UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

Statens offentliga utredningar 1903:1

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGrIFVET DEN 26 JULI 1902

AF

DEN JÄMLIKT NÅDIGT BESLUT DEN 18 JANUARI 19 02 NEDSATTA

UNIONELLA KONSULATKOMMITTÉ

STOCKHOLM

KUNGD. BOETRYCEERIET. 1’. A. NORSTEDT & SÖNER

1902

Till KONUNG-EN.

I sammansatt statsråd den 18 januari innevarande år täcktes
Eders Kungl. Maj:t i nåder besluta:

att åt en kommitté af sakkunnige svenske ock norske män
uppdraga att dels undersöka, huruledes en anordning med särskilda
konsuler för hvartdera af de förenade rikena, under bibehållande
af den diplomatiska representationens gemensamhet, skulle i prak K

mumla t kommittéens betänkande.

_ 2 _

tiskt afseende komma att gestalta sig, hvarvid kommitterade skulle
äga att uttala sig om de olika förutsättningar och villkor, under
hvilka den konsulära verksamheten skulle äga rum, såväl i fråga
om konsulatärendenas ledning från hemlandet som beträffande samverkan
mellan diplomatiska och konsulära funktionärer, dels taga
i öfvervägande frågan om en anordning för tillvaratagandet af
svenskars intressen i Norge och norrmäns i Sverige, motsvarande
det konsulära biträdet i främmande länder;

att kommitterade skulle vara fyra, hvaraf två skulle utses i
hvartdera rikets statsråd;

att kommitterade skulle på kallelse af ministern för utrikes
ärendena sammanträda i Stockholm eller Kristiania; samt

att kommitterade skulle äga rätt att antaga en svensk och en
norsk sekreterare.

Till ledamöter i nämnda kommitté behagade Eders Kungl.
Maj:t samma dag förordna, i svenskt statsråd, undertecknade
Bildt och Ameen samt, i norskt statsråd, undertecknade Ibsen och
Christophersen.

Till svensk sekreterare har kommitén antagit notarien hos
generalpoststyrelsen, filosofie doktorn F. A. A. Grönwall och till
norsk sekreterare höiesteretsadvokaten J. Irgens.

Efter kallelse af ministern för utrikes ärendena sammanträdde
kommittén i Stockholm den 18 sistlidne februari; och höllos därstädes
under tiden från och med sistnämnde dag till och med den
10 därpå följande mars 14 sammanträden.

Sedan därefter, jämlikt kommitténs beslut, åtskilliga arbeten
blifvit för kommittén utförda, sammanträdde den ånyo, efter kallelse
af utrikesministern, härstädes den 25 nästlidne juni, hvarefter
och intill nedanskrifne dag härstädes hållits 29 sammanträden.

Till fullgörande af det kommittén anförtrodda upppdrag, har
kommittén utarbetat och får nu i underdånighet öfverlämna närslutna
betänkande jämte därtill hörande tre bilagor. Voksenkollen
vid Kristiania den 26 juli 1902.

Underdånigst

C. Bildt. Malte Ameen.

Sigurd Ibsen. W. Christophersen.

Fredr. Grönwall.

Historisk öfversikt.

Under hänvisning särskild t till de kraf på eget konsulatväsen,
hvilka framställts under frågans behandling inom pressen, uttalade
konstitutionskommittén den 28 maj 1891, att efter kommitténs uppfattning
det borde undersökas, huruvida klagomålen öfver Norges konsulatväsen
vore grundade, och huruvida de i så fall till någon del
stode i förbindelse därmed, att Norge hade gemensamt konsulatväsen
med Sverige. Vid denna undersökning borde naturligtvis
(»selvfplgelig») också öfvervägas, huruvida de klagomål, som kunde
befinnas grundade, skulle kunna afhjälpas äfven med bibehållande
af den nuvarande gemensamheten.

På grund af hvad kommittén föreslagit, beslöt Stortinget enhälligt
den 22 juni 1891 anmoda regeringen att taga under öfvervägande
och för ett af de närmaste stortingen framlägga utredning.

l:o) huruvida och i hvilken omfattning anställande af egna
konsuler eller upprättande af eget konsulatväsen för Norge kunde
anses erforderligt, och hvilka vitgifter detta eventuellt skulle medföra;
samt

2:o) huruvida och i hvilken omfattning konsulatafgiften kunde
nedsättas och utgifterna till konsulatväsendet öfver hufvud inskränkas.

Då ärendet sedermera förekom till behandling i inredepartementet,
tillsattes en kommitté för att verkställa den förberedande
utredningen af frågan; och afgaf denna Committé den 20 oktober
1891 betänkande och förslag i ämnet, därvid kommittén enhälligt

1891 års
storting.

— 4 —

1892.

uttalade, att hänsyn till Norges maritima och kommersiella intressen
med bestämdhet fordrade:

1:°) att Norge öfvertoge den fulla ledningen af sitt konsulatväsen;
samt

2:o) att till konsuler på de viktigaste poster i utlandet blott
antoges norrmän. Kommittén fäste tillika uppmärksamheten därå,
att dessa reformer förutsatte en upplösning af den bestående konsulära
gemensamheten; och anbefallde kommittén därjämte åtskilliga
andra åtgärder, hvilka i större eller mindre grad stodo i förbindelse
med upprättande af särskildt norskt konsulatväsen.

Innan kommitténs förslag ännu blifvit slutligen behandladt af
inredepartementet, antog Stortinget den 1 mars 1892 en af representanten
Moursund föreslagen dagordning, hvari Stortinget
häfdade, att frågan om, huruvida Norge skulle upprätta eget konsulatväsen,
vore en uteslutande norsk fråga, som borde behandlas
och afgöras endast af norska statsmyndigheter, medan den därpå
följande afvecklingen af det dittills bestående förhållandet eventuellt
finge blifva föremål för förhandlingar mellan norska och
svenska myndigheter.

Inredepartementets utredning föredrogs inför Konungen i norskt
statsråd den 14 mars 1892. Departementet uttalade, att hufvudbristen
vid det nuvarande norska konsulatväsendet läge däri, att icke
konsulerna på samtliga viktigare platser vore norrmän, samt att tyngdpunkten
för konsulatväsendets ledning läge utanför landets gränser;
och framlade departementet en i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med konsulatkommitténs förslag utarbetad plan till eget norskt
konsulatväsen, hvilken departementet antog kunna sättas i verket
den 1 januari 1894. Efter föredragning af departementets utredning
tillkännagaf Hans Majestät Konungen sitt samtycke till att
utredningen meddelades Stortinget, men förklarade tillika, att Han
med detta samtycke icke ville hafva afgifvit förklaring om anslutning
till betänkandets reella innehåll; och förbehöll Hans
Majestät för det fall, att saken senare föresloges förd vidare, för
densamma en behandling, som stode i öfverensstämmelse med den
mellan de förenade rikena bestående riksakten.

Efter det inredepartementets ifrågavarande utredning blifvit
öfverlämnad till Stortinget, beslöt detta den 10 juni 1892 att, med
godkännande i allt väsentligt af den i departementets betänkande
framlagda plan till upprättandet af eget norskt konsulatväsen,
bevilja högst 50 000 kronor till de för denna plans genomförande
nödvändiga förberedande åtgärder; och anmodade Stortinget till -

— 5

lika regeringen att inleda förhandlingar med Sverige om afvecklingen
af den konsulära gemensamheten och för nästkommande
storting framlägga resultatet däraf.

Sedan Stortinget i en den 26 juli samma år antagen dagordning
uttalat sig för konsnlatsakens uppskjutande, resolverade Hans
Majestät Konungen den 27 samma månad i norskt statsråd, att
saken skulle tills vidare uppskjutas.

Fråga om förändringar i det gemensamma konsulatväsendets
organisation förevar till behandling äfven inom svenska riksdagen
år 1892 med anledning af två i hvardera kammaren väckta motioner
rörande dels befrielse för svenska fartyg från erläggande af
konsulatafgifter och dels konsulatväsendets ombildning i syfte, att
flera aflönade konsulat upprättades och besattes med lämpliga
svenske eller norske män. Hvardera motionen hänvisades till tillfälligt
utskott inom vederbörande kammare; och afgåfvo utskotten
den 10 maj 1892 hvart för sig enahanda utlåtanden, däri utskotten
hemställde om afslag å motionerna, under anförande bland annat,
att båda de i dessa berörda frågorna stode i det samband med
hvarandra, att de borde samtidigt behandlas och pröfvas; att, då
konsulatväsendet vore gemensamt för Sverige och Norge, så viktiga
och genomgripande förändringar, som de i motionerna ifrågasatta,
icke kunde med framgång annorledes än genom svenske och
norske män gemensamt förberedas och planläggas för att till slutligt
afgörande företagas; samt att behofvet af en gemensam utredning
rörande konsulatväsendets ordnande på ett för båda länderna
tillfredsställande sätt än skarpare framträdt genom de i
broderlandet pågående förhandlingarna, hvilka åsyftade vida större
förändringar i konsulatväsendet, än motionärerna ifrågasatt, och
påkallade utredning från såväl svensk som norsk sida i vidsträcktare
mån, än hvartill motionerna gåfve anledning.

Utskottens hemställan blef i båda kamrarne utan votering
bifallen, i första kammaren den 17 maj och i andra kammaren den
18 samma månad.

Under år 1892 verkställdes också, på utrikesdepartementets
föranstaltande, åtskilliga utredande arbeten i konsulatfrågan. Sålunda
afgåfvos gemensamt af dåvarande kommerserådet S. Cederschiöld
och generalkonsuln i Rio de Janeiro O. von Heidenstam
»promemorior» dels den 11 januari sistnämnda år i anledning af
norska konsulatkommitténs betänkande, dels ock den 8 februari
samma år angående ordnandet af särskildt konsulatväsen för
Sverige.

— 6 —

1893.

Efter anmodan af utrikesministern att yttra sig angående
möjligheten att utomlands anställa särskilda konsuler för hvardera
af de Förenade Rikena, under förutsättning dels att de i konsulatförordningen
intagna bestämmelser rörande konsulernas förhållande
till utrikesdepartementet fortfarande bibehölles, för livad anginge
konsulernas förhållande till främmande makt, och dels att ett gemensamt
konsulat för förbindelserna med centralregeringen fortfarande
bibehölles i länder, där beskickningar på grund af de med
desamma förenade kostnader icke lämpligen kunde upprättas, i
hvilket fall konsulatförordningens föreskrifter om konsulernas
förhållande till beskickningarna i tillämpliga delar skulle komma
att gälla med afseende å de särskillda konsulernas förhållande till
det gemensamma konsulatet, afgåfvo vidare dåvarande envoyéerna
i London H. Åkerman, i Berlin A. Lagerheim och i Rom C. Bildt
den 11 september 1892 gemensamt yttrande i ämnet.1

Slutligen afgåfvos af dåvarande generalkonsuln i Havre D.
Danielsson yttranden dels den 30 september 1892 om de Förenade
Rikenas konsulatväsen och de ändringar, som däri kunde införas
med bibehållande af den nuvarande gemensamheten, och dels den
12 oktober samma år angående ordnandet af särskildt konsulatväsen
för Sverige.

I början af år 1893 upptogs konsulatfrågan å nyo. Sedan
inredepartementet i sitt den 10 januari 1893 afgifna betänkande öfver
förslag till de Förenade Rikenas gemensamma utrikes budget för
år 1894 yttrat, att, »så framt icke upplösningen af gemensamheten
i konsulatväsendet efter Stortingets beslut den 10 juni 1892 vore
nära förestående», vissa åtgärder kunde ifrågasättas, ansåg sig ministern
för utrikes ärendena vid föredragning af sagda betänkande
i sammansatt statsråd den 14 samma månad böra erinra, att en
upplösning af gemensamheten på berörda område vore en angelägenhet,
hvilken anginge icke Norge ensamt, utan båda de Förenade
Rikena; att denna fråga måste göras till föremål för unionel behandling
i enlighet med riksakten; samt att i sådant syfte något
meddelande från norsk sida dittills icke blifvit gjordt. Vid ifrågavarande
tillfälle saknades anledning att upptaga till undersökning,
i hvad mån det kunde vara möjligt att, med bibehållande
af den gemensamhet på det diplomatiska området, som vore ett
villkor för unionen, införa ändringar med afseende å konsulatväsendet,
men utrikesministern betviflade icke, att genom ömse -

1 Se bilaga nr 1.

sidigt tillmötesgående en för båda rikena tillfredsställande lösning
kunde vinnas såväl af frågan om den gemensamma utrikesstyrelsens
ordnande på likställighetens grund med en gemensam utrikesminister,
svensk eller norsk man, som af frågan om ordnandet af
det i samband med utrikesstyrelsen stående konsulatväsendet.

Medan det sammansatta statsrådets öfriga svenske ledamöter
instämde i hvad utrikesministern sålunda yttrat, reserverade sig
den norska statsrådsafdelningen däremot. Under åberopande af
dagordningen af den 1 mars 1892 och Stortingets den 10 juni samma
år fattade beslut äfvensom Kungl. Maj:ts resolution den 27 därpå
följande juli, samt med fullt erkännande af att afvecklingen af
den bestående gemensamheten i konsulatväsendet finge blifva föremål
för förhandling mellan norska och svenska myndigheter, betonade
statsrådsafdelningen, att den mellan rikena bestående riksakt
icke tilläde Sverige någon medbeslutande rätt med hänsyn
till spörsmålet, om Norge skulle upprätta sitt eget särskilda konsulatväsen;
hvarjämte statsrådsafdelningen uttalade, att efter dess
mening intet vore till hinder för att eventuellt upprätta eget
konsulatväsen med bibehållande af gemensamheten på det diplomatiska
området, samt att afdelningen icke kunde erkänna, att
denna gemensamhet vore något villkor för unionen.

I enlighet med hvad statsrådsafdelningen uttalat, antog Stortinget
den 17 mars 1893 med 64 röster mot 50 en af representanten
Lövland föreslagen dagordning, däri Stortinget —- med vidhållande,
i anslutning till Stortingets enhälliga adress den 23
april 1860, af Norges rätt att ensamt besluta i alla angelägenheter,
som icke vore i riksakten betecknade såsom unionella — i
öfverensstämmelse därmed häfdade, att dess beslut den 10 juni
1892 måste behandlas uteslutande af norsk statsmyndighet och
konsulatsaken uteslutande afgöras oberoende af andra från svensk
sida i protokollet den 14 januari 1893 väckta frågor.

Regleringen af anslagen till utrikesdepartementet förekom till
behandling inom riksdagen den 12 april 1893, då båda kamrarne
beslöto — första kammaren utan votering och andra kammaren
med 184 röster mot 38 — godkänna hvad statsutskottet i sitt den
7 i samma månad afgifna utlåtande i detta ämne yttrat och hemställt.
I öfverensstämmelse därmed uttalade Riksdagen i underdånig
skrifvelse den 14 nämnde april angående utgifterna under
tredje hufvudtiteln bland annat följande:

»Vid behandlingen af anslagen under denna hufvudtitel har
Riksdagen, därtill särskildt föranledd af det Eders Kungl. Maj:ts

— 8 —

proposition bilagda protokollet öfver utrikesdepartementsärende i
sammansatt statsråd den 14 sistlidne januari, fäst sin uppmärksamhet
på den inverkan ett särskiljande af de Förenade Rikenas
konsulatväsende, på sätt af Norges storting blifvit förutsatt, kan
komma att utöfva. Det större eller mindre behof af ökade anslag,
som därigenom måste uppstå, är visserligen jämförelsevis af föga
vikt, men den förändring i de nu bestående förhållandena, som ett
sådant särskiljande innebär, kan däremot genom sina följder blifva
af genomgripande betydelse. Konsulatväsendet står nämligen i ett
sådant samband med de diplomatiska ärendena, att frågan om upplösning
af gemensamheten i det förra synes Riksdagen icke kunna
göras till föremål för pröfning, utan att på samma gång sättet
för de senares behandling måste komma under öfvervägande. Riksdagen
hyser den vissa tillförsikt, att därvid öfvertygelsen om
unionens värde och betydelse för de Förenade Rikena skall visa sig
sa starkt rotfäst hos de båda folken, att genom tillmötesgående å
ömse sidor en öfverenskommelse skall kunna vinnas, hvarpå sedermera
ländernas lugna utveckling må kunna byggas.

Hvad nu särskild! beträffar konsulatärendena, är Riksdagen
förvissad om att i alla händelser tillfälle skall beredas Riksdagen
att yttra sig i ämnet, innan något beslut, som inverkar på det nuvarande
gemensamhetsförhållandet, varder fattadt, men Riksdagen
vill emellertid uttala den uppfattning, att på det ifrågavarande
området reformer kunna i handelns och sjöfartens intresse vidtagas,
utan att gemensamheten brytes.»

Stortingets ofvannämnda beslut den 10 juni 1892 återupptogs
i april månad 1893 inom norska regeringen, men nådde icke fram
till officiell behandling i statsrådet inför Konungen.

Detta beslut blef emellertid af Stortinget förnyadt den 19
juli 1893, då Stortinget beslöt, bland annat, att den mellan Norge
och Sverige bestående gemensamheten i konsulatväsendet skulle
uppsägas till upphörande från och med den 1 januari 1895; hvarjämte
till utgifter för konsulatväsendet under budgetterminen 1
juli 1893—30 juni 1894 anvisades:

1. till konsulskassan..............kr. 340 450 00

2. till extraordinära åtgärder i anledning af fram läggande

af organisationsplan för eget norskt
konsulatväsen................» 50 000,00

kr. 390 450,00

— 9 —

under .villkor att de fast aflönade poster inom konsnlskåren, hvilka
då för tiden vore lediga, eller vid hvilka ledighet framdeles kunde
uppstå, skulle uppehållas af tillförordnade; samt att regeringen
skulle oförtöfvadt meddela svenska regeringen uppsägning af den
konsulära gemensamheten med Sverige från och med den 1 januari
1895 och för nästa storting framlägga nödiga förslag till upprättande
och organisation af eget norskt konsulatväsen, i det väsentliga
öfverensstämmande med den i inredepartementets betänkande
den 14 mars 1892 uppgjorda plan.

Den 25 september 1893 beslöt Konungen i norskt statsråd,
att icke någon åtgärd skulle föranledas af Stortingets nyssnämnda
beslut den 19 juli om uppsägning af den konsulära gemensamheten
och om vissa villkor vid anslagen till utgifter för konsulatväsendet.
Dessa anslag skulle följaktligen anses, såsom hade de icke
beviljats; och skulle, försåvidt de med det gemensamma konsulatväsendet
förbundna, å norska staten rättsligen hyllande utgifter
icke bestredes genom de i den gemensamma konsulskassan inflytande
konsulatafgifter, uppkommande brist täckas af det å statsbudgeten
uppförda anslag till tillfälliga utgifter i allmänhet.

Den 16 april 1894 beslöt Stortinget åt en speciell kommitté
lämna i uppdrag att behandla konsulatbudgeten för nästföljande
budgettermin samt att till Stortinget afgifva utlåtande i ämnet.
Kommittéens utlåtande är dateradt den 30 juni samma år. I hufvudsaklig
öfvererensstämmelse med kommitténs förslag fattade
Stortinget sitt beslut den 19 därpå följande juli, innefattande bland
annat följande. De af norska fartyg härflytande konsulat- och
expeditionsafgifter skulle inbetalas till norska statskassan, från
lönade konsulat från den 1 juli 1894 räknadt och i sin helhet —
med undantag af expeditionsafgifter vid de olönade stationerna
— från den 1 januari 1895. Vid bevillningen till det gemensamma
konsulatväsendet, afseende halfåret 1 juli—31 december 1894, fästes
de villkor, att dels lediga poster skulle förestås af tills vidare förordnade
och dels regeringen ofördröjligen officiellt meddela svenska
regeringen uppsägningen af den konsulära gemensamheten med
Sverige, att räknas från den 1 januari 1895. Anslag anvisades
för halfåret 1 januari—30 juni 1895 till särskild! norskt konsulatväsen,
som från förstnämnda dag skulle förläggas under öfverstyrelse
af ett norskt regeringsdepartement. I stället för den 1
lagen om konsulatväsendet den 15 juni 1878 § 8 bestämda konsulatafgift
skulle för sistnämnda halfår till norska konsulatkassan
för hvarje registerton netto af handelsfartyg om minst 50 tons

1894.

— 10 —

1895.

dräktighet erläggas en afgift af 10 öre för segelfartyg och/ 30 öre
för ångfartyg, med viss nedsättning för den tid, då fartyg icke
begagnats i fraktfart.

.Ej heller detta Stortingets beslut blef af Konungen fastställdt.
Enligt nådig resolution i norskt statsråd den 6 augusti 1894 skulle
nämligen icke någon åtgärd vidtagas med anledning af vare sig
beslutet om inbetalande till norska statskassan af norska konsulatoch
expeditionsafgifter eller de vid anslagen till det gemensamma
konsulatväsendet fästade villkor. Dessa anslag skulle följaktligen
anses såsom ej beviljade, och i den mån som de med det gemensamma
konsulatväsendet förenade, norska staten rättsligen åliggande
utgifter icke täcktes af de i den gemensamma konsulskassan inflytande
konsulatafgifter, skulle den uppkommande bristen utbetalas
af statskassan. De till utgifter för ett särskildt norskt konsulatväsen
samt för inköp och förberedande åtgärder i anledning däraf
beviljade belopp skulle, då förutsättningen för desamma ej inträdde,
anses såsom icke beviljade. Stortingets beslut angående konsulatafgifterna
skulle, vid det förhållande att det till grund därför
^SSan(ie beslutet om ändring i lagen angående konsulatväsendet
af den 15 juni 1878 icke erhållit nådig stadfästelse, ej föranleda
till någon åtgärd.

Vid 1895 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion
därom, att Riksdagen ville bos Kungl. Maj:t begära, att fullständig
utredning rörande eventuellt svenskt konsulatväsen måtte verkställas
och snarast möjligt föreläggas Riksdagen. Statsutskottet
afgaf den 8 februari 1895 utlåtande i ämnet, därvid utskottet,
under åberopande af 1893 års riksdags ofvan omförmälda skrifvelse,
och då ett bifall till större eller mindre del af nyssnämnda motion
skulle innebära ett frångående af hvad Riksdagen i samma skrifvelse
uttalat, men utskottet vore förvissadt därom, att Riksdagen i
allo vidbölle sitt sålunda gjorda uttalande, hemställde, att motionen
måtte af Riksdagen lämnas utan afseende. Denna utskottets hemställan
blef den 13 februari samma år i båda kamrarne utan votering
bifallen.

Stortinget antog den 7 därpå följande juni (1895) följande uttalande:
»Med erkännande af att förhållandena kräfva en lösning
af de unionella svårigheterna och med hänvisning till och fasthållande
vid Stortingets uttalande i dess adress den 23 april 1860
— Norges enrådighet i alla ärenden, som icke i riksakten äro betecknade
såsom unionella — uttalar Stortinget, att man på en helt
och hållet fri grundval under en med Stortinget samarbetande

— 11 —

regering bör söka inleda förhandlingar mellan de Förenade Rikena
angående ett tillfredsställande och med rikenas sjelfständighet och
deras likställighet inom unionen öfverensstämmande ordnande af
konsulatväsendet och utrikesstyrelsen, därvid frågorna böra behandlas
och utredas såväl under förutsättning af reform med
gemen sam hetens bibehållande, som under förutsättning att för
hvartdera riket särskildt konsulatväsen och särskildt utrikesstyrelse
upprättas.»

Den 5 juli s. ä. (1895) beslöt Stortinget dels en efterbevillning
för bestridande af utgifter för konsulatväsendet under senare
hälften af år 1893 och dels att till enahanda utgifter under
budgetterminen 1 juli 1895—30 juni 1896 anvisa medel, under
villkor att de fast lönade poster inom konsulskåren, som för det
dåvarande vore lediga eller vid hvilka ledighet komine att inträffa,
skulle uppehållas af tillsvidare förordnade. Detta beslut blef
den 12 i samma månad af Konungen i norskt statsråd fastställdt.

Efter föregångna underhandlingar mellan svenska och norska
regeringarna beslöt Hans Maj:t Konungen i sammansatt statsråd
den 13 därpå följande november (1895), att en kommitté af svenske
och norske män skulle tillsättas för af utarbeta förslag till sådana
ändrade bestämmelser i afseende å Sveriges och Norges
förening, hvilka funnes af behofvet påkallade eller vore ägnade
att undanrödja de anledningar till förvecklingar, hvilka läge i
nuvarande bestämmelsers ofullständighet och oklarhet.

Sedan Stortinget den 3 mars 1896 anvisat en efterbevillning
till bestridande af utgifter för konsulatväsendet under senare
hälften af år 1894 samt förra halfåret 1895, beviljade Stortinget
den 27 juni 1896 anslag till konsulatväsendet för budgetterminen
1 juli 1896—30 juni 1897, under villkor att vid tillsättande af
lediga eller ledigblifvande konsulära ämbeten skulle förfaras på
sådant sätt, att icke någon som helst eventuell förändrad anordning
af det för Norge fungerande konsulatväsendet därigenom blefvo
hindrad eller försvårad.

Under enahanda villkor har sedermera Stortinget för hvarje
följande hudgettermin anslagit medel till det gemensamma konsulatväsendet.

Inom unionskommittéen utarbetades och diskuterades särskilda
förslag under följande förutsättningar:

a) ständig gemensamhet i utrikesstyrelse, diplomati och konsulatväsen
;

1896.

1895 års
unionkommitté.

— 12 —

b) ständig gemensamhet i utrikesstyrelse och diplomati, men uppsägbar
gemensamhet i konsulatväsen; samt

c) särskild utrikesstyrelse, särskild diplomati och särskildt konsulatväsen.

Af ofvannämnda förslag kunde emellertid icke något samla
en majoritet af svenska och norska ledamöter. Kommittéens svenska
afdelning omfattade alternativ a, medan inom den norska afdelningen
flertalet (4 st.) förordade alternativ b och mindretalet (3 st.)
alternativ c.

Unionskommittéens yttrande öfversändes till stortinget; och, i
öfverensstämmelse med hvad konstitutionskommittéen hemställt, beslöt
Stortinget utan att ingå i någon diskussion af ärendet den
2(1 maj 1898, att handlingarna skulle biläggas protokollet. Den
16 september samma år (1898) föredrogs unionskommittéens yttrande
i norska regeringen, hvilken därvid i det väsentliga anslöt sig till
minoritetéen inom den norska afdelningen af kommittéen och förklarade
sig villig att på den af bemälda minoritet angifna grundval
förhandla med svenska statsmyndigheter. I betraktande af
den principiella meningsskiljaktigheten mellan samma minoritet
och kommittéens svenska afdelning antog emellertid norska regeringen,
att det för det dåvarande vore fruktlöst att vidtaga
någon åtgärd till inledande af sådana förhandlingar.

I sammansatt statsråd den 21 oktober 1898 uttalade statsrådets
svenska ledamöter sin anslutning till förslaget om ständig
gemensanhet såväl i utrikesstyrelse som i diplomati och konsulatväsen;
och ansåg det svenska statsrådet, att under denna förutsättning
förhandling vidare borde äga rum mellan de båda rikenas
statsråd. Sedan emellertid den norska statsrådsafdelningen hänfört
sig till norska regeringens ofvan anförda uttalande den 16 september,
fann det svenska statsrådet sig icke böra vidhålla sin åsikt
om lämpligheten af vidare förhandlingar. Hans Maj:t Konungen
yttrade härefter bland annat följande:

»I betraktande af det öfverensstämmande slutresultat, hvartill
bägge rikenas statsråd kommit i sina hemställanden med anledning
af den senaste unionskommittéens arbeten, finner jag mig nödsakad
förklara: att i den viktiga fråga, som varit dessas föremål, ingen
vidare åtgärd bör företagas. Såsom saken nu föreligger, finner
jag, att hvarje vidare förhandling mellan de båda statsråden blifver
fruktlös.»

Från åren 1899—1901 har kommittéen beträffande frågan om
eu förändrad anordning af konsulatväsendet att omförmäla, huru -

— 13 —

som under år 1901 imdertecknad Ibsen, på uppdrag af inredepartementet,
behandlat frågan om ett särskildt norskt konsulatväsens
förhållande till den gemensamma diplomatin och den gemensamma
utrikesstyrelsen, utan att likväl detta arbete undergått slutlig behandling
inom nämnda departement.

I sammansatt statsråd den 11 januari innevarande år väckte
utrikesministern fråga om tillsättande af en unionen konsulatkommitté.
Efter att hafva lämnat en öfversikt af hvad i konsulatfrågan
förekommit, allt sedan 1891 års storting fattade sitt
ofvan omförmälda beslut i ämnet, yttrade ministern följande:

»Af denna öfversikt framgår, att någon gemensam, af fackmän
utarbetad, objektiv utredning af frågan om särskilda konsuler för
hvartdera riket, deras förhållande till de gemensamma beskickningarna
och den gemensamma utrikesstyrelsen samt deras sätt
att funktionera hittills icke ägt rum. Ingen af de norska utredningarna,
huru betydelsefulla de än i och för sig må vara, har
alltså varit underkastad den kritik från svensk sida, som allena
kan möjliggöra ett tillförlitligt omdöme, huruvida nödiga hänsyn
tagits till bevarande af de politiska intressenas och den diplomatiska
representationens gemenskap för båda rikena eller till svenska
intressen på det rent konsulära området.

En enbart från svensk sida företagen motsvarande utredning
skulle visserligen kunna leda till uppvisandet af ensidigheter i den
norska uppfattningen, sådan denna hittills gjort sig gällande, men
det lärer svårligen kunna förnekas, att vida bättre utsikter för
en allsidig utredning skulle yppa sig, om utredningen skedde
under gemensamma öfverläggningar och gemensamt arbete från
båda sidorna.

1 hvarje fall måste det, ur hvilken rättslig eller politisk synpunkt
man än må betrakta själfva saken, erkännas vara gagneligt
att genom sakkunnige svenske och norske män låta anställa eu
allsidig undersökning, huruledes en anordning med särskilda konsuler
för hvartdera af de Förenade Rikena, under bibehållande af
den diplomatiska representationens gemensamhet, skulle i praktiskt
afseende komma att gestalta sig.

I det jag nu tillåter mig, att till Eders Kung!. Maj:t göra
hemställan om verkställande af en sådan undersökning, vill jag
uttala, att hufvudförutsättningen för densamma måste vara, dels
att det gemensamma arbetet uppdrages åt speciellt sakkunnige
personer, d.v.s. diplomater och konsuler i eller ur tjänst samt sådana
personer, som inom hemlandets administration haft tillfälle att

- 14

göra sig förtrogna med vare sig den diplomatiska eller den konsulära
verksamheten eller med villkoren och sättet för dessa organs
samverkan, dels att kommitterade skola äga att uttala sig om de
olika förutsättningar och villkor, under hvilka den konsulära verksamheten
skulle äga rum, såväl i fråga om konsulatärendenas
ledning från hemlandet som beträffande samverkan mellan diplomatiska
och konsulära funktionärer.

Efter min förmening skulle åt kommitterade jämväl kunna
uppdragas att taga i öfvervägande frågan om en sådan anordning
för tillvaratagandet af svenskars intressen i Norge och norrmäns
i Sverige, som kunde utgöra ekvivalent för det konsulära biträdet
i främmande länder.»

I anledning af hvad utrikesministern ifrågasatt afgaf Kung],
norska regeringen underdånigt betänkande den 13 ofvannämnde
januari, däri regeringen uttalade bland annat följande:

»Efter regeringens åsikt föreligga tillfyllestgörande utredning
och förarbete till lösning af frågan om eget norskt konsulatväsen.
Då emellertid från svensk sida framhålles önskvärdheten däraf,
att frågan granskas af en gemensam sakkunnig kommitté, finner
regeringen icke anledning att motsätta sig, att en sådan granskning
äger rum före sakens slutliga afgörande, i det att regeringen
förutsätter, att kommittéens arbete påskyndas så, att det icke medför
dröjsmål i afgörandet.

Då kommittéen skall hafva att uttala sig om de olika förutsättningar
och villkor, under hvilka den konsulära verksamheten
skall äga rum, såväl i fråga om konsulatärendenas ledning från
hemlandet som beträffande samverkan mellan diplomatiska och konsulära
funktionärer, kommer frågan om särskildt konsulatväsen
för hvartdera af rikena att i sin helhet göras till föremål för kommittéens
utredning. A andra sidan ligger frågan om ordnandet af
rikenas utrikesstyrelse och diplomati utanför kommittéens uppgift.
Detta gäller äfven ordnandet af konsulatafgiftsfrågan.

Regeringen finner det ändamålsenligt, att frågan om tillvaratagandet
af Norges konsulära intressen i Sverige och omvändt
underställes kommittéens granskning.»

Norska regeringens ofvan anförda betänkande föredrogs i sammansatt
statsråd den 18 meranämnda januari; och beslöt Kungl.
Maj:t, på utrikesministerns hemställan, att åt en kommitté af sakkunnige
svenske och norske män uppdraga att dels undersöka,
huruledes en anordning med särskilda konsuler för hvartdera af
de Eörenade Rikena, under bibehållande af den diplomatiska repre -

— 15 —

sentationens gemensamhet, skulle i praktiskt afseende komma att
gestalta sig, hvarvid kommitterade skulle äga att uttala sig om
de olika förutsättningar och villkor, under hvilka den konsulära
verksamheten skulle äga rum, såväl i fråga om konsulatärendenas
ledning från hemlandet som beträffande samverkan mellan diplomatiska
och konsulära funktionärer, dels taga i öfvervägande
frågan om en anordning för tillvaratagandet af svenskars intressen
i Norge och norrmäns i Sverige, motsvarande det konsulära biträdet
i främmande länder.

II.

Utredning af frågan om en anordning med
särskilda konsuler för hvartdera af de Förenade
Rikena.

Kommittéen anser lämpligt att här, innan den öfvergår till att
afgifva sitt utlåtande, erinra därom, att dess uppdrag enligt nyssnämnda
Kungl. beslut afser en utredning från administrativ synpunkt
af de praktiska följderna af en anordning med särskilda
konsuler under bibehållande af den diplomatiska representationens
gemensamhet, men icke något uttalande om den ifrågasatta anordningens
lämplighet eller önskvärdhet eller om den politiska betydelse,
som kan tillmätas densamma.

Vid undersökningen, huruledes en anordning med särskilda
konsuler för hvartdera af de Förenade Rikena, under bibehållande
af den diplomatiska representationens gemensamhet, skulle i praktiskt
afseende komma att gestalta sig, framställer sig först och
främst spörsmålet om vissa åtgärder, som måste föregå den antydda
anordningens genomförande. De åtgärder, som här åsyftas,
röra dels förhållandet till utlandet och dels förhållandet mellan
de bada rikena inbördes. Såsom en angelägenhet, som närmast
angår de två Förenade Rikena, måste naturligtvis upplösningen af
den bestående gemensamheten i konsulatväsendet blifva föremål
för förhandlingar mellan dessa riken inbördes, hvarom mera längre
ned. Men såsom en sak, hvilken därjämte angår vårt förhållande
till främmande makter, kräfver införandet af ifrågavarande anordning
äfven framställningar till vederbörande utländska regeringar;
och vill kommittéen i afseende på denna punkt nu genast förutskicka
några anmärkningar.

— 17

Nödvändigheten af framställningar till främmande makter står
i samband med det förhållande, att enligt folkrättens praxis hvarje
suverän stats, resp. förbundsstats eller statsförbunds, rätt att anställa
konsuler i främmande land är inskränkt genom den främmande
regeringens rätt icke blott att vägra exequatur i enskilda
fall, utan ock att i det hela afböja anställandet af konsuler, med
mindre rätten därtill blifvit genom uttrycklig öfverenskommelse
tillförsäkrad. De Förenade Rikena hafva därför ock genom successiva
aftal sökt trygga sin rätt att i främmande länder dels i allmänhet
anställa konsuler, dels ock anställa sådana med eu på förhand
garanterad, mer eller mindre omfattande ämbetsmyndighet.
Alla dessa öfverenskommelser måste emellertid anses gälla de gemensamma
svenska och norska konsulerna och kunna knappast
åberopas såsom innebärande rätt för bägge rikena att utan vidare
hvart för sig anställa särskilda agenter. Men ej heller i de länder,
med hvilka traktatbestämmelser om konsulers anställande och befogenhet
hittills icke ansetts vara af behofvet påkallade, synes
det möjligt att begära exequatur för en ny art af konsuler, innan
man fullgjort den af internationella hänsyn påbjudna plikten att
upplysa om den ändring, som de Förenade Rikena funnit skäl vidtaga
med afseende på sina egna konsulers ställning.1

Kommittéen kan visserligen icke uttala någon bestämd åsikt
om, huruvida särskilda konsuler komme att blifva erkända af samtliga
makter, men tror sig dock kunna utgå från den förutsättning,
att så kommer att ske, om framställning därom göres. Om mot
förmodan i ett eller annat land exequatur skulle nekas en särskild
svensk eller särskild norsk konsul, skulle följden blifva, antingen
att i sådant land icke någon konsul för Sverige eller för Norge
blefve anställd, eller ock att därstädes under en eller annan form
en gemensam konsulär representation blefve anordnad.

En annan fråga, som i detta sammanhang äfven måste afgöras,
är, huruvida vissa speciella rättigheter, som nu genom särskilda
aftal äro de Förenade Rikenas konsuler tillförsäkrade i somliga
länder, skulle komma att utan inskränkning öfverflyttas på
de nya särskilda konsulerna. Af skäl, som lätt torde förstås, anser
kommittéen det icke lämpligt att här anföra konkreta exempel
och inskränker sig därför till att påpeka förhållandet i allmänhet.
Kommittéen får för öfrigt tillägga, att, äfven om en främmande
stat ej skulle tillmötesgå framställningen därom, att de gemen 1

Jfr bil. n:r 1 sid. 89.

Konsulatknmmittéens betänkande.

a

— 18 —

samma konsulernas rättigheter måtte helt och hållet oförminskade
öfvergå till de ifrågasatta särkonsulerna,1 detta i och för sig icke
torde utgöra något hinder för särskilda konsulers anställande därstädes,
men att under sådana omständigheter de sistnämnda konsulernas
ställning och kompetens, i jämförelse med nuvarande förhållande,
kunna komma att undergå en väsentlig förändring. Och
då det är af vikt, att denna förändring icke måtte blifva en försämring
genom uppgifvande af någon utaf de rättigheter, som nu
tillkomma de gemensamma konsulerna, betonar kommittéer! önskvärdheten
af, att de underhandlingar, som härom böra föras med främmande
makter, måtte leda till fullkomlig trygghet i sådant afseende.

Beträffande de åtgärder, som röra de båda rikenas inbördes
förhållande, och som böra föregå genomförandet af en anordning
med särskilda konsuler, åberopar kommittéen hvad härom finnes
anfördt i inredepartementets betänkande af den 14 mars 1892
(St. prp. n:r 49, 1892, sid. 40). Det heter där:

»Det är en gifven följd, att upplösningen af gemensamheten kräfver
underhandlingar med det andra riket beträffande de olika frågor, som stå i
sammanhang därmed. Dessa underhandlingar torde i första rummet komma
att angå tidpunkten för gemensamhetens upplösning, de gemensamma lönade
tjänstemännens ställning efter denna tid, såsom frågan om expektansarfvoden
o. s. v. Vidare måste underhandlas om fördelning af de konsulskassan
tillhörande kontorsinventarier vid lönade konsulat, om det lämpligaste
tillvägagåendet vid delningen af de gemensamma konsulatarkiven och möjligen
om andra förhållanden, beträffande hvilka en uppgörelse kan finnas af
behofvet påkallad.»

Kommittéen ansluter sig till detta uttalande och får i afseende
å konsulatarkiven anmärka, att en delning af vissa arkivalier,
såsom protokollsböcker, diarier, matriklar o. s. v., där dessa icke
förts särskildt för svenska och särskildt för norska ärenden, i åtskilliga
fall icke låter sig lämpligen genomföra. I dylika fäll bör
den af särkonsulerna, som får sig sådana gemensamma arkivalier
anförtrodda, förpliktas att hålla dessa tillgängliga äfven för det
andra rikets särkonsul.

För att förebygga oklarhet på ett ej oviktigt område af den
konsulära administrationen anser kommittéen det vidare för önskvärd^
att vederbörande svenska och norska myndigheter utfärda
sinsemellan öfverensstämmande instruktioner till särkonsulerna om,
huru de hafva att förhålla sig med hänsyn till understöd och hemsändande
af sjömän, som höra hemma i det andra landet, i de fall

1 Kommittéer! har för korthetens skull trott sig kunna använda uttrycket »sär konsuler»

för att beteckna de svenska eller norska särskilda konsulerna.

— lo -

da de gemensamma konsulerna hittills haft att lämna sådant biträde
i kraft af den enligt de gällande sjölagarnas § 98 [jfr § 34]
fastställda ömsesidighet.

Såsom en ytterligare åtgärd, som upplösningen af gemensamheten
för med sig, får kommittéen nämna den nödvändiga förändringen
af vissa speciella föreskrifter, hvilka på sin tid blefvo
gifna med gemensamheten som förutsättning, såsom föreskrifterna
om den unionella konsulsflaggan och vapenplåten, hvilka emblemer,
likasom hittills använda konsulatsigill och stämplar, icke längre
kunna användas, utan måste för hvart rike ersättas med andra,
som hafva ett med den nya ordningen öfverensstämmande utseende.

Hvad angår själfva de konstitutiva föreskrifterna för konsulatväsendet,
sådana dessa finnas sammanfattade i förordningen af den
4 november 1886, torde det vara på förhand klart, att denna förordning
efter upplösningen ej längre kan utgöra ett gemensamt
regulativ. Om än möjligen principerna för densamma torde komma
att i väsentliga delar läggas till grund för de blifvande särskilda
konsulatförordningarna, lärer det i alla fall blifva nödvändigt att
ändra eller utesluta en hel rad af dessa paragrafer. Detta gäller
sålunda — för att blott taga ett i ögonen fallande exempel — en
sådan bestämmelse som den i § 46, att konsul eller lönad vicekonsul
skall, när han befattningen tillträder, aflägga ed såsom
svensk och norsk ämbetsman. Här är saken själfklar; men tvifvelaktigare
är det med andra, mycket mera ingripande bestämmelser,
i afseende på hvilka det kommer att bero af den särskilda anordningens
form, huruvida motsvarande regler för framtiden skola
iakttagas. Det gäller i detta hänseende förnämligast att göra sig
reda för de olika förutsättningar och villkor, under hvilka den
konsulära verksamheten tänkes komma att äga rum, med hänsyn
tagen såväl till konsulatärendenas ledning från hemlandet som till
samverkan mellan diplomatiska och konsulära funktionärer. Det
är just utredningen af detta ämne, som kommittéen fått till uppgift,
och den öfvergår därför nu till en närmare undersökning
af de förhållanden, som i detta sammanhang måste tagas i betraktande.

Af den mest grundläggande vikt för den eventuella ordningen
är afgörandet af frågan, huruvida den ifrågasatta upplösningen
af gemensamheten väsentligen blott skall innebära ett särskiljande
af konsulattjänstens i utlandet verkande organer, eller om den
tillika skall medföra en genomgående sönderdelning af den konsulära
centralförvaltningen, i hvilket sistnämnda fall ett system med

— 20

särskilda konsuler skulle betyda detsamma som. ett system med
särskilda konsulatväsew för bägge de förenade rikena. Här framställa
sig alltså två hufvudalternativ, som lämpligen kunna formuleras
på följande sätt:

l:o) anställande af konsuler för hvart rike, de svenska underordnade
vederbörande svenska ämbetsverk, de norska vederbörande
norska departement, men bägge kategorierna samtidigt subordinerade
under utrikesministern, med bibehållande, helt eller
delvis, af de föreskrifter, som för närvarande gälla i afseende
på ministerns ledning af konsulatväsendet;

2:o) anställande af konsuler för hvart rike, de svenska underordnade
uteslutande svensk, de norska uteslutande norsk
myndighet.

Det bör för öfrigt genast anmärkas, att valet af alternativ
egentligen spelar en roll endast för Norge, men däremot ej för
Sverige, som vid en utskiftning i hvarje fall kommer att få eget
konsulatrasew, då hvad detta rike beträffar bägge de konsulära
centralmyndigheterna, såväl utrikesdepartementet som kommerskollegium,
äro inhemska ämbetsverk.

Tanken på en anordning med särskilda konsuler, af hvilka
också de norska skulle vara delvis subordinerade utrikesministern,
är icke ny. Den har tidigare varit behandlad i ofvannämnda den
11 september 1892 daterade yttrande, som på föranstaltande af
dåvarande utrikesministern grefve Lewenhaupt afgafs af envoyéerna
Åkerman, Lagerheim och Bildt. Dessa uttalade vid detta
tillfälle såsom sin åsikt, att en anordning sådan som den antydda
icke skulle vara möjlig, såvida icke de ifrågavarande konsiliernas
utnämning skedde på föredragning af utrikesministern, så att de
samtliga kände sig mera direkt beroende af denne ämbetsman än
af någon annan svensk eller norsk öfverordnad. Och efter att hafva
utvecklat denna åsikt tillfoga författarne af nyssnämnda yttrande
följande anmärkning:

»Det är emellertid klart, att institutionen med särskilda konsuler skulle
från norsk sida uppfattas såsom förfelad, ja rent af betydelselös, om de
norska konsulerna skulle utnämnas och återkallas på föredragning af en
minister, hvilken formellt är allenast svensk ämbetsman. Endast en verkligt
unionen utrikesminister lärer, om utnämningen icke sker på norsk föredragning,
kunna för Norges del finnas antaglig såsom föredragande för sådana
ärenden.»

Denna slutsats drogs också af flertalet inom den senaste unionskommittéens
norska afdelning. Denna fraktion, hvilken som bekant
vilie bereda tillfälle att genom lag möjliggöra anställande af

— 21 —

konsuler för hvart rike, ville dock obetingadt hafva utrikesministerns
befattning med konsulatväsendet fastslagen i riksakten på
det sätt, att han i hufvudsak skulle fortfara att intaga samma
ställning till de särskilda konsulerna, som han hittills intagit till
de gemensamma. Konsulatväsendet skulle sålunda i allt, som anginge
förhållandet till utländska myndigheter, stå under hans ledning
och behandlas efter de för utrikes ärenden gällande regler;
och han skulle hafva rätt att deltaga såväl i rikenas särskilda
som i deras sammansatta statsråd, då konsulatärenden därstädes
förelågo till afgörande, samt i dessa ärenden vara föredragande (se
norska pluralitetens förslag till förändrad lydelse af riksaktens
§§ 4 och 5, intaget i unionskommittéens »underdåniga yttrande»,
sid. 158 o. ff.). Men detta förslag hvilade på grundvalen af eu
öfverenskommelse, hvarigenom Konungen till utrikesminister skulle
kunna kalla en norsk likaväl som en svensk man, och fraktionen
yttrade i detta sammanhang:

»Så länge utrikesstyrelsen uteslutande förestås af svensk myndighet, skulle
det väl kunna väcka anstöt, om densamma gjordes till öfverordnad öfver ett
uteslutande norskt ämbetsverk; men helt annorlunda ställer sig saken, om
en verkligt gemensam minister ställes i detta förhållande till bägge länderna»
(1. c. sid. 142).

I en punkt hafva sålunda de, som behandlat detta ämne, kommit
till samma resultat, i det att från både svensk och norsk sida
blifvit erkändt, att, för att norska särkonsuler skola kunna ställas
i subordinationsförhältande till den för båda rikena fungerande utrikesstyrelsen,
måste efter norsk uppfattning kräfvas, att denna
styrelse organiseras såsom en unionen institution.

Emellertid har det vid vår kommittés tillsättande varit en
uttrycklig förutsättning, att frågan om ordnandet af rikenas utrikesstyrelse
skulle ligga utanför kommittéens uppgift; och kommittéen
anser sig därför ej berättigad att inlåta sig på att i realiteten
dryfta vare sig den af herrar Åkerman, Lagerheim och Bildt uttalade
slutsats eller det af pluraliteten inom unionskommittéens
norska afdelning framställda förslag.

Yår kommitté har visserligen icke förbisett, att ett hierarkiskt
förhållande, sådant som det ofvan omhandlade, teoretiskt sedt, icke
är med nödvändighet förbundet med en omorganisation af ntrikesstyrelsen,
utan kunde tänkas åvägabragt genom en ändring i Norges
grundlag, som möjliggjorde, att de norska konsulerna bleive utnämnda
på föredragning af den svenske utrikesministern. Men
kommittéen har genast insett, att i praktiken utrikesministern i

— 22 —

sådant fall regelmässigt blefve bunden vid vederbörande norska
departementets förslag, och att därför hans medverkan vid utnämningen
blott skulle blifva en tom formalitet, lika litet tillfredsställande
för bägge parter. Ej heller tror kommittéen, att en sådan
grundlagsändring, om förslag därom framställdes, någonsin läte
sig genomföras. Men äfven om kommittéen ansåge den önskvärd
och utförbar, kan man dock icke taga den till utgångspunkt för
ett program till uppgiftens lösning, då man utgår från den förutsättning,
att kommittéen, likasom den ej är berättigad att yttra
tig om utrikesstyrelsens ordnande, icke heller har att befatta sig
med den norska grundlagen, något som den i hvarje fall indirekt
skulle komma att göra, om den utarbetade en framställning, som
förutsatte någon modifikation i Norges konstitutionella rätt.

För fullständighetens skull må slutligen också nämnas den
möjliga utvägen att låta konsulernas utnämning ske på föredragning
af chefen för vederbörande norska fackdepartement, men samtidigt
genom bestämmelser af reglementarisk art ställa dem i ett
delvis underordnadt förhållande till utrikesministern. Genom ett
sådant tillvägagående skulle man visserligen undgå att röra vid
grundlagens bokstaf. Men å andra sidan skulle det efter de norska
kommitterades uppfattning knappast vara i öfverensstämmelse med
grundlagens anda att undandraga ett, om än föga omfångsrikt,
område af ett norskt ämbetsverks förvaltning från parlamentarisk
kontroll och ministeriel! ansvarighet. Därtill kommer, att en kår af
funktionärer, som delvis vore underordnade, icke det statsråd, på
hvars föredragning de utnämndes och afskedades, utan en minister
tillhörande en annan stat, skulle i rent administrativt hänseende
utgöra en anomali, om hvilken man kunde förutse, att den redan
från början skulle i sig bära frö till konflikter, som skulle komma
att utöfva en menlig inverkan både på den inom kåren rådande
andan och på det inbördes förhållandet mellan de två öfverordnade
myndigheterna.

Kommittéen har nu genomgått de olika former, under hvilka
man kan tänka sig en anordning i öfverensstämmelse med det hufvudalternativ,
som går ut på att, samtidigt med anställande af särkonsuler,
helt eller delvis för bägge rikena bibehålla de föreskrifter,
som nu gälla angående utrikesministerns ledning åt konsulatväsendet.
Såsom man torde hafva sett, har emellertid kommittéen
— ehuru dess medlemmar Bildt och Ameen förklara sig tydligen
inse de företräden, som särskildt från disciplinär synpunkt skulle
vinnas därigenom, att äfven de norska särkonsulerna fortfore att

— 23 —

sortera under utrikesministern — dels åt'' formella och dels af reella
hänsyn funnit sig icke kunna lägga något af de hit hörande underalternativ
till grund för en närmare utredning af frågan, huru ett
system med särskilda konsuler i praktiskt hänseende skulle komma
att gestalta sig. Under sådana förhållanden återstår blott att
öfvergå till behandlingen af det andra hufvudalternativet: anställandet
af konsuler för hvart rike, de svenska underordnade uteslutande
svensk, de norska uteslutande norsk myndighet.

För att klargöra de förhållanden, som komma att uppstå, ifall
en anordning genomföres, enligt hvilken de norska särkonsulerna
blott skola lyda under ett inhemskt departement och icke i något
afseende vara subordinerade utrikesministern, torde det vara lämpligt
att förutskicka en öfversikt öfver de regler, som för närvarande
gälla med hänsyn till denne ämbetsmans befattning med
konsulatväsendet.

Enligt förordningen af den 4 november 1886 handläggas särskilt
svenska konsulatärenden af kommerskollegium och särskildt
norska af inredepartementet, under det att styrelsen af konsulatväsendet
tillkommer utrikesministern i allt, som rörer de förenade
rikena gemensamt (§§ 1 och 2).

I öfverensstämmelse härmed utöfvar utrikesministern följande

funktioner:

1. Han föredrager, efter att hafva inhämtat vederbörande
svenska och norska myndigheters yttranden, i sammansatt statsråd
de konsulatärenden, som där böra underställas Konungens pröfning
(§§ 1 och 3).

Till sådana ärenden höra:

a) upprättande af nytt konsulat eller indragning, förändring eller
delning af redan befintligt, flyttning af konsulsstation, upprättande
eller indragning af aflönad vicekonsulsbefattning, anvisande
af anslag till kontorskostnader eller till aflöning af
konsulatbiträde, förändring i konsuls eller vicekonsuls aflöning

b)

c)

d)

e)

(§ 14)i

utnämning, afskedande resp. afsättning af konsuler och lönade
vicekonsuler (§§ 9, 31 och 33), återkallande af konsul eller
lönad vicekonsul (§ 32);

tjänstledighet för konsul på längre tid än ett år (§ 25);
förordnande om konsulsbefattnings upprätthållande i vissa

fali (§ 41);

förbrytelser eller försummelser af konsuler och lönade vicekonsuler
(§ 37); anmälan om suspension af konsul eller lönad

— 24

vicekonsul, som är ställd under tilltal eller är försatt i konkurstillstånd
eller af andra tvingande skäl icke anses böra förestå
ämbetet (§ 35); samt anmälan af de fall, då konsul eller lönad
vicekonsul, utan att vara i konkurstillstånd försatt, öfverlämnat
sin egendom till borgenärers förvaltning (§ 36);

f) ersättning för flyttnings- och utrustningskostnad samt pensioner
för lönade konsuler och vicekonsuler (§§ 99 och 117) -pension och hemflyttningshj älp till änkor och barn efter lönade
konsuler och vicekonsuler (§ 118); expektansarfvode för återkallad
lönad konsul eller vicekonsul (§ 32);

g) uppdragande åt en i land utom Europa anställd konsul att
hafva inseende öfver konsuler inom samma eller närliggande
land (§ 12).

2. Ministern utfärdar vidare den allmänna instruktionen för
konsulernas ämbetsutöfning och föreskrifver ändring i eller tilllägg
till densamma efter att hafva inhämtat vederbörande svenska
och norska myndigheters yttranden (§ 1 jfr § 5).

3. Han öfvervakar vidare förvaltningen af den gemensamma
konsulskassan (§ 1); fastställer kurser eller afrundade belopp för
konsulat- eller expeditionsafgifternas beräkning (§ 110); kan ålägga
konsul eller vice konsul, som har uppbörd för konsulskassans räkning,
att ställa säkerhet till lämpligt belopp samt meddelar de
ytterligare bestämmelser, som för kontroll af ifrågavarande uppbörd
äro behöfliga (§ 106).

4. Han bestämmer de orter, hvarest olönade vicekonsulat skola
upprättas, afgör frågor om återbesättande eller indragning af lediga
olönade vicekonsulsbefattningar (§ 20); samt förordnar och afskedar
olönade vicekonsuler äfvensom lönade konsulatsekreterare, kanslister
och kontorister (§§ 9 och 34).

5. Han meddelar konsul tjänstledighet under högst ett år

(§ 25) och förordnar vikarie, därest vicekonsul icke finnes på stationen
anställd (§ 27). Likaledes förordnar han vikarie för konsul
eller lönad vicekonsul i andra i förordningen närmare an eif na fall
(§ 41). 6 ö

6. Han suspenderar konsul eller lönad vicekonsul, som är
ställd under tilltal eller är försatt i konkurstillstånd eller af andra
tvingande skäl icke anses böra förestå ämbetet; afgör, när konsul
har suspenderat olönad vicekonsul eller lönadt konsulatbiträde,
huru i saken vidare bör förfaras, och bestämmer, huruvida olönad
vicekonsul, som öfverlämnat sin egendom till borgenärers förvaltning,
skall fortfara i sin tjänsteutöfning eller icke (§§ 35 och 36).

— 25 —

Vid förbrytelse eller försummelse af konsul eller lönad vicekonsul
skall ban antingen anmäla saken hos konungen eller gifva den
felande lämplig tillrättavisning (§ 37). Med afseende å klagomål
öfver förbrytelse eller försummelse af olönad vicekonsul eller lönadt
konsulsbiträde afgör han, huruvida saken skall hänvisas till domstol,
eller om annan åtgärd bör vidtagas (§ 39).

7. Han utöfvar i vissa speciella fall en själfständig rätt att
dispensera, bemyndiga och gifva instruktioner. Han kan sålunda
bevilja konsul eller vicekonsul, som åtnjuter anslag till kontorskostnader,
befrielse från skyldigheten att anställa biträde, som är
mäktigt svenska eller norska språket (§ 11). Han afgör, huruvida
konsul må af främmande regering mottaga befattning eller uppdrag
(§ 68). Vidare kan han bemyndiga vicekonsul att utfärda
pass äfven för andra svenska eller norska undersåtar än sådana,
som äro sjömän (§ 60). Han afgör därjämte, huruvida konsul kan
företaga inspektionsresa på allmän bekostnad (§ 67). Om Konungen
beslutar, att en i land utom Europa anställd konsul skall hafva
inseende öfver konsuler i samma eller närliggande land, meddelar
ministern de närmare föreskrifter, hvilka i afseende på dessa ämbetsmäns
inbördes förhållande må varda nödiga (§ 12). Finnas i ett
land flera konsuler anställda, bestämmer utrikesministern, hvilken
af dessa som skall afgifva berättelser i vissa afseenden för landet
i dess helhet (§ 70).

8. Han utverkar exequatur för konsuler och vicekonsuler
(§ 44).

9. Han meddelar till och mottager från kommerskollegium
och inredepartementet underrättelse om de konsulära åtgärder af
mera allmänt intresse, hvilka dessa myndigheter, hvar för sig,
vidtaga (§ 4). Han underrättar beskickningarna om de i afseende
på konsulatväsendet vidtagna föreskrifter och åtgärder, om hvilka
beskickningarna böra äga kännedom (§ 6).

Ofvanstående äro i sammandx-ag de funktioner, som under den
nuvarande konsulära gemensamheten tillkomma utrikesministern.
Genomgår man dem hvar för sig, med en fullständig upplösning
af gemensamheten för ögonen, skall man finna att, medan för hvad
Sverige angår, ingen af dessa funktioner behöfver öfverlämnas till
något annat organ, nästan samtliga, hvad Norge beträffar, måste
öfverflyttas till norskt departement, så vidt den fordran, att de
norska särkonsulerna skola vara underordnade uteslutande inhemsk
myndighet, skall i allo uppfyllas. En följd af gemensamhetens
upphäfvande kommer sålunda att blifva, att utrikesministerns

26 —

ställning till det norska konsulatväsendet blifver en helt annan
än hans ställning till det svenska. I förbigående må föröfrigt påpekas,
att en fullkomligt genomförd likställighet i afseende på
vården af de två ländernas konsulatangelägenheter ej heller nu
äger rum, i det att utrikesministern, hvad Sverige beträffar, handlägger
vissa ärenden, som för Norges del äro lagda under inredepartementet
(se konsulatförordningens § 57), och inredepartementet
omedelbart från konsulerna mottager vissa berättelser, som
kommerskollegium erhåller blott genom ministern som mellanhand
(se §§70 och 73), likasom väl inredepartementet men ej kommerskollegium
får sig tillställd konsulskassans årsräkenskap (§ 130.)

Om de administrativa förhållanden, som en genomgående utskiftning
af konsulatväsendet skulle komma att medföra, yttrar
den af stortinget år 1894 tillsatta specialkommittéen (Indst. S. XX
B. 1894, sid. 59—60):

»Då genom upprättande af eget norskt konsulatväsen en egen själfständig
administration skapas, kommer en sådan anordning att medföra ej oväsentliga
förändringar i den nuvarande organisationen. Dessa förändringar
torde komma att omfatta konsulatväsendets förhållande såväl till utrikesdepartementet
som till de därunder lydande beskickningarna.

Under förutsättning att öfverstyrelsen för det norska konsulatväsendet
skall förläggas till norska inredepartementet, komma de i konsulatförordningens
§ 1 omförmälda göromål att bortfalla från utrikesministerns ämbetsområde;
de norska konsulatärenden, som skola afgöras af Konungen, komma
följaktligen att i likhet med alla andra norska ärenden föredragas i norskt
statsråd; den allmänna instruktionen för konsulernas ämbetsutöfning kommer
att utfärdas af inredepartementet, och detta departement kommer att
hafva tillsyn öfver förvaltningen af den norska konsulskassan. Under särskildt
norskt konsulatväsen blifver det följaktligen också inredepartementet,
som förbereder och behandlar ett hvart konsulärt ärende samt öfvervakar
verkställandet. Frågor om upprättande af nytt konsulat eller vicekonsulat,
om indragning, förändring eller delning af redan befintligt, om flyttning af
konsulsstation, om anvisande af anslag till kontorskostnader eller till aflöningar,
om tillsättande af lediga konsulsbefattningar, om beviljande af tjänstledighet,
om konsulers suspension eller afsked o. s. v., bvilka samtliga ärenden
hittills hlifvit beredda af ministern för utrikes ärendena, komma således
också att öfvergå till behandling och beredning af inredepartementet.

Det torde vara en gifven följd att, så länge den svenske utrikesministern
förestår Norges utrikesärenden, han kommer att utverka exequatur
för konsulerna, likasom han torde kunna få befattning med andra göromål,
som knyta sig till det norska konsulatväsendet.

Detta gäller beträffande de ärenden, som i större eller mindre grad
antaga eller kunna antaga en diplomatisk karaktär eller kunna kräfva diplomatisk
behandling. Till denna kategori höra särskilt de i konsulatförordningens
§ 53 omförmälda ärenden, såsom brott mot traktater inom konsulns
distrikt eller förvägran af de rättigheter eller förmåner, hvilka enligt ingångna

— 27 —

överenskommelser eller allmän folkrätt tillkomma norska undersatar. Enligt
bestämmelserna i nämnda förordning skall konsuln därom göra anmälan hos
ministern för utrikes ärendena och hos Kungl. Maj:ts beskickning, därest
sådan finnes i landet anställd. Då inredepartementet efter den nya ordningen
blifver den administration, under hvilken konsuln uteslutande sorterar,
kommer det ock att blifva till detta departement, som han har att afgifva
ifrågavarande anmälan i stället för — som förut — till ministern för utrikes
ärendena. Finner inredepartementet, att ärendet är af diplomatisk
natur, kommer det att åligga detta departement att sätta sig i förbindelse
med ministern för utrikes ärendena och att meddela konsuln de instruktioner,
hvartill anledning kan förefinnas.»

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, innehåller det
»Förslag till Kungl. förordning angående konsulatväsendet», som
är bilagdt specialkommittéens utlåtande, följande föreskrifter:

>§ 2. Konsulatärenden, som föranleda diplomatisk förhandling, föreläggas
af inredepartementet för ministern för utrikes ärendena. De beslut,
som med anledning häraf komma att fattas, meddelas vederbörande genom
inredepartementet.

§ 49. Erkännande (exequatur) af konsul eller vicekonsul utverkas
genom ministerns för utrikes ärendena försorg.»

Om konsulernas förhållande till de gemensamma beskickningarna
har förslaget icke någon uttrycklig bestämmelse.

Såsom af det föregående framgår, har redan specialkommittéen
af år 1894 fästat uppmärksamheten därpå, att, medan ett fullständigt
upphäfvande af den konsulära geniensamheten visserligen
innebär, att, hvad Norge beträffar, utrikesministerns öfverordnade
ställning med hänsyn till ledningen af konsulatväsendet upphör,
det likväl ingalunda häråt följer, att ministern öfverhufvud taget
icke vidare får någon befattning med norska konsulatärenden.
Äfven vår kommitté är af den åsikten, att en sådan befattning,
direkt eller indirekt, i vissa kategorier af ärenden kommer att
blifva nödvändig. Men då kommittéen tillika anser, att den behandling,
som specialkommittéen gifvit detta ämne, behöfver kompletteras,
lämnas här nedan en något utförligare redogörelse för
det förhållande, i hvilket man kan förutse, att dels den norska
konsulatstyrelsen, dels de norska särkonsulerna skola komma till
utrikesministern, under förutsättning att det andra hufvudalternativet
väljes.

Först och främst är det — hvilket också af specialkommittéen
framhållits — en gifven följd, att den norska konsulatstyrelsen
måste hänvända sig till utrikesministern, då det gäller erkännande
af konsuler i utlandet. Då nämligen sådant erkännande i regeln
begäres på diplomatisk väg, är det här fråga om en funktion,

— 28 —

hvilken den konsulära förvaltningen såsom sådan icke kan utöfva.
Utverkande af exequatur kommer alltså likasom hittills att ske
genom de Förenade Rikenas beskickning eller i de länder, där vi
icke hafva diplomatisk representation, genom bemedling af vänskaplig
makts beskickning, eller också genom vederbörande konsul
själf förmedelst öfverlämnande af direkt skrifvelse från utrikesstyrelsen
till ifrågavarande främmande stats regering.

Med hänsyn till konsulernas fullmakter eller diplomer anmärkes,
att dessa, för hvad de norska särkonsulerna angår, ej lära
kunna utfärdas i samma former, som de hittills för de gemensamma
konsulerna brukliga. Då nämligen de norska särkonsulernas utnämning
enligt den förutsättning, som ligger till grund för den
nya ordningen, blifver ett uteslutande norskt ärende, som, hvad
beträffar de af Konungen utnämnda konsulattjänstemännen, föredrages
och afgöres i norskt statsråd, måste fullmakterna kontrasigneras
af vederbörande norske statsminister, likasom de olönade
norska vicekonsulernas förordnanden antagas komma att utfärdas
och underskrifvas af vederbörande norske departementschef.

Undertecknade Bildt och Ameen, som icke anse, att de norska
fullmakterna eller förordnandena utan vidare i den antydda formen
kunna såsom diplom föreläggas utländska myndigheter för exequaturs
meddelande, eftersom de icke äro kontrasignerade eller undertecknade
af en ämbetsman, hvars underskrift gent emot utlandet
äger diplomatiskt vitsord, uttala såsom sin mening, att frågan om
formaliteterna vid diplomets utfärdande hör till dem, hvarom förhandlingar
mellan vederbörande svenska och norska myndigheter
böra föregå genomförandet af konsulatväsendets åtskiljande.

Undertecknade Ibsen och Christophersen äro af den åsikt, att
de efter beslut i norskt statsråd eller af vederbörande norske departementschef
utfärdade fullmakter resp. förordnanden motsvara
hittills brukliga diplom resp. förordnanden och såsom sådana kunna
föreläggas utländska myndigheter, i det att krafvet på diplomatisk
fides publica torde vara uppfylldt genom den formaliteten, att handlingen
åtföljes af en antingen af utrikesministern eller af det i
vederbörande främmande land ackrediterade sändebudet undertecknad
framställning om exequatur. Oaktadt de sålunda för sin del
icke hysa någon tvekan med hänsyn till det tillvägagående, som
bör följas, kunna de, i betraktande af den inom kommittéen rådande
meningsskiljaktighet, icke annat än i likhet med herrar Bildt och
Ameen hänskjuta diplomfrågan till blifvande förhandlingar.

— 29 —

Vidare måste den norska konsulatstyrelsen öfverlämna till
utrikesministern (och beskickningarna) att mottaga och besvara
reklamationer från främmande regering i de fall, då tvister undantagsvis
uppstå på grund af norska konsulers handlingar. En
skriftväxling af detta slag är nämligen, äfven om den har konsulers
förhållande till föremål, till sitt väsen diplomatisk och icke konsulär,
och försåvidt saken har ett politiskt moment, kommer utrikesministern
fortfarande att behålla dess ledning i sin hand;
om den skulle tillspetsa sig till en verklig internationell konflikt,
kommer han att föredraga saken inför Konungen och utverka de
för sakens handläggande nödiga instruktioner. Likaledes kommer
utrikesministern gifvetvis att vara oförhindrad att utöfva inflytande
på sakens gäng genom att meddela den norska konsulatstyrelsen
sin uppfattning angående den åtgärd, som lämpligen bör
vidtagas med hänsyn till den konsul, saken gäller. Men själfva
de föreskrifter till denne eller de disciplinära åtgärder, till hvilka
saken kan föranleda, höra till den inre konsulatförvaltningen och
måste därför utgå från det norska departementet. Härigenom
kommer vid behandlingen af dylika ärenden den skillnad att uppstå,
att medan utrikesministern i saker, som röra svenska konsuler,
såsom hittills på hvarje punkt af sakens behandling har ingripande
och bestämmande myndighet, kommer han i saker, som röra norska
konsuler, ej att hafva afgörandet i sin hand i nyssnämnda hänseende.
I detta sammanhang har man inom kommittéen uppmärksammat,
att den möjlighet alltså ej blir utesluten, att, om reklamation
samtidigt framställes både mot svensk och mot norsk särkonsul
till följd af hvarderas likartade uppträdande vid ett och
samma tillfälle, och de två inhemska styrelserna hafva en sinsemellan
afvikande uppfattning af konsulernas förhållande, utrikesministern
kan tänkas komma i den vanskliga ställning att nödgas
meddela den främmande regeringen ett beslut med anledning af
den svenske, men ett helt annat med anledning af den norske konsulns
tillvägagående. A andra sidan har det framhållits, att
dylika reklamationer äro ytterst sällsynta, och att i fall, sådana
som det ofvannämnda, det torde vara att hoppas, att utrikesministern
och den norska konsulatstyrelsen komma till samma
resultat. Det har därjämte anförts, att ofvan omförmälda förfaringssätt
ej betecknar en ny princip, utan endast ett utvidgande
af ett redan på andra områden bestående förhållande, i det att
också för närvarande liknande eventualiteter skulle kunna inträffa,
såsom i fråga om reklamationer på grund af det norska tullväsen -

— 30 —

dets sätt att tillämpa en tarifftraktat eller på grund af norsk
örlogsmans uppträdande i utländsk hamn, i hvilka fåll den främmande
regeringen likaledes skulle vända sig till utrikesministern,
men de norska myndigheterna — i förevarande fall finans- och försvarsdepartementen
— komma att träffa det reella afgörandet.

Frågan, huruvida utrikesministern äfven med hänsyn till
norska särkonsuler fortfarande bör befatta sig med de fall, dådet
fordras samtycke till, att konsul mottager befattning eller uppdrag
af utländsk regering, har i kommittéen varit dryftad från
olika synpunkter. Ä ena sidan har det framhållits, att sådan befattning
eller sådant uppdrag antingen i och för sig eller till följd
af speciella omständigheter kan vara af den natur, att öfvertagandet
däraf kan hafva eller i hvarje fall kan tilläggas en politisk
betydelse och sålunda påverka vårt förhållande till främmande
makter, under hvilken förutsättning det skulle vara mindre välbetänkt
att från hvarje medbestämmande i hithörande saker utesluta
utrikesministern, som ju måste anses hafva särskilda betingelser
för att öfverskåda frågans räckvidd. Å andra sidan har
det däremot gjorts gällande, att de befattningar och uppdrag, om
hvilka här kan vara tal, i regeln komma att vara konsulära och
fördenskull företrädesvis måste bedömas ur den rent praktiska
synpunkten, om de på grund af ett ekonomiskt konkurrensförhållande
mellan den främmande nationen och hemlandet skulle
kunna komma i strid med tillvaratagandet af detta senares materiella
intressen, samt att de fall, dä befattningen eller uppdraget
äro af annan art, torde vara ganska exceptionella. Efter att hafva
tagit de olika åsikterna i betraktande, har kommittéen kommit till
det resultat, att under en anordning med norska särkonsuler, som
uteslutande skola lyda under inhemsk myndighet, meddelande såväl
som nekande af samtycke till, att konsul mottager befattning
eller uppdrag af främmande regering, böra utgå från den norska
konsulatstyrelsen, men att också ett allmänt aftal bör träffas
mellan vederbörande svenska och norska myndigheter därom, att
den norska konsulatstyrelsen, innan den fattar sitt beslut, förelägger
ärendet för utrikesministern till uttalande om dess möjliga
politiska betydelse.

Att den norska konsulatstyrelsen måste till utrikesministern
(och beskickningarna) öfverlämna den vidare befattningen med
ärenden, hvilka ursprungligen behandlats såsom konsulära, men
hvilka på ett senare stadium befinnas föranleda framställning till
främmande regering, är en nödvändighet, som också 1894 års spe -

— 31

cialkommitté erkänt. Den nämner i detta sammanhang särskildt
de i konsulatförordningens § 53 omförmäldå ärenden, såsom brott
inom konsulns distrikt mot traktater, eller förvägran af de rättigheter
eller förmåner, som enligt ingångna öfverenskommelser eller
allmän folkrätt tillkomma norska undersåtar. Yår kommitté får
härtill foga en annan kategori af ärenden, nämligen sådana, som
icke i allmänhet kunna sägas vara diplomatiska eller konsulära,
m«n som höra till det ena eller andra slaget allt efter de åtföljande
omständigheterna. Sådana äro t. ex. de ofta förekommande
arfsmålen. I de flesta fall torde dessa kunna ordnas af konsuln
genom förhandlingar med vederbörande lokalmyndighet. Men visar
det sig, att efter arflåtarens död så lång tid förflutit, att den i
lagen bestämda frist för eventuella arfvingars kraf har utlupit,
och att kvarlåtenskapen i följd häraf är hemfallen till den främmande
statskassan, så måste man, om saken skall främjas, gå den
diplomatiska vägen. Kommittéen anser det för öfrigt onödigt att
yttra sig vidlyftigare i ämnet, då öfverlämnande till utrikesministern
(och beskickningarna) af ärende, som kräfver diplomatisk
behandling, äfven efter konsulatväsendets utskiftning måste från
den norska styrelsens sida komma att försiggå efter alldeles samma
norm som den, hvilken hittills följts af inredepartementet.

Då utrikesministern och den för de förenade rikena fungerande
diplomatien i flera fall kommer att få befattning äfven med förhållanden,
som röra norska särkonsuler, torde det vara nödvändigt,
att den norska konsulatstyrelsen underrättar utrikesministern (och
genom honom beskickningarna) om vissa med hänsyn till konsulattjänsten
vidtagna åtgärder, om hvilka ministern (och beskickningarna)
bör hafva kännedom. Kommittéen åsyftar härvid dels
vanliga administrativa åtgärder beträffande konsulatväsendets organisation
och personal, såsom upprättande, indragning, delning eller
flyttning af konsulat, konsulers utnämning, förordnande, tjänstledighet
eller afsked, men dels också åtgärder af extraordinär
natur, såsom t. ex. de förhållningsorder, som konsulatstyrelsen utfärdar
på grund af utbrutet krig, eller de föreskrifter till eller
disciplinära åtgärder mot konsuler, som föranledas af främmande
makts klagomål öfver dessas handlingar. Beträffande de slag af
föreskrifter eller åtgärder m. m., om hvilka meddelande skall ske,
bör aftal på förhand träffas mellan vederbörande svenska och norska
myndigheter.

Efter att hafva redogjort för det förhållande, hvari utrikesministern
kan tänkas skola komma till det norska konsulatväsen -

— 32 —

dets inhemska centralförvaltning, öfvergår kommittéen nn till att
behandla hans eventuella förhållande till detta konsulatväsens
organer i utlandet. Under det att hans ställning till de svenska
konsulerna kommer att i det väsentliga blifva densamma som den,
han för närvarande intager till de gemensamma, kommer detta
uppenbarligen icke att blifva fallet hvad de norska konsulerna
angår. Sedan den omständigheten, att dessa uteslutande skola
lyda under ett inhemskt departement, medför helt naturligt, att
den omedelbara förbindelse, som hittills ägt rum mellan ministern
och de gemensamma konsulerna i allt, som angår konsulatens organisation
och personal, kommer att försvinna, hvad Norge beträffar.
Men icke heller med hänsyn till de norska särkonsulernas verksamhet
i särskilda och konkreta fall kommer i regeln någon korrespondens
mellan dem och ministern att äga rum. För att närmare
påvisa detta gifves här nedan en öfversikt öfver de funktioner, som
falla inom den konsulära ämbetsutöfningen (hvarom närmare se
konsulatförordningens kap. VII).

Dessa funktioner kunna indelas i två hufvudgrupper, af hvilka
den ena omfattar handhafvandet af administrativa och judiciella
göromål, och den andra afgifvandet af berättelser och meddelanden.

A. Konsuls handhafvande af administrativa och judiciella
göromål afser dels hemlandet och dess undersåtar i allmänhet,
dels och i synnerhet hemlandets handelsflotta, dels slutligen dess
örlogsfartyg.

I. Hvad angar förhållandet till hemlandet och dess undersåtar
i allmänhet, kunna följande konsulära funktioner märkas:

1. förande af matrikel öfver inom distriktet bosatta landsmän;

2. verksamhet såsom notarius pnblicus, meddelande af attester,
utfärdande och visering af pass;

3. infordrande af resterande utskylder och underhållsbidrag, delgifning
af stämningar, efter lysningar;

4. behandling af kvarlåtenskap efter aflidna landsmän, inhämtande
af upplysning om kvarlåtenskap efter utländingar, som
antagas hafva arfvingar i konsulns hemland;

5. understöd åt nödlidande landsmän;

6. biträde åt landsman, som är åtalad vid utländsk domstol;

7. utöfvande af särskild jurisdiktion i vissa icke kristna länder.

Hvad angår förhållandet till hemlandets handelsflotta,
må såsom konsulära göromål anföras:

— 33

1. åtgärder med anledning af inhemskt fartygs ombyte af nationalitet
eller förvärfvande af utländskt fartyg för inhemsk
räkning;

2. åtgärder med anledning af strandning eller sjönöd;

3. afsättande af befälhafvare och förordnande af ny sådan;

4. af- och påmönstring af manskap;

5. understöd åt och hemsändande af sjöfolk;

6. åtgärder med anledning af sjöfolks rymning;

7. undersökning rörande förbrytelser, begångna ombord på inhemskt
fartyg, häktning och hemsändande af den skyldige;

8. förlikning eller afgörande på annat sätt af tvister mellan befälhafvare
och besättning;

9. hemsändande af hyresmedel;

10. mottagande och utlämnande af bref till sjömän.

III. Hvad angår förhållandet till hemlandets örlogsfartyg,
som besöka främmande hamnar, åligger det konsuln att lämna befälhafvaren
allt det biträde, han åstundar, och konsuln i kraft af
sin befattning kan gifva. Särskildt åligger det konsuln att underrätta
befälhafvaren om de på platsen för främmande örlogsfartyg
gällande föreskrifter och plägseder äfvensom om därstädes för tillfället
rådande epidemiska och smittosamma sjukdomar. A andra
sidan äger konsuln att till skyddande af de intressen, han har att
bevaka, påkalla befälhafvarens bistånd.

Dessa äro konsulernas väsentliga administrativa och judiciella
göromål.

B. Inom den konsulära verksamhetens andra hufvudgrupp
skiljes det mellan meddelanden och berättelser. Meddelanden lämnas
på begäran antingen till andra myndigheter än den, under
hvilken konsuln direkt lyder, eller till korporationer eller privatpersoner.
Berättelser däremot afgifvas till öfverordnad centralmyndighet;
och här böra särskildt märkas följande kategorier af
rapporter:

1. angående handel och sjöfart;

2. angående epidemier och husdjurssjukdomar;

3. angående andra förhållanden inom distriktet, som, ehuru de
icke afse ofvan antydda ämnen, kunna vara af intresse för
hemlandet;

4. angående brott mot internationella öfverenskommelser eller
förvägran af de rättigheter, som enligt den allmänna folkrätten
tillkomma hemlandets undersåtar;

Konsulatkommittéens betänkande.

3

— 34 —

5. angående hinder, som af myndigheterna på platsen läggas i vägen
för konsulns utöfvande af sina ämbetsåligganden, eller vägran
af det bistånd, som han äger att af myndigheterna påkalla;

6. angående vissa förhållanden, som kunna uppstå till följd af
utbrutet krig, i synnerhet svårigheter, i hvilka hemlandets
undersåtar och fartyg kunna komma på grund af blockadbrott,
förande af krigskontraband eller förvägran af de rättigheter,
som tillkomma neutrala.

Genomgår man nu ofvan uppräknade funktioner, hvilka i sin
helhet torde kunna sägas gifva en någorlunda fullständig bild af
den konsulära verksamheten, och undersöker man därefter i detalj,
huru för närvarande förfares med hithörande ärenden, så skall
man finna, att dessa nästan genomgående behandlas efter konsulatförordningens
§ 2, enligt hvilken särskild! svenska konsulatärenden
sortera under kommerskollegium och särskild! norska under
inredepartementet. Speciellt gäller detta hvad Norge beträffar,
där, såsom ofvan blifvit påpekadt, inredepartementet har befattning
med en del ärenden, som i Sverige höra under utrikesministern,
och direkt från konsulerna mottager rapporter, som kommerskollegium
erhåller blott genom ministern som mellanhand.
Endast i vissa af ofvan anförda fall, såsom då det är fråga om
brott mot traktater eller den allmänna folkrätten m. m., står inredepartementet
utanför befattningen med ärendet, i det att förordningen
härvidlag blott föreskrifver anmälan till utrikesministern
och till beskickningen, därest sådan finnes i landet anställd. Det
kan således häfdas, att inredepartementet redan nu utöfvar den
uteslutande kontrollen och instruktionsmyndigheten med hänsyn
till det öfvervägande antalet af de konsulära förrättningar, som
angå Norge; och häri skall naturligtvis icke någon inskränkning
ske, när konsulatväsendet upphör att vara gemensamt.

Detta hindrar gifvetvis icke, att utrikesministern på samma
sätt som hittills kommer att ingripa i ursprungligen såsom konsulära
behandlade ärenden, hvilka växa ut öfver den ram, inom
hvilken konsulns verksamhet är begränsad. Visar det sig, att
konsulns framställningar icke medföra någon verkan, återstår blott
hänvändelse till det främmande landets utrikesstyrelse, och ärendet
öfvergår till diplomatisk behandling. Dock kommer i allmänhet
utrikesministern ej heller i sådant fall i omedelbar beröring
med den norske särkonsuln, emedan ärendet merendels torde hänskjutas
till ministern antingen af den norska konsulatstyrelsen
eller af beskickningen.

— 35 —

Från regeln, att direkt förbindelse ej äger rum mellan ministern
och norska särkonsuler, har kommittéen emellertid ansett vissa
undantag nödiga. I vissa brådskande fall, då det gäller ärenden,
som antagit eller kunna förutses komma att antaga en diplomatisk
eller politisk karaktär, bör af lätt insedda lämplighetshänsyn
tillfälle stå öppet för konsuln att, samtidigt med sin anmälan till
det norska departementet, sända utrikesministern afskrift af sin
rapport samt att omedelbart besvara de förfrågningar, som ministern
i målet kan finna behöfligt att framställa. Kommittéen åsyftar
här närmast sådana ärenden som brott mot internationella
överenskommelser, hinder, hvilka af myndigheterna på platsen
läggas i vägen för konsulns ämbetsutöfning, svårigheter för krigsfartyg
i främmande hamn, orättmätigt beslagtagande af handelsfartyg,
olaglig häktning af en hemlandets undersåte, svårigheter,
som uppkomma i följd af utbrutet krig eller uppror, samt därjämte
reklamationer, som redan öfverlämnats till ministerns behandling,
men rörande hvilka det är nödvändigt att hastigt åvägabringa
kompletterande upplysningar. De allmänna föreskrifter,
som i sådant hänseende böra gifvas, måste efter kommittéens åsikt
göras till föremål för föregående aftal mellan vederbörande svenska
och norska myndigheter, hvarvid det bör vara en förutsättning,
att konsulns skyldighet att besvara till honom ställda förfrågningar
af ofvan antydda art skall vara obetingad, så att under
inga omständigheter han själf har att afgöra, huruvida ministern,
genom att vända sig till honom, öfverskridit sin kompetens. Däremot
kommer utrikesministern, om man bortser från besvarandet
af frågor, icke längre att kunna gifva eller utverka order för särkonsuln
angående hans förhållande, utan måste för sådana order
vända sig till den norska konsulatstyrelsen, på hvilken det ankommer
att bedöma, huruvida utrikesministerns önskningar kunna efterkommas
eller icke.

Undertecknade Bildt och Ameen anmärka härvid, att det under
den ifrågasatta anordningen icke lär kunna undgås, att utrikesministerns
ställning till de norska särkonsulerna kommer att lida
en väsentlig inskränkning i jämförelse med den, han hittills intagit
till de gemensamma konsulerna, då han väl får rätt att
från särkonsulerna infordra upplysningar men icke att till dem
utfärda order. En ytterst förtrolig samverkan mellan utrikesministern
och den norska konsulatstyrelsen torde vara nödvändig
för att undgå de möjliga olägenheterna häraf. En sådan samverkan
är dessutom i alla afseenden erforderlig för att bevara och

— 86

trygga harmonien i utrikesförvaltningen, sedan det disciplinära
sambandet mellan utrikesministern och de norska särkonsulerna
upphört.

Undertecknade Ibsen och Christophersen tro icke, att den omförmälda
inskränkningen i utrikesministerns ställning till de norska
särkonsulerna kommer att medföra någon olägenhet, emedan den
blifvande norska konsulatstyrelsen väl måste förutsättas både äga
nödig insikt för att gifva sina agenter order i alla förekommande
fall och tillbörligen uppskatta betydelsen af en lojal samverkan
under omständigheter, som fordra, att konsulatstyrelsen och utrikesministern
handla i inbördes harmoni.

Kommittéen, som i det föregående tagit blott den egentligen
konsulära verksamheten i betraktande, får nu yttra några anmärkningar
angående, huru för framtiden bör förfäras med hänsyn till
de göromål af diplomatisk art, som konsuler understundom haft
att förrätta, och i afseende å hvilka de uteslutande varit underordnade
utrikesministern. Det är ju en känd sak, att vissa konsuler,
utan att intaga diplomatisk ställning, dock tillfälligtvis
kunna utöfva diplomatiska funktioner genom att träda i omedelbar
förbindelse med det främmande landets utrikesstyrelse, något hvartill
konsuler i allmänhet icke äro befogade. Förutsättningarna
äro därvidlag: 1) att sändebud från hemlandet icke finnes anställdt
eller icke är tillstädes på platsen; 2) att tvingande skäl göra hänvändelse
till den främmande regeringen nödvändig; och 3) att hänvändelsen
är berättigad vare sig genom uttryckligt aftal mellan
vederbörande stater eller genom ett stillatigande medgifvande från
den främmande regeringens sida. Det torde nu i sig själft vara
klart, att en anordning, hvarigenom konsulatväsendet tudelas,
medan den diplomatiska gemensamheten hibehålles, oundgängligen
måste hafva till följd, att hvart och ett af de två konsulatväsendena
hålles fritt från hvarje bihang af diplomatisk verksamhet, så att
ingen, vare sig svensk eller norsk, särkonsul i denna egenskap
kan utöfva funktioner af sådan art. Då emellertid nödvändigheten
af, att dessa funktioner ombesörjas, kommer att göra sig
gällande äfven efter de gemensamma konsulatens upphörande,
måste man söka att finna en utväg för deras fortsatta fullgörande;
och kommittéen får i detta sammanhang anföra, hvad härom yttrats
i en af undertecknad Ibsen författad utredning (»Spörsmaalet
om et särskilt norsk konsulatveesens forhold til det fselles diplomati
o g det feelles udenrigsstyre», sid. 25—26). Han uppställer

— 37 —

där åtskilliga alternativ, livilka lian beledsagar med följande anmärkningar: »1.

Vederbörande utrikesstyrelser korrespondera direkt. Det är ett
tillvägagående, som särskildt begagnas af det schweiziska förbundsrådet.
Emellertid är det uppenbart, att detta blott lämpar sig för enklare ärenden,
såsom öfversändande af meddelanden, men däremot icke för de mera invecklade
sådana, i hviska det är fråga om underhandlingar.

2. Vederbörande utrikesstyrelser stå i inbördes förbindelse genom sina
respektive agenter i en tredje stat, där bägge makterna äro diplomatiskt
representerade. Sålunda fördes på sin tid förhandlingarna om vår traktat
med Argentina mellan Kungl. Maj:ts beskickning i Wien och den därvarande
argentinska beskickningen. Men denna utväg står ej alltid öppen, då förhållandena
understundom kräfva, att saken behandlas på själfva platsen.

3. Beskickningar upprättas i länder, där vi hittills blott haft konsulat.
Detta skulle naturligtvis vara den mest tillfredsställande lösningen. Af ekonomiska
skäl kan detta knappast öfverallt genomföras, men blott några få
nya beskickningar skulle af hjälpa den kännbaraste bristen, i det att man
bör ihågkomma, att ett sändebud mycket väl kan fungera i flera länder.
Kysslands minister i Rio de Janeiro är samtidigt ackrediterad i Montevideo
och i Buenos Aires, Argentinas minister i Berlin representerar republiken
tillika i Wien och St. Petersburg, och många flera exempel skulle kunna
anföras. I detta sammanhang vill jag likaledes påminna om, att man från
norsk sida upprepade gånger framhållit önskvärdheten af att hafva sändebud
i vissa utomeuropeiska länder, med hvilka vi stå i mera betydande handelsoch
sjöfartsförbindelser (se konstitutionskommittéens indst. S. XVIII 1891
sid. 14 och unionskommittéens »underdåniga yttrande» 1898 sid. 87).1

4. Vården af de diplomatiska angelägenheterna anförtros åt vänskaplig
makts sändebud. Denna utväg användes i större omfattning af, bland andra,
Danmark, hvars diplomatiska intressen i Turkiet tillvaratagas af vår egen
beskickning, i Japan af den holländske, i Marocko af den britiske, i Kina,
Korea och Siarn af de ryska representanterna.

5. Konsul kan i ett land, där beskickning icke finnes, om lämplighetsskäl
det fordra, under sin funktionstid därstädes erhålla diplomatisk titel
(vanligtvis chargé d’affaires) dock utan att kunna åberopa sig denna titel
såsom grund för upptagande i den diplomatiska kåren. Systemet är, såsom
vid ett föregående tillfälle omnämnts, tillämpadt i den belgiska konsulatförordningen
af 1896. Det synes kunna så mycket lättare praktiseras hos
oss efter en utskiftning af konsulatväsendet, som ju i så fall utrikesstyrelsen
i allmänhet kan välja mellan två personer, den norske och den svenske
konsuln på platsen. Förutsättningen måste dock vara, att vederbörande
antingen är consul missus eller i hvarje fall ej står i undersåtligt förhållande
till det land, där han är anställd, samt därjämte är i besittning af
nödiga sociala betingelser.

6. En af de två konsulerna på platsen, den norske eller den svenske,
efter utrikesstyrelsens bestämmande, erhåller en gång för alla, utan att därför
tilläggas diplomatisk titel, bemyndigande att kommunicera med den främ -

Sid. 230 i den svenska upplagan.

— 38 —

mande regeringen, då sådant undantagsvis kan komma att erfordras, och
detta oafsedt, huruvida det gäller norska eller svenska intressen. Det faller
af sig själft, att ifrågavarande konsul, äfven om han är norsk, i detta liksom
i det i föregående moment omnämnda fall, måste, med hänsyn till utöfvandet
af de diplomatiska funktionerna, sortera uteslutande under utrikesdepartementet.
Genom en sådan anordning skulle det visserligen kunna
blifva möjligt, att ett ärende, som till eu början såsom konsulärt behandlats
af det ena rikets konsul, komme att såsom diplomatiskt vidare behandlas
af den person, som eljest fungerade såsom det andra rikets konsul
på samma plats. Men häremot kan den invändningen icke göras, att den
förstes konsulära myndighet komme att lida inskränkning eller den andres
att få en tillökning, emedan de diplomatiska funktionerna äro en sak för
sig, som ligger utanför konsulernas område. I hvarje fall kunna icke bägge
konsulerna på samma plats bemyndigas att underhålla förbindelser med främmande
centralmyndighet, den ena för norska och den andre för svenska
ärenden. En sådan sakernas ordning skulle nämligen stå i strid med det
förutsatta bibehållandet af den diplomatiska gemensamheten.»

Kommittéen anser sig kunna i hufvudsak ansluta sig till hvad
ofvan anförts, och skulle för sin del vara böjd att antaga, att en
kombination af nu uppräknade metoder, hvarvid den ena eller den
andra valdes allt efter de föreliggande omständigheterna, borde
aflösa den praxis med hänsyn till diplomatiska uppdrags öfverlämnande
åt de gemensamma konsulerna, som hittills varit följd i
de länder, där vi icke varit representerade genom beskickningar.
Dock hafva undertecknade Bildt, Ameen och Christophersen funnit
sig böra yttra sina betänkligheter vid de under 5 och 6 uppställda
alternativen, emedan förlänandet af diplomatisk karaktär eller diplomatiska
funktioner till den ena af två på samma plats anställda
särkonsuler, i synnerhet om båda äro consules missi, förmenas
lätt kunna störande ingripa i det goda förhållande, som
bör råda dem emellan, och untertecknad Ibsen är i hvarje fall
enig därom, att nyssnämnda alternativer eventuellt måste användas
med en viss försiktighet. Kommittéen får för öfrigt uttala att,
likasom den förutsätter, att norsk särkonsul icke kan öfvertaga
diplomatiskt uppdrag, med mindre den norska konsulatstyrelsen
därtill gifvit sitt samtycke, är det enligt kommittéens åsikt själfklart,
att konsuln, hvad angår utförandet af sådant uppdrag, har
att rätta sig efter de föreskrifter, som gifvas honom af utrikesministern.

För att förekomma möjligt missförstånd må, ehuru det måhända
är öfverflödigt, tillfogas, att detta uttalande icke får uppfattas
så, som skulle vederbörande norska departement i förekommande
fall afstå ifrån att till särskild! befullmäktigad! ombud

— 39 —

meddela föreskrifter med hänsyn till rena fackfrågor, såsom t. ex.
då det vid afsilande af en handelstraktat uppstår fråga om yrkanden
och medgifvanden af tarilfmässig beskaffenhet. I sådana
ämnen har instruktionsmyndighet förut utöfvats från norsk sida,
och häri förutsättes icke någon förändring.

Kommittéen har härmed afslutat den del af sin utredning, som
angår konsulatärendenas ledning från hemlandet. Nu återstår behandlingen
af frågan, på hvilket sätt samverkan skall äga rum
mellan själfva de i utlandet anställda organen, nämligen de för
båda rikena fungerande diplomaterna och de för hvart rike särskilt
fungerande konsulerna. Äfven här anser kommittéen sig
höra begynna med en öfversikt af den ordning, som för närvarande
äger rum.

De i konsulatförordningen den 4 november 1886 uppställda
regler angående beskickningarnas förhållande till konsulatväsendet
äro dels af allmän och dels af speciell art.

Å. Angående förhållandet i allmänhet bestämmer förordningen
:

1. Beskickningen skall åt de Förenade Rikenas konsulatväsen
i det land, där den är anställd, ägna synnerlig uppmärksamhet,
skydda konsulernas rättigheter, lämna dem de upplysningar och
det bistånd, hvaraf de för sin ämbetsutöfning kunna vara i behof,
samt i öfrigt genom enig samverkan med dem söka befordra de
Förenade Rikenas och deras undersåtars bästa. För ofvannämnda
ändamål är beskickningen berättigad att i förekommande fall från
konsulerna i landet infordra berättelser och redogörelser, äfvensom
att gifva dem föreskrifter till iakttagande. Sådana föreskrifter
må dock ej strida mot, hvad denna förordning, den allmänna
instruktionen eller särskilda, af vederbörande svenska
eller norska ämbetsmyndigheter gifna bestämmelser innehålla
(§ 6).

2. Ministern för utrikes ärendena skall underrätta beskickningarna
om de i afseende på konsulatväsendet vidtagna föreskrifter
och åtgärder, om hvilka de böra äga kännedom (§ 6).

3. Hvad förordningen innehåller rörande konsulernas verksamhet
skall i tillämpliga delar gälla för de beskickningar, åt
hvilka konsulsgöromål äro uppdragna (§ 7).

4. Konsul lyder omedelbart under beskickningen i det land,
där konsuln är anställd. Vicekonsul lyder omedelbart under konsulat
eller undantagsvis under beskickning (§ 12).

— 40 —

B. Förordningens speciella föreskrifter angå beskickningarnas
befattning dels med konsulatväsendets administration och
dels med vissa sidor af den konsulära verksamheten.

I. I afseende på beskickningarnas befattning med konsulatväsendets
administration gälla följande regler:

1. Beskickningen skall på utrikesministerns begäran inkomma
med yttrande, då fråga uppstår om upprättande af nytt konsulat,
om indragning, förändring eller delning af redan befintligt, om
flyttning af konsulsstation, om upprättande eller indragning af
lönad vicekonsulsbefattning, om anvisande af anslag till kontorskostnader
eller till aflöning af konsulatbiträde eller om förändring
i konsuls eller vicekonsuls aflöning (§ 14).

2. Beskickningen skall vid insändande af konsulernas yttranden
eller förslag om olönade vicekonsulsbefattningar tillse, att de
i konsulatförordningen i detta hänseende gifna föreskrifter iakttagas,
samt bifoga eget yttrande i ämnet. Hafva flere sökande
till olönad vicekonsulsbefattning anmält sig, skall beskickningen
söka om dem inhämta så fullständiga upplysningar, att deras
lämplighet för befattningen må kunna af utrikesministern tillförlitligt
bedömas. Finner beskickningen icke någon af de sökande
fullt lämplig, äger beskickningen vidtaga åtgärder för anskaffande
af annan lämpligare person (§ 23).

3. Beskickningen erhåller af nyutnämnd konsul underrättelse
om dennes tillträdande af befattningen. Beskickningen underrättas
vidare antingen af utrikesministern eller vederbörande konsul om
tjänstledighet, som beviljats antingen denne eller vicekonsul, äfvensom
i förekommande fäll om vikariens namn, samt, hvad konsul
beträffar, om dagen för såväl afresan från som återkomsten till
stationen (§§ 28, 29, 30 och 45).

4. Beskickningen underrättas af vederbörande konsul om af
honom företagen suspension af olönad vicekonsul eller lönadt konsulatbiträde.
Den anmäler för utrikesministern förbrytelser eller
försummelser af konsul eller lönad vicekonsul. Inkomma klagomål
mot konsulattjänsteman, har beskickningen att insända dem,
allt efter omständigheterna, till ministern, kommerskollegium eller
inredepartementet. Angå sådana klagomål olönad vicekonsul eller
lönadt konsulatbiträde, skall beskickningen, innan den anmäler
saken, infordra den förment brottsliges förklaring (§§ 35, 37, 38
och 39).

5. Beskickningen afgifver förslag om upprätthållande af konsuls-
eller lönad vicekonsulsbefattning under suspension eller le -

— 41 —

dighet m. m.; ägande beskickningen att i händelse af behof tills
vidare förfoga om konsulsgöromålens upprätthållande. Om konsul
i liknande fall uppdragar åt en tillfällig vikarie att bekläda
olönad vicekonsuls eller lönadt konsnlatbiträdes befattning, äger
han att härom underrätta beskickningen (§§ 41 och 42).

II. Hvad angår beskickningarnas befattning med den konsulära
verksamheten i vissa konkreta fall, innehåller förordningen
blott två specialföreskrifter, nämligen:

1. Det exemplar af konsuls årsberättelse om de Förenade
Rikenas handel och sjöfart på distriktet, som är afsedt för inredepartementet,
insändes till detta genom beskickningen, som må
behålla exemplaret i högst en vecka för att däraf taga kännedom
(§ 73).

2. Konsul skall, utom till utrikesministern, göra anmälan till
beskickningen:

a) när han erfar, att de mellan de Förenade Rikena och det
land, där han är anställd, gällande handels- och sjöfartstraktater
eller andra överenskommelser icke noggrann!, efterlefvas eller att
de rättigheter eller förmåner, hvilka enligt ingångna överenskommelser
eller allmän folkrätt tillkomma de Förenade Rikenas
undersåtar, förvägrats någon af dem; samt

b) när han olagligen eller i strid med gällande överenskommelser
hindras i sin ämbetsutöfning af myndigheterna i
landet eller icke erhåller det bistånd, han äger att af dem påkalla
(§ 53).

I detta sammanhang må också nämnas, att den allmänna
instruktionen för konsulernas ämbetsutöfning under § 50 föreskrifver,
att, därest konsul icke kan af lokalmyndigheterna utverka,
hvad han anser sig befogad att äska, har han att vända
sig till beskickningen och afvakta de instruktioner, han får mottaga.
Är, heter det vidare i instruktionen, den sak, hvarom fråga
är, af större betydelse, är det lämpligt att konsuln, innan den göres
till föremål för en formlig reklamation, underställer den beskickningen.

Då kommittéen, efter att hafva lämnat denna öfversikt af
hvad för närvarande gäller, öfvergår att behandla den eventuella
anordningen för framtiden, kan en skilnad genast konstateras, motsvarande
den, som förut påpekats med hänsyn till utrikesministerns
befattning med de två särskilda konsulatväsendena. Under
det att nämligen för Sveriges del något behof icke kommer att
förefinnas att ändra beskickningarnas nu bestående förhållande

— 42 —

till konsulatväsendet, måste för Norges del i detta afseende åtskilliga
ändringar vidtagas.

En af de förändringar, som utskiftningen kommer att medföra,
torde vara en ännu fullständigare skilsmässa än hittills
mellan den diplomatiska och den konsulära banan. Visserligen
hafva de två kårerna såsom sådana hos oss alltid varit tämligen
afsöndrade från hvarandra; men man har dock haft exempel på
öfvergång från den ena till den andra, och vi hafva två beskickningar,
i Washington och i Konstantinopel, hvilkas innehafvare
samtidigt ombesörja konsulära förrättningar. En fullkomligt motsvarande
förening af funktioner kommer under den ifrågasatta
anordningen icke längre att blifva möjlig, för så vidt angår vården
af norska konsulatärenden. Visserligen kommer det ej att blifva
omöjligt för ett gemensamt sändebud att samtidigt fungera som
konsul för Norge, likasom han kan fungera såsom konsul för
Sverige; men det torde vara klart, att då utnämning af sändebud
äger rum på föredragning af utrikesministern, under det att utnämning
af norsk konsul förutsattes komma att försiggå efter
»indstilling) af den norska regeringen, kan i hvarje fall föreningen
af diplomatiska och konsulära funktioner blott blifva temporär
och bunden vid viss person, men däremot ej, såsom för närvarande
är fallet, vara permanent och fästad vid den ena eller andra beskickningen.
En eventuell norsk konsulatförordning kommer sålunda
ej att kunna bibehålla oförändrad en sådan bestämmelse som
det stadgandet, att vissa delar af förordningen skola gälla för dem
af Kongl. Maj:ts beskickningar, åt Indika konsulsgöromål äro uppdragna;
utan den ifrågavarande förordningen kommer blott att
kunna föreskrifva, att den skall tjäna till rättesnöre för de till
beskickningarna hörande personer, åt h vilka fullgörandet af norska
konsulatgöromål varder anförtrodt.

Kommittéen, som lägger vikt uppå, att yngre diplomater
genom tillfällig tjänstgöring vid större konsulsstationer förvärfva
någon insikt i såväl svenska som norska konsulatärenden, skulle
finna det beklagligt, om möjligheten till sådan tjänstgöring under
den nya ordningen blefve försvårad. Kommittéen hoppas dock,
att från norsk sida ingen invändning kommer att göras däremot,
att unge män af vare sig svensk eller norsk nationalitet, hvilka
ämna inträda på eller redan tillhöra den diplomatiska banan, beredes
tillfälle att göra volontärtjänst vid norskt konsulat, naturligtvis
under förutsättning af att den norska konsulatstyrelsens samtycke
i hvarje särskildt fall inhämtas.

— 43 —

Medan det under den nu bestående gemensamheten är så inrättadt,
att beskickningarna i rent administrativt hänseende, d. v. s.
i organisations- och personalfrågor, äro mellanled mellan konsulskåren
och den högsta konsulatstyrelsen, måste efter utskiftningen
detta förhållande upphöra, hvad Norge beträffar. Det är ju nämligen
uppenbart, att diplomater, som helt och hållet lyda under
en minister, som formellt taget endast är svensk ämbetsman, icke
kunna användas såsom en hierarkisk mellaninstans under ett norskt
departement. Enligt hvad kommittéen erfarit, har man också
tänkt sig, att hithörande funktioner skulle anförtros åt en »tilsynshavende
generalkonsul», hvilkens distrikt i regeln skulle omfatta
hela det land, där han vore anställd. Dessa norska generalkonsuler
skulle i detta afseende komma att någorlunda motsvara de
nordamerikanska konsuler, hvilka äro beklädda med isupervisory
powers». Hvad Norge angår skulle således den direkta förbindelsen
mellan beskickningarna och konsulatstyrelsen försvinna i
allt, som angår frågor om upprättande, indragning, förändring
eller delning af konsulat eller flyttning af konsulsstationer, om
löner eller anvisande af anslag till kontorskostnader, om tjänstledighet
eller tillfälligt upprätthållande af befattning, om funktionärers
suspension, om klagomål öfver deras förhållande och om
brott eller försummelser begångna i ämbetet. Detta bör dock icke
förhindra, att den norska konsulatstyrelsen, då den vill tillgodogöra
sig en beskicknings kännedom om lokala förhållanden, i ett
eller annat af ofvannämnda fall vänder sig till utrikesministern
med begäran om inhämtande af beskickningens utlåtande. Och
äfven om den norska konsulat förordningen icke längre kan ålägga
beskickningarna att anmäla förbrytelser eller försummelser, som af
konsuler begås i ämbetet, så har det icke fördenskull förutsatts,
att beskickningarna icke skulle taga någon som helst fattning med
sådana saker. Tvärtom böra de, då sådana fall komma till deras
kännedom, antingen göra vederbörande »tillsynshavende generalkonsul»
uppmärksam på förhållandet eller, om denne icke är tillstädes
eller själf är invecklad i saken, inberätta denna till utrikesministern,
som i sin ordning kommer att förelägga den för den
norska konsulatstyrelsen. Plikten att handla på detta sätt är
egentligen själfklar och ligger i sakens natur; men det torde
icke desto mindre vara lämpligt, att utrikesministern inskärper
densamma genom uttrycklig instruktion till beskickningarna.

Lika litet som beskickningarna i allmänhet komma att få
tillfälle att vända sig direkt till den norska konsulatstyrelsen,

— 44 —

lika litet kommer denna, med undantag för särskildt brådskande
fall, att med någon anhållan eller något meddelande kunna vända
sig direkt till beskickningarna. Indirekt, nämligen genom utrikesministerns
förmedling, kommer dock en förbindelse att äga rum,
såsom då konsulatstyrelsen begär utverkande af exequatur för
norsk konsul, eller då den underrättar om vissa med hänsyn till
konsulattjänsten vidtagna åtgärder, om hvilka beskickningarna
såväl som ministern böra hafva kännedom. Kommittéen får erinra
därom, att med dessa åtgärder, om hvilka förut varit tal, förstås
dels vanliga administrativa beslut beträffande konsulatväsendets
organisation och personal, dels åtgärder af extraordinär art, såsom
t. ex. de förhållningsorder, som konsulatstyrelsen utfärdar på grund
af utbrutet krig, eller de föreskrifter till eller disciplinära åtgärder
emot konsul, som föranledas af främmande makts klagomål
öfver hans förhållande.

Om sålunda eu omedelbar förbindelse mellan den norska konsulatstyrelsen
och beskickningarna icke behöfver äga rum, så kommer
däremot en sådan mellan beskickningarna och de norska konsulerna
att vara önskvärd eller till och med nödvändig i flera
fall. Dessa komma dock icke att angå konsulatväsendets rent
administrativa sidor, utan de praktiska göromålen på det gränsområde,
där de diplomatiska och konsulära funktionerna naturligen
mötas. Här uppstår emellertid genast den frågan, huru förhållandet
mellan de båda kårernas medlemmar skall ordnas. För
närvarande äro sändebuden konsulernas öfverordnade, och denna
ställning torde de också komma att fortfarande intaga till de
svenska särkonsulerna; men det säger sig själft, att mellan konsuler,
som uteslutande subordinera under ett norskt departement,
och sändebud, som blott lyda under utrikesministern, ett i egentlig
mening hierarkiskt förhållande icke kan anordnas. Å andra
sidan är det klart, att det icke går an att låta konsulernas förbindelser
med beskickningarna blifva rent godtyckliga. Ty hvarken
lärer väl den norska konsulatstyrelsen kunna vara nöjd med,
att dess agenter eventuelt löpa fara att nödgas undvara nödigt
diplomatiskt biträde, ej heller kan det väl vara meningen, att
Norge, då det fortfarande bidrager till den gemensamma diplomatien,
skulle vilja hämma dessa samma sändebud, till hvilkas underhåll
det bidrager, i en del af deras vei\ksamhet genom att låta
deras anmodanden till norska konsuler vara utan någon förpliktelse
för dessa. Under sådana omständigheter har kommittéen måst
vara betänkt på att söka en möjlig ersättning för det förhållande

— 45 —

af öfver- och underordnande, som icke längre kan bibehållas; och
har kommittéen i detta afseende icke kunnat finna någon annan utväg
än att, efter föregående aftal mellan vederbörande svenska och
norska myndigheter, en rad af föreskrifter maste uppställas till
betryggande af inbördes samverkan mellan diplomater och konsuler.
Dessa föreskrifter komma, så vidt de angå beskickningarnas
plikter, att utfärdas genom utrikesministern och, så vidt
de angå konsulernas plikter, att intagas i den norska konsulatförordningen
eller instruktionen. Garantin för den blifvande samverkan
kommer då att ligga i de disciplinära åtgärder, som komma
att träffas af sändebudets eller konsulns öfverordnade, då antingen
den ene eller den andre af dessa funktionärer visat försummelse
eller brist på takt med hänsyn till efterlefnaden af gifna föreskrifter.

Detsamma, som vid sid. 35 anförts om utrikesministerns ställning
till de norska särkonsulerna, gäller, enligt undertecknade
Bildts och Ameens åsikt, här om beskickningarna. Det kan icke
nekas, att deras auktoritet genom subordinationsförhållandets afskaffande
blir betydligt försvagad. Problemet att under sådana
förhållanden betrygga den oundgängliga harmonien mellan beskickningarnas
och konsulatens uppträdande gent emot de utländska
myndigheterna kan icke lösas annorlunda än genom att
hänvisa till nödvändigheten af förtrolig samverkan mellan utrikesministern
och den norska konsulatstyrelsen.

Undertecknade lösen och Christophersen vilja härvid anmärka,
att den nödvändiga öfverensstämmelsen mellan beskickningars och
konsulers uppträdande i förhållande till utländska myndigheter
torde vara tillräckligt betryggad såväl genom de af kommittéen antydda
regler för inbördes samverkan som ock genom det naturliga
förhållandet, att båda de inhemska centralmyndigheterna, utrikesministern
såväl som den norska konsulatstyrelsen, komma att
hafva samma intresse af att icke komprometteras genom sina respektive
underordnades uppträdande i främmande land.

I yttre hänseende kommer således förhållandet att hvila på
en annan grund än för närvarande; men faktiskt tänkes den nödiga
samverkan mellan de gemensamma beskickningarna och de
norska särkonsulerna skola äga rum allt framgent. Beskickningarna
skola fortfarande hafva att beskydda konsulernas rättigheter
och gifva dem de upplysningar och det bistånd, hvaraf de i
sin ämbetsutöfning hafva behof. Å andra sidan komma konsulerna
att fortfarande vara förpliktade att lämna alla de upplys -

— 46 —

ningar, hvilka beskickningarna kunna behöfva under behandlingen
af ärenden rörande tillvaratagandet af norska intressen. Visserligen
skola beskickningarna icke längre kunna till de norska
särkonsulerna, till hvilka de ju icke stå i öfverordnadt förhållande,
gifva »föreskrifter till iakttagande» (jfr konsulatförordningens § 6);
beskickningarna skola till sådan konsul kunna rikta endast en »anmodan».
Men då kommittéen förutsätter, att den norska konsulatförordningen
eller instruktionen kommer att innefatta en allmän föreskrift
för konsulerna att efterkomma beskicknings »anmodan» i de
fall, då omständigheterna kräfva samverkan mellan beskickning och
konsul, antaga undertecknade Ibsen och Christophersen, som lägga
vikt på bibehållandet af enhetlig behandling af hvarje ärende, som i
förhållande till utländska myndigheter skötes af beskickning och
konsul gemensamt, att den föreslagna anordningen icke i detta afseende
kommer att erbjuda någon betänklighet. Undertecknade
Bildt och Ameen hysa däremot betänkligheter i detta afseende,
men inskränka sig till att här upprepa sin förut gjorda hänvisning
till förtroligt samarbete mellan de båda ledande myndigheterna,
utrikesministern och den norska konsulatstyrelsen, för den
nödiga harmoniens vinnande och bevarande. Kommittéen är i hvarje
fall enig därom, att en konsul, som icke respekterade föreskriften
om att ställa sig beskickningens »anmodan» till efterrättelse, skulle
icke mindre än nu anses hafva gjort sig skyldig till insubordination,
visserligen icke mot beskickningen, men mot den norska
konsulatstyrelsen, och påföljden komme för den motsträfvige funktionären
att blifva densamma, som den för närvarande i liknande
fall skulle blifva. Naturligtvis måste beträffande beskicknings
»anmodan» samma regler gälla, som nu äro stadgade med afseende
å beskickningarnas »föreskrifter», nämligen att dessa icke få strida
mot förordningen, instruktionen eller särskilda af norsk myndighet
gifna bestämmelser; men föreskrift härom kan icke intagas i den
eventuella norska konsulatförordningen, utan måste utgå från utrikesministern
i en blifvande instruktion för beskickningarna.
Konsuls plikt att såväl efterkomma beskickningens ofvannämnda
»anmodan» som besvara af beskickningen till konsuln ställda förfrågningar
af förut omförmäld art, bör vara obetingad, då det icke
torde vara lämpligt att öfverlämna åt konsuln att afgöra, huruvida
beskickningen kan hafva öfverskridit sin befogenhet. Skulle
tvifvel i detta hänseende uppstå, får ärendets behandling icke
däraf fördröjas; men frågan kan af konsuln underställas den norska
konsulatstyrelsen, som i sin ordning kommer att sätta sig i för -

— 47 —

bindelse med ntrikesministern, och afgörandet kommer att ske efter
skriftväxling mellan dessa båda myndigheter.

Detta är i hufvudsak hvad som är att anföra om det framtida
förhållandet mellan de gemensamma beskickningarna och de
norska särkonsulerna, taget i dess allmänhet. Hvad angår föreskrifter
för vissa speciella fall, anser kommittéen, att väsentligen
samma bestämmelser böra bibehållas, som förekomma i nuvarande
konsulatförordning och instruktion. Sålunda bör konsuln, såsom
hittills, afgifva rapport till beskickningen, då han erfar, att de
mellan hemlandet och det land, där han är anställd, bestående
öfverenskommelser icke noggrannt efterlefvas, eller att de rättigheter
eller förmåner, som traktatsenligt eller jämlikt allmän folkrätt
tillkomma hemlandets undersåtar, förvägras någon af dem,
eller då han eller någon under honom lydande funktionär hindras
i utöfningen af sina ämbetsåligganden af myndigheterna i landet
eller ej af dessa erhåller det bistånd, som den konsulära tjänstemannen
är berättigad att påkalla. Kan konsuln i ett ärende,
hvilket han fått att handlägga, icke hos myndigheterna utverka
hvad han anser sig befogad att fordra, äger han att vända sig
till beskickningen och afvakta det besked, han af denna kan erhålla.
Är det ärende, hvarom fråga är, af större betydelse, bör
konsuln framlägga detsamma för beskickningen, innan det göres
till föremål för en formlig reklamation. Såsom synes, äro ofvanstående
föreskrifter blott ett återupprepande af nu gällande. Då
kommittéen emellertid finner, att dessa, speciellt i afseende å behandlingen
af ärenden, som föranleda reklamationer, ej äro fullständiga,
och då det anses önskvärdt, att samverkan mellan beskickningar
och konsuler just på detta område betryggas genom en
tillräcklig vägledning, skulle kommittéen anse det som en fördel, om
efter föregående aftal mellan vederbörande svenska och norska
myndigheter mera detaljerade föreskrifter angående hithörande
sakers behandling infördes i blifvande instruktioner såväl för de
gemensamma beskickningarna som för de svenska och de norska
särkonsulerna.

I detta sammanhang har kommittéen äfven funnit sig böra uttala
sig för, att, till förebyggande af kompetenskonflikter, det
genom noga formulerade bestämmelser dragés en så vidt möjligt
pålitlig gränslinie mellan beskickningarnas och konsulernas verksamhetsområden.

Med hänsyn härtill anmärka undertecknade Bildt och Ameen
följande:

— 48 —

Att uppdraga en reell skillnad mellan diplomatisk och konsulär
verksamhet lärer i vår tid icke låta sig göra; utvecklingen sträfvar
snarare att sammanföra dem, och äfven om möjlighet funnes att
åtskilja dem, måste tvifvel resas om önskvärdheten. Formellt låter
det sig visserligen göra att uppdraga abstrakta gränslinier, men i
verkligheten förlora dessa allt praktiskt värde bland annat gent
emot det enkla faktum, att en mängd saker, som börjat såsom
konsulära, t. ex. genom en konsuls reklamation mot en lokal myndighet,
öfvergå till diplomatiska, sedan reklamationen befunnits
nog viktig att föranleda diskussioner mellan beskickningen och
en främmande centralmyndighet eller eventuellt mellan de båda
regeringarna. Men sådana saker fortfara mycket ofta att därjämte
vara föremål för konsulns handläggning och beröra därför
båda områdena. Vi måste därför behålla för ögonen, att en reell
gräns icke kan uppdragas mellan områden, som icke blott tangera
utan äfven delvis täcka hvarandra.

Undertecknade Ibsen och Christophersen medgifva, att det
torde blifva svårt för teoretikern att draga en noggrann gränslinie
mellan diplomaters och konsulers uppgifter. Men då samtidigt
deras erfarenhet visat, att kompetenstvister mellan de båda
grupperna af funktionärer äro sällsynta, anse de sig kunna sluta
häraf, att det för praktikern är lätt att i hvarje särskildt fall
bestämma, huruvida det ena eller andra ärendet eller den ena
eller den andra sidan af samma ärende är af konsulär eller af
diplomatisk natur. I realiteten skall han härvidlag kunna hålla
sig till de synnerligen detaljerade föreskrifter för den konsulära
verksamheten, som äro upptagna i förordning och instruktion, och
i formellt afseende skall han finna vägledning i den regeln, att
ärenden, för sa vidt de måste passera främmande centralmyndighet,
kräfva diplomatisk mellankomst. Visserligen bär denna regel
sina undantag, men dessa äro dock icke af annan beskaffenhet, än
att de väl låta sig formulera.

Emellertid har kommittéen, ehuru undertecknade Bildt och
Ameen för sin del icke kunna anse regeln som uttömmande, enats därom
att i de respektive instruktionerna bör inskärpas, att konsulerna
i de land, där de äro anställda, i allmänhet icke må träda i förbindelse
med statens centralmyndigheter, i synnerhet icke med den
främmande utrikesstyrelsen, då de eljest skulle komma att ingripa
i de beskickningen tillkommande funktioner. Undantag från denna
regel böra dock kunna äga rum i följande fall:

49 —

1. När konsuls hänvändelse till främmande centralmyndighet
äger stöd i sedan länge bestående, af utrikesministern, konsulatstyrelsen
och beskickningen godkänd praxis. Exempel: den direkta
korrespondensen mellan generalkonsulatet i London och
Board of Trade i ärenden rörande handel och sjöfart.

2. När konsuls hänvändelse till främmande centralmyndighet
äger stöd i internationell öfverenskommelse. Exempel: utlämningstraktaten
mellan Norge och Förenta Staterna af den 7 juni
1893, hvars artikel III bestämmer: »Begäran om utlämning af
rymda förbrytare skall framställas genom de kontraherande parternas
diplomatiska agenter, eller kan, då dessa äro frånvarande
från landet eller från den stad, där regeringen har sitt säte, framställas
genom de högsta konsulattjänstemännen.» (Här bör dock
anmärkas, att då det är fråga om utöfvandet af en diplomatisk
funktion genom en konsul, som blott fungerar såsom sändebudets
ställföreträdare, måste order till konsuln sändas genom utrikesministern
äfven i det fall, att framställningen om extradition
utgår från Norge.)

3. När konsuls hänvändelse till främmande centralmyndighet
är grundad på tvingande nödvändighet, d. v. s. under omständigheter
analoga med dem, som i privaträttsliga förhållanden berättiga
till negotiorum gestio. Förutsättningarna måste vara: a) att
diplomatiskt bistånd under förhandenvarande omständigheter icke
kan erhållas, och b) att underlåtande att ingripa skulle medföra
betydliga olägenheter för den stat eller de undersåtar, hvilkas
intressen det är konsulns uppgift att tillvarataga. Exempel: svårigheter
för örlogsfartyg i främmande hamn, obefogadt beslagtagande
af handelsfartyg, olaglig häktning af en hemlandets undersåte,
svårigheter uppkomna till följd af utbrutet krig eller uppror.

Förevarande utredning af frågan, huruledes en anordning med
särskilda konsuler för hvartdera af de Förenade Rikena med bibehållande
af gemensamheten i afseende på den diplomatiska representationen
kommer att i praktiskt afseende gestalta sig, skulle
enligt kommittéens mening vara ofullständig, om man afslutade den
utan att med några ord beröra två frågor, som visserligen blott
äro accessoriska men likväl ej synas kunna helt och hållet lämnas
utan afseende. Af dessa angår den ena den inbördes förbindelse,
som torde böra bestå mellan särkonsuler, hvilka äro anställda på
samma plats, medan den andra frågan afser den ställning, som
det ena rikets särkonsul, hvilken är anställd på plats, hvarest det

Konsnlatkommittéens betänkande. 4

— 50 —

andra riket icke är representeradt, torde böra intaga med afseende
å tillvaratagandet af sistnämnda rikes konsulära intressen.

Nu gällande konsulatinstruktion föreskrifver under § 50, att
konsul bör söka att stå i godt förhållande till andra makters på
platsen varande konsuler. Detta kan, heter det vidare, bland
annat vara af vikt, därest tilldragelser äga rum, som nödga honom
att uppträda med reklamationer hos lokalmyndigheterna, enär
det på många ställen är vanligt, att reklamationer, hvilka angå
frågor af allmän natur, för större eftertrycks skull göras af flera
konsuler gemensamt. De blifvande instruktionerna komma naturligtvis
att upptaga eu liknande föreskrift, men samtidigt torde
det vara lämpligt att däri för vederbörande funktionärer inskärpa,
att det goda förhållande, som öfver hufvud måste äga rum mellan
de på samma plats verkande konsuler, alldeles särskildt måste
råda emellan de båda konsulerna för de Förenade Rikena. I synnerhet
då det är fråga om reklamationer, bör det vara dem ålagdt
att handla blott efter att hafva samrådt med hvarandra, och detta
icke endast när båda uppträda gemensamt utan äfven vid sådana
fall, då blott den ene framställer reklamationer, så vidt dessa fall
äro af den beskaffenhet, att de antingen angå den allmänna folkrätten,
hvars iakttagande ju för båda rikena är af lika stort intresse,
eller afse öfverenskommelser, gällande både för Sverige
och för Norge, därvid följaktligen afgörandet af det ena rikets
fordran kommer att bilda prejudikat äfven hvad det andra riket
angår. Helt visst skulle i de länder, där de Förenade Rikena äro
diplomatiskt representerade, enheten i viktigare ärendens behandling
kunna anses tryggad genom ofvan antydda regler om samverkan
mellan beskickningar och konsulat, men samråd mellan
konsulerna själfva redan på ifrågavarande ärendens tidigaste stadium,
då den ene kan draga nytta af den andres erfarenhet, kan
i hvarje fall ej annat än tjäna till ytterligare säkerhet.

Mellan Tyska Riket å ena sidan och Österrike-Ungern, Schweiz
och Luxemburg på den andra bestå aftal därom, att de tre sist- •
nämnda staternas undersåtar skola på de platser, där deras hemland
icke är representeradt, kunna vända sig till den tyske konsuln
med anmodan om biträde. Därest detta biträde innebär ämbetsförrättningar,
för hvilka enligt tyska konsulattariffen uppbäras
sportler, skola sådana erläggas af vederbörande, utan afseende
därå att han är utlänning. Det torde vara ändamålsenligt, att
en liknande anordning, grundad på ömsesidighet, eventuellt åvägabringas
mellan de Förenade Rikena. Vidare skulle kommittéen anse

— 51 —

det önskvärdt, att mellan de två regeringarna aftal träffades, i
syfte att hvardera rikets konsul i de fall, då blott det ena riket är
representeradt på platsen, fortfarande skall lämna det andra rikets
örlogsfartyg, som besöka hamnen, det i nuvarande konsulatförordning
omförmälda biträde, likasom äfven hvardera rikets konsul
bör hafva rätt att påkalla bistånd äfven af det andra rikets örlogsfartyg.

Kommittéen anser sig böra afsluta denna del af sitt utlåtande
med följande sammanfattning af de viktigaste resultat, till hvilka
den kommit.

Dels af reella och dels af formella skäl har kommittéen under
sin utredning utgått från den förutsättningen, att ifrågavarande
anordning genomföres på det sätt, att hvarje rike får sitt särskilda
konsulateäsew, så att särskildt svenska konsuler anställas
uteslutande underordnade svensk myndighet och särskildt norska
konsuler uteslutande underordnade norsk myndighet.

Hvad det svenska konsulatväsendet angår, kommer fortfarande
ingenting att vara till hinder för, att såväl utrikesministern
som beskickningarna i allt väsentligt kunna intaga samma
ställning till konsulatväsendet och konsulerna som den, hvilken
de under den nuvarande gemensamheten intaga, så att följaktligen
utrikesministern i åtskilliga hänseenden förblifver den inhemska
centralmyndigheten för konsulatväsendet och beskickningarna det
administrativa mellanledet mellan utrikesministern och konsulerna.

Utrikesministerns befattning med ledningen af det norska
konsulatväsendet kommer att upphöra, utom hvad angår utverkande
af exequatur, likasom äfven hans disciplinära myndighet
gent emot norska konsuler kommer att bortfalla. Dessa funktioner
öfvergå till ett norskt regeringsdepartement, som bildar den
norska konsulatstyrelsen. Förhållandet mellan utrikesministern
och den norska konsulatstyrelsen kommer att ordnas dels i enlighet
med den i förbindelsen mellan utrikesministern och inredepartementet
hittills bestående praxis och dels genom speciella
aftal, om hvilka här nedan vidare förmäles. Förbindelsen mellan
utrikesministern och de norska konsulerna kommer regelbundet
att försiggå genom konsulatstyrelsen. Undantagsvis kommer dock

— 52 —

direkt förbindelse mellan ministern och konsulerna att äga rum,
nämligen i vissa fall angående ärenden af diplomatisk eller politisk
art, eller i hvilka konsul erhåller i uppdrag att utföra diplomatiskt
värf.

Beskickningarna komma att upphöra att vara administrativa
mellanled mellan kcnsulatstyrelsen och de norska konsulerna. I
regeln kommer icke någon direkt förbindelse att äga rum mellan
beskickningarna och konsulatstyrelsen men väl en indirekt genom
förmedling af utrikesministern. Däremot kommer en regelbunden
och direkt förbindelse att bestå mellan beskickningarna och de
norska konsulerna på det område, där de diplomatiska och konsulära
funktionerna naturligen mötas. Denna förbindelse förutsättes,
i öfverensstämmelse med särskilda aftal mellan vederbörande
svenska och norska myndigheter (se nedanför), komma att etableras
såsom en samverkan, hvilken tankes skola, så vidt möjligt,
träda i stället för det förut bestående förhållandet af öfver- och
underordnade.

Konsulatväsendets delning med bibehållande af den diplomatiska
gemensamheten kommer att nödvändiggöra, att en ännu fullständigare
skilsmässa än hittills inträder mellan den diplomatiska
och konsulära banan; att hvarje bihang af diplomatisk verksamhet
bortfaller från den konsulära; samt slutligen att till undgående
af kompetenskonflikter mellan diplomatien och konsulatväsendet,
gränser så vidt möjligt dragas mellan deras respektive funktioner,
eller att i hvarje fall genom positiva föreskrifter en bestämd gräns
uppdrages för den konsulära verksamhetens område.

Såsom en sammanfattning af hvad ofvan anförts rörande de
förberedande åtgärderna för konsulatväsendets delning vilja kommitterade
vidare erinra, att dessa skulle bestå af:

l:o) förhandlingar med främmande makter angående dels mottagande
och erkännande af särkonsuler, dels öfverflyttande på
dessa af de hittillsvarande gemensamma konsulernas traktatsenliga
rättigheter (sid. 16—18);

2:o) förhandlingar mellan vederbörande svenska och norska
myndigheter om åtskilliga förhållanden, som stå i sammanhang
med det gemensamma konsulatväsendets delning och den nya ordningens
genomförande (se härom sid. 16, 18, 28, 30, 31, 35, 45, 47,

— 53 —

50 och 51). Dessa förhandlingar tänkas skola utmynna i aftal om
följande ämnen:

a. verkställandet af öfvergången från gemensamheten till det
nya systemet och ordnandet åt de frågor rörande konsulatens personal,
konsulskassan, inventarier, arkiv o. s. v., som därmed äga
sammanhang (sid. 18);

5. utfärdande af sinsemellan öfverensstämmande instruktioner
angående det ena rikets särkonsulers befattning med understöd
och hemförpassning af sjöfolk, hemmahörande i det andra riket
(sid. 18);

c. föreläggande för utrikesministern, till uttalande om sakens
möjliga politiska betydelse, af ärenden, hvilka angå norska konsulatstyrelsens
samtycke därtill, att norsk särkonsul af främmande
regering mottager anställning och uppdrag (sid. 30);

d. de åtgärder, föreskrifter m. m. rörande det norska konsulatväsendet,
om hvilka den norska konsulatstyrelsen bör underrätta
utrikesministern (sid. 31);

e. allmänna föreskrifter angående den direkta beröring, som
i vissa fall kommer att äga rum mellan utrikesministern och de
norska särkonsulerna (sid. 35);

f. regler och instruktioner till betryggande af samverkan
mellan Kungl. Maj:ts beskickningar och de norska särkonsulerna
(sid. 44 och 47);

g. ömsesidiga bestämmelser om skyldighet för det ena rikets
konsul på plats, där det andra riket icke har någon egen konsul,
att bistå det sistnämnda rikets undersåtar (sid. 50); samt

h. ordnande af förhållandet mellan svensk särkonsul och
norskt örlogsfartyg samt vice versa (sid. 51).

Hvad beträffar de praktiska följderna af den konsulära gemensamhetens
upplösning i fråga om den blifvande organisationen
af hvartdera rikets särskilda konsulatväsen samt kostnaderna därför,
hänvisa undertecknade Bildt och Ameen för Sveriges del till
den promemoria, som i detta afseende åt dem utarbetats och som
finnes fogad vid detta utlåtande (Bil. 2).

Hvad åter angår det norska konsulatväsendet, fa undertecknade
Ibsen och Christophersen hänvisa därtill, att utredningar
af hithörande frågor hvad angår Norge redan blifvit meddelade
i följande tre officiella dokument, nämligen:

— 54 —

1:°) den af inredepartementet tillsatta konsulatkommittéens
betänkande af oktober 1891;

2:o) inredepartementets utlåtande af den 14 mars 1892 (St. prp.
n:r 49); samt

3:o) betänkande afgifvet af Stortingets specialkommitté den
30 juni 1894 (indst. S. XX B).

Vidare vilja undertecknade Ibsen och Christophersen anföra,
att en fjärde utredning en längre tid varit under utarbetande, i
det att undertecknad Ibsen i fjol höst af dåvarande chefen för
inredepartementet erhöll i uppdrag att utarbeta förslag till organisationsplan
för ett särskildt norskt konsulatväsen, öfverslag öfver
de med ett sådant förenade kostnader samt utkast till ny konsulatförordning.
Åtskilliga sedermera inträffade omständigheter hafva
emellertid förorsakat, att uppdraget såtillvida ännu icke kan
sägas vara fullgjordt, som föreliggande förarbeten ännu icke blifvit
slutligen genomgångna; och torde det under sådana omständigheter
vara rättast att icke såsom bilaga till förevarande betänkande
foga en framställning af resultat, hvilka endast kunna
anses såsom provisoriska.

III.

Utredning af frågan om tillvaratagandet af
svenskars intressen i Norge och norrmäns i

Sverige.

Kommittéen öfvergår härefter till att fullgöra den andra delen
af det åt kommittéen genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 sistlidne
januari anförtrodda uppdrag, eller att taga i öfvervägande frågan
om en anordning för tillvaratagandet af svenskars intressen i
Norge och norrmäns i Sverige, motsvarande det konsulära biträdet
i främmande länder.

Denna fråga förevar till behandling äfven inom den svensknorska
konsulatkommittéen af år 1875, hvilken i sitt den 4 november
1876 afgifna betänkande i detta afseende anför, hurusom,
enligt hvad till dess kännedom kommit, icke sällan inträffat, att
norska fartygsbefälbafvare och sjömän i Sverige känt saknad af
sådant ämbetsbiträde, som, därest likartadt fall i utlandet inträffat,
skulle blifvit dem lämnadt af vederbörande svenske och norske
konsul. Ehuru icke kommittéen hade sig bekant något visst fall,
där svensk fartygsbefälhafvare eller sjöman i Norge rönt behof
af sådant bistånd, som nyss är sagdt, antog dock kommittéen, att
sådana händelser äfven i Norge inträffat och fortfarande kunde
inträffa. En sådan sakernas ordning, att svenska och norska sjöfarandes
tarf funnes bättre tillgodosedt i utlandet än i broderlandet,
syntes icke böra få fortfara. Kommittéen fäste därför
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å önskligheten häraf, att den eller
de myndigheter i Sverige eller Norge, hvilka kunde pröfvas lämpliga,
linge sig uppdragen skyldigheten att i förekommande fall
lämna broderlandets sjöfarande det ämbetsbiträde, hvilket dessa i
likartade fall i utlandet skulle äga att påkalla hos de Förenade
Rikenas konsuler.

— 56 —

Yår kommitté har ansett önskligt att till underlag för sina
arbeten i förevarande afseende från åtskilliga myndigheter och
korporationer, hvilka kunde antagas besitta kännedom om hithörande
förhållanden, erhålla upplysningar och uttalanden ej mindre
angående den omfattning, hvari redan nu det ena landets myndigheter
ginge det andra landets myndigheter eller enskilda undersåtar
till hända i sådana afseenden, som folie under den konsulära
verksamheten i utlandet, än äfven därom, huruvida och i hvad
mån bristen på en anordning af ofvan omförmälda art gjort sig
kännbar, samt huruvida och i hvilka särskillda afseenden det
kunde antagas vara till fördel för hvartdera af de Förenade Rikena
att inom det andra äga en representation, motsvarande den konsulära
i utlandet.

Hvad angår frågan om ett mot det konsulära svarande biträde
för tillgodoseendet af norrmäns intressen i Sverige, hade
yttranden redan blifvit på föranstaltande af undertecknad Ibsen
införskaffade från åtskilliga norska myndigheter och korporationer.
För att äfven erhålla någon ledning för bedömandet af frågan om
svenskars ställning i Norge eller svenska intressens tillvaratagande
därstädes, hemställde kommittéen i skrifvelse till utrikesministern
att från åtskilliga uppgifna svenska myndigheter och korporationer
äfvensom från dem, ministern kunde i öfrigt finna lämpligt
att därom anlita, måtte infordras yttranden i ofvan antydda afseenden.

Efter att hafva tagit kännedom om de inkomna svaren har
kommittéen funnit, att, då tyngdpunkten för de båda ländernas
hithörande intressen helt naturligt är att söka på olika håll,
frågorna om tillvaratagande af svenskars intressen i Norge och
norrmäns i Sverige böra behandlas hvar för sig; och hafva fördenskull
särskilda utlåtanden blifvit beträffande hvardera frågan
utarbetad.

Hvad angår den förra frågan, eller den om en anordning för
tillvaratagandet af svenskars intressen i Norge, få kommittéens
svenska ledamöter, undertecknade Bildt och Ameen, anföra följande.

Med anledning af kommittéens ofvan omförmälda framställning
hafva genom Kungl. utrikesdepartementet infordrats och till
kommittéen öfverlämnats yttranden från följande myndigheter och
korporationer:

— 57 —

1) Kungl. jordbruksdepartementet,

2) Kungl. kommerskollegium,

3) Kungl. medicinalstyrelsen,

4) Öfverståtbållareämbetet,

5—29) Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län,
30) Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm,

31) »	»	2>	» Göteborg,
32)	»	»	» Malmö,
33) »		2>	» Norrköping,
34)	»	»	» Helsingborg,
35)	»	2>	» Sundsvall,
36) »		»	» Kalmar,
37)	,	»	» Oskarshamn.
38)			» Hernösand,

39) Styrelsen för Sveriges allmänna exportförening,

40) Styrelsen för Sveriges allmänna handelsförening.

Förutom ofvannämnda från utrikesdepartementet infordrade
yttranden hafva sådana, hvilka på anmodan af Kungl.
Maj:ts vederbörande befallningshafvande afgifvits al följande
myndigheter och andra, jämväl till kommittéen öfverlämnats.

nämligen af:
41) Magistraten

Södertälje,

42)	»	» Kalmar,
43)	»	» Västervik,
44)	»	» Oskarshamn,
45)	»	» Konneby,
46)	>	» Karlskrona,
47)	»	» Karlshamn,
48)		» Sölvesborg,

49) t. f. Stadsfiskalen i Kalmar,

50) Handels- och sjöfartsnämnden

51)

52)

53)

54) » » »

55) Sjömanshusdirektionen

56)

57) »

58)

59)

Södertälje,
Visby,

» Karlskrona,
» Karlshamn,
» Halmstad,
Södertälje,

Kalmar,

Varberg,

Falkenberg,

Halmstad,

— 58 —

60) Disponenten m. m. C. Danielsson m. fl. industriidkare och andra

affärsmän inom Värmlands län.

Här nedan lämnas en kortfattad redogörelse för hvad i ofvannämnda
yttranden hufvudsakligen anföres i följande afseenden.

I:°) Angående den omfattning, hvari redan nu norska myndigheter
gå svenska myndigheter eller enskilda till banda i sådana afseenden,
som falla under den konsulära verksamheten i utlandet.

Kommerskollegii utrikeshyrå erhåller från vederbörande norska
myndigheter, bland annat, rapporter angående smittosamma sjukdomar,
föreskrifter angående lots- och karantänsväsen, sjöförklaringar
angående svenska fartyg, meddelanden om å norska fartyg
anställda sjömäns frånfälle samt redovisning rörande deras kvarlåtenskap.
Underrättelser angående handel och sjöfart erhåller
kollegium icke.1 Vid hänvändande till inredepartementet har utrikesbyrån
städse rönt tillmötesgående. I åtskilliga fall har kollegium
erfarit, att norska myndigheter understöd! och hemsändt
svenskt sjöfolk, som lidit skeppsbrott i Norge.

Medicinalstyrelsen erhåller direkt från vederbörande medicinska
och veterinära myndigheter alla meddelanden, som äro af intresse
för styrelsen.

Öfver ståthållareämbetet. Utan svårighet erhållas genom korrespondens
direkt mellan vederbörande kommunala eller andra myndigheter
erforderliga upplysningar.

K. B. i Stockholms län har städse vid direkt skriftväxling
med vederbörande norska myndigheter rönt det största tillmötesgående
från dessa i frågor angående fattigunderstöd samt uttagande
af böter och utskylder m. m.

K. B. i Uppsala och Blekinge län uttala sig i samma riktning.

K. B. i Södermanlands och Hallands län framhålla att myndigheterna
i hvardera landet lämna erforderligt biträde äfven i
fall, då sådant icke är dem ålagdt.

K. B. i Kalmar län. Nödställda norrmän, hvilka såsom arbetsföra,
ej kunnat få fattigvård, hafva ofta på frivillighetens väg
erhållit hjälp och hemförskaffning af polismyndighet.

K. B. i Gottlands län. Understöd till skeppsbrutna norrmän
har vid åtskilliga tillfällen lämnats genom förskott från länsstyrelsen
efter korrespondens med norske statsministern i Stock -

1 Dock torde böra nämnas, att mellan Kommerskollegii statistiska afdelning
och Det Statistiske Centralbureau i Kristiania ett utbyte af vissa statistiska uppgifter
rörande sjöfarten äger rum.

— 59 —

bolin. Liknande förfaringssätt har äfven ägt ruin gent emot
svenska sjömän i Norge.

K. B. i Hallands län. Genom föreskriften i Kungl. brefvet
den 31 juli 1818 om direkt skriftväxling mellan myndigheterna i
Sverige och Norge är sörjdt för att erforderliga meddelanden
komma vederbörande till hända minst lika hastigt, som om de
afgifvits af en konsulattjänsteman.

K. B. i Göteborgs och Bohus län. Svenska sjömän hafva hemförpassats
genom vederbörande »politikammeres» försorg stundom
med åberopande af Kungl. anordningen den 15 februari 1855. Vederbörande
amtman hafva lämnat underrättelser om aflidna svenskar
och deras kvarlåtenskap samt äfven ombesörjt dennas öfversändande.

K. B. i Värmlands län öfverlämnar en tablå öfver sin korrespondens
med norska myndigheter år 1901, utvisande bland annat,
att af 546 utväxlade skrivelser 71 afsett uttagande af böter eller
skatter i Norge, 49 ersättning för fattigvård därstädes, samt 162
öfversändande af lösdrifvare och nödställda till Sverige.

K. B. i Västmanlands län har under de sista 15 å 20 åren
emottagit skrivelser dels från två amtman angående ena gången
arfvingar till en i Norge afliden svensk och andra gången understöd
från svenska anförvanter till en i Norge nödlidande svensk,
dels ock i fråga om skyldighet för en svensk att draga försorg
om sitt i Norge vistande barn och dess moder. Däremot har K.
B. jämförelsevis ofta måst anlita norska myndigheter i fråga om
uttagande af böter och utskylder eller fattigvård.

K. B. i Jämtlands län. De norska myndigheterna tillämpa i
fråga om understöd åt svenskar Kungl. anordningen den 15 februari
1855, så att konsulärt biträde enligt konsulatförordningen § 97 ej
behöfves. Detsamma gäller med afseende å norrmän i Sverige,
ehuruväl fattigvårdsstyrelser måhända hysa betänkligheter vis-ä-vis
arbetsföra personer. Dödsbo efter svensk, som aflidit i Norge,
vårdas af vederbörande »skifteret»; och i Sverige tillämpas Kungl.
förordningen den 24 september 1861 äfven på boet efter här afliden
norrman. Upplysningar lämnas af vederbörande lika till
svenskar och norrmän.

K. B. i Västerbottens län finner, att de norska myndigheternas
biträde i afseende å sjöfarten uppfyllt allas berättigade anspråk.

K. B. i Norrbottens län har ej erfarit någon brist på tillmötesgående
från norska myndigheter vid direkt skriftväxling på
grund af Kungl. brefvet den 31 juli 1818 i frågor angående arfs -

— 60 —

angelägenheter, delgifning af rättshandlingar och dylikt. Ej heller
hafva från allmänheten försports några klagomål öfver de norska
myndigheterna. Hvad särskildt angår de svenska nomadlapparne,
finnes ett ombud anstäldt i Norge för att tilhandagå dem med råd
och dåd.

Myndigheternas tillmötesgående emot svenskar och norrmän
utan åtskillnad dem emellan framhålles af Handels- och sjöfartsnämnderna
i Stockholm, Malmö, Norrköping och Halmstad; styrelserna
för Sveriges allmänna handelsförening och för Sveriges allmänna
exportförening, Sjömanshusdirektionerna i Yarberg och Halmstad
samt åtskilliga enskilda (inför K. B. i Värmlands län).

T. f. Landssekreteraren i Värmlands län anför, att fall förekommit,
då en viss hårdhet förmärkts med afseende å svenskars
hemsändande från Norge; men i öfrigt hade ingen anmärkning
försports i fråga om nödställda svenskars behandling därstädes.
Särskildt hade barnaföderskor, tack vare effektiv lagstiftning, i
Norge en gynnsammare ställning.

lI:o) Angående huruvida och i hvad mån kristen på en anordning
för tillvaratagandet af svenskars intressen i Norge, motsvarande
det konsulära biträdet i främmande länder, gjort sig kännbar.

Jordbruksdepartementet, hvilket inskränkt sitt yttrande till att
afse endast frågan om beredande af understöd åt svenska medborgare,
som i Norge falla den allmänna fattigvården till last,
anser, att i detta afseende någon annan anordning än den, som på
grund af Kong! förordningen den 15 februari 1855 f. n. tillämpas,
icke lämpligen kan ifrågasättas; hvarföre ej heller ur ifrågavarande
synpunkt vare sig bristen på en konsulär anordning i Norge hittills
gjort sig kännbar, eller för framtiden en dylik anordning är
af behofvet påkallad.

Kommerskollegii utrikes byrå har icke erfarit några olägenheter
af denna brist.

Hvad åter angår vissa till kommer skollegii inrikes byrå hörande
ärenden, hvilka afse svenska fartygs registrering och i hvilka förutsättes
viss af konsul beroende ämbetsåtgärd, uttalar kollegium,
att bristen på en representation i Norge, motsvarande den konsulära,
torde kunna i större eller mindre grad och omfattning bereda olägenheter
vare sig för enskilda svenska undersåtar eller för det allmänna.
Dessa ärenden angå:

l:o) utfärdande af interimscertifikat för viss tid, enligt registreringsförordningen
§ 8, mom. 2, 3:e stycket (»synes kunna medföra
afsevärda olägenheter för svenska undersåtar»);

— 61 —

2:o) utfärdande af interims-nationalitetshandlingar för viss resa,
enligt konsulatförordningen § 81 mom. 1;

3:o) anteckning angående ombyte af befälhafvare i fartygs
nationalitetshandling och i fartygsregistret, enligt registreringsförordningen
§ 20 jfr ksf. §§ 88—90;

4:o) åtgärder vid svenskt fartygs ombyte af nationalitet eller
förolyckande, enligt ksf. §§ 80 och 83;

5:o) åtgärder med afseende å inteckning i fartyg enligt registreringsförordningen
§ 32, eller äganderättsförändring enligt § 15
ibdm, eller ny hufvudredare enligt § 19, 3:e stycket, ibdm;

(5:o) utväxling af interimscertifikat enligt registreringsförordningen
§ 8 mom. 2, 2:a stycket; samt

7:o) kontroll å nationalitetshandlingar enligt ksf. § 78.

Slutligen framhåller kollegium — hvad jämväl angår ärenden
tillhörande kollegii inrikes byrå — att enligt mönstringsförordningen
den 4 juni 1868 svensk fartygsbesättning, som antages eller
afskedas i Norge, befinner sig i samma ställning, som vid på- eller
afmönstring i land, där konsul icke finnes — utan att dock detta
förhållande medfört några olägenheter.

Medicinalstyrelsen har ej erfarit behof af representation i
Norge.

Öfver ståthållareämbetet finner sådan obehöflig, dels — hvad
angår inhämtande af upplysningar — i betraktande af det lifliga
utbytet genom tidningar och genom personliga meddelanden och
sammanträffanden, dels ock — hvad beträffar annat biträde åt
enskilda landsmän — på grund af närheten till hemlandet, de täta
komunikationerna, likheten i språk och den i många fall förefintliga
kännedomen om norska samhällsförhållanden.

K. B. i Stockholms län anser icke något behof af en den konsulära
motsvarande representation i Norge vara för handen.

K. B. i Uppsala, Jönköpings och ÄIfsborgs län yttra sig i samma
riktning.

K. B. i Södermanlands län likaså, under framhållande, att
sedan båda länderna erhållit gemensam sjölag, och då utvecklingen
går i riktning af gemensam lagstiftning äfven i annat, som faller
inom konsulernas verksamhetsområde, så torde svenska konsuler i
Norge för framtiden blifva ännu obehöfligare än f. n.

K. B. i Kronobergs län har icke erfarit några olägenheter af
bristen på konsulär anordning i Norge. Beträffande fattigvård
och sjukvård äro erforderliga bestämmelser meddelade, och förändrade
anordningar härutinnan äro ej af omständigheterna på -

— 62 —

kallade. För öfrigt är den personliga samfärdseln mellan Norge
och Kronobergs län icke af någon betydenhet, likasom äfven affärsförbindelserna,
efter det mellanrikslagen trädt ur kraft, förminskats
eller alldeles upphört.

K. B. i Kalmar län finner en konsulatanordning skäligen öfverflödig
i betraktande af rikenas samhörighet, närbelägenhet och likartade
förhållanden.

K. B. i Malmöhus län. Vid åtskilliga tillfällen har vederbörande
polismyndighet stannat i den största förlägenhet i fråga
om understöd åt nödställda norrmän, emedan Kungl. kungörelsen
den 9 juni 1871 afser endast svenska undersåtar och de medel,
som genom Kungl. bref den 3 november 1882 ställts till K. B:s
förfogande, endast få användas för svenska sjömän. I enstaka fall
hafva ifrågavarande norrmän begifvit sig till Köpenhamn, där
konsulatet kunnat bispringa dem.

K. B. i Göteborgs och Bohus län. Trots den lifliga beröringen
mellan detta län och Norge såväl i handel och sjöfart som genom
den betydande utvandringen från länet, har något behof af särskilda
konsulära anordningar icke gjort sig gällande, beroende
detta dels på lättheten för hvarje svensk att själf bevaka sina intressen
i Norge och dels på de norska myndigheternas tillmötesgående.

K. B. i Värmlands län har hvarken i sina talrika mellanhafvanden
med norska myndigheter eller eljest förnummit något
behof af konsulär representation.

K. B. i Örebro län har trots den lifliga affärsförbindelsen
mellan Örebro och Norge, hvilken dock var större förr än nu, icke
erfarit något fall, då norska myndigheter behöft lämna konsulärt
biträde.

K. B. i Västernorrlands län anser lika med nämnder och magistrater
inom länet, att anmärkning ej kan göras mot vare sig den
omfattning eller det sätt, hvarpå svenskars intressen tillvaratagas
i Norge.

K. B. i Jämtlands län har vid anställda efterforskningar ej
funnit, att någon brist i förevarande afseende gjort sig kännbar.

K. B. i Västerbottens län. Hvarken för den, som har intressen
att bevaka i Norge, eller för den, som vill inleda affärsförbindelser
därstädes, möta några svårigheter, som kunna påkalla konsulär
medverkan. Beträffande sjöfarten skulle visserligen en sådan kunna
synas behöflig, men de norska myndigheternas biträde har uppfyllt
allas berättigade anspråk i detta afseende, såsom vid på- och

— 63

afmönstring eller hemsändande af sjöfolk, tvister mellan befälhafvare
och besättning eller redare och befälhafvare o. s. v. Något
trängande behof af konsulär anordning finnes därför icke.

K. B. i Norrlottens län. Förutom de norska myndigheternas
tillmötesgående, göra gällande reciproka bestämmelser ang. sjukoch
fattigvård samt ang. rätt att idka handel m. m., äfvensom det
nära grannskapet, de underlättade kommunikationerna och likheten
i språk, seder och delvis äfven lagstiftning, en konsulär representation
öfverflödig.

Svårigheter med afseende å hjälpbehöfvande norrmän i Sverige
påpekas af magistraten, t. f. stadsfiskalen och sjömanshusdirektionen
i Kalmar. (Sjömanshusdirektionen anför, att medellösa norrmän
t. o. m. låtit sig häktas för att bli hemförskaffade.)

Handels- och sjö fartsnämnden i Stockholm. Likheten i språk
och seder, grannskapet, de lätta kommunikationerna, den vidt utbredda
kännedomen om broderfolkets affärsförhållanden tillika med
det biträde, som myndigheterna redan lämna, göra det ej svårare
att idka affärer inom broderlandet än inom det egna landet. Detta
bevisas, förutom af åtskilliga enskilda exempel, framför allt af den
betydliga varuomsättning, som under en lång följd af år ägt rum
mellan båda länderna och som — trots afbräck genom mellanrikslagens
upphäfvande den 12 juli 1897 — fortfarande ådagalägger,
att något behof af mellanriksrepresentation, motsvarande den
konsulära i utlandet, ej förefinnes, hvad angår handel och sjöfart.

Att på grund af likheten i språk och öfriga förhållanden någon
saknad af dylik representation icke förmärkts, hvarken för handel
eller för sjöfart, framhålles äfven af Handels- och sjöfartsnämnderna
i Göteborg, Norrköping, Oskarshamn, Hernösand, Karlskrona
och Karlshamn; samt styrelserna för Sveriges allmänna handelsförening
och Sveriges allmänna exportförening.

III:o) Angående huruvida och i hvilka särskilda afseenden det
kan antagas vara till fördel för Sverige att inom Norge äga en
representation motsvarande den konsulära i utlandet.

K. B. i Södermanlands län. Äfven om Sveriges handel, industri
och sjöfart skulle i någon mån främjas, så skulle det missförhållandet
skärpas, att i Norge Sverige anses såsom ett främmande
land.

K. B. i Gottlands län. Om erforderliga lagbestämmelser i syfte
att bereda hjälp åt skeppsbrutna fartygsbesättningar samt äfven
i de afseenden, som beröras i konsulatförordningens §§ 85—90, ej

— 64 —

kunna åstadkommas, kan svårligen målet uppnås utan särskild
representation.

K. B. i Kristianstads län. Enligt flera fartygsbefftlhafvares
åsikt skulle en dylik representation blifva sjöfartsnäringen till
gagn, då svenska sjöfarande därigenom komme i åtnjutande af enahanda
biträde som utomlands och finge sina rättigheter bättre tillgodosedda,
hvarjämte äfven handeln på Norge skulle verksammare
kunna främjas och svenska intressen därstädes komma att mera
beaktas.

K. B. i Hallands län anser det ej otänkbart, att konsulära
representanter för Sverige skulle på verksammare sätt än för närvarande
tillvarataga svenskars intressen därstädes, men kostnaderna
skulle säkerligen icke motsvara gagnet, och känslan af att tillhöra
skilda nationer skulle hos båda folken än vidare inskärpas.

K. B. i Göteborgs och Bohus län. En svensk representation i
Norge kan icke medföra någon särskild fördel för Sverige under
annan förutsättning, än att de norska myndigheterna icke äro enligt
lag skyldiga att lämna svenskar bistånd, och att det icke anses
lämpligare att åstadkomma sådana lagbestämmelser

K. B. i Värmlands län. En konsulär representation skulle
endast verka till ärendenas fördröjande och måhända i viss mån
ställa sig hindrande mellan K. B. och vederbörande norska myndigheter
samt dessutom medföra särskilt för handel och sjöfart
betungande och gagnlösa pålagor.

K. B. i Västmanlands län. Fastän samfärdseln mellan detta
län och Norge, förutom turisttrafiken, är af ytterst ringa omfattning
och den inbördes affärsverksamheten ej heller nått någon utveckling,
skulle ändock en konsulär anordning i Norge vara af
stor vikt, då det är önskvärdt, att samfärdseln mellan de Förenade
Rikena blir lifligare än nu. Därför bör en sådan anordning komma
till stånd, försåvidt icke kostnaderna öfverstiga behofvet. Någon
brist i förevarande afseende har K. B. emellertid icke erfarit.

K. B. i Kopparbergs län. Visserligen går lagstiftningen i
riktning af att likställa svenskar i Norge och norrmän i Sverige,
och detta bidrager att göra en mellanriksrepresentation mindre
behöflig. Men fastän bristen ej gjort sig kännbar, skulle dock en
sådan institution — såvida de unionella krafven ej därigenom
åsidosättas — ur industriell och merkantil synpunkt vara af gagn.

K. B. i Gäfleborgs län. Fastän svenska myndigheter och enskilda
kunna påräkna allt skäligt tillmötesgående från norska
myndigheter och vice versa, kunna dock enskilda, i synnerhet sjö -

65 —

farande och fiskare, ofta i det andra riket erfara saknaden af legation
eller konsul. I Sverige kan i sådant fall norrmän känvända
sig till norska statsrådsafdelningen, men svensk i Norge har icke
någon motsvarande myndighet. Det skulle därför utan tvifvel
vara till fördel för Sverige, om en anordning af ifrågavarande slag
kunde komma till stånd.

K. B. i Jämtlands län. Frånsedt sjöfarten, som K. B. säger
sig ej kunna bedöma, synes en mot den konsulära svarande representation
i Norge ej kunna för Sverige medföra andra fördelar
än berättelserna. Men om innehållet i dessa vinner den intresserade
kännedom ur tidningar eller andra lätt tillgängliga
tryckta källor; och för att sprida denna kännedom kunna anordningar
träffas på enklare och billigare sätt än genom konsuler.

K. B. i Norrbottens län. Eu dylik representation skulle ingalunda
väcka och befästa den samhörighetskänsla, som utgör unionens
lifsvillkor.

Nyttan af konsulära rapporter från Norge framhålles af Magistraten
i Ronneby.

Den politiska betydelsen af mellanriksrepresentation, såsom
markerande åtskillnaden mellan båda folken, betonas af Magistraterna
i Karlshamn och Sölvesborg, Handels- och sjöfartsnämnden
i Göteborg samt Styrelsen för Sveriges allmänna handelsförening.

Att kostnaderna skulle komma att öfverstiga gagnet, framhålles
af Handels- och sjöf artsnämnderna i Stockholm, Kalmar,
Södertelje och Halmstad samt Styrelserna för Sveriges allmänna handelsförening
och för Allmänna exportföreningen.

Att Sverige icke skulle hafva någon synnerlig fördel af en
representation i Norge, uttalas af Magistraterna i Västervik och
Karlskrona; Handels- och sjöf artsnämnder na i Helsingborg, Sundsvall,
Kalmar och Halmstad; Styrelsen för Sveriges allmänna handelsförening;
Sjömanshusdirektionerna i Södertälje, Varberg och Falkenberg
samt åtskilliga enskilde inför K. B. i Värmlands län (med
afseende å särskilda §§ i konsulatförordningen).

Handels- och sjöf artsnämnden i Visby anser, att det utan tvifvel
vore gagneligt, om i hvartdera landet funnes representanter för
det andra landet, som vore skyldiga att bistå dettas undersåtar,
gällande detta i synnerhet med afseende å skeppsbrutne men äfven
vid andra tillfällen.

Sjömanshusdirektionen i Kalmar anser, att då Sverige är till
lagar och sedvänjor lika skild! från Norge som från Danmark eller

Konsulatkommittéens betänkande. ^

66 —

hvilket annat främmande land som helst, så behöfs konsulärt biträde
lika väl i Norge som eljest utomlands.

IV:o) Diverse förslag.

Of ver ståthållareämbetet anser önskligt, att anslag anvisas till
understöd åt arbetsföra men nödställda undersåtar från det andra
landet enligt Kung! kungörelsen den 9 juni 1871.

K. S. i Stockholms län förordar — om en särskild anordning
skulle anses af nöden — en för båda länderna gemensam lagstiftning
i syfte att ålägga det ena landets myndigheter skyldighet
att lämna det andra landets myndigheter och enskilda undersåtar
erforderligt biträde.

K. B. i Kalmar län anser det önskvärdt att genom gemensamma
lagbestämmelser i hvartdera riket tillförsäkra hjälpbehöfvande
från det andra riket nödigt understöd.

K. B. i Gottlands län — likasom äfven Handels- och sjöfartsnämnden
i Visby — uttalar sig också för sådana lagbestämmelser
(eventuellt: konsulär representation).

K. B. i Kristianstads län. Lagbestämmelser äro nödvändiga
beträffande understöd åt sjömän och andra nödställda undersåtar
från det andra riket.

Ömsesidig lagstiftning i stället för konsulär representation
förordas ock af Magistraten i Södertälje; Handels- och sjöfartsnämnderna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping; Styrelsen
för Sveriges allmänna handelsförening.

Till kommittéen hafva vidare öfverlämnats handlingarna i ett
af svenske och norske generalkonsuln i Köpenhamn hos utrikesministern
anhängiggjort ärende angående en i Malmö landsatt
skeppsbruten norsk fartygsbesättning, för hvilken hos Kung! Maj:ts
befallningshafvande i Malmöhus län begärts understöd till hemresa,
men hvilken af länsstyrelsen hänvisats att därom vända sig
till bemälde generalkonsul, på den grund att medel för ifrågavarande
ändamål icke vore ställda till länsstyrelsens förfogande.

Af ofvannämnda handlingar inhämtas hufvudsakligen:

att utrikesministern i skrifvelse till chefen för kungi. civildepartementet
väckt förslag om utfärdande af föreskrifter, hvarigenom
vederbörande länsstyrelse bemyndigades att bistå nödställda
norska sjömän efter att först hafva satt sig i förbindelse med civildepartementet
eller ock direkt med departementet för det inre,
hvilken senare myndighet kunde förutsättas vara villig att omedelbart
återgälda af svensk myndighet eventuellt utlagda belopp;

— 67 —

att efter erhållen remiss Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Malmöhus län i afgifvet yttrande ifrågasatt, att hvad i Kungl.
kungörelsen den 9 juni 1871 stadgas beträffande understöd åt arbetsföra,
men nödställda svenska medborgare, hvilka af utländsk myndighet
aflämnas å svensk gränsort, skulle utsträckas att gälla äfven
med afseende å norrmän; och skulle hvad i följd däraf kunde komma
att af statsmedel förskjutas lämpligen godtgöras svenska statsverket
vid den likvid af fattigvårdsutgifter, som de Förenade Rikena
emellan uppgöres enligt § 5 af Kungl. förordningen den 15 februari
1855; samt

att jämväl kommerskollegium i ärendet afgifvit infordradt
yttrande, däri kollegium bland annat vitsordat, att någon föreskrift
icke funnes meddelad, på grund hvaraf Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i förevarande eller liknande fall kunnat lämna
understöd åt norska undersåtar, därest behof af egentlig fattigvård
ej förefunnits.

Af den här ofvan meddelade redogörelse för hvad i detta
ärende förekommit framgår, att de allra flesta af de till kommittéen
öfverlämnade yttrandena gå i den riktning, att bristen på en
den konsulära representationen motsvarande anordning för tillvaratagandet
af svenskars intressen i Norge icke gjort sig i någon
afsevärd mån kännbar, samt att ej heller några särskilda fördelar
af en sådan anordning äro att förvänta; och synes detta i
allmänhet tillskrifvas dels den växelverkan, som redan äger rum
mellan svenska och norska myndigheter, och det af hvartdera
landets myndigheter i stor omfattning tillämpade förfaringssätt
att icke göra åtskillnad mellan det egna och det andra landets
undersåtar, dels ock ländernas nära grannskap och de i åtskilliga
afseenden i båda länderna rådande likartade förhållanden.

De fall, då man erfarit saknaden af en anordning af ifrågavarande
art, inskränka sig till de af kommerskollegium omförmälda
ärenden beträffande fartygs registrering samt till frågor
om beredande af understöd åt skeppsbrutna sjömän; och de fördelar,
som man ansett vara att för Sveriges del förvänta af en sådan
anordning, äro förutom bistånd åt hjälpbehöfvande svenska undersåtar
hufvudsakligen främjande i allmänhet af Sveriges handel
och sjöfart.

Då vi nu öfvergå till att undersöka beskaffenheten af de fall,
där saknaden af eu den konsulära representationen motsvarande
anordning i Norge antingen befarats kunna medföra olägenheter

— 68 —

eller ock redan gjort sig kännbar, samt därvid till en början ägna
uppmärksamheten åt de af kommerskollegium omförmälda ärenden
angående fartygs registrering och. hvad därmed äger samband,
torde böra erinras om följande dels i sjölagen, dels i konsulatförordningen
och dels i Kungl. förordningen den 18 oktober 1901
meddelade bestämmelser i förevarande ämne.

I det hos kollegium förda fartygsregister skola upptagas alla
svenska fartyg, hvilka äro afsedda att nyttjas till han delssjöfart
eller resandes fortskaffande och äga en dräktighet af 20 registerton
eller därutöfver. Anmälan till fartygsregistret, hvilken i regel
göres af ägaren eller den honom företräder, skall äfven afse befälhafvare
å fartyget. Efter verkställd registrering och sedan i
registret gjorts anteckning om befälhafvaren, utfärdar kommerskollegium
s. k. nationalitets- och registreringscertifikat, hvilket
skall uppvisas, när sådant af vederbörande myndigheter påfordras.
Registreringspliktigt fartyg, som antingen byggts här i riket och
icke varit i utländsk ägo eller ock från att vara utländskt här i
riket öfvergått i svensk ägo, får vid stadgad straffpåföljd icke,
förrän ofvannämnda certifikat utfärdats, användas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande, såvida icke kollegium i särskillda
fall i s. k. interimsnationalitetsbevis lämnat medgifvande därtill.

Hvad åter angår fartyg af registreringspliktig dräktighet, som
byggts för svensk räkning å utrikes ort eller å sådan ort öfvergått
från utländsk till svensk nationalitet, gäller att, då fartyget
skall afgå till Sverige vare sig direkt eller med anlöpande af
allenast en mellanliggande hamn, vederbörande konsul är berättigad
att för fartyget utfärda interims-nationalitetshandlingar. Vill
ägaren, innan fartyget inklarerats i svensk hamn, använda detsamma
i annan fart än den nyssnämnda, skall angående fartyget
göras anmälan till fartygsregistret; och utfärdas därefter af kommerskollegium
s. k. interimsnationalitets- och registreringscertifikat,
gällande för den tid kollegium i hvarje särskildt fall bestämmer.
Emellertid kan kollegium också, där särskilda omständigheter
sådant föranleda, oaktadt villkoren för erhållande af interimscertifikat
ej blifvit uppfyllda, bemyndiga konsul att för fartyget utfärda
interimscertifikat att gälla för viss tid, högst sex månader,
eller till dess fartyget inom den utsatta tiden ankommer till svensk
hamn.

Enligt hvad af kommerskollegium anmärkes i punkterna 1 och
2 af dess ifrågavarande yttrande, kunna de härofvan omförmälda,
på konsuler beroende ämbetsåtgärder icke komma till utförande

— 69 —

livad angår i Norge befintligt fartyg, som förvärfvats för svensk
räkning. Ett sådant fartyg skulle följaktligen icke kunna användas
till handelssjöfart, förr än vederbörligt certifikat blifvit
af kollegium utfärdadt.

Det vill visserligen synas, som om fartyg, hvithet i norsk
hamn förvärfvas för svensk räkning, skulle på grund af gällande
bestämmelser i fråga om registreringen befinna sig i en ogynnsammare
ställning än fartyg, som i land, där konsul finnes anställd, öfvergår
från utländsk till svensk ägo. Men i de jämförelsevis sällan
förekommande fall, då sådant skulle erfordras, torde de befarade
olägenheterna kunna lämpligen förebyggas därigenom, att föreskriften
i § 8 mom. 3 registreringsförordningen ändrades så, att
kommerskollegium erhölle rätt att utfärda interimsnationalitetsbevis
äfven för svenskt fartyg, som befinner sig i Norge.

Kommerskollegium anför vidare under moment 4, 6 och / en
del fall, där konsuls ämbetsåtgärd närmast torde afse utöfvande
af kontroll å svenska fartygs nationalitetshandlingar. Dessa fall
angå dels ombyte af svenskt fartygs nationalitet, därvid konsuln
på grund af § 80 konsulatförordningen skall bland annat affordra
befälhafvaren fartygets svenska skeppshandlingar samt insända
dem till kommerskollegium, dels utväxling af interimscertifikat, i
händelse nytt sådant ifrågakommer, dels och den jämlikt konsulatförordningen
§ 78 befälhafvaren åliggande skyldighet att vid fartygs
besök i främmande hamn infinna sig å konsulatet och förete
vederbörliga skeppshandlingar.

Hvad angår de åtgärder, som i de bada förstnämnda fallen
ankomma på konsul, vill det synas, som om saknaden af en den
konsulära motsvarande representation i Norge lämpligen skulle
kunna afhjälpas därigenom, att vederbörande fartygs befälhafvare
eller redare genom särskilda föreskrifter tillförbindas att i hvardera
fallet fullgöra, hvad eljest af konsuln utföres. Beträffande åter
den kontroll, som föreskriften i konsulatförordningen § 78 afser att
åstadkomma, hålla vi för vår del före, att, om sådant befinnes vara af
behofvet påkalladt, genom ömsesidiga bestämmelser för vederbörande
myndigheter en dylik kontroll beträffande svenska fartyg i Norge
och norska fartyg i Sverige skulle utan svårighet kunna anordnas.

På sätt ofvan blifvit erinradt, skall i fartygsregistret göras
anteckning äfven om fartygs befälhafvare. Sker ombyte af befälhafvare,
medan fartyget är utom riket, skall enligt registreringsförordningen
§ 20 den nye befälhafvaren därom ofördröjligen göra
anmälan antingen, om konsul finnes å den ort, där ombytet sker,

— 70 —

hos denne eller i annat fall hos den konsul, som under resan först
anträffas. Äfven i detta afseende anser kollegium (under mom. 3),
att olägenheter kunna förorsakas af bristen på en den konsulära
motsvarande svensk representation i Norge; och hänvisar kollegium
särskildt till konsulatförordningen §§ 88—90, hvilka paragrafer
innefatta åtskilliga föreskrifter rörande konsulers åligganden
vid befälhafvares till- och afsättande, afseende hufvudsakligen att
vid ifrågavarande tillfällen tillvarataga besättningens, rederiets
och lastägares intressen.

Ej heller härutinnan torde några olägenheter behöfva befaras
annat än i sällsynta undantagsfall. Då nämligen anmälan om
befälhafvareombyte enligt ofvan anförda bestämmelse skall göras,
så snart fartyget anländer till hamn, där konsul finnes anställd,
skulle svårigheter hufvudsakligen kunna uppstå endast så länge
fartyget gör resor mellan norska hamnar. Men därvid torde särskildt
det ringa afståndet och de snabba kommunikationerna till
fartygets hemort göra det lätt för vederbörande att äfven utan
ett det konsulära motsvarande biträde bevaka sina inträssen.

Detta sistnämnda synes kunna anföras äfven beträffande de
åtgärder, hvilka på grund af konsulatförordningen § 83 skola vid
inträffande strandning eller sjönöd vidtagas af konsul, af kommerskollegium
omnämnda under mom. 4. För detta vårt antagande
hämta vi stöd jämväl af det förhållande, att icke i något af de
från representanter för den svenska sjöfartsnäringen inkomna yttranden
framställts några farhågor i detta afseende, utan tvärtom
på flera håll uttalats den uppfattningen, att det för de svenskar,
som hade speciella intressen att bevaka i Norge, vore lika lätt att
själfva tillvarataga dessa därstädes som inom mer eller mindre aflägsna
delar af vårt eget land.

Under mom. 5 framhåller kollegium, hurusom i Norge ej kunna
vidtagas vissa konsulära åtgärder i afseende å fartygs certifikat,
hvilka föranledas af utfärdade bevis om dels inteckning i fartyg
och dels förändringar i äganderätten eller antagande af ny hufvudredare.
Då emellertid dessa åtgärder enligt gällande bestämmelser
skola vid de tillfällen, då konsul ej finnes att tillgå på platsen,
utföras af den konsul, som under resan först anträffas, torde äfven
härvidlag faran för olägenheter i följd af bristen på en den konsulära
motsvarande representation i Norge vara inskränkt till de
fall, då fartyget gör resor mellan norska hamnar. För att äfven
i dessa fall förebygga möjliga olägenheter däraf, att fartygs certifikat
i ofvan antydda afseenden ej öfverensstämmer med de fak -

— 71 —

tiska förhållandena, synes en lämplig åtgärd vara att genom särskilda
föreskrifter ålägga vederbörande lmfvudredare eller befälhafvare
skyldighet att ansvara för, att de ifrågavarande bevisen
åtfölja certifikatet.

Af hvad här ofvan anförts torde framgå, att icke något af
de fall, då kommerskollegium befarat, att bristen på en konsulsinstitutionen
motsvarande anordning i Norge skulle göra sig kännbar,
svnts oss vara af beskaffenhet att påkalla en sådan anordnings
införande; och hafva vi ej heller ansett oss kunna med afseende
å de af kollegium omförmälda registreringsärenden framställa
något förslag om biträde af norsk myndighet, emedan definitiva
bestämmelser angående fartygs registrering i Norge lära vara
under utarbetande och ännu icke blifvit till efterrättelse kungjorda.

Yi öfvergå härefter till frågan om beredande af understöd åt
skeppsbrutna sjömän. Såsom af den i det föregående lämnade
redogörelsen inhämtas, hafva i detta afseende olägenheter verkligen
uppstått till följd däraf, att sjömän från det ena af de Förenade
Rikena icke inom det andra riket haft att påräkna sådant
biträde, som eljest i utlandet lämnas af konsuler. Visserligen
gifva åtskilliga af de inkomna yttrandena i ämnet vid handen,
att nödställda sjömän från det ena riket merendels fått inom det
andra åtnjuta allt erforderligt bistånd med hänsyn till såväl underhåll
som hemförskaffning. Men erfarenheten visar också, att, så
länge detta bistånd lämnas blott på frivillighetens väg, någon
säkerhet ej förefinnes för att sjömännen i alla förekommande fall
erhålla vederbörligt understöd. Det ligger i sakens natur, att, i
öfverensstämmelse med hvad kommittéen framhållit beträlfande
skyldighet för det ena rikets särkonsul att i vissa fall bispringa
sjöfolk äfven från det andra riket, också det bistånd, hvarom här
är fråga, bör vara ömsesidigt, så att svenska sjömän i Norge
komma i åtnjutande af enahanda förmåner, som varda norska sjömän
tillförsäkrade i Sverige. Bestämmelser i detta ämne lära
därför böra utfärdas efter föregående förhandlingar mellan vederbörande
svenska och norska myndigheter. Hvad angår verkställandet
af ifrågavarande ömsesidiga föreskrifter, synes detta i
Sverige lämpligen kunna anförtros åt vederbörande länsstyrelser,
resp. magistrater i de sjöstäder, som ej äro säten för länsstyrelser,
medan de svenska sjömännen i Norge skulle i förekommande fall
hafva att vända sig till vederbörande inrulleringsmyndigheter.
Ej heller för nu ifrågavarande ändamål synes man alltså behöfva

— 72 —

anlita den utvägen att i hvardera landet anställa särskilda funktionärer,
motsvarande konsulattjänstemännen i utlandet.

Hvad härefter angår de fördelar, man ansett sig kunna för
Sveriges del förvänta af dylika funktionärers anställande i Norge,
är först att nämna bistånd åt hjälpbehöfvande landsmän. De
svenska undersåtar, hvilka det på grund af gällande konsulatförordning
åligger konsuler att i första rummet bispringa, äro de
sjöfarande. Genom hvad här ofvan blifvit ifrågasatt beträffande
ömsesidigt bistånd i bvartdera riket åt det andra rikets sjömän
torde vara sörjdt för, att de svenska sjöfarande i Norge skola hafva
att påräkna behörig hjälp i de fall, då de därstädes kunna komma
i behof af sådant biträde, som eljest lämnas af konsuler. Hvad
åter beträffar andra svenska undersåtar än sjömän, är det visserligen
en känd sak, att ett betydande antal svenskar — uppgående
enligt den på grund af 1891 års folkräkning upprättade statistik
till inemot 40,000 — vistas i Norge. Men då genom ömsesidigt
gällande bestämmelser svenskar i Norge och norrmän i Sverige
vid inträffande behof af fattigvård tillförsäkrats enahanda rätt till
understöd, torde, på sätt äfven af jordbruksdepartementet uttalats,
ej heller i detta afseende en särskild, den konsulära motsvarande
anordning för Sveriges del vara i Norge erforderlig.

Återstår nu att taga i betraktande de fördelar, som man ansett
sig kunna af en mellanriksrepresentation, motsvarande den konsulära
i utlandet, för Sveriges del förvänta med afseende å främjande
i allmänhet af vårt lands handel och sjöfart. De svenska
myndigheter, hvilka i detta afseende förordat anordnandet af en
dylik representation, hafva i allmänhet icke antydt, hvilka särskilda
fördelar de ansett skola af ifrågavarande representation
tillskyndas de svenska näringarna, utan hafva hufvudsakligen inskränkt
sig till att framhålla, hurusom samfärdseln mellan de
båda förenade rikena skulle genom denna representations anordnande
befrämjas.

Hvad angår omfattningen af den handel och sjöfart, som f. n.
äger rum mellan Sverige och Norge, tillåta vi oss att hänvisa
till hosföljande, i detta ämne upprättade promemoria {Bil. 3). Enligt
hvad däri anförda statistiska uppgifter gifva vid handen, utgör
Norges handelsomsättning med Sverige en betydligt större del
af Norges hela utrikes handel, än hvad fallet är med Sveriges
handelsomsättning med Norge i jämförelse med vårt lands hela
utrikes handel; och äger ett liknande förhållande äfven rum med
afseende å de båda ländernas inbördes sjöfart.

— 73 —

Emellertid äro Sveriges intressen i förevarande afseende, om
de än sålunda förefalla relativt mindre betydande än Norges, likväl
af den omfattning, att, ifall deras tillvaratagande ansåges
kräfva särskilda anordningar, frågan därom borde tagas under
allvarligt öfvervägande. Men då de representanter för handel och
sjöfart, b vilka yttrat sig i detta ämne, så godt som enhälligt afstyra
inrättande i Norge af en representation för Sverige motsvarande
den konsulära i utlandet, så synes oss detta förhållande
ådagalägga, att för Sveriges del dessa intressen icke kräfva vidtagandet
af en sådan anordning som den ifrågasatta. Och då man
särskild! betonat dennas betydelse med afseende å de berättelser
och meddelanden, som eventuellt skulle därigenom erhållas rörande
den norska marknaden och utsikterna för svenska produkters afsättning
därstädes, få vi för vår del i detta afseende uttala den
uppfattning, att man därvidlag torde öfverskatta betydelsen af de
konsulära rapporterna. Försåvidt nämligen dessa skulle afse en
så nära belägen marknad som den norska, hvilken därjämte genom
långvariga affärsförbindelser af mångahanda slag bör vara för
vårt lands näringsidkare väl känd, synes man svårligen kunna
antaga, att anställandet af särskilda funktionärer för sådana rapporters
afgifvande skulle medföra något emot kostnaderna för en
sådan anordning svarande gagn.

Slutligen och då från norsk sida framhållits önskvärdheten af
en öfverenskommelse om ömsesidiga rapporter angående husdjurssjukdomar,
få vi för vår del förklara, att vi icke ansett oss kompetenta
att i detta afseende förorda någon viss anordning, men hafva
dock velat uttala, att utbytet af ifrågavarande rapporter synes
oss, för att kunna medföra afsedd nytta, böra försiggå så snabbt
och direkt som möjligt.

Hvad härefter angår den andra sidan af kommittéens förevarande
uppdrag eller frågan om en anordning för tillvaratagande
af norrmäns intressen i Sverige, motsvarande det konsulära biträdet
i främmande länder, få kommittéens norska medlemmar,
undertecknade Ibsen och Christophersen, anföra följande:

Af de fra Norge indkomne erklmringer angaaende spprsmaalet
om en ordning for varetagelsen af nordmsends interesser i Sve -

— 74 —

rige, svarende til den konsuleere bistånd i fremmede lande, hidssettes
f0lgende sammendrag:

Indredepartementets afdeling for udenrigske sager. handel og
sjöfart indieder sin udtalelse med endel statistiske opgaver. Af
disse fremgaar, åt i 1900 belpb vmrdien af vor export til Sverige
sig til kr. 14,765,600: oo, og vserdien af vor import derfra sig til
kr. 27,163,500: oo, og åt blandt de lande, som i det nsevnte aar
spillede den betydeligste rölle for Norges ind- og udf0rsel, indtog
Sverige i henseende til den samlede vareomssetning plads som
numer 3, idet det for saa vidt kun stod til båge for Storbritannien
og Tyskland. Om vor skibsfart paa Sverige oplyses, åt denne i
1899 med hensyn til tonnage (770,589 ankomne tons) blot blev
overgaaet af vor skibsfart paa Storbritannien og Amerikas Forenede
Stater. Antallet af i Sverige bosatte norskfodte personer an drog
i 1890 til 6,287, bvorved til sammenligning kan merkes, åt det
tilsvarende antal i Danmark samtidigt var 3,385, og åt der af
nordmaend i Europa udenfor de skandinaviske lande kun fandtes
noget over 8,000. De anf0rte tal viser, åt Sverige kommer som
et af de förste i rtekken blandt de lande, hvor interesser er tilstede,
som i det mellemfolkelige samkvem sedvanligvis leder til anssettelse
af konsuler. Sporsmaalet er da, hvor vidt disse interesser
ogsaa i Sverige trsenger til konsulter eller dertil svarende bistånd.
I sin almindelighed kan lierom siges, åt ligheden i sprog og förtid
selvfplgelig medforer, åt det vil falde nordmeend lettere sel v
åt varetage sit tarv i Sverige end i de fleste andre lande. Hermed
er dog ikke givet, åt norske interesser dersteds ikke skulde behpve
nogen bistånd åt nsevnte art. Allerede disse interessers serdeles
store betydning er i og for sig egnet til åt vsekke formodning om
åt samkvemmet med Sverige maa fremkalde talrige tilfcelde, i
hvilke det vilde vtere åt vigtighed for norske myndigheder, handlande,
sjöfarande og andre privatfolk åt kunne henvende sig til
funktioneerer, som var ansvarlige for norsk domstol og undergivne
norske autoriteters instruktionsmyndighed, samt af saadanne offentliga
tjenstemmnd åt holdes underrettede om, hvad der i Sverige
toregik paa de forskjellige okonomiske felter. Åt ensartethed i
forhold ikke overflodiggjor konsulaer assistance, paavises ved forskjellige
oplysninger angaaende de Forenede Higers og Danmarks
gjensidige konsularrepraesentation. Forat det foreliggende sporsmaal
kan blive fuldt belyst, gjennemgaar afdelingen dernäst de
vigtigere konsulsere funktioner, idet derunder saavidt muligt udtales
formening om, hvorvidt de i Sverige kan formodes försvarlig

— 75 —

skj0ttede uden norske konsuler. Endel af disse funktioner betegnes
som vaerende af mindre vaesentlig betydning i denne sammenhseng.
Derimod faester afdelingen sig saerlig ved den konsulaere rapportvirksombed
og ved den beskyttei se, som ved konsulerne bliver de
underordnede sjömaends rettigheder tildel. De oplysninger (gjennem
pressen, officielle bekjendtgjprelser og statistik), som den norske
forretningsverden nu faar om Sverige, belyser kun eu brpkdel af
de tilstande, for hvilke en konsul har åt redegjore, og afgiver
ogsaa paa grund af den skikkelse, bvori de fremkommer, et lidet
vaerdifuldt surrogat for konsulatrapporter, i inbold og form afpassede
efter hjemlandets behov, og der antages tiltrods for den
delvise ligbed i forhold mellem de to lande åt vaere trång til
konsulaere reprissentanter, som paa en tilfredsstillende maade kan
udfpre den heromhandlede rapporttjeneste. Hvad angaar de administrative
forretninger, som regulerer forholdet mellem skibsfprer
og mandskab, vilde det i Sverige bave omtrent samme betydning
som i andre af norske fartpier starkt bespgte fremmede lande, åt
de bcsprgedes af konsuler, og åt den underordnede sjpmandsstand
ikke savnede den betryggelse, som ligger beri. Med bensyn til
understpttelse og hjemsendelse af sjomiend fra norske fartpier, som
ankommer til svensk bavn, vil afdelingen ikke bestride muligheden
af, åt der ogsaa uden ansaettelse af konsuler vil kunne traeffes en
nogenlunde fyldestgjorende ordning af dette forhold. Men der
kan dog ikke vaere tvil om, åt en ordning med norske funktionärer,
som var forpligtede til åt antage sig vore sjöfolk i Sverige,
og som man havde anledning til stadig åt instruera, vilde vaere
åt foretraekke. I benböld til, hvad ovenfor er resumeret, finder
afdelingen det onskeligt, åt der i Sverige haves norsk konsulaer
repraesentation.

Enke- og undervisning sdepartementet meddeler, åt de under
kontoret for fattigviesenet m. m. bprende sager, i hvilke der i tilfaelde
kunde blive spprsmaal om bistånd af repraesentation i Sverige,
svarende til den konsulaere i andre fremmede lande, indskraenker
sig til sager angaaende traengende nordmaends understottelse
i Sverige. Disse traengende bliver efter den nuvaerende
ordning bjulpne af vedkommende svenske fattigvaesen, og i benseende
til den ydede understottelse existerer der refusionspligt,
grundet paa Kongelig anordning af 15:de februar 1855. Yed den
befatning, departementet liar faaet med disse sager, bar det ikke
faaet det indtryk, åt de svenske fattigviesener i det store og hele
taget lader det mangle paa npdvendig omsorg for norske traengende.

— 76 —

Departementets befatning med de omhandlede sager er imidlertid
ikke af den art, åt den kan give det anledning til noget mere indgaaende
kjendskab til forholdene i den benseende, hvorpaa det her
kommer an, og det tor ikke benegte, åt der ogsaa af bensyn til
trengende i Sverige kan v fe re grund til i dette land åt etablere
en norsk representation af den antydede art.

Justits- og politidepartementets almindelige afdeling ytrer, åt
der ved behandlingen af de under den borende sager som regel
ikke bar ver et felt noget savn i den omhandlede benseende. Af
bensyn til nordmend, som opholder sig i Sverige, vilde det do g
vistnok i enkelte tilfelde kunne vare af nogen interesse, om der i
dette land, i lighed med andre fremmede lande, havdes en norsk
representation hos hvem de kunde spge bistånd og beskyttelse.
Dette gjeelder navnlig sager angaaende personlig arrest og udvisning
af riget. Det tilfpies derhos, åt det maa betegnes som en
mangel, åt enkelte lovbestemmelser, der forudsetter konsuler
representation i udlandet, nu ikke kan finde anvendelse i Sverige,
saaledes lov om statsborgerret af 21de april 1888, § 6 b, og lov
om forkyndelse af varsel i civile sager m. m. af 4de juni 1892, §8.
Imidlertid antager afdelingen, åt de anforte hensyn ikke i serlig
grad gjor det paakrevet åt spge anordnet nogen speciel representation
i paagjeldene piemed.

Expeditionschefen i landbrug sdepartementet oplyser, åt der for
de sagers vedkommende, som henhprer under departementets landbrugs-
og skogkontor, ikke har veret felt savn af en norsk konsuler
representation i Sverige. De store trelastbolag i Nordsverige
er delvis paa norske hinder. Hvorvidt der for disses vedkommende
eller eventuelt for norske arbeidere i grensedistrikterne
har veret trång til konsuler bistånd, er expeditionschefen ikke
bekjendt.

Mcdicinaldircktoren har ved behandlingen af de under ham
sorterende sager aldrig felt noget savn af en konsuler representation
i Sverige.

Vet erincer direktor en bringer i erindring, åt man under de i sin
tid paagaaende forhandlinger om en ny mellemrigslov s0gteatfaa
istand en overenskomst mellem norske og svenske centralmyndigheder
angaaende gjensidig meddelelse om optredende tilfelde af
ondartet smitsom husdyrsygdom. Man enedes ogsaa om et udkast.
Da ingen ny mellemrigslov kom istand, traadte heller ikke denne
overenskomst i kraft. Yeterinerdirektoren og den svenske medicinalstyrelse
er imidlertid komne overens om åt tilstille hinanden

— 11 —

de maanedlige rapporter over smitsomme husdyrsygdomme. Denne
ordning er dog ikke tilfredsstillende. Hvad den norske veteringeradministration
kar pieblikkelig brug for åt vide om eventuelle
ndbrud af husdyrsygdomme i Sverige, er den benvist til åt spge
©plysning om i dagspressen og i det svenske veterinsere fagtidsskrift.
For akute ndbrud og enkeltvis optrmdende sygdomstilftelde
af forannevnte art er denne vei upaalidelig. Man er for
tiden i virkeligbeden no dt til åt stole paa den svenske centralmyndigbeds
loyalitet og imodekommenhed med bensyn til hurtig
åt melde og offentliggjore sygdomsudbrud af betydning og paa
dens energi og strenghed med bensyn til eventuelle udbruds undertrykkelse.
Det vilde vsere af stor interesse for Norge, om der
knnde trseffes en ordning, hvorefter der etableres en paalideligog
hurtig rapportering til den norske veterinerstyrelse om mulige
tilfselde i Sverige af ondartet smitsom husdyrsygdom.

Norges fisker istyrelse bar i den korte tid, den bar vinref i virk''sombed,
allerede havt flere foresporgsler om markeder og förbindelser
for vore forskjellige fiskeprodukter i Sverige, og da dette
land er et stort marked i saa hänseende, tror fiskeristyrelsen, åt
det vilde bave sin betydning for vore interesse^ åt der i Sverige
blev oprettet konsulater, til bvilke handelsstanden kunde benvende
sig for åt faa fornpdne oplysninger.

Norges aflysning skontor for näring sv eiene (arbeidskomiteen)
floder, åt det kommerciel!© samkvem mellem Norge og Sverige i
det store og bele taget ikke er saa livligt, som det nere naboskab
synes åt skulle indbyde til. En af grundene bertil er efter
komiteens mening det utilstrekkelige kjendskab, som en del af de
norske rueringsd riven de besidder til svensk forretningsliv. Det
er vistnok saa, åt Norges og Sveriges produkter i stor utstrålning
er af samme natur og saaledes mindre egner sig för ombytning.
Man maa imidlertid gaa ud fra, åt et gj ensidigt grundigere
kjendskab til handels- og industrivirksomheden i hpi grad maatte
kunne bidrage til åt oge mellemrigshandelen og give stodet til i
Okonomisk benseende heldbringende förbindelser mellem de to ländes
industridrivende. Dersom spprsmaalet kan lpses i förbindelse
med den Ovrige omordning af vört konsulatvesen, antager komiteen,
åt det, om det kan lade sig gjore liden för store omkostninger og
specielt liden ogede udgifter for skibsfarten, vil värre til fordel
för Norge åt faa konsulere representanter i Sverige.

Borskomitecn i Kristiania bar i sägen henvendt sig til endel
större skibsrederfirmaer, bvis skibe antages oftere åt besoge svenske

— 78 —

havne. De besvarelser, som komiteen har modtaget, gaar for den
overveiende del ud paa, åt adgangen til konsulaer bistånd i Sverige
erfaringsmaessig ikke har vaeret savnet, hvorhos der fra flere hold
udtales, åt ansaettelse af konsulaere repraesentanter i Sverige ikke
kan antages åt vaere paakraevet. Komiteen formoder, åt hensynet
til de konsulatafgifter, som man har forudsat vil vaere åt erlaegge
ikke har vaeret liden indflydelse paa den af de fleste skibsredere
ndtalte mening. Naar det imidlertid ikke kan benegtes, åt der er
förekommet tilfaelde, hvor skibsbesaetninger, saerlig förliste, har
savnet konsulaer bistånd i Sverige, antager komiteen, åt det speciel
i saa henseende maa anses ligesaa pnskeligt for varetagelsen
af vore sjpfolks interesser åt have konsulaere repraesentanter i
Sverige, som i Danmark, men muligens man for begge ländes vedkommende,
uden åt benytte konsuler, maatte kunne trseffe en ordning
med autoriteterne, hvorved der blev tilsikret sjöfolk fonden
assistance i paakommende tilfaelde. Hervid vilde efter komiteens
mening det savn af konsulaer bistånd, som undertiden har gjort
sig gjaeldende, paa en enkel og billig maade kunne afhjaelpes.

Börskomiteen i Drammen meddeler, åt dens medlemmer ingensinde
under reiser i Sverige eller i forretninger med dette land
har savnet konsulaer bistånd, og har heller ikke trods anstillede
indgaaende underspgelser kunnet bringe till kundskab noget saadant
tilfaelde. Sporsmaalet, hvorvidt det antages att ville vaere
til fordel for vore kommercielle och maritime interesser i Sverige
dersteds åt faa konsulaere repraesentanter, besvarer komiteen med
et bestemt »nei». Enhver nordmand vil under de i Sverige herskende
forhold kunne hjaelpe sig selv og i vanskeligere tilfaelde
kommunicere med sine förbindelser hjemme paa samme vis, som om
han befandt sig i hjemlandet.

Börskomiteen i Siden oplyser, att man der neppe har erfaring
for, åt adgangen til konsulaer bistånd i Sverige har vaeret savnet
af rederierne. Den finder dog åt burde udtale, åt det synes naturligt,
åt en gjensidig konsulaer repraesentation i Sverige og Norge
kun kan vaere til held for begge ländes naeringsveie.

B0rslcomiteen i Kristianssand har efter anstillet unders0gelse
ikke kunnet erfare, åt konsulaer bistånd i Sverige har vaeret
savnet. Den kan for sit vedkommende heller ikke Ande grund til,
åt nogen anordning af den antydede beskaffenhet mellem Norge
og Sverige skulde vaere npdvendig.

Börskomiteen i Stavanger mener åt vaere i fuld overensstemmelse
med dervaerende skibsredere, naar den udtaler, åt det ansees

— 79 —

åt vsere upaakrsevet för de kommercielle og maritime interesser åt
faa konsul ture reprsesentanter i Sverige. Adgangen til konsulser
bistånd har alene vseret savnet i tilfadde, hvor nodlidende sjomsend
har staaet blottet for underhold, klseder eller reisepenge for
åt kunne komme hjem til Norge. Komiteen antyder som onskeligt,
åt der träffes en overenskomst om, åt en eller anden svensk
antoritet maatte kunne optrsede i konsuls sted och yde förnöden
assistance til trsengende sjöfolk mod refussion af den norske stat
for havte udlseg.

Borskomiteen i Bergen meddeler, åt den i dervserende interesserede
kredse, hvor den har företaget underspgelser i sägen, överalt
er mö dt med den udtalelse, åt man ingen erfaring har havt for,
åt adgang til konsulat bistånd i Sverige har vseret savnet. Komiteens
medlemmers personlige erfaring gaar i samme retning.

Bgrslcomiteen i Kristianssund besvarer de til den stillede sporsmaal
enstemmig med »nei», da man ingen erfaring har for, åt byens
kommercielle eller maritime interesser har tidt under den manglande
adgang til konsulser bistånd, ligesaalidt som man tror, åt
en saadan vil vsere til nogen synderlig hjselp til aabning af nye
markeder for vor export eller til fremgang för vor skibsfart i
Sverige.

Bfirskomiteen i Trondhjem har ingen erfaring for, åt adgang
til konsulser bistånd i Sverige har vseret savnet, og antager det
unödvendigt åt faa konsulsere reprsesentanter dersteds.

Bestyrelsen i Ben norske handelsstands fallés förening meddeler,
åt det af udtalelser, som den har indhentet fra forskjellige dele
af landet, fremgaar, åt der ikke haves erfaring for, åt anssettelse
af konsulsere reprsesentanter i Sverige skulde kunne ansees paakrsevet
af hensyn til vore kommercielle interesser. Derimod synes
det åt vsere en almindelig opfatning, åt det for vore skibsfartsinteresser
vilde vsere önskelig!, om der kunde trseffes en gjensidig
ordning mel! em de respektive ländes autoriteter, hvorved der kunde
ydes sjöfolk, specielt i forlistilfselde, den forntid ne assistance. Pa
det er bestyrelsen bekjendt, åt der er förekommet tilfselde, hvor
förliste norske skibsbessetninger har staaet aldeles hjselpelose i
svenske havne, giver den tanken om eu saadan ordning sin tilslutning.

Hovedbestyrelsen i Ben norske fallés förening for haandverk og
industri har fra de under fellesforeningen sorterende haandverksog
industriforeninger indhentet udtalelser, af hvilke fremgaar, åt
der ikke nogetsteds haves erfaring for, åt adgangen til konsulser

— 80 —

bistånd i Sverige har vferet savnet. I en af Kristiania haand
verks- og industriforenings nationalokonomiske udvalg afgiven croisering
bemerkes, Ȍt i et land, der ligger vor produktion og udfbrsel
saa mer som Sverige, hvis forbrugsforhold og näringsliv det
er let åt faa rede paa, og hvis sprog uden vanskelighed forstaaes
af enhver norsk forretningsmand, har vore tilvirkere og exportörer
til sin private raadighed en ilerhed af mere effektive og hurtigere
virkende udveie til åt erholde fornodne oplysninger eller i tilfselde
retslig bistånd, end offentliga konsulater i regelen vilde kunne
paaregnes åt frembyde». Hovedbestyrelsen udtaler som sin mening,
åt det neppe kan antages åt vivre til nogen nsevnevserdig fordel
for vört haandverk eller vor industri åt faa konsulsere reprsesentanter
i Sverige. Af de under hovedbestyrelsen hprende föreningar
sees kun to, Hemlig de i Bodo og Moss, åt have udtalt sig
til fordel for konsulser representation i Sverige, medens ni, Hemlig
de i Arendal, Bergen, Fredrikshald, Grimstad, Kristianssand, Skien,
Stavanger, Trondhjem og Tonsberg, ligesom ogsaa De norske textilfabrikanters
förening, har udtalt sig derimod, hvorhos en haandverks-
og industriforening, den i Tromso, har erklicret sig inkompetent
til åt ytre sig om sporsmaalet.

Direktionen i Det Kongelige selskab for Norges vel tror ikke,
man har erfaring for, åt adgang til konsulser bistånd i Sverige
har vseret savnet for det norske landbrugs vedkommende, ligesom
den heller ikke antager, åt det vid vsere til nogen fordel för norske
landbrugsinteresser åt faa konsulsere reprsesentanter dersteds.
Derimod vilde det muligens vsere onskeligt, åt den norske statsraadsafdelings
kancelli i Stockholm blev utstyret saaledes, åt man
derfra mere end nu kunde varetage vore interesser i dette strog
og derved ogsaa holde Norges oplysningskontor for nseringsveiene
ä jour med, hvad der paa nseringslivets omraade kunde vsere af
interesse.

Bestyreren i Nordisk slcibsr eder förening, Kristiania, har med
lokalbestyrelsen for föreningen enedes om en udtalelse, gaaende ud
paa, åt man ingen erfaring har for, åt adgangen til konsulser
bistånd i Sverige har vseret savnet for den norske rederibedrifts
vedkommende, samt åt det ikke antages, åt det vilde vsere til fordel
for norske maritime interesser åt faa konsulsere reprsesentanter
i Sverige. Beder ne har nu for tiden överalt sine agenter eller
mseglere til åt varetage skibets interesser. I Sverige er der saa
meget mindre trång til konsulser bistånd, som sprog og lovgivning

— 81 —

ikke afviger synderlig fra norsk, ligesom kommunikationerne er
lette og telegraf og telefon altid ved haanden.

Norsk fragt- og liggedagsklub meddeler, åt det er den bekjendt,
åt vore rederier undertiden har f0lt savnet af ikke åt have konsuler
i Sverige. Det vil formentlig v ture 0nskeligt paa en eller
anden maade åt faa dette afhjulpet, idet vor skibsfarts interesser
b0r varetages ligesaavel i Sverige som i andre lande. Som forholdene
nu er, tror man, dette neppe er tilfseldet.

Bergens rederiforening har udtalt sig i retning af un0dvendigheden
af konsulser reprsesentation i Sverige.

Norsk skibsfgr er förening har fundet en anordning i Sverige af
reprsesentation, svarende til den konsnlsere, aldeles upaakrsevet.
Föreningen har ingen erfaring for, åt noget af dens medlemmer,
heller ikke, åt udenforstaaende norske skibsf0rere har savnet en
konsuls bistånd i Sverige. En skibsf0rer har i Sverige nu let
adgang til åt konferere med sin reder i Norge, og de to ländes
handels- og sj0fartslovgivning befinder sig i nser overensstemmelse
med hinanden.

Bergens skipperforening Under anssettelse af norske konsuler i
Sverige upaakrsevet. De i vedkommende foreningsmpde deltagande
skibsforere, som gik eller havde gaaet i fart paa Sverige, erklserede
enstammig, åt de aldrig havde fplt savnet af konsulser bistånd i
svenske havne.

Af sjomandsforeningerne i Arendal, Drammen, Haugesund,
Holmestrand, Kristianssand, Larvik, Lyngör, Mandal, Porsgrund,
Skien, Stavanger, Svelvik og T0nsberg udtaler ingen sig til fordel
for konsulser eller dertil svarende reprsesentation i Sverige.
Tildels stiller de sig sterkt afvisande overfor tanken om en saadan
anordning. De fleste af de nsevnte föreningar anf0rer derhos
udtrykkelig, åt man aldrig har fplt savnet af konsulser bistånd i
Sverige. Et par af dem giver i sine udtalelser udtryk for frygt
for, åt konsulser reprsesentation i Sverige vil paafpre skibsfarten
un0dige udgifter. Derimod an för er Kristiania sjpmandsforening,
åt det til sine tider under visse forhold kunde vsere pnskeligt åt
have konsulser eller dertil svarende hjselp i Sverige, men tror dog
ikke, åt kravet derpaa kan ansees åt vsere saa sterkt, »åt det kan
opveie de merudgifter, som derved antagelig vilde falde paa den
f0r allerede saa tungt belastede skibsfart», og Under hare af den
grund åt maatte fraraade en anordning som den antydede. I Kragerp
sj0mandsforening udtalte enkelte af medlemmerne under sägens
behandling, åt de havde personlig erfaring for, åt der er indtruffet

Konsulatkommittcens betänkande. 6

- 82 —

tilfgelde, da en konsuls bistånd vilde vseret dem til nytte. I henhold
dertil antages, åt »det vil vivre beldigt for skibsfartens interesser,
saafremt fsellesskabet i konsulatvsesenet opheeves, åt der
i de vigtigste sjpfartsbyer i Sverige, i lighed med andre lande,
bliver oprettet norske konsulater.»

Som det af det ovenstaaende sammandrag vil sees, bersker der
blandt de adspurgte myndigheder og korporationer indbyrdes afvigende
anskuelser med hensyn til det vakte spprsmaal om en
norsk til den konsulsere svarande representation i Sverige. Nerver
ende komités norske medlemmer har npie afveiet de forskjellige
momenter, som er gjort gjseldende baade for og imod en saadan
representations pnskelighed eller npdvendighed, nemlig paa
den ene side ligheden i sprog, overensstemmelsen i visse dele af
de respektive lovgivninger, de lette og hurtige mellemrigske kommunikationer
og adgangen til direkte korrespondance mellem de to
rigers autoriteter, paa den anden side omfanget af vore i Sverige
engagerede handels- og skibsfartsinteresser, det betydelige antal
af dersteds bosatte nordmsend og visse faktisk forkaandenväsende
ulemper, som paaviselig kunde afbjselpes ved i dette piemed ansatte
saerskilte agenter. Og efteråt have taget i betragtning, hvad
der er anfprt fra de ulige hold, finder man for sit vedkommende
åt burde tillsegge de argumenter, som er fremholdte til fordel for
oprettelsen af en representation som den omhandlede, en overveiende
betydning. Man vilde da heller ikke betsenke sig paa åt tilraade
en saadan foranstaltnings snarlige gjennemfprelse, dersom man
ikke stod overfor den kjendsgjerning, åt stprsteparten af de udtalelser,
som er blevne indhentede fra landets naeringsdrivende
kredse, gaar i modsat retning. Herved har man dog ikke kunnet
undgaa åt fseste sig ved den omstsendighed, åt hensynet til de afgifter,
der vilde blive åt erlsegge, temmelig ofte er blevet paaberaabt,
og er man tilbpielig til åt antage, åt dette har spillet en
ikke liden rölle ved adskillige besvarelsers afgivelse. Imidlertid
er en gjennemgribende reform af afgiftssystemet allerede bleven
officielt bebudet (se St. prp. n:r 1, 1901—1902, s. 21—22), og naar
en saadan maatte vsere gjennemfprt, turde det maaske veere betimeligt
åt optage reprmsentationsspprsmaalet til fornyet behandling.

Åt dette spprsmaal forelpbig stilles i bero, udelukker dog ikke,
åt man indtil videre spger åt raade bod paa de mest fremtrsedende
uleiligheder, som mangelen paa en til den konsulsere svarande

83 —

bistånd har fort med sig, ved åt give anvisning paa mulige hjselpemidler,
der ialfald i visse henseender kunde erstatte den konsulsere
assistance. Åt domrne efter de indkomne ndtalelser, synes de
ulemper, som nsermest har gjort sig fölelige, åt henfores til savnet
dels af en paalidelig efterretningstjeneste om svenske forhold, dels
af betryggende forskrifter til varetagelse af de sj örn remis tarv,
som fra norsk fartöi indkommer til svensk havn under saadanne
ornstamdigheder, åt det ifplge sjofartsloven vilde have paaligget
en konsul åt antage sig vedkommende. Det gj sekter da åt udfinde,
hvorvidt og hvordan disse ufuldkommenheder ved den bestaaende
tingenes tilstand lader sig afhjselpe, og komiteens norske
medlemmer er under sine overveielser desangaaende komne til fölgende
resultat:

1. Med hensyn til efterretningstjenesten i sin almindelighed,
saaledes som denne er detaljeret i konsulatforordning og instruktion,
vil man tilläde sig åt henlede opmerksomheden paa den af
direktionen for selskahet for Norges vel antydede og ligeledes i
pressen oftere fremsatte tanke: åt overdrage den herhen hörande
virksomhed til statsraadsafdelingen i Stockholm, hvis kan celli jo
allerede nu i adskillige tilfselde fungerer som et slags konsulat.
Herved maa dog bemerkes, åt kancelliet neppe med sit nuvserende
udstyr kunde magte en saadan opgave, men treengte til åt forstserkes
med en konsulsert uddannet funktionär, som da maatte
tillaegges en aflöning, der ikke stod i altför stort misforhold til
de vilkaar, han andetsteds kunde paaregne. Heller ikke maa det
oversees, åt kancelliet altid for saa vidt vilde vsere uheldigere
situeret end de större konsulater i andre hovedstseder, som det ikke,
i lighet med disse, vilde raade over det nyttige og undertiden
uundvserlige informationsapparat, som bestaar i en stab af paa
passende steder i landet fordelte vicekonsuler. Naar man desuagtet
ikke vil stille sig ubetinget afvisande overfor den foreslaaede ordning,
er det, fordi man mener, åt dens gjennemforelse ihvertfald
vilde betegne en forbedring, sammenlignet med den bestaaende tilstand.

2. Hvad angaar den af Norges fiskeristyrelse önskede specielle
efterretningstjeneste, tör man vel gaa ud fra, åt i dette
strög en ved statsraadsafdelingen i Stockholm stationeret funktionär
ikke vilde kunne yde den samme effektive bistånd som en
rrnkke paa forskjellige pladse i Sverige ansatte agenter, til hvilke
de interesserede kunde henvende sig for åt faa de oplysninger, der
fra hvert sted var nödvendige for etablering af solide förbindelser

— 84 —

og for udviklingen overhovedet af vor export af fisk og fiskeprodukter
til nabolandet. Som forholdet stiller sig, kan man ikke
paapege nogen anden udvei, end åt enten den norske stat sender
en fiskeriagent til Sverige, ligesom tidligere til England, Tyskland
og Rusland, eller åt Norges oplysningskontor for nseringsveiene,
i liglied med, hvad der er skeet i indevserende aar, fra tid
til anden giver en stipendiat i opdrag åt studere det svenske fiskemarked.

3. I henseende til efterretningstjenesten vedrprende i Sverige
optrsedende husdyrsygdomme, hvilken veterinosrdirektoren betegner
som mindre tilfredsstillende, vil man henvise til det ogsaa af direktoren
omtalte »udkast til overenskomst angaaende forholdsregler
mod indfprsel af smitsomme husdyrsygdomme fra det ene af de
Eorenede Riger til det andet», som blev udarbeidet i förbindelse med
den sidste mellemrigslovskomite (se St. medd. n:r 9, bil. A. 1897),
men ikke ledede til nogen videre forfpining. Dette udkast indeholder
i sin § 9 visse bestemmelser om udveksling af herhen hprende
meddelelser, som, hvis de efter aftale medlem vedkommende
norske och svenske myndigheder blev iverksatte, vistnok vilde rette
paa det nuvaerende mangelfulde forhold.

4. Angaaende spprsmaalet om bistånd til sjöfolk slutter man
sig til det i flere af de indhentede udtalelser antydede förslag, åt
der medlem de to riger trseffes en ordning i saa henseende. Denne
ordning, som bor hvile paa gjensidighed, har man tamd t sig tilveiebragt
paa den maade, åt i Sverige (udenfor Stockholm, hvor
statsraadsafdelingens kancelli formentlig vedblivende bör have
betalning med den slags sager), lensstyrelserne eller (i de sjpstseder,
hvor lensstyrelse ikke har sit seede) magistraterne bemyndiges
til åt antage sig og eventuel! hjemsende norske sjöfolk, der
som syge eller npdlidende er efterladte fra, eller der er förliste
med norsk fartoi, ligesom i Norge en tilsvarende bemyndigelse
meddeles indrulleringerne med hensyn til svenske sjpmeend i 1ignende
tilfadde. Refusion af de for henholdsvis norske og svenske
sjömand afholdte ndlseg bliver da ad foreskreven administrativ vei
åt begjsere hos vedkommende norske respektive svenske centralautoritet.

Såsom framgår af hvad kommittéens svenska och norska afdelningar
sålunda hvar för sig anfört, har ingendera afdelningen
funnit sig af föreliggande omständigheter föranledd att ifråga -

— 85

sätta någon anordning för tillvaratagande af svenskars intressen i
Norge eller norrmäns i Sverige, motsvarande den konsulära representationen
i främmande länder.

Emellertid hafva kommitterade — förutom de önskemål, som
hvar afdelning för sig i det föregående framställt — i en punkt
kommit till ett positivt resultat, nämligen i fråga om ömsesidiga
bestämmelser rörande understöd åt det andra landets sjöfolk. I
detta afseende hafva kommitterade, under hänvisning till hvad
härutinnan blifvit från hvardera sidan anfördt, ansett sig böra här
gemensamt förorda, att förhandlingar inledas mellan vederbörande
svenska och norska myndigheter angående utfärdande af ömsesidiga
bestämmelser i syfte, att inom hvartdera landet beredes det
andra landets sjömän enahanda understöd, som de i främmande
länder äga att påräkna af vederbörande konsuler.

Voksenkollen vid Kristiania den 26 juli 1902.

G. Bildt. Malte Ameen. Sigurd Iisen. W. Christophersen.

Eredr. G-rönwall.

IV.

Bilagor.

Kommmittéen anser sig böra till undvikande af missförstånd
framhålla, att intagandet af en handling bland bilagorna icke får
uppfattas såsom ett gillande af dess innehåll från de kommittémedlemmars
sida, hvilka icke undertecknat densamma.

Bilaga n:o I.

Stockholm den 11 september 1892.

Till

Hans Excellens

Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Genom skrifvelser den 19 sistlidne juli behagade Eders Excellens
åt undertecknade, hvar för sig, uppdraga att, så fort ske
kunde, meddela våra åsikter angående möjligheten att utomlands
anställa särskilda konsuler för hvartdera af de Förenade Rikena,
med titel »H. M. Konungens af Sverige och Norge konsul för
Sverige (Norge)», under följande förutsättningar, nämligen:

att de i konsulatförordningen för närvarande intagna bestämmelser
rörande konsulernas förhållande till utrikesdepartementet
fortfarande bibehållas, för hvad angår konsulernas förhållande till
främmande makt,

samt att gemensamt konsulat för förbindelserna med centralregeringen
fortfarande bibehålies i länder, där beskickningar, på
grund af de med desamma förenade kostnader, icke lämpligen
kunna upprättas, i hvilket fall konsulatförordningens föreskrifter
om konsulernas förhållande till beskickningarna i tillämpliga delar
skulle komma att gälla med afseende å de särskilda konsulernas
förhållande till det gemensamma konsulatet.

Uti skrifvelse den 5 augusti behagade Eders Excellens emellertid
förklara, att ett omedelbart svar icke vore nödvändigt, utan
att det vore önskligt, att en gemensam öfverläggning i frågan
ägde rum mellan undertecknade, hvarefter intet hinder mötte däremot,
att ett gemensamt yttrande af oss afgåfves, därest efter
öfverläggningen möjlighet till ett sådant funnes vara för handen.

— 88 —

Med anledning häraf hafva vi haft ett första sammanträde i
Stockholm den 22 nästlidne augusti, samt, efter senare, dels muntliga
dels skriftliga meningsutbyten i frågan, enat oss om följande
gemensamma yttrande.

Det lärer icke kunna bestridas, att den moderna utvecklingen
af diplomatien och konsulatväsendet, i stället för att strängt åtskilja
deras verksamhetsområden, går i riktningen af en större
sammanslutning af båda. Beskickningarna hafva i allt vidsträcktare
mån fått sig anförtrodda ärenden, som förut ansetts tillhöra
konsulernas speciella uppgift, hvarför ock diplomaterna i våra
dagar hafva till ständiga föremål för sin uppmärksamhet och sitt
arbete angelägenheter, som för mindre än ett hälft sekel tillbaka
i allmänhet ansågos ligga utom deras egentliga verksamhetssfer.
På samma gång förekommer allt oftare, att konsuler tagas i anspråk
för utförande af politiska uppdrag. Detta är fallet icke
blott med makter, som af sparsamhetsskäl måste nöja sig med en
fåtalig diplomatisk personal, utan äfven med stormakterna. För
de förra är det emellertid, huru tillbakadraget deras uppträdande
än må vara, en nödvändighet att af sina konsuler kunna i förekommande
fall påräkna jämväl politiska tjänster.

Då nu gemensamhet i krig och fred utgör icke blott den genom
riksakten högtidligt bekräftade hufvudförutsättningen för
föreningen mellan Sverige och Norge, utan ock ett från alla sidor
erkändt behof för båda rikena, betingar sådant jämväl gemensamhet
och enhet såväl i ledningen och utförandet af den diplomatiska
verksamheten som ock i högsta styrelsen af konsulatväsendet,
likasom den högsta uppsikten öfver konsulerna af samma skäl
måste tillkomma den gemensamme utrikesministern. På grund
häraf vore det, enligt vår åsikt, icke blott olämpligt utan ock
betänkligt att i någon väsentlig mån rubba den gemensamhet i
konsulatväsendets styrelse och förvaltning, som med alla skyldiga
hänsyn till hvartdera rikets själfständighet i inre frågor varit
■ faktiskt bestående sedan föreningens tillkomst och så nyligen som
för icke fulla sex år tillbaka vunnit en omsorgsfullt förberedd,
noga öfvervägd och från alla sidor med bifall mottagen bekräftelse
genom 1886 års konsulatförordning.

— 89 —

Skulle emellertid Kung! Maj:t icke dess mindre finna sig böra
i större eller mindre mån tillmötesgå det yrkande på den bestående
gemensamhetens upplösning, hvilket blifvit från norsk sida
framställdt, fordras såsom ett preliminärt villkor för reformens
sättande i verket tillmötesgående från främmande makters sida.

Enligt folkrättens praxis är hvarje suverän stats, respektive
förbundsstats eller statsförbunds rätt att anställa konsuler i främmande
land inskränkt genom den främmande regeringens rätt
icke blott att vägra exequatur i enskilda fall eller i afseende å
särskilda orter, utan ock att i det hela afböja anställandet af
konsuler, med mindre genom uttrycklig öfverenskommelse rätten
därtill blifvit inom vissa gränser tillförsäkrad. De Förenade Rikena
hafva därför ock genom successiva fördragsbestämmelser sökt
trygga sin rätt att i främmande länder dels i allmänhet anställa
konsuler, dels ock anställa sådana med i mer eller mindre vidsträckt
mån på förhand uppdragna gränser för deras befogenhet.
Samtliga dessa överenskommelser gälla emellertid anställandet af
gemensamma svenska och norska konsuler, och de kunna, enligt
vår åsikt, icke åberopas såsom innebärande rätt för de båda medlemmarna
af det svensk-norska statsförbundet att hvardera för
sig anställa särskilda konsuler. Än mindre lärer Norge för anställandet
af särskildt norska konsuler kunna åberopa sig på den
rätt som blifvit Sverige tillförsäkrad genom traktater ingångna
före den 4 november 1814.

Men jämväl i de länder, med hvilka traktatbestämmelser om
konsulers anställande och befogenhet hittills icke funnits af behofvet
påkallade, lärer det icke gå an att begära exequatur för
en ny art af konsuler, innan man fullgjort den af internationella
hänsyn påbjudna plikten att upplysa om den ändring, som de
Förenade Rikena må hafva funnit skäl vidtaga med afseende å sina
egna konsulers kompetens.

Möjligheten gentemot utlandet att anställa särskilda konsuler
för Sverige och för Norge betingas alltså i hvarje fall af nya aftal
med främmande makter. Dessa aftal måste i främsta rummet
afse, att de nya konsulerna mottagas och erkännas, d. v. s. att de
erhålla exequatur. Det är sannolikt, att frågan härom i sin allmänhet
blifver föremål för ett meningsutbyte mellan makterna,
såsom brukligt är, dä en ny fråga af någon politisk vikt uppkommer.
Vi hafva emellertid icke någon anledning att förutsätta,
att icke erkännandet af särskilda konsuler för Sverige och Norge
åtminstone från de allra flesta makters sida komme att utan

— 90 —

svårighet lämnas, därest begäran därom i vederbörlig ordning
framställes.

En annan sak däremot är, huruvida de nu genom särskilda
aftg.1 åt de Förenade Bikenas konsuler i vissa länder tillförsäkrade
speciella rättigheter skulle oförminskade komma att öfverflyttas
på de nya konsulerna.

(Här följer en summarisk redogörelse för de viktigaste dylika
aftal, hvilken kommittéen icke ansett sig böra aftrycka. Deras
innehåll är för Kungl. utrikesdepartementet väl bekant, och ett
påpekande af de hinder, eventuella underhandlingar möjligen
kunna möta, synes i hvarje fall icke lämpligt.)

I allmänhet tillåta vi oss erinra om vikten däraf, att eventuellt
nya aftal såväl härom som angående konsulernas öfriga
ämbetsrättigheter måtte erhålla nödig fullständighet och tydlighet.

Af det anförda torde redan hafva framgått, att konsulernas
uppgift för närvarande ingalunda inskränker sig till den att vara
ett slags handelsagenter eller fartygskommissionärer, utan att de
därjämte äro något annat. De äro icke blott ämbetsmän, förlänade
med offentlig myndighet af den stat, som anställt dem, utan
de vinna äfven erkännande såsom offentlig myndighet af och inom
den stat, där de verka. Däri ligger betydelsen af deras exequatur.
Sedan detta erhållits, kunna konsulerna träda i direkt förbindelse
med lokalmyndigheterna i sina distrikt, begära dessas bistånd för
utförandet af de uppdrag, hemlandets regering ålägger dem, anlita
dessas hjälp för att utöfva sin myndighet öfver besättningarna
å handelsfartyg samt till dem framställa reklamationer,
därest öfvergrepp ske mot hemlandets fartyg eller deras besättningar
eller mot landsmän i öfrigt. Om vederbörande lokalmyndighet
icke fäster afseende vid deras framställningar, äga konsulerna
att vända sig till vederbörande beskickning eller till
utrikesdepartementet, för att vinna nödig rättelse.

Konsulernas personliga anseende och inflytande hos lofealmyndigheterna
äro därför af stor betydelse för utförandet af deras

— 91 —

uppdrag, och vi måste uttala den farhåga, att eu särskildt svensk
eller särskild norsk konsul icke i allmänhet skulle kunna påräkna
samma anseende och inflytande som en konsul för båda rikena
under för öfrigt lika förhållanden. Detta gäller icke blott de
lönade, utan äfven, kanske i ännu högre grad, de olönade, och då
de senare äro och under en lång framtid måste förblifva till antalet
betydligt öfvervägande, skulle den nya ordningen lända till
förlust för både Sverige och Norge.

Klart är ock, att om det under nu gällande ordning ofta nog
visat sig svårt att finna fullt lämpliga kandidater för de olönade
konsuls- och vicekonsulsbefattningarna, denna svårighet måste
ökas i samma mån, tvenne personer pa samma plats skulle utses
att bekläda dylik befattning. I praktiken komme väl omständigheternas
tvång därför ofta att medföra den lösning, att Sverige
finge anmoda den norske konsuln att öfvertaga värden af svenska
intressen och vice versa.

En omständighet af stor vikt att beakta är, huru konflikter
i ämbetsärenden mellan den svenske och den norske konsuln på
samma plats skulle förekommas. Bådas anseende hos lokalmyndigheten
kunde förspillas, om konflikten bragtes under densammas
afgörande, i stället för att hänskjutas till eu gemensam öfverordnad.

I afseende å de särskilda konsulernas förhållande till beskickningarna
betona vi därför nödvändigheten af fullständigare föreskrifter
än hittills angående konsulernas subordinationsförhållande
till beskickningschefen. Likaledes torde det blifva behöfligt att
noggrannt inskärpa skyldigheten för konsulerna att till beskickningen
omedelbart lämna meddelande om de reklamationer, som
af dem framställas, samt i viktigare fall på förhand underställa
densamma afsikten att göra en sådan. Institutionen med särskilda
konsuler betingar nämligen, enligt vår åsikt, såsom en väsentlig
förutsättning, att den svenske och den norske konsuln handla i
harmoni med hvarandra och tillämpa samma grundsatser, när det
gäller principiella frågor. Häraf följer ock, att de måste i lämplig
utsträckning instrueras att samråda med hvarandra, så att
den ene må draga fördel af den andres erfarenhet i likartade fäll.

— 92 —

Enär hvarje begäran om exequatur för en konsul är en angelägenhet
af diplomatisk natur, hvarför ock, hvad de nuvarande
gemensamma konsulerna angår, frågan därom icke är föremål för
någon särskild bestämmelse i 1886 års konsulatförordning, anse vi
det själfklart, att frågor om exequatur för de särskildt svenska
och särskildt norska konsulerna alltid komme att behandlas af
utrikesdepartementet. Yi antaga, att det just är denna de särskilda
konsulernas ställning, som skulle finna sitt uttryck i den
föreslagna titeln: »11. M. Konungens af Sverige och Norge konsul
för Sverige (Norge)». Mot denna formulering måste vi dock anmärka,
att enligt officiellt språkbruk »för» i en konsuls benämning
betecknar det främmande land eller den del däraf, där han
utöfvar sin verksamhet, med andra ord hans distrikt. Detta torde
vara fallet såväl på de skandinaviska språken som på tyska,
franska och engelska, om ock i dagligt tal i England och Amerika
prepositionen »for» jämväl användes att beteckna konsulns
hemland.

Hvilken skulle för öfrigt den gemensamma konsulns titel
blifva, om den särskildt svenske eller särkildt norske konsuln
finge en så lång titel som den anförda? »H. M. Konungens af
Sverige och Norge (general) konsul för Sverige och Norge» innebure
en alltför uppenbar pleonasm, och en förkortad benämning
stode i föga harmoni med de särskilda konsulernas titel. Yi anse
därför, att denna borde förenklas, och finna icke någon betänklighet
vid, att, om institutionen med särskilda konsuler kommer till
stånd, densamma ock finner sitt naturliga uttryck i deras benämningar.

Det kommer i hvarje fall att ligga en mycket stor olägenhet
i att hafva tre kategorier af konsuler, nämligen gemensamme
svenska och norska, särskildt svenska och särskildt norska, hvartill
sannolikt komme ytterligare de tvenne kategorier, vi ofvan
antydt, nämligen svenska konsuler, som på orter, där Norge icke
funne möjlighet att anställa en egen konsul, tillvaratoge jämväl
norska intressen, och norska konsuler, som under motsvarande
förhållanden omhändertoge jämväl svenska intressen — och alla
dessa kategorier måhända i ett och samma främmande land.

- 93 —

" De af Eders Excellens uppställda förutsättningarna innebära,
att de särskilda konsulernas ställning till den gemensamme utrikesministern
bör blifva väsentligt densamma, som den, hvilken
de nuvarande gemensamma konsulerna till honom intaga. De
skulle alltså, såvidt vi rätt uppfattat Eders Excellens’ mening,
icke blott i honom hafva sin högste chef, utan ock i disciplinärt
afseende lyda direkt under honom. Det måste därför tillkomma
honom att i förekommande fall hos Konungen göra framställning
eller ock — hvad vicekonsulerna angår — själ!’ besluta om deras
återkallande från ämbetet.

Härpå lägga äfven vi, för vår del, den allra största vikt.
Men vi kunna icke antaga, att norska konsuler, nämnda i norskt
statsråd utan initiativ eller ens deltagande från utrikesministerns
sida, skulle kunna komma att känna sig i samma ställning till
utrikesministern som de gemensamma konsulerna för närvarande,
eller som de särskildt svenska konsuler, hvilkas utnämning skedde
på hans föredragning. Och på den personliga känslan åt subordinationsförhållandet
lärer icke kunna läggas för stor vikt. All
verklig disciplin står och faller med den.

En institution med särskildt svenska och särskildt norska
konsuler är därför, enligt vår åsikt, i hvarje händelse icke möjlig,
därest icke deras utnämning sker på föredragning af utrikesmistern,
så att de samtliga känna sig mera direkt beroende af denna
ämbetsman än af någon annan svensk eller norsk öfverordnad.
Vi anse ock, att en utnämning i sådan väg utgör den formellt
och reellt nödvändiga förutsättningen för utrikesministerns rätt
att taga initiativ i fråga om deras återkallande från ämbetet.

Det är emellertid klart, att institutionen med särskilda konsuler
skulle från norsk sida uppfattas såsom förfelad, ja rent af betydelselös,
om de norska konsulerna skulle utnämnas och återkallas
på föredragning af en minister, hvilken formellt är allenast
svensk ämbetsman. Endast en verkligt unionen utrikesminister
lärer, om utnämningen icke sker på norsk föredragning, kunna
för Norges del finnas antaglig såsom föredragande för sådana
ärenden.

Vår åsikt är ock, att endast under en unionen utrikesminister,
hvilken erbjuder konstitutionella garantier såväl för enheten
och sammanhållningen i allt, som rörer de Förenade Rikenas
politiska förhållanden till främmande makter, som ock för ett
opartiskt tillgodoseende af båda rikenas handels- och sjöfartsintressen,
anställandet af särskilda konsuler i undantagsfall kunde

— 94 —

försvaras. Härmed vilja vi likväl icke säga, att ens under denna
förutsättning en sådan förändring af den nu bestående gemensambeten
vore lämplig, lika litet som vi kunna finna den af något
praktiskt behof påkallad.

II. Åkerman.

(Underteckn.)
Alfr. Lagerheim.

C. midt.

Bilaga n:r 2.

Promemoria angående särskildt svenskt
konsulatväsen.

Rörande det särskilda svenska konsulatväsen, hvilkets anordnande
blifver en nödvändig följd af en upplösning af den hittills
mellan de Förenade Rikena bestående gemensamheten i detta afseende,
få undertecknade, den unionella konsulatkommittéens svenska
medlemmar, härmed afgifva följande särskilda, kommittéens gemensamma
betänkande supplerande utlåtande.

De frågor, som vi härvid ansett oss böra beröra, hafva redan
behandlats i de uti nämnda betänkandes historiska del omförmälda
tre utlåtanden, som under år 1892 afgåfvos af envoyéerna Åkerman,
Lagerheim och Bildt, af kommerserådet Cederschiöld och generalkonsuln
v. Heidenstam samt af generalkonsuln Danielsson. Det förstnämnda
af dessa utlåtanden är såsom bilaga n:r 1 bifogadt kommittéens
betänkande. Men dels på grund af de tva sistnämnda utlåtandenas
omfång, dels emedan desamma jämväl innehålla förslag
till ändringar i de nuvarande bestämmelserna om konsulat- och
expeditionsafgifter, med hvilken fråga vår kommitté ej ägt att
befatta sig, och dels emedan större delen af de i desamma lämnade
siffer- och detalj uppgifter numera måste anses föråldrade,
hafva vi trott, att deras vidfogande in extenso såsom bilagor
härtill skulle utan motsvarande gagn onödigtvis öka betänkandets
volym.1

Hvad nu först beträffar ett särslcildt sv enslit Iconsulatväsens
allmänna organisation, ansluta vi oss till den särskildt i uti. n:r
1 framhållna grundsatsen, att det hittills gällande systemet bör i

1 För bekvämlighets skull betecknas bär nedan de båda sistnämnda utlåtandena
med resp. »uti. n:r 1> och »uti. n:r 2».

— 96 —

allt väsentligt bibehållas oförändradt. Detta gäller i främsta
rummet utrikesministerns omedelbara befattning med konsulatärendena,
sådan denna närmare bestämmes genom gällande konsulatförordning,
samt konsulernas hierarkiska subordination under
utrikesministern och beskickningarna. Yår åsikt härom har ock
fått sitt uttryck i kommittéens gemensamma betänkande, hvari
vid så godt som alla punkter, där ändringar i det bestående måst
företagas med afseende å de särskilda norska konsulerna, det anmärkts,
att förhållandet antoges blifva annorlunda hvad beträffar
de svenska konsulerna. Det har ock visat sig, att den garanti
för den erkändt nödiga samverkan mellan utrikesstyrelsen och beskickningarna
å ena sidan samt konsulerna å den andra, som enligt
vårt förmenande ligger i de senares omedelbara subordinationsförhållande
till de förra, och hvars vikt vi för vår del redan
i det gemensamma betänkandet framhållit, måst, hvad de norska
konsulerna beträffar, i görligaste mån ersättas genom andra anordningar,
betingade uteslutande af det norska konsulatväsendets
afskiljande från den gemensamma utrikesstyrelsen.

Instämmande i hufvudsak i hvad ej mindre i senaste unionskommittés
norska majoritets yttrande (sid. 136 och 137) än äfven
i de tre envoyéernas ofvanberörda utlåtande sagts om utrikesstyrelsens
alltmera vidgade befattning med konsulatväsendet och
denna förändrings naturliga utveckling ur den alltmera framträdande
assimilationen i materiellt hänseende af diplomatiens och
konsulatkårens verksamhet och uppgifter, finna vi ingen anledning
att förorda något steg i riktning af återgång till en äldre,
äfven med afseende å Sverige påvisad anordning med konsulernas
beroende i hufvudsak och såsom regel af en annan myndighet än
utrikesstyrelsen, en anordning, som redan af nyssnämnda majoritet
framhållits såsom mindre tillfredsställande (sid. 140). Väl är det
så, att nu gällande konsulatförordning i § 2 stadgar, att »särskildt
svenska konsulatärenden handläggas af kommerskollegium», men
vid genomgående af förordningens vidare paragrafer torde det
finnas, att dessa ärenden hufvudsakligen äro sådana, med hvilka
kommerskollegium har att taga befattning såsom centralt svenskt
ämbetsverk för sjöfart, handel o. s. v. men ej såsom i egentlig
mening »konsulatstyrelse». Allt, som rör konsulatväsendets organisation
och ledning, hör däremot till de för båda rikena gemensamma
ärendena, och med afseende å dessa ligger afgörandet
omedelbart eller i sista hand hos Kungl. Maj:t på xitrikesministerns
föredragning eller hos utrikesministern själf. Häri bör enligt

— 97

vårt förmenande ingen ändring företagas med afseende å det särskilda
svenska konsulatväsendet, och vi kunna för vår del därför
ej biträda den i åberopade uti. n:r 1 uttalade tanken om en
»ändring i den nuvarande organisationen af konsulatväsendets
centralstyrelse för Sveriges del, hvilken för närvarande är delad
mellan utrikesdepartementet och kommerskollegium», därvid centralstyrelsen
kunde »tänkas blifva ordnad på sådant sätt, att
kostnaderna därför finnas icke vidare böra bestridas af konsulskassans
tillgångar», d. v. s. skiljas från utrikesdepartementet.

Ej heller synes oss den nuvarande anordningen utgöra något
som helst hinder för genomförandet af de förbättringar i det
svenska — lika litet som i det hittillsvarande gemensamma —
konsulatväsendet, hvilka må i ett eller annat afseende finnas nödiga
eller lämpliga.

Emellertid gör särskiljandet det nödvändigt, att konsulatförordningen
af den 4 november 1886 och konsulatinstruktionen af
den 1 juli 1887 ersättas af nya särskilda sådana för hvartdera
riket. För Sveriges del torde dock, på grund af hvad ofvan anförts,
omarbetningen af gällande konsulatförordning tills vidare
kunna inskränkas till ett uteslutande därur af allt hvad som rör
Norge, de norska myndigheterna och de norska konsulatfunktionärerna.
Detta torde utan synnerlig svårighet låta sig göra dels
genom uteslutande af några få af förordningens paragrafer, dels
genom en ej synnerligen vidlyftig omredigering af andras ordalydelse.
Efter samma princip bör naturligtvis också omarbetningen
af konsulatinstruktionen försiggå, men då denna redan såsom
gemensam och i sin nuvarande form efter de nya sjölagarnas och
ett betydligt antal andra författningars och föreskrifters utfärdande
i många punkter är antikverad, torde vederbörlig hänsyn
till detta förhållande göra redigerandet af den nya svenska instruktionen
till ett tämligen vidlyftigt arbete.

I detta sammanhang vilja vi ej underlåta erinra därom, att
kommittéen i sitt betänkande på flera ställen framhållit önskvärdheten
eller nödvändigheten af öfverenskommelser mellan vederbörande
svenska och norska myndigheter rörande skyldighet i vissa
fall för det ena landets konsuler att lämna biträde åt jämväl det
andra landets myndigheter, konsuler eller enskilda undersåtar. I
allt hvad som rör konsiliernas skyldigheter gent emot den gemensamma
utrikesstyrelsen och beskickningarna behöfvas egentligen
inga nya bestämmelser för de svenska konsulerna. Återstå
alltså föreskrifterna om:

Konsulatkorninittéens betänkande.

7

— 98 —

a) konsulers skyldighet att tillhandahålla det andra landets
konsuler vissa arkivalia;

b) konsulers befattning med underhåll och hemsändande af
därtill enligt sjölagarna berättigade, det andra landet tillhörande
sjöfolk;

c) om godt förhållande till det andra landets konsuler, särskild!
samråd med dem rörande vissa slag af reklamationer;

d) skyldighet att i vissa fall bispringa det andra landets undersåtar;
samt

e) skyldighet att bistå det andra landets örlogsfartyg och
rätt att af dem begära skydd och hjälp.

Det synes icke nödigt, kanske ej heller fullt lämpligt, att
dessa föreskrifter intagas i den svenska konsulatförordningen.
Däremot torde de höra hemma i instruktionen, för så vidt de ej
kunna meddelas konsulerna genom särskild föreskrift vid sidan
af denna.

Om än Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse af den 14 april
1893 (se kommittéens historik, sid. 7) anfört, att det större eller
mindre behof af ökade anslag, som må uppstå till följd af ett
särskiljande af de Förenade Rikenas konsulatväsen, visserligen är
af jämförelsevis mindre betydelse, anse vi dock, under hänvisning
för öfrigt till hvad härom i det gemensamma betänkandet sid. 53
yttras, att i den allsidiga undersökning, som kommittéens uppdrag
afsett, vi ej böra helt och hållet förbigå den ekonomiska sidan af
saken, så mycket mindre som de från svensk sida tidigare verkställda
undersökningar icke blifvit offentliggjorda. Men vi hafva
ej trott det tillkomma oss att afgifva något nytt, fullständigt och
detaljeradt förslag till utgiftsstat för det svenska konsulatväsendet.
Ett sådant arbete torde lämpligen böra anstå, till dess man
äger visshet om tiden för ett eventuellt upprättande af eget svenskt
konsulatväsen.

I nu förevarande afseende erinra vi först därom, att de utgifter,
för hvilka medel måste beredas, äro dels af en provisorisk,
dels af en permanent natur. Till de förra höra de extra utgifter,
som afse själfva upplösningen af den bestående gemensamheten
eller blifva en omedelbar följd af denna upplösning, och som
alltså till största delen till tiden föregå den nya anordningens
trädande i kraft; till de senare höra de, som därefter alltjämt
kräfvas för det svenska konsulatväsendets fortsatta verksamhet.

— 99 —

De förra hafva berörts i kommittéens betänkande sid. 18, och
i de åberopade utlåtandena beräknas de på följande sätt:

I utlåt. n:o 1. I utlåt. n:o 2.

l:o. Anskaffande af möbler m. m. för
de lönade konsulatens ämbets lokaler.

..........kr. 10,000: oo kr. 5,000: oo

2:o. 650 flaggor ä kr. 20: o o . . . . » 13,000: o o —

500 » å » 20: o o ... . — » 10,000: o o

3:o. 650 vapenplåtar ä kr. 40: oo . . » 26,000: oo -—

500 » å » 40: oo. . — » 20,000: oo

4:o. 1,300 stämplar (lack- och färg-)

å kr. 15: oo......... » 19,500: oo —

500 färgstämplar för konsulat
och vicekonsulat ä kr. 15: o o . — » 7,500: o o

124 lackstämplar för konsulat
å kr. 15: o o......... — » 1,860: o o

5:o. Protokoll, formulär och blanketter
till dokumenter, skeppslistor
m. m. samt till de för
konsulatafgifternas erläggande
behöfliga kontroll- och räkenskapsböcker
....... » 16,500: oo —

Summa kr. 85,000: oo kr. 44,360: oo
För jämförelses skull må bär erinras, att den norska konsulatkommittéen
i dessa afseenden föreslagit följande siffror:

l:o. Anskaffande af möbler etc..........kr. 15,000: oo

2:o. 650 flaggor å kr. 20: o o........... » 13,000: o o

3:o. 650 vapenplåtar å kr. 40: o o......... » 26,000: o o

4:o. 1,300 stämplar (lack- och färg-) å kr. 15: o o . » 19,500: o o

5:o. Protokoll, formulär, blanketter etc...... » 24,000: o o

Summa kr. 97,500: o o

bvilket belopp af Stortingets specialkommitté af år 1894 afrundats
till jämnt kr. 100,000: oo.

I de båda svenska utlåtandena yttras härom följande:

I uti. n:r 1: »Då antalet lönade befattningar skulle för Sverige blifva
vida mindre än för Norge, har kostnaden för anskaffande af möbler m. m.
för de lönade konsulatens ämbetslokaler ansetts kunna beräknas till 5,000
kronor lägre belopp än hvad i sådant afseende blifvit af den norska kommittéen
för Norges del upptaget; samt då, enligt här framställda förslag,
konsulatafgifterna vid de olönade konsulaten ej skulle redovisas till konsulskassan,
har kostnaden för anskaffande af protokoll, formulär m. in. ansetts

— 100 —

kunna beräknas till något lägre belopp än den summa, 24,000 kronor, som
i detta afseende blifvit af den norska kommittéen för Norges del upptagen,
och alltså samt för vinnande af jämn slutsumma utförts med 16,500 kronor.

I uti. n:r 2: »Med afseende härpå torde emellertid vara att anmärka:

beträffande anskaffandet af möbler m. m. för de lönade konsulaten, att
utgiften härför hittills blifvit i allmänhet bestridd af det åt vederbörande
konsulat anvisade kontorsanslag, samt att samma regel väl också skulle
kunna för framtiden i vanligaste fall följas. På grund häraf antages denna
utgiftspost kunna nedsättas till 5,000 kronor;

beträffande inköp af flaggor, vapenplåtar och stämplar, dels att de
svenska konsulatens och vicekonsulatens antal, på grund af skeppsfartens
ringa utveckling, väl skulle kunna inskränkas till 500, samt dels att någon
lackstämpel för närvarande icke i regeln torde finnas vid de Förenade Rikenas
vicekonsulat, hvarför ett anskaffande af sådana för de särskilt svenska
vicekonsulaten ej heller för framtiden vore behöfligt; samt

beträffande konsulatens och vicekonsulatens förseende med protokoll
och formulär m. in., att utgifterna härför för de lönade konsulaten väl
borde kunna betäckas af kontorsanslagen, samt att de olönade konsulatens
innehafvare antagas hädanefter likasom hittills kunna själfva förskaffa sig
hvad de i förevarande hänseende hafva nödigt, så mycket mera som de
fortfarande komma att uppbära konsulatafgifter; hvilket förhållande emellertid
icke kunde hindra, att ej bestämdt formulär öfverallt följdes vid upprättande
af skeppslistor samt offentliga handlingar o. d. För öfrigt torde
utgifter af detta slag icke med rätta kunna hänföras under de blott för en
gång förekommande, då naturligtvis nya blanketter måste inköpas, sedan de
för den första gången anskaffade förbrukats. Och hvad särskildt angår
kvittensblanketter för konsulatafgiftsuppbörden i de lönade konsulatens distrikt,
antagas dessa kunna bekostas af de medel, som finnas anslagna till skrifmaterialier
och expenser vid vederbörande centralstyrelse. Denna sista utgiftspost
torde därför kunna bortfalla.»

Båda de svenska förslagen sluta alltså å lägre belopp än det
norska, och mellan de förstnämnda är skillnaden ej mindre än
40,640 kronor. Olikheten dem emellan visar sig hufvudsakligast
under posten 5:o, rörande hvilken vi instämma med utlåt. n:r 2.
Hvad post l:o angår, måste beloppet i viss mån blifva beroende
på resultatet af utskiftningen af de vid de nuvarande konsulaten
redan befintliga, för statsmedel inköpta inventarier och kan därför
ej gärna på förhand med noggrannhet beräknas. Med afseende å
posterna 2:o, 3:o och 4:o anse vi, i likhet med utlåt. n:r 2, det
sannolikt, att för Sverige ensamt ej skall komma att behöfvas
fullt samma antal konsulat, särskildt olönade vicekonsulat, som
för Norge, och att därför det i utlåt. n:r 1 uppförda antalet 650
kan reduceras. I intetdera af förslagen är dock uppfördt något
belopp för de nya flaggornas, vapenplåtarnas etc. utsändande till
konsulaten, en utgiftspost, som nog torde stiga till några tusen

— 101 —

kronor. I rundt tal torde det för ifrågavarande ändamål erforderliga
beloppet, ej kunna anslås till mindre än 50,000 kronor,
men osannolikt är ej, att mera kan härför erfordras.

Vid behandlingen af detta slag af utgifter har i utlåt. n:r 1
jämväl påpekats, att upphäfvandet af det gemensamma konsulatväsendet
möjligen komme att göra några ytterligare belopp erforderliga,
såsom ersättningar till några förutvarande befattningsinnehafvare,
men att på den ståndpunkt, saken då intog, uppenbarligen
icke något yttrande kunde i sådant afseende afgifvas.
Instämmande häri och under hänvisning jämväl till hvad den
norska konsulatkommittéen härom yttrat (se dess betänkande sid.
59 och 60), antaga vi dock, att de exspektansarfvoden, indemnifikationer
och flyttningsersättningar, som möjligen kunna komma att
af billighetshänsyn tillerkännas aflönade konsulattjänstemän af
svensk nationalitet såsom en omedelbar följd af det gemensamma
konsulatväsendets upplösning, i den mån de anses böra bäras af
Sverige ensamt, måhända skulle kunna, delvis och så länge de äro
behöfliga, bestridas med de under rubrikerna »pensioner» och »diverse
utgifter» årligen uppförda anslagen, i synnerhet om dessa
från början ej sättas alltför låga.

Hvad vidare beträffar det andra slaget utgifter eller de permanenta
kostnaderna för ett särskildt svenskt konsulatväsen efter
gemensamhetens upphörande, torde det vara klart, att ett någorlunda
tillfredsställande sådant ej skall kunna anordnas för eu
kostnad, som icke öfverstiger den andel, hvarmed Sverige nu,
under form af direkt statsanslag och till konsulskassan ingående
konsulat- och expeditionsafgifter, bidrager till den gemensamma
konsulskassan. Väl antaga vi, att, såsom ofvan antydts, åtskilliga
poster, särskildt olönade vicekonsulsbefattningar men jämväl
en och annan lönad befattning, som under den nuvarande gemensamheten
måst upprättas hufvudsakligast för att tillgodose den
norska sjöfartens kraf, ej längre skola befinnas nödvändiga ensamt
för Sveriges del. Men med afseende däremot å lönerna för de
fast aflönade poster, som komma att bibehållas eller nyupprättas
för Sverige ensamt, synes oss i allmänhet inga väsentliga nedsättningar
böra vidtagas i de för de hittillsvarande posterna af
detta slag fastställda beloppen, ehuru troligen å ett eller annat
håll göromålen skulle komma att minskas äfven under förutsättning
af distriktets utvidgning. Lönerna torde nämligen ej kunna
bestämmas hufvudsakligast efter göromålens mängd; detta förhållande
inverkar närmast på behof vet af biträden och därigenom

102 —

på anslagen till kontorskostnader. Däremot torde vid lönernas
bestämmande böra tagas i betraktande göromålens vikt och beskaffenhet,
men hufvudsakligast lefnadskostnader och andra lokala
omständigheter, bland hvilka ej torde böra lämnas utan afseende
ortens aflägsenhet från hemlandet; och bör väl lönen för hvarje
post med hänsyn till dessa förhållanden bestämmas så, att man
för posterna städse kan påräkna fullt kvalificerade personer, och
så att deras innehafvare ej nödgas intaga en alltför ogynnsam
social ställning i förhållande till öfriga främmande länders motsvarande
konsulära representanter å samma plats. Efter denna
allmänna anmärkning få vi, såsom grundval för beräkningen af
en ungefärlig slutsumma för kostnaden och utan att inlåta oss
på någon detaljerad granskning af de särskilda utgiftsposterna,
här redogöra för de olika förslag till utgiftsstat, som i de båda
åberopade utlåtandena framställts och utförligt motiverats.

Båda förslagen öfverensstämma i att bibehålla det nuvarande
systemet med dels fast lönade, dels olönade konsuler och vicekonsuler,
med rätt för de olönade posternas innehafvare att behålla
hela eller halfva konsulatafgiftsuppbörden liksom hela expeditionsafgiftsuppbörden,
samt med fast lönade biträden vid några
af de viktigare konsulaten. Därjämte föreslås i båda kontorskostnadsanslag
att såsom hittills utgå ej blott till alla lönade
konsulat utan jämväl till åtskilliga olönade sådana. Såväl om
de lönade posternas antal som om lönernas och kontorsanslagens
belopp råder emellertid ej ringa olikhet, såsom närmare framgår
af följande schematiska öfversikt af de båda förslagens utgiftsstater.

	Utlåt. n:r 1.	Utlåt. n:r 2.
	Löner.	Kontors-ans lag.	Löner.	Kontors- anälag.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
A. Fast aflönade poster:
Helsingfors, generalkonsul . . .	15,000: 00	4,000: 00	14,500: 00	3,000: 00
Riga, konsul.........	9,000: 00	3,000: 00	9,000: 00	2,000: 00
Köpenhamn, generalkonsul . . .	15,000: 00	6,000: 00		—
D:o konsul......	—	—	9,000: 00	5,000: 00
Helsingör, vicekonsul.....	4,500: 00	—	—	—
Transport kr.	43,500: 00	13,000: 00	32,500: 00	10,000: 00

— 103 —

	Utlät. n:r 1.	Utlåt. n:r 2.
	Löner.	Kontors- anslag.	Löner.	Kontors- anslag.
	Kronor.	Kronor.	Kronor	Kronor.
Transport kr.	43,500: 00	13,000: 00	32,500: 00	10,000: 00
Lybeck, generalkonsul.....	12,000: 00	4,000: 00	—	—
D:o vicekonsul......	-	—	6,000: 00	2,000: 00
Hamburg, generalkonsul ....	15,000: 00	4,000: 00	14,500: 00	5,000: 00
London, generalkonsul.....	24,000: 00	10,000: 00	24,000: 00	8,000: 00
D:o vicekonsul......	10,000: 00	—	8,000: 00	—
D:o kontorist.......	5,000: 00	—	4,500: 00	—
Newcastle, vicekonsul.....	9,000: 00	3,000: 00	6,500: 00	2,000: 00
Hartlepool, kontorist.....	4,000: 00	—	4,000: 00	—
Cardiff, kontorist.......	—	— ''	4,000: 00	—
Havre, generalkonsul.....	14,500: 00	5,000: 00	14,500: 00	5,000: 00
Barcelona, generalkonsul....	12,000: 00	3,000: 00	12,000: 00	3,000: 00
New-York, generalkonsul ....	30,000: 00	8,000: 00		—
D:o vicekonsul.....	—	-	8,000: 00	-
Bio de Janeiro, generalkonsul . Därtill kommer enl. uti. n:r 2	17,000: 00	4,000: 00	—	—
en »flyttbar konsul».....	—	-	14,000: 00	—
Summa kr.	196,000: 00	54,000: 00	152,500: 00	35,000: 00
B. Kontorsanslag utan redo-
visning sskyldighet till olö-nade konsuler:
Alger............	—	—	-	1,500: 00
Åntwerpen..........	—	—	—	2,000: 00
Buenos Aires.........	—	—	—	2,500: 00
Gibraltar...........	—	—	—	1,000: 00
Lissabon...........	—	—	—	1,000: 00
Melbourne..........	—	—	—	2,500: 00
Montevideo..........	—	—	—	2,500: 00
Quebec............	—	—	—	2,500: 00
Rio Janeiro..........	—	—	—	2,500: 00
Shanghai...........	—	—	—	2,500: 00
Utan detalj ering.......	—	25,000: 00	—
Summa kr.	—	25,000: 00	—	20,500: 00

— 104 —

	Utlåt. n:r 1.	Utlåt. n:r 2.
	Kronor.	Kronor.
Slutsumma för löner och kontorskostnadsanslag
enl. rubrikerna A och B..........	275,000: 00	208,000: 00
C. Pensioner.................	7,000: 00	7,000: 00
D. Konsulernas ämbetsutgifter........	9,000: 00	9,000: 00
E. Diverse utgifter (ålderstillägg till lönade vice-
konsuler däri inbegripna)..........	9,000: 00	—
Skrifmaterialier (till utrikesdepartementet)
och diverse utgifter............	—	13,588: 00
F. Sveriges andel af för Sverige och Norge ge-
mensamma utgifter, 12/n af 95,600 kronor .	—	67,412: 00
Totalsumma	300,000: 00	305,000: 00

Ur hvad de båda utlåtandena innehålla om ofvanstående beräkningar
anföras följande utdrag:

Ur uti. n:r 1: »Med afseende å de i Turkiet rådande särskilda förhallanden
lärer det väl, äfven i händelse af ett särskiljande af Sveriges och
Norges konsulatväsen, vara af omständigheterna betingadt, att högsta ledningen
af vårt lands konsulatväsen i nämnda rike fortfarande kommer att
utöfvas af de Förenade Rikenas beskickning i Konstantinopel, men i betraktande
af den ringa omfattningen och betydelsen af Sveriges konsulära
intressen i Turkiet torde det icke kunna ifrågasättas att en särskild svensk
konsulskassa skall till betäckandet af kostnaderna för den gemensamma
beskickningens uppehållande bidraga med ett belopp, ens i någon form jämförligt
med den från den gemensamma konsulskassan därtill nu anvisade
summa. — — — — — Med afseende å nu angifna förhållanden antages
en särskild svensk konsulskassas bidrag till beskickningen i Konstantinopel
icke skäligen böra öfverstiga 2,000 kronor, dock med rätt därjämte för den
tjänsteman vid beskickningen, som kan komma att få i uppdrag att ombesörja
de svenska konsulatärendena, att uppbära konsulat- och expeditionsafgifter
enligt bestämmelserna i sådant hänseende för olönade konsulat.»

Med afseende å Kina »lärer bibehållandet af den nuvarande lönade
vicekonsulsbefattningen vid generalkonsulatet i Shanghai icke böra för Sverige
enbart ifrågakomma, likasom äfven antagligt synes vara, att ej heller det
till generalkonsulatet nu utgående anslag af 4,000 kronor till kontorskostnader
behöfver upptagas bland kostnaderna för ett särskilt svenskt konsulatväsen.
»

»Antagligen skulle för Sveriges del en fullt tillfredsställande ordning af
konsulatväsendet i Amerikas Förenta Stater kunna vinnas genom en återgång
till förhållandena, sådana de voro före meddelandet af ofvanberörda
nådiga beslut den 5 december 1890, då i New-York fanns ett olönadt konsulat
för staten af samma namn, och staterna i öfrigt, med undantag af de

105 —

under konsulatet i San Francisco lydande, i sin helhet hörde under det
med beskickningen i Washington förenade lönade generalkonsulatet därstädes.
Om emellertid, såsom väl kan tänkas inträffa, de förhållanden, hvilka skulle
uppstå genom särskiljande af Sveriges och Norges konsulatväsen, skulle finnas
innebära hinder för en förening med den för båda rikena gemensamma beskickningen
i Washington af den enbart svenska konsulsbefattningen för
större delen af staterna, lärer med hänsyn till de mångahanda bestyr, som
föranledas af den stora invandringen af svenska undersåtar till Norra Amerika,
bibehållandet för Sveriges del af ett lönadt konsulat i New-York vara
af behofvet påkalladt. För detta konsulat, hvars distrikt i sådant fall torde
böra omfatta samtliga Amerikas Förenta Stater med undantag af dem, som
lyda under konsulatet i San Francisco, och hvilket då lärer böra benämnas
generalkonsulat, synas enahanda anslag, som nu äro anvisade för konsulatet
i New-York, fortfarande blifva behöfliga, med afdrag allenast för det belopp,
som nu utgår till aflöning åt en lönad vicekonsul vid konsulatet, hvilken
sistnämnda befattning icke lärer kunna anses vara erforderlig för ett enbart
svenskt konsulat i Newyork. Gifvetvis skulle under nu angifna förutsättning
icke heller från den svenska konsulskassan komma att utgå något bidrag
till beskickningen i Washington.»

Ur utlåt. n:r 2: »Då de svenska konsulatgöromålen i Konstantinopel
antagas fortfarande böra bestridas af de Förenade Rikenas beskickning på
platsen, måste väl i vederlag härför den på Sverige kommande del af de
utgifter för denna beskickning, hvilka hittills utredts af konsulskassan, jämväl
hädanefter blifva att bekosta af konsulatmedel, vid hvilket förhållande
något särkildt anslag till kontorsbidrag här icke hehöfver ifrågakomma,
under det att, å andra sidan, de å stationen inflytande konsulat- och expeditionsafgifter
antagas böra inbetalas till staten.»

• »I betraktande af de ärenden af vikt, hvilka af och till förefalla inom
konsulatväsendet i Kina, synes såsom bidrag till kontorsutgifter åt generalkonsulatet
i Shanghai, då det därvarande lönade vicekonsulatet indrages,
böra anslås ett belopp af kr. 2,500.»

»I sammanhang härmed må anföras, att en gemensam såväl svensk
som norsk representation för behandling af konsulära angelägenheter antages
böra upprättas inom nedan angifna länder, i hvilka beskickning för de Förenade
Rikena icke blifvit anställd, samt att till en sådan representation vore
att anslå följande belopp, hvaraf Sveriges del blefve att bestrida ur konsulskassan,
nämligen:

I Kina och Japan torde de förberörda anslagsbeloppen lämpligast
kunna användas sålunda, att de anvisades åt en främmande beskickning,
på villkor att denna åtoge sig att bevaka de Förenade Rikenas angelägenheter
i landet, hvaremot i Egypten och Marocko synas böra upprättas gemensamma
generalkonsulat för de Förenade Rikena med station för det
förra i Alexandria och för det senare i Tanger, till hvilka befattningar de

Kina . .
Japan .
Egypten
Marocko I

kr. 4,000

4,000

3.500

1.500

— 106 —

förut omförmälda beloppen komma att utgå såsom anslag till kontorskostnader
utan redovisningsskyldighet.»

»I fråga om Amerikas Förenta Stater — — — — — —- torde väl
knappast vara underkastadt tvifvel, att icke en lönad konsul i Nordamerika
skulle vara i tillfälle att bevisa svenska intressen viktiga tjänster, men synnerligast
på grund af de högst betydande kostnader, som genom aflönandet
af en sådan ämbetsman skulle tillskyndas statsverket, antages åtminstone
ett försök böra göras att få förhållandena ordnade på annat sätt. Om ock
en återgång enbart för Sveriges del icke gärna kan ske till den ordning,
som för båda de Förenade Rikena rådde före den 5 december 1890, och
enligt hvilken Kungl. Maj:ts beskickning i Washington både om hand konsulatärendena
i Nordamerikas Förenta Stater, utom de delar af förbundsterritoriet,
som hörde under konsulaten i New-York och San Francisco, antages
emellertid ett tillfredsställande resultat kunna uppnås, om, vid sidan
af det nuvarande olönade konsulatet å sistnämnda plats, upprättades ett

olönadt generalkonsulat med station i New-York, hvars distrikt skulle--

--— omfatta de nordamerikanska hamnarna vid Atlantiska hafvet och

Mexikanska viken äfvensom de orter i det inre af landet, å hvilka vice konsuler

torde böra anställas. — — —--Såsom enda fast lönade

befattning inom det svenska konsulatväsendet i Nordamerikas Förenta Stater»
föreslås en vicekonsul vid generalkonsulatet i New-York med kr. 8,000. »Vid
sidan häraf förmodas likväl, att det anslag, som nu af de Förenade Rikenas
konsulskassa utgår till Kungl. Maj:ts beskickning i Washington, allt framgent
måste komma att för den på Sverige kommande del utredas af konsulatbudgeten.
»

Hvad angår Brasilien anföres, »att, då, med särskiljande af det svenska
och norska konsulatväsendet, eu gemensam diplomatisk representation icke
antages kunna för de Förenade Rikena undvaras i Rio de Janeiro, en lönad
generalkonsul på platsen ej lärer vara af behofvet påkallad, hvarför denna
befattning lämpligen synes böra indragas samt förvandlas till olönad. Den
blifvande innehafvaren torde dock jämte konsulat- och expeditionsafgifter
få påräkna ett kontorsbidrag, som synes kunna anslås till 2,500 kronor.
Hvad den diplomatiska befattningen anginge, komme dock utgifterna härför,
som torde vara att anslå till 32,000 kronor, för Sveriges del att drabba
konsulskassan.»

Rörande det i utlåtandet n:r 1 gjorda uteslutandet ur utgiftsstaten af
bidrag till utrikesdepartementet och dettas skrifmaterialier och expenser
(jfr lätt. E här ofvan) anföres, »att om också särskildt svenska och särskildt
norska konsuler skulle komma att i framtiden tillsättas, därigenom ej förhindrades,
att icke i de land, där de Förenade Rikena ej ägde beskickning,
gemensamma konsuler samtidigt måste för de Förenade Rikena utnämnas.
Däremot komme allt framgent ärenden rörande exequatur o. d. såväl för
gemensamma som för särskildt svenska och särskildt norska konsuler att
handläggas af utrikesdepartementet, som också ständigt skulle hafva högsta
tillsynen öfver konsulernas ämbetsutöfning i allt, som anginge de Förenade
Rikenas förhållande till främmande makt. Under dessa omständigheter synes
det icke kunna undgås, att icke utrikesdepartementet äfven för framtiden
finge åt sig anvisade medel till bestridande af de utgifter, som skulle uppstå
genom behandlingen af konsulatärendena för båda de Förenade Rikena, och

— 107 —

för dessa utgifter antages för Sveriges del anslag böra anvisas från konsulskassan.
Förhållandet torde ock ställa sig enahanda med hänsyn till de
nyssberörda kostnaderna för utrikesdepartementets skrifmaterialier och liknande
utgifter i konsulatärenden, men dessa kostnader förmodas i betraktande
af deras ringare betydenhet kunna inberäknas i den förut omförmälda
posten för diverse utgifter. Med iakttagande häraf, äfvensom af den förut
antydda omständigheten, att omkostnaderna för de Förenade Rikenas gemensamma
representation å vissa orter jämväl fortfarande blefve att för
Sveriges del bestridas af konsulskassan, skulle denna kassas ordinarie utgifter
komma att ställa sig som följer:

a) Gemensamma utgifter:

Utrikesdepartementet.......	. . kr. 17,500: oo
Beskickningen	i Konstantinopel. . .	. . . » 17,000: oo
»	i Rio de Janeiro . ■	. . » 32,000: 00
»	i Washington ....	. . . » 16,000: 00
Representation	i Egypten.....	. . . » 3,500: oo
»	i Japan ......	. . . » 4,000: oo
»	i Kina.......	. . . » 4,000: 00
»	i Marocko.....	. . . » 1,500: 00

Kr. 95,500: oo

att fördela emellan de båda Förenade Rikena efter den för diplomatiska
utgifter antagna proportion, alltså för Sverige att utreda med 12/i7 eller i
afrundadt tal med 67,412 kronor.»

Med anledning af dessa yttranden få vi påpeka, att några
för det särskilda svenska och. det särskilda norska konsulatväsendet
»gemensamma utgifter» strängt taget ej kunna förekomma
under den anordning, som i kommittéens betänkande behandlats,
samt att efter den norska konsulatstyrelsens fullständiga afskiljande
från utrikesdepartementet naturligen ej heller någon gemensam
konsulskassa kan existera. I de fall, då eventuellt både de
svenska och de norska konsulatgöromålen skulle komma att uppdragas
åt en och samma person — diplomat, konsul eller främmande
lands representant af ena eller andra slaget, — skulle en
sådan förening endast blifva personell och beroende på åt hvardera
landets konsulatstyrelse, livar för sig eller efter särskild
öfverenskommelse, fattade likartade beslut och beviljade anslag.

Vidare skulle utrikesdepartementet ej komma att taga någon
befattning med rena norska konsulatärenden utan blott med sådana,
hvilka blifva föremål för diplomatisk behandling, och hit
höra de i utlåt. n:r 2 omnämnda frågorna om exequaturs utverkande
o. d. Vi antaga därför, att, om och i den mån de hittills
under konsulskassans utgifter uppförda beloppen »till utrikesde -

— 108 —

partementet» och till skrifmaterialier etc. (se n:r 6 och 8 i budgeten
för 1903) allt framgent befinnas erforderliga för behörigt
upprätthållande af detta departements verksamhet, desamma komma
att, hvad Norges andel beträffar, få formen af ökadt anslag till
den naturligtvis fortfarande gemensamma kabinettskassan. Huruvida
för likformighetens skull samma förfarande bör iakttagas
med afseende å den svenska andelen af dessa utgiftsposter, torde
närmast vara en bokföringsfråga, då det i realiteten väl är af
mindre betydelse, om någon del af de erforderliga statsmedlen
föras på kabinetts- eller konsulskassans konto. Som ett utelämnande
af desamma ur förevarande beräkning skulle skenbart och
kanske vilseledande minska slutsumman, hafva vi trott oss böra
uppföra dessa poster i enlighet med senaste riksstat eller 1903
års, d. v. s. med resp. 9,290 kr. och 18.300 kr.

Med afseende å förslagen om uppdrag för beskickningarna i
Washington och Konstantinopel att jämväl fungera såsom konsulat
måste vi framhålla, att enligt kommittéens betänkande (sid. 42)
en sådan förening af diplomatiska och konsulära funktioner ej
längre, hvad de norska konsulatärendena beträffar, skulle kunna
äga rum under samma form som hittills, utan skulle hvarje sådan
kombination endast kunna blifva temporär och personlig men ej vara
permanent bunden vid beskickningen. Formellt torde däremot
intet hinder förefinnas för de svenska konsulatärendenas permanenta
uppdragande åt den i ett visst land anställda beskickningen
såsom sådan, äfven om så ej sker med de norska, men mot en
sådan ensidig anordning synes oss anmärkning med fog kunna
göras. Se vi först på förhållandet med beskickningen i Washington,
så uppbär f. n. ministern där 24,000 kr. såsom sådan från
kabinettskassan och 16,000 kr. såsom generalkonsul från konsulskassan.
Då med sannolikhet kan antagas, att de norska konsulatärendena
i Förenta Staterna skola komma att helt och hållet öfverflyttas
på en eller flera norska särkonsuler, kan något bidrag
från den norska konsulskassan ej längre påräknas för ifrågavarande
minister, utan måste det utan tvifvel erforderliga tillskottet
till den nuvarande ministerlönen göras under form af ökadt bidrag
från norsk sida till kabinettskassan, hvarmed åter, under förutsättning
af bibehållande af den etablerade proportionen mellan båda
rikenas statsanslag, synes böra följa ett ökadt bidrag till kabinettskassan
jämväl från Sveriges sida. Yäl kan det tänkas, att den på
Sverige fallande delen af lönetillskottet skulle allt framgent kunna
debiteras den svenska konsulskassan, eller, att, efter det den gemen -

— 109 —

samma ministerlönen något höjts, vid sidan däraf gåfves särskild
lön från den svenska konsulskassan, mot det att ministern fortfore
att fungera såsom ensamt svensk generalkonsul. Men härvid
bör ej lämnas ur sikte, att, då i intetdera fallet det från den
svenska konsulskassan lämnade bidraget eller lönen rimligtvis
kunde komma att sättas så högt, att dess belopp ens närmelsevis
motsvarade den lön, som skulle erfordras för en icke samtidigt
som minister anställd svensk generalkonsul för hela Förenta staterna,
så skulle om en sådan anordning kunna sägas, att det
svenska konsulatväsendet tillgodosetts på bekostnad af den för
båda rikena gemensamma kabinettskassan, och att Norge sålunda,
om än indirekt, bidroge till det ensamt svenska konsulatväsendets
upprätthållande i ett äfven för de svenska intressena sa viktigt
land som Nordamerika, liksom man å andra sidan skulle hafva
anledning göra anmärkning mot, att den svenska konsulskassan
bidroge till upprätthållandet af den för Norge likaväl som för
Sverige behöfliga beskickningen, hvilket ju blefve fallet, därest
icke ministerlönen sattes så hög, att den blefve fullt tillräcklig
äfven utan det omhandlade tillskottet från den svenska konsulskassan.
I sistnämnda fall åter skulle det anmärkningsvärda förhållandet
uppstå, att ministern i Washington, om han uppbure
samma lön som hittills och därjämte ett tillskott från den svenska
konsulskassan, komme att få högre inkomster än de hittills varande
och såsom tillräckliga ansedda, samtidigt med att han befriades
från samtliga de norska konsulatärendena. Redan ur
denna synpunkt och utan att inga pa de materiella skäl, som
tala för upprättandet af ett lönadt svenskt konsulat i New-''l ork
hysa vi betänkligheter vid en permanent anordning, hvarigenom
ensamt de svenska konsulatärendena skulle uppdragas åt den gemensamma
beskickningen i något land, där sagda ärenden äro till
antal och art af afsevärd betydelse för Sverige. I alla händelser
torde det ej vara skäl att ur ett preliminärt öfverslag åt det
svenska konsulatväsendets eventuella kostnader utesluta en lönad
konsulspost i Förenta Staterna, hvarför vi i denna punkt ansluta
oss till förslaget n:r 1.

Äfven med afseende å beskickningen i Konstantinopel göra
sig i viss män samma synpunkter gällande. Sålunda torde det
kunna ifrågasättas, om icke rätteligen det för närvarande till ministern
därstädes från konsulskassan utgående lönebidraget af kr.

10,000 liksom också den antagligen lika mycket för beskickningsärenden
som för konsulatärenden behöfliga drogmanens lön, kr.

— no —

7,000, borde öfverflyttas på kabinettskassan. Emellertid torde det
ej kunna .komma i fråga, att där upprätta ett särskildt svenskt
lönadt konsulat. Om på grund af hvad ofvan anförts det skulle
anses mindre lämpligt att uppdraga de svenska konsulatärendenas
handhafvande åt beskickningens chef eller någon annan dess
tjänsteman, med mindre så sker äfven från norsk sida, och om
hinder möjligen skulle möta för upprättandet af ett olönadt konsulat,
skulle kanske, efter öfverenskommelse med den norska
konsulatstyrelsen, den norske konsulatämbetsman, som där må
komma att anställas, jämväl kunna fungera som svensk konsul
mot ett passande mindre arfvode, För denna eventualitet uppföra
vi i öfverslaget förslagsvis kr. 3,000.

På liknande grunder torde jämväl för Brasilien tills vidare en
lönad konsulspost böra uppföras bland den svenska konsulskassans
utgifter i stället för såsom i förslaget n:r 2 bland »gemensamma»
utgifter.

De i samma förslag uppförda öfriga gemensamma utgifterna
för »representation» i diverse andra länder, uppgående sammanlagdt
till kr. 13,000, hvaraf enligt förslaget skulle på Sveriges
andel falla 12/i7 med i rundt tal kr. 9,170, böra också, för så vida
de afse diplomatisk representation, öfverföras på den gemensamma
kabinettskassan, eller i annat fall mötas genom höjande af summorna
för rubrikerna kontorskostnadsanslag utan redovisningsskyldighet
eller diverse utgifter, t. ex. med kr. 5,000 för hvardera
rubriken.

Summan under rubriken C till pensioner förefaller väl lågt
beräknad, enär det belopp, som för närvarande faktiskt utgår till
f. d. konsulattjänstemän af svensk nationalitet eller sådanas änkor,
torde öfverstiga de föreslagna kr. 7,000, samt antalet af lönade
svenska särkonsuler ej torde blifva lägre än antalet lönade konsulattjänstemän
af svensk nationalitet under den nuvarande anordningen.

Med afseende å rubriken A (löner och kontorsanslag mot redovisningsskyldighet)
visa de båda förslagen en betydlig skillnad.
Förslaget n:r 1 slutar å resp. kr. 196,000 och 54,000, n:r 2 å resp.
152,500 och 35,000. Denna skillnad har uppkommit därigenom,
att i förslag n:r 2 en hel del löner och kontorskostnadsanslag
nedsatts, att generalkonsulsbefattningarna i Nevv-York och Rio de
Janeiro uteslutits, samt att generalkonsulsbefattningarna i Köpenhamn
och Lybeck förändrats till betydligt lägre aflönade konsulsoch
vicekonsulsposter. Om detta oaktadt förslaget n:r 2 visar en

— in —

kr. 5,000 högre totalsumma än förslaget n:r 1, beror detta i främsta
rummet på det ofvan behandlade, under rubrik litt. F uppförda
beloppet för Sveriges andel af »gemensamma utgifter».

I betraktande af hvad vi anfört ej mindre om normerna för
bestämmande af lönernas belopp än ock om svårigheterna att, på
sätt särskildt i förslag n:r 2 afsetts, uppdraga ensamt de svenska
konsulatgöromålen åt vissa beskickningar, finna vi oss böra taga
förslaget n:r 1 till utgångspunkt för vår slutliga beräkning.

Under Litt. A uppföras i sagda förslag såsom löner kr. 196,000
och om härtill läggas dels den i förslag n:r 2 uppförda lönen för
en mellan aflägsnare poster »flyttbar konsul» eller kr. 14,000, dels
det sid. 110 omhandlade anslaget till konsulattjänsteman i Kon
stantinopel kr. 3,000, blifver slutsumman......kr. 213,000.

Hvad angår de under samma litt. A uppförda kontorskostnadsanslagen
till de lönade posterna, torde antagligen en och
annan af de i förslag n:r 2 gjorda nedsättningarna ej sakna befogenhet,
men till dettas slutsumma kr. 35,000 böra läggas anslagen
till de däri ej upptagna posterna i New-York, kr. 8,000, och
Eio, kr. 4,000, samt för Lybeck en skillnad af minst kr. 1,000,
eller tillsammans kr. 13,000, hvadan dessa anslag beräknas till
sammanlagdt....................kr. 48,000.

Litt. B, omfattande kontorskostnadsanslag till olönade poster,
slutar i de båda förslagen å resp. kr. 25,000, och kr. 20,500; äfven
med den lägre beräkningen och med tillägg af det ofvan (sid. 110)
omhandlade belopp af kr. 5,000, torde minst höra uppföras kr. 25,500.

Litt. C, pensioner, anses böra höjas till.....kr. 10,000.

Litt. I). Konsulernas ämbetsutgifter sättas i likhet med förslagen
till.....................kr. 9,000.

Litt. E. Till skrifmaterialier i utrikesdepartementet, expenser
och extra utgifter är i 1903 års stat uppfördt ett belopp af kr.
18,300, hvartill lägges det andra af de å sid. 110 här ofvan omförmälda
beloppen å kr. 5,000, hvarigenom för denna rubrik erhålles.
......................kr. 23,300.

Litt. F. Af de i förslaget n:r 2 uppförda anslagen behålles
endast det »till utrikesdepartementet», som i enlighet med 1903
års stat uppföres med...............kr. 9,200.

Med stöd af ofvanstående slutsummor för de särskilda rubrikerna
torde totalsumman alltså kunna förslagsvis beräknas till

kr. 338,000.

I ofta berörda riksstat beräknas den på Sverige fallande
delen af konsulskassans utgifter sålunda:

— 112 —

utrikesdepartementet ........kr. 9,290

konsulsstaten................» 243,590

skrifmaterialier, expenser och extra utgifter . » 18,300

Summa kr. 271,180

Den af oss förslagsvis angifna totalsumman skulle alltså
komma att med 66,820 kr. eller i rundt tal 67,000 kronor öfverstiga
den för år 1903 fastställda staten, och skulle alltså det nu
till den gemensamma konsulskassan från Sverige utgående statsanslaget,
160,000 kr., antagligen komma att behöfva ökas till

227.000 kr.

Härvid erinras dock därom, att i själfva verket de för närvarande
till konsulatväsendets upprätthållande anslagna statsmedlen
uppgå till betydligt mera än hvad utrikesbudgeten visar, enär
nämligen under senare åren beviljats ett förslagsanslag af ej mindre
än 175,000 kr., afsedt för återbetalning till de svenska rederierna
af 80 % af de under året för svenska fartyg uppburna konsulatafgifterna.
Då i 1903 års stat beloppet af de svenska till konsulskassan
redovisade konsulatafgifterna beräknats till 102,441 kr.
och i det ursprungliga budgetsförslaget till samma stat till 109,205
kr., torde samma afgifter kunna i rundt tal anslås till allra minst

110.000 kr., hvaraf 80 % eller 88,000 kr. alltså torde kunna anses
såsom ett statsverkets indirekta bidrag till konsulskassan, och
kan följaktligen denna sägas redan nu komma i åtnjutande af
statsmedel till ett sammanlagdt belopp af ej mindre än 248,000
kr. Liksom konsulatafgifterna i sin helhet, d. v. s. ej blott den
del af dem, hvilken redovisas till konsulskassan, utan ock den del,
som behålles af olönade konsulattjänstemän, i grunden utgöra ett,
visserligen ej staten men sjöfartsnäringen påhvilande onus till
konsulatväsendets upprätthållande, så är naturligen också den
återstående delen af det omhandlade förslagsanslaget, eller beräknade
87,000 kr., att betrakta såsom ett indirekt statsbidrag i och
för nyss angifna ändamål; men då vi här sysselsatt oss allenast
med konsulskassans budget, kommer denna återstod ej här i betraktande.
Detta blifver däremot fallet, när frågan gäller nedsättning
i eller afskaffande af konsulatafgifterna, ett spörsmål,
hvarmed vi, såsom förut framhållits, icke ägt att taga befattning.

Slutligen vilja vi å andra sidan icke underlåta framhålla, att
upplösningen af det gemensamma konsulatväsendet och den nya
ordningens införande förutsätta eller komma att medföra ökade

113 —

statsanslag till kabinettskassan ej blott genom det eventuella
öfverförandet till denna af vissa poster från konsulskassan,
på sätt ofvan anförts, utan antagligen också genom ett ökadt
behof i allmänhet af diplomatisk representation för de Förenade
Rikena.

Voksenkollen vid Kristiania den 26 juli 1902.
C. Bildt. Malte Ameen.

K (Himla Ikorn in ideell k betän kände.

H

Bilaga n:r 3.

V. P. M.

angående omfattningen af de Förenade Rikenas inbördes
handel och sjöfart.

Omfånget af de båda rikenas handelsomsättning och dennas
förhållande till hvartdera landets hela utrikes handel inhämtas af
följande tre tabeller:

Tab. I. Införsel:

	till	Sverige:		till Norge:
År.	Totalbelopp	Däraf från Norge.	Totalbelopp	Däraf från Sverige:
	Kr.	Kr.	°/«	Kr.	Kr.	%
1895 .	344,290,247: 00	28,741,784: 00	8,35	222,310,200: 00	33,535.100: 00	15,09
1896 .	358,314,718: 00	29,027,882: 00	8,10	240,217,500: 00	38,292,200: 00	15,94
1897 .	408,332,270: 00	32,860,099: 00	8,05	263,718,200: 00	42,277,800: 00	16,03
1898 .	455,249,346: 00	21,085,441: 00	4,63	280,178,600: 00	23,618,100: 00	8,43
1899 .	504,788,683: 00	20,449,954: oo	4,05	310,485,300: 00	25,567,500: 00	8,23
19.X) .	534,935,110: 00	21,761,911: 00	4,07	310,653,100: 00	27,163,500: 00	8,75

Tab. II. Utförsel:

	från	Sverige.		från Norge:
År.	Totalbelopp	Däraf till Norge:	Totalbelopp	Däraf till Sverige:
	Kr.	Kr.	°/o	Kr.	Kr.	%
1895 .	311,434,290: 00	18,053,791: 00	5,80	137,280,100: 00	23,141,000: 00	16,86
1896 .	340,283,042: 00	19,548,410: 00	5,74	147,771,200: 00	22,792,300: 00	15,42
1897 .	358,195,467: 00	20,639,433: 00	5,76	167,696,700: 00	25,724,300: 00	15,34
1898 .	344,909,154: 00	5,549,007: 00	1,61	159,349,300: 00	15,347,600: 00	9,63
1899 .	358,184,767: 00	6,451,052: 00	1,80	159,386,500: 00	15,792,900: 00	9,08
1900 .	391,333,962: 00	7,186,593: 00	1,83	172,946,400: 00	14,765,600: 00	8,54

115 —

Tab. III. Sammanlagd in- och utförsel:

År.	Sverige.	Norge.
Totalbelopp Kr.	Däraf fr. o. t. Norge.	1 Totalbelopp Kr.	Däraf fr. o. t. Sverige.
Kr.	Kr.	°/o
1895 .	655,724,537: 00	46,795,575:00 7,14	359,590,300: 00	56,676,100: 00	15,70
1896 .	698,597,760: 00	48,576,292:00 6,95	387,988,700: 00	61,084,500: 00	15,74
1897 .	766,527,737: 00	53,499,532:00 6,98	431,414,900: 00	68,002,100: 00	15,76
1898 .	800,158,500: 00	26,634,448: 00 3,33	439,527,900: 00	38,965,700. 00	8,87
1899 .	862,973,450: 00	26,901,006: 00 1 3,12	469,871,800: 00	41,360,400: 00	8,80
1900 .	926,269,072: 00	28,948,504:00 3,13	483,599,500: 00	41,929,100: 00	8,67

Det torde icke falla inom'' ramen för denna promemoria att
ingå i en närmare granskning af ofvanstående siffror, hvilka ådagalägga,
att för hvartdera af de Förenade Rikena handeln med det
andra riket utgör en ej oväsentlig del af dess sammanlagda utrikes
handel. Detta är i synnerhet fallet hvad angår Norge, hvars
handel på Sverige under ifrågavarande period uppgick före mellanrikslagens
trädande ur kraft den 12 juli 1897 till 15 å 16 procent
och efter nämnda tidpunkt till 8 å 9 procent af Norges hela varuomsättning
med utlandet, medan däremot för Sverige handeln på
Norge utgjorde under tiden före 1897 allenast 6 ä 7 procent och
under tiden efter 1897 blott omkring 3 procent af Sveriges hela
utrikes handel. Det bör likväl i detta afseende ihågkommas, att
statistiken öfver utförseln de båda länderna emellan är mycket
ofullständig, i synnerhet hvad angår utförseln från Sverige till
Norge, samt att i följd däraf nyss angifna relativa tal i själfva
verket torde vara lägre än hvad som motsvarar det faktiska förhållandet.
Ej heller bör lämnas obeaktadt, att statistiken öfver
import och export mellan de båda Förenade Rikena icke kan anses
utgöra ett adekvat uttryck för omfattningen af dessa länders inbördes
affärsförbindelser, emedan i synnerhet efter mellanrikslagens
upphörande åtskilliga större affärsföretag i hvartdera landet funnit
med sin fördel förenligt att, till undvikande af de betungande tullafgifterna,
upprätta filialer inom det andra landet.

För jämförelsens skull må här tilläggas sammanlagda värdet
i runda tal för åren 1899—1900 af Sveriges handelsomsättning med
främmande länder.

— 116 —

	1899.		1900.
	Kr.	%.	Kr.	%■
Storbritannien ocli Irland . .	311,761,000: 00	36,13	345,752,000: 00	37,33
Tyska Riket.........	238,974,000: 00	27,69	253,143,000: 00	27,33
Danmark..........	103,979,000: 00	12,05	110,207,000: 00	11,90
Nederländerna........	36,058,000: 00	4,18	41,126,000: 00	4,44
Frankrike..........	38.058,000: 00	4,41	39,499,000: 00	4,26
Ryssland (utom Finland) . . .	27,066,000: 00	3,14	29,911,000: 00	3,23
Norge............	26,901,000: 00	3,12	28,949,000: 00	3,13
Belgien...........	30,587,000: 00	3,54	28,005,000: 00	3,02
Finland...........	17,297,000: 00	2,00	18,476,000: 00	1,99
(Kriga länder........	32,292,000: 00	3,74	31,201,000: 00	3,37
Summa	862,973,000: 00	100,00	926,269,000: 00	100,00

Hvad därefter angår Sveriges sjöfart på Norge och dennas
förhållande till Sveriges hela utrikes sjöfart samt motsvarande
uppgifter för Norge, hänvisas till följande tabell:

Tab. IY. Sveriges och Norges utrikes sjöfart 1895—1900.

	Svenska fartyg.		Norska	fartyg.
o	Summa ankomna till	Däraf ankomna	till	Summa ankomna till	Däraf ankomna	till
År.	och afgångna från	och afgångna från	och afgångna från	och afgångna från
	hamnar i utlandet.		Norge.		hamnar	i utlandet.		Sverige.
	Antal.	Tontal.	Antal.	Tontal.	o/o.	Antal.	Tontal.	Antal.	Tontal.	O/o.
1895 .	31,120	7,720,066	5,458	363,138	4,7	38,796	18,061,760	3,843	1,041,648	5,8
1896 .	34,718	8,871,261	6,154	384,656	4,3	43,402	20,959,024	4,742	1,409,686	6,7
1897 .	35, aé	9,598,131	6,96g1	450,058	4,7	44,465	22,591,991	4,376	1,482,927	6,6
1898 .	36,373	10,275,024	7,5722	397,248	3,9	45,474	23,605,383 4,454	1,438,850	6,1
1899 .	36,657	11,479,440	6,3923	399,833	3,5	46,394	25,785,917 4,217	1,543,496	6,0
1900 .	38,836	12,954,265	4,838*	355,889	2,7	48,225	27,551,786(4,367|1,482,819(5,4
1 Dessutom	c. 1,650 st.	om c.	15,600 ton, hvilka icke inklarerat i	Norge.
2	»	1,740 »		17,300		J>	» >		»
3	>	1,600 »	■»	20,000		>	» >		>
4	>	1,350 »	>	13,500		>	» >		>

— 117

För jämförelsens skull meddelas här en öfversikt öfver den
svenska sjöfarten på utlandet under åren 1899—1900.

Tab. Y. Sveriges utrikes sjöfart (ankomna och afgårigna
svenska fartyg) 1899—1900.

Länder.		1899.			1900.
Ant.	Ton.	°/o.	Ant.	Ton.	°/o.
Storbritannien och Irland . .	7,669	4,848,470	42,2	8,357	5.434,564	42,0
Tyska Riket........	7,892	1,687,265	14,7	8,731	1,831,560	14,1
Danmark.........	9,403	1,243,258	10,8	10,926	1,507,896	11,7
Ryssland..........	1,317	579,951	5,1	1,703	723,456	5,6
Frankrike.........	863	673,960	5,9	894	683,408	5,3
Finland ..........	1,045	376,677	3,3	1,135	441,302	3,4
Nederländerna.......	455	406,158	3,5	480	420,231	3,2
Belgien..........	420	285,479	2,5	480	400,419	3,1
Norge...........	6,392	399,833	3,5	4,838	355,889	2,7
Spanien..........	438	329,736	2,9	443	342,561	2,6
Italien...........	136	148,539	1,3	142	157,574	1,2
Öfriga länder.......	627	500,114	4,3	707	655,405	5.1
Samma	36,657	11,479,440	100,0	38,836	12,954,265	100,0

Stockholm i juni 1902.

Frcdr. Grönwall.