UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1896:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

ANGÅENDE

AFGIFVET

EN DEN 25 SEPTEMBER 1891

FÖRORDNAD KOMITÉ.

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN

1 892.

« : i * n .» r i t

■■ ■ • r

6 f. I ''

Till KONUNGEN!

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 maj 1891 anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke genom statsmakternas
försorg tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre be -

medlade att på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å
inom landet ännu befintliga stora odlingsbara utmärker, så har Eders
Kongl. Maj:t enligt nådigt bref af den 25 påföljande september behagat
uppdraga åt en komité att åvägabringa utredning i berörda hänseende,
dervid komitén skulle hafva att taga i öfvervägande, ej mindre i hvilken
mån och under Indika vilkor upplåtelse af jord från kronans egendomar
för befordrande af det utaf Riksdagen angifna syftemål kunde ega rum,
än äfven huruvida berörda syftemål kunde genom ändring i gällande
lagstiftning eller på annat sätt befrämjas.

Komitén, som består af undertecknade jemte domänintendenten
in. m. friherre Nils Gabriel Djurklou, hvilken af sjukdom varit förhindrad
att under de senaste veckorna deltaga i komiténs arbeten,
sammanträdde första gången den 14 oktober 1891, och har, efter att
den 7 november samma år hafva afbrutit sina arbeten, åter sammanträdt
den 12 sistlidne januari. På samma gång som förberedande undersökningar
och arbeten i åtskilliga komiténs uppdrag afseende ämnen
pågått och ännu hedrifvas, har komitén med anledning af uppdraget
att tillse, huruvida det i Riksdagens skrifvelse omförmälda syftemål
kunde genom ändring i gällande lagstiftning befrämjas, till en början
utarbetat ett förslag till lag angående hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring, hvilket förslag med tillhörande motiv komitén med
afseende å den vidlyftigare förberedande behandling förslaget torde
böra undergå, innan det kan vinna slutlig nådig pröfning, funnit sig
böra redan nu till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna.

Underdånigst

O. R. THEMPTANDER.

CARL B. HASSELROT. NILS PERSSON. C. A. SJÖBERG.
FR. von STROKIRCH. E. ÅKERLUND.

Axel Raphael Stockholm

den 5 mars 1892.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag angående hemmansklyfning, egostyekning

och jordafsöndring.

Om hemmansklyfning.

1 §•

Under enskild eganderätt varande hemman samt de hemman, hvilka
under stadgad åborätt äro upplåtna, få, med de undantag, som i 16 §
omförmälas, klyfvas till hvad hemmantal som helst, dock, hvad säteri
angår, utan ändring af hvad allmänna lagen rörande klyfning deraf vid
arfstägt innehåller.

Om egostyckning.

2 §•

1 mom. Vill egare af hemman eller åbo å sådant hemman, som
är under stadgad åborätt upplåtet, med de undantag, som 16 § upptager,
samma hemman i två eller flere delar stycka med för hvardera
delen på förhand bestämdt område och under vilkor, att hvarje del
skall mantal åsättas, vare sådant tillåtet.

2 mom. Till dylik styckning bör förslag uppgöras med hänsyn
till de olika ogomas efter vidd och godhet uppskattade värde, dervid
ledning må hemtas af befintliga kartor och egobeskrifningar eller, der

sådana handlingar saknas eller sakegare eljest det påyrkar, särskild
gradering ske; och skola de olika lotterna i hvarje fall vara å karta
till läge och gränser tydligen utmärkta. Förslaget upprättas af dertill
behörigen förordnad landtmätare, dervid han biträdes af gode män, om
sådant af sakegare begäres eller af landtmätaren eljest nödigt finnes.
Det upprättade förslaget skall, jemte dertill hörande karta och handlingar,
af sakegaren ingifvas till Konungens Befallningshafvande, som
pröfvar detsamma och deröfver meddelar utslag, hvarvid mantalet å
de olika hemmanslotterna bör, så vidt ske kan, bestämmas sålunda, att
det kan tecknas i bråk med högst fyra decimaler; börande bevis om
godkänd egostyckning å kartan tecknas.

Om jordafsöiulriiig med eganderätt.

3 §■

Egare af hemman af annan natur än de i 16 § omförmälda hafve
rätt att af dess egoområde, med de vilkor, som här nedan sägs, för
alltid afsöndra jord i en eller flera delar till och med en femtedel af
egovidden. Från för alltid afsöudrad lägenhet vare ytterligare afsöndring
tillåten.

4 §•

1 mom. Å jord, som från hemman för alltid afsöndras, skall årlig
afgäld läggas i penningar, spanmål eller annan lämplig räntepersedel;
och må den afgäld ej vara mindre, än att den motsvarar hvad af hela
hemmanets grundskatt samt öfriga allmänna utskylder och besvär, vid
jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade jorden
belöper.

2 mom. Afhandling rörande jordafsöndring för alltid, hvilken handling
skall innehålla noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens

storlek, läge och gränser, skall ingifvas till Konungens Befallningshafvande,
som har att tillse, huruvida den i afseende å afsöndringens
storlek är med denna förordning öfverensstämmande, samt pröfva den
föreslagna afgälden och densamma, der den finnes tillräcklig, fastställa,
men, i annat fall, högre lämplig afgift bestämma, äfvensom lägenheten
särskilt namn och nummer åsätta.

3 inom. Innan ärendet af Konungens Befallningshafvande afgöres,
må icke allenast, der så nödigt finnes, kronobetjeningen höras, utan
äfven yttrande af landtmätare inhemtas, om sådant, med hänsyn till
afsöndringens betydlighet eller andra förhållanden, pröfvas vara af behofvet
påkalladt.

4 inom. Utom i det fall, som 13 § 2 mom. omförmäler, vare innehafvare,
ändock att ytterligare afsöndring från den jord sker, hemmanets
egare fortfarande ansvarig för afgäldens utgörande till åsatt belopp,
der icke annorlunda dem emellan aftalas.

5 §.

Vid afsöndring af jord må vissa år kunna utsättas, under hvilka
frihet från afgäldens utgörande tillgodonjutes. Ej skola dock i något
tall sådana frihetsår vara flera än femton, räknade från den tid jorden
tillträdes.

6 §.

Innehafvare af hemman egcr, så länge han grundskatt, och öfriga
utskylder för hemmanet eller lägenheten rigtigt utgör, sjelf uppbära
den afgäld, som för afsöndrad jord erläggas skall; men brister han
deri, bör kronans uppbördsman samma afgäld, der den icke redan för
året finnes vara af jordens innehafvare betald, till den bristande grundskattens
och andra skyldigheters utgörande uppbära.

•i

rt C
< §•

Vill någon från hemman afsöndra vattenfall eller fiske, Lafve ock
der rätt till, med vilkor att, på sätt här förut sägs, viss årlig afgäld
derå lägges.

8 §■

Hörer till hemman sådan mosse, som i dess närvarande skick
onyttig är, och vill egaren den mosse åt annan man, såsom i 3 § sägs,
med eller utan skattefrihet upplåta, Lafve der våld till, äfven om den
öfverstiger den i samma § uppgifna del af egovidden; söke dock tillstånd
dertill hos Konungens Befallningshafvande, som, sedan mossens
onyttiga beskaffenhet i dess närvarande skick blifvit behörigen utrönt
och styrkt, eger sådant tillstånd meddela.

9 §•

Hav mera än femtedel af ett hemmans egovidd för alltid afsöndrats,
varde sådan afsöndring, om den ej enligt 8 § tillåtits, när påstående
af vederbörande derom väckes, så rättad och jemkad, att den
ej kommer att innehålla mer än femtedelen af hemmanets egovidd ; och
njute den, som deraf lider, skäligt skadestånd. Åtnöjes icke innehafvaren
af den afsöndrade jorden med sådan rättelse och jemkning, gånge
då jorden, emot skälig lösen, åter till den egendom, hvarifrån afsöndringen
skett, der ej innehafvaren vill hela den jord behålla mot åtagande
att direkt utgöra derå belöpande allmänna utskylder och besvär, i
hvilket fall skall förfaras på sätt i 2 § om egostyckning finnes stadgadt.

Om annan jordafsöndring.

10 §.

1 inom. Från hemman må, med de undantag, som 16 § upptager,
utan inskränkning beträffande egovidden afsöndras jord äfvensom vattenfall
eller fiske antingen under besittning på viss tid, dock med iakttagande
af hvad angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd är i lag
stadgadt, eller ock till besittning på lifstid. Afsöndring från jord af
fideikommissegenskap må likväl icke annorlunda gälla än så vidt med
lag och fideikommisskref öfverensstämmer samt afsöndring från de under
stadgad åborätt upplåtna hemman, från hvilka afsöndring jemväl för
alltid må ske, ej ega rum med annan rätt än författningarne för besittningen
af jorden föreskrifva.

2 mom. Vid afsöndring för alltid från de under stadgad åborätt
upplåtna hemman, hvilken ej i annat fall än 8 § omförmäler må afse
mera än en femtedel af hemmanets egovidd, skall så förfaras, som i
4 § stadgas.

3 mom. Sådana afsöndringar, som nu nämda äro, må icke ske
från nyhemman eller nybyggen å kronans mark, så länge frihetsår derför
åtnjutas eller desamma bestämda områden i skog och mark icke
erhållit; och kommer hvad i mom. 1 och 2 här ofvan stadgats icke att
göra någon ändring uti det, som rörande strömfall å kronohemmans
eller kronojords område är särskildt förordnadt.

H §■

1 mom. Vill innehafvare af boställe eller annat publikt hemman, som
icke under stadgad åborätt besittes, jord på viss tid eller på lifstid, i
enlighet med nu stadgade allmänna grunder, afsöndra; görc ansökning

derom hos det embetsverk, under hvars allmänna vård och inseende
bostället eller hemmanet lyder, hvilket embetsverk efter vederbörandes
hörande, med afseende å boställets eller hemmanets framtida nytta och
förkofran, eger att, då skäl dertill förefinnes, sådant tillåta och vilkoren
bestämma.

2 mom. De afsöndringar af jord under eganderätt, som enligt
förre enskiftes-författningar i behörig ordning skett från boställen, eg a
framtida bestånd.

12 §.

Ej må innehafvare af jord, som på viss tid eller lifstid afsöndrad
är, densamma på annan man öfverlåta utan tillstånd af innehafvaren
till det hemman, hvarifrån afsöndringen egt rum. Sker det, gånge jorden,
om hemmanets innehafvare så yrkar, till honom åter emot skälig
lösen. Dör innehafvare af sådan afsöndrad jord förr, än besittningstid
ute är, ege enka och arfvingar rätt att jorden behålla under de vilkor,
som vid upplåtelsen tingade blifvit. Vid besittningstidens slut återfaller
jorden till den egendom, hvarifrån den afsöndrats, utan ersättning eller
lösen, ehvad förbehåll vid upplåtelsen derom kan vara gjordt eller icke,
dock att panteskillning för jord, som enligt 9 Kap. 1 § Jorda Bakben
upplåten är, skall återbäras; och vare innehafvaren eller, då jorden varit
på lifstid upplåten, dennes arfvingar obetaget att derifrån afflytta
honom eller dem tillhörig åbyggnad eller stängsel, der ej jordens egare
den lösa vill.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

1 mom. År lägenhet, hvarå afgäld faststäld är, för alltid afsöndrad
och vill innehafvaren, med befrielse från framtida erläggandet af denna

afgäld, i stället åtaga sig direkt utgörande af den grundskatt och de
andra skyldigheter, som å den afsöndrade lägenheten kunna sig belöpa
efter uppskattning af denna lägenhets egor i förhållande till stamhemmanets
öfriga jord, ege dertill rätt; och förfares i detta fall på enahanda
sätt, som i 2 § för egostyckning är stadgadt.

2 mom. Väckes dylik fråga af innehafvare af afsöndrad lägenhet,
som är från annan sådan lägenhet upplåten, och vill ej innehafvaren
till sistberörda lägenhet låta jemväl denna mantal åsättas, må från den
afgäld, som derå satt är, afdragas så mycket, som efter uppskattning
motsvarar den grundskatt och de öfriga utskylder, som till direkt utgörande
åläggas den lägenhet, hvars innehafvare frågan väckt, och
hvarmed stamhemmanets grundskatt och andra utskylder alltså böra
minskas.

3 mom. Skulle i fall, som uti 1 och 2 mom. af denna § afses,
beträffande lägenhet, hvarå afgäld blifvit i enlighet med derom träffad
öfverenskommelse bestämd, innan denna lag trädt i kraft, kunna visas,
att afgälden är större än att den vid tiden för upplåtelsen, efter jämförelse
af egornas storlek och beskaffenhet, motsvarat hvad å lägenheten
belöpt af den grundskatt samt de öfriga allmänna utskylder och
besvär, som vid samma tid stamhemmanet haft att utgöra, må skäligt
skadestånd tillkomma den, som förut egt rätt att afgälden uppbära,
för den förlust, som i följd af afgäldens upphörande kan honom tillskyndas,
om hvilket skadestånds belopp, i brist af godvillig uppgörelse,
må i laga ordning tvistas.

14 §.

1 mom. Der öfverlåtelse af andel i hemman, som genom egostyckning
blifvit bestämd, eller af lägenhet, som till full ego afsöndras, till
annan skett eller sker, samt lagfart å sådan hemmansandel eller lägenhet
sökes, skall vid lagfartsansökningen fogas vederbörligt utslag

om ego styckningen eller om afgäldens bestämmande å afsöndrad lägenhet.

2 mom. Har afsöndring skett på viss tid eller på lifstid från
hemman, som innehafves under enskild eganderätt, må afhandlingen
intecknas på sätt särskildt stadgadt är.

3 mom. Med afhandlingar om afsöndring af jord eller lägenhet
från de under stadgad åborätt upplåtna hemman förfares lika, som då
åborätt, å sådana hemman öfverlåtes.

15 §.

Enär, på sätt särskildt finnes föreskrifvet, för alltid afsöndrad jord
eller lägenhet skall i kronans jordebok antecknas, åligger det Konungens
Befallningshafvande icke allenast att om verkställighet häraf uti de i
lands- och häradsskrifvarekontoren förvarade exemplar af jordeboken
föranstalta, utan ock till Kammarkollegium förhållandet inberätta.

Enahanda förfarande iakttages vid sådan förändring af afsöndrad
lägenhet, hvarom i 13 § 1 och 2 mom. sägs.

16 §.

I fråga om lotshemman af krono- eller skattenatur samt de skattehemman,
Indika enligt Kongl. Kungörelsen den 4 februari 1811 äro
oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lyda, gälle beträffande hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring hvad särskildt stadgadt är.

17 §•

Hvad i denna lag är stadgadt om hemman gäller ock om i jordebok
upptagen skattlagd eller frälse lägenhet; dock att vid egostyckning
hvarje särskild del af sådan lägenhet skall, i stället för mantals åsät -

tande, åläggas direkt utgörande af viss andel utaf lägenhetens allmänna
utskylder och besvär.

18 §.

1 mom. Tvister rörande afsöndring af jord eller lägenhet från de
under stadgad åborätt upplåtna hemman skola på enahanda sätt som
tvister angående dylika afsöndringar från frälse- och skattehemman
upptagas och fullföljas.

2 mom. Klagan öfver beslut, meddelade i de uti 2, 4, 8 och 11
§§ samt 13 § 1 och 2 mom. upptagna frågor, må anföras i den ordning,
som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

- A-J i

ly • -•

Tv?0 •> -i

ri }

MOTIV.

Vid fullgörandet af sitt uppdrag har komitén till en början för sig
framstäf det spörsmålet, om och, i så fall, hvilka bestämmelser i gällande
lagstiftning skulle kunna lägga hinder i vägen för bildande af
smärre sjelfständiga jordbruk eller för beredande af tillfälle för mindre
bemedlade att å landet förvärfva egen bostad. I detta hänseende anser
sig komitén hafva funnit, att nu gällande Kongl. Förordning angående
hemmansklyfning och jo ^afsöndring af den 6 augusti 1881 icke till
fullo motsvarar de anspråk, som med fog kunna uppställas på ett enkelt,
snabbt och för de mindre bemedlade lätt tillgängligt jordstyckningsferfarande.
De ganska betydliga omkostnader, den ovisshet om läge och
omfång af den enskilde delegarens blifvande jordlott, som med hemmansklyfning
äro förknippade, liksom de vilkor och inskränkningar,
hvarunder eu afsöndring måste försiggå, förefalla komitén såsom i
många fall hinderliga för främjandet af det af komitén åsyftade målet,
på samma gång komitén icke kunnat undgå att finna lagstiftningen angående
jordafsöndring äfven ur andra synpunkter tarfva en lidsenlig
omarbetning.

Komitén har väl ansett nuvarande stadganden angående hemmansklyfning
böra bibehållas, då tillämpning af desamma ju lämpligen påkallas
t. ex. för det fall, att ett hemman genom arf eller annat fång
till vissa qvotdelar tillfallit flera egare, men komitén har derjemte
funnit ett nytt förfaringssätt under benämning egostyckning böra tilllåtas,
när egare af ett hemman vill dela detta i två eller flera lotter
med på förhand för hvardera lotten bestämdt område, I sådant fall
skulle på förhand de olika delarnes läge och gränser bestämmas och,
sedan dessa blifvit å karta utmärkta, mantal åsättas de särskilda delarne
genom en vida enklare procedur än som är förbunden med den nuvarande
hemmansklyfningen.

Härigenom skulle åtskilliga fördelar kunna vinnas. Då det vid en
dylik egostyckning icke såsom vid hemmansklyfning vore fråga om att
noggrant bestämma hvarje lotts andel i hemmanets olika egoslag, titan
det endast gällde att för bestämda på marken utlagda områden fixera

skyldigheten att utgöra vederbörlig del af grundskatten och öfriga hemmanet
åliggande utskylder och besvär, behöfde någon ny uppmätning
och gradering af egorna i allmänhet icke företagas, utan till grund för
åsättandet af mantal äldre befintliga kartor och egobeskrifningar kunna
läggas. Förslaget till styckning skulle uppgöras af vederbörligen förordnad
landtmätare, som komitén antagit i allmänhet icke ens behöfde
vara biträdd af gode män, hvarefter detsamma skulle af Konungens
Befallningshafvande pröfvas. En sådan procedur måste i regeln blifva
enklare och billigare än den nuvarande hemmansklyfningen, hvilken
förutsätter såväl en mera omfattande landtmäteriförrättning som fastställelse
af egodelningsrätt.

Häremot kan nu visserligen riktas den invändningen, att det åsätta
mantalet derigenom understundom icke komme att blifva ett fullt noggrant
uttryck för de olika delarnes förhållande till hvarandra, men äfven
om sådant i något fall möjligen skulle inträffa, lärer deråt icke behöfva
tillmätas någon synnerligt stor praktisk betydelse, då mantalet såsom
skattegrund numera spelar en så väsentligen inskränkt roll. Äfven med
begagnande af uteslutande äldre egobeskrifningar lärer säkerligen de särskilda
delarnes skattekraft i hvarje fall så pass noga kunna utrönas och
bestämmas, att hvarken någon afsevärd orättvisa i skattebördans fördelning
mellan de olika lotterna eller något äfventyr för det allmänna
i fråga om skatternas behöriga utgörande kan vara att befara. De enligt
mantalet förr utgående skatter och besvär hafva nämligen, som bekant,
under de senaste åren antingen redan minskats eller blifvit bestämda
att utgöras efter annan grund, och talande skäl torde föreligga för det
antagandet, att utvecklingen af våra jordbeskattningsförhållanden äfven
fortfarande kommer att gå i enahanda riktning. De möjliga fel, som
en mindre noggrann mantalssättning vid ett eller annat tillfälle kan
medföra, komma sålunda att få en allt mindre afsevärd betydelse, och
komitén har derföre saknat anledning att endast med hänsyn till denna
jemförelsevis obetydliga olägenhet öfvergifva tanken på ett förfaringssätt,
som äfven i åtskilliga andra afseenden torde visa sig eg a praktiska
fördelar. Det ligger ju i sakens natur, att eu försäljning af jord
från ett hemman i många fall underlättas, när köparen vid aftalets ingående
får för sig bestämdt det jordområde han förvärfvar och icke
utsättes för den med en hemmansklyfning i detta hänseende förknippade
ovisshet och risk. Den sedvänja, som i vissa trakter, isynnerhet
i det s}rdligare Sverige, på sidan om lagen håller på att utbilda sig,
utgör ock ett tålande bevis härpå. Redan nu lärer i denna del af
landet försäljning af jord ofta på så sätt försiggå, att ett bestämdt

område med derå förslagsvis åsatt mantal afyttras och lagfart sedan
beviljas, utan att mantalet blifvit i någon mån lagligen bestämdt och
någon visshet derföre icke förefinnes, att det mellan kontrahenterna aftalade
skattetalet verkligen är korrekt. Ett dylikt inkorrekt skattetal
införes emellertid i fastighetsböckerna och kan lätt föranleda framtida
tvister, då man bland annat för kostnadernas skull gerna undviker att
få saken ordnad på det enda sätt, som nu är tillåtet, eller genom hemmansklyfning.
Den af komitén föreslagna ego styckningen skulle deremot
i sådana fall erbjuda en lätt tillgänglig utväg för ett definitivt
bestämmande af delarnes skattetal.

Vidare lärer det få betraktas som en fördel för en jordegare att
genom egostyckning kunna på förhand få mantal åsatt olika delar af
sin egendom, hvarigenom en planmessig styckning af en större egendom
kan ske och försäljning af de särskilda lotterna sedermera småningom
ega rum, under det att enligt nu gällande stadganden en hemmansklyfning
först då är möjlig, när den utklufna delen blifvit en annan
persons egendom. Olägenheten af sistnämnda förhållande har, såsom
kändt, ofta gjort sig gällande och äfven framkallat skenförsäljningar
för att få en hemmansklyfning till stånd. Egostyckningen skulle åter
kunna ske på hemställan af egaren till den fastighet, som är afsedd att
styckas, utan att någon annan part beliöfde uppträda.

En särskild betydelse torde egostyckningen derjemte kunna erhålla
för de norrländska skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma
erbjuder att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk
lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde å ena sidan och den
hufvudsakliga skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansegaren
efter skogens försäljning kunna qvarsitta med eganderätt å gården,
medan han deremot nu alltför ofta förvandlas till arrendator eller
torpare under skogsegaren och den sjelfegande jordbrukande befolkningen
i många skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskas.

Det nu skildrade, af komitén föreslagna egostyckningsförfarandet
är för öfrigt ingen fullständig nyhet för svensk jorddelningsrätt. Gällande
förordning angående hemmansklyfning och jordafsöndring föreskrifver
i 13 § ett i hufvudsak likartadt förfaringssätt för det fall, att mer
än en femtedel af ett hemmans egovidd blifvit för alltid utan behörigt
tillstånd afsöndradt och innehafvare!! vill, då klander derå af vederbörande
väckes, hela afsöndringen behålla. I sådant fall är det redan
nu Konungens Befallningshafvande, som bestämmer skattetalets fördelning
mellan de olika lotterna.

Ett ytterligare stöd för sitt förslag om egostyckning har komitén
slutligen funnit i den finska lagstiftningen i ämnet. 1 Finland, der jordbeskattningsförhållandena
på landet i väsentlig mån äro likartade de
hos oss gällande, har man redan år 1864 ansett det af behofvet påkalladt
att vid sidan af hemmansklyfning och jordafsöndring införa just
ett sådant institut som den af komitén föreslagna egostyckningen, och
det är också från den finska lagstiftningen, som komitén hemtat denna
benämning.

Om komitén hittills yttrat sig om egostycknings företräde i åtskilliga
fall framför hemmansklyfning, hvarvid komitén äfven såsom sin
åsigt vågar uttala, att detta företräde i en framtid kommer att göra sig
ända derhän gällande, att hemmansklyfning säkerligen kommer att jemförelsevis
sällan påkallas, så har komitén härefter att öfvergå till det nya
institutets fördelar i vissa fall äfven framför jordafsöndring. I detta hänseende
anser sig komitén kunna uttala den meningen, att många smärre
jordegare utan tvifvel hellre äro benägna att genom mantalssättning å sin
fastighet få utgöra sin skattskyldighet direkt till det allmänna än att,
såsom nu vid jordafsöndring är förhållandet, erlägga skatt till en enskild,
likasom att genom egostyckningens och den dermed förbundna mantalssättningens
tillämpning å redan afsöndrade lägenheter ett medel skulle
erbjudas att förminska de- oegentligheter, som onekligen flerstädes uppkommit
genom att hittills bestående afgälder under tidernas lopp blifvit
alltför höga i jemförelse med stamhemmanets förminskade skatter.

Den vid en afsöndring för alltid utgående afgälden kan nämligen
i sjelfva verket icke betecknas annorlunda än som en skatt, men en
sådans erläggande till enskild person och icke till det allmänna är med
den moderna uppfattningen af skattskyldighetens väsen helt och hållet
oförenligt. Men om sålunda redan från teoretisk ståndpunkt afgäldens
utgående till stamhemmanets egare utgör en oegentlighet, finnes det
ytterligare särdeles talande praktiska skäl för att möjliggöra dess förvandling
till direkt skattskyldighet till staten. Om också, livilket likväl
ingalunda alltid varit förhållandet, afgälden, när den åsattes, verkligen
motsvarat hvad å lägenheten beräknades kunna belöpa af hela
hemmanets grundskatt och öfriga skyldigheter, så har den likväl med
de förändringar i jordbeskattningen, som den senaste tidens lagstiftning
medfört, kommit att stå i ett ofta oskäligt högt förhållande till
den på stammen hvilande återstående skatten. Sedan nedsättning i
grundskatten och lindring i rustnings- och roteringsbesvären egt rum,
samt väghållningsbesväret stadgats skola utgå direkt af hvarje jord -

egendom efter taxeringsvärdet och för öfrigt såväl sistnämda besvär
som den allmänna byggnadsskyldigheten för i mantal satt jord blifvit
väsentligen inskränkt, hafva betydliga skattelindringar beredts innehafvare
af sådan jord, medan de till dem utgående afgälderna, hvilkas
storlek fixerats efter hemmanets beskattning vid tiden för afsöndringen,
i trots af att denna beskattning i så väsentlig mån minskats, qvarstå till
oförändrad höjd, utom i det fall, då 10 § i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet kan komma att tilllämpas.
Det ligger i sakens natur, att ett dylikt missförhållande i längden
icke kan ega bestånd, utan att anspråk komma att väckas på ett större
tillgodoseende af afsöndringsinnehafvarnes intressen. Komitén har derför
ansett billigheten fordra, att åt sådana innehafvare beredes tillfälle att
med befrielse från afgäldens erläggande för framtiden i stället få åtaga
sig direkt utgörande af enahanda skyldigheter till det allmänna, som
åligga stammen, efter det förhållande, hvaruti efter uppskattning den
afsöndrade lägenhetens egor stå till hemmanets öfriga jord. Ett egostyckningsferfarande
skulle i sådant fall tillämpas för den afsöndring,
hvars innehafvare önskade bereda sig denna direkta skattskyldighet till
det allmänna.

Komitén har emellertid icke ansett de nu gällande stadgandena
om afsöndring för alltid kunna göras öfverflödiga genom införandet af
egostyckning. Först och främst måste afsöndring utgöra en lämpligare
form för de i nu gällande förordning uttryckligen nämda fall, då vattenfall
eller fiske eller mosse, som i sitt nuvarande skick onyttig är, ifrågakommer
till afsöndring från ett hemman, dervid åsättande af mantal
kan förefalla mindre egentligt. Och vidare kan egostyckning möjligen
visa sig lämpligare, när fråga uppstår om att t. ex. nära en stad, jernvägsstation,
industriel anläggning eller dyl. utsticka ett område i helt
små lotter, hufvudsakligen afsedda till tomtplatser. I öfrigt synes fritt
val böra lemnas mellan jordafsöndring och ego styck ning, utom i det
fall, der fråga är om försäljning af mer än en femtedel af egovidden,
då egostyckning enligt komiténs åsigt skulle utgöra den enda utväg,
som finge anlitas.

Den väsentligt olika rättsliga karakter, som afsöndring för alltid
företer i jemförelse med sådan på viss tid eller på lifstid, jemte den
olika behandling dessa båda slag af afsöndring på grund häraf hvar
för sig kräfva, har för komitén utgjort ett skäl att under skilda afdelningar
i författningen upptaga de båda olika slagen.

Hvad den temporära afsöndringen angår torde någon väsentligare
skilnad i rättsligt hänseende mellan en sådan, vare sig på viss tid eller

på lifstid, och ett vanligt arrende svårligen kunna angifvas, och då ett
aftal af senare art hittills utan olägenhet kunnat umbära lagstadgade
bestämmelser så väl om omfånget af den egendom, som får utarrenderas,
som om Konungens Befallningshafvandes pröfning af arrendeafgiftens
tillräckliga höjd, vill det synas komitén, som dylika bestämmelser
ej heller vore nödiga, när arrendet sker under formen af afsöndring.
Stadgandena om en femtedel af egovidden såsom den temporära
afsöndringens maximum liksom om pröfning och fastställelse af Konungens
Befallningshafvande utaf afgäld en för dylik afsöndring hafva derför
ur förslaget uteslutits. I sjelfva verket torde också denna myndigheternas
befattning med afgälden högst sällan hafva tagits i anspråk,
och då hela hemmanet i hvarje fall ansvarar för grundskattens samt
öfriga allmänna utskylders och besvärs utgående, lärer det utan skada
för det allmännas intressen kunna öfverlemnas åt parterna sjelfva att
utan myndighets inblandning fastställa sitt aftal rörande afgäldens storlek
och sättet för dess utgående.

Slutligen vill komitén som sin uppfattning uttala, att, då frågan
om jordstyckningens reglerande berör åtskilliga ämnen af rent civilrättslig
natur, hvilka derifrån svårligen kunna skiljas, densamma bör ordnas
genom en lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. Regeringsformen
föreskrifver, — ett förfaringssätt, som äfven iakttagits vid de senaste
förändringarne i Skiftesstadgan, med hvilken det nu föreliggande förslaget
torde vara att närmast jemföra.

Sedan härmed angifvits de allmänna grunderna till det af komitén
utarbetade förslaget, tillägger komitén här några erinringar, som derutöfver
synts komitén erforderliga för motivering af den föreslagna lydelsen
af särskilda paragrafer.

2 §•

Beträffande denna § hänvisar komitén till hvad om egostyckning
i de allmänna motiven anförts.

Bestämmelsen derom, att förslag till egostyckning skall upprättas
af dertill behörigen förordnad landtmätare, föranledes deraf, att landt -

mätare är skyldig till vederbörande landtmäterikontor aflemna kartor
och handlingar endast till sådana förrättningar, som han enligt förordnande
verkstält, och att komitén ansett angeläget att för undvikande
af oreda och framtida tvister om eganderättsförhållanden, karta och
handlingar angående skedd egostyckning skall finnas att tillgå, äfven
om det exemplar deraf, som till förrättningssökanden utlemnats, af en
eller annan anledning skulle förkomma.

Förslaget till egostyckning torde i de flesta fall kunna med all erforderlig
tillförlitlighet upprättas af landtmätare ensam, och har sålunda
gode mäns biträde dervid ansetts böra ega rum, endast om sådant af
sakegare begäres eller af landtmätaren eljest nödigt finnes, för hvilken
bestämmelse komitén äfven funnit stöd uti Kongl. LandtmäteriStyrelséns
den 2 oktober 1891 afgifna yttrande angående ändringar i
Skiftesstadgan, uti hvilket yttrande Styrelsen förklarat gode mäns biträde
kunna undvaras i flere fall, der de enligt nu gällande Skiftesstadga
skola användas.

Likasom 94 § Skiftesstadgan för den händelse, att hemman, som
hörer till ett större skifteslag, kommit i fleres ego och någon af dessa,
utan att söka skifte å hela skifteslaget, vill erhålla sin egolott i den
mindre samfälligheten utbruten, tillåter detta, utan att sådan hemmansklyfning
må utgöra hinder för sedermera sökt skifte å den större samfälligheten,
finner komitén egostyckning å dylikt hemman under enahanda
förbehåll kunna ega rum, men då sådant torde ligga i sakens
natur, har någon uttrycklig föreskrift härom icke ansetts erforderlig.

För att undvika allt för besvärliga mantalsbråk och då, på sätt i
den allmänna motiveringen påpekats, det torde vara af ringa betydelse,
om vid egostyckning det hvardera lotten åsätta mantalet ej skulle med
matematisk noggrannhet motsvara de olika delarnes förhållande till hvarandra
efter uppskattning af egornas godhet och beskaffenhet, har komitéu
ansett lämpligt, att mantalet-vid egostyckning bestämmes sålunda,
att det kan tecknas i bråk med högst fyra decimaler; men då det styckade
hemmanets mantal kan utgöra ett bråk af sådant slag, att detta
icke låter sig göra, har komitén icke kunnat föreslå ett ovilkorligt stadgande
om en dylik enklare mantalsbeteckning, utan hemstält, att sådan
bör användas, endast så vidt ske kan.

4 §•

I 1 mom. af denna § har komitén ifrågasatt, att afgäld måtte få
bestämmas ej blott i spanmål eller annan räntepersedel, utan äfven i

penningar, hvilket i flera fall torde för både hemmanets och lägenhetens
innehafvare vara fördelaktigare och, sedan grundskatten numera
blifvit i penningar omsatt, icke lärer möta någon betänklighet.

Då komitén vid egostyckning hemstält, att förslag till sådan bör
efter vederbörligt förordnande af landtmätare uppgöras samt att de olika
delarne af hemmanet skola å karta till läge och gränser utmärkas,
kunde visserligen ifrågasättas, att i konseqvens härmed enahanda bestämmelser
borde beträffande afsöndringar för alltid införas, men då
kostnaderna härigenom skulle ökas och hittills begagnade förfaringssätt
ej visat sig medföra någon oreda eller föranleda till eganderättstvister,
har komitén i detta förfaringssätt ej ansett sig böra föreslå någon ändring.

10 §.

För anledningen att komitén föreslagit, det afsöndring på viss tid
eller på lifstid må ega rum utan inskränkning beträffande egovidden,
har komitén förut redogjort.

Afsöndring för alltid från de under stadgad åborätt upplåtna hemman
är, ehuru sådan afsöndring ej får ske med annan rätt än författningarna
för besittningen af jorden föreskrifva och ehuru med dylik afsöndring
bör förfaras lika som, då åborätt å hemmanet öfverlåtes, närmast
jemförlig med afsöndring under eganderätt, och har komitén alltså
ansett riktigt, att ej heller afsöndring i sådant fall må öfverstiga femtedelen
af hemmanets egovidd.

12 §.

9 kap. 1 § Jorda Balken tillåter pantsättning af jord för reda penningar
eller varor, hvilka i ty fall till visst pris i penningar räknas skola, samt
stadgar, att den pantsatta jorden å den bestämda förfallodagen skall
lösas åter efter förskrifning. Vid sådant förhållande och då det ej
lärer vara ovanligt, att dylik pantsättning afser endast en viss bestämd
del af ett hemmans egor, har komitén, för undvikande af missförstånd
om tydningen af bestämmelsen uti denna §, att afsöndrad jord vid besittningstidens
slut skall utan ersättning eller lösen återfalla till den
egendom, hvarifrån den afsöndrats, ansett lämpligt här påpeka, att
denna bestämmelse icke kan afse sådan pantsättning af jord, som egt
rum enligt 9 kap. 1 § Jorda Balken.

13 §.

Skälen för införande af de stadganden, som 1 och 2 mom. innehålla,
har komitén redan anfört.

Nu gällande bestämmelse, att Konungens Befallningshafvande skall
pröfva den föreslagna afgälden och densamma, der den finnes tillräcklig,
fastställa, har emellertid föranledt, att afgälden i flere fall blifvit satt
högre än att den kan anses motsvara hvad vid tiden för upplåtelsen
af hela hemmanets räntor och öfriga allmänna utskylder å den afsöndrade
lägenheten sig belöpt. I sådan händelse skulle lägenhetens befriande
från afgälden mot åtagande af derå enligt uppskattning belöpande
andel af hemmanets grundskatt och andra skyldigheter, utan ersättning
för hvad afgälden kan beräknas öfverskjuta dessa skyldigheters
ursprungliga värde, innebära en obehörig fördel för lägenhetens egare.
Komitén har derföre i 3 mom. infört bestämmelse om, huru i sådant
fall bör förfaras.

Dervid kunde väl ifrågasättas, huruvida icke det skadestånd, som
tillkommer hemmansegaren, borde utgå med någon slags förmånsrätt.
Det kan emellertid antagas, att en dylik bestämmelse kunde medföra
förlust för dem, som i lägenheten vunnit inteckning, enär lägenhetens
försäljningsvärde säkerligen skulle minskas om, i stället för skyldighet
att utgifva en årlig afgäld, lägenheten betungades med utgifvande på
en gång af det kapital, hvartill värdet af en sådan afgäld kan beräknas
uppgå. Dertill kommer, att meningen med gällande förordning uppenbarligen
varit den, att afgälden verkligen skulle motsvara lägenhetens
andel efter uppskattning i hemmanets skatter och utskylder, ehuru
hinder från det allmännas sida icke ansetts möta att äfven fastställa
en högre afgäld, hvilken likväl då kan anses hafva tillkommit så att
säga på sidan om lagen. Af dessa skäl har komitén ansett en dylik
förmånsrätt icke böra stadgas, utan funnit lämpligare, att utfående af
det bestämda skadeståndet öfverlemnas till enskild uppgörelse emellan
egarne af stamhemmanet och lägenheten, den förre naturligtvis obetaget
att beloppet, i brist af godvillig liqvid, i laga ordning utsöka.

14 §.

För vinnande af reda och ordning i de egandcrättsförhållandcn,
som uppkomma genom egostyckning och jordafsöndring, har komitén

-*v

ansett erforderligt, att vid lagfartsansökning rörande jord, som styckats
eller afsöndrats, fogas vederbörligt utslag om egostyckningen eller om
afgäldens bestämmande å afsöndrad lägenhet. Vissa domstolar hafva
redan fordrat detta, innan lagfart beviljats å afsöndrad lägenhet, men
detta förfarande har af högre rätt ogillats.

15 §.

Enligt nu gällande formulär för jordeböcker och dertill hörande
förteckningar öfver afsöndrade lägenheter skall äfven afsöndring på viss
tid eller på lifstid antecknas i kronans jordebok, men då dessa afsöndringar
efter längre eller kortare tid upphöra och embetsmyndighet
enligt komiténs förslag ej skulle taga någon befattning med desamma,
har all fråga om dylik anteckning synts komitén böra förfalla, j g

För öfriga mindre förändringar, som komitén ifrågasatt uti den i
ämnet nu gällande förordnings ordalydelse eller innehåll, torde icke
behöfva lemnas någon närmare redogörelse, då anledningen till dessa
förändringar tydligen lärer framgå af desammas beskaffenhet.