UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1897:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

OCH

FÖRSLAG

TILL ORDNANDE AF

ANDESVAGAS UNDERVISNING

AFGIFVET I MARS 1894

DÄRTILL I NÅDER UTSEDDE KOMMITTERA DE.

STOCKHOLM 1894

KUNGL. BOKTRYCKERIET. I». A. NORSTEDT &L SÖNER

TILL KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 20 maj 1892 anhållit, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i hvad mån och under
hvilka villkor ökadt statsunderstöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa

barn kunde böra anvisas, har Eders Kungl. Maj:t den 22 september 1893
förordnat underteckad, Kastman, att vara ordförande samt undertecknade,
Ehrenborg, Grape och Kyhlberg, att vara ledamöter i en kommitté med
uppdrag att afgifva det underdåniga utlåtande och förslag i detta afseende,
hvartill omständigheterna kunde föranleda; och har Eders Kungl. Maj:t
tillika bestämt, såväl att kommittén skulle afgifva betänkande jämväl i
vissa frågor rörande blindundervisningen, som ock att herr statsrådet och
chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet ägde förordna annan sakkunnig
person att deltaga i dessa frågors behandling.

Till kommitterade har Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat Riksdagens
berörda skrifvelse jämte de infordrade underdåniga utlåtanden, som i anledning
däraf afgifvits dels af kungl., medicinalstyrelsen, dels af numera
aflidne inspektören vid de i rikets landsorter inrättade uppfostringsanstalter
för sinnesslöa barn, professorn N. G. Kjellberg, samt af undertecknad,
Grape, i egenskap af t. f. inspektör vid samma anstalter, äfvensom
af inspektören vid den af föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm
inrättade undervisnings- och vårdanstalt, öfverläkaren vid Stockholms hospital
för sinnessjuka m. m. E. J. G. Hjertström, dels af öfverståthållareämbetet,
efter hälsovårdsnämndens i Stockholm hörande, samt af Eders Kungl. Majt,:s
befallningshafvande i de län, inom hvilka för närvarande sådana uppfostrings-
och vårdanstalter finnas inrättade, nämligen i Stockholms, Upsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Vestmanlands, Vermlands, Kopparbergs och
Gefleborgs län, äfvensom af landstingen i Södermanlands och Blekinge län
samt af förtroendemän, som för afgifvande af yttrande i ämnet utsetts af
Skaraborgs läns landsting, dels af styrelserna för ifrågavarande anstalter,
dels slutligen äfven af domkapitlet i Linköping och af t. f. förste provinsialläkaren
i Jönköpings län M. Malmberg.

Vidare har Eders Kungl. Maj:t till kommitterade öfverlämnat särskilda
af styrelsen för blindskolan i Växjö gjorda underdåniga framställningar
dels om förhöjning af det hittills utgående statsanslag till nämnda skola
och detsammas öfverförande från extra till ordinarie stat, dels om anslag
till bestridande af kostnader för uppförande af ny byggnad för skolan, dels
ock om fastställande af stadga för skolan, äfvensom i anledning af dessa
framställningar afgifna underdåniga utlåtanden af direktionen öfver institutet
för blinda samt af institutets direktor.

För fullgörande af det kommitterade lämnade uppdrag sammanträdde
kommitterade första gången den 1 november sistlidna år, hvarefter kommitterades
sammanträden fortgingo till den 1 påföljande december. Under
en del af denna tid — hvarunder kommitterade jämväl besökte såväl för -

eningens för sinnesslöa barns vård uppfostringsanstalt och arbetshemmet för
kvinnliga idioter i Stockholm samt arbetshemmet för manliga idioter vid
Rickomberga, som äfven Upsala läns idiotanstalt och samma läns arbetshem
för manliga elever vid Carlsro — förehade kommitterade till behandling
förenämnda af styrelsen för blindskolan i Växjö gjorda framställningar
med däröfver afgifna- underdåniga yttranden, därvid, enligt departementschefens
den 15 november 1893 meddelade förordnande, direktorn vid institutet
för blinda, til. d:r P. Kerfstedt, deltog såsom sakkunnig i kommitterades
förhandlingar.

Efter det kommitterade jämte direktorn Kerfstedt ytterligare haft
några sammanträden under december månad 1893, afgåfvo kommitterade
den 19 i samma månad underdånigt utlåtande i anledning af blindskolestyrelsens
berörda framställningar, därvid kommitterade uttalade sina åsikter
angående det sätt, hvarpå blindundervisningen i vårt land synts kommitterade
böra lämpligast utvecklas och fullständigt anordnas. I den slutliga behandlingen
af denna fråga deltog icke undertecknad, Ehrenborg, som ej
heller underskrifvit nämnda utlåtande.

För fortsatt behandling af den kommitterade i öfrigt anförtrodda
utredning sammanträdde kommitterade härstädes åter den 8 innevarande
mars, hvarefter dagliga sammankomster ägt rum till och med den 21 i
denna månad. Under mellantiden hafva de närmare utredningar och förarbeten
verkställts, som under fortgången af kommittéarbetet befunnits
nödiga.

Till ledning vid kommitterades arbeten hafva kommitterade sökt inhämta
kännedom om det sätt, hvarpå i utlandet undervisningen och vården
af sinnesslöa eller andesvaga, såsom kommitterade, i likhet med hvad förhållandet
är i våra grannländer Norge, Danmark och Finland, anse dessa
vanlottade medlemmar af samhället lämpligen böra benämnas; och hafva
kommitterade genom kungl. utrikesdepartementets bemedling särskildt erhållit
upplysning i förevarande afseende från våra nämnda tre grannländer
äfvensom från åtskilliga andra länder, hvilka ansetts med Sverige
jämförliga i afseende å folkmängd eller andra omständigheter.

Då kommitterade härmed i underdånighet anmäla det förslag till
ordnande af undervisningen och vården af andesvaga, hvarom kommitterade
sig förenat, vilja kommitterade förutskicka det förklarande, att kommitterade
fattat den dem anförtrodda uppgift såsom innebärande icke blott ett åliggande
för kommitterade att verkställa utredning, i hvad man och under
hvilka villkor ökadt statsbidrag åt uppfostringsanstalter för andesvaga barn
kan böra anvisas, utan äfven ett bemyndigande för kommitterade att, då
dessa frågors besvarande befunnits vara beroende af det sätt-, hvarpå under -

visningen och vården af andesvaga i allmänhet inom vårt land komtne att
ordnas, verkställa den utredning och framställa de förslag, som kommitterade
funne vara behöfliga.

Med hänvisande i öfrigt till det förslag till förordning angående andesvagas
undervisning, som kommitterade utarbetat, jämte den därtill hörande
motivering, få kommitterade lämna följande kortfattade redogörelse för det
resultat, hvartill kommitterade i anledning af den sålunda verkställda utredningen
kommit.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare omförmäles, kunna de
andesvaga i nu ifrågavarande afseende indelas i två hufvudgrupper, nämligen
bildbara och icke bildbara. Den förra gruppen måste vidare delas
i två afdelningar, nämligen bildbara andesvaga i skolåldern och bildbara
andesvaga, som hunnit utöfver denna ålder. Gränsen mellan dessa två
afdelningar kan naturligtvis växla efter den tid, då skolåldern anses lämpligast
böra upphöra.

De bildbara andesvaga böra utgöra föremål för undervisning och
uppfostran, de icke bildbara endast för vård.

Hvad nu först beträffar de bildbara andesvaga barn, hvilka befinna
sig i skolåldern, anse kommitterade, att deras rätt till undervisning är
fullt ut lika beaktansvärd som de normala eller de öfriga abnorma, d. v. s.
de döfstumina eller blinda, barnens. För fullständigt tillgodoseende af
detta kraf anse kommitterade, att de andesvagas undervisning lämpligast
bör anordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå undervisningen
för de döfstumina redan blifvit anordnad.

Kommitterade anse således:

att undervisningen bör vara obligatorisk, såsom för de döfstumina
är fallet och såsom kommitterade, enligt hvad i ofvanberörda den 19
december näst-lidna år afgifna utlåtande uttalats, ansett nödigt äfven beträffande
de blinda;

att undervisningens ändamål bör vara tvåfaldigt, nämligen dels att
i möjligaste mån utveckla de andesvagas själsförmögenheter, dels ock att
bibringa dem sådan arbetsskicklighet, att de må kunna förvärfva sitt uppehälle
eller åtminstone i någon mån själfva därtill bidraga;

att skolåldern bör räknas från och med det år, under hvilket- barnet
fyller sju år, och lärotiden i allmänhet omfatta åtta år;

att undervisningen bör meddelas i därför särskildt anordnade skolor,
föräldrar eller målsmän likväl obetaget, att under kontroll af vederbörande
skolstyrelse enskildt sörja för de andesvaga barns undervisning, hvilka stå
under deras målsmanskap;

att kostnaderna för undervisningen böra bestridas af skoldistrikten,
hvilka böra omfatta minst ett landstingsområde eller stad, som ej i landsting
deltager, med bidrag af statsmedel och rätt till viss årlig afgift af
föräldrar eller målsmän, eller, om dessa icke äga tillgång till afgiftens gäldande,
af vederbörande fattigvårdssamhälle;

att staten bör draga försorg därom, att erforderlig tillgång på särskildt
utbildade lärare för andesvaga beredes, och jämväl bestrida de därför
nödiga kostnader; samt

att staten bör anordna kontroll öfver andesvagskolans verksamhet,
för hvilken kontroll kostnaderna böra bestridas af statsmedel.

I dessa andesvagskolor bör, enligt kommitterades åsikt, undervisning
åt fallandesjuka andesvaga barn icke meddelas, utan böra sådana barn
erhålla undervisning i särskilda anstalter; och synes meddelandet af denna
undervisning tills vidare lämpligast kunna anförtros åt enskilde, under nödig
kontroll, med bidrag af staten, skoldistrikten och vederbörande föräldrar,
målsmän eller fattigvårdssamhällen, såsom nyss nämnts.

Undervisningen af de bildbara andesvaga barn, som tillika äro döfstumma
eller blinda eller både döfstumma och blinda, anse kommitterade
lämpligast böra ske i skolor för döfstumma eller blinda.

Vidkommande äter den andra afdelningen af bildbara andesvaga eller
dem, som öfverskridit den egentliga skolåldern, anse kommitterade äfven för
dem åtgärder böra vidtagas från det allmännas sida. Likasom tillfälle till
fortsatt undervisning ansetts böra beredas de normala barnen, bör tillfälle
till fortsatt utbildning och underhållande af förvärfvad arbetsskicklighet
så vidt möjligt erbjudas de andesvaga, synnerligast om den egentliga skolåldern
anses böra begränsas, såsom kommitterade ofvan föreslagit. Eljest
äfventyra» lätteligen, att resultatet af den i* skolan lämnade undervisningen
går om intet och att ändamålet därmed således helt och hållet förfelas.
Med afseende å de stora kostnader, som för skoldistrikten måste föranledas
af anordnande på nöjaktigt sätt af undervisningen för de andesvaga i skolåldern,
synes dock denna fortsatta undervisning ej böra blifva obligatorisk.
Men för att uppmuntra distrikten att anordna särskilda anstalter eller så
kallade arbetshem för sådan fortsatt utbildning och undervisning af de
andesvaga, som ej kunna omedelbart efter afgången från skolan själfva förvärfva
sig sitt uppehälle eller i afsevärd mån därtill bidraga, synes staten
böra deltaga i kostnaden för deras underhåll i dessa anstalter, om än i mindre
mån än till eleverna i de egentliga uppfostringsanstalterna och endast för
viss begränsad tid. Denna tid har af kommitterade ansetts skäligen kunna
begränsas till fem år, enär längre tidrymd än denna utöfver lärotiden i skolorna,
hvilken i allmänhet skulle utgöra åtta år, nu ej synes behöfva bestäm -

mas för att befästa den utveckling af själsför mögen heter na och det mått af
arbetsskicklighet, som under skoltiden kunnat bibringas de andesvaga. Likasom
öfver skolorna skulle äfven öfver arbetshemmen nödig kontroll utöfvas
fråti statens sida.

Hvad slutligen angår de obildbara andesvaga, hvilka mer eller mindre
närma sig de sinnessjukas gräns, är dessas behof af omvårdnad tydligen
lika stort som, eller ännu större än, de bildbara andesyagas kraf på undervisning
och uppfostran. Om än det lärer kunna ifrågasättas, huruvida ej
i en framtid staten bör öfvertaga anordnandet och underhållet af erforderligt
antal vårdanstalter eller s. k. asyler för dessa obildbara andesvaga,
eller åtminstone i väsentlig mån deltaga i kostnaderna därför, hafva kommitterade
dock, under förutsättning att staten åtager sig så dryga kostnader
för de bilbara andesvagas undervisning och uppfostran, som kommitterade
ansett sig böra föreslå, trott sig icke kunna ifrågasätta, att staten för närvarande
skulle åtaga sig äfven denna ökade börda. Närmast måste det
ligga i vederbörande kommuners och fattigvårdssamhällens intresse, att sådana
anstalter komma till stånd; men då frekvensen af de obildbara andesvaga
i olika kommuner är mycket växlande, synas de kostnader, som för
anstalternas anordnande och underhåll blifva nödvändiga, komma att drabba
jämnare och lindrigare, ju större antal kommuner förena sig om en dylik
anstalt. Enligt kominitterades åsikt böra därför helst flera landstingsområden
jämte städer, som ej i landsting deltaga, sammansluta sig till distrikt,
hvilkas omfång synes kunna lämpligen sammanfalla med de nuvarande
döfstumskoldistrikten, för bestridande af kostnaderna för anläggande och
underhåll af sådana asyler. För att medverka till uppkomsten af dylika
asyler torde dock staten redan nu böra lämna bidrag till anläggningskostnaderna,
och hafva kommitterade ansett, att detta statens bidrag skäligen
kunde bestämmas till halfva anläggningskostnaden.

Enligt kommitterades förslag skulle således staten bidraga till bestridande
af följande kostnader:

1) för undervisning oeh uppfostran i skola af bildbara andesvaga
barn i skolåldern:

a) dels med visst bidrag för hvarje barn, hvilket bidrag kommitterade
anse böra sättas lika med det för de döfstumma barnen eller sålunda:
till understöd åt skola, anordnad af skoldistrikt, omfattande minst ett
landstingsområde eller en stad, som ej i landsting deltager, statsbidrag, för
år räknadt, med 250 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på
dess bekostnad åtnjuter underhåll, samt med 125 kronor för hvarje annat
i skolan intaget barn, och till understöd åt enskild skola, hvilken finnes
vara däraf förtjänt, statsbidrag, för år räknadt, med högst 100 kronor för

hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll,
samt med högst 50 kronor för hvarje annat i skolan intaget barn;

b) dels med det belopp, som erfordras för utbildning af nödig lärarepersonal; c)

dels med den summa, som må finnas nödig för utöfvande af erforderlig
kontroll från statens sida öfver de särskilda undervisningsanstalterna
och arbetshemmen;

2) för fortsatt utbildning och undervisning i arbetshein af bildbara
andesvaga, hvilka öfver skridit skolåldern:

med visst belopp, som kommitterade anse skäligen kunna bestämmas
till 100 kronor för år för hvarje sådan andesvag under en tid af fem år; och

3) för vård och underhåll i asyler af obildbara andesvaga:

med belopp motsvarande halfva anläggningskostnaden för de för
hvarje sådan asyl erforderliga byggnader.

Storleken af de belopp, som sålunda skulle af statsmedel utgå, är
naturligtvis beroende på antalet ahdesvaga inom hvarje af ofvanstående
grupper. På grund af de statistiska beräkningar, kommitterade verkställt,
torde antalet i dessa grupper kunna antagas komma att i runda tal uppgå till:

i grupp 1) skolpliktiga andesvaga ....................................................... 1,000

» » 2) andesvaga i arbetshein ....................................................... 415

» » 3) asylister................................................................................ 1,800.

Enligt kommitterades beräkning skulle den årliga kostnaden för
statsverket blifva:

1. a) för bidrag till undervisning af 1,000 skolbarn:
för 90 % interner i allmän skola, eller 900 barn

efter 250 kr. för hvarje...................... kr. 225,000: —

» 5 % externer i d:o d:o, eller 50 barn, efter

125 kr. för hvarje............................... » 6,250: —

» 4 / interner i enskilda skolor, eller för 40

barn efter 100 kr. för hvarje ............ » 4,000: —

» 1 % externer i d:o d:o eller 10 barn efter

50 kr för hvarje ....... » 500: —

b) för utbildning af lärarepersonal...........................

c) för inspektionen: arfvoden åt inspektörer, utom

rese- och traktamentsersättning, högst........................................

2. För bidrag till undervisning af 415 andesvaga i

arbetshemmen efter 100 kronor för hvarje..................................

Summa kronor 295,250: —

* ''

235,750: -15,000: —

3,000: —

41,500: —

Statens bidrag till de nuvarande undervisningsanstalterna för andesvaga
utgjorde för år 1893 tillhopa 43,700 kronor. Den förhöjning i
statsanslaget, som af kommitterades förslag skulle föranledas, komme således
att utgöra 251,550 kronor, eller i rundt tal 250,000 kronor.

Härtill skulle komma statens bidrag för en gång till bestridande af
halfva kostnaden för uppförande af asyler för icke bildbara andesvaga,
hvilka bidrag kommitterade, under förutsättning att anlåggningssumman för
hvarje asylplats skulle komma att uppgå till omkring 2,000 kronor, antaga
kunna beräknas till sammanlagdt belopp af omkring 1,800,000 kronor.

Ofvanstående belopp äro beräknade att utgå, först sedan organisationen
af undervisningen för de andesvaga hunnit fullständigt genomföras,
hvarför statens bidrag under de närmaste åren komme att uppgå till väsentligt,
lägre belopp.

Efter meddelande af denna redogörelse få kommitterade härmed
öfverlämna det af dem utarbetade förslag till förordning angående andesvagas
undervisning, jämte därtill hörande förslag till läroplan och till formulär
för vissa uppgifter angående andesvaga, äfvensom af kommitterade uppgjorda
öfversikter öfver andesvagundervisningens uppkomst och utveckling
inom vårt land och dess ställning i åtskilliga andra länder jämte motiv
till förslagen och tillhörande tabeller.

Underdånigst
CARL KASTMAN.

Casper Ehrenborg. Ad. Grape. O. Kyhlberg.

Stockholm i mars 1894.

C. von Schulzenheim.

Förslag

till

Förordning

angående andesvagas undervisning.

Skoldistrikt ocli skolstyrelser.

§ 1.

1. Med andesvaga barn, å hvilka denna förordning är tillämplig,
afses sådana, hvilka på grund af bristande fattningsgåfva icke kunna i folkskola
tillgodogöra sig den undervisning, som där meddelas.

2. A andesvaga barn, hvilka tillika äro döfstumma eller blinda eller
både döfstumma och blinda och som i skola för döfstumma eller blinda
befinnas mottagliga för undervisning, äger denna förordning ej tillämplighet.

3. Om sådana andesvaga, hvilka efter verkställd pröfning befinnas
icke vara mottagliga för undervisning, äfvensom sådana, hvilka på grund
af sjukdom eller af annan anledning icke lämpligen kunna i skola intagas,
gäller hvad i §§ 19 och 20 i denna förordning sägs.

§ 2.

Landsting eller stadsfullmäktige i stad, som ej i landsting deltager,
skola föranstalta om undervisning åt de inom vederbörande landstingsområde
eller stad befintliga andesvaga barn.

§ 3.

Hvarje landstingsområde eller stad, som ej i landsting deltager, utgör
för sig ett skoldistrikt. Landstingsområde eller dylik stad må dock för

ordnande af gemensam undervisning förena sig med ett eller flera andra
sådana områden eller en eller flera dylika städer till ett skoldistrikt.

§ 4.

För hvarje skoldistrikt skall finnas en skolstyrelse, som har sitt säte,
där skolan är belägen.

§ 5-

1. Ledamöter i skolstyrelse skola utses af vederbörande landsting
eller stadsfullmäktige i stad, som ej i landsting deltager, till ett antal af
minst tre samt suppleanter till lika antal som ledamöter.

2. Har landstingsområde eller stad, som ej i landsting deltager,
förenat sig med ett eller flera andra sådana områden eller en eller flera
dylika städer till ett skoldistrikt, väljer hvarje landsting eller sådan stad,
efter folkmängden inom sitt område, en ledamot för hvarje fullt tal af
nittio tusen. Går ej folkmängden upp till nittio tusen, väljes dock en
ledamot. På enahanda sätt väljas suppleanter till lika antal som ledamöter.

§ 6.

Ledamöter och suppleanter i skolstyrelse väljas för en tid af fyra
kalenderår. Hälften af antalet eller, om detta icke är jämnt, det antal,
som är närmast under hälften, skall dock vid slutet af andra året, efter det
val första gången inom distriktet ägt rum, utträda efter lottning, som inom
skolstyrelsen anställes.

§ 7.

1. Skolstyrelse väljer inom sig för hvarje kalenderår ordförande
och vice ordförande.

2. Äro både ordförande och vice ordförande förhindrade att inställa
sig vid sammanträde, äger skolstyrelsen utse annan ledamot att för tillfället.
föra ordet.

3. Skolstyrelse må ärende ej handlägga, där icke mer än hälften
af ledamöternas hela antal är tillstädes; dock att, där ledamöterna endast
äro tre, hela antalet bör tiUstädesvara.

4. Omröstning sker öppet och tillkommer hvarje röstande en röst.
Äro rösterna å båda sidor lika delade, gäller den mening ordföranden
biträder.

Val af ordförande och vice ordförande skall, där så äskas, förrättas
med slutna sedlar. Mellan lika röstetal skiljer lotten.

§ 8.

Skolstyrelse tillkommer att i enlighet med denna förordning för skolan
uppgöra reglemente, hvaraf ett exemplar insändes till ecklesiastikdepartementet,
att till- och afsätta föreståndare och lärare, att anställa läkare för
hälso- och sjukvården, att handhafva skolans ekonomi, att öfvervaka dess verksamhet,
att fastställa läs- och arbetsordning äfvensom att vid hvarje läsårs
slut till nämnda departement ingifva berättelse om undervisningens anordning
och utveckling inom distriktet jämte sammandrag af räkenskaperna.

§ 9.

1. I distrikt, omfattande allenast ett landstingsområde eller en stad,
fastställes af vederbörande landsting eller stadsfullmäktige årligen utgiftsstat
för andesvagundervisningen efter därom af skolstyrelsen afgifvet förslag.
På landstinget eller stadsfullmäktige beror, huruvida åt skolstyrelse
i sådant distrikt må öfverlämnas att besluta jämväl i andra än de i § 8
nämnda frågor.

2. I distrikt, omfattande mer än ett landstingsområde eller en stad,
som ej i landsting deltager, äger skolstyrelsen att, utöfver hvad i § 8 blifvit
stadgadt, besluta jämväl i öfriga frågor rörande andesvagundervisningen;
dock att styrelsens beslut, där desamma angå bestämmande af skolas läge
och anskaffande af erforderliga lokaler eller skolas årliga utgiftsstat, underställas
vederbörande landstings och stadsfullmäktiges pröfning.

3. Uppstå därvid olika beslut, skall frågans afgörande hänskjutas till
en nämnd, till hvilken landsting eller stad, som ej i landsting deltager, för
hvarje år väljer, efter folkmängden inom sitt område, en ledamot för hvarje
fullt tal af trettio tusen. Går ej folkmängden upp till trettio tusen, väljes
dock en ledaihot. På enahanda sätt väljas suppleanter till lika antal som
ledamöter.

4. Denna nämnd sammanträder, på kallelse af skolstyrelsens ordförande,
där skolstyrelsen har sitt säte; och bör minst halfva antalet af
ledamöterna vara tillstädes, om giltigt beslut skall kunna fattas. Hvarje
ledamot tillkommer vid omröstning en röst. Nämnden väljer inom sig med
slutna sedlar ordförande, och, om vid detta val två eller flera erhålla lika

och det högsta röstetalet, skilje lotten dem emellan. I öfrigt sker omröstning
öppet; och äro därvid rösterna å båda sidor lika delade, gäller den
mening ordföranden biträder.

5. Det belopp, som utöfver påräkneligt statsbidrag och öfriga för
skolstyrelsen tillgängliga medel erfordras, skall af styrelsen fördelas på
vederbörande landstingsområden eller städer i förhållande till deras folkmängd.
Det åligger styrelsen att vid aflämnande af skolans utgiftsstat
meddela vederbörande landsting eller stadsfullmäktige underrättelse om hvad
sålunda på landstingsområdet eller staden belöper.

6. Sedan genom sammanstämmande beslut af vederbörande landsting
och stadsfullmäktige eller genom beslut af nämnden utgiftsstaten för
skoldistriktet blifvit fastställd, har skolstyrelsens ordförande att därom göra
anmälan hos vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande med uppgift
på hvad som enligt den i inom. 5 angifna grund belöper på hvarje landstingsområde
eller stad; och åligger det Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att, därest erforderliga medel icke blifvit af landsting eller stadsfullmäktige
för ändamålet anvisade, med tillämpning af den debiteringsgrund, som är
stadgad i afseende å landstingsmedel, låta verkställa uträkning å hvad som
för landstingsområdet eller staden belöper på hvarje bevillningskrona samt
debitera och indrifva medlen i sammanhang med kronoskatterna under benämning:
bidrag till andesvagas undervisning, hvarefter medlen tillhandahållas
skolstyrelsen.

§ io.

Hvarje landsting eller stad, som ej i landsting deltager, må för granskning
af styrelsens förvaltning och räkenskaper årligen utse revisorer och
suppleanter för dem, högst till det antal landstinget eller staden äger att
välja ledamöter i styrelsen.

§ 11.

Revisorernas berättelse skall föreläggas vederbörande landsting eller
stadsfullmäktige, och äga de hvar för sig att afgöra, huruvida ansvarsfrihet
må meddelas eller, i anledning af förekomna anmärkningar, laga
anspråk väckas.

§ 12.

Ledamöter af skolstyrelse och nämnd likasom revisorer äga att tillgodonjuta,
en hvar af det landsting eller den stad, som honom utsett, resekostnadsersättning
såsom för landstingsmän är stadgadt.

Skolor.

§ 13.

1. Lärotiden i skolan bör i allmänhet upptaga en tid af åtta år.

2. Vid hvarje skola skall finnas en försöksafdelning för utrönande
af barnens bildbarhet och deras förberedande för undervisningen i den
egentliga skolafdelningen. Pröfnings- och förberedelsetiden i försöksafdelningen
får ej utsträckas utöfver två år. Barn, som i försöksafdelningen
befinnes icke vara mottagligt för undervisning, skall från skolan skiljas,
hvaremot barn, som finnes vara bildbart, skall uppflyttas i den egentliga
skolafdelningen, så snart detsamma anses kunna deltaga i undervisningen
därstädes.

3. I den egentliga skolafdelningen skola barnen efter deras olika
bildbarhet och utveckling undervisas tillsammans i smärre gupper eller
klasser, dock så att ett barn kan tillhöra en grupp eller klass i ett ämne
och en annan grupp eller klass i ett annat ämne. Flyttning från en klass
till en annan kan företagas, närhelst det för undervisningen anses lämpligt.
Barn, som saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen i ett
eller annat ämne, må från deltagande i undervisning i sådant ämne befrias.

4. Skola må anordnas med intagning af barn antingen årligen eller
hvartannat. år.

§ 14. .

1. Undervisningen skall fortgå fyratio veckor om året, därest icke
skolans styrelse af särskild anledning finner skäl medgifva inskränkning till
trettioåtta veckor.

2. Läsåret, som fördelas på en hösttermin och en vårtermin, tager
sin början å dag i augusti månad, som styrelsen bestämmer.

3. Den dagliga undervisningstiden för bokliga ämnen och sång bör
upptaga omkring fyra timmar med tjänliga afbrott; ägande emellertid styrelsen
att för de yngsta lärjungarna minska timantalet äfvensom att i öfrigt
om lästiderna närmare bestämma.

4. Härförutom skall erforderlig tid anslås för barnens utbildning i
handaslöjd, handtverk samt trädgårds-, jordbruks- eller andra lämpliga kroppsarbeten,
dock så, att barnens krafter ej öfvermåttan tagas i anspråk, bö -

rande styrelsen tillse, att med hänsyn till barnens ålder och utveckling
lämplig omväxling mellan undervisning i bokliga ämnen och öfriga sysselsättningar
äger rum.

5. Mellan undervisningstiderna bör tillfälle beredas barnen att under
vederbörlig tillsyn sysselsättas med gymnastik och lekar.

6. Under ferierna''böra barnen lämpligen sysselsättas under inseende
af lärare eller vid skolan eljcs anställda personer.

§ 15.

Läroämnen i andesvagskola vare: kristendomskunskap, talöfningar,
läsning, skrifning, räkning, åskådningsundervisning, med ämnen hämtade
från naturkunnigheten och geografien m. m., historiska berättelser, teckning,
sång, gymnastik, handaslöjd, handtvei’k, hushållssysslor, äfvensom,
efter vederbörande skolstyrelses bepröfvande, trädgårds- eller andra lämpliga
jordbruksarbeten.

§ 16.

Läroplan för de andesvagas undervisning meddelas af Kung]. Maj:t.

§ 17.

1. Om vid låsårs slut examen skall hållas, äger styrelsen att bestämma.

2. När lärjunge från skolan afgår, skall betyg öfver uppförande,
flit, kunskaper och färdigheter honom af föreståndaren och vederbörande
lärare meddelas.

§ 18.

För att underhålla och vidare utbilda de andesvagas i skolan förvärfvade
arbetsfärdighet samt stödja deras religiösa och sedliga lif, bör skoldistriktet
anordna arbetshem till den omfattning, som å hvarje ort finnes
erforderligt. Två eller flera skoldistrikt, som sådant önska, må gemensamt
anordna arbetshem.

Arbetshem bör anordnas särskildt för män och särskildt för kvinnor.

§ 19.

Skoldistrikt läte sig angeläget vara att i mån af behof, antingen
ensamt för sig eller i förening med annat eller andra distrikt, inrätta
asyler, där nödig vård må beredas sådana andesvaga, hvilka i skola för
andesvaga, döfstumma eller blinda befunnits icke vara mottagliga för undervisning,
äfvensom sådana, hvilka lida af sjukdom, som enligt läkareintyg
är af beskaffenhet att utgöra hinder för intagning i skola, med undantag
dock för sådan sjukdom, som i § 20 omförmäles.

§ 20.

Fallandesjuka andesvaga må tills vidare för erhållande af vård och
af undervisning, såvidt de äro därför mottagliga, intagas i enskilda för
sådant ändamål upprättade anstalter.

§ 21.

Att hafva inseende öfver andesvagskolorna och arbetshemmen samt
vaka öfver deras ledning och utveckling förordnar Kung]. Maj:t en eller
flera sakkunnige män, för hvilken eller hvilka särskild instruktion utfärdas.
Omkostnaderna för inspektionen bestridas af statsmedel.

Lärare.

§ 22.

Vid hvarje skola skall finnas föreståndare samt för öfrigt erforderlig
lärare- och vårdarepersonal.

§ 23.

1. För att kunna antagas till lärare vid skola för andesvaga
fordras, utom god fallenhet för lärarekallet, att hafva aflagt godkänd afgångsexamen
vid genom statens försorg anordnadt seminarium för bildande
af lärare vid dylik skola, därest ej Kungl. Maj:t i särskilda fåll medgifver
befrielse från sådan examens afläggande för den, som befinnes hafva på

annat sätt inhämtat nödiga kunskaper och förvärfvat erforderlig pedagogisk
utbildning.

2. För att kunna antagas till föreståndare fordras dessutom ådagalagd
lärareskicklighet samt för öfrigt sådana egenskaper, som för föreståndarebefattningen
äro erforderliga.

§ 24.

1. Då föreståndare- eller ordinarie lärarebefattning vid skolan är
ledig, skall kungörelse om ledigheten af skolstyrelsen införas tre gånger i
den tidning, genom hvilken officiella meddelanden tillkännagifvas.

2. Tjänsten sökes hos styrelsen; och bör sökande inom sextio dagar
från ledighetens första kungörande i nämnda tidning till styrelsens ordförande
ingifva sin ansökan, åtföljd af prästbetyg samt de intyg i öfrigt,
genom hvilka han vill styrka sin behörighet till befattningen.

3. Därest icke någon behörig sökande till tjänsten sig anmäler eller
styrelsen pröfvar de sökande vara därtill mindre lämpliga, äger styrelsen
utan ansökning därtill antaga annan behörig person.

4. Förordnande för vederbörligen antagen föreståndare eller lärare
utfärdas af styrelsen utan lösen.

§ 25.

1. öfriga lärare samt de personer, som för undervisning i handaslöjd,
handtverk, trädgårdsskötsel, jordbruk eller andra för barnen lämpliga
arbeten kunna vid skolan vara behöfliga., antagas och entledigas af styrelsen
efter inhämtadt yttrande af föreståndaren.

2. Vårdare och tjänare vid skolan antagas och entledigas af föreståndaren.

§ 26.

Föreståndare åligger:

a) att hafva inseende öfver vid skolan anställda lärare samt öfrig
personal;

b) att öfvervaka, att sedlighet och god ordning iakttagas, samt att
för öfrigt på allt sätt befordra skolans ändamål;

c) att ordna och leda arbetet inom skolan, sjftlf så mycket som
möjligt deltaga däri, samt till styrelsen afgifva förslag till arbetsordning
och till undervisningsskyldighetens fördelning mellan lärarne, äfvensom att
vidtaga sådana anordningar, att lärjungarnas uppfostran och vård äfven
under deras fritid med all omsorg tillgodoses;

d) att föra matrikel öfver skolans lärjungar, terminligen upprätta
och förvara betygskatalog, föra diarium, hvari antecknas hvad anmärkningsvärdt
inom skolan förekommit och särskildt, huruvida någon rubbning
i den fastställda ordningen ägt rum, mottaga skolans handlingar samt ordna
och förvara dessa;

e) att biträda styrelsen vid handhafvandet af skolans ekonomi och
hafva närmaste tillsyn öfver dess byggnader och anläggningar;

f) att upprätta förteckning öfver skolans inventarier, bokförråd och
samlingar samt vårda dessa;

g) att i styrelsen föredraga undervisnings- och ordningsfrågor äfvensom
de ärenden i öfrigt, som styrelsen närmare bestämmer, med rättighet
för honom att deltaga i styrelsens öfverläggningar och att, därest styrelsen
fattar mot hans uttalade åsikt stridande beslut, få sin afvikande mening
antecknad i styrelsens protokoll.

§ 27.

1. Undervisningsskyldigheten för lärare må ej utsträckas utöfver
trettio timmar i veckan, därest icke tillfälligt sjukdomsfall bland lärarepersonalen
eller andra dylika omständigheter göra det nödigt och sådant
billigtvis kan honom åläggas.

2. Härförutom åligger det lärare att, enligt de af föreståndaren
meddelade bestämmelser, utöfva tillsyn öfver lärjungarna och främja deras
utveckling äfven på de från egentlig undervisning lediga tider; och vare
lärare pliktig att vid lärjungarnas undervisning och uppfostran iakttaga
de råd och anvisningar, som af föreståndaren honom meddelas.

§ 28.

Föreståndare eller ordinarie lärare må icke, medan han innehar tjänst
vid skolan, utan skolstyrelsens medgifvande ägna sig åt annan verksamhet.

§ 29.

1. Vill föreståndare eller ordinarie lärare blifva från sin befattning
entledigad, ingifve ansökan till styrelsen; och ankommer det på denna att,
därest afskedet begäres under pågående lästerinin, detsamma genast eller
först vid terminens slut bevilja.

2. Skulle föreståndare eller ordinarie lärare befinnas oskicklig till
eller försumlig i förrättande af sin tjänst eller ådagalägga ett sådant uppförande,
att han ej bör vid densamma längre bibehållas, må styrelsen äga
att, efter föregången, i dess protokoll intagen men fruktlös befunnen
varning, honom från innehafvande befattning och aflöning skilja.

§ 30.

Sökande till föreståndare- eller ordinarie lärarebefattning, som anser
skolstyrelse hafva vid befattningens tillsättande olagligen förfarit, så ock
den, -som, på sätt i § 29 mom. 2 sägs, af skolstyrelse undfått varning
eller blifvit från föreståndare- eller lärarebefattning skild, äger att öfver
styrelsens beslut anföra besvär hos domkapitlet i det stift, inom hvilket
skolan är belägen; och vare tid för besvärs anförande densamma, som för
klagan öfver kyrkostämmas beslut är föreskrifven. Domkapitlets utslag må
kunna i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t öfverklagas.

§ 31.

Hvad i denna förordning finnes föreskrifvet i afseende å lärare skall
äfven äga tillämpning på lärarinnor.

Lärjungar.

§ 32.

Alla andesvaga barn i skolåldern, med undantag af sådana, hvilka
på grund af sjukdom eller af annan anledning icke lämpligen kunna i
skola intagas, skola till undervisning i distriktets andesvagskola inställas,

såvida icke föräldrar eller målsmän, som sådant föredraga, enskildt sörja
för undervisningen af dem, hvilka stå under deras målsmanskap; dock åligger
det skolstyrelse att tillse, att den undervisning, barnen sålunda erhålla, i
noggrannhet och omfattning hufvudsakligen motsvarar den, som i de offentliga
andesvagskolorna meddelas, för hvilket ändamål pröfning af barnens
framsteg bör i skolan anställas på tider, som af styrelsen bestämmes, i
närvaro af styrelsens ordförande eller någon af dess ledamöter samt, där
så ske kan, af vederbörande inspektör; skolande, om ett annat förhållande
befinnes äga rum, skolgång åläggas barnen i distriktets skola.

§ 33.

1. Skolåldern räknas från och med det år, under hvilket barnet
fyller sju år, dock att skolstyrelsen må medgifva uppskof med barns intagning
i skolan till det år, under hvilket barnet fyller nio år.

2. Barn är skolpliktigt under de åtta år, som följa efter dess intagning
i skolan, därest barnet icke före denna tid inhämtat sådana kunskaper
och nått den utveckling, att det anses böra från skolgång befrias,
eller är så svagt begåfvadt, att dess fortsatta vistelse i skolan, efter inspektörens
hörande, anses vara utan gagn.

§ 34.

För att blifva i tillfälle att anordna och öfvervaka samtliga andesvaga
barns nöjaktiga undervisning äge styrelsen att från hvarje till distriktet
hörande församlings skolråd en gång om året, å tid som styrelsen
bestämmer, bekomma fullständig förteckning på alla inom församlingen
befintliga andesvaga under sjutton år, äfvensom att i öfrigt erhålla de upplysningar,
styrelsen kan finna erforderliga.

§ 35.

I den händelse föräldrar eller målsmän tredskas att efterkomma de
föreskrifter, som, i afseende å de andesvaga barnens undervisning, i denna
förordning eller i enlighet med densamma af vederbörande skolstyrelse meddelas,
skola de tredskande undergå varning af församlingens skolråd, soin om
verkställigheten däraf underrättar styrelsen genom protokollsutdrag. Blifver

sådan varning fruktlös, må genom skolrådets försorg barnen kunna från

föräldrar eller målsmän skiljas och på dessas bekostnad öfversändas till

distriktets skola.

§ 36.

1. För barns inträde i andesvagskola erfordras:

er) prästbetyg;

b) legitimerad läkares intyg, affattadt i enlighet med af Kungl. Maj:t
fastställdt formulär;

c) intyg af målsman eller anförvandter i enlighet med formulär, som
af Kungl. Maj:t fastställes.

2. Därest målsman uraktlåter att till skolstyrelse ingifva nu omförmälda
handlingar, åligger det skolråd att på styrelsens begäran desamma
anskaffa och till styrelsen insända. Det åligger ock skolråd att
tillse, att de andesvaga barnen å den tid, styrelsen bestämmer, vid skolan
inställas.

Kostnader för andesvagskoleväsendet.

§ 37.

1. Utgifterna för lärarnes aflöning, lärjungarnas underhåll, anskaffande
af erforderliga lokaler, skolmöbler, undervisningsmateriel och
hvad i öfrigt för skolan erfordras bestridas af skoldistrikten.

2. Om bidrag af statsmedel till andesvagas undervisning är särskildt
stadgadt.

3. Landsting eller stadsfullmäktige, hvarom här är fråga, äga för
hvarje till landstingsområdet eller staden hörande, i dess andesvagskola
intaget barn bestämma viss årlig afgift, med hvilken föräldrar eller målsman
böra bidraga till en del af barnets kosthåll vid skolan, ej öfverstigande
femtio kronor för barn af mindre bemedlade föräldrar. Sådana afgifter
komma landstinget eller staden till godo såsom bidrag till betäckande af
de i mom. 1 omförmälda utgifter. De barn, hvilkas föräldrar eller målsmän
icke äga tillgång till afgiftens erläggande, böra genom fattigvårdssamhällets
försorg härutinnan understödjas.

Utbildning af lärare för andesvaga.

§ 38.

För bildande af lärare och lärarinnor för undervisningen af andesvaga,
skall med skola, som af Kungl. Maj:t efter öfverenskommelse med
vederbörande skolstyrelse närmare bestämmes, vara förenadt ett seminarium,
där afgiftsfri undervisning meddelas åt den, som önskar anställning som
lärare eller lärarinna vid skola för andesvaga.

§ 39.

Styrelsen för sådan skola, som i § 38 omförmäles, åligger att till
föreståndare och lärare vid seminarium antaga lämpliga personer.

§ 40.

Lärokursen vid sådant seminarium omfattar två år och fortgår samtidigt
med undervisningen i andesvagskolan.

§ 41.

Undervisningen vid seminarium, hvilken skall vara såväl teoretisk
som praktisk, omfattar:

a) det allmännaste af läran om själen samt allmän undervisningslära;

b) öfverblick af andesvagbildningens historia samt af de allmänna
åsikterna om andesvaghetens orsaker och yttringar;

c) andesvagundervisningens mål och anordning;

d) det allmännaste om talverktygen samt sättet för språkljudens
rätta frambringande;

e) förfaringssättet vid undervisningen i de särskilda läroämnena i
anslutning till praktiska öfningar i skolans olika klasser;

/) öfversikt af läroplanen för andesvagskolorna;

y) kännedom om undervisningsmaterielen och dess användning;

li) kännedom om andesvagskolas organisation och förvaltning samt
de i riket gällande författningar om andesvagundervisningen; samt

i) skriftliga uppsatser öfver ämnen hörande till andesvagundervisningen.

§ 42.

1. För att antagas till elev vid seminarium fordras att hafva med
goda vitsord genomgått de två lägsta klasserna af något statens seminarium
för bildande af folkskolelärare eller lärarinnor, eller ock vid förhör, anställdt
af seminariets föreståndare och lärare, visa sig äga motsvarande
kunskaper och undervisningsskicklighet.

2. Inträdessökande, som icke till seminariet öfvergår omedelbart från
folkskolelärareseminarium, skall förete betyg öfver sitt uppförande och
sin föregående verksamhet.

3. Om ej alla godkända kunna vinna inträde i seminariet, må företräde
lämnas den, som föreståndaren och lärarne anse lämpligast.

§ 43.

Med de elever, som genomgått lärokursen, anslälles afgångsexamen
vid vårterminens slut i närvaro af en eller flera af chefen för ecklesiastikdepartementet
förordnade sakkunniga personer.

§ 44.

Afgångsexamen, som skall vara endast muntlig, omfattar de läroämnen
och öfningar, i hvilka undervisning vid seminariet meddelas, livarjämte
eleven bör aflägga undervisningsprof i andesvagskolan.

§ 45.

1. Betyg öfver afgångsexamen skall upptaga vitsord öfver den
examinerades ådagalagda kunskaper och färdigheter äfvensom öfver aflagda
undervisningsprof.

2. Föreståndaren skall, efter samråd med seminariets lärare, utfärda
betyget, hvilket jämväl skall påtecknas af deri eller de af chefen för ecklesiastikdepartementet
utsedde sakkunniga.

§ 46.

Vid bedömandet af elevs kunskaper och undervisningsskicklighet
användas vitsorden:

berömlig, med utmärkt beröm godkänd-, med beröm godkänd, med nöje
godkänd, godkänd, försvarlig;

såsom betyg för flit användas vitsorden:
mycket god, god, mindre god-,
och såsom betyg för uppförande vitsorden:
mycket godt, godt, mindre godt.

§ 47.

På .framställning af vederbörande skolstyrelse anvisas i mån af tillgång
medel till stipendier åt lärareelever.

Vid fördelning af dessa medel bör iakttagas: 1) att stipendium tilldelas
endast behöfvande elev, som ådagalagt god flit och godt uppförande;
2) att elev, som för inställelse vid anstalten fått vidkännas större resekostnader,
må tilläggas högre belopp; 3) att elev, som vid anstalten tillbragt
två år, icke må för den tid, han därutöfver kvarstår, åtnjuta stipendium,
därest icke sjukdom eller annan giltig omständighet föranleder till
undantag, i hvilket fåll han må kunna undfå stipendium ytterligare ett år.

Öfvergångsstad ganden.

§ 48.

1. Skola för andesvaga, anordnad enligt denna förordning, skall inom
hvarje skoldistrikt vara inrättad senast höstterminen år 1900, hvilket år
skolpliktighet inträder för samtliga andesvaga barn, födda år 1893.

2. Har skoldistrikt träffat sådana anordningar, att undervisning
i sålunda anordnad skola kan börja meddelas redan före år 1900, skall

skolplikt,ighet inom sådant distrikt inträda för samtliga andesvaga barn,
som fylla sju år under det år, då skolan träder i verksamhet.

3. Efter det skolpliktighet sålunda börjat inom ett distrikt, skola
å de andesvaga barnen, i den mån de uppnå skolåldern, tillämpas föreskrifterna
i §§ 32—36.

§ 49.

1. Den, som genomgått det af föreningen för sinnesslöa barns vård
i Stockholm anordnade seminarium för utbildande af andesvaglärare, är
behörig till ordinarie lärarebefattning vid de blifvande distriktsskolorna.

2. Lärare eller lärarinna, som icke genomgått det i mom. 1 omförmälda
seminarium, men vid denna förordnings trädande i kraft varit minst
två år anställd vid andesvagskola och af vederbörande skolstyrelse för denna
sin tjänstgöring väl vitsordas, är behörig att söka och erhålla lärarebefattning
vid distriktets blifvande andesvagskola.

§ 50. x

De närmare föreskrifter, som för tillämpningen af denna förordning
kunna erfordras, utfärdas af Kungl. Maj:t.

Förslag

till

Läroplan

för undervisningen i andesvagskolor.

1. Försöksafdelningen.

Kroppsrörelser — såsom att klappa i händerna, stampa, hoppa, sträcka och
böja armarna, böja och vrida bål och hufvud, gå i råd, gå på tå —
åsyftande att vinna herravälde öfver kroppen; sätt att hälsa; lätta
sånglekar och dylikt.

Verksamhetsöfningar: stänga och öppna, bära, tvätta sig, kläda af och på
sig, borsta kläder m. m.

Talöfningar: öfningar i andhämtning samt i rent och naturligt uttal af
språkljud, ord och kortare satser.

öfningar till de olika sinnesorganens uppöfvande och skärpande, såsom iakt 0

tagande och särskiljande af färger, former, ämnen, ljud m. m.

Askådningsöfningar: med anslutning till verklighet, modell eller bild
genomgås lämpliga föremål från barnets omgifningar, husdjuren m. m.

Enkla öfningar, med hjälp af åskådning inom talserien 1—5, åsyftande att
benämna och beteckna talen.

Förberedande skriföfningar.

Lättare barnsånger och visor.

Enklare handarbeten, såsom repning af lappar, flätning, sömnad på papper,
uppträdande af pärlor, stickning, nystning, skosnörning m. m.

2. Den egentliga skolan.

Kristendomskunskap: samtal, lättare böner, berättelser ur bibliska historien,
i samband hvarmed meddelas kristendomens hufvudsanningar; ett
mindre urval bibelspråk och psalmverser; bibelläsning.

Modersmålet: förberedande läs- och skriföfningar, läsning af tryckt och
skrifven stil samt öfning i att rätt uppfatta och återgifva innehållet
i det lästa; rättskrifningsöfningar; brefskrifning.

Räkning: öfningar med små tal i de fyra räknesätten med tillämpning på

0 enklare uppgifter.

Askådningsöfningar, med ämnen hämtade från geografien, naturkunnigheten
och allmänna lifvet.

Historia: bei''ättelser ur fäderneslandets historia.

Sång: lättare sånger och koraler efter gehör.

Teckning: på fri hand eller med tillhjälp af instrument öfvas teckning af
figurer med tillämpning på allmännast förekommande husgeråd,
verktyg m. m., äfvensom sådana föremål, hvilkas afbildande är ägnadt
att odla skönhetssinne^

Gymnastik: gång- och marschöfningar omväxla med fristående och redskapsgymnastik.

Hand- och kroppsarbete: stickning, virkning, knyppling, flätning, knytning,
sömnad, spånad, väfnad, stoppning och lagning m. m.;
hushållsgöromål och sysslor;

korgrnakeri, snickeri, svarfning, borstbinderi, bokbinderi o. d.;
trädgårds- och jordbruksarbeten.

Förslag

till

formulär för frågor, som böra af läkare besvaras vid undersökning
af andesvagt barn, hvilket skall intagas i skola.

Inledning. Dag och ställe, där
undersökningen verkställdes, barnets
namn och ålder, föräldrarnas namn,
samhällsställning och hemvist.

1. Finnas ärftliga anlag för psykiska
abnormiteter inom familjen?
. På fädernet eller mödernet? Sinnessjukdomar,
andesvaghet, epilepsi,
korea, döfstumhet?

Aro föräldrarna sinsemellan besläktade?
Huru nära?

Är något att anmärka om deras
intellektuella begåfning? eller sedliga
lif?

Var någondera af dem före eller
vid tiden för barnets aflande fallen
för dryckenskap? Är någondera
det nu? Har denna fallenhet förekommit
i föregående släktled?

Finnas hereditära sjukdomar
inom familjen: tuberkulos, skrofulös,
syfilis?

2. Hvad är kändt om barnet under
första lefnadsåret? Var förlossningen
naturlig .eller utfördes den
med konstens biträde? Uppföddes
barnet med digifning? eller med
artificiell näring? eller med båda
delarna?

3. Förekom något ovanligt i barnets
utveckling under de spädare åren?
Huru förhöllo sig under denna
tid barnets nutrition, digestion,
dentition, intellektuella utveckling,
tal, rörelseförmåga och sömn?

4. Hvilka sjukdomar har barnet genomgått?
Månne det särskildt
lidit af någon af följande: meningitis
cerebralis eller cerebro-spinalis,
hydrocephalus congenitus
eller acutus, syfilis, rachitis, kronisk
intestinalkatarr, tyfus, scarlatina,
pertussis?

5. Vid hvilken ålder märktes först
barnets abnorma tillstånd?

Ar abnormiteten i till- eller aftagande?
Har barnet förlorat
någon förmåga, som det förut ägt,
t. ex. att gå, tala, läsa o. s. v.

6. Hurudant är barnets tillstånd nu?

Obs.! Här önskas en möjligast
fullständig beskrifning öfver det
närvarande tillståndet, hvarvid följande
uppställning torde följas:

a) Kroppens utvecklingsgrad i förhållande
till åldern, kroppslängd,
muskulatur, hull, hållning,
krafter, matlust, sekretioner
och exkretioner.

b) Hufvudets form och storlek, ansiktets
bildning och uttryck,

blicken, sinnesorganens tillstånd,
talförmågan.

c) Intelligensen (kan barnet besvara
frågor? med ett eller
flera ord? utsäga satser? berätta?).
Uppfattningen, förmågan
att fästa uppmärksamheten,
omdömet, minnet, viljan.
Känner det omgifvande föremål
till namn, ämne, användning,
form, färg?

d) Sinnesstämningen, fantasien,
lynnet (lifligt eller trögt?).

e) Anlag, sätt att skicka sig, sysselsättning.
Har barnet sina
lemmars fulla bruk? Kan det
sättas till något nyttigt arbete?
Deltaga i en ordnad lek?

f) Uppförande, lydnad, renlighet,
oseder, drifter (till stöld, lek
med eld, rymning, tiggeri?).

g) Finnas andra sjukliga symptom
än möjligen här ofvan nämnda
från nerv- och muskelsystemen?
Paralysi, pares, konvulsiva anfall,
kramp, ryckningar, darrningar? h)

Inre organens tillstånd.

i) Allmänna hälsotillståndet.

7. Lider barnet af akut eller kronisk
sinnessjukdom? af epilepsi? af någon
smittosam sjukdom?

8. Kan barnets abnorma tillstånd anses
medfödt eller förvärfvadt?

Hvilka orsaker till abnormiteten
äro sannolika? Månne otillräcklig
sömn, skrämsel, onani? Vanvård,
brist, köld, misshandel?

9. Har något i öfrigt blifvit anmärkt,
som kan sprida ljus öfver ifrågavarande
fall?

Attest.

På grund af hvad vid denna undersökning förekommit anser jag

o. s. v., o. s. v. (De förhållanden, hvaröfver läkarens omdöme önskas, ä^o:

1. huruvida barnet är psykiskt abnormt eller icke;

2. huruvida barnet är i någon mån mottagligt för uppfostran eller
ej; samt

3. om det kan anses farligt för omgifningen.)

Förslag

till

formulär för frågor, som böra besvaras af andesvagt barns
målsman eller närmaste anförvanter, då barnet
skall intagas i skola.

1. Barnets namn, födelseår och dag,
födelseort, hemort.

2. Hvem är barnets laglige målsman?

3. Personella upplysningar angående
barnets familj, som kunna vara af
vikt, med särskildt afseende på det
ifrågavarande fallet. Egendomligheter
i lynne och karakter hos
enskilda medlemmar inom släkten,
föräldrarnas begåfning och sedliga
lif, fallenhet för dryckenskap, husliga
förhållanden inom familjen.

4. Ar barnet välskapadt eller missbildadt
och på hvad sätt? Är det
friskt och kraftigt?

5. Har barnet lärt att gå och tala?
och vid hvilken ålder?

6. Känner det igen föräldrar och anhöriga?
Kan det sysselsätta sig
eller leka? Kan det uppfatta bilder,
färger, modeller?

7. Hurudant är barnets lynne? stilla
och fogligt eller oroligt och häftigt,
vänligt eller frånstötande?
Visar det tillgifvenhet för någon?

8. Kan barnet iakttaga renlighet, och
vid hvilken tid hade det lärt
detta? Kan det själf hjälpa sig vid
måltiderna eller skall det matas?

9. Har det lärt att lyda, och huru
förhåller det sig, då det icke får
sin egen vilja fram?

10. Förstår det att väl uppfatta hvad
som säges, och är det i stånd att
uträtta små uppdrag? Har det
lärt att uppfatta bokstäfver, siffror,
räknetal? Har det visat sinne
för musik, eller i öfrigt några
bestämda fallenheter?

11. Har i hemmet eller skola gjorts
försök att undervisa barnet? Med
hvilken framgång?

Öfversikt af andesvagväsendets utveckling och nuvarande
ståndpunkt.1

Det första försöket att på metodisk väg uppfostra och undervisa en
andesvag (idiot) synes hafva blifvit gjordt i Frankrike i början af detta
århundrade.

Ar 1800 anträffades i en skog i ett af de sydliga departementen i
Frankrike en fullkomligt förvildad tolfårig gosse, som saknade förmåga
att tala och att uppfatta tilltal. Man beslöt, att gossen skulle erhålla en
omsorgsfull uppfostran och att noggranna iakttagelser skulle göras öfver
tankeförmågans väckande till lif och utveckling. En d:r Itard erhöll detta
uppdrag. Då gossens yttre sinnen befunnos vara bristfälliga, blef det
Itards uppgift att söka stärka och förbättra dessa. Efter fem års ihärdigt
arbete lyckades det honom att lära sin elev fixera sin blick, urskilja färgerna,
med säkerhet begagna sina lemmar och slutligen äfven tala, ehuru
högst ofullständigt.

Försöket utföll sålunda tillfredsställande, men det rubbade dock ej
den rådande öfvertygelsen om de andesvagas obildbarhet, som var så fast
rotad, att Itard själf icke trodde sig hafva haft att göra med en andesvag,
just emedan eleven visat sig mottaglig för undervisning.

Någon tid härefter, år 1828, inrättades af dr Ferrus, en af läkarne
vid anstalten för vård af sinnessjuka vid Bicétre utanför Paris, en
liten skola för andesvaga gossar. Bland Bicétres underhållstagare fanns
ett stort antal sådana. Denna skola efterföljdes snart af två dylika för
flickor vid Salpétriére och vid Hospice de la rue de Sévre. Dessa försök
ledde dock till ringa praktiska resultat. Af större betydelse blef däremot
det försök, som gjordes af dr Séguin, assistent vid asylet för sinnessjuka
kvinnor vid Salpétriére. Bland alumnerna vid Salpétriére utsåg han en
ung andesvag flicka, med hvars undervisning han började år 1831. Försöket

1 Jämför N. G. Kjellberg: »Några ord om idioti och uppfostringsanstalter för sinnesslöa
barn. 2. Om vårdanstalternas uppkomst».

lyckades så fullständigt, att efter två års förlopp Séguin icke kunde erhålla
ett intyg, att flickan verkligen varit andesvag. Den allmänna uppmärksamheten
hade emellertid blifvit fäst på saken. Séguin erhöll snart tillfälle
att i större skala pröfva sin metod. Han fick tillika bemyndigande af
regeringen att hålla föreläsningar öfver detta ämne, och år 1842 meddelades
honom af 1''administration de 1’assistance publique rättighet att vid afdelningarna
för andesvaga på Salpétriére och Bicétre anordna undervisning
för de barn, som han ansåg därför lämpliga.

I Tyskland hade år 1830 af pastorn i staden Wildberg i Wurtemberg
Holdenwang öppnats en liten anstalt, där undervisning meddelades
kretinösa barn. Anstalten måste dock inom kort af brist på understöd upphöra.
På samma sätt gick det med ett likartadt försök, som ungefär samtidigt
gjordes af en skollärare, Goggenmoos, i Salzburg. Ingen ville lämna
understöd åt något så hopplöst som att söka bibringa idioter mänskligt
förstånd. Det hela betraktades såsom ett besynnerligt tilltag af Goggenmoos.
Varaktigare följder än dessa båda mäns verksamhet för de andesvaga
medförde det försök, som af föreståndaren för döfstuminstitutet i
Berlin, Saegert, år 1842 gjordes med en åttaårig gosse, som af misstag
blifvit intagen på institutet. Det lyckliga resultatet häraf väckte mycken
uppmärksamhet, och Saegert erhöll år 1844 af skolkollegiet för provinsen
Brandenburg offentligt bemyndigande att på enskild väg fortfarande göra
försök med andesvagas undervisning.

Det är dock egentligen från Schweitz som arbetet för de andesvaga
mottagit de kraftigaste impulser. En ung läkare, Guggenbiihl, hade under
eu resa i högalperna år 1836 erhållit tillfälle att grundligt lära känna
den därstädes vidt utbredda kretinismen. Sedan han därunder genom
en tillfällighet tagits ur den föreställning om de andesvagas oförbätterlighet,
han dittills hyst, beslöt han att i sin mån söka bringa dem den hjälp,
de länge saknat. Af styrelsen i kantonen Bern erhöll han ett kontant
bidrag af 600 francs för ändamålet, och år 1840 inköptes en plats, kallad
Abendberg, nära Interlaken i Bern; hvarest år 1841 öppnades en anstalt
för kretiner. Anstalten tilldrog sig efter få år så stor uppmärksamhet,
att intresserade personer strömmade dit ej blott från alla delar af Europa,
utan äfven från Amerika, och de lyckliga resultat, som där vunnos, blefvo
till efterföljd manande exempel.

Början hade sålunda blifvit gjord, intresset för de andesvaga väckts,
och åsikten om deras oemottaglighet för uppfostran och omöjlighet af utveckling
gifvit vika. Efter mönstret af de första anstalterna, särskildt den
på Abendberg, inrättades snart nya sådana i olika länder, och verksamheten
för de andesvaga har sedan gått oafbrutet framåt. Om ock icke något

land ännu hunnit till ett slutligt ordnande af sitt andesvagväsende, och
änskönt de flesta länder ännu befinna sig blott i begynnelsestadiet, är dock
nu ej så litet undangjordt och uträttadt på detta område. I regel har
initiativet till upprättande af anstalter för de andesvaga utgått från enskilda
personer, hvarefter staten trädt stödjande och kontrollerande emellan
eller ock helt och hållet aflöst de enskilda. I de flesta fall är det för
undervisning mottagliga barn, som först vunnit allmänhetens intresse,
senare arbetar sig äfven fram krafvet på omsorg för de mera hjälplösa
»asylisterna», och såsom sista ledet i utvecklingskedjan framträder hänsynen
till de arbetsföra, vuxna andesvaga.

Kommitterade torde här få lämna en kortfattad öfversikt öfver de
åtgärder, som för undervisningen och vården af andesvaga vidtagits så väl
i Sverige som i åtskilliga andra länder, från hvilka uppgifter i sådant hänseende
stått kommitterade till buds.

Sverige.1

I Sverige har man först under de senaste decennierna ägnat någon
uppmärksamhet åt de andesvaga och sökt bereda dem ändamålsenlig vård
och uppfostran.

Under det katolska tidehvarfvet var det egentligen prästerskapet, som
vårdade sig om hjälplösa af alla slag, och de talrika Helge Ands husen vittnade
om den stora välgörenhet, som öfvades af de katolska brödraskapen.
Det är högst sannolikt, att inom Helge Ands husen ett stort antal andesvaga
personer fingo en fristad, och med visshet känner man, att så var
förhållandet inom de gamla länshospitalen, hvilka vid reformationen bildades
på grundvalen af de indragna Helge Ands husens donationer. Flertalet
af andesvaga personer, som i dessa hospital vårdades, voro äldre, men äfven
barn mottogos. Att för dessa senare anordna någon som helst undervisning
ansåg man emellertid icke nödigt eller ens möjligt.

Den förste, som i vårt land med allvar grep sig an med försök att undervisa
andesvaga, var bataljonspredikanten B. J. Glasell. År 1863 öppnade
han en skola för andesvaga på en egendom i vestra skärgården. Under
fyra års tid förestod han nämnda skola, hvarest under denna tid voro intagna
17 dels enbart andesvaga, dels döfstumma, tillika mer eller mindre

1 Uppgifterna för Sverige äro hämtade ur styrelsens för föreningen för sinnnesslöa
barns vård i Stockholm årsberättelser jämte från de särskilda anstalterna inkomna uppgifter.

Sverige.

Skolor för
andesvaya.

andesvaga barn, hvarefter han öfverlämnade ledningen af skolan åt fröken
Emanuella Carlbeck, hvilken redan förut sysselsatt sig med försök att
undervisa dylika barn.

Efter det ifrågavarande skola någon tid varit förlagd dels å landtstället
Kastholmen i närheten af Falköping, dels ock å lägenheten Kultomten
invid Sköfde, förhyrde Emanuella Carlbeck år 1868 i sistnämnda
stad en lägenhet och grundade här Sveriges första egentliga uppfostringsanstalt
för andesvaga barn. Skolan hade dittills fortgått utan att tilldraga
sig någon egentlig uppmärksamhet eller intresse från allmänhetens sida,
men genom en i tidningen Aftonbladet för den 19 september 1868 införd
uppsats angående anstalten, rycktes den ur sin obemärkthet, och åtgärder
vidtogos för att åt skolan bereda ekonomiskt understöd, hvaraf den var i
stort behof. Några i hufvudstaden boende personer slöto sig tillsammans
och bildade en förening, kallad »Föreningen för sinriesslöa barns vård», med
ändamål att verka för sådana barns uppfostran till medvetna och nyttiga
medlemmar i samhället. De utsände en adress till allmänheten med uppmaning
till insamling af medel för att i främsta rummet bispringa Emanuella
Carlbecks skola och därefter, om bidrag så rikligt inflöte, söka åstadkomma
en verklig uppfostringsanstalt för andesvaga barn, ordnad i hufvudsak efter
de principer, som vid likartade anstalter i utlandet befunnits lämpliga.
Den sålunda^ föranstaltade insamlingen hade ett lyckligt resultat, så att
föreningen ej blott kunde bispringa Emanuella Carlbeck, utan äfven afsätta
en summa för det ändamål, föreningen dessutom angifvit i sitt upprop
till allmänheten.

föreningen fortsatte därefter sin verksamhet, insamlade medel i det angifna
syftet, och, sedan af Tysta skolan i Stockholm förhyrts en mindre lägenhet,
öppnades därstädes i maj 1870 en skola för andesvaga barn. Eleverna,
för hvilka erlades en årsafgift af 400 rdr i ett för allt med undantag af
beklädnad, utgjordes till en början af fyra gossar och två flickor i en
ålder mellan 10 och 18 år. De sysselsattes dels med de första elementen
i läsning, understödd af åskådningsundervisning, dels med mindre handarbeten
och trädgårdsarbete. Innan 1870 års slut hade elevantalet ökats till
åtta, det högsta antal anstalten i dess dåvarande skick var beräknad att
rymma. I oktober följande år inköptes af föreningen för skolans räkning
egendomen n:o 16 vid Norrtullsgatan, och samma månad blef skolan förflyttad
dit. I följd häraf kunde den utvidga sin verksamhet och därefter
mottaga 16 till 20 elever.

Redan före upprättandet af skolan i Stockholm, hade jämte Emanuella
Carlbecks skola äfven en annan anstalt verkat för de andesvagas vård och
uppfostran. I byn Blåsenberg, belägen i Munktorps socken af Vestmanlands

län, började D. R. Bruce år 1866 meddela döfstumma undervisning i vanliga
skolämnen och handarbeten. Ar 1867 mottogs där den första andesvaga
eleven, hvarpå följande år intogos ytterligare tre, alla epileptiska. Våren
1871 flyttades hemmet, som, då en stor del af de till intagning sedermera
anmälda och mottagna barnen voro andesvaga, småningom upphörde med
döfstumundervisningen, till Sojielund invid Strömsholm.

Sedan början väl blifvit gjord, gick verksamheten till förmån för de
andesvaga raskt framåt. Ät allt flera bereddes tillfälle till vård och undervisning;
de gamla anstalterna utvidgades och nya grundades. Under år 1874
trädde sålunda två dylika i verksamhet, nämligen en i Strängnäs och en
på Persbacka gård i närheten af Gefle.

Redan år 1867 hade man inom Södermanlands län börjat insamla
medel till en »vårdanstanstalt för de hjälplösaste», och år 1870 bildades
inom länet en förening för detta ändamål. Först den 15 oktober 1874
kunde dock anstalten öppnas. Till densamma anvisades af landstinget ett
årsanslag för 5 år af 1,200 kronor. Det enda villkor, som uppställdes för
intagning, var, att den sökande skulle vara fri från fallandesot. Anstalten
afsåg icke att blifva en egentlig läroanstalt, utan hufvudsakligen en asyl
för sådana andesvaga, hvilka de egentliga undervisningsanstalterna måste
skjuta från sig såsom oförmögna att mottaga undervisning. Den var redan
vid sitt öppnande försedd med nödig utredning för mottagande af 8—10
barn, men till en början mottogos endast 2, emedan landstingets anslag
skulle utgå först med början af år 1875.

Inom Gefleborgs län Ack år 1872 en kommitté i uppdrag att till landstinget
inkomma med utlåtande rörande »s. k. abnorma skolors» upprättande
inom länet. Den 12 augusti 1873 afgåfvo dessa kommitterade sitt betänkande.
I enlighet med af kommitterade framställdt förslag beviljade
samma års landsting en årlig summa af 2,000 kr. till de länet tillhöriga
andesvaga, hvilka blifvit i enskild anstalt för andesvaga upptagna och där
erhöllo godkänd vård och uppfostran. Följande år bildades »Gefleborgs
läns förening för sinnesslöa barns vård», och redan den 25 november
samma år kunde föreningen, med bidrag af landstinget och enskilda, å
förut näinndt ställe öppna en skola, där i början af år 1875 fyra barn
erhöllo undervisning och värd.

Under år 1875 blef Emanuella Carlbecks förenämnda, dittills i Sköfde
förlagda anstalt förflyttad till Johannesberg i närheten af Mariestad. Härigenom
kunde anstalten utvidgas och nyttig sysselsättning beredas eleverna
genom jordbruksarbete. Till anstaltens utveckling bidrog ock kraftigt af
landstinget för 5 år beviljadt anslag att utgå med 1,000 kr. årligen.

Äfven i ett annat afseende blef detta år af stor betydelse för de
andesvagas sak. T november 1875 gjordes nämligen vid skolan i Stockholm
första början till ett seminarium för utbildning af lärarinnor och vårdarinnor
för andesvaga barns undervisning och vård. I undervisningen, som
sköttes af föreståndarinnan, dcltogo två elever. Redan året förut hade åt personer,
som önskade lära känna undervisningens gång och elevernas behandling
samt skolans anordning i öfrigt, i ändamål att själfva kunna mottaga
anställning vid andra dylika anstalter, lämnats tillfälle härtill.

Likasom år 1874 öppnades år 1878 två nya uppfostringsanstalter för
andesvaga barn, nämligen Östergötlands och Malmöhus läns.

Inom Östergötlands läns landsting väcktes år 1876 motioner om åtgärder
för beredande af undervisning och vård åt döfstumma och andesvaga
barn inom länet. Med anledning däraf tillsattes en kommitté med uppdrag
att till följande års landsting inkomma med förslag till upprättande
af en uppfostringsanstalt för andesvaga barn. Sedan af kommitterade afgifvet
förslag blifvit af 1877 års landsting i hufvudsak bifallet, tillsattes
en styrelse med uppdrag att, så snart sig göra läte, gå i författning om
den beslutade anstaltens upprättande, och den 1 juli 1878 började »Östergötlands
läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn» sin verksamhet. Anstalten,
som till en början var förlagd å lägenheten Lilla Mariehof i närheten
af Söderköping, men år 1882 flyttades till nämnda stad, där
det gamla länslasarettet inreddes för ändamålet, var afsedd för tolf barn,
hvilka vid sitt intagande måste vara i en ålder af 8 till 14 år samt kunna
anses i någon mån mottagliga för undervisning.

Inom Malmöhus läns landsting framställdes redan år 1874 förslag om
inrättande af anstalter för andesvagas vård och tillsattes en kommitté för
utredning af frågan. I enlighet med af denna kommitté uppgjordt förslag
anvisades af landstinget medel och inköptes för ändamålet lägenheten
Möllevången i närheten af Lund. Den 7 december 1878 invigdes den nyuppförda
uppfostringsanstalten, beräknad för 25 elever och ämnad att
mottaga till uppfostran sådana andesvaga barn af bägge könen inom en
ålder af 6 — 15 år, som kunde anses i någon mån bildbara, hvarvid åt
barn från Malmöhus län skulle lämnas företräde.

Södermanlands läns idiotanstalt i Strengnäs hade, såsom nämnts,
från början egentligen endast varit afsedd att mottaga obotliga andesvaga
för erhållande af hemvist och fysisk vård, men från och med ingången af
år 1881 vidtogs den ändring häri, att anstalten, jämte asyl, tillika blef en
uppfostringsanstalt för bildbara andesvaga barn.

Den 1 augusti 1881 ökades ytterligare andesvagskolornas antal, i det
att en dylik anstalt då öppnades inom Örebro län å lägenheten Fridå vid

Örebro. Denna skola, åt hvilken Örebro läns landsting beviljade understöd
samma år, den började sin verksamhet, flyttades år 1882 till lägenheten
Lilläng, i närheten af sistnämnda stad. Från början al sistnämnda år hade
den ett antal af 10 elever.

Vid 1877 års landsting inom de småländska länen erhöllo utsedde
kommitterade uppdrag att afgifva förslag till upprättande af ett hem för
andesvaga. Dessa kommitterade afgåfvo år 1878 till landstingen förslag
om upprättande af en för hela Småland jämte Öland gemensam anstalt för
andesvaga, afsedd att kunna mottaga omkring 60 elever. Kostnaden för
denna anstalts bildande och underhåll skulle, enligt kominitterades förslag,
betäckas genom bidrag af de fyra landstingen i mån af de särskilda landstingsområdenas
folkmängd. Till plats för anstalten föreslogs egendomen
Nannylund invid Eksjö. Efter förnyad behandling godkändes förslaget af
1879 års landsting i alla de nämnda länen och en styrelse för den blifvande
anstalten konstituerades, bestående af två ombud från hvart och ett
af de fyra landstingen äfvensom från stadsfullmäktige i Eksjö samt en ordförande,
vald af den sålunda bildade styrelsen. Plan för anstalten, enligt
hvilken till en början skulle upprättas en skola för bildbara ändesvaga med
plats för 30 elever, uppgjordes därefter, omförmälda egendom inköptes,
och den 1 mars 1883 var den nya anstalten färdig att mottaga sina första
elever. o

Ar 1883 erhöll äfven Uppsala län en uppfostringsanstalt för andesvaga
barn i Rickomberga by, helt nära Uppsala. Inom Uppsala läns landsting
hade redan år 1876 fråga väckts om upprättande af en sådan anstalt,
men först år 1883 blef förslaget verklighet. Denna skola, »Uppsala läns
idiotanstalt», underhållen af länets landsting och upprättad efter mönstret
af föreningens för sinnesslöa barns vård i Stockholm skola, var vid sin
början försedd med fullständig utredning för 13 barn.

Följande år, 1884, ökades än vidare antalet andes vagskolor. »Stockholms
läns idiotanstalt» inom Hammarby socken började då sin verksamhet
med utredning för 12 elever.

Sedan vid Blekinge läns landsting år 1884 förslag väckts om tillsättande
af en kommitté för utredande af länets behof af förbättrad uppfostran för
andesvaga barn och detta förslag blifvit af landstinget godkändt, beslöt
följande års landsting, efter det den tillsatta kommittén inkommit med
betänkande i saken, att en anstalt af ifrågavarande slag skulle upprättas,
hvarjämte medel till dess grundläggning anvisades. Med anledning häraf
vidtogos genast åtgärder för förslagets förverkligande, och redan den 1 jidi
1886 kunde den nya anstalten, förlagd till Karlshamn och försedd med
utredning för 10 elever, träda i verksamhet.

Sistnämnda år bereddes ytterligare 36 andesvaga barn möjlighet att
erhålla uppfostran och vård. Den 1 augusti 1886 öppnades nämligen i
närheten af Hessleholms järnvägsstation »Kristianstads läns idiotanstalt»
med plats för omförmälda antal barn.

Utom dessa två af landsting upprättade uppfostringsanstalter för andesvaga
grundlädes år 1886 två privata dylika, den ena,»Caroline von Vegesacks
minne» vid Inaberg i närheten af Södertelge, med ändamål att erbjuda ett
godt hein med skola för sådana barn, som ej kunde följa med undervisningen
i en skola för normala barn och hvilkas föräldrar eller målsmän
föredroge ett sådant hem framför de större andesvagskolorng,, och den andra,
anstalten »Ebenezer», förlagd till en början å lägenheten Abergstorp invid
Jönköping, men sedermera flyttad till egendomen Attarp i Bankeryds socken,
med liknande syfte eller att mottaga bildbara abnorma barn af bemedlade
familjer för att bereda dem ett familjehem, ordnadt i enlighet med deras
vanor, ooch att sålunda på en gång vara hem och skola.

Är 1887 fattade Kopparbergs läns landsting beslut om upprättande
i Falun af en anstalt för andesvaga barn från länet. Samtidigt utsågs en
styrelse af 5 ‘personer med uppdrag att gå i författning om anstaltens ordnande.
För dess första ordnande erhölls af Malmö barnhusfond 4,791 kr.
50 öre, och landstinget anvisade därjämte härför ett mindre belopp. För
anstalten förhyrdes en lägenhet i Falun, där plats bereddes för 10 barn,
hvarefter densamma i juli 1888 började sin verksamhet.

Härpå följde »Vermlands läns idiotskola». Den 10 augusti 1887
stiftades »Vermlands läns förening för sinnesslöa barns vård» med ändamål
att verka för andesvaga barns uppfostran till medvetna och arbetsdugliga
samhällsmedlemmar. För vinnande af detta mål beslöt föreningen att söka
upprätta en skola för dylika barn. Sedan Vermlands läns landsting samma
år beviljat ett af föreningen begärdt, anslag af 3,000 kr. för berörda syfte,
förhyrdes en byggnad i den s. k. Dalmersgården, liggande utmed Klarälfven
invid Karlstad, och öppnades där den 1 november 1888 en uppfostringsanstalt,
beräknad att kunna mottaga 10 elever.

Följande år, 1888, upprättades af enskild person å Vilhelmsro i närheten
af Jönköping en anstalt, kallad »Hoppet», afsedd att vara både skolhem
och asyl samt att mottaga barn, hvilka lida af epilepsi och bland dem
äfven sådana, som därjämte lida af hämmad utveckling (idioti).

Af viktigare förändringar, som med afseende å dessa uppfostringsanstalter
efter deras upprättande vidtagits, torde, utom hvad förut nämnts,
höra anmärkas följande. Genom gåfvobref öfverlämnades år 1883 anstalten
Johannesberg till Skaraborgs läns landsting, ehuru dock dispositionsrätten
icke öfvergår, förrän Emanuella Carlbeck upphör att förestå anstalten.

Skolan invid Örebro är numera länsan stål t, sedan den efter beslut år
1885 af Örebro läns landsting öfvertagits. Tre år härefter blef Uppsala
läns skola, efter det egendomen Karlsro i närheten af Uppsala för ändamålet
inköpts, förflyttad till en å nämnda egendom för skolan uppförd byggnad.

Med afseende å Gefleborgs läns förenings skola, som en tid efter dess upprättande
blifvit flyttad till Gefle stad, vidtogs i augusti 1890 den förändring,
att skolan delades i två afdelningar. Under det flickorna och en del af
de minderåriga gossarna kvarstannade i de gamla, i staden belägna lokalerna,
förflyttades öfriga manliga andesvaga till lägenheten Karlsberg invid
Gefle. Hvad slutligen angår anstalten på Sofielund vid Strömsholm, öfvertogs
denna i oktober 1890 af Vestmanlands län, hvarpå lägenheten afgiftsfritt
öfverlämnades till föreståndarinnan för anstalten med skyldighet för
henne att där till vård och underhåll mottaga såväl bildbara som icke
bildbara andesvaga barn från länet samt att meddela de bildbara den undervisning,
för hvilken de kunde vara mottagliga.

Då ofvan omförmälda anstalter, af hvilka de flesta äro afsedda att Arbetshem.
endast vara uppfostringsanstalter, några år varit i verksamhet och den
tidpunkt nalkades, då de först intagna eleverna efter slutad skolkurs voro
färdiga att lämna anstalterna, började man sysselsätta sig med frågan om
inrättande af arbetshem, i hvilka de från skolorna utgångna eleverna kunde
beredas tillfälle att vidare utbilda den arbetsskicklighet, de i skolan förvärfvat,
och därigenom förhindras att falla fattigvården till last. Inom flera,
landsting hafva framställts förslag om inrättande af dylika hem. Dessa
förslag hafva i allmänhet gått ut på, att två eller flera närgränsande län
skulle förena sig om ett gemensamt arbetshem, hvarigenom kostnaderna
skulle blifva mindre för de särskilda länen. Oaktadt man varit allmänt
ense om nödvändigheten af arbetshems inrättande, och bristen af dylika
särskildt under de senare åren gjort sig allt mer kännbar, hafva dock
hittills till följd af ekonomiska skäl blott ett ringa antal sådana hem med
ett fåtal platser kommit till stånd.

För närvarande finnas, så vidt kommitterade är bekant, sex arbetshem.

Det första grundades i Stockholm år 1878 af en enskild förening. Den 1
januari 1890 öfvertogs detsamma jämte en för hemmet inköpt egendom, belägen
i Rickomberga by i närheten af Uppsala, af föreningen för sinnesslöa
barns vård i Stockholm. Detta arbetshem, som numera är förlagdt. till berörda
egendom, är afsedt för manliga från skolan i Stockholm utgångna elever.
Beträffande tidpunkten för de öfriga arbetshemmens uppkomst har sedan
flera år tillbaka å Johannesberg funnits ett arbetshem, bildande en särskild
»arbetsafdelning» i anstalten. I Gefle öppnades år 1887 af Gefleborgs läns
förening för sinnesslöa barns vård å en till föreningens skola angränsande

Asyler.

gård ett arbetshem för kvinnliga elever, som utgått från samma skola. Sedan
efter beslut af Uppsala läns landsting den nämnda läns skola närbelägna
egendomen Karlsro blifvit inköpt, inreddes år 1888 därstädes ett arbetshem
för vuxna personer, hvilka väl kunna anses såsom arbetsföra, men
dock på grund af bristfällig utveckling fortfarande äro i behof af en särskild
ledning och omvårdnad. I detta hem intagas andesvaga öfver 15 år,
som antingen genomgått andesvagskola med vitsord om arbetsduglighet
eller ock af legitimerad läkare förklarats kunna inläras till något arbete.
Sistberörda år korn ytterligare ett arbetshem till stånd, i det att då af
samma förenings styrelse, som år 1878 i Stockholm grundade det första
arbetshemmet, i huset n:r 14 vid Norrtull sgatan därstädes öppnades ett
nytt dylikt hem, afsedt för kvinnliga elever, utgångna från skolan i Stockholm.
Sedan fem år förflutit efter inrättandet af sistnämnda arbetshem,
öppnades slutligen år 1893 invid Örebro ännu ett arbetshem, det sista i
ordningen.

Väl har har man icke hos oss ägnat så mycken uppmärksamhet åt
de för undervisning oemottagliga andesvaga som åt de bildbara, men något
har dock äfven på detta område uträttats. Anstalten i Strängnäs var, såsom
nämndt, från början ämnad hufvudsakligen till asyl för icke bildbara andesvaga,
ehuru man sedermera ansåg lämpligast, förnämligast af ekonomiska
skäl, att låta dess karaktär af skola träda i förgrunden. Den af
Bruce upprättade anstalten å Sofielund är fortfarande asyl jämte skola, och
å anstalten Johannesberg hafva alltifrån dess början asylister intagits. I
maj 1886 öppnades »Skaraborgs läns idiotasyl». Denna asyl, som först var
förlagd till en lägenhet vid Säckestads kvarn invid Mariestad och därefter
till egendomen Hindsberg i Leksbergs socken samt sedermera därifrån
flyttades till närheten af Sköfde, upprättades genom anslag från den s. k.
silfverbröllopsfonden, samlad för att genom något filantropiskt verk hugfästa
minnet af konung Oscar II:s och drottning Sofias silfverbröllopshögtid.
för barn, som lida af svårare former af andesvaghet och som därför ej kunna
bibringas någon undervisning, upprättades år 1889 asylen »Skuggan» å
^ ilhelmsro i närheten af Jönköpiijg, hvilken asyl jämväl mottager af
epilepsi lidande andesvaga barn. Ar 1892 öppnades af en förening för
vård af fallandesjuka sinnesslöa barn å Mariehäll vid Sundbyberg ett hem
för dylika barn. I detta hem meddelas äfven undervisning åt de i hemmet
intagna, därför mottagliga barnen. Förutom nu nämnda asyler finnas ytterligare
två, asylen vid Högelid i närheten af Mariestad och asylen vid Ahus,
hvarjämte den förut omförmälda anstalten »Hoppet» å Vilhelmsro mottager
asylpatienter och det redan år 1869 upprättade skyddshemmet för abnorma

flickor i Karlskrona, för så vidt fråga är om där intagna andesvaga, torde
hafva hufvudsaklig karaktär af asyl.

Hvad från statens sida hittills åtgjorts för andesvaganstalterna i Statsbidrag
riket, framgar af följande redogörelse. _ anstalterna.

Vid 1869 års riksdag väcktes af ledamoten i första kammaren, häradshöfdingen
C. Hasselrot motion om ett årligt bidrag af 500 rdr för en tid
af tre år till hemmet för andesvaga barn i Sköfde.

Motionen blef visserligen af Riksdagen afslagen, emedan Riksdagen,
ehuru anstalten syntes väl förtjänt att understödjas, ansåg sig icke böra
utan närmare utredning för sådant ändamål anvisa statsmedel; men i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhöll emellertid Riksdagen, att Kung]. Maj:t
täcktes, efter vederbörandes hörande, taga i öfvervägande, huruvida icke
berörda anstalt måtte anses förtjänt af allmänt understöd.

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse infordrades yttranden
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län och domkapitlet i
Skara, hvilka myndigheter vitsordade, att anstalten vore väl förtjänt af
allmänt understöd, och tillstyrkte, att erforderligt statsanslag måtte åt densamma
beredas.

Serafimerordensgillet, hvars yttrande jämväl inhämtades, anförde bland
annat, att, om än det kunde synas i första rummet åligga vederbörande
landsting att understödja ifrågavarande anstalt, denna likväl närmast vore
jämförlig med de flerstädes inom riket befintliga privatanstalter för döfstummas
uppfostran och undervisning, hvilka ansetts förtjänta af understöd
af statsmedel; och tillstyrkte ordensgillet därför, att anstalten måtte beviljas
ett årligt understöd, beräknadt efter 100 rdr för hvarje under året
där underhållet andesvagt och medellöst barn, dock icke för flera sådana
än 25, hvilket vore det högsta antal, som i anstaltens dåvarande skick
syntes kunna lämpligen där vårdas.

På de skäl, som sålunda anförts, föreslog Kungl. Maj:t i proposition
till 1870 års Riksdag, att 2,500 rdr för år 1871 måtte anvisas på extra
stat såsom understöd åt nämnda anstalt att utgå med 100 rdr för hvarje
där intaget medellöst barn.

Riksdagen, som fann betänkligt, att enligt förslaget alla elever
skulle vara medellösa, för att anstalten skulle komina i åtnjutande af
hela statsanslaget, enär till följd däraf sådana elever, som kunde helt
och hållet eller till någon del bekosta sitt underhåll, skulle från anstalten
uteslutas och därigenom densammas ekonomiska ställning ingalunda blifva
förbättrad, beviljade det äskade anslaget, 2,500 rdr, att under år 1871
utgå, endast mot villkor att två frielever vid anstalten underhölles och
vårdades.

Jämväl för hvartdera af åren 1872, 1873 och 1874 beviljades samma
anslag på lika villkor till anstalten i Sköfde, hvarjämte vid 1873 års riksdag
den af föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm upprättade skola
tilldelades ett extra anslag af 2,000 rdr att utgå under år 1874, mot
villkor att där vårdades minst 20 elever och att utöfver två förutvarande
friplatser öppnades ytterligare två.

Vid 1874 års riksdag beviljades att för år 1875 utgå dels till den
af Emanuella Carlbeck upprättade anstalt ett extra anslag af 5,000 kronor,
mot villkor att fyra obemedlade andesvaga barn där komme i åtnjutande
af kostnadsfri undervisning och vård, och dels till undervisningsanstalten i
Stockholm ett extra anslag till lika belopp och under samma villkor som förut.

Följande års Riksdag tilldelade för år 1876 Emanuella Carlbecks
vårdanstalt samma belopp som det senast beviljade och mot samma villkor
samt ett till 5,000 kronor förhöjdt anslag att utgå till anstalten i Stockholm,
mot villkor att där vårdades och undervisades minst 20 elever, af dessa
6 afgiftsfritt. Lika stora anslag, som de för år 1876 beviljade, kommo äfven
för åren 1877 och 1878 dessa anstalter till del, och för sistnämnda år tillerkändes
jämväl Gefleborgs läns förenings anstalt ett extra anslag af 1,500
kronor, mot villkor att i densamma minst 15 elever vårdades och undervisades.

För skolan i Stockholm hade hos Kungl. Maj:t anhållits om ett till

10,000 kronor förhöjdt anslag för år 1878, utan att Kungl. Maj:t dock
funnit tillräckligt skäl att då höja anslaget. Äfven en vid 1877 års riksdag
väckt motion om dylikt förhöjdt anslag till ifrågavarande skola ledde
ej heller till det åsyftade resultatet, i det att motionen i enlighet med
statsutskottets hemställan blef af Riksdagen afslagen.

Under år 1878 inkommo till Kungl. Maj:t ansökningar om statsanslag
för år 1879:

dels från Emanuella Carlbeck med 5,000 kronor mot samma villkor
som förut;

dels från föreningen i Stockholm, som anhöll, att, med afseende å det
ständigt växande antalet inträdessökande, särdeles bland de fattigaste klasserna,
det anslag, föreningen åtnjutit, måtte höjas till 10,000 kronor, mot
förbindelse att friplats bereddes för tio elever samt att undervisning och
handledning meddelades blifvande lärarinnor och sköterskor vid andesvaganstalter; dels

från Gefleborgs läns förening för sinnesslöa barns vård, med anhållan
att, då elevantalet under året skulle ökas till 20, ett därefter afpassadt,
förhöjdt anslag måtte erhållas och detta utan skyldighet att vårda
frielever;

dels och från landstinget i Malmöhus län, som anhöll, att Kung].
Maj:t täcktes vid aflåtande af proposition till Riksdagen om anslag till
ifrågavarande inrättningar jämväl beräkna understöd åt nämnda läns uppfostringsanstalt
för andesvaga barn.

Sundhetskollegium, som erhöll befallning att afgifva utlåtande öfver
dessa ansökningar, framhöll behöfligheten af ett allmänt anslag för dessa
stiftelsers skolor, hvilket, i händelse flera anstalter för andesvaga blefve
inom landet upprättade och gjorde anspråk på understöd af statsmedel,
skulle kunna efter behof och på likformiga villkor mellan dem
fördelas.

Med anledning häraf fick kollegiet i uppdrag att inkomma med yttrande
angående beloppet af det anslag, som kunde finnas erforderligt till
understöd åt skolor vid anstalterna för andesvaga, samt föreslå villkor för
användandet af anslaget.

1 afgifvet yttrande anförde kollegiet, att bland de villkor, som blifvit
fästa vid dittills beviljade understöd åt ifrågavarande anstalter, åtnjutandet
af ett, visst bidrag för hvarje intagen elev -—- hvilket jämväl iakttoges vid
fördelningen af de till understöd åt mindre uppfostringsanstalter för medellösa
döfstumma och blinda anslagna medel — syntes kollegiet, vara det
principiellt riktiga, och föreslog kollegiet, att understöd af statsmedel åt
andesvaga barn i allmänhet icke skulle beräknas lägre än vid förenämnda
anstalter för döfstumma och blinda, eller till 100 kronor för hvarje elev.

Beträffande de villkor i öfrigt, hvarunder anslag till ifrågavarande
skolor borde utgå, erinrade kollegiet i främsta rummet om nödvändigheten
att inskränka statens understöd till sådana anstalter, hvilkas uppgift vore
att genom undervisning och tjänlig sysselsättning i öfrigt förbättra de
andesvaga och om möjligt göra dem till nyttiga samhällsmedlemmar. Härvid
borde staten bidraga, likasom den beredde andra samhällsmedlemmar
tillfälle till undervisning. För öfriga andesvaga borde statens mellankomst
lika litet kunna tagas i anspråk som för obotligt sjuka eller fattiga i allmänhet.

Kollegiet föreslog såsom villkor för åtnjutande af statsbidrag hufvudsakligen
följande bestämmelser:

att endast sådana barn finge till skolelever antagas, hvilka kunde
anses mottagliga för uppfostran eller undervisning, och bland dessa icke
något, som vore under 6 eller öfver 15 år;

att understödet skulle beräknas efter antalet af de vid årets början
i skolan intagna barn, och att vid anstalter, hvarest jämte skolelever
mottoges elever endast till vård, dessa senares antal icke finge i beräkningen
ingå;

att hvarje skola skulle hafva sin inspektör, utsedd af dess styrelse
eller uppehållare, hvarjemte där borde vara anställd en läkare, hvilken
kunde lämna redogörelse för elevernas hälsotillstånd;

att barn, som lede af konvulsioner, fallandesot, sinnessjukdom eller
smittosam sjukdom, icke finge i skolan intagas; samt

att den, som under vistelsen i skolan visade sig icke vara mottaglig
för uppfostran, borde därifrån skiljas, äfvensom att elev, hvilken i skolan
icke kunde*göra vidare framsteg, ej heller borde där längre få kvarstanna.

_ Dessa villkor fullgjordes visserligen icke af anstalterna vid Mariestad
och i Stockholm, men, då dessa inrättningar redan uppburit statsbidrag
efter andra grunder och inrättat sig därefter, samt, hvad särskildt beträffade
sistnämnda skola, det i förhållande till elevantalet tämligen höga
belopp, hvartill statsbidrag blifvit begärdt, kunde rättfärdigas af den uppgift,
skolan ville ikläda sig, nämligen att uppfostra lärarinnor och sköterskor
för andra skolor för andesvaga, ansåg kollegiet dessa två skolor
icke böra underkastas de af kollegiet föreslagna allmänna villkoren för
statsbidrags beviljande. Kollegiet förordade därför bifall till dessa skolors
ansökningar och tillstyrkte beträffande de föreslagna villkoren endast den
ändring, att vid skolan i Stockholm skulle uppfostras minst 25 elever
och bland dessa 10 afgiftsfritt, dock med tillåtelse för skolans styrelse att
i stället -för högst 4 frielever intaga dubbla antalet mot half afgift,
hvarjämte vid skolan borde, utöfver det för elevernas undervisning och
vård nödiga antal lärarinnor och sköterskor, anställas minst 3 personer,
som ville därtill utbilda sig.

Hvad anginge det belopp, som vore behöfligt utöfver de 15,000 kronor,
hvilka begärts för sist omförmälda skolor, berodde det naturligtvis på
antalet elever, som i öfriga skolor komme att under år 1879 åtnjuta undervisning.
För Gefle hade elevantalet uppgifvits till 20, och det kunde antagas,
att antalet elever i Malmöhus läns skola icke skulle understiga detta
antal. Medel borde dessutom icke helt och hållet saknas, för den händelse
att elevantalet skulle ökas. Om anslaget, såsom lämpligt syntes, beräknades
efter 50 elever, skulle det uppgå till 5,000 kronor, och föreslog därför
kollegiet, att sammanlagdt 20,000 kronor måtte för ifrågavarande ändamål
beviljas.

I öfverensstämmelse med hvad kollegiet sålunda föreslagit, dock med
den förändring i afseende å villkoren, att de skolor, som åtnjöte understöd
af statsmedel, skulle vara underkastade den inspektion, chefen för
ecklesiastikdepartementet bestämde, samt att elevantalet vid skolan i Stockholm
skulle bestämmas till 35, framlade Kungl. Maj:t proposition till 1878
års Riksdag.

Det begärda anslaget, 20,000 kronor, blef äfven af Riksdagen beviljadt
att utgå under år 1879 på de villkor, soin af Kungl. Maj:t föreslagits.
Samma belopp beviljades äfven på enahanda villkor för de följande
åren till och med år 1883.

Af 1883 års Riksdag begärde Kungl. Maj:t anslaget förhöjdt till

25,000 kronor, emedan nya andesvagskolor tillkommit, hvadan ett större
anslag vore behöflig!, för att hvarje skola skulle komma i åtnjutande af
det stadgade maximibeloppet, 100 kronor för hvarje elev. Det förhöjda
anslaget blef af Riksdagen beviljadt att under år 1884 utgå på samma
villkor som förut, men Riksdagen framhöll i sin skrifvelse härom, huruvida
icke den princip, som kommit till användning vid anstalten i Stockholm
i fråga om halfbetalande elever, skulle kunna med fördel utsträckas
äfven till öfriga anstalter i riket, så att de om möjligt kunde befrias från
bördan att underhålla frielever, genom hvilken åtgärd äfven den förmån
skulle beredas allmänheten, att ett större antal barn kunde intagas i anstalterna.
Skulle half afgift visa sig för hög, kunde principen möjligen
ytterligare jämkas, så att nedsättning blefve medgifven till en fjärdedel o. s. v.

Kungl. Maj:t begärde äfven vid 1884 års riksdag samma anslag,

25,000 kronor. Detta blef ock af Riksdagen beviljadt med godkännande
af förut gällande grunder för understödets utdelande, dock så, att samtliga
anstalter i främsta rummet skulle erhålla 100 kronor för hvarje vid årets
början i anstalten intaget barn i åldern mellan 6 och 15 år, som vore
mottagligt för undervisning.

I proposition till 1885 års Riksdag angående ifrågavarande anstalter
anförde Kungl. Maj:t bland annat:

Staten hade dittills icke tagit direkt befattning med andesvagskolorna.
Kungl. Maj:t ansåge icke någon ändring häri böra ske. Men, sedan en sådan
anstalt kommit till stånd, syntes för upprätthållande af dess verksamhet
statens bistånd böra kunna med säkerhet påräknas. Den ovisshet, som i
detta hänseende dittills rådt, då anslag för ändamålet beviljats blott för
ett år i sänder och under olika villkor samt statsbidragen utgått med
växlande belopp, borde icke onödigt förlängas. Den på detta område vunna
erfarenhet vore i själfva verket tillräcklig, för att åtgärder kunde vidtagas
till åvägabringande af mera stadga ocb större likformighet härutinnan.
Hvarje anstalt af ifrågavarande slag, som uppfyllde föreskrifna villkor,
borde således tillförsäkras att under alla förhållanden för hvarje behörigen
kvalificerad elev komma i åtnjutande af statsbidrag till det belopp, som
ursprungligen varit afsedt och fortfarande syntes vara tillräckligt, eller
100 kr. En sådan trygghet kunde vinnas endast därigenom, att anslaget
uppfördes såsom förslagsanslag å ordinarie stat.

Hvad anginge frågan om utbildningen af lärarinnor och sköterskor
för andesvaga barn, både föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm
i skrifvelse till Kungl. Maj:t föreslagit, att staten i egen anstalt skulle låta
meddela den nödiga teoretiska och praktiska undervisningen för sådana
lärarinnors och sköterskors utbildande. Då emellertid detta skulle vålla
ganska stora kostnader och svårigheter, borde någon annan utväg beredas.
Enligt inhämtade upplysningar skulle omförmälda förening kunna åtaga sig
att mot ett årligt anslag åt 6,000 kronor, jämte bibehållande af skyldigheten
att mottaga och vårda tio andesvaga barn utan afgift, dock med
rätt att, om föreningen hellre så ville, i stället för hvarje frielev mottaga
två halfbetalande elever, därjämte årligen lämna undervisning åt minst fyra
personer att utbildas, två till lärarinnor och två till sköterskor. Genom en
dylik anordning skulle utgifterna för staten blifva betydligt mindre, än om
staten skulle själf upprätta en egen anstalt för ändamålet.

Kungl. Maj:t föreslog därför Riksdagen, att på ordinarie stat måtte
uppföras ett förslagsanslag af 25,000 kronor, att användas med 6,000 kronor
till utbildande af lärare- och vårdarepersonal och i öfrigt utgå till understöd
åt inhemska uppfostringsanstalter för andesbaga barn under förut bestämda
villkor, med den ändring, att understödet för hvarje år skulle utgå
med 100 kronor för hvarje vid årets början i skolan intaget barn, som
vore mottagligt för undervisning.

Riksdagen beslöt att på ordinarie stat från och med år 1886 uppföra
ett förslagsanslag af 25,000 kronor att utgå till understöd åt inhemska
undervisningsanstalter af ifrågavarande slag på de af Kungl. Maj:t sålunda
föreslagna villkor, hvarjämte Riksdagen medgaf, att af anslaget ett belopp
af 6,000 kronor finge användas till att utbilda vid föreningens för sinnesslöa
barns vård i Stockholm vårdanstalt lärare och vårdarepersona.1 för
sådana barn, dock under villkor, dels att föreningen skulle vara skyldig
att mottaga och vårda tio andesvaga barn utan afgift, eller, om föreningen
hellre så ville, i stället för hvarje frielev två halfbetalande, samt årligen
lämna undervisning åt fyra personer att utbildas, två till lärarinnor och
två till sköterskor, dels att föreningen vid mottagande af frielever eller
halfbetalande .elever icke finge lämna företräde åt andesvaga barn från
Stockholm, utan att inträde skulle i lika mån stå öppet för andesvaga barn
från alla delar af riket, dels ock att föreningen skulle underkasta sig den
inspektion öfver anstalten, som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt att bestämma.

Sedan sålunda det äskade anslaget blifvit af Riksdagen beviljadt, utfärdade
Kungl. Maj:t den 5 juni 1885 nådig kungörelse med bestämmelser
angående villkoren för åtnjutande af understöd utaf berörda anslag.

Enligt den fördelning mellan de särskilda anstalterna, som bil. n:r
7 närmare utvisar, har detta anslag utgått med följande belopp: för år

1886 28,100 kronor, år 1887 31,200 kronor, år 1888 33,100 kronor, år

1889 36,700 kronor, år 1890 39,600 kronor, år 1891 40,100 kronor, år

1892 40,300 kronor samt år 1893 43,700 kronor.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att, efter det professorn
N. G. Kjellberg hos Kungl. Maj:t hemställt, att tuberkelsjukdom måtte anses
inbegripen bland »smittosamma sjukdomar», hvilka enligt andra mom. i omförmälda
nådiga kungörelse den 5 juni 1885 utgjorde hinder för intagning
i anstalt för andesvaga, som åtnjöte understöd af statsmedel, Kungl. Maj:t
— sedan medicinalstyrelsen i häröfver afgifvet utlåtande anfört, att, då faran
af tuberkulösa barns vistelse uti ifrågavarande anstalter kunde på angifvet
sätt förebyggas, någon förändring i föreskrifterna angående elevers mottagande
vid dylika anstalter icke vore erforderlig, samt förklarat sig anse,
att dessa anstalters styrelser med stöd af redan befintliga föreskrifter ägde
befogenhet att neka inträde för tuberkulösa barn, äfvensom att åtgärder
att afskilja i sådan anstalt intagna tuberkulösa barn från de friska borde
verkställas, så vidt utrymmet vid anstalten det medgåfve — funnit den af
professor Kjellberg sålunda gjorda framställningen ej till annan åtgärd
föranleda, än att hvad medicinalstyrelsen anfört skulle meddelas vederbörande
styrelser för ifrågavarande vårdanstalter, hvarom skrifvelse till medicinalstyrelsen
afläts den 31 december 1890.

I skrifvelse den 31 oktober 1885 till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet anhöll föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm,
att vid 1885 års utgång beräkning måtte göras inom hela landet
öfver antalet barn, som befunne sig i skolåldern, men som likväl till följd
af bristfällig utveckling af förståndsförmögenheterna icke kunde erhålla
undervisning i de allmänna skolorna. Med anledning häraf utfärdades
»Kungl. kungörelsen angående särskilda årliga uppgifter å sinnesslöa eller
s. k. idioter den 23 december 1885» med formulär till dylika uppgifter från
och med år 1886.

En af bemälda förening hos Kungl. Maj:t gjord anhållan därom, att
till 1888 års Riksdag måtte aflåtas proposition om beviljande af anslag för
beredande af arbetshem för äldre andesvaga, personer, hvilket anslag skulle
utgå med 100 kronor om året för hvarje i arbetshemmet intagen andesvag
person, hvilken ingåfve förhoppning om vidare utveckling, öfver hvilken
framställning medicinalstyrelsens yttrande infordrades, föranledde däremot
ej till någon Kungl. Majt:s åtgärd.

Vid 1892 års riksdag väcktes af ledamoten i första kammaren
C. Ehrenborg motion därom, att nuvarande förslagsanslaget till ifråga 7 -

varande uppfostringsanstalter måtte höjas till 70,000 kronor, att utgå med
200 kronor till hvarje bildbart, å anstalt intaget barn efter gällande bestämmelser.
I motionen anfördes bland annat, att många andesvaga barn
af ekonomiska orsaker ännu måste vara i saknad af undervisning. Det
nu utgående statsanslaget hade visserligen bidragit att förhjälpa många
barn in i skolorna, men ett större antal skulle tvifvelsutan inkomma, om
anslaget höjdes till 200 kronor för hvarje bildbart barn, som i dessa anstalter
åtnjöte fullständig vård och undervisning. Rättvisa syntes ock ligga
däri, att statsbidraget ökades till audesvagskolorua. då staten understödde
döfstumundervisningen med 250 kronor för hvarje i döfstumanstalt intaget
barn.

Genom förmånen att få ökadt statsbidrag skulle landstingen troligen
blifva villigare att göra mera för denna sak i stort sedt, än hittills medhunnits.
Från alla håll höjdes röster, för att arbetshem, dels själfständiga,
dels i sammanhang med redan befintliga skolor, skulle inrättas. Skolorna
fyllde endast en del af det behof, som förefunnes. Man vände sina förhoppningar
till den tid, då arbetshem och asyler skulle fylla den kännbara
brist, som nu ofta gjorde sig gällande, då skolan måste lämna från sig antingen
relativt utbildade eller ock obild bara andesvaga med det medvetande,
att de ej skulle erhålla den ledning och vård, som de behöfde.

Riksdagen, för hvilken särskild! det i motionen framhållna missförhållandet
mellan statens bidrag till döfstumskolorna och dess bidrag till
audesvagskolorua syntes beaktansvärdt, ansåg, att, om bifall till förslaget skulle
i önskvärd mån kunna verka till ökning af antalet i skolorna intagna barn,
föreskrift borde meddelas därom, att vederbörande skolstyrelse icke finge
af mindre bemedlade föräldrar fordra högre årsafgift än visst skäligt belopp,
ty i annat fall kunde den samhällsklass, för hvilken tillträdet till
ifrågavarande undervisningsanstalter företrädesvis borde underlättas, eller
sådana obemedlade, som icke för sina barn erhölle fattigvård, tilläfventyrs
icke blifva af den afsedda förmånen delaktig. Riksdagen saknade emellertid
tillräcklig utredning för att kunna bedöma, hvilket belopp i ofvan angifna
hänseende kunde anses skäligt, likasom ock huruvida det af motionären
föreslagna beloppet, 200 kronor för hvarje barn, vore väl afvägdt. Det
syntes Riksdagen tillika med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke för
statsunderstödets utgående borde såsom uttryckligt villkor föreskrifvas medverkan
af landsting eller för städer, som icke i landsting deltoge, af stadsfullmäktige.
Med afseende härå och då frågan om ökadt statsbidrag åt
andesvagskolorna syntes Riksdagen alltför betydelsefull, för att icke ett steg i
riktning mot dess lösning borde tagas, anhöll Riksdagen i skrifvelse till
Kungl. Maj:t, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i hvad

mån och under hvilka villkor ökadt statsunderstöd åt uppfostringsanstalter
för andesvaga barn borde anvisas, och därefter för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill förhållandena föranledde. Med anledning af denna Riksdagens
skrifvelse uppdrog Kung]. Maj:t den 22 september 1893 åt kommitterade
att verkställa utredning och afgifva förslag i ämnet.

Såsom af ofvanstående framställning synes, äro*de svenska anstalterna
för andesvaga antingen privata eller länsan stalter. Allt mer hafva de från
en enskild filantropisk omsorg utvecklat sig till en kommunal angelägenhet.
Inga statsanstalter finnas, ehuru dock staten under vissa villkor lämnar
ekonomiskt understöd åt åtskilliga af dem, nämligen de egentliga uppfostringsanstalterna,
och öfver dessa öfvar tillsyn genom af chefen för
ecklesiastikdepartementet förordnade inspektörer.

Jämförelsevis kort tid har förflutit, sedan hos oss verksamheten för
de andesvaga tog sin början. Det oaktadt har redan ett icke obetydligt
antal anstalter kommit till stånd, ehuru dock ännu mycket återstår att
göra, innan alla de andesvaga, som äro i behof af undervisning och vård
i dylika anstalter, kunna blifva däraf delaktiga. Sträfvandena hafva äfven
hos oss i främsta rummet gått ut på inrättande af uppfostringsanstalter,
skolor. Därefter har man skridit till upprättande af arbetshem och asyler.
Anstalterna, som alla äro internat, äro med få undantag gemensamma för
manliga och kvinnliga andesvaga. Ett utmärkande drag för det svenska
anstaltssystemet, äro de många och relativt små anstalterna, spridda öfver
hela landet.

Om anstalten vid Sofielund och anstalten »Hoppet», hvilka synas
hufvudsakligen mottaga obildbara andesvaga, hänföras till asylerna, funnos
är 1893, så vidt för kommitterade kändt är, sexton andesvägskolor med
458 platser, sex arbetshem och nio asyler. 1 arbetsheinmen funnos sainmanlagdt
omkring 76 platser och i asylerna 129. Elevantalet i skolorna
utgjorde vid nämnda års början 418 och vid dess slut 438. 1 arbets hemmen

voro år 1893 intagna omkring 65 och i asylerna omkring 120
andesvaga.

Den undervisning, som i skolorna meddelas, är af dels teoretisk, dels
praktisk art. Undervisningsämnena hafva i allmänhet varit: ljudning, innanläsning,
kristendom, modersmålet, historia och geografi, naturkunnighet,
åskådningsöfningar, rättskrifning, välsk rifning, _ teckning, gymnastik, sång,
träslöjd, möbelsnickeri, borstbinderi, korgmakeri, halm- och rottingflätning,
väfnad, sömnad, stickning, mattflätning, virkning och knyppling. Undervisningen
kan sägas hafva gifvit ganska goda resultat, och särskildt har

den därvid vunna färdigheten i slöjd, som i de svenska anstalterna i
pedagogiskt afseende spelar en viktig roll, vunnit erkännande ej blott inom
vårt eget land, utan äfven i utlandet.

Sysselsättningarna i arbetshemmen utgöras hufvudsakligen af ofvan
nämnda handarbeten samt hvarjehanda hussysslor, trädgårds- och jordbruksarbeten.

I asylerna sysselsättas de där intagna andesvaga, som icke åro oförmögna
till hvarje arbete, med göromål af enklare slag.

Vid skolorna voro 1893 anstälda 61 lärare eller lärarinnor, däribland
inberäknade föreståndarne eller föreståndarinnorna för de särskilda anstalterna.

Undervisningen bestreds af en lärare eller lärarinna för i medeltal
hvar sjunde elev.

För utbildning af lärarinnor och sköterskor har sörjts genom seminariet
vid föreningens för sinnesslöa barns vård skola i Stockholm. Detta
seminarium, som inrättades år 1875, men af brist på medel snart måste upphöra,
trädde åter i verksamhet den 1 januari 1879, sedan, såsom nämnts,
anslag af statsmedel för ändamålet erhållits. Utbildningen därstädes af
lärarinneelever har skett i två jämnlöpande kurser, en teoretisk och en
praktisk. Den teoretiska kursen består hufvudsakligen i föredrag öfver
andesvaghetens art och dess hos olika, individer växlande former. Den praktiska
kursen åter omfattar handledning i allt, som hör till barnens vård
och undervisning, öfnings- och proflektioner i alla vid skolan förekommande
undervisningsämnen samt kurser i snickeri, träsnideri, korgmakeri,
halmflätning, väfnad och knyppling. Undervisningskursen för lärarinneelever
var till en början ettårig, men är numera tvåårig. Sköterskeeleverna
erhålla undervisning i hvad som rör de andesvagas vård och
skötsel.

Åldern vid intagningen i uppfostringsanstalterna har växlat rätt mycket,
likaså den tid, under hvilken eleverna vistas i desamma. Blåsten på
arbetshein har gjort, att man ansett sig böra låta eleverna kvarstanna så
länge som möjligt i skolan.

Kostnaderna för driften af undervisningsanstalterna, hvilka till största
delen hafva egna lokaler, somliga för ändamålet särskild! uppförda, hafva
hufvudsakligen täckts genom elevafgifter, understöd af staten och landstingen
samt frivilliga bidrag, som gifvits till ej obetydliga belopp.

Utgifterna för samtliga undervisningsanstalterna uppgingo, enligt meddelade
upplysningar, för år 1893 till 211,519 kronor 74 öre, däri in beräknade
omkostnaderna för fastighet, nybyggnad m. in. dylikt, Afgiften för
elev växlar mellan 50 och 450 kronor. Sammanlagda summan af elevafgifterna
belöpte sig till 81,281 kronor 58 öre. Beloppet af statens bidrag

uppgick, såsom förut nämnts, till 43,700 kronor. Hvad angår understödet
från landstingen, utgjorde detta sammanlagdt 60,168 kronor 85 öre.

Arbetsheminens och asylernas hufvudsakliga inkomster utgöras af
elevafgifter och frivilliga bidrag.

Anstalterna hafva icke någon gemensam ledning, utan administreras
hvar af sin särskilda styrelse. De verka icke heller i allo efter en och samma
plan, om ock de senare grundade till en del inrättat sig efter mönstret af
de förutvarande, därvid i synnerhet skolan i Stockholm tjänat till föredöme.

För antalet platser, elevantalet, elevernas ålder, personalen, omkostnaderna,
elevafgifterna, samt statens och landstingens bidrag till de särskilda
uppfostringsanstalterna lämnas i bil. n:r 8 en öfvers! k t för år 1893, grundad
på meddelanden från anstalterna.

Norge.

I Norge, hvarest obligatorisk skolundervisning är föreskrifven för
andesvaga barn, finnas för närvarande tre anstalter för dylika barn: institutet
Lindern för gossar och Thorshaug för flickor i Kristiania, båda grundlagda
år 1875, samt Scethres institut vid Bergen för gossar och flickor, grundlagd
t år 1882. Alla dessa anstalter äro privata, men åtnjuta statsbidrag.
Numera tillsättas lärarne af kyrko- och undervisningsdepartementet, och
utvecklingen går i den riktning, att samtliga anstalterna antagligen komma
att framdeles helt och hållet öfvertagas af staten.

Anstalterna, som torde kunna betraktas såsom mönsteranstalter i sitt
slag, äro afsedda endast för sådana andesvaga barn, som äro mottagliga för
utbildning. Alla öfriga andesvaga äro således i Norge uteslutna från anstaltsbehandling.
Denna begränsning har sin grund först och främst i
praktiska hänsyn. Då ett land icke anser sig kunna pålägga det allmänna
omsorgen om samtliga andesvaga, tager det sig naturligtvis först an dem,
som genom sin å en anstalt vunna utbildning senare kunna återbetala samhället
åtminstone något af dess ekonomiska uppoffringar.

Ett uttryck för denna Norges ställning till de andesvaga är, att man
i de senaste statistiska beräkningarna blott sökt upplysning om de andesvaga
i skolåldern. För år 1886 insamlades i Norge uppgifter angående
antalet andesvaga i ålder mellan fyllda 7 och fyllda 21 år. Hufvudändamålet
med denna räkning var att åvägabringa upplysning om de
andesvagas mottaglighet för undervisning och upplärande till praktisk
verksamhet. Vid den bearbetning af dessa uppgifter, som sedermera verkställdes,
indelades barnen i tre grupper: a-barn eller sådana, som antogos

Norge.

vara mottagliga för undervisning, b-barn eller sådana, om hvilka detta var
tvifvelaktigt, samt c-barn eller sådana, som voro oemottagliga för undervisning.
Af sammanlagda antalet, 1,359, skolpliktiga andesvaga barn, beräknades
522 kunna hänföras till första gruppen, 587 till andra och 250 till
till tredje. Enligt en år 1891 gjord beräkning skulle hela antalet då förefintliga
andesvaga barn i skolåldern utgöra 1,367, hvilken siffra dock är i så
matto ofullständig, att från en kommun (Bergen) uppgift ej erhållits. Af
dessa 1,367 antogos 881 höra till första gruppen, 327 till andra och 159
till tredje. Att siffrorna inom de särskilda grupperna äro så väsentligen
olika dem enligt beräkningen 1886 beror därpå, att man vid fördelningen
utgått från olika grunder och vid den senare beräkningen
ansett sig böra hänföra till första gruppen många, som förut hänförts
till den andra.

För dessa barn beräknades i anstalterna finnas 390 till 420 platser,
hvarförutom åt en del bereddes undervisning i de s. k. eftermiddagsklasserna
för abnorma barn i åtskilliga folkskolor. Af de öfriga, som sålunda icke
kunde erhålla tillfälle till offentlig undervisning, antogs en del kunna i
hemmen få nödig utbildning.

Undervisningen vid alla tre anstalterna meddelas på två afdelningar:
läseskolan och arbetsskolan.

Enligt reglementet för institutet Lindern stå på läseskolans läroplan:
öfningar, afsedda att lära och vänja eleverna att fullt medvetet bruka sina
lemmar och sinnen, kindergartensöfningar, språk-, åskådnings- och artikulationsöfningar,
undervisning medels bilder samt undervisning i vanliga skolämnen:
läsning, skrifning, teckning, räkning, biblisk historia, katekes, sång,
geografi, historiska berättelser, norska språket och gymnastik. 1 arbetsskolan
åter förekomma förberedande, för den oöfvade handen, det slöa ögat och
den ringa fattnings- och orienteringsförmågan afpassade öfningar, träslöjd
efter en metodiskt ordnad modellserie, trädgårds- och landtbruksarbeten,
snickeri, skomakeri och korgmakeri. I hufvudsaklig öfverensstämmelse
härmed är undervisningen ordnad vid de öfriga instituten, med undantag
däraf att i Thorshaug och afdelningen för flickor i Ssethres institut, som
är samskola med gemensam undervisning i alla bokliga discipliner, i stället
för undervisning i manlig slöjd utbildning i kvinnlig dylik meddelas.

Enligt planen för skolorna skall finnas en lärare eller lärarinna för
hvar tionde elev, förutom nödigt antal handarbetslärare eller lärarinnor.

Särskilda anstalter för utbildning af lärare vid skolorna för andesvaga
finnas icke. I allmänhet hafva personer med den utbildning, som
kräfves af folkskolans lärare, blifvit anställda vid abnormskolan och först
där praktiskt förvärfvat sig särskild utbildning till abnormskolelärare.

Hvart annat år har staten beviljat ett anslag till stipendier åt dessa lärare
för att sätta dem i tillfälle att vid andra anstalter inom eller utom landet
utvidga sin erfarenhet. Lärarelönerna äro jämförelsevis höga, hvarför andesvagskolorna
böra kunna påräkna att erhålla göda lärarekrafter.

Hvarje anstalt är internat och eleverna erhålla där bostad och underhåll
mot en årlig ersättning af 360 kronor för elever öfver 14 år och 312
kronor för barn under 14 år. Själfva undervisningen bekostas helt och hållet
af staten. För budgetterminen 1893—94 är för ifrågavarande ändamål
beviljadt ett belopp af sammanlagdt 114,990 kronor, som på de olika anstalterna
fördelas sålunda:

till Lindern (med 122 elever).................. kronor 32,580

» Saethres institut (med 125 elever) .... » 37,590

» Thorshaug (med 161 elever)................ » 44,820

Med dessa anslag bestridas utgifterna för aflöningen af föreståndare
och lärare, lokal, inventarier, undervisningsmateriel, ljus och ved o. s. v.

Utgifterna för medellösa barns resa till och från anstalt samt uppehåll
därstädes, inberäknadt kläder, skola enligt abnormskolelagen bestridas
af vederbörande kommun, dock att amtsstyrelsen kan bestämma,
att högst en tredjedel af beloppet skall ersättas af vederbörande fattigvårdssamhälle.
För öfriga barn betalas dessa omkostnader af föräldrar eller
målsmän. Till understöd för dem, som icke kunna göra sig räkning på
hjälp af någon kommun, är anslaget ett belopp af 5,000 kronor, afsedt
för alla abnormskolorna. Häraf faller något mer än hälften på skolorna
för andesvaga.

Amtens utgifter för andesvaga barns uppehåll vid anstalterna uppgingo
under år 1891 till 92,067 kronor.

De bestämmelser, hvilka gälla i afseende på skolorna för andesvaga,
innehållas i Lov om abnorme Borns Undervisning af den 8 juni 1881,
med däri gjorda förändringar af den 4 juni 1892, och äro i hufvudsak
följande.

Syftemålet för abnormskolorna är att så vidt möjligt bibringa eleverna
det för folkskolan fastställda mått af kristlig och medborgerlig upplysning
och att uppfostra dem till praktiskt lefnadsyrke samt, där så erfordras, att
meddela de till statskyrkan hörande eleverna konfirmationsundervisning.

Undervisningen i skolorna är kostnadsfri; men, då eleverna bo i skolan,
erläggas vissa afgifter för tillsyn och kost m. m. Bo eleverna utom
skolan, är dennas föreståndare skyldig att ombesörja deras inackordering
på lämpliga ställen och öfva nödig tillsyn öfver deras vård. För hvarje

skola är föreskrifvet ett visst antal af elever, hvilket. ej får öfverskridas.
Ij8.ra.rnes
pliktig att, mot en af statskassan utgående lämplig godtgörelse, till handledning
mottaga personer med nödig, i synnerhet pedagogisk utbildning,
hvilka önska att sätta sig in i den för skolan egendomliga undervisningsoch
uppfostringsmetod. 1 Skolordning och undervisningsplan m. m. fastställas,
efter det »Tilsynskommissionens» yttrande blifvit inhämtadt, af
Kungl. Maj:t eller den, som af Kungl. Maj:t därtill förordnas. Berättigade
att upptagas och undervisas i skolorna äro andesvaga barn mellan fyllda 8 och
21 år (döfstumma mellan 7 och 17 år samt blinda mellan 9 och 21 år)
under högst 8 läroår, såvida icke barnen antingen lida af kroppslig svaghet,
som enligt, läkares intyg gör det onyttigt eller icke rådligt att sända dem
i skola, eller också hafva inhämtat den undervisning, som skolan afser att
meddela. Andesvaga, som icke före 21 års ålder tillbragt nämnda antal
läroår i skola, äro berättigade att uppehålla sig i skolan ytterligare 2 år,
därest föräldrarne så önska och Tilsynskommissionen finner det ändamålsenligt.

En hvar, som mottager abnorma barn till undervisning eller upprättar
en privat skola, för sådana barn, har att därom göra anmälan till
vederbörande skolkommission under bifogande af behörigt intyg om sedlig
vandel.

Den närmare tillsynen öfver hvarje skola utöfvas af en utaf Kungl.
Maj:t förordnad Tilsynskommission, bestående af stiftets skoldirektör och
två andra medlemmar. Finnes bland dessa ingen präst, utser stiftets biskop
en sådan för att Öfva tillsyn särskildt öfver kristendomsundervisningen.
Kommissionen har att följa särskildt utfärdad instruktion och är berättigad
till godtgörelse, som utgår af statsmedel och med stortingets samtycke
bestämmes af Kungl. Maj:t. För öfrigt kunna abnormskolorna inspekteras
af därtill för hvarje gång af vederbörande departement utsedda personer.
Kommissionen insänder årligen genom stiftsdirektionen till vederbörande
departement en af skolans föreståndare afgifven berättelse om skolans
verksamhet och beledsagar denna, berättelse med de anmärkningar, hvartill
omständigheterna föranleda.

Det åligger hvarje skolstyrelse att årligen efter af Kung]. Maj:t fastställdt
formulär till kyrko- och undervisningsdepartementet afgifva, redogörelse
för hvarje inom kommunen''befintligt abnormt barn, som befinner sig
inom de i det. föregående nämnda åldersgränserna. Denna redogörelse skall,
första gången ett barn anmäles, och därest sådant af departementet äskas,

1 Denna föreskrift har ännu ej tillämpats.

äfven senare åtföljas af vederbörande ämbetsläkares förklaring. Departementet
bestämmer, hvilka af de skol berättiga de barnen för hvarje år skola
hänvisas till en abnormskola, äfvensom till hvilken. Inom ett fjärdedels år,
efter det barn sålunda blifvit hänvisadt till skola, och sedermera minst en
gång om året tillkommer det Tilsynskommissionen att undersöka, huruvida
ett fortsatt vistande vid denna skola är af nöden eller kan vara till väsentligt
gagn. I motsatt fall, eller om kommissionen och föreståndaren härutinnan
ej äro af samma mening, anmäles förhållandet till departementet,
som afgör, om barnet skall hemsändas eller förflyttas till en annan för detsamma
mera passande skola.

Målsman, som, oaktadt barn blifvit inkalladt till skolan, undanhåller
detsamma från skolan, straffas med böter.

Ofvan angifna bestämmelser, hvilka enligt författningens föreskrift
skulle träda i kraft efter Kung!. Maj:ts särskilda beslut, allt eftersom nödigt
antal skolor för de olika slagen af abnorma barn upprättats, började
att tillämpas å döfstumskolan den 2 februari 1883 och på blindskolan den
27 april 1885. Tillämpningen med afseende å skolorna för andesvaga började
den 19 december 1891 ocb sker successivt, så att lagen först tillämpas
på andesvaga i åldern 16—18 år och sedan så småningom utsträckes att
omfatta äfven yngre åldersklasser.

Till de befintliga 3 instituten hänvisades sålunda för läsåret 1892—93
andesvaga, som voro födda under åren 1874—1876, hvarvid sådana andesvaga
i nämnda årsklasser uteslötos, som dels kunde undervisas i en särskild
afdelning af folkskolan och dels icke ansågos mottagliga för någon
undervisning. Emellertid visade det sig, att instituten kunde mottaga
flera nya elever, hvarför redan i februari 1893 ytterligare inkallades andesvaga,
som voro födda år 1877. Sålunda voro under läsåret 1892—93
alla för undervisning mottagliga andesvaga, födda under åren 1874—1877,
intagna på anstalter; och till hösten 1893 beräknade man att kunna intaga
ännu en åldersklass, nämligen dem som voro födda 1878.

Danmark.

Verksamheten för de andesvaga har i Danmark nått en hög utveckling,
och omsorgen om dem sträcker sig där lika mycket till asylisterna som
till de i skolåldern varande bildbara och de arbetsföra äldre andesvaga. De
andesvaga mottagas i de af staten understödda anstalterna Gamle Bakkehus
invid Köpenhamn med filial på Ebberodgaard och de K eller sk a anstalterna

Danmark.

för andesvagn, hvilka bestå af eu Bkolafdelning jämte försöksafdelning, asylafdelningarna
Karens Minde, Villa Mottlau och Villa Popi na samt arbetsafdelningarna
Lillemosegaard och Gammelrnosehus.

Gamle Bakkehus, som är en institution, hvilken äger sig själf, började
sin verksamhet år 1855. Den erhöll år 1861 en särskild vårdafdelning
för obolliga andesvaga. Ar 1882 utvidgades vårdafdelningen och inrättades
särskilda asylafdelningar för manliga och kvinnliga andesvaga. I juni 1892
öppnades å egendomen Ebberedgaard vid Birkerod ett arbetshem för vuxna
arbetsföra män och kvinnor. Där upprättades ock samtidigt ett vårdhem
för obotliga andesvaga män och kvinnor, hvilka afskildes från Gl. Bakkehus,
som därefter varit endast skolhem. Anstalten å Ebberodgaard är beräknad
att rymma omkring 4<>0 andesvaga, medan i Gl. Bakkehus tinnes plats för
omkring 150 barn.

Gl. Bakkehus’ jämte Ebberodgaards angelägenheter omhänderhafvas af
en styrelse, med afseende å hvilken gäller att valet af dess medlemmar
skall stadfästas af ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet i
enlighet med för anstalten utfärdade stadgar, hvilka af regeringen sanktionerats.

Början till de Kellerska anstalterna kan räknas tillbaka till år 1856,
då numera atlidne professorn Johan Keller öppnade en liten skola för
abnorma af alla slag. År 1865 afskildes de bildbara andesvaga och sattes
i en särskild afdelning. Efter 10 år voro i denna anstalt, som var ämnad
blott till skola med ändamål att utveckla de andesvaga i såväl praktisk
som andlig riktning, men äfven mottog obildbara, upptagna 100 andesvaga,
och efter 24 år hade antalet stigit till öfver 500. Sedan Keller år 1879
beviljats ett statslån af 110,000 kr. till upprättande af en asyl för obotliga
andesvaga och ett årligt understöd till friplatser af 15,000 kr., öppnades
år 1880 asylen »Karens Minde». I december 1885 trädde Villa Mottlau
(Hjemmet for aandssvage og epileptiske Smaaborn) i verksamhet och år 1886
Villa Popina (Hjem för aandssvage, epileptiske Smaaborn). Efter upprättande
af sistnämnda anstalt förändrades Villa Mottlau till ett »Bornehjem
for aandssvage B orm. År 1885 inrättades ett arbetshem för arbetsföra,
vuxna andesvaga män, sedermera förlagdt till egendomen Lillemosegaard,
samt åi'' 1888 ett dylikt hem för andesvaga kvinnor, numera förlagdt till
egendomen Gammelrnosehus i närheten af Lillemosegaard.

Antalet andesvaga i de Kellerska anstalterna har stigit allt mer och
mer och utgjorde år 1892: i undervisningsanstaltens skolafdelning 116—125
och försöksafdel ning 60—76 samt externer 75—87, i Karens Minde 113—
117, Villa Mottlau 29—34, Villa Popina 38-—40, Lillemosegaard 104—110
och Gammelrnosehus 21—31.

De Kellerska anstalterna ägas af professor Kellers änka. Af regeringen
samt Köpenhamns kommun är tillsatt en »Tilsynskominission» för
ätt öfva inseende öfver desamma.

Hvad angår sättet för undervisningens ordnande i de danska anstalterna,
är Gl. Bakkehus skola indelad i fyra klasser: försöksklassen, den
förberedande klassen, den teoretiska samt den praktiska klassen. I förstnämnda
klass upptagas alla nykomna elever. De vänjas bär vid ordning
och disciplin. Ehuru somliga af barnen i denna klass redan efter en
kort tids prof kunna uppflyttas i en högre, måste dock största delen där
genomgå en ett- eller flerårig kurs, afseende att bibringa dem herravälde
öfver sina rörelser, att öfva bruket af sinnena, att framkalla, rena och
utveckla språkljuden samt att göra eleverna förtrogna med det dagliga
lifvets mångfaldiga, oftast mötande förhållanden, hvarvid åskådningsundervisningen
är det förnämsta utbildningsmedlet. Härpå fortsattes i den förberedande
klassen åskådningsundervisningen och påbörjas den egentliga
fackundervisningen, på det att barnen, dä /le uppflyttas i nästa klass, skola
hafva någon grund lagd, hvarpå sedan kan arbetas vidare. I den teoretiska
klassen upptagas de barn, som i den förberedande gifvit hopp om att
en fortsatt undervisning i allmänna skolämnen skall blifva fruktbar. Den
praktiska klassen mottager dels de barn, som redan i försöksklassen visat
sig icke vara ägnade för teoretisk undervisning, dels ock dem, som, efter
att en längre eller kortare tid hafva njutit teoretisk undervisning, befunnits
olämpliga härför. Barnens sysselsättning i den praktiska klassen utgöres
hufvudsakligast af slöjd och dylikt.

Den Kellerska skolan är indelad i en försöksafdelning samt en praktisk
och en teoretisk afdelning med i det väsentliga samma anordning som
i skolan vid Gl. Bakkehus.

Hvad lärarepersonalen vid dessa undervisningsanstalter vidkommer,
hade Gl. Bakkehus, -hvarest vid utgången af läsåret 1892—93 voro intagna
165 skolelever, vid samma tid, utom öfningslärare, 15 lärare och lärarinnor,
således en lärare eller lärarinna för 11 elever, under det att den Kellerska
skolan, hvars elevantal nämnda tid utgjorde i genomsnitt 250, hade 29
lärarinnor, eller en för 8 till 9 elever. Utgifterna för lärarepersonalen samma
år uppgingo vid Gl. Bakkehus till 16,515 kr., eller 100 kr. pr elev, vid
Kellerska skolan till 24,381 kr. 40 öre, eller 97 kr. 52 öre pr elev.
Härvid är att märka, att, medan vid Gl. Bakkehus föredrages att anställa
färre, men bättre lönade lärarekrafter, hyllas vid den Kellerska skolan den
åsikten, att skolan bäst gagnas genom att lärarekåren sammansättes af två
klasser personer, nämligen en mindre klass af väl utbildade, äldre fast
anställda lärare, som hafva denna speciella undenisning till sin lifsuppgift

samt aflönas i öfverensstämmelse därmed och som bilda den lasta ramen
för hela undervisningssystemet, och en talrik klass yngre, friska krafter, af
hvilka cn del småningom öfvergår till de äldres klass, under det att de
öfriga slå sig in på andra banor.

Såsom regel följes i Kellerska skolan den ordningen med afseende å
lärarepersonalen, att eventuella aspiranter utbildas under ett hälft års tid
såsom lärarinneelever. De betala ingen afgift för utbildningen, utan erhålla
i stället såsom uppmuntran en gratifikation af 10 kronor i månaden. Visa de
sig härunder lämpliga till lärarinnor, erhålla de en tid vikariat och blifva
därefter, om ej fast plats tinnes ledig, anställda såsom timlärarinnor.

Kostnaden för underhållet af anstalterna för de andesvaga täckas till
väsentligaste delen genom kostpenningarna. Gl. Bakkehus har väl en ränteinkomst
af till densamma donerade kapital och mottager, utom frivilliga
bidrag, en ej obetydlig summa från det danska varu- och industrilotteriet,
men kostpenningarna äro dock den hufvudsakligaste inkomsten äfven här.
Kostpenningar erläggas med 600 kronor för hvarje skolelev, häri inräknadt
betalning för undervisningen, för underhållet i vårdhemmen 600 kronor
och i arbetshernmen 400 kronor. Af dessa belopp tillskjuter staten intill
hälften för medellösa, medan vederbörande målsman samt kommun och
amt betala den andra hälften. I Kellerska anstalternas skolafdelning finnes
ett ganska betydligt antal externer, för hvilkas deltagande i undervisningen
erlägges en månatlig afgift af 10 kronor. För största delen af dessa
externer bekostas emellertid undervisningen af Köpenhamns kommun, hvilken
ej betalar högre afgift än efter 6 kronor i månaden för hvarje elev.

Statens deltagande i kostnaderna för de andesvagas vård och uppfostran
kan räknas tillbaka till år 1876, da för ändamålet beviljades ett
belopp af 10,000 kronor. Nästan år för år har statens bidrag ökats, och
för år 1898 voro anvisade för detta ändamål 260,000 kronor.

Ar 1888 erhöll en kommission af danska staten i uppdrag att föreslå
åtgärder till främjande af de andesvagas vård och undervisning. Denna
kommission afgaf i november 1891 sitt betänkande och förslag till »Lov
om Foranstaltninger till Forsorg for aandssvage». I sitt betänkande anför
kommissionens flertal bland annat, att tiden ännu icke syntes vara inne
för införande af obligatorisk undervisning för andesvaga barn, för hvilken
kommissionen dock hyste stor sympati, men att det vore nödvändigt att
flera undervisningsplatser upprättades, ehuru endast så småningom, allt
eftersom behofvet därtill gjorde sig gällande. Af lagförslagets innehåll torde
här böra anföras följande. För att en anstalt skall vara berättigad att
upptaga andesvaga och njuta bidrag af staten — enligt förslaget skulle
staten bidraga med hälften af underhållskostnaderna för hvarje i anstalt för

andesvaga intaget medellöst barn — måste den vara erkänd såsom sådan
af ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet. Ministeriets samtycke
fordras likaledes till utvidgning af redan erkänd anstalt. Betinnes en anstalt
skötas på olämpligt sätt, kan ministeriet återkalla det meddelade tillståndet.
Ingen får i anstalt för andesvaga intagas, förrän auktoriserad läkare afgifvit
förklaring därom, att personen i fråga lider af andesvaghet. Ministeriet för
kyrko- och undervisningsväsendet har uppsikten öfver samtliga anstalter för
andesvaga. En ny anstalt med plats för omkring 600 andesvaga uppföres,
inrättad dels såsom skolhem, dels såsom vårdhem. Till grundens förvärfvande,
för uppförande af byggnader, rymmande omkring 100 barn, samt
till anskaffande af inventarier skulle för finansåret 1892—93 anslås ett
belopp af intill 383,000 kronor. Under förutsättning att de Kellerska
anstalterna öfvergå från privat egendom till en institution, som äger sig
själf, skulle ofta nämnda ministerium bemyndigas att tilldela denna institution
ett lån från statskassan till hjälp vid bestridande af utgifterna för
uppförande af ett nytt skolhem för 250 barn.

Efter framställning af kommissionen inhämtades i december 1888
uppgifter öfver samtliga andesvaga i Danmark åt hvarje ålder, art och
grad. Enligt dessa uppgifter funnos då 3,907 andesvaga eller 18 på 10,000
invånare. Denna siffra anses dock vara afgjordt lägre än det verkligen
förefintliga antalet. 5—6,000 antages vara en sannolikare siffra. Af de
3,907 voro 357 under 8 år, 1,515 i åldern 8—18 år och 2,016 öfver 18
år. Angående 19 hade icke uppgift lämnats om ålder. 1,154 betecknas
såsom bildbara andesvaga barn, 1,240 såsom asylister, barn och vuxna,
och 1,355 såsom arbetsföra vuxna. Beträffande återstående 158 saknades
upplysningar, huruvida de vore att hänföra till ena eller andra gruppen.

Finland.

I Finland, hvarest antalet andesvaga år 1883 beräknades utgöra
2,700, af hvilka 1,225 befunno sig i åldern 8—20 år, födda 1875—1863,
finnes för närvarande blott en uppfostringsanstalt för andesvaga barn, nämligen
i Vanå socken af Tavastehus län.

Anstalten, som under åren 1892 och 1893 hade 35 elever, åtnjuter
följande statsanslag, hvilka beviljats för en tid af 5 år, räknadt från läsårets
början år 1891, nämligen till hyra 3,000 mark och till understöd
för anstaltens ledning ett belopp, som beräknas i förhållande till elevernas
antal på det sätt, att, om antalet elever är 15, understödet utgår med

Finland.

21,000 mark, men, om elevantalet öfverstiger 15, ökas med 300 mark för
hvarje elev, dock att hela understödet ej får öfverskrida 24,000 mark.

Därjämte uppbäras af eleverna vissa årsafgifter, hvilka år 1892 uppgingo
till ett sammanlagdt belopp af 8,395 marly 35 penni, således i medeltal
239 mark 87 penni för hvarje elev. Arsafgifterna hafva delvis
erlagts af kommuner och fattigvårdsstyrelser med olika belopp, växlande
mellan 50 och 300 mark för hvarje barn. I regel har ingen på grund af
bristande förmåga att erlägga årsafgift blifvit vare sig hindrad att vinna
inträde å anstalten eller utesluten från densamma. Af årsafgifterna skall
bildas en reservfond till bestridande af kostnaderna för fattiga elevers beklädnad
äfvensom till beredande af friplatser åt sådana elever.

Under år 1892 uppgingo anstaltens inkomster till 35,395 mark 35
penni, medan utgifterna belöpte sig till 35,047 mark 66 penni.

Förutom otnförmälda anstalt fanns ännu 1892 i Jakobstad ytterligare
en anstalt för andesvaga barn, hvilken emellertid, såsom det vill synas,
på grund af ekonomiska svårigheter sedermera upphört. Denna anstalt,
som var afsedd för svensktalande barn, inrättades för omkring 16 år sedan
och var under läsåret 1891—1892 besökt af 10 elever. Under samma
läsår uppgingo inkomsterna för anstalten till 5,204 mark och 99 penni, i
hvilken summa ingå afgifter för 3 betalande elever med 955 mark,
medan återstoden utgöres af statsanslag, beviljadt år 1891 efter 5,000 mark
om året, med villkor att vid anstalten funnes minst 10 elever. De direkta
utgifterna för anstalten belöpte sig under samma läsår till 4,742 mark 50
penni, Jivarvid likväl icke beräknats någon ersättning åt föreståndaren.

Ar 1888 tillsattes i Finland eu kommitté för uppgörande af förslag
beträffande abnormskoleundervisningens ordnande därstädes. Denna kommitté
afgaf i december 1889 sitt betänkande med »förslag till förordning angående
organisation af abnormskoleväsendet i storfurstendömet Finland». Enligt
statistiska beräkningar funnos då i skolåldern omkring 1,500 andesvaga, af
hvilka vid pass 500 kunde anses bildbara. I afseende å åstadkommande af
läroanstalter för dessa bildbara andesvaga föreslog kommittén, att dylika
anstalter borde, i öfverensstämmelse med den riktning andesvagskolornas
organisation nästan öfverallt i utlandet tagit, såvidt möjligt baseras på privatskolesystemet.
Endast i det fåll att genom privat initiativ tillräckligt
antal skolor icke skulle komma till stånd, borde staten skrida till sådana
anstalters upprättande. Såsom skäl härför anförde kommittén i motiven,
att det vore för dessa anstalter af utomordentlig vikt, att fackmannen med
största möjliga frihet finge lämpa den inre organisationen efter förhandenvarande
förhållanden och behof, och en privatskola, där den arbetade under
normala ekonomiska förhållanden, vore mäktig af en långt större rörlighet

och afpassningsförmåga, än en stätsan stalt. Införande af skoltvåttg ansåg
sig kommittén icke böra förorda, utan hyste den uppfattning, att abnormskolans
mål jämväl kunde nås på frivillighetens väg, om blott tillträdet till
abnormskolorna underlättades så mycket som möjligt, hvarför kommittén
ansåg det nödvändigt att staten, särskild!- i betraktande af den fattigdom,
som vore rådande i de befolkningslager, bland hvilka andesvaghet oftast
förekomme, med materiellt bistånd på det kraftigaste trädde emellan.

Af förslagets innehåll torde här böra meddelas följande.

Abnormskolorna skola i likhet med folkskolorna lyda under öfverstyrelsen
för skolväsendet. För abnormskolan tillsattes en inspektör, hvilken
i alla de frågor, som röra abnormskolan, äger att i öfverstyrelsens öfverläggningar
och beslut deltaga. Vid öfvervakandet af abnormskolorna biträdes
öfverstyrelsen af för ändamålet inom församlingarna utsedda skolråd.

Anstalterna för andesvaga mottaga sådana barn, som på grund al
psykiska lyten icke kunna i skolon för normala barn undervisas, och äro
internat. Undervisningen fortgår i regel åtta år, dock så att elev icke ur
anstalten utskrifves, så länge undervisning och uppfostran inom denna
pröfvas vara för honom nödvändig. Vid anstalt för andesvaga ägor icke
fast klassindelning rum, utan böra eleverna så fördelas, som i hvarje särskildt
fall pröfvas vara för undervisning och öfning ändamålsenligast. I teoretiska
ämnen må mer än tio elever endast i undantagsfall samtidigt af en
lärare undervisas.

För kompetens till ordinarie lärare- eller lärarinnetjänst vid abnormskola
erfordras bland annat att hafva genomgått folkskolelärare- eller
lärarinneseminarium samt att kunna förete intyg öfver godkändt teoretiskt
och praktiskt prof inom nämnda skola.

Den, som önskar utbilda sig för lärare- eller lärarinnekallet vid
sådan skola och äger härtill nödiga förstudier, skall för vinnande af erforderliga
fackkunskaper genom auskultering göra sig förtrogen med undervisning
och uppfostran.

Hvad lärotid och ferier beträffar föreslås, att vid anstalter för andesvaga
sommar- och julferiernas sammanlagda längd icke må öfverskrida
nio veckor. Eleverna kvarstanna vid dylika anstalter äfven under ferierna,
såvida icke föräldrar eller målsmän anhålla om barnens hemförlofvande.
1 dessa anstalter meddelas under fastställd lärotid å söckendagar högst åtta
timmars undervisning.

Berättigade till intagning i skola iför andesvaga äro barn mellan
fyllda sex och icke fyllda nitton år. Afvikelse härifrån kan dock under
vissa omständigheter ske.

G 4

Tyskland.

Undervisningen för alla i offentliga, abnormanstalter intagna elever är
kostnadsfri. För boning, kost ocb vård erläggas för hvarje elev årligen
200 mark. Ingen till upptagning i abnormanstalt, anmäld elev må dock på
grund af medellöshet ur denna uteslutas, hvarför, om omförmälda afgift
ej kan erläggas, lämplig nedsättning i densamma må enligt lärarekollegiets
pröfning beviljas eller också friplats medgifvas.

Hälften af det beräknade arbetsvärdet för arbeten, förfärdigade af
eleverna inom abnormanstalten, fördelas mellan eleverna för att vid afgång
efter afslutad kurs till dem utgifva». Den andra hälften öfverföres till en
särskild understödsfond för afgångna elever.

Vill kommun, förening eller enskild person inrätta abnormanstalt,
skall anmälan därom ske hos öfverstyrelsen för skolväsendet. Önskas för
dylik anstalt understöd af allmänna medel, så, om anstalten eller tillämnad
anstalt befinnes kunna befrämja abnorm sko] ans uppgift och de äskade beloppen
godkännas, beviljas det sökta bidraget efter öfverstyrelsens framställning.

Föreståndare eller föreståndarinna äfvensom lärare eller lärarinna vid
privat abnormskola, som uppfyller de för ordinarie tjänst vid statsnnstalt
fastställda kompetensfordringar och undervisar föreskrifvet timantal, äger
pensionsrätt enligt samma grund, som för lärarepersonalen vid offentlig
abnormskola, enligt förslaget, skall gälla.

Tyskland.

Hvad beträffar andesvagundervisningen i öfriga länder, där densamma
vunnit någon större utveckling och blifvit föremål för ordnande och omhändertagande
från det allmännas sida, hade Tyskland, hvarest år 1891
antogs finnas andesvaga till ett antal af omkring 60,000, nämnda år omkring
6,000 anstaltsplatser, fördelade på omkring 40 anstalter, af hvilka några
lämnade utrymme för mer än 300 andesvaga.

I anstalterna intagas andesvaga barn vid en minimiålder af i regel
5 a 6 år. De flesta anstalterna äro upprättade och drifva» af inre missionen,
på grund hvaraf föreståndarne oftast åro präster. Blott få äro statsanstalter.
Prägeln af privat välgörenhetsanstalt hvilar därför naturligen
öfver största delen af dem, och på de flesta ställen råder ringa sympati
för att staten skall öfvertaga desamma. Andesvagväsendet anses ännu icke
moget för att glida in i mera fasta statsformer, men något större
kontroll och stöd från statens sida är man dock i regel ense om att önska.

Endast i konungariket Sachsen är skoltvång med afseende å andesvaga
infördt, men till följd af förhållandena har denna lagstadgade skolplikt däi
ännu knappast stor betydelse.

Tyskland omfattar alla arter af andesvaga med nästan lika stort intresse,
hvarför också de tyska anstalterna ofta hysa skolbarn, asylister och
arbetsföra inom samma murar.

Hvad angår åtgärderna för de andesvaga i Tysklands särskilda delar,
hafva blott för konungarikena Preussen och Sachsen samt storhertigdömet
Baden något utförligare uppgifter stått kommitterade till buds.

Ehuru i Preussen, likasom annanstädes, undervisningen af andesvaga
och epileptisk^ barn ännu icke blifvit fullständigt ordnad, befinner sig
densamma dock därstädes i snabb utveckling. Sammanlagdt funnos enligt
tillgängliga upplysningar år 1891 — förutom en anstalt för andesvaga af
judisk börd — 34 anstalter, af hvilka de äldsta datera sig från 1840-talet.
Af de andesvaga, som voro intagna i dessa anstalter, befunno sig 1,135 gossar
och 763 flickor eller tillhopa 1,898 i skolåldern. Undervisningen försiggick
i 108 undervisningsklasser, af hvilka 79 voro gemensamma för gossar och
flickor, 17 afsedda endast för gossar och 12 för flickor. Vid anstalterna
voro anställda 28 lärare, 34 lärarinnor, 34 manliga och 10 kvinnliga
biträdande lärare samt 38 handarbetslärarinnor. Undervisning meddelades
i allmänhet i folkskolans vanliga ämnen, hvarjämte eleverna erhöllo utbildning
i åtskilliga praktiska sysselsättningar, såsom landtbruks- och trädgårdsarbeten,
snickeri, korgtnakeri, bokbinderi, mattväfnad, skomakeri, skråddeii,
stickning, sömnad, virkning, väfnad, köks- och lmshållsgöromal m. m.

Omkostnaderna för anstalterna betäckas hufvudsakligen genom kostpenningar
jämte bidrag af staten, provinserna och kommunerna, äfvensom
genom kollekter och frivilliga gåfvor.

Af anstalterna må några af de mera betydande här nämnas. Att
märka härvid är, att uppgifterna gälla för åren 1886 och 1887, enär angående
ifrågavarande anstalter uppgifter för senare tid ej varit kommitterade

tillgängliga.

Anstalten i Schleswig (Erziehungs-Anstalt fur blöd- lind schwachsinnige
Kinder), grundlagd år 1852, är en privatanstalt, fastän stående under
statens uppsikt. 1 densamma funnos 55 manliga och 22 kvinnliga andesvaga,
af hvilka resp. 49 och 18 voro bildbara. Anstalten mottager elever
vid en minimiålder af 5 år.

Hephata vid Märk-Gladbaeh i Rhenprovinsen, uppfostrings- och vårdanstalt
för andesvaga, grundlagd år 1859, är en from stiftelse. Eleverna,
som mottagas vid en minimiålder af 5 år, utgjordes af 124 manliga och
50 kvinnliga andesvaga. Af dessa voro resp. 78 och 27 bildbara.

Preussen.

I byarna Neinstedt och Thale invid Harzbergen finnes en komplex
af barmhärtighetsanstalter, kallade Neinstedter-anstalterna. Inom dessa
finnas asyler för äldre och yngre, manliga och kvinnliga andesvaga samt
för af epilepsi lidande barn. Anstalterna äro delade i fem olika afdelningar,
af hvilka fyra äro afsedda för andesvaga. Af dessa voro i Elisabetlistiftelsen
med asylen Gottessorge, upprättad år 1861, intagna 150 äldre och
yngre manliga andesvaga, af hvilka 101 voro bildbara. Anstalten, som
mottager andesvaga barn vid en minimiålder af 10 år, åtnjuter statsanslag.
Asylen Kreuzhulfe på slottet Detzel vid Neuhaldensleben, grundlagd år 1864,
hade 6 manliga och 70 kvinnliga andesvaga, af hvilka resp. 6 och 23 voro
bildbara. Minimiåldern vid upptagandet var 6 år. I asylen Kreuzhulfe i
Thale, upprättad år 1876, voro intagna 25 manliga och 140 kvinnliga andesvaga.
Af dessa voro resp. 15 och 102 bildbara. Minimiåldern vid intagandet
var 6 år. I sjuk- och vårdanstalten Gnadenthal i Thale slutligen,
öppnad år 1884, mottagas manliga och kvinnliga patienter, som lida af
epilepsi. Där funnos 80 andesvaga och bland dessa 39 bildbara.

Langenhagen i Hannover (Erziehungs- und Pflege-Anstalt fur geistesschwache
Kinder), grundlagd år 1862 med understöd af Johanniterorden, är
egentligen en privat välgörenhetsanstalt, ehuru den åtnjuter ett årligt statsanslag
af 16,000 mark. Högsta ledningen af densamma utöfvas af en
»Komité zur Errichtung von Idioten-Anstalten zu Hannover». Eleverna,
hvilka kunna intagas vid en ålder af 5 år, utgjordes af 213 manliga och
156 kvinnliga andesvaga, af hvilka resp. 151 och 101 voro bildbaia. Likasom
i alla de äldre tyska andesvaganstalterna finnes äfven här en särskild
afdelning för arbetsdugliga äldre andesvaga.

Kiickenmuhle vid Stettin, upprättad år 1863, är en from stiftelse med
föreningsrättigheter och under förvaltning af ett kuratorium. I densamma,
som mottager elever vid en minimålder af 5 år, funnos 117 manliga och
100 kvinnliga andesvaga, af hvilka voro bildbara resp. 94 och 74. Med
anstalten är förbunden en handelsträdskola.

Scheuem vid Nassau, grundlagd år 1870, är en privatanstalt under
öfveruppsikt af staten. Elevernas antal utgjorde 110 manliga och 76 kvinnliga
andesvaga, af hvilka voro bildbara resp. 60 och 35. Af staten åtnjöt
den understöd med 4,000 mark.

Slutligen torde böra omförmälas den genom magistratens i Berlin
försorg år 1881 öppnade, omsorgsfullt inrättade kommunala andesvaganstalten
i Dalldorf. I densamma voro intagna 96 manliga och 49 kvinnliga
andesvaga, af hvilka resp. 69 och 33 voro bildbara. Såsom minimiålder
vid intagande i denna anstalt är stadgad en ålder af 7 år.

I konungariket Sachsen erhålla dess andesvaga medlemmar under- Sachsen.
visning och vård i de båda statsanstalterna för »schwach- und blödsinnige
Kinder» i Grossliennersdorf och Nossen, hvilka trädde i verksamhet år 1889
enligt en förordning af den 1 juni samma år och af hvilka den förra är
afsedd för gossar och den senare för flickor. Dittills hade bildbara andesvaga
af båda könen omhändertagits af den redan ar 1846 upprättade, till
slottet Hubertusburg förlagda anstalten för dylika barn, hvarjämte till utveckling
oförmögna andesvaga barn intagits till vård i en särskild barnafdelning
af en därsammastädes befintlig vårdanstalt. På grund af omförmälda
förordning upphörde uppfostringsanstalten på Hubertusburg och
ersattes af berörda båda anstalter, till hvilka äfven förflyttades de i vårdanstaltens
barnafdelning intagna andesvaga. Orsaken till denna anordning
var, att man fann det olämpligt att genast från början på särskilda anstalter
afskilja bildbara andesvaga från sådana barn, som ansågos oemottagliga
för undervisning, att för båda slagen af andesvaga handledning och
tillsyn vid praktisk sysselsättning erbjödes i större utsträckning vid de nya
anstalterna, särskildt genom en med anstalten i Grosshennersdorf förenad
åkerbrukskoloni, samt att slutligen deri genom upprättande af en anstalt
för gossar och en för flickor åsyftade fullständiga isoleringen af könen ansågs
vara ändamålsenlig.

Grosshennersdorf och Nossen upptaga andesvaga barn redan vid
fyllda 5 år, ehuru många dock intagas senare. De bildbara barnens uppfostran
och undervisning fortgår i allmänhet till konfirmationsåldern, eller
till fyllda 14 år, men där så anses erforderligt äfven längre. Obildbara
kunna få stanna i anstalterna, till dess de på grund af sin kroppsutveckling
icke längre lämpa sig för en barnanstalt. I båda anstalterna meddelas
undervisning i handarbete.

Ar 1889 funnos intagna i Grosshennersdorf 212 andesvaga gossar,
af hvilka 85 undervisades i den förberedande och 17 i den egentliga skolan
samt 152 erhöllo undervisning i slöjd. I Nossen funnos samma tid 144
flickor. Af dessa voro 44 bildbara och intagna i den förberedande
skolan; 84 undervisades i handarbete. Personalen utgjordes vid Grosshennersdorf
af 2 lärare och 12 vårdare och vid Nossen af 2 lärarinnor
och 13 vårdarinnor.

För andesvaga blinda är sörjdt genom en till blindinstitutet i Dresden
hörande för dylika barn afsedd särskild afdelning.

Förutom denna afdelning och de båda statsanstalterna Grosshennersdorf
och Nossen finnas i Sachsen i de större städernas folkskolor särskilda
klasser för abnorma eller i andligt afseende efterblifna barn och därjämte
på flera ställen privata uppfostringsanstalter för andesvaga, såsom i Dresden

Baden.

den Schröterska anstalten, Martinsstift i Sohland am Kothstein och anstal
ten »Ebenezer» i Siegmar vid Chemnitz.

I Baden skola enligt lag angående elementarundervisningen den 13
maj 1892 i särskild lag innehållas bestämmelser om undervisnings meddelande
åt sådana barn, som på grund af fysiska eller psykiska fel icke kunna
med framgång begagna sig af undervisningen i folkskolan. Någon sådan
särskild lag finnes emellertid för närvarande icke. Ej heller förekomma
några statsanstalter för undervisning och uppfostran af andesvaga barn.
De för detta ändamål befintliga privata anstalterna äro belägna i Herthen,
Mosbach och Kork.

St. Josefsanstalten i byn Herthen nära Basel grundades år 1879 och
omhänderhafves sedan år 1889 af en förening eller korporation, som står
under ärkebiskopens af Freiburg beskydd. Anstalten, som är katolsk, men
står öppen för alla bekännelser, har till ändamål så väl att vårda och uppfostra
andesvaga barn, som ock att mottaga och varda svagsinta och med
fallandesjuka behäftade af alla åldrar. Anstaltens utveckling har gått i
den riktning, att (len hufvudsakligen blifvit en vårdanstalt för andesvaga
och sinnessjuka. År 1888 bestämdes, att på anstalten skulle tillämpas de
föreskrifter, som gälla privata vårdanstalter för sinnessjuka.

Allt efter sitt olika fysiska eller psykiska tillstånd indelas de. å anstalten
intagna i olika afdelningar, så att epileptiska, svagsinta, bildbara
och obildbara andesvaga, barn och vuxna, män och kvinnor äro inhysta i
olika lokaler, och hvarje sådan afdelning står under särskild uppsikt. Vården
handhafves af systrarna »vom heiligen Kreuz», hvilka hafva sitt »Mutterhaus»
i Ingenbohl.

Omkostnaderna för anstalten bestridas dels utaf afkastningen af föreningens
fonder, hvilka den 1 januari 1893 utgjorde 168,421 mark, dels
af de afgifter, som erläggas för de å anstalten intagna vare sig af dessas
anhöriga eller af vederbörande kommun, och dels af frivilliga bidrag^ Arsafgiften
är i regel för barn 220 mark och för vuxna 300 mark. Är 1892
belöpte sig utgifterna till 140,103 mark. Vid slutet af samma år var antalet
af de å anstalten intagna 379, af hvilka 3 voro mellan 2 och 5 år,
75 mellan 5 och 10 år, 185 mellan 10 och 20 år, 102 mellan 20 och
60 år samt 14 öfver 60 år; den yngsta var 2 år och den äldsta 73 år
gammal. Af i anstalten befintliga andesvaga barn voro 82 bildbara.

Undervisningen af dem, som äro någorlunda bildbara, försiggår dels
i en förberedande skola, dels i den egentliga skolan. Den förra står under
ledning af en syster; och befunno sig i densamma under år 1892 25 barn.
I den egentliga skolan, i hvilken under nämnda år befunno sig 57 barn,

meddelas undervisning dels af anstaltens lärare, dels af hufvudläraren i
Herthen. Den förre har tillsynen öfver barnen sig anförtrodd och öfvervakar
dem vid deras lekar o. s. v. Undervisningen omfattar läsning, skrifning
och räkning. I räkning äro barnens framsteg ringa, men däremot
större i skrifning. Därjämte meddelas barnen åskådningsundervisning öfver
olika föremål ur naturen, hushållet o. s. v., hvarvid användes en liten
samling af uppstoppade fåglar, bilder af djur, modeller till hushållssaker,
verktyg o. s. v. Af synnerligt gagn har ett antal kolorerade väggtaflor
varit, hvilka göra barnen bekanta med alla möjliga föremål ur naturen,
familjelifvet, hushållet och handtverkena samt framställa i bilder gamla
och nya testamentets bibliska historia. På religionsundervisningen lägges
stor vikt: hufvudsyftet är därvidlag att bereda barnen till konfirmation
och nattvard.

Äfven öfvas barnen i att sjunga både religiösa och andra sånger,
hvilket alltid gör dem stor glädje och väcker äfven de trögaste ur deras
apatiska tillstånd. En liten teater, där de uppföra små sago- och barnpjeser,
bereder dem stort nöje. Somliga hafva till och med utmärkta anlag
för att lära utantill äfven större stycken. Vackra julpjeser hafva spelats
af barnen och stundom gjort så stor lycka, att de måst gifvas upprepade
gånger. Likaså hafva barnen anordnat vackra lefvande bilder.

De, som ej äro i stånd att mottaga undervisning, hållas till allehanda
kroppsarbeten, såsom olika handtverk, arbete på åkern och i trädgården m. m.;
flickorna öfvas i åtskilliga kvinnliga slöjder och arbeten. Barnen vistas så
mycket som möjligt ute i fria luften. Rymliga lekplatser, särskilda för de
olika könen, finnas invid anstalten, och måltiderna intagas ute, när så
ske kan.

Anstalten i Mosbcich upprättades år 1880 af en förening. Dess
ändamål är att uppfostra och så vidt möjligt utveckla andesvaga barn
om högst 16 års ålder. Fastän hufvudsakligen framgången ur evangeliska
kretsar och på den grund afsedd att verka i evangeliskt kristlig anda, står
anstalten likväl, så vidt medel och utrymme det tillåta, öppen för anhängare
af alla bekännelser.

Den undervisning, som meddelas i anstalten, omfattar hvad som ingår
i folkskoleundervisningen, äfvensom arbeten, hörande till landtbruk,
hushållning och handtverk.

Föreningens inkomster utgöras af dels afkastningen af anstaltens fonder,
dels frivilliga bidrag och elevernas årsafgifter. Dessa senare växla allt
efter de betalandes förmögenhetsförhållanden mellan 200 och 400 mark,
men kunna för obemedlade och fattiga kommuner ytterligare nedsättas.
Under åren 1886 och 1892 erhöll anstalten statsbidrag till ett belopp af

Frankrike.

10,000 mark för hvartdera året till betäckande af kostnader för utvidgningsarbeten.
Vidare bidrager staten årligen med 3,000 mark till själfva underhållskostnaderna,
och har anstalten att härför mottaga 10 elever, som anvisas
af ministeriet för det inre.

Antalet elever utgjorde år 1892 115, af hvilka 72 voro gossar. Det
förtjänar att anmärkas, att af anstaltens elever flertalet städse varit manliga.
Ar 1889 funnos bland 88 elever 50 gossar, år 1890 bland 103
likaledes 62 gossar och år 1891 73 bland 114.

Omkostnaderna för anstalten under läsåret 1891—1892 uppgingo till
53,305 mk.

Anstalten i Kork för epileptiska barn började sin verksamhet år
1892. Den grundades af en förening, som bildades år 1891 och under år
1892 erhöll »Körperschaftsrechte». Vid anstalten, som är afsedd att vara
en vårdanstalt för epileptiska barn i skolåldern och där blott undantagsvis
barn, som äro mellan 14 och 16 år gamla, vinna inträde, kunna intagas
40 barn, men den är ännu föga besökt. Den ledes i evangelisk anda,
men står öppen för barn af alla bekännelser.

Omkostnaderna bestridas dels genom afkastningen af anstaltens fonder,
dels af frivilliga bidrag och barnens årsafgifter. Dessa växla allt efter
barnens ålder, förmögenhetsförhållanden och anspråk mellan 240 och 600
mark. Dock kunna ålfven pensionärer intagas å anstalten, hvilka för egna
rum och särskilda vårdare betala högre afgifter, mellan 1,200 och 2,400
mark om året.

Föreningen ämnar till budgetterminen 1894—1895 söka statsbidrag:
dels 5,000 mark för en gång ocli dels 3,000 mark årligen; föreningen
skulle å sin sida förplikta sig att mottaga 10 barn, som af regeringen
anvisades.

Frankrike, Schweiz, England och Nordamerikas Förenta

Stater.

Oaktadt Frankrike haft en af andesvagsakens första och mest ansedda
förkämpar, Séguin, har intresset för de andesvaga i detta land icke
bland befolkningen vunnit någon allmän utbredning eller där åstadkommit
upprättande af större, särskilda anstalter för de andesvaga. Af i Frankrike
förefintliga anstalter för ifrågavarande barn må nämnas den i Paris inom
Salpétriéres område belägna, af staden Paris underhållna och af Séguin
grundlagda skola för flickor mellan 7 till 19 år med plats för 100 elever,
samt privatskolan för gossar i Gentilly, nära hospitalet Bicétre, grundlagd

år 1847 och inrättad för omkring 55 elever. I flickskolan lägges stor vikt
vid undervisningen i handarbete, hvari en del af flickorna vunnit en
ganska långt uppdrifven skicklighet. Hvad angår undervisningsmetoden,
begagnas den i Frankrike i de flesta skolor för normala barn använda
läsmetoden äfven i andesvagskolorna och anses mycket fördelaktig.

Schweiz står bland de europeiska länderna afgjordt högst med hän- Schweiz.
syn till de andesvagas antal, som väl icke är fullt kändt, men anslogs år
1891 till ungefär 30,000 på en befolkning af omkring 2 millioner människor.
Man väntade sig därför, att arbetet för de andesvagas vård och utveckling
skulle hafva hunnit långt framåt här i kretinernas hemland, hvarest
Guggenbiihl utöfvade sin för så många andra länder fruktbringande verksamhet.
Sådant är emellertid ingalunda förhållandet. Anstalten på Abendberg
förlorade efter få år folkets förtroende till följd af det vårdslösa sätt,
hvarpå densamma sköttes, och på samma gång förlorade ock allmänheten
sin tro på saken. Under det andra länder efter det från Schweiz gifna föredömet
kraftigt arbetat för de andesvaga, har man i Schweiz varit så godt
som overksam. Först på senare tiden har man åter börjat gripa sig saken
an. Det torde ej kräfvas litet arbete, innan i Schweiz blifvit sörjdt för det
stora antal andesvaga, som äro i behof af uppfostran och vård. Enligt
för år 1891 tillgängliga uppgifter, funnos icke flera än 6 små privatanstalter
med tillsammans omkring 180 platser, hvartill kommer en ny stor och
omsorgsfullt inrättad anstalt för epileptiska barn.

Hvad slutligen angår England och Nordamerikas förenta stater, England.
hafva dessa länder icke uträttat obetydligt för sina andesvaga.

England är bekant för sina stora, omsorgsfullt inrättade anstalter,
somliga med plats för ända till 2,000 andesvaga. I allt funnos år 1891
7,000 anstaltsplatser för ett sammanlagdt antal af omkring 33,000 andesvaga.
De engelska anstalterna äro först och främst välgörenhetsanstalter,
som upprättats och underhållas hufvudsakligen genom frivilliga gåfvor, medan
staten blott i ringa mån gifver dem sitt stöd. Anstalternas föreståndare
äro oftast läkare ooch deras verksamhet präglas i öfvervägande grad af
praktiska hänsyn. År 1883 antogs i England en lag, hvarigenom förbjöds
intagande af andesvaga på anstalter för sinnessjuka, hvilket under lång tid
visat sig medföra stora olägenheter. I

I Amerika har staten framför de privata upptagit arbetet för de Nordameriandesvaga.
Sträfvandena att väcka offentlighetens intresse för dessa gå i *asstater?ta
Amerika ungefär lika långt tillbaka i tiden som i Europa och stå med

hänsyn till resultaten icke tillbaka därför. En mängd stora, väl organiserade
anstalter, till största delen upprättade och underhållna af staten,
vittna om det amerikanska samhällets vilja och förmåga att stödja
och hjälpa äfven dem af dess medlemmar, som kunna göra endast ringa
eller alls ingen nytta. Ar 1891 funnos sammanlagdt omkring 5,000 anstaltsplatser,
men enligt räkning år 1880 antogos de andesvaga utgöra ungefär
76,000 på en befolkning af 50 millioner. De amerikanska anstalterna
tillhöra de »stora» anstalternas klass, som sätta gränsen för platsantalet
till 800—900. De hafva hufvudsakligen omhändertagit för undervisning
mottagliga barn, men under de. senare åren har man äfven upprättat anstalter
för asylister och arbetsföra andesvaga. För medellösa betalar staten
kostnaderna för underhållet på anstalterna med undantag af utgifterna för
beklädnad.

Allmän motivering.

Begreppet andesvaghet.

Många försök att definiera begreppet »idioti» eller »andesvaghet» hafva Begreppet
blifvit gjorda, utan att man dock lyckats erhålla en definition, som kunnat an“esva9hetvinna
allmännare tillslutning, beroende på svårigheten att finna ett gemensamt
uttryck för den mångfald af former, hvarunder idiotien eller andesvagheten
framträder.

Lämpligast synes emellertid vara att, i likhet med hvad den i Danmark
den 15 september 1888 tillsatta kommission för utarbetande af förslag
till ordnande af döfstum- och andesvagundervisningen i nämnda land föreslagit,
såsom andesvag beteckna hvarje person, barn eller vuxen, som lider
af en fortvarande sjuklig svaghet (eller brist) i själsförmögenheterna, hvilken
svaghet (eller brist) är medfödd eller uppkommen i barndomen (före
puberteten).

Det torde vara riktigast att sätta åldersgränsen för sjukdomens uppkomst
vid puberteten och icke, såsom vanligtvis är fallet i de äldre begreppsbestämningarna,
inskränka den till »den tidigare barndomen», emedan,
enligt hvad erfarenheten visat, fall af andesvaghet stundom förekomma, som
utveckla sig i de senare barnaåren och som i hela sitt uppträdande och
förlopp äro ganska lika dem, som uppstå i de tidigare åren, hvarför de
ock i praxis hänvisas till samma behandling, som gäller för de andesvaga.

De inordnas icke bland de sinnesjuka, till hvilka däremot de under och efter
puberteten uppkomna fall af psykisk svaghet hänföras.

Ordet andesvaghet bör användas såsom gemensam beteckning för
samtliga grader och former af sådan fortfarande sjuklig psykisk svaghet,
som är medfödd eller uppkommen i barndomen före puberteten, i stället
för de vanligen nyttjade uttrycken: sinnesslöhet, sinnessvaghet, svagsinthet
o. s. v., i synnerhet som dessa uttryck ofta gifva anledning till oklarhet i
uppfattningen och äro ägnade att missleda. Framför allt bör ordet idioti,

som begagnas dels såsom allmänt uttryck för alla grader af svaghet i själsförmögenheterna,
dels blott för de svåraste fallen däraf, öfvergifvas, då i
detta ord i allmänna språkbruket inlagts något osympatiskt och föraktligt.

Att draga en skarp gräns emellan det svagt begåfvade normala och
det andesvaga barnet låter sig icke göra. Många fall möta, inför hvilka
till och med den sakkunnige står villrådig, enär han icke kan utan en tids
noggrann observation gifva ett bestämdt svar. I allmänhet torde dock härvid
den regel kunna uppställas, att hvarje barn, som på grund af svag
begåfning icke kan tillgodogöra sig undervisningen, sådan den meddelas i
skolor för normala barn, hänföres till de andesvaga för att erhålla en för
dessa lämpad behandling och vård.

Det torde emellertid kunna antagas, att berörda tvifvelaktiga fall,
som stå på gränsen mellan det till själsförmögenheterna friska, men svagt
begåfvade, och det själssjuka, andesvaga barnet, skola blifva allt sällsyntare,
ju störx*e erfarenheten och kännedomen blifva om så väl det sjuka som
det friska barnets själslif.

Äfven mellan andesvaga och sinnessjuka visar det sig ofta svårt att
draga en bestämd gräns, i synnerhet då fråga är om vuxna personer.
Detta är naturligt, då bådadera tillhöra samma gemensamma grupp: personer,
lidande af hjärnsjukdom. Skillnaden år blott,- att hjärnsjukdomen
träffat den andesvage antingen i fosterlifvet eller i barndomen, alltså på
en tidpunkt, då hjärnan och det af densamma beroende själslifvet ännu
befunno sig på ett icke fullt utveckladt stadium, medan den sinnessjuke
genomgått en i hufvuddragen normal andlig utveckling och, först sedan
själslifvet blifvit utveckladt, drabbats af hjärnsjukdomen.

Bägge grupperna förete många likheter, men i det stora hela äro
de dock så skilda, att det måste anses riktigt, att andesvaga icke upptagas
i anstalterna för sinnessjuka.

Själfklart är, att den uppställda åldersgränsen, puberteten, icke utgör
någon absolut gräns mellan de båda grupperna. Pubertetens inträde kan i
och för sig icke sättas till någon alldeles bestämd tidpunkt, och om än andesvagheten
är den vida öfvervägande formen för barnaålderns psykoser, förekomma
dock stundom hos normalt begåfvade barn psykiska sjukdomar,
som i sitt uppträdande, förlopp och eventuella återgång till hälsa förhålla
sig som liknande sjukdomar hos vuxna. Härtill kommer, att hos andesvaga
— barn eller vuxna — kunna som komplikation till andesvagheten
uppträda andra, dock i regeln mindre skarpt framträdande former af sinnessjukdom.

Likasom andesvaga böra afvisas från anstalter för sinnessjuka, böra
naturligtvis ock sinnessjuka utestängas från anstalter för andesvaga.

Skolpliktighet för andesvaga.

Den fråga, som i afseende å de andesvagas undervisning först framställer
sig, är den, huruvida undervisningen bör vara obligatorisk eller
icke. Då i vårt land folkskoleundervisningen sedan mer än 50 år tillbaka är
obligatorisk, torde icke mycket behöfva ordas om skolpliktighetens gagnelighet
eller nödvändighet. Att den i 1842 års folkskolestadga uttalade grundsats,
att alla i skolåldern varande barn böra till undervisning i skola inställas,
först under den senaste tiden börjat tillämpas äfven på de abnorma
barnen, har helt visst icke berott därpå, att undervisning skulle anses för
dem vara af mindre gagn än för de normala. Tvärtom har man nog länge
insett, att särskildt för de abnorma barnen undervisning just är villkoret
för en något så när mänsklig tillvaro. Egentliga skälet därtill, att så
många af dessa vanlottade så länge varit lämnade åt sitt öde, har tvifvelsutan
varit svårigheten för samhället att åt de olika slagen af abnorma barn
bereda tillgång till undervisning, enär denna kräfvcr särskilda och dyrbara
anstalter. I den mån samhället sett sig i stånd att fullgöra sina plikter
äfven mot de abnorma barnen, hafva emellertid äfven för dem uppfostringsanstalter
upprättats. Sålunda är numera genom lag undervisning tillförsäkrad
hvarje döfstumt barn, och beträffande de blinda hafva kommitterade redan
haft tillfälle att i sitt underdåniga betänkande den 19 december 1893 framhålla
behofvet af skoltvång jämväl för sådana barn. I fråga om de andesvaga
barnen kan, efter kommitterades åsikt, icke sägas annat, än att de,
i saknad af undervisning, äro i åtminstone lika sorgligt läge som öfriga
abnorma barn och således hafva samma behof af uppfostran som dessa och
samma rätt till undervisning, för så vidt de vid pröfning befinnas vara därför
mottagliga.

Men utan att skoltvång genom lag föreskrifves, skola helt visst,
hädanefter som hittills, många andesvaga icke komma i åtnjutande af denna
förmån, antingen i följd af åtskilliga föräldrars eller målsmäns likgiltighet,
okunnighet eller fattigdom, eller på grund af en falsk föräldrakärlek, som
icke så sällan endast motvilligt öfverlämnar barnen åt en uppfostringsanstalt,
äfven då denna gjort sig känd såsom god. Utan skoltvång skall,
äfven i de fall då vederbörande hvarken sakna vilja eller förmåga att
fullgöra sin plikt i detta afseende, säkerligen ett icke ringa antal andesvaga
barn alltför sent anmälas till intagning i skola, hvarigenom utsikten till
vinnande af något egentligt resultat af undervisningen i väsentlig grad förminskas.
Från hvilken synpunkt frågan än betraktas, synes stadgande af

Skolpliktighetens
nödvändighet.

Skolpliktighetens
omfattning.

Tiden för
skolpliktighetens
inträde.

Tiden för
skolpliktighetens
upphörande.

skolpliktighet äfven för de andesvaga barnen i skolåldern icke kunna vara
annat än i högsta måtto önskligt.

Tager man härefter i betraktande, hvilka i skolåldern varande andesvaga
barn, som böra vara pliktiga att deltaga i undervisningen i andeskolan,
är det tydligt, att undantag bör göras med afseende å dem, som
bevisligen erhålla nöjaktig undervisning genom föräldrars eller målsmäns
försorg i hemmet eller annanstädes, såsom redan är fallet t. ex. i fråga
om de döfstumma barnen. Befriade från undervisning i andesvagskola
böra äfvenledes de barn vara, som äro döfstumma eller blinda, eller på
samma gång döfstumma och blinda, och hvilka, för så vidt de visa sig
vara bildbara, i skolor för döfstumma eller blinda böra åtnjuta undervisning.
Slutligen böra tydligtvis äfven sådana andesvaga barn undantagas,
hvilkas tillstånd enligt läkareintyg hindrar deras intagning i skolan, såsom
fallet torde vara med ett icke ringa antal barn. Alla öfriga barn i skolåldern,
som hafva så ringa fattningsgåfva, att de icke kunna i folkskola
tillgodogöra sig den undervisning, som där meddelas, böra intagas i andesvagskolans
försöksafdelning, för att där må utrönas, huruvida de äro bildbara
eller icke, hvarefter de i förra fallet skola åtnjuta undervisning, men
i det senare fallet från skolan utskrifvas.

Vid hvilken ålder skolpliktigheten bör inträda, är den fråga, som
vidare framställer sig. I fråga om andesvaga är förhållandet det samma som
beträffande öfriga abnorma, eller att mottagligheten för undervisning i regeln
är större i de yngre åren än sedermera. Då det äfven är af vikt, att skolundervisningen,
som är gemensam för gossar och flickor, icke utsträckes till
den ålder, då faror lätt uppstå af de bägge könens samvaro, och att skolundervisningen
således är afslutad vid sjuttonde eller adertonde lefnadsåret,
synes icke något skäl förefinnas att uppskjuta undervisningens början längre
än oundgängligt är. Vid nämnda ålder böra dessutom de bildbara andesvaga
börja att genom arbete bidraga till sin utkomst. Tiden för skolpliktighetens
inträde anse kommitterade därför lämpligen kunna bestämmas
lika med hvad som gäller icke blott för normala barn utan äfven för döfstumma,
eller från och med det år, under hvilket barnet fyller sju år.
Då emellertid somliga barn äfven vid denna ålder kunna vara alltför outvecklade
eller eljest svårighet för intagning i skola för dem då kan möta,
bör, i likhet med hvad jämväl i undervisningsanstalter för normala och
döfstumma barn är fallet, uppskof med skolpliktighetens inträde få äga rum
till det år, under hvilket barnet fyller nio år, dock endast efter vederbörande
skolstyrelses bepröfvande.

Lärokursens längd i andesvagsskolorna har hittills varit ganska olika.
I betraktande af de många svårigheter, som äro förenade med den ande -

svages undervisning, den långa tid, som erfordras för hans väckande, och
de små steg, som vid hans undervisning kunna tagas, anse kommitterade
skoltiden för bildbara andesvaga icke kunna sättas lägre än i allmänhet till
åtta år, eller samma tid som i regel kräfves för öfriga abnorma barns undervisning.
Att någon förlängning behöfver medgifvas, därest t. ex. barn
under skoltiden träffas af sjukdom, eller då barnet skulle hafva väsentlig
nytta af något års förlängning, säger sig själft. En förkortning af skoltiden
bör däremot naturligtvis äga rum, därest barnet på kortare tid än
den vanliga nått deri utveckling, att det kan från skolgång befrias. Äfvenledes
bör lärotiden förkortas, då barn, utan att vara alldeles obildbart,
dock visar sig vara så ringa begåfvadt, att dess fortsatta vistelse i skolan
skulle vara utan gagn, i hvilket senare fall det dock först efter inspektörens
hörande torde böra få ur skolan utskrifvas. föreskrifter.

För förverkligandet af stadgandet om skol pliktigheten torde, i likhet
med hvad som redan äger rum med afseende på de döfstumma barnen,
böra bestämmas, att andesvagskolans styrelse från skolrådet i hvarje församling
inom distriktet å viss tid årligen skall bekomma fullständig förteckning
å alla andesvaga i skolåldern samt i öfrigt erforderliga upplysningar,
äfvensom att, med iakttagande af föreskrifna formaliteter, barnen
böra, för den händelse föräldrar eller målsmän skulle vägra utlämna dem
till undervisning, öfversändas till skolan för att där undervisas. Totalantalet

Att erhålla noggranna uppgifter angående antalet andesvaga inom aiuesia9avårt
land möter stora svårigheter. De officiella siffror rörande dessa, som
finnas tillgängliga, äro mycket ofullständiga. Det ligger ock i sakens natur,
att exakta siffror med afseende å de andesvaga icke lätt skola kunna
erhållas, då ju själfva begreppet andesvaghet (idioti, sinnesslöhet) ej kan fullt
noggrannt bestämmas. På grund häraf utgå äfven de flera hundra personer,
som skola lämna primäruppgifterna till de statistiska beräkningarna, helt
naturligt ej från samma uppfattning vid afgörandet af frågan, hvilka böra
till andesvaga hänföras. Särdeles belysande i detta hänseende är iakttagandet
af de till närmare ett hundratal uppgående olika uttryck, som i de af
vederbörande ^till] "statistiska centralbyrån ingifna förteckningar begagnats
för att angifva abnormitet*med afseende å själsförmögenheterna.1

1 Till »idioter» hafva vid 1880 års folkräkning hänförts personer, om hvilka i längderna
begagnats något af följande uttryck: mindre vetande, fånig, svagt förstånd, enfaldig,
mindre för sig, klen till förståndet, nära idiot, halfidiot, fjantig, klent förstånd, fjoskig, mindre
begåfvad, balffånig, svår fattningsgåfva, mindre vettig, småsint, klent begrepp, svaga naturgåfvor,
stupidus, något fånig, nästan fånig, fåkunnig, ovetande, medvetslös, ringa förstånd, saknar
den uödtorftigaste förståndsgåfva, brister på förstånd och talförmåga, blödsint, djurisk idiot,
fnoskig, minnessvag, förstår intet, hör och^förstår litet, något blödsint, vanför till kropp och sinne,
utan fattuiugsgåfva, har få pund, begreppslös, ovanligt klent förstånd, svag till själsutvecklingen,

Antal skolplatser.

Enligt folkräkningen den 31 december 1890 skulle sammanlagda antalet
andesvaga i vårt land utgöra 7,619, i ålder och med fördelning inom
de särskilda länen, som tab. 1 och 2 närmare utvisa. Det torde emellertid
vara otvifvelaktigt, att detta antal är icke obetydligt lägre än det verkliga.
Särskildt torde uppgifterna beträffande de yngsta åldersperioderna vara
mycket ofullständiga. Då vanligen såsom andesvaga endast anses de personer,
livilkas sinnessvaghet är medfödd eller uppkommen under barndomen,
borde det relativa antalet andesvaga egentligen redan i barndomen
vara ungefärligen lika högt som i följande åldrar, då ju nästan inga nya
tall under lifvets fortgång tillkomma. De låga talen, som uppgifvits för
grupperna 0—5 och 5—10 år och jämväl för gruppen 10—15 år (se tab. 3),
synas därför antyda, att uppgifterna för de tidigare åldersperioderna icke
ernått önskvärd fullständighet, hvilket i ej ringa mån torde hafva sin grund
dels i svårigheten att under de första lefnadsåren kunna bestämdt konstatera
andesvaghetens förekomst och dels i många föräldrars obenägenhet att
angifva sina barn såsom andesvaga.

Såsom synes af tab. 4, 5 och 6, med afseende å hvilka är att märka,
att siffrorna för åren 1874 och 1875 icke kunnat erhållas på annat sätt än
genom beräkning af medeltalet för år inom åldersperioden 15—20 år, utgjorde
år 1890 antalet andesvaga barn inom åldersgrupperna 7—14 år,
8 —15 år och 9—16 år resp. 926, 1,066 och 1,193, eller i medeltal 1,062.
Denna sistnämnda siffra borde, under förutsättning att uppgifterna vore
tillförlitliga och att barnen i allmänhet koinme att intagas i skolorna i åldern
7—9 år, beteckna antalet skolpliktiga barn. På grund af hvad ofvan anförts,
måste emellertid denna siffra antagas icke obetydligt understiga den
verkliga. Att så måste vara förhållandet framgår dessutom af en jämförelse
med det resultat, som erhölls vid den räkning, som i början af år 1886
föranstaltades för att utröna, huru många andesvaga i skolåldern funnos
i vårt land. Enligt denna räkning funnos vid slutet af år 1885 andesvaga
barn i åldern mellan fyllda sju och fyllda fjorton år till ett antal af 1,472,
hvilken siffra dock, äfven den, ansågs vara för låg. Det är icke troligt,
att antalet minskats under de fem år, som ligga emellan de båda räkning småfånig,

inskränkt förstånd, oförståndig, svaga själsgåfvor, svaga själskrafter, svag till begreppet,
svagt vetande, tölpig, vanlottad, högst klena själsfömögenheter, utan begrepp, halffjoskig, småfjoskig,
mera djur än människa, utan minne, minnesslö, klen tankegåfva, klent hufvud, mycket svaga
gåfvor, vek till lynnet. Dessutom hafva till idioter räknats barn, till öfriga sinnessjuka åter
äldre personer, om hvilka användts något af uttrycken: svagsint, sinnesslö, slö, periodiskt
svagsint, svag, menlös, förståndssvng, slösint, slö till förståndet, svag till sinnet, sinnesklen,
stundom svagsint, klen till sinnet, nästan svagsint, svag till kropp och själ, utan förstånd,
något svagsint, något sinnesslö, något svag, saknande förstånd, tungsint, hälft svagsint, klent
sinne, hufvudsvag, tidtals fånig.

arna, och uppgifterna för år 1885 måste anses så till vida tillförlitligare
än de för år 1890, som sistnämnda uppgifter lämnades i sammanhang med
den allmänna folkräkning, hvilken då ägde rum, under det att uppgifterna
för år 1885 insamlades särskild! för utrönande af antalet andesvaga i skolåldern
vid 1885 års utgång. Med afseende härå och då uppgifterna för
de senare åldersperioderna måste antagas vara pålitligare än de för de tidigare,
torde man, vid beräkning af antalet andesvaga barn i skolåldern,
komma verkliga förhållandet närmast genom att inom åldersperioden 7—16
år utgå från antalet för det femtonde eller sextonde lefnadsåret eller siffran
192 (se tab. 4). Tages denna siffra såsom medeltal för hvarje år inom skolåldern
och sättes denna till åtta år, skulle sålunda antalet skolpliktiga
andesvaga barn utgöra 1,536. Fastän äfven denna siffra, som med ungefär
ett sextiotal öfverstiger det för år 1885, möjligen är för låg, torde man
dock för närvarande ej kunna komma till någon siffra, som mera närmar
sig det verkliga antalet än denna, hvilken sålunda synes skäligen kunna
läggas till grund för den beräkning, som här är behöflig.

Beträffande härefter frågan, huru många af detta antal kunna antagas
vara mottagliga för undervisning, måste man äfven här af helt naturliga
orsaker nöja sig med endast sannolikhetsberäkningar.

I skrifvelse den 30 december 1892 till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet antager dåvarande inspektören öfver anstalterna
för andesvaga barns vård i rikets landsorter, professorn N. G. Kjellberg,
med stöd af den erfarenhet, som dittills vunnits, att af de i skolåldern
befintliga andesvaga barnen åtminstone hälften kunde anses vara
bildbara. Fråga är, om icke denna beräkning är för lag. Undervisningen
af andesvaga barn har ännu icke i vårt land hunnit mer än öfver de första
stegen. Ju mer undervisningen fullkomnas och ju ändamålsenligare lärareutbildning
erhålles, desto bättre resultat torde kunna vinnas; och antagligt
är, att åtskilliga af de barn, hvilka för närvarande anses icke bildbara, skola
visa sig mottagliga för undervisning, då bättre kännedom förvärfvats om,
huru de skola behandlas. I en uti styrelsens för sinnesslöa barns vård
berättelse för år 1886 intagen »statistisk redogörelse för de 107 lärjungar,
hvilka under åren 1870—1885 erhållit vård och undervisning i skolan för
sinnesslöa barn i Stockholm» (af med. doktor Sigurd Loven) anföres, hurusom
af de under de första åtta åren af skolans verksamhet intagna 51 lärjungar
blott 19 voro bildbara, medan af under perioden 1878—85 intagna
56 elever ej mindre än 38'' visat, sig bildbara. Att antalet bildbara sålunda
stigit, tillskrifves visserligen den omständigheten, att under sistnämnda
period omsorgsfullare urval med afseende på inträdessökande ägt rum, men
äfven de ökade och bättre lärarekrafterna.

Antal platser
i arbetshemmen.

Antal asylplatser.

Antalet bildbara andesvaga synes därför icke böra beräknas lägre än
till inemot två tredjedelar af alla andesvaga.

Af det beräknade antalet barn i skolåldern torde omkring 2 %, eller
ungefär 30, kunna antagas utgöra antalet andesvaga barn, hvilka samtidigt
äro döfstumma eller blinda samt befunnits vara i döfstum- eller blindskola
bildbara. Af återstoden skulle något mer än V3 utgöras af obildbara, af
hvilka de flesta åtminstone någon tid skulle undergå pröfning i skolans
försökningsafdelning. Då till följd af sjukdom eller annan anledning åtskilliga,
såväl bildbara som obildbara, barn icke lämpligen kunna deltaga
i skolundervisningen, torde man kunna beräkna antalet af dem, som skulle
samtidigt i skolan undervisas, till omkring 1,000.

Hvad angår antalet platser, som skulle vara behöfliga i arbetshemmen,
så om än en del af de andesvaga, hvilka efter slutad skolkurs äro
färdiga att lämna skolan, kan antagas hafva hunnit erhålla den utbildning
af sina själs- och kroppsförmögenheter, att de kunna försörja sig
själfva eller i afsevärd män därtill bidraga, och om än en del af dein kan
antagas i föräldrahemmet finna lämplig sysselsättning och tillfälle till vidare
utbildning af i skolan förvärfvad arbetsskicklighet, torde dock det stora
flertalet vara i behof af den ytterligare utbildning till själfverksamhet, som
arbetshemmen äro ämnade att gifva. Kommitterade hafva trott sig kunna
antaga, att af de andesvaga, som årligen lämna skolan, åtminstone omkring
66 % komma att begagna sig af arbetshemmen. Om i medeltal 115
till 125 andesvaga efter slutad kurs årligen afgå från skolorna, skulle alltså
hela antalet af dem, som samtidigt komine att vistas i arbetshemmen, under
förutsättning att de stanna där fem år, belöpa sig till högst 415.

Af ofvan angifna totalantalet andesvaga i vårt land, eller 7,619,
hafva kommitterade antagit vid pass en tredjedel utgöras af sådana, som
icke äro mottagliga för uppfostran och undervisning och för hvilka sålunda
omsorgen måste inskränkas till yttre vård. Antalet asylister skulle alltså
kunna antagas i rundt tal, lågt beräknadt, utgöra 2,500—2,600. Det kan
naturligtvis icke blifva fråga om att bereda alla dessa plats i asyler. Kommitterade
hafva icke ifrågasatt, att asyltvång skall införas, och asylrätt eller
rätt för hvarje obildbar andesvag att erhålla inträde på asyl kan enligt
kommitterades åsikt ej heller blifva tal om. Med afseende å en del af
dessa andesvaga förefinnes icke någon absolut nödvändighet till intagning
å anstalt. Lugna individer, ofarliga för sin omgifning, fria från
krampanfall eller andra störande komplikationer, kunna utan vidare olägenhet
vårdas i hemmen. Annorlunda förhåller det sig däremot med sådana,
som genom orenlighet, krampanfall, stor kroppslig eller andlig hjälplöshet,,
benägenhet för sexuella utsväfningar eller våldsamhet blifva en tryckande

börda, särskildt för de fattiga hemmen, och som kunna vara för sin omgifning
farliga. För alla dessa måste plats a anstalt beredas.

Att med någon grad af tillförlitlighet bestämma den inbördes storleken
mellan dessa två grupper låter sig svårligen göra. Kommitterade
anse sig emellertid, med ledning af de beräkningar, som i andra länder,
särskildt i Danmark, i sådant afseende ägt rum, böra beräkna antalet af de
asylister, som äro i behof af vård å anstalt, till inemot tre fjärdedelar af hela
antalet, i synnerhet som detta antal i och för sig måste anses ganska lågt
och det är‘af vikt att vid uppförande af asylbyggnader utrymmet icke inskränkes
för mycket, Det antal asylplatser, som hos oss skulle erfordras,
skulle således kunna antagas i rundt tal uppgå till omkring 1,800.

Undervisningen.

Målet för undervisningen — när denna tages i sin vidsträcktaste
omfattning — är i skolan för andesvaga väsentligen detsamma som i den
allmänna, folkskolan. Den har nämligen till syfte att rikta barnens vilja
till det goda och befästa den däruti, att meddela dem sådana insikter
och färdigheter, som ingå i den allmänna folkbildningen, att öfva dem i
sådana praktiska arbeten, som för deras utbildning och framtida verksamhet
äro af synnerlig betydelse, samt att genom och under detta främja en
allsidig utveckling af deras själs- och kroppskrafter. Men till följd af de
andesvaga barnens oförmåga att, göra sig boklig undervisning i någon större
utsträckning verkligt till godo, och då det för deras kommande lif är
synnerligen viktigt, att de redan under skoltiden förvärfva sa stor arbetsskicklighet
som möjligt, bör i skolan for andesvaga den formella utdaningen
kraftigare betonas och större utrymme gifvas åt de praktiska arbetena
än i den allmänna folkskolan. Det senare slaget af arbete har därjämte
visat sig vara ett ovärderligt medel för själskrafternas utveckling i rent
formellt afseende, hvilket måste vara ett af hufvudsyftena för den ifrågavarande
skolans verksamhet, så vidt hon nämligen vill gifva de barn, som
åt henne anförtros, en sådan uppfostran, att de, sedan de lämnat skolan,
kunna reda sig på egen hand, så mycket möjligt är med hänsyn till deras
säregna naturliga beskaffenhet.

De läroämnen, som äro upptagna på läsordningen för den allmänna
folkskolan, böra sålunda förekomma äfven i skolan för andesvaga. Likasom
kristendomskunskapen är hufvudämnet i den förra, bör ock i den senare
undervisning först och främst meddelas i kristendom. Kristendomskunskapen
bör vara den medelpunkt, omkring hvilken skolans öfriga läroämnen
grupperas. All undervisning bör hafva till syfte att väcka och utveckla

Undervisningens

ändamål
och medel.

Undervisningens
omfattning.

ett sant kristligt lif, hvartill ju ock hör att i de timliga angelägenheterna
vara så dugande och nyttig, soin förhållandena kunna medgifva.

Men äfven om undervisningens mål och medlen för dettas uppnående
äro desamma i de båda ofvan omnämnda skolarterna, skilja de sig åt, när
det blir fråga om omfattningen af den lärokurs, som i dem bör inhämtas.
I de teoretiska läroämnena genomgås i den allmänna folkskolan väsentligen
större kurser, än som kunna medhinnas i skolan för andesvaga. Visserligen
kunna åtskilliga andesvaga barn inhämta jämförelsevis rätt omfattande
lärokurser, åtminstone i något eller några kunskapsämnen, och exempel
torde ej saknas, att andesvaga hafva fullt nöjaktigt tillägnat sig de för en
vanlig folkskola föreskrifna lärokurserna i de särskilda undervisningsämnena.
Men dessa bilda dock undantag. I allmänhet kunna de andesvaga ej tillägna
sig det kunskapsmått, som är stadgadt för folkskolan. Då härtill
kommer, att de andesvaga barnen ej sällan äro så ensidigt riktade, att de,
under det de kunna göra jämförelsevis goda framsteg i ett läroämne, nästan
alldeles sakna förmåga att tillägna sig äfven det allra enklaste i ett annat,
torde någon för alla gällande lärokurs hvarken böra eller kunna uppgöras,
helst man vid undervisningen, om denna skall bära någon afsevärd frukt,
bör så mycket som möjligt gifva akt på den enskildes anlag och låta honom
fortskrida så långt som möjligt på det område, inom hvilket det för
honom är möjligt att med verkligt gagn komma ett stycke framåt. Beträffande
de praktiska arbetena bör skolan för andesvaga meddela en mer
omfattande undervisning än folkskolan så väl med hänsyn till mångfalden
af de arbeten, hvilka till följd af de andesvaga barnens olika anlag måste
förekomma, som med afseende på den färdighet, de böra förvärfva, på det att
de, sedan de lämnat skolan, måtte kunna ägna sig åt nyttiga sysselsättningar
och därigenom bidraga till förvärfvande af sitt uppehälle. Klart är, att i
skolan tillfälle bör beredas alla dem, som visa anlag för ett handtverk, att
häri utbilda sig. Men då erfarenheten ådagalagt, att endast få kunna förvärfva
så stor skicklighet, att de som handtverkare kunna förskaffa sig sitt
uppehälle, är det af nöden att vid uppfostringsanstalterna hafva tillgång till
arbeten, som äro mer lämpade för flertalet, och som kunna erbjuda äfven
de svagare en gagnande sysselsättning och utsikt att i framtiden kunna
med eget arbete åtminstone bidraga till att förskaffa sig hvad till lifvets
nödtorft hör. Sådana arbeten äro jordbruksarbeten, hvilka i allmänhet äro så
enkla, att de af de flesta kunna utföras, men dock öfva stort inflytande på
de intellektuella krafterna. Därtill kommer, att de hafva stor betydelse i
sanitärt hänseende samt utgöra ett värn mot de osedliga lustar, som ofta
utgöra föremål fö)'' uppfostringsanstalternas bekymmer, och som ej sällan
hafva en åggelse i det stillasittande lif och den ensidiga verksamhet, som

sysselsättningen med åtskilliga handtverk medför. Häraf framgår önskvärdheten
däraf, att uppfostringsanstalterna för andesvaga barn förenas med ett
jordbruk, som är tillräckligt stort för att bereda dem af barnen, för hvilka
jordbruksarbeten äro företrädesvis lämpliga, nödvändig öfning däri.

I detta afseende torde här få återgifvas hvad kommittén för uppgörande
af förslag beträffande abnormskoleundervisningens ordnande i Finland,
i sitt år 1889 afgifna förslag härom yttrat:

»För elevernas praktiska utbildning hafva bland öfningsämnen upptagits
handtverk och jordbruksarbeten. Det förefaller kommittén själffallet,
att tillfälle bör beredas alla dem, som visa anlag för ett eller annat handtverk,
att häri utbilda sig. Det blir emellertid, såsom erfarenheten ådagalagt,
jämförelsevis endast få, som häri kunna uppnå den skicklighet, att
de på denna väg kunna grunda sin framtida existens. De flesta handtverk
äro för de andesvaga alltför komplicerade och kräfva af sina kikare en
omdömesförmåga, som det stora flertalet af andesvaga aldrig kan nå; dessutom
fordras det, för att kunna upprätthålla konkurrensen med normala
arbetare, energi och själfständighet långt utöfver hvad de flesta andesvaga
kunna prestera. Under sådana förhållanden gäller det att finna arbeten,
som äro mera lämpade för flertalet och kunna erbjuda äfven de svagare
en gagnande sysselsättning och utsikt till framtida utkomst. I dessa afseenden
kunna jordbruksarbeten svårligen af något annat öfverträffas. Det
gifves knappast något slag af arbete, som med större enkelhet i samma
grad förenar egenskapen af lämpliga öfvergångar från lättare till svårare
och mera komplicerade sysselsättningar och som därföre så väl, som dessa,
skulle ägna sig för olika grader af fysisk och psykisk utbildning, och som
uppfostringsmedel äger naturens eget arbete med dess synliga resultat af
arbetarens möda ett oskattbart värde. Jämför man åter jordarbeten med
andra i hygieniskt afseende, så kan man för dessa äfven fysiskt svaga och
slappa individer knappast tänka sig något sundare än efter hvars och ens
krafter afpassad sysselsättning vid jordbruk. Betänker man än vidare, att
andesvagskolan får sina flesta elever från landsbygden, från den kroppsarbetande
klassens leder — enligt 1883 års statistik cirka 94 % — och att
dessa barn utan landtliga sysselsättningar under ett 8-årigt anstaltsuppehåll
skulle blifva i hög grad främmande för sederna och lifvet i sin blifvande
omgifning samt att de flesta senare vid landtbruket skola finna sin
naturliga utkomst, så torde inses, af hvilken utomordentlig betydelse jordbruket
är vid andesvaganstalterna.

Men skola dessa fördelar ernås, så måste vid anstalterna verkligt
jordbruk kunna bedrifvas. En trädgård eller en bit ängsmark är härför
icke nog. Jordbruket vid andesvaganstalten far icke vara blott och bart

ett pedagogiskt medel — såsom sådant kunde nog arbetet i en trädgårdstäppa
gå an; utan arbetet skall vara ställdt så, att barnen verkligen kunna
lära sig det, de senare skola lefva af. Den, som haft något med
andesvagas uppfostran att göra, vet hvilken otrolig öfning det fordras, för
att ett sådant barn skall uppnå färdighet äfven i de enklaste handgrepp.
Och huru enkla än jordbrukarens arbeten kunna synas, så fordras dock
årslånga öfningar, förrän den andesvage i bondens tjänst kan göra sin
kraft nyttig och användbar. Får han icke lära sig detta i anstalten, så
är det fara värdi, att han senare skall få gå utan arbete, ty det finnes så
inånga, som kunna göra det bättre och lättare än han. Den nödiga utbildningen
härför uppnår man emellertid icke på ett litet inhägnadt jordområde,
ty hvilken öfning kan man gifva ett större antal elever vid arbeten,
som äro undangjorda på en eller ett par dagar?»

Denna den finska kommitténs uppfattning anse kommitterade vara
väl grundad och äga full giltighet äfven för förhållandena i vårt land.

Andesvagskolans organisation.

skolans or g a- Många andesvaga barn äro, såsom nämnts, utan förmåga till utveck nisation.

ling, otillgängliga för alla själsbildande inflytelser. Sådana barn hafva ej sin
plats i skolorna för andesvaga utan böra öfverlämnas till asylerna för att
erhålla det skydd och den vård, hvaraf de äro i så stort behof. Stundom
ligger det i öppen dag, att ett barn icke är bekvämt för samlifvet i en skola
och för deltagande i arbetet därstädes. Det bör då omedelbart intagas i
asylen. Men med flertalet andesvaga barn förhåller det sig så, att på förhand
ej kan afgöras, om det är bildbart eller icke. Genom en särskild pröfning
måste utrönas, huruvida barnet är oemottagligt för alla uppfostrande inflytelser,
eller om hos detsamma finnas några anlag, som kunna väckas
och utvecklas. Denna pröfning får ej bestå i en eller annan timmes
examen eller på annat sätt verkställd undersökning, ty det åtgår ofta lång
tid, innan ett aidag upptäckes och väckes till lif. Ej heller kan den[ifrågavarande
pröfningen verkställas af hvem som helst utan endast af fackmannen,
som ofta måste använda all sin skicklighet, all sin erfarenhet och
allt sitt tålamod för att kunna framlocka de själsanlag, som möjligen förefinnas.
Häraf framgår, att pröfningen, om ett andesvagt barn är mottagligt
för bildning eller icke, måste äga rum i uppfostringsanstalten, och att till
denna för den skull bör höra en profklass, hvars hufvudsakliga’ uppgift
bör vara dels att utröna barnens bildbarhet, dels ock att förbereda dem af
barnen, hvilka befinnas bildbara, för undervisningen i den egentliga upp -

fostringsanstalten. De barn, som pröfvas vara obildbara, utskrifvas ur
skolan, och de öfriga uppflyttas i själfva läroanstalten. Vanskligt är att
säga, hur lång tid ett barn behöfver kvarstanna i profklassen, enär de
andesvaga barnen vanligen äro hvarandra mycket olika. Det torde dock
kunna antagas, att en tid af två år i allmänhet är tillräcklig för att utröna,
om ett barn är bildbart, och att göra det skickligt att mottaga ,

egentlig undervisning. Därför bör läroanstalten äga rätt att tva år uppbära
statsbidrag till bestridande af kostnaderna för de i profklassen intagna
barnens underhåll och uppfostran.

I profklassen böra öfningarna gå ut på att gifva barnen: herravälde
öfver musklerna, att vänja dem att göra säkra, kraftiga rörelser i stället
för de famlande, som ofta åtfölja andesvaghet, att öfva de yttre sinnena,
att stegra språkförmågan, att uppöfva iakttagelseförmågan, att. bibringa
dem de första föreställningarna samt att framlocka yttringar af ett medvetet,
behärskadt viljelif. De härtill lämpligaste medlen torde vara åskådningsöfningar,
med '' syfte att. lära iakttaga och igenkänna former, färger,
andra, egenskaper, stofter, verktyg, redskap och föremål; verksamhets- och
gymnastiska öfningar; sång och lekar; ljud- och talöfningar; enkla handarbeten
m. m.

Den egentliga skolafdelningen torde böra beräknas för sex år. lill
följd af barnens olika begåfning och deras ofta ensidiga riktning kan och
bör ej någon klassindelning med bestämdt a-fvägda kurser förekomma.
Visserligen måste de barn, som med hänsyn till begåfning och utveckling
stå hvarandra närmast, undervisas tillsammans i grupper eller klasser, men
dessa böra ej vara fasta utan rörliga, så att det barn, som tillhör en grupp
eller klass i ett ämne, kan tillhöra en annan i ett annat. Vidare böra
barnen kunna när som helst flytta från den ena klassen till den andra
och befrias från läsningen af ett ämne, för hvilket det synes ej äga anlag
eller visar något intresse. De undervisningsämnen, som böra förekomma
i denna afdelning, äro: kristendomskunskap, talöfningar, läsning, skrifning,
räkning, åskådningsundervisning, med ämnen hämtade från naturkunnigheten
och geografien, historiska berättelser, teckning, sång, gymnastik, åtskilliga
slag af handarbeten, handtverk, hushållssysslor äfvensom, efter
vederbörande skolstyrelses bepröfvande, trädgårds- eller andra lämpliga
jordbruksarbeten.

Bokliga sysselsättningar och öfningar i praktiska arbeten böra ställas
i det förhållande till hvarandra, att en nödig växling dem emellan uppstår
och ej någon ensidig riktning åt det ena eller andra hållet framkallas.
Dock torde de praktiska anlagen i första hand böra ses till godo och, i

den mån intelligensen visat sig svag, större utrymme låmnas åt det praktiska
arbetet.

Första villkoret för att undervisningen af andesvaga barn skall kunna
bed rifva s med framgång är, att man söker göra sig reda för orsaken till
abnormiteten och hur den yttrar sig. Den kan vara medfödd eller sedermera
uppkommen; den kan vara ett arf, hvilket gått genom flera slaktled; den
kan hafva orsakats af en sjukdom eller af någon svårare skada, som träffat
hjärnan; den kan vara en följd af en vårdslösad uppfostran. Anledningen
till abnormiteten och sättet, hvarpå den yttrar sig, måste utöfva ett bestämmande
inflytande på behandlingen af de särskilda andesvaga barnen.
Däraf följer, att några allmängiltiga, detaljerade föreskrifter för undervisningen
af dessa, ej kunna gifvas. Ju mer individuell den blir, ju bättre
resultat medför den. Dock måste vissa allmänna pedagogiska regler tilllämpas
äfven vid ifrågavarande undervisning. Först bland dessa torde
böra ställas den, att undervisningen skall vara åskådlig. Ty genom att
se, höra, lukta, känna, smaka och utföra olika handlingar är det hufvudsakligen,
som det andesvaga barnet kan förvärfva något vetande och lära
att iakttaga och tänka. Häraf inses ock vikten däraf, att man vid undervisningen
af andesvaga har tillgång till en rikhaltig och ändamålsenlig
åskådningsmateriel. Vidare är det af stor vikt, att man vid undervisningen
går från det lättare till det svårare, från det enkla till det sammansatta,
från det konkreta till det abstrakta, från det kända till det okända,
samt att man går endast långsamt framåt. Så vidt möjligt böra alla själens
krafter tagas i anspråk och jämsidigt utvecklas. Detta är så mycket viktigare,
som de andesvaga barnen ofta äro ensidigt riktade, och som det i
allmänhet råder en stor benägenhet att vid undervisning utveckla förståndet
på bekostnad af känsla, fantasi och vilja.

Det andesvaga barnet saknar ofta förmåga att tala antingen helt
och hållet eller till någon del. Det frambringar oartikulerade ljud eller
ord utan något egentligt sammanhang, och i bästa fall har det till sitt
förfogande endast ett ytterst ringa ordförråd. Man måste ofta till stor del
gifva det språket. Härvid torde man till stort gagn kunna i många stvcken
tillämpa det förfaringssätt, som användes, då döfstumma barn skola
lära sig att förstå och använda de normalas språk.

Sättet för andesvagundervisningens anordnande.

imdervixmn- . kommitterade nu öfvergå till frågan, huru en sålunda ordnad

gen en kom- undervisning af de andesvaga, som kommitterade här framhållit såsom

munal angelägenhet.

önskvärd, må lämpligast kunna åstadkommas, framställer sig till en början
det spörsmålet, huruvida omsorgen härom bör i främsta rummet läggas på
kommunen eller på staten.

Vid ordnandet af den allmänna folkundervisningen har omsorgen
för beredande af tillfälle till undervisning för de normala barnen blifvit
lagd på församlingen, som ansetts böra utgöra för sig ett skoldistrikt, med
skyldighet att föranstalta om de till distriktet hörande barnens undervisning.
Hvad undervisningen af de blinda beträffar, har staten öfvertagit
icke blott anskaffandet af nödiga lokaler och lärarepersonalens aflönande,
utan äfven omsorgen om barnens underhåll och beklädnad samt i öfrigt
lämnat skolorna det understöd, som för deras behöriga verksamhet funnits
erforderligt, utan att likväl barnens föräldrar och målsmän eller kommunen
fritagits från skyldighet att efter förmåga bidraga till barnens underhåll
och uppfostran. I fråga om döfstumundervisning har man ställt sig på
samma grund, som blifvit följd vid folkskoleundervisningens ordnande, endast
med den skillnad, att den större kommunen, landstingsområdet eller staden,
fått träda i stället för den mindre, församlingen, och därvid jämväl utgått
från delvis bestående förhållanden, i det att redan före denna undervisnings
fullständiga ordnande åtskilliga landsting för sina områden tagit de döfstummas
uppfostran om hand.

Oen sistnämnda vägen anse kommitterade äfven beträffande ordnandet
af undervisning för de andesvaga vara den ändamålsenligaste. Att
lägga omsorgen om denna undervisning liksom undervisningen af de normala
barnen på de särskilda församlingarna, låter sig naturligtvis icke göra,
då antalet andesvaga är jämförelsevis så obetydligt, att i vissa församlingar
icke någon, i andra endast få andesvaga, tillhörande skolåldern, förekomma,
hvarför det är nödigt, att andesvagundervisningen ordnas för vidsträcktare
kretsar, likasom denna undervisnings särskilda beskaffenhet vid dess ordnande
påkallar rikligare tillgångar än dem, öfver hvilka församlingen
förfogar. A andra sidan är antalet andesvaga i hela riket vida större än
antalet blinda — hvilkas undervisning staten i första hand öfvertagit just
af den anledning, att de för dem erforderliga undervisningsanstalter alltid
måste blifva endast ett ringa fåtal, och att dessa anstalters upprättande af
särskilda blindskoldistrikt ansetts möta allt för stora svårigheter — samt
icke blott lika stort som antalet döfstumma, utan öfverstiger till och med
i icke obetydlig mån dessas antal. Vid sådant förhållande har det synts
kommitterade, som skulle den skyldighet, hvilken i afseende på den allmänna
folkskoleundervisningen tillhör församlingarna, lämpligen kunna, hvad
angår andesvagundervisningen, likasom i fråga om döfstumundervisningen,
påläggas landstingen och de städer, hvilka stå utom landstingsinstitutionen.

Likasom staten kommit de särskilda församlingarna till hjälp vid
bekostandet af de normala barnens undervisning, så måste statens medverkan
med desto större skäl kunna påkallas, då det gäller att bereda uppfostran
åt de andesvaga. I afseende därå gäller med fullt skäl hvad döfstumkomrnittén
anfört i fråga om statens skyldighet att bidraga till kostnaderna
för undervisningen af de döfstumma. Det ligger alltid i statens
intresse, att dess medlemmar må erhålla uppfostran och undervisning; men
angelägenheten häraf blir så mycket större, när det gäller medlemmar af
samhället, livilka, lämnade åt sig själfva, befinna sig på en i alla afseenden
så outvecklad ståndpunkt, att deras bibehållande därvid kan för samhället
vara förenadt med allvarsamma vådor. Den undervisning, som erfordras
för de andesvaga likasom för öfriga abnorma, är ock af beskaffenhet att, i
jämförelse med undervisningen för de normala, kräfva så betydande uppoffringar,
att till och med de större kommunerna skulle blifva allt för
hardt, betungade, om de skulle bära utgifterna för denna undervisning
ensamma utan annat bidrag än det, som rimligtvis kan påräknas af
barnens föräldrar eller målsmän.

Äfven dessa böra dock, likasom de normala barnens föräldrar eller
målsmän, deltaga i kostnaderna för sina barns uppfostran. Förhållandena
ställa sig emellertid i detta hänseende något olika, då det gäller det andesvaga
och det normala barnet. Det senare vistas i vanliga fall i sitt hem
och njuter där föda och underhåll samt vård å de tider, då det icke
uppehåller sig i den närbelägna skolan. Det andesvaga barnet åter nödgas
oftast, för att erhålla undervisning, vistas å en från hemmet mer eller
mindre aflägsen ort, där bostad och föda, måste för betalning åt barnet
anskaffas. Det är naturligt, att kostnaderna för dess underhåll i det
senare fallet ställa sig vida högre än i det förra och blifva synnerligen
kännbara för de mindre bemedlade eller den klass, inom hvilken, efter hvad
erfarenheten visat, de andesvaga allmännast anträffas. Långt ifrån att under
sådana förhållanden de andesvaga barnens föräldrar torde blifva i tillfälle
att utöfver barnens underhåll bekosta någon del af deras undervisning, är
det att antaga, att i vanliga fall föräldrar och målsmän icke en gång skola
finnas i stånd att bestrida hela kostnaden för barnens underhåll vid skolan.
I regeln kan följaktligen endast ett måttligt bidrag till det andesvaga barnets
underhåll påräknas från föräldrar eller målsmän, hvaremot återstoden
af underhållskostnaden likasom utgifterna för undervisningen torde få’ läggas
på skoldistrikten och staten. Den omständigheten, att skolgången för
de andesva,ira, enligt kommittera,des förslag, skulle blifva obligatorisk, påkallar
äfven, att icke drygare förpliktelser i afseende å barnens uppfostran
åläggas föräldrarna, än som kunna utan allt för stora umbäranden af dem

fullgöras. Saknas förmåga därtill, bör fattigvårdssainhällets plikt att bispringa
inträda, i likhet med hvad för dylikt fall stadgas i fråga om folkskolorna
och döfstumskolorna.

Kommitterade anse således, att, i likhet med hvad förhållandet är
beträffande undervisningen af de döfstumma, det bör åligga landstingen och
de städer, som ej i landsting deltaga, att hvar för sitt område vidtaga
nödiga åtgärder för de andesvagas undervisning, samt att kostnaderna för
denna undervisning lämpligen böra mellan staten, landstingen och barnens
föräldrar eller målsmän sålunda fördelas, att

staten bidrager med visst belopp till underhållet af hvarje i andesvagskola
intagen lärjunge, bekostar utbildandet af lärarepersonal för de
andesvaga, äfvensom, i likhet med hvad vid folkskolundervisningen och döfstumundervisningen
sker, vidkännes utgifterna för inspektion öfver andesvagundervisningen
i dess helhet;

föräldrar och målsmän bidraga till barnets underhåll vid skolan med
viss årlig afgift, som efter omständigheterna bestämmes af skoldistriktet,
dock för medellösa eller mindre bemedlade endast till visst bestämdt belopp;
samt

skoldistriktet bestrider öfriga utgifter för lärjungarnas underhåll,
äfvensom för anskaffande af skollokal och materiel, för lärares, läkares och
sköterskors aflöning m. m.

Skoldistrikten.

Såsom ofvan nämnts, anse kommitterade, att i fråga om åstadkommande
af en ordnad undervisning för andesvaga den förpliktelse, som
åligger församlingen gent emot de normala barnen, bör, likasom i fråga om
döfstumundervisningen, öfverföras på den större kommun, hvilken i vårt land
utgöres af landstingsområde eller stad, som ej tillhör dylikt område.

Beträffande omfattningen af de blifvande skoldistrikten beror bestämmandet
däraf naturligtvis på, huru stort antal andesvaga i skolåldern inom
vårt land förefinnes samt huru stora undervisningsanstalterna för dessa
barn anordnas. Man står här inför en principiell fråga, hvarom skiljaktiga
meningar råda, nämligen huruvida små eller stora anstalter för undervisningen
af andesvaga äro att föredraga.

I utlandet är man allmänt af den meningen, att stora anstalter
äro att föredraga framför små. Såsom i det föregående nämnts,
finnas i England anstalter med ända till 2,000 andesvaga, hvilka anstalter
dock omfatta så väl skolor som arbetshem och asyler. 1 våra

Skoldistriktens
omfattning.

grannländer har man visserligen stannat vid vida lägre siffror, men dock
ansett anstalterna böra göras så omfattande, att i hvarje skola elevantalet
icke bör vara under 100, men kan gå upp ända till 300. I vårt land
uppgår barnantalet i de flesta andesvagskolorna för närvarande endast till
25 å 30.

Till de små anstalternas förmån anföres, att de kunna lättare anordnas
till större likhet med ett hem, med ett nära personligt och familjärt
förhållande mellan lärare och lärjungar, hvilket alltid är af stor betydelse
och särskildt i fråga om abnorma barn. I större kasernartade anstalter
måste uppfostran i hög grad försvåras. Därjämte äro små anstalter i
hygieniskt afseende att föredraga, i det att sjukdomar, särskildt af epidemisk
natur, äro lättare att i dem förebygga eller begränsa till ett ringare antal
barn, än i större anstalter. Att små anstalter ställa sig dyrare än större
torde väl vara en sanning, men gent emot ofvannämnda synpunkter bör
kostnadoen få en underordnad betydelse.

A andra sidan framhålles, att hvad som anföres om små anstalters
större uppfostrande betydelse visserligen kan äga sin giltighet, för så vidt anstalterna
äro så små, att hemmets förhållanden inom dem kunna förekomma.
Men härför skulle fordras, att hvarje anstalt icke komme att rymma mera
än ett eller högst två tiotal barn. En sådan anordning skulle emellertid
ställa sig så kostsam, att det icke lärer kunna ifrågasättas, att andesvagundervisningen
skulle ordnas med så små anstalter. Men så snart barnantalet
i en anstalt stiger till 30, 40 eller 50, hvilket antal de små anstalterna
hos oss torde komma att i regeln omfatta, är anstalten redan så
stor, att familjeprincipen där icke kan komma till sin rätt. Särskilda anordningar
af hvarjehanda slag blifva erforderliga och en föreståndare måste
äfven där i väsentlig mån använda andra personers biträde och lita på
deras trohet. Det åsyftade intimare förhållandet mellan uppfostrare och
barn torde därför i verkligheten ej komma att nämnvärdt bättre vinnas i
en anstalt med 30, 40 eller 50 barn än i en dylik med t. ex. 100 barn.
Härvid kommer det nämligen i främsta rummet an på de personligheter,
som uppbära den ena eller den andra anstalten. Men härtill kommer, ätten
skola med detta större barnantal, förutom en afsevärd besparing så väl
i anläggningskostnaden som i årliga utgifter, lämnar vida bättre tillfälle
till den noggranna klassificering af barnen, som allmänt anses utgöra själfva
kärnpunkten i en god andesvagundervisning, emedan endast därigenom
hvarje barns individuella behof kan tillgodoses, än en skola med ett mindre
antal barn, så vida nämligen icke i denna senare lärarnes antal blefve
oproportionerligt stort, hvarigenom kostnaderna skulle än ytterligare betydligt
ökas.

Båda dessa meningar hafva inom kommittén gjort sig gällande. Det
högsta antal, som någon af kommitterade ansett önskligt i en andesvagskola,
är dock 100, enär detta antal lämnar tillfälle till den nämnda
klassificeringen. Då emellertid för närvarande i olika delar af vårt land finnas
icke mindre än sexton skolor för andesvaga, alla utom två anordnade af, eller
med biträde af vederbörande landsting, och för en stor del af dem byggnader
till större eller mindre omfattning redan äro med ganska dryga
kostnader uppförda eller inköpta, och då t. f. inspektören öfver dessa anstalter
ansett erfarenheten i vårt land hafva ådagalagt, att i skolor med
30, 40 till 50 barn undervisningen lämnat mycket göda resultat, samt då
jämväl alla de myndigheter och skolstyrelser, som afgifvit yttranden i
denna fråga, med undantag allenast af två, ansett smärre anstalter hafva
bestämdt företräde framför större, så hafva kommitterade enat sig om att
bygga på de befintliga förhållandena och sålunda ansett sig böra föreslå,
att hvarje landstingsområde eller stad, som ej i landsting deltager, skall
för sig utgöra ett skoldistrikt, med rättighet för landstingsområde eller
dylik stad att för ordnande af gemensam undervisning af andesvaga förena
sig med ett eller flera andra sådana områden eller en eller flera dylika städer
till ett skoldistrikt.

Skolstyrelserna.

För ledningen och handhafvande! af andesvagskolornas angelägenheter
måste naturligtvis finnas särskildt därför utsedda styrelser. Beträffande
sammansättningen af ''dessa, styrelser och utseendet af styrelseledamöter
och suppleanter, synas skäligen kunna meddelas enahanda bestämmelser,
som i afseende å döfstumskolornas styrelser äro gällande, med
den skiljaktighet, som betingas däraf, att andesvagskoldistrikten i regel
torde komma att bestå af endast ett landstingsområde eller en stad, som
ej i landsting deltager. Likaså torde i fråga om val af ordförande och
vice ordförande, om styrelses beslutsmessighet och om formen för åstadkommande
af beslut, äfvensom i fråga om styrelses åligganden hufvudsakligen
samma föreskrifter, som meddelats beträffande döfstumskolornas
styrelser, vara här tillämpliga.

För att äfven vid den nu föreslagna organisationen af andesvagundervisningen,
hvilken, i likhet med organisationen af döfstumundervisningen,
skulle komma att hvila på kommunal grund, rättigheten till kommunal
själfstyrelse må i möjligaste mån blifva tillgodosedd, skulle motsvarande
bestämmelser, som i § 9 af lagen angående döfstumundervisningen
lämnats beträffande uppgörande och fastställande af utgiftsstater för skolorna

Skolstyrel serna.

Lärare bildningen.

och om styrelsernas , beslutanderätt i vissa andra frågor, äfven här meddelas,
så att i distrikt, omfattande allenast ett landstingsområde eller en
stad, vederbörande landsting eller stadsfullmäktige årligen skulle fastställa
utgiftsstat för andesvagundervisningen efter därom af skolstyrelsen afgifvet
förslag samt att på landstinget eller stadsfullmäktige skulle bero, huruvida
åt skolstyrelse i sådant distrikt må öfverlämnas att besluta jämväl i andra
än de frågor, som särskildt angifvits såsom tillkommande styrelsen, och i
distrikt, omfattande mer än ett landstingsområde, eller en stad, som ej i
landsting deltager, skolstyrelsen skulle äga att utöfver sina särskildt angifna
åligganden besluta jämväl i öfriga frågor rörande andesvagundervisningen;
dock att- styrelsens beslut, där desamma anginge bestämmande
af skolas läge och anskaffande af erforderliga lokaler eller skolas årliga
utgiftsstat, skulle underställas vederbörande landstings och stadsfullmäktiges
pröfning.

Lärarne.

För ordnande af undervisningen för de andesvaga på ett tillfredsställande
sätt är ett nödvändigt villkor, att tillgång beredes på ett tillräckligt
antal särskildt för detta ändamål utbildade lärare och lärarinnor.
Lärarepersonalen bör icke vara för fåtalig, ty för att undervisningen i
andesvagskolorna skall kunna drifvas med gynsamt resultat kräfves en så
mycket som möjligt genomförd klassificering af eleverna. Då af denna
orsak och särskildt med hänsyn därtill, ^tt, enligt kommitterades förslag,
hvarje andesvagskola torde komma att hafva endast ett jämförelsevis
mindre antal elever, en lärare måste antagas vara- behöflig för ett antal
af fem till tio elever, skulle, i händelse skolpliktighet stadgas, det erforderliga
antalet lärare utgöra omkring 150. Med beräknad tjänstgöringstid
af i allmänhet 30 år skulle alltså, för att behofvet af nödigt antal lärare
skulle kunna fyllas, i medeltal fem till sex lärare hvarje år efter vunnen
utbildning böra finnas att tillgå för att inträda i skolornas tjänst.

För närvarande äro icke några andra åtgärder vidtagna för åstadkommande
af en nöjaktig lärarebildning i nu ifrågavarande afseende, än att
ett belopp af sex tusen kronor under den senare tiden årligen utgått till
föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm för utbildande af lärareoch
vårdarepersonal vid föreningens skola, med skyldighet bland annat
för föreningen att årligen lämna undervisning åt fyra personer, två lärarinne-
och två sköterskc-elever. Tydligt är, att, därest undervisningstvång
för andesvaga barn införes, ytterligare åtgärder måste vidtagas för

beredande af tillgång till nödig lärare personal vid undervisningsanstalterna
för de andesvaga, hvaremot särskilda anordningar för utbildande af sköterskor
icl^e torde vara erforderliga, enär sådana säkerligen kunna erhålla
fullt nöjaktig utbildning för sitt kall vid de blifvande distriktsskolorna,
därest dessa anordnas i enlighet med de af kommitterade föreslagna grunder,
och anledning icke är att befara, att icke tillräckligt antal personer,
lämpliga att utbildas till sköterskor, städse skall finnas att tillgå.

För att en person skall blifva lämplig lärare för andesvaga fordras
icke blott, att han äger alla förutsättningar för att blifva en duglig lärare
i allmänhet, utan ock att han är i besittning af en speciell utbildning för
undervisningen af andesvaga. Denna utbildning bör försiggå å särskild!
därför anordnadt seminarium, stående i förbindelse med någon undervisningsanstalt
för andesvaga barn, hvarest lärarens praktiska utbildning kan
äga rum samtidigt med den teoretiska.

Då seminarium för bildande af andesvaglärare har till uppgift att
bibringa de särskilda insikter och färdigheter, som fordras af läraren för
andesvaga, förutsättes för att kunna göra. sig till godo undervisningen därstädes
ett visst mått af kunskaper öch undervisningsskicklighet. En sådan
allmän underbyggnad meddelas vid folkskolelärareseminarierna. Det vore
visserligen önskvärd!, om man för inträde vid andesvaglärareseminariet
kunde fordra hela den lärokurs, som genomgås vid de läroanstalter, som
utbilda lärare för folkskolan, men det är, enligt kommitterades mening, att
befara, att den långa och kostsamma lärotiden, som häraf blefve en följd,
skulle komma att afskräcka mången med anlag och lust för tjänstgöring
vid andesvagskola från att utbilda sig till lärare vid dylik skola.
Då därtill kommer, att andesvagläraren, som vid undervisningen har att
röra sig inom ett mycket begränsad! område, ej behöfver så omfattande
kunskaper och att undervisningen i allmän pedagogik och metodik, som
påbörjats redan i folkskolelärareseminariets andra klass, kommer att fortsättas
i andesvaglärareseminariet, hafva kommitterade ansett sig kunna såsom
inträdesfordran vid sistnämnda seminarium föreslå endast den lärokurs,
som genomgås i de två lägsta klasserna i statens folkskolelärareseminarier.

Lärokursen vid seminarium för andesvaglärare anse kommitterade
icke kunna räknas kortare än två år. I afseende å utbildningen af döfstumlärare
har den anordningen vidtagits, att vid döfst.umlärareseminariet a
Manilla lärotiden inskränkts till endast ett år, afsedt i främsta rummet för
seminarieelevernas teoretiska utbildning, och att för praktisk utbildning
seminarieeleven, sedan han undfått intyg om afslutad seminariikurs samt
väl vitsordats för flit och uppförande, hänvisas till viss af chefen för ecklesiastikdepartementet
anvisad döfstumskola för genomgående af ett. praktiskt

Löner och
pensioner.

profår, efter hvars slut lärarekandidaten, försedd med intyg från föreståndaren
vid den anstalt, där profårskursen blifvit genomgången, åter skall
infinna sig vid seminariet för afläggande af slutligt prof inför en eller flera
af chefen för ecklesiastikdepartementet utsedda censorer. Huruvida det
särskildt med afseende på döfstumlärareutbildningen kan vara lämpligt att
sålunda skilja mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen, lämna
kornmitterade därhän. Vid utbildningen af andesvaglärare anse kommittera.
de
praktiska delen där icke lämpligen kunna skiljas, utan böra gå hand i
hand med hvarandra.

n Det ändamålsenligaste och för staten minst kostsamma sätt att få
ett sådant seminarium anordnadt synes vara att fortgå på den väg, som
redan beträdts genom förenämnda anordning för utbildande af lärare för
andesvaga vid föreningens för sinnesslöa barns vård i Stockholm undervisningsanstalt.
Af statsmedel skulle således utgå ett anslag till styrelsen fölen
andesvagskola, som funnes för sådant ändamål lämplig, med skyldighet
för styrelsen att anordna sadant. seminarium i enlighet med vissa bestämmelser,
. som kom me att af Kungl. Maj:t meddelas. Skulle mera än
ett seminarium finnas erforderligt, hvilket särskildt under öfvergångstiden
torde kunna blifva önskvärdt, skulle ytterligare ett dylikt anslag beviljas
styrelsen för någon annan andesvagskola mot samma skyldighet och under
enahanda villkor.

Med afseende å de mödor och försakelser, som äro förenade med
lärarekallet inom andesvagskolan och den obemedlade ställning, hvari de,
som komma att ägna sig åt denna verksamhet, i allmänhet torde befinna
sig, förefinnes föga utsikt, att personer skola söka inträde i utbildningsanstalt
för andesvaglärare, därest icke i ekonomiskt hänseende afsevärda
förmåner beredas dem. Kornmitterade anse det därför vara nödvändigt,
att eleverna, vid seminarium för andesvaglärare tillförsäkras fritt underhåll
vid seminariet under den tid, utbildningen varar, samt att stipendier, som
dock torde kunna sättas till jämförelsevis låga belopp, tilldelas medellösa
ele\er för bestridande af kostnader för beklädnad och andra nödvändigra
utgifter.

För att andesvagskolan skall erhålla dugande lärarekrafter är vidare
ett oeftergiflig! villkor, att lärarepersonalen tillförsäkras skäliga löner samt
pensionsrätt för sig och möjligen efterlefvande änkor och barn.

Andesvagskolorna äro, likasom döfstum- och blindskolorna, i främsta
rummet uppfostringsanstalter; deras arbete blir till väsentlig del afgörande
för alumnernas hela lif, och uppgiften blir svårare i dessa anstalter än i
hvarje annan skola. Af föreståndarens och lärarepersonalens intresse, skick -

lighet och lämplighet för sitt kall är framgången främst beroende. Därför
är det för andesvagskolan af största betydelse, att sådana löneförmåner erbjudas,
att så goda lärarekrafter som möjligt i ekonomiskt afseende finna
sin förmån i att söka sig till denna skola.

1 afseende å lönerna för lärarepersonalen vid döfstumskolorna föreslog
den för afgifvande af förslag till döfstumundervisningens ordnande tillsatta
kommitté, att bestämda minimilöner för denna personal skulle fastställas.
I det yttrande till statsrådsprotokollet den 22 mars 1889, hvilket åtföljde
den kungl. propositionen angående ordnandet af döfstumundervisningen,
anförde dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i
fråga om berörda förslag, att detsamma med ringa sympati mottagits af
döfstumskolans lärare, hvilket tydligt visade, att stora svårigheter skulle
uppstå att på denna väg tillfredsställa lärarnes anspråk, hvarefter departementschefen
vidare yttrade, att det å ena sidan icke kunde vara rätt att
bestämma enahanda minimilöner för lärarepersonalen vid anstalter, hvilka
såsom de då ifrågavarande kunde komma att blifva af synnerligen växlande
omfattning och beskaffenhet. A andra sidan kunde det icke vara annat
än i högsta grad vanskligt med hänsyn till skolornas omfattning och beskaffenhet
att på förhand söka utfinna olika slags minimilöner. De, som
ur synpunkten af lärarnes intresse påyrkade fasthållandet af minimilöner,
syntes icke tillräckligt behjärta, att dylika löner i allmänhet, från löntagarnes
sida sedt, hade den olägenhet med sig, att de i själfva verket
blefve maximilöner. De kommunalrepresentationer, hvarom här vore fråga,
landsting och stadsfullmäktige eller deras ombud i skolornas styrelser,
skulle säkerligen utan det tvång, som innefattades i bestämmandet af minimilöner,
veta att uppfylla sina förbindelser mot döfstumskolans lärare.
Samma kommunalrepresentationer hade redan i många fall lämnat prof
på, att de rätt fattade nödvändigheten af att väl aflöna en tjänstemannapersonal,
såvida man af dess arbete skulle få det gagn, man eftersträfvade.
De statsbidrag, som för skolornas uppehållande föresloges, vore så rikliga,
att de borde lämna vederbörande godt tillfälle att tillmötesgå alla skäliga
anspråk från lärarnes sida.

Hvad dåvarande departementschefen sålunda anförde beträffande det
ifrågasatta bestämmandet af minimilöner för döfstumlärarne, torde kunna
äga tillämplighet äfven i afseende å lärarne för de andesvaga.

Att rättighet till pension vid afgång från tjänsten bör tillförsäkras
lärare vid skolor för andesvaga barn lika väl som lärare vid skolor för normala,
är tydligt. För de förra gäller i ännu högre grad än för de senare,
att. deras krafter förslitas genom deras ansträngande och mödosamma arbete
i skolans tjänst och att deras lämplighet för fortsatt lärareverksamhet i

mer eller mindre mån aftager vid högre lefnadsålder. Af hänsyn såväl
till undervisningens nöjaktiga handhafvande inom skolan, som till lärarnes
berättigade anspråk att i afseende å rätten till pension icke försättas
i sämre ställning än lärarne vid andra skolor, måste därför frågan
om pensionsrätt för lärarne vid andesvagskolor så snart som möjligt vinna
sin lösning, liksom äfven frågan om beredande af pension för deras änkor
och barn, där sådan skulle kunna ifrågakomma, i likhet med hvad för andra
ämbets- och tjänstemän är fallet.

Hvarken för lärarne vid döfstumskolor eller för lärarne vid blindskolorna
är frågan om pensionsrätt för dem själfva eller för deras änkor
och barn ännu afgjord. Döfstumkommittén ansåg, att med afseende å den
frändskap, som förefunnes mellan döfstumskolan och den allmänna folkskolan,
den naturligaste och lämpligaste utvägen vore att upptaga döfstumlärarne i
folkskolelärarnes pensionsinrättning. Härvid ifrågasatte dock kommittén vissa
afvikelser från gällande stadgarulen i denna pensionsinrättnings reglemente,
om hvilka afvikelsers lämplighet tvifvel i visst fall syntes kunna uppstå.
I afseende å pensioneringen af döfstumlärarnes änkor och barn innehöll
kommitténs betänkande icke något förslag, men kommittén hade dock i ett
senare afgifvet yttrande tillfälle att kraftigt betona önskvärdheten däraf, att
äfven en sådan pensionering komme till stånd. I sitt nyssberörda yttrande
till statsrådsprotokollet den 22 mars 1889 förklarade dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet, att han ansåge, att denna fråga borde ställas i
omedelbart samband med frågan om lärarnes egen pensionering, men
att förslag i dessa hänseenden emellertid icke kunde föreläggas riksdagen
utan en vida mera omfattande utredning, än den som då kunde åvägabringas.

Någon sådan utredning har, kommitterade veterligt, icke sedermera
kommit till stånd, men synes det kommitterade vara synnerligen angeläget,
att åtgärder för en sådan utredning beträffande samtliga lärare vid abnormskolor,
således både vid döfstum-, blind- och andesvagskolor, så snart som
möjligt vidtagas.

Inspektionen.

Inspek tionen.

Att den organisation af undervisningen för de andesvaga i vårt land,
som kommitterade föreslagit, kräfver en särskild tillsyn från statens sida,
ligger i sakens natur. Inga formulerade bestämmelser, huru fullständigt
och omsorgsfullt de än affåttats, kunna ersätta det rent personliga inflytande,
som inspektionen har att utöfva. Om på andra undervisningsom -

råden ett dylikt inflytande är nödvändigt, gäller detta i ännu högre grad
här. Anvisningar och råd såväl beträffande undervisningens lämpligaste
anordnande och bedrifvande som äfven i fråga om tillämpningen af stadgar
och föreskrifter komma med visshet att allt som oftast blifva för vederbörande
behöfliga. Särskild!, med hänsyn till det nära sambandet mellan
de andesvagas kroppsliga hälsotillstånd och möjligheten af utveckling af
deras själsförmögenheter är en inspektion här af nöden. Storleken af de
bidrag, som, enligt hvad här förutsättes, staten skall lämna till andesvagundervisningen,
påkallar jämväl ett öfvervakande från statens sida, på det
att dessa bidrag måtte medföra det gagn, de äro afsedda att bereda. Både
i pedagogiskt, hygieniskt och finansiellt hänseende har således statskontrollen
här viktiga uppgifter att uppfylla.

Kostnaderna.

Enligt kommitterades förslag skulle staten dels bidraga till kostnaderna
för andesvaga barns uppfostran och undervisning samt vidkännas utgifterna
för utbildningen af andesvaglärare och för inspektionen af andesvagskolorna
jämte arbetshemmen, dels lämna understöd åt dessa hem, dels
ock deltaga i kostnaderna för anläggning af asyler.

Vid bestämmandet af det bidrag till andesvagskolorna, som skulle af
statsmedel utgöras, framställer sig först och främst frågan, efter hvilken
grund detta bidrag bör utgå. I detta afseende anse kommitterade, att
statsbidraget bör beräknas efter samma grund, som är bestämd beträffande
statens deltagande i kostnaderna för döfstumskolorna, eller med visst belopp
i förhållande till lärjungeantalet. Skälen härför äro desamma, som
anförts för en dylik beräkningsgrund rörande statsbidraget till sistnämnda
skolor, nämligen att därigenom full rättvisa beredes de särskilda skolorna,
då hvarje skola tillgodoses i mån af dess storlek och omfattning, på samma
gång som härigenom vinnes enkelhet och reda i afseende å statsbidragets
beräknande, i ty att antalet elever, med undantag af den tillökning, som
torde vara beroende af folkmängdens successiva tillväxt, i öfrigt måste
blifva i det närmaste konstant.

Hvad härefter angår frågan, med huru stort belopp staten skäligen
må anses böra deltaga i underhållet af andesvagskolans lärjungar, måste
naturligtvis statsbidragets storlek blifva beroende af underhållskostnadernas
storlek. Enligt meddelade upplysningar utgjorde år 1893 kostnaden för
hvarje i andesvagskola intagen elev i medeltal omkring 400 kronor. Att
beloppet ställer sig så lågt, har väl sin orsak däruti, att man till följd

Kostna derna.

Skolorna.

af ringa tillgångar måst inskränka kostnaderna så mycket som möjligt.
Ett dylikt tvång kan emellertid ej annat än verka hämmande och menligt.
Kostnaderna torde komma att icke oväsentligt öfverstiga ofvan berörda
belopp, om anstalterna skola kunna inrättas på fullt ändamålsenligt
sätt.

Statens bidrag till bestridande af dessa kostnader anse kommitterade
icke böra sättas lägre, än hvad för närvarande utgår för hvarje elev i
döfstumskola. Till undervisningen för blinda bidrager staten med omkring
300 kronor under 4 år och omkring 400 kronor under 6 år för
hvarje elev, som åtnjuter sådan undervisning. Det torde vara otvifvelaktigt,
att andesvaga kräfva en fullt lika omsorgsfull vård som de blinda och
att kostnaden för båda dessa grupper af barn i vissa afseendeu måste
ställa sig åtminstone lika hög, som för de döfstumma. I detia hänseende
vilja kommitterade särskildt erinra, hurusom för de andesvaga barnen
fordras bland annat anställande af ett större antal vårdare eller sköterskor.
Kommitterade anse sig dock icke böra ifrågasätta högre anslag till bestri O

CD O cD

dande af underhållet af lärjunge i andesvagskola, än som utgår för lärjunge
i döfstumskola, utan vilja föreslå att till underhåll åt andesvagskola, anordnad
af skoldistrikt, omfattande minst ett landstingsområde eller en stad,
som ej i landsting deltager, skall utgå statsbidrag, för år räknadt, med
250 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad njuter
underhåll, samt med 125 kronor för hvarje annat i skolan intaget barn
och till understöd åt enskild andesvagskola, hvilken af Kungl. Maj:t finnes
vara däraf förtjänt, statsbidrag, för år räknadt, med högst 100 kronor för
hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll,
samt med högst 50 kronor för hvarje annat i dylik skola intaget barn.

För de af fallandesot lidande andesvaga, hvilka, enligt kommitterades
förslag, icke böra intagas i de offentliga andesvagskolorna, utan skulle
hänvisas till enskild sådan, torde emellertid ett undantag med afseende å beloppet
af statsunderstödet böra göras.

En af de länsstyrelser, som yttrat sig i frågan, nämligen Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, har särskildt fäst uppmärksamheten
på det sorgliga förhållande, som äger rum med afseende på dessa
andesvaga. De finge för närvarande ej intagas i de af staten understödda
andesvagskolorna. Deras vård i hemmen vore naturligtvis än svårare, än när
det gälde andra andesvaga, och den vanvård, för hvilken de i fattiga hem
vore utsatta, vore ofta af den mest upprörande beskaffenhet. 1 det år 1892
inom Stockholms län upprättade hemmet för fallandesjuka andesvaga barn
voro år 1893 intagna tretton dylika barn; flera ansökningar om plats därstädes
hvilade, men kunde ej bifallas af brist på nödiga medel. Det stun -

(

dom hörda talet, att sådana barn väl tarfvade vård, men att all uppfostrande
verksamhet vore med afseende å dem förspild möda, vederlädes bäst,
om man endast under några månaders tid följde en dylik anstalt, då man
skulle finna, huru redan snart nog hos åtskilliga förbättring och utveckling
inträdde under den vård och handledning, som där ägnades dem. Det vore
ett af samhället likasom af den enskilda välgörenheten hittills mycket förbisedt
och försuinmadt. arbetsfält, som här erbjöde sig för lindrande och
förbättrande af dessa barns olyckliga lott. Kostnaden för dessa anstalter
måste emellertid ställa sig ganska dyr, då den vård, dylika barn kräfde,
vore synnerligen besvärlig och tidsödande.

Med hänsyn till de drygare kostnaderna för de fallandesjuka barnens
vård och utbildning och då det dessutom icke vore med rättvisa förenligt,
om dessa barn, därigenom att de icke erhölle tillträde till de skolor, som
skulle komma i åtnjutande af det högre statsbidraget, skulle sättas i en
sämre ställning än de öfriga andesvaga, anse kommitterade, att statsbidraget
för de fallandesjuka andesvaga barnen bör utgå med samma belopp, som föreslagits
för de andesvaga barn, som komma att intagas i distriktsskolorna.

Om, då skolorna hunnit full utveckling, hela antalet i dem intagna
andesvaga barn, enligt den utredning, som ofvan lämnats, beräknas till i
rundt tal 1,000, och statsbidraget antages komma att utgå för 90 % af
dessa 1,000 elever efter 250 kronor, för 5 % efter 125 kronor, för 4 %
efter 100 kronor och för 1 % efter 50 kronor skulle sålunda statens årliga
bidrag till de egentliga andesvagskolorna uppgå till 235,750 kronor.

Kostnaderna för utbildning af nödig lärarepersonal för andesva,g-Kostnaderna
skolorna skulle, enligt kommitterades förslag, helt och hållet bestridas af Nystaten,
ehuru dock staten ej själf skulle anordna anstalter för dylik utbild- lärare.

ning. Tydligt är, att det statsbidrag, som för närvarande lämnas till detta
ändamål, ej kan vara tillräckligt, i synnerhet soin, i händelse skoltvång
för andesvaga barn stadgas, det vore nödvändigt, att i seminarium för andesvaglärare
hvarje år samtidigt meddelades undervisning åt tio till tolf personer.
Genom den af kommitterade föreslagna anordning af denna undervisning
böra dock kostnaderna blifva betydligt mindre, än om staten själf
skulle anordna utbildningen, och kommitterade anse, att ett belopp af tolf
till femton tusen kronor om året bör vara för ändamålet tillräckligt. Kommitterade
hafva härvid tänkt sig, att staten skulle lämna medel till anskaffande
af nödig lokal och till seminarielärarnes aflöning samt, såsom
förut nämnts, lämna visst belopp till elevernas underhåll och åt de medellösa
bland dem anvisa mindre belopp till stipendier. Till anskaffande af
lokal för seminarium torde böla beräknas omkring 1,000 kronor. Då väl
vid seminarium i allmänhet komma att tjänstgöra lärarne vid den andesvag -

100

skola, i samband med hvilken detsamma är anordnadt, synas 2,500 kronor
vara ett tillräckligt belopp för aflönande af vid seminarium tjänstgörande lärare.
Hvad bidraget till elevernas underhållskostnader beträffar, bör detta
icke sättas lägre än till 500 kronor för hvarje elev, emedan det är af vikt,
att personer, som önska ägna sig åt andesvagundervisningen och hafva
fallenhet därför, icke af ekonomiska skäl afhållas därifrån. Vidkommande
stipendierna åt medellösa elever synas dessa kunna sättas till 100 kronor
för hvarje, hvilket belopp bör vara tillräckligt för det afsedda ändamålet.
Härförutom torde till vid seminarium förekommande extra utgifter
böra beräknas ett belopp af omkring 400 kronor.

Under förutsättning att lärareutbildningen kunde försiggå i blott ett
seminarium och att tolf medellösa lärareelever samtidigt deltoge i undervisningen,
skulle alltså, enligt ofvanstående beräkning, statens årliga utgifter för
lärareutbildningen belöpa sig till 11,100 kronor. Skulle åter två seminarier
befinnas vara behöfliga, komme detta belopp att ökas med 3,900 kronor,
nämligen med 1,000 kronor till lokal, 2,500 kronor till aflöning af lärare
och 400 kronor till extra utgifter, hvadan sammanlagda kostnaden blifver
15,000 kronor.

Kostnaderna Kostnaderna för inspektionen måste, på grund af hvad kommitterade

tiZeTTm. ''l af9een(le å dennas anordning föreslagit, med hänsyn därtill att nu ifrågavarande
skolors antal skulle blifva icke obetydligt större än döfstumskolornas,
sättas högre än kostnaderna för dessas inspektion. Om inspektionen
öfver andesvagskolorna jämte arbetshemmen fördelas på två personer, torde
arfvodet för hvardera af dessa skäligen kunna bestämmas till högst 1,500
kronor eller för båda sålunda sammanlagdt till högst 3,000 kronor. Inspektörens
eller inspektörernas resekostnads- och traktamentsersättningar skulle,
likasom döfstuminspektörens, utgå af det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslag till rese- och traktamentsersättningar. Detta
anslag torde jämväl få anlitas för att bereda godtgörelse åt de sakkunniga
personer, som enligt kommitterades förslag skola närvara vid seminarieelevernas
pröfning.

Arbets- Af samma skäl, som anförts för en dylik beräkningsgrund beträf henimen.

fan(]e statens understöd åt andesvagskolorna, bör statens bidrag till arbetshemmen
jämväl beräknas efter visst belopp för hvarje i dylikt hem efter
slutad skolkurs intagen andesvag. Naturligt är dock, att bidraget till
arbetshemmen icke behöfver sättas så högt som bidraget till skolorna, då
kostnaderna för de förra icke böra blifva så stora som för de senare.
Arbetshemmen hafva nämligen, bland annat, icke en sådan lärarepersonal
som skolorna och de i arbetshemmen intagna andesvaga kunna genom sitt
arbete själfva bidraga till sitt underhåll. Statsbidraget till arbetshemmen

101

bör likväl icke sättas till alltför lågt belopp, ty då vore att befara, det
svårighet skulle uppstå att där bereda plats åt de från skolorna utgångna
elever, som äro i behof däraf. Erhålla emellertid arbetsheminen
ett årligt bidrag från statens sida af 100 kronor för hvarje där intagen
från andesvagskola utgången elev, böra kommunerna utan alltför betungande
ekonomiska uppoffringar kunna inrätta arbetshem med behörigt antal
platser. Det kan icke anses för mycket begärd t af staten, att den bidrager
med förenämnda belopp till kostnaderna för de i arbetsheminen
intagna andesvaga, ty, äfven om staten sålunda under de fem år utöfver
den egentliga skolkursen, som vistelsen vid arbetsheminen är beräknad att
räcka, lämnar understöd till arbetshemmens elever med 100 kronor för
hvarje, blifver dock statens bidrag till de andesvaga relativt mindre än det
belopp, som för närvarande utgår till de blinda, för hvilka, såsom redan
förut erinrats, statens utgifter uppgå till omkring 300 kronor för hvarje
elev vid blindskolan samt omkring 100 kronor för hvarje elev vid blindinstitut.

Enligt, den föreslagna beräkningsgrunden skulle anslaget till arbetsheuimen,
om, såsom förut antagits, 415 andesvaga samtidigt komma att
deltaga i undervisningen och arbetet i dessa hem, årligen uppgå till 41,500
kronor.

Hvad slutligen angår asylerna, anse kommitterade, att statens bidrag Asylerna.
till dessa icke bör utgå på samma sätt som till andesvagskolorna och
arbetsheminen, utan att detsamma i stället bör lämnas för en gång och
i form af bidrag till anläggningskostnaderna för sådana anstalter.

Staten har ansett sig böra bekosta byggandet af hospital, där de
sinnessjuka kunna intagas för att erhålla vård och skötsel samt förhindras
att blifva till skada för samhället, hvaremot åt den enskilde eller kommunen
öfverlämnats att bestrida kostnaderna för de sinnessjukas underhåll.

Då de obildbara andesvaga, som icke lämpligen kunna eller böra vårdas i
hemmen, äro i det närmaste jämförliga med de sinnessjuka och af samma
skäl som dessa kräfva vård å anstalt, torde statens bidrag till de obildbara
andesvaga icke böra bestämmas att utgå annorlunda än bidraget till kostnaderna
för de sinnessjuka. Kommitterade anse dock — med hänsyn därtill
att, om än samhällets intresse fordrar, att den fara, som ligger däruti,
att nu ifrågavarande andesvaga lämnas utan nödig tillsyn och vård från
det allmännas sida, undanrödjes, detta intresse likväl icke gör sig gällande
i lika hög grad, som då fråga är om de sinnessjuka — att staten icke bör
betungas med hela kostnaden för anläggningen af asylerna för de andesvaga,
utan att åtminstone halfva kostnaden bör bäras af kommunerna.

Staten skulle då, sedan förslag till dylik anstalts upprättande till Kungl.

Maj:t inkommit och vunnit godkännande, deltaga med hälften af denna kostnad.

102

Hvad beträffar storleken af de utgifter staten sålunda skulle komma
att vidkännas för asylerna, är det svårt att angifva något visst belopp.
Den danska kommissionen för uppgörande af förslag till ordnande af andesvagväsendet
i Danmark har beräknat anläggningskostnaderna för hvarje
asylplats till 2,500 kronor och det är föga troligt, att anläggningskostnaderna
hos oss skola ställa sig billigare. Det danska förslaget afser emellertid,
att staten skulle bygga anstalterna i fråga. Enligt kommitterades
förslag skulle i Sverige däremot detta blifva kommunernas sak, och enär
kostnaderna för dessa byggnadsföretag torde kunna, då kommunerna
själfva ombestyra byggnadernas uppförande, något nedbringas, anse kommitterade,
att ett belopp af 2,000 kronor för hvarje asylplats bör vara
tillräckligt.

Under antagande af att deras antal, som skulle erhålla inträde i
asylerna, komme att utgöra 1,800, skulle sålunda hela anläggningskostnaden
för det behöfliga antalet asylplatser uppgå till 3,600,00''> kronor, hvaraf
staten skulle bidraga med hälften eller med 1,800,000 kronor.

Särskild motivering.

Sedan kommittera,de i föregående afdelning angifvit, de allmanna
grunderna för ordnande af undervisningen för andesvaga i vårt land, torde
kommitterade få, följande ordningen mellan paragraferna i ofvan intagna
förslag till förordning angående andesvagas undervisning, redogöra för däri
föreslagna bestämmelser, där icke dessa antingen redan blifvit, i det föregående
motiverade eller oek äro af beskaffenhet, att några särskilda skäl
därför icke torde behöfva anföras.

§ I Ar

andesvaghet tillika förenad med döfstnmhet, gäller enligt lagen
angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889, att de »sinnesslöa döfsturnma,
som efter behörig pröfning befinnas mottagliga för undervisning
i döfstumskola», äro underkastade samma lags bestämmelser, på grund
hvaraf de skola i döfstumanstalterna erhålla undervisning. Motsvarande
bestämmelser äro äfven önskvärda, med afseende å de blinda andesva,ga och
torde äfven vara att emotse, därest blindundervisningens fullständiga ordnande
genomföres i enlighet med de af kommitterade i deras den 19 december
1893 afgifna utlåtande i sådant afseende föreslagna grunder.

§§ 2—12.

De i dessa §§ meddelade bestämmelser angående skoldistrikt och
skolstyrelser äro affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande
§§ i lagen angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889
med de förändringar, som betingats där af, att skoldistriktet här i regel torde
komma att omfatta endast ett landstingsområde eller stad, som ej i lands -

104

ting deltager, under det att döfstumskoldistrikten äro bestämda till endast
sju för hela riket, och det ankommer på Kungl. Maj:t att på därom gjord
framställning medgifva, att landstingsområde eller sådan stad, som nyss
är nämnd, må för sig utgöra ett skoldistrikt.

I § 7 hafva kommitterade ansett böra uttryckligen nämnas, att
endast vid val af ordförande och vice ordförande lottning skall anställas,
då rösterna äro å båda sidor lika delade, men att vid afgörande af alla
andra frågor inom styrelsen i sådant fall den mening skall gälla, som
ordföranden biträder.

Då skolhygienen särskildt i anstalter för andesvagas undervisning, är
af mycket stor betydelse, och en mängd af de i dessa anstalter intagna barn
behöfva ständig läkarevård, hafva kommitterade i § 8 upptagit såsom ett
åliggande för skolstyrelse att anställa läkare för hälso- och sjukvården
inom skolan.

Bestämmande af skolas läge i sådant distrikt, som omfattar mer än
ett landstingsområde eller en stad, som ej i landsting deltager, har synts
kommitterade vara af så väsentlig betydelse, att beslut därom bör i hvarje
fall tillkomma vederbörande landsting och stadsfullmäktige, hvarför sådant
blifvit i § 9 mom. 2 uttryckligen angifvet.

Då det torde vara obehöfligt, att skolstyrelsen i ett distrikt
sammanträder endast för att göra sådan anmälan hos vederbörande Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som i § 9 mom. 7 omförmäles, hafva kommitterade
föreslagit, att denna anmälningsskyldighet skall åläggas skolstyrelsens
ordförande.

§ 13.

1. Enligt kommitterades åsikt bör en undervisningstid af åtta år i
regel vara tillräcklig och är undervisningstidens längd i åtskilliga andra
länder sålunda bestämd. Men då i åtskilliga fall denna tid måste anses
vara för kort, särskildt, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, för
uppnående af en tillfredsställande praktisk utbildning, hafva kommitterade
ansett nödvändigt, att bestämmelsen om lärotidens längd icke göres ovillkorlig,
utan så affattas, att den medgifver utsträckning af tiden, där så
finnes erforderligt.

2. En försöksafdelning för utrönande af de andesvaga barnens bildbarhet,
anse kommitterade vara oundgängligen nödvändig vid hvarje skola.
Afgörandet, om ett barn är mottagligt för utbildning eller icke, är i de
flesta fall en så vansklig sak, att pröfningen häraf måste ske vid själfva
anstalterna och under en jämförelsevis längre tid. Denna tid torde dock ej

105

böra utsträckas öfver två år, enär ett barn, som under denna tid icke
visar sig vara så mottagligt för undervisning, att det lämpligen kan uppflyttas
i den egentliga skolafdelningen, synes böra skiljas från skolan och
såsom obildbart intagas å asyl.

3. Tydligt är, att klassindelningen i andesvagskolan icke kan vara
lika fast och bestämd som i andra läroanstalter, i det att för möjliggörande
af en framgångsrik undervisning barnen måste fördelas efter framsteg och
utveckling i hvarje särskildt läroämne. Att klasserna eller grupperna böra
vara så små som möjligt, är äfven tydligt, likasom det äfven ligger i sakens
natur, att barn, som saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen i
ett eller annat ämne, bör från deltagande i undervisning af sådant ämne
befrias. På föreståndaren bör det bero, att i samråd med vederbörande
lärare bestämma, om och när ett barn skall flyttas från en klass till en
annan i ett eller annat ämne.

4. Då det skulle medföra åtskilliga olägenheter, om barn finge när
som helst under läsårets lopp intagas i skolan, synes det vara skäl föreskrifva,
att barn få intagas i skolan endast vid läsårets början. Genom
en sådan föreskrift främjas ordning och reda i skolarbetet, hvarjämte det
blir lättare att äfven i andra hänseenden gifva läroanstalten en ändamålsenlig
anordning.

§ 14.

1. Den årliga lästiden är beräknad till 40 veckor, dels emedan
arbetet med andesvaga barns undervisning och uppfostran skrider endast
långsamt framåt och dels enär det är förenadt med stora svårigheter att
på lämpligt sätt sysselsätta interner under längre ferier. Lämpligheten af
långa sammanhängande ferier har på goda grunder varit ifrågasatt i afseende
å de andesvaga skolorna i utlandet. Det har nämligen visat sig,
att de långa fritiderna hafva verkat förslöande på intelligensen och försvagande
af redan förvärfvade kunskaper. Att låta det reglerade skolarbetet
fortgå året om utan några afbrott kan dock naturligtvis icke ifrågasättas
redan på grund af lärarepersonalens behof af hvila från dess mödosamma
arbete. Kommitterade hafva icke trott sig kunna förorda en längre
utsträckning af den årliga lästiden, än som inom döfstumskola är bestämd,
eller till 40 veckor. Då det af en eller annan anledning kan vara önskvärdt,
att ferierna något år utsträckas utöfver denna tid, hafva kommitterade
föreslagit, att styrelsen måtte få rätt att bestämma, huruvida en inskränkning
af den årliga lästiden må äga rum, dock att denna tid aldrig
må få understiga 38 veckor.

106

3. Enär andesvaga barn icke utan skada kunna längre tider om
dagen sysselsättas med intellektuellt arbete, har den dagliga undervisningstiden
för bokliga ämnen och sång föreslagits till omkring fyra timmar,
dock med lämnad rätt för styrelsen att för de yngre barnen bestämma ett
lägre timantal än för de äldre. Dessutom bör, enligt kommitterades mening,
hvarje dag anslås tid till praktiska arbeten af olika slag. För dessa
är ej något bestämdt timantal föreslaget, emedan detta bör göras beroende
så väl af barnens ålder, hälsa och krafter, som af arbetets beskaffenhet.
Dock bör härvid noga tillses, att barnens krafter ej tagas så mycket i
anspråk, att de däraf på något sätt skadas eller hämmas i sin utveckling.

Just med hänsyn till ifrågavarande ''barns svaga både kropps- och
själskrafter synes det kommitterade vara af synnerlig vikt, att boklig undervisning
och annat arbete på lämpligt sätt omväxla med hvarandra.

Under den från undervisning lediga tiden bör tillfälle beredas barnen
dels till nödig hvila och dels till gymnastiska öfningar och lekar.

Kommitterade anse vidare nödvändigt, att barnen i allmänhet stanna
kvar i läroanstalten äfven under ferierna. Det stora flertalet af dessa barn
utgår från hem, hvilka sakna betingelserna för, att den uppfostran, som i skolan
bibringats, skall kunna under ferierna underhållas, än mindre förkofras. Tvärtom
kan denna vistelse i hemmet nedbryta de vunna resultaten af anstaltens
arbete. Andra sakna helt och hållet hem, till hvilka de kunna återsändas.
I synnerhet under de första åren är det ett oeftergifligt villkor för en
fruktbringande anstaltsbehandling, att barnen hela året om vistas i anstalten,
detta så mycket mer som under sommarferierna öfningarna i trädgårds-
och jordbruksarbeten försiggå, vid hvilka arbeten skolan vid de
andesvagas uppfostran fäster så utomordentligt stor vikt. På dessa grunder
synes det önskvärdt, att barnen hela året i skolan kvarstanna.

§ 15.

Då skolan för andesvaga, likasom den allmänna folkskolan, har till
uppgift att meddela allmän folkbildning, böra samma undervisningsämnen
förekomma i dessa båda slag af skolor. Men endast sådana barn böra,
enligt kommitterades förmenande, deltaga i undervisningen i dem alla, hvilka
däraf kunna hafva verkligt gagn. De öfriga böra, såsom redan vid § 13
nämnts, alltefter olika begåfning befrias från läsning af ett eller annat
ämne, och i hvarje fall bör skolans föreståndare äga rätt att, efter samråd
med vederbörande lärare, lämpa så väl beskaffenheten som omfånget af
undervisningsämnen och öfningar efter förhandenvarande förhållanden.

107

Beträffande särskildt åskådningsundervisningen vilja kommitterade bemärka,
att den här förtjänar att såsom särskildt läroämne betraktas, i det den för
de andesvaga har en utomordentlig betydelse och i sig här äfven innefattar
de reala ämnena, naturkunnighet och geografi, hvilka däremot såsom
själfständiga läroämnen icke annat än undantagsvis torde böra i dessa
skolor behandlas.

Beträffande det praktiska arbetet bör detta i skolan för andesvaga
vara mångfaldigare och mer omfattande än i den allmänna folkskolan.
Barnen i den förstnämnda skolan böra nämligen i detta slag af arbete förvärfva
sådan färdighet, att de i framtiden kunna ägna sig åt något slags
hand- eller kroppsarbete och därigenom åtminstone bidraga till förvärfvande
af sitt uppehälle. Dessutom anse kommitterade, att ifrågavarande
slag af arbete är särskildt i skolor för andesvaga ett synnerligen viktigt
medel för den formella utbildningen.

§ 16.

Kommitterade hafva ansett sig hvarken böra eller kunna uppgöra
bestämda lärokurser för skolans särskilda klasser, då, enligt kommitterades
förmenande, icke någon fast klassindelning bör förekomma uti ifrågavarande
skola, och då det kunskapsmått, som i henne kan genomgås, på grund af
barnens större eller mindre brist i själsförmögenheterna, lärarekrafternas
beskaffenhet och andra förhållanden torde blifva synnerligen olika i olika
skolor och i samma skola under olika år. Men ehuru sålunda icke någon
detaljerad läroplan kan uppställas, anse likväl kommitterade, att det kunde
vara till gagn, om den begränsning, inom hvilken undervisningen i de
särskilda läroämnena bör röra sig, i allmänna drag angåfves. En dylik
läroplan, hvilken skall gälla för alla de skolor för andesvaga, som af landsting
upprättats, bör, enligt kommitterades åsikt, af Kungl. Maj:t fastställas.

§ 17.

1. I fråga om döfstumskolorna har det öfverlåtits åt vederbörande
skolstyrelse att afgöra, om och när offentliga examina böra äga rum.
Denna bestämmelse föreslogs af döfstuinkommittén, som ansåg ändamålsenligheten
af dylika examina i döfstumskolorna vara tvifvelaktig, enär
sådana examina, där de i regeln förekomme, lätt nog kunde föranleda
därtill, att undervisningen blefve ytlig och bedrefves med hufvudsakligt

108

syfte att vid uppvisningen åstadkomma den största möjliga effekt, utan att
därför det verkliga resultatet af undervisningen motsvarade den föreställning,
förloppet af examen kunde vara ägnad att ingifva, under hvilka
omständigheter de offentliga examina icke blefve tillförlitliga mätare på
undervisningens beskaffenhet och lärjungarnes kunskaper, utan endast tillfällen
att med de mera begåfvade bland dessa drifva en ostentation, som
ingalunda vore för dem hälsosam. I afseende å de andesvagas undervisning
anse kominitterade ändamålsenligheten af offentliga examina vara ännu
mera tvifvel underkastad. Genom sådana examina lärer sällan en sann
bild af skolans verksamhet eller insikt om de där uppnådda resultaten
erhållas, utan torde den, som önskar förvissa sig om, huru en läroanstalt
för andesvaga handhafves, för sådant ändamål lämpligast kunna under pågående
läsetermin med föreståndarens tillåtelse besöka anstalten och afhöra
undervisningen därstädes.

Likaledes anse kommitterade, att i andesvagskolan förhör och uppvisning
med barnen inför skolans styrelse icke erfordras vid hvarje termins
slut, utan att det må bero på styrelsen att bestämma, när sådana förhör
skola äga rum.

§ 20.

I förening med andesvaghet uppträder icke sällan epilepsi, antingen
såsom orsak eller såsom komplikation. Ehuru numera epilepsi icke lärer
kunna anses såsom någon smittosam sjukdom, är dock dagligt samlif mellan
af epilepsi lidande och andra i många hänseenden mindre fördelaktig. De
af epilepsi lidande böra därför helst, där sådant låter sig göra, hållas
skilda för sig; och klart är, att epileptiska personer, som icke tillika lida
af andesvaghet, icke böra lämnas tillträde till anstalter för andesvaga. Då
hos oss redan finnas anstalter, upprättade för epileptiska andesvaga, torde
ett önskvärdt särskiljande af dessa från öfriga andesvaga låta sig utan
svårighet göra.

§ 21.

Ifrågasättas kan, huruvida den i denna § omförmälda inspektion
lämpligast bör uppdragas åt en eller flera personer. I afseende å döfstumskoleinspektionen
ansåg döfstumkommittén, att det icke vore lämpligt att
aflöna en särskild inspektör, som uteslutande skulle ägna sig åt inspektionsuppdraget.
Kommittén ansåg nämligen, att, äfven om inspektörens

109

verksamhet utsträcktes öfver hela riket, han icke genom enbart denna verksamhet
skulle erhålla full sysselsättning. Antalet måste blifva beroende på
särskilda förhållanden, och inspektionsuppdraget, som borde lämnas endast
för kortare tid, skulle utöfvas enligt instruktion, som af Kungl. Maj:t
fastställdes. I enlighet med dessa grunder framlade äfven Kungl. Maj:t
förslag till Riksdagen, som dock, med gillande af hvad Kungl. Maj:t i
öfrigt i detta afseende föreslagit, beträffande antalet inspektörer ansåg,
att, med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal skolor, inspektionen
komine att omfatta, och de lätta kommunikationer, vårt land numera i allmänhet
erbjöde, en person torde vara för inspektionens bestridande tillräcklig.
Då antalet skolor och arbetshem för andesvaga helt visst kommer
att blifva icke obetydligt större än antalet skolor för döfstumma, synes det
vara af vikt, att på detta område inspektionen icke med nödvändighet behöfver
öfverlämnas åt en enda person, utan att Kungl. Maj:t anordnar
här ifrågavarande inspektion efter sig företeende omständigheter och sålunda
uppdrager densamma åt en eller flera sakkunniga personer.

§ 26.

g. Genom föreskriften att föreståndare skall i skolans styrelse föredraga
undervisnings- och ordningsfrågor samt att han äger att, när styrelsen
i frågor, hvilka af honom föredragas, fattar mot hans uttalade åsikt
stridande beslut, i protokollet anteckna sin mening, hafva kommitterade
afsett att åt den sakkännedom, föreståndaren i dessa frågor representerar,
bereda nödigt inflytande på styrelsens beslut.

§ 27.

1. I betraktande däraf, att lärare vid folkskolan kan vara förpliktad
att undervisa 6 timmar om dagen eller 36 timmar i veckan, och
vid jämförelse mellan dennes verksamhet och den vida tyngre och mera
omfattande verksamhet, som tillkommer lärare vid andesvagskolan, hafva
kommitterade ansett billigt, att an des vaglärarn es undervisningsskyldighet i
likhet med döfstuinlärarnes begränsas till högst 30 timmar i veckan. Likväl
hafva kommitterade, med afseende på svårigheter, som vid inträffande
förfall för lärare torde möta för skyndsamt anskaffande af vikarie, funnit
nödigt föreskrifva, att under dylika förhållanden undervisningsskyldigheten
må kunna i någon mån utsträckas.

110

§ 34.

För att skolstyrelse skall kunna fullgöra sina åligganden i afseende
på de andesvaga barnens undervisning, är det. nödigt, att inom hvarje församling
någon myndighet finnes, hvilken styrelsen äger att i undervisningen
rörande ärenden anlita. Med hänsyn till sin ställning inom församlingen
torde skolrådet i främsta rummet böra härtill ifrågakomma, och
koinmitterade hafva därför såväl i denna som i några efterföljande §§ för
särskilda fall föreslagit skyldighet för församlingarnas skolråd att gå skolstyrelse
tillhanda.

§ 35.

Ett med innehållet i denna § likartadt stadgande förekommer i
8 § 5 möm. af folkskolestadgan, där likväl två varningar, meddelade den
första af vederbörande prästerskap och den andra af kyrkorådet i församlingen,
föreskrifvas såsom villkor för att barnet må kunna skiljas från
tredskande föräldrar. Kommitterade hafva ansett, att, med afseende på
angelägenheten däraf, att icke någon tid af det andesvaga barnets skolålder
må genom föräldrars tredska gå för undervisningen förlorad, de i folkskolestadgan
bestämda två varningsgraderna, hvilka för öfrigt, enligt kommitterades
förmenande, i allmänhet icke kraftigare befordrat det därmed
åsyftade ändamålet, borde ifråga om de andesvaga likasom beträffande de
döfstumma barnen kunna inskränkas till en, samt. att åliggandet att meddela
varning, där sådan blefve erforderlig, likasom att, i händelse varningen
lämnades opåaktad, föranstalta om barnets skiljande från föräldrarna, lämpligen
skulle kunna uppdragas åt skolrådet på grund så väl af dettas ställning
till undervisningen i allmänhet inom församlingen, som af det för
skolrådet ifrågasatta särskilda uppdraget att, i hvad angår de andesvaga
barnen, utgöra vederbörande skolstyrelses representant på stället.

§ 37.

2. I likhet med hvad genom kungl. kungörelsen angående anslag af
allmänna medel till döfstumskolor den 31 maj 1889 ägt rum, lärer Kungl.
Maj:t, sedan nödiga medel för andesvagundervisningens ordnande blifvit
anvisade, i sammanhang med utfärdande af förordning angående andesvagas

undervisning meddela särskilda föreskrifter om de beviljade anslagsbeloppens
utgående och den administrativa ordningen för deras utdelning till vederbörande
skolstyrelser.

§§ 38—47.

För att andes vagundervisningen skall blifva verkligt fruktbringande, är
det nödvändigt, att den handhafves af lärare, hvilka såväl teoretiskt som praktiskt
utbildats med särskild hänsyn till kallet att vara lärare för andesvaga.
För ett nöjaktigt ordnande af ifrågavarande undervisning anse därför
kommitterade, att tillfälle måste beredas dem, hvilka vilja utbilda sig till
nämnda kall, att i ett för ändamålet särskildt inrättadt seminarium erhålla
erforderlig utbildning därför, äfvensom att i sammanhang härmed godkänd
afgångsexamen från sådant seminarium göres till villkor för anställning
som lärare vid andesvagskola.

För att vinna inträde vid ett sådant seminarium, hvarom här är
fråga, bör, enligt kommitterades mening, fordras att vid ett folkskolelärareseminarium
hafva aflagt godkänd afgångsexamen för vinnande af behörighet
till läraretjänst vid småskola eller ock att äga däremot svarande insikter
och färdigheter. Genom en sådan bestämmelse torde det vara sörjdt för,
att seminarieeleverna äga erforderligt underlag för den särskilda utbildningen
till lärare vid skola för andesvaga.

! • :

■

n■''»1 irvr-<:''■ :

- • I ■ ■'' År : t‘ <V 1! i

:Si

’J\ ‘ii;;f 4>;o ;«/’

. . t •. J ! • -

■ • • i ; i • • ’! i''

J« -i < A M •

’ D ; ‘ i i«.# jj (* > i'' j * ‘ /. '''' >

'' •• ''* ■’ ! il!.’

afiii-’ m >; ,1''ij-iij-/;).'' <: 1,1»!.i i 1 ‘ ti. i

!''■ ■''•II .. T ''.!• 1. M’; it . ir ''fti

tint

:! I •;!) : ■ . ■''V- ■■ ; ■

I1: \ v>! ''• : • ;■•''!'' £>:: |I ‘.J”; f t ; " j1'', i 1 ,

»ii,t • j.i / v ji’tt:l Stil iflin

TABELLBILAGOR.

.ho;j/ ii

Tab. 1.

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890.

Ålder.	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	ep 1 5 88	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.
m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	q-	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.
	i	Stockholms glad.	•	. Stockholms liin.		3.	upsala län.		4.	Södermanlands län.	5.	Östergötlands län.
5— 6 år . .	—.	—	i	2	3												1	-	1	2	1	—	i	—	2
6— 7 » . .	—	—	6	5	11	—	1	i	—	2	—	—	—	—	—	—	3	—	—	3	—	1	—	1	2
-7— 8 . . .	—	—	3	2	5	i	1	i	—	3	—	i	—	—	1	4	—	—	1	5	2	1	—	—	3
8— 9 > . .	—	—	3	1	4	2	—	—	1	3	i	—	2	1	4	1	—	—	—	1	2	2	i	—	5
9—10 * . .	—	—	—	2	2	2	2	—	—	4	3	—	—	—	3	4	—	—	—	4	2	3	3	—	8
10-11 > . .	—	—	4	1	5	6	2	i	—	9	2	—	—	—	2	1	1	—	—	2	5	3	—	1	9
11-12 . .	—	—	6	3	9	3	4	—	—	7	4	4		—	8	4	—	—	1	5	8	3	—	1	12
12—13 . . .	—	—	2	6	8	5	1	—	—	6	3	—	—	—	3	3	1	—	—	4	6	7	3	-	16
13—14 . . .	—	—	5	5	10	4	1	i	—	6	1	6	i	2	10	1	1	—	—	2	7	4	—	+-	11
14—15 - . .	—	—	2	1	3	2	—	—	—	2	2	2	i	—	5	2	2	—	—	4	7	6	2	—	15
0— 5 - . .	_	_	6	2	8	1				1											3	1	—	—	4
5-10 - . .	—	—	13	12	25	5	4	2	1	12	4	i	2	1	8	9	4	—	2	15	7	7	5	1	20
10—15 » . .	—	—	19	16	35	20	8	2	_	30	12	12	2	2	28	n	5	—	i	17	33	23	5	2	63
C1 1 O	—	—	13	11	24	19	19	1	—	39	12	8	1	2	23	15	12	i	i	29	40	25	2	2	09
20—25 > . .	—	—	12	11	23	19	12	1	—	32	11	7	—	2	20	17	17	2	i	37	24	23	4	5	50
25—30 . . .	—	—	11	8	19	22	19	—	—	41	n	4	2	—	17	14	7		i	22	31	22	4	—	57
30—35 - . .	—	—	10	4	14	14	11	1	2	28	10	7	—	—	17	13	12		i	20	23	22	3	1	49
35—40 . . .	—	--	2	3	5	11	11	1	1	24	8	5	—	—	13	14	12	2	i	29	21	11	—	1	33
40—45 » . .	—	—	2	4	6	10	8	—	—	18	6	2		—	8	8	5	1	—	14	16	21	1	—	38
45—50 • . .	—		1	3	4	5	5	—	1	II	7	1	—	—	8	10	9	2	—	21	26	10	1	1	38
50—55 < . .	—	—	1	4	5	6	2	—	1	9	7	6	i	-	14	8	3	—	2	13	15	9		—	24
55—60 > . .	—	—	1	—	1	5	4	—	—	9	4	—	i	—	5	7	1	—	—	8	7	10	1	—	18
60—65 . . .	—	—	—	3	3	5	5	—	1	II	6	2	—	—	8	2	2	—	—	4	9	8	—	2	19
65—70 > . .	—	—	—	—		1	2	—	—	3	—	—	—	—	—	2	3	—	—	5	6	5	_	—	il
																				2	4	3	—	—	7
75—80 . . .	—	—	—	—	—	1	—	—	—	1		—	—	—	—	—		—	-	1	—	1	-	—	1
80—85 » . .							1
85—90 » . .							-							1	1							1			1
90 95 » . .
Summa	—	—	91	81	172	144	112	1 8	7	271	98	55	9	8	170	130	95	8	10 243	205	202	26	15	508

116

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890. (Forts.)

Åld	e r.	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	Snmma.	Lands- bygden.	Städer- na.	CO 0 3 g p	Lands- bygden.	Städer- na.	oa 0 3 3 p	Lands- bygden.	Städer- na.	07 0 3 B p
m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.
			i. Jönköpings län.	7. Kronobergs län.		8. Kalmar län.			9. Gotlands län			10. Blekinge län.
5— 6 Är . .	—	—	—	—	—	1	1	—	—	2	2	1	—	—	3	—	—	—	—	—	—	—	i	—	i
6— 7	> . .	—	1	—	—	i	—	—	—	—	—	3	1	—	—	4	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
7— 8	> . .	i	1	—-	—	2	—	—	—	—	—	2	2	i		5	—	—	—	—	—	—	i	—	2	■3
8- 9	. . .	—	—	—	—	—	2	2	—	—	4	2	3	—	—	5	—	—	—	—	—	—	—	—	—
9—10	»	i	3	i	1	6	—	1	—	—	1	2	8	—	—	5	2	1	—	—	3	—	—	—	—	_
10—11	> . .	3	2	i	—	6	1	—	—	—	1	1	4	—	—	5	2	1	—	—	3	—	—	—	1	1
11—12	» . .	3	4	—	—	7	3	1	—	—	4	4	7	i	—	12	1	1	—	—	2	2		i	—	3
12—13	• . .	2	1	—	-	3	2	3	—	—	5	2	1	—	—	3	1	1	—	—	2	3	—	2	1	6
13—14	. .	6	4	i	—	11	4	3	—	—	7	i	2	i	—	4	1	—	—	—	1	4	i	—	—	5
14—13	»	5	1		1	7	5	3	—	—	8	4	7	i	—	12	—	—	—	—	-	2	4	—	—	6
0— 5	. . .	1	1		—	2	1	—	—	—	1	1	—	—	—	1	_	_	_	_	_	_	1	_	_	1
5—10	> . .	<2	5	i	1	0	3	4		—	7	11	10	i	—	22	2	1	—	—	3	—	1	i	2	4
10-15	> . .	19	12	a	1	34	15	10	—	—	25	12	21	3		36	5	3		—	8	ii	5	2	2	21
15 20	>	24	19	5	....	48	18	19	—	i	38	24	32	1	1	58	10	2	—	—	12	14	12	5	2	33
20—25	> . .	30	18	3	4	55	19	20	—	—	39	28	19	1	—	48	3	3	—	—	6	10	9	2	2	23
25—30	j . .	29	20	2	1	52	23	19	—	i	43	34	25	2	2	63	3	2	3	—	8	13	17	3	—	33
30—35	>	17	14		2	33	24	17	i	—	42	29	17	2	1	49	5	6	—	2	13	9	13	—	3	25
35—40	* . .	25	10	1	—	36	20	15		—	35	16	14	—	■—	30	2	1	—		3	15	2	2	—	19
40—45	'' • •	10	14	__	—	24	9	9	—	—	18	20	10	—	2	32	7	6	—	—	13	10	6	—	2	18
45—50	> . .	11	7	1	1	20	10	8	—	—	18	15	6	—	—	21	1	2	—	—	3	4	5	—	1	10
50—55	* . .	6	8	—	-	14	2	6	—	i	9	6	8	1	—	15	1	2	—	—	3	1	5	—	—	6
55—60	> . .	9	5		—	14	8	3	—	—	11	9	5	—	—	14	2	1	—	—	3	1	8		—	9
60—65	* . .	8	6	1	—	15	2	4	—	—	6	13	6	—	—	19	1	2	—	—	3	3	1	1	1	6
65—70	»	10	5	—	—	15	2	2	—	—	4	5	3	—	—	8	—	2	—	—	2	1	4	—	1	6
70—75	» ...	5	2	—	—	7	2	—	—	i	3	—	4			4						1				1
75-80	»	1	—	—	—	1	6	—	—	—	6	1	1	—	_	2	_	_	_	_	_	_	_	_	_	—
80—85	. . ,																									_
85—90	> . .																									_
90—95	>
Summa	207	146	16	10	379	164	136	i	4	305	224 181	1.	6	422	42	33	3	2	80	93	89	17	16	215

117

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890. (Forts.)

Å1 (1	e r.	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	C/j c e B so
m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.
		11. Kristianstads län.		1 Malmöhus län.		1.1. Hallands län.	o.	(Jöleb. c.	Bohus län.		15. Elfsborgs län.
5— 6 år . .	—	—	—	—	—	i	—	—	—	i	—	—	—	—	—	2	i	—	—	3	—	—	—	—	—
6— 7	» . .	—	1	—	—	i	i	—	i	1	3	—	—	—	—	—	1	2	—	i	4	—	—	i	--	1
7— 8	. . .	1																								2
8- 9	) .	2	1	—	—	3	2	2	2	—	6	—	1	—	—	i	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—
9—10	» ,	3	2	—	—	5	1	1	—	—	2	i	—	—	—	i	2	1	3	—	6	3	i	—	—	4
10—11	>	1	2	—	1	4	4	5	—	2	11	—	1	—	—	i	3	1	—	—	4	1	3	—	1	5
11—12	*	6	2	—	—	8	6	2	1	1	10	4	—	—	1	5	4	1	3	—	8	—	4	1	—	5
12—13	, . .	5	2	—	—	7	2	6	2	2	12	2	—	—	—	2	3	2	1	2	8	3	3	_	_	6
13-14	>	5	2	—	—	7	4	2	—	i	7	—	—	—	—	—	6	3	2	1	12	7	4	i	—	12
14—15	> . .	3	2	i	—	6	4	1	2	—	7	1	3	—	—	4	2	3	—	1	6	3	2	—	1	6
0— 5	>	_	_	_	_	_	_	_	1	_	1	1	—	—	—	1	1	—	1	—	2	—	—	—	—	—
5—10	» . .	6	4	—		10	5	3	3	i	12	2	1	—	—	3	6	4	3	1	14	5	1	i	—	7
10—15	>	20	10	i	1	32	20	16	5	6	47	7	4	—	1	12	18	10	6	4	38	14	16	2	2	34
15—20	. . .	24	19	—	—	43	26	20	5	3	54	16	10	—	2	28	14	15	10	8	47	27	23	—	—	50
20—25	j	24	9	i	—	34	30	19	5	6	60	11	6	—	1	18	15	15	4	5	39	29	30	i	—	60
25—30	>	19	5	i	—	25	29	17	4	1	51	28	10	3	1	42	21	17	8	6	52	35	24	—	2	61
80—36	>	16	14		1	31	19	16	.. 1	6	42	10	13	1	—	24	15	10	6	2	33	33	29	2	1	65
i 35—40	» . .	17	8	i	—	26	22	13	2	—	37	11	9	—	2	22	17	14	2	3	36	29	13	—	1	43
40-45	»	12	13	—	—	25	20	11	2		34	15	17	—	—	22	12	12	3	1	28	24	17	—	1	42
45—50	» . .	13	4	—	—	17	17	11	i	1	30	12	8	—	—	20	6	5	1	—	12	18	16	1	—	35
50—55	»	10	8	—		18	10	7	2		19	5	6	—	—	11	13	10	—	1	26	9	12	1	—	22
55-00	»	4	7	—	—	II	7	2	—	1	10	12	3	—	—	15	7	4	1	1	13	7	8	—	1	16
60—65	»	7	1	—	—	8	5	2	—	—	7	6	4	—	—	10	4	1	—	2	7	12	8	—	1	21
65—70	»	3	2	i	—	G	3	2	—		5	8	3	—	—	11	2	1	—	—	3	6	6	—	1	13
70—75	> . .	4	1	—		5	1	2	—	—	3	2	2	—	—	4	—	3	—	—	3	4	5	—	1	10
75—80	. . .	2	2	—	—	4	2	—	—	1	3	2	3	—	—	5	—	2	—	—	0	3	1	—	—	4
80—85	>											1	1													—
85—90	» . .																	2			2					—
90—95	. . .																									—
Summa	181 107	5	2	295	2IG	141	31	27	415	149	90	4	7	250	1511125 45	34 355	255 209	8	II	483

118

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890. (Forts.)

Ålder.	Lands- bygden.	»Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	»Städer- na.	C/3 e S g p	Lands- bygden.	»Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	C/i E= 3	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.
i m. \| k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	3	m.	k.	m.	k.
	u	. Skaraborgs län.	17. Vermlands Un.		18. Örebro Un.		19	\«tmanlands län.	21	. Koppaibergs Un.
5— 6 är . .	—	—	—	—	—	1	3	—	—	4	—	—		—	—	—	i	—	—	i	1	—	—	—	i
6— 7 » . .	1	—	—	—	i	2	—	i	—	3	i	—	—	—	i	1	i	—	—	2	2	—	—	—	2
7— 8 > . .	1	2	—	—	3	2	—	—	—	2	—	1		—	i	—	i	—	—	1	3	5	—	1	9
8— 9 - . .	—	2	—	—	2	—	3	—	—	3	2	—	—	—	2	1	i	—	—	2	1	8	—	—	9
9—10 . . .	3	2	—	—	5	8	1	—	—	9	1	1	—	1	3	—	—	—	—	—	2	3	—	—	5
10—11 • . .	4	3	i	—	8	2	3	—	—	5	5	1	—	—	6	1	2	i	—	4	2	1	—	1	4
11—12 . . .	1	2	—	—	3	7	6	2	2	17	2	2	—	1	5	2	—	—	—	2	5	5	—	—	10
12—13 • . .	2	1	—	—	3	2	6	—	—	8	4	4	1	1	10	2	1	2	—	5	4	2	—	—	6
13-14 > . .	5	4	2	—	11	6	3	—	—	9	5	10	1	—	16	2	2	—	—	4	5	2	—	—	7
14—15 > . .	4	3	—	—	7	4	6	1	—	11	5	3	—	1	9	1	1	—	—	2	5	2	—	—	7
0— 5 » . .	2	1	—	—	3	—	—	—	—	_	_	1	_	1	2	1	2	_	_	3	1	_	_		1
5—10 . . .	5	6	—	—	11	13	7	1	—	21	4	2	—	1	7	2		—	—	0	9	16	—	1	20
10—15 ■ . .	16	13	3	—	32	21	24	3	2	50	21	20	2	3	40	»	6	3	—	17	21	12	—	1	34
j 15—20 > . .	33	26	—	3	02	41	25	3	2	71	31	11	2	1	45	14	■9	—	—	23	33	16	i	1	5!
20—25 * . .	25	21	2	—	48	36	29	3	i	09	18	12	1		31	13	9	3	2	27	32	21	2	1	50
! 25—30 » . .	31	31	1	2	03	52	35	1	i	89	20	13	—	1	34	11	12	2	—	25	23	22	3	1	49
30—35 ■» . .	39	11	1	3	.14	40	23	2	—	05	17	19	1	1	38	10	4	3	—	17	17	19	1	—	37
\| 35—40 . . .	18	10	1	—	20	22	22	—	—	44	16	9	—	—	25	10		—	o	10	16	16	—	—	32
40-45 • . .	15	9	1	—	25	29	19	—	—	48	12	8	—	—	20	15	8	—	i	24	22	24	1	—	47
45—50 . . .	16	7	1	—	24	24	20	i	—	45	10	9	—	—	19	3	2	—	—	5	15	7	—	—	22
50—55 • . .	9	12	—	—	21	18	15	—	—	33	7	5	—	—	12	7	4	1	2	14	11	10	1	—	22
55—60 - . .	11	10	1	—	22	15	13	—	i	29	7	9	—	—	10	4	2	—	i	7	7	9	—	—	10
60—65 * . .	3	4	—	—	7	9	10	i	—	20	8	9	—	—	17	—	2	1	i	4	5	6	—	—	11
65—70 > . .	4	5	—	—	0	13	15	—	i	29	3	2		—	5	3	1	—	—	4	7	8		—	15
70—75 » . .	2	4	—	—	0	8	2	i	—	11	—	2	—	—	2	3	—	—	—	3	3	2		1	0
75—80 » . .	2	2	—	—	4	3	i	—	—	4	2	1	—	—	3	—	—	—	i	1	2	2	—	—	4
80—85 '' . .	1	i	—	—	2	—	i	—	—	1	o	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
85—90 > . .	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	i	1	—	1	—	—	I
90—95 » . .																									—
Summa	232 173	..	8 424	344201	10	8	029	176 133	0	8 1323	104	08	13 12	197	224 191	9	0	430

119

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890. (Forts.)

Ålder.	Lauds- bygden.	■Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.	Lands- bygden.	■Städer- na.	Summa.	Lauds- bygden.	Städer- na.	cc £ 3 3 p	Lands- bygden.	Städer- na.	Summa.
m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m. k. !
	21. Gefleborgs län.	22	Vpsteritorrl.imU län.	23. Jämtlands län.	24. Vestorbotlens liin.	9	). Iwrbitliens län.
5— 6 år . .	—	1	—	—	i	—	—	—	—	—	1	—	—	—	1	i	1	—	—	2	—	1	—	—	i
G— 7 » . .	3				3						1				1										—
7— 8 > . .	1	1	i	—	3	—	i	—	—	i	—	1	—	—	1	—	—	—	—	—		-	—	—	_
Öl ce	'' 2	2	—	--	4	i	—	i	—	2	—	2	—	—	2	—	—	—	—	—	2	—	—	—	2
9—10 > . .	1	—	i	—	2	i	i	—	—	2	1	i	—	—	2	i	1	—	—	2	i	—	—	—	1
10—11 . . .	7	4	—	_	n	—	—			—	—	i	—	—	1	—	1	—	—	1	—	—	—	_	—
11—12 > . .	4	2	i	—	7	3	i	—	—	4	2	—	—	—	2	—	—	i	—	1	i	—	—	—	1
12—13 . . .	2	1	—	—	3	2	2	i	—	5	1	—	—	-—	1	4	2	—	—	6	—	—	—	—	—
13—14, ; .	2	7	—	—	9	3	—	i	—	4	1	i	—	—	2	4	i	—	—	5	i	—	—	—	1
14—in . . .	i	4	—	1	6	5	2	—	—	7	2	—	—	—	2	2	2	—	—	4	i	—	i	—	2
0— 5 . . .																									—
5—10 . . .	7	4	2		13	2	2	i	—	5	3	4	—	—	7	2	2	—	—	1	3	1	—	—	i
10—15 » . .	16	18	i	1	36	13	5	2	—	20	6	2	—	—	8	10	6	i	—	17	3	—	i	-	i
15—20 » . .	20	11	5	5	41	16	18	i	1	36	18	9	—	—-	27	11	3	—	—	il	6	8	—	—	n
20—25 . . .	18	15	O ö	3	39	21	17	2	1	11	8	9	—	—	17	13	6	—	—	19	8	5	—	—	13
25—30 . . .	22	21	1	2	16	13	13	2	1	29	8	8	—	—	16	11	10	—	—	21	7	7	—	—	14
30—85 ■ . .	17	12	1	2	32	23	8	i	1	33	12	11	—	—	23	11	5	2	1	19	14	5	—	—	19
35—40 . . .	10	11	1	i	23	14	8	—	—	22	6	6	—	—	12	10	10	—	—	20	11	1	—	—	12
40—45 ■ . .	13	5	—	—	18	9	5	3	1	18	5	4	—	—	9	9	7	—	-	16	7	4	—	—	II
45—50 . . .	7	12	1	—	20	6	6	—T	—	12	6	2	—	—	8	11	i	—	—	12	5	3	—	i	9
50—55 - . .	9	9	—	—	18	4	4	—	—	8	11	4	—	—	15	4	3	1	—	8	9	2	—	—	II
55—60 > . .	5	7	—	—	12	7	4	—	—	11	4	—	—	—	1	6	—	—	—	6	6	2	—	—	8
80—65 » . .	9	6	—	—	15	5	5	—	1	II	6	1	—	—	7	4	2	—-	—	6	1	2	—	—	3
65—70 . . .	5	2		i	8	4	4	—	—	8	6	2	—	—	8	—	—	—	—	—	2	1	—	—	3
70—75 : . .	5	2	—	—	7	1	3	—	—	1	1	3	—	—	1	1	1	1	—	3	1		—	—	1
75-80 . . .	5	—	—	—	5	2	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—
80—&r> > . .	—	i			1		1			1															1
85—90 > . .																									—
90—95 » . .						1				1
Summa	168 1,16	I	15	334	111 103	12	6	202	100	65	—		165	103	56	3	2	166	83	11	i	i	126

120

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890. (Forts.)

Ålder.	Landsbygden.	Städerna		Hela riket.
m.	k.	Summa.	m.	k;	Summa.	m.	k.	Summa.
5— ö &r........	. ii	ii	22	3	3	6	14	14	28
6— 7 »........	16	ii	27	10	8	18	26	19	45
7— 8 .........	21	19	40	6	6	12	27	25	52
8— 9 .........	24	29	53	9	3	12	33	32	55
9—10 .........	45	28	73	8	4	12	53	32	85
10—11 »........	51	41	92	8	8	16	59	49	108
11—12 .........	79	51	130	17	10	27	96	61	157
12—13 .........	65	47	112	14	12	26	79	59	138
13—14 ........	85	63	148	16	9	25	101	72	173
14—ir> .........	72	59	131	11	6	17	83	65	148
0- 5 .........	13	7	20	8	3	II	21	10	31
5—10 .........	117	98	215	36	24	(10	153	122	275
10—15 »........	352	261	(113	66	45	III	418	306	724
i 15—20.........	506	371	H77	56	46	102	562	417	979
20—25 .........	462	351	813	52	45	97	514	396	910
25—30 ........	510	380	890	53	31	84	563	411	974
30—35 >........	437	318	755	39	34	73	476	352	828
35—40 .........	361	234	595	15	16	31	376	250	020 !
40—45 .........	315	234	549	14	13	27	329	247	570 ;
45—50 .........	258	166	424	11	9	20	269	175	444 \|
50—55 .........	188	160	348	9	11	20	197	171	308
55—60 >........	161	117	278	5''	5	10	166	122	288
60—65 .........	133	99	232	4	12	1(1	137	m	248
65—70 .........	96	80	17(1	1	4	5	97	84	181
70-75 .........	48	44	92	2	3	5	50	47	97
75—80 »........	34	17	51	—	3	3	34	20	54
80—85 .........	2	7	#	—	—	—	2	7	9
85 90 ■........	—	4	4	—	2	2	—	6	0
90 —95 .........	1	—	1	—	—	—	1	—	1
Summa	3,MW	2.94S	(1.942	371	300	(177	4,305	3,254	7,019

121

Tal. 2.

Komplikationer af andesvaghet och andra lyten enligt folkräkningen

den 31 december 1890.

1.	2-	3.	<•	5.	C.	7-	8.	9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	1 7. i 1 8. \| 19.	20.	21.	22. \| 23.
Ålder.							A	n	d	e s	V	n	g	0	C	h
döfstum.	döfstum och epilep- tisk.	döfstum och lam.	döfstum och blind.	blind.	blind och stum.	epilep- tisk.	epilep- tisk och stum.	lam.	'' lam och stum.	stum.
m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.j	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.	m.	k.
0— 5 Sr . . .	i	_	i						i								i
5—10 ....	5	9	—	—	—	—	—	—	4	1	—	—	i	—	—	—	i	2	—	—	4	1
10—15 ....	G	0	2		~	—	—	1	4	1	—	—	5	2	—	—	o O	2	—	—	8	4
15—20 ....	15	6	—	1	1	—	3	—	5	3	1	i	5	2	—	—	1	—	i	—	10	f)
20—25 ....	9	7	—	—	—	—	—	—	2	3	—	—	6	1	—	—	1	5	i	—	10	2
25—30 ....	10	1	—	—	—	—	—	1	—	2	—	—	6	1	—	1	4	» 3	—	—	12	3
30-35 ....	7	8	—	—	—	—	—	1	2	4	—	—	4	2	—	—	—	1	—	1	—	3
35—40 ....	8	5	—	—	1	—	—	—	2	2	—	—	3	1	—	—	1	2	—	—	2	1
O — w''	7	5																			i	1
45—50 ....	4	2							3	1											2	—
50—55 ....	3	3							3								2					3
55—00 ....	2	1								1							—
60-66 ....	—	2							1
65- 70 ....	—	2							1	1
70—75 ....																					1	—
75-80 ....
80—85 ....	—	1					—						—
85—90 ....
90—95 ....												—
95—100. . . .						—
100—105. . . .													—			—
Summa	77	58		1	2	—	3	3	29	19	1	i	29	12	-	1	14	17	2	1	50	23
Däraf a landsbygd	70	53	2	1	2	—	3	3	29	17	1	i	29	11	—	1	12	17	2	—	46	21
> i studernu	7	5	1	—	—	—	—	—	—	2	—	—		1	—	—	o	—	—	1	4	2

122

Tab. 3.

Andesvaga eller s. k. idioter på 10,000 personer inom hvarje ålder
enligt folkräkningen den 31 december 1890.

Ålder.	H e	1 a r	ket.	Lan	d s b y	g d e n.	S	t ä d e	r n a.
m.	k.	Bada könen.	m.	k.	Båda könen.	m.	k.	Båda könen.
0- 5 Sr ... .	0.7	0.3	0.5	0.5	0.3	0.4	1.5	0.6	1.0
5-10 .....	5.8	4.7	5.3	5.3	4.G	4.9	8.1	5.5	0.8
10—15 .....	17.0	12.7	14.8	17.0	12.9	15.0	17.0	11.6	14.3
15—20 .....	25. C	19.5	22.0	27.4	21.2	24.4	16.1	12.0	13.9
20-25 .....	30.2	22.0	26.1	34.8	25.9	30.3	13.9	10.4	12.0
25—30 ..... •	33.9	22.7	28.1	39.9	28.2	33.9	13.9	6.7	9.9
30—35 .....	31.9	20.9	26.1	37.9	25.1	31.2	11.5	8.1	9.7
35—40 .....	28.0	17.2	22.0	35.0	20.9	27.7	5.3	4.7	5.0
40—45 .....	27.0	18.4	22.7	32.9	22.3	27.4	5.9	4.4	5.1
45—50 .....	23.8	13.0	18.4	27.8	16.8	21.8	5.4	3.4	4.3
50—55 .....	19.5	14.7	17.0	22.4	17.3	19.7	5.3	4.7	4.9
55—G0 .....	17.1	11.0	13 8	19.5	12.9	16 1	3.5	2.4	2.8
60—65 .....	16.5	11.3	13.7	18.3	12.2	15.1 /	3.8	7.1	5.8
65 -70 .....	13.3	9.0	11.3	14.8	10.9	12.7	1.2	2.8	2.2
70—75 .....	10. g	8.0	9.2	11.2	8.9	10.0	4.5	3.2	3.7
75—80 .....	12.8	5.0	8.7	13.9	5.0	9.3	—	5.5	4.0
80—85 .....	1.9	4.3	3.3	2.0	5.0-	3.8	—	—	—
85—90 .....	—	9.5	0.1	—	7.3	4.G	—	22.5	18.8
90 och däröfver	16.9	—	4.8	17.9	—	54	—	—	—
Hela folkmängden	18.8	132	15 9	20.9	14.9	17.9	9.0	6.3	7.5

123

Tab. 4.

Antal andesvaga i åldern 7—16 år enligt folkräkningen

den 31 december 1890.

L ii n.				F ö	d	1	e	å r			Summa.	Där	a f	I medeltal.
-4 1 E p:o	CO 1 H-A O» {20	i HA Ci tao
1883.	1882.	1881.	1880.	1879	1878	1877	1876.	1875.*)	1874*)
Stockholms stad ....	5	4	2	5	9	8	10	3	5	5	56	46	46	47	46
Stockolms län.....	3	3	4	9	7	(5	6	2	8	8	56	40	45	50	45
Upsala d:o......	1	4	3	2	8	3	10	5	5	5	46	36	40	41	39
Södermanlands d:o. . .	5	1	4	2	5	4	2	4	6	6	39	27	28	33	29
Östergötlands d:o . . .	3	5	8	9	12	16	n	15	14	14	107	79	90	99	89
Jönköpings d:o ....	2	—	6	6	7	3	u	7	9	9	60	42	49	58	50
Kronobergs d:o . . . .	—	4	1	1	4	5	7	8	7	7	44	30	37	40	36
Kalmar d:o......	5	5	5	5	12	3	4	12	11	11	73	51	57	G3	57
Gotlnnds d:o.....	—	—	3	3	2	2	1	—	2	2	15	11	13	15	13
Blekinge d:o.....	3	—	—	1	3	6	5	6	7	7	38	24	28	35	29
Kristianstads d:o ...	1	3	5	4	8	7	7	6	8	8	57	41	48	53	47
Malmöhus'' d:o ....	—	6	2	11	10	12	7	7	11	11	77	55	66	71	64
Hallands d:o.....	1	1	1	1	5	2	—	4	5	5	25	15	19	23	19
Göteborgs o. Bohus d:o .	—	1	6	4	8	8	12	6	9	9	63	45	54	62	54
Elfsborgs d:o.....	2	—	4	5	5	6	12	6	10	10	00	40	48	58	49
Skaraborgs d:o ....	3	2	5	8	3	3	11	7	12	12	66	42	51	61	51
Verralands d:o ....	2	3	9	5	17	8	9	11	14	14	92	64	76	87	76
Örebro d:o......	1	2	3	6	5	10	16	9	9	9	70	52	60	67	60
Vestmanlands d:o . . .	1	2	—	4	2	5	4	2	4	4	28	20	23	25	23
Kopparbergs d:o ...	9	9	5	4	10	6	7	7	10	10	77	57	58	59	58
Geflcborgs d;o ....	3	4	2	11	7	3	9	6	8	8	61	45	50	54	50
Vesternorrlands d:o . .	1	2	2	—	4	5	4	7	7	7	39	25	31	36	31
Jämtlands d:o ....	1	2	2	1	2	1	2	2	5	5	23	13	17	20	17
Vesterbottens d:o . . .	—	—	2	1	1	6	5	4	3	3	25	19	22	25	22
Norrbottens d:o ....	—	2	1	—	1	—	1	2	3	3	13	7	10	11	9
Summa \|	n	65 :	85 \|	108	157	138	173	148	192 j	192 l,3loj92ö 1,060 1,193 1,002

*) Antalet för dessa år har erhållits genom beräkning af medeltalet pr år för åldersperioden 15—20 år.

124

Tah. 5.

Antalet andesvaga gossar i åldern 7—16 år enligt folkräkningen

den 31 december 1890.

Län.				E ö	d e	1 8 C	ä r			Summa.	D	ä r i	f	1 I medeltal.
1 »o	GC r {SO	ce l po
1883.	1882.	1881.	1880.	1879. 1878.	1877.	1876.	1875.*)	1874.*)
Stockholms stud ....	3	3		4	6	2	5	2	3	3	31	25	25	25	25
Stockholms län ....	2	2	9 /W	7	3	5	5	2	4	4	36	28	30	32	30
Upsala d:o......	—	3	3	2	4	3	2	3	3	3	26	20	23	23	22
Södermanlands d:o. . .	4	1	4	1	4	3	1	2	3	3	26	20	19	21	19
Östergötlands d:o . . .	2	3	5	5	8	9	7	9	8	8	64	48	54	59	54
Jönköpings d:o ....	1	—	2	4	3	2	7	5	6	6	36	24	29	35	29
Kronobergs d:o ....	—	2	—	1	3	2	4	5	3	3	23	17	20	21	19
Kalmar d:o......	3	2	o	1	5	2	2	5	5	5	32	22	24	27	24
Gotlands d:o.....	—	—	2	2	i	1	1	—	2	2	11	7	9	11	9
Blekinge d:o.....	—	—	—	—	3	5	4	O	4	1	22	14	18	22	18
Kristianstads d:o . . .	1	2	3	1	6	5	5	4	5	5	37	27	31	34	31
Malmöhus d:o ....	—	4	1	4	7	4	4	6	6	6	42	30	36	38	35
Hallands d:o.....	1	”»	1	—	4	2	—	1	3	3	15	9	11	14	11
Göteborgs o. Bohus d:o .	—	1	5	3	7	4	8	2	5	5	40	30	35	39	35
Elfsborgs d:o.....	2	—	3	1	1	3	8	3	5	5	31	21	24	29	25
Skaruborgs d:o . . . .	1	—	3	5	1	2	7	4	6	6	35	23	28	34	28
Vermlands d:o ....	2	—	8	2	9	2	6	5	9	9	52	34	41	50	42
Örebro d:o......	—	2	1	5	2	5	6	5	7	7	40	26	33	38	32
Vestmanlands d:o . . .	—	1	—	2	2	4	2	1	2	2	16	12	14	15	14
Kopparbergs d:o. . . .	3	1	2	2	5	4	5	5	7	7	41	27	31	37	32
Gefleborgs d-.o.....	O	2	2	7	5	2	2	1	5	5	33	23	26	29	26
Vesfernorrlands d:o . .	—	2	1	—	3	3	4	5	3	3	24	18	21	22	20
Jämtlands J:o.....	—	—	1	—	2	1	1	2	3	3	13	7	10	13	10
Vesterbottens d:o . . .	—	—	1	—	1	4	4	2	2	2	16	12	14	16	14
Norrbottens d:o . . . .	—	2	1		1	—	1	2	1	1	9	7	8	7	7
Summa	27	33	53	5!)	(10	79	101	83	no	110	1 I 751	531	614	691	612

‘) Se not sid. 123.

125

Tab. 6.

Antal andesvaga flickor i åldern 7—16 år enligt folkräkningen

den 31 december 1890.

L ä n.				F ö	a	1	e	å r			Summa.	D 1 h-L ** (So	ä r a f 00 1 o 1 L S £ po po !"* 1 r*	I medeltal.
1883.	1882.	1881.	1880.	1879.	1878.	1877.	187G.	1875.*)	ce 4- ’ *
Stockholms stod ....	2	1	2	1	3	G	5	1	2	2	25	21	21	22	21
Stockholms län ....	1	1	2	2	4	1	1	—	4	4	20	12	15	18	15
Upsala d:o......	1	1	T~	—	4	—	8	2	2	2	20	IG	17	18	17
Södermanlands d:o . . .	1	—	—	1	1	1	1	2	3	3	13	7	9	12	9
Östergötlands d:o / . .	1	2	3	4	4	7	4	6	G	G	43	31	3G	40	3G
Jönköpings d:o ....	1	--	4	2	4	1	4	2	3	3	24	18	20	23	20
Kronobergs d:o . . . .	—	2	1	—	1	3	3	3	4	4	21	13	17	19	IG
Kalmar d:o......	2	3	3	4	7	1	O u	7	G	G	41	29	33	36	33
Gotlands d:o.....	—	—	1	1	1	1	—		—	—	4	4	4	4	4
Blekinge d:o.....	3	—	—	1	—	1	1	4	3	3	10	10	10	13	11
Kristianstads d:o . . .	—	1	2	3	2	2	2	2	3	3	20	14	17	19	17
Malmöhus d:o ....	—	2	1	7	3	8	3	1	5	5	35	25	30	33	29
Hallands d:0.....	—	1	—	1	1	—	—	3	2	2	10	G	8	9	8
Göteborgs o. Bohus d:o .	—	—	1	1	1	4	4	4	4	4	23	15	19	23	19
Elfsborgs d:o.....	—	—	1	4	4	3	4	3	5	5	2»	19	24	29	24
Skaraborgs d:o . . . .	2	2	2	3	2	1	4	3	G	G	31	19	23	27	23
Yermlands d:o ....	—	3	1	3	8	G	3	G	5	5	40	30	35	37	34
Örebro d:o......	1	—	2	1	3	5	10	4	2	2	30	2G	27	29	27
Vestmanlands d:o . . .	1	1	—	2	—	1	2	1	2	2	12	8	9	10	9
Kopparbergs d:o . . .	6	8	3	2	5	2	o	2	3	3	30	30	27	22	26
Gcfleborgs d:o ....	1	2	—	4	2	i	7	5	3	3	28	22	24	25	24
Vesternorrlands d:o . .	1	—	1	—	i	2	—	2	4	4	15	7	10	14	10
Jämtlands d:o.....	1	2	1	1	—	—	1	—	2	2	10	6	7	7	7
Vesterbotlens d:o . . .	—		1	1	—	2	1	2	1	1	0	7	8	9	8
Norrbottens d:o . . . .									2	2	4	—	2	4	2
Summa	25	32	32	4!)	0!	5!»	72	05	82	82	559	395	452	502	450

) Se not sid. 123.

Tab. 7.

Understöd af statsmedel åt andesvaganstalter.

Anstalternas namn.	Ar 1885.	År 1886.	Ar 1887.	År 1888.	År 1889.	År 1890.	År 1891.	År 1892.	Ar 1893.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Stockholms läns idiotanstalt............	1.200	1,600	1,800	2,100	2,200	2,500	2,500	2,700	2,600
Upsala läns d:o ............	1,300	1,300	1,400	1,400	1,900	2,300	2,100	2,200	2,400
Södermanlands läns d:o ............	500	500	500	500	700	700	1,400	1,500	1,500
Östergötlands läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn	2,200	2,200	2,300	2,300	2,300	2,300	2,300	2,300	3,100
Smålands idiothem................	1,800	2,000	2,200	2,500	2,500	2,700	3,000	3,500	4,000
Privatanstalten >Ebenezer> invid Jönköping.......	—	—	—	—	400	900	600	500	400
Blekinge läns idiotanstalt..............	—	—	400	900	1,200	1,600	1,400	1,300	1,700
Kristianstads läns d:o ..............	—	—	1,800	1,800	1,800	2,400	2,800	2,400	2,200
Malmöhus läns d:o ..............	3,000	4,OCO	3,900	4,500	4,300	4,300	3,500	3,600	4.000
Idiotanstalten å Johannesberg vid Mariestad......	3,806.67	3,400	3,400	3,500	3,600	3,600	3,700	3,500	4,600
Termlands läns idiotskola..............	—	—	—	—	1,000	1,500	1.400	1,400	1,500
ÖYebtO läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn . . .	1,600	1,800	1,900	2,100	2,100	2,100	2.000	2,000	1,800
Dalarnes idiothem.................	—	-	—	—	1,000	1^000	1,000	900	1,000
Anstalterna för sinnesslöa barn inom Gefleborgs län . .	1,800	1,900	2,000	2,000	2,200	2,200	2,700	2,800	2,900
Föreningens för sinnesslöa barns vård i Stockholm skola......................	7,733.33	3,400	3,600	3,500	3,500	3,500	3,700	3,700	4,000
Till samma förening för utbildande vid dess skola af lärare och vårdarepersonal för andesvaga barn .......	—	6,000	6,000	6,000	6,000	6,000	6,000	6,000	6,000
Summa	25,000	28,100	31.200	33,100	36,700	39.600	40,100	49,300	43,700

Ta b. 8.

De nuvarande andesvagskolornas elev- och lärare-antal, utgifter m. m. år 1893,

Antalet i an-stalten under året intagna elever.	Elevernas ålder.	Personal.	Utgifterna under året.1	Elev- afgifter.	B	d	r a g
Vid årets början.	Vid årets slut.	Lärare och lärarinnor (inkl. förestånd.).	Sköterskor.	Ekonomibetjäning.	•mmun g	af staten.	P SB a Cu OO i 5’ CKJ
Gossar.	Flickor.	Cl o y. 0D P	Flickor.
Ar.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
18	22	18	23	7—18	4	3	4	ii	22,087	78	10,010	99	10,000
20	9	17	12	8—21	3	3	1	7	12,108	71	3,348	76	2,600	_	5,500	_
14	10	16	9	8—19	3	3	1	7	9,541	51	3,422	58	2,400	_	4,000	_
12	6	13	5	9—19	3	2	1	6	7,979	8 2	2,750 40	1,500	—	2,800	—
—	8	-	7	9—34	2	2	2	6	5,044	46	4,238		—	—	—	—
17	7	22	10	10—18	5	3	2	10	15,180	19	1,746	98	3,100		7,000
23	18	25	15	—	4	5	2	11	17,741	58	7,462	50	4,000	—	6,000	—
5	5	6	6	4-17	2	i	2	5	4,849	99	4,431	97	400
ii	9	13	7	9—23	3	3	1	7	6,934	3 6	2,476	94	1,700	_	3,218	85
17	11	21	11	—	4	4	3	11	11,836	9 6	3,857	84	2,400	_	6,000
33	18	33	18	8—25	6	5	6	17	21,143	73	6,593	7 5	4,000	_	7,000
32	9	33	13	6—47	8	6	15	29	32,174	51	21,088	66	4,600	_	1,300	_
8	7	9	6	8—18	2	2	i	5	12,537	31	1,500	—	1,500	-	2,250
10	10	8	12	11—17	4	2	2	8	9,064	24	2,505	55	1,800		4,800
2	8	2	8	10—19	2	2	1	5	6,020	70	1,500	—	1,000	—	2,500	—
24	—	18	_	7—21	3	2	2	7	9,202	23
2	13	4	18	7—21	3	2	2	7	8jo71	66	> 4,346	66	2,900	—	7,800	—
248	1701	258	180	—	61 50	48	159	211,519 74	81,281	58	43,900		60,168	85

Anstaltens namn.

Skolan för sinnesslöa barn i Stockholm''2
.............

Stockholms läns idiotanstalt.....

Upsala läns d:o .....

Södermanlands läns d:o .....

Privataustalten vid Inaberg invid Söder .

. tälja..............

Östergötlands läns uppfostringsanstalt

för sinnesslöa barn........

Smålands idiothein.........

Privatunatnlten >Ebenezer> invid Jönköping
.............

Blekinge läns idiotanstalt......

Kristianstads läns d:o3......

Malmöhus läns d:o ......

Idiotanstalten å Johannesberg J ....

Vermlands läns idiotskola6.....

Örebro läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa
barn............

Dalarnes idiothem.........

Anstalterna för sinnesslöa barn ....
inom Gefleborgs län . (f°r

Summa

14
20
36
50
40

458

Aj!ummo,r?a,,..'' ^enna kolumn äro jämväl inräknad årliga kostnaden för fastighet, nybyggnad, reparationer samt inköp af inventarier.
Afdragae utgifterna harfor, uppgå omkostnaderna för skolornas underhåll till omkring kr. 170,000. — 2 Utgifterna under året: Häri inräknade
kr. 1,932: 25, utgörande bland annat underhållskostnad för 2 lärararinne- och 2 sköterskeelever. — 3 Uppgifterna afse år 1892. — 4 Uppgifterna
för denna anstalt, med undantag af dem, som angå antalet platser och elevantalet, hvilka gälla endast skolafdelningen, afse jämväl
asyl- och arbetsafdelningarna, i hvilka voro intagna vid årets början 26 och vid dess slut 24 andesvaga. — 6 Utgifterna under året: Däraf
kr 6,197: 90 till inköp af jord till byggnadsplats m. m.

127

Innehåll.

Sid.

Kommitterades underdåniga skrifvelse................ 1

Förslag till

1. förordning angående andesvagas undervisning........... 9

2. läroplan för undervisningen i an des vagskolor........... 25

3. formulär för frågor, som böra af läkare besvaras vid undersökning af

andesvagt barn, hvilket skall intagas i skola........... 27

4. formulär för frågor, som böra besvaras af andesvagt barns målsman

eller närmaste anförvanter, då barnet skall intagas i skola..... 31

Öfversikt af andesvagväsendets utveckling och nuvarande ståndpunkt: 33

i Sverige .............................. 35

» Norge.............................. 53

» Danmark.....................''........ 57

» Finland.............................. 61

» Tyskland............................. 64

Preussen........................... 65

Sacbsen............................ 67

Baden............................. 68

» Frankrike, Schweiz, England och Nordamerikas förenta stater .... 70

Allmän motivering:

Begreppet andesvaghet...................... 73

Skolpliktighet för andesvaga..................... 75

Undervisningen...................... 81

Skolans organisation ........................ 84

Sättet för undervisningens anordnande................ 86

Skoldistrikten........................... 89

Skolstyrelserna........................... 91

Sid.

Lärarne.............................. 92

Inspektionen............................ 96

Kostnaderna........................... . 97

Särskild motivering till författningsförslaget.............103

Tabellbilagor

Tab. n:o 1 ang. antalet andesvaga eller s. k. idioter, enligt folkräkningen

den 31 december 1890 .................. 115

» » 2 ang. komplikationer af andesvaghet och andra lyten, enligt

folkräkningen den 31 december 1890 ........... 121

» »3 ang. andesvaga eller s. k. idioter på 10,000 personer inom

hvarje ålder den 31 december 1890 122

» »4 ang. antal andesvaga i åldern 7—16 år den 31 december 1890 123

» » 5 ang. antalet andesvaga gossar i åldern 7—16 år den 31 december
1890 ...................... 124

» » 6 ang. antalet andesvaga flickor i åldern 7—16 år den 31 december
1890 ....................... 125

» » 7 ang. understöd af statsmedel åt andesvaganstalter.....126

?> 8 ang. de nuvarande andesvagskolornas elev- och lärareantal,

utgifter m. m. år 1893 .................. 127

*3r.