UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1905:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 23 MAJ 1900

KOMITÉ!! FÖR REVISION AF GÄLLANDE
STADGANDE» ANGÅENDE FÖRSÄLJNING AF VIN
OCH MALTDRYCKER M. M.

STOCKHOLM

KUNGI.. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

TILL KONUNGEN.

Enligt nådigt bref den 7 oktober 1898 uppdrog Eders Kongl.
Magt åt undertecknade att, efter utredning rörande de ändringar,
som i syfte att ytterligare främja nykterheten kunde behöfva vid -

tagas i förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker den 24
oktober 1885, afgifva förslag i ärendet. Den sålunda tillsatta
komitén, i hvilken undertecknad Boström förordnades till ordförande
samt undertecknad Sundberg till sekreterare, sammanträdde
för fullgörande af, sitt uppdrag första gången här i Stockholm
den 3 november 1898, hvarefter komitén dels in pleno och
dels genom särskilda delegerade tid efter annan haft öfverläggningar
i ämnet.

Sedan komiterade vid denna dag hållet sammanträde afslutat
sina öfverläggningår, få komiterade — med anmälan att undertecknad
Boström af sjukdom varit förhindrad att närvara vid
koiniténs innevarande månad hållna sammanträden — såsom resultat
af sina arbeten härmed öfverlemna underdånigt betänkande, innehållande förslag

till förordning om försäljning af vin och maltdrycker
samt iskänkning af tillagade, icke spirituösa drycker äfvensom
förslag till ändrad lydelse af 8 och 28 §§ i stadgan angående
skjutsväsendet den 31 maj 1878 och förslag till ändrad lydelse
af 8 § i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
juni 1864;

motiver till de af komiterade sålunda afgifna författningsförslag
jemte särskilda yttranden af undertecknade Falk, Jansson,
Klason, Meyer och Waldenström äfvensom åtskilliga uti motiverna
åberopade, till komitén inkomna skrifvelser och af komiterade
införskaffade andra handlingar och utredningar samt utdrag af
vissa vid komiténs sammanträden förda protokoll;

af undertecknad Sundberg, efter komiterades uppdi’ag, utarbetad
redogörelse för lagstiftningen i Sverige om handel med vin
och maltdrycker med mera samt gällande stadganden om sådan
handel i Finland, Norge, Danmark och Tyskland; samt

af komiterade infordrade utlåtanden i vissa delar af ämnet
från Öfverståthållareembetet och Eders Kong!.? Maj:ts Befallningshafvande
och upprättade sammandrag af yttranden, som afgifvits utaf
kronofogdarne och magistraterna i riket, samt af vissa uppgifter.,

lemnade af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och från de
i riket befintliga maltdrycksbryggerier.

Jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut förstnämnde dag
har till komiterade öfverlemnats en af Riksdagen till Eders Kongl.
Maj:t aflåten, den fö maj 1897 dagtecknad, underdånig skrifvelse
jemte deröfver infordrade utlåtanden för att tagas i öfvervägande
vid fullgörandet af det komiterade lemnade uppdrag. För innehållet
i dessa handlingar, hvilka härmed återställas, hafva komiterade
lemnat redogörelse å sid. 150—155 i sitt underdåniga betänkande.

Sedermera har enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den
18 november 1898 till komiterade öfverlemnats en utaf Svenska
Bryggareföreningens verkställande utskott till Eders Kongl. Maj:t
ingifven, den 30 september 1898 dagtecknad, underdånig skrifvelse
jemte dervid fogad bilaga för att vara att tillgå vid fullgörandet
af det komiterade lemnade uppdrag. Angående innehållet
i dessa handlingar, hvilka jemväl härmed återställas, hafva
komiterade yttrat sig å sid. 120—121 i sitt underdåniga betänkande.

Under komiterades arbeten har till deras kännedom kommit,
att saccharin i stor utsträckning användes vid tillverkning af maltdrycker.
Då detta måste anses såsom ett missbruk till olägenhet
för den konsumerande allmänheten, hvilket icke borde vara tillåtet,
har det synts komiterade vara af vigt, att lagstadganden kunde
åstadkommas till förhindrande deraf; och hafva komiterade derför
ansett sig böra härigenom fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga
uppmärksamhet å detta förhållande.

Underdånigst:

E. A. BOSTRÖM.

Matths Falk. G. Jansson. Peter Ivlason. Ernst Meyer.

Emil Sundberg. P. Waldenström. G. F. Östberg.

Stockholm den 23 maj 1900.

FÖRSLAG.

Förslag

till

Förordning om försäljning af vin och maltdrycker
samt utskänkning af tillagade, icke spirituösa

drycker.

1 §•

1. Utskänkning af vin eller maltdrycker, hvarmed förstås-Rätt till utforskning
af sådana drycker till förtäring på stället, må, utom afvin^ller
i här nedan angifna fall, bedrifvas allenast af den, som jern liktmatdrycker.
denna förordning dertill erhållit tillstånd.

2. Rätt till utskänkning af vin. och maltdrycker tillkommer
den, som eger rättighet till utskänkning af bränvin.

3. Gästgifvare och skjutsstationsföreståndare äro, med den
inskränkning som för de i 28 § af Kongl. Maj:ts Stadga angående
skjutsväsendet den 31 maj 1878 omförmälda fall finnes bestämd,
berättigade att till vägfarande vid och utom måltider utskänka
maltdrycker.

4. Mottager någon i sitt hem emot betalning gäster till bespisning
vid slutet bord, eger han, derest aftal om bespisning
träffats för en tid af minst en vecka, att till gästerna vid deras
måltider utskänka maltdrycker.

2 §•

1. Tillstånd att såväl vid som utom måltider till allmänhe- Allmän utten
utskänka vin eller maltdrycker meddelas af Konungens Befall- ''rättighet

Maltdryckskomitén. 1

2 Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

ningshafvande för ett eller flere, dock högst tre, år, räknade i
stad från den 1 oktober och på landet från den 1 november.

2. Vill någon erhålla sådan utskänkningsrätt, som i 1 mom.
sägs, göre derom före utgången af april månad det år, utskänkningen
skall börja, hos Konungens Befallningshafvande skriftligen
ansökan med uppgift å det ställe, der utskänkningen skall ega
rum, samt bifogande af betyg om god frejd.

Ansökning, som sker utan att här föreskrifna bestämmelser
fullgöras, varde lemnad utan afseende.

3. Öfver ansökning, som rätteligen skett, inhemta Konungens
Befallningshafvande utlåtanden i stad af magistrat och stadsfullmäktige
eller, der sådana ej finnas, allmän rådstuga samt å landet
af kommunalnämnd och kommunalstämma. Dessa utlåtanden
böra innehålla bestämdt till- eller afstyrkande, med angifvande
af skälen derför; och skall, derest ansökningen tillstyrkes af någondera
utaf de kommunala myndigheter, som i ärendet hörts, magistrat
eller kommunalnämnd tillika lemna uppgift å de personer,
hvilka redan innehafva rättighet till rörelse af ifrågavarande slag,
gällande för nästföljande försäljningsår, samt derjemte yttra sig
angående sökandens lämplighet att förestå utskänkningen och
huruvida särskilda föreskrifter i afseende å tiden för utskänkningens
bedrifvande eller eljest anses nödiga.

4. Har ansökning blifvit afstyrkt af båda de kommunala
myndigheter, som i ärendet hörts, må densamma ej bifallas.

3 §•

iskänkning 1. Vill någon erhålla tillstånd att, i sammanhang med värdsvid
måltid, husrörelse, allenast vid måltider till spisande gäster utskänka vin
eller maltdrycker, göre ansökan på sätt i 2 § 2 mom. sägs; dock
att ansökningen må kunna när som helst ingifvas.

2. Öfver ansökning, som rätteligen skett, inhemte Konungens
Befallningshafvande utlåtanden i stad af magistrat samt å
landet af kommunalnämnd och kommunalstämma. Dessa utlåtanden
böra innehålla bestämdt till- eller afstyrkande, med angifvande

Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

af skälen derför; och skall magistrat eller kommunalnämnd yttra
sig angående sökandens lämplighet att förestå utskänkningen och
huruvida särskilda föreskrifter i afseende å tiden för utskänkningens
bedrifvande eller eljest anses nödiga.

3. Tillstånd, som enligt denna § af Konungens Befallningshafvande
meddelas, galle tills vidare.

4 §.

1. Inom staten tillhörigt område för station vid statens jern- Utskänk o

i o ning a jern vägar

ege Kongl. Jernvägsstyrelsen meddela tillstånd åt person, som vägsområde.

pröfvas lämplig, att tills vidare eller under viss tid utskänka vin

eller maltdrycker, der sådant för trafikens behof anses erforderligt.

Enahanda befogenhet tillkommer Kongl. Jernvägsstyrelsen i
fråga om dylik iskänkning å statens jernvägståg.

2. Tillstånd, såsom i 1 mom. 1 stycket förmäles, må beträffande
på landet beläget område för station vid enskild, till
persontrafik upplåten jernväg meddelas af Konungens Befallningshafvande
på framställning af jernvägens styrelse och efter det
kommunalnämnden samt kommunalstämman blifvit hörda.

Äfvenledes må på styrelsens framställning tillstånd till utskänkning
af vin eller maltdrycker å sådan jernvägs tåg tills
vidare eller för viss tid meddelas af Konungens Befallningshafvande
i det län, hvarest styrelsen har sitt säte.

3. Såsom utskänkning enligt denna § anses jemväl af Kongl.
Jernvägsstyrelsen eller Konungens Befallningshafvande tillåten försäljning
till passagerare å tåg under uppehåll å jern vägsstation.

5 §•

Vid fabrik eller annan industriel anläggning ege Konungens utskänkBefallningshafvande,
på ansökning af arbetsgivare samt sedan ma- Ciksom/åde.
gistrat eller kommunalnämnd och kommunalstämma blifvit hörda,
meddela arbetsgifvaren tillstånd att tills vidare inom anläggningens
område utskänka maltdrycker till derstädes i hans arbete
sysselsatta personer.

4 Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

6 §•

Utskänk- Vid helsobrunn eller badort, vid läger eller annat vapenning
vid hel- . ° 1

sohrunn ölnmgsmöte, på passagerarfartyg eller der utskänkningsrörelse

m'' m'' eljest kan komma i fråga att under endast någon del af året utöfvas,
må Konungens Befallningshafvande för bestämd tid, kortare
än år, på derom gjord ansökning meddela tillstånd till utskärning
af vin eller maltdrycker vid och utom måltider eller allenast
vid måltider till spisande gäster; dock må sådant tillstånd, hvad
angår läger och annat vapenöfningsmöte, endast meddelas på
framställning af vederbörande militärchef samt utskänkning å
passagerarefartyg endast ega rum till förtäring ombord å fartyget
och, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast
till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal
intaga måltid.

Tillstånd till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Konungens
Befallningshafvande i det län, der fartygets rederi har
sitt hufvudsäte.

7 §•

Utskänk- Konungens Befallningshafvande ege jemväl att, derest sådant
vissi till- finnes vara nödigt, på gjord ansökning lemna tillstånd att vid
faUe. auktion eller annat bestämdt tillfälle utskänka vin eller maltdrycker
vid måltider till spisande gäster eller, der särskilda omständigheter
dei''till föranleda, äfven utom måltid.

8 §•

Behörighet 1. Tillstånd till iskänkning af vin eller maltdrycker må ej
åfutskärUc- ''1 något fall meddelas åt person, som saknar god frejd, samt må i
mngsräthg- (je faip som omförmälas i 2, 3, 4, 6 och 7 §§, icke beviljas den,
som inom den kommun, der utskänkningsrättigheten skall utöfvas,
idkar handel i öppen bod.

Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

öppnas sådan handel af någon, som redan erhållit tillstånd
till utskänkning, anses detta tillstånd hafva förfallit.

2. Vin eller maltdrycker må ej heller utan betalning i öppen
bod utlemnas till förtäring på stället.

9 §•

Försäljning till afhemtning eller till försändning af vin eller Rätt till
maltdrycker i mindre myckenhet än tjugu liter må ej bedrifvas tillffhemtaf
annan än den, som dertill erhållit tillstånd eller enligt stad - tul%rsåndgandena
i 10 § utan särskildt tillstånd är dertill berättigad. ni*9 af vjn

cl lev malt Sådan

försäljning i myckenhet af minst tjugu liter vare en drycker.
hvar tillåten; skolande dock den, som vill drifva försäljningen i
större omfattning eller som yrke, ställa sig till efterrättelse hvad
om handel i allmänhet är eller varder stadgadt.

10 §.

Försäljning till afhemtning och till försändning af vin eller
maltdrycker i mindre myckenhet än tjugu liter må utan särskildt
tillstånd utöfvas

a) af den, som i föreskrifven ordning förvärfvat behörighet
att till salu tillverka vin eller maltdrycker, å tillverkningsstället
i fråga om derstädes tillverkade drycker;

b) af den, som eger rätt till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin, å försäljningsstället beträffande såväl vin som
maltdrycker; samt

c) af den, som enligt 2 § i denna förordning är berättigad
att utöfva utskänkning af vin eller maltdrycker, å utskänkningsstället
i fråga om de drycker, meddeladt tillstånd afser.

Försäljningsrätt

utan särskildt
tillstånd.

11 §■

1. Tillstånd att i bod eller å annat upplagsställe till afhemt- Förvärfning
försälja vin eller maltdrycker i mindre myckenhet än tjugu rättighet till
liter meddelas, att gälla tills vidare, af Konungens Befallnings- {iUajhemt ning.

6 Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

hafvande, der ej Konungen, på gjord hemställan, funnit godt medgifva
magistraten i viss stad att sådant tillstånd der meddela.

2. Ansökan om sådan försäljningsrätt i stad göres skriftligen
hos den myndighet, som har att meddela tillstånd, samt skall innehålla
uppgift å det ställe, der försäljningen skall ega rum, och åtföljas
af betyg om god frejd. Sker ansökning hos Konungens Befallningshafvande,
skall magistratens yttrande deröfver inhemtas.

3. Vill någon på landet erhålla tillstånd, som i 1 mom.
sägs, göre ansökan på sätt i 2 § 2 mom. föreskrifves om utskänkningsrätt
å landet; och galle i fråga om handläggningen af gjord
ansökan i tillämpliga delar hvad i nämnda mom. samt 3 och 4
mom. af samma § är för landet stadgadt.

12 §.

Försäljning Den, som eger att försälja vin eller maltdrycker till afhemttMlZgind~ning
i mindre myckenhet än tjugu liter, vare jemväl berättigad
att idka försäljning af de drycker, hans försäljningsrätt omfattar,
till försändning från försäljningsstället.

13 §.

Försänd- Vin eller maltdrycker, som i större eller mindre myckenhet

sålda dryc- sålts till försändning å landet eller i stad utom det planlagda om,
{er- rådet, må af säljaren aflemnas endast inom hus, vid jernvägsstation
eller å fartyg.

Den, som forslar de sålunda försålda dryckerna, skall för
hvarje gång vara försedd med en af tillverkaren eller annan säljare
utfärdad förteckning, upptagande särskildt för hvarje köpare dennes
namn, det ställe, der dryckerna skola aflemnas, och den försålda
myckenheten.

14 §.

Försäljning 1. Försäljning genom kringföring af vin eller maltdrycker
Röring af mn må af den, som dryckerna tillverkat, bedrifvas i stad inom dess
61drycker* planlagda område utan särskild! tillstånd och utom samma om -

Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

råde, derest Konungens Befallningshafvande, på gjord ansökning
och efter magistratens hörande, meddelar tillstånd att sådan försäljning
tills vidare utöfva.

Der särskilda omständigheter dertill föranleda, ege Konungens
Befallningshafvande jemväl att på ansökning lemna tillverkare
af vin eller maltdrycker tillstånd att i stad under viss kortare
tid genom kringföring försälja af annan tillverkade sådana drycker.

2. Vill tillverkare för försäljning på landet kringföra vin
eller maltdrycker af egen tillverkning, göre derom skriftligen ansökan
hos Konungens Befallningshafvande med uppgift å den kommun,
inom hvilken försäljningen skall ega rum.

I fråga om handläggningen af gjord ansökan galle i tillämpliga
delar hvad i 2 § 3 och 4 mom. om utskänkningsrätt å landet
är stadgadt.

Tillstånd enligt detta mom. meddelas att gälla tills vidare.

3. Ej må annan än tillverkare af vin eller maltdrycker,
vare sig i stad eller på landet, bedrifva försäljning af nämnda
drycker genom kringföring eller till sådan försäljning erhålla tillstånd;
ej heller må i något fall försäljningen utöfvas på annat
sätt än inom hus till derstädes boende eller å fartyg.

15 §.

1. Då rättighet till utskänkning eller annan försäljning af
vin eller maltdrycker beviljas, skall utfärdas tillståndsbref, med
angifvande deri af det lagrum, hvarå tillståndet sig grundar, samt
hvarest och för hvilken tid rättigheten må begagnas; skolande
dervid jemväl meddelas och i tillståndsbrefvet utsättas de föreskrifter
i fråga om försäljningens utöfvande, som till god ordnings
främjande kunna finnas för särskilda fall nödiga.

2. Om meddeladt tillstånd skall Konungens Befallningshafvande
lemna underrättelse till magistraten eller kommunalnämnden
och länsmannen i orten. Kongl. Jern vägsstyrelsen har att
hos Konungens Befallningshafvande göra anmälan om tillstånd,
som af Kongl. Jernvägsstyrelsen meddelas.

Tillståndsbref
m. m.

8 Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

Sterbhusdelegares
försäljningsrätt.

Utskänkning
af kaffe
m. m.

Hvad sålunda stadgats afser icke utskänkning å jernvägståg
eller passagerarefartyg.

3. Ombyte af försäljningsställe må ej ske, med mindre den
myndighet, som meddelat tillståndet, dertill lemnar bifall.

16 §.

Aflider den, som efter meddeladt tillstånd utöfvar utskänkning
eller annan försäljning af vin eller maltdrycker, må rörelsen
för sterbhusdelegarnes räkning fortsättas, derest tillståndet afser
bestämd tid, intill utgången af samma tid och, derest tillståndet
gäller tills vidare, till dess en månad förflutit från den dag bouppteckningen
efter den döde slutades.

Dock åligger det i hvarje fall sterbhusdelegarne att, inom
en månad efter dödsfallet, dei’om göra anmälan hos den myndighet,
som meddelat tillståndet, och tillika uppgifva person, som
antagits till föreståndare för försäljningen. Underlåtes detta eller
pröfvas den till föreståndare antagne icke vara dertill lämplig,
anses försäljningsrätten hafva upphört den dag, tiden för anmälningsskyldighet
gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

Hvad i denna § stadgats afser icke utskänkning enligt 4 §,
utan galle derom hvad vid inträffadt dödsfall Kong]. Jernvägsstyrelsen
eller Konungens Befallningshafvande kan finna skäligt
förordna.

17 §.

1. Den, som eger rätt till utskänkning af vin eller maltdrycker,
vare jemväl berättigad att utskänka (till förtäring på
stället sälja) kokadt kaffe, te, choklad och andra tillagade icke
spirituösa drycker.

2. Vill någon, utan samband med rättighet till utskänkning
af vin eller maltdrycker, idka utskänkning af öfriga i 1 mom.
omförmälda drycker, göre derom skriftlig anmälan, i stad hos
magistraten och på landet hos länsmannen, med uppgift å det

Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

ställe, der utskänkningen skall ega rum, samt bifogande af betyg
om god frejd. Öfver gjord anmälan bör bevis meddelas emot
lösen, som för bevis om ingifvande af handlingar i allmänhet är
stadgad; och skall länsmannen om anmälningen underrätta kommunalnämndsordföranden
i den socken, der utskänkningen skall
utöfvas.

3. Önskar den, som icke har god frejd, idka sådan utskänkning,
hvarom här är fråga, har Konungens Befallningshafvande
att på ansökan derom pröfva, huruvida och under hvilka
vilkor utskänkningsrätt må medgifvas.

4. Hvad i 2 och 3 mom. är stadgadt skall iakttagas hvarje
gång utskänkningsställe ombytes.

5. Anmälan eller tillstånd, som ofvan i denna § sägs, erfordras
icke för den utskänkning, som tillfälligtvis vid allmän
sammankomst eger rum genom föranstaltande af den, som anordnat
sammankomsten; ej heller för försäljning utom hus i ringa
omfattning vare sig medelst kringbärande eller från bord eller
på annat dylikt sätt.

6. Den, som idkar handel i öppen bod, må icke i sammanhang
med handeln bedrifva utskänkning af de i denna § afsedda
drycker. Ej heller må sådana drycker utan betalning i boden
utlemnas till förtäring på stället.

7. A område för station vid statens jernvägar må utskänkning,
som i denna § sägs, ega rum allenast i den mån Kongl.
Jernvägsstyrelsen finner skäligt medgifva.

18 §.

1. Tillstånd till utskänkning eller annan försäljning af vin Återkallelse
eller maltdrycker, hvilket gäller tills vidare, kan af den myn- a^‘ Mlstanddighet,
som tillståndet meddelat, återkallas, när skäl dertill anses
föreligga; och skall återkallelse af tillstånd att på landet genom
kringföring försälja nämnda drycker ega rum, då både kommunalstämma
och kommunalnämnd i den kommun, tillståndet afser,
det påyrka.

Maltdryckskomitén.

10 Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

2. Derest å ställe, der idkande af utskärning af vin eller
maltdrycker medgifvits för bestämd tid, oordningar visa sig eller
osedlighet bedrifves och till följd deraf rörelsens innehafvare icke
anses vara lämplig att vidare förestå densamma, ege den myndighet,
som till utskänkningen beviljat tillstånd, att samma tillstånd
återkalla.

Tillstånd, som meddelats enligt 6 §, må jemväl kunna återkallas,
om utskänkningen föranledt oordningar utom utskänkningsstället.

Konungens Befallningshafvande eger jemväl återkalla tillstånd,
som enligt 14 § för viss tid meddelats, derest vid kringföringen
bedrifves oloflig utskänkning eller försäljningen visar éig föranleda
oordningar.

19 §.

Förbud för Förekomma å utskänkningsställe, som omförmäles i 2, 3, 5
''försäljning eller 6 §, oordningar eller bedrifves derstädes osedlighet och såmaUdrycler
dant, oaktadt skedd erinran från magistraten, kommunalnämnden
eller länsmannen, fortfar, ege magistraten eller kommunalnämnden
förbjuda rörelsens fortsatta bedrifvande. Beslutet derom gånge
genast i verkställighet, men skall senast inom åtta dagar underställas
Konungens Befallningshafvande, som, derest tillståndet ej
tinnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa förbudet eller
ock detsamma upphäfva.

Hvad ofvan sägs må äfven tillämpas å annan försäljning af
vin eller maltdrycker, som bedrifves efter särskildt tillstånd, derest
af försäljningen föranledas oordningar och sådant, oaktadt skedd
erinran från magistraten, kommunalnämnden eller länsmannen,
fortfar.

20 §.

Förbud mot Visa sig å utskänkningsställe, som omförmäles i 17 §, oord ut

skäYikYiino *

af kaffe ningar eller bedrifves derstädes osedlighet eller gör rörelsens
m" m'' innehafvare sig skyldig till oloflig försäljning af vin eller malt -

Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker in. m. 11

drycker, ege Konungens Befallningshafvande att för alltid eller
för viss tid förbjuda rörelsens utöfning; och må under de i 19 §

1 stycket förutsatta händelser magistrat eller kommunalnämnd
förbjuda fortsättande af sådan rörelse, dock att beslutet derom
skall senast inom åtta dagar underställas Konungens Befallningshafvande,
som har att för alltid eller för viss tid fastställa förbudet
eller ock detsamma upphäfva.

Hvad sålunda stadgats afser icke utskänkningsrörelse, som
omförmäles i 17 § 7 mom.

21 §.

1. Förekomma oordningar i anledning af utskänkning, som Förbud för
enligt 1 § 3 mom. idkas af gästgifvare eller skjutsstationsföre- 3aSm^flMe
ståndare, eller varder rättigheten till sådan utskänkning missbrukad,
ege Konungens Befallningshafvande förbjuda rättighetens
innehafvare att med utskänkningsrörelsen fortsätta eller ock stadga

de inskränkningar vid rörelsens utöfvande, som kunna finnas erforderliga.

2. Förbud må jemväl af Konungens Befallningshafvande
meddelas mot fortsättande af utskänkningsrörelse, som bedrifves
på grund af 1 § 4 mom., då utskänkningen befinnes ske i större
omfattning eller på annat sätt än i nämnda lagrum afses.

22 §.

1. Har utskänkning eller annan försäljning af vin eller malt- Förbud mot
drycker visat sig föranleda oordningar, ege Konungens Befallnings - vid visst tiflhafvande
att för bestämdt tillfälle, då ett upprepande af oordningarna
skäligen kan vara att befara, såsom vid marknad, allmän
torgdag, läger eller annat vapenöfningsmöte, mönstring, ting, auktion
eller annan till folksamling föranledande förrättning eller då
eljest större folksamling väntas ega rum, förbjuda bedrifvandet
af försäljningen eller att för sådant tillfälle föreskrifva de inskränkningar
i försäljningsrätten, som till ordningens upprätthållande
kunna finnas nödiga.

12 Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

Delgifning
af återkallelse
och förhud.

Allmänna

ordningsfö reskrifter.

2. Derest vid marknad, allmän torgdag, läger eller annat
vapenöfningstnöte, mönstring, ting, auktion eller annan till folksamling
föranledande förrättning eller då eljest större folksamling
eger rum utskänkning af de i denna förordning omförmälda
drycker eller annan försäljning af vin eller maltdrycker visar sig
föranleda oordningar, må polismyndighet i stad och kronobetjent
å landet omedelbarligen förbjuda och, om förhållandet sådant påkallar,
förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället.

23 §.

Återkallelse af meddeladt tillstånd samt förbud mot utskänkning
eller annan försäljning, hvarom ofvan sägs, skola delgifvas
rörelsens innehafvare eller, i hans frånvaro, den, som försäljningen
besörjer; hvarjemte underrättelse om återkallelse och förbud skall
lemnas, såsom i fråga om tillstånds meddelande är stadgadt.

24 §.

1. Utskänkning eller annan försäljning af vin eller maltdrycker
må icke bedrifvas senare å dag än klockan tio på aftonen
i stad och klockan åtta på aftonen å landet; egande dock
Konungens Befallningshafvande att, der särskilda omständigheter
föranleda behof af försäljningstidens inskränkning eller utsträckning,
derom förordna.

Utskänkning af vin eller maltdrycker vare icke tillåten å
sön- eller helgedag, under det allmän gudstjenst i församlingens
kyrka hålles; och må å sådana dagar annan försäljning eller försändning
af nämnda drycker, med undantag af försändning till
restauratör å passagerarefartyg, å landet icke ega rum samt i stad
bedrifvas allenast till klockan tio på förmiddagen.

Hvad sålunda är stadgadt afser icke utskänkningsrörelse, som
idkas enligt 4 § eller å passagerarefartyg, utan galle i fråga om de
tider, under hvilka, sådan rörelse må utöfvas, hvad för hvarje särskild!
fall af Kongl. Jernvägsstyrelsen eller Konungens Befallningshafvande
kan vara vid tillståndets meddelande föreskrifvet.

Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

Ej heller må stadgandet i 1 punkten af detta mom. vinna
tillämpning å den utskänkning, som af gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare
enligt 1 § 3 mom. bedrifves.

2. Vin eller maltdrycker må icke å utskänknings- eller annat
försäljningsställe utlemnas till den, som är rusig, ej heller till
minderårig.

3. Den, som är öfverlastad, får ej utdrifvas från utskänkningsställe,
der han vin eller maltdrycker förtärt, eller utan vård
lemnas.

4. Då utskänkning af vin eller maltdrycker sker, får dörren
till utskänkningsrummet icke vara läst. Under det allmän gudstjenst
i församlingens kyrka hålles, skall utskänkningsrummet
alltid vara stängda

5. I öfrigt ege den myndighet, som meddelat tillstånd till
utskänkning eller annan försäljning af vin eller maltdrycker, att,
då så erfordras, i fråga om försäljningens utöfvande lemna de
föreskrifter, som till god ordnings befrämjande finnas nödiga.

Sådana särskilda föreskrifter skola delgifvas och kungöras
såsom i 23 § sägs.

25 §.

Den, som annorlunda än vid måltid åt spisande gäster ut- Utborgning.
borgar vin eller maltdrycker att å stället förtäras, vare ej berättigad
att derför utsöka betalning.

26 §.

1. Den, som utan rätt, vare sig på grund af meddeladt Straff för

° L ° . oloflig för tillstånd

eller enligt stadgandena i 1 §, utskänker vin eller malt- säljning af

drycker, böte första gången från och med tjugufem till och med maltdrycker.

femtio kronor. För förbrytelse andra gången bötes från femtio
till och med etthundra kronor och tredje gången från etthundra
till och med tvåhundra kronor. Sker den fjerde gången eller
oftare, vare bot från tvåhundra till och med femhundra kronor.

I alla dessa fall må dock under synnerligen förmildrande omständigheter
böterna kunna nedsättas till fem kronor. Har förbrytelsen

14 Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

skett å sön- eller helgedag, ökas straffet med böter från och med
fem till och med tjugufem kronor.

2. Lag samma vare för

den, hvilken utan rätt, vare sig på grund af meddeladt tillstånd
eller enligt bestämmelserna i 10, 12 eller 14 §, försäljer vin eller
maltdrycker till afhemtning eller till försändning i mindre myckenhet
än tjugu liter eller genom kringföring;

den, som öfverskrider honom tillkommande inskränkt rätt till
utskänkning af vin eller maltdrycker eller utöfvar medgifven försäljning
genom kringföring af sådana drycker på annat sätt än
i 14 § 3 mom. sägs;

den, som utöfvar honom tillkommande rätt till försäljning af
vin eller maltdrycker å annat ställe än medgifvet är; och

den, som öfverträder honom meddeladt förbud att idka utskänkning
eller annan försäljning af nämnda drycker.

3. Derest vin eller maltdrycker, köpta hos den, som idkar
handel med dylika drycker utan att vara berättigad dem till förtäring
på stället afyttra, varda i närheten af försäljningsstället
förtärda å område, hvaröfver säljaren eger förfoga, och sådant
sker med hans vetskap, skall han anses och straffas såsom den
der utöfvat oloflig utskänkning af dylika drycker.

Lag samma vare, om sådana drycker utan betalning i öppen
bod utlemnas till förtäring på stället.

Om den, som icke har rättighet till försäljning för afhemtning
eller försändning af vin eller maltdrycker i mindre myckenhet
än tjugu liter, vid försäljning af större myckenhet utlemnar
eller mellan flere köpare fördelar det köpta i mindre myckenhet
än tjugu liter, skall det anses och bestraffas såsom oloflig försäljning
af sådana drycker.

4. Har olaglig försäljning, som i denna § sägs, bedrifvits af
person, som icke på grund af 1 § 2 eller 3 mom. eller 10 §
utan särskildt tillstånd eger rätt till försäljning utaf det slag af
drycker, hvilka han afyttrat, och som ej heller till sådan försäljning
erhållit tillstånd, ege allmän åklagare att, till säkerhet för
blifvande böter och kostnader samt för att förhindra försäljningens

Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m■ m. 15

foitvättande vid tillfället, taga i beslag det förråd af sådana drycker,
som hos den brottslige finnes, tillika med kärl, hvari de förvaras;
skolande maltdrycker, som sålunda tagas i beslag, af åklagaren,
så snart ske kan, på lämpligt sätt afyttras.

27 §.

1. Derest någon bryter mot de i 24 § gifna ordningsstad- Straff för
ganden eller i tillståndsbref eller eljest meddelade föreskrifter om TelZ^af
bedrifvande af utskänlåring eller annan försäljning af vin eller påskrifter
maltdrycker eller öfverträder bestämmelsen i 13 § första punk- >«• w.
ten, bete han högst femtio kronor.

2. Lag samma vare för den, som, i strid med bestämmelserna
i 17 §, idkar iskänkning af kokadt kaffe, te, choklad eller
andra tillagade, icke spirituösa drycker eller öfverträder mot sådan
utskänkning meddeladt förbud eller i öppen bod utan betalning
utlemnar sådana drycker till förtäring på stället.

28 §.

Finnes någon å landet eller i stad utom det planlagda om- Straff för
rådet, der han icke är berättigad att försälja vin eller maltdrycker eTsTvidffrsgenom
kringföring, forsla och utlemna sådana drycker utan att Ungmedföra
förteckning, som i 13 § andra punkten omförmäles, skall
han anses och sfraffas såsom om han begått oloflig försäljning af
nämnda drycker, derest han ej gitter styrka, att han allenast till
köpare forslat förut bestälda drycker. Förmår han det, böte för
försummelsen att medföra förteckning såsom i 27 § sägs.

29 §.

Varder någon, hvilken idkar sådan utskänkning eller annan straffpåförsäljning,
som afses i denna förordning, beträdd med oloflig oloflig änförsäljning
af bränvin, dömes, utom till ansvar derför enligt lag, vinsförsälj-]
förlustig den försäljningsrätt, till hvars utöfvande han efter denna
förordning erhållit tillstånd.

16 Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

Husbondes

ansvarighet.

Iteration
m. m.

30 §.

För förseelse, begången vid kringföring till försäljning eller
annan forsling af vin eller maltdrycker, ansvare äfven den, för
hvars räkning forslingen sker, såsom vore förseelsen af honom
sjelf begången, derest icke omständigheterna göra sannolikt, att
förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja.

Begås förseelse i öfrigt mot denna förordning med husbondes
vetskap af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,
ansvare jemväl husbonden liksom vore förseelsen af honom
sjelf begången.

31 §.

1. Varder någon lagförd för flere inom samma kommun
emot denna förordning begångna förseelser, skall, derest straffet
å endera förseelsen är svårare än å annan, det svåraste straffet
och, om förseelserna äro med samma straff belagda, detta straff
ådömas, med iakttagande att i båda dessa fall förseelse, för
hvilken särskildt straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande
omständighet.

2. Den, som under tid, då han är stäld under tilltal för
förbrytelse mot denna förordning, ånyo begår sådan förbrytelse,
skall, när han dertill lagligen varder förvunnen, för hvarje gång,
stämning derför utfärdats och delgifvits, fällas till de böter, som
för sådan förbrytelse äro stadgade.

3. Förbryter sig någon, hvilken undergått honom enligt
26 § ådömdt straff, på sätt der eller i 28 § första punkten sägs,
skall det, äfven om den senare begångna förseelsen icke är af
samma art som den förut bestraffade, såsom upprepad förseelse
anses.

4. Om böters förvandling och fördelning, om rätt att anställa
åtal för öfverträdelse af denna förordning, om öfvervakande
i öfrigt af förordningens efterlefnad samt om domstol, der öfverträdelser
af densamma skola åtalas, lände till efterrättelse hvad

Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

uti gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
är eller varder stadgadt.

32 §.

Hvad enligt denna förordning tillhör magistrats handlägg- Poliskamning
tillkommer poliskammare i stad, der sådan finnes, och i befogenhet.
stad, som ej har magistrat, derstädes tillsatt särskild styrelse.

33 §.

Beslut, hvarigenom ansökan att enligt denna förordning er- Besvär.
hålla tillstånd till utskänkning eller annan försäljning varder
afslagen, må icke öfverklagas.

Ej heller får klagan föras öfver beslut, som enligt 18 § 1
mom. meddelas om återkallelse af beviljadt tillstånd, eller öfver
förbud enligt 21 § 2 mom.

34 §.

Denna förordning skall icke gälla för Stockholm, utan eger FörordninÖfverståthållareembetet,
med iakttagande deraf att utskänkninggenfighetTP
af icke spirituösa drycker, om hvilka i förordningen är fråga, stockholmmå
i hufvudstaden idkas endast efter dertill erhållet tillstånd, i
öfrigt, med ledning af grunderna för förordningen, meddela de
närmare bestämmelser i ämnet, som kunna anses erforderliga.

35 §.

Genom denna förordning upphäfves förordningen angående Upphäfy
försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, äldre stadicke
spirituösa drycker den 24 oktober 1885 med deri genom 9anden.
kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16
juli 1897 gjorda ändringar.

MciltdrycJcsJcomitén. 3

18 Förslag till Förordning om försäljning af vin och maltdrycker m. m.

36 §.

Öfvergångs- Denna förordning träder i kraft den 1 januari 190—.

bestämmcl Den, hvilken vid sagda tid på grund af tillstånd, soin efter

1874 års utgång meddelats att gälla tills vidare, utöfvar utskänkning
eller annan försäljning af de i förordningen afsedda drycker,
skall, derest han vill varda vid sin försäljningsrätt bibehållen,
derom hos Konungens Befallningshafvande göra anmälan sist den
1 april 190—; försummas det, anses rättigheten hafva upphört
sistnämnda dag.

Förslag

till

ändrad lydelse af 8 och 28 §§ i Kongl. Majrts Stadga
angående skjutsväsendet den 31 maj 1878.

8 §.

Innehafvare af nu varande gästgifveri, vare sig att det såsom
sådant bibehålies eller till skjutsstation inskränkes, ege att fortfarande
tillgodonjuta de friheter, räntor och andra dylika förmåner,
som blifvit detsamma i laga ordning tillerkända.

Är rättighet till utskänkning af bränvin med gästgifveri
förenad, lände i afseende å utöfning af sådan rättighet till efterrättelse
hvad i gällande förordning angående vilkoren för bränvin
försäljning derom finnes stadgadt.

I hvad män gästgifvare eller stationsföreståndare må ega
rätt till utskänkning af maltdrycker stadgas i gällande förordning
om försäljning af sådana drycker.

28 §.

Derest vid entreprenadauktion å skjutsningen vid gästgifveri
å landet denna varder af annan än gästgifvaren öfvertagen, men
gästgifverihållningen icke tillika på entreprenören öfverlåtes, vare
gästgifvaren fortfarande bibehållen vid den rättighet till utskänkning
af maltdrycker, som enligt gällande förordning om försäljning
af sådana drycker honom tillkommer. Varder åter gästgifverihållningen
i sammanhang med skjutsningen för den period,

20 Förslag till ändrad lydelse af 8 o. 28 §§ i K. M:ts stadga ang. skjutsväsendet.

entreprenaden omfattar, på entreprenören öfverlåten och till den
af honom erbjudna lägenhet förflyttad, må gästgifvaren under
tiden icke utöfva ifrågavarande försäljningsrättighet, utan kommer
densamma att i förening med gästgifverihållningen för nämnda
tid på entreprenören öfvergå. Hvad sålunda stadgats i afseende
på rättighet för entreprenör att öfvertaga gästgifveri åtföljande
rättighet till iskänkning af maltdrycker, galle äfven för det fall,
att skjutsningen vid skjutsstation å landet varder af annan än
stationsföreståndaren på entreprenad öfvertagen och stationen för
entreprenadtiden till entreprenörens bostad förflyttas.

Förslag

till

ändrad lydelse af 8 § i Kongl. lVIaj:ts Förordning
angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864.

Hvad genom 1 § är stadgadt om rättighet att idka handel
eller annat näringsfång eger icke tillämpning å:

a) bokhandel eller — — — —

b) tillverkning eller försäljning af bränvin samt — — —

c) handel med vin och maltdrycker, deri jemväl inbegripen
den handel, tillverkare af sådana drycker eger idka med
egna tillverkningar;

d) källare-, — — — —

e) tillverkning eller — — — —

f) handel med gifter — — — —

g) apoteksrörelse eller — —- ■— —

h) mjöl- eller — — — —-

i) utöfning af — — — —

k) orgelbyggeri, och

l) skorstensfejareyrkets — — — —

hvarom allt finnes särskildt stadgadt.

MOTIV.

Om laga skilnad mellan olika slag af maltdrycker
med hänsyn till dessa dryckers alkoholhalt.

Bland de spörsmål om ändringar i vår nu gällande dryckeslagstiftning,
hvilka komiterade haft att taga i öfvervägande,
träder i främsta rummet frågan om uppställande i en blifvande
förordning af en åtskilnad emellan olika slag af maltdrycker
med hänsyn till dessa dryckers alkoholhalt och afsedd att
vinna tillämpning vid handeln med maltdrycker sålunda, att
handeln med de alkoholsvagare dryckerna gjordes beroende af
mindre restriktiva bestämmelser än handeln med de alkoholstarkare
dryckerna. Från nykterhetsvänligt håll har med stor enhällighet
påyrkats uppdragande af en sådan s. k. alkoholgräns,
som man ansett utgöra rent af ett lifsvilkor för nykterhetsarbetets
framgång inom vårt land. Det går nämligen icke för sig,
har man resonnei’at, att genom starkare band på maltdryckshandeln
begränsa den tilltagande ölkonsumtionen, så länge man med
dessa band på samma gång fjettrar handeln med de alkoholsvaga
maltdryckerna, särskildt det s. k. svagdrickat, hvilket är en oskyldig
och närande maltdryck, oumbärlig för arbetarne, åtminstone
jordbruksarbetarne. Men skall nykterheten kunna befrämjas, är det
nödvändigt att försvåra åtkomsten af de alkoholstarkare maltdryckerna,
hvilka nu, sedan bränvinskonsumtionen allt mera stäfjats,
hota att intaga bränvinets förra plats såsom rusdryck. De
alkoholsvagare maltdryckerna åter böra göras så lätt åtkomliga

Uttalade
önskningar
om en alkoholgräns.

Maltdrychshomitén.

Älkoholgråns emellan olika slag af maltdrycker.

som möjligt. Befrämjande af ölförbrukningen utgjorde förr en
kraftig hjelp i kampen mot det farligare bränvinet; nu behöfver
man hjelp i striden mot ölet, och en sådan hjelp står att finna
genom att befrämja förbrukningen af svagdricka. Den gräns
mellan olika slag af maltdrycker, man behöfver, måste derför vara
grundad på dessa dryckers alkoholhalt; att lägga annat, t. ex.
den vid in altd ryck sbrygd eu använda vörtens extrakthalt, till grund
är utan vidare intresse för nykterhetsfrågan och skulle kunna
försvåra åtkomsten af alkoholsvaga, men maltstarka och derför
närande drycker.

Uppställandet af en alkoholgräns har derför, såsom sagdt,
ifrigt påyrkats i vidsträckta kretsar inom vårt land. Under det
senaste decenniet hafva inom Riksdagen nästan hvarje år i sådant
syfte väckts motioner, som åtminstone de senare riksdagarne
vunnit stort bifall; och i uttalanden från omkring 500 nvkterhetskorporationer,
hvilka uttalanden insamlats af en ledamot i
komitén och derefter af denne sammanförts i en härvid fogad
redogörelse {Bil. 5), hafva framstälts enahanda önskemål. Likaledes
har å ett i februari månad 1899 i Stockholm hållet
nykterhetsmöte med delegerade från olika delar af riket, kalladt
Andra svenska förbudskongressen, hvars förhandlingar tillstälts
komitén, främst bland de fattade besluten uttalats den önskan,
att en lagstadgad gräns i fråga om alkoholhalten mellan öl, porter,
vin och liknande drycker å ena sidan samt svagdricka och
dylika icke berusande drycker å andra sidan måtte bestämmas
och att denna gräns måtte sättas till högst två volymprocent.

Då man sålunda på många håll hyser den bestämda uppfattningen,
att en i lag stadgad alkoholgräns af antydt slag skulle
vara egnad att i väsentlig grad befrämja nykterheten och såmedelst
verksamt bidraga till uppnående af det mål, komiterade fått
för sitt arbete utstakadt, samt det i allt fall synes rimligt, att
handel med en maltdryck af så svag alkoholhalt, att den icke
kan användas såsom rusdryck, får utöfvas under enahanda vilkor
som handel med icke alkoholhaltiga drycker, hafva komiterade
haft all anledning att noggrant undersöka, huruvida icke en al -

Alkoholgråns emellan olika slag af maltdrycker.

koholgnins mellan olika slag af maltdrycker utan allt för stora
svårigheter och olägenheter kunde uppställas antingen, enligt den
af nykterhetsvännerna uttalade önskan, sålunda, att man toge
hänsyn allenast till dryckernas alkoholhalt vid försäljning, eller
ock, såsom från annat håll ifrågasatts, derigenom, att man till
grund för en åtskilnad mellan olika slag af drycker lade extrakthalten
hos den stamvört, af hvilken dryckerna tillverkas och
hvaraf deras större eller mindre alkoholhalt hufvudsakligen betingas.
I och för denna undersökning har ansetts lämpligt att till
en början lemna en temligen fullständig redogörelse för frågans
historiska utveckling i vårt land.

Frågan om uppställande af en alkoholgräns mellan olika slag Historik.
af maltdrycker är hos oss temligen ny. Såvidt komiterade hafva
sig bekant, väcktes den inom Riksdagen första gången uti eu
motion vid 1887 års riksdag och återkom sedan i motioner vid
1889, 1890 och 1891 års riksdagar, men utan att föranleda något
uttalande från Riksdagens sida, de senaste åren till följd af
motstånd inom Första Kammaren.

Vid 1892 års riksdag upptogs frågan ånyo; och vann då
väckt motion majoritet inom båda kamrarne, i följd hvaraf Riksdagen
beslöt skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om lagförändring
i motionens syfte. I denna Riksdagens skrifvelse, dagtecknad
den 30 april 1892, anfördes: Uti flere inom Riksdagen

väckta motioner hade framhållits önskvärdheten af en förändring
i lagstiftningen angående handel med vin och maltdrycker i syfte
att motarbeta missbruket af dessa drycker inom samhällets mindre
bemedlade klasser; och hade detta ändamål ansetts kunna vinnas
bland annat genom att underlätta åtkomsten af den oskadliga
och billiga dryck, som under namn af svagdricka allmänt förekomma.
Då Riksdagen ansett förslaget att bereda en lättare tillgång
till åtkomsten af svagdricka, hvilken dryck för de mindre
bemedlade blifvit snart sagdt en nödvändighetsvara, vara synnerligen
beaktansväidt och böra af statsmagterna understödjas, för
så vidt en följdrigtig lagstiftning i detta ämne kunde åstadkom -

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

mas samt lagens tillämpning läte sig praktiskt genomföra, anhölle
Riksdagen, som ansåge i hög grad önskvärdt att mellan
svagare och starkare maltdrycker uppdroges en så bestämd gräns,
att den kunde i lag fästas, men saknade förutsättningar för att
gifva anvisning, huru sådant lämpligast måtte kunna ske, att
Kong]. Maj:t ville låta utreda, huru på det mest praktiska sätt
en gräns måtte kunna bestämmas mellan svagdricka, å ena sidan,
och starkare maltdrycker, å den andra, samt att Kongl. Maj:t på
grund af sådan utredning ville vidtaga de förändringar i Kongl.
Förordningen den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin
och maltdrycker m. in., att en sådan gräns bestämdes samt att
handeln med svagdricka undandroges de inskränkande bestämmelser,
som gälde för handeln med maltdrycker i allmänhet, och
stäldes på samma linie som handeln med de i 8 § af nämnda
förordning omförmälda drycker.

I anledning af Riksdagens skrifvelse infordrade Kongl. Maj:t.
utlåtande från Kongl. Finansdepartementets Kontroll- och Justeringsbyrå
angående lämpligaste sättet för bestämmandet af en
gräns mellan svagdricka, å ena, samt starkare maltdrycker, å
andra sidan. Byrån afgaf underdånigt utlåtande den 8 oktober 1892.

Detta utlåtande, som är grundadt på en mängd noggranna
undersökningar, för hvilka utförligt redogöres, hafva komiterade
ansett böra i sin helhet här intagas (Bil. 8).

Riksdagens skrifvelse föredrogs derpå inför Kongl. Maj:t den
11 mars 1893; och yttrade dervid föredragande departementschefen,
att det syntes honom genom hvad Kontroll- och Justeringsbyrån
i sitt utlåtande anfört vara ådagalagdt, att det svårligen
läte sig göra att i fråga om vilkoren för försäljning fastställa en
gi’äns mellan svagdricka och andra maltdrycker, utan att de bryggerier,
som tillverkade svagdricka, underkastades en kontroll,
gående ut på att vörten, när den sattes till jäsning, icke hade
för hög extrakthalt; att emellertid, då en sådan kontroll måste
blifva förenad med dryga kostnader, den syntes icke kunna ifrågakomma
annat än i förening med beskattning af maltdrycker
samt att vid sådant förhållande föredraganden ansåge frågan om

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker. 29

bestämmande af en dylik gräns böra för det närvarande förfalla
och följaktligen tillstyrkte, att Riksdagens framställning i denna
del icke måtte till någon vidare Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Hvad departementschefen sålunda hemstält vann Hans Maj:t
Konungens bifall; och hade frågan sålunda för den gången förfallit.

Vid 1896 års riksdag upptogs den ånyo i motioner inom Andra
Kammaren; och vunno dessa motioner understöd af det Andra
Kammarens tillfälliga utskott, som behandlade frågan. Utskottet
anförde: Såväl Kontroll- och Justeringsbyråns ofvanbe rörda

utlåtande som andra för utskottet tillgängliga utlåtanden
af fullt kompetenta auktoriteter öfverensstämde deri, att en gräns
kunde bestämmas mellan öl och svagdricka. Bryggaren kunde
utan svårighet göra stamvörten sådan, att den vid jäsning icke
utvecklade öfver en viss procent alkoholhalt. Och ville en bryggare
för ett särskildt tillfälle brygga en alkoholsvag maltdryck
med större extrakthalt, så kunde han genom pasteurisering afbryta
jäsningen på hvilket stadium som helst. Man hade sålunda
öfvervunnit den förr vanliga invändningen, att öl och svagdricka
icke kunde skiljas. — Utskottet förestälde sig äfven att, om en
sådan skilnad gjordes, en vidlyftig och dyrbar kontroll icke alls
vore af behofvet påkallad. Utskottet hade från kompetent håll
erfarit, att det för bryggarne sjelfve skulle vara en fördel att
få en viss gräns bestämd, utöfver hvilken drickats alkoholhalt
icke finge gå. Konkurrensen hade på senare tider tvungit bryggerierna
att mer och mer öka alkoholhalten i s. k. iskällardricka.
Vid ett inför utskottet af en kemist med komparator utfördt
prof hade iskällardricka, upphemtadt från Riksdagens restauration,
visat sig innehålla vida utöfver fyra volymprocent alkohol, d. v. s.
hvarje liter af sådant iskällardricka irmehölle lika mycket alkohol
som 8 å 9 centiliter 50-procentigt bränvin. När nu alkoholhalten
stode i sådant förhållande till vörtens extrakthalt och qvalitet,
att en vört af viss extrakthalt icke kunde vid utjäsning lemna
en dryck med alkoholhalt utöfver en viss procent, så vore tydligt
att kostnaden för framställande af alkoholstarkare iskällardricka
blefve så stor, att all förtjenst försvunne, då man i

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

alla händelser icke kunde antaga, att allmänheten skulle finna
sig i en höjning af samma drickas försäljningspris. Vore det
alltså sant, att eu bestämd gräns, utöfver hvilken drickas alkoholhalt
icke finge gå, skulle vara en fördel för bryggarne, så
vore det väl ock på samma gång säkert, att de till följd af konkurrensen
skulle hålla ögonen på hvarandra, så att icke någon
öfverskrede gränsen. Utrustade som de vore med instrument
och laboratorier, skulle de också vara fullt kompetenta dertill.
Och bättre kontroll, än detta skulle blifva, kunde nog staten
icke anordna. Detta om de större bryggerierna, som tillverkade
både öl och dricka. Hvad åter anginge de egentliga svagdricksbryggerierna,
så torde de lika litet hädanefter som hittills komma
att känna sig frestade att tillverka några alkoholstarka maltdrycker.
Det låga försäljningspris, som deras tillverkningar betingade,
gjorde det omöjligt för dem. Såvidt utskottet visste, hade man
aldrig heller hört någi''a klagomål öfver för stor eller skadlig
alkoholhalt i deras svagdricka. Under sådana förhållanden ansåge
utskottet, att en särskild, dyrbar kontroll alls icke vore behöflig.
Det vore nog, att en gräns bestämdes, och att det, i
enlighet med hvad Kontroll- och Justeringsbyrån (sid. 19)*) föreslagit,
blefve vid äfventyr af straff förbjudet att vid handel begagna
benämningen »svagdricka» för maltdrycker, som öfverskrede
denna gräns. Sedan finge det vara polismyndighetens sak att,
der misstankar om lagöfverträdelse uppstode eller der angifvelse
skedde, taga prof för att låta undersöka och sedan efter undersökningens
resultat lagligen förfara. Så ginge det ju till i många
andra fall. Så t. ex. finge bränvin icke säljas med mindre sprithalt
än 40 %, vin icke med större sprithalt än 25 %. Men icke
hade man för detta stadgandes skull anordnat någon särskild
dyrbar kontroll. Den bränvinskontroll, som funnes, afsåge endast
att bevaka statens rätt till skatt, men alls icke att kontrollera
sprithalten i det bränvin, som bränneriegaren sålde. Skedde
öfverträdelse af lagens bestämmelser om sprithalten i bränvin
eller vin, så blefve det polismyndighetens sak att på gifven an -

*) sid. 278 i detta betänkande.

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

ledning der ingripa. Vore det alltså antagligt, att ett stadgande
i nu sagda syfte vida mindre skulle komma att kringgås
än många andra lagbestämmelser, så förfölle ock den af Kontrolloch
Justeringsbyrån uttalade farhågan, att den, som handlade
med svagdricka, skulle kunna komma att oskyldigt få lida för
tillverkarens förseelse. Äfven nu stode hvarje handlande i ansvar
för de varor han sålde, men aldrig hade klagan försports
öfver att han derigenom utsattes för risken att få oskyldigt lida
för förseelser, begångna af den fabrikant, hos hvilken han sjelf
på god tro köpt sina varor. Och faran för svagdricksförsäljaren
skulle nog icke blifva större. På hvad sätt gränsen mellan svagdricka
och öl borde bestämmas, det tillhörde de sakkunnige att
utreda. Gentemot Kontroll- och Justeri ngsbyräns påstående, att
»alkoholhalten ensam icke kan användas att skilja dricka från
andra maltdrycker» (sid. 8)*), utan att gränsen borde bestämmas
efter vörtens extrakthalt (sid. 16)*), ville dock utskottet påpeka,
att Byrån sjelf sade, att eu vört af viss extrakthalt icke vid utjäsning
kunde lemna en dryck med alkoholhalt utöfver en viss
procent (sid. 12)*), och om så vore, syntes det utskottet allt annat
än omöjligt att till skilnad mellan svagdricka och Öl bestämma
den vida naturligare gränsen af en viss alkoholprocent, utöfver
hvilken svagdricka icke finge gå. Så mycket bättre vore detta,
som derigenom intet hinder lades för en bryggare, som ville tillverka
ett mer extraktrikt och sålunda bättre svagdricka, men
genom pastörisering eller på annat sätt förebygga dess utjäsning
utöfver den för svagdricka bestämda maximiprocenten af alkohol.
I den danska lagen om ölskatt vore ock gränsen mellan skattefritt
och skattepligtigt Öl satt till 2 V4 vigtprocent alkohol, hvarförutom
tillverkning af maltdryck med mer än 6 vigtprocent
alkohol alldeles förbjödes. Om vörtens extrakthalt sades i den
lagen icke ett ord. Och hade man i Danmark utan tvekan kunnat
taga alkoholhalten till gräns mellan svagare och starkare maltdrycker,
så borde detsamma kunna ske äfven i Sverige. Utskottet
hemstälde derför, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
*) sid. 269, 275 och 272 i detta betänkande.

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

Maj:t anhålla, det ville Kong!. Maj:t efter sakkunnig utredning
bestämma en gräns mellan svagdricka och starkare maltdrycker
samt dervid, om det praktiskt läte sig göra, lägga alkoholhalten
till grund för en sådan bestämmelse, samt, under förutsättning
af bifall härtill, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det ville
Kongl. Maj:t förklara, att handeln med svagdricka skulle vara
fri från alla de inskränkande bestämmelser, som gälde handeln
med maltdrycker i allmänhet, och att dessa bestämmelser följaktligen
endast skulle vara tillämpliga på handeln med de starkare
maltdryckerna. »

Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren.

I Första Kammaren fann förslaget deremot ej understöd,
utan på hemställan af dess tillfälliga utskott beslöt kammaren
att icke biträda medkammarens beslut. Sistnämnda utskott yttrade
bland annat: Att ingå i någon pröfning af den tekniska

frågan rörande bästa eller säkraste metoden för särskiljandet af
svagdricka från öl, kunde icke ligga inom området för utskottets
uppgift. Hade den myndighet, på hvars yttrande Kongl. Maj:t
så kort tid förut ansett sig kunna bygga sitt beslut, i detta afseende
förklarat, att alkoholhalten ensam icke vore för sagda ändamål
tillfyllestgörande, torde denna förklaring böra respekteras,
så länge ännu icke nya rön upphäft dess giltighet. Och om än
teknici redan nu kunde tvista om större eller mindre möjligheter
för andra tillvägagåenden, torde icke detta utgöra tillräcklig
anledning för Riksdagen att på nytt till Kongl. Maj:t ingå med
en fråga, hvilken så nyligen besvarats, allra helst som frågan,
enligt Andra Kammarens beslut, skulle förses med det tillägget:
»om det praktiskt låter sig göra» — dermed Riksdagen nog tydligt
skulle uttala sitt tvifvel rörande sin egen framställnings befogenhet.
Kontroll å svagdrickstillverkningen ansåge utskottet
vara nödvändig. Då syftet med Riksdagens ifrågasatta åtgärd
måste vara att få till stånd en kraftig förbättring af rådande
missförhållanden och icke blott ett beslut på papperet utan tanke
på dess verkliga tillämpning, måste utskottet på det bestämdaste
afstyrka ett tillvägagående, sådant Andra Kammaren tänkt sig.

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

Utskottet ansåge fullkomligt obestridligt, att, för beredande af
nödig åtlydnad åt den ifrågasatta gränsbestämmelsen, kontroll
måste anordnas öfver svagdrickstillverkningen, så att icke under
dennas skyddande förklädnad en i alla afseenden för både samhället,
de enskilde och den lojala öltillverkningen menlig ölindustri
bringades till stånd. Att söka någon säkerhet häremot i det
alkoholstarkare ölets högre tillverkningskostnad, måste vara oklokt,
då ingenting hindrade dess tillverkare att göra sig för denna
kostnad betäckte genom att åsätta sin vara motsvarande högre
pris; och att mot anlitandet af denna utväg bygga på allmänhetens
motvilja derför, torde vara mer än vanskligt. Allmänheten
syntes sällan sakna medel, när det gälde att tillvinna sig hvad
som fallit den i smaken; och i hvilken rigtning hennes smak
ginge i fråga om alkoholhalten i svagdricka, framlyste temligen
otvetydigt af de undersökningar, hvilka Svenska Nykterhetssällskapet
i slutet af år 1895 och i början af år 1896 låtit anställa
beträffande alkoholhalten i våra vanliga dricksorter. En sammanfattning
af dessa undersökningar hade stälts till utskottets
förfogande; och denna sammanfattning visade, hurusom samtliga
dessa drickor, utom de, hvilka icke tappades på buteljer, hade
med hänsyn till sin alkoholhalt öfverstigit den i medkammarens
utskottsbetänkande ifrågasatta gränsen, hvadan de allesammans
från sagda ståndpunkt skulle vara att betrakta såsom öl. Vare
sig nu allmänheten derför betalade hvad det vore värdt eller dess
tillverkare sålde det under verkliga värdet, måste i hvilketdera
fallet som helst otillförlitligheten af den ofvan anförda bevisningsmetoden
vara tillräckligen styrkt. Konkurrensen torde lika lätt
kunna förmå de lojale bryggarne att följa de hänsynslöse i spåren
som att förmå dem mot desse senare anlita angifvelser och
processer. Lika litet funne utskottet tillrådligt att ensamt å polismyndigheterna
kasta kontrollen öfver den föreslagna bestämmelsens
åtlydnad. Utan stöd af någon förutgående kontroll öfver
tillverkningen, skulle dessa myndigheter i denna nya uppgift för
sin verksamhet antagligen finna en alltför tryckande arbetsbörda
för att känna sig synnerligen manade att effektivt uppbära den;

MaltdrychsJcomitén. 5

Älkoholgräris emellan olika slag af maltdrycker.

och svårigheterna för utöfvandet af en kontroll, som förutsatte
vare sig egna derför nödiga insigter eller tillgång till andras
bistånd, torde i de flesta fall visa sig tillräckligt stora för att
paralysera hvarje verksamt ingripande. Såsom skäl för åsigten,
att någon kontroll i sjelfva verket icke behöfdes, .anfördes väl
ock, att staten ju icke anordnat någon kontroll öfver alkoholhalten
i det bränvin, som försåldes, ehuru dess styrka ej finge understiga
40 %o\ men då lagen icke kände tvä slags bränvin, af
hvilka det ena skulle lyda under andra bestämmelser än det
andra och emellan hvilka skilnaden skulle bero på deras olika
alkoholhalt, kunde icke den anförda jemförelsen tillerkännas någon
betydelse. För utskottet syntes det fullt tydligt, att den
raska lösning af förhandenvarande fråga, hvilken Andra Kammaren
för sin del förordade, icke skulle vara i stånd att åvägabringa
ens den anspråkslösaste förbättring. Den skulle icke
kunna aflägsna de öfverklagade missförhållandena; den skulle
blott skapa nya. Genom att två särskilda gånger, 1881 och
1891, åt komiterade uppdraga att affatta förslag rörande beskattning
af maltdrycker, hade Kongl. Magt visat sig ega blick
för det ändamålsvidriga uti att beskatta alkoholen i en af de
drycker, hvilkas omåttliga förbrukning hotade landets välfärd,
men låta den i den andra af dessa vara skattefri. Så länge icke
denna brist i vår skattelagstiftning blifvit frid, torde emellertid
föga eller intet hopp finnas att kunna på tillfredsställande sätt
genomföra den anordning, Andra Kammaren med sitt beslut i
förevarande punkter åsyftade.

Frågan föll sålunda äfven vid 1896 års riksdag, men den återkom
vid 1897 års riksdag i motion inom Andra Kammaren. Denna
kammares tillfälliga utskott tillstyrkte liksom förut bifall till den
väckta motionen. I hufvudsak upprepades hvad som i föregående
utskottsbetänkanden anförts och derutöfver omnämndes, att äfven i
Norge en med motionens grund närbeslägtad fråga uppkommit, i
det Norska Stortinget anmodat regeringen att genom en komité söka
få utredd frågan om en förändring af grunden för skatten på öl
från malt till alkohol. Utskottet, Som införskaffat utlåtande

Älkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

;s5

från Professoren Klason, anförde vidare: Utskottet ansåge sig

icke hafva någon anledning att frångå 1896 års utskotts ståndpunkt.
Att ''eu skilnad mellan svagdricka och Öl kunde fixeras,
torde få anses oomtvistligt, då det vore af sakkunniga auktoriteter,
deribland Kontroll- och Justeringsbyrån, erkändt. Utskottet
vidhölle ock, att gränsen både kunde och lämpligast borde
bestämmas efter alkoholhalten. Detta vore den enda gräns, som
intresserade den stora allmänheten, emedan den ensam vore af betydelse
för nykterhetsarbetet. Visste derjemte tillverkaren, att en
viss extrakthalt i vörten icke kunde vid utjäsning utveckla öfver
en viss alkoholhalt i drycken, så borde det icke möta någon svårighet
för honom att vid svagdricksbrygd reglera vörtens extrakthalt
så, att den utfästa drycken aldrig kunde öfverstiga högsta
i lag för sådan dryck tillåten alkoholhalt. Hvarken i Koqtrolloch
Justeringsbyråns underdåniga utlåtande af den 8 oktober
1892 eller i Första Kammarens utskottsbetänkande år 1896 förekomme
något, som vederläde denna slutsats. I Professoren
Klasons utlåtande framhölles visserligen, att alkoholhalten i en
maltdryck »är en från dag till dag vexlande storhet». Men deraf
följde alls icke, att alkoholhalten kunde växa huru långt som
helst. När den nått ett visst maximum, ginge den tillbaka. Men
att dess maximum alltid berodde på stamvörtens styrka, fram-5
ginge äfven af Professoren Klasons utlåtande i öfrigt. Och så
funnes då icke heller i detta något, som visade, att alkoholhalten
icke kunde hos oss lika väl som i Danmark i lagen läggas till
grund för åtskilnaden mellan svagdricka och starkare maltdrycker.
Utskottet förmenade äfven, att det vore genom en reglering
af vörtens extrakthalt som de egentliga svagdricksbryggerierna
åstadkomme ett svagdricka, som aldrig nådde någon sådan
alkoholhalt, att man från nykterhetsvänligt håll haft anledning
till klagomål. Men hvad som vore möjligt för dem, det borde
vara lätt för de stora ölbryggerierna, som förfogade öfver vida
större tekniska resurser. Emellertid hade motionärerna icke bestämdt
yrkat, att gränsen mellan svagare och starkare maltdrycker
skulle sättas vid en viss alkoholhalt, utan endast uttalat en

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

önskan, att det måtte ske, i fall det praktiskt läte sig göra, lemnande
åt Kongl. Maj:t att efter sakkunnig utredning deröfver bestämma.
Utskottet ansåge sig deri hafva desto större anledning
att tillstyrka deras anhållan. Hvad anginge svårigheten att åstadkomma
den nödig ansedda kontrollen, vore utskottet, på grunder
som blifvit i 1896 års utskottsbetänkande anförda, öfvertygadt,
att den icke vore så stor, som man förestälde sig. Vår lag stadgade,
som bekant, straff för den, som sålde margarin eller med
margarin uppblandadt natursmör såsom smör. Nu vore ock bekant,
att det vore förenadt med mycket större svårigheter att afgöra,
om ett till salu utbjudet smör vore blandadt med margarin,
än att utröna, om en till salu utbjuden maltdryck öfverskrede
en viss alkoholhalt. Men ingen hade väl ansett nödigt
att på hvarje ställe, der smör tillverkades till afsalu, anordna en
dyrbar och vidlyftig kontroll för att se till, att det ej finge blandas
med margarin. Nej, yppade sig anledning till misstanke, så
vore det polismyndigheternas sak att — med eller utan angifvelse
— ingripa samt låta genom sakkunnige verkställa undersökning.
Men anledningar till misstanke torde säkerligen komma att yppa
sig vida förr, om maltdrycker gjordes för starka, än om smör
blandades med margarin. Först när den dag komme, att maltdryckerna
hos oss, såsom t. ex. i Danmark och Norge, blefve
skatteobjekt, torde en vidlyftig statskontroll blifva nödvändig.
Men då lemnade ock skatten nödiga medel dertill.

Andra Kammaren biföll sitt utskotts hemställan; men i Första
Kammaren föll frågan, sedan dess tillfälliga utskott utan ny motivering
hemstält, att Kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens
beslut.

Slutligen väcktes frågan inom Andra Kammaren äfven vid
1898 ars riksdag. Dess tillfälliga utskott tillstyrkte äfven nu bifall.
Beträffande möjligheten att verkställa den nödiga kontrollen i de
fal], der grundad anledning kunde förekomma att misstänka för
stor alkoholhalt i dryck, som såldes såsom svagdricka, hade utskottet
förskaffat sig utlåtanden af två fackmän; af hvilka utlåtanden
det ena, afgifvet af Ingeniören i Kontroll- och Justerings -

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

byrån Ä. G. Ekstrand, här bifogas (Bil. 9). Dessa utlåtanden
visade enligt utskottets åsigt, att en undersökning med så pass
stor noggrannhet, som här vore erforderlig, icke kunde möta synnerligen
stora svårigheter, derest alkoholgränsen icke sattes för
låg. För öfrigt torde det i de flesta fall vara lätt att få profven utförda
å kemisk station eller apotek, der man vore van vid kemiska
undersökningar. Utskottets hemställan fick nu den form,-att Andra Kammaren ville för sin del besluta skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta omarbeta Kongl.
Förordningen den 24 oktober 1885 i den retning, att ur densamma
aflägsnades alla stadganden såväl angående handel med
de verkligen icke spirituösa dryckerna, kokadt kaffe, te, choklad
och dylikt, som ock med svagdricka, som, ehuru spirituöst, likväl
hade så ringa alkoholhalt, att det icke kunde hänföras till
rusgifvande drycker. Något uttryckligt tal om en viss alkoholgräns
förekom deremot ej i utskottets hemställan. Denna hemställan
blef i Andra Kammaren bifallen.

Första Kammarens utskott vidhöll sin förut uttalade mening
under yttrande: Andra Kammarens beslut förutsatte tydligen
uppdragandet af en lagfäst gräns mellan svagare maltdrycker (s.
k. svagdricka) och starkare sådana drycker, ty i annat fall skulle
icke med nödig säkerhet kunna af vederbörande myndighet afgöras,
till hvilkendera af dessa båda kategorier det ena eller
andra slaget af i förbrukningen ingående maltdrycker borde hänföras.
Att denna gräns borde bestämmas efter alkoholhalten, torde
ligga i sakens natur, eftersom det vore de särskilda maltdryckernas
mer eller mindre berusande egenskaper, som skulle betinga
deras olika ställning i lagstiftningshänseende- Att med nutida vetenskapliga
hjelpmedel ett bestämmande af alkoholhalten i olika
maltdrycker kunde med erforderlig noggrannhet verkställas, lede
val intet tvifvel. En annan sak vore, huru man på ett praktiskt
och ändamålsenligt sätt skulle kunna åstadkomma fullt betryggande
kontroll derå, att maltdrycker, som i handeln ginge såsom
»svagare», icke innehölle större alkoholhalt än den för dem lagligen
bestämda. En sådan kontroll skulle naturligtvis kunna ge -

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

nom derför af staten anstälde kontrollörer ega rum vid bryggerierna,
innan den färdiga varan derifrån utsläpptes. Men den
sannolikt högst betydliga kostnaden för en så vidlyftig apparat
skulle i utskottets tanke lägga ett väsentligt hinder mot eu dylik
kontrollanordning, så vida nämligen icke maltdrycksbeskattning infördes.
I detta sammanhang kunde utskottet icke underlåta att
■som sin mening uttala, att en dylik beskattning helt säkert skulle
vara ett kraftigt verkande medel till ölförbrukningens inskränkande,
både direkt genom varans fördyrande och indirekt genom
möjliggörandet af så väl ändamålsenlig kontroll som antagligen
äfven andra anordningar i nykterhetens intresse. Men frågan
härom förelåge icke och komme kanske icke heller att föreligga,
så länge för statens finanser icke behöfdes en ny skattekälla af
den betydenhet, som den ifrågavarande skulle blifva. Då således
tanken på kontroll vid sjelfva bryggerierna måste för närvarande
uppgifvas, återstode endast att tänka sig dess utförande på den
i handeln utsläppta varan, således på de otaliga ställen rundt om
i landet, der vissa maltdrycker såsom »svagare» fritt finge säljas
och utskänkas, ty det vore just dessa maltdrycker, hvilkas alkoholhalt
borde kontrolleras till förekommande eller beifrande af
lagöfverträdelser. Af Andra Kammarens tillfälliga utskott hade
visserligen antydts, att »i de flesta fall» kontrollprofven skulle
kunna utföras å kemisk station eller apotek, men möjligheten
häraf torde kunna på goda grunder betviflas. De kemiska stationernas
antal vore allt för ringa, för att prof från alla delar
af landet skulle kunna utan stor tidsutdrägt och andra olägenheter
till dem i och för undersökning insändas, och deras för
helt andra ändamål afsedda verksamhet skulle helt säkert genom
dylika alltjemt återkommande undersökningar af maltdryck spröt’
förryckas. Hvad åter apoteken anginge, torde man icke af deras
innehafvare kunna fordra, hvarken att de skulle vara försedda
med de för ändamålet erforderliga vetenskapliga instrument eller
att deras lokaler skulle härtill lemna nödigt utrymme. Under
sådana förhållanden funnes nog ingen annan utväg än att öfverlemna
kontrollen åt de resp. polismyndigheterna, men utskottet

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

vågade icke antaga, att dessa i allmänhet skulle vara kompetenta
att verkställa så ömtåliga undersökningar som de ifrågavarande,
hvilka enligt sakkunniges mening kräfde stor vana vid precisionsmätningar
och endast med noggrant handhafvande af fullt korrekta
instrument kunde lemna tillförlitliga resultat. På grund af
hvad utskottet sålunda anfört, ansåge utskottet det icke tillrådligt
att i lag stadga en alkoholgräns, hvars behöriga iakttagande alldeles
icke eller åtminstone endast på ett högst ofullständigt och
otillförlitligt sätt skulle kunna öfvervakas.

Förslaget föll äfven nu i Första Kammaren.

Vid behandlingen inom komitén af denna fråga hafva komi- Utredning,
terade funnit nödigt ånyo inhemta yttrande af Kontroll- ochm/f*komUeJusteringsbyrån.
Dess ofvan omnämnda underdåniga utlåtande rade‘
af den 8 oktober 1892 var afgifvet på förfrågan om lämpligaste
sättet för bestämmandet af en gräns emellan svagdricka och starkare
maltdrycker och icke på förfrågan om möjligheten af att
bestämma gränsen med hänsyn till alkoholhalten, i hvilket sistnämnda
hänseende utlåtandet icke heller syntes komiterade innehålla
uttryckligt yttrande. Komiterade afläto derför den 11 november
1898 skrifvelse med anhållan, att Kontroll- och Justeringsbyrån
behagade yttra sig derom, huruvida något bestämdt hinder
förefinnes att till grund för bestämmande af en gräns mellan
svagdricka och starkare maltdrycker lägga allenast den färdiga
dryckens alkoholhalt, uttryckt i vissa volymprocent, och, derest
något sådant hinder ej förefunnes, hvilka de väsentligaste olägenheter
äro af att sålunda bestämma nämnda gräns, samt vidare, huru
högt denna gräns bör bestämmas för att ä ena sidan i nykterhetens
intresse alkoholhalten må vara sä låg som möjligt, men ä
andra sidan det icke bör kunna befaras, att den vara, som sålunda
skulle i handeln åt allmänheten utbjudas under namn af svagdricka,
blifver till följd af dess mindre hållbarhet eller andra orsaker
såsom läskedryck otjenlig, äfvensom huruvida, under berörda
förutsättningar, till förekommande af lagöfverteädelser vid
försäljning af svagdricka någon särskild kontroll är erforderlig .

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

utöfver den, som kan af städernas och landsbygdens polismyndigheter
utöfvas, och, derest så ansåges, huru denna kontroll lämpligast
bör anordnas, hvarjemte komiterade anhöllo, att Kontrolloch
Justeringsbyrån ville afgifva yttrande, i hvad mån möjligheten,
att skatt å maltdrycker kan komma a.tt införas, bör inverka
ä valet af sätt för skiljande af svagdricka och starkare maltdrycker.
A denna komiterades skrifvelse erhölls det svar, som är
härvid fogadt såsom Bil. 10.

Komiterade hafva vidare sökt förskaffa upplysning, huruvida
någon af de metoder, som användas för att undersöka alhoholhalten
i en maltdryck, är af så enkel art, att tillförlitlig undersökning
skulle kunna verkställas äfven af andra än tekniskt bildade
personer. Den enda af de i Byråingeniören Ekstrands utlåtande
angifna metoder, som synts möjligen vara af sådan beskaffenhet,
är användande af komparatorn, konstruerad af Professoren
vid Stockholms högskola S. O. Pettersson jemte annan
person. För vinnande af närmare upplysning angående denna
metod hänvände sig komiterade till Professoren Pettersson, hvilken,
med anledning af komiterades derom framstälda begäran, för
nämnda ändamål tillstädeskoin vid komiténs sammanträde den 19
november 1898. Dervid medhade Professoren Pettersson en komparator,
med hvilken han anstälde åtskilliga experiment, hvarjemte
han till komiterade öfverlemnade af honom uppsatta anvisningar
vid komparatorns begagnande. Dessa anvisningar bifogas här såsom
Bil. 11. Derjemte uttalade sig Professoren Pettersson såväl
i fråga om komparatorn som på andra till honom framstälda
spörsmål på sätt framgår af bifogade utdrag af komiténs protokoll
för nyssnämnde dag {Bil. 16).

Slutligen hafva komiterade i förevarande fråga låtit såsom
sakkunnig höra föreståndaren för Eskilstuna svagdricksbryggeri,
Apotekaren C. M. Sundberg, hvilken dervid uttalat sig såsom
härvid fogade utdrag af komiténs protokoll för den 16 augusti
1899 utvisar {Bil. 16).

Alkoliolgråns emellan olika slag af maltdrycker.

Efter denna redogörelse öfvergå komiterade till att sjelfve Tillämpligyttra
sig i den föreliggande frågan och vilja dervid först taga i alkoholbetraktande
möjligheten och lämpligheten af att i lag bestämma 9ransen
gräns emellan olika slag af maltdrycker, grundad allenast på
dessa dryckers alkoholhalt och afsedd att vinna tillämpning vid
dryckernas försäljning.

Det må då till en början framhållas, hurusom en sådan gräns
icke skulle beröra sjelfva tillverkningen af maltdrycker, ej tillverkaren
såsom sådan, utan gränsen skulle göras gällande mot
dem, som handla med maltdrycker, sålunda, att den, som utan
särskilt tillstånd försålde maltdrycker med större alkoholhalt än
den i lag faststälda procenten, derför skulle ställas till ansvar.
Komiterade anse sig derför böra här förbigå spörsmålet om uppdragandet
af en lagstadgad gräns vid sjelfva tillverkningen, så att
tillverkaren vid varans utlemnande från tillverkningsstället skulle
angifva, huruvida densamma vore eu starkare eller svagare dryck,
detta så mycket hellre som den uppgift, hvilken blifvit komiterade
förelagd, är att inkomma med underdåniga förslag, Renande
att främja nykterheten, om ändringar i Rongl- Förordningen
den 24 oktober 1885, och uppgiften sålunda, strängt taget,
omfattar allenast frågan om handeln med de i denna förordning
omförmälda drycker, icke sjelfva dryckestillverkningen, för hvilken
gälla de allmänna bestämmelserna i näringsfrihetsförordningen.

Frågan om ändrade stadgande! rörande maltdryckstillverkningen
har behandlats inom två föregående komitéer i sammanhang med
spörsmål om dessa dryckers beskattning.

Men den ifrågasatta gränsen skulle icke heller beröra all
den handel, som tillverkare bedrifver med de af honom tillverkade
drycker. Rättighet att tillverka till salu, förvärfvad i enlighet
med näringsfrihetsförordningen, medför med nödvändighet
en viss försäljningsrätt. Icke blott att detta ligger i sjelfva uttrycket
»till salu tillverka», utan det framgår jemväl af den historiska
utvecklingen utaf näringsfriheten i vårt land. Huru vidsträckt
denna försäljningsrätt är, kan deremot vara underkastadt
tvifvel. I annan del af sitt underdåniga betänkande hafva komi Maltdryckslcomitén.

Alkoholgråns emellan olika slag af maltdrycker.

Kontrollanter
för undersökning

af dryckers
alkoholhalt.

terade haft anledning närmare ingå på denna fråga och vilja
derför här helt kort angifva det resultat, hvartill komiterade dervid
kommit. Komiterade hafva ansett förvärfvad rätt att bedrifva
tillverkning af maltdrycker till salu böra innefatta rätt för sådan tillverkare
icke blott att, i likhet med bränvinstillverkare, oförkränkt
idka partihandel med sina tillverkningar, utan jemväl att i mindre
myckenhet fritt försälja dem från tillverkningsstället. I enlighet
med denna uppfattning hafva äfven komiterade, då i deras underdåniga
förslag uppstälts fordran på särskildt tillstånd för rätt att idka
handel med maltdrycker till mindre än en viss angifven myckenhet,
från skyldighet att söka sådant tillstånd undantagit tillverkare
för hans försäljning från tillverkningsstället af egna tillverkningar.

Alkoholgränsen skulle sålunda komma att beröra allenast
återförsäljare samt tillverkare, för såvidt han drifver försäljning
på annat sätt än nyss är sagdt. I öfrigt egde tillverkaren rätt
att sälja maltdrycker af hvilken alkoholhalt som helst. Han behöfde
taga hänsyn till gränsen endast i den mån detta påkallades
af hans ekonomiska intresse gent emot den återförsäljare eller de
konsumenter, som önskade erhålla en dryck, hvars alkoholhalt
icke öfverstege gränsen. Någon statskontroll öfver hans tillverkning
kunde derför ej sättas i fråga. Denna konseqvens har äfven
blifvit beaktad af dem, som kämpat för alkoholgränsen. Någon
sådan kontroll behöfves visst icke, hafva de försäkrat; nödig
kontroll kan utöfvas sålunda, att man hos handlanden uttager
prof å den dryck, han säljer såsom alkoholsvag, och befinnes vid
anstäld undersökning af profvet detta vara alkoholstarkare än
tillåtet är, har handlanden handlat i strid med lagen.

Det må härvid anmärkas, att den sålunda erforderliga undersökningen,
enligt komiterades åsigt, icke kan anförtros åt andra
än skolade kemister. Den utredning, komiterade förskaffat
beträffande det antagligen enklaste af alla hittills använda undersökningsinstrument,
komparatorn, torde gifva komiterade rätt
härutinnan. Men då antalet af i vårt land i statens tjenst varande
kemister icke är tillräckligt för utöfvande af dylika under -

, Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

sökningar, skulle blifva nödvändigt att rundt om i landet anställa
tjensteman för sådant ändamål. Den kostnad, detta kornme att
medföra, borde väl ej utgöra något ovilkorligt hinder derför, men
torde dock vara värd beaktande.

En noggrann kontroll borde nämligen, enligt komiterades Behof vet af
öö kontroll.

förmenande, utöfvas, att icke den lagstadgade gränsen öfverskre des.

Blefve kontrollen icke fullt effektiv, skulle lagbestämmelsen

med all säkerhet komma att medföra helt andra verkningar än

dem man dermed åsyftat.

Sedan gränsen blifvit bestämd, skulle den i lagstiftningen
finna användning på det sätt, att drycker, hvilkas alkoholhalt
vore lägre än gränsen, skulle göras i handeln lätt åtkomliga,
men deremot handeln med alkoholstarkare drycker fortfarande
vara beroende af stränga restriktiva bestämmelser.

Man måste emellertid, då fråga är om dylika restriktiva
bestämmelser, taga hänsyn till den mensidiga naturen. Promulgerandet,
af en ny lag ändrar ej menniskans begär. Det finnes
en mängd menniskor, som på grund af vare sig en god eller
eu dålig vana förtär öl. Så stor laglydnad torde man ej få
förutsätta finnas för handen hos flertalet af dessa, att de undertrycka
detta begär till följd af restriktiva lagstadganden, utan
gör det sig gällande i lika hög grad efter som före lagen; och
det synes vara alldeles klart, att ifall den ene näringsidkaren
ej söker tillgodose detta begär, så gör den andre det, hvarföre
ock en lag om hithörande förhållanden,'' hvilken ej är åtföljd af
effektiv kontroll, torde få anses otjenlig att uppfylla det med
densamma afsedda ändamålet. Man kan här icke skäligen åberopa
lagen om handeln med bränvin såsom exempel på den gagnande
verkan, som starka restriktiva bestämmelser förmå medföra.
Lagen omöjliggör nämligen ej för någon här i landet att
förskaffa sig bränvin i hvad qvantitet som helst; det är endast
den tillfälliga åtkomsten, som lagen — och äfven detta endast
delvis — kan hindra.

Helt annorlunda med maltdryckerna. Mycket stränga restriktiva
bestämmelser beträffande handeln med starkare maltdrycker

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

skulle på sina ställen alldeles tillintetgöra möjligheten att anskaffa
sådana vare sig till godt bruk eller till missbruk. Denna omständighet
skulle hos återförsäljare föranleda begär att handla mot
lagen, ett begär som producent och konsument skulle på allt sätt
understödja. Man skulle komma till det ingalunda sällsynta läget
i liknande fall, att lagen talar ett språk men praxis ett
helt annat.

Härvid skulle medverka en omständighet, som ej har någon
giltighet beträffande bränvinet. Bränvinstillverkaren lider i det
hela ej af restriktiva lagbestämmelser angående sin vara. Den
ene lider åtminstone ej mer eller mindre än den andre, då handeln
med bränvin alltid och utan undantag i första hand är en
partihandel. Annorlunda är det med maltdryckerna, som till stor
del säljas af tillverkaren direkt till konsumenten, ett sakförhållande
som synes vara oskiljaktigt förbundet med denna tillverknings
existens såsom industri. Under sådana förhållanden ligger
ej blott en stor frestelse för tillverkaren att öfverträda eller medverka
till öfverträdelser af lagen, som inskränker direkt hans
omsättning, hvarpå all vinst väsentligen beror, utan denna olaglighet
gynnas af svårighet i kontrollen, hvaraf det dåliga och
för yrket korrumperande träder fram, att den samvetsgranne går
under, men den, som handlar lagstridigt, vinner framgång.

Möjligheten Det vore derför nödvändigt, att en effektiv kontroll öfver
att utöfva °

effektiv kon- efterlefnaden af en lagstadgad gräns utöfvades. En sådan konr
'' troll synes emellertid icke vara möjlig. Komiterade hafva för sin
del kommit till den öfvertygelsen, att en på alkoholhalten grundad
gräns emellan starkare och svagare maltdrycker, när det
uteslutande gäller handeln med dessa varor, icke låter sig behörigen
kontrollera.

Någon naturlig sådan alkoholgräns gifves icke, alldenstund
— såsom framgår af Kontroll- och Justeringsbyråns underdåniga
utlåtande den 8 oktober 1892 — drycker sådana som iskällardricka
och svensköl å ena sidan kunna ha lägre alkoholhalt än
svagdricka, men å andra sidan ock högre alkoholhalt än bajerskt
Öl; och man kan ej heller genom hjelp af blotta sinnesorganen

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

eller ett enkelt instrument öfvertyga sig, om varan i fråga ligger
på ena eller andra sidan om gränsen. Härtill kommer, att varans
al kohol halt kan under vissa omständigheter ganska betydligt tilltaga
dag för dag, liksom den under andra omständigheter kan aftaga.

I anförda förhållanden finner man väsentligen skälen till de
svårigheter, som ligga i vägen för utöfvande af behörig kontroll.
Varans beskaffenhet kan nämligen i regeln ej konstateras vid
proftagningen, och om emellan denna och undersökningen en afsevärd
tid förflyter, kan under denna tid alkoholhalten komma att
undergå väsentliga förändringar. Detta gäller nu förnämligast
öfverjästa maltdrycker. De underkasta maltdryckerna förändra
vanligen icke sin alkoholhalt i den grad som oftast är fallet med
öfverjästa, men det finnes å andra sidan ej heller någon möjlighet
att i lag skilja emellan öfver- och underjästa maltdrycker. Väsentligen
på här anförda grunder har också Kontroll- och Justeringsbyrån
i sin underdåniga skrifvelse icke ansett en sådan
kontroll vid försäljningen möjlig utan att sjelfva tillverkningen
samtidigt underkastas en viss kontroll. Af samma mening
ha andra sakkunniga korporationer i landet, såsom Kemistsamfundet
i Stockholm samt Svenska Teknologföreningen, varit.

Det har sagts, att den variabla alkoholhalten i maltdryckerna
kan förebyggas genom deras pasteurisering. Detta är
sant, och har derför detta argument till en viss grad sitt berättigande.
Då det emellertid vore orimligt att ålägga bryggerierna
att pasteurisera en mindre eller större del af sina tillverkningar,
om ej af andra skäl så derför, att detta på intet
sätt låter sig kontrolleras utom bryggeriet och pasteuidseringen
alltid fördyrar varan, så skulle konkurrensen nödga bryggaren
att, likasom nu är förhållandet, endast i särskilda fall lägga
denna extra kostnad på varan. Bryggaren pasteuriserar nämligen
endast i de relativt få fall, der han är öfvertygad, att varan
ej håller sig till tiden för dess konsumtion. Vidare må man erinra
sig, att det endast är fl asköl, som pasteuriseras, och större
delen häraf säljer bryggaren direkt till konsumenterna från
tillverkningsstället, en handel som sålunda är oåtkomlig för lagen.

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

Återförsäljaren, den ende som egentligen af lagen träffas, köper
vanligen maltdryckerna på fat och distribuerar dem antingen direkt
från fatet till konsumenterna eller tappar det först på flaskor, som
sedermera försäljas. Nu kunna maltdryckerna ej pasteuriseras direkt
på fatet, utan måste en särskild apparat derför anordnas. Härtill
kommer, att detta slag af pasteurisering ännu icke kan på ett tekniskt
tillfredsställande sätt verkställas. Då svårigheterna. för ett
bryggeri att pasteurisera sina varor växa med den skala, hvari
detta skall ske, förklaras deraf det sakförhållande, att bryggaren
alltid har en viss obenägenhet derför. Användande af pasteuriseringen
försvåras icke blott af de stora omkostnaderna och den
ofta förekommande vanskligheten att anskaffa lämpliga lokaler,
utan äfven derigenom att maltdryckerna genom pasteuriseringen
vanligtvis erhålla en mindre angenäm bismak.

Pasteuriseringen är fördenskull med all säkerhet en helt
illusorisk faktor för en lag att räkna med, och det bör bemärkas,
att — äfven under förutsättning att pasteurisering regelbundet
skedde, der den vore af nöden — det just skulle blifva de alkoholsvaga
maltdryckerna, som skulle betungas med denna extra och
ingalunda obetydliga afgift, som dessutom förutsätter en långt ifrån
alltid befintlig kunskap hos bryggeripersonalen samt anordningar,
som på många ställen äro svåra eller rent af omöjliga att göra.

. Man har vidare sagt, att visserligen kan alkoholhalten i den
färdiga varan ökas, men den kan dock icke ökas öfver en viss
gräns, hvarför det vore lätt för bryggaren att så afpassa vörtens
styrka, att alkoholhalten i den färdiga varan icke öfverskrider
den lagstadgade gränsen. Detta är naturligtvis i och för sig en
sanning, om än det i praktiken måste sägas vara en sanning med
modifikation, enär det förutsätter, att, ifall en bryggare vill göra
sin vört t. ex. sexprocentig, han också kan det. Erfarenheten
lär emellertid, att detta sällan eller aldrig är fallet, utan att
han ibland kommer att göra vörten något starkare, ibland något
svagare. Man skall nämligen alltid finna, att en maltdryck, som
undan för undan fabriceras efter samma recept, vid undersökning
af olika prof befinnes ha variationer nästan intill en

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

hel procent i stamvörtens styrka, hvilket t. ex. framgår af
Kontroll- och Justeringsbyråns underdåniga skrifvelse sid. 23.*)
Teoretiskt är emellertid satsen fullständigt rigtig. Af en del
extrakt kan bildas högst V2 vigtsdel alkohol, hvartill kommer,
att c:a 1U af extraktet ej genom jäsning kan öfverföras i alkohol.
Resonnemanget, att bryggaren genom stamvörtens reglering
kan bestämma högsta möjliga alkoholhalt i drycken, är sålunda i
hufvudsak rigtigt. Men uppställer man denna förutsättning för
lagens effektivitet, då har man i sjelfva verket lemnat sin utgångspunkt,
alkoholgränsen tillämpad mot försäljaren allenast; och man
har öfvergått till att fordra, att de svaga maltdryckerna få innehålla
endast en viss extrakthalt samt att ej blott försäljningen,
utan äfven tillverkningen skall regleras. Det synes vara just denna
konseqvens, till hvilken Kontroll- och Justeringsbyrån kommit.

Fasthåller man emellertid, att lagen ej har att göra med
tillverkaren, utan allenast med försäljaren, skall man lätt inse,
huru svårt det blir för den sistnämnde, som har att rätta sig
efter köpares önskningar och smak, att hålla till salu fullt tillfredsställande,
men alkoholsvaga maltdrycker. Om också en köpare
anser alkoholen i den köpta maltdrycken för något ondt,
som han ej vill tåla, åtminstone icke öfver en viss grad, så har
han naturligtvis ej samma önskningar beträffande extrakthalten,
att den ej får öfvergå ett visst maximum. Tvärt om torde de
flesta konsumenter af maltdrycker ha den gemensamma önskan,
att den maltdryck de köpa är så extraktrik som möjligt i förhållande
till det pris, som betalas för varan. Derföre lemnar ock
svagdricksbryggaren ut sin vara, medan den ännu är i stark jäsning,
för att den skall vara så extraktrik som möjligt, och öfver hufvud
är det ur smakens synpunkt önskvärdt, att utjäsningsgraden hos
särskildt alla maltsvaga drycker hålles låg, när dessa lemna bryggeriet.
Att extraktrikedomen är en vigtig sak, visar ock erfarenheten
från Danmark. Oaktadt lagen ställer de svagare maltdryckerna
derstädes i ett synnerligen gynsamt ekonomiskt läge,
hafva dessa ändock icke kunnat undantränga de starkare.

*) sid. 280 i detta betänkande.

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

Då, såsom ofvan sagts, bryggaren icke kan fullständigt reglera
vörtens procenthalt, följer deraf att, om bryggaren söker hålla denna
så nära som möjligt en uppstäld gräns, varan emellanåt kommer att
ligga öfver i stället för, som åsyftadt varit, under gränsen. Bryggaren
behöfver alls ej afsigtligt vara vållande härtill, ty utjäsningsgraden
är beroende af en mängd faktorer, såsom kornets beskaffenhet,
dess mattning och kolning. Härtill komma så vigtiga omständigheter
som vörtberedning, jästras, temperatur och tid. Så snart
derföre bryggaren använder en starkare vört än som motsvarar
den tillåtna alkoholhalten vid högsta möjliga utjäsningsgrad, är
det sålunda omöjligt för honom att med säkerhet reglera förhållandena,
så att en viss alkoholhalt ej öfverskrides, medan varan
ännu är i sjelfva bryggeriet, och ännu mera omöjligt är det naturligtvis
för honom att garantera något hos detaljhandlaren, enär
alkoholbildningen ju fortgår med olika hastighet äfven sedan varan
lemnat bryggeriet. Vore sålunda t. ex. den faststälda alkoholgränsen
2V2 %, så finge bryggaren ej göra sin stamvört öfver
c:a 6 %, ifall han ville vara säker på att varan aldrig komme
öfver gränsen. Men då komme detta att omöjliggöra för bryggaren
att föra i marknaden sådana maltdrycker som svensköl,
julöl, iskällardricka m. fl., oaktadt dessa bevisligen, sådana de nu
finnas i marknaden, ofta ej uppnå den anförda alkoholgränsen,
och det sålunda dermed är visadt, att det verkligen är möjligt
att föra dylika varor i handeln, hvilkas alkoholhalt ligger under
gränsen. Undersökningar af 17 prof svensköl (anförda i åberopade
underdåniga utlåtandet sid. 33)*) visade sålunda, att hos 9 prof
alkoholhalten låg öfver 2V2 %, hos 8 deremot derunder; och hvad
iskällardricka beträffar, så låg alkoholhalten i 15 % af profven
under 2V2 %. Då nu emellertid ett bestämdt begär finnes efter
nämnda och liknande drycker, så måste naturligtvis bryggaren
fortfarande som hittills tillverka och sälja sådana. Alkoholhalten
kommer dervid att ligga än öfver, än under gränsen, och bryggaren
saknar till och med sjelf i flertalet fall kunskap och resurser
att öfvertyga sig om alkoholhalten hos sin vara, medan

*) sid. 290 i detta betänkande.

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

deri ännu är i bryggeriet; och än mindre kan han garantera något
beträffande varan hos återförsäljaren.

Ytterligare en vigtig synpunkt för frågans bedömande torde Läget af en
böra i detta sammanhang påpekas, nämligen huru högt eu gräns, “fräns''.
om sådan eljest vore möjlig, lämpligen borde bestämmas. Det
är mycket vanskligt att i detta afseende kunna finna en väl afpassad.
siffra. Sattes gränsen högt, t. ex. till 3 %, såsom nykterhetspartierna
emellanåt synas benägna att medgifva, skulle
bryggarne söka att under gränsen inpressa alla de underjästa
drickssorterna, som visat sig för allmänheten mycket begärliga,
men hvilka i alkoholstyrka variera omkring detta procenttal; och
faran för gränsens öfverskridande läge nära till hands. Sattes
åter gränsen lågt, t. ex. vid 2 %, skulle i regel alla de nämnda
drickssorterna komma att ligga öfver gränsen, hvilket med hänsyn
till dessas begärlighet och deras ofarlighet i nykterhetshänseende
vore mot allmänheten mycket obilligt, Anmärkningar af ena
eller andra slaget drabba hvarje gräns emellan 2 och 3 %.

I Danmark, hvarest, såsom nedan närmare omförmäles, en lagstadgad
gräns emellan starkare och svagare maltdrycker finnes, har
den nu nämnda svårigheten icke förelegat. Der tillverkas af maltdrycker
antingen drickor med eu alkoholhalt af högst 2 eller
öl med sådan halt af lägst 3 %, men inga mellansorter; och man
har derför helt naturligt kunnat sätta gränsen emellan dessa båda
tal till 2 XU vigtprocent, motsvarande 2 V2 volymprocent.

Möta sålunda emot uppdragandet af en alkoholgräns af ifrå- Alkoholgavarande
slag stora betänkligheter i tekniskt afseende genom furidis/lyZ
svårigheten att utöfva den nödvändiga kontrollen öfver grän- punkt.
sens behöriga iakttagande, så ställer sig saken icke bättre, om
man ser den från dess rent juridiska sida. Med yrkandet om
gränsens uppdragande vid handeln sammanhänger, såsom förut
är antydt, att den, som försäljer en maltdryck, hvars alkoholhalt
öfverskrider gränsen, utan att han förvärfvat sig rätt till sådan
handel, skall derför straffas. För ådöinandet af sådant straff behöfves
ej mera än ett enkelt konstaterande af att drycken något,

Maltdrychshomitén. 7

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker''

om än aldrig så litet, öfverskridit alkoholgränsen. Handlanden
får icke freda sig med åberopande af god tro, dermed att han
uppger eller leder i bevis, att han af en tillverkare inköpt drycken
såsom alkoholsvag sådan. Finge handlanden freda sig från
åtal på sådant sätt, skulle han väl så godt som aldrig vara med
straff åtkomlig; och tillverkaren, som ensam gifvit anledning till
lagens öfverträdelse, kunde icke heller derför ställas till ansvar,
då han vid sin tillverkningsrätt och sin försäljningsrätt såsom
tillverkare icke vore bunden af någon gräns.

Från rättslig synpunkt är ju en sådan lag, som ådömer en
tilltalad person straff, äfven då denne i subjektivt afseende är
utan skuld, fördömlig. Men, säga gränsens förespråkare, lagbestämmelsen
är icke mera fördömlig i detta än i många andra
fall, i hvilka en handlande kan fällas till ansvar för det han
saluhåller varor, om hvilkas beskaffenhet han sjelf icke har någon
säker kunskap; och såsom exempel på sådana fall anföres
handeln med margarin och med arsenikhaltiga varor.

Vid ett sådant resonemang förbiser man dock en omständighet,
som enligt komiterades mening gör det fullständigt orimligt
att stadga sådant ansvar i fråga om maltdrycker.

Denna omständighet är den faktiska omöjligheten för den,
som handlar med alkoholsvaga sådana drycker, att förvissa sig
derom att han icke säljer annan vara än han har lof till. Håller
han dryckerna till salu på buteljer utan att han sjelf verkstält
tappningen, såsom ofta förekommer med vissa underjästa,
alkoholsvaga maltdrycker, omöjliggöres fullt tillförlitlig undersökning
deraf att hvarje butelj, som undersökes, sedan är osäljbar.
Säljer han åter dryckerna från fat, ligger väl nämnda omständighet
icke i vägen för att hvarje fat undersökes. Men sådan
undersökning förhindras af kontrollkostnaden. Denna kan
icke beräknas till mindre än lägst 1 krona för hvarje undersökning.
Men, såsom utvisas af gjorda uttalanden inför
komitén och den öfriga utredning, komiterade införskaffat i
fråga om svagdrickshandeln, uppgår priset å ett fat svagdricka
om 40 liter endast till ungefär 1 krona 50 öre och återförsälja -

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

rens vinst derå till ungefär 70 öre. Varans oskäliga fördyrande
skulle derför blifva en följd af sådana undersökningar; men då
man måste antaga, att den allra största delen handlande hellre
än att höja svagdrickats pris med beloppet af kontrollkostnaden
skulle underkasta sig risken af att någon gång komma att sälja
en alltför alkoholstark vara, följer deraf att undersökningar, som
sagts, ingenstädes kunde ega rum.

I allt fall, äfven om de allra noggrannaste undersökningar
skedde, kunde handlanden ändå ej vara förvissad om att han
icke genom varans försäljning beginge en olaglighet. Drycken
kunde ju, efter proftagningen, förändras i just det afseende, som
skulle utgöra normen för frågan om försäljningens laglighet eller
olaglighet.'' Man kan icke — och detta är heller aldrig ifrågasatt
— bestraffa försäljning af en dryck, hvars alkoholhalt möjligen,
under de allra gynsammaste omständigheter, kan ökas någon
hårsmån utöfver den faststälda gränsen, utan man måste
nöja sig med den föreskrift, att vid sjelfva försäljningen dryckens
alkoholhalt icke får öfverstiga gränsen, åtminstone i fall
man, såsom är fallet i Danmark, tillika uppställer den fordran,
att drycken ej må säljas, innan den jäst till ett för förtäring
fullt färdigt tillstånd. Men detta är icke detsamma som fullständig
utjäsning; tvärt om måste, såsom förut nämnts, en maltdryck,
för att vara smaklig, förtäras innan den är fullt utjäst. Det
kan då hända att en dryck, som vid proftagning af densamma visar
sig vara att anse såsom alkoholsvag, sedermera förändras, så att
den blifver alkoholstark. Huruvida en dryck af handlanden får
säljas, kan sålunda bero på huruvida han är i tillfälle att afyttra
densamma den ena eller andra dagen; ja, det kan inträffa, att då
handlanden vid olika tillfällen utminuterar från samma fat, han
ena gången handlar lagligt, den andra olagligt. Att någons
straffskuld skall vara beroende på sådana vexlande omständigheter,
måste i hög grad uppröra rättsmedvetandet.

Det har häremot invändts, att man konstruerat fram fall,
som visserligen kunna tänkas, men som aldrig i det praktiska
lifvet skulle förekomma. I sjelfva verket, har man sagt, skulle

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

något åtal för en sådan oskyldig'' försäljning aldrig förekomma,
ty efterforskningar, kontrollundersökning af varan och åtal skulle
komma att ske endast derest den af handlanden bedrifna försäljningen
visade sig gifva anledning till fylleri eller oordningar och
man deraf finge skäl att misstänka, att handlanden afyttrade en
alkoholstarkare maltdryck än han hade lof till.

Denna invändning är icke hållbar. Oordningar kunna ju
förekomma vid eller i närheten af en svagdrickshandel, utan att
de derstädes köpta varorna dertill varit orsak. Redan under nu
gällande lagstiftning förekommer, såsom kändt. är, att bränvin drickes
tillsammans med svagdricka; och detta skulle naturligtvis
blifva vanligt, derest väl svagdricka!, men ej ölet, blefve lättare
åtkomligt än nu är förhållandet. Det skulle derför lätt kunna
hända, att en verklig svagdrickshandel medverkade till både
fylleri och oordningar och att undersökningar på den grund
komme till stånd äfven i fall, der handlanden icke alls haft för
afsigt att öfverträda lagen. Och man bör icke underlåta att,
dessutom taga i betraktande, att äfven en person, som har det
bästa uppsåt att följa gällande föreskrifter, är utsatt för den risk,
att personliga ovänner eller ovisa nykterhetsifrare anmäla honom
för oloflig maltdryckshandel och han blir straffad för en
från hans sida ofrivillig lagöfverträdelse.

Faran för rättskränkning emot en laglydig handlande blifver
så mycket större derigenom att drycken icke alltid befinner sig
på lika utjäsningsstadium, då den af handlanden mottages från
tillverkaren.

Handlanden måste sålunda, då han faktiskt är urståndsatt
att sjelf förskaffa sig visshet om beskaffenheten af de drycker
han håller till salu, i detta afseende helt förlita sig på redbarheten,
och äfven omdömesförmågan, hos den bryggare, af hvilken
han köper sin vara. Det torde vid sådant förhållande böra kunna
antagas att mången, för att icke säga hvarje, samvetsgrann handlande,
som icke vill utsätta sig för risken af straff för olaga
handel, måste, då honom förvägras att sälja starkare maltdrycker,
helt och hållet afstå från att drifva någon maltdryckshandel

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

alls. Men hvad hade man i detta fall vunnit med den lagstadgade
gränsen? Icke hade det åtminstone blifvit en lättare åtkomst
af svagdricka.

I detta sammanhang må nämnas ett yttrande, som fälts, då
det varit fråga om det orätta deri att lägga straffet för en olaglig
försäljning allenast på den oskyldige handlanden. Det är
löjligt, har man sagt, att påstå, det tillverkaren, som förorsakat
lagbrottet, går fri från straff; han får tvärt om det tyngsta straffet
derigenom att alla återförsäljare akta sig att vidare köpa hos
honom och han således kommer att lida ekonomisk förlust, betydligt
större än det bötesstraff, som ådömts handlanden. Detta
må val vara sant, att tillverkaren genom att icke noga öfverväka
tillverkningen utsätter sig för en dylik ekonomisk förlust. Men
förutom att eu ekonomisk förlust icke är detsamma som ett bötesstraff
af motsvarande storlek, något som man tyckes förbise,
kan väl icke det upprörande uti att eu oskyldig handlande blifver
bestraffad betagas deraf att jemväl eu annan person får lida
ett lika eller strängare straff.

Det torde af det sagda vara tydligt, att handeln med maltdrycker
icke i förhandenvarande hänseende kan likställas med
handeln med margarin och med arsenikhaltiga varor. Att inskränkningarna
i rätten till handel med dessa olika varor icke
äro analoga, framgår jemväl, då man betraktar dem ur en annan
synpunkt.

Under det att lagstiftningen beträffande handel med margarin
och arsenikhaltiga varor har till syfte att tillförsäkra köparen,
att han erhåller den vara han önskar och undviker den vara han
ej vill hafva, så gäller deremot i fråga om maltdryckshandeln,
att man vill för visst fall försvåra möjligheten för konsumenten att
erhålla den vara han önskar och tvinga säljaren att tillhandahålla
annat slag af maltdrycker än köparen begär.

En verklig analogi skulle vara för handen, om man
tänkte sig förhållandet emellan margarin och smör omvändt, så
att handeln med det dyrare, bättre och derföre af eu stor mängd
konsumenter föredragna natursmöret vore belagd med restriktiva

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

Lagstiftning
i Dan
mark och
Norge.

åtgärder, men åter handeln med margarin, den billigare och
sämre varan, som en stor del af befolkningen icke vill ha, vore
hvad lagen afsåge att på allt sätt skydda, så att konsumtionen
af margarin främjades af lagen, medan deremot natursmöret motverkades.
Men månne ej då landets mejerister och befolkningens
vana skulle samverka till att göra effekten af margarinlagen
ganska illusorisk? Ej heller tinnes det väl någon, som i strid
med hvad lagen afser vill ha arsenikhaltiga varor; och om så
verkligen vore fallet, månne lagen utgör ett verksamt hinder
deremot? Man finner sålunda lätt, att det är den antydda divergensen
emellan lagens syfte och eu del köpares begär — en
sak, som just har framkallat önskan om en lagstadgad gräns med
afseende å maltdrycker — hvilken måste kompenseras med synnerligen
effektiv kontroll, en kontroll, som oafsedt detta har helt
andra svårigheter beträffande maltdryckerna än då det gäller
margarinet, ty under det margarin af sig sjelft aldrig öfvergår i
natursmör, kan deremot en alkoholsvag maltdryck af sig sjelf
öfvergå till alkoholstark sådan.

Sådana våra lagar äro, finnes det, såvidt komiterade kunnat
utröna, intet verkligt analogt förhållande, hvilket kan tjena som
stöd för bedömandet af den verkan, som en lagstadgad alkoholgräns
emellan Öl och svagdricka kunde utöfva. Ej ens förbudet
att sälja vin med starkare alkoholhalt än 25 % kan här tjena till
jemförelse vid det förhållande, att vinkonsumtionen är så obetydlig
och att den, som önskar starka drycker i afsigt att missbruka
dem, lätt och till billigare pris kan erhålla bränvin eller andra
spirituösa drycker.

Komiterade vilja äfven erinra derom att det icke finnes något
land, hvarest man tilltrott sig att i lagstiftningen kunna fastställa
eu dylik gräns att gälla vid handel med maltdrycker.

Såsom exempel på länder, der en Sådan gräns skulle vara
uppdragen, har man åberopat Danmark och Norge; men dessa
exempel torde, såsom af det följande framgår, icke vara tillfyllest.

Mkoholgråns emellan olika slag af maltdrycker.

Hvad Danmark angår, stadgas i »Lov om en 01skat m. in.»
den 1 april 1891 och en lag om förändringar deri den 11 september
1897: Af allt i Danmark i salubryggerier eller andelsbryg gerier

tillverkad! öl, som vid utlemnande från bryggeriet innehåller
2^4 vigtprocent alkohol eller derutöfver, svaras i skatt
till statskassan 9 kronor för hvarje tunna af intill 144 potter.
Tillverkning af öl, som håller mera än 6 vigtprocent alkohol, är
förbjuden. Intet öl får föras från bryggerierna, innan det är
bragt i det efter dess allmänna beskaffenhet och regelmässiga
bryggmetod till förtäring fullfärdiga tillstånd. Derest kontrollen
och bryggaren icke äro ense, om denna betingelse är uppfyld,
kan bryggaren hänskjuta saken till finansministern, vid hvilkens
afgörande i alla tillfällen skall blifva ståndande. Skulle det visa
sig, att Öl upprepade gånger har bortförts från ett bryggeri,
utan att nämnda betingelse för att det må lemna bryggeriet är
uppfyld, och finansministern förmenar, att så skett för att ölet
vid lagring utom bryggeriet skall kunna uppnå en alkoholhalt
af mer än 274 vigtprocent, kan han bestämma den framtida
lagringstiden i bryggeriet för ifrågavarande ölsort. Uppbärandet
af skatten och den dermed förbundna kontroll samt tillsyn vid
bryggerierna tillhör tullstyrelsen och utöfvas af eu inspektör och
5 kontrollörer. Dessa hafva när som helst fritt tillträde till alla
salubryggerier eller andelsbryggerier, vare sig i dem brygges
skattepligtigt Öl eller icke. Hvar och en, som ämnar tillverka
skattepligtigt öl, skall anmäla detta för kontrollen viss tid innan
tillverkningen skall begynna och dervid tillika lemna noggrann
uppgift å bryggeriets egare och föreståndare, namnet på de olika
skattepligtiga ölsorterna och dessas ungefärliga alkohol- och extraktinnehåll,
om annat än skattepligtigt öl skall tillverkas in. in.
Sådan tillverkare är jemväl skyldig föra vissa böcker, som tillhandahållas
honom af tullstyrelsen, nämligen dels en driftsbok,
deri dagligen införas såväl för skattepligtigt som skattefritt öl
de olika brygderna och dertill använda materialicr, vörtens extraktinnehåll
omedelbart innan jästen tillsättes, dagen när ölet efter
hufvudjäsningen tages på lagerfaten, samt tunnetalet af det producerade
ölet, dels en salubok, deri dagligen införes huru myc -

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

ket såväl skattepligtigt som skattefritt öl utlemnats från bryggeriet,
och dels en årligen uppgjord förteckning öfver behållningen
af såväl skattepligtigt som skattefritt Öl. Dessa böcker inlevereras
till tullstyrelsen och jemföras åtminstone en gång om året
med bryggarnes handelsböcker. För att bestämma öls alkoholhalt
uttager kontrollen två profver och undersöker det ena på stället.
Utfaller undersökningen så, att bryggaren kan ådömas ansvar,
och han icke vill låta det bero vid detta resultat, skall kontrollen
strax insända det andra profvet försegladt till tullstyrelsen, som
låter verkställa kemisk analys deraf. Utfallet af denna analys
blifver alltid afgörande. Utanför bryggerier, som tillverka skattepligtigt
Öl, och de i förbindelse med dem stående tappningsaffärer
förbjudes en hvar blandning, som är bestämd till salu, af skattefritt
öl med annat öl eller sprit, likasom en hvar annan tillsättning
dertill, hvarvid dess alkoholhalt kan förökas, och jemväl
hvarje förtunning af skattepligtigt Öl, som är bestämdt till salu.
öfverträdelse af lagen bestraffas i vissa fall med fängelse och
derjemte stränga böter, som vid upprepad förseelse kunna stiga
till 10,000 kronor. Har förseelsen skett af oaktsamhet, kunna
böterna betydligt nedsättas. Då förseelse kan försonas med böter,
ådömas dessa af tullstyrelsen. Denna eger jemväl, då det klarligen
synes, att öfverträdelsen icke begåtts i afsigt att bedraga
statskassan, och omständigheterna i öfrigt tala derför, nedsätta
eller efterskänka böterna.

Komiterade hafva genom en af komiténs ledamöter satt sig
i förbindelse med Herr Toldinspektören J- L. Moltzen, hvilken
på sin tid uppgjorde förslag till den ofvannämnda danska lagen
och numera är anstäld såsom inspektör vid kontrollen öfver bryggerierna
och ölbeskattningen, för att närmare erfara det sätt,
hvarpå lagen tillämpas, och dess verkningar; och har Toldinspektören
Moltzen dervid benäget lemnat det härvid såsom
Bil. 12 fogade utlåtande.

Vid sitt utlåtande har Toldinspektören Moltzen bilagt de
deri uppräknade handlingar, hvilka det dock icke ansetts vara
af nöden att här intaga.

Alkoholgråns emellan olika slag af maltdrycker.

Såsom framgår af ofvanintagna redogörelse för den danska
lagen och Toldinspektören Moltzens utlåtande, kan nåninda lag
icke med fog åberopas såsom exempel på sådan alkoholgräns,
som här i landet åsyftas. Lagens hufvudsakliga ändamål är ej
att befrämja nykterheten, utan att bereda staten inkomster från
dem, som förbruka alkoholstarkare drycker; och kontrollen öfver
lagens tillämpning är derför också anordnad icke på sådant sätt
att den utan hänsyn till kostnaderna blifver så tillförlitlig som
möjligt, utan sålunda att den lemnar det för statskassan gynsammaste
ekonomiska resultat. Den uppdrager äfven gränsen och
förlägger kontrollen hos tillverkaren, icke hos handlanden, och
ställer endast tillverkaren till ansvar, om gränsen öfverskrides.
Och den lägger slutligen hos administrativ myndighet, magt att
i tvifvelaktiga fall afgöra, om en brygd skall anses såsom varande
öfver eller under gränsen, hvilket afgörande blifver bindande,
huru än alkoholhalten i ölet sedermera genom ölets efterjäsning
må stiga.

Icke mindre origtigt än att hänvisa till Danmark sotn
exempel är att i förevarande hänseende åberopa lagstiftningen i

Norge.

I Norge tillsattes den 26 mars 1897 en komité med uppdrag
att taga under behandling spörsmålet om öfverföring af
skatten på Öl från malt till alkohol- Komitén afgaf sitt betänkande
den 29 mars 1898, innehållande förslag till »Lov om Tilvirkning
af 01» samt till »Skattebeslutning». — Enligt dessa förslag
skulle intet öl få bortföras från ett bryggeri, innan ölet
blifvit i viss ordning frigjordt, d- v. s. kontrollväsendet efter
anstäld undersökning om detsammas alkoholstyrka och extraktinnehåll
till bortförandet lemnat tillstånd. Afgift skulle erläggas
af öl, som frigjordes, med 2 kronor 90 öre för hvarje i ölet
varande kilogram alkohol och med 50 öre för hvarje kilogram
extrakt öfver 7, som innehölles i hvarje hektoliter öl. Komitén
föreslog deremot icke, att öl af viss svagare alkoholhalt skulle
vara skattefritt. Från beskattningen undantogs endast ölbrygd,
som skedde i tillverkarens eget hus och med hans egna appa Militäryclcslcomitén.

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

rater samt till bruk antingen i hans egen hushållning eller för
arbetare vid hans gårdsbruk på landet.

1 denna komités förslag har sålunda icke uppdragits någon
alkoholgräns. Förslaget lär för öfrig! hafva strandat på de oerhörda
kostnader, som eu enligt förslaget anordnad kontroll skulle
medföra.

Ett annat förslag har emellertid framkommit i Norge. I
november 1896 tillsattes en komité med uppdrag att taga i
öfvervägande frågan om förändringar i lagstiftningen angående
försäljning och utskärning af öl, vin m. in. Denna komité afgaf
betänkande i februari 1898 och föreslog deruti för visst
fall uppställandet af en alkoholgräns. Enligt den nu gällande
norska lagstiftningen kan tillstånd (Bevilling) såväl till iskänkning
som försäljning af Öl begränsas att gälla visst eller vissa
slag af öl. Till upplysning om på hvad sätt denna bestämmelse
tillämpas, hafva komiterade förskaffat sig meddelande från Politikammerets
i Kristiania detektive afdeling. Deri säges:

»Bevillingen lyder her paa udskjsenkning af alkoholsvagt öl,
o: öl under 2 lh volumprocent alkohol; det alkoholsvage Öl sädgås
fra de forskjelligste bryggerier her i byen under navn »potöl»,
»extrapotöl» og »husholdningsöl».

»Erfaringen her gaar ikke i den retning, åt disse rettigheder
medförer oftere missbrug end andre, hvorimod det efter de paa
foranledning af politikammeret foretagne aarlige undersögelser
har vist sig, åt enkelte bryggerier har leveret alkoholsvagt öl,
der överstiger naivnte volumprocent, hvilket har nödvendiggjort,
åt politikamineret i cirkulärskrivelser til byens bryggerier har
inaattet indskjmrpe, åt det alkoholsvage öl ikke maa overskride
2Va volumprocent.»

Den nyssnämnda norska komitén bibehöll icke i sitt afgifna
förslag ifrågavarande stadgande i den nu gällande lagen. Komitén
anför i sina motiver till förslagets 16 §, hvilken innehåller
bestämmelser derom att tillstånd erfordras för rätt till utskänkning
af Öl, vin, fruktvin och mjöd:

Alkoliolgråns emellan olika slag af maltdrycker.

»I komiteen har den mening gjort sig starkt gjmldende, åt
jo mere alkoholsvagt Öl kunde vinde udbredelse, i desto höiere
grad vilde det fortrsenge de mere alkoholholdige drikkevarer.
Den tanke har derför värnet oppe, åt alkoholsvagt Öl burde undtages
fra den i § 16 foreslaaede bestemmelse, saaledes altsaa, åt
skjsenkning af dette slags öl skulde vtere en fri nering i lighed
med skjsenkning af brus, selters, ingefaeröl og lignende drikkevarer.
Da man imidlertid mer er flygt for åt eu saa ubegraenset
adgang til skjmnkning af alkoholsvagt öl navnlig i landdistrikterne,
hvor politikontrollen er svag, kunde lede til foröget smughandel
med stserkere drikke, har komitéflertallet ikke vovet åt
bringe en saadan bestemmelse i förslag, men paa anden maade
sögt, åt lette afsmtningen af det alkoholsvage Öl, se § 17, 19,
3:die led, 21, 22, l:ste led, -27, 1 :ste og 2:det led, 33, 35, 4:de
led. De nu gjseldende bestemmelser herom, som har virket
siden 18S4, har vist sig utilstrsekkelige til åt fremme brug
af alkoholsvagt Öl paa de stmrkere drikkevarers bekostning.
Adgangen til åt meddele särskilt bevilling til sälg eller skjaenkning
af alkoholsvagt öl, saakaldet begrmnset ret, er kun benyttet
i 17 by er og 43 herreder, og der ogsaa meget sparsomt.»

Komitén föreslog derför i 17 § det undantagsstadgande
från den i 16 § uppstälda regel, att allmänt tillstånd (almindelig
Bevilling) skulle kunna meddelas till utskänkning allenast af
alkoholsvagt öl, hvarmed i lagen förstodes öl, som innehölle mindre
än 2V4 vigtprocent alkohol; och vidare föreslogs i 19 § 3
mom. att tillstånd till utskänkning af alkoholsvagt Öl i regel icke
borde nekas, med mindre politiet förklarade sökanden olämplig
att drifva sådan näring, i 21 § att sådant tillstånd i köpstäderna
kunde beviljas, äfven om derigenom bestämdt antal utskänkningsrättigheter
öfverskredes, i 22 § 1 mom. att utskänkning af alkoholsvagt
öl icke finge, såsom kunde ske med andra utskänkningsrättigheter,
förbehållas allenast bolag, i 27 § 1 och 2 mom. att
nämnda utskänkning icke finge belastas med särskild afgift, i 32
§ att häradsstyrelse på landet och kommunalstyrelse i stad egde
bestämma att tillstånd skulle erfordras för försäljning (på landet

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

såväl »sälg» som »smaasalg», i stad »smaasalg») af Öl, vin, fruktvin
och mjöd, hvilken bestämmelse kunde fattas om alla eller endast om
visst eller vissa slag af dessa drycker, i 33 § att i fråga om sådant
tillstånds meddelande skulle gälla vissa gifna föreskrifter om utskänkning
och i 35 § 4 mom. att af häradsstyrelse och kommunalstyrelse
meddelade förbud mot försäljning genom kringföring icke kunde
göras gällande för alkoholsvagt öl. I 50 § föreslogs slutligen,
bland annat, det stadgande att utskärning eller försäljning, som
efter lagens bestämmelse vore oberättigad, skulle straffas med böter.

I motiverna till berörda 17 § anföres:

»For åt öl skal komme ind under de bestemmelser, som er
foreslaaede for alkoholsvagt Öl, maa det indeholde under 21 +
vaagtprocent alkohol. Naar denne grasnse er valgt, kommer det
deraf, åt ölbryggeri^ ikke er saa fuldstamdig herre over gjmrprocessen,
åt det er rnuligt åt brygge öl med konstant alkoholgehalt.
Komiteens medlem Langaard har meddelt opgave over en ved
Frydenlunds bryggeri företaget raikke analyser af det saakaldte
extra potöl, brygget ved forskjellige bryggerier i Kristiania.
Opgaven viser, åt alkoholgehalten i disse pröver varierer fra 0,70
vmgtprocent til omkring 2 vaegtprocent. Den foreslaaede gramse
2V* vaegtprocent er den samme som i Danmark bestemt för skattefri
t Öl.»

I detta den norska komiténs förslag har sålunda uppdragits
eu viss alkoholgräns för handel med maltdrycker. Handeln med
sådana drycker, som falla under gränsen, är dock icke gjord fri;
rätt till utskänkning deraf beror på tillstånd och annan försäljning
af dem kan, likasom af andra maltdrycker, göras af tillstånd
beroende. Förslaget har äfven framkommit utan att den
norska komitén inlåtit sig på huru de svårigheter, som åtfölja
uppställandet af en lagstadgad gräns, skola lösas. Det lemnas
sålunda oafgjordt, huru kontroll öfver lagens tillämpning skall
utöfvas och likaså huruvida handlanden är underkastad straff
äfven i det fall att han icke har vetskap derom att det af honom
sålda ölet är alkoholstarkare än hvad han eger sälja. Förslaget
har också ännu ej blifvit lag i Norge; och osäkert torde väl vara,

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

om det kommer att så blifva. Ännu osäkrare är, om förslaget,
derest det antagen till lag, vid en blifvande tillämpning skulle
göra till fyllest. Troligen icke; det torde fast hellre vara
sannolikt, att det skulle i praxis visa sig lika otillfredsställande
som den i nu gällande lag förekommande bestämmelsen
om rätt att meddela tillstånd till försäljning utaf visst slag af
Öl, hvilken bestämmelse ju syftar till samma mål.

Det är sålunda oberättigadt att åberopa Norge såsom exempel
på ett land, der sådan alkoholgräns uppstälts, som man åsyftar
här i Sverige.

Eu lagstadgad alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker
att gälla vid handeln med dessa drycker är, såsom af det
anförda synes, förbunden med synnerligen stora svårigheter. Den
krafvel’ en effektiv kontroll, men en sådan kan icke utöfvas; och
den fordrar strängt handhafvande, så att öfverträdelser ej få blifva
strafflösa, men den kan tvinga att lägga straffet å en oskyldig
person. Dessa omständigheter synas gifva tillräcklig anledning
att icke i lag införa bestämmelse om en sådan gräns.

Återstå!’ att taga i öfvervägande frågan om möjligheten och
lämpligheten att till grund för en åtskilnad emellan mera och
mindre alkoholstarka maltdrycker lägga, icke den till förbrukning
färdiga dryckens alkoholhalt, utan stamvörtens extrakthalt. Erinras
må härvid, att äfven denna gräns skulle ega tillämpning
allenast vid dryckernas försäljning och icke göras gällande vid
deras tillverkning eller mot tillverkaren såsom sådan.

En dylik gräns, extraktgränsen, erbjuder onekligen åtskilliga
fördelar framför den rena alkoholgrånsen. I afseende å behofvet
af effektiv kontroll, svårigheten att erhålla tillgång på kompetenta
kontrollörer och kostnaderna för kontrollundersökningar
gäller visserligen detsamma, som anförts i fråga om alkoholgränsen.
Men då stamvörtens extrakthalt, i motsats till den
variabla alkoholhalten, är en konstant faktor och kan bestämmas
vid hvarje utjäsningsstadium, skulle extraktgränsen medgifva en
bestämd klassifikation utaf olika slag af maltdrycker samt full

Extrakt gränsen.

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

visshet, då undersökning en gång egt rum, till hvilket slag den
undersökta drycken vore att hänföra. Den anmärkning, som ur
juridisk synpunkt i så hög grad drabbar alkoholgränsen, att en
handlande till följd af maltdryckernas efterjagning icke kan, trots
anstälda noggranna undersökningar, vara förvissad om att han
icke genom dryckernas försäljning begår en olaglighet, kan således
icke riktas mot extraktgränsen.

Men i allt fall möta stora betänkligheter äfven mot uppställande
i lag af denna gräns. Förutom det rättsligt oegentliga,
att handlanden skulle ansvara för varans laglighet, men tillverkaren
vara fri från sådant ansvar, är det särskild! två omständigheter,
som härvid äro att taga i betraktande.

Den ena af dessa är den, att extraktgränsen icke på ett tillfredsställande
sätt fyller det ändamål, som man med en gräns
vill vinna. Ty med extraktgränsen komma, såsom nykterhetsvännerna
påpekat, alla extraktrika maltdrycker, äfven om de
innehålla en mycket låg alkoholhalt, att räknas bland de starkare
dryckerna, något som står i rak strid mot det med gränsen afsedda
ändamål, hvilket ju skulle vara att åstadkomma åtskilnad
emellan alkoholstarkare och alkoholsvagare drycker.

Den andra omständigheten är svårigheten, för att icke säga
omöjligheten, att uppehålla gränsen mot försäljaren, utan att densamma
göres gällande äfven mot tillverkaren. Såsom förut är
anmärkt, gå den konsumerande allmänhetens önskningar och smak
ofta ut på att vid inköp af maltdrycker erhålla dessa så extraktrika
som möjligt; och tillverkarne skola derför alltid bemöda sig
att åstadkomma drycker, som val ligga under gränsen, men så
nära denna som möjligt. Af återförsäljaren kan det icke begäras,
att, han i hvarje fall skall anställa undersökning af de svagare
drycker han håller till salu, utan han måste i de flesta fall förlita
sig på den uppgift om dryckernas beskaffenhet, som tillverkaren
lemnar. Den naturliga konseqvensen häraf är, att
extraktgränsen, likasom förut anmärkts i fråga om alkoholgränsen,
finner sin tillämpning vid dryckernas tillverkning och att den
erforderliga kontrollen dit förlägges.

Alkoliolgråns emellan olika slag af maltdrycker.

Detta är just kärnpunkten i det hela. Det lider intet tvifvel, Laga skilatt
en gräns emellan olika slag af maltdrycker kan bestämmas, r^dryckesåtminstone
i fall man åtnöjer sig med en extraktgräns, om blott tillverkgränsen
uppdrages vid sjelfva tillverkningen och tillverkaren får mn9enförpligtelse
att, då han utsläpper sin vara i marknaden, sanningsenligt
angifva, till hvilket slag densamma är att hänföra, samt
handlanden sedan göres ansvarig för varans beskaffenhet allenast
i det fall att han icke behörigen rättat sig efter tillverkarens
etikettering. På så sätt synes det komiterade, som skulle äfven
en ren alkoholgräns kunna bestämmas; dock torde för detta fall
vara nödvändigt att bereda möjlighet för en samvetsgrann bryggare
att, såsom det är stadgadt i Danmark, i tvifvelaktiga fall
kunna erhålla administrativ myndighets pröfning af varans beskaffenhet,
innan den från bryggeriet utlemnas.

Såsom förut är antydt-, hafva komiterade emellertid ej ansett
sig böra till närmare utredning upptaga frågan om tillverkningsgräns
af ena eller andra slaget.

Undersökningen af den föreliggande frågan skulle härmed Behöflig •

• • • heten eif elev

kunna vara slutad. Komiterade vilja dock ingå på besvarandet, ifrågasätta
af ännu ett spörsmål. gränsen.

Det är nämligen gifvet, att vore det verkligen sant hvad
från åtskilliga nykterhetsvänners sida påstås, att den önskade
alkoholgränsen vore ett lifsvilkor för nykterhetsarbetets framgång
i vårt land, att utan densamma alla eljest nödvändiga restriktioner
vid handeln med de starkare maltdryckerna icke kunde genomföras
och öfver hufvud taget all lagstiftning om sådan handel
blefve resultatlös, då finge man låta hänsynen till de tekniska
och juridiska svårigheterna vika, man vore nödsakad i lag stadga
bestämmelser om gränsen, i strid emot alla sakkunniga inhemska
och utländska myndigheters uttalanden och oaktadt den icke förr
blifvit i något annat land pröfvad och befunnen god.

(14

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

Ölkonsumtionen
och
dess följder.

Komiterade hafva derför ansett sig böra närmare skärskåda
nämnda, af nykterhetsvänner framstälda påstående och söka gifva
svar på dessa frågor: År öldrickandet ett så stort ondt i vårt land,

att det bör på hvarje sätt motarbetas? Och tinnes i vårt
land ett starkt behof att erhålla svagdricka, hvilket behof icke
kan tillfredsställas, utan att man i lag skiljer svagdricka! från de
starkare maltdryckerna?

På sätt framgår af bifogade tabell {Bil. 1) har konsumtionen af
starkare maltdrycker i vårt land under senare tider i hög grad
tillväxt. Denna konsumtion, som år 1861 uppgick till 274,952
hektoliter, motsvarande 7,07 liter för hvarje rikets invånare, har
derefter, med undantag för missväxtåren i slutet af 1860-talet,
befunnit sig i så godt som oafbruten tillväxt och utgjorde år
1897 ej mindre än 1,474,317 hektoliter eller 29,57 liter per invånare.
I fråga om de olika slag af starkare maltdrycker, konsumtionen
omfattar, lemnas för år 1897 detaljerade siffror uti de af
komiterade från rikets bryggerier inhemtade uppgifter enligt
frågeformuläret 3. Af dessa inhemtas, att tillverkningen af sådana
drycker vid samtliga bryggerier — med undantag af tio mindre
bryggerier, från hvilka uppgift ej lemnats — uppgått till 44,934
hektoliter porter, 26,467 hektoliter svensköl, 1,164,851 hektoliter
underjäst öl och 175,110 hektoliter underjäst dricka.

Jemför man i nämnda afseende förhållandena i Sverige med
dem i andra länder, visar sig, att under åren 1891—1895 ölkonsumtionen
allenast i Norge och Finland samt vildänderna Italien
och Frankrike understigit densamma i Sverige, men att förbrukningen
af öl uti de flesta öfriga länder i hög grad öfverstigit
konsumtionen i vårt land. Högst stod under nyssnämnda tid
Bayern med en förbrukning per år och invånare af 226 liter;
dernäst Belgien med 183 liter. Och likasom hos oss kan man
jernväg i de flesta andra länder iakttaga en bestämd ökning i
konsumtionen.

Att denna ökning i och för sig skulle vara något ondt, lärer
väl icke kunna på fullt allvar påstås. Såsom många gånger från
olika, äfven nykterhetsvänliga, håll uttalats, äro maltdrycker,

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

måttligt njutna, ett förträffligt närings- och njutningsmedel; det
är först då de användas till öfvermått och derigenom föranleda
dryckenskap, som deras skadliga inflytande visar sig.

Obestridligt är emellertid, att de starkare maltdryckerna hos oss
i stor omfattning sålunda missbrukas. Att härom kunna lemna
någon närmare utredning, är naturligtvis omöjligt; men komiterade
vilja med statistikens tillhjelp utreda en del förhållanden, egnade
att i någon mån belysa saken.

Under den förut omnämnda tidsperioden 1861—1897 har
bränvinskonsumtionen i vårt land, i motsats mot ölkonsumtionen,
betydligt nedgått. Den uppgick år 1861 per invånare till 10,is
liter, varierade under de närmaste tjugu åren mellan lägst 6,42
liter år 1868 och högst 13,56 liter år 1874 per invånare, utgjorde
år 1879 endast 8,so liter och sjönk sedermera temligen jemnt, så
att den under perioden 1891—1895 i medeltal uppgick till 6,67
liter per invånare årligen. År 1897 utgjorde densamma
7,43 liter.

Detta oaktadt har emellertid antalet bestraffade fylleriförseelser
på senare tider mycket ökats. Såsom bifogade tabell {Bil. 2)
utvisar, uppgick nämnda antal, som år 1861 utgjorde 13,017
eller 3,32 per 1,000 invånare, år 1878 till 20,279 eller 4,47 för
hvarje tusental invånare och har sedan intill 1889 varierat emellan
lägst år 1885 med 3,91 och högst år 1882 med 4,49 per 1,000
invånare. Från och med år 1889 har antalet varit i temligen
konstant stigande och uppgick år 1897 till 36,374 eller 7,26 för
hvarje tusental invånare.

Med dessa siffror, jemförda med de siffror, som angifva ölkonsumtionen,
för ögonen, frestas man lätt till det antagandet,
att ölkonsumtionen förorsakat en betydande stegring af dryckenskapen
i vårt land. Ett sådant antagande skulle dock vara förhastadt.
Det är till en början ej gifvet, att den uppkomna ökningen
af antalet bestraffade fylleriförseelser utvisar en motsvarande
ökning af dryckenskapen. Så sorgliga äro förhållandena
med all säkerhet icke. Utan om man betänker, att den stigande

MaltdrycTcshomitén. ''

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

civilisationen och det ifriga nykterhetsarbetet allt mera göra dryckenskapen
till en skam och ett brott, som kräfver bestraffning,
samt hurusom en förbättrad polisbevakning allt mera sällan låter
dylika öfverträdelse!’ blifva obeifrade, torde man deraf kunna
draga den slutsatsen, att det ökade antalet bestraffade förseelser
icke med visshet tyder på ökad dryckenskap. En sådan slutsats
bestyrkes jemväl deraf att konsumtionen af ren alkohol — beräknadt
för såväl bränvin som vin och maltdrycker — stadigt
minskats. Den uppgick år 1861 till 5,41 liter, år 1874 till 7,48
liter, femårsperioden 1876—1880 till i medeltal årligen 5,81 liter
och femårsperioden 1891—1895 till i medeltal årligen 4,44 liter,
allt per invånare. Man må vidare bemärka, att det ojemförligt
största antalet fylleriförseelser förekommer i städerna. Af summan
för år 1897 belöpte sålunda på landsbygden allenast 3,420,
men på städerna 32,954, hvaraf på Stockholm 11,625 eller nära
tredjedelen af hela antalet. Månne ej detta kan härleda sig deraf,
att i städerna åtkomsten till bränvin och andra spritdrycker är
så mycket lättare än på landsbygden och att det hufvudsakligen är
dessa drycker, som förorsaka fylleriet? Det synes komiterade
sannolikt, att så är förhållandet; komiterade hålla före, att den
egentliga rusdrycken fortfarande, likasom förr, är bränvinet och
att ölet samt andra starkare maltdrycker endast spela en underordnad
roll i fråga om den förefintliga dryckenskapen.

Denna komiterades åsigt bestyrkes i sin mån utaf åtskilliga
uppgifter angående orsaken till förekomna fylleriförseelser, som
genom Svenska bryggareföreningen insamlats och stälts till förfogande
af komiterade, som af dem låtit utarbeta bifogade sammandrag
(Bil. 3). Ehuru dessa uppgifter, som sålunda på privat väg
insamlats och i följd deraf kanske icke fotats på en fullt .enhetlig
grund, naturligen icke kunna tillmätas afgörande vitsord, måste
desamma likväl, såsom afgifna af vederbörande polismyndigheter,
hvilka bäst ega tillfälle att taga kännedom om dylika förseelser
och deras orsaker, vara förtjenta af all uppmärksamhet. Uppgifterna
gifva nu vid handen, att af 22,947 undersökta fall af
förseelser endast 1,380 eller 6 % uppgifvits hafva orsakats uteslu -

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

tande af förtäring af öl, medan deremot i 11,118 fall eller 48,4 %
förelegat förtäring allenast af spritdrycker och i 1,844 fall eller
8,i % förtäring af sådana drycker i förening med öl. Härvid må
dock bemärkas, att dessa uppgifter afse allenast städer; möjligen
skulle en dylik utredning för landsbygden, hvarest åtkomsten till
bränvin är mera försvårad, lemna ett annat, för ölet ogynsammare
resultat.

Till belysning af den föreliggande frågan synes ännu en
omständighet förtjena att uppmärksammas, antalet bestraffade
öfverfrädelser af gällande förordning om maltdryckshandel. Det
torde nämligen icke utan skäl kunna antagas, att det till stor del
är den olagliga ölhandeln, som befrämjar missbruket, och att
sådan handel mindre ofta sker för att tillfredsställa det måttliga
öldrickandet. I afseende härå visar nu statistiken (Bil. 4), att öfverträdelse!’
af nämnda art under de senaste tjugu åren förekommit till ett
antal, som endast obetydligt varierat. Sådana öfverträdelser uppgingo
år 1878 till 1,233 och hafva sedan vexlat mellan lägst 1,065 år
1879 och högst 1,541 år 1884. År 1897 utgjorde de 1,213.
Antalet har i allmänhet varit störst å landsbygden, varierande
mellan lägst 653 åren 1879 och 1895 samt högst 994 år 1884.
För så vidt man kan sluta af dessa siffror, hafva sålunda förhållandena
icke försämrats.

På grund af den föreliggande utredningen och med hänsyn
tillika till innehållet uti de utlåtanden, som från vederbörande
embetsmyndigheter på landsbygden och i städerna afgifvits såsom
svar på åtskilliga af komiterade framstälda frågor, vilja komiterade
såsom sin mening uttala, att någon skälig anledning ej förefinnes
på så sätt reglera handeln med maltdrycker, att åtkomsten
till starkare sådana drycker försvåras i syfte att derigenom i
möjligaste mån inskränka förbrukningen, utan att ifrågavarande
lagstiftning bör hafva det mål för ögonen allenast, att åtkomsten,
så vidt möjligt, förhindras för dem, som vilja bruka dryckerna
till berusning. Man må dervid tillse, att de restriktioner vid
handeln, som föreskrifvas för vinnande af detta mål, icke blifva
strängare än som är behöfligt; ty öfverskrida restriktionerna detta

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

Svagdricks konsum tionen.

behof, har lagstiftningen obehörigen ingripit i den allmänna näringsfriheten
och i menniskors rätt att sjelfva bestämma öfver
hvad de vilja äta och dricka; och det kan då lätt hända, att
restriktionerna blifva kraftlösa i det syfte, för hvilket de tillkommit.

Komiterade vilja härefter öfvergå till besvarande af den
andra af de uppstälda frågorna. Att ett stort behof af svagare
maltdrycker förefinnes i vårt land är uppenbart, likasom äfven
att detta behof är i tilltagande. Förbrukningen af öfverjäst
svagdricka uppgick år 1897 till mera än 1,100,000 hektoliter eller
till blott 300,000 hektoliter mindre än förbrukningen af öl, porter
och öfriga starkare maltdrycker. Af ofvannämnda utlåtanden från
åtskilliga myndigheter framgår, att behofvet af svagdricka mest
gör sig gällande i större industricentra och bland den jordbrukande
befolkningen på landet. I vissa trakter af vårt land framträder
dock detta behof ej i vidare mån. Inom Torneå fögderi
och i allmänhet i Norrbottens län drickes föga svagdricka; man
använder der i stället s. k. piimä (= surmjölk) och kärnmjölk;
och i Småland är svagdricksförbrukningen jemväl ytterst ringa.

Emellertid synes det komiterade, som om den nuvarande
lagstiftningen icke skulle lägga hinder för dem, som hafva behof
af svagdricka, att i behöfliga qvantiteter förskaffa sig sådan.
Åtminstone har någon klagan öfver svårighet i fråga om åtkomsten
dertill icke försports; och redan den stora förbrukningen
häntyder ju på att sådan svårighet ej förefinnes. Anledningen
härtill torde närmast vara att söka i den starka tillväxt af svagdricksbryggerier,
som på senare tider öfver allt i landet egt rum,
samt i den frihet lagstiftningen medger för bryggerierna att föryttra
sina tillverkningar. Af hela antalet bryggerier i riket, som
år 1897 uppgick till 588, voro enligt lemnade uppgifter 348 eller
mera än hälften bryggerier, som tillverkade allenast öfverjäst
svagdricka eller sådant dricka jemte svensköl, af hvilket sistnämnda
slag tillverkningen utgjort endast en obetydlighet. Och af
dessa svagdricksbryggerier voro 245 belägna å landsbygden.

Det har från nykterhetsvänligt håll uppgifvits, att den lätta
tillgången på svagdricka helt enkelt skulle bero derpå, att, då

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

den åskådningen icke kunnat intvingas i det allmänna rättsmedvetandet,
att handeln med svagdricka behöfver omgärdas med
några som helst restriktioner, befolkningen i fråga om sådan
handel helt och hållet åsidosätter gällande stadganden och bedrifver
handeln utan att dertill hafva i laga ordning förvärfvat rättighet.
För dylika lagbrott, har det vidare sagts, anställas inga
åtal, utan de få föröfvas utan ingrepp från vederbörande polismyndigheters
sida.

Komiterade vilja icke betvifla, att sådana fall af lagbrott,
som blifvit obeifrade, stundom kunnat ifrågakomma, antagligen
hufvudsakligast såsom otillåten utskärning vid allmänna sammankomster,
missionsmöten m. fl. dylika tillfällen. Anledningen
dertill, att dessa olagligheter lemnats obeifrade, har väl då legat
i ömheten om privatlifvets helgd eller obenägenheten att rättsligen
ingripa mot den, som föranstaltat en sammankomst och dervid
anordnat utskänkning, då det kanske i de flesta fall skulle vid
anstäld undersökning visat sig, att deltagarne i sammankomsten
sammanskjutit penningar för inköp af de utskänkta dryckerna och
att sålunda i verkligheten något olagligt förfarande icke egt rum.

Deremot bör det med allt skål kunna betviflas, att det något
allmännare skulle ifrågakomma, att personer olofligen försälja
svagdricka till afhemtning eller genom kringföring, utan att dylika
förseelser beifras. Hvad försäljningen genom kringföring
beträffar, torde svagdricka på sådant sätt aldrig afyttras i mindre
myckenhet än 10 liter eller det belopp eu hvar enligt gällande
lagstiftning eger fritt försälja. Försäljning för afhemtning i städerna
står jemväl en hvar öppen till hvilket belopp som helst
utan särskilt tillstånd. Det skulle sålunda allenast vara vid försäljning
till afhemtning å landsbygden, som olagligheter af
nämnda slag skulle kunna förekomma. Sådan försäljning till
mindre myckenhet än 10 liter är dock på landsbygden ganska
sällsynt; och det är så mycket mindre sannolikt, att någon skulle
vilja olagligen underskrida nämnda tillåtna försäljningsminimum,
som priset å 10 liter svagdricka är endast 25 å 50 öre och
lagstiftningen icke förhindrar personer, hvilka hvar för sig

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

äro i behof af en mindre qvantitet än 10 liter, att slå sig tillsammans
och göra ett lagligt inköp. En dylik salning innebär
nämligen icke någon olaglighet, förutsatt att handlanden icke
sjelf fördelar det sålda mellan köparne. För öfrigt vore i följd
af svagdrickats låga pris en handlandes vinst af en dylik olaglig
svagdrickshandel alltför ringa för att handlanden af sådan anledning
skulle utsätta sig för det med lagöfverträdelsen förbundna
ansvaret.

Såvidt komiterade kunnat finna, har således handeln med
svagdricka under nuvarande lagstiftning icke varit så kringskuren,
att åtkomsten dertill hämmats eller att olagligheter vid
handeln blifvit. en följd af förhållandenas tvång. Det synes tvärt
om komiterade, som om likställandet af sådan handel med försäljning
af andra maltdrycker utan någon olägenhet medgifvit
svagdrickshandeln tillräcklig frihet och att vår nu gällande lagstiftning
följaktligen icke med nödvändighet kräfver uppställandet
af en gräns mellan olika slag af maltdrycker, hvarigenom handeln
med svagdricka kunde frigöras från åtskilliga inskränkande bestämmelser.

Komiterade hafva jemväl, då i deras förslag till ändringar i
lagstiftningen upptagits ytterligare restriktiva bestämmelser, dervid
städse sökt tillse, att icke dessa restriktioner skulle försvåra
åtkomsten till svagdricka. I sådant hänseende vilja komiterade här
endast påpeka: att höjningen af gränsen för den fria handeln från
10 liter till 20 liter är af ytterst ringa betydelse för svagdrickshandeln,
enär försäljning af svagdricka till belopp liggande mellan
dessa tal endast undantagsvis eger rum, utan, derest svagdrickat
icke utminuteras litervis, försäljningen i regel sker minst
i halfankaren om 20 liter; samt att, då all försäljning genom
kringföring på landet gjorts beroende af särskildt tillstånd och
förbehållits tillverkarne, det lagts i kommunala myndigheters
händer att medgifva sådant tillstånd, och dessa följaktligen kunna
tillåta sådan handel allenast för svagdricksbryggare eller ock
andra maltdryckstillverkare, som vilja utlofva, att kringföringen
skall omfatta endast svagdricka, öfver uppfyllandet af hvilket

Alkoholgräns emellan olika slag af maltdrycker.

löfte nämnda myndigheter kunna vaka genom den dem förbehållna
rätt att få tillståndet återkallad! En lättnad för svagdrickat i
nu gällande restriktioner tro sig komiterade hafva föreslagit genom
det i 5 § intagna stadgande, som afsett att verka till en
lättare åtkomst af svagdricka på en stor del af de ställen, der
behofvet deraf är störst.

Det torde framgå af det föregående, att nykterhetsvännernas Verkningar förhoppningar

på alkoholgränsens förmåga att verka i nvkterhe-na afen al~

• 9 J koholgräns.

tens intresse äro mycket ötverdrima. Men ej nog härmed. Enligt
komiterades förmenande skulle eu alkoholgräns lätt kunna
motverka nämnda intresse. Vore en gräns mellan olika slag af
maltdrycker vid handeln uppdragen och handeln med drycker
under gränsen frigjord lika med de icke spirituösa dryckerna,
men handeln med drycker öfver gränsen bunden vid stränga restriktioner,
så att dessa drycker mångenstädes vore på lagligt sätt
oåtkomliga, åtminstone i sådant skick, som de böra hafva vid
förtäring, så skulle detta tingens läge medföra många olägenheter,
och särskildt betänklig fara för nykterhet och ordning. Enligt
hvad med stor sannolikhet kan antagas, skulle på sina
ställen befolkningen icke komma att åtnöja sig med den alkoholsvaga
drycken svagdricka, utan öfvergå till att konsumera
bränvin och svagdricka, eller just så som förhållandet var här i
landet, då fylleriet var som störst, och såsom förhållandet ännu
är på sina ställen i Ryssland. På andra orter åter å landet, der
en afsevärd del af befolkningen vant sig vid öl, skulle mindre
bryggerier uppstå, hvilka icke blott tillverkade svagdricka och
mellansorter af maltdrycker, utan äfven öl, hvars försäljande från
bryggerierna till den omgifvande befolkningen lagen icke kunde
förhindra. Man skulle sålunda möjligen endast skada den mera
solida bryggeriindustrien, som producerade goda varor. Befolkningen
åtminstone på en del orter skulle ändock få lika alkoholstarka,
men sämre maltdrycker. Och der detta icke vore att
befara, skulle begäret efter mellansorter af maltdrycker, sådana
som svensköl, julöl, iskällardricka m. fl., betydligt tilltaga, då det

Alkoholgräns emellan olika slag äf maltdrycker.

är faktiskt, att en stor mängd menniskor ej väl fördraga det vanliga
svagdricka! med sin stora jästhalt och sin ofta sura beskaffenhet.
Men då alkoholhalten i dessa drycker är mycket vexlande
och läge än öfver, än under gränsen, skulle försäljaren,
som måste rätta sig efter allmänhetens begär, ofta, med eller
mot sin vilja, komma att göra sig skyldig till lagöfverträdelse.
För öfrig! skulle, derest tillstånd till utskänkning af svagdricka
ej erfordrades, svagdricksutskänkningsställen komma att uppstå
öfver allt; och särskilt skulle sådan rörelse öppnas af personer,
som icke kunde medgifvas eller som förvägrats att idka utskänkning
af starkare maltdrycker, och på orter, der sådan utskänkning
aldrig skulle kunnat tillåtas till följd af svårigheten för polismyndigheten
att öfvervaka utskänkningen. Och det vore att befara,
att å dessa utskänkningsställen ofta nog icke allenast komme att
serveras svagdricka, utan att der funnes äfven starkare maltdrycker
att tillgå; och den olagliga utskänkning af dessa, som skedde
i smyg, skulle komma att göra nykterhetsarbetet stort afbräck.
Faran häraf vore af en helt annan betydelse än faran af missbruk
vid utskänkning af kaffe och andra icke spirituösa drycker,
vid hvilken sistnämnda man endast med tillhjelp af smaken kan
öfvertyga sig om huruvida andra än tillåtna drycker serveras.

Om rätt till utskänkning.

Första afdelningen af komiterades förslag till förordning, §§ Begreppet
1—8, handlar om vilkoren för rätt till försäljning af vin ochutRankning.
maltdrycker till förtäring på stället. För detta slag af försäljning
hafva komiterade bibehållit det i nu gällande förordning
förekommande uttrycket utskänkning. Då emellertid detta uttryck
i Kong]. Förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24
maj 1895 användes i en mera vidsträckt betydelse än här åsyftas,
nämligen såsom omfattande all försäljning, äfven då den icke
sker till förtäring på stället, till viss mindre myckenhet, har det
synts nödigt att här lemna en bestämning af uttrycket.

Enligt nu gällande lagstiftning eger ej någon rätt att ut- utskänkskänka
vin eller maltdrycker utan att han dertill erhållit särskildt tingsrätt
tillstånd. Från denna allmänna regel gälla endast de undantag:
att den, som förvärfvat rätt till utskänkning af en alkohol!)altig stånd.
dryck, dermed jemväl fått rätt att utskänka alla drycker af svagare
alkoholhalt; att gästgifvare ega den utskänkningsrätt, som
tillerkännes dem i skjutsstadgan; samt att försäljning utom hus
i ringa omfattning är en hvar tillåten.

Den sålunda nu gällande allmänna regeln hafva komiterade
i sitt förslag bibehållit, men deremot gjort åtskilliga ändringar i
fråga om de fall, då utskänkning må utöfvas utan särskildt tillstånd.

Maltdryckskomitén.

Om rätt till utsk&nkning.

Gästgifvares
utskänkning
sr ätt.

Sålunda hafva komiterade i sitt förslag ej upptagit den nu
gällande bestämmelsen, att rättighet till utskärning af vin jemväl
medför rätt att utskänka maltdrycker. Stadgandet härom i
nuvarande förordnings 1 § 3 inom., hvilket stadgande tillkom på
en tid, då handeln med vin var bunden vid strängare restriktioner
än handeln med maltdrycker, synes numera, då vin och maltdrycker
i öfrigt blifvit likstälda, olämpligt, särskilt som det i
de större städerna allt emellanåt torde förekomma, att personer
önska förvärfva sig rätt till iskänkning af vin utan att dermed
förena iskänkning af maltdrycker. För stadgandets borttagande,
talar jemväl den omständigheten, att beviljadt tillstånd till verklig
handel med vin i mindre myckenhet (»försäljning för affalsning
till mindre belopp än 10 liter») ej medför rätt att sålunda
afyttra maltdrycker.

Hvad härefter angår gästgifvares utskänkningsrätt, är det
genom stadgandet i 8 § Skjutsstadgan bestämdt, huru omfattande
densamma skall vara.

Deri rätt och pligt att förse resande med maltdrycker, som
af gammalt varit förenad med gästgifverihållningen i riket, har
icke varit underkastad de särskilda bestämmelser, hvilka efter
näringsfrihetsförordningarnas tillkomst galt för annan dryckesförsäljning.
Redan i 1866 års förordning undantogos gästgifvare
från denna förordnings tillämpning; och i Kungörelsen den
22 augusti 1871 förklarades, med eu redakt,ionsändring af det
förut gällande stadgandet, att förordningen icke hade tillämpning
å gästgifvare vid dem i sådan egenskap tillkommande försäljningsrätt.
Med enahanda ordalag har sedermera gästgifvares
försäljningsrätt undantagits från tillämpningen af 1874 och 1885
års förordningar.

Angående nämnda försäljningsrätt gälde efter år 1864 till
en början stadgandena i 1734 års lag och den samma år utkomna
gästgifveriordningen, intill dess samma stadgande)! upphäfdes
genom 1878 års skjutsstadga. Enligt denna stadga egen numera
gästgifvare och skjutsstationsföreståndare, under vissa förutsättningar
i fråga om gästgifverihållningen, att vid eller utom

Om rått till utskänkning.

måltider till vägfarande utskälla maltdrycker; dock med rättighet
för Konungens Befallningshafvande att, då oordning dervid
förekommer, sådan försäljning förbjuda. Utskänkningen är sålunda
numera gästgifvaren medgifven såsom en rättighet; han
har ingen skyldighet att tillhandahålla resande maltdrycker; och
är fördenskull ej heller för uraktlåtenhet deraf något ansvar
stadgadt.

Någon ansvarsbestämmelse för det fall att gästgifvare öfverträder
sin utskänkningsrätt finnes, såsom nämndt, icke i skjutsstadgan,
utan då sådan öfverträdelse eger rum, skall gästgifvaren
vara underkastad de stadganden för dryckesförsäljning, som gälla
för en hvar annan.

Detta förhållande har emellertid vid tillämpningen föranled t
stora svårigheter. Främst bland dessa svårigheter har framträdt
frågan om gästgifvares ansvarsskyldighet, då han missbrukat sin
försäljningsrätt. I detta afseende vilja komiterade erinra om två
rättsfall, refererade i Nytt Juridiskt Arkiv årg. 1897, sid. 123
och 124.

I det ena af dessa fall dömdes en gästgifvare, hvilken, utan
att vara berättigad till sådan utskänkning af maltdrycker, hvartill
enligt 1885 års förordning särskild! tillstånd kunde erhållas,
sålt maltdrycker, som druckits i hans bostad eller å annat ställe,
deröfver han egt förfoga, till andra än vägfarande, att jemlik!
12 § i nämnda förordning för tredje resan oloflig utskänkning af
maltdrycker höta 120 kronor. Här tillämpades sålunda första
stycket i berörda 12 § 1 inom., d. v. s. förseelsen ansågs likasom
hade den begåtts af en person, hvilken saknat hvarje utskänkningsrätt.

I det -andra fallet fick anstäldt åtal emot en gästgifvare en
annan utgång. Den åtalade var öfvertygad om att hafva försålt
öl till person, som var boende i samma by som den åtalade och
sålunda ej kunde anses såsom vägfarande. Såväl Häradsrätten
som Hofrätten dömde honom att härför höta 30 kronor, alltså,
likasom i förra rättsfallet, med tillämpning af första stycket i
12 § l inom. af 1885 års förordning. Högsta Domstolen der -

Om rätt till utskänkning.

emot yttrade, att då åtalade förseelsen ej kunde svårare anses
än efter stadgandet i andra stycket i berörda moment, dömdes
den åtalade för sin förseelse att bota 20 kronor. Den åtalade
gästgifvaren tick sålunda här räkna sig sin utskänkningsrätt enligt
skjutsstadgan till godo, så att hans förseelse blef betraktad allenast
såsom missbruk af en erhållen utskänkningsrätt. Högsta
Domstolens utslag, som meddelades in pleno, var dock långt ifrån
enhälligt, utan uttryckte i sjelfva verket, såvidt man med visshet
kan se, endast 5 ledamöters mening. 8 ledamöter uttalade sig
för fastställelse af Hofrättens utslag. Att målet fick sagda utgång,
berodde derpå, att 3 ledamöter alldeles frikände på grund
af bristande bevisning.

Ehuru den utgång, sistnämnda mål sålunda erhöll, synes
vara den för rättskänslan mest tilltalande, förefaller det dock
osannolikt, att lagstiftaren tänkt sig det här tillämpade lagrummet
användbart i fråga om gästgifvare. Lagrummets affattning
häntydcr fasthellre på en sådan tolkning, att det ej må kunna
göras tillämpligt på annan än den, som erhållit särskildt tillstånd
till uiskänkning af viss beskaffenhet, en tolkning, som synes utesluta
gästgifvare, hvilka icke till sin utskänkning hafva erhållit
särskildt tillstånd.

Äfven andra svårigheter kunna tänkas med den nuvarande
lagstiftningen i fråga om gästgifvares utskänkningsrätt, t. ex. i
hvad mån en gästgifvare är underkastad ordningsföreskrifterna i
17—19 §§ af 1885 års förordning. Knappast torde han vara
bunden af den tid, som föreskrifves i 17 § 1 mom.; men huruvida
han eger att bedrifva sin utskänkning jemväl under det allmän
gudstjenst i församlingens kyrka hålles, att saklöst utskänka
till öfverlastad eller minderårig person etc., är tvifvelaktigt.

Till undanrödjande af dessa svårigheter i lagskipningen har
det synts komiterade lämpligast, att äfven den rätt till utskänkning
af maltdrycker, som tillkommer gästgifvare eller skjutsst ationsföreståndare
såsom sådan, intages i den allmänna förordningen
om maltdryckshandel. Detta står jemväl i öfverensstämmelse med
hvad som skett i fråga om bränvin. Den rätt, som i afseende

Om rätt till utskånkning.

härå ännu tillkommer gästgifvare, beskrifves icke i skjutsstadgan,
utan i den för alla gällande bränvinsförsäljningsförordningen.

Bestämmelserna angående hvilken person som eger utöfva
utskånkning såsom gästgifvare eller skjutsstationsföreståndarc,
hafva deremot lämpligen synts kunna qvarstå i Skjutsstadgans
28 §. 1 afseende härå hafva dock komiterade velat föreslå den

ändring, att den i sista punkten af nämnda § stadgade rätt för
Konungens Befallningshafvande att medgifva utskänkningsrätt för
skjutsentreprenör, som icke öfvertagit gästgifverihållningen, borttages.
Detta stadgande har nämligen synts innebära eu onödig
inskränkning i den kommunerna eljest tillkommande rätt att bestämma
i fråga om sådan rörelse, der utskärning utan sammanhang
med måltid må ega rum.

Beträffande omfattningen af den gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare
tillkommande utskänkningsrätt hafva komiterade
icke föreslagit någon ändring i nu gällande stadganden. Det har
visserligen — med anledning af den svårighet, som ofta visat sig
att tolka begreppet »vägfarande» — ifrågasatts, om icke detta uttryck
skulle kunna utbytas mot något annat, hvars tolkning ej
kunde blifva föremål för samma tvekan; men då utskänkningsrätten
nu icke är och ej heller skäligen bör vara inskränkt allenast
till dem, som färdas med skjuts, hafva komiterade icke kunnat
till utbyte mot ordet »vägfarande» finna något lika omfattande,
men tydligare uttryck, utan derför sett sig nödsakade behålla
detsamma och såsom hittills öfverlemna dess tolkning åt lagskipningen.
Så mycket synes enligt gifna prejudikat praxis hafva
slagit fast, att såsom vägfarande icke kan anses person, hvilken
är boende i samma by, der gästgilveriet är beläget.

Rätten att idka utskånkning af maltdrycker utom hus i
ringa omfattning har af komiterade uteslutits ur dess förslag.
Denna rätt, som väl afsett att gifva ett tillfälligt försörj ningsmedel
åt eu del menniskor, särskildt äldre qvinno!'', har undergått
åtskilliga ändringar, sedan den först infördes genom 1866 års
förordning. På de flesta orter inom värt land synes denna rätt
emellertid nu hafva fallit i glömska eller eljest upphört att an -

Utskänkning
utom
hus i ringa
omfattning.

Utskänkningsrätt

vid inackordering.

78 Om rätt till utskänkning.

vändas; och der den ännu utöfvas, hafva på åtskilliga ställen
stora olägenheter deraf yppat sig, derigenom att till följd af
tänjbarheten i uttrycket »ringa omfattning» det förekommit, att
utskänkningen, äfven då den i sjelfva verket bedrifvits i ganska
stor omfattning, ej kunnat beifras. En stor del myndigheter
hafva jemväl i afgifna utlåtanden förordat denna rättighets
borttagande.

Hafva komiterade sålunda icke upptagit rätten att utskänka
maltdrycker utom hus i ringa omfattning, så hafva de deremot föreslagit
stadgande om viss sådan rätt inom hus, ett stadgande som
dock i sjelfva verket icke torde innehålla något nytt, utan allenast
befästande i lag af en allmänt förekommande praxis. Om
någon i sitt hem mottager en annan till inackordering, vare sig
så att den sistnämnde erhåller bostad och mat eller sålunda att
han endast bekommer mat, skulle enligt nu gällande förordning
värden icke ega att, utan att söka och erhålla särskilt tillstånd
till utskänkning, till sin gäst vid måltiderna lemna öl eller andra
maltdrycker, som vid måltiden förtäras af familjen i öfrig!. Detta
är ju orimligt och efterlefves val aldrig. Komiterade hafva emellertid
ansett, att sådant bör vara tillåtet och att uttryckligt medgifvande
härtill bör i förordningen utsättas. Det kan visserligen
invändas, att någon olägenhet aldrig försports af det nuvarande
tillståndet och man derför kunde låta det få fortgå som hittills.
Men — förutom det att man synes böra så litet som möjligt
tillåta förhållanden utom lagen, då detta lätt alstrar förakt för
lagen sjelf — synes man ej böra onödigtvis ställa det så, att
samvetsömma personer komma att anse ett dylikt förfarande såsom
ett lagbrott, och det torde alltför lätt hända, att personlig
ovilja eller eu oförståndig nykterhetsifver skulle framkalla angifvelse!''
mot dylik utskänkning. Komiterade vilja äfven erinra
derom att rätt till dylik utskänkning uttryckligen upptagits i
ett i Danmark under senare tid framkommet förslag till ny dryckeslagstiftning.

Komiterade hafva icke blundat för den fara, som kan ligga
för missbruk af en dylik, en hvar, som har eget hem, tillerkänd

Om rått till utskärning.

utskänkningsrätt; men komiterade tro sig hafva uppstad tillräckliga
garantier mot sådana missbruk genom den snafva begränsning
af rättigheten, som stadgats, samt genom den Konungens
Befallningshafvande tillerkända magt att förbjuda sådan utskakning»
fortsättande, då utskänkningen befinnes ske i större omfattning
eller på annat sätt än dermed afses.

I andra än nu nämnda fall må enligt komiterades förslag Utskänk ingen

utskänka vin eller maltdrycker utan att han dertill erhållit

* särskilat

särskild! tillstånd af Konungens Befallningshafvande eller, i visst tillstånd.

fall, Kong]. Jernvägsstyrelsen. Likasom i nu gällande förordning
kunna enligt komiterades försla°'' de utskänkningsrättmheter, å
hvilka tillstånd meddelas, vara af mera eller mindre omfattande
art. Komiterade hafva dock ansett det vara lämpligt, att de olika
slagen af rättigheter blifva i viss man närmare bestämda än nu
är förhållandet. Nu gällande stadganden hafva understundom så
tillämpats, att Konungens Befallningshafvande vid tillstånds meddelande
föreskrifva för rättighetens utöfning ej blott sådana inskränkningar,
som gå ut på ordningens upprätthållande vid rörelsen,
utan äfven inskränkningar, som i sjelfva verket alldeles
förändra rättighetens art. Det har sålunda t. ex. förekommit, att
Konungens Befallningshafvande lemna! tillstånd till iskänkning
icke af maltdrycker i allmänhet, utan visst slag deraf, såsom
svagdricka, iskällardricka o. dyl.; att rättigheter, hvilka enligt
lagen skola, beviljas att gälla tills vidare, beviljats tills vidare,
dock högst intill en viss tid etc.

Till undvikande häraf hafva komiterade medgifvit den myndighet,
som beviljar tillstånd, rätt att dervid föreskrifva allenast
sådana inskränkningar i fråga om rörelsens utöfvande, som tjena
till ordningens befrämjande. För öfrigt hafva komiterade ansett,
att. rättigheten skall fullständigt och tydligen hänföra sig till något
af de olika slags utskänkningsrättigheter, som i förslaget uppräknas.
Till trygghet för rättighetsinnehafvaren har ansetts höra.
i meddelad! tillståndsbref angifva» den §, i enlighet med hvilken
tillståndet beviljats.

Om rått till utskärning.

Allmän utskänkningsrättighet.

I fråga om de olika slagen af utskänkningsrättigheter hafva
nu gällande stadganden hufvudsakligen bibehållits; dock med
några ändringar, mest af formel natur, samt tillägg.

Främst bland dessa rättigheter har upptagits den, som i 1885
års förordning behandlas i §§ 3—6 och till sin omfattning är
utan annan inskränkning än i fråga om tiden för dess giltighet,
hvilken är begränsad till vissa år, högst tre.

I afseende å formen för denna vidsträcktare rättighets förvärfvande
har vidtagits eu betydande ändring. De nu gällande
stadgandena hafva nämligen synts komiterade alltför omständliga
och detaljerade. I vissa delar äro de jemväl otydliga. Så utsäges
ej klart hvad som skall utgöra föremål för den föregående
pröfning, Konungens Befallningshafvande enligt förordningens 4
och 5 §§ har att verkställa, huruvida denna äfven skall omfatta
ett bestämmande af den trakt, inom hvilken hvarje utskänkningsrättighet
må utöfvas, och den tid, hvarför detta må ske; ej heller
angifves med tydlighet omfånget af den yttranderätt, som tillkommer
de särskilda kommunala myndigheterna. Att på förhand
bestämma antalet utskänkningsrättigheter, utan att man vet, om
några personer finnas villiga och lämpliga att öfvertaga dem,
förefaller ock ändamålslöst. Stadgandet härom är hemtadt ur förordningen
om försäljning af bränvin, men är der af helt annan
betydelse, då det suppleras af bestämmelse, att de faststälda
rättigheterna skola utbjudas å auktion och öfverlåtas till den högstbjudande.
Också har det visat sig, att faststälda rättigheter till
utskänkning af vin eller maltdrycker lemnats obegagnade. Så
är t. ex. i Stockholm det faststälda antalet sådana rättigheter
sedan många år tillbaka 200, men antalet under försäljningsåret
1897—1898 utöfvade utgjorde endast 176 och torde icke
någon gång hafva uppgått till maximiantalet. Det må slutligen
anmärkas, hurusom i 5 § lemnas ytterst noggranna föreskrifter
angående den tid, inom hvilken hvarje der omtalad
åtgärd skall vidtagas; men det nämnes ingenting om påföljden,
derest dessa föreskrifter ej iakttagas. Att en försummelse i
fråga om de bestämda tiderna skulle leda dertill att den väckta

Om rätt till utskärning.

frågan förfallit, är man väl ej berättigad antaga, då sådant icke
uttryckligen stadgats. Men ingenting synes hindra, att en slarfvig
eller motvillig kommunalnämnds- eller kommunalstämmoordförande
kan genom dröjsmål förorsaka frågans fall; man tanke
endast på tidsbestämmelsen i 6 § 1 mom., hvars iakttagande synes
vara en ovilkorlig förutsättning för möjlighet att få öfvertaga
en utskänkningsrättighet.

Komiterade hafva nu föreslagit, att pröfning om ny utskänkningsrättighets
upplåtande icke skall förekomma i andra fall än
då någon person påkallar den genom ansökan om tillstånd att
utöfva dylik rörelse. Dermed icke blott undvikes den dubbla
pröfning, som nu skall verkställas af kommunala myndigheter
och Konungens Befallningshafvande, utan man synes äfven kunna
vinna den fördel, att i allmänhet endast den, som vill såsom näringsyrke
drifva utskänkningsi’örelse samt dertill har nödigt kapital
och eljest är lämplig, anmäler sig, då deremot de nu gällande
stadgande^. lätt kunna fresta olämpliga personer att anmäla sig
till öfvertagande af en faststäld, men obegagnad utskänkningsrättighet.

Ansökningarna hafva ansetts böra ingifvas till Konungens
Befallningshafvande såsom varande den myndighet, som slutligen
skall pröfva desamma, och emedan derigenom bör kunna vinnas
trygghet emot försummelse af de oansvariga kommunala myndigheterna
på landet. Någon mera betydande ökning i Konungens
Befallningshafvandes arbetsgöromål torde ej deraf vara att befara,
då ju de ansökningar, som upptagas till pröfning, kunna samtidigt,
en gång årligen, remitteras till vederbörande. Konungens
Befallningshafvande behöfver ej heller, mera än nu, föra register
öfver beviljade ansökningar, ty i alla de fall, då Konungens Befallningshafvande
för ansökningarnas pröfning kan anse sig böra
taga kännedom om antalet inom en kommun förut befintliga rättigheter,
varder sådant i ärendet uppgifvet af magistrat eller
kommunalnämnd. Det torde icke heller för sökanden, med nuvarande
kommunikationer, möta någon svårighet eller olägenhet
att med sin ansökan vända sig direkt till Konungens Befallnings Maltdryckslcomitén.

Utskänkning
tills
vidare vid
måltid.

Om rätt till utskänlmintj.

hafvande, särskilt som ansökningen naturligtvis kan med post
insändas.

Hvad här ofvan berörts, afser hufvudsakligen endast formela
ändringar i nu gällande stadganden. Komiterades förslag innebär
emellertid en ändring af mera materiel innebörd, nämligen
utsträckning af den vetorätt, som tillkommer de kommunala myndigheterna
emot framställningar af förevarande slag. Denna rätt
kan nu göras gällande endast i fråga om antalet utskänkningsrättigheter,
men enligt komiterades förslag kan den begagnas till
förhindrande af hvai’je ifrågasatt utskänkningsrörelse, vare sig på
den grund att antalet sådana rörelser skulle blifva för stort eller
emedan kommunen saknar förtroende till sökandens person eller af
hvilken som helst annan anledning. Så är redan nu stadgadt,
då fråga är om rätt till annan försäljning än utskänkning till
myckenhet mindre än tio liter, och synes böra gälla äfven utskänkningsrörelse.

Med nämnda utsträckning af kommunernas vetorätt har följt
borttagande af det i nuvarande förordnings 5 § förekommande
stadgande derom att, sedan gjord framställning om inrättande af
nya utskänkningsställen ogillats, dylik fråga ej må ånyo väckas
inom tre års tid. Derest nämligen gjord ansökning af båda de
kommunala myndigheterna afstyrkts och derför blifvit afslagen,
men anledningen till afstyrkandet varit annan än den, att antalet
rättigheter icke borde ökas utöfver det förut varande, finnes intet
skäl, hvarför icke frågan borde kunna återupptagas redan påföljande
år; och att stifta ett särskildt undantagsstadgande för
sådana fall, der ansökan af nämnda anledning afstyrkts, har förefallit
mindre lämpligt. Någon särskild tunga för de kommunala
myndigheterna bör frågans årliga återkommande, derest så sker,
ej förorsaka, särskildt då den på landet i allmänhet torde kunna
företagas till afgörande å den ordinarie kommunalstämma, som
skall hållas i mars månad hvarje år.

I 3 § af komiterades förslag behandlas den rättighet, som
omtalas i 2 § af 1885 års förordning och hvilken rättighet till
sin omfattning skiljer sig från den allmänna utskänkningsrätten

Om rätt till utskärning.

derutinnan att utskänkningen ej må ega ram annat än vid måltider
till spisande gäster. Inom komitén har tagits i öfvervägande,
huruvida icke nämnda skilnad borde borttagas, så att rättigheter
till sådan inskränkt utskänkning, som nu är i fråga, icke vidare
skulle kunna beviljas. 1 det af öfverståthållareembetet, i anledning
af komiténs skrifvelse den 26 januari 1899, afgifna utlåtande
uttalas önskvärdheten af en ändring i antydt syfte. I
detta utlåtande förklarar sig nämligen Öfverståthållareembetet anse
att, derest man fortfarande vill hafva utskänkningsrättigheterna
indelade i två klasser, en mer och en mindre omfattande, man
måste söka finna en annan form för rättighetens begränsning än
den nuvarande.

Då vid behandlingen af denna fråga inom komitén meddelades
upplysning derom att Öfverståthållareembetet för några år
sedan till Kong]. Maj:t ingått med en utförligt motiverad hemställan,
åsyftande upphäfvande, hvad Stockholm anginge, af skilnaden
mellan nuvarande 2 och 3 §§, införskaffade komitén afskrift
af Öfverståthållareembetets berörda hemställan, hvilken afskrift
här bifogas såsom Bil. 13. öfverståthållareembetets hemställan
blef af Kongl. Maj:t lemnad utan afseende.

För att derjemte erhålla upplysning, huruvida den af Öfverståthållareembetet
i dess ofvannämnda framställning såsom skäl för
dess uttalade åsigt anmärkta svårighet i förordningens tillämpning
yppat sig äfven i öfriga större städer inom riket än Stockholm,
begärde komiterade i skrivelser till polismästarne i Göteborg,
Malmö, Norrköping och Gefle, att de behagade meddela
komitén de iakttagelser, som i nämnda hänseende gjorts i dessa
städer, samt, derest det derstädes skulle visat sig, att ifrågavarande
stadganden i nu gällande förordning vore så svårtillämpliga,
att desamma behöfde förändras, uttala sig angående den ändring
i förordningen, som de ansåge derutinnan böra ega rum.

A dessa skrivelser erhöllos de svar, hvilka äro härvid fogade
såsom Bil. 14.

Ifrågavarande skilnad mellan olika slags maltdrycksutskänkning
infördes i lagstiftningen genom 1874 års förordning och mo -

Om rått till utskänkning.

tiveracles då dermed, att om försäljningen af vin och maltdrycker å
så kallade nykterhetsvärdshus inskränktes till utskänkning af dylika
drycker endast vid måltider åt spisande gäster samt iakttagandet
häraf noggrant öfvervakades, en sådan försäljningsrätt icke boi’de
förvägras den, som önskade derigenom försörja sig och innehade
de för utöfvande af sådan rörelse erforderliga egenskaper.

Detta motiv eger fortfarande sin fulla giltighet. En betydande
mängd menniskor i vårt land torde numera hafva för vana
att till sina måltider förtära vin eller maltdrycker af ett eller
annat slag; och den, som vill åt gäster mot betalning tillhandahålla
mat, torde derför, så framt en sådan rörelse skall kunna
bedrifvas med framgång, vara nödsakad förskaffa sig rätt att till
måltiderna utskänka dylika drycker. Genom att allt för mycket
försvåra möjligheten att erhålla en sådan utskänkningsrätt, kunde
derför befaras, att man på många orter icke skulle erhålla det
antal spisningsställen, som är erforderligt. Det synes derför vara
synnerligen lämpligt, att förvärfvandet af sådan utskänkningsrätt
icke är bunden vid så stränga vilkor som af utskänkningsrätt i
allmänhet. Man må endast se till, att man håller hand deröfver
att icke utskänkningsrörelsen utöfvas i större omfattning än som
dermed afsetts, nämligen att tillfredsställa behofvet af dryck vid
måltid.

Just denna tillsyn förmenas emellertid vara snart sagdt omöjlig
att utöfva. Man har, såsom af yttrandena från de i ärendet
hörda myndigheter framgår, anmärkt: att uttrycken »värdshusrörelse»
och »spisande gäster vid måltider» äro obestämda och
derför kunna gifva anledning till en alltför vidsträckt tolkning af
ifrågavarande utskänkningsrätt samt att samma rätt i allt fall
ofta öfverträdes, men öfverträdelserna mången gång måste blifva
obeifrade eller strafflösa till följd af svårigheten att öfver utskänkningsställena
öfva någon mera noggrann kontroll.

Dessa anmärkta olägenheter äro utan tvifvel värda allt beaktande;
men granskar man frågan närmare, synas de icke vara
af sådan art, att de böra föranleda till ett borttagande af ifrågavarande
skilnad mellan olika slag af utskänkningsrättigheter.

Om rått till utskånkning.

Hvad först angår uttrycket »värdshusrörelse», må anmärkas,
att detta uttryck uppenbarligen icke är af sådan vidsträckt omfattning,
som Öfverståthållareembetet förmenat. Någon tolkning
af samma uttryck är i allt fall icke här erforderlig, ty uttrycket
eger icke någon betydelse för det särskiljande af olika slags utskänkningsrättigheter,
hvarom här är fråga.

Detta särskiljande betecknas nämligen egentligen med uttrycket
»spisande gäster vid måltid». Hvad som skall förstås med
detta uttryck är icke alltid lätt att afgöra; och i åtskilliga vid
domstol anstälda åtal för det utskänkning olodigen bedrifvits
utan sammanhang med måltid hafva domstolarne, i anledning af
den tilltalades invändningar mot åtalet, måst inlåta sig på en tolkning
af nämnda fråga. Det synes dock, som skulle frågans afgörande
hos domstolarne i allmänhet icke varit förenad med
större vanskligheter. Till belysning häraf vilja komiterade anmärka
tre rättsfall efter de referat, som förekomma i Nytt
Juridiskt Arkiv för åren 1889, sid. 305 och 307, samt 1898,
sid. 405.

I det första af dessa mål, anhängiggjordt vid Rådstufvurätten
i Örebro, och slutligen afgjordt genom Kongl. Maj:ts utslag den
13 augusti 1889, hade blifvit upplyst, att den tilltalade, hvilken
erhållit Konungens Befallningshafvandes tillstånd att vid måltider
hålla spisande gäster till hända maltdrycker, utöfvat denna
rättighet sålunda, att när helst icke spisande gäster infunnit sig
å utskänkningslokalen och reqvirerat öl, betjeningen derstädes
först gifvit till känna, att öl icke serverades utan i förening med
mat, och derefter, utan att afvakta svar härpå, åt gästen serverat
det reqvirerade ölet jemte en eller två små smörgåsar, hvarför
betalning på begäran erlagts med 12 öre för vanligt Öl och med
15 öre för pilseneröl. Såväl Rådstufvurätten som Svea Hofrätt
och Högsta Domstolen ansågo utan någon meningsskiljaktighet,
att den tilltalade härigenom öfverträdt sin rätt enligt det meddelade
tillståndet, och ådömde den tilltalade ansvar härför.

Det andra målet, anhängiggjordt mot samme tilltalade vid
nämnda rådstufvurätt och slutligen afgjordt genom Kongl. Maj:ts

Om rått till utskärning.

utslag den 14 augusti 1889, fick samma utgång. I detta mål
var dock upplyst, att ehuru smörgåsar till gäster framsatts jemte
reqvireradt öl, mat icke varit af gästerna reqvirerad och smörgåsarne
ej heller blifvit af dem förtärda. Icke heller i detta
mål förekom vid domstolarne någon meningsskiljaktighet.

I det tredje målet, anhängiggjordt vid Torna häradsrätt och
slutligen afgjordt genom Kong!. Maj:ts utslag den 12 oktober
1898, hade den tilltalade erhållit tillstånd att hålla spisande
gäster till hända vin och maltdrycker till förtäring på stället.
Angående det sätt, hvarpå den sålunda medgifna utskänkningsrätten
utöfvats, hördes i målet vittnen; och berättade af dem
två vittnen: att de vid åtskilliga tillfällen under den tid, åtalet
äfsåge, mot betalning förtärt Öl hos den tilltalade, att dervid
alltid minst en smörgås serverats för hvarje gäst samtidigt med
ölet och att smörgåsarne, som alltid varit fullkomligt ätbara,
varit omkring två tum i fyrkant, der icke större smörgåsar begärts;
ett vittne: att vittnet under ifrågavarande tid biträdt såsom
skänkjungfru hos den tilltalade och dervid aldrig serverat
öl utan att samtidigt servera smörgåsar, hvilka visserligen varit
små, men fullkomligt ätbara; ett vittne: att vittnet vid ett tillfälle
jemte två andra personer i utskänkningslokalen reqvirerat
två smörgåsar och en flaska lemonad, men bekommit förutom
lemonaden två flaskor öl, att den tilltalades hustru efter ett par
minuter fäst dennes uppmärksamhet på att smörgåsar icke framsatts
till gästerna och genast serverat dem två mindre smörgåsar,
att vid andra tillfällen vittnet i nämnda lokal vid reqvisition af
öl alltid tillika bekommit en smörgås och att vid reqvisition af
smörgås ofta tillika bekommits en butelj Öl för ett pris af tillhopa
10 öre; två vittnen: att det i utskänkningslokalen vid servering
af öl jemväl alltid serverats smörgåsar, att vid reqvisition
af en smörgås man ofta tillika erhållit en half butelj Öl och att
priset för en smörgås och en half butelj öl varit tillhopa 10 öre;
samt två vittnen: att de smörgåsar, som vid ölförsäljningen plägat
serveras, icke varit större än en tum å ena och en half tum
å andra kanten. Såväl Häradsrätten som Hofrätten öfver Skåne

Om rätt till utskänkning.

och Blekinge samt Högsta Domstolen ansågo, att den tilltalade
öfverskridit sin utskänkningsrätt, och dömde honom derför till
ansvar. Ett justitieråd var dock härifrån af skiljaktig mening
och förklarade åtalet icke kunna bifallas.

Utgången af dessa tre mål synes komiterade angifva, att
ifrågavarande stadgande, sådant det är affattadt, mycket väl kan
tillämpas i det syfte, som dermed afsetts. Hvad som är af afgörande
betydelse, är icke den större eller mindre qvantiteten af
den måltid, som serveras, knappast heller måltidens beskaffenhet;
utan vigten ligger hufvudsakligen derpå att ett meddeladt tillstånd
begagnas på sådant sätt, att utskänkningen tjenar att tillfredsställa
allenast dem, som vilja jemte förtärande af mat — det
må nu vara mycket eller litet —- dertill förtära maltdrycker, och
icke sålunda, att utskänkning eger rum jemväl till personer, som
åstunda att förtära endast maltdrycker, äfven om värden, för att
bevara sken af laglighet åt utskänkningen, åt nämnda personer
tillika serverar mat, i större eller mindre mängd. Ur sådan synpunkt
synas äfven domstolarne hafva bedömt frågan om lagligheten
af en åtalad utskänkning och hafva dermed, såsom antydt,
enligt komiterades förmenande utan större vansklighet kunnat
bestraffa den, som bedrifvit sin rörelse annorlunda än vid tillståndets
meddelande afsetts.

Hvad beträffar den andra af de anmärkta olägenheterna eller
svårigheten att utöfva kontroll öfver utskänkningsrörelse af ifrågavarande
slag, är visserligen sant, att sådan svårighet förefinnes
och att på den grund öfverträdelser kunna vara att befara. Men
svårigheten af kontroll synes dock ej vara nämnvärdt större än
i fråga om hvarje annan utskänkningsrörelse, då utskänkningen
ju utöfvas allenast i sammanhang med annan för allmänheten
tillgänglig serveringsrörelse. Och för öfrigt ega ju här myndigheterna
rätt att, der minsta anledning föreligger, att meddeladt
tillstånd missbrukas, utan vidare återkalla detsamma.

Denna rätt att när som helst återkalla meddeladt tillstånd
jemte den rätt vederbörande naturligtvis ega att, derest antalet
utskänkningsrättigheter ökats i sådan grad, att derigenom kon -

Om rått till utskänkning.

trollen öfver deras begagnande blifver alltför svår, på grund
deraf afslå ansökan om ny rättighet, torde utgöra tillräckliga
garantier mot de anmärkta olägenheterna. Antalet rättigheter
kan på sådant sätt begränsas, derest detta visar sig nödvändigt,
såsom skett t. ex. i Göteborg, der antalet nedbringats från 249
år 1890 till 75 vid 1898 års slut. Att deremot hålla antalet
inom passande gräns sålunda, att tillstånd till utskänkning meddelas
endast för viss bestämd kortare tid, såsom numera sker i
Malmö, är enligt komiterades förmenande ej öfverensstämmande
med den nuvarande förordningens innebörd och bör enligt komiterades
förslag ej vidare ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda anförts hafva komiterade i sitt
förslag bibehållit den i nu gällande förordnings 2 och 3 §§ uppdragna
skilnad mellan olika slag af utskänkningsrättigheter. Likasom
i fråga om de allmänna utskänkningsrättigheterna hafva
komiterade ansett jemväl rättigheten till utskänkning vid måltid
böra sökas hos Konungens Befallningshafvande. I öfrigt har om
sistnämnda rättigheter icke ifrågasatts annan ändring i nu gällande
stadganden än att å landet jemväl kommunalstämma ansetts
böra utlåta sig öfver gjord ansökning. Komiterade, som dermed
tillmötesgått en från nykterhetsvänligt håll uttalad önskan, hafva
ansett det sålunda föreslagna stadgandet lämpligt särskild^ derför
att kommunalstämman synes böra likaväl som kommunalnämnden
ega tillfälle yttra sig angående behofvet inom kommunen af den
ifrågasatta utskänkningsrörelsen.

Utskänkning De utskänkningsrättigheter, som omtalas i 7 och 9 §§ af
vid helso- 1885 års förordning, återfinnas i komiterades förslag uti 6 och

irunn m• 7 §§. I fråga om dessa rättigheter hafva några mera anmärknings värda

sakliga förändringar ej vidtagits. Den rätt, som angående
passagerarefartyg i 1885 års förordning tillerkänts Konungens
Befallningshafvande att beträffande utskänkningen föreskrifva erforderliga
inskränkningar af hvad art och till hvilket omfång
som helst, har borttagits och utskänkningen å passagerarefartyg
i detta fall likstälts med annan utskänkningsrörelse. Skälen härtill
äro förut antydda. Rättighetens natur bör vara i förord -

Om rått till utskänkning.

ningen angifven; och de särskilda föreskrifter, som kunna ifrågakomma,
böra ej vara af beskaffenhet att förändra denna natur,
utan allenast sådana, som anses erforderliga för att rörelsen or->
dentligt bedrifves.

Angående rättigheter af helt tillfällig beskaffenhet, som afse utskänkning
att räcka en eller flere dagar, finnes i nu gällande förordning ^visst
icke utsagdt, under hvilka vilkor sådana må beviljas; men att
de kunna förekomma och i så fall skola meddelas af Konungens
Befallningshafvande, förutsattes i 9 § af 1885 års förordning,
hvilket lagrum om dessa rättigheter innehåller ett inskränkande
stadgande, som är ytterst svårt att tolka och i praxis torde vara
utan någon som helst betydelse. Detta stadgande har i komiterades
förslag borttagits och i stället insatts bestämmelse om
rättighet för Konungens Befallningshafvande att meddela tillstånd
till dylik rörelse och i hvad mån sådant må ske. Fråga har
inom komitén förevarit, huruvida icke ett rent förbud mot utskänkning
vid auktioner bort stadgas, i likhet med hvad som
gäller angående bränvin. Koiniterade hafva dock ej velat föreslå
ett sådant förbud, då behofvet af dylika rättigheter i vissa trakter
af landet visat sig mycket stort — i Malmöhus län t. ex.
var antalet sådana rättigheter under året 1897—1898 ej mindre
än 268 — samt det bör vara lätt öfvervaka rörelsens behöriga
utöfning, då vid större auktioner polismyndighet alltid torde vara
närvarande.

Ett önskemål för koiniterade har varit, att en blifvande utskänkning
förordning skulle komma att innehålla, såvidt möjligt, alla gäl- a :iernv<Hislande
stadganden om handel med vin och maltdrycker. I sådant
syfte har gästgifvares utskänkningsrätt i koiniterades förslag till
förordning upptagits; och af samma skäl hafva deri införts bestämmelser
om den utskänkningsrätt, som må utöfvas i sammanhang
med statens eller enskilda jernvägars trafik. Att dermed
vinnas, likasom i fråga om gästgifvarne, åtskilliga fördelar beträffande
tydligheten, skall nedan nämnas.

Den befogenhet, som nu tillkommer Kongl. Jernvägsstyrelsen
att bestämma om och under hvilka vilkor utskänkning af vin och

område.

Maltdryckskomi ten.

Om rått till utskånkning.

maltdrycker må utöfvas vid statens jernvägsstationer, leder sitt
ursprung från Kongl. Maj:ts skrifvelse till Chefen för statens
jernvägsbyggnader den 17 september 1858. Genom denna skrifvelse,
som ännu är gällande till efterrättelse, förklarades, att
nämnde chef skulle ega att vid de särskilda stationerna å statens
jernvägar antaga lämpliga personer att tillhandahålla förfriskningar
af mat och dryck, dock att anmälan om sådan persons
antagande borde göras hos Konungens Befallningshafvande och i
stad jemväl hos magistraten samt att bränvin och andra brända
eller destillerade drycker äfvensom sådana, hvilka vore dermed
tillagade, icke finge af dessa personer till salu hållas utan efter
dertill meddeladt tillstånd i den ordning och under de vilkor,
gällande författning i sådant afseende stadgade.

Då Kong]. Förordningen den 7 december 1866 utkom, hemstälde
styrelsen för statens jernvägstrafik hos Kongl. Maj:t, att
från förordningens tillämpning måtte undantagas restaurationsrörelserna
vid statens jernvägar; och med bifall till denna hemställan
förklarade Kongl. Maj:t i bref den 8 mars 1867, att bemälda
styrelse egde att, med ledning af grunderna för förordningen,
meddela och tillämpa de närmare bestämmelser i afseende
å utöfvandet af försäljning utaf de i förordningen omförmälda
drycker inom jern vägens område vid statens jernvägsstationer,
som kunde af styrelsen anses erforderliga.

De grunder, på hvilka styrelsen stödde sin berörda hemställan,
voro hufvudsakligen: nödvändigheten, för att kunna tillgodose
de resandes behof af mat och dryck, att ifrågavarande
restaurationer, hvilka dagligen toges i anspråk, oafbrutet vidmagthölles,
något som med tillämpning af förordningens bestämmelser
icke alltid vore möjligt; styrelsens intresse af ordning och reda
vid stationerna, hvilket från styrelsens sida påkallade en noggrann
pröfning vid valet af lämpliga restauratörer och en sträng
kontroll öfver sjelfva utskänkningen; samt svårigheten att efterkomma
förordningens stadganden om de tider, då utskänkningsställen
finge hållas öppna.

Om rätt till utskärning.

[ de sedermera utkomna Kong!. Förordningarna den 18 september
1874 och den 24 oktober 1885 infördes det genom Kongl.
Brefvet den 8 mars 1867 meddelade undantagsstadgandet.

Huru den rätt, som sålunda tillkommer Kongl. Jernvägsstyrelsen,
numera utöfvas, framgår af bifogade, af Kongl. Styrelsen
faststälda ordningsregler {Bil. 15) samt af den redogörelse
derför, som inför komitén lemnats af öfverdirektören i
Kong]. Styrelsen Sven Gvllensvärd och är intagen i komiténs
protokoll för den 31 juli 1899 {Bil. 16).

Komiterade hafva härjemte ansett nödigt införskaffa upplysningar
derom, huru restaurationsrörelse är anordnad vid jernvägarne
i en del främmande länder, nämligen Norge, Danmark, Finland
och Tyskland; och finnas dessa upplysningar meddelade i komiténs
protokoll för den 31 juli 1899 och den 19 januari 1900
{Bil. 16).

Då komiterade nu i sitt förslag till förordning intagit stadganden
jemväl om utskänkningsrättigheter af ifrågavarande slag,
torde dermed, såsom ofvan antydts, tydligare än nu är fallet
framgå hvad som skall vara gällande lag. Såsom förhållandet är
med gästgifvares utskänkningsrätt, måste äfven å jernvägsrestaurationer
1885 års förordning i vissa delar vinna tillämpning,
oaktadt utskänkningsrörelsen å dessa restaurationer formelt undantag^
från förordningen. Men i huru vidsträckt omfattning denna
tillämpning skall ega rum, är mycket oklart. Att förordningens
stadganden om förvärfvande af rättighet icke skola gälla, är
uppenbart; och gifvet är väl också, att dess bestämmelser om
rätt för viss myndighet att meddela förbud mot fortsatt försäljning
och stadgandena i dess 17 och 18 §§ icke kunna komma
till användning. Men man sväfvar i ovisshet, huruvida man skall
kunna tillämpa t. ex. bestämmelserna att husbonde svarar för
hustrus och tjenares förbrytelser, att handlande icke får bedrifva
utskänkning och att utskärning ej må eg a rum på kredit. Lika
osäkert är, huruvida förvärfvad utskänkningsrätt medför rätt att
sälja för afhemtning till mindre belopp än tio liter; och svårt
kan vara att afgöra, huru förseelser skola åtalas och bestraffas.

Om rätt till utskånkning.

Domstolarne äro naturligtvis här, liksom i fråga om gästgifvare,
nödsakade att tillämpa de i förordningen stadgade straffbestämmelser,
men synas icke kunna göra detta fullständigt; så torde
stadgandet i 12 § 2 mom. väl knappast kunna gälla här. Och
förbrytelser mot de stadganden i de af Kongl. Jern vägsstyrelsen
faststälda ordningsregler, som icke motsvaras af likartade bestämmelser
i 1885 års förordning, torde blifva utan annan påföljd
än den indragning af rättigheten, som enligt ingånget kontrakt
må kunna ega rum.

Den osäkerhet, som sålunda åtföljer det nuvarande tillståndet,
hafva komiterade förmenat blifva afhulpen derigenom att,
såsom i förslaget skett, bestämmelser om ifrågavarande utskänkningsrättigheter
intagas i sjelfva förordningen.

Komiterade hafva dermed dock icke afsett att göra någon
inskränkning i Kongl. Jern vägsstyrelsens befogenhet i fråga om
dessa rättigheter. Allt emellanåt hafva visserligen från nykterhetsvänligt
håll röster höjts för att Kongl. Styrelsens bestämmanderätt
måtte borttagas och utskänkningsrättigheter af ifrågavarande
art förvärfvas på enahanda sätt som annan rättighet till utskänkning
af vin eller maltdrycker. Särskildt har man fordrat, att de
kommunala myndigheterna skola ega samma befogenhet i dessa
som i andra fall att förhindra uppkomsten af en utaf dem såsom
skadlig ansedd rörelse och att förbjuda fortsättande af dylik rörelse.
Man har nämligen förmenat, att det skulle visat sig, hurusom
Kongl. Styrelsen icke alltid tagit tillräcklig hänsyn hvarken
till behofvet af en ifrågasatt utskänkningsrörelse eller till att de
personer, som skolat förestå densamma, dertill varit fullt lämpliga,
och att möjlighet nu ej förefinnes att hålla hand deröfver
att icke rörelsen bedrifves på sådant sätt, att dryckenskap och
oordningar deraf blifva en följd.

Fordringarna på lagändring i nu an ty dt syfte hafva komiterade
ansett icke böra vinna afseende. De skäl, som år 1867
talade för att utskänkningsrättigheter af ifrågavarande slag borde
meddelas och öfvervakas allenast af styrelsen för statens jernvägar,
ega fortfarande giltighet. Dylika utskänkningsrörelser be -

Om rått till utskånkning.

tingas af den skyldighet staten har att tillse, att trafikanterna å
dess jernvägar under sina resor varda tillgodosedda med mat och
dryck. Det är derför helt naturligt, att bestämmanderätten öfver
rörelsens uppkomst och fortfarande bestånd tillkommer den myndighet
ensam, som har att ordna med jern vägstågens gång och
deras uppehållsstationer; och en ovilkorlig skyldighet för denna
myndighet att före tillstånds meddelande inhemta yttrande af
kommunala myndigheter skulle, utan att medföra motsvarig nytta,
lått kunna vålla afbrott i restaurationsrörelsen.

Önskvärd! vore väl, om utskänkningen kunde inskränkas till
att ega rum allenast till resande. Men detta låter sig ej göra.
Det faller sig nämligen alltför svårt att afgöra, huruvida de personer,
som vilja intaga förtäring, äro att anse såsom resande eller
icke, och att utöfva kontroll deröfver att servering sker allenast
till resande. I afseende härå vilja komiterade hänvisa till Öfverdirektören
Gyllensvärds uttalande inför komitén (Bil. 16).

Af anförda skäl hafva komiterade, som sagdt, icke ansett sig
böra föreslå någon ändring i den Kongl. Jernvägsstyrelsen tillkommande
befogenhet i nu förevarande afseende.

Samma befogenhet har deremot i komiterades förslag utsträckts
att omfatta utskänkningsrörelse å sjelfva tågen. Såsom
skäl härför åberopas hvad derom förekommer i Öfverdirektören
Gyllensvärds ofvan anmärkta uttalande.

I detta uttalande anges jemväl motiven till den ändring, komiterade
föreslagit beträffande det område, inom hvithet Kong].
Jern vägsstyrelsens ifrågavarande myndighet sträcker sig.

Hvad ofvan yttrats om statens jernvägar, gäller icke i lika
mån om de enskilda jernvägarne. I fråga om dem finnes intet
skäl att åt annan myndighet än Konungens Befallningshafvande
öfverlemna rätten att meddela tillstånd till utskänkningsrörelse;
och utan olägenhet synes kunna bibehållas det nu gällande stadgandet,
att före tillstånds meddelande kommunala myndigheternas
yttrande skall infordras. Någon utsträckning af dessa myndigheters
befogenhet hafva komiterade dock ej velat föreslå. Rätt
att helt och hållet förhindra meddelande af tillstånd torde icke

Om rätt till utsJcänkning.

höra dem tillerkännas; likasom ej heller rätt att förbjuda en tilllåten
rörelses fortsatta utöfvande.

Ut skänk- I 5 § af komiterades förslag har införts ett fullständigt nytt

nin9 ® fa~ stadgande, nämligen derom att vid fabrik eller annan industriel

bnksområde

anläggning en arbetsgifvare kan erhålla tillstånd att inom anläggningens
område utskänka maltdrycker till derstädes i hans arbete
sysselsatta personer. Detta stadgande hafva komiterade trott
kunna icke blott tjena till fyllande af det behof af maltdrycker,
som alltid i hög grad förefinnes hos arbetare vid dylika anläggningar,
utan äfven varda af stort gagn i nykterhetens intresse.
Genom detsamma sättes nämligen en arbetsgifvare i tillfälle att
inom arbetsområdet tillhandahålla sina arbetare svagare maltdrycker
och sålunda förhindra, att de för tillfredsställandet af sitt
behof uppsöka närliggande utskänkningsställen och der till öfvermått
förtära maltdrycker af starkare slag. Och den kringföring
af maltdrycker till fabriker och andra industriela anläggningar,
som nu i stort omfång och till men för nykterheten egér rum,
varder på de ställen, der utskänkning enligt ifrågavarande § bedrifves,
öfverflödig och måste derför komma att upphöra. Det
kan icke skäligen befaras, att någon arbetsgifvare skulle begagna
honom meddeladt tillstånd sålunda, att han inom arbetsområdet
inrättade en förderflig ölutskänkning, då sådant ju skulle vara
emot arbetsgifvarens eget intresse. Och i allt fall, om emot förmodan
så skulle hända, varder gifvetvis det meddelade tillståndet
återkalladt. Komiterade vilja erinra, hurusom uti ofvan omnämnda,
i vårt grannland Danmark framkomna förslag till ny
dryckeslag upptagits en bestämmelse af liknande art med den nu
af komiterade föreslagna.

Behörighet De allmänna personliga vilkoren för erhållande af utskänkför
vinnande ningsrätt af ena eller andra slaget äro, såsom enligt nu gällande
^ningsstadganden, att ega god frejd samt icke utöfva handel i öppen
rättighet, bod. Några nya vilkor, såsom att ej stå under annans målsmanskap
eller hafva uppnått viss ålder eller eg a viss förmögenhet,
hafva icke ifrågasatts. En mindre väsentlig förändring har föreslagits
derutinnan, att man icke velat förmena eu handlande att

Om rått till utskänkning.

jemväl hålla utskänkningsrörelse, om blott denna bedrifves på
sådant afstånd från handeln, att den icke kan tjena allenast till
en uppmuntran af denna, hvilket ändamål synts kunna vinnas
dermed, att handeln och utskänkningsrörelsen icke må bedrifvas
inom samma kommun. Det tänkbara sätt att kringgå stadgandet,
att en person förskaffade sig tillstånd att idka utskänkningsrörelse
i utkanten af en kommun och derefter inom angränsande kommun
invid gränsen öppnade en handel, torde lätt kunna förhindras
dermed att tillstånd till utskänkning å sådan plats ej meddelas,
der det är att befara, att tillståndet skulle komma att på
nämnda sätt missbrukas.

1 detta sammanhang vilja komiterade till behandling upptaga Utskänkfrågan
om handel med kokadt kaffe och andra tillagade, ickemng
spirituösa drycker, hvarom stadgas i 17 § af komiterades förslag.

Inom komitén har ifrågasatts, att denna försäljning borde behandlas
i en särskild förordning, utan sammanhang med stadgandena
om vin- och maltdryckshandeln. Skäl härtill kan ju tyckas föreligga
deruti, att de icke spirituösa dryckerna ej kunna, likasom
vin och maltdrycker, användas till berusning och att fördenskull
handeln med förstnämnda drycker icke kräfver samma restriktioner
som handeln med de alkoholhaltiga dryckerna. Men då
grunden för behöfligheten öfver hufvud af några som helst restriktioner
vid båda slagen af handel är densamma, nämligen
krafvet på tillsyn deröfver att handeln icke bedrifves på sådant
sätt, att den gifver anledning till oordningar, hafva komiterade
ansett lämpligast, att, såsom hittills städse skett, handeln med
de icke spirituösa dryckerna fortfarande regleras i sammanhang
med handeln med de jästa dryckerna.

Uttrycken i 1885 års förordning gifva ej tydligt till känna,
i hvilken omfattning förordningen angår handeln med de icke
spirituösa dryckerna. Vill någon mot betalning »hålla allmänheten
till hända», heter det i 8 §. Detta uttryck synes omfatta
all handel, äfven den, som icke sker till förtäring på
stället. Men då man tager i betraktande, att det endast är fråga
om kokadt kaffe och andra tillagade drycker, hvilka vanligen säl -

Om rått till vtskänkning.

jas allenast till omedelbar förtäring och- att det i praxis aldrig,
komiterade veterligt, satts i fråga, att någon skulle göra anmälan
enligt ifrågavarande § derom att han ville till afhemtning saluhålla
sodavatten eller andra läskedrycker, torde man vara berättigad antaga,
att den försäljning, på hvilken nämnda § har tillämpning,
endast är försäljning till förtäring på stället. Ett sådant antagande
vinner äfven stöd deraf att i 1866 års förordning om såväl
nu ifrågavarande drycker som maltdrycker användes uttrycket
»till förtäring på stället hålla allmänheten till hända» samt att,
då uti 1874 års förordning för handeln med de icke spirituösa
dryckerna användts allenast uttrycket »hålla allmänheten till hända»,
det icke omnämnts, att man dermed skulle velat utsträcka förordningens
tillämpning å sistnämnda handel mera än förut och mera
än å handeln med vin och maltdrycker. Grunden till restriktioners
behöflighet är också utan tvifvel allenast nödvändigheten
att öfvervaka ordningen på de s. k. kaffehusen.

På hvad sätt än 1885 års förordning uti förevarande afseende
rätteligen bör tolkas, hafva komiterade emellertid föreslagit,
att en blifvande förordning må i fråga om de tillagade, icke spirituösa
dryckerna gälla allenast för deras försäljning till förtäring
på stället, hvadan annan handel med sådana drycker bör vara
underkastad de allmänna stadgande^ i näringsfrihetsförordningen.
För den försäljning, som sålunda här afses, hafva komiterade,
likasom i fråga om vin och maltdrycker, upptagit uttrycket utskänkning.

I likhet med hvad i 1885 års förordning är stadgadt, erfordras
för denna utskänkning i regel endast anmälan, hvilken synts
på landet icke behöfva göras hos kommunalnämndens ordförande,
utan allenast hos länsmannen i orten, som om anmälningen skall
underrätta kommunalnämndsordföranden. För den, som icke eger
god frejd, gör dock anmälan icke till fyllest, utan skall han
förvärfva sig medgifvande af Konungens Befallningshafvande
till utskänkningen. Stadgandet derom, att före meddelandet af
sådant tillstånd kommunala myndigheter skola i ärendet höras,
har dock borttagits. Likaså har ur komiterades förslag uteslutits

Om rått till utskänkning.

den fordran på särskildt tillstånd, som uppställes i 14 § 3 mom.
af 1885 års förordning. Bestämmelse härutinnan är öfverflödig
tillsammans med den rätt att meddela förbud, som blifvit af komiterade
föreslagen.

Utan anmälan eller tillstånd må enligt komiterades förslag
utskänkningen utöfvas dels, såsom nu, af den, som eger rätt till
utskänkning af vin eller maltdrycker, samt utom hus i ringa omfattning
och dels tillfälligtvis vid allmän sammankomst genom
föranstaltande af den, som anordnat sammankomsten. Motiven
till sistnämnda nya stadgande äro uppenbara. Det är förhatligt,
om anmälan om utskänkning skall ske för hvarje dylikt tillfälle,
och man kan ytterst sällan behöfva befara, att utskänkningsrätten
skall missbrukas.

Likasom i fråga om vin och maltdrycker eger den, som idkar
handel i öppen bod, icke samma frihet som annan till utskänkning
af nu ifrågavarande drycker. Dock hafva komiterade
här ansett allenast den fordran böra uppställas, att utskänkningen
icke må ske i sammanhang med handeln.

Slutligen må anmärkas, hurusom komiterade ansett det lämpligast,
att vid statens jern vägar Kong!. Jern vägsstyrelsen tillätes
utan tvång af förordningen att fritt bestämma angående utskänkning
af ifrågavarande drycker.

Maltdryckskomitén.

Om rätt till försäljning af vin och maltdrycker
annorledes än genom iskänkning.

Olika slag af Försäljning af vin eller maltdrycker, som ej sker till förf0rSasättn9S
låring på stället, kan bedrifva^ på tre olika sätt: antingen så,
att köparen efter slutet köpeaftal i säljarens bod eller å annat
hans upplagsställe får till sig utlemnad den försålda myckenheten,
som sedan af köparen bortföres; eller så, att köparen muntligen
eller skriftligen, medelst telefon eller på annat dylikt sätt
med säljaren sluter aftal om leverans af viss myckenhet, som
sedan af säljaren försändes till köparens hem eller annat af honom
anvisadt ställe; eller ock så, att säljaren låter bortföra dryckerna
utom den plats, der han har bod eller annat upplagsställe,
och i köparens bostad eller der denne eljest vistas till honom
utbjuder dryckerna, som efter slutet aftal genast utlemnas.

Det första af dessa försäljningssätt inbegripes uppenbarligen
i 1885 års förordnings uttryck »försäljning för (eller till) afhemtning»,
och det tredje försäljningssättet angifves med uttrycket
»försäljning genom kringföring». Huru det andra försäljningssättet
enligt nu gällande lag skall bedömas, är deremot ovisst.
Det står till sin art emellan de båda öfriga, närmast det första.
Man torde dock ej vara berättigad antaga, att det dermed sammanfaller.
Ty utom det att sjelfva ordet »afhemtning», rent
språkligt sedt, icke träffar in på detta försäljningssätt, finnas i
den nu gällande förordningen stadgande!! om försäljning till af -

Om rätt till för säljn. af vin och maltdrycker annorledes än genom utskänkn. 99

hemtning, som uppenbarligen ej kunna lämpas på försäljning till
försändning. Så kan t. ex. det genom 1897 års kungörelse införda
stadgandet om rätt att för visst tillfälle, förbjuda en tillverkare
att å tillverkningsstället till afhemtning försälja vin eller
maltdrycker icke rimligen afse att förhindra tillverkaren att vid
detta tillfälle å tillverkningsstället träffa aftal om leverans af
drycker till annan ort och dit försända dessa. — Icke heller kan
försäljning till försändning falla under bestämmelserna om försäljning
genom kringföring, ty det karakteristiska för detta sistnämnda
försäljningssätt är att dryckerna icke blifvit på förhand
bestälda, utan att sjelfva utbjudandet sker och köpeaftalet slutes
under kringföringen.

Då emellertid nu gällande förordning icke innehåller några
inskränkande bestämmelser för andra af ifrågavarande försäljningssätt
än försäljning till afhemtning eller genom kringföring,
måste, strängt taget, deraf följa att försäljning till försändning
fortfarande lyder under näringsfrihetsförordningen och följaktligen
borde, i likhet med hvad förhållandet är med andra varor’, vara
för en hvar fri utan andra inskränkningar eller vilkor än dem,
som __ betinga,s af stadgandena om rätt att idka handel.

Komiterade hafva emellertid ansett, att jemväl detta försäljningssätt
bör genom ifrågavarande förordning regleras och hafva
derför upptagit stadganden derom i sammanhang med bestämmelserna
om försäljning till afhemtning.

Vid behandlingen inom komitén af frågan om vilkoren för
rätt att idka handel af sistnämnda slag med vin och maltdrycker
samt om sättet för handelns utöfning, hafva komiterade till en
början tagit i öfvervägande spörsmålet, huruvida sådan handel
fortfarande må vara tillåten i förening med annan handel. Ett
stadgande i syfte af förbud deremot har länge utgjort önskemål
för en stor mängd nykterhetsvänner inom vårt land. Frågan
härom har under senaste decenniet upprepade gånger varit föremål
för öfverläggningar inom Riksdagen och en gång, vid 1892
års riksdag, föranledt underdånig skrifvelse i ämnet. I denna
Riksdagens skrifvelse yttras:

Olhanclels
förening
med annan
handel.

100

Om rätt till försäljning af vin och maltdrycker

»Att anledningar till missbruk af berusande drycker med
deraf föranledda följder snarast äro att befara der större eller
mindre folksamlingar vanligen förekomma, torde vara uppenbart,
och enär handelsbodar af naturliga skäl utgöra ett slags centralpunkter,
der personer från olika håll sammanträffa, lärer det icke
kunna bestridas, att denna omständighet i och för sig för mången
kan utgöra en anledning till att i dessa bodar förse sig med och
sedan omättligt förtära dylika drycker, då de der stå till buds.
Sannolikt medverkade denna omständighet väsentligen till det
stadgande i gällande bränvinsförsäljningsförordning, enligt hvilket
''minuthandel med eller utskärning af bränvin icke må vara
förenad med annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan
erfordras’.

»Då nu en lika bestämd som sorglig erfarenhet vittnar, att
rus med alla dess följder kan framkallas lika väl af vin och öl
som af bränvin, och att skilnaden består endast deri, att af de
svagare dryckerna en större qvantitet erfordras än af de starkare,
hvilken skilnad i ej ringa mån torde utjemnas deraf att vinet och
ölet äro mer lättdruckna än bränvinet, samt att, hvad särskildt
angår ölet, detta i förhållande till myckenheten är billigare, anser
Riksdagen, att det vore en naturlig och följdrigtig lagstiftningsåtgärd,
om, efter i så riklig mån vunnen erfarenhet om en dylik
åtgärds behöflighet, handlande, af samma anledning som dem redan
förut vägrats att afyttra bränvin, jemväl förbjödes att försälja
vin och Öl.

»Riksdagen, som sålunda finner sig böra biträda den åsigt,
att handeln med vin och öl å landsbygden bör från annan handel
skiljas, hyser dock den mening, att alltför skärpta bestämmelser
böra undvikas, såsom i viss mån innebärande en monopolisering
af de ifrågavarande dryckernas försäljning och på samma gång
en längre än nödigt och nyttigt är drifven inskränkning i den
hittills varande rättigheten för såväl konsumenter att anskaffa
som för producenter att tillhandahålla samma drycker. Afsigten
med förslaget att å landsbygden särskilja vin- och ölhandel från
annan handel, samt att skärpa vilkoren för rättighet att derstädes

annorledes än genom ntskänkning.

101

försälja maltdrycker i mindre myckenhet är sålunda icke att omintetgöra
särskildt förbrukningen af maltdryckerna och dermed
den numera betydliga industri, som på samma förbrukning är
grundad, ty ett är att söka utplåna en vara ur den allmänna
marknaden, ett annat att, till förekommande af varans missbruk,
reglera vilkoren för dess försäljning, och blott om det senare är
här fråga.»

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, anjtöll Riksdagen
om sådan ändring i förordningen, att försäljningen af vin
och maltdrycker till af hemtning ej måtte å landsbygden förenas med
annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan erfordrades.

Sedan Kongl. Maj:t öfver Riksdagens skrifvelse infordrat utlåtande
från länsstyrelserna, yttrade, vid skrifvelsens föredragninginför
Kongl. Maj:t, departementschefen, hurusom åtskilliga i ärendet
hörda myndigheter afstyrkt bifall till Riksdagens framställning
och såsom skäl derför hufvudsakligen anfört: att om ett
förbud för handlande å landet att till afhemtning försälja maltdrycker
meddelades, dylik handel skulle komma att bedrifvas å
särskilda ställen, uteslutande inrättade för ölförsäljning och hvilkas
innehafvare, för sin utkomst hänvisade endast till inkomsten
af denna rörelse, skulle helt naturligen söka uppdrifva omsättningen
så mycket som möjligt och sålunda bedrifva handeln på
ett sätt, som ingalunda befrämjade nykterheten; att sådana särskilda
ölförsäljningsställen, hvad sedlighet och ordning beträffade,
säkerligen skulle gifva anledning till stora och befogade klagomål;
att, då sedan lång tid tillbaka maltdrycker, och särskildt
svagdricka, ingått uti allmänhetens näringsbehof, åtkomsten af
sagda drycker icke borde allt för mycket försvåras, helst användandet
af desamma uti icke oväsentlig grad inskränkt bruket af
bränvin och andra spirituösa drycker samt i sin mån bidragit till
hämmande af lönkrögeriet.; samt att den rättighet, som enligt nu
gällande stadganden tillkomme kommunalnämnd att förbjuda
handlande att till afhemtning sälja maltdrycker, om derigenom
oloflig utskänkning främjades eller oordningar eljest föranleddes,
utgjorde eu tillräckligt kraftig utväg att förhindra missbruk. På

102

Om rätt till försäljning af vin och maltdrycker

de af myndigheterna sålunda anförda skid och då ett stadgande
i det af Riksdagen ifrågasatta syfte måste under nuvarande förhållanden
blifva gällande äfven i fråga om svagdricka, hemstälde
departementschefen, att Riksdagens framställning i denna del icke
måtte till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Denna hemställan vann Hans Maj:t Konungens bifall; och
hade frågan sålunda för den gången fallit. Sedermera hafva
motioner j samma ämne flere gånger väckts inom Riksdagen, men
ej ledt till någon förnyad framställning från Riksdagens sida.

De skäl, som ansetts tala för skiljande af handeln med ifrågavarande
drycker, särskild! ölhandeln, från annan handel, sammanfördes
vid riksdagen år 1891 af Andra Kammarens tillfälliga
utskott sålunda:

»Allmänna opinionen går mer och mer i den retning, förslaget
angifver, och ölhandelns skiljande från annan handel är
helt och hållet en åtgärd i nykterhetens intresse.

»Handelsrättigheter sökas ofta blott med afseende på ölhandeln,
som naturligtvis sedan med alla medel måste främjas.

»Förbudet för handlande att sälja Öl till förtäring på stället
kringgås på flere sätt; och den magt, som lagstiftningen nu lägger
i kommunalmyndigheternas hand, är långt ifrån tillfyllestgörande
att stäfja dessa missbruk.

»Den samvetsgranne handelsmannen tvingas till bihandel genom
konkurrens af handlande, som tillhöra eu annan kategori.

»Den ordentlige arbetaren anser sig i regeln ej hafva råd att
dagligen dricka öl, utan håller sig till det billigare svagdricka!.
Det är den oordentlige och på fylleri begifne arbetaren, som i
regel förtär öl, helst i förening med bränvin.

»Lättheten att öfverallt få öl bidrager ofantligt till denna
varas införande i arbetarehemmen, der qvinnor och barn nu förtära
denna dryck i stora qvantiteter, på bekostnad af annat,
som vore nödvändigt, hvaraf följt många olika yttringar af elände.

»Man vill icke förhindra bruket af Öl eller undergräfva ölindustrien,
man vill blott åstadkomma ordning och kontroll i
varans försäljning och dermed förekomma dess missbrukande.

annorledes än genom utskärning.

103

»Näringsfrihetens princip bör visserligen upprätthållas, men
den måste dock underordnas den allmänna moralens och sedlighetens
lifsintressen.

»Öl är icke ett medel att undantränga bränvinet, utan tvärt
om. Meddelade statistiska siffror visa nämligen, att i länder, der
ölförbrukningen är större, förbrukas också mera bränvin, likasom
också alkoholismens offer der oafbrutet stiga i antal. Svagdricka
har i sj elfva verket, enligt uttalande af känd auktoritet, mera
näringsvärde än Öl.»

Till dessa skäl, som vid flere följande riksdagar upprepats
af utskotten, kan läggas det jemväl anförda, att personer vid
besök i en handelsbod för inköp af andra varor lätt frestas till
inköp jemväl af öl, då sådant der finnes att tillgå.

1 öfrigt vilja komiterade beträffande de olägenheter, som visat
sig uppstå af ölhandelns förening med annan handel, hänvisa till
de utlåtanden, som härom efter komiterades anmodan afgifvits af
Öfverståthållareembetet och Konungens Befallningshafvande samt
magistraterna och kronofogdarne.

Från styrelsen för Sveriges Allmänna Handelsförening hafva
komiterade i detta ämne fått mottaga en skrifvelse, härvid fogad
såsom Bil. 7.

De anmärkningar mot de nuvarande förhållandena, som ansetts
påkalla ändring i lagstiftningen, afse till största delen allenast
handeln med öl, taget i betydelse af alkoholstarkare maltdrycker.
De äro sålunda ej rigtade mot försälj nigen af svagdricka
eller andra mera alkoholsvaga maltdrycker. Tvärt om stödja
sig flere uttalanden i nämnda syfte just derpå att svagdricksbandeln
skall vara fri som hittills eller till och med göras ännu
friare än den nu är. Då emellertid, såsom komiterade förut utreda
det icke är möjligt att vid handel uppdraga någon gräns
emellan maltdrycker med större eller mindre alkoholhalt, sakna
komiterade anledning att här ingå i undersökning, i hvad mån
de uttalanden i förevarande afseende, som ovilkorligen förutsätta
en sådan gräns, må vara förtjenta af hänsyn.

104

Om rått till försäljning af vin och maltdrycker

Det har icke tydligt utsagts af dem, som ifrat för att handlande
borde förbjudas att idka ölhandel, hvilken omfattning detta
förbud skulle hafva. Men man synes hafva tänkt sig, att ett
eventuel förbud för handlandena skulle afse försäljning i hvarje,
om än aldrig så stor, myckenhet.

Mot ett så vidtomfattande förbud framställa sig allvarliga
betänkligheter. Icke ens i fråga om bränvin har man ansett sig
kunna förbjuda handlande att idka den eljest fria partihandeln,
utan handlande är i fråga om rättighet att försälja bränvin i parti
alldeles likstäld med den, som icke drifver handel. Och skall
man, hvad som ju synes rimligt, i fråga om maltdrycker icke i
detta afseende stadga strängare bestämmelser än som gälla för
bränvin, måste man — då för partihandel med maltdrycker icke
kan sättas annan gräns än den gräns emellan större och mindre
myckenheter, som är stadgad för fordran på särskildt tillstånd för
rätt att sälja sådana drycker, d. v. s. enligt komitérades förslag
20 liter — lemna handlande, liksom hvarje annan, rätt att utöfver
denna gräns fritt försälja dryckerna. Dertill kommer, att
ett förbud för handlande att försälja maltdrycker utöfver gränsen
skulle vara utan större betydelse för ölhandeln, då sådan försäljning
hufvudsakligen förekommer i fråga om svagdricka. Just svagdrickshandeln
komme derför att drabbas af ett sådant förbud;
men detta blefve i rak strid mot hvad man dermed åsyftat. Man
synes derför, om man vill i lag införa ett förbud af antydd art,
icke rimligen eller skäligen böra låta detta förbud sträcka sig
vidare, än att den, som drifver handel, icke må kunna erhålla
tillstånd till sådan maltdryckshandel, för hvilken i allmänhet erfordras
tillstånd, ett stadgande, som skulle motsvara hvad som
är gällande beträffande utskänkning.

För ett sådant stadgande synes intet hinder ligga deri, att
det blefve tillämpligt på alla slag af maltdrycker, äfven svagdricka,
då, såsom framgår af den utredning koiniterade införskaffat,
svagdricka åtminstone på landsbygden endast i ringa
omfattning försäljes till afhemtning i mindre myckenhet än 20
liter.

annorledes än genom utskånkning.

105

Granskar man de skäl, som anförts för ett förbud af ifrågavarande
art, och dervid bortser såväl från dem, som i sjelfva
verket allenast innehålla obevisade påståenden, som äfven från
dem, hvilka uppenbarligen lika väl drabba ölhandeln, då den bedrifves
skild från annan handel, återstå hufvudsakligen tre skäl,
som förmenats tala för ett dylikt förbud: dels följdrigtigheten
deraf att maltdryckerna, såsom varande rusdrycker, likställas med
bränvin, dels att handlandena ofta göra sig skyldiga till lagöfverträdelse
vid sin försäljning af maltdrycker och att dessa
öfverträdelser i de flesta fall blifva obeifrade, då handeln icke
kan behörigen öfvervakas, dels ock slutligen konkurrensens tvång
gent emot en handlande, som ej vill försälja öl.

Haltlösheten af det första utaf dessa skäl framgår redan
deraf att hos bränvinet egenskapen af rusdryck är långt mera
framträdande än hos maltdryckerna. En förening af bränvinshandeln
med annan handel skulle just på grund af bränvinets
höga alkoholhalt, medföra eu så mångdubbelt större fara för nykterhet
och ordning än förening af ölhandel med annan handel,
att ett likställande af olägenheterna i dessa fall är alldeles oberättigadt.
Men äfven om så ej vore förhållandet, skulle i allt
fall maltdryckerna på grund af sin långa hållbarhet icke rimligen
kunna underkastas samma bestämmelser som bränvin. Ett stadgande,
som likstälde maltdryckshandeln med bränvinshandeln,
skulle hufvudsakligen verka såsom förbud mot försäljning af
maltdrycker. Men man önskar ju ej att förhindra eller tillintetgöra
bruket af Öl eller andra maltdrycker, utan endast att, såvidt
möjligt, förebygga, att dessa drycker missbrukas.

Hvad beträffar det andra skälet, finnes ingen utredning, som
visar, huruvida personer, som handla med såväl maltdrycker som
andra varor, oftare göra sig skyldige till lagöfverträdelser än
sådana, som drifva endast maltdryckshandel. Och att så skulle
vara händelsen, synes icke kunna antagas. Tvärt om tyda de
till komitén af myndigheterna lemnade utlåtanden derpå, att öltapparne,
hvilka handla endast med öl, äro de, som mest hänsynslöst
bedrifva sin försäljning. Detta synes äfven helt natur Maltdryckslcomitén.

106

Om rätt till försäljning eif vin och maltdrycker

ligt. Frestelsen att på olagligt sätt uppdrifva sin omsättning bör
gifvetvis vara större för den, som har endast maltdryckshandeln
att lifnära sig med, än för den, som drifver sådan handel allenast
såsom en bisak. Af hvilken anledning det skall vara svårare att
öfva vederbörlig kontroll mot den senare än den förre, är svårt
att förstå. Båda äro underkastade enahanda pröfning, då tillstånd
till handel skall beviljas dem; ingendera får bedrifva sin handel
på annat ställe än tillståndsbrefvet anger. Att på detta påstående
om handlandenas större benägenhet att begå lagöfverträdelser,
hvilket påstående icke visats hafva stöd i de faktiska förhållandena,
bygga en ändring i den gällande lagstiftningen, synes
derför ej hafva fog för sig.

Man har vidare sagt, att med den nuvarande lagstiftningen
konkurrensen kan tvinga en samvetsgrann handlande, som eljest
ej vill handla med öl, att bedrifva sådan handel. Det är visserligen
en rigtig tanke, som i detta yttrande tagit sig uttryck,
tanken att man icke bör ställa personer i valet emellan att förfara
i strid med hvad deras samvete bjuder dem och att afstå
från en för deras ekonomiska existens nödig inkomst. Men granskar
man saken närmare, torde detta skäl här vara utan egentlig
betydelse. År det nämligen fråga om handel med öl i sådan myckenhet,
att den får af en hvar utöfvas utan särskildt tillstånd,
torde någon konkurrens icke ifrågakomma. Till följd af den nu
gällande tiolitersgränsen har, enligt hvad af myndigheternas infordrade
yttranden framgår, största delen af de handlande på landsbygden,
som förut idkade ölhandel, ansett det vara med sin ekonomiska
fördel förenligt att dermed upphöra. Och detta är helt
naturligt. De personer, som kunna för eget behof på en gång inköpa
10 liter öl, äro till antalet få och deras inköp ske sällan, och de
personer, som inköpa Öl efter salning med andra, äro i allmänhet
inga kunder, värda att eftersträfva. Den risk, handlanden genom
att icke sälja öl löper att förlora nämnda personer såsom kunder
för inköp af andra varor, är derför alltför ringa vid jemförelse
med besväret att mottaga och förvara större öllager med fara att
ölet icke hastigt nog kan afyttras, utan blifver förstördt. År nu

annorledes ån genom utskärning. 107

förhållandet sådant redan med den nuvarande tiolitersgränsen,
skall ju med den af komiterade föreslagna tjugulitersgränsen ännu
mindre kunna komma i fråga något konkurrensens tvång. Menar
man åter, att en handlande af konkurrensen skulle tvingas att
söka tillstånd till ölhandel i mindre myckenheter, må man besinna,
att det ligger i de kommunala myndigheternas händer att
förhindra sådant tillstånd, och ej blott för deri ifrågavarande
handlanden, utan äfven för hans farlige konkurrent. För öfrig!
skulle, om i en kommun en särskild handel med maltdrycker i
mindre myckenhet blefve upprättad, gifvetvis den handlande, som
hade sin bod närmast, blifva på enahanda sätt gynnad framför
de öfrige handlandena som om ölhandeln finge bedrifvas af honom
ensam. Det torde med visshet kunna antagas, att om ölhandel
endast finge utöfvas af andra än handlande, ölförsäljaren komme
att välja sitt försäljningsställe i närheten af den plats, der en
handlande uppslagit sin butik, eller tvärt om, i fall en ölhandel
öppnats, någon person komme att slå upp en vanlig handelsbod
invid ölhandeln.

Ytterligare har man anfört, att personer kunna frestas att
inköpa öl, då de i annat ärende besöka en handelsbod, der öl
finnes till salu. Denna anmärkning är fullt rigtig, men saknar
större betydelse. Någon frestelse att inköpa 10, resp. 20, liter
kan ej gerna tänkas; och äfven i fråga om mindre myckenhet
torde, i betraktande deraf att förtäring på stället ej får ega rum,
frestelsen till inköp af Öl ej vara större än till inköp af andra till
salu utbjudna handelsvaror, af hvilka kunden ej är i behof. För
den måttlige har saken sålunda icke något att betyda, och den, som
vill köpa öl för att dermed berusa sig, finner lätt vägen till ölhandeln.

Ett stadgande om maltdryck shandelns skiljande från annan
handel skulle derför enligt komiterades förmenande vara till så
godt som ingen nytta, men kunna åstadkomma betänklig skada.

Visserligen hafva numera handlandena på landet i allmänhet
upphört med att sälja öl, men det finnes dock ännu många orter,
der så icke är förhållandet och der följaktligen ölhandel i förening
med annan handel kan anses vara af behofvet påkallad.

108

Om rätt till försäljning af vin och maltdrycker

Ett upphäfvande af möjligheten för en handlande i dessa
orter att erhålla tillstånd till maltdryckshandel i smått skulle,
såsom förut antydts, kunna verka antingen att sådana tillstånd måste
gifvas åt personer, beträffande hvilka man saknade fullt förtroende
om deras goda vilja och ekonomiska förmåga att sköta sin
affär till nykterhetens och ordningens befrämjande, eller ock att
maltdryckerna icke blefve på lagligt sätt åtkomliga; men allmänhetens
behof af maltdrycker vore dermed ej upphäfdt, utan det
tillfredsstäldes då på ett eller annat olagligt sätt.

Detta beträffande landsbygden. I en stor mängd städer åter
har man hittills icke haft någon olägenhet, utan endast fördelar
af ölhandelns förening med annan handel. En förändring härutinnan
skulle för dessa städer vara till uteslutande olägenhet.

Man må slutligen betänka, huru en lagbestämmelse af ifrågavarande
art skulle inverka på vinhandeln.

Det har visserligen vid flere tillfällen ifrågasatts, att. bestämmelsen
borde omfatta allenast handeln med maltdrycker, icke
handeln med vin. Detta synes dock komiterade oegentligt och för
nykterheten vådligt. För närvarande är handeln med vin på
landet af ytterst ringa betydelse, men förhållandet skulle med
visshet blifva ett annat, om ölhandeln blefve bunden med
starkare restriktioner än vinhandeln. Förbrukningen af dåliga
billiga viner skulle då träda i ölförbrukningens ställe. I städerna
vore denna fara väl icke så stor, då ölet der aldrig
kan göras lika oåtkomligt såsom kan ske på landet; men
faran funnes dock äfven der, särskildt om myndigheterna hade
benägenhet att söka inskränka antalet ölförsäljningsställen.
Oegentligt och utan exempel i vår dryckeslagstiftning vore
äfven, att den alkoholstarkare drycken, vinet, vore fri från
inskränkande bestämmelser, som gälde de alkoholsvagare maltdryckerna.

För en mängd handlande i städerna skulle emellertid ett
ovilkorligt påbud att upphöra med den af dem bedrifna vinhandeln
innebära en högst betydande ekonomisk förlust. Anser man
sig böra bringa det derhän, att vinhandeln i städerna blifver från

annorledes ån genom utskänkning.

109

annan handel skild, må detta ske så småningom, derigenom att
man förvägrar dem, som vilja nyinrätta handelsaffärer, att erhålla
tillstånd till vinhandel. Ett ovilkorlig! förbud mot beviljande
af sådant tillstånd synes dock i många fall kunna varda
till stor skada.

Komiterade yilja härefter öfvergå till de motiver, som legat
till grund för de af komiterade föreslagna stadganden. p

Såsom ofvan antydts, hafva komiterade uti sitt förslag
bibehållit den nu gällande bestämmelsen att försäljning af vin
eller maltdrycker till afhemtning icke må idkas i viss mindre
myckenhet utan att till sådan försäljning meddelats särskildt tillstånd.
Komiterade hafva dock härvid föreslagit tre principiela
ändringar i den nuvarande lagstiftningen.

Den första af dessa ändringar är icke af större betydelse;
den består i att det i 11 § af 1885 års förordning använda uttrycket
»idka försäljning» utbytts mot »bedrifva försäljning».
Genom användandet af ordet »idka» synes lagstiftaren hafva afsett,
att till försäljning till af hem (ning erfordras särskildt tillstånd
endast i fall försäljningen bedrifves såsom yrke eller i viss vidsträcktare
omfattning, att således ett enstaka fall af sådan försäljning
utan tillstånd icke skulle vara i nämnda lagrum åsyftadt
eller enligt förordningens 12 § straffbart. Såvidt komiterade
hafva sig bekant, hafva dock domstolarne ej så tillämpat ifrågavarande
stadgande, utan en tilltalad person har fälts till straff,
så snart han blifvit öfvertygad derom att han, låt vara blott en
enda gång, utan tillstånd till afhemtning afyttrat vin eller maltdrycker
i mindre myckenhet än tio liter. Denna praxis hafva
komiterade afsett att legalisera. Så mycket större skäl härtill
hafva komiterade ansett förefinnas i svårigheten att på ett tillfredsställande
sätt afgöra, huruvida den försäljning, för hvilken
en person åtalats, skett isådan omfattning, att han kan anses
hafva »idkat» försäljning. Till belysande af denna svårighet vilja
komiterade erinra, hurusom det i bränvinsförsäljningsförordningen
förekommande stadgande derom att ej någon må tillhandagå allmänheten
med anskaffande af bränvin i mindre belopp än han

Af komiterade
föreslagna
stadganden.

Utbyte af
uttrycket
■»idka* försäljning
mot
»bedrifva»
försäljning
till afhemtning.

Om rätt till försäljning af vin och maltdrycker

sjelf eger försälja — ehuru detta stadgande långt tydligare än
uttrycket »idka försäljning» anger hvad som åsyftas — ändock
gifvit anledning till en mängd hvarandra motsägande domslut.
Bestämman- Den andra utaf de af komiterade föreslagna ändringar är

de aj t lugn p . . ° ö

liter såsom åt större vigt. Deri arser ett höjande af den nu för landsbygden
nig fäns1 för stadgade mycken hetsgränsen för den fria handeln från tio till

tnJia t;^sn

Det har synts komiterade uppenbart, att det gällande förbudet
att på landet utan tillstånd försälja vin och maltdrycker
för afkantning till mindre belopp än 10 liter, den s. k. tiolitersförordningen,
icke motsvarat de förhoppningar, man fäst vid densamma.
Åtminstone beträffande maltdrycker har den icke visat
sig tillfyllestgörande. Förordningen har, såsom var att förutse,
verkat derhän, att handlandena på landsbygden i allmänhet upphört
att försälja öl; och detta må ju vara att anse såsom godt, i
deri mån derigenom åtkomsten af öl försvårats för dem, som
dermed velat berusa sig. Men förordningen har derjemte medfört
verkningar, som neutraliserat dess nämnda goda inflytande, i det att
den gifvit anledning till anläggande af nya bryggerier, till inrättande
af öltapperier och bryggerinederlag samt till den betydande
utveckling af försäljningen genom kringföring af maltdrycker,
som detta försäljningssätt under senare åren nått; och ser man
saken i dess helhet, torde derför endast inom få orter ölåtkomsten
blifvit genom förordningen försvårad. I många fall torde
äfven förordningen hafva gifvit anledning till ökadt fylleri. Den
har i sig sjelf inneburit möjlighet, genom den låga gräns, som
den innehåller för fordran på särskildt tillstånd till ölhandeln, att
på ett mycket enkelt sätt kringgå densamma, nämligen derigenom
att flere personer slå sig tillsammans om gemensamt inköp. Mot
sådan s. k. salning är visserligen icke så mycket att anmärka,
derest köparne icke bestå af andra ap personer, som hvar för sig
önskat inköpa eu eller ett par flaskor Öl, hvaraf de ansett sig
hafva behof. Men salningen har ofta skett på det sätt, att då
en person velat göra ett mindre ölinköp, han förmått andra, som
annars ej ämnat tillhandla sig Öl, att förena sig med honom, så

annorledes än genom utskärning.

att minimiqvantiteten kunnat inköpas; och detta sätt af salning
måste ur nykterhetssynpunkt betraktas såsom ett ondt. Inköpet
har icke varit för alla de deri deltagande betingadt af behofvet,
och åtminstone en del af det inköpta ölet har derför blifvit användt
allenast till rusdryck. I andra fall, der salning icke egt ruin, har
förordningen ofta tvingat personer att inköpa mera än deras behof
kraft; och följden deraf har mången gång blifvit en omåttlig öldrickning.

Åf de utaf komiterade i detta ämne tillsporda myndigheter
hafva äfven flertalet länsstyrelser samt 33 kronofogdar ansett
tiolitersförordningen hafva verkat uteslutande eller öfvervägande
skadligt.

Komiterade hafva derför ansett, att uti detta stadgande, med
hänsyn till nykterhet och ordning, påkallas ändring, och hafva
öfvervägt, huru sådan ändring lämpligast skulle åstadkommas, så
att man å ena sidan, såvidt möjligt, undanrödjer de olägenheter,
förordningen visat sig medföra, men å andra sidan icke omöjliggör
åtkomsten af öl för dem, som deraf vilja göra ett måttligt bruk.

Att alldeles upphäfva tiolitersförordningen, så att handeln
med maltdrycker åter blefve fri likasom med andra varor, kan ej
sättas i fråga. De mindre lyckliga förhållanden, som kräfde förordningens
tillkomst, skulle då otvifvelaktigt återkomma.

Att å andra sidan gifva åt förordningen eu sådan utsträckning,
att för all försäljning till afkantning eller till försändning
af maltdrycker, oberoende af myckenheten, uppställes fordran på
särskild! tillstånd, torde ej heller gå för sig. Man måste nämligen,
af skäl som i annat sammanhang redan andragits, likasom
partihandeln med bränvin är fri för en hvar, äfven tillåta, att
handeln med viss större myckenhet maltdrycker fritt utöfvas.
Men tydligt är, att gränsen för den sålunda fria partihandeln
med maltdrycker måste sättas betydligt lägre än i fråga om
bränvin. Att gränsen för partihandel med bränvin kunnat bestämmas
så hög som till 250 liter, beror derpå att bränvinet
icke tager någon skada af att under längre tid förvaras eller att
underkastas en längre transport; deri ligger sålunda intet ovil -

112 Om rätt till försäljning af vin och maltdrycker

korligt hinder för någon att förskaffa sig bränvin. Annorlunda
förhåller sig med maltdryckerna. Dessas ringa hållbarhet tillåter
icke längre transport eller längre tids förvaring; och de måste
derför vara för konsumenten tillgängliga på nära håll och i
mindre partier. Skulle t. ex. öl icke finnas att i partier om
mindre än 250 liter köpa å andra ställen, än der minuthandel
med bränvin nu idkas, skulle i stora trakter af vårt land vara
omöjligt att bekomma öl i njutbart skick.

Någon verklig partihandel med maltdrycker, sådan som i
fråga om bränvin, kan icke förekomma annat än i enstaka undantagsfall
emellan tillverkare och återförsäljare. Gränsen för den
fria handeln med maltdrycker måste derför sättas, vid jemförelse
med bränvin, mycket låg. Anser man, i likhet med komiterade,
att gränsen icke må sättas högre än att ett hushåll på landet
skall kunna för sitt behof på en gång inköpa ett parti och förbruka
detta, medan dryckerna ännu äro njutbara, kan icke gerna
blifva tal om en gräns högre än 30 liter. Äfven denna gräns
är dock i allmänhet för hög, och den synes jemväl vara högre
än som fordras för att förekomma den skadliga salningen. För
vinnande af sistnämnda ändamål torde en gräns af 20 liter i allmänhet
göra tillfyllest.

En sådan gräns för den fria maltdryckshandeln, tjugulitersgränsen,
har äfven en naturlig förutsättning i det sätt, hvarpå
svagdrickshandeln i vårt land bedrifves. Den försvårar åtkomsten
af Öl och andra mera alkoholstarka maltdrycker utan att tillika
i nämnvärd mån försvåra åtkomsten af det alkoholsvaga svagdrickat.
Svagdricksförsäljningen bedrifves nämligen hos oss, på
sätt Konsuln Svalanders och Apotekaren Sundbergs uttalanden
inför komitén gifva vid handen (Bil. 6 och 16), antingen litervis,
hvilket närmast är att likställa med utskänkning, eller ock på
helankare om 40 liter eller halfankare om 20 liter. Handel med
svagdricka till myckenhet emellan den nuvarande gränsen, 10
liter, och 20 liter förekommer endast sällsynt.

Af dessa skäl hafva komiterade funnit sig böra föreslå, att
gränsen för den fria handeln med maltdrycker bestämmes till 20

annorledes ån genom utskänkning.

113

liter. En sådan bestämmelse hafva komiterade tänkt sig komma
att verka till en välgörande inskränkning i möjligheten för dem,
som vilja berusa sig med öl, att åtkomma detsamma. Den förderfliga
salningen bör i allmänhet ej kunna ega rum. Sjelfständiga
tappningsaffärer, angående hvilka stor klagan förspörjes,
torde komma att till största delen upphöra; äfven bryggerinederlagen,
hvilka jemväl äro underkastade stadgandet, torde blifva
mera sällsynta; och handlandena få ännu mindre anledning än nu
att befatta sig med ölhandel. Svagdrickshandeln deremot torde
komma att i allmänhet fortsättas, sådan den för närvarande bedrifves
å afhemtningsställen.

Sammanställer man det sålunda föreslagna stadgandet med
komiterades förslag angående försäljningen från tillverkningsställen
och genom kringföring — hvarom nedan vidare yttras ■—
torde verkan af samtliga dessa bestämmelser blifva, att i kommuner
å landet, der de kommunala myndigheterna förhindra
hvarje handel i smått med maltdrycker, mellanhänderna vid maltdryckshandeln
mer och mer komma att försvinna samt handeln
alltmer ske från bryggerierna direkt till konsumenterna. Komiterade
hafva ej förbisett faran af att för fyllande af konsumenternas
behof kunde komma att i för stor omfattning inrättas nya småbryggerier,
hvilka icke alltid tillverkade goda varor, men sökte
på allt möjligt sätt uppdrifva sin omsättning. Men komiterade
hafva ansett sig kunna med fullt förtroende lägga i de kommunala
myndigheternas händer att förebygga denna fara genom att,
der det visar sig att åtkomsten af goda maltdrycker alltför mycket
försvårats, lossa på banden och medgifva, att personer, till hvilka
kan hysas förtroende, erhålla tillstånd till bedrifvande af försäljning
till afheintning under 20 liter eller att befintliga bryggerier
må få för sådan handel inrätta bryggerinederlag eller bedrifva
försäljning genom kringföring. Konkurrensen bör då omöjliggöra
uppkomsten af nyssnämnda slags bryggerier.

Hvad beträffar handeln med vin på landsbygden, är denna
under nuvarande förhållanden af ytterst ringa betydelse och kan
derför ej synnerligen beröras af det här ifrågavarande nya stadgandet.

Maltdryck skomitén. 15

114

Om rått till försäljning af vin och maltdrycker

Myckenhets- Den tredje af komiterade föreslagna principiela ändring i nu
9lsträckning gällande lagstiftning är af högst genomgripande betydelse, den
till stad. nämligen, att fordran på särskild! tillstånd för rätt att

bedrifva försäljning till afhemtning och till försändning i myckenhet,
understigande den förutnämnda tjugulitersgränsen, utsträckts
jemväl till städerna. Stadgande härom hafva komiterade
ansett vara nödvändigt med hänsyn till maltdryckshandeln, då, på
sätt framgår af myndigheternas till kornitén inkomna utlåtanden,
det på många ställen, särskild! i de större städerna, visat sig, att
nu gällande bestämmelser om rätt att meddela förbud mot fortsatt
försäljning varit otillräckliga att förebygga missbruk vid försäljningen.
Denna rättighet medger nämligen ingen möjlighet att
förhindra vare sig att försäljningsställen inrättas i stadsdelar, der
de endast med stor svårighet kunna öfvervakas, eller det ej ovanliga
förhållandet att, sedan en person förbjudits fortsatt försäljning,
hans son eller tjenare eller annan af honom beroende person
i eget namn, men i sjelfva verket för den förres räkning,
återupptager eller fortsätter rörelsen på samma sätt som förut
skett. Med komiterades förslag bör denna olägenhet vara undanröjd,
då derigenom kan förhindras uppkomsten af en såsom skadlig
ansedd försäljning. Det törde icke heller skäligen kunna antagas,
att den föreslagna bestämmelsen skall komma att medföra
vare sig någon obehörig kränkning af en ordentlig handlandes
rätt att fortsätta eu af honom börjad affärsrörelse, då sådan handlande,
derest ölhandeln för honom är af väsentlig ekonomisk
betydelse, hvilket ej ofta torde vara fallet, väl ytterst sällan lärer
förnekas att dermed fortsätta, eller någon afsevärd inskränkning
i tillfällena för ordentliga konsumenter att få sitt behof af
maltdrycker på beqvämt sätt fyldt.

Hvad angår maltdrycker, hafva derför komiterade föreslagit
att utsträcka fordran på tillstånd till handel i smärre myckenhet
jemväl till städerna; och någon anledning att dervid bestämma
annan myckenhetsgräns än den för landsbygden föreslagna har
icke förefunnits. Tveksamma hafva deremot komiterade varit i
fråga om handeln i städerna med vin. Denna handel, som är af

annorledes än genom utskänkning.

115

synnerligen stor ekonomisk vigt för en mängd detalj handlande,
har icke varit föremål för några anmärkningar i fråga om det
sätt, hvarpå den bedrifves, och anledning att stadga inskränkningar
beträffande denna handel synes derför ej förefinnas. Men då
lagstiftningens ändamål är nykterhetens befrämjande, vore ju ett
sådant stadgande, som bunde maltdryckshandeln vid vissa restriktioner,
men lemnade handeln med den alkoholstarkare varan, vinet,
fri, i och för sig onaturlig och kunde, såsom i annat sammanhang
antydts, lätt skapa ett sådant tillstånd, att förbrukningen
af billiga och dåliga viner trädde i stället för ölförbrukningen,
en fara, som man synes böra på allt sätt förebygga. För öfrigt
torde väl äfven här gälla hvad förut sagts om maltdryckshandeln,
att myndigheterna ej vägra tillstånd åt den, som redan på ordentligt
sätt utöfva!’ en vinhandelsrörelse. De, som vilja öppna en
ny sådan, men förvägras tillstånd dertill, kunna ej dermed anses
kränkta i någon sin rätt.

Angående rättigheten att drifva handel med vin och maltdrycker
i myckenhet, öfverstigande den stadgade gränsen, innehåller
1885 års förordning ingen bestämmelse, hvaraf följd* att
vilkoren för rätt till sådan handel äro att söka i näringsfrihetsförordningen.
Någon ändring härutinnan hafva komiterade ej
föreslagit; men på det att en blifvande förordning skall tydligen
gifva bestämmelser om alla slag af vin- och maltdryckshandel,
har i 9 § 2 stycket af komiterades förslag införts ett uttryckligt
stadgande derom att handel i större myckenhet med vin eller
maltdrycker får bedrifvas under samma vilkor som handel med
andra varor. Detta gäller dock, såsom synes, endast försäljning
till afhemtning eller till försändning. Försäljningen genom kringföring
blir enligt förslaget icke i något fall underkastad näringsfrihetsförord
ningens bestämmelser.

Likasom förhållandet är med utskänkning, kan äfven sådan
försäljning till afhemtning eller till försändning af vin eller maltdrycker,
hvartill tillstånd i allmänhet erfordras, i vissa undantagsfall
utöfvas utan särskildt tillstånd.

Handel i
myckenhet
af tjugu
liter eller
derutöfver.

Handel, som
eljest må
utöfvas utan
särskildt
tillstånd.

116

Om o-ätt till försäljning af viol och maltdrycker

Tillverkares Det första och vigtigaste af dessa undantag gäller tillverkare
ningsriltt. och återfinnes i komiterades förslag uti 10 § mom. a).

Såsom redan förut i komiterades underdåniga betänkande
anförts, måste den, som i laga ordning förvärfvat rättighet att
bedrifva salutillverkning af vin eller maltdrycker, dermed äfven
hafva erhållit rätt, ej blott att tillverka dryckerna, utan äfven
att utan vidare på ett eller annat sätt afyttra desamma, en rätt,
som icke torde kunna genom särskild lagstiftning fullständigt
betagas tillverkarne. Att så är förhållandet, framgår oförtydbart
vid en jemförelse mellan stadgandena om nämnda drycker och
bestämmelserna rörande bränvin. Angående bränvin finnes en
tillverkningslag och en försäljningslag. Tillverkningslagen reglerar
all bränvinstillverkning, utan åtskilnad huruvida densamma
sker till husbehof eller afsalu. Med förvärfvad rätt till tillverkning
af bränvin är derför ej afgjordt, huruvida deri tillverkade
varan må användas allenast till husbehof eller till afsalu. Annorlunda
med vin och maltdrycker. Yilkoren för såväl tillverkning
som försäljning af dessa bestämdes till en början endast i näringsfriIit*starerdningarna,
men tillverkares försäljningsrätt har sedermera
genom särskilda författningar tid efter annan inskränkts.
En kort historisk återblick skall kunna temligen klart åskådliggöra
såväl att förvärfvad tillverkningsrätt medför en viss försäljningsrätt
som äfven omfånget af denna sistnämnda. Det synes
härvid lämpligt, för vinnande af fullständighet, att denna redogörelse
omfattar jemväl rätten till försäljning genom kringföring.

Före år 1846 egde en bryggare, åtminstone i de större städerna,
rätt till partihandel med sina tillverkningar (försäljning i
fat och tunnor); minuthandel och utskänkning fick han deremot
ej drifva, utan dessa försäljningssätt voro andra personer förbehållna.
Häri skedde ändring genom Fabriks- och Handtverksordningen
samt Handelsordningen, båda af den 22 december 1846.
Sedan i den förstnämnda af dessa förordningar bestämts om vilkoren
för rätt till salutillverkning, stadgades i Handelsordningen,
att tillverkare egde att, efter anmälan hos vederbörande magistrat
i afseende på den afgift, som för handelsrättigheten borde er -

annorledes än genom utskånkning.

117

läggas, i hvilken stad som helst, sjelfve eller genom andre, föryttra
sina egna tillverkningar i öppna salubodar eller från andra
upplagsplatser, hvarvid jemväl flere idkare kunde förena sig om
en gemensam salubod. Likaledes egde de att å allmänna försäljningsplatser
i städerna, vid eller utom marknader, till salu hålla
sina tillverkningar. A landet voro de oförhindrade att i hvad
myckenhet som helst afyttra sina tillverkningar, jemväl i öppna
bodar eller å andra upplagsställen. Genom Kongl. Förordningen
den 18 juni 1864 sammanslogos de båda förordningarna af 1846
till en förordning; och bestämdes i denna om viss anmälningsskyldighet
dels för rätt att i stad eller på landet idka grosshandel
eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe eller, med
biträde af annan än hustru och hemmavarande barn, till afsalu
tillverka fabriks- och handtverksarbeten eller såsom yrke utöfva
annan handtering, och dels för rätt att utom boningsorten kringföra
varor till salu annorledes än å marknad. Deremot innehöll
förordningen intet stadgande, huru vidsträckt rätt den, som
vederbörligen anmält sig till salutillverkning, egde att handla med
sina tillverkningar. Då emellertid 1864 års förordning, såsom
redan dess titel angifver, hade till innebörd ett ytterligare utvidgande
af näringsfriheten, anger frånvaron af stadgande i nyssnämnda
afseende, att en tillverkares försäljningsrätt af egna tillverkningar
lemnades oinskränkt åtminstone å tillverkningsorten,
så att han der egde försälja dem på hvad sätt som helst. Fn
sådan tolkning öfverensstämmer ock med affattningen af det först
nämnda stadgandet om anmälningsskyldighet, då deri talas särskildt
om verklig handel och särskild! om salutillverkning. Den
stadgade anmälningsskyldigheten för drifvande af handel skulle
således åligga allenast den, som ville idka handel med annat än
egna tillverkningar. Vore icke förordningens mening sådan,
skulle en salutillverkare blifvit underkastad en dubbel anmälningsskyldighet,
hvilket synes ändamålslöst, åtminstone då det är
fråga om hans handel å den ort, der lian drifver sin tillverkning.
Beträffande åter kringföring å annan ort, synes tvifvelaktigt,
om icke tillverkaren var likstäld med hvarje annan. Man

118

Om rätt till försäljning af vin och maltdrycker

torde dock få antaga, att tillverkares försäljningsrätt äfven i detta
afseende var lemnad fri.

Den anförda tolkningen af 1864 års förordning i fråga om
en tillverkares försäljningsrätt vinner stöd af de uttalanden, som
under sista tiden förekommit, sedan man börjat sätta i fråga att
underkasta dryckestillverkares försäljningsrätt särskilda inskränkande
bestämmelser. Vid majriksdagen år 1887 uttalades visserligen
af ett Andra Kammarens tillfälliga utskott den åsigt, att
den af bryggare bedrifna försäljning af maltdrycker vore fullkomligt
likstäld med och underkastad samma vilkor som annan
försäljning af dessa drycker enligt 1885 års förordning. Men
denna åsigt förkastades redan vid 1888 års riksdag och har sedan
aldrig vunnit vidare gehör; och i fråga om kringföring utsädes
uttryckligen år 1887, då ändringar skedde i näringsfrihetsförordningens
allmänna regler om kringföring, af departementschefen,
att dessa ändringar icke berörde handeln med vin och maltdrycker,
hvilken redan då vore föremål för särskild lagstiftning.

Den första inskränkningen uti nu ifrågavarande rätt skedde
genom Kongl. Kungörelsen den 10 juli 1891. I enahanda ordning,
som hvarje annan handel med vin och maltdrycker småningom
undandragits de allmänna bestämmelserna i näringsfrihetsförordningen,
gick man till väga äfven gent emot tillverkare.
Den första inskränkningen innebar sålunda en viss rätt att meddela
förbud mot fortsatt handel. Förbud mot försäljning till
afhemtning och genom kringföring skulle nämligen kunna meddelas
ej blott mot handlande, utan mot hvem som helst, som
hölle vin eller maltdrycker till salu, och inskränkningar i försäljningsrätten
skulle kunna stadgas, allt dock med de undantag, att
hvad sålunda föreskrifvits icke finge tillämpas å den försäljning
till afhemtning, som tillverkare af vin eller maltdrycker idkade
å tillverkningsstället, samt att tillverkare af vin eller maltdrycker
icke kunde förbjudas att genom kringföring utbjuda och afyttra
sina tillverkningar inom hus eller å fartyg. Dessa undantag visa
klart innebörden af det nya stadgandet, nämligen att derigenom
tillverkares förut fria försäljningsrätt blifvit inskränkt, dock ej

annorledes ån genom utskärning.

119

vidare, än att försäljningen på tillverkningsstället och genom
kringföring inom hus och å fartyg lemnats oförkränkt. I fråga
om den närmare tolkningen af kungörelsen vilja komiterade hänvisa
till hvad derom innehålles i den af en ledamot inom komitén
upprättade historik.

Det dröjde ej länge, innan lagstiftningen fortskred på den
väg, som sålunda inslagits. Uti Kongl. Kungörelsen den 2 juni
1893, hvarigenom maltdrycker i fråga om försäljning till afhemtning
blefvo likstälda med vin, gjordes till 1 § i 1885 års förordning
det tillägg, att hvad sålunda stadgats icke afsåge försäljning
af vin eller maltdrycker till afheintning från tillverkningsstället.
Denna bestämmelse, som likaledes fick formen af
ett undantag från de allmänna vilkoren om rätt till försäljning
af ifrågavarande slag, innebar i sjelfva verket eu högst väsentlig
inskränkning i den försäljningsrätt, tillverkare förut egde. Den
tillkännagaf nämligen, att tillverkare dädanefter skulle vara skyldig
att för all annan försäljning för afheintning till mindre myckenhet
än tio liter, än den han bedrefve från tillverkningsstället,
söka tillstånd lika med hvarje annan försäljare, något hvarifrån
tillverkaren förut varit befriad.

Ytterligare inskränkningar skedde genom Kongl. Kungörelsen
den 16 juli 1897. Genom ett undan tagsstadgande af enahanda
art, som nyss* nämnts, blef tillverkare underkastad skyldighet att
söka tillstånd jemväl för rätt att å landet till mindre myckenhet
än tio liter försälja sina tillverkningar genom kringföring annorledes
än inom hus till derstädes boende eller å fartyg. I fråga
om försäljning genom kringföring blef derigenom tillverkare likståt
med hvarje annan, som handlade med vin eller maltdrycker.
Och man gick ännu längre, i det man ingrep jemväl i den
rätt till försäljning till afheintning, som tillverkare idkade å tillverkningsstället.
Det tilläts nämligen för vissa fall att meddela
förbud mot sådan försäljning.

I sammanhang med denna historiska återblick vilja komiterade
till besvarande upptaga en af Svenska Bryggareföreningens

120

Om rått till försäljning af vin och maltdrycker

verkställande utskott gjord, till komiterade remitterad underdånig
framställning.

I underdånig skrifvelse den 30 september 1898 har nämnda
utskott, efter att hafva relaterat stadgandena om kringföring i 1,
11 och 15 §§ af 1897 års kungörelse, hvilka stadganden utskottet
ansett vara i viss mån mot hvarandra stridande, vidare anfört:
Då det alltid ansetts som en sjelfklar sak, att tillverkarens

fria försäljningsrätt vid kringföring skall i enlighet med näringsfrihetsförordningen
vara oförkränkt och alltså icke kunna göras
beroende af kommunala myndigheters godtfinnande, hade Svenska
Bryggareföreningen tolkat 1885 års förordning, sådan den lyder
enligt 1897 års kungörelse, sålunda, att hvad i 11 § stadgades
icke hade afseende å tillverkare, utan endast å personer, som i
annan egenskap än tillverkare ville kringföra maltdrycker för
försäljning. Till denna tolkning hade förefunnits desto större
skäl, som förordningens mening uppenbarligen vore att förhindra
ofog vid dylik handels bedrifvande, och det just vore de lösa
personer, som efter den s. k. tiolitersförordningens tillkomst idkade
tappareaffär och kringförde maltdrycker för försäljning,
hvilka hufvudsakligen vore orsaken till de mot detta försäljningssätt
framkomna befogade anmärkningarna. Svenska Bryggareföreningen,
af hvilken så godt som alla landets ölbryggerier vore
medlemmar, hade genom sitt verkställande utskott haft för sed
att tillhandahålla de enskilda medlernmarne formulär till instruktion
för ölutkörarne, och detta just i det syfte, att förordningen
skulle blifva noga efterlefd. För att utfärdandet af sådana instruktioner
icke måtte leda till brott mot förordningens föreskrifter
med ty åtföljande rättegångar, anhölle utskottet om nådig
förklaring, huruvida den af utskottet gjorda tolkningen vore öfverensstämmande
med förordningen eller i annat fall huru denna
i detta hänseende skulle tolkas.

Vid framställningen var fogad en tryckt blankett till nämnda
instruktion, hvars början lydde:

annorledes än genom utskånkning.

121

»Instruktion.

»Ölutköraren — — — — — — — —, som är i vår tjenst,
eger att för vår räkning inom — — — — — — — socknar
försälja maltdrycker af vår tillverkning äfven i mindre qvantiteter
än tio liter, dock endast på det sätt, att försäljningen icke
under några omständigheter får ega rum annat än inom hus till
derstädes boende samt å fartyg.»

Nämnda underdåniga framställning synes komiterade hafva
sin grund i en missuppfattning af 11 § af 1885 års förordning,
i det att utskottet förmenat samma § innehålla bestämmelser om
vilkoren för rätt till den ifrågavarande försäljningen. Sådan är
dock uppenbarligen icke innebörden af denna §, hvilken allenast
innehåller bestämmelser om det satt, hvarpå rättighet till försäljning
kan förvärfvas af den, som eljest icke eger sådan rätt. Den
vid framställningen fogade instruktionen har deremot blifvit
rätteligen författad i öfverensstämmelse med stadgandena i
1885 års förordnings 1 §, som behandlar vilkoren för försäljningsrätten.

Den fria försäljningsrätt, som en tillverkare af vin eller
maltdrycker i fråga om egna tillverkningar egde närmast efter
1864 års näringsfrihetsförordnings tillkomst, är, såsom af det
föregående framgår, numera högst väsentligt inskränkt. Förutom
den försäljningsrätt, som är lemnad fri för en hvar, eger en tillverkare
att å tillverkningsstället försälja sina tillverkningar till
afhemtning äfven i mindre myckenhet än 10 liter; men i denna
hans befogenhet kan göras inskränkning. Angående omfånget af
den inskränkning, som enligt 1897 års kungörelse kan ske, vilja
komiterade yttra sig i annat sammanhang. Och vidare kan honom
icke helt och hållet förbjudas att genom kringföring inom
hus till derstädes boende eller å fartyg afyttra sina egna tillverkningar.
Oförkränkt synes man, på sätt komiterade förut närmare
utreda hafva lemnat för såväl tillverkare som andre rättigheten
att försälja vin eller maltdrycker för försändning till
annan ort.

MaltdrycJcskomitén.

122

Om rått till försäljning af vin och maltdrycker

Då komiterade härefter gå att taga i öfvervägande, i hvilken
omfattning fri försäljningsrätt bör tillerkännas den, som i laga
ordning förvärfvat behörighet till salutillverkning, må till en början
anmärkas, att man visserligen måste, på sätt förut anförts,
anse nämnda behörighet i sig innebära en viss försäljningsrätt,
men att omfånget af denna icke kan bestämmas efter någon allmänt
gällande princip, utan allenast derigenom att man tillser
att tillverkaren icke af lagstiftningen varder förhindrad att afyttra
sina tillverkningar och den förväi’fvade salutillverkningsrätten
sålunda varder värdelös.

Komiterade vilja här ej vidare inlåta sig på de följder en
ruinering af den inhemska maltdrycksindustrien eller eu stor del
deraf skulle medföra, endast fästa uppmärksamheten på eu sak.
En ruinering af denna industri skulle antagligen ej hafva till
påföljd, att landet — åtminstone i någon högre grad — påbördades
produkterna af den utländska maltdrycksindustrien, enär
det ju alltid är förenadt med svårigheter att inköpa maltdrycker
från långt aflägsna orter och under förutsättning att det åtgår
eu afsevärd tid, innan varan konsumeras; men den skulle deremot
troligen föranleda, att landet komme att öfversvämmas af
billiga konstgjorda viner från utlandet. Man skulle sålunda
säkerligen få behålla qvar alla de olägenheter maltdryckerna
kunna sägas medföra, på samma gång man afsade sig det ostridliga
gagn, hvilket en så stor inhemsk industri som maltdrycksindustrien
i många hänseenden alltid måste medföra.

Fasthålla’ man den synpunkt, att lagstiftningen ej må göra
en tillverkares salutillverkningsrätt helt och hållet eller i det närmaste
värdelös, synes man med nödvändighet böra tillerkänna
tillverkaren af maltdrycker rätt att fritt försälja sina tillverkningar
till afhemtning å tillverkningsstället och till försändning
derifrån. Maltdryckerna, hvilkas ringa hållbarhet, såsom förut
flere gånger påpekats, icke annat än undantagsvis medgifver någon
verklig partihandel med dem, försäljas af sådan anledning
till stor del af producenten direkt till konsumenten å tillverkningsorten.
Angående omfattningen af detta försälj ningssätt

annorledes än genom ntskänkning.

123

hänvisas till Konsuln Svalanders och Apotekaren Sundbergs uttalanden
inför komitén (Bil. 6 och 16).

Men då största delen af konsumenterna icke har behof af
att på en gång göra så stora inköp som 20 liter, skulle tillverkarens
försäljningsrätt, om den vore dertill inskränkt, vara af
allt för litet värde, och att särskildt för tillverkare stadga någon
lägre gräns, skulle göra lagstiftningen för mycket intrasslad.

Komiterade hafva derför velat i fråga om försäljning till afhemtning
och försändning tillerkänna maltdryckstillverkaren den
försäljningsrätt, som enligt nu gällande lag tillkommer honom,
nämligen rätt att, utan begränsning i afseende å myckenheten,
försälja sina tillverkningar till afhemtning å tillverkningsstället
eller till försändning derifrån. Rätten till sådan försäljning är
ett lifsvilkor för tillverkaren, och några mera betydande olägenheter
af försäljningen synas hittills icke hafva gjort sig gällande.
Frågan om den rätt till försäljning genom kringföring, som bör
tillverkare tillerkännas, skall i annat sammanhang behandlas,
likasom äfven i hvad mån inskränkningar i försäljningsrätten för
vissa fall böra kunna ega rum.

I några fall har hos domstolarne yppat sig svårighet att afgöra
hvad som bör förstås med tillverkningsställe. Ett sådant
mål, afgjordt genom Kongl. Maj:ts utslag den 2 november 1898,
refereras i Nytt Juridiskt Arkiv för samma år, sid. 494. Då
emellertid utgången af detta mål visar en tolkning, som. synes
fullt öfverensstämma med hvad lagstiftarens afsigt varit, hafva
komiterade icke ansett behöflig! i detta afseende föreslå något
förtydligande uttryck.

Hvad nu anförts har egentligen afseende allenast å maltdrycker.
Med viner är ej fullt samma förhållande; dessa drycker
äro af en långt större hållbarhet än maltdryckerna och kräfva
derför ej fullt samma frihet i försälj ningen. Men det synes vara
lämpligast och kunna ske utan olägenhet, att samma stadgande
äfven här, såsom eljest, får gälla om såväl vin som maltdrycker.

124

Om rått till försäljning af vin och maltdrycker

Andra fall,
då handel
må utöfvas
utan särskildt
tillstånd.

Proceduren
för förvärfvande
af
försäljningsrätt.

Försäljning
till försändning.

Angående de två andra i komiterades förslag upptagna fall,
då försäljning till afhemtning eller till försändning af vin eller
maltdrycker utan särskildt tillstånd må utöfvas, kunna komiterade
fatta sig kort. Stadgandet i § 10 mom. b) innehåller ingen förändring
i nu gällande lagstiftning; och den ändring i samma
lagstiftning, som genom bestämmelsen i mom. c) af nämnda §
ifrågasatts, är blott en konseqvent tillämpning af den grundsats,
att vin och maltdrycker skola vara likstälda i fråga om rätt till
försäljning. Komiterade vilja härom hänvisa till hvad angående
utskärning yttrats.

Proceduren för förvärfvande af rätt att på landet försälja vin
eller maltdrycker till afhemtning hafva komiterade föreslagit lika
med proceduren för förvärfvande af allmän utskänkningsrätt,
hvarigenom äfven de kommunala myndigheternas inflytande öfver
dessa båda försäljningssätt blifvit detsamma.

Beträffande åter städerna, har ett enklare tillvägagångssätt
synts lämpligt än det vid allmän utskänkningsrätt stadgade, i det
föreskriften, att stadsfullmägtige i hvarje fall skola höras, icke
upptagits. Den tillståndsbeviljande myndigheten är, enligt regel,
här Konungens Befallningshafvande utan att de kommunala myndigheterna
ega någon vetorätt; dock har till lättnad för Konungens
Befallningshafvande i fråga om större städer föreslagits, att magistrat
i stad må kunna erhålla behörighet att pröfva ansökningar af
ifrågavarande slag och utfärda tillståndsbref. Att i förordningen
intaga eu generel bestämmelse om att städer med ett visst större
invånareantal skulle eg a sådan behörighet, har dock icke sjmts
lämpligt, utan komiterade hafva velat låta det bero på en pröfning
af Konungen i hvarje särskildt fall, då fråga väckes att åt
magistrat inrymma dylik befogenhet.

Något sätt, hvarpå rätt till försäljning till försändning skall kunna
förvärfvas, är icke omnämndt uti komiterades förslag. Komiterade
hafva nämligen ej afsett, att rätt till ensamt sådan försäljning skall
kunna meddelas. Försäljningen till försändning bör helt naturligt
få utöfvas af den, som eger rätt att i bod eller å annat
upplagsställe försälja till afhemtning. Tillsammans bilda dessa

annorledes än genom utskärning.

125

båda försäljningssätt hvad som i allmänhet innefattas i begreppet
minuthandel och böra derför jemte hvarandra få utöfvas. Det
har af denna anledning inom komitén ifrågasatts att i en blifvande
förordning alldeles bortkasta uttrycken försäljning till afhemtning
och försäljning till försändning samt i stället upptaga
det gemensamma begreppet minuthandel. Komiterade hafva
emellertid icke velat ingå härpå, till en början derför att begreppet
minuthandel ansetts vara mera omfattande än den handel,
hvarom här är fråga, men vidare emedan uttrycket försäljning till
afhemtning numera vunnit burskap i språket och är för en hvar
begripligt samt slutligen derför att försäljningen till försändning
hittills ofta blifvit förvexlad med försäljningen genom kringföring
och det varit nödvändigt att i lagen uttryckligen skilja
mellan dessa båda försäljningssätt.

Denna omständighet, att förvexling egt och lätt kan ega rum
mellan försäljning genom kringföring och försäljning till försändning
eller, rättare sagdt, försändningen af sålda varor, har gifvit
anledning till den i 13 § andra punkten gifna bestämmelse angående
sådan försändning, att nämligen den, som verkställer försändningen,
d. v. s. sjelfva forslingen af varorna till köparne, för hvarje
gång skall vara försedd med en af tillverkaren eller annan säljare
utfärdad förteckning, upptagande särskilt för hvarje köpare dennes
namn, det ställe, der dryckerna skola aflemnas, och den försålda
myckenheten. Medför ölutköraren eu dylik förteckning, öfverensstämmande
med myckenheten af de varor han har med sig, bör
detta i allmänhet vara fullt tillfredsställande bevisning för att
försäljning till försändning verkligen egt rum. Skulle säljaren
försöka kringgå förordningen genom att i förteckningen uppföra
personer, som icke reqvirerat något, eller större myckenheter än
som reqvirerats och sedan utbjuda varan till dessa personer eller
i de större myckenheterna, hvarigenom försäljningen blefve hänförlig
till försäljning genom kringföring, skulle bevisning om ett
sådant olagligt förfarande lätt nog kunna åstadkommas genom att
låta såsom vittnen höra de i förteckningen angifna personer. Det
torde böra anmärkas, att förteckning skall medföras oberoende af

126

Om rätt till försäljning af vin och maltdrycker

Försäljning
genom
kring färing.

myckenheten utaf de till hvarje köpare försålda dryckerna. Stadgandet
härom har synts nödvändigt till förekommande af underslef.

Förteckning, som nu är sagdt, torde ej vara erforderlig, då
försändningen sker på sådant sätt, att icke derunder ett utbjudande
af varan kan ega ruin och sålunda en försäljning genom
kringföring bedrifvas. Förteckning behöfves derför ej, då försändningen
sker medelst jernväg eller fartyg. Ivonosseinent
eller fraktsedel träder i så fall i stället för förteckning. Förteckning
har ej heller behöft påbjudas för försändning i stad
inom dess planlagda område, då dryckestillverkarne, som enligt
komiterades förslag ensamme få bedrifva försäljning genom kringföring,
inom städernas planlagda områden skola ega fri rätt till
sådan försäljning och i allt fall polismyndigheterna der hafva lätt
att öfvervaka, att icke underslef sker.

Från försäljningen till försändning vilja komiterade nu öfvergå
till att redogöra för det sista slaget af försäljningssätt,
försäljningen genom kringföring.

Ingen art af försäljningar af nu ifrågavarande drycker, åtminstone
maltdrycker, har framkallat så många och så berättigade
klagomål som försäljningen genom kringföring. Såsom framgår
af den redogörelse, hvilken lemnats för de af Konungens Befallningshafvande
och kronofogdarne afgifna svar å komiterades till
dem stälda fråga om fördelar och olägenheter af ifrågavarande
försälj ningssätt, äro på landsbygden olägenheterna deraf så öfvervägande,
att eu förändring i den nu gällande lagstiftningen här
är af stort behof påkallad. Komiterade behöfva här ej utförligare
redogöra för de olägenheter, kringföringen till försäljning på landet
visat sig medföra, utan vilja derom hänvisa till yttrandena
af nämnda myndigheter. Komiterade vilja allenast erinra, hurusom
detta försäljningssätt mycket lättare än något annat urartar
att blifva likstäldt med utskänkning, ehuru icke såsom sådan
med straff åtkomligt, att det direkt bidrager till oordningar och
afbrott i pågående arbeten, då öl kringköres för att utbjudas
å platser, der ett större antal arbetare äro sysselsatta,

annorledes än genom utskärning.

127

samt att det är svårare att öfvervaka än hvarje annat försäljningssätt.

Det kan dock ej förnekas, att försäljningen genom kringföring
på många ställen medför stoi''a fördelar för såväl säljare
som köpare. Deribland torde böra bemärkas, hurusom de mindre
bemedlade bland befolkningen, särskildt arbetarne, genom detta
slag af försäljning få lättad tillgång till svagdricka utan särskilda
kostnader för transport och utan att de för behofvets tillfredsställande
behöfva uppsöka närmaste fasta försäljningsställe. Det
har derför ej af komiterade satts i fråga att helt och hållet förbjuda
försäljningen genom kringföring. Komiterade hafva allenast
föreslagit vissa, dock delvis högst väsentliga, inskränkningar deri.

Bland dessa inskränkande bestämmelser är först att uppmärksamma
den, att vilkoren för rätt till försäljning äro desamma,
vare sig försäljningen omfattar större eller mindre myckenheter.
Att här låta gälla en gräns mellan olika myckenheter, så att,
likasom i fråga om försäljning till afhemtning och den dermed
förbundna försäljningen till försändning, försäljning i viss större
myckenhet vore fri för en hvar, måste på grund af hittills vunnen
erfarenhet vara mycket opraktiskt och lätt inbjuda till underslef,
då det behöriga iakttagandet af en sådan gräns i detta
fall är, snart sagdt, omöjligt att öfvervaka.

Men vidare hafva komiterade ansett, att försäljning genom
kringföring aldrig må ske annat än inom hus till derstädes boende
eller å fartyg. Det är nämligen hufvudsakligen försäljningen
utom hus, vid arbetsplatser och på landsvägar, som gifvit
anledning till klagomål. Fördelarne för annan än säljaren af
denna försäljning äro ringa, men olägenheterna deraf stora. Bland
olägenheterna bör icke minst beaktas det opassande och störande
i dryckesförsäljningen utom hus.

Slutligen innehåller komiterades förslag den ändring i nu
gällande lagstiftning, att försäljningen genom kringföring må vara
tillåten allenast för dem, hvilka sjelfva tillverkat de drycker, som
säljas. Detta stadgande har betingats af åtskilliga skäl, hvilka
hänföra sig till såväl producenternas som konsumenternas intres -

128

Om rått till försäljning af vin och maltdrycker

sen. Af hänsyn till producenternas intresse har det ansetts rättvist
och billigt, att då försäljningen till afhemtning och till försändning
kringgärdats med restriktioner, som torde komma att
inskränka användningen af dessa försälj ningssätt, tillverkarne i
fråga om försäljningen genom kringföring befrias från en ofta
besvärlig konkurrens med öltapparne. A andra sidan njuta konsumenterna
deraf otvifvelaktigt fördelen att af tillverkarne blifva
försedda med bättre varor än af öltapparne, hvilka, för att bestå
i konkurrensen, ofta tillhandahålla varor af sämre slag. Och
slutligen torde vara gifvet, att man från tillverkarnes sida mindre
har att befara öfverträdelse eller kringgående af lagstadgade föreskrifter,
då risken för dem af sådant förfarande måste vara betydligt
större än för andra säljare.

Den tillverkare sålunda förbehållna rätt synes dock i regeln
böra afse allenast hans egna tillverkningar. Man har anfört två
skäl, som ansetts tala för att tillverkare borde berättigas att försälja
jemväl andras tillverkningar: det ena, att ett bryggeri kan
genom eldsvåda, skada å maskiner, bristande istillgång eller genom
andra rubbningar inom driften få sin tillverkningsförmåga
tillfälligt nedsatt eller sitt lager af drycker antingen förstördt
eller så reduceradt, att bryggeriet icke kan uppfylla anspråken
hos sin kundkrets, i hvilket fall bryggaren borde kunna erhålla
rättighet att tills vidare tillfredsställa kunderna med varor från
andra bryggerier; och det andra, att i handeln förekomma specialtillverkningar
af maltdrycker, hvilka på grund af dels sin relativt
ringa omsättning och dels den mera fulländad! tekniska inredning,
framställningen af desamma klöfver, icke kunna tillverkas
på hvilket bryggeri som helst, hvarför dessa drycker ofta
af ett bryggeri föras i kommission från andra bryggerier inom
landet. Det senare af dessa skäl hafva komiterade ansett icke
böra vinna afseende. Den försäljning, hvarå detta skäl hänsyfta^
är på intet vis betingad af en tillverkares salutillverkningsrätt,
utan bedrifves af tillverkaren allenast såsom handlande; han
bör derför i fråga om rätt till sådan försäljning icke intaga någon
förmånlig undantagsställning; och att stadga några särskilda

annorledes än genom utskänkning.

129

bestämmelser om rätt till försäljning genom kringföring af dylika
specialtillverkningar, dertill synes ej finnas skäl. Det första skälet
är deremot obestridligen rigtigt. Tillverkaren bör kunna, då han
drabbas af en oförskyld olyckshändelse, som omöjliggör för honom
att fylla sina kunders behof, vinna rätt att förse kunderna
med andra varor, liknande hans egna, under den tid, som är erforderlig
för det åkomna felets afhjelpande.

Den rätt, en tillverkare sålunda kan erhålla, att försälja andras
tillverkningar har ansetts erforderlig allenast beträffande
städerna, dock inom deras såväl planlagda som icke planlagda
områden. Hvad för öfrigt ofvan anförts om försäljning genom
kringföring gäller såväl land som stad.

Men längre sträcker sig ej likheten. Af de omnämnda utlåtandena
från myndigheter framgår, att olägenheterna af detta
försäljningssätt i städerna äro långt mindre än å landsbygden.
I städerna har den bättre poliskontroll, som der kan utöfvas,
åstadkommit, att försäljningen genom kringföring kunnat bedrifvas,
med de stora fördelar för konsumenterna detta försäljningssätt
der onekligen medför, utan att deraf, åtminstone hvad beträffar
städernas planlagda områden, följt några olägenheter af
afsevärd art. Komiterade hafva derför, i enlighet med den grundsats
de, så vidt möjligt, sökt följa att icke binda dryckeshandeln
med obehöfliga restriktioner, lemnat tillverkare rätt att i stad
inom det. planlagda området fritt, utan särskildt tillstånd, genom
kringföring afyttra sina egna tillverkningar. I fråga om sådan försäljning
utom det planlagda området, hvilken försäljning är svårare
att behörigen kontrollera, har ansetts nödigt, att tillstånd utverkas
på enahanda sätt som tillstånd till försäljning till afhemtning,
dock att sökandens goda frejd icke behöfver styrkas, enär detta får
antagas hafva skett, då han erhöll tillverkningsrätt, samt att tillstånd
af ifrågavarande slag må meddelas endast af Konungens
Befallningshafvande och icke i något fall af magistraten.

Hvad åter landsbygden beträffar, får enligt komiterades förslag
försäljning genom kringföring aldrig bedrifvas utan särskildt
af Konungens Befallningshafvande meddeladt tillstånd, och komi Maltdryckskomitén.

130 Om rått till försåljn. af vin och maltdrycker annorledes än genom utskånhi.

terade hafva äfven ansett det böra läggas i de kommunala myndigheternas
händer att, såsom i fråga om allmän utskänkningsrätt,
vägra försäljning genom kringföring vare sig helt och hållet
eller för viss sökande. Komiterade hafva till och med, såsom i
nästa kapitel kommer att närmare utvecklas, beträffande nu förevarande
försäljningssätt utsträckt nämnda myndigheters befogenhet
ännu mera än i fråga om utskärning, i det att kommunalstämma
och kommunalnämnd berättigats påfordra återkallelse af
ett meddeladt tillstånd. Genom dessa stadganden tro sig komiterade
hafva möjliggjort att förhindra utöfningen af detta försäljningssätt,
då det anses medföra förderfliga verkningar; och komiterade
förmena jemväl, att stadgandena böra kunna tjena att underlätta
svagdricksförsäljningen utan att eftergift sker för de
starkare maltdryckerna. Man torde nämligen kunna antaga, att
inom en kommun, der det visat sig att utöfväd försäljning genom
kringföring af starkare maltdrycker ledt till fylleri och
oordningar, tillstånd till sådan försäljning kommer att medgifvas
allenast åt personer, som tillverka uteslutande svagare drycker;
och någon frestelse för dessa att, sedan de erhållit dylikt tillstånd,
svika kommunens förtroende genom att begagna tillståndet
sålunda, att de tillverka och försälja äfven starkare drycker, kan
ej gerna behöfva befaras, då de ju derigenom skulle utsätta sig
för risken att få tillståndet återkalladt.

Hvad slutligen angår viner, så torde för närvarande sådan a
drycker icke försäljas medelst kringföring. För att förebygga
uppkomsten af sådan försäljning, bör emellertid, här såsom eljest,
samma vilkor gälla beträffande dem som angående maltdrycker.

Om försäljningsrätts upphörande.

Bestämmelserna i 1885 års förordning angående upphörande
af en lagligen utöfvad utskänkning eller annan försäljning utaf
de i förordningen afsedda drycker äro delvis ofullständiga och i
öfrigt synnerligen svåra att tolka och tillämpa. Anledningen
härtill är uppenbarligen, att i fråga om försäljningsrätts upphörande
lagstiftningen mera än i annat afseende varit föremål för
ändringar och att dessa ändringar i allmänhet skett på det sätt,
att gällande stadganden försetts med tillägg, hvarigenom deras
räckvidd utsträckts. Detta sätt att gå till väga har helt naturligt
fört med sig, att numera i den gällande lagstiftningen knappast
kan sägas finnas något enhetligt system, hvarpå densamma är
bygd, utan de flesta bestämmelser i förevarande hänseende kunna
läsas och få tolkas hvar för sig. Att detta förhållande icke är
tillfredsställande, ligger i öppen dag; och komiterade hafva för
den skull funnit sig böra föreslå en grundlig förändring af den
ifrågavarande lagstiftningen. För att här klargöra beskaffenheten
och behofvet af de ändringar, hvilka af komiterade föreslagits,
torde vara tjenligt att närmare skärskåda hvad den nuvarande
lagstiftningen innehåller.

Rättighet till försäljning af vin eller maltdrycker, som utöfvas
efter dertill erhållet tillstånd för viss tid, upphör, då denna
tid går till ända. Detta faller af sig sjelft, behöfver icke af la -

Den nu
gällande
lagstiftningen.

132

Om försäljningsrätts upphörande.

gen omtalas och utsäges ej heller i 1885 års förordning. Samma
är förhållandet med rättighet, som beviljats att gälla för visst
bestämdt tillfälle. Den förfaller, då detta tillfälle upphör att
existera. Rättigheter af nu nämnda slag äro enligt 1885 års
förordning de utskänkningsrättigheter, som omtalas i 3 §, beviljade
för en tid af högst 3 år, i 7 §, meddelade för bestämd tid
kortare än år, och i 9 §, beviljade för visst tillfälle, såsom marknad,
auktion och dylikt.

De försäljningsrättigheter åter, som äro beviljade för obestämd
tid, »tills vidare», gälla i regeln intill dess meddeladt tillstånd
varder återkalladt. Så stadgas uttryckligen om utskänkning
enligt 2 § och försäljning till afhemtning enligt 11 §. Att
det meddelade tillståndet kan återkallas, när Konungens Befallningshafvande
dertill finner skäl, således äfven oberoende af det
sätt, hvarpå rättigheten utöfvas, och utan något som helst olagligt
förfarande å rättighetsinnehafvarens sida, öfverensstämmer
väl med dessa rättigheters natur.

En anmärkning torde här böra göras i en fråga, som redan
förut blifvit i komiterades underdåniga betänkande berörd. Skilnaden
mellan nämnda båda grupper af rättigheter är i lagstiftningen
klar och bestämd. Praxis har emellertid sökt i viss mån
utplåna denna skilnad. Det har nämligen ej så sällan förekommit,
att utskänkningsrättigheter, som förordningen afsett skola
beviljas för viss tid, meddelats för sådan tid tills vidare, d. v. s.
med rätt för Konungens Befallningshafvande att när som helst
och utan någon af rättighetsinnehafvaren gifven anledning under
den medgifna tiden indraga rättigheten. Denna praxis synes
komiterade stå i strid med lagstiftningens såväl ordalydelse som
anda. Då det stadgats, att vissa slag af rättigheter finge beviljas
att gälla viss bestämd tid, har dermed tydligen afsetts att
den, åt hvilken dylikt tillstånd beviljades, skulle ega att, derest
han skötte sin affär oklanderligt, under den medgifna tiden vara
i utöfning deraf. Trygghet för rättighetsinnehafvaren härutinnan
icke blott bereder denne en afsevärd fördel, utan skall äfven för
den konsumerande allmänheten vara af gagn. Rättighetsinne -

Om försäljningsrätts upphörande.

133

hafvaren kan derigenom förskaffa sig bättre lokaler, då dessa
kunna förhyras och inredas för viss tids användning, samt bättre
och billigare varor, då han kan uppgöra leveranskontrakt för
viss tid.

Ett särskildt förhållande eger rum med den i 8 § 2 mom.
af 1885 års förordning omtalade rätt till utskänkning af icke
spirituösa drycker, hvilken medgifvits person, som saknar god
frejd. Att denna rättighet gäller tills vidare, är uppenbart; men
det oaktadt torde någon rätt till återkallelse af medgifvandet icke
förefinnas. Stadgandet om medgifvande till utskänkningen, sådant
det nu lyder, qvarstår beträffande de icke spirituösa dryckerna
från 1866 års förordning, i hvilken samma stadgande omfattade
jemväl maltdrycker och som icke innehöll bestämmelse om någon
som helst återkallelserätt, utan endast omtalade förbud mot fortsatt
försäljning. I sjelfva verket torde också Konungens Befallningshafvandes
pröfning och bifall till gjord ansökning i dylikt
fall icke innefatta något tillstånd i samma mening, som då fråga
är om vin och maltdrycker, utan allenast ett medgifvande dertill
att den omständighet, att sökanden icke har god frejd, ej
må utgöra hinder för honom att öppna och utöfva den ifrågasatta
utskänkningsrörelsen; och att återkallelse af ett sådant medgifvande
ej kan ske, synes fullt rigtigt.

Huru förfaras skall, då en rättighetsinnehafvare dör, leinnar
1885 års förordning helt och hållet obesvaradt. Att analogivis
tillämpa de stadganden, bränvinsförsäljningsförordningen för sådant
fall innehåller, torde ej gå an, då hänvisningen i 21 § 2
mom. af 1885 års förordning icke berättigar dertill. Vid saknaden
således af positiva bestämmelser härutinnan synes man, då
ju vid tillstånds meddelande hänsyn skall tagas jemväl till sökandes
personliga egenskaper, böra antaga att, då den, som efter
erhållet tillstånd utöfvar en försäljningsrättighet, aflider, rättigheten
dermed upphör. Otvifvelaktigt synes så vara fallet beträffande
rättigheter, beviljade tills vidare; och man synes icke
hafva skäl antaga annat förhållande gälla om rättigheter, beviljade
för viss tid, huru obilligt detta än må förefalla.

134

Om försäljningsråtts upphörande.

Den ofullständighet, som sålunda vidlåder den nu gällande
lagstiftningen rörande förfarandet vid en rättighetsinnehafvares
död, är dock af långt mindre betydelse än de svårigheter, som
måste visa sig vid tillämpning af bestämmelserna i 1885 års förordning
angående förbud mot fortsatt försäljning. Att med visshet
angifva innebörden af dessa bestämmelser, är icke i alla fall
möjligt. För att emellertid gifva en, så vidt komiterade se sig
i stånd, rigtig tolkning af desamma vilja komiterade här historiskt
följa deras tillkomst, med förbigående dock af stadgandena
om förbud mot försäljning utom hus i ringa omfattning, hvilka
stadgande!! äro af föga betydelse.

1866 års förordning medgaf rätt för kommunalnämnd eller
magistrat att, om å försäljningsställe visade sig oordningar eller
bedrefves osedlighet och sådant, oaktadt skedd erinran, fortfore,
så att rörelsens innehafvare ansåges icke vara lämplig att vidare
förestå densamma, förbjuda rörelsens fortsatta bedrifvande. Beslutet
härom skulle genast gå i verkställighet, men sist inom åtta
dagar underställas pröfning af Konungens Befallningshafvande.
Sistnämnda embetsmyndighet egde jemväl att omedelbarligen
meddela dylikt förbud. Härjemte skulle domstol i visst fall
ådöma förlust af försäljningsrätt. Då någon sålunda förlorat försäljningsrätten,
finge han sedermera ej utöfva sådan näring, som
i förordningen omförmäldes, utan efter erhållet särskilt tillstånd;
och sådant tillstånd Unge ej meddelas innan ett år förflutit efter
det beslutet om försäljningsrättens förlust blifvit gällande.

Dessa förbudsbestämmelser stämde rätt väl öfverens med
förordningen i öfrig!. Då i vissa fall, nämligen beträffande alla
andra drycker än vin, försäljningsrätt var medgifven utan särskilt
tillstånd, allenast efter anmälan, kunde för sådana fall försäljningsrätten,
då så visade sig behöfligt, icke bringas att upphöra
på annat sätt än genom förbud mot dess fortsatta utöfvande;
och för att ej behöfva gifva särskilda stadganden för det
fall, då försäljning fick utöfvas allenast efter erhållet tillstånd och
i hvilket fall åter kallelserätten, teoretiskt sedt, varit rigtigast, fick
förbudsrätten äfven der gälla. Detta kunde så mycket hellre låta

Om försäljningsrätts upphörande.

135

sig göra, som ett meddeladt förbud måste medföra samma verkningar
som en återkallelse af tillståndet. Att förbudet tick räckvidd
derutöfver, ansågs kanske lägligt, i allt fall utan vidare
betydelse.

Då sedermera genom 1873 års kungörelse uppstäldes fordran
på tillstånd äfven för utskänkning af maltdrycker, tick förbudsrätten,
ehuru derefter behöflig endast beträffande de icke alkoholhaltiga
dryckerna, fortfarande qvarstå.

Anmärkas bör, hurusom den person, hvars rörelse genom ett
meddeladt förbud upphört, derigenom blef förhindrad att öppna
ny rörelse, ej blott inom den kommun eller i det län, der den
förbjudna rörelsen bedrifvits, utan hvar som helst i hela riket.
Denna omständighet varder af stor betydelse, då sedermera förbudsrätten
utströ,ekes på den i 1866 års förordning lagda grundvalen.

Rätt att meddela förbud, gällande för viss tid, så att efter
denna tids utgång den förbjudna rörelsen finge återupptagas, medgaf
sistnämnda förordning endast så till vida, att förbud mot
försäljning vid marknad å landet kunde omedelbart meddelas af
kronobetjeningen, då oordningar visade sig å försäljningsstället
och de fortfore oaktadt skedd erinran. Någon underställning af
dylikt förbud var helt naturligt ej föreskrifven.

Denna sistnämnda förbudsrätt utsträcktes genom 1871 års
kungörelse att gälla äfven vid vissa andra tillfällen å landet än
marknader, hvarjemte kronobetjeningen berättigades att vid dylikt
tillfälle ej blott förbjuda, utan jemväl, om förhållandet sådant
påkallade, förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället.

1874 års förordning, som indelade rättigheterna till utskänkning
af vin och maltdrycker i två grupper: sådana, som medgåfves
för viss tid, och sådana, som finge gälla tills vidare och
intill dess meddeladt tillstånd återkallades, bibehöll för båda dessa
grupper den förut gällande förbudsrätten. Men derjemte införde
denna förordning den nyhet, att förbud kunde rigtas äfven mot
landthandlande, som till afhemtning hölle vin eller maltdrycker
till salu, hvilken försäljning eljest såsom förut finge fritt bedrif -

136

Om försäljningsrätts upphörande.

vas. Rätten till meddelande af sådant förbud blef ganska vidsträckt;
kommunalnämnd egde förbjuda fortsatt försäljning af
nämnda drycker, då försäljningen utöfvades på sådant sätt, att
derigenom oloflig iskänkning främjades eller oordningar eljest
föranleddes, sväfvande uttryck, som synas rent af inbjuda till
godtyckligt förfarande från den kommunala myndighetens sida.
Om verkställighet och underställning af förbudet skulle gälla detsamma
som beträffande iskänkning.

1876 års kungörelse meddelade nya, delvis ganska skärpta
bestämmelser angående det nya förbudsinstitutet. Sålunda stadgades,
att då det visade sig, att genom den af en landthandlande
bedrifna försäljningen oloflig utskärning främjades eller oordningar
eljest föranleddes, sådan landthandlande kunde förbjudas
all vidare försäljning af nämnda drycker antingen för viss tid
eller för alltid. Med denna förändring synes man hafva afsett,
bland annat, att för rätt till förbuds meddelande icke erfordrades,
att handlanden gjort sig skyldig till någon förseelse eller
försumlighet vid sin handel, utan att man egde taga hänsyn
endast till följderna af försäljningen. Handlanden kunde sålunda
drabbas af ett förbud ganska oförskyldt, på grund allenast af
köparnes åtgöranden. Strängheten i detta stadgande är uppenbar,
då man tager i betraktande öfriga följder af förbudet för
handlanden. Jemfördt med arten af förbudsbestämmelserna i
1866 års förordning måste man ju anse, att ett handlande meddeladt
förbud innefattade hinder för denne att någonstädes i riket
bedrifva försäljning af de förbjudna dryckerna, oberoende af
myckenheten; och förbudet blef så mycket strängare för handlanden
än för den, som förbjudits fortsätta en utskänkningsrörelse,
som för den förre icke, likasom för den senare, gälde något
allmänt stadgande, att han efter förloppet af ett år kunde
utverka sig tillstånd till försäljning. Huruvida ett meddeladt
förbud skulle omfatta allenast försäljning till afhemtning eller
hvarje slag af försäljning, utsäges ej tydligt. Stadgandets ordalydelse
häntyder på det senare. Dock torde man få antaga, att
andra försäljningssätt än de, som i förordningen omtalades, ej

Om, försäljningsrätts upphörande.

137

blefve under förbudet inbegripna och att detta sålunda ej omfattade
försäljning till försändning eller genom kringföring.
Ej heller synes man med visshet kunna afgöra, huruvida förbudet
gälde endast så länge den förbjudne drefve landthandelsrörelse,
eller om det jemväl vore honom förment att bedrifva
dryckesförsäljning i stad, der förbud eljest icke kunde meddelas.
Dessa och flere spörsmål lemnades i de nya förbudsbestämmelserna
obesvarade. Till en del blefvo de sålunda olösta svårigheterna
visserligen genom senare utsträckta förbudsstadganden afhjelpta,
men nya svårigheter uppstodo i följd af dessa sistnämnda
stadganden.

Genom 1876 års kungörelse tillerkändes Konungens Befallningshafvande
jemväl rätt att omedelbarligen meddela förbud af
nyss nämnda art.

1885 års förordning utsträckte den nyss omförmälda förbudsrätten
att gälla äfven i städerna; och genom 1891 års kungörelse
medgafs rätt att meddela förbud mot en hvar, som idkade
försäljning till afhemtning, ett stadgande, som hufvudsakligen var
rigtadt mot dylik försäljning af tillverkare. Detta stadgande
finge dock icke tillämpas å den försäljning till afhemtning, som
tillverkare idkade å tillverkningsstället. Samma kungörelse medgaf
derjemte rätt att i stället för förbud ''stadga af omständigheterna
påkallade inskränkningar i försäljningsrätten. Denna vidsträckta
befogenhet har, såsom kändt, begagnats på mångahanda
sätt: inskränkningar hafva gjorts i fråga om tiden för försäljningen,
om den minimiqvantitet, som må säljas, derom att försäljningen
må omfatta endast visst slag af maltdrycker o. s. v.
Om inskränkningarna gälde allenast den då idkade rörelsen och
förlorade sin gällande kraft, derest den förbjudne öppnade en ny
handelsrörelse, derom säger författningen intet.

1891 års kungörelse införde derjemte ett nytt slag af förbud,
nämligen vid försäljning genom kringföring. Detta förbud
finge meddelas af samma anledningar, som gälde beträffande försäljning
till afhemtning, och kunde likaså afse all framtid eller
endast viss tid. Inskränkningar i försäljningsrätten kunde äfven

Maltdryckskomitén. 18

138

Om försäljningsrätts upphörande.

här träda i stället för förbud; och om besluts verkställighet och
underställning samt rätt för Konungens Befallningshafvande att
omedelbart utfärda förbud skulle gälla detsamma som angående
förbud vid utskänkning. Åtskilliga bestämmelser i sammanhang
härmed äro dock af en säregen art och böra derför bemärkas.
Så stadgades, att förbudet kunde rigtas såväl mot den, som besörjde
kringföringen, som mot den, för hvars räkning försäljningen
skedde, och vidare, att förbudet skulle afse att till afsalu
kringföra eller låta kringföra vin eller maltdrycker, sålunda ej
andra försäljningssätt. Visst undantag gälde i fråga om förbud
mot tillverkare. Stadgandet gälde för kringföring å landet och i
stad utom dess planlagda område.

Äfven dessa stadganden kunna gifva anledning till åtskilliga
spörsmål, som icke torde kunna nöjaktigt besvaras, t. ex.: Kan
meddeladt förbud häfvas? Kan tillverkare, mot hvilken förbud
meddelats, från ett annat bryggeri bedrifva försäljning genom
kringföring? Gäller förbud äfven kringföring i stad inom det
planlagda området?

Slutligen blef genom 1891 års kungörelse rätten för polismyndighet
att vid marknader och andra tillfällen omedelbar^ förbjuda
och förhindra dryckesutskänkning, då oordningar å försäljningsstället
egde rum, utsträckt att gälla äfven stad utom det
planlagda området, hvarjemte polismyndighet berättigades att vid
dylika tillfällen på enahanda sätt ingripa mot försäljning af vin
eller maltdrycker till afhemtning eller genom kringföring, då sådan
försäljning visade sig föranleda oordningar, som, oaktadt
skedd erinran, fortfore.

Då genom 1885 års förordning och 1893 års kungörelse uppstäldes
fordran på särskildt tillstånd för rätt att å landet försälja
vin eller maltdrycker till afhemtning i mindre myckenhet
än tio liter, gjordes ingen ändring i fråga om omfattningen af
de förbud, som i anledning af missbrukadt, tillstånd komme att
meddelas, utan dessa skulle fortfarande afse försäljning oberoende
af myckenheten. Det egendomliga förhållande har dervid trädt i
dagen, att, under det ingen i vårt land kan förhindras att för -

139

Om försäljningsrätts upphörande.

sälja bränvin i myckenhet om minst 250 liter, partihandel med
vin och maltdrycker deremot kan alldeles förbjudas. Så har ju
galt allt sedan år 1874, men saken har framträdt i skarpare
belysning, sedan eu gräns för den fria handeln blifvit uppdragen.

Genom 1897 års kungörelse infördes i förbudssystemet ett
stadgande, som är ytterst svårt att förstå. Bestämmelsen om
rätt att meddela förbud mot den, som hölle vin eller maltdrycker
till salu till afhemtning, skulle, säges det, icke ega vidare tillämpning
å den försäljning till afhemtning, som tillverkare af
vin eller maltdrycker idkade å tillverkningsstället, än att förbud
finge meddelas mot försäljning vid marknad, kungjord allmän
torgdag, läger eller annat vapenöfningsmöte, mönstring, ting,
auktion eller annan till folksamling ledande förrättning eller då
eljest större folksamling egde rum. 1 fråga om de båda hufvudsakliga
sätt, hvarpå detta stadgande kan tolkas, vilja komiterade
hänvisa till hvad derom yttras å sid. 65—66 i härvid fogade, af
en ledamot inom komitén upprättade historik.

Slutligen må nämnas, hurusom genom samma kungörelse
undantaget för tillverkare angående förbud mot kringföring inskränktes
att gälla försäljning inom hus till derstädes boende
eller å fartyg.

Sammanfattar man de vigtigaste af de antydda olägenheter
och svårigheter, som äro förbundna med det nu gällande förbudssystemet,
äro dessa: att förbudsrätt onödigtvis stadgats i många
fall, der en rätt till återkallelse af meddeladt tillstånd mera skulle
varit på sin plats; att verkan af ett meddeladt förbud är mycket
olika, i det att ett förbud, som meddelats en utskänkningsidkare,
endast afser fortsatt utskänkning och, beträffande vin och
maltdrycker, endast under ett års tid är af betydelse, under det
att förbud, som meddelats den, som försäljer vin eller maltdrycker
till afhemtning, gäller både sådan försäljning och utskänkning
och numera möjligen äfven försäljning genom kringför ing
samt förbud, som meddelats till följd af skadlig kringföring till
försäljning, endast gäller sådan kringföring; att i många fall förbudets
omfattning svårligen kan bestämmas; att en person i fråga

140

Om försäljningsrätts upphörande.

om vin och maltdrycker kan förbjudas försäljning till hvilken
myckenhet som helst, då han deremot aldrig kan förbjudas försälja
bränvin i myckenhet om 250 liter eller derutöfver; att
stadgandena om förbuds verkställighet och underställning i visst
fall strida mot hvarandra; att åt förbudsrätten gifvits en utsträckning,
som kan leda till fullkomligt godtycke vid rättens
handhafvande; samt att i många fall förbuden verka med alltför
stor och oförtjent stränghet mot dem, som deraf drabbas.

Härtill kommer att, på sätt framgår af de till komiterade
från Konungens Befallningshafvande och andra myndigheter inkomna
utlåtanden, förbuden visat sig medföra blott ringa nytta,
enär de mycket lätt kunnat kringgås. Komiterade kunna härom
hänvisa till hvad från Göteborg yttrats (afd. III af det underdåniga
betänkandet, sid. 73).

Också har, på sätt framgår af Konungens Befallningshafvandes
till komitén lemnade uppgifter, förbudsrätten blott i ringa
mån blifvit. använd.

Romitera- Vid affattande af nya bestämmelser uti nu förevarande afdes
förslag, seende hafva komiterade, som i fråga om vilkoren för rätt till
annan försäljning af vin och maltdrycker än utskänkning föreslagit
betydligt skärpta bestämmelser, sökt att, så vidt möjligt,
undvika de olägenheter, som med nu gällande lagstiftning om
försäljningsrätts upphörande äro förenade; och hafva komiterade
för vinnande af detta mål funnit sig böra föreslå ett omskapande
af hela det nuvarande systemet. Dervid hafva komiterade till
eu början utgått från att återkallelserätten bör träda i stället för
förbudsrätten öfver allt, der så kan ske. Hvad åtgärden att
återkalla ett meddeladt tillstånd innebär, kan icke vara föremål
för någon tvekan. Återkallelserätten kan användas i alla fall,
då en rörelse endast med särskilt tillstånd utöfvas, och medför,
då den användes, att den rätt, tillståndet gifvit, upphör, men
ingenting annat.

Återkallelse Angående denna rätt till återkallelse hafva komiterade först

af meddeladt föreslagit, att då till försäljning af ett eller annat slag meddelats
tillstånd.

Om försäljningsrätts upphörande.

141

tillstånd att gälla tills vidare, sådant tillstånd må kunna af den
myndighet, som meddelat detsamma, återkallas, när skäl dertill
anses föreligga. Rättighetsinnehafvaren behöfver sålunda icke,
för att blifva förlustig sin försäljningsrätt, hafva på något sätt
missbrukat densamma, utan anledningarna till återkallelse kunna
vara helt andra, t. ex. att antalet rättigheter inom ett visst område
befinnes vara för stort, att försäljningen, oaktadt den skötes
på ett fullt oklanderligt sätt, ändock af andra orsaker visar sig
skadlig o. s. v. De rättigheter, mot hvilka denna återkallelserätt
kan användas, äro utskänkningsrätt enligt förslagets 3 och
5 §§ samt sådan rätt tills vidare enligt 4 §, äfvensom, rätt till
försäljning till afhemtning eller försändning eller genom kringföring
i andra fall än det i 14 § 1 mom. 2 st. omförmälda.

Beträffande försäljningen genom kringföring, så vidt den
gäller landet, har derjemte föreslagits, att återkallelse af ineddeladt
tillstånd skall ske, då kommunalstämma och kommunalnämnd
i den kommun, tillståndet afser, det påyrka. Om anledningarna
till detta stadgande hafva komiterade haft tillfälle förut yttra
sig i sitt underdåniga betänkande. De kommunala myndigheterna
få dermed magt att reglera försäljningen genom kringföring
inom sina kommuner så, att densamma kan ega rum endast
af den person, till hvilken de hafva förtroende, inom det område,
de önska, och möjligen äfven beträffande sådana drycker,
som de anse kunna utan olägenhet sålunda säljas. Den allmänna
klagan öfver försäljningen genom kringföring, som rundt i landet
försports, har synts göra lämpligt att lägga en sådan magt i
händerna på de kommunala myndigheterna.

Konseqvent med det föregående har föreslagits, att beslut om
återkallelse af nu nämndt slag ej må kunna öfverklagas.

År fråga åter om tillstånd till dryckesförsäljning, afseende
viss bestämd tid, d. v. s. förutom viss rätt till försäljning genom
kringföring, iskänkning enligt förslagets 2 och 6 §§ samt 4 §
för viss tid, kan, enligt förslaget, återkallelse deraf i allmänhet
ega rum endast under den förutsättning att å utskänkningsstället
visa sig oordningar eller osedlighet der bedrifves och till följd

142

Om försäljningsrätts upphörande.

deraf rörelsens innehafvare icke anses vara lämplig att vidare
förestå densamma.

Undantagsvis, då det gäller utskänkning enligt 6 §, må återkallelse
kunna ske, äfven när utskänkningen föranledt oordningar
utom utskänkningsstället. Stadgandet härom har synts nödigt
på grund deraf att de kommunala myndigheterna icke blifvit
hörda vid tillståndets beviljande och man sålunda ej här har full
garanti för lämpligheten hos den person, hvilken erhållit tillstånd.
Det har derför synts rimligt, att strängare band lagts på denne
än på en annan försäljare, hvars lämplighet varit föremål för en
mera ingående pröfning, helst den kortare tid, för hvilken den
förre erhållit tillstånd, lätt kan förleda honom att söka uppdrifva
sin försäljning så mycket som möjligt, äfven om det skulle ske
till skada och olägenhet för trakten.

Skulle tillstånd, som lemnats tillverkare af vin eller maltdrycker
att genom kringföring försälja af annan tillverkade sådana
drycker, varda missbrukadt, bör naturligtvis sådant tillstånd,
ehuru detsamma meddelats endast för viss kortare tid,
kunna återkallas. Stadgande härom har derför i komiterades
förslag upptagits.

Förhud mot Genom de af komiterade sålunda föreslagna stadganden om
fortsatt rätt att återkalla meddeladt tillstånd har rätten att meddela förf
örsäljning. j)u(j • en rnäng(j fall gjorts öfverflödig. Sistnämnda rätt bör dock
ej helt och hållet försvinna. Den är erforderlig för det fall, att
en person utan särskildt tillstånd utöfvar en sålunda i lag medgifven
dryckesförsäljning, men denna försäljning visar sig skadlig
och derför anses böra upphöra; vidare då man anser lämpligt
att för viss tid suspendera utöfningen af en försäljningsrättighet;
och slutligen för det fall, att ett omedelbart ingripande mot
säljaren för visst närvarande tillfälle är af omständigheterna påkalladt.
För dessa fall har förbudsrätten i komiterades förslag
bibehållits, med några mindre väsentliga ändringar, som hufvudsakligen
afsett att bringa klarhet i föreskrifterna.

Förbud mot Utan särskilt tillstånd kan utskänkning af vin eller rnalt fortsättande

drycker utöfvas- af den, som eger rättighet till utskänkning af
af försälj -

Om försäljningsrätts upphörande.

143

bränvin. Något stadgande om rätt att meddela förbud mot förstnämnda
utskänkningsrätt finnes dock ej i komiterades förslag.
Denna rätt står och faller med hans bränvinsförsäljningsrätt, så
att, så länge han eger sistnämnda rätt, rättigheten att utskänka
vin och maltdrycker icke heller kan fråntagas honom.

Förbudsrätten behöfver deremot finnas gent emot den utskärning
af maltdrycker, som utan särskildt tillstånd bedrifves af
gästgifvare och skjutsstationsföreståndare. Rätt att meddela sådant
förbud är i Skjutsstadgans 8 § medgifven för det fall, att oordning
förekommer vid utskänkningen. Komiterade hafva föreslagit
en utsträckning af förbudsrätten sålunda, att densamma skall
kunna utöfvas, då oordningar förekomma i anledning af utskänkningen
eller utskänkningsrättigheten varder missbrukad. Angående
förbudets omfattning hafva komiterade föreslagit den ordalydelse,
att i stället för nu gällande stadgande att Konungens
Befallningshafvande eger »sådan försäljning förbjuda» föreskrifves,
att Konungens Befallningshafvande eger »förbjuda rättighetens
innehafvare att med utskänkningsrörelsen fortsätta», hvarmed komiterade
afsett att något tydligare än nu är fallet angifva, att
förbudet drabbar den nuvarande innehafvaren af utskänkningsrätten
för den tid, han eger densamma utöfva i sin egenskap af
gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare. Då emellertid ofta
vissa föreskrifter om utöfningen af försäljningen kunna vara tillräckliga
för att förebygga dennas skadliga verkningar, har det
ansetts lämpligt medgifva Konungens Befallningshafvande rätt att
i stället för förbud meddela sådana föreskrifter, såsom det är
medgifvet i alla fall, der försäljning utöfvas efter tillstånd.

Stor vigt måste läggas derpå, att en kraftig förbudsrätt finnes
mot den utskänkning, som idkas enligt 1 § 4 mom. i komiterades
förslag. Faran för missbruk af denna utskänkningsrätt
ligger nära till hands; och det måste derför vara nödvändigt att
kunna kraftigt ingripa deremot. Ett korrektiv mot möjliga missbruk
tro sig komiterade hafva funnit uti den åt Konungens Befallningshafvande
öfverlemnade rätt att, när helst Konungens Befallningshafvande
anser utskänkningen ske i större omfattning

ning, som
idkas utan
särskildt
tillstånd.

144

Om försäljningsrätts upphörande.

Förbud,
gällande fö
viss tid.

eller på annat sätt än i nämnda lagrum afses, förbjuda fortsättande
af utskänkningsrörelsen. Verkan af ett sådant förbud varder
då den, att den person, förbudet gäller, icke vidare eger
rätt att utöfva utskänkning i enlighet med 1 § 4 mom. Då det
sålunda är lagdt hos Konungens Befallningshafvande att efter sin
uppfattning pröfva, om utskänkningen öfverskridit det lagliga
måttet, måste deraf följa, att Konungens Befallningshafvandes beslut
härom ej må öfverklagas. Det står naturligtvis den förbjudne
öppet att i vanlig ordning söka tillstånd till utöfvande
af utskänkningsrörelse.

Försäljning till afhemtning eller till försändning af vin eller
maltdrycker kan i visst fall ske utan särskildt tillstånd, nämligen
då fråga är om försäljning i myckenhet om minst 20 liter. Någon
rätt att förbjuda sådan försäljning hafva koiniterade ej föreslagit.
Skälet härtill framgår af det föregående: det är oegentligt
att, då en person icke kan förbjudas partihandel med bränvin,
förbud skall kunna meddelas honom att sålunda försälja vin
och maltdrycker. Ett sådant förbud skulle äfven varda af så
godt som ingen nytta, då, såsom förut flere gånger påpekats,
handel i större myckenheter med dessa drycker hufvudsakligen
förekommer allenast mellan tillverkare och återförsäljare samt, der
sådan försäljning sker till konsumenter, faran af dryckernas missbruk
är ringa.

Förbudsrätt erfordras deremot gent emot utskänkning af
kaffe, te, choklad och andra tillagade, icke spirituösa drycker,
hvilken utskänkning får bedrifvas allenast efter anmälan, utan
särskildt tillstånd. I 20 § af sitt förslag hafva komiterade afgående
denna förbudsrätt upptagit stadganden, som i hufvudsak
öfverensstämma med nu gällande lag, med rätt till interimsförbud,
på sätt som i 19 § stadgas angående vin och maltdrycker
och hvarom här nedan vidare yttras.

Komiterade vilja härmed öfvergå till den andra gruppen af
r förbud, dem, som afse att suspendera utöfningen af en medgifven
försäljningsrätt. I fråga om förbud af detta slag hafva
komiterade i hufvudsak bibehållit nu gällande förbudsstadganden,

Om försäljningsrätts upphörande.

145

med rätt för kommunala myndigheter att omedelbart ingripa med
förbud, som genast gå i verkställighet, dock att komiterade bland
de förhållanden, som kunna gifva anledning till dylikt förbud
mot annan försäljning än utskärning, borttagit det i 1885 års
förordning omnämnda, att oloflig utskärning genom försäljningen
främjas. Denna förändring har påkallats till en början af
nämnda stadgandes otydlighet och deraf följande svårtillämplighet;
såvidt komiterade hafva sig bekant, har icke heller en sådan
omständighet någonsin åberopats såsom anledning till ett gifvet
förbud. Men vidare derför att, om oloflig utskänkning bedrifves
utan att oordningar deraf uppstå, någon skälig anledning ej deraf
gifves för kommunalmyndigheterna att omedelbart ingripa med
ett förbud, så mycket mindre som de kommunala myndigheterna
icke i alla fall kunna anses kompetenta att afgöra, huruvida
oloflig utskänkning egt rum eller icke, utan saken kan utan olägenhet
anstå till dess Konungens Befallningshafvande, efter behörig
utredning, hinner pröfva, huruvida icke gifvet tillstånd bör
återkallas. Kommunalmyndigheternas rätt att för Konungens
Befallningshafvande angifva ett enligt deras mening befintligt
dylikt missbruk är i allt fall oförkränkt.

Förbud af nu ifrågavarande art kunna enligt förslaget rigtas
mot hvarje slag af försäljning utaf vin eller maltdrycker, som
efter särskildt tillstånd utöfvas, dock med undantag af försäljning
vid jernvägsstationer, i fråga hvarom komiterade ansett det
icke böra medgifvas kommunala myndigheter att ingripa hindrande.

Då meddeladt förbud blifvit Konungens Befallningshafvande
understäldt, har denna myndighet att, om förbudet befinnes behörigen
grundadt, för viss tid fastställa detsamma eller återkalla
det gifna tillståndet eller ock, om skälig anledning till förbudet
saknas, detsamma upphäfva.

Det torde böra anmärkas, att komiterade ansett samma förhållande
böra gälla, äfven då fråga är om tillstånd, som enligt
11 § 1 mom. meddelats af magistrat i stad. Någon principiel
origtighet ligger ju ej deri, att den öfverordnade myndigheten
kan återkalla ett af den underordnade meddeladt tillstånd; och

Maltdryckskomitén. 19

146

Om försäljningsrätts upphörande.

att magistraten skulle företaga sig att, sedan Konungens Befallningshafvande
återkallat ett gifvet tillstånd, omedelbart derefter
utfärda nytt tillstånd åt samma person, låter ej gerna tänka sig.
Med föreskriften, att förbud äfven i dessa städer skall underställas
och pröfvas af Konungens Befallningshafvande, vinner man
deremot, att instanserna för klagan öfver beslutet städse blifva
desamma och att likformighet i tillämpningen bör kunna ernås
åtminstone inom samma län.

Förbud, En särskild grupp af förbud för viss tid utgöra sådana för gällande

för bud, som afse allenast vissa bestämda tillfällen, då ett missbruk
stämdt till- a''f försäljningsrätt eller eljest olägenheter af densamma skäligen
fälle. kunna vara att befara, såsom vid marknader in. fl. tillfällen, då
folk från olika håll sammankommer i större mängd. Förbudsrätt
i dylika fall hafva komiterade föreslagit i 22 § 1 inom.,
som afsetts att träda i stället för det otydliga stadgandet i 15
§ 1 mom. af 1885 års förordning. I viss män innehåller å ena
sidan detta stadgande i komiterades förslag en inskränkning i
hvad nu är gällande, i det komiterade borttagit rätten för de
kommunala myndigheterna att meddela sådant förbud med påföljd
af omedelbar verkställighet. A andra sidan förekommer en
väsentlig utsträckning af förbudsrätten, i det denna kan göras
gällande mot hvarje slag af försäljning, vare sig den idkas med
eller utan tillstånd och lika väl mot tillverkare som mot annan.
Då i förevarande fall omedelbar verkställighet och underställning
icke låta förena sig, hafva komiterade låtit de kommunala myndigheternas
rätt att ingripa förfalla, detta dels på grund af den
utsträckning, som gifvits åt förbudsrätten och hvilken kräfver
ett noggrannare handhafvande, så att densamma icke i onödan
utöfvas, och dels emedan skäl icke förefinnes att för detta fall
låta kommunala myndigheter erhålla en förbudsrätt utan underställning,
som de icke ega nu och som skulle stå i strid med
alla öfriga stadgande!! om förbud, så mycket mera som förbudet
kan ersättas med inskränkningar i försäljningsrätten, Indika Konungens
Befallningshafvande otvifvelaktigt måste eg a betydligt
större kompetens att föreskrifva. Kommunala myndigheterna

Om försäljningsrätts upphörande. 147

ega i allt fall här, såsom eljest, att göra framställningar hos Konungens
Befallningshafvande om förbuds meddelande, hvilka
fra mställningar nog aldrig blifva obeaktade, om de eljest ega
fog för sig.

i 22 § 2 mom. hafva komiterade med någon skärpning infört
de i 1885 års förordnings 14 § 4 inom., 15 § 6 mom. och 22
§ 1 mom. intagna stadganden om rätt för polismyndighet att
vid ett visst tillfälle, då en försäljning visar sig föranleda oordningar,
ingripa med ett förbud mot sådan försäljning vid tillfället
och att genast sjelfva bringa förbudet till verkställighet, d.
v. s. vidtaga erforderliga åtgärder för att förhindra sådan försäljnings
fortsättande. Någon underställning af dylikt förbud är
nu ej föreskrifven och kan naturligtvis icke eg a rum.

Med dessa stadganden tro sig komiterade hafva betydligt
närmat sig det önskemål, de för sig uppstält, nämligen att utan
att förminska den möjlighet att förhindra skadliga försäljningar,
som nu förefinnes, bringa reda och klarhet i bestämmelserna.
Val kan det på några ställen vid en ytlig granskning förefalla,
som skulle de kommunala myndigheternas magt att verka inom
sina områden blifvit genom komiterades förslag inskränkt, men
realiter sedt, torde detta ingenstädes vara fallet. Huru som helst
härmed må förhålla sig, våga komiterade dock tro, att de af dem
nu föreslagna stadgandena kunna just till följd af sin tydlighet
varda mycket mera effektiva än de nu gällande, öfver hvilkas
magtlöshet man, såsom ofvan nämnts, mångenstädes anfört svåra
klagomål.

Återstår att yttra några ord om det stadgande, komiterade
föreslagit i händelse af en rättighetsinnehafvares dödsfall. Att,
såsom nu torde vara förhållandet, ett meddeladt tillstånd skall
med innehafvarens dödsfall omedelbart upphöra att gälla, synes
vara obilligt samt kunna medföra störa olägenheter och väsentlig
ekonomisk förlust för den atlidnes sterbhusdelegare.

Till grund för uppställandet af föreskrifter i förevarande
hänseende hafva komiterade lagt befintliga stadganden i bränvinsförsäljningsförordningens
15 §. I viss mån synas dock dessa

Sterbhus delegares försälj ningsrätt.

148

Om försäljningsrätts upphörande.

stadgande]}, tillämpade å nu ifrågavarande försäljningsrättigheter,
blifva väl hårda. Oegentligt förefaller, att en rättighet, som beviljats
för tre år, ovilkorligen skall upphöra redan vid slutet af
det försäljningsår, under hvilket innehafvare]] dör. De för dylik
längre tid beviljade rättigheterna fordra för sin utöfning i regel
ganska stora anordningar, och i rörelser af nämnda slag äro ej
så små kapital bundna. Det synes derför billigt, att, om eljest
lämplig person kan anskaffas att förestå rörelsen, denna må få
utöfvas till utgången af den bestämda tid, för hvilken den blifvit
beviljad.

Rättigheter, som beviljats att gälla tills vidare och till hvilka
ingen motsvarighet finnes i bränvinsförsäljningsförordningen,
skulle deremot kunna upphöra omedelbart genom dödsfallet.
Deri läge ingen orättvisa, då dessa rättigheter ju kunna när som
helst indragas. Emellertid synes billigheten äfven här kräfva,
att rörelsen någon tid får fortgå, på det sterbhusdelegarne efter
tagen del af dödsboets ställning må kunna besluta sig för om de,
eller någon af dem, vilja för egen del söka tillstånd till utöfvande
af dylik i’örelse. Sådan respittid har ansetts lämpligen
kunna bestämmas till den tid, som i allmänhet är stadgad för
urarfvagörelse.

För tydlighetens skull hafva bestämmelser utsatts, inom
hvilken tid efter dödsfallet anmälan derom skall ske och uppgift
å föreståndare lemnas samt, vid försummelse härutinnan, vid
hvilken tidpunkt rättigheten i hvarje fall skall anses hafva
upphört.

Att de sålunda i 16 § föreslagna stadganden ej böra gälla
utskänkning, som bedrifves inom jernvägsområden, torde till följd
af sådan utskänknings säregna natur vara gifvet*.

Ordningsregler vid försäljning af vin
eller maltdrycker.

En författning i ämne af förevarande art måste, utom be- Behofvet af

stämmande af vilkoren för rätt att utöfva försäljning och i hvit- la9s^9ade

** ^ otciyixyicj s~

ken omfattning detta må ske, tillika innehålla föreskrifter angå- regler.
ende sjelfva utöfningen af den försäljningsrätt, som må vara en
person på grund af tillstånd eller eljest medgifven. Man kan till
och med ifrågasätta, om ej denna del af författningen är den
allra vigtigaste, om ej med hänsyn till nykterhet och allmän ordning,
hvilkas befrämjande är författningens syftemål, det sätt,
hvarpå en tillåten försäljning af vin eller maltdrycker utöfvas,
är af långt större betydelse än den omfattning, i hvilken försäljning
är medgifven.

Allt för mycket i detalj kan detta författningens ingripande
dock ej gå, ty dels kunna mycket detaljerade bestämmelser lätt
nog inkräkta mera på den enskilde säljarens handlingsfrihet än
nödigt är och dels kunna å olika orter tarfvas olika föreskrifter.

Så erfordras ofta å orter, der en talrik arbetarebefolkning är samlad,
eller i mera aflägsna delar af en större stad, der stadens
lösa befolkning har sitt tillhåll, mera detaljerade stadganden i
förevarande afseende än på andra ställen.

Vissa föreskrifter äro dock af den beskaffenhet, att de alltid
eller åtminstone i de allra flesta fall kunna anses vara af behofvet
påkallade; och dessa allmänt gällande föreskrifter böra vara i författningen
intagna.

150

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

Stadganden Dit hör först stadgande angående den tid af dygnet, under
försälj- hvilken försäljning af vin och maltdrycker må ega rum, samt i
ningstiden. hvad mån sådan försäljning må vara tillåten å sön- och helgedagar.
Bestämmelser härutinnan hafva sedan långt tillbaka varit
intagna uti de inom vårt land utkomna författningar i ämnet
och återfinnas i de allra flesta främmande länders lagstiftning.

1885 års förordning innehåller i detta hänseende dels att
utskänkning af vin eller maltdrycker, äfven då den för öfrigt är
medgifven, i allmänhet icke må vara tillåten senare å dag än
klockan 10 på aftonen, med rätt dock för Konungens Befallningshafvande
att, der särskilda omständigheter föranleda behof af utskänkningstidens
inskränkning eller utsträckning, derom förordna,
dels ock att sådan utskänkning icke heller må vara tillåten å
sön- eller helgedag, under det allmän gudstjenst i församlingens
kyrka hålles.

Någon föreskrift om den tid, under hvilken annan försäljning
af vin och maltdrycker än utskänkning må bedrifvas, finnes
deremot ej i 1885 års förordning. Att föreskrift af sistnämnda
slag dock är behöflig, framgår af de till komitén från åtskilliga
embetsmyndigheter inkomna utlåtanden, i hvilka flerstädes klagas
deröfver att i städerna ölförsäljningsställen till stor skada för
nykterhet och ordning hållas öppna långt in på nätterna, efter
det bränvinsförsäljningsställena blifvit stängda, och om söndagarne.

Frågan härom har jemväl varit föremål för öfverläggning
inom Riksdagen och föranledde vid 1897 års riksdag en underdånig
skrifvelse till Kongl. Magt, hvilken skrifvelse komiterade
fått, jemte deröfver infordrade underdåniga utlåtanden, till sig
öfverlemnad för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det
komiterade lemnade uppdrag.

I denna Riksdagens skrifvelse, dagtecknad den 15 maj 1897,
omtalas, hurusom i en inom Riksdagen väckt motion blifvit föreslaget,
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t hemställa, huruvida
icke försäljningen till afhemtning af vin och maltdrycker i stad
skulle kunna ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med vissa
i motionen angifna grunder. Dervid hade afsetts, bland annat,

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

151

att genom ändring i 1885 års förordning skulle stadgas, dels att
å sön- och helgedagar försäljning till afhemtning af omförmälda
drycker icke finge ega rum, dels ock att Konungens Befallningshafvande
skulle berättigas att, efter kommunalmyndigheternas
hörande, föreskrifva, att dylik försäljning icke finge ske under
vissa tider af dygnet, På grund af landsbygdens olikartade förhållanden
skulle dessa föreslagna stadganden, såsom nämnts, gälla
blott i fråga om försäljning till afhemtning i stad. Till stöd för
förslaget om berörda ändringar hade åberopats, att försäljningen
af vin och maltdrycker till afhemtning i stad visat sig lätt leda
till oordningar och främja dryckenskap. Genom sådan försäljning
bereddes nämligen tillfälle för den mindre ordentliga befolkningen
att under sön- och helgedagar samt på aftnarne, då bränvinsutskänkningsställena
vore stängda, från vissa, till och med nattetid
öppna, ölförsäljningsställen inköpa buteljeradt Öl, som sedermera,
i stora qvantiteter, af kunderna förtärdes, vanligen på någon
närbelägen, öppen plats. På sätt af uttalanden från rikets
två största städer framginge, bedrefves dervid ej sällan stort ofog.

I Riksdagens ifrågavarande skrifvelse yttras vidare:

I följd af stadgandena i 7 kapitlet 3 § Strafflagen finge vanliga
handelsbodar ej hållas öppna å sabbatstid. Det vore således
endast i matvarubodar eller å ölförsäljningsställen, vin eller maltdrycker
för närvarande å sabbatstid finge i bod till afhemtning
försäljas. Bibehållandet af rätten härtill torde icke vara för afnämarne
af behofvet påkallad; och det kunde ej heller vara af
nöden, att vin eller maltdrycker finge å afton eller nattetid inköpas
till afhemtning. Riksdagen ansåge fördenskull ofvan angifna
förslag, Indika syntes egnade att i väsentlig mån afhjelpa
de olägenheter, som försäljningen af vin och maltdrycker till
afhemtning för närvarande syntes medföra i städerna, förtjena
synnerlig uppmärksamhet och vara värda att upptagas i lagstiftningen.
Med afseende å särskilda lokala förhållanden torde dervid
den tid af dygnet, då försäljningen i fråga ej skulle få ega
rum, kunna bestämmas olika för olika städer och äfven för olika
delar af samma stad. På grund af hvad i ämnet anförts, anhölle

152

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

Riksdagen, det täcktes Kong]. Maj:t vidtaga den förändring i 1885
års förordning, att i stad dels försäljning i bod af vin och maltdrycker
till afhemtning icke finge ega rum å sabbatstid och dels
Konungens Befallningshafvande berättigades att, på framställning
af kommunalmyndighet eller efter dess hörande, förbjuda försäljning
i bod af vin och maltdrycker till afhemtning under viss tid
af dygnet, hvilken tid kunde bestämmas olika för olika stadsdelar.

Öfver Riksdagens förenämnda framställning hafva infordrade
underdåniga utlåtanden afgifvits af öfverståthållareembetet och
Konungens samtlige Befallningshafvande. En kort sammanfattning
af hvad dessa utlåtanden innehålla torde vara på sin plats.

Blott tre Konungens Befallningshafvande, nämligen i Upsala,
Hallands och Vestmanlands län, hafva afstyrkt framställningen i
dess helhet; och hafva de till stöd derför anfört, antingen att
förhållandena i de dem underlydande städer icke synts gifva anledning
till klagomål eller att bestämmelserna i 15 § af 1885 års
förordning, derest de verksamt tillämpades, motsvarade sitt ändadamål
att inskränka eller hindra de olägenheter, som af Riksdagen
angifvits.

Öfverståthållareembetet och Konungens Befallningshafvande i
Stockholms län hafva afstyrkt bifall till Riksdagens hemställan, i
hvad densamma afsåge, att försäljning i bod af vin och maltdrycker
till afhemtning icke finge ega rum å sabbatstid. De
skäl, nämnda embetsmyndigheter för denna mening andragit,
kunna sammanfattas på följande sätt: Då det numera vore ett

allmänt gängse bruk bland arbetsklassen att förtära maltdrycker,
och sådana drycker blifvit en nödvändighetsvara äfven i de fattigaste
hem, skulle ett förbud, som hindrade allmänheten från
att i matvarubodar under sön- och helgedagar anskaffa det erforderliga
förrådet maltdrycker, utan tvifvel gifva anledning till
många olägenheter. Det vore nämligen vanligt, att arbetare, som
sent på lördagsqvällarne slutade sitt arbete eller erhölle sin aflöning,
först på söndagsmorgnarne inköpte sina lifsförnödenheter
för dagen; och att lägga hinder i vägen härför, funnes ej skäl.

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

153

Ett förbud mot att i matvarubodar, hvilka äfven söndagarne
hölles öppna, å dessa dagar försälja maltdrycker skulle äfven sällan
komma att efterlefvas; tillsynen deröfver blefve ytterligt svår.
Lyckades man att bringa förbudet till efterlefnad, skulle, då utskärning
af vin eller maltdrycker enligt nu gällande förordning
vore tillåten sön- och helgedagar utom å tid, då allmän gudstjenst
i församlingens kyrka hölles, och vunnen utskänkningsrättighet
ansåges innefatta befogenhet att försälja sådana drycker
jemväl till afbergning, följden af det föreslagna förbudet att i
bod idka försäljning till afhemtning å sön- och helgedagar blifva
den, att allmänheten tvunges att vända sig till utskänkningsställena.
Ett sådant förhållande innebure en väsentlig oegentlighet
till utskänkningsställenas förmån; och osäkert vore, om man med
detsamma ernådde någon väsentlig minskning af ölkonsumtionen
till nykterhetens fromma. Olikheten med det nuvarande tillståndet
blefve sannolikt blott den, att i stället för den lofliga handeln
med vin och maltdrycker, som nu idkades i matvarubodarne,
komme dels oloflig sådan handel i nämnda bodar, dels ock försäljning
till afhemtning i Öl- och vinstugorna samt kaféerna. För
att bota de missförhållanden, som med den nuvarande försäljningsrätten
onekligen vore förbundna, behöfdes emellertid icke
att tillgripa den föreslagna utvägen, då den befogenhet, som enligt
nu gällande lagstiftning tillkomme Öfverståthållareembetet
och Konungens Befallningshafvande att i särskilda fall meddela
förbud för alltid eller viss tid mot all vidare försäljning af vin
eller maltdrycker i handelsbod, syntes vara tillfyllestgörande.

Förevarande båda myndigheter, Öfverståthållareembetet och
Konungens Befallningshafvande i Stockholms län, hafva emellertid
tillstyrkt Riksdagens framställning i dess senare del, så vidt deri
föreslagits, att Konungens Befallningshafvande skulle berättigas
att, på framställning af kommunalmyndighet eller efter sådan
myndighets hörande, förbjuda försäljning i bod af vin och maltdrycker
till afhemtning under viss tid af dygnet. Genom en
sådan lagstiftning vunnes, säga nämnda embetsmyndighet er, dels
att kontroll städse kunde öfvas gent emot den i städerna bedrifna

MaltdrycksJcomitén. 20

154

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

handeln med vin och maltdrycker och dels att försäljningen behörigen
inskränktes å aftnarne före sön- och helgedagar.

Samtliga icke redan omnämnda Konungens Befallningshafvande
hafva antingen bestämdt tillstyrkt eller ock förklarat sig
icke hafva något att erinra emot Riksdagens framställning. Någon
motivering har i allmänhet dervid icke anförts utöfver hvad
Riksdagen åberopat. Dock hafva två Konungens Befallningshafvande,
nämligen i Södermanlands samt i Göteborgs och Bohus
län, utförligt yttrat sig i ärendet. De skäl, dessa myndigheter
hufvudsakligen anfört till stöd för bifall till Riksdagens framställning,
kunna sammanfattas sålunda: De fördelar, som följde med

rätten att genom stängning af bränvinsutskänkningslokalerna under
sön- och helgedagar äfvensom på aftnarne närmast före sådana
dagar hindrande ingripa mot superiet, vore mer eller mindre
overksamma, så länge det funnes möjlighet att, sedan bränvinskrogen
stängts, på ölförsäljningsställena utan hvarje begränsning
i tiden inköpa maltdrycker i huru stor eller ringa mängd som
helst. Visserligen hade vederbörande rätt att förbjuda innehafvarne
af ölförsäljningsställen all vidare försäljning af maltdrycker
eller stadga sådana inskränkningar i afseende på försäljningen,
som kunde finnas vara af behofvet påkallade, men dylika förbud
kringginges vanligen sålunda att, sedan en person förbjudits dylik
försäljning, en annan person strax derefter i samma salubod
började en på oordentligt sätt bedrifven ölhandel. Det föreslagna
stadgandet om förbud mot all försäljning i bod af maltdrycker
under sön- och helgedagar syntes icke kunna medföra någon
afsevärd olägenhet för dem, som äfven under sådana dagar önskade
erhålla Öl till sin måltid, vare sig densamma intoges i hemmet
eller på ett näringsställe. Den försäljning af maltdrycker till
afhemtning, som under sabbatstid bedrefves från matvarubodar
och ölförsäljningsställen, torde nämligen företrädesvis tillgodose
ett omättligt förtärande af dylika drycker utom måltider. Derför
syntes ock ifrågavarande försäljning utan ringaste olägenhet
för den ordentlige medborgaren både kunna och böra indragas.
De farhågor, som af förslagets motståndare uttalats, att förbud

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

155

mot söndagshandeln med maltdrycker till afhemtning skulle leda
till lagöfverträdelser eller tvinga till besök å utskänkningslokaler,
skulle utan tvifvel visa sig ogrundade. Hvad särskildt beträffade
faran, att den ifrågasatta lagstiftningen skulle framkalla flitigare
besök på utskänkningslokalerna, vore det visserligen möjligt, att
detta i någon mån komme att inträffa, men dervid borde dock
ihågkommas, att nämnda lokaler om söndagarne i allmänhet icke
torde vara öppna mera än ett begränsad! antal timmar af dygnet
och att utskänkning derstädes då i regel egde rum endast i sammanhang
med måltid.

Slutligen torde böra anmärkas, hurusom Konungens Befallningshafvande
i Skaraborgs län, jemte förordande af bifall till
förslaget, tillika hemstält, dels att den föreslagna lagändringen
måtte gifvas sådan affattning, att de ifrågasatta förbuden otvetydigt
komme att afse all yrkesmessig försäljning af vin och maltdrycker
till afhemtning, äfven om sådan försäljning icke egde
rum i bod, dels ock att vidare måtte stadgas, att det förbud,
Konungens Befallningshafvande berättigades meddela, skulle gälla
endast tills vidare eller för bestämd tid, med rätt för Konungens
Befallningshafvande att efter omständigheterna återkalla förbudet,
att sådant förbud skulle kunna icke blott bestämmas olika för
olika stadsdelar, utan äfven förklaras skola gälla allenast för viss
stadsdel samt att, då förbud utfärdats, detsamma skulle anses
delgifvet alla vederbörande genom införande i länskungörelserna
och uppläsning i stadens kyrka eller kyrkor.

Då komiterade gått att taga denna fråga i öfvervägande, har
lösningen af densamma icke fallit sig synnerligen svår, sedan
komiterade föreslagit, att försäljning till afhemtning af vin och
maltdrycker icke heller i städerna må i mindre myckenhet idkas
utan särskildt tillstånd. Komiterade hafva ansett yrkandena på
inskränkning uti tiden för annan försäljning än utskänkning
vara befogade i fråga om såväl land som stad. Lämpligt har
dock synts att beträffande landet stadga en något tidigare stängningstid
af försäljningsställena, särskildt emedan derigenom stadgandena
kommit i öfverensstämmelse med hvad som gäller an -

156

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

gående utskakning af bränvin. Den omständighet, att, på sätt
Öfverståthållareembetet och Konungens Befallningshafvande i
Stockholms län anmärkt, vederbörlig kontroll svårligen kan utöfvas
deröfver att icke i matvarubodar, som få hållas öppna huru
lång tid af dygnet som helst, äfven maltdrycker försäljas efter
den i lag föreskrifna tiden, blifver icke af vidare betydelse, då
vederbörande myndigheter, hvilka beviljat tillstånd till dryckesförsäljningen,
erhålla magt att när som helst, således ej blott då
missbruk deraf bevisligen egt rum, återkalla det gifna tillståndet.
Då emellertid förhållandena å någon ort eller i vissa särskilda
fall kunna påkalla en längre eller kortare försäljningstid än den
i allmänhet stadgade, har, likasom i 1885 års förordning, äfven
i komiterades förslag införts bestämmelse derom att Konungens
Befallningshafvande eger förordna om försäljningstidens inskränkning
eller utsträckning. Sådant förordnande kan gifvas i allmänhet
beträffande en viss rättighet eller för visst bestämdt
tillfälle.

Hvad nu är sagdt gäller försäljning å hvardagar. A sönoch
helgedagar synes försäljningstiden böra ytterligare inskränkas.
Komiterade hafva sålunda i sitt förslag bibehållit det nu gällande
stadgandet, att utskänkning af vin eller maltdrycker icke är tillåten
under det allmän gudstjenst i församlingens kyrka hålles. Att
för utskänkning i vidare mån genom allmänt stadgande inskränka
tiden torde, särskildt med tanke på utskänkningsrättigheter
enligt förslagets 3 §, icke vara lämpligt. Annan försäljning synes
deremot kunna å sön- och helgedagar helt och hållet förbjudas
på landet samt tillåtas i städerna endast så lång tid, som erfordras
för att familjer skola kunna, på sätt numera särskildt bland
de mindre bemedlade är vanligt, på morgonen inköpa sitt dagsbehof
ej blott af mat, utan äfven af drycker. För sådant ändamål
har en bestämmelse, att försäljningsställen få hållas öppna
och kringföring till försäljning bedrifvas till klockan 10 på förmiddagen,
ansetts göra tillfyllest.

I sammanhang härmed må påpekas, hurusom komiterade
föreslagit, att sistnämnda tidsbestämmelse skall gälla jemväl be -

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

157

träffande försändning af försålda vin och maltdrycker. Detta
med hänsyn dertill att icke, såsom ej sällan är fallet, ölvagnar
såväl i stad som på landsbygden må kringköras hvilken tid som
helst under helgedagar, något som onekligen verkar mycket störande.
Sådan försändning torde dock böra tillåtas för det, troligen
mindre ofta förekommande, undantagsfall, att en restauratör
å passagerarefartyg behöfver å tid, då försändning i allmänhet
icke är tillåten, få sitt lager af drycker förnyadt. Det vore
nämligen obilligt, om så ej skulle få ske, då det ju kan inträffa,
att fartyget allenast å sådan tid anlöper den hamn, der inköpet
skall verkställas.

I åtskilliga andra fall kunna de ofvannämnda allmänna tidsbestämmelserna
för dryckes försälj ning ej rätt väl tillämpas. Så
vore det gifvetvis både olämpligt och öfverflödigt att låta desamma
gälla utskänkningsrörelse ombord å passagerarefartyg. När sådan
rörelse må få utöfva^, bestämmes i allmänhet bäst af fartygets
befälhafvare, som har inseende öfver och intresse af att ordning
ombord å fartyget upprätthålles. Skulle i särskilda fall erfordras
af embetsmyndighet gifna föreskrifter derom, torde dessa böra
lämpas efter behofvet i hvarje förekommande fall.

Undantag måste likaledes göras för jernvägsrestaurationsrörelse
samt den utskänkning, som bedrifves af gästgifvare och
skjutsstationsföreståndare. Den förra är beroende af det sätt,
hvarpå trafiken är anordnad, och de tider, då tågen göra uppehåll
för att lemna de resande tillfälle att tillfredsställa sitt behof
af mat och dryck; och beträffande den senare kan man ej gerna
förmena en vägfarande att, under hvilken tid af dygnet han
anländer till en gästgifvaregård eller skjutsstation, derstädes
erhålla förfriskningar. Utan någon vidare olägenhet synes
dock för sistberörda rörelse kunna påbjudas, att utskänkning
ej må pågå under det allmän gudstjenst i församlingens kyrka
hålles.

Öfriga i 24 § af komiterades förslag upptagna allmänna
ordningsregler äro hemtade från 1885 års förordning med följande
förändringar.

Andra allmänna
ordningsregler.

158

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

Särskilda

ordnings föreskrifter.

I 2 mom. af nyssnämnda lagrum har det nu gällande stadgandet,
att vin eller maltdrycker icke må utlemnas till den, som
»synbarligen är öfverlastad», sålunda ändrats, att dylikt utlemnande
ej må ske till den, som »är rusig». Komiterade hafva med
detta uttryck velat utmärka en mindre grad af fylleri än hvad
som nämnes i 24 § 3 mom. af förslaget.

En vigtigare inskränkning i nu gällande bestämmelser innehålles
i 24 § 2 mom. af förslaget derutinnan, att hvad sålunda
är stadgadt om utlemnande af drycker till rusig, äfvensom till
minderårig, person, skall gälla äfven för annat försäljningsställe
än der utskänkning bedrifves. Hvad angår minderårig, har
nämnda förändring föranledts af ett missförhållande, hvaröfver
allt emellanåt klagan från städerna försports, att nämligen arbeta!^
ofta, då de ej vilja gå ifrån sitt arbete, sända lärpojkar eller
andra minderåriga gossar eller flickor att inköpa Öl, hvarefter
den, som sålunda afhemtat ölet, för sitt besvär godtgöres med
en del af det inköpta ölet, samt att sålunda barn lätt vänjas vid
öldrickande.

Stadgandet i 18 § 2 mom. af 1885 års förordning har, såsom
icke varande af allmänt tillämplig beskaffenhet, ur komiterades
förslag uteslutits.

Såsom en allmän ordningsregel kan slutligen anses den i 25
§ af komiterades förslag från 1885 års förordning upptagna bestämmelse
angående utborgning.

De sålunda i förslaget införda ordningsreglerna äro, såsom
nämnts, de allmänna, hvilka böra gälla vid alla, eller åtminstone
de allra flesta, försäljningsrättigheter i hela riket. För
särskilda fall kunna emellertid åtskilliga andra föreskrifter vara
nödiga eller ändamålsenliga, t. ex. att försäljningslokalerna skola
vara på visst sätt beskaffade och inredda, att de skola hafva utgång
åt allmän väg eller gata, att försäljningsstället skall vara
försedt med skylt, att qvinlig eller minderårig betjening ej må
nyttjas o. s. v. Sådana föreskrifter kunna för hvarje särskilt
fall gifvas vid tillståndets meddelande, hvarvid de varda i tillståndsbrefvet
utsatta, eller ock lemnas när som helst under tiden

Ordningsregler vid försäljning af vin eller maltdrycker.

159

för försäljningsrättens utöfning, då de visa sig erforderliga. I
sistnämnda händelse böra föreskrifterna delgifvas och kungöras
på sätt om återkallelse af tillstånd eller förbud mot försäljningsrätts
utöfvande är stadgadt.

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

Straff för Man har ej så sällan hört uttalas den åsigt, att en väsentlig
oloflig hem- anledning till att man mångenstädes ej lyckas stäfja den olaga
eller malt- handeln med vin och maltdrycker, särskildt Öl, vore att söka
drycker, deri att de för sådan handel stadgade bötesstraff vore allt för
lågt tilltagna och att sålunda en förhöjning af dessa straff skulle
utgöra ett verksamt medel att bekämpa det onda. Några af dem,
som hyst denna åsigt, hafva uttalat sig för att siratfen för olaga
vin- och maltdryckshandel borde bestämmas lika med straff för
olaga bränvinshandel.

Komiterade hafva icke kunnat i allo dela denna uppfattning.
Särskildt kunna komiterade icke instämma med dem, som anse,
att olaga vin- och maltdryckshandel bör bestraffas lika med olaga
bränvinshandel. Det kan icke på allvar ifrågasättas annat än att
den olaga bränvinshandeln är af eu långt allmänfarligare beskaffenhet,
hvadan det måste vara rättvist, att den varder strängare
bestraffad. Att låta urbota straff komma till användning gent emot
den, som bedrifver olaga vin- eller maltdryckshandel, hafva fördenskull
komiterade ej velat föreslå.

Men komiterade tro äfven, att en allmän förhöjning af de
nu stadgade bötesstraffen icke skulle varda af synnerligt gagn.
De klagomål, som från olika delar af vårt land försports öfver
lagens vanmagt att stäfja den olagliga ölhandeln, afse till största
delen ölhandel, som bedrifves af personer, hvilka dertill icke för -

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

161

värfvat eller eljest ega någon som helst rättighet. Mot den, som
missbrukar en honom tillkommande försäljningsrättighet, ega
myndigheterna begagna sig af rätten att återkalla meddeladt tillstånd
eller förbjuda fortsatt försäljning. Men mot den, som öppet
trotsar lagen och, oaktadt han gång efter annan åtalas, ändock
fortsätter med en olagligen bedrifven ölhandel, mot honom stå
myndigheterna nära nog magtlösa. De väckta rättegångarne dragas
vid underrätten ut på tiden så mycket som möjligt, i det
den tilltalade, så länge han kan, undandrager sig att vid rätten
komma tillstädes och, då han slutligen dit hemtas, förnekar den
åtalade förseelsen, hvarför bevisning derom måste anskaffas.
Hvilken betydelse detta har i domsagor eller tingslag, der två
eller tre ting årligen hållas, är uppenbart. Sedan underrättens
utslag ändtligen fallit och den tilltalade dömts till ansvar, dragés
målet af den tilltalade till hofrätten och derefter till KonglMaj:t.
Har han af underrätten dömts till edgång, kan han låta
målet två gånger passera genom alla instanser. Slutligen efter
flere år, sedan åtalet väcktes, är den tilltalade genom laga kraftvunnet
utslag dömd till ett visst bötesstraff. Kort dessförinnan
har han emellertid funnit för godt att upphöra med sin olaga
handel, hvilken naturligtvis fortsatts hela den tid rättegången
varat, och dragit sig undan från orten, medförande kanske en
afsevärd behållning af handeln; och någon verkställighet af det
slutliga utslaget kan då ej ega ruin; men en ny olaglig affär
börjas af en annan person på samma ställe. Eller också rangeras,
kort innan slutligt utslag skall meddelas, så, att den tilltalade
icke eger tillgångar att betala de böter, som varda ådömda,
utan dessa förvandlas och aftjenas af den tilltalade. Under tiden
uppehälles den olagliga rörelsen af en annan.

Till förhindrande af sådant lagtrots gagnar uppenbarligen
en allmän förhöjning af nu stadgade bötesstraff intet. Ett förkortande
af rättegångarne genom att låta dylika mål handläggas
å urtima ting •— på sätt enligt nådig skrifvelse den 26 januari
1900 medgifvits beträffande Gellivare lappmarks tingslag — bör
visserligen kunna verka välgörande, men ej i synnerligt afsevärd

Maltdryck sko mit en. 21

162

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

män. Ett för ändamålet mera verksamt medel tro sig komiteterade
hafva funnit genom att för vissa fall medgifva åklagarernyndigheten
beslagsrätt.

I viss mån hafva komiterade dock ansett krafvet på skärpta
straffbestämmelser befogadt.

Det nu stadgade minimistraffet för första gången föröfvad
oloflig försäljning, 5 kronor, har med det fallande penni nge värdet
blifvit val lågt och har synts böra något höjas. A andra sidan
är maximistraffet för upprepad förseelse, 200 kronor, jemväl numera
för lågt, då med ett dylikt straff ofta torde inträffa, att
den olagliga försäljningen inbringat större vinst än hvartill beloppét
af böterna kan uppgå. Komiterade hafva derför föreslagit,
att vid första gången föröfvad förseelse minimistraffet skall utgöra
25 kronors böter och att vid fjerde gången eller oftare upprepad
förseelse böterna skola kunna uppgå till 500 kronor.

En mera betydelsefull förändring i den nu gällande lagstiftningen
har af komiterade föreslagits derutinnan, att den, som
missbrukar en honom lagligen tillkommande försäljningsrätt, skall
straffas lika med den, som bedrifver försäljning utan någon som
helst rätt. Principielt sedt, är visserligen den senares förbrytelse
af svårare art än den förres, men i sjelfva verket kan missbruk
af försäljningsrätt framträda under former, som med hänsyn till
den skada för nykterhet och ordning, som derigenom åstadkommes,
äro fullt jemförliga med den fullständigt oberättigade försäljningen.
Särskild!, har detta ofta visat sig i fråga om öfverskridande
af rätt att allenast vid måltid åt spisande gäster utskänka
maltdrycker och af gästgifvares och skjutsstationsföreständares
rätt till ufskänkning utaf sådana drycker åt vägfarande.
Något obilligt synes ej ligga deri, att desse säljare, då de afsigtlig!
öfverträda den dem tillkommande rätt, bedömas lika med
dem, som utskänka maltdrycker utan någon som helst rätt. Ej
heller torde någon anledning finnas, att lagen visar mildhet gent
emot t. ex. en arbetsgivare, som, efter erhållen rätt till iskänkning
enligt förslagets 5 §, utöfvar denna rätt sålunda, att han
utskänker till hvem som helst och äfven utom anläggningens om -

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

163

råde, eu restauratör å passagerarefartyg, hvilken, i strid mot stadgandena
i 6 §, Öppet utskänker å fartygets däck annorlunda än vid
måltid, eller en tillverkare, som vid försäljning genom kringföring
låter denna bedrifvas sålunda, att försäljning sker på allmän
landsväg eller eljest utom hus. Med det ifrågavarande föreslagna
stadgandet vinnes jemväl vid lagens tillämpning den betydande
fördel, att afgörandet, huruvida en åtalad person gjort sig skyldig
till en fullständigt olaga försäljning eller allenast missbruk af
försäljningsrätt, icke spelar någon roll vid straffmåttets bestämmande.
Huru svårt nämnda afgörande emellanåt kan vara, framgår
af de allmänt kända rättsfall, som röra gästgifvare, åtalade
för utskänkning till andra än vägfarande.

I åtskilliga fall kunna dock de sålunda af komiterade föreslagna
straffen, särskildt då fråga är om upprepad förseelse, varda
alltför stränga. Ett missbruk af en försäljningsrätt kan, äfven
då rättighetsinnehafvaren förut blifvit för dylik förseelse straffad,
vara af mycket obetydlig och ofarlig art, särskildt om försäljningen
skett i ringa omfattning. Del kan äfven vara ytterst
tvifvelaktigt, om försäljningsrätten verkligen öfverskridits eller
icke; och det kan hända, att öfverträdelsen orsakats af oförstånd
hos säljaren om det orätta i hans åtalade förfarande eller af en
temligen ursäktlig oaktsamhet vid tillsynen öfver försäljningen.

De försålda dryckerna kunna hafva varit af sådan beskaffenhet
och försäljningen af dem skett under sådana omständigheter, att
icke ens fara för fylleri eller ordningens störande förekommit,
t. ex. om vid ett nykterhetsmöte svagdricka afyttrats. Vid förekomsten
af sådana eller andra dylika, synnerligen förmildrande
omständigheter synes domaren böra ega rättighet att låta straffet
bestämmas mycket lågt; och komiterade hafva för sådana fall
föreslagit, att bötesstraffet må kunna, äfven vid upprepade förseelser,
nedsättas till 5 kronor.

Såsom ofvan antydts, hafva komiterade i sitt förslag upp- Beslagsrätt.
tagit rätt för den åklagande myndigheten att i vissa fall af
förseelse mot förordningen verkställa beslag, som enligt förslaget
skulle omfatta det af den brottslige innehafda förråd af drycker,

164

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

hvarmed den olofliga handeln bedrifvits. Dä ett sådant beslag
verkställes, undanrödjes derigenom för den brottslige möjligheten
att åtminstone för tillfället fortsätta försäljningen; och upprepade
dylika beslag böra slutligen kunna betaga den brottslige både
förmågan och lusten att på dylikt sätt trotsa lagen.

Införande af beslagsrätt uti nu förevarande fall har tlere
gånger varit på tal inom Riksdagen, men rönt afgjordt motstånd.
Då komiterade emellertid, det oaktadt, ansett sig af ofvan angifna
skäl böra föreslå sådan rätt, synes lämpligt att här lemna en redogörelse
för de skäl, som mot beslagsrättens införande andragits.

Vid 1892 års riksdag väcktes inom Första Kammaren en
motion i ämnet; och vid 1894 års riksdag framstäldes derutinnan
motioner i båda kamrarne. Samtliga ifrågavarande motioner,
hvilka inneböllo ungefär likartade motiveringar, afsågo, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t göra framställning om införande
i 1885 års förordning af en bestämmelse om att vid oloflig utskärning
af vin eller maltdrycker eller oloflig försäljning å
landet af vin eller maltdrycker för afhemtning till mindre
myckenhet än tio liter det i försäljningslokalen befintliga parti
af den dryck, som utgjort föremål för försäljningen, tillika med
de kärl, som för dess afhemtning vore tjenliga, skulle vara underkastadt
beslag och dömas förbrutet. Motionerna tillstyrktes vid
båda riksdagarne af Första Kammarens tillfälliga utskott, men
vunno ej bifall inom någondera af kamrarne. De mot den föreslagna
beslagsrätten framstälda anmärkningarna voro hufvudsakligen
följande:

Beslagsrätten vore på allmänna straffrättens område afskaffad
och i det hela föga förenlig med den moderna straffrättens principer.
Derför vore det olämpligt att å den ekonomiska lagstiftningens
fält söka utsträcka användningen af en straffpåföljd, som
den allmänna straffrätten sökte inskränka. — Påföljden i fråga
vore derjemte’i och för sig både otjenlig och orättvis. Det förra
derför, att den icke med säkerhet kunde förhindra lönkrögeriet.
Den föreslagna bestämmelsen om rätt till beslag af den i försäljningslokalen
befintliga varan vore nämligen så affattad, att

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

165

eu beräknande lagbrytare i hvarje fall kunde undgå, att något
större parti af hans olagligen till salu hållna vara toges i beslag.
Han torde nämligen i hvarje händelse akta sig att hafva någon
betydlig del af sina varor förvarade i sjelfva försäljningslokalen;
och för en åklagare blefve derför svårigheten alltid mycket stor
att genom beslagsrättens användande kunna förhindra lönkrögeri.
Beslagsrätten vore vidare orättvis, ty den skulle verka i högsta
grad ojemnt, allt eftersom åklagaren hos den olaglige försäljaren
i ena eller andra fallet lyckades påträffa en större eller mindre
mängd af de varor, hvilka vore föremål för beslag. Det skulle
kunna hända, att eu ringa förseelse, begången af en större vinhandlande,
kunde åsamka honom förlust af ett dyrbart lager,
under det en yrkesmessig ölkrögare, som under åratal drefve en
olaglig handtering, sällan genom beslagsrätten förhindrades att
utöfva sin rörelse. Det berodde således ofta på slumpen, huruvida
den brottslige blefve hårdare eller lindrigare bestraffad.
Hade en lönkrögare med maltdrycker nyligen fått hem ett lager,
kunde beslaget blifva stort, men vore de hemförda varorna till
större delen förtärda, blefve beslaget obetydligt. — Härtill komme,
att det skulle blifva af nöden att stadga särskilda bestämmelser,
utöfver hvad i motionerna föreslagits, om förfaringssättet med de
varor, som tagits i beslag. Ett i beslag taget ölparti kunde
nämligen icke förvaras någon längre tid i afbidan på att anstalt
åtal blefve afgjordt. Derför borde det föreskrifvas, att
hvad som tagits i beslag finge omedelbart försäljas å auktion och
det dervid influtna beloppet af åklagaren behållas, tills åtalet slutligen
afgjorts. Att försälja ett i beslag taget större parti öl å
offentlig auktion vore emellertid en betänklig sak, då den, som
på billigt sätt ville skaffa sig ett rus, genom en dylik anordning
alltför lätt kunde få sitt begär tillfredsstäldt.

De anmärkningar, som sålunda framstälts mot den i förenämnda
motioner föreslagna beslagsrätten, äro utan tvifvel fullt
befogade; och komiterade skulle icke velat framkomma med förslag
om införande af beslagsrätt, så beskaffad som nyss sagts.
Då komiterade emellertid nu i sitt förslag intagit bestämmelse

166

Om ansvar för öfverträdelse af förordning en.

om besjagsrätt, har åt denna gifvits en form, emot hvilken, såsom
det vill synas, de gjorda anmärkningarna ej med fög kunna rigtas.
Innan komiterade gå att redogöra härför, torde vara lämpligt
erinra, hurusom vår ekonomiska lagstiftning på andra områden,
än då fråga är om vin- och maltdryckshandel, i ganska
vidsträckt grad betjenar sig af beslagsinstitutet, samt att detta
jernyäl beträffande nyssnämnda handel funnit användning i Norge,
Danmark och Finland.

Såsom exempel på beslagsrätt, sådan den förekommer i vår
ekonomiska lagstiftning, vilja komiterade, dock utan anspråk på
fullständighet, till en början påpeka: 1) stadgandet i Fiskeristadgan
den 29 juni 1852 derom att den, som å tid, då fiske af
hummer är förbjudet, fiskar hummer eller håller för fångst af
hummer afsedd redskap utestående i vattnet eller till salu håller
eller utbjuder, säljer, köper, emottager eller från ort till annan
forslar hummer utan att kunna lagligen visa, att densamma
blifvit fångad under tillåten tid eller på annat lofligt sätt förvärfvad,
skall hafva förverkat fångsten eller varan samt den till
fisket begagnade eller eljest utsatta redskapen, hvilket stadgande i
hufvudsak gäller äfven om ostronfiske, samt att den, som fångar
hummer eller ostron af mindre än föreskrifven storlek eller håller
eller utbjuder till salu eller säljer sådan hummer eller ostron,
skall hafva förbrutit hvad som olofligen blifvit fångadt; 2) bestämmelserna
i Jagtstadgan den 21 oktober 1864, att såsom förverkade
skola anses: lös hund, som medtages eller insläppes i
annans hägnade jagtpark eller djurgård; djur eller värdet af djur,
som någon fångat eller dödat under oloflig jagt på annans mark;
djur, som någon dödat eller fångat under tid, då jagt efter sådant
djur är förbjuden; samt vildbråd, som under tid, då jagt å detsamma
är förbjuden, någon till salu utbjuder, köper, emottager
eller från ort till annan forslar utan att kunna visa laga åtkomst
dertill; 3) bestämmelserna i Kongl. Förordningarna angående
eldfarliga oljor in. in. den 26 november 1875, angående vård
och försäljning af arsenik m. m. den 7 januari 1876 och angående
handel med ether in. in. den 8 december 1876 derom att olofii -

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen,

167

gen till salu hållna eller på otillåtet sått förvarade varor skola
vara föremål för beslag och, i händelse den brottslige fälles till
ansvar, förklaras förbrutna; 4) stadgan denai Kongl. Förordningen
angående vilkoren för tillverkning af bränvin den 13 juli 1887, att,
då lönbränning skett, det vid förbrytelsen nyttjade redskap, det
vid beslagstillfället å stället befintliga bränvin och de kärl, hvari det
förvaras, skola vara förbrutna samt att vid försnillning af bränvin
från beskattning vid bränneri eller nederlag skola, i förra fallet redskapen,
det i bränneriet med dertill hörande förvaringsrum och
nederlagsmagasin vid beslagstillfället befintliga bränvin och de kärl, i
hvilka det förvaras, samt i senare fallet det från nederlaget olofligen
bortförda bränvinet eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess
Värde förklaras förbrinna; 5) föreskriften i Kongl. Förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin in. in. den 24 maj
1895 att, om någon genom minuthandel eller iskänkning föryttrar
bränvin utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat
rättighet eller mellan flere köpare fördelar bränvin eller tillhandagå!’
med anskaffande af bränvin, skola det i försäljningsruinrnet
befintliga bränvinet till och med 150 liter tillika med
kärl, som för dess afhemtning äro tjenliga, vara underkastade
beslag och förbrutna; 6) stadgandena i Kongl. Förordningen angående
kontroll å tillverkningen af margarin in. in. den 1 juli
1898, att margarin, som olofligen tillverkats eller som någon på
otillåtet sätt till riket inför eller söker införa, skall dömas förbrutet;
samt 7) bestämmelserna om konfiskation vid tullförsnillningar.

Gemensamt för alla dessa fall är, att den brottslige förlorar
eganderätten till den egendom, som varit föremål för beslaget,
att den brottslige sålunda genom beslaget tillskyndas en ekonomisk
rättsförlust utöfver den, som sjelfva bötesstraffet för lagens
öfverträdelse kan medföra. Beslaget kan derför likställas med ett
verkligt straff. I åtskilliga af de anförda exemplen har uppenbarligen
beslaget jemväl till ändamål att förhindra den skadliga verkan
af förbrytelsen eller densammas upprepande eller fortsättande.

Det gifves dock i vår ekonomiska lagstiftning exempel på
beslagsrätt, som icke afser att tillfoga den brottslige förlust af

168

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

egendom, utan der beslagets ändamål är att förhindra förseelsens
upprepande eller fortsättande eller att lemna den kränkte bevismedel
för deri begångna rättskrän k ningen eller att gifva honom
säkerhet för utbekommande af skadestånd. Till sådan beslagsrätt
torde vara att hänföra den i Jagtstadgan den 21 oktober
1864 medgifna rätt för jagträttsinnehafvare att tills vidare upptaga
annans jagthund ute å sin mark eller för hvem som helst
att likaledes tills vidare upptaga jagthund, som under förbjuden
jagttid anträffas lös i skog, så ock rätt för den, som å bar gerning
anträffar någon, hvilken idkar oloflig jagt, att från honom
taga, utom det förverkade vildbrådet, bössa, jagttyg och hundar
samt sådant behålla, till dess domstolen utlåtit sig, samt det uti
Lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 gifna stadgande, att
om någon, som olofligen fiskar i annans fiskevatten, anträffas å
bar gerning, den, som fiskevattnet eger eller innehafver, eller
hans folk må af den fiskande taga båt, redskap eller annat till
vedermäle och pant och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

Särskild uppmärksamhet torde stadgandet i 31 § af Ivongl.
Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864,
enligt dess lydelse genom Kong]. Förordningen den 30 juni 1893,
förtjena, då detta stadgande, såvidt det talar om beslagsrätt,
tydligen begränsar densamma till att afse att bereda säkerhet
för de böter och kostnader, som i följd af ett brottsligt förfarande
kunna ådömas den skyldige. I berörda lagrum f<treskrifves
nämligen, att allmän åklagare må, derest utländing olagligen
idkar handel eller annat näringsyrke, af olofligen till salu hållna
varor till säkerhet för gäldande af högsta bötesbeloppet, 500
kronor, och för ersättningar, som kunna den brottslige intill ett
belopp af 200 kronor ådömas, anhålla, derest annan säkerhet
derför icke ställes, så mycket som skäligen kan anses i värde
motsvara högst 700 kronor.

Såsom af de anförda exemplen framgår, innehålla en mängd
af våra nu gällande ekonomiska författningar, äfven de under
senaste tid tillkomna, stadganden om beslagsrätt under åtskilliga,
mångskiftande former. I fråga om oloflig handel med vin och

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

169

maltdrycker har det dock ej ännu ansetts lämpligt införa sådan
rätt, ehuru, såsom ofvan antydts, den finnes medgifven i åtskilliga
utländska författningar, hvilka för öfrigt hafva mycken
likhet med vår lagstiftning.

Lagstiftningen för Finland medgifver väl ej beslagsrätt i
fråga om vin, men stadgar deremot beträffande olaga handel med
maltdrycker, att den brottslige drabbas af konfiskation sålunda,
att, derest utskänkning eller försäljning utöfvas- af någon, som
dertill ej alls förvärfvat rättighet, är hela det hos den brottslige
öfverkomna förrådet af maltdrycker jemte kärl förbrutet, och om
någon, som förvärfvat viss rättighet, öfverskrider eller missbrukar
denna, konfiskeras hvarje gång den i försäljningsrummet befintliga
varan. Tillika föreskrifves, att under beslagsanspråk anhållen
vara bör å offentlig auktion försäljas, dock ej i mindre partier
än hel korg eller 25 liter, så vidt beloppet uppgår dertill, samt
att, till undvikande af förskämning, försäljningen må ega rum,
innan varan dömts förbruten och utan vidare uppskof än som
erfordras för auktionens behöriga kungörande.

I den norska lagstiftningen föreskrifves, såväl beträffande
land som stad, att vid oloflig utskänkning eller annan försäljning
af ifrågavarande drycker, konfiskation skall ega rum af de drycker,
som finnas hos den brottslige, dock endast intill en qvantitet af
360 liter öl och 120 liter vin, mjöd eller cider. Konfiskation må
dock icke ega rum, derest förseelsen endast består i öfverskridande
af tiden eller dela att den, som har en begränsad rätt, öfverskrider
denna genom att utskänka eller sälja till andra än honom är medgifvet.

Hvad slutligen beträffar Danmark, finnas bestämmelser i hithörande
afseende intagna i den allmänna näringslagen, hvarest
stadgas, att då någon olofligen saluhållit varor, dessa visserligen
ej äro förbrutna, men att den brottslige icke behåller fri dispositionsrätt
öfver varorna, utan att, derest han ej kan enas med en
till handel med slika varor berättigad person om att öfverlåta
varorna till denne, de skola säljas på offentlig auktion.

Den beslagsrätt, som nu af komiterade föreslagits, har ett
dubbelt ändamål: att vinna säkerhet för de böter och ersättningar,

Maltdryckskomitén. 22

170

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

hvartill den brottslige kan blifva fäld i anledning af den begångna
förbrytelsen, samt att förhindra det omedelbara fortsättandet
af den olagliga försäljningen. Den afser deremot icke,
såsom fallet är med de flesta hos oss befintliga beslagsrätter, att
tillfoga den brottslige någon ytterligare egendomsförlust utöfver
bötesstraffet och drabbas fördenskull icke af de anmärkningar,
som rigtats mot beslag såsom en straffart.

Denna omständighet, att man velat utesluta all afsigt att
genom beslaget tillfoga den brottslige ekonomisk rättsförlust, har
medfört en betydlig begränsning . af beslagsrättens användning.
Beslagsrätt gäller sålunda icke mot person, som på grund af
erhållet tillstånd eller af annan grund lagligen eger utöfva utskänkning.
Ett beslag, användt mot sådan dryckesförsäljare,
skulle betaga honom möjligheten att omedelbart fortsätta den
rörelse, han eger laglig rätt att utöfva och af hvilken han kanske
har sin näring. Det är icke heller för sådana fall, som beslagsrätten
visat sig behöflig. Af helt naturliga skäl har man dock
icke kunnat låta den omständighet, att en person ej blifvit förbjuden
att idka utskänkning enligt 1 § 4 mom. i förslaget, befria
honom från att vara underkastad beslag vid oloflig dryckeshandel;
och att icke heller rätten att annorledes än genom utskänkning
sälja i myckenhet om minst 20 liter kan lända till
dylik befrielse, är ju uppenbart, då en hvar eger rätt att bedrifva
sådan handel och icke kan förbjudas densamma annat än
enligt förslagets 22 §.

Då åt den föreslagna beslagsrätten gifvits en sådan omfattning,
att beslag må göras å det hos den brottslige anträffade förråd
af drycker, med hvilka olofligen handlats, torde dermed
hafva undvikits en olägenhet, som vidlåder ofvanberörda inom
Riksdagen väckta motioner, i hvilka föreslås beslagsrätt endast
beträffande -i försäljningslokalen befintligt förråd, den olägenhet
nämligen att den brottslige städse, för att förminska beslagets
verkan, skulle å annat ställe än i försäljningslokalen hafva förvandt
ett reservförråd, som han i händelse af beslag kunde
tillgripa.

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

171

Något undantag från rätten att verkställa beslag för det fall
att det hos den brottslige funna dryckesförrådet skulle tillhöra
annan person, så att den olagliga handeln vore allenast en
kommissionshandel, har ej föreslagits. Det har synts billigt och
rättvist, att den, som åt en person, hvilken icke erhållit tillstånd
att försälja vin eller maltdrycker, anförtror sådana drycker att
säljas i kommission, dermed också utsätter sig för risken, att,
derest olaglig handel eger rum, dryckeslag^ varder till förhindrande
af sådan handel taget i beslag.

Några detaljerade föreskrifter om förfarandet med ett beslagtaget
dryckesförråd hafva ej lämpligen kunnat i förslaget införas.

Lika väl som en åklagare i näringsfrihetsförordningen anses kunna
behörigen förvara ett lager af vanliga handelsvaror af 700 kronors
värde, torde han kunna ombesörja förvaring af ett dryckeslager,
hvars värde tydligen ytterligt sällan, om ens någonsin,
uppgår till nyssnämnda belopp. Endast den särskilda bestämmelse
har synts erforderlig, att åklagaren skall, så snart ske kan, afyttra
beslagtagna maltdrycker, hvilka eljest under beslagstiden
skulle till följd af sin beskaffenhet varda odugliga. Det i finska
lagstiftningen förekommande stadgande, att sådan försäljning skall
ske å auktion, har dock ej upptagits. Det kan tänkas, att en
försäljning under hand, t. ex. till person på platsen, som eger
rätt att utöfva handel med maltdrycker, är både fördelaktigare
och, framför allt, lämpligare.

För de fall, att allmänna eller särskilda ordningsföreskrifter Straff för
i fråga om utöfningen af handel med vin eller maltdrycker varda öfverträdelse
öfverträdda, hafva komiterade föreslagit en strafflatitud af böter ^ ZghT98''
högst femtio kronor. Denna höjning af hvad 1885 års förordning
i detta afseende innehåller har synts behöflig, emedan
dylika förseelser, ehuru i allmänhet af lindrig art, dock kunna
vara sådana, att de medföra lika skadliga verkningar som en
helt och hållet oloflig försäljning. Något skärpt straff för dylika
förseelser, då de upprepas, finnes ej i nu gällande lagstiftning
och har ej heller af komiterade ansetts lämpligt.

172

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

Straff för Det straff, som sålunda föreslagits för öfverträdelse af ordolojhg''
ut- ninorgföreskrifter, har synts lämpligen kunna få gälla beträffande

skankmngaj ~ J 10 0

kaffe m. m. förseelser, af hvilken beskaffenhet som helst, som begås i fråga
om utskänkning af kaffe och öfriga i förordningen afsedda icke
spirituösa drycker, äfvensom mot den, som öfverträder bestämmelsen
i 13 § första punkten.

Straff för Om ansvar för underlåtenhet att, i enlighet med stadgandet i
vid fZätin6 förslagets 13 § andra punkt, vid försändning å landet eller i
stad utom det planlagda området af sålda drycker medföra förteckning
stadgas i 28 § af förslaget. Genom detta stadgande har
ålagts den försumlige bevisskyldighet i fråga om den skedda försäljningen,
vid äfventyr att han eljest anses och straffas såsom om
han begått oloflig försäljning. Den fara, som genom föreskriften
om .förteckning skolat undvikas, är att under sken af försändning
bedrifves försäljning genom kringföring; och att vid ett ifrågakommet
tillfälle så icke varit händelsen, kan väl kringköraren,
men svårligen åklagaren, styrka. Lyckas den tilltalade åstadkomma
bevisning i förenämnda hänseende, bör han anses lika
med den, som öfverträdt en ordningsföreskrift.
straff- Stadgandet i 12 § 2 mom. af 1885 års förordning har bibe påfoljd

vid hållits 7 komiterades förslag, 29 §, med den redaktionsförändring,
vinsförsälj- som påkallas deraf att komiterades förslag till förordning i olikhet
nin9- med 1885 års förordning omfattar alla slag af handel med ifrågavarande
drycker, äfven den, som idkas utan särskild!, tillstånd.
Husbondes 1885 års förordning innehåller, i öfverensstämmelse med
ansvarig let. bränvinsförsäljningsförordningen, åtskilliga allmänna grunder för
förseelsers bestraffning, afvikande från hvad om bestraffning af
brott emot allmänna strafflagen är gällande. Dit hör först det
genom 1874 års förordning införda stadgandet att för förseelse,
som med husbondes vetskap begås af hans hustru, husfolk eller
i hans arbete antagen person, husbonde skall ansvara likasom vore
förseelsen af honom sjelf begången. Stadgandet innehåller icke
uttryckligen, att den egentlige gerningsmannen, för det fall att
hans husbonde sålunda blir ansvarig, sjelf går fri från ansvar
för förseelsen. Stadgandet har emellertid af praxis så tolkats.

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen. 173

Att sålunda låta den egentlige gerningsman nen gå fri från straff
derför att hans husbonde straffas, synes dock ej hafva tillräckliga
skäl för sig, Hvad särskildt beträffar hustru, torde ej så sällan
inträffa, att det i sjelfva verket är hon, som bedrifver den olagliga
försäljningen sjelfständigt, utan att dervid handla efter mannens
order eller påtryckning af honom; och det synes i sådana
fall orimligt, att hon skulle undgå ansvar för sitt olagliga förfarande.
Komiterade hafva derför föreslagit en sådan omredigering
af ifrågavarande stadgande, att husbonde skall, då han har
vetskap om en af hans hustru, husfolk etc. begången förseelse,
jemte gerningsmannen ansvara, såsom nyss är sagdt.

Beträffande kringföring till försäljning eller annan forsling
af vin eller maltdrycker har denna husbondes ansvarsskyldighet
gjorts mera omfattande, i det att enligt komiterades förslag den,
för hvars räkning forslingen sker, skall för dervid begången förseelse
ansvara på sätt nyss är sagdt, derest icke omständigheterna
göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja.
Denna skärpning påkallas af det i allmänhet förefintliga behofvet
af stränga restriktiva bestämmelser i fråga om kringföringen.
Derest man skall kunna undgå, att omständigheterna måste framkalla
ett rent förbud att sålunda bedrifva dryckesförsäljning,
måste man se till, att detta försälj ni ngssätt på det noggrannaste
regleras; och ett medel för åstadkommande deraf torde vara att
tvinga den, för hvars räkning kringföringen sker, att hålla noga
vakt öfver huru densamma bedrifves. Den säljaren åliggande
bevisskyldigheten bör lätt nog kunna af honom fullgöras, derest
en utkörare skulle företaga sig att bedrifva olagligheter i tanke
att dermed trakassera sin husbonde. Komiterade vilja erinra
derom att i gällande förordning om tillverkning af bränvin étt
stadgande af liknande innehåll förekommer.

Det i nu gällande förordning förekommande stadgande derom
att, då någon under tid, då han är stäld under tilltal för förbrytelse
mot förordningen, fortsätter samma förbrytelse, han för
hvarje gång stämning derför utfärdats och delgifvits skall fällas
till särskildt ansvar, har bibehållits i komiterades förslag med

Iteration
m. m.

174

Om ansvar för öfverträdelse af förordningen.

en redaktionsförändring, som betingats af nedannämnda af komiterade
föreslagna nya stadganden; och vilja komiterade härvid
erinra, hurusom, enligt gifna prejudikat, för tillämpning af förstnämnda
stadgande är nödvändigt, att stämning ågått den tilltalade;
ett inför domstol utan stämning, men eljest i laga ordning
framstäldt, ansvarsyrkande gör sålunda icke till fyllest.

Svårigheter hafva allt emellanåt yppat sig att afgöra, i hvilken
omfattning begångna förseelser skola anses utgöra fortsättning af
ett och samma brott och sålunda med ett straff beläggas samt
när iterationsstraff skall ådömas. Såsom exempel på dylika svårlösta
fall vilja komiterade anföra: att en person vid olika domstolar
åtalas för olaga dryckeshandel eller vid samma domstol för
förseelser, begångna inom flere särskilda kommuner; att en person
åtalas för såväl olaga utskänkning som annan olaga försäljning af
samma eller olika slags drycker; och att en person, som bestraffats
för olaga utskänkning, sedermera olagligen bedrifver annan
dryckesförsäljning eller tvärt om. Till lösande af dessa svårigheter
hafva komiterade i förslagets 31 § 1 och 3 mom. infört bestämmelser
för dylika fall. Någon vidare motivering för innehållet i
dessa bestämmelser torde ej vara erforderlig.

Om förordningens tillämplighet.

Såsom förut i det underdåniga betänkandet påpekats, hafva Undantag

komiterade afsett att i sitt förslag inrymma bestämmelser om all beträffande
■ ** Stockholm

handel med ifrågavarande drycker. Undantag härifrån har dock, af

skäl som anförts i Öfverståthållareembetets till komitén afgifna
utlåtande, ansetts böra göras för Stockholm; och hafva komiterade
sålunda, i likhet med hvad som föreskrifves i 1885 års förordning,
föreslagit, att för Stockholm skola gälla särskilda, af Öfverståthållareembetet,
med ledning af grunderna för förordningen, meddelade
bestämmelser.

I fråga om den föreslagna förordningens tillämplighet i öfrigt
vilja komiterade anmärka följande.

Försäljningsrättigheter, som blifvit för viss tid beviljade, Fortvaron
innan ny förordning träder i kraft, böra gifvetvis få gälla, sådana af rättighede
beviljats, till försäljningstidens utgång. Hvad deremot angår ^fte^i&u
rättigheter, som .efter utgången af år 1874, då den samma år ut- års utgång.
komna förordningen trädde i kraft, beviljats att gälla tills vidare,
har ansetts lämpligt stadga, att dessa å viss dag komma att upphöra,
derest icke dessförinnan anmälan i fråga om deras fortvara
göres af rättigheternas innehafvare. Häri ligger intet obilligt
emot dessa rättighetsinnehafvare, då ju rättigheterna kunna när
som helst återkallas.

Annorlunda ställer sig saken beträffande de utskänknings- Rättigheter

rättigheter, hvilka meddelats före 1874 års utgång. Enligt hvad ,hem}^af:

° ö Ö ö före 187 åars

utgång.

176

Om förordningens tillämplighet.

åtskilliga Högsta Domstolens utslag gifva vid handen, blefvo
genom 1874 års förordning dylika då existerande rättigheter icke
upphäfda; och sedan 1885 års förordning utkommit, förklarade
Kongl. Maj:t i nådig skrifvelse den 2 april 1886 — på förfrågan,
huruvida genom sistnämnda förordning kunde anses stadgadt, att
alla före 1874 års utgång meddelade rättigheter till utskärning
af vin eller maltdrycker vore genom samma förordning upphäfda —
att med författningen icke afsåges att upphäfva förut i laga ordning
förvärfvade rättigheter att till förtäring på stället sälja icke
spirituösa drycker. Att ifrågavarande, före 1874 års utgång beviljade
och ännu gällande försäljningsrättigheter icke genom ny
förordning tillintetgöras, synes vara billigt, då 1866 års förordning,
enligt hvilken dessa rättigheter meddelats, icke tillerkände
Konungens Befallningshafvande eller annan myndighet magt att
efter godtfinnande återkalla beviljadt tillstånd eller att förbjuda
en rörelse, som efter anmälan i behörig ordning utöfvades, hvadan
dylikt tillstånd eller anmälan gälde för innehafvarens lifstid.

Om antalet ännu existerande försäljningsrättigheter af nyssnämnda
slag kunna komiterade icke lemna upplysning. Beträffande
Göteborg har för komiterade uppgifvits, att derstädes
ännu utöfvas ett stort antal dylika rättigheter; och lärer det icke så
sällan hafva förekommit, att rättigheterna af dem, åt hvilka tillstånd
gifvits, mot betalning öfverlåtits på andra personer, som
sedermera på grund af det gifna tillståndet bedrifvit utskänkningsrörelse.
De pris, hvilka vid dylika öfverlåtelser betalats, skola
hafva vexla! emellan 600 och 700 kronor. Om lagligheten af
sådana öfverlåtelser, der de ej skett med Konungens Befallningshafvandes
medgifvande, anse sig komiterade sakna anledning att
yttra sig.

SÄRSKILDA YTTRANDEN.

Ma l td ryckshomi ten.

Särskild! yttrande af Herr Meyer.

Uti nu gällande lagstiftning har komiterades flertal föreslagit
den ändring, att fordran på särskildt tillstånd för att bedrifva
försäljning af vin och maltdrycker till afhemtning eller till försändning
i myckenhet understigande 20 liter utsträckts jemväl till
städerna; och såsom skäl dertill har anförts, att det, såsom af
myndigheternas till komitén inkomna utlåtanden framgår, på
många ställen, särskildt i de större städerna, visat sig, att nu
gällande bestämmelser om rätt att meddela förbud mot fortsatt
försäljning varit otillräckliga att förebygga missbruk vid föi''säljningen,
alldenstund denna rättighet icke medger möjlighet att
förhindra vare sig att försäljningsställen inrättas i stadsdelar, der
de endast med stor svårighet kunna öfvervakas, eller det ej ovanliga
förhållandet att, sedan en handelsidkare förbjudits fortsätta
försäljning, annan, af honom beroende person i eget namn, men
i sjelfva verket för den förres räkning, återupptager eller fortsätter
rörelsen på samma sätt som förut.

Detta af komiterades flertal framstälda förslag kan jag ej i
allo biträda.

Jag medgifver visserligen, att hvad till stöd för förslaget
anförts angående svårigheten för myndigheterna att öfvervaka
ölhandeln, kan ega giltighet i fråga om sådan handel utom städs
planlagda område, men inom sådant område bör denna svårighet
icke vara stor, och härtill kommer, enligt mitt förmenande, att
densamma icke skulle i afsevärd grad minskas derigenom att
nämnda förslag blefve lag.

180

Särskildt yttrande, af Herr Meyer.

Man måste nämligen förutsätta, att ansökan från handelsidkare
om sådant tillstånd i regel icke skulle komma att afslås i
andra fall än när alldeles särskilda omständigheter dertill föranleda,
såsom då den sökande uppenbarligen är ovärdig eller
olämplig att utöfva rättigheten eller då den lokal, uti hvilken
rörelsen skulle bedrifvas, är belägen i sådan stadsdel, der nödig
uppsigt öfver försäljningen icke kan hållas; men om förordningen,
såsom sig bör, på sådant sätt tillämpas, torde antalet försäljningsställen
inom stads planlagda område blifva ungefär detsamma,
vare sig den nuvarande ordningen bibehålies eller ändras på sätt
komiterades flertal föreslagit.

Häraf följer emellertid, att svårigheten för myndigheterna att
öfvervaka ölhandeln i båda fallen blir densamma.

Härtill kommer ytterligare, att de i 19 § af komiterade
föreslagna bestämmelserna — ändrade derhän, att de blefve
tillämpliga jemväl på den sjelfskrifna försäljningsrättigheten —
synas mig gifva myndigheterna magt att både snabbt och effektivt
ingripa, då missbruk eller olagligheter förekomma eller lagen
kringgås på sådant sätt, att en förbjuden försäljning fortsättes
under förändrad firma.

Vid sådant förhållande och då jag har den uppfattning, att
näringsfriheten icke får inskränkas utan att mycket starka skäl
dertill förefinnas, och jag icke kan anse sådana skäl föreligga till
nu ifrågasatta lagstadgande, vill jag för min del föreslå

att handelsidkare fortfarande, såsom hittills, må ega rätt att
inom stads planlagda område försälja vin och maltdrycker till
afhemtning och till försändning utan särskildt dertill utverkadt
tillstånd, men att sådan handel må kunna, uti det i 19 § andra
punkten af förslaget förutsatta fåll, förbjudas i likhet med sådan
försäljning, som efter erhållet tillstånd bedrifves.

Stockholm den 23 maj 1900.

ERNST MEYER,

Särskildt yttrande af Herr Klason.

Enligt förslagets § 10 a) eger tillverkare af maltdrycker ej
utan särskildt medgifvande rättighet att försälja sina fabrikat till
afhemtning eller försändning från egna nederlag. Saknaden af
ett dylikt stadgande torde icke vara egnad att främja hvarken
god ordning eller nykterhet. Erfarenheten har nämligen lärt, att
ett bryggeri icke kan med egna fordon forsla sina varor längre
än cirka två mil. Om man nu på grundval häraf gör beräkning
på antalet invånare i riket, som icke kan erhålla sitt behof af
maltdrycker utan att på långa afstånd sjelf hemta dem, finner
man detsamma vara högst betydligt. En gifven följd häraf blefve
utan tvifvel inrättandet rundt om i landet af småbryggerier,
hvilka icke alltid tillverkade goda varor, men sökte på allt möjligt
sätt uppdrifva sin omsättning. Komitén har visserligen ej
förbisett denna omständighet, men »har ansett sig kunna med
fullt förtroende lägga i de kommunala myndigheternas händer att
förebygga denna fara genom att, der det visar sig, att åtkomsten
af goda maltdrycker alltför mycket försvårats, lossa på banden
och medgifva, att personer, till hvilka kan hysas förtroende,
erhålla tillstånd till bedrifvande af försäljning till afhemtning
under 20 liter eller att befintliga bryggerier må få för sådan
handel inrätta bryggerinederlag eller bedrifva försäljning genom
kringföring. Konkurrensen bör då omöjliggöra uppkomsten af
nyssnämnda slags bryggerier».

Man torde kunna hafva grundad anledning betvifla sakernas
på nämnda sätt angifna utveckling. En missrigtad nykterhets -

182

Särskilt yttrande af Herr Klason.

ifver torde ej sällan vinna ett afgörande inflytande inom de kommunala
myndigheterna. Man vill nog hålla småbryggerierna
borta, men på grund af hvad anfördt är kommer man alltför lätt
att försitta den härför rätta tidpunkten. Nykterhetslagstiftningens
utveckling synes mig visa sannolikheten af denna sakernas gång.
Den s. k. tiolitersförordningen upphäfde förut gällande sjelfskrifna
rättigheter för handlande att i detalj sälja öl. De kommunala
myndigheterna egde visserligen medel i sin hand att kompensera
denna förordning, men de gjorde det sällan; och så kom det sig,
att tiolitersförordningen åtminstone på flere ställen förde till
kringföringen, som man allmänt så småningom började anse såsom
ett större ondt, än det man ville afskaffa.

Härvid är möjligen ock en annan sak att taga i betraktande.
Det bär aldrig lemnats fullt uttömmande definitioner på försäljning
till försändning från tillverkningsstället och försäljning till
försändning från ett nederlag. Saken må nu visserligen i flertalet
fall vara utan vidare klar, men tillämpningen af nu gällande
förordning visar dock, att det härvid kan förekomma svårigheter.

Härtill kommer stadgandet att träffa synnerligen hardt på
landet befintliga större bryggerier. Så afsätta t. ex. Nässjö och
Aby-Klippans bryggerier endast cirka 1,U—V20 af hela deras tillverkning
på tillverkningsstället, resten deremot på andra orter
(jfr utdrag af komiténs protokoll den 17 augusti 1899, Bil. 16).

Slutligen får jag instämma i Herr Meyers reservation.

Stockholm den 23 maj 1900.

PETER KLASON.

Särskildt yttrande af Herr Falk.

Uppställande i lagstiftningen af en s. k. alkoholgräns för
särskiljande af starkare maltdrycker från svagare torde för främjande
af nykterhet vara, om ej nödvändigt, dock önskvärdt och
lärer kunna ske jemväl utan att kontroll öfver stamvörtens styrka
anordnas vid bryggerierna, hvilket åter ej lämpligen låter sig
göra utan i samband med införande af maltdrycksbeskattning.

Då man fasthåller, att den ojemförligt största qvantitet maltdrycker
försäljes af tillverkaren direkt till konsumenterna, och
vidare att, enligt Kontroll- och Justeringsbyråns bestämda uttalande,
det ej »torde vara någon svårighet för bryggaren att nedbringa
vörtens styrka till 6 ä 7 % och således äfven drickats
alkoholhalt till 2,5 volymsprocent och derunder», så lärer ej med
fog kunna bestridas, att man, för uppnående af en åtskilnad
maltdrycker emellan på grund af en alkoholgräns, lämpligen kan
förbjuda tillverkare att under namn af dricka (inkl. iskällar-,
pilsner-, lagerdricka) försälja någon maltdryck med större alkoholhalt
än 2,5 volymsprocent.

Härmed skulle frågan vara löst. En återförsäljare, som sålt
en maltdryck under namn af dricka, den der befunnits innehålla
större alkoholhalt, borde vara fri från ansvar, i fall han kunde
visa, att han tillhandlat sig varan med detta namn af bryggaren,
som sålunda ensam drabbades af straffpåföljden. Häremot kan
naturligtvis invändas, att bryggaren också borde vara ansvarsfri,
om han visade, att maltdrycken vid försäljningen från bryggeriet
icke varit starkare än 2,5 / och sålunda efter försäljningen till -

184

Särskilt yttrande af Herr Falk.

tagit i styrka. Ja, låt så vara. Men då hade ju ej någon större
fara för nykterheten inträdt än om samma vara af bryggaren
direkt blifvit såld till konsumenten och hos denne uppnått någon
högre alkoholhalt.

Härmed må emellertid förhålla sig huru som helst. Ty
sedan alkoholgränsen vore uppstäld, skulle de största svårigheter
uppstå för stiftande af en lämplig försäljningslag, enär då gifvetvis
skulle påkallas, att deruti stadgades strängare restriktioner
för rätt till handeln med öl och starka maltdrycker än för
dricka, hvilket kanske skulle få fritt försäljas. Men detta blefve
antagligen till största men för nykterheten af skäl, som i motiven
anförts.

Att åter stadga vissa bestämmelser för rätt att sälja öl och
andra för rätt att sälja dricka, torde ej heller vara tillrådligt;
och man skulle snart finna, att missbruk vid försäljningen af
dricka skulle uppkomma till den grad, att man nödgades så småningom
skärpa bestämmelserna till likhet med hvad stadgats
angående ölhandeln.

Men eu otvifvelaktigt högst afsevärd fördel skulle vinnas
genom uppställande af en alkoholgräns, i det att detta komme
att medföra uttryckliga lagstadganden om behörighet för Konungens
Befallningshafvande att bevilja jemväl rättighet till försäljning
endast af alkoholsvaga maltdrycker.

I nu gällande maltdrycksförordning, utfärdad innan fråga om
en alkoholgräns uppstått, lägges ej hinder i vägen för beviljande
af tillstånd till försäljning af visst''eller vissa slag af maltdrycker.
Tvärt om ordas der på flere ställen om de inskränkningar i afseende
å försäljningen, som i fråga om meddelande af rätt dertill
liksom vid dess utöfvande kunna af kommunalmyndigheterna föreslås
eller stadgas och af Konungens Befallningshafvande föreskrifvas.

Också har, åtminstone af Konungens Befallningshafvande i
ett län, rättigheter till försäljning tills vidare af visst slag af
maltdrycker i stor utsträckning beviljats, bland annat åt ej mindre
än omkring 30 handlande på landet, att till afhemtning försälja

Särskilt yttrande eif Herr Falk.

185

maltdrycker under 10 liter: svagdricka, iskällare lager-, pilsner-,
fatdricka, åt några ett, åt andra flere slag af dessa drycker; likaså
åt eu del personer att vid måltider tillhandahålla spisande gäster
något eller några slag af sådant dricka m. fl.

Någon olägenhet eller öfverskridande af dessa rättigheter
har ej försports.

Att de varit såväl till gagn för konsumenter som till främjande
af nykterhet, torde finnas uppenbart. Ty hade enligt förordningen
sådana rättigheter ej kunnat meddelas, så hade ett af
de två fallen inträffat, att sökt tillstånd måst antingen afslås, då
myndigheterna ej ansett lämpligt medgifva försäljning af alkoholstarkare
maltdrycker, eller ock beviljas för alla slag af maltdrycker,
ehuru sådant ej begärts, hvaraf följden lätteligen blifvit den,
att sökanden, som kanske till en början försålt endast en svagare
dryck, sedermera af vinstbegär eller påtryckning af konsumenter
kommit att begagna den honom medgifva rättigheten till
fullo och sålunda försälja jemväl porter, starköl och annat alkoholstarkt
Öl, utan att rättigheten kunnat honom på grund deraf författningsenligt
fråntagas.

Nu, då frågan om alkoholgräns är aktuel och komiténs flertal
ansett, att en sådan gräns ej kan eller bör uppställas, för man
det talet och vill i författningsförslaget fastslå att, legaliter sedt,
skilnad ej skall göras mellan rusgifvande och ej rusgifvande maltdrycker.
_ För det ändamålet har man ur förslaget omsorgsfullt
uteslutit hvarje i gällande förordning förekommande stadgande,
som kunde tydas derhän, att tillstånd till försäljning af visst slag
af maltdrycker skulle kunna framdeles beviljas.

Enda skälet härtill har angifvits vara, att svårighet skulle
uppstå för domstolarne att afgöra, huruvida en beviljad rättighet
att försälja t. ex. svagdricka öfverskridits derigenom att innehafvaren
af rättigheten försålt maltdryck, som kallats och af åklagaren
ansetts vara öl eller porter.

Men utom det att domstol aldrig, så länge olika slag af
maltdrycker faktiskt finnas, kan undgå att understundom få, i
händelse af tvist derom, afgöra hvilket slag af maltdrycker som,

MaltdrycksJcomitén. 24

186

Särskildt yttrande af Herr Falk.

t. ex. vid köpeaftal om viss vara, såsom porter, Öl eller pilsner
eller annat dricka, blifvit af säljaren levererad, torde härvid kunna
invändas, att åtal för öfverskridande af ifrågavarande rättighet
sällan skulle förekomma och för sådant fall antagligen lätt nog
kunna afgöras, enär åklagaren, för den händelse att förseelsen ej
erkändes och ej heller blifvit begången i sådan utsträckning och
under sådana omständigheter, att full bevisning förefunnes, skulle
i stället för åtal med något tvifvelaktig utgång föredraga att
anmäla öfverträdelsen hos den myndighet, som meddelat tillståndet,
hvilket då kunde utan vidare återkallas. Fruktan för sådan
återkallelse, som kan ske när som helst, då skäl dertill anses föreligga,
är långt mera än ett bötesstraff egnad att afhålla innehafvaren
af rättigheten från missbruk deraf.

På dessa grunder anser jag, att tillstånd, som beviljas tills
vidare och förty när som helst kan återkallas, till utskärning
eller annan försäljning af maltdrycker må kunna begränsas att
gälla visst eller vissa slag af maltdrycker.

Enligt sedan år 1881 i Norge gällande lag kunna dylika tillstånd
der meddelas och synas, enligt en från Poliskammaren i
Kristiania ingången skrifvelse, i nämnda stad omfatta rättighet att
utskänka »potöl», »extra potöl» och »husholdningsöl», hvilka drycker
betecknas såsom alkoholsvagt Öl med en alkoholhalt under
2V2 volymsprocent. Härom säges i skrifvelsen, att erfarenheten
ej utvisar, att dessa rättigheter oftare missbrukas än andra. I
ett år 1898 afgifvet norskt komitébetänkande med förslag till ny
lag yttras visserligen, att gällande stadganden visat sig otillräckliga
att främja bruket af alkoholsvagt Öl på de starkare dryckesvarornas
bekostnad, men i betänkandet föreslås ändock, att tillstånd
skall kunna meddelas till försäljning allena af alkoholsvagt öl.

Häraf vågar jag draga den slutsatsen, att i Norge dessa stadganden
anses hafva medfört nytta och derför böra bibehållas, om
de också ej förmått åstadkomma minskning i bruket af starkare
drycker, hvilket, om dermed afses jemväl bränvin och s. k. laddevin,
i allt fall synes vara väl mycket begärdt af salustadganden
om en dryck, närmast jemförlig med vårt svagdricka.

Särskildt yttrande af Herr Falk.

187

Återgående till svenska förhållanden, erinrar jag, att ifrågavarande
tillstånd skulle meddelas att gälla''1''tills vidare. Om alla

1 sådan form meddelade tillstånd stadgas i 18 § af komiténs förslag,
att de kunna återkallas, när skål dertill anses föreligga. I
fråga åter om hvilka tillstånd skola eller kunna beviljas endast
tills vidare, upptager förslaget alla tillstånd såsom hörande till
denna kategori utom dem, som meddelas till utskänkning enligt

2 § för ett eller flere, dock högst tre, år och enligt 6 eller 7 §§
för bestämd tid, kortare än år, eller för bestämdt tillfälle.*)

Det första undantaget torde kunna försvaras, då det gäller
s. k. ständiga rättigheter, som ej kunna beviljas mot båda, öfver
ansökning härom hörda, kommunalmyndigheternas afstyrkande.
Men beträffande det andra undantaget om tillfälliga rättigheter,
hvarom ansökning på grund af rättighetens natur i de flesta fall
måste pröfvas och afgöras, innan någon kommunalmyndighet ens
lämpligen kunnat i ärendet höras, så kan jag för min del ej
biträda förslaget om sådant undantag.

Fast hellre synes mig, att tillstånd till just dessa tillfälliga
rättigheter, för så vidt de ej afse endast ett visst tillfälle å eu
bestämd dag, icke må kunna beviljas annorledes än att gälla
allenast tills vidare. Mot mitt yrkande härpå har inom komitén
anförts, dels att det skulle ligga något motsägande eller stridande
eller ologiskt deruti att ett tillstånd meddelades på samma gång
för bestämd tid och tills vidare, dels äfven att den trygghet, som
rättighetsinnehafvaren finge derigenom att hans tillstånd ej kunde
när som helst återkallas, skulle bereda denne en afsevärd fördel
och äfven för den konsumerande allmänheten vara af gagn in. in.
(se motiven sid. 132 och 133).

Den förra anmärkningen kan jag ej finna rigtig. Att ett
tillstånd beviljas eller en taxa fastställes att gälla tills vidare
under tiden från en viss dag till en annan eller »tills vidare under
innevarande års seglationstid» eller »tills vidare så länge bad *)

Det i 14 § 1 mom. 2 st. omförmälda fall förbigås såsom ytterst sällan
förekommande.

188

Särskildt yttrande af Herr Falk.

anstalten under året hålles för allmänheten öppen», torde vara
fullt förståeliga och i ''språket tillåtna uttryckssätt.

Beträffande hvad vidare anmärkts, så medför återkallelserätten
otvifvelaktigt alltid en viss otrygghet både för rättighetsinnehafvaren
och den konsumerande allmänheten. Men fråga
är, huruvida härå bör fästas större afseende än å fördelen deraf
att missbruk kunna utan omgång stäfjas och kanske oftast förekommas
genom tillvaron af denna återkallelserätt.

I öfrigt synes oförklarligt, hvarför man särskilt skall omhulda
en tillfällig utskänkningsrörelse, då man hvarken ansett
olämpligt fortfarande såsom hittills stadga, att tillstånd skall
meddelas endast tills vidare för rätt att idka den- långt vigtigare,
år från år fortgående vin- och maltdrycksutskänkning, som i
sammanhang med värdshusrörelse eger rum åt spisande gäster
vid måltider, eu rörelse, hvars uppsättande åtminstone i någon
större skala kan vara särdeles dyrbar och tarfvar förhyrande för
längre tid af rymliga lokaler, och ej heller dragit i betänkande
föreslå ett nytt stadgande derom att tillstånd till all försäljning
till afhemtning af vin eller maltdrycker skall beviljas att gälla
allenast tills vidare.

Denna huldhet mot innehafvare af tillfällig utskänkningfsrätt
har också gifvit. sig uttryck i borttagande af ett, så sent som år
1893 tillkommet, stadgande i 1885 års förordning derom att
Konungens Befallningshafvande egde beträffande utskänkningen å
passagerarefartyg föreskrifva de inskränkningar, som kunde finnas
erforderliga.

Enligt mitt förmenande hade tillämpligheten af detta stadgande
tvärt om bort utsträckas till alla tillfälliga rättigheter. Ty
dessa kunna vara af så skiljaktig art, att inskränkningar, om
Indika ej lämpligen på förhand kan lagstiftas, äro af behofvet
påkallade. Så t. ex. då rätt till iskänkning sökes af ett skyttegille
eller segelsällskap till dess medlemmar eller för ett marketenteri
vid en skjutskola eller annan militäranstalt åt befäl eller
manskap eller beggedera, vid ett hushållningssällskaps eller landtbruksgilles
sammankomster eller utställningar åt de personer, som

Sårskildt yttrande af Herr Falk.

189

hafva inträdeskort, med flere dylika tillfällen, dervid inskränkning
i afseende å rörelsens omfattning till endast vissa drycker äfven
kan vara behöflig.

Genom det i 18 § föreslagna stadgandet, att återkallelse af
ett af Konungens Befallningshafvande meddeladt tillstånd att på
landet genom kringföring försälja vin eller maltdrycker skall af
Konungens Befallningshafvande ske, då både kommunalstämma
och kommunalnämnd i vederbörande kommun det påyrka, har
komitén sökt införa en nyhet i lagstiftningen. Det lärer nämligen
vara något hittills okändt, att eu embetsmyndighet, hos
hvilken kommunalbeslut kunna öfverklagas och ändras och som
i vissa fall har att tillhålla kommunerna att fullgöra dem ål i ggande
skyldigheter, skall kunna af kommunalmyndigheterna tvingas
att med upphäfvande af sitt eget beslut vidtaga en embetsåtgärd,
som embetsmyndigheten sjelf kanske anser obillig och orättvis.

Stadgandet torde dessutom finnas vara onödigt och skulle
vid tillämpningen kunna leda till högst kuriösa förhållanden.

Onödigt, derför att, der begge kommunalmyndigheterna
sammanstämmande på hållbara skäl hos Konungens Befallningshafvande
gjorde framställning om tillståndets återkallande, Konungens
Befallningshafvande, som är underkastad laga ansvar för
hvad han gör eller låter, något som deremot icke är fallet med
de oansvariga kommunalmyndigheterna, icke lärer å framställningen,
deröfver dock rättighetsinnehafvaren bör lemnas tillfälle
att sig förklara, lemna afslag utom i det fall att derför kunde
visas så goda skäl, att de vid eventuel klagan hos Kongl. Maj:t
kunde antagas komma att gillas.

Besynnerligt skulle tillämpningen också te sig. Då med eller
utan anförda grunder »påyrkandet» om återkallelsen skedde, skulle
Konungens Befallningshafvande, rättighetsinnehafvaren ohördan,
utan vidare förklara honom förlustig en honom af Konungens
Befallningshafvande med enderas af kommunalmyndigheterna, oftast
begges, begifvande meddelad försäljningsrätt. Men nu kan
det inträffa, att besvär öfver det kommunalstämmobeslut, hvari -

190

Särskild yttrande af Herr Falk.

genom efter omröstning afgjorts, att påyrkandet skulle ske, blifva
hos Konungens Befallningshafvande anförda. Då måste Konungens
Befallningshafvande pröfva giltigheten af det beslut, som
innefattar förständigande för Konungens Befallningshafvande att
upphäfva sitt tillståndsbeslut. Och i Konungens Befallningshafvandes
utslag öfver besvären kan ändring sökas hos Kongl.
Magt. Emellertid torde frågan om återkallelse!! böra hvila i afvaktan
på slutligt afgörande af besvärsmålet. Kan kommunalnämndens
beslut i fall som förevarande också öfverklagas hos
Konungens Befallningshafvande och klagan fullföljas hos Kongl.
Maj:t, så bereddes frågan ytterligare hvilotid.

Då förslaget innehåller föreskrifter rörande hvarje slag af
handel med vin och maltdrycker och denna handel delas i tre
hufvudgrupper, nämligen:

1. handel med dessa drycker i myckenhet af 20 liter och
deröfver (i motiven kallad partihandel),

2. saluhållande deraf äfven i ringare myckenhet till afhemtning
eller försändning från försäljningsstället (utminutering) och

3. försäljning af dryckerna till förtäring på stället (utskänkning); så

synes mig denna indelning vid förordningens uppställande
böra iakttagas; och lärer det dervid falla sig naturligast, att i
förordningens första § stadgas om den s. k. partihandeln, som
utan särskildt tillstånd får idkas, derefter i följande §§ om rätt
till utminutering och i sammanhang dermed om försäljning genom
kringföring, så om rätt till allmän iskänkning, ständig och tillfällig,
samt om utskänkning endast vid måltid, slutligen om försäljningsrättens
inskränkande och upphörande samt om utskänkning af kaffe in. in.,
hvarefter skulle följa ordningsföreskrifter och straffbestämmelser.

Att i förordningen definiera ordet utskänkning synes vara
öfverflödigt, då ordets betydelse är i språket faststäld. Att enligt
bränvinsförsäljningsförordningen rätt till bränvinsutskänkning
i allmänhet medför rätt till minuthandel med bränvin i huru ringa
belopp som helst, lärer ej inverka å ordets betydelse.

Särshildt yttrande af Herr Falk.

191

I stället för uttrycket »försäljning till afhemtning eller försändning
af vin eller maltdrycker i mindre myckenhet än tjugu
liter» synes det kortare »utminutering af vin eller maltdrycker»
kunna begagnas.

Med tillämpning af ofvan uttalade åsigter skulle förslaget i
anmärkta delar få följande lydelse:

Kongl. Maj:ts nådiga förordning om handel med vin och
maltdrycker samt iskänkning af tillredda, icke spirituösa drycker.

Om försäljning srätt utan särskildt tillstånd.

§ I 1.

Försäljning till afhemtning eller till försändning af vin
eller af maltdrycker i myckephet af minst tjugu liter vare en
hvar tillåten; dock skall den, som vill idka försäljningen i större
omfattning eller såsom yrke, ställa sig till efterrättelse ej mindre
hvad för rättighet till idkande af handel i allmänhet är eller varder
stadgadt, än äfven denna förordnings föreskrifter i fråga om dryckernas
försändning samt om deras saluhällande genom kringföring.

2. Vin eller maltdrycker, som sålunda försålts, må ej i
mindre myckenhet än tjugu liter utlemnas eller mellan flere köpare
fördelas; ej heller får något af det sålda på försäljningsstället
förläras.

Om utminutering af vin och maltdrycker.

§ 2.

En hvar, som. vill hålla till salu vin eller maltdrycker eller
visst slag deraf i myckenhet under tjugu liter att af köparen
hemtas eller till honom försändas, skall till sådan utminutering
söka tillstånd utom i här nedan uppgifna fall.

Rättighet till minuthandel med eller utskärning af bränvin
ä visst försäljningsställe medför rätt att der utminutera vin och
maltdrycker.

192

Särskild yttrande af Herr Falk.

Tillverkare af vin eller maltdrycker har rätt att å tillverkningsstället
utminutera sina egna tillverkningar.

Enligt § 7 i denna förordning vunnet tillstånd till utskärning
medför rätt att ä ut skit åkning s stället utminutera den dryck,
tillståndet af ser.

§ 3-

1. Tillstånd till utminutering af vin eller maltdrycker meddelas
af Konungens Befallningshafvande, der ej Konungen på
gjord hemställan funnit godt medgifva magistraten i viss stad
att sådant tillstånd der meddela.

2. och 8. om ansökningssättet i enlighet med komitéförslaget.

§ 4.

Lika med 13 § i förslaget.

Om leringföring af vin och maltdrycker till afsalu.

§ 5.

1. Tillverkare af vin eller maltdrycker må egen tillverkning
till afsalu i ringa eller större myckenhet kringföra i stad inom
dess planlagda område utan särskilt tillstånd och utom samma
område, derest Konungens Befallningshafvande, på gjord ansökning
och efter magistratens hörande, dertill meddelar tillstånd.

Der särskilda omständigheter dertill föranleda, ege Konungens
Befallningshafvande jemväl att på ansökning lemna tillverkare
af vin eller maltdrycker tillstånd att i stad under viss kortare
tid till afsalu kringföra af annan tillverkade sådana drycker.

2. Vill tillverkare till afsalu på landet kringföra vin eller
maltdrycker af egen tillverkning, göre derom skriftligen ansökan
hos Konungens Befallningshafvande med uppgift å den kommun,
inom hvilken kringföringen skall ega rum.

I fråga om handläggningen af gjord ansökan gälle i tillämpliga
delar hvad i § 7 om utskänkningsrätt å landet är stadgadt.

193

Särskildt yttrande af Herr Falk.

3. Ej må annan än tillverkare af vin eller maltdrycker, vare
sig i stad eller på landet, till afsalu kringföra nämnda drycker
eller dertill erhålla tillstånd; ej heller må i något fall försäljningen
utöfvas på annat sätt än inom hus till derstädes boende
eller å fartyg.

Om utskänkniny af vin och maltdrycker.

§ 6.

1. En hvar, som vill hälla till salu vin eller maltdrycker
eller visst slag deraf att gå stället förtäras, skall till sådan utskänkning
söka tillstånd utom i här nedan uppgifna fall.

2. Rättighet till bränvinsutskänkning medför rätt att å utskärningsstället
jemväl utskänka vin och maltdrycker.

3. Gästgifvare och skjutsstationsföreståndare äro, med den
inskränkning som för de i 28 § af Kongl. Maj:ts Stadga angående
skjuts väsendet den 31 maj 1878 omförmälda fall finnes bestämd,
berättigade att till vägfarande utskänka maltdrycker.

4. Den, som, efter derom för en tid af minst en vecka
träffadt aftal, i sitt hem mot betalning tillhandahåller annan inåt
vill måltid, må dervid till honom utskänka maltdrycker.

§ 7.

1. Tillstånd att utskänka vin eller maltdrycker meddelas af
Konungens Befallningshafvande för ett eller flere, dock högst tre,
år, räknade i stad från den 1 oktober och på landet från den
1 november.

2, 3, 4 i enlighet med komitéförslagets 2 § 2, 3, 4.

§ B.

Lika med 4 § i förslaget med tillägg efter ordet »malt
drycker» af eller visst slag deraf.

Mnltdryckskomitén.

194

Särskildt yttrande af Herr Falk.

§ 9.

Vid fabrik eller annan industriel anläggning ege Konungens
Befallningshafvande, på ansökning af arbetsgifvare samt sedan
magistrat eller kommunalnämnd och kommunalstämma blifvit
hörda, meddela arbetsgifvaren tillstånd att sjelf eller genom annan
inom fabrikens eller anläggningens område utskänka maltdrycker
till derstädes i hans arbete anstalt!a; personer.

§ 10.

Vid helsobrunn eller badort, vid läger eller annat vapenöfningsmöte,
på passagerarefartyg eller der utskänkningsrörelse
eljest kan komma i fråga att under endast någon del af året utöfvas,
må Konungens Befallningshafvande för bestämd tid, kortare
än år, på derom gjord ansökning meddela tillstånd till utskänkning
af vin eller maltdrycker eller visst slag deraf; dock må sådant
tillstånd, hvad angår läger och annat vapenöfningsmöte,
endast meddelas på framställning af vederbörande militärchef
samt utskänkning å passagerarefartyg endast ega, rum till förtäring
ombord å fartyget och, under det fartyget ligger i hamn
eller vid land, allenast till besättningen och till dem, som i fartygets
restaurationslokal intaga måltid.

Tillstånd till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Konungens
Befallningshafvande i det län, der fartygets rederi har
sitt hufvudsäte.

§ 11.

1. Vill någon erhålla tillstånd att i sammanhang med värdshusrörelse
allenast vid måltider till spisande gäster utskänka vin
eller maltdrycker eller visst slag deraf, göre skriftligen derom ansökan
hos Konungens Befallningshafvande med uppgift d det ställe,
der rörelsen är af sedd att atöfvas, och bifogande af betyg örngott ffejd.

2. Lika med 3 § 2 i komitéförslaget.

Sårskildt yttrande af Herr Falk.

195

§ 12.

Konungens Befallningshafvande ege att, der sådant finnes vara
nödigt, på gjord ansökning lemna tillstånd att vid auktion eller
annat bestämdt tillfälle utskänka vin eller maltdrycker eller visst
slag deraf vid måltider till spisande gäster eller, der särskilda
omständigheter dertill föranleda, äfven utom måltid.

§ 13.

Tillstånd till utskänknirig etc. lika med förslagets 8 § med
ändring af deri åberopade §§:s nummer.

§ U.

Lika med 25 § i komitéförslaget.

Om försäljningsrättens inskränkande och upphörande.

§ 15.

1. Tillstånd till annan försäljning sr ättighet än den, som i
§ 7 afses, må meddelas att gälla tills vidare och sä länge den
;myndighet, som beviljat tillståndet, ej finner skäl detsamma
återkalla.

Egande sagda ''myndighet att vid tillståndets meddelande eller
sedermera under rörelsens utöfvande stadga de inskränkningar dervid,
som kunna anses erforderliga.

2. Lika med 15 § 2 i komitéförslaget.

§ 16.

Lika med förslagets 16 §.

§ 17.

1. Tillstånd etc. t. o. in. anses föreligga i 18 § 1.

2. Lika med första stycket i 18 § 2.

196

Särskildt yttrande af Herr Falk.

§ 18.

Lika med förslagets 19 §.

§ 19.

Lika med förslagets 21 § 1.

§ 20.

1. Lika med förslagets 22 § 1.

2. Lika med 22 § 2 med uteslutande af orden: »af de i
denna förordning omförmälda drycker».

§ 21.

Lika med förslagets 23 §.

Om utskänkniny af kokadt kaffe och andra tillredda, ej

spirituösa drycker.

§ 22.

Lika med förslagets 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 6.

7. Lika med 20 § första stycket med ändring af orden »som
omförmälas i 17 §» till »som ofvan i denna § omförmälas» och
»19 §» till y>18 §».

8. I fråga om utskänkning, hvarom ofvan sägs, gälle hvad
om utskänkning af maltdrycker är stadgadt i § 20 2 och § 21.

9. Lika med 17 § 7.

Sedan skulle följa ordningsföreskrifter i enlighet med förslagets
24 §, deruti intages jemväl 3 punkt i 15 §, samt om återkallelse
och förbud och om straff.

Stockholm den 23 maj 1900.

MATT14S FALK.

Särskild! yttrande af Herrar Waldenström och

Jansson.

I det underdåniga förslag till förordning angående handeln
med vin och maltdrycker, som den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta
komitén utarbetat, har undertecknad icke kunnat instämma.
Jag anser hela förslaget principielt förfeladt.

De erfarenheter, man gjort under den tid, som förflutit, sedan
1885 års förordning utkom, hafva visat, att de starkare
maltdryckerna vållat så mycken dryckenskap och dermed förenade
olägenheter, att man måste vara betänkt på att deremot vidtaga
vida allvarligare lagstiftningsåtgärder än dem, som nämnda förordning
innehåller. I detta syfte är också, enligt min uppfattning,
komitén tillsatt.

Det nykterhetsarbete, som nykterhetssällskapen i vårt land
bedrifva och som af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
deras femårsberättelser upprepade gånger blifvit så väl vitsordadt,
har naturligtvis i främsta rummet till uppgift att på öfvertygelsens
väg motarbeta dryckenskapen. Det inse och praktisera de
äfven. När man stundom beskylt dem för att hafva öfvergifvit
denna väg och vilja sätta lagstiftningsåtgärder i det moraliska
nykterhetsarbetets ställe, så är det en orättvis beskyllning. Men
då lagstiftningen — allt eftersom den är god eller otillfredsställande
—• kan väsentligen stödja eller motverka det moraliska
nykterhetsarbetet, så måste verksamheten äfven rigta sig på
åstadkommande af en lagstiftning, som, så vidt möjligt är, undan -

198

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

rödjer eller minskar de hinder, som hon har att kämpa med.
Detta är icke något nytt. Nykterhetsverksamheten har från första
början gestaltat sig så. Hennes första seger i lagstiftningsväg
var också den största, hon någonsin vunnit, då husbehofsbränningen
upphäfdes.

Att de starkare maltdryckerna äro rusdrycker, det visar en
sorglig erfarenhet. Detta är ock hvad som motiverar en särskild
lagstiftning rörande dem. Och denna lagstiftning blir —
det lönar sig ej att förneka det — en rusdryckslagstiftning.

Men det gifves maltdrycker med så låg alkoholhalt, att af
dem ingen berusning är att befara. Med dem har derför en
rusdryckslagstiftning ingenting att skaffa. Deras sammankopplande
med de starkare maltdryckerna är onaturligt och har visat
sig vara det största hindret för åstadkommande af en tillfredsställande
lagstiftning rörande de starkare. Från de håll, der man
verkligen arbetat för nykterhet, har derför med alltjemt växande
kraft yrkats, att en lagstadgad gräns skulle uppdragas mellan

starkare och svagare maltdrycker, på det att handeln med de

svagare icke måtte drabbas af de inskränkande lagbestämmelser,
som kunna visa sig nödvändiga beträffande de starkare.

Detta är maltdryck sfrågans kärnpunkt. Den ihärdiga kamp,
som inom Riksdagen förts för att vinna ändringar i 1885 års
maltdrycksförordning, har ständigt strandat mot denna klippa:
den begärda inskränkningen träffar äfven svagdricka^ När Riksdagen
år 1892 i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhöll, att
handeln med vin och maltdrycker måtte skiljas från annan handel,
så kunde Eders Kongl. Maj:t icke dertill gifva sitt bifall,

och det just på den grunden, att ett stadgande i sådant syfte

skulle under dåvarande förhållanden blifva gällande äfven i fråga
om svagdricka.

Komitén har äfven på frågan om gränsen mellan starkare
och svagare maltdrycker offrat mycket arbete. Af dess 152 sidor
starka motivering för sitt förslag användas 48 sidor eller nära
tredjedelen för att bekämpa talet om en sådan gräns, i synnerhet
eu alkoholgräns.

Särskilt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

199

Under största delen af den tid, komitén var samlad i Oxelösund
sommaren 1899, var konsuln Svalander från Göteborg tillkallad
att såsom sakkunnig deltaga i arbetet. Första dagen han
var tillstädes, tilltrågades han, hvarför det icke ginge an att i
lag skilja mellan öl och svagdricka. Derpå svarade han, att, om
en sådan skilnad gjordes, så vore att frukta, att nykteristerna
skulle angripa ölet så, att bryggerinä,ringen komrne att lida stort
men deraf. Ja, utan tvifvel är det der den egentliga knuten
ligger. Bryggeriintressets målsmän, liksom alla andra, känna, att
ölets bästa skydd är en sammankoppling med svagdrickat. Ty så
länge ölet får rinna fram öfver allt, der svagdrickat har sina
rännilar, så behöfver ölbryggaren icke vara rädd att nödgas göra
sina fat smalare.

T maltdrycksförordningen den 7 december 1866 gjordes skilnad
mellan öl, dricka och porter. Likaså i Kongl. Maj:ts kungörelser
den 22 augusti 1871 och den 22 februari 1873. Att
skilja mellan dessa olika slag af maltdrycker, visste man, var en
konst, som alla kunde. 1 den finska lagen gör man också skilnad
mellan Öl och porter å ena sidan samt svagare maltdrycker
å den andra. Utskänkning af de förra är på landet förbjuden
(komiténs historik sid. 75).

Först i den svenska maltdrycksförordningen den 18 september
1874 utbyttes uttrycket »Öl, dricka, porter» mot »maltdrycker».
Och det skedde säkerligen utan afsigt, endast for korthetens skull.
Några tekniska skäl anfördes icke. Från nämnda förordning gick
uttrycket öfver till förordningen den 24 oktober 1885. Och nu,
när det visar sig nödvändigt att göra skilnad mellan de olika sorterna,
nu finner man det alldeles omöjligt. Ja, då några, Konungens
Befallningshafvande utan afseende på gällande^örordnings
ordalydelse tagit sig för att »lemna tillstånd till utskänkning
icke af maltdrycker i allmänhet, utan visst slag deraf såsom
svagdricka, iskällardricka o. d.», och detta visat sig gå bra, så
har komitén ansett sig böra förebygga sådant (sid. 79 fmotiven).
Om det alltså på ett ställe skulle vara mycket lämpligt att utskänka
svagdricka, men deremot alls icke Öl, så måste Konungens

200

Sårskildt yttrande af Herrar Waldenström, och Jansson.

Befallningshafvande saga nej till alltsammans. Antingen ölet med
eller också inget svagdricka alls!

Till hvilka orimligheter detta leder, visar komiténs betänkande
på flere ställen. Så t. ex. skall enligt komiténs förslag
§ 1 en gästgifvare hafva rättighet att både vid och utom måltid
till vägfarande utskälla maltdrycker. Alldeles som nu. Men om
vid sådan försäljning oordning förekommer, så eger Konungens
Befallningshafvande rättighet att försäljningen förbjuda (§ 21).
Och sedan har en resande ingen rättighet att på den gästgifvaregården
få en mugg svagdricka; i granngårdarne tinnes kanske
ingen heller, som har rättighet att sälja svagdricka i mindre
qvantitet än 20 liter; så mycket kan han icke köpa, och tigga
blyges lian. Före 1878 var det dock enligt 1734 års lag gästoifvares
ej blott rättighet, utan skyldighet att tillhandahålla lesande
svagdricka — icke »maltdrycker» i allmänhet, utan endast
»dricka». Öl hade han rättighet, men ej skyldighet att hålla till
salu. Det var på den tiden, då lagstiftaren icke ännu var så
bortkommen, att han icke visste, hvad svagdricka var.

- De mycket vanliga och högljudda klagomålen öfver ölfylleriet,
vid gästgifvaregårdarne på landet torde nog i ej oväsentlig
män hafva sin grund deri, att Konungens Befallningshafvande
har och måste ha stor svårighet att förbjuda ölutskänkning der,
då han vet, att med ölet följer äfven svagdrickat. Det måste
nämligen anses orimligt att vägra en resande en mugg svagdricka
till straff derför, att gästgifvaren missbrukat sin rättighet
att sälja Öl.

Men ännu ett exempel. Enligt § 7 i komiténs förslag har
Konungens Befallningshafvande rättighet att lemna tillstånd att
vid auktion eller annat bestämdt tillfälle utskänka vin och maltdrycker
både vid och utom måltid. Och hvad blir följden? Jo,
i nittionio fall af hundra, att öl- och porterutskänkning medgifves,
emedan ett förbud deremot skulle göra det omöjligt för
folket att vid tillfället få en mugg svagdricka, hvilket vore orimligt.

Enligt, § 5 i komiténs förslag skall Konungens Befallningshafvande
kunna medgifva egare af fabrik eller annan industriel

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

201

anläggning tillstånd att inom anläggningens område utskänka
maltdrycker till derstädes i hans arbete sysselsatta personer.
Detta vore nog bra, om det gälde svagdricka. Men nu får tillståndet
icke inskränkas dertill. Och så skall, med eller mot
kommunens vilja, hvarje fabrik, hvars egare så vill, blifva en
ölkrog. Komitén tröstar sig dermed, att arbetsgifvaren genom
ett sådant tillstånd blir satt i tillfälle att tillhandahålla sina arbetare
svagare (!) maltdrycker (sid. 94). Men för att få rättighet
dertill måste han begära och erhålla rättighet att äfven tillhandahålla
de starkare. Att han skulle begagna sig af denna senare
rättighet, kan dock »icke skäligen befaras», säger komitén. Alldeles
som skulle för en fabriksegare ingen frestelse tinnas att
öka sin årsvinst med förtjensten på en ölutskänkning. Icke alla,
men många skulle säkerligen göra det. Denna förtjenst kunde
bli rätt afsevärd, utan att utskänkningen behöfde föranleda Konungens
Befallningshafvande att indraga densamma. Ty den omständigheten,
att fabriksegaren begagnar rättigheten i hela dess
utsträckning, kan icke i och för sig utgöra en sådan anledning.

Komitén’ föreslår i § 13, att när maltdrycker af säljaren
försändas till köparen, så får säljaren icke aflemna dem annorstädes
än inom hus eller vid jern vägsstation eller å fartyg. Ja,
det må vara ett lämpligt stadgande, när det gäller de berusande
maltdryckerna. Men i fråga om svagdricka innebär det den
största orimlighet. En svagdricksbryggare skulle genom ett sådant
stadgande vara absolut förhindrad att på beställning föra
en ankare svagdricka till ett arbetarelag, som vore sysselsatt med
utarbete i skogen, på ängen, vid diknings- eller odlingsföretag,
vid jernvägsbygge o. s. v., huru nyttigt och behöfligt det än
vore för dessa arbetare att, i synnerhet om sommaren, dagligen
förses med friskt och färskt svagdricka!

Sådana olägenheter skall arbetaren vara underkastad, medan
man å andra sidan t. ex. är så mån om att passagerare å ångbåtar
och bantåg skola få sitt Öl beqvämt, att en ångbåt icke
kan gå mellan Stockholm och Vaxholm — en timmes väg —
utan ölutskänkningsrättigheter och att öl nu skall langas in i

Maltdryckskornitén. 26

202

SårsJcildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

jernvägskupéer till förtäring der af hvem som vill, huru stort
obehag det än må vålla medresande.

Den s. k. tiolitersförordningen har komitén ändrat till en
tjugulitersförordning (§ 9). Hvad nytta denna ändring kan göra
för ölet, derpå vill jag ej inlåta mig. Komitén påpekar på sid.
70, huru behändigt förordningen skall kunna kringgås genom en
fullkomligt laglig salning — en salning, som är mycket lätt, då
det är fråga om Öl, som säljes på buteljer, men deremot mycket
svår, när det gäller svagdricka, som tappas från fat i kärl, som
köparen sjelf medför.

Svagdricka användes i vårt land i mycket stor utsträckning,
i synnerhet bland allmogen och arbetarebefolkningen. Förr brygdes
svagdricka i nästan hvarje gård på landet. Nu blir detta
mer och mer sällsynt. Bryggerier hafva öfvertagit den tillverkningen,
och vårt land öfversållas allt mer af bryggerier, som endast
tillverka svagdricka. Detta användes ej blott till dryck,
utan i mycket stor omfattning till matlagning, i synnerhet på
orter och tider, då det är svårt och dyrt att erhålla mjölk. Det
bör derför göras lätt tillgängligt för dem, som deraf äro i behof,
och detta ej blott af det skäl, att svagdricka!, i nykterhetens
intresse motverkar ölkonsumtionen, utan också derför att det är
orätt att för den arbetande befolkningen försvåra åtkomsten af
en fullkomligt oskadlig dryck och ett för samma befolkning oumbärligt
näringsmedel genom dess sammankopplande med eu rusdryck.
Men långt ifrån att tänka härpå har komitén gått en rakt motsatt
väg. Tillgången till svagdricka skall göras än mer svår än
hvad den är genom tiolitersförordningen.

Den 16 augusti 1899 tillkallade komitén f. d. apotekaren
C. M. Sundberg, som har ett svagdricksbryggeri i Eskilstuna —
ett af de förnämsta, kanske det förnämsta i vårt land. Han
meddelade, att hans kunder inom stadens område vore dels sådana
konsumenter, som kunde förbruka minst 20 liter, »dels
återförsäljare, såsom innehafvare af spisqvartersställen, handlande
med matvaror eller specerihandelsidkare». Hos dessa kunde alltså
konsumenter »litervis» »dagligen erhålla ny vara», hvarigenom

Särskild yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

203

»ett bland stadens befolkning och särskildt dess arbetande klasser
förefintligt behof på lämpligt sätt tillfredsstäldes». Men de personer
på landet, som af brist på källare eller af annan anledning
ej kunde köpa 20 liter på en gång — och mindre kärl sändes
ej ut från bryggeriet — 7''f,n!Je underkasta sig att icke få sitt
behof af svagdricka tillfredsstäldu, ty »någon försäljning till handlande
på landet för utminutering kunde på grund af tiolitersförordningens
stadgande icke förekomma». Handlandena på landsbygden
hade nämligen ej utverkat sig tillstånd att sälja maltdrycker
i mindre qvantitet än tio liter. För resten är det väl
icke gifvet, att de finge tillstånd, i fall de sökte det, då tillståndet
icke kunde gifvas endast för svagdricka, utan måste omfatta
äfven öl och porter, hvilket icke vore i kommunens och ordningens
intresse och sålunda kunde af kommunalstvrelsen förhindras.

Hvad angår omsättningen genom återförsäljare i staden, som
sålde till sina kunder litervis, upplyste Herr Sundberg, att den
vore högst betydlig. En enda af dessa återförsäljare hade t. ex.
under sommarens lopp från bryggeriet dagligen köpt 480 liter.
Och Herr Sundberg tilläde, att »det vore en gifven sak, att mången
på landet skulle hafva stor fördel» af »att svagdricka utan
särskildt tillstånd finge hos handlande utminuteras till afhemtning
i huru små qvantiteter som helst», så att folk kunde »för dagsbehofvet»
erhålla »färsk vara i små qvantiteter». {Bil. 16 sid.
353 o. följ.).

Dessa anmärkningar ega säkerligen sin giltighet öfver största
delen af vårt land. Men inom komitén vunno de intet gehör.
Svagdrickat skall sammankopplas med ölet. Äfven der man nu
kan få köpa åtminstone tio liter svagdricka, skall sådant göras
omöjligt. Antingen 20 liter eller ingenting. Och literförsäljning
får ej medgifvas, utan att rättighet dertill äfven innefattar rättighet
att sälja Öl och porter, hvilket kommunerna i sitt eget välförstådda
intresse måste afböja. Komitén anmärker häremot (sid.
69), att försäljning af svagdricka till mindre myckenhet än 10
liter är på landsbygden ganska sällsynt. Men det bevisar icke

204

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

att en sådan försäljning icke vore nyttig och behöflig — lika
behöflig der som i städerna — utan endast att den genom tiolitersförordningen
blifvit hardt när omöjlig. Och när komitén vill
höja den fria försäljningens gräns från 10 till 20 liter, då heter
det på sid. 112, att handel med svagdricka till myckenhet mellan
10 liter och 20 liter »förekommer ytterst sällsynt»! Detta är
onekligen också ett sätt att resonnera.

Huru bjärt emellertid orimligheten af detta lyser fram, har
komitén icke kunnat undgå att se, då den behandlat frågan om
ansvar för öfverträdelse. Straff för olaga försäljning kan variera
från 25 ä 50 kronor första gången till 200 å 500 kronor vid
upprepning. Men under synnerligen förmildrande omständigheter
kunna böterna nedsättas till fem kronor, och det äfven vid upprepning
(§ 26). Nu är ju svårt att begripa, huru den, som t. ex.
för fjerde eller tionde gången lagföres för olaga försäljning, skall
kunna anses hafva handlat »under synnerligen förmildrande omständigheter».
Men komitén har bland förmildrande omständigheter
ansett äfven det böra räknas, att »de försålda dryckerna
varit af sådan beskaffenhet, att icke ens fara för fylleri eller ordningens
störande förekommit»(!). Detta vill väl på vanlig svenska
säga, att de försålda dryckerna varit — svagdricka! Och så
öfverlåtes det åt domaren att bestämma en alkoholgräns, som
lagen ej vill veta om, ja, som lagen rent af vill förbjuda
Konungens Befallningshafvande att tala om, när han lemnar tillstånd
till maltdrycksutskänkning (sid. 79 i motiven). Men domaren
lärer nog icke på grund af denna komiténs motivering,
som i allmänhet torde blifva honom obekant, komma att döma
efter annat än lagtexten, som endast talar om »maltdrycker» och
dit räknar allt svagdricka, vore det ock svagare än vatten.

Allmänt erkännes, att de bestämmelser, som vår närvarande
maltdrycksförordning innehåller, äro orimliga, för så vidt de gälla
svagdricka. Derför är det allmänt bekant, att de icke efterlefvas.
De, som skola öfvervaka lagen, blunda också för öfverträdelserna
i den tron, att när lagen är galen, så har länsman rättighet att
vara klok och att handla efter den gamla domareregeln: »Det

Särsldldt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

205

rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag». Att nu
komma med mycket mer skärpta bestämmelser måste derför anses
såsom en absolut orimlighet och verka förakt för hela lagen.

När komitén utsände sina frågor till landshöfdingarne, kronofogdarne,
länsmännen o. s. v. i riket, önskade jag att få med en
fråga, om svagdrickshandeln någonstädes visat sig medföra fylleri
och oordningar. Komitén tillät icke frågan komma med, emedan
den ansåg, att svaret från intet håll kunde bli annat än nej och
att komitén derför skulle ådraga sig åtlöje genom hennes framställande.
Emellertid har detta icke hindrat komitén att i hela
sitt underdåniga lagförslag behandla svagdrickat alldeles lika med
de berusande maltdryckerna. Men om komiténs uppdrag är att
gifva förslag till en lag, som kunde råda hot mot fylleri och
oordningar, hvad rum finnes då i en sådan lag för en dryck så
oskyldig, att man skulle göra sig löjlig genom att bara sätta i
fråga, om den någonstädes vållat fylleri? Derför har man också
från nykterhetshåll ihärdigt påyrkat, att svagdricka skulle likställas
med kokadt kaffe, te, choklad o. dyl. Det har dock
komitén ej velat gå in på.

Om man med rätta anser, att en lag, för att blifva effektiv,
måste hafva stöd i en i någon mån utbredd och rotfast folkopinion,
så kan man väl med skäl fråga, huru det är tänkbart
att få det in i svenska folkets medvetande, att svagdricka, som
sedan gammalt så allmänt användes och som aldrig vållat något
ondt, skall anses och i lagstiftningen behandlas såsom en rusdryck.
Det skall säkerligen icke lyckas i något enda hörn af
vårt land.

År 1892 aflat Riksdagen en underdånig skrifvelse till Eders
Kongl. Maj:t med anhållan om utredning, huruvida en gräns
mellan svagdricka och starkare maltdrycker vore möjlig att uppdraga.
Eders Kongl. Maj:t infordrade underdånigt utlåtande i
frågan af Kongl. Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå,
hvilket utlåtande afgafs den 8 oktober samma år.

Kontrollbyrån ansåg, att en gräns kunde uppdragas, men att
alkoholhalten ensam icke kunde användas såsom en sådan gräns,

206

Särskild yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

(sid. 89) x, samt kom slutligen till det resultat, att såsom gräns
mellan svagdricka och starkare maltdrycker borde bestämmas 7 %
extrakthalt hos stam vörten (sid. 12 o. följ.) 1 2.

Orsaken, hvarför alkoholhalten ej skulle duga att sätta såsom
gräns mellan starkare och svagare maltdrycker, är den, säger
kontrollbyrån, att denna alkoholhalt är så vexlande. Kontrollbyrån
har ock på sid. 6 och 7 3 en tabell öfver 17 prof, hvilka
visa, huru betydligt alkoholhalten hos svagdricka kan genom efterjagning
variera inom loppet af några dagar. Men i intet af dessa
prof har den någonsin nått upp till 2 72 vol. %. Och på sid.
12 4 säger byrån, att af de på senare tid analyserade 52 profven
å svagdricka intet haft högre alkoholhalt än 2,5 volymsprocent
och endast tre prof högre alkoholhalt än 2 vol. %, medan
medeltalet för samtliga profven varit 1,33 %. Deraf är emellertid
tydligt, att om en alkoholgräns varit bestämd, enligt nykterhetsvännernas
ofta uttalade önskan, till 2 72 vol. %, så skulle alla
dessa prof hafva visat, att den gränsen vore praktisk. Huru
alkoholhalten sedan varierar under denna gräns, det är ur nykterhetssynpunkt
absolut likgiltigt. Men huru ofta detta än framhålles,
så tyckes man aldrig vilja höra derpå. Alltjemt återkommer
talet om den ständigt vexlande, alkoholhalten. Det återkommer
också i komiténs motivering sid. 45, ehuru jag väl femtio
gånger inom komitén framhållit, att alkoholhalten gerna må vexla
100 gånger i minuten, blott den icke öfverstig er en viss gräns.

Häremot invändes nu, att det dock icke finnes någon säkerhet
för att icke alkoholhalten i svagdricka genom efterjäsning
kan öfverskrida den eventuel stadgade gränsen. Men att en
sådan säkerhet finnes, det har kontrollbyrån sjelf visat, då den
på sid. 124 säger, att en vört på 7 % extrakthalt vid 60 %
utösning gifver en dryck med högst 2,6 vol. % alkoholhalt. Der -

1 sid. 269 i detta betänkande.

2 sid. 272 o. följ. i detta betänkande.

8 sid. 267 o. 268 i » »

4 sid. 272 i detta betänkande.

Scirskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

207

vid erkänner emellertid byrån tillika, att svagdricka numera
mestadels brygges af en vört af högst 6 % extrakthalt med en utjäsning
af i medeltal 43 % och således en alkoholhalt betydligt understigande
2 1h vol. %. De ofvannämnda 17 profven i byråns
tabell visa också, att man endast i ett fall funnit stamvörtens
styrka öfverstiga 6 %. Den nådde i detta fall 6,45 %. Sex dagar
efter brygden innehöll drickat vid 46,8 % utjäsning 1,92 vol. %
alkohol. Efter ytterligare sju dagar hade utjäsningen stigit
till 54 %, men alkoholhalten icke högre än till 2,20 vol. %. Vid
ett annat prof, der stamvörtens styrka uppgick till 4,99 %, hade
svagdricka! vid en utjäsningsgrad af ända till 69,7 % nätt en
alkoholhalt af endast 2,20 %, hvarefter den sjönk. I åter ett annat
prof hade en vört på 5,53 % styrka gifvit ett dricka, som vid
51,4 % utjäsning nått högst 1,88 vol. % alkoholhalt.

Huruvida kontrollbyråns analyser i något fall afse svagdricka,
tillverkadt vid ett s. k. svagdricksbryggeri, derom säger dess betänkande
ingenting. Det är icke heller sannolikt. Apotekare
Sundberg i Eskilstuna meddelade komitén, att vid hans svagdricksbryggeri
bereddes allt svagdricka — med undantag af en
särskild sort, som brygdes endast till jul, påsk och pingst och
hvaraf omsättningen vore ytterst ringa — af en vört med endast.
5 % extrakthalt (Bil. 16 sid. 352) och att han trots gjorda försök
aldrig fått upp alkoholhalten i det färdiga drickat till mer än 1 1 2
volymsprocent. Enahanda torde nog förhållandet vara vid alla
svagdricksbryggerier i vårt land, allenast med den skilnad, att
många icke bestå sig med ens så hög extrakthalt i vörten som
5 % och således aldrig få ett svagdricka, som når upp till 1 V2
% alkoholhalt. Alla farhågor för att svagdricksbryggerierna skulle
öfverskrida en eventuel gräns äro alltså endast fantasifoster utan
allra ringaste stöd i erfarenheten.

Icke förty ordar komitén i sina motiv sid. 46—48 om svårigheten
för bryggaren att reglera vörtstyrkan, så att drycken ej
blir för stark, emedan utjäsningsgraden är beroende af en mängd
faktorer, såsom kornets beskaffenhet, dess mältning och kolning,
jästras, temperatur och tid. Och komitén synes dervid särskild!

208

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

ömma för den mindre kunnige bryggarens, hvilket val vill säga
svagdricksbryggarens, fara att oförskyldt öfverskrida gränsen.

Hvad för öfrigt angår de der »svårigheterna», säger ju kontrollbyrån
sjelf på sid. 18*, att ehvad man erhåller dricka!
genom efterlakning såsom en biprodukt vid öltillverkningen eller
man bereder vörten direkt för drickstillverkning, »sd torde det i
intetdera fallet vara någon svårighet för bryggaren att nedbringa
vörtens styrka till 6 a 7 %•». Och hvarför inte säga till 4 ä 5 %?
Underligt vore det väl också, om man skulle finna en bryggare
så okunnig, att han icke förstode att blanda tillsammans 5 å 6
liter extrakt och 95 å 94 liter vatten för att få en stamvört med
5 å 6 % extrakthalt. Och om utjäsningsgraden upplyser kontrollbyrån
på sid. 7 och 8 1 2, att alkoholhalten stiger med densamma
endast till en viss punkt, hvarefter den genom ättikbildning går
tillbaka.

Om det är tillåtet att läsa sådana af kontrollbyrån å embetets
vägnar lemnade uppgifter med vanligt sundt förstånd, såsom
man läser annan svensk skrift, så behöfver man alls icke vara
tekniker för att inse, att en alkoholgräns visserligen kan fastställas
och att man sedan må öfverlemna åt bryggaren att tillblanda
vörten så, att den gränsen icke vid någon efterjäsning kan
öfverskridas, hvilket ju enligt byråns egna af kornitén aldrig vederlagda
ord icke möter några svårigheter. Alkoholgränsen är
också den enda gräns, som ur nykterhetssynpunkt har något
intresse. Kan en maltdryck med hög extrakthalt och låg alkoholhalt
tillverkas, så bör den visserligen icke för extrakthaltens
skull rubriceras såsom öl, utan tvärt om helsas välkommen såsom
ett extra godt svagdricka. Och att den kan tillverkas, derpå har
man ett exempel i Lundells pilsnerdricka, som brygges i Upsala
under kontroll af professorn i kemi doktor O. Widrnan. Att
detta dricka ställer sig något dyrt, är sant, men det är en sak,
som icke angår lagstiftaren utan endast köparen. För resten är

1 sid. 273 i detta betänkande.

2 sid. 268 o. 269 i detta betänkande.

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

209

det icke dyrare än iskällardricka, på samma gång det är extraktrikare
och alkoholsvagare. Och blotta förekomsten af detta pasteuriserade
dricka till detta pris vederlägger fullständigt, hvad komitén
på sid. 45 i sina motiv talar i motsatt syfte.

Komitén har såsom skäl emot bestämmandet af en alkoholgräns
äfven anfört, att bryggaren alltid skulle vara utsatt för
frestelsen att komma denna gräns så nära, att den lätt kunde
öfverskridas (sid. 48 i motiven). Men hvad först svagdricksbryggerierna
angår, så ådagalägger erfarenheten, såsom jag ofvan
visat, att för dem ingen sådan frestelse alls existerar. Kontrollbyrån
säger ju också på sid. 18 1, att »tillverkaren icke har
något intresse af att brygga drickat starkare än medgifvet är».
Och detta är till den grad sant, att svagdricksbryggarnes frestelser
draga åt rakt motsatt, håll, nämligen att till lägsta möjliga qvantitet
minska extrakthalten samt ersätta bristen med saccharin.
Derför yrkade jag inom komitén, att i maltdryckslagen skulle
stadgas, att dryck, som innehölle saccharin, icke finge såsom
maltdryck till salu hållas. Så sker i det stora öllandet Tyskland.
Men komitén ville icke gå in derpå. I stället beslöt
den att i sin underdåniga skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t påpeka
behofvet af en saccharinlag.

Deremot må gerna medgifvas, att frestelsen att komma en
eventuel alkoholgräns så nära som möjligt kan under vissa förutsättningar
angripa ölbryggaren. Inom komitén har också den
upplysning meddelats, att t. ex. ett stort bryggeri i Stockholm,
för att få ut sin tillverkning i marknaden, till en tid sålt med
ekonomisk förlust stora partier öl under etiketten »Iskällardricka».
Emellertid säger det sig sjelft, att frestelsen att sälja med förlust
icke kan blifva så allmän eller så långvarig, att man behöfver
lagstifta mot densamma. Att för denna »frestelses» skull offra
eu princip, utan hvilken en tillfredsställande lagstiftning angående
ölhandeln är omöjlig, torde derför vara en orimlighet.

Komitén säger i sina motiv sid. 48: »Vore den faststälda

alkoholgränsen 2 V2 f, så finge bryggaren ej göra sin stamvört

1 sid. 277 i detta betänkande.

MaltdrycksJcomi ten.

210 Särskilt yttrande af Herrar Waldenström och JanssOn.

öfver c:a 6 %, i fall han ville vara säker på att varan aldrig
komme öfver gränsen». Der erkänner ju alltså komitén sjelf, att
det går an att bestämma en alkoholgräns så, att man kan vara
fullkomligt säker på att den färdiga drycken aldrig skall kunna
öfverskrida densamma, huru den än må efterjäsa och huru alkoholhalten
än må vexla. Bryggaren behöfver blott tillreda vörten
så, att den icke har högre extrakthalt än 6 %. Och att tillreda
en sådan vört bör väl ej vara någon svår konst. Kunna de icke
lära sig den, så må de stå sitt kast. Lagstiftningen har ingen
anledning att visa undseende för sådana bryggare.

»Men», säger komitén, »då komme detta att omöjliggöra för
bryggaren att föra i marknaden sådana maltdrycker som svensköl,
julöl, iskällardricka» (sid. 48 i motiven). Men detta är ju ett
rent orimligt tal. Kan ölbryggaren icke tillreda vörten så, som
nyss är sagdt, då må han föra drycken i marknaden såsom Öl.
Den kommer då under samma lag som de starkare maltdryckerna,
och det bör väl icke oroa en komité, som icke känner
ringaste tvekan att ställa äfven det allra svagaste svagdricka under
samma lag som det allra starkaste Öl och porter.

Huru komitén går till väga i sin bevisning, derpå kan man
se ett prof på samma sida 48, der det heter: »Undersökningar
af 17 prof svensköl, anförda i kontrollbyråns utlåtande sid. 33,
visade, att hos 9 prof alkoholhalten låg öfver 2 Va %, hos 8 deremot
under, och hvad iskällardricka beträffar, så låg alkoholhalhalten
i 15 % af profven under 2 Va %.•>•> Slår jag nu upp de
citerade sidorna, så visa de äfven något, som komitén blundar
för, nämligen hvad »svenskölet» angår, att stamvörtens styrka i
de tagna profven varierade mellan lägst 6,73 högst 18,47 samt utjäsningsgraden
mellan lägst 15,3 högst 58,7; och hvad beträffar
iskällardrickat, vexlade stamvörtens styrka mellan lägst 5,29
högst 11,42 samt utjäsningsgraden mellan lägst 40 högst 68,2. År det
väl rimligt att på en jemförelse af alkoholhalten i maltdrycksprof med
så oerhördt olika vörtstyrka och utjäsningsgrad bygga en bevisning
om faran af att draga upp en alkoholgräns mellan svagdricka och öl?
Om man sätter etiketten »svensköl» på två prof, af hvilka det ena har

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

211

nära 3 gånger så stark stamvört och nära 4 gånger så hög utjäsningsgrad
som det andra, så lärer väl icke etiketten göra dessa
två drycker till samma sort. Då kan man ju lika gerna sätta en
svagdricksetikett på en porterbutelj och sedan genom analys visa,
huru oerhördt alkoholhalten kan vexla i »svagdricka».

När komitén började sitt arbete, så var en af dess första
åtgärder att uppsätta några frågor att besvaras af kontrollbyrån.
Dessa frågor, som återfinnas i komiténs motiver sid. 39, voro så
affattade, att jag genast invände, att man på dem icke kunde
erhålla annat än intetsägande svar. Huru fullkomligt rätt jag
hade deri, visar också kontrollbyråns svar, som finnes i komiténs
bil. n:r 10. Sjelf föreslog jag vida mer bestämda frågor, som
fordrat bestämda svar, men dem ville komitén icke upptaga. Jag
skall derför tillåta mig att här relatera något ur dem. Sålunda
ville jag fråga, hvilketdera som vore lättare och enklare: att
bestämma extrakthalten eller att bestämma alkoholhalten i den
färdiga och till salu utbjudna maltdrycken. Det är nämligen för
mig klart, att då det här icke gäller att göra maltdryckerna till
skatteobjekt utan endast att motverka dryckenskap, så är det enda
rationela att som gräns mellan svagdricka och Öl bestämma styrkan
icke hos det näringsämne utan hos det berusningsmedel, som
maltdryckerna innehålla. Om det nu tillika visade sig, att vid
eventuel tvist om en till salu utbjuden maltdrycks laglighet det
vore lika lätt eller lättare att utröna alkoholhalten än extrakthalten,
så vore det ju, äfven från ren kontrollsynpunkt sedt,
lämpligast att bestämma gränsen i alkoholprocent.

Ehuru nu denna fråga, som sagdt, ej fick komma med, så
blef den dock, märkvärdigt nog, alldeles i förbigående besvarad
genom kontrollbyråns meddelande till komitén, att »stamvörtens
extrakthalt kan bestämmas genom att underkasta den färdiga
drycken en undersökning, som ej är nämnvärdt besvärligare än
undersökningen af dryckens alkoholhalt, om destillationsmetoden
dertill användes». Alltså: vid eventuel undersökning är alkoholhalten
i den färdiga drycken mindre besvärlig att utröna än
extrakthalten. Det är derför icke underligt, att kontrollbyrån

212

Särskilclt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

säger sig »icke kunna jakande besvara» komiténs första fråga:
huruvida något bestämdt hinder förefinnes att till grund för bestämmande
af eu gräns mellan svagdricka och starkare maltdrycker
lägga allenast den färdiga dryckens alkoholhalt, uttryckt i
vissa volymsprocent. Detta är ju ett öppet erkännande, att intet
hinder förefinnes för att bestämma en ren alkoholgräns. Men
icke förty säges endast några få rader näst förut, »att alkoholen
ensam icke kan användas att skilja dricka från andra maltdrycker».
Den, som kan bli klok på sådant, han måste ha mer än
vanligt förstånd.

Emellertid hände det sig icke bättre än så, att komitén till
sitt sammanträde den 19 november 1898 tillkallade professorn
vid Stockholms högskola doktor S. O. Pettersson. {Bil. 16). Han
uttalade »sympatier för tanken att genom en lagbestämd skilnad
mellan starkare och svagare maltdrycker få det slags svagdricka,
som arbetsfolk använde såsom läskedryck, fritt från allt tillverknings-
och försäljningstvång» (sid. 335). Han ansåg äfven, »att
större svårigheter icke förefunnes för att uppdraga en sådan
gräns». Hvad anginge alkoholgränsen ansåg han på anförda skäl,
att den borde sättas till 2,5 eller 2,6 volymsprocent (sid. 336) —
alldeles som nykterhetsvännerna i landet på grund af erfarenhet
uttalat sig. Hvad stamvörtens extrakthalt beträffade, så ansåg
han det »nödvändigt att vid gränsbestämningen taga hänsyn äfven
till den» (sid. 336). Men på särskilclt framstäld fråga förklarade
han, att om till en färdig maltdryck »tillsättes alkohol eller
någon vara, som innehölle alkohol», så skulle en undersökning
på dryckens extrakthalt icke lemna rigtigt- resultat, och dermed
hade den formel, som kontrollbyrån användt för att af alkoholhalten
beräkna vörtstyrkan »förlorat sin giltighet» (sid. 338).

Hvad är nu summan af allt detta? Jo,

l:o) Alkoholgränsen är den enda rationela, den enda, som
ur nykterhetssynpunkt har något intresse;

2:o) Alkoholgränsen är ur kontrollsynpunkt den mest praktiska,

a) emedan det är lättare att i den färdiga drycken utröna
alkoholhalten än stamvörtens extrakthalt;

Särskild yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

213

b) emedan en undersökning af extrakthalten i visst fall gifver
olägligt resultat, medan en undersökning af alkoholhalten
aldrig behöfver slå fel;

3:o) Alkoholgränsen bör lämpligast sättas till 2 V2 volymsprocent
;

4:o) En så bestämd alkoholgräns’ öfverskridande vid efterjäsning
i den färdiga drycken kan bryggaren med full säkerhet
förekomma genom att reglera vörtens extrakthalt så, att den ej
öfverstiger 6 %;

5:o) Vill han såsom svagdricka sälja maltdryck med större
extrakthalt, så kan han genom pastörisering förebygga alkoholgränsens
öfverskridande, hvilket icke gör drycken dyrare än vanligt
iskällardricka.

För tillräckligt noggrant bestämmande af vörtstyrkan kunde
för resten bryggaren, enligt Professor Petterssons meddelande,
erhålla enkla och billiga instrument, areometrar »utan annan gradering
än ett i glaset inbrändt märke, angifvande den största
extrakthalt hos vörten, som vore förenlig med alkoholgränsen
för svagdricka». Han behöfde blott sätta detta instrument ned
i vörten. Om det »vid vanlig rumstemperatur sjönke ned till
märket eller öfver märket», så kunde han veta, att den färdiga
drycken aldrig genom någon efterjäsning kunde utveckla eu
alkoholhalt, som öfverstege svagdrickats alkoholgräns.

Men nu reser komitén emot talet om en gräns mellan svagdricka
och starkare maltdrycker den af en sådan gränsbestämning
nödvändiggjorda statskontrollen, som skulle erfordra, att »rundt
om i landet anstäldes tjensteman för sådant ändamål», hvilket
skulle medföra en kostnad, som vore »värd beaktande», om den
ock icke behöfde »utgöra något ovilkorlig!, hinder» (motiven sid. 43).

Om en sådan kontroll säger kontrollbyrån, att den borde
anordnas vid bryggerierna och gå ut på att tillse, att vörten,
när den sattes till jäsning, ej hade för hög extrakthalt. Den
skulle emellertid enligt byråns mening på sid. 17 1 blifva så

1 sid. 276 i detta betänkande.

214

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

kostsam, att »den icke torde kunna anordnas annat än i samband
med en beskattning af maltdrycker». Detta förklaras dock redan
på nästa sida (sid. 18)1 så, att »som tillverkaren egentligen icke
har något intresse af att brygga drickat starkare än medgifvet är,
skulle kontrollörens befattning kunna blifva ganska lättskött och
således icke kräfva någon särdeles hög kostnad» (!).

Hvad komitén ordar om nödvändigheten af en tillverkningslag
såsom vilkor för möjligheten att kunna bestämma en gräns
mellan öl och svagdricka, är fullkomligt betydelselöst. Bestämmer
lagen, att en vara måste vara så eller så beskaffad för att
få utbjudas till salu, då säger det sig sjelft, att tillverkningen
måste Tätta sig derefter. Det är ju för försäljning, som tillverkningen
sker.

Att ingen vidlyftig och kostsam statskontroll vore behöflig,-derpå kunna flere bevis anföras. Det är t. ex. i svensk lag förbjudet
att såsom vin sälja dryck med mer än 25 % alkoholhalt.
Men aldrig har man hört talas om någon vidlyftig statskontroll
för att se till, att den alkoholgränsen ej öfverskrides. Det är
också förbjudet att vid minuthandel eller utskänkning såsom
bränvin sälja dryck med mindre alkoholhalt än 40 %. Men icke
heller för den alkoholgränsens öfvervakande har man tänkt på
någon vidlyftig statskontroll. Komitén anför i sina motiv sid. 34
ett yttrande af Första Kammarens tillfälliga utskott 1896, der
emot denna jemförelse göres den kostliga anmärkningen, att jemförelsen
är utan all betydelse, emedan »lagen icke känner två
slags bränvin, af hvilka det ena skulle lyda under andra bestämmelser
än det andra» — alldeles som vore det icke några olika
bestämmelser, då lagen förbjuder försäljning af det ena slaget,
men tillåter försäljning af det andra!

Svensk lag förbjuder äfven att såsom smör sälja natursmör,
som är blandadt med margarin. Men icke heller der har man
ansett någon dyrbar statskontroll erforderlig. Den tillverkningskontroll,
som der förekommer, har endast till ändamål att tillse,

1 sid. 277 i detta betänkande.

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

215

att »inga för helsan skadliga materialier användas samt att tillverkningen
jemväl i öfrigt bedrifves på sådant sätt, att fabrikatet
ej blir för helsan menligt».

Komitén försöker försvaga denna jemförelse med att
säga, att margarinlagen vill »tillförsäkra köparen att få den vara,
som han önskar», och skydda honom mot att få »den vara, som
han ej vill ha», men i maltdryckshandeln skulle det gälla »att
för visst fall försvåra möjligheten för konsumenten att erhålla
den vara, han önskar, och tvinga säljaren att tillhandahålla annat
slag af maltdrycker än köparen begär» (sid. 53 i motiven).

Ett sådant resonnemang är ju rent orimligt. Ingen maltdryckslag
kan eller vill tvinga en säljare att tillhandahålla en
köpare vare sig den dryck han vill ha eller den han ej vill ha.
Vill en säljare icke sälja svagdricka utan endast öl, så får svagdricksköparen
vända sig åt annat håll; och vill en säljare endast
sälja svagdricka men icke öl, så får ölköparen gå till någon annan.
Ingen lag i verlden vill väl tvinga säljaren att tillhandahålla
öl åt svagdricksköparen eller svagdricka åt den, som vill
köpa öl. Men en lag om alkoholgräns vill hindra säljaren att
under benämningen svagdricka sälja en maltdryck med berusande
egenskaper, alldeles såsom margarinlagen vill hindra honom att
under benämningen smör sälja vara, som är blandad med margarin.
Men å andra sidan vill en alkoholgränslag gifva säljare
frihet att obehindradt tillhandahålla köpare svagdricka såsom en
god och nyttig dryck, som icke har ett tecken att skaffa med rusdryckslag
stiftning en.

Komitén söker ytterligare försvaga jemförelsen genom att
framhålla, att köparens och säljarens intressen äro rakt motsatta,
när det gäller öl och svagdricka, mot hvad de äro i fråga om
smör och margarin. Men det är fullkomligen likgiltigt. Så snart
det å någondera sidan tinnes något intresse att i något syfte
öfverskrida de gränser, som lagen stadgar, så behöfves kontroll
precis lika mycket i ena fallet som i det andra.

Antag, att Sverige enligt komiténs anvisning finge en saccharinlag,
som förbjöde att till salu hålla varor, hvilkas sötämne

216

Särskilt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

till större eller mindre del bestode af saccharin. Skulle man
väl derför behöfva vidlyftiga tillverkningslagar med dertill hörande
kostsam statskontroll för tillverkningen af safter, af sockerdricka,
af konfekt eller annat, der det kunde komma i fråga att
såsom sötämne använda saccharin i stället för eller jemte socker?

Huru öfvas under närvarande förhållanden kontroll öfver
försäljningslagars efterlefnad? Jo så, att polismyndigheten griper
in, så snart på grund af angifvelse eller annan anledning skäl
förekommer att misstänka, att någon lag blifvit öfverträdd. Och
precis på samma sätt finge det gå till att öfvervaka eu lag om
alkoholgräns.

Nu invändes, att en polisman i allmänhet ej kan handtera
de instrument, som erfordras för att utröna alkoholhalten i en
maltdryck. Ja, det är rätt. Men han kan ännu mindre använda
de instrument, som fordras för att upptäcka, om smöret
är blandadt med margarin. Ej heller torde han kunna utröna,
om alkoholhalten i ett vin är 26 % i stället för 25 eller i ett
bränvin 39 % i stället för 40, och ännu mindre om arsenikhalten
i tapeter, tyger eller dylikt öfverskrider det lagligen tillåtna. I
alla dessa fall måste han vända sig åt sakkunnigt håll. Och det
finge han äfven göra, när det gälde att utröna alkoholhalten hos
en maltdryck, som sålts under namn af svagdricka, men verkat
berusande.

Komitén finner det emellertid för rättskänslan upprörande,
att en återförsäljare skulle kunna riskera att blifva straffad för
det, att han sålde såsom svagdricka en dryck, som han köpt såsom
svagdricka, men som vid undersökning befunnes öfverskrida
alkoholgränsen. Ja, det är precis samma oegentlighet, som drabbar
hvarje handlande, som säljer olagliga varor. Han köper vin och
säljer det, och det befinnes innehålla 26 % alkohol; han köper
smör och säljer det, och det befinnes vara blandadt med margarin;
han köper tyger och tapeter, som försäkras vara arsenikfria,
och han säljer dem, och de befinnas innehålla arsenik i
otillåten mängd. Allt det der rår han icke för, ja, han vet kanske
icke, hvem tillverkaren är, emedan han köpt varan genom

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

217

mellanhand. Men han träffas dock af straffet. Alldeles detsamma
— ingenting annat — skulle inträffa här, endast med den skilnad,
att han här alltid kände tillverkaren, i hvars intresse det
derför skulle vara att ersätta honom den förlust, han lidit, af
fruktan för den skada, som hans egen affär annars komme att
lida. En svagdricksbryggare, hvars kunder för hans skull finge
plikta några gånger, skulle snart se sin affär tillintetgjord, och
det aktar han sig nog för. Faran för säljaren är alltså mycket
ringa, och koiniténs tal om det för rättsmedvetandet i hög grad
upprörande (sid. 51) är alldeles omotiveradt, så mycket mer som
ju kontrollbyrån förklarar, att tillverkaren icke har något intresse
af att brygga direkt starkare än medgifvet är (sid. 18)1, och
Professor Pettersson vid komiténs sammanträde den 19 november
1898 upplyste, att sådant vore emot svagdricksbryggarens intresse,
då det förorsakade honom en onödig utgift, hvarför det ock
kunde förutses, att skulden i de flesta fall komme att hvila på säljaren,
»enär han ensam kunde hafva någon fördel af att förfalska
drickat genom tillsats af högre sprithalt» (Bil. 16 sid. 337).

Att skilja handeln med de starkare maltdryckerna från all
annan handel är det andra i ordningen af de kraf, som nykterhetsverksamheten
ställer på lagstiftningen, och ett kraf, som den
icke kan eftergifva. År 1892 skref också Riksdagen till Kongl.
Maj:t derom, men skrifvelsen föranledde ingen åtgärd från Kongl.
Maj:ts sida, och det icke för principens egen skull, utan derför
att ett sådant stadgande under dåvarande förhållanden skulle
blifva gällande äfven i fråga om svagdricka. När en gång
gränsen mellan öl och svagdricka kommer till stånd, upphör
detta skäl.

Att en mängd handelsbodar i städerna för sin tillvaro bero
af ölhandeln, det är sant, och om de ramla, så sker ingen skada.
Det är allenast till skenet, för att ha laga försvar, som de handla
med andra varor än öl.

1 sid. 277 i detta betänkande.

Ma l tdrycJcskomi ten.

218 Särskild yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

Skälet till att ölhandeln (naturligtvis i minut) bör skiljas
från all annan handel, är precis detsamma, som vållade, att så
skedde med bränvinshandeln. ölet är en rusdryck, det är saken.
Och om komitén på sid. 105 lemnar den fullkomligt obehöfliga
upplysningen, att »hos bränvinet egenskapen af rusdryck är
långt mer framträdande t än hos maltdryckerna», så framträder dock
hos ölet egenskapen af rusdryck alldeles tillräckligt för att göra
bränvinsförsäljningslagens tillämpning i detta stycke på ölet fullt
berättigad. En rusdryck bör icke finnas tillgänglig på ställen,
der menniskor måste köpa sina verkliga förnödenheter.

I städerna är en sådan förening absolut obehöflig. Der finnas
alltid ölafhemtningsställen, oberoende af all annan handel.
Och hvad angår landsbygden, så finnas nu många stora socknar,
ja härad, der ingen enda landthandlande säljer Öl. Och går det
bra der, såsom det gör, så skulle det gå bra äfven annorstädes.
De hushåll på landet, som nödvändigt anse sig behöfva Öl, kunna
reqvirera det per post eller telefon från närmaste bryggeri eller
annat försäljningsställe, då det enligt komiterades förslag om försäljning
till försändning (§§ 12, 13) kan derifrån af säljaren
skickas till konsumenten.

Så länge ölhandeln får förenas med annan handel, så gäller
om frestelsen att köpa Öl precis detsamma som förr gälde om
frestelsen att köpa bränvin, när sådant fans att få i vanliga
handelsbodar. Det fins ingen möjlighet att förneka detta.

Men icke blott det. Många handlande önska af hjertat en
sådan lag och skulle prisa sig lyckliga, om den komme till stånd.
De vilja icke sälja öl, men anse sig tvungna dertill, emedan deras
kunder annars gå öfver till deras konkurrenter, som äfven sälja
Öl. Detta är helt enkelt en verklighet, som komitén förgäfves
på sid. 106 o. följ. söker teoretisera bort. Men om de kommunala
myndigheterna skulle bland flere inbördes konkurrerande
och i öfrigt lika qvalificerade handlande, som sökte rättighet att
sälja öl i mindre qvantiteter, medgifva sådan rättighet åt en,
men icke åt de öfriga, så vore det ett vidrigt godtycksregemente
till gynnande af den ene på den andres bekostnad, och det så

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

219

mycket vidrigare, som denne ene enligt komiténs förslag på
samma gång finge uteslutande monopol på att sälja svagdricka
litervis till afhemtning.

När koinitén häremot anmärker, att om en särskild ölhandel
i minut blefve upprättad, så skulle den handlande, som hade sin
bod närmast derintill, »blifva på enahanda sätt gynnad framför
de öfriga handlandena» (sid. 107), så torde det knappast få anses
allvarligt menadt. Det måste ju vara skämt att antyda, att lagen
skulle gynna en handlande framför andra, derför att den icke hindrade
honom att, om han kan, skaffa sig bättre handelsläge än de.
Annars kunde ju alldeles detsamma sägas om en handlande, som
hade sin bod i närheten af ett ölutskänkningsställe, der mycket
folk plägade samlas. Detta har dock icke hindrat komitén att
behålla det nu gällande förbudet för handlande att i sin bod
sälja, ja till och med skänka bort öl till förtäring på stället.
Nej, så strängt är komitéförslagets bud i detta stycke, att den,
som i en kommun idkar handel i öppen bod, icke får på något
ställe inom samma kommun — vore det ock på flere mils afstånd
från boden — till någon menniska sälja ens en half liter svagdricka
till förtäring på stället (§ 8)!

När komitén vidare på sid. 106 säger: »Frestelsen att på
olagligt sätt uppdrifva sin omsättning bör gifvetvis vara större
för den. som har endast maltdryckshandeln att lifnära sig med,
än för den, som drifver sådan handel allenast såsom bisak», då
kan dertill svaras, att det alls icke är sagdt, att maltdryckshandeln
i en kommun skall lemnas åt en sådan person, som ingenting
annat har att lifnära sig med. Det kan vara en för ordning
och sedlighet nitälskande person, som tillika är så burgen, att
förtjensten på ölhandeln har vida ''mindre betydelse för honom
än för mången handlande.

En annan högst betänklig olägenhet af ölhandelns förening
med annan handel är den, att handelsbodarne kunna hållas öppna
på tider, då andra ölförsäljningsställen enligt lag skola vara
stängda. Derigenom göres alldeles om intet den nytta, som med
de senares stängning afses.

220

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

Ett tredje vigtigt mål, hvarefter nykterhetsverksamheten i
vårt land sträfvar, år att tillförsäkra kommunen, som skall bära
all tunga af dryckenskapen, större magt, än den nu har, att
förebygga anledningar till dryckenskap. Men detta har komitén
icke funnit vara värdt något afseende. Den måste tvärt om
sjelf på sid. 147 i motiven erkänna, att det är möjligt, att de
kommunala myndigheternas magt att verka inom sina områden
blifvit genom komiterades förslag inskränkt. Komitén vill visserligen
göra troligt, att det endast »vid en ytlig granskning» kan
»förefalla» så, men att det, »realiter sedt», ingenstädes »torde» vara
fallet. Men, tillägger komitén, »huru som helst härmed må förhålla
sig, våga komiterade dock tro», att »de nu föreslagna stadgandena»
äro tydligare och derigenom »mer effektiva än de nu
gällande». I detta ligger ju ett tydligt erkännande, att det
äfven, »realiter sedt», kan vara så, som det »vid ytlig granskning»
kan »förefalla» läsaren.

Någon rättighet att vaka öfver ölutskänkningen vid jernvägsstationer
och vid lägerplatser eller att ingripa mot deraf
föranledda oordningar vill komitén icke medgifva kommunerna,
huru stora olägenheter och kostnader de deraf än må hafva.

Konungens Befallningshafvande skall enligt komiténs förslag
ega samma magt som nu att, utan afseende på kommunens vilja,
medgifva rätt till utskänkning af vin och maltdrycker vid måltid
till spisande gäster (§ 3). Uttrycken »måltid» och »spisande
gäster» lemnas dervid lika obestämda som förr. Komitén anför
i motiven sid. 85 o. följ. tre prejudikat, som skola visa,
att med måltid icke får menas smörgåsar, som äro »en tum
å ena och en half tum å andra kanten» eller ens »två tum
i fyrkant» och som den ^spisande gästen» alls icke spisar,
äfven om de äro »ätbara». Men i alla de tre fallen hade de
»spisande gästerna» alls icke kommit för att spisa, ej heller
reqvirerat någon spis utan endast öl, fastän värden låtit åt
dem framsätta dessa entumssmörgåsar. Huru det hade gått,
om »den spisande gästen» reqvirerat en entumssmörgas eller »en
köttbulla i ärtformat» och dertill fem halfvor Öl, derom säga

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

221

prejudikaten ingenting, och det var dock detta man behöfde
få veta.

Enligt komiténs förslag har vidare Konungens Befallningshafvande
rätt, alldeles som nu, l:o) att, utan afseende på kommunens
vilja, medgifva rätt till utskänkning af vin och maltdrycker
å område för station vid enskild jernväg samt å bantåg (§ 4), —
2:o) att öfver allt, der utskänkningsrörelse »kan komma i fråga»
att endast under »någon del af året» utöfvas, medgifva rättighet
dertill för »kortare tid än år», och det både vid och utom måltider
(§ 6); likaså vid auktion eller annat bestämdt tillfälle (§ 7), —
3:o) att medgifva tillverkare rätt att genom kringföring sälja vin
och maltdrycker i stad utom stadens planlagda område (§ 14), —
4:o) att, der »särskilda omständigheter» dertill föranleda, medgifva
rätt till utskänkning eller annan försäljning utöfver den i lag
faststälda tiden (§ 24).

Dessutom skall Konungens Befallningshafvande utöfver den
befogenhet, han för närvarande har, genom komiténs förslag § 5
få befogenhet att, utan afseende på kommunens vilja, medgifva
innehafvare af fabrik eller annan industriel anläggning rättighet
att inom anläggningens område utskänka maltdrycker till derstädes
i hans arbete sysselsatta personer. A andra sidan skola
kommunerna förlora den magt, de nu hafva gent emot sådana
personer, som hålla vin och maltdrycker för afhemtning till salu,
men göra det på sådant sätt, att oloflig utskänkning derigenom
främjas eller oordningar eljest föranledas (sid. 146). Enligt nu
gällande förordning § 15 ega nämligen magistrat och kommunalnämnd
att för viss tid eller för alltid förbjuda en sådan försäljare
all vidare försäljning af nämnda drycker eller stadga sådana inskränkningar,
som må finnas påkallade. Härifrån är endast tillverkarens
försäljning från tillverkningsstället undantagen. Dock
kan förbudet utsträckas äfven till denne att gälla vid marknad,
kungjord allmän torgdag, läger eller annat vapenöfningsmöte,
mönstring, ting, auktion eller annan till folksamling föranledande
förrättning, eller då eljest större folksamling egen rum. Denna
kommunernas rättighet, som i sin nuvarande omfattning vans

222 Särskilt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

den 1 januari 1898, vill komitén taga ifrån dem. I dess ställe
skall Konungens Befallningshafvande genom § 22 erhålla rättighet
att för bestämdt tillfälle, då ett upprepande af förut förekomna
oordningar skäligen kan befaras, såsom vid marknad, torgdag,
läger eller annat vapenöfningsmöte, mönstring, ting, auktion eller
annan till folksamling föranledande förrättning, eller då eljest
större folksamling väntas ega rum, förbjuda försäljningens bedrifvande
eller föreskrifva nödiga inskränkningar. Kommunernas
nuvarande magt att sjelfva ingripa skulle alltså ersättas med en
rättighet för dem att för hvarje sådant »bestämdt tillfälle», som
vore att vänta, gå in till Konungens Befallningshafvande med en
anhållan om förbud, hvilken anhållan naturligtvis måste kommuniceras
vederbörande o. s. v., o. s. v. — allt till fromma för ordning
och nykterhet! !

Att i betraktande af allt detta vilja förneka, att kommunernas
rättighet emot öldryckenskapen, »realiter sedt», icke blifvit
genom komiténs förslag inskränkt, går nästan långt. Och dock
är det ett lika oafvisligt som rättvist kraf öfver hela landet, att
deras befogenhet skall blifva utsträckt.

För jemförelses skull må här påpekas, att det i Finland beror
på kommunens bifall, om en gästgifvare skall få rättighet
att utskänka maltdrycker (historiken sid. 75). Rättighet att på
landet sälja öl till afhemtning skall sökas hos kommunalnämndens
ordförande. Sådan kommunalnämnden yttrat sig öfver ansökningen,
afgöres ärendet af kommunalstämma. Med den saken har
länsstyrelsen ingenting att skaffa, och i kommunalstämmans öfverläggning
och beslut får bryggeriinnehafvare icke deltaga. Undantag
från dessa bestämmelser göres endast för bryggares rättighet
att utan särskild anmälan från sitt bryggeri till afhemtning försälja
sina drycker, dock med den inskränkning att försäljningen
af öl och porter må från bryggeri, som är beläget på landet
eller i köping, endast ske partivis, d. v. s. minst 25 liter (historiken
sid. 76 o. följ.). Svagdricka får han deremot gerna sälja.
Det är en rättighet, som äfven tillkommer hvilken »hembryggare»
som helst (ibid.). Hvilken skilnad!

Särskildt yttrande af Herrar Waldenström och Jansson.

223

Då, efter hvad jag här visat, komiténs förslag går stick i
stäf emot de önskemål, som landets aktiva nykterhetsvänner af
alla färger äro eniga om, och då nyttan af de »inskränkningar»,
som förslaget tillstyrker, mer än nog uppväges och göres om intet
deraf att samma inskränkningar träffa svagdricka^ så kan jag
icke föreställa mig, att det någonsin skall blifva lag. Och under
sådana förhållanden anser jag det icke tjena till någonting att
göra de detaljanmärkningar mot förslagets särskilda paragrafer,
som jag annars kunde anse mig föranlåten till. Jag kan endast
beklaga, att så mycket arbete leinnat ett så ytterst klent resultat.

Stockholm den 23 maj 1900.

P. WALDENSTRÖM.

I ofvanstående reservation instämmer

G. JANSSON.

BILAGOR

Ma l tdryckskomi ten.

Bil. 1.

Konsumtionen af alkoholhaltiga drycker
i Sverige och i en del främmande

länder.

Bil. 1. Konsumtionen af alkoholhaltiga drycker i Sverige

228

Konsumtionen af alkoholhaltiga drycker i Sverige åren 1861—97.

År.	Bränvin och sprit ä 50 % alkohol.	Vin.	Maltdrycker (utom svagdricka).1)	Beräknad konsumtion af ren alkohol
Hektoliter.	Liter per invånare.	Hektoliter.	Liter per invånare	Hektoliter.	Liter per invånare.	per invånare, liter. 2)
1861.......	395,664	10-18	15,518	0-40	274,952	7-07	5''41
1862 .......	399,729	10-14	16,601	042	456,411	11-58	5''58
1863 .......	460,630	11-53	17,198	0-43	518,317	1298	633
1864 .......	413,445	1022	15,960	0-39	499,492	1234	5-64
1865 .......	462,413	11-30	17,424	0-43	481,355	11-67	6-16
1866 .......	426,277	10-30	18,778	0-46	505,280	12-21	5''6 8
1867 .......	341,962	8-18	16,089	0-39	414,885	973	4 52
1868 .......	268,500	6-42	16,446	0-39	409,275	9-78	3-64
1869 .......	345,144	8-28	18,669	0-45	439,971	1056	4-61
1870 .......	430,042	1033	18,700	0-45	465,254	11-17	5-65
1871.......	: 439,274 .	10-50	24,393	0-58	1 510,718	12-20	5''80
1872 ........	461,167	1091.	33,695	0-80	I 644,667	15 25	6-15
1873 .......	503,045	11-77	37,258	0-87	697,005	16-31	6’62
1874 .......	584,648	13''56	39,557	. 0-92	657,138	15-21	7-48
1875 .......	539,673	1237	38,335	0-88	- 721,887	16''55	6-94
1876 .......	548,818	12-45	38,117	0-87	700,568	15-90	6-95
1877 .......	475,754	10-87	35,464	0-80	762,676	17-u	6''10
1878 .......	475,199	10''54	34,635	0-77	927,611	20-58	6-17
1879 .......	400,899	8-80	25,484	056	751,317	16-49	5-12
1880 .......	372,048	8-14	29,198	0-64	744,903	16-29	4-79
1881.......	404,708	8-84	30,8 il	0-67	840,952	18-41	5"22
1882 .......	368,430	8-05	43,435	0 95	724,524	15''83	475
1883 .......	311,213	6-78	23,584	051	777,166	1693	4-12
1884 .......	369,498	7-99	29,306	0-63	966,160	20-87	4-89
1885 .......	393,641	8-44	28,740	0-62	1,032,261	22-13	5-17
1886 .......	370,097	7-87	23,902	051	1,076,880	22-91	4''90
1887 .......	332,752	704	24,021	0-51	1,005,783	21-28	442
1888 .......	357,784	7-55	24,641	0-52	978,924	20-65	4-65
1889 .......i	296,128	622	27,813	058	1,161,791	24-40	4-14
1890 .......''	334,780	7oo	28,738	0-60	1,278,327	26-74	4-63
1891.......	310,185	6-47	43,516	0-91	1,248,805	26-05	4-37
1892 .......	313,009	6-51	58,348	1-21	1,233,776	25-68	4''40
1893 .......	321,504	6’68	8,407	0-17	1,071,775	22-26	4-25
1894 .......	332,746	686	16,965	0-35	1,223,834	25-24	4-47
1895 .......	334,581	6-83	23,286	048	1,513^990	30-93	470
1896 .......	355,811	7-20	30,084	0-61	1,403,426	28-40	4É80
1897 .......	370,595	7-43	31,995	0-64 i	1,474,317	29-57	4-96
Årligen.
1861—65 .....	426,376	10-68	16,540	0-41 1	446,105	11-17	5''83
1866—70 .....	362,385	8-70 1	17,736	0-43	446,933	1073	482
1871—75 .....	505,561	11-83	34,648	0-81	646,283	15-12	6''60
1876—80 .....	454,544	io-io	32,580	0-72 1	777415	17-28	5‘81
1881—85 .....	369,498 [	8-03	31,187	0-68	868,213	18-85	4-84
1886—90 .....	338,308 i	7-13	25,824	0-54	1.100,341	23-21	4’55
1891—95 .....	322,405	6-67	30,104	0-62	1,258,436	26-04	4-44

‘) Beräkningarna granda sig på
Svenska Bryggareföreningen. — 2) Vin

åtgången af humle;
har antagits hålla 10

talen för åren 1861—88 iiro benäget meddelade af
och Öl 4 % alkohol.

och i en del främmande länder.

229

Konsumtionen af alkoholhaltiga drycker i en del främmande länder

åren 1876—95.

År.	Bränvin ä 50 % alkohol.	Vin.	Öl.	Beräk-nad kon-sumtion af ren alkohol.1)	År.	Bränvin ä 50 % alkohol.	Vin.	Öl.	Beräk-nad kon-sumtion af ren alkohol.1)
Liter årligen	per invånare.	Liter	årligen	per invånare.
Norge.					Belgien.
1876—80 ....	4-88	0-88	19-7	3-32	1876—80 ....	9-20	3-70	1700	11-77
1881—85 ....	3''42	0-86	16-8	2-47	1881—85 ....	8-90	3-40	167-0	11-47
1886—90 ....	3''04	0-87	15-3	2-22	1886—90 ....	8-90	3-30	172-0	11-66
1891—95 ....	3-51	1-21	201	2-68	1891—95 ....	9-70	3-90	183-0	12-56
Danmark.					Tyska riket.7)
1876—80 ....	17-30	1''42
1881—85 ....	17''80	1-44			1876—80 ....	9''00	5) 4-80	87-1	846
1886—90 ....	13''70	1-35			1881—85 ....	8-20	5-70	87-0	8-16
1891-95 ....	14-50	1-59	1''- cc	10É92	1886—90 ....	6) 8-55	5-80	100-2	8-86
					1891—95 ....	8-80	5-50	109-6	9-33
Finland.
1891—95 ....	2-86	0-60	8-8	1-84	Frankrike.
					1876—80 ....	6-10	11210	6) 23-0	15-18
Storbritannien och					1881—85 ....	7-60	115-20	22-6	16-22
Irland.					1886—90 ....	7-90	91-60	21-9	13-99
1876-80 ....	6-05	2-23	149-6	9-23	1891—95 ....	8 50	112-40	22-9	16-41
1881-85 ....	5-14	1-84	124-8	7-76
1886—90 ....	4''95	1-70	127-5	7-75	Österrike- Ungern.
1891—95 ....	5-19	1-69	1350	8-16
					1876—80 ....	7-00	22-40	31-0	6-98
Nederländerna.					1881—85 ....	7-oo	21-50	32-0	693
1876—80 ....	9-90	2 61	s) 34-3	6-58	1886—90 .... 1891—95 ....	8-80 10-50	18-00 14-20	32-2 39-2	7-49 8É24
1881—85 ....	9-40	2-62	34-5	634
1886—90 ....	880	205	4) 34-5	5-99
1891—95 ....	8-80	1-94	34-6	5-97	Förenta Staterna.
					1876—80 ....	5-15	1-86	26-8	3-83
Italien.					1881—85 ....	596	1-65	37-8
1886—90 ....	1-20	98-80	0-8	10-51	1886—90 ....	5-56	1-99	46-7	4-85
1891 95 .... \|	1-20	93-60	0-6	9-98	1891—95 ....	5-94	1-49	581	5''44

*) Vin har antagits halla 10 och Öl 4 % alkohol. — 2) Medeltal för de 4 sista aren af perioden. —
8) 11° för aren 1877 och 1880. — 4) D:o för åren 1887 och 1888. — 5) D:o för de 3 sista åren af perioden. —
6) År 1880. 7) För nagra af de särskilda tyska staterna ställer sig ölkonsumtionen sålunda:

Land.	1876—80.	1881—85.	1886—90.	1891—95.	Land.	1876—80.	1881—85.	1886—90.	1891—95.
Baden .....	75	78	95	103	Elsass-Lothringen .	42	48	57	71
Bayern.....	229	211	221	226	Wiirttemberg . .	186	153	168	177

Anm. Bland använda källor må, förutom de olika ländernas officiela statistik, nämnas: Alcoholic beverages,
utg. af Board of Trade i London; Sundbärg, Statistiska öfversigtstabeller för olika länder; Znr Alkoholfrage,
Vergleichende Darstellung der Gesetze und Erfahrungen einiger ausländischer Staaten, utg. af Schweiz’Statistiska
Byrå år 1884; Broek, Les exeitants mödernes (i Bulletin de 1''Institut International de statistique, T. II).

Bil. 2.

Antalet sakfälde för fylleri
åren 1878-1897.

232

Bil. 2. Antalet xakfålde för

	1878	1879	1880	1881	1882	1883	1884	1885	1886	1887
Stockholms stad.....	G,049	5,948	6,285	6,207	6,851	6,422	6,564	4,696	6,249	7,262
Stockholms län.....	149	126	82	121	149	130	160	197	177	194
Uppsala län.......	330	250	500	488	575	502	429	397	346	500
Södermanlands län ... .	418	317	354	386	454	461	439	426	423	385
Östergötlands län ....	952	856	674	789	766	844	856	713	673	617
Jönköpings län......	589	596	743	788	667	738	531	586	372	349
Kronobergs län .....	237	286	307	292	355	218	151	182	192	149
Kalmar län.......	703	653	592	592	541	457	471	500	509	407
Gotlands län.......	34	36	37	69	55	67	48	56	37	26
Blekinge län.......	368	588	418	388	405	474	431	542	461	595
Kristianstads län.....	153	188	122	145	134	154	147	155	165	130
Malmöhus län......	1,000	937	940	930	1,003	1,045	916	902	984	846
Hallands län......	359	397	373	410	313	341	313	285	337	318
Göteborgs och Bohus län .	2,464	2,369	2,489	2,660	2,421	2,731	2,689	2,793	3,129	3,264
Elfsborgs län......	742	659	562	562	436	467	479	385	400	427
Skaraborgs län ......	456	367	455	496	538	599	577	490	517	429
Vermlands län......	317	292	358	314	326	336	398	417	326	324
Örebro län.......	697	593	603	642	662	665	757	605	717	562
Vestmanlands län.....	428	429	368	317	311	387	329	493	468	578
Kopparbergs län.....	334	295	336	304	251	260	319	370	386	319
Gefleborgs län......	1,890	1,666	1,427	1,481	1,399	1,412	1,662	1,919	1,709	1,652
Vesternorrlands län ....	1,209	933	867	1,084	1,323	817	767	753	1,038	1,270
Jemtlands län......	143	319	193	217	346	288	192	198	240	156
Vesterbottens län.....	115	91	151	140	135	118	119	89	93	117
Norrbottens län.....	143	115	90	104	133	168	169	158	147	2371
Hela liket,	20,279	19.3C0	19,326	19,926	20,549	20,101	19,913 18,307	20,095	21,113
Autftl per 1,000 invånare [	4,47	4,21	4,23	4,36	4,49	4,37	4,29	3,91	4,Sfi	4,40

fylleri åren 1878—189 7.

233

1888	1889	1890	1891	1892	1893	1894	1895	1896	1897
7,644	. 7,938	8,461	8,140	8,151	7,883	8,093	8,846	10,705	11,625	Stockholms stad.
179	133	194	188	168	245	156	211	279	270	Stockholms län.
501	505	417	389	571	549	596	652	633	596	Uppsala län.
402	534	620	513	735	603	816	798	979	1,183	Södermanlands län.
584	603	596	781	904	747	765	888	1,042	964	Östergötlands län.
326	339	320	374	360	327	308	265	297	289	Jönköpings län.
138	92	130	169	176	147	195	230	151	261	Kronobergs län.
406	467	518	468	529	616	682	653	649	657	Kalmar län.
37	42	33	37	30	64	43	75	62	77	Gotlands län.
424	388	521	491	470	485	538	556	560	589	Blekinge län.
99	116	149	157	191	199	160	162	203	216	Kristianstads län.
737	931	1,170	1,109	1,159	1,185	1,381	1,561	1,790	2,076	Malmöhus län.
. 327	309	345	421	526	320	323	342	466	561	Hallands län.
3,278	3,551	4,447	5,182	5,229	4,691	4,320	4,383	5,058	6,190	Göteborgs och Bohus län.
412	367	411	374	483	452	474	521	590	491	Elfsborgs län.
455	334	361	395	413	403	520	557	602	657	Skaraborgs län.
322	316	381	402	548	, 485	482	524	589	625	Vermlands län.
576	470	481	594	593	587	735	718	781	789	Örebro län.
458	622	563	653	723	619	726	645	712	721	Vestmanlands län.
361	494	523	442	537	479	679	819	756	1,014	Kopparbergs län.
1,767	1,865	2,235	2,567	2,710	2,314	2,366	2,678	2,665	3,842	Gefleborgs län.
1,093	1,859	1,647	1,357	1,629	1,079	1,083	1,255	1,217	1,470	Vesternorrlands län.
169	no	172	267	356	292	364	302	377	418	Jemtlands län.
113	307	191	179	293	192	350	324	242	272	Vesterbottens län.
274	212	270	199	241	326	404	341	271	521	Norrbottens län.
21,083	±2, m	25,156	25,848	27,725	25,289	20,559	28,806	31,676	36,374
4,44	4,80	5,26	5,38	5,77	5,24	5,45	5,75	6,38	7,26

Ma l tdryckskomi tén.

234

Bil. 2. Antalet sakfcilde för fylleri åren 1878—1897.

Fördelning af antalet sakfälde i hela riket för land och
stad samt efter olika kön.

	Summa.	Ä landet.	I städerna.	Män.	(kvinnor.
År 1878 ........	20,279	1,514	18,765	19,747	532
» 1879 ........	19,306	1,555	17,751	18,826	480
» 1880 ........	Di ce ce T—i	1,523	17,803	18,874	452
» 1881 ........	19,926	1,524	18,402	19,480	446
» 1882 ........	20,549	1,806	18,743	20,066	483
CO CO 05	20,101	1,753	18,348	19,651	450
> 1884 ........	19,913	1.747	18.166	19,434	479
» 1885 ........	18,307	1,875	16,432	17,828	479
» 1886 ........	20,095	1,898	18,197	19,453	642
» 1887 .........	21,113	2,030	19,083	20,479	634
» 1888 ........	21,082	1,751	19,331	20,447	635
> 1889 ........	22,904	1,910	20,994	22,282	622
» 1890 ........	25,156	2,1S8	22,968	24,444	712
» 1891 .......	25,848	2,536	23,312	25,016	832
» 1892 ........	27,725	2,818	24,907	26,832	893
» 1893 ........	25,289	2,380	22,909	24,380	909
ce CD	26,559	2,600	23,959	25,561	998
» 1895 ........	28,306	2,960	25,346	27,190	1,116
. 1896 ........	31,676	3,218	28,458	30,466	1,210
» 1897 ........	36,374	3,420	32,954	35,069	1,305

Bil. 3.

U ppgifter,

insamlade genom Svenska Bryggareföreningen,
från polismyndigheterna i
åtskilliga rikets städer angående orsaken
till de i dessa städer förekomna fylleriförseelser.

236

Bil. 3. Uppgifter angående

Ort.	T i d.	Summa förseelser.	Krogsupning.	Litersupning.
Antal.	*	Antal.	%■
Stockholm . .	År 1897 ...............	12,014	5,913	49,2
Jönköping . .	16/u 1897—15 5 1899 .........	476	251	52,7	114	23,9
Vestervik . .	Januari—Augusti 1898.........	41	3	7,3	1	2,4
Kristianstad * 2 3).	Oktober 1897—Juni 1898 .......	59	2	3,4	41	69,5
Malmö. . . .	Januari—Mars och Juni—December 1898.	s) 1,567	742	47,4	147	9,4
Lund4) . . .	År 1898 ...............	172	—	—	—	—
Göteborg . . .	Januari—April 1898..........	2,038	401	19,7	194	9,5
Venersborg . .	December 1897—Juni 1899 ......	371-	99	26,7	78	21,0
Alingsås . . .	Januari—Mars 1898 ..........	13	10	76,9	3	23,1
Karlstad . . .	Januari och Februari 1898 .......	64	10	15,6	12	18,8
Filipstad . . .	April—December 1898.........	69	40	58,0	8	11.6
Nora ....	År 1897 .............. .	57	57	100,o	—	—
Gefle5) . . .	Januari 1895—November 1897 .....	4,793	1,249	26,1	355	7,4
Hudiksvall . .	År 1898 ...............	298	78	26,2	69	23,2
Hernösand . .	Januari 1898 .............	22	4	18,0	2	9,0
Sundsvall . .	År 1898 ...............	849	339	39,9	88	10,4
Örnsköldsvik .	Januari—April 1898..........	44	14	31,8 \|	3	6,8
	Summa	22.947	9,212	40,1	1,115	4,9

*) I denna summa ingå 830 fall, der deu anhållne berusat sig inom enskild bostad eller ute i det

2) A den från Kristianstad lemnade uppgift linnes följande anteckning:

»Orsaken till samtligc förseelser har varit fylleri; och har sprit inköpts i liter och förtärts utomhus
A ölstugorna har ingen af personerna i fråga blifvit berusad, och är det högst sällsynt, att någon å de
under flere år annat än undantagsvis vid den hvarje månad en gång befintliga stortorgdagen.

Christianstad den 12 juli 1898.

3) Al1 dessa förseelser äro 1,111 begångna af stadsbor, 456 af landtbor; 32 förseelser äro återfall.

*) Ä den från Lund lemnade uppgift finnes följande anteckning:

»Hvar desse fyllerister erhållit sitt rus, har icke i hvarje fall kunnat utrönas, då jag icke tänkt på
rätt; ty då utröntes i hvarje fall hvar den anhållne fått sitt rus; dock kan jag med bestämdhet säga att
Litersupning i hemmet föranleder besök å ölstugor. De flesta fyllerierna härleda sig från litersupning, då
salning till litern göres och förtäringen sker i portgångar och promenader utan inåt. Literförsäljningen

Lund i Stadsfiskalskontoret den 28 februari 1899.

5) Ä den från Gefle lemnade uppgift finnes följande anteckning:

»Härtill må nämnas:

Att som uppgifterna, hvarest ruset erhållits, mestadels lemnats af den åtalade sjelf, torde nog en och
krogkunder det nu blifvit modernt att uppge det ruset erhållits genom ett par halfvor Öl o. s. v., hvarmed

orsaken till förekomna fylleriförseelser.

237

Liter- och krogsupning.	Liter- och ölsupning.	Ä ölstugor och krogar.	Ä ölstugor.	Hemtning af Öl.	Samqväm.	Obekant sätt.
Antal.	°/o.	Antal.	»o	Antal.		Antal.	%.	Antal.	%.	Antal.	%■	Antal.	*
_	_	_	_	_	_	477	4,0	_				‘) 5,624	46,8
62	13,0	12	2,5	6	1,3	6	1,3	1	0,2	24	5,1	—	—
—	—	3	v,3	29	70,7	—	—	3	7,3	2	4,8	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	16	27,1
67	4,3	80	5,1	245	15,6	44	2,8	9	*0,6	113	7,2	120	7,6
—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	. —	—	172	100,0
72	3,6	108	5,3	371	18,2	288	14,1	74	3,6	98	4,8	432	21,2
42	11,3	32	8,6	49	13,2	24	6,5	10	2,7	4	1,1	33	8,9
6	9,4	7	10,9	24	37,6	3	4,7	_	. _	1	1,5	1	1,5
6	8,7	7	10,1	5	7,3	2	2,9	—	—	—	—	1	1,4
477	10,0	377	7,9	213	4,5	63	1,1	210	4,4	_	_	1,849	38,6
41	13,7	28	9,4	44	14,7	8	2,7	—	—	3	1,0	27	9,1
—	—	—	—	5	23,0	1	4,5	—	—	1	4,5	9	41,0
13	1,5	41	4,8	136	16,0	151	17,8	6	0,7	14	1,7	61	7,2
5	11,4	8	18,2	14	31,8	—	—	—	—	—	—	'' -	—
791	3,4	703	3,1	1,141	5,0 \|	1,007	4,6	313	1,4	260	1,1	8,345	36,4

fria, och 3,094 fall, der berusningen skett å flere ställen af olika slag.
utom i två fall.

platser, der Öl här i staden utskäukes, blir berusad, så sällsynt att jag icke kan anföra ett exempel derå

C. J. Thombe,

t. f. Stadsfiskal.»

denna statistik. Om en sådan statistik skulle ordentligt och fullt rigtig uppgöras, fordras tid och vore ganska
ingen af desse fyllerister erhållit sitt rus genom att besöka ölstugor, utan att derförut inmyndigat sprit,
grunden till dagens fylle lägges, genom att innan värdshusen, der mat kan erhållas till bränvinet, öppnas,
börjar en timme innan värdshusen öppnas.

J. E. Strandberg.»

annan gång uppgifterna med flit lemnats orätta, hvilket framgår af det förhållandet att äfven bland kända
de mena att detta är ursäktliga ro.»

238 Bil. 3. Uppgifter angående orsaken till förekomna fylleriförseelser.

Anmärkningar,

De i tabellen upptagna rubriker hafva följande betydelse:

Krogsupning — sådana, som enbart å stadskällare, bolagskrogar eller andra spirituosautskänkningsställen
erhållit rus;

Litersupning = sådana, som genom »skramling» eller annorledes förskaffat sig spritvaror
från bränvinsmagasin eller vinhandel;

Liter- och krogsupning = sådana, som genom underlag af från magasinen erhållen sprit
sedermera å krogarne fullbordat ruset;

Liter- och ölsupning = sådana, som genom hemtning af såväl sprit som Öl förskaffat
sig rus;

A ölstugor och krogar = sådana, som endera å krog eller ölstuga erhållit begynnelse till
ruset och fullbordat detsamma å andra ställen. Hit hafva i några fall äfven de
räknats, som erhållit sitt rus å vissa utvärdshus och hotell;

A ölstugor = sådana, som å ölstugorna genom enbart förtärande af Öl blifvit rusiga;

Hemtning af Öl = sådana, som genom mjölkmagasin och dylika ställen erhållit Öl till
af hemtning;

Samqväm = sådana, som vid slutna samqväm tagit för mycket till bästa;

Obekant sätt = sådana, af hvilka icke kunnat utrönas, hvar och på hvad sätt ruset erhållits.

Bil. 4.

Antalet sakfälde för förseelser mot förordningen
om försäljning af vin,

Öl och kaffe m. m.
åren 1878-1897.

240

Bil. 4. Antalet sakfähle för förseelser mot förordningen Om

	1878	187»	1880	1881	1882	1883	1884	1885	1886	1887
Stockholms stad.....	161	101	175	123	137	160	164	146	258	235
Stockholms län.....	42	29	47.	43	37	28	47	39	35	40
Uppsala län.......	27	18	38	43	51	28	49	42	35	23
Södermanlands län ....	18	21	19	25	25	42	45	25	25	32
Östergötlands län.....	46	32	45	28	61	33	37	62	39	31
Jönköpings län......	27	32	25	25	28	19	46	28	28	22
Kronobergs län......	32	29	38	32	57	32	31	41	39	38
Kalmar län .......	130	52	99	103	94	103	75	66	73	51
Gotlands lön.......	12	7	12	5	12	11	5	5	11	7
Blekinge län.......	47	34	50	50	48	50	48	39	39	30
Kristianstads län.....	41	44	38	49	52	74	38	55	47	43
Malmöhus län......	67	46	72	86	77	86	80	73	61	77
Hallands län......	12	19	20	15	20	23	16	20	30	36
Göteborgs och Bohus län . .	112	115	137	114	92	131	154	118	129	129
Elfsborgs län......	49	33	45	35	41	51	50	47	39	33
Skaraborgs län......	53	37	47	59	56	54	42	62	42	55
Vermlands län......	32	36	40	49	51	65	63	62	23	22
Örebro län.......	18	27	38	29	27	39	32	26	20	20
Vestinanlands län ....	13	19	30	26	24	7	21	25	21	17
Kopparbergs län.....	22	20	36	40	39	45	59	37	33	24
Gefleborgs län......	no	161	155	143	103	107	113	92	74	97
Yesternorrlands län ....	109	81	106	121	184	243	228	151	171	151
Jemtlands län......	12	48	53	35	40	29	44	30	32	34
Vesterbottens län.....	20	4	19	18	16	14	24	23	18	12
Norrbottens län.....	21	20	19	14	23	19	30	28.	20	25
Hela riket	1,233	1,065	1,403	1.310	1,395	1,493	1,541	1,342	1,842	1,284
Antal per 10,000 invånare	2,72	2,33	3,07	2,84	3,05	3,25	3,32	2,87	2,84	2,71

försäljning af vin, öl och kaffe m. m. åren 1878—1897

241

1888	188!)	1800	1891	1892	1803	1894	1895	1896	1897
271	338	314	368	316	287	276	180	129	187	Stockholms stad.
33	40	63	54	43	60	77	53	70	55	Stockholms län.
32	26	25	31	43	24	44	50	18	13	Uppsala län.
28	30	24	22	15	22	24	26	27	43	Södermanlands län.
42	68	39	45	39	33	24	39	23	43	Östergötlands län.
22	25	17	17	21	17	19	14	15	12	Jönköpings län.
40	16	63	46	71	33	43	22	23	19	Kronobergs län.
47	61	59	63	55	38	59	36	46	51	Kalmar län.
3	22	12	11	18	10	11	2	8	6	Gotlands län.
16	13	36	29	18	24	31	18	17	13	Blekinge län.
69	69	58	61	47	32	33	35	61	41	Kristianstads län.
92	138	122	79	87	77	68	7!)	73	69	Malinöhns län.
39	22	30	17	17	15	20	16	34	29	Hallands län.
95	122	119	141	100	118	136	115	103	86	Göteborgs och Bohus län.
16	26	32	26	36	39	40	35	30	42	Elfsborgs län.
29	48	37	21	32	41	38	34	41	16	Skaraborgs län.
29	37	65	33	39	32	25	36	30	34	Vermlands län.
29	14	15	16	5	9	15	10	27	19	Örebro län.
18	22	17	24	26	22	19	28	22	19	Vestmanlands län.
24	18	6	16	11	26	31	42	31	39	Kopparbergs län.
107	84	76	50	75	79	55	39	50	46	Gefleborgs län.
124	155	162	165	145	123	206	176	234	184	Vesternorrlands län.
38	36	22	38	18	36	28	27	29	21	Jemtlands liin.
17	29	41	22	60	69	43	65	107	57	Vesterbottens län.
17	23	25	17	37	38	Öl	33	58	69	Norrbottens län.
1,277	1,482	1,47!)	1,412	1,374	1,304	1,416	1,210	1,806	1,213
2,69	3,11	3,09	2,94	2,86	2,71	2,91	2,46	2,63	2,42

Maltdryckslcomitén. 31

242 Bil. 4. Antalet sakfälde för förseelser mot förordningen om försäljning
af vin, öl och kaffe in. m. åren 187 8—1887.

Fördelning af antalet sakfälde i hela riket för land och
stad samt efter olika kön.

	.Summa.	Å landet.	I städerna.	Män.	(kvinnor.
År 1878 ........	1,233	Ej ut	redt.	797	436
> 1879 ........	1,065	653	412	707	358
> 1880 ........	1,403	863	540	873	530
. 1881 ........	1,310	899	411	887	423
» 1882 ........	1,395	951	444	908	487
> 1883 ........	1,493	934	559	937	556
> 1884 ........	1,541	994	547	993	548
» 1885 ........	1,342	858	484	845	497
» 1886 ........	1,342	724	618	730	612
» 1887 ........	1,284	687	597	714	570
> 1888 ........	1,277	660	617	666	611
» 1889 ........	1,482	703	779	723	759
• » 1890 ........	1,479	748	731	767	712
> 1891 ........	1,412	679	733	683	729
» 1892 ........	1,374	718	656	694	680
» 1893 ........	1,304	679	625	647	657
» 1894 ........	1,416	787	629	744	672
» 1895 ........	1,210	653	557	628	582
» 1896 ........	1,306	856	450	733	573
» 1897 ........	1,213	694	519	623	590

Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från nykterhetskorporationer. 243

Bil. 5.

Till Maltdryckskomitén.

P. M.

När jag af Konungen blifvit utsedd till medlem af den komité,
som skulle kafva till uppgift att utarbeta förslag till ändringar i nu
gällande maltdrycksförordning, så lät jag genom åtskilliga tidningar
utgå ett upprop till nykterhetskorporationer i landet att till mig insända
meddelanden om de missförhållanden, som på de resp. orterna
vållades af ölhandeln, samt förslag om, hvad man ansåge böra göras till
deras stäfjande. Till svar derpå har jag från nästan alla delar af landet
mottagit skrivelser, till antalet närmare 500, hvilkas hufvudinnehåll
jag här vill på komiténs uppdrag i en kort sammanfattning framlägga.

Från alla håll uttalas högst allvarliga bekymmer öfver det ekonomiska
och moraliska elände, som ölhandeln vållar. En alltjemt växande
mängd arbetare offrar en stor del af sin arbetsförtjenst för att köpa
Öl, medan mat och kläder för dem sjelfva och deras barn komma först
i andra rummet. Genom den ofta upprepade berusningen blifva de
odugliga till arbete. Fattigdomen gör dem missnöjda med allt, och de
falla såsom ett lätt byte i händerna på socialistagitatorer. Af superiet
följa dessutom trätor, slagsmål mellan de supande, misshandel af
hustrur och barn, en ofantlig mängd olyckshändelser ofta med dödlig
utgång o. s. v. På många förut fredliga platser har man till följd af
det hej dlösa ölsiiperiet måst anställa extra polis med rätt stora kostnader
för resp. kommuner. Det uppstiger ett enhälligt nödrop från
alla trakter om detta, och man frågar, om icke lagstiftningen hör taga
lika stor hänsyn härtill som till bryggeriegarnes intresse att erhålla
ränta på det kapital, som de i sin rörelse nedlagt.

Såsom synnerligen sorgligt framhålles, att qvinnor, som skulle blygas
att begagna bränvin, hängifva sig åt ölsuperi. Men mest högljudt
beklagas den förvildning, som utbreder sig bland den uppväxande ungdomen,
i det att unga pojkar på 10—12—15 år hängifva sig åt ölsuperi.
Visserligen stadgar nu gällande förordning, att vin och maltdrycker
icke må å utslcänhiingsställe utlemnas till minderårig (§ 17

244 Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från nykterlxetskorporationer.

mom. 3), men enligt § 22 gäller förordningen icke gästgifveri, der alltså
halfvuxna pojkar kunna samlas såsom »vägfarande» ock förtära kura
mycket som kelst, kvilket de också göra isynnerket kelgdagar ock
kelgdagsaftnar. Icke keller gäller förbudet de s. k. afhemtningsställena.
Man ropar derför på barmkertigket mot det uppväxande slägtet.

Emot den vanliga invändningen, att oordningarna vållas icke af
ölet utan af bränvin, som förtäres jemte ölet, framkålles mycket allmänt,
att ölet äfven enbart verkar fylleri med deraf följande oordningar.
Derjemte betonas, att ölsuperiet ofta direkt föranleder begär
efter ändå starkare drycker ock således, långt ifrån att motarbeta bränvinssuperi,
tvärt om kar sådant till följd.

Svårigketen att beifra lagöfverträdelser är isynnerket på landsbygden
mycket stor. Att uppträda såsom angifvare är ofta förenadt
med ej ringa risk. Man kan bli utsatt för öfverfall och åverkan af
många slag, för att ej tala om risken af böter, om saken ej kan juridiskt
bevisas. Men att åstadkomma en sådan bevisning stöter ofta på
hardt när oöfvervinnerliga svårigheter, dels på grund af öfverträdarnes
slughet, dels till följd deraf att de kafva medhåll af dem, som köpa
och förtära deras varor ock som, när de stämmas som vittnen, »ingenting
veta». Dessutom är det ofta långt till polis, ock om eu förseelse
beifras, så drager sakens behandling så långt ut på tiden, till följd
deraf att det är långt mellan tingen, samt förorsakar derigenom angifvare
ock vittnen så mycket obehag ock besvär, ja äfven kostnader,
att icke många vilja underkasta sig det, allrahelst som utgången är
ganska oviss.

Från flere håll klagas, att bränvinskrogarne icke på långt när
åstadkomma så mycket elände som ölkandeln, ock det är en klagan som
för öfrigt är mycket allmän i landet ock säkerligen mycket berättigad.

I allmänhet anser man ansvarsbestämmelserna för öfverträdelse af
maltdrycksförordningen alldeles för slappa, De böter, till kvilka öfverträdaren
dömes, gå icke på långt när upp till hvad kan på sin
handel förtjenar. De äro derför alls icke afskräckande. Dessutom
veta öfverträdarena att på alla möjliga sätt undandraga sig deras betalning,
när de gå till något högre belopp.

Om den s. k. tiolitersförordningens nytta uttalas från många håll
mycket starka tvifvel. De, som äro öldrinkare, låta sig icke afskräckas.
De måste hafva Öl, men tvingas då ofta att till ekonomisk och moralisk
skada för sig ock de sina köpa ock förtära mer, än de annars
skulle göra. Eller också försöka de att locka andra i kompani med
sig, kvilket vanligen lyckas, och så uppstå dryckeslag, hvari unga personer
nästan tvingas att mot sin egen vilja berusa sig. Härom skri!-

Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från nykter hetskorp orationer. 245

ver en polisman från ett större stationssamhälle: »Den olycksaliga
tiolitersförordningen torde kunna anses här ha verkat ytterligt menligt
och i högsta grad främjat öldriekandet. Dag ut och dag in har man
här i samhället haft tillfälle att se, huru personer, som icke haft anlag
för omåttlighet, just genom att nödgas köpa 30 halfvor, då de
önskat en eller två, gjorts fullständigt redlösa och derigenom ådragit
sig obotlig skada i både ekonomiskt, sanitärt och annat afseende.»

På somliga håll synes man deremot anse denna förordning hafva
verkat helsosamt, hufvudsakligen på ställen, der den utrotat ölförsäljning
i landthandelsbodar, utan att denna blifvit ersatt med handel
från ölvagnar.

För öfrigt kringgås tiolitersförordningen på alla upptänkliga sätt.
Bland annat nämnes köp af en del öl och resten svagdricka, tillsammans
tio liter, stundom också återförsäljning af svagdrickat, vidare
köp af en eller flere flaskor sockerdricka och sedan deras utbytande
mot öl o. s. v., hvilket går under benämningen »byta buteljer»; vidare
köp af tio liter Öl, hvaraf endast en mindre del uttages åt gången
(detta torde dock nu kunna stäfjas på grund af § 13, sådan den lyder
i Kongl. Förordningen den 16 juli 1897); vidare »lån» af öl. Detta
sista går så till, att kunden gång efter annan hos handlanden »lånar»
mindre qvantiteter, tills han lånat 30 halfvor. När sedan ölvagnen
kommer, köper han ett lika antal och lemnar handlanden igen, hvarefter
handlanden med ölutköraren uppgör om, hvad han skall hafva
»för lånet». I stor skala förekommer äfven salning, för hvilket intet
ansvar är stadgadt, derest icke försäljaren sjelf »mellan flere köpare
fördelar det köpta i mindre belopp än tio liter» (§ 13), och det lär han
nog akta sig för.

Öfver handlandes rättighet att sälja Öl till afhemtning föras från
alla håll svåra klagomål. När bränvinskrogarne och ölutskänkningsställena
äro stängda, stå handelsbodarne med sin ölförsäljning öppna.
Ja, då göra de sina bästa affärer, synnerligast vid marknader, torgdagar,
mönstringstillfällen och dylikt. Värst äro matvarubodar, isynnerhet
mjölk- och brödförsäljningsställen, der Öl säljes »nästan hela
dygnet» och det så väl helgdagar som hvardagar. »Säkert är», skrifver
bl. a. en meddelare, »att så länge en dylik rusdryckshandelns förening
med annan handel får ega rum, förblifva de åtgärder beträffande inskränkning
af tiden för öppenhållandet af de reglementerade utskänkningsställena
äfvensom minskandet af deras antal, som af myndigheterna
vidtagas, nästan utan all betydelse. Och så mycket mer förderfligt
är detta system, som det är hardt när omöjligt för en handlande
att vara utan dessa drycker i sin affär, då andra handlande på

246 Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från ngkterhetskorporationer.

samma plats föra dem.» Alltför många landthandlare hafva äfven sin
affär grundad hufvudsakligen, för att icke säga uteslutande, på ölförsäljning,
medan deras s. k. diversehandel är mer skenbar än verklig.
I städerna äro ock många s. k. »mjölkmagasin» och brödbodar etablerade
hufvudsakligen för att idka ölhandel.

Att hafva afhemtningsställen öppna, då utskänkningsställena äro
stängda, har visat sig befordra fylleri och oordning, särskild! på sönoch
helgdagar. Derom skrifver en meddelare, en kronofogde: »Så länge
ölutskänkningsställena fingo vara öppna på helgdag, så förmärktes här
i staden ingen i ögonen fallande olägenhet af afhemtningsställenas försäljning,
och äfven nu är denna olägenhet om hvardagarne, då ölutskänkningsställena
äro öppna, mindre märkbar. Men efter stängningstiden
å hvardagarne och under hela helgdagar^ äro afhemtningsställen
a ständiga källor till oreda.»

Blir någon, som har rätt att sälja öl till afhemtning, till följd af
oordningar förbjuden att fortsätta försäljningen, så anmäler sig hans
son, dotter, dräng, piga eller annan till handelns öfvertagande o. s. v.
i oändlighet.

Förbudet att förtära ölet på afhemtningsstället har för försäljaren
den fördelen, att man om hans hus icke kan säga, att oordningar förekomma
der. Men för oordningar, som ske i grannskapet eller närliggande
bostäder, blir det alltid svårt att ställa honom till ansvar. Detta förbud
har derjemte den följden, att närmast omkring afhemtningsstället
befintliga gärden, vägar, gator, gårdar, portgångar, öppna vedbodar,
allmänna platser o. s. v. användas såsom förtäringsställen till stort
obehag, ja stundom fara, för deromkring boende eller derförbi passerande.

Vid lagöfverträdelse å afhemtningsställe är det dessutom alltid
svårt att få fast den skyldige. Ölet utlemnas än af den ene, än af den
andre, och husbonden sjelf ansvarar derför, endast om olagligheten
begås »med hans vetskap» (§ 16: 2), och att juridiskt bevisa det är vanligen
allt annat än lätt.

Allmänt klagas öfver försäljningen vid bryggerier, ölnederlag och
öltapperier, der öl kan fås när som helst och i hvilka qvantiteter som
helst. Derifrån utgå också dagligen ölvagnar, dessa »rullande ölkrogar»,
som uppsöka hvarje gård, hvarje drängstuga, hvarje arbetsplats,
hvarje plats, der folk samlas i större mängd, såsom vid marknader,
kreatursmöten, ja missionsmöten, för att der bjuda ut sitt öl. Att
de icke få sälja mindre än tio liter ökar bara åtgången, der man kan
ensam eller genom salning åstadkomma penningar till så mycket. Och
der detta icke är möjligt, säljes hvilken qvantitet som helst, under
föregifvande att det är af kunden »reqvireradt» från bryggeriet, ja

Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från nykterhetskorporationer. 247

der »inköpts» ock nu allenast genom utköraren »levereras». Stadgandet
om rätt till kringföring af Öl i kusen till »derstädes boende» användes
så, att den, som vill hafva öl från vagnen, vidtalar någon, som bor i
ett hus vid vägen, att åt honom taga in i huset det qvantum, som han
önskar.

Bet finnes kommuner, inom hvilka ingen handlande eller annan
bofast person säljer öl. Men dit leta sig ölvagnarne för att utprångla
sin vara. Och mot dem står kommunen vanmägtig. När ölet börjar
visa sina verkningar i fylleri, oljud, öfvervåld, då är vagnen en half
mil derifrån, och kusken kan två sina händer.

Från en kommun i norra Sverige omtalas, huru kommunalstämman
i förtviflan öfver öleländet måst besluta att genom en deputation, bestående
af kyrkoherden och en hemmansegare, bönfalla hos bryggeribolagen
om att blifva förskonade för deras ölvagnar.

Huru allvarsam faran kan vara, derom vittnar hvad en meddelare
berättar, att inom det stationssamhälle, der han bor, ett samhälle med
omkring 1,000 invånare, finnas tre öltapperier och sex ölkuskar, som
dagligen köra ut med sina lass öfver bygden, medan samhällets egna
inbyggare vid öltapperierna sj elfva hafva en ständigt öppen brunn af
Öl. Kommunerna må protestera huru mycket som helst. Det hjelper
icke. De få anställa och aflöna mer polis och taga hand om de i elände
nedsjunkna familjerna — det blir deras lott, men bryggarens och ölkuskens
affär få de icke störa.

Från hamnstäder klagas mycket öfver ölförsäljningen på fartyg.
Så skrifver eu sjömansmissionär: »Nu hinner knappt ett fartyg in i
hamnen, förr än de äro ombord och förse folket med bier, ofta på kredit.
Ja, hela söndagsförmiddagen köra de från fartyg till fartyg, så
att när jag kommer för att bjuda dem in på sjömanssalen för att höra
Guds ord, äro de så upptagna med sina bierflaskor samt skråla och
svärja, så att jag ryser dervid.»

Ångbåtar, som hafva sina turer i skärgårdar eller på insjöar, utgöra
ofta flytande ölkrogar, isynnerhet på sön- och helgdagar, då en
mängd personer följa med dem endast för att få dricka Öl.

Stadgandet om rätt att utskänka vin och maltdrycker »åt spisande
gäster» är föremål för allmän klagan. Maten består ofta i »en gammal
smörgås, som föga lämpar sig till menniskoföda», »en gammal skumost»,
»några köttbullar i ärtformat», »några pepparkakor» och dertill »kan
man få så många halfvor Öl som helst». Ölet förtäres, men maten lemnas
för att åter framsättas, när nästa dryckeslag anländer.

Nästan alla skrivelser från landsbygden innehålla klagomål öfver
gästgifveriernas och skjutsstationernas ölförsäljning. Kongl. Stadgan

248 Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från nyhterhetshorporationer.

den 31 maj 1878 säger: Såväl gästgifvare som stationsföreståndare
vare berättigade att vid eller utom måltider till vägfarande försälja
maltdrycker till förtäring på stället, dock med rättighet för Konungens
Befallningshafvande att, då oordning dervid förekommer, sådan försäljning
förbjuda (§ 8). På de flesta ställen betraktas såsom »vägfarande*
hvar och eu, som gående eller åkande längre eller kortare bit passerar
den väg, vid hvilken gästgifveri eller skjutsstation ligger. Och så blir
stället en ölkrog för ortens befolkning, isynnerhet ungdom, som der
samlas, då den har ledigt, framför allt helgdagar och helgdagsaftnar.
Ur några af brefven tillåter jag mig här att anföra utdrag.

En skrifver: »En häradsrätt säger, att med vägfarande menas alla
utom den by, der gästgifveriet ligger, andra mena med vägfarande
alla, som bo utom socknen. Det gör emellertid ingenting, hvilken princip
som följes, ty den berättigade köper åt den andre, och vi ha således
öppen krog i hvarje skjutsstation.»

Eu annan meddelar: »Härvarande gästgifvare har haft öppen ölförsäljning
dels vid gästgifvaregården, dels i en paviljong vid jernvägsstationen.
På begge dessa ställen har öl salts i omåttlighet, hvithet
åstadkommit bråk, oväsen och slagsmål flere gånger samt åsamkat
fredliga personer ofrid, ledsnad och förargelse både inom- och utomhus.
Flere gånger har nykterhetsfolket enat sig om böneskrifter, stälda dels
till brukets disponent, dels till kommunalnämnden, dels till Konungens
Befallningshafvande, men förgäfves. Föididen mars månad infunno sig
så många å kommunalstämman, att ej plats fans inom sockenstugan,
utan en stor del måste stå utanför, för att protestera mot en af gästgifvaren
framstäld begäran om ny rättighet att sälja öl å de båda
nämnda ställena. Fullt skal hade nykterhetsfolket med anledning af
pågående jernvägsbyggnad härifrån till K., men icke ens det var skäl
nog, ty tack vare vår röstskala segrade tre personer med sina röster
öfver hundrade, och den framstälda begäran bifölls. Den sista villan
är nu värre än den första.»

Åter en annan lemnar följande skildring: »Före år 1889 var gästgifveri
och skjuts förlagda vid Å. vid pass en mil från W. jernvägsstation
och i följd deraf ölhandel der. Men vid jern vägsstationen var
bygdt hotell, der det ock ansågs nödvändigt att sälja öl. Hotellvärdens
begäran derom beviljades hvarje år, dock ej utan motstånd. På
våren 1894, då frågan var före på stämman, infunno sig 94, som röstade
emot, men de blefvo öfverröstade af 14 med högre röstetal. Någon tid
derefter, då det var auktion på skjutsen vid Å. för fem år, uppträdde
äfven hotellvärden som spekulant. Men egaren till Å. ville icke förlora
sin inkomst, ty rörelsen var utarrenderad för 1,500 kr., derför

Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från nykterhetskorporationer. 249

blef konkurrensen så stark, att både han och hotellvärden erbjödo sig
att skjutsa resande för intet, naturligtvis endast för att få sälja öl.
Landshöfdingen reste dit, tog reda på förhållandena, och resultatet blef,
att hotellvärden fick skjutsen och dermed förenade rättigheter. Ölkrogen
vid A. blef sålunda stängd till stor glädje för inånga. Men då
hyrde en person lokalen och löste handelsrättigheter, och så blef ölförsäljningen
qvar. Ett bryggeri anlades vid jernvägsstationen, och
derifrån sändas ölvagnar ut, som öfversvämma bygden. Konungens
Befallningshafvande har gjort sitt bästa, men både han och socknen
stå vanmägtiga mot bryggerier och gästgifverier. Och när socknen
har 4 skjutsstationer, ett gästgifveri, ett bryggeri och ett jernvägshotell,
som alla anse sig ha rätt till ölhandel och dessutom ha smörgåsar
till sitt försvar, så blir ej nyttan stor af allt som gjorts.»

En polisman i ett munieipalsamhälle skrifver: »På gästgifvaregården
har priset på ölhalfvan i nykterhetens intresse, såsom det så vackert
heter, blifvit höjdt till 20 öre i den s. k. tredje klassen, ett smutsigt
krypin i en uthusbyggnad på gården. 1 de s. k. andra och första
klassens lokaler är priset 25 öre. Enligt exakta siffror, som man varit
i tillfälle att lära känna, omsättas i gästgifveriet i medeltal 400 Inälfvor
om dagen. Serveringen i tredje klassen sker icke alls i samband
med mat, och den sker ohejdadt till eu hvar, som ej är bosatt inom
municipalet. Men äfven »samhällsborna» kunna få så mycket de önska,
enär de endast behöfva taga i sitt sällskap och såsom reqvirent anlita
någon, som bor utom municipalsamhället, och sådana finnas alltid att
tillgå.»

Äfven på jernvägshotell och jern vägsrestaurationer förekommer
mycken ölsupning till befolkningens förderf och stor olägenhet för de
resande. Öfver rörelsen der har ortens polis ingenting att säga, såvidt
stationen tillhör statens jernvägar. Socknar, som gjort sig af med alla
andra ölförsäljningar, stå magtlösa gent emot dessa. På flere ställen
uthyras äfven sjelfva väntsalarne till ölutskänkning, hvilket vållar
mycket obehag för nyktra resande, som någon stund måste vistas
derinne.

Att Konungens Befhde i vissa fäll har rättighet att medgifva utskänkning
utan kommunens hörande, ja tvärt emot dess bestämdt uttalade
vilja, är äfven föremål för klagan från flere håll, och det så
mycket mer som kommunen måste utstå alla obehag och vidkännas
alla kostnader, som vållas af de oordningar och den fattigdom, som
ölsuperiet har till följd.

Derom skrifves t. ex. från ett håll: »Största hindret för nykter -hetssakens framåtskridande här på platsen är K. Bfhdes sätt att bevilja

Mai tdrychskom ilen. 32

250 Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från nykterhet skorpor ållon er.

iskänkning å härvarande hotell — platsen är badort och välsignad
med flere hotell —. Både kommunalstämma och nämnd afstå hvarje år
hotellegarnes ansökan om utskänkningsrätt, men K. Befhde beviljar
den ändå. Och följden blir fylleri och oordningar.»

Från ett annat håll heter det: »Kommunalstämman har hos K.
Befhde anhållit, att ölutskänkningsrättigheter icke måtte meddelas innehafvarne
af härvarande jernvägshotell, men förgäfves. Egde kommunen
sjelfbestämningsrätt i detta afseende, så skulle inom densamma
icke en droppe spirituösa få försäljas, ty både kommunalnämnd och
kommunalstämma hafva, med öldrickandets förfärligt demoraliserande
verkningar för ögonen, gjort hvad de kunnat för att förhindra försäljningen,
men, som sagdt, förgäfves.»

Marketenterierna vid lägerplatserna framställas också från åtskilliga
håll såsom för de resp. orterna synnerligen förderfliga ölkrogar,
i synnerhet under helgdagar. I närheten af Trossnäs fält har ett
svagdricksbryggeri under några somrar idkat försäljning af svagdricka,
och det till stort gagn för både soldater och beväringar. Men sistlidne
sommar förbjöd K. Befhde densamma, och detta på grund af framställning
från regementets öfverste, hvilken dervid stödde sig på anhållan
från befälet vid fältjägarekåren. Svagdricksbryggaren hade mycket
goda vitsord af kronobetjeningen, och till mig sjelf sade öfversten, att
han för sin del ingenting hade att anmärka emot honom och hans
handtering. Hvad jägarne hade för motiv, kunde han icke veta. Men
bland befolkningen ansågs allmänt saken sammanhänga med, att en
löjtnant vid jägarekåren blifvit verkställande direktör för ett stort
ölbryggeri i Karlstad.

Detta är nu hufvudinnehållet i de till mig ingångna skrifvelserna,
så vidt fråga är om de klagomål, som nuvarande förhållanden gifva
anledning till. Hvad angår sättet att afhjelpa missförhållandena, göras
en mängd olika förslag, som jag här vill referera. Man yrkar, i vissa
delar med stor enhällighet:

1. att en gräns må bestämmas mellan öl och svagdricka;

2. att handeln med svagdricka får samma frihet som hvarje annan
handel, samt tillika med kokadt kaffe, te etc. skiljes från
maltdrycksförordningen, så att denna ej må omfatta annat än
de starkare maltdryckerna;

Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från nykter hets korp orationer. 251

3. att handeln med öl skiljes från all annan handel samt i öfrigt
ställes i tillämpliga delar under liknande bestämmelser med
bränvinshandeln;

4. att kringföringen af öl förbjudes eller högst betydligt inskränkes; 5.

att gästgifveriernas och skjutsstationernas ölutskänkningsrättigheter
högst väsentligt inskränkas;

6. att kommunerna må ega rätt att genom kommunalstämman
förbjuda all ölhandel inom sina resp. områden, när de finna
densamma verka skadligt, och att vid röstning derom hvarje
röstberättigad må ega endast en röst;

7. att till följd deraf K. Befhdes och jernvägsstyrelsens rätt att
i vissa fall bevilja ölförsäljningsrättigheter utan kommunernas
hörande eller emot deras vilja må upphäfvas;

8. att all ölhandel må vara förbjuden från och med bestämd tid
å lördags- och helgdagsafton till bestämd tid på nästa söckendags
förmiddag;

9. att samma bestämmelser, som gälla ölförsäljare i allmänhet,
må gälla tillverkare, när han uppträder såsom försäljare;

10. att Öl ej må utlemnas till minderåriga;

11. att ölnederlag och tapperiers anläggande inom andra kommuner,
än der bryggeriet är beläget, må förbjudas;

12. att ansvarsbestämmelserna för lagöfverträdelse väsentligen
skärpas och göras mer effektiva samt att ansvaret må drabba
rörelsens innehafvare, derest omständigheterna icke göra det
sannolikt, att öfverträdelsen skett utan hans vetskap och mot
hans vilja;

13. att beslagsrätt medgifves, der olaga ölförsäljning eger rum;

14. att all salning uttryckligen förbjudes;

15. att det må blifva kommunalstyrelsens och kronobetjenings ej
blott rättighet, utan skyldighet att förbjuda rörelsens fortsättande,
der oordningar visa sig uppstå;

16. att ölafhemtningsställe icke må hållas öppet på tid, då bränvinskrogar
äro stängda;

17. att tiolitersbestämmelsen väsentligen höjes;

18. att handeln med öl utomhus i ringa omfattning (§ 22) förbjudes;

19. att, hvad skärgårdsångare beträffar, bestämmelser må utfärdas,
som hindra dem att blifva »flytande ölkrogar»; ‘

20. att å alla ölutskänkningsställen alltid friskt och godt dricksvatten
skall vara framsatt;

252 Bil. 5. Sammandrag af uttalanden från nykterlietskorporationer.

21. att på lägerplatser Öl ej må utskänkas till civila eller säljas
till uthämtning;

22. att all ölförsäljning på landet skall vara förbjuden vid marknad,
mönstring och andra till större folksamling föranledande
förrättningar;

23. att öl å utskänkningsställe ej må serveras i buteljer, utan
endast, såsom i Tyskland, i muggar från fat.

Från somliga håll yrkas dessutom särskild ölutskänkningsskatt
att ingå till staten.

Stockholm den 8 dec. 1898.

P. WALDENSTRÖM.

Bil. 6. Yttrande af Konsuln ./. V. Svalander.

253

Bil. 6\

Till Kongl, Maltdryckskomitén.

Undertecknad, som, på kallelse af komitén, i egenskap af sakkunnig
deltagit i komiténs förhandlingar dels den 5 november 1898 och dels
under tiden från och med den 25 juli till och med den 22 augusti
under år 1899, får härmed, på anmodan af komitén, aflemna en sammanfattning
af de uppgifter jag lemnat och de åsigter jag framhållit,
grundade på sakförhållanden.

Försäljningen från bryggerierna af maltdrycker i vårt land har,
såsom all annan handel, utvecklats ur den köplust eller det behof
allmänheten haft. Sålunda hemtade konsumenterna, innan återförsäljare
funnos, sina maltdrycker på bryggerierna, men med samhällenas tillväxt
blef detta sätt, af naturliga skäl, olämpligt, återförsäljare uppkommo,
som öfvertogo minuthandeln, och bryggerierna kunde mera
ekonomiskt tillställa köparne deras behof, än dessa kunde hemta dem
hos bryggerierna. En centralisation af arbete, som kan iakttagas på
alla områden för den mera utvecklade handeln med små artiklar, såsom
bröd från bagaren, mjölk m. m., allt dessutom afsedt för den stora förbrukningen
i hushåll och å sådana ställen, som ersätta dessa, nämligen
värdshus, restauranter, kaféer och dylikt. Men denna försändning till
köpare af deras behof kan icke ske utan högst betydande utgifter,
som säkerligen afsändare gerna skulle vilja undslippa, derest de kunde.

Minutförsäljningen sker alltså hufvudsakligen genom återförsäljare,
ehuru mångenstädes äfven konsumenterna direkt få sig sina behof tillsända
från bryggerierna, såsom förhållandet är i Stockholm, hvarest
för några år sedan rabatten på maltdrycker af bryggerierna indrogs,
och priset blef för alla köpare lika. Härigenom förlorade återförsäljarne
sin fördel att vara mellanhänder åt den privata hushållsförbrukningen,
och torde derför denna oftare köpa direkt från bryggerierna derstädes.

Minutförsäljning vid bryggerierna sker vid flere i synnerhet smärre
bryggerier, belägna i mindre samhällen, men torde sällan förekomma
vid större bryggerier och alldeles icke i Göteborg, enär administrationen
svårligen medgifver det och dessutom, der bryggeri affären, såsom
i Göteborg, bedrifves såsom partihandel, minutförsäljning samtidigt

254

Bil. 6. Yttrande af Konsuln J. V. Svalander.

måste undvikas, på det att icke en konkurrens emellan bryggerierna
och deras egna kunder, återförsäljarne, må uppstå.

Bryggeriernas handel med maltdrycker är således i regeln att anse
såsom partihandel, och återförsäljarne bedrifva minuthandeln. Men från
regeln finnas många undantag, och torde de så kallade nederlagen böra
såsom ett sådant anses.

På många jemförelsevis tättbygda trakter, såsom landets sydliga
provinser, fins ej bryggeri å hvarje större ort, utan nederlag för de
större bryggerierna, hvarifrån försäljning och försändning af maltdrycker
sker till återförsäljare eller konsumenter, beroende på ortens
storlek. Dessa nederlag böra dock icke förblandas med sådana tappningsaffärer,
som här och hvar uppstå och ledas ofta af utkörare, som afskedats,
eller af kypare, men äro sjelfständiga affärer ordnade efter
förordningens i detta hänseende bristfälliga föreskrifter och hvilka
affärer mångenstädes ådragit sig skarpt klander. :

Bryggeriernas nederlag skötas väl, hvilket nödvändigheten bjuder,
då namnet för renlighet, ordning och en allmänt god hygien är ytterst
vigtigt för hvarje nutidsbryggeri. Dessa nederlag ersätta derför med
stor fördel för allmänheten de många små, i .tekniskt hänseende illa
skötta bryggerier, som säkerligen skulle till betydande skada för
sedlighet och hygien uppstå, om rätten för bryggerierna att etablera
nederlag blefve undertryckt.

Professor Klason, ledamot af komitén, inlemnade till densamma
den 17 aug. 1899 sifferuppgifter öfver 1898 års omsättning för två af
de bryggerier, belägna på landsorten, hvilka äro, såsom vilkor för deras
existens, hänvisade till försäljning genom nederlag på ställen, dit
snabba kommunikationer göra försändelser möjliga, belägna ganska
långt bort från orterna, hvarest sjelfva bryggerierna äro belägna.

å tillverkningsstället: å andra orter:

Det ena sålde....... 1,750 hl. 6,750 hl.

det andra sålde...... 992 hl. 19,680 hl.

Det förra har 38 nederlag, det senare 115.

Dessa siffror gälla endast två bryggerier å landet, men flere, belägna
inom smärre stadsområden, finnas, som bero af sina nederlag.

För bryggeriindustrien på många orter är försäljningsrätt genom
nederlag eller liknande utgreningar af högsta vigt, ty maltdrycker, eu
gång beredda, måste inom en viss tidpunkt konsumeras, om icke totalförlust
af lagret skall inträffa, och finns ej konsumtion inom. ett radialområde
af högst 2 mil, som i allmänhet nås af utkörare, så måste
bryggeriet på längre afstånd anordna nederlag.

Bil. 6. Yttrande af Konsuln J. V. Svalander.

255

Från bryggerierna i Göteborg utköras maltdrycker på landsorten
sällan och i ringa omfattning, hvarjemte försäljningen i sådana tillfällen
alltid sker till »inomhus boende» men då äfven i s. k. minut;
oftast äro maltdryckerna förut reqvirerade. Om sommaren trafikerar
ångslup de staden närmast belägna badorterna, som äro så godt som
permanent utan friskt dricksvatten, och badgästerna få till sig hemburet
det behof, som kan finnas, för några dagar af olika slag maltdrycker.

Minutförsäljningen af maltdrycker i Göteborg sker genom återförsäljare,
såsom specerihandlare och innehafvarinnor af hushållshandel.

Deremot torde alla värdshusvärdar och kaféegare i eget välförstådt
intresse ej sälja varorna i minut, då de hafva rättighet utskänka dem
och derför hålla priset betydligt högre än minutpriset.

Specerihandlarne i Göteborg, omkring 200 st., äro hvad omsättningsbeloppen
beträffar de största mellanhänderna mellan bryggerierna och
konsumenterna, och fins det sådana, som under ett år försälja maltdrycker
för ett belopp af kr. 24,000 nästan helt och hållet till liushållsförbrukningen
genom afhemtning.

Tnnehafvarinnorna af hushållshandel sälja maltdrycker på samma
sätt, och äro omkring 460 st. sådana spridda öfver hela staden. Deras
affär är i allmänhet inrymd i källaren till större boningshus, stundom
förenad med portvaktsyssla, och väljes alltid, så att många hushåll
finnas i närheten. De tillhandahålla äfven alla andra varor än maltdrycker,
som för hushåll äro nödvändiga, men deras omsättningar äro,
jemförda med specerihandlarens, obetydliga, och utrymme för uppläggning
af större lager än hvad som kan säljas på en eller två dagar
fins aldrig.

De måste följaktligen ofta förnya sitt lager, hvilket sker vid utkörarnes
nästan dagliga besök.

Båda dessa former för minutförsäljning hålla samma priser som
bryggerierna, men åtnjuta såsom återförsäljare en förtjenst af 10 %
rabatt, hvilket ingen konsument vid direkt köp å bryggeriet kan erhålla.

För att lemna en tydlig redogörelse öfver dessa återförsäljares
omsättning har jag låtit göra utdrag ur Aktiebolaget J. A. Pripp &
Sons böcker för 1898, juli månad, och visas deri:

att till återförsäljare för afhemtning såldes följande Öl:

503,098 hela buteljer, 73,258 halfva,

hvaraf till sådana, som bo i stadens utkanter:

Masthuggsbergen och Vegagatan . . . 57,480 hela 2,040 halfva

Landala............... 34,380 hela 1.596 halfva,

256

Bil. 6. Yttrande af Konsuln J. V. Svalander.

hvilket utvisar, att blott en ringa del blifvit försåld i stadens
största arbetareqvarter.

Till värdshusidkare, restaurationer och kaféer samt de 125
nykterhetsvärdshusen såldes dessutom samtidigt 230,004 hela, 72,912
halfva i och för utskänkuingsändamål.

Till konsumenter direkt afsattes samma tid endast 1,008 hela,
6,060 halfva.

Jag har särskild! uttagit juli månad såsom varande den, då åtgången
är störst; och anser mig här hafva med oantasteliga siffror
visat, att den egentliga omsättningen af maltdrycker — hvarmed jag
betecknat ölet —- sker till den kolossalt stora hushållsförbrukningen
och alltså till det måttliga bruket af den sålunda njutna drycken.

Jemte den af mig nu omförmälda handeln med Öl, af en alkoholstyrka,
som enligt mångfaldiga analyser i genomsnitt icke öfverstiger
4,4 vigtsprocent, idkas i G-öteborg en mycket stor tillverkning af svagdricka.

Från bryggerierna utlemnas denna vara såväl till återförsäljare
som direkt till konsumenterna i kärl af olika storlek, men hufvudsakligen
i s. k. halfankare om c:a 20 liter, äfven i mindre kärl om 10
liter. Svagdrickan bjudes ut af utköraren inom stadens område till
alla tänkbara köpare, men försändes utanför staden hufvudsakligen
först efter inkommande reqvisition.

Från det största svagdricksbryggeriet i Göteborg såldes 1898
230,000 halfankare, hvaraf ungefär 20 % sändes till orter utom Göteborg,
nämligen angränsande landsbygd och närmaste städer

Göteborg den 5 februari 1900.

J. V. SVALANDER.

Bil. 7. Skrift från Sveriges allmänna handelsförening.

257

Bil, 7.

Till Kongl, Maltdryckskomitén.

Med anledning deraf att Riksdagens andra kammare upprepade
gånger fattat beslut, åsyftande en lagstiftning angående vin- och maltdryckshandelns
skiljande från annan handel, och sålunda fullt fog
finnes för antagandet, att nämnda lagstiftningsfråga måste utgöra ett
af de vigtigare bland Kongl. Komiténs öfverläggningsämnen, uttalades
vid Sveriges allmänna handelsförenings årsmöte den 9 sistlidne augusti
vissa farhågor, att, med stöd af komiténs förord, den afsedda förändringen
framdeles skulle komma till stånd. Föreningen, som räknar
öfver 3,000 medlemmar, af hvilka ett flertal skulle af den nya lagstiftningen
direkt och känbart beröras, uppdrog med anledning häraf
vid sagda möte åt sin styrelse att, på sätt som kunde finnas lämpligt,
framlägga föreningens uppfattning af frågan, och har styrelsen i
enlighet härmed beslutit gifva Kongl. Komitén del af de meningar och
farhågor, som inom föreningen gifvit sig uttryck.

Grenom det åsyftade skiljandet af vin- och maltdryckshandeln från
annan handel skulle till en början minuthandelskårens ekonomi på
ett betänkligt sätt hotas. Ett flertal af nu existerande speceri- och
diversehandelsaffärer kunna nämligen icke bestå, sedan de beröfvats
rätten att sälja vin och maltdrycker. Resultatet af den nya ordningen
skulle sålunda blifva, att en mängd sådana affärer nödgades upphöra,
till skada icke blott för innehafvarena, utan äfven för allmänheten.
Allmänheten skulle nämligen dermed icke blott beröfvas nu befintliga
tillfällen att på nära håll och i för det verkliga behofvet afpassade
sm äq van ti t eter erhålla vin och maltdrycker, utan äfven afstängas från
möjligheten att på beqvämaste sätt fylla sitt behof af andra förnödenheter,
i främsta rummet vanliga matvaror. Såväl det ena som det
andra är dock af beskaffenhet att icke få lemnas nr sigte; särskildt
må tillika framhållas, hurusom den ökade svårigheten att på nära
håll förskaffa sig småpartier af vin och maltdrycker lätteligen kommer
att föranleda onödigt stora inköp på en gång och sålunda bidraga till
konsumtionens ökning för enskilda individer.

Dessutom torde den omständigheten böra beaktas, att i nästan alla
europeiska länder handeln med vin och maltdrycker allestädes är för Maltdryckskomitén.

258

Bil. 7. Skrift från Sveriges allmänna handelsförening.

enad med handel med lifsförnödenheter, hvadan något manande exempel
utifrån med tillräcklig auktoritet icke kan anses förefinnas.

Gent emot detta torde icke kunna framhållas så stora och i ögonen
fallande missbruk af den nu bestående ordningen, att de skulle göra
den föreslagna förändringen berättigad. Af de utlåtanden, som från
länsstyrelser och magistrater inkommit, torde tvärtom framgå, att de
missbruk, som här och hvar visat sig, icke varit af antal, omfattning
och beskaffenhet att motivera en så allvarsam inskränkning i näringsfriheten,
som med nämnda förändring åsyftas.

Hvad åter vidkommer de missbruk, som verkligen förekomma och
väl aldrig kunna fullständigt undvikas, torde dessa med bibehållande
af den nuvarande ordningen kunna på flere sätt motverkas. Lokala
myndigheter skulle sålunda lemnas större befogenhet att energiskt ingripa
och förordna om försäljningsrättigheters indragning, icke allenast
för innehafvare^ utan äfven för den fastighet eller tomt, hvarest
missbruket egt rum. Derjemte skulle skärpta bestämmelser med afseende
på stängningstid vara en lämplig skyddsåtgärd mot missbruk.

Deremot torde lagstadganden om fri försäljningsrätt endast för
större qvantiteter icke vara att förorda. De erfarenheter, som i detta
afseende gjorts på bränvinslagstiftningens område, hafva till fullo
styrkt, att detta icke är vägen till ökad nykterhet. Alltför ofta blifver
förhållandet, att konsumenten, i stället för att afskräckas från inköp,
låter förleda sig att köpa mer än han egentligen ämnat. Mången
arbetare, som, derest förhållandena så medgåfve, skulle lördagsaftonen
nöja sig med inköp af ett »qvarter» eller 1/s liter bränvin, tager nu
ett djupt grepp i sin veckoaflöning och kommer, kanske redan berusad,
hemsläpande till sin bostad med en hel liter, ur hvilken ruset ytterligare
påspädes. Huru ekonomiskt och moraliskt förderfligt detta måste vara,
särskildt för dem, som bildat familj, och för omgifningen, icke minst
barnen, behöfver ju icke utförligen framhållas. Men af hvad som här
försiggår och blir påföljden bör hemtas en varning mot införande af
ett liknande system i fråga om vin och maltdrycker. För en ansträngd
arbetare kan en flaska öl vara en välbehöflig vederqvickelse, som han
utan skada för sig sjelf och andra kan unna sig, men tvingar man
honom att gå lång väg från sin arbetsplats för att tillfredsställa sitt
behof af drycken i fråga och samtidigt nödgar honom att köpa t. ex.
10 liter, så har man lemnat fältet öppet för allehanda orgier samt
bragt mannen i fara att blifva en drinkare.

Med ofvanstående har styrelsen för Sveriges allmänna handelsförening
velat fästa Kongl. Maltdryckskomiténs uppmärksamhet på de
olägenheter, som enligt föreningens åsigt skulle vara förknippade med

Bil. 7. Skrift från Sveriges allmänna handelsförening.

259

en förändrad lagstiftning i syfte af vin- och maltdryckshandelns
skiljande från annan handel, samt tillika framhålla, huruledes och
under hvilka betingelser föreningen anser den nuvarande ordningen
både kunna och böra bibehållas. Och anhåller styrelsen till sist hos
Kongl. Komitén vördsamt om ett benäget beaktande af dess framställning.

Stockholm den 18 september 1899.

A Sveriges Allmänna Handelsförenings Styrelses vägnar,

Förval tnings-Utskottet:

CARL BENGTSON.

VIKTOR RAMSTEDT. C. A. WAHLIN.

HENRIK AXELSON. E. ÖHMAN J:r.

E. G. Sundberg.

Bil. 8.

UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE

I FRÅGA OM

LÄMPLIGASTE SÄTTET FÖR BESTÄMMANDET AF

EN GRÄNS MELLAN

SVAGDRICKA, Å ENA, SAMT STARKARE
MALTDRYCKER, Å ANDRA SIDAN,

AFGIFVET AF

KONGL. FINANSDEPARTEMENTETS KONTROLLOCH
JUSTERINGSBYRÅ,

263

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering shy rån.

Till Konungen.

Sedan Eders Kong! Maj:t genom nådig remiss den 23 juli innevarande
år anbefalt Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå
att med anledning af Riksdagens skrifvelse angående ändringar i Kongl.
Förordningen den 24 oktober 1885 om försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker, afgifva underdånigt
utlåtande i fråga om lämpligaste sättet för bestämmandet af
en gräns mellan svagdricka, å ena, samt starkare maltdrycker, å andra
sidan, får Kontroll- och Justeringsbyrån till underdånig åtlydnad häraf,
med återställande af de remitterade handlingarne, anföra:

Riksdagen yttrar i sin underdåniga skrifvelse, att »förslaget att

bereda en lättare tillgång till åtkomsten af svagdricka--samt att

på sådant sätt undanrödja eller åtminstone inskränka anledningarne
för de mindre bemedlade att förtära de dyrare och mera berusande
maltdryckerna» vore synnerligen beaktansvärdt, men att, innan en lagstiftning
i sådant syfte kunde genomföras, det vore nödvändigt undersöka,
»huruvida ur teknisk synpunkt möjlighet förefinnes att uppdraga
en så bestämd alkoholgräns mellan starkare och svagare maltdrycker,
att denna kan i lag fästas». Såväl af dessa som af andra yttranden
vill synas, som om inom Riksdagen och kanske äfven i allmänhet ej
fullt klara begrepp vore rådande angående skilnaden mellan de olika
slagen af maltdrycker, i det att den allmänna uppfattningen tyckes
vara, att hvarje alkoholsvag maltdryck skulle vara svagdricka. Det
torde derför vara nödvändigt att, innan Byrån inlåter sig på besvarandet
af sj elfva hufvudspörsmålet, lemna en kort redogörelse för förfaringssättet
vid öl- och svagdricksbrygd.

264

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

Mellan maltdrycker af olika slag finnes hvarken i afseende på
materialets beskaffenhet eller tillverkningssättet någon grundväsentlig
skilnad. De bryggas alla af malt, humle och vatten, och vid alla förekomma
samma hufvudoperationer, nämligen mältning, vörtberedning
och vörtens jäsning. Om den första af dessa operationer behöfver här
ej ordas.

I och för vörtberedningen öfvergjutes maltet med varmt vatten.
Denna operation, som kallas mäskning, kan utföras på flere olika sätt.
Dervid löses större delen af maltet i vattnet, och den erhållna lösningen
kallas vört eller stamvört. Vörtens extrakthalt, styrka eller koncentration,
uttryckes vanligen i procent af vörtens vigt. Extraktet
består delvis af jäsbart socker, delvis äf icke jäsbara dextriner.

Nästa hufvudmoment i tillverkningen är vörtens jäsning, då det
jäsbara sockret förvandlas till alkohol och kolsyra, hvilken senare till
ringa del förblir löst i vätskan, men till större delen bortgår i gasform.
Jäsningen åstadkommes derigenom, att den vid passande temperatur
hållna vörten försättes med jäst. Under jäsningen förökas jästen, och
denna jästförökning sker liksom alkohol- och kolsyrebildningen på extraktets
bekostnad. Det gifves två arter af jäsning, nämligen öfverjäsning
och underjäsning. Den förra fordrar en högre temperatur hos
vörten, går vida fortare och afskiljer jästen på ytan af den jäsande
vätskan. Un der jäsningen åter förutsätter en låg temperatur hos vörten,
försiggår mycket långsamt och afskiljer jästen på bottnen.

Inom bryggeritekniken skiljes mellan tre hufvudgrupper af maltdrycker,
nämligen porter, öl och dricka. Skilnaden mellan porter och
öl å ena sidan och dricka å den andra är,

att porter och öl tillverkas af en stamvört med
jemförelsevis hög extrakthalt, under det att dricka har
en stamvört med låg extrakthalt.

Skilnaden åter mellan bäjerskt (pilsner m. m.) Öl och iskällardricka
å ena sidan samt svensk Öl och fatsvagdricka å den andra är,
att de förra maltdryckerna äro underjästa, under
det att svensköl och fatsvagdricka äro tillverkade medelst
öfverjäsning.1)

Efter jäsningen har vörtens extrakthalt minskats med så stor del,
som åtgått till alkohol, kolsyra och jästbildning, och man har funnit,
att mot 1 del alkohol svara 0,9665 delar kolsyra och 0,u delar jäst. För
hvarje vigtsdel alkohol har alltså extraktet minskats med 2,0666 vigts -

f) Någon gång lär äfven för de senare undermast användas, men dervid får dock jäsningen
försiggå på samma sätt som vid vanlig öfverjäsning.

Bil. 8. lind. utlåtande af Kontroll- och Justeringshyrån.

265

delar. I bryggeritekniken säger man helt enkelt, att 1 vigtsdel alkohol
i den färdiga drycken motsvaras af 2 delar bortjäst extrakt i stamvörten.
Om t. ex. stamvörtens ursprungliga styrka varit 14 % och 8 %
bortjäst, bör man således få en dryck, som håller 4 vigtsprocent alkohol.
Med den färdiga dryckens utjäsningsgrad menas det bråk, som
erhålles, då den bortjästa procenten af extraktet divideras med stamvörtens
ursprungliga styrka; i det nämnda exemplet är den verkliga
utjäsningsgraden således 8/u = 0.5 7 eller 57 / af den ursprungliga extrakthalten.
Hos underjästa drycker plägar utjäsningsgraden vara
någorlunda konstant vid samma tillverknings- orh behandlingssätt,
hos öfver jästa deremot är den till följd deraf, att jäsningen försiggår
vid högre temperatur och med större hastighet, ganska vexlande, och
bryggaren kan der mindre förutsäga den slutliga produktens beskaffenhet.

Vid en rationel tillverkning söker man alltid att till hvarje dryck
få en stam vört af bestämd extraktstyrka, hvartill fordras: l:o samma
sorts malt och 2:o en i alla detaljer likartad fabrikationsmetod. Som
äfven den minsta afvikelse härvid, t. ex. blott med en eller ett par
värmegrader vid mäskningen eller begagnandet af annan jästsort, kan
medföra en märkbar skilnad hos den färdiga produkten, inses lätt, hvarför
två brygder från samma bryggeri kunna vara olika, ehuru tillverkningssättet
för båda varit lika. I detta afseende framhålles Bil. ta,b.
1., som anger lageröl från samma bryggeri, bestämningarne utförda i
år. Alkoholhalten vexlar här från 3.5 3 till 4.12 vigtsprocent, ehuru
ölet helt säkert varit tillverkadt på alldeles lika sätt och till och med
renodlad jäst användts.

Alkoholhalten i ölet betingas visserligen af stamvörtens extraktstyrka,
men närmast af extraktets beskaffenhet, så att ju mera jäsbart
socker extraktet innehåller, desto mer alkohol innehåller ölet under i
öfrigt lika förhållanden. Sockerbildningen i extraktet betingas dels
af maltets beskaffenhet dels af temperaturen vid mäskningen, och man
kan efter den använda bryggmetoden få ölsorter, som med samma extrakthalt
hos stamvörten hafva ganska olika karakter i öfrigt. Ett
sockerrikt men dextrinfattigt extrakt ger ett alkoholstarkt, vinartadt
Öl, hvaremot ett sockerfattigt och dextrinrikt extrakt ger ett alkoholsvagt
men fylligt öl; de i Bäjern förekommande ölsorterna höra i allmänhet
till denna senare kategori, hvaremot pilsner- äfvensom wienerölet
höra till den förra. En och samma extrakthalt ger således icke
efter utjäsningen alltid samma alkoholhalt. I följd häraf blir alkoholhalten
i ölet och svagdricka! icke så konstant, att den kan tjena till

Ma lull ■ijrt.ikomitén. 34

266

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering shy rån.

åtskilnad mellan dem, ty det finnes svagdricka, der på grund af en
fullständigare utjäsning alkoholhalten till och med uppgår till samma
värde som för öl, ehuru den ursprungliga stamvörten varit betydligt
svagare än en ölvört. För att förtydliga detta, må ett exempel anföras:
en svagdricksvört af 8 / med en utjäsningsgrad af 65 % ger en
alköholhalt i svagdrickat af 2.60 vigtsprocent; en ölvört af 11 % ger
med en utjäsningsgrad af 50 % en alkoholhalt i ölet af 2.76 vigtsprocent,
alltså en jemförelsevis obetydlig skilnad.

Ur det betänkande angående beskattning af maltdrycker, som den
11 december 1891 afgafs af särskilda komiterade, tillåter sig Byrån
anföra nedanstående tabell öfver en del analyser af maltdrycker från
olika delar af Sverige, hvilka analyser komitén infordrade från samtliga
kemiska stationer och en del andra kemiska anstalter.

	A ntal	Yigtsprocent alkohol
	prof.	Högst.	Lägst.	Medeltal.
Porter.........	16	7.20	4.28	6.02
Bajerskt Öl.......	166	5.26	3.30	4.19
Pilsner-öl.......	40	4.89	3.40	3.78
Iskällardricka.....	68	3.42	2.06	2.72
Svensköl........	17	4.00	1.52	2.18
Dricka........ .	47	2.56	0.79	1.76

Af tabellen synes, att högre alkoholhalt kan förekomma hos iskällardricka
än bajerskt och pilsneröl, att iskällardricka i allmänhet är
alkoholstarkare än svensköl samt att äfven vanligt fatsvagdricka kan
innehålla mera alkohol än svensköl.

Hos öfverjästa maltdrycker — och äfven hos andra, fastän i mindre
grad — inträder en ganska märkbar förökning i alkoholhalten, i mån
som drycken blir äldre. Öfverjästa drycker lagras nämligen ej så länge
som underjästa, utan utsläppas till konsumtion, långt innan de blifvit
utjästa. Såsom exempel härpå må anföras nedanstående analyser, af
hvilka N:is 13—17 äro hemtade ur här bilagda, till Svenska nykterhetsförbundets
centralkomité stälda redogörelse för en på centralkomiténs
uppdrag verkstäld utredning, samt de öfriga verkstälda dels på
Byrån dels af åtskilliga kemister på Byråns begäran.

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

2(i7

Efterjäsningsförsök med svagdricka. *)

N:o	Dag för brygden.	Stam- vörtens styrka.	Dag för alkohol-bestäm-ning.	Alkohol vol. %.	Ökning från första be-stäm-ningen.	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
1.........	17It 92	5.51	-Vi,	1.06	—	30.1
	—	—		1.35	+ 0.29	—
	—	—	27/9	1.69	+ 0.63	50.0
• 2........	16/o	5.55	''J7 9	1.69	—	47.9
	—	—	-o-.	1.86	4- 0.17	—
	—	—	M/9	2.14	+ 0.45	60.0
3........	20/e	4.27	22/9	0.66	—	24.4
	—	—	2%	1.34	+ 0.68	—	J. E. Alén.
	—	—	2%	1.50	I- 0 84	56.0
4........		5.96	22/9	0.59	—	15.1
	—	—	-s	1.81	+ 1.22	—
	—	—	20 9	2.06	+ 1.47	55.0
5........	16/9	6.45	22 9	1.92	—	46.8
	—	—	2C0	2.20	+ 0.28	—
	—	—	20 0	2.20	4 0.28	54.0
(1........	—	5.66	2%>	1.30	—	36.0
	_	_	30 ,,	1.67	4 0.37	47.0
							;K.E. Peterson
7........	—	5.74	24 9	0.76	—	20.2
	—	—	S0/9	2.4 1	4- 1.66	67.0
8‘).......	—	4.72	23.9	0.86	—	28.4
	—	—	29/9	1.34	4- 0.48	45.0
	—	—	4. io	0.86	4- 0.00	-
9........	—	4.74	22 0	1.57	—	51.9	K.-A. Wall-
	—	—	29/9	1.81	4- 0.24	60.0	Jroth och A. Gr.
	—	—	Vin	1.49	— 0.08	—	Ekstrand.
10........	—	4.99	24/o	2.20	—	69.7
	—	—	30 9	2.12	— 0.08	—
	—	—	" 5 in	1.96	— 0.24	—

*) Vid profven 8, 9, 10, 11, 12 var svagdricka! mellan första ock andra alkoholbestämningen
förvaradt på korkad butelj, mellan andra ock tredje bestämningen i öppen
butelj eller glaskolf.

268

Bil. 8. lind. utlåtande af Kontroll- och Justeringsbyrån.

N:o	Dag för brygden.	Stam- vörtens styrka.	Dag för alkohol-bestäm-ning.	Alkohol vol. %.	Ökning från första be-stäm-ningen.	Utjäs-nings- [ grad.	Analytiker.
11........	—	5.53	M/i,	1.81	—	51.4
	—	—	1 Kl	1.88	+ 0.07	—
			5 10	1.19	— 0.68	—	K.- A. Wall- roth och A. Gr. Ekstrand.
12........	—	5.06		1.65	—	51.4
s. k. underjäst, d. v. s. beredt med un-	—	—	6/lO	2.12	+ 0.47	67.0	•
derjäst	—	—	8/l0	1.73	+ 0.08	—
13........	—	—	8/o	0.85		—
	—	—	7’/ö	1.26	+ 0.40	—
		—	>%	1.45	+ 0.60	—
14........	—	—	4/e	1.57	—	—
	—	—	10/s	2.37	- 0.80	—	Å. G. Ek-strand,
15........	—	—	>” G	0.66	—	—
	—	—	80 0	0.95	+ 0.29	—	! K. Sondén''
16........	_	_	-tv,	0.93	_	_	och K. E.
	—	—		1.43	+ 0.50	—	Peterson.
	—	—	; 6	1.87	+ 0.94
17........	—	—		1.64	—	—
	—	—		2.no	+ 0.36	—
	—	—	8 0	2.34	+ 0.70	—

Förestående tabell visar, att under alla förhållanden svagdrickat
undergår en mer eller mindre stark efter jäsning, tills det hunnit en
kulminationspunkt, hvarefter alkoholhalten åter aftager. Alkoholhaltens
ökning beror på många omständigheter, såsom stamvörtens styrka
och sammansättning, jästens beskalfenhet och mängd samt temperaturen,
och framträder derför olika i prof från olika bryggerier. Under
det att i N:o 1 alkoholhalten på 10 dygn ökats till 1.69 %, är den i
N:o 2, med samma stamvört, på 10 dygn 1.8 6 %, i N:o 4 har den deremot
på 9 dygn stigit till 2.oe %. I N:o 5 synes alkoholhalten efter 10 dygn
hafva hunnit sitt maximum med en utjäsningsgrad af 57 %, hvaremot
i andra prof, såsom 2, 7, 9, 10, 12, alkoholhalten stiger ända till en
utjäsningsgrad af 60 och deröfver. På grund af den ringa omsorg,
som användes vid svagdrickats tillverkning och lagring, är denna dryck

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering shy rån.

269

mera än andra maltdrycker utsatt för att surna, hvilket isynnerhet
kan tillskrifvas två omständigheter, nämligen dels en samtidigt med
alkoholjäsningen fortgående mjölksyre- och smörsyrejäsning, hvarigenom
en del af maltets beståndsdelar går förlorad för alkoholjäsningen,
dels en på bekostnad af redan bildad alkohol försiggående
ättikbildning. Dessa omständigheter inkräkta således båda på alkoholutbytet,
och deraf förklaras också, hvarför alkoholhalten, sedan den
nått sitt maximum, åter i följd af ättikbildning måste aftaga, och
detta mera, ju äldre svagdrickat blir och ju mer luften har tillträde
dertill under dess förvaring. Också ser man i N:ris 9, 10, 11, 12,
huru alkoholhalten ganska märkbart aftager, efter att förut hafva
tilltagit, eller, såsom i N:o 10, hållit sig temligen konstant under en
hel veckas tid.

Af dessa förhållanden synes klart, att alkoholhalten i svagdrickat
är en af många omständigheter beroende faktor; redan på 4 dagar
kan den (N:o 4) ökas från 0.r,9 till 1.81, liksom den också på samma
tid kan aftaga från 1.88 till 1.19, när dricka! börjat surna (N:o 11).

Af hvad Byrån nu anfört, framgår,

att alkoholhalten ensam icke lian användas att skilja
dricka från andra, maltdrycker.

Nyss lemnade redogörelse för efterjäsningen hos öfverjästa drycker
ådagalägger ock, att det icke går för sig att uppställa en viss alkoholhalt
såsom gräns mellan alkoholsvagare och alkoholstarkare maltdrycker,
i fall man med bortseende från tillverkningssättet skulle
vilja sålunda klassificera maltdryckerna. Då skulle nämligen mycket
väl kunna hända, att en handlande, som ena dagen från ett bryggeri
inköpte ett parti svagdricka, hvilket då verkligen vore en alkohölsvag
dryck, utsatte sig för att begå lagbrott, när han ett par dagar senare
åter sålde samma vara, hvilken under tiden, egaren ovetande och utan
hans förvållande, undergått en så väsentlig förändring, att den blifvit
en alkoholstark dryck. Faran, att en maltdrycks alkoholhalt skall
genom efterjäsning öfverskrida den bestämda alkoholgränsen, blir naturligtvis
större, ju lägre denna gräns sättes.

Det finnes emellertid, såsom ofvan (sid. 3) nämnts, eu bestämd skilnad
mellan dricka och andra maltdrycker, bestående deri, att dricka under
alla förhållanden brygges på en svagare stamvört, och då man genom
bestämning af den färdiga dryckens både alkohol- och extrakthalt kan
beräkna stamvörtens styrka, skulle man kunna utgå från denna och
säga, att drycker, hvilkas stamvört ligger öfver en viss styrka, böra
hänföras till öl, hvaremot de, hvilkas stamvört ligger vid eller under
samma styrka, böra hänföras till dricka.

Bil. 8. lind. utlåtande af Kontroll- och Justering shy rån.

270

Den extrakthalt hos stamvörten, som sålunda skulle utgöra gräns
mellan å ena sidan dricka och å andra sidan öl och öfriga maltdrycker,
måste bestämmas så, att

l:o) alkoholhalten hos de maltdrycker, som enligt definitionen
skulle anses såsom dricka, blir så låg som möjligt och

2:o) drycker, som för närvarande gå under benämningen dricka, så
vidt möjligt komme att fortfarande tillhöra denna klass.

För att utreda denna fråga har Byrån användt dels det redan
omnämnda rikhaltiga material af maltdrycksanalyser, som insändes
till komitén för beskattning af maltdrycker från landets kemiska stationer
och handelskemister, dels några andra äldre och nyare dylika
analyser, som varit för Byrån tillgängliga, dels slutligen anskaffat
och låtit analysera ett större antal svagdricksprof, erhållna från skilda
delar af landet. I bilagda tabeller hafva de analyser, som kunnat användas
för ändamålet, d. v. s. som innehållit uppgift på både alkohol
och extrakt, blifvit upptagna, och har i de allra flesta stamvörtens
styrka på Byrån beräknats enligt den utförliga formeln:

„ 100(c +2.0665 Ä)

~ 100 + 1.0 6 6 5 A ’

i hvilken formel

K = stamvörtens styrka,
e — extrakthalt) i den färdiga drycken, utA
= alkoholhaltf tryckta i vigtsprocent.

I enlighet med de benämningar, som användas i analyserna, hafva
äfven här maltdryckerna inordnats under följande hufvudgrupper,
nämligen: porter, bäjerskt öl, pilsneröl, iskällardricka, svensköl och
svagdricka. Visserligen förekomma och bryggas i Sverige äfven andra
maltdrycker, såsom stout, påle ale, starköl, exportöl, wieneröl in. fl., men
de stå alla temligen nära något af de redan anförda hufvudslagen och
behöfva derför här ej särskildt tagas i betraktande.

Af tabellbilagorna finner man för stamvörtens extrakthalt följande tal:

Dryckens slag.	Antal	Stam	vörtens styrka.
analyser.	Medeltal.	Högst.	Lägst.

Porter..........	18	18.52	23.03	14.79
Bäjerskt Öl.......	174	13.92	18.40	10.52
Pilsner-Öl........	31	11.92	14.26	7.44
Iskällardricka......	39	8.47	11.42	5.29
Svensköl ........	17	12.26	18.43	6.73
o t • i fäldre analyser . Svagdricka*; J [nyare »	16 52	6.27 4.96	8.80 7.39	4.11 2.96

Bil. 8. lind. utlåtande af Kontroll- och Justeringshyrån.

271

Betydelsen af de anförda medeltalen framstår än bättre genom

närmare granskning af de respektive tabellerna; för svagdricka med -

tages dock blott de nyare
drycks nutida beskaffenhet.

analyserna, som rigtigast angifva denna
Man finner då, att:

af	talen	för	porter	12	ligga	mellan	17 och 20
				3		öfver	20
				3	»	under	17
af	»	för	bajerskt Öl	117	»	mellan	12 och 15 (11.9 7	= 12)
				41	»	öfver	15
				16	»	under	12
af	»	för	pilsneröl	''21	»	mellan	10 och 13
				7	»	öfver	13
				3	»	under	10
af	»	för	iskällardricka.	29	»	mellan	7 och 10 (10.04	= 10)
				4	»	öfver	10
				6	»	under	7
af	»	för	svagdricka	36	»	mellan	4 och 6 (6.06 =	G)
				5	»	»	6 och 7
				3	»	öfver	7
				8	»	under	4
	Med afseende på svenskölet	är det	till sin	maltstyrka mera	regel-

löst än någon annan maltdryck, ty af talen för svensköl ligga

6 mellan 11 och 14

5 öfver 14

6 under 11.

Med bortseende från svenskölet kan af det föreliggande'' analysmaterialet
dragas den slutsatsen, att, så som maltdryckerna för närvarande
bryggas, bar

porter i allmänhet en stamvört af 17—20 % extrakthalt

bajerskt Öl » » 12—15 » »

pilsneröl » » 10—13 » »

iskällardricka » » 7—10 » »

svagdricka » » å—6 » »

Tabellerna visa vidare beträffande utjäsningsgraden, att denna i
medeltal utgör:

för porter.........61,2 % enligt tabell 2

» bajerskt Öl.......58,3 » » » 3

» pilsneröl........60,i » » » 4

» iskällardricka.....60,6 » » » 5

272 Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

För de öfverjästa dryckerna, såsom svensköl och fatsvagdricka, är
utjäsningsgraden mycket vexlande och beror alldeles på, huru länge
och under hvilka förhållanden de varit förvarade. För svagdricka
har den varit i medeltal enligt de äldre analyserna 47,8 % och enligt
de nyare 43,o % samt lägst 15, i % och högst 69,7 %.

Beträffande slutligen de olika maltdryckernas alkoholhalt framgår
af tabellerna, att af de på senare tid analyserade 52 profven å svagdricka
intet haft högre alkoholhalt än 2,5 volymsprocent och endast
3 st. högre alkoholhalt än 2 volymsprocent; medeltalet för samtliga
profven utgör 1,3 3 %. För iskällardricka! blir förhållandet emellertid
helt annorlunda, ty af de 39 analyserade profven visa endast 6 en
alkoholhalt, som är lägre än 2,5 volymsprocent.

Alkoholhalten hos de drycker, som skola hänföras till klassen
dricka, torde hvarken höra eller kunna sättas högre än ungefär 2,5
volymsprocent, om det mål, som med Riksdagens skrifvelse i fragan
afses, skall kunna uppnås. För bestämmandet af den högsta extrakthalt,
som stamvörten får hafva, för att denna alkoholgräns ej må
öfverskridas, måste man taga utjäsningsgraden i betraktande. För
iskällardricka synes utjäsningsgraden i allmänhet vara omkring 60 %,
men för svagdricka har den, såsom ofvan sagts, stigit i ett fall ända
till 69,7 %■ Som emellertid af tab. 7 synes, att endast 7 af de 68
analyserade profven nått en utjäsning af mera än 60 %, oaktadt många
af dessa prof före undersökningen underkastats lång transport, torde
man kunna påstå, att högre utjäsning än till 60 / endast högst sällan
förekommer hos svagdricka. Dertill är att märka, att vid högre utjäsningsgrad
extraktet icke förvandlas endast till alkohol och kolsyra,
utan äfven till andra produkter, samt att en del af den redan färdigbildade
alkoholen i sin ordning öfvergå!'' till ättika, såsom redan förut
visats. På dessa grunder får Byrån föreslå 7 % extrakthalt hos stamvörten
såsom gräns mellan dricka och andra maltdrycker. En dylik
vört ger nämligen med 60 % utjäsning en dryck med högst 2.6 volymsprocents
alkoholhalt. Hos svagdricka komme sannolikt en så pass hög
alkoholhalt högst sällan före, enär detta dricka numera mestadels
brygges af en vört af högst 6 \ extrakthalt och med i medeltal 43 %
utjäsning. hvarför ock, såsom af förut lemnade redogörelse framgår,
nästan allt fatsvagdricka, sådant det nu brygges, komme att fortfarande
räknas såsom dricka. För fatsvagdrickats skull vore det således
intet hinder att sätta extraktgränsen lägre, t. ex. till 6 %.

Beträffande iskällardricka! är förhållandet ett annat; såsom det
för närvarande tillverkas, skulle det nämligen komma att anses såsom
öl, men då det är af vigt, att äfven denna, maltdryck, som i motsats

273

Bil, 8. Und, utlåtande af Kontroll- och Justerings by rån

till fatsvagdrickat är hållbart, kunde komma att räknas till klassen
dricka, är det nödvändigt att sätta extrakthaltsgränsen så hög som
möjligt. Äfven den nyss föreslagna gränsen 7 % kan, då iskällardricka!»
stamvört mestadels varierar mellan 7 och 10 % styrka, synas för låg,
men det torde icke falla sig synnerligen svårt för de bryggare, som
tillverka iskällardricka, att använda en vört af lägre extrakthalt.
Iskällardricka tillverkas nämligen på något af följande sätt. Vid ölbryggerier
tillverkas det stundom genom pålakning, i det att den
mäsk, som återstår i silkaret, sedan ölvörten afdragits, ånyo öfvergjutes
med varmt vatten och ytterligare urlakas, hvarefter den sä
erhållna dricks vörten på vanligt sätt bringas till jäsning; skulle
denna dricksvört, såsom ofta händer, blifva allt för svag, uppblandas
den med starkare ölvört. Det på detta sätt erhållna iskällardrickat
är tydligen endast en biprodukt vid öltillverkningen. När åter vörten
direkt beredes för drickstillverkning, brukar den först tillredas af
samma styrka som vanlig ölvört samt efter kokningen utspädas med
vatten till den rätta låga styrkan, hvarefter den får jäsa. I intetdera
fallet torde det vara någon svårighet för bryggaren att nedbringa
vörtens styrka till (i ä 7 % och således äfven drickats alkoholhalt till
2,5 volymsprocent eller derunder. Att sätta gränsen nämnvärdt lägre
än till 6 eller 7 % extrakthalt torde icke vara lämpligt bland annat
derför, att den maltdryck, som erhålles ur allt för svag vört, blir af
dålig beskaffenhet och utan egentligt värde.

Under förutsättning, att dricka definieras såsom

en maltdryck beredd af en stamvört, hvilkens extra!,ihalt
icke öfver stig er 7 %,

blir nästa fråga, huru stamvörtens styrka skall kunna med tillräcklig
noggrannhet bestämmas. Härvid är till eu början klart, att vid beräkningen
bör användas den enklare, men för praktiska behof tillräckliga
formeln

K=c + 2A..............(1)

och ej den mera utförliga

^ _100(e + 2.o6 65 A)

100 + 1.0665 A. ..........

ty dels användes den förra mest vid beräkningar inom bryggerierna,
dels blir skilnaden mellan båda formlerna för låga värden på c och A
knappt märkbar, hvilket synes af följande exempel:

för A = 2.5 och c = 3 blir enl. (1) K = K, enl. (2) K = 7.9c.
för A = l.o och c = (i blir enl. (1) K = 8, enl. (2) K — 7.<is

M (tltdry

274

Bil 8. Urat. utlåtande af Kontroll- och Jiisteringsbi/ruu.

således i båda fallen en skilnad mellan formlerna (1) och (2), hvilken
är mindre än de oundvikliga försöks- och observationsfelen. _

.Enligt den föreslagna definitionen måste för dricka e + 2A<7, och
frågan blir nu, huru c och A skola bestämmas.

A, som är alkoholhalten i vigtsprocent, måste bestämmas med stor
noggrannhet, emedan ett fel, om ett sådant uppstår, blir fördubbladt i
beräkningsformeln. Bland metoderna härför kan egentligen blott eu
komma i fråga, nemligen destillationsmetoden, som utom mycket noggranna
resultat isynnerhet i detta tall har den väsentliga fördelen att
samtidigt med alkoholhalten äfven gifva extrakthalten, hvithet ej är
fallet med någon annan af de mera brukliga metoderna.

Destillationsmetoden utföres på följande sätt: En viss volym, t. ex.
100 kbcm., af det förut genom omskakning i en rymlig kolf från kolsyregas
befriade ölet eller drickat uppmätes noga vid + 15’ C. i en
derför afsecld mätkolf och väges. Innehållet bringas sedan fullständigt,
slutligen genom spolning med destilleradt vatten, ner i en destillerkolf,
som genom ett kylrör sättes i förbindelse med nyssnämnda mätkolf,
hvilken nu användes som förlag. Destillerkolfven uppvärmes till
kokning, och destillationen fortsattes, tills */# vätskan destillerat
öfver i mätkolfven. Alkoholen befinner sig nu i mätkolfven och
extraktet i destillerkolfven. Alkoholhalten bestämmes pa det sättet,
att mätkolfven ställes i vatten af + 15° C. och fylles till märket med
destilleradt vatten, hvarefter den torkas och väges; af dess vigt,
minskad med sjelfva kolfvens vigt, beräknas ur derför afsedda tabeller
och med tillhjelp af ölets eller drickats egentliga vigt ölets eller
dric.kats alkoholhalt i vigtsprocent. Extrakthalten åter bestämmes på
det sättet, att den i destillerkolfven qvarvarande återstoden af drycken
fullständigt, slutligen genom spolning med destilleradt vatten, hälles
ner i den förut till alkoholbestämningen använda mätkolfven, som
blifvit tömd och sköljd, hvarefter mätkolfven på samma sätt som förut
fylles till märket med destilleradt vatten. Af innehållets vigt och
dryckens kända egentliga vigt beräknas ur särskilda tabeller extrakthalten,
uttryckt i gram, pr 100 gram af den undersökta drycken.

Om alla för försöket nödiga apparater äro i ordning och dryckens
syrehalt ej så stor, att syran behöfver tagas i betraktande, kan bestämningen
af alkohol och extrakt på det nämnda sättet utföras temligen
hastigt. För utförandet förutsättes likväl förutom nödiga apparater
och ett passande arbetsrum eu viss vana vid finare vågning och
vid aflösning af finare instrument, hvaremot förkunskap i kemi eller
fysik ej i nämnvärd grad erfordras. Hithörande operationer räknas
helt visst till de lättare på ett kemiskt laboratorium, men kunna dock

Bil. 8. Urat. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

•275

ej anförtros åt alldeles oöfvade personer. Der ej kemister och kemiska
laboratorier finnas att tillgå, torde här ifrågavarande undersökningar
dock med lätthet kunna utföras på hvarje apotek.

Det finnes också ett annat sätt att bestämma alkoholhalten i en
maltdryck, nämligen indirekt af förhållandet mellan dryckens egentliga
vigt och egentliga vigten hos den genom afdunstning till V3 af volymen
från alkohol befriade och sedan med vatten till den ursprungliga
volymen utspädda lösningen af extraktet. Ehuru denna metod i teoretiskt
hänseende torde hvila på rigtiga grunder och för alkoholstarkare
maltdrycker också visat sig lemna tillfredsställande resultat, ger den
dock vid svagdricka mindre goda utslag, beroende dels på svårigheten
att bestämma egentliga vigten, vare sig med pyknometer eller areometer,
med tillräcklig noggrannhet, dels derpå att svagdrickat lätt
surnar och ofta nog är grumligt, hvarigenom sj elfva beräkningsgrunden
för svagdricka, som stått någon tid, blir mindre rigtig. Ehuru tiden
ej medgifvit några utförliga försök att utröna vilkoren för metodens
användbarhet vid svagdricka, visar dock tab. 8, att skilnaden mellan
den direkt bestämda alkoholhalten och den ur den s. k. attenuationen
beräknade i många fall är ganska stor.

Med ofvanstående framställning anser sig Byrån hafva visat, såväl

att dricka, definieradt såsom här ofvan, verkligen kan
skiljas från Öl och öfriga maltdrycker genom en bestämning
af dryckens stamvört.

som ock

huru en sådan bestämning under vanliga förhållanden
kan ske.

Sedan frågan härmed torde vara utredd ur teknisk synpunkt,
återstår att tillse, huruvida det i praktiken blir möjligt att öfvervaka,
att den sålunda föreslagna skilnaden mellan öl och dricka, om den
blir i lag bestämd, icke öfverskrides.

Till en början torde det vara tydligt, af hvad som anförts angående
sättet att verkställa en maltdrycksanalys, att en återförsäljare,
som hos en bryggare inköper ett parti dricka, ej kan sjelf kontrollera,
att den vara, han erhåller, verkligen är dricka, och det torde ej kunna
ifrågasättas, särskildt när man fäster afseende på livilka personer i
detta fäll skulle blifva återförsäljare, att de för eu dylik undersökning
skola anlita sakkunnig person. Återförsäljaren, som i första
hand drabbas af ansvaret, skulle alltså nödgas nästan uteslutande
lita på bryggarens uppgift. Utan att vilja betvifla, att bryggarne i
allmänhet skola söka rätta sig efter de nya förhållandena och sträfva

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

276

efter att tillverka ett dricka, som verkligen uppfyller det i definitionen
uppstäda vilkoret, måste man dock frukta, att i många fall
återförsäljarne blefve utsatta för allt för stor risk att få bota för
bryggarens försummelse eller okunnighet. Ännu förekomma nämligen
säkerligen rätt många små bryggerier, hvilka skötas af personer, som
sakna alla förkunskaper och som svårligen kunna bedöma, huruvida
vörten har den rätta styrkan eller icke. Äfven för polismyndigheterna,
som skola öfvervaka förordningens efterlefnad, blefve det säkerligen
mycket svårt att fullgöra sina skyldigheter, om hela kontrollen snille
hvila på dem, ty sjelfva kunna de icke verkställa den behöfliga undersökningen
på drickat, utan måste denna göras af en kemist. Annorlunda
skulle förhållandet ställa sig, om bryggerierna kunde underkastas
någon kontroll, hvilken skulle gå ut på att tillse, att vörten,
när den sättes till jäsning, ej har för hög extrakthalt. Till följd af
de dryga kostnaderna lär emellertid en sådan kontroll icke kunna
anordnas annat än i samband med eu beskattning af maltdrycker.

Komiterade hafva i sitt ofvan åberopade betänkande angående beskattning
af maltdrycker, sid. 64, äfven upptagit till behandling frågan,
huruvida svagdricka kunde undantagas från beskattning, men hafva
efter afvägande af de stora svårigheter, som möta för anordnandet af
en verksam kontroll, mot de enligt komiténs åsigt obetydligare fördelar,
som skulle vinnas genom svagdrickats skattefrihet, låtit förslaget
derom förfalla. Emellertid har nu frågan inträdt i ett nytt
skede, sedan Riksdagen uttalat sin önskan, att svagdrickät i afseende
på vilkoren för försäljning skulle skiljas från öfriga maltdrycker,
hvilket enligt Byråns uppfattning knappt blir möjligt att åstadkomma
utan att underkasta drickstillverkningen en viss kontroll. För kontrollens
genomförande vore det önskligt, att drickstillverkningen kunde
förläggas till särskilda bryggerier, hvilket dock svårligen lär kunna
påbjudas, eftersom flertalet om ej alla ölbryggerier äfven tillverka
dricka, om också endast genom efterlakning. Det blefve således nödvändigt
att anordna kontrollen något olika vid olika bryggerier.
Ehuru det icke torde tillkomma Byrån att nu afgifva något förslag
angående de ändringar i det af komiterade afgifna förslaget, hvilka
föranledas af den nu ifrågasatta kontrollen å drickstillverkningen,
anser sig dock Byrån böra antydningsvis angifva, huru sagda kontroll
skulle kunna anordnas.

Hvad då först beträffar de bryggerier, som endast tillverka dricka,
borde det använda maltet vara skattefritt eller blott eu helt obetydlig
afgift, ungefär motsvarande kontrollkostnadcrna, upptagas. Derigenom
vunnes, att bryggerierna sluppe anskaffa maltvåg och i många fall

Bil. 8. lind. ''utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

ill

äfven kross, att kontrollen kunde anordnas enklare och för mindre
kostnad samt att således en hel del bryggerier, som enligt komiterades
förslag sannolikt finge nedläggas, fortfarande kunde bestå. Dricksbryggeriet
skulle anmälas hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och dervid uppgift lemnas öfver de tider på året, då det vore ämnadt
att hållas i gång; hvarjemte tillverkaren borde vara skyldig att viss
tid. innan hvarje brygd företages, hos kontrollören anmäla den ungefärliga
tiden, när vörten skulle kylas och försättas med jäst. Kontrollören
skulle ej behöfva vara närvarande vid hvarje sådan operation
utan blott vara skyldig att emellanåt på oregelbundet återkommande
tider infinna sig för att tillse, att vörten ej hölle för hög extrakthalt.
Kontrollören skulle ock vara berättigad att taga prof af den
färdiga varan; profven kunde insändas till Byrån för att der analyseras.
Som tillverkaren egentligen icke har något intresse af att
brygga drickat starkare än medgifvet är, skulle kontrollörens befattning
kunna blifva ganska lättskött och således icke kräfva någon
särdeles hög kostnad. På trakter, der både Öl- och drick sbryggerier
finnas, kunde tillsynen öfver de senare anförtros åt kontrollörerna vid
ölbryggerierna.

Vid bryggerier åter, som hufvudsakligen tillverka Öl, blefve det
svårare att ordna förhållandena. Det torde icke låta sig göra att
medgifva restitution af skatten för allt det malt, som användes till
dricka. Ty, såsom förut omnämnts, uttages vid många bryggerier, åtminstone
under vintern, drickat nästan uteslutande såsom bi- eller
efterprodukt till ölet, hvarvid det blir omöjligt att med säkerhet bestämma,
huru stor del af maltet användts till drickat; men i detta
fäll kan tillverkaren mer än väl anses hafva fått sin valuta för den
erlagda skatten redan i ölet. Kontrollören skulle derför i vanliga fall
blott hafva att tillse, att den genom efterlakning erhållna dricksvörten
ej hölle för hög extrakthalt, och detta skulle, oaktadt hans arbete i
bryggeriet derigenom icke särdeles mycket ökades, dock föranleda
tätare besök derstädes än komiterade tänkt sig, och sålunda hindra
honom att i allmänhet tjenstgöra vid flere än två bryggerier samtidigt,
hvarför i stället kontrollörsarfvodet sannolikt finge höjas något.

Vid en del ölbryggerier inställes ölbrygden under ett par, vid
andra under tre ä fyra månader på sommaren, och under denna tid
tillverka de endast dricka. Under tider, då sålunda endast dricka
tillverkas vid ett ölbryggeri, torde intet hinder möta att låta denna
tillverkning ske under samma vilkor, som*gälla för dricksbryggerierna,
under förutsättning att bryggeriet fortfarande står under tillsyn af
kontrollör, som har att öfvervaka, att intet Öl under tiden tillverkas

2 78

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

vid bryggeriet. Skulle slutligen någon bryggare vilja samtidigt maska
särskildt för Öl- och särskild! för dricksbrygd, hvilket dock icke torde
komma att inträffa särdeles ofta, vore det kanske icke omöjligt att
bevilja honom skattefrihet eller skatteafdrag för det till dricksbrygden
använda maltet under särskilda vilkor, deribland att dylik dubbel
tillverkning allenast egde rum under kortare tider samt att tillverkaren
ersatte kostnaderna för den ökade kontroll, som behof des för
bryggeriets ständiga övervakning.

Genom kontrollens förläggande till bryggerierna blefve visserligen
återförsäljarne fredade för ofrivilliga lagöfverträdelser, men polismyndighetens
biträde blefve derför icke öfverflödigt, ty det tillkomme
naturligtvis denna att tillse, det icke en handlande, som hade rättighet
att sälja dricka, begagnade denna rättighet såsom täckmantel för
smyghandel med öl. Polismyndigheten finge således i detta afseende
samma åliggande, som nu tillkommer den i afseende å försäljningen
af vin, i det att den skall öfvervaka, att icke drycker af mera än 25 %
alkoholhalt säljas under benämningen vin.

Denna tillsyn skulle i viss mån underlättas, derest det stadgades
förbud att vid handel begagna benämningen dricka för drycker, beredda
af en vört med större extrakthalt än den bestämda gränsen (7 %).

Beträffande andra här ofvan ej omnämnda metoder, som begagnas
för att bestämma alkoholhalten hos en maltdryck, tillåter sig Byrån
åberopa dels komiterades betänkande angående beskattning af maltdrycker,
sid. 37 och 38, dels här bilagda till Svenska nykterhetsförbundets
centralkomité stälda skrifvelse.

Underdånigst

K. L1NDEBERG. Å. G. EKSTRAND.

Stockholm den 8 oktober 1892.

279

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

Om tabellernas uppställning.

De från de ursprungliga analyserna direkt upptagna talen äro tryckta med engelsk
stil. De öfriga talen hafva beräknats enligt de grunder, som här nedan angifvas.

Alkoholhalteu. Emedan i flertalet analyser saknas uppgift om den undersökta
maltdryckens egentliga vigt, har, der volymprocenten finnes angifven, vigtsproeenten helt
enkelt antagits vara */& af volymprocenten, hvilket ger något, ehuru obetydligt, för höga
tal. Vid beräkningen har i öfrigt användts Hehners tabeller.

Extrakthalten. I en stor del af analyserna linnes denna angifven i gram pr 100
kbcm. af maltdrycken, men då man för beräkningen af stamvörtens styrka måste känna
extrakthalten pr 100 gram, har denna senare med ledning af den förra tagits direkt ur
Schultzes tabeller, hvilket visserligen ej blir fullt exakt, då man ej känner maltdryckens
egentliga vigt, men felet blir dock ej nämnvärdt.

Stamvörtens styrka eller koncentration har för de starkare maltdryckerna såsom
porter, bajerskt Öl, pilsneröl, iskällar- och lagerdricka samt svensköl beräknats ur for100
(e + 2.0665 A)

meta: K = ” 0666 A ’ men svagdricka nr den enklare formeln K = e + 2A,

der e = extrakthalten, A = alkoholhalten, båda i vigtsprocent.

Utjäsningsgraden bär beräknats ur formeln

^=100(1-1)

I tabellerna finnes endast den verkliga utjäsningsgraden upptagen.

Af följande redogörelse för några på Kontroll- och Justeringsbyrån utförda analyser
synes, i hvilken mån de genom ofvanstående beräkningssätt funna värdena afvika från
de verkliga.

1	2 \| 8	4	5		Ö			9		10	11		12 j \|
Dryckens	Alkoholhalt.	Extrakthalt.	Stam vörtstyrka.
slag	Ct> qq £ + er»	Volym % enl. Hehner. Destillatets eg. vigt vid 15°.5 C.	Vig ro Vt qq''	;spro ro >-t , & ö • se $> ^ II	cent § CD •-i ro 3 00	Extraktlösningens eg. vigt vid + 15° C.	\| Extrakt pr lOOkbcm.	D:o pr 100 gr. extrakt- lösning.	Verklig extrakthalt pr 1 100 gr. af drycken.	pifferens mellan 8 0. 9.	Verklig enl. 4 och 9.	Beräknad ur 5 och 8.	Differens.	Differens mell. 10 0. 12. Beräknad nr formeln K=e+2A.
Bäjerskt Öl	1.01589	O.9920; 5.78	4.51	4.62	0.11	1.0238	(1.29	6.14	6.19	0.05	14.80	14.94	0.14	15.21 0.41
D:o	1.01040	0.9915! 6-17	4.81	4.93	0.12	1.0225	5.95	5.82	5.85	0.03	15.02	15.21	0.19	15.47 0.45
Pilsnerdricka	1.00848	0.9940 4.27	3.38	3.41	0.03	1.0132	3.46	3.41	3.43	0.112	10.05	10.09	0.04	10.19:0.14
Lagerdricka	1.00889	0.9946] .3.83	3.02	3.06	0.04	1.0130	3.39	3.35	3.36	O.01	3.80	0.37	0.07	9.40] 0.10
Svagdricka	1.00808	0.9983J 1.13	0.88	0.89	O.01	1.(1093	2.43	2.41	2.41	O.00	4.19	4.21	0.02	4.17:0.02

281

Bil. 8. lind. utlåtande af Kontroll- och Justeringsbyrån.

Tab. 1.

Bestämningar på samma sorts lageröl från ett och samma bryggeri
i Skåne, utförda år 1892.

N:o	Eg. vigt.	Alkoholhalt	Extraktion	Stam- vörtens styrka.	Utjäs- I nings- I Analytiker, grad.
vol. %.	vigts^.	pr 100 kbe.m.	pr 100 gr.
1		4.78	3.S2	6.14	6.00	13.48	55.5 ! F. Johannessen.
i	—	4.87	3-9°	6.10	5.90	13.00	56.2 ,
3	—	4.49	3-59	6.10	5.96	13.02	54.2 :
4	—	4.50	3.60	6.08	5.94	13.02	54.4 »
r>	, -	4.50	3.65	6.10	5.90	13.14	54.7
(i	—	4.7*	3.82	5-74	5.62	13.10	57.1 »
7	—	4.70	O OO	5.72	5,60	13.04	57.1 1
8	—	5.10	4.12	5-44	5.33	13.30	60. l j »
9	—	4.42	3-53	5.14	5.04	11.98	58.0 »
10	—	4.50	3.60	5-20	5.10	12.18	58.2 i »
11	—	5.08	4-o6	5-95	5.82	13.74	57.7
12	—	5.14	4.10	5.90	5.77	13.77	58.1 »
Medeltal		4.75	3.80	5.80	5.67	13.12	56.8
Högst	__	5. l (»	4.12	6.14	(lön	13.77	60.1
Lägst	—	4.42	3.53	5.14	5.04	11.98	54.2

281

Bil. 8. lind. utlåtande af Kontroll- och .Justering shy rån.

Maltdrycksanalyser.

Tah. 2.

Porter.

N:o.	Eg. vigt.	Alkoholhalt	Extrakthalt	Stam- vörtens styrka.	IJtjäs- nings- grad.	Analytiker.
vol. %.	vigts^.	pr 100 kbcm.	pr 100 gr.
1		6.17	4.93	9.28	8.97	18.20	50.7	Kem.-tekn. byrån.
2	—	8.63	6.90	6.60	6.44	19.28	66.6	>
3	I .0102	8.10	6.33	—	5-75	17.64	67.4	C. G. Zetterlund.
4	—	6.00	4.80	7-75	7.53	16.60	54.7	C. Setterberg.
5	—	9.00	7.20	95*	9.18	22.34	58.9	»
6	—	9-00	7.20	10.31	9.92	23.03	57.0	>
7	—	7.32	5.86	7-oo	6.82	17.82	61.8.	»
8	—	9.00	7.20	6.23	6.09	19.48	68.8
9	—	7.11	5.69	7-53	7.32	17.58	58.3
10	—	6.81	5.45	4.46	4.39	14.79	70.4
11	—	7.80	6.18	—	7.05	iS.ÖO	62.1	A. Olbers.
12	—	945	7.51	—	5.91	19.84	70.2
13	—	7-95	6.32	—	8.56	20.26	57.8	.
14	—	7.40	5.80	—	5 40	16.37	67.0	A. Almén.
15	—	7.65	6.00	—	6.60	17.86	63.1
16	1.0207	6.80	5.30	—	7.30	17.27	57.8	.
17	1.0215	6.86	5-34	—	7.76	17.78	56.4	»
18	1.0272	6.69	5..8	—	8.88	18.56	52.2	>
Medeltal	_	7.65	6.07	_	7.22	18.52	61.2
Högst	—	9.45	7.51	—	9.92	23.03	70.4
Lägst 1 •—	6.00	4.80	-	4.39	14.79	50.7

Maltdryck skom i ten.

282

Bil. 8. Lind. utlåtande af Kontroll- och Justering sb ifrån.

Tab. 3.

Bajerskt Öl.

N:o.	Eg. vigt	Alkoholhalt	Extrakthalt	Stam- vörtens styrka.	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
vol.#.	vigts#	pr 100 kbcm.	pr 100 gr-
1	I.OI72	4.60	3.60		6.20	''3-i4	52.8	J. E. Alén.
2	1.0228	5.80	4.50	—	7.91	I6.4.2	51.8	»
3	I.OI4O	5.56	4-34	—	5-62	13 94	59-7	>
4	I.oi 18	5.66	4-44	—	5.03	I3-56	62.7	»
5	1.0147	5.87	4-59	—	5.92	4.69	59 7	T»
6	1.0145	5.70	4-47	—	5-75	4.17	59-4	Tf
7	1 -o175	4.32	3-37	—	6.13	12.64	5''-5	T/
8	1.0153	5.02	3-9*	—	5.69	''3-24	57.0	»
9	I.o133	5.78	4-53	—	6.00	4.65	59.0
10	I.OI32	6.18	4.84	—	5.64	I4-85	62.0	»
11	I.OIO5	4.94	3-89	—	4.42	II.96	63.0
12	l.oI3i	5.93	4.65	—	547	''4-37	61.9	»
13	I.0146	5.25	4-10	—	5.64	15.52	58.3	>
14	1.0138	5.50	4.31	—	5-54	13.81	59 9	*
15	—	5.40	4.35	6.39	6.24	14.55	57.1	C. Setterberg.
16	—	5-00	4.00	4.62	4.54	12.28	63.3
17	—	5.00	400	4.64	4.56	12.30	62.9	>
18	—	5.80	4.70	6.29	6.14	15.10	59.3	»
19	—	5.40	4.35	4-73	4.65	13.03	64.3	»
20	—	5-20	4.15	4-77	4.69	12.70	63.0	>
21	—	5.40	4.35	4-75	4.67	13.04	64.2
22	—	4-6o	3.70	4.69	4.61	11.80	60.9
23	—	5-00	4.00	4.96	4.87	12.60	61.3
24	—	5.10	4.05	5.56	5.45	13.25	58.8	»
25	—	6.20	5.00	7-*5	7.06	16.51	57.3	»
26	—	6.50	5.20	6.02	5.89	15.75	62.6	>
27	-	5.80	4.70	5.92	5.79	14.76	60.7	»
28	—	6.17	4.90	5.27	5.17	14.51	64.4	>
29	—	4.85	3.90	545	5.04	12.87	60.7
30	—	5-00	4.00	5-74	5.62	13.34	58.1	»
31		6.I7	4.05	6.08	5.94	13.75	56.6
32		6.40	5.10	6.9O	6.73	16.47	59.1	»
33	—	7-78	4.62	7-18	6.99	15.75	55.6	>

Bil. ti. lind. utlåtande af Kontroll- och Justering »hyr ån.

283

N:o.	Eg. vigt.	Alkoholhalt	Extrakthalt	Stam- vörtens styrka.	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
vol. %.	vigts^.	pr 100 kbcm.	pr 100 gr-
34	—	5-7»	4.62	6-53	6.37	15.16	57.9	C. Setterberg.
35	—	5.78	4.62	6.88	6.71	15.48	56.6
36	—	4-8o	3.84	7.30	7.11	14.45	50.8
37	—	5..6	4.13	6.00	5.87	13.73	57.2
38	—	00 r^	4.62	5.68	5.55	14.38	61.4
39	—	5''7>	4.57	480	4.71	13.50	65.2	»
40	—	5-oo	4.00	6.07	5.93	13.61	65.1
41	—	4.27	3.41	4.46	4.39	11.03	60.2	Kem.-tekn. byrån.
42	—	5.78	4.62	5.83	5.70	14.53	60.8
43	—	5-39	4.31	7.46	7.26	15.45	53.0	»
44	—	5.78	4.62	6.21	6.07	14.88	59.2
45	—	6.I7	4.93	6.4 6	6.31	15.67	59.7	»
46	—	6.I7	4.93	6.08	5.94	15.33	61 2	>
47	—	6.I7	4.93	7.03	6.85	16.19	57.6
48	—	5-6o	4.48	6.34	6.19	14.74	58.0
49	—	5-00	4.00	6.36	6.21	13.88	55.2	* /
50	—	5-39	4.31	5-94	5.81	14.06	58.6	>•
51	—	6.36	5.09	5.98	5.85 ,	15.53	62.3	»
52	—	4.63	3.70	7.81	7.69	14.65	48.2	>
53	—	6.24	4.99	5.42	5.31	14.86	64.2	>
54	—	6.32	5.05	5.98	5.85	15.45	62.1	)
55		4.63	3.70	7.81	7.59	14.65	48.2	»
56	—	6.24	4.99	5.72	5.60	15.11	62.9	$
57	—	5.32	4.25	6.25	6.11	14.24	57.0
58	—	6.17	4.93	7.37	7.17	16.50	56.5
59	—	4.27	3.41	4.09	4.03	10.68	62.2
60	—	4.63	3.70	3.81	3.75	10.96	65.7	>
61	—	6.17	4.93	6.23	6.09	15.47	60.6	»
62	—	5-39	4.31	6.42	6.27	14.51	56.8
63	—	6.I7	4.93	6.23	6.09	15.47	60.6	» ''
61	—	5-39	4.31	6.42	6.27	15.51	59.5	>
65	—	6.55	5.24	5.98	5.85	14.80	60.4
66	—	5-75	4.60	6 42	6.27	15.03	58.2
67	—	5.78	4.62	5''74	5.62	15.45	63.6	»
63	—	5.78	4.62	5-71	5.59	14.42	61.2
69	—	6.17	4.93	7-37	7.17	14.50	50.5	>

284 Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

N:o.	Eg. vigt.	Alkoholhalt	Extrakthalt	Stam- vörtens styrka.	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
vol.#.	vigts#.	pr 100 kbcm.	pr 100 gr-
70	—	5-00	4.00	5-02	4.93	12.65	61.1	Kem.-tekn. byrån.
71	—	5.75	4-6o	—	5.30	14.11	62.4	0. Nyländer.
72	—	5.86	4.70	—	5.30	14.30	62.9
73	—	5.50	4.40	—	5.60	14.03	60.0
74	—	4.80	3.84	—	6.27	13.64	54.1	A. Olbers.
75	—	5-i6	4.12	—	7.43	i5-*7	51.4
76	—	5.08	4.06	—	6.29	14.07	55.3	t
77	—	4.70	3.76	—	6.19	13-43	53.9	>
78	—	5-39	4.31	—	5.28	13-57	61.1
79	—	4-6o	3.68	—	6.19	13-^7	53.4	»
80	—	5-00	4.00	—	4.80	«2-53	61.7
81	-	4-49	3.59	—	7.79	14.65	46.8	>
82	—	4-93	3 94	—	5.91	>3-49	56.2	»
83	—	5.30	4.24	—	5.33	13.48	60.5	»
84	—	5-47	4.87	—	6.23	14.58	57.3
85	—	5-20	4.16	—	6.70	14.65	54.3	)
86	—	4.70	3.76	—	6.96	14.15	50.8	>
87	—	5-10	4.08	—	5.98	13.81	56.7	»
88	-	5.90	4.72	—	3.16	12.29	74.3
89	I .OI46	5.90	4.64	—	5.32	14.20	62.5	C. G. Zetterlund.
90	1.0l8o	5.70	4.48	-	5-99	14.55	58.8	S
91	I.oi 32	5.30	4.16	—	4.58	12.61	63.7	s-
92	I.OI32	5.40	4.24	—	4.64	12.80	63.7	>
93	1.0120	4.70	3.68	—	4.24	11.40	62.8
94	1.0188	5.60	4.40	—	6.44	14.83	56.5	}
95	I.O184	5.45	4.24	—	6.13	14.24	56.9	3>
96	I.O164	5.50	4.32	—	5-33	13.62	60.9	»
97	1.0156	6.30	4.88	—	5-49	14.80	62.9	»
98	1.0146	5.30	4-16	—	5.03	13.04	61.4	>
99	I.OI78	6.60	5.12	—	6.O9	15.81	61.5	>
100	1.0216	6.70	5-20	—	7.24	17.03	57.4	t
101	I.OI80	5.75	4-44	—	6.15	14.70	58.1	}
102	1.0204	6.40	4-94	—	6.56	15.93	58.8
103	I .OlÖO	5.20	4 08	—	5-15	13.00	60.4	*
104	I.OI72	6.30	4.88	—	6.04	15.32	60.5	>
105	1.0176	5.55	4.32	—	5-74	13.98	58.9

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sb yr ån. 285

N:o.	Eg. vigt.	Alkoholhalt	Extrakthalt	Stam- vörtens styrka.	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
vo\.%.	vigts^.	pr 100 kbcm.	pr 100 gr.
106	I .OI64	4.70	3.68	—	5-00	12.12	58.7	C. Gr. Zetterlund.
107	1.0174	7.10	5.52	—	6.14	16.57	62.9
108	I.OI32	5.60	4.40	—	4.91	13.41	63.3	>
109	I.Ol82	5.46	4.24	—	5.96	14.04	57.5
no	1.0148	5.60	4.41	—	5 39	13.80	60.9
in	1.0174	5.35	4.l6	—	5.90	13.85	57.4	»
112	I.OI78	4.40	3-44	—	5-43	12.19	55.4
113	1.0176	5.65	4.40	—	5.68	13.98	59.3	>
114	1.0152	5.10	4-00	—	S-27	13.00	59.4
115	I.OIÖO	4.40	3 44	—	5.24	12.00	56.3
116	I.CI64	4.70	3.68	—	4-93	12.05	59.0
117	1.0156	5.20	408	—	S-°4	12.93	61.0
118	I.OI56	4.50	3-5°	—	5-34	12.09	55.8	>
119	1.0200	4.75	3-7°	—	6.84	13.93	50.9
120	1.0225	5.55	4-32	—	7.28	15.48	52.9	t
121	1.0226	6.50	5.04	—	7-35	16.85	56.3	»
122	1.0228	7.45	5.78	—	7-59	18.40	58.7	)»
123	I.O164	5.15	4-00	—	5.70	13.39	57.4	3>
124	1.0264	5.90	4.56	—	8.49	17.08	50.2
125	I.OI84	4.50	3-52	—	S.72	12.53	54.3
126	I.OI72	5.45	4.24	—	5-25	13.40	60.8	>
127	1.0200	4.60	3.60	—	6.76	13.66	50.5
128	I.0156	4.30	336	—	5-34	11.85	54.9	>
129	I.OI52	4.40	3-44	—	5-37	12.03	55.3	X>
130	I.OI52	5.10	4.01	—	5.50	13.22	58.4	»
131	1.0200	4.60	3.60	—	6.76	13.66	50.5
132	I.OI50	6.40	5-02	-	5.76	15.31	62.3
133	I.OIOI	4.40	3-44	—	3-92	10.63	63.1	»
134	1.0200	4.70	3 65	—	6.10	13.13	53.5	»
135	—	4-20	3.36	6.13	5.99	12.48	52.0	F. Johannessen.
136	—	4.78	3.82	7.10	6.92	14.23	51.3	»
137	—	4.12	3.29	6.01	5.88	12.23	51.9	>
138	—	4.27	3.41	6.26	6.12	12.69	51.7
139	—	4-75	3.80	6.95	6.77	14.04	51.7
140	—	4-21	3.36	6.06	5.92	12.41	52.3	>
1 141	—	3-74	2.99	5-02	4.93	10.76	54.1

286 Bil. 8. lind. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

N:o	Eg. vigt.	Alkoholhalt	Extrakthalt	Stam-	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
vol.%.	vigts,^.	pr 100 kbcm.	pr 100 gr-	styrka.
142	—	4-4°	3.52	5.83	5.70	12.50	54.4	F. Johannessen.
143	—	4-25	3.40	5-51	5.40	11.97	54.9
144	—	3-88	3.10	4-55	4.47	10.52	57.5
145	—	5-i S	4.12	5.05	4.96	12.90	61.5	■»
146	—	3-7°	2.96	5-97	5.84	11.60	49.6	>
147	—	4-88	3.90	6.50	6.34	13.82	54.1
148	—	4 93	3.94	5.67	5.55	13.14	57.7
149	—	5-16	4.12	5-53	5.42	13.34	59.3
150	—	4.78	3.82	5.67	5.55	12.91	57.0	>
151	—	4.85	3.88	6.44	6.29	13.73	54.1
152	—	4.63	3.70	6.18	6.04	13.16	54.1
153	—	4.18	3.34	4.36	4.29	10.80	60.2	»
154	—	4-20	3.36	4-93	4.84	11.37	57.4	»
155	—	3-75	3.00	497	4.88	10.73	54.5	*
156	—	4.80	3.84	410	4.04	11.51	64.9	A Atterberg.
157	—	5-20	4.16	5.40	5.29	13.30	60.2	»
158	—	5.50	4.40	5-6o	5.48	13.92	60.6	»
159	—	6.50	5.20	6.80	6.63	16.47	59.7
160	—	6.80	5.44	5.70	5.58	15.90	64.9
161	—	6.90	5.52	6.45	6.30	16.72	62.3
162	—	6.90	5.52	6.55	6.39	16.81	61.9	>
163	—	4.70	3.76	5-75	5.63	12.88	56.3	>
164	—	6.20	4.96	6.3O	6.15	15.58	60.5
165	—	5.80	4.64	7.30	7.11	15.92	55.3
166	—	3-8o	3.04	5.80	5.68	11.58	50.9
167	—	5.70	4.56	6.20	6.06	14.76	58.9
168	—	5.90	4.72	6.00	5.87	14.87	60.5
169	—	6.00	4.80	6.10	5.96	15.11	60.5	■»
170	—	6.20	4.96	7.30	7.11	16.49	56.8	>
171	—	5.40	4.32	5.40	5.29	13.58	61.0
172	—	5-20	4.16	4.70	4.62	12.65	63.4
173	—	5.50	4.40	6.30	6.15	14.57	57.7	i
174		6.10	4.88	4.50	4.42	13.78	67.9
Medeltal	—	5.35	4.24	—	5.79	13.92	58.3
Högst	—	7.45	5.78	—	8.49	18 40	74.3
Lägst		3.70	2.96	—	3.16	10.52	48.2

Bil, 8. lind. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

287

N:o	Eg. vigt.	Alkohollialt	Extrakthalt	Stam- vörtens styrka.	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
vol.#.	vigts#.	pr 100 kbcm.	pr 100 gr.
1	—	4.27	3.41	4-20	4.13	10.78	61.7	Kem.-tekn. byrån.
2	—	5 39	4.31	5-02	4.93	13.22	62.7	»
3	—	4.27	3.41	5-22	5.12	11.73	56.4	,
4	—	4.27	3.41	4.88	4.79	11.41	58.0	>
5	—	4.63	3.70	5.30	5.20	12.35	57.9
G	—	4.27	3.41	3-93	3.87	10.53	63.3	.
7	—	4.63	3.70	3-38	3.34	10.56	68.4	»
8	—	4.63	3.70	3-38	3.34	10.56	68.4	»
9	—	4-8o	3.84	4.48	4.41	11.86	62.8
10	—	5.12	4.09	5-31	5.21	13.19	60.5	)
11	—	6.10	4.88	7.18	6.99	14 26	51.0	»
12	—	5-39	4.31	4-20	4.13	12.46	66.9
13	—	4.27	3.41	5.56	5.45	12.05	54.8	»
14	—	5-39	4.31	4-20	4.13	12.46	66.9	»
15	—	6.10	4.88	7.18	6.99	14.26	51.0	5>
10	—	5-00	4.00	5-33	5.22	12.93	59.7	»
17	I.OI48	4.41	3-45	—	4.65	11.36	59.1	C. G. Zetterlund.
18	—	5.20	4-12	—	6.21	14.10	56.0
19	—	2.95	2.34	—	2.80	7.44	62.4
20	I.OO79	3.25	2.56	—	2.98	7.99	62.7
21	1.0120	4.22	3-31	—	4.68	11.13	58.0	J. E. Alen.
* 22	I.OI IO	5.74	4.50	—	4-93	I3-58	63-7	»
23	—	5-39	4.21	—	4.60	12.73	63.9	A. Olbers.
24	—	5-00	3.90	—	4.74	12.29	61.5	»
25	—	4.71	3.66	—	5.93	12.99	54.4	»
26	—	4.19	3.35	5-20	5.10	11.60	56.0	P. Johannesson.
27	—	3-7»	2.97	5.40	5.29	11.07	52.2
28	—	3-7°	2.96	4-io	4.04	9.84	59.0	A. Atterberg.
29	—	5.10	4.08	4.90	4.81	12.69	62.1	>
30	—	5-oo	4.00	5.10	5.00	12.72	60.7
31	—	5.40	4.32	5.10	5.00	13.31	62.5	T)
Medeltal	—	4.72	3.76	—	4.77	11.92	60.1
Högst	—	6.10	4.88	—	6.99	14.26	66.9
Lägst	—	2.95	2.34	—	2.80	7.44	51.0

288

Bil. 8. lind. utlåtande af kontroll- och Justering sb yr ån.

Tab. 5.

Iskällar- och lagerdricka.

N:o.	Tillverkningsort.	Eg.	Alkobolhalt	Extraktion	Stam- vörtens styrka.	Utjäs-
vigt.	vol. %■	vigts %.	pr 100 kbc.m.	pr 100 gr-	grad.
1	Örebro ............	1.0092	2.41	1.90	_	3-45	7.22	52.3	/C. G.Zetterlund 1 1883.
2	Göteborg, Brage........	—	4.25	335	—	4.28	10 81	60.5	P	1886.
3	» Lyckholm......	—	2 65	2.11	—	3-23	7.42	56.5	P	P
4	» Göteborgs bryggeri .		3.65	2.89	—	2.91	8.61	66.3	P	P
5	> Haga........	—	3.30	2.61	—	3''6	8.31	62.1	P	P
6	» Burgården.....	—	4.05	3.18	—	2.39	9.63	64 8	>
7	Örebro, Norling........	—	4.20	3-*9	—	361	10.04	61.1	P
8	» Bryggeribolaget ....	—	3.4 5	2.72	—	2.88	8.26	65.2	P	P
9	Norrköping, C. V. Bergman . .	-	3.65	2.89	—	3-55	9.23	61.6	I	-
10	» C. G. Nyström . .	—	3.45	2.72	—	3.80	9.15	58.5	>	P
11	> C. E. Andersson. .	—	4.65	3 65	—	4-33	11.42	62.1	P	P
12	» Andersons bolag .	—	3.85	3.06	—	3-°3	9.11	66.6	P	P
13	» Ångbryggeriet . .	—	2.89	3.28	—	2.81	7.34	61.8		P
14	Upsala, Erlangen.......	—	3 75	2.94	—	3-55	9.32	62.0		P
15	» Bejnoff........	—	3.55	2.78	—	3-64	9.11	60.1	>	P
16	> Bryggeribolaget ....	—	2.80	2.22	—	2.46	6.87	64.3	P	P
17	> Björklund.......	—	2.80	2.22	—	2.44	6.87	64.3	»
18	» P. Lindqvist.....	—	2.12	1.69	—	1.90	5.29	64.2	P	P
19	» Berlin........	—	3.85	3.06	—	3-35	9.36	64.3	»	P
20	Stockholm, S:t Erik......	—	2.80	2 22	—	2.97	7.37	59.8	P	P
21	» Niirnberg.....	—	4.53	3-59	—	3-57	10 57	66.3	P	P
22	» Neumiiller.....	—	3.25	2.56	—	3-45	8.50	59.5	P	P
23	» Erlangens filial . .	—	3.25	2.56	—	3 °9	8.15	62.6	•	P
24	> Miinchens bolag . .	—	3.45	2.72	—	3-37	8.73	61.5	P	P
25	Geiie, Porterbryggeriet ....	—	3.25	2.56	— ■	2.38	7.46	68.2	P	P
26	> Ångbryggeriet.....	—	2.74	2.17	—	2.24	6.50	65.9	P	P
27	> I. Wadman.......	—	3.65	2.89	—	2-93	8.63	66.1	1	P
28	> J. Nilsson.......	—	3.65	2.89	—	3 64	9.32	61.0	>	P
29	» Gustafsbro.......	—	2.80	2.22	—	2 59	7.00	63.1	P	P
30	Malmö, Bryggeribolaget . .	—	2.90	2.28	—	3-43	7,94	56.9	»	»
31	> Richter........	—	2.45	I.94	—	3-95	7.80	49.4	P	P
32	» Malmqvist......	—	2.38	1.87	—	4-54	8.23	44.9	»	P
33	» Lindström.......	—	1.75	!-37	—	408	6.81	40.1	P	>

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering »byrån. 289

N:o.	Tillverka ngsort.	Eg. vigt.	Alkoholhalt	Extraktion	Stam- vörtens styrka.	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
vol. %.	vigts %.	pr 100 kb£p.	pr 100 gr.
34	ej angifven..........	I.OO9	3.00	2.40	_	3-44	8.18	57.0	C. G. Strokirk.
35	ej angifven.........	—	2.14	1.69	—	3->4	6.51	52.0	C. v. Eeilitzen.
36	ej angifven..........	—	3-55	2.84	4-74	4.66	10.22	54.4	Kem.-tekn.byrån.
37	Pilsnerdricka fr. Grönvall, Sthlm	I.OO85	4.27	3-38	—	3-41	10.06	66.0	Ik.-A. Wallroth
38	Lagerdricka fr. St. bryggeriet, d:o	I.oi 15	369	2.90	—	4.03	9.72	58.5	J- och Å. G. Ek-
39	Lagerdr. fr. Stblm (brygg, ej ang.)	1.0089	3-83	3.01	—	3-35	9.28	63-9	strand, 1892.
	Medeltal	—''	3.28	2.62	—	3.33	8.47	60.5
	Högst	—	4.56	3.65	—	4.66	11.42	68.2
	Lägst	—	1.71	1.37	—	1.90	5.29	40.1

Maltdryckskomitén.

290

Bil. 8. lind. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

Tab.6.

Svensköl.

N:o.	Eg.'' vigt.	Ålkohollialt	Extrakthalt	Stam- vörtens styrka.	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
YOl. %.	vigts	pr 100 kbcm.	pr 100 gr.
1		I.50	1.20	I 1.50	11.02	13.33	17.4	A. Atterberg.
2	—	3-00	2.40	14-00	13.30	17.80	25.3	• >
3	—	I.90	1.52	8.80	8.52	11.47	25.7	F. Jobannessen.
4	—	2.04	1.63	3-59	3.54	6.79	47.9
5	—	2.12	1.69	341	3.37	6.73	50.0
6	—	2-35	1.88	348	3.43	7.16	52.1
7	—	2.79	2.33	4.18	4.11	8.52	51.8	»
8	—	3 35	2.68	3-77	3.72	8.99	58.7	)
9	—	5-00	4.00	7-95	7.72	15.33	49.7	J. 0. Bergstrand.
10	1.0283	6.81	5.26	—	8.64	18.47	53.2	C. G. Zetterlund.
11	I.O429	1.24	O.96	—	IO.OO	11.86	15.7	»
12	1-0431	1.44	1.09	—	II.61	13.70	15.3	>
13	1.0318	6.75	5.19	—	8.72	18.43	52.7	»
14	1.0X80	3.28	2.56	—	7.05	12.01	41.3
15	—	Z.51	2.01	—	6.14	10.08	39.1
16	—	3.33	2.60	—	8.20	13.20	37.9	A. Almén.
17	—	3.80	3.00	—	8.90	14.63	39.2
Medeltal	—	3.13	2.47	—	7.53	12.26	39.6
Högst	—	6.81	5.26	—	13.30	18.43	58.7
Lägst	—	1.24	0.96	—	3.37	6.73	15.3

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justeringsbyrån.

291

Tab. 7.

Svagdricka.

N:o.	Tillverkningsort.	Eg.	Alkoholhalt	Extrakthalt	Stam- vörtens styrka.	Utjäs-	Analytiker.
vigt.	vol. %.	vigts %■	pr 100 kbcm.	pr 100 gr.	grad.
	(Äldre analyser.)
1	Upsala, Bejnoff......	—	2.65	2.10	—	3.20	7.40	55.4	A. Almén 1878/79.
2	» Berlin.......	—	2.80	2.20	—	3-3°	7.70	57.1	> »
3	Venersborg........	—	1.50	1.20	—	2.20	4.60	52.2	0. Nyländer 1882.
4	t> ........	—	1.26	1.00	—	3-4°	5.40	37.0	» 3>
5	Göteborg.........	—	3.55	2.80	—	3.2°	8.80	63.6	» »
6	Örebro, Norlings bryggeri .	1.0092	2.65	2.10	—	3-45	7.65	54.9	C.G. Zetterlund 1880.
7	» Bryggeriaktiebolaget	I .OI84	2 25	1.72	—	4.65	8.09	42.5
8	» Norlings bryggeri .	1.0134	2.85	2.23	—	2.63	7.09	62.9	» 1884.
9	> Zenks bryggeri. . .	—	1 i3	0.90	—	2.37	4.17	46.2	» 1887.
10	ej angifvcn........	—	1.00	0.79	—	3-53	5.11	31.0	C. v. Feilitzen.
11	» J ........	—	1.37	1.06	—	3-23	5.35	40.0	>
12	» » ........	—	1.75	1 -37	—	1.62	4.36	63.0
13	Karlshamn........	—	O.9O	(1.72	2.70	2.67	4.11	35.4	A. Atterberg 1888.
14	ej angifven........	I.oi 14	2.45	l.9T	—	3 95	7.77	49.0	J. E. Alén.
15	» 2> ........	I.oi 15	1.85	••44	—	3-65	6.53	44.0	Tf
16	T> 5> ........	I.oi 50	1.2 5	O.95	—	4.29	6.19	30.7	2»
	Medeltal	—	1.95	1.53	—	3.21	6.27	47.8
	Högst	—	3.55	2.80	—	4.65	8.80	63.6
	Lägst	—	0.90	0.72	—	1.62	4.11	30.7
17	(Nyare analyser.) Stockholm, Föreningen . . .	1.0074	!-57	I.24	_	2.41	4.89	S°-7	K.-A. AVallroth och
18	» Svea......	1.0047	I.OÖ	O.83	—	I.54	3.20	51-9	Å. G. Ekstrand
19	» Bjurholm . . . .	1.0092	°-99	O.78	—	2-53	4.09	38.1	sept. 1892.
20	> Niirnberg . . . .	I.0068	1.65	I.29	—	2.25	4.83	53-4	»
21	» AV ienerbryggeriet	I.0061	0.86	O.67	—	1.62	2.96	45-3	»
22	Bill.-......	I.0081	I.19	O.94	—	2.20	4-o8	46.I	»
23	» Österman . . . .	I.oi 40	0 66	O.52	—	369	4-73	22.o	»
24	» Munchens brygg.	1.0075	1.65	I.30	—	2.46	5-o6	51.4
25	> brygg, ej angifvet	1.0081	!i 3	0.88	—	2.41	4.17	42.2	>
26	Luleå...........	I.OI 16	0.79	0.62	—	3-12	4.36	28.4	»
27	Skellefteå.........	1.0072	I .42	1 . I I	—	2.20	4.42	50.2	>
28	Östersund.........	1.0050	I.13	0.S8	—	1.62	338	52.,
29	Hernösand........	1.0130	0.86	O.67	—	3-38	4.72	28.4	>

292 Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justeringsbyrån.

N:o.	Tillverkningsort.	Eg.	Alkoholhalt	Extrakthalt	i Stam-. vörtens styrka.	Utjäs-	Analytiker.
vigt.	vol. %■	vigts %■	pr 10C kbcm	pr 100 gr.	nings- grad.
30	Sundsvall.........	I.OO94.	1.81	1.42		2.69	5-53	51.4	K.-A. Wallroth och
31	Söderhamn ........	I.OO65	L57	1.23	—	2.28	4-74	51.9	Å. G. Ekstrand
32	Sala...........	1.0128	1.49	•7	—	3-72	6.06	38.6	sept. 1892.
33	Kalmar..........	1.0209	l.OÖ	0.82	—	5-6o	7.24	22.7	»
34	Kristianstad, Wendel . .	1.0055	1.42	I . I I	—	1.82	4-°4	55.0	2>
35	» Finlands ångbrygg.	I.OI48	1.26	0.98	—	4-34	6.30	3*i	•
36	Lund...........	I.OIO4	1.26	0.98	—	2.94	4.90	40.0	t
37	Uddevalla.........		1 -57	1.23	—	4-93	7-39	33-3
38	Kristinehamn, Holmberg . .	I.OI24	1 • 34	1.04	—	3-41	549	37-9	»
39	» Sanna....	I.OO38	2.20	1.74	—	I.51	4-99	69.7
40	Grebbestad........	1.0043	1.81	I-44	—	I.59	447	64.4	okt. 1892.
41	Lysekil, Lysekils bryggeri .	I.O064	1.19	°-94	—	2.12	4-00	47.0
42	» A. Carlsson . . . .	1.0147	0.99	0.78	—	3-9°	5.46	26.7
43	Södertelge........	I.OO46	I.06	0.83	—	1.44	3.10	53-5
44	Motala..........	I.OO48	1.39	I.09	—	1.72	3-9°	55-9	K. Sondén sept.
45	Eskilstuna........	I .O069	''•35	l.OÖ	—	2.23	4 35	49.0	1892.
46	Yenersborg........		2.04	I.ÖO	—	3-52	6.72	47.6	»
47	Norrköping........	I.OI I I	1.96	*•54	—	342	6.50	474	2>
48	Visby...........	1.0102	I.6l	1.27	—	3.06	5.60	454	>
49	Karlshamn........	I.OI I I	0.79	0.62	—	3.06	4.30	28.8
50	Upsala..........	1.0122	1.30	1.02	—	3.62	5.66	36.0	K. E. Peterson
51	Helsingborg........	I.OIO4	1.62	0.80	—	3-79	5-39	29.7	sept. 1892.
52	Malmö..........		O.9O	O.7I	—	2.65	4.07	34-9	)
53	Gefle...........	OO >/-, 0 0	1.42	I.io	—	''•97	4.17	52-7
54	Sköfde..........	1.0040	1.29	1.02	—	1.46	3-5°	CO 06
55	Yarberg..........	1.0130	0.78	0.61	—	3-5i	473	25.8
56	Örebro........• .	1.0168	0.75	0.58	—	4.58	5-74	20.2	■»
57	Jönköping .........	1.0088	''•57	1.25	—	3.06	5.56	45.0	C. v. Feilitzen
58	$ .........	1.0130	1.87	1.49	—	4-16	7.5 2	42.0	nov. 1891.
59	» .........	1.0040	2.22	''■77	—	1.84	5.40	66.0
60	» .........	I.OI JO	1.87	I.49	—	3-73	6.jo	44.0
61	J> .......	I.OO70	1.19	°-95	—	2.41	4.32	44.0
62	» .........	I.OO35	1 - 5 3	1.22	- .	I.50	3-97	62.0	(K.-A. Wallroth 0. Å.
63	» .........	I.0050	I .26	1 .OO	—	I .69	3-69	54.2	\G. Ekstrand okt. 1892.
64	Göteborg, A. F. Roempke .	1.0134	l.OÖ	0.83	—	3-85	5-5>	301	J. E. Alén sept. 1892.

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån. 293

N:o.	Tillverkningsort.	Eg. vigt.	Alkoholhalt	Extrakthalt	Stam- vörtens styrka.	Utjäs- nings- grad.	Analytiker.
vol. %■	vigts	pr 100 kbcm.	pr 100 gr-
65	Göteborg, Sannaliden.....		I.69	1 • 3 3		z.89	S-55	47.9	J. E. Alén sept.
66	» E. B. Enegren . . . .		0.66	O.52	— .	3-23	4.27	244	1892.
67	» Haga bryggeri ....		0.59	O45	—	5.06	5.96	15.1
68	» L. Börjesson.....	I 0106	1.92	‘•51	—	3+3	645	46.8	}
	Medeltal	—	1.33	1.04	—	2.87	4.96	43.0
	Högst	—	2.22	1.77	—	5.60	7.39	69.7
	Lägst	—	0.59	0.45	-	1.44	2.96	15.1

Tab. 8.

Jemförelse mellan den direkt bestämda alkohol halten och den
medelst attenuationsformler beräknade.

Svagdriekats	Extrakt-lösningens eg. vigt vid+ 15° C. s2	A 1 k 0 1	olhalt i v	igts %
N:o i tab. 7.	Eg. vigt vid+ 15° C. *1	bestämd di-rekt genom destination.	beräknad1 nr ^_a(l + s,—s2)	Differens.
17	1.0074	1.0093	1.22	0.99	0.23
20	1.0068	1.0087	1.29	0.99	0.30
24	1.0075	1.0095	1.35	1.05	0.30
27	1.0072	1.0085	1.11	0.67	0.44
28	1.0050	1.0062	0.88	0.63	0.25
32	1.0128	1.0144	1.17	0.83	0.34
34	1.0055	1.0070	1.11	0.78	0.33
39 .	1.0038	1.0058	1.74	1.05	0.69
41	1.0064	1.0082	0.94	0.94	O.oo
44	1.0048	1.0066	1.09	0.94	0.15
45	1.0069	1.0086	1.06	0.88	0.18
47	1.0111	1.0132	1.54	1.10	0.44
53	1.0058	1.0076	1.10	0.94	0.16
54	1.0040	1.0056	1.02	0.84	0.18
63	1.0050	1.0065	0.99	0.78	0.21

1 a = den i Helmers alkoholtabeller mot eg. vigten 1 + s,—s2 svarande vigtsprocenten
alkohol. Det ges äfven andra formler för beräkning af alkoholhalten nr s, och s2, men
resultaten af de olika formlerna blifva isynnerhet vid små värden på s, och s2 identiska.

294

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

Till Svenska nykterhetsförbundets eentralkomite.

I skrifvelse af den 30 mars detta år anmodades undertecknade af
med. d:r E. W. Wretlind, såsom ombud för Svenska nykterhetsförbundets
centralkomité, att pröfva den praktiska användbarheten af professor
Otto Petterssons »komparator» för bestämmande af alkoholhalten i jästa
drycker samt att i sammanhang härmed undersöka, huru det förhåller
sig med efter jäsningen i maltdrycker.

Efter fullbordandet af de härför erforderliga undersökningarna hafva
vi härmed äran att meddela de vunna resultaten. I.

I. Pröfning af komparatorn.

Det af oss använda instrumentet var stäldt till vår disposition af
professor Otto Pettersson samt ingeniör R. Ekman, hvilken sistnämnde
äfven var närvarande vid de första försöken. Vid arbetet följdes noggrant
de i Petterssons och Ekmans beskrifning öfver instrumentet
(Bih. till k. Svenska Yet. Akad. Handl. Band 17 afd. II n:o 8) gifna
föreskrifterna.

Såsom försöksmaterial framstäldes till en början blandningar af ren
alkohol och vatten om resp. 0.8—2.o—3.o—4.o volymsprocent alkoholhalt.
Genom passande utspädning af dessa spritblandningar erhöllos andra,
hvilkas alkoholhalter skilde sig från de förras med bråkdelar af procent
ända till och med O.os.

Vid jemförelse medelst komparatorn visade sig städse ett tydligt utslag
äfven för olikheter, hvilka icke öfverstego O.os proc., eller en qvantitet
så liten, att det vid rättsliga kontrollanalyser knappast torde kunna
blifva fråga om mindre.

För att tillse, huruvida samma skärpa kunde iakttagas, om icke
blott rena spritlösningar, utan äfven extrakthaltiga vätskor sådana
som maltdrycker jemfördes, afdestillerades alkoholen ur en viss qvarn -

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justeringsbyrån. 295

titet svagdricka, hvarefter destillatet utspäddes till den ursprungliga
volymen. Svagdrickat och destillatet måste dervid komma att ega
samma alkoholstyrka, och komparatorn alltså vid jemförelse dem emellan
gifva utslaget noll. Tillsattes nu, vare sig till destillatet eller till
svagdrickat, en alkoholmängd nog stor, för att den ena vätskan skulle
blifva 0.os proc. starkare än den andra, så gaf komparatorn ett bestämdt
utslag.

Komparatorn visade sig alltså både i afseende på utslagets skärpa
och tydlighet fullt motsvara de fordringar, som kunna ställas på ett
kontrollinstrument. Härmed synes äfven komparatorns fulla användbarhet
till det för densamma angifna ändamålet vara angifven. Härvid
förutsättes dock, att den handhafves af sakkunnig person.

Som det emellertid blifvit ifrågasatt, att instrumentet skulle kunna
sättas i händerna på icke blott vetenskapligt bildade utan äfven andra
personer, så torde ej vara ur vägen att yttra några ord om möjligheten
för de sistnämnde att med nöjaktig säkerhet sköta detsamma.

Skall eu person handhafva ett instrument, hvars princip han icke
förstår, så måste det vara särdeles enkelt och operationerna vid dess
begagnande få och enkla. Ku hör komparatorns princip visserligen icke
till de mer invecklade, men torde likväl för att förstås förutsätta en
större kunskap i fysik, än som tillkommer allmänheten. Manipulationerna
med komparatorn synas i betraktande häraf icke vara nog enkla,
för att man skall kunna vänta ett exakt utförande af andra än dem,
som hafva viss vana att umgås med vetenskapliga instrument.

Denna vår åsigt bestyrktes genom aktgifvande på det sätt, hvarpå
en intelligent och praktiskt duglig, men i fysik föga bevandrad person
arbetade med instrumentet. Så länge detta fungerade normalt, gick
allt temligen bra, men då, genom en oförsigtighet, det kommit något
i olag, t. ex. genom att oljedroppen i manometerröret sprungit sönder
samt en liten del åf oljan fastnat i en kran, kunde det hända, att han
icke märkte detta utan fortsatte arbetet, såsom om intet händt, dervid
naturligen resultatet blef origtigt.

Da sålunda ett okritiskt handhafvande af apparaten kan medföra ej
blott tidsutdrägt, utan äfven — hvad värre är — verkliga felresultat,
så synas undersökningar med komparatorn böra, i likhet med alla andra
analytiska kontrollarbeten, uppdragas endast åt fullt sakkunnige, hvilka
äro i stånd att beträffande apparatens fullgoda skick, liksom ock beträffande
de erhållna resultaten, utöfva erforderlig kritik.

296

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

II. Pröfning af några vigtigare analytiska metoder för
bestämning af alkohol.

För att å ena sidan jemföra arbetet medelst komparatorn och andra
undersökningssätt samt å den andra tillse, hvilken af ändra noggranna
metoder, som kunde anses lämpligast för praktiskt ändamål, hafva vi
utfört ett antal jemförande analyser å ett och samma material

a) med vanlig destination

V) » fraktion erad »

c) » ebullioskopet.

Vid destillationen tillsattes bränd magnesia eller ett alkali för att
neutralisera möjligen befintlig syra, som eljest kunde öfverdestillera
och inverka på resultatet.

a. Sättet att bestämma alkohol medelst »vanlig destination» torde
ej behöfva närmare beskrifvas. Från den allmänt vedertagna metoden
afvek den af oss begagnade endast i smärre detaljer. Af den uppmätta
profvätskan (vanligen 100 kbcm.) afdestillerades minst3/4! destillatet
uppsamlades i samma kärl, deri profvet blifvit uppmätt, samt
utspäddes till den ursprungliga volymen. Grenom vågning bestämdes
derefter specifika vigten, hvarefter alkoholhalten beräknades enligt
brukliga tabeller.

Resultaten blifva vid noggrant utförande, som bekant, exakta, men
då en enhet i 4:e decimalen af sp. vigten motsvarar en alkoholhalt af
cirka O.07 proc., så är tydligt, hurusom den största precision vid mätning
och vågning är af nöden. Användning af areometer eller s. k.
bränvinsprofvare för bestämmande af sp. vigten medgifver icke tillräcklig
noggrannhet, hvarför metoden endast kan komma i fråga att användas,
der en känslig kemisk våg finnes till disposition.

I nedanstående tabell 1 äro resultaten af olika bestämningar på
samma slags vara sammanstälda.

Alla procenttal äro uttryckta i volymprocent.

Tabell l.1)2)3)

Maltdryck. Destination 1. Destination 2. Differens.

Svagdricka.............. 0.9 3 0.9 o —0.O3

Öl.................. 5.18 5.24 +0.O6

Iskällardricka.............3. o o 3. o o 0

* 3.14 3.14 0—.

*) Jfr vidare tab. 2. 2) Här, liksom vid alla jemförelser mellan metoderna, äro alla
med hvarandra jemförbara försök utan urval medtagna, för såvida desamma ej af någon
särskild anledning måste anses misslyckade. s) Der en jemförelse egt ram med ett och
samma prof, har, för erhållande af större öfversigtlighet, detta återupprepats vid hvarje
särskildt tillfälle.

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justeringshyrån.

297

b. Fraktioneringsmetoden.

Härvid insattes mellan destillationskärlet och kylaren ett rör, innehållande
perlor, stenknlor eller dylikt, hvarigenom en ganska kraftig
fraktionering erhölls. Det visade sig härvid tillräckligt att — om destillationen
bedrefs med lagom hastighet — afdestillera V4 af profvet,
dervid man alltså erhöll ett destillat 4 gånger alkoholhaltigare än profvet.
Ett fel i bestämningen af destillatets alkoholhalt blir sålunda i
slutresultatet divideradt med 4, hvilket ju är en afsevärd fördel. Härigenom
finnes möjlighet att för bestämning af sp. vigten och alkoholhalten
använda areometer (bränvinsprofvare) i stället för vågning. De
erforderliga apparaterna blifva i sådant fall billiga att anskaffa samt
kunna utan svårighet handhafvas af hvar och en, som har någon vana
vid kemiska eller fysiska arbeten. ,

Noggrannheten framgår af nedanstående tabell 2.

Tabell 2.1)

Maltdryck.	Fraktionerad dest.	Y anlig dest.	Största differ.
Öl I...........	........5.	14		—	0.04
Svagdricka I.......	........1,	,64		1.57	+ 0.07
» II.......	........0.	,84	0.87	0.81	+ 0.06
» III.......	........1.	,25		1.25	0 —
» IY.......	........1.	,47		1.44	+ 0.03.

c. Ebullioskopet.1)

Det använda instrumentet var ett så kalladt precisionsinstrument,
införskrifvet för k. finansdep:s kontroll- och justeringsbyrå från Chr.
H. G. Olsen i Kristiania samt justeradt af adjunktsstipendiaten vid
universitetet i Kristiania Hercules Tornöe, som intygat skalans rigtighet
på''0.o5 proc. när. Arbetet utfördes i enlighet med professor P.
Waages broschyr »Om ebullioskopet», Kristiania 1891, och resultaten
beräknades enligt de i nämnda publikation anförda tabeller och korrektioner.
Yigtsprocent äro omräknade till volymprocent.

Nedanstående tabell 3 visar resultaten, jemförda med dem, som erhållits
enligt någon af föregående metoder.

Tabell 3. Maltdrycker. Öl I...............	Med ebullio-skopet. . .5.19	Med dest. 5.34	Största differ. —0.1 5
» It.......• •......	. . 5.03	5.oo	+ 0.03
» III . ..............	. .4.90	5.1 6	—0.2 6
*) Se noterna 2 och. 3 på föregående sida.
Maltdryckskomitén.			38

298 Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

Maltdrycker.	Med ebullio-skopet.	Med dest.	Största differ.
Öl IV........	......4.5 0		4.56		—0.0 6
» Y........	......4.oo		4.05		—0.O5
» VI........			4.63		—0.1 5
» VII........	......5.08		5.07		+ O.00
» VIII........			4.60		—0.03
Iskällardricka I.....	.....2.79		2.93		—0.14
» II.....	......2.99		3.07		—0.0 8
» III.....	......3.03	3.06	3.14	3.14	—0.11
» IV ... .	......0.13		3.28		—0.15
» V.....	.....2.83		2.88		—0.05
Svagdricka I.....	......0.87	1.06	0.9 3	0.9 0	—0.0 6 +0.16
» II......	......1.38	1.5 1	1.64	1.57	—0.2 6
» III.....	.......L.8 4		2.00		—0.16
» IV.....	......0.68		0.73		-0.0 5
» V.....	......0.7 7	0.7 9	0.84	0 87	—0.1 0
» VI.....	......0.7 2		0.66		+ 0.06.
Såsom synes, hafva	ett stort antal bestämningar	utfallit ganska

väl, under det att några visa differenser om cirka O.i ä 0.2, ja, till
och med 0.2 6 proc. Bestämningarna hafva i allmänhet utfallit för låga,
hvarför den af Waage i hans broschyr — se ofvan — angifna korrektionen
synes vara för stor.

Yi hafva emellertid icke ansett det fälla inom området för vår närvarande
uppgift att pröfva, huruvida en längre tids öfning skulle vara
i stånd att möjliggöra ett exaktare arbete med ebullioskopet, eller om
felen äro af mer principiel natur. Så mycket torde dock framgå af
undersökningarna, att, om noggrannare resultat skola vinnas, så måste
detta vara förenadt med ej ringa svårigheter. Den anmärkningen <pvarstår
äfven alltid mot detta instrument, att dess noggrannhet beror af
en riktig injustering från början. Endast med ett fullt felfritt exemplar
af instrumentet erhållas riktiga analysresultat.

Vill man, under förutsättning att noggrannheten af de fyra här
angifna metoderna är för praktiska behof tillräcklig1), jemföra snabbheten
vid utförandet, så är denna vid arbete med komparatorn och ebullioskopet
ungefär lika stor, om man nämligen har spritlösningar för
den förra färdigberedda.

Destillationsmetoderna äro deremot i så måtto långsammare, att
hvarje enshildt prof tager längre tid i anspråk. Men då man å ena

'') Något, hvarom beträffande ebullioskopet meningarna äro delade.

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån. 299

sidan är i stånd att utan svårighet sköta andra arbeten under pågående
destination och å den andra låta flera destillationer pågå samtidigt,
så torde den tid, under hvilken laboranten är verkligen upptagen med
profvet, knappast vara längre vid destillationsmetoderna — särskild t.
vid fraktioneringsmetoden — än vid de andra.

Framför den med afseende på skärpan i utslaget jemngoda komparatorsmetoden
ega de vidare den fördelen att angifva resultatet i form
af en bestämd procentsiffra, något, som för kontrollundersökningar visserligen
ej är nödvändigt, men som ock ofta önskas.

På grund af de nu anförda förhållandena hafva vi vid de efterföljande
undersökningarna lagt destillationsmetoderna till grund för
vårt omdöme.

III. Maltdryckernas föränderlighet vid förvaring genom
s. k. efterjäsning.

De af oss pröfvade maltdryckerna äro:

A) underjästa drycker, efter lagring tappade

I) på fat, som förvarats

a) i bryggeriets iskällargång vid cirka 4° C.,

b) i ett gårdsrum, der temperaturen höll sig något under luft temperaturen

utomhus — under maj och juni månader.

II) på buteljer, som förvarats

a) i iskällargången,

b) i förenämnda gårdsrum.

B) öfverjästa drycker, förvarade i gårdsrummet eller i laboratorium

I) på fat, • •

II) på buteljer.

Orsaken att de öfverjästa maltdryckerna förvarats på annat sätt
än de andra är den, att de vid användning i praktiska lifvet vanligen
förbrukas så fort, att deras nedläggande i iskällare, efter det de lemnat
jäskällaren, ofta ej anses löna mödan. Till följd af den olika hållbarheten
hafva också de under- och öfverjästa maltdryckerna förvarats
olika länge.

Resultaten af undersökningarna äro sammanstälda i tabell 4.1)

'') Är maltdryckens förändring sä ringa, att diiferensen mellan tvenne, vid olika
tillfällen utförda bestämningar, ligger inom eller i närheten af gränsen för försöksfelen,
så äro siffrorna stälda inom parentes.

300

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justering shy rån.

Tabell 4.1)

Maltdryck.		Datum för undersöka	Alkoholhalt (vol. $).	Dilferens.
AI a Pilsneröl	1.....	....... “/#	5.00
		16/6	5.07	(+ O.07)
Iskällardricka	1.....	......lS/5	2.9 3
		1S/6	2.8 7-	(— 0.06)
AI b Pilsneröl	1.....	......ls/5	5.oo
		13/6	5.65	+ 0.65
AI b Iskällardricka	1.....	...... 13/6	2.93
	►	13/6	2.87	(— 0.06)
AII a Pilsneröl	1.....	......13/5	5.oo
		15/6	5.08	(+ 0.08)
	2.....	......18/5	4.56
		«/•	4.60	(+ 0.04)
Vanligt öl	1.....	......16/5	5.1 6
		16/e	5.13	(—0.0 3 )
Iskällardricka	1.....	......13/6	2.93
		15/6	2.88	(— O.Oö)
»	2.....	......2%	3.14
		16/e	3.14	(O.oo)
AII b Pilsneröl	1.....	......13/6	5.oo
		"V*	5.34	+ 0.34
	2.....	......18/b	4.56
		31/6	4.63	(+ 0.O7)
	3.....	......19/5	4.05
		X/6	3.99	(— 0.0 6)
Vanligt Öl	1.....	......16/5	5.1 6
.		22/b	5.14	(— 0.02)
		1/6	5.1 8	(+ 0.02)
Iskällardricka	1.....	......1S/6	2.93
		2/e	3.oo	(+ 0.O7)
	2.....	......20/b	3.14
		2/e	3.28	+ 0.14
»	3.....	......19/5	3.07
		2/6	3.21	+ 0.14
BI Svagdricka	1.....	......3/ 6	0.85
		7«	1.25	+ 0.4 0
		16/6	1.45	+ 0.6 0

l) Se not 3 på sid. 36.

Bil. 8. Und. utlåtande af Kontroll- och Justeringshyrån. 301

Maltdryck.	•	Datum för undersökn.	Alkoholhalt (vol. %).	Differens.
Svagdricka 2 . .		■ 4/6	1.57
		10/6	2.37	+ 0.8O
» 3 . .			0.6 6
		20/6	0.95	+ 0.29
Svagdricka 4 . .		.... 28/b	0.93
		30/5	1.43	+ 0.5 0
		7/6	1.87	+ 0.94
Pilsnerdricka . .		. . . . 23/6	1.64
		“/»	2.00	+ 0.36
		8/e	2.34	+ 0.7 0

Ofvanstående tabeller visa, hurusom alkoholhalten hos de handelsfärdiga,
underjästa dryckerna i allmänhet icke nämnvärdt förändras
under förvaringen, äfven om förvaringsrummet eger en jemförelsevis
hög och alltså olämplig temperatur. Endast i ett enda fall (i frågaom
pilsneröl) iakttogs en betydligare höjning i alkoholhalten; ölet var
då förvaradt på ett temligen varmt ställe. Samma Öl, förvaradt vid
+ 4°, visade ingen förändring.

Bland svagare underjästa drycker visade tvenne sorters iskällardricka
en ringa förändring, dock ej mer än 4 proc. af den ursprungliga
alkoholhalten.

Helt olika förhålla sig emellertid de öfverjästa dryckerna. Här
iakttager man hos allesammans redan under loppet af några få dagar
mycket afsevärda förändringar. Så t. ex. har alkoholhalten hos ett
dricka under loppet af 7 dagar ökats med 54 proc. af den ursprungliga
samt under derpå följande 8 dagarne med ytterligare 47 proc. eller
tillsammans under 15 dagar med 101 proc. Ändringar af mer än 40
proc. återfinnas hos alla de undersökta dryckerna af detta slag, för
somliga redan efter förloppet af 4 ä 5 dagar, sålunda ej längre tid än
den, under hvilken dylika maltdrycker vanligen torde förvaras i varmt
rum. Orsaken till denna föränderlighet är påtagligen att söka deri att
dessa drycker måste utsändas i handeln, innan de ännu äro utjästa.
Alkohol och ättikjäsning följa hvarandra så nära eller fortgå t. o. m.
delvis samtidigt, hvarför man icke kan invänta slutet på den förra
utan risk, att den senare redan börjat. Skola derför alkoholfattigare,
öfverjästa maltdrycker under någon tid förblifva drickbara,
synes detta kunna ske endast på tvenne sätt: antingen derigenom att,
såsom nu sker, komsumtionen börjar, medan de ännu äro stadda i jäsning,
dervid alkoholhalten alltjemt ökas, eller ock genom pasteurisering
af varan, hvarigenom jästcellerna dödas och jäsningen afbrytes. Huru -

302 Bil. 8. lind. utlåtande af Kontroll- och Justering sbyrån.

vida denna sistnämnda process låter sig praktiskt (d. v. s. kär ekonomiskt)
genomföras, är en fråga, som ligger utanför vår uppgift att
besvara.

Så länge emellertid bryggningen af dessa öfverjästa maltdrycker
fortgår på hittills öfligt sätt, så kommer alkoholhalten hos desamma
att blifva en föränderlig och af förvaringstiden beroende qvantitet.
Stockholm den 6 augusti 1892.

Å. G. Ekstrand,1) Klas Sondén,

Byråingeniör vid Finansdepartementets kontroll- Helsovårdsnämndens kemist.

och justeringsbyrå.

K. Edv. Feterson,

Ingeniör.

9 som med afseende på ebullioskopets användbarhet dock måste hänvisa till de i
bilagan n:o 6 till maltdryckskomiténs betänkande införda, af mig verkstälda, jemförande
undersökningar med nämnda instrument.

Bil. 9. Utlåtande af Jngeniören Ä. G. Ekstrand.

303

Bil. 9.

Utlåtande af Ingeniören i Kontroll- och Justeringsbyrån

Å. G. Ekstrand.

För bestämning af alkoholhalten i maltdrycker användas numera
i allmänhet följande metoder:

l:o. Den spektrometiska, utarbetad af norrmannen H. Tornöe, beror
derpå, att ljusbrytningen är en annan i öl än i vatten, och apparaten
består af ett differentialprisma med graderad cirkel och tub
(spektrometern), vidare en Bunsens lampa med platinanät för frambringande
af homogent natriumljus, slutligen en vanlig samlingslins på fot.
Prismat utgöres af en upptill öppen, kubisk, af planparallela glas hopsatt
låda, hvilken genom en vertikal mellanvägg, parallel med två af
sidorna, är delad i två rum, det ena för vatten, det andra för ölet,
som skall undersökas. Till apparaten höra en eller två väl justerade
areometrar.

Sedan ölet genom omskakning befriats från större delen af kolsyran
och dess egentliga vigt blifvit bestämd med areometer, nedhälles
det i differentialprismats ena kammare, och om, sedan apparaten blifvit
rätt instäld, prismat vrides, under det man ser genom tuben, till dess
att den lodräta rätliniga gränsen för det brutna ljuset går midt igenom
tubens trådkors, så får man ljusets afböjningsvinkel vid dess gång
genom ölet, hvilken vinkel kan afläsas på cirkeldelningen med tillhjelp
af en nonie. Till metoden hör, att prismat efter första afläsningen
vrides 180° och af böjnings vinkeln afläses ånyo.

Med tillhjelp af särskilda tabeller kan man ur de funna värdena
på egentliga vigten och afböjningsvinkeln beräkna ölets alkoholhalt,
uttryckt i vigtprocent, samt dess extrakthalt. Metoden lemnar vid
noggrant arbete mycket goda resultat. En särskild fördel vid denna
metod är, att den i en analys ger både alkohol- och extrakthalt.

2:o. Ebullioskopet grundar sig derpå, att en alkoholhaltig vätska
har lägre kokpunkt än vatten. Som vattnets kokpunkt emellertid

304

Bil. 9. Utlåtande af Ingeniör en A. G. Ekstrand.

vexlar något med barometertrycket, måste densamma, innan instrumentet
användes, noga bestämmas, och denna vattnets kokpunkt blir sedan
utgångspunkten för bestämning af alkoholprocenten. Under vanliga
tryckförhållanden kokar rent vatten vid 100° C. och absolut alkohol
vid 78,4°; mellan dessa två tal ligger kokpunkten för en blandning
hvilken som helst af alkohol och vatten, men emedan alkoholdifferenserna
ej förhålla sig direkt som kokpunktsdifferenserna, är instrumentet
försedt med en genom försök faststäld skala, och erfarenheten lär,
att vid mycket svaga sprithaltiga vätskor en ringa tillväxt i styrkan
vållar en jemförelsevis stor förändring i kokpunkten, hvaraf synes, att
instrumentet företrädesvis lämpar sig för spritsvaga vätskor, såsom Öl
och dricka. Vid undersökning af extrakthaltiga lösningar måste en
korrektion göras för extrakthalten. Ett för noggranna undersökningar
särskildt afsedt s. k. precisionsebullioskop har för ett tiotal år sedan
blifvit konstrueradt af professor P. Waage i Kristiania. Instrumentet
är ganska lättskött och ger vid noggrant arbete goda resultat. Endast
alkoholhalten kan bestämmas dermed, och denna fås uttryckt i
vigtprocent.

3:o. Destillationsmetoden beror derpå, att, om man ur en volym Öl,
t. ex. 100 kubikcentimeter, afdestillerar och uppsamlar all alkohol och
sedan genom tillsats af rent vatten ökar destillatets volym till precis
100 kubikcentimeter, så kommer detta destillat att innehålla alldeles
samma volymprocent alkohol som ölet. Destillatets alkoholhalt bestämmes
genom bränvinsprofvare eller pyrometer, hvarom mera nedan.

Den apparat, som vanligen användes för metodens tillämpning i
praktiken, kallas Sallerons destillator och består af ett litet kokkärl,
vanligen af messingsbleck, med ställning, en spritlampa, ett kylfat för
spritångornas kondensering, ett mätkärl af glas, en profcylinder och
en mycket liten bränvinsprofvare. Mätkärlet fylles till märket med
det genom omskakning från kolsyra befriade ölet samt tömmes i kokkärlet,
som förmedelst en genom kylfatet passerande rörledning sättes
i förbindelse med det nyss tömda och renspolade mätkärlet. Spritlampan
antändes nu under kokkärlet, och destillatet uppsamlas i mätkärlet,
tills detta till hälften eller tre fjerdedelar är fyldt, hvarefter destillationen
afbrytes och mätkärlet fylles med destilleradt vatten till märket,
omskakas och tömmes i profcylindern, der alkoholhalten bestämmes
med bränvinsprofvaren. Metoden är rätt enkel i utförandet, men en
noggrann alkoholbestämning med en alltför liten bränvinsprofvare,
helst vid mycket låg alkoholhalt, är en ganska vansklig sak. Utföres
destillationsmetoden åter på det sättet, att man använder ett större
mätkärl, t. ex. på 100 kubikcentimeter, och genom vågning bestämmer

305

Bil. 9. Utlåtande af Ingeniör eu Å. G. Ekstrand.

destillatets egentliga vigt, hvarur alkoholhalten sedan kan beräknas,
så anses metoden vara den tillförlitligaste af alla, men den fordrar då
en noggrann vågning. I sådant fall kan man också använda samma
prof, som tjenat till alkoholbestämning, till bestämning af extrakthalten.
i det att återstoden i kokkärlet uppsamlas i mätkärlet, som utfylles
med vatten till märket och väges; ur dess egentliga vigt kan
man medelst tabeller bestämma ölets extrakthalt, uttryckt i gram per
100 kubikcentimeter Öl. Genom att från början väga i stället för mäta
ölprofvet kan man medelst den utförligare destillationsmetoden bestämma
både alkohol- och extrakthalt i vigtprocent.

4:o. Attenuationsmetoden beror på förhållandet mellan alkoholhalten
hos ölet å ena sidan samt egentliga vigterna hos det ursprungliga ölet
och hos det från alkohol befriade och till sin ursprungliga volym åter
utspädda ölet å andra sidan. De redskap, som denna metod kräfver,
äro blott ett mätglas och en mycket känslig areometer. Dock bör mätglaset
eller mätcylindern vara så stor, att den rymmer 300 ä 500 kubikcentimeter,
för att kunna gifva rum för en ordentlig areometer.
Man afmäter t. ex. 300 kubikcentimeter öl, hvars egentliga vigt på
areometern är Sm, sedan afdunstas ölet i en skål af porslin, platina
eller nickel på vattenbad, tills endast hälften eller en tredjedel af volymen
återstår, hvarefter återstoden bringas i mätglaset och rent vatten
påfylles till 300 kubikcentimeter. Låt vara, att areometern nu visar
egentliga vigten Se, så kan man ur talet 1 + Sm — Se lätt beräkna
ölets alkoholhalt i volymprocent. Metoden är, som man finner, en indirekt
metod och såsom sådan behäftad med flere felkällor än en direkt.
Metoden fordrar en mycket noggrann bestämning af egentliga vigten
och blir mindre säker vid mycket alkoholsvaga ölsorter, der differensen
Se — Sm är mycket ringa och äfven det minsta fel i bestämningen märkbart
återverkar på resultatet.

5:o. Komparatorn, konstruerad af professor S. O. Pettersson och
ingeniör R. Ekman, har blott till ändamål att bestämma, huruvida ett
öl är alkoholstarkare eller alkoholsvagare än ett annat, hvarmed det
skall jemföras. Komparatorn består till sin princip af ett U-böjdt rör,
i hvars ena gren inhällas några kubikcentimeter af normalprofvet och
i hvars andra gren inhälles alldeles samma qvantitet af det Öl, som
skall undersökas. I rörets nedre horisontala del finnes en rörlig index
i form af en oljedroppe. Sedan öfre ändarne af röret blifvit hermetiskt
tillslutna, nedsänkes hela röret i en glasbägare med varmt vatten.
Om ölet i båda rören är lika alkoholstarkt, blir indexen stillastående;
äro de olika starka, rör sig indexen ifrån den grenen, der det
starkare ölet befinner sig; detta har nämligen i följd af sin större alMaltdryck
sJc omitén. 39

306 Bil. It. Utlåtande af Ingeniören A. G. Ekstrand.

koholhalt en större ångtension, som drifver indexen framåt. Med
ett godt instrument af detta slag kan man erhålla mycket noggranna
resultat.

Då af förestående redogörelse framgår, att bestämning af egentliga
vigten ingår som ett moment i de flesta af här omnämnda metoder,
torde en kort redogörelse för de vanliga dertill använda instrumenten
vara på sin plats.

l:o. Areometern är i sin enklaste form ett i båda ändarne tillsmält
glasrör, nedtill försedt med ett sänke och upptill med en skala.
Vid nedsänkning i eu vätska sjunker den djupare, ju mindre vätskans
egentliga vigt är, och denna afläses på skalan. För olika ändamål
användas areometrar med olika namn och indelningsgrund. Så har
man för bränvin alkoholometrar, på hvilka skalan anger volym- eller
vigtprocent alkohol (i Sverige alltid volymprocent), för ölvört och Öl
saccharometrar, på hvilka sbalan anger vigtprocent extrakt (namnet beror
derpå, att skalan bestämmes i förhållande till sockerlösningar af
olika styrka), samt hålig- eller rättare halometrar med samma användning
som saccharometrar (namnet på dessa numera sällan förekommande
instrument beror derpå, att skalan bestämdes i förhållande till koksaltlösningar
af olika styrka), samt areometrar i mera inskränkt bemärkelse,
på hvilka skalan direkt anger egentliga vigten. Äfven bör påpekas,
att af saccharometrar finnas flere slag, uppkallade efter konstruktören,
t. ex. Ballings, Brix’, samt skiljande sig genom skalans indelning och
den temperatur, som betraktas såsom normaltemperatur.

Skalorna för de olika slagen af areometrar kunna genom reduktionstabeller
öfverföras till hvarandra.

2:o. Westphals våg består af ett stativ, som uppbär en olikarmad
vågbalans; i ena ändan bär denna balans en på en fin platinatråd hängande
glaskropp, i den andra en tyngd, som i luften precis uppväger
glaskroppen. Nedsänkes denna i en vätska, måste man för att återställa
jemvigten hänga vigter på samma vågarm, och häraf låter sig
då vätskans egentliga vigt med rätt stor noggrannhet beräkna. För
egentliga vigtbestämningar är detta instrument det enklaste och mest
lätts k otta.

3:o. Pylcnometern består af en mindre glasflaska med inslipad propp
och ofta äfven en termometer. Man väger pyknometern först tom, sedan
fyld med luftfritt, destilleradt vatten och slutligen fyld med den
vätska, hvars egentliga vigt skall bestämmas, och får på detta sätt
vigten af lika volymer vatten och försöksvätska, hvarur den senares
egentliga vigt beräknas.

Bil. 9. Utlåtande af Ingeniör en Å. G. Ekstrand. 307

Eu till sin form ganska afvikande pyrometer, efter konstruktören
kallad Sprengeks pyrometer, består af ett U-böjdt rör, hvars öfre
ändar äro utdragna till fina spetsar och horisontalt omböjda. Med
pyknometern, särskildt med Sprengeks pyrometer, erhåller man egentliga
vigten med den största noggrannhet, som hittills kunnat uppnås.

Slutligen bör tilläggas, att temperaturen spelar en ganska märkbar
roll vid inånga af här omnämnda bestämningar, hvadan densamma alltid
bör noga antecknas och helst hållas vid ett för hvarje instrument
vanligen angifvet gradantal.

308

Bil. 10. Utlåtande af Kontroll- och Justeringsbyvån

KON6L. FINANSDEPARTEMENTETS

KONTROLL- OCH JUSTEBINGSBYRA.

Bil. 10.

Till komitén för afgifvande af förslag till omarbetning
af gällande förordning om försäljning af vin
och maltdrycker.

Sedan komitén genom skrifvelse flen 11 i denna månad infordrat
Kontroll- och Jnsteringsbyråns yttrande angående åtskilliga frågor
rörande sättet att bestämma en gräns mellan svagdricka och starkare
maltdrycker, får jag med hänvisning till den utredning ur teknisk synpunkt
rörande maltdryckerna, som lemnats i Byråns underdåniga utlåtande
den 8 oktober 1892 (sidorna 1—16 i det tryckta utlåtandet),
härmed förklara, att jag ej funnit någon anledning att frångå de resultat,
hvartill nämnda utredning ledde, nämligen:

1) att alkoholhalten ensam icke kan användas att
skilja dricka från andra maltdrycker,

samt, under förutsättning att dricka definieras såsom en maltdryck,
beredd af eu stamvört, hvilkens extrakthalt icke öfverstiger eu viss gräns,

2) att dricka, sålunda definieradt, verkligen kan
skiljas från Öl och öfriga maltdrycker genom en bestämning
af dryckens stamvört.

Såsom i sagda utredning visats, kan stamvörtens extrakthalt bestämmas
genom att underkasta den färdiga drycken en undersökning,
som ej är nämnvärdt besvärligare än undersökningen af dryckens alkoholhalt,
om destillationsmetoden dertill användes.

Då jag sålunda anser mig icke kunna jakande besvara komiténs
första fråga, saknar jag anledning inlåta mig på de följande frågorna,
men tillåter mig fästa komiténs uppmärksamhet derpå att det i Byråns
förutnämnda underdåniga utlåtande (sida 18) framstälda förslaget, att
prof å maltdrycker kunde insändas till Byrån för att der analyseras,
naturligtvis endast afser det fallet, att bryggerierna stäldes under
kontroll och att således undersökning af den färdiga drycken endast
undantagsvis förekomme.

Bil. 10. Utlåtande af Kontroll- och Justeringshyrån. 309

Beträffande slutligen komiténs fråga, i hvad mån möjligheten att
skatt å maltdrycker kan komma att införas bör inverka å valet af sätt
för skiljande af svagdricka och starkare maltdrycker, anser jag, att
den kontroll, som bryggerierna till följd af beskattningen blefve underkastade,
skulle i hög grad underlätta användandet af stamvörtens
beskaffenhet såsom skiljegrund för de olika slagen af maltdrycker.

Det med komiténs skrifvelse följande utdraget af statsrådsprotokollet
den 7 oktober 1898 återställes härjemte. Stockholm den 14 november
1898.

K. LINDEBERGr.

310

Bil. 11. Anvisningar vid komparatorns begagnande.

Bil. 11.

Anvisningar vid komparatorns begagnande.

Med komparatorn afgöres, huruvida sprithalten i jästa drycker, öl,
vin o. s. v., öfver- eller understiger ett bestämdt värde. .Detta sker
med en noggrannhet af minst 1/io procent.

Med apparaten

Fig. 4.

följa: två mätkolfvar
på 20 ce, 2 pipetter
på 2 ce, hvaraf den
ena med blått märke,
är afsedd att begagnas
endast till natronlut,
en flaska med
indexvätska, några
kapillära glasrör och
en flaska, innehållande
några kautschukringar,
förvarade
under vatten.

Vid profvets utförande
erfordras dessutom
en normalspritlösning,
10% natronlut,
två porslinsburkar
omkring 15 cm.
höga och rymmande
omkring 11/2 liter.

Fig. 4.

Bil. 11. Anvisningar vid komparatorns begagnande.

311

Profvets utförande.

I. Skölj den ena mätkolfven med ölprofvet och den andra med
normallösningen, och låt kolfvarna afrinna.

II. Skölj pipetten med blåa märket med natronlut och öfverför
sedan med densamma 2 ce natronlut i hvardera af de båda mätkolfvarna.

III. Fyll den ena kolfven till märket med ölprofvet och den andra
med normallösningen. Sätt kautschukpropparna i kolfvarna och
omskaka dessa väl.

IV. Skölj de båda cylindrarna A och B med rent vatten och torka
dem väl invändigt med en linnelapp.

V. Fyll den andra pipetten med det numera alkaliska ölprofvet
i ena mätkolfven och lät vätskan åter utlöpa, men ej tillbaka uti kolfven.
Upprepa detta 3 gånger. Afmät den 4:de gången noga 2 ce i
pipetten och låt dem utlöpa i cylindern A. Tillse, att vätskan ej spilles
på cylinderns väggar. Skölj på samma sätt pipetten 3 gånger med
normalvätskan i andra mätkolfven och öfverför sedan 2 ce deraf till
cylindern B.

VI. Fastskrufva cylindrarna vid apparatens öfverstycke med hjelp
af skrufnyckeln.

VII. Fyll den ena af porslinsburkarna med vatten af rumstemperatur
(15°—20°) och den andra med ljumt vatten (28°—33°). Ställ den
ena burken framför den andra (ej vid sidan).

VIII. Inställ kranarna som fig. 1 utvisar. Nedför apparaten ända
till mellanstycke! i det kalla vattnet. Rör om vattnet med en gåsfjäder,
och låt apparaten stå kvar i vattnet en minut.

IX. Inställ kranarna som fig. 3 utvisar. Flytta apparaten öfver
i det varma vattnet. Rör om och låt den under omröring stå qvar
en minut.

X. Flytta apparaten tillbaka till det kalla vattnet. Inställ kranarna
först ett ögonblick som fig. 1 och sedan som fig. 2 utvisar. Tillse
att indexen (se fig. C) befinner sig ungefär vid manometerrörets midt
samt är i jemvigt. Inställ kranarna efter fig. 4. Afläs indexens läge
och anteckna detta.

XI. Flytta apparaten 2 å 3 gånger från det kalla till det varma
vattnet och tvärt om. Äflas och anteckna för hvarje gång indexens
läge under rubrikerna »Kallt» och »Varmt». Iakttag dervid noga, att
vid alla omflyttningar skola kranarna hafva läget 3 och vid alla afläsningar
läget 4. Omrör vattnet väl före hvarje afösning.

312 Bil. 11. Anvisningar vid komparatorm begagnande.

Vid uppvärmningarna flyttar sig indexen åt det håll, der den minst
alkoholhaltiga vätskan befinner sig.

Tillse noga

1) att kranarna aldrig öppnas för hastigt eller innan apparaten
blifvit likformigt uppvärmd eller afkyld.

2) att indexen är lättrörlig, så att den genast flyttar sig, då endast
den ena cylindern uppvärmes.

3) att indexen står fullkomligt stilla under afläsningen.

Allmänna föreskrifter angående apparatens skötsel.

I. Vid oförsiktigt begagnande kan indexen spricka sönder och någon
liten del deraf fastna i kranarna. Indexen blir då mycket svårrörlig.
För att bortskaffa vätskan införes genom röret, som leder in
i kranen, ett litet stycke fint segelgarn, som uppsuger fuktigheten.

II. Skall ny index införas i manometern, uppsuger man i ett
kapillärt glasrör en liten droppe af iridexvätskan. Glasröret aftorkas
väl och inskjutes försiktigt i manometern, der vätskan får rinna ut
och samla sig till en droppe.

III. Skulle apparaten hafva blifvit otät, visar sig detta derpå,
att indexen under försöket aldrig stannar, utan oupphörligt förflyttar
sig åt samma håll. Orsakerna till otätheten kunna vara:

1) att cylindrarna ej äro nog hårdt fastskrufvade.

2) att kautschukpackningarna behöfva ombytas.

3) att kranarna eller kittningen vid manometerröret blifvit skadade.

Blir otätheten ej afhjelpt, sedan nya kautschukringar inlagts och

cylindrarna hårdt fastskrufvats, torde det vara bäst att lemna apparaten
till en instrumentmakare.

IY. I)å apparaten ej användes, böra kranarna hafva ställningen 3.

Bil. 12. Utlåtande af Tol dinspektör eu Moltzen.

313

INSPEKTORATET

FÖR

0LBESKATNINGEN.

Bil. 12.

Kjpbenhavn N., den 16:de September 1899.

Den inrede »Komité för omarbetning af gällande maltdryckslag stiftning»
bar gjennem deres Sekretär, Hr Assessor Sundberg, i Anledning
af, åt Afholdspartierne i Sverrig önske eu Grrandse mellem det mere
alkoholholdige og svagere 01, saaledes, att Handlen med det förstnravnte
Slags ved Lov gjöres vanskeligere og med sistnravnte lettere, end det
nu er Tilfraldet, anmodet mig om mine Yttringer, dels med Hensyn
til Kontrollen med Bryggerierne ber i Landet i Henbold til 01skatteloven,
dels om Grrandsen imellem de to Slags 01. Idet det er mig
en Förnöjelse åt efterkomma denne Anmodning, sknlde det girade mig,
saafremt dette mit Indlrag kunde tjene til åt retlede den rarede Komité
og bidrage til åt Sägen kunde fremmes i den önskede Betning.

Princippet i vor 01skattelov af Läte April 1891 er — som det vil
sees — bygget paa Bryggernes Selvangivelse af det fra Bryggeriet til
Forbrug udleverede 01, og Förelse af Drifts- og Salgsböger skal kun
tjene til åt forhindre systematiske Defraudationer af Betydenbed.
0jemedet med vor 01skat er dels den Betragtning, åt en Skat paa det
mere alkobolboldige 01 er en nödvendig Appendix til Brrandevinsskatten,
idet det ikke er mere end billigt end, åt Alkoholen rammes,
hvad enten denne findes i Brrandevin eller 01, dels åt man derved er
istand til åt kunne nedsiette Tolden paa de store Forbrugsartikler:
Sukker og Petroleum.

Driftsbogen, som Bryggeren skal före, udviser altsaa hvor meget
Materiale der er anvendt til bvert Bryg eg hvor stort et Kvantum 01
der er tilfört Lager kj ad deran efter Hoved gj and ngen i Gjrarkarrene.
Dette Kvantum anseettes i Regien efter Gjrarkarrenes Störrelse, undtagelsesvis
efter et Samlingskar, bvori 011et först ledes fra Gjraringskarrene,
for derefter åt slanges paa Lagerfadene, hvor Eftergjraringen
foregaar. Man bar anset det for tilstrrakkeligt, åt det tilförte 01
ansrattes efter bedste Skjön, idet man er gaaet ud fra, åt mindre Fejl
i Lrangden ville hrave hinanden. Salgsbogen derimod skal indeholde
en nöjagtig Opgivelse paa det fra Bryggeriet udleverede Kvantum, da

Maltdryckskomitén. 40

314

Bil. 12. Utlåtande af Toldinspektören Moltzen.

denne Bog er det eneste Grundlag for Skatteberegningen. Disse
Böger blive hver Maaned indsendte til Inspektoratet og af de ved Kontrollen
ansatte 5 Kontrollörer nöjagtig reviderede. Findes almindelige
Regnefejl og dsl: sendes Bögerne tilbage til Bryggeriet for åt de
fornödne Kettelser knnne foretages. Udbyttet beregnes for hver
Maaned procentvis og skulde der findes betydelige Svingninger, ville
vedkommende Kontrollör strax blive sendt til det paagjseldende Bryggeri
for åt undersöge Grunden dertil, hvithet imidlertid hidtil ikke
har vreret nödvendig.

Da hverken Olskatteloven eller den af Generaldirektoratet för
Skatteveesenet under 29:de August 1891 udfeerdigede Instrux for de
ved Kontrollen ansatte Embetsmeend give udtömmende Bestemmelser
for, hvorledes Kontrollen i alle Enkeltheder skal udöves, skal jeg lier
tilläde mig att fremssette en nsermere Förklaring om, hvorledes Kontrollen
nu faktisk er ordnet og udföres.

Hele Landet er inddelt i 5 Distrikter, hvert med sin Kontrollör,
som skifte hvert 3:die eller 4:de Aar. Kjobenhavn udgjör et Distrikt
og det övrige Land er inddelt i 4 Distrikter. Bryggeriernes Driftsaar
gaar fra l:ste Oktober indtil 30:te September. Saasnart September
Maaneds Regnskab og Aarsregnskabet er modtaget, revideres disse, hvilket
Arbejde i Region er tilendebragt sidst i Oktober Maaned. De 4
Kontrollörer udsendes derefter — 2 og 2 —, saa åt altsaa altid 2 Embedsmsend
i Ftelledsskab udföre Forretningen. Salgsbögerne blive Dag för
Dag konfereret med Bryggeriernes Handelsböger. Driftsbögerne
sammenholdes kun for enkelte af Kontrollörerne selv valgte Maaneders
Vedkommende, og kun i Tilfaelde af, åt der findes Fejl, blive de fuldstaendig
konfereret. Tillige sammenholdes Driftsbögerne med Bryggeriernes
Materialkonti; Olbeholdningen eftersees og de bedre skattefri
Ölsorter, som holde Vf k 2 % Alkohol, undersöges, kun de skattepligtige
Bryggerier eftersees. Til denne Rejse medgaar c. 20 Dage.
Bryggerierne i Kjpbenhavn eftersees paa lignende Maade.

I Maanederne Januar—Marts foretager hver Kontrollör i sit Distrikt
et Eftersyn af samtlige skattepligtige Bryggerier og omtrent Halvdelen
af de skattefri Bryggerier. Samtlige skattefri Ölsorter undersöges
og det paasees, åt alle Böger ere förte rigtig ä jour. Til Rejsen
medgaar c. 20 Dage.

I Maanederne Juni—August efterser hver Kontrollör allé Bryggerier
i sit Distrikt, baade skattepligtige og skattefri. Der paasees, åt
Bögerne ere förte ä jour. Alle Ölsorter undersöges. Et Antal Trseer,
som anvendes til skattepligtigt Öl, eftermaales, og findes der enkelte
ubetydelig for store, udskydes disse for åt blive forandrede, hvilket

315

Bil. 12. Utlåtande af Toldinspektören Moltzen.

undertiden kan veere Tilfteldet, men Straffeansvar er hidtil ikke
bleven gjort gjseldende. De skattefri Bryggeriers Böger opgjöres for
det sidst forlöbne Aar — fra l:ste Juni til 31:e Maj — for åt Inspektoratet
kan have det fornödne Materiale for Statistiken til Aarsberetningen.
Da mange af disse smaa Landbryggere ikke er vant
til åt skrive, har jeg i Henhold til 01skattelovens § 8 foreskrevet hver
enkelt åt före et Driftsregnskab i den autoriserede Journal, men i
övrigt overladt til Enhver ister om og hvorledes han ellers vil före
Bögerne.

Schema.

Indmaesk-

nings

Datum.

Benyttet Materiale.

Tilvirket 01 i Tönder.

Datum
naar det
sidste 01
af hyert
Bryg er
solgt.

Malt

Humle

''ft.

N:o 1. N:o 2.

S:a.

Till denne JEtejse medgaar c. 35 Båge.

Herefter eftersees de skattepligtige Bryggerier mindst 3 Gånge og
de skattefri 1 å 2 Gånge aarlig. Pröver udtages paa selve Bryggeriet
og undersöges ved Ebullioskopet. Nsermer Alkoholindholdet sig de 2,26 %,
bliver en Pröve indsendt til Inspektoratet og Alkoholindholdet bliver
derefter lier undersögt ved Destination. Yedkommende Brygger har
altid acqviseret ved denne Afgjörelse og den af Toldbestyrelsen i Henhold
til § 9 autoriserede Autoritet, Professor S. M. Jörgensen ved
Polyteknisk Ltereanstalt, har til Dato ikke veeret benyttet til Afgjörelse
af Stridigheder.

Den paa denne Maade ordnede Ivontrol har vist sig fuldtud paalidelig
og tilstrsekkelig og man kan kun paaskjönne Bryggernes Lovlydighed
i det Store og Hele, hvorfor der — naar hensees till den höje
01skat og de smaa Kontroludgifter — meget faa Lovovertreedelser
have fundet Sted, saaledes som det nedenfor vil sees.

Meningen med 01skatten var, åt den skulde ramme fortrinsvis det
s. k. undergjserede Baiersköl, men ikke det egentlige overgjaerede

316

Bil. 12. Utlåtande af Toldinspektören Moltzen.

Hvidtöl, og denne Hänsigt er f aids tam dig naaet. Undtagelsesvis har
man forefnnden almindeligt Hvidtöl efter nogle faa Hages Gumring med
over 2,25 % Alkohol, men i saadanne Tilta'']de er Kontrollen nsermest
optraadt som vejledende for åt vedkommende Brygger for Fremtiden
kunde forhindre den stserke Forgjmring, og Vedkommende er der tildelt
en Advarsel, som hidtil har bevirket, åt saadanne Tilfadde aldrig mere
ere indtruffen med den samme Brygger.

Ved ölskattens Indförelse begyndte sirlig nogle af de skattepligtige
Bryggerier åt fremstille en overgjgeret ölsort, som ved en langsom
Forgjeering skulde holde under 2,26 % Alkohol, og som man mente åt
kunne konkur ere med Baiersköl, hvormed man altsaa havde den Hänsigt
åt omgaa Loven. Det har imidlertid vist sig, att dette Öl ikke
har kundet erstatte Baiersköl, men derimod har det fundet seerlig Indpas
hos Afholdsfolk, og der brygges nu c. 30,000 Tönder aarligt, der sselges
under Navn af Kroneöl, Stjerneöl og deslige. Da denne Slags Öl lagres
indtil en hel Maaned, medens almindelig Hvidtöl i Regien kun lagres
nogle faa Dage, har Kontrollen seerlig sin Opmeerksomhed henvendt
herpaa og forefindes noget over Skattegrsendsen, bliver Vedkommende
straffet. Af disse Förseelser er der opdaget:

1892/93 i 1 Tilfeelde.........c. 10 Tdr:

1895/96 il » .........» 9 »

1896/97 il » »16 »

1897/98 il » »5 » .

En anden Slags overgjeeret Hvidtöl er det saa kaldte Gammeltöl.
I visse Egne paa Landet har det tidligere v aret Skik og Brug om
Foraaret åt brygge noget Öl, stserkt humlet, som henlaa til Eftersommeren
og som da i Hösttiden blev uddelt til Landarbejderne. Dette

Grammeltöl er imidlertid nsesten fortrsengt af Baiersköl og forsvinder
efterhaanden fuldsteendig.

I 1891/92 forefandtes hos 7 Bryggere.....c. 60 Tdr:

hvoraf Skatten blev betalt, medens Böden ble‘f eftergivet.

1892/93 6 Bryggere.....c. 47 Tdr:

1893/94 1 » c. 7 »

1895/96 1 » c. 12 »

1896/97 og 1897/98 Ingen.

Heraf er Skatten betalt og i Regien en Böde lig Skattens Belöb.

I det förste Aar begyndte nogle enkelte Bryggere åt brygge noget
starkt humlet Öl, som de udleverede strax til Kjöberne, hvorefter det
var bestemt åt lägre hos disse til Grammeltöl, men efteråt det blev
tilkjendegivet Vedkommende, åt saadant var forbudt i ölskattelovens

Bil. 12. Utlåtande af Toldinspektören Moltzen.

317

§ 2 og åt de for Fremtiden i saadanne Tilfselde ville blive dragne
til Ansvar, er der ikke kommen noget Tilfselde til Kontrollens
Kundskab.

Iövrigt er der i Anledning af Regnskabsaflseggelser for de skattepligtige
Bryggeriers Side i fölgende Tilfeelde ikjendt Böder:

1891/92. 1. Bögerne icke fört ä jour.

1892/93. l.j

1893/94, 1.) Bögerne urigtig förte af et og samme Bryggeri.

1894/95. 1.)

1896/97 1 j BöSerne for sent indsendte.

1897/98. 1. Bögerne ikke fört ä jour.

Hertil maa imidlertid bemaerkes, åt Fejlene altid bar vseret begaaet
af Uagtsombed eller Ligegyldighed og aldrig for åt besvige Statskassen
og åt de Bryggerier, som ere mulkterede, alle have udvist i Almindeligbed
en höj Grad af Skjödeslöshed med Bogföringen, og åt de först
ere blevne straffede efteråt det har vist sig, åt Advarsler ikke
frugtede.

I intet Tilfeelde har 011et holdt over 6 %. Den mest alkoholholdige
01sort, Porter, var neeppe 5 %,, undtagelsesvis indtil

I Driftsaaret 1897/98 har veeret i Drift:

6 Bryggerier, som tilvirke kun skattepligtigt 01.

39 » baade skattepligtigt og skattefrit 01.

2 skattepligtige Maltextraktsfabriker.

334 Bryggerier, som kun have tilvirket skattefrit 01.

I samme Aar er der forbrugt af skattepligtigt 01 657,432,59 Tdr:
hvoraf Skatten er betalt med 5,824,428 Kr. 37 Dre.

(I indeveerende Driftsaar vil Skatten formentlig andrage c. 6 Mill.

og 2 ä 300,000 Kr.).

Exporteret 14,517 Tdr skattepligtigt 01.

Kontroludgifter have andraget 1897/98:

Dager til Embedsmeendene............• . . 19,800 Kr.

Rejseudgifter, Husleje, Breendsel, Ko ritorr ekvisitter og Blanketter
o. s. v.................... 6,400 »

I alt 26,200 Kr.

Da Diskatten bliver indbetalt i de neermeste Toldkasser, er selve
Opkrcevningen af Skatten ikke förbunden med nogensomhelst Udgift for
Statskassen.

Naar der nu af Afholdspartierne i Sverrig er fremsat Dnsker om,

318

Bil. 12. Utlåtande af Toldinspektören Moltzen.

åt faa forandret den bestaaende Lovgivning saaledes, åt Förhandlingen
af det mere alkoholholdige 01 gjöres besvserligere, og af det svagere
01 lettere, saa Under jeg dette meget rimeligt, thi jeg anseer det for
en Uting, åt alt 01, hvad enten det er berusende eller ikke, er undergivet
de samme Regler, men jeg kan ikke nsegte, åt det er en meget
vanskelig Sag åt faa ordnet, ikke saa meget åt fastssette Grrsendsen
imellem de to 01sorter, som Kontrollen med, åt Loven bliver overholdt.
Jeg er jo ikke saa nöje kjendt med de svenske Forhold, men jeg antager
åt 01sorterne ikke ere vsesentlig forskjellige der i Sammenligning
med Danmark og Norge. Efter min 10-aarige Erfaring her,
maa jeg anse det for rigtigst, åt ssette Alkoholgrsendsen til 2,25 Ysegtprocent
ligesom her, idet alle overgjserede 01sorter, un dtagen overgjseret
Porter, (her fremstilles Porter med TJndergjser) kunde holdes
under denne Grsendse, ja under 2 %, medens alt undergjseret 01 neppe
naar under 3 %. Her have vi aldrig funden undergjseret 01 med under
3 %, og blandt 1,000 overgjeerede 01pröver neppe én over 2 %. Her er
altsaa et fuldsteendig neutralt Spillerum af en hel %. Jo höjere
man seetter denne G-rsendse, desto höjere Alkoholprocent i overgjeeret
01 vil man opnaa og da Bryggerne neppe vil gjöre Stamurten steerkere,
vil en större Meengde Extrakt omdannes til Alkohol og 011et vil
der ved i Virkeligheden bli ve daarligere og vistnok virke mere berusende.
Jeg anseer det for meget betsenkeligt, åt röre ved de bestaaende
Forhold i den Retning, og jeg er hänge for åt man ikke vil opnaa det
Resultat, som man tilsigter. Man vilde kunne befrygte, åt, medens nu
overgjseret 01 af indtil 2 % Alkohol kan nydes selv al Börn uden åt
det virker berusende, dette med större Alkohol let kan virke berusende
selv hos Voxne. Paa den anden Side kan en Grsendse t. Ex. af omkring
3 % bevirke, naar Handelen med alkoholholdig 01 bliver altför
vandskeliggjort, åt Bryggerne kunne fremstille undergjseret 01 af
under denne Grsendse, og denne 01sort vil blive tyndere og daarligere
og virke omtrent lige saa berusende som det nu almindelige Baiersköl
af 3 ä 4 % Alkohol. Saavidt mig bekjendt have ogsaa alle Afholdsforeninger
her i Danmark tilladt Nydelsen af skattefrit 01, som jeg
anseer for meget naturligt. Jeg maa derför indstsendig tilraade åt
acceptere vor Skattegrsendse af 2,25 Ysegtprocent.

Hvad dernsest det vanskelige Spörgsmaal, hvor Kontrollen med åt
Loven bliver overholdt, skal lsegges, og hvem der skal dragés til
Ansvar for Overtrsedelser, saa formener jeg, åt dette maa ske paa selve
Bryggerierne og ikke hos Forhandlerne, og åt Fabrikanten skal staa til
Ansvar. Bortset fra, åt Kontrollen bliver vanskeligere jo flere Personer
der findes, hvormed Kontrol skal föres, saa kan man neppe for -

319

Bil. 12. Utlåtande af Toldinspektören Moltzen.

länge, åt Forhandlere, som ikke ere sagkyndige, skulle kunne indestaa
for, åt deras 01 ikke holder for meget Alkohol, de maa udelukkende
stole paa Fabrikantens Opgivende, og er denne mindre samvittighedsfuld
og udleverer en forbudt Vare, saa vilde det dog vmre den störste
Uretfserdighed, åt Forhandleren skull estraffes for Fabrikantens Fejl.
Det er derför min Mening, åt det er absolut nödvändigt, åt lsegge
Kontrollen til og Ansvaret paa Bryggerierne. Bryggerne ere Fagkyndige
og de maa vide, hvilke Yarer de fabrikere og sselge. Medens
det ikke er Meningen åt indföre en 01skat, bör man paa den anden
Side dog erkjeende, åt det ikke er obilligt, åt det alkoholholdige 01
betaler Kontrolomkostningerne med Forhandlingen og bmrer denne
Byrde, og da det til dette 0jemed knn drejer sig om eu meget lav
Afgift, förekommer det mig, åt der ikke er saa stor Fristelse for
Bryggeren til, åt lukrere ved Lovovertrmdelser, derför skjönner jeg
ikke rettere end, åt vor 01skattelov, med den her indförte Kontrol,
kunde tjene som Mönster. Man har vel neppe Oplysning om, hvormeget
undergjmret Baiersköl og andet alkoholholdigt 01 der i Sverrig
bliver konsummeret, men »Tullkomiténs Betänkande II, Bilag. I (1891)»
giver dog en lille Vejledning. Der fandtes herefter i 1888 1 Sverrig
404 Bryggerier med 4,069 Arbejdere, hvoraf 156 med 3,531 opgav deres
Produktion af »Maltdrycker» til ialt 113,415,392 Liter. I Danmark er
Forbruget af skattepligtigt 01 henimod 100 Millioner Liter og herefter
anslaar jeg Forbrnget i Sverrig til mindst 70 ä 80 Millioner
Liter under Hensyn til Forbrugets Tiltagen i de sidste 11 Aar.
Lugger man saa kun 1/s 0re paa hver Liter, vilde dette give 35 å 40,000
Kr. Indtsegt og tager man saa Hensyn till Sverrigs större Fladerum,
og efter Sammenligning af Bryggeriernes Antal her og i Sverrig, vil
denne Sum omtrent vel veere tilstraekkelig til Kontroludgifter. Da 01
imidlertid er en Yare, hvori Alkoholindholdet foröges ved lsengere Lagring,
vilde det vsere nödvendigt ogsaa åt sjette Forhandlerne under
Kontrol ved, åt der af og til udtages Pröver till Undersögelse hos
dem, og jeg vilde ansee det for heldigst, da det ikke kan undgaaes. åt
skattefri 01 i det mindste i nogle Hage lagrer hos dem, om det blev
lovbestemt, åt et forefundet Alkoholindhold af indtil 2,5 % ikke medfölje
Sträf, hvorimod Forhandlerne maa vmre Sträf underkastet, saafremt
01, som ikke var anmeldt som skattepligtigt, blev befunden åt
holde over 2,6 Yiegtprocent, eller naar han seelger 01, som er angivet
som skattepligtigt, naar han ikke er berettiget dertil.

Hvad Forhandlingen af alkoholholdigt 01 her i Danmark angaar, saa
har vor Nmringslov af 1857 saa godt som slet ikke taget Hensyn dertil,
af den gode Grund, åt Forbruget ikke var almindelig, det blev dengang

320

Bil. 12. Utlåtande af Toldinspektören Moltzen.

anslaaet til c. 50,000 Tdr. Regjeringen har derimod nu i adskillige
Aar vseret betänkt paa ogsaa her åt gjöre Handlen dermed vanskeligere
og har fremlagt gjentagne Hänge Lovforslag i den Retning, som imidlertid
ikke er bleven vedtagen i Riksdagen. Det mgerkeligste er, åt
vore Afholdsmsend ikke fölge deres Mening,stadier i Sverrig og Norge,
idet de hsevde, åt Drukkenskab ikke kan bekjfempes ved Skattepaaleeg
og ved besvärlig Förhandling, men kun gjennem den moralske Opdragelse
af Folket.

Til yderligere (^plysning tillader jeg mig åt vedkegge:

1) Indstilling om en 01skat af 2% 89 og Continuationsskrivelse
af 2V» 89.

2) Lov om en 01skat in. in. af f/h 91 og Lov om Forandringer deri
af 11/ö 97.

3) Instruktion for de ved Kontrollen ansatte Embedsmiend af 29/s 91.

4) » for Toldstederne af 28/s 91.

5) Vejledning for Bryggerne af 28/''8 91.

6) Generaldirektoratet for Skattevtesenéts Beretning om 01skatten
for 1897/98.

7) Förslag til Lov om Näringsdrift og Beveertning.

MOLTZEN.

Bil. 13. Öfverståthållareembetets und. skrifvelse den 20 oktober 1891. 321

Bil. 1.3.

Afskrift.

Till Konungen.

Genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 18 september
1874 angående vilkoren för försäljning till förtäring på stället af vin,
maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker
infördes i hithörande lagstiftning den förändring, att de icke tillfälliga
rättigheterna till försäljning af vin och maltdrycker, för hvilka rättigheter
den äldre -lagstiftningen hvarken bestämde någon tidsbegränsning
eller någon olikhet i rörelsens omfång, delades i två slag, hvaraf
det ena, utan någon på förhand gifven inskränkning i afseende å antal,
skulle meddelas att gälla tills vidare och endast innefatta behörighet
att, i sammanhang med värdshusrörelse, tillhandahålla spisande
gäster vin och maltdrycker vid måltider, men det andra i ett tid efter
annan på förhand faststäldt maximiantal lemnas för tre år i sänder
och innefatta tillstånd att servera ifrågavarande drycker jemväl utan
inåt. Denna klassificering af försäljningsrättigheterna har bibehållits
i Eders Kongl. Maj:ts nu i ämnet gällande nådiga förordning den 24
oktober 1885, så att i både den äldre och yngre förordningen stadgandena
angående de för obestämd tid afsedda rättigheterna förekomma
i 2 § samt bestämmelserna om treårsrättigheterna i 3 § med närmare
föreskrifter i några följande §§; och enär klassificeringen ansetts utgöra
en af grunderna för ifrågavarande allmänna lagstiftning, har den
ock, jemlikt 21 § i den äldre och 22 § i den yngre nådiga förordningen,
upptagits i de särskilda författningar, som Öfverståthållareembetet, med
stöd af de tvä sist anförda lagrummen, utfärdat beträffande utskänkning
i hufvudstaden af vin och maltdrycker m. m., nämligen numera
upphäfda kungörelsen af den 25 februari 1875 och ännu gällande kungörelsen
af den 31 mars 1886.

De i landsorten yppade förhållanden, som må hafva gifvit upphof
till 1874 års förändring, i hvad den afsåg att vid värdshusrörelse fästa
och till måltider inskränka en del af försäljningen och låta en annan
del deraf utöfvas utan denna inskränkning, hade emellertid icke, såvidt
Öfverståthållareembetet kunnat finna, förekommit i hufvudstaden, och

Mialtd ryck skom it eu.

322 Bil. 13. Öfv er st u thållareembetets lind. skrifvelse den 26 oktober 1891.

förändringen i denna del kan alltså icke sägas hafva derstädes varit
af behof påkallad. Också är dess tillämpning i Stockholm icke till gagn,
tvärt om. Med den vidsträckta tolkning, som kan gifvas åt benämningarna
»värdshusrörelse» och »måltider», kan utskänkningen enligt 2 § icke hållas
inom de gränser, lagstiftaren uppenbarligen haft för afsigt att för densamma
utstaka. Såsom värdshus måste betraktas snart sagdt hvarje
utskänkningsställe, der mat finnes att tillgå för gästerna, och såsom
måltid hvarje tillfälle, dä den serveras, mathållningen må vara åt än
så underordnad betydelse, födan serveras i hur ringa mängd och å hvad
tid som helst. Härtill kommer, att det är förenadt med största svårighet
för att ej säga omöjligt att utan anlitande af medel, som äro den
offentliga myndigheten ovärdiga, hålla tillräckligt verksam eftersyn
derpå, att utskänkningen å de så kallade nykterhetsvärdshusen icke
sker äfven utan att mat samtidigt serveras, en förseelse, som derför
oftast blifver obeifrad och följaktligen ock förekommer i stor skala.

Den af lagen åsyftade skilnad mellan utskänkningsrätt enligt 2 §
och utskänkningsrätt enligt 3 § finnes således mera på papperet än i
verkligheten, och under sådana omständigheter samt då den förra rättigheten
är lättare och beqvämare att förvärfva och bibehålla än den
senare, är det naturligt, att den ock skall vara begärligare. Följden
häraf visar sig i följande siffror angående ifrågavarande rättigheter
här i hufvudstaden:

Bilaga. Uppgift ä antalet rättigheter till utskänkning i Stockholm
af vin och maltdrycker vid slutet af nedannämnda år.

År.	Faststälda antalet rät-tigheter enligt 3 §.	Antalet utöfvade rättig-heter enligt 3 §.	Antalet utöfvade rättig-heter enligt ''! §.
1884	225	148	402
1885	200	159	417
1886	200	185	406
1887	200	178	426
1888	200	172	445
1889	200	171	447
1890 ’	200	178	468

Den stora utsträckning, hvari utskänkning enligt 2 § sålunda förekommer
i jemförelse med utskänkning enligt 3 §, har, då, såsom nyss
är nämndt, den faktiska skilnaden mellan dessa rörelsegrenar är nästan
ingen, måst leda derhän, att hufvudstaden gått miste om den fördel,
utskär! kn in gsrättigh etern as i 3 § stadgade begränsning till antal och
giltighetstid onekligen i och för sig innebär såsom medel för myndig -

o2o

Bil. 13. Öfverståthållareembetets lind. skrifvelse den 26 oktober 1891.

heten att lämpa utskänkningsställenas mängd efter behofvet och, i den
mån härigenom kan ske, hålla ölförtäringen inom måttlighetens gränser.
Den svaghet, som sålunda i Stockholm vidlåder myndighetens
ställning till.utskänkare af vin och maltdrycker, bör så mycket mindre
fä ega bestånd, som densamma vid den alltjemt tilltagande ölkonsumtionen
obestridligen i hög grad motverkar det arbete för superiets hämmande,
som möjliggjorts genom den nuvarande bränvinslagstiftningen
och särskildt i Stockholm med nit, kraft och på ett i öfrigt synnerligen
förtjenstfullt sätt utföres af dervarande utskänkningsaktiebolag.

Nu kan det visserligen förefalla, som om 2 § i förordningen angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m. icke genom sitt innehåll
utan endast i följd af det sätt, hvarpå den här i Stockholm tilllämpas,
framkallat öfverflödet på de vid värdshusrörelse bundna utskänkningsrättigheter,
dä ju ordalagen i sagda § icke utgöra hinder
för den myndighet, som meddelar dessa rättigheter, att härvid tillse,
det lämpliga antalet deraf icke öfverskrides. Men denna uppfattning
är icke rigtig. Man måste nämligen besinna, att, då lagen delar utskänkningsrättigheterna
i två klasser och såsom väsentlig skilnad dem
emellan föreskrifver, att antalet till den ena klassen hörande rättigheter
skall vara på förhand faststäldt, det icke kan vara med lagens
mening förenligt att åt den verkställande myndigheten inrymma rätt
att på eget bevåg bestämma detsamma jemväl för den andra klassen
och såmedelst utplåna berörda skilnad. Men der en sådan på förhand
gifven begränsning af rättighetsantalet saknas, der saknas ock den
fasta hållpunkt, som för myndigheten är nödvändig, när det gäller att
med uteslutande hänsyn till behofvet pröfva och afgöra, huruvida ett
framstäldt anspråk på utskänkningsrätt må kunna godkännas eller
skäligen bör tillbakavisas; och skulle det ock lyckas henne att härutinnan
städse förfara med full rättvisa och konseqvens, skall dock
öfvertygelse, att så sker, sällan kunna bibringas de aspiranter, som
icke fått sin önskan tillfredsstäld, utan skola säkerligen dessa i de
flesta fall betrakta sig såsom offer för myndighetens godtycke, när till
stöd för afslag å deras framställningar icke kan åberopas någon viss
bestämmelse i författningen, utan allenast myndighetens åsigt om obehöfligheten
af utskänkningsrättigheternas ökande. Men att framkalla
missnöje, stödt på en så pass stark grund, kan icke vara väl betänkt,
allrahelst som nykterhetsvärdshusrörelsen är ett i hög grad begärligt
försörjningsmedel, samt under nu rådande tryckta hyresförhållanden
jemväl husegarnes åtrå att få upplåta sina lägenheter för denna rörelse
är synnerligen liflig, Indika omständigheter i förening göra, att
myndigheten, till och med när hon, jfä sätt nu är fallet, står strängt

824 Bil. 13. Öfverståithållareenibetets lind. skrifvelse den 23 oktober 1801.

på författningsenlig fot vid pröfningen af de ytterst talrika ansökningarna
om utskänkningsrätt, får röna ständiga prof på missbelåtenhet
öfver bristande tillmötesgående mot de sökande, ett klander,
mot hvilket myndigheten icke ens, såsom den i allmänhet kan det
i sin öfriga embetsverksamhet, eger värja sig genom att hänvisa de
klagande till högre instans.

Med hvad nu blifvit anfördt torde tillfyllest vara ådagalagdt, att
det med nådiga förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker
m. in. afsedda syfte skulle här i hufvudstaden bäst främjas
derigenom, att all icke tillfällig utskänkning af nämnda drycker blefve
underkastad bestämmelser, i hufvudsak motsvarande dem, som förekomma
i förordningens 3—6 §§, så att samtliga försäljningsrättigheter
skulle dels utgöra ett visst af Öfverståthållareembetet efter stadsfullmägtiges
hörande årligen bestämdt maximiantal, dels meddelas för
en till tre år i sänder begränsad tid och dels slutligen innefatta behörighet
för innehafvaren att idka försäljningen äfven utan den inskränkning,
som finnes föreskrifven i 2 §, en frihet, som dock synes Öfverståthållareembetet
böra, i likhet med hvad för bränvinsutskänkare finnes
stadgadt och af samma skal, åtföljas af skyldighet att tillhandahålla
lagad mat för de gäster, som önska erhålla sådan.

Och enär Eders Kong! Maj;ts den 10 juli 1891 utfärdade förordning
om vissa ändringar i nådiga förordningen den 24 oktober 1885
föranleder till motsvarande ändringar i Öfverståthållareembetets kungörelse
om försäljning af vin och maltdrycker m. m., anser sig Öfverståthållareembetet
nu böra begagna detta tillfälle att hos Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder
medgifva Öfverståthållareembetet rätt att vid utfärdandet af ny kungörelse
i ämnet göra den afvikelse från den allmänna förordningens
grunder, som här ofvan angifvits.

Underdånigst.

Stockholm den 26 oktober 1891.

GUSTAF TAMM.

Gustaf Edgren.

Rätt afskrifvet betygas:

Stockholm i Kongl. poliskammaren den 22 juli 1899.

Ex officio
Einar W. Willers.

Bil. 14. Göteborgs poliskamrnares utlåtande atu/, utskänkning vid måltid. 325

Bil. 11.

Till Maltclryckskomitén,

Oxelösund.

I anledning af komiténs skrifvelse den 24 i denna månad med anhållan
om utlåtande, huruvida härstädes yppat sig svårigheter i fråga
om tillämpning af § 2 i Kong! Förordningen den 24 oktober 1885, får
jag meddela.

Likasom i Stockholm synes vara förhållandet, har det äfven här
visat sig vara med svårighet loren adt att öfver vaka och förekomma,
det icke den enligt ofvanberörda § 2 meddelade rättighet att i sammanhang
med värdshusrörelse vid måltider hålla spisande gäster till
banda vin eller maltdrycker öfverskrides eller kringgås. Det är uppenbart,
att polispersonalen icke är i tillfälle att effektivt inne å värdshusen
kontrollera rörelsens utöfvande samt att polismyndigheten i allmänhet
endast genom enskild angifvelse kan erhålla kännedom om förekommande
lagöfverträdelser. Dessutom synas i fråga om tillämpning af
sagda § domstolarne icke alltid vara eniga om hvad med spisande gäst
vid måltid skall förstås, i det understundom äfven eu smörgås eller
annan deremot svarande anrättning godkännes såsom måltid. Att under
dessa förhållanden utskänkning af maltdrycker utan sammanhang
med måltid ofta förekommer å ifrågakomna värdshus, kan således för
närvarande knappast förhindras. Också klagas ständigt från nykterhetsvänligt
håll öfver att dryckenskap förekommer å dessa värdshus.

Poliskammaren har emellertid, särskildt under de senare åren, sökt
att med de medel, som den nuvarande lagstiftningen lemnar, förhindra
detta ofog. Ansökning om sådan rättighet, hvarom nu är fråga, tillstyrkes
icke af Poliskammaren hos Konungens Befallningshafvande
utan att Poliskammaren, såvidt möjligt är, gjort sig förvissad derom,
att sökanden verkligen har för afsigt att hålla spisningsställe, der
servering af maltdrycker kommer att utgöra en bisak och endast ega
rum under de vanliga måltidstimmarne. Härjemte anmäler Poliskammaren,
så snart skälig anledning finnes att antaga, det utskänkning
utöfvas annorledes än lagen afser, förhållandet hos Konungens Befallningshafvande
för återkallande af den gifna tillåtelsen.

Genom dessa åtgärder har visserligen under de senare åren antalet
utskänkningsrättigheter af nu ifrågakomna beskaffenhet betydligt minskats,
så att, då de under år 1890 uppgingo till 249, antalet dylika

320 Bil. 14. Malmö poliskammares utlåtande ang. utskärning vid måltid.

under sistlidet år endast utgjorde 90, hvaraf vid årets slut återstodo
75, men det oaktadt har icke kunnat förekommas, att missbruk i större
eller mindre omfattning fortfarande eger rum.

Det torde emellertid icke vara lämpligt att alldeles afskaffa dessa
rättigheter, då de äro särdeles ändamålsenliga i fråga om verkliga spisningsställen.
Äfven om icke genom lagstiftningen allt missbruk kan
undanrödjas, böra likväl olägenheterna häraf kunna i väsentlig mån
minskas, om i lagen blefve närmare bestämdt hvad som afses med spisande
gäster vid måltider samt Konungens Befallningshafvande bemyndigades att,
likasom redan eger rum i fråga om de enligt § 3 beviljade rättigheter,
vid tillståndets meddelande lemna de föreskrifter, som till god ordnings
befrämjande kunde finnas för särskilda fall nödiga, börande då öfverträdelse
af dessa föreskrifter beläggas såväl med bötesansvar som påföljd
af rättighetens förlust. Göteborg den 29 juli 1899.

A. 0. K LUKT.

Till Maltdryckskomitén.

Med anledning af komiténs skrifvelse den 24 nästlidne juli rörande
bär i staden gjorda iakttagelser i afseende å rättigheter till utskänkning
af vin eller maltdrycker enligt 2 § i Kongl. Förordningen den 24 oktober
1885, får Poliskammaren härmed vördsamt meddela följande.

Med kännedom om, att de enligt 2 § beviljade utskänkningsrättigheter
ständigt missbrukats, i det att utskänkningen esomoftast sker äfven
till personer, hvilka icke kunna sägas intaga måltider, har polismyndigheten
alltsedan 1888 och ända till för ett par år tillbaka konseqvent
afstyrkt alla ansökningar om dylik rättighet; och har Konungens Befallningshafvande
äfven delat denna uppfattning och afslagit ansökningarna.
Förut meddelade rättigheter till sådan utskänkning förefinnas
till ett antal af fyra, men af dessa utöfvas för närvarande endast en,
meddelad åt ett ångköksaktiebolag. Af de tre öfriga kunna de två
egentligen icke anses existera vidare, då rättighetsinnehafvarne ej gerna
kunna komma i besittning af de lokaler, der rörelsen beviljats och polismyndigheten
af ofvan angifna grund vägrar tillstyrka förflyttning.
Under nästlidet och innevarande år har emellertid Poliskammaren så att
säga på försök tillstyrkt beviljande af sådana rättigheter, men endast

Bil. 14. Malmö poliskammares utlåtande ang. utskärning vid måltid. 327

på viss bort tid, hvilket förslag Konungens Befallningshafvande följt;
och förefinnas för närvarande åtta dylika nya rättigheter här i staden.
Under det de gamla rättigheterna förklarats gälla tills vidare, hafva sålunda
dessa nya gifvits en bestämd tidsbegränsning, så att det för närvarande
heter »tills vidare, dock ej längre än till den 1 oktober 1899».
Polismyndighetens afsigt härmed är naturligtvis den, att kontrollen blir
bättre, om pröfningen af hvarje rättighet sker oftare, och att man skall
kunna befria sig från en olämplig utskänkare endast genom att icke
tillstyrka fortsättning af rörelsen.

Hvad nu angår den erfarenhet polismyndigheten i afseende å dessa
nya rättigheter under tiden gjort, så öfverensstämmer den i det närmaste
med hvad Öfverståthållareembetet uti sitt i komiténs skrifvelse
anmärkta utlåtande uttalat. Vid nyligen af polismyndigheten föranstaltad
undersökning angående sättet för dessa rättigheters utöfvande
har det också visat sig, att flertalet rättighetsinnehafvare icke kunde
motstå frestelsen att servera äfven sådana gäster, som icke önskade intaga
måltider.

Jemväl beträffande tiden på dygnet för rörelsens utöfvande torde
det vara mindre väl bestäldt med dessa rättigheter. Efterlefnaden af
gällande bestämmelser är emellertid svår att öfvervaka, synnerligast
som rättigheterna oftast bedrifvas i privata bostadslägenheter.

På grund af sålunda vunnen erfarenhet kan Poliskammaren, hvad
Malmö angår, vitsorda, att upprätthållandet af skilnaden mellan de ifrågavarande
rättigheterna enligt 2 och 3 §§ varit ganska svårt och i en
de! fall helt och hållet misslyckats.

En förändring i lagstiftningen härutinnan torde derför enligt Poliskammarens
förmenande vara önskvärd. Enklaste sättet härför vore tydligtvis
att helt och hållet utesluta rättigheter enligt 2 §. Men då
behofvet af s. k. spisställen med rätt till vin- eller maltdrycksutskänkning
vid måltider onekligen förefinnes och då det icke kan vara lämpligt
att förvandla spisställena till fullständiga ölkrogar, lär en så genomgripande
förändring icke böra vidtagas. Poliskammaren inskränker sig
derför till att hemställa, huruvida icke den här införda kortare tidsbegränsningen
af rättigheterna, t. ex. till högst ett år, skulle kunna anses
egnad att bidraga till en bättre efterlefnad af lagbestämmelserna. Malmö
i poliskammaren den 2 augusti 1899.

HANS BRODIN.

Carl Johansson.

328 Bil. 14. Norrköpings poliskammares utlåtande ang. utskärning vid måltid.

Till Maltdryckskomitén,

Med anledning af komiténs skrifvelse den 24 innevarande månad
får jag härmed vördsammast meddela, att ehuruväl det här liksom i
Stockholm visat sig vara förenadt med mycken svårighet för polispersonalen
att utöfva kontroll deröfver att personer, som enligt § 2 af Kongl.
Förordningen den 24 oktober 1885 meddelats rättighet till utskänkning
af maltdrycker endast i sammanhang med värdshusrörelse vid måltider,
icke utöfva denna rättighet på sådant sätt, att rörelsen blifver likstäld
med utskänkning enligt 3 § af samma förordning, dessa svårigheter
dock, hvad Norrköping angår, hittills icke visat sig vara af så oöfvervinnelig
art, att icke, åtminstone då missbruk af sålunda beviljad rättighet
hos någon eller några förekommit i mera nämnvärd grad eller
utsträckning, kännedom om och bevis för förhållandet på ett eller annat
sätt omsider kunnat erhållas.

Också hafva gång efter annan personer, som erhållit dylik utskänkningsrätt,
blifvit åtalade och bötfälde för det de serverat maltdrycker
utan sammanhang med måltid, och då framställning derom ingått till
Konungens Befallningshafvande, har gemenligen den meddelade rättigheten
i dylika fall fråntagits den felande.

Men om det sålunda genom så noggrann kontroll, som det varit
möjligt att utöfva, och genom strängt beifrande af de öfverträdelser,
som kommit till polisens kännedom, hittills lyckats polismyndigheten
härstädes att åtminstone så att säga hålla öfverträdelserna af ifrågavarande
art inom vissa gränser, är det likväl uppenbart, att öfverträdelser
i mindre omfattning kunnat förekomma och äfven gång på gång
förekommit, utan att polismyndigheten derom erhållit kännedom, än
mindre kunnat derom förebringa bevisning, likasom ock att kontrollen
blifver svårare i den mån staden tillväxer och dylika matställen eller
utskänkningsställen blifva flere.

Men då lagöfverträdelser, äfven om de icke i nämnvärdare grad
lädera vare sig statens eller den enskildes rätt, derest de icke blifva
beifrade, ju alltid alstra missaktning för gällande lagar och den myndighet,
som har sig ålagdt att vaka öfver deras efterlefnad, samt ofta
locka till nya och svårare öfverträdelser, och då svårigheten att utöfva
någon någorlunda effektiv kontroll öfver utskänkningen å dessa matställen
redan med den storlek, staden för närvarande har, visat sig
vara synnerligen stor, anser jag derföre lika med Öfverståthållareembetet,
att, derest man fortfarande vill hafva rättigheterna till utskänk -

Bil. 14. Gefle poliskammares utlåtande ang. utskärning vid måltid. 329

ning af maltdrycker indelade i tvenne klasser, det vore synnerligen
lyckligt, om en annan form för rättigheternas begränsning än den
nuvarande kunde erhållas.

Huruvida emellertid med bibehållande af den nuvarande indelningen
af utskänkningsrättigheterna en med hänsyn till kontrollen någorlunda
betryggande form för rättigheternas begränsande må kunna vinnas,
torde dock vara skäligen tvifvelaktigt.

Tvärt om vill det synas, som om enda utvägen till afhjelpande af
den anmärkta olägenheten af nuvarande förhållanden vore, att alla ölutskänkningsrättigheter
gjordes likstälda så till vida, att hvar och en,
som erhölle dylik rättighet, dermed berättigades att utöfva utskänkning
utan andra inskränkningar än de i allmänhet bestämda.

För att tillgodose dem, hvilka kunde önska att utöfva utskänkning
i sammanhang med värdshusrörelse vid måltider, kunde möjligen, vid
bestämmandet af utskänkningsställenas antal, i den ordning, som i 3,
4 och 6 §§ af 1885 års Kongl. Förordning stadgas, eller på annat sätt,
tillika förordnas, att ett visst antal af de rättigheter, som utlemnades,
vore förbundna med skyldighet för innehafvaren att idka värdshusrörelse
eller att på reqvisition tillhandahålla den, som så önskade, lagad
mat. Norrköping i poliskammaren den 31 juli 1899.

M. EDELSTAM.

Till Maltdryckskomitén.

I anledning af komiténs skrifvelse af den 24 sistlidne juli får jag
vördsamt anföra:

Sådan rättighet, hvarom förmäles i 2 § af Kongl. Förordningen
angående försäljning af vin, maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885,
utöfvas för närvarande här i staden af tjugutvå personer å olika ställen.
Rättigheterna enligt § 3 i samma förordning äro till antalet tjugu,
hvaraf sjutton för närvarande utöfvas.

Äfven här i staden har det visat sig vara förenadt med stora svårigheter
att kontrollera det sätt, hvarpå rättigheterna enligt förordningens
§ 2 till utskänkning af vin eller maltdrycker endast i sammanhang
med värdshusrörelse vid måltider utöfvats. Grifvet är, att
denna kontroll blifver svårare, ju större samhällena äro. Om också

Maltdryckskomitén. 42

330 Bil. 14. Gefle poliskammares utlåtande ang. utskärning vid måltid.

icke här i staden, såsom förhållandet synes vara i Stockholm, rättigheterna
enligt 2 och 3 §§ utöfvas på sådant sätt, att faktiskt knappast
förefinnes någon olikhet dem emellan, är det likväl omöjligt kontrollera,
att rättigheterna enligt 2 § icke missbrukas.

Af sådan anledning är en ändring af förordningen i hithörande
delar af behofvet påkallad.

Att fortfarande såsom hitintills hafva utskänkningsrättigheterna
indelade i två klasser, en mer och en mindre omfattande, synes mig
icke vara lämpligt, då en annan fullt tillfredsställande form för rättighetens
begränsning än den nuvarande näppeligen står att finna.

För min del anhåller jag att få förorda borttagandet helt och
hållet af rättigheterna enligt 2 §. Den brist på matserveringsställen,
som derigenom uppkommer, hjelpes dermed att för utöfvandet af rättigheterna
enligt § 3 stadgas såsom vilkor att jemväl tillhandahålla allmänheten
varm lagad mat; hvarjemte bör lemnas befogenhet åt vederbörande
myndigheter att bestämma såväl beskaffenheten af som lägena
för de lokaler, deri rättigheterna komma att utöfvas.

För försäljning af vin eller maltdrycker vid så kallade inackorderingar
bör måhända särskild lag stiftas. Glefle rådhus den 4 augusti
1899.

ERNST UNGE.

Bil. 15. Ordningsregler för restaurationsrörelse vid stat:s jernv.sstationer. 331

Bil. 15.

Ordningsregler

för utöfvande af restaurationsrörelse vid stationer
å statens jernvägar.

l:o) Innehafvare af restauration vid station å statens jernvägar
åligger att enligt kontrakt, som blifvit med Kongl. Jernvägsstyrelsen
upprättadt, sjelf eller genom en redbar ock ordentlig föreståndare, mot
betalning tillhandahålla mat, kaffe, vin och maltdrycker af god beskaffenhet.

2:o) Restaurationslokal skall, der Kongl. Jernvägsstyrelsen ej för
särskilda stationer föreskrifver inskränkning i den sålunda bestämda
tiden, för kontraktsenlig servering hållas öppen en fjerdedels timme
före personförande tågs ankomst samt en fjerdedels timme efter sådant
tågs afgång, äfvensom å station, hvarifrån dylikt tåg utgår, en
half timme före tågets afgång. Härförutom skall äfven på annan
tid, som af vederbörande t. f. intendent närmare bestämmes, servering
ske till vid stationen bosatt jernvägsfunktionär, resande posttjensteman
eller annan tjensteman, som å tj enstens vägnar uppehåller
sig å stationen. "Under sön- och helgdagar må restaurationslokal dock
icke hållas öppen för servering under den tid, högmessogudstjenst i församlingen
hålles, såvida icke person- eller snälltåg gör uppehåll på
stationen för måltid, som tillkännagifvits i tidtabell.

Vid alla andra tillfällen än ofvan är sagdt skall, så framt icke,
på gjord framställning, t. f. intendenten inom distriktet för särskildt
fall annorlunda förordnat, lokalen vara stängd och ingen servering
förekomma; dock att, der restaurationsrörelse är förbunden med hotellrörelse,
servering i I och II klass restaurationslokal, utan hinder af
hvad sålunda blifvit stadgadt, må jemväl å annan tid, ehuru ej senare
än kl. 10 e. m. eller då allmän gudstjenst i församlingen hålles, ega
rum till å hotellet boende resande.

Har t. f. intendent, efter ty nu är sagdt, meddelat tillstånd till
hållande af servering, skall, så länge serveringen pågår, tillståndsbeviset
finnas anslaget i lokalen.

332 Bil. 15. Ordningsregler för restaur alionsrörelse vid stats jernv.sstationer.

3:o) I I och II klass restaurationslokal skall servering ega rum å
la table d’höte eller portionsvis. Afgifterna för table d’hote samt för
kaffe och te utan table d’höte skola vara af distriktets t. f. intendent
godkända och genom i restaurationslokalen anslagen taxa tillkännagifna
samt afgifterna för mat portionsvis äfvensom för vin och maltdrycker
å matsedel eller vinlista utmärkta.

4:o) Uti III klass restaurationslokal skall, der servering af mat
eger rum, detta ske portionsvis; och skola afgifterna för såväl mat som
kaffe, vin och maltdrycker erläggas enligt af t. f. intendenten faststäld
och i lokalen anslagen taxa.

5:o) Under sön- och helgdag liksom ock under tiden från kl. 6
e. m. dagen före sön- eller helgdag vare ej tillåtet att utskänka vin
eller maltdrycker annorlunda än vid måltider åt spisande gäster.

6:o) Vin eller maltdrycker må ej utlemnas till den, som synbarligen
är berusad, ej heller till den, som är minderårig.

7:o) Den, som efter förtärande af vin eller maltdrycker i restaurationslokalen
finnes vara öfverlastad, må ej af restaurationsföreståndaren
lemnas utan vård.

8:o) Derest stationsföreståndare skulle för ordningens upprätthållande
finna nödigt att å de tider, då enligt bestämmelserna under mom.
2 restaurationslokal må hållas öppen, tillsäga om utskänkningens inställande
eller lokalens utrymmande, skall sådan tillsägelse genast åtlydas;
och skola för öfrigt de föreskrifter, som af stationsföreståndaren
för bibehållande af god ordning inom stationens område meddelas,
lända till efterrättelse.

9:o) Förorsakas oordningar, oväsen eller störande uppträden af
dem, som besöka restaurationslokal, skall restaurationspersonalen genast
söka genom foglig och allvarlig tillsägelse afstyra sådant samt, om
detta ej har önskad påföljd, skyndsamt anmäla förhållandet hos stationsföreståndaren,
hvilken eger att utöfva tillsyn öfver restaurationslokalen
och har att förvissa sig om, att ordningen inom densamma
ej störes.

10:o) Varor, som från annat håll medföras i restaurationslokal, må
ej, mot restaurationsföreståndarens bestridande, derstädes förtäras; och,
om restaurationspersonalens förbud i detta afseende ej åtlydes, skall
anmälan om förhållandet genast göras till stationsföreståndaren.

ll:o) Om försenande af tåg eller anordnande af extratåg, vid hvars
ankomst måltid skall hållas för de resande, åligger stationsföreståndaren
att i tid meddela restaurationsföreståndaren underrättelse, på det
att måltiden må vara i ordning vid tågets ankomst.

Bil. 15. Ordningsregler för restaurationsrörelse vid stat:s jemv.sstationer. 333

12:o) Dessa ordningsregler skola vara anslagna i samtliga restauration
slokaler.

13:o) Öfverträdelser mot förestående föreskrifter böra anmälas till
stationsföreståndaren eller allmänne åklagaren i orten.

Förestående ordningsregler fastställas att gälla från ock med den
1 oktober 1897.

Stockholm i juni 1897.

KONGL. JERN VÄGSSTYRELSEN.

334

Bil. 16, Utdrag af protokollet den 19 november 1898.

Bil. 16.

Utdrag af protokollet vid komiténs sammanträde
den 19 november 1898.

Närvarande: Komiténs ordförande och samtlige ledamöter äfvensom
professorn vid Stockholms Högskola Sven Otto Pettersson, hvilken
på anmodan instält sig för att höras såsom sakkunnig.

§ 1.

Professor Pettersson medhade och förevisade inför komitén en af
honom och ingeniören R. Ekman konstruerad apparat, kallad komparatorn,
hvilken hade till ändamål att bestämma, huruvida ett Öl vore
alkoholstarkare eller alkoholsvagare än en annan såsom normal antagen
spritlösning, hvarmed det skulle jemföras; och beskref Professor Pettersson
apparatens sammansättning och anstälde dermed åtskilliga
experiment för att åskådliggöra dess verksamhet.

Herr Ordföranden redogjorde härefter för Professor Pettersson,
hurusom inom komitén förehafts fråga om uppdragande af en gräns
emellan starkare och svagare maltdrycker; att dervid uttalats af åtskillige
ledamöter i komitén, att i nykterhetens intresse denna gräns
borde bestämmas med hänsyn allenast till den färdiga dryckens alkoholhalt,
och af andre ledamöter, att, med tanke på erhållande af effektiv
kontroll å efterlefnaden af en bestämmelse om åtskilnad mellan olika
slag af maltdrycker samt jemväl af andra skäl, till grund för gränsbestämningen
borde läggas extrakthalten hos den vid brygden använda
stamvörten; samt att det blifvit ifrågasatt, huruvida icke undersökning
af alkoholhalten hos den färdiga drycken skulle kunna verkställas
jemväl i landsorterna med något lättskött instrument af personer,
som, utan att ega teknisk underbyggnad, beredts tillfälle att genomgå
en kurs i skötseln och användningen af det instrument, hvars handhafvande
sålunda anförtroddes dem; och tillsporde Herr Ordföranden
Professor Pettersson, huruvida Professor Pettersson ansåge den af honom
nu förevisade apparat vara af sådan beskaffenhet, att dess användning
kunde anförtros åt personer, som nyss sagts, äfvensom hvilken
åsigt Professor Pettersson såsom sakkunnig hyste i fråga om möjlig -

Bil. 16. Utdrag af protokollet deri 19 november 1898.

335

heten och sättet för bestämmandet afen gräns mellan olika slag af
maltdrycker samt om den kontroll, som, derest en sådan gräns i lag
bestämdes, vore erforderlig till förhindrande och upptäckande af underslef
vid maltdryckernas tillverkning och försäljning.

I anledning häraf anförde Professor Pettersson — med anmärkning
att hans särskilda sakkunskap beträffande besvarandet af de framstälda
frågorna icke sträckte sig vidare än såvidt anginge de rent analytiskt
tekniska spörsmålen, men att han derutöfver ville på uppmaning efter
sin uppfattning afgifva svar å frågorna i hela deras vidd —: Komparatorn,
å hvilken efter dess uppfinning erhållits patent, som dock numera
fått förfalla, vore, såsom visats, af icke synnerligen invecklad
konstruktion och kunde i handeln utlemnas till ett jemförelsevis billigt
pris, hvarför ur ekonomisk synpunkt icke borde förefinnas något hinder
för dess anskaffande i alla de landsorter, der kontroll å tillverkadt öl
kunde ifrågakomma. Det kunde äfven antagas, att en tekniskt obildad,
men intelligent person genom undervisning under en kortare tid,
t. ex. fem ä sex dagar, kunde lära sig att förstå komparatorns sammansättning
och skötsel samt att medelst densamma anställa undersökningar.
Emellertid förutsatte dessa undersökningar för vinnande
af noggrant resultat stor uppmärksamhet på de särskilda detaljerna i
tillvägagångssättet, och komparatorn sjelf kräfde för att verka säkert
särdeles omsorgsfull tillsyn i fråga om rengöring, kautschuksstoppning,
stängning af kranar och dylikt; och sådan uppmärksamhet och tillsyn
kunde ej med tillförsigt förväntas af personer, hvilka icke erhållit någon
teknisk underbyggnad eller eljest hade vana vid anställande af tekniska
experiment. Det vore derför afgjordt olämpligt att åt personer
i landsbygden, sådana som länsmän, fjerdingsman och andra icke tekniskt
bildade, anförtro skötandet och användningen af komparatorn.
Vid dennas konstruering hade man ej heller tänkt sig annat än att
den skulle komma att användas af såsom kontrollanter anstälde tekniker,
t. ex. handelskemisterna i städerna eller någon särskild! anstäld
analytiker i Stockholm.

Hvad anginge de framstälda spörsmålen i öfrigt, ville Professor
Pettersson till en början nämna, att han för sin del hyste sympatier
för tanken att genom en lagbestämd skilnad emellan starkare och svagare
maltdrycker få den slags svagdricka, som arbetsfolk använde
såsom läskedryck, fri från allt tillverknings- och försäljningstvång.
Professor Pettersson ansåge äfven att större svårigheter icke förefunnes
för att uppdraga en sådan gräns. Denna kunde dock ej
bestämmas med hänsyn allenast till den färdiga dryckens alkoholhalt,
enär den s. k. efterjäsningen kunde utan försäljarens vetande eller

336

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 november 1898.

förvållande bringa tipp alkoholbalten utöfver den stadgade gränsen.
Alkoholgränsen borde af praktiska skäl sättas mycket lågt och sålunda,
att den så nära som möjligt sammanfölle med den vanligaste
gränsskilnaden i fråga om alkoholhalten emellan öfverjästa och underjästa
drycker. Med hänsyn härtill syntes lämpligast bestämma, att
alkoholhalten hos dryck, som ansåges såsom svagare maltdryck,
icke finge öfverstiga 2,5 eller 2,6 volymsprocent. Sattes gränsen högre,
skulle följden blifva, att man försökte få in äfven underjästa maltdrycker
och verkliga ölsorter under svagdrickats kategori, och det vore
då att befara, att bland tillverkarne skulle uppstå en ständig täflan,
för att åstadkomma mera hållbar vara, att komma den stadgade gränsen
så nära som möjligt genom att öka stamvörtens extrakthalt; och
dessa deras försök skulle allt som oftast komma att misslyckas så, att
gränsen öfverskredes. Det vore nödvändigt att vid gränsbestämningen
taga hänsyn jemväl till stam vörtens extrakthalt. Blefve gränsen på
sådant sätt bestämd, så att såsom svagare ansåges maltdryck, beredd
af en stamvört, hvilkens extrakthalt icke öfverstege vissa, t. ex. sex
procent, kunde någon täflan af nämnda art icke uppstå. Hur under
sådan förutsättning kontroll vid försäljningen skulle anordnas, kunde
Professor Pettersson ej yttra sig om utom så till vida, att vid förekommande
tillfälle två prof borde uttagas och i försegladt omslag insändas
till analys; men anspråken på kontroll vid tillverkningen borde icke
bereda större svårigheter. Någon särskild ständig sådan kontroll behöfde
nämligen icke anordnas. Tillverkaren skulle anmäla sitt bryggeri
och erhålla tillståndsbevis af Konungens Befallningshafvande och från
justeringsbyrån få utlemnade areometrar af enkel konstruktion utan
annan skala eller gradering än ett i glaset inbrändt märke, angifvande
den största extrakthalt hos vörten, som vore förenlig med alkoholgränsen
för svagdrickat. Han skulle åläggas att icke använda annan vört
till svagdricksbrygd än sådan, hvaruti vid vanlig rumstemperatur instrumentet
nedsjönke till märket eller öfver märket. Starkare vört
skulle utspädas med vatten och ånyo pröfvas. Om hvarje vörts tillberedning
och pröfning skulle tillverkaren införa anteckning i en journal,
hvilken anteckning skulle bestyrkas genom underskrift af honom
och någon bland hans biträden samt i händelse af åtal, om domstolen
så pröfvade nödigt, kunna med ed fästas. Dessutom skulle statens
kontrollant eller allmän åklagare, vid hvad tid som påfordrades, ega
tillträde till bryggeriet och beredas tillfälle att uppmäta eller låta
uppmäta iordningstälda brygders extrakthalt samt, om anledning dertill
förekomme, uttaga och i försegladt omslag till analys å alkoholhalten
insända prof å redan färdigberedt svagdricka.

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 november 1898.

337

Professor Pettersson anmärkte derjemte, att hans förslag om att
föreskrifva svagdrickstillverkare att iakttaga vissa enkla försigtighetsmått
vid vörtberedningen, göra anteckning derom i sin journal och
vara beredd att bestyrka sin uppgift icke införde något nytt eller ovanligt
rättsinstitut vid förefallande åtal och rättegång. Skyldighet att
föra handelsböcker ålåge ju äfven landthandlare, dylika böcker egde i
viss grad vitsord och fall förekomme, då böckernas rigtighet måste med
ed bekräftas. I vissa länder, såsom t. ex. i Danmark, hvilade kontrollen
vid bryggerilagstiftningens tillämpning i mycket hög grad på förtroende
till bryggeriidkarnes bokföring. Det vore vidare ingalunda gifvet,
att åtal i förevarande hänseende alltid skulle rigtas mot försäljaren af
varan och att denne i sin ordning måste åtala tillverkaren, när felet
läge hos honom. Det måste väl antagas, att åtalet rigtades enbart
mot den, som efter omständigheterna måste anses skäligen misstänkt,
vare sig det vore tillverkaren eller försäljaren. Men det kunde förutses,
att ansvaret i de flesta fall komme att drabba försäljaren, enär han
ensam kunde hafva någon fördel af att förfalska drickat genom tillsats
af högre sprithalt. Dylikt vore emot svagdricksbryggarens intresse,
ty först och främst kunde han ådraga sig straffpåföljd och
derjemte förorsakade det honom onödig utgift att använda mer malt än
som behöfdes till svagdricksvörten.

Sedan Herr Waldenström anmärkt, att, då fråga nu icke vore om
någon maltdrycksbeskattning, utan uppdragandet af en gräns mellan
olika slag af maltdrycker erfordrades allenast till nykterhetens befrämjande,
det enda rationela syntes vara, att nämnda gräns bestämdes
efter de olika dryckernas alkoholhalt och att, derest man stadgade en
gräns, grundad på stam vörtens extrakthalt, man ju derigenom försvårade
tillverkning och försäljning af maltstarka och således närande
drycker med låg alkoholhalt, hvilket, med tanke på det ändamål man
ville vinna, vore en orimlighet, tilläde Professor Pettersson, att tillverkning
af maltstarka drycker med låg alkoholhalt kunde, med användande
af en stamvört med hög extrakthalt, ske sålunda, att jäsningen
afbrötes och drycken pasteuriserades samt bragtes i handel på flaskor,
försedda med det ifrågavarande bryggeriets märken och etiketter.
Flaskor innehållande pasteuriseradt svagdricka, hvilka saknade bryggeriets
märke, skulle icke få försäljas såsom svagdricka. För att kunna
garantera, att dylikt svagdricka hade laglig alkoholhalt, vore det en
nödvändig förutsättning, att bryggeriet bland sina tjensteman egde
skicklige fackmän, som kunde öfvervaka jäsningens förlopp och pasteuriseringens
effektivitet, hvadan ett sådant tillvägagående knappast vore
tänkbart annat än vid de större bryggerierna.

Maltdryclcslcomitén. 43

338

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 november 1898.

Professor Pettersson medgaf, att denna noggrannhet vid tillverkningen
äfvensom risken för tillverkaren, i fall hans pasteuriserade dricka
befunnes öfverskrida alkoholgränsen, skulle fördyra denna vara, men
erinrade derom att priset derå redan genom sjelfva pasteuriseringen
blefve oproportionerligt högt i förhållande till värdet och att hela frågan
saknade större aktuel betydelse, enär konsumtionen af detta slags
dricka vore ganska obetydlig, hvartill utom det höga priset måhända
bidroge, att maltdrycker af mycket låg sprithalt, men hög extrakthalt
och ringa förjäsningsgrad plägade hafva en fadd, sötaktig maltsmak
och icke verka förfriskande såsom vanlig simpel svagdricka, hvilken,
äfven sedan den under förvaring antagit en viss grad af syrlig smak,
icke plägade försmås af kroppsarbetare såsom läskedryck.

På härefter af Herr Östberg framstäld fråga förklarade Professor
Pettersson, att, om till en färdig maltdryck tillsattes alkohol eller någon
vara, som innehölle alkohol, och undersökning derpå anstäldes till utrönande
af extrakthalten hos den stamvört, hvaraf drycken vore brygd,
denna undersökning icke skulle lemna tillfredsställande resultat, utan
angifva hos stamvörten en större extrakthalt än den i verkligheten
haft. Den formel, som Kontroll- och Justeringsbyrån användt för att
af alkoholhalten beräkna den använda vörtens styrka, förlorade i detta
fall sin giltighet.

Herr Ordföranden uttalade härpå till Professor Pettersson komiténs
tack för de lemnade upplysningarna, hvarefter Professor Pettersson aflägsnade
sig.

Vid protokollet
Ivar Öhman.

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

339

Utdrag af protokollet vid komiténs sammanträde
den 31 juli 1899.

Närvarande: Komiténs ordförande och samtlige ledamöter samt
konsuln J. V. Svalander äfvensom öfverdirektören i Kongl. Järnvägsstyrelsen
Sven Gryllensvärd, hvilken tillkallats att såsom sakkunnig
lemna komitén upplysningar i fråga om restaurationerna vid statens
j ernvägsstationer.

§ 1.

Sedan det upplysts, att Kongl. Jern vägsstyr elsen på begäran af
komiténs sekreterare aflåtit skrivelser till danska och tyska jernbaneförvaltningarna
med förfrågan angående de i Danmark och Tyskland
gällande bestämmelser om rätt till försäljning af vin och maltdrycker
på jernbanestationerna eller å jernvägstågen, omtalade Herr Gryllensvärd,
att svar å nämnda förfrågan ingått från Gfeneraldirektoratet for Statsbanedriften
i Danmark; och aflemnade Herr Gryllensvärd till komitén
Generaldirektoratets svarsskriftvelse, ur hvilken här skulle antecknas:

att någon försäljning af ifrågavarande slag icke eger rum å sjelfva
tågen under gång, utan de resande äro med hänsyn till förtäring af
såväl dryckes- som matvaror hänvisade att begagna sig af de restaurationer,
som finnas på samtliga färjor, med undantag af färjan öfver
Lilla Bålt, på fartygen och på de större stationerna;

att dessa restaurationer af jernbaneförvaltningen offentligen utbjudas
och, efter pröfning af inkomna anbud, öfverlemnas till en arrendator,
dervid i kontrakt med denne uttryckligen framhålles, att han
skall ställa sig till efterrättelse gällande bestämmelser i näringslagstiftningen,
hvilka bestämmelser — allenast med undantag deraf att
nattågens ankomst eller afgång berättiga restäuratörerna att förpläga
de resande utöfver den tid restaurationerna eljest enligt de å orten
gällande politistadgar skulle hållas stängda — äro alldeles desamma,
som gälla för alla andra restauratörer och värdshusvärdar;

att de allmänna reglerna för näringar, som bestå i värdshusrörelse,
återfinnas i §§ 58—64, jemförda med §§ 72—73 af Lov om Haandvserks-
og Fabriksdrift samt Handel og Bevsertning m. m. den 29 december
1857, enligt hvilka stadganden för rätt att utöfva sådan näring
erfordras i köpstäderna »Borgerskap, meddeladt af vederbörande magi -

340

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

stråt, och på landet »Kgl. Bevilling», meddelad af Indenrigsministeriet,
med rätt för den, som erhållit Borgerskab eller Bevilling, att förpläga
sittande gäster med vin och dryckesvaror och att sälja för afhemtning
(Sälg ud af Huset) inhemskt öl och inhemskt bränvin;

samt att på flere större stationer restauratörerna sälja frukostkorgar
till de resande å tågen, hvilka korgars pris äro, liksom restauratörernas
pris i öfrigt, faststälda af Generaldirektoratet och hvilkas
innehåll består af smörgås och öl samt, när särskild begäran derom
framställes, en liten flaska med bränvin, hvarför då också särskild betalning
erlägges.

Vid skrifvelsen var bilagd den deri omförmälda Lov af den 29
december 1857.

Herr Ordföranden framstälde härpå till Herr Gyllensvärd den fråga,
huruvida Kong! Jernvägsstyrelsen hade något att anmärka i fråga om
alfattningen af den i 22 § af nu ifrågavarande förordning intagna undantagsbestämmelse
angående restaurationer å statens jernvägars område.

Denna fråga besvarades af Herr Gyllensvärd nekande, dock med
det tillägg, att det syntes lämpligt, att Kongl. Jernvägsstyrelsen jemväl
erhölle befogenhet att meddela tillstånd till utskänkningsrörelse å
jernvägståg. Sådan rörelse förekomme nämligen numera å några tåg,
men tillstånd dertill hade måst utverkas af Konungens Befallningshafvande
i de län, genom hvilka dessa tåg passerade. Tillståndsresolutionerna
hade varit med afseende å deras giltighetstid olika. Medan några
innehållit rent bifall till Kongl. Jernvägsstyrelsens hemställan utan
någon som helst tidsbegränsning, hade andra begränsat tillståndet till
5 månader, 6 månader o. s. v.

För att visa, huru nämnda restaurationsrörelse vore ordnad, inlemnade
Herr Gyllensvärd ett den 31 december 1897 upprättadt kontrakt
lydande:

»Kontrakt

emellan Kongl. Jernvägsstyrelsen och källarmästaren Axel Backman i
Stockholm angående bedrifvande af restaurationsrörelse i statens jernvägar
tillhöriga restaurationsvagnar.

§ 1.

Till källarmästaren Axel Backman i Stockholm upplåter Kongl.
Jernvägsstyrelsen härigenom från och med den 1 januari 1898 tills
vidare rättigheten att med de vilkor och förbehåll, hvarom här nedan

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

341

förmäles, bedrifva restaurationsrörelse i de matsalsvagnar, som för resande
i I och II klass äro anordnade å mellan Stockholm och Malmö
gående tåg.

§ 2.

Till begagnande vid utöfvande af ifrågavarande restaurationsrörelse
upplåtes jemväl till Herr Backman de i bilagda förteckning upptagna,
uti ifrågavarande matsalsvagnar befintliga möbler, husgeråd och
andra effekter.

§ 3.

Genom Kong! Jernvägsstyrelsens försorg och på dess bekostnad
anskaffas erforderlig belysning och uppvärmning af vagnarne.

§ 4.

I afseende å de till Herr Backman upplåtna inventariernas vård och
underhåll åligger Herr Backman att dem med aktsamhet begagna och
väl vårda samt att afhjelpa eller ersätta alla å inventarierna uppkomna
brister och skador, som härröra från vållande af honom sjelf eller någon
af hans tjenstefolk; skolande deremot det ordinära underhållet af
inventarierna efter årlig besigtning åligga statens jernvägar, hvilka
ock ersätta sådana skador, som uppkomma genom olyckshändelse.

§ 5.

Vid handhafvandet af restaurationsrörelsen åligger Herr Backman:

a) att sjelf anskaffa och bekosta de möbler, husgeråd och öfriga
effekter, som utöfver de i § 2 här ofvan angifna äro erforderliga för
rörelsens bedrifvande;

b) att efter af distriktschefen vid I distriktet godkänd taxa, som
skall finnas inom restaurationsvagnarne anslagen, derstädes för resande
i I och II klass till förtäring tillhandahålla mat, vin och maltdrycker
— allt af fullgod beskaffenhet; samt

c) att såväl sjelf iakttaga som ock ansvara för att biträden och
tjenare efterlefva de bestämmelser, som af Kong! Styrelsen meddelas
med afseende å sättet för rörelsens bedrifvande.

§ 6.

All utskänkning af spirituösa drycker i matsalsvagnarne är förbjuden.

342

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

§ 7.

Den för rörelsens bedrifvande erforderliga betjening anskaffas och
aflönas af Herr Backman. Den af betjeningen, som gifver anledning
till berättigadt missnöje eller enligt Kong! Jernvägsstyrelsens åsigt
visar sig olämplig att betjena allmänheten, skall, der Kong! Styrelsen
så finner nödigt, genast ur tjensten skiljas.

Vid rörelsens öfvertagande skall Herr Backman till distriktschefen
i I distriktet anmäla antalet af den betjening, som för rörelsens bedrifvande
i restaurationsvagnarne erfordras; åliggande Herr Backman
att, i händelse ökning af antalet erfordras, sådant för hvarje gång till
samma distriktschef anmäla.

.Dör Herr Backman utfärdas fribiljett i II klass å bansträckan
Stockholm—Malmö.

§ 8.

Herr Backman erlägger i hyra för de upplåtna inventarierna samt
för rättigheten till restaurationsrörelsens bedrifvande ett belopp af
femtusenetthundrafemtiofem (5,155) kronor för år att af Herr Backman
förskottsvis för hvarje qvartal till första distriktets kassa inbetalas
med ettusentvåhundraåttioåtta kronor 75 öre.

§ 9.

Kongl. Styrelsen eger föreskrifva, att restaurationsvagnarne skola
medfölja tågen å allenast större eller mindre del af nu ifrågavarande
bansträcka; och må i sådant fall fråga om nedsättning af den i nästföregående
paragraf bestämda afgift jemväl utan föregående uppsägning
upptagas till pröfning.

§ io.

Uppstår tvist mellan Kongl. Styrelsen och Herr Backman rörande
tillämpningen af detta kontrakt, skall densamma hänskjutas till afgörande
af skiljemän enligt lagen af den 28 oktober 1887; skolande kostnaden
för skiljedomen bestridas på sätt af skiljemännen bestämmes.

§ 11.

Bryter Herr Backman mot här ofvan gjorda bestämmelser eller
underlåter han att ställa sig de, på sätt ofvan nämnts, honom gifna
föreskrifter till efterrättelse, upphör kontraktet att gälla omedelbart

343

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1893.

efter af Kong! Styrelsen gjord uppsägning. I annat fall gäller detsamma
med 3 månaders ömsesidig uppsägningstid.

För kontraktets giltighet förutsattes i hvarje fall, att från vederbörande
hinder icke möter för ett fortsatt utöfvande af den Kongl.
Styrelsen hittills medgifna rättighet att genom af Kongl. Styrelsen
antagen person bedrifva ifrågavarande restaurationsrörelse.

§ 12.

Detta kontrakt, hvaraf två lika lydande exemplar upprättats och
utvexlats, får icke utan Kongl. Styrelsens särskilda medgifvande på
annan person öfverlåtas.

Stockholm den 31 december 1897.

För Kongl. Jern vägsstyrelsen

Th. Nordström.

Sven Gyllensvärd.

Förestående kontrakt godkännes:

A. Backman.

Herr A. Backmans egenhändiga namnteckning bevittna:

Per Kjellin. Lars Isander.»

Vid kontraktet var fogad en förteckning på inventarier med angifvet
värde af tillhopa 6,399 kronor 91 öre.

På anmärkning af Herr Waldenström derom, att då det vore för
passagerare synnerligen obehagligt, om restaurationsrörelse å gående
tåg utöfvades annorstädes än i särskilda dertill afsedda vagnar, Kongl.
Jernvägsstyrelsen icke borde uti ifrågavarande afseende erhålla vidsträcktare
befogenhet än att meddela tillstånd till utskänkningsrörelse
i restaurationsvagnar å jernvägståg, genmälde Herr Gyllensvärd: att
det visserligen äfven efter hans uppfattning vore mindre önskvärd!,
att servering å tåg egde rum annorstädes än i särskilda restaurationsvagnar,
men att man kunde tänka sig, att tekniska förhållanden gjorde
det nödvändigt, för att kunna uppdrifva ett tågs hastighet, att icke
belasta tåget med en särskild restaurationsvagn, utan från en kupéafdelning
eller medförd lättare Anka, deri kök vore inredt, anordna servering
i kupéerna af mat och iskänkning af drycker dertill; att
det förefölle underligt, om i sådan händelse Kongl. Jernvägsstyrelsen

344

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

skulle behöfva utverka sig af Konungens vederbörande Befallningshafvande
tillstånd till utskänkningen, då bemälda myndigheter alltså
skulle blifva de, som pröfvade ändamålsenligheten af en dylik anordning;
samt att det i allt fäll icke kunde vara lämpligt, att i förordningen
in fl otc en så detaljerad undantagsbestämmelse som Herr Waldenström
ifrågasatt.

Gent emot hvad Herr Gyllensvärd sålunda anfört, anmärkte Herr
Waldenström, att restaurationsrörelsen kunde anordnas på sätt i Amerika
vore vanligt eller sålunda, att servering egde rum endast å vissa
bestämda måltidstimmar och att å de tider, då servering icke skedde,
någon särskild restaurations vagn ej åtföljde tåget.

Herr Gyllensvärd genmälte, att denna anordning ingalunda vore
okänd för Kongl. Jernvägsstyrelsen, som tillämpat densamma under
första tiden restaurationsvagnarne varit i bruk, men att anordningen
medförde vissa olägenheter och till äfventyrs kunde komma att visa sig
mindre praktisk för det åsyftade målet. Kongl. Maj:t hade jemväl
genom nådigt bref den 29 januari 1897 uttalat »den förväntan att Styrelsen,
så snart sådant läte sig utan olägenhet verkställas, skulle vidtaga
åtgärd i syfte att restaurationsvagnar måtte kunna anordnas å
hela vägen mellan Stockholm och Malmö».

På härefter framstäldt spörsmål om betydelsen af de uti ifrågavarande
§ förekommande uttryck »inom jernvägens område vid statens
jernvägsstationer» angående statens jernvägar och »inom området för
station vid sådan jernväg» rörande enskilda jernvägar, förklarade Herr
Gyllensvärd, att dessa uttryck hade alldeles samma betydelse. Jemväl
det först nämnda afsåge allenast stationsområdet, hvarmed förstodes
ett område kring ett stationshus, begränsadt af de yttersta vexlarne
vid stationen och åt de två andra sidorna i allmänhet omfattande jernvägens
hela område. Lämpligt syntes emellertid vara, till undvikande
af missförstånd, att i en blifvande förordning i båda nämnda fall begagnades
samma uttryck.

Häruppå tillspord angående den rörelse, som bedrifves å hotell,
belägna å jernvägens område och afsedda för resandes herbergerande,
yttrade Herr Gyllensvärd-. Nämnda hotell hade i allmänhet tillkommit
af sådan anledning, att jernvägen framdragits genom glesare bebygda
trakter, hvarest det varit nödigt för trafikens gång att anordna uppehållsstationer,
men tillfälle för resande att erhålla nattherberge i jernvägens
närhet icke funnits. Hotellen hade under första tiden bygts
af staten; men sedan Riksdagen vid derom uppkommen fråga förklarat
sig anse det böra öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten att
uppföra dylika hotell, hade Kongl. Jernvägsstyrelsen nödgats foga sig

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

345

derefter ocIl låtit enskilda personer bygga hotell å jernvägsområdet.
Dessa personer både emellertid dervid betingat sig vissa förmåner i
fråga om inlösningsskyldighet, som Kong!. Styrelsen måst bevilja.
Innebafvaren åt ett sådant hotell betalade tomthyra och derjemte en
låg afgift för rättigheten att utöfva hotellrörelsen; och Kongl. Jernvägsstyrelsen
egde rätt att inlösa byggnaderna efter verkstäld värdering
af dem utan att dervid toges någon hänsyn till den förlust,
innehafvaren lede genom rörelsens upphörande. Yore innehafvaren sjelf
skuld dertill, att rörelsen upphörde, skulle lösesumman utgöra allenast
75 % af värdet. — Småningom hade en del hotell, t. ex. Bollnäs, Sömmen,
Lingbo, blifvit för jernvägen absolut obehöfliga; men då det ifrågasatts,
att ett af dessa hotell, i Bollnäs, skulle af staten inlösas, hade
detta af .Riksdagen vägrats; och i anledning häraf hade någon framställning
om inlösen af andra obehöfliga hotell sedermera ej gjorts,
utan rörelsen finge å dem fortgå. Det förekomme fortfarande, att
staten sjelf bygde hotell, nämligen å sådana orter, der det ej vore
tänkbart, att någon enskild skulle vilja vedervåga kapital dertill, t. ex.
hotellet i Jörn. Numera stadgades i kontrakten med sådana innehafvare
af hotellrörelse, som sjelfva egde hotellen, att de vore skyldiga
bortföra dessa efter viss tids uppsägning, hvarvid dock förbehåll gjorts,
att uppsägningen, der öfverträdelse af kontraktet ej förekommit, icke
finge ega rum före visst år.

Såsom exempel på huru kontrakt om dylik hotellrörelse numera
affattades, inlemnade Herr G-yllensvärd ett kontrakt af följande lydelse:

Kontrakt

emellan Kongl. Jernvägsstyrelsen och trafikchefen F. von Krusenstierna
om upplåtelse af tomtplatser inom statens jernvägars område vid Flen
station för hotell- och restaurationsbyggnader samt om bedrifvande af
hotell- och restaurationsrörelse derstädes.

§ 1-

Sedan Herr F. von Krusenstierna förvärfvat sig eganderätt till Fru
M. Thorslunds restaurationsbyggnad vid Flen station, upplåter Kongl.
Styrelsen härigenom till honom dels den tomtplats, som denna byggnad
upptager och som å bifogade planritning af en del af stationen angifvits
med röd färg och bokstafven A, dels ock den, närmare jernvägsspåren
belägna, tomtplats, som å samma planritning angifvits med
likadan färg och bokstafven B, med eu sammanräknad areal af 1,270
Maltdryckskomitén. 44

346

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

qvadratmeter mot årlig hyra af 20 öre pr q v. -meter eller tillsammans
tvåhundrafemtiofyra (254) kronor; och skall denna hyra från och med
den 1 mars 1895 till distriktets kassa erläggas förskottsvis för hvarje
halfår med etthundratjugusju (127) kronor hvarje gång.

§ 2.

Herr von Krusenstierna eger att å den förra af ofvanskrifna tomtplatser
(A) bibehålla den derstädes befintliga byggnaden såsom logis
och restaurant för III klass resande samt bostad för den för hotellrörelsen
anstälda personalen, samt att på den senare tomtplatsen (B)
uppföra en hotell- och restaurationsbyggnad i öfverensstämmelse med
af Kongl. Styrelsen godkända ritningar.

§ 3.

Sedan hotell- och restaurationsbyggnaden blifvit fullbordad, må
förändringar eller utvidgningar af densamma icke vidtagas utan Kongl.
Styrelsens särskilda medgifvande. Utan dylikt medgifvande må ej
heller den å tomtplatsen A befintliga äldre byggnaden förändras eller
utvidgas.

§ 4.

På Herr von Krusenstiernas bekostnad skola byggnaderna och
andra å de förhyrda tomterna redan befintliga eller ifrågakommande
anläggningar allt framgent underhållas i prydligt och af vederbörande
banbefäl godkändt skick, erforderlig sotning i eldstäder och rökrör
ombesörjas, samt af banbefälet föreskrifna åtgärder till förekommande
af eldfara vidtagas. Om något i dessa hänseenden underlåtes, eger
Kongl. Styrelsen att göra de föreställningar och på Herr von Krusenstiernas
bekostnad vidtaga de. åtgärder, som. af Kongl. Styrelsen anses
lämpliga för åstadkommande af rättelse. Skulle eld göra skada å de
inom de upplåtna tomtplatserna befintliga byggnader eller derstädes
förvarad lösegendom, är statsverket under inga förhållanden skyldigt
att för sådan skada lemna ersättning.

§ 5.

Herr von Krusenstierna åligger:

att i hotell- och restaurationsbyggnaderna sjelf eller genom en
redbar och ordentlig föreståndare, mot betalning, tillhandahålla resande

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

347

af alla klasser mat, vin ock maltdrycker af god beskaffenhet till förtäring,
äfvensom möblerade gästrum så långt utrymmet medgifver,.
allt efter af vederbörande t. f. intendent godkänd taxa, varande utskänkning
eller försäljning af spritdrycker inom jernvägens områdehelt
och hållet förbjuden;

att såväl sjelf iakttaga som ansvara för att för hotell- och restaurationsrörelsen
anstälda biträden och tjenare efterlefva de bestämmelser,,
som Kongl. Styrelsen eller t. f. intendenten meddela i afseende på.
tider för restaurationslokalernas öppnande och stängande samt sättet för
restaurationsrörelsens utöfvande, äfvensom de öfriga ordningsregler för
hotellen med tillhörande områden, som af nämnda myndigheter utfärdas;
samt

att jemväl ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, vederbörande
stationsföreståndare för ordningens upprätthållande inom restaurationslokalerna
vid särskilda tillfällen kan finna nödigt meddela, äfven om
derigenom skulle ske inskränkning i eljest medgifven rätt till lokalernas
öppenhållande samt vin- och ölutskänkningens bedrifvande.

§ 6.

Förutom den här stadgade tomtplatshyran skall Herr von Krusenstierna
betala särskild afgift för rättigheten att bedrifva restaurationsrörelsen;
och bestämmes denna afgift tills vidare till 183 kronor 75 öre
pr år, att erläggas på det för tomtplatshyran föreskrifna sätt. För
den händelse restaurationsrörelsens utveckling skulle framdeles dertill
föranleda, eger Kongl. Styrelsen förhöja ifrågavarande afgift i skäligt
förhållande till behållningen af rörelsen. Sådan förhöjning får dock
ej göras förr än den 1 mars 1900, men kan sedermera, om omständigheterna
dertill föranleda, göras hvart femte år; och skall densamma,
derest godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, till sin storlek bestämmas
af tre gode män, valde i den ordning, som i lagen om skiljemän
stadgas.

§ 7.

Anser Kongl. Styrelsen, att rörelsen vid Flen station kräfver ytterligare
hotellanläggning inom stationens område, har Herr von Krusenstierna
rättighet öfvertaga denna anläggning. Kongl. Styrelsen
eger dock öfverlemna ifrågavarande rättighet åt annan person, om
Herr von Krusenstierna icke inom utsatt tid vidtagit åtgärder för att
tillgodogöra sig densamma.

348

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

§ 8.

Hotell- och restaurationsbyggnaden skall vara uppförd och rörelsen
deri öppnad för den trafikerande allmänheten senast den 1 oktober
1897, vid äfventyr att eljest den genom detta kontrakt lemnade tomtplatsupplåtelsen
anses återtagen.

§ 9.

Skulle Herr von Krusenstierna i något hänseende brista i fullgörandet
af detta kontrakts bestämmelser, eger Kongl. Styrelsen rätt att
uppsäga detsamma när som helst, men i annat fall ej förr än efter den
1 mars 1907. Det åligger dervid Herr von Krusenstierna att inom två
år efter den gjorda uppsägelsen, utan ersättning, från statsbanans
område borttaga hotellbyggnaderna och öfriga dertill hörande anläggningar
samt att till Kongl. Styrelsen återlemna de härför upplåtna
tomtplatser.

§ io.

Skulle tvist uppstå mellan kontrahenterna rörande tillämpningen
af bestämmelserna i detta kontrakt, skall densamma hänskjutas till tre
skiljemäns afgörande på sätt i lag stadgas.

§ 11.

Af detta kontrakt, som utan Kongl. Styrelsens medgifvande icke
får på annan öfverlåtas, äro tvenne lika lydande exemplar undertecknade
och utvexlade.

Stockholm den 28 januari 1895. Eskilstuna den 21 januari 1895.

Rudolf Cronstedt. F. v. Krusenstierna.

K. U. Sparre.»

Herr Gyllensvärd anförde vidare: att innehafvarne af restaurationsoch
hotellrörelse emellanåt antoges efter det Kongl. Jern vägsstyre Isen
genom annons i tidningarna infordrat anbud å afgift för rätt att utöfva
rörelsen; att detta emellertid i hufvudsaklig enlighet med den åsigt,
som uttalats af Kamrarnes tillfälliga utskott år 1891 (I uti. n:o 5, II

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

349

uti. n:o 7) icke egde rum i alla fall, utan att rörelsens innehafvare ofta
antoges för en af Kongl. Styrelsen på förhand fixerad afgift.

På Herr Ordförandens fråga tilläde Herr Gyllen svärd, att den inkomst,
staten sålunda åtnjöte af utskänkningsrättigheterna, på grund af
1872 års reglemente för Statens jernvägars enke- och pupillkassa tillfölle
samma kassa, sedan i de fall, då staten egde hotellbyggnaden, afdrag
sbett för ränta och amortering å byggnadskapitalet med 10 % för trähus
och med 8 % för stenhus.

Med anledning af ett utaf Herr Östberg framstäldt spörsmål, huruvida
det icke vore lämpligt, att Konungens Befallningshafvandes
yttrande infordrades i de fall, der fråga vore om rätt att utöfva
utskänkningsrörelse i sammanhang med hotellrörelse, yttrade Herr Gyllensvärd,
att i vissa fall, då omständigheterna dertill föranledde, kommunikation
emellan Kongl. Jernvägsstyrelsen och Konungens Befallningshafvande
egde rum, men att ett lagstadgande i det antydda syftet
syntes obehöfligt, då det läge i Kongl. Styrelsens intresse att inskränka
utskänkningsrörelsen så mycket som förhållandena medgåfve, samt
Kongl. Styrelsen naturligen fäste det allra största afseende vid Konungens
Befallningshafvandes framställningar.

Herr Waldenström anförde: att å det af Herr Gyllensvärd omnämnda
hotell i Lingbo fortfarande bedrefves utskänkningsrörelse,
ehuru sådan ej vore och heller aldrig varit för jernvägsresande behöflig;
att af denna rörelse förorsakats stora oordningar, vid ett tillfälle af
så svår art, att en person derunder blifvit illa knifskuren; att till
följd häraf särskild polisbevakning måst anordnas och ett stort antal
af Lingbo kommuns medlemmar hos Kongl. Jernvägsstyrelsen begärt,
att rörelsen måtte upphöra; men att denna begäran af Kongl. Styrelsen
lemnats utan bifall.

Med föranledande häraf yttrade Herr Gyllensvärd: att, efter det
åtskilliga personer i Lingbo inkommit med sin nämnda petition, Kongl.
Styrelsen låtit genom trafikinspektören å platsen anställa undersökning
rörande de uppgifna förhållandena; att det dervid visat sig, att de
lemnade skildringarna varit högeligen öfverdrifna, då det icke i något
fall kunnat konstateras, att oordning förorsakats deraf att öl å jernvägsrestaurationen
förtärts; samt att Kongl. Styrelsen fördenskull icke
kunnat — särskildt efter det afslag, Biksdagen lemnat i fråga om hotellet
i Bollnäs — göra någon hemställan om inlösen af Lingbo hotell, hvadan
rörelsen å detta fått fortgå.

På härefter framstäldt spörsmål, huruvida icke försäljningen af
vin och maltdrycker å jernvägsrestaurationer och hotellen skulle kunna
inskränkas på det sätt, att den finge utöfvas allenast till resande, eller

350

Bil. 16. Utdrag af "protokollet den 31 juli 1899.

åtminstone sålunda, att den finge ega rum endast till förtäring på
stället och icke till afhemtning, genmälte Herr Gyllensvärd: I de äldsta
af Kongl. Jernvägsstyrelsen uppgjorda kontrakt om hotellrörelse hade
stadgats, att utskänkning endast finge ske till »resande», hvilket uttryck
senare ändrats till »resande af alla klasser». Det hade emellertid befunnits
omöjligt att afgöra, hvilka personer vore att anse såsom resande;
och derför hade, sedan i en uppkommen rättegång, slutligen afgjord
genom Kongl. Maj:ts utslag den 4 november 1887, olika meningar inom
Högsta Domstolen gjort sig gällande, nämnda stadgande i de under
senare tider uppgjorda kontrakt uteslutits och rörelsens innehafvare
berättigats att »till förtäring på stället tillhandahålla» drycker, hvarmed
på grund af förordningens stadgande torde följa rätt att försälja
till afhemtning. Frågan härom hade upprepade gånger utgjort föremål
för öfverläggning inom Kongl. Styrelsen. Man hade dervid funnit,
att ett stadgande om rätt att försälja allenast åt resande skulle, för
att verka effektivt, medföra en omorganisation af hilj ettkontrollen
och dennas förläggande till stationerna i stället för, såsom nu, till
tågen. En sådan omorganisation skulle, förutom de svårigheter den
medförde i fråga om ordningen å tågen, kräfva betydliga kostnader;
och fullt effektivt skulle stadgandet ändå aldrig kunna blifva, då ju
''en. person, för att skaffa sig tillträde till restaurationslokalen, kunde
inköpa en tredje klass biljett till närmaste jernvägsstation och dermed
bereda sig rätt att under den tid denna biljett gälde uppehålla sig i
lokalen. Härtill komme svårigheten att afgöra, om en person, som
t. ex. ett par dagar uppehölle sig å en ort, under denna tid vore att
anse såsom resande eller icke. .Rätten till försäljning vore emellertid
nu begränsad till sjelfva restaurationslokalen, detta för att förekomma
att, såsom det uppgifvits hafva skett, försäljning för afhemtning skulle
kunna bedrifvas i en i hotellbyggnaden belägen källare, der försäljningen
svårligen kunde kontrolleras. Så länge den i allmänhet gällande
förordningen innehölle stadgande derom att rätt till utskänkning
medförde rätt att försälja till afhemtning, vore det ej lämpligt, knappast
lagligen möjligt, att begränsa hotellinnehafvarnes rätt allenast
till utskänkning; men blefve den allmänna förordningen i nämnda
afseende ändrad, hade Kongl. Styrelsen för sin del intet att invända
mot en sådan begränsning. Sänkning af afgifterna för rörelsens utöfvande
blefve naturligtvis deraf en följd.

Slutligen ville Herr Gyllensvärd fästa uppmärksamheten derpå,
att man vid affattningen af ifrågavarande undantagsbestämmelse borde
tillse, att hinder ej lades i vägen för att å en jernvägsstation till
passagerare å tåg försälja en påse med kall mat och dryck, t. ex.

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 31 juli 1899.

351

smörgås och. Öl, ett försäljningssätt, som försöksvis införts vid några
stationer.

Sedan Herr Ordföranden härefter uttalat komiténs tack till Herr
G-yllensvärd för de lemnade upplysningarna, aflägsnade sig denne.

Yid protokollet
Carl Edv. Sterky.

352

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 16 augusti 1899.

Utdrag af protokollet vid komiténs sammanträde
den 16 augusti 1899.

Närvarande: Komiténs ordförande och samtlige ledamöter äfvensom
konsuln J. V. Svalander samt apotekaren C. M. Sundberg från Eskilstuna,
hvilken tillkallats för att såsom sakkunnig lemna komitén upplysningar
rörande svagdrickstillverkningen.

§ 3.

Sedan Herr Ordföranden å komiténs vägnar helsat Apotekaren
Sundberg välkommen och tillkännagifvit, att komitén tillkallat honom
för att erhålla upplysningar angående det sätt, hvarpå svagdricka till
allmänheten afyttrades från det svagdricksbryggeri i Eskilstuna, som
af Herr Sundberg förestodes, anhöll Herr Ordföranden, att Herr Sundberg
ville inför komitén lemna redogörelse i nämnda afseende.

I anledning häraf och efter särskilda frågor yttrade Herr Sundberg:
Han hade under de sista sex åren förestått ifrågavarande bryggeri,
der inga andra maltdrycker tillverkades än svagdricka. Den årliga
tillverkningen vid bryggeriet hade varit i ständig tillväxt, så att densamma
under berörda sex år mångdubblats och för året 1897 uppgått
till ett värde af 57,000 kronor. Af svagdricka tillverkades vid bryggeriet
två olika slag, nämligen dels så kalladt måltidsdricka och dels
vanligt svagdricka. Det förra, hvaraf omsättningen vore ytterst ringa
och hvars tillverkning egde rum egentligen endast vid de större högtiderna,
jul, påsk och pingst, bereddes af en vört med en extrakthalt
af omkring 10 %, medan vanligt svagdricka, som utgjorde den hufvudsakliga
tillverkningen, bereddes af en vört med en extrakthalt af 5 %.
Bryggeriets tillverkningar försåldes dels i Eskilstuna stad och dels å
den omkringliggande landsbygden inom ett område af ungefär en half
mil från staden. Denna försäljning skedde till allra största delen genom
kringföring; en mindre del af tillverkningen försåldes dock direkt
från bryggeriet hufvudsakligen till landtbor, som uti egna kärl af varierande
storlek derifrån sj elfva afhemtade sitt behof af svagdricka.

Bil. 16. Utdrag af -protokollet den 16 augusti 1899.

353

Kringföringen verkstäldes genom fem vid bryggeriet antagna utkörare,
af hvilka två uteslutande kringkörde svagdricka i staden, en derstädes
kringkörde svagdricka jemte läskedrycker, samt två å landsbygden
försålde svagdricka. Huru stor del af tillverkningen, som sålunda afyttrades
i staden, och huru mycket, som försåldes å landsbygden, kunde
ej med bestämdhet uppgifvas, men uppenbart vore, att svagdricksförsäljningen
i staden både långt större omfattning än den på landet, då
det längre afståndet till kunderna å landet hindrade utkörarne att dit
utföra mer än högst två lass på dagen.

All svagdricksförsäljning från bryggeriet skedde uti helankaren
om 40 liter eller halfankaren om 20 liter. Mindre kärl kunde ej gerna
användas, då varan, som aldrig lagrades, utan, allt efter luftens temperatur,
försåldes redan då den vore två till fyra dagar gammal, icke
kunde tappas på buteljer, enär sådana på grund af jäsningen skulle
söndersprängas. Vid svagdricksfatens kringföring till kunderna vore
vanligt att, då ett fullt fat aflemnades, till utköraren i utbyte af köparen
återstäldes ett tomt fat och att sådant ombyte i regel skedde å
vissa bestämda veckodagar.

Bryggeriets kunder vore inom Eskilstuna stads område dels sådana
konsumenter, som kunde förbruka en qvantitet svagdricka af
minst 20 liter, och dels återförsäljare, såsom innehafvare af spisqvarterställen,
handlande med matvaror eller speeerihandelsidkare. A landet,
dit jemväl den till staden gränsande förstaden Nyfors och fabriksområdet
Tunafors räknades, försåldes svagdricka! endast direkt till sådana
konsumenter, som kunde hafva bruk af en till 20 liter uppgående
qvantitet af varan; någon försäljning till handlande på landet för utminutering
kunde på grund af tiolitersförordningens stadgande icke
förekomma, då handlandena å ifrågavarande landsbygd icke utverkat
sig tillstånd att för afhemtning försälja maltdrycker i mindre myckenhet
än 10 liter.

Den direkt till konsumenterna försålda varan plägade af dessa
nedsättas till förvaring i källare och kunde då godt förvaras under
en tid af åtta till fjorton dagar; det vore derför vanligt, att de kunder,
som så förfore, af utkörarne besöktes en gäng i veckan, dervid
ofvan omnämnda ombyte af ankaren egde rum och kunderna försåges
med ny och frisk vara. De personer å landet, som icke hade källare
eller af annnan anledning ej kunde på en gång köpa så mycket som
20 liter, finge underkasta sig att icke få sitt behof af svagdricka tillfredsstäldt.
I staden åter kunde personer i nyssnämnda ställning alltid
förskaffa sig den myckenhet, som efter deras behof vore afpassad,
nämligen hos innehafvarne af matvarubodar och speceri handelsbutiker.

Maltdryckskomitén. ^

354

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 16 augusti 1899.

Dessa, hvilka jemte andra födoämnen ofta äfven hölle maltdrycker till
salu, köpte genom utkörarne svagdricka på fat från bryggeriet, hvarefter
de i mindre mängder, i regeln litervis, utminuterade svagdrickat
till sina kunder. Då dessa återförsäljare, som otta utminuterade rätt
stor mängd svagdricka — en af dem hade under innevarande sommar
mången dag från bryggeriet inköpt 12 helankaren eller 480 liter —
dagligen finge ny vara till sig levererad från bryggeriet, vore det tydligt,
att genom sådan försäljning ett bland stadens befolkning och särskild!
dess arbetande klasser förefintligt behof att i mindre myckenhet,
än som från bryggeriet utlemnades, erhålla svagdricka på ett lämpligt
sätt tillfredsstäldes.

Af Herr Ordföranden särskild! tillfrågad, på hvad sätt de i Eskilstuna
vid fabriker och andra industriela anläggningar sysselsatte arbetarne
vanligen finge sitt behof af svagdricka under arbetstiderna
tillfredsstäldt, meddelade Herr Sundberg: att i åtskilliga fabriker
arbetsgifvarne från bryggeriet inköpte svagdricksankaren och genom
en maskinist eller portvakt till sina arbetare utan betalning utlemnade
svagdricka under arbetet samt att i fabriker, der så icke egde rum,
t. ex. i Karl Gustafs stads gevärsfaktori, bland arbetarne brukade
bildas särskilda lag, som genom en af deltagarne och efter kostnadens
fördelning på alla inköpte ett halfankare svagdricka, hvilket i regeln
under den varmare årstiden förtärdes på dagen; tilläggande Herr
Sundberg, på af Herr Jansson i detta sammanhang gjord fråga, att
jemväl arbetslag på landsbygden plägade likasom arbetarne vid fabriker,
af utkörarne inköpa en halfankare svagdricka i sänder, som af
deltagarne i laget förvarades på kallt ställe å arbetsplatsen.

På af Herrar Meyer och Östberg framstälda frågor, angående hvilken
vinst en återförsäljare af svagdricka kunde hafva å handel med
sådan vara samt huruvida minuthandel dermed å landet skulle kunna
komma i fråga eller vore af behofvet påkallad, anförde Herr Sundberg:
Vid försäljning från bryggeriet vore priserna något olika beräknade,
om köparen vore konsument eller återförsäljare. Den förre finge
betala 75 öre för en halfankare, under det att spisqvartersidkare hade
att för samma mängd betala 70 öre och återförsäljare för afhemtning
endast 65 öre. Som dessa sistnämnda vid varans utminutering erhölle
ett pris af 5 öre per liter, vore deras vinst vid svagdrickshandeln 35
öre för hvarje halfankare eller 70 öre för helankare. Äfven vid rätt
stor omsättning kunde en återförsäljare sålunda ej hafva så stor vinst,
att han endast på svagdrickshandeln kunde försörja sig. Men såsom
biförtjenst vid annan handelsrörelse skulle en landthandlande nog
gerna drifva minuthandel med svagdricka, om sådan i allmänhet blefve

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 16 augusti 189.9.

355

medgifven utan särskildt tillstånd. Det vore en gifven sak, att mången
på landet skulle hafva stor fördel af en sådan förändrad lagstiftning,
att svagdricka utan särskildt tillstånd finge hos handlande utminuteras
till afhemtning i huru små qvantiteter som helst. Särskildt vore sådant
fallet i tätare bebygda trakter samt i köpingar och andra större
samhällen, der allmänheten hade kort väglängd till de på sådana
platser befintliga handelsbodarne.

Äfven personer, som hade längre väg till minutförsäljaren, men på
något sätt kunde hos honom hemta svagdricka för dagsbehofvet, skulle,
om svagdrickshandeln på landet gjordes fri, få sitt behof af ifrågavarande
dryck tillgodosedt. Svagdrickat blefve icke oanvändbart, äfven
om det bures en fjerdedels eller en half mil till och med i sommarvärme.
En lagstiftning, som för de konsumenter, hvilka icke kunde
hafva användning för ett direkt från tillverkaren levereradt halfankare
svagdricka, möjliggjorde att från återförsäljare erhålla färsk vara i
små qvantiteter, skulle derför antagligen helsas med tillfredsställelse.

Sedan Herr Sundberg på ytterligare frågor tillagt: att han saknade
erfarenhet, om huru tiolitersförordningen inverkat på svagdrickshandeln,
enär Herr Sundberg, såsom nämndt, öfvertagit alfären för
allenast sex år sedan; att svagdricksförbrukningen under de olika årstiderna
stälde sig så, att åtgången under årets sex varmare månader
vore omkring dubbelt större än under de sex kallare månaderna; samt
att, ehuru svagdricka visserligen oftast användes af kroppsarbetare såsom
läskedryck under arbetet, likväl en stor del af tillverkningen förbrukades
vid de arbetande klassernas måltider såsom s. k. supanmat,
dervid svagdricka förtärdes antingen oblandad eller blandad med kall
eller varm mjölk, framstälde Herr Klason mot Herr Sundbergs yttrande
den anmärkningen, att han för sin del icke kunde omfatta antagandet
af att det vore möjligt, att på landet någon minuthandel från bod
skulle kunna ega rum i större omfattning. Det, som gåfve svagdrickat
dess friska och läskande smak, vore nämligen den i den färska
drycken befintliga kolsyran. Vid varans omtappning och transport
litervis bortginge emellertid kolsyran, och svagdrickat blefve derefter,
äfven om det afkyldes, af föga god beskaffenhet. Vid sådant förhållande
och då konsumenterna på landet oftast skulle hafva att bära den
hos handlanden inköpta varan längre sträckor, vore det tydligt, att utminutering
af svagdricka genom landthandlande skulle kunna ega rum
blott i mycket ringa skala.

I anledning af denna anmärkning meddelade Herr Sundberg, att
han genom mångfaldiga försök hade gjort det rönet, att färskt svagdricka,
som genom värme förlorat kolsyran, åter kunde blifva njutbart

356

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 16 augusti 1899.

derigenom, att man fylde drycken på ett kärl, som öfvertäcktes med
en med vatten genomdränkt handduk. Genom ett sådant förfarande
bragtes nämligen drickat i förnyad jäsning och framkallades åter kolsyra.
Det vore derför mycket lätt möjligt för konsumenten att hålla
det svagdricka, som han genom återförsäljare köpt, i godt skick.

Häremot genmälde Herr Klason, att det af Herr Sundberg omnämnda
förfarande visserligen vore att förorda, men att man dock
måste medgifva, att denna uppfriskning af drycken långt ifrån alltid
egde rum, en sak, som berodde af många omständigheter, bland annat
drickats utjäsningsgrad för tillfället.

Härefter framstäldes af Herr Waldenström fråga, huruvida Herr
Sundberg vid sitt bryggeri funnit någon svårighet föreligga att med
användning vid svagdrickstillverkningen utaf vört af viss beskalfenhet
beräkna, hvilken alkoholhalt den färdiga varan efter vörtens utjäsning
komme att erhålla, samt huruvida det visat sig, att svagdricka, som
fylts på ankaren, genom efterjösning öfverskridit en beräknad alkoholgräns.

Till svar härå yttrade Herr Sundberg, att han icke varit i tillfälle
att vetenskapligt utreda förhållandet mellan vört af viss extrakthalt
och den deraf erhållna alkoholhalten, utan i svaret förelåge uteslutande
de rent praktiska resultat, hvartill han under arbetet kommit.
—• Förhållandet med under- och öfverjästa maltdrycker vore väsentligt
olika. Vid hans bryggeri användes till svagdricksberedning endast
öfverjösning, som verkstäldes vid 12 ä 14° C., då efter cirka 10
timmar jästcellerna stege upp till ytan, småningom bildande ett 2 ä 3
tum tjockt jästtäcke, som dels utestängde vidare lufttillförsel, dels
hindrade större delen af den bildade kolsyran att bortgå ur drycken.
Den om två till fyra dagar färdiga drycken aftappades direkt från
jäskaren på de till utforsling till kunderna afsedda större och mindre
kärl, som förut blifvit desinficerade. Icke i något fall hade iakttagits,
att en vört af 5 % extrakthalt lemnat en färdig vara af högre alkoholhalt
än l1/2 volymprocent, och detta ehuru Herr Sundberg stundom på
försök hade låtit vörten utjäsa under åtta dagar. På de aftappade
faten och ankaren hade han aldrig funnit någon genom efter] ösning
bildad högre alkoholhalt än nämnda l1/-’ volymprocent, och ej heller
hade något klagomål någonsin försports från konsumenter, att alkoholhalten
ökats under förvaring.

Sedan Herr Sundberg härefter, på af Herr Jansson gifven anledning,
tillagt, att om en alkoholgräns bestämdes för svagdricka af 2 å
3 %, Herr Sundberg tilltrodde sig kunna garantera, att denna gräns
vid ifrågavarande bryggeri icke skulle öfverskridas, framstälde Herr

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 16 augusti 1899.

357

Waldenström till Herr Sundberg förfrågan, huruvida det vid Herr
Sundbergs bryggeri tillverkade svagdricka någon gång användts till
berusning eller förtäring af svagdrickat förorsakat oordningar. Herr
Sundberg genmälte härtill, att, såvidt han hade sig bekant, berusning
eller oordningar icke af ifrågasatta anledningar förekommit.

Slutligen och med anledning af gjord fråga, om Herr Sundberg
kände någon metod att pasteurisera svagdricka, förklarade Herr Sundberg,
att han icke sjelf gjort något försök att på nämnda sätt behandla
svagdricka; att pasteurisering af sådan dryck nog skulle kunna
verkställas, men att hvarje dylik behandling af en olagrad vara skulle
i följd af den dryga kostnaden så fördyra densamma, att det skulle
visa sig ekonomiskt omöjligt att använda metoden.

Härefter framförde Herr Ordföranden komiténs tack till Herr
Sundberg för de lemnade upplysningarna, hvarpå Herr Sundberg aflägsnade
sig.

Vid protokollet
Carl Edv. Sterky.

358

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 17 augusti 1899.

Utdrag af protokollet vid komiténs sammanträde
den 17 augusti 1899.

Närvarande: Komiténs ordförande ock samtlige ledamöter äfvensom
konsuln J. V. Svalander.

§ 3.

Öfverlemnade Herr Klason ett sammandrag af till honom lemnade
uppgifter från Nässjö Bryggeriaktiebolag ock Åby-Klippans Ångbryggeriaktiebolag
rörande de olika sätt, som begagnats under år
1898 för försäljning af vid nämnda båda bolagsbryggerier tillverkadt
öl; och var sagda sammandrag så lydande:

»Till

Kongl. Maltdryckskomitén.

Enligt mig af nedannämnda bryggerier lemnade uppgifter bar af
dem tillverkadt öl försålts på följande sätt:

Nässjö Bryggeriaktiebolag.

Uppgift å 1898 års försäljning af bryggeriets tillverkningar:

A tillverkningsstället Å andra orter

cirka 1,750 bl. cirka 6,750 bl.

Å andra orter skedde försäljningen genom 33 nederlag eller dermed
likstälda alfärer.

Aby-Klippans Angbryggeriaktiebolag.

Uppgift å försäljning af bryggeriets tillverkningar under räkenskapsåret
1 oktober 1897—1 oktober 1898:

A platsen för bryggeriet

genom det sjelf eller Å andra orter

genom återförsäljare

992 bl. 19,608 bl.

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 17 augusti 1899.

359

Ä andra orter skedde försäljningen genom nederlag eller dermed
jemförliga återförsäljningsaffärer, såsom t. ex. i Helsingborg 4,744 hl.,
i Lund 1,959 hl., i Landskrona 994 hl., i Engelholm 207 hl., i Varberg
1,956 hl., i Halmstad 1,144 hl., i Hessleholm 1,046 hl. o. s. v.

Antal nederlag och dermed jemstälda återförsäljningsaffärer har
utgjort c. 115 st. %

Peter Klason.»

Vid protokollet
Carl Edv. Sterlcy.

360

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 januari 1900.

Utdrag af protokollet vid komiténs sammanträde
den 19 januari 1900.

Närvarande: Komiténs ordförande och samtlige ledamöter.

§ 3.

Anmäldes, att Kongl. Jern vägsstyrelsen till komitén öfverlemnat
ej mindre skrifvelse af den 23 augusti 1899 från Kongl. Jernvägsdirektionen
(Königliche Eisenbahndirektion) i Altona med redogörelse för
försäljningen af vin och maltdrycker å tyska jernvägarnes stationer
och tåg än äfven, efter begäran af komiténs sekreterare att införskaffa
dylika redogörelser jemväl beträffande Norge och Finland, skrifvelser
från Finska Jernvägsstyrelsen af den 26 september 1899 och Styrelsen
för Norges Statsbaner af den 23 oktober 1899, innehållande de begärda
upplysningarna; och antecknades här:

1) enligt sistnämnda skrifvelse, vid hvilken fogats »Lov om Udskjaenkning
og Udsalg af 01, Vin, Mjöd o g Cider i Kjqbstcederne o g
Ladestederne den 18 juni 1884» med deri sedermera gjorda ändringar
och »Lov om Udskjsenkning og IJdsalg af 01, Vin, Mjöd og Cider paa
Landet den 18 juni 1884» med deri gjorda ändringar, beträffande Norge:

Utskänkning af Öl och vin vid jernvägsstationerna kan endast ega
rum på grund af särskildt tillstånd (Bevilling), utfärdadt i öfverensstämmelse
med ofvannämnda lagar. Enligt dessa meddelas sådant tillstånd
i köpstäder och ladesteder af magistrat och formandskab i förening
samt på landet af vederbörande häradsstyrelses formandskab.
Statsbanornas administrativa myndigheter kunna icke tillåta utskänkning
eller försäljning af öl och vin vid stationerna, med mindre den
kommunala myndigheten meddelar nämnda tillstånd. Tillståndet gifves
till viss namngifven person (man eller qvinna), som skall utverka sig
samtycke af statsbanornas styrelse att utöfva rörelse i enlighet med
tillståndet. Detta samtycke meddelas på så sätt, att utskänkning af
vanligt bayerskt öl (d. v. s. starkare ölsorter) och vin endast tillåtes
vid stationer i stad och de stationer på landet, der de mera trafikerade
person- och snälltågen göra ett något längre uppehåll än vid stationer
på landet i allmänhet. Vid mindre stationer tillåtes icke försäljning
af vin och medges försäljning af öl blott för såvidt dess alkoholhalt

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 januari 1900.

361

icke öfverstiger 2 Vä %. Förr var det vanligt, att utskänkningen af Öl
och vin utöfvades af vederbörande stationsföreståndare för egen räkning.
På senare tid har restaurationen vid större stationer, der den
är af sådan betydenhet, att den antages kunna utan förlust öfvertagas
af en utom jernvägens tjenst varande restauratör eller restauratris,
öfverlåtits till en sådan, hvilken då tillika utskänker Öl och vin. Stationsföreståndaren
kontrollerar utskänkningen, men har sjelf icke någon
befattning dermed eller inkomst deraf. Utskänkningen af Öl och vin
är tillåten endast under den tid, då tåg gör uppehåll vid stationen.
Det är derjemte förbjudet att utskänka till andra än resande (d. v. s.
personer, som äro försedda med biljett till det vid stationen stående
tåg). Vid stationer, från hvilka tåg utgår, är det i allmänhet tillåtet
att utskänka öl och vin 15 minuter före tågets afgång. Restauratören
eller restauratrisen har att sjelf betala den af vederbörande kommunala
myndighet bestämda afgift för tillståndets utöfvande och skall derjemte
erlägga en efter omsättningens storlek afpassad afgift till jernvägen,
hvilken afgift för''närvarande tillfaller betjeningens understödskassa.
Hushyra betalas endast i de fall, då särskilda lokaler för
restaurationen eller bostadslägenhet för innehafvaren af densamma äro
inrättade.

Bränvin och andra spirituösa drycker få efter gällande lagstiftning
icke utskänkas på landet. I köpstäderna utskänkas bränvin och andra
spirituösa drycker blott vid stationer, der middagsmåltid eller varm
förtäring serveras. Härför må jemväl lösas tillstånd och inhemtas
samtycke från statsbanornas styrelse.

Å jernvägståg utskänkes icke för närvarande Öl etc., för såvidt ej
till sådan utskänkning kan räknas, att frukostkorgar, innehållande
bland annat Öl, säljas vid ett par stationer.

Något specielt reglemente för utskänkning af öl etc. vid jernvägsstationer
är icke utfärdadt.

2) enligt skrifvelsen af den 26 september 1899, dervid fogats
• samtliga i Finland gällande författningar angående bränvin, maltdrycker,
viner och andra svagare rusdrycker, rörande Finland:

Enligt i Finland gällande lagstiftning är all försäljning och utskänkning
af sprit- och maltdrycker förbjuden på landet. Från denna
regel kunna dock undantag i särskilda fall förekomma, och bland dessa
undantag omnämner lagen äfven rättigheten att å jernvägsstationer
utskänka spritdrycker. Bättighet till sådan utskänkning sökes hos
vederbörande länestyrelse, och fordras för dess medgifvande, att jernvägsstyrelsen
sådan rättighet tillstyrkt. I regeln har jern vägsstyr elsen
vid uppgörandet af kontrakt om restaurationer å stationerna med Maltdryckskomitén.

362

Bil: 16. Utdrag af protokollet den 19 januari 1900.

gifvit sådan rätt endast å de vigtigaste middagsstationerna. Försedd
med detta kontrakt, söker restauratören sedan hos vederbörande guvernör
sådan rätt, vid hvars beviljande alltid fästes det vilkor, att utskänkning
af spritdrycker får ega rum endast under den tid restaurationen
vid tågtiderna hålles öppen, d. v. s. en timme före afgången och
högst en half timme efter ankomsten af ett tåg, som medför passagerare.

Beträffande utskänkning af maltdrycker på landet förefinnas icke
så bestämda lagstadganden som om spritdrycker. Dock eger den, som
erbållit rättighet att utskänka spritdrycker, äfven rättighet att utan
särskildt tillstånd .till förtäring på stället föryttra maltdrycker. Ehuru
om utskänkning af maltdrycker på sådana jernvägsstationer, der utskänkning
af spritdrycker icke eger rum, icke finnes uttryckligen stadgadt,
hafva dock alla å statsj er n vägar nes stationer anstälde restauratörer
af jern vägsstyrelsen dertill berättigats på grund af ett i lagen
förekommande stadgande, att å värdshus på landet, som för tillfredsställande
af trafikens behof finnas inrättade, är utskänkning af maltdrycker
medgifven.

Vidkommande rätt till utskänkning af viner och andra svagare
rusdrycker å landet saknas i lagen hvarje bestämmelse, ehuru en förordning
angående vissa inskränkningar i handeln med sådana drycker
utfärdats den 2 maj 1895. Derför är äfven hvarje restauratör å statsjernvägarnes
stationer enligt med jernvägsstyrelsen afslutadt kontrakt
berättigad till utskänkning af viner och andra svagare rusdrycker.
Dock är utskänkningen af såväl dessa som maltdrycker enligt kontrakten
inskränkt till samma tider, som ofvan angående utskänkning
af spritdrycker finnes omnämndt.

3) enligt skrifvelsen den 23 augusti 1899, vid hvilken fogats formulär
till kontrakt med restauratör vid statsjernvägarne samt utdrag
af reglementariska stadganden angående statstjenstemäns boställslägenheter
den 26 juli 1880, beträffande Tyskland:

Rätt till utskänkning och försäljning af vin och maltdrycker vid*
jernvägsstationer och å tåg förvärfvas genom tillstånd af viss embetsmyndighet,
som har sig uppdraget att meddela sådant. I allmänhet
kan enligt den för hela tyska riket gällande Gewerbeordnung sådant
tillstånd vägras blott i de fall, att emot sökanden förekomma omständigheter,
som berättiga till antagande, att han skall missbruka näringen
till befrämjande af omåttlighet, förbjudna spel, döljande af tjufgods
eller osedlighet, och att den för rörelsens utöfning afsedda lokal med
hänsyn till beskaffenhet eller läge icke uppfyller stadgade fordringar.
De särskilda staternas regeringar ega befogenhet att derutöfver be -

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 januari 1900.

363

stämma, att tillstånd till idkande af värdshusrörelse eller till utskänkning
af vin, bier eller andra alkoholhaltiga drycker göres beroende af
påvisande af ett förhandenvarande behof. Tillståndet meddelas af den
myndighet, som enligt hvarje stats särskilda lag dertill är behörig; i
Preussen är detta Kreis-Ausschuss.

Då den till idkande af värdshusrörelse i allmänhet meddelade tilllåtelse
i regel äfven berättigar till försäljning af mat och drycker till
personer, som icke begagna jernvägen, är jernvägsrestauratören lika
med hvarje annan restauratör underkastad de föreskrifter, som i allmänhet
gälla angående sådan näring, och får jernvägsrestauratören
jemväl allenast till den af ortens polismyndighet bestämda tid hälla
utskänkningslokalen öppen. Undantag härifrån eger rum blott beträffande
försäljning af drycker och mat till den resande allmänheten,
hvilken försäljning får bedrifvas till lämplig, af Kongl. Jernvägsdirektionen
bestämd tid efter sista tågets ankomst.

De vid utskänkning till allmänheten af vin, bier o. s. v. nyttjade
kärl skola vara försedda med rymdmåttsbeteckning på samma sätt och
i samma omfattning, som gällande lagar föreskrifva. Finkelbränvin
(Fusel) får icke försäljas å jernvägsrestaurationerna.

Kongl. Jernvägsdirektionen bestämmer maximipris för mat och
drycker.

Jernvägsrestaurationerna förestås under jern vägsförvaltningens
tillsyn af entreprenörer (Pächter), åt hvilka restaurationerna öfverlåtas
emot erläggande af en lämplig entreprenadsumma.

Det vid skrifvelsen fogade kontraktsformulär var af följande
innehåll:

^Entreprenadkontrakt (Pachtvertrag).

Mellan Kongl. Jernvägskassan, representerad af Kongl. Jernvägsdirektionen
i — — -— — ■—, å ena, samt Herr — —■ — i — --—,

å andra sidan, har afslutats följande entreprenadkontrakt.

§ I Kongl.

Jernvägsdirektionen upplåter (verpachtet) från och med
den---till Herr — — •—• driften af jern vägsrestauration en i —

§ 2.

Den årliga entreprenadsumman (Pachtzins) är bestämd till — —
----Mark och skall i förskott erläggas till Kongl. Station skassan

3f)4 Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 januari 1900.

i — -------- utan kostnad för kassan med en fjerdedel under de sj''u

första dagarne af hvarje påbörjadt qvartal.

§ 3.

Entreprenadaftalet gäller för obestämd tid, men det står hvardera
af de aftalande parterna fritt att uppsäga aftalet när som helst med
en uppsägningstid af tre månader, livilka börja löpa med första dagen
i den månad, som följer närmast efter uppsägningen.

§ 4.

Öfverlåtelse af restaurationen till en underentreprenör (Afterpächter)
får icke ske utan Kongl. Jernvägsdirektionens medgifvande;
sker ändock sådan öfverlåtelse, berättigar den till aftalets omedelbara
upphäfvande med de i 22 § bestämda verkningar.

§ 5.

Jernvägsrestaurationen är afsedd för den allmänhet, som begagnar
jernvägen. För detta ändamål kan jern vägsförvaltningen när som helst
bestämma, att den icke resande allmänheten utestänges från tillträde
till väntsalarne, eller ock bestämma de vilkor, under hvilka sådant
tillträde må ega rum.

§ 6.

1) I väntsalarne och restaurationslokalerna tillkommer utöfvandet
af husbonderätten och polisuppsigten jernvägsförvaltningen utan inskränkning.

2) Jernvägsrestauratören är dock skyldig att, såvidt möjligt, sjelf
sörja för att ordningen upprätthålles i omförmälda rum. Personer, som
äro druckna eller uppföra sig opassande, må icke tillåtas att inkomma
i desamma eller att derstädes uppehålla sig. Hvarje servering af mat
eller dryck till sådana personer är förbjuden.

3) Jernvägsrestauratören skall omedelbart underrätta stationsföreståndaren
om alla förhållanden, som af nämnda eller någon annan anledning
kunna orsaka oordning eller utgöra hinder för allmänhetens
tillbörliga betjenande.

§ 7.

1) Entreprenören är skyldig att minst en timme före persontågens
i tidtabellen faststälda ankomst- och afgångstider öppna restaurations -

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 januari 1900.

365

rörelsen och att uppehålla densamma minst en halftimme efter hvarje
sådant tågs ankomst.

2) A andra sidan skall entreprenören, på befallning af stationsbefälet,
upphöra med restaurationsrörelsen en timme efter det sista
tågets ankomst.

3) Det tillhör entreprenören att vid de i det föregående nämnda
tiderna för restaurationsrörelsens början och slut öppna och stänga
väntsalarne och restaurationslokalerna. Stationsbefälet har dock rätt
att för beredande af plats för resande eller för ändamål, som sammanhänga
med jernvägsdriften eller af jern vägsförvaltningen eljest medgifvits,
vid hvilken annan tid som helst öppna ifrågavarande rum eller
få dem öppnade.

4) Entreprenören är vidare förpligtad att vid säregna tillfällen
på jernvägsförvaltningens begäran helt och hållet inställa restaurationsrörelsen
i I och II klassens väntsalar. Endast om sådant afbrott
räcker längre än åtta på hvarandra följande dagar, kan han såsom ersättning
för den skada, han kan visa sig hafva härigenom lidit, fordra
motsvarande afdrag från entreprenadsumman.

§ 8.

Erånsedt de i 7 § 4 mom. omnämnda fall, kan entreprenören icke
grunda skadeståndsanspråk på förändringar i jernvägsförvaltningens
anordningar, hvilka förmenas inverka på omfånget af rörelsen vid
stationsrestaurationen (tidtabells- eller taxeförändringar, icke-resandes
utestängande, öppnande af närbelägna bangårdar o. dyl.), så länge nämligen
stationen fortfarande uppehälles för persontrafikens tjenst och de
upplåtna väntsalarne bibehålla sin bestämmelse såsom uppehållsplats
för de resande.

§ 9.

1) Stationsbefälet har rätt att öfvervaka bedrifvandet af restaurationsrörelsen
i enlighet med kontraktets bestämmelser.

2) Entreprenören har att rätta sig efter de föreskrifter, hvilka
stationsbefälet i sådant afseende lemnar, äfvensom att på begäran lemna
stationsbefälet de härför erforderliga upplysningarna.

3) Besvär öfver stationsbefälets föreskrifter skall entreprenören

ställa till föreståndaren för den trafikinspektion, till hvars distrikt
stationen hör. Besvär öfver den sistnämndes föreskrifter upptagas till
afgörande af Kongl. Jernvägsdirektionen i —----.

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 januari 1900.

366

§ io.

(Omnämner, hvilka lokaler åt entreprenören upplåtas.)

§ 11.

(Omnämner sättet för öfverlemnande till entreprenören af bostadsoch
ekonomirum, äfvensom hans skyldighet att underhålla dessa.)

§ 12.

(Innehåller bestämmelser om underhållsskyldigheten i fråga om
väntsalar och restaurationslokaler jemte dertill hörande inventarier.)

§ 13-

(Innehåller föreskrifter om väntsalars och restaurationslokalers
rengöring, uppvärmning och belysning in. m. dyl.)

§ 14.

1) De af entreprenören vid utskänkning till allmänheten af vin,
bier o. s. v. använda kärl skola vara försedda med rymdmåtts beteckning
på samma sätt och i samma omfattning, som gällande lagar föreskrifva.

2) Under det tåg göra uppehåll vid stationen, åligger det entreprenören
att, för såvidt jern vägsförvaltningen det föreskrifver, låta till
salu utbjuda sådana förfriskningar, som lämpa sig för årstiden eller de
olika tiderna på dagen, vid kupéerna eller hålla dem till hända å perrongerna.
Äfvenledes skall entreprenören, i fall Kongl. Jernvägsdirektionen
anser särskilda inrättningar för de resandes ändamålsenliga och
snabba betjenande vara erforderliga, utan dröjsmål på sin bekostnad
vidtaga anordningar i sådant afseende.

3) Finkel bränvin (Fusel) får hvarken utskänkas eller efter mått
försäljas till afhemtning å jernvägsrestaurationen.

4) Entreprenören skall på sin bekostnad låta på ett för de resande
lätt tillgängligt ställe i närheten af försäljningsdisken uppsätta en förteckning
jemte prisuppgift å de mat- och dryckesvaror, som kunna
erhållas och som alltid, jemväl vid morgontågen, skola finnas att tillgå
i god beskaffenhet och tillräcklig mängd. Kongl. Jernvägsdirektionen
lemnar föreskrift angående hvilka mat- och dryckesvaror med hänsyn
till ortens förhållande skola af restauratören upptagas i nämnda förteckning
samt om deras pris, som aldrig får öfverskridas.

3fi7

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 januari 1900.

5)—8) (Innehålla bestämmelser om entreprenörs skyldighet att
sälja till furstliga personer och jernvägspersonalen samt åtskilliga
ordningsregler.)

§ 15.

(Lemnar föreskrifter om framläggandet af tidningar och andra
skrifter i väntsalar och utskänkningsrum.)

§ 16.

1) Entreprenören är förpligtad att genom anställandet af en efter
jernvägsförvaltningens bestämmande tillräcklig, snyggt klädd och anständig
tjenstepersonal sörja för de resandes snabba förplägning.

2) Entreprenören måste härvid i förhållande till Kongl. Jernvägsdirektionen
ikläda sig ansvar för alla af hans tjenare begångna felaktigheter
och lagöfverträdelser och kan icke skydda sig med den invändningen,
att kontraktsbrott blifvit begånget utan hans vilja eller
vetskap.

3) Sådana tjenare, som gifva anledning till grundade klagomål
eller icke egna sig åt allmänhetens betjenande efter jernvägsförvaltningens
bestämmelser, skall efter densammas framställning entreprenören
afhålla från tjenstgöring eller afskeda, och detta utan iakttagande
af uppsägningstid, om så är behöfligt.

§ 17.

1) Restauratören skall utverka sig polismyndighets tillstånd till
restaurationsrörelsens bedrifvande och styrka sådant hos jernvägsförvaltn
ingen.

2) Underlåter restauratören att förskaffa sig tillstånd eller varder
af vederbörande myndighet sådant honom nekadt af skäl, som hänföra
sig till hans person, eger Kongl. Jern vägsdirektionen rätt att genast
och utan iakttagande af den i 3 § stadgade uppsägningstid hafva kontraktet
och fordra skadeersättning enligt 22 §. Nekas tillstånd af
andra skäl, anses kontraktet icke vara slutet; restauratören är i sådant
fall icke berättigad till skadestånd af Kongl. Jernvägsdirektionen.

§§ 18-19.

(Innehålla bestämmelser om kontraktets upphörande i händelse af
konkurs eller af andra anledningar.)

268

Bil. 16. Utdrag af protokollet den 19 januari 1900.

§ 20.

(Innehåller ordningsregler angående restaurationslokalernas begagnande.
)

§ 21.

(Stadgar skyldighet för entreprenören att för entreprenadkontraktets
fullgörande ställa borgen eller annan säkerhet.)

§ 22.

Entreprenör skall, för den händelse Kongl. Jern vägsdirektionen
uti de i §§ 2, 4, 17, 18, 19 och 21, 2 mom. omnämnda fall gör bruk af
sin rätt att bäfva aftalet, ansvara för all skada, deri inbegripna kostnaderna
för träffande af nytt entreprenadaftal samt kostnaderna och
eventuel minskning i inkomst, derest restaurationen måste öfverlåtas
åt en tillfällig föreståndare.

§ 23.

Dör entreprenören under entreprenadtiden, är Kongl. Jernvägsdirektionen
berättigad att efter eget val antingen låta aftalet fortgå
med enkan, arfvingarne eller någon af arfvingarne, på af dem gjord
framställning och under det löpande kontraktets vilkor, eller ock genast
upphäfva detsamma. I sista fallet äro arfvingarne skyldige att afträda
restaurationen och återställa inventarier o. s. v. efter en af Kongl.
J ernvägsdirektionen bestämd tid.

§ 24.

(Innehåller bestämmelser om kostnaderna för aftalets afslutande
och om forum i händelse af tvister mellan parterna angående kontraktet.
)

Af detta i två exemplar upprättade kontrakt har eu hvar af de
aftalande parterna erhållit ett.

(Ort och datum.)

(Underskrifter.)»

Vid protokollet
Carl Bär. Sterky.