UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1903:1)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

TILL

LASARETTSSTADGA, SJUKSTUGESTADGA

SAMT

REGLEMENTE

FÖR

LASARETTSLÄKARNES PENSIONSKASSA,

AFGIFVET DEN 30 JANUARI 1899

DERTILL I NÅDER UTSEDDE KOMMITTERADE.

STOCKHOLM

KUNQL. BOKTRYCKERIET. I\ A. NORSTEDT & SÖNER

1899

INNEHÅLL.

Sid.

Kommitténs underdåniga skrifvelse................... 1

Förslag till lasarettsstadga....................... 7

H:o » sjukstugestadga....................... 33

D:o » reglemente för lasarettsläkarnes pensionskassa........ 39

Motivering till lasarettsstadgan..................... 47

D:o » sjukstugestadgan.................... 87

D:o » pensionsförslaget .................... 93

Bilagor:

1. Alternativt förslag till pensionsreglemente............109

2. Yttrande af Filosofie Licentiaten E. Phragmén..........117

3. Förteckning å lasarettsväsendet rörande författningar, utkomna efter

Kongl. Kungörelsen den 21 Oktober 1864 .......... 121

4. Tabell öfver lasarettsläkares och lasarettssysslomäns löneförmåner . 129

Till KONUNGEN.

Jemlikt från Ecklesiastikdepartementet till undertecknad Almén afiåten
embetsskrifvelse af den 15 april nästlidet år har Eders Kongl. Maj:t
funnit godt

dels uppdraga åt en kommitté att efter verkstäld utredning uppgöra
förslag i fråga om behöfliga förändringar i gällande bestämmelser angående
länslasaretten och andra sjukvårdsinrättningar, som må kunna anses böra
i väsentliga delar med dem likställas, samt att dervid taga under öfvervägande
ej mindre hvad Riksdagen i ämnet anfört än äfven hvad Medicinalstyrelsen
och öfriga vederbörande hemstält särskildt beträffande lasarettsläkarnes
tillsättning, aflöning och pensionering,

dels i nåder förordna till ordförande i nämnda kommitté undertecknad
Almén, f. d. Generaldirektör, samt till ledamöter i kommittén undertecknade
Grundberg, lasarettsläkare, ledamot af Riksdagens första kammare, Lundgren,
lasarettsläkare, Meyer, grosshandlare, ledamot af Riksdagens andra kammare,
samt Larsson, hemmansegare, ledamot af Riksdagens andra kammare.

På kallelse af den sålunda utsedde ordföranden sammanträdde denna
kommitté för första gången den 9 maj 1898 och genomgick provisoriskt under
denna samt närmast följande fem dagar så väl nu gällande bestämmelser
i ämnet som ock den af Eders Kongl. Maj:t till kommittén öfverlemnade,
då vunna utredning i ärendet. Sedan kommittén tillika gått i författning
om utsändande af frågeformulär för erhållande af upplysning angående
lasarettsläkares och lasarettssysslomäns löneförmåner, beslöt kommittén, för
att ''lemna sina ledamöter tillfälle att under sommarens lopp taga noggrannare
kännedom om innehållet af de till kommitténs handläggning hörande
ärenden, att för denna tid ajournera sig samt att första näst derpå följande
sammanträde skulle ega rum den 26 september 1898. Från och med sistnämnda
dag till och med den 30 innevarande januari hafva kommitténs arbeten,
med undantag endast för tiden 3 december—15 januari, nästan
hvarje dag fortgått.

Såsom resultat af sitt sålunda förehafda arbete får kommittén till Eders
Kongl. Maj:t underdånigst öfverlemna:

förslag till lasarettsstadga jemte tillhörande motivering;
förslag till sjukstugestadga tillika med motiv; samt

förslag till reglemente för lasarettsläkarnes pensionskassa jemte motivering
såväl rörande behofvet i allmänhet af lasarettsläkarnes pensionering
som ock beträffande de af kommittén vid utarbetandet af nämnda pensionsreglemente
antagna hufvudgrunder.

Af skäl, som framhållas uti kommitténs motivering rörande pensionsfrågan,
har kommittén i erforderliga delar omarbetat det af lasarettsläkarne
i underdånig framställning af november 1897 till Eders Kongl. Maj:t ingifna
förslag till pensionsreglemente; och får kommittén härhos i underdånighet
öfverlemna jemväl detta förslag, upptaget såsom alternativ i bil. 1
till kommitténs betänkande.

Då kommittén, såsom närmare framgår af dess motivering för sitt pensionsförslag,
af vissa skål ej ansett lämpligt medgifva inträde i pensionskassan
åt de lasarettsläkare, som vid tiden för pensionsförslagets eventuella
trädande i kraft öfverskridit 45 år, men, såsom i motiveringen jemväl
framhålles, flere skäl tala för beredande af en om ock mindre pension
äfven åt desse läkare, så tillåter sig kommittén, på de i motiveringen
framstälda grunder rörande denna del af pensionsfrågan, härmed
i underdånighet hemställa, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med begäran
i lasarettsläkarnes förutnämnda underdåniga framställning af november
1897,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t för Riksdagen framlägga nådig proposition
derom, att — derest ett blifvande reglemente för en pensionskassa
för rikets lasarettsläkare innehåller föreskrift att af de vid tiden för reglementets
trädande i kraft befintlige lasarettsläkare endast de må vinna inträde
i pensionskassan, hvilka då ej ännu fylt 45 år — de af desse lasarettsläkare,
som öfverskridit nämnda ålder, måtte, för så vidt de omedelbart
efter uppnådda 65 lefnads- och 25 tjenstår vid sjukhus, deraf minst 20 år
såsom ordinarie lasarettsläkare, afgå från innehafvande tjenst, af landstingen
erhålla årlig pension till belopp af 3,000 kronor, att utgå från och med
månaden näst efter afskedets beviljande, samt att landstingen måtte af

statsverket bekomma godtgörelse med hälften af de utgifter, de härigenom
få vidkännas.

Genom särskild nådig remiss den 29 april 1898 har Eders Kongl.
Maj:t öfverlemnat handlingar i mål rörande förslag till instruktion för
direktion och tjensteman vid Stockholms stads och läns kurhusinrättning, för
att af kommittén tagas i betraktande under fullgörande af det åt kommittén
lemnade uppdrag; men har kommittén ej ansett denna nådiga remiss böra
föranleda till särskild åtgärd eller yttrande, då ifrågavarande sjukvårdsinrättning,
enligt kommitténs förslag till lasarettsstadga, fortfarande såsom
t hittills skulle i hufvudsak vara undantagen från bestämmelserna i gällande
allmänna lasarettsförfattning.

Derest lasarettsstadga och sjukstugestadga varcte, i öfverensstämmelse med
de af kommittén nu öfverlemnade förslagen utfärdade, torde det — förutom
att Eders Kong], Maj:ts nådiga Kungörelse den 21 oktober 1864 angående förändrade
instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid länens lasarett
och kurhus tillika med alla senare utkomna författningar, som utgöra direkta
ändringar af och tillägg uti nämnda instruktioner, böra upphäfvas — blifva
af nöden att vidtaga ändringar jemväl i här nedan nämnda afseenden:

Uti den för Medicinalstyrelsen gällande nådiga Instruktion af 2 november
1877 bör § 8 mom. 1 ändras hvad angår bestämmelserna såväl
om inspektion af lasarett som om lasarettsläkares tillsättning (jemför §§11
och 21 i förslaget till lasarettsstadga).

Nådiga Instruktionen den 31 oktober 1890 för läkare, som äro för
helso- och sjukvården inom visst område anståide, äfvensom för andre,
som utöfva läkarekonsten, § 57, sådan denna paragraf lyder genom nådiga
Kungörelsen den 19 oktober 1894, bör, med anledning af § 31 i förslaget
till lasarettsstadga, ändras derhän, att tjenstårsberäkning lika med civile
läkares i statens tjenst må, under de i nämnda § 57 stadgade vilkor,
tillkomma hvarje lasarettsunderläkaretjenst, utan att underdånig ansökan
derom behöfver göras i hvarje särskildt fall.

Tillika vill kommittén i underdånighet fasta Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på ett förhållande, som redan, om ock å annat område, uppmärksammats
af de utaf Eders Kongl. Maj:t i nåder utsedde kommitterade
för granskning af nådiga stadgan angående sinnessjuke af den 2 november
1883. I sitt den 24 februari 1896 afgifna underdåniga utlåtande säga
nämligen dessa kommitterade, bland annat:

»Slutligen har kommittén ansett sig böra uttala, att, derest sådant legat
inom kommitténs uppdrag, kommittén, för tillgodoseende af de sinnessjukes
och deras anhörigas berättigade kraf derpå, att obehöriga personer icke
kunna få kännedom om vissa de sinnessjuke rörande handlingar, hvilka
afse grannlaga och under alla omständigheter rent personliga förhållanden,
velat hemställa om sådan ändring i tryckfrihetsförordningen, att tillgång
till dylika handlingar uttryckligen inskränkes till den sjukes målsman eller
annan, som för afgiften ansvarar, i all synnerhet som grunden för nämnda
förordnings förbud mot att meddela eller till tryck utlemna utdrag af
kyrkoböcker eller af andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar,
i afseende på enskilda personers lefverne och seder, så vidt de
lända dem till skada eller förklenande, torde vara i ännu högre grad tillämplig
å de uti här ifrågavarande afseende af läkare och andra personer lemnade
uppgifter.» Då nu anförda uttalande angående önskvärdheten af inskränkning
utaf den hittills i lag medgifna rätten att taga del af handlingar, som angå
sinnessjuka personer, torde ega sin fulla giltighet jemväl med afseende å
handlingar och journaler, som röra lasarettspatienter, så tillåter sig kommittén,
hvilken på grund af tryckfrihetsförordningen ansett sig icke kunna föreslå
strängare bestämmelser mot missbruk härutinnan, än de i dess förslag till
lasarettsstadga, § 28 p. 8 förefintliga, härmed i underdånighet hemställa, huruvida
icke Eders Kongl. Maj:t täcktes vilja gå i författning om beredande
af sådan ändring i tryckfrihetsförordningen, hvarigenom innehållet af de
i förslagets § 28 p. 11 omnämnda journaler, hvilka till största delen innehålla
uppgifter om patienters rent personliga förhållanden, skyddas mot

obehörigt utspridande och rätten att taga del af journalerna förty begränsas
till de i förenämnda § 28 p. 8 uppräknade personer.

Beträffande det i slutet af förslaget till lasarettsstadga intagna öfvergångsstadgandet
rörande val af lasarettsdirektion tillåter sig kommittén i
underdånighet framhålla, att nämnda öfvergångsstadgande torde vara öfverflödigt,
derest lasarettsstadgan utfärdas i god tid före landstingens sammanträden,
att gälla från och med näst derpåföljande första januari.

Såsom bilagor till de af kommittén nu öfverlemnade förslagen medfölja:
förutnämnda alternativa förslag till reglemente för lasarettsläkarnes
pensionskassa;

af Läraren vid Stockholms högskola Filosofie Licentiaten E. Phragmén
på begäran afgifvet yttrande rörande de af kommittén utarbetade tvenne
förslag till reglemente för en pensionskassa för lasarettsläkarne;

förteckning å efter utfärdandet af 1864 års allmänna lasarettsförfattning
utkomna nådiga bref, kungörelser och öfriga författningar, hvilka
i mer eller mindre mån beröra något till lasarettsväsendet hörande ämne; och
tabell, utvisande de rikets samtlige lasarettslåkare och lasarettssysslomän
tillkommande aflöningsförmåner och upprättad med ledning af de uppgifter
kommittén, såsom ofvan nämnts, låtit i ämnet infordra, hufvudsakligast
för att kunna bedöma, huruvida, såsom Medicinalstvrelsen i underdånigt
yttrande ifrågasatt, en viss lön för lasarettsläkare skulle kunna stadgas.

Samtliga de af Eders Kongl. Maj:t till kommittén öfverlemnade handlingar
återställas.

Underdånigst

AUG. ALMÉN.

L. GRUNDBERG. P. J. C. LUNDGREN.

ERNST MEYER. OSCAR LARSSON.

Gustaf Tägtström.

Stockholm den 30 januari 1899.

Förslag

till

Lasarettsstadga.

KAP. 1.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Mom. 1. Denna stadga skall, med den inskränkning, hvarom här
nedan i mom. 2 sägs, tillämpas vid

a) hvarje nu befintligt länslasarett; och

b) hvarje på likartadt sätt anordnad sjukvårdsinrättning, hvilken
eges och, helt eller delvis, underhålles af landsting eller stad som
icke i landsting deltager samt hvars antal sjuksängar uppgår till
minst tjugufem.

De under a) och b) nämnda sjukvårdsinrättningar sammanföras i det
följande under den gemensamma benämningen lasarett.

Mom. 2. Der för viss sjukvårdsinrättning, likartad med de i mom.
1 a) eller b) nämnda, särskilda nådiga bestämmelser äro eller varda utfärdade,
skola för sådan sjukvårdsinrättning gälla i främsta rummet dessa
nådiga bestämmelser samt, derutöfver och i den mån föreskrift saknas,
denna lasarettsstadga.

Mom. 3. Hvad i denna stadga föreskrifves beträffande landsting skall,
der ej annat uttryckligen är närnndt, gälla äfven för stad som icke i landsting
deltager.

§ 2.

På landstinget ankommer att, sedan vederbörande lasarettsdirektion,
der sådan finnes tillsatt, i frågan yttrat sig, besluta om anläggande af nytt
lasarett eller vidtagande af sådan förändring med förut befintligt, som
innefattar afsevärd om- eller nybyggnad eller utvidgning. Innan landstinget
företager frågan till slutligt afgörande skola fullständiga ritningar vara af
Medicinalstyrelsen, efter inhemtande af öfverintendentsembetets yttrande,
granskade och med jemkningar, der sådana finnas nödiga, godkända.
Till ledning för denna granskning skola till Medicinalstyrelsen insändas
jemväl kostnadsförslag samt beskrifning öfver ej mindre sagda ritningar
än äfven, der fråga är om nyanläggning, tomtens storlek, läge och beskaffenhet.

§ 3.

För vård å allmänt rum af med venerisk smitta behäftade personer
skall vid minst ett lasarett inom hvarje landstingsområde finnas en särskilt
för nämnda ändamål inredd afdelning, innehållande för sådana sjuka
afsedda badrum, sängar, sängkläder och öfriga sjukhuspersedlar.

A lasarett, der sådan afdelning ej finnes inrättad, må dylik patient
intagas endast å enskildt rum.

§ 4.

Inom hvarje landstingsområde skall vid något af dess lasarett finnas
en på lämpligt sätt anordnad afdelning, afsedd för tillfällig vård af sinnessjuka,
som äro i synnerligt eller trängande behof af hospitalsvård.

A lasarett, der sådan afdelning ej finnes inrättad, må dylik patient
ej intagas.

§ 5.

Mom. 1. Efter de grunder och till de belopp, som af landstinget, på
vederbörande lasarettsdirektions förslag, årligen fastställas, utgår, med de
inskränkningar, som här nedan i denna paragraf sägas, ersättning för de
å lasarettet vårdade sjuka.

Mom. 2. För vård af medellös, inom landstingsområdet insjuknad
person, som tillhör annat landstingsområde, får icke fordras högre ersättning
än femtio öre för dag; dock att, derest dylik sjuk vårdas å sinnessjukafdelning,
ersättningen må kunna bestämmas till högst två kronor för dag.

Mom,. 3. Med venerisk smitta behäftade sjuka åtnjuta vård och öfriga
sjukhusförmåner kostnadsfritt, såvida de vårdas å allmänt rum.

§ 6.

Mom. 1. Då sjuk anmäles till intagning å lasarett, skall, med
undantag för det fall som i § 28 punkt 2 sägs samt med iakttagande
af hvad för vissa fall här nedan angifves, för läkaren företes af
vederbörande kommunalstyrelses eller fattigvårdsstyrelses ordförande eller
annan vederhäftig person utfärdad ansvarsförbindelse för den afgift, som
för vård å inrättningen, enligt de i § 5 här ofvan stadgade grunder, äfvensom
för möjligen erforderlig hemforslings- eller begrafningskostnad skall
erläggas, hvarjemte, derest den sjuke ej personligen inställer sig, läkarebetyg
skall, der lasarettsläkaren så anser nödigt, företes. Ansvarsförbindelse
skall innehålla uppgift om den sjukes namn, stånd, hemort och förmögenhetsvilkor,
och läkarebetyg skall angifva sjukdomens vetenskapliga
benämning samt skälet hvarför lasarettsvård anses behöflig.

Sinnessjuk må af läkaren kunna intagas äfven utan att ansvarsförbindelse
för honom vid inträdessökandet företes, men ej må intagning ske,
derest icke genom läkarebetyg blifvit, styrkt, att den sjuke är i synnerligt

eller trängande behof af vård å lasarettets sinnessjukafdelning. Der icke

ansökan om hospitalsvård redan blifvit gjord, åligger det målsman eller
annan vederbörande att till läkaren så fort ske kan aflemna behörig sådan
ansökan, hvilken genom läkarens försorg skall insändas till vederbörande
hospitalsdirektion. Företes ej ansökan inom skälig tid, skall läkaren derom
göra anmälan till lasarettsdirektionen, hvilken derefter har att vidtaga erforderliga
åtgärder.

Medellös sjuk, tillhörande annat landstingsområde, eller medellös utländsk
undersåte skall till vård mottagas äfven utan ansvarsförbindelse;
dock bör, der så ske kan, intyg om hemort företes.

Med venerisk smitta behäftad skall å allmänt rum intagas utan ansvarsförbindelse
eller annat intyg.

Mom. 2. För sjuk af Kronans manskap bland tågande trupp, hvilken,
i händelse af behof, skall, under de i gällande författningar stadgade vilkor,
å lasarett njuta vård, gäller, i stället för den i mom. 1 nämnda ansvarsförbindelsen,
vederbörande befälhafvares skriftliga anmälan, med uppgift
tillika om den sjukes namn, ålder och hemort.

Mom. 3. A lasarett emottagas ej:

a) obotligt sjuk, såvida icke hans sjukdom af läkaren anses vara af den
beskaffenhet att någon tids lasarettsvård skulle för den sjuke medföra väsentlig
lindring i hans tillstånd eller för någon tid möjligen återställa hans
förvärfsförmåga; dock må ej heller dylik sjuk mottagas, derest hans sjukdom
kan medföra våda eller större obehag för öfriga patienter;

b) person, angripen af smittosam febersjukdom; dock må den, som
lider af difteritisk strypsjuka, intagas för den händelse operativ behandling
är af nöden.

Mom. 4. År lasarett beläget på ort der barnbördsanstalt ej finnes,
må barnaföderska i trängande fall intagas, då operativt ingrepp med skarpa
instrument är nödigt och detta icke kan i hemmet utföras af barnmorska
eller läkare; börande detta förhållande vara styrkt genom intyg af barnmorska
eller, der så ske kan, af läkare.

Mom. 5. Efter af läkaren företagen undersökning af den sjuke skall
denne, derest lasarettsvård för honom är behöflig, å lasarettet intagas.
Finnas flere till intagning samtidigt anmälda patienter än antalet lediga
platser å lasarettet, skall den hafva företräde, som enligt läkarens åsigt är
i största behofvet af lasarettsvård.

Å såväl mans- som qvinnoafdelningen bör dock så vidt möjligt är
minst en sjuksäng alltid hållas ledig för mottagande af olycksfall.

§ 7.

Förslag till spisordning för lasarettet skall af vederbörande lasarettsläkare
uppgöras och af direktionen med dess yttrande underställas Medicinalstyrelsens
pröfning och godkännande.

I enlighet med den sålunda faststälda spisordningen skall lasarettets
mathållning bestridas genom eget hushåll, eller, der svårighet derför möter,
genom entreprenad.

§ 8.

Vid verkställande af byggnadsarbete, hvarom i § 2 sägs, vid anskaffande
af de för lasarettet erforderliga inventarier, matvaror och förbrukningsartiklar
samt vid bestridande på entreprenad af lasarettets mathållning
skola bestämmelserna i gällande förordning angående statens
upphandlings- och entreprenad väsende, i den mån sig lämpligen göra låter,
iakttagas.

Direktionsledamot eller vid lasarettet anstäld tjensteman eller betjening
må ej för lasarettets räkning åtaga sig leverans eller arbete eller vara ombud
för anbudsgifvare, leverantör eller entreprenör.

§ 9-

De för länets allmänna sjukvårdsanstalter utgående sjukvårdsmedel
skola i länets ränteri levereras, och skall derefter det hvarje lasarett till -

kommande belopp af Konungens Befallningshafvande, på direktionens anvisning,
till densamma utanordnas.

De af landstinget för lasarettet anslagna medel skola, likaledes på
direktionens anvisning, till direktionen utanordnas på sätt landstinget
beslutar.

§ 10.

Mom. 1. Vid hvarje lasarett skall finnas:

1. En direktion, utsedd på sätt i § 13 sägs.

2. En läkare, som utses i den ordning § 21 stadgar.

3. En syssloman, tillsatt i enlighet med § 34.

4. En af direktionen antagen prestman, som vid lasarettet biträder i
hvad till hans embete hörer.

5. Nödig sjukvårdsbetjening, som läkaren eger tillsätta och entlediga,
dock med skyldighet att vid nästkommande direktionssammanträde derom
göra anmälan, samt nödig ekonomibetjening, hvars antagande och entledigande
tillhör direktionen.

Mom. 2. Aflöning till tjensteman och betjening utgår enligt stat, som
efter förslag af direktionen bestämmes af landstinget.

Finner direktionen ändring i den faststälda lönestaten nödig och kan
ej lämpligen landstingets sammanträde afvaktas, eger direktionen i ämnet
fatta beslut, som länder till efterrättelse, intill dess frågan blifvit af landstinget
pröfvad.

Mom. 3. För dem af de i mom. 1 nämnda tjensteman och betjening,
som icke på grund af andra bestämmelser kunna komma i åtnjutande af
pension till skäligt belopp för sin tjenstgöring vid lasarettet och som en
längre tid med nit och trohet uppfylt sina åligganden samt af ålder eller
sjukdom eller under tjenstgöring ådragen skada nödgas lemna sin befattning,
eger direktionen att hos landstinget föreslå det pensionsbelopp för
återstående lifstid, hvilket i mån af förtjenst och behof pröfvas skäligt.

Mom. 4. För beredande af nödig hvila åt läkare och sjukvårdsbetjening
eger direktionen hos landstinget göra framställning om beviljande
åt dem af någon tids årlig semester.

§ 11-

Medicinalstyrelsen eger att genom någon sin ledamot eller särskildt
förordnad läkare å lasaretten förrätta inspektioner, när helst sådana kunna
anses vara af behofvet påkallade; dock må icke mer än fem år förflyta mellan
de särskilda inspektionerna å hvarje lasarett.

KAP. 2.

Om direktion.

§ 12.

Den direktion, som jemlikt § 10 skall finnas vid hvarje lasarett, har
till åliggande att handhafva inrättningens förvaltning i öfverensstämmelse
med derför gällande föreskrifter och i allt hvad sjukvården rörer under
öfverinseende af Medicinalstyrelsen.

§ 13.

Direktionen skall bestå af sex, inom länet bosatta ledamöter, af hvilka
en bör vara läkare. Ledamöterna väljas af landstinget för en tid af fyra
kalenderår. Hälften af antalet skall dock, efter inför landstinget verkstad
lottning, utträda vid slutet af andra året ifrån det denna förordning
vunnit tillämpning. Afgår ledamot under den för honom bestämda tjenstgöringstiden,
anställes fyllnadsval, och bör den sålunda valde fjenstgöra
under den tid, som för den afgångne återstått.

Då val af direktionsledamöter eger rum, må, der landstinget så beslutar,
tillika utses visst antal suppleanter, med tjenstgöringstid af två år.

Det år val af direktionsledamöter eller suppleanter skall ega rum har
direktionen att derom i god tid hos landstinget göra anmälan.

Landshöfdingen i länet eger, der han så finner för godt, deltaga i
direktionens öfverläggningar men ej i dess beslut.

§ 14.

Mom. 1. Direktionen, hvars ledamöter sig emellan fördela göromålen,
skall på bestämd dag sammanträda en gång hvarje månad, eller oftare, om
göromålen det fordra; egande direktionen att inom sig årligen utse ej
mindre ordförande och vice ordförande än äfven en verkställande ledamot,
hvilken, till den omfattning och i enlighet med de föreskrifter direktionen
meddelar, mellan sammanträdena har att utöfva tillsyn öfver lasarettets
angelägenheter och som tillika skall vara kassakontrollant, derest icke direktionen
dertill utser annan ledamot. Finner den verkställande ledamoten
eller kassakontrollanten anledning till anmärkning, eger han sådant till
direktionen anmäla.

Mom. 2. Vid direktionens sammanträden må beslut ej fattas med
mindre än att fyra ledamöter äro närvarande. Äskas omröstning, skall den
ske öppet, utom vid val, då den bör ske med slutna sedlar. Besluten
bestämmas efter de flesta rösterna; äro dessa lika delade, gäller den mening,
som biträdes af ordföranden. Genom lottning betämmes företrädet mellan
dem, som vid val erhållit lika antal röster.

§ 15.

Under direktionens förvaltning stående fonder eller andra af densamma
omhänderhafda medel, hvilka icke för tillfället behöfva tagas i
anspråk för utgifters bestridande, skola genom insättning i bank, hvars
reglemente blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt, eller på annat sätt mot be -

tryggande säkerhet göras fruktbärande. Alla lasarettet tillhörande säkerhets-
och andra värdehandlingar skola förvaras å säkert ställe, uti särskild
kassakista med tvenne olika lås, till hvilka sysslomannen och en direktionsledamot
innehafva hvardera en nyckel. Det åligger direktionen att noga
tillse, det dessa handlingar icke till säkerheten försämras, och att för
sådant ändamål granska dem minst en gång om året.

Fullgör icke direktionen hvad den sålunda åligger, skall den ansvara
för all den förlust, som derigenom kan lasarettet tillskyndas.

§ 16.

Vid lasarett, som eger hemman, jordar eller andra lägenheter, skall
direktionen tillse, att dessa fastigheter väl vårdas och ständigt mot lämplig
afgift finnas utarrenderade.

§ 17.

Direktionen åligger äfven att hafva vård och tillsyn öfver inrättningens
byggnader, inventarier och utredningspersedlar samt genom årliga
besigtningar förvissa sig derom, att sådant allt i fullgodt skick befinnes.

§ 18.

Med iakttagande af bestämmelserna i denna stadga och gällande författningar
i öfrigt eger direktionen utfärda och till efterlefnad påbjuda de
särskilda föreskrifter, som vid lasarettet må finnas nödiga för betryggande
af inrättningens ändamålsenliga skötsel och förvaltning.

§ 19.

Mom. 1. Inom april månads utgång hvarje år skola föregående årets
räkenskaper jemte dertill hörande verifikationer öfverlemnas till de af landstinget
för granskning af lasarettets räkenskaper och förvaltning utsedde
revisorer, hvilka hafva att före juni månads slut till direktionen öfverlemna
berättelse öfver verkstäld granskning och återställa räkenskaperna.

Direktionen skall derefter före juli månads utgång till Konungens Befallningshafvande
öfverlemna dessa handlingar, åtföljda, der sådant anses nödigt,
af direktionens yttrande i anledning af revisionsberättelsen. Samtliga revisionen
rörande handlingar öfverlemnas derefter af Konungens Befallningshafvande
till landstinget. Granskningen af direktionens protokoll skall å
asarettet verkställas.

Mom. 2. Jemväl före juli månads utgång har direktionen att till
Konungens Befallningshafvande insända för det nästkommande året upprättadt
förslag till inkomst- och utgiftsstat, hvilket af Konungens Befallningshafvande
jemte eget yttrande till landstinget öfverlemnas samtidigt,
med de i föregående moment nämnda handlingar.

Mom. 3. Hvad i denna paragraf stadgas skall icke tillämpas på stad
som icke i landsting deltager, utan skall beträffande sådan stad iakttagas
hvad gällande kommunalförfattningar derom föreskrifva.

§ 20.

öfver direktionens beslut och åtgärder kunna, inom trettio dagar efter
deraf erhållen del, besvär anföras, i ärende som rörer sjukvården hos
Medicinalstyrelsen, i annat ärende hos Konungens Befallningshafvande, der
icke för visst fall annorlunda kan vara stadgadt.

Beslut skall anses delgifvet den dag detsamma blifvit kungjordt å
den utanför direktionens sessionsrum anbragta anslagstafla, der ej direktionen
för visst fall förordnar om annat delgifningssätt.

KAP. 3.

Om läkare.

§ 21.

Mom. 1. Blifver lasarettsläkaretjenst ledig, skall direktionen ofördröjligen
genom kungörelse, som bör i allmänna tidningarna tre gånger

införas, tillkännagifva, att till Kongl. Maj:t stäld ansökning till nämnda befattning
skall före klockan tolf å trettionde dagen efter den, då kungörelsen
första gången varit i tidningarna offentliggjord, till direktionen ingifvas;
skolande i kungörelsen särskildt angifvas de med tjensten förenade löneförmåner.

Inkomna ansökningar, hvilka böra vara åtföljda af styrkt merit- och
tjensteförteckning jemte andra handlingar, derest den sökande dermed vill
styrka sin lämplighet, skola derefter så fort ske kan af direktionen, jemte
dess utlåtande och förord, öfver hvilka klagan ej må föras, insändas till
Medicinalstyrelsen, som, med afseende fäst å såväl det af direktionen
afgifna förordet som de sökandes ådagalagda skicklighet och förtjenst, ej
mindre å förslag uppför tre bland de sökande, derest så många anmält sig
till tjensten, i den ordning de dertill anses böra ifrågakomma än äfven
till förmån för någon bland de sökande afgifver sitt förord. Samtliga de
tjenstens tillsättande rörande handlingar insändas derefter till Kongl. Maj:t,
som till tjensten utnämner och förordnar en bland de sökande.

Mom. 2. Till lasarettsläkaretjenst är icke någon kompetent, som icke,
vid ansökningstidens utgång, efter vunnen legitimation bestridt läkaretjenst
under minst ett år vid lasarett eller dermed jemförlig sjukvårdsinrättning.

Mom. 3. Utnämnd lasarettsläkare är skyldig att inom utgången af
den månad, derunder han blifvit nämnd, tillträda sin tjenst samt att, sedan
detta skett, derom ofördröjligen göra anmälan hos såväl direktionens ordförande
som Medicinalstyrelsen.

Mom. 4. Derest pensionsinrättning för lasarettsläkare kommer till
stånd oeh erhåller af Kongl. Maj:t faststäldt reglemente, är lasarettsläkare,
som efter denna fastställelse utnämnes, skyldig ingå såsom delegare i
pensionsinrättningen.

§ 22.

Lasarettsläkare bör inom sjukvård san stal ten eller i dess grannskap hafva

sin bostad. Finnes lämplig sådan inom anstaltens område upplåten åt

läkaren, skall lian sig deraf begagna. Läkaren får ej under dygnet aflägsna
sig på längre tid, än som med inrättningens fördel och de sjukas behöriga
vård är förenligt, och ställe sig noga till efterrättelse hvad i § 28 derom
är föreskrifvet.

§ 23.

Det lasarettsläkare tillkommande kontanta lönebelopp skall med två
tredjedelar utgå såsom lön och med återstående tredjedel såsom tjenstgöringspenningar.

De med tjensten förenade tjenstgöringspenningar få uppbäras endast
för den tid tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort eller begagnat semester,
men skola för den tid, under hvilken han eljest varit från tjenstgöring
befriad, utgå till den som tjensten förrättat.

§ 24.

Mom. 1. Tjenstledighet för högst en månads tid meddelas lasarettets
läkare och vikarie under tjenstledigheten förordnas af direktionen eller dess
ordförande, önskar läkaren längre ledighet, eger han derom hos Medicinalstyrelsen
göra ansökan, åtföljd af direktionens eller dess ordförandes yttrande,
och är läkaren skyldig att, så vidt möjligt, föreslå lämplig vikarie.

Finnes vid lasarettet tjenstebostad för lasarettsläkaren inrättad, är
denne skyldig att derstädes tillhandahålla fri bostad åt sin vikarie. Möter
hinder härför, må lasarettsläkaren med direktionens begifvande tillhandahålla
vikarien lämplig bostad i lasarettets närhet.

Mom. 2. Atnjutes tjenstledigheten för styrkt sjukdom, är, der denna
varar öfver fjorton dagars tid, läkaren ej skyldig att af sin aflöning afstå mer
än tjenstgöringspenningarna till vikarien, som derutöfver genom direktionen
erhåller ersättning enligt öfverenskommelse. I alla andra fall då
tjenstledighet åtnjutes är läkaren skyldig sjelf aflöna sin vikarie med hvad
som kan erfordras utöfver tjenstgöringspenningarna.

§ 25.

Utan Medicinalstyrelsens, efter vederbörande direktions hörande, meddelade
tillstånd får lasarettsläkare ej åtaga sig annan tjenstebefattning;
gör han det ändock, skall Medicinalstyrelsen, efter inherntande af direktionens
yttrande, vidtaga den åtgärd, som kan vara erforderlig för rättelses
vinnande, och, der så pröfvas nödigt, försätta honom ur tjenstgöring samt
hos Kongl. Maj:t ofördröjligen anmäla förhållandet.

§ 26.

Mom. 1. Förekommer anledning till anmärkning mot läkaren för
felaktighet eller försummelse i tjensten, må direktionen, om så pröfvas
nödigt, derom göra anmälan hos Medicinalstyrelsen.

Mom. 2. Äro läkarens felaktighet och försummelse af den beskaffenhet,
att det för sjukvårdens behöriga uppehållande varder nödigt, att läkaren
försättes ur tjenstgöring, eger Medicinalstyrelsen derom besluta samt föranstalta,
att tjensten under tiden och mot skälig aflöning, som det åligger
läkaren bestrida, varder genom vikarie uppehållen. I sammanhang dermed
skall Medicinalstyrelsen föranstalta jemväl om läkarens ställande under åtal,
eller ock, derest sådant anses lämpligare, öfverlemna saken till Kongl. Maj:t
för vidare behandling.

Medicinalstyrelsens beslut om läkarens försättande ur tjenstgöring
skall genast gå i verkställighet, ändå att klagan öfver beslutet föres.

§ 27.

Mom. 1. Lasarettsläkare är mellan direktionens sammanträden sjukvårdsinrättningens
inför direktionen ansvarige styresman, och åligger
honom att ansvara särskilt för sjukvården samt ordningens upprätthållande.
Till följd häraf äro anstaltens tjenstemän och betjening i allt
hvad deras tjenst rörer honom hörsamhet skyldige.

Mom. 2. Läkaren eger i direktionens öfverläggningar men icke i
dess beslut deltaga, föredrager dervid, såvida icke ordföranden för visst
fall annorlunda bestämmer, alla sjukvården och förvaltningen rörande
äyenden, med rättighet att till protokollet få sin afvikande mening antecknad,
samt underställer direktionens pröfning de af honom mellan direktionens
sammanträden vidtagna åtgärder.

Mom. 3. Förekommer mellan direktionens sammanträden vigtigare
ärende, som fordrar skyndsam handläggning, skall läkaren sådant till direktionens
ordförande eller till verkställande direktionsledamoten ofördröjligen
anmäla.

§ 28.

.Lasarettsläkare åligger:

1. att minst en gång hvarje dag, på tid som af direktionen efter
läkarens förslag bestämmes, infinna sig å lasarettet för mottagning och
utskrifning samt tillsyn och behandling af patienter. Härförutom bör
läkaren besöka inrättningen så ofta omständigheterna det fordra. Vid anmälan
om sjukdomsfall, som kräfver skyndsam behandling å lasarett, skall
han ofördröjligen infinna sig;

2. att, då inträdessökande sjuk å den enligt punkt 1. bestämda mottagningstiden
inställer sig, undersöka sjukdomens beskaffenhet, granska de
medförda betygen och derefter bestämma, om intagning må ske, eller,
derest den sjuke ej kommer personligen tillstädes, granska de företedda
betygen och i öfverensstämmelse med de derför i § 6 lemnade föreskrifter
afgöra, huruvida den sjuke får intagas. I de fall, då skyndsam behandling
å lasarett är af nöden, skall den sjuke genast intagas, äfven om ansökningshandlingar
skulle saknas eller vara ofullständiga, eller den sjuke infunnit
sig å annan tid än den föreskrifna mottagningstiden;

3. att förordna om de sjukas fördelning och behandling samt tillse,
att gifna föreskrifter blifva af betjeningen punktligt fullgjorda; att sjelf

bemöta de sjuka med vänlighet och menniskokärlek samt tillhålla betjeningen
att kärleksfullt mot dem uppfylla sina åligganden;

4. att uppgöra det i § 7 omnämnda förslag till lasarettets spisordning,
innefattande bestämmelser om matens myckenhet och beskaffenhet samt
tiderna för dess utdelning. Från den bestämda spisordningen får läkaren
ej afvika i andra fall, än då sådant för de sjukas behandling är oundgänggängligen
nödvändigt;

5. att esomoftast undersöka födoämnenas beskaffenhet och hafva noggrann
tillsyn att hvarje sjuk erhåller den för honom bestämda portionen, vaka
öfver, att ordning och hygienens fordringar så långt möjligt är allestädes
inom inrättningen vidmakthållas, och vårda sig om, att sedlighet och gudsfruktan,
så bland de sjuka som bland betjeningen, iakttagas;

6. att uppgöra och underställa direktionens pröfning lämpliga ordningsregler
för betjeningen och de sjuka samt vaka öfver att dessa regler,
hvilka skola vara i sjukrummen anslagna, noggrant efterlefvas;

7. att sjelf icke fordra någon ersättning af de sjuka för dem egnad

skötsel samt derjemte noga tillse, att sådan ersättning ej heller af betje ningen

begäres; dock bör å enskildt rum vårdad patient lemna läkaren
skälig ersättning;

8. att, på anhållan af patient, målsman, offentlig myndighet, make
eller maka, eller, der läkaren så pröfvar lämpligt, annan anhörig, enligt
sjukjournalen afgifva intyg, som, då det utgör dödsattest eller innehåller
upplysning om endast sjukdomsdiagnos och tiden då sjuk intagits och
utskrifvits, skall lemnas afgiftsfritt, men i andra fall mot den lösen, som
för provinsialläkares intyg är eller framdeles kan varda bestämd;

9. att så vidt ske kan skilja de med smittosamma sjukdomar behäftade
från öfriga sjuka och framför allt så ordna, att af venerisk smitta

angripna hållas afskilda från andra patienter. Derjemte skall läkaren
tillse, att kvinnor, som låta bruka sig till skörlefnad och som blifvit med

venerisk smitta behäftade, om möjligt vårdas skilda från andra kvinnor
eller barn, som iråkat sådan sjukdom;

10. att, då patient intagits, utskrifvits eller å inrättningen aflidit,
ofördröjligen derom underrätta sysslomannen, för vidtagande af de åtgärder,
som på denne ankomma, samt för hvarje afliden till sysslomannen
aflemna dödsattest enligt af Medicinalstyrelsen föreskrifvet formulär;

11. att, i öfverensstämmelse med af direktionen faststäldt formulär,
föra diarium, innehållande för hvarje dag uppgift på inkomna, utskrifna
och döda patienter samt åt de sjuka och betjeningen dagligen utspisade
matportioner, samt, i öfverensstämmelse med af Medicinalstyrelsen faststälda
formulär, sjukjournal, operationsjournal och obduktionsjournal. Samtliga
dessa handlingar skola å läkarens expeditionsrum förvaras;

12. att, såvida ej ett rättsmedicinskt fall kan misstänkas föreligga,
förrätta liköppning å inom lasarettet afliden patient, då dödsorsaken är
okänd eller någon vigtig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan
vinnas. Önska anhöriga, det liköppning ej skall ega rum, må sådan
företagas endast i det fall att dödsorsaken är okänd och dödsattest begäres.

Då åter rättsmedicinsk undersökning i anledning af dödsfallet kan ifrågasättas,
skall läkaren derom ofördröjligen göra anmälan hos vederbörlig
myndighet, hvilken, derest sådan undersökning anses nödig, dertill förordnar
annan läkare;

13. att vid läkemedels förordnande iakttaga all den sparsamhet, som
med de sjukas bästa är förenligt; att granska apoteksräkningarna till deras
öfverensstämmelse med skedda rekvisitioner och detta genom påskrift attestera;

14. att hafva under sin vård inrättningens förråd af instrumenter
samt för dessa äfvensom för medicinalförfattningar och öfriga till läkarens
arkiv hörande handlingar, enligt inventarieförteckningar, ansvara;

15. att till Medicinalstyrelsen hvarje år inom bestämd tid aflemna
berättelse för föregående år, enligt anbefalda formulär och föreskrifter;
börande konceptet till årsberättelsen förvaras i läkarens arkiv.

§ 29.

Der poliklinisk verksamhet å lasarettet med direktionens medgifvande
af läkaren utöfvas, eger direktionen bestämma, om och i hvad mån läkaren
skall lemna ersättning för användande af sjukvårdsinrättningens lokaler,
instrument, bandager och öfriga hjelpmedel samt för det af lasarettets
betjening dervid lemnade biträde.

§ 30.

Anser landstinget nödigt att å lasarett skola finnas anstälda två eller
flera lasarettläkare, eger landstinget att, efter hörande af ej mindre direktionen
än äfven redan anstäld ordinarie lasarettsläkare, som dervid har att
särskildt angifva, hvilken lasarettsafdelning han önskar öfvertaga, derom
göra underdånig framställning hos Kongl. Maj:t, hvarvid samtliga handlingar
i ärendet skola bifogas.

Medgifves inrättande af sådan ny lasarettsläkaretjenst, skall denna tillsättas
jemlikt § 21, hvarefter Medicinalstyrelsen eger att, efter af direktionen
uppgjordt förslag, uti särskild instruktion för lasarettets läkare bestämma om
den närmare fördelningen af de till deras tjenstebefattningar hörande
göromål, med iakttagande likväl af att läkaren å den kirurgiska afdelningen
alltid, såvida han är ordinarie, skall vara den i § 27 omnämnde
styresman för lasarettet samt inför direktionen föredragande af till dess
handläggning hörande ärenden. Finnes inom lasarettets område lämplig
läkarebostad, är läkaren å den kirurgiska afdelningen skyldig att bebo
densamma. Icke föredragande lasarettsläkare är berättigad närvara vid
direktionens sammanträden, med rätt för honom att i öfverläggningarna
men ej i besluten deltaga samt att till protokollet få sin afvikande mening
antecknad.

§ 31.

Mom. 1. Anses underläkaretjenst böra vid lasarett inrättas, eger
direktionen att med bifogande af utdrag ur vederbörande landstings protokoll,
utvisande de för tjensten anslagna löneförmåner, derom hos Kongl.
Maj:t göra underdånig framställning, som skall till Medicinalstyrelsen insändas
och af Styrelsen med eget underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t
öfverlemnas.

Mom. 2. För kompetens till underläkaretjenst fordras att vara legitimerad
läkare.

Mom. 3. Skall underläkaretjenst tillsättas, eger direktionen derom
utfärda kungörelse i allmänna tidningarna, med tillkännagifvande af löneförmånerna
samt att sökande eger inom trettio dagar från första kungörandet
till direktionen ingifva till Medicinalstyrelsen stäld ansökning.

Öfver inkomna ansökningar skall vederbörande lasarettsläkare afgifva
sitt yttrande, hvarefter direktionen å förslag uppför tre bland de sökande,
derest så många sig anmält, med förord för någon af dem som tilldelats
förslagsrum.

Samtliga handlingar insändas derefter till Medicinalstyrelsen, som för
någon af de sökande utfärdar förordnande för viss tid, dock icke öfver
tre år.

Underläkare är skyldig tillträda sin tjenst inom utgången af den
månad, derunder förordnandet vunnit laga kraft.

Mom. 4■ Beträffande felaktighet och försummelse i tjensten af underläkare
gäller i tillämpliga delar hvad i § 26 stadgas om lasarettsläkare.

Mom. 5. Underläkare bör vara boende inom anstalten; honom åligger
att vid sjukvården tillhandagå vederbörande lasarettsläkare samt att närmast
under honom ombesörja och hafva tillsyn öfver de sjukas behandling,
och eger han derför att åtnjuta lydnad och hörsamhet af lasarettets
betjening i allt hvad tjensten rörer.

Vid tillfälligt förfall för lasarettsläkaren har underläkaren att uppehålla
dennes tjenst.

Anses utöfver dessa bestämmelser särskild instruktion för underläkare
behöflig, eger direktionen att efter Vederbörande lasarettsläkares hörande
uppgöra förslag till sådan instruktion och underställa densamma Medicinalstyrelsens
pröfning.

§ 32.

Anser lasarettsläkare några direktionens beslut eller åtgärder menliga
för sjukvården, eger han derom hos Medicinalstyrelsen göra anmälan.

§ 33.

För öfrigt ställe läkaren sig till efterrättelse medicinalväsendet rörande
författningar och de särskilda föreskrifter Medicinalstyrelsen redan lemnat
eller framdeles kan komma att meddela. Läkaren åligger ock att iakttaga
hvad direktionen enligt denna stadga honom förelägger.

Om syssloman.

§ 34.

Mom. 1. Blifver sysslomanstjenst vid lasarett ledig, skall direktionen
ofördröjligen genom kungörelse, som bör i allmänna tidningarna tre gånger
införas, tillkännagifva, att ansökning till nämnda befattning skall före
klockan tolf å trettionde dagen efter den, då kungörelsen första gången
varit i tidningarna offentliggjord, till direktionen ingifvas; skolande i kungörelsen
särskildt angifvas de med tjensten förenade löneförmåner äfvensom
att för den uppbörd af penningar och persedlar, sysslomannen kan
få sig anförtrodd, skall vid ansökningen fogas säkerhet till af direktionen
bestämdt belopp och af beskaffenhet att kunna af direktionen antagas.

Bland de sökande förordnar direktionen en lämplig, i bokföring kunnig
och i ekonomiska frågor erfaren person att tillsvidare och med ömsesidig
rätt till sex månaders uppsägning vara lasarettets syssloman.

Mom. 2. Brister sysslomannen i redovisning af de honom anförtrodda
medel eller beträdes han med annan svårare förseelse, eger direktionen
att omedelbart, utan den i mom. 1 stadgade uppsägningstid, skilja honom
från tjensten.

Mom. 3. Finnes inom lasarettets område lämplig bostad för sysslomannen,
är han skyldig bebo densamma.

§ 35.

Tjenstledighet åt sysslomannen beviljas af direktionen, som, på förslag
af sysslomannen, förordnar annan lämplig person att på sysslomannens
bekostnad och ansvar tjensten under tiden förrätta.

§ 36.

Sysslomannen skall under direktionens förmanskap och läkarens inseende
handhafva lasarettets ekonomiska förvaltning och dermed i sammanhang
stående angelägenheter, till följd hvaraf lasarettets betjening är honom
hörsamhet skyldig i allt hvad tjensten rörer.

Sysslomannen åligger bland annat:

1. att på tid som af direktionen bestämmes vara å sysslomannens
expeditionsrum tillstädes;

2. att i enlighet med direktionens föreskrifter uppbära och redovisa
sjukvårdsinrättningen tillkommande medel;

3. att, efter direktionens anordning och föreskrift, bestrida lasarettets
utgifter, hvarvid beträffande tjenstemännens och betjeningens löner
iakttages, att dessa emot vederbörliga kvittenser utbetalas, tjenstemännens
på första helgfria dag af sista månaden i kvartalet, och betjeningens vid
slutet af hvarje månad;

4. att föra ordentlig bok och räkning öfver lasarettets inkomster och
utgifter, såsom

a) hufvudbok,

b) kassabok, som bör afslutas den sista dagen i hvarje månad och, af
kassakontrollanten bestyrkt, vid nästinträffande ordinarie direktionssammanträde
för direktionen uppvisas,

c) afräkningsbok med patienter,

d) diarium, uppstäldt på sätt i § 28 punkt 11 stadgas angående läkarens
diarium,

e) förteckning öfver lasarettets inventarier och öfriga tillhörigheter,
hvilken förteckning skall årligen upprättas och bifogas årsräkenskaperna.

Räkenskaperna skola afslutas med kalenderår och vederbörligen verificerade
till direktionen aflemnas inom februari månads utgång påföljande
året;

5. att föra fullständig rulla öfver alla patienter, som å lasarettet intagas,
med ordentlig anteckning för hvarje person om hans hemort, stånd
och ålder samt dag för inskrifning vid och afgång från lasarettet jemte
uträkning af debiterade legosängafgifter, hvilken rulla skall bifogas årsräkenskaperna
;

6. att mottaga och öppna till direktionen inkommande handlingar;
att öfver alla handlingar, som skola inför direktionen föredragas, föra
diarium med register samt öfver de från direktionen utgående expeditionerna
kopiebok;

7. att, när sjuk intages, för hvilken ansökningshandlingar antingen
saknas eller äro ofullständiga, ofördröjligen vidtaga nödiga åtgärder för
införskaffande af föreskrifna handlingar;

8. att, emot kvitto, för patients räkning mottaga och på betryggande
sätt förvara dennes medförda penningar och värdesaker äfvensom
tillse, det patients öfriga medhafda tillhörigheter ordentligt förvaras;

9. att vid direktionens sammanträden föra protokoll, uppsätta och
kontrasignera alla af direktionen beslutade skrivelser och andra expeditioner
samt för deras expedierande ansvara;

10. att till Medicinalstyrelsen, för granskning i anseende till taxationen,
ofördröjligen insända lasarettets medikamentsräkningar, sedan de
blifvit af vederbörande läkare attesterade;

11. att, när patient aflidit å lasarettet, till pastorsexpeditionen i den
församling, inom hvilken lasarettet är beläget, skyndsamt öfversända dödsattest
äfvensom prestbevis, der sådant kan utan längre tidsutdrägt anskaffas
;

12. att hafva noggrann tillsyn öfver lasarettets byggnader, inventarier
och utredningspersedlar samt, då något deraf märkes tarfva
förbättring, derom genast göra anmälan hos läkaren eller verkställande
direktionsledamoten;

13. att tillse, det å inrättningen med elden försigtigt förfares äfvensom
att brandredskap och eldstäder hållas i det skick gällande brandordning
påbjuder;

14. att innan tid, för hvilken kontrakt angående mathållningen eller
leverans af förbrukningsartiklar vid lasarettet är gällande, tilländagår,
sådant hos direktionen i god tid tillkännagifva;

15. att hålla förteckning öfver och förvara alla de författningar och
andra lasarettet tillhörande handlingar, om hvilka icke är annorlunda
förordnadt.

§ 37.

Före april månads utgång hvarje år skall sysslomannen i närvaro af
lasarettsläkaren och en direktionsledamot anställa besigtning å lasarettets
inventarier och utredningspersedlar, hvarvid det som är obrukbart

skall utmönstras. Årligen inom samma tid verkställes ekonomisk besigtning
å anstaltens byggnader af sysslomannen med biträde af en eller flere

utaf direktionen utsedda sakkunniga samt i närvaro af en direktionsledamot
och lasarettsläkaren.

Instrumenten öfver begge nu nämnda besigtningar jemte deraf föranledda
förslag, uppgjorda af sysslomannen i samråd med läkaren och
ofvannämnda direktionsledamot, skola af sysslomannen inlemnas vid ordinarie
direktionssammanträdet i maj månad samt biläggas direktionens
protokoll.

§ 38.

Sysslomannen tillkommer att med noggrannhet vaka deröfver, att
lasarettet tillhörande skuldebref, ansvarsförbindelser och andra säkerhetshandlingar
icke förlora i värde eller upphöra att vara gällande samt att till
förekommande häraf minst en gång om året inför direktionen genomgå
så beskaffade handlingar, hvilka skola behörigen förtecknas i derför upprättad
liggare.

Uti konkurs, der lasarettet eger fordran, åligger det sysslomannen
att bevaka och med borgenärsed fästa fordringsbeloppet.

§ 39.

Mom. 1. Alla räntor, arrenden eller andra dylika fordringar, som
icke å bestämda förfallodagen betalas, eller med hvilkas erläggande direktionen
ej meddelar anstånd, skola inom en månad derefter af sysslomannen
i laga ordning utsökas.

För utfående af legosängsafgift äfvensom kostnad vid patients hemforsling
eller begrafning åligger det sysslomannen att, der direktionen
icke annorlunda bestämt, inom en månad efter patientens utskrifning i
laga ordning utsöka densamma, dock att, der vederbörlig ansvarsförbindelse
ej företetts inom en månad efter patients intagning, sysslomannen
genast derefter skall begära utsökning.

För utbekommande af ersättning för sådan lasarettsutgift, som är att
hänföra till fattigvårdskostnad, har sysslomannen att fullgöra hvad som
enligt gällande författningar tillkommer fångvårdsstyrelse att vidtaga
till utfående af ersättning för utlagd fattigvårdskostnad.

Försummar sysslomannen något af hvad honom enligt detta moment
ålegat, skall han sjelf stå i betalningsansvar för den förlust, som kan
genom försummelsen uppstå.

Mom. 2. Vid hvarje direktionssammanträde skall sysslomannen aflemna
förteckning å de medel, för hvilkas utfående åtgärd enligt mom. 1 blifvit
sedan nästföregånde sammanträde vidtagen.

§ 40.

Vid lasarett, som eger hemman, jordar eller andra lägenheter utarrenderade,
bör sysslomannen hvart femte år, eller oftare der omständigheterna
sådant påkalla, med biträde af tvenne sakkunniga män anställa
ekonomisk besigtning å dessa lägenheter samt derefter till direktionen
inlemna öfver förrättningen fördt protokoll.

I god tid innan sådan lägenhet blifver till nytt arrende ledig åligger
det sysslomannen att derom hos direktionen göra anmälan.

§ 41.

Då patient aflidit eller eljes bör från lasarettet afhemtas, skall
sysslomannen derom underrätta den person eller myndighet, som har att
taga befattning med afhemtningen, samt, der sådan underlåtes, på vederbörandes
bekostnad vidtaga de åtgärder, som direktionen må hafva för
dylika fall föreskrifvit eller till hvilka omständigheterna eljes kunna föranleda;
börande sysslomannen jemväl, der så finnes nödigt, ombesörja
afliden patients begrafning och taga hans qvarlåtenskap i förvar, till dess
derom kan i laga ordning förfogas.

§ 42.

Sysslomannen åligger att, under läkarens inseende, öfvervaka ordningen
inom lasarettet, mathållningen och betjeningen samt för öfrigt i
allt, som rörer lasarettets angelägenheter och till sysslomannens befattning
kan hänföras, lemna läkaren behörigt biträde.

§ 43.

För öfrigt ställe sysslomannen sig till efterrättelse hvad af direktionen
kan varda honom i tjensten anbefaldt.

Öfvergångsstadgande.

Intill dess enligt denna stadga vald lasarettsdirektion öfvertagit
lasarettets förvaltning kvarstår den förutvarande direktionen.

<■

*: v -

Förslag

till

Sjukstugestadga.

§ i.

Mom 1. Denna stadga skall tillämpas på s. k. sjukstugor eller sådana
mindre, med högst tjugufyra sjuksängar försedda och gällande lasarettsstadga
ej underkastade sjukvårdsanstalter, som hafva likartad uppgift
med lasarett och till hvilkas underhåll landsting lemnar bidrag.

Ej må sådan sjukstuga innehålla mer än tjugufyra sjuksängar.

Mom. 2. Uppstår fråga om sådan utvidgning af sjukstuga, att det i
mom 1. nämnda sängantal öfverskrides, må denna utvidgning ske endast
i form af sjukstugans förändring till lasarett. Dervid skall förfaras i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad i gällande lasarettsstadga föreskrifves
rörande lasaretts nyanläggning, hvarvid tillika skall iakttagas, att landstinget
får på sig öfverlåten eganderätten till såväl lasarettet som ock nödigt
tomtområde deromkring.

Mom 3. Sjukstuga, som redan vid tiden för denna stadgas trädande
i kraft öfverskridit ett. sängantal af tjugufyra, må fortfarande såsom sjukstuga
bibehållas under tio års tid, hvarefter och derest sängantalet fortfarande
öfverstiger tjugufyra förfares såsom i mom. 2 sägs.

§ 2.

I allt hvad sjukvården rörer står sjukstugan under öfverinseende af
Medicinalstyrelsen.

'' § 3.

Vid hvarje sjukstuga skall finnas:

1. en direktion,

2. en läkare, och

3. nödig sjukvårds- och ekonomibetjening.

§ 4.

Sjukstugans förvaltning handhafves af en utaf landstinget vald direktion,
bestående af fyra ledamöter och två suppleanter. Hälften af
antalet afgår hvartannat år och första gången efter lottning. Vid direktionens
sammankomster skall föras protokoll, och må redan två ledamöter
kunna fatta beslut, derest de om detsamma äro ense; vid lika antal röster
gäller ordförandens mening. 1

§ 5.

Direktionen sammanträder eu gång hvarje månad på bestämd dag,
eller oftare, om göromålen det fordra. Direktionen, som inom sig årligen
utser ordförande och vice ordförande samt mellan ledamöterna fördelar
tillsynen och göromålen, har att öfvervaka sjukstugans skötsel och att
särskildt ansvara för den ekonomiska förvaltningen med tillhörande nödig
bokföring.

§ 6. r . \

Direktionen eger utfärda och till efterlefnad påbjuda de särskilda föreskrifter,
som finnas nödiga för betryggande af sjukstugans ändamålsenliga
förvaltning.

§ 7.

Sinnessjuk eller med venerisk smitta behäftad person må ej å sjukstuga
intagas.

§ 8.

Inom april månads utgång skola föregående årets räkenskaper med
dertill hörande verifikationer öfverlemnas till af landstinget utsedde revisorer,
med iakttagande för öfrigt i tillämpliga delar af föreskrifterna i §

< f - '' • • M''7

19 mom. 1 af gällande lasarettsstadga.

§ 9.

Sjukvården skall ombesörjas af legitimerad läkare, som af direktionen
tillsättes på viss tid eller antages på förordnande tillsvidare.

Läkaren bör vara i sjukstugans grannskap boende.

§ 10.

Tjenstledighet beviljas sjukstugans läkare af direktionen, som förordnar
annan legitimerad läkare till vikarie. Kan sådan vikarie ej erhållas,
bör framställning om vikaries förordnande göras hos Medicinalstyrelsen.

§ IL

Medicinalstyrelsen skall genom direktionens försorg ofördröjligen underrättas
om läkares antagande äfvensom om vikaries förordnande, derest
förordnandet afser längre tid än 30 dagar.

§ 12.

Läkaren eger antaga och entlediga sjukvårdsbetjening; öfrig betjening
antages och entledigas af direktionen. All anstaltens betjening är läkaren
hörsamhet skyldig i allt hvad tjensten rörer.

§ 13.

Sjukstugans läkare åligger:

1. att, der ej annat tjensteåliggande hindrar, minst en gång hvarje
dag tillse de sjuka, anordna deras behandling samt bestämma, hvilka
skola intagas eller utskrifvas;

2. att ansvara för de sjukas ändamålsenliga och omsorgsfulla vård;

3. att noga öfvervaka, det ordning och renlighet allestädes inom sjukstugan
vidmakthållas, och att tillse, det sedlighet och gudsfruktan af sjuka
och betjening iakttagas;

4. att tillse, det maten är tillräcklig och af god beskaffenhet;

5. att meddela sådana intyg, som omnämnas i lasarettsstadgans § 28
punkt 8, med iakttagande af hvad der är föreskrifvet;

6. att, då patient aflidit, till pastorsembetet i den kommun, der sjukstugan
är belägen, skyndsamt afsända dödsattest och derjemte prestbevis,
derest sådant kan utan tidsutdrägt anskaffas;

7. att föra sjukjournal samt öfver intagna och utskrifna patienter
äfvensom öfver utspisade matportioner diarium;

8. att, då patient aflidit under sådana omständigheter, att rättsmedicinsk
undersökning kan ifrågasättas, derom göra anmälan hos vederbörlig
myndighet;

9. att vid läkemedels förordnande iakttaga all den sparsamhet, som
med de sjukas bästa är förenlig;

10. att hvarje år inom bestämd tid till Medicinalstyrelsen aflemna
berättelse för det föregående året, enligt anbefalda formulär och föreskrifter.

§ 14.

Förekommer anledning till anmärkning mot läkaren för felaktighet
eller försummelse i tjensten, må direktionen, om så pröfvas nödigt, derom
göra anmälan hos Medicinalstyrelsen.

§ 15.

Anser läkaren några direktionens beslut eller åtgärder menliga för
sjukvården, eger han derom hos Medicinalstyrelsen göra anmälan.

§ 16.

För öfrigt ställe läkaren sig till efterrättelse medicinalväsendet rörande
författningar och de särskilda föreskrifter Medicinalstyrelsen redan
lemnat eller framdeles kan komma att meddela. Läkaren åligger ock att
iakttaga hvad direktionen enligt denna stadga kan honom förelägga.

‘ *.

•i'' i 11, -•ir;n<?rt:;iv5,ir’

. |( l'',i ji 1-fH ,., ;v((V > .•>•••! ■''/ js. . ,‘tn-1 •:!/. -„■■>;!

i T ..-i

• ''i J •.!''»«(! / !*■;!’ t‘.<;! i“i! • ’:-N''tl.V ■ ! : ''\

f( '' 1!''/-’ i /-■}->} filt;T)-''S ; -ix ■ !•'' I - , j[.

i: i'') '' T<:

V,I >.''!

''■V-''01 :>,•*****n i\i‘Uy.ty -un*'' •• : t r-i;

''•■i -> ■'' ■

Förslag

till ''

Reglemente för Lasarettsläkarnes
Pensionskassa.

§ i.

Mom. 1. Kassan har till ändamål att bereda pension åt ordinarie
lasarettsläkare vid sådana lasarett, på hvilka gällande lasarettsstadga och särskilt
dess bestämmelser i fråga om lasarettsläkares tillsättning tillämpas.

Mom. 2. Delegare i kassan äro:

a) hvar och en som efter detta reglementes fastställande första gången
utnämnes till lasarettsläkare. Sådan delegare ingår i kassan den dag
han tillträder den med befattningen förenade lön;

b) hvarje dessförinnan utnämnd lasarettsläkare, hvilken vid reglementets
fastställande ännu ej fyllt fyratiofem år och som inom ett år efter fastställandet
hos vederbörande lasarettsdirektion skriftligen anmäler sin önskan
att inträda i kassan och betala sin andel af tilläggsafgift, der sådan skall,
enligt § 2 mom. 2, erläggas. Sådan delegare ingår i kassan den dag
han afgifvit nyssnämnda anmälan.

§ 2.

Mom. 1. Delegare, som inträ dt före trettiofem års ålder, betalar
på sätt i § 3 mom. 1 sägs till kassan en årlig afgift af tvåhundra kronor.

Mom. 2. Delegare, hvilkens ålder vid inträdet i kassan öfverstiger
trettiofem år, skall utöfver ofvannämnda årsafgift af 200 kronor erlägga
en tilläggsafgift. Denna kan erläggas antingen på en gång vid inträdet i
kassan, eller också qvartalsvis under fem år eller tio år eller slutligen
under hela den tid, som återstår till dess delegaren uppnår sextio års ålder.
I hvart och ett af dessa senare trenne fall utgå afgifterna endast så länge
delegaren i kassan qvarstår. Tilläggsafgiftens storlek angifves i nedanstående
tabell:

Tabell, utvisande tilläggsafgifter för delegare, som inträda i kassan

efter 35 års ålder.

Delegarens ålder nästa födelsedag efter inträdet i kassan. År.	Tilläggsafgiftens belopp, ifall den erlägges på en gång vid in-trädet. Kronor.	Tilläggsafgiftens belopp för hvarje qvartal,
ifall dess er-läggande fördelas på 5 år. Kronor.	ifall dess er-läggande för-delas på 10 år. Kronor.	ifall densamma erlägges till 60 års ålder. Kronor.
36	290	17	9	5
37	910	52	29	16
38	1,540	88	49	28
39	2,210	126	70	42
40	2,910	166	92	56
41	3,640	207	115	73
42	4,400	250	139	92
43	5,200	296	165	113
44	6,030	344	192	136
45	6,910	394	220	163
46	7,830	447	250	195
47	8,790	502	281	231
48	9,800	560	314	274
49	10,870	622	349	325
50	11,990	687	387	387
51	13,180	756	_	462
52	14,430	829	—	557
53	15,750	907	—	680
54	17,150	989	—	844
55	18,640	1,076	—	1,076
56	20,220	_		1,425
57	21,910	—	—	2,008
58	23,720	—	_	3.177
59	25,670	_■	—	6,698
60	27,770	—	—	—

Beteckningen i detta moment »till 60 års ålder» är att fatta så, att
afgiften utgår till den årsdag af delegarens inträde i kassan, som infaller
närmast före hans uppnående af 60 års ålder.

Mom. 3. Af den tilläggsafgift, som erlägges af delegare, hvilken i
kassan inträdt på grund af § 1 mom. 2 a), ingå två tredjedelar till kassan,
den återstående tredjedelen till statsverket.

Delegare, som inträdt på grund af undantagsbestämmelsen i § 1 mom.
2 b), betalar endast en tredjedel af ofvannämnda tilläggsafgift. För sådan
delegare erlägger det landsting eller den i landsting icke deltagande stad,
inom hvars område lasarettet är beläget, jemväl en tredjedel af samma
afgift. Dessa afgifter ingå oförminskade till kassan.

Mom. 4. Hvarje landsting, äfvensom stad, hvilken icke i landsting deltager,
skall till Statskontoret årligen inbetala tvåhundra kronor för hvarje
ordinarie läkarebefattning vid inom dess område befintligt lasarett af beskaffenhet,
som i § 1 sägs. För läkarebefattning, hvars innehafvare icke
begagnat sig af den honom enligt § 1 mom. 2 b) medgifva rätt till inträde
i kassan, skall denna afgift dock icke utgöras, så länge denne läkare
innehar tjensten.

§ 3-

Mom. 1. Delegares årsafgift på grund af § 2 mom. 1 erlägges på
det sätt, att vederbörande lasarettsdirektion å hvarje till lasarettsläkaren
utgående aflöningsbelopp innehåller och till Statskontoret insänder så stor
del af årsafgiften, som svarar mot den tid, för hvilken lönebeloppet utgår.

Detsamma gäller om den i ''§ 2 mom. 2 stadgade tilläggsafgift i de
fall, då lasarettsläkare valt att fördela densamma på flera år. Ofvansagda
afgifter insändas af lasarettsdirektionen qvartalsvis till Statskontoret.

Mom. 2. Landstingens och till kassan afgiftspligtiga städers bidrag
inbetalas till Statskontoret för löpande året före april månads utgång.

§ 4.

Mom. 1. Berättigad till årlig pension af fyratusen kronor blifver delägare
efter sextiofem lefnadsår, vid hvilken ålder han ock är skyldig att
från lasarettsläkaretjensten afgå.

Mom. 2. Delegare, som fyllt sextio år och som på grund af sjukdom
eller försvagad helsa önskar från tjensten afgå före uppnådd pensionsålder,
är berättigad till en afkortad årlig pension, som utgör för delegare, hvilken
fyllt

60	men	ej	61	år . . .	. . 2,250	Kronor,
61	»	»	62	» ...	. . 2,500	»
62	»	»	63	» ...	. . 2,800	»
63	»		64	» ...	. . 3,150
64	y>		65	» ...	. . 3,550	7>

§ 5.

Lasarettsläkare, som erhållit afsked och är till pension berättigad, erhåller
af Statskontoret pensionsbref och upphör dermed att vara delegare
i kassan.

Två tredjedelar af pensionens belopp bestridas af kassans medel; den
återstående tredjedelen utgår af statsmedel.

Lasarettsläkare, som erhållit afsked utan att vara till pension berättigad,
afgår ur kassan den dag, då han upphör att uppbära lön såsom
lasarettsläkare.

§ 6.

Pension från denna kassa får icke i mät tagas eller med kvarstad
beläggas.

§ 7.

Mom. 1. Pension beräknas från och med månaden näst efter den, då
delegaren erhållit afsked, till och med den månad, under hvilken han dör.

Mom. 2. Pension utbetalas i början af mars, juni, september och
december månader för den tid, utbetalningsmånaden inbegripen, för
hvilken pensionstagaren då eger rätt att uppbära pension.

Mom. 3. Pensionstagare eger att hos Konungens Befallningshafvande
i det län, der han senast tjenstgjort såsom lasarettsläkare, uppbära sin
pension, och har Konungens Befallningshafvande att hos Statskontoret rekvirera
de för pensions utbetalande nödiga medel.

Mom. 4. Pensionstagare, som i fem på hvarandra följande år underlåtit
uttaga sin pension, går förlustig de outtagna beloppen äfvensom framtida
pensionsrätt samt betraktas i följd häraf ej längre såsom pensionstagare.
Styrkes att laga förfall hindrat pensionens uttagande, må han
återfå de tre sista årens pensionsbelopp äfvensom rätt till derefter fallande
pension.

§ 8.

Delegare eller hans rättsinnehafvare är under inga omständigheter berättigad
att återbekomma inbetalta afgifter.

§ 9.

Mom. 1. Pensionskassan förvaltas af Statskontoret, som eger bokföra
kassans samtliga tillgångar under benämning »Lasarettsläkarnes pensionskassa»
och dervid tillika godtgöra af Statskontoret bestämd ränta ä kassans
medel. För denna Statskontorets förvaltning gälla detta reglemente och
derutöfver de närmare föreskrifter, som kunna af Kongl. Maj:t bestämmas.

Mom. 2. Kassans inkomster utgöras af:

a) delegarnes årsafgifter (§ 2 mom. 1);

b) landstings och vissa städers årsafgifter (§ 2 inom. 4);

c) två tredjedelar af tilläggsafgifter, erlagda af delegare, som inträdt
i kassan på grund af § 1 mom. 2 a) (§ 2 mom. 6, punkt 1);

d) de tilläggsafgifter, som för delegare, hvilka intrådt i kassan på
grund af § 1 mom. 2 b), erläggas vare sig af dessa delegare sjelfva eller
af landsting eller af vissa städer (§ 2 mom. 3, punkt 2);

e) gåfvor, hvarmed kassan kan varda ihågkommen, och

f) räntor.

Kassans utgifter utgöras af:

a) två tredjedelar utaf alla på grund af § 4 utgående pensioner, och

h) kostnader, som förorsakas af föreskrifterna i §§ 10, 11 och 12.

§ 10.

Statskontoret skall hvarje år låta efter försäkringstekniska grunder
uträkna värdet af kassans samtliga förbindelser till delegare och pensionstagare.
Denna beräkning skall göras efter den s. k. nettometoden, och
till grund för densamma skall, intill dess annorlunda bestämmes, läggas
den af Statistiska Centralbyrån offentliggjorda dödlighetstabellen för män,
grundad på statistik från årtiondet 1881—1890, samt en räntefot af tre
och en half procent.

§ 11-

Skulle kassans behållning med mer än fem procent understiga eller
med mer än femton procent öfverstiga det sålunda beräknade värdet af
kassans förbindelser, skall Statskontoret till Kongl. Maj:t inkomma med
anmälan om detta förhållande jemte, om så finnes påkalladt, förslag till
proportionel höjning eller sänkning af samtliga till kassan ingående afgifter.
I händelse brist af ofvan nämnd storlek uppdagats, skola de till
kassan afgiftspligtige vara skyldige att proportionelt öka sina bidrag,
derest Kongl. Maj:t och Riksdagen sådant besluta.

§ 12.

Sedan Statistiska Centralbyrån offentliggjort ny dödlighetstabell, grundad
på statistik från nytt årtionde, skall Statskontoret inom fem år der -

efter taga under ompröfning, huruvida en förändring af de grunder, hvarefter
pensionsfonden skall beräknas, må anses erforderlig. Besluter Statskontoret
sådan ändring, skall detta beslut underställas Kongl. Maj:ts pröfning
och stadfästelse.

, • :;j•''» :•''<i.-.''•‘A) :■ i.!.

.'' • • ; • ‘ ■ < j ■■■''<*■'' te/ [

• ,■&. • •

.i-M

♦

■u

Motivering

till

Lasarettsstadgan.

Såsom den äldsta i vårt land utkomna allmänna författning, hvilken
sökt ordna lasarettsväsendet, torde få anses »Kongl. Instruktionen af den
28 april 1791 för det till öfverstyrelse vid hospitalen, barnhusen och
lasaretten instiftade Serafimerordens-gillet», hvilken författning snart fullständigades
genom den af samma gille den 23 mars 1798 utfärdade »Instruktion,
hvarefter läkarne vid de i riket inrättade länslasaretten hafva
sig att rätta», äfvensom genom en senare, den 3 juni 1801 utkommen
instruktion för sysslomannen vid samma inrättningar. De bestämmelser,
som härigenom gåfvos, voro helt naturligt af mindre omfattande betydelse,
och det var först genom »Kongl. Instruktionen den 17 december 1817,
hvarefter direktionerne öfver länslasaretten i riket och öfver kuranstalter na
till veneriska smittans hämmande, hafva sig att rätta», som man kan säga,
att vårt lasarettsväsende erhöll en mera fullständig och efter dåtidens
fordringar afpassad anordning. Den princip, som så väl i denna senare
författning som allt ifrån lasarettsväsendets första uppkomst i Sverige legat
till grund för anordnandet af den sjukvård, som å lasaretten lemnas, eller
att denna vård — med undantag endast för vården af veneriskt sjuke,
hvilken ansågs ega ett mer allmänt intresse — vore en angelägenhet icke
för staten i sin helhet, utan för de olika landsdelarne, kunde emellertid
till följd af bristen på en för dessa specielt inrättad representation ej göra
sig fullt gållande. Under den relativt långa tidrymd af 47 år, som 1817
års författning egde gällande kraft, gjorde derför lasarettsväsendet jemförelsevis
obetydliga framsteg.

Med landstingens inrättande år 1862 undanröjdes denna brist på representation,
och sedermera dröjde det icke länge, förrän 1817 års författning
fick vika för en ny sådan. Den 21 oktober 1864 utfärdades nämligen de
ännu gällande instruktionerna för direktioner, läkare och syssloman vid
länens lasarett och kurhus. Vården om lasarettens angelägenheter öfverlemnades
åt landstingen, Indika utöfvade densamma, dels omedelbart genom
bestämmande af lasarettens budget samt genom sin granskande och kontrollerande
verksamhet, dels, och hufvud sakligast, genom af dem valda
delegationer, lasarettsdirektionerna, Indika egde att utöfva den närmare
tillsynen öfver lasaretten och i enlighet med den af landstinget faststälda
staten bestrida deras utgifter. Den ekonomiska delen af förvaltningen var
således helt och hållet lagd i landstingens hand. Öfverinseendet öfver
den å lasaretten lemnade sjukvården deremot anförtroddes fortfarande åt
rikets högsta medicinska myndighet, det dåvarande Sundhetskollegium.
Till följd häraf bibehölls ock denna myndighet vid en af de vigtigaste
förutsättningarna för utöfvande af detta inseende, rätten att tillsätta läkare.
Andra och icke mindre vigtiga medel för utöfvande af detta öfverinseende
utgjordes af rätten till pröfning af förslag angående nybyggnader och förändringar
vid lasaretten, till företagande af inspektioner, samt föreskriften att
lasarettsläkarne skulle till Sundhetskollegium årligen insända embetsberättelser.

Denna princip för lasarettsväsendets anordnande i värt land har under
de mer än 34 år, 1864 års kungörelse * egt bestånd, visat sig vara till stort
gagn. Särskilt har landstingens under den senare tiden allt mer ökade intresse
för de inom deras områden inrättade lasarett och den offervillighet,
hvarmed de skyndat åtaga sig för lasaretten erforderliga utgifter, medfört
för lasaretten en utveckling, som man förut knappast vågat förvänta. Men
just denna hastiga utveckling har ock helt naturligt föranleda att nu
gällande författning befunnits vara i vissa delar otillräcklig och tarfva
tillägg genom mer detaljerade föreskrifter, i andra afseenden åter kräfva
ändringar och förbättringar.

De förändringar, 1864 års kungörelse hittills undergått, hafva emellertid
icke varit så synnerligen omfattande. Af mera allmänt intresse äro
endast följande:

K. Brefvet den 28 april 1865 angående ansöknings- och besvärstidens
beräknande vid tillsättande af läkarekonst vid lasarett och kur *

Användes i det följande såsom benämning på »Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 21
oktober 1864 angående förändrade instruktioner, för direktioner, läkare och syssloman vid
länens lasarett och kurhus.» Likaså användes uttrycket» »Instruktionen för direktioner» etc.
såsom lämplig benämning å de olika delarne af denna kungörelse.

hus (offentliggjordt genom Sundhetskollegii kungörelse den 8 Juni
samma år);

K. Kungörelsen den 12 juli 1872 angående ändring i § 5 mom. 8 af
den genom kungörelsen den 21 oktober 1864 faststälda instruktion för
direktionerna öfver länens lasarett och kurhus (afser lönestaten för tjensteman
och betjening);

K. Kungörelsen den 23 maj 1879 angående ändring af § 2 i gällande
instruktion för direktionerna öfver länens lasarett och kurhus (afser förändrade
bestämmelser för direktionsval);

K. Kungörelsen den 3 juni 1881 angående ändring af § 18 i gällande
instruktion för direktionerna öfver länens lasarett och kurhus (afser tiden
för räkenskapernas och budgetsförslagets insändande till Konungens Befallningshafvande)
;

K. Kungörelsen den 31 december 1887 angående ändring af § 14 i
gällande instruktion för direktionerna öfver länens lasarett och kurhus
(bestämmer hvilka medel skola för länens allmänna sjukvårdsanstalter
levereras i landtränteriet).

Öfriga efter 1864 års kungörelse utkomna kongl. bref och kungörelser
rörande lasaretten hafva afhandlat mer speciella frågor och vanligen angått
något särskildt lasarett eller lasarettsområde; en stor del af dem hafva
utgjorts af kongl. bref, hvarigenom medgifvits inrättande af underläkaretjenster
vid åtskilliga lasarett.

En förteckning öfver författningar m. in. rörande lasarett, hvilka
utkommit efter 1864 års kungörelse, finnes nedan intagen som bil. 3.

Under senare tider hafva emellertid framkommit kraf på mera genomgripande
förändringar, första gången år 1889. I november samma år
inkom nämligen till Kongl. Maj:t en af svenska lasarettsläkarne genom
utsedde kommitterade gjord underdånig framställning, innehållande förslag
till bestämmelser angående lasarettsläkares tillsättning, aflöning och pensionering.
öfver denna framställning hafva yttranden afgifvits af Medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna, landstingen och lasarettsdirektionerna, men
ärendet har icke ännu fatt sitt slutliga afgörande, utan är fortfarande
beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Vid 1895 års riksdag väcktes i Första Kammaren af lasarettsläkaren
i Venersborg L. Grundberg samt i Andra Kammaren af Professor C. Wallis
lika lydande motioner rörande omarbetning af 1864 års kungörelse. Motionärerna
hemstälde, »att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa omarbetning
af Kongl. Kungörelsen angående förändrade instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus af den 21

oktober 1864, och att hänsyn dervid tages till den erfarenhet, som efter
1864 vunnits, och de behof, som uppstått med afseende å ordnandet af
en tillfredsställande lasarettsvård». De tillfälliga utskott, till hvilka motionerna
remitterades, tillstyrkte ett skrifvelseförslag i öfverensstämmelse med
det af motionärerna påyrkade, hvilket af kamrarne bifölls, och resultatet
blef en Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet af den 16 maj 1895.
Jemte omnämnande af de grunder, som af motionärerna anförts till
stöd för deras framställning, och uti hvilka Riksdagen instämt, har Riksdagen
funnit sig föranlåten särskilt angifva, uti hvilka afseenden enligt
dess förmenande nu gällande lagstiftning om lasarettsvården antingen alldeles
saknade föreskrifter eller ock innehölle ofullständiga och tvetydiga
bestämmelser, nämligen:

angående lasarettsläkares skyldighet att, derest ej anhöriga bestämdt
förbjuda liköppning, förrätta sådan å hvarje inom lasarettet afliden sjuk;
angående förbudet att å lasarett intaga obotligt sjuka;
angående intagning å lasarett af barnaföderskor i vissa fall;
angående underläkares anställande; samt möjligen äfven
angående formerna för sjukas intagning och rörande den afgiftsfria
vården för medellösa sjuka, tillhörande annat lasarettsdistrikt.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse hafva yttranden infordrats
och afgifvits af öfverståthållareembetet, Konungens Befallningshafvande i
länen, landstingen, lasarettsdirektionerna, stadsfullmägtige i städer, som icke
i landsting deltaga, sjukhusstyrelserna i nämnda städer samt sist, den
13 oktober 1897, af Medicinalstyrelsen.

Så väl sistnämnda styrelse som alla andra öfver Riksdagens skrifvelse
hörda myndigheter och korporationer, på ett enda undantag när,
förordade en omarbetning af 1864 års kungörelse. Då emellertid, enligt
Medicinalstyrelsens åsigt, en sådan omarbetning kunde komma att förändra
lasarettstjenstemännens och lasarettsdirekfionernas verksamhetsområden samt
i hög grad beröra landstingens intressen, ansåg sig denna styrelse böra
hemställa, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej uppgörandet
af förslag till ny lasarettsstadga måtte uppdragas åt en af Kongl.
Maj:t tillsatt kommitté, på sätt egt rum för utarbetandet af 1864 års
kungörelse. Den 15 sistlidne april tillsatte ock Kongl. Maj:t en sådan
kommitté, till hvilken alla handlingar, som rörde den begärda omarbetningen
eller som dermed egde sammanhang, på samma gång öfverlemnades.

Den sålunda tillsatta kommittéen erhöll i uppdrag »att efter verkstäld
utredning uppgöra förslag i fråga om behöfliga förändringar i gällande
bestämmelser angående länslasaretten och andra sjukvårdsinrättningar, som

må kunna anses böra i väsentliga delar med dem likställas, samt dervid
taga under öfvervägande ej mindre hvad Riksdagen i ämnet anfört än
äfven hvad Medicinalstyrelsen och öfrige vederbörande hemstält, särskildt
beträffande lasarettsläkares tillsättning, aflöning och pensionering».

Redan vid en förberedande granskning af det till kommittén öfverlemnade
materialet fann kommittén de uttalade önskemålen angående
fullständigande och förtydligande af hithörande bestämmelser vara synnerligen
många och stundom af vidt omfattande betydenhet. Såsom mera
vigtiga frågor, hvilka omhandlas i den till kommittén öfverlemnade utredningen,
får kommittén, förutom de redan anförda, af Riksdagen i dess
skrifvelse framstälda, framhålla följande:

om lasarettsdirektionernas sammansättning, med särskildt afseende fäst
å frågan om lämpligheten af vissa ledamöters sjelfskrifvenhet;

om förhållandet mellan å ena sidan direktionen eller dess verkställande
ledamot samt å andra sidan lasarettsläkaren och lasarettssysslomannen; om

sättet för besvärs anförande öfver lasarettsdirektionens beslut;
om anställande å vissa lasarett af mer än en ordinarie lasarettsläkare; om

tillsättningen af läkare å lasarett;

om lasarettsläkares skyldighet att i vissa fall afstå någon del af sin
aflöning till sin vikarie;

om beviljande af semester och pension åt lasarettsläkare;
om rätt för lasarettsläkare till särskild ersättning i vissa fall, såsom
för å enskildt rum vårdade patienter eller för vissa af honom afgifna

intyg;

om vilkoren för patienters intagning och särskildt ifråga om intagningshandlingar
för sinnessjuka patienter;

om rätt att i särskilda fall å lasarett intaga sjuke utan att föreskrifne
intagningshandlingar blifvit företedda, samt

om en fullständig omarbetning af instruktionen för lasarettssysslom
armen.

Dessa från många och vidt skilda håll framstälda yrkanden afse således,
som synes, betydande förändringar i och tillägg till 1864 års kungörelse
och senare i ämnet utkomna författningar. Då kommittéen vid
sin förberedande granskning tillika funnit de uppstälda krafven vara
till största delen berättigade och väl motiverade, fick kommittén från
början den uppfattningen, att den, för att uppnå ett tillfredsställande
resultat, icke kunde låta sig nöja med partiela förbättringar och förändringar.

Under sådana förhållanden har kommittén icke ansett sig kunna lösa
sin förelagda uppgift att uppgöra förslag i fråga om behöfliga förändringar
i gällande bestämmelser angående länslasaretten och andra dermed jemförliga
sjukvårdsinrättningar på annat sätt än genom utarbetande af ett fullständigt
förslag till lasarettsstadga, ett tillvägagångssätt, som tillika lemnar tillfälle
till åstadkommande af större öfversigtlighet och reda.

Då nyssnämnda författningsförslag, oaktadt de förändringar och tilllägg
som gjorts, i sin helhet betraktadt dock är bygdt på väsentligen
samma grunder som 1864 års kungörelse och kommittén således icke inlåtit
sig på några för lasarettssjukvårdens anordnande nya synpunkter, hvilka
behöfde närmare förklaras, så har kommittén ej ansett någon allmän motivering
af stadgeförslaget vara nödig utan öfvergår till motiveringen af de
särskilda bestämmelserna. Dessförinnan anser sig kommittén dock böra i
korthet motivera förslagets titel och kapitelindelning.

Hvad då först beträffar stadgans titel, har kommittén ansett det vara
önskvärdt, att titeln blefve så kort som möjligt. Den praktiska betydelsen
häraf, när man så väl i tal som än mera i skrift behöfver citera
stadgan, torde icke behöfva närmare utvecklas. Utgående från denna synpunkt
har kommittén ansett, att den af kommittén utarbetade stadgan
lämpligen kunde erhålla benämningen »Lasarettsstadga», ett uttryck, som
sannolikt ej kan gifva anledning till något missförstånd. Ordet »kurhus»,
som återfinnes i titeln till 1864 års kungörelse, har således uteslutits, detta
enär ifrågavarande benämning ur flere synpunkter är olämplig. Från språklig
synpunkt kan anmärkas, att hvarje sjukvårdsanstalt måste i viss mening
betraktas som en kuranstalt. Dessutom är ju kurhuset egentligen blotten
särskild afdelning för ett visst slag af sjuke, på samma sätt som
för sinnessjuka finnes anordnad en särskild afdelning. Men härtill kommer,
— och kanske vigtigast — att ordet kurhus hos den stora allmänheten
fått en mycket dålig klang. Då således intet egentligt behof förefunnits
för bibehållande af namnet kurhus i stadgans titel eller stadgan sjelf, har
detta ord allestädes uteslutits. Af samma praktiska skäl, som ofvan anförts
för kortheten i stadgans titel, har kommittén vidtagit den förändring, att
paragraferingen fortgår hela stadgan igenom i oafbruten nummerföljd.

Den uti 1864 års kungörelse förekommande indelningen uti särskilda
instruktioner har kommittén så till vida upptagit, att af dessa instruktioner
gjorts tre särskilda kapitel, ett om direktion, ett om läkare och ett om
syssloman. Då emellertid uti hvar och en af nämnda instruktioner funnits''
inflikade bestämmelser, som egentligen bort hafva sin plats i kungörelsens
början, såsom inledande bestämmelser, har kommittén ansett lämpligt
att så vidt möjligt utplocka alla dylika stadgande!) och deraf bilda ett

första kapitel med rubrik »Allmänna bestämmelser», ehuruväl kommittén
icke kunnat öfverallt fullt konsekvent genomföra denna princip.

Såsom i någon mån belysande hvad kommittén ansett lämpligt sammanföra
under dessa allmänna bestämmelser må anföras, att derunder
upptagits: hvilka lasarett, som skola höra under stadgan; förfaringssättet
vid lasaretts anläggning eller utvidgning, olika afdelningar för vård af
särskilda slag af sjuka in. m.; vidare vilkoren för patienters intagning å
lasarett; de afgifter som för lasarettsvård skola erläggas, så väl i allmänhet
som ock för särskilda slag af sjuka, och i sammanhang härmed äfven
bestämmandet af legosängsafgifter för medellösa sjuka från annat landstingsområde;
om de för lasarettets förvaltning nödiga organ, såsom direktion,
tjensteman och betjening, samt lönestat för de begge senare kategorierna,
äfvensom deras semester och pensionering, samt slutligen inspektion af
lasarett m. m., allt frågor, som torde hafva sin gifna plats i ett särskilt
kapitel för allmänna bestämmelser.

§ I Uti

1864 års kungörelse finnes icke någon direkt bestämmelse om
på hvilka sjukvårdsinrättningar den skulle vara tillämplig, utan nämnes blott
i § 1 helt kort, att »vid hvarje allmänt lasarett eller kurhus i länet utöfvas
styrelsen af eu direktion» etc. Då emellertid, enligt, kommitténs förmenande,
en bestämmelse, angifvande stadgans räckvidd, vid många tillfällen
skulle vara till nytta, har kommittén ansett lämpligt att i stadgeförslagets
första § angifva, för hvilka sjukvårdsinrättningar stadgan är afsedd.

Såsom den vigtigaste gruppen af dylika anstalter torde då få anses
de under mom. 1 a) upptagna sjukvårdsinrättningar, hvilka, oafsedt deras
storlek, ''af ålder benämnts »länslasarett», och som egas och underhållas af
landstingen.

Den andra, i mom. 1 b) nämnda gruppen skulle, enligt kommitténs
förslag, utgöras af »hvarje på likartadt sätt anordnad sjukvårdsinrättning,
som eges och, helt eller delvis, underhålles af landsting eller stad, som icke
i landsting deltager, samt hvars antal sjuksängar uppgår till minst tjugufem.»

Bestämmelsen att här ifrågavarande sjukvårdsinrättningar skola egas
och underhållas af landsting, resp. städer, som icke deltaga i landsting,
utgör endast ett fastslående, åtminstone hvad dessa städer beträffar, af ett
redan befintligt och för resten i sakens egen natur liggande förhållande.

Föreskriften åter om ett minimiantal af 25 sjuksängar får kommittén
motivera dermed, att anstalten, såväl från ekonomiens som sjukvårdens
synpunkt sedt, torde kunna med framgång skötas såsom ett verkligt lasarett

endast för den händelse den har åtminstone nyssnämnda sängantal; och
tillåter sig kommittén, för ytterligare belysning af denna fråga, hänvisa till
hvad i detta ämne yttras i motiveringen till sjukstugestadgan.

Då landstingen i närvarande stund icke torde ega andra lasarett
än de under a) upptagna länslasaretten, så kan, hvad landstingen beträffar,
bestämmelsen under b) ännu ej komma till användning. Såsom
af motiveringen till sjukstugestadgan framgår, torde dock deri intagna
bestämmelser föranleda till att några af landstingen underhållna sjukstugor
måste på grund af sin storlek komma att förändras till lasarett.

Äfven för sjukvårdsinrättningar af ifrågavarande slag, hvilka tillhöra
i landsting icke deltagande städer, är denna bestämmelse i mom. 1 b) för
närvarande af mindre betydelse, enär de allra flesta af dessa sjukhus hafva
sina särskilda nådiga reglementen, hvilka för dem medfört en särskild
undantagsställning, såsom nedan skall visas. Då kommittén icke velat
rubba denna deras särskilda ställning, har uti mom. 2 införts en undantagsbestämmelse,
enligt hvilken lasarettsstadgan blott i andra hand skall å dylika
sjukhus tillämpas.

Beträffande först sjukhusen i Stockholm, så utfärdades redan 1788 för
Serafimerlasarettet dess första nådiga reglemente, hvilket visserligen sedermera
blifvit upphäfdt och ersatt med ett nytt, men sjukhuset har dock,
såsom grundadt genom enskilda donationer, alltid intagit en särskild ställning,
oberoende af alla utfärdade allmänna lasarettsförfattningar.

Stockholms stads och läns kurhus har den 16 mars 1826 fått ett
nådigt reglemente, hvilket ännu gäller, ehuru ändring däri sökts.

De kommunala, med lasarett jemförliga sjukhusen i denna stad —
såsom Sabbatsbergs sjukhus, Maria och Katarina sjukhus, sjukhuset S:t Göran,
till hvilka också skulle kunna läggas Allmänna Försörjningsinrättningens
sjukhus — hafva sina särskilda reglementen, faststälda af de kommunala
myndigheterna samt utfärdade med stöd af Kongl. Instruktionen den 4
mars 1864 för Stockholms stads sundhetsnämnd. (Diakoniss-sjukhuset och
Sofiahemmet äro inga kommunala sjukhus och behöfva derför ej här tagas
i betraktande.)

Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, hvilket i likhet med
Serafimerlasarettet är grundadt hufvudsakligen genom enskilda donationer,
fick sitt första reglemente år 1789. Ej heller detta sjukhus har någonsin
varit underkastadt gällande lasarettsförfattningar; för närvarande gäller
för detsamma ett den 17 juli 1867 af Kongl. Maj:t faststäldt reglemente
tillika med de i K. Brefvet den 8 oktober 1875 deri gjorda ändringar.

Majornas sjukhus i Göteborg är helt och hållet en kommunal sjukvårdsinrättning,
lydande under stadens helsovårdsmyndighet. (Göteborgs

kurhus, det s. k. Holtermanska sjukhuset, har alltid ansetts helt och hållet
lyda under 1864 års kungörelse).

För lasarettet i Norrköping finnas tre särskilda nådiga bref utfärdade,
nämligen af den 6 mars 1874, den 8 maj 1875 och den 27 oktober 1876,
hvilka medgifva åtskilliga undantag från 1864 års kungörelse, särskildt
ifråga om läkarens tillsättning och hans ställning inom lasarettsdirektionen.

För Malmöhus läns lasarett i Lund, hvilket är förenadt med dervarande
medicinska fakultets kliniska institutioner, finnes faststäldt ett särskildt
nådigt reglemente af den 24 april 1868, hvilket ersätter 1864 års kungörelse.

För Akademiska sjukhuset och länslasarettet i Upsala har efter 1864
års kungörelse intet särskildt nådigt reglemente blifvit utfäi’dadt, men väl
har, med Kongl. Maj:ts begifvande, Universitetskansleren den 31 januari
1871 faststält ett för detta sjukhus utarbetadt reglemente, hvilket afser att,
med anledning af sjukhusets egenskap af att tillika vara undervisningsanstalt,
modifiera 1864 års kungörelse.

För flera af ofvannämnda, med länslasarett jemförliga sjukvårdsanstalter
— nämligen lasaretten i Upsala och Lund samt kurhusen i Stockholm,
Göteborg och Norrköping — gäller den i slutet af 1864 års kungörelse
intagna föreskrift, att denna kungörelse skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. (Sedan emellertid nådigt reglemente blifvit den 24
april 1868 utfärdadt för Lunds lasarett, ersätter detta reglemente helt och
hållet 1864 års kungörelse, såsom nyss visats).

öfriga i slutbestämmelsen till 1864 års kungörelse omnämnda sjukvårdsinrättningar,
nämligen de i Eskilstuna, Karlshamn, Nyköping samt
Löwenströmska lasarettet, hafva numera öfvergått till full likställighet med
vanliga länslasarett.

Beträffande lasarettet i Malmö har detta visserligen den 23 september
1868 fått ett särskildt reglemente, men såsom faststäldt endast af Konungens
Befallningshafvande kan detta reglemente ej lägga hinder i vägen
för oinskränkt tillämpning af 1864 års af Kongl. Maj:t utfärdade kungörelse.

Ehuru således, enligt hvad af det nu anförda framgår, föreskriften i
mom. 1 b) angående de sjukhus, som erhålla bidrag af städer, hvilka icke
i landsting deltaga, för närvarande är af underordnad betydelse, såsom nu
omfattande endast sjukhusen i Malmö och Gefle samt Holtermanska sjukhuset
i Göteborg, anser kommittén dock stadgandet i mom. 1 b) snart kunna
erhålla vidsträcktare tillämpning, enär genom stadsbefolkningens snabbare
tillväxt flere städer torde komma att inom icke så långt aflägsen framtid

utträda ur landsting och bilda egna lasarettsdistrikt. För sjukhusen i
dylika städer skulle således stadgan blifva fullt tillämplig.

§ 2.

Under denna §, som afhandlar byggnadsföretag vid lasarett, hafva
intagits bestämmelser, som delvis återfinnas i §§ 7 och 17 af Instruktionen
för direktioner. Ifrågavarande § 2 afser i hufvudsak ingen ändring, utan
endast ett förtydligande; särskildt har man ansett sig böra bestämdare
angifva, hvilka ritningar och andra handlingar, som skola blifva föremål
för Medicinalstyrelsens och öfverintendentsembetets granskning. Då direktionen
torde vara den myndighet, som bäst känner behofvet af utvidgning
eller ombyggnad af den sjukvårdsinrättning, som den är satt att förvalta,
så har kommittén ansett sig böra i denna § gifva uttrycklig föreskrift om
att direktionen skall i ämnet afgifva sitt yttrande.

Som det utan tvifvel är af stor vigt att, innan ett landsting fattar
afgörande beslut angående ett lasarettsbyggnadsföretag, hvilket vanligtvis
medför betydliga utgifter, fullständig utredning föreligger såväl i fråga
om de uppgjorda planernas lämplighet för det afsedda ändamålet som
rörande de blifvande kostnaderna, har kommittén ansett lämpligt att i denna
§ intaga ett bestämdt stadgande härom.

I förenämnda § 7 af Instruktionen för direktioner finnes intagen en
anvisning för direktionen »att under tiden emellan landstingets sammanträden,
i händelse tillfälligt behof af flere kurhussängar visar sig vara för
handen, om anskaffande deraf gå i författning, äfvensom att, derest tillloppet
af sjuka å lasarettsafdelningen är större än afdelningens sängantal
medgifver att emottaga, men utrymmet å kurhusafdelningen visat sig
öfverskjuta behofvet, uti något å sistnämnda afdelning ledigt rum för tillfället,
och då sådant lämpligen ske kan, inrymma lasarettssjuka». Denna
bestämmelse har icke influtit i det nya förslaget, då kommittén ansett den
under nuvarande förhållanden vara af underordnad vigt samt rättigheten
att vidtaga en sådan tillfällig anordning får anses tillkomma direktionen
eller läkaren, utan att derom behöfver särskildt stadgas.

§ 3.

Denna paragraf ersätter och fullständigar § 9 uti Instruktionen för
direktioner. Medan vården af veneriska sjukdomar förr till den grad utgjorde
en hufvuduppgift för länslasaretten, att man kan säga, det nödvän -

digheten af dessa sjukdomars vård och begränsning just var den kraftigast
bidragande orsaken till dessa anstalters uppkomst, hafva förhållandena nu
på ett glädjande sätt ändrat sig derhän, att till vård å länslasarettens kurhusafdelningar
endast ett mycket ringa antal veneriskt sjuka behöfver intagas,
i följd hvaraf dessa afdelningar ofta nog stå obegagnade för längre
tider. Detta förhållande, som under en lång följd af år visat sig konstant,
och som medför ett onödigt slöseri med utrymmet, har förmått kommittén
att i denna § föreskrifva, icke att alla lasarett inom landstingsområdet,
utan endast att minst ett af dem skall vara skyldigt att till vård å allmänt
rum emottaga veneriskt sjuka. Äfven med denna begränsning torde väl,
med nutidens utvecklade kommunikationer, inga svårigheter uppstå för beredande
af skyndsam vård åt dessa sjuka. Derest således kurhusafdelning
inrättas å blott ett af landstingsområdets lasarett, kan i följd häraf med
goda skäl antagas, att denna afdelning blir af större omfattning och med
flere rum försedd. Derigenom vinnes på samma gång den fördelen, att
icke blott veneriskt sjuka i allmänhet hållas lättare afskilda från andra
patienter, utan äfven att kvinnor, som låta bruka sig till skörlefnad och
blifvit med venerisk smitta behäftade, kunna vårdas skilda från andra
kvinnor och barn, hvilka iråkat denna sjukdom.

Då afgiften för sjukvård å enskildt rum torde i det närmaste motsvara
de med sådan vård förenade kostnader samt veneriskt sjuk bör kunna vårdas å
enskildt rum utan fara för smittans öfverförande till andra patienter, förefinnes
ju intet hinder för veneriskt sjuk persons vårdande å enskildt ruin,
något som kommittén emellertid, till undvikande af missförstånd, ansett
böra uttryckligen i förslaget omnämnas beträffande de lasarett, å hvilka
afdelning för veneriskt sjuka ej finnes inrättad.

§ 4.

I denna §, som motsvarar § 10 uti Instruktionen för direktioner,
finnes intagen en bestämmelse om inrättande å vissa lasarett af en afdelning
för tillfällig vård af sinnessjuka. I fråga om vård ä lasarett af dylika
sjuka stadgas jemväl i § 41 af gällande, den 2 November 1883 utfärdade
hospitalsstadga, att »sinnessjuk, hvilken är i trängande behof af
vård å hospital, men ej genast kan blifva der intagen, skall för någon
kortare tid åtnjuta vård å länslasarett mot afgift, som landstinget eger
bestämma». Till följd af den sedan länge rådande bristen på tillgängliga
platser å hospital — en brist, som, efter allt att döma, icke kommer att
inom den närmaste tiden afhjelpas — har den enligt förenämnda bestämmelse
medgifna rätten att å lasarett få sinnessjuk intagen flitigt begagnats, och

de sinnessjuka hafva ofta måst, kvarstanna längre tid, än som afsedt varit,
understundom öfver ett år. Den sinnessjukvård, som hittills å lasaretten
lemnats, har dock i allmänhet varit af ganska underhaltig beskaffenhet.
Afdelningen har vanligen utgjorts af en eller flere celler, i hvilka de sinnessjuka
måst inhysas. Ett dylikt sätt för sinnessjukvårdens anordnande medför emellertid,
särskildt för de akuta fallen af sinnessjukdom, stora vådor, så att
många sinnessjuka, om hvilkas förbättring och botande man eljes skulle
kunnat hysa godt hopp, blifvit genom ofvan antydda behandling till sitt
sinnestillstånd försämrade eller rent af obotliga. De å lasarettens sinnessjukafdelningar
vårdade utgöras till största delen af akuta fall eller sådana,
som framför andra behöfva en lämplig och skyndsam vård. Då enligt kommitténs
förmenande en ändamålsenlig sinnessjukvård icke kan å lasarett meddelas
annat än genom anordnande derstädes af en särskild, på lämpligt
sätt inrättad, om ock mindre afdelning med icke blott celler utan äfven
sofrum och dagrum för lugna patienter, samt å andra sidan dylika anordningars
genomförande vid hvarje lasarett inom landstingsområdet skulle
vara alltför betungande för landstingets ekonomi, så har kommittén inskränkt
sig till att i denna § föreskrifva, det endast vid något af landstingsområdets
lasarett skall finnas en lämplig sinnessjukafdelning. Härigenom
torde det för landstinget blifva möjligt att med så mycket större
framgång inrätta åtminstone en sådan afdelning, hvilken motsvarar skäliga
anspråk på tillfällig vård af sinnessjuka.

Då den sinnessjukvård, som å lasarett lemnas, är afsedd att vara mera
tillfällig och endast för sådana sjuka, som icke utan stor svårighet eller
fara kunna vårdas i hemmet, så har kommittén, i likhet med senaste
kommitté för granskning af stadgan angående sinnessjuka, ansett sig böra
i denna § begränsa rätten till intagning å lasaretts sinnessjukafdelning till
dem, som äro i synnerligt eller trängande behof af hospitalsvård. Då vidare
dessa sjuka å ena sidan utgöras af sådana, som vanligtvis äro oroliga
eller våldsamma samt i följd deraf besvärande'' och farliga för öfriga,
patienter, samt å andra sidan, derest någon utsigt till deras återställande
skall ernås, måste fredas för störande inflytelser, så torde deraf inses behörigheten
af den i sista stycket af denna § gifna föreskriften, att ifrågavarande
sjuka ej få intagas å lasarett, der sinnessjukafdelning ej finnes
inrättad.

Mom. 1. Detta moment är så godt som oförändradt lika med första
punkten af § 13 uti Instruktionen för direktioner, och afser i sak ingen
ändring.

Mom. 2. Ifråga om vård å lasarett af medellösa personel’, tillhörande
annat landstingsområde, upptog 1864 års författning den förut gällande
bestämmelsen att dylika sjuka skola å lasarettet erhålla kostnadsfri vård.

Emot denna princip hafva emellertid vid olika tillfällen såväl Riksdagen
som flere korporationer och myndigheter rätt kraftigt, uttalat sig.
En uttömmande redogörelse för gången af denna fråga lemnas af Medicinalstyrelsen
i dess underdåniga yttrande, och tillåter sig kommittén att
anföra Medicinalstyrelsens härvid gjorda uttalande, hvilket emellertid äfven
berör den kostnadsfria vården af veneriskt sjuka:

»I nära sammanhang med frågan om formerna för intagning står frågan
om kostnadsfri vård för medellösa personer från annat lasarettsdistrikt.
Riksdagen har ansett, att instruktionens stadgande härom möjligen vore i
behof af uppmärksamhet.»

»I Serafimerordensgillets Cirkulär den 2 mars 1804 indelades de sjuka
å lasaretten i tre klasser, af hvilka den tredje bestod af utfattigt folk, som
skulle ''njuta lasarettens förmåner fritt och utan afgift’. Nådiga Cirkuläret
den 23 december 1852 till samtliga landshöfdingar, angående kostnadsfri
vård för medellösa personer, som icke tillhöra lasarettets distrikt, förordnade,
''att jemväl i afseende å dessa personer, hvilkas intagande ej må
vägras då de befinnas inom lasarettets distrikt vara af sjukdom angripna
samt hinder ej möter af bristande utrymme eller sjukdomens beskaffenhet,
stadgandena i Serafimerordensgillets Cirkulär den 2 mars 1804 skola tjena
till efterrättelse, så att den, som icke förmår ersätta kostnaden, eger att
njuta lasarettets förmåner fritt och utan afgift’.»

»Det framgår häraf, att alla fattiga skulle erhålla denna förmån. Tvekan
synes endast hafva uppstått, huruvida äfven de fattiga, som vore från
kommuner, hvilka icke tillhörde lasarettsdistriktet och således ej bidroge
till lasarettets underhåll, skulle åtnjuta samma förmån som distriktets egna
fattiga, hvilkas underhåll på lasarettet bekostades af distriktet. Det nådiga
Cirkuläret innebar, att fattiga från annat lasarettsdistrikt skulle hafva
samma rätt till fri lasarettsvård, som distriktets egna fattiga, men ingenstädes
finnes antydt, att de skulle hafva bättre rätt dertill. Det synes
emellertid som om lasarettsdirektionerna med anledning af nådiga Förordningen
angående fattigvården i riket den 13 juni 1853 börjat utkräfva
betalning af lasarettsdistriktets kommuner för lemnad vård åt deras sjuke
fattige, men funnit sig af ofvanberörda nådiga Cirkulär förhindrade att
utkräfva ersättning af kommuner, som icke hörde till lasarettsdistriktet.»

»I underdånig skrifvelse den 14 mars 1863 hafva Rikets Ständer erinrat,
att bestämmelsen om fri vård å lasarett för medellösa personer från
annat lasarettsdistrikt icke öfverensstämde med den vigtiga grundsats i

gällande förordning om fattigvården i riket, att fattigvårdssamhälle skall
gälda den kostnad, dess fattiga förorsaka främmande fattigvårdssamhälle,
hvilken grundsats till alla delar måste anses tillämplig äfven för den kostnad
ett lasarett kan komma att vidkännas för fattiga patienter från annat
distrikt än dess eget; hvadan Rikets Ständer hemstälde om sådan ändring
i berörda stadgande, hvartill äfven Kammarrätten tillstyrkte nådigt bifall,
dock med några smärre tillägg.»

»Denna Rikets Ständers underdåniga framställning vann emellertid icke
nådigt bifall, enär den i nämnda nådiga Cirkulär stadgade grundsats ansågs
bättre öfverensstämma med lasarettens ursprungliga bestämmelse och
uppoffringarna derjemte komme dels att fördelas på större områden, för
hvilka de blefve mindre känbara, dels ock att vedergällas genom enahanda
skyldigheter för alla distrikt vid inträffande omvändt förhållande.»

»Kommitterade för uppgörande af förslag till förändrade instruktioner
för direktioner, läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus hafva
i sitt den 12 april 1864 afgifna underdåniga betänkande uttalat den åsigt,
att fri sjukvård icke kunde anses utgöra något länets gemensamma åliggande,
oberoende af fattigvården, utan att hvarje fattigvårdssamhälle ålåge
bekosta sina fattiges sjukvård, hvilken mening blifvit biträdd af Sundhetskollegium
i dess underdåniga utlåtande den 23 maj 1864; men Eders
Kongl. Magt har ej heller vid detta tillfälle funnit skäl att göra någon ändring
i berörda stadgande, utan föreskrifvit i nådiga Kungörelsen den 21
oktober 1864 § 13, att medellösa inom lasarettsdistrikt insjuknade personer,
som tillhörde annat lasarettsdistrikt, skulle å lasarett åtnjuta underhåll
och öfriga sjukhusförmåner kostnadsfritt.»

»I underdånig skrifvelse har Stockholms läns Landsting den 23 september
1874 hemställt, att ofvanberörda stadgande måtte, hvad Stockholms
läns lasarett beträffade, upphöra att gälla för andra än veneriska sjuka,
och Öfverståthållareembetel har i underdånig skrifvelse den 19 juni 1877
öfverlemnat en af Stockholms stadsfullmäktige gjord underdånig hemställan,
det Eders Kongl. Maj:t ville förklara, att ofvanberörda § 13 icke egde
tillämpning å de af Stockholms stad bekostade sjukhus. Öfver en hvar af
dessa begge framställningar har Sundhetskollegium i skrivelser den 25 januari
1875 och den 7 december 1877 afgifvit underdåniga utlåtanden,
hvarvid Kollegium förklarat sig sakna skäl att tillstyrka nådigt bifall till
berörda framställningar, men i sammanhang härmed på anförda grunder i
underdånighet hemställt om förändring i §§ 8 och 13 af ofvanberörda nådiga
Instruktion i syfte att bereda länslasarett ersättning af vederbörande
fattigvårdsstyrelse för vård af sådana inom lasarettsdistrikt insjuknade,
främmande lasarettsdistrikt tillhörande fattiga, hvilka egde att å länslasa -

rett åtnjuta vård och öfriga sjukhusförmåner kostnadsfritt; öfver hvilket
förslag Öfverståthållareembetet och samtlige Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länen efter vederbörande lasarettsdirektioners hörande afgifvit
underdåniga yttranden. I sitt underdåniga utlåtande rörande ifrågavai’ande
ärende den 25 april 1879 har Kammarrätten framlagt följande
förslag till ändring.»

»(Såsom tillägg till § 8 af Instruktionen för direktioner)»

»»Medellösa, inom ett lasarettsdistrikt insjuknade personer, som tillhöra
annat lasarettsdistrikt, böra å lasarettet inom det förstnämnda distriktet
mottagas utan ansvarsförbindelse; egande lasarettsdirektion likväl att från
vederbörande fattigvårdssamhälle utbekomma den ersättning, som enligt de
i § 18 stadgade grunder kan tillkomma lasarettet för den vård sådana
sjuka åtnjuta å inrättningen. Beträffande utsökande af dylik ersättning
skall för lasarettsdirektion vara gällande hvad i nådiga Förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871 om fattigvårdsstyrelse, som af annat
samhälle söker ersättning för lemnad fattigvård, finnes stadgadt.»»

»(I stället för § 13)»

»»Efter de grunder och till de belopp, som af Landstinget, efter förslag
af vederbörande direktion, samt af stadsfullmäktige i de städer, som
ej i Landsting deltaga, årligen fastställas, utgår ersättning för sjuka, som
å lasarettet vårdas. Veneriska sjuka njuta likväl underhåll och öfriga förmåner
kostnadsfritt.»»

»Kammarrätten har tillika i samma underdåniga utlåtande förklarat,
att den i allo biträdde den mening Sundhetskollegium uttalat, att de sjukvårdsinrättningar
inom Stockholms stad, som underhållas genom personlig
sjukvårdsafgift eller genom andra på stadens invånare utdebiterade medel,
äro, med undantag af epidemisjukhus, att anse såsom likställda med länslasarett,
samt att Kammarrätten vidhölle sin i utlåtande den 29 maj 1863
uttalade åsigt, »»att det icke torde kunna bestridas, att den i fattigvärdsförordningen
antagna grundsats, att hvarje fattigvårdssamhälle skulle gälda
den kostnad, dessa fattiga förorsakade andra fattigvårdssamhällen, äfven
vore tillämplig på den kostnad, ett länslasarett kunde komma att vidkännas
för fattiga patienter frän annat distrikt än deras eget.»»

»I nådigt Bref den 29 oktober 1886 har Eders Kongl. Maj:t förklarat,
att Eders Kongl. Maj:t icke funnit skäl bifalla de af Stockholms låns Landsting
och Stockholms stadsfullmäktige gjorda framställningar eller hvad
Sundhetskollegium med anledning af desamma föreslagit och derjemte anbefallt
Medicinalstyrelsen att inkomma med förslag till bestämmelser, genom

hvilka den hvarje stad, som ej i Landsting deltager, åliggande skyldighet
att, i likhet med hvad inom landstingsområde eger rum, lemna medellösa,
inom staden insjuknade personer, som tillhöra annat lasarettsdistrikt,
underhåll och öfriga förmåner kostnadsfritt, varder på otvetydigt sätt
uttryckt.»

»Till åtlydnad af denna nådiga befallning har Medicinalstyrelsen i skrifvelse
den 4 Juli 1887 i underdånighet föreslagit, att § 13 matte erhålla
följande lydelse»:

»»Ersättning för sjuka, som vårdas å länslasarett eller å sådant, lasarett
motsvarande sjukhus i stad, som ej deltager i Landsting, bestämmes efter
de grunder och till det belopp, som i förra fallet af Landsting, i det
senare af vederbörande stadsfullmäktige fastställas. Veneriskt sjuka njuta
likväl underhåll och öfriga sjukhusförmåner kostnadsfritt, likaså inom
lasarettsdistrikt eller inom område tillhörande stad, som ej i landsting
deltager, insjuknade medellöse, ifrågavarande distrikt eller stadsområde
icke tillhörande personer.»»

»Beträffande ifrågasatt upphäfvande af nu medgifvet fritt underhåll
och öfriga sjukhusförmåner för medellösa, inom lasarettsdistrikt insjuknade
personer, som tillhöra annat lasarettsdistrikt, har undertecknad Almén
till Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet den 11 februari
1889 inlemnat en vördsam promemoria, hvari tillstyrktes ändring i sistberörda
hänseende i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kammarrättens
underdåniga utlåtande den 25 april 1879, och med det tillägg, att ersättning
för medellösa sjuka, tillhörande annat lasarettsområde, ej måtte tillsvidare
bestämmas till högre belopp än högst 75 öre för dag.»

»Vid utlåtandes afgifvande med anledning af Riksdagens framställning
af den 16 maj 1895 rörande omarbetning af nådiga Kungörelsen den 21
oktober 1864 hafva i synnerhet Stockholms stads helsovårdsnämnd och
stadsfullmäktige uttalat sig angående § 13 och dervid begärt eu förändring
på grund af den särdeles betungande utgift, som Stockholms sjukhus fått
vidkännas genom lemnande af fri vård åt personer från annat distrikt,
under det att endast kurhuset åtnjöte del af sjukvårdsafgiften, hvarjemte
vården af veneriskt sjuke blifvit betungande, emedan bestämmelsen i ofvannämnda
§ blifvit så tolkad, att en veneriskt sjuk person skulle efter godtfinnande
kunna lemna det lasarettsdistrikt, der han vistades, som han tillhörde
och der han blifvit smittad, för att låta bostadsrätt vårda sig å
hvilket kurhus eller dermed likstäldt sjukhus inom riket, som han kunde
finna lämpligt välja.»

»I syfte att vederbörande kommun måtte åläggas betalningsskyldighet
hafva äfvenledes Malmöhus läns Landsting samt Malmö stadsfullmäktige

uttalat sig; hvaremot Södermanlands och Skaraborgs läns Landsting uttalat
sig för bibehållande af nu gällande bestämmelse.»

»Utan tvifvel är för förvaltningen enklast att samma förhållande, som
hittills egt rum i afseende på medellösa från annat lasarettsdistrikt, äfven
för framtiden finge fortfara. Fördelningen af kostnaden för sjukvård åt
fattiga blir deremot mycket ojemn, enär många obemedlade från landsbygden
eller de mindre städerna söka arbete i de större städerna, der de
i händelse af sjukdomsfall komma i åtnjutande af fri vård å derstädes befintliga,
väl inrättade sjukhus. Komme deremot fattigvårdsförordningen
att tillämpas äfven för sådana fall som dessa, finge hvarje kommun betala
för sina fattiga. Svårigheten blefve endast att kunna förebygga, att
för medellösa från annat lasarettsdistrikt bestämdes en för hög legosängsafgift.
»

»För att underlätta intagningen vore lämpligt att medgifva, att den
finge ske utan företeende af ansvarsförbindelse, men att den sjuke vore
skyldig att, såvidt möjligt vore, aflemna intyg om sin hemortsrätt för att
tjena till ledning vid utkräfvande af legosängsafgiften från vederbörande
fattigvårdsstyrelse och för att kunna afgöra, om den sjuke tillhörde annat
lasarettsdistrikt. Svårighet lär dock alltid uppstå vid bestämmande af
hemortsrätt för en mängd så kallade lösdrifvare och andra personer med
svårutredbar hemortsrätt. Denna svårighet torde dock ej blifva större än
vid hvarje annan fattigvårdsfråga.»

»Äfven om i större städer anordnade sjukhus och sjukhusafdelningar
för veneriskt sjuka med bättre utredning och sakkunnigare läkare kunna
komma att få emottaga en mängd sådana sjuka, som från smittningsorten
ditrest för att derstädes behandlas, torde det dock ej vara rådligt med
hänsyn till faran för smittans spridande att medgifva, det en veneriskt
sjuk person finge vägras tillträde till sjukhus eller sjukhusafdelning, der
veneriskt sjuka emottagas.»

»I fråga om ersättning för åtnjuten sjukvård å lasarett torde bestämmelserna
i en ny lasarettsstadga kunna afmattas på följande sätt:

Ersättning för sjuka, som vårdas å länslasarett eller å sjukhus i stad,
som ej deltager i Landsting, bestämmes efter de grunder och till det belopp,
som i förra fallet fastställas af Landsting, i det senare af stadsfullmäktige.
Denna ersättning må för medellösa sjuka från annat landstingseller
annat stadsområde ej bestämmas högre än till ungefär det belopp,
som erlägges för distriktets medellösa eller högst 50 öre. Veneriskt sjuka
njuta underhåll och öfriga sjukhusförmåner kostnadsfritt.»

Instämmande i Medicinalstyrelsens åsigt, att det utan tvifvel vore för
förvaltningen enklast att samma förhållande, som hittills egt rum i af -

seende på vården af medellösa från annat landstingsområde, äfven finge
för framtiden fortfara, samt att i annat fall ofta skulle uppstå många besvärliga
och tidsödande undersökningar om lösdrifvares och dermed jemförliga
personers hemortsrätt, får kommittén likväl anföra, att, med hänsyn
till den ofta öfverklagade och rätt afsevärda tunga, som genom de nuvarande
bestämmelserna drabba de större städerna, rättvisan torde kräfva
en förändring i den riktning Medicinalstyrelsen hemställt. Lika med denna
myndighet anser kommittén en dagafgift af högst 50 öre för vården af
dessa sjuka vara väl afpassad, såsom utgörande det ungefärliga belopp,
hvarmed ersättning i allmänhet utgår i lägsta betalningsklassen å lasaretten.

För medellösa sinnessjuka från annat landstingsområde torde dock
denna ersättning vara för låg, i betraktande af att vården å sinnessjukafdelning
kräfver dyrbarare anordningar, något som ock medfört, att
lägsta afgiften för vård å lasarett af sinnessjuk person i allmänhet blifvit
satt afsevärdt högre än för vård af öfriga patienter. Kommittén har derför
ansett, att dagafgiften för dylik sinnessjuks vårdande skulle kunna
höjas intill 2 kronor. Denna relativt höga afgift skulle ock bidraga till,
att den sinnessjuke så fort som möjligt öfverfördes antingen till hospital
eller till vederbörligt lasarett inom det landstingsområde han tillhör.

Mom. 3. Ehuru, såsom af Medicinalstyrelsens ofvan anförda utlåtande
framgår, gällande bestämmelser om meddelande af kostnadsfri vård åt
veneriskt sjuka i vissa fall skulle kunna leda till oegentligheter och missbruk,
har kommittén likväl ansett detta vara af så försvinnande betydelse
i jemförelse med den stora faran för smittans spridning, som skulle uppstå,
derest dylik • sjuk, som icke ville eller kunde betala den eljest faststälda
legosängsafgiften, vägrades tillträde till närmast befintliga lasarett,
der veneriska patienter kunna erhålla vård.

§ 6.

De bestämmelser angående patienters intagning, hvilka innehållas i
§ 8 af Instruktionen för direktioner, äro ganska ofullständiga samt tillika
mindre tydliga, hvilket haft till följd att vid sidan af § 8 en särskild
supplerande praxis flerstädes utbildat sig.

Med den formulering, kommittén nu gifvit här ifrågavarande § 6, har
kommittén åsyftat, dels att till ett ordnadt helt sammanföra bestämmelserna
i 1864 års kungörelse samt nyssnämnda praxis, dels ock att ytterligare
fullständiga befintliga stadganden om intagning genom att i denna §
upptaga bestämmelser rörande intagning af särskilda slag af sjuka, såsom
sinnessjuka, veneriskt sjuka in. fl. Ehuru således i denna § inkommit

åtskilliga nya bestämmelser, torde de flesta af dem vara af den art, att
deras nytta och nödvändighet lätt inses, hvarför kommittén ock ansett
någon motivering af dem ej behöfva ifrågakomma.

Följande punkter, som innehålla mer afsevärda ändringar och tillägg,
har kommittén likväl ansett sig böra något närmare omorda.

Mom. 1, p. 2. Om formerna för sinnessjukas intagning å lasarett
innehåller 1864 års kungörelse inga bestämda föreskrifter, utan endast
några antydningar derom i § 10 af Instruktionen för direktioner. Häraf
har vållats olika praxis vid olika lasarett, i det att än fullständiga handlingar
för intagning å hospital erfordrats, än ett enkelt läkarebetyg att
patienten vore till hospitalsvård berättigad ansetts tillräckligt, och understundom
har händt, att icke ens ett sådant intyg behöft företes, ulan man
har nöjt sig med den undersökning, som lasarettsläkaren kunnat*vid inträdessökandet
företaga. Då emellertid kommittén i § 4 af sitt förslag
upptagit den af hospitalskommittén i dess underdåniga förslag af den 29
februari 1896 § 48 intagna bestämmelse, att de sinnessjuka, som till vård
å lasarett få mottagas, skola vara »i synnerligt eller trängande behof af
hospitalsvård», men befintligheten af detta behof i flere fall icke torde
kunna af lasarettsläkaren med säkerhet konstateras genom den korta undersökning,
som vid inträdessökandet kan ega rum, så har kommittén velat
för sinnessjuka, i motsats till alla öfriga, stadga obligatoriskt företeende af
läkarebetyg. Ett sådant läkarebetyg lemnar ock större garanti för den
visserligen aflägsna möjligheten att en till sin sinnesbeskaffenhet normal
person skulle såsom sinnessjuk blifva å lasarettets sinnessjukafdelning intagen.
Då vidare sinnessjukvården å lasarett är afsedd att vara af en
mera tillfällig art, icke minst till följd deraf, att sinnessjukafdelningarna
oftast äro små och ofullständiga, så måste det vara af vigt att få patienterna
så snart som möjligt öfverflyttade till hospital. Det är för detta
ändamål, som i slutet af denna punkt intagits bestämmelser om skyndsamt
ingifvande af ansökan om hospitalsvård. Såsom eu kontroll på att
detta verkligen eger rum, har stadgats, att denna ansökan skall genom
lasarettsläkarens försorg insändas.

Mom. 1, p. 3. Då i § 5 af förslaget upptagits den bestämmelsen, att, i
motsats till hvad som förut egt rum, för medellösa sjuka från annat landstingsområde
skall betalas afgift, så har man,.för beredande af möjlighet
att utkräfva denna afgift, i denna punkt måst intaga en bestämmelse i
syfte att erhålla intyg om dessa personers hemortsrätt. Då emellertid anskaffandet
af dylikt intyg mången gång skulle förhindra intagning, har
kommittén inskränkt sig till att stadga, det dylikt intyg bör företes, der
så ske kan.

Mom. 3. a) Ehuru lasarettens egentliga uppgift är att vara vårdanstalter
för botligt sjuka samt kommittén till följd häraf ock upptagit
förut gällande hufvudregel att obotliga ej få å lasarett intagas, så skulle
dock ett strängt genomförande af denna regel illa stämma öfverens
med den menniskovänliga afsigten med lasarettens inrättande, som ju är
att bringa lidande medmenniskor hjelp. På grund häraf har kommittén
ansett sig böra föreslå, att vissa slag af obotligt sjuka skulle få intagas,
nämligen sådana, som skulle hafva väsentlig nytta af någon tids lasarettsvård.
För att dock icke förrycka lasarettens nyssnämnda hufvuduppgift
har stadgats, att obotligt sjuka i alla händelser icke må emottagas, ifall
deras vårdande å lasarettet skulle medföra våda eller större obehag för
andra derstädes intagna patienter.

Den i § 8 af Instruktionen för direktioner förekommande bestämmelsen,
att intagning af obotligt sjuka skulle bero på direktionens pröfning
i hvarje särskilt fall, torde få anses synnerligen opraktisk och har förmodligen
ej heller kunnat i praktiken tillämpas. Pröfningsrätten i detta
hänseende har derför här öfverlemnats åt läkaren.

b) Våi’den af smittosamma febersjukdomar är enligt gällande författningar
en kommunernas angelägenhet. För sådan sjukvård erfordras ock
alldeles speciella anordningar, hvilkas rigtiga genomförande på ett vanligt
lasarett är både svårt och dyrbart samt understundom till följd af lokala
förhållanden alldeles omöjligt. Af dessa skäl och med hänsyn till den
fara, som dessa smittosamma sjukdomar skulle medföra för öfriga patienter,
har kommittén här uppstält ett rent förbud för ifrågavarande sjukas mottagande
å lasarett, dock med det undantag att sådant fall af difteritisk
strypsjuka, som erfordrar operativ behandling, må emottagas. Då dylik
operation och än mera efterbehandiingen ofta endast med stor svårighet kan
utföras i hemmen, och då isolering å lasarettet i de fåtal fall här kan
blifva fråga om utan svårighet torde kunna åstadkommas, så har kommittén
ansett billigheten fordra, att man för dessa fall gör undantag.

Mom. 4. Då lasaretten i allmänhet ej kunna vara försedda med den
särskilda utrustning och den skolade sjukvårdsbetjening, som en förlossningsanstalt
klöfver, och då genom intagande af en större mängd förlossningsfall
lasaretten skulle hindras i sin egentliga uppgift, så bör mottagandet
å lasarett af barnaföderskor inskränka sig till de undantagsfall,
då för förlossningens fullbordande kräfvas större operativa åtgärder, som
icke kunna i barnaföderskans hem utföras af barnmorska eller läkare. Bestämmelser
i detta syfte hafva derför här intagits, allra helst som å senare
tider tvekan understundom yppat sig, huruvida icke äfven svåra förlossningäfall
böra från lasaretten afvisas.

§ 7.

Bestämmelserna i denna § återfinnas dels i § 12 af Instruktionen för
direktioner dels i § 6 p. 4 uti Instruktionen för läkare.

Beträffande spisordningen har det tillägg gjorts, att denna i sista hand
skall pröfvas och godkännas af Medicinalstyrelsen, hvilken myndighet redan
nu fastställer för hospitalen uppgjorda spisordningar, och som torde få
anses ega en mångsidig erfarenhet i dylika frågor.

Likaså betonas i denna §, att mathållningen å lasarettet i regel skall
bestridas genom eget hushåll, en anordning, som oftast ställer sig billigare
och framför allt lemnar en större garanti för att den åt de sjuka och
betjeningen utspisade maten blir tillräcklig och af god beskaffenhet.

, 1 , , . . f . • t ■ i . , • \yl > « ‘ ■ . i i •''»'' •

§ 8.

Kungörelsen af år 1864 innehåller uti §§ 12 och 17 uti Instruktionen
för direktioner föreskrifter om användande af entreprenadsystemet, men
endast för bestridande af mathållning och verkställande af byggnadsarbete.
Då emellertid nämnda system får anses kunna vara utaf stor
nytta jemväl vid andra tillfällen, såsom i fråga om anskaffning af inventarier,
matvaror och förbrukningsartiklar, har kommittén ansett lämpligt
att äfven för sistnämnda fall stadga entreprenadsystemets användande. Då
beträffande nämnda system en allmän förordning redan finnes utfärdad,
nämligen Kongl. Förordningen den 17 November 1893 angående statens
upphandlings- och entreprenadväsende m. in., så har kommittén helt naturligt
här föreskrifvit, att denna förordning skall iakttagas äfven vid upphandling
och entreprenad för lasarettens behof.

Den i punkt 2 förekommande bestämmelsen utgör en motsvarighet till
§ 4 i nyssnämnda förordning och torde ej kräfva vidare förklaring.

§ 9-

Denna § är afsedd att ersätta § 14 i Instruktionen för direktioner,
sådan denna" § lyder enligt K. Kungörelsen den 31 dec. 1887. Enligt
denna kungörelse skulle sjukvårdsmedlen af direktionen till sysslomannen
från ränteriet utanordnas. Då emellertid dessa medel vanligen uttagas
på en gång och uppgå till betydande belopp, har kommittén ansett lämpligt,
att inedlen utbetalas till direktionen- Af samma anledning har enahanda
tillvägagångssätt föreskrifvits för landstingsmedlens lyftande.

Rörande donerade medel har ej ansetts nödigt intaga särskilt stadgande,
då det väl kan förmodas, att sådana medel numera i alla fall direkt
öfverlemnas till direktionen.

Om uppbärandet för lasarettets räkning af öfriga inflyttande medel
stadgar § 36 p. 2.

§ 10.

Mom. 1, p. 5. För att undanröja olikheten i föreskrifterna rörande
tillsättning af sjukvårdsbetjening, sådana de äro affattade i § 5 af Instruktionen
för direktioner och i § 5 af Instruktionen för läkare, är här uttryckligen
föreskrifvet, att sjukvårdsbetjening skall tillsättas af läkaren.

Mom. 3. Bestämmelsen i detta moment, att direktionen eger till
pension föreslå tjensteman och betjening, endast för så vidt de icke på
grund af andra bestämmelser kunna komma i åtnjutande af pension till
skäligt belopp för sin tjenstgöring vid lasarettet, har kommittén intagit
hufvudsakligen för den händelse en allmän kassa för pensionering af
lasarettsläkare skulle komma till stånd samt emedan redan nu finnes en
allmän pensionskassa för sjuksköterskor, hvilken erhållit af Ivongl. Maj:t
faststäldt reglemente.

Billigheten af stadgandet att pension bör kunna få gifvas äfven åt
person, som under tjenstgöring vid lasarettet ådragit sig skada, torde ej
behöfva närmare påvisas.

Mom. 4. Då läkarens och sjukvårdsbetjeningens arbete, som utan
afbrott pågår hvarje dag hela året om, är särdeles ansträngande, synes
billigheten kräfva, att de hvarje år erhålla viss tids ledighet, utan skyldighet
att derunder bekosta vikarie. Många landsting hafva ock, enligt hvad
kommittén har sig bekant, godkänt en sådan uppfattning, i det att de,
för beredande af möjlighet till semester, beviljat vikariatsersättningar.
På grund af gällande aflöningsförhållanden har kommittén icke, såsom
den skulle hafva velat, kunnat i stadgan intaga bestämd föreskrift om
semesters beviljande, utan måst inskränka sig till en anvisning af samma
art som i mom. 3 gifvits direktionen i fråga om pension.

§ 11-

Enligt § 1 af Instruktionen för direktioner eger Medicinalstyrelsen att
låta å lasaretten förrätta inspektioner, der sådana kunna vara af behofvet
påkallade; sådana inspektioner hafva ock enligt praxis förrättats antingen
af Medicinalstyrelsens ordförande eller af någon annan dess ledamot.
Till följd åt styrelsens strängt upptagna tid har denna praxis emellertid

vållat, att inspektioner endast sällan kunnat förekomma. Då emellertid kommittén
ansett sådana böra oftare företagas, såsom varande af betydelse för
lasarettens goda skötsel och tidsenliga utveckling, har den i sitt förslag dels
intagit uttrycklig bestämmelse derom att jemväl af Medicinalstyrelsen särskildt
förordnad läkare må kunna förrätta dylik inspektion, dels ock föreskrifvit,
att inspektionerna böra för hvarje lasarett återkomma åtminstone
hvart femte år.

I sammanhang dermed anser sig kommittén böra framhålla, att det
svårligen torde blifva möjligt att finna någon kompetent läkare, som skulle
vara villig att åtaga sig ett sådant uppdrag mot den ersättning, Medicinalstyrelsen
enligt nuvarande bestämmelser är berättigad medgifva, och torde
det derför blifva nödvändigt, att sådan särskildt förordnad läkare tillförsäkras
icke allenast samma reseersättning, som tillkommer medicinalråd,
utan derutöfver särskildt arvode för hvai’je inspektion.

§ 13.

Uti § 2 af Instruktionen för direktioner stadgas, att landshöfding
skall vara sjelfskrifven ledamot af direktionen samt dess ordförande. Kommittén
har deruti föreslagit den ändring, att landshöfding val må eg a att
i direktionens öfverläggningar men icke i dess beslut deltaga, hvaraf kommittén
anser följa, att landshöfding icke kan väljas till ledamot af lasarettsdirektion
och, i betraktande af den utslagsröst, som i vissa fall tillkommer
ordförande, än mindre kan såsom sådan tjenstgöra. Redan den
omständigheten att kommittén, såsom i § 20 sägs, föreslagit, att besvär
öfver af direktionen i vissa ärenden fattade beslut skola hos Konungens
Befallningshafvande anföras, talar till förmån för denna kommitténs åtgärd;
men ett än kraftigare skäl finner kommittén deruti, att det måste anses
såsom mindre förenligt med landshöfdingens embetsställning, att han,
länets högste styresman, såsom direktionsledainot skulle vara underkastad
revisorers anmärkningar och stäld under landstingets förmanskap. Genom
den rättighet att deltaga i direktionens öfverläggningar, hvilken kommittén
velat tillförsäkra honom, bevaras likafullt åt honom ett berättigadt inflytande
på lasarettets förvaltning, och detta inflytande torde ingalunda
minskas af den mera fristående ställning, kommittén velat bereda honom
i förhållande till direktionen.

I fråga om direktionens sammansättning har kommittén vidare föreslagit
den förändring, att provinsialläkarens sjelfskrifvenhet borttagits, och i stället
helt allmänt föreskrifvit, att en af direktionens ledamöter bör vara läkare.
Lämpligheten och njdtan af att åtminstone en af direktionens leda -

möter är läkare måste anses ligga i öppen dag, och stadgandet om provinsialläkarens
sjelfskrifvenhet torde derför på sin tid hafva varit välbetänkt,
alldenstund det till följd af det ringa antal läkare, som då förefans,
torde hafva varit svårt att på annat sätt tillgodose direktionens behof af
medicinsk sakkunskap. Sedan förhållandena numera emellertid ändrat sig
derhän, att väl på de allra flesta ställen, der lasarett finnas anlagda, flere
läkare torde vara att tillgå, så har den för stadgandets berättigande nödvändiga
grunden bortfallit. Härtill kommer äfven den omständigheten, att,
för den händelse provinsialläkare icke är boende inom det samhälle, der
lasarettet är beläget, följdriktigheten skulle fordra, att man för dylikt lasarett,
som väl ej bör i detta afseende vara sämre stäldt än de andra, intoge
ett specielt stadgande, som tillförsäkrar jemväl dess direktion den
erforderliga medicinska fackkunskapen, ett stadgande åter, som dock torde
vara mindre lämpligt, då dessa lasarett äro ganska få. Skulle emellertid
en i lasarettets närhet boende provinsialläkare af landstinget anses lämplig
såsom ledamot af lasarettsdirektion, möter ju intet hinder att välja honom
dertill.

Beträffande antalet ledamöter i direktionen har kommittén, oaktadt
således tvenne ledamöters sjelfskrifvenhet borttagits, ansett sig kunna bibehålla
stadgandet om sex valda ledamöter, då detta antal torde vara fullt
tillräckligt och landstinget dessutom eger rättighet välja suppleanter.

Valsättet har ändrats till det för kommunala val mest brukliga, hvarigenom
ledamöternas tjenstgöringstid, till fromma för kontinuiteten, förlängts
med ett år och landstinget endast hvart annat år behöfver företaga
dessa val.

§ 14.

Mom. 1. Bestämmelserna i denna paragrafs första mom., hvilka återfinnas
i § 3 af Instruktionen för direktioner, äro i hufvudsak oförändrade.
Endast ifråga om val af ordförande och vice ordförande samt rörande
verkställande ledamoten inom direktionen hafva några tillägg och förändringar
gjorts, hvilka dock icke torde erfordra någon vidare förklaring.

§ 15-

Denna § innehåller, i likhet med § 15 uti Instruktionen för direktioner,
föreskrift om förvaltning af lasarettets penningemedel, värdehandlingar
och dylikt. De mindre väsentliga förändringar, som gjorts, såsom
i fråga om penningemedlens insättande i bank in. fl., torde icke behöfva
närmare motiveras.

§ 19. ! ;■«''

Bestämmelserna i § 18 af Instruktionen för direktioner hafva, äfven
med den nya lydelse, de erhållit genom K. Kungörelsen den 3 juni 1881,
af kommittén ansetts vara ofullständiga och derigenom gifva en mindre
tydlig bild af förfaringssättet med revisionen af räkenskaperna samt ingifvandet
af lasarettets inkomst- och utgiftsförslag. Kommittén har derför
ansett sig böra i denna § 19 af sitt förslag gifva mera detaljerade föreskrifter
i detta hänseende.

§ 20.

Bestämmelsen i § 20 af Instruktionen för direktioner, enligt hvilken
§ besvär öfver af direktionen fattade beslut må kunna anföras hos Medicinalstyrelsen,
har kommittén i sitt förslag ändrat derhän, att sådana besvär
endast i ärende, rörande sjukvården, skola anföras hos Medicinalstyrelsen,
men i annat ärende hos Konungens Befallningshafvande. Såsom
skäl härför får kommittén anföra, att då besvär af sistnämda. slag merendels
röra ekonomiska frågor, kommittén har ansett, det dessa besvär lämpligast
böra hänskjutas till Konungens Befallningshafvande, hvilken måste
anses om hithörande frågor ega större kännedom än Medicinalstyrelsen.

§ 21.

Då kommittén föreslagit den förändring i sättet för läkarens tillsättande,
att läkaren hädanefter skulle utnämnas af Kongl. Maj:t, har kommittén
icke allenast velat tillmötesgå en i sådan riktning gående, af nuvarande
lasarettsläkare allmänt uttalad önskan, utan jemväl funnit stöd för
detta sitt åtgörande deruti, att en på sådant sätt verkstäld utnämning
måste medföra en mera allsidig pröfning af de sökandes skicklighet och
lämplighet, än som kunnat vinnas genom det hittills stadgade tillvägagåendet.
Visserligen torde den af kommittén föreslagna förändringen icke
kunna sägas vara af något trängande behof påkallad, då äfven med den
nuvarande tillsättningen lasarettens behof af god läkarevård blifvit till—
godosedt på ett sätt, som icke kunnat gifva anledning till berättigad
klander. Detta förringar emellertid icke betydelsen af den än grundligare
pröfning af de sökandes lämplighet, som måste blifva en följd deraf, att
utnämningen öfvertages af Kongl. Maj:t, och enligt kommitténs mening

måste på grund häraf dess förslag anses innebära en ej oväsentlig förbättring
af den nu rådande ordningen. Den omständigheten, att lasarettsläkarne
icke aflönas af staten, bör, enligt kommitténs åsigt, ej utgöra något
hinder för att Kongl. Maj:t öfvertager utnämningen, då redan nu vissa
embetsman utnämnas af Kongl. Maj:t, utan att deras aflöning bestrides af
statsverket.

Mom. 1 p. 2. Uti denna punkt förekommer bland annat den bestämmelsen,
att klagan ej må föras öfver af direktionen afgifvet förord.
Oafsedt att klagan ej bör ifrågakomma rörande förord, får kommittén motivera
stadgandet dermed, att tillfälle eljes skulle lemnas till ett onödigt utdragande
på tiden af befordringsärendet, hvilket ju sedermera skall genomgå
tvenne instanser.

Beträffande grunderna för tillsättningen af lasarettsläkare har kommittén
ej kunnat dela den uppfattning, som af såväl Medicinalstyrelsen
som flere lasarettsdirektioner i denna fråga uttalats, eller att dessa grunder
skulle i en blifvande stadga utförligt uppräknas. Medicinalstyrelsen
säger nämligen härom: »Bestämmelser torde böra meddelas att kunskapsbetyg,
. vetenskapliga skrifter, utländska studieresor och af annan läkare
väl vitsordad tjenstgöring såsom underläkare eller amanuens vid större
sjukhus, så ock sjelfständigt utöfvad förtjenstfull verksamhet såsom lasarettsläkare
böra vara hufvudsakligen bestämmande vid befordran till
lasarettsläkare, hvarjemte behörigt afseende skall fästas vid direktions
utlåtande». Det synes kommittén i allmänhet vanskligt att i detalj uppräkna
allt hvad som kan meritera till erhållande af en tjenst, och i
detta fall särskilt onödigt, då numera, enligt kommitténs hemställan,
förslaget kommer att upprättas af en fullt sakkunnig myndighet, Medicinalstyrelsen.
Kommittén har derför ansett lämpligare stadga,'' att afseende
skall, förutom vid det af direktionen afgifna förordet, fästas vid de sökandes
ådagalagda »skicklighet och förtjenst», hvilka uttryck torde innefatta
allt, som vid bedömmandet af de sökandes företräde sins emellan bör
komma ifråga, och således äfven det af Medicinalstyrelsen framhållna.

Mom. 2. Deremot har kommittén ansett nödigt att i detta moment
intaga bestämmelser om ett speciel kompetensvilkor, nämligen ett års efter
vunnen legitimation bestridd tjenstgöring vid lasarett eller dermed jemförlig
sjukvårdsinrättning, hvilken tjenstgöring för öfrigt ej nödvändigt
behöfver hafva medfört rätt till tjenstårsberäkning. Stadgandet får kommittén
motivera dermed, att det ej torde vara välbetänkt att låta någon
såsom ordinarie lasarettsläkare öfvertaga vården af ett lasarett utan att
förut genom sjukhustjenstgöring hafva "ådagalagt skicklighet och lämplighet
för sådan verksamhet.

Mo in. 3. Den i detta moment stadgade tid för tillträdande af tjenst
médgifver oftast ett välbehöfligt anstånd för flyttning o. d. hvilket varit
anledning till ifrågavarande bestämmelse.

Mom. 4. Lämpligheten af detta stadgande torde lätt inses, då man
tager i betraktande, att pensionering :if lasarettsläkare sker lika mycket
för att bereda dessa läkare en tryggad utkomst på ålderdomen, som för att
skaffa lasaretten yngre och arbetskraftigare läkare.

§ 22.

Då kommittén anser det vara af högsta vigt att, derest särskild bostadsvåning
inom lasarettets område finnes för lasarettsläkaren inrättad,
denne också verkligen bebor densamma, så har kommittén borttagit den i
§ 4 af Instruktionen för läkare åt direktionen medgifna rätten att bevilja
undantag från denna lasarettsläkarens skyldighet.

§§ 23 och 24.

Enligt hittillsvarande bestämmelser (§ 4 af Instruktionen för läkare)
är lasarettsläkaren skyldig att vid hvarje fall af tjenstledighet sjelf aflöna
sin vikarie. Då detta emellertid medför den uppenbara obilligheten, att
en tjensteman, som af styrkt sjukdom är förhindrad att sköta sin tjenst,
ofta får afstå hela sin lön och mången gång, der lönerv är lågt tilltagen,
ändå mera åt sin vikarie, har kommittén här i § 23 föreslagit, att läkaren
vid tjenstledighet på grund af sjukdom, som varar öfver 14 dagar, och''
som alltså icke är af snart öfvergående art, ej är skyldig afstå mer än
sina tjenstgöringspenningar.

I följd af sistnämda bestämmelse har kommittén måst i § 23 af sitt
förslag göra en fördelning af lasarettsläkarens aflöning i lön och tjenstgöringspenningar.
I fråga om förhållandet emellan de begge aflöningsdelarnas
storlek har kommittén ansett sig böra följa den i allmänhet brukliga
principen, att tjenstgöringspenningarne bestämmas till omkring en tredjedel
af hela den kontanta aflöningen. Härvid tillåter sig kommittén dock
antyda, att tjenstgöringspenningarna möjligen hade bort bestämmas till
något mindre belopp, i betraktande af den omständigheten, att lasarettsläkarens
lön i allmänhet är satt temligen låg just med tanke på att han
skall förvärfva det derutöfver erforderliga genom enskild praktik, hvilken
inkomstkälla vid längre tids sjuklighet bortfaller.

Af lätt insedda skäl, särskild! med hänsyn till lasarettens olika storlek
och lasarettsläkarnes betydligt vexlande löneförmåner, har kommittén,

i olikhet med Medici Tullstyrelse)!, icke velat för lasarettsläkarne föreslå någon
bestämd lön, icke ens någon minimilön. En genom kommitténs
försorg upprättad och här nedan såsom bil. 4 intagen tabell öfver såväl
lasarettsläkarnes som lasarettssysslomännens löneförmåner visar, att införandet
af en bestämmelse i ofvannämnda riktning skulle stöta på stora
svårigheter.

Ofriga i dessa. §§ gjorda tillägg och förändringar torde icke erfordra
särskild motivering.

§ 25.

Denna § har sin motsvarighet uti § 3 af Instruktionen för läkare.
Då, enligt kommitténs förslag, lasarettsläkare skola utnämnas af Kongl.
Maj:t, har bestämmelsen om rätt för Medicinalstyrelsen att uti förevarande
fall entlediga läkaren naturligtvis måst borttagas. För att emellertid ingen
olägenhet för lasarettsvårdens behöriga uppehållande må kunna ega rum,
har kommittén i stället infört rättighet för Medicinalstyrelsen att, der så
nödigt pröfvas, försätta läkaren ur tjenstgöring, hvarmed sjelfklart följer
skyldigheten för Medicinalstyrelsen att förordna lämplig vikarie.

§ 26.

Mom. 1 är nförändradt bibehållet enligt sin lydelse i § 6 i Instruktionen
för direktioner.

Mom. 2 åter innehåller bestämmelser, som icke ega någon motsvarighet
i 1864 års kungörelse.

Då en lasarettsläkares försumlighet eller felaktighet kan vara så stor,
att verklig fara för de å lasarettet intagna sjuka föreligger, har stadgats,
att läkaren kan för sådant fall försättas ur tjenstgöring. För att emellertid
ingen svårighet skall uppstå för Medicinalstyrelsen vid förordnandet af
vikarie har den bestämmelsen inryckts, att ordinarie tjenstinnehafvaren
är skyldig bekosta vikariens skäliga aflöning. Härigenom kan visserligen
inträffa, att lasarettsläkaren under den tid, han är försatt ur tjenstgöring,
får i vissa fall bestrida en vikariatsersättning, som uppgår till afsevärdt
högre belopp än den honom tillkommande aflöning för samma tid. Men
i betraktande af att Medicinalstyrelsen nog icke utan särdeles väl grundade
skäl vidtager en så vigtig åtgärd, samt att läkaren i följd deraf
måste anses genom eget förvållande hafva bragt saken derhän, att lasarettet,
som naturligtvis ej kan lemnas utan vederbörlig skötsel, måste tillförsäkras
sådan till det skäliga pris, som kan betingas, så torde ifråga -

varande stadgande, som beträffande vikariatsersättning strider mot vedertagen
grundsats, ej få anses obilligt.

Såsom garantier för att å ena, sidan Medicinalstyrelsens åtgärd icke
skall blifva illusorisk och ä andra sidan läkaren skall fortast möjligt få
sin sak pröfvad har kommittén intagit bestämmelser, dels att åtgärden
genast går i verkställighet, ändå att klagan öfver beslutet föres, dels ock
att Medicinalstyrelsen ofördröjligen skall föranstalta om åtal eller ock
öfverlemna saken till Kongl. Maj:ts pröfning.

§ 27.

Då kommittén hyser den meningen, att ledningen af lasarettets angelägenheter
mellan direktionens sammanträden bör vara samlad hos eu
enda person, som har att i sista hand bära ansvaret inför direktionen,
samt denne person ej gerna kan vara någon annan än läkaren, som genom
sin fackkunskap och öfriga egenskaper torde få anses ega de största kvalifikationerna
härför, så har kommittén, hvilken funnit bestämmelserna i §
5 af Instruktionen för läkare något sväfvande, ansett sig böra uti denna
§ 27 gifva uttrycklig föreskrift om att lasarettslåkaren är emellan sammanträdena
sjukvårdsinrättningens styresman.

Enär beträffande läkarens föredragningsskyldighet bestämmelserna i §
5 af Instruktionen för läkare möjligen skulle kunna gifva en lasarettsläkare
stöd för den visserligen oriktiga åsikten, att han egde föredraga endast
hvad han sjelf ansåge lämpligt och gagnande, så har här gifvits uttrycklig
föreskrift om att läkaren är skyldig föredraga alla rörande lasarettet
och dess förvaltning väckta förslag, dock med den inskränkning, att
ordföranden kan beträffande föredragningen för vissa fall annorlunda bestämma.

§ 28.

Denna § ersätter § 6 uti Instruktionen för läkare samt har erhållit en
del tillägg och förtydliganden.

P. 1—6. De förändringar, som vidtagits, afse hufvudsakligast förtydliganden.

P. 7. Enligt bestämmelserna i § 6 p. 7 af Instruktionen för läkare
eger denne icke att af någon patient fordra särskild ersättning. Denna
bestämmelse har af kommittén bibehållits oförändrad för patient, som vårdas
å allmänt rum.

I fråga åter om patient på enskildt rum har kommittén deremot föreslagit
den förändring, att sådan patient bör lemna läkaren skälig ersätt -

ning. Dermed anser sig kommittén på ett rättvist sätt hafva tillgodosett
icke allenast läkarens, utan jemväl lasarettets intresse. Lasarettsväsendet
har i vårt land blifvit på sådant sätt ordnadt, att dess upprätthållande
årligen kräfver betydliga tillskott af medel, hvilka, måste genom beskattning
af allmänheten uttagas; de sjuka å lasarett vårdas således delvis —
och i verkligheten till deri hufvudsakligaste delen — på det allmännas
bekostnad. Om detta ifråga om de mindre bemedlade är både riktigt och
berömvärdt, måste det deremot anses såsom mindre lämpligt, när fråga är
om personer i bättre ekonomisk ställning.

Nu är förhållandet i allmänhet det, att de patienter, hvilka vårdas å
enskildt rum, tillhöra det sistnämda slaget, och de fördelar, desse hafva
däraf, att de kunna å lasarettet förskaffa sig enskildt rum med dess större
bekvämligheter samt komma i åtnjutande af en god sjukhusvård, torde så
mycket hellre få anses uppväga de afgifter de hafva att till lasarettet
erlägga, som många af dem eljes skulle se sig nödsakade att, vanligtvis
med ganska dryga uppoffringar, hos specialister på annan ort söka den hjelp,
de nu kunna erhålla å lasarettet i sin hemtrakt. Att vid sådant förhållande
eu viss skyldighet bör påläggas dem att lemna läkaren skälig ersättning,
synes kommittén vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, helst
en sådan ersättning ju kommer att utgå efter hvarje sådan patients råd
och lägenhet. Att sådant äfven är med lasarettets fördel öfverensstämmande,
torde framgå deraf, att läkaren, derest han genom en sådan ordning
erhåller ökade inkomster, icke behöfver, oaktadt genom hans ständigt
ökade verksamhet på lasarettet tillfälle till enskild praktik mer och mer minskas,
ställa så stora anspråk ifråga om aflöning, som eljest torde blifva nödigt.

P. 8. I hittills gällande bestämmelser (p. 8 af § 6 uti Instruktionen
för läkare) upptagas endast målsman och vederbörlig myndighet såsom
berättigade att af lasarettsläkaren utfå intyg rörande vårdad person.
Genom detta stadgande är t. ex. hustru utesluten från rättighet att fordra
sådant intyg rörande sin å lasarettet intagne mans sjukdom, under de
att åter mannen, såsom målsman för sin hustru, är berättigad erhålla
ifrågavarande slag af intyg, när det gäller hustruns vård å lasarettet. Då
eldigt kommitténs mening fordran på full likställighet härvidlag ej skulle
vara obillig, så har kommittén i denna punkt gjort ett tillägg i sådan
riktning. Derjemte har intagits bestämmelse om att äfven annan anhörig,
som ju kan hafva stort intresse af att erhålla ifrågavarande upplysningar,
kan utfå sådana. För att emellertid förebygga missbruk häraf hafva tilllagts
orden: »der läkaren så pröfvar lämpligt».

Huruvida åter ersättning för dylikt intygs afgifvande bör tillgodokomina
läkaren eller icke, är en annan sak. Nu gällande bestämmelser

innehålla ej uttryckligt förbud för läkaren att fordra ersättning, men
praxis har dock varit, att intygen hafva lemnats afgiftsfritt. Då kommittén
härutinnan kommit till den åsigten, att åtminstone i vissa fall
ersättning bör lemnas, så kan till stöd derför anföras följande skäl. Afgifvande
af intyg rörande å lasarettet vårdade sjukdomsfall torde få anses såsom
något i viss mån främmande för lasarettsläkarens verksamhet, hvilken ju
egentligen bör gå ut på uppehållande af sjukvården å lasarettet. Redan
af denna anledning har kommittén ansett billigheten fordra, att ett stadgande
om skyldighet för läkaren att ändock afgifva dylika intyg bör
vara åtföljdt af en bestämmelse om rätt till ersättning derför. Då läkaren
ofta kan blifva tvungen att — vanligen till domstol, men äfven i andra fall
— lemna utlåtande öfver å lasarettet vårdade sinnessjuka samt intyg om
å lasarettet vårdade fall af olyckshändelser eller yttre våld, uppgifter, som
äro af den art, att deras afgifvande snarare borde tillkomma tjensteläkare
i vanlig mening, och för Indika dessa senare erhålla ersättning, så synes
billigheten tala" för att, lasarettsläkare för intygs afgifvande i allmänhet
erhåller samma ersättning, som enligt gällande bestämmelser tillkomma
statens egna tjensteläkare. Kommittén har emellertid funnit lämpligt samtidigt
införa en undantagsbestämmelse, enligt hvilken, utom dödsattester,
som ju alltid skola lemnas afgiftsfritt, de ej sällan begärda intygen angående
sjukdomsdiagnos och tiden, då patient intagits och utskrifvits,
skola tillhandahållas utan lösen.

P. 9—10 torde ej erfordra någon motivering.

P. 11. I enlighet med en hittills på månget lasarett vanlig praxis
har kommittén föreskrifva, att läkaren skall föra ett diarium, innehållande
för hvarje dag uppgift på inkomna, utskrifna och döda patienter samt åt
de sjuka och betjeningen dagligen utspisade matportioner. Fördelen
häraf är den, att, då sysslomannen enligt § 36 p. 4 skall föra ett på
samma sätt som läkarens uppstäldt diarium, en ganska tillförlitlig kontroll
derigenom åstadkommes öfver de förhållanden, om hvilka diarierna skola
innehålla uppgifter, samt, såsom eu nödvändig följd häraf, äfven öfver
sysslomannens debitering af legosängsafgifterna.

P: 12. Då en del liköppningar i vetenskapligt afseende ej erbjuda
nog intresse för att läkaren med sin strängt upptagna tid bör tvingas att
verkställa dem, och dä, så länge liköppningar å de flesta lasarett förrättas
af samma person, som utför operationer, man aldrig med full säkerhet kan
förebygga, det ej sjukdomsgift derigenom kan öfverföras till de sjuka, så torde
det i 1864 års kungörelse föreskrifna obduktionstvånget ej böra i hela
sin utsträckning bibehållas i eu ny stadga. Som dock liköppning utan
tvifvel vid många tillfällen kan fullt belysa beskaffenheten af den sjuk -

dom, för hvilken afliden vårdats å lasarett, och alltså väsentligt bidraga
att rikta läkarens kunskaper och erfarenhet, torde för sådana fall obduktionsskyldigheten
böra bibehållas. Anhörigas rätt att bestämma, om obduktion
får ske eller ej, har, såsom naturlig och billig, fått kvarstå, utom
i det fall, att dödsattest önskas och dödsorsaken är okänd, då naturligtvis
obduktion måste utföras för dödsorsakens fastställande.

Skulle liköppning behöfva verkställas i rättsmedicinskt syfte, har
kommittén ansett, att annan läkare med större vana beträffande de för
rättsmedicinska liköppningar föreskrifna former bör dertill förordnas.

P. 13. Då Medicinalstyrelsen numera'' låter genom sakkunnig person
till taxationen granska alla inkomna medikamentsräkningar, som skola betalas
af allmänna medel, har kommittén ansett sig kunna borttaga den i
§ 6 p. 13 af Instruktionen för läkare förekommande skyldigheten att
verkställa dylik''granskning, en skyldighet, som föröfrigt sällan torde kunnat
i praktiken tillämpas.

P. 14 innehåller ingen afvikelse från hittills gällande föreskrifter.

P. 15. Endast det tillägg har gjorts, att konceptet till läkarens årsberättelse
skall bevaras i hans arkiv, något som hittills också brukat i
praxis iakttagas.

§ 29.

En del lindrigare sjukdomsfall, såsom bulnader, små tumörer, många
ögon-, öron-, näs- och svalgåkommor, äfvensom mindre olycksfall m. fl. kunna
utan olägenhet för patienten behandlas polikliniskt, d. v. s. under läkarens
mottagning , på lasarettet, utan att den sjuke behöfver derstädes intagas.
Ett sådant sätt för meddelande af vård i här omnämnda fall medför i
många afseenden stort gagn. För lasarettet vinnas de fördelarna, att
sådana smärre fall ej behöfva upptaga platserna för svårare sådana, som
oundgängligen behöfva behandling å lasarett, samt att antalet underhållsdagar
väsentligen minskas, något som är af vigt för lasarettets ekonomi,
då i regel hvarje patient kostar lasarettet vida mer än det belopp, hvartill
legosängsafgiften uppgår. De polikliniskt behandlade patienterna åter
komma i åtnjutande af lasarettets fullständigare hjelpmedel med dess
skolade personal och dugliga läkare utan att behöfva å lasarettet intagas
samt kunna i följd däraf fortfarande vistas ute och sköta sina vanliga
göromål. För läkaren slutligen utgör den ersättning, dessa patienter bruka
lemna, ett ej ovigtigt bidrag till hans i allmänhet knappa aflöning. Då
således, enligt kommitténs mening, flera afsevärda fördelar kunna vinnas
genom anordnande af poliklinik, naturligtvis under förutsättning att den

hålles inom vederbörliga gränser, så har kommittén velat i denna § lemna
föreskrifter beträffande poliklinik. Då emellertid denna polikliniska verksamhet
i viss mån berör lasarettets intressen, särskildt derigenom att läkaren
för skötseln af ifrågavarande patienter använder lasarettets instrumentsattiralj
in. m., så har kommittén i denna § föreskrifvit, dels att den polikliniska
verksamheten ej får utöfvas utan direktionens medgifvande, dels ock att
direktionen eger bestämma, om och i hvad mån läkaren skall lemna lasarettet
skälig ersättning.

§ 30.

Enär redan vid en af de 1864 års kungörelse underkastade sjukvårdsinrättningar
(Falun) två öfverläkare finnas anstälda, en för utvärtes- och
en för invärtesafdelningen, samt i betraktande af att flera andra lasarett
nått den utveckling, att samma anordning kan antagas blifva äfven för
dem ifrågasatt, så har kommittén ansett nödigt att i denna § upptaga
bestämmelser, som reglera en dylik anordning. Härvid har kommittén
affattat dessa bestämmelser så, att de äro tillämpliga jemväl för det fall,
att flere än två afdelningar å lasarettet, med hvar sin läkare, behöfva
inrättas. Den procedur härför, som kommittén i denna § stadgat, torde
ej erfordra någon vidare förklaring, utom möjligen i här nedan angifna
afseenden.

Då inrättandet af ytterligare en ordinarie läkarekonst vid ett lasarett
väsentligen ingriper i redan anställd lasarettsläkares genom fullmakt garanterade
ställning, har det ansetts billigt, att särskild föreskrift lemnas om denne
läkares hörande, samt att han dervid eger tillkännagifva, hvilken lasarettsafdelning
han önskar öfvertaga. Ehuru redan Kongl. Maj:t, derest inrättande
å något lasarett af en ny lasarettsläkaretjenst medgifves, torde i viss
mån bestämma området för de särskilda läkarnes verksamhet genom eu
allmän föreskrift om de olika afdelningar, som å lasarettet derefter skola
finnas, så måste dock eu närmare fördelning och precisering af denna
verksamhet blifva nödvändig. Då det emellertid icke torde vara lämpligt
att i denna stadga gifva några utförliga regler för en dylik närmare fördelning,
hvilken i alla händelser behöfver afpassas olika för olika lasarett,
så har kommittén inskränkt sig till att i detta moment angifva endast
Hägra få hufvudgrunder, som ständigt skola iakttagas vid hvarje fördelning.
På grundvalen af dessa bestämmelser samt Kongl. Maj:ts i ämnet
lemnade föreskrifter verkställer därefter Medicinalstyrelsen, efter lasarettsdirektionens
förslag, den närmare fördelningen af de särskilda lasaretts1
ä kar nes tjen steäliggan d e n.

Då läkaren å kirurgiska afdelningen torde vara den, hvars närvaro
å lasarettet oftast påkallas, så har det stadgande intagits, att han, derest inom
lasarettets område tjenstebostad för lasarettsläkare finnes, skall vara skyldig
bebo densamma. Det är såsom en naturlig följd häraf, som föreskriften
inkommit om att läkaren å den oftast äfven större kirurgiska afdelningen
skall emellan direktionens sammanträden vara lasarettets styresman.

§ 31.

Då på senare åren underläkaretjenster inrättats vid allt flera lasarett,
så har kommittén ansett sig höra i denna § angifva några mera
allmänna föreskrifter rörande dessa underläkares tillsättning och tjensteverksarahet,
föreskrifter som emellertid till allra största delen endast utgöra
ett fastslående af redan gällande praxis.

Mom. 1. Bestämmelsen att landstingets protokoll, utvisande de för
underläkaretjensten anslagna löneförmåner, skall bifogas den underdåniga
ansökningen, har tillkommit på den grund, att, oafsedt den föreslagna
underläkaretjenstens behöflighet, den tjensteårsberäkning, som skulle vara
med befattningen förenad, icke bör, enligt hittills vedertagen grundsats,
medgifvas med mindre, än att skälig aflöning utfästes åt den blifvande
tj ensteinn eh af varen.

Mom. 3, p. 2. Att lasarettsläkaren skall afgifva sitt yttrande öfver de
inkomna ansökningarne och derigenom utöfva ett tillbörligt inflytande på
tillsättningen, har sin gifna förklaring deri, att lasarettsläkarens och hans
underläkares verksamhet stå i så nära samband med hvarandra, att ett
godt förhållande dem emellan är alldeles oundgängligen nödvändigt för
ett lyckligt samarbete.

Ofriga bestämmelser i denna § torde ej erfordra särskild motivering.

§ 34.

Denna §, som, hvad beträffar kungörandet af ledig sysslomanstjenst,
icke bär någon motsvarighet i Instruktionen för syssloman, har affattats
i likhet med bestämmelserna i § 21 angående kungörande af ledig lasaretts]
äkaretjenst och torde i denna del ej erfordra vidare motivering.

Hittills hafva inga bestämmelser angående kompetens för sysslomanstjenst
förefunnits, men sådana skulle, enligt kommitténs åsigt, vara i hög
grad önskvärda. Då kommittén emellertid funnit betydande svårigheter
möta för uppställandet af bestämda kompetensvilkor, har den måst inskränka
sig att stadga tvenne allmänna sådana, utan hvilkas innehafvande

en person svårligen kan tänkas vara lämplig för en sysslornanstjenst. Den
i slutet af momentet förekommande uppsägningsrätten har stadgats hufvudsakligen
för att bereda direktionen möjlighet att, der icke mom. 2 är
tillämpligt,, befria sig från en för befattningen mindre lämplig syssloman,
samt för att lemna sysslomannen tid och tillfälle att förskaffa sig annan
verksamhet.

§ 35.

1864 års kungörelse innehåller icke några bestämmelser om rätt för
sysslomannen till tjenstledighet eller huru derunder förfaras skall med
tjensten, och hafva bestämmelser i detta afseende derför här intagits.

Stadgandet att vikarien skall under tiden på sysslomannens ansvar
förrätta tjensten har tillkommit till följd af olämpligheten att, särskildt,
för det fall att kortare tjenstledighet begärt^ företaga en tidsödande inventering,
samt besväret med vederbörlig uppbördsborgens anskaffande.

Såsom en naturlig följd af att tjensten förrättas på sysslomannens
ansvar har inryckts bestämmelse om att sysslomannen skall föreslå lämplig
vikarie.

§ 36.

Gränserna för sysslomannens befogenhet äro i 1864 års kungörelse icke
fullt tydligt angifna. Visserligen heter det i § 1 af Instruktionen för
svsslomän, att han skall »under Direktionens förmanskap och inseende
handhafva den ekonomiska förvaltningen och dermed i sammanhang stående
angelägenheter», men dermed är icke hans ställning till läkaren klart
preciserad.

Då sjukvården å ett lasarett i icke så få punkter nära sammanhänger
med den ekonomiska förvaltningen och är beroende af det sätt, hvarpå
denna senare handhafves, samt läkaren enligt § 27 skall mellan direktionens
sammanträden vara lasarettets styresman, har kommittén i denna § 36
velat gifva utrycklig form åt ett sakförhållande, som redan nu vid lasaretten
eger rum, eller att sysslomannen skall handhafva lasarettets ekonomiska
förvaltning ej blott under direktionens förmanskap, utan äfven under
läkarens inseende.

De under de särskilda punkterna i förevarande § intagna bestämmelser
om sysslomannens tjensteåligganden äro till största delen hemtade ur § 2
af Instruktionen för syssloman, en del återfinnas dock under §§ 6, 7, 8
och 11 i samma instruktion. Dessa senare bestämmelser hafva icke ansetts
vara af så stor vigt, att de behöft upptagas under särskilda paragrafnummer.

P. 1. Stadgandet om bestämd mottagningstid för sysslomannen är
nytt och dess behöflighet sjelfkär.

P. 3 motsvarar § 2 p. 1. och § 7 uti Instruktionen för syssloman
och innehåller ingen annan förändring, än att tjenstemännens löner skola
utbetalas på första helgfria dag af sista månaden i kvartalet, något som
ock redan nu i praxis torde öfverallt iakttagas.

P. i (motsvarande § 2 p. 3 uti Instruktionen för syssloman) innehåller
fullständiga föreskrifter om det bokföringssätt sysslomannen skall använda.
Bland böcker, som sysslomannen skall föra, äro tillagda hufvudbok, diarium
och inventarieförteckning. Beträffande lämpligheten af diariums förande får
kommittén hänvisa till § 28 p. 11.

P. 6 innehåller något mer detaljerade föreskrifter än i motsvarande
p. 5 af § 2 uti Instruktionen för syssloman; hufvudsakligaste förändringen
består i tillägget om förandet af kopiebok öfver från direktionen utgående
expeditioner.

P. 8 innehåller några nya bestämmelser, som dock endast fastslå ett
redan nu brukligt förfarande.

P. 10. Då kommittén borttagit den nu gällande bestämmelsen, att
taxationsgranskning af lasarettets medikamentsräkningar skall af lasarettets
läkare verkställas, hvilken i stället skulle utföras genom Medicinalstyrelsens
försorg, såsom i motiven till § 28 p. 13 framhållits, så torde behörigheten
af denna punkt 10 lätt inses.

P. 11 innehåller i hufvudsak endast ett förtydligande af § 11 uti
Instruktionen för syssloman till öfverensstämmelse med Kongl. Förordningen
den 6 augusti 1894 angående kyrkoböckers förande.

§ 37.

Bestämmelserna i första stycket af denna § motsvara stadgandena
i § 9 af Instruktionen för syssloman samt § 17 af Instruktionen för
direktioner.

Då december månad med dess korta och mörka dagar torde få anses
såsom en ganska olämplig tid för verkställande af ifrågavarande tidsödande
besigtningar, så har kommittén velat bereda möjlighet för deras förläggande
till en mera lämplig årstid.

Beträffande de personer, som skola verkställa besigtningen af inventarier
eller närvara vid densamma, har kommittén uteslutit föreskriften
att besigtningen skall ske med biträde af sakkunnige handtverkare, enär
noggrann och ordentlig besigtning äfven dessa förutan torde kunna verkställas.

Besigtningen af lasarettets byggnader åter krafvel-, enligt kommitténs
uppfattning, mera speciel fackkunskap, och har kommittén derför föreskrifvit,
att ifrågavarande besigtning skall ske med biträde af en eller flere utaf
direktionen utsedde sakkunniga personer.

Då instrumenten öfver ifrågavarande besigtningar icke kunna anses
tillhöra räkenskaperna, utan böra biläggas direktionens protokoll, har föreskrift
i detta sistnämnda syfte här gifvits.

§ 38.

Enär syftet med ifrågavarande bestämmelse torde kunna med tillräcklig
grad af säkerhet vinnas genom en blott årligen återkommande granskning,
har, med ändring af motsvarande bestämmelse i § 3 af Instruktionen för
syssloman, föreskrift i denna riktning här influtit.

I § 3 af sistnämnda instruktion finnes äfven den bestämmelsen, att
der omnämnda handlingar skola i afskrift bevaras hos sysslomannen. Då
emellertid en s. k. »liggare» öfver desamma torde medföra lika stor säkerhet
samt dessutom öfverskådlighet och större bekvämlighet, så har föreskrift
om sådan liggares förande här intagits.

§ 39.

Denna § innehåller bestämmelser för sysslomannens förvaltning i hvad
den afser att tillförsäkra lasarettet de af dess inkomster, som icke i form
af sjukvårds- eller landstingsmedel tillföras detsamma, och äro delvis hemtade
från § 4 uti Instruktionen för syssloman.

Kommittén har vidtagit den förändring att skilja mellan tvenne hufvudslag
af här ifrågavarande medel, nämligen å ena sidan räntor, arrenden
eller andra dylika fordringar, å andra sidan legosängsafgifter samt ersättning
för patients hemforslirig eller begrafning.

Om det förra slaget, hvilket af handlas i första stycket af mom. 1,
torde ej något närmare behöfva sägas, då föreskrifterna om deras indrifvande
äro väsentligen lika med förutvarande bestämmelser i ämnet.

Beträffande åter utsökande af det senare slaget medel, hvilka kommittén
för korthetens skull sammanfattar under benämningen »legosängsafgifter»,
har åtskilligt nytt intagits. Eu bestämd skilnad har gjorts mellan
de fall, då legosängsafgiften skall utkräfvas för vård af medellösa, och
då den skall sökas i andra fall. 1 de senare till antalet öfvervägande fallen
betraktas utskrifningsdagen såsom förfallodag, och skall, derest ej direktionen
annorlunda beslutit, sysslomannen inom eu månad derefter i laga

ordning utsöka legosängsafgiften. Ett undantag göres för det fall, att
vederbörlig ansvarsförbindelse ej företetts inom en månad efter patientens
intagning. Då skall nämligen sysslomannen, äfven om patienten ännu
kvarligger på lasarettet och förfallodagen således icke är inne, genast efter
denna månads utgång begära utsökning.

Skall åter legosängsafgiften uttagas för vård af medellösa sjuka —
bland hvilka, såsom kommittén får erinra, numera, enligt § 5 mom. 2 i
detta förslag, skulle ingå äfven medellösa sjuka tillhörande annat landstingsområde
— har kommittén, enär af § 5 uti gällande fattigvårdsförordning
af den 9 juni 1871 framgår, att lasarettsvård för medellösa personer
bör betraktas såsom fattigvård, funnit sig föranlåten intaga det
stadgandet, att sysslomannen skall fullgöra hvad enligt gällande författningar
tillkommer fattigvårdsstyrelse att vidtaga för utfående af utlagd
fattigvårdskostnad. De bestämmelser, som för sysslomannens ifrågavarande
utsökningstalan äro af betydelse, återfinnas hufvudsakligast i § 29 af fattigvårdsförordningen
samt rörande medellös, som icke är svensk eller norsk
undersåte, i § 32 p. 1 åt samma förordning. Beträffande lasarettsvård för
medellösa norrmän bör sysslomannen ställa sig Kongl. Förordningen den 15
febr. 1885 till efterrättelse.

Denna sysslomannens skyldighet att, då lasarettsvård lemnats åt medellös
person, för legosängsafgiftens utfående vidtaga samma åtgärder som
fattigvårdsstyrelse för återbekommande af utlagd fattigvårdskostnad, får
anses alldeles oberoende af den omständigheten, huruvida ansvarsförbindelse
företetts eller ej.

Öfriga i denna § 39 intagna bestämmelser äro till hufvudinnehållet
lika med motsvarande bestämmelser uti Instruktionen för syssloman och
torde derför ej tarfva någon vidare motivering.

§ 40.

Bestämmelserna i denna §, hvilken motsvarar § 5 uti Instruktionen
för syssloman, hafva erhållit den affattning, att de kunna tillämpas jemväl
å besigtningar af stadsfastighet.

§ 41.

Paragrafens innehåll återfinnes dels i § 11 af Instruktionen för direktioner,
dels i § 11 uti Instruktionen för syssloman och torde derför ej
behöfva någon särskild motivering.

§ 42.

De under denna § upptagna föreskrifter äro hemtade från första punkten
i § 10 af Instruktionen för syssloman. För den ändring som vidtagits
får kommittén åberopa hvad den uti motiven för § 36 anfört för sysslomannens
ställning i förhållande till läkaren. Sista meningen i nämnda
§ 10 har ej i kommitténs förslag influtit, enär der uppräknade åligganden
tillkomma läkaren och betjeningen samt för öfrigt torde hafva sin gifna
plats i de ordningsregler för hvarje lasarett, hvilka, dess direktion har att
utfärda.

• •''"•Vivi ;:*v *''»!*•.•: *1 »*>*?!• *» , •• > i ■.vv1*'',

i •

/> :-t /''''W-vf; ■ $ V.Vt ■>-,

%U>!.	• '' t j	* ''	• 1.1? >•:;(jfH. • ku
; , U 1 ’		'' M? i1 i*.	!;>''• :rvf!;V ''v* rl i3 ^*.
r■ i	. /		''w £*•''</•■ ■»••• • i-'' J	? .»•* j»< ''^r../vu-

''.\iu ''>y t

!/• r■ i''

Motivering

till

Sjukstugestadgan.

Då det uppdrag, kommittén erhållit, afser afgifvande af förslag ifråga
om behöfliga förändringar i gällande bestämmelser ej blott angående länslasaretten,
utan äfven andra sjukvårdsinrättningar, som må anses kunna i
väsentliga delar med lasaretten likställas, så har kommittén funnit anledning
föreligga att rigta uppmärksamheten på de sjuk vårdsanstalter, som
kallas sjukstugor. Sådana hafva särskildt i senare tider till allt större antal
inrättats och mottaga till vård väsentligen samma slag af sjukdomar
som vanliga lasarett, utan att för dessa sjukstugor hittills funnits annat
än ytterst knapphändiga föreskrifter. De enda bestämmelser, kommittén
påträffat angående dessa sjukstugor, äro följande: Uti § 8 mom. 2 af
den för Medicinalstyrelsen gällande nåd. Instruktion af den 2 november
1877 föreskrifves: »Skulle af inkomna årsberättelser, läkarerapporter eller
annorledes till Styrelsens kännedom komma, att betänkliga förhållanden i
afseende på sjukvården förefinnas vid sådan sjukvårdsanstalt, som eljes af
kommuner eller af enskilda stiftelser underhålles, skall Styrelsen genom
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande därpå fästa den kommunala myndighets
eller den direktions uppmärksamhet, åt hvilken uppsigten öfver samma anstalt
är anförtrodd.» Och i nåd. Läkareinstruktionen af den 31 oktober 1890
stadgas i § 8: »Förste provinsialläkare skall inom länet egna tillsyn åt

de af kommuner, föreningar eller enskilda personer upprättade sjukvårdsinrättningar
och andra anstalter, såsom sjukhus, sjukstugor — — — —;
och eger han, när han finner besigtning å stället nödig, upptaga sådan
förrättning i deri reseplan, häri skall årligen upprätta.»

Då dessa sjukstugor derstädes uppnått en icke så obetydlig storlek
och utveckling, har det synts kommittén, som åtminstone för vissa slag
af dem fullständigare föreskrifter än de nu anförda böra utfärdas.

Af sjukstugor finnes en och annan sådan, som fullständigt underhälles
af enskild person eller bolag eller stiftelse. För dessa inrättningar har
kommittén ansett sig icke kunna föreslå några allmänna föreskrifters utfärdande,
enär detta synts kommittén måhända vara ett allt för stort ingrepp
i den enskildes rätt samt egnadt att verka hämmande på uppkomsten
af dylika gagneliga anstalter. Samma skäl torde äfven kunna anföras
ifråga om de af enskild kommun eller några sådana gemensamt inrättade
och underhållna sjukstugor. Visserligen förefinnes den skilnad mellan helt
och hållet enskilda samt dessa af kommun inrättade sjukstugor, att de
senare till viss grad underhållas af allmänna medel. Men den omständigheten,
att. de äro afsedda för sjuka endast från den eller de kommuner,
som bestrida kostnaderna för sjukstugan, torde berättiga dem till en i
detta afseende med de enskilda sjukstugorna jemförlig ställning. Då så
väl de helt och hållet enskilda, som de af kommunerna inrättade sjukstugorna.
omedelbart förvaltas af sina egentliga principaler samt dertill stå
under öfverinseende af Medicinalstyrelsen, som genom förste provinsialläkarne
utöfvar den närmare tillsynen, så har kommittén ansett, att. dessa
båda grupper af sjukstugor icke böra, åtminstone för närvarande, underkastas
bestämmelser i en allmän stadga. Ifrågasättas kunde dock, om ej
i nåd. Instruktionen för Medicinalstyrelsen borde tydligare uttryckas, att
denna myndighet hade att vid konstaterade missförhållanden rörande skötseln
af nu nämnda slag af sjukstugor kraftigare och snabbare ingripa, än
hvad nuvarande bestämmelser i ämnet synas medgifva.

Annorlunda är förhållandet med ett tredje slag af sjukstugor, nämligen
de, hvilkas omkostnader helt och hållet eller delvis bestridas af landsting.
I detta fall användas för sjukstugornas behof medel, hvilka utgå
från ett. helt landstingsområde och således äfven från delar af detsamma,
hvilka icke hafva någon direkt nytta af sjukvårdsinrättningen, som det.
måhända icke ens står dem fritt att, om de så ville, begagna. Redan af
denna omständighet, bör derför landstingsområdets representation tillerkännas
rätt till närmare kontroll i afseende på det ändamålsenliga användandet
af dess bidrag. Dertill kommer den omständigheten, att det måste
anses såsom synnerligen lämpligt, det en dylik kontroll utöfvas just genom
landstinget, som redan har sig anförtrodd omsorgen om den vigtiga del af
sjukvården, som å de egentliga lasaretten lemnas. För att emellertid å
andra sidan bibehålla så mycken frihet som möjligt åt, dessa sjukstugors
förvaltning, har kommittén velat tillerkänna landstinget rätt endast till att

utse sjukstugans direktion samt revisorer för inrättningens förvaltning.
Då så väl de särskilda direktionsledamöterna som revisorerna torde komma
att, liksom för närvarande sker, utses bland ortens män, så ingripa dessa
af kommittén nu föreslagna föreskrifter ej på något mera kännbart sätt i
bestående förhållanden. I betraktande af denna sista omständighet har
kommittén ansett sig kunna gifva stadgan den omfattning, att hvarje
sjukstuga, som mottager bidrag från landstinget, skall, oafsedt bidragets
storlek, vara underkastad stadgans bestämmelser, så mycket mera som det
i alla fall skulle blifva ganska svårt att uppdraga någon bestämd, på bidragets
storlek grundad gräns.

Vid uppgörandet af sitt förslag till sjukstugestadga har kommittén
utgått från den grundsatsen, att, jemte det full frihet lemnas direktionen
ifråga om sjukstugans ekonomiska förvaltning, Medicinalstyrelsens rätt till
öfverinseende öfver sjukvården tydligt och klart uttryckes. På grund
häraf kommer kommittén att i det följande icke behandla andra bestämmelser
än dem, hvilkas lämplighet och riktighet icke direkt torde framgå
ur ofvannämnda grundsats.

§ I Uti

§ 1 mom. 1 b) af sitt förslag till lasarettsstadga har kommittén
föreskrifvit, att vissa slag af sjukvårdsinrättningar — af kommittén betecknade
med det gemensamma namnet lasarett — skola, så snart deras
antal sjuksängar uppgår till 25 eller derutöfver, underkastas nämnda stadgas
bestämmelser. I nära sammanhang härmed stå bestämmelserna i förevarande
§ 1 af sjukstugestadgan, hvilka afse förhindra, att därunder hörande
sjukstugor innehålla mer än 24 sjuksängar, äfvensom de i samma
paragrafs mom. 2 förekommande reglerna för sjukstugas förändring till
lasarett.

Såsom synes, är det hufvudsakligen antalet sjuksängar, som af kommittén
lagts till grund vid uppdragandet af gränsen mellan å ena sidan
lasaretten och å andra sidan de dem ganska närstående sjukstugorna.
Kommittén har icke förbisett, att denna grund för åtskilnaden är i viss mån
godtycklig och att en mera reel grund, ifall en sådan kunnat utfinnas, varit
att föredraga. Såsom grund för åtskilnaden skulle måhända legat närmast till
hands att antaga andra förhållanden, som äro för sjukstugorna utmärkande,
såsom att de vanligen äro enklare inrättade med afseende å utredning och
personal, samt att deras sjukvård oftast är anförtrodd åt en läkare, som i
anseende till den ringa afiöningen måste betrakta sjukstugans skötsel såsom
eu bisyssla. Dessa mera ovissa och obestämda förhållanden kunna

dock helt naturligt icke erbjuda den skarpa gräns, som måste läggas till
grund för en lagbestämd indelning. Har deremot en sjukstuga nått ett visst
högre sängantal, så har den dermed erhållit den storlek och den utveckling,
att den säkerligen ej kan utan skada för sjukvården och förvaltningen
skötas under de för en sjukstuga eljes lämpliga enklare former, utan
bör genom förändring till lasarett underkastas lasarettsstadgans strängare
och utförligare bestämmelser.

Sängantalet torde således kunna läggas till grund för åtskilnaden
mellan lasarett och sjukstugor. Den hufvudsakligaste svårigheten ligger
emellertid just i fixerandet af detta antal till någon bestämd siffra. Härvid
har kommittén tagit i betraktande Medicinalstyrelsens i denna fråga
uttalade åsigt, enligt hvilken gränsen borde sättas till ett antal af 20 sjuksängar,
så att en sjukstuga med mindre sängantal än 20 skulle få i denna
egenskap bibehållas, men en sjukstuga med 20 sängar eller däröfver skulle
förändras till lasarett. Ehuru kommittén gerna skulle varit benägen ingå på
denna åsigt, har dock kommittén af flere skäl icke vågat stanna vid den
låga siffran 20, utan ansett 25 lämpligare. Detta enär å ena sidan en anstalt
med endast 20 sjuksängar torde få anses vara väl liten för att nödvändigt
behöfva likställas med lasarett, något som för en sådan liten anstalt
kunde genom dyrbarare anordningar och skötsel vara ur ekonomisk
synpunkt ofördelaktigt, samt enär å andra sidan en sjukstuga med högst
24 sängar möjligen torde kunna nöjaktigt förvaltas enligt enklare former.
Härtill kommer äfven det praktiska skälet, att kommittén velat så litet
som möjligt rubba redan bestående förhållanden. Af Medicinalstyrelsens
senast (år 1896) utkomna årsberättelse visar det sig nämligen, att om Styrelsens
förslag i detta nu skulle godkännas, nio sjukstugor, nämligen sjukstugorna
i Enköping, Falkenberg, Kristinehamn, Laholm, Landskrona, Lindesberg,
Mölndal, Amål och Ämmeberg, hvilka allesammans uppnått ett
sängantal af 20 eller deröfver, skulle tvingas att öfvergå till lasarett, under
det att, om kommitténs siffra antages, dylik förändring skulle behöfva
vidtagas endast med tre af dessa sjukstugor, nämligen i Enköping, Kristinehamn
och Äinål, hvilka uppnått ett sängantal af 25 eller deröfver.

För att icke heller sjukstugor af denna senare storlek skola få vidkännas
någon större olägenhet af en sådan förändring har kommittén ansett
lämpligt att intaga ett öfvergångsstadgande, enligt hvilket sjukstuga,
som redan vid tiden för sjukstugestadgans trädande i kraft öfverskridit ett
sängantal af 24, fortfarande må såsom sjukstuga bibehållas under tio års
tid. Och skulle, mot förmodan, sådan sjukstuga icke vilja vid den sålunda
beviljade respittidens utgång öfvergå till lasarett, så står det ju den
öppet att minska sitt sängantal till under 25 och dymedelst bibehålla sin

egenskap af sjukstuga. Skulle man ej heller vilja tillgripa denna utväg,
återstår alltid den möjligheten, att sjukstugan kan afstå från det erhållna
landstingsbidraget och sålunda ställa sig utanför lasarettsstadgans föreskrifter.

Förslaget till lasarettsstadga förutsätter, att alla de under densamma
hörande sjukvårdsinrättningar egas af landstingen (resp. städer, som icke i
landsting deltaga), utan hvilket förhållande landstingen icke gerna kunna
tänkas hafva det intresse, som för dessa inrättningars vidare förkofran och
tidsenliga utveckling är af nöden och som särskild! tager sig uttryck i
innehållet af samma stadgas § 2, eller att landstingen eg a besluta om
förändringar, utvidgningar och nybyggnad vid lasarett. Såsom en naturlig
följd häraf har kommittén föreskrifvit uti mom. 2 af här ifrågavarande
§, att, då sjukstuga förändras till lasarett, eganderätten skall öfvergå på
landstinget.

Då ett lasarett vid sjukvårdens bestridande har att fylla vigtigare och
mera fordrande uppgifter än en sjukstuga och alltså, för att vara för sitt
ändamål användbart, måste tillfredsställa vissa minimifordringar med afseende
å lasarettsbyggnadernas uppförande och inredning samt tomtens
läge och beskaffenhet, så har kommittén i mom. 3 föreskrifvit, att vid
sjukstugas förändring till lasarett skall tillgå på samma sätt som vid lasaretts
nyanläggning. Härigenom förekommes ock den eljes tänkbara möjligheten,
att sjukstuga endast genom den omständigheten, att densamma
ökade sitt sängantal, förändrade namn och öfvertoges af landstinget, skulle,
ehuru i sitt dåvarande skick underhaltig, rycka upp bland de fullgoda
lasarettens antal.

Såsom redan torde hafva iakttagits, bestämmer paragrafen ingenting
om de sjukstugor, som tilläfventyrs erhålla bidrag af städer, som icke i
landsting deltaga. Det har nämligen synts kommittén mindre behöflig!
att i stadgan medtaga dylika sjukstugor, då i detta fall finnas stadsfullmäktige,
helsovårdsnämnder och stadsläkare, som äro i tillfälle att på nära
håll öfvervaka och kontrollera en dylik sjukstugas ordentliga skötsel.

§ 4.

Då kommittén ansett en så liten anstalt som en sjukstuga icke behöfva
hafva flere ledamöter i sin direktion än 4, så torde inses lämpligheten
af att, äfven om blott 2 ledamöter äro närvarande, tillåta desse fatta
giltigt, beslut, derest de om beslutet äro ense. Genom sistnämnda vilkor
förhindras ordföranden att begagna honom eljes tillkommande utslagsröst.

§ 7.

Bestämmelsen att sinnessjuk eller med venerisk smitta behäftad person
ej må å sjukstuga intagas, har tillkommit, enär en sjukstuga icke gerna
kan vara af den omfattning och hafva den inredning, att särskilda lokaler
för sådana patienter finnas att tillgå, och dylika sjukas vård i samma rum
som andra sjuka vore synnerligen olämpligt.

§§ 9—11.

Då sjukstugorna i allmänhet torde kunna nöjaktigt skötas af en hvar,
som är legitimerad läkare, samt uppfyllandet af detta kompetensvilkor ju
är lätt att konstatera, så har kommittén icke ansett någon olägenhet
kunna vållas af den nuvarande ordningen för tillsättande af läkare vid
sjukstuga.

Af samma anledning har direktionen medgifvits rätt att bevilja ledighet
för läkaren och förordna legitimerad läkare till vikarie, endast med
skyldighet, att, derest förordnandet afser längre tid än 30 dagar, om åtgärden
underrätta Medicinalstyrelsen.

§ 13.

P. 1. Då med hänsyn till den knappa aflöning, som i allmänhet kan
bestås en sjukstugeläkare, denne ofta måste för sin utkomst tillika innehafva
annan och vigtigare tjenstebefattning, så måste ju däraf blifva en
följd, att han genom annat tjensteåliggande kan för någon dag vara förhindrad
att tillse de sjuka. I följd häraf har ifrågavarande, i punkt 1 intagna
medgifvande fått inflyta. Skulle genom missbruk häraf eller eljes väsentliga
olägenheter uppstå, så får direktionen begagna densamma tillkommande
makt att för rättelses vinnande vidtaga erforderliga åtgärder.

Bestämmelserna för öfrigt i denna §, liksom ock i de följande, äro
hemtade ur motsvarande, mera detaljerade föreskrifter i lasarettsstadgan
och torde derför ej här erfordra särskild motivering.

Motivering

H’

till

Reglemente för lasarettsläkarnes
pensionskassa.

I fråga om pension för lasarettsläkare finnes intet annat stadgande än
den i 1864 års kungörelse (§ 5 af Instruktionen för direktioner) gifna
föreskrift, så lydande: . ■

»För dem bland tjenstemännen och betjeningen, som längre tid med
nit och trohet uppfyllt sina åligganden och af ålder eller sjukdom nödgas
lemna sin befattning, eger direktionen att hos landstinget föreslå det pensionsbelopp
för återstående lifstid, som i mån af förtjenst och behof pröfvas
skäligt.»

Behofvet af en förändring i detta obestämda och ojemna sätt för beredande
af pension har, särskildt beträffande lasarettsläkarnes pensionering,
länge varit kännbart. Visserligen har med anledning af ofvan anförda anvisning
pension blifvit af landstingen, efter direktionens framställning, i de
flesta fall beviljad. Någon visshet att, sedan direktionen hemstält om
pension till skäligt belopp åt en afgående lasarettsläkare, landstinget också
bifaller en dylik framställning, förefinnes dock icke, och exempel saknas icke
heller på att pension åt deraf förtjente lasarettsläkare vägrats. Olämpligheten
af nu gällande bestämmelse, som således icke lemnar någon garanti,
vare sig för att pension verkligen blir beviljad, eller att den, om så sker,
beviljas till skäligt belopp och i rätt tid, har ock framkallat upprepade
förslag om förändradt sätt för lasarettsläkarnes pensionering.

Redan den 1 Maj 1885 fäste Medicinalstyrelsen i en cirkulärskrifvelse
landstingens uppmärksamhet på vigten för lasarettsväsendets utveckling deraf,
att lasarettsläkarnes pensionering på ett för dem betryggande sätt ordnades.

År 1889 inkom till Kongl. Maj:t ett å svenska lasarettsläkarnes vägnar
afgifvet »Förslag till sättet för lasarettsläkarnes tillsättning, aflöning och
pensionering», gående ut på att såväl lön som pension skulle bestridas af
statsverket. Detta förslag innehåller nämligen i dess § 5 följande stadgande:
»Lasarettsläkare vare berättigad från statsverket erhålla lönen jemte
ålderstillägg i pension vid 60 års ålder efter 25 års väl vitsordad tjenstgöring
såsom lasarettsläkare, deraf minst 20 såsom ordinarie sådan. Vid
uppnådd 65 års ålder vare han skyldig frånträda tjensten, derest han i
öfrigt är pensionsberättigad» öfver detta ännu oafgjorda förslag hafva
yttranden infordrats och afgifvits af Medicinalstyrelsen, länsstyrelserna,
landstingen och lasarettsdirektionerna. Bland dessa hafva särskilt ett
flertal lasarettsdirektioner och landsting uttalat sig för önskvärdheten af
att pensionsfrågan måtte erhålla en snar lösning.

Såsom närmare förmäles å sid. 49 i den af kommittén afgifna motivering
till lasarettsstadgan, aflat Riksdagen, på grund af särskilda inom
de olika kamrarne väckta motioner, den 16 maj 1895 till Kongl. Maj:t en
underdånig skrifvelse rörande omarbetning af 1864 års kungörelse. Många
af de myndigheter och korporationer, hvilkas yttranden med anledning af
denna Riksdagens skrifvelse infordrats, hafva, ehuruväl pensionsfrågan icke
direkt beröres i Riksdagens skrifvelse, likväl ansett sig oförhindrade att
uttala sig i nämnda fråga. Särskildt hafva rätt många landsting och lasarettsdirektioner
vidrört pensionsfrågan och dervid förordat ändrade bestämrgelser
om lasarettsläkarnes pensionering.

Ä allmänt möte i Stockholm den 8 augusti 1897 hafva lasarettsläkarne
enats om ett nytt förslag till lösning af deras pensionsfråga och i
följd deraf genom utsedde kommitterade i november månad samma år till
Kongl. Maj:t ingifvit en underdånig ansökan i ämnet tillika med dervid
fogade tre bilagor. Af dessa innehåller den första åtskilliga af lasarettsdirektioner
och landsting gjorda uttalanden till förmån för ordnandet af
pensionsfrågan, den andra »Förslag till reglemente för lasarettsläkarnes
pensionskassa», och den tredje af lektorn i Halmstad F. Anderson uppgjord
»beräkning öfver de kostnader, som äro förenade med en ifrågasatt
pensionering af lasarettsläkarne».

Sedan såväl Riksdagens ofvannämda skrifvelse af den 16 maj 1895
som ock de i anledning häraf afgifna yttranden blifvit till Medicinalstyrelsen
öfverlemnade, har denna myndighet till Kongl. Maj:t inkommit med ett
den 13 oktober 1897 dagtecknadt utlåtande. Deri afhandlas i någon mån
äfven pensionsfrågan, i det att Styrelsen säger följande: »Vid ett ändamålsenligt
ordnande af lönevilkoren för lasarettsläkare, deras pensionering,
semester, vikarier och sportler torde större svårigheter förefinnas än vid

reglering af dessa ekonomiska förhållanden för andre tjensteman. Landstingen
hafva bestämt lönerna och ofta beviljat semesterpenningar samt
vanligen tilldelat pensioner. Någon likformighet i afseende på aflöning
och pensionering har däremot icke förefunnits. En reglering af dessa
frågor synes dock vara af största behof påkallad.»

Det nu här ofvan i största korthet anförda torde få anses gifva någon
föreställning om gången af hvad som hittills åtgjorts för åstadkommande
af en pensionering af lasarettsläkarne.

Då således, som synes, önskvärdheten af ett förändradt pensioneringssätt
från många håll uttalats och denna fråga dertill under sista årtiondet
upprepade gånger återkommit, anser kommittén, att nämnda fråga icke
längre bör undanskjutas, utan med det snaraste erhålla en tillfredsställande
lösning.

Behofvet af en ordnad pensionering af lasarettsläkarne torde väl icke
kunna förnekas af någon, som är närmare förtrogen med de till lasarettsväsendet
hörande förhållanden; men kommittén har likväl ansett sig här
nedan böra i korthet angifva de skäl, som enligt dess åsikt göra det
högligen önskvärdt, att en sådan pensionering ju förr dess hellre kommer
till stånd.

Från sjukvårdens synpunkt sedt kan såsom skäl anföras, att lasarettsväsendet
i våra dagar nått den utveckling och krafven på lasarettsläkarnes
verksamhet stigit derhän, att endast fullt arbetsdugliga och kraftiga
sådana kunna på ett tillfredsställande sätt uppfylla sina åligganden.
Ifrån att till en början hafva af den stora allmänheten betraktats med en
viss misstro hafva lasaretten på senare tider kommit i åtnjutande af ett
ständigt växande förtroende, hvilket åter haft till följd, att de allra flesta
lasarett blifvit rätt betydligt utvidgade, men ändock knappast räcka till
att tillgodose det ständigt stigande behofvet af lasarettsvård. Häraf har i
sin ordning orsakats ett ökadt arbete för lasarettsläkaren, hvilket vuxit i
samma mån, som läkekonstens och särskildt kirurgiens utveckling framskridit.
Det torde derför utan fara för öfverdrift kunna sägas, att lasarettsläkarens
arbetskraft i dubbelt mått tages i anspråk nu mot hvad förhållandet
var vid tiden för utfärdandet af 1864 års kungörelse. Att då
fordra, det en person, som uppnått den ålder, vid hvilken i allmänhet
såväl själs- som kroppskrafter börja märkbart aftaga, fortfarande skall
bära en så tung arbetsbörda soja lasarettsläkarens, torde ej vara med
billigheten öfverensstämmande. A andra sidan kan man ju ej heller begära,
att lasarettsläkaren skall från sin tjenst afgå, innan han erhållit
garanti för en i ekonomiskt afseende någorlunda bekymmerfri ålderdom,
en garanti, som säkrast vinnes genom tillförsäkrande af skälig pension. Då

såsom antydts, landstingen understundom blott beviljat otillräcklig pension
eller någon gång rent af vägrat sådan, så har i följd häraf understundom
inträffat, att lasarettsläkare måst kvarstå i sin tjenst långt utöfver den tid,
de egt förmåga att på ett tillfredsställande sätt uppehålla sjukvården; i
bästa fall hafva de sökt att genom mer eller mindre lämpliga vikarier
fullgöra sina åligganden. Denna ovisshet, huruvida läkaren kan påräkna
tillräcklig pension, skulle ock, enligt kommitténs åsigt, kunna för framtiden
medföra den fara, att lasarettsläkaretjensterna blefve mindre eftersökta
och i följd deraf ej besattes med så dugliga krafter, som eljes
skulle stått till buds. Det torde ej behöfva närmare utvecklas, huru i
såväl ena som andra fallet det just är sjukvården å lasarettet som kommer
att blifva lidande.

Att åter lasarettsläkarne kunna hafva berättigade anspråk på pensions
erhållande vid viss uppnådd ålder, torde icke heller kunna bestridas. De
tjensteman, hvilka i samhället hafva en ställning, jemförlig med lasarettsläkarnes,
äro i allmänhet tillförsäkrade rätt till en pension, hvilken tillåter
dem att med trygghet se framtiden an. För lasarettsläkarne torde pensionsrätt
vara så mycket mera nödvändig, som med anledning af den ofvan
påpekade starka utvecklingen af lasarettsväsendet deras tid i många fall
numera i allt högre grad tages i anspråk för lasarettets egen räkning, i
följd hvaraf åter de icke i samma mån som förut äro i tillfälle att genom
enskild praktik skaffa sig ett behöfligt tillägg till sina, just med hänsyn
till denna beräknade praktik i allmänhet lågt tilltagna aflöningsförmåner.
Då således en lasarettsläkares sammanlagda inkomster i många fall ej
torde vara mycket större, än hvad som åtgår till bestridande af de nödiga
lefnadsomkostnaderna, är det — och nu i högre grad än förr — svårt
för honom att för sig och sin familj spara tillräckligt till den tid, då
han på grund af ålder och försvagade krafter bör från tjensten afgå.
An värre ställer sig saken, derest, såsom ofta är förhållandet, lasarettsläkarens
utbildning, hvilken torde få anses såsom den dyrbaraste af alla
läkares, nödgat honom till skuldsättning, hvilken då vanligen följer honom
under lång tid.

Sedan kommittén sålunda i korthet redogjort för de skäl, som, enligt
dess åsikt, tala för en ordnad pensionering af lasarettsläkarne, öfvergår
kommittén till ett skärskådande af de olika sätt, på hvilka denna pensionering
skulle kunna åstadkommas.

Bland möjliga utvägar vore en att gifva mera bestämd form åt den
landstingen nu anbefalda plikten att sörja för lasarettsläkarnes pensionering,
på sådant sätt att hvarje landsting skulle åläggas med ett fixt belopp pensionera
de vid dess lasarett anstälda lasarettsläkare, så snart de uppnått

en viss bestämd ålder. Detta sätt torde dock vara mindre att förorda, enär
häraf skulle vållas många ojemnheter i pensioneringsbördan såväl inom ett
och samma landstingsområde som ock de olika landstingsområdena emellan.
Ojemnhet inom landstingsområdet skulle kunna vållas af den omständigheten,
att inom detsamma finnes endast ett fåtal lasarettsläkare. Det skulle derför
kunna inträffa, att under en följd af år ingen pension utginge, medan derefter
under en annan period kostnader för flere pensioner behöfde utdebiteras.
Härigenom skulle en senare generation af skattskyldige nödgas betala hvad
som rätteligen bort fördelas äfven på en föregående sådan. Äfven de olika
landstingsområdena emellan skulle ojemnheter kunna uppstå, ifall ett landsting
beviljade sina lasarettsläkare högre löneförmåner än ett arinat. Följden
deraf kunde blifva den, att dessa tjenster blefve besatta så godt som uteslutande
med högt meriterade och på grund deraf oftast äldre sökande,
hvilka endast hunne ett fåtal år kvarstanna i sin nya tjenst, innan landstinget
måste pensionera dem. Detta landsting blefve således betungadt
med stora utgifter för pensionering, medan åter ett annat landsting, hvars
lasarettsläkare vore lågt aflönade och derför oupphörligt sökte sig derifrån,
kanske ginge alldeles fritt från dylika kostnader.

En arman utväg vore att, såsom lasarettsläkarnes år 1889 gjorda underdåniga
framställning förutsatte, låta pensioneringen helt och hållet öfvertagas
af staten. Då emellertid lasarettsläkarnes aflöning uteslutande bestrides
af landstingen, torde det icke kunna med skal ifrågasättas, att
staten skulle ensam öfvertaga hela kostnaden för deras pensionering.
Förhoppningen härom hafva lasarettsläkarne sjelfva numera öfvergifvit, i
det att de i sin underdåniga framställning af år 1897 föreslagit ett nytt
sätt för pensioneringens ordnande.

Ett tredje förslag till frågans lösning innehålles just i nyssnämda
framställning, till hvilken lasarettsläkarne torde hafva föranledts af de
yttranden, som af åtskilliga landsting, särskildt Skaraborgs läns, afgifvits
i anledning af rikdagens ofvannämda, till dem remitterade skrifvelse af
den 16 maj 1895.

Ifrågavarande förslag är bygdt på den grundsatsen, att kostnaden
för pensioneringen skulle fördelas lika mellan lasarettsläkarne sjelfva, landstingen
och staten. Eu sådan grund för pensioneringen synes kommittén
vara utgångspunkten för en lycklig lösning af frågan, enär dervid tagits
hänsyn till alla de parter, som, enligt kommitténs åsikt, böra känna sig
förpliktade att medverka till pensioneringens genomförande.

Hvad först landstingen beträffar, hafva ju dessa redan nu en viss,
om ock obestämd skyldighet sig pålagd att pensionera lasarettsläkarne,
hvarför pensioneringens ordnande på nu föreslagna sätt skulle för lands 13 -

tingen endast medföra påtagliga fördelar. På samma gång nämligen som
landstingen erhålla en högst väsentlig lättnad i pensioneringsbördan derigenom,
att staten och läkarne sjelfva öfvertaga två tredjedelar af densamma,
vinna landstingen äfven den fördelen, att den tredjedel de hafva
att erlägga blir jemnare fördelad. Sådana oegentligheter, som ofvan visats
kunna under särskilda förhållanden uppstå för landstingen, behöfva således
ej längre förekomma. Då med lasarettsläkarnes rätt att erhålla pension
också förenas skyldighet för dem att vid viss ålder från sin tjenst afgå,
så hafva landstingen äfven i det afseende! en vinst af den föreslagna förändringen,
att läkare, hvilkas ålder och försvagade helsa icke längre tillåta
dem att på'' fullt tillfredsställande sätt uppehålla sjukvården å lasarettet,
blifva ersatta med yngre och arbetsdugligare krafter.

Lasarettsläkarne sjelfva hafva ansett ett snart ordnandé af deras pensionsfråga
för en så viktig sak, att de för detta ändamål förklarat sig villiga
ikläda sig den rätt betydande utgiften af en tredjedel af samtliga pensionskostnader.
Dermed hafva de äfven visat .sig erkänna riktigheten af den på
senare tider vedertagna grundsatsen, att hvar och en, som erhåller pension
af allmänna medel, bör under sin tjenstetid bidraga till denna pensionering.

Hvad slutligen staten beträffar, torde äfven denna få anses ega en
viss skyldighet att deltaga i pensioneringen, då man betänker, att lasarettssjukvården
icke bör helt och hållet betraktas såsom en uteslutande ortsangelägenhet,
utan jemväl såsom ett statens intresse. Att detta senare är
förhållandet, inses redan deraf, att staten förbehållit sig rätt att genom
sin högsta medicinska myndighet, Medicinalstyrelsen, utöfva kontroll öfver
det sätt, hvarpå lasarettsvården meddelas, en kontroll, som först och främst
sker genom statens rätt att tillsätta lasarettsläkarne, vidare genom rätten
att å lasaretten företaga inspektioner samt genom den lasarettsläkarne
ålagda skyldigheten att till Medicinalstyrelsen afgifva årsrapporter m. m.,
allt bestämmelser, hvilka visa, att staten tillförsäkrat sig rättighet att i
många fall utöfva ett ganska vidsträckt öfverinseende öfver lasaretten och
lasarettsvården. Såsom ett bevis för hurusom lasarettsläkarne äfven på
ett direkt sätt kunna blifva, verksamma för ett statsändamål skulle kunna
anföras, . att vården af veneriska sjukdomar, hvilken af ålder ansetts för
ett statsintresse, fortfarande såsom ett tjensteåliggande tillkommer lasarettsläkarne,
äfvensom att vården af sinnessjuka, hvilken likaledes betraktas
såsom en statsangelägenhet, åtminstone delvis tillhör lasarettsläkarnes verksamhet.
Under sådana förhållanden bör det vara för staten af vikt, att
den mycket fordrande lasarettssjukvården upprätthålles af fullt arbetsdugliga
läkare, ett önskemål åter, som för sitt förverkligande förutsätter
befintligheten af en ordnad pensionering.

Sedan kommittén genom det sålunda anförda trott sig hafva visat
lämpligheten af att lasarettsläkarnes pensionering ordnas genom en samfäld
medverkan af staten, landstingen och lasarettsläkarne sjelfva, så får kommittén
nu öfvergå till en granskning af det sätt, hvarpå denna princip
bäst skulle kunna genomföras.

Till en början föreligger då till afgörande frågan, hvilka som skulle
komma att utgöra delegare i en blifvande pensionsinrättning för lasarettsläkare.
I detta afseende hafva lasarettsläkarne sjelfva i sin underdåniga
framställning af år 1897 utgått från, att endast de skulle få såsom delegare
ingå i kassan, hvilka vore ordinarie lasarettsläkare vid sådana lasarett,
på hvilka Kongl. Kungörelsen den 21 oktober 1864 tillämpas i fråga om
lasarettsläkares tillsättning. Denna förutsättning har kommittén accepterat, i
det den åt mom. 1 i § 1 af sina begge förslag till reglemente gifvit följande
lydelse: Kassan har till ändamål att bereda pension åt ordinarie lasarettsläkare
vid sådana lasarett, på hvilka gällande lasarettsstadga och särskildt
dess bestämmelser med afseende å lasarettsläkares tillsättning tillämpas.

Den grundsats har nämligen hittills varit allmänt vedertagen, att
staten ej skall medverka till pensionering af embets- och tjensteman —
åtminstone ej sådana, som med afseende å samhällsställning kunna jemföras
med lasarettsläkare — med mindre än att staten ock fått sig tillerkänd
rätt att sjelf utnämna dessa embets- och tjensteman. Kommittén
har icke ansett sig böra göra någon afvikelse från denna grundsats, som
för öfrigt synes kommittén vara i sin fulla ordning. I följd af ofvannämnda
stadgande i § 1 af reglementsförslaget skulle komma att såsom
delegare i kassan ingå dels alla de, hvilka i vanlig mening kallas lasarettsläkare,
d. v. s. läkarne vid de f. n. till ett antal af 64 uppgående länslasaretten
(angående läkaren vid Norrköpings lasarett, se dock nedan),
dels ock läkaren vid Holtermanska sjukhuset i Göteborg. Uteslutna från
delegareskap i kassan skulle deremot blifva: läkarne vid hufvudstadens
sjukvårdsinrättningar, vid Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg,
vid sjukhusen i Upsala och Lund, samt vid lasarettet i Norrköping.

Ett medgifvande åt dessa nu senast uppräknade läkare af rättighet
att såsom delegare ingå i kassan skulle dessutom kunna stöta på rätt störa
svårigheter, såsom kommittén vill söka här nedan ådagalägga. Sjukvårdsanstalterna
i Stockholm hafva af ålder intagit en från de öfriga civila
sjukhusen fristående ställning och stå under öfverinseende af stadens helsovårdsnämnd,
som för dem utfärdat instruktioner och reglementen. Kommittén
tror sig också kunna antaga, det Stockholms stad ej skulle vara
benägen att genom bidrag till en för rikets lasarettsläkare gemensam
pensionskassa bereda pension åt sina sjukhusläkare, så mycket mer som

100

staden för öfrigt för sina tjensteman i allmänhet — och således äfven
ifrågavarande läkare — redan inrättat en ordnad pensionering. Läkarne
vid Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg tillsättas endast för
vissa år i sender och hafva redan på denna grund icke kunnat ifrågasättas
såsom delegare i kassan. Beträffande sjukhusen i Upsala och Lund, råda
der så särskilda förhållanden till följd af dessa sjukvårdsinrättningars samtidiga
egenskap af kliniska undervisningsanstalter, att kommittén icke ansett
lämpligt såsom delegare i kassan upptaga de vid dessa sjukhus anstälda
läkare, af hvilka dessutom de flesta, såsom tillika universitetslärare,
komma i åtnjutande af pension. Läkaren vid länslasarettet i Norrköping,
hvilken i det hela är likstäld med en vanlig lasarettsläkare, är emellertid,
såsom utnämnd af stadens magistrat, ej berättigad att såsom delegare ingå
i kassan. Att åter till förmån för denne ende läkare införa en undantagsbestämmelse
i reglementet, har kommittén ej ansett böra ifrågakomma,
desto hellre som, om så anses önskligt, delegareskap i kassan mycket lätt
kan åt honom förvärfvas derigenom, att vederbörande stadsmyndighet med
nådigt, tillstånd afstår från sin tillsättningsrätt.

A andra sidan har kommittén, såsom synes af mom. 2 i nyssnämnda
§ 1 af reglementsförslaget, ansett att alla de, som äro berättigade ingå
såsom delegare i kassan, också verkligen böra göra det, d. v. s. att deltagandet
i kassan skall vara obligatoriskt. Förutom att detta befordrar
ordning och reda, tala äfven andra skäl härför. Derest deltagandet ej
vore obligatoriskt, kunde möjligen en del lasarettsläkare, särskild! de som
först vid mera framskriden ålder första gången utnämnas, underlåta ingå
i kassan. Men i så fall skulle en kassa med så ringa omfattning som den
ifrågasatta knappt kunna existera såsom en sjelfständigt, bestående kassa.
Och, hvad kanske än värre vore, man kunde då också hafva att befara,
att en läkare, som på grund af ålder och minskade krafter vore olämplig
att bestrida en lasarettslä karet] änst, icke blefve i tid ersatt med en yngre
och arbetsdugligare läkare, och att på detta sätt ett af hufvudändamålen
med kassan skulle komma att förfelas.

Sedan kommittén sålunda fastslagit, hvilka lasarettsläkare, enligt dess
åsigt, böra ingå såsom delegare i en blifvande pensionskassa, har kommittén
såsom andra viktiga bestämningar för uppgörande af ett pensionsförslag
tagit i betraktande dels den ålder, hvilken en lasarettsläkare bör
hafva uppnått för att komma i åtnjutande af pension, dels ock beloppet af
denna senare.

Läkarens yrke i allmänhet är ju rätt betungande, och speciellt ställer
lasarettsläkarens verksamhet ganska höga kraf på hvarje dess utöfvares
fullgoda själs- och kroppskrafter. Kommittén skulle derför i sjukvårdens

101

eget intresse mest varit böjd. att för lasarettsläkares rätt till pension stadga
samma uppnådda lefnadsålder, hvilken föreskrifvits såsom vilkor för provinsialläkares
rätt till pension, eller 60 år. Men med hänsyn till de störa
kostnader, en sådan pensionering skulle åstadkomma, har kommittén funnit
sig nödsakad bestämma åldersgränsen till fylda 65 år, intill hvilken ålder
i det öfvervägande antalet fall en lasarettsläkare torde kunna på ett någorlunda
tillfredsställande sätt uppehålla de med tjensten förenade åligganden.
Härigenom komma ock, enligt verkstälda beräkningar, utgifterna för pensionering
att minskas med ungefär hälften af det belopp, hvartill de skulle
uppgått, derest man medgifvit pensionering redan vid 60 års ålder.

I detta sammanhang anser sig kommittén böra framhålla den åtskilnad,
som mellan lasarettsläkarnes eget pensionsförslag och kommitténs förefinnes
i det afseendet, att det senare icke innehåller den af lasarettsläkarne
uppstäda fordran, för pensions erhållande, på 25 års tjenstgöring
vid sjukhus, deraf 20 såsom ordinarie lasarettsläkare. Kommittén har i
stället såsom enda kompetens vilkor föreslagit uppnådda 65 lefnadsår. Detta,
enär de tilläggsafgifter hvilka de först efter 35 års ålder nyutnämnda
lasarettsläkarne skulle helt och hållet sjelfva erlägga och som, derest läkaren
första gången utnämnes vid mera framskriden ålder, uppgå till afsevärdt
höga belopp, torde utgöra en tillräcklig garanti för att dylika utnämningar, af
brist på sådane äldre sökande, mycket sällan skola ifrågakomma. Genom den
af kommittén föreslagna anordningen vinnes ock den stora fördelen, att lasarettsläkaretjenst
icke kommer att innehafvas af någon, som öfverskridit 65 år.

Beträffande åter pensionsbeloppets storlek har kommittén ansett detta
böra bestämmas lika högt för alla pensionstagare, oafsedt den omständigheten
att lönen för de olika lasarettsläkarne varierar rätt betydligt (se bil. 4).
Lasarettsläkarnes samhällsställning och lefnadsbehof torde nämligen, särskilt
efter afskedstagandet, vara ungefärligen lika för alla, hvartill kommer
den synnerligen viktiga omständigheten, att de få allesammans med lika högt
belopp bidraga till sin pension. Eu sådan likformighet torde äfven få anses
medföra en viss enkelhet och reda i förvaltningshänseende samt tillika förekomma
ett alltför ofta upprepadt och för sjukvården menligt transportsökande.
Pensionsbeloppet har kommittén ansett böra lämpligen sättas till
4,000 kronor årligen, ett belopp, som i de flesta fall torde för en person
i lasarettsläkarens ställning erfordras för fyllande af de dagliga behofven,
särskilt i betraktande af att efter lasarettsläkarens afskedstagande hans
enskilda praktik vanligtvis helt och hållet bortfaller.

Eu ytterligare anledning för pensionsbeloppets sättande till 4,000
kronor har kommittén funnit deri, att provinsialläkarne, med hvilka lasarettsläkarne
torde kunna närmast jemföras, redan vid 60 års ålder komma

102

i åtnjutande från allmänna indragningsstaten af en till 4,000 kronor uppgående
pension, utan att derför erlägga årlig pensionsafgift, hvarjemte de
för en ringa kostnad tillika vinna pension åt sina enkor och barn.

Beträffande de kostnader, som, derest pensioneringen fotades på de
hufvudgrund*er kommittén här ofvan angifvit såsom lämpliga, skulle erfordras
för hvarje särskild pensions åstadkommande, så beror beräkningen
af dessa kostnader väsentligast på följande tre faktorer: dödligheten, räntefoten
samt lasarettsläkarnes genomsnittsålder vid första tillträdet af ordinarie
lasarettsläkaretjenst. I dessa afseende!) finnas beräkningar uti det af lektorn
F. Anderson i Halmstad uppgjorda och såsom bilaga till lasarettsläkarnes
underdåniga framställning år 1897 fogade yttrande. Lektor Andersons
nämnda beräkningar grunda sig på l:o »de 17 engelska sällskapens dödlighetstabeller»,
2:o sannolikheten af 3 V2 procents räntefot samt 3:o antagandet af
en genomsnittsålder af 35 år vid första tjenstetillträdet. Under dessa förutsättningar
har lektor Anderson kommit till det resultat, att årliga kostnaden
för en 35-årig mans pensionering efter fylda 65 års ålder skulle uppgå
till 9,98 procent af pensionen, d. v. s. till ungefär 400 kronor, derest pensionsbeloppet
sättes till 4,000 kronor. Härvid bör dock bemärkas, att
dessa 400 kronor endast utgöra nettokostnaden, hvartill lasarettsläkarne i
sitt förslag lagt en till 3,000 kronor beräknad årlig kostnad för kassans
förvaltning, hvadan således för hvarje af de till 60 eller något mer uppgående
delegarne skulle beräknas ungefär 50 kronor i förvaltningskostnad.
Sammanlagda årliga kostnaden för hvarje pension skulle således enligt
lasarettsläkarnes förslag uppgå till i afrundadt tal 450 kronor.

Då kommittén ansett lämpligt att för frågans noggranna bedömande
erhålla beräkningar äfven från annat sakkunnigt håll, har kommittén anmodat
läraren vid Stockholms Högskola filosofie licentiaten E. Phragmén att
verkställa granskning åt de utaf lektor Anderson använda beräkningsgrunderna.
Licentiaten Phragmén, hvilken i följd häraf i kommittén infunnit sig och
muntligen meddelat upplysningar i frågan, har dervid gent emot lektor Andersons
beräkningsgrunder gjort den anmärkningen, att i stället för »de 17
engelska sällskapens dödlighetstabeller», som dels äro äldre, dels räkna
med icke svenska förhållanden, borde till grund läggas senaste allmänna,
från Statistiska Centralbyrån utgifna svenska dödlighetstabellerna för män,
hemtade från statistik under årtiondet 1881—90, och hvilka tabeller utvisa
en icke oväsentligt lägre dödlighet. Denna licentiaten Phragméns
anmärkning har kommittén för sin del funnit anledning att, på de af honom
anförda skäl, godkänna.

Den räntefot, som lagts till grund för beräkningen af pensionskostnaden,
har af såväl lektor Anderson som licentiaten Phragmén antagits till

103

3x/2 procent. Detta är samma räntefot, som vid beräkningen af kostnaden
för andra dylika kassor och äfven försäkringsbolag brukar antagas, och
torde således intet vara att invända mot fixerandet af räntefoten till
nämnda siffra.

Lasarettsläkarnes genomsnittsålder vid första tjenstetillträdet har i
lasarettsläkarnes framställning af år 1897 beräknats efter 1894 års läkarematrikel
uppgå till 33,4 år, hvilken siffra af dem afrundats till 35. Då
kommittén vid anstäld uträkning, grundad på uppgifter i Medicinalstyrelsens
senast utgifna läkarematrikel, för år 1898, funnit ifrågavarande genomsnittsålder
för de i detta års matrikel upptagna lasarettsläkare uppgå till 34,4 år,
så har kommittén ansett sig kunna bibehålla den i lasarettsläkarnes framställning
antagna genomsnittsåldern af 35''år Sedan

kommittén sålunda faststält ofvannämnda trenne faktorer för
kostnadsberäkningen — dödligheten, räntefoten och genomsnittsåldern vid
tillträdet — så bar kommittén gifvit licentiaten Phragmén i uppdrag att
med ledning deraf uträkna nettovärdet af årliga afgiften för en 35-årig
mans pensionering med 4,000 kronor vid 65 års ålder. Detta värde har
han funnit uppgå till 5 2 3,04 kronor. Då han tillika fäst uppmärksamheten
på att, såsom vanligen brukar ske, ett s. k. säkerhetstillägg, uppgående
till vissa procent af pensionsafgiftens nettobelopp, bör förutom nödiga
förvaltningskostnader medräknas vid bestämmandet af totala pensionsafgiften,
så har kommittén afrundat ofvannämnda siffra till 600 kronor.

Dessa 600 kronor utgöra således den beräknade årliga kostnaden
för pensionering vid 65 års ålder af den lasarettsläkare, som blifvit utnämnd
under 35:te lefnadsåret. För de före denna ålder utnämnda skulle
rätteligen en lägre afgift till kassan inbetalas; men då andra kassor, der
deltagandet är obligatoriskt, ej stadga någon sådan undantagsbestämmelse
för dem, som före genomsnittsåldern inträda i desamma, så har kommittén
ansett sig böra äfven för yngre delegare uti nu föreslagna kassa bibehålla
normalafgiften.

För de lasarettsläkare åter, som utnämnas, sedan de fyllt 35 år, måste
tydligtvis eu tilläggsafgift, motsvarande deras högre ålder, till kassan betalas.
Denna tilläggsafgift har kommittén tänkt sig skola gäldas af delegaren
ensam, då, enligt kommitténs åsigt, landstingen och särskildt
staten ej torde anse sig skyldiga deltaga i dessa mera obestämbara kostnader.
Härigenom komma visserligen rätt betydande utgifter att drabba
en läkare, som först vid mera framskriden ålder tillträder sin första ordinarie
läsår ettsläkare tjenst, men dels torde det vara ganska sällsynt och
äfven mindre lämpligt, att en läkare vid mera framskriden ålder inträder
på lasarettsläkarebanan, dels har kommittén till underlättande af tilläggs -

104

afgifternas gäldande ansett sig böra föreslå desammas fördelande såväl å
5 eller 10 år som ock å hvarje år intill uppnådda 60 år.

Då nu årliga normala kostnaden för hvarje särskild pension beräknats
uppgå till 600 kronor samt pensioneringsskyldigheten skulle lika fördelas
mellan staten, landstinget och lasarettsläkarne, så skulle ligga närmast till
hands stadga skyldighet för hvar och en af dessa trenne kontrahenter att
till en gemensam för ändamålet bildad kassa inbetala en tredjedel med
200 kronor. Lasarettsläkarne hafva ock i sitt förslag af 1897 anlitat en
sådan anordning samt i öfrigt beträffande en sådan kassas förvaltning föreslagit,
att densamma skulle öfvertagas af den redan befintliga, för någon
allmän större pensionsinrättning fungerande direktion, hvilken Kongl. Maj:t
täcktes bestämma, detta till minskande af förvaltningskostnaderna. Denna
direktion skulle således mottaga, bokföra och förränta de från staten,
landstingen och läkarne inkomna bidragen samt med de sålunda inflytande
medlen bestrida pensioneringen. Ett sådant sätt för pensioneringens genomförande
skulle alltså medföra bildandet af en särskild fond, ur hvilken
hela pensionsbeloppet skulle utgå.

Då det emellertid skulle kunna tänkas inträffa — och understundom
också inträffat — att fonder af en eller annan anledning blifva mindre
lätta att på nöjaktigt sätt placera, så hafva af detta skäl meningarna om
lämpligheten af fonders bildande för ifrågavarande ändamål varit på sista
tiden rätt delade. Ehuru visserligen berörda olägenhet antagligen skulle
blifva mindre känbar, då det är fråga om en relativt så obetydlig fond,
som den nu ifrågasatta, så har kommittén, hvilken i början ansåg sig kunna
förorda lasarettsläkarnes framställning äfven hvad beträffar förvaltningssättet,
likväl, i betraktande af nyss anförda omständighet samt med en
viss hänsyn tagen äfven till det måhända mindre lämpliga uti att staten
skulle för bildandet af en dylik fond årligen bidraga med ett kontant
penningebelopp, funnit sig böra frångå det i lasarettsläkarnes framställning
föreslagna sättet för kassans förvaltning. Detta så mycket mera, som kommittén
tror sig hafva funnit ett. annat, på samma gång enkelt och lämpligt
sätt för anordnandet af förvaltningen och hvarigenom fondbildningen i ej
oväsentlig mån inskränkes, såsom nedan skall visas.

Kommittén har nämligen tänkt sig, att kassans förvaltning skulle
kunna utöfvas direkt genom statens försorg, exempelvis genom Statskontoret.
Detta embetsverk skulle således mottaga de från landstingen och lasarettsläkarne
utgående bidragen samt verkställa utbetalning af pensioner. Då,
såsom redan framhållits, ifrågavarande pensionsinrättning ju komme att
få en särdeles ringa omfattning, torde Statskontoret icke blifva genom förvaltningens
öfvertagande betungad med någon större tillökning i sina göro -

105

mål, utan kunna genom de till dess disposition stående arbetskrafter sköta
förvaltningen. Skulle mot förmodan särskildt anslag härför blifva erforderligt,
torde detta i alla fall ej medföra ens så stor utgift, som den af
lasarettsläkarne i deras framställning till 3,000 kronor beräknade årliga
förvaltningskostnad.

Då staten sålunda sjelf direkt öfvertager förvaltningen och i följd
häraf äfven verkställer utbetalning af beviljade pensioner, skulle det blifva
en onödig omväg i fall staten skulle till kassan göra kontanta inbetalningar
på samma sätt som landstingen och lasarettsläkarne, hvarför ock
kommittén ej föreslagit någon sådan skyldighet för staten. Härigenom
vinnes ock den fördelen, att fondbildningen minskas med en tredjedel.
Det ömsesidiga förhållandet mellan staten och kassan skulle i följd häraf
blifva det, att den senare genom landstingens och lasarettsläkarnes sammanskott
erhölle en pensionsfond, ur hvilken staten (Statskontoret) finge
taga två tredjedelar af det sammanlagda pensionsbelopp staten egde utbetala
till hvarje pensionär.

Därest nu landstingens och lasarettsläkarnes årliga bidrag för all framtid
bestämdes till 200 kronor, skulle det, på grund af förändrade förhållanden,
såsom i afseende på dödlighetsberäkningen, räntefoten eller dylikt, kunna efter
någon, längre eller kortare, tid inträffa, antingen att pensionsfonden blefve
onödigt stor för sitt afsedda ändamål, eller ock att densamma ej räckte
till för fyllandet af två tredjedelar af hvarje utgående pensionsbelopp och
således komme på obestånd. En dylik osäkerhet ligger till en viss grad i
sakens natur och kan aldrig vid förvaltningen af någon pensionsinrättning
helt och hållet undvikas. Särskildt vid en så liten pensionsinrättning som
den nu ifrågasatta ligger det närmare än eljes till hands att antaga uppkomsten
af dylika fluktuationer. För att emellertid, så vidt möjligt är,
förebygga faran af dessa ojemnheter, har kommittén tänkt sig, att dels
årligen dels ock hvart tionde år återkommande matematiskt-tekniska undersökningar
— den senare i större utsträckning — skulle företagas rörande
kassans förmåga att med senast faststälda bidrag från landstingen och
läkarne kunna bestrida två tredjedelar af pensioneringen. Beträffande dessa
båda slag af undersökningar tillåter sig kommittén att hänvisa till den
närmare redogörelse härför, hvilken återfinnes i licentiaten Phragméns
här nedan (se bil. 2.) intagna yttrande.

Hvad här ofvan sagts om pensions- och tilläggsafgifter gäller, såsom
redan antydts, uteslutande sådana läkare, som först efter fastställandet af
ett allmänt pensionsreglemente erhålla första fullmakten såsom lasarettsläkare.
De före detta fastställande utnämnda kunna naturligtvis ej tvingas
ingå i kassan, då de erhållit tjensten utan något förbehåll om obligatoriskt

106

inträde i någon pensionsinrättning. Då likväl större delen af dessa antagligen
är villig att ändock ingå i kassan, har kommittén velat, så långt sig
lämpligen göra låter, bereda möjlighet dertill för dessa läkare, hvilka då
blifva likstälda med öfriga delegare i kassan och således måste, derest de
äro öfver 35 år, betala stadgad tilläggsafgift. Då äfven dessa läkare få
förutsättas hafva tillträdt sin tjenst vid ofvan antagna genomsnittsålder af
35 år och alltså, derest vid deras tjenstetillträde en allmän och obligatorisk
pensionering af lasarettsläkare funnits, skulle hafva med erläggande af endast
en tredjedel af den normala årsafgiften förvärfva! delegareskap i kassan, så
krafvel1 billigheten, att dessa läkare ej böra åläggas betala mer än denna
tredjedel af tilläggsafgiften. För att emellertid icke staten och landstingen
skola genom bidrag till sådana tilläggsafgifter för dylika äldre
läkare få vidkännas alltför stora utgifter, har kommittén trött sig böra
stadga, att endast de af dessa läkare, som vid reglementets fastställande
ej öfverskridit 45 år, få i kassan ingå, och detta så mycket hellre, som
kommittén på goda skäl antager, att ännu äldre läkare, beträffande hvilkas
pensionering kommittén för öfrig! vill yttra sig här nedan, skulle draga
sig för de stora kostnader, som vore förenade med deras inträde i kassan.

Det är med tillämpning af dessa anförda hufvudgrunder, som kommittén
utarbetat här ofvan intagna »Förslag till reglemente för lasarettsläkarnes
pensionskassa».

Kommittén, som alltså helst såge, det pensionskassans förvaltning
blefve på ofvannäinnda sätt utöfvad af staten genom något dess embetsverk,
har likväl icke förbisett möjligheten att, af någon anledning, staten
måhända skulle befinnas mindre villig att ingå på en dylik anordning.
För sådan möjlighet har kommittén utarbetat ett alternativt reglementsförslag,
som således endast beträffande förvaltningen skiljer sig från det
nu afhandlade. Dervid har kommittén i det hela upptagit samma förvaltningsgrunder,
som de i lasarettsläkarnes underdåniga framställning
af år 1897 förefintliga, och dertill lagt här ofvan berörda bestämmelser om
matematiskt-tekniska undersökningar af kassans tillstånd, hvilka här torde
vara om möjligt ännu mer på sin plats. Enligt detta kommitténs alternativa
förslag skulle förvaltningen handhafvas af en särskild direktion,
som har att mottaga bidrag ej blott från landstingen och lasarettsläkarne,
utan äfven från staten, vidare att ombesörja medlens förräntning samt
verkställa pensionernas utbetalning. Då pensionsinrättningen anordnas på
detta sätt, måste åt delegarne inrymmas rätt till kontroll öfver förvaltningen,
hvilket ej är behöflig!, om, såsom i hufvudförslaget, förvaltningen
utöfvas af ett statens embetsverk, hvars verksamhet på annat sätt kontrolleras.
På denna grund upptager det alternativa reglementsförslaget utför -

107

liga bestämmelser om delegarnes rätt till kontroll öfver förvaltningen samt
huru denna kontroll skall kunna utöfvas.

öfver bägge de afgifna förslagen till pensionsreglemente har licentiaten
Phragmén afgifvit infordradt yttrande, hvilket här nedan finnes
intaget (se bil. 2).

Såsom ofvan visats, har kommittén föreslagit, att redan utnämnda lasarettsläkare,
som vid tiden för reglementets trädande i kraft öfverskridit
45 år, skola uteslutas från rättigheten att såsom delegare ingå i kassan.
Såsom skäl härför har kommittén redan anfört de stora kostnader, som i
form af tilläggsafgifter skulle drabba staten och landstingen. Man skulle
visserligen kunna hafva medgifvit dessa läkare rättighet att sjelfva betala
hela tilläggsafgiften och på så sätt blifva delegare i kassan. Då emellertid
tilläggsafgiften redan vid 46:e året uppgår till icke mindre än 7,830 kronor,
enligt, licentiaten Phragméns beräkningar, så torde väl en sådan summa
kunna bättre användas till beredande af en tryggad ställning åt läkarens
familj, än om den toges i anspråk för att åt läkaren bereda personlig
pension, hvaraf han kanske aldrig komrne i åtnjutande. Dessutom anser
kommittén en viss sanning kunna ligga uti lasarettsläkarnes i deras framställning
af år 1897 uttalade farhåga för att medgifvande af rätt för
sådane öfveråriga läkare att, derest de sjelfva betala hela tilläggsafgiften,
inträda i kassan, skulle, om denna rätt på grund af de stora kostnaderna
icke begagnades, kunna vändas såsom ett vapen mot dem vid framtida
ansökning om pension.

Då kommittén, såsom den ofvan framhållit, anser det vara af stor
vikt, att pensionsförhållandena för samtliga lasarettsläkare med det första
på ett tillfredsställande sätt ordnas, samt de skäl, som kommittén
förut anfört i fråga om önskvärdheten, såväl i sjukvårdens som
läkarens eget intresse, att en gammal och till sina arbetskrafter försvagad
lasarettsläkare pensioneras, ju äro i lika hög grad giltiga äfven
beträffande dessa äldre lasarettsläkare, som icke skulle komma att tillhöra
pensionskassan, så har kommittén ansett det vara både lämpligt och billigt
att något göres jemväl för deras pensionering. Kommittén bär derför
tänkt sig möjligheten att pension till belopp af 3,000 kronor skulle kunna
beredas dessa äldre läkare. Ehuruväl kommittén förut framhållit, att
4,000 kronor få anses utgöra ett lämpligen afvägdt belopp för bestridande
efter afskedstagande!- af lefnadsornkostnaderna för lasarettsläkaren och hans
familj, samt pa denna grund helst skulle hafva sett, att äfven de äldre

108

läkarne kunde blifva delaktiga af en till detta belopp uppgående pension,
så har kommittén likväl, i betraktande af att dessa äldre läkare icke sjelfva
med någon del bidragit till pensionens åstadkommande, icke ansett sig
böra föreslå högre belopp för dem än 3,000 kronor. Detta belopp torde
få anses åtminstone så pass högt, att det kan förmå de flesta att afgå
vid uppnåendet af den lefnadsålder, som skulle berättiga äfven dessa
läkare till pension, nämligen 65 år, synnerligast om med rätten till pension
förbundes det vilkoret, att densamma förverkades, därest läkaren icke
afginge just vid tiden för pensionsrättens inträde. Såsom ytterligare vilkor
för denna pensions erhållande har kommittén ansett sig böra, i likhet
med lasarettsläkarnes egen underdåniga framställning af år 1897, uppställa
fordran på 25 års tjenstgöring vid sjukhus, deraf minst 20 år som ordinarie
lasarettsläkare. Detta, ehuru kommittén, i sina förslag till pensionsreglemente,
för lasarettsläkares pensionering i allmänhet ej föreslagit viss
tids tjenstgöring i ena eller andra afseende!. De efter reglementets eventuella
fastställande utnämnda lasarettsläkarne måste ju hvar i sin mån
med årsafgifter äfvensom, der så erfordras, fulla tilläggsafgifter bidraga
till pensioneringen, hvilket deremot icke är fallet med dessa förut utnämnda,
öfver 45 år gamla lasarettsläkare. I följd häraf är det, som
kommittén ansett sig böra i fråga om sistnämnda läkares pensionering
fordra viss tids tjenstgöring, en fordra^, som emellertid de fleste af dessa
läkare torde uppfylla vid uppnådda 65 års ålder. Då hvad kommittén
i det föregående anfört beträffande statens skyldighet att deltaga i pensioneringen
ju är fullt tillämpligt också i nu förevarande fall, så har kommittén
ansett rättvist, att bördan af de äldre lasarettsläkarnes pensionering
fördelas lika på landstingen och staten, således med 1,500 kronor för hvardera.
Landstingens och statens uppoffring härför torde icke blifva så
synnerligen kännbar, då dessa läkare i detta nu endast utgöra 32, och
många af dem sannolikt icke komma att uppnå pensionsåldern. Det är på
alla dessa ofvan anförda grunder, som kommittén ansett sig kunna äfven
i denna del tillstyrka lasarettsläkarnes framställning af år 1897, och
som kommittén nu till Kongl. Maj:t hemställt om framläggande för Riksdagen
af proposition i ämnet.

Bil. 1.

Alternativt förslag

till

Reglemente för Lasarettsläkarnes
Pensionskassa.

§ i.

Mom. 1. Kassan har till ändamål att bereda pension åt ordinarie
lasarettsläkare vid sådana lasarett, på hvilka gällande lasarettsstadga och
särskildt dess bestämmelser i fråga om lasarettsläkares tillsättning tillämpas.

Mom. 2. Delegare i kassan äro:

a) hvar och en som efter detta reglementes fastställande första gången
utnämnes till lasarettsläkare. Sådan delegare ingår i kassan den dag han
tillträder den med befattningen förenade lön;

b) hvarje dessförinnan utnämnd lasarettsläkare, hvilken vid reglementets
fastställande ännu ej fyllt fyratiofem år och som inom ett år efter fastställandet
"hos pensionskassans direktion skriftligen anmäler sin önskan att
inträda i kassan och betala sin andel af tilläggsafgift, der sådan skall,
enligt § 2 mom. 2, erläggas. Sådan delegare ingår i kassan den dag han
afgifvit nyssnämnda anmälan.

Mom. 3. Pensionskassans inkomster utgöras af:

a) delegarnes afgifter,

b) bidrag af landsting och städer, som ej deltaga i landsting,

c) statens bidrag,

d) gåfvor, hvarmed kassan kan varda ihågkommen, och

e) räntor.

§ 2.

Mom. 1. Delägare, som inträdt före trettiofem års ålder, betalar på
sätt i § 3 mom. 1 sägs till kassaa en årlig afgift af tvåhundra kronor.

Mom. 2. Delegare, hvilkens ålder vid inträdet i kassan öfverstiger trettiofem
år, skall utöfver ofvannämnda årsafgift af 200 kronor erlägga en tilläggsafgift.
Denna kan erläggas antingen på en gång vid inträdet i kassan, eller också
qvartalsvis under fem år eller tio är eller slutligen under hela den tid som
återstår till dess delegaren uppnår sextio års ålder. I hvart och ett af dessa
senare trenne fall utgå afgifterna endast så länge delegaren i kassan qvarstår.

Tabell, utvisande tilläggsafgifter för delegare, som inträda i kassan

efter 35 års ålder.

Delegarens ålder nästa födelsedag efter inträdet i kassan. År.	Tilläggsafgiftens belopp, ifall den erlägges på en gång vid in-trädet. Kronor.	Tilläggsafgiftens belopp för hvarje qvartal,
ifall dess er-läggande fördela9 på 5 år. Kronor.	ifall dess er-läggande för-delas på 10 år. Kronor.	ifall densamma erlägges till 60 års ålder. Kronor.
36	290	17	9	5
37	910	52	29	16
38	1,540	88	49	28
39	2,210	126	70	42
40	2,910	166	92	56
41	3.640	207	115	73
42	4,400	250	139	92
43	5,200	296	165	113
44	6,030	344	192	136
45	6,910	394	220	163
46	7,830	447	250	195
47	8,790 «	502	281	231
48	9,800	560	314	274
49	10,870	622	349	325
50	11,990	687	387	387
51	13,180	756	_	462
52	14,430	829	_	557
53	15,750	907	_	680
54	17,150	989	-■ _	844
55	18,640	1,076	—	1,076
56	20,220	_	_	1,425
57	21,910	—	__	2,008
58	23,720	—	—	3,177
59	25,670	—	_	6.698
60	27,770	—	—	—

Beteckningen i detta mom. »till 60 års ålder» är att fatta så, att
afgiften utgår till den årsdag af delegarens inträde i kassan, som infaller
närmast före hans uppnående af 60 års ålder.

Mom. 3. Denna tilläggsafgift skall för den i § 1 mom. 2 a) nämnde
delegare utgöras af denne ensam, men för den i § 1 mom. 2 b) nämnde
delegare utgöras med en tredjedel af denne, en tredjedel af staten och en
tredjedel af det landsting eller den i landsting icke deltagande stad, inom
hvars område lasarettet är beläget.

Mom. 4. Hvarje landsting äfvensom stad, som icke i landsting deltager,
skall till kassan årligen inbetala tvåhundra kronor för hvarje ordinarie
läkarebefattning vid inom dess område befintligt lasarett af beskaffenhet,
som i § 1 sägs.

Afgifter till enahanda belopp skola från statsverket till kassan utgå
för samtliga i detta moment nämnda läkarebefattningar.

För läkarebefattning, hvars innehafvare icke begagnat sig af den
honom enligt § 1 mom. 2 b) medgifna rätt till inträde i kassan, skola de
i detta mom. stadgade afgifter dock icke utgöras, så länge denne läkare
innehar tjensten.

§ 3.

Mom. 1. Delegares årsafgift på grund af § 2 mom. 1 erlägges på
det sätt, att vederbörande lasarettsdirektion å hvarje till lasarettsläkaren
utgående aflöningsbelopp innehåller och till kassans direktion insänder
så stor del af årsafgiften, som svarar mot den tid för hvilken lönebeloppet
utgår.

Detsamma gäller om den i § 2 mom. 2 stadgade tilläggsafgift i de
fall, då lasarettsläkare valt att fördela densamma på flera år. Ofvansagda
afgifter insändas af lasarettsdirektionen kvartalsvis till kassans direktion.

Mom. 2. Landstingens, till kassan afgiftspligtiga städers samt statsverkets
bidrag inbetalas till kassan för löpande året före april månads utgång.

112

§ 4.

Mom. 1. Berättigad till årlig pension af fyratusen kronor blifver
delegare efter sextiofem lefnadsår, vid hvilken ålder han ock är skyldig
att från lasarettsläkaretjenstenafgå.

60	men	ej	61	år . . .
61	»	»	62	» . . .	. . 2,500 »
62	»	»	63	» ...	. . 2,800 >
63		»	64	» . . .	. . 3,150 >
64		y>	65	» . . . ,	. . 3,550 > .

§ 5.

Lasarettsläkare, som erhållit afsked och är till pension berättigad, erhåller
af kassans direktion pensionsbref och upphör dermed att vara delegare
i kassan.

Lasarettsläkare, som erhållit afsked utan att vara till pension berättigad,
afgår ur kassan den dag, då han upphör att uppbära lön såsom
lasarettsläkare.

§ 6.

Pension från denna kassa får icke i mät tagas eller med kvarstad
beläggas.

§ 7.

Mom. 1. Pension beräknas från och med månaden näst efter den,
då delegaren erhållit afsked, till och med den månad, under hvilken
han dör.

113

Mom. 2. Pension utbetalas i början af mars, juni, september och
december månader för den tid, utbetalningsmånaden inbegripen, för hvilken
pensionstagaren då eger rätt att uppbära pension.

Mom. 3. Pensionstagare eger att, efter eget val, hos pensionskassan
eller hos sysslomannen vid det lasarett, der han sist innehade ordinarie
tjenst, lyfta sin pension.

Mom. 4. Pensionstagare, som i fem på hvarandra följande år underlåtit
uttaga sin pension, går förlustig de outtagna beloppen äfvensom
framtida pensionsrätt samt betraktas i följd häraf ej längre såsom pensionstagare.
Styrkes att laga förfall hindrat pensionens uttagande, må han
återfå de tre sista årens pensionsbelopp äfvensom rätt till derefter fallande
pension.

§ 8.

Delegare eller hans rättsinnehafvare är under inga omständigheter
berättigad att återbekomma inbetalta afgifter.

§ 9-

Pensionskassan förvaltas af direktionen för
pensionsinrättning, hvilken direktion eger bokföra kassans samtliga tillgångar
under benämning »Lasarettsläkarnes pensionskassa». För ifrågavarande
förvaltning gälla detta reglemente och derutöfver de närmare föreskrifter,
som kunna af Kongl. Maj:t bestämmas.

§ io.

Direktionen, skall hvarje år låta efter försäkringstekniska grunder uträkna
värdet af kassans samtliga förbindelser till delegare och pensionstagare.
Denna beräkning skall göras efter den s. k. nettometoden, och till
grund för densamma skall, intilldess annorlunda bestämmes, läggas den af

Statistiska Centralbyrån offentliggjorda dödlighetstabellen för män, grundad

114

på statistik från årtiondet 1881—1890, samt en räntefot af tre och en
half procent.

§ 11.

Skulle af bokslutet framgå, att kassans behållning med mer än fem
procent understiger eller med mer än femton procent öfverstiger det sålunda
beräknade värdet af kassans förbindelser, skall Medicinalstyrelsen,
efter direktionens hörande, till Kongl. Maj:t inkomma med anmälan om
detta förhållande jemte, om så finnes påkalladt, förslag till proportionel
höjning eller sänkning af samtliga till kassan ingående af gifter. I händelse
brist af ofvan nämnd storlek uppdagats, skola de till kassan afgiftspligtige
vara skyldige att proportionel öka sina bidrag, derest Kongl.
Maj:t och Riksdagen sådant besluta.

§ 12.

Sedan Statistiska Centralbyrån offentliggjort ny dödlighetstabell, grundad
på statistik från nytt årtionde, skall direktionen inom fem år derefter
taga under ompröfning, huruvida en förändring af de grunder, hvarefter
pensionsfonden skall beräknas, må anses erforderlig. Besluter direktionen
sådan ändring, skall detta beslut underställas Kong]. Maj:ts pröfning och
stadfästelse.

§ 13.

Granskning af kassans räkenskaper och förvaltning verkställes årligen
för nästförflutna året å första helgfria måndagen i mars månad och efterföljande
dagar under högst sex dagars tid utaf två revisorer, af hvilka
den ene äfvensom suppleant för honom utses af Medicinalstyrelsen. Den
andre och hans suppleant väljas af delegarne, hvilka före januari månads
utgång hafva att till Medicinalstyrelsen insända förseglade röstsedlar, särskildt
å revisor och särskilt å suppleant. Inkomna röstsedlar öppnas af

115

Medicinalstyrelsen, sotn låter tillställa kassans direktion och de valde besked
om utgången. Vid val har hvarje röstande en röst och vid lika
röstetal skilje lotten. Derest af delegare utsedd revisor eller hans suppleant
anmäler förhinder eller icke infinner sig å utsatta tiden, eger Medicinalstyrelsen
att i deras ställe utse andra.

§ 14.

Revisionsberättelsen, som skall till kassans direktion afgifvas före mars
månads utgång, skall jemte direktionens förklaring öfver möjligen gjorda
anmärkningar skyndsamt och senast före april mångds utgång vara genom
direktionens försorg till trycket befordrad samt delegarne, landstingen
och till kassan afgiftspligtiga städer äfvensom Medicinalstyrelsen tillsänd.
Delegare, som sådant önskar, har sedan att inom påföljande juni
månads utgång hos Medicinalstyrelsen skriftligen yttra sig, huruvida ansvarsfrihet
för kassans förvaltning bör beviljas. Finner Medicinalstyrelsen
af revisionsberättelsen eller af någon delegares afgifna yttrande anledning
till anmärkning öfver kassans förvaltning, skall Medicinalstyrelsen infordra
direktionens förklaring och derefter antingen låta vid den gjorda förklaringen
bero eller ock, derest så anses nödigt, jemte eget yttrande öfverlemna
frågan till Kongl. Maj:ts pröfning.

§ 15.

Revisorerna åtnjuta för sitt uppdrag enahanda reseersättning och dagtraktamente,
som tillkomma riksdagens revisorer.

§ 16.

Anser direktionen eller minst tio delegare ändring i detta reglemente
önskvärd, eger direktionen eller dessa delegare att derom göra skriftlig
framställning hos Medicinalstyrelsen, som då bestämmer tid och ort för
sammankomst mellan alla delegarne och derom underrättar såväl desse

116

som direktionen. Beslut angående väckt ändringsförslag fattas af delegarne,
dervid för ändring erfordras, att minst två tredjedelar af samtliga
delegare i kassan sig derom förena. Delegare är berättigad att på annan
sådan öfverlåta sin talan och rösträtt, dock må ingen på grund af fullmakt
föra talan eller utöfva rösträtt för mer än en röstberättigad.

Beslut om ändring skall, åtföljdt af Medicinalstyrelsens yttrande, till
Kongl. Maj:t insändas för pröfning och fastställelse.

Bil, 2.

Till Kong!. Lasarettskommittén.

Sedan undertecknad, under fortgången af kommitténs arbeten, flera gånger
haft tillfälle att inför kommittén uttala mig med afseende på särskilda punkter
af de förslag till reglemente för lasarettsläkarnes pensionskassa, som inom
kommittén utarbetats, vill jag, på anmodan, härmed sammanfatta mina inför
kommittén häfda uttalanden uti följande yttrande.

Den gemensamma grundtanken i de båda förslag, som af kommittén
utarbetats, är den, att kostnaden för lasarettsläkarnes pensionering bestrides
till en del af dem sjelfva, till en del af de landsting eller städer som ej
i landsting deltaga, inom hvilkas område ifrågavarande lasarett är beläget,
samt till en del af staten. För de lasarettsläkare, hvilka vid sin utnämning
ännu icke uppnått en ålder af 35 år, bekostar hvar och en af de
angifna parterna lika mycket, eller en tredjedel af hela pensionen. Till
pensionerna för de lasarettsläkare åter, hvilka först vid en högre ålder tillträdt
sin lasarettsläkaretjenst, bidraga de båda sistnämda parterna — hvilka
jag, för korthetens skull, i det följande vill tillåta mig att beteckna såsom
»landstingen» och staten — endast med lika mycket som i det ofvan angifna
fallet, medan den ökning af kostnaden för pensionen, som blir en
följd af den högre utnämningsåldern, helt och hållet bäres af ifrågavarande
lasarettsläkare sjelfva.

Hvad beträffar det sätt på hvilket de olika delarna af pensioneringskostnaden
blifva att bestrida, så ligger det i sakens natur att lasarettsläkarne
sjelfva måste erlägga den på dem belöpande andelen under sin
tjenstgöringstid, och att dessa bidrag måste uppsamlas och förräntas, att
således i en eller annan form en pensionskassa måste komma till stånd.
T afseende på landstingens bidrag hafva kommitterade valt att behandla dem
i hufvudsak på samma sätt som lasarettsläkarnes egna. De hafva nemligen
tänkt sig att landstingen — och likaså vissa städer — för hvarje till deras

118

område hörande lasarettsläkare befattning skulle årligen erlägga en bestämd
afgift, hvilken liksom lasarettsläkarnes egna bidrag skulle uti pensionskassan
uppsamlas och förräntas, intill dess de kunna komma att för pensioneringen
tagas i anspråk. Äfven af dessa bidrag kommer således under årens lopp
att bildas en fond. I fråga slutligen om statens bidrag hafva kommitterade
lemnat sitt förord åt en annan form för bidragens utgående, i det de tänkt
sig att staten icke skulle lemna dessa bidrag förr än de verkligen behöfdes
för pensionernas utbetalande. Detta skulle för enkelhetens skull skte i den
form, att staten betalade en tredjedel af hvarje utgående pension, medan
till ersättning för den ökade kostnad, som uppstår för statsverket derigenom
ätt vissa lasarettsläkare utnämnas vid en högre ålder än 35 år, en tredjedel
af den tilläggsafgift, som dessa läkare i följd af sin högre utnämningsålder
hafva att erlägga, ingår direkt till statsverket, och endast de återstående
två tredjedelarna komma pensionskassan till godo.

Emellertid hafva kommitterade utarbetat äfven ett andra förslag, enligt
hvilket äfven statens bidrag utgå efter alldeles samma norm som landstingens
i hufvudförslaget.

I båda fallen uppstår således, genom de influtna bidragens uppsamling
och förräntning, ett samladt, kapital, hvilket dock enligt hufvudförslaget
växer endast till två tredjedelar af det belopp, som det uppnår enligt det
andra förslaget. De olika former för detta kapitals förvaltning, som kommitterade
i det ena och det andra af sina förslag förorda, anser jag mig icke
behöfva här upptaga till jemförande pröfning, då detta spörsmål icke är
af direkt försäkringstekniskt intresse. Att begge förslagen från försäkringsteknisk
synpunkt äro fullt betryggande, så snart man blott sörjer för att
afgifterna till kassan bestämmas tillräckligt höga, och att sedermera en
under årens lopp eventuelt uppkommande brist icke kan passera oanmärkt
och derigenom tillväxa till afsevärdt belopp, är ju uppenbart.

Från rent försäkringsteknisk synpunkt är det öfverhufvud temligen
likgiltigt, hvilketdera förslaget som får företrädet; och det torde väl snarare
bli statsfinansiella synpunkter som dervid komma att fälla utslaget.

Hvad åter beträffar de nyssnämda synpunkterna, som återstå att beakta,
när man vill bedöma utsikterna för kassans framtida utveckling, så
är i hufvudsak följande att märka:

Dödligheten får icke beräknas för hög.

Räntefoten får likaledes icke antagas för hög.

De beräknade nettoafgifterna måste förstärkas med ett tillräckligt säkerhetstillägg.

Kassan måste underkastas en periodvis återkommande pröfning af sin
förmåga att fullgöra henne åliggande förbindelser.

119

1 samtliga dessa afseende!! finner jag de bestämmelser, som kommitténs
båda reglementsförslag innehålla — livilka för öfrigt, om man bortser från
oväsentliga detaljer, äro lika i de båda förslagen — vara fullt tillfredsställande.

Vid bedömandet af frågan om dödligheten har man att ihågkomma,
att läkareyrket alltid ansetts vara ett i viss mån farligt yrke, så att dödligheten
bland dess utöfvare kan anses vara något högre än den normala.
Men å andra sidan ger hvarje erfarenhet vid handen, att bland alla pensionärer
dödligheten i stället brukar vara lägre än den normala. Då dessa
båda omständigheter verka i motsatt riktning, och då man är i saknad af
statistik rörande särskilt lasarettsläkares dödligt! et-sförhållanden, så synes
det nu välbetänkt af kommittén att till grund för beräkningen af värdet af
pensionerna inom kassan lägga den senaste allmänna dödlighetstabellen för
män, sådan densamma på grundvalen af statistik från årtiondet 1881—1890
blifvit beräknad och offentliggjord af Kong!. Statistiska Centralbyrån.

Hvad räntan beträffar, så hafva kommitterade till grund för alla sina
beräkningar lagt en räntefot af 3 V2 %. Såsom en ledning för bedömandet
af detta val af räntefot vill jag anföra, att en sänkning af räntefoten till
3 % skulle medföra en höjning af omkr. 13 % i den här nedan angifna
nettoårsafgiften.

Den efter dessa grunder beräknade nett-oafgiften för en pension å
tredjedelen af 4,000 kronor, som skall utgå från 65 års ålder, beräknad
för en delegare som inträder i kassan vid 35 års ålder, utgör kronor 174: 35
om året, vid hvilken beräkning jag likvisst tillåtit mig den förenklingen
att antaga, att såväl årsafgift som pension utgå förskottsvis i början af
hvarje år. I stället för denna summa hafva kommitterade såsom den normala
årsafgiften, som skall utgå från lasapettsläkarne sjelfva liksom från
landstingen, och i det sekundära förslaget äfven från statsverket, fastställt
jemnt 200 kronor.

Måhända kunde till och med ett något mindre säkerhetstillägg hafva
ansetts tillräckligt, men då man i alla fall skulle kommit den runda summan
200 kr. mycket nära, så fans ingen anledning att afvika derifrån.

Hvad nu slutligen beträffar den periodvis återkommande pröfningen
af kassans förmåga att motsvara sina förbindelser, så innehålla reglementsförslagen
om denna sak tre särskilda föreskrifter.

För det första är det föreskrifvet-, att till hvarje bokslut skall utföras
eu beräkning af värdet af kassans samtliga förbindelser till delegare och
pensionärer, på grund af framtida eller redan inträdd pensioneringsskyldighet,
hvilket värde under namn af »pensionsfonden» skall i bokslutet upptagas
bland kassans passiva.

120

Denna föreskrift kompletteras af en annan, som ålägger kassans direktion,
eller i hufvudförslaget Statskontoret, att åtminstone en gång under
hvarje årtionde taga under förnyad ompröfning frågan om hvilka fundamentala
antaganden öfver dödlighetstabell och räntefot, som böra läggas
till grund för nyssnämda beräkning af pensionsfonden.

Och slutligen innehålla dessa reglementsförslag en bestämd föreskrift
om hvad som bör åtgöras i det fall att, trots alla vidtagna försigtighetsmått,
en brist skulle uppstå och så tillväxa, att den nådde upp till fulla
fem procent af pensionsfonden.

Genom dessa föreskrifter torde allt vara gjordt, som kan och bör göras
för att för all framtid trygga kassans stabilitet.

Måhända kommer till och med en och annan att mena, att det egentligen
kunde vara obehöfligt att så ofta som hvarje år utföra beräkningen
af pensionsfonden. Den som gör en sådan invändning utgår sannolikt från
det antagandet, att man skulle kunna bereda kassan en besparing genom
att afstå från en så noggrann kontroll. Men vid närmare eftertanke skall
man lätt finna, att så icke är förhållandet. Vid en sådan beräkning består
nemligen den mest betungande delen af arbetet i insamlandet och ordnandet
af ■ nödiga data. . Då nu dessa data blott obetydligt ändras från det ena
året till det andra, så kan en person, som vet att han skall utföra beräkningen
af pensionsfonden icke endast för en gång, utan årligen under eu
följd af år, lätt ordna sitt arbete så, att det egentligen endast är första
gången, som detta arbete blir mera betungande. Och deraf följer åter, att
man bör kunna erhålla samma beräkning utförd årligen under en följd af
år för ungefär samma kostnad, som om den under samma tid gjordes endast
en gång.

Mitt slutomdöme om de båda af Kongl. Lasaretts-Komitén utarbetade
förslagen till reglemente för lasarettsläkarnes pensionskassa är, att dessa
båda förslag, hvart och ett för sig, tillfredsställa de anspråk, som man är
berättigad att ställa på ett dylikt reglemente i syfte att trygga kassans
stabilitet och förmåga att för all framtid fylla sin uppgift.

Djursholm—Stockholm, den 3 januari 1899.

E. Phragmén.

Bil. 3.

Förteckning

å efter utfärdandet af Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 21 oktober
1864 angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman
vid länens lasarett och kurhus utkomna K. bref, kungörelser, cirkulär,
reglementen m, m., hvilka i mer eller mindre mån beröra något till lasarettsväsendet
i allmänhet hörande ämne (författningar angående de militära
sjukhusen upptagas ej).

Förteckningen upptager de författningar, som utkommit intill den 1
januari 1899.

1865.

Mars 3.

> 27.

April 28

Maj 5.
Juni 8.

» 22.
Okt. 27.

Nov. 3.

Instruktion för öfverläkaren vid sjukhuset vid Sandbergsgatan i
Stockholm.

Sundhetskollegii cirkulär till samtliga K. Maj:ts Bef:de, ang.
delgifvande af landstings beslut rörande sjukvård.

K. bref ang. ansöknings- och besvärstidens beräknande vid tillsättandet
af läkaretjenster vid länens lasarett och kurhus.

Reglemente för sjukhuset vid Sandbergsgatan i Stockholm.

Sundhetskollegii kungörelse ang. ansöknings- och besvärstidens
beräknande vid tillsättandet af läkaretjenster vid länens lasarett
och kurhus.

K. bref ang. Kalmar läns fördelning i två lasarettsdistrikt.

K. bref ang. gemensam direktion för hospitalet, lasarettet och
kurhuset i Visby.

K. bref ang. särskildt lasaretts- och kurhusdistrikt för Surinerbo
härad af Kronobergs län.

1866.

Mars 16. K. bref ang. verkställande ledamot i direktionen öfver lasarettet
«ch kurhuset i Visby.

122

April 27.
Sept. 27.
Okt. 11.

Okt. 19.
Nov. 30.
Dec. 31.

April 11.
» 26.
Juni 20.

Juli 17.

Okt. 29.

Nov. 29.
Dec. 12.

Febr. 14.

» 28.

April 24.
Maj 20.

Juni 25.

K. bref ang. begrafningsplats för de å Serafi rnerlasarettet m. fl.
anstalter aflidne personer.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för andre läkaren vid Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt i Stockholm för sjuka barn.

K. kungörelse ang. upphäfvande af föreskrifter om sammanskott
vid bröllop och barndop till understöd för lasaretten och de
fattiga.

K. bref ang. ifrågasatt skyldighet för lasaretts- och kurhusläkare
att under viss tidrymd hvarje dag vistas vid sjukhuset.

K. bref ang. förening af lasaretts- och kurhusläkarebefattning
med bataljonsläkaretjenst.

Sundhetskollegii ombudsmans cirkulär ang. lasaretts- och sjukhusläkares
årsberättelser.

1867.

K. kungörelse ang. fortfarande kurhusafgift.

K. bref ang. inspektioner å länens lasarett och kurhus.

K. bref ang. uttaxering af lasaretts- och kurhusafgifterna inom
Kalmar län.

K. reglemente för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

K. bref ang. förening af extra ordinarie professorsbefattningen
i syfilidologi vid Karolinska institutet med öfverläkaretjensten
vid Stockholms stads och läns kurhus.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för underläkare och amanuenser
vid Akademiska sjukhuset i Upsala.

Ordningsstadga för Stockholms sjukhem.

1868.

K. bref ang. tryckning af berättelser om verkstälda inspektioner
af länens lasarett och kurhus m. m.

K. bref ang. förändradt sätt för tillsättning af ledamöter i direktionen
öfver Stockholms stads och läns kurhus.

K. reglemente för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för läkaren vid Stockholms
sjukhem.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för läkare vid sjukhuset å Sabbatsberg
och barnbördshuset vid Vollmar-Yxkullsgatan i
Stockholm.

123

Sept. 23.	Reglemente för sjukhuset i Malmö (faststäldt af K. Befallnings-hafvande).
Okt. 2.	K. bref ang. vissa socknars förläggande från Sundvalls till Hernö-sands lasaretts- och kurhusdistrikt.
i 9.	K. bref ang. tillsättande af läkaretjensten vid kurhuset i Göteborg.
Juni 25.	1869. K. bref ang. förvaltningen af Östergötlands lans lasaretts- och kurhusmedel.
Okt. 30.	K. resolution öfver besvär i fråga om fri sjukvård å länslasa-
Dec. 31.	rettet i Lund för fattiga sjuka från annat samhälle. K. bref ang. väckt fråga om anställande af amanuens vid läns-lasarettet i Lund.
April 22. Juni 17.	1870. K. bref ang. förvaltning af kurhusmedlen i Södermanlands län. K. bref ang. tjenstårsberäkning för underläkare och amanuenser vid länslasarettet i Lund.
Dec. 21.	187!. K. resolution öfver besvär i fråga om utbekommande af läkare-intyg eller utdrag ur sjukjournal.
Mars 1.	1872. K. bref ang. förordnande för förste bataljonsläkare att bestrida
April 26.	lasarettsläkarebefattning. K. bref ang. befrielse för en lasarettsläkare från skyldigheten att bebo en boställsvåning å lasarettet.
Maj 10.	K. bref ang. inspektioner å länslasarett och kurhus under åren
Ö CO	1872 och 1873 samt tryckning af berättelser derom. Sundhetskollegii utslag öfver en lasarettsläkares besvär i fråga om skyldighet att dagligen under viss tidrymd uppehålla sig å lasarettet.
Juli 12.	K. kungörelse om ändring i 5 § 3 mom. af den genom K. kun-görelsen den 21 oktober 1864 faststälda instruktion för di-rektionerna öfver länens lasarett och kurhus.

124

Juli 19.
Sept. 18.

Aug. 26.

Mars 6.
April 24.

Maj 8.

» 8.
Sept. 10.

Okt. 8.

Jan. 26.

April 7.
» 12.
Okt. 27.

Nov. 2.

» 27.

K. bref ang. tillsättande af underläkarebefattningen vid Stockholms
stads och läns kurhus.

K. bref ang. de från Norrköpings stad utgående kurhusmedels
användande.

1873.

K. kungörelse angående kurhusafgiftens upphörande och införande
af en allmän sjukvårdsafgift.

1874.

K. bref ang. ny aflöningsstat för Norrköpings stads embets- och
tjensteman samt betjente m. m.

K. bref ang. sättet för användande af sjukvårdsafgiften inom
Vermlands län.

1875.

K. bref ang. styrelsen och förvaltningen af sjukhuset i Norrköping.

K. bref ang. förvaltningen af allmänna brunnslasarettet i Medevi.

K. bref ang. återbesättande af läkaretjensten vid länslasarettet
i Karlshamn.

K. bref ang. ändring i reglementet för Allmänna och Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg.

1876.

Sundhetskollegii beslut ang. utdelning af blanketter till rapporter
öfver de vid civila sjukvårdsinrättningar vårdade sjuka och
sjukdomar (jfr cirk. 31/s 1874).

K. bref ang. utfartsväg från Kisa lasarett öfver provinsialläkarens
bostadstomt.

K. bref ang. förvaltningen af Löwenströmska lasarettet i Hammarby
socken af Stockholms län.

K. bref ang. förvaltningen af sjukhuset i Norrköping.

1877.

Kongl. Maj:ts nådiga Instruktion för Medicinalstyrelsen.

K. bref ang. förrättande af inspektioner å länslaretten och kurhusen.

125

Juli 19.

> 19.

Aug. 9.

Maj 23.

Juni 3.

Juni 1.
Sept. 6.

Juni 5.

Mars 26.

I)ec. 2.
Dec. 31.

1878.

K. bref ang. besvär rörande bestridande af arfvode åt lasarettsläkares
vikarie.

Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. Hallands läns
förändring från tvenne till ett sjukvårdsdistrikt.

Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. styrelsen och
förvaltningen af Malmö stads allmänna sjukhus.

1879.

K. kungörelse ang.% ändring af § 2 i gällande instruktion för
direktionerna öfver länens lasarett och kurhus.

K. bref ang. gemensam direktion för hospitalet, lasarettet och
kurhuset i Visby.

1881.

K. kungörelse ang. ändring af lti § i gällande instruktion för
direktionerna öfver länens lasarett och kurhus.

1883.

K. kungörelse om ändring i K. Kungörelsen den 26 aug. 1873
ang. kurhusafgiftens upphörande och införande af en allmän
sjukvårdsafgift.

Kungörelse om afskaffande af den vid befordringar till embete n
och tjenster utgående lasarettsafgift.

1885.

K. bref ang. besvär i fråga om ersättning för forsling till kurhus
af en med venerisk smitta behäftad person.

1886.

Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. tjenstårsberäk -ning för en amanuens vid Serafimerlasarettets poliklinik.

1887.

K. bref ang. besvär rörande utdebitering af medel för Luleå
lasarett.

K. kungörelse ang. ändring af § 14 i gällande instruktion för
direktionerna vid. länens lasarett och kurhus.

126

1888.

Aug. 31. Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. förening af extra
ordinarie professuren i syfilidologi vid Karolinska Institutet
med öfverläkaretjenst vid nya sjukhuset S:t Göran i Stockholm.

Sept. 28. Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. tjenstårsberäkning
för t^å öfverläkare, en underläkare och en amanuens
vid sjukhuset S:t Göran i Stockholm.

1889.

Mars 22. Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. tjenstårsberäkning
för en amanuens vid Serafimerlasarettets poliklinik för
ögonsjukdomar.

Nov. 16. K. bref ang. tjenstårsberäkning för den s. k. husläkaren vid

Sofiahemmet i Stockholm.

1890.

Jan. 24. Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. Sunnerbo härads
återförening med öfriga delen af Kronobergs län till ett
enda sjukvårdsdistrikt.

Febr. 21. Justitiedepartementets embetsskrifvelse ang. kostnaden för vård
å lasarett af sinnessjuk person, som ej kunnat fällas till ansvar
för brott, men förklarats för allmänna säkerheten vådlig.

Sept. 19. K. bref ang. tjenstårsberäkning för underläkaren vid Sofia hemmet.

Okt. 24. K. bref ang. tjenstårsberäkning för en underläkare vid läns lasarettet

och kurhuset i Helsingborg.

» 31. K. instruktionen för läkare, som äro för helso- och sjukvården
inom visst område anstälde, äfvensom för andre, som utöfva
läkarekonsten.

Dec. 19. K. bref ang. tjenstårsberäkning för en underläkare vid länslasarettet
och kurhuset i Falun.

1891.

Juli 10. K. bref ang. tjenstårsberäkning för en underläkare vid länslasarettet
i Linköping.

Dec. 11. Medicinalstyrelsens cirkulär till samtlige vid civila sjukvårdsinrättningar
anstälde läkare med förändradt formulär till
rapport.

127

Maj 27.
Dec. 2.

Jan. 27.
Mars 24.

Sept. 7.

Mars 1.

Maj 31.
Okt. 4.

Nov. 7.

» 15.

Mars 2.

» 13.

April 24.
Maj 29.

1892.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en biträdande läkare vid
länslasarettet i Sundsvall.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en biträdande läkare vid lasarettet
i Gefle.

1893.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en biträdande läkare vid
länslasarettet i Örebro.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för öfverläkaren och en underläkare
vid nya epidemisjukhuset i Stockholm.

1894.

Medicinalstyrelsens cirkulär till läkare vid lasarett, sjukstugor
och civila sjukhus ang. journaler och årsberättelser.

1895.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en underläkare vid Norrköpings
sjukhus.

K. bref ang. resestipendier för lasaretts- och sjukhusläkare.

K. bref ang. bestämmelser i afseende på resestipendier för ordinarie
läkare vid länslasarett och sjukhus.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en amanuens vid Maria sjukhus.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en biträdande läkare vid
länslasarettet i Hernösand.

1896.

Medicinalstyrelsens kungörelse ang. resestipendier för lasarettsläkare.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för medicine licentiaten J. Langenheim
såsom tillförordnad läkare (i Trelleborg).

K. bref ang. tjenstårsberäkning såsom amanuens vid Maria
sjukhus för medicine licentiaten V. Spangenberg.

K. bref ang. vissa af Riksdagen beviljade anslag (afhandlar äfven
indragning af 225 kr. bidrag till lasarettsläkarens i Linköping
lön).

128

Sept. 4.

» 11.
» 11.
» 14.

Dec. 11.

Febr. 19.

Maj 21.
Juli 1.
Dec. 22.

Jan. 28.

Febr. 4.

April 29
Juni 3.
Dec. 3.

Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. anordnande af
länslasarett in. m. å Ulfsparre-Hägerflychtska stiftelsens område
å egendomen Vestanå vid Eksjö.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en underläkare vid Stockholms
sjukhem.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för öfverläkaren och en underläkare
vid epidemisjukhuset i Stockholm.

Medicinalstyrelsens cirkulär till vederbörande läkare i riket ang.
förändradt formulär till rapporter öfver veneriskt sjuka, som
vårdas å sjukhus.

Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. ifrågasatt tjenstårsberäkning
för underläkaren vid Malmö stads allmänna
sjukhus.

1897.

Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. framställning om
ändring af bestämmelserna i gåfvobref rörande UlfsparreHmgerflychtska
lasarettet i Eksjö.

K. bref ang. tillstånd att för länslasarettet och kurhuset i Falun
anställa två öfverläkare.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för läkaren å Allmänna och
Sahlgrenska sjukhusets i Göteborg konvalescentafdelning.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en underläkare vid länslasarettet
och kurhuset i Kristianstad.

1898.

Ecklesiastikdepartementets embetsskrifvelse ang. tjenstårsberäkning
för lasarettsläkaren And. Hansson för ett lasarettsläkareförordnande.

K. bref ang. rätt för bataljonsläkaren K. G. Andersson till
tjenstårsberäkning såsom t. f. bitr. läkare vid länslasarettet
och kurhuset i Sundsvall.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för sjukhusläkaren och en biträdande
läkare vid epidemisjukhuset i Göteborg.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en underläkare vid diakonissanstaltens
i Stockholm sjukhus och sjukhem.

K. bref ang. tjenstårsberäkning för en underläkare vid länslasarettet
och kurhuset i Falköping.

Bil. 4.

Tabell, utvisande löneförmåner för läkare och sysslomän
vid rikets lasarett och upprättad med ledning af till
Lasarettskommittén före utgången af augusti månad
1898 från lasarettsdirektionerna inkomna uppgifter.

130

Bil. 4.

Tabell, utvisande löneförmåner för läkare * *

Kontanta aflönings förmåner.

	s P	Tjenstgöringspenningar.	Alderstillägg.	Personligt lönetillägg.	Cfc <6 S e-t- Ct ffl B 2. 5" (K »	Kontant utgående ersättning för
bostad.	vedbrand.	c’ 00	diverse.
Stockholms stad.
Sabbatsbergs sjukhus. Öfverläkaren . .	2.800	1,200	—	—	—		—-J	—	1,000'')
D:o . .	2,800	1,200	—	—	—	—	■ —	r -	—
Sjukhuset St. Göran. D:o . .	2,100	900	—	—	—	—	—	—	1,000'')
D:o . .	2,100	900	—	—	-''	.T-»	—	—	—
Katarina sjukhus. D:o . .	2,800	1,200	—	—	—	—	—	—	—
Maria d:o D:o . .	2,800	1,200	—	—	—	—	—	—	—
Epidemisjukhuset. D:o . .	3,500	1,500	—	—	—	—	—	—	1,000'')
Stockholms län.
Norrtelje. Läkaren . .	2,000	—	—	—	—	_	_	_	_
Löwenströmska lasarettet. D:o . .	1,500	—	—	—	200	—	—	—	—
Östhammar. D:o . .	1,200	—	—	400	—	—	—	—	—
Södertelje. D:o . .	1,600	—	—	—	—		—	—	—
Upsala län.	f Läkare vå	rden bes	trides af	professor	rna i	medicin, i	kirurgi	obste	trik och
Upsala..............	1 gynekologi samt pediatrik och dessa åtnjuta utöfver sina	profe8sorslöner
I icke särskild ersättning såsom läkare vid sjukhuset.	Verkställande direk-
	[ tören	åtnjuter	särskild er	sättning.
Södermanlands län.
Nyköping. Läkaren........	2,500	—	250	—	—	500	_	_	_
Eskilstuna. D:o ........	2,500	—	500	4)-	300	500	—	—	—
Strengnäs. D:o ........	1,200	—	300	*)-	—	500	—	—	—
Flen. D:o ........	2,500	—	500	—	300	w tf	—	—	—

*) såsom direktör. — 2) 300 kr. efter 5 år och 300 kr. efter ytterligare 5 år. — 3) deri äfven inbegripet värdet

* Semesterpenningarna hafva ej medräknats, enär de endast utgå, derest semester begagnas.

131

och syssloman vid rikets lasarett.

Uppskattade värdet af

p: g

■2,3

ce p

p i-.
3 M

£1- eu

cw’ 89
**

'' Si D
t* 3
O! 2.
B B

5‘»

Kontanta aflöningsförmåner.

Kontant
utgående
ersättning
för

Uppskattade värdet af

S I
3 3

ere b

8003)

450

5.000

4.000

3.000

4.000

6.000

2,000

2,300

1,600

3,250

3,500

2,000

3,500

Syssloin.

Sysslom.

D:o

Sysslom.

D:o

Sysslom.

D:o

D.o

D:0

2,100

1,680

2,100

500

300

400

2,000

700

400

700

900

720

900

6002)

6002)
6002)
6002)

100

^ÖT

400

2rum —

värde ej upptaget -

4,000

3,400

4,000

700

300

500

2,000

700

400

700

af trädgård. — 4) efter 5 år.

132

		K o	itänt	a aflönin	g s f ö r	m å	a e r.
				►tf	ce ce 3
		B ÖB		»-< CD	Kontant	utgående
		CR5	B	CD	ersättning föi
	t-	B*	cd CD	cET	CD >3
	B		Si		CD
		►B CD		s	B B	B*	< ce		Oi
		2. 5*	W		B CP? »	CD SO	B* *1 B	B CD	< CD *-» CD
		V
Östergötlands lön.
Linköping. Läkaren........	4,000'')	—	—	—	—	1,000'')	—	—	—
Underläkaren......	1,500	_	_	_	_	_	_	_	400")
Norrköping. Läkaren........	3,500	—	—	—	—	—	—	—	—
Underläkaren . . . .’ .	1,8006)	—	—	—	—	—	—	—	—
V adstena. Läkaren........	2,000	—	—	500	—	—	—	—	—
Söderköping. D:o .......	2,000	—	1,000 6)	—	—	—	—	—	—
Kisa. D:o .......	1,500	—	—	5337)	—	—	—	—	—
Finspone. D:o .......	1,000	—	500	—	—	—	—	—	—
Jönköpings län.
Jönköping. Läkaren........	4,000	—	—	—	—	—	—	—	—
Bitr. Läkaren......	1,000	—	—	—	—	—	—	—	—
Eksjö. Läkaren........	3,500	—	—	—	—	—	—	— .	—
Kronobergs län.
Vexiö. Läkaren.........	2,000	—	—	1,750	—		—	—	—
Ljungbv. D:o .........	2,000	—	—	—	—	—	—	—	—
Kalmar län.
Kalmar. Läkaren........	2,000	—	1,0006)	500	—	—	—	—	—
Veätervik. D:o ........	1,500	—	—	—	—	- .	—	—	—
Borgholm. D:o ........	1,750	—	—	—	—	—	—	—	—
Oskarshamn. D:o ........	1,750	—	—	—	—	—	• —	—	—

*) provisoriskt. — 2) för undervisning åt sjuksköterskeelever. — 3) för kost och tvätt, deraf för tvätt 100 kr.
efter 5 års och ytterligare 500 kr. efter 10 års tjenst. — 7) varierande tillfälligt bidrag. — 8) för trädgård.

133

Uppskattade	värdet	af	Sammanlagda penningevärdet af samtliga aflönings- förmåner (semesterpenningar ej inräknade).		Kontanta	aflöningsförmåner.	Uppskattade värdet af	Sammanlagda penningevärdet af samtliga aflöningsförmåner.
bostad.	vedbrand.	C oo	trädgård.	kost.	fc-< O! s	Tjenstgöringspenningar.	Ålderstillägg.	Personligt lönetillägg.	Kontant utgående ersätt-ning för	bostad.	vedbrand.	S= 00	diverse.
bostad.	vedbrand.
													, 1 4 rum o.	kök
—	—	—	—	—	5,000'')	Sysslom.	1,500	—	—	—	—	—	450	100	40	—	2,090
1 rum
150	20	20	—	6003)	2,690	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	3,500	Sysslom.	1,500	—	—	500	—	—		3Ö04)	—	2,300
—	—	—	—	—	1,8006)	—
—	—	—	—	—	2,500	Sysslom.	1,000							—			1,000
—	—	—	—	—	3,000	D:o	1,000	—	—	—	—	—	300	100	—	—	1,400
—	—	—	—	—	2,033	D:o	400										400
					1,500	D:0	300										300
1,000	—	—	—	5,000	Sysslom.	1,600										1,600
—	—	—	—	—	1,000	—
500	75	25	—	—	4,100	Sysslom.	800	—	—	—	—	—	225	60	15	—	1.100
					£
1,000	—	—	—	4,750	Sysslom.	1,000	—	—	—	—	—	500	—	—	1,500
5 rum, kök, jungfru-
kammare	tambur										4 rum, tambur	kök
350	125	140	10	—	2,625	D:o	400	_					200	100	100	58)	805
600			100		4,200	Sysslom.	600						500				1,100
700	200	—	100	—	2,500	D:o	850	—	—	—	—	—	350	100	—	—	1,300
450	—	—	—	—	2.200	D:o	300			—		~					300
5 rum o. kök
500 \| —	I -	—	—	2,250	D:o	500										500

— *) deri inbegripet iifven värdet för tvätt. — 6) åtnjuter dessutom frukost, qvällsvard, lyse och bränsle. — 6) 500 kr.

134

		Kon	t a n t a	a f 1 ö	n i n	g s f ö r	maner.
	t"	CD* P CD K O: <-l P*	Oj « Oj	re 2 o p	W re 3 re CD re H	Kontant utgående ersättning för
	P	CD ro P 2.	S>! 23 CK5	O: P »	re P 2. 5’ eg	o- o CD	< re O- er >-t		eu 5’ re
		CTQ SB “t		era * (*}			p p-		re
Gotlands län.
Visby. Läkaren..........	2,000'')	—	—	—	—	—	—	—	—
Blekinge län.
Karlskrona. Läkaren........	3,000!s)	— .	—	500»)	300	_	_
Karlshamn. D:o ........	2,000	—	5004)	—	300	800	—	—	—
Kristianstads län.
Kristianstad. Läkaren.......	3,000	—	—	_	_	_	400
Underläkaren.....	1,000	—	—	—	—	_	_	_
Simrishamn. Läkaren.......	1,800	—	—	—	—	—	300	_	_
Engelholm. D:o .......	2,000	—	—	—	—	—	—	—	—
					c
Malmöhus län.
Malmö. Läkaren.........	2,000	—	—	1,000	200	—	5Ö0	—
Lund. Ofverläkaren7).......	300	—	''-	—	—	—	_	_	_
D:o7) .......	300	—	—	—	—	—	_	_	_
Läkaren..........	2,000	—	—	—	—	—	—	_	8008)
D:o ..........	2,000	—	—	—	—	—	_	_	_
Underläkaren........	1,200	—	—	—	—	_	_	_	_
D:o ........	1,200	—	—	—	_	—	_	_	_
Ystad. Läkaren.......	2,000		—	500	—	500	_	_	3009)
Helsingborg. D:o .......	2,500	—	—	—	—	500	_	_	_
Hörby. D:o .......	2,000	—	—	—	—	—	_	_	_
Trelleborg. D:o .......\|	2,000	—	—	—	—	500	—	—	500''°)

c™ ^ vi<l hospitalet mot särskild ersättning härför. — 2) så länge sjukvården åt läkaren ensam uppehälles.

bUO kronor till skrifbiträde. — 7) tillika klinikföreståndare. — 8) såsom direktör. — 9) till biträde vid operationer. —

135

Uppskattade värdet af	Sammanlagda penningevärdet af samtliga aflönings- förmåner (semesterpenningar ej inräknade).		Kontanta aflöningsförmåner.	Uppskattade värdet af	5. ce P 1 5 X- Sfi ra* cs 56 p ra p ^ tas *° C: — g/S B B era b ÖB t-“ S» C o-era 2 « 3 2. B°S'' 3 !
bostad.	vedbrand.	a'' 00	trädgård.	PT* O 00	Os P	jj3 o’ o aa CW O: 5* era ÖB ►d n a tsm c* era as	Alderstillägg.	Personligt lönetillägg.	Kontant utgående ersätt-ning för	bostad.	vedbrand.	ce	diverse.
bostad.	vedbrand.
—	—	—	—	—	2,000*)	Syeslom.	800’)				•						800 •)
10 r	QIQ
500 ''	—	—	—	4,000	Sysslorn.	1,200	—	—	150	—	—	—	—	—	—	1,350
—	—	—	—	—	3,300	D:o	800	—	—	200	—	—	—	—	—	—	1,000
9 rån	i, kol	, P''gk	ammar	B.									3 ru	m, k	jk,
	2 tamburer										kontorsrum
400	—	—	25	—	3,825	Sysslom.	1,300	—	—	—	—	—	240	60	—	—	1,600
100	25	20	—	4555)	1,600	—											—
400	—	—	—	—	2,500	Sysslom.	900	—	—	150	—	150	150	—	—	—	1,350
800	~5(	xT	200		3,500	D:o	1,000						300	2t	0		1,500
900	—	—	—	—	4,400	Sysslom.	2,800 6)	—	—	—	—	—		600		—	3,4008)
—	—	—	—	—	300	D:o	2,000	—	—	—	—	—	375	100	25	—	2,500
—	—	—	—	—	2,800	—											—
—	—	—	—	—	2,000	—											—
100	33	n	—	456 6)	1,800	—
100	33	n	—	4566)	1,800	—							—				—
—		—	—	—	3,300	Sysslom.	1,000	—	—	—	—	—	300	—	—	—	1,300
—	—	—	—	—	3,000	D:o	1,500	—	—	—	—	—	500	100	30	20u)	2,150
500	100	—	50	—	2,650	D:o	500	—	—	—	—	—	100	75	5	2006)	880
—	—	—	—	—	3,000	D:o	500										500

— 3) 500 kr. efter 5 års och ytterligare 500 kr. efter 10 års tjenst. — 4) efter 10 års tjenst. — 6) för kost. — °) deraf
10) till biträde. — n) för trädgård.

136

Kontant

f 1 ö n i n g

form

Kontant utgående
ersättning för

Hallands län,

Halmstad. Läkaren
Varberg. D:o

Göteborgs och Bohns län.

Göteborg. Allmänna och Sahlgrenska
sjukhuset. Ofverläkaren .

Andre Läkaren

Holtermanska sjukhuset.
Läkaren......

Uddevalla ....
Strömstad ....
Kongelf. Läkaren

Venersborg. Läkaren

Borås.

Skaraborgs län,

Mariestad. Läkaren
Falköping. D:o

Lidköping. D:o

*) med skyldighet att alltid aflöna vikarie på egen bekostnad. — 2) såsom bibliotekarie.. — 3) från och med 1899.

137

Uppskottade värdet af	CO Öl 9 SJ §. 3,6		Kontanta aflöningsförmåner.	Uppskattade värdet af	5» co SO 9 3 3 B
o- o	< et		9i Q*	fr-	B ® 2 .et 2 p ° ^ B ^ ^ 5-cw B g — O* g. a i» » g-1 s >a g SS. k 2		tH	9" - CD en O: 5*	eu et åt	9 Öl 0 B^ oq’	Kontant utgående ersätt-ning för	er 0	< 9 ös o-		&	9 ^ B ? sr 9 g-as 9 Os—, 2.9
9 Oj	9 5-	03	Cfc po $L	oo rf-	frå 0,5. >^T5 2. ° B D <5 3 Fl g‘ f 1 <-t		D	en QQ 9 - B^ 5’ CT3 9	9: en ep	O: B 9 ®: CKJ ep	bostad.	vedbrand.	9" p.	9 B p>	CD	H 00 9	rjc B “ 5'' OsOQ 9 3 t 2° 2 S \|
7 ram, k	5t,ji ett	ingfru vindsr	lamma om	re och									3 rm	n, ko vind	£ jern srum	te ett
600	—	—	—	—	4,600	Sysslom.	1,200	—	—	—	—	—	300	—	—	—	1,500
800					2,800 4,000	D:o Sysslom.	750 3,200						250	8öo			1,000 4,000
—	—	—	—	—	3,000	—
300	—	—	-	2,836	—
3(	K)	—	—	—	3,136	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	2,000	Sysslom.	1,200	—	—	—	—	—	650	—	—	—	1,850
—	—	—	—	—	4,000	D:o	2,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,000
—	—	—	—	—	2,000	D:o	700										700
					2,000	D:o	1,000										1,000
500 11 rum	200 , ko	c och	50 ithns	—	4,750	Sysslom.	1,5004)	—	—	—	—	—	400	150	—	50	2,100*)
1,000		50			5,200	D:o	1,500				600	200»)					2,300
500					3,300	Sysslom.	1,200					200	300				1,700
650	—	—	50	—	3,600	D:o	1,200	—	—	—	—	225	500	—	—	25	1,950
500	—	—	—	—	3,300	D:o	1,200	—	—	—	—	200	200	—	—	—	1,600

— *) deraf 600 kr. från 189S. — 6) 2 st. å 500. — deri inberäkna!! ljus.

138

1 i ’(;< Q •,		Kon	; a n t a afl	6 n i n g	s f ö r	män	e r.
tT* Os a	Tjenstgöringspenningar.	A •-» OD PS Oq qq	Personligt lönetillägg.	ce A s O SB e^- S « >1 A 0 0m 5’ CKJ 9	Kontant utgående ersättning för
bostad.	vedbrand. i	0* 00	diverse.
Verinlands län.
Karlstad. Läkaren . .......	2,500	—	—	—	—	—		—	—
Bitr. Läkaren......	2,000	—	—	—	—	—	—	—	—
Filipstad. Läkaren........	2,000	—	—	—	—	—	—	—	—
Örebro län.
Örebro. Läkaren ........	6,000	—	—,	—	—	—	—	—	—
Bitr. Läkaren.......	1,800'')	—	•—i	—	• } y- ■	—	—	—	—
Yestuianlandslän.
Veäterås. Läkaren.........	4,000	—	—j	-+■	300	—	—	—	—
Sala. D:o .........	1,500	—	500	1 * - —	300	—	—	—	—
Köping. D:o ........ 5	2,000	—	—	—	— !	—	—	—	—
Norberg. D:o .........	1,500	—	i	—	300*)	—	—	—	—
Kopparbergs län.
Falun. Öfverläkaren å kir. afd. . . .	3,000»)	—	—•	1,500	—	—	200	—	—
D:o å med. afd. . . .	3,500	—	—j	—	—	—	—	—	—
Underläkaren........ 1 ''	2,000	—	—	—	—	—	—	-----■	■ ; —
Ueflcborgs län.
Gefle. Läkaren..........	4,000»)	—	—\	—	300	—	—	— ;	—
Underläkaren........	2,500	—	\—i		— i	—	—	—
Söderhamn. Läkaren........	2,700	—	—	—	300	— V	—	—	5i''.“— j
Hudiksvall. D:o........	2,000	—		—	300	—	—	■ —	•; >r-

*) Dessutom fri bostad, vedbrand, lyse samt frukost och qvällsvard. — 2) Deri äfven värdet af trädgård inbebo8tälle
— 6) För kost. — 7) Från 1899, till dess 400 kr. — 8) Från och med 1899, till dess 3,700 kr. 9) Deraf

139

	Uppskattade värdet	af	Sammanlagda penningevärdet af samtliga aflöniugs- förmåner (semesterpenningar ej inräknade).		Kontanta aflöningsörmåfner.	Uppskattade värdet af	s» cn SO S S gj — EL cre ST scg, g--S B ro b’ ° w 2. g,® O: 7W -i et 3 < Bo 2: b ro ro r*
bostad.	< ro Oj er - b a-	CD	trädgård.	o 00 e»-	t? O! B	Tjenstgöringspenningar.	Ålderstillägg.	Personligt lönetillägg. 1	Kontant utgående ersätt-ning för	bostad.	vedbrand.	0 X	diverse.
bostad.	vedbrand.
1,0	So				3,500	Sysslom.	1,200										1,200
—	—	—	—	—	2,000	—
—	—	—	—		2,000	Svsslom.	500								»		500
800		902)			6,890	Sysslom.	1,500						600		80	120a)	2,300
—	—	—	—	• _	1,800l)
9 run	0.	kök
1,000	t® O'' o	—	—	—	5,200	Sysslom.	750	—	—	_	600	—	—	—	—	1,350
600	130	—	—	—	2,730	D:o	400	—	—		200	—	—	50	—	—	650
1,200	—	—	—	3,200	D:o	700									—	700
8 rum o.	kök														11 / ", i
750	250		1506)		2,650	D:o	6007)										600
800					5,500	Sysslom.	2,000								__		2,000
—	—	—	—	—	3,500	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
200	—	—	—	400 «)	2,600	—	—	—			—	—	—	—	_	—	—
9 rui	1 0.	kök
1,500	300		100	—	5,900	Sysslom.	2,000	—	—	—	500	--	—	—	—	—	2,500
	—	—	—	—	2,500							-■
850	250		—	—	3,800	Sysslom.	1,500	—	—	—	—	—	-	—	—	—	1,500
700	300		—	—	3,000	D:o	800	—	—	—	—	—	250	150		—	1,200

gripet. — s) trädgård jemte 6''/a tunnland tjenstjord. — 4) Derest semester begagnas. — 6) Arrendeafgift af Va mtl
500 kr. såsom lasarettets styresman.

140

1 :.t. • .. .. 1 ■,••• •		Kon	t a n t a	a f 1 6	ning	stör	m å	a e r.
t* O: D	CD* S ce Ot • 5’ 3 >-ö n ta D c* CK5 P	>° Oj n *t 00 p? (K ep	Personligt lönetillägg.	Semesterpenningar.	Kontant utgående ersättning för
bostad.	vedbrand.	c''	diverse.
Vesternorrlands län.
Hernösand. Läkaren........	3,000	—	—	—	—	1,000	_	_	300»)
Underläkaren......	1,200»)	—	—	—	—	—	—	—	_
Sundsvall. Läkaren........	2,500	—	—	—	—	1,000	—	—	—
Underläkaren......	1,0008)	—	—	—	—	—	_	_	_
Örnsköldsvik. Läkaren.......	2,000	—	—	500	—	—	—	—	—
Sollefteå. D:o .......	2,000	_	_	_	_		175
Backe. D:o .......	1,000	—	—	—	—	500	—	—	—
Jemt lands län.
Östersund. Läkaren........	2,000	—	—	—	300		—	—	—
Vesterbottens län.
Umeå. Läkaren........	2,500	—	—	—	_	_	_	_	_
Skellefteå. D:o ........	1,500	—	—	500	—	—	—	—	—
Norrbottens län.
Luleå. Läkaren........	1,200	—	—	300	300	_	—	_	_
Piteå. D:o ........	1,200	—	—	—	3004)	—	—	—	—
Haparanda. D:o ........	1,200	—	—	—	300»)	_	_	_	_

[) För undervisning åt sjuksköterskeelever.

!) Jemte bostad, kost, uppassning och tvätt. — 8) Jemte fri

141

Uppskattade värdet af	Sammanlagda penningevärdet af samtliga aflönings- förmåner (semesterpenningar ej inräknade).		Kontanta aflöningsförm&ner.	Uppskattade värdet af	Sammanlagda penningevärdet \| af samtliga aflöuingsförmåner. j
bostad.	vedbrand.	g	et- 3: Os CVQ P Os	Z ÖB et-	f O: B	£ n'' B ce 1 B* CQ 00 -T=) O B B B* ck; B	Ålderstillägg.	Personligt lönetillägg.	Kontant utgående ersätt-ning för	bostad.	vedbrand.	B* po	diverse.
bostad.	vedbrand.
					4,300	Sysslom.	1,000				700					1,700
—	—	—	—	—	1,200a)	—								—	—	—	—
—	—	—	—	—	3,500	Sysslom.	1,000	—	—	—	700	—	—	—	-	—	1,700
—	—	—	—	—	1,0003)	—•
800	—	—	—	—	3,300	Sysslom.	500	—	—	150	—	—	—	-	—	“T»	650
													2 rum
600	—	_	25	—	2,800	D:o	750	—	—	150	—	—	120	—	—	—	1,020
—			—	—	1,500	D:0	300	—	—	100	—	—					400
7 ra	m o.	kök											1 3 rum o.	kök
550	150	—	“		2,700	Sysslom.	800						275	75			1,150
					2,500	Sysslom.	800			_				_			800
400	100	—	—	—	2,500	D:o	600										600
					1,500	Sysslom.	600							...	_	_	600
—	—	—	—	—	1,200	D:o	300	—	—	200	—	—	—	—	—	—	500
3 ram
löo	35	—	—	—	1,435	D:o	600									-	600

bostad och kost. — 4) Om semester anväodes. — ») DS semester åtnjutes för studiers idkande.