliga
uppgift skulle vara att utgöra ett stöd för järnvägsstyrelsen och att tillhandagå
styrelsen med råd och med upplysningar rörande de olika näringarnas
och orternas behof.

Med hänsyn härtill ansåg kommittén det vara lämpligt, att icke endast
öfverdirektören för trafikafdelningen utan styrelsens samtliga ledamöter
tinge rätt och skyldighet att i rådets öfverläggningar deltaga.
Kommittén föreslog slutligen, att suppleanter för medlemmame skulle
utses på samma sätt som medlemmame själfva. Därvid skulle, för att
samtliga intressen under alla förhållanden skulle blifva inom rådet representerade
i samma proportion, en viss suppleant förklaras skola ersätta en
viss medlem vid förfall för denne.

b"tämmeLr Vid UH^erdånig föredragning den 29 januari 1897 af 1893 års järnom
järnväg,- vägskommittés betänkande yttrade departementschefen i fråga om inrätmM.
tandet af ett järnvägsråd, att han ansåge en sådan rådgifvande kommitté i
många afseenden, särskildt i taxefrågor, kunna lända till nytta såväl för
det allmänna som för järnvägsstyrelsen, och att han hade för afsikt att
framdeles förelägga Kungl. Maj:t förslag om ett dylikt råds sammankallande,
men att organisationen icke borde fastslås genast, utan hela saken
till en början betraktas mera som ett försök.

Genom nådigt bref den 5 december 1901 föreskref sedermera Kungl.
Maj:t — som ansåg det vara lämpligt, att vid en så ekonomiskt omfattande
och på näringslifvets skilda grenar inverkande förvaltning, som den järnvägsstyrelsen
hade att ombesörja, tillfälle lämnades styrelsen att inhämta
yttrande af sakkunnige inom skilda områden — att under åren 1902—
1904 ett järnvägsråd skulle försöksvis inrättas. Detta järnvägsråd skulle
hafva till uppgift att lämna upplysningar och råd i ärenden, som anginge

förhållandet mellan statens järnvågar och trafikanterna a dessa eller i samtrafik
med dem stående enskilda järnvägar, och i sådant afseende

a) afgifva yttranden i alla af Kungl. Maj:t till järnvägsrådet hänskjutna
frågor,

b) granska och yttra sig öfver förslag till ändrade bestämmelser rörande
taxa, trafikreglemente och hufvudsakliga grunder för tåganordningen
eller om andra dylika ämnen, då sådana förslag till järnvägsrådet från
järnvägsstyrelsen öfverlämnades, samt

c) i förekommande fall själft framställa förslag till åtgärder uti de i
moment b) omförmälda hänseenden.

Järnvägsrådet hade däremot icke att taga befattning med tekniska
ärenden eller med aflönings- eller andra personalfrågor.

Järnvägsrådet skulle utgöras af generaldirektören och chefen för järnvägsstyrelsen
såsom ordförande samt 7 af Kungl. Maj:t för nämnda tre år
utsedda ledamöter, företrädande hufvudsakligen en de statslånansiella intressena,
en jordbruket, en bergs- och skogshandteringen, två industrien,
en handeln och sjöfarten samt en de enskilda järnvägarne. För en livar
af ledamöterna skulle Kungl. Maj:t utse en suppleant att vid förfall för
ledamoten i hans ställe inträda. Järnvägsrådet skulle äga att inom sig
utse vice ordförande. Rådet skulle sammanträda i Stockholm en gång
årligen på tid under våren, som af ordföranden bestämdes, samt därutöfver
på kallelse af ordföranden, då han pröfvade sådant nödigt.

Öfverdirektörerna i järnvägsstyrelsen skulle äga deltaga i järnvägsrådets
öfverläggningar men ej i dess beslut.

Järnvägsrådet skulle hafva att antaga sekreterare och annat erforderligt
biträde äfvensom kunna, då sådant funnes nödvändigt, för visst fall
tillkalla sakkunnig person utom rådet eller ock annorledes från sådana
inhämta yttrande.

Omedelbart efter hvarje sammanträdes slut skulle genom ordförandens
försorg ett fullständigt exemplar af det vid sammanträdet förda protokollet
öfverlämnas till chefen för civildepartementet; och i god tid innan utgången
af det sista af de år, för hvilka järn vägsrådets ledamöter utsetts, hade
rådet att till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för sin verksamhet.

Järn vägsrådets ledamöter liksom inkallade suppleanter skulle åtnjuta
ersättning med 15 kronor om dagen under sammanträde samt de, soin
vistades utom Stockholm, därjämte resekostnads- och traktamentersättning
för resor till och från sammanträde och för vistelsen i Stockholm enligt
tredje klassen i gällande resereglemente. Fribiljetter för hela året å statens
järnvägar finge jämväl tilldelas ledamöterna och suppleanterna i järn -

232

Kommitténs

yttrande.

vägsrådet. Alla med järnvägsrådets verksamhet förenade kostnader skulle
gäldas af trafikmedel.

Genom nådigt bref den 11 november 1904 har slutligen Kungl. Maj:t
föreskrifvit, att jämväl för åren 1905—1907 ett järnvägsråd skall inrättas
på enahanda grunder, som under föregående treårsperiod, men med den
ändring i öfrigt, att järnvägsrådets ordinarie sammanträden skola förläggas
till hösten.

Hvad angår nu förevarande kommittés ställning till frågan om ett
järnvägsråd i Sverige, har kommittén med den organisation, som kommittén
föreslagit för järnvägsstyrelsen, visserligen sökt åvägabringa en mera
intim förbindelse mellan styrelsen å ena samt de merkantila och industriella
intressena å andra sidan, och det har därför inom kommittén ifrågasatts,
huruvida under sådana förhållanden ett järnvägsråd kunde anses
erforderligt. Det torde emellertid vara uppenbart, att de båda järnvägsfullmäktige,
som enligt kommitténs förslag skulle tillhöra styrelsen, svårligen
kunna anses äga ingående sakkunskap beträffande ett större flertal
olika industrier och näringsgrenar. Järnvägsfullmäktige, som väl få anses
inkallade i styrelsen med hänsyn egentligen endast till statens järnvägars eget
intresse, hafva därför i de flesta afseenden en helt annan uppgift än den,
som tillkommer järnvägsrådets medlemmar. Då det dessutom måste vara
af vikt, att en förvaltning med den stora betydelse i ekonomiskt afseende,
som järnvägsstyrelsen har, utrustas med alla de hjälpmedel, som kunna
erhållas, och då ett järnvägsråd utan tvifvel bör kunna bidraga att tillföra
styrelsen ökad erfarenhet och i åtskilliga fall kunna lämna styrelsen upplysningar
af värde, har kommittén ansett en dylik institution fortfarande
böra bibehållas, så mycket mer som på dagordningen stå så stora och för
landets näringslif viktiga spörsmål som frågorna om ändring af gällande
godstaxa samt om ändring af bestämmelserna rörande samtrafik med de
enskilda järnvägarna.

Det försöksstadium, hvari järnvägsrådet enligt uttryckligt meddelande
i 1901 års nådiga bref befinner sig, bör då vid 1907 års utgång utbytas
mot en organisation af mera permanent natur, därvid följande synpunkter
torde böra få göra sig gällande.

För att sakkunskap samt skilda yrkes- och ortsintressen skola blifva
i så stor omfattning, som lämpligen kan ske, representerade i järnvägsrådet,
och för att styrelsen skall genom järnvägsrådet beredas tillfälle att
så vidt möjligt lära på förhand känna de olika meningar, som kunna i
viktigare frågor göra sig gällande bland den trafikerande allmänheten, anser

233

kommittén i likhet med 1887 års taxekommitté, att ledamöternas antal
bör vara ganska stort.

I öfverensstämmelse med den af taxekommittén i sådant afseende uttalade
uppfattningen finner kommittén rätten att utse de ledamöter, som i
järnvägsrådet skola företräda de olika näringsidkarnes intressen, böra så
långt ske kan öfverlämnas åt vederbörande själfva. Detta torde nämligen
vara nödvändigt, för att de, som skola i järnvägsrådet företrädas, verkligen
skola känna sig vara i rådet representerade, och för att de skola anse
sina önskningar och behof blifva därstädes vederbörligen framhållna
Det torde också numera vida lättare än förut låta sig göra att lämna
åt vederbörande att själfva utse sina representanter i järnvägsrådet. I
flera fall hafva nämligen sammanslutningar ägt ruin, hyilka lämpligen
kunna bilda valkorporationer för de intressen, som äro i fråga.

Nu förevarande kommitté anser sig därför böra upptaga taxekommitténs
förslag, i hvad detta afsåg, att ledamöternas antal skulle vara jämförelsevis
stort, och att flertalet ledamöter skulle väljas af sådana \ alkorporationer,
som kunde anses företräda de intressen, hvilka skulle representeras
i rådet.

I detta sammanhang torde böra meddelas, att i Preussen antalet ledamöter
i hvart och ett af de järnvägsråd, Bezirkseisenbahnrat, som afser
en eller flera direktioners områden, i allmänhet uppgår till öfver 30, samtliga
utsedda af sådana korporationer, som kunna anses representera de
intressen, som skola företrädas i rådet. I det för hela statsbaneområdet
gemensamma järnvägsrådet, Landeseisenbahnrat, utgör medlemmarnas antal
40, däraf 10 utses af vederbörande ministrar och 30 väljas af de olika

Bezirkseisenbahnräte. „

Med afvikelse i åtskilliga andra afseenden från taxekommittens förslag,
anser kommittén sig böra föreslå, att järnvägsrådet skall bestå af
generaldirektören och chefen för statens järnvägar eller den, som hans
tjänst förrättar, såsom ordförande samt af 25 ledamöter.

Kommittén anser det mindre lämpligt, att generaldirektören eller den,
hans tjänst förrättar, deltager i omröstningarna inom järnvägsrådet. Det
måste nämligen i sådant fall ofta hända, att han finge deltaga i beslut i
samma fråga både i järnvägsrådet och i järnvägsstyrelsen. Otvifvelaktigt
är det också ett egendomligt förhållande, att chefen för järnvägsstyrelsen
skall deltaga i omröstningen rörande förslag, som styrelsen öfverlämnar
till järnvägsrådet, eller i" fråga om förslag, som järnvägsrådet kan vilja
framställa till styrelsen. Kommittén vill därför föreslå, att ordföranden
måtte tillerkännas rätt att deltaga i järn vägsrådets öfverläggningar, men
ej i dess beslut.

234

Hvad ledamöterna angår, böra fem af dem representera de statsfinansiella
intressena och utses af Kungl. Maj:t, fem representera jordbruket
och utses af de hushållningssällskapens ombud, som numera hvart annat år
sammanträda i hufvudstaden, fem representera bergs- och skogshandteringen
samt utses af brukssocieteten, som torde få anses närmast företräda
dessa näringsgrenars intressen, samt de tio återstående representera industri,
handel och sjöfart. Af dessa sistnämnda ledamöter torde fem böra utses
sålunda, att stadsfullmäktige i hvar och en af de af taxekommittén föreslagna
städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Sundsvall
utse en ledamot. De öfriga fem böra utses af sådana korporationer och
föreningar, . som af Kungl. Maj:t vid hvarje särskild tidpunkt, då val af
ledamöter i järnvägsrådet skall hållas, anses lämpligen kunna företräda
ifrågavarande näringsgrenars intressen. Såsom sådana korporationer och
föreningar anser sig kommittén böra angifva befintliga handelskamrar,
handels- och sjöfartsnämnder, Sveriges allmänna handelsförening, Sveriges
allmänna exportförening, svenska trävaruexportföreningen, cellulosasyndikatet
m. fl. Närmare bestämmelser rörande det sätt, hvarpå de fem ledamöterna
skola utses, torde böra af Kungl. Maj:t meddelas för hvarie vån"''
sådant val skall hållas. '' 6 0

Ledamöterna i järnvägsrådet böra utses för en tid af tre år i sänder.
Med hänsyn till det stora antal ledamöter, som kommittén föreslagit,
torde några suppleanter icke behöfva utses.

} id järnvägsrådets öfverläggningar böra souschefen, järnvägsfullmäktige
och i den mån sådant låter sig göra jämväl afdelningschefema inom styrelsen
vara närvarande med rätt att deltaga i öfverläggningarna men ej i
besluten. '' ''

I öfrigt anser kommittén i fråga om järnvägsrådet böra i tillämpliga
uelar gälla de här ofvan i sådant afseende angifna stadgandena i nådiga
brefven den 5 december 1901 och den 11 november 1904, därvid dock
torde böra tagas under öfvervägande, om stående fribiljetter på statens
järnvägar skola tillkomma järnvägsrådets ledamöter.

På samma sätt, som i fråga om souschefen, järnvägsfullmäktige och
afdelningschefema föreslagits, synas äfven representanter för de enskilda
järnvägarne böra närvara i järnvägsrådet för att meddela upplysningar och
deltaga i öfverläggningarna men icke i besluten. En sådan anordning afviker
från hvad som nu äger rum och från de förut omförmälda förslagen
sa tillvida, som därigenom rösträtt inom järnvägsrådet icke vidare skulle
tillkomma representanter för de enskilda järnvägarne. Kommitténs förslag
1 detta hänseende har närmast sin grund däri, att från statens järnvägars
sida någon rösträtt inom järnvägsrådet icke vidare skulle utöfvas, och att

235

bättre ställning inom rådet gifvetvis icke bör tillerkännas de enskilda järn

vägarne.

rne.

Förhållandena äro ock nu väsentligt ändrade i jämförelse med t. ex.
dem, som ägde rum den tid, då taxékommittén afgaf sitt förslag. Då
fanns ännu icke svenska järnvägsföreningen med sin nuvarande organisation
såsom representant för de enskilda jämvägarne och med uppgift att
i alla frågor, som beröra dessa järn vägsförvaltningar gemensamt, bevaka
deras rätt och intresse. Taxékommittén kunde därför också uttala, att i axelverkan
mellan de enskilda järnvägarne och trafikstyrelsen, som dittills
varit förbunden med vissa svårigheter, och hvilken dock för bada voie åt
största vikt, i hög grad skulle underlättas, då behöriga ombud för de enskilda
jämvägarne med trafikstyrelsen finge en gemensam anknytningspunkt
i järnvägsrådet. _ .

En sådan anknytningspunkt finnes nu i järnvägsföreningen; och statens
och de enskilda järnvägarnes representanter hafva därigenom lättare
utvä°r att mötas, än om de skulle afvakta järnvägsrådets sammanträden.

Alla öfriga fördelar af att hafva representanter för de enskilda järnvägarne
med i järnvägsrådet vinnas lika väl, om sådana representantei
äro tillstädes utan att vid votering blanda sina röster med trafikanternas ombuds
röster, helst det faller af sig själf, att de enskilda järnvägarnes representanter
lika väl som alla andra deltagare i öfverläggningarna kunna ta
sina uttalanden antecknade i protokollet.

Kommittén anser därför lämpligast vara, att bestämmelse meddelas
därom, att tillfälle skall beredas högst fem af svenska järnvägsföreningen
utsedda representanter för de enskilda järnvägarne att närvara vid jäinvävsrådets
förhandlingar med rätt att deltaga i öfverläggningarna men e]

i besluten. ,

Skäli c hänsyn till de enskilda järnvägarnes intressen torde dessutom
kräfva, att ett exemplar af järnvägsrådets protokoll efter hvarje sammanträde
öfverlämnas till järnvägsföreningen.

Kommittén får alltså hemställa, att bestämmelser måtte meddelas därom,
att ett järnvägsråd efter utgången af år 1907 fortfarande
skall bibehållas,

att det skall bestå af generaldirektören och cheien för statens
järnvägar eller den, som hans tjänst förrättar, såsom oid
förande samt 25 ledamöter;

att ordföranden skall äga deltaga i järnvägsrådets öf\ erläggningar
men ej i dess beslut;

"att af ledamöterna fem, som skola representera de stats -

Kommitténs

hemställan.

finansiella intressena, skola utses af Kungl. Magt och de öfriga
väljas af representanter för de intressen, som i rådet skola genom
ifrågavarande ledamöter företrädas, på sätt kommittén här ofvan
närmare angifvit;

att souschefen, jårnvägsfullmäktige och, i den mån sådant
låter sig göra, jämväl afdelningscheferna inom styrelsen skola
vid järnvägsrådets förhandlingar närvara med rätt att deltaga i
öfverläggningarna men ej i besluten;

att högst fem af svenska järnvägsföreningen utsedda representanter
för de enskilda järnvägame skola äga att närvara vid
järnvägsrådets förhandlingar med rätt att deltaga i öfverläg°-nin°--arna men ej i besluten;

att ett exemplar af järnvägsrådets protokoll skall efter hvarje
sammmanträde öfverlämnas till svenska järnvägsföreningen; samt
att i öfrigt om järnvägsrådet i tillämpliga delar skall gälla,
hvad som i sådant afseende stadgats i nådiga brefvet den 5 december
1901 och den 11 november 1904, därvid dock torde böra
tagas under öfvervägande, om stående fribiljetter skola tillkomma
järnvägsrådets ledamöter.

Särskilda meningar:

af herr Lagercrantz, som anfört:

»Såsom i betänkandet antydts, hafva hufvudsakligen två principiellt
olika organisationer dryftats inom kommittén, den ena med bibehållen
särdelning i de tre grenarna trafik-, maskin- och banafdelning och med
hela administrationen centralt ordnad från toppen med en öfverdirektör
såsom afdelningschef, den andra med den administrativa öfverledningen
ordnad centralt i styrelsen, men skötseln fördelad under ett antal distriktsförvaltningar.

Den förra organisationsformen har, så länge den kan tillämpas, sina
obestridliga fördelar. Dock har jag i likhet med kommittén ansett den
senare vara att föredraga, emedan utsträckningen af det svenska statsbanenätet
snart (om icke redan nu) lägger praktiskt oöfverkomliga hinder i
vägen för en centralisering af både ledning och skötsel.

Det ligger dock i sakens natur, att en organisation, som bygger på
en rätt fördelning af ledning och skötsel å olika händer, är särskildt känslig
för hvarje oklarhet från början. En halfmesyr, likasom en från början
icke tillräckligt tydligt preciserad befogenhetsfördelning, blir här dubbelt
farlig, då det lätt nog kan komma att bero på rent personliga egenskaper
hos respektive ledare, hvar gränsen blir förlagd, och hvem som rycker till
sig makten på den andres bekostnad.

De starka distriktsförvaltningar med en verklig chef, som kommittén
föreslagit — hvilket förslag jag lifligt biträdt — förutsätta dock och möjliggöra,
enligt mitt förmenande, en annan och enklare organisation af själfva
styrelsen. Det är därför i detta afseende, som jag tillåtit mig hafva en
afvikande mening mot kommitténs flertal.

Styrelsen skulle enligt kommitténs förslag komma att bestå af:

1 generaldirektör,

1 souschef,

2 järnvägsfullmäktige,

ett antal afdelningschefer,

238

ett antal byrådirektörer,
byråtjänstemän af olika grader samt
kontorsskrifvare och bokhållare.

Den organisation af styrelsen, som jag skulle vilja förorda, kan gifvetvis
ej i alla dess delar framläggas i en reservation, men anser jag en för
tillfället tillräcklig öfverblick öfver densamma kunna erhållas genom
angifvande af den sammansättning af styrelsen, jag tänkt mig, på följande
sätt:

1 generaldirektör,

1 souschef,

2 järn vägsfullmäktige,

ett, med hänsyn till det genom distriktförvaltningarnas stärkande
minskade arbetet i styrelsen, erforderligt antal byrådirektörer såsom
föredragande med aflöning mellan distriktschef och afdelningsföreståndare,

ett likaledes afvägdt antal byrå tjänstemän af endast en tjänstegrad,
med olika löneklasser, samt
kontorsskrifvare och bokhållare.

Genom att bibehålla afdelningschefer i styrelsen bar nämligen, efter
mitt förmenande, kommittén delvis bibehållit den stränga sönderdelning
af järnvägsförvaltningen uti trafik-, maskin- och banafdelning, som visserligen
har traditionen för sig, men som i praktiken har sina betänkligheter.
Den lifliga växelverkan mellan de olika afdelningarna (hvilka ju dock alla
äro till för att befordra trafiken) far ej hämmas af onödiga maktsfärer.
Afdelningschefer anser jag sålunda icke böra bibehållas i styrelsen.
Härigenom vinnes dessutom den stora fördelen, att det blir färre instanser
inom styrelsen. Ett ärende skall nu efter att hafva passerat generaldirektörens
eller souschefens bord öfverlämnas till öfverdirektören,
af honom i de flesta fall till en byrådirektör, af denne till en byråtjänsteman
och slutligen kanske till bokhållare och kontorsskrifvare — allt för
att sedan gå samma väg tillbaka. Denna anordning med ärendens öfverlämnande
från man till man torde visserligen icke kunna helt och hållet
undvikas, men den bör dock så mycket som möjligt är förenklas, och genom
afdelningschefernas och byrådirektörernas sammanslagning till föredragande
byrådirektörer försvinner en af dessa instanser. Därtill kommer,
att genom uppdelning af arbetet det såsom sig bör bli specialister, hvar
och en på sitt område, som för den beslutande myndigheten framlägga
ärendet med alla nödiga detaljer samt äro i tillfälle att omedelbart ställa
sin fackkunskap till förfogande.

Beträffande slutligen min uppfattning, att tjänstemännen å styrelsens

239

byråer böra ordnas inom endast en grad, tillåter jag mig, såsom blifvit
framhållet i telegratkommitténs betänkande, betona, hurusom det lätt kan
inträffa, och har nog ofta inträffat, att styrelsen för att bereda en tjänsteman
bättre villkor måst föreslå honom till befordran, oaktadt han kanske
ej komme att göra verket samma nytta på den nya posten. Styrelsen
bör kunna efter pröfning bevilja en tjänsteman högre lön utan att nödgas
flytta honom till en annan plats. Detta blir lättare, ifall de under byrådirektören
närmast stående biträdande tjänstemännen ordnas inom endast
en tjänstegrad, men med flera löneklasser, så mycket mer som något subordinationsförhållande
mellan dessa tjänstegrader ej enligt kommitténs
förslag afses.

En anmärkning, som skulle kunna framställas mot dessa organisationsförändringar,
vore hufvudsakligen, att samarbetet och enhetligheten
försvåras, då så många skola föredraga sina ärenden direkt i styrelsen.

För min del tror jag, att det icke skall möta någon svårighet för generaldirektören,
i synnerhet sedan han fåft en souschef vid sin sida, att öfvervaka
denna enhetlighet. Och, såsom jag ofvan antydt, tror jag, att samarbetet
inom verket mellan de olika byråerna underlättas genom den af
mig föreslagna förändringen. Det torde vara på sin plats att här stryka
under, att generaldirektören och souschefen genom täta öfverläggningar
med de samlade distriktscheferna böra kunna förhindra, att enhetligheten
mellan de olika distrikten vedervågas på grund af den ökade makt, som
lagts i distriktschefens hand.

Vidare skulle kunna anmärkas, att arbetsbördan för styrelsen är stor
nog förut, och att man genom att taga bort afdelningscheferna ytterligare
minskar antalet af mera kvalificerade krafter. Jag tror, att genom att
lägga mer själfständigt arbete och ansvar på de äldre byråtjänstemännen
skall både dessas kvalifikation stiga, och deras intresse för tjänsten betydligt
ökas. Det torde vara obestridt, att litet hvarstädes i våra ämbetsverk
en hel del tjänstemäns intresse kväfves, på grund af att de alltför länge
få gå och vänta på att i själfständigt och ansvarsfullt arbete pröfva sina
krafter.

Dessutom skulle en mycket billigare och i längden bättre förvaltning
i allmänhet kunna åstadkommas, om verkliga ansvaret ej hopades på så
få händer. Tjänstemännen skulle utvecklas och känna sig tillfredsställda
af att få utnyttja sina kunskaper och sin arbetslust och visa, hvad de
duga till.»

af herr Ekman, som anfört: g( ^

»I likhet med envoyén Lagercrantz anser jag, att med den organisa- organisation.
tion, kommitténs flertal velat gifva åt järnvägsstyrelsen genom att där bi -

240

behålla de nuvarande öfverdirektörerna, icke krafvet på en fullt affärsmässig
skötsel af statsbanorna blir tillfredsställdt, utan kommer fortfarande
mycken onödig omgång vid ärendenas vandring fram och åter mellan
öfverdirektören och byrådirektörerna samt vid ärendenas handläggning och
beredning af bägge dessa instanser att kvarstå. Det har nämligen ådagalagts,
att beredningen af alla ärenden af betydelse, innan de föredragas
inför styrelsen, tillgår så, att ärendet af öfverdirektören öfverlämnas till
byrådirektören, som, sedan han beredt ärendet, föredrager och i detalj redogör
för detsamma inför öfverdirektören, hvilken i sin ordning slutligen
föredrager det i styrelsen. Mig synes att ärendenas behandling skulle vinna
i snabbhet och icke förlora i grundlighet, om byrådirektörerna ägde att
direkt föredraga dem i styrelsen, hvarigenom den specialkännedom, som
de, hvar inom sitt fack, gifvetvis framför öfverdirektörerna besitta, äfven
i hvarje särskild! fall komme styrelsen utan mellanhand till godo. Häremot
har i hufvudsak anförts, att, då antalet föredragande sålunda skulle
ökas, sammanhållningen inom styrelsen och den oafbrutna samverkan
mellan chefen och de föredragande skulle försvåras, en invändning som
utan tvifvel vore befogad, därest de föredragandes antal skulle blifva alltför
stort. Äfven kommitténs flertal har emellertid enats om, att byrådirektörernas
antal icke med den förändrade organisationen bör sättas
högre än till fjorton, och inom kommittén hafva t, o. m. röster höjts för
dessa tjänstemäns begränsning till ett antal af tretton, i det man ansett,
att åtminstone tills vidare det på trafikafdelningen kunde vara tillräckligt
med två byrådirektörer. I hvilket fall som helst torde antalet
icke komma att öfverstiga, hvad som inom betydande utländska och kanske
äfven i något fall svenska affärsföretag motsvaras af direktörer inom
respektive direktioner, och någon svårighet för chefen att kunna nöjaktigt
sammanhålla ett sådant antal synes mig icke böra föreligga.

Af de öfverläggningar, kommittén haft med öfverdirektörerna, har för
mig framgått, att dessa vore mera benägna för att vid sina afdelningar
bibehålla eller ytterligare dit indraga ärenden än att utflytta sådana till
distriktsförvaltningarna. Den mest genomgripande af kommittén föreslagna
reformen ligger emellertid just uti ett ökande af distriktsförvaltningarnas
makt, ett skapande af verkligt starka distriktsförvaltningar och såsom en
följd häraf uti en utflyttning till dessa förvaltningar af alla de ärenden,
som därför lämpa sig. Såsom af det nu föreliggande kommittébetänkandet
framgår, hade redan 1893 års kommitté insett önskvärdheten af en starkare
organisation hos de lokala myndigheterna och af öfverflyttande till dem
af en hel del ärenden, hvilka förut handlagts af styrelsen, men hvad 1893
års kommitté sålunda afsåg, har endast i ringa mån blifvit genornfördt, och

241

härtill anser jag den nuvarande organisationen med öfverdirektörer, hvilkas
benägenhet att till sig indraga ärenden är helt naturlig, till stor del vara
orsak. Att såsom kommitténs flertal föreslagit åtnöja sig med att utbyta
titeln öfverdirektör mot afdelningschef anser jag icke vara tillräckligt betryggande
för uppnåendet af den önskade maktförskjutningen från öfverdirektörerna
till distrikten.

1 de fall, där chefen eller souschefen icke äro i tillfälle verkställa inspektioner,
torde dessa lika val kunna utföras af byrådirektörer som af
öfverdirektörer.

Ett verkligt genomförande af ett stort antal ärendens förflyttning till
afgörande inom distrikten synes mig böra medföra så stor minskning i
järnvägsstyrelsens arbetsbörda att, äfven om öfverdirektörsbefattningarna
indroges, antalet byrådirektörerer, åtminstone tills vidare, ej behöfde ökas
utöfver nu af kommittén föreslagna fjorton. Skulle sedermera en sådan
ökning i något fall visa sig erforderlig, så medför den endast en kostnad
af ki\ 6,600 per år, hvilket kommittén ansett vara lämplig begynnelselön
för byrådirektör, under det att lönen till öfverdirektörerna föreslagits till

10,000 kr. Indragning af fem öfverdirektörstjänster skulle alltså motsvara
en årlig besparing af 50,000 kr.

Slutligen anser jag mig böra påpeka, att den invändningen ej med
fog torde kunna göras, att byrådirektör icke skulle äga nödiga kvalifikationer
för att ersätta öfverdirektör. Redan i det nu gällande reglementet
inrymmes nämligen åt byrådirektör att i vissa fall såväl inom som utom
styrelsen företräda öfverdirektör, och häruti har kommitténs flertal icke
ärnat göra någon inskränkning, hvaraf man torde vara berättigad draga
den slutsatsen, att någon tvekan beträffande byrådirektörs kompetens att
ersätta öfverdirektör ej inom kommittén förelegat.

Den skarpa begränsning, som gjorts i tiden för afslutandet af kommitténs
arbeten, och det förhållandet, att en stor del af den tid, hvarunder
kommittén arbetat, infallit samtidigt med att jag varit af riksdagsgöromål
upptagen, omöjliggöra för mig att utarbeta en fullständig organisationsplan
i öfverensstämmelse med hvad jag hår ofvan antydt, hvarför jag
nödgas inskränka mig till att uttala, att jag anser kommittén bort hemställa att

samtliga öfverdirektörsbefattningar vid statens järnvägar
måtte indragas, och

att respektive byrådirektörer i stället blifva föredragande i
och ledamöter af järnvägsstyrelsen efter samma grunder beträffande
deras rätt att i styrelsen taga säte, som kommitténs flertal
velat tillägga afdelningschef.

242

Kollegial

styrelseform

l)et torde vara tvifvelaktigt, huruvida det kan vara önskvärdt att införa
det af kommitténs flertal föreslagna tillvägagångssättet för ärendenas
afgörande i förvaltningsplenum, nämligen genom omröstning, då man samtidigt
är beredd föreslå bibehållandet af den bestämmelsen, att chefen fortfarande
skall vara Kungl. Magt i första rummet ansvarig för statens järnvägars
förvaltning. Förhållandet är här väsentligt olika mot enskilda
företag, där en person, som uti sådant företag placerat kapital, önskar själf
eller genom annan kunna utöfva nödig kontroll och deltaga i bestämmandet
öfver, huru detta kapital förvaltas, och där styrelsen är gemensamt
ansvarig för alla af densamma beslutade åtgärder, äfven om den egentliga
arbetsbördan af förvaltningen endast hvilar på en person. Om fördelarne
af denna styrelseforms tillämpning sålunda synas mig vara tvifvelaktig a
med den sammansättning, kommitténs flertal velat gifva styrelsen, sä synes
det mig, att med det ökade antal ledamöter, styrelsen med den af mig
föreslagna organisationen skulle komma att erhålla, ett kollegialt styrelsesätt
blir än mindre tilltalande. Det är visserligen att märka, att afdelningsehef
endast vid behandling af ärende, som rör hans verksamhetsområde,
enligt kommitténs mening skulle äga att i styrelsens öfverläggningar
taga del och utöfva sin rösträtt inom styrelsen, men, därest samtliga
byrådirektörer i öfverensstämmelse med min åsikt i stället för afdelningscheferna
gjordes till föredragande inom styrelsen, och hvarigenom antalet
föredragande alltså ökades, skulle måhända den af kommitténs flertal
uttalade farhågan angående svårighet för chefen att i sin hand sammanhålla
ledningen af förvaltningen i dess helhet kunna ökas, därest åt ett
så pass stort antal föredragande äfven inrymdes rösträtt inom styrelsen.

Någon svårighet att till järnvägsfullmäktige erhålla dugliga och för
sitt uppdrag intresserade personer, äfven om åt dem icke inrymmes rösträtt
inom styrelsen, torde knappast föreligga, då dessa medlemmar af styrelsen
gifvetvis borde på samma sätt som den nuvarande järnvägsstyrelsens
ledamöter äga att till protokollet anteckna, därest deras uppfattning
stode i strid med af generaldirektören fattadt beslut. Det har inom kommittén
äfven upplysts, att redan med den nu gällande organisationen och
trots det subordinationsförhållande, hvari de nuvarande ledamöterna af
styrelsen — öfverdirektörerna — stå till chefen, sådana reservationer, om
ock sparsamt, förekommit.

Med stöd af det förestående tillåter jag mig därför framhålla,

att, därest den af mig här ofvan föreslagna organisationen af
järnvägsstyrelsen skulle komma att tillämpas, någon ändring i
den generaldirektören nu tillkommande rätten att inom styrelsen
ensam fatta beslut ej torde böra vidtagas.

243

Utan tvifvel blifva de tvenne representanter för näringarna, hvilka,
om kommitténs förslag genomföres, komma att ingå i järnvägsstyrelsen, i
tillfälle att på ett vida kraftigare sätt tillvarataga äfven näringarnes intressen
inom järnvägsstyrelsen och mera i detalj kunna tjäna styrelsen
såsom rådgifvare, än hvad fallet är med det nuvarande järnvägsrådet.
Ehuru den af kommitténs flertal föreslagna sammansättningen af järnvägsrådet
erbjuder företräden framför den hittillsvarande, synes mig dock, att
det af kommittén föreslagna järnvägsrådet kommer att blifva en alltför
tung och onödigt kostsam apparat för att vidare bibehållas.

Jag anser därför,

att kommittén bort föreslå, att järnvägsrådet måtte indragas.»

Järnvägs rådet.

( öfversättning.)

Bilaga.

Betänkande

i anledning af ifrågasatt ändring af den nuvarande organisationen af de
svenska statsbanornas förvaltning.

I största korthet vill jag här nedan angifva de anmärkningar, till hvilka
anledning förekom vid den undersökning rörande organisationen af de
svenska statsbanornas förvaltning, som af mig företogs under min vistelse
i Sverige den 24 september—13 oktober 1906. Därjämte skall jag beträffande
den ifrågasatta omorganisationen af förvaltningen söka framställa
några motiverade förslag, som jag tror mig våga göra på grundval af den
vunna erfarenheten. Jag är därvid fullt medveten om, att på den korta
tid, som af mig användts för studium af förhållandena, min kännedom
om desamma i många punkter icke har kunnat tränga så djupt, som skulle
erfordras för att fälla ett slutgiltigt omdöme.

För utskickande nämnda förbehåll, har jag att till en början uttala
mig rörande ärendenas behandling i allmänhet, sådan jag funnit den vid
styrelsen i Stockholm samt vid distriktsförvaltningarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Den är enligt min åsikt alldeles för tung; ärendenas
byråmässiga behandling och bearbetning, förandet af diarier, protokoll,
föredragnings- och expcditionslistor tager alldeles för mycket af tid och
arbete i anspråk. De till ett ärende hörande handlingarna äro icke sammanförda
utan fördelade på flera håll, så att man har besvär att leta reda
på de förberedande skrifvelserna i ärendet, i stället för att genast hafva
dem samtliga till hands. Skrifvelserna själfva blifva på grund af den
öfliga redogörelsen för det historiska förloppet äfvensom genom en del
öfverflödiga kuriala vändningar alldeles för långa och tunga; förbindelsen

245

mellan de olika afdelningama, som enklast förmedlas genom skrifvelsernas Bilaga.
vidaresändande med behöflig anteckning (s. k. Verkekr kurzer Hand eller
brevi manu, k. H. eller br. in.), är alldeles för litet utvecklad. Blanketter
och formulär saknas. Vidare saknas tryckta meddelanden, hvarigenom en
order eller en underrättelse kan tillkännagifvas alla vederbörande till efterrättelse
eller för vidtagande af vidare åtgärder. Afskrifter af bestämmelser,
kungörelser eller meddelanden, som måste tillhandakomma ett stort antal
befattningshafvare, mångfaldigas icke på ett ställe och en gång för alla
medelst tryck, öfvertryck eller annat förfaringssätt, utan de olika expeditioner,
som beröras af saken, taga endast så många afskrifter, som de för
egen del behöfva, utan att tänka på, att samma afskrifningsarbete måste utföras
äfven å nästa expedition, och att sålunda tid och arbetskrafter gå förlorade.
På möjligheten att kunna följa gången af ett ärende lägges allt
för stor vikt. Slutligen införes en och samma sak åter och åter igen i
diarier och listor, och på kontrollerandet af dess vidare behandling användes
alldeles för mycket arbete och möda. Skillnaden i behandlingssättet
mellan viktiga och oviktiga ärenden, ärenden af varaktigt och tillfälligt
värde, är icke uppdragen på tillfredsställande sätt. De senare kan man,
sedan de fyllt sitt ändamål, sammanföra i särskilda aktstycken, som uppdelas
efter innehåll. Införande i diarier o. s. v. är öfverhufvud taget
obehöfligt i fråga om dylika saker.

Fördelandet af inkomna ärenden är för omständligt och tidsödande.

Ett ärende, som t. ex. skall behandlas af öfverdirektören för banafdelningen
och som inkommer till styrelsen, diariiföres först där, förelägges
generaldirektören, öfverlämnas af denne till öfverdirektören för banafdelningen,
diariiföres vid denna afdelning ånyo och behandlas sedan enligt
§ 17 i kungl. instruktionen af den 15 oktober 1897 såsom ett vanligt
föredragningsärende. Sedermera införes det å en föredragningslista, föredrages
vid första lägliga tillfälle, och ett koncept till utgående expedition
uppsättes. Detta koncept justeras af byrådirektören eller, om denne själf
uppsatt konceptet, af öfverdirektören, i viktigare fall äfven af generaldirektören.
Härefter göres en utskrift af konceptet och denna undertecknas
på föreskrifvet sätt.

Utan att vilja beröra de bestående materiella föreskrifterna, tillåter
jag mig att i korthet föreslå följande förenklade förfaringssätt för ett
ärendes behandling. Vid ingåendet betecknas ärendet genast af registrator!!
som ett banafdelningsärende och införes i korthet i denna afdelnings diarium,
förelägges först för generaldirektören och omedelbart därefter med dennes
anmärkningar för öfverdirektören. Denne föredrager detsamma, skrifver
själf eller låter en därtill lämpad tjänsteman på grund af föredragningen

246

skrifva beslutet på själfva akten eller på ett tillhörande omslag, denna
anteckning signeras såsom föredragningsärende af honom och generaldirektören
och går sedan vidare. I diariet anmårkes i korthet datum för föredragningen,
och hvart expeditionen sändts. Enklare saker, som icke behöfva föredragas,
afgöras genast af öfverdirektören eller af en af honom anmodad
tjänsteman genom beslutets nedskrifvande å akten. Efter omständigheterna
återsändes själfva akten med åtecknadt beslut, såsom t. ex. till distriktsförvaltningarna,
eller lämnas ett kort besked. Detta kan genast i utskrift
bifogas af vederbörande tjänstemän och afsändas, sedan öfverdirektören
försett detsamma med sin underskrift, medan det sakliga innehållet af
beslutet i korthet antecknas å akten och öfriga behöfiiira åtgärder vidtagas.
Om flera underordnade myndigheter inom förvaltningen måste erhålla del
af beslutet, är det icke nödvändigt att tillhandahålla dem särskilda afskrifter,
utan sändes själfva akten med åtecknadt beslut under hand till
vederbörande för kännedom eller åtgärders vidtagande. Om så är lämpligt,
kan akten behållas; den kan också efter slutad behandling återsändas
till utgångspunkten, dock utan medsändande af något missiv. Dylika
exempel kunna åberopas i mängd; detaljerna i detta hänseende böra ordnas
i en utförlig instruktion, för hvilken mutatis mutandis de efteråt anförda
preussiska föreskrifterna kunna tjäna till förebild.

I de föreskrifter, som för detta ändamål böra utfärdas, måste man
fasthålla vid följande hufvudsynpunkter:

1. All skriftväxling måste göras så enkel som möjligt; vid hvarje
annotation, hvarje skrifvelse måste eftertänkas, om det, som göres, verkligen
är nödvändigt. Det mesta, som sker endast för kontrollerande af
ärendets gång inom verket, kan undvaras, då detta till större delen kontrollerar
sig själft, och då i fråga om de flesta ärendena det sakliga innehållet
är tillräckligt för att bedöma deras antagliga gång. Af skrifter skola
så vidt möjligt undvikas, men i hvarje fall tagas endast å ett ställe under
användande af något förfaringssätt för mångfaldigande.

2. Statsbanornas förvaltning i dess helhet skall betraktas som en
organisk enhet, och följaktligen ärendenas behandling och skriftväxlingen
ordnas så, att lftan nöjer sig med att veta, hvarest en skrifvelse tinnes för
att vid behof kunna erhålla densamma. Det är därvid alldeles icke behöfligt,
att alla de myndigheter eller expeditioner, som befattat sig med ett
ärende under dess gång, också erhålla eller taga afskrifter däraf till sina
arkiv.

I fråga t. ex. om ett ärende rörande en olyckshändelse kommer akten
att bestå af skrifvelser, som tillkommit hos de olika myndigheterna. Slutligen
hamnar kanske saken hos vederbörande distriktsförvaltning för af -

247

görande, sedan möjligen styrelsen fattat beslut i fråga om nödiga disciplinära
åtgärder eller i fråga om trafik- eller bananordningar. Det är då
tillräckligt, att den egentliga akten stannar hos distriktsförvaltningen, utan
att styrelsen behöfver behålla afskrifter eller dubletter, med undantag dock
för besluten rörande trafik- eller bananordningar. Man vet, att akten finnes
hos distriktsförvaltningen, och att den hvilket ögonblick som helst kan
infordras därifrån.

Från denna synpunkt bör tillvägagångssättet »kurzer Hand» erhålla
så stor utsträckning som möjligt, hvarigenom skrifvelserna utan afskrifters
tagande gå ur hand i hand och beslutet tecknas på akten.

3. Akterna måste städse innehålla samtliga skrivelser i ämnet från
början till slut; det nu brukliga sättet att bevara de egentliga besluten på
ett från akterna skildt ställe är besvärligt och omständligt.

4. För vinnande af större öfverskådlighet böra register och diarier
delas i så talrika och lätt skiljbara delar som möjligt. Naturligast och
ändamålsenligast har visat sig vara att uppdela ärendena efter deras sakliga
beskaffenhet, så att de ärenden bilda en grupp, som enligt den föreliggande
arbetsplanen skola bearbetas af en tjänsteman.

5. Stor vikt bör läggas därpå, att alla order, som måste tillställas
ett stort antal byråer, kontor eller expeditioner eller äro af intresse
för dem, icke mångfaldigas genom afskrifter å olika ställen, utan genom
styrelsens försorg tillhandahållas sammanförda i en tjänstetidning
eller underrättelsesamling, som utkommer minst en gång i veckan eller
oftare vid behof, som därjämte efter en bestämd fördelningslista regelbundet
tillhandakommer alla vederbörande inom järnvägsförvaltningen samt
dessutom högre myndigheter, grannbanor o. s. v., och som utan vidare
utgör en order för de angifna befattningshafvarne. Härigenom icke blott
inbespares en ofantlig mängd skrifveri, utan bildar denna tjänstetidning,
som också kan användas till meddelanden af allehanda slag, t. ex. för alla
personalangelägenheter, samtidigt ett förträffligt medel för åstadkommande
af samband mellan de olika grenarna af järnvägstjänsten, då tidningens
innehåll blir gemensam egendom för alla dess läsare. Måhända kunde
hvarje distriktsförvaltning utgifva en tidning af mindre omfattning, hvilken
gifvetvis måste tillställas styrelsen i ett flertal aftryck.

6. Alla skrifvelser skola affattas så kort som möjligt. Det nu brukliga
historiska referatet ur akterna af hvad, som förut skett beträffande
ärendet, är fullständigt öfverflödigt. Ett kort åberopande af den skrifvelse,
som föranleder den ifrågavarande expeditionen, är tillräckligt. Skall t. ex.
en distriktsförvaltning yttra sig beträffande nödvändigheten eller lämplig -

E i laga.

24S

heten af en utaf styrelsen ifrågasatt åtgärd, så bör det i utlåtandet lyda
helt enkelt:

Distriktsförvaltningen N. N. den................

Svar å skrifvelsen den .........................................................................................................................

N:r........., ang.......................................................................................

Den föreslagna åtgärden synes oss på det hela taget ändamålsenlig.
Vi tillåta oss likväl göra följande erinringar: 1)....................................................o. s. v.

(Underskrift).

Till Styrelsen.

Ar utlåtandet eller yttrandet infordradt genom påteckning, hör det
lyda endast:

Återsändes. Vi hafva följande erinringar att göra: 1).....................o. s. v.

(Underskrift).

1 hvad mån de enligt svenska statsmyndigheters sed använda s. k.
kuriala vändningarna kunna undvaras, undandrager sig mitt bedömande.
I hvarje fall är en inskränkning mycket önskvärd. Ju kortare och knapphändigare
det säges, som i sak måste sägas, desto klarare kommer tanken
till uttryck, desto hastigare läses och fattas innehållet. Denna uttryckets
knapphet sakna de flesta af mig genomsedda tjänsteskrifvelserna redan till
följd af det vidlyftiga refererandet.

7. Användandet af här föreslagna förenklade former för ärendenas
gång förutsätter, att ett visst allmänt förtroende till tjänstemännens pålitlighet
förefinnes, och att de alla hafva ett något så när godt minne.
Men båda dessa saker kunna ej heller undvaras med användande af de
mest ängsligt noggranna och omständliga former för ärendenas gång. Om
en tjänsteman illvilligt undanlägger, försnillar eller gömmer skrifvelser, så
kan den skarpaste kontroll ej framtrolla desamma. Förfalskar han därjämte
listor, diarier o. s. v., så kan man ej ens med säkerhet fastställa,
hvarest den ifrågavarande skrifvelsen befinner sig. Utan god tro, »bona
fides», kunna tjänstegöromålen icke på behörigt sätt upprätthållas. Ej
heller erbjuder kontrollen med listor och diarier något skydd mot göromålens
undanskjutande och försenande till följd af bearbetarens tröghet
eller oduglighet, då påminnelser om behandling enligt sakens natur kan
ske först efter en rymligt tillmätt tid.

Hvad nu minnet beträffar, så kan detta visserligen i enstaka fall
verksamt understödjas genom annotationer i böcker, men erfarenheten lär,
att minnet äfven förutan denna tunga kontroll räcker till att följa ären -

249

denas gäng inom den krets, i hvilken de naturenligt röra sig, och att när
som helst återfinna dem. Man måste för öfrigt tänka på, att det är omöjligt
att sända hvarje skrifvelse från plats till plats mot kvitto såsom ett
rekommenderadt bref. Huru oändligt sällan händer det väl, att vanliga
postsändningar, bref, brefkort, trycksaker gå förlorade och likväl annoteras
eller bokföras de ingenstädes!

Genom det myckna annoterandet och förandet af listor fördröjes och
invecklas dessutom ärendenas gång, och försvåras sålunda för minnet
arbetet med hvarje särskild sak i stället för att lätta detsamma. Ju flera
omvägar, som bortfalla, ju kortare och rakare den tillryggalagda vägen är,
desto lättare är det för människominnet att följa den.

8. Jag vill därjämte fästa uppmärksamheten på ett hos de tyska
järn vägsmyndigheterna allmänt brukligt förfaringssätt, hvarigenom ärendenas
gång i hög grad underlättas. De särskilda dezernentema (ordet kan
hvarken på tyska eller svenska återgifvas på annat sätt) betecknas med
bokstäfver eller — hos preussiska statsbaneförvaltningen numera allmänt
— med siffror. Nyingångna ärenden förses af föreståndaren för centralbyrån,
som ungefär motsvaras af den svenske registrator!!, genast med de
personers nummer, som det enligt arbetsfördelningsplanen åligger att behandla
ärendet. Mycket ofta är detta flera personer, nämligen utom dezernenterna
kodezernenterna. Vid genomseendet godkänner presidenten (generaldirektören)
denna fördelning genom att låta densamma oförändrad passera,
eller ock ändrar han den genom ändring af de ifrågavarande siffrorna.
De i ärendet afsända besluten måste då vara undertecknade med
de angifna dezernenternas eller kodezernenternas förkortade namnteckning.
Den, som gör utkastet till den expedition, som är afsedd att utfärdas,
utsätter vid slutet däraf efter den firmabeteckning, under hvilken beslutet
skall utfärdas, med blyerts do ifrågavarande dezernenternas och kodezernentemas
siffror. Detta betyder, att ärendet skall föreläggas ifrågavarande
personer för undertecknande resp. medunderteeknande. Önskar en dezernent,
att en annan dezernent, äfven om denne icke finnes angifven som
medverkande, likväl skall förklara sig biträda ett beslut eller taga del
däraf, så sätter han endast vederbörandes siffra eller signatur under firmabeteckningen
och gör följande anmärkning »Förelägges hr N. N. för benäget
gemensamt undertecknande.» N. N. sätter då sitt namn under
beslutet eller antecknar därå: »Haft del, N. N.»

Hyser kodezernenten betänkligheter mot undertecknande af det honom
tillställda beslutet, måste han muntligen sätta sig i förbindelse med dezernenten.
Vid behof inhämtas presidentens afgörande. Äfven presidentens
medverkan påfordras å utkastet till beslutet på det sätt, att det för honom

Bilaga.

250

begagnade tecknet (merendels Pr) med blyerts sättes under firmabeteckningen,
hvarpå ärendet förelägges honom till gemensamt undertecknande.
För belysande af detta förfaringssätt må följande exempel tjäna. Till ett
beslut, däri hr N. N. med siffran 2 är dezernent och hr X med siffran 6
kodezernent, och som dessutom kräfver presidentens medverkan, göres af
vederbörande tjänstemän följande utkast:

(Utkast till beslut).

Kungl. Styrelsen.

Pr. 2 6

De angifna personerna sätta därefter sina signaturer öfver blyertsanteckningen,
och därmed är utkastet till beslut färdigt att renskrifvas. Att
på detta sätt föreskrifva och trygga medverkan af en medintresserad dezernent,
s. k. kodezernent, sparar en oändlig mängd skrifveri fram och tillbaka,
antalet af de ärenden, som skola föredragas, minskas i hög grad och
likväl ernås samarbete.

9. För att leda ärendenas gång inom vederbörande ämbetsmyndighet
är följande förfaringssätt brukligt och bepröfvadt vid de preussiska järnvägsdirektionerna:
Sedan de särskilda ärendena varit hos generaldirektören
och dezernenten och blifvit införda i vederbörande diarium, läggas de,
efter det förslag till beslut utarbetats, af den tjänsteman, som det åligger
att bearbeta desamma, i en portfölj (pappomslag), å hvilken finnes en s. k.
vägvisare. I denna vägvisare inför tjänstemannen i förkortad form föreskrift
om den väg, skrifvelsen bör taga, exempelvis sålunda:

Den bearbetande tjänstemannens namn.

Dez 8

Dez 5

Räkenskaps-

byrån

Kansliet

Hufvudkassan

Naturligtvis måste den sålunda i förkortad form föreskrifna gången
af ärendet noga öfverensstämma med den, som föreskrifves af själfva beslutet.
De dezernenter och byråer, hvilka ärendet på grund af denna
vägvisare förelägges, öfverstryka det tecken, som har afseende å dem, så

251

snart de i enlighet med beslutet behandlat saken, och få icke sända det- Bilaga.
samma vidare utan detta tecken till, att åtgärder vidtagits. Vaktmästarne
hafva vid ärendenas vidare befordran helt enkelt att följa dessa tecken,
tills vägvisarens alla föreskrifter iakttagits. Närmare angående detta förfaringssätt
framgår af § 15 i byråordningen för järnvägsdirektionerna
(Verwaltungsvorschriften N:o 21, s. 245 och s. 279).

För brådskande ärenden användas af de tyska järnvägsmyndigheterna
merendels röda omslag eller portföljer med påskriften »Eilig».

10. I det föregående har jag gifvetvis inskränkt mig till påpekande
af några viktiga punkter och några åtgärder, hvarigenom förenklande och
påskyndande af ärendenas afgörande synas mig möjliga. Utvecklingen af
alla detaljer skulle här blifva för vidlyftigt. Jag vill endast fästa uppmärksamheten
på den redan åberopade byråordningen för de preussiska
järnvägsdirektionerna, som användts sedan mer än 10 år tillbaka och som
har bestått profvet. Den är en verklig fyndort för förenklingar af allehanda
slag. Äfven byråordningen för inspektionerna (N:o 25 i »Verwaltungsvorschriften»
s. 369) och anvisningen för skriftväxlingen inom järnvägsförvaltningen
(N:o 31 i »Verwaltungsvorschriften» s. 461) innehålla
många användbara fingervisningar.

Det torde måhända vara att rekommendera, att lämpliga tjänstemän
vid svenska statsbanorna sändas till Preussen för att studera nämnda anordningar.

Enligt min åsikt kan ett stort antal af de preussiska byråanordningarna
med behöflig anpassning efter de i många hänseenden afvikande
svenska förhållandena mycket väl användas i fråga om ärendenas behandling
hos styrelsen och i förminskad skala äfven hos distriktsförvaltningarna
och inspektionerna.

II.

Jag öfvergår nu till frågan om organisationen af de svenska statsbanornas
förvaltning. Den bestående organisationen, som i hufvudsak
hvilar på kungl. instruktionen af den 15 oktober 1897, har enligt nästan
alla intresserades så godt som enhälliga öfvertygelse i en mycket viktig punkt
icke bestått profvet. Den föreskrifna fördelningen af göromålen mellan
styrelsen och distriktsförvaltningarna har medfört, att styrelsen och särskildt
de därstädes sysselsatta öfverdirektörerna äro öfverhopade med göromål,
under det att distriktsförvaltningarna icke utvecklat sig till organiska,
enhetliga, praktiskt fruktbärande förvaltningsinstanser. De kunna icke

gärna arbeta med den rätta tillfredsställelsen, deras befogenhet är för
inskränkt, de äro i de obetydligaste saker bundna af styrelsen och måste
skrifva ett oändligt antal utlåtanden. Ärendena gå fram och tillbaka
mellan styrelsen och distriktsförvaltningarna, den personliga, beröringen med
styrelsen är för liten, resorna för sällsynta. Inom distriktsförvaltningen har
distriktschefen visserligen formellt den behöfliga befogenheten, men sakligt
gör hans inflytande sig icke tillräckligt gällande. Distriktsförvaltningarna
bilda, trots det stora antal ärenden, de hafva att handlägga, och föreskriften
om gemensamma sammanträden, icke någon tillfredsställande enhet; distriktsförvaltningsinstitutionen
sväfvar så att säga i luften; den saknar lif. Ärendenas
gång genom distriktschefens hand kännes ofta hämmande och försenande.
Hans inflytande är icke af bestämmande art, utan afgörandet
tillkommer styrelsen, och de viktigaste ärendena afgöras efter öfverenskommelse
mellan vederbörande öfverdirektör i styrelsen och vederbörande
afdelningsdirektör i distriktsförvaltningen, så att distriktschefens mellanhand
ofta kännes som tidsödande och öfverflödig.

Detta är det ungefärliga innehållet af de åsikter, jag hört, och den
uppfattning, som jag själf erhållit af det nuvarande sättet för ärendenas
behandling.

Olägenheterna kunna af hjälpas på olika sätt: man kan antingen fullständigt
upphäfva mellaninstansen distriktsförvaltningarna, så att hela ledningen
uteslutande stannar hos styrelsen, och så att inspektionerna hafva att
under styrelsen uteslutande besörja det lokala utförandet af tjänsten; eller
också kan man fördela befogenheten mellan styrelsen och distriktsförvaltningarna
sålunda, att styrelsens arbetsbörda lättas, och styrelsen hufvudsakligen
erhåller öfver ledningen och ordnandet af tjänsten i allmänhet,
under det att den lokala förvaltningens uppgifter öfverlämnas till själfständigt
afgörande af distriktsförvaltningarna, så att dessa erhålla ett större,
skarpt begränsadt verksamhetsområde.

Hvilken af dessa lösningar är den rätta? Man måste vid undersökningaf
denna fråga närmast tänka på omfattningen af styrelsens uppgifter för
närvarande. Vid en jämförelse mellan tyska och svenska förhållanden
inser man genast, att styrelsen med hänsyn till omfattningen af sina åligganden
är något helt annat än en preussisk kungl. järnvägsdirektion. Styrelsen
har framför allt att behandla nästan alla de göromål, som tillhöra
den öfre, allmänna ledningen, och hvilka i Preussen tillkomma ministern
för allmänna arbeten; ty styrelsen har öfver sig icke något ministerium
såsom ledande öfverordnad myndighet, utan endast Kungl. Maj:t, inför hvilken
de ifrågavarande ärendena föredragas af civilministern. Denne har till
biträde vid bearbetandet af järnvägsangelägenheterna, förutom expeditions -

253

chefen, en byrå i departementet, hvilken byrå emellertid jämte ärenden Blla3arörande
statens järnvägar har att handlägga alla de ärenden rörande enskilda
järnvägar, som afgöras af Kungl. Maj:t. Hvarken civilministern,
expeditionschefen eller de å nämnda byrå anställda ämbets- och tjänstemännen
— ett kansliråd, en kanslisekreterare och extra ordinarie tjänstemän
— äro järnvägsfackmän i egentlig mening. Expeditionschefen och
de å byrån anställda befattningshafvarne äro i regeln juridiskt eller administrativt
utbildade. Järnvägsfackkunskapen är öfver hufvud taget icke
alls representerad ofvanför styrelsen. Till jämförelse må framhållas följande:
den preussiske ministern för allmänna arbeten har sedan 1878 med
ett undantag (ministern v. Budde 1903—1906, f. d. general, som emellertid
flere år hade bearbetat jämvägsangelägenheter i preussiska generalstaben)
själf alltid varit en fackman å järnvägsområdet. För behandling
af jämvägsangelägenheter har han till sitt förfogande: 1 understatssekreterare,
5 ministerialdirektörer såsom föreståndare för de 5 järnvägsafdelningarna
och i dessa icke mindre än 33 föredragande råd och 19 i fråga
om arbetet väsentligen likställda biträden (regeringsråd och -assessorer,
järnvägsbyggnadsinspektörer, järnvägsdirektörer, regeringsbyggmästare
o. s. v.), tillsammans 58 personer af högre administrativ, juridisk eller
teknisk utbildning och i regel flerårig, merendels långvarig erfarenhet i
j ärnvägstj änsten.

Den preussiske järnvägsministern åligger enligt förvaltningsordningen
af 1895 en mångfald till öfverledningen hörande ärenden, som finnas
uppräknade i §§ 2—5, men som icke obetydligt ökats genom talrika, af
ministern gjorda förbehåll.

Alla dessa göromål måste i Sverige handläggas af styrelsen. Dessutom
hvilar på styrelsen till större delen den egentliga förvaltningen af
statsbanorna, hvilken i Preussen utöfvas af 21 under ministern ställda
kungl. järnvägsdirektioner. Ty hvad som nu handhafves af distriktsförvaltningarna
är mestadels till det lokala utförandet och ledandet hörande
göromål, hvilka i Preussen hufvudsakligen utöfvas af de olika inspektionerna.
För behandling af direktionsgöromålen (sålunda förutom inspektionerna,
hvilkas antal enligt 1906 års stat uppgår till 533) finnas för
närvarande i Preussen hos de 21 järnvägsdirektionerna tillsammans i rundt
tal 600 tjänstemän med högre utbildning, däribland 21 presidenter och
45 öfverregerings- eller öfverbyggnadsråd. Antalet af de högre tjänstemän,
som i Preussen besörja samma göromål, som i Sverige i hufvudsak
tillkomma styrelsen, utgör alltså i rundt tal 660. För att erhålla en

254

någorlunda riktig jämförelse mellan den preussiska och den svenska statsbaneförvaltningens
arbetsbörda, må man sammanställa följande siffror:*)

Preussen. Sverige.

Statsbanornas längd: rundt tal........................... 35,000 km. 4 300 km.

Trafikinkomster: » » ........................... 1,700 mill. ’ 65 mili.

Driftsutgifter: » » ........................... 1,060 > 45 »

Vagnaxelkilom.: * » ........................... 16V2 milliarder 850 »

Om man än icke af olika skäl kan våga sig på det mycket svåra
försöket att nämna ett tal såsom angifvande förhållandet mellan de båda
förvaltningarnas arbetsbörda, så är likväl så mycket tydligt, att det synes
betänkligt att i Sverige hafva blott en enda myndighet, styrelsen, för alla
de göromål, som i Preussen handhafvas af 1 ministerium och 21 järnvägsdirektioner.
Utan att närmare utreda, huruvida styrelsens nuvarande
uppsättning af högre tjänstemän är tillräcklig, kan redan af ofvanstående
jämförelse dragas den slutsatsen, att en myndighet knappast kan vara
vuxen sa omfångsrika och vidtutgrenade göromål. I hvarje fall utgör
denna jämförelse en tydlig fingervisning därom, att en nödvändig omorganisation
af förvaltningen icke kan syfta däråt, att denna enda myndighet
ännu mera belastas med göromål och utbildas till ett allt mera
tungrodt organ; att snarare tvärtom en stark lättnad för denna enda
myndighet måste eftersträfva^.

Det är en mycket utbredd uppfattning, att ett ökande af öfvermyndighetens
arbetsbörda är likbetydande med en ännu starkare centralisation,
ett lättande af dess arbetsbörda däremot med de centralisation. Denna uppfattning
är icke fullt riktig: man kan mycket väl lätta den öfverordnade
myndighetens arbetsbörda utan att beröfva den en centralmyndighets befogenhet
och antasta centralisationssystem et. Utan att göra" intrång häri
kunna de underordnade myndigheterna mycket väl öfvertaga ett stort
antal göromål samt erhålla större rörelsefrihet och själfständighet, om blott
de angelägenheter, som tarfva en enhetlig behandling, undandragas deras
verksamhetsområde, eller om en enhetlig behandling af dylika ärenden är
tryggad genom af centralmyndigheten gifna föreskrifter. En stat, som
äger järnvägar, måste ovillkorligen för deras förvaltande hafva en öfvermyndighet,
från hvilken denna enhetliga förvaltning centralt ledes, och
från hvilken alla allmänna föreskrifter och tjänsteanvisningar utgå. Det

*) Siffrorna rörande Preussen äro hämtade ur staten för år 1906, siffrorna angående
Sverige äro af mig uppskattningsvis beräknade efter förhållandena år 1904 och mig lämnade
uppgifter.

255

år emellertid en naturlig maktfördelning, att alla angelägenheter, som höra
till den lokala förvaltningen och dess tjänsteområde, inom gränserna af
de nämnda allmänna föreskrifterna utöfvas af de underordnade myndigheterna.
Användes denna regel i afseende å de svenska statsbanorna, så
ligger det nära till hands, att omförmälda öfvermyndighet icke kan vara
någon annan än styrelsen, såsom hittills varit förhållandet. En utredning af
frågan, huruvida det skulle vara möjligt och rådligt att i Sverige inrätta ett
ministerium, liknande det preussiska, och därmed åstadkomma en väsentlig
ändring af den svenska statsförfattningen, ligger nämligen utom min uppgift.
Granskar man styrelsens befogenhet och omfattningen af dess göromål med
ledning af kungl. instruktionen af den 15 oktober 1897 och särskildt det
tillvägagångssätt, som på grund af mångårig vana tillämpas, så linner man,
att för närvarande icke blott den högre och allmänna ledningen af järnvägsangelägenheterna
åligger styrelsen, utan äfven att, såsom redan nämnts,
det stora flertalet af dess göromål bestå i det omedelbara förvaltandet af
hela det oerhördt stora området, hvadan styrelsen hos sig förenar öfverledning
och omedelbart förvaltande. Ville man därjämte å styrelsen öfverflytta
de till den lokala förvaltningen hörande göromål, som hittills ålegat
distriktsförvaltningarna, så skulle man ytterligare utveckla dess dubbelnatur
och i hvarje fall ernå ett så starkt belastande af denna myndighet, att
dess rörlighet och handlingsförmåga skulle äfventyras. Man måste härvid
fästa särskildt afseende vid det svenska järnvägsnätets speciella lokala förhållanden.
Redan ett omfång af omkring 4,300 km. järnvägar, hvars
ändpunkter Malmö och Riksgränsen äro belägna 2,141 km. från hvarandra,
erbjuder alldeles ovanliga svårigheter. Till jämförelse må endast anmärkas,
att af de preussiska järnvägsdirektionernas förvaltningsområden
intet har afsevärdt större omfattning än 2,000 km. Af de tyska statsbaneförvaltningar,
som besörja tjänsten allenast med inspektioner utan att såsom
mellaninstans hafva några direktioner eller trafikdirektioner, må endast
nämnas Wtirttemberg, hvars område innefattar omkring 2,000 km.
och hvars bannät är så tätt, att det största förefintliga afståndet mellan två
stationer, från Osterburken till Friedrichshafen, utgör allenast 379 km.,
och att man från Stuttgart kan nå den mest aflägset belägna stationen
på 4 timmar. Lika gynnsamma äro förhållandena för de preussiska järnvägsdirektionerna.
Till och med i det mycket uttänjda Altonadistriktet,
hvars ändpunkter, Altona och Nauen, ligga omkring 500 km. från hvarandra,
kunna de mest aflägset belägna inspektionstationerna, Berlin och
Flensburg, hinnas på 3s/4 resp. 4 timmars resa från Altona. I de flesta
distrikten kunna inspektionsstationerna nås från direktionsstationerna på
1—2 timmar. Man jämföre därmed Sveriges förhållanden: Riksgränsen

Bilaga.

256

1,523 km. och Malmö 618 km. från Stockholm. Färden till Kiruna kräfver
under vintertidtabellen 47 timmar, färden till Malmö alltid 12 timmar.
Till och med inspektionsstationerna ligga så aflägset från distriktsförvaltningsstationerna,
att en tjänsteresa, mellan dem endast undantagsvis kan
företagas fram och åter samma dag.

Dylika afståndsförhållanden försvåra naturligtvis i högsta grad den
lokala förvaltningens besörjande från medelpunkten Stockholm och synas
föranleda, att man lämnar ur räkningen möjligheten att från denna enda
punkt omedelbart leda förvaltandet af ett så omfattande och utsträckt nät.
Ty ett sådant omedelbart ingripande i förvaltningen förutsätter noggrann
kännedom om förhållandena på platsen, täta inspektioner på ort och ställe,
noggrann personalkännedom och liflig beröring med de särskilda områdenas
befolkning och kunskap om dennas trafikbehof, något som endast
kan vinnas genom täta resor.

Till följd häraf är det ogörligt att lösa svårigheterna på den först antydda
vägen: upphäfvande af mellaninstansen distriktsförvaltningen och
öfverflyttande af dess befogenheter på styrelsen. Styrelsen skulle därigenom
blifva en oformligt stor och trög myndighet, som skulle nedtyngas
af bördan af en mångfald detaljer.

Lösningen måste sålunda sökas på den andra vägen: styrelsens lättande
i största möjliga omfattning från den omedelbara förvaltningens
uppgifter, inskränkande af dess verksamhet till öfverledningen och reglerandet
af förvaltningstjänsten i allmänhet, under det att alla den omedelbara
och lokala förvaltningens uppgifter skulle öfverlämnas till omorganiserade
distriktsförvaltningar. På detta sätt låter det sig göra att befria
styrelsen från en mängd mindre viktiga ärenden och samtidigt lämna
distriktsförvaltningarna nya uppgifter, tillföra dem friska arbetskrafter
och omskapa dem till verkligt lifskraftiga organ för distriktens förvaltande.

En dylik organisationsändring är desto mera att rekommendera, som
därigenom hufvudsakligen endast inre ändringar behöfvas, under det att
de yttre organen i hufvudsak förblifva desamma. Särskildt böra distriktsförvaltningar
bibehållas i de stora trafikpunkterna Göteborg och Malmö.
Ett upphäfvande af dessa myndigheter skulle i dessa båda städer, som
uppehålla själfständiga trafikförbindelser med utlandet och där liksom i
deras omnejd handel och industri kunna glädja sig åt rik blomstring, rent
af kännas som ett hårdt slag. Man skulle anse sig vårdslösad, och allmänheten
skulle lifligt klaga öfver försvårandet af förbindelsen med de
långt bort förflyttade järnvägsmyndigheterna.

Huru kraftigt lokala behof tala för bibehållande af de nordliga distrikts -

257

förvaltningarna i Östersund och- Luleå, undandrager sig mitt bedömande. 3 •
Med de nordliga linjernas svaga trafik synes det mig, som om för
dessa områden en distriktsförvaltning väl kunde räcka, hvilken emellertid
borde förläggas så nära som möjligt intill de banor, som besörja de väl
diga malmtransporterna. Jag af håller mig emellertid från något ytterligare
omdöme, då jag saknar kännedom om de lokala förhållandena.

Jag bör nu måhända ingå på frågan om de förändringar i organisationen
och i arbetsområdena för styrelsen och för distriktstorvaltningarna,
som synas mig nödvändiga för åstadkommande af det torut omnämnda
såsom eftersträfvansvärdt angifna målet.

Hvad då först styrelsen angår, synes mig ärendenas nuvarande
uppdelande på särskilda af öfverdirektörer ledda och från hvarandra skarpt
skilda afdelningar icke önskvårdt, emedan enhetligheten därigenom skadas
och samverkan försvåras. Jag tror också, att det nuvarande antalet öfverdirektörer
är för litet, och att till följd häraf i fråga om vissa öfverdirektörer
ett allt för starkt hopande af ärenden är oundvikligt, särskiidt når
de nödvändiga täta resorna betinga en längre bortovaro för dessa personer.

För sådana fall måste alltid finnas en annan med samma befogenhet utrustad
öfverdirektör till hands för att vikariera, liksom det också ständigt
måste finnas utsedd en ställföreträdare åt generaldirektören. O ver direktörernas
ställning måste mera motsvara den, som intages af medlemmarne
i de preussiska järnvägsdirektionerna, mellan hvilka göromålen enligt en
bestämd arbetsplan fördelas med iakttagande af den synpunkten, att vid
afgörande af hvarje sak af någon betydelse skola medverka förutom dezernenten
dessutom såsom kodezernenter alla de styrelsemedlemmar, hvit
kas arbetsområden på något sätt däraf beröras. Angifvandet af dezernenter
och kodezernenter för inkommande ärenden skulle tillkomma generaldirek
tören, som tillika hade att bestämma, i hvilka ärenden han själ t vide deltaga,
så framt ej i detta hänseende redan funnes en allmän föreskrift, såsom
fallet borde vara beträffande alla viktigare ärenden. Särskild vikt borde
läo-o-as därpå, att för banunderhållets — byggnadsanläggmngarna däri inräknade
— stora område ständigt funnes 2 (öfverdirektörer) ledamöter,
hvilkas arbetsområden kunde begränsas lokalt, så att exempelvis distnktsförvaltningarnas
i Malmö och Göteborg områden hänfördes till den ene
och de ofri^a 3 distrikten till den andre. De till banunderhållet hörande
allmänna angelägenheterna skulle möjligen af göras af den aldre eller ännu
bättre den af de båda, som därtill vore lämpligast, under den andres kodezernat.
Öfverdirektörens för trafikafdelningen nuvarande göromål (med
uteslutande af taxeafdelningens redan nu afsöndrade ärenden) kunde likaledes
fördelas på två sidoordnade ledamöter så, att deras verksamhets -

258

områden på liknande sätt delades efter distrikt och de allmänna angelägenheterna
af gjordes af den äldre under kodezernat af den yngre. Det
s. k. trafi/cvhsendcA i inskränkt bemärkelse, expeditionen af resande och
gods samt frågor rörande behofvet af varuutbyte, borde ändamålsenligt
behandlas gemensamt med tariffangelägenheter, såsom väl redan nu sker.
Äfven härvid borde med hänsyn till det stora antalet tarifförbindelser med
utlandet, i hvilka de svenska statsbanorna deltaga, och betydelsen af desamma,
äfvensom med hänsyn till det ännu större antalet dylika förbindelser
med privatbanor, hvilka nödvändiggöra oupphörliga tariIförhandlingar,
en delning ifrågakomma på det sätt, att möjligen en ledamot behandlade
de allmänna godstariffangelägenheterna, trafiken med utlandet och
lokaltariffen, medan en annan hade att behandla samtliga persontariffangelägenheter
samt ärenden angående godssamtrafiken med privatbanorna
och expeditionstjänsten i allmänhet. Äfven här kräfves ett ömsesidigt
ställföreträdande och kodezernat i alla viktigare frågor. Måhända kunde
ökningen af antalet öfverdirektörer möjliggöras utan mera betydande ökning
af personalen i dess helhet, om de nuvarande byrådirektörsbefattningarna,
hvilkas innehafvare samtliga äga högre utbildning och mångårig erfarenhet,
indroges och utbyttes mot öfverdirektörsbefattningar. Föreståndareskapet
ä de respektive byråerna måste då öfverlämnas till en därtill lämplig
tjänsteman å byrån.

Till lättande af göromålen skulle väsentligen bidraga, om från antalet
pleniärenden (§ 20 i kungl. instruktionen) afskildes alla sådana, i
fråga om hvilka den gemensamma behandlingen är af mera formell art.
Dessutom kunde väl ett stort antal ärenden, som för närvarande kräfva
kunglig stadfästelse, öfverlämnas till styrelsens afgörande.

Af allra största betydelse för lättande af styrelsens arbetsbörda vore
emellertid utan tvifvel en strängare begränsning af de ärenden, som måste
behandlas af styrelsen, och afskiljande af alla sådana, som kunde öfverlämnas
till distriktsförvaltningarna. Det förefaller mig, som om bestämmelserna
i §§ 1 8 i kungl. instruktionen på det hela taget kunde bibe hållas,

ty det, som där nämnes om styrelsens verksamhetsområde, öfverensstä
miner på det hela taget med en öfver lednings befogenheter och skyldigheter.
Denna den högre myndighetens egenskap torde emellertid kunna
framhållas ännu tydligare på det sätt, som i § 2 af förvaltningsordningen
för preussiska statsbanorna skett i fråga om ministerns åligganden. Redan
i § 1 i kungl. instruktionen borde väl äfven distriktsförvaltningarna angitvas
såsom det organ, hvilket under styrelsen har den omedelbara förvaltningen
och utöfvandet af tjänsten inom sitt distrikt. Under det att
i § 1 i den preussiska förvaltningsordningen heter, att förvaltningen af

259

statsbanorna sker under fackministerns öfverledning, måste den grundläggande
bestämmelsen i den nya svenska förvaltningsordningen lyda ungefär
på följande sätt:

»De svenska statsbanorna förvaltas enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser
genom styrelsen, hvilken det åligger att utöfva öfverledningen och att
reglera tjänsten i allmänhet, och genom de styrelsen underställda distriktsförvaltningarna,
hvilka inom sitt område äga att besörja den lokala förvaltningen
och tjänstens utförande».

För att genomföra den omorganisation, som jag tänker mig, är af
vikt att företrädesvis taga hänsyn till följande omständigheter:

Begränsningen af göromålen mellan styrelsen och distriktsförvaltningarna
måste göras skarp och klar, så att såväl de öfver- och underordnade
myndigheterna själfva som ock de dithörande tjänstemännen noga
känna de gränser, inom hvilka deras verksamhet får röra sig, och så att
alla tvifvel, om det är styrelsen eller distriktsförvaltningen, som äger att
bestämma i ett visst fall, upphöra. Härvid bör man sträfva att i största
möjliga omfattning lätta styrelsens arbetsbörda, under det att distriktsförvaltningarna
böra inom de uppdragna gränserna gifvas största möjliga
själfständighet och rörelsefrihet. Vidare måste också, såsom redan nämnts,
distriktsförvaltningarnas organisation omgestaltas, så att en lifligare samverkan
äger rum inom distriktsförvaltningarna, och dessa, mer än hittills
framstå som verkliga enheter.

1 fråga om den första viktigaste punkten, en annan begränsning än
den hittillsvarande af såväl styrelsens som distriktsförvaltningarnas uppgifter
och befogenheter, tillåter jag mig för utskicka den anmärkningen,
att ett klagomål, som jag hört från de mest olika håll, är det, att den
nuvarande instruktionens bestämmelser icke äro tillräckliga och särskildt
att den i densamma på flera ställen ifrågasatta arbetsordningen (se § 10 i
slutet, företrädesvis § 68, § 73, mom. 2) hittills icke blifvit utfärdad.
Det ligger utom min uppgift att här framställa i enskildheter gående
förslag rörande befogenheternas begränsande; jag torde dock här böra
antyda den väg, på hvilken det synes mig lättast vara möjligt att gent
emot nu gällande instruktion och praxis åstadkomma ett lättande af
styrelsens arbetsbörda och en betydlig utvidgning af distriktsförvaltningarnas
befogenheter. För detta ändamål måste i den instruktion, som kommer
att framläggas till stadfästelse, först och främst styrelsens befogenhet som
öfverordnad myndighet noga angifvas och begränsas, så att allt, som icke
är styrelsen förbehållet, afgöres af distriktsförvaltningarna. Därvid torde
bestämmelserna i §§ 2—5 i den preussiska förvaltningsordningen kunna
tjäna till föredöme, hvarvid tyngdpunkten ligger på den korta men oändligt

Bilaga.

260

innehållsrika § 2. Vidare borde det uttryckligen bestämmas, att styrelsen
har öfverinseendet öfver de styrelsen omedelbart underställda distriktsförvaltningarna.
Därjämte måste gifvetvis, med hänsyn till olikheten i förhållandena,
de uppgifter, som förbehållas styrelsen blifva både flera och
mer vidtgående, och slutligen måste naturligtvis de i nämnda paragraf
bestämda siffergränserna i allmänhet dragas mycket trängre. Förutom
dessa förbehåll vill jag endast nämna följande göromål, hvilka obetingadt
måste förbehållas styreisen: framför allt upprättandet af förslag till stat för
järn vägsförvaltningen och fastställandet af särskild stat för distriktsförvaltningarna;
anskaffandet af alla sådana materialier, hvilkas anskaffande
synes lämpligen böra ske enhetligt för hela förvaltningsområdet; nyanskaffning
af all rullande materiel; vagnfördelning; hela tariff väsendet; godkännande
af öfver ene k o ra rn elser med främmande banförvaltningar angående
gemensamma angelägenheter; antagande och befordrande af tjänstemän
från en viss grupp uppåt; förvaltning af välfärd sinrättning av (pensionskassor
o. s. v.), så framt de äro gemensamma för hela statsbanenätet.
Jag afstår från ytterligare uppräknande, då jag endast velat anföra några
exempel på den ungefärliga omfattningen af den befogenhet, styrelsen
enligt min åsikt bör äga, en befogenhet, som vida öfvergår den preussiska
järnvägsministems och som i flera afseenden sammanfaller med de preussiska
järnvägsdirektionernas arbetsområden.

Begränsas denna myndighet skarpt på af mig angifvet sätt, så kvarstår
för distriktsförvaltningarna en mycket enkel ram för deras arbetsområde
och befogenhet: de hafva att under styrelsens öfverledning och
efter allmänna eller speciella anvisningar själfständigt handhafva den lokala
förvaltningen inom sitt distrikt, såvida icke förvaltningsgöromålen äro förbehållna
styrelsen. Därmed skulle distriktsförvaltningarna erhålla karaktären
af själfständiga förvaltningsorgan, hvilka skulle äga att på samma
sätt som de preussiska järnvägsdirektionerna, om ock i förminskad skala,
förvalta sitt distrikt.

Jag tror, att på detta sätt antalet af de ärenden, i hvilka distriktsförvaltningarna
måste inhämta styrelsens beslut, skulle jämfördt med nu
minskas i utomordentligt hög grad; särskildt skulle det stora antalet betydelselösa,
mest rent formella ärenden af dylikt slag bortfalla. A andra
sidan skulle distriktsförvaltningens arbetsområde, dess maktbefogenhet,
dess inflytande och därigenom hela myndighetens ställning och anseende
äfvensom tjänstemännens arbetslust ökas.

Det återstår nu endast att gifva en bild af distriktsförvaltningarnas
inre organisation, såsom jag tänkt mig den. Liksom hos styrelsen skulle
jag vilja hos distriktsförvaltningen borttaga den skarpa afclelningsskill -

261

nåden, som befrämjar »ressortpartikularismus» och skadar det helas enhet. Bi,aga.
Distriktschefens ställning skulle, liksom generaldirektörens i styrelsen,
blifva i hufvudsak oförändrad. Under hans ledning borde emellertid icke
särskilda afdelningsdirektörer utan ledamöter åt distriktsförvaltningen
verka, hvilka skulle äga att enligt en af styrelsen uppgjord arbetsfördelningsplan
afgöra ärendena å distriktsförvaltningens vägnar. Härvid
skulle medverkan af andra medlemmar (kodezernat) förekomma i samma
omfattning, som jag ofvan under styrelsen framhållit. Det skulle naturligtvis
foga sig så, att en ledamot företrädesvis finge till uppdrag att besörja
den nuvarande maskindirektörens och en annan den nuvarande bandirektörens
göromål. Det vore enligt min åsikt naturligt, om distriktschefen
själf bearbetade administrativa afdelningens ärenden, men däremot
vore det ingalunda nödvändigt, att han tillika vore trafikdirektör. Man
kunde t. ex., om distriktschefen vore en man med högre utbildning inom
byggnadsteknikens område, mycket väl uppdraga åt honom att helt och
hållet eller delvis sköta bandirektörens åligganden, under det att. för
trafiksaker skulle finnas en annan ledamot, åt hvilken samtidigt möjligen
kunde uppdragas äfven andra göromål t. ex. underhållet af ställverk
och signalanläggningar. Likaledes synes det vara tillrådligt, att man
i distriktsförvaltningen insatte en särskild ledamot för de egentliga trafilsakerna
(Verkehrssachen) i inskränkt bemärkelse. Denne dezernent skulle
äga att bearbeta hela expeditionsväsendet i person- och godstrafiken; alla
reklamationer i denna trafik tillkomme honom; alla tariffrågor, så framt de
öfverlämnades från styrelsen för utlåtande, trafikanternas behof, industriens
utveckling, handelspolitiska frågor skulle han hafva att behandla. Vagnparkens
utnyttjande genom trafiken, vagnomlastningarna i styckegodstrafiken
o. s. v. borde vara föremål för hans uppmärksamhet. »Föreståndarens
för trafikinspektionen (Verkehrsinspektion) förnämsta uppgift
består i det ständiga upprätthållandet af en liflig förbindelse mellan järnvägsförvaltningen
och trafikintressenterna.» — »Det är äfven hans uppgift
att för allmänheten klargöra järnvägsförvaltningens inrättningar och anordningar
och därigenom förebygga klagomål.» Så lyder det i § 4 i preussiska
instruktionen för trafikins^td^fonsföreståndarne (Verkehrsinspektion).

Jag förordar icke anordningen som sådan, men tror, att det mycket vål finnes
lämpliga uppgifter i distrikt sförvaltningarna för en med sådana och liknande
uppgifter utrustad ledamot. I många saker skulle dezernenten för den
egentliga driften medverka. I fråga om en därtill lämplig person vore
det ganska mycket att rekommendera, att distriktschefen själf öfvertoge
dezernatet i trafiksaker (Verkehrssachen).

Jäv antao-er, att i och med inrättandet af ett sådant dezernat för

ö O ''

262

hvarje distriktsförvaltning, det skulle vara möjligt att till någon del indraga
de nu befintliga trafikinspektörsbefattningarna och fördela deras
göromål på dezernaten för trafik (Verkehr) och drift (Betrieb) i distriktsförvaltningarna.
Därigenom kunde en väsentlig förenklig ernås i
de nuvarande distriktsförvaltningarnas organisation, som skulle befrias
från trafikinspektörernas underinstans. Då det emellertid finnes lifliga
trafikcentra, såsom halköping, Norrköping, Hälsingborg och Umeå, hvilka
icke åro säten för distriktsförvaltning'', sa torde det vara nödvändigt
att för dylika mera aflägsna ställen jämte dem närliggande områden bibehålla
trafikinspektörsinstitutionen.

Enligt den nuvarande organisationen för distriktsförvaltningarna har
hvar och en af direktörerna (medlemmarne af distriktsförvaltningarna) i
viss mån vid sin sida en assistent i form af en baningenjör, maskiningenjör
eller trafikinspektör, som har att biträda den förre i utöfningen af hans
göromål. I den mån dessa platser förvaltas af med högre utbildning å
sina resp. områden utrustade, till medelåldern komna personer, hvilka besitta
längre tids erfarenhet å järnvägsområdet, kan det ifrågasättas, om
man icke, liksom jag i fråga om styrelsen föreslagit beträffande byrådirektörerna,
borde förändra dessa platser till ledam o £sb efattni ngar i distriktsförvaltningarna
och gifva innehafvarne ett själfständigt lokalt verksamhetsområde.
Man skulle därigenom höja dessa tjänstemäns arbetslust, och
arbetsområdena för de särskilda befattningshafvarne blefve därigenom
mindre och mer öfverskådliga. Genom föreskriften om kodezernat i alla
viktigare ärenden, skulle enheten i ärendenas behandling bevaras. Resp.
dezernats allmänna ärenden skulle gifvetvis öfverlämnas till den dugligaste
och mest erfarne — i regel den äldre af flere medlemmar.

\ alla viktigare ärenden skulle naturligtvis distriktschefen medverka
och jämte ledamöterna underteckna de fattade besluten, på samma sätt
som ofvan framhållits beträffande styrelsen. Men ej heller här behöfdes
någon särskild föredragning; med undertecknandet skulle vara nog. I öfrigt
skulle äfven för distriktsförvaltningarnas verksamhet gälla den grundsatsen,
att allt, som möjligen kunde afgöras muntligt, skulle afgöras på detta sätt;
ledamöterna måste ständigt stå i muntlig förbindelse med hvarandra och
med distriktschefen, och skriftväxling dem emellan skulle så vidt ske kunde
undvikas. Äfven förbindelsen med de underordnade myndigheterna, stationer,
banmästareafdelningar o. s. v., måste såvidt möjligt ske muntligt,
hör detta ändamål vore i afseende å distriktsförvaltningarna den bestämmelsen
att rekommendera, att dezernenterna skulle äga att så ofta som
möjligt beresa sina sträckor och därvid å ort och ställe afhandla samtliga
frågor med vederbörande myndigheter och, om möjligt, däri träffa af -

2G3

görande. Ändamålsenligast vore, att i fråga om angelägenheter, som berörde
flera dezernenter, de ifrågavarande ledamöterna öfverenskomme om
gemensamma resor.

Jag tror, att det på detta sätt skulle lyckas inblåsa nytt lif i den för
närvarande något lama distriktsförvaltningsinstitutionen. Den skulle då
blifva, hvad den enligt kungl. instruktionen af 1897 bort vara, men icke
blifvit, den egentliga linjeförvaltningens organ, med utsträckt befogenhet,
rika uppgifter och liflig verksamhet i det densamma anförtrodda områdets
intresse. Den skulle ock blifva i stånd att sörja för den personal, som
stode under dess ledning, väcka personalens intresse för tjänsten och verka
lifvande och främjande för trafiken åt alla håll.

Naturligtvis är personfrågan framför allt viktig; särskildt beror mycket
på distriktschefens personlighet, då maskineriets obehindrade gång till stor
del beror på hans initiativ och hans inflytande. Det är enligt min åsikt
af ringa betydelse, huruvida distriktschefen är en person med högre byggnadsteknisk,
maskinteknisk, trafikteknisk eller administrativ utbildning, om
han blott har en rik erfarenhet i järnvägstjänsten, och framför allt måste
han vara en man med öppen blick, med stark vilja och med hjärta för
den under honom stående personalen. Engelsmannen säger: »Not measures
but men»; jag menar, att det rätta är: »measures and men.»

Slutligen torde jag böra med några ord beröra en ur de preussiska
statsbanornas historiska utveckling härflytande betänklighet mot inrättandet
af distriktsförvaltningar, som också flere gånger återkommer i den »administrativa
historiken»: jämförelsen med de genom den preussiska förvaltningsordningen
af 1895 upphäfda s. k. trafikamten, med hvilkas organisation
jag är synnerligen förtrogen, då jag under åren 1879—1899 har inrättat
och ledt icke mindre än tre dylika (i Thorn, Magdeburg och Braunschweig).
Dessa trafikamt, hvilka för öfrigt under 15 år vid tiden för statens inköp
af järnvägar i stor skala gjort stora tjänster, upphäfdes, emedan de väsentligen
hade samma funktioner som järnvägsdirektionerna. I följd däraf var
det nämligen ett mångregerande och ett mångskrifveri; de viktigaste ärendena
bearbetades dubbelt och därigenom uppstod ett öfvermått af personal
och arbete. Jämförelsen mellan trafikamten och distriktsförvaltningarna
slår i hvarje fall icke längre in enligt de af mig antydda grundlinjerna
för en omorganisation; i Preussen fanns det på trafikamtens tid 3 instanser:
ministeriet som öfverledning och uppsiktsmyndighet, järnvägsdirektionerna
som de egentliga förvaltningsmyndigheterna, under hvilka
stodo trafikamten som själfständiga myndigheter för uppfyllande af samma
ändamål inom små områden. Omorganisationen af 1895 föreskref, att
järnvägsdirektionerna, utan trafikamten som mellaninstans, skulle öfver -

Bilaga.

264

taga den omedelbara förvaltningen, och att för tjänstens utförande endast
inspektörer, ej själfständiga myndigheter såsom trafikamten, skulle tilldelas
dem. I Preussen finnas sålunda för närvarande 2 instanser: öfverledning
och omedelbar förvaltning med biträde af inspektioner. I Sverige
har enligt de af mig utvecklade grunddragen styrelsen i ännu högre
grad än det preussiska ministeriet öfverledningen, medan under styrelsen
distriktsförvaltningar öfvertaga den omedelbara förvaltningen, likaledes
delvis med biträde af inspektörer för tjänstens utförande. Ville man upphäfva
distriktsförvaltningarna, skulle vid förvaltningen af de svenska statsbanorna
finnas endast en instans, styrelsen. Detta är emellertid omöjligt
med hänsyn till nätets utsträckning äfvensom den ständigt växande omfattningen
af de föreliggande uppgifterna, såsom jag tror mig hafva påvisat.
Distriktsförvaltningarna böra, såsom jag tänkt mig deras verksamhet,
med hänsyn till befogenhet snarare jämföras med en preussisk
järnvägsdirektion, om ock med vida mindre verksamhetsområden, än med
de förutvarande preussiska trafikamten, hvilkas områden voro mycket
mindre än distriktsförvaltningarnas och hvilkas verksamhet i mycket hämmades
af direktionsmellaninstansen. Olikheten i förhållanden medför gifvetvis,
att styrelsens verksamhet i många fall griper in på sådana områden
(t. ex. tariffväsendet, anskaffningarna), som med hänsyn till nätets jättelika
omfång och trafikens storlek i Preussen behandlas af direktionerna.
Likväl blir enligt min fasta öfvertygelse ett fullt tillfredsställande verksamhetsområde
kvar för distriktsförvaltningarna, inom hvilket de kunna
utveckla en synnerligen nyttig verksamhet. I sanning ett högeligen önskvärdt
mål.

Berlin i slutet af oktober 1906.

v. Muhlenfels.