UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1894:1)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN UNDER DEN 25 SEPTEMBER 1891 FÖRORDNADE

JORDBRUKSLÄGENHETSKOMITÉN

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. IBECKMAN
1892.

Till KONUNGEN.

Sedan den af Eders Kong]. Maj:t den 25 september 1891 tillsatta
komité för utredande af frågan, huruvida icke genom statsmakternas
försorg tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att

bilda egna jordbruk, den 5 sistlidne mars till Eders Kongl. Maj:t med
underdånig skrifvelse öfverlemnat betänkande angående hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring, har komité!) numera afslutat sina arbeten
och får såsom resultatet af dessa i underdånighet öfverlemna vidfogade
betänkande, innefattande förslag:

dels till styckning och försäljning af vissa jordbruksdomäner,
dels till torrläggning på statens bekostnad af vissa till odling tjenliga
sankmarker för att vinna tillfälle till upplåtelse derå af mindre
jordbrukslägenheter och

dels till upplåtelse af odlingslägenheter å lämpliga trakter inom
Vesterbottens och Norrbottens län.

I samma betänkande har komitén jemväl i underdånighet besvarat
Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne april å en af Vesterbottens
läns landsting till Eders Kongl. Maj:t gjord framställning om
upplåtelse under eganderätt af lägenheter om 5 till 10 tunnlands areal
å till sädesodling tjenlig mark å kronomarkerna inom nämnda län.

Eu redogörelse för de åtgärder, som för bildandet af smärre jordbrukslägenheter
i Preussen och England blifvit vidtagna, är under utarbetning
af komiténs sekreterare och kommer att af honom i handskrift
till Eders Kongl. Maj:ts Finansdepartement öfverlemnas.

Komitén har i sin sammansättning undergått den förändring, att i
stället för domänintendenten m. m. frih. N. G. Djurklou, som den 22
sistlidne april på derom gjord underdånig ansökning erhållit entledigande
från komitéuppdraget, till ledamot i komitén samma dag förordnats
undertecknad Kinberg, som dock deltagit i komiténs arbeten endast i
hvad desamma afsett Vesterbottens och Norrbottens län, enär öfriga
ämnen redan förut voro till väsentlig del af komitén behandlade.

Underdånigst

O. R. THEMPTANDER.

CARL B. HASSELROT. NILS PERSSON. C. A. SJÖBERG.

FR. von STROKIRCH. E. ÅKERLUND. EDWARD KINBERG.

Axel Raphael.

Stockholm den 23 november 1892.

Genom framläggande af ett förslag till ny lag om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring med deri ifrågasatta lättnader
och förenklingar i hittills gällande former för styckning af jord har
komitén sökt främja sin uppgift att åt obemedlade och mindre bemedlade
bereda tillfälle att bilda egna jordbruk, så vidt sådant genom undanrödjande
af svårigheter för träffande af aftal om jordstyckning enskilda
personer emellan låtit sig göra.

Komiténs uppdrag innefattar emellertid jemväl åliggande att genom
mera direkta åtgärder söka fylla ofvanberörda uppgift.

I fråga om det lämpligaste sättet att på denna väg uppnå det
åsyftade målet har komitén till en början ansett sig böra undersöka,
huruvida det system för upplåtelse af staten tillhörig jord till nybyggesanläggningar,
som på skådeplatsen för de senaste årtiondenas mest storartade
och framgångsrika kolonisation, Förenta Staterna, kommit till
användning, möjligen kunde ega tillämpning på svenska förhållanden.
Åt detta system, den s. k. »hemstads))-institutionen, genom hvilken nybyggaren
icke blott så godt som till skänks erhåller jord åt sig upplåten,
utan sedermera äfven genom vissa bestämmelser ganska långt
skyddas i den sålunda erhållna besittningen, har komitén haft så
mycket större anledning att egna sin uppmärksamhet, som detsamma
icke blott i flera europeiska kulturländer tillvunnit sig sympatier och
till och med varit föremål för lagförslag, utan äfven i vårt land funnit
förespråkare och utgjort ämne för meningsutbyte. Fn kortfattad
redogörelse, förnämligast efter Serings framställning, för denna s. k.
»hemstadsrätt)), den för densamma i Förenta Staterna gällande lagstiftningen
äfvensom för några af de vigtigaste lagförslag, den amerikanska
förebilden framkallat i Europa, torde derföre, innan komitén öfvergår till
att framställa sina egna förslag, vara på sin plats.

Begreppet »hemstad» (homestead) härstammar från Norra Amerika
och har i Förenta Staterna en dubbel betydelse. Det omfattar först och
främst sådan jordegendom, som af unionens ännu oupptagna område till
ett omfång af 80 eller 160 acres °) (beroende på belägenhet inom eller
utom 10 eng. mils afstånd från den ett jernvägsbolag koncessionerade
jorden) endast mot en låg inskrifningsafgift tilldelas nybyggaren på det
vilkor, att han åtminstone under 5 på hvarandra följande år, utan längre
afbrott än sex månader, bebor och brukar denna s. k. »hemstad». Efter
denna tids förlopp och sedan han edligen förklarat, att han icke,
utom möjligen till kyrkor, jernvägsstationsanläggningar o. dyl., afyttrat
något af jorden, meddelas honom fullständig eganderätt till densamma,
hvilken rätt emellertid mot ett pris af 2 y2 eller 1 V4 dollars per acre
redan efter 6 månader kan förvärfvas.

Bestämmelserna härom innehållas i den år 1862 utfärdade »förbundshemstadslagen»,
hvilken bildar afslutningen af en långvarig agitation å de
nordiska småfarmarnes sida att befria nybyggarne från tvånget att betala
för den jord de ämnade uppodla. Trots ett hårdnackadt motstånd
såväl från österns stora kapitalister, hvilka icke ville afstå från den
vinstgifvande spekulationen i jord, som från de slafhållande plantageegarne
i »bomullsstaterna», hvilka befarade, att en förstärkt småfarmareklass
skulle hämma storegendomens utveckling, kom lagen ändtligen
till stånd omedelbart efter inbördeskrigets utbrott. Men i rörelsen hade,
utom afsigten att skaffa nybyggaren jord, derjemte ingått en sträfvan
att skydda den sålunda erhållna egendomen mot fordringsegares angrepp,
en tanke, som fick sitt uttryck i bestämmelsen, att den enligt lagen
förvärfvade jorden icke häftar för skulder, som egaren åsamkat sig före
eganderättspatentets utställande.

Hvad som här uttalats som en naken princip har emellertid — och
detta till en del tidigare än förbunds-hemstadslagen kommit till stånd —
fått en större och mera genomförd utbildning i de »hemstads-exemtionslagar»,
som efter Texas’ föredöme (1839) de flesta af de särskilda
unionsstaterna liksom flera kanadiska provinser gifvit sig. Här förstår
man med »hemstad» sådan jordegendom — i stad eller på landet och
oafsedt om nyupptagen eller ej, — som inom vissa gränser är från utmätning
undantagen. Det är i denna betydelse, som uttrycket på de
senaste åren öfverflyttats till Europa och der blifvit lösen för en mäktig
rörelse, som, i syfte att skydda jordegaren mot det rörliga kapitalet,
fordrar en reform af den gällande agrarrätten. *)

*) 1 acre = 0,405 har.

Den nordamerikanska hemstadslagstiftningen skiljer sig från de i
flera europeiska stater gällande utmätningsinskränkningarne derutinnan,
att den icke som dessa nöjer sig med att undantaga en till den fysiska
existensens uppehållande och till fortsatt bedrifvande af gäldenärens
näring erforderlig lösegendom, utan utsträcker skyddet äfven till fast
egendom. Lagen är bygd på den grundsats, att, om gäldenären skall
räddas från utarmning, så måste, utom vissa underhållsmedel, verktyg
och andra föremål för det dagliga lifvets enklaste behof, äfven bostad
och arbetsplats undantagas från borgenärers anspråk samt att utmätningsförbud
beträffande redskap och maskiner är jordbrukaren till föga
nytta, om jorden tages ifrån honom. Som skyddad hemstad gäller sålunda
det af egaren bebodda, ofta äfven det som affärslokal eller verkstad
begagnade huset jemte tillhörande byggnader och jord.

Men med denna sträfvan, det fortsatta arbetets möjliggörande, förknippar
sig en annan. Hemstaden skyddas i de flesta amerikanska
stater, åtminstone i fullt omfång, endast i det fall, att den tjenar en
familj till bostad och underhåll. Familjens öfverhufvud är privilegieradt
såsom sådant, men dermed förstås hvar och en, som bär att sörja för
maka eller nära anförvandt^. Hustru och barn betraktas med andra
ord såsom mannens och faderns första borgenärer. Fordringar anses
såsom icke-utmätningsgilla, så vidt deras indrifvande skulle göra gäldenärens
familj hem- och medellös. Institutionen tjenar härigenom äfven
till att förbättra hustruns enligt »common law» mycket ogynsamma förmögenhetsrättsliga
ställning och har i detta afseende haft välgörande
verkningar.

Förutsättning för privilegiet bildar i många stater egendomens inskrifning
i ett offentligt register på grund af en hemstadsförklaring.
Enligt åtskilliga lagar kan denna förklaring vid mannens försummelse
och honom ovetande med full verkan afgifvas af hustrun ensam. Men
åtminstone i fjorton stater åtnjuter hemstaden sitt skydd ipso jure utan
någon som helst åtgärd.

Skyddets storlek bestämmes i de flesta lagar genom angifvandet af
ett maximalvärde, i allmänhet 1,000 dolk, eller, utom denna summa för
husfadern, eu mindre för hustrun och hvarje barn. I fyra af New Englands
stater utgör den 500—800 dolk, i Virginia 2,000, i Missouri
3,000, i California 5,000 (för en familjefader, 1,000 för andra personer).
På andra håll är såsom hemstad på förhand undantagen en bestämd
areal, som i stad endast uppgår till */4 acre. På landet utgör den deremot
i Iowa, Michigan och Wisconsin 40 acres, i Kansas, Nebraska och
kanadiska provinsen Manitoba 160, i Texas till och med 200. År hem -

staden af ringare omfång eller uppgår hela egendomens uppskattningsvärde
eller det högsta budet vid offentlig auktion icke till det af lagen
undantagna värdet, så eger icke någon tvångsförsäljning af den skyddade
lägenheten rum. Då emellertid farmernas omfång i de flesta stater
i medeltal väsentligen öfverstiger det ofvan angifna måttet, så erfordras
det vanligen, genom gäldenären eller genom domstolens sakkunnige,
en utstakning på marken af den egentliga hemstaden, hvarefter återstoden
hemfaller under tvångsförsäljning. Kan en sådan styckning icke
utan väsentlig skada ega rum, så säljes det hela, sålunda äfven hemstaden,
och gäldenärens anspråk på en oantastlig jordegendom förvandlas
i detta fall till ett sådant på en motsvarande penningesumma. På andra
ställen — t. ex. i Illinois — kan gäldenären hindra den rättsliga försäljningen
genom att inom en viss tid utbetala uppskattningsvärdets
öfverskott öfver hemstadens värde.

Med dessa bestämmelser är det sålunda tydligt, att hemstadslagstiftningen
ingalunda innebär den henne ofta tillskrifna tendensen att
genom ett slags familjefideikommiss fast sammanknyta de jordegande
familjerna med jorden, men ännu mindre något försök att fängsla arbetaren
vid torfvan. Om någon agrarpolitisk åtgärd är här alls icke
fråga. Hur föga något sådant åsyftas, ses bäst af den frihet några lagar
lemna gäldenären att välja, om han vill förbehålla sig undantaget
i lösöre eller i fastighet. Det ekonomiska lifvets utomordentliga rörlighet
i det unga kulturlandet och de alltigenom individualistiska åskådningar,
hvaraf befolkningen är uppfyld, utgöra ingen jordmån för bildandet
af egentliga »familjearfgods». Hvad lagstiftningen afser är ingenting
annat än att garantera ett existensminimum, hvaruti tak öfver
hufvudet inberäknas, och en möjlighet för familjefadern att fortsätta
sin näring såsom själfständig man.

Hemstadens undantag från utmätning varar efter familjefaderns död
vanligen endast till enkans bortgång eller till det yngsta efterlefvande
barnets uppnådda myndighetsålder. År det för dessa personer sörjdt
på annat sätt, t. ex. genom lifförsäkring, bortfaller privilegiet i vissa
stater.

Så långt synes den nu behandlade institutionen fullkomligt konseqvent
genomtänkt. Men just vid den afgörande och svåraste punkten
låter den sina egna grundtankar helt och hållet falla, nämligen der,
hvarest jordegaren råkar ut för frestelsen eller nödvändigheten att genom
inteckning af sin egendom tillgodogöra sig den relativt billiga hypotekarkrediten.
Ty härför står endast ett i allmänhet lätt öfverkomligt
hinder i vägen. Hemstadens inteckning är i de flesta stater oin -

skränkt medgifven, och för intecknade fordringar kan utmätning ske å
hemstaden. I allmänhet är till och med en fullständig afsägelse af
privilegiet tillåten. Inteckning och afsägelse äfvensom hemstadens föryttring
äro blott så till vida försvårade, som, om egaren är gift, hustruns
uttryckliga samtycke erfordras. Endast i Texas är hemstadens
inteckning äfven med hustrims samtycke utesluten, hvarjemte högsta
domstolen i Louisiana har förklarat inteckningar i hemstaden för ickeutinätn
ingsbara.

Om nu det hinder mot inteckning, som ligger i hustruns medbestämmanderätt,
i åtskilliga fall kan visa sig verksamt, särskildt som ett
medel för en klok och energisk hustru att motsätta sig en slösande eller
dåraktig åtgärd å mannens sida, så har lagen emellertid sjelf genom
åtskilliga inskränkningar ganska väsentligt kringskurit omfånget af
denna garanti. I en mängd fall antingen rent af bortfaller eller åtminstone
endast qvarstår illusorisk hustruns myndighet. Först och främst
innehålla nämligen alla lagarne, äfven Texas’, den föreskriften, att fordringar,
som gäldenären ådragit sig före hemstadsegenskapens grundande,
utan vidare kunna ur hemstaden utmätas. Detta torde likväl
icke afse sådan jord, som enligt forbundshemstadslagen af unionens
oupptagna område upplåtits, hvilken, enligt hvad ofvan visats, uttryckligen
skyddas mot utmätning för sådana skulder. Bestämmelsen torde
endast gälla sådan jordegendom, som förvärfvats genom upplåtelse af
enskild person. Gällande för all jord med hemstadsegenskap äro deremot
öfriga undantag från skyddet, Sålunda medgifva alla lagarne, att,
utom för resterande skatter (och i några stater för ådömd skadeersättning),
äfven för fordringar, som härröra från inköp af hemstaden, denna
utan hinder kan utmätas, liksom ock inteckning för sådana fordringar
äfven utan hustruns samtycke beviljas. Vidare äro äfven fordringar för
hemstadens förbättringar i allmänhet utmätningsgilla, likväl blott när
aftalet rörande dessa ingåtts med hustruns samtycke. Och inför handtverkarnes
i Amerika särdeles vidsträckta lagliga panträtter för levereradt
arbete, äfven om detta icke användts på hemstaden, förlorar privilegiet
slutligen också sin kraft.

Hvilka ha nu varit denna lagstiftnings ekonomiska verkningar?

Det maste då till en början erkännas, att forbundshemstadslagen
genom sin upplåtelse af jord på så förmånliga vilkor, som ofvan nämndes,
i hög grad verkat gynsamt för vesterns kolonisation. Och det
kan heller icke bestridas, att storkapitalets andel vid skiftet af Unionens
allmänna egendom genom det underlättade bildandet af en småfarmareklass
blifvit i väsentlig och välbehörig grad inskränkt. Att i

detta afseende likväl icke allt uppnåtts, som dermed åsyftades, beror
på saknaden i lagen af vissa kompletterande bestämmelser. Sålunda
förefinnes, i motsats mot i Canada, icke någon föreskrift, som fastställer
ett maximum för den areal en enskild kan genom köp af Unionen
förvärfva. Likaledes hafva alla försök att reservera Unionens jord till
kolonisation uteslutande i enlighet med hemstadslagens bestämmelser
misslyckats. Spekulation i jord, som oaktadt den nästan kostnadsfria
upplåtelsen af hemstäder ofta nog kan vara en vinstgifvande affär, har
derför ingalunda försvunnit, och hemstadslagens stora syfte att fördela
landet i medelstora egendomar har på långt när icke uppnåtts.

Har sålunda genom sjelfva upplåtelsen af Unionens jord småfarmarnes
klass ingalunda, såsom afsigten varit, blifvit ensam tillgodosedd,
så har heller icke de särskilda staternas lagar beredt jordegaren det
åsyftade fullt effektiva skyddet mot alla ekonomiska olycksfall.

I sitt på konsularrapporter stödda utlåtande år 1886 om hemstadssystemet
framhåller engelska ministern i Washington, Sackwille West
den stora svårigheten att erhålla en öfverblick öfver hemstadslagarnes
verkningar, emedan omfånget för deras användning är särdeles vexlande
i de olika staterna. Medan skyddet i några vanligen tages i anspråk,
lemnas det på andra håll. särskildt i de östra staterna, dels af okunnighet
(detta i synnerhet på landet), dels af likgiltighet temligen obegagnadt.
Der en särskild rättshandling är af nöden, försummas ofta
den rätta tiden för hemstadens upprättande. Lika ofta afstår gäldenären
från sitt privilegium eller kommer det icke till användning, emedan
kolonisten efter fåfänga försök att utan kapital drifva ett vinstgifvande
jordbruk i förtid öfverger jorden.

Emellertid anser West det vara otvifvelaktigt, att för handtverkaren
och arbetaren lagstiftningen verkat särdeles välgörande och att
den allmänna meningen ingalunda skulle vilja låta sig densamma beröfvas,
utan snarare arbeta för dess utsträckning. De mindre bemedlade
betrakta lagarne som en stor välsignelse, då de vid sjukdom eller
andra olycksfall ega den känsla af trygghet, att deras hem icke skall
blifva dem beröfvadt. »De svage beskyddas mot de starke, mot samvetslöse
köpmän och ockrare, som vilja draga fördel af nybyggarens
okunnighet och fattigdom för att beröfva honom hans sista öre. — Utan
tvifvel hafva tusentals familjer genom dessa humana bestämmelser räddats
från fullständig ruin.»

Men West döljer heller icke systemets menliga följder i afseende
på krediten. En »hemstadare» mötes af större svårigheter att erhålla
ett lån än den jordegare, som icke begagnar sig af skyddet, — ett för -

hållande, som medför, att många underlåta att göra den erforderliga
anmälan.

Ännu mörkare har emellertid Sering, efter egna iakttagelser på ort
och ställe af Förenta Staternas jordbruksförhållanden, skildrat systemets
verkningar i detta hänseende.

På grund af flera omständigheter — odlingens större ungdomlighet,
den mindre befolkningstätheten, rådande arfsvanor (inga laglottsbestämmelser)
m. m. — erkänner han, att jordens skuldsättning i Förenta
Staterna är lägre än i Europa. Men man kan icke påstå, att den genom
exemtionslagarne på något märkbart sätt hämmats, och faktiskt är
den i många trakter ytterst tryckande. Efter spanmålsprisens nedgång
på 80-talet säljas här liksom i Europa årligen tusentals farmer på tvångsauktion.
Om arrendeväsendet i stället för en sjelfegande farmareklass
på ett hotande sätt utbredt sig i Förenta Staterna — icke mindre än
\ af farmarne lära ha förvandlats till arrendator^- —, så har detta sin
grund icke blott i kolonisationspolitikens fel, utan äfven i skuldsättning
och tvångsauktioner. Hemstadslagarne hindra icke, att farmerna mycket
ofta byta om egare; de bilda trots ockerlagar icke en gång ett, binder
för en ockrande utsugning, som i Amerika ingalunda är en sällsynt
företeelse. Att skyddet mot utmätning är inskränkt till personalskulder,
men bortfaller vid inteckning, har framkallat en öfverdrifven utsträckning
af realkrediten på personalkreditens bekostnad. Farmarne
erhålla i allmänhet intet lån eller någon slags kredit utan realsäkerhet,
särskildt inteckning. Till och med maskiner säljas ofta blott mot sådan.
I Indiana lära 30 procent af befintliga inteckningar och 25 procent af
deras belopp hafva uppkommit på detta sätt. Derjemte hafva så betänkliga
kreditformer som den växande skördens pantsättning på många
håll, särskildt i sydstaterna, funnit en vidsträckt användning. De egentliga
kreditförmedlarne (bankerna, sparkassorna etc.) erfara derför heller
icke några olägenheter af exemtionerna; de erhålla med lätthet sina säkerheter,
särskildt inteckningar, Indika jemte handel med jord utgöra
det vigtigaste föremålet för deras verksamhet i farmdistrikten. Deremot
beklaga sig alla slags småhandlare och särskildt krambodsegarne,
som icke alltid äro i stånd att trygga sina små fordringar genom pant,
lifligt öfver ofta förekommande förluster i följd af gällande exemtioner,
och de söka ofta hålla sig skadeslösa genom allmänt brukliga betydande
prisförhöjningar på de krediterade varorna.

Den enda af lagarne, Texas’, som på ett något så när verksamt
sätt förebygger jordens skuldsättning genom att inskränka hemstädernas
inteckningsbarhet, kunde verka ekonomiskt gynsamt, så länge i

Texas ett extensiv! jordbruk och boskapsskötsel var förherskande; jordbrukarne
behöfde föga driftskapital och de stora hjordarne erbjödo tillräcklig
grundval för krediten. På senaste tiden hafva emellertid Texas’
jordbrukare börjat klaga öfver kapitalbrist, och hvad som i Unionens
jordbruksbyrås berättelse af år 1886 från Texas anföres, synes tyda på
börjande olägenheter äfven här. Så heter det: »Det är en allmän praxis,
att farmaren mot pantsättning af den växande skörden öfverenskommer
med krämaren om ett förskott af i allmänhet 3 dollar pr acre
odlad jord». »Räntan uppgår till 12 procent, men faktiska skilnaden
mellan det kontanta och det krediterade priset vid varuköp är 25—50
procent». »Statens vestliga del, som uteslutande sysselsätter sig med
boskapsskötsel, befinner sig ekonomiskt bättre än den östliga.» —

Äfven i Australien lär hemstadsexemtionen i vidsträckt omfång vara
införd i alla kolonier. Serbien och Rumänien ega lagar, som dels förbjuda,
dels inskränka inteckning och föryttring af bondejord. Likaledes
har i Britiska Ostindien utmätning å bondeegendom genom nyare lagstiftning
blifvit väsentligt försvårad. Alla dessa lagar hafva emellertid
så afvikande politiska, sociala och ekonomiska förutsättningar, att de
icke kunna tjena till förebilder för äldre europeiska kulturländer.

Hvad som till Europa öfverförde den amerikanska hemstadstanken
var sträfvandet att finna ett botemedel mot den kris inom jordbruket,
som konkurrensen från Nord-Amerika och andra nyöppnade kornbodar
mot slutet af 70-talet flerstädes framkallat. Förnämsta orsaken till betrycket,
— hvars synliga uttryck man ville finna i en växande skuldsättning,
en stegrad svårighet att betala ränta och amortering å skulderna,
en tillbakagång af det medelstora jordbruket genom bondgårdarnes parcellering
och parcellernas uppsugning af de stora egendomarne, — ansågs
emellertid på många håll ligga i den nyare agrarlagstiftningen,
som med afskaffande af den äldre medeltida bundenheten nästan öfverallt
infört jordens fria inteckningsbarhet och förytterlighet, liksom vid
arf de för lösegendom gällande grundsatserna angående delbarheten.
Då sålunda i början på 80-talet Rud. Meyer m. fl. fäste uppmärksamheten
på den amerikanska hemstadstanken, fanns redan, på grund af
misströstan till den bestående agrarfrihetens förmåga att lösa sin uppgift,
en tacksam jordmån beredd för den främmande institutionen. Om
ock Meyers framställning af densamma af senare forskare, särskildt Sering,
uppvisades vara ett ensidigt loftal med förtigande af bristfällig -

lieterna, så hade likväl en rörelse kommit i gång, som i hemstadsidén,
ombildad efter europeiska förhållandens kraf, såg det medel, genom
hvilket de mindre jordbrukarnes klass skulle kunna upprätthållas. Det
saknas icke förkämpar för dylika sträfvanden i de romanska länderna,
i England, i Ungam, i Ryssland; till lagförslag, som blifvit föremål för
grundlig behandling i lagstiftande församlingar och offentliga korporationer,
har det hittills emellertid endast kommit i Luzern, Österrike och
Tyskland. För de österrikiska och tyska förslagen skall här närmare
redogöras.

Efter de olika synpunkter, från hvilka de utgå, och de mål de söka
förverkliga, har Sering indelat dem i tre kategorier.

A. Skydd för ett besittning sminimum mot utmätning.

Här vill man efter de amerikanska hemstadslagarnes föredöme utvidga
det från utmätning undantagna »existensminimum» till jordbruksfastigheter
genom att tillerkänna en viss areal jord med bostad och
ekonomibyggnader samma skydd, som redan nu åtminstone delvis tillkommer
de för näringens bedrifvande oundgängliga kreatur och inventarier.
En dylik tanke bragtes på tal 1882 i en skrifvelse från tyske
rikskanslern till riksjustitieamtet, och öfver samma fråga debatterades
1883 med anledning af en åkerbruksenquéte i Baden i en af dervarande
Andra Kammares kommissioner, —• på båda hållen utan resultat. Helt
nyligen (1891) har »der deutsche Landwirthschaftsrath» förordat upptagande
af en motsvarande bestämmelse i den lag angående utmätning
af fast egendom, som är afsedd att utfärdas samtidigt med den blifvande
»borgerliga lagboken för tyska riket». Resolutionen lyder:

»Från utmätning å jordbruksfastighet skall (allmänt eller åtminstone
beträffande tvångs- och säkerhetshypotek*), i konseqvent utbildning af
den till grund för § 715 Civ. Proc. Ordn. liggande tanken, med bevarande
af de fordringsrättigheter, som redan bestå vid utfärdandet af en
sådan speciallag, undantagas ett besittningsminimum, hvars storlek landslagsstiftningen
eger bestämma, och som jemte nödiga bostads- och ekonomirum
skall omfatta en viss bråkdel af hela jordarealen».

Samlidigt uttalade sig »Landwirthschaftsrath» för inskränkning i
fordringsegarnes rättigheter i två afseenden:

1) genom upptagande i rikslagen af den i Preussen, Bayern, Sachsen,
Wurtemberg och Hessen redan gällande »täckningsprincipen» eller

*) I)on utan gäldenärens hörande medgifva inteckningen.

att vid tvångsförsäljning af jordegendom auktion sanbudet endast i det
fall får antagas, att ur detsamma kunna täckas alla de anspråk, som
ega bättre rätt än utmätningssökandens; och

2) genom införande ur österrikiska utsökningslagen af en föreskrift,
som ger domaren rätt att tills vidare inställa auktionen, om på auktionsdagen
en bestämd del af fastighetens uppskattningsvärde icke bjudes.

Den föreslagna nyheten motiverades dermed, att det vore önskvärdt
att jemte en längre gående valfri hemstadsrätt så snart som möjligt
åstadkomma en bestämmelse, som afsåge all jordegendom. Med
fastställandet af ett oantastligt besittningsminimum skulle man framför
allt kunna sätta en gräns för ockret, hvilket just begagnade sig af småfolkets
seghet att fasthålla sin mödosamt förvärfvade torfva och dess
fruktan för densammas förlust till de skamligaste utpressningar. Beträffande
ett befaradt intrång i de små jordegarnes kredit, så vore hufvudorsaken
till inteckningar i deras lägenheter kraf på säkerhet för resterande
köpeskillingar, beroende på att färvärfvarne oftast icke varit
nog betalningskraftige. Uteblefve nu genom utmätningshindren i en
sådan bestämmelse åtskilliga inköp, der krediten alltför starkt skulle
tagits i anspråk och priset dessutom uppjagats till en onaturlig höjd,
så vore ingen skada dermed skedd. Småfolkets egentliga behof vore
personalkredit (drifts- och konsumtionskredit), och för dennas erhållande
skulle alltid den återstående utmätningsbara qvotdelen af egendomen
vara en tillräckligt säker grundval.

Det har anmärkts, att den här föreslagna åtgärdens bärvidd först
kan öfverskådas genom ett närmare utförande af grundtanken. Till och
med frågan, om besittningsminimets skydd äfven skall gälla gentemot
den frivilligt medgifna inteckningen, är lemnad öppen. Förslagsställaren
har synbarligen i främsta rummet tänkt på den vest- och sydtyska småegendomen.
För den medelstora och större besittningen skulle ett realt
undanskiftande af ett minimum oftast vara omöjligt och i vissa stater
strida mot der gällande grundsats om jordegendomars odelbarhet.
För sådana fall måste minimet kunna ersättas med en penningesumma.
Men med ett dylikt utbyte torde en motsvarande utvidgning af »nödtorftens
privilegium» för andra eller alla samhällsklasser knappast kunna
afvisas.

B. Grundande af familjearfgods.

Den andra gruppen af förslag utgår från den tanken, att den gällande
rättens grundfel är dess kapitalistiska och extremt individualistiska
uppfattning af jordegendomen. Det var ett misstag att samtidigt med

befrielsen från godsherrens öfverherrskap (»die Grund- und Gutsherrschaft»)
beröfva bondgårdarne den karakter af »bunden besittning», som
de förut icke blott i godsherrens och statens, utan äfven i bondefamiljernas
eget intresse innehade. Jordegendomen kunde endast i det fall
fylla sin etiska och nationalekonomiska uppgift, om den från generation
till generation öfverförde ett tryggadt välstånd och dermed en verklig
oafhängighets och ett sedligt familjelifs traditioner. Blott genom en
pånyttfödelse af den äldre rättstanken skulle bondeståndet, tryggadt å
ena sidan mot tillintetgörelse genom latifundiibildning och parcellering,
å den andra mot kapitalistisk expropriation och ockrande utsugning,
kunna upprätthållas i sin gamla duglighet. »Till grund för hemstadsrätten»,
yttrar en af dess mest framstående förkämpar, Otto Gierke,
»ligger den i vårt rättsmedvetande trots hela den romerska rättens öfvermakt
outrotade nationela tanken, att gården med dess tillbehör icke
blott är en förmögenhetsdel eller rent af en vara, utan ett Tern’, grunden
för ett familjelif och för dess ekonomiska och etiska förverkligande.
Då hemstadsrätten hindrar en sådan gård att uppslukas af det rörliga
kapitalet, att söndersplittras genom föryttringar och arfskiften, att uppsugas
af den stora jordegendomen, så sörjer den för förverkligandet af
det medvetet eller omedvetet hos vår landtbefolkning än i dag lefvande
rättsidealet.» Det är derför hemstadsinstitutionens uppgift att för en
längre tids bestånd bevara bondgårdar eller i allmänhet bostäder med
mer eller mindre jord i familjernas arf och ego.

Öfver lämpligheten att införa en sådana idéer motsvarande hemstadsrätt
(»arfgodsrätt») har österrikiska regeringen i början på 80-talet
anstält genomgående irtredningar. På grundval af dessa utarbetade
Peyrer, Ritter von Heimstätt, en »tänkeskrift» jemte ett lagförslag, hvars
lista del innehåller en ny intestatarfsrätt för bondegods i allmänhet
och den 2:dra grunddragen för »arfgodsrätten». Dessa lyda som följer:

1) »Arfgods» äro sådana med ett boningshus försedda jordbrukslägenheter,
som på egarens begäran blifvit inskrift^ i en af behörig
Bezirksdomstol förd arfgodsbok. Endast sådana egendomar, hvilkas
nettoafkastning växlar mellan 50—1000 floriner, kunna inskrifvas, dock
kunna dessa belopp af 1 andslagstiftningen förändras. Uteslutna äro sålunda
endast parcellerna och de stora egendomarne. Då emellertid,
sedan förslagets lista del 1889 blifvit upphöjd till lag, den nya intestatarfsrätten
inskränkts till den medelstora bondeegéndomen, så torde
konseqvensen fordra en motsvarande inskränkning i de till inskrifning
såsom arfgods berättigade egendomarnes omfång. För de stora godsens
behof anses arfgodsen ersättas af fideikommissen. Emellertid kunna

enligt förslaget äfven egare af sådana gods förklara en del af desamma
för arfgods och besitta återstoden såsom »valsande» (d. v. s. fritt förytterlig)
och inteckningsbar jord.

2) Införandet i arfgodsboken är utan undantag verksamt emot
hvarje efterföljande egare. Ett utstrykande kan på egarens begäran
blott ega rum i det fall, att detsamma uppenbarligen är förenadt med
fördelar för egendomens brukande, som icke på annat sätt kunna uppnås.
Detsamma gäller om afsöndring med den inskränkning, att återstodens
värde icke får understiga det för ett arfgods tillåtliga minimum.
Utan vilkor är afsöndring tillåten vid ett skiftesförfarande, vid utbyte
mot jemngod jord och der expropriation lagligen kan fordras. Deremot
är föryttring af det hela tillåten.

3) Arfgodset kan (utan särskildt tillstånd) blott belastas med aflösliga
grundränteskulder, hvilkas årliga belopp icke får öfverstiga hälften
af nettoafkastningen (eller med hypotek, hvilkas kapitalbelopp stannar
under den tiofaldiga nettoafkastningen). »Detta mått motsvarar i allmänhet
den gräns, inom hvilken solida kreditinrättningar i regeln pläga
hålla sig vid beviljandet af lån.» Undantagsvis kan emellertid vederbörande
myndighet medgifva en högre belastning med årsräntor ända
till hela nettoafkastningens belopp (eller med hypotek ända till dess
20-faldiga) under samma förutsättning, som tillåter en parcellering af
arfgodset. Samtycket är likväl förbundet med det vilkor, att den högre
belastningen amorteras inom högst 20 år. Dessutom tillätes inteckning
af arfgodset med efter godsets afkastning lämpade undantag eller lifräntor
till den förre egarens eller hans efterlefvande makas förmån,
äfvensom med förpligtelsen att uppfostra och efter deras stånd underhålla
den förre egarens minderåriga eller icke-förvärfsdugliga barn.

4) Till tvångsförsäljning hemfaller arfgodset endast på grund af uteblifna
betalningar för ofvannämnda belastningar, allmänna utskylder
och sådana prestationer, hvilka enligt lag förmånsrätt framför andra reallaster
eller i öfrigt en laglig panträtt är medgifven (exempelvis bidrag
till dikningssarnfund). Äfven på grund af andra (personal-)skulder kan
borgenären erhålla exekutiv försäljning af arfgodset, om egaren icke
har sitt ordentliga hemvist å detsamma.

Tvångsförsäljning skall emellertid i regeln föregås af tvångsförvaltning.
För mer än tvååriga restantier på årsprestationer eller för förfallna
kapital beviljas tvångsförsäljning likväl utan uppskof. Medan
tvångsförvaltningen varar, åtnjuter egaren och hans familj bostad och
underhåll på godset.

5) De inskränkande bestämmelserna om styckning och inteckning

finna äfven tillämpning mot testamenten och intestatarfsföljden. För öfrigt
gäller för den sistnämnda den allmänna bondearfsrätten (Anerbenrecht).
Genom testamente eller legat kan arflåtaren visserligen uppdraga åt
den godset öfvertagande arfvingen (Anerbe) att, utan intrång å sin
egen laglott, till andra personer utbetala högre legat eller arfslotter,
men, för så vidt dessa icke finna sin lagligt tillåtna täckning i arfgodset
(d. v. s. om detta redan till halfva värdet är intecknadt), ansvarar arfvingen
endast såsom personalgäldenär för desamma. Strängheten i
dessa föreskrifter mildras genom bestämmelsen, att syskonen, så länge
de äro minderårige eller på grand af kropps- eller själslyte icke mäkta
sig försörja, kunna af godsets öfvertagare göra anspråk på ett efter
deras stånd afpassadt. underhåll å godset emot. en deremot svarande
skyldighet att i mån af sina krafter deltaga i arbetet.

6) Sådana egendomar, som redan äro belastade öfver normalgränsen,
kunna visserligen inskrifvas såsom arfgods; dock betages eller
inskränkes derigenom icke redan intecknade fordringars rätt till utmätning.
Äfvenledes börjar för ointecknade fordringar do inskränkande belastnings-
och utmätningsbestämmelsernas. verkan först sex månader
efter skedt tillkännagifvande af inskrifningen i arfgodsboken. Å andra
sidan kunna under tvångsförsäljning hemfallna arfgods endast säljas
med bibehållande af egenskapen af arfgods, och inroparen skall endast
öfvertaga sådana fordringar, med hvilka ett arfgods enligt 3) får belastas.
Ofriga fordringar skola utstrykas och, för så vidt de täckas
af det högsta budet, anvisas på detta till betalning. —

Den österrikiska lagen af 1 april 1889 angående särskilda arfsföreskrifter
för medelstora jordbrukslägenheter har gifvit laga kraft åt
lista delen af det i Peyrers tänkeskrift behandlade förslaget, med hänvisning
till fullständigande och utförande landslagar. Från en ytterligare
behandling af arfgodsfrågan har man deremot tillsvidare afstått,
emedan »redan af en förnuftig arfslagstiftning mycket torde vara att
hoppas för det ekonomiska tillståndets botande», och emedan »en arfsrättsordning
som den nu skapade visserligen öfverensstämmer med de
herrskande åskådningarne hos en stor del af befolkningen, men införandet
af arfgods med inskränkt inteckningsbarhet etter hvad de officiella undersökningarne
utvisat ingalunda funnit allmänt bifall.»

I Tyskland bragtes saken 1882 på tal genom ett förslag i »Landwirthschaftsrath»
af den lokala jordbruksföreningen i Giessen, dock
utan framgång och utan att vinna vidare anklang i den allmänna meningen.
Påverkad af arbetena i Österrike började agitationen likväl
sedermera att skjuta starkare fart. Till en del berodde det växande

intresset äfven derpå, att till sträfvandena att förskaffa bondeklassen en
o angrip] i»- hemstad äfven knöt sig afsigten att göra arbetsklassen bofast
på landet och att man slutligen gick ända derhän att vilja göra
hemstadsrätten tillgänglig för tyska medborgare i allmänhet. Särskildt
verksam för dessa idéers realiserande var kammarherren v. RiepenhausenCrangen,
af hvilken ett formligt lagförslag utarbetades, som 1890 af ett
antal konservativa medlemmar för riksdagen framlades och af densamma
öfverlemnades till en kommissions behandling. Redan innan kommissionen
hunnit afgifva sitt utlåtande hade »Deutscher Landwirtlischaftsrath»
emellertid i en högst grundlig två dagars förhandling debatterat
frågan. Denna myndighet uttalade sig afgjordt till förmån för principen,
men ville likväl icke förorda Riepenhausens förslag, utan beslöt,
jemte ofvan (sid. 11) redan anförda resolutioner, att till en början uppfordra
de olika jordbrukscentralföreningarne till en grundlig pröfning
af frågan. Till eu dylik enquéte ha också frågeformulär redan utskickats.

I Riepenhausens förslag vidtog kommissionen åtskilliga förändringar,
hufvudsakligen gående ut på att öka tillfällena till inteckning och
utmätning samt att bereda möjlighet att upphäfva hemstadsegenskapen,
hvarefter detsamma den 27 februari detta år för riksdagen framlades i
följande gestalt.

1) Som »hemstäder)) kunna i hemstudsboken inskrifvas fastigheter,
som möjliggöra alstrandet af jordbruksprodukter, bereda bostad åtminstone
åt en familj (således äfven blotta torplägenheter med något
trädgårds- och åkerland), men icke öfverskrida storleken af en bondgård.
Det närmare bestämmandet af måttet öfverlemnas åt landslagstiftningen.
En hemstads tillbehör äro bostaden, nödiga ekonomibyggnader,
oundgängliga inventarier o. s. v. Till att upprätta en hemstad
äro blott tyska medborgare efter fylda 24 år berättigade. Ingen får
besitta mer än en hemstad.

2) Upphäfvandet af hemstadsegenskapen sker genom utstrykning i
hemstadsboken på en tillräckligt motiverad anhållan å egarens sida och
blott med hans makas, äfvensom nedannämnda ränte- eller annuitetsberättigades
medgifvande.

Hemstaden är absolut odelbar, sålunda äfven i det fall, att den ursprungliga
nettoafkastningen skulle mångdubblas och de mest trängande
ekonomiska behof skulle kräfva delning. Blott ett utbyte af jord tilllåtes
och detta endast med den enligt landslagstiftningen förordnade
hemstadsmyndighetens medgifvande. Föryttring af det hela till tyskar
är med makans begifvande tillåten.

3) Hemstaden kan blott på giltiga skäl, med myndighetens god -

kännande, intecknas till hälften af sitt värde med ränteskulder eller med
»annuiteter», för Indika en ändamålet motsvarande amorteringsperiod
måste fastställas. Bestående hypotek och grundskulder måste före hemstadens
inskrifning förvandlas i amortisabla räntor eller i annuiteter.
Tillåtelse till inteckning måste lemnas i fall af missväxt eller andra
olyckshändelser, till nödiga förbättringars vidtagande och till utlösen af
medarfvingar. Någon inskrifning af undantag eller af underhålls skyldighet
med afseende å minderåriga eller icke-förvärfsdugliga syskon,
sedan ofvannämnda inteckningsgräns är uppnådd, känner förslaget ej.

4) Hemstaden är, med nedannämnda undantag, i allmänhet icke
underkastad tvångsförsäljning. Som utsökningsåtgärd tillåtes blott den
af hemstadsmyndigheten utöfvade tvångsförvaltningen, i motsats mot
det österrikiska förslaget, utan någon tidsbegränsning.

Tvångsförvaltning eger blott rum på grund af anspråk, uppkomna
genom leveranser och prestationer, som kommit hemstadens upprättande
och förbättring till godo, på grund af resterande räntor och annuiteter
samt på grund af lagliga förpligtelser och förpligtelser i följd af otilllåtna
handlingar. Något underhåll åt egaren under förvaltningstiden
omtalas icke.

5) Hemstaden kan, med förbehåll af den efterlefvande makans
nyttjanderätt, blott öfvergå till en enda, af landslagstiftningen närmare
bestämd arfvinge. En delning eller en inteckning af hemstaden öfver
halfva värdet kan heller icke på grund af arfvinges anspråk eg a rum.
Det närmare ordnandet af den efterlefvandes nyttjanderätt och hemstadsarfsrättens
reglerande öfverlåtes åt landslagstiftningen.

6) Sådana egendomar, som redan äro intecknade öfver halfva värdet,
kunna inskrifvas i hemstadsboken, om egaren förpligta!- sig att
amortera de öfver denna gräns liggande hypotek och grundskulder med
1 procent årligen och tillräcklig säkerhet för amorteringen förefinnes.
Förstärkt amortering är tillåten.

Å andra sidan är hemstaden underkastad tvångsförsäljning på grund
af alla slags fordringar, som uppkommit före hemstadens upprättande,
men blott inom en tid af tre år efter hemstadsegenskapens offentliggörande.
Genom detta stadgande blefve den nyssnämnda tillåtelsen
temligen betydelselös, då de den normala gränsen Överskjutande fordringarne
antagligen genast skulle blifva uppsagda. —

De principiela invändningar, som i Landwirtschaftsrath och riksdagen
framstäldes mot detta förslag, gälde, bortsedt från de närmast
liggande (den absoluta odclbarheten, bristande tillgodoseende af medarfvingarnes
rätt, den obegränsade utsträckningen af den för små :! -

egendomen i allmänhet blott undantagsvis passande tvångsförvaltningen
m. in.) framför allt den omständigheten, att hemstadsegaren, beröfvad
all sjelfansvarighet, helt och hållet skulle ställas under myndigheternas
förmynderskap.

Genom den för alla händelser till en och samma höjd fastslagna
inteckningsgränsen skulle han likaledes i inånga fall, der lämpliga
kreditförmedlare saknades, oförtjent råka ut för en fullständig kreditafspärrning
eller blott mot ockerräntor hos enskilda personer
kunna erhålla personalkredit. Förslagets upphöjande till lag måste
derföre föregås af ett ordnande af kreditväsendet, hvarigenom antingen
hos statliga inrättningar eller i korporativa lånekassor hemstadsegaren
finge sitt berättigade kreditbehof tillgodosedt. Hand i hand härmed måste
emellertid äfven gå sådana åtgärder, som så mycket som möjligt inskränka
samma behof, och då det företrädesvis vore olycksfall (eldoch
hagelskada, kreaturssjukdomar och dylikt), hvarigenom det framkallades,
så vore obligatorisk försäkring häremot likaledes af nöden.
Beträffande utsigterna för framgång anser Sering som säkert, att en
frivillig hemstadsrätt, hur den än blefve gestaltad, först och främst i
Rhen- och Maintrakten skall blifva en död bokstaf, då den till det yttersta
strede mot de herskande, sedan århundraden inrotade åskådningarne,
särskildt i arfssaker. Men äfven i de länder, der bondeegendomen vanligen
förblir odelad, tillåta de (utanför Hannover) högst obetydliga framgångar,
som de nya lagarne om »Höfe-)) och »Landgiiterrollen» (eller
gårdens odelbarhet vid arfskifte genom dess inskrifning i en dylik
»Rölle») vunnit, inga gynsammare förväntningar på frivilliga hemstäders
upprättande. I sitt förfogande öfver jorden vill bonden vara så oinskränkt
som möjligt. Mest närmar sig förslaget de herskande rättssedvänjorna
i sådana trakter, der gårdarnes delning redan nu kräfver
myndighets godkännande (Saclisen-Altenburg, konungariket Sachsen,
Lippe). Härifrån till inskränkning i intecknings friheten är steget i
sjelfva verket icke så särdeles långt. Men de dermed förbundna ekonomiska
betänkligheterna kunna äfven der endast öfvervinnas genom
en lämplig kreditorganisation. För arbetareklassen kan inrättandet af eu
blott i inskränkt mån inteckningsbar och derför svårförytterlig hemstad
särskildt medföra den faran, att enskilda arbetsgivare kunna försöka
att begagna sig af institutionen för att fasthålla sina arbetare vid
torfvan och dermed bringa dem i fullkomlig afhängighet.

C. Schneiders förslag.

Ett af landtdomareix Schneider uppgjordt och likaledes i »Landwirtschaftsrath»
debatteradt förslag utgår från den uppfattningen, att
det i den tyska skuldfordringsrätten fordras en utbildning af den tanke,
som redan trädt i dagen i bysättningstvångets upphäfvande och i förbudet
mot arbetslönens tagande i beslag, samt till en viss grad äfven i
arbetsverktygens m. m. undantagande från utmätning. Det gäller det
värdeskapande arbetets skydd gentemot kapitalet. I den af Lasker uppsatta
kommissionsberättelsen till 1869 års lag ang. införsel i löner heter det,
att den till grund för bysättningstvångets upphäfvande liggande tanken
— att blott menniskans förmögenhet, men icke hennes person är egnad
att underkastas tvång till att uppfylla ett förmögenhetsintresse — äfven
sträcker sig till menniskans arbetsförmåga i allmänhet. Den blotta,
visserligen värdeskapande, men ännu icke i värde omsatta kraften finge
ej till eu fordringsegares förmån tagas i beslag och i ett visst omfång
förklaras ofri. Men det är i sjelfva verket ingenting annat än en förpantning
af arbetskraften, om en jordbrukare öfver den rena jordräntans
gräns skuldsätter sin egendom; utöfver denna gräns börjar förpantningen
att öfvergå till en »seqvestrering af den värdeskapande kraften».
Utgående från sådana hänsyn vill Schneider sätta den tillåtna inteckningsgränsen
vid egendomens »arrendevärde». Jordbruksfastighet får
endast i offentliga anstalter och till sådan höjd intecknas med ouppsägbara
kapital, att den årliga räntan och amorteringen icke öfverstiga den
arrendeafgift, som egendomen efter gängse pris i orten skäligen skulle
betinga. Denna afgift skall (såsom sker, när nettoafkastningen i och
för grundskattens åsättande bestämmes) beräknas af kretsrepresentationen,
sammanställas i katastrar samt hvart femte år, och dessemellan på
egarens anhållan, underkastas förnyad granskning. Vid bristande betalning
af räntor och amorteringar hafva de offentliga anstalterna rätt
att fordra tvångsförvaltning och — om det styrkes, att denna'' åtgärd
icke har åsyftad verkan — tvångsauktion. Detsamma gäller med hänsyn
till å jorden hvilande utskylder och onera. De offentliga anstalternas
inteckningar, Indika benämnas »fullhypotek», kunna icke öfvergå till enskilda
personer.

För att emellertid, utöfver det åsätta arrendevärdet, möjliggöra egendömens
användning för kreditändamål, skola äfven utöfver denna gräns,
till tryggande af fordringar i allmänhet, frivilliga eller tvångsintecknin -

gar (»säkerhetshypotek») tillåtas. Enskilda personer kunna blott förvärfva
sådana säkerhetshypotek. Dessa medföra dock ingen rätt till
ränta ur egendomen — räntan betraktas endast som en personlig gäld
—, och de kunna först utsökas vid föryttring af egendomen eller vid
egarens död. Köparen eller arfvingen måste inlösa privathypoteken,
vid äfventyr att tvångsauktion eljest anställes. Det gäller sålunda
egendomens förvandling till hemstad på lifstid. Säkerhetshypotekens
innehafvare kunna äfven motsätta sig afsöndring eller föryttring, för
så vidt deras fordringar icke inlösas.

Någon rätt för privatfordringar till utmätning å egendom, som icke
är intecknad med fullhypotek till den tillåtna gränsen, omtalas icke,
hvarigenom personalkrediten alldeles onödigt kringskäres.

Medarfvingar kunna fordra utlösning i penningar, om egaren erhållit
sådana i offentliga kreditanstalter genom utfärdandet af fullhypotek.
Undantag och dylika rättigheter, som tillkomma medlemmar af
egarens till försörjning berättigade familj, åtnjuta samma rätt som fullhy
p oteken, för så vidt de ligga inom den lagliga gränsen, den åsätta
arrendeafgiftens höjd.

Icke utmätbara och blott vid tvångsauktion från egendomen skiljbara
äro vidare de för brukandet till nästa skörd nödiga kreatur, redskap
och utsäde, husgeråd och underhållsmedel för egarens till försörjning
berättigade familj. Blott förråd, som äro afsedda för försäljning,
kunna utmätas. Bevisningsskyldigheten åligger utmätningssökanden. —

Om sitt förslag yttrar Schncider: Planen anknyter sig utan vidare
till de gifna förhållandena; den förändrar icke så mycket som den förenklar
den bestående rätten. Tvångsauktion erna så godt som försvinna,
enär de i allmänhet endast kunna ifrågasättas vid arffall eller efter en
egendoms frivilliga försäljning, då det ligger i köparens intresse att
förekomma en dylik auktion.

Jordegendom är fritt förytterlig som förut. Bestående hypoteksrättigheter
blifva oantastade. Den stora liksom den lilla egendomens
skuldsättning är (oafsedt om bostad förefinnes eller ej) inskränkt derhän,
att för egaren under hans lifstid alltid så stor afkastning blir öfrig,
som en väl situerad ''arrendator kan förskaffa sig.

Lån få blott upptagas hos samvetsgranna borgenärer utan någon
inskränkning i öfrigt.

Billig och solid kredit står egaren obehindradt till buds, då han
har fritt val bland hela Tysklands hypoteksanstalter och sparkassor.
Den icke-inteckningsbara återstoden af egendomens värde kan ytterligare
begagnas såsom kreditstöd.

Förslagets förnämsta förtjenst ligger emellertid i afvisandet af
hvarje kontroll öfver egaren, vare sig genom öfriga medlemmar i det
samfund, hvaruti jorden blifvit »inkorporerad» (enligt ett af Schäffle
uppgjordt förslag), eller genom en hemstadsmyndighet, hvars befogenhet
måste blifva vidsträckt, men ock allt för vansklig.

Förslaget erbjuder ett medel att hålla den drunknande öfver vattnet,
till dess han genom egen kraft förmår att åter arbeta sig upp och
fatta fast fot. Men det vill icke genom en permanent hemstadsinstitution
skapa en alldeles oansvarig jordegareklass. Har en jordegare icke
före sin död förmått, arbeta sin ekonomi ut ur skulderna, så följer en
generalafräkning. Arfvingarne erhålla sålunda icke någon skänk på
borgenärernas bekostnad, och den fideikommissariska oantastligheten
undvikes.

Planen hindrar uppkomsten af »konsoliderad» skuld, om afbetalningar
måste ske, eller låter vid fortsatt upptagande af lån inteckningsbördan
åtminstone icke öfverskrida en dräglig höjd.

Måhända kunde det ifrågasättas att uppskjuta generalafräkningen till
det yngsta barnets uppnådda myndighetsålder eller till enkans död. —

Mot Schneiders förslag invändes i »Landwirtschaftsrath», att det
hvarken lemnade skydd mot jordens uppsugande af det rörliga kapitalet
eller beredde familjerna ett tryggadt hem. Öfverdrifven skuldsättning
blefve obegränsadt tillåten och skulle inträda så mycket säkrare, som
den först i en aflägsen framtid hotande faran icke vore så lätt att
öfverse som den närvarande. Det vore här blott fråga om hemstäder
på lifstid, sålunda om en slags »ungkarlsrätt». Det vore att befara, att
till och med familjefäder skulle, för att sjelfva få lefva beqvämt, slå
ifrån sig tankarne på sina arfvingar. De skuldsatte sig utan fara för
sig sjelfva, men efter deras död gånge egendomen till främlingar.

I öfrigt har mot förslaget invändts, att alla öfvergångsåtgärder
saknas. Privathypotekens förvandling till kreditanstaltshypotek skulle
likväl endast der jemförelsevis utan svårigheter kunna försiggå, der en
öfverskuldsättning ännu icke förefunnes.

Slutligen förutsätter äfven detta förslag skapandet af en ny kreditorganisation.
Bondeegendomen har hittills i de flesta delarna af Tyskland
saknat lämpliga inteckningskreditinstitut, och det är tvifvelaktigt,
om privilegierandet af de befintliga anstalterna skulle vara nog för att
i passande former tillföra den lilla och den medelstora egendomen billig
kredit, Men framför allt saknar nästan all jordegendom ett ordnadt
personalkreditväsen. Efter all sannolikhet skulle enskilda personer i
allmänhet icke gifva kredit på blotta säkerhetshypotek.

Af den nu lemnade redogörelsen torde till en början framgå, att
såväl den amerikanska förebilden som — och detta i ännu högre grad
— de europeiska försöken till efterbildningar, Indika för öfrigt samtliga
hittills endast stannat vid förslag, utgöra en tillämpning af rättsprinciper,
som i högst väsentlig mån afvika från de hos oss gällande och
för svensk rättsåskådning skulle innebära något synnerligen nytt och
främmande. Den frihet i förfogandet öfver sin jord, som, der ej fideikommissbestämmelser
lägga hinder i vägen, sedan länge är hvarje svensk
man medgifven, liksom frånvaron af hvarje slags gynnande af någon
särskild arfvinge på de öfrigas bekostnad stå i uppenbar strid med de
österrikisk-tyska förslagens inskränkande bestämmelser om jordegendoms
disposition och dess odelbarhet till en enda arfvinges förmån. Lika
litet tilltalande torde för svensk uppfattning vara den inblandning af
offentliga myndigheter i den enskildes ekonomi, som den i vissa fall
förutsatta tvångsförvaltningen innebär. Den inteckningsgräns, som helt
allmänt utan afseende på speciela förhållanden fastställes, kan ofta medföra
ett menligt intrång i jordegarens realkredit, och den personliga
krediten, som han i stället nödgas anlita, kommer efter all sannolikhet
att uppdrifva räntan till en betungande höjd. Den amerikanska hemstadslagstiftningen
lemnar visserligen den enskildes affärer ostörda af
myndigheters uppsigt och ledning och är för öfrigt på det hela taget
främmande för de ofvannämnda förslagens invecklade och inskränkande
apparat, men har å andra sidan, då den utan större svårigheter lemnar
tillfälle till obegränsad inteckning och deraf följande utmätning, gjort
det afsedda skyddet temligen illusoriskt gentemot sådana borgenärer,
som vetat att förskaffa sig dylik säkerhet, och i förhållande till de
öfriga bragt gäldenären i en ofördelaktig ställning genom de högre
pris han för de krediterade varorna måste betala. Den erfarenhet, som
från Förenta Staterna föreligger, uppvisar också, vid sidan af det gagn
skyddslagarne i många fall obestridligen utöfvat, ofta förekommande
tvångsauktioner och ett betydligt antal sjelfegande jordbrukares förvandling
till arrendatorer. Att sjelfva utförandet af bestämmelsen att
undantaga en viss qvotdel af egendomen från utmätning i många fall
skulle möta betänkliga svårigheter, då den återstående utmätningsbara
delen i saknad af byggnader ofta nog skulle falla i värde, torde vara
uppenbart. Till denna omständighet hafva också de amerikanska lagarne
måst taga hänsyn genom föreskrifter, att, i sådant fall det skyddade
undantaget skall utgöras af en del af försäljningssumman för det hela.
Men dermed försvinner det ursprungliga syftet att skydda jordegaren i
hans besittning af jorden, och den honom beredda nya förmånen af ett

ytterligare värdes undantagande från utmätning, utöfver det i alla utsökningslagar
allmänt medgifna »existensminimum» jemte arbetsverktyg
m. m. lärer i så fall icke kunna förvägras gäldenärer i allmänhet/ Och
då slutligen något behof att skydda de mindre jordegarne vare sig mot
att uppsugas af de större eller att genom ockrande utsugning blifva
beroende af det rörliga kapitalet icke inom vårt land i någon starkare
grad framträdt, så har komitén heller icke ansett sig ega anledning att
med tillämpning af den amerikanska hemstadstanken bereda mindre
jordegare något särskilt skydd, oberoende hvaraf de i allmänhet visat
sig med framgång kunna bevara sin sjelfständig existens.

Komitén håller deremot före, att gynsamma vilkor vid upplåtelse
af mark åt mindre jordbrukare skola i regel verka tillfylles för att
trygga dem i besittning af deras fastigheter, och dylika vilkor böra ock
enligt komiténs åsigt kunna beredas, när fråga är att från kronans
marker upplåta jord och boningsplatser.

Åt sådan anledning har komitén ansett såsom sin hufvud sakliga
uppgift att tillse, i hvad mån och på hvilka vilkor upplåtelse af kronans
jordbruksdomäner och i de norra länen befintliga stora odlingsbara
marker för det ifrågavarande ändamålet lämpligen skulle kunna ske.

Hvad dervid först jordbruksdomänerna beträffar, var det kändt, aft
flera af dem voro belägna nära invid städer, köpingar, jernvägsstationer
eller större industriel inrättningar, der en parcellering i tomter eller
smärre jordbrukslotter skulle kunna bereda tillfälle för en redan
befintlig eller påräknelig arbetarebefolkning att blifva bofast. Derjemte
var det antagligt, att derå andra af dessa domäner skulle kunna med
fördel styckas i större eller mindre jordbrukslotter, liksom äfven att afsöndringar
från dem skulle kunna ega rum, utan att hufvudlotten i någon
anmärkningsvärd grad deraf skadades.

För vinnande af nödiga upplysningar i detta afseende vände sig
komitén till Kongl. Domänstyrelsen med anhållan att genom dess försorg
från de särskilda domänförvaltningarne i länen erhålla svar å några
i en särskild P. M. framstapla frågor, hvilka åtföljdes af särskilda
tabeller, hvarå do äskade upplysningarne och arealuppgifterna skulle
antecknas. De infordrade upplysningarne afsågo dock icke de två nordligaste
länen, inom hvilka kronan icke eger synnerligen många jordbruksdomäner
och hvilkas från södra och mellersta Sveriges vidt skilda

naturförhållanden för öfrig! ansågos böra föranleda ett helt annat tillvägagående
för vinnande af det med komiténs uppdrag afsedda syftemål.

Nödvändigheten att snarast möjligt erhålla de infordrade upplysningarne
till ledning för komiténs fortsatta arbete har vållat, att tiden
för deras uppsamlande måhända varit knappt tilltagen. Då härtill kommer
att en stor del af kronans egendomar antingen icke blifvit uppmätta
och å karta affattade eller ock endast ega äldre och för nuvarande
förhållanden föga upplysande kartor samt arealerna, för såvidt
egendomen ej efter år 1882 undergått ny uppskattning, antingen alls
icke eller ock endast approximativt kunnat uppgifvas, så kunna de lemnade
svaren hvarken hafva den omfattning eller den fullständighet, som
önskligt varit. Oaktadt dessa brister hafva emellertid berörda uppgifter
tydligen ådagalagt, att kronans jordbruksdomäner erbjuda rika tillfällen
att tillgodose den växande befolkningens anspråk på en lättad
tillgång till egna hem.

För de till Domänförvaltningarne stälda frågorna samt derå erhållna
svar och upplysningar får komiten lemna följande redogörelse, närmare
belyst genom bifogade sammandrag öfver tabellerna I—V.

lista frågan.

Finnas inom länet kronolägenheter, som sakna nödiga
^byggnader och äro upplåtna på arrende med mer eller mindre
fri brukningsrätt?»

Utom hvad af ofvanberörda sammandrag framgår, hafva från de
enskilda länen åtskilliga speciela upplysningar lemnats, som visa, att.
en mängd af dessa kronolägenheter kunna styckas i ett högst betydligt
antal lotter, såväl till mindre jordbruk som till tomter med tillhörande
planteringsland, då belägenheten intill stad eller annan plats med större
befolkning och rörelse dertill kan föranleda. Sådana kronojordar finnas
omedelbart angränsande Upsala, Nyköping, Örebro, Linköping, Norrköping,
Vadstena, Kalmar, Visby, Lund, Malmö, Ystad, Halmstad, Karlstad,
Filipsstad, Vesterås in. fl. städer samt invid Eslöf, Staffanstorp,
Hallsberg, Kungsör m. fl. jernvägsstationer. De obebygda kronolägenheternas
antal hafva efter nu erhållna upplysningar beräknats till 303,
och då totalarealen uppgifvits till 5,049,12 har, lider intet tvifvel, att
icke ensamt af detta område minst 1,500 å 2,000 särskilda jordlotter
skulle kunna beredas.

Dessa kronojordar sakna i allmänhet åbyggnader och, der sådana
undantagvis finnas, äro de antingen arrendator^ eller hans, ofta officielt
okända, underarrendators egendom. Frånvaron af hus framtvingar vid
utarrendering af dessa jordar för närvarande beviljandet af åtskilliga ganska
betänkliga undantagsförmåner, hvilka stå i uppenbar strid mot hvad
om kronojords skötsel i allmänhet stadgas. Dessa arrendatorer kunna
nämligen hvarken åläggas att hålla något bestämdt antal kreatur eller
att på stället uppfodra hö och halm, då inga hus för hvarken kreatur
eller gröda lemnas, och äfven om vissa föreskrifter om häfd och växtföljd
intagas i arrendekontrakten, så är dock tillsynen öfver bestämmelsernas
efterlefnad, synnerligast hvad gödslingen angår, ingalunda
lätt utförbar, likasom svårighet möter att, äfven om påtaglig försummelse
härutinnan ådagalägges, i penningar rättvist mäta kronans förlust.

Skall kronan behålla dessa lägenheter, måste de förr eller senare
förses med åbyggnader, så att för dem alldeles samma bestämmelser
blifva gällande som för andra domäner. Sådant skulle emellertid med
säkerhet medföra drygare kostnader än som af en ökad arrendeafgift
kan ersättas, enär med den fria brukningsrättens upphörande dessa lägenheter
blifva mindre begärliga.

Dessa omständigheter innebära ett talande skäl för kronan att blifva
qvitt dylika domäner, hvilka, om de styckades i lotter, lämpade efter
läge och antaglig efterfrågan, utan tvifvel skulle vid försäljning lemna
fullt tillfredsställande köpeskillingar.

2:dra frågan.

Finnas inom länet å hemman, stälda under Domänstyrelsens
förvaltning, utjordar, urfjällar eller andra från öfriga eg or
mera aflägset belägna jordlotter, som, redan odlade eller till odling
tjenliga, kunna utan egentlig skada för dessa hemman derifrån
afsöndras?

Utaf tabell II, der uppgifter om hit hänförliga jordlotter finnas
intagna, synes, att deras antal utgör 308 stycken med en areal, så vidt
denna uppgifvits, af 3,441,.» hav,

deraf åker ........................................................ 1,567,02 har.

äng ......................................................... 3 7 5,82 »

odlingsmark ........................................ 539,36 »

afrösningsjord....................................... 959,14 »

De här angifva siffrorna äro emellertid för låga, då dels arealuppgift
saknas för

4 jordlotter inom Kronobergs län,

2 » » Kalmar »

3 » » Elfsborgs »

2 )) » Skaraborgs »

4 » » Gefleborgs »,

dels åtskilliga domäner antingen bestå af skilda, på olika ställen belägna
delar eller ock utgöras af utslagen, bebyggda utaf flera åbor, så
att äfven antalet hit hänförliga jordlotter kan anses vara större än som
ofvan uppgifvits.

Af de uppgifna jordlotterna äro minst 29 utarrenderade genom särskilt
kontrakt och icke i samband med hufvudgårdarne.

I allmänhet äro de i tabell II upptagna jordlotterna obebyggda,
ehuru rörande vissa lägenheter bestämda uppgifter derom icke alltid
lemnats. Der de äro bebygda, egas husen dels af kronan, dels af lägenhetsinnehafvarne
sjelfva.

Ehuru vederbörande domänintendenter upptagit ofvanberörda lägenheter
i tabell II, hvarigenom de angifvits kunna utan egentlig skada
för hemmanens framtida utarrendering och brukning afskiljas, finnes dock
uti tabellens anmärkningskolumn i några fall uttalad en viss tvekan om
afgifvande af ett jakande svar å frågan härom.

Af hvad som här ofvan anförts, torde emellertid framgå, att. af
de jordlotter, som finnas upptagna i tabell II, tillfälle till ordnande af
smärre sjelfständiga jordbrukslägenheter kan beredas i ej obetydligt
omfång, och då omkring V* äro belägna i närheten af städer eller andra
orter, der tillfälle till mera stadigvarande arbetsförtjenst i allmänhet kan
påräknas, kunna äfven ganska många parcelleringar ega ram för erhållande
af tjenliga och lämpligt belägna bostadstomter.

3:dje frågan.

Finnas inom länet under Domänstyrelsens förvaltning stälda
hemman, hvilkas egolotter äro så spridda samt af sådant omfång
och beskaffenhet, att en eller flera af dessa lotter med
större eller lika stor fördel skulle kunna brukas särskild! som
i sambruk med öfriga lotter af hemmanet?

Af tabell III inhemtas, att hit hänförliga jordlotter finnas till ett
antal af 98 stycken med en sammanlagd areal af 2,413,33 har,

deraf åker........................................................ 896,69 har,

äng ....................................................... 291,02 »

odlingsmark.......................................... 100,54 »

afrösningsjord..................................... 1,102,50 » ;

hvarjemte upplyses, att en i summan ingående jordlott å 22,58 har
ej blifvit upptagen i något af de särskilda egoslagen. Äfven i denna
tabell saknas arealuppgift för tre jordlotter inom Gefleborgs län.

För öfrigt anmärkes, att af de 12 inom Södermanlands län belägna
jordlotterna äro 1 hemman och 6 särskilda lägenheter under Eskilstuna
kungsgård hvar för sig bebygda och belägna från 1 till 4 kilometer
från Eskilstuna stad.

Inom Kronobergs län, hvarifrån inga upplysningar lemnats hvarken
om antal eller areal, uppgifves, att en del indragna boställen dels sämjedelats
mellan innehafvarne, dels utlagts till kronoparker.

Inom Elfsborgs län äro 3 af de uppgifna 4 lägenheterna särskilt
bebygda. Af 17 för Skaraborgs län uppgifna jordlägenheter äro 15
satta i mantal och särskildt bebygda.

Den inom Vermlands län upptagna jordlotten är till en del bebygd
och beslut fattadt om mangårdsbyggnads uppförande.

Af Vestmanlands läns 4 jordlotter äro 3 försedda med åbygnader.

4:de frågan.

Finnas inom länet under domänstyrelsens förvaltning stälda
hemman, å hvilka till följd af deras belägenhet tätt invid stad
(köping, jernvägsstation, större by, industriel anläggning) eller
eljest antingen genom fullständig styckning eller genom frånskiljande
af någon del deraf tillfälle kan beredas till fördelaktig
upplåtelse af boningstomter eller smärre jordbrukslägenheter?

De jordlotter, som finnas upptagna i tabell IV, äro till antalet 74
med eu areal, så vidt denna uppgifvits, af 722,30 har,

deraf åker ............................................................ 430,07 har.

äng.............................................................. 84,52 »

afrösningsjord......................................... 207,77 »

Uppgift om arealen saknas emellertid för icke mindre än 28 stycken
jordlotter, nämligen 22 i Östergötlands, 3 i Kalmar samt 3 i Elfsborgs
län, hvarjemte komitén anser sig böra särskildt påpeka, att svaren
å denna fråga från flere län äro synnerligen knapphändiga och
ofullständiga.

Om 3 af de inom Vermlands län belägna jordlotter meddelas, att
kronan invid desamma eger disponibel annan mark, som enligt grunderna
för denna fråga anses kunna afsöndras, hvarigenom större areal
än den uppgifna kan erhållas, om sådant för bostadstomter eller dylikt
anses erforderligt.

5:te frågan.

finnas inom länet under Domänstyrelsens förvaltning stälda
hemman, hvarå genom redan verkstäld eller till utförande beslutad
vattenafledning eller större afdikning, kärr- eller mosstrakter
å hemmanets utkanter blifvit eller komma att blifva
torrlagda, men så belägna, att deras ordentliga kultivering kan
anses underlättad genom deras frånskiljande till särskilda brukningsdelar? -

Inom Upsala, Södermanlands, Kalmar, Örebro och Gefleborgs län
finnas 22 dylika trakter med en areal af 280,37 har sankmark och
27,89 har fastmark eller tillsammans 308,26 har. Berörda fastmark,
lämplig för bostadsplatser, är fördelad på 11 olika ställen, hvarjemte
4 inom Upsala län belägna marker med en areal af 30,82 har
redan äro torrlagda och äfven dugliga för bebyggande.

Inom Jönköpings län finnas smärre torrlagda marker, tillhöriga kronohemman,
dock utan uppgifven areal samt delvis mindre tjenliga till
odling.

För Elfsborgs län lemnas ingen närmare uppgift, men torde hit
hänförlig mark finnas till ganska betydligt omfång inom länet.

Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus.
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Vermlands, Vestmanlands
och Stora Kopparbergs län uppgifvas sakna hit häuförliga
hemman.

Från Kalmar län upplyses, att flera kronodomäner hafva torrlagda
marker, livilka, der belägenheten i förhållande till hufvudgården gjort
gemensamhetsbrukningen obeqväm, blifvit af arrendatorerna upplåtna åt
torpare eller arbetare till brukning och bebyggande.

Angående en inom Vermlands län år 1880 verkställd torrläggning
af Frosterudskärret, hvaruti kronohemmanet Fodra Ugglebol N:o
1 om 1 mantal hade del, meddelas, att hemmanet, som icke deltog i
torrläggningsarbetet, förlorade 90 proc. af jorden och behöll endast 10
proc. eller 17,3 ar, hvilken areal såsom varande af allt för ringa storlek
uteslutits från den tabellariska uppgiften.

Af de erhållna tabelluppgifterna samt andra lemnade upplysningar,
som här ofvan meddelats, framgår sålunda, på sätt komitén redan antyda
att kronans jordbruksdomäner i talrika fall kunna med fördel
styckas eller derifrån afsöndras områden, passande till särskilda mindre
jordbrukslägenheter eller byggnadstomter, så att tillfälle derigenom
kan beredas ett stort antal obemedlade eller mindre bemedlade att
komma i besittning af egen jord och bostad. Härtill kommer, att med
all visshet kan antagas, det, utom i de fall tabellerna afse, å en mängd
kronodomäner med vidsträckta utegor finnas dels derå redan anlagda
torp, dels ännu ej använda odlingslägenheter, som utan skada kunna
från hufvuddomänen skiljas och särskildt försäljas.

Komitén håller alltså före, att, i den mån gällande arrendekontrakt
upphöra, den nämnd, som har att verkställa uppskattning för domäners
försäljning eller fortsatta utarrendering, borde i sammanhang
med sådan uppskattning tillse, huruvida styckning af eller afsöndring
från domänen lämpligen kunde och borde ega rum, samt i sådant fall,
i sammanhang med särskild uppskattning af de till försäljning afsedda
lägenheterna, derom framställa förslag, hvilka förslag, åtföljda af Eders
Kongl. Maj:t,s Befallningshafvandes yttrande insändas till Domänstyrelsen,
som derefter underställer Eders Kongl. Maj:ts pröfning de fall, der
försäljning anses böra ega rum. Beslutas styckning eller afsöndring,
lärer Domänstyrelsen böra föranstalta om i sådant afseende erforderliga
åtgärder och kostnaderna derför bestridas af influtna köpeskillingar för
sålda kronodomäner.

Då erfarenheten visat, att smärre jordlägenheter och byggnadstomter
å derför lämpliga ställen äro synnerligen eftersökta, torde med
all säkerhet kunna påräknas, att blifvande köpeskillingar för desamma
skola lemna ett tillfredsställande resultat, så att kronan genom ett sådant
förfarande, som komitén ifrågasatt, icke skulle göra någon ekonomisk
förlust. Man torde jemväl med full rätt kunna antaga, att, genom den

sålunda beredda möjligheten för ett mycket stort antal obemedlade eller
mindre bemedlade familjer att vinna egna hem och sysselsättning å
landsbygden, icke allenast emigrationen till utlandet, utan äfven den
pågående inflyttningen till städerna af jordbruksarbetare skulle uti betydlig
mån minskas.

Åtskilliga förhållanden synas emellertid påkalla, att vilkoren vid
försäljning af dylika jordbrukslägenheter eller bostadstomter böra bestämmas
något annorlunda än hvad som för närvarande gäller vid försäljning
af kronodomäner i allmänhet. Sålunda torde, der enskilda personer
redan uppfört hus å eu till försäljning afsedd lägenhet, denna ej
böra omedelbart utbjudas å auktion, utan först liembjudas den, som är
egare till husen, mot den summa, hvartill vederbörande nämnd uppskattat
försäljningsvärdet, och endast, der ett sådant anbud ej antages, å auktion
försäljas. Ett motsatt förfarande skulle nämligen medföra en obillighet
mot egaren af husen, hvilken i god tro uppfört desamma och
som vid en auktion skulle, för undvikande af kostnaden för husens
bortflyttande, kunna af mot honom ovänligt stämda konkurrenter tvingas
att för lägenheten betala en större köpeskilling än rimligt och skäligt
vore. Då kronan vore tillförsäkrad att erhålla det i vederbörlig ordning
bestämda uppskattningsvärdet, kunde genom det af komitén ifrågasatta
förfarandet ingen förlust eller skada kronan tillskyndas. Ett dylikt
tillvägagående har för öfrigt redan egt rum vid försäljning i flera lotter
af en vid Eslöfs station belägen domän.

Vidare torde vid försäljning af ifrågavarande smärre jordlägenheter
kronan kunna afstå från det anspråk på borgenssäkerhet, som kronan,
utöfver rätt till inteckning för köpeskillingen, vid försäljning af domäner
i allmänhet uppställer bland köpevilkoren. Detta anspråk har
sitt berättigande i den omständighet, att af köpeskillingen betalas vid
köpets afslutande endast en sjettedel och derefter en sjettedel årligen
under de följande fem åren, så att kronan, om t. ex. egendomens hufvudsakliga
värde skulle ligga i växande skog, kunde riskera, att denna
nedhögges och fastigheten derigenom så försämrades, att inteckningen
ej vidare utgjorde full säkerhet för utbekommande af köpeskillingen.
Något dylikt är emellertid ej att befara vid försäljning af smärre lägenheter,
vid livilka någon större skogstillgång ej lärer vara att påräkna och
beträffande Indika rätt till första inteckning för köpeskillingen torde
utgöra fullgod säkerhet för densamma. Dertill kommer, att anspråk
på borgen skulle från möjlighet att förvärfva en egen jordlägenhet
utesluta mången mindre bemedlad eller obemedlad person, som icke
kunde anskaffa borgen, men hvars arbetskraft, förenad med flit och

duglighet, likväl skulle göra honom synnerligen egnad att förbättra och
förkofra en till honom upplåten jordbit till både sin egen och det allmännas
nytta och gagn. Hade han någon kredit, borde denna i första
hand användas för uppförande af byggnader å lägenheten och de öfriga
utgifter, som dennas första uppbrukande i flera fall torde erfordra, och
ej förspillas eller åtminstone förminskas genom tvånget att anskaffa en
borgen, som för kronan icke torde vara behöflig.

Slutligen lärer i de fall, der den försålda lägenheten ej är bebygd,
betalningstiden för köpeskillingen lämpligen böra utsträckas något längre
än till de fem första åren. Utgifterna för lägenhetens bebygganWe och
uppbrukande torde nämligen ofta medföra svårighet för innehafvaren
att kunna inom allt för kort tid gälda jemväl köpeskillingen. Komitén
föreställer sig, det en bestämmelse, att en tiondedel af köpeskillingen
skulle betalas vid köpets afslutande och en tiondedel årligen under de
följande nio åren, skulle vara lämplig och tillfredsställande. Den ränteförlust,
staten genom den förlängda inbetalningstiden skulle göra, torde
ej vara så afsevärd, att man derför borde underlåta att tillgodose den
deraf följande ökade möjligheten för obemedlade eller mindre bemedlade
att förvärfva sig egna hem och verksamhetsområden. Då emellertid
det längre anståndet med betalning af köpeskillingen har sin hufvudsakliga
grund i innehafvarens behof att använda sina tillgångar eller
sin kredit till uppförande af hus å lägenheten, synes det dock böra bestämmas,
att, derest hus å en från kronan inköpt obebygd lägenhet ej
äro uppförda inom fem år från lägenhetens tillträde, det beviljade längre
anståndet med köpeskillingens liqviderande borde anses förverkadt och
den då oguldna återstoden deraf alltså vid femte årets slut vara till
betalning förfallen.

Derest komiténs framstälda förslag beträffande styckning af och
afsöndring från domäner bifalles, torde visserligen mängden af till försäljning
utbjudna lägenheter icke varda ringa. Pröfning af köpeanbuden
å dessa skulle emellertid komma att fördelas på de närmaste 20
åren, under hvilka nu gällande arrendekontrakt utlöpa, och det hvarje
år till pröfning förekommande antalet af dylika köpeanbud torde alltså
ej blifva större än att komitén anser sig kunna hemställa, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes med en sådan pröfning, liksom nu är förhållandet
beträffande till försäljning ifrågakommande domäner, sjelf taga befattning
och ej uppdraga densamma åt någon underordnad myndighet.

Skulle vid styckning i smärre parceller af en hel domän eller vid
afsöndring af lägenheter från en dylik köpeanbud å någon eller några
af dessa parceller eller lägenheter icke afgifvas eller kunna antagas,

torde Domänstyrelsen beträffande sådana icke sålda lägenheter kunna
föranstalta om deras utarrenderande tills vidare på kortare tid eller förvaltande
af desamma på annat lämpligt sätt.

För att motverka tomtspekulation och derigenom oskäligt uppdrifna
pris i de fall, der en domän skulle i sin helhet eller delvis styckas till
bostadstomter, har komitén tänkt sig möjligheten af att, sedan plan till
dylik styckning blifvit uppgjord och godkänd, upplåtelse af det till
styckning afsedda området mot det bestämda uppskattningsvärdet utan
auktion upplåtes antingen till den kommun, der fastigheten vore belägen,
eller till något för tomternas utparcellering särskildt bildadt konsortium,
som för densammas lämpliga verkställande lemnade erforderliga garantier.

Komitén tillåter sig alltså i underdånighet hemställa:

att styckning antingen i sin helhet eller delvis till bostadstomter
eller smärre jordbrukslägenheter måtte få ega rum af
sådana jordbruksdomäner, som äro belägna i närheten af stad,
köping, jernvägsstation eller större industriel inrättning och der
för en befintlig eller påräknelig arbetarebefolkning behof af
egna bostäder kan anses förefinnas;

att afsöndringar till mindre jordbrukslägenheter jemväl
måtte tillåtas från jordbruksdomäner, ej mindre der sådana
afsöndringar till följd af domänens saknad af byggnader eller
vissa egors mera aflägsna belägenhet från stamhemmanet göra
sådant särskildt lämpligt, utan äfven i alla de fall i öfrigt, der
sådana afsöndringar utan egentlig skada eller olägenhet för
stamhemmanets skötsel och brukande kunna anses böra ega
rum;

att förslag till dylika styckningar eller afsöndringar måtte
uppgöras i sammanhang med den uppskattning af jordbruksdomäner,
som före deras försäljning eller förnyade utarrendering
eger rum, dervid uppskattning särskildt af de till styckning
eller afsöndring föreslagna lägenheterna jemväl borde ske;

att, der det uppgjorda förslaget till styckning eller afsöndring
blifvit af Domänstyrelsen godkändt och Eders Kongl.
Maj:t lemnat sitt samtycke till försäljningen, de lägenheter,
som äro bebygda med enskild person tillhörande hus, måtte i

första hand hembjuda^ denne till inlösen mot det lägenheten
åsätta försäljningsvärdet;

att öfriga lägenheter, äfvensom de med enskild person
tillhöriga byggnader försedda sådana, måtte, der anbud om inlösen
ej antages, å offentlig auktion till den högstbjudande
försäljas, så framt icke Eders Kongl. Maj:t för något särskilt
fall skulle bestämma, att ett till styckning i bostadstomter afsedt
område skall mot uppskattningsvärdet till kommun eller
för parcelleringen bildadt konsortium öfverlemnas;

att för köpeskillingen ej skulle fordras annan säkerhet än
inteckning i den sålda lägenheten;

att för de lägenheter, hvarå saknas byggnader, sådant anstånd
med köpeskillingens erläggande måtte medgifvas, att endast
en tiondedel deraf betalas kontant och derefter en tiondedel
under hvart och ett af de följande nio åren, dock med
vilkor, att, om lägenheten ej före utgången af det femte året
blifvit med bostad och, der så erfordras, med för lägenhetens
skötsel nödiga byggnader i öfrigt försedd, ogulden köpeskilling
då skall anses till betalning genast förfallen;

att deremot i öfriga fall nu gällande betalningstid tillämpas; att

Eders Kongl. Maj:t, derest hvad som sålunda föreslagits
i Nåder gillas, måtte äska Riksdagens medgifvande att
under ofvanberörda vilkor låta stycka eller göra afsöndringar
från sådana jordbruksdomäner, som dertill kunna finnas lämpliga,
och derefter låta de sålunda bildade lägenheterna försäljas;
samt

att för sålunda försålda lägenheter inflytande köpeskillingar
böra användas på samma sätt som köpeskillingarne för
andra försålda jordbruksdomäner; dock att kostnaderna för
ifrågakommande styckning och afsöndring skola med desamma
i främsta rummet bestridas.

Genom Kongl. Domänsstyrelsen har komitén från vederböx-ande
domänförvaltningar begärt och erhållit svar äfven å en 6:te fråga af
följande lydelse:

»Finnes inom länet å hemman, strida under Domänstyrelsens
förvaltning, sänka marker af större eller mindre utsträckning,
hvilka lämpa sig för torrläggning och odling, utan att
sådan ännu blifvit börjad eller beslutad?»

Svaren å denna fråga hafva naturligtvis blifvit mycket ofullständiga
och knapphändiga, då såväl tiden för deras afgifvande varit kort som
brist på kartor och obekantskap med lokala förhållanden lagt hinder i
vägen för meddelande af de upplysningar, komitén önskat erhålla.

Af inkomna uppgifter synes emellertid, att det finnes 53 stycken
sankmarker af ifrågavarande beskaffenhet med en areal af 1,03 6,03 bär.
Dessutom erinras, att för Jönköpings och Kronobergs län saknas alla
och för Kalmar, Elfsborgs och Vermlands län vissa arealuppgifter. Hit
hänförliga hemman skulle enligt svaren ej finnas inom Stockholms, Östergötlands,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Stora Kopparbergs län. Dock synes det komitén sannolikt, att icke få
under Domänstyrelsens förvaltning stående hemman inom nyssberörda
län bland sina egor verkligen hafva moss- eller sankmarker, som kunna
med fördel torrläggas och odlas, då inom dessa 7 län tillsammans finnas
nära 3Ao-delar af alla Sveriges utarrenderade jordbruksdomäner eller 976
stycken, af hvilka några dessutom bestå af flera hemman, utarrenderade
på ett kontrakt.

Utan tvifvel pågå utdikning, torrläggning och odling af sankmarker
för närvarande inom landet i ganska stor utsträckning, hvilket
bland annat framgår af de betydliga lån, som för sådant ändamål årligen
utlemnas från odlingslånefonden, men mycket vidsträckta och för
odling tjenliga dylika marker ligga dock ännu obegagnade.

Derigenom att kronan i de fall, der den för en eller annan jordbruksdomän
är delegare i en sådan mark, begagnade sitt vitsord såsom
egare af domänen att fordra dylik utdikning och torrläggning af sankmark,
som efter föregående vederbörlig undersökning kunde anses väl
lämpa sig för odling och för hvars torrläggning kostnaden understege
den vinst, som derigenom kunde påräknas, vunnes icke allenast den fördel,
att landets uppodling påskyndades och derigenom alstrad välmåga
korame en stor de! af landets jordbruksidkande befolkning till del, utan
staten komme i flera fall antagligen i besittning af jordområden, som i
derför afpassade jordlotter lämpligen kunde upplåtas till egna hem åt
obemedlade och mindre bemedlade personer. Så blefve nämligen förhållandet,
dels der någon eller några delegare i den till torrläggning
afsedda marken icke ville i företaget deltaga, utan hellre afstode en

del af den förbättrade jorden, dels ock der vederbörande innehafvare
af domänen ej ville såsom sådan i företaget ingå, då äfven den del af
domänens egen jord, som öfverstege hvad innehafvare!! kunde vara berättigad
att i förbättradt skick behålla, blefve för enahanda ändamål
tillgänglig.

Den jord, som genom kronans deltagande i utdikning af sådana
sankmarker, hvari kronan för sina domäner är delegare, kunde vinnas
för det syftemål komitén enligt sitt uppdrag har att befrämja, lärer
dock ej varda af synnerligt stor omfattning. Komitén har derför fäst
sig vid ett annat sätt att för sagda ändamål kunna förvärfva lämplig
mark.

I flera trakter af vårt land lära enligt upplysningar, som kommit
komitén tillhanda, finnas för odling särdeles lämpliga sankmarker af
mycket stor vidd, hvilkas utdikning emellertid för eu kanske lång framtid
förhindras af delegarnes oförmåga att bära derför erforderliga utgifter.
Äfven om lån till sjelfva utdikningen kan erhållas, blifva kostnaderna
för odlingen betydliga, och mindre bemedlade innehafvare af
smärre hemmansdelar skulle få så stora vidder att odla, att de ej vågade
utsätta sig för de svårigheter, som deraf skulle följa. I många
fall skulle dessa delegare vara tacksamma, om utdikningen verkstäldes
af någon annan och de utan någon kostnad härför finge behålla så
mycket af den utdikade och såmedelst förbättrade sankmarken, som
motsvarade värdet af hela denna mark i dess ursprungliga skick, samt
gerna öfverlemna den s. k. vinstjorden till den, som verkstälde utdikningen.
I dylika fall kunde staten med fördel både för sig och de enskilde
träda emellan samt bekosta utdikningen mot erhållande af vinstjorden,
som derefter kunde i lämpliga lotter upplåtas till obemedlade
eller mindre bemedlade personer.

Komitén förbiser icke de många svårigheter, som möta vid ett
dylikt tillvägagående, men då komitén hyser den uppfattning, att det
syfte, för hvars befrämjande komitén har att arbeta, skulle i väsentlig
mån kunna derigenom främjas samt dessutom landets odling och bebyggande
på sådant sätt påskyndas, har komitén, som vill påpeka,
det statsmakterna i andra länder för enahanda eller likartade ändamål
gjort stora uppoffringar, ansett sig böra taga i öfvervägande, under
hvilka vilkor och förutsättningar kronan skulle kunna inlåta sig på ett
dylikt förfarande.

Icke allenast, der alla delegarne i eu till odling lämplig sankmark
äro villiga att öfverlemna vinstjorden emot det att kronan verkställer
torrläggningen, skulle enligt komiténs mening denna af kronan bekostas,

utan äfven, der en eller flere delegare i ett förestående eller redan påbörjadt
torrläggningsföretag ville till kronan afstå den del af sin sankmark,
som efter torrläggningen öfverstege hvad enligt uppskattning
motsvarade jordens värde i dess ursprungliga skick; och derjemte till
kronan öfverlemnade sin rätt till erhållande af vinstjord från andra i
företaget ej ingående delegare i marken, borde kronan i ett sådant
företag ingå och bekosta hvad som kunde belöpa sig på den eller de
delegare, som ville sin rätt härutinnan till kronan öfverlåta, — allt naturligtvis
under förutsättning, att företaget ansåges vara ekonomiskt
fördelaktigt och att kronan genom sitt deltagande deri kunde komma
i besittning af jord utaf den beskaffenhet och det omfång, att lämpliga
sjelfständiga jordbruk slägenheter deraf kunde bildas.

För utredning af dessa förhållanden anser komitén, att i hvarje län,
med undantag af de två nordligaste, borde bildas en Nämnd, bestående
af Landshöfdingen eller, i hans frånvaro eller vid förfall för honom,
Landskamereraren såsom ordförande samt två ledamöter, valde, den ene
af Landstinget och den andre af Hushållningssällskapet, med för ledamöterna
på enahanda sätt utsedde suppleanter. I de fall, der inom ett
län finnas två landsting eller två hushållningssällskap, lära olika ledamöter
och suppleanter i Nämnden böra för hvarje särskild! sådant distrikt
af länet utses. Denna Nämnd skulle i första hand söka förskaffa
sig underrättelse, om kronan för någon sin jordbruksdomän hade andel
i någon till odling lämplig sankmark af större omfattning och, sedan
kostnadsförslag till torrläggningen deraf uppgjorts samt utredning om
kostnadens förhållande till den påräkneliga vinsten vunnits, till Eders
Kongl. Maj: t göra framställning om begagnande af kronans vitsord till
dylik torrläggnings företagande, der berörda förhållande syntes böra
sådant föranleda.

Vidare skulle Nämnden ega att från enskild delegare i sankmarker,
som lämpa sig för odling, vare sig torrläggning “deraf endast vore påtänkt
eller redan påbörjad, och äfven från den, som företaget sökt eller
som enligt lag vore lika med denne att anse, mottaga ansökningar, att
kronan måtte i stället för sådane delegare i företaget ingå och bekosta
hvad å deras andel deri kunde sig belöpa, mot det att kronan finge
inträda i deras rätt till erhållande af andel i den förbättrade jorden.
Efter det vederbörlig förberedande utredning egt rum genom upprättande
eller granskning af kostnadsförslag samt inhemtande af yttrande
från landtbruksingeniör eller annan kompetent person eller myndighet
om fördelen af företaget i ekonomiskt hänseende, äfvensom om belägenheten,
beskaffenheten och omfånget af den vinstjord, som sannolikt

kunde kronan tillfalla, skulle Nämnden ega att, der denna utredning
syntes böra föranleda till kronans bekostande af eller deltagande uti
företaget, derom göra framställning till Eders Kongl. Maj:t.

I alla de fall, der på framställning från Nämnden Eders Kongl.
Maj:t funne skäl föreskrifva, att kostnaden för ett torrläggningsföretag
borde helt och hållet eller till någon del af allmänna medel utgå,
skulle det åligga Nämnden att vidtaga de åtgärder, som deraf kunde
blifva en följd. Nämnden skulle sålunda, der kronan för någon sin
domän ansåges böra begagna sitt vitsord för verkställande af torrläggning
af vattenskadad mark, å kronans vägnar i behörig ordning väcka
fråga härom och under företagets verkställande öfvervaka detsammas
utförande. Der alla delegare i en sankmark öfverlåtit dess utdikning
till kronan, skulle Nämnden ombestyra sådan utdikning, hvilken i detta
fall alltid borde ega rum genom dess öfverlåtande till entreprenör efter
offentligt utbud och mot stäld säkerhet för företagets utförande. Der
åter kronan endast vore delegare i ett företag antingen för en egen
domän eller på den grund, att den öfvertagit en eller flere enskilde
delegares rätt, borde väl Nämnden i allmänhet söka verka för att företagets
utförande blefve åt entreprenör uppdraget, men i de fall, der
sådant mot andra delegares bestridande icke kunde ske eller af annan
anledning i sin helhet eller till vissa delar af företaget icke lämpligen
ansåges böra ifrågasättas, Nämnden genom någon dess ledamot eller
annan särskild dertill af Nämnden förordnad person öfvervaka arbetets
utförande samt vidtaga de åtgärder, som kunde kronan såsom delegare
i företaget åligga.

Efter det torrläggningsarbetet blifvit verkstäldt, skulle Nämnden å
kronans vägnar föra dess talan vid de förrättningar, som afsåge utläggande
af vinstjorden, och de egoirtbyten, som deraf kunde blifva en
följd, i sammanhang hvarmed komitén anser sig böra påpeka, att, der
enskilda delegare skulle önska, att kronan bekostade deras andel i ett
utdikningsföretag, de också borde förbinda sig, att vid blifvande utläggning
af vinstjorden utaf sin närliggande fasta mark till utbyte lemna
så mycket, som kunde erfordras för vinnande af lämpliga skiften och,
der så funnes nödigt, jemväl till bostadsplatser, äfvensom lemna blifvande
lägenhetsinnehafvare rätt till utfartsväg. Nämnden skulle äfven
tillkomma att, sedan vinstjorden sålunda blifvit bestämd, fördela den i
lämpliga lotter för bildande af smärre sjelfständiga jordbruk samt bestämma,
huru mycket af kronans hela kostnad för utdikningsföretaget,
deri inbegripet utgifter för Nämndens resor och föregående undersökningar,
skäligen borde anses belöpa sig på hvar och en af dessa lotter,

äfvensom stadga hvilken del af den framtida underhållsskyldighet, som
belöpte sig på den af kronan förvärfvade jorden, skulle af hvardera
lottens innehafvare bestridas. Mot sålunda för hvarje lott bestämdt
pris skulle denna genom Nämnden till full eg o upplåtas till obemedlade
eller mindre bemedlade personer, med företrädesrätt för dem, som med
flit och skicklighet i arbetets utförande deltagit, och bland dessa för
dem, som egde hemortsrätt i den kommun, der jorden är belägen.
Skulle någon af dessa arbetare hafva visat sådan sparsamhet, att han
i sparbank eller annan dylik inrättning insatt någon del af arbetsförtjensten,
torde detta särskilt böra räknas honom till godo vid Nämndens
val bland dem, som kunna anmäla sig till erhållande af ifrågavarande
lägenheter.

Dessa lägenheter torde, på sätt hittills egt rum med af vinstjord
bildade dylika lägenheter, i jordeboken böra antecknas såsom rent
frälse och de för desamma bestämda köpeskillingarne, för livilka inteckning
bör ske, gäldas på sådant sätt, att efter fem frihetsår en
femtondedel deraf betalas under hvart och ett af de derpå följande
femton åren utan någon ränta, dock med det vilkor, att, derest lägenheten
utan af Nämnden godkända skäl icke skulle före utgången af
det femte året vara med bostad och med för lägenhetens skötsel erforderliga
byggnader försedd eller utan Nämndens tillstånd bränning af
jorden före köpeskillingens fulla gäldande skulle ega rum, då återstående
köpeskilling skulle anses vara till betalning genast förfallen.
Den ränteförlust, som genom ett sådant betalningssätt skulle kronan
tillskyndas, synes Komitén icke vara större än att densamma mer än
väl uppväges af de fördelar, som i flera afseenden skulle genom det
föreslagna förfaringssättet vinnas, och för att få lägenheterna i fråga
öfvertagna af derför lämpliga och passande personer, torde det vara
oeftergiflig^, att betalningsvilkoren göras så billiga som möjligt.

För erhållande af medel till de åtgärder, komitén sålunda ifrågasatt,
har komitén ansett sig böra hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes af Kiksdagen begära ett anslag af till exempel 300,000 kronor
om året, till den fördelning de olika länen emellan, som Eders Kongl.
Maj:t med hänsyn till inkommande framställningar kan finna skäligt
fastställa.

Slutligen anser sig komitén böra anmärka, att, derest lån från
odlingslånefonden redan skulle vara beviljadt för ett utdikningsföretag,
deri kronan ingår i stället för någon enskild delegare, svårighet ej
torde möta för att den andel af lånet, som kan belöpa på denna delegare,
afskrifves eller ock, om sådant ej anses böra ske, att kronan af

de medel, som för utdikningame i fråga kunna beviljas, eller af inflytande
köpeskillingar för de upplåtna lägenheterna erlägger ränta och
amortering å berörda lånemedel.

Skulle hvad komitén sålunda föreslagit vinna Nådigt afseende, torde
för vidtagande af de åtgärder, komitén ifrågasatt, annan ändring i gällande
lagstiftning ej vara erforderlig än att i lagen om dikning och
annan afledning af vatten den 20 juni 1879 infördes en ny § af följande
lydelse:

»Der kronan åtagit sig att bestrida de utgifter, hvilka i
och för ett vattenafledning afseende företag åligga egare af
jord, som i företaget ingår, tillfaller kronan så mycket af
samma jord, som öfverskjuter så stor del deraf, som enligt
verkstäld uppskattning jordförbättringens belopp utgör af jor-''
dens hela värde i dess skick efter företagets fullbordan, hvarjemte
kronan för den sålunda erhållna jorden i förhållande till
andre deltagare i företaget öfvertager de rättigheter, som tillkommit,
och de skyldigheter, som ålegat jordegaren.»

Komitén får sålunda i underdånighet hemställa:

att för hvarje län med undantag af de två nordligaste
tillsättes en Nämnd, bestående af Landshöfdingen eller, i hans
frånvaro eller vid förfall för honom, Landskamereraren såsom
ordförande och två ledamöter, valde, den ene af Landstinget
och den andre af Hushållningssällskapet, med för ledamöterna
på enahanda sätt utsedde suppleanter, dervid iakttages, att, der
inom ett län finnas två landsting eller två hushållningssällskap,
ledamöter och suppleanter i Nämnden böra för hvarje sådant distrikt
särskildt utses;

att denna Nämnd skulle tillkomma att, der kronan för någon
sin domän hade andel i någon till odling lämplig sankmark
af större omfattning eller der enskilde personer förklarade
sig villige att till kronan öfverlåta sin rätt till den s. k.
vinstjorden vid torrläggning af d}dik mark, föranstalta om
undersökning af den sannolika fördelen i ekonomiskt hänseende
af markens torrläggning äfvensom om belägenheten, beskaffenheten
och omfånget af den vinstjord, som kunde beräknas
kronan tillfalla, samt att, der denna undersökning syntes

böra föranleda till kronans bekostande af eller deltagande i
ett torrläggningsföretag, derom till Eders Kongl. Maj:t göra
framställning;

att, då Eders Kongl. Maj:t förordnat, att kostnaden för
ett torrläggningsföretag borde helt och hållet eller till någon
del af allmänna medel utgå, Nämnden skulle åligga att för
företagets verkställande vidtaga erforderliga åtgärder och under
företagets fortgång samt vid derefter förekommande egoutbyten
och andra förrättningar bevaka kronans rätt;

att Nämnden vidare skulle tillkomma att, sedan den kronan
tillfallna vinstjordens läge och omfattning blifvit bestämda,
fördela denna jord i lämpliga lotter för bildande af smärre
sjelfständiga jordbruk och bestämma, huru mycket af kronans
hela kostnad för torrläggningsföretaget skäligen borde anses
belöpa på hvar och en af dessa lotter och hvilken del af den
på kronan belöpande framtida underhållsskyldigheten för företaget
skulle hvarje lott tillkomma, samt derefter till sålunda
för hvarje lott bestämdt pris till full ego upplåta dessa åt obemedlade
eller mindre bemedlade personer, med företrädesrätt
för sådane ,som ofvan antydts;

att de sålunda bestämda köpeskillingarne, för hvilka inteckning
i lägenheterna borde tagas, skulle efter fem frihetsår
gäldas med en femtondedel under hvart och ett af de näst derpå
följande femton åren, men ränta derå ej beräknas, under vilkor
likväl att, om någon lägenhet utan af Nämnden godkändt
skäl vid utgången af frihetsåren icke vore försedd med bostad
och öfrige för lägenhetens skötsel erforderliga byggnader eller
bränning af jorden utan Nämndens tillstånd före köpeskillingens
fulla gäldande egde rum, då återstående köpeskilling i dess
helhet skulle vara till betalning förfallen; samt

att, derest hvad komitén sålunda föreslagit, vunne Eders
Kongl. Maj:ts bifall, Eders Kongl. Maj:t täcktes dels för ifrågavarande
ändamål af Riksdagen begära ett årligt anslag af

300,000 kronor, dels ock vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande
af den ändring i lagen om dikning och annan afledning
af vatten, som komitén ifrågasatt.

Komitén öfvergår slutligen till att behandla frågan, huru det med
komiténs uppdrag afsedda syftemål lämpligast må kunna förverkligas
beträffande de båda nordligaste länen, i sammanhang hvarmed komitén
får afgifva underdånigt yttrande om den af Vesterbottens läns landsting
den 2 Oktober 1890 gjorda och till komiténs behandling öfverlemnade
framställning om upplåtelse under eganderätt af lägenheter om 5 till 10
tunnlands areal å till sädesodling tjenlig mark på kronomarkerna inom
nämnda län, i hvilket ärende de frågan rörande handlingar, innefattande
jägmästarnes och Styresmannens för afvittringsverket i länet jemte Domänstyrelsens
och Kammar-Kollegii underdåniga yttranden, blifvit till
komitén öfverlemnade.

Af dessa utlåtanden hafva afvittringsstyresmannens och jägmästarens
i Södra Lycksele revir gått i en förordande riktning, hvaremot
öfrige jägmästare samt Domänstyrelsen och Kammar-Kollegium afstyrkt
bifall till framställningen. Till förmån för saken har andragits, att den
talrika mängden af backstugusittare och annan lös befolkning, som särskilt
inom lappmarken förefinnes och som under nuvarande förhållanden,
i saknad af fast bostad och jemn arbetsförtjenst, tvingas att lemna
sitt bidrag till emigrationen, skulle efter erhållande af egen torfva å
kronans marker genom inkomst såväl af det egna jordbruket som af
arbete i kronans tjenst kunna såsom nyttiga medborgare inom fäderneslandet
qvarhållas, på samma gång som kronan dels för tillsynen öfver
kronoparkerna och hjelp vid skogseldar, dels ock vid förefallande skogsarbeten
kunde i dem påräkna ett välbehöfligt biträde, likasom genom
dylika upplåtelser länets utveckling i allmänhet skulle främjas och landets
värnekraft stärkas.

A andra sidan har blifvit bestämdt, att den lösa befolkningen inom
länet skulle vara så synnerligen talrik, till bevis hvarpå nppgifvifs, att
det för enskilde hemmansegare ofta mott svårighet att erhålla tillräcklig
arbetshjelp vid nyodlingar och andra jordbruksarbeten. Betydelsen
af emigrationen har vidare visats vara temligen ringa, då under åren
1882—87 endast 1,070 eller i årligt medeltal 178 personer från länet
utvandrat, medan motsvarande siffror för hela riket uppgingo till 166,944
och 27,824 och år 1890 af hela rikets emigration, 33,337 utvandrare,
endast 84 eller 0,25 proc. kommit på Vesterbotten. Beträffande den
stadigvarande arbetsförtjensten vid skogshyggen, flottning och dylikt,
så vore en sådan icke att påräkna, då afverkningqn, särskilt inom
lappmarken, vore begränsad och långt ifrån att städse lemna arbete åt
alla, som deraf vore i behof. Följden häraf skulle blifva, att dessa nya
lägenhetsinnehafvare för sin existens blefve hänvisade att söka arbets -

förtjenst, hvarhelst sådan stode till buds, sålunda äfven å från kronoparkerna
aflägsna orter, och alltså icke vore till hands, då de bäst behöfdes.
Men då tillfälle till arbete å andra orter ofta nog skulle brista,
blefve i den ensamma skogsbygden, fjerran från bebygda trakter och
från likars kontroll, frestelsen allt för stor att på annat, mindre hederligt
sätt söka sin utkomst och skogsåverkan, oloflig jagt, renstöld o. dyl.
blefve då de förvärfskällor, som i främsta rummet komme att anlitas.
För lappbefolkningen blefve grannskapet af en dylik kolonisation till
oberäknelig skada och skulle af densamma med fruktan motses. Men
äfven för de redan befintliga hemmansegarne och nybyggarne vore ett
menligt intrång att befara, då nykomlingarne för erhållande af bete till
sina kreatur ofta skulle nödgas drifva dessa ut på kronoparkerna, inom
hvars områden den till grässlätter lämpliga marken, som läge utan
hägnad, redan vore till enskilde brukares nyttjande upplåten. Det biträde
vid skogseldars dämpande, som möjligen vid ett eller annat tillfälle
kunde erhållas, vore af en försvinnande betydelse, jemfördt med
faran af det intresse, dessa lägenhetsinnehafvare sjelfva hade just af
dylika eldar för vinnande af några års bättre bete eller af den arbetsförtjenst,
som kunde påräknas vid utverkning och utdrifning af
brandskadad skog. Eu redan vunnen erfarenhet om de flesta skogseldars
uppkomst inom de trakter, der enskilde både betesrätt, gjorde
ett ökadt antal af sådana eldar, icke blott vållade af vårdslöshet, utan
äfven med uppsåt anlagda, mycket sannolikt. Säkerligen skulle förbrytelserna,
särskildt emot eganderätten, bland den befolkning, som
här afsåges och hvilken icke befunne sig på någon synnerligt hög moralisk
ståndpunkt, i betänklig grad tilltaga. Och äfven om de tilltänkte
lägenhetsinnehafvarne skulle lyckas hålla sig uppe å en högre moralisk
nivå än man vågade hoppas, skulle dock, enligt hvad erfarenheten i likartade
fall visat, den ekonomiska blifva skäligen låg och oftast närma
sig fattigdomens gräns. Härvid vore jemväl att beakta, det kronan icke
kunde lemna lägenhetsinnehafvarnes verksamhet inom kronoparkernas
områden okontrollerad, vid hvilket förhållande utgifterna för en ökad
skogsbevakning blefve ansenligen förhöjda och detta i allt fall utan
visshet, att densamma derigenom blefve fullt effektiv. Då härtill slutligen
komme, att försök med upplåtelse af dylika enstaka lägenheter,
dervid dessa likväl ej upplåtas med full eganderätt, utan endast med
begränsad nyttjanderätt, hvarjemte byggnadshjelp lemnas, genom Eders
Kongl. Maj:ts Nådiga skrifvelse till Domänstyrelsen af den 29 Maj 1891
angående upplåtelse af skogstorp å kronoparkerna i grannlänet, Norrbottens
län, helt nyligen tagit sin början och någon erfarenhet om lämp -

ligheten af ett dylikt förfaringssätt ännu icke förelåge, utgjorde detta
ett ytterligare skäl att icke för närvarande bifalla Landstingets gjorda
framställning.

Af hvad sålunda anförts har komitén öfvertygats om, att upplåtelse
af enstaka, från större kommunikationsleder aflägset liggande lägenheter
icke äro att förorda, der icke ofvan odlingsgränsen sådan upplåtelse
i något fall må påkallas af hänsyn till åtgärder för samfärdselns befrämjande.
Deremot hyser komitén den uppfattning, att de olägenheter,
som antagligen skulle följa af sådan upplåtelse, torde, om icke alldeles
bortfalla, dock väsentligen minskas, derest upplåtelse med lämpligt statsunderstöd
skedde på en gång af ett flertal, invid hvarandra liggande
lägenheter i närheten af antingen större bebyggda platser eller ock befintliga
eller beslutade kommunikationsleder.

De hårda vilkor, hvarunder en bosättning i dessa nordliga byggder
måste eg a rum, medföra nämligen ett större behof af grannars bistånd
än brytande af bygd i en sydligare och af naturen mindre styfmoderligt
behandlad trakt, hvarjemte ett större antal nybyggare, sammanförde
inom ett jemförelsevis begränsadt område, kan antagas skola utöfva en
välbehöflig kontroll och uppsigt sins emellan. Brottsliga handlingar af
ofvan antydd art lära här mindre ofta förekomma och skogsbevakningens
verksamhet, om än förenad med ökad kostnad, skulle, utan att i
synnerlig män behöfva ökas, icke blifva gagnlös. I allmänhet skulle
ock olägenheterna af den egoblandning, som af upplåtelser under eganderätt,
föranledes, blifva mindre, i den mån upplåtelserna koncentrerades
till större sammanhängande områden, helst belägna i kronoparkernas
utkanter. För kolonisten behöflig inkomst, utöfver den ofta knappa och
otillräckliga bergning, som af jordbruk och boskapsskötsel i en karg
natur kan liemtas, lära också kunna påräknas genom de tillfällen till
arbetsförtjenst, som vid större samfärdselleder öppna sig. Malmbrytning
och förädlingsindustri, flottningsarbeten, flottledsbyggnader och deras
underhåll, strömrensningar, skogsafverkning, mossutdikningar och
andra odlingsarbeten, såväl för kronans som för enskilde personers räkning,
samt den mångfald af tillfällen till annat förvärf, som den af lätta
kommunikationer framkallade beröringen med bebyggda orter medför, —
allt detta tillsammans synes utgöra en säker borgen för, att en kolonisation,
grundad under ofvannämnda förutsättningar och vilkor, skall ega
utsigter till framgång.

Med denna uppfattning bär komitén, för vinnande af upplysning
om huruvida trakter, lämpade för dylik kolonisation, i någon större ut -

sträckning verkligen förefinnas, tillsändt Eders Kongl. Maj:t Befallningshafvande
uti ifrågavarande två län ett antal frågeformulär, så lydande:

»Finnas inom de kronoparker, kronoöfverloppsmarker eller
andra lägenheter, hvilka äro stälda under Domänstyrelsens
förvaltning eller snart genom sågverksprivilegiers inlösande
tillfalla kronan, trakter, som äro tjenliga till odling och der
inom gemensamma större områden jordbrukslägenheter kunde
inrättas med skogsanslag endast för nödig vedbrand, husbyggnad
och gärdsel, och å hvilka enskilda personer kunde genom
åkerbruk och boskapsskötsel samt i öfrigt genom arbetsförtjenst,
som för dem vore att påräkna, vinna sin utkomst?

I så fall önskas uppgift på dessa sammanhängande, odlingsbara
områdens antal, ungefärliga areal, naturliga beskafffenhet
och läge samt afstånd från jernväg, landsväg eller annan
kommunikationsled eller från byar, bebodda platser och flottleder,
äfvensom om utdikningar i större omfång, anläggande
af vägar eller andra åtgärder erfordras, innan områdena kunna
blifva lämpliga till upplåtelse för odling och bebyggande.»

Komitén har derjemte anmodat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att från sådana personer, som antoges vara i tillfälle att lemna
så tillförlitliga svar å frågan som möjligt, inhemta yttranden i ämnet
och desamma derefter till komitén insända.

Med anledning häraf har komitén fatt emottaga, dels genom Länsstyrelsens
i Vesterbottens län utlåtande från detta läns samtlige jägmästare
jemte karta öfver länets lappmark, å hvilken karta utmärkts
befintliga kronoparker och den af Eders Kongl. Maj:t bestämda odlingsgränsen,
dels ock genom Länsstyrelsen i Norrbottens län uppgifter från
kommunalnämnder och kronobetjening samt från Styresmannen för länets
afvittringsverk, t. f. Förste landtmätaren och Förmannen för det
Ekonomiska kartverket i länet, hvarjemte karta, hvarå genom Länsstyrelsens
försorg utmärkts befintliga odlingstrakter, blifvit komitén tillsänd.

Den jemförelsevis korta tid, som varit tillmätt för svarens afgifvande,
liksom den för en undersökning å bar mark ogynsamma årstid,
under hvilken det för densamma nödiga materialet måste anskaffas, har
likväl vållat, att de lemnade uppgifterna i allmänhet blifvit ganska ofullständiga.
Särskilt har kronobetjeningen, som för svaren från Norrbottens
län utgjort en af liufvudkällorna, på grund deraf att kronomarkerna
icke stå under dess omedelbara vård och uppsigt, förklarat sig
icke ega den sakkunskap i ämnet, som varit af nöden. Det har af så -

dan anledning icke förefallit komitén lämpligt att lemna någon speciel
redogörelse för de sifferuppgifter, som från spridda håll uti några af
de afgifna svaren meddelats.

Utaf de erhållna uppgifterna framgår emellertid otvetydigt, att för
det afsedda ändamålet lämplig mark i betydlig och flerstädes riklig
mängd finnes att tillgå, hvilket särskildt gäller om Norrbottens län.
Detta förhållande har komitén funnit ytterligare bestyrkt af de Riksdagens
ledamöter från de norra länen, hvilka på komiténs anmodan vid ett par
sammanträden deltagit i komiténs öfverläggningar angående den tilltänkta
kolonisationen i dessa trakter. Såväl å kronoparkerna som å
öfverloppsmarkerna och å inom närmaste framtid till kronan återfallande
stockfångstskogar finnas betydliga områden, icke blott af odlingstrakter
å fast mark och ängslägenheter, utan äfven af annan, genom upprödjning,
sjösänkning, vattenöfversilning eller myrutdikning till odling af gräs och
säd samt idkande af boskapsskötsel lämplig mark. En betydlig del af
de såsom tjenliga till kolonisation uppgifna trakterna torde visserligen,
såsom belägna ofvanför odlingsgränsen, böra såväl ur klimatisk synpunkt
och på grund af närhet till skogsgränsen som med afseende på lappbefolkningens
behof af renbetesland fortfarande såsom hittills undantagas
från nybyggesanläggningar. Och om också ytterligare en del af den
såsom odlingsbar ansedda marken icke uppfyller den af komitén uppstäda
vigtiga fordran på närhet till befintliga eller beslutade samfärdselleder,
utan först efter större och kostsamma väganläggningar skulle
för det afsedda syftemålet kunna användas, så återstå i alla händelser
nedom odlingsgränsen vidsträckta, för odling lämpliga områden, belägna
i gynsamt grannskap af kommunikationsleder, såsom vid flottningsbara
elfvar, vid landsvägar samt vid den för norra stambanan utstakade jernvägslinien
och vid Luleå—Gellivara banan.

Utan att brist på lämplig och tillräcklig mark för afsedd kolonisation
uppstår, torde emellertid ännu en kategori af derför anvisade trakter
böra i allmänhet derb rån undantagas. Genom särskilda Nådiga Bref
bar nämligen Eders Kongl. Maj:t medgifvit hemman och nybyggen i Arvidsjaurs
socken, Vesterbottens läns lappmarker och Gellivara socken att
å kronoparker inom dessa orter tillsvidare behålla innehafvande ängar och
myrslåtter. Dessa s. k. »ströängar», gräsbärande myrar, uppröjda bäckstränder
och dalgångar, som siirskiklt inom Vest erbotten upptaga eu stor
del af den å kronoparkerna befintliga odlingsbara marken, äro visserligen
endast upplåtna till temporär besittning, men kunna likväl ej frånhändas
innehafvarne utan vederlag af annan mark. Då emellertid dylikt
vederlag af lämplig beskaffenhet flerstädes ej torde vara att tillgå samt,

en inlösen af dessa ängar skulle medfölja betydande utgifter, har komitén,
utgående från den åsigt, att staten för att förvärfva mark icke bör
ikläda sig uppoffringar i ett syfte, för hvars förverkligande kostnaderna
i allt fall enligt komiténs förslag torde blifva stora nog, icke ansett sig
böra framställa förslag om ett allmänt utbyte eller inlösen af dessa ängar.

Ehuru efter alla dessa afdrag tillfälle till upplåtelse af lägenheter
af önskadt omfång och läge på många ställen jemväl å fast mark förefinnes,
utgöras emellertid de områden, som komitén tänkt sig i främsta
rummet böra för en dylik kolonisation afses, af de stora, sammanhängande
myrtrakter, som i betydlig utsträckning och med lämpliga
lägen förekomma, särskild! utmed jernvägsliniema, och hvilka efter skedd
torrläggning skulle visa sig särdeles passande för odling af gräs eller
säd. Denna afdikning vore också så mycket mera beaktansvärd, som,
utom det direkta gagnet deraf både för den omgifvande skogsmarken
och de flerstädes angränsande redan bebyggda trakterna, minskning eller
upphörande af myrarnes frostförande egenskap vore en särdeles betydande
fördel.

Den närmare proceduren för sakens behandling har komitén tänkt
sig böra ordnas på följande sätt.

Förslag till upplåtelse af mark för ifrågavarande ändamål bör kunna
framställas såväl af Domänstyrelsen och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
som af vederbörande kommunalnämnder, hvilka nämnder både
på grund af lokalkännedom och på grund af det intresse, som hos dem
kan förväntas, att söka bereda sin egen kommuns obesuttna befolkning
tillfälle till eget hem och förbättrad utkomst, torde få anses såsom särskild!.
lämpliga att i en dylik fråga taga initiativ. Ett af kommunalnämnd
för sådant ändamål väckt förslag bör likväl till Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande för vidare behandling ingifvas.

Vid en dylik behandling torde den första frågan vara, huru upplåtelsen
ställer sig ur skogsvårdens synpunkt. För dennas tillräckliga
beaktande torde vara nödigt, att förslaget, der det ej af Domänstyrelsen
väckts, innan vidare åtgärd vidtages öfverlemnas till granskning af
denna styrelse. Finner Domänstyrelsen ur nämnde synpunkt hinder
för upplåtelsen möta, torde frågan härom böra förfalla, derest ej den
ifrågasatta upplåtelsen anses blifva för ortens kolonisation af sjmnerlig
vigt, i hvilket fall Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande torde ega att
till Eders Kongl. Maj:ts egen pröfning hänskjuta denna frågas afgörande.
På det att ett så fullständigt material som möjligt dervid må stå Eders
Kongl. Maj:t till buds, torde en sådan anmälan af Befallningshafvanden

böra åtföljas af utlåtande utaf en i allt fall för frågans vidare behandling
oundgänglig, speciel myndighet, den nedan omförmälda Nämnden.

Det lärer nämligen vara nödigt, att, sedan frågan om upplåtelsen
ur skogsintressets synpunkt blifvit pröfvad, i öfverensstämmelse med
hvad komitén redan hemskt!t beträffande likartade frågors behandling
i den öfriga delen af landet och då icke någon redan befintlig länsmyndighet
eller korporation dermed lärer kunna betungas, en särskild
myndighet eller Nämnd, hos hvilken såväl tid och intresse som sakkunskap
i tillräckligt hög grad kunde påräknas, finge åt sig uppdraget ej
mindre att åvägabringa erforderlig utredning om den föreslagna markens
lämplighet för ändamålet i fråga, om de sannolika kostnaderna för
en eventuel torrläggning eller andra åtgärder, som erfordrades för markens
bringande till kultur, samt om de förhållanden i öfrigt, som på
frågans bedömande kunde inverka, än äfven att, sedan bestämdt blifvit,
att föreslagen upplåtelse skall ega rum, verkställa eller öfvervaka derför
erforderliga åtgärder.

I denna Nämnd skulle såsom ordförande Landshöfdingen eller, i hans
frånvaro eller vid förfall för honom, Landskamereraren fungera. Öfriga
ledamöter skulle utgöras af landtbruksingeniör samt en af Landstinget
och en af Hushållnings-Sällskapet vald person, för hvilka sistnämnda
ledamöter jemväl suppleanter borde utses. Derest det befunnes lämpligt,
att län fördelades i flere distrikt, borde Landsting och Hushållningssällskap
för hvarje sådant distrikt utse en ledamot och en suppleant.

Att dylika, stora odlingsföretag med större svårighet här än i det
öfriga landet kunna komma till stånd utan en kraftig medverkan från
statens sida, är uppenbart. Erforderligt torrläggningsarbete och andra vigtiga
åtgärder för jordens bringande i ett sådant skick, att den kan odlas,
böra alltså bekostas af staten och under tillsyn af Nämnden eller någon
dess ledamot utföras, dervid verkställigheten lämpligast torde böra upplåtas
på entreprenad emot stöld säkerhet för dess behöriga fullgörande. Den
sålunda i odlingsbart skick försatta jorden borde derefter utan afgift
upplåtas, jemte nödig skogsmark till mulbete och lägenhetshafvames
husbehof af virke och vedbrand, samt dessutom för en gång lemnas utsyning
af behöfligt byggnadsvirke och något kontant bidrag till de första
utgifterna för lägenhetens odling och bebyggande. Utgifterna för
Nämndens utredningar, undersökningar och resor samt för nödigt biträde
böra jemväl, enligt komiténs mening, af statsmedel bestridas. Visserligen
torde det ifrågasatta skogsanslaget icke blifva särdeles betungande,
då erforderliga byggnaders uppförande icke kräfver någon virkesmärigd
af större betydenhet och då till vissa byggnader kan och bör användas

sämre, till och med torrskog, hvilken i dessa trakter endast har ringa
värde. De uppoffringar i öfrigt, som komitén ifrågasatt, äro emellertid
så mycket större och komitén inser nogsamt, att dess förslag härutinnan
uppställer ett betydande kraf på statens medverkan, men är å andra
sidan lifligt öfvertygad om, att såväl förvärfvet åt odlingen af vidsträckta
obygder inom rikets nordligaste delar, för önskvärdheten hvaraf äfven
Riksdagen uttalat sig i den underdåniga skrifvelse, som föranledt komiténs
tillsättande, som utsigterna att erhålla en afsevärd tillväxt i den
jordegande befolkningsstocken och en icke obetydlig ökning i fosterlandets
värnekraft samt föredömena från främmande länder, der betydliga
uppoffringar af statsmedel för likartade ändamål gjorts och oftast
med önskad framgång, böra tillsammans öfvervinna de betänkligheter,
som ur ensidig statsfinansiel synpunkt för visso kunna väckas mot dessa
planers realiserande.

Sedan marken kommit i odlingsbart skick, skulle densamma af
Nämnden i smärre lotter fördelas och till enskilda personer för odling
och bebyggande upplåtas. Att föreskrifva något bestämdt mått för
dessa lotters areal torde emellertid med hänsyn till olika förhållanden
i olika trakter icke vara tjenligt, men då boskapsskötsel vore den
näringskälla, som hufvudsakligen komme att anlitas, föreställer sig
komitén, att 15 hektar till odling af gräs eller säd skulle vara det
lämpliga maximum, hvartill hvarje lott finge uppgå. Jemte denna odlingsmark
erfordras nödig utmark i största möjliga närhet till och helst
i sammanhang med den förra och afsedd för innehafvarens husbehof af
virke och vedbrand samt för mulbete. Äfven beträffande denna mark
har komitén endast velat föreslå ett maximum för arealen, livilket lämpligen
torde kunna sättas till 35 hektar, deri dock ej kala berg eller
öppna vatten finge inräknas. Till första uppsättningen af för lägenheten
erforderliga hus torde innehafvare^ på sätt förut blifvit antydt, jemväl
böra erhålla utsyning å kronans skog af behöfligt och lämpligt virke. Genom
att på dylikt sätt ordna lägenheterna såsom sjelfständiga undgår man att
belasta kronans närliggande mark med sådana servitut som fortfarande
rätt för lägenhetsinnehafvaren till skogsfång och mulbete å samma mark,
hvilka, der de på andra ställen funnits, medfört så stora olägenheter,
att de flerstädes måst med betydande kostnader aflösas. Vidden af den
anslagna skogsmarken blir i alla fall icke så stor, att den innebär någon
lockelse för skogsspekulanter.

Slutligen har komitén ansett välbetänkt, att lägenhetsinnehafvarne,
i likhet med skogstorparne å kronoparkerna i Norrbottens län och på
de af Herr Chefen för Finansdepartementet vid denna frågas behandling

inför Eders Kongl. Maj:t i Statsrådet den 21 mars 1891 anförda skäl,
hvilka äfven beträffande nu ifrågavarande upplåtelser torde ega giltighet,
som hjelp till byggnad och odling erhålla något kontant bidrag,
hvilket emellertid icke torde böra bestämmas lika för alla, utan lämpligen
sättas till minst 300 och högst 500 kronor, det vexlande beloppet
beroende af Nämndens efter lägenhetens storlek och läge derom meddelade
bestämmelse. För att detta bidrag verkligen skulle komma det
dermed afsedda ändamålet till godo, borde det likväl icke få lyftas,
förrän lägenhetsinnehafvaren på för Nämnden nöjaktigt sätt fullgjort
honom förelagd odlings- och byggnadsskyldighet, såvida han icke ställ
af Nämnden godkänd säkerhet för medlens återgäldande, i den händelse
han icke inom bestämd tid från tillträdet fullgjort denna skyldighet.
På ett närmare angifvande af odlingens, byggnadernas eller säkerhetens
beskaffenhet liksom af anståndstidens längd, — allt detaljer, som borde
bestämmas för hvarje särskild! fall, —- har komitén icke velat ingå.

Att eganderätt till lägenheterna slutligen bör tillkomma deras innehafvare,
ingår visserligen i komiténs plan, men komitén har dock ansett
betänkligt att låta en sådan rätt inträda omedelbart efter upplåtelsen.
När staten utan afgift upplåter odlingsbar jord och annan för lägenhetens
behof erforderlig mark samt derjemte lemnar virke till byggnad
och derutöfver ett kontant bidrag till de första kostnaderna för lägenhetens
iståndsättande, bör staten billigtvis ega rätt att underkasta den
nye brukaren en viss tids pröfning, hvarunder denne får tillfälle att
visa sin duglighet samt ådagalägga, att statens uppoffringar till hans förmån
icke vant gjorda utan nytta och att dess till honom satta förtroende
om vissa skyldigheters fullgörande icke svikits. Intill dess
af Nämnden föreskrifven byggnads- och odlingsskyldighet blifvit fullgjord,
och detta sist inom femton år från upplåtelsen, bör han sålunda
endast med nyttjanderätt besitta lägenheten, detta dock afgiftsfritt- och
med frihet från skatt till kronan för lägenheten. Hade lian icke inom
bestämd tid fullgjort sin odlings- och byggnadsskyldighet eller hade
han, innan dess, befunnits hafva på mera anmärkningsvärd! sätt vanvårdat
lägenheten, skulle hans besittningsrätt, utan ersättning för någon
byggnad eller odling, vara förverkad.

Kontrollen häröfver och öfvervakandet att dessa skyldigheter fullgjordes,
skulle åligga Nämnden. Deremot skulle det tillkomma Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hos hvilken myndighet Nämnden, der
anledning dertill före funnes, borde anmäla sådan vanvård eller försummelse,
som ofvan omförmäles, att efter vederbörandes hörande i saken
meddela beslut, som i vanlig ordning finge öfverklagas. Blefve inne -

häfvare på dylik grund genom laga kraft egande beslut från sin lägenhet
skild, skulle Nämnden ega att densamma, på de vilkor Nämnden
funne skäl föreskrifva, till annan person upplåta.

När de femton frihetsåren gått till ända eller dessförinnan, om inneliafvaren
sådant påyrkade, skulle eganderätt till lägenheten för honom
inträda, så vida ofvannämnda skyldigheter då befunnes vara fullgjorda,
och lägenheten, efter de grunder, som enligt Afvittringsstadgan den 30
maj 1873 gälla för skattläggning inom Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker, åsättas visst hemmantal och till skatte omföras, dock
med samma inskränkningar i dispositionsrätten öfver ståndskogen, som
enligt Kongl. Förordningen den 29 juni 1866 egare af deri omförmälda,
af nybyggen uppkomna skattehemman äro underkastade.

Bland de personer, som kunde komma att anmäla sig som sökande
till dessa lägenheter, borde endast svenske medborgare komma i åtanka,
dervid utom de qvalifikationer, som ligga i sakens natur, såsom vana
vid boskapsskötsel, jordbruk och skogsarbeten, den omständighet borde
särskildt beaktas, att den sökande varit sysselsatt vid arbetet för jordens
torrläggning eller beredande för odling på annat sätt och dervid
ådagalagt flit, ordentlighet och sparsamhet.

Ehuru de nu föreslagna bestämmelserna, i Indika komitén angifvit
grunddragen för den koloniseringsplan för den nordligaste delen af
landet, som komitén anser bäst tillgodose det i riksdagens skrifvelse
omförmälda syfte, på samma gång som statens egna intressen, hufvudsakligen
torde få sin tillämpning på Norrbottens län, anser sig komitén
likväl böra förorda, att dessa bestämmelser äfven måtte blifva gällande
för Vesterbottens län. I detta län, der landets odling, i jemförelse med
Norrbottens län, ganska långt framskridit, har helt naturligt vid afvittringen
icke kunnat såsom statsegendom på långt när bibehållas så stor
del af skogsmarken, som fallet blifvit i sistnämnda län. Särskildt i
nedre landet, der redan stambanan går fram, utgöras kronoparkerna i
allmänhet endast af smärre, spridda skogstrakter med ringa odlingstillfällen,
medan inom lappmarken de för kolonisationen tjenligaste lägenheterna
redan såsom ströängar blifvit disponerade under hemmanen.
Då det emellertid, detta oaktadt, lärer få antagas, att lämplig mark, som
utan men för skogsvården kan upplåtas, för det af komitén afsedda
syftet åtminstone i några trakter förefinnes, har komitén icke velat utesluta
Vesterbottens län från tillämpningen af de föreslagna bestämmelserna,
isynnerhet som komitén icke kunnat förbise det lefvande intresse
för upplåtelse af odlingslägenheter åt enskilda, som i länet förefinnes
och som vid flere tillfällen, särskildt genom landstingets ofvan

omförmälda, på Eders Kongl. Maj:ts pröfning beroende framställning,
gifvit sig tillkänna. I vidare mån än komitén sålunda ifrågasatt, kan
emellertid komitén icke tillstyrka nådigt afseende å hvad Vesterbottens
läns landsting hemstält.

Det är emellertid i tvänne afseenden, som förhållandena sjelfva
betinga stadganden, gällande ensamt för Norrbottens län. Det är nämligen
först och främst endast inom detta län, som nybyggesanläggningar
enligt 1873 års Afvittrings^tadga fortfarande medgifvas. Då upplåtelsen
af de stora vidder skogsmark, hvarmed dessa anläggningar i
regel förses, likväl står i uppenbar strid med de grundsatser om den
staten tillhörande skogens bevarande såsom statsegendom och dess förvaltande
för statens räkning, som under de senaste årtiondena allt mer
börjat erkännas såsom riktiga, och den landets uppodling, som man
med denna äldre nybyggesförfattning velat åstadkomma, säkerligen vinnes
i åtminstone lika hög grad med det af komitén föreslagna förfaringssättet,
livilket tager jemförelsevis ringa skogsmark i anspråk, så
får komitén hemställa, att endast detta kolonisationssätt tills vidare
måtte inom länets öfverloppsmarker tillämpas och att sålunda, intill dess
erfarenhet föreligger om den nya metodens lämplighet, nybyggesan
läggningar af nu tillåtna art icke längre varda medgifna.

Komitén har till denna hemställan funnit ytterligare stöd i den
kända omständighet, att nybyggesväsendet i många, kanske de flesta
fall ledt derhän, att personer under förevändning af nybyggesanläggning
fått tillegna sig ganska betydliga områden af öfverloppsmarkerna,
men sedermera inskränkt sina odlingsföretag till det minsta, som möjligen
låtit sig förena med jordens besittning, och riktat sina hufvudsakliga
sträfvanden på skogshygge, utan tanke på landets varaktiga
uppodling. Slutligen hafva nybyggare, efter en längre eller kortare
tids fruktlösa försök att bevara sin och familjens sjelfständiga existens,
blifvit tvungna att kasta sig i armarne på skogsspekulanter med den
påföljd, att de måst gå från gård och grund eller i lyckligaste fall fått
sig tilldeladt något mindre födoråd. Nybyggesupplåtelsen hade i sådant
fall endast bidragit att öka de stora bolagens redan nu betydliga och
äfven af andra orsaker alltjemt växande possessioner med en derå bosatt
osjelfständig torparebefolkning.

En annan, endast inom Norrbottens län befintlig institution utgöres
af de allmänningar eller besparingsskogar, Indika i likhet med hvad
som stadgats angående vissa socknar i Dalarne, antingen redan blifvit
bildade eller om hvilkas bildande åtminstone ■ beslut fattats i Pajala äfvensom
inom samtliga socknar inom Norrbottens läns lappmarker.

Dessa skogar uppkomma genom afsättning af en fjerdedel utaf hemmanens
skogsanslag till en gemensamhetsmark, hvarom närmare bestämmelser
äro gifna, dels i Eders Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 17
mars 18 <6 och 21 april 1882 för Pajala med flere socknar, den 9 november
1877 och 12 september 1884 för Arvidsjaurs socken samt den
5 april 1889 lör Jockmocks och Arjeplougs socknar, dels i Länsstyrelsens
reglementen den 17 juni och 24 augusti 1885. Enligt berörda
stadganden utgöra dessa allmänningar* samfäld egendom, i hvilken hvar
och en jordegare inom socknen har del i förhållande till sin skatt. De
genom försäljning af skogsalster från dessa allmänningar och genom
utarrendering af å dem belägna ängar inflytande medlen bilda en fond,
af hvilken räntan enligt kommunalstyrelsens förslag och Länstyrelsens
beslut i främsta rummet skall, sedan kostnaderna för förvaltning och
vård afdragits, användas till gäldande af de å jordbruksfastighet inom
socknen Infilande onera, hvarefter, och sedan en viss del afsätta för bildande
af en fond för understöd i missväxtår, återstoden får till andra
för delegarne nyttiga ändamål användas. Härvid är likväl att märka, att
afkastningen icke får användas för något sådant kommunalt ändamål, för
hvilket kommunens medlemmar enligt lag äro underkastade uttaxering,
med mindre än att hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och sålunda
jemväl den del deraf, som belöper på icke jordegande medlemmar af
kommunen, tages af fondens afkastning. Det är härigenom förebygdt,
att dessa medlemmars skatteförmåga för dylika ändamål, hvilka i följd af
fondens alltjemt växande afkastning kunna tillgodoses utan någon som
helst tunga för delegarne, i en framtid på ett alltför känbart sätt blefve
tagen i anspråk. En dylik förmån kan emellertid icke enligt bestämmelsernas
ordalydelse få antagas tillkomma de lägenhetsinnehafvare, som
i komiténs förslag afses. hör att icke skapa eu ny klass af jordegare
med mindre förmaner än den förut varande och dermed ge anledning
till framtida slitningar och missförhållanden skulle det kunna ifrågasättas,
att man för de nytillkomne jordinnehafvarues räkning borde
öka den redan befintliga besparingsskogen med nya anslag. Dessa anslag
skulle likväl blifva både särdeles betungande för kronomarkerna
och svåra att genomföra, enär, utom det att ständiga rubbningar af
kronans skogsområden vore att emotse, de nytillkomna lotterna borde
förläggas i omedelbart sammanhang med allmänningen eller åtminstone
i sammanhängande komplexer af tillräcklig omfattning, hvilket allt skulle
mota många, ja, oöfverstigliga hinder. Då emellertid med hänsyn till
dessa besparingsskogars uppkomst och ändamål, det icke torde böra möta
någon betänklighet att låta enahanda förmån, som inrymts de icke jord -

egande invånarne i dessa socknar, tillkomma jemväl sådana nybyggare,
hvarom nu är fråga, har komitén ansett lämpligt, att en bestämmelse i
sådan riktning måtte meddelas.

I afseende på omfånget och utsträckningen af den nu framlagda
kolonisationsplanen, liksom på tidpunkten för dess genomförande har
komitén en erinran att framställa. Komitén inser nämligen vigten af
att den fosterländska tanke, för hvars förverkligande komitén genom
sitt förslag sökt utvisa de bästa möjliga medlen, icke genom förhastadt
utförande eller anläggning i alltför stor skala med deraf följande motgångar
och svikna förhoppningar bringas i misskredit. Den af komitén
förordade, nya och hittills oförsökta metoden för kolonisation af dessa
nordliga trakter kan ju möjligen framdeles befinnas icke i allo åstadkomma
det dermed åsyftade gagnet. Vid sådant förhållande och då de
anspråk på offervillighet från det allmännas sida, som ofvan framställs,
icke äro af ringa betydenhet, är en viss försigtighet vid realiserandet
oundgänglig. Komitén får derför hemställa, att sådana företag, som nu
ifrågasatts, åtminstone till en början och till dess af erfarenheten framgått,
om och i hvad mån ett dylikt förfaringssätt kan visa sig ändamålsenligt
och kostnaderna för detsamma kunnat närmare utrönas, icke
måtte ega rum i alltför stor utsträckning, utan inskränkas till några för
ändamålet särskildt lämpliga trakter.

För torrläggningsföretagens början anser deremot komitén den
lämpliga tidpunkten redan vara gifven. Den arbetareskara, som i följd
af jernvägsanläggningarne från det sydliga Sverige dragits upp till dessa
trakter och der genom åratals vistelse blifvit hemvan, torde det vara
statens skyldighet att, om möjligt, söka bereda tillfälle att äfven efter
jernvägsarbetenas afsilande kunna qvarstanna i sina nya hemvist och
der på ärligt sätt förtjena sin utkomst. Genom påbörjandet af torrläggningsarbetena
omedelbart efter det de andra allmänna arbetena upphört,
vore ett säkert medel härför vunnet, på samma gång som staten
härigenom både erliölle lämpliga arbetare för företagens utförande och
tillfälle att sedermera för kolonisationen göra det mest passande urval
af nybyggare. På grund häraf får komitén hemställa, att början med
torrläggningsföretagen göres, så snart den i Norrland för jernvägsanläggningar
nu använda arbetsstyrka kommer att i någon större mån
minskas, så att dessa vid traktens klimat och förhållanden vanda arbetare
måtte kunna, först för torrläggningsarbetet och sedan för kolonisationen,
vara att påräkna.

Utan att med en bestämd siffra kunna angifva de kraf, den ifrågasatta
kolonisationen kan ställa på statskassan, anser sig komitén emel -

lertid kunna föreslå, att detta anslag åtminstone till en början begränsas
till 100,000 kronor årligen.

Komitén får sålunda i underdånighet hemställa:

att i Norr- och Vesterbottens län> upplåtelse af enstaka
lägenheter inom kronans område icke måtte tillåtas utöfver
hvad som redan stadgats om anläggande af skogstorp i Norrbottens
län eller der sådan upplåtelse ofvan odlingsgränsen
icke påkallas af hänsyn till åtgärder för samfärdselns trämjande;

att tillstånd till nybyggesan 1 äggniilgar enligt hittills gällande
författningar å öfverloppsmarkerna inom Norrbottens län
tills vidare och intill dess sig visat, huruvida det sätt för
kolonisation, som komitén föreslår, kommer att visa sig lämpligt
och ändamålsenligt, icke heller måtte beviljas;

att tillfälle till upplåtelse af odlingslägenheter deremot
måtte beredas å sådana inom kronoparkerna, öfverloppsmarkerna
eller andra kronan tillhöriga, nedom odlingsgränsen i
Norrbottens och Vesterbottens län belägna områden, der i närheten
af befintliga eller beslutade kommunikationsleder ett flertal
invid hvarandra liggande lägenheter anses med fördel kunna
till enskilda upplåtas;

att i främsta rummet härtill böra användas sådana sankmarker,
som efter torrläggning väl lämpa sig för odling af
gräs eller säd;

att förslag om upplåtelse af mark för sådant ändamål
må kunna väckas såväl af Domänstyrelsen och Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande som af vederbörande kommunalnämnder,
hvilka senare skulle till Befallningshafvanden sitt förslag
ingifva;

att, der ej Domänstyrelsen sjelf väckt förslaget, detsamma
skall till nämnde styrelse ingifvas;

att, om Domänstyrelsen ur synpunkten af statens skogsvård
förklarar hinder möta för upplåtelsen, frågan derom må
föi-falla, derest ej med hänsyn till upplåtelsens större betydelse
för ortens kolonisation Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser sig böra hänvisa saken till Eders Kongl. Maj:ts
pröfning, dervid anmälan härom bör vara åtföljd af utlåtande
från nedan omförmälda Nämnd;

att, der Domänstyrelsen sjelf väckt förslag om upplåtelse
eller utaf denna styrelse eller af Eders Kongl. Maj:t varder
förklaradt, att hinder för den ifrågasatta upplåtelsen ej möter,
förslaget derom bör, derest detsamma tillstyrkes af Nämnden,
åtföljdt af erforderlig utredning underställas Eders Kongl.
Maj:ts pröfning;

att för hvart och ett af ifrågavarande båda län måtte
tillsättas en särskild Nämnd, bestående af Landshöfdingen eller,
vid hans förfall eller i hans frånvaro, af Landskamererare!!
såsom ordförande, jemte landtbruksingeniör samt en af Landstinget
och en af Hushållningssällskapet för länet i dess helhet
eller för del deraf vald person, såsom ledamöter, med för sistnämnda
ledamöter utsedde suppleanter;

att denna Nämnd skall dels afgifva utlåtande i sådan Eders
Kongl. Maj:t understäld fråga om upplåtelse af lägenheter, der
Domänstyrelsen ur skogsvårdens synpunkt ansett upplåtelse
icke böra ega rum, dels ock med anledning af väckt förslagom
dylik upplåtelse, framstäldt af Domänstyrelsen eller mot
hvilket denna styrelse ej haft något att erinra eller med afseende
hvarå Eders Kongl. Maj:t efter hemställan enligt föregående
mom. förklarat hinder icke möta för upplåtelsen, åvägabringa
utredning och afgifva utlåtande, ej fö in dre om den föreslagna
markens lämplighet för ändamålet i fråga och om den sannolika
kostnaden för densammas beredande till odling, vare sig
genom torrläggning, derest sådan erfordras, eller på annat
sätt, än äfven om andra förhållanden, som på frågans bedömande
kunna inverka;

att i de fall, der Eders Kongl. Maj:t funne skäl medgifva
upplåtelse af mark för anläggande af jordbrukslägenheter,
kostnaden för möjligen erforderlig torrläggning af marken,
så vidt den afser hufvudaflopp och större kanaler, men
ej egentlig dikning, skulle, liksom kostnaden för Nämndens
resor, för biträde åt densamma och för de utredningar, som af
Nämnden uppgjordes, af statsmedel bestridas;

att dylik torrläggning borde ske genom dess upplåtande
på entreprenad mot stäld säkerhet och arbetets behöriga verkställande
af Nämnden eller någon dess ledamot öfvervakas;

att sedan marken kommit i sådant skick, att den kunde till
enskilde för odling och bebyggande upplåtas, Nämnden borde
fördela densamma i lämpliga lotter, innehållande för en hvar

högst 15 har till odling af gräs eller säd lämplig mark, samt
dessa lotter till enskilda personer upplåta;

. att till hvarje sådan lott dessutom skalle läggas ett område
af högst 35 har kronan tillhörig utmark, så nära lotten belägen,
som lämpligen läte sig göra, och ansedd för lägenhetsinnehafvarens
husbehof af virke och vedbrand samt till mulbete,
i hvilket område således ej skulle inräknas kala berg och
öppna vatten;

att deremot ingen annan rätt till bete eller skogsfångst å
kronans mark skulle lägenhetsinneliafvaren tillkomma än att
han för första uppsättningen af för lägenheten erforderliga
byggnader egde att å kronans skog erhålla utsyning af behölligt
och lämpligt virke;

att lägenhetsinnehafvaren derjemte af statsmedel skulle
erhålla ett belopp af 300 till 500 kronor till hjelp vid lägenhetens
bebyggande och uppodling enligt Nämndens med afseende
å de olika lägenheternas storlek och belägenhet derom
meddelade bestämmelser;

att detta penningeunderstöd skulle få lyftas antingen
genast vid lägenhetens tillträdande mot stäld, af Nämnden
godkänd säkerhet för beloppets återgäldande, derest innehafvaren
ej inom fiss tid från tillträdet på nöjaktigt sätt fullgjort
honom förelagd odlings- och byggnadsskyldighet, eller
ock, när sådan byggnads- och odlingsskyldighet blifvit enligt
Nämndens vitsord fullgjord;

att lägenheterna skulle upplåtas tills vidare endast med
nyttjanderätt, utan någon afgift och med rätt för innehafvaren
att under 15 år vara fri från skatt till kronan för lägenheten
och från andra allmänna utlagor och onera, men med vilkor
att denna besittningsrätt utan ersättning för någon byggnad
eller odling skulle vara förverkad, derest innehafvaren ej inom
förelagd tid och på föreskrifvet sätt fullgjort ofvan berörda
byggnads- och odlingsskyldighet eller han under frihetsåren
befunnes på mera anmärkningsvärdt sätt vanvårda byggnaderna
eller försumma lägenhetens skötsel;

att anmälan om dylik vanvård eller försummelse borde,
der anledning dertill förefunnes, af Nämnden göras hos Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som skulle eg a att efter
vederbörandes hörande deröfver meddela beslut samt att, om
någon lägenlietsinnehafvare blefve på dylik grund från sin
lägenhet genom laga kraftvunnet beslut skild, Nämnden skulle

eg a att lägenheten till annan person upplåta på de vilkor
Nämden funne skäl föreskrifva;

att, sedan frihetsåren gått till ända eller dessförinnan,
om innehafvaren sådant påyrkade, lägenheten borde efter de
grunder, som gälla för skattläggning inom Lappmarken, åsättas
visst hemmantal och, derest stadgad byggnads- och odlingsskyldighet
då befunnes vara fullgjord och vidmakthållen, till
skatte med full eganderätt för innehafvaren omföras, dock endast
med den rätt till skogen, som i Kongl. Förordningen den
29 Juni 1866 medgifves;

att Nämnden vid val af de personer, som kunde till er.
hållande af lägenheter sig anmäla, borde dertill antaga svenska
medborgare och i främsta rummet sådana, som, i öfrigt lämplige,
varit vid torrläggningsarbetet sysselsatta och dervid visat
flit, ordentlighet och sparsamhet;

att sådana företag, som komitén nu ifrågasatt, åtminstone
till en början och till dess erfarenheten visat, om och i hvad
mån ett dylikt förfaringssätt kunde visa sig ändamålsenligt
och kostnaderna derför kunnat närmare utrönas, icke måtte
eg a rum i alltför stor utsträckning, utan inskränkas till några
för ändamålet särskildt lämpade trakter;

att emellertid början med torrläggningsföretagen borde
göras, sa snart den i Norrland för jernvägsanläggningar nu
använda arbetsstyrka kommer att i någon större mån minskas,
så att dessa vid traktens klimat och förhållanden vanda arbetare
måtte kunna först för torrläggningsarbetena och sedan för
kolonisationen vara att påräkna;

att sådana förändringar i reglementena för de allmänningar,
som finnas inom åtskilliga socknar i Norrbottens län,
måtte vidtagas, att de anslag för kommunala behof, som af allmänningarnes
afkastning utgå, utan särskildt tillskott må tillgodokomma
icke blott såsom hittills de icke jordegande medlemmame
i kommunen, utan äfven de jordegare, hvilka icke
hafva del i allmänningarne; samt

att, derest Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder gilla hvad
komitén sålunda föreslagit, Eders Kongl. Maj:t täcktes till
Riksdagen göra framställning om rätt för Eders Kongl. Maj:t
att på ifrågasatt sätt göra upplåtelse till enskilda af kronans
mark i de båda nordligaste länen samt om ett årligt anslag för
ändamålet, hvilket anslag åtminstone till eu början torde kunna
begränsas till 100,000 kronor.

58''

\u v rf''

Sammandrag af uppgifter om kronodomäner,

		Tabellen I.	Tabellen II.	Tabellen IH.	Tabellen IV.
	Län.	Huva-	Areal	Nuva-	Area		Nuva-	Areal	Nuva-	Areal
		1			1						T

		antal.	Hektar.	ar.	antal.	Hektar.	ar.	antal.	Hektar.	ar.	antal.	Hektar.	ar.
1	Stockholms....................	34	340	52	1	10	15	—	_	_	* _	_	_
2	TJpsala..........................	75	266	40	16	32	54	11	41	33	2	14	56
3	Södermanlands...............	14	443	67	12	178	32	12	262	28	3	122	53
4	Östergötlands ................	30	242	53	27	351	18	3	95	43	42	232	15
5	Jönköpings....................	—	—	—	—	—	—	13	384	24	9	139	—
6	Kronobergs....................	—	—	—	4	—	—	—	—	—	—	—	—
7	Kalmar........................	2	61	88	4	16	61	—	—	—	3	—	—
8	Gotlands.......................	49	1,099	01	—	—	—	4	289	36	—	—	—
9	Blekinge.......................
10	Kristianstads.................	1	22	95	13	495	72	6	54	12	—	—	—
11	Malmöhus....................	51	421	46	126	1,363	08	—	—	—-	3	in	04
12	Hallands.......................	4	118	42	4	40	53	—	—	—	—	—	—
13	Göteborgs och Bohus......	—	—	—	2	17	27	—	—	—	—	—	—
14	Elfsborgs......................	8	—	—	35	435	44	4	22	58	3	—	—
15	Skaraborgs...................	3	46	90	26	258	05	17	932	79	2	19	10
16	Yermlands.....................	1	4	59	5	62	93	1	9	68	4	41	96
17	Örebro .........................	6	141	07	6	64	22	—	—	—	—	—	—
18	Yestmanlands.................	25	1,839	72	9	68	39	4	53	04	1	30	98
19	Stora Kopparbergs ..........	—	—	—	—	'' —	—	a	21	71	—	—	—
20	Gefleborgs.....................	—	—	—	18	46	91	20	246	77	2	11	04
	Summa	303	5,049	12	308	3,441	34	98	2,413	33	74	722	36

lämpliga för styckning eller afsöndring.

\| Tabellen V.	Summa.
Nuva- rande antal.	Areal	Nuva-	Areal	Anmärkningar.
Hektar.	ar.	antal.	Hektar.	ar.
—	—	—	35	350	67
12	177	71	116	532	54
1	23	91	42	1,030	71
—	—	—	102	921	29	Å 22 jordlägenheter i tab. IV är ingen areal uppgifven.
—	—	—	22	523	24
—	—	—	4	—	—	laga arealuppgifter hafva erhållits för tab. XL
4	26	07	13	104	56	Ofullständiga d:o d:o d:o d:o II och IV.
—	—	—	53	1,388	37	/Några lägenheter i tab. I uppgifvas vara holmar, som anses behiifliga för istrategiska ändamål.
—	—		—	—		Hit hänförliga hemman eller jordlotter finnas ej.
—	—	—	20	572	79
—	—	—	180	1,895	58
—	—	—	8	158	95
—	—	—	2	17	27
—	—	—	50	435	44	/De 8 lägenheterna i tab. I äro holmar i Göta eif, hvilka icke äro upp-rätta. I tab. 11 och III sakpas en del och i tab. IY alla arealuppgifter. (Arealuppgifterna i tab. II ofullständiga. Alla jordlotterna i tab. III uppgå
—	—	—	48	1,256	84	/till 17a/s mtl., deraf Leckö kungsgård med underlydande utgör 81/* mtl. \|De 5 hufvudgårdarnes areal är, såsom icke hit hänförlig, utesluten ur Isumman å tab. III. Af 17 återstående jordlotter äro 15 satta i mantal.
—	—	—	11	119	16
2	33	02	14	238	31
—	—	—	39	1,992	13
—	—	—	3	21	71
3	47	55	43	352	27	Arealen å en utega, indelad i 4 lotter, ej uppgifven i tab. II.
22	308	26	805	11,911	83	i

BILAGA TILL JORDBRUKSLAÖENHETSKOMITÉNS BETÄNKANDE

ÅTGÄRDER FÖR UPPRÄTTANDET

SMÄRRE JORDBRUKSLÄGENHETER

PREUSSEN OCH STORBRITANNIEN

EN REDOGÖRELSE

AXEL RAPHAEL

KOMITÉXS SEKRETERARE

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. I,. BECKMAN
1893.

INNEHALL.

Preussen. gid

I. Den äldre kolonisationen ............. i

II. Domänparcelleringen 1835—1885 ........................................................................ jj

III. Käntegodslagstiftningen 1886—1891..................................................................... 20.

A. Förberedande förhandlingar ........................................................................ ,

B. 1886 års kolonisationslag.............................................................................. 28.

C. 1890 och 1891 års räntegodslagar.................................................................. 36.

Storbritannien.

I. 1880-talets lagstiftning......................................................................... 49

II. 1888—1890 års »Select Committee on Small Holdings» ....................................... 50.

Önskvärdheten af ökning i det lilla jordbruket ................................................... 51.

Minskning i det lilla jordbruket ........................................................................ 54.

Lagstiftningen — en medverkande orsak............................................................ 56.

Befintliga utvägar för upprättandet af smålägenheter .......................................... 60.

Positiva förslag ................................................................................................ 62.

Skottland......................................................................................................... 71.

»Klämmar» ........................................................................................

III. »Small Holdings Act», 1892 .............................................................................. 74.

Preussen.

Deri äldre kolonisationen.

Sedan de tyska stammarne i de första fem till sex århundradena
af vår tidräkning småningom blifvit bofasta, inträdde under tidrymden
500—850 hvad Schmoller1) kallat den stora inre kolonisationens första
period; konung och adel, kyrka och kloster kolonisera jemte mark- och
bysamfunden. Under den andra, som tager sin början i 10:de århundradet,
är det hufvudsakligen kloster och stora jordegare, som taga ledningen.
Kolonisationens blomstring räcker från det 12:te till början af det 14:de
århundradet; rörelsen går från öfre och nedre Rhen österut öfver Elbe.
Här grundas under Askaniernas och tyska ordens, de slaviska furstehusens
och de hanseatiska köpmännens ledning ett nytt andra Tyskland.
Denna period kännetecknas såväl af anläggandet och utvidgandet af
städer som af uppkomsten af tusentals nya byar och gårdar. Verksamheten
aftar i 14:de och 15:de århundradet; från 1450 upphör nästan all
tysk kolonisation.

Den befolkningsbrist, som 30-åriga kriget orsakat, framkallade i de
större och bättre förvaltade staterna på nytt en kolonisationspolitik,
som isynnerhet med kraft och framgång bedrefs i den brandenburgskpreussiska
staten. Utbildadt till ett verkligt system, når den här sin
höjdpunkt under Fredrik den Stores regering. Intresset aftar hos hans
närmaste efterträdare för att efter 180G helt och hållet försvinna och
efter några smärre försök i århundradets midt först i våra dagar åter
komma till heders.

Af dessa tre perioder påkallar det lifligaste intresset och har för
nutidens försök den största betydelsen den hohenzollemska kolonisatio -

’) Schrifton des Voreins fiir Socialpolitik, B, 32.
Jordbruk stil g. i Preussen o. Slorbrit.

nen. Sin. utgångspunkt eger densamma i det sorgliga tillståndet efter
30-åriga krigets slut i nordöstra Tyskland, särskildt i Brandenburg,
Pommern och Ostpreussen. Befolkningen hade nedgått till hälften, flerstädes
till ännu mindre af sin förra storlek, kreatursstock och kapital
hade minskats ännu mera; fruktansvärda skulder tryckte såväl kommuner
som enskilde; hvarje hemman, hvarje hus var öfverlastadt af resterande
räntor och skatter. Egarne öfvergåfvo ofta sin jord; en del
af befolkningen hade upplöst sig i en vagabonderande massa, som
sökte sitt aflopp till städerna. De öfvergifna hemmanen och byarne
kommo i riddarnas, arméleverantörernas, officerarnes, stadspatriciatets
händer. Det var den gyllene tiden för det s. k. »Bauernlegen» eller
böndernas utköpande och bondgårdarnes indragande under herregodsen,
särskildt i Uckermark, Pommern m. fl. trakter. Till dessa svårigheter
kommo under den följande tiden det hårda skattetrycket under den
Store Kurfursten och nya krigsolyckor, mennisko- och kreaturspest i
början och andra svåra epidemier och hungerår i midten af det 18:de
århundradet. Eu följd af alla dessa olyckor var, att befolkningssiffran i
de fattigare och glest befolkade provinserna under årtionden knappast
visade någon höjning. Medan det omkring år 1700 fanns pr qv.-mil i
Sachsen 2,017, i Hannover 1,367, i Wiirttemberg 2,272, i Böhmen 1,590,
i Schleswig—Holstein 1,225, i Nederländerna 2,150, i Frankrike 2,400, i
Lombardiet 3,000 inv., var motsvarande siffra för Preussen endast 919.

Att råda bot härför måste blifva regeringens förnämsta omsorg,
och befolkningssynpunkten är också den bestämmande för en stor del
af periodens kolonisationsarbete. »Anse menniskor», skifver Fredrik
Wilhelm I till den gamle Dessauern som tröst för de stora, illa sig förräntande
summorna, som Ostpreussens återupprättande kostat, »anse
menniskor för den största rikedomen». Att draga nya arbetare, handtverkare,
industriidkare, bönder, trädgårdsodlare, spinnare och dagaflönare
in i landet var hufvuduppgiften. Deraf motviljan att kolonisera med
inländingar; de funnos ju redan i landet, och med dem åstadkoms ingen
befolkningstillväxt. Medlen för en sådan måste beredas utifrån.

»Möjligheten att lyckas i dessa sträfvanden förefanns hufvudsakligen
i det religiösa trycket i de katolska länderna och den större toleransen
i Preussen. Men detta hade icke varit tillräckligt. Utvandringen var
flerstädes förbjuden och dessutom i följd af samfärdselsförhållanden
förenad med betydande svårigheter. Endast en systematisk värfning
af invandrare, en statlig organisation af agenter och myndigheter, af
mötande ryttarekolonner, beviljande af reseunderstöd och någon tids
inqvartering, löften om allehanda förmåner och skattefriheter kunde

sätta mängden i rörelse mot ett land, hvars naturförhållanden redan
voro de flesta kolonisterna afskräckande. Intet tillfälle måste derför
tillåtas gå obegagnad t förbi. I Fredrik den Stores korrespondens med
sina kammarpresidenter ser man också, hur han uppmärksammar hvarje
olycka i grannlandet Sachsen. En stad har brunnit, — genast befallning
att söka vinna folk derifrån. Skatterna ha blifvit förhöjda och utöfva
ett oerhördt tryck, — genast inskärper han, att denna stämning måste
begagnas. Och då nu andra stater fullfölja liknande kolonisationstendenser,
så gäller det att med sina edikt och patent vara den förste,
att hemligt sprida dem så vidt som möjligt eller få dem in i oafhängiga
främmande tidningar. Det gäller att ha de bästa agenter i Amsterdam,
i Frankfurt, i Regensburg, i Genöve. Men framför allt gäller det att
locka genom en god förvaltning och rättsskipning, genom fullständig
säkerhet till person och egendom».

»Att draga menniskor in i landet var sedan den Store Kurfursten
den statliga befolkningspolitikens första synpunkt; att höja industri och
handel den andra; först i tredje rummet kommer vinnandet af brukare
och arbetskraft åt jorden. Stadskolonister öfverväga derför i den äldre
tiden; först vid Ostpreussens återupprättande efter pesten i början på
1700-talet träder landsbygdens kolonisation i förgrunden. Under Fredrik
den Store höllo de båda intressena hvarandra i jemvigt».

»Tanken att genom anläggandet af bondgårdar motarbeta de stora
herregodsens utveckling är icke främmande för I redrik den Stores
politik, liksom den redan under Fredrik I spelat en roll i ett försök
med domänernas parcellering och parcellernas upplåtande på ärftligt
arrende. Men i det stora hela träder den dock tillbaka för andra.synpunkter.
Den bestående fördelningen af jorden anses som något giivet
och sjelfklart. Der lämplig mark förefinnes, anläggas nya domäner
och bosättas derå så många bönder och småbönder, som »Vorwerkets»
(kungsgårdens) brukande kräfver. Man uppmanar och förmår adel och
kloster att likaledes bosätta odlare å sin mark, men man köper hvarken
deras utgårdar till kolonisationsändamål eller förmår dem med allvar
och eftertryck att inskränka sina possession^’ eller ens att återställa
bondgårdarne, som de befunno sig före 1018. Man är glad, rm man
kan hindra ytterligare ”Bauernlegen”. Vid fördelningen af disponibla
domäner gäller det att skapa möjligast många lägenheter för sa många
personer som möjligt».

Den afgörande synpunkten är sålunda befolkningens tillväxt, och
detta mål blir också med framgång uppnådt. Af 21/2 million menniskor,
Preussens befolkning år 1740, torde 300,000 ha varit invandrare och

deras afkomlingar; för år 1786 räknar man af Preussens 572 millioner
1 million till denna kategori.

Politiken att värfva menniskor hvar helst sådant var möjligt tar
också sitt uttryck i kolonisternas nationalitet. Denna företer den mest
vexlande blandning. Nästan alla Europas länder lemnade sitt bidrag
härtill, ehuru det tyska elementet var det öfvervägande. Den vigtigaste
främmande invandringen voro de 20,000 franska reformerta, som under
åren 1672—1700 hngo en fristad i landet. För öfrigt voro schweizare,
pfalzare, salzburgare, schwabare betydelsefulla bidrag. Men inländingar
äro heller icke uteslutna, och deras antal stiger i samma mån, som jemte
befolkningsökningen äfven andra hänsyn göra sig gällande. Särskildt
till ödeshemman var hvem som helst välkommen. Fredrik II stadgade,
att storbönder med flera hemman skulle dela gården mellan flera söner
och särskildt afträda ett hemman åt den af dem, som tjenat som soldat
(»Abbau der zweiten Hufe»). Vid den omfångsrika delningen och arfsarrendeupplåtelsen
efter sjuåriga kriget af sämre och mera aflägsna
domäner afsågos äfven talrika inländingar. Med sådana, såsom bekanta
med land och folk, klimat och jord, seder och förhållanden, voro också
myndigheterna mest belåtna. Öfver utländingarne klagades ofta; värfningsifvern
medförde gifvetsvis, att man icke var så nogräknad med
kolonisternas personliga egenskaper. Materialet måste dessutom försämra
sig, då man som under Fredrik den Store icke så mycket lät
kolonisationen bero på tillgången på lämpligt folk, som man fastmera
efter en bestämd plan årligen skulle bosätta ett visst hundratal familjer.
Och det måste blifva ringare, i samma mån, som andra stater förbjödo
utvandringen eller på Fredriks befallning förskonades från en dylik värfning
eller ock sjelfva följde Preussens exempel och till och med erbjödo
ännu större kolonistförmåner. En stor del af invandrarne befann sig
emellertid på en betydligt högre sedlig och intellektuel kultur än i genomsnitt
Preussens förutvarande invånare, och den förmögenhet de medförde
var icke heller obetydlig.

Den för kolonisationen nödiga marken erhölls icke allenast af kronojord;
äfven de stora godsegarne lemnade sitt bidrag härtill. Deras allt
mer växande makt öfver sina bönder hade regeringen under hand sökt
ställa under statens kontroll och uppsigt, och mot indragandet af bondgårdar
under latifundierna utfärdades energiska förbud. Försök gjordes
till och med att återställa smågårdarne, såsom de beftinno sig före
1618, men motståndet var för starkt. Regeringen måste nöja sig med
att då och då kunna förmå adeln och kyrkan att bosätta småbönder,

torpare och trädgårdsodlare vare sig i de forna böndernas ställe eller
på skogsmark och ödesland. Särskildt Fredrik den Store utvecklade
en stor energi härutinnan, isynnerhet efter sjuåriga kriget och i Schlesien,
der domänerna voro få och tillfället till statlig kolonisation sålunda
ringa. Schlesiéns adelsmän och abboter kunde icke på bättre sätt förvärfva
sig konungens bevågenhet än genom att anlägga byar och kolonier.
En. deklaration af år 1773 ordnade förfarandet härutinnan; konungen
lofvar jordegarne för hvarje ny lägenhet en godtgörelse af 150
thaler. Såvidt möjligt böra endast utländingar antagas; alla antagna
skola vara frie män och fritt förfoga öfver sin egendom, men stå under
godsherrens jurisdiktion. Hvarje lägenhet finge i åker, äng och trädgårdsland
uppgå till 8—20 Morgen1), och hvarje nyanlagd by skulle
innefatta åtminstone sex sådana possessioner. Nya skatter till staten
skulle kolonierna icke betala och af godsets grundskatt blott svara för
hvad som belöpte sig på deras jord.

Den hufvudsakliga kolonisationen försiggick emellertid å kronans
jord, liksom å de till staten återfallna ödeshemmanen samt å mossar
och sankmarker, öfver hvilka regeringen tillskref sig dispositionsrätt, trots
att kommuner och godsegare hittills innehaft vissa nyttjanderättigheter,
för hvilka också godtgörelse sedermera på ett eller annat sätt lemnades.

Utförandet skedde öfvervägande af myndigheterna sjelfva och på
statens bekostnad. Under Fredrik II:s senare regeringsår ålades domänarrendatorerna
såsom arrendevilkor att på egen bekostnad bosätta ett
antal kolonister.

Om storleken af det område staten hade till sitt förfogande saknas
fullständiga uppgifter. Domänbönderna angifvas år 1710 till Va—V* af
samtliga bönder. I Ostpreussen och Litthauen uppgifves för 1722, att
adeln förfogade öfver 48,009 och kronan öfver 123,156 hemman (»Hufen»).
Hennes myndighet öfver desamma var särdeles vidsträckt; dåliga brukare
kunde afhysas och ersättas med andra och bondens hemmantal
ökas eller minskas, såsom ändamålsenligheten kräfde. I provinsen Magdeburg
kunde kronan direkt förfoga öfver mer än hälften af landsbygden.
Här liksom i Kurmark kunde regeringen icke blott föreskrifva
bönderna den s. k. »Abbau der zweiten Hufe» (se ofvan sid. 4), utan
hon disponerade äfven öfver de stora utmarker, som endast hvart
6:te till 12:te år brukades.

Om arealen af ödeslandet — ett för öfrigt särdeles vexlande begrepp,
— hvilket företrädesvis utgjorde kolonisationens föremål, äro siffer -

'') 1 Morgon — 0,25 liar.

uppgifterna synnerligen motsägande, men den synes emellertid hafva
varit mycket betydlig.

I afsende på afdikningar, invallningar och öfriga s. k. »Meliorationen»
intaga Hohenzollarnes åtgöranden ett särdeles framstående rum. Redan
den Store Kurfursten och Fredrik I vidtogo betydelsefulla mått och
steg i detta hänseende. Men ännu mera storartad var deras efterträdares
verksamhet härutinnan. Fredrik Wilhelm I afdikade 1718—19 den Rhinoch
Havelländska myren (»Luch»), ett område om 22 qv.-mil. 72 mil
diken jemte stora dammar, slussar och vägar anlades. Under Fredrik
den store afdikades under åren 1740—55, utom mindre mossar, der 25
nya byar anlades, den 11 qv.-mil stora Oder-»Bruch». Här erhöllos
(»en ny provins i fred» enligt konungens eget yttrande) 225,000 Morgen
odlingsmark. I 43 nya kolonier bosattes 1,200 familjer på en mark,
som sedermera blifvit en af Nordtysklands fruktbaraste. Af Netze- och
Warthe-»Bruch» vunnos (1767—1785) 95,201 Morgen odlingsmark, hvaraf
68,740 utlemnades till kolonister. År 1785 funnos här jemte 51 gamla
byar 94 nya, jemte 1,088 äldre jordbrukare 1,755 nya kolonistfamiljer.
Lägger man till dessa stora företag senare landvinningar vid Weichsels
utlopp och betydande odlingsarbeten i Ost- och Westpreussen, i Priegnitz,
i Halberstadtland, vid Stettiu, i Altmark, vid Netze m. fl. trakter, så
torde 60—80 qv.-mil odlingsmark på detta sätt hafva tillförts den
preussiska staten. I

I afseende på användningssättet af den jord kronan sålunda på ett
eller annat sätt förvärfvade har den äldre preussiska politiken vacklat
mellan tvenne olika system. Tidtals ha sträfvandena gått ut på att
bilda nya domäner, som på viss tid utarrenderades; tidtals lades mera
an på att af kronojorden skapa hemman och lägenheter för bönder,
småbönder och torpare, som mot en fast »årsränta» (Erbzins) under
vissa dispositionsvilkor erhöllo jorden på ärftligt arrende, det s. k.
»Erbpacht». Allteftersom finansernas blomstring eller landets och befolkningens
välmåga var den afgörande synpunkten, var det ena eller
det andra sträfvandet öfvervägande.

Anda till midten af 17:de årh. hade de preussiska liksom i allmänhet
de tyska domänerna förvaltats för kronans egen räkning. Först år
1650 förekommer utarrendering på viss tid, hvilken ar 1700 i allmänhet
utgjorde 6 år. Vid denna tidpunkt började emellertid andra grundsatser
att göra sig gällande. Geh.-kammarrådet v. Luben föreslog domänernas
styckning och utarrendering på ärftligt arrende. Härigenom
skulle af en medelstor domän, som hittills gifvit 500 thaler i arrende

samt födt 50 kor och 750 får, kunna bildas 12 större och 5 mindre
lägenheter. Dermed skulle man äfven kunna erhålla åbor å de gamla
ödeshemmanen, som nu i allmänhet brukades af domänarrendatorer; i
Preussen läge eu tredjedel af alla hemman öde, på hvilka tusentals
familjer kunde lifnära sig. Förslaget kom till verkställighet, och dess
syfte att skapa medelstora och små bondelägenheter genomfördes i
början med all önskvärdhet. I provinsen Magdeburg betalades jemte
50—100 thaler handpenning (»Erbstandsgeld») per hemman allt efter
markens godhet 8—30 thaler i årligt arrende. Arfsarrendatorerna å en
och samma domän voro solidariskt ansvariga för arrendena; deremot
egde de rätt att med konungens samtycke afhysa en arrendator, som
uppförde sig illa, icke brukade sin jord ordentligt eller blef sitt arrende
skyldig, och sätta en annan i hans ställe. Arrendatorn kunde sälja sin
jord med Amtskammarens tillstånd; denna egde förköpsrätt.

Redan 1704 medgafs emellertid vederbörande myndigheter att, der
lämpliga arfsarrendatorer icke funnes att tillgå, öfverlåta hela domänen
åt en »entreprenör», som sedermera derå fick bosätta de särskilda familjerna.
Och ju större bristen blef på dugliga bondearrendatorer och ju
mer embetsmännen sjelfva fingo öfvertaga hela domänen, dess mer förvandlade
sig den ursprungliga kolonisationstanken till ett rent bortslumpande
af kronojord till förmån för embetsmän, gunstlingar, äfventyrare,
större kapitalister och välmående skråmästare från städerna.
Efter tio års användning hade arfsarrendet sålunda endast skapat ett nytt
slags riddaregodsegare, men icke ökat bondeståndet. Härjemte började
den finansiela synpunkten att vinna öfvertaget. till och med öfver den
befolkningspolitiska. Det betonades särdeles starkt, att domänerna icke
lemnade samma afkastning som förut under tidsarrendeperioden. På
dessa grunder upphäfdes år 1710 temligen brådstörtad! de lubenska anordningarne.

Återgången till tidsarrende försiggick så mycket lättare, der på
nyss angifven anledning ingen styckning af domäner egt rum. Af de
talrika ödeshemmanen, som under tiden erhållit åbor, förblefvo emellertid
många, som icke lågo särskildt gynsamt till för kungsgårdarne, i sina
innehafvares ego. Likaledes förblefvo många parcellerade domäner
delade; innehafvarne måste endast nöja sig med att förvandlas till
tidsarrendatorer.

Under Fredrik Wilhelm 1 fortfor samma tendens, som upphäft arfsarrendet,
att vara rådande. De finansiela intressena fordrade den största
möjliga afkastning af domänerna liksom deras utvidgning och förökande.
Det senare skedde genom inköp af riddaregods och nya domäners bil -

dande; den högre afkastningen erhölls genom utarrendering på tid till
det nybildade »generalförpaktareståndet», som med hög teknisk skicklighet,
stora kapital och modern företagsamhet förenade erforderliga embetsmannaegenskaper.
Vid den nya fördelningen af ödeslandet i Litthauen
på 1720-talet, föreskrefs sålunda, att endast så många nya byar skulle
anläggas, att domänerna blefve tillräckligt försedda med arbetskraft.

Under Fredrik den store tar deremot domänpolitiken en ny riktning.
Domänernas förstorande upphör helt och hållet; konungen förbjuder
uttryckligen vidare inköp af riddaregods. Visserligen anläggas här och
hvar på den nyupptagna odlingsmarken kungsgårdar, som sedermera
utarrenderas; så t. ex. upprättades å Warthe-myren ett antal s. k. »entrepriser»,
d. v. s. domäner, som upplätos åt en större entreprenör med
vilkor att å en del af desamma bosätta ett större antal kolonister. Men
i det stora hela användes den disponibla marken till bondekolonisation.
Många domäner styckades till och med, isynnerhet efter sjuåriga kriget,
och Lubens arfsarrendering kom till förnyadt användande. Så skola å
de små neumarkska domänerna 108 och i Hinterpommern 238 familjer
blifvit bosatta. I Kurmark anslogos 1763 46 domäner till utparcellering
åt 240 bonde-, 123 småbonde- och 57 torplägenheter. Ofta öfvertogs
domänen af en s. k. »arfsförpaktare», som på sin bekostnad bosatte
kolonisterna. Under åren 1775—78 skola 529 bonde- och öfver 1,000
torparefamiljer hafva bosatts på i årsarrende utlemnade domäner. I
Ostpreussen förfors på samma sätt. 1 Westpreussen indrogos »starostierna»,
d. v. s. de stora domäner, som voro anslagna de högsta embetsmännen
till aflöning, och förvandlades till byar. För denna provins hade
konungen äfven för afsigt att inköpa polska adelsgods till kolonianvändning,
— en tanke, som ett sekel senare kom till utförande.

Under hans efterträdare fortsattes visserligen arfsarrenderingen af
enstaka domäner i de gamla provinserna, men i de nya polska slog
kolonisationstanken om i sin motsats. De stora indragna starostierna
och andliga godsen blefvo, i stället för att tjena till grundval för tysk
bondekolonisation, bortskänkta till »förtjena» män, d. v. s. hofvets och
ministrarnes gunstlingar, eller bortslumpades de genom bestickning af
underordnade myndigheter. I 52 »portioner» öfvergingo 241 domäner,
lågt värderade till 20 millioner thaler, för 3,5 millioner i enskildas händer.

De förmåner, genom hvilka främlingarne skulle förmås att inflytta
i landet voro särdeles vexlande. Ju beredvilligare kolonisten var, dess
mindre ansåg man sig kunna erbjuda honom. Hvad som vanligen lemnades
torde emellertid ha varit följande.

Såväl stads- som landskolonister beviljades: a) i reseunderstöd 2

groschen per person och mil; b) tullfrihet för allt medfördt; c) byggnadshjelp,
vare sig fritt virke eller till och med färdig bostad eller s. k.
»frihetspenningar» (ända till 23 procent af bygnadskostnaden); d) 2—15
frihetsår från statliga skatter och kommunala besvär samt från stämpelskatt,
domstolssportler m. m. Derjemte värfnings- och enrolleringsfrihet,
i senare tider i allmänhet för tre generationer.

Jordbrukaren erhöll utom marken ofta erforderlig boskap, utsäde
och redskap, stundom jorden förut uppbrukad och besådd. Kostnaderna
för en familjs bosättning, som i medeltal beräknades till 600 thaler, uppgingo
emellertid ofta till öfver 1,000.

Sjelfva bosättningen skedde i allmänhet i byar. 1721 bestämdes
för Ostpreussen, att hvarje by icke finge innehålla mer än 24—30 odlingsbara
»kölmische Hufen» (å 30 Morgen), af hvilka hvarje bonde skulle
erhålla 2 jemte rikligt trädgårdsland samt ängs- och betesmark. Byn
skulle sålunda omfatta 12 —15 gårdar jemte ett antal smålägenheter.
För befordrandet af ett godt Barnlif inom byn sökte man i allmänhet
att endast sammanföra genom landsmanskap befryndade personer. Fredrik
den Store uppgaf sina försök att germanisera Westpreussen genom
införandet i hvarje by af 2—3 tyskar. Deremot sökte man sätta storoch
småbönder samt torpare jemte hvarandra. Redan domänernas behof
af olika slags arbetskraft fordrade detta; de smärre jordbrukarne lemnade
de s. k. »Hand»-, de större »Spann-dienste» (personliga och ökedagsverken).
Men äfven de stora gårdarnes, liksom skogs- och odlingsarbetena
påkallade de små brukarnes biträde. I allmänhet var likväl
antalet smålägenheter för stort; särskildt på dålig skogs- och sandmark
saknades ofta behöflig ängs- och betesmark och äfven tillfälle till biförtjenst.
Den befolkningspolitiska synpunkten gjorde sig ännu alltför
mycket gällande.

Privaträttsliga tjenstbarlieter ålades kolonisterna endast i den mån
kungsgårdarnes behof sådant kräfde, högst tre, flerstädes blott ett dagsverke
i veckan. Deras upphäfvande eller förvandling i penningar utverkades
emellertid ofta, och under Fredrik den Store ålades de icke
mera, utan man sökte, ^i, vidt möjligt, antaga alla domänbönderna »på
tj en stepenningar».

I öfrigt betalade kolonisterna — utom s. k. »kontribution» — en
årlig arfsränta, hvilken emellertid först efter ett visst antal år erlades till
sitt fulla belopp. Vid jordens öfvergång i annan hand förekommer
stundom ett »laudemium», ehuru af ringa höjd. Deremot var ansvaret
för arfsräntans erläggande mycket strängt; kolonisten måste ställa all

Jordbrukshig. i Preussen o. Storbåt. *

sin egendom som säkerhet, och två års försummad inbetalning medförde
lägenhetens förlust.

Arfsräntans belopp bestämdes efter den utrönta nettoafkastningen.
Fredrik Wilhelm I stadgade, att på första klassens jord bonden skrdle
betala hälften, på den sämsta femtedelen af denna afkastning. Längre
fram gälde den senare bestämmelsen som regel för alla mer aflägset
belägna lägenheter; på de bättre det dubbla och ofta fyra gånger så
mycket.

Lägenheterna öfverlätos kolonisterna till ständig nyttjanderätt och
med temligen fri dispositionsrätt, dock icke till verklig egendom. Stundom
voro icke de enskilde invandrarne, utan hela kolonistkommunen
den egentliga mottagaren. För de franska byarne gälde t. ex., att, om
en familj utdoge, jorden återföll till kommunen, som egde att öfverlåta
den åt en ny »refugié». De ostpreussiska och schweiziska (senare äfven
de nassauska, pfalziska och salzburgska) kolonisterna förpligtade sig till
solidariskt ansvar för sina utskylder och besvär, men fingo med kammarverkets
medgifvande afhysa dåliga eller liderliga åbor och vid åboledigheter
bland sig sjelfva utse en ny.

För de enskilde kolonister, som icke stodo under en dylik samfundskontroll,
bestämdes 1754, att före tredje generationen ingen utarrendering,
förpantning eller föryttring finge ega rum utan kammarverkets
medgifvande. I arfsrättsligt hänseende gälde en slags »Anerbenrecht»;
en af arfvingarne egde att öfvertaga lägenheten till hälften af dess
värde. Han utsågs af amtet, der fadern icke gjort valet bland barnen.
Amtmannen utöfvade derjemte en allmän patriarkalisk uppsigtsrätt. Stränga
straff gälde för kolonisternas »desertion» och dåliga skötsel af sin
ekonomi i allmänhet. De voro underkastade många andra inskränkningar,
som först i början af innevarande århundrade bortföllo. —

Af de 400,000 kolonister, som Preussen erhöll under 17:de och 18:de
årh., beräknas hälften hafva bosatts på landsbygden* 30—40,000
»spannfähige» bondgårdar och 100—120,000 smålägenheter torde hafva
uppstått. Den härtill upplåtna marken beräknas till 2V2—3 mi 11 Morgen.

Ostpreussens återupprättande under Fredrik Wilhelm I anses hafva
kostat 6 null thlr eller lika mycket som statens dåvarande årsinkomst.

Fredrik den Stores utgifter för kolonisation uppskattas till 25
mill. thlr.

Hvad beträffar resultaten af denna storartade verksamhet, så kan
det icke bestridas, att de på många håll motsvarade de gjorda förväntningarne.
Att de emellertid icke öfver allt fingo samma gynsamma

utgång, berodde på särskilda omständigheter och det för perioden egendomliga
förfaringssättet. I främsta rummet afsåg kolonisationen ödeshemman
eller ännu ouppodlad mark, der nybyggaren hade att öfvervinna
svårigheter af alla möjliga slag. Bostäder saknades, marken
måste röjas från frodigt ogräs och invecklade eganderättsförhållanden
regleras. Ofta var reglerande af flodaflopp och afdikningsförhållanden
af nöden, — företag, som kräfde mångårigt arbete.

De många inskränkningar i nyttjanderätten, som kolonisterna voro
underkastade, bidrogo heller icke att skänka dem den rätta arbetslusten;
särskildt gälde detta om de många blott på tidsarrende antagna
åborna.

Bristen på medel hindrade ofta kolonisationens utförande på det
ursprungligen planlagda sättet. Detta var isynnerhet händelsen under
Fredrik den Store, som för öfrigt var bevågen att öfverskatta den
menskliga arbetskraftens förmåga att lyckas utan större yttre hjelp.

Sjedfva sättet för kolonisternas inkallande medförde, såsom redan
ant.ydts, att deras egenskaper och förhållanden icke alltid blefvo tillräckligt
pröfvade. Jemte många dugande och arbetssamma krafter
inkommo också en del tvetydiga och rubbade existenser, som icke blott
sjelfva gingo under, utan äfven verkade som en kräftskada på de
öfriga. Att för öfrigt många af de bästa ganska snart efter sin bosättning
fattades af missmod, är förklarligt nog. Dels hade de gjort
sig öfverdrifna föreställningar om markens godhet, dels alltför stora
förhoppningar på lindriga tjenstbarheter; dels erforo de obehag af
myndigheternas sträfhet, godtycke och oredlighet, hvilket regeringen
oaktadt all stränghet icke lyckades helt och hållet afhjelpa. Lägenheterna
voro heller icke i början ordentligt uppskattade, utan hvar och
eu erhöll sin bestämda areal utan hänsyn till markens godhet och
hans egna driftsmedel, hvaraf missnöje gifvetvis snart måste uppkomma.

II.

Domänparcelleringen 1835—1885.

För den nyaste tidens preussiska kolonisation är hvarje afsigt att
befordra befolkningstillväxten främmande. Utländingar inkallas sålunda icke
mera; bondens egen afkomma lemnar tillräckligt material för nya jordbrukare.
Hvad som deremot nu i främsta rummet åsyftas är skapandet

eller stärkandet af ett sjelfständigt bondestånd, af större och mindre bönder
och torpare för att dermed upphäfva det skadliga inflytande på statslifvet,
som ett fåtal större possessioner utan en dylik motvigt förr eller
senare måste framkalla. Det gäller numera eu sundare fördelning af
jordegendomen. Parallelt härmed går eu sträfvan att genom ökad
lätthet för landtarbetaren att erhålla en egen torfva tillförsäkra jordbruket
nödig arbetskraft och hämma invandringen till städerna liksom
utvandringen öfver hafvet. Fortlarande söker staten vinna kolonisationens
ändamål genom användande af domänmark, men han nöjer sig
icke med jordens utarrendering på tid eller med ärftlig besittningsrätt,
utan börjar under inflytande af nyare finanspolitiska grundsatser stycka
och med full eganderätt öfverlåta vissa domäner.

Den första anledningen till domänparcelleringen på 1830-talet. gaf
det sorgliga tillståndet i Neuvorpommern. Här hade sedan 16:de
århundradets slut med landsherrens aftagande myndighet det förut
välmående bondeståndet småningom tillintetgjorts af de stora jordegarne.
1645 medgaf svenska regeringen »Grundherrarne» att indraga
bondgårdarne med vilkor, att de sjelfva brukade dem eller bildade utgårdar
af dem. Detta s. k. »Abmeiern» tog sedan alltmera öfverhand
och begagnades, jemte hänsynslös utsugning af bondgårdarne, af ridderskapet
för att upphjelpa sin af krigen undergräfda ekonomi. De
återstående sjelfegande bönderna ruinerades nästan alla af krigen och
oroligheterna i 18:de årh. Efter lifegenskapens upphäfvande 1806 var
svenska regeringen betänkt på att genom domänparcellering upphjelpa
bondeståndet, men kriget med Frankrike och landets besättande af
fienden hindrade planens utförande, och den af Napoleon bortskänkta
betydliga delen af domänerna kunde enligt fredsvilkoren icke indragas.
Detta skedde likväl efter det nya krigsutbrottet, men snart derefter
bortskänkte Karl XIII särdeles frikostigt domäner till sina officerare
»för deras medverkan till Europas befrielse från det allmänna förtrycket».
Ehuru de nye egarne skyndade sig att sälja godsen till
sina arrendebönder, var dermed för bondeståndets återupprättande
föga vunnet.

^Preussiska regeringens upplåtelser af domäner på årsarrende efter
1815 förmådde heller icke att synnerligen stärka bondeståndet, och
1830- och 40-talens domänpolitik såg sig sålunda tvungen att anlita
kraftigare medel. Detta skedde genom att i Neuvorpommern och på
Riigen, jemte det att många små utgårdar såldes ostyckade, domänerna
Gross-Elmenhorst, Sievertshagen, Tran tow och Neuendorf föryttrades
parcellvis i ändamål att derå grunda bonde- och smålägenheter.

På domänchefen Ladenbergs förslag styckades och såldes 1835 de
båda förstnämda domänerna. Vilkoren voro: lägenheterna skulle afyttras
till dugliga jordbrukare, särskild! till sådana, som utmärkt sig såsom
domänarrendatorer. De skulle säljas under hand mot en afkastning^!
motsvarande jordränta, af hvilken ''/. skulle aflösas under tre år, men
de öfriga Va såsom domänränta blifva stående, ända tills köparen vore
i stånd att småningom aflösa dem.

1 Gross-Elmenhorst anlades 5 bondgårdar från 227 till 252 Morgen
och 5 torp från omkr. 1 till 3 Morgen; förut funnos 3 gamla torp från
5—10 M. I allmänhet såldes lägenheterna under hand; endast 2 torp
gingo på auktion. Här liksom vid de öfriga föryttringarne synas prisen
ha varit skäliga.

I Sievertshagen bildades 5 bondgårdar och 4 torp, de förras storlek
vexlade från 210 till 336, de senares från 6 till 12 Morgen. Bondgårdarne
såldes under hand, 2 torp öfverlätos till sina förra innehafvare,
2 gingo på auktion.

Af Lieschow och byn Mursewiek upprättades 1842, sedan för
kungsgårdens räkning 2,651 Morgen undantagits, 20 bondgårdar och
23 torp. Deraf kommo på Lieschow 14 bondgårdar från 58 till 175
Morgen, utom 240 M. gemensam betesmark, och 11 torp från 2 till 3
M., utom 82 M. betesmark; i Mursewiek 6 bondgårdar från 67 till 94
M. (jemte 80 M. till bete), och 12 torp från 4 till 5 M. (utom 14 M.
till bete.) Torpen såldes under hand; betalningen skulle erläggas under
tre år. Bondgårdarne utarrenderades till en början, medan frågan
om öfverlåtelse till årsarrende eller till egendom ännu var oafgjord,
men lemnades redan 1843 till sina innehafvare såsom egendom, dock
med vissa inskränkningar i föryttringsrätten och mot en outlöslig jordränta,
uppgående till Ve af nettoafkasfningen.

På domänen Trantow upprättades 1849 med ungefär samma arealer
som i Lieschow 13 bonde- och 12 torplägenheter, hvarjemte 8
äldre torp under hand afyttrades till sina förre innehafvare. Bland
vilkoren märkes här, att ett vite (V4 af köpeskillingens belopp) utsäftes
för det fall, att köparen icke uppfört erforderliga byggnader, samt beträffande
betalningen, att V4 af köpeskillingen skulle erläggas kontant,
V4 inom ett år och återstoden inom tre år efter öfverlåtelse!!. Ogulden
köpeskilling skulle förräntas med 5 %. Föryttring å auktion börjar
nu användas i stället för försäljning under hand.

Samma år och på enahanda vilkor parcellerades äfven Neuendorf.
Här upprättades 10 bondgårdar från 80—140 Morgon och 15 torp

från 1—8 M.; 4 småbondgårdar från 50—52 M. funnos förut och såldes
under hand åt sina förre innehafvare.

Det finansiela resultatet af alla dessa parcelleringar var särdeles
gynsamt. De under de senaste arrendeperioderna inbetalda arrendena
hade inbragt tillsammans 8,493 thaler. I domänräntor och 4 procents
ränta å köpeskillingarne erböllos nu årligen 12,377 thlr, sålunda ett
årligt plus af 3,938 thlr (eller 46,6 %). Och om också arrendena varit
särdeles låga, så bör vinstkontot å andra sidan ökas med de nye egarnes
grundskatt, med kronans befrielse från husens underhåll och med
de två stora områden, som vid parcelleringen tillföllo statens skogsmark.

De första innehafvarne synas i allmänhet hafva hållit sig qvar i
sin besittning. Betalningsanstånd med domänräntor och köpeskillingar
hafva jemförelsevis föga förekommit.

Såsom fel i parcelleringens utförande har emellertid anmärkts, att
betalningsvilkoren i Trantow och Neuendorf varit för hårda, att man
vid de enskilda lägenheternas förseende med areal förfarit inkonseqvent,
att valet af köpare varit otillfredsställande, att föryttrings- och delbarhetsinskränkningar
för lägenheterna saknats, — allt förhållanden, som
medfört, att den åsyftade framgången här och hvar uteblef. Som köpare
hade ofta antagits förutvarande inspektörer å större gods, personer,
som icke visade sig vara vuxna de små jordbrukarnes hårda personliga
ansträngningar och derför ofta misslyckades. Köparnes förmögenhetsförhållanden
synas icke hafva underkastats tillräcklig pröfning.
Saknaden af ofvannämnda inskränkningar har särskildt visat sig menlig
i Trantow och Neuendorf. Nästan öfverallt har den af regeringen faststälda
jordfördelningen snart förändrats. Styckningar liksom sammanläggningar
hafva öfverallt tagit öfverhand, så att knappast någonstädes
den ursprungliga fördelningen qvarstår. De flesta possessionerna hafva
gått genom tredje, fjerde hand, och knappast någon lägenhet finnes
ännu qvar i sin ursprunglige innehafvares eller hans arfvingars eg o.

En ny parcelleringsperiod börjar i slutet af 1840-talet.

En talrik utvandring från de vestliga provinserna till andra verldsdelar,
hvilken man ville motverka genom bosättningar i hemlandet,
framkallade under åren 1845—46 förordningar, enligt Indika i motsats
mot dittills gällande grundsatser alla domäner i provinserna Preusen,
Posen och Pommern, hvilkas arrenden under åren 1847—49 utgingo,
skulle, så vidt jorden dertill vore tjenlig, utparcelleras till bondelägenheter
och på gynsamma vilkor under hand upplåtas åt lämpliga personer
ur de vestliga provinserna. Planen omfattades med lifligt in -

tresse, men utförandet synes icke hafva svarat deremot; resultatet blef
på det hela taget misslyckadt och försöket uppgafs slutligen helt och
hållet. De lediga domänerna såldes åt den mestbjudande, dock så
mycket som möjligt i parceller. Samma försäljningssätt — genom
auktion — iakttogs under åren 1849—52, då 23 domäner föryttrades.
Det visade sig emellertid särdeles svårt att till uppskattningsvärdena
motsvarande pris erhålla lämpliga köpare. I flertalet fall gaf det alternativa
anbudet af parceller och af domänen ostyckad för den senare
betydligt högre bild. Jemförelsevis bästa åtgången hade helt små, till torplägenheter
passande parceller. En mängd mindre parceller inropades i
regeln af köparen af hufvudparcellen och återförenades med denna.
Försäljningar, splittringar och sammanläggningar af parceller förekommo
öfverallt i betydligt antal.

I följd af dessa uppenbart ogynsamma resultat instäldes eller åtminstone
inskränktes parcelleringarne med år 1853. Domäner afyttrades
endast i det fall, att husens tillstånd fordrade alltför betydande byggnadskapital
eller domänen af en eller annan anledning icke egnade sig
att qvarblifva i statens hand. Under åren 1853—73 såldes endast 7
domäner, och någon starkare efterfrågan på jord, särskildt till bondgårdar,
synes dervid icke ha gifvit sig tillkänna. S. k. »ströparceller» funno
emellertid fortfarande en temligen god afsättning, och 1873 föreskrefs,
att till flitiga och ordentliga arbetare mindre parceller å domänerna
under hand och på lätta betalningsvilkor finge öfverlåtas. I arrendekontrakten
förbehöll sig också kronan, att i fall af behof arealer å 7
till 15 har finge ur arrendet utgå.

Först 1873 blef parcelleringssaken åter föremål för en lifligare behandling.
Frågan hade nu af särskilda anledningar blifvit aktuel; de
höga industriel arbetslönerna under åren 1872—73 hade framkallat en
stark invandring af jordbruksarbetare till städerna, mot hvilken rörelse
man i en inre kolonisation hoppades finna ett botemedel. Å andra
sidan gjorde sig behofvet af ett lifskraftigt bondestånd i östern, liksom
i allmänhet af medelstora och små egendomar såsom motvigt mot de
växande latifundierna, gällande med förnyad styrka. Ett förslag af
Miqucl m. fl. framkallade särdeles lifliga förhandlingar i AbgeordnetenHaus
med det resultat, att regeringen ännu samma år, 1874, beslöt sig
för nya parcelleringsförsök. Under 1875—70 komrno dessa till utförande
på de pommerska domänerna Upatel, Carrin-Mittelhof, Redebas
och Vorland.

Af dessa possessioner behöll kronan såsom domän en del af Vorlands
hela areal, 552,79 har, eller 290,9 har samt undantogos, för att

tillgodogöra sig de nya och goda byggnaderna, såsom två större egendomar
af Carrin-Mittelhofs areal 70 och af Redebas 157,3 har. Det
har emellertid anmärkts, att genom de senare undantagen en del af
den bästa jorden beröfvats de egentliga bondekolonisterna till förmån
för de större godsen, utan att man dermed vunnit någon säkerhet för
att dessa större egendomars köpare, endast pröfvade med hänsyn till
betalningsförmågan, voro så qvalificerade, att de kunde tjena till föredömen
för de mindre brukarne, något som antagligen blifvit fallet med
arrendatorer, såsom förhållandet i Vorland utvisar.

I öfverensstämmelse med sina önskningar erhöllo köparne sin jord,
oäfsedt ängsmarken, i ett skifte. Detta medförde, att den ene uteslutande
eller företrädesvis erhöll jord af första klassen, en annan sämre,
en tredje den allra sämsta; somliga åker, nyss fullständigt gödslad,
andra en mer eller mindre ogödslad mark o. s. v. Dessa olägenheter
ansågos emellertid öfvervägas af gårdssystemets fördelar, för hvilket
också vederbörande jordbruksbefolkning i allmänhet hade mest sympati.
Förslag om bosättning i byar med de enskilde egarnes jord i 2—3
skiften kunde ej vinna anklang.

Sjelfva jordfördelningen skedde på följande sätt. Det bildades

af Upatel

5 bondgårdar från 33,7 till 24,i har,

10 småbondgårdar » 15,4 »10 » ,

5 torp » 4,4 » 2,8 » ;

af Carriol-Mittelhof

3 bondgårdar från 31,5 till 26,6 har,

4 småbondgårdar » 15,7 » 14,3 » ,

23 torp » 6,2 » 1,2 » ;

af Redebas

11 bondgårdar från 29,l till 19,9 har,

8 småbondgårdar » 14,2 » 9,9 » ,

14 torp » 7,9 » 1,6 » ;

af Vorland

5 bondgårdar från 36,6 till 28,2 bär,

9 småbondgårdar » 16,9 » 13,3 » ,

7 ängsparceller » 1,4 » 1,3 » .

Beträffande bondgårdarne bär anmärkts, att deras areal, särskild! i

Redebas, tilltagits för liten. Både på grund af markens och vägarnes
beskaffenhet liksom i följd af sedvänja användas på hvarje pommersk
gård fyra hästar, hvilket kräfver en areal af minst 30 har. Ännu
skarpare klandras torpens areal såsom alltför vexlande (från 7,9 till 1,2
har) och på flera ställen olämplig. Särskildt hade de i Redebas kommit
att bilda en mellanklass mellan medelstora och småegendomar, som
hvarken gaf innehafvaren hans tillräckliga utkomst eller lemnade honom
tillräcklig tid öfrig att skaffa sig lönande biförtjenst. Det ogillas äfven,
att ängsparcellerna i Vorland utbjudits särskildt och att äfven andra
än kolonister fått tillfälle att inköpa dem. Följden hade blifvit, att de
stundom kommit i icke-kolonisthänder eller att kolonisterna genom den
starkare efterfrågan måst betala dem högre.

Såsom betalningsvilkor fordrades, att ''/« af köpeskillingen skulle
erläggas före öfverlåtelsen, Ve inom ett- år derefter och Va efter fem års
förlopp inom de derpå följande fem åren, i fem lika poster före den 31
dec. hvarje år. Det stod emellertid köparen fritt att äfven tidigare göra
inbetalning, vare sig af det hela eller af någon del, för så vidt anmälan
derom gjordes fyra veckor förut. Afbetalningarne fingo icke understiga
50 thaler. På ogulden köpeskilling skulle 5 proc. ränta halfårsvis betalas.
Erlades icke ränta eller afbetalning inom 14 dagar efter förfallotiden,
var hela köpeskillingen till betalning förfallen. Till bestridande
af auktionskostnaderna, köpekontraktets uppsättande, ogulden köpeskillings
intecknande m. m. hade köparen att erlägga en afgift af 3 proc.
af köpeskillingen. Betalningstidens korthet och räntans höjd ha varit
föremål för klander; en del lägenhetsinnehafvare ha också gjort sina
inbetalningar genom lån till lägre ränta hos enskilde. Äfven den nyssnämnda
3-procentsafgiften har man funnit oskäligt högt tilltagen.

Behöfliga vägar voro till en del redan på förhand utstakade; till
en del måste kolonisterna sjelfva förbinda sig att inom viss tid ha anlagt
sådana.

Det vid öfverlåtelsen befintliga halm- och gödselförrådet fördelades
särdeles godtyckligt. Medan kolonisterna på en domän fingo sådant till
öfverflöd, vållade bristen för de öfriga årslångt besvär och uppoffringar.
Det framhålles som billigt och äfven lätt utförbart, att gödseln, efter
hvars och ens areal, bort utdelas till innehafvarne af sådana skiften,
som enligt växtföljden skulle gödslats under försäljningsåret.

Om byggnaderna stadgades, att köparen vid vite af A af köpeskillingen
inom en bestämd tid skulle ha uppfört desamma. Bestämmelsen
tillkom i syfte att förekomma spekulation i egendomarne och
att försvåra deras sammanläggning och parcellering, liksom deras inköp

Jordbruksläg. i Preussen o. Stor brit. 3

af i närheten boende förutvarande jordegare. Emellertid har regeringen
ofta lemnat befrielse från denna skyldighet, der tydligen ingen spekulation,
utan endast arrondering afsågs och köparens redan innehafvande
byggnader voro tillräckliga äfven för den nytillkomna marken.

Deremot verkade sjelfva försäljningssättet — genom auktion — till
framkallande af en stark spekulation. Andra olägenheter af detsamma
voro omöjligheten att pröfva köparens personliga lämplighet samt sannolikheten
att på grund af täflande öfverbud inropssummorna skulle öfverstiga
jordens verkliga värde. Det har slutligen anförts, att, utan att
tillräcklig hänsyn tagits till lokala förhållanden och lokal efterfrågan och
utan att ytterligare spekulanter framkallats genom tillkännagifvanden i
tätare befolkade trakter och dylikt, parcelleringen skett »hals öfver
hufvud», hufvudsakligen som gärd åt en tillfällig strömning, som ifrigt
påyrkade företaget, om hvars. lyckliga utgång regeringen sjelf redan
från början misströstade.

Det finansiela resultatet framgår af följande siffror. För a) Upatel

b) Carrin-Mittelhof, c) Redebas, d) Vorland erhöllos i köpeskillingar:

a) 216,530, b) 182,526, c) 414,910, d) 144,331 mark. Kapitaliseras,
sedan grundskatt afdragits, till 4 proc. de förut erhållna arrendena, så
skulle dessa bli: a) 313,050, bj 182,615, c) 583,320, d) 207,179 mark.
Det var sålunda endast beträffande Carrin-Mittelhof, som kronan icke
gjorde någon förlust på företaget, ehuru det från regeringens sida framhölls,
att de hittills erhållna arrendena varit utomordentligt höga och
sannolikt icke stode att erhålla vid förnyad utarrendering.

Äfven vid denna parcellering visade sig saknaden af inskränkande
bestämmelser rörande parcellernas splittring och sammanläggning menlig
för bevarandet af den uppgjorda fördelningen. Tio år derefter hade
densamma flerstädes i hög grad undergått förändring.

För bedömandet af kolonisternas ekonomiska ställning lemnar afbetalningarnes
omfång någon ledning. År 1882 voro i Carrin-Mittelhof
24,67, i Redebas 4,78, i Vorland 15,37 och i Upatel 5,14 proc. af köpeskillingarne
oguldna. Betalningsanstånd måste isynnerhet beviljas i
Carrin-Mittelhof och i allmänhet mest åt dem, som inköpt flere lägenheter.

I allmänhet synas kolonisterna i Carrin-Mittelhof, oaktadt de börjat
med tillräcklig förmögenhet, icke hafva förkofrat sig, och för mången
har det till och med gått tillbaka; särskildt befinna sig de flesta torparne
i en synnerligen torftig belägenhet. Orsakerna anses ligga såväl
i bristande personlig lämplighet som i markens mindre goda beskaffenhet,
saknaden af gödsel och husens uppförande under en dyr byggnads -

period. För öfrigt lemnade försäljningen af denna domän det bästa
finansiela resultatet.

En gynsammare bild företer Redebas, ehuru här de flesta ombyten
af egare skett. Procenten välmående jordbrukare är högre än i CarrinMittelhof,
och inbetalningen af räntor och utskylder har i det stora hela
skett temligen regelbundet. Det bättre tillståndet har emellertid endast
varit möjligt genom brukarnes stora arbetsamhet, duglighet och ytterst
inskränkta lefnadssätt. Som olägenheter påpekas här, att öfver hälften
af egarne icke förut varit jordbrukare till profession och att de ofta
börjat med otillräcklig förmögenhet. Äfven har marken på flera ställen
varit svår att bearbeta, och de mindre lägenheternas areal har, såsom
redan antydts, varit alltför knappt tilltagen. En del af den bättre
marken hade förbehållits den undantagna större egendomen. Prisen
voro, särskildt för bondgårdarne, temligen höga och ojemna. Slutligen
är Redebas icke så synnerligen vällottadt med hänsyn till kommunikation
med större städer.

Ojemförligt bättre äro förhållandena i Vorland. Domänarrendatorn
har här varit, jordegarne ett välgörande föredöme. Endast tvenne föryttringar
ha egt rum, och dessa icke härrörande af obestånd. Innehafvare
synas kunna hålla sig qvar, om ock deras välstånd icke synnerligen
tillvuxit; det är emellertid temligen jemt fördeladt.

Som hinder för ytterligare framsteg anföres, att den bästa marken
undantagits för domänens räkning. Enär jernvägsbyggnad samtidigt
pågick, föll sig husens uppförande temligen dyrt. Kommunikationsförhållandena
äro heller icke gynsamma, och jordegarne synas slutligen
icke lefva nog inskränkt.

Det bästa tillståndet uppvisar Upatel, oaktadt jordbrukare i allmänhet
här börjat utan nämnvärd förmögenhet. Efter de första inroparnes
spekulationsförsäljningar har knappast någon föryttring egt rum.
Flera af bönderna ha redan lagt öfver betydliga summor. Äfven torpare
befinna sig i ett ganska gynsamt läge; de ha tillfälle till arbetsförtjenst
i den närbelägna staden Giitzkow, som i sin tur två gånger
om året förser jordbrukare med hö från sina betydande ängar.

Ytterligare fördelar ha varit, att köparne här lättare förskaffat sig
gödsel, att lägenheternas areal i allmänhet varit passande, marken särdeles
god och brukarne sjelfva i nästan ännu högre grad än i Vorland
varit sparsamma, nyktra, dugliga och arbetsamma personer.

III.

Räntego dslagstiftningen 1886—91.

A. Förberedande förhandlingar.

På det hela taget kan man icke säga, att 1870-talets domänparcelleringar
åstadkommit lysande resultat eller uppnått det med dem afsedda
ändamålet. Men, oafsedt detta, var regeringen, hvars sympatier
för förfarandet aldrig varit särdeles stora, äfven af andra skäl föga
böjd att gå vidare i parcelleringspolitiken. Utom det hinder, som i en
förordning af 1820 om domänernas förpantning för statsskulden till en
viss grad ansågs förefinnas och som redan vid föregående tillfällen anförts,
men nu med större styrka framhölls, ansåg man, att saken ytterligare
försvårades genom svårigheten att lösa de för lång tid uppgjorda
arrendekontrakten, genom domänernas behöflighet såsom mönsterjordbruk
och genom de förluster kronan skulle göra genom dyrbara byggnaders
fallande i värde. Domänföryttringen afstannade sålunda helt och hållet.

Behofvet att öka det egentliga bondeståndet, motarbeta utvandringen
såväl till städerna som öfver hafvet och på samma gång skapa en bofast
arbetarebefolkning qvarstod emellertid med oförminskad styrka och
gaf sig under det följande årtiondet på mångfaldigt sätt uttryck. I
litteraturen, i landtdagen, i »Landesoeconomiekollegium», i »Zentralmoorkommission»
återkomma nästan år efter år farhågorna för att det i
Preussen skulle bilda sig ett alltmera gapande svalg mellan stora latifundieegare
å den ena och ett af dem beroende landtproletariat å den
andra sidan. Om också jordfördelningen ännu på det hela taget vore
sund, så förefunnos likväl i enskilda trakter svåra missförhållanden, och
detta i motsatta riktningar. Medan i vestern parcelleringen flerstädes
hade gått till öfverdrift, så visade de stora egendomarne i de östra
provinserna fortfarande en tendens att öka sitt omfång på de smärres
och medelstoras bekostnad. Men en mellanexistens af besutna bönder,
ett bredt samhällslager, som bildade eu öfvergång från de stora jordegarne
ned till de egendomslöses massa, vore för en sund samhällsutveckling
oundgängligen nödvändig. Och en sådan bondeklass skulle i
sin ordning qvarhålla jordarbetarebefolkningen inom landet. I de många
smärre bondgårdarne skulle nämligen denne se någon utsigt till egen
förkofran, till att lyckas förbättra sin ställning redan på denna sidan
Atlanten. Arbetaren skulle känna sig mera hemmastadd, der förhopp -

ningarne att en gång sjelf kunna besitta en dylik lägenhet icke innebure
något alltför djerft eller osannolikt. Erfarenheten t. ex. från de
mecklenburgska domänerna och vissa trakter af Hannover, der lättheten
att förvärfva parceller förefanns, visade en långt mindre utvandring än
från de mecklenburgska riddaregodsen eller andra hannoveranska trakter,
der svårighet att erhålla jord var förherskande. Och i storegendomens
eget intresse läge det från jordbrukets synpunkt att till och med af sin
egen areal tillgodose parcellbehofvet. En sådan åtgärd vore välbetänkt,
icke blott för att försäkra sig om arbetskraft, utan äfven emedan de
flesta storegendomarne voro för störa för den intensiva kulturen, till
hvilken, om det tyska jordbruket ville behålla sina marknader, det nu
vore tidpunkten att öfvergå, för stora med hänsyn till de skulder, under
hvilka de trycktes, och för stora i tekniskt afseende, emedan utegornas
brukande knappt lemnade någon verklig behållning.

Men icke mindre vigtigt än att skapa en klass af små jordegare
vore det att bereda densamma ett varaktigt bestånd, men ett sådant
skulle knappast vara att ernå, så länge öfverlåtelse af jordegendom icke
kunde ske under andra än de enligt hitills gällande preussisk lag medgifna
former, — vanlig försäljning eller tidsarrende. Båda voro nämligen
förbundna med ganska betydande olägenheter.

Vid den förra afsade sig säljaren hvarje inflytande på den af honom
upplåtna egendomens framtida öde. Der han icke undantagsvis
förbehållit sig förköpsrätt eller i köpekontraktet låtit införa den bestämmelsen,
att lägenheten skulle förbli ett odeladt helt och icke få förenas
med andra, så vore han med köpeskillingens erläggande stäld utanför
saken. Lägenheten kunde utan hinder å hans sida öfverintecknas, utmätas
och af fordringsegaren parcelleras eller ock afyttras till personer,
som använde den på helt annat sätt än upplåtaren ursprungligen afsett.
Härom förelåge en allt annat än uppmuntrande erfarenhet från den
ofvan skildrade domänparcelleringen i Neuvorpommern.

Men försäljning mot kapitalbetalning försvårade också förvärfvet.
Köparen måste vid upplåtelsen ofta göra en betydande afbetalning och,
om också betalningsvilkoren i öfrigt kunde ställas drägliga nog, så
qvarstode alltid faran, att vid räntefotens stegring den intecknade resterande
köpeskillingen skulle komma att uppsägas. Endast temligen
kapitalstarka personer kunde derför begagna sig af detta upplåtelsesätt,
men det vore icke sådana, utan de många dugliga och sträfsamma, fastän
obemedlade, som den inre kolonisationen borde afse.

Ville man deremot göra upplåtelserna på tidsarrende, så bortföllo
visserligen försäljningens förstnämda olägenhet. Upplåtaren behölle

dispositionsrätt öfver lägenheterna. Han kunde vid arrendetidens utgång
försäkra sig om de lämpligaste personerna, och det läge i hans skön
att alltid upprätthålla lägenheterna i ändamålsenlig storlek, då parcelleringar
och sammanläggningar endast finge ega rum med hans begifvande.
Dermed vore kolonisationsföretagets bestånd i öfverensstämmelse med
grundläggarens afsigter garanteradt, och styckningens besvär och kostnader
hade icke, såsom ofta vid försäljning, blifvit utan nytta.

Men å andra sidan vore det en gammal erfarenhet, att tidsarrcndet
för smärre lägenheter innebure stora nackdelar. Arrendatorerna vore
merendels dåliga brukare, som blott sökte sin egenfördel och af fruktan,
att deras på jorden nedlagda ansträngningar icke skulle komma dem
och deras barn till godo eller detta åtminstone endast mot förhöjd arrendea
fgift, oftast visade föga håg för jordens rationela kultur. Den
låga arrendeafgift, som derigenom erhölles, skulle dessutom ytterligare
förminskas genom upplåtarens skyldighet att hålla husen i godt stånd
och genom de nedsättningar i eller befrielser från afgiften han vid arrendatorns
motgångar (öfversvämningar, eldsvådor, kreaturspest o. dyl.)
icke kunde undgå att medgifva.

Det saknades sålunda i den preussiska agrarlagstiftningen en institution,
som tillfullo kunde tillgodose de uppstäda fordringarne på en
för tidsförhållandena passande öfverlåtelseform, en institution, som förenade
den stadgade besittningsrättens intresse för jordens omsorgsfulla
och oafbrutna kultur med säkerhet för öfverlåtaren, att den af honom
skapade lägenheten blefve såsom sjelfständig possession varaktigt beståndande.
Och denna lucka vore den nyare lagstiftningens verk.

De stora reformerna i Preussens jordbrukslagstiftning i förra hälften
af detta århundrade, hvilka tagit sin början med Steins edikt 1807 och
som afsett. att på aflösningens väg befria böndernas jord från alla de
tjenstbarhet er och förpligtelser, som sedan gammalt ålegat dem mot
godsherren, hade efter fyrfaldiga omkastningar i de ledande grundsatserna
och afbräck i utförandet ändtligen fått sin afsilning i lagen af
den 2 mars 1850 om aflösning af reallasterna och reglering af bondeoch
godsherreförhållandena. För denna nyare tendens att bereda jordegaren
i möjligaste mån oinskränkt frihet att förfoga öfver sin jord
hade äfven fallit som offer en öfverlåtelseform, som nu under sträfvandena
för bondeståndets och det lilla jordbrukets stärkande och bevarande
framhölls såsom särdeles lämplig att åtminstone i reformerad gestalt
återinföras. Denna form var det gamla »arfsarrendet». På grund
af dess betydelse för Preussens agrarpolitik, såväl i äldre som i allra

nyaste tider, torde en kortfattad teckning af detsamma och dess historia
vara af nöden.

Arfsarrendet, i Tyskland förekommande under de tvenne formerna
»Erbpacht» och »Erbzinsleihe» och nära beslägtadt med det romerska
»emphyteusis», betecknas som eu ärftlig nyttjanderätt till en jord, som
förblir en annans, »öfveregarens», egendom. Rättsförhållandet karakteriseras
i korthet såsom »delad eganderätt». Arfsarrendatorn är förpligtad
att betala vissa afgifter eller prestera vissa tjenstbarheter; å andra sidan
är han berättigad till bete och vissa skogsprodukter å öfveregarens egen
mark. För tiden för nyttjanderättens bestånd kan han belasta egendomen
med servitut. I allmänhet måste han sjelf bebo densamma och hålla
den i godt stånd. Till säkerhet för de betingade prestationerna får
egendomen endast med öfveregarens (ofta äfven regeringens) tillstånd
parcelleras och går vid arfsskifte odelad öfver till en arfvinge (»der
Anerbe»). Denne är likväl förpligtad att mot eu afgift (»laudemium»)
förskaffa sig öfveregarens erkännande af sin besittningsrätt. Finnes ingen
arfvinge, återfaller jorden till öfveregaren. Vid försäljning skall
dennes samtycke inhemtas, och han eger förköpsrätt. Till förpantning
måste likaledes hans medgifvande begäras, hvilket emellertid icke kan
vägras, om egendomens belastande sker till densammas fördel. Vansköter
arrendatorn jorden eller försummar han (under 1—3 år) att erlägga arrendet
eller uppfylla andra vilkor i aftalet, kan han af egaren afhysas.

I de nyare partikularrätterna äro dessa bestämmelser delvis modifierade.
Preussiska landsrätten skiljer, mera efter yttre kännetecken,
mellan »Erbzins-» och »Erbpacht»-gods. Vid de senare fordras en arrendeafgift,
så hög, att den motsvarar afkastningsvärdet, medan »Erbzins»-bondens
lägre afgift endast innebär ett erkännande af godsherrens
»öf v er eganderätt». I följd deraf har »der Erbpäcliter», men ej »der
Erbzinsmann — om ej annorlunda är bestämdt, — anspråk på eftergift
i arrendet, om afkastningen sjunker utan hans förvållande. Om
under tre år arrendet icke är betaldt, återfaller »Erbzins»-godset till egaren;
mot en »Erpächter» har egaren på grund af sin fordran endast
förmånsrätt i hans konkurs.

I de ofria böndernas emancipation har arfsarrendet flerstädes spelat
en vigtig roll och icke sällan utgjort första steget på vägen mot jordens
fullständiga frigörelse. Ju mer behofvet växte för de store jordegarne
att erhålla ökad afkastning af jorden och ju klarare regeringen insåg
vigten af att ega eu talrik och välmående befolkning på domänerna, dess
starkare visade sig tendensen att minska osäkerheten i bondens besittningsrätt
till jorden. Tydligast framträder denna sträfva!! i domänernas

•24

förvaltning, och redan i 16:de århundradet finner man större försök att
göra domänbönderna till ärftliga brukare af den mark de odlade. Der,
såsom ofta var fallet, finansiela synpunkter voro de afgörande och der
på grund af felaktig planläggning och brådstörtadt utförande resultaten
icke motsvarade förväntningame, hafva försöken emellertid temligen
snart uppgifvits. Bland märkligare preussiska åtgärder i detta syfte hade
de ofvan (sid. 6) af Luben under Fredrik I företagna ett dylikt öde.
Saken föll derigenom i misskredit och återupptogs först af Fredrik den
Store, då den hade bättre framgång. Efter ett stillestånd under hans
efterträdare började Fredrik Wilhelm III på nyit att sätta domänbönderna
på årsarrende och med ett lysande resultat. Hans exempel
följdes af talrika korporationer, stiftelser och enskilda personer, så att
de fria böndernas antal redan nu var ganska betydande. Och om också
denna frihet ingalunda var fullständig och bonden, särskildt på de
adliga godsen, ännu trycktes af tunga utlagor och tjenstbarhet er, så
var förändringen likväl ett afgjordt framsteg mot den förra absoluta
lifegenskapen och beroendet.

Efter freden i Tilsit 1807 arbetade regeringen med all kraft på att
såsom hufvudvilkor för statens pånyttfödelse efter det olyckliga kriget
förbättra jordbruksbefolkningens ställning. Bondeståndet trycktes fortfarande
af en mängd bördor och afgifter, och särskildt innebar arfsarrendet
eu bundenhet och ett beroende af öfveregaren, som i längden
icke kunde vara förenligt med ett utveckladt jordbruks kraf på brukarens
större frihet i förfogandet öfver jorden, liksom å andra sidan öfveregaren
genom de arrendator!! tillkommande servituten å hans egen
mark å sin sida led ett besvärligt intrång.

Den stora agrarreformens första åtgärd, Landeskulturediktet af den 9
oktober 1807, hvarigenom lifegenskapen upphäfdes, visade sig emellertid
ännu gynsamt stämd mot arfsarrendet. Dess § 9 till och med befordrade
detsamma, i det den medgaf alla jordegare, äfven läns- och fideikommiss-inneliafvare,
hvilka det förut varit förbjudet, att utlemna jord
på arfsarrende, — detta i syfte att underlätta jordens fria användning.
Det var först ediktet af den 14 nov. 1811, som intog en fiendtlig ställning
mot institutionen; det förklarade de äfven af arfsarrende härrörande bördorna
å jordegendom för afiösliga och sökte till och med att genom
tvång genomföra aflösligheten. Ediktet hotade med statligt inskridande,
om icke inom två år aflösningen egt rum, — eu bestämmelse, som
emellertid 1816 återkallades. Dess § 2 gaf arrendator!! rätt till aflösning
af arrendet i smärre poster och medgaf under vissa vilkor jordens
styckning till eu viss gräns.

Sjelfva arfsarrendet var emellertid icke genom dessa medgifvanden
om aflösning upphäfdt, och innehafvarne af jorden erhöllo ingalunda
genom reallasternas aflösning fullständigt fri egendom. År 1845 gjordes
till och med ett försök till brytning med 1811 års grundsatser.
Man medgaf kontrahenterna befogenhet att genom aftal utesluta arrendator^
rätt att begära aflösning. Härigenom var en möjlighet beredd
att grunda nya arfsarrenden med varaktigt bestånd. Men denna
återgångspolitik höll icke stånd inför revolutionsårets fordringar. I
1848 års författning uttalade art. 42 upphäfvande af inskränkuingarne
i rätten att förfoga öfver jordegendom och stadgade, att ärftlig öfverlåtelse
af jordegendom endast med full eganderätt skulle kunna ega
rum. Dermed var arfsarrendet i Preussen upphäfdt.

Definitivt ordnades saken genom aflösningslagen af den 2 mars
1850. Med lagens trädande i kraft erhöllo arfsarrendatorerna full eganderätt
till jorden. Godsherren bibehölls visserligen vid sin rätt till de
utgifter och prestationer, som icke uttryckligen upphäfts, jemte hittills
åtnjutna förmånsrättigheter i den förpligtades förmögenhet, så länge
desamma icke af lagen upphäfts. Aflösliga äro emellertid alla ständiga
afgifter och prestationer, som åligga en med eganderätt eller på ärftligt
arrende innehafd jord. Den berättigades ersättning fixeras till det 18-(i vissa fall det 20-)faldiga beloppet af dessa reallasters årliga värde.

Beträffande framtida upplåtelser stadgar § 91: »ärftlig upplåtelse
af jordegendom kan endast ske genom öfverlåtelse till full eganderätt.
Med undantag af fasta penningeräntor få bördor, som enligt denna
lag äro aflösliga, icke mera påläggas en jordegendom. Nya penningeräntor
är den förpligtade berättigad att efter 6 månaders uppsägning
aflösa med deras 20-faldiga belopp, så framt icke genom aftal annorlunda
är öfverenskommet. Genom aftal kan uppsägning likväl endast
uteslutas för en tidrymd, som icke får öfvertiga 30 år, och får ett
högre aflösningsbelopp än räntans 25-faldiga icke bestämmas.»

Enligt § 94 eger såväl den berättigade som den förpligtigade rätt
att begära aflösning.

Genom dessa bestämmelser afskaffades arfsarrendet i Preussens
gamla provinser. I de nya blefvo samma grundsatser efter hand
tillämpade, i Hohenzollern 18G0, i Hessen-Nassau och Lauenburg 1872,
i Schleswig-Holstein 1873. I Hannover hade arfsarrendebördorna 1831
förklarats för aflösliga, men redan 1833 hade ett slags reformeradt arfsarrende
återinförts; det tilläts att öfverlåta jordegendom under förbehåll
af eu på hvarje förvärfvare öfvergående outlöslig ränta, om för öfrigt
fullständig eganderätt och full dispositionsrätt beviljades. Hela bond Jordbruksläg.

i Preussen o. Storbrit. ^

gårdar skulle dock icke utan den ränteberättigades samtycke få delas.
Deremot kunde räntan äfven bestämmas i spannmål, jordarter och till och
med i tjenstbarheter in natura. Den senare bestämmelsen är ännu gällande,
medan räntans aflöslighet 1869 och för mosskolonierna 1876 medgafs.—
Den form för jordöfverlåtelse, som efter agrarreformens afslutning
återstod, var sålunda, utom försäljning och vanligt temporärt arrende
utan vilkor, utarrendering under vilkor af arrendeafgiftens oaflöslighet
under en viss tid, högst 30 år, och då med högst 25 gånger sitt belopp.
Då de båda andra formerna på ofvan angifna skäl ansågos olämpliga
för kolonisationsfrågans lösning, var det till denna tredje, som blickarne
vände sig. Men, trots vissa företräden framför de båda andra, befanns
det då, att denna form heller icke vore tillräcklig för att derigenom
skapa en bofast arbetare- eller bondebefolkning och bereda nödig stadga
i densammas besittningsförhållanden. Den stälde, äfven den, först och
främst alltför stora anspråk på kapitalstyrka och uteslöte derför på
förhand ett särdeles lämpligt kolonistmaterial, — yngre bondsöner och
dugliga arbetare utan andra medel än sin lilla arfslott eller sina små
besparingar, men en klass, som intet högre önskade än att utan inbetalning
af större summor blifva jordegare och att få använda sitt lilla
kapital till att förskaffa sig inventarier och driftsmedel. Men en tidrymd
af 30 år vore icke tillräcklig att utan alltför betungande ansträngningar
åstadkomma en aflösning af skulden. Erfarenheten visade också,
att denna öfverlåtelseform endast sällan kommit till användning. En
utsträckning af tiden, exempelvis genom införande af de franska bestämmelserna
om oaflöslighet under 99 år eller tre generationer, skulle
visserligen betydligt underlätta jordförvärfvet och göra skulden drägligare
att bära och amortera. Men det andra krafvet på en lämplig
öfverlåtelseform — säkerhet mot lägenheternas alltför snara styckning,
sammanläggning eller uppsugning af storegendomen — qvarstode äfven
med denna förbättring ouppfyldt. Skulle eu verklig reform genomföras,
så återstode det ingenting annat än att återgå till arfsarrendet, som,
om det också i sitt historiska uppträdande i Preussen alltför länge
varit hemängdt med åtskilliga skadliga utväxter, likväl innebure en sund
grundtanke, som, i en nyare tids anda utförd, skulle leda till det åsyftade
målet. Härför talade en ganska omfattande inländsk såväl som
utländsk erfarenhet. De westfaliska storindustriidkarne hade före 1850
års förbud med framgång begagnat sig af arfsarrendet för att göra sina
arbetare bofasta i etablissementens närhet. I Ostfrieslands mosskolonier
hade institutionen visat sig synnerligen lämplig, och i Sclileswig-Holstein,
i Oldenburg, på romerska Campagnan, i Portugals »aforamento»,

i Groningens »beklemregt» hade principen ledt till vackra resultat.
Lösen blef sålunda: »ett reformeradt årsarrende». Närmare bestämdt
innebar detta, att mot eu fast, endast med båda parternas medgifvande
aflöslig ränta skulle till ärftlig nyttjanderätt upplåtas jord, som å innehafvarens
sida vore fritt förytterlig och inteckningsbar, men som icke
utan upplåtarens tillstånd finge delas eller sammanläggas med annan jord.

I denna öfverlåtelseform, — hvilken, för att icke med sitt gamla
namn framkalla föreställningar om något återupplifvande af den forna
»delade eganderätten» med dess band och inskränkningar, i jordbruksministerns
»tänkeskrift» i ämnet 1885 erhöll den sedermera antagna benämningen
»räntegods» (Rentengut), — ansåg man sig ha förenat den
fria eganderättens och tidsarrendets fördelar och på samma gång undgått
deras olägenheter. Jemfördt med tidsarrendet skulle en upplåtelse
såsom räntegods innebära det företrädet, att innehafvaren komme att
drifva sitt jordbruk med nödigt intresse och energi, då han visste, att
torfvan vore hans ärftliga egendom och att ingen förhöjning i arrendeafgiften
skulle beröfva honom frukterna af hans ansträngningar. Gentemot
försäljning till fullkomligt fri egendom vore fördelen den, att
upplåtaren i sin hand behölle möjligheten att. bevara de en gång upprättade
lägenheterna utan att riskera, att hvad han med besvär och
uppoffring grundlagt genom parcellering eller sammanläggning snart
skulle ödeläggas. För mottagaren underlättades förvärfvet genom den
bestämda, oaflösliga och derför af räntefotens vexlingar oberoende
arrendeafgiften. Särskildt. skulle den nya institutionen visa sig lämplig
vid kolonisation af moss- och hedmarker, liksom vid parcellering af
större egendomar; i intetdera fallet erhölle mottagaren af jorden några
dyrbara byggnader, för hvilkas behöriga vård upplåtaren behöfde fordra
någon garanti i form af afbetalning eller handpenning vid lägenhetens
öfvertagande. lian kunde åtnöja sig med sin årliga räntefordran, och
dervid vore äfven för den mindre bemedlade tillfälle beredt att utan
svårighet förskaffa sig ett eget hem.

Men oaktadt de föregående tio årens grundliga förhandlingar, under
hvilka sympatierna för det reformerade arfsarrendets införande alltjemt
tilltagit i styrka, innehöll likväl icke det förslag till den inre kolonisationens
återupptagande, som regeringen våren 188G för landtdagen
framlade, någon bestämmelse i detta syfte. Det var först på Abgeordneten-Haus’
kommissions initiativ, som arfsarrendet under namn af
»räntegods» (Rentengut) inkom i den sedermera antagna lagen. Men
också förelågo här särdeles talande skäl för att icke lemna något medel
oförsökt att bevara de nu afsedda kolonisterna i orubbad besittning af

deras jord. Förslaget åsyftade nämligen att med betydliga uppoffringar
å statens sida bosätta tyske män i de polska landsdelarne, förnämligast
på från polska godsegare inköpta större egendomar, för att på
så sätt bidraga till provinsernas germaniserande. Till det allmänna
intresset att bevara ett nybildadt bondestånd kom sålunda det speciel
politiska att, så vidt möjligt, förekomma, att jorden återfölle i polska
händer. Från denna synpunkt lät regeringen sina betänkligheter mot
räntegodsprincipen falla, och genom lagen af den 26 april 1886 angående
tysk kolonisation i Westpreussen och Posen gjorde arfsarrendet i
en ny gestalt sitt återinträde i preussisk agrarrätt.

B. 1886 års kolonisationslag.

Denna lag ställer till regeringens förfogande en fond af 100 mill.
mark för att, till stärkande af det tyska elementet i dessa båda provinser
gentemot »poloniserande sträfvanden» genom bosättning af tyska bönder
och arbetare, inköpa jordegendom och, så vidt erforderligt vore, bestrida
kostnaderna för det första anläggandet af nya lägenheter eller hela
landtkommuner, äfvensom kostnaderna för det första reglerandet af
dessas församlings-, kyrko- och skolförhållanden. Endast lägenheter af
medelstort eller litet omfång skola upprättas, och jemte inköp af nya
egendomar är äfven användandet af lämplig, staten redan tillhörande
jord medgifvet. De enskilda lägenheterna kunna öfverlåtas till egendom
mot kapital eller mot öfvertagande af en fast penningeränta (såsom
s. k. »räntegods») eller ock på tidsarrende. Vid öfverlåtelsen skall
kronan erhålla en skälig godtgörelse. De inkomster, som sålunda inflyta
genom öfverlåtelsen eller genom annan användning af egendomarne,
skola årligen upptagas i riksstaten och ingå, så vida de icke
härflyta från föryttring af domäner och skogar, ända till den 31 mars
1907 till fonden för kolonisationsändamål, sedermera till de allmänna
statsinkomsterna. Till landtdagen skall årligen afgifvas redogörelse
öfver lagens genomförande, särskildt öfver gjorda inköp och försäljningar,
bosättningar eller dessas förberedelser samt öfver förvaltningen
af de inköpta egendomarne. Öfver kolonisationsfondens inkomster och
utgifter skall räkenskap föras i öfverensstämmelse med de för statshushållningen
bestående föreskrifter.

Beträffande räntegodsen innehåller lagen följande bestämmelser.
Den fasta penningeräntans aflöslighet kan göras beroende af båda parternas
samtycke. Fastställandet af aflösningsbeloppet och af uppsäg -

ningstiden öfverlåtes till kontraktsenligt bestämmande. Föreslår den
ränteberättigade aflösningen, eå får han likväl icke fordra en högre
summa än 25 gånger räntans belopp. Dylika aftal skola intagas i
fastighetsboken. Lika med fasta penningeräntor äro att anse fasta afgifter
i spanmål. Räntegodsets styckning liksom afsöndring från detsamma
är tillåten, men kan genom aftal göras beroende af den ränteberättigades
samtycke. Äfven kan genom aftal åläggas godsets förvärfvare
skyldigheten att varaktigt garantera lägenhetens ekonomiska
sjelfständighet. Vägrar den ränteberättigade att medgifva tillstånd till
styckning eller afsöndring eller befrielse från nyssnämnda garanteringsskyldighet,
så kan tillståndet eller dispensen i stället i form af domstolsutslag
lemnas af skiftesmyndigheten (die Auseinandersetzungsbehörde),
om sådant i den allmänna hushållningens intresse kan synas
önskvärdt eller af nöden. I båda fallen är den ränteberättigade, om i
aftalet icke annorlunda är bestämdt, befogad att begära hela räntans
aflösning med dess 25-faldiga belopp. De förrättningar af icke-tvistig
natur, som enligt lagen inför domstol ega rum, äfvensom inteckningsmyndighetens
verksamhet och förfarandet inför skiftesmyndigheten, äro
stämpel- och kostnadsfria.

Lagens genomförande är uppdraget åt den under statsministeriet
sorterande »kolonisationskommissionen för Westpreussen och Posen».
Kommissionen består af provinsernas öfverpresidenter såsom ordförande
och vice ordförande jemte fem kommissarier (för ministerpresidenten
samt för jordbruks-, inrikes-, finans- och kultusministrarne) och andra
för tre år i sender utsedde medlemmar. —

Vid utförandet af de med lagen afsedda åtgärderna har regeringen
förklarat uteslutna såväl förhoppningarne på en vidtgående liberalitet å
statens sida som antagandet, att staten åsyftar finansiela fördelar.
Staten skall vid lägenheternas öfverlåtelse tillnärmelsevis hållas skadeslös
eller åtminstone tillförsäkras en skälig ränta å det använda kapitalet.
Allt jordförvärf å statens sida bör endast ske på grund af en sorgfälligt
pröfvad rentabilitetsberäkning.

Till d essa allmänna synpunkter ansluter motiveringen ännu några
anmärkningar rörande anslagssummans höjd, som enligt sakens natur
endast godtyckligt kunde angifvas. Efter ett med hänsyn till do lokala
förhållandena beräknadt medelpris af 5G0 mark pr har antages det, att
för den beviljade summan, 100 mill. mark, åtminstone 200,000 har skulle
kunna inköpas. Härtill komma likväl de ansenliga kostnaderna för
sjelfva bosättningen. Till inköp lämpa sig endast större komplex,
hvilkas styckning och bebyggande först småningom kan eg a rum. För

alla dessa vidtutseende åtgärder måste de erforderliga medlen finnas
till hands, så vida icke sakens hela framgång skall äfventyras. Endast
ett möjligast högt belopp kan sålunda bereda en lycklig utgång och
skydda staten mot Jinansiela förluster.

Vid lagens genomförande har kommissionen hittills fasthållit vid
följande allmänna grundsatser:

a) Förvaltningen af de inköpta godsen rör sig i möjligast enkla
former. Anstalter, som erfordra särskilda omkostnader, undvikas så
vidt möjligt. Lokal förvaltarens ställning och aflöning lämpas efter ortsförhållandena.

b) Jordförvärfven ske företrädesvis i de blandade tysk-polska kret.-sarne. Inköp i öfvervägande tyska kretsar eg a rum blott undantagsvis
och under särskilda, af politiska hänsyn bestämda förutsättningar. Endast
egendomar med bättre jord inköpas.

c) Till kolonisationens förberedande antingen uppgör provinsens
skiftesmyndighet, generalkommissionen parcelleringsplanen enligt de
för skifte (Separationen) gällande grunder eller förhandlas det efter
utarbetande af en allmän bosättningsplan först med hugade sökande och
den slutliga planen uppgöres först efter dessa förhandlingars afslutande.
Vid anläggning af hela kommuner följer i båda fallen det samtida reglerandet
af skol-, kyrko- och församlingsförhållandena och anvisandet af
härtill nödig jord. Kolonisterna böra ega medel för att varaktigt kunna
uppehålla och sköta sina lägenheter.

d) De särskilda lägenheterna öfverlåtas antingen till egendom,
vare sig mot kapital eller mot ränta, eller på tidsarrende. Det senare
lämpar sig såsom öfvergångsform till lägenhetens definitiva öfverlåtelse
till egendom, hvarvid arrendatorn i främsta rummet bör komma i åtanka.
Vid större, till kommunanläggning afsedda kolonisationsobjekt bör hänsyn
tagas till en, så vidt möjligt, enhetlig form för öfverlåtelsen. En
konfessionel blandning af kolonister bör undvikas.

e) Bestämmande för lägenheternas storlek är hänsyn till ett besutet
bondestånd och en bofast arbetarebefolkning.

f) Till statens godtgörelse har kolonisten att öfvertaga betalningen
af eller räntegodtgörelsen för statens egna kostnader för lägenheten.
Vid öfverlåtelse till egendom beviljas i regeln 3 frihetsår, efter hvilkas
förlopp den icke genom handpenning betalda delen af kronans kostnader
bör förräntas med 3 %. Vid tidsarrende bortfaller denna förmån.
Huruvida befintliga byggnader eller inventarier skola upptagas i beräkningen
af lägenhetens värde, bör för hvarje särskild! fall afgöras. Vid
byggnadsarbeten, som kolonisterna sjelfva verkställa, bör kronan kunna

bereda en väsentlig hjelp genom att lemna material och körslor till det
pris desamma kosta henne sjelf. Vid öfverlåtelse på tidsarrende eller
vid kolonistens oförmåga måste kronan sjelf bygga och hålla sig
skadeslös genom att inräkna det använda byggnadskapitalet i lägenhetens
värde.

Sedan kolonisationsplanen blifvit färdig, börjar sjelfva utförandet.
Sedan sökandena anmält sig, följer pröfningen af deras person- och förmögenhetsförhållanden,
klassificerandet efter användbarhet och uttalade
önskningar samt upptagande i sökandelistan. Enligt denna lista utses
kolonisterna till ett lägenheternas mängd motsvarande antal med fäst
afseende på konfession, landsmanskap och bevis om till bosättning erforderlig
förmögenhet. De utsedda underrättas; jordfördelningsplanen
och bosättningsvilkoren framläggas till påseende å kommissionens byrå
i Posen och å det afsedda godsets embetslokal. Nödiga upplysningar
meddelar den s. k. »kolonisationsförmedlaren», hvartill vanligen vederbörande
förvaltare utses. Öfverenskommelse med kolonisterna om öfvertagande
af lägenheterna kunna ingås hos förmedlaren eller å kommissionens
byrå. Båda myndigheterna hålla hvarandra å jour med de
ingångna öfverenskommelserna. På grund af dessa meddelar kommissionens
president det afgörande beslutet. Jemte underrättelse härom
erhåller kolonisten uppfordran att erlägga den öfverenskomna handpenningen
eller inbetalningen, hvarefter genom förmedlarens försorg lägenheten
till honom öfverlemnas.

Med aftalets definitiva afsilande inför rätta och med upplåtelsen
är ärendet slutbehandladt.

Beträffande de hittills vunna resultaten af 1886 års lag må till en
början några siffror ur den för 1891 års landtdag framlagda redogörelsen
anföras. Till och med 1890 års utgång hade kommissionen inköpt
50,000 har till ett pris af 30,281,211 mark eller i medeltal 605,co
mark pr har. Denna areal bestod af 82 större gods (1 »herrskap», riddaregods
och s. k. »adliga» gods) med tillsammans 48,605,63 har samt
32 bondeegendomar med tillsammans 1,334,37 har. Af dessa 114 egendomar
hade 30 köpts på auktion och 84 under hand. Af den inköpta
jorden hade bildats 964 lägenheter med en totalareal af 17,745,95
har eller

114 lägenheter från 0— 5 har

220 » » 5—10 »

230 » » 10—15 »

148 » » 15—20 »

38 lägenheter från 20—25 har
128 » öfver 25 »

Af dessa lägenheter hade 712 med en totalareal af 12,966,6 har
definitivt öfverlåtits, deraf 555 såsom räntegods, 144 på tidsarrende
och 11 till fri egendom.

Att rån teprincipen, oaktadt den jemförelsevis höga procenten räntegods,
likväl icke kommit till någon särdeles genomgående användning,
ses deraf, att i samtliga aftalen den inskränkning upptagits, att det
endast vore en tiondedel af räntan, som blott med båda parternas samtycke
finge aflösas. På hela räntans oaflöslighet och det deraf följande
beroendet af kommissionen synas kolonisterna icke hafva velat inlåta
sig. Å andra sidan betingade sig kolonisterna, att de återstående nio
tiondedelarnes aflösning icke af staten kunde fordras förrän efter 50
år från aftalets upprättande.

Hos kommissionen hade såsom sökande anmält sig:

4,092 pers. af evangel. trosbek. med en förmög. af 17,761,851 mark

428 katoliker » » » » 1,386,830 »

12 mennoniter » » » » 126,500 ))

5 judar » » » » 63,000 » * 1

4,437 personer 19,338,181 mark

Att lagens sociala uppgift väsentligen försvårats genom införandet
af ett politiskt moment ligger i öppen dag. Genom bestämmelsen om
germaniseringssyftet blef kommissionen inskränkt till inköp af polsk
egendom. Derigenom uppdrefs priset på jorden, och hvad man erhöll
befann sig likväl vanligen i dåligt kulturtillstånd, ofta helt och hållet
utsuget. Mot sin ursprungliga afsigt blef kommissionen tvungen att
förbereda bosättningen genom de mest omfattande förbättringsarbeten,
särskildt dräneringar. Detta fördröjer bosättningsarbetet och förlänger
statens skötsel af egendomarne, hvilken redan på grund af OberrechnungskammerV)
föreskrifter är tung och dyr.

1 afseende på valet af personer är kommissionen likaledes inskränkt
till sådana tyska bönder och arbetare, som ännu icke innehafva jord i
de nämda provinserna. Kolonisterna antagas i mängd från aflägsnare
trakter, af ekonomiska skäl till en stor del från syd- och vesttyskland;
de hafva derför till en början en svår tid att sätta sig in i alldeles
främmande förhållanden.

Vidare undviker kommissionen hvad som annorstädes finansielt un *)

Ett revisionsverk, närmast motsvarande Kammarrätten i Sverige.

derlättat parcelleringen eller att afyttra jord för att dermed förstora
redan bofasta bönders egendom. Utom de icke ens öfverallt bildade
»restgodsen» (eller de af arealen omkring hufvudbyggnadema upprättade
lägenheterna) är hela godsarealen afsedd för nya lägenheter, och de
befintliga »restgodsen» öfverstiga i allmänhet icke måttet af större
bondgårdar, ehuru detta förfarande omöjliggör realiserandet af byggnaderna
ens 1 ill en något så när skälig del af deras inköpspris.

Urvalet af kolonister skall emellertid på det hela taget hafva utfallit
förträffligt. Genom noggranna upplysningar från myndigheterna
och personlig pröfning af hvarje sökande har kommissionen lyckats
erhålla dugligt och arbetsamt folk. Till i början af år 1892 hade 900 familjer,
tillsammans 4—5,000 personer, blifvit bosatta.

Äfven från teknisk synpunkt anses kolonierna i allmänhet såsom
lyckade. De utgöra en mellanform mellan »sluten by» och »gårdssystemet»,
som visserligen gynnar en närmare sammanslutning inom kommunen,
men på samma gång anvisar hvarje kolonist hans egor omedelbart
vid gården och, så vidt möjligt, i ett sammanhang. Boningshusen
stå i rader längs de gamla och nya vägarne, hvart och ett vid
egen åker. Der markens olika beskaffenhet så fordrat, hafva 2 å 3
skiften utlagts för särskilda egare. Ångsparcellerna ligga i allmänhet
särskilt för sig. De minsta lägenheterna erhålla öfverallt den bästa
marken i närheten af den gamla gården.

Enligt ofvan anförda siffror tillhöra % af lägenheterna den lilla
egendomen (5—20 har) och skötas utan främmande arbetshjelp med 1
å 2 hästar; V4 består af bondgårdar af öfver 20 har, resten af lägenheter
för handtverkare och arbetare.

De nya kommunerna hafva frikostigt — åtminstone med 5 % af
totalarealen — blifvit försedda med mark för allmänna behof. Kyrkor
och skolor inrättas på statens bekostnad; lärare och prester aflönas
tillsvidare af kommissionen. De i några kommuner befintliga värdshusen
afyttras ej, utan endast utarrenderas, och kommunen disponerar öfver
arrendet till bestridande af sina allmänna utgifter.

Vid upprättandet af de särskilda lägenheterna lemnar kommissionen
ett synnerligen omfattande bistånd. Den ofvannämde kolonisationsförmedlaren
leder hela arbetet på ort och ställe, afslutar i allmänhet köpeöfverenskommelserna
och anvisar kolonisterna deras byggnadsplatser,
han är deras dagliga rådgifvare och en slags förmyndare. Han itdiyser
nykomlingarne tillsvidare i godsbyggnader eller träbaracker, förser dem
under första året med förråd af råg och potatis, med utsäde för vårsådden,
foder, halm och dragarehjelp, samt förmedlar beröringen med

Jor dbruk slag. i Preussen o. Stor brit. 5

kommissionen. Denna ombesörjer föreskrifven brand- och hagelforsäkring
hos solida bolag och utverkar rabatt å premierna. För att befordra
fruktodling, köper hon plantor en gros och bestrider en del af de första
anskaffningskostnaderna för desamma. Hon ombesörjer derjemte lättfattlig
handledning i trädens vård och praktiska demonstrationer. För
att uppföda goda boskapsraser har kommissionen till kolonisterna utlånat
semmenthalcr-boskap utan att godtskrifva sig någon ränta för kostnaderna,
men med förbehåll att få öfvervaka skötsel och utfodring.

Om sålunda genom alla dessa åtgärder kolonisternas införande i
nya förhållandena betydligt underlättas, så är emellertid i en punkt
kommissionens förfarande föremål för skarpt klander. Det gäller byggnad
sfrågan.

Kommissionen trodde sig kunna skydda kolonisterna mot alltför
stark skuldsättning genom att fordra bevis om och deposition af en
förmögenhet, uppgående till en tredjedel af markens uppskattningsvärde.
För den händelse detta belopp icke skulle förslå, var det hennes afsigt
att lemna »kompletteringslån)) ända till hälften af nyssnämda summa.

Denna anses också tillräcklig till byggnadernas uppförande, om
man, såsom på några ställen skett, bygger af trä och kolonisterna
sjelfva lägga hand vid arbetet. De flesta af dessa hafva i sådana
trakter redan nu samlat besparingar, och arrendenas erläggande vållar
inga svårigheter.

Men ett sådant förfaringssätt är ingalunda regeln. De flesta lägenheterna
hafva genast erhållit stenbyggnader, och detta icke blott
der kolonisterna sjelfva bygt, utan äfven der kommissionen åtagit sig
uppförandet. Denna har visserligen med framgång sökt nedpressa kostnaderna
genom att producera eller anskaffa materialierna en gros och
afyttra dem utan någon avance. Hon drifver sålunda talrika tegelbruk
och en ångsåg. Äfven låter hon kostnadsfritt genom sin byggnadsbyrå
granska eller helt och hållet upprätta byggnadsplanerna och har till
och med sjelf flerstädes uppfört husen, h vilket senare varit synnerligen
välbetänkt, då kommissionen, med all hänsyn till kolonisternas önskningar,
kunnat förekomma allt för stor vidlyftighet i byggnadernas
omfång. Men äfven der endast de mest trängande fordringar på utrymme
tillgodosetts, folio sig byggnaderna i allmänhet ganska dyra.
Så t. ex. uppgingo de för 39 lägenheter (af i medeltal 17 har) till 356
mark pr har eller 52 % af jordens värde; för 7 (af i medeltal 9 har)
ända till 120 %. Om nu också kolonisterna sjelfva personligen tagit
en verksam del i sjelfva arbetet, så är det likväl tydligt, att vid sådana

företag den uppstäda fordringen på en förmögenhet af en tredjedel
af jordvärdet ingalunda är tillfylles.

Visserligen felas det icke talrika kolonister, som faktiskt innehafva
mer än detta minimum; särskilt, gäller detta om många nykomlingar
från vest- och sydtyskland. Men med större delen eger det motsatta
förhållandet rum, och åtskilliga hafva styrkt sitt innehafvande af minimum
med uppvisande af lånta medel. Flertalet har också ådragit sig
mer eller mindre betydande skulder, och kommissionen har sjelf sett
sig nödsakad att höja maximum för kompletteringslånen. Dessa få nu
för lägenheter under 15 har uppgå till lika mycket som det uppvisade
byggnadskapitalet och löpa med 4 %.

En annan olägenhet är, att många kolonister redan från början
upptagit mer jord än som motsvarade deras driftsmedel och arbetskraft.
De måste förskaffa sig arbetssparande maskiner, och ofta påtvungos
dem genom agenter på afbetalning, men mot högre pris, alltför många
och olämpliga sådana.

Till allt detta kommer nödvändigheten att med 3 % förränta dräneringskostnaderna
och återbetala lånen. Det anmärkes såsom ytterst
felaktigt, att kommissionen bestämt återbetalningstiden för kompletterings-
och dräneringslånen till resp. 10 — 20 och 25 år, då härigenom
annuiteterna komma att uppgå till åtminstone 7— 9 %.

Der kolonisterna icke hafva andra skulder än arrendet och räntor
till kommissionen och der marken blifvit dränerad samt före frihetsårens
utgång bragt i afkastningsbart skick, synas bördorna emellertid
vara temligen drägliga. På 276 räntegods uppgår arrendet (die Rente)
och kapitalräntan till kronan i medeltal sammanlagdt till 22 mark pr
har, — om amortering inräknas, möjligen till 30.

Men då många af kolonisterna dessutom hafva andra skulder, till
större delen sitta på utsugen, stundom på dålig jord och väderleksförhållandena
i provinserna sedan 1887 varit ganska ogynsamma, så är det
tydligt, att man i kolonierna, jemte talrika, utmärkt situerade jordbrukare,
äfven finner osäkra existenser, att man får höra bittra klagomål
och att arrenden och räntor ingalunda regelbundet inflyta. Kommissionen
nöjer sig emellertid med att tillsvidare bevilja anstånd; hon drar
sig för att ändra de en gång faststälda vilkoren, emedan faran ligger
nära, att hon derigenom försvagar energien hos de lata och lättsinniga,
fördröjer dylika elements försvinnande och lär kolonisterna att betrakta
sig sjelfva som ett slags statspensionärer. Beträffande många anläggningar
är tiden för kort för att bedöma, om de kolonisterna ålagda
skyldigheterna äro för tunga. Det kan emellertid icke betviflas, att

kommissionen längre fram i många fall blir tvungen att sätta ner sina
fordringar. Vill hon skydda de framtida kolonisterna mot alltför hög
skuldsättning och likväl icke genom fordran på innehafvande större
kapital på ett beklagligt sätt inskränka sökandenas krets, så måste hon
antingen efter Fredrik den stores föredöme låta staten öfvertaga en del
af byggnadskostnaderna eller på något sätt tillse, att lägenheternas
storlek och uppsättning kommer i ett riktigt förhållande till kolonisternas
krafter och medel. —

Prof Sering, hvars efter personliga iakttagelser under år 1891 författade
skildring J) af förhållandena legat till grund för nu gjorda framställning,
sammanfattar sitt slutomdöme om kommissionens verksamhet
sålunda:

Kommissionen har visserligen begått fel, men dessa äro väsentligen
blott af kalkulatorisk beskaffenhet och kunna genom ringa finansiela
offer afhjelpas. De härrörde af bristande erfarenhet på kolonisatoriskt
område och otillräcklig insigt i det lilla jordbrukets kraf. Den tekniska
delen af sitt uppdrag har kommissionen deremot efter en kort försökstid
löst på ett förträffligt sätt.

C. 1890 och 1891 års räntegodslagar.

Den utsträckta tillämpning af grundsatserna i 1886 års kolonisationslag,
som år 1890 genom lagen om »Rentengiiter» vidtogs, tillkom
lika litet som dess förebild på regeringens initiativ. Först efter en
uppfordran af Herrehuset 1889, — i hvilken endast sessionens afslutande
hindrade den andra kammaren att instämma —, att räntegodsbestämmelserna
måtte utsträckas till hela monarkien, framlade regeringen
våren 1890 ett förslag i detta syfte. Någon utredning om åtgärdens
ändamålsenlighet synes ännu icke blifvit afslutad eller åtminstone icke
hafva ledt till något bestämdt resultat. Motiven till förslaget äro
nämligen till större delen afskrifna ur utskottets utlåtande angående
1886 års lag. Såsom skäl för åtgärdens lämplighet framhållas

1) det af brist på arbetskraft i vissa östliga landsdelar framkallade
behofvet. att mer än hittills underlätta möjligheten för landtarbetaren
att förvärfva jord och blifva bofast; *)

*) Serings senaste stora arbete, »Die innere Kolonisation im östlichen Deutschland» (i Schriften
des Yereins fur Socialpolitik, B. 56), har såsom utkommet först under pågående tryckning af denna
redogörelse icke kunnat anlitas för densamrnas affattande.

2) behofvet att bereda möjlighet för kapitalsaknande kolonister att
deltaga i uppodlandet af dels statens, dels enskildes ännu okultiverade
moss- och hedmarker, särskilt i provinserna Hannover, Schleswig-Holstein
och Ostpreussen, samt slutligen

3) den omständigheten, att de hittills tillåtna formerna för jordöfverlåtelse
icke egnade sig att tillfredsställa dessa behof.

1850 års lagstiftning anses hafva gått för långt i sina inskränkande
föreskrifter om upprättande af räntegods. Det vore likväl nu
icke fråga om att återinföra någon »delad eganderätt» eller ärftlig nyttjanderätt;
tvärtom lemnades bestämmelsen oförändrad, att vid öfverlåtelse
af jord full eganderätt måste öfverlemnas. Vederbörande finge blott
rätt att träffa sådana aftalsbestämmelser, som vore afsedda att garantera
räntegodsets varaktiga bestånd, för så vidt icke allmännyttiga
intressen fordrade eu ändring derutinnan. I detta afseende funnes en
ytterligare väsentlig afvikelse från det gamla »arfsarrendets» principer;
upplåtarens vilja blefve icke allena bestämmande för förändringar i
godsets en gång gifna storlek; det skapades öfver honom en instans i
en offentlig myndighet, som i sitt beviljande af tillstånd till styckning,
afsöndring eller förening med en annan egendom hade att beakta det
allmännas kraf på egendomens lämpliga storlek.

Den kritik, som mötte förslaget, påvisade till en början, att detsamma
i ännu högre grad än 1886 års lag hufvudsakligen tillkommit
på landtdagens initiativ, medan regeringen endast villigt fogade sig efter
representationens önskningar, utan att sjelf vara öfvertygad om det nya
institutets lämplighet. Om nu denna eftergifvenhet till en del kunde
försvaras beträffande den förra lagen, som afsåg att pröfva en ny öfverlåtelseform
på ett jemförelsevis inskränkt område och der framgången
till en väsentlig del garanterades genom det af staten beviljade anslaget,
så kunde ingalunda samma ursäkter anföras för den nya efterlåtenheten.
Ty här var frågan om ett allmänt införande af räntegodset, och staten
trädde icke emellan med något understöd. Något rikare erfarenhetsmaterial
hade under de sistförflutna fyra åren icke erhållits, om icke
det för institutets lifskraft allt annat än lofvande rönet, att det icke
lyckats kolonisationskommissionen att upprätta räntegods i den ursprungligen
afsedda formen, nämligen med hela räntans oaflöslighet;
kolonisterna ville endast medgifva en tiondedel. Men aflöslighet af nio
tiondedelar vore ungefär detsamma som aflöslighet af det hela.

De andragna skälen för den åsyftade förändringen hade heller icke
varit synnerligen starka. »Det inses icke», hette det, »h vil ka offentliga
intressen stå i vägen lör att på aftalsväg skapa en oallöslig ränta».

Men att icke det afsedda ändamålet kunde vinnas genom användande
af de gällande öfverlåtelseformerna, särskildt genom tillämpning af §
91 i 1850 års lag, hade ingalunda blifvit styrkt. Att dylika enligt
denna § bildade s. k. »oegentliga räntegods» (med räntans oaflöslighet
under högst 30 år) hittills icke kommit till någon större användning,
bevisade icke, att icke denna aftalsform lika väl som det egentliga räntegodset
skulle kunna lämpa sig för kolonisationen. Det vore endast
ett föga större kapital, som mottagaren af godset hade af nöden, liksom
årsräntan blefve något högre. Men en flitig och sparsam jordbrukare
skulle utan tvifvel under 30 år ha kunnat hopspara aflöningskapitalet
eller bragt jorden i det skick, att det blefve honom möjligt
att till detta kapitals inbetalande upptaga ett lån å densamma.

Men äfven utan att begagna sig af det oegentliga räntegodsets
form skulle man redan genom vanlig försäljning på vissa vilkor till fri
egendom kunna ernå hvad man åsyftade. Härför behöfdes endast, först
och främst att större delen af köpeskillingen intecknades och fordringen
å säljarens sida ej vore uppsägbar, å köparens betalbar först efter
ett visst antal år. Dessutom eu bestämmelse i aftalet, att under 30—
40 år en styckning eller sammanläggning af sådana lägenheter endast
finge ske med upplåtarens eller, i vissa fall, offentlig myndighets samtycke.
Dermed vore tillräckliga garantier beredda, att lägenheten blefve
innehafvaren en varaktig hemstad; faran för parcellering eller uppsugning
förminskades i väsentlig män, om bonden under en så lång tid sutit
på samma torfva och der måhända blifvit född och uppfödd.

Med den egentliga räntegodsinstitutionen vore deremot den faran
förbunden, att, der fråga blefve om en hel kolonis anläggande af en
enskild person eller ett bolag och sålunda en enda upplåtare af räntegods
komme att stå gentemot ett större antal mottagare, en viss ofrihet
och beroende skulle komma att inträda. Tillståndet i åtskilliga ostfriesiska
mosskolonier, der den s. k. »öfveregaren» fullständigt såväl i
ekonomiskt som i politiskt hänseende ledde det hela, utgjorde ett varnande
exempel härutinnan.

Den erfarenhet, som förelåge från vissa delar af Tyskland, der förbud
mot räntans oaflöslighet icke gälde, vore heller icke mycket att
bygga på. I Schleswig-Holstein, der arfsarrendet långt in i detta århundrade
visat sig lämpligt och kommit till flitig användning, hade emellertid
efter 1850 dylika aftal sällan ingåtts och rätt till aflösning måst
beviljas 1873. I Mecklenburg-Schwerin hade arfsarrendet som en lämplig
öfvergång från tidsarrendet införts på domänerna. Här gälde det
nämligen att af ett beroende, vid uppsigt och kontroll vant bondestånd

skapa ett fritt. Men äfven der hade regeringen medglfvit de smärre
arrendatorerna rätt att begära aflösning, hvaraf de också i allmänhet
begagnat sig.

Särskild vigt hade förslagets anhängare lagt på erfarenheten från
Hannover. Men af der befintliga arfsarrendekolonier hade endast det
ena slaget, Fehn-kolonierna, uppnått någon högre grad af blomstring;
det andra, Moor-kolonierna, befunno sig i en synnerligen torftig belägenhet.
Då emellertid båda, med några mindre väsentliga olikheter,
åtnjuta arfsarrende-rättigheter, så kunde gifvetvis icke dessa utgöra
grunden till Fehn-koloniernas uppsving. I sjelfva verket berodde detta
på en helt annan omständighet, — nämligen på den tekniska skilnaden
mellan de två slags kolonierna. Det vore endast Fehn-kolonierna, som
vore grundade på en från Ems eller från någon af dess bifloder in i
högmossen anlagd djup och bred kanal, vid hvars båda stränder kolonierna
voro belägna. Kanalen tjenade icke allenast till mossens afdikning
(för detta ändamål hade en mindre bredd varit tillräcklig), utan
hufvudsakligen att på båtar befordra den vunna torfven till städerna
och derifrån återföra gödningsämnen för mossens odling. Kanalen verkade
sålunda på ett dubbelt sätt välgörande såsom ett billigt transportmedel,
medan saknaden af ett sådant hämmade Moor-koloniernas utveckling.
Men för öfrigt hade äfven i Hannover 1876 förbud mot räntans
oaflöslighet införts.

Slutligen visade erfarenheten från Oldenburg, der kolonisation under
de senaste årtiondena synnerligen verksamt bedrifvits, att framgång
vore möjlig med användandet af arfsarrende med aflöslig ränta.

Innehållet i 1890 års räntegodslag är följande.

Öfverlåtelse af jord med eganderätt emot öfvertagande af en fast
penningeränta, hvars aflöslighet göres beroende af båda parternas samtycke,
är tillåten.

Någon viss areal är icke föreskrifven, och jorden kan vara belägen
så väl i stad som på landet. Den kan äfven vara en redan sjelfständig
egendom eller en till afsöndring afsedd del af en sådan.

Det egentligen nya i lagen äro de förändrade vilkoren angående
aflösligheten. 1850 års lag medgaf, såsom ofvan (sid. 25) anförts, räntans
aflöslighet med dess 20-faldiga belopp och efter 6 månaders uppsägning,
der icke genom aftal annorlunda var stadgadt, men genom
aftal kunde endast bestämmas en förhöjning ända till det 25-faldiga

beloppet och ett uteslutande af uppsägningsrätten för 30 år. I båda
händelserna är fullständig aftalsfrihet numera införd; den förpligtade
kan för en längre tid än 30 år eller helt och hållet frånsåga sig uppsägningsrätten.

För att emellertid förekomma, att den berättigade begagnar sig af
någon iråkad förlägenhet å den förpligtades sida, får han likväl icke
fordra ett högre aflösningsbelopp än 25 gånger räntan, om aflösningen
framkallats på grund af hans begäran.

Vid räntans inskrifning i fastighetsboken måste äfven bestämmelserna
om aflösliglietens uteslutande, äfvensom om aflösningsbeloppets
höjd och om uppsägningstiden införas. Har detta icke skett, så anses
i förhållande till tredje man räntan kunna af den förpligtade efter sex
månaders uppsägning och med sitt 20-faldiga belopp aflösas.

Räntegodset måste upprättas fritt från den egendoms hypotek- och
grundskulder, från hvilken det afsöndrats.

På föryttring i ändamål att bilda räntegods finna de lagliga bestämmelserna
om underlättad försäljning af afsöndringar från egendomar
tillämpning. Det intyg (den s. k. »oskadlighetsattesten») om att, på
grund af den för afsöndringen betingade köpeskillingens eller räntans
storlek, en dylik försäljning icke kommer att ha en menlig inverkan
på inteckningshafvares, blifvande fideikommissariers eller andra »realberättigades»
rätt, som »generalkommissionen» (egoregleringsmyndigheten)
(eller, der lån på egendomen erhållits i ett »Landschaft», dettas
styrelse) afgifver, kan emellertid äfven lemnas vid föryttring af större
afsöndringar. Detta är en ändring i gällande bestämmelser; hittills har
ett dylikt intyg endast fått afgifvas, om afsöndringen i förhållande till
hela egendomen varit af ringa värde och omfång. Det är sålunda numera
endast mycket högt intecknade egendomar, som icke utan de
realberättigades samtycke kunna blifva föremål för parcellering. Med
hänsyn till dessas anspråk träder köpeskillingen eller räntan i den afsöndrade
jordens ställe. Inteckningshafvaren erhåller kännedom om
hela förloppet först genom »fastighetsboksdomarens» meddelande om
den gjorda eganderäitsförändringen.

Lika med fasta penningeräntor äro att anse fasta afgifter i spannmål,
hvilka emellertid skola erläggas i penningar enligt det årliga
enligt aflösningslagarne (hufvudsakligen 1850 års lag) utrönta markegångspriset.

Försåvidt vid föryttring af jord emot ränta räntegodsets förvärfvare
inskränkes i sin dispositionsrätt derhän, att tillåtelse till en delning
af eller afsöndring från egendomen skall vara beroende på den

ränteberättigade, så kan, om denne vägrar sitt samtycke, tillstånd med
samma verkan i stället lemnas af generalkommissionen, om delningen
eller afsöndringen anses önskvärd i allmännyttigt intresse. Förhållandena
kunna nämligen så ha ändrat sig, att ett anuat sätt för jordens
brukande visar sig lämpligt. Det kan t. ex. blifva fördelaktigt att i en
by anlägga en fabrik och af marken bereda smärre arbetarelägenheter.
Den nödiga förändringen bör derför ej göras beroende ensamt af den
berättigades bifall. För den händelse eu dylik förändring sker, kan
den ränteberättigade emellertid, om i aftalet intet annat är bestämdt,
begära räntans aflösning med dess 25-faldiga belopp.

Åligger det enligt aftalet förvärfvaren af ett räntegods att, genom
att underhålla derå befintliga eller till upprättande bestämda byggnader
eller genom att hålla vissa jordbruksinventarier å detsamma eller genom
andra prestationer, bevara den öfvertagna lägenhetens ekonomiska
sjelfständighet, så kan den förpligtade genom utslag af generalkommissionen
likaledes befrias från denna skyldighet, om öfvervägande allmännyttiga
intressen stå i vägen för upprätthållandet af egendomens
ekonomiska sjelfständighet. Äfven här eger den ränteberättigade samma
rätt att fordra aflösning, som då styckning eller afsöndring utan hans
samtycke af högre instans beviljats.

f ör att underlätta upprättandet af räntegods å enskilda personers
sida tillkom lagen af den 7 juli 1891. 1890 års lag hade skapat en
ny privaträttslig grundval tör den åsyftade kolonisationsverksamheten;
det återstod att bereda densamma en offentlig rättslig.

Redan under debatten om räntegodslagen hade den öfvertygelsen
gjort sig gällande, att utan bankmessigt offentligt bistånd den nya öfverlåtelseformen
icke skulle lyckas vinna något allmännare insteg. De
redan befintliga »statsräntebankema» skulle kunna tjena som lämplig
och passande mellanhand. Fn resolution i detta syfte hade äfven af
landtdagen antagits, och redan under påföljande års session kom en
lag derom till stånd, hvars innehåll är följande.

De pa räntegods af medelstort eller mindre omfång hvilande räntor
kunna på vederbörandes anhållan aflösa» genom räntebankens förmedling,
så. vida deras aflöslighet icke gjorts beroende af båda parternas
bifall.

Rätt att framställa en sådan begäran eger den ränteberättigade,
om han af den andra parten kan fordra utlösningen, räntegodsegaren,

Jor dbruk sliig. i Preussen o. Slör brit. (j

om han är berättigad till räntans aflösning utan den andra partens bifall
eller om aflösningen fordras af den andra parten.

Räntebankens förmedling kan sålunda endast påkallas, der fråga
är om aflösliga räntor. Dermed är den ofvan (sid. 38) antydda faran
för kolonisternas permamenta beroende af den private räntegodsupplåtaren
väsentligen förminskad. Upplåtaren har nämligen ett starkt intresse
i att icke grunda ett oupplösligt förhållande till sina medkontrahenter,
enär han derigenom skulle beröfva sig möjligheten att genom
anlitande af den offentliga krediten kunna förvandla sitt ränteananspråk
i reda penningar. Då härtill kommer, icke blott att annat
bistånd å statens sida bortfaller, utan äfven som följd af nödig samverkan
mellan olika myndigheter (katasteramt, notariat, fastighetsboksamt
m. fl.) åtskilliga omkostnader och omgång i stället inträda, så torde
med all säkerhet helt och hållet oaflösliga ränteförpligtelser endast högst
sällan komma att stipuleras.

Beträffande de afsedda räntegodsens omfång, så äro uteslutna från
aflösningsförmånen såväl sådana, hvilkas innehafvare endast utöfva ledningen
af och uppsigten öfver jordbruket^ utan att sjelfve lägga hand
vid detsamma, som de, hvilkas hufvudbeståndsdel utgöres af bostaden
och der jordbruket endast innehar en underordnad betydelse. Jorden
bör åtminstone taga innehafvarens hufvudsakliga arbetskraft i anspråk.
1890 års lag lemnar visserligen full frihet att upprätta hur små räntegods
som helst, men de större godsegare, som med begagnande af
densamma vilja förskaffa sig en varaktig arbetarestam genom upprättande
af backstugulägenheter, måste göra detta med egna medel och utan
anlitande af statens kredit; äro de härtill pekuniärt icke i stånd, böra
de öfverhufvud icke inlåta sig på företaget. Staten har här ingen
anledning att träda hjelpande emellan, då dylika smålägenheter, som t.
ex. blott bestå af en stuga och något trädgårdsland, hvarken skulle
lemna fmansiel säkerhet för räntans inbetalning eller innebära garanti
för sina innehafvares sjelfständiga existens eller vara egnade att uppväcka
dessas tillgifvenhet för den egna torfvan. Deremot är det likgiltigt,
om innehafvaren och hans familj använder sin arbetskraft odelad
på jordens brukande eller om de äro i tillfälle att fullständiga sina
existensmedel genom arbete i grannskapet. Härigenom är en utväg
öppnad, att vid grundandet af en hel koloni äfven nödiga handtverkare,
om ock endast innehafvande eu mindre torfva, kunna afses och blifva
delaktiga af lagens förmåner. Deremot kunna uteslutande på byggnader
hvilande räntor icke öfvertagas af räntebankerna.

De räntebanker, som här åsyftas, äro de kreditinstitut, som enligt

lagen af den 2 mars 1850 för hvarje provins upprättades för att befordra
»reallasternas» aflösning. Härvid tillgick så, att, sedan dessa förvandlats
till fasta penningeräntor, banken mot öfverlåtelse af penningeräntan
utlöste den berättigade mot räntebärande, amortisabla skuldförskrifningar,
»räntebref», och sjelf af den förpligtade inkasserade räntan,
ända tills räntebrefven voro amorterade.

Ett liknande förfaringssätt kommer här till användning. Den enligt
1890 års lag ränteberättigade erhåller nu af räntebanken i ersättning
antingen räntans 27-faldiga belopp i 372 procents- eller dess
232/3-faldiga i 4-procents-räntebref, efter deras nominalvärde eller, så
vidt det icke kan ske genom sådana bref, i reda penningar. Det senare
alternativet — lemnande af »kapitalspetsar» — afser de fall, der
fråga är om summor, i hvilka icke räntebrefvens valörer — 3,000,
1,500, 300, 75 och 30 mark — gå jemt upp.

Den berättigade erhåller sålunda icke hela räntan kapitaliserad.
Detta skulle endast vara fallet, om han tilldelades det 284/7-faldiga beloppet
i 3 72-procents- eller det 25-faldiga i 4-procents räntebref,
d. v. s. om, när en ränta å 100 mark skulle utlösas, han erhölle 100.
2877 eller 2,857 mark i 3V/2 procents- eller 2,500 (= 100. 25) i 4-procents-räntebref.
I båda fallen skulle den årliga afkastningen utgöra
100 mark eller lika mycket, som han förut uppburit. Med hänsyn
till de stora fördelar, som beredas honom genom räntans förvandling,
bär det emellertid ansetts skäligt, att han får åtnöja sig med en något
mindre ersättning. Det kapital han nu erhåller i 3 V2-procents-räntebref
blir 2,700 mark, i 4-procents 2,360,50, den erhållna afkastningen resp.
94,50 och 94,66 mark.

Denna af räntebanken förskotterade ersättning förräntas och amorteras
å räntegodsegarens sida genom erläggande till banken af en räntebankränta.

Detta är det ena sättet, hvarpå räntebanken uppträder såsom kreditförmedlare.
Det andra är, då banken beviljar lån till husens uppförande.
Härom heter det, att till det första upprättandet af ett räutegods
af ofvannämda beskaffenhet genom uppförande af nödig bostad
och ekonomibyggnader räntebanken kan lemna räntegodsegaren lån i
3Y2- eller 4-procents-räntebref efter det nominela värdet eller, om det
icke kan ske genom sådana, i kontanta penningar (»kapitalspetsar»).

Dessa lån förräntas och amorteras likaledes genom en räntebankränta.
De äro å räntebankens sida ouppsägbara, men banken bär likväl
rätt att återfordra dem eller deras oguldna återstod, om gäldenären
icke ställer sig till efterrättelse föreskrifter om byggnadernas ordent -

liga underhåll och försäkring eller om han råkar i konkurs eller genom
utmätning måste tvingas till betalning af eu förfallen räntebanksränta.

Räntebankräntan utgör i ränta och amortering, allteftersom 31/2- eller
4-procents-räntebref lemnas som utlösning eller lån, 4 eller 472 procent
af räntebrefvens (jemte de kontanta beloppens) nominalvärde; amorteringsperioden
blir med de olika förutsättningarne 6OV2 och 56Vi2 år.

Så länge eu räntebankränta häftar å räntegodset, kan upphäfvandet
af dettas ekonomiska sjelfständighet liksom styckning af och afsöndring
från detsamma endast eg a rum med generalkommissionens (egoregleringsmyndighetens)
godkännande.

Eger räntans aflösning eller beviljande af ett lån rum på samma
gång som räntegodsets upprättande, så kan på räntegodsegarens ansökan
befrielse från räntebanksräntans erläggande under första året
medgifvas. Den härigenom för räntebanken uppkommande bristen
täckes genom att aflösningskapitalet förhöjes med ett års ränta å räntebrefven
(och de kontanta medlen) och af denna sirmma räntebankräntan
betalas under en amorteringsperiod af 6OV2 eller 567i2 år. —

I tillämpliga delar gäller, med vissa förändringar, räntebankslagen
af år 1850.

Räntorna behandlas sålunda på samma sätt som de i reallasternas
ställe inträdda penningeräntorna, åtnjuta alltså samma förmånsrätt som
skatter till staten och upptagas samtidigt med sådana.

Den förpligtade kan påskynda amorteringen; dock fordras dertill
inom de första tio åren efter räntegodsets upprättande generalkommissionens
samtycke. Detta för att förebygga, att vissa kapitalistiska spekulationer
(t. ex. för att undgå den vid vanliga köp utgående stämpelskatten
0. dyl.) kunde komma att i öfverlåtelsens ögonblick ikläda sig
räntegodsets form.

På generalkommissionens anhållan skall antecknas i fastighetsboken,
att egendomen såsom räntegods är räntepligtig till räntebanken.
Räntans belopp äfvensom amorteringstiden skall likaledes antecknas.

Bankens öfvertagande af räntan kan ske vid början af hvarje qvartal,
i öfverensstämmelse hvarmed äfven räntebrefven skola förräntas.

Vederbörande ministrar bestämma, om och från hvilken tidpunkt 372-eller 4-procents-räntebref skola utgifvas som utlösning eller som lån.
Så länge kursen .på 4-procents räntebref på börsen i Berlin varaktigt
uppgår till nominela värdet eller derunder, få 312-procentsbref blott
utges med mottagarensjsamtycke. —

General-kommissionen har att afslå ansökan om räntans aflösning
eller om beviljandet af lån,

1) om den till aflösning afsedda räntan eller lånet icke innehar förmånsrätt
framför andra privaträttsliga belastningar å räntegodset, och

2) om behörig säkerhet icke förefinnes för den blifvande räntebankräntan.

Säkerheten kan enligt § 7 antagas som befintlig, om räntebankräntans
25-faldiga belopp ligger inom det 30-faldiga beloppet af den
vid senaste grundskattetaxering utrönta nettoafkastningen med tillägg
af hälften af det värde, till hvilket byggnaderna hos ett visst slags
försäkringsbolag äro försäkrade, eller inom 3/4 af det, vare sig genom
värdering i vissa kreditanstalter (»Ritterschaften», »Landschaften») eller
genom särskild uppskattning, utrönta fastighetsvärdet.

Om fastighetens värde utrönes genom en särskild uppskattning,
så kan äfven hänsyn tagas till det genom framtida upprättande af erforderlig
bostad och ekonomibyggnader tillkommande värdet. Öfvertagandet
af räntebankräntan bör likväl i detta fall helt och hållet eller
till en del uppskjutas till den på byggnadernas ordentliga uppförande
följande nästa termin för öfvertagandet.

Den särskilda uppskattningen företages och fastställes genom generalkommissionen
med biträde af tvenne kretsförordnade och, der fråga är
om uppskattning af byggnader, eu i byggnadsfacket sakkunnig person.

I enkla och klara fall är kommissionen befogad att efter eget bepröfvande
fastställa uppskattningen eller på annat lämpligt sätt förskaffa
sig öfvertygelse om säkerheten. —

De hittills anförda bestämmelserna hafva afsett de fall, der aflösligheten
icke beror på båda parternas medgifvande. På den räuteberättigades
ansökan kan emellertid räntebankens öfvertagande af den blott
med båda parternas samtycke aflösbara delen af läutan ega rum, om
denna räntedel innehar förmånsrätt framför öfriga privaträttsliga belastningar
å räntegodset, och 25-faldiga beloppet af den denna räntedel motsvarande
räntebankräntan i förening med den summa, som vid ansökningens
framställande ännu fordras för aflösning af den på räntegodset
redan hvilande räntebankräntan, ligger inom den enligt § 7 föreskrifna
säkerheten.

Den ränteberättigade hålles skadeslös enligt denna lags föreskrifter.
De öfvertagna räntorna hafva räntebankräntornas förmånsrätt.

Om räntans öfvertagande eger rum, så inträder staten i alla den
ränteberättigade på grund af räntegodsaftalet tillkommande rättigheter.

Räntebankens här förutsatta inskridande är emellertid ett annat än
dess ofvan skildrade egentliga. Här inträder staten endast i den ränteberättigades
ställe; den förpligtade betalar fortfarande utan aflösning

och amortering sin ränta, ehuru ej till den enskilde, utan till banken.
För att emellertid icke föreviga dessa betalningar i det fall, der räntedelens
bibehållande för godsets upprätthållande icke längre är nödvändigt,
har staten erhållit rätt att fordra räntans förvandling till en
amortisabel räntebankränta. —

Lagen har hittills talat om de af enskilda personer upprättade
räntegodsen. Om staten sjelf utlemnar sådana, så är räntebankens bemedling
för räntans aflösning öfverflödig. I aftalet angående upprättandet
bestämmes en ränta, som under eu lämplig period skall genom
inbetalning till statskassan amorteras. Beträffande byggnadslån till dessa
af staten framkallade räntegodsegare, gälla deremot samma bestämmelser
som för lån till räntegodsegare i allmänhet. —

Den myndighet, åt hvilken underlättandet af lagens genomförande
är uppdraget, är generalkommissionen, provinsens skiftesmyndighet.

Sålunda kan räntegodsets upprättande på endera partens anhållan
ske genom kommissionens bemedling.

En sådan anhållan skall afslås, om rättsliga och faktiska betänkligheter
stå i vägen för räntegodsets grundande. I annat fall eger
kommissionen att låta uppsätta och att bekräfta aftalet om räntegodsets
grundande, eventuelt i förbindelse med aftalet om räntans aflösning
eller om lånets beviljande.

Det bekräftade aftalet har kommissionen att insända till vederbörande
»fastighetsboksdomare» med anhållan om inskrifning af förän- v
dringen i eganderätten. I detta fall förvärfvas eganderätten genom
det på grund af det bekräftade aftalet skedda införandet i fastighetsboken.

Så snart kommissionen ansett ansökan om grundandet af räntegodset
för giltig, har hon att anmoda domaren att införa en preliminär
anteckning, att räntegodsets upprättande tagit sin början. Anmärkningen
medför, att senare införda privaträttsliga belastningar äro utan
verkan gentemot räntegodsöfvertagaren. Med inskrifningen af eganderätten
skall anmärkningen utstrykas.

Beträffande förfarandet och kostnaderna finna de för allmänningsdelningarne
gällande föreskrifter med vissa modifikationer tillämpning.

Vid de räntegods, som upprättats före lagens trädande i kraft kan
räntans aflösning genom räntebankens bemedling blott med räntegodsegarens
medgifvande fordras af den ränteberättigade.

1881 års lag ang. förnyad tillåtelse till räntebankernas bemedling
vid aflösning af reallasterna träder i förenad kraft.

De för lagens genomförande nödiga anordningarne vidtagas af

finans- och jordbruksministrarne, i vissa fall i förening med justitieministern.
De synpunkter, som härutinnan böra vara de ledande, innehållas
i en af de tre ministrarne den 16 nov. 1891 utfärdad, till generalkommissionerna
stäld »Ministerialanweisung».

Den 1 febr. 1893 kom i Abgeordneten-Haus vid behandlingen af
anslagen till jordbruksdepartementet räntegodsfrågan på tal, hvarvid
jordbruksministern lenmade följande upplysningar.

Tills dato hade upprättats 572 räntegods, för hvilka betingats som
köpeskilling 169,535 mark i räntor och 974,615 mark i kapital. Af
sistnämda summa hade redan 829,111 mark af betalts. Till det första
upprättandet af räntegods hade räntebankerna som lån utlemnat 192,000
mark.

På de särskilda provinserna fördela sig räntegodsen som följer:
Schleswig—Holstein 3, Hannover 2, Westfalen 11, Schlesien 20, Ostpreussen
141, Westpreussen 151, Posen 100, Pommern 88.

Af den erbjudna marken, 24,548 har, ha 6,550 förvandlats till
räntegods.

Efter arealen uppgå

125

108

132

115

räntegods till öfver

» »

» » under

25 h ai10—25
»

7.5— 10 »

5—7,5 »

2.5— 5 »

2,5 »

Ett större antal är ännu föremål för upprättande, och preliminära
aftal hafva afslutats angående 2,496, deraf i Ostpreussen 586, i Westpreussen
1,013, i Posen 554, i Pommern 275, i Brandenburg 10, i Schlesien
55. Deras areal uppgår till 23,069 har, priset till 15 null. mark.

110,000 har finnas ytterligare att tillgå.

Nyanläggningarnes långsamhet beror, enligt ministerns uttalanden,
icke på generalkommissionernas tjenstemän, utan på bristen på landt-.
mätare. Regeringen har tagit i öfvervägande, huruvida äfven domänerna
borde förvandlas till räntegods, men tills vidare stannat vid den
uppfattningen, att så länge enskild mark finnes att tillgå, denna först
bör användas. Generalkommissionernas verksamhet konmie att blifva

permanent. Förhållandena, särskilt i östern, kräfde skapandet af ett
bondestånd, och bondgårdar borde i främsta rummet afses; endast der
tillräcklig arbetsförtjenst kunde beredas, kunde man tänka på att upprätta
smärre lägenheter. Synnerlig vigt skidle läggas på bildandet af
stora kommuner, vare sig genom nybildning eller genom anslutning till
redan bestående; att framkalla ett jordegande proletariat finge man deremot
undvika.

Storbritannien.

1880-talets lagstiftning.

Försöken att på lagstiftningens väg bereda de djupare befolkningslagren
en utsträckt delaktighet i jorden står i Storbritannien sedan föga
mer än ett årtionde på dagordningen. Om också inom den ekonomiska
litteraturen redan sedan flera decennier tillbaka allt varmare uttalanden
till det lilla jordbrukets förmån sett dagen — det är i detta afseende
nog att erinra om utredningar af J. S. Mitt, Fawcett, Thornton, Thorold
Rogers, Cliffe Leslie m. fl., — så var det likväl först på 80-talet, som
en mera energisk agitation för sakens praktiska förverkligande väcktes
till lif. De första förslagen i detta syfte framstäldes af Jesse Collings
i underhuset 1881 och återkommo flera gånger under de följande åren.
Till en lagstiftningsåtgärd ledde de till en början år 1882 genom den
s. k. »Allotments Extension Act», som emellertid endast afsåg att på utarrenderingens
väg öka den bofasta jordbruksbefolkningen. Genom §
4 i denna lag bemyndigades förvaltarne af fromma stiftelser (charities)
tillhörig jord, hvars afkastnmg i form af penningar, vedbrand, kläder,
föda eller annan nödtorft användes till gåfvor och allmosor åt traktens
fattiga, att, der sådan jord icke på annat sätt begagnades till invånarnes
gemensamma nytta eller förströelse, till arrende i lotter (allotments),
icke öfverstigande 1 acre1), upplåta jorden åt arbetare och andra personer
i de socknar, der densamma vore belägen. Ehuru lagen icke
skulle tillämpas på sådana »charity lands», som vore afsedda för uppfostrings-,
undervisnings- och kyrkliga ändamål, var i alla fall den areal,
som stod till buds, tillräckligt betydande för att bereda jordlotter åt
flera tusen arbetare. Lagens genomförande underlättades i väsentlig
mån genom den för detta ändamål af Collings bildade »Allotments and
Small Holdings Association», i hvars syften — utom det allmänna sträfvandet
att med alla lagliga medel underlätta landtbefolkningens åter -

*) 1 acre = 0,405 har.
Jordbrukslug. i Preussen o. Stor brit.

ställande i direkt samband med jorden — för öfrigt ingick bemödandet
att bereda tillfälle till jordlotters erhållande äfven i de många socknar,
der inga »charity lands» funnes att tillgå. Frukten af sistnämda verksamhet
blef 1887 års Allotments Act.

Genom denna lag förständigades helsovårdsdistriktens (the sanitary
districts) myndigheter (på landsbygden sålunda »the Boards of Guardians»
— fattigvårdsnämderna) att inköpa eller arrendera lämplig jord
för att deraf på arrende utlemna jordlotter åt personer, tillhörande
arbetsklassen i distriktet. Då emellertid många fattigvårdsnämder visade
sig föga hågade att bringa lagen till utförande, blef en ändring
af densamma temligen snart af behofvet påkallad. Redan 1890 stadgades
sålunda, att, så snart den lokala myndigheten vägrar eller försummar
den henne genom 1887 års lag tilldelade befogenheten, kunna
sex af distriktets skattskyldiga invånare begära grefskapsrådets inskridande
i stället för den lokala myndigheten. Det åligger derefter grefskapsrådet
att tillsätta en »allotmentss-komité, som har att undersöka
saken. Framgår det af denna utredning såsom lämpligt, att jord
för detta ändamål bör förvärfvas, skall rådet fatta beslut i detta syfte
och sedermera med samma befogenhet, som tillkommer helsovårdsmyndiglieten,
bringa lagens föreskrifter till utförande. Genom 1890 års
tilläggsakt har också upplåtandet af jordlotter tagit ett förökadt uppsving.

Hur väsentligen genom dessa lagstiftningsåtgärder de små jordbrukarnes
klass i Storbritannien betydligt vuxit, framgår af följande siffror:
Medan antalet »allotments» 1873 utgjorde 246,398

uppgick det ............................ 1882 till 357,795

och ........................................... 1890 till 455,005.

II.

1888—90 års »Select Committee on Small Holdings».

Medan sålunda på arrendelagstiftningens väg tillfällen till egna jordbruks
bildande i ökadt mått blifvit beredda, fortgick den af Collings
framkallade rörelsen att skapa ett sjelfegande bondestånd (»peasant proprietorship»,
»cultivating ownership») med oförminskad kraft och ledde ändtligen
1888 till nedsättandet af en parlamentarisk komité under Chamberlains
ordförandeskap, med uppdrag som följer:

Öl

»Komitén eger att undersöka hvilka utvägar för
närvarande finnas för att skapa smärre jordbrukslägenlieter
(small holdings) i Storbritannien; huruvida, vare
sig i förening med ett förbättradt ordnande af lokalmyndigheternas
befogenhet eller på annat sätt, dessa
utvägar kunna ökas; huruvida det under de senare
åren inträffat någon minskning i de små jordegarnes
och brukarnes antal, samt, i så fall, huruvida en dylik
minskning har sin grund i gällande lagstiftning.»

1888 års parlamentssession var emellertid redan så långt framskriden,
att komitén under densamma icke hann att afhöra några sakkunniga
vittnen i frågan. Såsom en parlamentarisk komité i motsats mot
en kunglig måste den också upplösas i och med sessionens afsilande.

18§9 erhöll komitén förnyadt bemyndigande. Den afhörde då 39
vittnen, deribland stora och små jordegare, inspektörer, jurister, arrendatorer
och representanter för af frågan intresserade föreningar. En mängd
olika trakter af England voro vid förhören representerade; för Wales
och Skottland afhördes särskilda sakkunniga. 1890 blef komitén än en
gång på nytt tillsatt och afgaf i juni samma år sitt utlåtande.

Önskvärdheten af ökning i det lilla jordbruket.

Af den företagna utredningen finner komitén till en början framgå
önskvärdheten af en ökning af små jordegendomar och små arrenden
i landet. I detta afseende synes en nästan odelad enstämmighet vara
förherskande. Vittnen af alla klasser och alla möjliga partiåskådningar
mötas, af olika skäl, i den uppfattningen, att en tillväxt i de små brukarnes
antal skulle vara en afgjord nationel och social fördel. Alla
öfverensstämma i att ett talrikt och välmående bondestånd är ett vilkor
för nationel säkerhet och att en mera utbredd fördelning af eganderätten
till jord skulle medföra en ökad säkerhet för eganderätt i allmänhet
och en stegrad belåtenhet bland befolkningen.

Likaledes är enigheten odelad beträffande den inverkan på ansvarskänslan,
som den säkra besittningen af små lägenheter medför. Vare
sig såsom egare eller såsom arrendatorer utmärka sig innehafvarne af
dylika lägenheter för flit, driftighet och andra medborgerliga dygder.
Der upprättandet af sådana possessioner utan svårighet kan försiggå,
känner sig den vanlige arbetaren uppmuntrad och förhoppningsfull; han
ser ett tillfälle beredt att sätta sin fot på den första pinnen af den

stege, genom hvilken lian kan uppnå en bättre samhällsställning. Utan
detta hopp »är han endast eu flyttfogel; han har ingen fosterlandskärlek
i sitt bröst. I saknad af ett hem har en man mycket htet att
intressera sig för».

Utsigterna till förkofran för den driftige och flitige arbetaren är en
sak af den största sociala betydelse. Det är det förnämsta medlet, hvarigenom
en dämpare kan sättas på den emigration från landsbygden till
städerna, som på sina ställen minskat den förras befolkningssiffra och
på samma gång ökat konkurrensen om arbete i fabriksstäderna.

Medan åsigterna sålunda äro odelade beträffande de sociala och
politiska fördelarne af det lilla jordbruket, förefinnes en meningsskiljaktighet
hvad angår de ekonomiska resultaten af detsamma.

Många vittnen äro öfvertygade, att små lägenheter äro mera produktiva
i förhållande till sin areal än stora. Orsaken anses ligga i den
större energi, som utvecklas af dem, som i förening med sina familjer
taga en personlig del i jordens odling. Man hänvisar till »den trollmakt»,
som enligt Arthur Young ligger i »den egna torfvan» och som
»förvandlar sand till guld», och det framhålles, att, till och med om
den lille brukaren endast är arrendator, är han frikostig med sitt eget
arbete och kan sålunda åstadkomma resultat, som skulle vara omöjliga
för den större, tvungen, som denne är, att betala gängse arbetslön för
hvarje timmes arbete. »Mången backsluttning och odlingsbar utega,
som nu förbises och försummas af stora brukare, emedan annan och
bättre jord tar deras uppmärksamhet i anspråk, skulle säkerligen komma
under odling.»

Statistiken synes utvisa, att, med undantag af får, små lägenheter
föda ett större antal kreatur än stora. Särskildt gäller detta om kor,
hästar och grisar, och beträffande mindre jordbruksalster, såsom frukt
och grönsaker, ligga de små brukarne afgjordt öfver.

Å andra sidan påstå åtskilliga vittnen, att det stora jordbruket
gifvetvis måste vara mera produktivt än det lilla, beroende på en intensivare
användning af maskiner, af ett större kapital och af mera
vetenskapliga metoder.

»The Central Chamber of Agriculture», *) på samma gång som den
visar sig gynsamt stämd för ett ökadt antal jordegare, framlägger vissa
bestämmelser rörande lägenheternas storlek och förklarar, »att stora
jordbruk äro lämpligast, der landets konfiguration medgifver stora, med
jemn yta försedda inhägnader (inclosures) och der mark och klimat
äro särskildt passande för sädesodling och fårskötsel.»

*) Eu enskild förening till främjande af jordbrukets intressen.

Hur än emellertid de resp. siffrorna för stora och små lägenheter
utfalla, så är det ett tungt vägande faktum, att de senare mäktat uthärda
den senaste jordbruksdepressionen bättre än de förra, såsom framgår
både af deras förmåga att betala arrende och af deras tillstånd i allmänhet.

Det framlagda materialet visar, att små brukare i allmänhet lyckas
betala sina ut.skylder och förkofra sin ställning samt att, om de misslyckas,
resultatet vanligen beror på jordens sämre beskaffenhet eller
mindre förmånliga läge.

En mängd uttalanden framhålla vidare, att den mindre brukaren
kommer ut med att betala ett proportionsvis högre arrende än den
större. I många fall har jord af enahanda beskaffenhet och likartadt
läge, arrenderad i små lotter, betingat 50—100 procent högre arrende
än den, i större possessioner fördelad, skulle ha lemnat.

Att vid sådant förhållande jordegarnes eget intresse icke förmått
dem till ett större användande af små arrenden, vill komitén förnämligast
tillskrifva den för närvarande nästan oöfvervinnerliga svårigheten
att förse lägenheterna med de nödiga åbyggnaderna.

Beträffande efterfrågan på smålägenheter, synes den vara allmän
i alla delar af England och Wales, men på grund af omständigheter,
för hvilka längre fram redogöres, mindre stark i Skottland. Men äfven
i de förstnämda delarne af riket går landtbefolkningens traktan
mera ut på små arrenden än på jord med eganderätt. Detta beror
utan tvifvel på den omständigheten, att tillfällen till köp af jord af
lämpligt omfång äro sällsynta och, der de verkligen finnas, svårigheterna
att inbetala en köpeskilling nästan oöfvervinnerliga. Det är möjligt,
att, om på lagstiftningens väg lättnader erbjödos och bistånd lemnades
i form af lån på skäliga vilkor, dessa utvägar i vidsträckt mån
skulle anlitas af de mera företagsamma och driftiga bland befolkningen
och att, allteftersom detta system finge insteg och blefve mera bekant,
det skulle uppstå en hastigt växande efterfrågan på jord på dylika vilkor.

Å andra sidan anse åtskilliga vittnen, att den klass, ur hvilken dylika
små jordegare i allmänhet skulle rekryteras, alltid skulle komma
att föredraga det relativa oberoendet i ett arrende, som när som helst
kan uppsägas, framför eganderätt till en jord, i hvilken de nedlagt en
betydlig del af sina besparingar och hvilken icke utan stor uppoffring
skulle kunna realiseras. Till och med om köpeskillingen erlades i afbetalningar,
skulle hvar och eu af dessa uppgå till högre belopp än
hvad som årligen fordrades af innehafvarne såsom arrendatorer, på
samma gång som nödvändigheten att lemna handpenning vore ett hinder
för alla dem, som icke varit i stånd att lägga af några besparingar.

Trots dessa betänkligheter är komitén varmt och enhälligt öfvertygad,
att ett ökande af den mindre jordegendomen är en sak af nationel
vigt och betydelse. Den är önskvärd i landtbefolkningens intresse,
hvilken den erbjuder den starkaste driffjedern till flit och sparsamhet,
och den anses stärka säkerheten till egendom genom att öka
de personers antal, som äro direkt intresserade i jorden. Utan tvifvel
skall densamma bidraga att höja arbetsklassens karakter och hämma
den inflyttning från landet till städerna, som redan förorsakat en viss
försämring af landtbefolkningen och ledt till hvad som med en travestering
af Darwins bekanta uttryck blifvit benämdt »de minst passandes
fortbestånd» (the survival of the unfittest). Lagstiftningens mellankomst
är sålunda på grund af frågans speciela omständigheter af behofvet
påkallad och befogad af hänsyn, som beröra hela samhällets välbefinnande.

Minskning i det lilla jordbruket.

Komitén öfvergår derefter till de särskilda frågor, som blifvit hänskjutna
till densammas utredning, och i främsta rummet huruvida under
de senare åren någon minskning egt rum i de smärre jordegarnes och
brukarnes antal.

Någon tillförlitlig statistik, som skulle medgifva en noggrann jemförelse
mellan antalet små jordegare vid tvenne olika tidpunkter, förefinnes
emellertid icke. En klassifikation af lägenheterna efter deras
storlek lemnades i 1886 års jordbruksstatistik, men någon fortsättning
deraf har icke utgifvits, och tidigare siffror rörande samma ämne saknas.
Svaret på frågan, huruvida någon minskning af något slags lägenheter
under en viss period försiggått, beror sålunda mera på subjektiv
uppfattning än på någon på objektiva fakta grundad öfvertygelse.

Ett vittne, Craigie, anser, att det har varit eu ökning af små lägenheter
nära städer och att det under allra senaste åren försiggått
en allmän ökning öfver hela landet. Druce tror icke på någon minskning.
Det är emellertid ovisst, om icke i de siffror han anför äfven
ingå »allotments» (utarrenderade jordlotter), och han bekänner sjelf, afl
hans slutsats mera hvilar på personliga intryck än på utrönta fakta och
att hans siffror ingalunda äro absolut tillförlitliga.

Dessa båda vittnen stå för öfrigt ensamma om sin uppfattning. De
öfriga bekräfta den allmänna meningen, att ett stort antal små jordegare
(freeholders) försvunnit under senaste och innevarande sekel och

att de små arrendenas antal aftagit under de senaste 50 åren. Detta
gäller emellertid endast jordbrukslägenheter i inskränkt mening, men
deremot icke bostadslägenheter (residential occupations) och handelsträdgårdar
nära städerna.

De ekonomiska orsaker, som verkat i denna riktning, hafva utöfvat
ett så stort inflytande, att man nödgas draga den slutsatsen, att
de åstadkommit en betydande reduktion, eu uppfattning, som bestyrkes
af det antal byggnader, som förut beboddes af brukare, men som nu
äro öfvergifna eller användas för annat ändamål.

För jordegarne ha de frestelser, som ligga i höga pris, erbjudna
af kapitalister och stora jorddrottar, varit oemotståndliga. Hoppet och
förväntningarne att bereda sig en större inkomst genom att nedlägga
kapital i annan slags egendom ha förmått de mest företagsamma att
sälja sin ärfda torfva och öfvergå till någon annan näring eller yrke.

Förändringar i hushållningsmetoden ha ledt till samma resultat; då
jorden blifvit utlagd till betesmark, har behofvet af byggnader för stallfodring
under vintern framtvingat en utgift, som de små egarne funnit
alltför tung att bära.

Såsom i hvarje annan yrkesklass har det dessutom i följd af oförmåga
eller dålig skötsel förekommit eu del afgång, utan att ett motsvarande
tillflöde täckt bristen. Särskildt upplysande i detta afseende
är Punchards vittnesmål om Westmoreland och Cumberland.

Beträffande de små arrendena, så härrör minskningen hufvudsakligen
från den sedvänja att konsolidera egendomarne, som nästan allmänt var
förherskande under eu mansålder före deri senaste jordbruksdepressionen.
Denna politik anbefaldes jordegarne på ekonomiska grunder. Det
påpekades, att kostnaderna för att hålla byggnaderna i godt stånd äro
proportionsvis mycket större på små än på stora egendomar och att
användandet af maskiner och de bästa jordbruksmetoder underlättas
genom skötandet och odlingen af en stor areal. Tesen var, att den
lilla jordbruksdriften var barbarisk och antiqverad liksom väfveriet med
handväfstol och att jordbruket liksom förädlingsindustrien måste drifvas
i stor skala och under de mest vetenskapliga förutsättningar.

Dessa åsigter hafva till eu del modifierats genom nyare erfarenhet,
och många jordegare och inspektörer skulle gerna återgå till systemet
med mindre jordbruk, något, som äfven sker, der det är utförbart. Ett
stort hinder är emellertid bristen på byggnader och nödvändigheten att
nedlägga ett stort kapital, hvilket endast ett fåtal jordegare mäkta
åstadkomma och som dessutom icke lemnar en tillräckligt tillfredsställande
afkastning. Lån från »the Land Improvement Companies» (jord -

förbättringsbolagen) betinga en sådan räntefot och sådana betalningsvilkor,
att hvad upplåtarne sjelfva skulle kunna erhålla i arrende icke
lemnar en fullgod ersättning. Särskildt äro dessa bolags anspråk på
byggnadernas soliditet alltför betungande.

Efter ett omsorgsfullt öfvervägande såväl af det framlagda bevismaterialet
som af sannolikhetsskälen för och emot, kommer komitén till
den slutsatsen, att det intill allra senaste tiden försiggått en betydlig
minskning hvad såväl små jordegare som arrendatorer beträffar1), på samma
gång som det å andra sidan är möjligt, att bostadslägenheter och
handelsträdgårdar nära städerna ökats under perioden. Reduktionen har
egt rum trots den stora tillökningen i landets odelade areal, som under
de senaste 40 åren uppgått till icke mindre än 3 millioner acres.

Lagstiftningen — eu medverkande orsak.

Komitén öfvergår sedan till frågan, huruvida denna minskning har
sin grund i gällande lagstiftning.

Ett enda vittne, Druce, afger här ett nekande svar. Han anser,
tvärtom, att de allra senaste årens lagstiftning, särskildt »Agricultural
Holdings Act», 1883 och »the Allotments Compensation Act», 1887,
genom hyilka lagar en arrendator erhåller ersättning såväl för å jorden
nedlagda förbättringar som för växande skörd, planterade fruktträd
m. m., verkat i motsatt riktning. Han medger, att fideikommisslagstiftningen
länge varit en stark hämsko på den fria föryttringen af jord,
men att genom »the Settled Land Act» eller »Lord Cairns’ Act», 1882,
de väsentligaste hindren härför försvunnit.

Å andra sidan vilja de mest erfarna inspektörer och lagkarlar i
fideikommissen se ett hinder för jordegendomens naturliga fördelning.
Ett vittne håller före, att det absoluta upphäfvandet af rättigheten att
grunda fideikommiss skulle vara en stor välgerning för samhället, liksom
äfven för de parter, som innehafva jorden. Ett annat påpekar,
att det var en erkänd grundsats hos de ledande statsmännen för 30 år
tillbaka att, som Lord Palmerston yttrar, »så mycket som möjligt bevara
sedvänjan att grunda arfsföljd till odelade massor af jordegendom».
Vittnet visar, att denna politik såväl direkt som indirekt fått sitt uttryck
i lagstiftningen. Direkt genom fideikommisslagen (the Law of Settlement),
indirekt genom andra åtgärder, som alla åsyfta att befria jordegaren
från tvånget att sälja. Hit höra den olika beskattningen af fastig- *)

*) Det bör ihågkommas, att 1890 års siffror (se ofvan sid. 50) icke voro komitén bekanta.

het och lösören vid dödsfall; förstfödsiorätten vid intestatarfsrätten;
principen att allt, som förenas med marken, blir jordegarens egendom;
statsunderstöd vid jordförbättringar; skilnaden mellan den offentlighet,
som beredes åt köpeafhandlingar, och den hemlighetsfullhet, som iakttages
med hänsyn till inteckningar. Vore offentligheten lika stor vid
de senare som vid de förra, bortfölle motivet för deras användande i
stället för försäljning. I alla dessa fall har lagstiftningen sökt befria
jordegaren från nödvändigheten att förskaffa sig kontanta medel och
dermed från hvarje motiv att bringa sin jord ut i marknaden.

»Efter min tanke», yttrar vittnet, »skulle ett förbud mot fideikommiss
i jordegendom mer än alla andra faktorer tillsammans skaffa jord
ut i marknaden i små och lätthandterliga qvantiteter. Vanlig erfarenhet
lär oss, att jordegare dagligen mer eller mindre äro i behof af reda
penningar. Vore nu jorden föremål för oinskränkt eganderätt, skulle
de kunna sälja en eller annan utega för att erhålla de hundra eller tusen
pund de behöfde till sina barns uppfostran, till byggnaders uppförande
eller till andra ändamål. En ofantlig nakenhet jord skulle på så sätt
komma ut i marknaden och på naturlig väg öka de små egarnes och
brukarnes antal.»

De orsaker, som leda till jordegendoms hopande på ett fåtal händer,
uppvägas icke af faktorer, verkande i motsatt riktning. »Den engelska
jordens närvarande tillstånd liknar en fullpackad jernvägsstation,
der den nedgående linien är oklar, medan nya tåg alltjemt anlända
uppifrån. Med andra ord: jord uppköpes och blir fideikommiss och
dermed fastlåst. Finge de naturliga orsakerna verka, blefve det ett
aflopp åt båda hållen».

Det förefaller komitén, som om, oafsedt i hvilken mån lagstiftningen
sökt hålla jorden borta från marknaden, den i alla händelser haft
en ogynsam inverkan på uppkomsten af nya smålägenheter och sålunda
hindrat ersättningen af den oundvikliga, af naturliga orsaker härrörande
afgången i jordegarnes klass. Komitén drager icke i tvifvelsmål, att
det ända till allra senaste tiden varit lagstiftarens syftemål att förekomma
de stora egendomarnes delning, och komitén håller före, att i
följd af denna politik de små egendomar, som tid efter annan uppsugits
af de störa, blifvit orubbadt förenade med dessa och endast i stora
komplexer varit föremål för föryttring.

Fn annan vigtig orsak till smålägenheternas försvinnande har varit
bestämmelserna om allmänningsdelningarne och den tillämpning, som
härvidlag egde ruin.,

Jordbrukslay. i Trenden o. S/orbrit.

Det är med no g lätt hand, som komitén öfyerfarit det ödesdigra
inflytande på Storbritanniens sjelfegande bondestånd, som de stora godsegarnes
inkräktningar på allmänningarne sedan medeltidens slut och
ända in i detta århundrade utöfvat. Någon särskild utredning af gången
för denna process och hvilka faktorer, som dervid voro de bestämmande,
hur den framkallades af den flandriska ylleindustriens uppsving och
dennas starka efterfrågan på råmaterial, hvilken i sin ordning gjorde
fårskötsel ekonomiskt fördelaktigare än sädesodling, och hur för att öka
betesmarken jordaristokratien, i början trots lagens inskridande, men
sedermera med dess goda minne, med list eller våld icke blott fördref den
lille jordegaren från hans egen torfva, utan äfven genom »inclosures))
(inhägnanden efter företaget skifte) tillegnade sig ofantliga allmänningsvidder,
— öfver hela detta förlopp har komitén icke lemnat någon egentligredogörelse.
Strängt taget hade väl också hela denna utveckling såsom
en redan afslutad process numera endast ett historiskt intresse, och någon
framställning af densamma skall derför heller icke här lemnas. Det
må vara nog att hänvisa till de skildringar, som Marx’ och, stödd på
honom, Laveleye*) gifvit af denna, hvad den förre kallar, den britiska
»landtbefolkningens expropriation».

Komitén inskränker sig till att betona allmänningarnes omätliga betydelse
för de små egarne och brukarne genom rätten till bete, bränsle
och virke till byggnads- och reparationsändamål. Icke dess mindre
har från 1760 till 1867 allmännings- och ödesland till en areal af 7,325,439
acres eller inemot tredjedelen af Englands hela odlingsmark, 25,451,626
acres, blifvit inhägnadt och lagt under odling, och det lider intet tvilvel,
att en följd häraf har varit en reduktion af den klass, från hvilken de
små egarne rekryterats.

Det bestrides ingalunda, att ju icke hufvudsyftet med dessa inhägnanden
varit välgörande eller att icke allmänna intressen tillgodosetts
genom de jordförbättringar, som sålunda åstadkommits. Produktionens
tillväxt och kapitalets ökade användning å jorden rättfärdiga utan tvifvel
den följda politiken, men det framhålles också, att densamma oafsigtligt
varit menlig för den jordbrukande arbetsklassen, då den beröfvat
densamma utvägar och motiv till den jordbruksdrift i smått, genom
hvilken de dugligaste i detta samhällslager i forna dagar sattes i stånd
att förkofra sin ställning.

Denna uppfattning är emellertid icke odelad. Ett vittne går ända
derhän att påstå, att det här endast är fråga om en inbillad oförrätt. l

l) Das Kapital, I, 4 uppi., 682; De la propreté, 4 uppi., 441.

Ett annat tror icke, att inhägnadssystemet »gjorde ett slut på de
små lägenheterna; på inånga håll bragte det tvärtom sådana till stånd,
då många parceller, som ännu bestå såsom fri egendom (freeholds, copyholds),
utlemnades i ersättning för allmänningsrättigheter».

Med stöd af »inhägnadskommissionens» 32:dra rapport af år 1877
visas det, att sedan 1845 af allmänningsjord 600,000 acres blifvit fördelade
bland 26,000 olika egare. En del af dessa erhöllo mark i ersättning
för sina rättigheter, en annan blef egare genom köp åt jordbitar,
som såldes för att täcka skifteskostnaderna. Dessa åtgärder hafva åstadkommit
en värdefull tillökning i de små jordegarnes antal, och under
loppet af en mansålder har en jordareal af ett helt grefskaps storlek
afvunnits allmännings- och ödesland och fördelats bland en större och
mera olikartad jordegareklass än något enda grefskaps i England.

Det bör emellertid ihågkommas, att detta omdöme endast afser den
jemförelsevis obetydliga areal, som inhägnats efter 1845.

Båda vittnena påstå för öfrigt, att för alla förut existerande rättigheter
ersättning till fullo lemnats vid inhägnandenas utförande. Sålunda
anser det ena, att så varit händelsen, då utaf allmänningar af
1,297, 1,373 och 1,178 acres areal arbetsklassen erhållit i parceller resp.
26, 34 och 21 acres; och vittnet vill ingalunda medgifva, att eu afsättning
af 2,915 acres till jordlotter (fields gardens and allotments) utaf

600,000 är en särdeles obetydlig proportion. Det underkänner likaledes
bestämdt hvarje slags anspråk på ersättning för nyttjanderätt, grundad
på en med lagens bestämmelser icke öfverensstämmande häfd.

Andra vittnen uttala emellertid sitt ogillande öfver att, på samma
gång som lagliga rättigheter blifvit ofullständigt och njuggt ersatta,
billighetsanspråk, erkända under mansåldrar och i vidsträckt mån af
befolkningen begagnade, fullständigt lemnats utan afseende, liksom att
arbetsklassen på grund af sin fattigdom och brist på organisation praktiskt
varit orepresenterad och lemnad ur räkningen vid ordnandet åt
dessa skiften.

Bukett, sakförare för »the Commons Preservation Society» (Föreningen
för allmänningarnes bevarande) yttrar: »om också den lille jordegaren
icke kunde innehafva ett herregods (a manor) och måhända
icke var i stånd att bevisa en verklig häfd, så hade han likväl, så länge
allmänningen existerade, en faktisk nyttjanderätt till densamma. Han
förde dit ut sin åsna eller sin ko eller höll fjäderfä eller tog bränsle
der o. s. v., om och hans stuga måhända tillhörde herregodsets egare.
Vid inhägnandet upphörde alla dessa rättigheter, och personen i fråga
erhöll ingen ersättning. Om någon sådan verkligen gafs för stugan,

så tillföll den godsegaren och icke innehafvare^ Vid inhägnanden förefinnes
det sålunda eu klass personer, som förut med rätt eller orätt, med
eller mot lagen åtnjutit förmåner af allmänningen, men som nu icke
erhålla något i gengäld».

Vittnet betonar vidare, att efter hans uppfattning ett inhägnande
icke kunde öka antalet små jordegare. Möjligen kunde försäljningen
af jord medföra en sådan verkan, men ingalunda den ersättning, som
gafs åt de förre delegarne, då saknaden af allmänningsrättigheter minskar
utsigterna för varaktigt bestånd för de små jordegare, som ännu
qvarstå efter inhägnandet.

Det framhålles äfven, att, så länge allmänningen existerade, rättigheterna
till densamma icke kunde af innehafvaren afstås, utan gingo i
arf. Efter ett inhägnande blef den delegare, som fick ersättning, innehafvare
af fri egendom med oinskränkt dispositionsrätt, och blef jorden
sedermera afyttrad till en stor godsegare, förefans ringa utsigt, att
den någonsin åter skulle bli en smålägenhet. Å andra sidan var tillvaron
af allmänningsrättigheter en verksam sporre för upprättandet och
bevarandet af smålägenheter i grannskapet.

På det hela taget förefaller det komitén, som befolkningen på landet
och isynnerhet jordbruksarbetarne hade ett anspråk på parlamentet,
väl värdt att beaktas, på grund af den indirekta inverkan på deras intressen
och utsigter, som den äldre lagstiftningen angående inhägnande
och dess tillämpning utöfvat.

Inför komitén ha slutligen också blifvit framdragna en mängd klagomål
öfver de utomordentliga kostnaderna och utgifterna för eu laglig
föryttring, hvilka ofta verka hämmande på en tilltänkt försäljning af
små egendomar.

Befintliga utvägar för upprättandet af smålägenheter.

Den undersökning komitén äfven erhållit i uppdrag att anställa
rörande de utvägar, som för närvarande existera för upprättande af
smålägenheter i Storbritannien, utmynnar i det omdöme, att dylika utvägar,
skapade vare sig på frivillighetens väg eller genom lagstiftningens
bistånd, icke i någon vidare utsträckning förefinnas eller i någon
nämvärd mån anlitas.

Beträffande de förra har komitén sig endast bekant »the Small Farm
and Labourers’ Land Company», för hvilken förening dess ordförande,

Lord Wantage, inför komitén lemnat en redogörelse. Denna föreningbildades
i ändamål att inköpa större egendomar för att sedan sälja dem
i smålotter, men ehuru den gynnades af mycket inflytelserika personer,
förfogade den icke öfver något större kapital. Sedan 1885 hafva endast
inköpts tre egendomar med en totalareal af 678 acres. Högst få försäljningar
ha gjorts, men jorden har rönt en god efterfrågan hos små
arrendatorer.

»Den lilla föreningens inflytande», yttrar Lord Wantage, »är högst
obetydligt; den har icke uträttat något nämvärdt. . . . Jag betviflastarkt,
att på frivillighetens väg något kan göras för att framkalla en
fördelning af jorden bland de fattigare klasserna.»

Det är vidare klart, att utom svårigheten att erhålla tillräckligt
kapital för ett utförande i stor skala, efterfrågan på smålägenheter i
hvarje särskild trakt måste vara begränsad och att sålunda, för så vidt
icke tillfälle beredes på samma gång i många olika distrikt, något afsevärdt
resultat icke kan emotses. En förening är nästan med nödvändighet
inskränkt till några få särskilda trakter och kan icke hoppas
att draga till sig aflägset boende personer, som önska liknande utvägars
beredande i deras eget granskap.

Hvad angår lagstiftningens verksamhet, så har Haldane fäst uppmärksamheten
på föreskrifterna i »the Building Society Act» och »the
Industrial and Provident Societies Act» och påpekat möjligheten att
begagna desamma för skapandet af smärre egna jordbruk, på samma
sätt som de nu användas för bildandet af egna bostadsinnehafvare (residential
freeholders). Det ser likväl icke ut, som om någon af dessa
utvägar hittills blifvit, anlitad för detta ändamål.

Pell meddelar, att »provident societies»1) i några fall arrenderat jord
och sedermera upplåtit densamma i smärre lotter åt sina medlemmar,
ett förfaringssätt, som med fördel skulle kunna användas i större utsträckning.

»The Ecclesiastical Commissioners»2), som innehade 230,000 acres,
ha deraf åt små arrendatorer sålt omkring 10,000, af hvilka föryttringar
75 varit under 50 acres. Köparne ha erlagt 15 proc. kontant, resten i
afbetalningar under 30 år; annuiteten utgjorde 5VA proc. Kommissionen
har funnit sig särdeles tillfredsstäld med förfaringssättet. Den har
likaledes företagit betydande försäljningar af prestboställsjord (glebe
lands), hvilken emellertid icke i allmänhet utbjudits åt arrendatorerna.
Densamma är särdeles ojemt fördelad, och kommissionens sekreterare

*) Ett annat namn för »friondly societies», do ömsesidiga hjelpkassorna.

2) En myndighet för reglerandet af presto rskapets ombetsdistrikt, göromål och aflöning.

betonar svårigheten att använda den för något slags system för upprättande
af smålägenheter.

Några upplysningar för öfrigt rörande befintliga utvägar för bildandet
af dylika lägenheter har komitén icke emottaga, och komitén
håller före, att de ofvan beskrifna äro alldeles otillräckliga för det
åsyftade målets vinnande.

Positiva förslag.

Då komitén derefter går att undersöka, hvilka åtgärder lämpligast
böra vidtagas för att fylla luckan, finner komitén till en början, att
följande synpunkter måste vara de bestämmande:

1. Jord måste vara att tillgå i många olika distrikt, lämplig för
brukande i smått och i lotter af olika storlek, för att tillgodose de olika
behofven hos den klass af brukare, som det är önskvärdt att erhålla.

2. De tilltänkta innehafvare måste understödjas genom lån på
skäliga vilkor, för så vidt de slutligen skola kunna bli egare af sina
lägenheter.

3. Någon utväg måste skapas, genom hvilken de dugligaste bland
jordbruksarbetare sättas i stånd att höja sig till en ställning som smålägenhetsinnehafvare
och denna klass härigenom erhålla ett konstant
tillflöde.

Det är en allmän öfverensstämmelse rörande önskvärdheten att
se dessa syftemål till godo, men det råder stor meningsskiljaktighet
beträffande de metoder, som härvid böra användas.

Flera af de för komitén framlagda förslagen måste anses mera
vara uttryck för obestämda önskningar och förhoppningar till landtbefolkningens
förmån än för praktiska metoder för deras förverkligande.

Det har sålunda föreslagits, att lokala myndigheter skulle åläggas
att förvärfva jord och utarrendera den i smålotter åt hugade spekulanter
mot ett arrende, som skulle bestämmas af en landtdomstol.

Det har hemstälts, att lokala myndigheter skulle lemna kapital till
byggnaders uppförande och kreaturs anskaffande mot säkerhet i desamma
och i de framtida jordförbättringar, som några vittnen antaga
som sjelfklart skola ernås i hvarje fall.

Det har äfven föreslagits, att hvem som helst skulle ega rättighet
att tillegna sig ouppodlad mark och odla den utan ersättning till egaren,
som emellertid skulle kunna skydda sig häremot genom att betala en
skatt af 5 stoll, pr acre.

Flera vittnen hafva förordat en tillämpning af den för Irland gällande
s. k. Lord Ashboume’s Act äfven på Storbritannien i de fall, der
en arrendator med egarens samtycke önskar förvärfva sig lägenheten.
På personer, som icke vore arrendator, skulle lagen emellertid icke
kunna tillämpas.

Med hänsyn till alla nu refererade förslag anser sig komitén icke
eg a rätt att förorda någon plan, som efter dess uppfattning skulle innebära
någon risk af större förluster för de skattdragande.

Särdeles noggrant har komitén tagit i öfvervägande innehållet i
Jesse Collings’ Bill och anstält eu ingående utredning angående densamma.

Billens grundprinciper hafva godkänts i det af Fyffe afgifna vittnesmålet,
hvilken såsom »Estates Bursar» (räntmästare) för Oxfords universitet
och äfven i annan egenskap haft stor erfarenhet i landtegendomars
förvaltning och dessutom egnat mycken uppmärksamhet åt den
föreliggande frågan.

Enligt billen skulle lokala myndigheter erhålla befogenhet att inköpa
jord och upplåta densamma till smålägenheter. De skulle för
detta ändamål bemyndigas att till lägsta ränta upplåna nödiga medel
af »the Public Works Loan Commissioners» (lånekassan för allmänna
arbeten). De skulle sedermera upplåta jorden åt hugade brukare, som
skulle betala en fjerdedel af köpeskillingen kontant, medan återstoden
skulle innestå som ett perpetuel lån mot inteckning i jorden och
dess förbättringar och eu räntefot af 4 proc. Innehafvare!! skulle betraktas
såsom egare med full befogenhet att, allt med inteckningens
qvarstående som permanent, sälja och testamentera, men deremot
icke utarrendera eller stycka jorden.

Då årliga räntan å det af lokalmyndigheten upptagna lånet vore
mindre än 4 proc., skulle det af jordegaren inbetalda öfverskottet användas
till amortering, så att efter 50 år skulden vore betald och kommunen
sedermera vara i åtnjutande af en inkomst af jorden i form af
eu permanent ränta.

Förslaget innebär vidare rätt för lokalmyndigheten att mot full ersättning
återtaga jorden, för så vidt densamma behöfves för något offentligt
ändamål eller för byggnader vid utvidgande af eu stad eller
by. Slutligen rätt för myndigheten att för upprättandet af smålägenheter
äfven arrendera jord och sjelf på vissa vilkor utarrendera mark
till dylika lägenheter, icke öfverskridande 10 acres.

Komitén undersöker sedermera dessa förslag i detalj och framlägger
de förändringar hon funnit vara af behofvet påkallade.

I. Med smålägenheter (small holdings) förstår komitén jordbruksarrenden
eller -egendomar (cultivating ownerships), icke öfverskridande
50 acres i areal eller 50 £ i årlig afkastning. Med hänsyn till markens
vexlande beskaffenhet är det omöjligt att bestämma någon viss
areal såsom tillräcklig för en familjs underhåll; dock torde jord från
30 till 50 £:s årlig afkastning i allmänhet motsvara denna fordran.

Värdet och betydelsen af smålägenheter är emellertid icke inskränkt
endast till sådana, som lemna fullt uppehälle åt sin brukare. De äro
fastmera i hög grad nyttiga för byhandtverkare och andra personer,
som hafva inkomst af annan näring, men kunna använda sina fristunder
på jorden både som en källa till rekreation och till inkomst. För
denna klass måste lägenheternas areal kunna gå ner ända till 1 acre.

Komitén föreslår, att i en blifvande lag uttrycket »smålägenhet»
må anses innefatta lägenheter från 1 till 50 acres eller icke öfverskridande
50 £ årlig afkastning.

II. Komitén anser, att hvarje förslag till upprättande af smålägenheter
i stor skala måste genomföras med lokalmyndigheternas bistånd.
Detta af följande skäl:

a) Staten kan icke med framgång grundlägga eller förvalta ett dylikt
företag utan en vidlyftig apparat af embetsmän, hvilket skulle medföra
betydliga kostnader. Fn centralmyndighet kan omöjligt besitta
den kännedom om lokala behof, som eges af personer på platsen, grundligt
bekanta med traktens förhållanden. En lyckosam förvaltning och
kontroll af jordegendomar i alla dess vexlande detaljer kan icke förväntas
af en aflägsen och centraliserad myndighet. Ett statsdepartement
skulle finna det nästan omöjligt att bedöma den lokala efterfrågan,
utvälja den för ändamålet bäst passande marken, vidtaga afla de
för dess nya användning nödiga mått och steg, bestämma de olika användningssätten,
uppbära de små arrendeafgifterna och beständigt vaka
öfver uppfyllandet af de nödiga vilkoren. Allt detta är jemförelsevis
lätt för en myndighet på platsen med personlig sakkunskap och erfarenhet
och som använder tjensteman, hvilkas dagliga göromål bringa
dem i beröring med de personer, som skola öfvervakas, och göra dem
förtrogna med det företag, som skall utföras.

b) En lokalmyndighets mellankomst skyddar staten mot faran af
förluster, på samma gång som den innebär ansvar för en lokalmyndighet
för hvad som i främsta rummet är eu fråga af lokal natur.

c) Hvarje plan måste för att blifva effektiv bereda utvägar, hvar
och när helst de äro af nöden, och de lokala myndigheterna torde vara

raskare i sitt tillvägagående och tillsammans kunna beherska ett mycket
större område än ett statsdepartement.

Lokalmyndighetens anlitande har emellertid ogillats af tvenne skäl.
Först och främst har det yttrats, att densamma kan vara oredlig i sin
förvaltning och missbruka sin befogenhet, särskildt genom att eftersträfva
popularitet på de större, men mindre talrika skattdragarnes bekostnad.
Den framlagda bevisningen understöder likväl icke detta påstående,
som för öfrigt jäfvas af den allmänna erfarenheten om populära
representativa institutioners verksamhet i Storbritannien. De framdragna
exemplen på korruption och orättvisa beröra endast lokalmyndigheter,
som på grund af sin organisation icke äro underkastade tillräcklig
offentlig kritik och kontroll, medan det deremot, hvad beträffar
de populära municipala korporationerna, det icke har påståtts, att någon
klass af skattebetalande lidit orättvisa från majoritetens sida. Egde
invändningen någon betydelse, skulle den kunna riktas mot all utsträckning
af lokal sjelfstyrelse och mot hela den nyare lagstiftningens politik
i frågan.

För det andra har det framhållits, att medlemmarne i en lokal myndighet
icke skulle ha ett nog direkt och personligt intresse för att vilja
offra den tid och det arbete, som kräfdes för att nöjaktigt uträtta saken.
Som svar är det möjligen tillräckligt att påpeka, att en dylik sjelfuppoffring
för offentliga intressen ingalunda är ovanlig och att municipalförvaltning
af stora företag såsom gasverk och vattenledningar äfvensom
skötseln af stora egendomar på det hela taget lyckats förträffligt och
framkallat en märklig utveckling af individuel skicklighet och uppoffring.

Komitén tror icke, att dessa egenskaper skola komma att saknas
hos ledamöterna af de redan upprättade eller tillämnade lokala korporationerna
och föreslår derför, att till dem skall öfverlåtas den nödiga
befogenheten att förvärfva jord och upplåna medel för det åsyftade
ändamålet.

III. Fråga har uppstått, huruvida denna makt att förvärfva jord
skall vara af tvångsbeskaffenhet (compulsive). Ett jakande svar har
afgifvits af flera vittnen, som mena, att på frivillighetens väg sällan
något skall kunna åstadkommas. Fyffe tror, att en tvångsmakt hos
lokalmyndigheterna skulle vara till fördel för jordbrukare, då den skulle
sätta dem i stånd att öfvervinna arrendatorernas motstånd, livilka ofta
äro fiendtliga mot hvarje förslag, som afser att göra arbetaren mera
oberoende. Såväl lian som ett annat vittne anser, att eu dylik makt
sällan skulle blifva anlitad, men att den som ett hjelpmedel bör finnas
i reserv. Ett tredje vittne anser den emellertid för onödig.

Jordbi ukslciy. i VrcusHcn o. titorbiit.

Komitén har efter moget öfvervägande beslutat att icke föreslå
någon tvångsmakt. Komitén håller före, att hvarje nu antagen plan
nödvändigt måste bli ett experiment, och är öfvertygad, att tillräcklig
jord för att tillförsäkra försöket nödiga chancer skall på frivillighetens
väg kunna erhållas. Det vore icke lämpligt att oroa jordegarne genom
en bestämmelse, som för närvarande vore onödig och som antagligen
icke någonsin i någon större utsträckning komme att anlitas.

IV. Komitén har noggrant genomgått de alternativa förslagen
angående jordens användning för bildandet af smålägenheter och har
kommit till den slutsats, att, utom i fråga om mycket små lägenheter,
ett system med eganderätt, hur än beskaffad^ är att föredraga framför
någon som helst utarrendering.

Det är att föredraga i de skattdragandes intresse, enär det reducerar
den risk dessa löpa till ett minimum. Den kontanta betalningen
af en fjerdedel af köpeskillingen utgör en säkerhet för de följande inbetalningarne;
å andra sidan, om lokalmyndigheten skulle förständigas
att utarrendera mark och åtaga sig alla en upplåtares risker, är det
knappast möjligt, att den skulle kunna undgå alla med saken förbundna
förluster. Under dåliga år skulle den utsättas för en stark påtryckning
för nedsättning i arrendena, och, om den i de skattdragandes intresse
fordrade en en gång för alla bestämd afgäld, skulle den antagligen
väcka stort missnöje och dess tillvägagående bilda en ogynsam kontrast
mot de hänsyn, som i allmänhet visas af privata jordegare.

Det motsatta systemet skulle vara fritt från denna olägenhet, hvarjemte
eganderätt sannolikt utöfvar en stor dragningskraft på den lille
brukaren, och utgör en sporre för flit och sparsamhet, dessa så väsentliga
vilkor för framgång. Upplåtelse med eganderätt är den enda metod,
genom hvilken han kan erhålla absolut säkerhet för nedlagda förbättringar.
Ingen lag kan i detta hänseende skipa fullkomlig rättvisa
mellan jordegare och arrendator; försäljningsrätten på öppna marknaden
af jorden med alla dess tillbehör lemnar den enda säkra normen för
det verkliga värdet på de af innehafvaren gjorda förbättringarne.

Slutligen minskar, om icke helt och hållet upphäfver, detta system
svårigheterna angående byggnadernas anskaffande. Eu arrendator kan
icke uppföra dem utan jordegarens samtycke och vill icke göra det utan
visshet om full ersättning, i händelse han lemnar lägenheten. Å andra
sidan lärer en egare göra alla ansträngningar för att förse sig med allt
oundgängligt och småningom och med ett ekonomiskt tillvägagående
slutligen finna utvägar till ett tillräckligt lån eller åtminstone till det
för ändamålet väsentliga.

V. Nödvändigt för hvarje försök att skapa smålägenheter anser
komitén vara, att spekulanterna kunna inbetala en del af köpeskillingen,
icke understigande en femtedel eller en fjerdedel, kontant.

De personer, som i främsta rummet böra komma i åtanka, äro
nämligen sådana, som gjort något för att hjelpa sig sjelfva och lemnat
borgen för framgång genom att af sin inkomst lägga af något för
framtiden. Svårigheten att välja mellan olika sökande minskas genom
upptagande af en sådan bestämmelse, hvilken kommer att verka som
ett automatiskt och naturligt urval, på samma gång som framgång i
det förflutna under mindre gynsamma omständigheter utgör en slags
garanti mot missöden under nya och förbättrade förhållanden.

Mot denna bestämmelse har invändts, att den skulle utesluta jordbruksarbetarne
från denna lagstiftnings förmåner och att det skulle vara
omöjligt för någon medlem af denna klass att af sin lilla lön hopspara
det nödiga beloppet. Å andra sidan ha flera vittnen försäkrat, att i
hvarje distrikt några af de dugligaste och mest intelligenta arbetarne
skulle vara i stånd att sjelfva inbetala summan eller låna den af sina
vänner, och det är just dessa undantagsindivider, som skulle ega de
bästa utsigterna som småegare och hvilka det skulle vara lämpligast
för samhället i dess helhet att understödja. Det finns också, såsom redan
blifvit anfördt, utom arbetarne andra klasser, såsom lägre tjenstemän,
små byhandtverkare m. fl. som skulle kunna lemna en kontingent,
lämplig och på samma gång villig att inbetala en del af köpeskillingen,
för att försäkra sig om en fast uppehållsort i landet.

Komitén anser emellertid som det mest önskvärda, att hvarje smålägenhetssystem
i sig innefattar såväl vanliga jordlotter eller trädgårdstäppor
som egendomar om 50 acres areal eller 50 pund st. årlig afkastning.
Komitén önskar att skänka hela landtbefolkningen hoppets
eggelse och att göra eganderätt. till jord till pris för sträfsamt arbete.
Från denna synpunkt föreslår hon, att lokalmyndigheterna, jemte befogenhet
att sälja, äfven må erhålla rättighet att utarrendera jordlotter,
icke öfverstigande 10 acres. Dermed skulle en stege sättas i händerna
på den fattige arbetaren, genom hvilken han småningom skulle uppnå
ett visst välstånd. Börjande med ett litet arrende, skulle han såsom
arrendator kunna utvidga sitt jordbruk ända till 10 acres areal och
dermed kunna spara medel för att senare uppträda såsom köpare af
en lägenhet.

VI. Nödvändigt är vidare, att större delen af köpeskillingen för
jorden lemnas som lån af lokalmyndigheten.

Några vittnen hafva fordrat, att lokalmyndigheten äfven skulle för -

skjuta penningar mot säkerhet i byggnader, förbättringar och till och
med kreatur. »

Komitén kan icke instämma i dessa förslag, som måste anses för
äfventyrliga beträffande kreatur och till och med hvad angår byggnader
förenade med risk. Saknaden af byggnader är utan tvifvel för närvarande
ett stort hinder för styckning af egendom och kommer i många
fall att medföra en betydande svårighet för de små lägenhetsinnehafvarne.
Men det måste ihågkommas, att dessa i flera fall skulle komma
att bo i byar eller stugor, icke belägna på deras jord, och att, der de
vore tvungna att förskaffa sig tak öfver hufvudet på stället, skulle de
göra detta fullt tillfredsställande och betydligt mer ekonomiskt än jordegarne
äro vana att göra.

På det hela taget anser komitén det vara olämpligt att belasta
förslaget med bestämmelser, som icke äro oundgängliga för ett lyckosamt
försök, men som skulle bidraga att göra det impopulärt i de
skattdragandes och deras representanters ögon. Komitén vill derjemte
påpeka, att genom att lägga byggnadernas uppförande på innehafvaren
ökad säkerhet framkallas för ordentlig inbetalning af räntan å det lån
han erhållit.

VII. Collings’ förslag innehåller med hänsyn till de lån, som skulle
lemnas å dessa egendomar, en ny princip, som icke har något motstycke
i landets gällande lagstiftning på detta område, men hvilken
komitén egnat stor uppmärksamhet. Han föreslår, att lånet skulle vara
permanent, ouppsägbart å båda sidorna och löpande med en bestämd
ränta å 4 proc. Skilnaden mellan denna räntefot och den, till hvilken
lokalmyndigheten kunde upplåna, skulle bero på den större kredit, som
denna kunde förfoga öfver, och tillkomma densamma, dels såsom säkerhet
mot möjliga förluster, dels som källa till framtida vinst för kommunen.

I den nya lagstiftningen för Irland, äfvensom i alla andra fall, der
staten i offentligt intresse mellankommit med lån, har praxis varit att
upptaga en årlig inbetalning, tillräcklig att jemte räntan amortera lånet
efter ett visst antal år, hvarefter låntagaren blir fullständig egare till
den intecknade jorden.

Collings framlade emellertid för komitén tvenne exempel på utländska
anordningar, snarlika det förfaringssätt han föreslagit. I Groningen
i Holland har den s. k. »Beklemregt» varit i verksamhet sedan 1772,
ehuru här icke en lokal myndighet, utan en enskild person eger den
perpetuela fixa räntan; jordegaren kan bruka, sälja, testamentera och
inteckna lägenheten i dess helhet, men icke stycka eller utarrendera

densamma. Systemet lärer verka till allmän belåtenhet och trefnad.
Likaledes framdrogs det danska »Arvefseste» och det närbeslägtade skotska
»feu»-systemet, ehuru »the feu» numera vanligen utgör betydligt
mindre än tre fjerdedelar af jordvärdet.

Som förslagets fördelar framhållas:

1) att det gifver kommunen ett permanent intresse i jorden och
sålunda är ett praktiskt och invändningsfritt sätt att bemöta anspråket
på »jordens nationalisering)), hvilket på ett oroväckande sätt ådragit sig
en viss uppmärksamhet;

2) att det gifver de skattdragande utsigten att i framtiden erhålla
en direkt fördel af skapandet af smålägenheter och sålunda kommer att
förmå myndigheterna att sätta dylika förslag i gång;

3) att det underlättar genomförandet af de vilkor, som nödvändigt
måste fästas vid små egendomar, bildade på det föreslagna sättet.

Å andra sidan ha af flera vittnen, särskildt från Wales, framstälts
invändningar mot planen.

Det har anmärkts, att spekulanter skulle afskräckas, om de visste,
att de aldrig skulle kunna bli absoluta egare utan något slags vilkor
eller inskränkningar, och det bestrides, att de skattdragande skulle bli
belåtna med de genom förslaget förespeglade indirekta fördelarne utan
utsigter till någon direkt pekuniär vinst.

Owen har framstält en ännu allvarsammare invändning. Hänvisande
till tionde-agitationen i Wales, uttalar han den farhågan, att anledningen
till en sådan skuldbörda som den. föreslagna under tidernas lopp kunde
råka i glömska och innehafvarne komma att betrakta den perpetuel räntan
som en särskild och förhatlig skatt på deras näring och börja en
agitation för dess upphäfvande.

Det har slutligen påpekats, att, om det inträffade något fall i jordvärdet,
räntan å en så stor del af köpeskillingen som tre fjerdedelar skulle
närma sig bruttoafkastningen eller till och med öfverskrida densamma
och inbetalningen i så fall blifva mycket osäker.

Komitén frånkänner icke den sistnämda invändningen en viss betydelse.
Det är tydligt, att ju mindre del räntan utgör af bruttoafkastningen,
dess större är säkerheten för dess inbetalning. Likaledes har
komitén beaktat den omständigheten, att med detta system innehafvaren
aldrig skall kunna emotse någon minskning i bördan och att till och
med under en sådan lagstiftning som Ashbourne Act’en köparen icke
under sin lifstid kan räkna på någon reduktion i skuldbördan.

Komitén anser, att båda systemens fördelar böra kombineras med
eu plan, som skulle medgifva en successiv minskning af skulden, ända

tills densamma uppnått en ringa proportion af det ursprungliga beloppet,
då den skulle qvarstå som en perpetuel ränta. Resultatet skulle bli,
att innehafvare!! beständigt skulle hafva i sigte successiva och väsentliga
reduktioner i sina förpligtelser och att efter 50 års förlopp han
eller hans rättsinnehafvare endast skulle betala en ringa del af den ursprungliga
skulden, medan lokalmyndigheten vid denna tidpunkt nästan
skulle hafva betalt sin skuld till staten och sedermera för framtiden
erhålla en liten ränta såsom ersättning för den kredit den stält till innehafvarens
förfogande.

VIII. För att förebygga uppkomsten af en ny klass små upplåtare
(landlords) anser komitén det vara nödvändigt att förbjuda lägenheternas
utarrendering och styckning. Rätten att inteckna bör begränsas
till inteckning af hela egendomen, öfver hvilken det bör förfogas såsom
en helhet och med nödig hänsyn till vilkoren för upplåtelsen.

Likaledes godkänner komitén Collings’ förslag, att lokalmyndigheten
erhåller befogenhet att återtaga lägenheten för allmänt behof
eller till byggnadstomter mot full ersättning för dess värde som jordbrukslägenhet.
. Denna rätt måste medgifvas för att förekomma, att marken
fortfarande användes till jordbruksdrift, fastän den vore behöflig
för städers och byars utvidgning. Härigenom blir den af J. S. Mill
s. k. »unearned increment» eller jordens värdestegring oberoende af
egarens åtgörande delad mellan innehafvaren och kommunen, d. v. s.
den tillväxt, som härrör af förbättrade kommunikationer eller stegradt
pris på produkterna, går till innehafvaren, medan vinsten af en åtgärd,
som förvandlar jordbruks- till stadsmark och som helt och hållet beror
på befolkningens tillväxt, går till det distrikt, der en dylik tillväxt
egt rum.

Komitén medger, att införandet i lagen af dessa bestämmelser i
någon mån strider emot de ofvan erbjudna vilkoren, ipen då statens
och lokalmyndigheters bistånd påkallas för att bereda hittills okända
lättnader för en enda samhällsklass, anser komitén, att hon är fullkomligt
befogad att uppställa de vilkor, som äro nödiga för att sladda den
öfriga befolkningens intressen och trygga beståndet af det system hon
bidragit att grundlägga.

Skottland.

Beträffande Skottland erbjuder detsamma vissa olikheter mot England
och Wales. Komitén har icke företagit någon utredning rörande
»Crofter-frågan»1), livilka varit föremål för en särskild undersökning af
en kunglig kommission 1887. Men med hänsyn till det föreliggande
ärendet förefaller det, som om efterfrågan på smålägenheter icke vore
så liflig i Skottland som i England. Tanken på dylika synes vara ny
för den skotska landtbefolkningen, som icke är förtrogen med det af
Collings föreslagna systemet.

Samma orsaker, som varit verksamma i England, ha äfven i Skottland
bidragit att minska de små arrendena. I högländerna hafva de
höga arrendeafgifter, som betalas för jagtmarker, framkallat vidsträckta
anläggningar för fårskötsel och rådjursparker i stället för små jordbrukslägenheter.
Denna tendens har visserligen lidit något afbräck under
senaste åren, men lärer knappast komma att upphöra på grund af svårigheten
att anskaffa byggnader.

Olika meningar äro rådande om huruvida arrende eller eganderätt
skulle föredragas af de mindre brukarne. Två vittnen tro det förra; två
andra framhålla sympatier för eganderätt, åtminstone i södra Skottland.

Vid ett arrendesystem, hur beskaffadt som helst, fordras mera liberala
bestämmelser angående ersättning för förbättringar.

Befintliga små arrenden äro i allmänhet upplåtna mot afgälder, som
äro lägre än de räntor, som enligt förslaget skulle erläggas af de tillärnade
egarne.

Vittnena anse emellertid, att eu lagstiftning i ofvannämda syfte
för England och Wales äfven bör utsträckas till Skottland. Såsom redan
omnämts, erbjuder det skotska »feu»-systemet många likheter med den
föreslagna planen, och de erbjudna fördelarne skulle måhända uppskattas,
i den mån de blefve mera kända bland befolkningen. Komitén hemställer
derför, att lagen må omfatta hela Storbritannien.

»Klämmar.»

Det främmande i de nu framstälda förslagen erkänner komitén beredvilligt.
Komitén är enhällig i sin uppfattning af den tilltänkta pla '')

»Crofters’» (egentligen fältinvånare), de små allmänningsdelegarnes, expropriation af do stora
godsegarne. Se härom en redogörelse af G. F. Steffen i Nordisk Tidskrift 1888: 278.

nens nationela betydelse och tror, att denna plan kan förverkligas utan
allvarsam fara för förluster. Men komitén anser tillika, att hvarje lagstiftning
i frågan till en början bör framgå profvande och försigtigt.
Om försöket lyckas i liten skala, skall den allmänna opinionen understödja
detsamma i större utsträckning. För närvarande nöjer sig komitén
med att föreslå, att de af offentliga medel till lokalmyndigheterna
för detta ändamål utgående lånen begränsas till ett totalbelopp af 5 null.
£■ och att ingen lokalmyndighet berättigas att för ränta och amortering
årligen öka utdebiteringen i distriktet med ett högre belopp än 1 penny
på pundet.

Komitén hoppas slutligen, att ingen tid skall förloras, innan lagstiftningen
gör det framstälda förslaget till en verklighet. Komitén
hyser den fasta öfvertygelsen, att landtbefolkningen under ett sådant
system skall finna uppmuntran och hopp. De stora städernas lockelser
skola utan tvifvel fortfarande draga en del af densamma till ett högre
aflönadt arbete och lättare utvägar till förströelser, men landtlifvets
dragningskraft skall ökas, då priset af eventuel eganderätt erbjudes åt
alla såsom belöning för flit och sträfsamhet.

De slutsatser komitén fastslår som resultat af sin undersökning äro
sålunda följande:

1. Att ett utsträckt system af smålägenheter är en sak af nationel
betydelse såväl i landtbefolkningens intresse som för tryggandet af
eganderätt i allmänhet.

2. Att lagstiftningens mellankomst påkallas på grund af särskilda
omständigheter och försvaras på grund af hänsyn, som beröra hela
samhällets välbefinnande.

3. Att det ända till allra senaste tiden försiggått en betydande
minskning af jordbrukslägenheter, såväl egendomar som arrenden.

4. Att denna minskning härrört

A) hvad ai-rendena beträffar hufvudsakligen af ekonomiska orsaker
och särskildt af den politik att konsolidera egendomar, som ända till
de senaste åren var rådande, men som nu upphört;

B) hvad angår egendomarne, dels af ekonomiska orsaker, särskildt
den låga afkastning af i jorden nedlagdt kapital, och dels af lagstiftningens
indirekta inverkan, särskildt fideikommisslagstiftningen samt
lagen om inhägnande och dennas tillämpning.

5. Att gällande lagstiftning icke bereder någon särskild lättnad
för upprättandet af smålägenheter.

6. Att det är önskvärd t, att sådana bildas ända från enkla jordlotter
eller trädgårdstäppor upp till lägenheter om 50 acres eller 50 £:s
årlig afkastning.

7. Att för att taga nödig hänsyn till vanliga arbetare och uppresa
en stege, genom hvilken de småningom kunna ernå en ställning som
småegare, lokalmyndigheterna må, jemte utvägar till försäljning, erhålla
bemyndigande att utarrendera jord till smålägenheter, icke öfverskridande
10 acres.

8. All eganderätt, hur som helst beskaffad, är beträffande smålägenheter
att föredraga framför arrende, der fråga icke är om helt
små lägenheter.

9. Att det är önskvärdt, att lokalmyndigheterna erhålla befogenhet
att inköpa mark för att upprätta små jordbruksegendomar och upplåna
penningar af »the Public Works Loan Commission».

10. Att. för ändamålet tillräcklig mark kan erhållas genom frivillig
öfverenskommelse och att det för närvarande icke är nödvändigt att
anlita någon tvångsmakt.

11. Att det är väsentligt, att köparne kontant erlägga en femtedel
eller en fjerdedel af köpeskillingen.

12. Att den återstående köpeskillingen, löpande med ränta, småningom
amorteras, tills den är reducerad till en mindre del af det ursprungliga
beloppet, då den skall hvila på lägenheten såsom en perpetuel
ränta.

13. Att en sålunda upprättad lägenhet icke får utarrenderas eller
styckas.

14. Att lokalmyndigheten skall ega befogenhet att för allmänt
behof eller för byggnadstomter återtaga jorden mot full ersättning af
dess värde såsom jordbrukslägenhet.

15. Att all lagstiftning i detta ämne bör omfatta hela Storbritannien.

16. Att till en början det till lokalmyndigheter ur allmänna medel
lemnade förskottet för upprättandet af smålägenheter icke må öfverskrida
5 mill. £ och att ingen lokalmyndighet må för ränta och amortering
öka den årliga utdebiteringen i distriktet med ett högre belopp
än 1 d. på pundet.

Jor dbruk slag. t Preussen o. Storbrit.

in.

Smäll Holdings Act, 1892.

På grund af komiténs utredning, för hvars hufvuddrag nu lemnats
en redogörelse, var det, som under 1892 års session å regeringens vägnar
af jordbruksministern (the President of the Board of Agriculture)
Chaplin i underhuset framlades en bill om »small holdings», hvilken
med några vigtiga förändringar och åtskilliga tillägg antogs af båda
husen och promulgerades som lag den 27 Juni 1892 i syfte att tillämpas
den 1 okt. s. å.

I öfverensstämmelse med komiténs förslag söker lagen tillgodose
landtbefolkningens olika behof, sålunda först och främst att lemna små
jordbitar åt de talrika arbetare, byinvånare (villagers), handtverkare m. fl.,
som helt och hållet eller delvis äro sysselsatta med andra yrken, men
derjemte äfven större lägenheter åt sådana, hvilkas verksamhet helt och
hållet uppgår i jordens brukande. På samma gång vill lagen genom
beredande af en säker eganderätt lemna fritt utrymme åt den flit, energi
och företagsamhet, som erfarenheten visat vara bondeegendom vanligen
följaktig. Lagen åsyftar att genom jordbruksegendomar och deraf framkalladt
intensivare arbete öka jordens produktivitet, derigenom befordra
landets förädlingsindustri och sålunda stegra dess välmåga samt genom
att bereda landtbefolkningen ökadt utrymme på landsbygden hämma folkmängdens
aftagande i dessa distrikt, liksom arbetsmarknadens öfversvämmande
i städerna och de allvarsamma sociala olägenheter, som
deraf följa.

Lagen sönderfaller i tre delar. Den första handlar om upprättandet
af lägenheter genom grefskapsråd; den andra om lån af dessa myndigheter
till arrendatorer, som önska köpa de arrenderade lägenheterna;
den tredje innehåller vissa tilläggsbestämmelser.

Del. I.

Tillsättning af komité och petitioners granskande.

Den lokalmyndighet, åt hvilken lagens utförande öfverlemnats, blef
efter en ingående debatt grefskapsrådet (the county council), i hvilket

uttryck äfven inbegripes rådet i en grefskapsstad (county borough).
Äfven om de tilltänkta distrikts- och sockenråden redan funnits att
tillgå, ansågos de icke lika väl kunna fylla detta åliggande, emedan
befogenheten att utdebitera och inkassera medel icke lämpligen kunde
tillerkännas dem. I de små fattiga och glest befolkade socknarne, der
lagen just skulle visa sig mest välgörande, skulle råden dessutom ingalunda
vara vuxna den ofvannämda uppgiften.

Grefskapsrådets första skyldighet är att tillse, huruvida inom grefskapet
förefinnes en sådan efterfrågan på smålägenheter, att rådet har
anledning att sätta lagen i verksamhet. Med »smålägenhet» skall enligt
lagen förstås af ett grefskapsråd förvärfvad jord af mellan 1 till 50 acres
areal eller, om den öfverstiger 50 acres, af en årlig afkastning, icke
öfverstigande 50 £. Till nyssnämda frågas undersökning kan hvarje råd
(och skall hvarje sådant, som icke är råd i en »county borough») utse
en komité, som det dessutom åligger att egna all uppmärksamhet åt de
ansökningar i detta syfte, som kunna ingifvas af någon valman i grefskapet.
Finner komitén, att en dylik ansökan är gjord i god tro och
eger skäl för sig, bör komitén oförtöfvadt anställa en utredning i saken
och deröfver inkomma med redogörelse till rådet. Den medlem af rådet
som representerar, och den »ålderman»1), som är bosatt i det distrikt,
der efterfrågan på lägenheter uppgifves hafva uppstått, skola adjungeras
komitén.

Köp och arrende af jord.

Sedan sålunda en dylik efterfrågan blifvit konstaterad, må rådet i
enlighet med lagens föreskrifter förvärfva jord, lämplig för upprättande
af smålägenheter för personer, som önska köpa och sjelfva vilja bruka
densamma. I uttrycket »jord» inbegripas äfven servitut och andra rättigheter
till jord, genom hvilka lagens syfte kan uppnås.

Sådan jord må förvärfvas antingen genom köp eller — der densamma
på grund af sin närhet till stad eller lämplighet till byggnadstomter
har ett framtida värde, som efter rådets uppfattning är alltför
högt för att göra dess inköp för jordbruksändamål önskvärdt — genom
arrende. I senare fallet kunna lägenheterna naturligtvis endast utarrenderas
och detta blott med iakttagande af nödig hänsyn till de vilkor,
hvarunder rådet sjelf arrenderat marken. Vid inköp af jord ega »the

*) Medlem uf grefskapsrådets verkställande utskott.

Lands Clauses Acts» (expropriationslagarne) tillämpning, utom hvad beträflar
deras bestämmelser rörande köp på annat sätt än genom frivillig
öfverenskommelse. § 178 i »the Public Health Act» af 1875, hvilken
berättiga kanslern och rådet i hertigdömet Lancaster att sälja der befintlig
mark, skall äfven ega tillämpning, som om grefskapsrådet i
§:en vore omnämndt.

En innehafvare, som eger att fritt disponera öfver sin jord, kan
sälja densamma till rådet mot en årlig afgäld, utmätningsgill på sätt
11 § i 1845 års »Lands Clauses Consolidation Act» föreskrifver. Om
en innehafvare på lifstid enligt 1882 års fideikommisslag (the Settled
Land Act) säljer, byter eller utarrenderar en fideikommitterad jord, bör
det ske mot högsta möjliga ersättning. En dylik innehafvare kan likaledes
öfverlåta sin jord åt rådet för beständigt mot en fix årlig afgäld
(åt a fee farm) eller annan afgäld1), för hvilken säkerhet bör ställas
genom bestämmelse om öfverlåtelsens återgång, i händelsen prestationen
ej uppfylles (reentry), eller på annat öfverenskommet sätt.

Markens beredande och uppförande af byggnader.

Grefskapsrådet må, om det så finner lämpligt, för upplåtelsen bereda
marken till smålägenheter genom att stycka och inhägna densamma,
anlägga utfartsvägar och vidtaga andra åtgärder, såsom anläggande af
dränerings- och vattenledningsverk, hvilka kunna mer ekonomiskt och
verksamt utföras för jorden såsom en helhet.

Rådet må äfven kunna åtaga sig att uppföra sådana byggnader
eller bringa redan befintliga i sådant skick, som lägenhetens brukande
kräfver och som icke kan af köparen eller arrendator!! åstadkommas.

Der någon rätt till bete eller dylikt tillhör det förvärfvade området,
må rådet på lämpligt sätt tilldela smålägenheter delaktighet i densamma.
Denna bestämmelse lärer hufvudsakligen komma till användning i
Yorkshire, Cumberland, Wales och Skottland.

Försäljning och utarrendering af lägenheter.

Rådet skall på skäligt sätt fördela totalkostnaderna för markens
förvärfvande och beredande på de olika lägenheterna och sedermera
utbjuda dem till försäljning.

*) Denna kan åter vara af tre slag: a) antingen »rent-service», tjenstbarhet, eller b) »rent-charge»,
afgäld till annan persons förmån än upplåtarens och vid förfallotiden underkastad utmätning, c) »rentseck»,
utan sistnämda förmån.

Om rådet ånger, att någon spekulant icke är i stånd att köpa en
lägenhet på de i lagen bestämda vilkoren eller om jorden endast blifvit
arrenderad af rådet, må detsamma, der fråga är om en lägenhet, som
icke öfverstiger 15 acres eller, om den detta gör, i årlig afkastning
icke lemnar mer än 15 £, i stället för försäljning utbjuda lägenheten
till arrendering.

En arrendator eger att efter utgången af sitt arrende borttaga
sådana af honom planterade eller förvärfvade frukt- och dylika träd
och buskar, äfvensom att bortflytta sådant redskapshus, uthus, orangeri,
hönshus eller svinstia, för hvilka han — vare sig på grund af sedvänja
eller med stöd af »the Agricultural Holdings Act», 1883, eller af »the
Allotments Compensation for Crops Act», 1887, om å jorden nedlagda
förbättringar — icke eger något anspråk på ersättning.

En vigtig bestämmelse, som har Collings till upphofsman och vid
hvilken stora förhoppningar äro fästa, är, att upplåtelse äfven kan ske
till personer, som ämna arbeta tillsammans i ett s. k. kooperativt system,
förutsatt att detta godkännes af rådet.

I förvärfskostnaderna skall inräknas hvarje utgift för jordens upplåtelse,
deribland äfven ersättning åt rådets tjenstemän för af dem lemnadt
biträde.

En lägenhet kan säljas med skyldighet att lemna rätt till utfartsväg
eller tåla andra servitut till förmån för andra lägenheter, såsom
rådet kan anse nödigt eller gagneligt.

Betalningens erläggande.

I köpeskillingen för en lägenhet skola ingå kostnaderna för registrerande
af köparens eganderättshandling, men icke den afgift han
ådragit sig för juridiskt eller annat råd eller bistånd.

Köparen skall eu månad efter köpets ingående fullborda detsamma
och vid detta tillfälle erlägga minst en femtedel af köpeskillingen.

Högst en fjerdedel af densamma kan, om rådet så finner lämpligt,
intecknas såsom eu perptuel ränta, som är aflöslig på sätt § 45 i »the
Conveyancing and Law of Property Act», 1881 stadgar, eller att jordbruksdepartementet
(Board of Agriculture) på egarens eller annan i
saken intresserad persons begäran lemnar uppgift på det för aflösning
nödiga beloppet, som sedermera efter en månads uppsägning utbetalas
till den ränteberättigade, för så vidt nämligen denne oinskränkt eger
disponera öfver räntan; i annat fall torde aflösning icke kunna försiggå.

Den återstående köpeskillingen skall till rådets förmån intecknas
i lägenheten och återgäldas antingen genom halfårsinbetalningar af
kapitalet jemte den ränta och inom den icke 50 år från köpets fullbordande
öfverskridande termin, som genom aftal blifvit bestämdt, eller,
om köparen så fordrar, med den ränta och inom den termin, som förut
är sagdt, genom terminliga annuiteter, betalbara genom lika halfårsinbetalningar.
Beloppet för den tid, för hvilken köparen häftar i skuld,
kan när som helst gäldas, och en terminlig annuitet kan när som helst
inbetalas i öfverensstämmelse med af rådet godkända tabeller.

Rådet kan, om det så finner för godt, för en tid af högst fem år,
framflytta erläggandet af hela inbetalningen eller del deraf, vare sig
af kapital eller ränta eller terminlig annuitet, om köparen på jorden
nedlagt sådana omkostnader, hvarigenom lägenhetens värde förökats;
dock må detta endast ske på sådana vilkor, att rådet icke löper någon
förlust. —

Utförda i ett exempel komma de ofvannämda bestämmelserna
att verka på följande sätt. Med antagande att köpeskillingen med hvad
deri skall inberäknas uppgår till 500 £, skall

1) minst en femtedel eller 100 £ betalas kontant;

2) högst en fjerdedel, 125 £, intecknas som en perpetuel ränta, om
rådet så finner lämpligt;

3) återstoden betalas antingen genom lika stora halfårliga inbetalningar
af kapitalet jemte ränta å den qvarvarande skulden eller genom
en terminlig annuitet, halfårsvis betalbar, innefattande både kapital och
ränta. Med 4 procents ränta och 50 års betalningstid skulle köparen,
om återstoden vore 275 £, efter det första alternativet vid slutet af
första halfåret betala 2 £ 15 s. i kapital och 5 £ 10 s. i ränta, vid
slutet af det andra 2 £ 15 s. i kapital och 5 £ 8 s. 11 d. i ränta o.
s. v. med ständigt aftagande ränta, efter det andra alternativet på grund
af Archers tabeller hvarje halfår 6 £ 7 s. 7V« d. —

Reglementarisk» föreskrifter.

För lagens bringande till verkställighet eger rådet utfärda reglementen,
särskildt

a) beträffande det sätt, hvarpå lägenheter skola säljas eller utarrenderas
eller för dessa ändamål utbjudas, samt beträffande kungörandet
häraf;

b) för att hindra lägenhetens försäljning eller utarrendering till

en person, som icke är i stånd att bruka den på lämpligt sätt, och
för att på annat sätt betrygga dess lämpliga brukande.

Särskilt reglemente kan dels göra lagen om jords öfverlåtelse
(the Land Transfer Act, 1875) med nödiga modifikationer tillämplig på
inregistrerandet i fastighetsböckerna af smålägenheter, dels genom bestämmelser
om tillsättandet af lokala agenter eller på annat sätt, på
rådets anmodan och på dess bekostnad, bringa inregistrerandet till
verkställighet. Ett dylikt reglemente har också den 9 ang. 1892 af
Lord Kanslern utfärdats.

Förteckningar.

Rådet skall föra förteckning öfver egarne och innehafvarne af sålda
och utarrenderade lägenheter jemte karta, utvisande storleken, gränserna
och läget för hvarje lägenhet.

Ytterligare försäljningsvilkor.

Hvarje försåld lägenhet skall enligt § 9 för en tid af 20 år, från
försäljningens datum räknadt, och derefter så länge någon del af köpeskillingen
är ogulden, vara underkastad följande vilkor:

a) periodiska inbetalningar skola vederbörligen försiggå;

b) lägenheten får icke utan rådets samtycke delas, öfverlåtas eller
utarrenderas;

c) lägenheten skall brukas af egaren eller innehafvaren och får
icke användas till annat ändamål än jordbruk;

cL) på lägenheten uppförd bostad skall uppfylla de kraf rådet kan
uppställa för sundhetens bevarande och hindrande af för mycket folks
hopande derinom;

é) ingen bostad eller byggnad må användas till försäljning af rusdrycker; g)

i fall, der enligt rådets mening boningshus ej bör uppföras å
lägenheten, må detta ej ske utan rådets samtycke.

Försäljning af lägenhet vid bristande uppfyllelse af vilkor eller för att

förebygga styckning.

Brister egaren i uppfyllandet af något af dessa vilkor, egen rådet
att, sedan han fått tillfälle att afhjelpa försummelsen, om detta är möjligt,
föranstalta om lägenhetens försäljande.

Om vid egarens frånfälle en lägenhet, som är underkastad något
af ofvannämda vilkor, skulle på grund af testamente, arf eller af
annan anledning behöfva styckas, eger rådet att begära dess försäljning
till en enda person inom 12 månader efter frånfälle^ och kan rådet
vid försummelse härutinnan sjelf föranstalta om försäljningen.

En sådan försäljning enligt § 9 kan försiggå antingen med inteckning
af köpeskillingen eller helt och hållet eller delvis fri från en dylik
inteckning, men i båda fallen skola lagens föreskrifter med hänsyn
till köpeskillingen tillämpas alldeles som vore försäljningen den första
försäljningen af en smålägenhet enligt lagen.

Inkomsten af försäljningen skall användas till gäldande af obetald
köpeskilling för lägenheten eller till aflösning af räntebörda eller terminlig
annuitet, som icke fortfarande bör hvila å lägenheten, och skall
med dessa afdrag utbetalas till den person, som rådet finner vara berättigad
till densamma.

Emellertid har lagen icke velat binda rådet till ett strängt iakttagande
af alla dessa bestämmelser i hvarje förekommande fall. Förhållanden
kunna inträffa, der lagens syftemål alldeles skulle förfelas, om
alla de nu uppräknade vilkoren nödvändigt skulle vara uppfylda. För
att derför tillgodose verkligbetens skiftande kraf, har rådet erhållit den
vigtiga befogenheten att under särskilda omständigheter, som böra i
dess protokoll omnämnas, sälja eller tillåta försäljning eldigt 9 § af en
lägenhet, med befrielse, på af rådet bestämda vilkor, från alla eller någon
af de i §:en upptagna inskränkningarne.

Arrenderingsvilkor.

En utarrenderad lägenhet är, utom hvad köpeskillingen angår,
underkastad samma vilkor som en försåld; och har ett sådant vilkor
blifvit brutet, eger rådet att, sedan arrendatorn fått tillfälle att afhjelpa
bristen, upphäfva arrendet.

Lokala stadgars giltighet.

Ofvannämda inskränkningar och vilkor få icke upphäfva gällande
byggnads- och helsovårdsstadgar.

, 81

Eganderättens inregistrerande.

Sedan ett råd inköpt mark, eger det att för inregistrering såsom
egare åt densamma i enlighet med »the Land Transfer Act», 1875, anmäla
sig hos myndigheten för fastighetsböckers förande (the Land
Registry Office). Det förfaringssätt, som härvid skall iakttagas, är utförligt
ordnadt genom ofvannämda stadga af den 9 aug. 1892.

Hembndsskyldighet.

Om, sedan de ofvannämda inskränkande vilkoren förlorat sin giltighet,
egaren önskar begagna en smålägenhet för annat ändamål än jordbruk,
är han skyldig att dessförinnan, vare sig lägenheten är belägen
inom en stad eller försedd med eller i saknad af byggnader, erbjuda
den, först till det råd, af hvilket den blifvit köpt, sedan till den eller
de personer, som då äro berättigade till den egendom, från hvilken
lägenheten ursprungligen afsöndrats, och slutligen till den eller de personer,
hvilkas egendomar äro omedelbart angränsande till lägenheten.
§§ 127—130 i expropriationslagen af 1845 (the Lands Clauses Consolidation
Act), hvilken bestämmer det förfaringssätt, som skall iakttagas,
der obehöflig mark förvärfvats för något allmänt företag, skola i detta
fall tillämpas.

Genom denna hänvisning till 1845 års lag blir det sålunda lägenhetens
marknadsvärde, som egaren har att fordra. Komitén ville behandla
honom strängare; han skulle, som ofvan (sid. 70) nämdes, endast erhålla
dess värde som jordbruksfastighet.

Utarrendering af osåld mark och försäljning af obehöflig eller olämplig jord.

Om rådet finner, att förvärfvad mark icke behöfves eller icke är
passande till smålägenheter eller icke kan säljas eller utarrenderas enligt
ofvannämda bestämmelser eller att lämpligare mark finnes att tillgå,
eger rådet att sälja eller utarrendera marken på annat sätt än enligt
dessa bestämmelser eller utbyta den mot annan mera passande och eger
att betala eller mottaga penningar i utbyte samt uppföra sådana byggnader
eller utföra andra sådana arbeten, som efter dess mening sätta
det i stånd att utan förlust sälja eller utarrendera marken.

Jor dbruk släy. i Preussen o. Sforbrit.

82 ,

Likaledes eger rådet att, så länge en försäljning ännu är oafgjord,
tillsvidare utarrendera eller sköta lägenheten för så lång tid och på
sådant sätt, som det finner lämpligt.

§§ 128—132 i »the Lands Clauses Consolidation Act», 1845, (om
förköpsrätt till obehöflig mark) ega tillämpning vid hvarje försäljning
af obehöflig eller olämplig mark, innan sådana byggnader eller arbeten,
som förut sagda äro, uppföras eller utföras på densamma.

Viss befogenhets öfverlemnande till en komité.

Sin befogenhet beträffande förvärfvad marks indelning till smålägenheter
samt försäljning, utarrendering och förvaltning af dylika lägenheter
kan rådet, helt och hållet eller delvis, öfverlemna till en komité,
bestående af

den rådsledamot, som representerar den valkrets, i hvilken lägenheten
är belägen,

två andra medlemmar af rådet och

antingen två af de i 1887 års »Allotinents Act» omnämda jordlottsförvaltame
(the allotment managers) för den socken eller trakt, der
lägenheten finnes, utvalda af förvaltarne sjelfva, eller, om sådana icke
finnas, två personer, utsedda på sätt som Act’en föreskrifver för val af
jordlottsförvaltare, eller,

om lägenheten är belägen inom en inkorporerad stad (municipal
borough), två medlemmar af stadsrådet.

I tolkningen af lagen skall beträffande den öfverlåtna befogenheten
uttrycket »grefskapsråd» innefatta en dylik komité. Sin rättighet att
uttaxera medel eller upplåna penningar kan rådet likväl icke öfverlåta.

»The Local Government Act», 1888, eger tillämpning på en sådan
komité såsom vore densamma tillsatt på grund af denna lag.

Del. II.

Lån till arrendatorer.

Har en arrendator af en smålägenhet öfverenskommit med egaren
om inköp af densamma, kan rådet i det grefskap, der den eller någon
del af densamma är belägen, mot inteckning i lägenheten förskottera

arrendator!! ett belopp, icke öfverstigande fyra femtedelar af köpeskillingen.

Lagens föreskrifter beträffande inteckning af köpeskilling för en
af rådet försåld lägenhet och beträffande sådan lägenhet i öfrigt ega
tillämpning på det lemnade förskottet och den sålunda inköpta lägenheten,
som om förskottet vore köpeskillingen.

Intet förskott må lemnas, för så vidt rådet icke är öfvertygadt, att
eganderätten till lägenheten är ostridig, försäljningen gjord i god tro
och priset skäligt.

Del. III.

Inskränkningar i rådets befogenhet.

Ett råd må icke förvärfva jord annat än till sådant pris, att alla
omkostnader ersättas af köpeskillingen för försåld mark eller, der fråga
är om arrende, af afgälden. Rådet bör bestämma köpeskillingen eller
afgälden så högt, att ingen förlust riskeras.

Ett råd må icke på grund af denna lag vidtaga sådana åtgärder,
att för vinnande af lagens syfte utdebiteringen i grefskapet, inberäknadt
de årliga inbetalningarne på grund af de för ändamålet upptagna lånen,
under något år kommer att ökas med mer än 1 penny på pundet. Har
detta belopp blifvit uppuådt eller står i begrepp att blifva det, må jord
icke vidare inköpas, förr än den af lagen medgifna utdebiteringen åter
tillåter detsamma.

Rätt att upptaga lån.

Ett råd må för genomförandet af lagens syfte upplåna penningar
i enlighet med »the Local Government Act», 1888; dock skall ett sådant
lån återbetalas inom den period af högst 50 år, som rådet med samtycke
af »the Local Government Board» (kommunaldepartementet) för
hvarje särskildt fall bestämmer. Ett dylikt lån skall icke inräknas i
ett grefskaps totalskuld, uppkommen med stöd af § 69: 2 i nj^ssnämda
Act, hvilken — der icke en af »the Local Government Board» utfärdad
och af parlamentet bekräftad »provisorisk order» annorlunda medgifver
— inskränker grefskapsrådets lånebefogenhet till en tiondedel af den beskattningsbara
årsinkomsten af flen skattskyldiga egendomen i grefskapet.

»The Public Works Loan Cominissioners» (lånekassan för allmänna
arbeten) ega att på sätt, som i »the Public Works Loan Act», 1875, föreskrifves,
till grefskapsrådet utlemna medel. Ett sådant lån skall löpa
med en sådan årlig ränta, som finansdepartementet (tbe Treasury) anser
tillräckligt att trygga statsverket mot förluster, dock ej under 3 £. 2
s. 6 d. pr 100.

"Medel, som till rådet inflyta såsom betalning af köpeskillingar för
försåld jord eller som återbetalning för ett af detsamma utlemnadt lån,
skola efter pröfning af »tbe Local Government Board» användas antingen
till gäldande af skuld eller till annat ändamål, hvartill de få utgå.

Slutligen innehåller lagen några mindre väsentligt afvikande bestämmelser
angående Skottland samt, beträffande tillämpningen, att
lagen skall träda i kraft den 1 okt. 1892.